Organisations- och samarbetsfrågor i Stockholmsområdet

O No

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964:56 Inrikesdepartementet

ORGANISATIONSOCH SAMARBETSFRÅGOR I STOCKHOLMSOMRÅDET BETÄNKANDE AVGIVET AV 1961 ÅRS S T O R S T A D S U T R E D N I N G

Stockholm 1964

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964 Kronologisk förteckning

1. Indexlån. Del I. K i h l s t r ö m . 96 s. Fi. 2. I n d e x l å n . Del II. K i h l s t r ö m . 526 s. F i . 3. K o n s u m t i o n s m ö n s t e r på b o s t a d s m a r k n a d e n . Esselte. 212 s. I. 4. E f f e k t v a r e k o n s u m e n t u p p l y s n i n g . Esselte. 111 s. H. 5. B ä t t r e å l d r i n g s v å r d . Esselte. 121 s. S. 6. A l k o h ) l r e k l a m e n . N o r s t e d t & S ö n e r . 278 s. Fi. 7. Statens s k o g a r o c h s k o g s i n d u s t r i e r . S v e n s k a R e p r o i u k t i o n s A B . 144 s. F i . 8. K a p i t U u t v e c k l i n g e n i d e t s v e n s k a l a n t b r u k e t . Esselte. 88 s. J o . 9. A r b e t s t i d s f ö r k o r t n i n g e n s v e r k n i n g a r . Esselte. 216 S. 3. 10. F ö r e t t g s i n t e c k n i n g . T i d e n - B a r n ä n g e n T r y c k e r i e r A B . 1<9 s. J u . 11. Älgfrlgan. N o r s t e d t & S ö n e r . 188 s. J o . 12. V e t e r i n ä r m e d i c i n s k f o r s k n i n g o c h u n d e r v i s n i n g . Del II Esselte. 302 s. J o . 13. Religionsfrihet. A B W i l h e l m s s o n s B o k t r y c k e r i . XXVi:i + 594 s. E. 14. S v e n s t n a m n b o k 1964. A B E G J o h a n s s o n s B o k tryckeri, K a r l s h a m n . 227 s. J u . 15. U t l å t a i d e a v J u r i s t k o m m i s s i o n e n i W e n n e r s t r ö m i f f ä r e n . N o r s t e d t & S ö n e r . 117 s. J u . 16. Histor.sk ö v e r s i k t . K y r k o b e g r e p p . A l m q v i s t & Wiksels Boktryckeri AB, Uppsala. LIII + 324 s. E. 17. R a p p c r t av p a r l a m e n t a r i s k a n ä m n d e n i W e n n e r s t r i m a f f ä r e n . N o r s t e d t & S ö n e r . 46 s. J u . 18. ö v e r s i t t n i n g av f ö r d r a g a n g å e n d e u p p r ä t t a n det iv Europeiska atomenergigemenskapen (Euraom) och tillhörande dokument. Marcus. 187 s. H. 19. K o m n u n a l s k a t t e u t j ä m n i n g . K i h l s t r ö m . 419 s. Fi. 20. K r i g s n a k t e n s f ö r b a n d s s j u k v å r d . Esselte. 222 s. Fö. 21. Bilskiotning. Esselte. 75 s. K. 22. Förbud m o t u t f ö r s e l a v k u l t u r f ö r e m å l . K i h l s t r ö m 67 s. E. 23. K r o n l j o r t s r e s e r v a t m. m . B e r l i n g s k a B o k t r y c k e r i e t L u n d . 109 s. J o . 24. B e h a r d l i n g s f o r s k n i n g v i d u n g d o m s v å r d s s k o l o r na. Esselte. 279 s. S. 25. N y t t s k a t t e s y s t e m . Esselte. 827 s. Fl. 26. O f f e n l i g a b y g g n a d e r 3. E k o n o m i s k t b y g g a n d e . Esselte. 103 s. K. 27. L a g cm f ö r v a l t n i n g s f ö r f a r a n d e t . Esselte. 719 s. Ju. 28. B e r ä k n i n g av p e n s i o n s r e s e r v i p e n s i o n s s t i f t e l s e . H o l m j v i s t s k r i v b y r å & k o n t o r s t r y c k e r i . 39 s. J u . 29. K o n c e r n b i d r a g m . m. Esselte. 160 s. Fi. 30. K r i s t e n d o m s u n d e r v i s n i n g e n . Esselte. 182 s. E.

31. S k a d e s t å n d II. E s s e l t e . 170 + 62 s. J u . 32. F ö r t i d a t i l l t r ä d e , e x p r o p r i a t i o n s k o s t n a d m . r. M a r c u s . 118 s. J u . 33. ö v e r s ä t t n i n g av v i k t i g a r e f ö l j d f ö r f a t t n i n g a r ti f ö r d r a g e n a n g å e n d e E u r o p e i s k a e k o n o m i s k a g< m e n s k a p e n och E u r o p e i s k a k o l - o c h stålgemei s k a p e n . M a r c u s . 521 s. H . 34. Ä k t e n s k a p s r ä t t I. F ö r f a t t n i n g s t e x t . M a r c u s . 96 s. J u . 35. Ä k t e n s k a p s r ä t t I I . Motiv. M a r c u s . 597 s. J u . 36. ö k a t stöd till b a r n f a m i l j e r . Esselte. 148 s. S. 37. L a n t b r u k e t s s t r u k t u r u t v e c k l i n g . Esselte. 251 s. J o . 38. S a m m a n s t ä l l n i n g av r e m i s s y t t r a n d e n ö v e r fö f a t t n i n g s u t r e d n i n g e n s förslag till n y f ö r f a t t n i n Del 3. K a p . 6 i förslaget till r e g e r i n g s f o r m . Ma cus. 98 s. J u . 39. R a p p o r t o c h a r b e t s m a t e r i a l f r å n a r b e t s g r u p p e för d e t k o m m u n a l a s a m b a n d e t j u n i 1964. Ma cus. 179 s. J u . 40. M e n t a l s j u k v å r d s l a g . E s s e l t e . 418 s. S. 41. B o s t a d s s t ö d för p e n s i o n ä r e r . Haeggström. 105 s. 42. K o m m u n a l m a r k p o l i t i k . Esselte. 117 s. I. 43. Social o m v å r d n a d av h a n d i k a p p a d e . Esselte. 208 s. + 16 s. ill. S. 44. S k o l a n s f ö r s ö r j n i n g m e d l ä r a r e I I . Esselte. 296 s. E. 45. S j u k s k ö t e r s k e u t b i l d n i n g e n I. G r u n d u t b i l d n i n Esselte. 319 s S. 46. S j u k s k ö t e r s k e u t b i l d n i n g e n II. Vissa grundläi g a n d e u n d e r s ö k n i n g a r . Esselte. 196 s. S. 47. F r i l u f t s l i v e t i S v e r i g e . Del I. U t g å n g s l ä g e oc utvecklingstendenser. Svenska Reproduktioi A B . 218 s. K. 48. F a r m a c e u t i s k u t b i l d n i n g o c h f o r s k n i n g . Esselt 256 s. E. 49. R ä t t e n till a r b e t s t a g a r e s u p p f i n n i n g a r . Norste< & S ö n e r . 78 s. J u . 50. S a m o r d n a d r e h a b i l i t e r i n g . Del I. T i d e n - B a r i ä n g e n T r y c k e r i e r A B . 223 s. S. 51. S a m o r d n a d r e h a b i l i t e r i n g . Del I I . T i d e n - B a r i ä n g e n T r y c k e r i e r A B . 105 s. S. 52. S t a t s l å n till s a m f u n d s l o k a l e r . K i h l s t r ö m . 58 s. 53. O r g a n i s a t i o n av s k o l l e d n i n g e n i g r u n d s k o l a n . Esselte. 172 s. E. 54. K o n s u m e n t u p p l y s n i n g i t e l e v i s i o n e n . Haeggström. 120 s. K. 55. O r g a n i s a t i o n e n av r a t i o n a l i s e r i n g s v e r k s a m h e t e m . m. p å j o r d b r u k e t s , s k o g s b r u k e t s och trä( g å r d s n ä r i n g e n s o m r å d e . E s s e l t e . 208 s. J o . 56. O r g a n i s a t i o n s - och s a m a r b e t s f r å g o r i Stocl h o l m s o m r å d e t . Esselte. 140 s. + 1 u t v i k s b l a d .

A n m . O m s ä r s k i l d t r y c k o r t ej a n g i v e s , ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m .

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1964:56 Inrikesdepartementet

ORGANISATIONS- OCH SAMARBETSFRÅGOR I STOCKHOLMSOMRÅDET B E T Ä N K A N D E A V G I V E T AV 1961 ÅRS S T O R S T A D S U T R E D N I N G

E S S E L T E AB, STOCKHOLM 1964

Innehåll

Utredningsuppdraget

7 Sammanfattning

n

Vissa allmänna synpunkter

16 AVDELNING I Allmänna

uppgifter om Stockholms stad och Stockholms län

m.m.

Kap.

1. Stockholm A. Stadens utbredning m.m. s. 21. — B . Folkmängdsutveckling s. 22.

21 Kap.

2. Stockholms län A. Länets uppkomst och tidigare överväganden om indelningsändringar, berörande detsamma s. 25. — B. Länets utbredning och folkmängdsutveckling s. 36. — C. Länets kommuner s. 37.

25 Kap.

3. Stockholmsområdet

43 AVDELNING Den statliga

II

administrationen

Kap.

4. N u v a r a n d e ordning A. Särskilda regionala organ för staden och länet s. 53. — B. Gemensamma regionala organ för staden och länet s. 55. — C. Gemensamt regionalt organ för staden, länet och andra delar av riket m. m. s. 55. — D. Pågående utredningar m. m. s. 56.

53 Kap.

5. Synpunkter och förslag

57 Kommunala

AVDELNING

III

samarbets- och

samordningsfrågor

Kap.

6. Sjukvårdsfrågorna A. Stockholms stad s. 71. — B. Stockholms läns landsting s. 73. — C. Samarbetet mellan staden och landstinget s. 75.

71 Kap.

7. N u v a r a n d e primärkommunala samarbete och organ för detta . . .

83 Kap.

8. Behovet av samarbete och samordning

101 Kap.

9. Synpunkter på samordningen

4 TABELLER 1:1.

Folkmängden i Stockholm vid slutet av vissa år under tiden 1860— 1960

1:2.

Folkmängden i Stockholm vid slutet av åren 1954—1963

1:3.

Stockholms folkmängd i 1000-tal åren 1960—1975 enligt olika nativ

2:4.

alter24

Folkmängden i Stockholms län vid slutet av vissa år under tiden 1860— 1950 samt vid slutet av åren 1954—1963

37 Kommunernas i Stockholms län areal vid utgången av år 1963 samt folkmängd vid slutet av vissa år under tiden 1954—1963 . . . . . . .

39 Folkmängden i kommunblocken i Stockholms län vid utgången av år 1963 samt uppskattad folkmängd år 1975

42 Stockholms stads och kommunernas i Stockholms län tillhörighet i vad avser vissa områdesindelningar

3:8.

Sammanställning över befolkningsprognoser m . m . för A-regioner

. . .

8:9.

Medelsbehov för vägbyggnadskostnader i vissa kommuner i Stockholms län åren 1964—1968, medelstilldelning år 1963 samt invånarantal resp. undersökningsår (vanligen 1961—1963) och vid slutet av 1960-talet.

2:5. 2:6. 3:7.

TABLÅ 3:1.

Stockholms stads och kommunernas i Stockholms län tillhörighet i fråga om vissa områdesindelningar

KARTA Stockholms län med Stockholmstraktens regionplaneförbund,Stor-Stockholms planeringsnämnd samt y t t r e förortskretsens kommuner

BILAGA Utvecklingen i kommunerna inom Stockholms län. Av byrådirektören Bengt Sparrman

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Inrikesdepartementet

Genom beslut den 13 oktober 1961 bemyndigade Kungl. Maj :t Chefen för inrikesdepartementet att tillkalla dels en sakkunnig för att inom inrikesdepartementet biträda med utredning av vissa indelningsfrågor i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län m. m., dels högst fem representanter för envar av städerna Stockholm, Göteborg och Malmö och likaledes högst fem representanter för berörda landsting inom envar av ifrågavarande tre regioner för att på kallelse av den sakkunnige överlägga med honom, dels ock, i mån av behov, särskilda experter för att biträda vid utredningsarbetet. Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen den 17 november 1961 såsom sakkunnig f. d. landshövdingen K. J. Olsson, varjämte såsom representanter för det område, som beröres av de i nu föreliggande betänkande behandlade frågorna, följande personer tillkallats, nämligen för Stockholms stad borgarrådet G. B. Agrenius, direktören S. A. Aronsson, borgarråden E. S. G. Dalgren (fr. o. m. den 19 september 1964) och P. W. Frank (avliden den 18 mars 1964), dåvarande borgarrådet D. A. J. Garpe (t. o. m. den 18 september 1964) samt borgarråden E. F. Lundin (fr. o. m. den 19 september 1964) och H. L. Mehr och för Stockholms läns landsting dåvarande riksdagsmannen G. E. Birke, kommunalnämndsordföranden N. J. L. Eliasson (avliden den 4 oktober 1963), kanslichefen E. A. Lindh (fr. o. m. den 6 mars 1964), riksdagsmannen P. A. Sköldin, dåvarande riksdagsmannen M. Söderqvist samt kommunalnämndsordföranden G. Welin. Såsom experter tillkallades dels den 22 november 1961 byrådirektören i byggnadsstyrelsen B. W. N. Bosreus, dåvarande direktören i svenska landstingsförbundet I. J. G. Dahlgren, direktören i svenska stadsförbundet S. O. Dahlman, kanslirådet i inrikesdepartementet S. A. Fröjd, numera professorn vid Göteborgs universitet S. A. I. Godlund, direktören i svenska kommunförbundet S. A. Järdler, landssekreteraren i Jönköpings län Å. H:son Sylwan och numera generaldirektören i bostadsstyrelsen B. R. Sännås, dels den 2 juli

6 1962 numera landstingsdirektören F. V. K. Lindencrona, dels den 25 september 1962 att biträda vid upprättandet av organisationsförslag rörande länsförvaltningen inom stockholmsregionen numera överdirektören K. S. Edström, byrådirektören i statskontoret G. G. F. Tornborg och kanslidirektören vid överståthållarämbetet G. F. S. Widmark, dels ock den 25 november 1963 att biträda beträffande samarbetsfrågor inom stockholmsområdet byrådirektören B. L. Sparrman. Vidare förordnades den 22 november 1961 numera förste länsassessorn O. R. S. Sundelius att vara sekreterare åt den sakkunnige. Utredningen, som antagit namnet 1961 års storstadsutredning, har tidigare med skrivelse den 31 december 1962 avgivit betänkandet »Indelningsoch samarbetsfrågor i göteborgs- och malmöområdena» (SOU 1963: 6) och därmed avslutat sitt arbete såvitt angår dessa områden. Under utredningsarbetet beträffande stockholmsområdet har vid flera tillfällen överläggningar hållits, förutom med de ovan angivna representanterna för staden och landstinget, med andra kommunalmän, överståthållarämbetet, länsstyrelsen, vissa länsorgan, vissa centrala myndigheter och andra utredningar, vilka i sin verksamhet behandlar i förevarande hänseenden aktuella frågor. Utredningen har från bl. a. överståthållarämbetet, länsstyrelsen, staden, Stockholms förorters samarbetsnämnd och landstinget erhållit ett omfattande material till ledning för sina bedömningar. Utredningen har avgivit yttrande den 15 januari 1963 över »P. M. med utredning och förslag rörande den framtida organisationen av överståthållaräinbetets skatteavdelning», den 14 november 1963 över 5 kap. i domstolskommitténs betänkande »Domstolsväsendet: I Rådhusrätternas förstatligande» (SOU 1963:56), den 6 december 1963 över en av 1963 års organisationskommitté för skolväsendets centrala ledning m. m. avgiven promemoria den 13 november 1963 angående gemensam mellaninstans för skolväsendet i Stockholms stad och Stockholms län och den 15 september 1964 över iippbördsorganisationskommitténs »Förslag till organisation för länsstyrelsernas datakontor». Sedan utredningsarbetet numera slutförts även beträffande stockholmsområdet, får utredningen såsom slutredovisning av uppdraget vördsamt överlämna sitt betänkande »Organisations- och samarbetsfrågor i Stockholmsområdet» . Stockholm den 25 november 1964. K.J.

Olsson i Ove

Sundelius

Utredningsupp draget

I a n f ö r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t d e n 13 o k t o b e r 1961 y t t r a d e chefen för i n r i k e s d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t J o h a n s s o n , bl. a. f ö l j a n d e : »Som ett första led i en undersökning huruvida länsindelningen inom Stockholms- och göteborgsområdena borde ändras och h u r detta i så fall borde ske uppdrog jag år 1959 åt en särskild utredningsman att med biträde av sex experter klargöra den näringsgeografiska grupperingen inom de båda storstadsområdena. Denna expertutredning skulle sålunda i första rummet söka avgränsa de egentliga Stockholms- och göteborgsregionerna samt närliggande regioner, allt i den omfattning som erfordras för att fastställa en lämplig länsindelning inom områdena. Sedan utredningen — som antog benämningen 1959 års länsindelningsutredning — slutfört sitt arbete har den i betänkande innevarande år angående länsindelningen inom Stockholms- och göteborgsområdena (SOU 1961:40) närmare redovisat den ifrågavarande regionsindelningen samt genom olika skisser till länsindelningsalternativ sökt belysa vissa konsekvenser av en på detta sätt uppbyggd indelning i län. Utredningen har därvid inte funnit det möjligt att inom vare sig Stockholms- eller göteborgsområdet åstadkomma i näringsgeografiskt hänseende och ur andra synpunkter helt lämpliga länsenheter. Kring Stockholm och Göteborg kunde inte undvikas i befolkningshänseende tämligen stora länsbildningar om man ville att storstaden skulle ingå i länet, vilket utredningen i båda fallen bedömde som det riktiga. Utredningen h a r vidare funnit att en ändrad länsindelning inom Stockholms- och göteborgsregionerna skulle få följdverkningar för åtskilliga län utöver dem som ingår i själva regionerna. Vid sidan av frågan om en ändrad länsindelning inom Stockholms- och göteborgsområdena har under senare år även frågan om revision av landets indelning i borgerliga p r i m ä r k o m m u n e r aktualiserats. Sedan sistnämnda fråga utretts av särskilda sakkunniga — indelningssakkunniga — har de i början av innevarande år avlämnat betänkande med principer för en ny kommunindelning (SOU 1961: 9). Detta betänkande h a r sedermera lagts till grund för den proposition angående översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner som på mitt förslag denna dag avlåtits till riksdagen. I propositionen h a r förordats att en ny kommunindelning skall baseras på kommuner uppbyggda kring en centralort som kan fungera som naturligt, spontant servicecentrum för kommunen i dess helhet. Denna princip h a r dock ej ansetts böra tillämpas för att lösa de särpräglade indelningsproblemen som föreligger i Stockholm, Göteborg och Malmö med angränsande kommuner. Dessa problem har i stället förutsatts bli föremål för särskild utredning. I anslutning till nu berörda indelningsproblem h a r även aktualiserats frågan om en översyn av den judiciella indelningen och vissa andra administrativa indelningar. Till de i direktiven till 1959 års länsindelningsutredning redovisade skälen för en allmän översyn av länsindelningen kommer sålunda numera även angelägen-

8 heten av att en samlad översyn av skilda områdesregleringar kommer till stånd. Denna översyn kan bl. a. i vad avser länsindelningen inte gå fram etappvis i den meningen att den till en början begränsas till visst eller vissa län. En mera omfattande länsgränsändring inom ett sådant område får nämligen ofta följdverkningar, som berör även andra län. De skisser till länsindelningsalternativ inom Stockholms- och göteborgsområdena, som 1959 års länsindelningsutredning framlagt, visar att nämnda förhållande gäller även för dessa områden. Därför torde frågan om översyn av länsindelningen fä prövas samtidigt för hela landet, dock med de undantag som redovisas i det följande. En utredning härom måste sålunda bli både omfattande och tidskrävande. Härtill kommer att sakkunniga, som jag under detta år tillkallat för utredning av frågan om länsförvaltningens organisation m. m. — länsförvaltningsutredningen — kan komma fram till förslag, som påverkar även bedömningen av länsindelningsproblemen. Den riksomfattande utredning rörande länsindelningen, som jag anser böra komma till stånd, kan därför icke lämpligen igångsättas, förrän vid senare tidpunkt. Med hänsyn härtill och då utredningen som nyss nämnts torde bli omfattande synes särskilt angelägna indelningsfrågor av den art och omfattning att de lämpligen kan utbrytas icke böra avvakta denna utredning. Hit hör främst de primärkommunala indelningsproblemen i Stockholm, Göteborg och Malmö och därav direkt föranledda ändringar i länsindelningen ävensom frågan om ett sammanförande av den regionala förvaltningen i Stockholms stad och län. Jag förordar nu att en utredning av dessa frågor omedelbart igångsattes. Beträffande de primärkommunala indelningsfrågorna i våra tre storstadsregioner kan man helt allmänt konstatera, att de regionala samordningsproblemen i dessa områden har en betydande räckvidd. Utländska erfarenheter bekräftar svårigheterna att förena en ändamålsenlig utbyggnad av tätorter, som växer över kommungränserna, med en fullt ut bevarad lokal självstyrelse i omnejden. Vad först angår Stockholmsregionen må framhållas att ett gott samarbete under det senaste årtiondet vuxit fram mellan Stockholm och grannkommunerna. Med tanke främst på bostadsförsörjningen och fördelningen av lägenheter inom Storstockholm, lokaliseringen av arbetsplatser och utbyggnaden av kommunikationerna, särskilt den kollektiva närtrafiken, är det angeläget att detta samarbete ytterligare förstärkes och leder till fortsatta framsteg. Uredningen bör vara oförhindrad att — om så skulle visa sig lämpligt — pröva olika förslag i syfte att underlätta en sådan utveckling. När det gäller att upprätta plan för indelningen i lämpliga kommuner i stockholmsregionen — med bortseende från Stockholms stad — anser jag att denna fråga bör handläggas på det sätt som jag i nyssnämnda proposition förordat för landet i dess helhet. Det bör sålunda ankomma på länsstyrelsen i Stockholms län att uppgöra plan för ny kommunindelning avseende hela länet. Med delta mitt ställningstagande blir för stockholmsregionens del den väsentligaste frågan att utreda i detta sammanhang h u r den länsadministrativa förvaltningen bör organiseras. Jag skall strax återkomma till denna fråga. När det sedan gäller frågan om att sammanföra överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län till en administrativ enhet har bl. a. 1959 års länsindelningsutredning framhållit att den administrativa uppdelningen av Stor-Stockholm mellan ett överståthållardöme och ett län medför allvarliga olägenheter. Frågan bör därför nu tagas upp till närmare utredning. Problemet synes kunna lösas antingen som en indelningsfråga genom ett sammanförande av staden och länet — varvid även angränsande län, d. v. s. Uppsala och Södermanlands län, kan bli berörda — eller som ett mera organisatoriskt problem genom tillskapande inom den

9 bestående indelningen av en tillfredsställande regional förvaltning. Problemet synes böra prövas utifrån båda dessa alternativ. En länsindelningsändring av h ä r angivet slag berör på olika sätt den statliga förvaltningen. För överståthållarämbetet ocli länsstyrelsen i Stockholms län leder den till en sammanslagning; på civilförsvarssidan h a r förhållandena redan framtvingat en gemensam civilförsvarssektion, överståthållarämbetet är för närvarande organiserat på två kansliavdelningar och en skatteavdelning. Å kansliavdelningarna handlägges de ärenden som å länsstyrelserna ankommer på landskanslierna med undantag för ärenden angående körkort och yrkesmässig trafik som i Stockholm ombesörjes av poliskammaren. Vidare handlägges å kansliavdelningarna vissa ärenden av kameral natur som å länsstyrelserna åvilar landskontoren. Skatteavdelningen har uppgifter som i länen ankommer på dels landskontorens taxerings- och uppbördssektioner dels häradsskrivarna dels ock kommunala organ. Även en sammanslagning av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län inrymmer sålunda speciella organisatoriska problem. Ett dylikt verk måste få väsentligt större personalnumerär än vad länsstyrelsen har. Utredningen bör undersöka konsekvenserna härav såväl ur effektivitetssynpunkt som med hänsyn till möjligheterna att tillhandagå allmänheten. Det kan också befinnas lämpligt med en från övriga länsstyrelser något avvikande organisation. Utredningens ställningstagande bör bl. a. redovisas i form av detaljerat förslag till organisation för den nya myndigheten. Även i fråga om arbetsnämnden i Stockholm och länsarbetsnämnden i länet aktualiseras en sammanslagning. I Stockholms stad saknas länsbostadsnämnd, länsnykterhetsnämnd och länsskolnämnd. Dessa nämnders uppgifter åvilar i fråga om staden de statliga centrala organ, som resp. nämnder lyder under. I fråga om de bostadspolitiska uppgifterna har dock bostadspolitiska organisationskommittén framlagt förslag om inrättande av en för Stockholms stad och län gemensam bostadsnämnd. Förslaget prövas f. n. i socialdepartementet. I staden saknas även de s. k. länsstyrelseexperterna, landsfogden, vägdirektören, länsarkitekten, distriktsingenjören, förste provinsialläkaren, länsveterinären m. fl. Å andra sidan föreligger i några fall redan ett gemensamt förvaltningsområde. Sålunda fungerar samma lantbruksnämnd, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse i såväl stad som län. "Vidare utövar överlantmätarcn i Stockholms län beträffande Stockholms stad de funktioner som i stad ankommer på överlantmätaren. Slutligen skulle för några myndigheter upphörandet av Stockholms fristående ställning som överståthållardöme nödvändiggöra en ändrad distriktsindelning. Så är fallet med bl. a. yrkesinspektionen och bergmästarna. Som det sagda visar har frågan om den statliga regionala förvaltningen beträffande Stockholms stad lösts på skilda sätt för olika grenar av administrationen. Ett sammanförande av staden med länet eller huvuddelen därav medför därigenom särskilda problem. Vid deras lösande bör det vara angeläget att i möjlig mån undvika särbestämmelser för den nyskapade statsadministrativa enheten. Även på andra områden inom den statliga förvaltningen gäller särskilda bestämmelser för Stockholms stad som kan bli berörda av en ändrad länsindelning och därför kräver särskilda överväganden. Denna aktualiserar också frågan om Stockholms stads ställning i landstingskommunalt hänseende. Mellan staden och Stockholms läns landsting har inletts ett omfattande samarbete, främst på sjukhusvårdens område. År 1956 träffade de två parterna ett huvudavtal rörande dels samplanering och dels samordning av sjukhusvården inom storstockholmsområdet. Avsikten med samplaneringen är att uppdraga de allmänna riktlinjerna för sjukhusvårdens utveckling inom staden och länet och att därmed skapa förutsättningar

för samordning av de gemensamma resurserna. Den närmare planeringen av sjukvården inom stad och län tillkommer däremot alltjämt stadens och landstingets sjukvårdsstyrelser var för sig. Samordning av olika vårdgrenar har hittills genomförts endast i fråga om barnavården. Den samplanering och samverkan på sjukvårdens område som Stockholms stad och Stockholms läns landsting inlett torde — fullt genomförd — i väsentliga delar undanröja de direkta olägenheterna för vårdbehövande av att stad och län utgör skilda sjukvårdsområden. Vissa olägenheter av denna uppdelning vad gäller planering, utbyggnad och disposition av de samlade vårdresurserna kvarstår emellertid liksom nackdelarna av en delad sjukvårdsförvaltning. Även om det — med hänsyn till det samarbete som bedrives mellan staden och landstinget — ej synes påkallat att i detta sammanhang föranstalta om utredning angående förutsättningarna för att på det landstingskommunala planet skapa en helt gemensam organisation bör utredningen vara oförhindrad att pröva olika möjligheter att avlägsna eller begränsa nyssnämnda olägenheter. Därest det skulle befinnas lämpligare att lösa problemen i fråga om länsförvaltningen inom Stor-Stockholm genom organisatoriska förändringar utan att rubba den egentliga länsindelningen — i likhet med vad som redan skett på civilförsvarets område — bör utredningen med beaktande av vad jag här anfört om de särskilda problemen i Stor-Stockholmsregionen utarbeta ett fullständigt organisationsförslag avseende hela den regionala länsförvaltningen. Utredningen av nu angivna indelningsproblem m. m. bör anförtros en särskild utredningsman med biträde av dels särskild expertis och dels lokala delegationer bestående av representanter för storstäderna och landstingen. På grund av det nära samband som här aktualiserade primärkommunala indelningsfrågor har med den allmänna revisionen av denna indelning i landet bör utredningsarbetet bedrivas i nära kontakt med berörda länsstyrelser och med den skyndsamhet som erfordras för att länsstyrelserna icke till följd av utredningens arbete skall bli fördröjda i sina ställningstaganden. Samråd skall vidare ske med de centrala ämbetsverk, länsorgan och kommuner, som beröres av utredningsarbetet, ävensom länsförvaltningsutredningen och andra utredningar, som behandlar i förevarande hänseenden aktuella frågor.» Den i direktiven för storstadsutredningen förutskickade riksomfattande utredningen rörande länsindelningen har numera tillkallats. Denna nya länsindelningsutredning skall enligt sina direktiv (anförande till statsrådsprotokollet den 25 januari 1963) ». .. ytterst syfta till ett fullständigt förslag rörande de ändringar i nuvarande länsindelning, som av olika skäl kan anses påkallade, dock att frågan om att sammanföra Stockholms stad och län skall prövas av 1961 års storstadsutredning». Efter samråd med nämnda utredning begränsar storstadsutredningen sina bedömanden beträffande länsindelningsfrågorna i stockholmsområdet att avse frågan om ett eventuellt sammanförande av staden och länet i dess helhet. Även om det i och för sig kunde vara rimligt att vid ett sådant sammanförande Överväga, om ej yttre delar av Stockholms län lämpligen bör föras till annat eller andra län, skulle förslag härom föregripa länsindelningsutredningens arbete och bedömanden. Förslag angående den lämpliga omfattningen av den sammanslagna länsenhet i stockholmsområdet, som föreslås i detta betänkande, torde därför böra avgivas av länsindelningsutredningen.

Sammanfattning

Utredningens huvuduppgift har varit att utreda frågan om den statliga administrationen inom stockholmsområdet. Enligt direktiven kunde denna fråga ordnas antingen genom sammanförande av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län till en administrativ enhet — vilket förordats av 1959 års länsindelningsutredning — eller genom tillskapande av en tillfredsställande regional förvaltning inom den bestående indelningen. De överväganden, som gjorts av utredningen, har lett till att det sist nämnda alternativet utmönstrats. Det har framstått som vare sig realistiskt eller ändamålsenligt att med bibehållande av de nuvarande administrativa gränserna söka åstadkomma en ordning, som på detta område svarar mot dagens och i än högre grad morgondagens behov. Den enda rationella lösningen av stockholmsproblemen i denna del har befunnits vara att sammanföra överståthållarämbetet och länsstyrelsen till en för hela stockholmsområdet gemensam administrativ enhet. Utgångspunkten har härvidlag varit att de stora strukturella förändringarna i området, den stora befolkningsökningen i randkommunerna, den alltmer sammanhängande bebyggelsen i vissa delar av området, de mer och mer svårbemästrade trafikförhållandena, det efter hand ökade behovet av samordnad planering på olika områden medfört, att storstadens funktionella omfattning blivit vida större än den administrativa. Begreppet Stor-Stockholm är i dag en påtaglig realitet och kommer att bli det än mer i framtiden. Det har därför synts vara i hög grad angeläget att på den statliga sidan tillskapas en förvaltningsapparat, som svarar mot det moderna storstadssamhällets behov, utformning och omfattning. Utvecklingen har för övrigt redan framtvingat en del åtgärder i denna riktning. Sålunda finns det sedan några år tillbaka gemensamma civilförsvars- och allmänna beredskapssektioner för överståthållarämbetet och länsstyrelsen. Vad de med länsstyrelserna samverkande regionala organen beträffar har beslut fattats om inrättande av en gemensam bostadsnämnd och en gemensam skolnäinnd för staden och länet. En sammanslagning av arbetsnämnden i Stockholm och länsarbetsnämnden i länet har vidare sedan länge framstått som en önskvärd och naturlig åtgärd. Utredningen föreslår också inrättande av en arbetsnämnd för Stockholms stad och län. Ett sammanförande av överståthållarämbetet och länsstyrelsen skulle alltså enligt utredningens mening ligga helt i linje med en redan pågående utveckling på det administrativa området.

12 Vad härefter angår organisationen av det nya verket, som synes böra benämnas »länsstyrelse», har utredningen beaktat, att flera utredningar för närvarande pågår, vilkas förslag kan komma att på ett avgörande sätt inverka på uppbyggnaden av den statliga regionala förvaltningen för landet i dess helhet. Dessa utredningar — länsförvaltningsutredningen, länsindelningsutredningen och landskontorsutredningen — väntas framlägga sina förslag under de närmaste åren. Med hänsyn härtill samt till önskvärdheten av att länsförvaltningen i det sammanslagna länet Stockholms stad-Stockholms län från början uppbygges efter så långt möjligt samma principer som gäller för landet i övrigt, har storstadsutredningen begränsat sig till att i stora drag skissera organisationen av den nya länsstyrelsen, uppbyggd efter i stort sett de principer som gäller för länsstyrelserna i nuläget. De avvikelser som härvid gjorts har betingats av den väsentligt större ärendemängd och därav följande personella uppbyggnad som måste beräknas för den nya 'länsstyrelsen, vars uppgifter också i viss mån blir särpräglade. Det kan sålunda förutses att länschefen i det sammanslagna länet får en arbetsbörda av en delvis annan karaktär och att hans verksamhet blir mer utåtriktad än övriga länschefers. Detta gör att han måste antagas få minskade möjligheter att ägna sig åt den i ett stort verk viktiga samordningen av arbetet. Av den anledningen anser utredningen att det bör inrättas en tjänst som souschef, närmast motsvarande underståthållaren hos det nuvarande överståthållarämbetet. Vidare synes en i förhållande till länsstyrelsernas uppbyggnad avvikande avdelningsindelning motiverad. Sålunda förordas att den nya länsstyrelsen indelas i fyra avdelningar, en allmän avdelning och en pianeringsavdelning, var och en med en landssekreterare som chef, en kameral avdelning med en landskamrerare som chef och en skatteavdelning med en skattedirektör som chef. Slutligen förordas en delvis av den angivna avdelningsindelningen motiverad, från organisationen vid övriga länsstyrelser något avvikande sektionsindelning, varjämte förordas att avdelningscheferna, i likhet med vad redan på sina håll hos de större länsstyrelserna förekommer, till sitt förfogande erhåller biträdande avdelningschefer. Utredningen har med representanter för byggnadsstyrelsen och för de berörda verken preliminärt diskuterat lokalfrågan för den tilltänkta myndigheten mot bakgrunden av att det kunde riskeras, att en del av de fördelar, som man vill vinna med sammanslagningen, skulle äventyras om ej hithörande fråga löses på ett ändamålsenligt sätt. Utredningen har för egen del saknat möjlighet att anvisa någon lösning på det viktiga lokalproblemet men förutsätter att en sådan skall kunna åstadkommas under den övergångstid, som man uppenbarligen måste räkna med. Enligt direktiven är utredningen oförhindrad att — om så skulle visa sig

13 lämpligt — även pröva olika förslag i syfte att underlätta en utveckling mot förstärkt samarbete mellan primärkommunerna inom Stor-Stockholm. Sedan utredningens tillkomst har emellertid två betydelsefulla initiativ tagits i denna riktning. Dels har Kungl. Maj :t tillkallat en förhandlingsman att efter överläggningar med berörda parter söka åstadkomma en 'lösning av de mycket besvärliga trafikförhållandena inom regionen. Dels har staden och Stockholms läns landsting upptagit förhandlingar om tillskapandet av ett s. k. storlandsting, vilket från primärkommunerna skulle överta en del viktigare uppgifter av betydelse för det regionala samarbetet. Utredningen uttrycker sin tillfredsställelse över dessa initiativ och vill inte föregripa resultaten av pågående överläggningar genom att framlägga något förslag till organisation av det kommunala samarbetet inom regionen. Den nöjer sig i detta avseende med att söka kartlägga nuläget samt i stora drag redogöra för de olika alternativ till ett förstärkt samarbete, som diskuterats eller som skulle kunna tänkas komma i fråga. I betänkandet konstateras att ett betydande samarbete redan förekommer dels mellan Stockholms stad och landstinget på sjukvårdens område, dels mellan staden och omgivande kommuner rörande flera gemensamma problem. De motsättningar, som tidigare rått mellan Stockholm och kranskommunerna, har undan för undan fått ge vika för en tilltagande känsla av samhörighet och en gemensam uppfattning om behovet av samverkan. Samtidigt konstateras emellertid att förhållandena inte är tillfredsställande och att samarbetet ej motsvarar vad som i nuläget och än mer med tanke på framtiden måste anses önskvärt. Bristande samordning med därav följande eftersläpning förekommer i fråga om markpolitik, planering, bostadsbyggande och trafikförhållanden. Icke alltid beror dessa eftersläpningar på bristande initiativ från eller bristande samverkan mellan primärkommunerna, som i inånga fall gjort beaktansvärda insatser, bl. a. för att tillgodose den kraftigt ökande efterfrågan på bostäder. Även andra faktorer har verkat bromsande, t. ex. underbemanning av statliga planerings- och granskningsorgan samt i en del fall bristande samordning mellan statliga och kommunala organ, ävensom statliga organ emellan. Detta har förorsakat försenad handläggning av planärenden och verkställighetsåtgärder. Även finansieringssvårigheter har i många fall verkat hindrande. Utredningen anser att bostadsfrågan bör ställas i centrum vid samordningsövervägandena och understryker nödvändigheten av att kommunerna har tillräckliga markresurser för att kunna möta behovet av ett ökat bostadsbyggande. Likaså understrykes nödvändigheten av att trafikproblemen i regionen får en ändamålsenlig lösning. I detta sammanhang framhålles önskvärdheten av att bebyggelsen på Järvafältet sker under intimt samarbete de berörda kommunerna emellan. Frågan om h u r det framtida kommunala samarbetet skall ordnas har utredningen, som redan nämnts, inte tagit ställning till. Den avvisar emeller-

14 tid tanken på att genom kommunalförbund eller avtalsvägen söka ordna det nödvändiga samarbetet. Dessa åtgärder anses inte motsvara lägets krav. Även tanken att bygga upp ett samarbetsorgan kring Stor-Stockholms planeringsnämnd som ledande samarbetsorgan avvisas, utom för det fall att det vore fråga om ett provisorium i avvaktan på en lösning efter annan linje. Däremot diskuteras som möjliga de två alternativen »regionkommun» och »storlandsting». I utlandet har man på flera håll sökt lösa motsvarande samarbetsproblem genom inrättandet av ett slags »överkommun» för handläggning av för kommunerna i storstadsområdet gemensamma problem. Dessa lösningar är besläktade med den, som »1944 års kommitté för kommunal samverkan» på sin tid förordade för i första hand Stor-Stockholms vidkommande. Kommittén föreslog bildandet av en regionkommun, i vilken kommunerna i Storstockholm skulle ingå. Denna skulle organiseras efter samma principer som gäller för övriga kommuner, alltså med fullmäktige som beslutande myndighet samt med styrelser och nämnder för förvaltning och verkställighet. Förslaget föranledde ej någon statsmakternas åtgärd. Det andra alternativet, det s. k. storlandstinget, förordades i princip i en reservation till nämnda kommittés betänkande. Nu har tanken på en lösning efter denna linje upptagits av staden och landstinget och lagts till grund för de tidigare nämnda förhandlingarna dem emellan. Vid en jämförelse mellan de två alternativen finner utredningen att skäl kan anföras för båda men att de skäl som talar för storlandstingslösningen avgjort väger tyngre än de som talar för regionkommunlinjen. Regionkommunen kan sägas ha den fördelen att de kommuner, som har vissa stora gemensamma problem, också gemensamt får lösa dem, men det måste betecknas som en nackdel att man måste tillskapa en ny sekundärkommunal organisation och att en särskild regionskatt blir behövlig. För en lösning enligt storlandstingslinjen talar tvenne skäl, som kan tillmätas avgörande betydelse. Det ena är att man inte behöver tillgripa en sekundärkommunal bildning vid sidan av landstingen. Det andra är att landstinget har beskattningsrätt och att man alltså undgår problemet med införande av en ny sekundärkommunal skatt. Med tanke på sjukvården kan man — anser utredningen — också säga att ett samgående av staden och länet i ett gemensamt 'landsting skulle utgöra en naturlig fortsättning på ett redan existerande samarbete. De problem, som självfallet skulle uppstå vid tillskapandet av ett landsting med denna omfattning och med dessa utökade arbetsuppgifter, torde enligt utredningens mening bli betydligt mindre än de som är förknippade med en lösning enligt något annat alternativ. Ett storlandstingsområde skulle komma att spänna över ett betydligt folkrikare område än som torde ha förutsetts vid tillskapandet av reglerna beträffande antalet landstingsman i gällande landstingslag. Härmed samman-

15 hängande frågor torde komma att uppmärksammas i samband med överläggningarna i storlandstingsfrågan. Därest ett gemensamt landsting skulle komma till stånd, undanröjes de i direktiven nämnda olägenheterna av att staden och länet utgör skilda sjukvårdsområden. Denna fråga har i nuvarande läge inte ansetts påkalla någon uppmärksamhet från utredningens sida. Med frågan om tillskapandet av ett storlandsting sammanhänger den av 1959 års länsindelningsutredning aktualiserade frågan om länsområdets utsträckning, en fråga som emellertid kommer att övervägas av den nya länsindelningsutredningen.

Betänkandet är uppdelat på i huvudsak tre avsnitt. I det första lämnas en del allmänna uppgifter om staden och länet samt om stockholms-området i stort. Den statliga administrationen kartlägges i det andra avsnittet, som också innehåller utredningens synpunkter på organisationen och förslag i hithörande avseenden. Slutligen lämnar utredningen i tredje avsnittet en redogörelse för samarbets- och samordningsfrågorna i stockholms-området samt anför vissa synpunkter på dem. Till betänkandet är fogad en bilaga i form av en redogörelse för utvecklingen i kommunerna i Stockholms län, utarbetad av experten byrådirektören Bengt Sparrman.

Vissa a l l m ä n n a s y n p u n k t e r

Vår tid kännetecknas av en fortskridande urbanisering, d. v. s. av en förändring där de agrara och de i övrigt areella näringarna betyder allt mindre och de »stadsmässiga», d. v. s. främst industri, handel och service, allt mer. Jämsides med denna strukturella förändring — som ytterst beror av den tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen — pågår även en omfördelning av befolkningen mellan glesbygd och tätorter på så sätt att glesbygden förlorar folk till tätorterna, som därjämte statistiskt sett tillgodogör sig hela folkmängdsökningen i landet. På detta sätt har utvecklingen i Sverige nu lett till att tätorterna tillsammans har ca 5,5 milj. invånare, eller ungefär 75 % av rikets folkmängd, samt att en fortsatt tätortsutveckling är att vänta. Enligt laborator O. Gulbrandsens undersökningar 1 har Sverige år 1980 sannolikt ytterligare 1 milj. tätortsinvånare, en utveckling som i sin tur kommer att ställa stora krav på myndigheter och organ. Även om man under senare år har iakttagit en avmattande tendens i Stor-Stockholms befolkningsutveckling, finns det all anledning antaga, att en väsentlig del av ovanstående förväntade tillskott av tätortsfolkmängden kommer på Stor-Stockholm. Det är att märka, att en i och för sig så relativt kraftig folkmängdsutveckling som den skisserade i samband med den fortsatta standardhöjningen får ett än kraftigare utslag på marksidan än på den »rena» folkmängdssidan. Detta beror på att kraven på ytor ökar, dels därför att människorna vill ha större bostäder, ofta i s. k. småhus, dels därför att industri, handel, skolor, trafikanordningar osv. behöver successivt större ytor. Erfarenheter såväl från Stockholm och andra större svenska städer som från amerikanska städer ger anledning att räkna med minst en fördubbling av den tätbebyggda ytan i och kring våra större städer inom det närmaste tjugotalet år. En annan faktor som bör beaktas är trafikapparatens utbyggnad — i sig mycket kostnadskrävande — vilken medfört en utspridning av bostäder och arbetsplatser, så att den punktuella och gemensamma bostadsortenarbetsorten alltmer ersatts av en bostads- och arbetsregion kring »kärnstaden». Samtidigt har denna stad eller betydande delar av de centrala storstadsområdena genom cityverksamhetens expansion och den förut nämnda bo1 Gulbrandsen, O.: »Sveriges befolkning 1980. Prognos för regioner och bebyggelsetyper». Stencil 1963. — Se även: Gulbrandsen, O.: »Var bor vi 1980?» Plan 1963:2.

17 stadsutglesningen kommit att hysa ett allt färre antal bosatta invånare i aktiva åldrar. Efter hand uppkommer också en faktisk befolkningsavtappning, så att folkmängdstillväxten helt försiggår i de yttre delarna av storstadsområdet — på samma gång som, genom områdets allmänna tillväxt, stora krav av bl. a. social och servicemässig art och därmed även av ekonomisk karaktär pålägges »kärnstaden» för att denna även i fortsättningen skall kunna bestå som ett livskraftigt, fungerande huvudcentrum. De nu i all korthet skisserade förändringarna har gjort, att städernas — och då särskilt de störres — funktionella omfattning har blivit vida större än den administrativa. Vi har fått och får i allt högre grad stora tätortsbildningar (vad man på internationellt språk brukar kalla konurbationer), där de gamla administrativa gränserna, som oftast uppdragits under helt andra förutsättningar än de aktuella, alltmer uppfattas såsom irrationella streck på kartan av tätortens invånare och som också verkar hindrande på en samordnad planering och verkställighet på det samhälleliga området. Tillmätes dessa förändringar och förhållanden icke i tid tillbörlig vikt vid samhällsplaneringen och organisationen av kapitalförsörjningen och förvaltningsapparaten, löper man risk att storstadsområdena — och därvid särskilt deras kärnområden — genom brist på förutseende och samordnade åtgärder för hela det funktionella stadsområdet kan råka i samma allvarliga situation som åtskilliga av städerna i Förenta Staterna. Syftet med denna utredning synes därför i enlighet med direktivens anda böra vara att undersöka möjligheterna för tillskapande av en förvaltningsapparat, som svarar mot det moderna och i fortsatt utveckling stadda storstadssamhällets behov, utformning och regionala omfattning.

2—412915

AVDELNING I

ALLMÄNNA UPPGIFTER OM STOCKHOLMS STAD OCH STOCKHOLMS LÄNM.M.

KAPITEL 1 Stockholm

A. Stadens utbredning m. m. Stockholms stad omfattade vid ingången av innevarande århundrade en yta av 3 154 h a land. Under 1900-talet har stadens område vid olika tillfällen ändrats i samhand med beslut om indelningsändringar, vilka i allmänhet inneburit utökningar. Ytterligare sådana ändringar har vid olika tillfällen ifrågasatts utan att h a kommit till genomförande. Redan vid 1900-talets början, då inkorporeringsspörsmålet upptogs från Stockholms stads sida, önskade staden bereda sina innevånare bättre och billigare bostäder och industrien mer och billigare tomtmark än man hade att erbjuda inom egna gränser. I samband med behandling av fråga om delning av Södra Roslags domsaga samt ifrågasatt överflyttande av viss del av denna domsaga till annan anbefallde Kungl. Maj :t år 1904 överståthållarämbetet att från stadsfullmäktige i Stockholm infordra yttrande, huruvida ej de tätt bebyggda samhällena intill Stockholm lämpligen borde införlivas med staden och vilka av dessa samhällen som i sådan händelse närmast borde ifrågakomma. En av stadsfullmäktige tillsatt kommitté för utredning av frågan förklarade sig år 1907 anse, att dåvarande Nacka, Brännkyrka, Lidingö, Solna och Bromma socknar med Sundbybergs köping borde införlivas med Stockholms stad i kommunalt, administrativt och judiciellt hänseende. Sedan stadsfullmäktige förklarat att nämnda socknar och Sundbybergs köping enligt fullmäktiges åsikt borde införlivas med Stockholm, upptog staden genom särskilda delegerade underhandlingar med nämnda kommuner och övriga berörda menigheter. Dessa underhandlingar ledde småningom till avtal med Brännkyrka socken om dess införlivande, varefter i Kungl. brev den 22 mars 1912 förordnades att socknen med de därinom belägna municipalsamhällena Liljeholmen och Örby villastad skulle från och med år 1913 införlivas med Stockholms stad. Beträffande Bromma kommun resulterade underhandlingarna på motsvarande sätt i ett Kungl. brev den 2 november 1915, vari förordnades att kommunen med det därinom belägna Mariehälls municipalsamhälle skulle från och med år 1916 införlivas med staden.

22 Efter inkorporeringen av Brännkyrka och Bromma år 1913 respektive 1916 fick arbetet å inkorporeringsplanernas fullföljande tillsvidare vila. Under 1920- och 1930-talen aktualiserades på olika sätt och vid olika tillfällen stadens behov av ytterligare markområden för dess tillväxt och slutligen uppdrog staden år 1937 åt särskilda delegerade att bl. a. upptaga förhandlingar med Spånga socken och Hässelby villastads köping om grunderna för en införlivning av dessa kommuner med staden. Efter slutförda förhandlingar och vissa utredningar genom kammarkollegiets försorg förordnade Kungl. Maj :t den 30 mars 1948 bl. a. dels att olika områden av Spånga socken skulle överflyttas till Sollentuna köping samt Solna och Sundbybergs städer dels ock att återstoden av Spånga landskommun med Bromstens, Solhems och Flysta municipalsamhällen ävensom Hässelby villastads köping skulle införlivas med Stockholms stad, allt med tillämpning från och med den 1 januari 1949. Härefter har under det senaste årtiondet Stockholms yta minskats vid två tillfällen, dels den 1 januari 1956 genom att ett mindre område (del av stadsägan nr 1 i Stockholms stad) i Spånga församling överflyttades till Järfälla socken, dels den 1 januari 1959 genom att viss stadens mark om ca 68,5 ha överflyttades till Sollentuna köping. Slutligen har under 1960-talet vissa indelningsändringar ägt r u m eftei överenskommelse med grannkommuner. Sålunda har år 1960 vissa markoch vattenområden om tillhopa ca 66 h a överförts till Nacka stad och en del av Nackareservatet om ca 57 ha överförts till Stockholm. Vidare har efter överenskommelse om gränsreglering fr. o. m. den 1 januari 1963 till stadens jurisdiktion överförts ett område om ca 385 ha av Huddinge kommun. Stockholms stad var den 1 januari 1963 landets till ytan fjortonde stad och omfattade 18 603 ha land. Under den hittills gångna delen av 1900-talet har stadens administrativa yta nära sexfaldigats. B.

Folkmängdsutveckling

Folkmängdsutvecklingen i Stockholm åren 1860—1960 framgår av tabell 1:1. Under de senaste 100 åren har stadens invånarantal således mer än sjudubblats med en särskilt starkt markerad ökning under decenniet 1940— 1950. Under åren 1900—1960 har folkmängden bortåt trefaldigats. Såsom framgår av tabell 1:2, där folkmängdsutvecklingen de senaste 10 åren anges, har emellertid utvecklingen nu börjat visa en sjunkande tendens. Enligt befolkningsprognosen för Stockholms stad 1 beräknas denna utveckling komma att fortsätta. Prognosen bygger på en rad antaganden, av vilka några betecknats som högst osäkra. Det har sålunda icke med tillräcklig precision kunnat förutses i vilken takt befolkningens utrymmesstandard kommer att höjas. Även 1

Statistisk månadsskrift för Stockholms stad nr 8/1962.

23 Tabell 1:1.

Folkmängden i Stockholm vid slutet av vissa år under tiden 1860—1960 Ökning

År

Officiell folkmängd1

1860 1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960

112 391 136 016 168 775 246 454 300 624 342 323 419 440 502 213 590 503 744 143 806 903

under resp. årtionde

23 625 32 759 77 679 54 170 41 699 77 117 82 773 88 290 153 640 62 760

därav vid inkorp.2

total från 1860

23 625 56 384 134 063 188 233 229 932 307 049 389 822 478 112 631 752 694 512

31 428 488 15 123

1 Inom 2

de vid varje tidpunkt gällande administrativa gränserna. Inkorporerade områden: Djurgårdens landsdel 1868, Brännkyrka 1913, Bromma 1916, del av Nacka 1930, Hässelby villastad och större delen av Spånga landskommun 1949. Inkorporering har skett vid angivet års ingång. 3 Folkmängd år 1860.

smärre ändringar får härvidlag betydande verkningar på längre sikt. Som huvudalternativ har räknats med den utveckling, som anges i sista kolumnen av tabell 1:3 och som innebär att nämnda standardökning, den s. k. utglesningen, stannar vid 2,0 % årligen utom under en treårsperiod med stor bostadsproduktion, då den antagits temporärt stegrad till 2,5 %. Med hänsyn till vad man brukar räkna med i fråga om den allmänna välståndsökningen i framtiden anses siffrorna knappast vara anmärkningsvärt höga. Vad folkmängdsutvecklingen beträffar har prognosen betecknats som pessimistisk såtillvida som den på längre sikt utvisar folkminskning. SålunTabell 1:2. Folkmängden i Stockholm vid slutet av åren 1954—1963 Ökning/minskning

År

Folkmängd

1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963

776 947 785 945 794 113 798 913 804 910 807 909 806 903 807 127 802 124 795 976

sedan föregående år

total sedan år 1954

+ 8 998 + 8 168 + 4 800 + 5 997 + 2 999 — 1 006 + 224 — 5 003 — 6 148

+ 8 998 + 17 166 + 21 966 + 27 963 + 30 962 + 29 956 + 30 180 + 25 177 + 19 029

24 Tabell 1: 3. Stockholms folkmängd i 1 OOO-tal åren enligt olika alternativ

År

1960 1963 1966 1969 1972 1975

1960—1975

Folkmängd den 1 november vid en årlig utglesning 1 med 2,0 %

2,5 %

2 , 0 - 2 , 5 %•

808,6 801,4 811,0 809,0 789,6 771,6

808,6 794,1 793,5 781,8 753,4 727,0

808,6 801,4 803,6 798,5 780,0 763,0

1 Avser endast lägenheter som (vid varje särskild tidpunkt) är minst fyra år gamla. 2 2,5 % under treårsperioden 1964—1967; i övrigt 2,0 %.

da har 1975 års folkmängd beräknats uppgå till endast 763 000, vilket enligt de i tabellen 1:3 angivna talen betyder en minskning med 45 000 personer sedan år 1960. En sådan förändring torde icke få betraktas som osannolik. I detta sammanhang bör påpekas att folkmängdsminskningar i centrala storstadskommuner är en allmän företeelse. Som exempel kan nämnas att Köpenhamns folkmängd under 1950-talet reducerades med drygt 50 000 invånare, trots att rymlighetsstandarden är högre i den danska huvudstaden än i den svenska. Om alltså de betydande tillskott till bostadsförsörjningen, som enligt prognosen kan emotses framför allt i Sätra och Vårby samt på Järvafältet ej kommer att ge utdelning i form av en växande stockholmsbefolkning, består den förmodade vinsten i stället i en höjning av befolkningens bostadsstandard. Att »bygga bort bostadsbristen» i den meningen, att tillgången på bostäder småningom skulle bli tillräcklig för att täcka efterfrågan och dessutom skapa en mindre lägenhetsreserv, bedömes i prognosen icke bli möjligt för den administrativa huvudstadens vidkommande. Förhoppningarna knytes i detta avseende i prognosen till förortskommunerna, där markresurserna är större. De flyttningsförluster, som staden kommer att få vidkännas i framtiden, innebär i själva verket, att stockholmarna antages komma att flytta till förortsområdet i ännu större utsträckning än tidigare. Sedan mer än ett årtionde tillbaka har Stockholm förlorat på befolkningsutbytet med grannkommunerna; att staden trots detta ännu åren 1957— 1960 kunde inregistrera ett visst inflyttningsöverskott berodde på vinster från landet i övrigt.

KAPITEL 2 Stockholms län

A. Länets uppkomst och tidigare överväganden om berörande detsamma

indelningsändringar,

Enligt den länsindelning, som tillkom genom 1634 års regeringsform, bildade Uppland ett landshövdingedöme, omfattande jämväl Södertörn med Öknebo härad. Utöver detta län fanns 10 hövdingedömen eller guvernement samt överståthållarämbetet i Stockholm. Det dåvarande Uppsala län hade Stockholm som residensort och Södermanlands län hade sin residensort i Nyköping. Redan år 1640 uppdelades det landshövdingedöme, som motsvarade Uppland, på två hövdingedömen med i huvudsak de gränser som gäller för nuvarande Stockholms och Uppsala län. Inom kort ställdes de emellertid åter för en tid under en gemensam landshövding. Sedan de för ännu en kortare tid skilts åt, sammanslogs de än en gång år 1654. Från det sålunda sammanslagna hövdingedömet avskildes efter trettiofem år Södertörn med Öknebo härad, som då överfördes till Södermanlands hövdingedöme. Ingen av de sistnämnda båda indelningsändringarna blev emellertid bestående för någon längre tid. År 1714 delades Uppland definitivt i två län. Till det härigenom återuppståndna Stockholms län lades år 1720 nyssnämnda delar av Södermanland. Därmed fick Stockholms 'län i stort sett sin nuvarande omfattning. Härvid har, liksom i framställningen i övrigt i detta avsnitt, bortsetts från de indelningsändringar som följt av att Stockholms stad vid olika tider inkorporerat vissa områden i enlighet med redogörelsen i föregående kapitel. Någon ändring i den år 1720 fastställda länsorganisationen synes icke på allvar ha satts i fråga förrän vid 1856—1858 års riksdag, då en motionär hemställde, att riksdagen skulle begära utredning om och förslag till ändamålsenligare länsindelning. I motiveringen till motionen åberopades bl. a. att Stockholms län sträckte sig nära intill Uppsala. — Motionen avslogs emellertid av ständerna. I samband med behandling år 1859 hos Kungl. Maj :t av ett år 1856 väckl kommittéförslag angående inrättande av ett statistiskt ämbetsverk berördes

26 även frågan om en allmän och samtidig omreglering av länsindelningen. Frågan fick även denna gång falla men åtgärder anbefalldes i syfte att utröna och successivt avhjälpa befintliga oregelbundenheter i den administrativa indelningen. Vid 1870 års riksdag aktualiserades ånyo länsindelningsfrågorna. I likalydande motioner i de båda k a m r a r n a begärdes utredning av frågan om lämpligheten av en förening av Uppsala och Stockholms län till ett landshövdingedöme samt Södertörns överflyttande till Södermanlands län. Som skäl anfördes de förbättrade kommunikationerna och en tätare postbefordran, varjämte framhölls att en ändrad länsindelning skulle leda till besparingar för statsverket. I motionerna omnämndes även att behovet av hastigare polisåtgärder i närheten av huvudstaden kunde göra det nödvändigt att utvidga överståthållarämbetets område. — Vid utskottsbehandlingen avstyrktes motionerna. I utskottsutlåtandet framhölls bl. a. att även om en del av länets norra kommuner hade längre väg till Stockholm än till Uppsala och även om en och annan kommun i Södertörn låg närmare Nyköping än Stockholm, så hade de dock alla den största gemenskapen med Stockholm. — Riksdagen avslog också de båda motionerna. Med föranledande bl. a. av en riksdagsskrivelse tillsatte Kungl. Maj :t år 1881 en kommitté för utredande av frågan hur befintliga oregelbundenheter i rikets administrativa, judiciella, ecklesiastika och kamerala indelning skulle avhjälpas. Kommittén gick emellertid ej in på frågan om en allmännare omreglering av gränserna utan föreslog endast mindre jämkningar. Frågan om en ändrad länsindelning i stockholmsområdet torde därefter icke ha förts på tal förrän i en motion i andra kammaren vid 1904 års riksdag, där en uppdelning av Stockholms län mellan Uppsala och Södermanlands län ifrågasattes. Avsikten var även nu att uppnå en besparing i statsutgifterna. Under ärendets behandling i kammaren yttrade motionären bl. a., att anledningen till att han i besparingssyfte tog sikte just på Stockholms län var den, att detta län var »ett ganska besynnerligt län». Det syntes honom mycket egendomligt att man till ett län sammanfört kusttrakterna inom Uppland och Södermanland. Det hade varit mera naturligt om Upplands kustland hade förenats med Uppsala län och Södermanlands kustland med Södermanlands län. — Vid utskottsbehandlingen avstyrktes motionen. Utskottet framhöll, att en länsstyrelse med säte i Stockholm hade bättre förutsättningar att fylla kraven på person- och lokalkännedom, initiativ m. m. ävensom samverkan mellan länsstyrelsen och överståthållarämbetet än länsstyrelserna i Uppsala och Nyköping. Vidare hänvisades till de växande göromålen samt till att en viss hänsyn borde tagas till ortsbefolkningens önskemål, — Trots utskottets avstyrkan bifölls motionen av andra kammaren med stor majoritet. Beslutet biträddes dock ej av första kammaren, varför frågan även denna gång föll. I samband med att 1908 års riksdag behandlade en proposition angående

27 lönereglering för landsstaten bragtes frågan om ändringar i länsindelningen inför riksdagen motionsvägen. I en motion återupptogs förslaget om Stockholms läns delning mellan Uppsala och Södermanlands län. Förslaget motiverades denna gång med att det endast var en tidsfråga innan Stockholms omgivningar sammanslogs med staden. Stockholms länsstyrelse och lämpligt antal av de under samma länsstyrelse lydande tjänstemännen borde därför sättas på extra stat. — I en annan motion yrkades avslag på propositionen angående lönereglering för landsstaten varjämte framhölls att överflödiga länsstyrelser borde indragas och därefter nytt förslag till reglering av landsstatstjänstemännens löner upprättas. Motionen hänvisade därvid bl. a. till de med Stockholms län sammanhängande frågorna. — Vid utskottsbehandlingen påpekades att Stockholms stad inlett förhandlingar med vissa socknar samt med Sundbybergs köping angående inkorporering, vilken kunde väntas bli genomförd inom en ej alltför avlägsen framtid. Då länsstyrelsen i Stockholms län därigenom skulle få en väsentlig lättnad i arbetsbördan, borde frågan om länets ställning bli föremål för utredning. Riksdagen beslöt med anledning av den förstnämnda motionen att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående möjligheten av Stockholms läns upphörande såsom administrativ enhet och om det förslag i ämnet, som av omständigheterna kunde anses påkallat. — Den andra motionen avslogs. — Ny avlöningsstat för tjänstemän och betjänte vid länsstyrelserna i huvudsaklig överensstämmelse med Kungl. Maj :ts proposition beslöts, dock under villkor beträffande Stockholms län att ledigblivna tjänster vid länsstyrelsen därefter tillsvidare endast skulle tillsättas medelst förordnande. Den av riksdagen begärda utredningen verkställdes av länsstyrelsen i Stockholms län och avlämnades år 1914. Vissa av de inkorporeringar med Stockholms stad, varom varit fråga år 1908, hade då skett men andra hade ännu ej kommit till stånd. Länsstyrelsen höll för ytterst sannolikt, att det skulle dröja med övriga aktualiserade inkorporeringsfrågors förverkligande. Länsstyrelsen ansåg ej heller att inkorporeringsfrågan i något avseende hade en sådan inverkan på länsindelningsfrågan, att det förelåg något behov att för avgörande av den senare avvakta den förras fortsatta förlopp. Länsstyrelsen undersökte i sin utredning möjligheterna att dela Stockholms län mellan Uppsala och Södermanlands län. Härvidlag framhölls att Stockholm var medelpunkten för näringslivet i länet och den punkt där kommunikationslederna sammanlöpte. Uppsala spelade rollen av en ekonomisk medelpunkt för några jämförelsevis få kommuner inom Stockholms län och Nyköping hade i detta hänseende ingen betydelse. Länsstyrelsen fann vidare, att hänsynen till länets med obetydliga undantag uttalade bestämda önskan omöjliggjorde en delning av länet. Länets landsting och hushållningssällskap liksom samtliga städer hade avstyrkt den ifrågasatta länsindelningen. Även köpingarna och landskommunerna

28 hade med undantag av sju perifert belägna kommuner motsatt sig delningen. Vidare betonades att befolkningen besökte även andra myndigheter i Stockholm än länsstyrelsen. Om alla länsmyndigheter flyttades bort från det ekonomiska centrum skulle besöken hos länsorganen bli tidsödande, dyrbara och sällsynta till given skada för länet och dess invånare. Enligt länsstyrelsens mening kunde länsborna icke berövas möjligheten att fullt utnyttja den särställning de intog som inbyggare i ett län, som på alla sidor omgav landets administrativa huvudstad och största affärsstad. Utredningen behandlade härefter ett alternativ, enligt vilket Södertörn med öknebo härad jämte vissa kommuner norr om Stockholm skulle läggas under överståthållardömet och återstoden av länet föras till Uppsala län. Då emellertid en sådan lösning skulle kräva en fullständig omorganisation av det dåvarande överståthållarämbetet, kunde den enligt länsstyrelsens uppfattning ej ifrågakomma. Slutligen undersöktes ett alternativ, enligt vilket hela Stockholms län skulle sammanslås med Uppsala län eller med Södermanlands län eller med överståthållarämbetet. Även dessa lösningar avvisades. Sammanslagningen av länen skulle enligt länsstyrelsens uppfattning ge för stora länsbildningar. En sammanslagning med överståthållardömet kunde, ansågs det, ske endast på sådant sätt att överståthållaren blev landshövding i Stockholms län men att länsstyrelsen och överståthållarämbetet i övrigt bibehölls åtskilda. En föga avsevärd besparing skulle därigenom uppkomma och vare sig staden eller länet skulle vara betjänta av den personliga föreningen av de båda ämbetena. Kungl. Maj :t föreslog i avvaktan på indelningsfrågans avgörande 1915 års riksdag, att det år 1908 bestämda villkoret att ledigblivna tjänster tills vidare skulle få tillsättas endast medelst förordnande skulle återkallas och ersättas med en bestämmelse om skyldighet för den som erhöll ordinarie befattning vid länsstyrelsen att låta sig förflyttas till annan länsstyrelse eller till annan befattning inom statsförvaltningen, därest länet upphörde såsom administrativ enhet. — Detta förslag bifölls av riksdagen. Efter remissförfarande redovisades länsindelningsärendet i statsverkspropositionen till 1919 års riksdag. I anslutning härtill uttalade föredragande departementschefen bl. a., att av de skäl, som utvecklats av länsstyrelsen i Stockholms län, åtgärder ej borde vidtagas i syfte att låta länet upphöra såsom administrativ enhet. Med gillande härav föreslog Kungl. Maj :t slopande av det av 1915 års riksdag stadgade villkoret för tillsättande av ordinarie befattning vid länsstyrelsen i Stockholms län. Även riksdagen fann genom utredningen ådagalagt, att de fördelar — huvudsakligen viss besparing i statsutgifter — som skulle vinnas genom Stockholms läns indragning ej uppvägde de stora olägenheter i olika avseenden, som en dylik förändring skulle medföra för den övervägande delen av länets befolkning. Riksdagen biföll därför förslaget, vilket, såsom riks-

29 dagen yttrade, innebar att »den sedan år 1908 under utredning varande frågan om Stockholms läns upphörande såsom administrativ enhet nu avskrivits». Vid 1928 års riksdag väcktes i första kammaren en motion (nr 80) om utredning och förslag rörande en särskild kommunalförfattning för Stockholms stad och omgivande kommuner. — Konstitutionsutskottet fann i sitt utlåtande (nr 24), att om den i motionen föreslagna överkommunen skulle övertaga kommunala uppgifter, skulle detta troligen göra det nödvändigt att utsträcka överståthållarskapet till att omfatta hela denna storkommun. Detta skulle i sin tur medföra att återstoden av Stockholms län måste uppdelas på andra länsenheter. Utskottet fann hela frågan synnerligen invecklad och icke i sådant läge att utskottet kunde lämna några riktlinjer. Därför hemställdes att motionen ej måtte föranleda någon åtgärd. — Riksdagen beslöt i enlighet härmed. Vid 1929 års riksdag kom problemet upp genom en ny motion (I: 118), där frågan utvidgades att gälla om och på vad sätt genom lagstiftning kommunal samverkan kunde praktiskt ordnas. — Konstitutionsutskottet avstyrkte motionen under hänvisning i huvudsak till sitt utlåtande år 1928. — Ej heller denna motion föranledde någon riksdagens åtgärd. Vid samma års riksdag kom emellertid frågan om indragning av Stockholms län upp i ett annat sammanhang. Till riksdagen hade avgivits en proposition angående anslag till överståthållarämbetet m. m., där bl. a. förslag om viss omorganisation av ämbetet framlades. Bland skäl som möjligen kunde tagas till intäkt för ett uppskov med en sådan omorganisation nämnde departementschefen även frågan om länets upphörande såsom administrativ enhet och en utökning i samband därmed av överståthållarämbetets förvaltningsområde. Departementschefen anförde vidare, att det visserligen kunde väntas, att frågan om bildande av ett Stor-Stockholm såsom administrativ enhet tid efter annan skulle ånyo framföras. Den ståndpunkt som riksdagen dittills intagit gentemot dylika förslag syntes dock giva vid handen, att spörsmålet näppeligen kunde antagas ha större aktualitet. Det borde därför ej heller ifrågakomma att låta omorganisationen av överståthållarämbetet anstå i avbidan på en lösning av indelningsspörsmålet. I två av de motioner, som väcktes i anledning av nämnda proposition, upptogs bl. a. den sålunda i propositionen berörda indelningsfrågan. I den ena av motionerna anfördes bl. a. att de senare årens erfarenheter syntes ådagalägga, att de administrativa förhållandena i stockholmstrakten icke var ordnade på ändamålsenligt sätt. De kring Stockholm belägna kommunerna beboddes i stor usträckning av personer, som hade sin dagliga verksamhet förlagd till staden eller som var beroende av familjeförsörjarens verksamhet där. Större delen av dessa kommuners invånare hade få intressen gemensamma med de egentliga delarna av Stockholms län men flertalet intressen gemensamma med Stockholms stads befolkning. Enligt motionärens

30 åsikt borde därför omorganisationen av överståthållarämbetet föregås av en utredning, huruvida icke »den tidpunkten vore inne, då länet borde likvideras». En naturlig lösning syntes vara, att ett särskilt län bildades av Stockholms stad och de delar av Stockholms län, som kunde anses såsom förorter till Stockholm, och att återstående delar av länet uppdelades på Uppsala och Södermanlands län. Genom en sådan anordning kunde många beaktansvärda fördelar vinnas. Flertalet kommunikations- och trafikspörsmål, som var av utomordentlig betydelse för Stockholm och dess omgivningar, skulle kunna lösas mycket lättare och mera rationellt, om Stockholm och förorterna utgjorde en högre administrativ enhet under ledning av en landshövding. Sannolikt skulle även vissa andra spörsmål, såsom frågan om polisväsendet och fattigvårdsväsendet, kunna erhålla en rationellare och på vissa punkter mera ekonomisk organisation än hittills. Vidare skulle icke så obetydliga kostnadsbesparingar för statsverket vinnas genom länets likviderande. I den andra av de nyssnämnda motionerna framhölls i mera allmänna ordalag behovet av en utredning rörande lämpligheten av att överståthållarämbetets ämbetsområde vidgades till att omfatta kommunerna i huvudstadens omgivning. De motionsvis framlagda förslagen väckte oro hos representanter för landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt olika politiska partier inom länet, som våren 1929 kallade till ett opinionsmöte i Stockholm för att giva uttryck åt sin uppfattning om förslaget. Samtliga länets nio städer och nittioåtta av de övriga dåvarande kommunerna hörsammade kallelsen eller yttrade sig genom protokollsutdrag. Vid mötet antogs en resolution - - endast representanterna för en stad anmälde avvikande mening — i vilken erinrades om den tidigare företagna utredningen om länets uppdelning eller indragning, varefter framhölls att de skäl för länets bibehållande som framkommit genom denna utredning kvarstod orubbade och ytterligare förstärkta. Det grundläggande för Stockholms läns bibehållande var fortfarande, att de delar av landskapen Uppland och Södermanland som sedan århundraden sammanförts i länet med ytterst få undantag geografiskt och ekonomiskt hade sin naturliga förbindelse med en länsstyrelse i Stockholm. Denna inriktning hade genom de senaste årtiondenas kommunikationsmedel blivit mera utpräglad. Mötet vädjade till riksdagen att inte i någon form biträda de framförda yrkandena om utredning rörande Stockholms läns delning eller indragning. På förslag av statsutskottet, som i sitt yttrande över propositionen angående omorganisation av överståthållarämbetet ej närmare tog ställning i länsindelningsfrågan, avslog riksdagen sedermera förslaget om omorganisation av överståthållarämbetet. Riksdagen torde emellertid ha haft gränsdragningen mellan Stockholm och länet i tankarna, då den i sin skrivelse uttalade bl. a., att motionsvis synpunkter framhållits, som till äventyrs

31 kunde tala mot ett antagande av förslaget, samt att riksdagen, utan att den i något hänseende tog ståndpunkt till dessa meningar, höll för önskvärt att mera ingående överväganden än vad riksdagen kunnat företaga kom till stånd, innan organisationsfrågan definitivt avgjordes. Nästa gång indelningsfrågan aktualiserades var, när dåvarande överståthållaren Torsten Nothin i skrivelse till Kungl. Maj.t den 5 oktober 1937 fäste uppmärksamheten på densamma. I skrivelsen framhölls att det kring de större städerna vuxit upp förortsoch villasamhällen, vilkas tillkomst varit helt betingade av vederbörande stad och vilkas innebyggare i stor utsträckning hade sitt arbete och sin utkomst där. Mellan staden och kringliggande orter hade uppstått en intressegemenskap av betydande omfattning. Då denna samverkan ej var så omfattande, att inkorporering blev den naturliga vägen eller en sådan åtgärd av andra skäl väckte betänkligheter, måste det skapas någon lagligt reglerad form för närmare och regelbunden samverkan utöver vad lagen om kommunalförbund medgav. Denna samverkan skulle i fråga om Stockholm närmast gälla kommunikationsleder samt sjukvårds- och polisväsendet. Ett genomförande av en lagstiftning av angiven innebörd skulle för Stockholms del troligen nödvändiggöra, att de till Stor-Stockholm hänförliga kommunerna utbröts ur Stockholms län och sammanfördes med Stockholms stad till en enhet. Vidare framhölls i skrivelsen att en gemensam statlig administration för Stockholm och förortsområdet kunde visa sig vara av betydelse också i andra hänseenden än de angivna. Som exempel nämndes att vid behov stadsplaner och byggnadssätt för olika samhällen lättare reglerades efter enhetliga principer, om frågorna även på det förberedande stadiet handlades av en och samma myndighet. Innan överståthållarens skrivelse lett till någon åtgärd, hade länsstyrelsen i Stockholms län den 30 juni 1938 till Kungl. Maj:t avlåtit en framställning, däri erinrades om att en regionplan utarbetats under samverkan mellan Stockholms förortskommuner och staden. Planen omfattade ett område med två mils radie från Stockholms centrum och innefattade i huvuddrag kommunikationsleder mellan staden och förortskoinmunerna liksom mellan de senare inbördes samt vad som i övrigt påkallades av förhållandena i samband med kommunikationslederna. För att säkerställa genomförandet av denna plan erfordrades en legalisering i någon form av regionplaneinstitutet, och länsstyrelsen hemställde om utredning i detta ämne. Efter det att yttrande över överståthållarens skrivelse inhämtats från kammarkollegiet, utverkade chefen för socialdepartementet Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredande av frågan om tillskapandet genom lagstiftning av effektiva former för säkrande, om så erfordrades tvångsvis, av samverkan mellan olika kommunala enheter i avseende å för dem i olika hänseenden gemensamma förvaltningsuppgifter. En utredningskommitté tillsattes också, som i senare rekonstruerat skick under be-

32 nämningen 19M års kommitté för kommunal samverkan den 30 april 1947 framlade ett betänkande med förslag till lag om regionkommuner m. m. (SOU 1947:30). I betänkandet ägnade kommittén särskild uppmärksamhet åt Stor-Stockholmsproblemet, d. v. s. de kommunal-administrativa frågor, som aktualiserades av tätbebyggelsens stora omfattning i stockholmstrakten och dess utbredning i ett stort antal självständiga kommuner. Kommittén fann att den kommunala indelningen inom Stockholms förortsområde medförde åtskilliga olägenheter. Ett flertal kommunala angelägenheter inom Stor-Stockholm krävde en enhetlig handläggning. Detta gällde i första hand planeringen av den fortsatta utbygganden av området samt planernas verkställighet i tid och rum. Starkast betonades samordningsbehovet i fråga om bebyggelseoch kommunikationsproblem. Vidare framhölls sjukvården som ombesörjdes av två olika huvudmän, Stockholms stad och länets landstingskommun. Likaså nämndes vattenförsörjning samt el- och gasförsörjning och avloppsfrågor liksom hamn-, skol-, polis- och brandväsendet. Kommitténs slutsats blev, att frivillig samverkan i kommunalförbund eller på annat sätt ej kunde lösa Stor-Stockholms problem. Även inkorporeringsvägen avvisades. För en ändamålsenlig lösning krävdes enligt kommittén nya former för kommunal samverkan. Härefter framlade kommittén olika förslag till lösning av de kommunala organisationsproblemen. Ett alternativ avsåg en förening av Stockholms stad och län till en landstingskommun, ett storlandsting, med uppgift att upprätta regionplan för Stor-Stockholm och verka för dess genomförande. Storlandstinget skulle givetvis dessutom handhava sedvanliga landstingsuppgifter. Kommittén menade, att övervägande skäl talade för att hela landstingsområdet ingick i storlandstinget. Tänkbart var emellertid även att landstingets område kunde beskäras genom att delar därav fördes till angränsande landsting och storlandstinget på så sätt begränsades till i huvudsak StorStockholm. I detta sammanhang kom kommittén även in på länsindelningsproblemet och konstaterade, att Stockholms inträde i ett storlandsting sannolikt borde leda till en sammanslagning av överståthållardömet och länsstyrelsen i Stockholms län. På liknande sätt borde ett särskilt landsting för Stor-Stockholm motivera en utsträckning av överståthållardömet att omfatta hela detta landstingsområde, medan återstoden av länet fördes till Uppsala (och eventuellt Södermanlands) län. Kommittén ansåg sig emellertid ej kunna förorda en lösning av problemen kring Stor-Stockholm efter storlandstingslinjen. Svårigheterna skulle bli avsevärda om man sökte att ur sitt organisatoriska sammanhang bryta loss de betydande delar av Stockholms förvaltningsapparat, som skulle behöva överföras till det nya landstinget. Även representationsfrågan be* dömdes som svårlöst.

33 Kommittén förordade att Stor-Stockholms kommunala organisationsproblem löstes genom bildandet av ett nytt slags kommun, benämnd regionkommun. Denna skulle omhänderha olika regionala samarbetsuppgifter utom sådana som ombesörjdes av landstinget. En sådan kommunbildning skulle i och för sig icke nödvändiggöra en sammanslagning av överståthållarämbetet och länsstyrelsen. Om en sådan av andra skäl kunde vara erforderlig, ankom icke på kommittén att bedöma. En kompetensreglering mellan överståthållarämbetet och länsstyrelsen föreslogs emellertid. Enligt denna skulle ämbetet förbehållas handläggning av alla de ärenden som angick legionkommunen. En ledamot av kommittén uttalade sig emellertid i en reservation till förmån för storlandstingslinjen. Kommittéförslaget blev vid remissbehandlingen starkt kritiserat från olika håll och betänkandet föranledde icke någon åtgärd från Kungl. Maj :ts sida. Stockholms stad tog i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 juni 1950 på nytt upp den av 1944 års kommitté för kommunal samverkan framförda tanken på ett s. k. storlandsting omfattande Stor-Stockholm. I skrivelsen hemställde man om fortsatt utredning av hithörande problem för att söka finna lämpliga samarbetsformer. Det framhölls att erfarenheterna gett klart vid handen hur försvinnande små utsikterna skulle vara att avtalsvägen reglera de verkligt brännande och vitala frågorna i det stora problemkomplexet. Även i stadens framställning sköts bebyggelse- och trafikproblemen i förgrunden. Där togs emellertid även upp övriga av kommittén angivna samarbetsområden. Ytterligare framhölls som lämpliga objekt för samverkan vissa typer av idrottsanläggningar och samlingslokaler ävensom civilförsvaret, sinnessjukvården och kommunala insatser på kultifr- och nöjeslivets områden. — Staden nämnde i skrivelsen även att en ändring av den statligt administrativa indelningen inom Stor-Stockholm torde bli nödvändig i sammanhanget. Framställningen föranledde sedvanlig remissbehandling. Sedermera överlämnades den till 1959 års länsindelningsutredning för att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningens uppdrag, som närmare kommer att redovisas i det följande. I två motioner Ull 1953 års riksdag (I: 102 och II: 127) hemställdes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla om översyn av indelningen av riket i län och landstingsområden. Det framhölls att länen borde ge uttryck åt verkliga sammanhang mellan bygderna. Som ett exempel där detta sammanhang ej fanns anfördes stockholmsområdet med staden skild från länet. — I sitt utlåtande n r 172 vid 1953 års riksdag förklarade sig statsutskottet icke biträda kravet på en utredning om ny länsindelning i landet. I frågan om behovet av en ny administrativ indelning i Stor-Stockholmsområdet anfördes, att utskottet var överens med motionärerna om att goda skäl kunde anföras för en förutsättningslös statlig utredning rörande 3—412915

34 denna fråga. Med hänsyn till det samarbete i olika former som förekommit i interkommunala frågor, kunde det enligt utskottets mening emellertid icke uteslutas, att en fortsatt kommunal samverkan skulle kunna ge riktlinjer för den lämpligaste framtida utformningen av den statliga administrationen i området. Med hänsyn härtill och då utskottet förutsatte att Kungl. Maj :t ägnade denna fråga vederbörlig uppmärksamhet fann sig utskottet icke kunna förorda en skrivelse av i motionerna avsett innehåll. — Riksdagen beslutade i enlighet härmed. Vid 1957 års riksdag togs frågan om ny länsindelning i landet upp med anledning av riksdagens revisorers berättelse över den år 1957 verkställda granskningen angående statsverket. Revisorerna ansåg att frågan om en ändrad administrativ indelning av riket i län snarast borde göras till föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning och framhöll, att alldeles samma skäl som på sin tid talade för storkommunreformen gjorde sig gällande för en ny länsindelning. Beträffande särskilt stockholmsområdet erinrades om det försök som där gjorts att genom interkommunalt samarbete över länsgränsen komma tillrätta med Stockholms stads och angränsande förorters gemensamma problem. Enligt revisorernas mening hade det här tagits ett värdefullt initiativ som på allt sätt borde fullföljas helt oavsett hur länsorganisationen kunde komma att utformas för framtiden. Med hänsyn till det föreliggande spörsmålets riksomfattande karaktär syntes å andra sidan det ifrågavarande samarbetet rimligen icke kunna utgöra hinder för att den av revisorerna åsyftade utredningen, vilken nödvändigtvis måste bli tidskrävande, kom till stånd. Efter remissbehandling av revisorernas berättelse i anförd del fann statsutskottet i sitt utlåtande (nr 182), att skäl i och för sig kunde anföras till stöd för en utredning i ämnet i enlighet med de principiella riktlinjer som revisorerna angivit. Med hänsyn till frågans svårbedömbara och komplicerade natur borde utredningen dock begränsas till Stockholms- och göteborgsregionerna, där de med den nuvarande indelningen förenade olägenheterna var så stora, att det måste bedömas vara angeläget att undanröja dem. Riksdagen beslöt i enlighet med statsutskottets utlåtande, vilket anmäldes i skrivelse till Konungen den 18 december 1957 (nr 399). Vid samma riksdag togs frågan om en administrativ enhet för det s. k. Stor-Stockholmsområdet även upp i två likalydande motioner (1:95 och 11:66). I sitt utlåtande (nr 29) anknöt allmänna beredningsutskottet till statsutskottets utlåtande år 1953 över de vid samma riksdag väckta motionerna om översyn av gällande länsindelning. Statsutskottet hade, som tidigare nämnts, där hänvisat till det samarbete i olika former som förekom i interkommunala frågor i Stor-Stockholmsområdet och icke funnit det uteslutet, att en fortsatt kommunal samverkan skulle kunna ge riktlinjer för den lämpligaste framtida utformningen av den statliga administrationen. Allmänna beredningsutskottet kom i sitt utlåtande till den uppfattningen

35 att de ingripanden, som kunde komma att ske därest motionerna bifölls, skulle i det då rådande läget kunna verka störande på samarbetet mellan de berörda kommunerna. Utskottet kunde därför ej förorda bifall till motionerna. Dessa föranledde ej heller någon riksdagens åtgärd. I 1959 års länsindelningsutrednings betänkande »Länsindelningen inom Stockholms- och Göteborgsområdena» (SOU 1961: 40) togs emellertid dessa frågor upp till närmare belysning. I direktiven för denna utredning erinrades om statsrevisorernas år 1957 gjorda framställning i ärendet liksom om statsutskottets av riksdagen godkända utlåtande däröver, varjämte redogjordes för statsrådets synpunkter på länsindelningen och på behovet av samordning, särskilt i de olämpligt arronderade länen. Med hänsyn till att omprövningen av länsindelningen inrymde många komplicerade och svårbemästrade problem ansågs skäl föreligga att en förberedande och mera begränsad undersökning gjordes, huruvida länsindelningen borde ändras och hur detta i så fall borde ske. Frågan om en allmän översyn av länsindelningen fick därför anstå och endast förhållandena i Stockholms stad och Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län, där behovet av ändrad länsindelning var störst, borde undersökas. Frågan i vad mån aktualiserade gränsändringar i stockholmsområdet beträffande Uppsala och Södermanlands län kunde påkalla ytterligare ändringar i länsindelningen borde bedömas endast översiktligt. Betänkandet innehåller bl. a. redogörelse för de nuvarande länen, deras storlek, struktur m. m., och för indelningen i näringsgeografiska regioner, varjämte olika alternativ till länsindelning uppdrages. Dessa alternativ är beträffande stockholmsområdet tre och i samtliga alternativ räknades med en länsbildning, där även Stockholms stad skulle ingå. Enligt det första och minsta alternativet fördes stora delar av nuvarande Stockholms län, bl. a. Märsta, Sigtuna och norrtäljeområdet till Uppsala län, varjämte södertäljeområdet lades till Södermanlands län. Det andra alternativet innebar i huvudsak samma begränsning i förhållande till Uppsala län, dock med undantag av märsta-sigtunaområdet vilket i likhet med södertäljeområdet lades till stockholmslänet. I det tredje alternativet överfördes i huvudsak endast den nordligaste delen av nuvarande Stockholms län till Uppsala län. Utredningen framhöll beträffande Stor-Stockholmsområdet det särskilda förhållandet, att storstaden hade en statlig förvaltning i överståthållarämbetet, medan förortsområdena tillsammans med längre bort liggande områden bildade ett län. Denna uppdelning av den statliga administrationen betecknade utredningen såsom icke ändamålsenlig. Utredningen räknade därför med en länsbildning i vilken även Stockholms stad skulle ingå. Huruvida den skulle kallas län eller överståthållarskap lämnades i sammanhanget därhän. Utredningen ansåg det ej erforderligt att Stockholms stad ingick i lands-

36 tinget, då den utanför Stockholms stad liggande delen av ett avgränsat stockholmslän även vid det minsta alternativet ur befolkningssynpunkt var tillräcklig stort att bära upp en landstingsverksamhet och då ett storlandsting måhända skulle betyda en överdimensionering av landstingsapparaten. Här må även nämnas att utredningen konstaterade, att motiveringen för en ändrad länsindelning till stor del låg på den statsadministrativa sidan och till denna knutna servicesynpunkter. Utredningen fann att inom detta område framstod fördelarna med de i betänkandet skisserade indelningsändringarna som påtagliga. Lika påtagliga var fördelarna icke i fråga om landstingen, även om det också för deras vidkommande, främst på det ekonomiska planet, på längre sikt torde bli fördelaktigt med en ny indelning. Då det emellertid måste anses riktigt med sammanfallande läns- och landstingsgränser, kunde det ej undvikas att gränsändringar länen emellan skulle beröra även landstingens verksamhet. Att därvid vissa svårigheter kunde uppstå hade varit tydligt men dessa var svåra att överblicka och det hade för utredningen ej varit möjligt att få någon säker uppfattning om dem. Nyss refererat betänkande har föranlett två ytterligare utredningar om länsindelningsfrågor, nämligen storstadsutredningen och den år 1963 tillsatta utredningen för en översyn av länsindelningsfrågorna i dess helhet. För arbetsfördelningen mellan dessa båda utredningar har redogjorts i det inledande avsnittet »Utredningsuppdraget». B. Länets utbredning och folkmängdsutveckling Stockholms län omfattade den 1 januari 1963 en landareal av 745 190 ha och är landets i storleksordning till ytan femtonde län. Folkmängdsutvecklingen efter år 1860 framgår av tabell 2: 4. Såsom framgår av tabellen visar utvecklingen en ökning, som numera årligen överträffar ökningen under var och en av de två tioårsperioderna åren 1920—1940. Befolkningen i länet har sedan år 1860 mer än fyrdubblats och länet är landets till befolkningstalet tredje i ordningen. I samband med att förslag upprättats till länets framtida indelning i kommuner har länsstyrelsen i Stockholms län beräknat en årlig folkökning av 21 000 å 22 000 personer fram, till år 1975 så att folkmängden då kommer att uppgå till ca 790 800 personer. I lokaliseringsutredningens betänkande har fil. lic. Rune Olsson på grundval av tidigare prognoser (bl. a. Gulbrandsens ovan nämnda) gjort vissa beräkningar över folkmängdsutvecklingen i länen fram till år 1975.* Utvecklingen i resp. län har därvid bl. a. ställts i relation till såväl riksutvecklingen som utvecklingen i andra delar av landet. Enligt Olsson skulle folkmängden i Stockholms län i dess nuvarande omfattning år 1975 komma att uppgå till i runt tal 813 000 personer. Detta betyder att man i Stock1

Rune Olsson: »Prognoser angående den regionala folkmängdsutvecklingen» (SOU 1963: 62).

37 Tabell 2: 4. Folkmängden i Stockholms län vid slutet av vissa är under liden 1860—1950 samt vid slutet av åren 1954—1963 Ökning

År

Officiell folkmängd

1860 1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930 1940 1950 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963

121 737 131 244 147 021 152 715 172 852 229 181 243 193 264 909 287 895 357 932 386 489 397 127 407 907 420 807 432 599 446 101 462 938 487 135 513 299 538 351

sedan föregående uppgiftsår

+ 9 507 + 15 777 + 5 694 + 20 137 + 56 329 + 14 012 + 21 716 + 22 986 + 70 037 + 28 557 + 10 638 + 10 780 + 12 900 + 11 792 + 13 502 + 16 837 + 24 197 + 26 164 + 25 052

total från 1860

+ + +

9 507 25 284 30 978

+ 51 115 + 107 444 + 121 456 + 143 172 + 166 158 + 236 195 -f- 264 752 + 275 390 + 286 170 + 299 070 + 310 862 + 324 364 + 341 201 + 365 398 + 391 562 + 416 614

holms län, räknat på 1962 års folkmängd, har att emotse en befolkningstillväxt av ej mindre än bortåt 60 %. Ökningen i hela landet under samma period beräknas bli mindre än 10 %. Närmare redogörelser för befolkningsprognoser för delar av länet lämnas i kap. 3.

C. Länets kommuner I sekundärkommunalt avseende utgör Stockholms län en landstingskommun. Stockholms stad ingår ej i landstingsområdet. Länet omfattar 52 primärkommuner, varav \ 12 städer: Nynäshamn, Södertälje, Nacka, Sundbyberg, Solna, Djursholm, Lidingö, Vaxholm, Norrtälje, Östhammar, Öregrund och Sigtuna, 5 köpingar: Täby, Stocksund, Danderyd, Sollentuna och Saltsjöbaden samt 35 landskommuner: Väddö, Häverö, Knutby, Almunge, Sjuhundra, Lyhundra, Frötuna, Blidö, Roslags-Länna, Knivsta, Skepptuna, Märsta, Upplands-Väsby, Vallentuna, össeby, Österåker, Ljusterö, Djurö, Värmdö,; Gustavsberg, Boo, Järfälla, Färingsö, Ekerö, Huddinge, Botkyrka, Salem, Grödinge, Turinge, Järna, Sorunda, ösmo, Västerhaninge, Ösferhaninge och Tyresö. Efter 1952 års kommunreform har tre landskommuner lagts samman, med

38 andra kommuner, nämligen Frösåker med Östhammars stad från och med den 1 januari 1957, Dalarö med Österhaninge kommun den 1 januari 1959 och östertälje med Södertälje stad den 1 januari 1963. Areal- samt vissa folkmängdsuppgifter beträffande primärkommunerna i länet återfinns i tabell 2 : 5, där även motsvarande uppgifter för Stockholms stad anmärkts. Av de i detta betänkande inledningsvis återgivna direktiven för storstadsutredningen framgår att det i förarbetena till arbetet på en ny kommunindelning uttalats, att principen om kommuner uppbyggda kring en centralort, som kan fungera som naturligt, spontant servicecentrum för kommunen i dess helhet, ej ansetts böra tillämpas för att lösa de särpräglade indelningsproblemen i bl. a. Stockholm med angränsande kommuner. Kungl. Maj :t har numera den 7 februari 1964 fastställt plan för indelning av Stockholms län i kommuner, innebärande att nuvarande kommuner eller delar därav skall på följande sätt sammanföras till kommunblock, därvid vid varje block inom parentes angives de orter som enligt en vid departementsbeslutet fogad bilaga förutsattes såsom centralorter. 1. Östhammars och Öregrunds städer (Östhammar). 2. Häverö och Väddö landskommuner (Hallstavik). 3. Norrtälje stad, Lyhundra, Frötuna och Blidö landskommuner samt den del av Roslags-Länna landskommun, som motsvaras av Länna och Riala församlingar (Norrtälje). 4. Sjuhundra landskommun, den del av Knutby landskommun, som motsvaras av Edsbro och Knutby församlingar, samt den del av Skepptuna landskommun, som motsvaras av Gottröra och Närtuna församlingar (Rimbo). 5. Märsta landskommun och Sigtuna stad samt den del av Skepptuna landskommun, som motsvaras av Skepptuna, Lunda och Vidbo församlingar (Märsta). 6. Vallentuna och össeby församlingar (Vallentuna). 7. Österåkers och Ljusterö landskommuner samt den del av Roslags-Länna landskommun, som motsvaras av Roslags-Kulla församling (Åkersber ga). 8. Vaxholms stad (Vaxholm). 9. Upplands-Väsby landskommun (Upplands-Väsby). 10. Järfälla landskommun (Jakobsberg). 11. Sollentuna köping (Sollentuna). 12. Solna och Sundbybergs städer (Solna-Sundbyberg). 13. Ekerö och Färingsö landskommuner (Träkvista-Tappström). 14. Täby köping (Roslags-Näsby). 15. Danderyds köping, Djursholms stad och Stocksunds köping (Danderyd). 16. Lidingö stad (Lidingö). 17. Gustavsbergs, Värmdö och Djurö landskommuner (Gustavsberg).

39 Tabell

2:5.

Kommunernas

Kommun

Djursholm Lidingö Nacka Solna Sundbyberg Danderyd Saltsjöbaden Sollentuna Stocksund Täby Boo Botkyrka Huddinge Järfälla Märsta Tyresö Upplands-Väsby.... Österhaninge Vaxholm Ekerö Färingsö Grödinge Gustavsberg Salem Vallentuna Värmdö Västerhaninge Österåker Djurö Norrtälje Nynäshamn Sigtuna Södertälje Blidö Frötuna Ljusterö Lyhundra Roslags-Länna Sjuhundra Skepptuna Sorunda Väddö Ösmo Össeby Östhammar Öregrund Häverö Knutby Almunge Knivsta Turinge Järna Tillhopa Stockholm A + B län 1

Areal land i ha

i Stockholms län areal vid utgången av år 1963 samt slutet av vissa år under tiden 1954—1963

1954— 1963

1 044 7 832 7 778 7 466 7 493 7 544 288 3 073 23 116 27 081 30 807 32 062 32 956 9 840 4 817 17 849 19 906 22 102 22 562 23 026 5 177 1 951 43 172 48 170 52 312 53 658 54 281 11 109 682 25 787 26 933 27 058 27 195 27 393 1 606 1 263 9 104 10 587 12 501 12 835 13 794 4 690 1 200 4 931 5 194 5 549 5 684 5 994 1 063 5 197 20 295 23 320 26 003 28 365 31 060 10 765 302 5 170 5 233 5 000 5 001 234 4 936 6 041 12 134 16 620 23 025 24 739 26 121 13 978 3 525 5 753 6 408 6 734 7 101 7 318 1 565 8 323 7 812 9 936 12 834 13 757 14 664 6 852 12 935 22 800 26 782 33 127 35 800 37 731 14 931 5 575 22 178 10 405 14 787 26 638 30 745 20 340 16 868 4 634 5 233 7 111 8 657 10 457 5 823 6 890 3 620 4 841 7 676 9 994 11 514 7 894 7 821 7 039 9 766 7 993 10 853 11 690 4 651 1 29 282 6 318 10 196 8 093 11 312 6 576 12 894 1 609 3 690 3 938 3 702 4 076 404 4 094 13 379 3 954 3 881 4 009 4 004 313 4 194 8 216 3 084 2 978 3 110 3 150 236 3 214 11 095 1 818 2 095 1 858 1 973 324 2 142 10 203 4 344 5 068 5 352 5 537 5 780 1 436 6 391 2 387 2 302 2 488 2 495 2 616 229 15 377 4 376 5 110 5 942 6 141 6 386 2 010 16 033 2 096 2 025 2 052 2 193 2 205 109 16 115 4 055 5 879 7 072 7 805 8 884 4 829 21 140 4 291 5 426 6 453 6 869 7 335 3 044 17 615 1 737 1 495 1 625 1 456 1 390 347 1343 7 594 9 078 9 368 8 513 9 743 2 149 1 522 8 320 9 666 9 796 9 171 10 199 1 879 5 338 2 521 3 344 2 835 3 281 3 375 854 10 437 301972 39 7682 33 5272 38 1712 41 045 10 848 6 832 1 017 981 902 910 884 133 18 867 2 141 1 998 1 828 438 1 799 1 703 9 787 1 213 1 078 238 1 010 982 978 41 237 4 982 1 036 4 539 4 192 4 051 3 946 25 789 2 979 637 2 691 2 457 2 425 2 342 31 046 2 5 249 5 294 5 251 5 240 5 247 28 671 425 3 084 2 745 2 986 2 741 2 659 16 855 400 3 112 3 003 2 755 2 728 2 712 520 19 281 3 395 3 208 3 042 2 974 2 875 3 17 272 2 261 2 271 2 222 2 268 2 264 -i96 20 586 1 976 1 901 1 790 1 807 1 880 3 825 76 871 7 814 7 549 7 173 7 045 6 989 163 13 229 2 238 2 180 2 094 2 101 2 075 564 40 215 7 513 7 913 8 102 8 069 8 077 998 38 927 3 526 2 964 2 638 2 627 2 528 313 16 348 2 086 1 946 1 839 1 811 1 773 — 465 20 521 3 632 3 750 3 832 3 870 4 097 + 842 10 689 2 260 2 631 2 784 2 920 3 102 + 19 565 4 225 5 047 4 616 5 212 5 500 -f- 1 275 745 190 397 127 446 101 487 135 513 299 538 351 + 141 224 18 603 776 947 804 910 807 127 802 124 795 976 + 19 029 763 793 1 174 074 1251 011 1 294 262 1 315 443 1 334 327 + 160 253

Dalarö dåv. kommun inräknad. Östertälje dåv. kommun inräknad. 3 Frösåkers dåv. kommun inräknad. 2

vid

Folkmängdsökning eller -minskning

Folkmängd vid slutet av år 1954

folkmängd

+

40 18. 19. 20. 21. 22. 23.

Nacka stad, Saltsjöbadens köping och Boo landskommun (Nacka). Tyresö landskommun (Bollmora). Österhaninge och Västerhaninge landskommuner (Handen). Huddinge landskommun (Huddinge). Botkyrka och Grödinge landskommuner (Tumba). Nynäshamns stad samt Sorunda och Ösmo landskommuner (Nynäshamn). 24. Södertälje stad, Salems, Turinge och Järna landskommuner. I detta block skall även ingå Trosa stad, Gnesta köping, Vagnhärads, Hölö, Daga och Enhörna landskommuner samt den del av Mariefreds stad, som motsvaras av Taxinge församling, och den del av Tystberga landskommun, som motsvaras av Torsåkers församling, allt i Södermanlands län (Södertälje). Till kommunblock redovisade i plan för Uppsala län har förts Almunge och Knivsta landskommuner, den del av Knutby landskommun, som motsvaras av Bladåkers och Fardnge församlingar samt den del av Skepptuna landskommun, som motsvaras av Husby-Långhundra församling. Beträffande flertalet av de kommunblock som i Kungl. Maj :ts beslut förklarats skola bestå av mer än en kommun har motiveringar lämnats i en beslutet bilagd P. M. Då i motiveringarna lämnas en redogörelse för de förhållanden som konstituerar samarbetsbehovet primärkommunerna emellan refereras eller återges desamma här. Östhammarsblocket: »Viss del av tätorten Gimo i Olands kommun (Skäfthammars församling) av Uppsala län sträcker sig in i Östhammars stad (Hökhuvuds församling). Detta förhållande har icke ansetts utgöra tillräckligt skäl för delning av endera Östhammars stad eller Olands landskommun så att nämnda församlingar skulle komma att ingå i samma block. Däremot synes fråga böra väckas om indelningsändring så att den del av Hökhuvuds församling, som utgöres av tätorten Gimos sannolika expansionsområde överflyttas till Olands kommun.» Norrtäljeblocket: »Den spontana inriktningen i Väddö kommun är delad dels mot Norrtälje och dels mot Hallstavik. Väddö och Häverö kommuner samverkar bland annat i fråga om grundskolans högstadium. Enligt 1960 års folkräkning var den övervägande delen av de förvärvsarbetande i Väddö som hade sin arbetsplats i annan kommun sysselsatta i Häverö kommun, övervägande skäl har därför ansetts föreligga att föra Väddö landskommun till Hallstaviksblocket. I ett större regionalt sammanhang föreligger behov av interkommunalt samarbete med Norrtälje i såväl Häverö som Väddö kommuner. Vidare synes fråga böra väckas om indelningsändring så att viss del av Bladåkers församling, Knutby kommun, överflyttas till Häverö kommun.» Märstablocket: Sigtunas folkmängd, som den 31 december 1962 uppgick till 3 344 personer, anges i motiveringen ha varit under de senaste åren närmast konstant. Länsstyrelsen bedömde vid sitt arbete med förslag till blockindelning folkmängden år 1975 uppgå

41 till ca 6 000 personer. Staden bedömes i allt väsentligt vara inriktad mot Märsta och storstockholmsområdet i övrigt i vad avser kontakter över kommungränsen. Med beaktande av det stora behovet av en samordning av planeringsfrågorna jämväl i Stor-Stockholms yttre områden tillförde Kungl. Maj.'t vid planens fastställande Sigtuna stad det av länsstyrelsen föreslagna Märstablocket. Solna—Sundbybergs-blocket: »De båda städerna är samhällsbildningar vilkas centrala delar är helt sammanbyggda och någon klar gränslinje är inte skönjbar i stadsbebyggelsen. Detta har medfört ett behov av samarbete på olika områden. Eftersom de båda städerna i väsentliga avseenden h a r ett samarbete och en organiserad samverkan som motsvarar verksamheten i en samarbetsnämnd, har länsstyrelsen väckt frågan om en blockbildning av Solna och Sundbybergs städer. Tanken har emellertid frångåtts i länsstyrelsens planförslag. Med hänsyn till det starkt uttalade behovet av samverkan mellan de båda städerna i fråga om flertalet av de primärkommunala uppgifterna har de vid planens fastställande sammanförts till ett block.» lyäkvista—Tappströms-blocket: »Folkmängden i blocket uppgår till i runt tal 7 000 personer och beräknas av länsstyrelsen år 1975 uppgå till 8 500. Blocket, som består av öar, har broförbindelse med fastlandet endast mot Stockholm och är helt inriktat mot huvudstaden. Betydande delar av blocket — som tillhör den så kallade yttre förortskretsen — är belägna närmare Stockholms centrum än åtskilliga områden i den inre förortskretsen. Stadsmässig tätortsbebyggelse saknas. Därest det skulle befinnas vara lämpligt att sammanföra blocket i en större planeringsenhet synes på grund av blockets inriktning enda alternativet vara ett samgående med Stockholms stad.» Dandery ds-blocket: »De tre kommunerna är sammanbyggda på ett sådant sätt att någon bestämd gräns mellan dem i bebyggelsehänseende icke finns. Behov av samarbete och samplanering föreligger inom olika primärkommunala uppgiftsområden. De i blocket ingående kommunerna utgör en församling. Den fortgående expansionen i Stockholms förorter gäller också detta område. De tre kommunerna utgör en planeringsmässig enhet med relativt självständig karaktär. Vid planens fastställande h a r övervägande skäl ansetts tala för att sammanföra de tre kommunerna till ett block.» Xacka-blocket: »Den snabba expansionen i Stor-Stockholm kan även i fortsättningen väntas medföra en stark folkökning i framförallt Nacka stad och Boo landskommun. En viss ökning förväntas även i Saltsjöbadens köping. Ett behov av ökad samplanering och samverkan kan förutses de tre kommunerna emellan. Handen-blocket: »Expansionen i Stor-Stockholm omfattar och förväntas jämväl framdeles omfatta dessa kommuner. Behov av inbördes samverkan och samplanering föreligger även i detta område varför övervägande skäl ansetts föreligga att i indelningsplanen sammanföra de båda kommunerna i ett block.» Södertälje-blocket: »Länsstyrelsen i Stockholms län föreslog ursprungligen ett block i vilket skulle ingå Södertälje stad, Salems, Turinge och Järna landskommuner samt av Söder-

42 manlands län Enhörna och Hölö landskommuner. Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslog ett block vari skulle ingå Trosa stad, Gnesta köping, Daga, Vagnhärads och Hölö landskommuner samt Järna landskommun i Stockholms län eller alternativt Trosa stad, Gnesta köping, Daga och Vagnhärads landskommuner samt den del av Tystberga kommun som motsvaras av Torsåkers och Lästringe församlingar. Den starka industriella och kommersiella expansionen i Södertälje medför att stadens influensområde är relativt omfattande. Någon klart uttalad centralort finns icke vid sidan av Södertälje i dessa delar av Stockholms och Södermanlands län. Samarbete föreligger bland annat på skolans område mellan kommuner på ömse sidor om länsgränsen. De båda länsstyrelserna h a r sedermera enats om ett förslag som i stort sett överensstämmer med det fastställda blocket.» D e n f a k t i s k a f o l k m ä n g d e n i k o m m u n b l o c k e n i S t o c k h o l m s l ä n vid u t g å n g e n a v å r 1963 s a m t den i s a m b a n d m e d k o m m u n b l o c k s a r b e t e t u p p s k a t t a d e f o l k m ä n g d e n å r 1975 f r a m g å r av tabell 2:6. Tabell 2:6. Folkmängden

i kommunblocken i Stockholms län vid utgången av år 1963 samt uppskattad folkmängd år 1975 Folkmängd

Block

1. Östhammar 2. Hallstavik 3. Norrtälje 4. Rimbo 5. Märsta 6. Vallentuna 7. Åkersberga 8. Vaxholm 10. Jakobsberg 11. Sollentuna 12. Solna/Sundbyberg

31/12 1963

Folkmängd Block

9 064 8 000 13. Träkvista/Tappström.. . . 10 952 10 500 14. Roslags-Näsby 18 210 19 300 15. Danderyd 8 200 16. Lidingö 7 879 14 955 27 100 17. Gustavsberg 8 266 10 000 18. Nacka 8 721 11 200 19. Bollmora. . 4 094 6 000 20. Handen 11 690 15 000 21. Huddinge 30 745 60 000 22. Tumba 31 060 35 000 23. Nvnäshamn 81 674 121 000

31/12 1963

7 408 26 121 26 274 32 956 9 375 36 338 11 514 21 778 37 731 16 806 15 175 66 439

8 500 40 000 31 800 45 000 10 000 70 500 15 000 32 000 75 000 28 500 20 000 87 000

KAPITEL 3 Stockholmsområdet

Tyngdpunkten såväl i befolkningsmässigt avseende som beträffande den offentliga verksamhet, kommunal eller statlig, som närmare behandlas i detta betänkande är knuten till Stockholms stad och området däromkring, eller vad som i dagligt tal kallas »stockholmsregionen», »stockholmsområdet», »Stor-Stockholm», »Stockholm med förorter» e.d. Dessa områdesbenämningar ä r emellertid ej några entydiga begrepp utan användes omväxlande. Bedömningar sådana som t. ex. jämförelser mellan olika befolkningsprognoser eller hittillsvarande och beräknad utbyggnadstakt blir därför vanskliga, beroende på att samma område ej alltid avses. Utan anspråk på fullständighet redovisas här några av de vanligast förekommande områdesindelningarna, vilka i en del fall är hänförliga till olika samarbetsorgans verksamhetsområden. Regionplaneområdet omfattar samtliga de kommuner, som ingår i det enligt Kungl. Maj:ts förordnande den 21 januari 1949 bildade Stockholmstraktens regionplaneförbund, d. v. s. Stockholms stad och följande 44 (enligt den 1 januari 1964 gällande kommunindelning) kommuner i Stockholms län: städerna Djursholm, Lidingö, Nacka, Norrtälje, Nynäshamn, Sigtuna, Solna, Sundbyberg, Södertälje och Vaxholm, köpingarna Danderyd, Saltsjöbaden, Sollentuna, Stocksund och Täby samt landskommunerna Blidö, Boo, Botkyrka, Djurö, Ekerö, Frötuna, Färingsö, Grödinge, Gustavsberg, Huddinge, Järfälla, Ljusterö, Lyhundra, Märsta, Roslags-Länna, Salem, Sjuhundra, Skepptuna, Sorunda, Tyresö, UpplandsVäsby, Vallentuna, Väddö, Värmdö, Västerhaninge, Ösmo, Össeby, österhaninge och Österåker. Dessutom har numera Upplands-Bro kommun i Uppsala län inträtt i regionplaneförbundet. I den av Kungl. Maj :t den 4 november 1960 fastställda regionplanen för stockholmstrakten har regionplaneförbundet uppdragit riktlinjerna för och skapat en r a m för utbyggnaden av regionen för att tillgodose förhållanden, vilka antas inträffa omkring år 1990. I regionplanen gjorda bedömanden avser regionplaneområdet i dess helhet. I detsamma ingår det område, som enligt statistiska redovisningar brukar inrymmas i begreppet »Stor-Stockholm». Dit räknas, utom Stockholms stad, följande 28 kommuner:

44 städerna Djursholm, Lidingö, Nacka, Solna, Sundbyberg och Vaxholm, köpingarna Danderyd, Saltsjöbaden, Sollentuna, Stocksund och Täby samt landskommunerna Boo, Botkyrka, Ekerö, Färingsö, Grödinge, Gustavsberg, Huddinge, Järfälla, Märsta, Salem, Tyresö, Upplands-Väsby, Vallentuna, Värmdö, Västerhaninge, Österhaninge och Österåker. Landarealen utgjorde vid slutet av år 1963 för regionplaneområdet 551 268 ha, varav för Stor-Stockholmsområdet 254 950 ha och för återstoden 296 318 ha. Regionplanen innehåller en befolkningsprognos fram till år 1990, som i första hand bygger på docenten Gösta Ahlbergs »Utredning rörande Storstockholms befolkningsutveckling 1910—1970».1 Denna utredning bygger i sin tur på antagandet att flyttningsströmmen från jordbruket till stadsnäringarna i fortsättningen fördelas på Stor-Stockholm och övriga tätorter i oförändrad proportion. Folkminskningen i jordbruket inom de arbetsföra åldrarna antages alternativt motsvara förhållandena åren 1941—1945, d. v. s. 2 % årligen (alt. I), eller åren 1946—1950, d. v. s. 3 % årligen (alt. II). Beträffande nativitet och dödlighet antages oförändrade förhållanden komma att råda och invandringen till Stor-Stockholm från andra länder antages successivt sjunka till ungefär 1930-talets nivå. Enligt alt. I, vilket bedömts som det mest sannolika, blir folkmängden år 1970 1,25 milj. och enligt alt. II 1,29 milj. För tiden efter år 1970 har regionplanekontoret gjort det antagandet att områdets folkmängd ökar till 1,45 milj. år 1990. Antagandet innebär att folkökningen sker i avtagande takt och ger ett årligt befolkningstillskott åren 1970—1990 av 10 000 personer. Vad angår övriga delar av regionplaneområdet har befolkningen överslagsmässigt beräknats till 120 000 personer. Även dessa beräkningar har baserats på tidigare gjorda antaganden om befolkningens fördelning på jordbruk och stadsnäringar samt på i huvudsak samma antaganden om dödlighet och fruktsamhet som gjorts i prognosen för Stor-Stockholm. Antagandena, som ej heller iagit hänsyn till verkningar av ev. speciella ingrepp i näringslivet, innebär för denna del av regionplaneområdet, att städernas folkmängd ökar medan den omgivande landsbygden och skärgården minskar i folkmängd. Enligt de här redovisade beräkningarna och antagandena, som för StorStockholm innebär en väsentlig uppbromsning i utvecklingstakten, uppgår den totala folkmängden i regionen år 1990 till i runt tal 1 570 000 invånare mot ca 1 170 000 vid slutet av år 1956 (utgångspunkten för beräkningarna). Ökningen belöper sig på Stor-Stockholm med ca 370 000 och på regionplaneområdet i övrigt med ca 32 000 samt för regionplaneområdet med tillhopa ca 402 000. 1

Publicerad i stadskollegiets i Stockholm utlåtanden och memorial, bil. nr 54 år 1953.

45 Som en jämförelse må nämnas att folkmängden vid slutet av år 1963 uppgick i Stor-Stockholm till 1 206 944, i regionplaneområdet i övrigt till 98 146 samt i hela regionplaneområdet till sammanlagt 1 305 090 invånare. Regionplanen är numera föremål för revision, vilken syftar till att redovisa utvecklingen till år 2000. Inom det nyss angivna stockholmsområdet samarbetar ett antal kommuner i Stor-Stockholms planeringsnämnds verksamhetsområde. Detta omfattar Stockholms stad och följande 18 kommuner: städerna Djursholm, Lidingö, Nacka, Solna och Sundbyberg, köpingarna Danderyd, Saltsjöbaden, Sollentuna, Stocksund och Täby samt landskommunerna Boo, Botkyrka, Huddinge, Järfälla, Märsta, Tyresö, Upplands-Väsby och Österhaninge. Av de i Stor-Stockholm ingående förortskommunerna är 25 jämte Djurö kommun sammanslutna i Stockholms förorters samarbeisnämnd. Samarbetsnämndens verksamhetsområde omfattar i stort sett dels en inre förortskrets, d. v. s. de 18 förortskommuner som ingår i planeringsnämndens verksamhetsområde, dels ock en yttre förortskrets, bestående av 10 kommuner, eller staden Vaxholm samt landskommunerna Ekerö, Färingsö, Grödinge, Gustavsberg, Salem, Vallentuna, Värmdö, Västerhaninge och Österåker. För olika samarbetsorgans verksamhet lämnas redogörelse i kap. 7. Den i föregående kapitel redovisade kommunblocksindelningen torde medföra att ett närmare samarbete mellan de i de olika blocken ingående kommunerna är att vänta. Vid förarbetena till blockindelningen utgick såväl departementschefen som riksdagen från att kommunerna kommer att inse betydelsen av att frivilligt inrättade samarbetsnämnder kommer till stånd. Av intresse bland de olika områdesindelningar som användes i stockholmsområdet, är även arbetsmarknadsstyrelsens rcgionindelning.1 Denna tätortsklassificering och regionala indelning av landet gjordes år 1961 med utgångspunkt från lokaliseringspolitikens huvudlinje att »satsa» på vissa orter, som har förutsättningar att lämna den service, som företagare och anställda fäster avseende vid, då de skall välja lokaliserings- och bosättningsplats och företogs i syfte att få ett underlag för bedömanden i frågor var sendee- och produktionsföretag bör lokaliseras. Den största typen av regioner, A-regioner, har ett befolkningsunderlag av minst 30 000, vilket bedömts räcka till för flertalet av de serviceanläggningar, som är av betydelse för människornas val av bosättningsplats och industriföretagens ställningstaganden till lämpliga lokaliseringsorter. Av landets 91 A-regioner och 98 A-centra har följande fyra anknytning till stockholmsområdet. 1 »Arbetsmarknadsstyrelsens regionindelning 1961. A- och B-regioner» (1961) samt »Aktiv lokaliseringspolitik. Bilaga II. Särskilda utredningar» (SOU 1963:62).

46 Stockholms A-region: Stockholm samt i Stockholms län kommunerna Nynäshamn, Nacka, Sundbyberg, Solna, Djursholm, Lidingö, Vaxholm, Sigtuna, Märsta, Upplands-Väsby, Vallentuna, össeby, Täby köp., Österåker, Ljusterö, Djurö, Värmdö, Gustavsberg, Boo, Stocksunds köp., Danderyds köp., Sollentuna köp., Järfälla, Färingsö, Ekerö, Huddinge, Botkyrka, Sorunda, Ösmo, Västerhaninge, Österhaninge, Tyresö och Saltsjöbadens köp. samt Skepptuna, Närtuna, Vidbo och Lunda församlingar av Skepptuna kommun ävensom i Uppsala län Upplands-Bro kommun. Södertälje A-region: Kommunerna i Stockholms län Södertälje, Salem, Grödinge, Turinge och J ä r n a ävensom i Södermanlands län kommunerna Vagnhärad, Hölö, Gnesta, Daga, Mariefred, Trosa och Enhörna samt Åkers församling i Åkers kommun. Norrtälje A-region: Kommunerna Norrtälje, Väddö, Häverö, Sjuhundra, Lyhundra, Frötuna, Blidö och Koslags-Länna samt församlingen Edsbro i Knutby kommun, alla i Stockholms län. Uppsala A-region: Kommunerna i Uppsala län Uppsala, Södra Hagunda, Norra Hagunda, Bälinge, Vaksala, Basbo, Öland, Dannemora, Vattholma, Björklinge, Vendel, Tierp, Tierps köp. och Söderfors, i Stockholms län Almunge, Knivsta, Östhammar och Öregrund samt i Västmanlands län Östervåla ävensom församlingarna i Stockholms län Husby-Långhundra och Gottröra i Skepptuna kommun samt Knutby, Bladåker och Faringe i Knutby kommun. Utöver indelningen i A-regioner (med A-centra) har arbetsmarknadsstyrelsen indelat landet i underregioner, B- och C-regioner (med B- och Ccentra). Stockholms stads och kommunernas (i förekommande fall vissa församlingars) tillhörighet i fråga om vissa av de i detta kapitel redovisade områdesindelningarna framgår av tabell 3: 7, tablå 3: 1 och karta. Arbetsmarknadsstyrelsens och Gulbrandsens prognoser har, såvitt avser de A-regioner som har samband med Stockholms stad och Stockholms län, sammanställts i tabell 3:8.

47 O

Si

:0

to

>

CD

|

_£•

"g

O

O

E

|

E

1 J

:0

H

I

v

v:

<

> > — I

g a

E

g

H

M

Q

c

-C a:

cT -ä

5 O

a

_

6 LU

a:

z

o

< a.

_ -^ §, >^

-2 j-

_i

Z O

2 L

•O

a:

O

s o

:0

1 J

^ u fo 1

| z

>

1-

"T

ck

^ > -n

O

5 O y-

a

Z>

^i

\s>

Z

~"

:0

LJJ

£

Q

C71

Z 5

_^

H^

_g

<£ z< / ) •Q<

O

—

I

<J*

E"

zJ

-s

5°

c

| ^

LU l/>

co

oö

z*

o

_1 w a- >

o

< *

"-

Z

Z

o E

J

z l/l

^ ij

aL

1LL1 •^

6 H

j

O

e

O U_

>

aC

^ on

°

A

O O

•

|

ULU

o E o

LU

a:

a:

H H

Z

6 ~7

>-

o

Q :0

É?

J

o m

_ , -O -O

=g

XI

z

l^

Q

;0_

1 Jo

io

ti

>^ o CO

CD

>~

a

£

p

48 Tabell 3: 7. Stockholms stads och kommunernas i Stockholms län tillhörighet i vad avser vissa områdesindelningar

Kommun

Stockholm Djursholm Lidingö Nacka Norrtälje Nynäshamn Sigtuna Solna Sundbyberg Södertälje Vaxholm Danderyd Saltsjöbaden. . . . Sollentuna Stocksund Täbv Blidö Boo Botkyrka Djurö Ekerö Frötuna Färingsö Grödinge Gustavsberg. . . . Huddinge Järfälla Ljusterö Lyhundra Märsta Roslags-Länna. . Salem Sjuhundra Skepptuna Sorunda Tyresö Upplands-Väsby Vallentuna Väddö Värmdö Västerhaninge. . Ösmo Össeby Österhaninge. . . Österåker Turinge Järna Häverö Knutby Almunge Knivsta Östhammar Öregrund

Regionplaneområdet

Planeringsnämndens Storverksamstockholm hetsområde

Inre förortskretsen

3 _ Q

o o

Q O O

< < CO

piiAifÄ

49 CM ~

_

+J

D

03 Fol män 19' enli tren 1961-

l

ÖD

C

CM CO OS

"C •a c :C3

CO O l

oo o co TH m r f rH

rH

o o o o o o m o m os CM

o o m

Ol rH rH

00 CO

rH

++ |+ + O O O O o o m o

o o m

CM CM CM

t> rf

o

+3

CO Ol

3 "2 «4S CO

C

^H

O

X3 :0 'C O, so O C QD O

O. C

•2 i . cs "2 os i ^

1Sl 1 -Q : 0 •< •"

-c « c

u

CO OS

X O

o

"O OJ T H

c S « C ||

"a O Öl

•S '2

i

T3

O

^ ecm o , ^ o « ca o a

ca . •+-> ~H

a 0)

"ö3 > i

tH

tH

3 1 2 eS =03 O :CS 2 r 51

m o C 00 o u

J3 : 0

2-

t*

i-, CD

O (O o • O O r t C T"1 „ l - l • — II

^

ta OJ

i

o ,Q

H

i

T3

B

H

^ j ocin

<

IN

fe g ^

rH

I>

rH

rf

CM

++1 + + o o o o OO o 0m> o o o O T H CD CO CO 0 0 0 0 i-H r H CM CO

•

*Ö

ÖD9

5 :c £

£ «2 S

[ >

l > rH rH CM CM 0 5 rH rH

l> rH rH

o

O

O

O

O

O

rH

o m CO o CM o oo O O 0 0 r H CM CO 0 0 0 0 CO CO rf I-H

rH

rH

00 CM

o o o o o o0 lm o om 0 > roH CO

CT> rf

00 Oi iH H 03 TH

O)

i—1

co rf I>

++++ + l > M O h r H TH O O rH

rH

T-t

O TH

rH

O O O O o o o o O CM r f 0 0

O O

rH 00 I >

00 CO CM 00

rH

o i> co m 00

rH

TH

_*

CO

++++ +

2 X O ^ O^

t/3

O O I>

o o o o O o o o o oo O r H I > CM

<*"

T3 ed a

O O O O o m o o O O i CM CO

"l^ ^

> ^ =0

rH

PH

o :« c X A

o

++1 + +

» S o

« (H

X)

i n rH

++++ +

« t

o

o o o o o o o O r ol o M Bo CM t > m CM I > CO 0 0 r f rH

rH

o m OJ rf I>

TH

. .

. .

. .

. .

+J O)

c

«

.

.

.

M

'5b

. § • £ . « : '^ 2 «3 '3J& j5

CO (H

*3

o

<!

H->

:Ca

at

o

a-S b o- K

C/3 G0 Z

4—412915

o rH

^ PH

to

00 O

(H :0

w

K

o o o o o o o o o oo o o m o

P

P-! o C m

AVDELNING I I

DEN STATLI;GA ADMINISTRATIONEN

KAPITEL 4 Nuvarande ordning A. Särskilda regionala organ för staden och länet

1. Överståthållarämbetet och länsstyrelsen

För överståthållarämbetet gäller instruktion den 5 december 1947 med senare ändringar och för länsstyrelsen länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 med senare ändringar. De båda myndigheternas arbetsuppgifter är i stort sett likartade, även om vissa faktiska skillnader råder t. ex. till följd av att staden i en del fall genom sina organ ombesörjer verksamhet som eljest är statlig. Vidare torde vissa relativa skillnader i arbetsuppgifternas omfång föreligga; bl. a. erfordras mindre insatser i fråga om granskning och kontroll i de fall, där en länsmyndighet inom sina gränser har en stad med en väl utbyggd och med experter försedd administrativ apparat. Å andra sidan medför den omständigheten att en storstad bildar området för länsmyndighetens verksamhet ökade arbetsuppgifter på vissa områden. Överståthållarämbetet är beträffande indelningen i avdelningar och sektioner annorlunda organiserat än länsstyrelsen. På överståthållarämbetets båda kansliavdelningar handläggs i huvudsak sådana ärenden, som på länsstyrelsen handläggs på landskansliet, ävensom vissa ärenden av kameral natur. På överståthållarämbetets skatteavdelning går i stort sett de ärenden, som på länsstyrelsen handläggs på landskontorets taxerings- och uppbördssektioner, varjämte även här handläggs vissa kamerala ärenden. En viss integration har på senare tid kommit till stånd, i det att för överståthållarämbetet och länsstyrelsen inrättats gemensamma, på överståthållarämbetets stat uppförda civilförsvars- och allmänna beredskapssektioner.

2. Arbetsnämnden och länsarbetsnämden

Enligt 1 § i instruktionen för länsarbetsnämnderna den 27 juli 1957 finns såsom lokalmyndighet för frågor tillhörande arbetsmarknadsstyrelsens verksamhetsområde i Stockholms stad en arbetsnämnd och i Stockholms län en länsarbetsnämnd.

51 3. Vägförvaltningen

I 13 § lagen, den 30 juni 1943 om allmänna vägar föreskrives alt väghållningen för Kronans räkning handhaves av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna i länen. Beträffande Stockholms stad föreskrives att det inseende i fråga om väghållningen, som i ett län ankommer på vägförvaltningen, utövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Dessa arbetsuppgifter är i huvudsak hänförliga till statlig kontroll över arbeten på väg- och gatunätet, direkt tillsyn över underhåll, granskning och godkännande samt bestämmande av statsbidragsunderlag i vad gäller arbetsplaner för väg- och gatuföretag, granskning av upphandlingar och godkännande av entreprenörer, granskning av slutredovisningar, beredande av frågor avseende ifrågasatta förändringar i det statsbidragsberättigadc väg- och gatunätet, biträde vid upprättande av fördelningsplan för statsbidragstilldelning till byggande av vägar och gator samt vid upprättande av underhållsberäkning ävensom handläggande av ärenden rörande byggnads-, stads-, general- och regionplaner på länsnivå. 4. Länsingeniören för vatten och avlopp

På motsvarande sätt som inom vägväsendets område handläggs inom vägoch vattenbyggnadsstyrelsen för Stockholms del de uppgifter som på länsplanet tillhör länsingeniörens kompetensområde. Huvudsakligen hänför sig dessa arbetsuppgifter till frågor om bidrag samt om samordning mellan Stockholms stad och randkommunerna beträffande vattenförsörjningen och utbyggnaden av avloppsnätet. 5. Länsarkitekten

För Stockholms stads del handläggs de arbetsuppgifter, som på länssidan handhas av länsarkitekten och som väsentligen hänför sig till plangranskning, på så sätt att byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå tillhandahåller överståthållarämbetet expertis för granskningen. 6. Överlantmätaren

Överlantmätarens i Stockholms län verksamhet har anknytning till Stockholms stad såvitt avser fastställelse av sådana förrättningar angående ägoutbyte och laga skifte, över vilka besvär ej anförts. Stockholms stad har eget stadsmätningsväsende. 7. Lansläkaren

I Stockholms stad har förste stadsläkaren att, vid sidan om sina uppgifter att under hälsovårdsnämnden öva tillsyn över hälsovården i staden och jämväl i övrigt tillhandagå nämnden, fullgöra de uppgifter som annorstädes ankommer på länsläkaren.

55 8. Länsveterinären

Förste stadsveterinären i Stockholms stad är vid sidan om sina arbetsuppgifter i stadens tjänst expert hos överståthållarämbetet på i stort sett samma sätt som länsveterinären är en länsstyrelsens expert. 9. Länsnykterhetsnämnden

I Stockholms stad fullgörs de uppgifter som i länen handhas av länsnykterhetsnämnden av Stockholms stads nykterhetsnämnd. Konsulentuppgifterna (tillsyn och instruktion) motsvaras härvidlag närmast av nykterhetsnämndens interna tillsyn och utbildning. JB. Gemensamma regionala organ för staden och länet 1. Bostadsnämnden

Sedan början av år 1963 finnes i enlighet med instruktionen för länsbostadsnämnderna i lydelse enligt kungörelse den 25 maj 1962 för Stockholms stad och Stockholms län en gemensam bostadsnämnd, Stockholms stads och läns bostadsnämnd. 2. Lantbruksnämnden

Enligt 19 § i instruktionen för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna den 28 oktober 1960 skall för varje län finnas en lantbruksnämnd. Verksamhetsområdet för lantbruksnämnden i Stockholms län omfattar jämväl Stockholms stad. 3. Hushållningssällskapet

Hushållningssällskap skall enligt 1 § i kungörelsen den 10 juli 1947 med allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation till verksamhetsområde ha visst län. Ordalydelsen i paragrafen anger att Stockholms stad och län må hänföras till samma hushållningssällskap, vilket också skett. 4. Skogsvårdsstyrelsen

Enligt 1 § i förordningen den 3 juni 1960 angående skogsvårdsstyrelser skall verksamhetsområdet för skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län jämväl omfatta Stockholms stad. 5. Skolnämnden

Sedan den 1 juli 1964 har skolnämnden för Stockholms stad och län att inom staden och länet fullgöra de uppgifter beträffande skolväsendet som för landet i övrigt fullgöres av länsskolnämnderna. C. Gemensamt regionalt organ för staden, länet och andra delar av riket m.m. Av de regionala organ som har omedelbart intresse ur länsförvaltningssynpunkt och som är gemensamma för staden och länet har socialvårdskonsu-

56 lenten i första distriktet jämväl Uppsala län beläget inom verksamhetsområdet. Beträffande övriga regionala indelningar för den statliga verksamheten kan någon enhetlig indelningsgrund ej urskiljas. Även om länsindelningen mestadels utgör ramen, förekommer exempel på att Stockholms stad och län jämte ett eller flera andra län bildar underlag för ett regionalt organ och på att Stockholms stad samt delar av Stockholms län bildar sådant underlag. Även andra variationer i detta avseende förekommer. Emellertid torde ett fullständigt kartläggande av alla regionala indelningar i här förevarande sammanhang erbjuda mindre intresse. D. Pågående utredningar m.m. Länsförvaltningen är f. n. föremål för ett antal utredningar som kan tänkas påverka uppbyggnaden av densamma. Främst är att märka länsförvaltningsutredningens och länsindelningsutredningens arbete. Förstnämnda utredning har att pröva länsförvaltningens uppbyggnad och därmed sammanhängande frågor sådana som inordnande av länsorgan i länsstyrelserna, lekmannainflytande i länsstyrelserna m. m. Länsindelningsutredningen har å sin sida att utreda frågan om inom vilka geografiska områden länsförvaltningarna skall verka. I nära sammanhang med länsförvaltningsutredningen har landskontorsutredningen att utreda lämpligheten av taxerings- och uppbördssektionernas samt de blivande datakontorens utbrytande ur länsstyrelserna till fristående regionala myndigheter m. m. Enbart inom länsstyrelsernas och överståthållarämbetets verksamhetsområden har beslut fattats om eller överväges reformer som var och en inom sitt område påverkar verksamhetens omfattning och därmed även frågan om den organisatoriska uppbyggnaden på längre sikt av en eventuell gemensam länsmyndighet för Stockholms stad och Stockholms län. Som exempel härpå må nämnas övervägandena om inrättande av regionala förvaltningsdomstolar, om utsökningsärendenas framtida handläggning, om körkortsåterkallelsernas överflyttande till domstolarna, om bilregistreringen, om naturvårdens och vattenvårdens framtida organisation, om uppbördsväsendets förstatligande, om lokaliseringsverksamheten på länsplanet o. s. v. Beslut har redan fattats om länsstyrelsernas framtida befattning med polisärendena i samband med att polisväsendet den 1 januari 1965 förstatligas. Riksdagsbeslutet rörande den nya trafikpolitiken kan också tänkas få återverkningar på länsstyrelsernas organisation.

KAPITEL 5 S y n p u n k t e r och förslag

Direktiven för utredningen anger två alternativa tänkbara lösningar på frågan om sammanförande av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län till en administrativ enhet, nämligen att problemet löses som en indelningsfråga genom ett sammanförande av staden och länet eller som ett mera organisatoriskt problem genom tillskapande inom den bestående indelningen av en tillfredsställande regional förvaltning. Av den i föregående kapitel lämnade redogörelsen framgår att den hittillsvarande utvecklingen gått fram efter båda dessa alternativ. Sålunda finnes å ena sidan för staden och länet helt gemensamma länsorgan (t. ex. bostadsnämnd, skolnämnd). Å andra sidan har inom ramen för den befintliga delade organisationen inrättats för överståthållarämbetet och länsstyrelsen gemensamma civilförsvars- och allmänna beredskapssektioner. Vid övervägande av dessa båda alternativ har utredningen beaktat olika förhållanden, för vilka utförliga redogörelser lämnas i andra avsnitt av detta betänkande och som medfört, att Stockholms stads funktionella omfattning i dagens situation är vida större än den administrativa. Sålunda har de stora strukturella förändringarna i området, den stora befolkningsökningen i kommunerna omkring Stockholm, den alltmer sammanhängande bebyggelsen i detta område, trafikförhållandena och behovet av samordnad planering på olika områden medfört att begreppet Stor-Stockholm blivit en påtaglig realitet. Angivna förhållanden gör det angeläget att på den statliga sidan tillskapas en förvaltning, som svarar mot det moderna storstadssamhällets behov, utformning och omfattning. Mot denna bakgrund torde det icke vara realistiskt och rationellt att med bibehållande av de för den statliga förvaltningen gällande administrativa gränserna mellan staden och länet överväga en för de båda enheterna integrerad statlig regional förvaltning. Den allmänna utvecklingen i stockholmsområdet torde, såvitt utredningen kan bedöma, komma att fortsätta. Att under sådana omständigheter bibehålla en regional indelning som utvecklingen i viss mån kan sägas redan ha löpt ifrån, kan enligt utredning2ns mening ej innebära en lösning på sikt. Utredningen har därför utmönstrat detta alternativ och begränsar sina bedömanden på den statligt administrativa sidan till alternativet indelnings-

58 ändring, d. v. s. tillskapande av en regional enhet med en fullt integrerad organisation. För en sådan enhet använder utredningen i det följande beteckningen »län». När utredningen sålunda stannat för indelningsalternativet har jämväl förhållandena inom den kommunala sektorn beaktats. Såsom i andra sammanhang i detta betänkande omnämnes, existerar redan ett på olika sätt för skilda geografiska områden och verksamheter uppbyggt samarbete. Olika utredningar och förhandlingar i syfte att intensifiera och organisatoriskt förbättra detta samarbete pågår. Denna utredning anlägger för egen del (kap. 9) synpunkter på detta förbättrade samarbete, som innebär ett förord för tillskapande av ett gemensamt landstingsområde för Stockholms stad och Stockholms län. Även mot bakgrunden av detta ställningstagande framstår det som naturligt och riktigt att en statlig administrativ organisation tillskapas för ett sammanslaget län. Då förord alltså gives för en länsindelningsändring, som innebär att huvudstaden ej längre ensam skall fungera såsom en statlig regional förvaltningsenhet utan i detta avseende ingå i ett Stor-Stockholmslän, har utredningen, som framgår av den i betänkandet ingående redogörelsen för utredningsuppdraget, emellertid så begränsat sina ställningstaganden till det nya länets storlek, att här endast räknas med ett sammanförande av staden och länet i dess nuvarande utsträckning. Ett ställningstagande till frågan om yttre delar av Stockholms län skall föras till annat eller andra län, eller om delar av annat eller andra län skall föras till det gemensamma länet, skulle föregripa länsindelningsutredningens arbete och bedömanden. Det torde därför få ankomma på sistnämnda utredning att avgiva förslag i detta hänseende. Redan det förhållandet att utredningen ej anser sig böra taga ställning till Stockholms-länets definitiva omfattning innebär i viss mån att möjligheterna att föreslå en detaljerad organisation för en gemensam länsadministration begränsas. Härtill kommer, såsom framgår av redogörelsen i föregående kapitel, även att inom de närmaste åren flera utredningar eller under prövning varande förslag kan påverka frågorna både om uppgifter för den statliga länsadministrationen och om dess uppbyggnad. Främst kan härvidlag resultaten av länsförvaltnings- och landskontorsutredningarnas arbete väntas bli av betydelse. Hela det frågekomplex som utgörs av länsadministrationens territoriella avgränsning, arbetsuppgifter och uppbyggnad samt kompetensfördelningen mellan olika länsorgan inbördes kan således inom en nära framtid bli föremål för principiella och betydelsefulla avgöranden. Enligt utredningens mening kan några avgörande skäl för en i väsentliga avseenden annorlunda uppbyggd länsadministration i ett huvudstadslän emellertid ej åberopas, utan densamma bör i stället så långt möjligt uppbyggas efter samma principer som för landet i övrigt. Då det synes naturligt och riktigt att be-

59 dömandena beträffande länsförvaltningen för landet i dess helhet så långt möjligt göres i ett sammanhang, begränsar sig utredningen till att lämna synpunkter i stora drag på organisationen av en länsmyndighet, uppbyggd efter de principer som gäller i nuläget. Utredningen nöjer sig sålunda med att i stora drag skissera en länsmyndighet och tar ingen ställning till de många detalj spörsmålen beträffande den personella uppbyggnaden av verket. Även om sålunda starka skäl kan anföras för att frågan om uppbyggnaden av en länsförvaltningsorganisation för ett huvudstadslän prövas i ett större sammanhang, kan flera skäl anföras för att frågan om tillskapande av ett gemensamt organ på arbetsmarknadssidan redan nu upptages till prövning. Härför talar främst följande omständigheter och synpunkter, som framkommit vid utredningens samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Stockholms stad har en synnerligen differentierad arbetsförmedling med ett flertal specialexpeditioner. I praktiken svarar också stadens arbetsförmedling för en betydande del av förmedlingsuppgifterna inom hela Storstockholms arbetsmarknad. Denna koncentration av förmedlingsverksamheten har medfört, att stadens arbetsförmedling intar en central ställning som arbetsförmedlingsorgan på Stor-Stockholms arbetsmarknad. Vidare utgör tjänstemannaförmedlingen i Stockholms stad gemensam central för staden och länet och förmedlingsexpeditionen för sjukvårdspersonal vid stadens arbetsförmedling betjänar även länet. I frågor som rör byggnadsarbetsmarknaden i Stor-Stockholm förekommer ett mycket nära samarbete mellan länsarbetsnämnden och arbetsnämnden. De båda nämnderna gör gemensamt upp prognoser över den sannolika utvecklingen inom byggnads- och anläggningsverksamhet i detta område. Samråd äger också r u m mellan nämnderna då det gäller beviljande av igångsättningstillstånd för byggnadsföretag. Sådana försvarsärenden, som länsarbetsnämnderna skall handlägga och som tillhör arbetsnämndens i Stockholms stad verksamhetsområde, handhas av länsarbetsnämnden i Solna. Någon klar gränsdragning mellan länets och stadens arbetsmarknad kan icke göras. Arbetsmarknaden i Stor-Stockholm bildar en enhet med tyngdpunkten förlagd till det egentliga Stockholm. Mot detta svarar, som nyss nämnts, en koncentration av förmedlingsverksamheten till stadens arbetsförmedling. Något behov av att flytta upp ärenden eller ärendegrupper, som är gemensamma för staden och länet (Stor-Stockholmsfrågor), till arbetsmarknadsstyrelsen för åstadkommande av samordning har icke ansetts föreligga. Med den aktiva arbetsmarknadspolitik, som nu bedrivs, har länsarbetsnämnderna fått omfattande planeringsuppgifter. Planeringen siktar icke bara till åtgärder, som motverkar arbetslöshet och främjar en hög och jämn

60 sysselsättning, utan avser också åtgärder som i lägen med arbetskraftsbrist aktiverar latenta arbetskraftsreserver. För Stor-Stockholms del är förhållandena i nuläget sådana, att denna planeringsverksamhet samt de övriga åtgärder, som situationen på arbetsmarknaden kan påkalla, nödvändiggör ett ingående samarbete mellan arbetsnämnden och länsarbetsnämnden. Ett sådant fast organiserat samarbete har, såsom nämnts, etablerats i fråga om byggnadsarbetsmarknaden. Onekligen skulle det vara en fördel om ansvaret för planeringsverksamheten samt bedömningen och avvägningen av vilka åtgärder som behöver vidtagas på Stor-Stockholms arbetsmarknad låg hos ett enda regionalt arbetsmarknadsorgan. Administrativt skulle organisationen då kunna förenklas och bättre anpassas till de faktiska förhållandena på arbetsmarknaden i Stor-Stockholmsområdet. Detta gäller såväl planerings- och andra kansliuppgifter som den egentliga arbetsförmedlingsservicen. Det torde i och för sig kunna övervägas om den mest ändamålsenliga lösningen ifråga om arbetsmarknadsorganisationen i Stor-Stockholm skulle vara att skapa ett särskilt administrativt arbetsmarknadsorgan enbart för detta område. Emellertid är det endast en mindre del av länets arbetsförmedlingsorgan, som ligger utanför Stor-Stockholm. Den övervägande delen av de utanför Stor-Stockholm liggande länsområdena torde dock ha starkare anknytning till Stor-Stockholm och dess arbetsmarknad än till utanför länet liggande arbetsmarknadsområden. Med hänsyn härtill torde — i avbidan på att Stockholms läns ytterområden eventuellt berörande förslag om ändrad länsindelning prövas — den lämpligaste lösningen av frågan om ett enhetligt arbetsmarknadsorgan för Stor-Stockholm vara att hela Stockholms län sammanföres med Stockholms stad under en arbetsnämnd. De skäl, som tidigare anförts mot en sammanslagning av arbetsnämnden i Stockholms stad och länsarbetsnämnden i Stockholms län, nämligen att speciella, från länsindelningen avvikande förvaltningsområden borde undvikas samt att staden och länet i övrigt hade skilda administrativa organ och att länet på andra områden utgjorde en enhet, torde numera icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse. På olika områden har i stället, som tidigare nämnts, gemensamma organ för staden och länet redan inrättats. Statskontoret har under innevarande år erhållit uppdrag att överse arbetsmarknadsverkets organisation. Även om ett gemensamt arbetsmarknadsorgan — en arbetsnämnd för Stockholms stad och län — som en följd av pågående utredningar relativt snart efter sin tillkomst kan komma att förändras såväl organisatoriskt som ifråga om saklig, lokal och funktionell kompetens, talar starka skäl för att detsamma tillskapas så snart som möjligt och utan att det pågående utredningsarbetet beträffande arbetsmarknadsverket och länsförvaltningen avvaktas. Utredningen beaktar härvid främst angelägenheten av att den samordning och integration som enligt nyss lämnad redogörelse redan i viss mån kommit till stånd når full effekt

61 först inom ett gemensamt regionalt arbetsmarknadsorgan. Härigenom erhålles garantier för de enhetliga bedömanden och samordnade åtgärder inom Stor-Stockholms arbetsmarknad, som måste anses vara av den största vikt för bl. a. byggnadsverksamheten i hela regionen. Ett sammanförande av arbetsnämnden i Stockholms stad och länsarbetsnämnden i Stockholms län kommer i organisatoriskt avseende att beröra i första hand kansliorganisationen men torde få konsekvenser även beträffande arbetsförmedlingens kontor och personalplan. Hithörande frågor faller visserligen inom ramen för det utredningsarbete, som bedrives inom statskontoret och som berör hela arbetsmarknadsorganisationen, men då detta arbete torde komma att taga en avsevärd tid i anspråk, anser utredningen att sammanförandet bör kunna ske utan att man avvaktar resultatet av denna översyn. Om sammanläggningen sker på grundval av den nuvarande organisationen, föregripes icke därigenom den kommande översynen. Det kan rent av anses vara en fördel att man vid verkställandet av denna kan tillgodogöra sig erfarenheter från den sålunda tillskapade organisationen. Sammanförandet av de båda arbetsmarknadsorganen synes alltså böra ske så snart som möjligt och utan att pågående utredningar avvaktas. Då en sådan åtgärd emellertid måste föregås av ytterligare överväganden, torde det böra uppdragas åt arbetsmarknadsstyrelsen att utarbeta personalplan och framlägga de övriga förslag, som kan påkallas för ett beslut om inrättande av en gemensam arbetsnämnd. Beträffande övriga länsorgan inom verksamhetsområden, där man ej tillskapat för Stockholms stad och län gemensamma länsorgan, föreligger någon motsvarighet i nuläget knappast till den organisatoriska integrationen på arbetsmarknadssidan. Anledning kan därför ej anses föreligga att föregripa de kommande ställningstagandena beträffande länsförvaltningens organisation och arbetsuppgifter. Utredningen, som utgått från att dessa ställningstaganden kommer att göras inom de närmaste åren, begränsar därför sina bedömanden till vissa allmänna synpunkter. Målsättningen för uppbyggnaden av en länsförvaltning för ett huvudstadslän bör, som tidigare nämnts, vara att så långt möjligt åstadkomma en ordning som ej avviker från den för landet i övrigt gällande. Den omständigheten att enligt nuvarande ordning ett centralt verk för Stockholms stad handhar frågor som i landet i övrigt ankommer på länsorgan och att det centrala organet i nuläget besitter den bättre lokalkännedomen, synes sålunda knappast kunna tillerkännas avgörande betydelse. Eftersom de rådande förhållandena, såsom utredningen ovan hävdat, motiverar en gemensam länsförvaltning för de nuvarande administrativa enheterna Stockholms stad och Stockholms län (eller delar därav eller ett utökat Stockholms län), synes denna länsförvaltning också böra byggas upp på ett sådant sätt, att antalet organ som har att från samma utgångspunkter taga befattning med likartade frågor i denna länsenhet principiellt begränsas till ett.

62 Med hänsyn till behovet av att främst frågor som sammanhänger med samhällsplaneringen och utbyggnaden av storstadsområdet kan göras till föremål för samordnade och enhetliga bedömanden på det regionala planet bör sålunda, liksom beträffande överståthållarämbetet och länsstyrelsen, i första hand en för Stockholms stad och län gemensam länsadministration ifrågakomma för de arbetsuppgifter, som i nuläget handhas av vägförvaltningarna, länsarkitekterna och länsingenjörerna i länen. Vad härefter angår den gemensamma myndighet, som vid tillkomsten av ett huvudstadslän skulle tillskapas för de förvaltningsuppgifter, vilka nu handhas av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län, redovisar utredningen i enlighet med vad tidigare anförts en skiss till organisation i stora drag. Vid upprättandet av denna organisationsskiss har utredningen så långt möjligt sökt följa de principer, som för närvarande gäller för länsstyrelserna. Emellertid torde vid uppbyggandet av en länsmyndighet för ett län som omfattar Stockholms stad och Stockholms län vissa avvikelser från principerna för länsstyrelsernas organisation bli nödvändiga. Detta framgår av det förhållandet att ärendemängden och antalet befattningshavare vid överståthållarämbetet och den nuvarande länsstyrelsen var för sig betydligt överstiger vad som förekommer vid det stora flertalet länsstyrelser. Tillsammans sysselsätter de båda myndigheterna i nuläget närmare 1 000 befattningshavare 1 , varav mer än hälften på skatteavdelningen resp. taxeringssektionen. Redan det nya verkets storlek torde sålunda motivera en utvidgad organisation. Härtill kominer att den nya länsmyndighetens arbetsuppgifter kan förutses bli i viss mån särpräglade som en följd av länets struktur. Till en början kan länschefen i det sammanslagna länet förutsättas få en arbetsbörda av en delvis annan karaktär än landshövdingarnas. Uppenbarligen torde den omständigheten att länet skulle omfatta huvudstaden medföra vissa göromål, som saknar motsvarighet i andra län. Även de länschefsuppgifter som svarar mot landshövdingarnas göromål i länen torde emellertid i huvudstadslänet med dess expansiva karaktär — utbyggnads- och samordningsfrågorna i Stor-Stockholm, skärgårds- och fritidsfrågor etc. -— bidraga till att länschefens verksamhet blir förhållandevis mer omfattande och utåtriktad. Detta medför att han måste antagas få minskade möjligheter att ägna sig åt den inre lednings- och samordningsverksamheten i det stora länsverket. Av den anledningen anser utredningen att det bör inrättas en tjänst som souschef, i viss mån motsvarande underståthållaren hos det nuvarande överståthållarämbetet. Vidare synes en i förhållande till länsstyrelsernas uppbyggnad avvikande avdelnings- och sektionsindelning motiverad med hänsyn till de särskilda förhållandena. 1

Tillfällig årsarbetskraft inräknad.

03 Det nya länsverket bör förslagsvis byggas upp på följande sätt: A vdelning I med a. överexekutorssektion b. socialsektion c. allmän sektion Avdelning II med a. trafiksektion b. planeringssektion c. civilförsvarssektion d. allmän beredskapssektion Avdelning III med a. kameralsektion b. personalsektion c. prövningsnämndssektion d. uppbördssektion Avdelning IV med a. allmän taxeringssektion med taxeringskontor b. revisionssektion c. varuskattesektion d. kupongskattesektion Det är tänkbart att det vid en sammanslagning av två så stora verk som det här är fråga om efter en närmare analys av ärendemängd och övriga inverkande omständigheter kan visa sig motiverat att ändra och utöka den angivtia sektionsindelningen. Sådana förhållanden kan tänkas föreligga t. ex. beträffande polis- och utlänningsärenden, av vilka de senare på överståthållarämbetet handläggs på en särskild utlänningssektion. Vidare synes icke osannolikt att prövningsnämndsarbetets omfattning kan motivera ett utbrytande av den tänkta prövningsnämndssektionen till en självständig avdelning eller att personalsektionen, i stället för att tillhöra viss avdelning, utbrytes till en särskild enhet. Utredningen har vid upprättandet av denna organisationsskiss tagit hänsyn endast till nu rådande förhållanden. Självfallet kan den skisserade organisationen komma att i olika hänseenden påverkas av de ändringar beträffande länsadministrationens uppgifter och uppbyggnad, som blir följden av det omfattande utredningsarbete, för vilket sammanfattande redogjorts i det föregående. Sålunda kan i första hand väntas att bestämmelser-

64 na om länspolischefens expedition och det blivande datakontoret ger anledning till ändrad indelning. Vad angår uppbyggnaden av sektionerna synes ärendena böra fördelas de olika enheterna emellan på följande sätt, därvid även för vissa sektioner beröres särskilda frågor.

Avdelning I (allmän avdelning)

Överexekutorssektionen: Till sektionen hänföres de ärenden, som i den för länsstyrelserna gällande diarieplanen betecknas som »utsökningsärenden» och som f. n. handläggs på överståthållarämbetets första kansliavdelning (överexekutorssektionen) resp. på länsstyrelsens allmänna sektion. Socialsektionen: Till denna sektion hänföres de ärenden, som på länsstyrelsen handläggs på socialsektionen. Detta innebär, vad avser överståthållarämbetet, att utom de ärenden angående socialvård m. m., som ankommer på första kansliavdelningens socialsektion, på den nya länsstyrelsens socialsektion skall handläggas även vissa på andra kansliavdelningens allmänna sektion nu behandlade ärenden (angående hälso- och sjukvård m.m.). Allmänna sektionen: Hit hänföres de ärenden, som enligt länsstyrelsernas diarieplan handläggs på allmänna sektionen, dock med undantag för utsökningsärenden och personalärenden. De till denna sektion hörande ärendena skulle, i vad avser överståthållarämbetet, hämtas från andra kansliavdelningens allmänna sektion samt, såvitt avser vissa ärenden angående handel resp. utlänningar, från första kansliavdelningens allmänna sektion resp. utlänningssektion.

Avdelning II (planeringsavdelning)

Trafiksektionen: På denna sektion bör ankomma att handlägga de ärenden som i länssyrelsernas diarieplan betecknas som »Bilregisterärenden», »Kör- och trafikkortsärenden» samt »Yrkesmässig trafik och körskolor» och som för närvarande behandlas på överståthållarämbetets andra kansliavdelning (trafiksektionen) resp. på länsstyrelsens planeringssektion. Planeringssektionen: Till sektionen hänföres samtliga de ärenden utom ovan för trafiksektionen angivna som på länsstyrelserna handlägges på planeringssektionen. För överståthållarämbetet innebär detta att vägärendena brytes bort från sitt nuvarande organisatoriska samband med trafikärendena på trafiksektionen samt att vissa ärendegrupper överföres från första kansliavdelningens allmänna sektion och andra kansliavdelningens utlänningssektion. Civilförsvarssektionen och allmänna beredskapssektionen existerar redan som för överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län gemensamma sektioner.

05 Avdelning III (kameral avdelning)

Kameralsektionen: Hit hänföres alla de ärenden som på länsstyrelsen handläases å kameralsektionen med undantag dock för »organisationsärenden» samt för personalärenden. Detta innebär överflyttande av de ärenden av kameral natur som på överståhållarämbetets första kansliavdelning handlägges på allmänna sektionen samt på skatteavdelningens allmänna avdelning. Personalsektionen: I ett verk med den storlek det här blir fråga om torde det föreligga ett särskilt uttalat behov av en samlad överblick över samtliga enheters personal exempelvis i samband med förslag till personalstater, frågor angående omflyttning av personal för utjämning av mera långvariga ojämnheter i arbetsbelastningen, utnyttjandet av vakanta tjänster m. in. Härtill kommer att en betryggande beredning av personalärenden ställer krav på goda insikter i det stora komplex av författningar och föreskrifter, som reglerar lönetekniska frågor och spörsmål i övrigt beträffande personalens anställningsvillkor. Det minsta totala behovet av sådan expertis uppkommer, om den samlas i en gemensam enhet. I personalfunktionen ingår åtskilliga rent rutinmässiga göromål, t. ex. registrering av vissa data om personalens tjänstgöringsförhållanden. Dylika göromål torde fullgöras mest effektivt om de samlas i en enhet. Därigenom torde det vara möjligt att uppnå erforderliga arbetsmängder för specialisering och eventuellt mekanisering. Ett på detta sätt koncentrerat system för beredning av och service i personalfrågor kräver klara och säkra interna kommunikationer. Vid uppbyggnaden av ett verk av här föreslagen storlek torde finnas anledning att överväga om ej den personalvårdande delen av verksamheten kan motivera anlitande av särskild personal, som då lämpligast bör anknytas till personalsektionen. Rationaliseringsfrågor inom myndigheterna uppmärksammas bl. a. genom att en eller flera tjänstemän utsetts att såsom organisationsföredragande vid sidan av vanliga arbetsuppgifter ägna sig åt sådana frågor. Löpande torde bland dessa frågor aktualiseras spörsmål rörande lokalplanering, lokaldisposition, kontorsutrustning och andra kontorstekniska hjälpmedel, gemensamma serviceanordningar och kontorsrutiner m. m. För lösningen av problem av denna art fordras icke sällan mer eller mindre omfattande utredningar. Det kan ifrågasättas om det icke vid en länsmyndighet för Stockholm och Stockholms län finns tillräckligt arbetsunderlag av nämnd karaktär för att heltidssysselsätta befattningshavare för biträde åt vederbörande organisationsföredragande med placering i personalsektionen. Prövningsnämndssektionen: På denna sektion handläggs de ärenden, som nu behandlas på överståthållarämbetets och länsstyrelsens prövningsnämndskanslier. Uppbördssektionen: Till denna sektion hänföres de uppbördsärenden som 5—412015

handläggs på uppbördsdetalj en vid överståthållarämbetets skatteavdelning samt de uppbörds- och folkbokföringsärenden, som på länsstyrelsen handläggs på uppbördssektionen. Avdelning IV (skatteavdelning)

Allmän taxeringssektion: Här handlägges alla på länsstyrelsens taxeringssektion ankommande ärenden utom sådana som har samband med taxeringsrevision och varuskatt. Sektionen synes böra uppbyggas med arbetsdetaljer, i stort sett motsvarande vad som gäller på överståthållarämbetets skatteavdelning, nämligen expedition, bolagstaxeringskontor, 5 st. taxeringskontor (3 st. motsvarande de i överståthållarämbetets organisation f. n. befintliga samt 2 st. för det nuvarande länet) samt ATP-detalj. Revisionssektionen föreslås uppbyggd på överståthållarämbetets revisionskontor och revisionsdetaljen vid länsstyrelsens taxeringssektion. Varuskattesektionen uppbygges på varuskattekontoren vid överståthållarämbetet och länsstyrelsen. Kupongskattesektionen bildas av kupongskattekontoret vid överståhållarämbetets skatteavdelning.

Ärendemängden på var och en av avdelningarna i en så uppbyggd länsmyndighet torde bli betydande och som en följd härav torde antalet befattningshavare bli stort på varje avdelning. För att avdelningscheferna skall få erforderlig tid att ägna sig åt samordnande uppgifter och utåtriktad verksamhet synes de böra till sitt förfogande få biträdande avdelningschefer i likhet med vad på vissa håll genomförts å landskontoren i de större länen. Av innehållet i detta betänkandes »Avdelning III» framgår vikten av att länsorganen är så rustade att risker för fördröjningar i gransknings- samt fastställelse- och andra beslutsåtgärder ej uppkommer. De frågor som sammanhänger med samhällsplanering och bebyggelse är emellertid endast ett exempel på ett arbetsområde, som erfordrar en tillräcklig personalnumerär och motsvarande förhållanden föreligger inom andra områden av det nya länsverkets arbetsområde. Ehuru utredningen ej tagit närmare ställning till den personella uppbyggnaden anser utredningen sig dock böra framhålla vikten av att personalnumerären i det nya verket från början blir sådan, att förutsättningar skapas för en effektivt arbetande länsmyndighet. Av stor vikt för att en myndighet av den storlek varom här är fråga skall kunna arbeta effektivt är att lämpliga och så långt möjligt gemensamma lokaler ställs till förfogande redan vid verksamhetens början. Kan så ej ske löper man risk att en del av de fördelar, som kan vinnas med den förordade sammanslagningen, går förlorade eller äventyras. Utredningen, som själv saknar möjlighet att anvisa någon lösning på lokalfrågan, har vid överläggningar med byggnadsstyrelsen framhållit här antydda synpunkter

67 och räknar med att lokalfrågorna skall kunna lösas under den övergångstid man uppenbarligen måste räkna med. Då utredningen som framgått av vad tidigare anförts kommit till den slutsatsen att en gemensam länsmyndighet för Stockholms stad och län bör tillskapas med samma arbetsuppgifter som de som åvilar länsstyrelserna i länen, finner utredningen det naturligt att denna nya länsmyndighet benämnes »länsstyrelse». Hänsynen till praktiska olägenheter ur författningstekniska m. fl. synpunkter talar även mot en annan benämning. Vad härefter angår frågan om tjänstetitel för länschefen synes det från denna utgångspunkt vara följdriktigt att benämningen »landshövding» kommer till användning. För bibehållande av titeln »överståthållare» kan emellertid anföras, att denna benämning har gammal anknytning till Stockholm, huvudstaden och det nya länets residensstad, samt att överståthållaren enligt nu gällande instruktion för överståthållarämbetet har vissa uppgifter, som för landshövdingarnas del saknar motsvarighet i nuvarande länsstyrelseinstruktion. Om övervägande skäl skulle anses tala för bibehållande av titeln »överståthållare» synes det naturligt att för souschefen i den nya länsstyrelsen väljes titeln »underståthållare»; väljes däremot titeln »landshövding» synes souschefen böra benämnas »vice landshövding». Avdelningscheferna bör benämnas, för var och en av allmänna och planeringsavdelningeii »landssekreterare», för kamerala avdelningen »landskamrerare» och för skatteavdelningen »skattedirektör». Benämningar på övriga befattningshavare inom det nya verket torde böra i huvudsak anslutas till vad som gäller för länsstyrelserna. Utredningen föreslår sålunda att överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län sammanföres till en för Stockholms stad och län gemensam länsmyndighet från tidpunkt, som fastställes sedan pågående, länsförvaltningen och länsindelningen berörande utredningar slutförts; att arbetsnämnden i Stockholms stad och länsarbetsnämnden i Stockholms län snarast möjligt och utan avvaktan på nyss föreslagen länsindelningsändring sammanföres till ett för Stockholms stad och län gemensamt arbetsmarknadsorgan; samt att det uppdrages åt arbetsmarknadsstyrelsen att utarbeta personalplan för det nya arbetsmarknadsorganet och föreslå övriga åtgärder som påkallas för tillskapandet av detsamma.

AVDELNING

III

KOMMUNALA SAMARBETS- OCH SAMORDNINGSFRÅGOR

•

KAPITEL 6 Sjukvårdsfrågorna

A. Stockholms

stad

E n l i g t K u n g l . m e d i c i n a l s t y r e l s e n s s j u k h u s f ö r t e c k n i n g f a n n s vid 1963 å r s i n g å n g vid s j u k h u s d r i v n a av S t o c k h o l m s s t a d följande a n t a l v å r d p l a t s e r .

Lasarett. Sabbatsbergs

sjukhus:

1. Medicinsk klinik I 108 2. » klinik II 104 3. Kirurgisk klinik I 116 4. » klinik II 117 5. Kvinnoklinik, 1 därav gynekologisk avdelning 83 barnbördsavdelning 96 6. öron-, näs- och halsklinik . . . . 66 7. ögonklinik 1 27 8. Röntgenavdelning — 9. Anestesiavdelning •—• 10. Kliniskt-kemiskt laboratorium — 11. Patologavdelning 1 — 12. Foniatrisk avdelning — S:t Görans

sjukhus:

1. Medicinsk klinik I 134 2. » klinik II 95 3. » klinik (Garnisonssjukhuset) 114 4. Kirurgisk klinik 168 5. Lungklinik 137 6. Ortopedisk klinik (inkl. kir. tbc.) 118 7. Klinik för långvarigt kroppssjuka 97 8. Psykiatrisk klinik 1 81 9. Hudklinik 96 10. Röntgenavdelning — 11. Röntgenavdelning (Garnisonssjukhuset)

12. 13. 14. 15.

Anestesiavdelning Kliniskt-kemiskt laboratorium Patologavdelning 1 Plastikkirurgisk klinik

S:t Eriks

7. 8. 9. 10.

— — — 26

sjukhus:

Medicinsk klinik I 109 » klinik II 104 » klinik III 1 119 » klinik IV (njurklinik) R 30 Kirurgisk klinik 148 Kvinnoklinik, därav gynekologisk avdelning . . . . 71 barnbördsavdelning 30 Röntgenavdelning — Anestesiavdelning — Kliniskt-kemiskt laboratorium — Patologavdelning 1 —

Södersjukhuset huset:

Sachsska

barnsjuk-

1. Medicinsk klinik I 34 2. » klinik II 87 3. » klinik III 87 4. » klinik IV 103 5. » klinik V (kardiologi) 16 6. Kirurgisk klinik I 137 7. » klinik II 136 8. Kvinnoklinik, därav

undervisningssjukhus resp. -klinik(-avdelning).

10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24.

26.

27. 28. 29. 30. 31. 32.

—

gynekologisk avdelning . . . . 41 barnbördsavdelning 137 Medicinsk barnklinik (Sachsska barnsjukhuset) 98 jämte kirurgisk avdelning 22 Öron-, näs- och halsklinik . . . . 57 Ögonklinik 19 Ortopedisk klinik 62 Geriatrisk klinik 118 Klinik för långvarigt kroppssjuka 150 Psykiatrisk klinik 84 Neurologisk klinik 68 Hudklinik 66 Röntgendiagnostisk avd. I . . •— » avd. II — » avd. III . » avdelning (Sachsska barnsjukhuset) . . — Radioterapeutisk klinik 28 Anestesiavdelning — Kliniskt-kemiskt laboratorium — Kliniskt-bakteriologiskt laboratorium — Kliniskt-neurofysiologiskt laboratorium — Patologavdelning 1 Neurokirurgisk klinik 37 Audiologisk avdelning — Yrkesmedicinsk avdelning . . — Rehabiliteringsavdelning . . . . — Medicinsk experimentavdelning för dagsjukvård och efterkontroll Infektionsavdelning (disponeras i mån av behov av samtliga kliniker) 12

Södra barnbördshuset: Gynekologisk avdelning Rarnbördsavdelning

49 84

Sanatorium Söderby sjukhus:

290 Epidemisjukhus Stockholms

epidemisjukhus: 1

1. Klinik I 2. Klinik II 1 1

3. 4. 5. (i.

öronavdelning Röntgenavdelning Kliniskt-kemiskt laboratorium Kliniskt-fysiologiskt laboratorium

— — — —

Mentalsjukhus Långbro sjukhus: 1. Kvinnliga kliniken I 2. Kvinnliga kliniken II 3. Manliga kliniken I 4. Manliga kliniken II 5. Kliniskt-kemiskt laboratorium Beckomberga

242 276 247 281 —

sjukhus:

1. 2. 3. 4. 5.

Kvinnliga kliniken I 266 Kvinnliga kliniken II 264 Manliga kliniken I 124 Manliga kliniken II 260 Manliga avd. III + kvinnliga avd. III 417 6. Manliga kliniken IV 280 7. Kliniskt-kemiskt laboratorium —

S:t Eriks

sjukhus

mentalklinik:

Allmän avdelning Allmän avdelning Upptagningshem för dade Rånäs sjukhus:

382 315 alkolholska18 . . . 150

Tuberkulossjukstugor Tjärnans nad: Tjärnans nader:

sanatoriums

huvudbygg-

sanatoriums

annexbygg-

40 31

Sjukhem för långvarigt kroppssjuka Stigberget-Äsö sjukhus, varav Stigbergets sjukhus 132 Åsö sjukhus 87 Blackebergs sjukhus: 441 Vårdhemmet Stureby: 888 Sabbatsbergs vård- och ålderdomshem, 10 avd. 2 : 360

= undervisningssjukhus resp. -klinik (-avdelning). Enligt Kungl. Maj:ts beslut 24/11 1961 skall endast vissa bestämmelser i sjukhuslagstiftningen äga tillämpning beträffande ifrågavarande vårdavdelningar. 2

73 Sladshagsgärden, 3 avd. 1 : 132 Ålderdomshemmet Fristad, 1 avd. 1 : 14 Rosenlunds vård- och ålderdomshem, 15 avd. 1 : 548 Hemmet för gamla, 6 avd. 1 : 192 Vårdhemmet Högalid, 7 avd. 1 : . . . . 267 Sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka Elf viks sjukhem: 31 Maria sjukhem: 31 Karlshälls sjukhem: 30 Tammsviks sjukhem: 4(5 Vårbg sjukhem: 3(5

Sjukhem för lättare psykiskt sjuka barr ihrfeltska barnhemmet: 9

Sjukhem för konvalescenter Stiftelsen Martin Gebers konvalescenthem: 110 Heijkenskjölds konvalescenthem: 00 Jacques och Galathée Lamms konvalescenthem för tuberkulossjuka: 9 Stenby konvalescenthem: 35 ösbyholms konvalescenthem: 50

S e r a f i m e r l a s a r e t t e t h a r g e n o m a v t a l å r 1947 m e l l a n s t a t e n och Stockh o l m s s t a d f ö r v ä r v a t s av s t a d e n m e n enligt s e n a r e t r ä f f a d ö v e r e n s k o m m e l s e h e h å l l e s h u v u d m a n n a s k a p e t av s t a t e n t. o. m . d e n 30 j u n i 1968. De o m k r i n g 330 v å r d p l a t s e r , s o m b e r ä k n a s k v a r s t å efter p å g å e n d e o m b y g g n a d s a r b e t e n vid s j u k h u s e t , b ö r i n r ä k n a s i s t a d e n s v å r d p l a t s t i l l g å n g . Genom avtal h a r staden därjämte — främst genom ekonomiska åtagand e n — t i l l f ö r s ä k r a t sig d i s p o s i t i o n s r ä t t till vissa v å r d p l a t s e r vid a n d r a s j u k hus, nämligen Karolinska sjukhuset K r o n p r i n s e s s a n Lovisas b a r n s j u k h u s Allmänna barnbördshuset Ersta sjukhus Barnsjukhuset Samariten

026 114 109 125 125 1 099

S t a d e n s v å r d p l a t s t i l l g å n g k a n således a n g e s till d r y g t 13 400. Det s a m m a n l a g d a a n t a l e t v å r d p l a t s e r å s j u k h u s , d r i v n a a v S t o c k h o l m s stad, u t g j o r d e enligt o v a n s t å e n d e r e d o v i s n i n g 12 018. B . Stockholms

läns

landsting

A n t a l e t v å r d p l a t s e r vid s j u k h u s , d r i v n a a v S t o c k h o l m s l ä n s l a n d s t i n g , u t g j o r d e vid s a m m a t i d enligt m e d i c i n a l s t y r e l s e n s f ö r t e c k n i n g 3 049, fördelade enligt följande. Lasarett. Danderyds lasarett: 1. Medicinsk klinik 2. Kirurgisk klinik

3 106 141

Kvinnoklinik, därav gynekologisk avdelning barnbördsavdelning

63 81

1 Enligt Kungl. Maj:ts beslut 24/11 1961 skall endast vissa bestämmelser i sjukhuslagstiftningen äga tillämpning beträffande ifrågavarande vårdavdelningar.

74 4. öron-, näs- och halsklinik . . . . 24 5. Infektionsklinik 132 6. Klinik för långvarigt kroppssjuka 84 7. Psykiatrisk klinik 108 8. Barn- och ungdomspsykiatrisk klinik 22 9. Röntgenavdelning — 10. Anestesiavdelning — 11. Patologavdelning — 12. Rehabiliteringsklinik 47 13. Kliniskt-kemiskt laboratorium — 14. Kliniskt-fysiologiskt laboratorium —

Nacka lasarett: 1. Medicinsk klinik 87 jämte avdelning för långvarigt kroppssjuka 156 2. Kirurgisk klinik 87 3. Röntgenavdelning — 4. Anestesiavdelning 16 Östhammars lasarett: Allmän avdelning Barnbördsavdelning Avdelning för långvarigt sjuka

57 5 kropps64

Sanatorium Södertälje

Länssanatoriet,

lasarett:

1. Medicinsk klinik 91 jämte avdelning för långvarigt kroppssjuka 54 2. Kirurgisk klinik 114 3. Kvinnoklinik, därav gynekologisk avdelning . . . . 30 barnbördsavdelning 31 4. öron-, näs- och halsklinik . . . . 22 5. Röntgenavdelning — 0. Anestesiavdelning —

Norrtälje

lasarett:

1. Medicinsk klinik jämte avdelningar för långvarigt kroppssjuka (dessutom 25 platser ej i bruk på grund av personalbrist) 2. Kirurgisk klinik jämte barnbördsavdelning . . 3. Röntgenavdelning Löiuenströmska

78 70 13 —

lasarettet:

1. Medicinsk klinik jämte avdelning för långvarigt kroppssjuka 2. Kirurgisk klinik 3. Röntgenavdelning 4. Anestesiavdelning"

53 39 87 —

Uttran

förlossningshem:

7 Förlossningshem Nynäshamns

Sjukhem för långvarigt kroppssjuka Djursholms sjukhem: Färingsö sjukhem: Lidingö sjukhem: Lövstalunds sjukhem: Sundbybergs sjukhem: Södertälje sjukhem: Vaxholms sjukhem: Väsby sjukhem: Västerhaninge sjukhem: Solstickegården i Täby:

19 17 94 24 23 70 34 30 40 20

Sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka Albyhemmet: 16 Bylehemmet: 22 Hackholmssundshemmet: 14 Husbyhemmet: 15 Norrbyhemmet: 65 Norrtäljehemmet: 67 Knivstahemmet: 22 Rimbohemmet: 10 V Ivsundahemmet: 80 Sjukhem för konvalescenter Saltsjöbadens

badhotell:

112 P å motsvarande sätt som staden h a r landstinget genom avtal tillförsäkrat sig d i s p o s i t i o n s r ä t t till vissa v å r d p l a t s e r vid a n d r a s j u k h u s , n ä m l i g e n

75 Karolinska sjukhuset Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus Allmänna barnbördshuset Ersta sjukhus

321 44 37 20 422

Därutöver har landstinget avtal angående Akademiska sjukhuset i Uppsala, som innebär att ca 100 platser vid sjukhuset kan beläggas med patienter från Stockholms län. Landstingets vårdplatstillgång kan således anges till nära 4 600. C. Samarbetet mellan staden och landstinget Utvecklingen i stockholmsområdet har efter hand framtvingat allt närmare samverkan och samarbete mellan de båda inom området verksamma sjukvårdshuvudmännen. I det följande lämnas en redogörelse för utbyggnaden härav efter år 1951. Stadskollegiet beslöt den 26 juni 1952 föreslå Stockholms läns landstings förvaltningsutskott upptagande av förhandlingar angående gemensam planering av sjukhusväsendet i Stockholms stad och län. Sedan landstingets förvaltningsutskott för sin del den 6 februari 1953 utsett en delegation att representera landstinget vid dylika förhandlingar, beslöt stadskollegiet att likaledes utse en delegation för nämnda förhandlingar. Utredningsarbetet med sikte på en gemensam planläggning och samordning av sjukvården i Storstockholm kom på allvar i gång i slutet av år 1954, sedan stadens och länets sjukvårdsförhandlingsdelegerade uppnått enighet om riktlinjerna härför. Under år 1955 utsedda förhandlingsdelegerade arbetade under ledning av opartiske ordföranden universitetskanslern Arthur Thomson. Det första konkreta resultatet av de följande överläggningarna redovisades i början av år 1956, då de delegerade framlade en preliminär redovisning av behovet av nya sjukhus och förslag till deras lokalisering i samband med en framställning till stadskollegiet om reservation av tomtmark för två sjukhus inom de södra delarna av Stor-Stockholm, varav det ena vid Enskede-Dalen. I anslutning härtill uttalades, att det fortsatta arbetet borde inriktas på att klarlägga förutsättningarna och formerna för en samverkan mellan staden och länet i fråga om byggandet och driften av de två aktuella sjukhusen och att ett motsvarande samarbete borde prövas när det gällde de norra delarna av Stor-Stockholms sjukvårdsområde ävensom de andra problem inom sjukoch hälsovården, vars rationella lösning bäst befordrades genom ett samarbete. Sedan principen om en samordning av de befintliga och blivande sjukvårdsresurserna godtagits av parterna, inriktades förhandlingsdelegationer-

7G

nas arbete — parallellt med fortsatta utredningar rörande planeringen - på att lösa den grundläggande frågan hur samarbetet mellan staden och landstinget i sjukvårdsfrågor skulle organiseras. Sjukvårdsförhandlingsdelegerades arbetsutskott överlämnade följande år* förslag till huvudavtal mellan Stockholms stad och Stockholms läns landsting angående samplanering och samordning av sjukvården. Med utgångspunkt från den av huvudmännen godtagna principen om en samordning av de befintliga och blivande resurserna hade arbetsutskottet fattat som en huvuduppgift att söka lösa den grundläggande frågan hur samarbetet mellan staden och landstinget i sjukvårdsfrågor skulle organiseras. Vid sina överväganden om den lämpligaste formen för samarbetet hade arbetsutskottet funnit avtalsvägen vara den lösning, som framstod som genomförbar och därför kunde väntas leda till snabbaste resultat. Efter ingående överläggningar hade arbetsutskottet enat sig om att förorda ett förslag till huvudavtal angående samplanering och samordning av sjukvården i Stor-Stockholm. Avtalet jämte kommentarer borde enligt utskottets mening underställas huvudmännen för godkännande. Huvudavtalet, som sedermera antogs av de båda huvudmännen och trädde i kraft den 1 januari 1958, tar sikte på dels samplanering och dels samordning av sjukvården inom Stor-Stockholmsområdet. Innebörden av planeringen är att uppdraga de allmänna riktlinjerna för sjukvårdens utveckling inom staden och landstinget och att därmed skapa förutsättningar för en samordning. Den närmare planläggningen för sjukvården tillkommer enligt avtalet alltjämt stadens och landstingets sjukvårdsstyrelser. Samarbetet avses skola gälla både långtidsplanering och planläggning av de särskilda byggnadsföretagen. Avtalet omfattar den anstaltsvård, som enligt den vid varje tidpunkt gällande sjukhuslag åvilar parterna, och den i anslutning till parternas anstalter utövade öppna sjukvården. I avtalet stipuleras även att, om landstinget framdeles övertar huvudmannaskapet för mentalsjukvården på sätt som Stockholm tidigare gjort, skall överläggningar upptagas om organiserat samarbete även ifråga om denna vårdgren. Samordningen av sjukvården förutsattes skola ske i etapper. Det första steget är huvudavtalet, som innehåller de allmänna principerna för etablerande av samordningen och reglerar de generella ekonomiska villkoren vid en sådan samordning. Huvudavtalet förutsätter att till detsamma anslutes samordningsavtal i den utsträckning, som parterna finner att samdrift för gemensamt utnyttjande av förefintliga vårdresurser är möjlig och lämplig inom en sjukvårdsregion eller inom en specialitet. Som en allmän förutsättning för samordning angav arbetsutskottet att parterna tillsammans förfogar över tillräckliga vårdresurser inom området 1

Stockholms läns landstings handlingar 1957.

77 eller specialiteten. Regelmässigt skall nyttjanderätten avse ett obestämt antal vårdplatser vid de anstalter, som omfattas av ett samordningsavtal. Intagningen på sjukhus skall följaktligen icke göras beroende av om patient tiHhör landstinget eller staden utan skall allenast avgöras med hänsyn till vårdbehovet i det enskilda fallet. Därest särskilda skäl föreligger, kan samordning etableras även om förutsättningen av tillräckligt antal vårdplatser icke förefinnes, Upplåtelsen kan då gälla ett visst antal platser eller vårddagar per år eller annan tidsenhet och samordningen får därvid formen av »inackorderingsavtal» av det slag, som redan tidigare fanns mellan parterna. Avtalet innehåller vissa regler att tillämpas vid eventuell över- eller underbeläggning från endera partens sida vid samordnad anstalt. Parterna kan även inrätta en sjukhuscentral för hänvisning av patienter. I samordningen kan, förutom parternas vårdplatser vid egna anstalter, ingå sådana över vilka parterna genom avtal eller eljest förfogar. Av praktiska skäl förutsätter avtalet att vardera parten skall förbli ägare till sina anstalter samt handha förvaltningen av desamma. Ävenså avses att nya sjukhus, som skall ingå i samordningen, uppföres, äges och drives av endera parten. I huvudavtalet anges principen för fördelningen av vårdkostnaderna på parterna. Varje part skall bära kostnaden för de patienter, mot vilka parten bar vårdskyldighet. Eventuella tvister angående en patients hänförande till det ena eller andra sjukvårdsområdet föreslås skola hänskjutas till ett av parterna tillsatt särskilt utskott. Kostnadsfördelningen mellan parterna för den samordnade sjukvården b y g g e r På principen att kostnaderna skall fördelas på varje part efter självkostnaden för anstalten. De verkliga driftskostnaderna kan utan alltför omständliga uträkningar erhållas på grundval av sjukhusens aktuella bokföring. Beräkningen av kapitalkostnaderna vid ett sjukhus är betydligt mer komplicerad, och det har icke bedömts möjligt att utföra en rättvisande värdering av dessa kostnader för varje anstalt. Bortsett härifrån representerar varje fullgod vårdplats ett värde motsvarande kostnaderna för uppförande och utrustning av en vårdplats vid ett likartat nytt sjukhus. Därför har en enhetlig kapitalkostnad införts för varje vårdplats vid alla likvärdiga anstalter, som beröres av avtalet, vare sig de ägs av upplåtaren eller denne fått rätt till vårdplatsen enligt avtal eller eljest. I kapitalkostnaden inkluderas även kostnader för reparationer och underhåll. I avtalet indelas anstalterna i fyra grupper alltefter art och grad av specialisering. Kapitalkostnaden per vårdplats inom de olika kategorierna har fastställts på grundval av tillgängliga uppgifter angående kostnaderna för nyuppförda anstalter av samma slag. Dessa kapitalkostnader skall enligt vissa regler kunna justeras vid förändringar i konsumentprisindex och ränteläget.

78 Huvudavtalet avhandlar ifråga om ekonomin endast ersättning parterna emellan för lämnad sjukvård. Frågan om finansiering av de nya sjukhus, som bedömdes erforderliga för den samordnade sjukvården, togs icke upp till behandling i samband med huvudavtalets tillkomst. Påföljande år godkände de båda huvudmännen ett samordningsavtal beträffande stadens och landstingets barnsjukvård. Avtalet, som trädde i kraft den 1 januari 1959, omfattar ca 600 vårdplatser. Förhandlingarna rörande samplanering och samordning av övriga sjukvårdsgrenar fortsatte och inriktades i första hand på möjligheterna att åstadkomma en samordning av barnbörds- och gynekologivården. Då samplanerings- och samordningsfrågorna för de båda sjukvårdshuvudmännen inom Stor-Stockholmsområdet berörde bl. a. Karolinska sjukhuset, där vårdplatserna delades mellan staten, staden och landstinget, utsåg Kungl. Maj :t på framställning av sjukvårdsförhandlingsdelegerades arbetsutskott två representanter för staten att deltaga i den nämnda samplaneringen och samordningen vid behandlingen av frågor, som berörde medicinsk undervisning och forskning samt av staten bedriven sjukvård inom Stor-Stockholmsområdet. Under år 1959 påbörjade de gemensamma sjukvårdsförhandlingsdelegerade en utredning angående möjligheterna till rationalisering och förbilligande av utspisningen vid sjukhus och andra inrättningar 1 . Utredningen omfattade bl. a. praktiska prov förlagda till Löwenströmska lasarettets ekonomiavdelning och medförde, att under år 1962 åtgärder vidtogs för att utveckla formerna för ett samarbete mellan staden och landstinget i hithörande frågor. Med hänsyn till omfattningen av de uppgifter, som kunde förutses i fråga om sjukvårdsplaneringen för Stor-Stockholmsområdet, upptogs i början av år 1961 inom Stockholms stads och landstingets sjukvårdsförhandlingsdelegerade frågan om en fastare och effektivare organisation av samarbetet mellan staden och landstinget på ifrågavarande planeringsområde. 2 Den 4 mars 1961 fastställdes av huvudmännen principerna för samplaneringen av sjukvården inom staden och landstinget enligt följande. I ett första avsnitt skulle utarbetas en principplan för sjukvårdsväsendet inom Storstockholm, avseende alla vårdformer och omfattande beräkning av vårdplatsbehovet inom de olika vårdgrenarna, principerna för sjukhusens förläggning samt lokaliseringen. Principplanen skulle upprättas under beaktande av behovet av undervisningssjukhus samt med hänsynstagande till den öppna vårdens ställning och inordnande i sjukvårdsväsendet. Planen skulle kompletteras med beräkningar av personalbehov och därav följande behov av utbildningsanstalter. Sedan ifrågavarande principplan godkänts, skulle i ett andra avsnitt de i planen ingående projekten bearbetas till mera konkre1 2

Stockholms läns landstings handlingar 1960. Stockholms läns landstings handlingar 1961.

79 ta förslag samt markfrågor och stadsplane- respektive byggnadsplanefrågor utklaras, så att stomplan kunde framläggas. Härvid skulle även beaktas behovet av personalbostäder. Såsom ett tredje avsnitt skulle upprättas en ekonomisk och teknisk tidsplan för färdigställande av de olika projekten samt vidare överenskommas vad som skulle ankomma på envar av parterna. Därefter skulle successivt träffas samordningsavtal avseende olika vårdgrenar eller regioner. På grundval av här angivna riktlinjer för den fortsatta planeringen av sjukvården för Stor-Stockholms sjukvårdsområde framlades den 21 juni 1961 en promemoria, innehållande preliminär skiss till sjukhusplan för Stor-Stockholm. Vid tidpunkten för promemorians avgivande hade den av inrikesdepartementet tillsatta kommittén för utredning av frågan om placeringen av det andra undervisningssjukhuset i Stockholm ännu ej avgivit sitt betänkande. Med hänsyn härtill begränsades i den preliminära sjukhusplanen för Storstockholm redovisningen beträffande stadens sjukhus till att ange totalvolymen av vårdplatser i norra respektive södra stadshalvan utan fördelning på namngivna sjukhus. Vidare kunde endast approximativt beräknade investeringskostnader framräknas på detta preliminära underlag. För landstingets del var det däremot möjligt att framlägga en mera preciserad plan beträffande de utbyggnader, som ansetts erforderliga inom de närmast liggande årtiondena. Delegerade beslöt härefter att godkänna, att den i promemorian skisserade planen i sina huvuddrag lades till grund för det fortsatta planeringsarbetet, samt att rekommendera dels att vad i promemorian föreslagits beträffande de projekt, som för landstingets del måste ingå i första avsnittet av planens genomförande, lades till grund för vederbörliga beslut, och dels att planen skulle presenteras för resp. huvudmän i slutgiltigt skick snarast möjligt efter det att klarhet vunnits i frågan om undervisningssjukhusets förläggande. Sedan överenskommelse träffats i slutet av år 1961 mellan staten och Stockholms stad om undervisningens förläggande till S:t Görans sjukhus och konsekvenserna därav kunnat närmare bedömas, kunde utredningsarbetet beträffande en fullständig sjukhusplan för Stockholms stad och län slutföras. Den framlagda planen avser utbyggnaden av vårdresurserna under en period av femton år, men anger därutöver vissa riktlinjer för utvecklingen fram till år 1990. Den omfattar både kroppssjukvård och mentalsjukvård och avser att klarlägga vilka nya sjukhus som erfordras till följd av befolkningsutvecklingen och vad dessa skall omfatta i fråga om vårddiscipliner och vårdplatser. Den ger samtidigt underlag för att bedöma vilka åtgärder som skall vidtagas för upprustning av befintliga sjukhus med hänsyn till deras fortsatta disposition.

80 Inom femtonårsperioden förutsattes det mellan staden och staten avtalade undervisningssjukhuset vid S:t Görans sjukhus tillkomma. Löwenströmska lasarettet avses bli ersatt med nybyggnad på samma plats. Tre helt nya lasarett erfordras under denna period, nämligen ett i Enskede-Dalen, ett i Huddinge samt ett inom norra Järvaområdet, det sistnämnda avsett för i första hand befolkningen i Järfälla och Sollentuna. För att möta den väntade befolkningsökningen i länet måste emellertid ytterligare ett nytt lasarett påbörjas under perioden, antingen inom den sydöstra delen av länet eller eventuellt i Lidingö. Planen förutsätter även att Karolinska sjukhuset inordnas i Stor-Stockholms sjukvårdsorganisation jämsides med att det utgör regionsjukhus för Gotland och del av Södermanland. Större mentalvårdsenheter planeras i länet vid lasaretten i Norrtälje, Danderyd, Huddinge och Järvaområdet samt i staden vid det nya sjukhuset i Enskede-Dalen. De befintliga mentalsjukhusen Långbro och Beckomberga bibehålls. På längre sikt avses till dessa skola anknytas lasarett, som ersätter Serafimerlasarettet och eventuellt S:t Eriks sjukhus. För långtidssjukvården räknar planen med att varje lasarett skall förses med en särskild klinik, som skall fungera som centrum för långtidsvården inom sjukhusets upptagningsområde. Organisatoriskt knutna till dessa lasarettskliniker skall finnas annexsjukhus för långtidsvård i erforderlig utsträckning. Nybyggnadsbehovet för sådana annexsjukhus, inkluderande även motsvarande behov för mentalsjukvården, har beräknats under perioden uppgå till ca 1 500 för stadens del och drygt 1 000 för länets del, allt i vårdplatser räknat. Genomförande av planen beräknas under den närmaste femtonårsperioden medföra investeringar på ca 500 milj. kronor för landstingets del och ca 650 milj. kronor för stadens del enligt följande fördelning i milj. kronor. Bj

Landstinget 1. Danderyd: rest. del av generalplanen mentalsjukhus 360 platser 2. Löwenströmska: lasarett 260 platser 3. Norrtälje: mentalsjukhus 300 platser 4. Nacka: kvinnoklinik 80 platser psykiatrisk klinik 40 platser 5. Södertälje: rest. del av generalplanen psykiatrisk klinik 40 platser 6. Huddinge: lasarett ca 1 000 platser mentalsjukhus ca 550 platser . . . 7. Uttran: upprustning 8. Nytt sjukhus i Järvaområdet: lasarett ca 450 platser mentalsjukhus ca 350 platser 0. Ytterligare ett sjukhus (eventuellt Lidingö eller

;nacler Utrustning

Summa

13 20 20 17 6 2 10 2 110 38 4

4 5 5 5 1,5 0,5 2,5 0,5 30 10 —

17 25 25 22 7, 2, 12.

140 48 4

2.

81 Byggnader Utrustning Summa

sydöstra länssjukhuset): ca 400 lasarettsplatser jämte ev. mental vårdsplatser. Av totala byggnadskostnader på 45 å 80 milj. kronor (det högre beloppet om även en större mentalvårdsenhet inkluderas) faller inom detta avsnitt Summa för lasarett och mentalsjukhus 10. Nya sjukhem etc. för långtidsvård 1 200 platser

25 342 60

82 15

25 424 75

Summa

175 25 10 5 20 4 20 10 30

50 5 1 2 3 1 5 2 8

225 30 11 . 7 23 5 25 12 38

19 Staden 1. Enskede-Dalen: lasarett ca 1 000 platser mentalsjukhus 350—400 platser 2. S:t Görans sjukhus: nybyggnader m. m. 1000 platser 3. Sabbatsbergs sjukhus: upprustning m. m 4. S:t Eriks sjukhus: upprustning m. m 5. Södersjukhuset: barnkirurgisk klinik om- och tillbyggnad 6. Långbro sjukhus: ungdomsklinik nybyggnader i övrigt 7. Beckomberga sjukhus: upprustning nybyggnader m. m 8. Epidemisjukhuset: upprustning och nybyggnader, delvis avsedda för långtidsvård 9. Nya annexsjukhus: för långtidsvård ca 1500 platser Summa

660 I sjukhusplanen angives slutligen att landstinget och staden ur investeringssynpunkt under 15-årsperioden jämväl måste beräkna investeringskostnader för ett ev. ökat engagemang i Karolinska sjukhuset samt i lokaler för den öppna vården. Representanterna för staten hade deltagit i behandlingen av sjukhusplanen och anslutit sig till innehållet i den. Planen har godkänts av såväl stadsfullmäktige som landstinget, vilket sedan på grundval av 1961 års preliminära plan fattat principbeslut om genomförande av flertalet projekt. Under 1963 har träffats avtal om samordning av barnbörds- och gynekologivården samt samordningsavtal om upplåtelse till staten av vissa länets vårdplatser för långvarigt sjuka. Det förstnämnda avtalet berör av parterna disponerade drygt 1 000 vårdplatser. Ävenså har jämkning beslutats av vissa i det tidigare refererade huvudavtalet angivna kapitalkostnader och engångskostnader, varjämte de båda 6—412915

82 sjukvårdshuvudmännen godkänt de riktlinjer för organisationen av vissa grenar av sjukvården som förordats av Stor-Stockholms sjukvårdsberedning — vilket namn samarbetsorganet numera erhållit — nämligen den cytologiska verksamheten, den lungmedioinska vården och dispensärverksamheten, vården av njursjukdomar, den bakteriologiska och virologiska laboratorieverksamheten, barnsjukvården med dess specialiteter, neurologivården, den öppna vården vid sjukhusen, allt i Stor-Stockholm. Vidare har sjukvårdsberedningen framlagt en plan för utökning av sjuksköterskeundervisningen i Stor-Stockholm, innebärande i första hand att staden snarast inrättar och uppför en sjuksköterskeskola vid S:t Görans sjukhus och att landstinget utökar sin sjuksköterskeskola, Kevinge. Planen upptar också skolor vid de nya sjukhusen i Enskede-Dalcn och Huddinge. I samband med att denna plan underställdes stadskollegiet och landstingets förvaltningsutskott för godkännande begärde sjukvårdsberedningen bemyndigande att upprätta samordningsavtal angående sjuksköterskeutbildningen samt hemställde om uppdrag att i samråd med vederbörande organ inom staden och länet utarbeta planer för anordnande av utbildning för olika kategorier sjukvårdspersonal i övrigt och formerna för samordning av denna utbildning. Landstinget har för sin del bifallit framställningen. Slutligen har sjukvårdsberedningen under år 1964 framlagt en plan för annexsjukhus för godkännande. Som i det föregående nämnts utgöres de berörda sjukvårdshuvudmännens samarbetsorgan numera av Stor-Stockholms sjukvårdsberedning, där staden och landstinget har vardera fem delegerade. Beredningen biträdes av ett expertutskott om sex medlemmar, varav tre är utsedda av staden och tre av landstinget. I fråga om undervisning och forskning vid de kommunala sjukhusen samt Karolinska sjukhusets inordnande i Stor-Stockholms sjukvårdsorganisation deltar två av staten utsedda representanter i utskottets arbete.

KAPITEL 7 N u v a r a n d e p r i m ä r k o m m u n a l a s a m a r b e t e och o r g a n för d e t t a

I mitten av 1950-talet inträdde en ny fas i utvecklingen inom huvudstadsregionen. Problemen med samordningen aktualiserades då på en bredare bas, efter det att Stockholm tidigare haft en dominerande ställning och fått taga på sig huvuddelen av ansvaret för bebyggelseplanering och bostadsförsörjning. Bostadsproduktionen i Stor-Stockholm hade nått upp till 10 000 lägenheter per år, varav Stockholm svarade för ca 7 000. Stockholms brist på markresurser tillät ej längre en bostadsproduktion av tidigare omfattning och ännu mindre den ökning av bostadsbyggandet, som var nödvändig. Till denna ändring i rollfördelningen bidrog även det oavlåtliga ökande inflyttningstrycket på Stor-Stockholm. Främst har sålunda Stockholms brist på mark och nödvändigheten att kraftigt öka bostadsproduktionen bidragit till en fastare kontakt mellan Stockholm och länskommunerna och till att samarbetet och samrådsförfarandet fått den omfattning och den inriktning, för vilken i det följande en sammanfattande och exemplifierande redogörelse skall lämnas. Samarbete och samrådsförfarande sker dels mellan länskommuner inbördes (avtal, kommunalförbund, Stockholms förorters samarbetsnämnd) dels mellan Stockholm och länskommuner (avtal, bolag, regionplaneförbund, Stor-Stockholms planeringsnämnd). I det följande lämnas redogörelser för tillkomsten av några av organen för detta samarbete och samråd och deras verksamhet m. m.

1. Stockholms förorters samarbetsnämnd År 1942 bildades Kommunala förhandlingsnämnden i Stockholms län och till nämnden anslöt sig 11 kommuner (enl. då gällande kommunindelning). Nämnden hade enligt sitt reglemente att på uppdrag av kommuner i Stockholms län a) föra förhandlingar med kommunernas arbetstagare och deras organisationer i ärenden, där arbetstagarna hade förhandlingsrätt, b) avgiva utlåtanden angående tolkningen och tillämpningen av för kommunerna gällande reglementen, kollektivavtal m. m., samt c) utarbeta förslag till nya reglementen, kollektivavtal och dylikt för kommunernas anställda.

84 Sedan Svenska landskommunernas förbunds förhandlingsorganisation tillkommit, beslöt nämnden år 1945 att avveckla sin verksamhet. Samtidigt uppdrogs åt nämndens arbetsutskott att utarbeta riktlinjer för en sammanslutning av förortskommunerna för tillvaratagande av gemensamma intressen »sammanhängande med samhällsbildning, stadsplan, bebyggelse, vattenförsörjning, avlopp, kommunal organisation och kommunala löner samt med grannskapet till Stockholm». Sedan Kommunala förhandlingsnämnden godkänt ett förslag till reglemente, bildades Stockholms förorters samarbetsnämnd den 21 juni 1946. Vid sammanträdet var 26 (enligt nuvarande kommunindelning 21) kommuner representerade. Kommunerna godkände med några mindre ändringar det föreliggande förslaget till reglemente, som härefter ändrats vid ett par tillfällen. Enligt reglementet utgör nämnden för de kommuner i Stockholms omgivningar, som ingår som medlemmar, ett samarbetsorgan med uppgift att behandla spörsmål av gemensamt intresse för dessa kommuner, bland annat samhällsbildning, stadsplan, bebyggelse, vattenförsörjning, avlopp och kommunal organisation. I sådant syfte har nämnden att med hänsynstagande till regionplaneringen verkställa utredningar i frågor, som anses böra lösas gemensamt för två eller flera av de i nämnden ingående kommunerna, eller som sammanhänger med grannskapet till Stockholm. Härvid skall nämnden i erforderlig utsträckning söka samarbete med länsstyrelsen och landstinget i Stockholms län, Stockholmstraktens regionplaneförbund, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och Stockholms stad ävensom aktgiva på den kommunala förvaltningens organisation och utveckling i övriga svenska städer och landskommuner samt förortskommunerna till de övriga nordiska huvudstäderna. I samarbetsnämnden ingår som medlemmar de 26 kommuner, som tillsammans bilda de s. k. inre och — i huvudsak — yttre förortsområdena (jfr tabell 3: 7, ovan intagen under kapitel 3). I nämnden utses två representanter jämte ersättare för dessa av medlem med högst 10 000 personer. Annan medlem utser härutöver en representant och en ersättare för varje påbörjat 10 000-tal innevånare utöver 10 000. Valet sker för fyraårsperioder. Nämnden antager inkomst- och utgiftsstat, utfärdar instruktion för styrelsen och ger i annan lämplig ordning direktiv för verksamheten. Med avseende på verksamhetens art är medlemskommunerna anslutna til) en inre förortskrets (18 kommuner) och en yttre (övriga). I styrelsen, som består av sju ledamöter och sju ersättare, utser nämnden ordförande och vice ordförande jämte två ersättare för dessa, varefter kommunrepresentanterna tillhörande den inre förortskretsen utser tre ledamöter jämte ersättare, medan övriga kommunrepresentanter utser två ledamöter jämte ersättare. I all sin verksamhet skall styrelsen, i den mån icke ärendets

85 art påkallar gemensam handläggning, uppdelas i en inre delegation (ordföranden, vice ordföranden och de ledamöter som utsetts av den inre kretsen) och en yttre (ord. eller vid förfall för honom vice ordf. och de två av den yttre kretsen utsedda ledamöterna). Till nämndens förfogande står ett kansli under ledning av en kanslichef. Medlem är pliktig att deltaga i kostnaderna för nämndens verksamhet från och med det år, under vilket inträde skett. Såsom fördelningsgrund gäller närmast hela tusental invånare vid utgiftsårets början. Kansliets kostnader bestrids i första hand av utgående landstingsbidrag, såvida icke landstinget annorlunda beslutar. Av resterande kostnad för kansliet fördelas två tredjedelar mellan medlemmar som tillhör inre förortskretsen och återstående tredjedel mellan samtliga medlemmar. Kostnaderna för inre förortsdelegationens verksamhet i övrigt bestrids endast av medlemmar, tillhörande inre förortskretsen. Påkallas utredning av medlem och tillgodoses endast denne medlems intresse av utredningen, bekostas densamma enligt styrelsens bestämmande av medlemmen. Motsvarande gäller utredning, som gemensamt påkallas av flera men icke samtliga medlemmar. Kostnader i övrigt bestrids av samtliga medlemmar. Kansliet sysselsätter, förutom kanslichefen, endast en utredningssekreterare och biträdespersonal. Någon sådan uppbyggnad av organisationen med egen personal för byggnadsplanerings-, andra arkitekt- samt vatten- och avloppsärenden m. m. som förekommer hos Göteborgs förortsförbund finns icke. Samarbetsnämnden anlitar därför i största utsträckning utomstående konsulter för utrednings- och andra uppdrag. Nämnden har under sin verksamhet såsom remissorgan, utredande organ eller i annan egenskap behandlat frågor rörande kommunal organisation, inkorporering, region-, stads- och byggnadsplanering, vatten- och avloppsanläggningar, vattenföroreningar, skärgårdens problem, skolan, brandväsendet, bostadsbyggandet, bostadsförmedling, den kollektiva trafiken, dyrortsgruppering, markkostnader, industrilokalisering samt kapitalförsörjningen. Inom samarbetsnämnden har en arbetsgrupp (ordf., vice ordf. och kanslichefen) haft i uppdrag att företa en översyn samt närmare analysera och precisera nämndens ställning och uppgifter såsom samarbetsorgan för förortskommunerna. Arbetsgruppen framhöll i sin skrivelse till nämnden den 4 februari 1963, att nämnden är en frivillig sammanslutning av kommuner, som godkänt och enats om ett reglemente. I reglementet, som endast anger nämndens uppgifter, organisation och förvaltning, sägs ingenting om nämndens juridiska status. Styrelsen äger besluta om medlemskap och utträde kan icke nekas kommun om vissa villkor uppfylls. Rätt eller skyldighet för kommun att tillhöra nämnden föreligger ej. Nämnden eller annan myndighet kan ej ålägga eller föreskriva, att kommun skall vara medlem i nämnden. Ej heller kan nämnden ålägga kommun att företaga viss åtgärd. Nämnden kan endast

86 utfärda rekommendationer. Nämndens status kan sägas vara grundad på ett frivilligt avtal, enligt vilket i reglemente angivna gemensamma spörsmål skall behandlas. Arbetsgruppen ansåg, att den nuvarande konstruktionen av samarbetet mellan förortskommunerna fungerat i stort sett tillfredsställande. Med hänsyn till den våldsamma expansionen inom förortsområdet kunde det enligt gruppen dock ifrågasättas, om icke förortskommunerna borde ha en fastare sammanslutning. Arbetsgruppen framhöll vidare, att nämnden enligt reglementet kan taga upp alla frågor, som är av gemensamt intresse för medlemskommunerna eller som sammanhänger med grannskapet till Stockholm. Det innebär, att om två eller flera kommuner har en gemensam angelägenhet, kan nämnden upptaga den till behandling. Detsamma gäller om frågan sammanhänger med grannskapet till Stockholm. Även om sålunda i princip alla frågor av angiven innebörd formellt sett kan upptas till behandling, synes dock bestämmelsen i första hand syfta till frågor rörande samhällsbildning, stadsplan, bebyggelse, vattenförsörjning, avlopp och kommunal organisation. Som aktuella upgifter av större betydelse inom bostadsbyggandets område angav gruppen deltagande i det aktionsprogram för bostadsförsörjningen, varom förortskommunerna och Stockholms stad sedan år 1957 varit eniga och för vilket Stor-Stockholms planeringsnämnd är huvudman. Även om huvudmannaskapet sålunda ligger på annat håll och det är de enskilda kommunerna som svarar för genomförandet av programmets målsättningar, är flera av bostadsbyggnadsfrågorna av gemensamt intresse för kommunerna och samarbetsnämnden har här uppgifter såsom dels utredande organ dels ock talesman för förortskommunerna inom planeringsnämnden samt vid överläggningar med statliga myndigheter och organisationer. Järvafältets bebyggelse och möjligheterna att underlätta kommunernas markanskaffning angavs som särskilt angelägna frågor, och det ifrågasattes därjämte om ej planfrågornas handläggning borde ägnas uppmärksamhet.

2. Kommunalförbund

m. m. mellan primärkommuner

i länet

Sådant samarbete förekommer i många fall mellan olika förortskommuner beträffande brandförsvaret, vissa skolfrågor, vattenförsörjningen, avloppsfrågor och renhållning. Såsom exempel på dylik samverkan må här nämnas beträffande vattenförsörjningen: Stockholmstraktens vattenverksförbund med Järfälla, Sundbyberg, Solna, Danderyd, Stocksund, Täby, Djursholm, Vallentuna och Sollentuna som medlemskommuner, varjämte överenskommelse om anslutning föreligger med Upplands-Väsby, Märsta, Sigtuna och Upplands-Bro; samt

87 Vaxholms och Österåkers vattenverksförbund med Vaxholm och österåker som medlemmar. Vattenleveranser sker från Botkyrka till Rönninge i Salems kommun och Uttran i Grödinge kommun. Underhandlingar pågår om gemensamma lösningar för österhaninge, Västerhaninge och Tyresö samt för Gustavsberg och Värmdö. I fråga om avlöppsrening må här n ä m n a s : Käppalaförbundet med medlemskommunerna i Stockholms län Lidingö, Djursholm, Stocksund, Täby, Danderyd, Solna, Sollentuna, Vallentuna, Upplands-Väsby och Märsta. 3. Stockholmstraktens

regionplaneförbund

Den av Kungl. Maj :t den 4 november 1960 fastställda regionplanen för Stockholms-trakten drar upp riktlinjer och skapar en ram för utbyggnaden av regionen fram mot 1900-talets slut med en första etapp omkring 1970. Bakom regionplanen står Stockholmstraktens regionplaneförbund, som är ett kommunalförbund omfattande Stockholms stad och större delen av Stockholms län, eller 44 av länets kommuner, samt Upplands-Bro kommun i Uppsala län (jfr tab. 3 : 7 under kapitel 3 ovan). Förbundet har till ändamål att, genom upprättande av regionplan och därmed sammanhängande åtgärder, verka för att gemensam planläggning äger rum och länder till efterföljd inom regionplaneområdet beträffande grunddragen för markens användning, såsom i fråga om viktigare trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse och friluftsliv samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. Förbundets angelägenheter handhas av förbundsfullmäktige med biträde av en regionplanenämnd och ett regionplanekontor. Antalet ledamöter i regionplanenämnden är nio. Stockholms stad utser fyra av dessa och övriga kommuner fem; i gengäld utses enligt överenskommelse ordföranden bland stockholmsledamöterna. Regionplanen är f. n. föremål för en revision, som i fråga om giltigheten syftar till att föra fram planen till år 2000. I anslutning härtill torde flertalet av de återstående länskommunerna komma att tillföras regionplaneområdet. Ansökan om inträde från fem sådana kommuner har redan gjorts hos förbundet. Efter regionplanens fastställande har förbundets verkställande organ — regionplanekontoret — åtagit sig vissa generalplanearbeten åt kommunerna. 4. Stor-Stockholms

planeringsnämnd

I det år 1957 framlagda förslag till aktionsprogram för bostadsförsörjningen i Stor-Stockholm, vilket framkom såsom ett resultat av den utveckling som ovan antytts beträffande Stockholms markresurser och nödvändigheten att

88 öka bostadsproduktionen, föreslogs bl. a. inrättandet av en Stor-Stockholms planeringsnämnd, uppbyggd på den grund, som lagts genom det dittillsvarande samarbetet mellan staden och grannkommunerna. Sedan förslaget godkänts av berörda parter, kunde planeringsnämnden börja sin verksamhet under år 1958. Nämnden är enligt sin instruktion ett organ för frivillig samverkan mellan de i Stor-Stockholmsområdet ingående kommunerna. Dess huvuduppgift är att främja en ändamålsenlig och planenlig utbyggnad av Stor-Stockholm. I detta syfte har nämnden att tillvarataga Stor-Stockholmskommunernas gemensamma intressen i förhållande till statliga myndigheter och a n d r a utomstående organ samt att medverka till och deltaga vid överläggningar mellan de i gemenskapen ingående enskilda kommunerna. I sin verksamhet har nämnden att behandla den mångfald samarbets- och samordningsproblem, som sammanhänger med huvudstadsregionens fortsatta utveckling, såsom mark- och lokaliseringsfrågor, trafikapparatens utbyggnad, vatten- och avloppsfrågor, andra stadsbyggnadsmässiga huvudfrågor, frågor om kapitalförsörjning och investeringsutrymme, frågor rörande skolväsendet m. m. Nämnden består av tio ledamöter och lika inånga suppleanter, varav hälften utses av Stockholms stad och hälften av Stockholms förorters samarbetsnämnd, och utser inom sig två växelvis tjänstgörande ordförande, av vilka en väljs bland stadens ledamöter och en bland samarbetsnämndens ledamöter. Nämnden har inom sig utsett ett arbetsutskott med åtta ledamöter, varav fyra från staden och fyra från förortskommunerna. Utskottet utgör även styrelse för Stor-Stockholms bostadsregister. Verksamheten avser främst det s. k. Stor-Stockholms planeringsområde, innefattande Stockholms stad jämte kommunerna i den inre förortskretsen av Stockholms förorters samarbetsnämnd, eller tillhopa 19 kommuner. Inom de för Stor-Stockholm uppdragna gränserna men utanför planeringsområdet ligger de tio kommunerna i Stor-Stockholms yttre förortszon (Ekerö, Färingsö, Grödinge, Gustavsberg, Salem, Vallentuna, Vaxholm, Värmdö, Västerhaninge och ö s t e r å k e r ) . Avslutningsvis må nämnas att planeringsnämnden sedan tillkomsten arbetat efter ett arbetsprogram, samt att dess arbete enligt verksamhetsberättelser främst avsett bostadsförsörjningen (samarbets- och samordningsproblem i samband med genomförandet av aktionsprogrammen för bostadsförsörjningen i StorStockholm, deltagande i arbetet med fördelning av statliga lånemedel till bostadsbyggande m. m.), förberedande överväganden beträffande Järva-fältets exploatering, skolväsendet (utredningar och överväganden i syfte att åstadkomma enhetliga grunder och enhetliga ersättningsbelopp i fråga om ersättningar Stor-Stockholmskommunerna emellan för mottagande i olika skolor av elever från annan kommun än hemkommunen m. m.),

89 vatten- och avloppsfrågor, kommunikationer (uppföljande av trafikutvecklingen m. m. samt godkännande av riktlinjer för undersökningar av utvecklingen av den kollektiva trafiken i Stor-Stockholm ävensom tillsättande av en trafikberedning, som skall biträda planeringsnämndens arbetsutskott i utredningsarbetet beträffande den kollektiva trafiken. I beredningen ingår representanter för S.J., Stockholms spårvägar, staden och Stockholms förorters samarbetsnämnd), samt vissa övriga frågor (bl. a. utredningar om den s. k. »raggarungdomens» lokalproblem och därmed sammanhängande frågor, överväganden beträffande den framtida dispositionen m. m. av kronoparken Bogesund samt överväganden betr. behovet av en utredning av frågan angående samverkan om brandförsvaret i Stor-Stockholm). Planeringsnämnden har tillsatt ett antal särskilda utredningsorgan, nämligen Stor-Stockholms planeringsnämnds trafikberedning, vari ingår representanter för staden, samarbetsnämnden, Statens Järnvägar, Stockholms Spårvägar och ett enskilt trafikföretag, delegerade för utredning rörande generalplan för Stor-Stockholms vattenförsörjning med representanter för staden, Stockholmstraktens vattenverksförbund och planeringsnämnden, delegerade för utredning rörande generalplan för Stor-Stockholms avlopp med representanter för staden, Käppalaförbundet och förortskommunerna, samt kommittén för planering av det icke-obligatoriska skolväsendet i StorStockholm med representanter för staden och förortskommunerna. Nämnden har under år 1964 utrustats med ett särskilt kansli. I spetsen för detta står två jämnställda föredragande, en från stadens och en från länskommunernas sida. Härutöver innehåller kansliet tre utredningstjänster samt biträdeshjälp. 5. Stor-Stockholmsroteln och Stor-Stockholmsdelegationen Sedan stadsfullmäktige i Stockholm år 1954 utsett ett nionde borgarråd med uppgift att handlägga Stor-Stockholmsfrågorna, beslöt stadskollegiet år 1955 så ändra rotelindelningen, att en ny rotel inrättades, benämnd Stor-Stockholmsroteln. Inom dess arbetsområde faller bl. a. sådana ärenden, som väsentligen har samband med stadens förhållande till sina grannkommuner, till Stockholmstraktens regionplaneförbund och dess medlemmar, till Stockholms läns landsting och dess organ, ävensom andra Stor-Stockholmsområdet berörande ärenden, allt såvitt icke borgarrådsberedningen beslutar, att föredragningen av dylikt ärende skall ankomma på annat borgarråd. Vidare beslöts att uppdraga åt det nya borgarrådet att vara föredragande i

90 ärenden tillhörande Stor-Stockholmsroteln samt att tillsätta en delegation för Stor-Slockholmsfrågor, bestående av nyssnämnda borgarråd samt sex av stadskollegiet valda ledamöter. Å delegationen ankommer att yttra sig och framlägga förslag i ärenden av Stor-Stockholmskaraktär, som tillhör den nya roteln. Delegationen är, såvitt ej annat särskilt föreskrives, stadens förhandlingsorgan vid förhandlingar med grannkommuner samt region- och länsorgan. 6. Trafikutskottet för övervakning av subventionerad båttrafik i Stockholms skärgård Sjötrafiken i Stockholms norra och mellersta skärgård har sedan länge ombesörjts av Waxholms Nya Ångfartygs Aktiebolag med ekonomiskt stöd från staten, Stockholms stad och länets landsting. Mellan 1952 och 1959 reglerades stödet genom två mellan staden och Waxholmsbolaget träffade avtal jämte tilläggsöverenskommelser. Genom 1959 års avtal inträdde även staten och landstinget som huvudmän gentemot bolaget och ett särskilt trafikutskott med representanter för det allmänna inrättades med rätt att utöva viss övervakning av den understödda båttrafiken. Detta avtal omfattade tiden fram till hösten 1961 och bolaget skulle som bidrag för hela avtalsperioden äga uppbära ett grundbelopp av 1 050 000 kronor, varav staten skulle svara för 40 % samt staden och landstinget för vardera 30 %. Därefter gällande överenskommelse med bolaget, som avsåg tre år och fram till 1 oktober 19G4, innebar i stort sett en förlängning på oförändrade villkor av 1959 års avtal. För tiden därefter har mellan det allmänna å ena sidan och Vaxholms stad å andra sidan träffats ett avtal om båttrafik i Stockholms skärgård under tiden den 1 oktober 1964—30 september 1984 enligt en till avtalet fogad trafikplan. I avtalet har det allmänna förbundit sig att i viss utsträckning dels lämna kreditgarantier för anskaffning av erforderligt tonnage, dels svara för det årliga nettounderskottet för båttrafiken. Vidare stipuleras i avtalet att ett av staten, staden och landstinget tillsatt trafikutskott äger följa Vaxholms stads anskaffning av båtar ävensom övriga åtgärder för trafiken samt samråda med stadens representanter om erforderliga jämkningar av trafikplanen. Även beträffande Blidö kommun berörande båttrafik har särskilt avtal träffats. 7. Stiftelsen Stockholms skärgård Stiftelsen bildades år 1959 av företrädare för bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län, länets landsting, staden, skärgårdskommunerna i Stockholms län samt organisationer på naturvårdens, turismens och båtsportens områden. Den har till uppgift att på olika sätt verka för att skärgårdens naturvärden och landskapsbild bevaras samt för att skärgården under beaktande av den

91 bofasta befolkningens intressen hålles tillgänglig för rekreation och friluftsliv. I stiftelsen ingår numera huvudparten av kommunerna i länet som medlemmar. 8. Intagningsnämnden för elevintagning i Stor-Stockholms gymnasier På framställning av skolöverstyrelsen i dess egenskap av länsskolnämd för Stockholms stad och länsskolnämnden i länet beslöt Kungl. Maj :t år 1959, att de statliga och kommunala allmänna gymnasierna i Stor-Stockholmsområdet skulle, såvitt avsåg intagningen i första ringen läsåret 1959/60, ha ett gemensamt elevområde med i beslutet närmare angiven omfattning. Intagningen av elever i första ringen skulle tillika vara samordnad och ombesörjas av en gemensam intagningsnämnd. På nämnden skulle vidare ankomma att besluta om de intagnas fördelning mellan gymnasierna. Bestämmelserna om gemensamt elevområde och gemensam intagning har från och med läsåret 1963/64 utvidgats att omfatta även fackgymnasierna i StörStockholm. Närmare bestämmelser om intagningsnämndens verksamhet meddelas i särskild instruktion, utfärdad av Kungl. Maj :t. 9. Sydvästra stockholmsregionens va-verksaktiebolag I samband med utredningar om exploatering av bl. a. Söderby-området inom Salems kommun och Alby-området inom Botkyrka kommun aktualiserades en regional samordning av vissa avloppsfrågor inom Sydvästra Stor-Stockholm. Utom Salem och Botkyrka bedömdes en dylik samordning även komma att beröra bl. a. Grödinge kommun samt Södertälje stad utanför Storstockholm. Även för Stockholms stad skulle bl. a. med hänsyn till stadens markinnehav i berörda delar av Stor-Stockholm en regional lösning bli av betydelse. Efter utredning av en kommitté med förtroendemän från de nämnda kommunerna pågår bildandet av ett särskilt va-verksaktiebolag för det fortsatta utredningsarbetet. 10. Kommittén för förvärv och exploatering av Järvafältet Under 1950-talet utvecklades från kommunalt håll och framför allt i regionplanesammanhang en stor aktivitet för att få klarhet om Järvafältets framtida användning. Våren 1961 fick frågan förnyad aktualitet genom statsmakternas beslut om flyttning av vissa förband från Järvafältet och Barkarby. Mot bakgrunden av den betydelse för frågan om Järvafältets exploatering som en samverkan mellan de fem direkt berörda kommunerna — Stockholm, Solna, Sundbyberg, Järfälla och Sollentuna — bedömdes få väcktes fråga om inrättande av ett interkommunalt organ för förhandlingar med kronan och tillvaratagande av gemensamma intressen vid planeringen och

92 utbyggnaden av Järvafältet. Samarbetsorganet har sedermera bildats och består av fyra representanter för staden och nio representanter från de berörda förortskommunena. Arbetsutskottet består av sju ledamöter. 11. Bostadsaktiebolaget

Nacka-Stockholm

Det av Stockholms stad och Nacka stad gemensamt bildade allmännyttiga bostadsaktiebolaget har enligt sin å bolagsstämma under år 1961 antagna bolagsordning till uppgift att inom Nacka bedriva markexploatering samt byggande och förvaltning av bostadshus med tillhörande affärslägenheter och kollektiva anordningar. Bolaget svarar icke själv för projektering, uppförande och förvaltning av bebyggelsen utan dessa uppgifter har uppdragits åt det av Stockholms stad ägda byggnadsföretaget Hyreshus i Stockholm Aktiebolag. 12. Bostadsaktiebolaget Salem-Stockholm Det av Stockholms stad och Salems kommun gemensamt bildade allmännyttiga bostadsaktiebolaget har enligt sin å bolagsstämma under år 1963 antagna bolagsordning till föremål för sin verksamhet att inom Salem bedriva markexploatering, byggande och förvaltning av bostadshus med tillhörande affärslägenheter och kollektiva anordningar. Bolaget svarar icke själv för projektering, uppförande och förvaltning av bebyggelsen utan dessa uppgifter har uppdragits åt det av Stockholms stad ägda byggnadsföretaget Svenska Bostäder. I det föregående har vid de olika samarbetsorganen angivits deras huvudsakliga arbetsuppgifter inom de olika samarbetsområdena. I den följande framställningen belyses närmare det samarbete, som inom några av de viktigare av dessa samarbetsområden har etablerats samt den utveckling som under senare tid ägt rum. a. Bostadsförsörjningen Det första aktionsprogrammet för bostadsbyggandet i Stor-Stockholm avsåg tiden 1957—1961. Däri skisserades inriktningen av åtgärderna för bostadsförsörjningen och fördelningen av insatser för att åstadkomma en ökad bostadsproduktion. Schematiskt innebar detsamma, att igångsättningen av lägenheter i flerfamiljshus och egna hem, som under tidigare år uppgått till i genomsnitt 10 000 lägenheter, skulle öka med 1 000 lägenheter om året till 14 000 lägenheter år 1961. Stockholms stad beräknades därvid k u n n a svara för en genomsnittlig produktion av 5 000 lägenheter. Målsättningen för programmet kunde i stort sett förverkligas för vart och ett av de i programmet avsedda åren.

93 Ett nytt gemensamt aktionsprogram för bostadsbyggandet i Stor-Stockholm åren 1961—1965 presenterades i april 1961. Detta program grundades i likhet med det tidigare på regionplanens intentioner i fråga om bebyggelseutvecklingen i regionen och tillkom efter samråd med berörda kommuner (d. v. s. samtliga i Stor-Stockholm) och statliga myndigheter. Programmet innebar, att kommunerna skulle sikta på en bostadsproduktion, som, bortsett från saneringsverksamhetens resultat, under den tid detsamma avsåg gav Stor-Stockholm i årligt genomsnitt 16 000 lägenheter. I samband med att de statliga bostadsmyndigheterna under år 1963 infordrade bostadsbyggnadsprogram från de större kommunerna i landet har Stor-Stockholms planeringsnämnd med ledning av berörda kommuners uppgifter reviderat 1961 års program för bostadsbyggandet i Stor-Stockholm. Detta avser åren 1964—1968. Programmet upptar en bostadsproduktion i Stockholm och förortskommunerna av 94 000 lägenheter med inriktning på en årsproduktion av 20 000 lägenheter i slutet av perioden. Utöver de avtal, som, enligt vad tidigare i detta kapitel redovisats, har slutits i bolagsform för bostadsbyggande förtjänar nämnas att Stockholms stad träffat avtal med vissa grannkommuner, nämligen Tyresö, Järfälla och Österhaninge, angående samverkan rörande bostadsbebyggelse. Närmast med föranledande av önskemål från stadens sida angående lämpligheten av att stadens kommunala bostadsbolag bereddes tillfälle medverka i bostadsproduktionen i grannkommunerna — i första hand Tyresö — företogs år 1960 en ändring i 1 § lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. Genom lagändringen, vanligen benämnd »lex Bollmora», öppnades möjlighet för kommunala eller allmännyttiga bostadsföretag att uppföra bostadshus även inom annan i bostadsförsörjningsområdet ingående kommun, m. m. Efter tillkomsten av »lex Bollmora» hade intill slutet av år 1963 Stockholms egna allmännyttiga bostadsföretag svarat för en bostadsproduktion av ca 9 500 lägenheter, av vilka ca 7 000 ställts till förfogande för stadens

bostadskö. b. Bostadsförmedlingen Under år 1960 infördes en i viss mån samordnad förmedling av bostäder i Stor-Stockholm i enlighet med riktlinjer i det ovan nämnda aktionsprogrammet av år 1957. Samordningen omfattade vid genomförandet 15 förortskommuner i Stor-Stockholm samt Stockholm och syftar till att de bostäder som produceras i huvudstadsregionen i första hand skall komma Stor-Stockholmarna till godo. Bland de sökande i ett nytt register, gemensamt för StorStockholm, skall spekulanter uttas till de lägenheter, som av kommunerna ställs till den gemensamma bostadsmarknadens förfogande, d. v. s. sådana lägenheter, som inte erfordras för de egna kommunmedlemmarna eller för

94 andra angelägna behov. För verksamheten fungerar planeringsnämndens arbetsutskott som styrelse. I tilläggsdirektiv den 29 november 1963 till 1962 års bostadsförmedlingsutredning har inrikesministern framhållit, att behovet av en samordnad och effektivare bostadsförmedling inom framför allt Stor-Stockholmsområdet blivit alltmer accentuerat. Det synes därför enligt direktiven angeläget att möjligheter skyndsamt skapas för att förmå kommuner, som ingår i ett område, vilket kan anses utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende, att anordna gemensam bostadsförmedling för hela området. Inrikesministern framhåller därefter, att bostadsförmedlingsutredningen därför närmast bör inrikta sitt arbete på att undersöka vilka åtgärder som erfordras härför. Finner utredningen därvid, att en effektivare bostadsförmedling ej kan åstadkommas utan att obligatorisk bostadsförmedling införes, bör utredningen enligt tilläggsdirektiven vara oförhindrad att låta sina förslag omfatta även en sådan lösning. c. Annan samverkan mellan Stockholms stads och länskommuner Gasleveranser sker från Stockholms stads anläggningar till tre städer, där gasverket fått koncession. Leverans sker direkt till abonnenterna, vilka även debiteras för leveranserna. Under år 1962 försåldes i Nacka 250 000 m», i Solna 3 200 000 m 3 och i Sundbyberg 3 700 000 m». Gasverket försålde under år 1962 sammanlagt ca 151 milj. m 3 gas. Till tio länskommuner levereras vatten från Stockholms stad, som i varje enskilt fall träffat avtal med respektive kommuner. Vattnet levereras vid viss punkt, varefter den mottagande kommunen själv handhar distributionen och debiteringen). År 1962 levererades till Boo 220 000, Botkyrka 50 000, Ekerö 100 000, Färingsö 10 000, Huddinge 2 800 000, Järfälla 18 000, Lidingö 3 400 000, Nacka 3 500 000, Solna 1 700 000 samt Tyresö 670 000 m 3 . De sammanlagda vattenleveranserna om 12,5 milj. m 3 motsvarar i runda tal 10 % av vattenverkets produktion. Avtal har slutits med österhaninge om vattenleveranser från Stockholms stad. Beträffande vattenförsörjningen sker samverkan vidare i en för Stockholms stad och det tidigare omnämnda Stockholmstraktens vattenverksförbund gemensam förtroendemannadelegation. Denna har bl. a. efter utredning avgivit rekommendationer beträffande lösningen av vattenförsörjningen till de delar av Järvafältet som är belägna inom Stockholm, i samband varmed förordats en sammankoppling av stadens och vattenverksförbundets huvudledningssystem. Stockholms stads elverk har avtal om kraftleverans med två kommuner, Nacka och Sundbyberg. Leveranserna till Nacka beräknas för nästkommande år uppgå till ca 90 milj. k W h . Motsvarande siffra för Sundbyberg beräknas till 35 milj. k W h . Stockholms stad svarar genom leverans av råkraft till Nacka elverk för kommunens hela elkraftbehov. Sundbyberg får ungefär

95 hälften av sin elkraft från Stockholms elverk och andra hälften från Vattenfallsstyrelsen. d. Avloppsrening Till Stockholms stads avloppsnät har enligt särskilda avtal anslutits helt eller delvis kommunerna Nacka, Sundbyberg, Österhaninge, Järfälla och Huddinge. Beträffande avloppsreningen sker på samma sätt som i fråga om vattenförsörjningen en samverkan inom en för Stockholms stad och Käppalaförbundet gemensam förtroendemannadelegation. e. Trafikfrågorna När bebyggelse i större omfattning i slutet av 1800-talet kom till stånd inom förortsområdet, lokaliserades den helt naturligt till en början intill järnvägslinjerna. Småningom skapades emellertid genom busstrafikens tillkomst förutsättningar för tätbebyggelse även inom andra områden. Exploateringen företogs ofta av ägare till trafikföretag eller också efter samarbete med något trafikföretag. Genom denna form av exploatering inom vitt åtskilda områden uppkom en splittrad trafikapparat, där de många olika företagen tillämpade skilda trafiktekniska och trafikekonomiska lösningar. Även om en viss integration ägt rum, t. ex. genom att Statens Järnvägar övertagit flera trafikföretag, kvarstår i allt väsentligt denna splittring i trafikapparaten. Med den snabba utvecklingen av bilismen har situationen förändrats beträffande de kollektiva trafikmedlens självbärighet. Företagna åtgärder, t. ex. rationaliseringar och utglesning av trafiken, har icke kunnat motverka den negativa utvecklingen. Som en följd härav har Statens Järnvägar i avvaktan på att ställning tages till den trafikekonomiska utvecklingen infört ett investeringsstopp för sin närtrafik. Såsom motivering härför har anförts, utöver den årliga betydande förlusten på järnvägslinjerna inom förortsområdet, att detta underskott icke kan minskas genom tekniska eller organisatoriska rationaliseringar och taxeåtgärder. Stockholms Spårvägar har företagit ett flertal åtgärder för att göra den kollektiva trafiken attraktiv och försöka hejda nedgången i antalet passagerare. Stadens allmänna trafikpolitik har också på olika sätt inriktats på att stödja den kollektiva trafiken. Inom Stor-Stockholm ombesörjes lokaltrafiken för närvarande av följande trafikföretag: Statens Järnvägar, Stockholms Spårvägar, Järnvägs Aktiebolaget Stockholm—Saltsjön, Lidingö Trafik Aktiebolag,

96 Trafik Aktiebolaget Stockholm—Södra Lidingön, Lidingö Omnibus Aktiebolag, Vaxholms Trafik Aktiebolag, Trafik Aktiebolaget Stockholm—Kvarnholmen samit Mälaröarnas Omnibus Aktiebolag. Därjämte har följande bussföretag viss del av sin trafik inom Stoi-Stockholmsområdet : Aktiebolaget Linjebuss (busslinjen Skokloster—Håtuna—Stockholm), Trafik Aktiebolaget Stockholm—Nynäs samt Trafik Aktiebolaget Tumba—Grödinge—Sorunda. Statens Järnvägar driver inom området nedanstående kommunikationslinjer: Järnvägar: Uppsalabanan, Enköpingsbanan, Södertälj ebanan, Nynäsbanan, Djursholmsbanan samt Roslagsbanan. Bussar:

Danderydslinjerna, Huddingelinjerna samt utefter Enköpingsbanan Solnalinjerna och utefter Uppsalabanan till Solna—Sundbyberg.

Järnvägs Aktiebolaget Stockholm—Saltsjön driver förortsbanan Slussen— Saltsjöbaden och busslinjerna Stockholm—Södertörn samt Stockholm— Björknäs—Värmdö. Staten är huvuddelägare i Trafik Aktiebolaget Stockholm—Nynäs, som driver busstrafik inom nynäshamnsområdet och har två linjer till Stockholm. I kommunal ägo är: Stockholms Spårvägar (tunnelbane-, spårvägs- och busstrafik), Lidingö Trafik Aktiebolag (förortsbana och busstrafik) samt Vaxholms Trafik Aktiebolag (busstrafik). I enskild ägo är: Järnvägs Aktiebolaget Stockholm—Saltsjön (förortsbana och busstrafik), Mälaröarnas Omnibus Aktiebolag (busstrafik), Lidingö Omnibus Aktiebolag (busstrafik), Trafik Aktiebolaget Stockholm— Södra Lidingön (förortsbana), busslinjen Skokloster—Håtuna—Stockholm (busstrafik), Trafik Aktiebolaget Tumba—Grödinge—Sorunda (busstrafik), Trafik Aktiebolaget Tumba—Grödinge—Sorunda (busstrafik) och Trafik

97 A k t i e b o l a g e t S t o c k h o l m — K v a r n h o l m e n ( ä g s a v K o o p e r a t i v a F ö r b u n d e t och driver busstrafik). S o m b e l y s n i n g a v t r a f i k f r å g o r n a s betydelse m å h ä r n ä m n a s , a t t a n t a l e t r e s o r till och f r å n S t o c k h o l m s i n n e r s t a d u n d e r ett å r (1961—1962) m e d de o l i k a t r a f i k f ö r e t a g e n u p p g i c k till 67,5 m i l j . , f ö r d e l a d e p å de olika företagen enligt följande tablå: Mälaröarnas Omnibus Aktiebolag Lidingöbanorna tåg Norra Lidingön Södra buss Norra Södra Järnvägs Aktiebolaget Stockholm—Saltsjön tåg Busstrafiken Stockholm—Björknäs—Värmdö Busstrafiken Stockholm—Södertörn Vaxholms Trafik Aktiebolag buss Statens Järnvägar tåg Uppsalabanan Enköpingsbanan Södertäljebanan Nynäsbanan Djursholmsbanan Roslagsbanan buss Danderydslinjerna Huddingelinjerna Solnalinjerna utefter Enköpingsbanan » Uppsalabanan till Solna—Sundbyberg

1,3 milj. 1,8 » 3,1 » 0,6 » 0,9 » 2,6 » 7,0 » 4,6 » 0,3 » 2,7 » 1,9 » 6,3 » 0,5 » 3,1 » 3,1 » 4,8 » 1,7 »

.

9,3 5,9 6,0

» » »

D e t t o t a l a a n t a l e t r e s o r f r å n f ö r o r t s k o m m u n e r n a till S t o c k h o l m s i n n e r s t a d u n d e r ett d y g n å r 1961 u p p g i c k till 180 000 och b e r ä k n a s enligt en av p r o f e s s o r n vid K u n g l . T e k n i s k a H ö g s k o l a n Bo B j ö r k m a n u t f ö r d p r o g n o s ö k a till 346 000 å r 1970 (eller m e d 92 % ) och till 603 000 å r 1990 (eller m e d 74 % å r e n 1 9 7 0 — 1 9 9 0 ) . Det k o l l e k t i v a t r a f i k s y s t e m s o m i e n l i g h e t m e d det a n f ö r d a u p p k o m m i t i n o m S t o r - S t o c k h o l m t o r d e icke k u n n a a n s e s v a r a t i l l f r e d s s t ä l l a n d e o r g a n i s e r a t u r t r a f i k a n t s y n p u n k t . De m e s t f r a m t r ä d a n d e n a c k d e l a r n a h a r i en i n o m S t o c k h o l m s f ö r o r t e r s s a m a r b e t s n ä m n d i m a r s 1964 u p p r ä t t a d »PM angående den kollektiva trafiken inom Stor-Stockholm» — från vilken även ovan redovisade sakuppgifter h ä m t a t s — sammanfattats i nedanstående 6 punkter: »1. Trafikföretagen h a r i stor utsträckning sina ändstationer perifert belägna från Stockholms centrum. Detta innebär att trafikanter från förortskommunerna ofta måste företaga omstigningar (67 % till SS) för att nå sina resmål. Främst gäller detta resenärerna på de trafikföretag, som har sina ändstationer belägna vid Östra station, Jarlaplan, Borgmästargatan, Slussen, ölandsgatan, Zinkensdamms Idrottsplats, Fridhemsplan och Götgatan—Ringvägen. 2. Omstigningar vid de angivna ändstationerna måste ske till annat trafikföre7—412915

98 tag. Någon samordning av tidtabeller finns icke, vilket ofta innebär tidsförluster. 3. Periodkort och biljetter, som omfattar resor hos två eller flera trafikföretag, finns — med några få undantag — icke. 4. Omstigningar mellan olika trafikföretag innebär merkostnader. Exempelvis kostar en resa från Västerort till city (10 km) 30 kr. per månad medan den kortare resan från Nacka till city (8 km) kostar 67 kr. per månad.1 5. Reskostnaderna för samma kilometer varierar. Sålunda kostar exempelvis en resa från Färingsö till Stockholm (23 km) 76 kr. per månad. Reser man från Botkyrka till Stockholm (också 23 km) kostar resan 53 kr. per månad.1 6. Trafikföretagen tillämpar olika bestämmelser. Exempelvis åker barn under 7 år gratis vid Stockholms Spårvägar medan Statens Järnvägar tar halv avgift för barn mellan 6 och 12 år.» Endast i mycket begränsad omfattning förekommer samordning de olika trafikföretagen emellan. Sålunda har Lidingöbanorna genom särskilt avtal rätt att använda Stockholms Spårvägars spår på sträckan Ropsten—Lidingövägen—Sturegatan—Humlegårdsgatan. Därjämte försäljes Stockholms Spårvägars biljetter å denna sträcka, vilket innebär att övergång från Lidingöbanorna till Stockholms Spårvägar kan ske utan ny biljett. Mellan de tre trafikföretagen Trafikaktiebolaget Stockholm—Södra Lidingön, Lidingö Trafikaktiebolag och Lidingö Omnibusaktiebolag förekommer ett administrativt samarbete, varjämte Lidingöbanorna driver samtrafik med vagnar och i stor utsträckning har samma personal. Inom de nordöstra delarna av Stockholms stad •— Brunnsviken och Ekhagen — har Stockholms Spårvägar ingen trafik utan densamma ombesörj es av SJ-bussar. Genom särskild överenskommelse mellan Statens Järnvägar och Stockholms Spårvägar har trafikanterna inom detta område rätt till fri övergång mellan de två trafikföretagens linjer. I det interkommunala samarbetet har med den kollektiva närtrafiken sammanhängande frågor på senare tid upptagits till behandling i olika sammanhang. Sålunda har Stor-Stockholms planeringsnämnd tillsatt en särskild trafikberedning, i vilken ingår representanter för Stockholms stad och förortskommunerna samt Statens Järnvägar och Stockholms Spårvägar. Enligt planeringsnämndens direktiv skall beredningen i första hand företa en översyn av behovet av terminalanläggningar för förortstrafiken. Härvid syftar delegationen till att uppnå en så tillfredsställande kontakt som möjligt mellan förortstrafiken och Stockholms trafiknät. På uppdrag av Stockholms förorters samarbetsnämnd har professor Bo Björkman aktualiserat befintligt utredningsmaterial och utarbetat en prognos beträffande den kollektiva trafiken (Trafikprognos 1990). Vidare har samarbetet mellan olika kommuner beträffande trafikfrågorna under senare tid resulterat i vissa gemensamma lösningar. Sålunda har Stockholm, Solna och Sundbyberg fattat ett principbeslut angående tunnel1

Enligt taxor vid tiden för promemorians upprättande.

99 bana till Järvafältet. Enligt beslutet skall kostnaderna fördelas mellan de tre städerna i förhållande till deras nytta av anläggningen. Mellan Stockholm och Lidingö har överenskommelse träffats om förlängning av tunnelbanan från Gärdet till Ropsten. Kostnaderna för bananläggningen inklusive T-station i Ropsten skall fördelas på så sätt, att Stockholm svarar för 2k och Lidingö för V*. Städerna har gemensamt ansökt om bilskattemedel för anläggningen. Stocksund, Djursholm, Danderyd, Täby, Vallentuna, österåker och Vaxholm har gemensamt företagit en utredning angående den kollektiva trafikförsörjningen inom de berörda kommunerna. Den framtida kollektiva trafikförsörjningen inom Nacka, Boo och Saltsjöbaden är för närvarande föremål för gemensam utredning av de tre kommunerna. I en flerpartimotion vid Stockholms läns landsting begärdes under hösten 1963 att landstinget skulle taga initiativet till en utredning angående i motionen berörda problem angående den kollektiva närtrafiken. I utredningen skulle ingå företrädare för, utom landstinget, Stockholms stad, staten och övriga berörda parter. Motionen rönte ett positivt mottagande i landstinget. Sedermera har kommunikationsministern tillkallat en förhandlingsman, numera generaldirektören Nils Hörjel, för samordning av frågor, som sammanhänger med den kollektiva trafiken i stockholmsområdet. Några direktiv för denne har ej utfärdats men ett handlingsprogram har skisserats. Förhandlingsarbetet pågår och stadskollegiet samt landstinget har utsett representanter för deltagande i detsamma. f. Storlandstingsfrågan 1 sitt stattal inför Stockholms stadsfullmäktige den 5 december 1963, betitlat »Framsteg och kommunal samverkan», inbjöd finansborgarrådet Hjalmar Mehr till samverkan om ett initiativ från den kommunala självstyrelsens sida i staden och länet i samarbetsfrågorna. Den samverkan som i talet åsyftades borde enligt förslagsställaren åvägabringas i storlandstingets form med stöd av en speciallagstiftning. Staden borde tillsammans med företrädare för landstinget och kommunerna utreda frågan om ett dylikt storlandsting. Sedan enighet vunnits inom staden om det ifrågasatta utredningsarbetet, har stadskollegiet utsett fem representanter för staden att deltaga i förberedande överläggningar med företrädare för landstinget om formerna för en dylik utredning. Även landstingets förvaltningsutskott har å sin sida utsett representanter. Förberedande överläggningar har därefter inletts. I sitt nyss nämnda anförande skisserade borgarrådet Mehr sammanfattningsvis ett förslag till handlingsprogram, avsett att tjäna som underlag för diskussioner med berörda parter, sålunda:

100 »1. Den kommunala verksamheten måste anpassas efter utvecklingens krav. Därvid bör primärkommuner i Stor-Stockholm bestå, men en fast form för samverkan skapas för att lösa de regionala problemen. 2. I detta syfte bör man överväga att huvudstaden och länet i dess helhet förenas i ett gemensamt storlandsting med främst följande huvuduppgifter: A. Regionplanering. B. Sjukvården. C. Samordning av och stöd åt kommunernas bostadsbyggande. D. Planering av vattenförsörjning och avloppssystem. E. Den kollektiva trafiken i samverkan med staten. F. Planering av skolväsendet ovanför grundskolan. 3. Bostadsbyggandet skall i snabbast möjliga takt successivt ökas till en årsproduktion av minst 20 000 lägenheter. 4. Bebyggelsen av Järvafältet samordnas under ledning av ett för de 5 berörda kommunerna gemensamt planerings- och förhandlingsorgan, som bör omedelbart tillsättas. 5. I avvaktan på tillkomsten av ett storlandsting måste den för länet och staden gemensamma bebyggelseplaneringen vidareutvecklas med Stor-Stockholms planeringsnämnd som sammanhållande kraft samt med utnyttjande och utbyggande av befintliga planeringsapparater, som kan ställas till kommunernas förfogande. 6. Under mellantiden bör likaså strävandet efter en samordning av den kollektiva närtrafiken fullföljas i samverkan mellan staten, staden och länet. 7. Gemensamt bör staden och länet hos statsmakterna göra framställning om garantier för den kapitalförsörjning, som erfordras till de av bostadsbyggandet föranledda följ din vesteringarna inom ramen för långsiktig kommunal samhällsplanering.» Vid de n y s s o m n ä m n d a ö v e r l ä g g n i n g a r n a beslöt s t a d e n s och l a n d s t i n g e t s r e p r e s e n t a n t e r företaga f ö r u t s ä t t n i n g s l ö s a u t r e d n i n g a r o m r e g i o n a l , lagb u n d e n s a m v e r k a n och att därvid storlandstinget skulle godtas preliminärt s o m a d m i n i s t r a t i v f o r m i a v v a k t a n p å r e s u l t a t e t av detalj u t r e d n i n g a r och d e f i n i t i v a s t ä l l n i n g s t a g a n d e n s a m t a t t de u t s e d d a r e p r e s e n t a n t e r n a s k u l l e leda och s a m m a n h å l l a u t r e d n i n g s a r b e t e t u n d e r b e n ä m n i n g e n » S t o r l a n d s tingskommittén» . De u t r e d n i n g a r s o m enligt b e s l u t e t s k u l l e i g å n g s ä t t a s i syfte a t t k l a r l ä g g a f o r m e r n a för t i l l s k a p a n d e av en fast s a m v e r k a n för r e g i o n a l a p l a n e r i n g s och v e r k s t ä l l i g h e t s u p p g i f t e r p r e c i s e r a d e s p å följande s ä t t : »1. Regionplanering resp. samordning av och stöd åt kommunernas bostadsbyggande. 2. Sjukvården: praktiska förutsättningar för en samordning med hänsyn till platstillgång och sjukvårdsresursernas utbyggnad vid olika tidpunkter, ekonomiska konsekvenser, befolkningens tillväxt, åldersförskjutningar etc. Jämväl frågan om samordning av projekteringen skulle penetreras, varvid skulle redovisas såväl fördelar härmed, ävensom den alternativa uppläggningen därest samordningen av projekteringen icke påkallades, med uppläggning av projekteringen dels sjukhus för sjukhus, dels för sjukhusområdena i sin helhet. 3. Samordning av planering av vattenförsörjning och avloppssystem. 4. Trafikförsörjning. 5. Samordnad planering av skolväsendet ovanför grundskolan. 6. Lagtekniska problem beträffande storlandsting ävensom frågan i vad mån den primärkommunala lagstiftningen behöver ändras.»

KAPITEL 8 B e h o v e t a v s a m a r b e t e och s a m o r d n i n g

Såsom framgår av den tidigare framställningen har bl. a. den hastiga befolkningstillväxten i Stor-Stockholm bidragit till uppbyggnaden av det omfattande och viltutgrenade samarbete, som nu bedrives. Enligt alla befolkningsprognoser beräknas folkökningen komma att fortsätta med en given tyngdpunkt i förortskommunerna. Sålunda redovisar beräkningarna om den framtida befolkningsutvecklingen — med basåret 1956 och befolkningstalet 1 080 000 — i anslutning till regionplanen ett invånarantal av i runt tal 1 570 000 i Stor-Stockholm år 1990. Den 1 januari 1964 var folkmängden ca 1 210 000 i Stor-Stockholm. Med utgångspunkt från denna utveckling har beräknats att antalet invånare i Stor-Stockholm år 1970 skulle bli ca 1 320 000. Under 1950-talet låg den årliga folkmängdsökningen vid 15 000 för att under de senaste åren överstiga 20 000. Befolkningstillväxten i Stor-Stockholm har under de senare åren varit beroende av den starka expansionen inom förortskommunerna, under det att Stockholm uppvisat ett sjunkande invånarantal. Järfälla kommun är ett exempel på hur snabbt utvecklingen gått i en del av Stor-Stockholm. Järfälla hade år 1940 ett invånarantal av 3 668. Tio år senare hade befolkningen fördubblats till 7 289. Härefter fortsatte Ökningen i stegrad takt och befolkningstalen uppgick till 19 212 år 1960, 22 178 år 1961, 26 591 år 1962 och 30 745 år 1963. Det största bosättningsområdet i nära anslutning till Stor-Stockholm är södertäljeområdet. Förbättrade vägförbindelser och nya bebyggelseområden inom M. a. kommunerna Botkyrka och Salem har bidragit till att gränserna mellan Stockholms och Södertäljes influensområden blivit mindre markerade. Den 1 januari 1964 hade de kommuner som enligt Kungl. Maj :ts beslut ingår i Södertälje-blocket 64 703 invånare och den uppskattade folkmängden år 1975 uppgår till 87 000. Motsvarande befolkningstal är för Nynäshamns-blocket 14 792 resp. 20 000 och för Norrtälje-blocket 18 127 resp. 19 300. Regionplanen anger inriktning för general- och detaljplanerandet i kommunerna. Genomförandet av detta planeringsarbete omfattar hos kommunerna markanskaffning, detalj planläggning, åtgärder för vattenförsörjning och avloppsrening, kapitalförsörjning och tillskapande av organisatoriska resurser för planeringens utförande.

102 Det är naturligt att lösandet av de stora uppgifter som kommunerna i dessa avseenden ställts inför ej kunnat ske utan friktioner. Olika samverkande faktorer, ibland sådana som kommunerna ej själva kunnat påverka, har tvingat fram omställningar och improvisationer i planeringen. I vissa falll har också eftersläpningen inom aktuella utbyggnadsområden medfört, att andra bebyggelseområden kommit att tagas i anspråk, innan alla förutsättningar för ett samhällsbyggande där förelegat. För att kunna möta utvecklingens krav måste kommunerna ha erforderliga markresurser. Avsaknaden av tillräckliga och disponibla sådana resurser kan försena och snedvrida utvecklingen. Den kommunala markanskaffningen är främst beroende av en långsiktig kommunal planering genom upprättande av general- och andra översiktsplaner samt av möjligheterna att anskaffa och förränta det kapital som erfordras. I förortskommunerna innebär dessutom utbyggnaderna ofta en genomgripande förändring av samhällskaraktären med en ny typ av bebyggelse och nya centrumbildningar. Genomförandet av utbyggnaderna har därför i en del fall krävt speciella åtgärder för markanskaffningen, varvid expansionsförväntningarna medfört svåra och tidskrävande markprisförhandlingar på inånga håll. På utredningens uppdrag har Stockholms förorters samarbetsnämnd i juni månad 1963 införskaffat uppgifter om Stor-Stockholmskommunernas markresurser och markinnehav. Dessa uppgifter utvisar, att i samarbetsnämndens medlemskommuner omfattade markresurserna för bostadsbyggande ca 12 810 ha, varav ca 11 540 inom det inre förortsområdet. I kommunernas ägo var inom det inre området ca 6 360 och inom det yttre ca 260 ha. Inom det inre området svarade Huddinge för 4 000 ha, varav 3 000 för bostadsbebyggelse i kommunens ägo. För Sollentuna redovisades ca 2 000 ha för bostadsbebyggelse. Därav fanns i kommunens ägo 535 ha. Övriga kommuner med mera omfattande markresurser var Lidingö (790 resp. 475 h a ) , Järfälla (700 resp. 25 h a ) , Upplands-Väsby (650 resp. 470 ha) och Botkyrka (600 resp. 300 h a ) . I åtskilliga andra fall är emellertid förortskommunerna betydligt sämre rustade att med markinnehav möta den utveckling, som kan förutses. Som av framställningen i kapitel 7 framgår har under senare år Stockholms stad eller särskilda bolag i vilka Stockholms stad har inflytande efter avtal mellan Stockholm och vederbörande kommun förvärvat mark för bostadsbyggande i förortskommuner. Detta torde bland annat sammanhänga med de praktiska svårigheter som förelegat för vederbörande förortskommun, då det gällt att förvärva marken. För bostadsproduktion lämpad mark har ofta varit belägen och tillgänglig för köp i stora sammanhängande arealer och för pris, som kommunen ej kunnat erlägga vid den tid, då ett snart igångsättande av planering för utbyggnad och bebyggelse framstått som önskvärt.

103 Onekligen skulle det vara till fördel om man kunde skapa förutsättningar för en mera långsiktig inköpspolitik genom att ett organ tillskapades, som utrustades med resurser att taga ett samlat grepp över de kommunala markförvärven. Om dessa kunde göras i god tid före exploateringen, skulle sannolikt också markpriserna kunna hållas nere. Det torde finnas anledning att antaga, att dessa frågeställningar blir föremål för bedömanden vid de förestående förhandlingarna om tillskapandet av ett storlandsting. Stockholms egenskap av huvudstad medför, att stora statliga markinnehav finnes i staden och området däromkring. Dessa områden är ofta välbelägna och väl lämpade för exploatering för bostadsbebyggelse. Utredningen har från byggnadsstyrelsen inhämtat uppgifter om det statliga markinnehavet i Stor-Stockholm. Detta uppgick i februari år 1964 till ca 22 150 ha, varav ca 2 890 ha i Stockholm, ca 9 540 ha i det inre Stor-Stockholmsområdet och återstående ca 9 680 ha i det yttre Stor-Stockholmsområdet. Av det sammanlagda statliga markinnehavet förvaltade domänstyrelsen ca 11 750, fortifikationsförvaltningen ca 7 470 samt Djurgårdsnämnden och Djurgårdsförvaltningen ca 1 890 ha. I flera fall har staten på grund av ändrade dispositioner kunnat överlåta mark till kommuner och därmed tillmötesgå deras önskemål om förvärv. Då så skett har det emellertid kunnat genomföras först efter långvariga överväganden och förhandlingar. Ovissheten om möjligheterna att förvärva sådana områden och svårigheterna att där komma i gång med planläggning och exploatering har utan tvivel bidragit till att eftersläpning på sina håll uppstått i utbyggnaden. Bl. a. omständigheter sådana som de antydda torde ha bidragit till att ianspråktagandet av Järvafältet kommit att fördröjas. Av olika skäl har sålunda planeringen och utbyggnaden i stort blivit fördröjd och splittrad. Andra skäl som bidragit härtill är — även om förhållandena växlar de olika kommunerna och de olika kommunala verksamhetsområdena emellan — bristande personella resurser hos kommunerna och förekomsten av bristande samordning på den kommunala sidan. Det är emellertid ej möjligt att teckna en helt rättvisande bild av fördröjningen i stockholmsområdets utbyggnad utan att även omnämna att sådana förhållanden som bristande personella resurser även hos statliga organ samt bristande samordning mellan statliga och kommunala organ eller mellan statliga organ i flera fall vållat långsamhet i handläggningen av planeringsärenden och blivit till hinder för bostadsbyggandet. Länsstyrelsen i Stockholms län h a r i framställning om bl. a. viss personalförstärkning den 26 oktober 1963 härom anfört: »Det torde emellertid vara ett allmänt erkänt faktum, att den fundamentala anledningen till förseningen av bostadsbyggandet hänför sig till planarbetet. Med en viss tillspetsning brukar framhållas att bostadsbyggandet i förortsområdet ytterst är en planfråga. Med planarbete får då förstås inte blott uppgörande av

104 stads- och byggnadsplan utan även hela den serie av övriga planläggningsåtgärder, förberedelser och projekteringar samt gransknings- och underställningsförfaranden hos statliga myndigheter på en rad samhällsområden, som måste föregå byggnadsarbetets igångsättning. Detta fordrar en komplicerad och ofta tidskrävande samordning mellan olika kommunala och statliga myndigheters verksamhet och beslut. I den dynamiska utveckling som länets förortskommuner undergår blir denna nödvändiga samordningsprocedur mera invecklad än i de regioner där takten i utbyggnader är lugnare, allra helst som länsmyndigheternas ofta otillräckliga kapacitet vållar en beklaglig tidsutdräkt. Häri ligger enligt länsstyrelsens mening kärnan till den uppkomna förseningen av bostadsbyggandet. Det råder hos kommunerna en tendens att underskatta tidsåtgången för planarbetet i vidare bemärkelse — inte minst den tid som behövs för de statliga myndigheternas handläggning av hithörande ärenden. Erfarenheten visar, att i nuvarande läge tiden från markanskaffning till byggnadsarbetets påbörjande oftast belöper sig till fyra å fem år. Det är möjligt, att detta icke beaktades när statsmakterna animerade Stor-Stockholms kommuner att antaga det nu gällande aktionsprogrammet med dess betydande höjning av målsättningen för produktionshöjningen. Utifrån denna synpunkt kan det sägas, att den inträdda eftersläpningen av bostadsbyggandet är ett uttryck för att aktionsprogrammet blivit för ambitiöst upplagt. Ett stöd för denna uppfattning är, att länsarbetsnämnden för närvarande har inneliggande i lager ansökningar om igångsättning beträffande sammanlagt 2 000 lägenheter som emellertid inte kan påbörjas på grund av att ett eller flera moment av planläggningsproceduren ännu inte slutförts — inte sällan prövning eller åtgärd från statlig myndighets sida.» Det kan i detta sammanhang nämnas att i en av Stockholms grannkommuner avstannade för en tid praktiskt taget allt bostadsbyggande därför att i ett fall ett stadsplaneärende blev fördröjt och i ett annat fall besked ej kunde erhållas beträffande en vägsträckning. Enligt utredningens mening måste det bedömas som angeläget, aitt både de regionala och de centrala statliga myndigheterna erhåller sådana resurser i personellt avseende, som möjliggör förbättrad samordning och snabbare handläggning på den statliga sidan. I en av utredningens expert byrådirektören Bengt Sparrman utarbetad och som bilaga till detta betänkande fogad översikt av utvecklingen på bostadsbyggnadssidan redogöres för utbyggnaden inom kommunerna. Av denna redogörelse framgår att ofta beaktansvärda insatser gjorts i kommunerna för att tillgodose den kraftigt ökade efterfrågan på bostäder. Att detta trots dessa insatser icke helt lyckats, torde till största delen bero på att utvecklingen gått snabbare än man kunnat förutse och i övrigt på en rad samverkande förhållanden, varöver kommunerna ej alltid kunnat råda. Emellertid kan man med utgångspunkt från gjorda prognoser rörande befolkningsutvecklingen förutse, att de senaste årens utveckling kommer att fortsätta och att efterfrågan på bostäder i kommunerna ökar ytterligare. Det synes redan av denna anledning ofrånkomligt att ställa bostadsfrågan i centrum för de överväganden angående en effektivare kommunal samordning, som förestår vid de tidigare omnämnda förhandlingarna om storlandsting.

105 Såsom en förutsättning för ett tillräckligt och ändamålsenligt bostadsbyggande måste även framhållas den stora betydelsen av trafikfrågornas lösning. Trafikproblemen kan förutses bli alltmer brännande ju längre ut från regionens centrum bostadsbebyggelsen sker. Av den tidigare i detta betänkande lämnade redogörelsen framgår klart, hur splittrat trafikväsendet f. n. är. Varje kommun sörjer i stort sett endast för sin egen trafik i vad det gäller tunnelbana eller bussar och den kollektiva trafiken handhas även av statliga och enskilda företag, allt utan att tillräcklig samordning förekommer. Med utgångspunkt från dessa för medborgaren-trafikkonsumenten otillfredsställande förhållanden är tillsättandet av den ståtlige förhandlingsmannen för Stor-Stockholms trafikfrågor att hälsa med tillfredsställelse. Frågan om en samordning av den kollektiva trafiken framstår enligt utredningens uppfattning jämte de med önskemålet om ett bostadsbyggande sammanhängande frågorna som den mest angelägna samordningsuppgiften i stockholmsområdet. I detta sammanhang måste även framhållas betydelsen av att vägar och broar byggs ut i tillräcklig omfattning och med erforderlig snabbhet. Det kan konstateras, att sistnämnda utbyggnad icke hållit jämna steg med utvecklingen i övrigt inom området. På uppdrag av länsstyrelsen och länsvägnämnden har vägförvaltningen i Stockholms län verkställt en utredning om det behov av vägutbyggnad, som för perioden 1964—1968 anses erforderligt i samband med bostadsbyggandet och övrig samhällsutveckling, allt såvitt avser sexton förortskommuner, där staten är väghållare. Utredningen, som gjorts i samarbete med kommunalnämnderna i berörda kommuner, redovisar kommunvis vägbyggnadskostnaderna dels för perioden 1964—1968 och dels därefter. Vägbyggnadsföretagens medelstilldelning år 1963 enligt flerårsplanerna redovisas som jämförelse, liksom befolkningstalet vid undersökningstillfället och en uppskattning av invånarantalet vid slutet av 1960-talet. Undersökningens resultat framgår av tabell 8: 9. Det totala medelsbehovet 1964 och senare enligt tabellredovisningen uppgår till ca 153 milj. kr. Av uppgifterna i denna utredning framgår klart att det måste bedömas som ofrånkomligt med väsentligt ökade medelstilldelningar för utbyggnad av vägar och broar i Stor-Stockholmsområdet. En sådan utbyggnad är en av de följdinvesteringar, som måste tagas i beaktande, då en samhällsutbyggnad förestår. För den statliga sidan torde vägutbyggnadskostnaderna vara den kanske mest kostnadskrävande fondinvesteringen vid samhällsbyggandet. Enligt utredningens mening bör icke blott kommunerna utan även staten vara beredd att genom ökade anslag möta en utveckling, som, därest ej motverkande åtgärder av genomgripande art vidtages, kommer att ytterligare accentueras. På den kommunala sidan medför fondinvesteringarna, som hänför sig till

106 Tabell 8: 9. Medelsbehov för vägbyggnadskostnader i vissa kommuner i Stockholms län åren 1964—1968, medelstilldelning år 1963 samt invånarantal resp. undersökningsår (vanligen 1961—1963) och vid slutet av 1960-talet

Kommun

Boo Botkyrka Danderyd Ekerö Huddinge Järfälla Märsta Sollentuna Tyresö Täby Upplands-Väsby Vallentuna Värmdö Västerhaninge österhaninge österåker Summa

Medelsbehov i 1 000-tal kronor

Medelstilldeln Invånarantal 1963 i flerårsUndersökn. 1968—1£70 planer

1964—1968

Senare

3 000 3 600 2 630 4 500 23 790 4910 4 680 10 580 2 070 20 800 7 090 7 980 4 200 4 800 5 630 12 665

1 100 800

17 000

7 000

122 925

7 000 14 500 13 000 4 000 35 000 25 000 9 000 28 000 10 000 24 500 11000 6 000 2 100 7 800 11000 7 000

13 000 32 000 25 000 7 00) 60 000 45 000 2100) 47 50) 22 00) 44 00) 23 00) 8 000 3 70') 17 00') 23 000 13 000

8 800

214 900

404 200

4 000 3 900

3 000

29 800

centrumbebyggelser, skolbyggnader, sociala inrättningar av olika slag, samlingslokaler e t c , betungande utgifter som regelmässigt måste täckas genom upptagande av lån. Svårigheterna att erhålla lån har i många fall ställt kommunerna i besvärande situationer. Om utbyggnaden av stockholms-området skall kunna ske på ett tillfredsställande sätt, måste kreditgivningen organiseras på ett rationellare sätt. önskvärdheten av särskilda åtgärder för en förbättrad samordning på det kommunala planet framstår särskilt klar i frågan om Järvafältets utbyggnad. Området är beläget inom fem olika kommuner — Stockholm, Solna, Sundbyberg, Sollentuna och Järfälla — och uppenbarligen kommer här mer än annorstädes att krävas en samordning över hela det plan, för vilket redogjorts i detta kapitel. Trafikplaneringen synes här böra ligga jämsides med eller helst före bostadsplaneringen. Om ej detta sker och kollektiva trafikmedel ej tillskapas i tillräcklig omfattning redan från början, kan den privata biltrafikens expansion bli så stor, att utrymmet och lönsamheten minskas för de kollektiva trafikmedel, som sannolikt ändå förr eller senare måste tillkomma. Samtidigt blir — om den nya bebyggelsen blir helt eller till alldeles övervägande delen »bilinriktad» — följdverkningarna svårbemästrade när det gäller parkeringsutrymmen i Stockholms centralare delar och vid övriga arbetsplatser. Frågan om trafikplaneringen inrymmer även en synnerligen viktig avvägning mellan de olika tr.afikmedlens (järnväg, tunnelbana, bussar etc.)

107 andel i trafiken. Denna avvägning måste uppenbarligen ske på lång sikt, så att ej utbyggnaden i detta avseende vållar svåra problem i framtiden. Även vid trafikfrågans lösning för detta område torde vissa problem uppkomma på finansieringssidan bl. a. vid den nämnda avvägningen mellan olika trafikmedel. Om t. ex. tillkomsten av en tunnelbana — vilken kräver betydande investeringar — medför ett förbilligande av annars dyrbara vägförbindelser kan det, såsom även framhållits av de representanter för Stockholm och länets landsting, med vilka utredningen haft överläggningar, anses rimligt att staten, som i övrigt direkt eller indirekt bekostar större delen av vägväsendet, bidrager till tunnelbanans tillkomst. Järvafältets utbyggnad innefattar även att gemensamma frågor om samhällsservice utöver trafikapparater av olika slag uppkommer. Det synes nödvändigt att de fem berörda kommunerna löser dylika frågor rationellt över kommungränserna. Utredningen hälsar med tillfredsställelse att förberedande åtgärder börjat vidtagas för tillskapande av särskilda interkommunala organ för Järvafältets exploatering. Uppenbart är nämligen att resultaten av övervägandena i storlandstingsfrågan icke kan avvaktas för lösningen av denna gemensamma angelägenhet. På längre sikt kan flera samarbetsfrågor som är lika direkt påtagbara som frågorna beträffande Järvafältet uppkomma och även om det samarbete som planeras för sistnämnda fråga skulle lämna goda resultat, torde det vara ofrånkomligt att för framtida gemensamma frågor — vare sig de är gemensamma för ett par kommuner eller för stockholmsområdet i vidare mening — tillskapa fastare samarbetsformer än hittills. Några alternativa sådana samarbetsformer diskuteras i nästfölj ande kapitel.

KAPITEL 9 Synpunkter på samordningen

Enligt direktiven är storstadsutredningen oförhindrad att — om så skulle visa sig lämpligt — pröva olika förslag i syfte att underlätta en utveckling som leder till att samarbetet inom stockholmsregionen ytterligare förstärkes. Det nyligen avslutade kommunindelningsarbetet har för större delen av landet bedrivits efter vissa principer, innebärande främst att de planerade kommunerna bör utgöras av näringsgeografiskt sammanhörande regioner med, i andra hand, vissa fordringar på befolkningsunderlaget. Inom storstadsområdena och således även inom Stockholms näringsgeografiska influensområde har planeringen för en ny kommunindelning icke på samma sätt som för landet i övrigt varit bunden av på förhand fastställda principer. I såväl proposition som riksdagsbeslut uttalades nämligen att förhållandena inom storstadsområdena är så speciella, att de eljest gällande principerna icke skulle kunna tillämpas. Som skäl härför anfördes bl. a., att dessa städer har ett så dominerande inflytande över sin omgivning, att en planering grundad på de näringsgeografiska förhållandena skulle leda till mycket stora kommunbildningar. Beträffande särskilt stockholmsregionen togs den ställningen, att sammanförande av områden med Stockholms stad icke borde övervägas. Frågan om den kommunala indelningen i stockholms-regionen finge därför, uttalades det i propositionen, »lösas efter andra principer men i samma ordning» som skulle gälla för landet i övrigt. Mot detta uttalande hade riksdagen ingen erinran. De andra principer som tillämpats vid fastställande av indelningsplan i området omkring Stockholm torde framgå av följande motivering, som lämnades i anslutning till beslutet. »Befolkningstillväxten i Stor-Stockholmsområdet har under de senaste åren förskjutits från Stockholms stad till förortskommunerna och i dessa områden har skapats ett antal centra med en tämligen självständig karaktär både i fråga om arbetsplatser och service. Expansionen medför att bebyggelsen på många håll skärkommungränserna och framtvingar ett behov av samplanering. Vid fastställande av plan för indelning i kommuner bör hänsyn tagas till denna utveckling så att samarbetet över kommungränserna mellan de kommuner som naturligt grupperar sig omkring dessa relativt självständiga förortscentra främjas.» Statsmakterna har således nyligen tagit ställning till frågan om ett sammanförande av områden med Stockholm och till den framtida kommunindelningen i området utanför Stockholm. Genom sist nämnda ställningstagande

109 har man syftat till att främja erforderligt behov av samarbete och samplanering inom regionen för mer begränsade områden. Detta lokala samarbete inom det vidare stockholmsområdet — vilket samarbete kommer att bedrivas i block sammansatta av kommuner av en regelmässigt större »styrka» än i landet i övrigt — torde i sin t u r kunna bidraga till bättre förutsättningar för samordning även inom regionen i stort. På grund av här anförda förhållanden har utredningen icke behandlat några primärkommunala indelningsproblem inom stockholmsområdet. Av tidigare lämnad redogörelse framgår att ett betydande samarbete förekommer mellan Stockholms stad och Stockholms läns landsting på sjukvårdens område. Utredningen är enligt direktiven oförhindrad att pröva olika möjligheter att avlägsna eller begränsa de olägenheter som — trots redan förekommande samplanering och samverkan — kvarstår till följd av att staden och länet utgör skilda sjukvårdsområden. Enär förhandlingar nu pågår om bildande av ett gemensamt landsting för staden och länet har utredningen inte ansett det påkallat att förorda några åtgärder. Skulle förhandlingarna leda till ett positivt resultat, kommer de båda sjukvårdsområdena att förenas till ett enda, och därmed blir de med den nuvarande uppdelningen förenade olägenheterna undanröjda. Vidare äger ett omfattande samarbete rum mellan Stockholms stad och omgivande kommuner rörande flera gemensamma viktiga problem. Detta interkommunala samarbete har — vilket också understrykes i utredningsdirektiven — på senare tid betydligt utvidgats och förbättrats. De motsättningar, som tidigare rått mellan storstaden och kranskommunenia, har undan för undan fått ge vika för en tilltagande ömsesidig känsla av samhörighet och en gemensam uppfattning om behovet av samverkan. Därmed har en god grund lagts för den vidare utvecklingen på regionsamarbetets område. Åtskilligt torde dock återstå innan detta samarbete motsvarar de stora och på grund av den snabba utvecklingen inom regionen alltmer ökande kraven på gemensamma insatser. Inte minst framträder detta vid betraktande av förhållandena på trafikväsendets och bostadsförsörjningens områden. Som förut nämnts har sedan utredningsarbetet påbörjats två betydelsefulla initiativ tagits i syfte att åstadkomma ett intimare och effektivare samarbete inom regionen. Dels har Kungl. Maj :t på framställning från staden och landstinget förordnat numera generaldirektören Nils Hörjel till statlig förhandlingsman beträffande trafikfrågorna i Stor-Stockholm. Dels har på initiativ från Stockholms stad överläggningar upptagits mellan staden och landstinget om tillskapande av ett s. k. storlandsting. Med beaktande härav nöjer sig utredningen med att söka kartlägga nuläget samt i stora drag redogöra för de olika alternativ till ett bättre och effektivare samarbete som kan tänkas komma i fråga. Det nuvarande samarbetet grundas på frivillighet och sker, som ovan angivits, i form av avtal eller kommunalförbund ävensom genom olika sam-

110 arbetsorgan, utgörande frivilliga sammanslutningar utan beskattningsrätt och verkställande makt samt, frånsett regionplanearbetet, utan legal status. Det enkla privaträttsliga avtalet kan i många fall utgöra en lämplig och smidig samarbetsform. Avtalsformen är föga kostsam och innebär obetydliga ingrepp i den kommunala förvaltningen och självbestämmanderätten. Möjligheterna att använda avtalsformen är dock begränsade med hänsyn till att särskilda bestämmelser gäller för fullgörande av vissa uppgifter. Vidare lägger allmänna kommunalrättsliga principer hinder i vägen för ett obegränsat användande av delegation av förvaltning och verkställighet. Redan härav framgår att ett uteslutande användande av avtal för lösande av de primärkommunala samarbetsfrågorna i huvudstadsområdet ej är tänkbart. Dessa frågor har en sådan räckvidd, att de ej kan tänkas inordnade i en avtalstext eller i ett komplex av avtal. För samarbetet torde i stället krävas aktivt arbetande och planerande organ, såväl beslutande som verkställande. Det torde därför vara ofrånkomligt att samarbetet inom regionen utvidgas och effektiviseras på annat sätt. I första hand bör undersökas huruvida det är möjligt att genom utbyggnad och närmare samordning av redan förefintliga samarbetsorgan nå det åsyftade målet. Frågan uppställer sig om ett sådant resultat skulle kunna nås genom att Stor-Stockholms planeringsnämnd ges legal status och göres till ledande samarbetsorgan samt utrustas med de befogenheter och de resurser som motsvarar en sådan ställning. Till detta organ kunde då lämpligen anslutas regionplaneförbundet och regionplanekontoret, eventuellt även andra organ, vars verksamhet gör en sådan anslutning naturlig. En dylik samordning skulle otvivelaktigt vara ett framsteg i jämförelse med nuvarande former för samarbetet. Med utgångspunkt från behovet av en långsiktig och rationell lösning av samarbetsproblemen inom regionen kan åtgärden dock betecknas som otillräcklig. Däremot kan man tänka sig denna utväg som en övergångsanordning i väntan på att en mera genomgripande lösning kan beslutas och i praktiken förverkligas. Planeringsnämnden är ett organ för de i Stor-Stockholmsområdet ingående kommunerna. Huvuduppgiften är att främja en ändamålsenlig utbyggnad av Stor-Stockholm, och nämnden har att tillvarataga medlemskommunernas gemensamma intressen i förhållande till statliga myndigheter och andra utomstående organ samt att medverka till och deltaga vid överläggningar mellan de i gemenskapen ingående kommunerna. Nämnden anlitar — i likhet med förorternas samarbetsnämnd — i stor utsträckning konsulter för utredningsarbeten. De båda nämndernas verksamhet spänner i stort sett över alla de kommunala verksamhetsområden (utom sjukvårdsfrågor), som sammanhänger med den regionala utvecklingen. De båda nämndernas tillkomst och arbetssätt kan i och för sig ses som

Ill ett naturligt och riktigt uttryck för den kommunala självstyrelsen. På grund av att de saknar finansmakt och egentlig beslutande funktion är deras möjligheter att verka dock begränsade. Ju intensivare samarbetsbehovet i en expanderande och sammanväxande storstadsregion blir och j u fler beslutande församlingar som var för sig skall agera i samma fråga — var och en för sitt delområde — desto större blir riskerna för en ojämn bedömning av de gemensamma samordningsfrågor, som ur helhetens synpunkt kräver allas medverkan men för vilkas lösande känslan av gemenskap kan vara mer eller mindre starkt uttalad. Som ett exempel på en dylik fråga kan nämnas försöken att åstadkomma en gemensam bostadsförmedling. Även mot tanken att använda kommunalförbundsinstitutet för lösning av samarbetsproMemen kan vägande invändningar göras. Kommunalförbunden kan enligt nuvarande bestämmelser anförtros uppgifter, som det eljest enligt särskild författning åligger kommun att vårda. Beslutanderätt i förbundet tillkommer förbundsfullmäktige, medan förvaltning och verkställighet tillkommer förbundets styrelse och särskilt tillsatta nämnder. För förbundet skall finnas förbundsordning. I fullmäktige skall varje medlem vara företrädd. Antalet ledamöter i styrelsen och nämnderna bestäms i förbundsordningen, vari även regleras den rätt att upptaga lån, som förbundet anses böra äga. Detta är för sin verksamhet beroende av bidrag från medlemskommunerna. I och för sig föreligger icke hinder att ett kommunalförbund handhar flera angelägenheter, för vilkas handhavande då kan utses en eller flera nämnder vid sidan av styrelsen. Kommunalförbundsformen kan i och för sig vara lämpad för lösande av vissa aktuella samarbetsfrågor. Emellertid kan icke på ett av flera kommunenheter sammansatt kommunalförbund överflyttas angelägenhet, som blott är gemensam för vissa förbundsmedlemmar. Detta utgör emellertid ej hinder för att bilda ett särskilt kommunalförbund för den nämnda angelägenheten och att till fullmäktige i detta förbund utse samma personer som i det större förbundet företräder medlemmarna. I vissa fall kan också en lösning nås genom att man åstadkommer en kombination av kommunalförbund och avtal, varigenom förbundet gentemot utanförstående kommuner åtar sig att fullgöra även viss för denna kommun betydelsefull angelägenhet. De anförda svårigheterna får en än större tyngd, om man beaktar antalet kommuner i det nu aktuella området och den ej alltid klart markerade intressegemenskapen inom de olika kommunala verksamhetsområdena. Att åstadkomma ett enda kommunalförbund för handhavande av alla de vitt skilda regionala frågorna torde med nuvarande lagstiftning vara omöjligt. Ej heller torde ett system med ett stort antal kommunalförbund med olika vida kretsar av medlemmar erbjuda de möjligheter till samlade och effektiva grepp över de regionala frågorna, som bör eftersträvas. Om man i detta fall söker lösningen av ifrågavarande problem efter

112 kommunalförbundslinjen torde det därför — om man vill uppnå en effektiv samordning — bli nödvändigt med en speciallagstiftning, som ger förbundet även andra arbetsuppgifter och större befogenheter än nuvarande lagstiftning tillåter. En sådan lösning förefaller dock mindre ändamålsenlig. Vill man företa mera genomgripande organisatoriska åtgärder ligger det närmare till hands att tänka sig en lösning efter andra linjer. Om de nuvarande arbetsformerna skall reformeras och effektiviseras, torde det vara mest ändamålsenligt att till ett överkommunalt eller sekundärkommunalt organ överföra en del av de uppgifter, som f. n. förbehålles primärkommunerna. Detta organ bör vara ekonomiskt oberoende av primärkommunerna men i övrigt ha så stark anknytning till desamma som möjligt. Otvivelaktigt skulle detta innebära en viss inskränkning i primärkommunernas bestämmanderätt. Emellertid torde det stå klart, att samordningsfrågorna i huvudstadsområdet numera blivit så många och så betydelsefulla, att tiden är mogen för ett sådant ingrepp. Dessutom är att märka att den kommunala självstyrelsen knappast kan sägas bestå i bibehållandet av den ena eller den andra styrelseformen eller kompetensfördelningen utan däri att medborgarna i trakter med intressegemenskap bereds tillfälle att i vedertagna demokratiska former själva handlägga sina gemensamma angelägenheter. Mot bakgrunden härav borde en ändring av kompetensfördelningen mellan olika genom direkta val utsedda kommunala representativa organ vara möjlig att genomföra. 1944 års kommitté för kommunal samverkan föreslog i sitt »Betänkande med förslag till lag om regionkommuner m. m.» (SOU 1947: 30) införandet av en ny form av sekundärkommun, benämnd regionkommun, vilken skulle inom Stor-Stockholm omhänderha de regionala samarbetsuppgifterna, utom sådana som ombesörjes av landstinget. Denna form av sekundärkommun skulle emellertid kunna komma till användning även inom andra regioner, där behov av en sådan kommunbildning kunde föreligga eller framträda. Om bildande av regionkommun skulle Kungl. Maj :t förordna. Sådant förordnande skulle kunna meddelas även utan samtycke av berörda primärkommuner under förutsättning att ett betydande allmänt behov så påkallade. Regionkommunen skulle först och främst svara för upprättande av regionplan. Den skulle alltså härvidlag utgöra ett alternativ till regionplaneförbunden. Därutöver skulle regionkommunen ha att verka för regionplanens genomförande i samarbete med primärkommunerna inom regionkommunen. Den skulle även tilläggas yttranderätt i fråga om stadsplaner och andra detaljplaner inom regionplaneområdet. Över huvud taget förutsattes en växelverkan mellan region- och detaljplanering, så att det i möjligaste mån kunde tillses att regionplanen genomfördes. Regionkommunen skulle emellertid också mera direkt kunna påverka regionplanens genomförande och verka för att utbyggnaden av regionen skedde ej blott på lämp-

113 ligt sätt utan även i lämplig takt. För att kunna fylla denna uppgift skulle regionkommunen tilläggas ett avgörande inflytande på kommunikationsväsendet inom regionen och på så sätt få möjlighet att leda bebyggelsens utveckling. Regionkommunen skulle också helst själv övertaga trafikmedlen inom regionen och borde även tillförsäkras inflytande på vägfrågorna inom regionen. Uppgiften att övervaka bebyggelseutvecklingen inom regionen borde komma till uttryck även på så sätt att regionkommunen skulle gå i spetsen för det allmännas förvärv av mark inom regionen såväl för framtida bebyggelse som för fritids- och andra ändamål. Med hänsyn härtill borde regionkommunen tilläggas en relativt vidsträckt rätt att expropriera mark inom regionen. Markpolitiken borde drivas i nära samarbete med primärkommunerna och regionkommunen borde vid behov biträda dessa, när fråga om exploatering av mark blev aktuell. Även andra för kommunerna inom regionen gemensamma uppgifter borde kunna övertagas av regionkommunen. Det kunde t. ex. befinnas lämpligt att lägga hamnväsendet inom regionen under regionkommunen om en hamn växte ut över en kommungräns. Vidare borde regionkommunen ägna uppmärksamhet åt frågor om regionens förseende med vatten och avlopp samt gas och elektricitet. Enligt förslaget skulle regionkommunen sålunda få många och viktiga uppgifter för vilka stora ekonomiska resurser krävdes. Den borde därför erhålla beskattningsrätt. Det föreslogs, att en regionskatt skulle utgå på det kommunala skatteunderlaget inom regionkommunens område. Reellt sett skulle det ej medföra en ny skattepålaga utan endast ett överflyttande av vissa utgifter från primärkommunerna till regionkommunen. Denna borde organiseras som en verklig kommunal enhet med fullmäktige som beslutande organ. Fullmäktige borde utses genom direkta val. Vidare skulle tillsättas styrelser och nämnder för förvaltning och verkställighet. Med frågan om sammansättningen av regionfullmäktige sammanhängde åtskilliga problem, främst hänförande sig till möjligheten att en enda kommun skulle kunna få en dominerande ställning. Efter övervägande av olika möjligheter stannade kommittén för att föreslå en representation efter i stort sett samma normer som gällde för landstingen. Kommittén fann det emellertid angeläget att vid denna lösning av representationsproblemet söka utvägar för att i någon form säkra en lokal minoritet mot majoritetsförtryck. I stället för att föreslå regler om kvalificerad majoritet stannade kommittén i detta hänseende för att föreslå att ett nybildat organ, kallat kommunala rikssamarbetsnämnden, skulle få ett visst inflytande på handläggningen av regionkommunala ärenden. Mot förslaget riktades stark kritik från många remissinstanser. Denna kritik hänförde sig till att vissa av de viktigaste samarbetsfrågorna helt lämnats å sido, att beskrivningen av regionkommuns uppgift gjorts alltför 8— 412915

114 obestämd, att förslaget skulle i hög grad komplicera förvaltningen genom att medborgarna skulle komma att tillhöra alltför många slag av kommunbildningar, att ett tillskapande av en rikssamarbetsnämnd skulle innebära ett allvarligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen, att förslagets genomförande skulle betyda en kostnadskrävande dubbelorganisation utan att väsentliga frågor löstes samt att tillkomsten av ytterligare val och skatter skulle innebära både kostnader och besvär för det allmänna, etc. Förslaget föranledde ingen statsmakternas åtgärd. Det kan här nämnas att man på en del håll i utlandet sökt klara storstadsproblemen genom tillskapandet av något slags överkommuner, i vissa hänseenden något liknande den regionkommuntyp som 1944 års utredning föreslog för vårt land. Så är förhållandet bland annat i Toronto och Hannover, två städer av ungefär samma storlek som Stockholm, samt i London. Även i Köpenhamn har vissa överväganden gjorts om tillskapande av en överkommunal bildning, en s. k. »amts-kommune», omfattande de kommuner som bildar Stor-Köpenhamn. Fördelen med en lösning enligt regionkommunlinjen kan sägas vara, att samarbetet koncentreras till det egentliga Stor-Stockholm och att de kommuner, som har de flesta och viktigaste regionfrågorna gemensamt också får lösa dem gemensamt. Emellertid skulle tillskapandet av en regionkommun också medföra betydande olägenheter. Införandet av en särskild regionskatt vid sidan av redan förefintliga skatter till stat, landsting och kommuner får i och för sig anses vara en olägenhet. Praktiska svårigheter uppstår även därigenom att ytterligare en kommunal valförrättning blir nödvändig. Tanken att låta kommunernas beslutande församlingar utse regionfullmätige möter samma invändning som görs mot kommunalförbundslinjen, nämligen att en sådan representation betyder ökat avstånd mellan väljaren och den beslutande församlingen. Såsom nämnts har överläggningar upptagits mellan staden och landstinget om en annan lösning, nämligen den att Stockholms stad och Stockholms läns landstingsområde skulle förenas till ett gemensamt landsting, i den allmänna diskussionen benämnt storlandsting, och att handläggningen av de stora samarbetsfrågorna inom regionen skulle läggas till de uppgifter, som landstinget redan har. En sådan lösning förordades f. ö. principiellt i en reservation till ovan nämnda betänkande om regionkommunen av nuvarande ordföranden i Stockholms stadsfullmäktige Carl Albert Andersson. För en dylik lösning talar flera skäl, varav två torde kunna tillmätas avgörande betydelse. Det ena är, att man då inte behöver tillskapa en ny sekundärkommunal organisation; landstinget är redan en legal sådan. Visserligen torde problem uppstå, när man sammanför Stockholms stad och det hittillsvarande landstingsområdet till en gemensam landstingsorganisation och utrustar detta förstorade landsting med befogenheter att handlägga och avgöra vissa regionala frågor, som nu behandlas inom kommu-

115 nerna, men dessa problem torde bli betydligt mindre än de som är förknippade med en lösning efter något av de andra tänkbara alternativen. Det andra vägande skälet är, att problemen kring beskattningsrätten bortfaller. Landstinget har redan beskattningsrätt. Beträffande sjukvården skulle ett samgående utgöra en naturlig fortsättning på ett redan existerande samarbete. Även beträffande skolfrågor förefaller en sådan utveckling naturlig. Därest ett gemensamt landsting kommer till stånd undanröjes de i direktiven nämnda olägenheterna av att staden och länet nu utgör skilda sjukvårdsområden. Denna fråga har i nuvarande läge inte ansetts böra påkalla någon uppmärksamhet från utredningens sida. Emellertid anmäler sig i detta sammanhang även andra mycket viktiga samordningsfrågor, som det kan bli lämpligt att överflytta till landstinget. Hit hör i främsta rummet regionplaneringen samt trafik-, bostadsförsörjnings- och bebyggelsefrågor. Med de senare sammanhänger frågor om markförvärv och kapitalförsörjning — även för fritidsändamål — samt vattenoch avloppsfrågor m. m. Beträffande samordningen av trafikfrågorna är landstinget positivt inställt och i denna fråga liksom i fråga om bostadsförmedlingen har statliga initiativ tagits till utredningar om samarbete. Vad vidare angår bostadsbyggandet och planeringen för detta utgör Järvafältet, beläget inom fem kommuner, ett exempel på ett område, där gemensamt organ för staden och dessa kommuner bör ifrågakomma. Flera sådana gemensamma bostadsbyggnadsområden torde komma att exploateras i framtiden. Med frågan om tillskapande av ett storlandsting sammanhänger den av 1959 års länsindelningsutredning aktualiserade frågan om länsområdets utsträckning, en fråga som emellertid kommer att övervägas av den nya länsindelningsutredningen. Då ett av Stockholms stad och län bildat landstingsområde skulle bli betydligt folkrikare än som torde ha förutsetts vid tillskapandet av reglerna om representation i gällande landstingslag, torde det bli nödvändigt att överse dessa. Denna fråga torde komma att uppmärksammas i samband med överläggningarna i landstingsfrågan. Om ett storlandsting tillskapas, nödvändiggörs att författningsbestämmelser intages i en särskild lagstiftning eller att ändringar företages i landstings- och kommunallagarna. Det är slutligen att märka, att ett allmänt bedömande av storlandstingets företräde framför övriga i betänkandet antydda alternativ väl rimmar med utredningens förslag att i statligt administrativt hänseende sammanföra Stockholms stad och Stockholms län. Med hänsyn till de fördelar ett storlandsting skulle innebära har utredningen utgått från att överläggningarna mellan staden och landstinget skall leda till en lösning av samarbetsproblemen enligt denna linje. 8*—412915

BILAGA

Utvecklingen i kommunerna inom Stockholms län Av byrådirektören Bengt

Sparrman

Uppgifterna i denna redogörelse är i huvudsak hämtade ur det material, som sammanställts å länsstyrelsen i Stockholms län i samband med arbetet å upprättande av förslag till plan för indelning av länet i kommuner. Det må nämnas, att uppgifterna för folkräkningsåren 1950 och 1960 för de olika kommunerna rörande den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren och rörande utpendlingen icke är helt jämförbara. De har emellertid båda medtagits för att belysa utvecklingstendenserna i stort.

A. Vissa kommuner

i norra

länsdelen

1. Östhammars stad Östhammars stad omfattar sedan år 1957 dels den gamla stadskärnan, tidigare Östhammars stad, och dels den tidigare landskommunen Frösåker. Stadens landareal är 776,89 km 2 och innefattar betydande glesbygdsområden. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: Ar Befolkningstal .

1940 9 228

1945 8 718

1950 8 079

1955 7 745

1960 7 325

1962 7 040

1963 6 989

I tätorten östhammar var befolkningen enligt 1960 års folkräkning 1 663. Övriga tätorter hade vid samma tid: Hargshamn 346, Harg 279 och Norrskedika 268 invånare. Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 1 559 1 135

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

513 583

260 255

254 215

195 191

Förvaltn. service 346 450

Utpendling 201 408

Bostadsbyggandet uppgick till: Ar Antal lägenheter .

1957 13

1958 17

1959 25

1960 20

1961 68

1962 13

1963 11

Folkmängdsnedgången är beroende av jord- och skogsbrukets minskade möjligheter att erbjuda arbetstillfällen och det förhållandet att stadsnäringarna inte utvecklats i sådan omfattning att de dragit till sig den friställda arbetskraften.

120 2. Öregrunds stad Öregrunds stad omfattar, utöver den gamla staden, skärgårdsområdet Gräsö församling. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal .

1940 2 306

1945 2 337

1950 2 218

1955 2 214

1960 2 150

1962 2 094

1963 2 075

I tätorten Öregrund var befolkningen enligt 1960 års folkräkning 1 295. Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 268 185

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

130 200

70 82

118 94

155 127

Förvaltn. service 72 116

Utpendling 5 123

Bostadsbyggandet uppgick till: År 1957 Antal lägenheter . 1 0

1958 10

1959 7

1960 3

1961 38

1962 5

1963 5

Öregrunds tätort har en del mindre industrier och är en betydande sommarturistort. Tätorten har under den senaste 10-årsperioden haft en viss folkökning. Landsbygdsdelen — jordbruk, fiske och skogsbruk — har emellertid minskat i befolkning mer än tätorten ökat.

3. Häverö kommun Häverö kommun har dels en industridel i Hallstavik/Häverödal—Herräng och dels en rätt stor landsbygdsdel. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal.

1940 8 339

1945 7 959

1950 7 631

1955 7 510

1960 7 919

1962 8 102

1963 8 077

I kommuntätorten Hallstavik var befolkningen enligt 1960 års folkräkning 3 831. Övriga tätorter hade vid samma tid: Herräng 722 och Skebo 349 invånare. Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr.

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

Förvaltn. service

816 456

1 191 1 498

268 299

284 242

219 147

305 387

Utpendling

43 184

Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 158

1958 135

1959 24

1960 28

1961 112

1962 23

28 I Hallstavik finns ett större pappersbruk och i Herräng ett smältverk. Dessutom finns i tätorterna en del småindustrier. Industriutvecklingen i kommunens tätortsdel har under senare år väl kompenserat minskningen inom landsbygdsdelen.

121 4. Väddö k o m m u n V ä d d ö k o m m u n h a r i n o m k o m m u n e n a r b e t s t i l l f ä l l e n m e s t i j o r d b r u k o c h fiske samt u n d e r senare tid i några småindustrier. B e f o l k n i n g s u t v e c k l i n g e n u n d e r s e n a r e tid f r a m g å r av f ö l j a n d e u p p s t ä l l n i n g : År Befolkningstal.

1940 3 765

1945 3 887

1950 3 569

1955 3 379

1960 3 118

1962 2 969

1963 2 875

K o m m u n t ä t o r t e n E l m s t a h a d e e n l i g t 1960 å r s f o l k r ä k n i n g 575 o c h t ä t o r t e n G r i s s l e h a m n v i d s a m m a t i d 392 i n v å n a r e . Den f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g efter n ä r i n g s g r e n enligt 1950 o c h 1960 å r s f o l k r ä k n i n g a r u t g j o r d e : Jord- o. skogsbr. 575

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

299 Utpendling

121 Förvaltn. service 132

26 Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 2

1958 5

1959 2

1960 2

1961 3

1962 6

1963 5

5. L y h u n d r a k o m m u n L y h u n d r a k o m m u n ä r en t y p i s k j o r d b r u k s k o m m u n u t a n n ä m n v ä r d a t ä t o r t s b i l d ningar. B e f o l k n i n g s u t v e c k l i n g e n u n d e r s e n a r e å r f r a m g å r av f ö l j a n d e u p p s t ä l l n i n g : År Befolkningstal .

1940 6 220

1945 5 799

1950 5 247

1955 4 854

1960 4 266

1962 4 058

1963 3 946

D e n f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g efter n ä r i n g s g r e n enligt o c h 1960 å r s f o l k r ä k n i n g a r u t g j o r d e : Jord- o. skogsbr. 1 177 777

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

228 216

218 194

106 73

112 90

Förvaltn. service 165 167

1950 Utpendling 148 337

B o s t a d s b y g g a n d e t å r e n 1957—1963 h a r o m f a t t a t 2—10 l ä g e n h e t e r p e r å r .

6. Frötuna k o m m u n Frötuna k o m m u n h a r i n o m sina gränser i huvudsak jordbrukssysselsättning. Kommunen har inte några n ä m n v ä r d a tätorter. B e f o l k n i n g s u t v e c k l i n g e n u n d e r s e n a r e å r f r a m g å r av f ö l j a n d e u p p s t ä l l n i n g : År Befolkningstal .

1940 2 617

1945 2 729

1950 2 371

1955 2 087

1960 1 843

1962 1 799

1963 1 703

Den f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g efter n ä r i n g s g r e n enligt 1950 o c h 1960 å r s f o l k r ä k n i n g a r u t g j o r d e : Jord- o. skogsbr. 439 236

Industri

Byggn. v.

104 98

128 111

Handel 63 52

Samfärds. 75 36

Förvaltn. service 77 129

Utpendling

I Frötuna har förekommit endast obetydlig bostadsbyggnadsverksamhet.

63 155

122 7. Blidö kommun Blidö är en utpräglad skärgårdskommun utan nämnvärda tätorter. Befolkningsutvecklingen under senare ;°ir framgår av följande uppställning: År Befolkningstal

1940 1 388

1945 1 299

1950 1 144

1955 1 010

1960 928

1962 903

1963 884

Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 175 67

Industri

Byggn. v.

33 26

39 62

Handel 41 42

Samfärds. 110 50

Förvaltn. service 39 62

Utpendling 2 45

I Blidö bar ingen nämnvärd bostadsproduktion förekommit.

8. Roslags -Länna kommun Boslags-Länna kommun är en jordbruks- och skärgårdskommun. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal .

1940 3 828

1945 3 551

1950 3 201

1960 2 556

1955 2 893

1962 2 427

1963 2 342

I kommuntätorten Bergshamra var invånarantalet enligt I960 Ars folkräkning 257. Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 ooh 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. Industri Byggn. v. Handel Samfärds. Förvaltn. Utpendling skogsbr. service 640 193 115 61 112 98 40 394 198 113 53 66 88 170 I Boslags-Länna har förekommit endast obetydlig bostadsbyggnadsverksambet.

9. Norrtälje stad Norrtälje stad är den helt dominerande tätorten inom sitt omland. Staden bar en väl utvecklad tätortsservice. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal.

1940 5 177

1945 5 806

1950 5 615

1955 7 968

1960 8 871

1962 9 300

1963 9 743

Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 98 98

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

840 1 158

331 440

732 674

313 264

Förvaltn. service 508 1 164

Utpendling 55 326

Bostadsbyggandet uppgick till: Är Antal lägenheter .

1957 66

1958 129

1959 130

1960 199

1961 63

1962 240

1963 244

123 Under senare år har en del medelstora företag från stockholmsområdet lokaliserats till Norrtälje. Staden har också blivit huvudhamn för Ålands- och Finlandstrafiken från roslagskusten.

10. Knutby kommun Knutby kommun är en jordbruks- och skogskommun. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År

1940 3 914

Befolkningstal .

1945 3 754

1950 3 304

1955 3 157

1960 2 725

1962 2 629

1963 2 528

Enligt 1960 års folkräkning redovisas för tätorten Edsbro 271 invånare. Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 809 539

Industri

Byggn. v.

136 127

112 124

Handel

Samfärds.

54 54

Förvaltn. service 101 110

85 66

Utpendling 32 164

Bostadsbyggandet har under 1957—1962 varierat mellan 2—15 lägenheter. 11. Sjuhundra kommun Kommunen har en tätortsdel — Rimbo och Rånäs — med ett växande antal mindre industrier och andra verksamheter. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År

1940 5 413

Befolkningstal .

1945 5 180

1950 5 357

1955 5 240

1960 5 186

1962 5 244

1963 5 247

Kommuntätorten Rimbo hade enligt 1960 års folkräkning 1 682 invånare. Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr.

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

Förvaltn.

Utpendling

service

383 Bostadsbyggandet uppgick till: Ar

Antal lägenheter .

1957 39

1958 38

1959 22

1960 44

1961 42

1962 22

1963 123

12. Almunge kommun Almunge kommun är en jordbrukskommun med viss industriell verksamhet och med stark anknytning till uppsalaområdet. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: Ar

Befolkningstal .

1940 2 393

1945 2 288

1950 2 107

1955 2 093

1960 1 843

1962 1 814

1963 1 773

Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde:

124 Jord- o. skogsbr. 380 267

Industri

Byggn. v.

224 160

38 106

Handel

Samfärds.

66 49

52 48

Förvaltn. service 75 98

Utpendling 53 164

Bostadsbyggandet i kommunen h a r varit av relativt liten omfattning.

13. Knivs ta kommun Knivsta kommun får i sin tätortsdel ett växande antal mindre industriföretag. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal

1940 3 836

1945 3 754

1950 3 716

1955 3 610

1960 3 830

1962 3 864

1963 4 097

Kommuntätorten Knivsta hade enligt 1960 års folkräkning 1 533 och tätorten Alsike 271 invånare. Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. Industri Byggn. v. Handel Samfärds. Förvaltn. Utpendling skogsbr. service 646 267 165 156 85 214 202 393 398 254 146 70 287 463 Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 46

1958 50

1959 51

1960 61

1961 3

1962 65

1963 75

14. Össeby kommun össeby kommun är en jordbrukskommun utan nämnvärda tätortsbildningar. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal .

1940 2 339

1945 2 288

1950 2 082

1955 1 982

1960 1 825

1962 1 807

1963 1 880

Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 414 260

Industri

Byggn. v.

136 135

83 96

Handel

Samfärds.

66 77

53 55

Förvaltn. srvice 89 107

Utpendling 80 263

Bostadsbyggandet i kommunen h a r varit av ringa omfattning; dock färdigställdes 49 lägenheter under år 1963.

15. Sigtuna stad Sigtuna är en gammal stad som h a r speciella utbildnings- och kulturinstitutioner inom sitt område. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: Br

Åefolkningstal .

1940 2 196

1945 2 272

1950 2 511

1955 2 647

1960 3 212

1962 3 347

1963 3 375

125 Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 217 113

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

132 161

100 154

168 143

61 156

Förvaltn. service 337 549

Utpendling 85 329

Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 13

1958 88

1959 32

1960 123

1961 12

1962 17

1963 6

16. Skepptuna kommun Skepptuna har inom sina gränser knappast andra arbetstillfällen än de som jordbruket erbjuder. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal .

1940 3 714

1945 3 496

1950 3 340

1955 3 027

1960 2 836

1962 2 730

1963 2 659

Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 811 495

Industri

Byggn. v.

100 99

107 188

Handel

Samfärds. 65 104

58 51

Förvaltn. service 118 134

Utpendling 75 371

Bostadsbyggandet i kommunen har varit av ringa omfattning.

17. Ljusterö kommun Ljusterö ;<r en ökommun utan nämnvärd tätortsbildning. Huvudön har färjförbindelse med fastlandet. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År

1963 Befolkningstal .

1 531

1 396

1 281

1 174

1 032

983 .

978 Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 236 136

Industri 38 29

Byggn. v. 57 61

Handel

Samfän

36 29

71 51

Förvaltn. service 35 38

Bostadsbyggande har inte förekommit i nämnvärd omfattning.

9—412915

Utpendling 6 45 r

126 B . Kommuner

i den yttre förortskretsen

i länsdelen

av

Stor-Stockholm

18. Vaxholms stad Vaxholms stad är kommunikations-, handels- och utbildningscentrum för den mellersta delen av Stockholms läns skärgård. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: Ar Befolkningstal .

1940 2 765

1945 2 929

1950 3 659

1955 3 792

1960 3 938

. 1962 4 075

1963 4 094

Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 66 41

Industri

Byggn. v.

indel

Samfärds.

263 378

129 151

200 189

100 106

Förvaltn. service 763 707

Utpendling 72 318

Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 26

1958 27

1959 30

1960 36

1961 106

1962 73

1963 15

Sedan ett kommunalt bolag tillskapats har Vaxholm numera direkt busstrafik till Stockholm. Hösten 1964 övertog ett stadens rederiföretag båttrafiken i huvuddelen av skärgården.

19. österåkers kommun Utbyggnaden av främst kommuntätorten Åkersberga har i rätt stor utsträckning gett bostadsmöjligheter för arbetande i Stor-Stockholm och skapat underlag för en viss industriell och kommersiell utveckling. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal .

1940 3 906

1945 4 040

1950 4 200

1955 4 561

1960 5 962

1962 6 856

1963 7 335

Tätorten Åkersberga hade enligt 1960 års folkräkning 3 572 och tätorterna Rydbo och Resarö resp. 216 och 204 invånare. Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 462 291

Industri 392 577

228 408

indel

Samfärds.

241 326

154 199

Förvaltn service 223 554

Utpendling 388 1 055

Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 84

1958 113

1959 169

1960 48

1961 175

1962 103

Aktionsprogrammet för bostadsbyggandet i Stor-Stockholm åren upptar en beräknad bostadsproduktion av 1 200 lägenheter.

1963 159

1961—1965

127 20. Vallentuna kommun Kommuntätorten Vallentuna har under senare å r tillförts en del industrier. Den är också bostadsort för många arbetande i Stor-Stockholm. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: Ar Befolkningstal .

1940 3 260

1945 3 416

1950 3 717

1955 4 571

1960 5 525

1962 6 135

1963 6 386

Tätorten Vallentuna hade enligt 1960 års folkräkning 3 517 invånare. Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 500 336

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

298 527

172 338

202 307

144 239

Förvaltn. service 201 473

Utpendling 395 1 180

Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 56

1958 80

1959 70

1960 86

1961 139

1962 58

Aktionsprogrammet för bostadsbyggandet i Stor-Stockholm åren upptar en beräknad bostadsproduktion av 700 lägenheter.

1963 141

1961—1965

21. Ekerö kommun Ekerö kommun — på mälaröarna — har utvecklats från i huvudsak en jordbrukskommun till bostadsort för en del arbetande i Stor-Stockholm. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal .

1940 3 842

1945 3 804

1950 3 898

1955 3 883

1960 3 865

1962 4 010

1963 4 194

Tätorterna i kommunen är Träkvista/Tappström med 925 och Drottningholm med 469 invånare enligt 1960 års folkräkning. Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 639 446

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

291 370

131 149

164 151

108 113

Förvaltn. service 323 425

Utpendling 274 585

Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 6

1958 4

1959 11

1960 19

1961 67

1962 17

1963 102

22. Färingsö kommun Färingsö kommun — på mälaröarna — har kompenserat minskningen i sysselsättning inom tidigare dominerande jordbruk och trädgårdsskötsel genom att bereda bostäder åt en del arbetande i Stor-Stockholm. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning:

128 År Befolkningstal .

1940 2 683

1945 2 804

1950 2 999

1955 3 030

1960 3 134

1962 3 105

T ä t o r t e n S t o c k b y h a d e e n l i g t 1960 å r s f o l k r ä k n i n g 377 i n v å n a r e . D e n f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g efter n ä r i n g s g r e n o c h . 1960 å r s f o l k r ä k n i n g a r u t g j o r d e : Jord- o. skogsbr. 515 387 ;

Industri 185 263

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

101 125

82 112

78 96

...

1963 3 214

enligt

Förvaltn. service 268 360

1950 Utpendling 91 444

Bostadsbyggandet uppgick till: År........ ., Antal lägenheter .

1957 16

1958 23

1959 19

1960 8

1961 9

1962 22

1963 19

2 3 . Västerhaninge k o m m u n V ä s t e r h a n i n g e k o m m u n h a r a l l t m e r a u t v e c k l a t s till en t ä t o r t s k o m m u n . M å n g a a r b e t a n d e i S t o r - S t o c k h o l m h a r sin b o s t a d d ä r . Även en d e l i n d u s t r i f ö r e t a g h a r e t a b l e r a t sig i k o m m u n e n , d e l v i s g e n o m u t f l y t t n i n g f r å n S t o c k h o l m s s t a d . B e f o l k n i n g s u t v e c k l i n g e n u n d e r s e n a r e t i d f r a m g å r av f ö l j a n d e u p p s t ä l l n i n g : År Befolkningstal .

1940 3 258

1945 3 550

1950 3 742

1955 4 581

1960 6 478

1962 7 812

1963 8 884

F o l k m ä n g d e n i t ä t o r t e n V ä s t e r h a n i n g e v a r e n l i g t 1960 å r s f o l k r ä k n i n g 4 778 invånare. D e n f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g efter n ä r i n g s g r e n e n l i g t 1950 o c h 1960 å r s f o l k r ä k n i n g a r u t g j o r d e : Jord- o. skogsbr. 566 396

Industri 279 459 .

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

174 469

172 371

127 232

Förvaltn. service 254 800

Utpendling 262 1 255

Bostadsbyggandet uppgick till: År....; Antal lägenheter .

1957 175

1958 151

1959 247

1960 83

1961 227

A k t i o n s p r o g r a m m e t för b o s t a d s b y g g a n d e t i S t o r - S t o c k h o l m u p p t a r en b o s t a d s p r o d u k t i o n av 700 l ä g e n h e t e r .

1962 291 åren

1963 356

1961—1965

24. Värmdö k o m m u n V ä r m d ö k o m m u n h a r utöver a r b e t a n d e i n o m j o r d b r u k och s k ä r g å r d s n ä r i n g a r en viss bosättning av a r b e t a n d e i Stor-Stockholm. Den h a r ingen n ä m n v ä r d tätortsbildning. B e f o l k n i n g s u t v e c k l i n g e n u n d e r s e n a r e t i d f r a m g å r av f ö l j a n d e u p p s t ä l l n i n g : År Befolkningstal.

1940 2525

1945 2613

1950 2 185

1955 2 025

1960 1962

1962 2 185

1963 2 205

D e n f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g efter n ä r i n g s g r e n e n l i g t 1950 o c h 1960 å r s f o l k r ä k n i n g a r u t g j o r d e :

129 Jord- o. skogsbr.

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

324 178

117 117

140 129

104 79

77 93

•

Förvaltn. service 111 164

Utpéndling 170 287

B o s t a d s b y g g a n d e t u p p g i c k till: År Antal lägenheter .

1957 9

1958 22

1959 1

I960 11

1961 53

1962 30

1963 6

2 5 . Gustavsbergs k o m m u n Gustavsbergs k o m m u n är i h u v u d s a k en i n d u s t r i k o m m u n . Befolkningsutvecklingen u n d e r s e n a r e tid framgår av följande u p p s t ä l l n i n g ; Ar Befolkningstal

1940 3 181

1945 3 341

1950 4 178

1955 4 430

1960 5 169

1962 5 513

1963 5 780

T ä t o r t e n G u s t a v s b e r g h a d e e n l i g t 1960 å r s f o l k r ä k n i n g 4 403 i n v å n a r e . D e n f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g efter n ä r i n g s g r e n e n l i g t 1950 o c h 1960 å r s f o l k r ä k n i n g a r u t g j o r d e : Jord- o. skogsbr. 160 101

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

1 320 1540

133 226

180 229

93 108

Förvaltn. service 135 328

Utpéndling 204 578

Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter . 26.

1957 36

1958 72

1959 25

1960 6

1961 76

1962 28

1963 108

Grödinge k o m m u n

G r ö d i n g e h a r i n o m e g n a g r ä n s e r a r b e t a n d e i h u v u d s a k i j o r d b r u k m e n o c k s å en b o s ä t t n i n g av a r b e t a n d e i S t o r - S t o c k h o l m . B e f o l k n i n g s u t v e c k l i n g e n u n d e r s e n a r e t i d f r a m g å r av f ö l j a n d e u p p s t ä l l n i n g : År Befolkningstal .

1940 1 630

1945 1 698

1950 1 770

1955 1 800

1960 1 961

1962 2 042

1963 2 142

K o m m u n t ä t o r t e n V å r s t a h a d e e n l i g t 1960 å r s f o l k r ä k n i n g 532 i n v å n a r e . D e n f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g efter n ä r i n g s g r e n e n l i g t 1950 o c h 1960 å r s f o l k r ä k n i n g a r u t g j o r d e : .lord- o. skogsbr. 269 163

Industri

Byggn. v.

93 134

60 93

Handel

Samfärds.

80 83

47 53

Förvaltn. service 152 128

Utpéndling 213 421

Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter

1957 5

1958 10

1959 16

1960 31

1961 7

1962 30

Är 1964 h a r S t o c k h o l m s s t a d i n k ö p t b e t y d a n d e m a r k a r e a l e r i k o m m u n e n framtida bostadsbebyggelse. • 27.

1963 48 för

Salems k o m m u n

S a l e m s k o m m u n h a r h i t t i l l s haft i h u v u d s a k v i l l a b e b y g g e l s e o c h v a r i t m e s t

in-

130 riktad mot Södertälje. I samarbete med Stockholms stad pågår emellertid f. n. planering för en omfattande utbyggnad med såväl flerfamiljshus som småhus. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: Är Befolkningstal .

1940 2 074

1945 2 186

1950 2 315

1955 2 390

1960 2 299

1962 2 496

1963 2 616

Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 185 126

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

205 213

75 98

207 156

62 51

Förvaltn. service 352 332

Utpendling 420 550

Bostadsbyggandet uppgick till: Är Antal lägenheter .

1957 1

C. Kommuner

1958 8

1959 2

i den inre förortskretsen

1960 18

i länsdelen

1961 152

av

1962 6

1963 36

Stor-Stockholm

28. Märsta kommun Utbyggnaden av Märsta — i anslutning till statsmakternas beslut i slutet av år 1957 om anläggandet av storflygplatsen Arlanda — har redan visat, att Märsta h a r förutsättningar att få ett väl utvecklat näringsliv och att erbjuda god service. Planeringen för Märsta syftar till en stadsbildning på 30—40 000 invånare. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal

1940 3 245

1945 3 434

1950 3 957

1955 4 635

1960 6 301

1962 8 632

1963 10 457

Tätorten Märsta hade enligt 1960 års folkräkning 2 882 och tätorten Bosersberg 915 invånare. Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 517 379

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

491 722

138 473

159 269

114 282

Förvaltn. service 239 471

Utpendling 233 966

Bostadsbyggandet uppgick till: År., , Antal lägenheter .

1957 81

1958 32

1959 208

1960 231

1961 399

1962 623

Aktionsprogrammet för bostadsbyggandet i Stor-Stockholm åren upptar en beräknad bostadsproduktion i Märsta av 4 000 lägenheter.

1963 601

1961—1965

29. Upplands-Väsby kommun Upplands-Väsby har i de centrala delarna ett par större industrier. Under senare år har emellertid allt flera arbetande i andra delar av Stor-Stockholm bosatt sig i kommunen.

«

131 Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal .

1940 4 780

1945 5 094

1950 6 202

1955 7 356

1960 8 820

1962 10 841

1963 11 690

Enligt 1960 års folkräkning hade tätorterna Upplands-Väsby 5 030, Odenslunda 1 545, Bollstanäs 576 och Lövenströmska 302 invånare. Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 406 255

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

1 201 1 662

271 467

321 435

193 263

Förvaltn. service 485 1 065

Utpendling 746 1 551

Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 20

1958 213

1959 72

1960 214

1961 511

1962 320

1963 369

Aktionsprogrammet för bostadsbyggandet i Stor-Stockholm åren 1961—1965 upptar en beräknad bostadsproduktion i Upplands-Väsby av 1 650 lägenheter.

30. Sollentuna köping Sollentuna köping har under senare år fått ett utökat antal arbetsplatser inom sina gränser, men huvuddelen av befolkningen har sina arbetsplatser närmare StörStockholms centrum. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal .

1940 13 512

1945 15 571

1950 18 497

1955 20 887

1960 25 182

1962 28 301

1963 31 060

Tätorten Sollentuna hade enligt 1960 års folkräkning 21 239 invånare. Av övriga tätorter hade Rotebro 2 579 och Viby 499 invånare. Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 200 154

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

2 506 3 408

991 1 248

1 907 2 039

956 1 122

Förvaltn. service 1 352 2 857

Utpendling 5 018 7 618

Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 407

1958 277

1959 355

1960 494

1961 226

1962 1 079

1963 1 078

Aktionsprogrammet för bostadsbyggandet i Stor-Stockholm åren 1961—1965 upptar en beräknad bostadsproduktion i Sollentuna av 3 950 lägenheter.

31. Täby köping Täby köping håller på att genomgå en kraftig omvandling med inriktning ocksi på uppbyggandet av ett stort regionalt centrum.

132 Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År . Befolkningstal.

1940 6 269

1945 7 643

1950 10 305

1955 13 053

1960 21456

1962 24 601

1963 26 121

Tätorten Roslags-Näsby hade enligt 1960 års folkräkning 21 727 och Täby station 1 852 invånare. Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 212 213

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

1 085 2 125

594 1 079

1 162 1 805

435 739

Förvaltn. service 1 003 3 249

Utpendling 2 749 6 551

Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 462

1958 493

1959 667

1960 1 260

1961 418

1962 768

Aktionsprogrammet för bostadsbyggandet i Stor-Stockholm åren upptar en beräknad bostadsproduktion i Täby av 5 500 lägenheter.

1963 438

1961—1965

32. Danderyds köping Under senare år har rätt betydande flerfamiljsområden och en centrumbildning byggts ut i köpingen. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal .

1940 6 052

1945 5 302

1950 7 523

1955 9 381

1960 11 627

1962 12 986

1963 13 794

Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 72 82

Industri

Byggn. v.

iandel

Samfärds.

711 1 118

398 481

871 1 027

314 386

Förvaltn service 890 2 082

Utpendling 2 043 3 603

Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 129

1958 203

1959 362

1960 76

1961 398

1962 110

1963 392

Aktionsprogrammet för bostadsbyggandet i Stor-Stockholm åren 1961—1965 upptar en beräknad bostadsproduktion i Danderyd av 1 500 lägenheter.

33. Djursholms stad Djursholms stad h a r behållit sin karaktär av villastad för Stockholms-arbetande. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal .

1940 6 139

1945 6 679

1950 7 369

1955 7 770

1960 7 386

1962 7 540

1963 7 544

Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde:

133 Jord- o. skogsbr. 85 59

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

360 469

218 203

816 557

193 179

Förvaltn. service 1 183 1311

Utpendling 1 301 1821

Bostadsbyggandet uppgick till: Ar Antal lägenheter .

1957 34

1958 54

1959 11

1960 12

1961 125

1962 41

A k t i o n s p r o g r a m m e t för b o s t a d s b y g g a n d e t i S t o r - S t o c k h o l m å r e n u p p t a r en b e r ä k n a d b o s t a d s p r o d u k t i o n i D j u r s h o l m av 230 l ä g e n h e t e r .

1963 20

1961—1965

34. Stocksunds köping K ö p i n g e n h a r h u v u d s a k l i g e n v i l l a b e b y g g e l s e för S t o c k h o l m s - a r b e t a n d e . Befolkningsutvecklingen u n d e r senare tid framgår av följande u p p s t ä l l n i n g : År Befolkningstal .

1940 3 000

1945 4 218

1950 5 073

1955 5 189

1960 4 992

1962 5 099

1963 4 936

Den f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g efter n ä r i n g s g r e n enligt 1950 o c h 1960 å r s f o l k r ä k n i n g a r u t g j o r d e : Jord- o. skogsbr. 21 30

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

285 362

127 132

592 438

143 153

Förvaltn. service 849 928

Utpendling 1 338 1 622

Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 9

1958 4

1959 2

1960 4

1961 34

1962 31

Aktionsprogrammet för bostadsbyggandet i Stor-Stockholm åren u p p t a r en b e r ä k n a d b o s t a d s p r o d u k t i o n i S t o c k s u n d a v 300 l ä g e n h e t e r .

1963 2

1961—1965

35. Järfälla k o m m u n J ä r f ä l l a k o m m u n ä r d e n m e s t e x p a n s i v a av f ö r o r t s k o m m u n e r n a . J ä m s i d e s m e d ett o m f a t t a n d e b o s t a d s b y g g a n d e h a r i k o m m u n e n o c k s å b e r e t t s u t r y m m e för många nya arbetsplatser. Befolkningsutvecklingen u n d e r senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal .

1940 3 668

1945 4 338

1950 7 289

1955 11 745

1960 19 212

1962 26 591

1963 30 745

T ä t o r t e n J a k o b s b e r g h a d e e n l i g t 1960 å r s f o l k r ä k n i n g 8 475 i n v å n a r e . Av ö v r i g a t ä t o r t e r h a d e K a l h ä l l 5 214 o c h S t a k e t 511 i n v å n a r e . Den f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g efter n ä r i n g s g r e n e n l i g t 1950 o c h 1960 å r s f o l k r ä k n i n g a r u t g j o r d e : Jord- o. skogsbr. 331 290

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

1 522 3 486

333 1 032

512 1 167

251 734

Förvaltn. service 506 1 903

Utpendling 1 480 5 516

134 Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 236

1958 383

1961 1 181

1963 1013

1962 1 559

A k t i o n s p r o g r a m m e t för b o s t a d s b y g g a n d e t i S t o r - S t o c k h o l m å r e n u p p t a r en b e r ä k n a d b o s t a d s p r o d u k t i o n i J ä r f ä l l a av 7 500 l ä g e n h e t e r .

1961—1965

36. Sundbybergs stad S u n d b y b e r g s stad är väl försörjd m e d i n d u s t r i a r b e t s p l a t s e r . B o s t a d s p r o d u k t i o n e n får i h u v u d s a k s k e p å d e i n o m s t a d e n s g r ä n s e r b e l ä g n a d e l a r a v J ä r v a f ä l t e t , s o m e f t e r h a n d k a n stå till f ö r f o g a n d e . B e f o l k n i n g s u t v e c k l i n g e n u n d e r s e n a r e t i d f r a m g å r av f ö l j a n d e u p p s t ä l l n i n g : År Befolkningstal .

1940 11 044

1945 14 032

1950 24 603

1955 26 082

1960 27 059

1962 27 366

1963 27 393

D e n f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g efter n ä r i n g s g r e n e n l i g t o c h 1960 å r s f o l k r ä k n i n g a r u t g j o r d e : Jord- o. skogsbr. 61 75

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

5 464 6 270

912 1 002

2 249 2 189

1 491 1 363

Förvaltn. service 1 817 3 083

1950 Utpendling 6 401 9 296

Bostadsbyggandet u p p g i c k till: År Antal lägenheter .

1957 223

1958 335

1959 264

1960 240

1961 39

1962 334

1963 294

A k t i o n s p r o g r a m m e t för b o s t a d s b y g g a n d e t i S t o r - S t o c k h o l m å r e n 1 9 6 1 — 1 9 6 5 u p p t a r en b e r ä k n a d b o s t a d s p r o d u k t i o n i S u n d b y b e r g av 3 200 l ä g e n h e t e r .

3 7 . Solna stad S o l n a s t a d ä r d e n b e f o l k n i n g s m ä s s i g t s t ö r s t a av f ö r o r t s k o m m u n e r n a . I n o m s t a d e n h a r p l a n e r a t s för en o m f a t t a n d e s a n e r i n g av ä l d r e s t a d s d e l a r o c h för u t b y g g n a d av nya b o s t a d s o m r å d e n . B e f o l k n i n g s u t v e c k l i n g e n u n d e r s e n a r e t i d f r a m g å r av f ö l j a n d e u p p s t ä l l n i n g : År Befolkningstal.

1940 26 916

1945 33 373

1950 37 063

1955 44 303

1960 51094

1962 53 739

1963 54 291

D e n f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g efter n ä r i n g s g r e n e n l i g t o c h 1960 å r s f o l k r ä k n i n g a r u t g j o r d e : Jord- o. skogsbr. 131 209

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

5 485 7 689

1415 1 883

4 211 4 518

2 321 2 853

Förvaltn. service 4 390 8 345

1950 Utpendling 10 076 15 672

Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 864

1958 460

1959 768

1960 1 435

1961 669

1962 994

1963 605

135 Aktionsprogrammet för bostadsbyggandet i Stor-Stockholm åren upptar en beräknad bostadsproduktion i Solna av 9 200 lägenheter.

1961—1965

38. Lidingö stad Lidingö stad h a r under senare tid fått en rätt stor bebyggelse av flerfamiljshus inom nyutbyggda stadsdelar. Lösningen av frågan om en ny bro till Lidingö och tunnelbanegrenen till Ropsten torde komma att påverka stadens utbyggnad. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal.

1940 11334

1945 14 341

1950 20 414

1955 24 338

1960 29 424

1962 32 004

1963 32 956

Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 124 101

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

2 507 3 630

757 963

2 169 2 424

666 828

Förvaltn. service 2 324 4 565

Utpendling 3 771 6 990

Bostadsbyggandet uppgick till: Ar.. Antal lägenheter .

1957 192

1958 413

1959 360

1960 695

1961 658

1962 496

Aktionsprogrammet för bostadsbyggandet i Stor-Stockholm åren upptar en beräknad bostadsproduktion i Lidingö av 2 650 lägenheter.

1963 339

1961—1965

39. Nacka stad Nacka stad har god försörjning med industriarbetsplatser. Under senare tid har rätt stora stadsdelar byggts med flerfamiljshus. Planeringen omfattar en stor ny sådan stadsdel i den södra delen av staden. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal.

1940 10 112

1945 11603

1950 15 489

1955 18 269

1960 20 740

1962 22 542

1963 23 026

Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 109 108

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

3 122 4 614

562 729

1 441 1 500

611 649

Förvaltn. service 1 109 2 153

Utpendling 3 093 4 794

Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 420

1958 198

1959 305

1960 186

1961 516

1962 327

1963 142

Aktionsprogrammet för bostadsbyggandet i Stor-Stockholm åren 1961—1965 upptar en beräknad bostadsproduktion i Nacka stad av 6 350 lägenheter.

136 40. Boo kommun Boo kommun har haft en ganska ringa utbyggnad. Främst är detta en följd av att frågorna om vattenförsörjning och avloppsrening inte varit lösta och att utbyggnaden av den s. k. Värmdövägen fördröjts. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal.

1940 2 965

1945 3 952

1950 5 550

1955 5 911

1960 6 674

1962 7090

1*53 7 318

Enligt 1960 års folkräkning hade tätorterna Björknäs o 510 och Kummelnäs 574 invånare. Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar: Jord- o. skogsbr. 77 53

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

884 1 192

355 488

524 497

313 306

Förvaltn. service 287 622

Utpendling 1 312 2 205

Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 91

1958 65

1959 85

1960 11

1961 12

1962 131

1963 106

Aktionsprogrammet för bostadsbyggandet i Stor-Stockholm 1961—1965 upptar en beräknad bostadsproduktion i Boo av 1 100 lägenheter under femårsperioden.

41. Saltsjöbadens köping Saltsjöbadens köping har tidigare helt varit en villastad. Numera produceras också en del flerfamiljshus i köpingen. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal .

1940 3 391

1945 3 750

1950 4 579

1955 5 041

1960 5 311

1962 5 696

1963 5 994

Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 36 27

Industri

Byggn. v.

indel

Samfärds.

379 452

151 147

599 366

216 210

Förvaltn service 610 972

Utpendling 827 1 159

Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 15

1958 33

1959 21

1960 21

1961 135

1962 90

1963 85

Aktionsprogrammet för bostadsbyggandet i Stor-Stockholm åren 1961—1965 upptar en beräknad bostadsproduktion i Saltsjöbaden av 1 000 lägenheter.

42. Tyresö kommun Tyresö kommun har under senare år haft en omfattande produktion av flerfamiljshus inom nya tätbebyggelseområden.

137 B e f o l k n i n g s u t v e c k l i n g e n u n d e r s e n a r e t i d f r a m g å r av f ö l j a n d e År Befolkningstal .

1940 1 924

1945 2 383

1950 3 216

1955 3 761

1960 5 988

uppställning: 1962 9 955

1963 11 514

D e n f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g efter n ä r i n g s g r e n e n l i g t 1950 o c h 1960 å r s f o l k r ä k n i n g a r u t g j o r d e : Jord- o. skogsbr. 82 53

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

410 911

206 472

352 493

175 268

Förvaltn. service 158 560

Utpendling 852 2 048

Bostadsbyggandet uppgick till: Ar

1957 70

Antal lägenheter .

1958 178

1959 137

1960 120

1961 682

1962 578

A k t i o n s p r o g r a m m e t för b o s t a d s b y g g a n d e t i S t o r - S t o c k h o l m å r e n u p p t a r en b e r ä k n a d b o s t a d s p r o d u k t i o n i T y r e s ö av 3 250 l ä g e n h e t e r .

1963 477

1961—1965

4 3 . Österhaninge k o m m u n Österhaninge k o m m u n h a r en omfattande p r o d u k t i o n av flerfamiljshus. K o m m u nen h a r också de senaste å r e n tillförts en del i n d u s t r i a r b e t s p l a t s e r . B e f o l k n i n g s u t v e c k l i n g e n u n d e r s e n a r e t i d f r a m g å r av f ö l j a n d e u p p s t ä l l n i n g : Ar

1940 4 421

:

Befolkningstal .

1945 4 866

1950 5 763

1955 6 545

1960 9 385

1962 11 291

1963 12 894

D e n f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g efter n ä r i n g s g r e n enligt 1950 o c h 1960 å r s f o l k r ä k n i n g a r u t g j o r d e : Jord- o. skogsbr. 462 275

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

662 1 053

287 557

406 623

297 439

Förvaltn. service 328 1 038

Utpendling 795 2 390

Bostadsproduktionen uppgick till: k* \ n t a l lägenheter .

1957 213

1958 197

1959 132

1960 347

1961 341

1962 419

1963 550

A k t i o n s p r o g r a m m e t för b o s t a d s b y g g a n d e t i S t o r - S t o c k h o l m å r e n 1961—1965 -ipptar en b e r ä k n a d b o s t a d s p r o d u k t i o n i Ö s t e r h a n i n g e a v 4 000 l ä g e n h e t e r .

4 4 . Huddinge k o m m u n H u d d i n g e k o m m u n h a r e n f o r t g å e n d e u t b y g g n a d av n y a t ä t o r t s o m r å d e n . Även en del i n d u s t r i a r b e t s p l a t s e r h a r tillförts k o m m u n e n . B e f o l k n i n g s u t v e c k l i n g e n u n d e r s e n a r e t i d f r a m g å r av f ö l j a n d e u p p s t ä l l n i n g : Är

Befolkningstal.

1940 14 344

1945 16 860

1950 21077

1955 23 631

;

1960 29 490

1962 35 727

1963 37 731

D e n f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g efter n ä r i n g s g r e n e n l i g t 1950 o c h 1960 å r s f o l k r ä k n i n g a r u t g j o r d e :

138 Jord- o. skogsbr. 264 213

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

3 493 4 697

1 338 1 941

2 080 2 582

1 097 1 364

Förvaltn. service 1 299 2 983

Utpendling 6 621 10 128

Bostadsbyggandet uppgick till: Är Antal lägenheter .

1957 392

1958 237

1959 280

1960 1 083

1961 1 552

1962 958

1963 545

Aktionsprogrammet för bostadsbyggandet i Stor-Stockholm åren 1961—1965 upptar en beräknad bostadsproduktion i Huddinge av 8 200 lägenheter.

45. Botkyrka kommun Botkyrka kommun h a r en rätt omfattande utbyggnad av tätortsområden. Den har också tillförts nya industriarbetsplatser. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: Ar Befolkningstal.

1940 5 391

1945 5 994

1950 7 187

1955 8 160

1960 11744

1962 13 920

1963 14 664

Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 257 138

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

1 215 2 109

330 566

534 716

264 367

Förvaltn. service 715 1 381

Utpendling 1 224 2 938

Bostadsbyggandet uppgick till: Ar Antal lägenheter .

1957 237

1958 357

1959 193

1960 308

1961 458

1962 327

1963 397

Aktionsprogrammet för bostadsbyggandet i Stor-Stockholm åren 1961—1965 upptar en beräknad bostadsproduktion i Botkyrka av 2 800 lägenheter.

D . övriga

kommuner

46. Djurö kommun Djurö är en typisk skärgårdskommun. Huvudöarna Djurö—Vidö är sedan ett par år förbundna med fastlandet genom en bro. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal

1940 2 033

1945 2 052

1950 1 808

1955 1 761

1960 1 526

1962 1 459

1963 1 390

Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 357 160

Industri 49 68

Byggn. v. 71 102

Handel 53 43

Samfärds. 79 76

Bostadsbyggandet har inte varit av nämnvärd omfattning.

Förvaltn. service 60 71

IJtpendlii 6 79

139 47. Nynäshamns stad Nynäshamns stad h a r en arbetsmarknad som domineras av ett par större industriföretag. Staden är också utgångshamn för Gotlandstrafiken. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal .

1940 5 444

1945 6 883

1950 7 901

1955 8 376

1960 9 411

1962 9 826

1963 10 199

Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 69

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

Utpendling

304 Förvaltn. service 414

2 094

2 316

98 Bostadsbyggandet uppgick till: Å

r 1957 Antal lägenheter . 12 48. Ösmo kommun

1958 156

1959 137

1960 126

1961 204

1962 46

1963 148

ösmo kommun har under senare år fått en viss tätortsutveckling i stationssamhället ösmo. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal

1940 2 812

1945 2 482

1950 2 234

1955 2 275

1960 2 186

1962 2 263

1963 2 264

Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 382

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

Utpendling

113 Förvaltn. service 78

163 Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter

1957 7

1958 25

1959 3

1960 —

1961 89

1962 17

1963 30

49. Sorunda kommun Sorunda kommun har, trots förekomsten av ett medelstort industriföretag, närmast karaktär av jordbrukskommun. Befolkningsutvecklingen under senare tid framgår av följande uppställning: År Befolkningstal .

1940 2 502

1945 2 422

1950 3 128

1955 3 109

1960 2 791

1961 2 755

1962 2 710

1963 2 712

Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning efter näringsgren enligt 1950 och 1960 års folkräkningar utgjorde: Jord- o. skogsbr. 519 302

Industri

Byggn. v.

373 353

153 149

Handel 68 70

Samfärds. 46 43

Bostadsbyggandet har haft ganska ringa omfattning.

Förvaltn. service 95 148

Utpendling 57 247

140 50. Södertälje stad S ö d e r t ä l j e s t a d ä r en b e t y d a n d e r e g i o n t ä t o r t m e d v ä l u t v e c k l a d s e r v i c e o c h m e d stora och expanderande industriföretag. B e f o l k n i n g s u t v e c k l i n g e n u n d e r s e n a r e t i d f r a m g å r av f ö l j a n d e u p p s t ä l l n i n g : År 1940 Befolkningstal . 16 725

1945 20 916

1950 25 315

1955 28 641

1960 33 152

1962 39 782

1963 41 045

D e n f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g efter n ä r i n g s g r e n o c h 1960 å r s f o l k r ä k n i n g a r u t g j o r d e : Jord- o. skogsbr. 253 234

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

6 175 7 694

1019 1 383

1980 1 985

789 942

e n l i g t 1950

Förvaltn. service 1522 2 825

Utpendling 1032 2 205

Bostadsbyggandet uppgick till: Är.. Antal lägenheter .

1957 386

1958 431

1959 621

1960 601

1961 1 062

1962 709

1963 928

5 1 . Turinge k o m m u n T u r i n g e k o m m u n h a r en v i s s t ä t o r t s u t v e c k l i n g i i n d u s t r i o r t e n N y k v a r n . Befolkningsutvecklingen u n d e r senare tid framgår av följande u p p s t ä l l n i n g : År Befolkningstal .

1940 2 160

1945 2 143

1950 2 256

1955 2 382

1960 2 706

1962 2 900

1963 3 102

D e n f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g efter n ä r i n g s g r e n e n l i g t 1950 o c h 1960 å r s f o l k r ä k n i n g a r u t g j o r d e : Jord- o. skogsbr. 204 120

Industri

Byggn. v.

448 576

79 96

Handel

Samfärds.

83 75

42 51

Förvaltn. service 87 133

Utpendling 166 314

Bostadsbyggandet uppgick till: År . Antal lägenheter .

1957 1

1958 16

1959 37

1960 77

1961 5

1962 75

1963 52

5 2 . Järna k o m m u n J ä r n a k o m m u n h a r u n d e r s e n a r e å r fått en d e l i n d u s t r i e l l v e r k s a m h e t till sin huvudtätort, Järna samhälle. Befolkningsutvecklingen u n d e r senare tid framgår av följande u p p s t ä l l n i n g : År Befolkningstal .

1940 3 939

1945 3 866

1950 4 155

1955 4 427

1960 4 890

1962 5 231

1963 5 500

D e n f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g efter n ä r i n g s g r e n o c h 1960 å r s f o l k r ä k n i n g a r u t g j o r d e : Jord- o. skogsbr. 451 301

Industri

Byggn. v.

Handel

Samfärds.

512 659

191 216

148 188

112 94

e n l i g t 1950

Förvaltn. service 273 439

Utpendling 381 753

Bostadsbyggandet uppgick till: År Antal lägenheter .

1957 80

1958 31

1959 7* 75

L

1960 70 70

1961 82

1962 97

1963 79

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1964 1. Teknikerutbildning i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Del II. 2. Nordisk etterutdannelse i by- og regionplanlegging. 3. Nordiskt institut för elementarpartikelfysik. 4. Invaliditetsvurdering, erstatningsfastsettelse, tabellsystemer m. v. i yrkesskadetrydgene 1 Norden. 5. Nordiska rådets öresundskonferens den 13—15 april 1964.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Företagsinteckning. [10] Svensk namnbok 1964. [14] Utlåtande av Juristkommissionen i Wennerströmaffären. [15] Rapport uv parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären. [17] Lag om förvaltningsförfarandet. [27] Beräkning av pensionsreserv 1 pensionsstiftelse. [28] Skadestånd II. [31] Förtida tillträde, expropriationskostnad m. m. [32] Familjerättskommittén. Äktenskapsrätt I. Författningstext. [34] Äktenskapsrätt II. Motiv. [35] Sammanställning av remissyttranden över författningsutradningens förslag till ny författning. Del 3. Kap. 6 i förslaget till regeringsform. [38] Rapport och arbetsmaterial från arbetsgruppen för det kommunala sambandet juni 1964. [39] Rätten till arbetstagares uppfinningar. [49]

Finansdepartementet Värdesäkringskommittén 1. Indexlån. Del I. [1] 2. Indexlån. Del II. [2] Alkoholreklamen. [6] Statens skogar och skogsindustrier. [7] Kommunal ska^teutjämning. [19] Nytt skattesystem. [25] Koncernbidrag m. m. [29]

Ecklesiastikdepartementet 1958 års utredning kyrka-stat III. Religionsfrihet [13] IV. Historisk översikt. Kyrkobegrepp. [16] V. Kristendomsundervisningen. [30] Förbud mot utförsel av kulturföremål. [22] Skolans försörjning med lärare II. [44] Farmaceutisk utbildning och forskning. [48] Organisation av skolledningen i grundskolan. [53]

Jordbruksdepartementet Försvarsdepartementet Krigsmaktens förbandssjukvård. [20]

Socialdepartementet Socialpolitiska kommittén. 3. Bättre åldringsvård. [5] 4. Social omvårdnad av handikappade. [43] Arbetstidsförkortningens verkningar. [9] Behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna. [24]

Okat stöd till barnfamiljer. [36] Mentalsjukvårdslag. [40] 1962 års utredning ang. sjuksköterskeutbildningen I. Grundutbildningen. [45] II. Vissa grundläggande undersökningar. [46] Centrala rehabiliteringsberedningen 1. Samordnad rehabilitering. Del I. [50] 2. Samordnad rehabilitering. Del U. [51]

I960 års jordbruksutredning. 1. Kapitalutvecklingei i det svenska lantbruket. [8] 2. Lantbrukets struk turutveckUng. [37] 3. Organisationen av rationa liseringsverksamheten m. m. på jordbrukets skogsbrukets och trädgårdsnäringens område. [55 Älgfrågan. [11] Veterinärmedicinsk forskning och undervisning. Del II. [12] Kronhjortsreservat m. m. [23]

Handelsdepartementet Effektivare konsumtionsupplysning. [4] översättning av fördrag angående upprättandet a Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) oo tillhörande dokument. [18] översättning av viktigare följdförfattningar till för dragen angående Europeiska ekonomiska gemen skapen och Europeiska kol- och stålgemenskaper [33]

Kommunikationsdepartementet

Inrikesdepartementet

Bilskrotning. [21] Statens byggnadsbesparingsutredning 3. Offentliga byggnader. Ekonomiskt byggande. [26] Friluftslivet i Sverige. Del I. Utgångsläget och utvecklingstendenser. [47] Konsumentupplysning 1 televisionen. [54]

Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden. [3] Bostadsstöd för pensionärer. [41] Kommunal markpolitik. [42] Statslån till samfundslokaler. [52] Organisations- och samarbetsfrågor i Stockholmsorr rådet. [56]

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1964