Utredning angående revision av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

_2>. 0 . U STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1936:37

Jl'STITIEDEPAKTEMEMET

UTREDNING ANGÅENDE

REVISION AV BESTÄMMELSERNA OM TINGSHUSBYGGNADSSKYLDIGHETEN VERKSTÄLLD ÅV INOM JUSTITIEDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA

S

T

O

C 1 9

K

H

O

6 L

M

Statens offentliga utredningar 1936 K r o n o l o g i s k

1. B e t ö n k a n d e n 1 r ö r a n d e serafimerlasarettets ekonomi s a m t 2 rörande lasarettets ställning och verksamhet. Haeggström. 187 s. K. 2. Förslag till konventlon mellan Sverige och Schweiz om e r k ä n n a n d e och verkställighet a v domar och skiljedomar m . m . Norstedt. 55 s. II. 3. B e t ä n k a n d e med förslog om vissa föreskrifter beträffande konsumtionsmjölk. Marcus. 68 s. J o . 4. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om behandling av förbrytare, hemfallna å t alkoholmissbruk, m . m . Marcus. 56 s. J u . .5. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående revision a v lagstiftningen rörande tillverkning, beskattning och försäljning a v m a l t d r y c k e r . Marcus. 397 s. Fi. 6. U t r e d n i n g m e d förslag rörande bidrag å t barn till änkor och vissa invalider s a m t å t föräldralösa barn. Beckman. 93 s. S. 7. Socialiseringsproblemet. Allmänna synpunkter. Tiden, viij, 99 s. Fi. 8. U r socialiseringens »europeiska» Idékrets. Tiden, viij, 210 s. Fi. 9. Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 1. Tiden, i v , 206 s. Fi. 10. Statligt kaffcmonopol. Marcus. 192 s. Fi. 11. Förslag till psalmbok för svenska k y r k a n . Uppsala, Almqvist & Wiksell. 58», 319 s. F . 12. B e t ä n k a n d e angående förlossningsvården och barnmorskeväsendet s a m t förebyggande mödra- och b a r n a v å r d . Norstedt. 120 s. S. 13. B e t ä n k a n d e angående familjebeskattningen. Marcus. 147 8. Fi. 14. B e t ä n k a n d e angående dels planmässigt sparande och dels statliga bosättningslån. Norstedt. 55 s. S. 15. B e t ä n k a n d e angående moderskapspenning och mödrahjälp. N o r s t e d t . 78 s. S. 16. U t r e d n i n g rörande förhållandet mellan land- och sjötrafikmedel. H x g g s t r ö m . 183 s. K. 17. Förslag till lag o m ändring i vissa delar a v sjölagen m . m . Norstedt, viij, 418 s. J u . 18. Undersökningar rörande det samlade s k a t t e t r y c k e t i Sverige ocli u t l a n d e t . Marcus, viij, 308 s. Fi. 19. B e t ä n k a n d e med förslag till lagstiftning angående skyddsskogar m. m . Marcus. 172 s. 1 karta. J o . 20. B e t ä n k a n d e m e d förslag i anledning a v verkställd granskning a v 1932 å r s trafikutrednings förslag till förordning angående allmän automobiltrafik. Hacggström. 54 s. K. 2 1 . Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1935. Marcus. 274 s. 1 k a r t a . S. 22. Den svenska sjöfartsnäringen. Statistisk-ekonomisk undersökning. Norstedt. 111 s. II.

f ö r t e c k n i n g

2 3 . B e t ä n k a n d e angående åtgärder för avhjälpande aj de inom vissa delar a v N o r r b o t t e n s läns lapprnarj yppade missförhållanden s a m t rörande de kostnj| der som d ä r a v kunde föranledas m. m . Luleåj Länstryckeriet. 318 s. 1 bilaga. S. 24. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om internationell rättsförhållanden rörande a r v , testamente och b d utredning m. m . Norstedt. 62 s. Ju. 25. B e t ä n k a n d e m e d förslag till l a g angående ändrinj i vissa delar a v lagen den 29 juni 1923 ( n r 28a om sparbanker m. m . Marcus. 163 s. Fi. 26. Sociala jordutredningens betänkande med förslaj till revision a v lagstiftningen angående avstyckninj m . ni. Marcus. 79 s. J o . 2 7 . Angående kontrollen över elektriska starkströmsaq läggningar. Hzcggströin. 185 s. II. 2 8 . Kyrkogodset i Skåne, H a l l a n d och Blekinge u u d ä dansk tid. Marcus, x x x j , 405 s. F . 29. B e t ä n k a n d e om socialstyrelsens organisation. Beck] m a n . 151 s. S. 30. B e t ä n k a n d e med förslag till lagstiftning angåenöj skogar å städer och enskilda tillhöriga flygsand! fält i Hallands län. Marcus. 108 s. J o . 31. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag angåend] åtgärder för särskild undervisning och utbildninl a v psykiskt efterblivna i barn- och ungdomsåren Haeggström. 164 s. F . 32. Svensk arbetslöshetspolitik åren 1914—1935. N o J stedt. 122 s. S. 33. Förslag till vissa ändringar i kungl. byggnadsstjl relsens normalförslag till gatukostnadsbestämmelsq enligt 49 § stadsplanelagen. Marcus. 7 s. K. 34. Utredning rörande de svenska universitets- ocl högskolestudenternas sociala och ekonomiska f ö | hållanden. A v S. Wicksell och T. Larsson. Bilag till betänkande med undersökningar och förslag] anledning a v tillströmningen till de intellektuell! yrkena. Lund, Ohlsson, i j , 381 s. F . 35. Promemoria angående ändring a v bestämmclsernj rörande kommunernas underställningsfria låncrätl Marcus. 38 s. Fi. 30. Psalmbok för svenska k y r k a n . Förslag avgivet äm 29 febr. 1930, överarbetat a v inom ecklesiastik: d e p a r t e m e n t e t tillkallade sakkunniga. Uppsalj Almqvist & Wiksell. xxiv, 98 s. F. 37. Utredning angående revision a v Destämmoleetfll om tingshusbyggnadsskyldighcten. Norstedt. Bi j Ju.

A n m . Om särskild t r y c k o r t ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsJS bokstäverna till d e t departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars y t t r e anordnirii (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1936:37

JUSTITIEDEPARTEMENTET

UTREDNING ANGÅENDE

REVISION AV BESTÄMMELSERNA OM TINGSHUSBYGGNADSSKYLDIGHETEN VERKSTÄLLD AV INOM JUSTITIEDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1936 KTJNGL. BOKTRYCKERIET.

P . A. NORSTEDT & SÖNER

Till

KONUNGEN.

Genom beslut den 30 juni 1936 har Kungl. Maj:t uppdragit åt justitierådet Sven Bellinder och byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Ernst Leche att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet verkställa utredning

4 angående revision av gällande bestämmelser om tingshusbyggnadsskyldigheten. Såsom sekreterare åt de sakkunniga har tjänstgjort e. o. hovrättsfiskalen Bengt Lassen. Sedan de sakkunniga numera slutfört sitt uppdrag, få de härmed i underdånighet överlämna härvid fogade utredning jämte förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldighet och till lag om tingshusbyggnadsdistrikt.

Under dånigst SVEN BELLINDER.

ERNST LEGHE. Bengt

Stockholm den 17 september 1936.

Lassen.

I. Gällande bestämmelser och praxis beträffande organisationen. I fråga om häradsrätternas domstolslokaler gälla fortfarande de ursprungliga bestämmelserna härutinnan i 1734 års lag. Enligt 2 6 k a p . 4 § b y g g n i n g a b a l k e n ankommer det på varje härad att bygga och underhålla 'tingsbyggning', vilken skall innehålla 'en stuva så stor, som tarvas, och två kamrar'. Enligt samma lagrum skall vid vart tingsställe även finnas ett fängelse, 'där missgärningsmän må i förvar hållas'. Vidare är i 2 k a p . 7 § r ä t t e g å n g s b a l k e n föreskrivet, att å varje tingsställe skall finnas en 'häradskista' för förvaring av 'häradets insegel, riksdags beslut, allmänna stadgar, och de handlingar, som häradet angå' ävensom 'häradets lott i sakören'. Den i dessa lagrum fastslagna skyldigheten att bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse samt att anordna häradsarkiv plägar sammanfattas under benämningen tingshusbyggnadsskyldigheten. Häradsorganisationen. Då numera icke häradet utan tingslaget är jurisdiktionsenhet på landsbygden, lär 26 kap. 4 § byggningabalken böra så förstås, att tingshusbyggnadsskyldigheten åvilar tingslaget. De häradet (tingslaget) åvilande uppgifterna voro tidigare flera. Sålunda hade häradet att utgöra åtskilliga allmänna besvär såsom den i 28 kap. 2 § byggningabalken stadgade skyldigheten att bygga och underhålla gästgivaregård ävensom åliggandet jämlikt 25 kap. samma balk att bygga och underhålla lands- och häradsvägar samt broar, upprätta milstolpar m. m. Därjämte hade häradsmenigheten vård och tillsyn över allmänningar och fisken, av vilkas avkastning häradena hade sina viktigaste inkomster. Dessutom åtnjöto häradena andel i sakören m. m. Så småningom befriades häradena från de flesta av sina åligganden antingen därigenom att ifrågavarande besvär upphörde eller genom att åliggandena övertogos av staten eller överflyttades på särskilt tillskapade specialkommuner. Av alla de särskilda åliggandena har i huvudsak endast tingshusbyggnadsskyldigheten kommit att kvarstå. Olika meningar hava yppats, huruvida tingslaget är att betrakta såsom en särskild kommunal enhet. Den förhärskande åsikten torde vara, att så icke är förhållandet. Tingshusbyggnadsskyldigheten är ett åliggande av allmänt besvärs natur som åvilar tingslagets menighet. Av denna anledning och då menigheten, i förevarande egenskap vanligen benämnd de tingshusbyggnadsskyldiga, saknat en i lag bestämd organisation för besluts fattande, h a r

beslutanderätten i frågor, som hava avseende å tingshusbyggnadsskyldigheten, sedan gammalt tillhört länsstyrelsen. Denna regel finnes fastslagen i § 23 instruktionen den 12 april 1918 (nr 198) för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän, enligt vilket stadgande det tillhör länsstyrelsen att pröva och avgöra frågor angående åliggandet att på landet anskaffa och underhålla allmänna byggnader med tillhörande inventarier. Besvär över länsstyrelsens beslut i tingshusbyggnadsfrågor handläggas av regeringsrätten jämlikt 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. De tingshusbyggnadsskyldiga hava sålunda principiellt ingen beslutanderätt i frågor, som avse tingshusbyggnadsskyldigheten, men väl rätt att bliva hörda. De tingshusbyggnadsskyldigas mening har länsstyrelsen jämlikt § 59 landshövdingeinstruktionen att inhämta vid sammanträde med de byggnadsskyldiga inför länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens förordnande, inför vederbörande häradsrätt. Vid dylik sammankomst äga såväl enskilda tingshusbyggnadsskyldiga som kommunvis valda ombud att infinna sig och yttra sin mening. Dylika kommunombud skola jämlikt 9 § lagen om kommunalstyrelse på landet den 6 juni 1930 (nr 251) väljas av kommunalfullmäktige, där sådana finnas, samt eljest av kommunalstämma. Jämlikt en kungörelse den 22 juli 1875 (nr 58 s. 1) åligger det domhavanden, då menighet skall i hushållsmål av allmän beskaffenhet kallas till sammanträde inför häradsrätt, att om sammanträdet underrätta vederbörande kommunalstämmas ordförande så tidigt, att ombud för menigheten må kunna i behörig ordning utses. Finnas kommunalfullmäktige i socknen, bör tydligen underrättelsen meddelas fullmäktiges ordförande. Skall sammankomsten äga rum inför länsstyrelsen, vilket sällan förekommer, har länsstyrelsen att själv ombesörja att underrättelser tillställas ordförandena i vederbörande valkorporationer. För de tingshusbyggnadsskyldigas sammanträden saknas i övrigt bestämmelser. Att inga regler givits rörande sättet för besluts fattande, verkställighet eller överklagande är dock förklarligt, eftersom de tingshusbyggnadsskyldiga, enligt vad ovan sagts, icke tillagts någon beslutanderätt. Den bild praxis ger av förhållandena motsvarar emellertid ingalunda vad som formellt gäller. Sålunda har det sedan länge ansetts, att de tingshusbyggnadsskyldiga kunna fatta beslut i sina angelägenheter, om de äro eniga. Länsstyrelsens principiella bestämmanderätt har i och med erkännandet av de tingshusbyggnadsskyldigas egen beslutanderätt övergått till en rätt att pröva de tingshusbyggnadsskyldigas beslut samt därå meddela eller vägra fastställelse. Emellertid har utvecklingen gått ännu längre. Sålunda förekommer det på åtskilliga håll, att de tingshusbyggnadsskyldiga avgöra sina angelägenheter, såväl val som debiteringsfrågor o. dyl., genom majoritetsbeslut. Då besvär endast undantagsvis anföras och de tingshusbyggnadsskyldiga i åtskilliga fall helt undandraga sig länsstyrelsens medverkan genom att underlåta att underställa besluten samt länsstyrelserna således icke bliva i tillfälle att pröva beslutens laglighet, har den uppfattningen mer och mer

7 stadgat sig, att dylika majoritetsbeslut äro bindande för samtliga tingshusbyggnadsskyldiga. Av verkställd undersökning huru de tingshusbyggnadsskyldigas organisation är anordnad i de olika tingslagen framgår bland annat följande. Stämma med de tingshusbyggnadsskyldiga hålles vanligen en gång årligen inför häradsrätten eller domhavanden, någon gång inför en landsfiskal. Endast i fem tingslag synes stämma hållas två eller flera gånger årligen. Det förekommer även, att stämma endast hålles 'vid behov' eller 'då anmärkning mot förvaltningen framställts'. I de tingslag, där stämmans enda funktion är att välja styrelse, är dennas mandattid avgörande för hur ofta stämman regelbundet sammanträder. I ett övervägande antal fall tillstädeskomma vid stämma endast ombud för tingslagets kommuner. I åtminstone 20 tingslag utse kommunerna ombud i viss relation till invånarantalet, i de övriga regelmässigt ett ombud för var kommun. Endast i några enstaka tingslag synas kommunerna hava ansetts berättigade att välja så många ombud de vilja, därvid likväl samtidigt varje ombud tillerkänts en röst. Röstberäkning efter huvudtalet är regel, då ombudens antal är proportionellt mot kommunernas invånarantal. Dylik röstberäkning förekommer även i åtskilliga av de tingslag, där varje kommun representeras av ett ombud. En vanlig röstberäkning i sistnämnda tingslag är eljest efter antalet skattekronor, som varje ombud representerar, eller efter folkmängden, eventuellt antalet röstberättigade, i kommunerna. Såsom verkställande och förvaltande organ finnes i åtminstone 122 tingslag av samtliga 183 särskild tingshusstyrelse (direktion, häradsstyrelse, kommitté, ekonomideputerade, tings- och fånghusnämnd etc.), vald av de tingshusbyggnadsskyldiga på stämma eller bestående av ombud för kommunerna. Stundom fungerar häradsnämnden såsom styrelse. I styrelsen har häradshövdingen merendels säte men stämma som regel endast vid i övrigt lika röster. Ledamöterna äro valda antingen på livstid eller tillsvidare eller också för viss tid, minst ett, högst fem år. I flera fall har, antingen på grund av hävd eller efter särskilda beslut av de tingshusbyggnadsskyldiga, styrelsen i huvudsak trätt i stället för tingshusstämman och erhållit de tingshusbyggnadsskyldigas beslutanderätt överlåten på sig. Stundom har denna överlåtelse varit fullständig, någon gång hava emellertid undantagits frågor, som avse nybyggnad eller därmed i betydenhet jämförlig nybyggnad eller reparation. Särskilda funktioner inom styrelsen handhavas av kassaförvaltare, sekreterare eller vice värd för tingshuset. Stundom har till fullgörande av dessa uppgifter utsetts person utanför styrelsen. Till kassaförvaltare, sekreterare o. s. v. utgår ofta årligt, av de tingshusbyggnadsskyldiga fastställt arvode. Där särskild tingshusstyrelse saknas, handhavas motsvarande funktioner av tingshusföreståndare (tingshusbestyrare, tingshusvicevärd) eller syssloman (i åtminstone 25 tingslag), av häradsrätten, häradshövdingen eller kommunal myndighet. I åtminstone 63 tingslag hava de tingshusbyggnadsskyldiga med insikt om

8 den ofullständiga och otillfredsställande regleringen i lag av hithörande frågor antagit reglementen eller stadgar. Två domsagor, vardera bestående av ett tingslag, hava gemensamma stadgar. Stundom förekommer att, då i domsagor med mer än ett tingslag de tingshusbyggnadsskyldiga i det ena tingslaget för sig antagit stadgar, dessa tillämpas även i det eller de andra. Stadgarna hava i många fall ifråga om de tingshusbyggnadsskyldigas organisation och rätt att avgöra tingshusbyggnadsfrågor övergivit lagens ståndpunkt samt anslutit sig till den praxis, som utbildat sig. Sålunda pläga de innehålla, förutom regler för tillvägagångssättet vid sammanträden med de tingshusbyggnadsskyldiga, även föreskrift om att de byggnadsskyldiga å stämma, där de skola vara företrädda av på visst sätt utsedda ombud, äga att själva, eventuellt genom majoritetsbeslut, avgöra sina angelägenheter. Därjämte hava vanligen bestämmelser intagits om verkställande och förvaltande organ, uttaxering och revision. Ofta innehålla stadgarna även föreskrifter om tingshusbyggnadsskyldighetens innehåll. Givet är att stadgarna med avseende å fullständigheten kommit att förete en synnerligen skiftande bild. Fullständigast äro de 14 reglementen, vilka helt eller i huvudsak anslutit sig till det för Askims, Hisings och Sävedals domsagas tingshusbyggnadsskyldiga den 20 mars 1929 antagna reglementet (se Svensk Juristtidning 1929 s. 386 ff.). Utförliga reglementen, i allmänhet dock utan bestämmelser om tingshusbyggnadsskyldighetens omfattning, finnas dessutom i ytterligare 15 tingslag. I 27 tingslag innehålla stadgarna så gott som uteslutande bestämmelser för styrelsens verksamhet. Därvid är dock att märka, att i åtminstone 11 fall åt styrelsen uppdragits att helt eller i huvudsak utöva de tingshusbyggnadsskyldigas beslutanderätt eller åtminstone förutsatts, att styrelsen skall äga denna befogenhet. Å ett tiotal reglementen har fastställelse meddelats av länsstyrelse. Dylik fastställelse kan icke anses innebära, att en beslutanderätt, som icke förut tillkommit de tingshusbyggnadsskyldiga, men som enligt reglementet skall utövas av dessa eller något organ för dessa, övergått från länsstyrelsen till de byggnadsskyldiga eller deras organ. I detta sammanhang må anmärkas, att sedan de tingshusbyggnadsskyldiga i Askimsdomsagan hos Kungl. Maj:t anhållit om fastställelse å det av dem antagna reglementet, har Kungl. Maj:t genom beslut den 16 januari 1930 förklarat fastställelse lagligen icke kunna meddelas. En särställning ifråga om organisationen intaga de tingslag, vilka utgöras av en enda kommun. I Eslövs stad, vilken är den enda stadskommun i riket som ensam utgör tingslag, fungera stadsfullmäktige såsom de tingshusbyggnadsskyldigas beslutande organ samt drätselkammaren såsom verkställande. I de landskommuner, huvudsakligen norrländska, vilka ensamma utgöra tingslag, synas motsvarande funktioner regelmässigt fullgöras av kommunalfullmäktige respektive kommunalnämnd. Tingshusmedel och revision. I kostnaderna för uppförande och underhåll av tingshus och häradsfängelse deltaga jämlikt l a g e n d e n 5 j u n i

9 1 9 0 9 ( n r 5 5 s. 1) a n g å e n d e s k y l d i g h e t a t t d e l t a g a i k o s t n a d e n f ö r b y g g n a d o c h u n d e r h å l l av t i n g s h u s o c h här a d s f ä n g e l s e alla de, vilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder, efter de grunder, som för sådana utskylders utgörande i allmänhet äro stadgade. Den i enlighet med dessa bestämmelser uttagna avgiften — omväxlande benämnd tingshusskatt, tingshusavgift, tingshusmedel — utgör de tingshusbyggnadsskyldigas huvudsakliga inkomst. Bland inkomsterna märkas dessutom stundom ränteinkomster från kassor och fonder under de tingshusbyggnadsskyldigas disposition, hyror för bostadslägenheter i tingshus m. m. Till täckande av större utgifter av engångsnatur pläga de tingshusbyggnadsskyldiga upptaga lån. Ehuru närmare föreskrifter därom saknas, hava åtminstone under senare tid låneärenden ansetts böra underställas Kungl. Maj:ts prövning. För det samlade skattetrycket har tingshusavgiften en jämförelsevis underordnad betydelse. Enligt vad en av skatteutjämningsberedningen företagen undersökning utvisar utdebiterades år 1928 i hela riket tingshusmedel till ett sammanlagt belopp av 1'3 miljoner kronor. Enligt samma uppgifter översteg den beslutade utdebiteringen år 1929 endast i tre tingslag 50 öre per skattekrona (51, 53 resp. 69 öre) samt år 1930 i intet fall förstnämnda skattesats. I det övervägande antalet fall utgjorde den beslutade utdebiteringen sistnämnda båda år 10 öre per skattekrona eller mindre. Den år 1935 beslutade utdebiteringen växlade i de tingslag, från vilka uppgifter i förevarande hänseende varit för de sakkunniga tillgängliga, mellan 2 öre och 45 öre per skattekrona samt understeg i ungefär halva antalet tingslag 125 öre per skattekrona. Den närmare fördelningen av debiteringsdistrikten efter den ovannämnda år beslutade utdebiteringens storlek framgår av nedanstående tabell. I tabellen utgör i flertalet fall tingslaget debiteringsdistrikt. I ett antal tingslag har emellertid fastställts särskild utdebitering för delar av tingslaget (härad, socknar, f. d. tingslag), beroende på att särskilda utgifter endast åvila viss del av tingslaget eller att delarna deltaga i tingslagets utgifter efter olika grunder. Varje dylik del av tingslag är i tabellen upptagen såsom särskilt distrikt. U t d e b i t e r i n g Beslutad år Ej över 3 - 4 2

i

6 3 1

16 13 2

per

s k a t t e k r o n a .

6 - 7 8—9 10 11—15 16—20 21—25 2 6 - 3 0 31—40 41—50 Över 50

5 A n t a l 1929 , 1930 1935

ören

21 17 4

21 13 2

19 16 6

d e b i t e r i n g s d i s t r i k t . 36 38 10

27 24 11

15 13 9

8 6 5

4 4 3

3 3 1

3 1 1

Anm. Uppgifterna äro icke för något av åren fullständiga och avse för år 1935 endast de debiteringsdistrikt, i vilka tingshusskatten upptagits å kronodebetsedlarna. Under åren 1929 och 1930 har i några i tabellen ej medtagna distrikt utdebitering icke förekommit.

10 Jämlikt f ö r o r d n i n g e n d e n 3 0 j u n i 1 9 3 3 ( n r 4 6 2) o m d e b i t e r i n g o c h u p p b ö r d a v t i n g s h u s m e d e l har länsstyrelsen att på 1 därom framställd begäran ombesörja att av tingshusbyggnadsskyldiga till j uttaxering beslutade medel debiteras och indrivas i sammanhang med kro- ; noskatterna. Vilja de tingshusbyggnadsskyldiga påkalla länsstyrelsens bi- j trade i sådant hänseende, skall uppgift å det till uttaxering beslutade beloppet senast före den 1 september vara länsstyrelsen tillhanda. Ersätt- j ning för debiteringen skall utgå till debiteringsförrättaren med tre procent i å det belopp, som varje år debiterats, samt ersättning för uppbörden till statsverket med två procent å samma belopp. Detta av lagen anvisade uppbördssätt förekommer allenast i ett femtiotal tingslag. I de allra flesta tingslagen tillgår det däremot så, att det till uttaxering beslutade beloppet fördelas på de i tingslaget ingående kommunerna, vilka inleverera sin lott till tinghusstyrelsen eller kassaförvaltaren samt uttaga motsvarande summa av kommunmedlemmarna. I ett h ä r a d bestrides den på jordbruksfastigheterna belöpande andelen av tingshusskatten ur en av jordägarna bildad kassa (häradskassa). Om redovisning för uppbörd av tingshusmedel, som sker genom kronobetjänts försorg, hava föreskrifter meddelats i k u n g ö r e l s e n d e n 3 0 a p r i l 1 8 8 1 ( n r 17 s. 7) a n g å e n d e r e d o v i s n i n g f ö r u p p b ö r d av h ä r a d s m e d e l . Enligt denna kungörelse åligger det kronobetjänt, som verkställer uppbörd utav någon inom härad eller tingslag för dess gemensamma behov utgående avgift, att årligen å första rättegångsdagen av hösttinget till häradsrätten ingiva redogörelse för de av honom inom häradet eller tingslaget utdebiterade och uttagna medel av ifrågavarande beskaffenhet. Häradsrätten skall vid tinget utse tre revisorer för granskning av redogörelsen, vilka revisorer hava att inom två månader därefter avlämna berättelse över granskningen ävensom de av kronobetjänten avlämnade handlingarna till länsstyrelsen för kungörande i huvudsakliga delar av revisionsberättelsens innehåll och för vidtagande av de åtgärder i övrigt, vartill berättelsen kan giva anledning. De i 1881 års kungörelse givna reglerna om redovisning för uppbörd synas icke längre äga tillämpning. Även bestämmelserna om revision hava i stor utsträckning frångåtts. Revisorer för granskning av såväl uppbörd som de tingshusbyggnadsskyldigas medelsförvaltning i övrigt utses regelmässigt, antingen för varje år eller för längre tidsperioder. Revisorer väljas antingen av tingshusstämma, vilket torde vara vanligast, eller också av häradsrätten eller häradsnämnden. Det förekommer även, att förvaltningsberättelse och räkenskaper granskas av häradsrätten eller, där medelsförvaltningen handhaves av en syssloman, att tingshusstyrelsen fungerar som granskningsorgan. Av revisorerna avgiven revisionsberättelse avlämnas stundom till länsstyrelsen, som i vissa fall plägar intaga densamma i länskungörelserna.

11 II. Tingshusbyggnadsskyldighetens innehåll. Tingshus. Sedan genom övergångsbestämmelserna till lagen den 8 mars 1935 (nr 60) med vissa bestämmelser om häradsting vad i 26 kap. 4 § byggningabalken stadgats om tingsstad upphävts, finnes icke någon bestämmelse, som direkt angiver var tingshus skall vara beläget. Då emellertid Kungl. Maj:t jämlikt 1935 års lag äger att för varje tingslag bestämma tingsställe, där lagtima ting skola hållas, h a r Kungl. Maj:t därmed även tillagts befogenhet att bestämma plats för tingshus. I fråga om tingshus storlek och inredning finnas utöver det ålderdomliga stadgandet i 26 kap. 4 § byggningabalken inga föreskrifter givna i lag eller allmän författning. Sedan länge har stadgandet ansetts icke vara efter ordalydelsen tillämpligt. Den fortgående samhällsutvecklingen har kommit att ställa ökade krav på häradsrätternas domstolslokaler, varjämte vissa anordningar för de i rättskipningsarbetet deltagande personernas bekvämlighet kommit att anses såsom ingående i tingshusbyggnadsskyldigheten. Vad som i dessa delar vid varje särskild tidpunkt varit att anse såsom gällande rätt i fråga om omfattningen av de tingshusbyggnadsskyldigas åligganden har i största utstäckning bedömts med ledning av vad praktiska hänsyn fordrat och de tingshusbyggnadsskyldiga i allmänhet frivilligt åtagit sig. Frågan om tingshusbyggnadsskyldighetens omfattning har kommit under Kungl. Maj:ts omprövning bland annat på så sätt, att Kungl. Maj:t haft att avgöra besvär över länsstyrelses beslut i fråga om fastställande av ritningar till tingsbyggnad. Väl har Kungl. Maj:t därvid i ett icke alltför långt tillbaka liggande fall (Kungl. Maj:ts utslag den 9 september 1892) ej gjort någon ändring i kammarkollegiets beslut att — på besvär av en minoritet inom de tingshusbyggnadsskyldiga i Luggude domsaga över att länsstyrelsen resolverat, att ett tingshus skulle uppföras i huvudsaklig överensstämmelse med ett förslag, enligt vilket i tingshuset skulle inredas tolv rum — meddela återförvisningsbeslut med den motiveringen att tingshusbyggnaden, utförd i enlighet med den av länsstyrelsen fastställda ritningen, skulle komma att, vad inredningen beträffade, avvika från de i 26 kap. 4 § byggningabalken och 2 kap. 7 § rättegångsbalken i sådant avseende meddelade bestämmelser. Men senare har såväl denna praxis som därmed också lagens ord frångåtts, i det att Kungl. Maj:t, då besvär anförts över länsstyrelses beslut att fastställa ritningar till tingsbyggnad med större antal rum än lagen föreskriver, ej gjort ändring i dylika beslut. I fråga om omfattningen av de tingshusbyggnadsskyldigas åligganden beträffande tingshus inredning m. m. må nämnas, att Kungl. Maj:t i resolution den 5 november 1886 ålagt de tingshusbyggnadsskyldiga i Gotlands södra härad att förse två till domhavanden upplåtna rum med, förutom nödiga stolar och bord, jämväl en säng, en liggsoffa m. m. Vidare ålades de tings-

12 husbyggnadsskyldiga i Ölands norra mot genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 april 1862 (Naumans tidskrift 1864 sid. 193) att iståndsätta samt med tjänliga eldstäder och sängställen för tolv personer förse två passande rum åt nämnden eller ock genom nybyggnad anskaffa sådana rum samt bekosta ved till erforderlig uppvärmning av de till nämnden upplåtna rummen. I fråga om de tingshusbyggnadsskyldigas åligganden i nu förevarande avseende gentemot åklagarna märkes Kungl. Maj:ts resolution den 31 mars 1882, varigenom de tingshusbyggnadsskyldiga i Orusts och Tjörns h ä r a d förpliktades att med nödiga möbler och sängkläder förse länsmännens r u m i tingshuset samt att under den kalla årstiden hålla samma rum uppvärmt under de tider, då rummet av länsmännen begagnades för tjänstgöring vid tingen. Belysande i åtskilliga hänseenden är följande rättsfall. Länsmännen inom Malungs tingslag hade begärt kontant ersättning av de tingshusbyggnadsskyldiga för avsaknad av bostadsrum i tingshuset under tingen. Det upplystes, att i Kopparbergs län ej funnes något tingslag mer än Malungs, där de tingshusbyggnadsskyldiga ej bestode rum åt åklagarna å tingsplatsen. Länsstyrelsen biföll länsmännens talan samt förpliktade de tingshusbyggnadsskyldiga att intill dess lämplig bostad inom tingshuset eller i dess närhet blivit till tingslagets länsmän upplåten till en var av dem med undantag av en, som bodde vid tingsstället, årligen i ersättning för dylik bostad utgiva visst belopp. Sedan besvär anförts över länsstyrelsens utslag, yttrade kammarkollegiet i infordrat utlåtande, att den de tingshusbyggnadsskyldiga åliggande förpliktelsen att hålla tingshus syntes, ehuru uttrycklig föreskrift därom saknades, skäligen få anses omfatta även skyldighet att åt dem, som hade att vid tingssammanträdena fungera, tillhandahålla rum och inventarier i den utsträckning, som i och för tjänstgöringen vid tingen prövades erforderlig, eller ock att utgiva motsvarande ersättning. Kollegiet hänvisade därvid till Kungl. Maj:ts ovan återgivna beslut och resolutioner den 29 april 1862, den 31 mars 1882 och den 5 november 1886. Regeringsrätten fann ej skäl att ändra länsstyrelsens utslag. (Regeringsrättens årsbok 1912 sid. 342.) I vilken omfattning de tingshusbyggnadsskyldiga för närvarande å tingsställena tillhandahålla sovrum åt häradsrätternas ledamöter och övriga vid tingssammanträdena eller eljest i domsagorna tjänstgörande personer framgår utav en av de sakkunniga verkställd undersökning. Sovrum för häradshövdingen tillhandahålles å samtliga tingsställen, vilka icke sammanfalla med kansliort, med undantag av 11. Å de tingsställen, vilka äro belägna å kansliort, har däremot endast undantagsvis särskilt sådant rum anordnats. Behov därav föreligger sällan, enär häradshövdingen vanligen har bostad å tingshuset eller eljest å kansliorten. Å tingsställena utom kansliorten, tillsammans 96, tillhandahållas i 77 fall erforderliga sovrum åt rättsbildade biträden. I de domsagor, där kansliet är förlagt till tingsställe, vilket är förhållandet i 94 domsagor, tillhandahållas i 76 fall å tingshuset ett eller flera rum åt de rättsbildade biträdena. Dessa rum användas merendels av notarierna till bostad. De upplåtas vanligen helt avgiftsfritt. Stundom få emellertid notarierna själva bekosta städningen av rummen. Särskilda sovrum, antingen inrymda i tingshus eller särskilt förhyrda, fin-

13 nas även för nämndemän och åklagare å samtliga tingsställen med undantag av, vad nämndemännen angår, ungefär 60 och, beträffande åklagarna, cirka 70 tingsställen. De för nämnden avsedda utrymmena medgiva icke alltid sovplats för fulltaliga nämnder; dock torde oftast sovplats finnas för de nämndemän, vilka regelmässigt nödgas kvarstanna å tingsställena över natten. I ett ganska stort antal fall komma de för nämnden liksom för åklagarna avsedda sovrummen sällan eller aldrig till användning, emedan de förbättrade kommunikationerna gjort det möjligt för nämndemän och åklagare att övernatta i hemmen. En förutsättning härför är givetvis å de flesta håll, att tingssammanträdena pågå endast en dag, vilket under senare tid, då häradsrätternas allmänna sammanträden starkt ökats i antal, blivit allt vanligare. I de allra flesta fall, då sovrum saknas för nämnd och åklagare, föreligger av nu angivna orsaker intet behov därav. Erfordras likväl övernattning, utgår emellertid i ett tiotal tingslag kontant ersättning åt nämnden och i åtminstone 3 tingslag dylik ersättning jämväl åt åklagarna. I ett par tingslag utbetalas en årlig kontant ersättning till nämnden för mistad förmån av övernattningsrum, oberoende av huruvida övernattning plägar vara erforderlig eller icke. Kontant ersättning för mistade rumsförmåner utgår åtminstone i ett tingslag jämväl till rättsbildat biträde. I c i r k u l ä r d e n 12 f e b r u a r i 1 9 2 6 t i l l länsstyrelserna angående ny- e l l e r ombyggnad av t i n g s h u s har Kungl. Maj:t till förekommande av att tingshusbyggnadsskyldiga bliva belastade med kostnad för byggnadsarbeten, vilkas nytta med hänsyn till blivande, mera genomgripande förändringar på rättegångsväsendets område kan vara tvivelaktig, anbefallt länsstyrelserna, att då fråga uppkommer om nybyggnad eller ombyggnad av tingshus eller annan med ombyggnad jämförlig förändring av tingshus samt med nybyggnaden eller förändringen icke anses kunna tills vidare helt anstå, därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, varefter ärendet skall hos länsstyrelsen vila i avbidan på Kungl. Maj:ts prövning huruvida tingslagreglering bör äga rum. Häradsfängelse. Häradsfängelse användes huvudsakligen för förvaring av häktade personer, vilka rannsakas på häradets tingsställe. I de tingslag, där häradsrätten håller rannsakning med häktade på straffanstalt, erfordras likväl arrestlokaler å tingsstället för tillfällig förvaring av sådana personer, som under rättegången förklaras häktade. Därjämte förekommer att häradsfängelse användes som polisarrest. Verkställande av frihets- eller förvandlingsstraff sker icke i häradsfängelse. Genom k u n g ö r e l s e n d e n 13 o k t o b e r 1921 (nr 610) a n g å e n d e f a s t s t ä l l a n d e av r i t n i n g t i l l h ä r a d s - e l l e r s t a d s f ä n g e l s e har föreskrivits, att häradsfängelse ej må uppföras innan ritning därtill fastställts av fångvårdsstyrelsen och byggnadsstyrelsen gemensamt eller, vid olika meningar mellan ämbetsverken, av Kungl. Maj:t. Regler angående inredning och sanitära förhållanden i häradsfängelse samt om bespisning av fånge m. m. hava givits i k u n g ö r e l s e n d e n 4 m a j

14 1 9 3 4 ( n r 1 3 4) m e d v i s s a f ö r e s k r i f t e r a n g å e n d e förv a r i n g av p e r s o n e r i h ä r a d s - och s t a d s f ä n g e l s e r samt polisarrester. Häradsfängelse kan, jämlikt f ö r o r d n i n g e n d e n 20 novemb e r 1 8 4 5 ( n r 4 4 s. 1) a n g å e n d e g e m e n s a m m a rannsakningshäkten och tingsställen för särskilda 1. ä r a d e r, efter Kungl. Maj:ts förordnande vara gemensamt för flera tingslag. Vid sådant fängelse kan även anordnas gemensam tingsstad för tingslagen för rannsakning i brottmål, där häktad tilltalas för gärning, som han begått inom något av de tingslag, för vilket häktet är gemensamt. Förordningen synes numera sakna betydelse, såvitt angår anordnande av häradsfängelse. Anmärkas må även, att i enstaka fall kronan efter särskilda beslut av Kungl. Maj:t — med hänsyn till att häradsfängelse använts jämväl for förvaring av transportfångar — deltagit med de tingshusbyggnadsskyldiga i kostnaden för häradsfängelset. Kansli. En fråga, som jämförelsevis sent kommit under myndigheternas omprövning, är den, i vilken utsträckning tillhandahållandet av kanslilokaler, d. v. s. arbets- och expeditionslokaler åt häradshövdingen samt hans rättsbildade och icke rättsbildade biträden, ingår i tingshusbyggnadsskyldigheten. Så länge häradshövdingens skyldighet att hava mottagning for allmänheten var oreglerad samt arbetsbördan — och därmed även personaloch lokalbehovet — var mera begränsad, hade domsagokansliet en mera privat karaktär och var ofta förlagt till eller i anslutning till häradshövdingens bostad. Genom avgöranden av Kungl. Maj :t — antingen på besvär i anledning avlänsstyrelses beslut i fråga om fastställande av ritning till tingshus, däri utrymme beretts även för kanslilokaler, eller då frågan på annat sätt kommit under Kungl. Maj:ts prövning — har numera fastslagits, att de tingshusbyggnadsskyldiga äro pliktiga att, där så erfordras, på tingsstället låta anordna och inreda kanslilokaler. Redan före ikraftträdandet av den första domsagostadgan av år 1918 plägade vid nybyggnad av tingshus jämväl behovet av kanslilokaler däri beaktas. Frågan har därför blivit aktuell egentligen endast i de fall, då jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande kansli förlagts till annan ort än tingsställe. Av ett antal avgöranden av regeringsrätten framgår, att de tingshusbyggnadsskyldiga icke mot sitt bestridande kunna åläggas att bekosta eller utgiva bidrag till kansli å dylik ort. Bland sådana avgöranden märkas följande. I fråga om skyldigheten för Vifolka härads tingshusbyggnadsskyldiga att deltaga i kostnad för förhyrande av kanslilokaler samt arkiv för Vifolka, Valkebo och Gullbergs härads domsaga i Linköping förklarade länsstyrelsen, i vars utslag regeringsrätten ej gjorde ändring, att enär vid Vifolka härads tingsställe funnes erforderliga kansli- och arkivlokaler till domhavandens förfogande, länsstyrelsen icke mot de tingshusbyggnadsskyldigas bestridande kunde ålägga dem att bidraga till förhyrande av dylika lokaler å annan ort

15 utom domsagan (regeringsrättens årsbok 1913 not Ju 8). En liknande uppfattning har kommit till uttryck i det i nämnda årsbok år 1932 sid. 64 refererade rättsfallet. Regeringsrätten yttrade där, att som det enligt lag icke kunde anses åligga de tingshusbyggnadsskyldiga i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga, vilka å tingstaden Åkarp hölle tingshus med för ändamålet erforderliga lokaler, att å annan ort tillhandahålla lokaler för domarkansli eller arkiv, så upphävdes ett av länsstyrelsen i länet meddelat utslag i vad därigenom ett av de tingshusbyggnadsskyldigas majoritet fattat beslut om förhyrande av kansli- och arkivlokaler för domsagan i Landskrona fastställts. I ett i regeringsrättens årsbok 1923 sid. 222 refererat rättsfall åter, där fråga var om skyldighet för de tingshusbyggnadsskyldiga i Gotlands södra domsaga (tingsställe Skogs) att med vissa belopp utgiva ersättning till häradshövdingen för hyra, uppvärmning, belysning, städning och möblering av domsagans kansli, vilket Kungl. Maj:t på framställning medgivit häradshövdingen att fortfarande få hava förlagt till Visby, förklarade länsstyrelsen, i vars utslag regeringsrätten ej gjorde ändring, utan ytterligare motivering att de tingshusbyggnadsskyldiga icke lagligen kunde tillförbindas ersättningsskyldighet uti ifrågavarande avseenden. Här må även erinras om följande rättsfall (regeringsrättens årsbok 1934 not Ju 3). Vid sammanträde med ombud för de tingshusbyggnadsskyldiga i Orusts och 1 jorns domsaga hade majoriteten av ombuden beslutit att bevilja dels tills vidare ett ärligt bidrag till häradshövdingen såsom ersättning för kostnaderna för hållande av domsagokansliet i Svanesund (inom domsagan), dels ock ett anslag för inköp av nödiga möbler till kansliet. Länsstyrelsen, där besvär anfördes, yttrade att det icke kunde anses mot lag stridande att de tingshusbyggnadsskyldiga genom ett i laga ordning fattat, ehuru ej enhälligt beslut åtagit sig att dels lämna häradshövdingen bidrag till kostnaderna för hållande av kansli å den plats, där Kungl Ma i t torordnat att domsagans kansli skulle vara förlagt, dels anslå medel till inköp av möbler till kansliet, samt lämnade besvären utan bifall. Regeringsrätten prövade däremot, under motivering, att det enligt lag icke kunde anses åligga de tingshusbyggnadsskyldiga, vilka å tingsstaden hölle tingshus med för ändamålet erforderliga lokaler och möbler, att bidraga till kostnaderna för hållande av domarkansli a annan ort, rattvist upphäva länsstyrelsens utslag såvitt det av de tinsshusbvgenadsskyldiga fattade beslutet därigenom godkänts. Kanslifrågan blev i viss mån föremål för reglering i 1918 års domsagostadga, enligt vilken (9 §) det i domsaga, där förste notarie vore anställd, ålåge häradshövdingen att å ort, varest tingsställe vore beläget, eller ock å annan plats, som av hovrätten i sådant avseende godkänts, hålla kansli tillgängligt för allmänheten under viss av häradshövdingen bestämd tid, minst fyra iimmar varje helgfri dag. Genom denna bestämmelse avsågs dock ej att i lågon mån besvara frågan huruvida hållandet av kansli inginge i tingshusbyggnadsskyldigheten eller ålåge häradshövdingen. Föredragande departementschefen anförde därom i proposition (nr 389) till 1918 års riksdag angående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning bland annat följande:

IG De i 9 § av stadgeförslaget i huvudsaklig överensstämmelse med stadgeutkastet upptagna bestämmelserna om skyldighet för häradshövding att å bestämda tider hålla kansli tillgängligt för allmänheten erhålla särskild betydelse genom föreskriften i 36 § om rätt för allmänheten att å kansliet inlämna till småprotokolhärenden hörande handlingar för föredragning å nästa ting. Förstnämnda bestämmelser åsyfta icke att reglera frågan om kostnaden för tillhandahållande av kanslilokal nud värme och uppassning. Där de tingshusbyggnadsskyldiga — i ändamål att bereda tryggt förvar åt de vid de löpande göromålen å kansliet erforderliga fastighetsböckerna och arkivhandlingar samt under tingens utarbetande å kansliet förvarade, ofta till synnerligen höga belopp uppgående värdehandlingar eller ock i ändamål att få kansliet förlagt till en för allmänheten särskilt lämplig plats — åtagit sig att tillhandahålla eller utan uttryckligt åtagande tillhandahålla tjänlig kanslilokal i tingshus eller annorstädes, är det ej avsett att häri göra ändring. Häradshövdingens ifrågavarande skyldighet hänför sig, såsom ock av ordalagen framgår, till kansliets öppethållande for allmänheten och är helt fristående i förhållande till frågan om lokalkostnaderna. Ett motsvarande stadgande inflöt jämväl i 1920 års domsagostadga (11 §), dock att Kungl. Maj:t skulle äga bestämma platsen för kansli, där detta icke vore förlagt till tingsställe. Denna stadga avlöstes av 1925 års domsagostadga, enligt vilken Kungl. Maj:t ägde att fritt bestämma plats för kansli. I övrigt upptogos bestämmelserna om häradshövdings skyldighet att hålla kansli oförändrade (11 §). Med 1925 års domsagostadga överensstämmer i nu ifrågavarande delar helt den nu gällande domsagostadgan av år

1933 (15 §). o I de författningar, som utfärdats angående partiell löneförbättring at häradshövdingarna — den första kungörelsen den 22 juni 1920 (nr 344) — hava influtit föreskrifter, att det skall åligga häradshövding, som åtnjuter partiell löneförbättring, att hålla kansli tillgängligt för allmänheten. Då dessa föreskrifter meddelats i nära anslutning till motsvarande bestämmelser i samtidigt gällande domsagostadgor, torde om dem gälla samma som vad ovan sagts om sistnämnda författningar. Vad angår kanslikostnaderna överhuvud bidraga numera de tingshusbyggnadsskyldiga i flertalet domsagor till dessa, antingen på grund av stadgande i reglemente, som de byggnadsskyldiga för sig antagit, eller på grund av särskilt beslut. Av de sakkunniga verkställd undersökning angående fördelningen av ifrågavarande kostnader mellan häradshövdingen och de tingshusbvggnadsskyldiga har givit vid handen, att förhållandena äro väsentligt olika i domsagor med kansliet förlagt till tingsställe och sådana med kansli annorstädes än å tingsställe. Där kansliet är förlagt till tingsställe, vilket är fallet i 94 domsagor, tillhandahålla de tingshusbyggnadsskyldiga i regel kanslilokaler samt bekosta deras uppvärmning, belysning och städning. Äga icke de tingshusbyggnadsskyldiga tingshus med plats för domarkansli, förhyra de erforderliga lokaler. Är kansliet inrymt i häradshövdingens bostad eller anordnat i anslutning til] denna, vilket i ett par domsagor ännu är förhållandet, utgår kontant ersättning för kanslihållningen. I några fall bekosta de tingshusbyggnadsskyldiga? kanslihållningen i mindre utsträckning än nu angivits. Sålunda förekommer att häradshövdingen har att bekosta städningen av de av de tingshusbygg-

17 nadsskyldiga tillhandahållna lokalerna. I en domsaga synas de tingshusbyggnadsskyldigas kostnader för kansli inskränka sig till utgiften för telefon. Telefon tillhandahålles i det övervägande antalet nu behandlade domsagor. I ett antal domsagor hava de tingshusbyggnadsskyldiga anskaffat särskilda för uppläggande av nya fastighetsböcker lämpade skrivmaskiner. Eljest hör det till undantagen att de tingshusbyggnadsskyldiga tillhandahålla kontorsutensilier. I fråga om bekostandet av möbler och annan inredning synas förhållandena vara synnerligen skiftande. Medan i icke få domsagor de tingshusbyggnadsskyldiga helt bekosta kanslilokalernas möblering, vidkännas de i andra icke någon utgift härför. Icke sällan förekommer, att för förvaring av inlämnade värdehandlingar, äldre fastighetsböcker och orenoverade protokoll anskaffade brandsäkra skåp bekostats av de tingshusbyggnadsskyldiga. Värdet av de tingshusbyggnadsskyldigas kanslihållning i domsagor med kansliet å tingsställe växlar givetvis avsevärt beroende på hur högt man skattar hyresvärdet av kanslilokaler, inrymda i tingshus, samt på huru stor del av för tingshus och kansli gemensamma utgifter som man beräknar falla a kansliet. En noggrann uppskattning är därför omöjlig. I fem domsagor hava emellertid kostnaderna ansetts uppgå till högst 1 000 kronor, i tjuguen till mellan 1 000 och 2 000 kronor, i likaledes tjuguen till mellan 2 000 och 3 000 kronor, i sju till mellan 3 000 och 4 000 kronor, i sex till mellan 4 000 och 5 000 kronor samt i fjorton till högre belopp, högst cirka 11 000 kronor. Vad angår de 23 domsagor som hava kansliet förlagt till annan ort än tingsställe tillhandahålla de tingshusbyggnadsskyldiga i 12 fall kanslilokal samt bekosta uppvärmning, belysning och i regel även städning av densamma. I en domsaga har emellertid häradshövdingen nödgats att själv gälda den del av kanslihyran, som belöper å en av tingslagets kommuner, enär denna kommun vägrat att deltaga i kostnaderna för hyrande av kansli utom domsagans gränser. I en annan domsaga erhålla de tingshusbyggnadsskyldiga bidrag från den stad, där kansliet är beläget, med 1,500 kronor. De beräknade kostnaderna i nu nämnda 12 fall växla, i den mån de kunnat angivas, mellan ungefär 2 000 och 4 000 kronor. I ett fall hava dock kostnaderna beräknats till 6 430 kronor. I 7 andra domsagor utgår kontant ersättning till häradshövdingen för kanslihållningen, uppgående till mellan 1 200 och 2 500 kronor. I intet fall torde denna ersättning helt täcka utgifterna. I en av de övriga fyra domsagorna bidraga de tingshusbyggnadsskyldiga överhuvud icke med något som helst belopp samt i de tre återstående icke i vidare mån än att de bekosta i ett fall särskild skrivmaskin för uppläggning av nya fastighetsböcker, i ett fall möbler till ett av kansliets rum och erforderlig hyllinredning för fastighetsböckerna samt i ett fall telefon till kansliet. I åtminstone 18 av ifrågavarande 23 domsagor bekosta de tingshusbyggnadsskyldiga telefon till kansliet eller också ingår i det för kanslihållningen till häradshövdingen utgivna anslaget särskilt beräknat belopp för telefon. I de av mera än ett tingslag bestående domsagorna fördelas kostnaderna för kanslihållningen vanligen lika mellan tingslagen, därest kansliet är för2—363609

18 lagt till annan ort än tingsställe eller eljest inrymt annorstädes än i något av tingslagens tingshus. Är kansliet däremot inrymt i tingshus, pläga samtliga utgifter bestridas av det tingslag, som äger tingshuset. Stundom stanna kostnaderna helt å detta tingslag, men i de flesta fall plägar efter överenskommelse visst bidrag utgå från de övriga tingslagen. Arkiv. Ej heller stadgandet om häradsarkiv i 2 kap. 7 § rättegångsbalken är numera efter ordalagen tillämpligt. Utvecklingen har medfört, att det icke längre är tillräckligt med en eller flera 'kistor' för häradsrätternas arkivalier. För förvaring av dessa på ett lämpligt sätt erfordras helt andra utrymmen och anordningar. Bland de handlingar, för vilka häradsarkiven skola utgöra förvaringsrum, märkas främst domböcker och småprotokoll jämte till dessa hörande inneliggande handlingar. Stort utrymme kräva även fastighetsböckerna, vilka efter genomförandet av inskrivningsreformen erhållit ökad vikt och betydelse samt, sedan de blivit omskrivna i enlighet med nu gällande föreskrifter, upptaga väsentligt större utrymme än förut. Skyldigheten att hålla arkiv är icke begränsad till allenast tillhandahållandet av för ändamålet nödiga lokaler jämte dessas inredning och uppvärmning. Däri ingår även bekostandet av sådana åtgärder, vilka eljest erfordras för arkivaliernas bevarande och vård. Genom Kungl. Maj:ts utslag den 20 april 1883 på besvär av vissa tingshusbyggnadsskyldiga inom Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga fastslogs sålunda, att de tingshusbyggnadsskyldiga äro pliktiga att bekosta arkivhandlingars inbindning. Enligt föreskrift i k u n g ö r e l s e d e n 8 s e p t e m b e r 1 9 2 4 ( n r 4 1 0 ) a n g å e n d e i n s p e k t i o n a v v i s s a o f f e n t l i g a a r k i v stå häradsrätternas arkiv under uppsikt av riksarkivarien, genom vars försorg inspektion av desamma utövas. För att äldre arkivalier skola erhålla bättre vård samt även för att uppnå en välbehövlig minskning i häradsrätternas arkivbestånd har, senast genom k u n g ö r e l s e n d e n 8 s e p t e m b e r 1 9 2 4 (nr 411) a n g å e n d e ö v e r l ä m n a n d e av a r k i v h a n d l i n g a r t i l l l a n d s a r k i v e n o c h m e d d e m j ä m f ö r l i g a ark i v d e p å e r , föreskrivits, att som regel vart tionde år alla mer än etthundra år gamla arkivalier skola inlevereras till landsarkiv eller motsvarande arkivdepå. Undantag är gjort beträffande småprotokollen, av vilka må behållas de, som domhavanden anser fortfarande behövas vid häradsrätten. Enligt 2 kap. 7 § rättegångsbalken skall arkivhållningsskyldigheten fullgöras å tingsstaden. De tingshusbyggnadsskyldiga äro alltså skyldiga att i häradets tingshus eller i anslutning därtill anordna häradsarkiv. Äro två eller flera tingslag förenade till en domsaga, står det de byggnadsskyldiga fritt att överenskomma om gemensamt arkiv för tingslagen (jfr regeringsrättens årsbok 1914 not Ju 65). Fråga har uppkommit, huruvida för de tingshusbyggnadsskyldiga förefinnes skyldighet att anordna arkiv annorstädes än på tingsstället. I det förut (sid. 15) anmärkta rättsfallet från 1932 förklarade regeringsrättens majoritet, att det enligt lag icke kunde anses åligga de tings-

19 husbyggnadsskyldiga, vilka å tingsstaden hölle tingshus med för ändamålet erforderliga lokaler, att å annan ort tillhandahålla lokaler för domarkansli eller arkiv. En ledamot ansåg däremot, att enligt grunderna för 26 kap. 4 § byggningabalken och 2 kap. 7 § rättegångsbalken de tingshusby ggnadsskyldiga kunde åläggas att å den ort, där domsagans kansli skulle vara beläget, bereda lokaler för de tingslagets arkivalier, som där borde förvaras. Det må emellertid framhållas, att det likväl icke sällan förekommit, att de tingshusbyggnadsskyldiga i anslutning till att de iklätt sig vissa kostnader för kansli å ort utom domsagan även sörjt för arkiv å kansliorten eller också att de å dylikt kansli bekostat erforderliga brandfria skåp för förvarande av rotlar och diarier samt löpande protokoll och till kansliet ingivna värdehandlingar. I samband med förarbetena till inskrivningsreformen gjordes inom justitiedepartementet en undersökning av domsagornas arkivförhållanden, huvudsakligen för att utröna huruvida de befintliga arkivlokalerna kunde anses bliva tillräckliga och lämpliga även sedan fastighetsböckerna omlagts enligt de för inskrivningsreformen föreslagna grunderna. Undersökningen, som endast berörde i anslutning till domsagokanslier anordnade arkiv, kom att avse förhållandena år 1931. Den gav till resultat bland annat följande. I 82 domsagor var kansliet förlagt till tingshus medan det i 37 domsagor var inrymt annorstädes. Av domsagorna tillhörande den förra gruppen ägde 38 brandsäkra arkivlokaler, vilka kunde antagas tillräckliga och lämpliga även efter en omläggning av fastighetsbokföringen; 16 domsagor hade arkivlokaler, vilka under dåvarande förhållanden voro någorlunda tillfredsställande, men som vid omläggning av fastighetsbokföringen måhända tarvade utvidgning eller modernisering; i 12 domsagor funnos särskilda arkivrum, men dessa voro med hänsyn till läge och beskaffenhet redan under dåvarande förhållanden olämpliga eller otillräckliga; beträffande 16 domsagor åter voro tillgängliga uppgifter otillräckliga för klassificering. Av domsagor med kansliet förlagt annorstädes än till tingshus hade 7 arkiv, vari under dåvarande förhållanden fastighetsböckerna voro skyddade mot eldfara, medan i 6 förhållandena i avseende å fastighetsböckernas förvaring voro ovissa samt i 24 fastighetsböckerna sannolikt voro utan särskilt skydd mot eldfara. Av de sakkunniga verkställd undersökning giver vid handen, att förhållandena på förevarande område fortfarande delvis äro otillfredsställande. Av samtliga 117 domsagor äga endast 87 i anslutning till kanslilokalerna eller eljest å kansliorten anordnade arkiv, i vilka såväl fastighetsböcker som för det löpande arbetet erforderliga domböcker, protokoll och övriga arkivalier kunna förvaras någorlunda säkert skyddade mot brandfara. Icke fullt hälften av dessa arkiv torde kunna betecknas såsom arbetsarkiv, det vill säga äro så rymliga, att arbetsplatser kunna anordnas i desamma. I ytterligare 18 domsagor finnas å kansliorten anordnade arkivrum, vilka dock icke medgiva förvaring av fastighetsböckerna. I en del fall är även brandsäkerheten hos arkivlokalerna mer eller mindre tvivelaktig. De domsagor, vilka å kansliorten helt sakna arkivlokaler, synas numera icke vara flera än 12. I samtliga dessa, eller i så gott som samtliga, torde

20 som ersättning för särskilt arkivrum finnas kassaskåp eller arkivskåp för förvaring av ingivna värdehandlingar och i några fall jämväl av äldre fastighetsböcker och protokoll. I de domsagor, där kansliet förlagts till annan ort än tingsställe, finnes för förvaring av de egentliga arkivalierna i allmänhet arkivrum inrett på tingsställe. Dessa å tingsställe, utan samband med kansli inrättade arkivlokaler äro dock i åtskilliga fall synnerligen bristfälliga. Åtminstone i en domsaga förekommer fortfarande att kyrkor anlitas såsom arkivlokaler. Arkivförhållandena på kansliorterna äro genomgående bättre ordnade i domsagor med kansli å tingsställe än i domsagor, där kansliet är förlagt till annan ort. I de förra fallen hava nämligen kanslilokalerna med jämförelsevis få undantag inrymts i tingshus, vari från början funnits arkivlokaler eller tillfredsställande sådana jämförelsevis lätt senare kunnat anordnas. Då m a n däremot i domsagor med kansliet förlagt till annan ort än tingsställe för kansliets inrymmande merendels varit hänvisad till förhyrda lokaler, ofta privatvåningar, har det vanligen i sådana fall stött på oöverstigliga svårigheter att anordna brandsäkra arkivlokaler, framför allt sådana av erforderlig storlek. Huru arkivförhållandena för närvarande äro ordnade framgår av nedanstående tabell. A n t a l med

D o m s a g o r

tillfredsställande

med särskild kansliort Summa

dom

sag o r

arkiv

Sum m a

utan utrymme för fastighetsböckerna

utan arkiv

77 10

94 23

87 IS

117 Anm. Till de domsagor, där arkivlokalerna betecknats såsom tillfredsställande, hava räknats jämväl några domsagor med arkivlokaler, vilka för närvarande äro tillräckliga men som säkerligen, sedan fastighetsböckernas omläggning verkställts och i synnerhet om aktsystem införes, k o m m a att visa sig otillräckliga och otillfredsställande.

III. Tidigare utredningar och reformförslag. De utredningar och reformförslag, som under tiden efter tillkomsten av 1734 års lag framlagts rörande tingshusbyggnadsskyldigheten, hava sökt tillgodose olika syften. Länge var huvudfrågan efter vilken grund tingshusbyggnadsbesväret skulle fördelas mellan tingslagets invånare. Så små-

21 ningom ersattes regeln i 26 kap. 4 § byggningabalken om gårdatalet såsom | norm med bestämmelse att skyldigheten att erlägga kommunalutskylder inom tingslaget skulle vara avgörande för skyldigheten att deltaga i kostnaden för uppförande och underhåll av tingshus. Ett annat syfte var att fastare organisera de tingshusbyggnadsskyldiga, att av dem bilda en motsvarighet till primärkommunerna eller landstingsområdet eller att på annat sätt skaffa dem ett företrädande organ. Efter hand gjorde sig även kravet på en noggrannare fixering av tingshusbyggnadsskyldighetens innehåll och omfattning gällande, särskilt sedan den tillämpade praxis kommit att avsevärt avvika från bestämmelserna härutinnan i 26 kap. 4 § byggningabalken. Vidare märkes, särskilt under de sista årtiondena, sedan frågan om processreformens genomförande kommit på dagordningen, en strävan att i större utsträckning centralisera avgörandena rörande nybyggnad av tingshus eller mera omfattande ändringsarbeten å dylika. Slutligen har, i samband med den allmänna stegringen av de kommunala utgifterna, rests krav på utjämning av utgifterna för tingshusbesväret, eventuellt genom dess övertagande av staten. Redan v i d t i l l k o m s t e n a v 1 8 6 2 å r s k o m m u n a l l a g a r var såväl inom den kommitté, vilken utarbetade det till grund för lagstiftningen liggande förslaget, som inom riksdagen tanken uppe att organisera häradet eller tingslaget såsom särskild kommun med egen representation. Något resultat följde dock icke härav, lika litet som av de motioner, vilka i samma syfte avgåvos vid 1 8 7 0 o c h 1 8 8 1 å r s r i k s d a g a r . 1870 kom frågan så långt, att lagutskottet uppgjorde ett förslag till en ganska vidlyftig och fullständig författning angående häradsfullmäktige. Ett motionsvis framfört förslag vid 1 8 74 å r s r i k s d a g att häradet skulle äga överlämna åt fullmäktige att inför häradsrätt handlägga och besluta om häradets gemensamma angelägenheter vann ej heller riksdagens bifall. Det huvudsakliga argument, som under 1870- och 1880-talets diskussion anfördes mot införandet av en kommunal representation för häradet eller tingslaget, var att tingshusbesväret ej åvilade samtliga häradsbor utan endast ägarna av i mantal satt jord. Liknande vore förhållandet med de övriga besvär, som utgjordes av häradsborna, såsom väghållning och kronobrevbäring m. m. Då varje ärende borde behandlas av dem, vilka det anginge, eller deras ombud, kunde icke en gemensam representation för behandling av samtliga ifrågavarande ärenden eller någon större del därav vara lämplig. Lagutskottet vid 1881 års riksdag ansåg särskild kommunalrepresentation för häradet (tingslaget) obehövlig, enär de häradet åvilande besvären vore grundade på allmän lag och häradet sålunda förpliktat att fullgöra dem till det mått och i den ordning, som i lagen bestämdes. I motion i andra kammaren (nr 150) vid 1 9 0 1 å r s r i k s d a g hemställdes, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära förslag till ändring i 26 kap. 4 § byggningabalken i syfte att behovet av tillräckliga och lämpliga lokaler för häradsrätternas sammanträden måtte varda på tillfredsställande sätt till-

22 godosett. Lagutskottet, som i utlåtande (nr 19) hemställde om bifall till motionen, framhöll, att det syntes utskottet uppenbart, att det ej kunde vara lämpligt att i lag fastslå en viss för alla tingshus gällande norm i fråga om storlek och utrymme. Utskottet ansåg det vara bäst att låta frågan därom bero på prövning i varje särskilt fall, varigenom tillfälle bereddes att taga hänsyn till alla omständigheter, som för frågans avgörande vore av betydelse. I varje händelse borde, efter utskottets mening, de tingshusbyggnadsskyldiga själva tillförsäkras ett så väsentligt inflytande på en tingshusbyggnadsfrågas utgång, att endast i undantagsfall avvikelse från deras beslut finge äga rum, för vilket ändamål emellertid erfordrades att i lagen infördes bestämmelser om tillvägagångssättet för åstadkommande av bindande beslut för de tingshusbyggnadsskyldiga, om den därför erforderliga majoriteten, om sättet för fullföljd av talan mot sådana beslut o. d., allt förhållanden som lämpligen ordnades i samband med den ifrågasatta lagändringen. Den ordning, som ansåges lämplig för åvägabringande av beslut om själva tingshusbyggnaden, kunde sedermera med fördel vinna tillämpning även för fattande av beslut i andra för de tingshusbyggnadsskyldiga gemensamma angelägenheter, såsom ifråga om häradstjänares avlöning, inköp av inventarier i tingshuset m. m. Utskottet framhöll slutligen önskvärdheten av att största möjliga hänsyn toges till att tingshusbyggnadsskyldigheten ej gjordes mera än nödigt betungande. — Riksdagen biföll utskottets hemställan. Riksdagens skrivelse i ärendet (nr 28) remitterades för yttrande till länsstyrelserna, vilka samtliga tillstyrkte den av riksdagen begärda lagstiftningen. De flesta länsstyrelserna hade intet att erinra emot riksdagens uttalande, att man icke skulle i lag fastslå en för alla tingshus gällande norm i fråga om storlek och utrymme utan låta frågan därom bero på prövning i varje särskilt fall, varigenom tillfälle bereddes att taga hänsyn till alla omständigheter, som för frågans avgörande vore av betydelse. Å andra sidan yrkade åtskilliga länsstyrelser, att i lagen angåves vilka lokaler ett tingshus minst skulle innehålla, i vilket avseende förslagen dock voro ganska skiftande. I ett antal yttranden fästes särskilt uppmärksamheten på nödvändigheten av att inrätta brandsäkra arkivrum vid tingsbyggnad. Riksdagens skrivelse föranledde icke omedelbart någon ytterligare åtgärd från Kungl. Maj:ts sida. I sin till 1 9 2 1 å r s r i k s d a g avgivna ämbetsberättelse påtalade riksdagens justitieombudsman den ännu kvarstående bristen på tidsenliga lagstadganden i ämnet. Justitieombudsmannen berörde därvid även en annan fråga. Justitieombudsmannen anförde, att under hans inspektionsresor den tanken esomoftast slagit honom huru opraktiskt och även onödigt kostsamt ganska nyligen byggda tingshus blivit planlagda och uppförda. Även den brist på känsla för god arkitektur, som gjort sig gällande såväl vad exteriör som rumsdisposition beträffade, vore enligt justitieombudsmannens mening påfallande. Justitieombudsmannen förmenade, att en blivande lagstiftning i ämnet borde såsom ett oeftergivligt villkor uppställa att ritningarna till nya

tingshus och även andra för domsagas behov avsedda byggnader skulle underkastas granskning och fastställelse av Kungl. Maj:t eller eljest av fullt sakkunnig myndighet som Kungl. Maj:t bestämde. Ett stadgande i sistberörda riktning syntes justitieombudsmannen så mycket mera av behovet påkallat som tingshus uppenbarligen borde byggas så, att de lämpligen kunde användas även under en ny rättegångsordning. I anslutning till justitieombudsmannens hemställan framlade Kungl. Maj:t genom proposition (nr 48) till 1 9 2 2 å r s r i k s d a g förslag till lag om ändrad lydelse av 26 kap. 4 § byggningabalken. Enligt detta förslag skulle tingshus av vart tingslag byggas och underhållas å vanlig tingsstad eller å ort Konungen bestämde, sedan rätten däröver hörts. I enlighet med vad i yttrandena över 1901 års riksdagsskrivelse förordats föreslogs ett stadgande av innehåll att tingshus skulle uppföras efter ortens sed av ändamålsenliga byggnadsämnen till den storlek och med de lokaler, häradsfängelse inberäknat, behovet i varje fall fordrade. Tingshus skulle ej få uppföras innan ritning och byggnadsbeskrivning därtill blivit av Konungen fastställda. Vad om nybyggnad sagts skulle även gälla mera genomgripande förändringar av tingshus. Förslaget tillstyrktes i allt väsentligt av första lagutskottet, som i utlåtande (nr 16) bland annat anförde: Vad anginge frågan om tingshus storlek och inredning, funne utskottet det uppenbart, att de i 26 kap. 4 § byggningabalken därutinnan givna bestämmelser vore föråldrade och ej vidare efter orden tillämpliga. Då såsom riksdagen i sin skrivelse den 20 mars 1901 (nr 28) påpekat, dessa bestämmelser kunnat begagnas till att förhindra tillkomsten av fullt ändamålsenliga tingshus, måste en omarbetning av desamma anses av behovet påkallad. Utskottet, som anslöte sig till den av 1901 års riksdag uttalade, av departementschefen biträdda uppfattningen, att det ej kunde vara lämpligt att i lag fastslå en viss, för alla tingshus gällande norm i fråga om storlek och utrymme, hade intet att erinra emot det framlagda lagförslaget, i vad därigenom föreskrifterna om tingshus storlek och rumsindelning ersatts med mera tidsenliga stadganden. I riksdagen mötte förslaget emellertid motstånd. Mot detsamma anfördes i kamrarna i huvudsak de skäl, som kommit till uttryck i en vid utskottsutlåtandet fogad reservation. Man fann sålunda den i propositionen föreslagna centraliseringen av avgörandena i de frågor det här gällde olycklig. Det anfördes, att det såväl från principiell som praktisk synpunkt vore mindre lämpligt att Kungl. Maj:t i statsrådet betungades med att fatta beslut i första instans i tingshusbyggnadsfrågor. Vidare befarades, att den föreslagna ändringen skulle verka tyngande för de tingshusbyggnadsskyldiga samt särskilt föreskriften om ritningar och byggnadsbeskrivningar medföra, att vidkommande dem ett avgörande inflytande komme att tilläggas byggnadsstyrelsen. Förslaget föll i båda kamrarna. Frågan i vad mån tingshusbyggnadsskyldigheten borde omfatta jämväl skyldighet att hålla erforderliga kanslilokaler har varit under övervägande bland annat inom de utredningar, som verkställts angående lönereglering

24 för h ä r a d s h ö v d i n g a r och övriga b e f a t t n i n g s h a v a r e i d o m s a g o r n a . I sitt d e n 24 s e p t e m b e r 1921 a v g i v n a b e t ä n k a n d e a n f ö r d e 1 9 2 0 å r s sakkunn i g a för u t r e d n i n g av f r å g a n om a v s k a f f a n d e av sport e l s y s t e m e t s å s o m a v l ö n i n g s f o r m f ö r d o m a r e m. m. bland a n n a t följande: Beträffande domsagornas kanslilokaler förefunnes oavsett frågan angående sportelsystemets avskaffande starka skäl för att låta tillhandahållandet av dessa lokaler ske genom det allmännas försorg. Därvid komme i främsta rummet i betraktande den synnerliga vikten av att domsagans arkivalier samt av de rättssökande till domaren överlämnade handlingar bleve förvarade på ett fullt betryggande sätt. Särskilt sedan, enligt vad som kunde förväntas, inom en icke avlägsen framtid föreskrift blivit meddelad om upprättande av nya, dyrbara och stort utrymme krävande fastighetsböcker, torde nu angivna synpunkt ej längre låta sig undanskjutas. Vidare borde framhållas betydelsen av att domsagans kansli bleve förlagt till den ort, som ur allmän synpunkt vore därför lämpligast. Enligt gällande bestämmelser vore häradshövding skyldig att under viss tid varje helgfri dag hålla kansli tillgängligt för allmänheten å ort, varest tingsställe vore beläget, eller ock å annan plats, som av Kungl. Maj:t i sådant avseende godkänts. Men om det sålunda fastsloges, att häradshövding icke borde få anordna kansli å den ort, som för hans del vore mest fördelaktig, syntes det även på grund därav vara mest i överensstämmelse med sakens natur att skyldigheten att tillhandahålla kanslilokal överflyttades på det allmänna. En utsträckning av tingshusbyggnadsskyldigheten till att avse jämväl tillhandahållande av kanslilokal torde kunna anses vara en naturlig följd av det sätt, på vilket förhållandena utvecklats. Att en förpliktelse för de tingshusbyggnadsskyldiga i angivna hänseende ej stode främmande för det allmänna medvetandet, framginge även därav att redan då i ett stort antal fall vederbörande tingshusbyggnadsskyldiga frivilligt tillhandahölle kanslilokal eller ock lämnade större eller mindre bidrag till sådan lokals anskaffande. I överensstämmelse med den anordning, som sålunda i stor utsträckning redan genomförts, ansåge de sakkunniga, att för de tingshusbyggnadsskyldiga borde stadgas en allmän skyldighet att tillhandahålla kanslilokal. I denna skyldighet borde då också anses inbegripet tillhandahållandet av erforderliga kansliinventarier ävensom bekostandet av kanslilokalens städning, uppvärmning och belysning. I d e y t t r a n d e n , som över de s a k k u n n i g a s förslag i n f o r d r a d e s f r å n h ä r a d s h ö v d i n g a r n a , rikets h o v r ä t t e r , s t a t s k o n t o r e t o c h p r o c e s s k o m m i s s i o n e n , f r a m ställdes ingen e r i n r a n m o t d e s a k k u n n i g a s förslag såvitt n u ä r i fråga. Därefter u p p t o g s s p ö r s m å l e t å n y o a v de s a k k u n n i g a , vilka d e n 28 f e b r u a r i 1923 avgåvo b e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g t i l l l ö n e r e g l e r i n g f ö r b e f a t t n i n g s h a v a r e i d o m s a g o r n a m . m . (statens offentliga utr e d n i n g a r 1 9 2 3 : 2 7 ) . E f t e r en r e d o g ö r e l s e för en u n d e r s ö k n i n g i v a d m å n k a n s l i k o s t n a d e r n a r e d a n b e s t r e d o s av d e t i n g s h u s b y g g n a d s s k y l d i g a a n f ö r d e de s a k k u n n i g a b l a n d a n n a t följande: Det torde vid de förhållanden, som framginge av undersökningen, icke väcka några betänkligheter att föreslå, att genom lag stadgades skyldighet för de tingshusbyggnadsskyldiga att antingen tillhandahålla häradshövdingen fri kanslilokal jämte nödiga inventarier samt bekosta lokalens uppvärmning, belysning och städning eller ock till häradshövdingen utgiva ersättning för ifrågavarande kostnaders bestridande. I berörda skyldighet borde även inrymmas åliggande att bekosta rikstelefon å kanslilokalen. Utgiften härför bestredes redan då i stor utsträckning av de tingshusbyggnadsskyldiga, och dylik skyldighet vore så mycket mera befogad som

25 det uppenbarligen vore en förmån för allmänheten i domsagan att medelst telefon kunna få uträtta en del av sina ärenden å domsagokansliet. Det skulle åligga de tingshusbyggnadsskyldiga alt betala eventuell inträdesavgift och anläggningskostnad samt årlig abonnemangsavgift men däremot icke exempelvis interurbana telefonsamtal i tjänsten. Det borde tillhöra länsstyrelsen att tillse att de tingshusbyggnadsskyldigas åliggande i fråga om kanslilokaler vederbörligen fullgjordes samt att bestämma den ersättning, som borde tillkomma häradshövding, vilken själv tillhandahölle kanslilokal. Frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten upptogs jämväl av de för utredning angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen tillkallade sakkunniga ( e k o n o m i s a k k u n n i g a ) , vilka i sitt den 29 augusti 1928 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar 1928: 20) behandlade såväl spörsmålet om de tingshusbyggnadsskyldigas organisation som frågan om tingshusbyggnadsskyldighetens omfattning. I förstnämnda hänseende anförde de sakkunniga, att i anslutning till den praxis, som på sina håll utvecklats, en viss ledning kunde vinnas av gällande lagstiftning om kommunalförbund. Sålunda syntes det de sakkunniga böra stadgas, att de i tingslaget ingående kommunerna hade att utse ledamöter i en tingshusstyrelse, som ägde beslutanderätt i de tingshusbyggnadsskyldiga rörande angelägenheterna. Närmare föreskrifter borde vidare, enligt de sakkunnigas mening, meddelas angående tillsättning av särskild nämnd, syssloman eller annan befattningshavare, som skulle handhava verkställigheten av styrelsens beslut angående grunder för och begränsning av de olika kommunernas skyldighet att tillhandahålla medel för förevarande ändamål ävensom angående kommunernas andel i tingslagets tillgångar m. m. I fråga om tingshusbyggnadsskyldighetens omfattning erinrade ekonomisakkunniga om huru denna i olika hänseenden genom rättspraxis utvidgats. Enligt ekonomisakkunnigas mening borde vad 1923 års löneregleringssakkunniga föreslagit i fråga om tingshusbyggnadsskyldigas åliggande att hålla kanslilokal komma till genomförande. På de håll, där häradshövdingen helt och hållet eller till viss del ägde inventarierna, borde vid ikraftträdandet av de nya föreskrifterna om tingshusbyggnadsskyldigheten tingslaget lösa inventarierna till sig, därest överenskommelse därom kunde träffas, samt i annat fall inköpa erforderliga inventarier. I ett hänseende gingo ekonomisakkunniga längre än 1923 års sakkunniga, i det att de föreslogo, att med hänsyn till att gränsen mellan vad som kunde anses hänförligt till inventarier och till skrivmaterialier vore synnerligen svävande tingslaget lämpligen bekostade jämväl skrivmaterialierna liksom dessa i allmänhet, beträffande stadsdomstolarna, bekostades av städerna. Slutligen framhöllo ekonomisakkunniga vikten av att i domsaga med flera än ett tingslag kostnaderna för kanslihållningen rättvist fördelades mellan tingslagen.

20 Den ofullständiga regleringen av skyldigheten att hålla häradsarkiv samt de befintliga arkivlokalernas ofta bristfälliga beskaffenhet hava vid olika tillfällen föranlett särskilda reformförslag. Sålunda har riksdagens justitieombudsman upprepade gånger i sina till riksdagen avgivna ämbetsberättelser berört dessa spörsmål. I berättelsen till 1865 års riksdag yttrade justitieombudsmannen, att han under sina inspektionsresor icke sällan måst anmärka, att domstolarnas arkiv, särdeles häradsarkiven, icke varit på ett tillfredsställande sätt förvarade och vårdade. Frågan upptogs ånyo i ämbetsberättelsen till 1909 års riksdag. Justitieombudsmannen anförde däri, att ehuru förhållandena utan tvivel åtskilligt förändrats till det bättre, i det att inom ett avsevärt antal tingslag blivit uppförda nya, tidens krav motsvarande tingshusbyggnader, i vilka anordnats arkivlokaler, som delvis måste anses vara fullt ändamålsenliga, det likväl vore ostridigt, att de anledningar till anmärkning mot häradsarkiven, som år 1865 framhållits av dåvarande justitieombudsmannen, ännu icke bortfallit. Till avhjälpande härav borde i lag stadgas skyldighet för de tingshusbyggnadsskyldiga att anordna ändamålsenliga arkivlokaler. Härvid vore det enligt justitieombudsmannens mening nödvändigt att överväga, huruvida det skulle vara lämpligt att hava varje tingslags arkiv vid tingslagets tingsstad, när en domsaga bestode av flera tingslag, eller om det icke i sådant fall vore ändamålsenligare att hava hela domsagans arkiv vid något av tingslagens tingsställen, företrädesvis vid det, som vore beläget närmast domarens bostad. Oberoende av h u r u arkivfrågan i övrigt löstes borde de tingshusbyggnadsskyldiga åläggas att för varje kansli anskaffa ett brandfritt skåp, vari kunde förvaras de till domstolen ingivna originalhandlingarna, medan de för ärendenas handläggning vore i domhavandens vård, fastighetsböcker och rotlar jämte andra handlingar, vilka domhavanden icke vore skyldig att renovera och som därför, därest de förstördes, vore oersättliga. Över justitieombudsmannens framställning lämnades bland andra samtliga länsstyrelser och häradshövdingar tillfälle att yttra sig. I yttrandena biträddes allmänt justitieombudsmannens yrkande om uttryckligt fastslående i lag av skyldigheten för tingslag att tillhandahålla ändamålsenliga lokaler för häradsrätternas arkiv. Emellertid ledde justitieombudsmannens framställning icke till något omedelbart resultat. I y t t r a n d e n över i n s k r i v n i n g s s a k k u n n i g a s den 3 decemb e r 1 9 3 0 a v g i v n a b e t ä n k a n d e (statens offentliga utredningar 1930: 29) framhöllo Svea hovrätt och Göta hovrätt ävensom häradshövdingeföreningen och vissa domhavande önskvärdheten av lagstadgad skyldighet för tingslag att hålla kanslilokal, som möjliggjorde brandsäker förvaring av fastighetsböcker och arkivalier. Sedan Kungl. Maj:t för 1932 års riksdag framlagt proposition (nr 108) med förslag till lag om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m., yttrade första lagutskottet i sitt utlåtande (nr 32), att utskottet h a d e sig bekant, att kansli- och arkivlokalerna på många håll — särskilt i domsagor, där kansliet icke vore förlagt till tingshus — i olika avseenden och icke minst

27 ur brandsäkerhetssynpunkt befunne sig i otillfredsställande skick. Utskottet hänvisade till vad olika kommittéer i denna del föreslagit ävensom till vad i yttrandena över inskrivningssakkunnigas betänkande, enligt vad ovan angivits, framhållits. Utskottet anförde, att utskottet funne vad sålunda föreslagits vara värt allt beaktande, och ansåge för sin del erforderligt, att närmare utredning därom komme till stånd. — Riksdagen anhöll därefter i skrivelse (nr 206), bland annat, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning huruvida för tingslag borde stadgas skyldighet att hålla kanslilokal, som möjliggjorde brandsäker förvaring av fastighetsböcker och arkivalier, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. — Den 30 september 1932 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga bland annat för utredning av frågan om förbättrade brandskyddsanordningar i fråga om domsagornas arkiv och kanslier. Departementschefen yttrade vid ärendets föredragning, att de åtgärder som därutinnan borde vidtagas uppenbarligen måste ses mot bakgrunden av de förhållanden i fråga om domsagoindelning och förläggningsorter, som kunde antagas bliva rådande efter processreformens genomförande. Det kunde icke vara lämpligt att mera betydande kostnader nedlades på anläggningar av mera tillfällig natur. Den 10 oktober 1932 tillkallade chefen för justitiedepartementet en sakkunnig att verkställa den begärda utredningen. Denna resulterade emellertid icke i framläggandet av något förslag i ämnet. Tingshusbyggnadsskyldighetens övertagande av staten eller av landstingen har vid flera tillfällen varit föremål för överväganden. Huvudsakligen av rent principiella skäl förordade n y a l a g b e r e d n i n g e n i sitt den 28 juni 1883 avgivna betänkande, att staten övertoge häradenas och städernas åligganden härutinnan. Lagberedningen anförde, att av statens egenskap att vara företrädesvis en rättsanstalt syntes följa, att de för rättskipningens upprätthållande nödiga anordningarna icke borde anses som kommunernas angelägenhet utan såsom statens. Enligt lagberedningens åsikt vore den enda ur rättskipningens synpunkt fullt tillfredsställande grundsatsen den, att staten ensam bekostade de för rättsväsendet erforderliga anordningarna, till vilka tingshus och häradsfängelse vore att hänföra. Därigenom skulle enligt lagberedningens mening även vinnas en rättvis fördelning av ifrågavarande besvär på alla skattskyldiga samhällsmedlemmar, varjämte ökad möjlighet skulle beredas för vinnande av en lämplig domsago- och tingslagsindelning, enär därmed skulle bortfalla det motstånd, som från de byggnadsskyldiga stundom rests mot tingslagsregleringar. Slutligen skulle utsikt beredas för en ändamålsenligare och planmässigare inrättning av tingshusen, när dessa byggdes av staten, än som med skäl kunde förväntas när byggnaderna uppfördes av tingslagen. Frågan upptogs till behandling jämväl av e k o n o m i s a k k u n n i g a , vilka anförde, att även om beaktansvärda skäl kunde åberopas för att staten skulle sörja för tillgodoseende av underrätternas lokalbehov — att det i

28 princip borde åligga staten att bekosta erforderliga arbetslokaler åt överrätterna, ansågo ekonomisakkunniga ej kunna vara föremål för tvekan — dock å andra sidan starka betänkligheter måste möta mot en dylik lösning av lokalfrågan, varför ekonomisakkunniga ej ville förorda densamma. Ekonomisakkunniga övervägde jämväl möjligheten att överflytta tingshusbesväret på landstingen, varigenom skulle vinnas en närmare anknytning till de lokala förhållandena, men å andra sidan landstingen tilläggas arbetsuppgifter, som måste anses ligga rätt fjärran från deras dittills varande uppgifter. Då man genom en sådan anordning ej heller skulle undgå de svårigheter, som utgjorde de starkaste skälen mot skyldighetens överflyttande på staten, kunde den icke förordas av de sakkunniga. I proposition (nr 80) till 1 9 3 1 å r s r i k s d a g angående huvudgrunderna för en rättegångsreform yttrade föredragande departementschefen, att någon ändring i nu förevarande hänseenden icke syntes böra vidtagas utan att skyldigheten att hålla erforderliga domstolslokaler på landsbygden alltjämt borde ankomma på vederbörande tingslag. — Med anledning av propositionen väcktes inom första kammaren en motion (nr 220), däri hemställdes, att Kungl. Maj:t ville vid utarbetande och framläggande av förslag till en ny processlag låta utreda frågan om statens övertagande av den landsbygdens folk åvilande skyldigheten i fråga om byggande och underhåll av tingshus. — Särskilda utskottet uttalade i utlåtande (nr 1), att den i motionen berörda frågan enligt utskottets mening vore förtjänt av synnerlig uppmärksamhet men att, då anledning funnes till antagande att frågan komme att upptagas till behandling av skatteutjämningsberedningen, utskottet icke funnit sig böra göra något vidare uttalande i ämnet. — Riksdagen instämde i vad utskottet sålunda anfört. Såsom riksdagen förutsatt upptogs frågan av s k a t t e u t j ä m n i n g s b e r e d n i n g e n i dess den 12 december 1932 avgivna principbetänkande med förslag till skatteutjämnande åtgärder genom överflyttning till staten eller till större kommunala utdebiteringsområden av kostnader för kommunala förvaltningsuppgifter (statens offentliga utredningar 1933:4). Efter en redogörelse bland annat för summan av de år 1928 i rikets tingslag eller härad utdebiterade tingshusmedlen samt den för år 1930 beslutade utdebiterings procenten anförde beredningen. Även bortsett från att förhållandevis hög utdebitering för tingshus och andra byggnader för rättsväsendet brukade vara av mera tillfällig karaktär och i allmänhet ej föranledd av exceptionellt svagt skatteunderlag, vore de ifrågavarande utgifterna varken av den betydelse för skattetrycket överhuvud eller orsak till så stora skiljaktigheter mellan därav föranledda skattesatser inom de olika utdebiteringsområdena, att från de synpunkter, beredningen hade att lägga på spörsmålet, skäl till överflyttning av kostnaderna på staten eller på landstingsområdet förefunnes. Ett ingripande vore från dessa synpunkter så mycket mindre av nöden som byggnadsbehovet dåmera enligt beredningens uppfattning nästan undantagslöst vore tillgodosett och några större utgifter för ändamålet sålunda mycket sällan vore att motse. På grund därav och då det enligt beredningens mening icke ankommit på beredningen att utreda vad inverkan rättegångsreformens genomförande kunde hava på frågan, hade beredningen icke ansett sig böra avgiva något förslag i ämnet.

29 IV. Bristerna i gällande lagstiftning. Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att den rättsliga regleringen av tingshusbyggnadsskyldigheten är mycket otillfredsställande såväl beträffande skyldighetens omfattning som i fråga om organisationen av den menighet, som har att fullgöra skyldigheten. De grundläggande stadgandena i ämnet i 26 kap. 4 § byggningabalken och 2 kap. 7 § rättegångsbalken hava i allt väsentligt upphört att vara normgivande och det har överlämnats åt praxis att lösa uppkommande spörsmål. Ovissheten i fråga om tingshusbyggnadsskyldighetens omfattning har emellertid icke på alla punkter skingrats genom rättsliga avgöranden. Detta har medfört en i många fall stötande ojämnhet i fråga om tingshusbesvärets utgörande i de olika domsagorna. Beträffande tingshus storlek och inredning råder visserligen numera icke någon tvekan om att byggnadsskyldigheten sträcker sig vida längre än som omedelbart följer av stadgandet om 'en stuva så stor, som tarvas, och två kamrar'. Några olägenheter av den art som, enligt vad den lämnade framställningen av äldre utredningar och reformförslag giver vid handen, detta stadgande tidigare ansetts medföra, torde således icke längre kunna befaras. Men även om så är förhållandet, måste likväl den bristande överensstämmelsen mellan lagstadganden och rättstillämpning anses synnerligen otillfredsställande. Större reella olägenheter följa av lagstiftningens ofullständighet i fråga om kanslihållningen. I rättspraxis har fastslagits, att i tingshusbesväret ingår skyldighet att å tingsställe hålla erforderliga arbets- och expeditionslokaler al häradshövdingen och hans biträden men att någon skyldighet att bekosta kansli å annan ort icke föreligger för de tingshusbyggnadsskyldiga — åtminstone icke om för kansli lämpliga lokaler finnas å tingsställe. Därav följer att i en domsaga, vars kansli blivit av Kungl. Maj.t med hänsvn till allmänhetens intressen förlagt till annan ort än tingsställe, det beror på de tingshusbyggnadsskyldigas gottfinnande, om häradshövdingen skall ensam få vidkännas kostnaderna för kanslihållningen eller beredas bidrag därtill. Uppenbart är att i den mån kostnaderna i h ä r berörda hänseende till huvudsaklig del bäras av häradshövdingen, några större anspråk icke kunna ställas på beskaffenheten av dessa kanslilokaler. Under inga förhållanden kan det påfordras, att häradshövdingen skall på egen bekostnad sörja för att häradsrättens arkivalier förvaras på ett ur arkivteknisk synpunkt tillfredsställande sätt. Vad angår häradsrätternas arkiv överhuvud taget framträder bristen på en tidsenlig reglering av tingshusbyggnadsskyldigheten särskilt starkt beträffande dessa. I betraktande av de stora såväl offentliga som privata intressen — särskilt gör sig hänsynen till rättssäkerheten beträffande äganderätt till och panträtt i fast egendom gällande — som äro knutna vid bevarandet

av arkivalierna, måste krav resas på att arkivlokalerna skola vara i möjligaste mån brandsäkra samt så inrättade, att i dem förvarade handlingar icke genom fukt eller annorledes skadas eller förstöras. I synnerhet gäller detta de handlingar, av vilka renovationer icke finnas och vilka därför, om de förstöras, icke kunna rekonstrueras. Visserligen hava förhållandena åtskilligt förändrats under de senaste årtiondena, i det att så gott som samtliga domsagor numera äga något för förvaring av arkivalier inrättat rum, som kan anses vara för sitt ändamål någorlunda lämpligt. Såsom framgår av vad tidigare anförts, äro likväl ännu i åtskilliga domsagor förhållandena otillfredsställande. Detta beror till en del därpå, att kraven i fråga om arkivlokalernas rymlighet och ändamålsenlighet i övrigt undan för undan stegrats. Denna utveckling är ännu ingalunda avslutad. Det torde vara tillräckligt att erinra om att arbetet med omskrivandet av fastighetsböckerna ännu pågår. De nya, dyrbara fastighetsböckerna, vilka oavvisligen kräva brandskyddad förvaringsplats, erfordra ett avsevärt utrymme, vida överstigande det som är erforderligt för de gamla. J den mån i de olika domsagorna en övergång sker från protokollariskt förfarande i inskrivningsärenden till aktsystem, uppkomma ytterligare anspråk på brandsäkra arkivutrymmen för inskrivningsakternas förvaring. Detta har till följd, att inånga av de befintliga arkivlokalerna icke längre kunna anses tillräckliga och ändamålsenliga ens såsom blotta förvaringsrum för vad däri skall inrymmas. Därtill kommer, att fastighetsböckernas dagliga bruk i kansliarbetet ofta — framför allt i de större domsagorna — gör det nödvändigt, att arbetsplatser finnas inrättade i omedelbar närhet av böckernas förvaringsplats, helst i själva arkivrummet. Ett dylikt arbetsarkiv ställer helt andra krav i fråga om lokalens storlek, inredning, belysning, uppvärmning och hygieniska förhållanden än som uppfyllas av flertalet av de nuvarande arkiven. Ännu mindre än i fråga om tingshusbyggnadsskyldighetens omfattning har beträffande de tingshusbyggnadsskyldigas organisation praxis kunnat ersätta den bristande lagliga regleringen. Det är i viss mån på grund härav som de tingshusbyggnadsskyldiga i olika tingslag antagit reglementen eller stadgar, vilka, såvitt angår organisationen, innebära avvikelser från vad eljest skulle gälla. Härigenom har man dock icke lyckats helt avhjälpa svårigheterna, enär det ju icke varit möjligt att giva de tingshusbyggnadsskyldiga en formell, av länsstyrelsen oberoende beslutanderätt. Ej heller har m a n genom stadgarnas bestämmelser kunnat lösa spörsmålet om de tingshusbyggnadsskyldigas ansvar för lån, som upptagits för tingshusbyggnadsskyldighetens fullgörande, eller avgöra i vad mån eljest tredje man, som avtalat med de byggnadsskyldigas organ, kan på grund av avtalet göra gällande någon rätt mot de tingshusbyggnadsskyldiga. Slutligen må framhållas, att under den fortskridande avvecklingen av de mindre magistratsstädernas eget rättsväsende genom förening av stad och landsbygd i judiciellt hänseende gång efter annan uppkommit tvist angående stads inlösen i redan befintliga tingshus eller andra de tingshusbyggnads-

31 skyldigas tillgångar. Några bestämmelser till ledning för avgörande av dylika tvister finnas ej i gällande lagstiftning, vilket även måste anses vara en brist.

V. Grunderna för en reviderad lagstiftning. De i det föregående anmärkta bristerna i gällande bestämmelser om tingshusbyggnadsskyldigheten äro otvivelaktigt av den beskaffenhet, att de böra utan dröjsmål undanröjas genom en revision av lagstiftningen i ämnet. Ett starkt skäl härför är även önskvärdheten av att få till stånd en tillfredsställande ordning med avseende å häradsrätternas domstolslokaler före genomförandet av processreformen. En dylik revision bör dock icke göras mera genomgripande än förhållandena påkalla utan synes i första hand böra innebära ett lagfästande av den praxis, som utvecklat sig. Em nyreglering av tingshusbyggnadsskyldigheum föranleder till en början ståndpunktstagande till spörsmålet huruvida tingshusbesväret fortfarande bör åvila tingslagsmenigheten eller huruvida det bör övertagas av staten eller av någon större kommunal enhet, närmast landstingsområdet. För ett överflyttande av tingshusbesväret på staten tala i viss mån nya lagberedningens i det föregående återgivna skäl. Dessa kunna dock ingalunda anses avgörande. Sålunda är, såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, tingshusbesvärets betydelse med hänsyn till skattebördan icke sådan, att på grund därav skatteutjämnande åtgärder äro påkallade. Vidare kan önskemålet om en ändamålsenligare och planmässigare inredning av tingshusen vinnas utan att staten övertager byggandet, t. ex. genom att föreskrift gives, att ritning till ny- eller ombyggnad av tingshus skall fastställas av Kungl. Maj:t. Därtill kommer, att ett överflyttande av tingshusbesväret på staten skulle medföra olägenheter i skilda hänseenden. Erinras må om vad ekonomisakkunniga anfört rörande de mången gång synnerligen invecklade uppgörelser, vilka i de särskilda fallen måste komma till stånd mellan staten och de olika tingshusbyggnadsskyldiga. Det är vidare ofrånkomligt, att ett ämbetsverks handläggning av ärenden angående vården av häradsrätternas domstolslokaler kommer att bliva avsevärt omständligare, än om de behövliga åtgärderna ombesörjas ute i orterna av personer, förtrogna med de lokala förhållandena. Helt naturligt skulle också en överflyttning till en statsmyndighet av en så omfattande förvaltningsuppgift som denna framkalla krav på anställande av nya arbetskrafter, varmed skulle följa en ytterligare stegring av statsverkets kostnader för ändamålet. Därtill kommer, att överflyttandet av tingshusbesväret på staten icke synes kunna genomföras med mindre staten övertager kostnaderna även för städernas domstolslokaler. För landstingens övertagande av tingshusbyggnadsskyldigheten torde några bärande skäl ej heller kunna anföras. Mot ett dylikt övertagande talar

32 därjämte den omständigheten att frågorna rörande de särskilda domsagornas tingshus och kanslilokaler hava en starkt lokalt begränsad karaktär och därför lämpligen böra avgöras av den menighet frågorna närmast angå. Om således tingshusbesväret fortfarande bör åvila tingslagens menigheter, synes det vara nödvändigt, att regler givas angående dessa menigheters organisation. Uppenbarligen böra de tingshusbyggnadsskyldiga tillförsäkras ett väsentligt inflytande på hithörande frågors avgörande. Beslutanderätten bör sålunda icke längre ens formellt tillkomma länsstyrelserna utan de byggnadsskyldiga själva samt utövas av en på visst sätt utsedd fullmäktigförsamling. Vidare tarvas föreskrifter om huru och av vem de tingshusbyggnadsskyldigas beslut skola verkställas, om förvaltningen av fonder och fastigheter, om rätten att upptaga lån och att besluta om uttaxering, om sättet för debitering och uppbörd, om revision m. m. Vid den rättsliga regleringen i nu nämnda hänseenden synes man såvitt möjligt böra i största utsträckning söka uppnå överensstämmelse med den i kommunallagarna innefattade regleringen av motsvarande spörsmål inom primärkommunerna och landstingsområdena. Tingshusbyggnadsskyldigheten synes böra omfatta såväl skyldighet att tillhandahålla erforderliga lokaler för häradsrättens allmänna sammanträden som skyldighet att bekosta domarkansli. Beträffande det närmare utformandet av bestämmelserna i ämnet lärer det icke böra ifrågakomma att i lagen fastslå en för alla domsagor och tingslag gällande norm i avseende a tingshus storlek och utrymme samt rörande vad kanslihållningen skall innefatta. Lämpligast torde vara att, såsom lagutskottet vid 1901 års riksdag föreslog, låta frågan därom bero på prövning i varje särskilt fall, varigenom tillfälle beredes att taga hänsyn till alla omständigheter, som for frågans avgörande äro av betydelse. I så måtto bör emellertid byggnadsskyldighetens omfattning regleras, att bestämmelser givas om vad skyldigheten i regel — där alltså förhållandena icke till annat föranleda — skall omfatta. Beträffande arkivfrågan må följande framhållas. Redan nu äro i etticke ringa antal tingshus, såväl nybyggda som äldre, arkiven anordnade såsom arbetsarkiv. Om det än är önskvärt att i samtliga fall arkiven inrättas som arbetsarkiv, lärer det likväl icke kunna ifrågasättas att nu giva en allman föreskrift härom. Redan hänsynen till kostnaderna omöjliggör detta. Däremot böra givetvis dessa önskemål såvitt möjligt beaktas, nar fråga uppkommer om nybyggnad av arkiv (tingshus). Att i lag fastslå att det skaU åligga de tingshusbyggnadsskyldiga att anordna i arkivtekniskt hänseende fullt tillfredsställande arkivlokaler, torde icke kunna möta några betankhgheter, enär m a n därigenom icke lärer hava gått utöver vad som redan enhg gällande rätt åvilar de byggnadsskyldiga. Det tidigare åberopade skalet^mot att ålägga de tingshusbyggnadsskyldiga att å vart tingsställe tillhandahålla arkiv nämligen att efter processreformens genomförande ett antal tingsställen kunde förväntas bliva överflödiga, varför kostnader för arkivlokaler a dylika orter såsom onödiga icke borde nedläggas, har numera icke samma betydelse som tidigare, helst som i en ny lagstiftning om tingshusbyggnads-

skyldigheten Kungl. Maj:t synes böra givas ett generellt bemyndigande att, där åtgärd, som på grund av föreskrift i lagstiftningen erfordras, skulle på i*rund av ändrad domsagoindelning eller av annan orsak kunna förväntas bliva i framtiden onyttig, förordna om anstånd tills vidare eller för viss tid med åtgärdens vidtagande. Däremot torde det vara till fördel, om arkivliållningsskyldigheten koncentreras såtillvida, att den förklaras ingå i skyldigheten att bekosta domarkansli. Genom att arkivhållningsskyldigheten begränsas till att avse anordnandet av ett arkiv i varje domsaga oavsett antalet däri ingående tingslag vinner man ökade möjligheter att erhålla fullt tillfredsställande arkivlokaler. Fördelarna för domsagoarbetet av en dylik ordning äro även påtagliga. För vinnande av garantier för att statens, vederbörande befattningshavares och den rättssökande allmänhetens intressen i fråga om utrymme och ändamålsenlighet med avseende å domstolslokalerna ävensom de tingshusbyggnadsskyldigas befogade krav på att icke bliva betungade med onödiga kostnader bliva beaktade, synes stadgande böra givas därom, att mera omiattande byggnadsarbeten icke få företagas utan att ritningar och arbetsbeskrivningar blivit godkända av Kungl. Maj:t. De jämlikt det anförda erforderliga lagbestämmelserna böra meddelas dels i en lag, som reglerar frågorna om vem tingshusbyggnadsskyldigbeten skall åvila och om tingshusbyggnadsskyldighetens omfattning jämte de spörsmål, vilka i samband därmed kräva sin lösning, och dels i en lag, som innefattar bestämmelser om de tingshusbyggnadsskyldigas kommunala organisation. I enlighet härmed hava de sakkunniga, med beaktande av vad i det föregående anförts, upprättat bifogade förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldighet samt till lag om tingshusbyggnadsdistrikt. Angående innehållet i den föreslagna lagstiftningen hänvisas till ifrågavarande lagförslag med däri upptagna förklarande noter.

3—883009

Förslag till

Lag om tiiigshusDyggnadsskyldighet. Härigenom förordnas som följer: 1§Ä tingsställe 1 skola finnas erforderliga lokaler för häradsrättens sammanträden (tingshus). Därjämte skola å domsagas kansliort finnas nödiga tjänsterum för häradshövdingen och hans biträden (domarkansli). 1 Med tingsställe avses platsen för häradsrätts allmänna sammanträden. Jfr 1 § lagen den 8 mars 1935 (nr 60) med vissa bestämmelser om häradsting, enligt vilket lagrum det tillkommer Kungl. Maj:t att bestämma tingsställe.

2§Skyldighet att. hålla tingshus åvilar vederbörande tingshusbyggnadsdistrikt. Tingshusbyggnadsdistriktet utgöres av samtliga i tingslaget ingående landsoch stadskommuner eller delar av landskommuner såsom en samfällighet eller, där tingslaget består av en enda kommun, av denna. 1 Hava två eller flera tingslag förenat sig om hållande av gemensamt tingshus, skola de tillsammans utgöra ett tingshusbyggnadsdistrikt. 3 Skyldighet att bekosta domarkansli åvilar i domsagan ingående tingshusbyggnadsdistrikt. 3 1 Tingshusbyggnadsdistrikt eller en eller flera däri ingående kommuner kunna därjämte i vissa fall få gälda kostnaderna för lokal för sammanträde, som avses i lagen den 7 maj 1918 (nr 294) om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. Jfr 7 § andra stycket nämnda lag. 2 Förening om hållande av gemensamt tingshus kan förekomma även mellan tingslag tillhörande olika domsagor. Även i sådant fall komma tingslagen att tillsammans utgöra ett tingshusbyggnadsdistrikt. 3 Denna regel skall gälla även för det fall att tingshusbyggnadsdistrikt endast till en del ingår i domsaga. Exempel: I domsagan A, bestående av tingslagen M och N, har N tingshus gemensamt med den av ett tingslag bestående domsagan B. Skyldigheten att bekosta domarkansli åvilar, i domsagan A tingshusbyggnadsdistrikten M och N -f B gemensamt, i domsagan B tingshusbyggnadsdistriktet N + B.

3§Kan vid förändring av häradsrätts domsområde uppgörelse mellan de tingshusbyggnadsdistrikt eller särskilda kommuner, som beröras av förändringen,

I 35 icke träffas angående lösen 1 av andel i redan befintligt tingshus eller i annan, tingshusbyggnadsdistrikt tillhörig egendom, varde frågan hänskjuten till Konungens 2 avgörande. 3 1 I samband med stads förenande med domsaga i judiciellt hänseende kan fråga uppkomma angående eventuell inlösningsskyldighet från stadens sida i tingshus eller tingshusfond, som äges av det tingshusbyggnadsdistrikt, vari staden skall uppgå. Då stadgandet i 5 § lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande i judiciellt hänseende icke torde hava avseende å dylika ekonomiska frå(gor, har det ansetts nödigt att i denna lag intaga bestämmelse i ämnet. Fråga om inlösningsskyldighet kan även uppkomma vid sammanslagning av tingslag eller delar av tingslag. 2 Hithörande frågor äro av den beskaffenhet, att de böra omedelbart avgöras av Kungl. Maj:t. :! I paragrafen beröres ej det i 2 § andra stycket andra punkten avsedda fall att två eller flera tingslag förenat sig om gemensamt tingshus. Då dylik gemenskap icke kan tvångsvis genomföras, kan den komma till stånd endast därest i alla delar, alltså även i fråga om eventuell inlösningsskyldighet, överenskommelse träffats mellan tingslagen. Kan dylik överenskommelse icke träffas, förfaller frågan om anordnande av gemensamt tingshus. Jfr regeringsrättens årsbok 1935 sid. 69.

Omfattningen av skyldigheten att bekosta tingshus och domarkansli skall stå i överensstämmelse med behovet å varje särskild ort. Där icke förhållandena till annat föranleda, 1 skall förenämnda skyldighet avse beträffande tingshus: a) anskaffande och underhåll av tingssal, 2 särskilda samlingsrum för häradsnämnd, åklagare, rättegångsombud, vittnen och tingsmenighet, erforderliga sovrum för nämndemän och åklagare samt i tingshus, beläget å annan ort än domsagans kansliort, arbets- och sovrum för häradshövdingen och hans biträden; b) anordnande av häradsfängelse; 3 och c) avlönande av vaktmästare; 4 beträffande do mar kansli: a) anskaffande och underhåll av arbetsrum för häradshövdingen samt rättsbildade och icke rättsbildade biträden 5 ävensom arkiv, som möjliggör brandsäker förvaring av fastighetsböcker, arkivalier och av den rättssökande allmänheten inlämnade handlingar; 6 . 7 och b) bekostande av inbindning av domböcker och protokoll ävensom anskaffande av rotlar och diarier, vilka icke tillhandahållas av statsverket; 8 samt beträffande såväl tingshus som domarkansli därjämte: a) samtliga lokalers förseende med möbler och övriga inventarier; 9 b) bekostande av toalettanordningar ävensom av uppvärmning, belysning, städning och renhållning; och c) bekostande av erforderligt antal telefonförbindelser. 10 ' 11

36 I

Ehuru ett av huvudsyftena med den föreslagna lagstiftningen är att närmare reglera tingshusbyggnadsskyldighetens omfattning, har det dock icke ansetts kunna ifrågakomma att i lagen bestämt fixera densamma. Den i förevarande paragraf angivna omfattningen av tingshusbyggnadsskyldigheten avser normalfallen men skall vid behov kunna utvidgas eller inskränkas. - Där så lämpligen kan ske bör anordnas ett särskilt överläggningsrum, dit rätten kan draga sig tillbaka i stället för att låta utrymma tingssalen. 3 Särskilt häradsfängelse erfordras uppenbarligen icke å tingsställe, där frågan om förvaring av häktade personer eljest är tillfredsställande löst. Det må anmärkas, att häradsfängelse kan vara inrymt i eller sammanbyggt med tingshus. Att här närmare angiva omfattningen av skyldigheten att bekosta häradsfängelse har icke ansetts nödigt. Jfr kungörelsen den 4 maj 1934 (nr 134) med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester. 4 Det synes önskvärt, att åt tingsvaktmästaren i allmänhet beredes bostadslägenhet i tingshuset. 5 Särskilda arbetsrum böra anordnas — förutom för häradshövdingen — jämväl för biträdande domare och sekreterare, där dylika befattningshavare finnas. 0 Vid ordnandet av det brandsäkra arkivet synas bestämmelserna i riksarkivets cirkulär den 14 juni 1933 med vissa anvisningar rörande kyrkoarkivlokaler (SFS 1933:482) böra tjäna till ledning. I domarkansliet skall jämväl möjlighet finnas till brandsäker förvaring i låsbart förvaringsrum av värdehandlingar, inneliggande beläggningsstämplar m. m. 7 I åtskilliga domsagokanslier, vilka icke äro inrymda i tingshus, saknas för närvarande arkivlokaler, som äro tillräckliga för hela domsagans behov. Intill dess att arkivfrågan blivit löst i enlighet med föreskrifterna i denna lag, kvarstår givetvis i dylika domsagor skyldigheten för de särskilda tingshusbyggnadsdistrikten att å tingsställena anordna nödiga förvaringsrum för häradsrätternas arkivalier. 8 I den mån blanketter till rotlar och diarier tillhandahållas av statsverket, avser skyldigheten endast rotlarnas och diariernas inbindning. 9 Härmed avses sådana inventarier som mattor, gardiner, sängkläder och elektrisk armatur. Däremot torde hit icke kunna räknas skriv- och dupliceringsmaskiner och andra för kansliarbetet erforderliga materialier. 10 I tingshus bör i regel finnas en särskild för allmänheten avsedd telefon. II Skyldigheten måste anses omfatta kostnaden för inledande av telefon samt erläggande av abonnemangsavgifter. 5§T i n g s h u s eller särskild b y g g n a d för h ä r a d s f ä n g e l s e eller d o m a r k a n s l i m å ej u p p f ö r a s eller u n d e r g å o m b y g g n a d eller väsentlig ä n d r i n g m e d m i n d r e r i t n i n g a r och a r b e t s b e s k r i v n i n g a r blivit av K o n u n g e n g o d k ä n d a . 1 . 2 1 Liksom hittills bör ifrågavarande byggnadsverksamhet stå under offentlig myndighets uppsikt. Denna torde för vinnande av enhetlig tillämpning av lagstiftningen i ämnet böra tillkomma Kungl. Maj:t. Innan Kungl. Maj:t fattar beslut i hithörande frågor, torde — förutom lokala myndigheter och representationer — jämväl sakkunnig myndighet (byggnadsstyrelsen och i fråga om häradsfängelse därjämte fångvårdsstyrelsen) komma att höras. 2 Kungl Maj:ts prövning bör jämväl avse lämpligheten av den for bebyggelsen avsedda tomten. Skall domarkansli inrymmas i tingshus, omfattar prövningen även de för kansliet avsedda lokalerna. 6§E r f o r d r a s p å g r u n d av föreskrift i d e n n a lag n y b y g g n a d , o m b y g g n a d eller a n n a n å t g ä r d , s o m skulle d r a g a väsentlig k o s t n a d , eller ä r a n l e d n i n g till

antagande att åtgärden skulle på grund av ändrad domsagoindelning eller av annan orsak i framtiden bliva onyttig, må efter framställning av tingshusbyggnadsdistriktet Konungen förordna om anstånd med åtgärdens vidtagande. 7 §• Fullgör icke tingshusbyggnadsdistrikt skyldighet enligt denna lag, äger länsstyrelsen vidtaga åtgärder för missförhållandets avhjälpande. Denna lag träder i kraft den Genom denna lag upphävas: 26 kap. 4 § byggningabalken; 2 kap. 7 § rättegångsbalken i vad detta lagrum innehåller föreskrift om att å tingsstad skall finnas häradskista; kungörelsen den 13 oktober 1921 angående fastställande av ritning till härads- eller stadsfängelse såvitt kungörelsen angår häradsfängelse; samt cirkuläret den 12 februari 1926 till länsstyrelserna angående ny- eller ombyggnad av tingshus.

Förslag till

Lag om tingshushyggnadsdistrikt. Härigenom förordnas som följer: 1 §• Tingshusbyggnadsdistrikt äger, efter vad i denna lag närmare bestämmes. självt vårda sina gemensamma angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan. 1 1 Befogenhet att besluta i vissa frågor, som sammanhänga med tingshusbyggnadsskyldigheten — t. ex. bestämmande av tingsställe och domsagas kansliort — skall fortfarande tillkomma offentlig myndighet. Jfr även 7 § andra stycket lagen den 7 maj 1918 (nr 294) om särskilda sammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. 2 §• Tingshusbyggnadsdistrikts beslutanderätt utövas av tingshusfullmäktige. Förvaltning och verkställighet tillkomma tingshusstyrelse. Åvilar skyldigheten att hålla domarkansli flera tingshusbyggnadsdistrikt gemensamt, utövas beslutanderätten i dithörande frågor av tingshusfullmäktige i det distrikt länsstyrelsen bestämmer; och tillkomma förvaltning och verkställighet tingshusstyrelsen i samma distrikt. 1 1 Att då domarkansli är gemensamt för flera tingshusbyggnadsdistrikt, låta dithörande frågor avgöras av tingshusfullmäktige i samtliga distrikten vid gemensamma sammanträden möter avsevärda svårigheter. Det torde bland annat vara vanskligt att avgöra, efter vilka grunder rösträtten vid dylika gemensamma sammanträden borde beräknas och huru revisionen av tingshusbyggnadsdistriktens gemensamma räkenskaper skulle anordnas. Det har därför ansetts lämpligare att överlämna det omedelbara omhänderhavandet av skyldigheten åt allenast ett av distrikten. Slutligen kan anmärkas, att det här i allmänhet är fråga om årligen återkomman de utgifter till icke alltför betydande belopp. Den föreslagna ordningen överensstämmer jämväl med den praxis, som för närvarande råder i domsagor, bestående av mera än ett tingslag. Jfr i övrigt 23 §. Som regel torde uppdraget att omhänderhava angelägenheterna beträffande gemensamt kansli komma att givas åt det distrikt, i vars tingshus kansliet är inrett. 3 §• För varje valkrets för utseende av nämndemän 1 utses tingshusfullmäktige till samma antal som nämndemän. 2 På landet förrättas valet, i valkrets, som

består av en enda kommun där kommunalfullmäktige finnas, av dessa 3 samt i annan valkrets å kommunalstämma; 4 och äge, där flera kommuner eller delar av kommuner äro förenade till gemensam valkrets, länsstyrelsen genom den i tredje stycket omförmälda kungörelsen förordna, å vilken kommunalstämma valet skall förrättas. I stad förrättas valet av stadsfullmäktige. 3 Vid lika röstetal skilje lotten. För varje valkrets utses suppleanter till samma antal som tingshusfullmäktige. Länsstyrelsen skall i god tid före valet kungöra det antal tingshusfullmäktige, som skall utses för varje valkrets. 1 Om valkretsar, se kungl. brev den 12 februari 1824, enligt vilket det ankommer på häradsrätterna att fördela tingslagen i nämndemansdistrikt. - Beträffande nämndemännens antal, jfr lagen den 13 maj 1932 (nr 137) om häradsnämnds tjänstgöring, enligt vilken, därest i visst tingslag erfordras flera än tolv nämndemän, Konungen bestämmer deras antal. Det nuvarande antalet framgår av den efter lagförslagen intagna tabellen. —• Därest fullmäktigförsamlingen skulle bestå av ombud för varje kommun, bleve i tingshusbyggnadsdistrikt med stort antal kommuner antalet fullmäktige väl högt. Då det ansetts vara av vikt att undvika alltför stora fullmäktigförsamlingar samt tillskapandet av särskilda valkretsar för val av tingshusfullmäktige icke lämpligen bör komma i fråga, har indelningen i valkretsar för nämndemansval funnits böra läggas till grund även för val av tingshusfullmäktige. Såsom framgår av den nyss omnämnda tabellen medför dock även denna valmetod, att i vissa distrikt ett jämförelsevis stort antal fullmäktige komma att utses. I några fall torde dock en minskning i antalet fullmäktige kunna förväntas i samband med ändrade bestämmelser rörande nämndemännens antal. 3 De för städer och vissa landskommuner upptagna särskilda bestämmelserna avse att åstadkomma förenkling i valproceduren. 4 Då inga särskilda inskränkningar av rösträtten stadgats, följer därav, att rösträtt tillkommer alla dem, som jämlikt bestämmelserna i 11 § lagen om kommunalstyrelse på landet äga rättighet att deltaga i kommunalstämmas överläggningar och beslut. Skall val ske å gemensam kommunalstämma, tillkommer rösträtt en var röstberättigad inom de i valkretsen ingående kommunerna. 4 §• Val av tingshusfullmäktige skall förrättas under tiden från och med den 1 september till och med den 15 november. I valkrets, som utser två eller flera tingshusfullmäktige, skall valet vara proportionellt, där det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med siffran för det antal fullmäktige valet avser, ökad med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej valet proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas. Underrättelse om valet, med angivande av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen och häradshövdingen. 5 §•

Valbar till tingshusfullmäktig eller suppleant är en var inom tingshusbyggnadsdistriktet boende man eller kvinna, som uppnått tjugufem års ålder

40 och som äger utöva rösträtt, å landet å kommunalstämma och i stad vid stadsfullmäktigval. I avseende å obehörighet att vara tingshusfullmäktig skall vad i 15 § lagen om kommunalstyrelse på landet är stadgat äga motsvarande tillämpning. Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara tingshusfullmäktig eller suppleant än a) ämbets- och tjänsteman som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget; b) den som uppnått sextio års ålder; c) den som eljest åberopar hinder, vilket godkännes av tingshusfullmäktige; samt d) vid valet den som under de senaste fyra åren, det år då valet sker inberäknat, tjänstgjort såsom tingshusfullmäktig.

6§Tingshusfullmäktige väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det då valet skedde. 7 §. Tingshusfullmäktige välja bland sig ordförande och vice ordförande. 1 Underrättelse om valet, med angivande av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen och häradshövdingen. Intill dess ordförande utsetts, utövas ordförandeskapet av den av de fullmäktige, som länsstyrelsen därtill förordnar. 1 Med hänsyn till det ringa antal sammanträden, som kan beräknas komma att hållas under en fyraårsperiod, har ordförande- och vice ordförandevalet ansetts kunna avse hela perioden. Avgår ordföranden eller vice ordföranden under perioden, skall nytt val ske. 8 §• Tingshusfullmäktige skola sammanträda å tingsställe eller å annan lämplig plats, som av fullmäktige bestämts. 9 §• Tingshusfullmäktige skola årligen hålla ett ordinarie sammanträde före den 20 augusti för besluts fattande i anledning av berättelsen om föregående års räkenskaper och förvaltning ävensom för fastställande av tingshusbyggnadsdistriktets utgifts- och inkomststat, för val av ledamöter i tingshusstyrelse, där dylikt val under året skall äga rum, samt för val av revisorer. Extra sammanträde med tingshusfullmäktige hålles när tingshusstyrelsen eller de flesta av fullmäktige eller häradshövdingen sådant äska eller ock ordföranden finner det nödigt. 1 1 Då länsstyrelsen i fråga om tillämpningen av förevarande lagstiftning finner sig böra höra tingshusfullmäktige, torde detta i regel komma att ske genom remiss i ärendet.

u 10 §. Kallelse till tingshusfullmäktigsammanträde utfärdas av fullmäktiges ordj förande eller vid hinder för honom av vice ordföranden. Kallelsen, som I skall utfärdas skriftligen och innehålla uppgift om tid, ställe och de ären( den, som skola förekomma å sammanträdet, skall senast en vecka före samI manträdet i rekommenderat brev översändas till varje fullmäktig ävensom införas i en eller flera ortstidningar. Den omständigheten att kallelsen ej I blivit införd i tidning utgör ej hinder för sammanträdets hållande. Uppgift, som i föregående stycke sägs, skall inom där angiven tid i rekommenderat brev jämväl tillställas häradshövdingen samt en var ledamot av tingshusstyrelsen. 1 1 Stadgandet är föranlett av bestämmelsen i 12 § om rätt för häradshövdingen och ledamot av tingshnsstyrelsen att närvara vid tingshnsfnllmäktiges sammanträden. 11 § Tingshusfullmäktige må ej företaga ärende eller besluta däri, såvida icke flera än hälften av dem äro tillstädes. Är tillstädesvarande fullmäktig enligt stadgandet i 20 § andra stycket hindrad att deltaga i visst ärende, utgör ej den omständigheten att till följd därav antalet av de deltagande icke överstiger hälften av fullmäktiges hela antal hinder för ärendets företagande. Tingshusfullmäktig eller till sammanträde behörigen kallad suppleant, som utan anmält och av tingshusfullmäktige godkänt hinder avhåller sig från sammanträde, bote till tingshusbyggnadsdistriktets kassa fem kronor och dubbelt så mycket, om sammanträdet måste i anseende till de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas. 12 §. Varje tingshusfullmäktig äger en röst. Vid tingshusfullmäktiges sammanträden äger häradshövdingen 1 eller den av de å domsagans kansli anställda rättsbildade biträdena han i sitt ställe förordnar 2 ävensom ledamot av tingshusstyrelsen, ändå att de icke äro tingshusfullmäktige, att yttra sig och framställa förslag men ej att deltaga i besluten. Enahanda rätt tillkommer jämväl revisor vid granskning av den pv honom avgivna revisionsberättelsen. Såsom framgår av not 3 till 2 § lagen om tingshusbyggnadsskyldighet kan tingshusbyggnadsdistrikt bestå av mer än en domsaga eller kunna delar av skilda domsagor ingå i ett distrikt. 1 dylika fall tillkommer den i förevarande paragraf omförmälda befogenheten häradshövdingen i var och en av domsagorna. 2 Då häradshövdingen av tjänsteförrättning eller annan anledning är förhindrad att närvara vid sammanträde med tingshusfullmäktige, bör han äga möjlighet att företrädas av t. ex. sekreteraren eller förste notarien. 13 §. Med avseende å tingshusfullmäktige och deras ordförande skall vad i 20 22 §§, 23 § 1 och 3 mom., 25 § 1 mom. samt 27 och 29 §§ lagen om kommu-

nalstyrelse på landet är stadgat om kommunalstämma och dess ordförande i tillämpliga delar gälla, med iakttagande av att vad i nämnda lagrum är föreskrivet i fråga om kommun och kommunalnämnd i stället skall gälla tingshusbyggnadsdistrikt och tingshusstyrelse samt att omröstning, där sådan begäres, alltid skall ske öppet utom vid val och tillsättande av tjänstebefattning. Tingshusfullmäktige må för visst ärende besluta, att överläggning skall hållas inom stängda dörrar. 14 §. För beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen avgivna rösterna, då beslutet avser: a) avhändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet eller inköp av fastighet; samt b) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning, samt upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående avborgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande 1 . 1 I likhet med vad förhållandet är inom annan kommunal förvaltning bör jämväl för giltigheten av vissa beslut å förevarande område fordras, att besluten fattas med kvalificerad majoritet. 15 §. Ordföranden skall vid tingshusfullmäktiges sammanträden föra eller på sitt ansvar låta föra protokoll. Protokollet, varav skall framgå vilka fullmäktige varit närvarande, skall upptaga för varje ärende överläggningsämnet och beslutet, med angivande huruvida och i vilken ordning omröstning företagits. Justering av protokollet verkställes senast fjorton dagar efter sammanträdet å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver, av ordföranden jämte två därtill för varje gång av fullmäktige utsedda närvarande ledamöter. Justering må ock genast verkställas av fullmäktige. Protokollet underskrives med anteckning om justeringen av ordföranden och de utsedda justeringsmännen eller, där justeringen verkställts av fullmäktige, två vid sammanträdet närvarande ledamöter. Sedan protokollet justerats, skall tillkännagivande därom så fort ske kan införas i den eller de ortstidningar, i vilka kallelsen till sammanträdet varit införd. Ordföranden skall tillse, att avskrift av tingshusfullmäktiges justerade protokoll tillställes häradshövdingen och tingshusstyrelsen. För övrigt äger en var att taga avskrift av protokollet och att utan avgift få avskriftens riktighet bestyrkt. 16 §. 1

Tingshusstyrelsen åligger att: a) bereda ärenden, som skola förekomma till behandling hos tingshusfullmäktige; b) ombesörja verkställighet av tingshusfullmäktiges och annan behörig myndighets beslut rörande tingshusbyggnadsdistriktet enligt lagen om tingsbusbyggnadsskyldighet åvilande förpliktelser;

43 c) handhava vården och underhållet av tingshusbyggnadsdistriktets fasta och lösa egendom samt förvaltningen av tingshusmedlen; samt d) ombesörja de övriga åligganden för tingshusbyggnadsdistriktets räkning, vilka enligt för tingshusstyrelsen gällande reglemente tillhöra dess befattning. Reglemente för tingshusstyrelse skall upprättas av tingshusfullmäktige samt jämte häradshövdingens yttrande insändas till länsstyrelsen för faststälielse. Reglementet skall innehålla bestämmelser om, bland annat, tingshusstyrelsens sammansättning 2 och ledamöternas tjänstgöringstid, ordningen för ärendenas handläggning av tingshusstyrelsen, styrelsens befattning med tingshusbyggnadsdistriktets utgifts- och inkomststat, sättet för förande av tingshusbyggnadsdistriktets räkenskaper ävensom instruktion för kassaförvaltare, där sådan finnes. 3 1 Tingshusstyrelsens verksamhet har icke ansetts böra i vidare mån än som här skett regleras i författningsväg. Därutöver erforderliga bestämmelser böra intagas i ett för styrelsen gällande reglemente. Såsom av den inledande översikten framgår, finnas redan i åtskilliga tingslag eller domsagor reglementen. Dessa torde efter nödiga jämkningar kunna vinna tillämpning även efter genomförandet av denna lagstiftning. 2 I och för sig bör det icke möta något hinder att välja även utom distriktet bosatta personer till ledamöter av tingshusstyrelsen. 3 Handhavandet av vissa förvaltningsuppgifter bör kunna överlämnas åt enstaka ledamöter inom tingshusstyrelsen. Kassaförvaltare bör kunna utses även utom styrelsens krets. 17 §. Underrättelse om val av tingshusstyrelse, med angivande av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till häradshövdingen ävensom till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna. 18 §. Vid tingshusstyrelsens sammanträden äge häradshövdingen 1 eller den av de å domsagans kansli anställda rättsbildade biträdena han i sitt ställe förordnar, ändå att de icke äro ledamöter av tingshusstyrelsen, att yttra sig och framställa förslag men ej att deltaga i besluten; have ock rätt att till protokollet anteckna avvikande mening. 2 Avskrift av tingshusstyrelsens justerade protokoll skall skyndsamt insändas Ii 11 häradshövdingen. En var äger att taga avskrift av protokollet och att utan avgift få avskriftens riktighet bestyrkt. 1 Jfr not 1 till 12 §. 2 Av denna bestämmelse följer, att häradshövdingen skall i samma ordning som ledamöterna i tingshusstyrelsen underrättas om styrelsens sammanträden. 19 §. Penningar och värdehandlingar, som för tingshusbyggnadsdistriktets räkning innehavas av tingshusstyrelsen, skola så förvaras, att de icke sammanblandas med andra penningar eller värdehandlingar.

44 Penningmedel, som ej erfordras för verkställande av nära förestående utbetalningar, skola för tingshusbyggnadsdistriktets räkning insättas hos bank eller å postgirokonto. En var ledamot av tingshusstyrelsen ansvarar gemensamt med de övriga för de medel styrelsen har under sin förvaltning ävensom för de säkerhets handlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning till protokollet. 20 §. För granskning av det nästfoljande årets förvaltning skola årligen av tingshusfullmäktige utses två revisorer jämte lika antal suppleanter. Den, vilken såsom ledamot av tingshusstyrelsen eller eljest är redovisningsskyldig till tingshusbyggnadsdistriktet, må icke utses till revisor eller revisors suppleant för granskning av förvaltning, för vilken han har att redovisa, ej heller deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning eller i beslut med anledning av granskningen. Revisorerna äga att när som helst inventera tingshusbyggnadsdistriktets kassor samt taga del av räkenskaper och andra.handlingar, som beröra förvaltningen. Revisionsberättelsen skall senast den 15 mars avlämnas till tingshusfullmäktiges ordförande, som över framställda anmärkningar infordrar vederbörandes förklaringar så tidigt, att de jämte revisionsberättelsen kunna framläggas å tingshusfullmäktiges ordinarie sammanträde för året. I fråga om tingshusfullmäktiges befattning med revisionsberättelsen skall vad i 66 § lagen om kommunalstyrelse på landet innehåller för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning. 21 §. Tingshusfullmäktige må besluta att, där våglängden mellan tingshusfullmäktigs hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal överstiger tio kilometer, reseersättning vid deltagande i fullmäktiges sammanträde skall utgå till honom enligt de grunder, som i 25 § 2 mom. första stycket lagen om kommunalstyrelse på landet äro stadgade för där avsedda fall. Ledamot av tingshusstyrelse må, där tingshusfullmäktige finna skäligt, för deltagande i sammanträde i tingshusbyggnadsdistriktets angelägenhet åtnjuta gottgörelse i form av dagarvode med belopp, som bestämmes av tingshusfull mäktige. Arvodet må icke sättas högre än till åtta kronor för sammanträdesdag. Vid resa för sammanträde må reseersättning fastställas att utgå enligt de i första stycket angivna grunderna. Jämte gottgörelse, som avses i andra stycket, samt ersättning för kostnader för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som för tingshusbyggnadsdistriktets räkning påkallas vid uppdragets fullgörande, må efter tingshusfullmäktiges bestämmande för det med uppdraget förenade besvär utgå skäligt årsarvode till sådan ledamot i tingshusstyrelsen, åt vilken uppdragits särskild förvaltningsuppgift. 1 Vad i andra och tredje styckena är stadgat angående dagarvode, reseersätt-

45 ning, gottgörelse för skrivmaterialier med mera samt årsarvode skall med avseende å revisor äga motsvarande tillämpning. Ersättningar och arvoden, som utgå enligt denna lag, skola gäldas av tingshusbyggnadsdistriktets medel. Är kassaförvaltare icke tillika ledamot av tingshusstyrelsen, skall ersättning för uppdraget bestämmas i samma ordning som till annan hos tingshusbyggnadsdistriktet anställd befattningshavare. 22 §. Tingshusbyggnadsdistrikts medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster, täckas genom uttaxering av särskild avgift (tingshusskatt). Skyldighet att utgöra tingshusskatt åligger en var, som jämlikt senast fastställda taxeringslängder är inom tingshusbyggnadsdistriktet skattskyldig till allmän kommunalskatt. Tingshusskatt utgöres av skattskyldig i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kommunalskattelagen påförts honom. Vad i 75 § nämnda lag är stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för kommunal utskyld skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tingshusskatt. 23 §. Åvilar skyldigheten att hålla domarkansli flera tingshusbyggnadsdistrikt gemensamt, har tingshusstyrelsen i det distrikt, vars fullmäktige utöva beslutanderätten i dithörande frågor, 1 att påföra övriga distrikt vad på dem enligt nämnda fullmäktiges beslut belöper av utgifterna för kansliet. 2 Åtnöjes ej distrikt med beslutet, varde frågan hänskjuten till länsstyrelsens avgörande. 3 Utan hinder därav gånge beslutet i verkställighet; och äge länsstyrelsen i händelse av ändring i beslutet förordna om den återbetalning, som bör äga rum. Över länsstyrelsens beslut må tingshusbyggnadsdistrikt föra klagan hos Konungen. 1 Jfr 2 §. - Att uppställa en enhetlig regel för kostnadernas fördelning har icke ansetts lämpligt. Även om antalet skattekronor i de olika tingshusbyggnadsdistrikten bör vara den huvudsakliga fördelningsgrunden, kunna även andra omständigheter vara av betydelse vid frågans avgörande. Sålunda bör, då kansliet är inrymt i tingshuset för ett av domsagans tingslag, det tingshusbygggnadsdistrikt detta tingslag utgör betala förhållandevis mera av kostnaderna för kansliet, eftersom distriktet är befriat från vissa utgifter — såsom att å tingshuset hålla särskilda arbets- och sovrum för häradshövding och biträden — vilka det tillkommit distriktet att bestrida, därest kansliet varit förlagt annorstädes. Enklast torde vara att tingshusbyggnadsdistrikten överenskomma, att bidragsskyldigheten skall fullgöras genom erläggande av antingen ett på förhand bestämt årligt belopp eller en viss kvotdel av de årliga utgifterna. Kan frivillig uppgörelse i kostnadsfrågan — vare sig det gäller fördelningen av beslutade utgifter eller omfattningen av dessa — icke ernås, torde lämpligen avgörandet böra ankomma på länsstyrelsen, som i flera andra hänseenden har att taga befattning med frågor angående tingshusbyggnadsskyldighetens fullgörande.

•to 24 §. Till ledning för tingshusskattens bestämmande skall häradsskrivaren varje år efter slutade taxeringsförrättningar före juni månads utgång till tingshus styrelsen insända förteckning, som för varje kommun eller kommundel inom tingshusbyggnadsdistriktet summariskt upptager antalet skattekronor. Vad om debitering, uppbörd, indrivning, redovisning, avkortning och avskrivning av landstingsmedel är stadgat skall i tillämpliga delar gälla beträffande tingshusskatt, med iakttagande av att uppgift å det till uttaxering beslutade beloppet skall senast före den 1 september vara länsstyrelsen till hända samt att ersättning för debiteringen skall utgå till debiteringsförrättaren med tre procent å det belopp, som varje år debiterats. 1 1 Med hänsyn till det förhållandevis stora besvär, som är förbundet med debiteringen av de talrika men vanligen till beloppet obetydliga tingshusskatteposterna, hava de nuvarande reglerna om debiteringsprovision bibehållits oförändrade. Paragrafens hänvisning till föreskrifterna om uppbörd av landstingsmedel skall även avse bestämmelserna om provision för uppbörd av dylika medel. Sålunda skall provisionen till staten utgå med endast sex tiondels procent å uppbörden. Då i stad under landsrätt saknas särskild kronouppbördstjänsteman, kommer andra stycket av förordningen den 30 juni 1933 (nr 462) om ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel att sakna tillämplighet i fråga om tingshusskatt. 25 §. Tingshusfullmäktiges beslut angående upptagande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen, skall, där fråga är om lån ställt på längre återbetalningstid än två år, för att vinna bindande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse. 1 Beslut, varom i första stycket sägs, skall insändas till länsstyrelsen, vilken det åligger att överlämna handlingarna jämte eget yttrande till Konungen. 1 Stadgandet har sin motsvarighet i andra kommunalförfattningar. 26 §. Tingshusfullmäktiges beslut skall för att vinna bindande kraft underställas länsstyrelsens prövning och fastställelse, om beslutet avser: a) upptagande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen, i andra fall än i 25 § avses; dock att underställning icke erfordras, där ej i följd av beslutet sammanlagda beloppet av tingshusbyggnadsdistriktets utan underställning skedda upplåning överstiger den summa, som för det sistförflutna kalenderåret beslutits skola i tingshusbyggnadsdistriktet anskaffas genom uttaxering; b) utgifter som erfordra uttaxering under längre tid än fem år; eller c) årsarvode till ledamot av tingshusstyrelse eller revisor, där beslutet ej allenast innefattar förnyande av dylikt för nästföregående år fattat, lagligen gällande beslut. Vid prövning av beslut angående årsarvode äger länsstyrelsen, såframt det beslutade beloppet överstiger vad som kan anses skäligt, fastställa arvodet att utgå med visst lägre belopp.

47 Över vägrad fastställelse må tingshusbyggnadsdistriktet föra klagan hos Konungen. 27 §. Ätnöjes ej medlem av kommun, som ingår i tingshusbyggnadsdistrikt, åt tingshusfullmäktiges beslut, äger han söka rättelse däri genom besvär, om beslutet icke tillkommit i laga ordning, står i strid med allmän lag eller författning eller annorledes överskrider tingshusfullmäktiges befogenhet eller kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. Besvärsrätt tillkommer häradshövdingen, 1 även om han icke är medlem av kommun inom tingshusbyggnadsdistriktet. Besvären skola, jämte det överklagade beslutet, ingivas till länsstyrelsen inom trettio dagar efter den dag, då tillkännagivande om verkställd justering av det över beslutet förda protokollet enligt 15 § ägde rum, dagen då det skedde likväl oräknad. Det åligger klaganden därjämte såväl att vid besvären foga bevis om dagen, då sådant tillkännagivande ägde rum, som ock att inom fjorton dagar efter det tiden för besvärens inlämnande utgått till tingshusfullmäktiges ordförande ingiva diariibevds över att han besvärat sig. Försummar klaganden något av vad sålunda föreskrivits, må beslutet gå i verkställighet. 1 Då häradshövdingen på grund av sin tjänst måste anses särskilt ägnad att bevaka det allmännas intresse i hithörande frågor, har särskild besvärsrätt tillerkänts honom. Jfr även not 1 till 12 §. 28 §. Gå besvären ut därpå, att beslutet icke tillkommit i laga ordning eller att det står i strid med allmän lag eller författning eller annorledes överskrider tingshusfullmäktiges befogenhet, äger länsstyrelsen, där besvären finnas böra godkännas, att förbjuda beslutets verkställighet. Grundas besvären därpå, att klagandens enskilda rätt blivit genom beslutet kränkt, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till förmån för den som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orättvis grund, då länsstyrelsen må förordna om upphävande av beslutet i dess helhet. 29 §. I länsstyrelsens utslag må ändring sökas hos Konungen senast före klockan tolv å trettionde dagen efter det klaganden erhöll del av beslutet, dagen då det skedde likväl oräknad; dock äger menighet, som klagar, tillgodonjuta femton dagar längre besvärstid än nu sagts.

48 30 §. Där medlem av kommun inom tingshusbyggnadsdistriktet eller häradshövdingen, 1 ändå att han icke är medlem av sådan kommun, ej nöjes åt tingshusstyrelsens heslut, som icke är av rent förberedande eller verkställande art, skall vad i 27—29 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning. Där beslutet rör uteslutande enskild persons förhållande, skall dock tiden för talans fullföljande räknas från den dag, då beslutet genom utdrag av protokollet delgavs klaganden. Utan hinder av förd klagan må beslutet gå i verkställighet, där icke den prövande myndigheten annorledes förordnar. 1 Jfr not 1 till 12 §.

Denna lag skall, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, lända till efterrättelse från och med den 1) Genom denna lag upphävas lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse samt förordningen den 30 juni 1933 om debitering och uppbörd av tingshusmedel. 2) Val av tingshusfullmäktige skola äga rum första gången under tiden från och med den 1 september till och med den 15 november .l 3) Tingshusfullmäktige skola sammanträda första gången före utgången 2 av mars månad år för antagande av reglemente för tingshusstyrelse samt för val av revisorer för granskning av tingshusbyggnadsdistriktets förvaltning under samma år. 4) Intill dess tingshusstyrelse utsetts, skola de angelägenheter, vilka enligt denna lag ankomma på sådan styrelse, handhavas i hittills gällande ordning; dock att det åligger den av länsstyrelsen jämlikt 7 § tredje punkten förordnade ordföranden att vid det tingshusfullmäktigsammanträde, varom under 3) förmäles, framlägga i samråd med häradshövdingen utarbetat förslag till reglemente för tingshusstyrelsen. 11 5) Där förhållandena i visst tingshusbyggnadsdistrikt finnas därtill föranleda, må Konungen, efter framställning av de tingshusbyggnadsskyldiga före den ,4 förordna om anstånd tillsvidare med genomförande av organisationen av tingshusbyggnadsdistriktet i den omfattning, som må anses påkallad. I samband med beviljande av dylikt anstånd skall angivas vad i stället skall gälla. 5 1 Det förutsattes, att lagen träder i kraft den 1 januari andra året efter antagandet. Ifrågavarande val skola då äga rum under tiden från och med den 1 september till och med den 15 november året närmast före ikraftträdandet. 2 Här avses året för lagens ikraftträdande. 3 Då för detta ärendes beredande lämpligt organ icke allestädes torde finnas, har det ansetts nödigt att meddela särskilda bestämmelser uti ifrågavarande hänseende.

49 4 Det förutsattes, att sådan framställning skall göras före den 1 juli året efter det lagen antagits. 5 I vissa distrikt torde behov ej föreligga att genomföra en organisation av den omfattning, som lagen angiver. Främst äro därvid att taga i betraktande de distrikt, vilka komma att bestå av en enda kommun. I dylika distrikt kan det ofta vara mest ändamålsenligt att, såsom nu är fallet, frågor angående tingshusbyggnadsskyldigheten handhavas i samma ordning som de allmänna kommunala angelägenheterna. Understundom förekommer, att ett tingslag, i vilket finnas två tingsställen, för tingshusbyggnadsskyldighetens fullgörande delats i två särskilda enheter med fullt skilda representationer och förvaltningsorgan samt skild ekonomi. Därest framställning göres, att dylika enheter skola utgöra skilda tingshusbyggnadsdistrikt, torde Kungl. Maj:t, där så skulle finnas lämpligt, kunna med stöd av förevarande stadgande meddela förordnande därom.

4—363609

»

Tabell utvisande antalet nämndemän i tingslagen. Domsagor och tingslag under Svea hovrätt. Norra Roslags domsaga Frösåkers tingslag 16 Väddö och Närdinghundra tingslag . . 24 Mellersta Roslags domsaga 36 Stockholms läns västra domsaga 49 Södra Roslags domsaga 42 Sollentuna och Färentuna domsaga . . . . 36 Södertörns domsaga 36 Uppsala läns södra domsaga Trögds tingslag 24 Tiunda tingslag 24 Uppsala läns norra domsaga 36 Nyköpings domsaga Jönåkers, Rönö och Hölebo tingslag . . 28 Daga tingslag 12 Oppunda och Villåttinge domsaga Oppunda tingslag 20 Villåttinge tingslag 12 Livgedingets domsaga Rekarne tingslag 24 Åkers och Selebo tingslag 24 Gotlands norra domsaga 12 Gotlands södra domsaga 12 östersysslels domsaga ölme, Visnums och Vase tingslag 12 Färnebo tingslag 12 Mellansysslets domsaga 36 Södersysslets domsaga Näs tingslag 12 Gillbergs tingslag 12 Nordmarks domsaga 12 Jösse domsaga 18 Fryksdals domsaga Fryksdals nedre tingslag 12 Fryksdals övre tingslag 12 Älvdals och Nyeds domsaga Älvdals övre tingslag 12 Älvdals nedre tingslag 12 Nyeds tingslag 12 Östernärkes domsaga Glanshammars och Örebro tingslag . . 24 Askers och Sköllersta tingslag 24 Västernärkes domsaga Hallsbergs tingslag 36 Edsbergs tingslag 12 Nora domsaga Karlskoga tingslag 12 Nora tingslag 12 Lindes domsaga 36 Västmanlands mellersta domsaga Siende och Norrbo tingslag 24 Gamla Norbergs tingslag 12

«

Västmanlands västra domsaga Åkerbo och Skinnskattebergs tingslag 24 Snevringe tingslag 12 Västmanlands östra domsaga 18 Falu domsaga Norra tingslaget 24 Södra tingslaget 14 Hedemora domsaga Folkare tingslag 18 Hedemora tingslag 25 Västerbergslags domsaga 36 Nås och Malungs domsaga Nås tingslag 12 Malungs tingslag 12 Nedansiljans domsaga Leksands och Gagnefs tingslag 18 Rättviks tingslag 12 Ovansiljans domsaga Mora tingslag 12 Orsa tingslag 12 Älvdals tingslag 12 Särna och Idre tingslag 12 Gästriklands östra domsaga 18 Gästriklands västra domsaga 12 Bollnäs domsaga 28 Sydöstra Hälsinglands domsaga Ala tingslag 16 Enångers tingslag 12 Norra Hälsinglands domsaga Bergsjö och Forssa tingslag 24 Delsbo tingslag 12 Västra Hälsinglands domsaga 24 Medelpads västra domsaga 36 Medelpads östra domsaga 54 Ångermanlands södra domsaga 36 Ångermanlands mellersta domsaga Boteå tingslag 12 Sollefteå tingslag 18 Ångermanlands västra domsaga Ramsele och Resele tingslag 12 Fjällsjö tingslag 12 Ångermanlands n o r r a domsaga 36 Jämtlands östra domsaga Ragunda tingslag 12 Revsunds, Brunflo och Näs tingslag . . 18 Jämtlands norra domsaga Hammerdals tingslag 12 Lits och Rödöns tingslag 12 Jämtlands västra domsaga Undersåkers och Offerdals tingslag . . 12 Sunne, Ovikens och Hallens tingslag . . 12 Härjedalens domsaga Svegs tingslag 12 Hede tingslag 12 Bergs tingslag 12

51 Domsagor och ..tingslag under hovrätten för Orre Norrland. Umeå domsaga 12 Västerbottens södra domsaga Degerfors tingslag 12 Nordmalings och Bjurholms tingslag . . 12 Västerbottens västra domsaga Lycksele tingslag 12 Åsele tingslag 12 Vilhelmina tingslag 12 Västerbottens mellersta domsaga Nysätra tingslag 12 Burträsks tingslag 12 Västerbottens n o r r a domsaga Skellefteå tingslag 24 Mala och Norsjö tingslag 12 Piteå domsaga Piteå och Älvsby tingslag 24 Arvidsjaurs tingslag 12 Arjeplogs tingslag 12 Luleå domsaga överluleå tingslag 12 Nederluleå tingslag 12 J o k k m o k k s tingslag 12 Kalix domsaga Nederkalix tingslag 12 Råneå tingslag 12 överkalix tingslag 12 Torneå domsaga Torneå tingslag 22 Pajala och Korpilombolo tingslag . . . . 25 Gällivare domsaga Jukkasjärvi tingslag 12 Karesuando tingslag 12 Gällivare tingslag 12 Domsagor och t i n g s l a g under Gröta hovrätt. Kinda och Ydre domsaga Kinda tingslag 12 Ydre tingslag 12 Mjölby domsaga 36 Aska, Dals och Bobergs domsaga 24 Bråbygdens och Finspånga läns domsaga Bråbygdens tingslag 24 Finspånga läns tingslag 24 Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds domsaga 24 Linköpings domsaga 36 Tveta, Vista och Mo domsaga 36 Norra och Södra Vedbo domsaga Norra Vedbo tingslag 18 Södra Vedbo tingslag 12 Njudungs domsaga ö s t r a Njudungs tingslag 18 Västra Njudungs tingslag 16 Östbo och Västbo domsaga ö s t b o tingslag 12 Västbo tingslag 12 Östra Värends domsaga Uppvidinge tingslag 12 Konga tingslag 12 Mellersta Värends domsaga 24 Västra Värends domsaga 14

Sunnerbo domsaga 16 Tjusts domsaga 19 Sevede och Tunläns domsaga 24 Aspelands och Handbörds domsaga . . . . 24 Norra Möre och Stranda domsaga Stranda tingslag 12 Norra Möre tingslag 12 Södra Möre domsaga 20 Ölands domsaga Ölands norra tingslag 12 Ölands södra tingslag 12 Hallands södra domsaga Halmstads och Tönnersjö tingslag . . . . 24 Höks tingslag 12 Hallands mellersta domsaga Årstads och Faurås tingslag 24 Himle tingslag 12 Hallands n o r r a domsaga Fjäre tingslag 16 Viske tingslag 12 Askims, Hisings och Sävedals domsaga. . 40 Inlands domsaga Inlands n o r r a tingslag 27 Inlands södra tingslag 18 Orusts och Tjörns domsaga 18 Norrvikens domsaga 32 Sunnervikens domsaga 27 Marks domsaga 14 Kinds och Redvägs domsaga Kinds tingslag 12 Redvägs tingslag 12 Borås domsaga Ås, Vedens och Bollebygds tingslag . . 24 Gäsene tingslag 12 Vättle, Ale och Kullings domsaga 36 Flundre, Väne och Bjärke domsaga . . 20 Nordals, Sundals och Valbo domsaga Nordals och Sundals tingslag 24 Valbo tingslag 12 Tössbo och Vedbo domsaga Vedbo tingslag 18 Tössbo tingslag 12 Vadsbo domsaga Vadsbo norra tingslag 24 Vadsbo södra tingslag 12 Gudhems och Kåkinds domsaga Gudhems tingslag 12 Kåkinds tingslag 12 Vartofta och Frökinds domsaga 22 Skånings, Valle och Vilske domsaga Skånings och Valle tingslag 20 Vilske tingslag 10 Åse, Viste, Barne och Laske domsaga . . 32 Kinnefjärdings, Kinne och Kållands domsaga 32

Domsagor och tingslag under hovrätten över Skåne och Blekinge. ö s t r a domsaga Medelsta domsaga Bräkne och Listers domsaga Bräkne tingslag Listers tingslag

17 18 16 16

52 Ingelstads och Järrestads domsaga Gärds och Albo domsaga Villands domsaga ö s t r a Göinge domsaga Västra Göinge domsaga Norra Åsbo domsaga Södra Åsbo och Bjäre domsaga Oxie och Skytts domsaga T o r n a och Bara domsaga

. . . . 24 24 16 16 24 16 24 32 32

Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga 36 Färs domsaga 16 Frosta och Eslövs domsaga Frosta tingslag 24 Eslövs tingslag 12 Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga 36 Luggude domsaga 16

I N N E H A L L. Sid.

Underdånig skrivelse

3 I.

Gällande bestämmelser och praxis beträffande organisationen . . . . 5 Häradsorganisationen s. 5; tingshusmedel och revision s. 8. II. Tingshusbyggnadsskyldighetens innehåll 11 Tingshus s. 11; häradsfängelse s. 13; kansli s. 14; arkiv s. 18. III. Tidigare utredningar och reformförslag 20 Tiden före 1901 s. 21; 1901 års riksdag s. 21; justitieombudsmannen 1921 s. 22; 1922 års riksdag s. 23; kanslihållningen: 1920 års sporteisakkunniga s. 24, 1923 års löneregleringssakkunniga s. 24, ekonomisakkunniga s. 25; arkivhållningen: justitieombudsmannen s. 26, inskrivningsreformen s. 26; tingshusbyggnadsskyldighetens övertagande av staten eller av landstingen s. 27. IV. Bristerna i gällande lagstiftning 29 V. Grunderna för en reviderad lagstiftning 31 Förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldighet Förslag till lag om tingshusbyggnadsdistrikt

34 38

Tabell utvisande antalet nämndemän i tingslagen

Statens offentliga utredningar 1936 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättsskipning. F å n g v å r d . Betänkande med förslag till lag om behandling av förbrytare, hemfallna åt alkoholmissbruk, m. m. [4] Förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. [171 Utredning ang. revision av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten. [371 Statsförfattning. Allmän statsförvaltning Betänkande om socialstyrelsens organisation. [29]

Kommunalförvaltning. Förslag till vissa ändringar i kuugl. byggnadsstyrelsens normalförslag till gatukostnadsbestämmelser enligt 49 § stadsplanelagen. [33] Statens och k o m m u n e r n a s finansväseii. Undersökningar rörande det samlade skattetrycket i Sverige och utlandet. [18] Promemoria ang. ändring av bestämmelserna rörande kommunernas underställningsfria lånerätt. [35] Politl. Betänkande med förslag ang. revision av lagstiftningen rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker. [5] Nationalekonomi ocli socialpolitik. Utredning med förslag rörande bidrag åt barn till änkor och vissa Invalider samt åt föräldralösa barn. [6] Socialiseringsproblemet. Allmänna synpunkter. [7] Ur socialiseringens 'europeiska» idékrets. [8] Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 1. [9] Betänkande ang. förlossningsvården och barnmorskeväsendet samt förebyggande mödra- och barnavård. [12] Betänkande ang. familjebeskattningen. [13] Betänkande ang. dels planmässigt sparande och dels statliga bosättningslån. [14] Betänkande ang. moderskapspenning och mödrahjälp. [15] Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1935. [21] Betänkande ang. åtgärder för avhjälpande av de inom vissa delar av Norrbottens läns lappmark yppade missförhållanden samt rörande de kostnader som därav kunde föranledas m. m. [23] Svensk arbetslöshetspolitik åren 1914—1935. [32] Hälso- och sjukvård. Betänkanden 1rörande serafimerlasarettets ekonomi samt 2 rörande lasarettets ställning ooh verksamhet. [1] Allmänt näringsväsen. Ang. kontrollen över elektriska starkströmsanläggning ar. [27]

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Betänkande med förslag om vissa föreskrifter beträd fan de konsumtionsmjölk. [3] Sociala jordutredningens betänkande med förslag til revision av lagstiftningen ang. avstyckning in. m. (28J

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till lagstiftning . skydda skogar m. m. [19] Betänkande med förslag till lagstiftning ang. skogar i städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Halland län. [30] Industri. Handel och sjöfart. Statligt kaffemonopol. [10] Den svenska sjöfartsnäringen. Statistisk-ekonomisk un dersökning. [22]

Kommunikatlonsväsen. Utredning rörande förhållandet mellan land- och sjö trafikmedcl. [16] Betänkande med förslag i anledning av verkstälh granskning av 1932 års trafikutrednings förslag til förordning ang. allmän automobiltrafik. [20]

Bank-, kredit- och peiiningväsen. Betänkande med förslag till lag ang. ändring i vissi delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om spar banker m. m. [25] F ö r s ä k r i n g s väsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Förslag till psalmbok för svenska kyrkan. [11] Kyrkogodset i Skåne, Halland och Blekinge undei dansk tid. [28] Betänkande med utredning och förslag ang. åtgärdei för särskild undervisning och utbildning av psykiskl efterblivna i barn- och ungdomsåren. [31] Utredning rörande de svenska universitets- och hög skolestudenternas sociala och ekonomiska förhållan den. Bilaga till betänkande med undersökningar ocl förslag i anledning av tillströmningen till de intellek tuella yrkena. [34] Psalmbok för svenska kyrkan. Förslag avgivet del 29 febr. 1936, överarbetat av inom ecklesiastikdenar tcmentet tillkallade sakkunniga. [36] Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell r ä t t . Förslag till konvention mellan Sverige och Schwei: om erkännande och verkställighet av domar ocl skiljedomar m. m. [2] Betänkande med förslag till lag om internationell! rättsförhållanden rörande arv, testamente och houti redning m. m. [24]

Stockholm 1936. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner 8G3G09