Kommunallagskommitténs betänkande. 1,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947:53 INRIKESDEPARTEMENTET

KOMMUNALLAGSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE I med förslag

angående

ändringar

i

KOMMUNALLAGARNAS BESTÄMMELSER OM BORGERLIG PRIMÄRKOMMUNS KOMPETENS OCH OM KVALIFICERAD MAJORITET

Särskild Utredning

och förslag

stipendier

bilaga:

angående

av särskild

kommunala utredningsman

S T O C K H O L M 1 9

4 7

studie-

Statens offentliga utredningar 1947 Kronelogisk

1. Kollektiv tvätt. B e t ä n k a n d e m e d förslag att u n d e r lätta hushållens tvättarbete. Hasggström. xv. 284 s. S. 2. B e t ä n k a n d e angående fiskerinäringens efterkrigsproblern samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. Antonsons, Göteborg. 325 s. J o . 3. Elkraftutredningens redogörelse n r 1. Redogörelse för detalj distributörerna s a m t deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. Sv. Tryckeri AB. 84 s. K. 4. Betänkande med förslag till standardtariffer för detalj distribution av elektrisk kraft. Haeggström. 126 s. K. 5. 1944 års militärsjukvårdskommittés betänkande. Del 2. Beckman. 170 s. Fö. 6. B e t ä n k a n d e med förslag till geofysiskt observatorium i K i r u n a m. m . Idun. 64 s. K. 7. B e t ä n k a n d e med förslag angående lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. Marcus. 132 s. J o . 8. B e t ä n k a n d e med förslag angående fiskets administration m. m. Kihlström. 155 s. J o . 9. Betankande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. m. Beckman. 166 s. E. 10. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e civilförsvarets organisation m. m. Beckman. 262 s. S. 11. 1940 års skolutrednings b e t ä n k a n d e n och u t r e d ningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa socialpedagogiska a n o r d n i n g a r inom skolväsendet. Idun. 148 s. E. 12. Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitténs .betänkande del 4. V. Petterson. 392 s. J u . 13. B e t ä n k a n d e m e d utredning r ö r a n d e riksräkenskapsverkets organisation. Marcus. 114 s. Fi. 14. Handeln m e d olja. B e t ä n k a n d e med förslag avgivet av oljeutredningen 1945. Haeggström. 343 s. 4 pl. Fo. 16. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till lönereglering för övningslärare. Sv. Tryckeri A B . 370 s. F i . 16. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om e r k ä n n a n d e och verkställighet av domar i brottmål m. m. Norstedt. 24 s. J u . 17. Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdskommitténs b e t ä n k a n d e del. 5. V. Petterson. 144 s. J u . 18. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. Förslag a n g å e n d e yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m . Katalog och Tidskriftstryck. 324 s. S. 19. Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och k o m m u n a l a tjänster samt sådana yrken och befattningar, för vilkas u t ö v a n d e kräves av statlig myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller legitimation. V. Petterson. 288 s. S. 20. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 15. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Älvsborgs län. Beckman. 48 s. K. 21. Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 15. Utredning och förslag angående särskilda barnbidrag och bidragsförskott m . m. V. Petterson. 114 s. S. 22. Betänkande m e d förslag till ändrad lagstiftning angående h a n d e l med skrot, lump och begagnat gods. Sv. Tryckeri AB. 125 s. H. 23. 1945 års lönekommitté. 2. Betänkande med förslag till statens a l l m ä n n a avlöningsreglemente m. m. Marcus. 289 s. Fi. 24. B e t ä n k a n d e r ö r a n d e ett centralt arbetsmarknadsorgan. Norstedt. 220 s. S. 25. 1945 års a k a d e m i k e r u t r e d n i n g . Norstedt. 64 s. E. 26. Slutbetänkande avgivet av bostadssociala utredningen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av l å n e - och bidragsv e r k s a m h e t e n för bostadsändamål. I d u n . 598 s. S. 27. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ändrad ordning b e träffande vissa helgdagar. Katalog och Tidskriftstryck. 75 s. E.

forteckning 28. Stuveriverksamheten i svenska h a m n a r . Haeggström. 110 s. H. 29. Välfärdsanordningar för sjöfolk i h a m n . Haeggström. 118 s. H. 30. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om regionkommun e r m. m. Beckman. 214 s. S. 31. Betänkande med förslag angående utbildning av befäl för handelsflottan m. m. Idun. 264 s. H. 32. Utredning med s y n p u n k t e r på sågverksdriften i Norrland och förslag angående inrättande av en central sågverksskola. V. Petterson. 150 s. 1 karta. Jo. 33. Redogörelse i s a m m a n d r a g för u t r e d n i n g rörande planering av j o r d b r u k e t och skogsbruket i Nedertorneå k o m m u n . V. Petterson. 177 s. 6 pl. 1 k a r t a . J o . 34. 1940 års skolutrednings b e t ä n k a n d e n och u t r e d ningar. 9. Gymnasiet. I d u n . 622 s. E. 35. Elkraftutredningens redogörelse n r 2 : 12. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Malmöhus län. Beckman. 43 s. K. 36. Vid andra riksskogstaxeringen av Norrland åren 1938—42 använd metodik och h ä r o m v u n n a e r farenheter. Redogörelse avgiven av 1937 års r i k s skogstaxeringsnämnd. V. Petterson. 205 s. J o . 37. 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. Del 1. Utredning rörande bostads- och levnadsförhållandena på hemanansskogarna med förslag till åtgärder för bostadsbeståndets komplettering och förbättrande. Idun. 301 s. S. 38. Lagberedningens förslag till jordabalk. 1. Norstedt. 313 s. J u . 39. Supplement n r 7 till Sveriges familjenamn 1920. Statens Reproduktionsanstalt. 112 s. J u . 40. Elkraftutredningens redogörelse n r 2 : 11. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Kristianstads län. Beckman. 40 s. K. 41. Statsmakterna och folkhushållningen u n d e r d e n till följd åv stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—juni 1946. I d u n . 449 s. F o . 42. Betänkande angående organisationen av försöksverksamheten på j o r d b r u k e t s område. Katalog och Tidskriftstryck. 252 s. J o . 43. Betänkande m e d förslag om upphävande av äldre giftermålsbalken. Norstedt. 72 s. J u . 44. Kommitténs för partiellt arbetsföra b e t ä n k a n d e . 3. Statens sjukhusutrednings av år 1943 b e t ä n k a n d e . 3. Utredningar och förslag angående sysselsättn i n g s - och arbetsteraDi vid vissa sjukhus och v å r d anstalter m. m . Katalog och Tidskriftstryck. 176 s. 8 pl. I. 45. Polisen och allmänheten. Betänkande m e d förslag till tjänstereglemente för polisväsendet. Idun. 126 s. I. 46. Betänkande angående familjeliv och h e m a r b e t e . Beckman. 320 s. S. 47. Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag j ä m t e därmed sammanhängande författningar. V. P e t t e r son. 558 s. 2 pl. J o . 48. Elkraftutredningens redogörelse n r 2:8—10. R e d o görelse för detalj distributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution av e l e m risk kraft. Kalmar län, Gotlands län och Blekinge län. Beckman. 68 s. K. 49. 1940 års skolutrednings betänkanden och u t r e d ningar. 10. Flickskolan. I d u n . 253 s. E. 50. Sysselsättningsförhållandena inom varuhandeln. Beckman. 197 s. E. 51. Betänkande om granskning och antagning av läroböcker. Haeggström. 137 s. E. 52. Möbler. Betänkande avgivet av 1946 års m ö b e l utredning. Stockholms Bokindustri AB. 364 s. H. 53. Kommunallagskommitténs b e t ä n k a n d e 1 m e d förslag angående ä n d r i n g a r i kommunallagarnas b e stämmelser om borgerlig p r i m ä r k o m m u n s k o m p e tens och om kvalificerad majoritet. I d u n . 216, 72* s. I.

Anm. Om särskild tryckort ej angives. är tryckorten Stockholm. Bokstäverna m e d fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. J o . = j ordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR INRIKESDEPARTEMENTET

1 9 4 7 : 53

KOMMUNALLAGSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE I med förslag angående ändringar i

KOMMUNALLAGARNAS BESTÄMMELSER OM BORGERLIG PRIMÄRKOMMUNS KOMPETENS OCH OM KVALIFICERAD MAJORITET

Särskild Utredning

och förslag

stipendier

bilaga:

angående

av särskild

kommunala utredningsman

S T O C K H O L M 194 7 IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG, ESSELTE AB

studie-

t

IN N E H A L L S F Ö R T E C K NIN G. Sid.

Skrivelse till Statsrådet E. Mossberg Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad Förslag till lag angående upphävande av 20 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse Förslag till lag angående ändrad lydelse av 33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 om landsting Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm Förslag till lag angående upphävande av 21 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i Stockholm Förslag till förordning om ändring i övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen den 31 december 1945 1 kap. Kommitténs uppdrag m. m 2 kap. Borgerlig primärkommuns kompetens A. Historik 1. Förhållandena före kommunalförordningarnas tillkomst . . . . 2. 1862 års kommunalförordningar 3. Förslag rörande kommuns kompetens före 1930 års kommunallagstiftning 4. Den kommunala speciallagstiftningen B. 1930 års kommunallagar C. Reformförslag efter 1930 1. Förslag rörande kommuns allmänna kompetens 2. Förslag angående kommuns befogenhet beträffande särskilda verksamhetsgrenar a) Försvarsändamål s. 31 b) Stipendiegivning s. 41 c) Enskild väghållning s. 44 d) Elektrifiering s. 46 e) Bostadsförsörjning s. 48 f) Anordnande av allmänna samlingslokaler s. 58 D. Nordisk lagstiftning E. Kommitténs förslag 1. Allmänna synpunkter på gällande bestämmelsers avfattning och tillämpning 2. Principerna för en kompetensutvidgning 3. De föreslagna principernas tillämpning inom vissa kommunala verksamhetsområden

5 7 8 S 9 9 10 10 11 15 15 15 17 20 23 24 26 27 31

60 62 62 67 73

Sid.

a) Tillgodoseende av särskilda tätortsbehov s. 74 b) Kommunal affärsverksamhet och understödjande av enskilda näringsföretag s. 75 c) Bostadsförsörjning s. 81 cl) Anordnande av allmänna samlingslokaler s. 84 e) Arbetslöshetshjälp s. 84 f) Stipendiegivning s. 86 g) Enskild väghållning s. 88 h) Elektrifiering s. 90 i) Försvarsändamål s. 91 4. Avfattningen av ett n y t t kompetensstadgande 5. Remissinstans i besvärsmål rörande kommuns kompetens . . 3 kap.

93 99

Kvalificerad majoritet 103 A. Historik 103 1. 1862 års kommunalförordningar 103 2. Nya bestämmelser om kvalificerad majoritet 100 a) Bestämmelser införda i anslutning till rösträttsreformerna 107 b) Bestämmelser tillkomna utan samband med rösträttsreformerna 11G B. Gällande bestämmelser 121 C. Reformförslag 125 D. Nordisk lagstiftning 132 E. Kommitténs förslag 134 1. Förslagets omfattning 134 2. Principiella synpunkter 136 3. Allmän kritik av gällande bestämmelser ur praktiska synpunkter 114 4. Kritik av de särskilda stadgandena 147 a) Beslut om avhändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet eller inköp av fastighet s. 147 b) Beslut om anslag till n y t t ändamål eller behov s. 149 c) Beslut om beviljande eller höjande av anslag i kommuner, där skattetrycket n å t t en viss höjd s. 150 d) Beslut om upplåning eller borgen s. 152 e) Beslut om påläggande av avgifter, som erfordra utdebitering för längre tid än fem år s. 156 f) Beslut om införande av särskild ordning för medelsförvaltningen i landskommun s. 157 g) Beslut om efterskänkande av oguldna kommunalutskylder s. 157 5. Kommitténs hemställan 158

Reservation

av ledamöterna Herlitz och Pettersson

159 Bilagor. I. Borgerlig primärkommuns kompetens enligt rättspraxis II. »Nytt ä n d a m å l eller behov» i kommunallagstiftningen

183 205

Särskild

bilaga.

Utredning oeh förslag angående k o m m u n a l a studiestipendier av avdelningschefen i skolöverstyrelsen, kanslirådet Gunnar Wejle såsom särskild utredningsman

1*

Till Herr Statsrådet

E.

Mossberg.

Genom beslut den 22 mars 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t Herr Statsrådet att tillkalla högst nio sakkunniga för att verkställa viss översyn av den kommunala lagstiftningen och framlägga därav föranledda förslag. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades samma dag såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare Erik Fast, ledamoten av riksdagens första kammare, professorn Nils Herlitz, ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören Helmer Holmberg, direktören i Svenska landskommunernas förbund Sixten Larsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare, dåvarande borgarrådet Yngve Larsson och John W. Pettersson, ledamoten av riksdagens första kammare, lektorn Edgar Sjödahl, poststationsföreståndaren F. Thun, numera ledamot av riksdagens första kammare, samt landssekreteraren N. O. Åkesson. Därjämte uppdrogs åt undertecknad Fast alt såsom ordförande leda de .sakkunnigas arbete. Till sekreterare åt de sakkunniga utsågs den 28 juni 1946 assessorn i Göla hovrätt Sven Ekblom. De sakkunniga ha antagit benämningen 1946 års kommunallagskommitté. I enlighet med sina direktiv har kommittén i förslå hand till behandling upptagit spörsmålen om utvidgning av kommunernas beslutanderätt och om ändring av kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet för vis-sa beslut. För att tagas i övervägande i samband med fullgörandet av kommitténs uppdrag i dessa delar ha till kommittén överlämnats: 1) riksdagens skrivelse den 13 april 1944, nr 181, i anledning av väckta motioner om utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet m. m., 2) en av överståthållarämbetet till Kungl. Maj:t ingiven framställning den 5 augusti 1944 angående viss ändring i lagen om kommunalstyrelse i Stockholm, 3) ett av hemvärnskommittén i skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 juli 1945 framlagt förslag till lag om rätt för vissa kommuner att anslå medel till hemvärnets verksamhet m. m. ävensom däröver infordrade yttranden, 4) en av styrelsen för Stockholms arbetarkommun till Kungl. Maj:t ingiven framställning den 28 mars 1946 angående revision av kommunallagarnas bestämmelser om kommuns beslutanderätt och om kvalificerad majoritet,

5) riksdagens skrivelse den 18 juni 1946, nr 347, i anledning av väckta motioner om rätt för landskommuner att övertaga byggande och underhåll av enskilda vägar och broar, samt 6) av avdelningschefen i skolöverstyrelsen, kanslirådet Gunnar Wejle såsom särskild utredningsman verkställd, den 9 maj 1947 avgiven utredning jämte förslag angående kommunala studiestipendier. Beträffande frågan om kommunernas befogenhet att bevilja understöd åt arbetslösa har kommittén samrått med representanter för arbetsmarknadskommissionen och socialvårdskommittén. Kommittén har den 23 oktober 1946 avgivit yttrande över hemvärnskommitténs den 3 september 1946 avlämnade betänkande med förslag angående hemvärnet. Sedan utredningsarbetet i fråga om de ovan angivna spörsmålen mimera slutförts, får kommittén härmed vördsamt överlämna sitt betänkande I med förslag angående ändringar i kommunallagarnas bestämmelser om borgerlig primärkommuns kompetens och om kvalificerad majoritet. Vid betänkandet fogas såsom särskild bilaga kanslirådet Wejles ovannämnda utredning. Reservation har avgivits av ledamöterna Herlitz och Pettersson. Stockholm den 9 juni 1947. ERIK FAST NILS HERLITZ

HELMER HOLMBERG

YNGVE LARSSON J. W. PETTERSSON F. THUN OLOF ÅKESSON

SIXTEN LARSSON EDGAR SJÖDAHL / / Sven Ekblom

7 Förslag till

Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet. Härigenom förordnas, att 23 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet skall upphöra att gälla samt att 3, 87 och 88 §§ samma lag 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3§. Kommun äger alt själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan. Angående vissa kommunala angelägenheter är särskilt stadgat. 87 §. Har konungen i hälsovårdsstadgan är föreskrivet om stad, skall området utgöra ett municipalsamhälle, som äger att oberoende av kommunen i övrigt själv vårda alla angelägenheter, som föranledas av de i sådant förordnande avsedda föreskrifternas tillämpning inom samhället. Vad nu är sagt skall, oberoende av sådant förordnande, gälla om köping, som ej utgör egen kommun, i avseende å tillämpningen av därstädes gällande särskilda föreskrifter. Ej må särskilt municipalsamhälle. 88 §. För municipalsamhälle skall i avseende å dess särskilda angelägenheter vad i denna lag är stadgat äga motsvarande tillämpning, med iakttagande dock av följande: a) i stället — längre tid.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948. 1 Senaste lydelse av 23 § 2 mom. se SFS 1946:728, av 87 § se SFS 1944:549 och av 88 § se SFS 1946:485.

8 Förslag till La

g

angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad. Härigenom förordnas, att 27 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad 1 skall upphöra att gälla samt att 3 § samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse. 3 §• Stadskommun äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan. Angående vissa kommunala angelägenheter är särskilt stadgat. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Förslag till

Lag angående upphävande av 20 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse. Härigenom förordnas, att 20 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse 2 skall upphöra att gälla. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

1 2

Senaste lydelse se SFS 1946: 729. Senaste lydelse se SFS 1946: 730.

9 Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting. Härigenom förordnas, all 33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 om landsUng1 skall erhålla följande ändrade lydelse. 33 §. 2 mom. Till beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster, då beslutet avser följande ämnen: a) beslut om bildande av valkrets med mindre folkmängd än i 8 § 2 mom. sägs; b) medgivande, varom i 17 § 1 mom. tredje stycket sägs; c) beslut enligt 4(3 § 2 mom. om befrielse från eller lindring i skyldighet att till visst förelag bidraga och om beviljande av anslag för dylikt företag. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Förslag till La

g

angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm. Härigenom förordnas, att 26 § 2 mom. lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm- skall upphöra att gälla samt att 3 § samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse. 3 §• Kommunen äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan. Angående vissa kommunala angelägenheter är särskilt stadgat. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948. 1 2

Senaste lydelse se SFS 1946:731. Senaste lydelse se SFS 1946: 732.

10 Förslag till La

g

angående upphävande av 21 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm. Härigenom förordnas, att 21 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i Stockholm 1 skall upphöra att gälla. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Förslag till

Förordning om ändring i övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896). Härigenom förordnas, att punkten 9) i övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen den 31 december 19452 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 9) Äldre bestämmelser skola fortfarande äga tillämpning i fråga om skatt, som förfallit till betalning före den 1 januari 1947. Äldre bestämmelser skola likaledes i tillämpliga delar gälla i fråga om debitering och uppbörd av skogsaccis, som påföres på grund av taxering eller eftertaxering år 1946 och förfaller till betalning efter den 31 december 1946. Äldre bestämmelser rörande särskild röstövervikt för beslut om efterskänkande av oguldna kommunalutskylder skola dock ej tillämpas efter den 30 juni 1948. Vid tillämpning — följande iakttagas. De åtgärder — postverkets försorg. I stad balanslängd däröver. Då särskilda av balanslängd.

1 2

Senaste lydelse se SFS 1946: 733. Senaste lydelse av övergångsbestämmelserna se SFS 1946: 472.

1 KAPITLET

KOMMITTÉNS UPPDRAG M. M.

Direktiven för k o m m i t t é n s a r b e t e f r a m g å av s t a t s r å d e t Mossbergs y t t r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t den 22 m a r s 1946 i s a m b a n d m e d a t t b e m y n d i g a n d e b e g ä r d e s r ö r a n d e u t s e e n d e av k o m m i t t é n . S t a t s r å d e t a n f ö r d e d ä r v i d f ö l j a n d e : Under senare år bar riksdagen vid upprepade tillfällen framfört önskemål om översyn i olika avseenden av kommunallagarna samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill dessa utredningar kunde föranleda. Jämväl från en del andra håll ha hos Kungl. Maj:t påkallats vissa jämkningar i kommunallagstiftuingen. Beträffande riksdagens framställningar må i första hand nämnas, att riksdagen i skrivelse den 13 april 1944, nr 181, anhållit om en skyndsam utredning, huruvida och i vad mån nu gällande bestämmelser i kommunallagarna om kvalificerad majoritet för vissa beslut böra så ändras att den kommunala förvaltningen erhåller större rörelsefrihet. I det till stöd för framställningen åberopade utskottsutlåtandet (konstitutionsutskottets uti. nr 13) framhålles att bestämmelserna om att vissa kommunala beslut för sin giltighet fordra två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster i många fall verkat hindrande då det gällt att tillgodose olika kommunala behov. Så hade bland annat varit fallet, då kommunerna haft att genom jordförvärv lösa trängande bostadsfrågor eller att genom upplåning anskaffa medel för att finansiera framdragandet av vatten- och avloppsledningar. Även för egen del finner jag tiden nu vara inne för en revision av dessa bestämmelser. När jag alltså förordar en utredning i ämnet, vill jag emellertid understryka, att jag, lika litet som utskottet, kunnat taga ställning till frågan om kraven på kvalificerad majoritet böra borttagas eller uppmjukas i samtliga de i kommunallagarna för närvarande angivna fallen. Det får bliva den kommande utredningens uppgift att upptaga denna fråga till allsidig undersökning. I detta sammanhang bör bemärkas att den kommunala verksamheten enligt gällande lagstiftning är begränsad till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, överståthållarämbetet har i framställning till Kungl. Maj:t den 5 augusti 1944 framhållit, att den gränsdragning i fråga om de kommunala representationernas beslutanderätt, som det ankommit på rättspraxis att verkställa, städse skett jämförelsevis snävt. Detta kunde ha varit naturligt under äldre tider, när de kommunala uppgifterna varit föga omfattande och då samhällsutvecklingen ännu icke ställt så många skilda och nya anspråk på det allmänna som nu vore fallet. Något behov hade då knappast förelegat för kommunerna att kunna utsträcka sin beslutanderätt till nya, i de kommunala författningarna ej särskilt angivna frågor. Numera finge emellertid läget enligt överståthållarämbetets mening anses vara ett annat. Det moderna samhällslivet nödvändiggjorde ett ingripande på allt flera områden för tillgodoseende av kommunmedlemmarnas olika intressen. Efter alt ha anfört ett antal exempel från rättspraxis, där enligt överståthållarämbetels mening gränsdragningen i fråga om de kommunala representationernas beslutanderätt vore alltför snäv, har överståthållarämbetet hemställt att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande att låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av lagen om kommunalstyrelse i Stockholm, att kommunal-

12 representationen därstädes tillerkändes en mot tidsutvecklingen svarande vidgad beslutanderätt. Frågan om en utvidgning av kommunernas befogenheter har uppmärksammats jämväl av kommunindelningskommittén, som i sitt betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (statens offentliga utredningar 1945:38) understrukit, att en restriktiv tolkning av begreppet gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter» icke sällan hindrade en tidsenlig utveckling av den kommunala verksamheten. Kommittén förordade fördenskull lagändring i syfte att revidera tidigare praxis på området. Riksdagen har vidare flera gånger gjort framställningar, berörande kommuns rätt att bevilja anslag för vissa speciella ändamål. Sålunda har 1942 års riksdag avlåtit en skrivelse (nr 233) beträffande frågan om rätt för kommun att anvisa medel till hemvärnets verksamhet. Förslag till lag, innebärande dylik rätt, har sedermera framlagts av 1945 års hemvärnskommitté i skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 juli 1945, varöver genom remiss yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter. Spörsmålet om rätt för kommun att anslå medel för underlättande av studier har upptagils i ett par riksdagsskrivelser; nämnda fråga har genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 juli 1945 gjorts till föremål för utredning genom en särskilt tillkallad utredningsman. I och för sig synes det vara ändamålsenligt att, såsom är fallet enligt gällande kommunallagar, överlåta åt rättspraxis att närmare bestämma den konkreta omfattningen av kommunernas verksamhetsfält. De i skilda sammanhang framkomna önskemålen om åtgärder för att vidga den av praxis satta gränsen för kommunernas beslutanderätt ge emellertid anledning ifrågasätta, huruvida den nuvarande gränsdragningen tar skälig hänsyn till att den samhälleliga verksamheten kommit att omspänna allt fler områden. Det synes mig därför angeläget att en utredning verkställes om behovet av att utvidga den kommunala beslutanderätten. I detta sammanhang torde även frågan om rätten att överklaga kommunal myndighets beslut böra uppmärksammas. Skäl kunna anföras för en utvidgning av besvärsrätten i vissa fall. Nämnas må i detta hänseende, alt socialstyrelsen i yttrande den 7 februari 1945, avgivet i anledning av framställningar av tjänstemännens centralorganisation och Sveriges allmänna organist- och kantorsförening angående förhandlingsrätten för kommunala tjänstemän m. m., bl. a. hemställt om sådana lagstiftningsåtgärder, att förening, som äger förhandlingsrätt enligt lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän, tillcrkännes rätt att anföra besvär över beslut, som fattats av kommunalmyndighet utan iakttagande av de i nämnda lag givna bestämmelserna. Denna fråga torde böra beaktas vid den förutberörda utredningen. Utredningen synes även böra avse vissa andra frågor som uppmärksammats av riksdagen. Riksdagen har sålunda gjort framställningar angående ändrade bestämmelser om ersättning till kommunala förtroendemän samt om utseende av suppleanter för dem. I det utskottsutlåtande (konstitutionsutskottets uti. nr 16/1945) som ligger till grund för framställningen om ersättningsreglerna (riksdagens skrivelse nr 278/1945) påpekas bl. a. att de nuvarande bestämmelserna av skilda anledningar — bl. a. genom penningvärdels fall — icke längre kunna anses tillfyllest. Jag delar riksdagens mening, att ersättningsreglerna böra överses. Utredning torde likaså böra ske i anledning av riksdagens skrivelse den 18 mars 1944, nr 96, rörande lämpligheten av att i kommunallagarna införa sådana bestämmelser, att vid val av stads-, kommunal-, municipal- och kyrkofullmäktige även suppleanter måtte utses för att inträda såväl vid ledamots avgång som vid hinder för honom att bevista sammanträde. Anmärkas må att riksdagen i en tidigare skrivelse — av den 5 mars 1938, nr 83 •— begärt utredning och förslag till bestämmelser av innehåll, att i stad, som utgör egen förstakammarvalkrets vid A7al av stadsfullmäktige, tillika skola utses suppleanter för dessa med uppgift att vid förfall för stadsfullmäktig deltaga i val av ledamöter till första kammaren. Denna specialfraga

13 skulle tydligen erhålla sin lösning om suppleantsystem infördes i enlighet med yrkandet i skrivelsen 96/1944. Slutligen har riksdagen i skrivelse den 11 mars 1944, nr 81, hemställt om utredning och förslag till sådana ändringar eller tillägg i gällande lagar och författningar, att suppleanterna skola underrättas om sammanträden med kommunala nämnder och styrelser, vid vilka de tiga närvara. I fråga om den närmare motiveringen till dessa framställningar torde jag få hänvisa till respektive riksdagsskrivelser och utskottsutlåtanden (konstitutionsutskottets utlåtanden nr 8/1944, 4/1938 resp. 5/1944). Vad beträffar ersättnings- och snppleantfrågorna är att märka, att icke endast föreskrifterna i kommunallagarna utan även motsvarande bestämmelser i en del andra författningar torde böra överses. Vidare har riksdagen flera gånger, senast år 1937 (skrivelse nr 266), begärt utredning angående den kommunala revisionen. En mera fackmässig och effektiv revision har väl i viss utsträckning under senare tid ernåtts på frivillighetens väg genom samarbete mellan kommunerna och deras sammanslutningar. Frågan bör emellertid uppmärksammas vid utredningen. Bestämmelserna om centraliserad medelsförvaltning kunna även behöva överses. Vid utredningsarbetet torde också en del andra spörsmål rörande kommunallagstiftningen böra upptagas. Därest kommunindelningskommitténs förslag leder till en revision av rikets kommunala indelning, torde detta aktualisera flera ändringar i den kommunala lagstiftningen. Sålunda kan ifrågasättas om icke, därest fullmäktigeinstitulionen blir obligatorisk för de borgerliga primärkommunerna på landet, bestämmelserna om kommunalstämma skulle kunna utmönstras ur kommunalförfattningarna. Även bestämmelserna om allmän rådstuga torde behöva omprövas. Vad särskilt angår kommunallagstiftningen för städerna må erinras om att riksdagen i skrivelse den 22 juni 1913, nr 351, hemställt om utredning av frågan huruvida de av magistratens funktioner som avses i lagen om kommunalstyrelse i stad kunna upphöra eller överflyttas å andra organ. I den motion, som gav anledning till riksdagens skrivelse, åsyftades en slutgiltig utredning om magistrats skiljande från rådhusrätt i anseende till magistratens såväl kommunala som statliga funktioner. Sammansatta konstitutions- och första lagutskottet framhöll i det utlåtande, som låg till grund för riksdagens skrivelse, att den föreslagna utredningen i och för sig vore önskvärd men att det för närvarande icke syntes kunna ifrågakomma att igångsätta en utredning av så vidlyftig omfattning. Utskottet fann sig däremot kunna förorda en anhållan om en mera begränsad utredning, nämligen rörande avveckling av magistratens befattning med i kommunallag föreskrivna uppgifter jämte därmed sammanhängande ämnen. Ehuru vissa olägenheter äro förbundna med en dylik begränsad revision av magistratsinstitutionen, synes det angeläget, att i samband med en allmän utredning rörande den kommunala lagstiftningen jämväl undersökes i vad mån det av riksdagen framställda önskemålet låter sig realisera. Vid utredningen torde slutligen även andra frågor, som beröra kommunallagstiftningen utan att likväl angå grunderna för denna, böra prövas i den män så befinnes påkallat. Jämväl i mera formellt avseende synes viss överarbetning av kommunallagarna önskvärd; hl. a. bör undersökas om icke de nuvarande kommunallagarna för städerna respektive för landsbygden skulle kunna sammanföras till en gemensam lag för de borgerliga primärkommunerna samt om icke lagen om kommunal fondbildning bör inarbetas i kommunallagarna. Utredningen kommer med hänsyn till de sålunda angivna uppgifterna i viss mån att innebära en allmän översyn av den kommunala lagstiftningen. Slutligen u t t a l a d e s i direktiven, a l t u t r e d n i n g s a r b e t e t syntes b ö r a b e d r i v a s s å a t t frågor som vore a v m e r a b r å d s k a n d e n a t u r i första h a n d u p p t o g e s .

14 I detta hänseende syntes det särskilt angeläget alt spörsmålen om ändring av bestämmelserna i kommunallagarna om kvalificerad majoritet för vissa beslut och om utvidgning av kommunernas beslutanderätt snarast möjligt bleve belysta. Förslag i dessa ämnen borde framläggas utan att resultatet av utredningen i övrigt avvaktades. I enlighet med det uppdrag, som sålunda lämnats kommittén, har kommittén i sitt föreliggande första belänkande till behandling upptagit spörsmålen om den kommunala kompetensen och om ändring av bestämmelserna om kvalificerad majoritet. I förstnämnda hänseende ha ej behandlats andra frågor än de som ha avseende å de borgerliga primärkommunerna. Det samband som förefinnes mellan de olika kommunallagarnas kompetensbestämmelser kunde eljest i och för sig giva anledning till en granskning även av de stadganden, som reglera församlings, skoldistrikts och landstings uppgifter. Ur både formella och sakliga synpunkter kunna sålunda anföras skäl för en samtidig översyn av alla hithörande bestämmelser. Emellertid torde det av andra skäl vara angeläget, att vid den allmänna översyn av kommunallagstiftningen, som kommitténs uppdrag i viss mån innebär, icke andra frågor utbrytas till särskild behandling än sådana som äro av mera brådskande natur. Av denna anledning har det synts lämpligt att här endast behandla de borgerliga primärkommunernas kompetens. Vad åter angår bestämmelserna om kvalificerad majoritet har kommittén av skäl, för vilka i det följande kommer att redogöras, inskränkt sig till att behandla de viktigare av dessa, d. v. s. de som angå beslut av ekonomisk natur, medan översynen av övriga bestämmelser i detta ämne ansetts böra företagas i ett annat sammanhang. Till en senare prövning har det även befunnits lämpligt att hänskjuta frågan om kvalificerad majoritet vid omröstning inom kommunalförbundsdirektion.

2 KAPITLET

BORGERLIG PRIMÄRKOMMUNS KOMPETENS

A.

Historik

1. Förhållandena före kommunalförordningarnas tillkomst. Kommunernas föregångare voro de gamla menigheterna, som inom byn, häradet, landskapet, staden och socknen utövade en viss självstyrelse. Det som förenade menigheten var behovet av samarbete och samverkan i fråga om angelägenheter som angingo menigheten i dess helhet. Hit hörde vården om samfällda tillgångar, rättskipning, väghållning, åtgärder mot rovdjurs härjningar, ställande av brandstod m. m. Den yngsta menighetsbildningen, sockenmenigheten, som uppkom i samband med kristendomens införande på 1000- och 1100-talen, hade den särskilda uppgiften att sörja för byggnad och underhåll av kyrka samt avlöna präst och klockare. Senare delen av medeltiden samt 1500- och 1600-talen karakteriserades av en förstärkning av statsmakten och ett undanträngande av den lokala självstyrelsen. De statliga ämbetsmännen fingo allt större inflytande över lokalförvaltningen; menigheternas uppgifter fixerades i ett allt vidlyftigare komplex av författningar. Delvis som en följd av den statliga maktutvecklingen minskades häradets och landskapets betydelse såsom förvaltningsenheter för att till slut nästan helt upphöra. Sockenmenigheterna lyckades däremot med kyrkans stöd bevara en viss, om ock begränsad självstyrelse. I och med häradsorganisationens tillbakagång överflyttades en del av häradets uppgifter å socknen, som sålunda blev förvaltningsenhet för både kyrkliga och borgerliga angelägenheter. Den nu antydda utvecklingen ledde till att vid 1800-talets ingång socknen och staden — som av naturliga skäl haft större möjligheter att hävda sin ställning än häradet — framstodo såsom de egentliga bärarna av den lokala självstyrelsen. Denna självstyrelse var emellertid, som av det nyss anförda framgår, jämförelsevis begränsad. Under inverkan av liberala tankegångar framträdde under förra hälften av 1800-talet en strävan att så mycket som möjligt befria menigheterna från trycket av statliga myndigheters uppsikt. Man önskade, att folket självt skulle få ombestyra sina närmaste angelägenheter. Det stärkande av den lokala självstyrelsen som sålunda åsyftades krävde, att menigheterna fingo en fast organisation. De spridda och ofullständiga bestämmelser, som funnos angående sockenstämmor, allmän rådstuga, borgerskapets äldste m. m., voro icke tillräckliga. För det reformarbete, som för angivna

16 ä n d a m å l p å b ö r j a d e s och som slutligen ledde f r a m till 1862 å r s k o m m u n a l ! lagstiftning, skall h ä r icke r e d o g ö r a s i v i d a r e m å n ä n såvitt a n g å r de u p p gifter s o m a n f ö r t r o d d e s de olika l o k a l a e n h e t e r n a . F ö r s t a steget m o t en m o d e r n k o m m u n a l l a g s t i f t n i n g u t g j o r d e f ö r o r d n i n g e n d e n 26 f e b r u a r i 1817 a n g . s o c k n e s t ä m m o r och k y r k o r å d . I d e n n a författn i n g a n g å v o s s o c k n e n s f ö r v a l t n i n g s u p p g i f t e r g e n o m följande exemplifiering: l:o. Klockares, organisters och annan kyrkobetjänings tillsättande och föravskedande; 2:o. Kyrkovärdars, sexmäns och rotmästares utnämnande; 3:o. Granskning av räkenskaperna för kyrkans medel samt frågor om deras användande; 4:o. Undervisningsanstalter inom församlingen; 5:o. Hushållningen och vården om kyrkoegendomar och lägenheter samt socknens enskilte kassor såsom fattig- och brandstodskassor m. fl.; 6:o. Byggnaden och underhållandet av kyrkan och vad därtill hörer jämte alla socknens hus såsom prästgård, fattig- och sockenstuga m. fl.; 7:o. Bänkfördelningar; 8:o. Sockenhantverkares antagande; 9:o. Brandstodsföreningar; 10:o. Frågor om socknens fattigas försörjande och överläggningar om mindre arbetsföra personers inflyttande från andra socknar; l l : o . Verifikation av rest- och avkortningslängder och granskning av erlagd betalning för kronoskjutsar; 12.o. Utväljande av fullmäktige för socknen såväl i allmänhet som för särskilda ärenden såsom vid sockenberedningskommitté o. dyl.; 13:o. Tillsyn å sockenmagasin samt redogörelse därför; 14:o. Intygande om personers förhållande, vilka anmälas till belöningar hos sällskapet Pro Patria, Patriotiska sällskapet samt andra allmänna eller länet särskilt tillhörande sällskap, som äga rätt att tilldela belöningar, ävensom yttranden om gjorda uppodlingar och bevis om tillverkad salpeter; 15:o. Vaccinations befordrande och jordegummors antagande; 16:o. överenskommelser om salpeterskattens utgörande, väghållning, snöplogning, brobyggnad m. m. dylikt; 17:o. överenskommelser till befordrande av allmän ordning och sedlighet inom församlingen, för vilkas noggranna efterlevnad sockenstämma äger å vederbörlig ort anhålla om vitesföreläggande, där sådant finnes nödigt. 1817 å r s f ö r o r d n i n g följdes, såvitt d e n r ö r d e s o c k e n s t ä m m o r , av förordn i n g e n d e n 29 a u g u s t i 1843 o m s o c k n e s t ä m m o r i riket, vilken i m o t s a t s till f ö r s t n ä m n d a f ö r o r d n i n g v a r d i r e k t a v s e d d alt t i l l ä m p a s ä v e n i s t ä d e r n a m e d u n d a n t a g för S t o c k h o l m s stad. I d e n n y a författningen s t a d g a d e s , att till sock e n s t ä m m a n s handläggning hörde de mål, som rörde k y r k a n s vård samt s o c k n e n s h u s h å l l n i n g och a l l m ä n n a a n g e l ä g e n h e t e r , s å s o m l:o. Frågor rörande folkundervisningen och därtill hörande anstalter. 2:o. Kyrkovärdars, skoldirektioners, skollärares, klockares, orgelnists och annan kyrkobetjänings tillsättande och avskedande, där ej annorlunda stadgat eller övligt är. 3:o. Granskning av kyrko- och skolräkenskaper samt frågor om kyrkomedlens användande. 4:o. överenskommelser om gravställen. 5:o. Utväljande och entledigande av sexmän och andra ordningsmän samt av de styrelser, åt vilka socknen uppdragit förvaltning av dess enskilda angelägenheter. 6:o. Nämndemäns utväljande enligt förordningen den 18 december 1823. 7:o. Hushållning med och vård om kyrkoegendomar. 8:o. Byggnad och underhåll av kyrkan och vad därtill hörer jämte alla socknens hus och lägenheter, såsom prästgård, skolhus, skolmästares boning, sockenstuga, fattigstuga m. fl. 9:o. överenskommelser rörande prästerskapets, skollärares samt kyrkobetjänings löneförmåner.

10:o. Avgifters bestämmande till kyrka, skola, fattig- och hälsovård samt andra fromma ändamål. 11 :o. Bänkfördelningar. 12:o. Frågor om socknens fattigas försörjande samt vad därmed sammanhang äger. 13:o. Frågor om sockenmagasins anläggande och vård. 14 :o. Allmänna hälsovården, koppympningens befrämjande och barnmorskors antagande. 15:o. Brandstodsföreningar. 16:o. Överenskommelser om väghållning, snöplogning och brobyggnad med mera dylikt. 17:o. Överenskommelser till sedlighets och allmän ordnings befrämjande. 18:o. Bestyrkande av mantals-, rest- och avkortningslängder samt granskning av längder i avseende å kronoskjuts och därför erlagd betalning. 19:o. Utväljande av fullmäktige för socknen, när sädana erfordras. 20 :o. Intyg om personer, vilka anmälts till allmänna belöningar, ävensom yttranden om gjorda uppodlingar m. m. 21 :o. Sockenhantverkares antagande. För ärenden, som enligt särskilda författningar borde vid sockenstamma företagas, skulle gälla vad därom vore föreskrivet. Samtidigt med den nya sockenstämmoförordningen utfärdades förordningar om kyrkoråd och om sockennämnder på landet. Huvudstaden erhöll en särskild förordning om sockenstämmor den 16 mars 1847, som innehöll en från den allmänna sockenstämmoförordningen delvis avvikande uppräkning av förvaltningsuppgifterna. 2. 1862 års kommunalförordningar. Vid mitten av 1800-talet genomfördes viktiga kommunalreformer på olika håll utomlands, bl. a. i Norge, Belgien och Nederländerna. Dessa reformer framkallade ett livligt intresse för en nydaning av den kommunala lagstiftningen i vårt land. En revision av denna lagstiftning ansågs motiverad även av de kompetenstvister, som uppstått mellan sockenstämman och de gamla menighetsorganen i städerna, borgerskapets äldste och allmänna rådstugan. Vidare höjdes röster för en kommunalrepresentation i länen. Efter framställning av rikets ständer i skrivelse den 12 februari 1858 (nr 211) tillsatte Kungl. Maj:t den 19 juni 1858 en kommitté under ordförandeskap av landshövdingen S. von Troil med uppdrag att ej mindre utarbeta förslag till förordning om landsting eller en länen omfattande kommunalrepresentation än ock i sammanhang därmed överse de angående menighetsstyrelsen såväl på landet som i synnerhet i städerna gällande författningar. Kommittén avgav betänkande den 31 oktober 1859 med förslag till förordning om kommunalstyrelse på landet, förordning om kommunalstyrelse i stad, förordning om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd ävensom förordning om landsting. Kommittén gav i sin motivering följande analys av kommun- och församlingsbegreppen (s. II f.): 2—717192

18 Kommunerna äro, såsom i allmänhet föreningar för vissa gemensamma ändamål, väl att betrakta såsom juridiska eller sammansatta personligheter, berättigade att såsom sådana i sina gemensamma angelägenheter kära och svara, men det som skiljer dem från andra sådana personligheter består däruti: att de nödvändigt tillika utgöra delar av statens område, atl de gemensamma ändamål, som utgöra föreningslänken emellan deras medlemmar och sammanbinda dessa till enhet, tillika måste vara statsändamål, att kommunerna därigenom bliva integrerande delar av statsförvaltningens organism och verkande krafter inom dennas krets, och att de således lika litet kunna anses vara alster av fri överenskommelse, som de efter fri överenskommelse kunna upplösas eller ändras. Det är genom staten de fä sitt berättigande. Väsentligen hörer likväl en förvaltande självverksamhet till kommunens begrepp. I vilka distrikter för förvaltningens upprätthållande statens område än må vara fördelat, kunna dessa ej betraktas såsom kommuner, om ingen förvaltande självverksamhcl för gemensamma angelägenheter är dem tilldelad. Där åter en sådan, mindre eller större, dem tillkommer, antaga de egenskapen av kommuner. Stående under statens suveränitet och i omedelbart samband med folket, utgöra kommunerna likasom själva underlaget för statens organiska förening, och ehuru det ligger i sakens egen natur, att kommunens självverksamhet icke kan överskrida dess område och således alltid förbliver lokal, lämnar likväl frågan, huru långt denna självverksamhet må få sträckas och inom vilka former den skall röra sig, ett alltid öppet fält för önskningar och prövning. Centralisationen kan visserligen genom en väl avvägd organisation på hela sitt område verka till enhet, likhet och kraftig kontroll; men vid lokala olikheter är likheten i system icke alltid lämplig, och även vid kommunal självstyrelse kan från statens sida nödig kontroll ganska väl efter omständigheterna utövas. K o m m i t t é n , s o m f ö r o r d a d e ett s ä r s k i l j a n d e av b o r g e r l i g a och k y r k l i g a a n gelägenheter, föreslog att § 1 i f ö r o r d n i n g e n o m k o m m u n a l s t y r e l s e p å l a n d e t skulle få följande lydelse: Varje socken på landet utgör för sig ett särskilt kommunalsamhälle för vardande av sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenhetcr efter vad därom i denna förordning närmare bestämmes. Om handläggning av kyrkliga ärenden är särskilt stadgat. M o t s v a r a n d e s t a d g a n d e å t e r f a n n s i förslaget till f ö r o r d n i n g o m k o m m u n a l styrelse i siad. Kommittén anförde beträffande denna bestämmelse: Någon annan eller närmare bestämning av de särskilda angelägenheter, som borde kunna bliva föremål för kommunernas själv verksamhet och beslutanderätt än den, som ligger uti de tre orden: *gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter», hava kommitterade icke funnit lämpligt att bland de allmänna stadgandena intaga. Att inskränka dessa angelägenheter till endast sådana ärenden av borgerlig natur, som uti 1843 års förordning punktvis uppräknas och till sockenstämmas handläggning överlämnas, hade varit att alltför mycket missförslå de billiga anspråk kommunalfriheten, under en väl avvägd kontroll från statens sida, på självverksamhet med skäl kan göra, och ett försök till ett sådant uppräknande skulle dessutom icke hava lyckats, emedan det, i följd av själva den mångsidighet som ligger uti allt slags förvaltande verksamhets natur, varken hade kunnat bliva fullständigt eller omfatta alla de särskildheter, som därmed ägde samband. De här ovan anförda orden däremot hava synts kommitterade bäst uttrycka kommunalverksamhetens både omfång och begränsning. De påtrycka denna verksamhet en uteslutande administrativ karaktär och förutsätta, att de angelägenheter inom kommunen, med vilka den äger taga befattning, skola hava sin rot

19 och sin uppkomst uti och från de gemensamma intressen, dem kommunen såsom personlighet äger att vårda. Vad kommunen vid utövandet av denna vård såväl i allmänhet som i särskilda fall har att iakttaga, den lydnad och aktning den därvid är skyldig att visa de lagar staten beslutat och utfärdat, den högre prövning vissa av dess beslut skola underställas, innan de få bringas till verkställighet, och den rättsutväg, som bör vara varje enskild medlem av kommunen förbehållen Ull vinnande av rättelse, därest han funne sin enskilda rätt bliva för nära trädd genom kommunens beslut, om detta allt finnas i förslaget på sina ställen särskilda bestämmelser, och torde vid sådant förhållande något äventyr ej vara att befara vid godkännande av den elasticitet i avseende å kommunens verksamhet, som ligger uti de ifrågavarande orden. 1859 års kommitléförslag blev av Kungl. Maj:t genom skrivelse den 30 december samma år (nr 73) överlämnat till rikets ständer för yttrande. I skrivelse den 26 oktober 1860 (nr 186), som nära anslöt sig till ett av allmänna besvärs- och ekonomiutskottet avgivet utlåtande (nr 161), yttrade ständerna beträffande den av kommittén föreslagna bestämningen av kommuns befogenheter, alt därigenom ett tillräckligt vidsträckt fält vore öppet för kommunens självverksamhet. Under debatten i stånden hade dock från ett och annat håll framförts betänkligheter mot stadgandets avfattning. Sålunda yttrade en talare, att uttrycket »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter» vore något svävande och att denna fras icke bort finnas uti en lag, som skulle bestämma sfären för en blivande kommunalverksamhet. 1 En annan talare fann uttrycket så obestämt, att en majoritet inom kommunalstämman kunde tolka det hur som helst och draga under dess avgörande snart sagt vilken angelägenhet den funne för gott. 2 Den 21 mars 1862 utfärdades förordningar om kommunalslyrelse på landet, om kommunalstyrel.se i stad, om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd ävensom om landsting. § 1 i de båda förstnämnda författningarna hade denna lydelse: Varje socken på landet (varje stad med därunder lydande område) utgör för sig en särskild kommun, vars medlemmar äga att själva, efter vad denna förordning närmare bestämmer, vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke, enligt gällande författningar, det tillkommer offentlig ämbetsmyndighet att dem handhava. Om behandlingen av kyrkliga angelägenheter samt ärenden rörande folkskolan är särskilt stadgat. Vid utfärdandet av förordningen om kommunalstyrelse i stad undantogs huvudstaden från dess tillämpning. En särskild förordning om kommunalstyrelse i Stockholm blev utfärdad den 23 maj 1862. Enligt 1 § i denna förordning ägde kommunens medlemmar vårda »sina gemensamma angelägenheter»; i övrigt överensstämde stadgandet med motsvarande bestämmelse i de andra kommunalförordningarna. Anledningen till den särskilda avfattningen i Stockholmsförordningen finnes icke angiven i förarbetena till förordningen. 3 Förslag till nämnda förordning hade uppgjorts av en av ma1 2 3

Ridderskapets och adelns protokoll vid 1859—60 års riksdag 10 häftet s. 200. Borgarståndets protokoll vid 1859—60 års riksdag 6 bandet s. 407. Dessa ha tryckts i Stockholms stadsfullmäktiges handlingar för år 1930, bihang nr 20.

20 gistraten och borgerskapets äldste i staden tillsatt kommitté. I skrivelse den 18 oktober 1861, med vilken förslaget överlämnades till Kungl. Maj:t, angavs förslaget bygga på principen om »kommunens rätt att själv vårda de för dess medlemmar gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter». Härav synes framgå, att förslaget icke avsåg att göra någon skillnad i den kommunala beslutanderätten mellan Stockholm och övriga kommuner. 1 — Huvudstaden erhöll den 20 november 1863 en särskild förordning om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm.

3. Förslag rörande kommuns kompetens före 1930 års kommunallagstiftning. Vid riksdagarna i början av 1870-talet förekom en livlig debatt rörande omfattningen av kommunernas befogenheter, närmast föranledd av kommunernas deltagande i järnvägsbyggandet. I en interpellation vid 1871 års riksdag erinrades, att i flera fall kommuns beslut att understödja eller såsom intressent ingå i mer omfattande kommunikations- eller industriföretag överklagats hos Kungl. Maj:t, och riktades till civilministern, statsrådet Bergström, den frågan efter vilka grunder regeringen funnit de överklagade besluten ha avsett eller icke avsett ändamål, hänförliga till kommunernas egna behov och gemensamma hushållningsangelägenheter. 2 Civilministern avgav ett utförligt svar, varav här må återgivas vissa delar, vilka äro av intresse såsom belysande den uppfattning man vid denna tid hade på högsta ort rörande den kommunala kompetensen. 3 Beträffande frågan om kommuns rätt att befrämja järnvägsföretag yttrade civilministern, att det avgörande vore om järnvägen såsom kommunikationsanstalt i och för sig hade betydelse för kommunen eller icke. I senare fallet kunde kommunens deltagande i företaget icke betraktas annat än såsom ett försök att för vinstens skull indraga kommunen i ett för densamma alldeles främmande industriellt företag; och därtill vore kommunen icke berättigad. Där det åter kunde visas, att en järnväg främjade kommunens intresse av bättre kommunikationer, där vore kommunen att anse som befogad att beskatta sig själv för åstadkommande av bidrag i ena eller andra formen i och för järnvägens byggande. Beträffande grundsatsen att industriföretag vore för det kommunala livet främmande yttrades i interpellationssvaret, att densamma i allmänhet vore riktig men dock kunde tåla någon modifikation. Det kunde nämligen tänkas det fall, att en kommun för att bereda den fattigare delen av sin befolkning tillfälle till förut saknad arbetsförtjänst och således för realiserande av ett kommunalt ändamål intresserade sig i ett industriellt företag. Omständigheterna 1 Se Yttrande och förslag angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse i Stockholm, avgivna av Hj. L. Hammarskjöld (SOU 1933: 23) s. 10. 2 II kammarens protokoll 1 bandet s. 217. 3 D:o s. 370 f.

21 kunde i angivna fall vara sådana, att ett kommunalbeslut med nämnda syfte borde anses befogat och giltigt. Civilministern sammanfattade sin uppfattning sålunda: En kommun är, enligt min åsikt, i allmänhet befogad och berättigad att i laga ordning beskatta sina medlemmar i och för realiserande av de förnuftiga ändamål, vilka måste erkännas vara för kommunens utveckling nödiga och nyttiga och i övrigt icke stå i strid med eller äro främmande för kommunens genom lag utstakade verksamhet. Satsen finner vad angår beloppet av hushållningen sin naturliga begränsning däri, att kommunen icke får för tillfredsställande av stundens intressen glömma framtidens krav och genom att anticipera pä denna ålägga sig större bördor än den skäligen kan anses förmå bära. Dä är det regeringsmaktens plikt att i kraft av den kuratel den äger utöva över kommunalförfatlningarnas behöriga tillämpning skrida in och hindra kommunen att förstöra sig själv och sitt framtida oberoende. Men i övrigt bör regeringen taga sig väl till vara för att godtyckligt ingripa i kommunens liv och inskränka dess självbestämningsrätt. Framför allt håller jag därpå att en kommun i allmänhet är bättre än någon annan, vore det än regeringen, i tillfälle att bedöma vad som är av behov och till gagn för kommunen. Den nyssnämnde interpellanlen hemställde i motion vid 1872 års riksdag (II: 149), att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till sådan ändring eller förklaring av kommunallagania, att de ärenden, som borde hänföras till kommuns gemensamma hushållningsangelägenheler, bleve närmare bestämda och begränsade. Såsom motivering anfördes, alt tolkningen av begreppet hushållningsangelägenheter fått en utsträckning, som vore betänklig och svårligen kunde anses fullt förenlig med vad i 57 § 2 mom. regeringsformen sades om menigheternas beskattningsrätt för »egna behov». Motionären erinrade i sådant hänseende om de gång efter annan förekommande fall, då majoriteten inom en kommun avgjort, att kommunen skulle ingå såsom aktie- och delägare i ett järnvägsbolag och vilka beslut efter besvär av minoriteten blivit, då de i övrigt icke i olaga ordning tillkommit, fastställda såsom fattade i en för kommunen gemensam hushallningsangelägenhet. Lagutskottet, som behandlade motionen, anförde i sitt utlåtande (nr 14), alt lagstiftningen i ifrågavarande hänseende vore ganska svävande och mångtydig. Att kommunernas kompetens av lagen själv oförtydbart utstakades vore dock av synnerlig vikt. Deras förmåga av fri och självständig verksamhet vore i väsentlig mån beroende på den noggrannhet och bestämdhet, varmed gränsen för denna verksamhet vore utstakad. Efler att ha omnämnt praxis godkännande av kommunala bidrag till järnvägsanläggningar yttrade utskottet: Om nu ä ena sidan erkännes, att industriella företag av vad slag och beskaffenhet som helst falla utanför kommunens verksamhet sådan den betingas av själva kommunalbegreppet samt å andra sidan ej kan förnekas att likväl till följd av de svävande uttrycken i gällande lag i dess tillämpning visat sig en tendens att draga inom kommunens verkningskrets sådant som enligt utskottels uppfattning ej rätteligen hörer dit, så torde en lagstiftningsåtgärd i den av motionären avsedda riktning vara av behovet

l

>o

påkallad. Utskottet har visserligen icke förbisett de svårigheter, vilka avhållit den nuvarande lagens stiftare från försök att närmare än som skett bestämma den kommunala självstyrelsens omfattning. Men dessa svårigheter torde numera med ledning av en tämligen rik erfarenhet åtminstone i någon mån kunna övervinnas. En utväg vore att följa den i 1843 års sockenstämmoförordning iakttagna metod, enligt vilken punktvis uppräknades alla till sockenstämmans behandling hörande ärenden. Men om det icke låter sig göra att på detta sätt komma till målet, återstår dock en annan utväg, den nämligen att genom negativa bestämmelser förekomma att kommunerna befatta sig med sådana företag, som om de också indirekt medföra gagn för flertalet av kommunens medlemmar likväl icke avse att fylla mera allmänna kommunalbehov. På grund av vad som anförts hemställde utskottet, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till sådan ändring eller förklaring av förordningarna om kommunalstyrelse i stad och på landet, att de ärenden, vilka borde hänföras till kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, måtte bliva närmare bestämda. Utskottets hemställan föranledde livliga debatter i kamrarna, där man dels framhöll svårigheten att bestämdare än som skett uppdraga gränsen för kommunernas verksamhetsområde och dels vände sig mot tanken att från detta område utesluta befordrandet av järnvägsanläggningar. Motionen blev avslagen av kamrarna med stora majoriteter. Motionen upprepades vid 1873 års riksdag (II: 131), avstyrktes denna gång av lagutskottet samt avslogs av riksdagen. En motion med liknande syfte vid 1875 års riksdag (II: 8) blev likaledes lämnad utan bifall. Under de närmast följande årtiondena synes frågan om kommuns allmänna kompetens icke ha tilldragit sig något större intresse, åtminstone icke inom riksdagen. I en vid 1920 års riksdag inom andra kammaren av herrar Hage och Vennerström väckt motion (11:296) föreslogs, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning på vilket sätt ändringar kunde och borde ske i kommunallagarna för alt åstadkomma möjlighet för kommuner och landsting att helt och hållet eller som delägare grunda och driva ekonomisk verksamhet av olika slag. Motionen behandlades av andra kammarens femte tillfälliga utskott, som i sitt utlåtande (nr 11) hänvisade till elt av Svenska stadsförbundets styrelse till utskottet avgivet yttrande över motionen. Förbundet uppställde i sitt yttrande den frågan huruvida hittills gällande stadganden om kommunernas kompetensområde, sådana de i praxis tolkats och tillämpats, verkligen kunde anses stå hinderliga i vägen för kommunernas ekonomiska verksamhet. Förbundet besvarade frågan sålunda: Därest denna verksamhet begränsas till kommunala ändamål i egentlig mening och icke gives en godtycklig utsträckning, så att den kommer att bedrivas enbart i förvärvssyfte för andra, kommunen främmande ändamål, måste denna fråga enligt styrelsens mening besvaras nekande. Den kommunala affärsverksamheten har i själva verket beträffande kommunikationsväsen, fastighetspolitik, bostadsbyggande, anskaffning och beredning av livsmedel, kläder o. dyl. visat, att nuvarande gränser icke äro

23 att anse såsom trånga. Även om en del prejudikat från äldre tid skulle visa en viss snävhet i tolkningen, bevisar detta icke, att modern åskådning och gällande praxis kommit i den oförenliga motsats, som motionärerna vilja göra gällande. För egen del uttalade utskottet, att den avgörande grundsatsen för att ett kommunalt beslut skulle anses behörigt syntes vara, att det skulle tillgodose ett gemensamt behov och vara av omedelbar vikt och betydelse för kommunen. Utskottet framhöll vidare, att en utvidgning av kommunernas verksamhet genom efter tidens krav påkallad ändring i gällande praxis syntes vara att föredraga framför ett utvidgande genom förändrad lagstiftning av kommunernas kompetens. Härmed vunnes också berättigad hänsyn till att vad som inom en kommun kunde framstå såsom ett gemensamt behov icke behövde utgöra detta i en annan. Utskottet sade sig emellertid vilja förorda en formell omredigering av bestämmelserna om kommunernas kompetens såtillvida, att den för lands- och stadskommun gällande trängre ordalydelsen förändrades i överensstämmelse med den något vidare formuleringen i Stockholmsförordningen. Utskottet vore icke främmande för den möjligheten, att med en sådan ändring skulle följa någon utsträckning av lands- och stadskommuns behörighet, och borde någon invändning mot en sådan konsekvens skäligen icke kunna göras. Utskottet förutsatte emellertid, att de berörda synpunkterna korame under omprövning vid en allmän revision av kommunalförfattningarna. På grund därav hemställdes, att motionen ej måtte föranleda någon åtgärd. Densamma blev ock avslagen.

4. Den kommunala speciallagstiftningen. Vid utarbetandet av kommunalförordningarna torde man ha tänkt sig, att bestämmelsen om kommunmedlemmarnas rätt att vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter skulle tjäna såsom enda legala underlag för det stora flertalet kommunaluppgifter. Man förbisåg visserligen icke, att vissa områden av kommunal verksamhet kunde bliva i behov av särskild reglering — såsom fallet redan var med exempelvis fattigvården — men kärnan i strävandena till ökad kommunal självstyrelse var tanken att överlämna åt kommunerna att själva bestämma om de uppgifter de skulle vårda och om sättet för uppgifternas handha vande. Utvecklingen har emellertid slagit in på andra vägar, i det att allt flera kommunala verksamhetsgrenar blivit reglerade i särskilda författningar. I dessa ha lämnats ingående föreskrifter om olika uppgifters handhavande, om särskilda styrelsers och nämnders sammansättning, om sättet för anförande av besvär m. m. Det legislative underlaget för kommunalverksamheten har med andra ord i avsevärd utsträckning förskjutits från kommunallagarna till speciallagstiftningen. Anledningen till att man beträtt speciallagstiftningens väg har framför allt varit, att man icke velat belasta kommunallagarna med detaljföreskrifter av allehanda slag, särskilt sådana som röra kommunernas skyldigheter på olika

områden. Särlagstiftning har vidare anlitats, då det gällt att giva kommunerna rätt att främja ändamål, som icke utan särskilt stadgande ansetts falla under deras behörighet. Denna utveckling har lett till att gränserna för kommunernas beslutanderätt, deras kompetens, i betydligt större utsträckning än ursprungligen avsetts blivit att söka i författningar vid sidan av de egentliga kommunallagarna. E n uttömmande undersökning av den kommunala beslutanderättens innehåll borde därför strängt taget även innefatta en redogörelse för speciallagstiftningens bestämmelser. Med hänsyn till arten av kommitténs uppdrag beträffande hithörande spörsmål — vilket närmast torde vara att undersöka behovet alt vidga den allmänna beslutanderätt som tillkommer kommunerna enligt kommunallagarna — har kommittén emellertid icke funnit erforderligt att närmare behandla de uppgifter som handhavas av kommunerna med stöd av särskilda författningar. Dessa kommunala förvaltningsgrenar ha för övrigt nyligen varit föremål för redogörelser i samband med andra offentliga utredningar, nämligen dels i kommunalskatteberedningens betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m. m. del III (SOU 1943: 43 sid. 257 f.) och dels i en på kommunindelningskommitténs uppdrag, av kammarrådet Erik Schalling utarbetad översikt över den lantkommunala författningsregleringens historia med särskilt avseende å landsbygdens primärkommuner (SOU 1944:37 sid. 69 f.). Kommunallagskommittén anser sig beträffande de i särskilda författningar reglerade kommunaluppgifterna kunna inskränka sig lill en hänvisning till nyssnämnda redogörelser.

B. 1930

års

kommunallagar

Närmast med anledning av en av 1921 års riksdag gjord hemställan uppdrog Kungl. Maj:t den 20 juni 1924 åt landshövdingen Hj. L. Hammarskjöld att biträda med verkställandet av en allmän, i huvudsak formell revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad samt utarbetande av de förslag till ändringar i nämnda förordningar och med dem sammanhängande författningar, vartill revisionsarbetet kunde giva anledning. I Hammarskjölds år 1928 avgivna »Yttrande och förslag angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad m. m.» (SOU 1928: 2) bibehölls med vissa formella jämkningar kommunalförordningarnas bestämning av den kommunala kompetensen. Enligt förslaget skulle kommuns medlemmar äga att själva vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke enligt gällande författningar det tillkomme staten eller landsting att dem handhava. Uttrycket »offentlig ämbetsmyndighet» i kommunalförordningarna hade sålunda utbytts mot »staten eller landsting».

25 I p r o p o s i t i o n ( n r 99) till 1930 å r s r i k s d a g f r a m l a d e Kungl. Maj:t förslag till lag a m k o m m u n a l s t y r e l s e p å l a n d e t och lag o m k o m m u n a l s t y r e l s e i s t a d m. m. K o m p e t e n s b e s t ä m m e l s e n h a d e i förslagen följande lydelse (3 § ) : Kommun (stadskommun) äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, värda sina medlemmars gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan. Angående vården om kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendet är särskilt stadgat. D e p a r t e m e n t s c h e f e n u t t a l a d e (propositionen sid. 110) tvivelsmål beträffande l ä m p l i g h e t e n a v d e n i H a m m a r s k j ö l d s förslag a n v ä n d a b e t e c k n i n g e n staten. H ä r o m a n f ö r d e s : Nalurligen äger kommunen icke upptaga sådana ärenden, vilka enligt gällande författningar skola handläggas till exempel av magistraten eller hälsovårdsnämnden, men att beteckna dessa myndigheter såsom staten synes ej överensstämma med allmänt språkbruk. Därest undantag göres för de uppgifter, som åvila landsting, borde liknande förbehåll upplagas för de frågor, som skola handhavas av väghållningsdistrikt. Det synes mig lämpligare att i denna paragraf endast föreskriva, att kommunen äger vårda sina medlemmars gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenhcter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande bestämmelser tillkommer annan. I m o t i o n e r (I: 287 och 288 a v h e r r Möller m. fl. s a m t I I : 445 o c h 446 a v h e r r H a n s s o n i S t o c k h o l m m . fl.) h e m s t ä l l d e s , a t t i f r å g a v a r a n d e s t a d g a n d e skulle e r h å l l a f ö l j a n d e lydelse: » K o m m u n e n ä g e r a t t själv, efter v a d i d e n n a lag n ä r m a r e b e s t ä m m e s , v å r d a sina välfärds-, o r d n i n g s - och h u s h å l l n i n g s a n g e l ä g e n h e t e r , såvitt icke h a n d h a v a n d e t d ä r a v enligt g ä l l a n d e f ö r f a t t n i n g a r t i l l k o m m e r a n n a n . » S å s o m s k ä l för sin h e m s t ä l l a n a n f ö r d e m o t i o n ä r e r n a : Uttrycket »vårda sina medlemmars gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter» har genom den rättspraxis, som tillämpats, varit synnerligen hinderlig för den kommunala verksamheten. Uttrycket »gemensamma angelägenheter» har så tolkats, att ändamålsenliga och välmotiverade åtgärder ej kunnat vidtagas, emedan dessa åtgärder endast tillgodosett ändamål med mera begränsat tillämplighetsomräde och ej ansetts vara till gagn för flertalet av kommunens medlemmar. Sålunda har kommun ej ansetts ha rätt att lämna bidrag till elektrifiering, anläggande av avloppsledningar, anläggande eller förbättrande av bro eller utfartsvägar m. m., då dessa åtgärder ej varit 611 gagn för kommunen i dess helhet. Detta har medfört, antingen att kommunen pä en gång måst utföra dessa anläggningar för hela kommunen, varigenom det blivit en kommunens gemensamma angelägenhet i stället för att successivt utföra dessa anläggningar, vilket för kommunen varit mera ekonomiskt fördelaktigt, eller ha i kommuner med sammanträngd befolkning dessa måst uppdelas i municipalsamhällen, vilket ur såväl förvaltnings- som skatteutjämningssynpunkter ibland varit mindre tillfredsställande. Vi anse därför, att uttrycket »medlemmars gemensamma» bör utgå och ersättas av sådana bestämmelser, vilka giva större utrymme åt kommunernas verksamhet. Även i annat hänseende anse vi, att ändring av denna paragraf bör företagas. Genom en rad lagar och förordningar ha kommunerna tilldelats uppgifter, vilka enligt gängse språkbruk knappast kunna inrymmas i begreppet »ordnings- och hushållsangelägenheter», utan fastmera äro att hänföra under begreppet välfärdsanordningar, varför vi anse att detta bör komma till uttryck i lagtexten.

26 I anledning av dessa motioner yttrade konstitutionsutskottet (utlåtande nr 30), att något behov av den väsentliga utvidgning av kommunernas uppgifter, som motionärerna syntes eftersträva, icke torde föreligga. Om den i motionerna föreslagna, synnerligen vaga formuleringen beslutades, komme följden sannolikt att bliva, att åtminstone till en början stor osäkerhet rörande omfattningen av kommunernas befogenheter uppstode. Nu gällande bestämmelser hade genom den i praxis givna tolkningen fått en jämförelsevis klar och bestämd lydelse. Utskottet fann det emellertid lämpligare att såsom kommuns uppgift angiva för kommunen gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter; ordet »medlemmars» i Kungl. Maj:ts förslag ansågs därför böra utgå. Åtta ledamöter av utskottet reserverade sig till förmån för den i motionerna föreslagna lydelsen. Under debatten i första kammaren motiverade konstitutionsutskottels ordförande strykningen av »medlemmars» med att en utveckling ägt rum på kommunens förvaltningsområde dels av dess egenförvaltning och dels av den förvaltning, som uppdragits åt kommunen av staten, samt att i senare fallet det ej torde Vara så exakt att använda uttrycket »medlemmars» angelägenheter. Riksdagen gillade den av utskottet föreslagna lydelsen. Denna inflöt i de sedermera den 6 juni 1930 utfärdade lagarna om kommunalstyrelse på landet och om kommunalstyrelse i stad och är alltjämt oförändrad. Kommunalförordningen för huvudstaden ersattes den 15 juni 1935 av lagen om kommunalstyrelse i Stockholm. Kompetensstadgandet, vilket såsom förut omnämnts haft sin särskilda lydelse i förstnämnda författning, bragtes därvid i överensstämmelse med motsvarande stadgande i kommunallagarna för land och stad.

C. Reformförslag

efter

1930 Under den tid som förgått sedan de nuvarande kommunallagarnas tillkomst ha framställts åtskilliga förslag till utvidgning av kommunernas beslutanderätt. De flesta av dessa förslag ha avsett ett utsträckande av den kommunala befogenheten till någon speciell verksamhetsgren. Den vidgade befogenheten har man önskat ernå antingen genom ändring i kommunallagarna eller genom särskild lagstiftning. Andra förslag ha syftat till en generell utvidgning av den kommunala kompetensen. Nedan lämnas en redogörelse för de sålunda väckta förslagen och, i förekommande fall, för de yttranden som avgivils över desamma. Nämnda förslag få ses mot bakgrunden av den tolkning begreppet gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter erhållit i rättstillämpningen. Över praxis i hithörande hänseende gives en översikt i Bil. I till detta betänkande. Översikten är icke fullständig — den upptager viktigare rättsfall från de senaste decennierna ävensom vissa äldre avgöranden av större

intresse — men den torde vara tillräcklig för att giva en allmän föreställning om gränserna för den kommunala beslutanderätten. Därjämte torde översikten vara ägnad att belysa rättspraxis ståndpunkt till sådana kompetensfrågor, som föranlett de nyssnämnda förslagen om utsträckande av den kommunala behörigheten till speciella verksamhetsgrenar. 1. Förslag rörande kommuns allmänna kompetens. Frågan om den kommunala kompetensen berördes i två likalydande motioner vid 1936 års riksdag (I: 174 av herr Bagge m. fl. och II: 505 av herr Skoglund m. fl.), i vilka föreslogs skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning rörande den kommunala självstyrelsen i hela dess vidd. Motionärerna anförde, att en dylik utredning borde avse att lägga en fastare grundval för kommunernas ställning. Man borde eftersträva att hålla kommunernas uppgifter inom en ram, som endast i exceptionella fall överstege deras bärkraft. Det kunde tänkas, att detta krav kunde medföra någon ny kompetensreglering. I fråga om tendensen till utbrytning av stadsliknande samhällen ur kommunerna uttalade motionärerna, att det vore möjligt, att denna sönderdelningstendens ej kunde hindras med mindre än att kommunallagarnas definition av kommunernas uppgifter på något sätt anpassades, så att en utbrytning icke längre utövade samma lockelse som dittills. Konstitutionsutskottet hemställde (utlåtande nr 33), att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd, under hänvisning bl. a. till att vissa av de spörsmål, som berördes i motionerna, hade samband med pågående utredningsarbete. Riksdagen biföll utskottets hemställan. En framställning i ämnet har gjorts av överståthållarämbetet i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 augusti 1944. I skrivelsen anföres bl. a.: Den gränsdragning i fråga om de kommunala representationernas beslutanderätt, som det ankommit på rättspraxis att verkställa, har städse skett jämförelsevis snävt. Detta må hava varit naturligt under äldre tider, när de kommunala uppgifterna voro föga omfattande och då samhällsutvecklingen ännu icke ställt sä många skilda och nya anspråk på det allmänna som nu är fallet. Något behov förelåg då knappast för kommunerna att kunna utsträcka sin beslutanderätt till nya, i de kommunala författningarna ej särskilt angivna frågor. Numera torde emellertid läget fä anses vara ett annat. Det moderna samhällslivet nödvändiggör ett ingripande pä allt flera områden för tillgodoseende av kommunmedlemmarnas olika intressen. Kommunala representationer hava sålunda, för att blott nämna några exempel, funnit anledning att ekonomiskt deltaga i hotellrörelse, att lämna bidrag till förening för drivande av andelstvättstuga, att inköpa s. k. friluftsområde, att anslå medel till förening för uppförande av samlingslokal. Samtidigt pålägga statsmakterna kommunerna nya och utökade uppgifter icke minst på socialvårdens, undervisningens och civilförsvarets områden. Det ligger i sakens natur, att ju mera mångskiftande kommunernas arbetsuppgifter bliva, desto aktuellare blir också frågan om möjlighet för kommunerna att kunna besluta i näraliggande andra angelägenheter. Där kommunerna exempelvis ålagts betydande uppgifter på det civila luftskyddets område, har det tett sig naturligt för dem, att de borde kunna förstärka luftförsvaret genom an«

28 slag även till luftvärnsändamål. Emellertid har ett beslut i sådan riktning undanröjts med motiveringen att den kommunala representationen överskridit sin befogenhet. (Se Regeringsrättens årsbok 1939 ref. nr 66.) Inom överståthållarämbetets omedelbara erfarenhetsområde ligga ett par andra fall som i detta sammanhang bör omnämnas. Stockholms stad, vilken pä ett föredömligt sätt sökt tillgodose undervisningen inom skilda områden och bl. a. verksamt bidrager till uppehållandet av Stockholms högskola, har sedan lång tid tillbaka beviljat ett anslag å 25 000 kronor till studiestipendier. I denna fråga har nyligen anförts besvär och därvid har vid sista instansens prövning ansetts, att beslutet innebure, att understöd av kommunens medel bereddes vissa kommunmedlemmar i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade eller eljest vore medgivet; då stadsfullmäktige genom beslutet således överskridit sin befogenhet, undanröjdes detsamma (Regeringsrättens utslag den 10 februari 1944). Ett annat område, där motsättning kommit till synes mellan ä ena sidan den kommunala uppfattningen och å andra sidan av sista instans fastslagen rättspraxis, gäller befogenheten alt utanordna pensioner eller ersättning för utfört arbete. Sedan stadsfullmäktiges ordförande Knut Tengdahl, vilken i denna egenskap under en lång följd av år nedlagt ett olönat, synnerligen krävande och högt uppskattat arbete, avlidit beslöto stadsfullmäktige tillerkänna hans änka en ärlig pension å 3 000 kronor jämte rörligt tillägg. Emellertid ansågos stadsfullmäktige därigenom hava överskridit sin befogenhet, enär fråga om pensionering av änka efter kommunal förtroendeman icke utgjorde en sådan för staden gemensam angelägenhet, varom stadsfullmäktige ägt besluta, och beslutet undanröjdes (Regeringsrättens utslag den 4 juni 1936). Nu senast har ett annat ersättningsärende varit föremål för besvär, nämligen spörsmålet om ersättning till stadskollegiets vice ordförande. Enligt gällande författning må särskilt arvode beviljas bl. a. ledamot av stadskollegiet, som »efter särskilt uppdrag utför arbete av väsentligt större omfattning iin övriga ledamöter». Emellertid har stadsfullmäktiges åtgärd alt med åberopande av detta stadgande tillerkänna kollegiets vice ordförande särskilt arvode icke ansetts lagligen grundat och därför upphävts (Regeringsrättens utslag den 15 juni 1944). överståthållarämbetet kan för sin del icke undgå att finna en utvidgning av den kommunala beslutanderätten påkallad. Med den mångfald olika uppgifter, som nu åvila kommunerna, är en utveckling i sådan riktning naturlig. Intresset för det kommunala arbetet får icke äventyras genom att å kommunerna läggas allt för härda band. Särskilt slötande måste det le sig när, såsom i de ovan omnämnda fallen från Stockholms stadsfullmäktige, en enhällig kommunalrepresentations beslut skall kullkastas pä besvär av en enda klagande skattskyldig, vilken icke äger någon kännedom om de sakförhållanden, som föranlett det eniga beslutet och vilkens ekonomiska intresse som skattedragare påverkas av detsamma allenast rent mikroskopiskt. Särskilt i fråga om större städer med deras stora omslutning i budgeten (i Stockholm för närvarande mellan 500 å 600 miljoner kronor) synes det orimligt, att vid beviljandet av varje än sä obetydligt anslag nödgas ingå i en noggrann prövning om utgiften kan anses gälla ett ändamål, som bör anses falla inom begreppet gemensam hushållningsangelägenhet. Saken har emellertid även en annan sida. Det kan antagas att en eller annan gäng kommunerna själva i stället söka ordna vissa understöds- och ersättningsfrågor på sätt, som allenast är underkastat de kommunala revisorernas granskning. Även om dessa göra erinran mot en dylik åtgärd, kan den kommunala representationen genom att ogilla revisionsanmärkningen definitivt godkänna åtgärden. En utveckling i sådan, av lagstiftaren säkerligen icke önskad riktning bör undvikas. S k r i v e l s e n s l u t a r m e d en h e m s t ä l l a n att K u n g l . Maj:t m å t t e t a g a u n d e r ö v e r v ä g a n d e a t t låta u t a r b e t a och för r i k s d a g e n f r a m l ä g g a förslag till s å d a n ä n d r i n g a v lagen o m k o m m u n a l s t y r e l s e i S t o c k h o l m , att k o m m u n a l r e p r e s e n -

29 tationen därstädes tillerkännes en mot tidsutvecklingen svarande vidgad beslutanderätt. Skrivelsen har överlämnats till kommittén för alt tagas i övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. Kommunindelningskommittén har i sitt betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (SOU 1945:38) även framlagt vissa förslag rörande landskommunernas förhållande till tätorts- och samhällsbildningen. Sålunda förordas ändringar i municipallagstiftningen (87—90 §§ lagen om kommunalstyrelse på landet), innebärande att ansvaret för sladsstadgornas tillämpning inom område på landet skall direkt åvila primärkommunen och att — åtminstone i regel — någon specialkommun för ändamålet icke bildas. Vidare ifrågasattes en allmän revision av hela den gällande tätortslagstiftningen. Slutligen har kommunindelningskommittén föreslagit en principiell utvidgning av kommunernas befogenheter. Sistnämnda förslag är det som har största intresset i förevarande sammanhang; en redogörelse för detsamma lämnas i det följande. De övriga förslagen beröra icke direkt spörsmålet om kommuns allmänna kompetens, men särskilt det som avser ändringar i municipallagstiftningen äger så nära samband därmed, att ett kortfattat återgivande av kommunindelningskommitléns motivering i denna del synes befogat. Kommunindelningskommittén framhåller sålunda i en sammanfattning av de huvudsakliga olägenheterna med nuvarande system för tätortsbehovens tillgodoseende (betänkandet sid. 328 f.), att municipalsamhällsorganisationen vore behäftad med åtskilliga brister. Den innebure ett avsteg från kommunallagstiftningens princip om kommunen som en gemenskap och en ekonomisk enhet. Municipalsamhällets särbeskattning vore i praktiken i regel orättvis. Till följd av att särbeskattningen icke vore konsekvent genomförd, uppkomme en dubbelbeskattning av municipalsamhällets invånare, vilken ytterligare ökade orättvisan. Bildandet av specialkommuner inom primärkommunerna innebure en splittring av de kommunala resurserna och samtidigt en mer eller mindre påtaglig överorganisation. För alt en effektiv reglering av förhållandena inom en uppväxande tätort icke skulle alltför mycket fördröjas, bildades ofta mycket små municipalsamhällen. Svag ekonomisk bärkraft och bristande tillgång till lämpliga förtroendemän innebure väsentliga olägenheter för sådana municipalsamhällen liksom för de små primärkommunerna. Municipalbildningen medförde under sådana förhållanden icke åsyftade resultat men föranledde ett motsatsförhållande mellan tätorten och landskommunen i övrigt, som vore till hinder för ett rationellt ordnande av hithörande angelägenheter inom kommunen i dess helhet. Landskommunernas förhållande till tätorts- och samhällsbildningen kännetecknades för närvarande främst av passivitet. Denna passivitet hade i viss utsträckning sin grund i den dualism, som vållades genom municipalinstitutets existens. På ett visst stadium av tätortens utveckling, nämligen då behov av tillämpning av stadsstadgornas bestämmelser förelåge, överginge ansvaret för tätortsbehovens

30 tillgodoseende (i den mån sådant ansvar åvilade landskommunerna, jmfr betänkandet sid. 306 f.) från primärkommunen till en mindre specialkommun. En olämpligare ansvarsfördelning kunde näppeligen tänkas, eftersom tidpunkten för ansvarets överflyttning vore obestämd och primärkommunen just genom att helt försumma sina uppgifter kunde påskynda överflyttningen av ansvaret på specialkommunen. I ett annat sammanhang (betänkandet sid. 288J har kommunindelningskommittén anfört, att en tidigare gängse, av municipallagsliftningen föranledd alltför restriktiv tolkning av begreppet »kommunernas gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter» i många fall utgjort ett direkt hinder för primärkommunala åtgärder för tätorternas reglering och sanering. Belysande för den tveksamhet rörande primärkommunernas befogenheter och skyldigheter på ifrågavarande områden, som till följd av municipalinstitutets existens tidigare varit och på alltför många håll alltjämt vore rådande, vore en reservation i ett i regeringsrätten avgjort besvärsmål (RÅ 1939 S. 59, omnämnt i Bil. I) rörande en kommuns befogenhet att utföra avloppsledningar inom vissa tätbebyggelseområden. Medan regeringsrättens majoritet funnit kommunen befogad häri ill, hade en ledamot ansett det kommunala beslutet böra upphävas, enär sådana omständigheter icke ådagalagts, att utförandet av ifrågavarande avloppsledningar kunde anses utgöra någon socknens gemensamma hushållningsangelägenhet utan sådan åtgärd, sedan i laga ordning förordnats att hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad skulle lända till efterrättelse för ifrågavarande område, ankommc på det sålunda bildade municipalsamhället. Kommunindelningskommittén framhåller i anslutning härtill, att reservantens uppfattning om den lagliga ansvarigheten för tätortsbehovens tillgodoseende trots föreliggande rättsfall och den uppenbara tendensen till allt vidsträcktare tolkning av begreppet gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter alltjämt vore förhärskande icke endast inom de flesta landskommunerna utan även i stor utsträckning hos vederbörande tillsynsmyndigheter till uppenbar skada för en rationell utveckling på förevarande områden. Till stöd för förslaget om en principiell utvidgning av kommunernas befogenheter har kommunindelningskommittén anfört (betänkandet sid. 339) att en enligt kommitténs uppfattning alltför restriktiv tolkning av begreppet »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter» icke sällan hindrat en tidsenlig utveckling av den kommunala verksamheten. Icke minst hade delta varit fallet beträffande primärkommunernas befattning med ordnandet av förhållandena inom tätorterna på landet. Kommittén har vidare yttrat: Genom de av kommittén föreslagna ändringarna i municipallagstiftningen och den hithörande speciallagstiftningen skulle visserligen svårigheterna undanröjas i vad avser sådana angelägenheter, beträffande vilka direkta skyldigheter komme att åläggas kommunerna och beträffande vilka lagstiftningen eljest komme att innefatta ett klart be-

31 myndigande för kommunerna. Ifrågavarande verksamhetsfält äro emellertid så omfattande och lämna möjligheter för så skiftande kommunala initiativ, att alla tänkbara uppgifter svårligen kunna förutses i speciallagstiftningen. Tolkningen av speciallagstiftningens innehåll kan även vålla formella svårigheter, icke minst då det gäller skyldigheter eller bemyndiganden, som endast indirekt komma till uttryck i författningania. Det finnes därför anledning att antaga, att ur allmän synpunkt önskvärda kommunala företag, vilka det ligger i de flesta kommunmedlemmarnas intresse att genomföra, alltjämt kunna komma att förhindras genom överklaganden från enskilda kommunmedlemmar med motivering, att företaget icke kan anses utgöra någon kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenhet. Det synes därför angeläget, att möjligheter beredas för en mot den kommunala verksamhetens tidsenliga utveckling svarande tolkning av 3 § i kommunallagarna. En revision av tidigare praxis torde icke vara att förvänta utan att paragrafens ordalydelse ändras. Kommittén vill därför förorda, att en sådan ändring vidtages. Ändringen synes förslagsvis kunna ske genom tillägg av ett nytt andra stycke till paragrafen av följande innehåll: »Med gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter förstås icke endast sådana angelägenheter som angå samtliga eller det övervägande flertalet kommunmedlemmar utan även sådana, som eljest äro ägnade att tillgodose eller främja allmänna intressen inom kommunen.» En principiell utvidgning av kommunernas befogenheter synes väl motiverad jämväl med hänsyn till de av kommittén föreslagna större och bärkraftigare kommunernas ökade möjligheter till insatser inom andra verksamhetsområden. Det avsedda ändamålet med kommunsammanslagningen blir i viss mån beroende av att kommunerna erhålla formella möjligheter till utveckling av den kommunala verksamheten. I de över kommunindelningskommitténs förslag avgivna remissyttrandena har blott i ett fåtal fall spörsmålet om en allmän utvidgning av kommunernas kompetens upptagits till behandling. Länsstyrelsen i Jämtlands län h a r tillstyrkt den föreslagna ändringen i 3 § i kommunallagarna. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt om den föreslagna lydelsen — länsstyrelsen avsåge uttrycket »allmänna intressen inom kommunen» — vore så tydlig, att kommuner och myndigheter kunde i de särskilda fallen verkligen träffa lagenliga avgöranden. Av skolöverstyrelsen har anförts, att det föreslagna tilllägget till 3 § i kommunallagarna icke syntes ägnat att bilda grundval för ändrad praxis på ifrågavarande område. I avsaknad av närmare angivande av innehållet i uttrycket »allmänna intressen inom kommunen» torde nämligen icke den utvidgning av kommunens befogenheter, som kommittén syntes ha eftersträvat, vinnas. 2. Förslag angående kommuns befogenhet beträffande särskilda verksamhetsgrenar. a)

Försvarsändamål'.

Åtgärder till främjande av försvarsändamål ha, såsom av översikten i Bil. I framgår, i regel ansetts falla utanför kommuns befogenhet. Sålunda ha undanröjts beslut om anslag till inköp av luftvärnsartilleri och om bidrag till hemvärnet. Ur äldre rättstillämpning kan nämnas, att ett stadsfullmäk-

tigebeslut om bidrag till en förening för stadens med omnejd försvar åt sjösidan blivit upphävt. Ett undantag från ifrågavarande praxis utgör ett beslut av regeringsrätten, enligt vilket Stockholms stad, liksom fallet är med landsting, ansetts berättigad att understödja den frivilliga skytterörelsen. Förhållandena i samband med det senaste världskriget framkallade önskemål om rätt för kommunerna att understödja olika försvarsändamål. Sålunda föreslogs i en motion av herr Åqvist vid 1939 års lagtima riksdag (II: 75), att riksdagen ville för sin del antaga el t sådant tillägg till 3 § i lagarna om kommunalstyrelse på landet, i stad och i Stockholm, att till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter finge hänföras även anstalter för lokalt luftskydd. Konstitutionsutskottet hemställde i sitt utlåtande (nr 19) om avslag å motionen med en motivering som i detta sammanhang är av belydande principiellt intresse. Utskottet framhöll, att den kommunala verksamhetens omfång och begränsning i kommunallagarna angivits i en i viss utsträckning elastisk regel. I följd härav kunde tvekan understundom uppstå om den kommunala kompetensens gränser. Men de olägenheter, som vore förbundna härmed, uppvägdes mer än väl av den fördel, som låge däri, att området för kommunernas behörighet med samhällslivets utveckling i praxis kunnat komma att omfatta allt flera uppgifter utan att kommunallagarna därför behövt ändras. Under förarbetena till 1862 års kommunalförordningar hade också -— erinrade utskottet — tanken på att däri uppräkna de kommunala angelägenheterna avsiktligt avvisats. Det skulle alltså icke slå i god överensstämmelse med grunderna för kommunallagstiftningen att i kommunallagarna angiva någon viss verksamhet, om vars natur tvekan rådde, såsom hänförlig till kommunernas gemensamma angelägenheter. Vore en bestämmelse härom för visst fall erforderlig, borde den införas i vederbörande specialförfattning. Skulle erfarenheten utvisa, alt ett behov förelåge av preciserade bestämmelser angående kommunernas allmänna behörighet på det med motionen avsedda området, borde reglerna härom sålunda icke införas i kommunallagarna utan i den speciella luftskyddslagstiftningen. Riksdagen biföll utskottets hemställan. Vid 1940 års riksdag väcktes ett antal motioner (I: 55 av herr Fredrik Ström, I: 115 av herr Herlitz m. fl., II: 8 av herr Åqvist och II: 158 av herr Jansson i Frändesta m. fl.) angående lagstiftning om rätt för kommun att anslå medel till luftvärn och luftskydd. Motionerna behandlades av sammansatt konstitutions- och första lagutskott (utlåtande nr 1). Beträffande kommuns befogenheter med avseende å luftvärnet erinrade utskottet till en början om ett av regeringsrätten den 23 november 1939 meddelat utslag, enligt vilket anskaffande av vapen för militärt ändamål icke ansetts tillhöra de angelägenheter som kommun ägde vårda (RÅ 1939: 66). Uppenbarligen vore ock, yttrade utskottet, luftvärnet i likhet med försvaret i övrigt en statlig uppgift. Det borde sålunda enligt utskottets

33 mening icke ifrågakomma att ålägga kommunerna några förpliktelser med avseende å luftvärnet. Utskottet fortsatte: En annan sak är om kommun skall förvägras rätt att frivilligt bidraga till luftvärn för kommunen. Att märka är att den gräns, som dragits mellan luftvärn och luftskydd, tager sikte allenast på det sätt varpå det åsyftade resultatet skall nås, under det att huvudsyftet, förhindrande av skador genom luftanfall, är gemensamt. Det kan då synas rimligt att kommun borde äga rätt att anslå medel för detta syfte även om den åtgärd, som är i fråga, skulle anses hänförlig till luftvärn. Det bör framhållas att, enligt tillgängliga uppgifter, i ett icke oväsentligt antal fall kommuner beslutat lämna bidrag till luftvärnet utan att besluten blivit överklagade, varför desamma gått i verkställighet. Med hänsyn till angelägenheten av att åtgärder till stärkande av vårt skydd mot luftanfall i största möjliga utsträckning vidtagas samt till kommunernas påtagliga intresse — icke blott med hänsyn till kommunens anläggningar och inrättningar utan även för skyddande av befolkningen inom kommunen — av de åtgärder som härutinnan vidtagas för kommunens område, har utskottet icke kunnat anse det försvarligt att kommun förvägras rätt att frivilligt lämna bidrag till dessa åtgärder. Utskottet förordar därför lagstiftning i ämnet. Vid utformningen av denna lagstiftning bör givetvis tillses, alt garantier skapas mot förhastade beslut och att andra åtgärder icke komma till stånd än sådana som äro väl förenliga med statens verksamhet för luftvärnets anordnande. Utskottet föreslog följande lagtext: Vill kommun anslå medel att som gåva överlämnas till statsverket för anordnande av luftvärn för kommunen eller ställa egendom tillhörande kommunen till förfogande för sådant ändamål, äger kommunen, utan hinder av vad i lag finnes stadgat om kommuns beslutanderätt, bestämma därom i den ordning, som eljest stadgas för kommunala beslut; för beviljande av anslag erfordras dock städse tvä tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster, och skall beslut därom för att vinna bindande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse. Vad sålunda är föreskrivet angående kommun skall äga motsvarande tillämpning å landsting. Två reservanter yrkade avslag å motionerna. Vid behandlingen av frågan stannade kamrarna i olika beslut. Utskottets förslag föll därmed. Med tillkomsten av hemvärnet uppstod spörsmålet huruvida kommunerna ägde rätt att anslå medel till dess verksamhet. Sedan regeringsrätten i utslag den 15 maj 1941 fastslagit, alt hemvärnet icke tillhörde de angelägenheter som kommun ägde vårda (RÅ 1941:24), väcktes vid 1942 års riksdag motioner (1:77 av herr Bernhard Nilsson m. fl. och 11:99 av herr Larsson i Hede m. fl.) med hemställan att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring av gällande kommunalförfaltningar, att kommun berättigades att, med enkel eller på visst sätt kvalificerad majoritet, anslå medel till hemvärnets verksamhet. På förslag av konstitutionsutskottet (utlåtande nr 9) hemställde riksdagen hos Kungl. Maj:t om utredning av frågan Utredningen uppdrogs åt 1941 års hemortsförsvarssakkunniga. Enligt de sakkunnigas förslag (SOU 1943: 27) skulle hemvärnet ingå i det s. k. folkskyddet, som skulle bekostas av kommunerna med bidrag av statsmedel. Förslaget överarbetades sedermera av 1943 års civilförsvarsutredning, som i enlighet med sina direk-

34 tiv icke upptog hemvärnet i civilförsvarsorganisationen. Frågan förblev sålunda olöst. Med anledning härav väcktes vid 1945 års riksdag motion av herr Lindberg i Stockholm (II: 192) med samma yrkande som i de ovannämnda motionerna 1942. Konstitutionsutskottet avstyrkte (utlåtande nr 5) bifall till motionen under hänvisning till att Kungl. Maj:t den 2 februari 1945 beslutat utredning genom tillkallade sakkunniga av frågan om hemvärnets organisation m. m., och riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Nämnda sakkunniga — 1945 års hemvärnskommitté — ha sedermera i skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 juli 1945 framlagt förslag till lag om rätt för vissa kommuner att anslå medel till hemvärnets verksamhet m. m. Förslaget jämte däröver avgivna yttranden har överlämnats till kommunallagskommittén för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. Förslaget till författningstext är av följande lydelse: Härigenom förordnas som följer. Utan hinder av vad i lag är stadgat om kommuns beslutanderätt äger lands^ och stadskommun anslå medel till hemvärnet eller underavdelning därav för stödjande av dess verksamhet eller ställa kommunen tillhörig egendom till förfogande för sådant ändamål. Vad sålunda är föreskrivet angående lands- och stadskommun skall äga motsvarande tillämpning å landsting. I motiveringen till lagförslaget lämnas till en början vissa uppgifter rörande omfattningen av kommunernas verksamhet till förmån för hemvärnet. Under tiden från hemvärnets tillkomst på våren 1940 till januari—februari 1942 hade anslag på sammanlagt 665 783 kronor beviljats hemvärnet av 1 174 kommuner. Därjämte hade 369 kommuner avsett, men icke ansett sig befogade, att bevilja anslag. Efter regeringsrättens ovannämnda utslag den 15 maj 1941 hade de kommunala bidragen till hemvärnet minskat väsentligt men hade ännu budgetåret 1943/1944 uppgått till 99 620 kronor, d. v. s. i det närmaste en fjärdedel av samtliga frivilliga bidrag till hemvärnet under nämnda budgetår. Antalet kommuner, som lämnat bidrag, hade då stannat vid 217, men det torde — heter det i skrivelsen — kunna anses som visst, att ett stort antal kommuner, som önskat lämna bidrag, på grund av nyssnämnda och senare regeringsrättsutslag ansett sig förhindrade därtill. Hemvärnskommittén har i motiveringen vidare anfört bl. a. följande: Hemvärnet har i högre grad än försvaret i övrigt, möjligen med undantag för det lokalt bundna luftvärnet, en direkt anknytning till hemorten. Detta förhållande liar kommit till tydligt uttryck i hemvärnskungörelsen. Hemvärnets främsta uppgift ar enligt 1 § att verka för det omedelbara tryggandet av den egna hemorten. Enligt 7 § 2 och 3 mom. må förordnande av hemvärnsområdesbefälhavare och antagning av hemvärnsmän icke äga rum förrän vederbörande hemortskommun lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet, och kommunens yttrande fär icke frångås utan att särskilda skäl därtill föreligga. Av de i det föregående meddelade siffrorna angående kommunala gåvor till hemvärnet framgår också att kommunerna själva i stor utsträckning betraktat hem-

35 värnet som en kommunens egen angelägenhet, över hälften av landets omkring 2 500 lands- och stadskommuner ha anslagit eller önskat anslå medel till hemvärnet. Möjligheten för kommunerna att i lagbundna former överlämna gåvor 611 hemvärnet skulle enligt kommitténs uppfattning vara av stort värde såväl ur hemvärnets som ur kommunernas synpunkt. Även om hemvärnsmännens av staten bekostade förmåner i form av avlöning, utrustning och förplägnad förbättras i enlighet med de förslag kommittén kan komma att framlägga, kommer hemvärnet alltjämt att ha behov av betydande frivilliga bidrag. Av hemvärnsmännens utrustning bekostar staten nu bland annat vapen, mössa, överdragsuniform och kappa. Kommittén har för avsikt att föreslå, att även skodon skola bekostas av staten samt att hemvärnsmännen, likaledes på statens bekostnad, skola utrustas med uniform m/39. Annan utrustning såsom cykel och skidor samt strumpor och andra underkläder måste han däremot själv bekosta, eventuellt med bidrag av gåvomedel. Under fredstid erhålla hemvärnsmännen med nuvarande bestämmelser ingen ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Kommittén ämnar föreslå sådan ändring av 12 § hemvärnskungörelsen, att ersättning för förlorad arbetsförtjänst skall kunna utgå av statsmedel till flertalet hemvärnsmän som under fredstid fullgöra mer än tre dagars sammanhängande tjänstgöring. Ersättningen skulle göras lika för alla och utgå med 6 kronor per dag. Även om denna regel genomföres, kommer emellertid den av statsmedel utgående ersättningen i vissa fall att behöva utfyllas. Instruktörsarvodena, vilka rätteligen helt borde bekostas av statsmedel, äro för närvarande så låga, att de i icke ringa utsträckning måste utfyllas av skänkta medel. Hemvärnet har vidare stort behov av samlingslokaler och utbildningsgårdar, vilka icke kunna väntas bliva bekostade av staten. På grund av att gåvomedlen hittills till stor del måst användas till bidrag till hemvärnsmännens utrustning, har önskemålet om samlingslokaler och utbildningsgårdar endast i begränsad omfattning kunnat tillgodoses. Man kan sålunda förutse att de frivilliga bidragen till hemvärnet, även om statsanslagen till hemvärnet ökas, komma att få mycket stor betydelse. Att de kommunala bidragen hittills spelat en betydande roll har redan framhållits. Frågan om kommunernas bidragsrätt har emellertid också en psykologisk sida som icke får förbises. Även om de bidrag kommunerna komma att anslå till hemvärnet i många fall bli av ringa storleksordning, ha de dock den rent personliga betydelsen för hemvärnsmännen, att de känna att de ha sin hemortskommun bakom sig. De få därigenom ett påtagligt bevis på hemortens uppskattning av de insatser de äro beredda att göra för dess försvar. För hemvärnefs rekrytering måste detta vara mycket betydelsefullt. Också kommunerna måste anses ha ett påtagligt intresse av att kunna lämna bidrag !ill hemvärnet, om de kommunala bidragen kunna väntas fä den inverkan på hemvärnets rekrytering som ovan antytts. Ett fulltaligt, väl övat och utrustat hemvärn, sammansvetsat under övningar och kamratlig samvaro, är en stor tillgång för kommunen icke blott under krig utan även under fred, dä hemvärnsmännen snabbt kunna kallas att ingripa vid inträffade katastrofer av olika slag, vid efterspaning av vilsegångna, av förrymda brottslingar m. m. På de skäl som ovan framförts har kommittén stannat vid att kommun bör äga anslå medel till hemvärnet eller underavdelning därav för stödjande av dess verksamhet eller ställa kommunen tillhörig egendom 611 förfogande till sådant ändamål. Bestämmelse härom synes böra utfärdas i form av en särskild lag. Denna bör avse lands- och stadskommun samt landsting. Det förefaller knappast motiverat att tillåta specialkommuner av olika slag att stödja hemvärnet med gåvor. Någon bestämmelse om att viss kvalifi-

cerad majoritet skall erfordras för gåvor av delta slag synes icke erforderlig och icke heller någon regel om att beslut för att vinna bindande kraft skall underställas Konungens prövning och fastställelse. Kungl. Maj:i, som i brev den 17 januari 1941 lämnat hemvärnet och dess underavdelningar rätt att cmotlaga gåvor, har nämligen samtidigt föreskrivit den inskränkningen i denna rätt, att fråga om emollagande av gåva, som kan medföra särskild förpliktelse för kronan eller fär anses vara främmande för hemvärnets verksamhet och uppgifter, skall underställas Kungl. Maj:ts prövning i varje förekommande fall. Kommittén kan heller icke finna det nödvändigt att kommuns rätt att besluta om gåvor begränsas till visst angivet ändamål. Att begränsa kommuns rätt att lämna gåvor till att avse endast det egna hemvärnsomrädet finner kommittén direkt olämpligt. Fall kunna inträffa, dä en kommun önskar bidraga till ändamål som äro gemensamma för flera hemvärnsområden, exempelvis upprättandet av en hemvärnsgärd, där utbildningsverksamhet kan bedrivas i form av kurser, till vilka icke blott den egna kommunens hemvärnsmän äga tillträde. Om sä befinnes påkallat vill kommittén dock icke motsätta sig den begränsningen, att gåva icke får avse vapen eller medel till anskaffande därav. Slutligen har kommittén ej heller ansett del nödvändigt att begränsa lagens giltighetstid. Under de fem är som gått från hemvärnets tillkomst har man fatt en omfattande erfarenhet av de kommunala gåvornas betydelse för hemvärnet och behovet av en permanent lagstiftning pä detta område. Över hemvärnskommitténs förslag ha efter remiss yttranden under augusti och september 1945 avgivits av överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser samt styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund. Fyra länsstyrelser ha vid sina remissvar fogat yttranden från kommunala myndigheter. Förslaget har i sina huvuddrag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Östergötlands län har yttrat, att den ej ville motsätta sig förslaget, /)ch länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län ha förklarat sig biträda syftet med detsamma. Däremot har förslaget avstyrkts av länsstyrelserna i Skaraborgs och Kopparbergs län samt av styrelserna för stadsförbundet och landskommunernas förbund. Även bland de hörda kommunala myndigheterna äro meningarna delade. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta (kommunalfullmäktige i Brunneby, Ekeby i Östergötlands län, Finspång, Motala socken och Ödeshög samt Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott), tillstyrkts med vissa förbehåll eller begränsningar av några (Norrköpings stadsfullmäktiges beredningsutskott, kommunalnämnden i Åtvid och drätselkammaren i Malmö) samt avstyrkts av de övriga (drätselkammaren i Linköping, kommunalfullmäktige i Kisa och Valdemarsvik, drätselkammaren i Hälsingborg samt Skaraborgs läns drätselkammarförbund).

37 I några av de tillstyrkande yttrandena har ståndpunkten utvecklats närmare. Överståthållarämbetet anser kommunal anslagsrätt i vad avser hemvärnet vara motiverad av det moderna krigets totala karaktär. Enligt ämbetets mening hade det varit riktigast att i samband med den omfattande utbyggnad av den kommunala verksamheten som ägt rum tillämpa sådan tolkning av kommunallagarna, att anslagsrätt till hemvärn ansetts föreligga redan med nu gällande bestämmelser. Då emellertid sådan tolkning icke medgivits i högsta instans, ansåge ämbetet en förfatlningsmässig reglering av förhållandena påkallad. Länsstyrelsen i Östergötlands län har bl. a. anfört följande: Enligt länsstyrelsens uppfattning bör kommunernas rätt att bevilja anslag icke utan tungt vägande skäl utsträckas alt omfatta ändamål, vilka hittills icke ansetts utgöra en kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet. Länsstyrelsen delar den uppfattningen, att landets försvar helt bör vara en statens angelägenhet, men finner dock hemvärnet intaga en sådan särställning inom försvarsgrenarna, att ett undantag för dess vidkommande kan vara väl motiverat såvitt avser frivilliga bidrag från kommunernas sida. Den nära anknytningen till hemorten och dess befolkning och den fördel det obestridligen måste innebära för kommunen att även i fredstid ha en väl övad beredskapskår att tillgå vid kritiska situationer äro skäl, som enligt länsstyrelsens uppfattning tala för bifall till förslaget. Liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelserna i Jönköpings och Malmöhus län. Sistnämnda länsstyrelse har vidare framhållit, att hemvärnet utgör en icke föraktlig förstärkning för civilförsvaret och att hemvärnets verksamhet utgör elt bidrag till lösning av fritidsproblemet för såväl yngre som äldre män. I flera av de yttranden, vari i princip tillstyrkes bifall till hemvärnskommitténs förslag, förordas vissa begränsningar i den kommunala anslagsrätten. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att denna rätt bör begränsas till att avse den del av hemvärnet, som närmast ligger inom kommunens intressesfär. Länsstyrelserna i Jönköpings och Örebro län samt Norrköpings stadsfullmäktiges beredningsutskott önska från anslagsrätten undantaga beviljande av medel till vapen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att befogenheten att understödja hemvärnets verksamhet bör begränsas till bidrag till hemvärnsmännens utrustning samt till samlingslokaler och utbildningsgårdar. Uttryckligt förbud bör införas mot bidrag till anskaffande av vapen och ammunition. I ungefär enahanda riktning har drätselkammaren i Malmö uttalat sig. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att lokalfrågan för hemvärnets del mångenstädes torde kunna lösas i anslutning till hembygds- och ungdomsgårdar och att det därför borde vara en angelägen uppgift för hemvärnet att söka samverkan med för dylika ändamål bildade organisationer. I de yttranden, vari förslaget avstyrkts, har regelmässigt understrukits, att hemvärnet liksom försvaret i övrigt är en statlig angelägenhet och sålunda bör bekostas av staten. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har därutöver

38 framhållit, att kommunerna redan på civilförsvarets område ha stora och betydelsefulla uppgifter, som kräva deras medverkan i väsentlig omfattning. Skulle nu hemvärnets verksamhet och anslag därtill genom speciallagstiftning inlemmas bland de angelägenheter, som inginge bland kommunernas lagliga uppgifter, vore detta att gå för långt och syntes principiellt icke heller riktigt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört, att det förhållandet att ett antal kommuner utan stöd i lag beviljat anslag till hemvärnets verksamhet icke kunde vara tillräcklig anledning för en ändring av gällande bestämmelser I alla händelser kunde det icke vara lämpligt att gå till en dylik åtgärd, innan ett mer slutgiltigt ståndpunktstagande ägt rum i fråga om hemvärnets organisation och ekonomiska villkor. Det vore klart, att i den mån hemvärnsmännens av staten bekostade förmåner i fråga om utrustning och förplägnad förbättrades, minskades behovet av frivilliga och kommunala bidrag. Länsstyrelsen ansåge, att statens tillskott härvidlag borde göras så rikliga, att behov av kommunala bidrag icke längre behövde förefinnas. Stadsförbundets styrelse har i sitt remissvar erinrat om att styrelsen tidigare avgivit yttrande i förevarande ämne, nämligen med anledning av en av chefen för armén den 30 augusti 1941 gjord hemställan att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder, att förefintliga hinder för kommunernas rätt att bevilja anslag till hemvärnet måtte bliva undanröjda. I sagda yttrande hade styrelsen hävdat, att landets försvar vore en angelägenhet, som det ankomme på statsmakterna att ombesörja och finansiera, men förklarat, att om det ansåges oundgängligt, att kommunerna under en övergångstid, i avvaktan på resultat av pågående utrednings- och organisationsarbete, lämnade sin medverkan till hemvärnets verksamhet, styrelsen icke hade något att invända mot att de lagliga förutsättningarna därför skapades. I sitt yttrande över hemvärnskommitténs förslag har styrelsen anfört: Styrelsen vidhåller alltjämt, att bekostandet av hemvärnet bör vara en statlig angelägenhet. Numera synas giltiga skäl icke föreligga alt vidtaga åtgärder för att möjliggöra kommunal medverkan i detta avseende såsom ett provisorium i avvaktan på ett definitivt bestämmande av statens omsorger om hemvärnet. Även enligt styrelsens mening kan del visserligen med fog ifrågasättas, att det allmännas insatser för hemvärnet böra ökas. Men det synes icke ändamålsenligt att vid ett definitivt ordnande av hemvärnets ställning i ekonomiskt avseende begränsa statens insatser och lita till att erforderlig utfyllnad skall ske genom kommuner och enskilt understöd. Kommittén bar själv betecknat sitt förslag såsom avseende att ge kommunerna möjlighet att »i lagbundna former överlämna gåvor till hemvärnet». Med hänsyn till dettas viktiga uppgift kan det knappast anses lämpligt, alt detsamma överhuvud skall vara beroende av gåvor. En sådan undantagsställning för hemvärnet inom försvarsorganisationen synes ej sakligt motiverad. Psykologiskt torde det vara av större betydelse att staten fullt ut påtager sig de kostnader för hemvärnet, som kunna anses befogade, än att kommunerna ges tillfälle att bidraga därtill för att få visa sin uppskattning av detsamma. Enligt styrelsens mening bör sålunda staten sörja för hemvärnet i sådan utsträckning, att någon ekonomisk medverkan därtill från kommunernas sida icke blir behövlig, och styrelsen anser fördenskull anledning saknas att genomföra den föreslagna lagstiftningen.

39 Styrelsen för svenska landskommunernas förbund — s o m p å sin tid tillstyrkt arméchefens o v a n n ä m n d a framställning — h a r n u anfört följande: Att kommunerna under åren 1940—1941 i så stor utsträckning ekonomiskt understödde hemvärnet torde vara att tillskriva det då för vårt land akuta riskläget. Detta riskläge var också givetvis anledningen till att förbundet på sin tid tillstyrkte den avchefen för armén den 30 augusti 1941 till Konungen ingivna framställningen om undanröjande av de formella hindren för kommunerna att bevilja anslag till hemvärnet. Genom världskrigets avslutande måste frågan anses ha kommit i ett ändrat läge. Den av hemvärnskommittén konstaterade minskade villigheten från kommunernas sida att anslå medel till hemvärnet torde ingalunda till huvudsaklig del bero på regeringsrättens ställningstagande till frågan om lagligheten i kommunernas rätt att ekonomiskt stödja hemvärnet. Analogivis kan nämligen exempelvis konstaleras, alt, ehuru man i kommunerna är medveten om att 3 § i lagen om kommunalstyrelse på landet utesluter rätt att anslå medel till stipendier åt folkhögskoleelever m. fl., dylika anslag likväl beviljas av ett mycket stort antal kommuner — sannolikt inemot hälften av samtliga. De minskade kommunala anslagen till hemvärnet torde däremot hava sin grund i den utrikespolitiska avspänningen, måhända också i en avtrubbad reaktion inför eventuellt ännu förefintliga risker. Ätt i förevarande fall genom särlagstiftning sönderbryta de principer för kommuns anslagsbefogenhet, som fastslogos genom 1862 års kommunalförordningar, är enligt styrelsens mening opäkallat. Den av hemvärnskommittén föreslagna lagstiftningen skulle med största sannolikhet icke komma att fylla det avsedda syftet. Hemvärnet — en del av försvaret, vilket rent principiellt alltfort måste vara en riksangelägenhet — skulle bli synnerligen ojämnt understött genom kommunala anslag. B e t r ä f f a n d e d e n f ö r f a t t n i n g s m ä s s i g a f o r m h e m v ä r n s k o m m i l t é n givit sitt förslag h a u t t a l a n d e n gjorts i n å g r a r e m i s s v a r . Överståthållarämbetet har y t t r a t , att d e n f ö r f a t t n i n g s m ä s s i g a regleringen b o r d e ske g e n o m en ä n d r i n g a v k o m m u n a l l a g a r n a och icke g e n o m speciell lagstiftning. E n dylik lagstiftning läckte n ä m l i g e n icke de övriga o m r å d e n , d ä r r ä t t att bevilja a n s l a g b o r d e föreligga, och skulle s ä k e r l i g e n k o m m a alt u p p f a t t a s s o m ett stöd för den hittillsvarande snäva tillämpningen av de k o m m u n a l a behörighetsbes t ä m m e l s e r n a . Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att det ifrågasatta n y a l a g i n n e h å l l e t b ö r i n k o m p o n e r a s i k o m m u n a l l a g a r n a . länsstyrelsen i Kopparbergs län h a r anfört, a t t det t e d d e sig m i n d r e tilltalande a t t vid sidan av k o m m u n a l l a g a r n a tillskapa en lag, s o m reglerade k o m m u n e r n a s rättigheter i ett visst, b e g r ä n s a t a v s e e n d e . A n g å e n d e f ö r b ä t t r i n g a v h e m v ä r n s m ä n n e n s u t r u s t n i n g och e k o n o m i s k a villkor a v g a v h e m v ä r n s k o m m i t t é n f r a m s t ä l l n i n g a r till K u n g l . Maj:t den 3 s e p t e m b e r 1945. F r a m s t ä l l n i n g a r n a f ö r a n l e d d e p r o p o s i t i o n till 1945 å r s h ö s t r i k s d a g (nr 379). I p r o p o s i t i o n e n u p p t o g o s i allt väsentligt de av k o m m i t t é n f r a m f ö r d a ö n s k e m å l e n . D e p a r t e m e n t s c h e f e n o m n ä m n d e d ä r v i d (sid. 24) h e m v ä r n s k o m m i t t é n s o v a n b e r ö r d a förslag till lag o m r ä t t för vissa k o m m u n e r att a n s l å m e d e l till h e m v ä r n e t s v e r k s a m h e t m. m. och y t t r a d e vidare: Genom de av mig tillstyrkta förbättringarna med avseende å hemvärnsmännens ekonomiska förmåner torde emellertid behovet av tillskott från kommunalt håll bliva

40 mindre framträdande. Dock skulle det vara önskvärt, om kommunerna ägde rätt att ställa lokaler till hemvärnels förfogande för användning såsom s. k. hemvärnsgårdar eller dylikt. Emellertid torde kommitténs ifrågavarande förslag lämpligen böra upptagas till behandling i samband med planerad översyn av vissa delar av kommunallagarna, varför jag icke anser mig böra i vidare mån än nu skett ingå på detsamma. I detta sammanhang vill jag framhålla, att under beredskapstiden anskaffade baracker i vissa fall torde kunna ställas till hemvärnets förfogande för angivet ändamål. Hemvärnskommitlén har sedermera den 3 september 1946 avgivit betänkande med förslag angående hemvärnet (SOU 1946:59), avseende utformningen av den framtida hemvärnsorganisationen. I ett kapitel angående kostnadsberäkningar har kommittén anfört (sid. 125), att av det belopp som av statsmedel plägat ställas lill hemvärnets förfogande för anskaffning av förråds- och expeditionslokaler, 256 000 kronor, hittills omkring 120 000 kronor årligen kunnat inbesparas genom att kommuner och enskilda kostnadsfritt eller mot låg kostnad ställt lokaler till hemvärnets förfogande. Uppkommande besparingar föreslår kommittén skola användas för visst ändamål. I sammanhang härmed uttalar kommittén, att del vore ovisst om berörda besparingar uppstode även i framtiden, och säger sig ännu en gång vilja framhålla betydelsen av att kommunerna formellt erhålla rätt att stödja hemvärnet genom att upplåta erforderliga lokaler. Rörande utnyttjande av hemvärnsmän för efterspanings-, bevaknings- och handräcknings tjänst har Kungl. Maj:t meddelat bestämmelser i brev till överbefälhavaren den 4 oktober 1946. Enligt dessa bestämmelser må, då tillgängliga militär- eller polisstyrkor bedömas otillräckliga eller dessas medverkan icke utan fara eller större olägenhet kan avvaktas, hemvärnsmän tagas i anspråk för efterspanings-, bevaknings- och handräckningstjänst när fråga är om a) efterspanande och omhändertagande av nödlandade (störtade) flygplan och flygplansbesättningar, b) bevakning och biträde vid inträffade eller befarade större olyckshändelser (järnvägsolyckor, översvämningar, eldsvådor eller dylikt), c) biträde vid efterspanande eller infångande av personer, som kunna antagas vara vådliga för den allmänna säkerheten, samt d) efterspanande av personer, som gått vilse under sådana förhållanden att överhängande fara för deras liv kan anses föreligga. Ifrågavarande tjänstgöring är frivillig. Behöriga att påkalla berörda tjänster äro — utom vissa militära chefer i fall, som äga samband med eller äro förorsakade av militära förhållanden — länsstyrelse, landsfogde och polismästare i stad, vilken undantagits från området för landsfogdens polisverksamhet, ävensom, då länsstyrelsens eller landsfogdens framställning icke utan fara eller större olägenhet kan avvaktas, polischefen i orten. Inkvartering och förplägnad av hemvärnsmän, som tagas i anspråk enligt dessa bestämmelser, ombesörjas av den myndighet, som påkallat tjänsterna. Kontant ersättning till hemvärnsman, i den mån sådan ersättning enligt 12 § 3 mom. hemvärnskungörelsen k a n ifrågakomma, bestrides, om hemvärnets ingripande påkallats av civil myndighet, av femte huvudtitelns anslag till anordnande av polis-

41 bevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning m. m. b)

Stipendiegivning.

Såsom av översikten i bil. I framgår ha i rättspraxis flera beslut om anslag till stipendier eller andra understöd åt studerande blivit undanröjda såsom överskridande den kommunala befogenheten. Den närmare motiveringen härför har vanligen varit, att dylikt beslut innebure, att understöd av kommunens medel skulle beredas vissa kommunmedlemmar i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade eller eljest enligt särskild lag eller författning vore medgivet. Berörda praxis har föranlett flera förslag i syfte att få en utvidgning av den kommunala beslutanderätten till stånd på ifrågavarande område. Sålunda hemställdes vid 1943 års riksdag i motion av herr Jacobson (II: 225), att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning rörande ändrade grunder för kommuner att anslå medel till bestridande av viss del i inackorderingskostnaderna för mindre bemedlade och obemedlade elever vid högre folkskola och kommunal mellanskola. I sitt utlåtande (nr 6) över motionen framhöll konstitutionsutskottet, att enligt kommunallagarna vore vården av folk- och fortsättningsskoleväsendet en den kyrkliga eller borgerliga kommunens angelägenhet. Härjämte ägde enligt särskilda författningar skolområden, bestående av ett eller flera skoldistrikt, eller efter Kungl. Maj:ts beprövande andra kommunala samfälligheter eller föreningar av flera sådana inrätta bl. a. kommunala mellanskolor och högre folkskolor, varvid fråga om skolas erkännande såsom dylik läroanstalt prövades av Kungl. Maj:t. Utskottet anförde vidare: Med stöd av kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 448) angående statsbidrag för inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem ägde skoldistrikt lämna bidrag till bestridande av kostnaderna för sådan inackordering av elever i folk- och fortsättningsskolor inom distriktet, då föräldrarna bodde avlägset från skolan. Enligt vad inom utskottet upplysts hade kommunala samfälligheter vidare i vissa fall genom anslag bidragit till bestridande av inackorderingskostnaderna för lärjungar vid kommunala mellanskolor, högre folkskolor, yrkesskolor och liknande läroanstalter. I ett utslag hade emellertid regeringsrätten (RÅ 1942 S. 356) upphävt kommunalfullmäktiges i Vilhelmina beslut att anslå vissa medel till bestridande av kostnader för inackordering av obemedlade och mindre bemedlade lärjungar vid den kommunala mellanskolan därstädes, enär beslutet därom innebure, att understöd av kommunens medel skulle beredas vissa kommunmedlemmar i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade eller eljest enligt särskild lag eller författning vore medgivet samt kommunalfullmäktige därigenom överskridit sin befogenhet. Utskottet framhöll därjämte, att förhållanden liknande dem,

som föranlett motionen, kunde uppträda även vid andra skolformer. Det funnes därför skäl att vid en eventuell utredning beakta även dessa. Detta spörsmål fölle emellertid utom ramen för den föreliggande motionen. Utskottet, som saknade initiativrätt på området, nödgades alltså avstyrka bifall till den föreslagna utredningen med dess mera begränsade syftemål. I en vid utlåtandet fogad reservation framhöllo fem av utskottets ledamöter, att utskottet bort föreslå riksdagen alt i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning och förslag i ämnet. Vid frågans behandling i kamrarna biföllo dessa det i reservationen framställda yrkandet. Den sålunda av riksdagen begärda utredningen (skrivelse nr 192) blev av Kungl. Maj:t överlämnad till 1940 års skolutredning för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. I sitt den 26 april 1944 avgivna betänkande med utredning och förslag angående vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom (SOU 1944: 22) ställde sig skolutredningen avvisande till tanken på en lagändring i syfte att berättiga kommunerna att anslå medel till ifrågavarande ändamål och föreslog, att de med hjälpverksamheten förenade kostnaderna skulle helt bestridas av statsmedel. Även vid 1944 års riksdag väcktes förslag i ämnet. I motion I: 228 av herr Holmström hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhälla om utredning och förslag till sådana ändringar i gällande kommunallagar, att kommun bereddes möjlighet att anslå medel för stipendier eller lån åt yrkesbegåvad ungdom, som önskade undergå utbildning i hantverk. Denna motion hänvisades till konstitutionsutskottet. Utskottet hade även att yttra sig över en av herr Hage väckt motion (I: 38), vari hemställts, alt riksdagen måtte vidtaga en sådan justering av resp. kommunallagar, alt borgerlig kommun måtte beredas möjlighet att — då synnerliga skäl härför kunde anföras — giva anslag för stödjande och hjälpande av nödlidande människor, främst barnen, även i de fall, då enligt nu gällande kommunallagar sådan befogenhet ej funnes. Sistnämnda motion syftade bl. a. till en legalisering av kommunala anslag till den s. k. tadderorlsrörelsen. Utskottet •anförde i sitt utlåtande (nr 16): Kommunernas verksamhetsområde angives i kommunallagarna icke genom en uppräkning av de olika kommunala angelägenheterna utan genom en allmän, i viss utsträckning elastisk regel. Detta är enligt utskottets mening också välbetänkt. Utskottet vidhåller alltså sin i utlåtandet nr 19 till 1939 års lagtima riksdag1 uttalade uppfattning att det icke skulle stå i god överensstämmelse med grunderna för kommunallagstiftningen, att, dä ett nytt verksamhetsområde anses böra underläggas kommunerna, genom bestämmelser i kommunallagarna angiva ifrågavarande verksamhet såsom hänförlig till kommunernas gemensamma angelägenheter. I stället böra de av utvecklingen betingade nya arbetsuppgifterna för kommunerna regleras i speciallagstiftning. Dylik lagstiftning ankommer emellertid icke pä konstitutionsutskottets handläggning. 1

Jfr ovan sid. 32.

43 På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet om avslag å motionerna. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan, andra kammaren med uteslutande av utskottets motivering. I ytterligare en vid 1944 års riksdag väckt motion i förevarande ämne (II: 1) yrkades av herrar Wallentheim och Lundberg i Uppsala, att riksdagen i skrivelse iill Kungl. Maj:t ville hemställa om utredning om kommuns rätt att bevilja stipendier eller i annan form ge bidrag (exempelvis inackorderingsbidrag o. d.) för underlättande av fortsatt utbildning vid högre läroanstalter och för deltagande i studiekurser. Motionen behandlades av andra kammarens första tillfälliga utskott och första kammarens första tillfälliga utskott. Det förra utskottet yttrade (utlåtande nr 6): Utskottet delar motionärernas uppfattning att det bör kunna anses som en kommunens gemensamma hushållsangelägenhet alt söka bringa sina medborgare, i första hand ungdomen, hjälp och uppmuntran till fortsatt utbildning. Inom många kommuner har | sådan stödverksamhet sedan länge förekommit, men sedan regeringsrätten numera upphävt ett beslut av Stockholms stadsfullmäktige att anslå visst belopp till stipendier åt elever vid folkhögskola och andra utbildningsanstalter, har det fastslagits, att nuvarande kommunallagar icke medgiva rätt för kommun att bevilja stipendier eller andra bidrag för studieändamål åt enskilda. En revision av kommunallagarna måste sålunda företagas, om det i fortsättningen skall bli möjligt för kommun att, såsom tidigare i viss utsträckning förekommit, understödja obemedlades studier. Även om det — med hänsyn" till att åtskilliga kommuner äro hårt belastade i ekonomiskt avseende — är önskvärt att det allmännas kostnader för begåvade ungdomars utbildning väsentligen falla pä'Staten, synes möjligheten för kommun att kunna lämna bidrag av ifrågavarande slag böra fastställas som en legitim kommunal angelägenhet. Under erinran om att riksdagen 1943 begär l utredning om ändrade grunder beträffande kommuns anslag till bestridande av viss del av inackorderingskostnader för obemedlade och mindre bemedlade elever vid högre folkskola och kommunal mellanskola, får utskottet sålunda tillstyrka, att i enlighet med motionens yrkande en skyndsam utredning företages om sådan ändring i kommunallagarna, att kommun medges otvetydig rätt att bevilja anslag till stipendier ,och bidrag, som ha till syfte att underlätta fortsatt utbildning såväl vid högre läroanstalter som vid kortare kurser av olika slag. Utskottet hemställer sålunda, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj: t ville hemställa om skyndsam utredning om kommuns rätt att bevilja stipendier eller i annan form ge bidrag (exempelvis inackorderingsbidrag o. d.) för underlättande av fortsatt utbildning vid högre läroanstalter och för deltagande i studiekurser. Första kammarens första tillfälliga utskott avgav ett i stort sett lika lydande utlåtande (nr 11), dock att utskottet angav, att möjlighet för kommun att understödja obemedlades studier kunde beredas antingen genom en revision av kommunallagarna eller genom stiftande av en speciell lag i förevarande avseende. Riksdagen hemställde därefter i skrivelse (nr 377) till Kungl, Maj:t om den i motionen avsedda utredningen. Kungl. Maj:t uppdrog sedermera den 31 juli 1945 åt avdelningschefen i skolöverstyrelsen, kanslirådet Gunnar Wejle, att såsom utredningsman inom ecklesiastikdepartementet i samråd med två experter verkställa utredning

och avgiva förslag beträffande kommuns rätt att anslå medel för underlättande av studier. Den sålunda förordnade utredningsmannen har den 9 maj 1947 avgivit utredning och förslag angående kommunala studiestipendier. Däri föreslås, alt i särskild lag föreskrives att lands- och stadskommun samt landsting äger att utan hinder av vad i lag är stadgat om kommuns beslutanderätt anslå medel för underlättande av studier. Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lagstiftning avses skola meddelas i särskild kungörelse. Förslag till författningar ha utarbetats. Utredningen har av chefen för ecklesiastikdepartementet överlämnats till kommittén för att tagas i övervägande i samband med det kommittén anförtrodda uppdraget. Beträffande den närmare innebörden av utredningsmannens förslag hänvisas till utredningen, som är fogad såsom särskild bilaga till detta betänkande. c) Enskild väghållning. För enskild vägs byggande och underhåll äro vederbörande vägintressenter, d. v. s. i regel ägarna till de fastigheter som ha nytta av vägen, ansvariga. Denna i lagstiftningen om enskilda vägar fastslagna regel innebär emellertid icke i och för sig hinder för en kommun att lämna bidrag till enskild väghållning. Härom anförde vederbörande departementschef vid framläggandet av proposition med förslag till lag om enskilda vägar vid 1926 års riksdag (proposition nr 28 sid. 22), att frågan bleve att bedöma enligt kommunallagarnas allmänna principer rörande kommuns befogenheter. Kunde av förhållandena i det särskilda fallet anses ådagalagt, att vägen vore av betydelse för kommunen i dess helhet eller en väsentlig del av densamma, iorde möjlighet icke saknas för kommunen att anslå medel till vägens byggande eller dess underhåll. Departementschefen förklarade vidare, atl en utvidgning av den befogenhet som sålunda kunde anses tillkomma kommun icke syntes av förhållandena påkallad. Sådan åtgärd skulle för övrigt komma i strid mot kommunallagarnas allmänna principer. I bil. I till detta betänkande redovisas några fall ur de senaste decenniernas rättstillämpning beträffande kommunernas behörighet i förevarande hänseende. I stort sett torde denna sammanfalla med den uppfattning som kommit till uttryck i nyssnämnda proposition. Till enskild väghållning kan erhållas statsbidrag enligt kungörelse den 3 december 1943, nr 800. I två vid 1946 års riksdag vackla motioner (I: 242 av herrar Näsström och Edin samt II: 319 av herr Andersson i Alfredshem) hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående landskommunernas rätt att mot erhållande av utgående statsbidrag få övertaga byggande och underhåll av s. k. enskilda vägar och broar. Motionärerna framhöllo, att problemet om vad som kunde åtgöras för att motverka landsbygdens avfolkning blivit en av de frågor som fordrade sin lösning. Bland de

45 många ölägenheter, som landsbygdens befolkning hade, vore väghållningsbördan beträffande enskilda vägar en av de största. De enskilda väghållarna hade svårt att inse rättvisan i att de, förutom att erlägga skatt till det allmänna vari inginge skatt till de allmänna vägarna, även skulle bidraga till kostnaderna för de enskilda vägarna. Då det lorde vara uteslutet, att staten för närvarande skulle kunna överlaga även de enskilda vägarna till allmänt underhåll, måste andra utvägar prövas för frågans lösning. Enligt motionärernas uppfattning borde de landskommuner, som så önskade, erhålla rätt att bygga och underhålla enskilda vägar med rätt för kommunerna att därvid uppbära till dessa vägar utgående statsbidrag, vilka i så fall skulle betalas direkt till kommunerna. Jordbruksutskottet, till vilket motionerna hänvisades, införskaffade yttranden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt styrelsen för svenska landskommunernas förbund. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fann det vara tveksamt huruvida det kunde anses lämpligt att utvidga den kommunala verksamheten på sätt motionärerna åsyftade men ville ej motsätta sig utredning av frågan. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anförde i huvudsak följande: Styrelsen liar sig väl bekant att kommuner flerstädes trots ovissheten om den lagliga befogenheten därtill funnit sig böra anvisa anslag till enskilda vägars såväl byggande som underhåll. Exempel finnas sålunda både på att en kommun övertagit underhållet av samtliga inom densamma befintliga enskilda vägar (Nacka kommun) och pä att kommun anskaffat gruslag och stenkrossar för »enskild > väghållning (Hedemora landskommun). — — — På sistone, sedan det allmänna vägväsendet förstatligats, har situationen i sä måtto förvärrats som det visat sig betydligt svårare för de enskilda väghållarna än förut att frän de allmänna vägförvaltningarna till läns erhålla nödiga vägredskap. Mänga gånger sakna de enskilda väghållarna både erforderliga ekonomiska och organisatoriska förutsättningar för anskaffandet och skötseln av sådana redskap. Där vägstyrelserna tidigare tillhandahållit vågdistriktens enskilda väghållare redskap, ha dessa efter vägförstatligandet stundom sett sig tvungna att bilda föreningar för anskaffande och tillhandahållande av vägredskap mellan väghållare inom olika i de tidigare distrikten (häradena) ingående kommuner. Dessa föreningar ha utgjort överbyggnader till »vanliga» lokala vägföreningar och vägsamfälligheter, vilka organisationsformer sålunda visat sig otillräckliga. Då något vinstsyfte icke legat bakom dessa »högre» föreningars verksamhet och kommunalförbundsvägen varit stängd ha organisationerna esomoftast fått en tämligen löslig karaktär. Enligt styrelsens mening är den uppkomna situationen icke tillfredsställande. De allmänneligen befarna enskilda vägarnas bestånd och utbyggnad är en viktig samhällsangelägenhet, som varken kan anses tillgodosedd genom de begränsade möjligheter att erhålla statsbidrag, som för närvarande stå öppna, eller genom möjligheterna att bilda vägföreningar och vägsamfälligheter. Den nuvarande ordningen kan icke heller sägas vara rättvis. På många håll i Mellansverige sörja bruksbolagen i större eller mindre utsträckning för det enskilda vägunderhållet i kommuns industriorter, och något liknande kan sägas om vattenfallsstyrelsen i Porjus samhälle. Pä andra håll, exempelvis i Jokkmokk, har det inträffat att kommunen övertagit vägunderhållet inom en av sina tätorter (Jokkmokks kyrkby). Fördelarna med dylika centraliserande anordningar äro

46 emellertid uppenbara och ha styrkt styrelsen i uppfattningen att kommunerna böra erhålla vidgade befogenheter alt ekonomiskt och organisatoriskt, exempelvis genom 611handahållande av vägmaskiner, stödja det enskilda vågväsendet, där detta kan sägas vara av betydelse för kommunerna själva. Därmed har styrelsen naturligtvis icke velat säga att kommun skall äga stödja varje enskilt vägföretag. Hur gränsen för den kommunala kompetensen bör dragas är emellertid ett mycket svårlöst problem, som icke utan grundlig utredning kan besvaras. En tänkbar möjlighet vore att man — i analogi med vad som upprätthälles i fråga om anslagsrätten till allmänna samlingslokaler.-— i gällande slatsbidragskungörelse införde bestämmelser, av vilka det klart framginge att även kommun skulle äga befogenhet att stödja enskilt vägföretag, som vore stats1 bidragsberättigat, oberoende av om statsbidrag till företaget utginge eller ej. Styrelsen är fullt medveten om att den här föreslagna lösningen icke är idealisk. Men styrelsen finner för sin del frågan förtjänt av att ingående utredas och får fördenskull tillstyrka en utredning i motionernas syfte. Utskottet anförde i sitt utlålande (nr 66), att det ur flera synpunkter skulle vara fördelaktigt, om de landskommuner som så önskade kunde erhålla rätt att mot åtnjutande av till enskild väghållare utgående statsbidrag övertaga byggande och underhåll av enskilda vägar. Frågan om i vilken utsträckning landskommun ägde bevilja anslag för dylika ändamål vore synnerligen omstridd. Gällande rättspraxis, sådan den komme till synes i tillgängliga prejudikatsamlingar, lämnade knappast tillräcklig ledning för ett bedömande av problemet i hela dess omfattning. Det syntes visserligen kunna göras gällande, att i allmänhet icke i författningsväg alltför bestämda gränsdragningar beträffande omfattningen av kommunernas verksamhetsfält lämpligen borde göras, utan att det alltjämt borde överlåtas åt rättspraxis att närmare bestämma på delta område. Utskottet ansåge emellertid, att så starka skäl talade för att i förevarande avseende ett avsteg gjordes från nämnda princip, att utskottet kunde förorda, att motionärernas förslag om rätt för landskommuner att övertaga byggande och underhåll av enskilda vägar gjordes till föremål för överväganden och därefter närmare reglerades. Utskottet förutsatte emellertid, alt frågan skulle upptagas till övervägande av kommunallagskommittén, varför utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda annan riksdagens åtgärd än alt riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t gåve tillkänna vad utskottet anfört. Riksdagen anmälde sedermera i skrivelse nr 347, att den fattat beslut i överensstämmelse med utskottets förslag. Skrivelsen har av Kungl. Maj:'t överlämnats till kommittén för alt tagas i (ivervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. d)

Elektrifiering. Såsom rättsfallsöversikten i Bil. I giver vid handen ha kommunerna ansetts kunna vidtaga åtgärder av olika slag i syfte att trygga försörjningen med elektrisk energi. I förevarande liksom i andra hänseenden upprätthälles i praxis kravet på att den kommunala anordningen skall tillgodose ett behov hos ett flertal kommunmedlemmar. Självfallet har här lika litet som

i andra fall kunnat uppdragas någon bestämd gräns för kommunernas beslutanderätt. Erinras må om ett i översikten omnämnt fall, där kommun ansågs berättigad besluta elektrifiering, som skulle komma omkring tre fjärdedelar av kommunens invånare till godo (RÅ 1919: 95). Å andra sidan blev i ett fall ett kommunalt beslut om bekostande av elektrisk ledning till enskild fastighet p å villkor att fastighetens ägare — en välsituerad person, som kunde förväntas tillföra kommunen avsevärda belopp i skatter — läte mantalsskriva sig i kommunen undanröjt, enär det innefattade ett obehörigt gynnande av en medlem av kommunen i jämförelse med de övriga (RÅ 1938: 13). I en vid 1946 års riksdag av herr Edberg väckt motion (II: 138) hemställdes, att riksdagen måtte besluta företaga sådana ändringar i gällande kommunallagstiftning, att kommun erhölle rätt att bevilja anslag till elektrifiering av avlägset liggande gårdar och byar. Till stöd för sin hemställan anförde motionären bl. a., att det trots de statsbidrag, som kunde erhållas, ibland vore förenat med så stora omkostnader att elektrifiera avlägset liggande bygder och gårdar, att man av kostnadsskäl nödgades avslå därifrån. Flera kommuner hade därför i många fall trätt hjälpande emellan med anslag för alt elektrifiering skulle kunna ske. I de fall, då något överklagande av dylika beslut icke skett, hade anslagen också utanordnats och elektrifiering kunnat komma till stånd. Men i de fall, då besluten överklagats, hade dessa upphävts, emedan kommunerna icke ansåges äga rätt att anslå medel lör dylika ändamål. Enligt motionärens mening vore det en brist i kommunallagstiftningen, alt en kommun icke ägde rätt att anslå medel till elektrifiering av gårdar och byar inom kommunen, som låge så avlägset att kostnaderna bleve orimligt höga. De i motionen avsedda fall, då beslut om anslag till elektrifiering upphävts, torde närmast avse vissa avgöranden av vederbörande länsstyrelser. Konstitutionsutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 11), att kravet på en utvidgning av kommunernas möjligheter att tillgodose vissa till följd av utvecklingen framkomna behov aktualiserade frågan om angivande på ett mer tidsenligt salt i kommunallagarna av gränserna för kommunernas befogenheter. Då en dylik omprövning syntes vara att förvänta och då det av motionären framförda speciella önskemålet fölle inom ramen för en allmän reglering av den kommunala kompetensen, hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag. Efter anhållan av kommittén har elektrifieringsberedningen i en den 17 december 1946 dagtecknad skrivelse anfört vissa synpunkter på frågan om behovet av ökade befogenheter för kommunerna i vad angår bidrag för elektrifiering. Skrivelsen utmynnar i det uttalandet, att beredningen visserligen finner skäl kunna tala för att kommunerna beredas möjlighet att vid behov lämna elektrifieringsbidrag men anser att denna fråga bör prövas u r

48 principiell synpunkt i s a m b a n d med prövning av a v s a m m a i n n e b ö r d . I skrivelsen a n f ö r e s i övrigt:

befogenhetsutvidgningar

Som en orientering över landsbygdselektrifieringen vill beredningen lämna några kortfattade uppgifter. Elektrifieringen har pågått i ungefär 40 år och inemot 90 procent av landsbygdshushållen anses för närvarande vara anslutna till elektrifieringsföretag av mer eller mindre god beskaffenhet. Sedan slutet av är 1940 har staten genom kontanta bidrag befrämjat elektrifieringen pä landsbygden. På anslaget till befrämjande av landsbygdens elektrifiering ha sålunda för budgetåren 1940/41—1946/47 upptagits sammanlagt 39 miljoner kronor, varav i runt tal 34 miljoner kronor hittills disponerats. Subventionsverksamheten har omfattat i runt tal 50 000 hushåll, vilket motsvarar cirka 5 procent av antalet landsbygdshushåll. Kostnaderna för ledningar, som skola överföra kraft till olika bygder, s. k. bygdeledningar, bekostas normalt av råkraftleverantören. I sådana fall då kostnaden för bygdeledningen är stor måste särskilt, räntefritt kapital anskaffas för att priset på den råkraft, som tillföres bygden, skall kunna hållas vid normal nivå. I några fall har staten tillskjutit sådant kapital. Kostnaderna för anläggningar inom de olika bygderna, s. k. orlsnät, delas normalt mellan ortsdistributören och konsumenterna. Om de specifika utbyggnadskostnaderna bli höga, vilket som regel är fallet vid elektrifiering av glest bebyggda områden, har staten trätt emellan och lämnat bidrag sä snart anläggningskostnaden överstigit ett visst belopp, hittills normalt 90 kronor per s. k. cenlralblocksenhet. Av olika skäl ha bidragsbeloppen hittills som regel begränsats till 90 kronor per centralblocksenhet. För särskilt dyrbara anläggningar har ortsintresset ibland kunnat anskaffa bidrag även frän annat håll än staten. Sålunda ha fastighets- och skogsägare i syfte att behålla arrendatorer och arbetskraft för skogsbruk iklätt sig större eller mindre del av kostnaderna. I Norrland ha i vissa speciella fall medel från skogsallmänningsfonder och medel, utdömda vid vattenregleringar, kommit till användning. I andra fall ha råkraftleverantören, jordägande sockenmän och donatorer lämnat bidrag. Likaså har av kommuner ägda distributionsföretag i en del fall i likhet med konsumentsammanslutningar och andra enskilda företagare bidragit till utjämning av kostnaderna mellan olika konsumentgrupper. För huvudparten av de ännu oelektrifierade landsbygdsområdena anses bidrag erforderliga för att elektrifiering skall komma till stånd. Under den tid beredningens verksamhet fortgått ha de specifika anläggningskostnaderna successivt ökat. Denna ökning kan hänföras dels till ökade materielkostnader, dels till att de områden som på senare tid elektrifierats varit glesare bebyggda än de som elektrifierats tidigare. Med hänsyn till att elektrifieringen blir svårare att genomföra ju mer slutstadiet i landsbygdselektrifieringen närmar sig, kommer det specifika behovet av bidrag från det allmänna att stegras. Det kan därvid tänkas att antingen staten påtager sig det erforderliga ökade bidraget eller att staten och vederbörande kommuner var för sig lämna bidrag. I detta sammanhang torde dock böra framhållas att statliga skatteutjämningsmedel kunna tänkas bliva utnyttjade av skattetyngda kommuner för ifrågavarande ändamål. e)

Bostadsförsörjning.

B o s t a d s f ö r s ö r j n i n g e n k a n f r ä m j a s g e n o m s a m h ä l l e l i g a å t g ä r d e r a v skilda slag. S å d a n a å t g ä r d e r ä r o exempelvis u p p f ö r a n d e a v b o s t ä d e r i det a l l m ä n n a s regi, s u b v e n t i o n e r a n d e a v e n s k i l d a b y g g n a d s f ö r e t a g eller e g n a h e m s b y g g a r e medelst f ö r m å n l i g a lån, k a p i t a l t i l l s k o t t u t a n å t e r b e l a l n i n g s s k y l d i g h e t

49 o. s. v. samt lämnande av bidrag åt lägenhetsinnehavare till lindring i hyreskostnaderna. Statens verksamhet på förevarande område regleras i olika författningar, bland vilka må nämnas kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer, kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer, kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag och kungörelsen den 29 juni 1946 (nr 551) om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus. Dessa författningar förutsätta medverkan från kommunernas sida i form av ekonomiska prestationer av olika slag, såsom upplåtande av tomtmark, tecknande av borgen och lämnande av kapitaltillskott. Dylika särskilt reglerade åtgärder äro kommunerna givetvis befogade att vidtaga. I vad mån kommunerna därutöver äga vara verksamma till främjande av bostadsförsörjningen kan stundom vara föremål för tvekan. Vissa åtgärder ha, såsom av översikten i Bil. I framgår, i rättspraxis funnits kunna vidtagas av kommun, medan andra ansetts falla utanför den kommunala befogenheten. I vissa fall ha sålunda beslut om kommunala bostadssubventioner upphävts, enär besluten inneburit, att understöd skulle beredas vissa kommunmedlemmar i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade eller eljest enligt särskild lag eller författning vore medgivet. Det kan i detta sammanhang nämnas, att ett avgörande av regeringsrätten, där nyssnämnda motivering kommit till användning, föranlett särskilt beslut av statsmakterna om utsträckning av den kommunala behörigheten. Här syftas på ett i Bil. I omnämnt fall, i vilket ett beslut av en stad att på vissa villkor ingå borgen för personer, som anlitade kreditföretag i staden för inköp av lägenhet i nybildad bostadsrättsförenings fastighet i staden, blev upphävt (RÅ 1945 S. 94). Under erinran om utgången i detta mål anförde chefen för socialdepartementet i proposition nr 324/1945 angående förbättrande av bostadsförhållandena m. m., att kommunernas ekonomiska medverkan ansetts utgöra en väsentlig förutsättning för genomförandet av de statliga stödåtgärderna för bostadsbyggandet och att kommunalt stöd i här ifrågavarande form kunde anses vara en viktig komplettering till den statliga låneverksamheten. Departementschefen ansåge på grund härav att, sakligt sett, tillräckliga skäl ej förelåge att hindra kommun att utlämna lån till eller ikläda sig borgen för person, som önskade förvärva lägenhet i bostadsrättsförening men som saknade härför erforderligt kapital. Därför förordades, att, därest riksdagen icke hade något att erinra däremot, i kungörelsen om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag infördes en bestämmelse av innebörd, att kommun skulle äga rätt att anslå medel för utlämnande av lån för ifrågavarande ändamål, respektive ikläda sig borgen för sådant lån. Sådan rätt syntes dock böra begränsas till att avse endast fall, där fråga vore om förvärv av lägenhet i fastighet, för vars uppförande 4—717192

50 beviljats statligt tertiärlån. Riksdagen uttalade (skrivelse nr 493/1945), att den ansåge departementschefens förslag väl motiverat. I enlighet härmed infördes genom kungörelse den 19 oktober 1945 (nr 685) ett stadgande i den ovannämnda kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569), varigenom kommun erhöll rätt att anslå medel för utlämnande av lån för berörda ändamål ävensom ikläda sig borgen för sådant lån. Stadgandet har sedermera överflyttats till den här ovan omnämnda kungörelsen den 29 juni 1946 (nr 551). Hela spörsmålet om de samhälleliga åtgärderna på det bostadspolitiska området har upptagits till behandling av bostadssociala utredningen i dess den 28 december 1945 avgivna slutbetänkande del I (SOU 1945:63). Såsom mål för bostadspolitiken har utredningen satt en avveckling av den nuvarande bostadsbristen samt en allmän höjning av utrymmesstandarden och en förbättring av bostädernas utrustningsstandard, särskilt på landsbygden, till en nivå, som motsvarar den som gäller för stadssamhällenas nyare bostadsbestånd. I anslutning härtill har utredningen framlagt vissa beräkningar rörande den erforderliga produktionen av bostäder fram till år 1960. För bostadsprogrammets realiserande har utredningen föreslagit dels löpande bidrag till sänkande av hyrorna (familjebostadsbidrag, som skulle utgå utan behovsprövning med visst belopp per år och barn under förutsättning att bostaden uppfyllde vissa minimikrav i fråga om utrymme och utrustning, samt s. k. odifferentierat hyresbidrag) och dels engångsbidrag för reduktion av bostadskostnaderna i fråga om egna hem. Utredningen har vidare förutsatt, att offentlig finansiering av hela det ordinära bostadsbyggandet bibehålles i framtiden. I ett särskilt avsnitt har utredningen behandlat frågan om fördelningen mellan stat och kommun av ansvaret för bostadsförsörjningen (sid. 505— 525). Utredningen förordar, att ansvaret för finansierandet av bostadsproduktionen, d. v. s. riskbördan för låneverksamheten, lägges å staten. Likaså anses den ekonomiska bördan av subventionerna böra i huvudsak bäras av staten. Emellertid har utredningen funnit angeläget, att kommunala subventioner efter kommunens fria avgörande komplettera det statliga stödet. I detta hänseende har utredningen framhållit, att kommunernas självständiga initiativ till bostadsförsörjningens förbättring absolut icke tålde någon reduktion. Tvärtom vore en grundförutsättning för hela den framtida bostadspolitiken, att kommunernas bostadspolitiska aktivitet finge permanens, planmässighet och fasta former. I en sådan kommunal aktivitet för planmässig bostadsförsörjning och höjning av den allmänna bostadsstandarden kunde kommunala subventioner utöver de statliga vara ett viktigt instrument. Inga lagliga hinder borde därför resas för kommunens självständiga bostadspolitiska strävanden. Utredningen har med hänsyn härtill föreslagit, att kommunernas rätt att för bostadsförhållandenas förbättring vidtaga ekonomiska åtgärder fastslås genom lagstiftning. Till stöd för detta förslag har utredningen ytterligare anfört:

51 Såsom utvecklats bör den statliga stödverksamheten i görligaste mån undvika att arbeta med individuell behovsprövning och därpå byggd differentiering av bidragen efter inkomst. Detta medför emellertid med nödvändighet, att de statliga subventionsåtgärderna icke kunna nå alla. Det kommer alltid att kvarstå en rest av hushåll i sä svaga ekonomiska omständigheter, att de icke kunna tillgodogöra sig de statliga subventionerna, därest ej standardkraven sättas sä låga, att all bostadspolitisk effekt äventyras. Det gäller här skikt, där en på objektiva kriterier, andra än inkomst, baserad bostadssubvention möter behov, som enligt gällande allmän ordning måste i högre eller lägre grad, mer eller mindre varaktigt tillgodoses genom kommunens socialvårdande verksamhet. En stor grupp utgöres här av pensionärer, för vilkas bostadsförsörjning särskilda anordningar vidtagits, relativt fristående från bostadssubventionssystemet i övrigt. En annan grupp är de barnrika familjer, som trots mycket kraftiga subventioner icke förmå tillgodogöra sig stödet. Det kan förväntas att genomförandet av ett allmänt barnbidrag enligt kommande förslag av 1941 års befolkningsutredning skall kunna avsevärt reducera denna grupp. Slutligen finnas här alla de övriga hushåll med mycket svag betalningsförmåga till följd av undernormal förvärvsförmåga hos försörjaren. Vad städerna beträffar är det sannolikt, att antalet av dessa hushåll, vars bostadsförsörjning kräva särskilda åtgärder, kommer att öka i och med att saneringsverksamheten kommer i gång i större omfattning. Genom det samband som består mellan bostadsförsörjningen för nämnda grupper och kommunens socialvårdande verksamhet synes det utredningen naturligt, att kommunala bostadssubventioner speciellt inriktas på att komplettera de statliga subventionerna i sådana fall, där till följd av undernormal förvärvsförmåga hos hushållets försörjare detta icke kan tillgodogöra sig det statliga stödet, eller att i annan ordning sörja för dessa hushålls bostadsanskaffning. Då det här gäller fall, som till stor del redan äro föremål för kommunens socialvård, synes härvidlag också betänkligheterna mot individuell behovsprövning i samband med de bostadssociala åtgärderna kunna tillmätas mindre vikt. Särskilt inom verksamheten till förmån för barnrika familjers bostadsförsörjning har hävdats principen, att statens bostadssociala stödverksamhet icke får ersätta fattigvården. Gränsen mellan »fattigvårdsfall» och andra har givetvis icke i praktiken kunnat hållas skarp; man torde kunna säga, att stödet ät flerbarnsfamiljernas bostadsförsörjning liksom också pensionärshemsverksamheten i stor utsträckning verkat som förebyggande fattigvård eller, rättare sagt, förebyggande behovet av fattigvård. En princip, som bestämt måste vidhållas, är enligt utredningens mening att statens subventioner för förbättring av bostadsförhållandena icke få utnyttjas för att från kommunerna avlasta ett bestående faltigvårdsbehov, t. ex. genom att familjer med mycket låg betalningsförmåga placeras i av staten subventionerade bostäder ulan att kunna med egen eller andras hjälp göra rätt för sig, varigenom staten åsamkas förluster utöver de med subventionen avsedda till fördel för kommunens fattigvårdskostnader. Däremot synes sä litet vara att invända mot att statliga bostadssubventioner verka förebyggande pä uppkomsten av fattigvårdsbehov, att detta tvärtom är helt i linje med etl av grundsträvandena i nutida socialpolitik, nämligen att sä långt som möjligt ersätta fattigvården med »objektiverade» stödformer. Icke heller kan det rimligen principiellt invändas något mot att statliga bostadssubventioner och kommunal fattigvård samtidigt åtnjutas av samma hushåll, om vederbörande kommunala myndigheter anse så lämpligt och äro beredda att gentemot staten svara för förluster till följd av sådan betalningsoförmåga, som utgör grunden till fattigvårdsbehovet. Kommunala bostadssubventioner, kompletterande de statliga, kunna antagas i betydande grad minska det rena fattigvårdsbehovet. Beträffande sådana subventioner föreligger emellertid en oklarhet rörande deras förenlighet med nu gällande kommunallag

52 och med grundsatsen, att en kommun icke äger bereda vissa kommunmedlemmar understöd av kommunens medel i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgar eller eljest enligt särskild lag eller författning är medgivet. Faktiskt ha emellertid kommuner i mångahanda former utgivit bostadssubventioner utan karaktär av fattigvård och utanför sådana former, som angivits i författningar rörande lån och bidrag för bostadsändamål, vilka enligt sakens egen natur åtnjutits endast av vissa kommunmedlemmar, till stor del sådana som kommunens stöd förutan icke förmått att på tillfredsställande sätt lösa sin bostadsfråga. I utlåtande nr 126 till 1944 års riksdag uttalade statsutskottet som sin mening, att kommuner borde äga att understödja bostadsbehövande personer på de vägar kommunen finner lämpliga, exempelvis genom nedsättning av tomtpriser eller tomträttsavgäld. Då utredningen yrkar, att kommuns ekonomiska medverkan icke skall vara villkor, förbundet med statliga subventioner, varigenom grunden för kommunernas rätt att utge bidrag för bostadsförsörjningsändamål minskas, och då å andra sidan denna rätt enligt utredningens mening bör göras obestridlig och generell, vill utredningen föreslå, att sådan rätt fastslås i lag på liknande sätt som skett beträffande de kommunala pensionstillskotten. De för kommunala bostadssubventioner tillämpade formerna torde med hänsyn till önskvärdheten av att undvika erfarenhetsmässigt olämpliga former och till samordningen med de statliga subventionsåtgärderna få underställas Kungl. Maj:ts prövning. I avsnittet om ansvarsfördelningen har utredningen vidare föreslagit, att förmedling av statliga lån och subventioner göres till en skyldighet för kommunerna, att en lagstiftning kommer till stånd av innebörd alt kommun är skyldig att, i den händelse bostadsförsörjningen inom kommunen icke är tillfredsställande, vidtaga åtgärder för dess förbättring samt att större kommuner skola vara skyldiga att uppgöra plan för bostadsförsörjningen. Utredningens betänkande har remitterats till åtskilliga statsmyndigheter och organisationer, varjämte ett stort antal kommuner beretts tillfälle att yttra sig. De remissvar, som särskilt behandla frågan om lagstiftning angående rätt för kommun alt utgiva bidrag för bostadsförsörjningsändamål, äro relativt få. I ett stort antal svar uttalas emellerlid anslutning över huvud till utredningens principer i fråga om ansvaret för bostadsförsörjningens ordnande. Mot den föreslagna subventionsrätten för kommunerna resas invändningar endast i några få yttranden. I dessa utvecklas i allmänhet skälen för den avvisande ståndpunkten. Statens byggnadslånebyrå framhåller såsom ytterligt angeläget, att frågan om kommunernas befogenhet att anslå medel till bostadsförsörjningsändamål med det allra snaraste löses, samt tillägger, att den osäkerhet som härutinnan råder bland kommunerna är ägnad att undertrycka eller fördröja mycket värdefulla initiativ. Styrelsen för svenska stadsförbundet yttrar, att erfarenheten från senare års rättspraxis torde visa, att en lagstiftning om rätt för kommunerna att utge bidrag till bostadsförsörjningsändamål är önskvärd. En sådan rätt anser styrelsen böra göras beroende av att viss angiven statlig subvention utgår. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund säger sig icke vilja motsätta sig att kommuns rätt att lämna bostads-

53 hjälp till behövande fastslås i lag i analogi med vad som skett beträffande de kommunala pensionstillskotten. I ett av Stockholms stadsfullmäktige åberopat utlåtande av stadens fastighetsnämnd understrykes betydelsen av förslaget att kommunerna skulle givas lagstadgad rätt till initiativ och åtgärder i fråga om kommunala bostadssubventioner. Nämnden framhåller, att för huvudstadens vidkommande bostadssubventioner sedan länge generellt beviljats, främst i form av rabatter å tomtköpeskillingar eller tömträItsavgälder, men alt önskvärda åtgärder för tillgodoseende av mera speciella bostadsbehov hos vissa, i ekonomiskt hänseende svaga kategorier av bostadsbehövande icke kunnat vidtagas inom den nuvarande lagstiftningens ram i annan mån än de särskilda statliga bidragsförfattningarna (huvudsakligen för barnrika familjer) det medgivit Drätselkammaren i Sundbyberg åberopar ett yttrande av särskilda kommitterade, vari framhålles angelägenheten av att kommunernas rätt att utge bidrag för bostadsförsörjningsändamål fastslås i lag. Enligt kommitterades uppfattning böra i en sådan lag införas bestämmelser om rätt för kommunerna att komma i åtnjutande av statsbidrag. överståthållarämbetet vitsordar, att de regler som för närvarande få anses gälla i fråga om kommunernas befogenheter på bostadsförsörjningens område lida av både oklarhet och inkonsekvens; dessa regler torde ej heller helt motsvara utvecklingens krav. Ämbetet anser emellertid lämpligast, att de frågor om utsträckning av kommunernas befogenheter som på senare tid blivit aktuella upptagas till behandling i ett sammanhang. Drätselkammaren i Falköping avstyrker förslaget om kommunal subventionsrätt och anför: Därest statsmakterna komma att gå in för att svara för viss del av bostadskostnaderna för vissa familjer, kan drätselkammaren icke finna lämpligt, att jämväl kommunerna skola bevilja bostadssubventioner. En dylik bestämmelse skulle välla olikheter och kanske även en viss konkurrens olika kommuner emellan. Därest på någon ort utökade bostadssubventioner skulle erfordras, bör det ankomma på staten att efter framställning av kommunen bekosta dessa. Drätsel kamrarna i Lidköping och Skövde anföra liknande synpunkter, dock utan att direkt avstyrka kommunal subventionsrätt. Sistnämnda drätselkammare befarar, att en generell rekommendation till kommunerna på denna punkt skulle kunna ge upphov till slitningar och förvecklingar inom den kommunala bostadspolitiken och i vissa fall försätta de kommunala organen i ytterst vanskliga situationer, för att inte tala om den rivalitet kommunerna emellan, som kunde uppstå, om en kommun med gynnsamma bostadsförhållanden och god ekonomi lämnade subventioner, som en mindre lyckligt lottad grannkommun icke mäktade bevilja. Drätselkammaren i Västerås ifrågasätter, huruvida icke kommunerna i allmänhet borde undslippa subventionsverksamhet med hänsyn till de stora kostnader som i annan väg

54 enligt u t r e d n i n g e n s förslag f ö r o r s a k a s d e m g e n o m f ö r u t s a t t d e c e n t r a l i s e r i n g av bostadsärendena. Länsstyrelsen i Jämtlands län m o t s ä t t e r sig en lag o m r ä t t i g h e t för k o m m u n att g e n o m egen u n d e r s t ö d s v e r k s a m h e t k o m p l e t t e r a den statliga stödgivningen: Utredningens förslag att i lag skall fastslås på liknande sätt som skett beträffande de kommunala pensionstillskotten att kommun äger rätt att till kommunmedlem utge bidrag till bostadsförsörjningsändamål år så vagt formulerat, att innebörden av förslaget icke framstår som tillräckligt klar. Starka betänkligheter förefinnas enligt länsstyrelsens förmenande mot att giva kommunerna en generell rätt att utgiva dylika bidrag, även om bidragen äro avsedda endast för kommunmedlem, som är i behov av fattigvård. Sådana bidrag torde kunna utgå enligt gällande fattigvårdslagstiftning, och det lärer vara att förvänta att samma möjlighet kommer att stä till buds enligt blivande sociallagstiftning. Att utsträcka möjligheten för kommunerna att giva subventioner för bostadsförsörjningsändamål till andra fall synes varken lämpligt eller överensstämmande med principerna för vad som är att anse som kommunala angelägenheter. Om utredningens förslag angående skyldighet för kommun att vidtaga åtgärder för förbättring av bostadsförsörjningen, därest denna icke är tillfredsställande, genomföres, lärer i varje fall en i lag fastslagen rätt alt utgiva bidrag till bostadsförsörjningsändamål icke erfordras. Bostadsförsörjningen och därmed sammanhängande åtgärder lära nämligen då bliva att hänföra till kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter. Även länssiyrelsen i Hallands län a n f ö r b e t ä n k l i g h e t e r m o t d e n k o m m u n a l a s u b v e n t i o n s r ä t t e n och anser, att d e n n a r ä t t b ö r i n s k r ä n k a s till s å d a n s u b v e n t i o n som h a r f a t t i g v å r d s k a r a k t ä r . E n l i g t l ä n s s t y r e l s e n s m e n i n g b o r d e v i l l k o r e n för den statliga s u b v e n t i o n e n u p p m j u k a s , så a t t även en h u s h å l l s försörjare, som h a r u n d e r n o r m a l f ö r v ä r v s f ö r m å g a m e n d o c k ej tillhör fattigvårdsklientelet, k u n d e bliva delaktig i d e n statliga s u b v e n t i o n e n . Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) anför: De sakkunnigas uppfattning att den ekonomiska bördan av subventionerna bör bäras av staten anser förbundet fullt riktig beträffande landsbygden. Om kommunala subventioner skola utgå i städerna för att ytterligare stimulera bostadsbyggandet, bör detta vara vederbörande kommuns egen angelägenhet. Dylika subventioner böra dock under inga omständigheter fä förrycka ett fastställt byggnadsprogram, sä att subventionsgivande kommuner få komma före landsortskommuner, där kanske behovet av ny bebyggelse kan vara långt större. F ö r s l a g e t att de för k o m m u n a l a b o s t a d s s u b v e n t i o n e r t i l l ä m p a d e f o r m e r n a s k o l a u n d e r s t ä l l a s Kungl. Maj:ts p r ö v n i n g b e h a n d l a s i n å g r a y t t r a n d e n . Med a n länsstyrelsen i Malmöhus län u t t a l a r , a t t g e n o m en föreskrift o m att k o m m u n a l a s u b v e n t i o n s b e s l u t skola u n d e r s t ä l l a s Kungl. Maj.t för fastställelse tillräckliga g a r a n t i e r t o r d e v i n n a s för att o l ä m p l i g a u n d e r s t ö d s f o r m e r u n d v i k a s , r i k t a s i a n d r a r e m i s s v a r i n v ä n d n i n g a r m o t den föreslagna u n d e r ställningsskyldigheten. Styrelsen för svenska stadsförbundet avstyrker n ä m n d a förslag m e d följande m o t i v e r i n g : Om en stad — kanske trots avstyrkan av det centrala statliga bostadsorganet — beslutar viss bostadssubvention, överensstämmer det icke med den kommunala självbc-

55 stämmanderätten, att ett sådant beslut skall kunna annat än efter kommunalbesvär ändras av ett statligt organ. Beslutets lämplighet bedömer kommunen själv. Styrelsen har svårt att inse, att ett misstag från kommunens sida skulle få några vådligare följder för statens bostadspolitik. Styrelsen för landskommunernas förbund yttrar, att det förefaller som om underställningsvägen vore alltför omständlig för att passa varje kommunalt initiativ på området samt att en mera ingående reglering av formerna för den kommunala bostadshjälpen lätt skulle kunna verka hämmande på den kommunala verksamheten. I det ovannämnda, av Stockholms stads fastighetsnämnd avgivna utlåtandet anföres rörande förslaget om underställningsskyldighet: Därest detta förslag innebär att t. ex. de nu av Stockholms stad lämnade subventionerna i form av nedsättning av tomträttsavgälden vid upplåtelser av tomter för hyreshusbebyggelse skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning, skulle detta innebära en avsevärd begränsning i den rätt, som staden hittills ansett sig hava. Nämnden anser icke, åtminstone vad beträffar de större städerna, att nödvändigheten påkallar ett underställande i varje särskilt fall av de mycket skiftande subventionsformer, som en stor kommun vid sidan av de statliga stödåtgärderna kan finna anledning tillämpa för uppnåendet av vissa bostadspolitiska mål. Enligt ett av drätselkammaren i Gävle åberopat utlåtande av särskilda kommitterade anse dessa, alt stadgandena i kommunallagarna angående borgensbesluts underställande äro tillräckliga samt att i övriga fall, bl. a. i syfte att undvika en tidsödande arbetsmetod, kommunerna skola äga fritt besluta. Kommunalnämnden i Finspångs köping finner förslaget om underställningsskyldighet innebära en onödig kringskärning av kommunernas initiativ och självbestämningsrätt. I samband med framläggandet av proposition (nr 2793 till 1946 års riksdag angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen har chefen för socialdepartementet uttalat sin anslutning i allt väsentligt till den av bostadssociala utredningen förordade målsättningen för bostadspolitiken under den närmaste framtiden. Också riksdagen har (skrivelse nr 369/1946 i anledning av nämnda proposition) anslutit sig till huvuddragen i programmet för bostadspolitiken och bl. a. framhållit, att en aktivisering av kommunernas bostadspolitik vore erforderlig för programmets genomförande. Vid innevarande års riksdag ha framlagts två propositioner rörande bostadspolitiken, nämligen nr 235 angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen och nr 259 angående lagstiftning om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. I den förra föreslås omläggning av den statliga låne- och bidragsverksamheten i huvudsaklig överensstämmelse med bostadssociala utredningens förslag. Vissa avvikelser från detta ha gjorts; bl. a. föreslås vissa inkomststreck för åtnjutande av familjebostadsbidrag. Beträffande kommunernas bostadspolitiska verksamhet har departementschefen uttalat, att han i likhet med bostadssociala utredningen funne det naturligt, att de statliga stödåtgärderna kompletterades med stödåtgärder

56 från kommunernas sida. Det låge i sakens natur, att åtgärder från statens sida för främjande av bostadsförsörjningen måste få en i viss mån schematisk utformning. Det vore icke möjligt att så konstruera de statliga bidragen, att stödet i alla fall bleve fullt tillräckligt. De positiva uttalanden, som gjorts av flertalet av de kommuner, vilka haft att yttra sig över bostadssociala utredningens ovannämnda betänkande, beträffande önskvärdheten av att strävandena att förbättra bostadsstandarden befordrades, tydde på att väsentliga insatser komme att göras av kommunerna. I propositionen nr 259 framlägges förslag till särskild lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. Enligt förslagets 1 § — som har det största intresset i förevarande sammanhang — skall kommun, om den så finner påkallat för att främja bostadsförsörjningen inom kommunen, äga ställa medel till förfogande att enligt de grunder och i den ordning, som kommunen bestämt, användas till åtgärder i syfte att nedbringa inom kommunen bosatta personers kostnader för anskaffande eller innehav av en fullvärdig bostad. I 2 § stadgas skyldighet för kommun att genom lämpligt kommunalt organ förmedla lån och bidrag, som utgå av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen inom riket, ävensom i övrigt, i den omfattning Kungl. Maj:t närmare bestämmer, biträda vid handhavandet av den statliga låne- och bidragsverksamheten för bostadsförsörjningsändamål. Från sådan skyldighet kan mindre kommun befrias i den omfattning Kungl. Maj:t föreskriver. Enligt 3 § i den föreslagna lagen skall det utöver vad i 2 § sagts åligga kommun att till främjande av bostadsförsörjningen inom kommunen vidtaga alla de åtgärder i fråga om planläggning av byggnadsproduktionen, initiativtagande till bildandet av allmännyttiga bostadsförelag och ledning av bostadsproduktionen, som erfordras för att åstadkomma en tillfredsställande tillgång på fullvärdiga bostäder inom kommunen. Slutligen föreskrives i 4 §, att kommun med mera än 10 000 invånare ävensom annan kommun, beträffande vilken Kungl. Maj:t med hänsyn till bebyggelsens snabba utveckling eller andra särskilda omständigheter så föreskrivit, skall till ledning för kommunens framtida åtgärder med avseende å bostadsproduktionen inom kommunen uppgöra bostadsförsörjningsplan. I fråga om den föreslagna rätten för kommun att anslå medel för förbättring av bostadsförhållandena inom kommunen har departementschefen i sistnämnda proposition framhållit, att det för närvarande rådde en viss osäkerhet beträffande frågan i vilken omfattning kommun ägde besluta om utgivande av särskilda subventioner för bostadsförsörjningsändamål. Särskilt den vid kommunallagarnas tillämpning upprätthållna principen att understöd av kommunala medel icke finge avses för enskilda kommunmedlemmar i den mån stöd härför saknades i gällande författningsbestämmelser hade visat sig lägga hinder i vägen för kommuner, som så önskat, att utgiva kommunala bostadssubventioner. Den ovisshet som rådde på detta område hade på många håll känts besvärande. Av yttrandena över bostadssociala utred-

57 ningens betänkande framginge också, att det förelåge en utbredd mening därom alt kommunernas rätt att utge sådana subventioner som här avsåges snarast möjligt borde fastslås i lag. Efter att ha erinrat att i direktiven för kommunallagskommittén inginge att till prövning upptaga frågan om en vidgning av den genom kommunallagarna och praxis rörande deras tillämpning satta gränsen för kommunernas beslutanderätt har departementschefen framhållit, att det ännu ej kunde avgöras, huruvida det förslag kommittén komme att avgiva i detta ämne skulle medgiva kommun rätt att i erforderlig utsträckning utgiva subventioner för bostadsförsörjningsändamål. I vart fall kunde en på kommitténs förslag grundad lagändring icke komma till stånd förrän tidigast vid 1948 års riksdag. Det vore emellertid önskvärt, att de hinder som i här förevarande hänseende förelåge för en aktiv bostadspolitik från kommunernas sida snarast möjligt undanröjdes. Departementschefen förordade därför, att redan vid innevarande års riksdag lagstiftning i ämnet genomfördes och att denna lagstiftning finge träda i kraft snarast möjligt. I propositionen har departementschefen vidare anfört: I ett yttrande har uttalats, att någon lagstiftning av den art som här åsyftas icke syntes vara erforderlig, därest kommunernas skyldighet att ansvara för en tillfredsställande bostadsförsörjning inom kommunen bleve stadfäst i lag. Även om en lagstiftning i sistnämnda hänseende kommer till stånd, torde dock enligt min mening föreligga behov av en lagstiftning om kommunernas rätt att anslå medel för bostadsförsörjningsändamäl. Det synes mig nämligen finnas anledning till antagande att ett lagfästande av kommunernas skyldighet att svara för en tillfredsställande bostadsförsörjning icke skulle undanröja all tvekan i fråga om kommunernas rätt att bevilja kommunala bostadssubventioner. Ovisshet skulle sålunda kunna tänkas uppkomma exempelvis beträffande frågan huruvida kommunala bostadssubventioner endast finge — i viss överensstämmelse med vad nu gäller — utgå enligt generella normer eller om — såsom enligt min mening bör vara fallet — dylika subventioner skola kunna utgå även efter individuell behovsprövning. Frågan om det fortsatta beståndet av den lagstiftning jag här föreslår torde emellertid eventuellt komma att bli föremål för övervägande i samband med behandlingen av kommunallagskommitténs blivande förslag till reglering av området för kommunernas befogenheter och rättigheter. Rörande formerna för de kommunala subventionerna för bosladsförsörjningsändamål har i ett yttrande anmärkts, att en förutsättning för att dylik subvention skulle kunna utgå borde vara att statlig subvention utginge. För min del är jag icke beredd att förorda någon sådan inskränkning av kommunernas fria prövningsrätt. Då lagstiftningen ingår som ett led i strävandena att aktivisera kommunernas bostadspolitiska verksamhet, synes deras fria initiativrätt i fråga om åtgärder för bostadsförsörjningens förbättring icke böra beskäras. Kommunala bostadssubventioner böra således kunna utgå icke blott som ett tillskott till det statliga stöd som i visst fall åtnjutes utan även för att underlätta lösningen av bostadsfrågan för personer till vilka något sådant statligt stöd icke utgår. Beträffande exempelvis pensionärer och andra ensamstående med små inkomster kunna särskilda åtgärder utanför den statliga stödverksamhetens ram vara erforderliga för att underlätta bostadsförsörjningsförhållandena. Hinder synes icke heller böra föreligga för att en kommun, om den så önskar, genom kommunala subventioner understöder personer, vilka endast på grund av sin inkomst äro uteslutna

58 frän att komma i åtnjutande av statliga bostadsrabatler. Tillhandahållande på förmånliga villkor av tomtmark för bostadsbyggande och liknande åtgärder böra ej heller ovillkorligen förbindas med ett krav på att statlig subvention utgår. Det enda villkor som enligt min mening bör uppställas för rätten att utge kommunala subventioner är att dessa skola vara ägnade att bidraga till en förbättrad bostadsförsörjning pä orten. Syftet med de kommunala subventionerna bör således vara att för inom kommunen bosatta personer nedbringa kostnaderna för anskaffande och behållande av en fullvärdig bostad. Detta innebär att kommunala subventioner icke böra beviljas för bostäder som i fråga om utrymme och standard icke motsvara de minimikrav som uppställts då fråga är om åtnjutande av statliga lån och bidrag. Därest i en verklig nödsituation på bostadsmarknadens område skyndsamma åtgärder krävas för att förbättra bostadstillgången torde dock nyproducerade bostäder böra tillfälligtvis kunna anses som fullvärdiga, även om till följd av materialbrist eller andra dylika omständigheter nyssnämnda minimikrav icke i allo kunnat uppfyllas. I fortsättningen har erinrats om bostadssociala utredningens förslag att de för kommunala bostadssubventioner tillämpade formerna skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning och om den kritik som riktats mot utredningens ståndpunkt i detta hänseende. Under framhållande att rätten att utge kommunala subventioner delvis syftade till att stimulera kommunerna att taga självständiga initiativ på bostadspolitikens område har departementschefen funnit anledning för närvarande saknas alt föreskriva någon sådan underställningsskyldighet som bostadssociala utredningen ifrågasatt. Det förutsattes, att i dessa frågor kommunerna komme att upprätthålla en viss kontakt med det bostadspolitiska centralorganet. Slutligen har departementschefen uttalat, att han för sin del ej såge något hinder för att kommun, som så önskade, utgåve hyreshjälp i form av bostadssubvention i stället för i form av fattigvård. I detta sammanhang har ånyo betonats, att syftet med de kommunala bostadssubventionerna skulle vara av bostadspolitisk art. De skulle sålunda befordra förbättringen av bostadsstandarden därigenom att de möjliggjorde för vederbörande att kunna bebo en rymlig, modernt utrustad lägenhet. 1

f) Anordnande

av allmänna

samlingslokaler.

Såsom av rättsfallsöversikten i Bil. I framgår ha i flera fall kommunala beslut rörande medverkan vid anordnande av allmänna samlingslokaler blivit godkända, medan i andra fall dylika beslut undanröjts. Ovissheten rörande omfattningen av den kommunala befogenheten i förevarande hänseende har föranlett vissa uttalanden av statsmakterna. Sålunda anförde i 1945 års statsverksproposition chefen för socialdepartementet bl. a. följande (V huvudtiteln p. 25): 1 Riksdagen har sedermera antagit den i propositionen nr 259 avsedda lagstiftningen, dock med uteslutande av bestämmelsen i 3 § (se 2:a lagutskottets utlåtande nr 53/1947 och riksdagens skrivelse nr 480/1947).

59 För närvarande torde enligt vad jag erfarit ovisshet på sina håll råda, huruvida ett kommunalt beslut angående uppförande av ett särskilt anslag för anordnande av allmänna samlingslokaler är att betrakta såsom en kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet. Enligt min uppfattning bör detta spörsmål icke kunna vara föremål för delade meningar i sådana fall, där hinder ej möter mot beviljande av statsbidrag eller statslån för ändamålet. Skulle med andra ord kommunens beslutande organ vilja anslå medel för exempelvis ny- eller ombyggnad av allmän samlingslokal eller för sådana reparationer, som erfordras för att lokalen skall kunna utnyttjas för föreningslivet, bör medelsanvisningen kunna betraktas såsom en gemensam hushållningsangelägenhet, därest omständigheterna äro sädana, att statslån eller statsbidrag beviljas eller uppenbarligen kan utgå för ändamålet. Riksdagen anslöt sig i skrivelse nr 5/1945 till vad departementschefen sålunda uttalat. Berörda uttalanden ha beaktats i rättspraxis. I ett i bil. I omnämnt fall har sålunda regeringsrätten funnit ett kommunalt beslut om understöd till omoch tillbyggnadsarbete av en föreningslokal icke avse en gemensam ordningsoch hushållningsangelägenhet, enär det icke utretts i vad mån kostnaderna för arbetet belöpte på allmänna samlingslokaler och vore avsedda att tillgodose även andra än föreningslivets behov samt nödig trygghet ej skapats för att lokalerna komme att opartiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor hållas tillgängliga för föreningslivet i orten (RÅ 1945:43). Motiveringen anknyter direkt till vissa av de villkor, som gälla för åtnjutande av statsbidrag enligt kungörelsen den 11 december 1942 (nr 913) om bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler. Frågan om en vidgning av de befogenheter som enligt statsmakternas nyssnämnda uttalanden och därå grundad praxis få anses tillkomma kommunerna i fråga om anordnande av allmänna samlingslokaler har berörts avstatens nämnd för samlingslokaler i ett yttrande över bostadssociala utredningens slutbetänkande I. Nämnden har i sagda yttrande ifrågasatt, om icke kommunerna kunde beträffande allmänna samlingslokaler tillerkännas samma befogenhet att lämna subventioner som av utredningen föreslagits beträffande bostadsbyggnader. Erfarenheten visade, yttrar nämnden, att omständigheter sådana som en olämplig eller ofullständig utformning av protokollet rörande det kommunala subventionsbeslutet kunde vara ägnade att förhindra eller uppskjuta genomförandet av ett, sakligt sett, väl motiverat lokalprojekt, förutsatt att någon medlem av kommunen droge saken under de dömande myndigheternas prövning. Nämnden ansåge detta förhållande vara otillfredsställande. Nämnden tillägger, att det — med hänsyn till vad bostadssociala utredningen anfört rörande önskvärdheten av att undvika erfarenhetsmässigt olämpliga stödformer och till samordning med de statliga subventionsåtgärderna — syntes naturligt att jämväl kommunala understöd för anordnande av allmänna samlingslokaler bleve underställda Kungl. Maj:ts prövning.

60 D. Nordisk

lagstiftning

Liksom i Sverige regleras kommunernas verksamhet i våra nordiska grannländer dels i allmänna kommunallagar och dels genom speciallagstiftning. Kommunallagarna giva kommunerna en allmän kommunal kompetens, under det att specialförfattningarna bestämma kommunernas uppgifter på särskilda verksamhetsområden. Syftet med följande översikt är huvudsakligen att visa på vilket sätt man i grannländerna löst spörsmålet att i kommunallagarna angiva föremålet för kommunernas verksamhet. I Danmark stödjer sig den kommunala självstyrelsen på en bestämmelse i grundlagen, som föreskriver att kommunernas rätt att under statens tillsyn självständigt sköta sina angelägenheter (»deres Anliggender») regleras genom lag. I kommunallagarna saknas föreskrifter, som direkt taga sikte på att angiva den kommunala beslutanderättens omfång. Emellertid återkomma i olika sammanhang uttryck, som anknyta till nyssnämnda bestämmelse i grundlagen, t. ex. kommunala angelägenheter, kommunernas angelägenheter etc. Sålunda inledes Loven om Landkommunernes Styrelse av den 25 mars 1933 med föreskriften att i varje sockenkommun ombesörjer Sogneraadet de kommunala angelägenheterna. I Loven om Kobstadkommunernes Styrelse av samma dag möter ett liknande uttryck första gången i § 2, enligt vilken stadskommunernas angelägenheter handhavas av Byraadet; i § 10 stadgas, att förvaltningen av enskilda grenar av de kommunala angelägenheterna kan uppdragas åt särskilda nämnder o. s. v. Till de kommunala angelägenheterna hör utom sådan verksamhet som regleras genom speciallagstiftning en mängd uppgifter, som kommunerna handhava utan särskilt författningsstöd. Frågan om en uppgift skall kunna ombesörjas av kommun bedömes med hänsyn till dess allmännyttighet. I enlighet härmed bedrivas liksom i Sverige olika grenar av kommunal affärsverksamhet, lämnas understöd till föreningar och institutioner, som främja allmänna intressen o. s. v. På vissa områden synas kommunerna ha något friare händer än enligt svensk praxis; sålunda kan understöd lämnas till exempelvis producent-, kredit- och hypoteksföi eningar. 1 I allmänhet kan dock konstateras betydande överensstämmelser i fråga om den kommunala kompetensen i de båda länderna. Även i det särskilda hänseendet föreligger en viss parallell att understöd åt behövande ej kan lämnas utom i enlighet med särskild författningsföreskrift. Medan svensk rättspraxis i detta hänseende väsentligen bygger på en allmän lagtolkningsregel, innehåller den danska sociallagstiftningen i Loven om offentlig Forsorg av den 20 maj 1933 § 1 st. 2 ett uttryckligt förbud för det allmänna »at komme den enkelte Borger til Hjaelp» med mindre det är särskilt påbjudet eller tillåtet i lag. I förarbetena till nyssnämnda lag angives innebörden av förbudet vara, att offentliga medel icke 1

Se E. Andersen: Administrativt Tilsyn med Kommunalförvaltningen, Köpenhamn 1940, s. 259.

61 må användas »til Forsorgelse af den enkelte traengende» i andra fall än Loven om offentlig Forsorg bestämmer. Härav synes framgå, att förbudet närmast avser åtgärder, som äro hänförliga till egentlig socialhjälp. 1 De norska kommunallagarna — lov om kommunestyre på landet och lov om kommunestyre i byene, båda av den 10 juni 1938 — angiva i sin första paragraf, att lagarna omfatta de kommunala angelägenheter (»de kommunale anliggender») för vilka icke finnas andra bestämmelser i särskilda lagar. Förbehållet avser ärenden angående exempelvis brand-, byggnads- och skolväsen, fattigvård m. m. Rörande den närmare innebörden av begreppet kommunala angelägenheter innehålla lagarna ej några anvisningar. Mot kommunala förfoganden till förmån för politiska organisationer gäller direkt förbud. I det praktiska livet torde begreppet kommunala angelägenheter givas en jämförelsevis vidsträckt innebörd. Spörsmålet om och i vilken mån det innehåller en positiv begränsning dragés för övrigt sällan under myndighets prövning. 2 De stadganden i Finlands kommunallagar som angiva omfattningen av kommunernas verksamhetsområde ansluta sig nära till motsvarande svenska bestämning. I såväl kommunallagen för landskommunerna som kommunallagen för städerna, båda av den 27 november 1917, heter det nämligen, att kommunens »medlemmar äga att, i enlighet med denna lag och inom de gränser lag i övrigt utstakar, vårda kommunens gemensamma hushållningsoch ordningsangelägenheter, såvitt desamma ej enligt gällande lagar eller förordningar böra handläggas av offentlig myndighet». Kommunallagen för landet — däremot icke den stadskommunala lagen — innehåller härutöver en vidlyftig exemplifiering å ärenden beträffande vilka kommunens fullmäktige äga överlägga och besluta. I förteckningen upptagas både uppgifter, som äro reglerade i specialförfattningar, och andra kommunala angelägenheter. Bland de ärenden som uppräknas kan nämnas inrättande av folkskolor och andra bildningsanstalter, befrämjande av näringar, kommunal hälso- och sjukvård, understödjande av personer, som genom arbetslöshet, arbetsoförmåga eller på annat sätt råkat i hjälplöst läge, grundande av produktionsinrättningar och övertagande av redan befintliga sådana, frågor rörande bostadsförhållanden m. m. För närvarande föreligger i Finland ett av lagberedningen år 1941 avgivet och sedermera översett förslag till kodifiering av kommunallagstiftningen. I detta har icke medtagits den lantkommunala lagens exemplifiering av de ärenden som tillhöra fullmäktiges beslutanderätt. Kommunernas — d. v. s. landskommuners, städers och köpingars — kompetens omfattar enligt förslaget deras »gemensamma hushållnings-, ordnings- och övriga angelägenheter». Tillägget av »övriga angelägenheter» har motiverats med att uttryc1

Jfr E. Andersen a. a. s. 238 f. Se A. Dybsjord: Lov om kommunestyre i byene av 10 juni 1938 med kommentar, Halden 1939, s. 95 f. 2

62 ket hushållnings- och ordningsangelägenheter är alltför trångt för att beteckna den nuvarande kommunens omfattande verksamhetsområde, bl. a. dess allt viktigare uppgifter som avse främjande av social vård och allmän välfärd.

E. Kommitténs

förslag

1. Allmänna synpunkter på gällande bestämmelsers avfattning och tillämpning. Kommittén vill inledningsvis erinra, alt dess uppdrag beträffande förevarande avsnitt av den kommunala lagstiftningen avser en utredning om behovet av att utvidga den kommunala beslutanderätten. Föremål för undersökningen är sålunda spörsmålet om ett utsträckande av kommunernas behörighet, d. v. s. deras rätt att vara verksamma i skilda hänseenden. Däremot faller det utanför utredningens ram att undersöka i vad mån skyldigheter i det ena eller andra avseendet böra åläggas kommunerna. Denna senare fråga äger nära samband med de svårbedömbara spörsmålen om samhällsuppgifternas allmänna fördelning mellan stat och kommun, om det ekonomiska ansvaret för uppgifternas ombesörjande m. m. Dessa problemkomplex, vilkas lösning i sin tur sammanhänger med frågan om den kommunala skattebördans avvägning, ha nyligen varit föremål för undersökning av kommunalskatteberedningen i dess betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m. m. del III (SOU 1943:43), till vilket kommittén får hänvisa. Om det sålunda beaktas, att det i förevarande sammanhang ej kommer att övervägas att ålägga kommunerna nya uppgifter utan blott att vidga deras befogenheter, ter det sig naturligt, att här ej göres någon närmare undersökning av kommunernas förmåga ur ekonomisk synpunkt att befatta sig med nya angelägenheter. I den mån ökade befogenheter givas kommunerna ankommer det på kommunerna själva att med hänsynstagande bl. a. till sina växlande behov och olika ekonomiska resurser bestämma om de böra begagna sig av den vidgade behörigheten. Såsom berörts i historiken äro de legala gränserna för den borgerliga primärkommunens kompetensområde att finna dels i kommunallagarnas allmänna stadgande om kommuns rätt att vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan, och dels i de lagar och författningar som i olika hänseenden giva närmare bestämmelser rörande särskilda kommunala verksamhetsgrenar. Med detta författningskomplex såsom underlag har under årens lopp framvuxit en mycket rikhaltig rättspraxis beträffande vad som tillhör kommuns befogenhet. Denna praxis har självfallet haft sin ojämförligt största betydelse i fråga om de vidsträckta

63 kommunala verksamhetsfält, som icke gjorts till föremål för reglering genom särskilda författningsföreskrifter. Här har det ankommit på rättstilllämpningen att, då dess medverkan påkallats genom överklagande av kommunala beslut, fastställa om den ena eller andra åtgärden tillhör kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. För de i särskilda författningar reglerade verksamhetsgrenarna har praxis spelat mindre roll; dessa författningar utsäga ju i princip själva vilka uppgifter som tillkomma kommunerna. Kommunala åtgärder förekomma emellertid ofta på områden, som gränsa intill de speciellt reglerade. Lagligheten av dylika åtgärder ha ej sällan dragits under besvärsmyndigheternas prövning. Myndigheterna ha i dylika fall anlitat speciallagstiftningen såsom tolkningskälla, d. v. s. i denna lagstiftning sökt ledning för sitt bedömande huruvida åtgärderna varit att betrakta såsom kommuns gemensamma angelägenheter. Av den översikt över berörda praxis som lämnas i Bil. I framgår, att till kommuns gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter hänförts åtskilliga ändamål, som voro okända för kommunerna vid tiden för kommunalförordningarnas tillkomst. Kommunerna ha t. ex. ansetts kunna anlägga och driva gas- och elektricitetsverk, spårvägar m. m., i viss utsträckning uppföra hotell och befrämja bostadsproduktionen o. s. v. Det allmänna kompetensstadgandet har sålunda i ej obetydlig mån givit möjlighet till sådan elasticitet vid rättstillämpningen som man åsyftade vid dess avfattande. Att så varit fallet torde för övrigt framgå redan därav, att bestämmelsen bibehållits oförändrad under en lång följd av år, som eljest kännetecknats av en livlig utveckling på den offentliga rättens område. Emellertid skulle det ha varit ägnat att förvåna, om ej den kraftiga utveckling av kommunernas uppgifter, som försiggått under senare delen av förra århundradet och under det innevarande, till sist skulle spränga den författningsmässiga ramen för kommunernas verksamhet. Så synes nu ha skett. Såsom översikten i Bil. I giver vid handen vidtagas i kommunerna i betydande omfattning åtgärder och främjas ändamål, som i rättspraxis anses falla utanför den kommunala befogenheten. Vid sidan härav förekomma på olika områden kommunala initiativ och insatser av skilda slag, i fråga om vilka kommunernas befogenhet icke blivit föremål för den högsta instansens, d. v. s. regeringsrättens, prövning, men vilkas förenlighet med gällande lag sådan den tolkas i rättspraxis kan starkt ifrågasättas. I åtskilliga hänseenden består sålunda en motsättning mellan å ena sidan vad som mångenstädes i det praktiska kommunallivet uppfattas såsom kommunala angelägenheter och å andra sidan de rättstillämpande myndigheternas praxis. Berörda motsättning synes redan i och för sig böra föranleda ett övervägande att vidga de legala gränserna för kommunernas verksamhet. Men även om man betraktar spörsmålet ur materiella synpunkter, framstår enligt kommitténs uppfattning en dylik utvidgning såsom befogad. Den kommunala beslutanderätten är nämligen, såsom av det följande kommer att

64 framgå, i flera hänseenden alltför begränsad lör alt kommunerna skola kunna vara verksamma på alla områden, där kommunala insatser äro påkallade av allmänna intressen. Översikten i Bil. I synes giva flera exempel på fall, där kommunala åtgärder av sådant slag ansetts falla utanför den kommunala behörigheten. Rättspraxis avvisande hållning i här avsedda fall är delvis betingad av en sedan länge upprätthållen lagtolkningsregel, nämligen den att understöd ej anses kunna lämnas enskild kommunmedlem annorledes än på grund av särskild författningsföreskrift. Till denna regel återkommer kommittén i fortsättningen. En annan viktig orsak till den restriktiva rättstillämpningen torde vara att finna i den nuvarande kompetensbestämmelsens avfattning, särskilt till följd av den tolkning som i åtskilliga fall givits uttrycket »gemensamma» angelägenheter. Kommittén vill i det närmast följande något närmare undersöka denna bestämmelse samt dess betydelse för den praktiska kommunala verksamheten och besvärsmyndigheternas praxis. Uttrycket »kommuns gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter» är redan till sin språkliga avfattning mindre väl valt, eftersom ordet gemensam logiskt sett icke kan hänföras till ett singulärt subjekt även om detta betecknar ett kollektiv. Anknytningen av gemensam till kommun i förevarande sammanhang skedde visserligen, såsom tidigare omnämnts, först i samband med 1930 års lagstiftning — dessförinnan talade kommunalförfattningarna om kommunmedlemmarnas gemensamma angelägenheter — men samma oegentlighet förekom i 1859 års kommittéförslag, och liknande uttryck nyttjades i andra sammanhang i de sedermera utfärdade kommunalförordningarna. Enligt förslaget till förordning om kommunalstyrelse på landet skulle sålunda varje socken utgöra ett särskilt »kommunalsamhälle» för vårdande av sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. I kommunalförordningarna begagnades, liksom fallet fortfarande är i 1930 års kommunallagar, uttrycket »kommunens gemensamma utgifter» och liknande vändningar. Användningen av dylika uttryckssätt vid tiden för kommunalförordningarnas tillkomst kan möjligen förklaras av att kommunens karaktär av en rättslig enhet, en juridisk person, då ännu icke helt trängt igenom i det allmänna medvetandet och den rättsliga terminologien. Dessa rönte måhända fortfarande inflytande av det gamla menighetsbegreppet, som byggde på medlemmarnas samäganderätt till gemensamma tillgångar och som åtminstone principiellt krävde enhällighet för fattande av beslut rörande dessa tillgångar. För modernt språkbruk eller i varje fall för den nutida juridiska terminologien äro sådana uttryckssätt som de nu nämnda främmande. Bruket av ordet gemensam i uttrycket kommuns gemensamma angelägenheter är ur nämnda synpunkter lika omotiverat som i vändningar sådana som bolags eller förenings gemensamma angelägenheter. Emellertid har såväl under kommunalförordningarnas giltighetstid — då användningen av ordet gemensamma, såsom hänförande sig till kommunens

65 medlemmar, var formellt oantastlig — som efter tillkomsten av 1930 års kommunallagar kravet på att angelägenheterna skola vara »gemensamma» spelat en betydande roll. Detsamma har lett till att man ofta bedömt frågan om kommun kunnat igångsätta ett företag eller främja en verksamhet väsentligen med hänsyn därtill om den kommunala åtgärden kommit kommunens medlemmar i gemen till godo. Man har därvid visserligen icke gått så långt, att man krävt att den ifrågasatta angelägenheten skulle tillgodose ett intresse eller fylla ett behov hos samtliga kommunmedlemmar. Men det har fordrats, att ett sådant intresse eller behov kunnat påvisas hos ett större flertal inom kommunen. Ett elektrifieringsföretag eller ett brobygge har sålunda måst gagna en betydande del av kommunens medlemmar för att kunna utföras eller främjas av kommunen. Man har alltså till grund för ifrågavarande bedömande huvudsakligen lagt vad man skulle kunna kalla en kvantitativ värdering. En dylik värderingsgrund var i äldsta tid naturlig för de lokala menigheterna, som då väsentligen sammanhöllos av gemensamma ekonomiska intressen. Även den moderna kommunen kan i viss mån sägas ha bibehållit en sådan karaktär. Huvudparten av de angelägenheter som numera ankomma på kommunerna kan emellertid icke sägas avse rent ekonomiska intressen. Kommunernas uppgifter på exempelvis socialvårdens och undervisningens områden äro företrädesvis av annan art. De torde bättre kunna karakteriseras såsom avseende allmänna intressen, som på ett eller annat sätt äro knutna till kommunerna. De flesta av de kommunala angelägenheter som erhållit sin reglering inom speciallagstiftningen torde vara av denna art. Den utveckling som den kommunala verksamheten undergått genom att allt flera uppgifter, som enligt äldre uppfattning icke voro gemensamma, genom lag eller författning lagts på kommunerna har bidragit till att i det allmänna föreställningssättet undanskjuta gemensamhetssynpunkten även beträffande angelägenheter, som icke äro reglerade i speciallagstiftning. I stället för att fråga sig hur många kommunmedlemmar eller hur stora delar av kommunens område som har gagn av en viss åtgärd, anlägger man allt mer den synpunkten om det är lämpligt, ändamålsenligt, skäligt o. s. v. att åtgärden handhaves eller understödjes av kommunen. Den kvantitativa värderingen har sålunda i betydande mån ersatts av en kvalitativ uppskattning. Vad som nu anförts kan måhända även uttryckas så, att gemensamhetsbegreppet i det allmänna föreställningssättet erhållit en annan innebörd än den hävdvunna. Enligt denna förändrade uppfattning är en angelägenhet att anse såsom gemensam, därest till densamma knyter sig ett allmänt intresse av sådan art och styrka, att angelägenheten bör bliva föremål för kommunal omvårdnad. Det bör framhållas, att det icke är ett dylikt gemensamhetsbegrepp kommittén åsyftar, när den talar om gemensamhetskravet, gemensamhetssynpunkten etc. Kommittén avser i sådana sammanhang begreppet i dess traditionella, kvantitativa bemärkelse. 5—717192

66 Enligt kommitténs åsikt är den förändrade synen på hithörande spörsmål en naturlig konsekvens av kommunernas ändrade ställning inom svenskt samhällsliv och de nya och vidgade uppgifter som numera tillkomma kommunerna. Liksom samhälleliga åtgärder över huvud betingas av de därmed förenade allmänna intressena bör också allmänintresset vara bestämmande för den kommunala verksamheten. Givetvis har rättspraxis icke varit helt främmande för dylika synpunkter. I själva verket torde betydande eftergifter ha gjorts i fråga om kravet på alt de angelägenheter som kunna bliva föremål för kommunal omvårdnad skola vara gemensamma i vedertagen bemärkelse. Så länge uttrycket »gemensamma» bibehålies i kompetensbestämmelsen, torde det dock icke kunna förväntas, att kommunerna i rättstillämpningen tillerkännes den större rörelsefrihet som den nyss antydda utvecklingen synes motivera. För ernående av en sådan frihet för kommunerna synes det vara nödvändigt att giva kompetensstadgandet en lydelse, där beteckningen »gemensamma» angelägenheter icke ingår. Medan gemensamhetskravet såsom i det föregående framhållits spelat en mycket väsentlig roll såsom gränsmärke för den kommunala verksamheten, har uttrycket »ordnings- och hushållningsangelägenheter» i detta hänseende icke haft samma betydelse för myndigheternas rättstillämpning. Däremot torde det genom sin ålderdomliga, för nutida språkbruk tämligen främmande avfattning ha vållat mycken osäkerhet och undran i den praktiska kommunalverksamheten. »Ordningsangelägenheter» leder måhända tanken till det rent polisiära ordningsväsendet, vilket såsom av det följande skall framgå icke varit åsyftat. »Hushållningsangelägenheter» åter torde för mången ha betydelsen av ärenden rörande den egentliga förmögenhetsförvaltningen, såsom angående tillgångars placering och förräntning. Att därunder kunna inbegripas bl. a. ärenden angående undervisning och bildningsverksamhet står säkerligen icke utan vidare klart för alla i det kommunala livet verksamma, detta så mycket mindre som lagen om landsting i sitt kompetensstadgande (4 §) uttryckligen nämner undervisning vid sidan av »den allmänna hushållningen». I äldre svenskt språkbruk var uttrycket »ordning och hushållning» vanligt och hade där en motsvarighet i begreppet »politi och ekonomi». Det har framhållits, att de båda termerna torde ha betecknat ett område, föga mindre omfattande än det som nu sammanföres under beteckningen förvaltning. 1 Härå tyder bland annat uttalandet av 1858 års kommitté, att orden »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter» påtryckte kommunalverksamheten en uteslutande administrativ karaktär (se ovan sid. 18). Beträffande »ordningsangelägenheter» har i litteraturen uttalats, att detta uttryck i 1862 års kommunalförordningar torde ha åsyftat kommunernas i förordningarna reglerade befogenhet att fatta beslut, vilka voro »ämnade att såsom kommunalstadgar tillämpas till befrämjande av sedlighet, hälsovård samt 1

Se N. Herlitz i yttrande, fogat vid Stockholms stadskollegiums utlåtande 1945: 58 (s. 378).

67 1

ordning och säkerhet inom kommunen». Hälsovården och, vad angår städerna, även det egentliga ordningsväsendet ha sedermera blivit reglerade genom särskilda författningar. I lagen om kommunalstyrelse i stad omnämnas därför icke några allmänna kommunalstadgar. Däremot omtalas i lagen om kommunalstyrelse på landet sådana stadgar, som kommunen kan finna skäl att uppgöra till främjande av sedlighet samt ordning och säkerhet inom kommunen (6, 44 och 80 §§); denna rätt att antaga kommunala stadgar synas kommunerna åtminstone på senare tid ha utnyttjat endast i ringa utsträckning. I den förstnämnda lagen torde sålunda, om ifrågavarande tolkning är riktig, saknas självständigt tillämplighetsområde för uttrycket »ordningsangelägenheter»; i lagen om kommunalstyrelse på landet finnes sådant område, ehuru det är synnerligen begränsat och av föga praktisk betydelse. »Hushållningsangelägenheter» i sin tur för tanken närmast till ärenden angående förvaltning av kommunens tillgångar samt angående utgifter och anskaffande av medel därtill. Däremot säger detta ord intet om hushållningens ändamål, d. v. s. om de angelägenheter för vilka utgifter få göras och medel anskaffas. I detta hänseende skilja sig lagarna för de borgerliga primärkommunerna från både lagen om församlingsstyrelse och lagen om landsting, av vilka den förra utförligt uppräknar och den senare giver flera exempel på gemensamma angelägenheter (se nedan sid. 93). Man finner sålunda — om man bortser från de befogenheter av ringa praktisk betydelse, som inrymmas under begreppet ordningsangelägenheter — att uttrycket ordnings- och hushållningsangelägenheter icke giver något besked om föremålen för den kommunala verksamheten. Uttrycket är icke mer upplysande än om det i stället stode förvaltningsangelägenheter eller helt enkelt angelägenheter. Det är en yttre beteckning, som kan användas hur än kommunalverksamhetens föremål växla. Den reella innebörden av kompetensstadgandet är därför, att kommun äger att själv vårda sina (gemensamma) angelägenheter. Som den verkliga betydelsen icke framgår av stadgandet utan detsamma skenbart angiver angelägenheternas art, synes redan av denna anledning en ny avfattning vara påkallad. 2. Principerna för en kompetensutvidgning. Redan i föregående avdelning har kommittén antytt hur den vill betrakta frågan om den kommunala kompetensen, och kommittén går nu att något närmare utveckla sin syn på detta spörsmål. Såsom förut framhållits tillåter det nuvarande kompetensstadgandet sådant det tolkas i rättspraxis icke kommunerna att vara verksamma i alla de hänseenden, i fråga om vilka insatser från deras sida kunna anses påkallade av allmänna intressen. Redan härmed har givits en anvisning efter vilka linjer en utvidgning av den kommunala beslutanderätten bör äga rum. Avgörande för kommuns rätt 1 Se H. Sundberg: Kommunalrätt, allm. delen, 3 uppl., s. 490 och G. Thulin i Minnesskrift till 50-årsdagen av förordningens om kommunalstyrelse i stad utfärdande s. 474.

68 att driva en verksamhet eller understödja ett ändamål bör vara om den kommunala åtgärden tillgodoser ett allmänt, ett samhälleligt intresse inom kommunen. 1 En dylik uppfattning om vad som bör vara kännetecknande för de angelägenheter kommun äger vårda har, såsom tidigare antytts, också kommit till visst uttryck i rättspraxis. Uttrycket »gemensamma» angelägenheter i kompetensstadgandet har emellertid ofta föranlett, att kompetensen bedömts efter kvantitativa normer, och därmed utgjort ett hinder för rättstillämpningen att taga steget fullt ut. Ordet gemensamma bör följaktligen uteslutas från kompetensbestämmelsen, så att denna fritt kan tolkas med hänsyn allenast till de allmänna intressen den kommunala verksamheten skall främja. Låter man samhällsintresset vara det ledande motivet för kommunalverksamheten, kan större beaktande skänkas de olika angelägenheternas art och natur. Befinnes det med hänsyn till arten av ett visst ändamål vara ett allmänt intresse, att en kommun främjar ändamålet, bör kommunen vara berättigad därtill, även om åtgärden kommer blott en mindre del av kommunens område eller ett mindretal av dess medlemmar direkt till godo. Den kommunala befogenheten i fråga om viss angelägenhet får sålunda bedömas ur synpunkten om det är lämpligt, ändamålsenligt, skäligt o. s. v. att kommunen befattar sig med angelägenheten. Givet är, att man vid detta bedömande icke kan helt bortse från om den åtgärd varom är fråga gagnar ett större eller mindre antal kommunmedlemmar. Det förhållandet att en åtgärd tillgodoser ett behov hos flertalet kommunmedlemmar innefattar tvärtom i regel en anvisning om att ett samhällsintresse föreligger. Men det väsentliga är, att ett allmänt, ett samhälleligt intresse icke nödvändigtvis förutsätter att ett sådant kvantitativt betydande behov är för handen. Av skäl, som kommittén kommer att utveckla i ett senare sammanhang, anser kommittén, att den vidgade beslutanderätten bör ernås genom den nuvarande kompelensbestämmelsens ersättande med ett nytt, mera allmänt hållet stadgande, för vars tillämpning kommittén funnit sig böra uppdraga vissa riktlinjer. Allmänintresset avses bliva bestämmande för denna tilllämpning. Att allmänintresset sålunda ställes i förgrunden betyder givetvis icke, att den kommunala verksamheten inom obestämda gränser lämnas full frihet. Liksom för närvarande kommer denna verksamhet att vara underkastad vissa principiella normer, vilkas begränsande innebörd det ankommer på rättspraxis att i förekommande fall tolka. Dessa normer ha i viss mån kommit till uttryck i de grunder som enligt kommunallagarna gälla för överklagande av kommunala beslut. Särskilt bör erinras, att den allmänna objektivitets- och rättviseprincip, som gäller inom all offentlig förvaltning, självfallet alltjämt bör vara ett rättesnöre för den kommunala verksamheten (jfr besvärsgrunden »orättvis grund»). i Jfr kommunindelningskommitténs förslag till bestämning av kommunernas kompetens (ovan s. 31).

69 Vid sidan av dessa nu antydda generella regler böra vissa ytterligare begränsningar uppställas i fråga om kommunernas verksamhet. En given sådan ligger däri att de samhälleliga angelägenheter, som kunna bliva föremål för kommuns omvårdnad, måste vara lokaliserade till kommunen. Detta innebär självfallet icke, att t. ex. ett företag eller en verksamhet, som kommun vill främja, nödvändigtvis måste bedrivas inom den egna kommunens gränser. Men det måste fordras, att det allmänna intresse som tillgodoses genom den kommunala åtgärden hänför sig till den egna kommunen. Hänför sig intresset till riket såsom sådant, såsom fallet t. ex. är med det militära försvaret, eller till en annan kommunal enhet, faller åtgärden utanför kommunens kompetens. Emellertid äro vissa inskränkningar i den kommunala befogenheten oundgängliga även i fråga om tillgodoseendet av de till den egna kommunen lokaliserade allmänintressena. Sålunda bör kommun icke äga befatta sig med angelägenheter, vilkas handhavande enligt gällande författningar tillkommer annan. Härigenom uteslutas bl. a. sådana åtgärder, som det enligt lag eller författning ankommer på offentlig myndighet, t. ex. länsstyrelsen, att besörja. Till offentliga myndigheter äro att i förevarande hänseende räkna även vissa till den kommunala förvaltningen hörande organ, såsom hälsovårdsnämnd, byggnadsnämnd m. fl., som fullgöra i allmän författning föreskrivna åligganden. Berörda undantagsregel torde medföra, att efter sjukkasseväsendets omorganisation i enlighet med lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring kommunerna ej vidare äga anslå medel till sjukkasseverksamhet. Såsom framgår av i Bil. I omnämnda rättsfall anses för närvarande anslag för sådant ändamål tillåtna. Praxis stödjer sig i detta hänseende på ett stadgande i fattigvårdslagstiftningen att fattigvårdsstyrelsen bör söka förebygga framtida fattigvårdsbehov bl. a. genom att verka för inträde i sjukkassor (37 § i gällande fattigvårdslag). Den nya lagen om allmän sjukförsäkring — som skall träda i kraft den 1 juli 1950 — innebär, att den nuvarande statsunderstödda frivilliga sjukförsäkringen ersattes även obligatorisk försäkring, som finansieras medelst sjukförsäkringsavgifter och statsbidrag enligt i lagen närmare angivna grunder. Försäkringsavgifterna skola uppbäras i samband med skatteuppbörden. I överensstämmelse med vad som gäller rörande redovisningen av kommunalutskylder enligt det nya skatteuppbördssystemet skall statsverket till vederbörande sjukkassa utgiva hela beloppet av de avgifter som debiterats för kassans räkning. Statsverket svarar sålunda för uppkommande avgiftsrestantier. I organisatoriskt hänseende uppbäres försäkringen av de inom särskilda områden verksamma sjukkassorna. Sjukkassornas uppgifter giva dem i viss mån karaktären av offentliga förvaltningsorgan. Sjukförsäkringen i dess nya gestaltning får på grund av angivna förhållanden anses vara en angelägenhet, vars handhavande enligt gällande författningar tillkommer annan, och

elt kommunalt understödjande av densamma bör följaktligen icke komma i fråga. Det förhållandet att lagen giver möjlighet att komplettera den obligatoriska försäkringen med frivillig sådan torde icke föranleda ett annat bedömande av förevarande spörsmål. Om de nu anförda synpunkterna beaktas i praxis, tillgodoses ett under förarbetena till sjukförsäkringslagen framfört önskemål, att en kommun icke bör ha möjlighet alt genom anslag till den inom kommunen verksamma sjukkassan förrycka grunderna för sjukförsäkringens finansiering. Alt såsom i samband därmed föreslagits stadga uttryckligt förbud i kommunallagarna för kommunerna att anslå medel till sjukförsäkringsverksamheten är följaktligen icke erforderligt. 1 Kommuns befattning med angelägenhet, vars handhavande enligt lag eller författning tillkommer annan, kan emellertid vara tillåten till följd av särskilt stadgande. Sålunda äger enligt uttrycklig föreskrift i lagen den 20 december 1940 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus kommun, som deltager i landsting, ombesörja anstaltsvård för sjukdom, ehuru lagen lägger ansvaret för sådan vård åt dem, som äro bosatta inom landstingsområdet, å landstinget. Vidare är det enligt lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar exempelvis tillåtet för en landskommun att lämna bidrag till byggande av väg, oaktat kronan är väghållare på landet. Vad som i det föregående anförts rörande inskränkningar i kommuns befogenhet att främja allmänna intressen överensstämmer i huvudsak med nu gällande begränsningar i rätten att vårda gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. Rättspraxis uppställer emellertid i förevarande hänseende en annan begränsande regel, som synes kunna i viss mån uppmjukas i samband med en allmän utvidgning av den kommunala kompetensen. Kommittén syftar på den redan tidigare omnämnda grundsats, enligt vilken understöd ej anses kunna lämnas enskild kommunmedlem i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgar eller eljest enligt särskild lag eller författning är medgivet. I enlighet med denna regel ha beslut om stipendier samt beslut om arbetslöshets- eller bostadsunderstöd, som lämnats utöver vad kommun ägt utgiva enligt särskilda författningar, blivit undanröjda såsom överskridande den kommunala befogenheten. Grunden till denna rättstillämpning synes närmast vara den, att författningarna på socialvårdens område, av vilka fattigvårdslagen är den viktigaste, funnits böra tolkas så, att de uttömmande angiva de fall, i vilka understödsverksamhet utgör kommuns gemensamma angelägenhet. Enligt kommitténs åsikt bör ifrågavarande regel upprätthållas även i fortsättningen såvitt angår socialvården i trängre bemärkelse, här fattad såsom betecknande samtliga de åtgärder vilka gå ut på ett tryggande av behövande personers livsuppehälle i allmänhet. Tillämpad i denna utsträckning stödjes regeln av starka skäl. Den egentliga socialvårdens utformning och organi1

253.

Angående nu berörda frågor se proposition nr 312 vid 1946 års riksdag s. 250, 252 och

71 sation är en angelägenhet som bör ankomma på staten. Endast staten har den allmänna överblick över de olika hjälpbehoven, som kräves för att kunna utvälja de områden, där samhälleliga åtgärder äro mest påkallade, och giva dessa åtgärder den lämpligaste formen. Den enhetlighet och samordning mellan olika hjälpformer som är oundgänglig för en rationell socialvård synes kunna ernås blott om densamma bedrives i av staten reglerad ordning. En självständig kommunal understödsverksamhet på det centrala sociala område varom här är fråga synes därför utesluten. Beträffande åter understöd åt enskilda för andra ändamål än sådana som tillgodoses inom den egentliga socialvårdens ram föreligger i allmänhet icke samma behov av statlig reglering. Där dylika understöd utgöra naturliga led i en verksamhet av annan art och i annat syfte, vilken det i och för sig tillkommer kommunerna att bedriva eller främja, synes därför för rätten att bevilja understöd icke böra krävas uttryckligt bemyndigande i särskild författning. Det bör med andra ord kunna i princip överlåtas åt kommunerna själva att avgöra om och i vilken mån främjande av ett kommunalt ändamål må ske medelst understöd åt enskilda personer. Ett praktiskt exempel på vad som här åsyftas utgör den kommunala verksamheten på undervisningens och bildningsväsendets område. Här kunna understöd åt enskilda i form av stipendier, inackorderingsbidrag o. dyl. ha en betydelsefull uppgift såsom kompletterande och effektiviserande en i andra former bedriven verksamhet. Det kan exempelvis vara lämpligare att, i stället för att upprätta kommunalt gymnasium, utgiva bidrag till elevers resor till eller inackordering i kommun, där gymnasium finnes. En dylik kommunal understödsgivning bör liksom annan samhällelig verksamhet givetvis präglas av planmässighet och objektivitet. Detta innebär bl. a., att ett kommunalt understödsbeslut icke får ha karaktären av ett obehörigt gynnande av viss eller vissa kommunmedlemmar i jämförelse med de övriga. Det ligger visserligen i sakens natur, att kommunala understöd för det ena eller andra ändamålet i allmänhet icke kunna komma alla kommunmedlemmar till godo; vanligen måste underslödsgivningen begränsas till ett mindretal kommunmedlemmar och differentieras med hänsyn till de växlande behoven av kommunala bidrag. Men en sådan begränsning och differentiering måste ske med beaktande av kravet på rättvisa och objektivitet i den kommunala förvaltningen. En understödsverksamhet, som framstår som ett otillbörligt tillgodoseende av enskilda gruppers eller personers särskilda intressen eller behov, bör sålunda icke vara tillåten. Kommunala beslut av sådan innebörd måste anses överskrida den kommunala befogenheten. För att en kommunal understödsgivning skall kunna bedrivas så, att de nu anförda synpunkterna bliva tillgodosedda, torde det i allmänhet bliva erforderligt, att kommunerna besluta vissa grunder för verksamhetens utövande. Genom uppgörandet av sådana grunder tvingas kommunerna att

närmare överväga arten och räckvidden av sina understödsåtgärder och deras förenlighet med allmänna intressen. Härigenom minskas faran för ett obehörigt tillgodoseende av vissa gruppers eller enskilda kommunmedlemmars intressen och över huvud för en godtycklig och tillfällighetspräglad understödsgivning. Det kan i detta sammanhang erinras, att bestämmelser om fastställande av grunder för vissa arter av kommunal understödsverksamhet finnas meddelade på olika håll inom sociallagstiftningen. Sålunda har kommun att bestämma grunder för utgivande av sådant särskilt bostadstillägg, som avses i 6 § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering, att iakttagas vid pensionsnämndens beviljande av bostadstillägg. Vidare äger fattigvårdssamhälle bestämma de grunder som böra av fattigvårdsstyrelsen iakttagas vid beviljande av s. k. frivillig fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen och kommunala pensionstillskott m. m. enligt lagen den 18 juni 1937 om kommunala pensionstillskott m. m. Har sådant bestämmande som avses i de båda sistnämnda fallen icke skett, ankommer det på fattigvårdsstyrelsen att meddela fattigvård, respektive bevilja tillskott m. m. i den mån styrelsen prövar nödigt. Medan i fråga om särskilda bostadstillägg ett fastställande av grunderna för verksamheten sålunda torde vara obligatoriskt, ha kommunerna valfrihet i detta hänseende såvitt angår frivillig fattigvård och kommunala pensionstillskott m. m. Såsom det föregående giver vid handen avser icke kommittén, att ett bestämmande av grunder eller normer skall vara ett under alla förhållanden oeftergivligt villkor för utövandet av den av kommittén föreslagna vidgade befogenheten att lämna understöd till enskilda. Av skäl, som kommittén nyss anfört, torde emellertid i allmänhet en dylik normering bliva erforderlig för att understödsverksamheten skall kunna bedrivas på ett ur samhällelig synpunkt godtagbart sätt. Där ej särskilda förhållanden till annat föranleda synes därför lagligheten av ett sådant kommunalt understödsbeslut, vartill den vidgade befogenheten giver möjlighet, böra göras beroende bl. a. av om kommunen bestämt grunder för verksamhetens handhavande. Ett sådant särskilt förhållande som nyss nämnts torde kunna anses föreligga, där understödsgivning kan ifrågakomma blott i något enstaka fall. Uppenbart är emellertid, att även i fråga om dylik begränsad understödsgivning det allmänna kravet på rättvisa och objektivitet i den kommunala verksamheten måste upprätthållas i full utsträckning. En rätt för kommunerna att enligt vad här föreslagits i viss utsträckning lämna understöd till enskilda kommunmedlemmar innefattar en betydelsefull utvidgning av den kommunala beslutanderätten. För närvarande synes den få sin största betydelse i fråga om rätten att anslå medel till studiestipendier och bostadsförsörjningsändamål. I detta hänseende är emellertid att märka, att kommunal medelsanvisning för nämnda ändamål redan förekommer i icke obetydlig utsträckning och att den vidgade kompetensen så-

73 lunda i viss mån blott innebär en legalisering av befintlig verksamhet. De erfarenheter man har av kommunernas åtgärder på dessa områden torde i huvudsak vara goda. Detta förhållande är ägnat att stärka de förväntningar kommittén hyser att kommunerna skola komma att begagna en vidgad rätt att understödja enskilda kommunmedlemmar på ett ur allmän synpunkt klokt och omdömesgillt sätt. Det bör emellertid i detta sammanhang framhållas, att förhållanden, som nu icke kunna överblickas, kunna framkalla behov av en närmare reglering från statens sida av kommuns understödsverksamhet i ett eller annat hänseende. Det kan exempelvis bliva nödvändigt att uppdraga gränser mellan statens och kommunernas uppgifter på ett visst område. En härför eller för annat ändamål erforderlig reglering av den kommunala verksamheten bör liksom hittills icke ske i kommunallag utan har sin naturliga plats i speciallagstiftningen. 3. De föreslagna principernas tillämpning inom vissa kommunala verksamhetsområden. Det kan enligt kommitténs mening icke ifrågakomma att genomgå avsnitt efter avsnitt av det kommunala verksamhetsfältet och undersöka vilka vidgade befogenheter gemensamhetskravets ersättande med allmänintresset såsom grundval för den kommunala beslutanderätten kan anses skänka kommunerna på varje särskilt område. Bortsett från att en dylik granskning aldrig kan bliva fullständig skulle den kunna medföra, att onödiga band lades på praxis. Enligt kommitténs sätt att se ligger det väsentliga värdet i en sådan allmän bestämning av kompetensen som gällande kommunallagar innehålla och som kommittén anser böra bibehållas — ehuru med nyssnämnda ändring i avseende å den ledande principen — just däri att praxis har en jämförelsevis stor frihet alt anpassa sin ståndpunkt efter de skiftande förhållandena i de särskilda fallen och med beaktande av den allmänna samhällsutvecklingen. Det bör således i fortsättningen liksom hittills i stort sett bliva rättspraxis uppgift att närmare angiva gränserna för kommunernas verksamhet. Beträffande vissa områden kan det därvid befinnas, att de allmänna intressena bliva tillräckligt tillgodosedda redan enligt nuvarande rättstillämpning och att någon ändring däri sålunda icke erfordras, medan på andra områden åter större eller mindre utvidgningar av beslutanderätten kunna komma i fråga. Om det sålunda i allmänhet bör ankomma på rättspraxis att bestämma gränserna för den utvidgade kommunala kompetensen, har kommittén funnit det vara av praktiskt värde att undersöka de förordade principernas tillämpning inom vissa områden av kommunal verksamhet, där formliga förslag väckts rörande vidgade befogenheter eller frågan om den kommunala behörigheten eljest under senare tid varit föremål för särskild uppmärksamhet. Den följande framställningen innefattar i första hand ett klarläggande av

huru kommittén betraktar just dessa speciella kompetensspörsmål. Men del är givet, att framställningen också får ses såsom en exemplifiering av verksamhetsgrenar, som kunna anses bliva berörda av den ifrågasatta kompetensutvidgningen. En viss ledning synes därför kunna hämtas av de där anförda synpunkterna även när det gäller icke särskilt behandlade avsnitt av kommunal verksamhet.

a) Tillgodoseende

av särskilda

tätortsbehov.

Såsom särskilda tätortsbehov brukar man beteckna dem som hänföra sig till ordnings-, byggnads-, hälsovårds- och brandväsendet. Kommunernas uppgifter på dessa områden regleras i ordningsstadgan för rikets städer, stadsplanelagen, byggnadsstadgan, brandlagen, brandsladgan och hälsovårdsstadgan. De av hithörande bestämmelser som ha avseende å städerna bruka sammanfattas under benämningen stadsstadgorna. Då utvecklingen av en tätortsbildning fortskridit så långt alt behov föreligger av skärpta bestämmelser i fråga om ordnings-, byggnads-, hälsovårds- eller brandväsen, kan Kungl. Maj:t förordna, att viss eller vissa av stadsstadgorna skola lända till efterrättelse för orten i fråga. Sådant förordnande medför enligt 87 § lagen om kommunalstyrelse på landet, att orten blir ett municipalsamhälle, som äger att oberoende av kommunen i övrigt själv vårda alla gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som föranledas av de i förordnandet avsedda föreskrifternas tillämpning inom samhället. Kommunindelningskommittén har, såsom tidigare berörts, framlagt vissa förslag rörande landskommunernas förhållande till tätorts- och samhällsbildningen. Enligt det viktigaste av dessa bör ansvaret för stadsstadgornas tillämpning inom område på landet läggas på vederbörande primärkommun och — åtminstone i regel — något municipalsamhälle för ändamålet icke bildas. Ett steg i den av kommunindelningskommittén förordade riktningen har numera tagits i det förslag till byggnadslag, som framlagts vid 1947 års riksdag (proposition nr 131). Enligt förslaget avses nämligen att stadsplaneinstitutet skall kunna komma till användning med avseende å tätare befolkad ort inom kommun på landet utan samband med municipalbildning. Den kommun där tätorten är belägen avses sålunda bliva ansvarig för stadsplans upprättande och genomförande i sådana fall, där municipalbildning ej anses lämplig. I propositionen framhålles önskvärdheten av att stadsplaneläggning på landet, med hänsyn till de olägenheter som äro förenade med municipalinstitutet, i så stor utsträckning som möjligt sker utan samband med municipalbildning. 1 Det torde icke ankomma på kommunallagskommittén att i samband med sin prövning av frågan om kommunernas allmänna befogenheter ingå på 1

Förslaget har i ifrågavarande del sedermera antagits av riksdagen (1 :a lagutskottets utlåtande nr 45/1947, riksdagens skrivelse nr 316/1947).

75 spörsmålet huruvida ansvaret för de olika stadsstadgornas tillämpning inom tätortsområde på landet bör, såsom kommunindelningskommittén föreslagit, i princip läggas på vederbörande primärkomun. Detta är i högre grad en fråga om kommunernas skyldigheter än om deras befogenheter. Emellertid anser sig kommunallagskommittén i detta sammanhang böra framhålla, att gemensamhetskravets ersättande med allmänintresset såsom den faktor som bestämmer den kommunala kompetensen får anses giva kommunerna större möjligheter än för närvarande att sörja för de anordningar och anstalter av olika slag som finnas erforderliga när tätbebyggelse uppstår. I den mån den nuvarande kompetensbestämmelsen ansetts lägga hinder i vägen för kommunala åtgärder i förevarande hänseende, synes detta hinder sålunda bliva undanröjt. Det sagda gäller för övrigt icke blolt de speciella tätortsbehoven utan över huvud taget allmännyttiga anordningar i särskilda kommundelar. Arten och önskvärdheten ur allmän synpunkt av en ifrågasatt anordning, icke storleken av den kommundel eller antalet av de kommunmedlemmar som har den omedelbara nyttan av anordningen, blir det som i första hand bestämmer den kommunala behörigheten. En dylik utvidgning av kommunernas befogenheter beträffande till särskilda områden lokaliserade angelägenheter ulgör icke blolt en naturlig konsekvens av principen om allmänintresset såsom bestämmande för den kommunala verksamheten, den står ock i överensstämmelse med tendensen inom den kommunala speciallagstiftningen att tilldela kommunerna uppgifter, som icke äro gemensamma i vedertagen bemärkelse. Å denna tendens utgör det ovannämnda förslaget att göra landskommun ansvarig för stadsplaneläggning inom viss kommundel ett exempel av i detta sammanhang särskilt intresse. Det bör understrykas, att en vidgning av den kommunala kompetensen i enlighet med vad ovan angivits självfallet icke giver primärkommun befogenhet att befatta sig med sådana tätortsangelägenheter inom kommunen för vilkas vårdande särskilt municipalsamhälle bildats. I dylikt fall gäller nämligen den i annat sammanhang omnämnda regeln enligt vilken från kommuns kompetens äro uteslutna sådana angelägenheter, vilkas handhavande enligt gällande författningar tillkommer annan. b) Kommunal företag.

affärsverksamhet

och understödjande

av enskilda

närings-

Kommunerna och bland dem i första rummet städerna bedriva en rad olika verksamhetsgrenar, som pläga sammanfattas under beteckningen kommunal affärsverksamhet. Hit höra sådana företag som gasverk, elektricitetsverk, spårvägar, vattenledningsverk, renhållningsverk, hamnar, saluhallar m. m. Den kommunala verksamheten på vissa av dessa områden får huvudsakligen anses innebära ett fullföljande och tillgodoseende av uppgifter, som ankomma på kommunerna enligt särskilda författningar. Vattenlednings- och renhållningsverk kunna hänföras till denna kategori, i det de ha nära sam-

7 C)

band med vissa av kommunernas uppgifter enligt hälsovårdsstadgan. Andra företagsgrenar, bland vilka de nyssnämnda industri- och kommunikationsverken äro de ekonomiskt mest betydande, bedrivas däremot utan annat legalt stöd än kommunallagarnas allmänna kompetensbestämmelse. Dylika arter av kommunal affärsverksamhet äro de som äro av största intresset i förevarande sammanhang. Utmärkande för de viktigaste kommunala affärsverken är deras faktiska monopolställning. Denna är väsentligen beroende av kommunens bestämmanderätt över sin publika mark, d. v. s. gator, torg och andra allmänna platser. För anbringande av ledningsstolpar och nedläggande av ledningar å sådan mark erfordras tillstånd av kommunen. Den kommunala förfoganderätten över marken nödvändiggör givetvis icke i och för sig kommunalt handhavande av exempelvis distributionen av elektrisk energi — mångenstädes ombesörjes sådan distribution av enskilt företag med stöd av kommunal koncession — men är en av de faktorer som bidragit till att sådan drift, som kräver kontinuerlig tillgång till kommunens mark, kommit att i stor utsträckning ombesörjas av kommunen eller kommunägda företag. Framför allt betingas emellertid den kommunala driften av gas- och elektricitetsverk, spårvägar o. s. v. av de stora allmänna intressen, som äro förbundna med handhavandet av dessa verksamhetsgrenar. Det gäller här tillhandahållande av nyttigheter eller tjänster, som äro oumbärliga för kommunens medlemmar i gemen. Det är ett samhällsintresse, att tillgången till dessa nyttigheter tryggas och att desamma kunna erhållas till så låga priser som möjligt. Man har ansett, att dessa intressen bäst tillgodoses genom kommunal drift bl. a. därför att denna icke är förbunden med enskilt vinstintresse. Det är en i rättspraxis upprätthållen grundsats, vilken kom till uttryck redan under förarbetena till kommunalförordningarna, att kommun icke äger inlåta sig på företag enbart i syfte att erhålla ekonomisk vinst därav (»spekulativa företag»). 1 Taxorna för anlitande av ifrågavarande kommunala anordningar anses i enlighet härmed icke kunna bestämmas så, att de medföra ren företagarvinst. För kommunal drift av sådana företag av monopolkaraktär, som nyss omnämnts, bereder praxis inga hinder. Ej heller ställer den sig i princip avvisande till att kommuner idka sådan rörelse, som naturligt ansluter sig till monopoldriften, såsom koksförsäljning, elektrisk installationsverksamhet m. m. Vid sidan av de nu nämnda affärsföretagen, d. v. s. dels företag som anknyta till kommunernas i särskilda författningar reglerade uppgifter och dels 1 I 1859 års kommittébetänkande hade beträffande landsting föreslagits uttryckligt förbud mot bedrivande av spekulativa företag. Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet vid 1859— 60 års riksdag biträdde uppfattningen, att landstinget ej borde få inlåta sig på företag, som ensamt avsåge penningvinst. Under hänvisning bl. a. till svårigheten att bestämma gränsen mellan spekulativt och icke spekulativt företag ansåg emellertid utskottet, att det föreslagna stadgandet kunde utelämnas. Så skedde ock.

de utan föranledande av speciella författningsföreskrifter bedrivna monopolliknande företagen, förekommer i viss utsträckning kommunal affärsrörelse av annat slag. Det förekommer dessutom, alt kommuner lämna understöd åt eller eljest främja enskilda näringsföretag. Dessa båda former av kommunal verksamhet stå i det nära förhållande till varandra, att de synas böra behandlas i ett sammanhang. Beträffande sådan verksamhet, som här avses, har i rättspraxis stor betydelse tillmätts den förut nämnda principen att kommun icke äger driva spekulativa företag. Kommunal aktieteckning i eller understödjande i annan form av kvarnbolag, sockerfabriksbolag m. fl. har sålunda enligt vissa äldre avgöranden ansetts otillåtet. Särskilt belysande är ett fall, där ett beslut av en stad att bevilja anslag för anläggande av en kuranstalt undanröjdes under motivering, att det huvudsakliga syftet med anstalten vore att såsom affärsföretag bedriva sanatorierörelse för beredande av vård åt patienter från annan ort (RÅ 1916: 100). I ett annat rättsfall blev ett kommunalfullmäktigebeslut om anslag till utredning av ett trävarubolags ställning i och för frågan om förvärv för kommunens räkning av aktier i bolaget upphävt, enär det ändamål vartill anslaget beviljats så mycket mindre kunde hänföras till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som förvärvandet av aktier i bolaget icke skulle vara att anse som sådan angelägenhet. Något avseende synes icke ha fästs vid det från kommunens sida åberopade förhållandet, att risk förelåge för nedläggande av bolagets verksamhet, varigenom en avsevärd del av kommunens invånare skulle förlora sin utkomst (RÅ 1926:61). Å andra sidan ha kommunerna ansetts berättigade att driva eller främja vissa affärsföretag, vilka liksom de förut nämnda monopolliknande företagen tillgodose allmänna intressen av betydande vikt. Delägarskap i eller understöd åt järnvägs- och ångbåtsbolag samt omnibusrörelse liksom drivande av företag för alstring eller distribution av elektrisk energi även i fall, då någon på innehav av publik mark grundad monopolställning icke förelegat, ha sålunda betraktats såsom kommunala angelägenheter. Över huvud har praxis intagit en positiv hållning till kommunala insatser på kommunikationsväsendets och närliggande områden. Till sisinämnda kategori kunna även hänföras åtgärder till gagn för den resande allmänheten, såsom uppförande av hotell och restauranter. Här ha förhållandena i det särskilda fallet spelat stor roll. Medan sålunda t. ex. Hässleholms stad ägt teckna aktier i ett bolag för uppförande av ett hotell i staden (RÅ 1946 S. 391), har Leksands socken icke ansetts befogad till aktieteckning i ett bolag för drivande av ett turisthotell därstädes (RÅ 1946 S. 427). De samhälleliga intressen som äro knutna till företag på kommunikationsväsendets och därmed jämförliga områden äro alltså vad som motiverat kommunalt drivande eller understödjande av dylika företag. Dessa företag tillhöra i enlighet härmed sedan länge den normala kommunala verksamheten.

78 Stundom ha även, om ock i begränsad omfattning, allmänna intressen ansetts kunna legalisera kommunala åtgärder inom områden, som normalt bruka vara förbehållna det enskilda näringslivet. Sålunda fann regeringsrältens majoritet, i ett till regeringsrätten för yttrande överlämnat underställningsärende, med hänsyn till i ärendet upplysta särskilda omständigheter laga hinder ej möta för en kommun att upptaga ett amorteringslån att användas antingen till tecknande av aktier i ett tillämnat aktiebolag för industriell verksamhet eller för att såsom lån utlämnas till nämnda bolag (RÅ 1929 Fi. 279). Regeringsrättens ställningstagande torde vara att se mot bakgrunden av företagets syfte att minska arbetslösheten i kommunen. Om rättspraxis härigenom definitivt lämnat den ståndpunkt som intogs i det ovannämnda fallet RÅ 1926: 61 synes dock tveksamt. Däremot ha i den av Kungl. Maj:t tillämpade praxis i underställningsärenden i flera fall godkänts kommunala borgensåtaganden till förmån för enskilda företag, där det kunnat påvisas, att det kommunala stödet åsyftat att hindra arbetslöshet. Av kommunal verksamhet i övrigt, som berör det enskilda näringslivets område, må nämnas de åtgärder som vidtagits under kristider. Särskilt under förra världskriget förekommo många kommunala anordningar på livsmedelsproduktionens och livsmedelshandelns områden. Men även under normala förhållanden har exempelvis mejerirörelse drivits av kommuner. I sådana fall, då kommun för något kommunalt ändamål förvärvat jordbrukseller skogsfastighet, har kommunen idkat försäljning av alster från fastigheten. Även andra slag av kommunal affärsverksamhet än de nu nämnda förekomma i praktiken, merendels utan att lagligheten därav varit föremål för prövning. Under senare år har det blivit allt vanligare, att kommuner — utan att det aktuella läget på arbetsmarknaden påkallar det — i syfte att draga till sig industriföretag eller för att förmå sådana att avstå från planerad bortflyttning lämna företagen subventioner i form av kontanta flyttningsbidrag, bekostande av vägar, vatten- och avloppsledningar m. m. Praxis intager numera en restriktiv ståndpunkt till åtgärder av dylikt slag. Såsom av bil. I framgår ha flera kommunala beslut med sådan innebörd upphävts, enär de ansetts icke gälla en kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenhet. Enligt kommitténs uppfattning har rättspraxis i fråga om kommunal affärsverksamhet och understödjande av enskilda näringsföretag i allmänhet kännetecknats av verklighetsblick och anpassning efter de med olika tider växlande behoven av samhälleliga insatser. Det bör emellertid starkt understrykas, att man här befinner sig på ett område som är föremål för oavlåtliga förändringar. Den allmänna ekonomiska och sociala utvecklingen samt de tekniska framstegen kunna framkalla behov av kommunala åtgärder på verksamhetsfält, som hittills helt eller huvudsakligen varit förbehållna den enskilda företagsamheten. Det är av vikt, att rättstillämpningen vid bedö-

79 mandel av sådana åtgärder icke låter binda sig av traditionella synpunkter utan beaktar vad de allmänna intressena kunna anses kräva i olika fall. Att närmare förutse vad som enligt ett sådant bedömande kan komma att hänföras till tillåten verksamhet är givetvis icke möjligt. En positiv inställning hos praxis synes i första hand böra förväntas i fråga om sådana företag som på ett eller annat sätt anknyta till redan befintlig kommunal verksamhet. En sådan anknytning kan ofta te sig naturlig. Såsom exempel härå kunna nämnas kommunal stuveriverksamhet i kommunala hamnar, 1 biografrörelse i av kommun disponerad allmän samlingslokal, förädling och försäljning av skogsprodukter från kommuns skogar, försäljning av grus från kommunalt grustag o. s. v. Behovet att skapa arbetstillfällen åt arbetslösa eller hindra hotande arbetslöshet kan motivera igångsättande och drivande av företag, som icke ha ett sådant samband med äldre kommunala verksamhetsgrenar. I övrigt kunna arten och omfattningen av de näringsföretag, beträffande vilka kommunal drift kan ifrågakomma, icke överblickas. Det måste hänskjutas till rättspraxis att med beaktande av omständigheterna i de särskilda fallen bedöma vad som bör vara tillåtet för kommunerna. Motsvarande synpunkter torde i tillämpliga delar vara att anlägga på kommunernas understödjande av den enskilda företagsamheten. Föreligger ett allmänt intresse av kommunalt stöd åt enskilt företag, bör kommunen i princip kunna lämna sådant stöd. Särskilt är det angeläget att kommunerna äga befogenhet att medelst lån, tecknande av borgen eller annorledes medverka till uppehållande av driften vid industrier eller andra företag i sådana fall, där ett nedläggande eller inskränkande av driften skulle föranleda arbetslöshet i kommunen. I dylikt fall bör emellertid den kommunala åtgärden även bedömas ur de allmänna synpunkter rörande näringslivets lokalisering, som utvecklas i det följande. Såsom ovan berörts förekommer på inånga håll en subventionsverksamhet till förmån för den enskilda industrien, som huvudsakligen har en annan karaktär. I syfte att erhålla ökat skatteunderlag och komma i åtnjutande av andra fördelar, som tillkomsten av en ny industri anses medföra, ha kommuner lämnat understöd i olika former åt enskilda industriföretag. På åtskilliga håll ha tillsatts särskilda kommittéer eller nämnder med uppdrag att verka för industriens utveckling och förkovran inom kommunen. I dagspressen och facktidskrifter och även på annat sätt bedrives en omfattande reklam i syfte att få nya industriföretag förlagda till kommunen. En viss konkurrens om industrien har på detta sätt uppkommit mellan olika kommuner. Denna konkurrens har stundom tagit sig mindre tilltalande uttryck, såsom då två eller flera kommuner i tävlan om en viss industri överbjudit varandra beträffande subventioner och förmåner av olika slag. 1 Jfr 1946 års stuveriutrednings (SOU 1947: 28), s. 76 f.

betänkande, »Stuveriverksamheten

i svenska

hamnar»

80 I fråga om tillåtligheten av dylika subventioner bör först framhållas, att det får anses tillhöra kommuns befogenheter att allmänt befrämja näringslivets utveckling inom kommunen. I enlighet härmed reserveras i synnerhet i stadssamhällena särskild mark för industriändamål; industriområdena förses med trafikleder, stickspår, ledningar för vatten och avlopp m. m. För tillgodoseendet av hantverkets och småindustriens behov av arbetslokaler har man i vissa kommuner gått ett steg längre, i det man för ändamålet anskaffat och iordningställt särskilda byggnader, där ett flertal verkstäder kunnat inrymmas. Dylika och därmed jämförliga åtgärder synas på grund av sin allmänna natur falla inom kommuns kompetensområde. De äro visserligen ofta ägnade att minska driftskostnaderna för vederbörande rörelseidkare, men de ha icke den individuella karaktär som utmärker de egentliga industrisubvenlionerna. Huruvida eller i vad mån subventioner av sistberörda slag böra vara tillåtliga är däremot synnerligen tvivelaktigt. Å ena sidan kan det ofta framstå såsom ett betydande intresse för en kommun att tillförsäkra kommunen en industri, t. ex. för åstadkommande av en i näringsekonomiskt hänseende lämplig avvägning av olika näringsgrenar, för upptagande av överskottsarbetskraft etc. Ur kommunal synpunkt kan i dylika fall en subvention i en eller annan form synas berättigad. Å andra sidan finnas starka skäl, som tala emot en fri subventionsrätt för kommunerna. Det kommunala auktionerandet i fråga om förmåner åt industrien är redan i och för sig en föga önskvärd företeelse. Vad som i detta sammanhang är av större vikt är emellertid, att kommunala initiativ och åtgärder på förevarande område kunna komma i motsättning till de pågående strävandena att åstadkomma en ur rikssynpunkt rationell lokalisering av näringslivet till olika orter och områden. En ohämmad kommunal konkurrens om industrien med lämnande av subventioner i allehanda former skulle allvarligt äventyra framgången för nämnda strävanden. Med hänsyn härtill synes man ha all anledning att ställa sig tveksam till en uppmjukning av den nuvarande restriktiva praxis i fråga om industrisubventioner. I alla händelser förefaller denna praxis böra bibehållas intill dess någon form av allmän kontroll eller reglering av näringslivets lokalisering kommit till stånd. Det kan i detta sammanhang erinras om att vederbörande statsråd den 17 februari 1947 med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat sakkunniga för att utreda och avgiva förslag rörande näringslivets lokalisering. Enligt utredningens direktiv skall den bl. a. framlägga förslag rörande samordnade och enhetliga åtgärder från statliga myndigheters sida i lokaliseringsfrågor. Den skall vidare undersöka möjligheterna att utveckla systemet med en rådgivning rörande näringslivets lokalisering och angiva de åtgärder, som eventuellt kunna befinnas erforderliga för att uppmuntra enskilda företag att välja lämplig förläggningsort. Utredningen skall slutligen överväga huruvida i vissa fall en särskild tillståndsgivning gällande företagens lokalisering kan anses erforderlig.

81 Det torde kunna antagas, att utredningen kommer att behandla de uppgifter som böra ankomma på kommunerna i fråga om näringslivets lokalisering. Enligt kommitténs mening är det lämpligt, att spörsmålet om den kommunala subventionsverksamheten och om en eventuell kontroll av densamma, byggd på skyldighet för kommunerna att underställa subventionsbeslut myndighets prövning eller anordnad i annan form, i första hand blir föremål för undersökning i nämnda sammanhang. Kommittén lorde för sin del kunna få anledning återkomma fill hithörande frågor i ett senare skede av kommitténs arbete. c)

Bostadsförsörjning.

I annat sammanhang (se ovan sid. 49) har erinrats, att de författningar som reglera de statliga stödåtgärderna på bostadsförsörjningens område förutsätta medverkan från kommunernas sida i form av olika slags ekonomiska prestationer. Vid sidan av denna på särskilda bestämmelser stödda verksamhet torde kommunerna enligt gällande rätt vara berättigade att i viss utsträckning vidtaga andra åtgärder till förbättring av bostadsförhållandena. Hur långt den kommunala beslutanderätten i detta avseende sträcker sig är vanskligt att angiva. Förefintliga rättsfall giva icke tillräcklig ledning för bedömandet av delta spörsmål i hela dess vidd. En begränsning synes under alla förhållanden innefattas i den i rättspraxis upprätthållna regeln att understöd ej får beredas enskilda kommunmedlemmar i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgar eller eljest enligt särskild lag eller författning är medgivet. Kommittén hyser lör sin del den uppfattningen att kommun bör äga rätt att, vid sidan av den verksamhet till främjande av bostadsförsörjningen som bedrives i samverkan med staten i enlighet med särskilda författningar, vidtaga övriga åtgärder, som befinnas erforderliga för tillgodoseende av bostadsbehovet inom kommunen. Att det är ett mycket betydande allmänt intresse att tillgången till ändamålsenliga bostäder tryggas synes utan vidare klart. Bl. a. ur befolkningspolitiska och allmänhygieniska synpunkter framstår bostadsfrågornas lösning såsom ett samhällsintresse av första ordningen. Erinras må i detta sammanhang, alt bland hälsovårdsnämndernas uppgifter ingår att verka för att sunda bostäder beredas hälsovårdsområdets invånare (1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan). Åtgärder för bostadsförhållandenas förbättring utgöra sålunda en viktig uppgift för kommunerna. Gällande praxis, särskilt den förut omnämnda regeln enligt vilken kommun ej anses berättigad att bereda kommunmedlem understöd i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgar eller eljest enligt särskild lag eller författning är medgivet, utgör emellertid ofta ett hinder för kommunerna att anordna sin bostadspolitiska verksamhet på det sätt, som med hänsyn till skiftande lokala förhållanden och andra omständigheter är lämpligast i de särskilda fallen. Detta hinder bör en()—717192

82 ligt kommitténs mening undanröjas. Kommittén finner det dock icke erforderligt, att kommunernas rätt att utgiva bidrag för bostadsförsörjningsändamål fastslås i särskild författning. Visserligen torde sådana bidrag ofta påminna om de egentliga .socialhjälpsformerna, särskilt som kommunala bostadssubventioner i regel inriktas på de svagare inkomstskiktens bostadsförsörjning. Och såsom kommittén härovan i avsnittet rörande principerna för en kompetensutvidgning framhållit (se ovan sid. 70 f.), bör kommuns rätt att utgiva understöd till enskilda grundas på särskild författningsföreskrift i sådana fall, då de kommunala åtgärderna falla inom gränserna för den egentliga socialvården. Såsom nyss antytts är det emellertid företrädesvis andra allmänna intressen än den egentliga socialvårdens som tillgodoses genom den bostadspolitiska verksamheten. Det är här ej fråga om samhällshjälp av den natur som kännetecknar t. ex. fattigvården, d. v. s. ett tryggande av livsuppehället i allmänhet. De åtgärder av olika slag som kunna sammanfattas under beteckningen bostadssubventioner ha det särskilda syftet att bereda medlemmar av kommunen tillgång till lämpliga och hälsosamma bostäder. Dessa åtgärder kunna sägas utgöra en naturlig komplettering av den verksamhet till tryggande av bostadsförsörjningen, som redan enligt gällande praxis torde falla inom den kommunala befogenheten. Man befinner sig sålunda här på ett område, där det, i enlighet med vad kommittén anfört i sin motivering för en allmän vidgning av kommunernas rätt att lämna understöd till enskilda (se ovan sid. 71), bor kunna tillåtas kommunerna att själva bestämma, om de skola främja det ifrågavarande kommunala ändamålet genom understödjande av enskilda personer. Vare sig den bostadspolitiska verksamheten bedrives medelst subventionsgivning till enskilda eller i andra former, t. ex. såsom kommunal produktion av hyreshus, synes det naturligt och konsekvent, att befogenheten att vidtaga de olika föranstaltningarna har samma författningsmässiga grund, nämligen den allmänna kompetensbestämmelsen i kommunallagarna. En på kommunallagarna stödd rätt att främja bostadsförsörjningen i den omfattning här avses giver kommunerna vidsträckta befogenheter i fråga om sättet för verksamhetens bedrivande. Vad särskilt angår understödjande av enskilda personer få kommunerna anses berättigade att själva bestämma villkoren för åtnjutande av subventioner och formerna för subventioneringen. Hinder bör ej möta att lämna bidrag till sådana grupper av bostadsbehövande, som på grund av sina inkomslförhållanden äro uteslutna från statligt stöd till sin bostadsförsörjning, liksom ej att utgiva hyresbidrag i form av bostadssubvention i stället för i form av fattigvård. Det sagda innebär emellertid icke, att kommunerna få bedriva sin subventionsverksamhet utan iakttagande av de allmängiltiga principer, som böra vara bestämmande för all understödsgivning från samhällets sida. I detta hänseende får kommittén hänvisa till vad kommittén anfört i samband med framförandet avsitt förslag rörande större befogenheter i allmänhet för kommunerna

83 att understödja enskilda. Kommittén har där bl. a. betonat, att ett kommunalt understödsbeslut icke får innebära ett obehörigt gynnande av viss eller vissa kommunmedlemmar i jämförelse med de övriga. Iakttagandet av denna grundläggande förutsättning för kommunal understödsgivning är av särskild vikt i fråga om bostadssubventionerna med hänsyn till den stora omfattning verksamheten på detta område kan komma att få i vissa kommuner och till subventionernas ekonomiska betydelse för kommunmedlemmarna. Understödsgivningen måste därför präglas av planmässighet och objektivitet. Ett subventionsbeslut får icke ha karaktären av ett godtyckligt tillgodoseende av viss eller vissa kommunmedlemmars behov med bortseende från om motsvarande behov förefinnes hos andra kommunmedlemmar. Ett beslut av sådan innebörd bör i regel betraktas såsom ett otillbörligt gynnande av viss kommunmedlem i jämförelse med de övriga och därmed såsom ett överskridande av den kommunala befogenheten. Ett iakttagande av de betingelser som sålunda böra föreligga i fråga om kommunernas understödjande av enskilda personer för bostadsförsörjningsändamål synes, i överensstämmelse med vad kommittén i nyssberörda sammanhang yttrat, i regel kräva att kommunerna bestämma vissa grunder för subventionsgivningen. Det tidigare omnämnda, i propositionen nr 259 vid 1947 års riksdag framlagda förslaget om lagstiftning rörande kommuns rätt att anslå medel för förbättring av bostadsförhållandena (se ovan sid. 56 f.) torde också utgå från att kommunerna i allmänhet besluta grunder för sin subventionsverksamhet, ehuru detta ej uppställes såsom ett undantagslöst villkor. Det av bostadssociala utredningen väckta förslaget angående skyldighet för kommunerna att underställa de för kommunala bostadssubventioner tilllämpade formerna Kungl. Maj:ts prövning har kritiserats från flera håll och har ej heller upptagits i den ovannämnda propositionen. Den i propositionen uttryckta uppfattningen, att anledning för närvarande saknas att föreskriva dylik underställningsplikt, delas av kommittén. De befogenheter på det bostadspolitiska området som enligt kommitténs mening böra inrymmas i kommuns allmänna kompetens torde i princip sammanfalla med dem, som avses i den i nyssnämnda proposition föreslagna lagstiftningen om rätt för kommun att anslå medel för förbättring av bostadsförhållandena, i allt fall om denna lagstiftning får anses utgå från att subventionsgivningen bör bedrivas i enlighet med de principer kommittén här ovan angivit och i regel med tillämpning av vissa av kommunen bestämda grunder för verksamheten. Under denna förutsättning synes en allmän utvidgning av kommunernas beslutanderätt göra den nyssnämnda särskilda lagstiftningen överflödig. Likaledes synes under motsvarande förutsättning den vidgade kompetensen onödiggöra bestämmelser av sådan art som det i annat sammanhang omnämnda stadgandet i tertiärlånekungörelsen den 29 juni 1946 (nr 551) rörande rätt för kommun att anslå medel för utläm-

84 nande av lån lil 1 gäldande av den kontanta insats, vilken erfordras för förvärvav bostadsrätt, ävensom ikläda sig borgen för sådant lån (se ovan sid. 49 f.). d) Anordnande

av allmänna

samlingslokaler.

Såsom tidigare omnämnts (se ovan sid. 58 f.) har från statsmakternas sida uttalats, att kommunal medelsanvisning för anordnande av allmän samlingslokal bör vara att betrakta såsom en gemensam hushållningsangelägenhet, därest omständigheterna äro sådana, att statslån eller statsbidrag beviljas eller uppenbarligen kan utgå för ändamålet. Gällande rättspraxis på området torde stå i överensstämmelse med ifrågavarande uttalanden. Enligt kommitténs mening bör kommuns befogenhet i fråga om anslag till samlingslokaler i princip icke vara beroende av om förhållandena i det särskilda fallet i allo äro sådana, att statslån eller statsbidrag kan erhållas. Den kommunala befogenheten bör i stället vara stödd på kommunallagarna och betingas av om anordnandet av den samlingslokal varom i varje särskilt fall är fråga kan anses tillgodose ett allmänt intresse inom kommunen. Det är emellertid givet, att de för statsunderstöds åtnjutande gällande bestämmelserna i viss mån äro ägnade all tjäna till ledning vid bedömandet huruvida kommunalt bidrag kan anses främja ett sådant intresse. Förutsättning för understöd från kommun bör sålunda vara, att det föreligger ett behov av lokaler för ortens föreningsliv. Är den till anslag ifrågasatta lokalen avsedd att tillgodose även andra behov än föreningslivets, får vid anslagets ulmätande hänsyn tagas blott till föreningslivets behov, såvida ej också främjande av de andra behoven faller inom kommunens behörighet och anslaget tillika åsyftar ett sådant främjande. Vidare bör fordras garanti i en eller annan form för all lokalen verkligen kommer föreningslivet i orten till godo: avsärskild vikt i delta hänseende är, att tillhandahållandet av lokalen sker opartiskt. Ulan dylik garanti kan ej det allmänna intresse anses vara för handen, som utgör grunden för den kommunala kompetensen. Alt i övrigt de principer, som böra vara bestämmande för den kommunala verksamheten i allmänhet, skola iakttagas även på ifrågavarande område säger sig självt. Tillämpas de nu angivna riktlinjerna i rättspraxis, torde anledning saknas att, såsom statens nämnd för samlingslokaler föreslagit (jfr ovan sid. 59), stadga någon form av underställningsskyldighet beträffande kommunala beslut om understöd for förevarande ändamål. e)

Arbetslöshetshjålp.

Under de sistförflutna årtiondenas arbetslöshetskriser lorde det i betydande omfattning ha förekommit, att kommuner länmat behövande arbetslösa kontanta understöd eller naturaförmåner utöver vad som är medgivet enligt fattigvårdslagen eller de bestämmelser som reglera den statliga och kommunala hjälpverksamheten vid arbetslöshet. Såsom översikten i bil. I

85 giver vid handen ha beslut om sådana understöd, där de överklagats, regelmässigt undanröjts såsom överskridande den kommunala befogenheten. Kommittén h a r vid sin undersökning av kompetensspörsmålet även dryftat frågan om en utvidgning av kommunernas beslutanderätt till att avse understöd av nämnda slag. Ett ställningslagande till denna fråga har synts särskilt angeläget med hänsyn till den stora omfattning understödsverksamheten tagit trots rättspraxis avvisande hållning. Kommittén har i frågan samrått med representanter för arbetsmarknadskommissionen och socialvårdskommittén. Därvid har å ena sidan framhållits, att behovet av kommunal hjälpverksamhet för närvarande visserligen är ringa men att under vissa förhållanden en sådan verksamhet kan vara motiverad. Å andra sidan har anförts, att den socialhjälpslagstiftning, som är under förberedande av socialvårdskommittén, i förening med en utvidgad arbetslöshetsförsäkring, varom förslag inom kort torde framläggas av samma kommitté, kommer att göra särskilda understöd från kommunernas sida överflödiga. Enighet har rått därom att kommunerna under alla förhållanden ej böra äga att själva bestämma formerna för sin understödsgivning. Därest en sådan verksamhet finnes böra komma till stånd, anses det nödvändigt, att den bedrives i av stålen reglerad ordning. Innan den väntade reformen av arbetslöshetsförsäkringen och socialhjälpen genomförts, kan behovet av särskild understödsverksamhet från kommunernas sida icke bedömas. Skulle i framtiden vid sidan av dessa båda hjälpformer finnas utrymme för en kommunal understödsgivning, synes det kommunallagskommittén uppenbart, att densamma måste bedrivas så, att den ej kommer i konflikt med av staten vidtagna åtgärder. De skäl kommittén i annat sammanhang (se ovan sid. 70 f.) anfört för bibehållandet på den egentliga socialvårdens område av kravet på särskild författningsföreskrift för kommuns rätt att utgiva understöd till enskild kommunmedlem synas väga särskilt tungt i fråga om arbetslöshetsunderstöden. I synnerhet vid en allmän kris på arbetsmarknaden, då arbetslöshet kan väntas uppkomma i ett stort antal kommuner samtidigt, synes det nödvändigt, att hjälpverksamheten anordnas efter ett enhetligt system och i bestämda förmer. En fri kommunal understödsverksamhet skulle sönderbryta den statliga arbetslöshetspolitiken. Det är därför enligt kommitténs mening oundgängligt, alt formerna för den kommunala hjälpen regleras i särskild författning. Av kommitténs slåndpunktstagande till föreliggande spörsmål följer, att kommittén anser den nuvarande rättspraxis i fråga om kommunala arbetslöshetsunderstöd alltjämt böra upprätthållas. Däremot innebär kommitténs ställningstagande icke, alt kommunerna anses böra vara förhindrade att på annat sätt än genom direkta understöd bedriva verksamhet till lindrande av arbetslöshet. I överensstämmelse med gällande rättspraxis anser kommittén, att kommunerna i princip böra äga rätt att bereda arbetslösa utkomst genom igångsättande av arbetsföretag även i

86 sådana fall, då företaget i och för sig icke är en kommunal angelägenhet, t. ex. dikningsarbete å enskild skogsägares mark. Såsom kommittén i ett tidigare sammanhang (se ovan sid. 79) anfört bör kommun i liknande syfte kunna understödja industrier och andra enskilda näringsföretag; ätt ett beaktande av önskemålet om en ändamålsenlig lokalisering av näringslivet emellertid kan föranleda ett annat bedömande av dylika kommunala åtgärder har antytts i nämnda sammanhang. f)

Stipendiegivning.

Stipendier och andra bidrag till studerande ha, såsom tidigare berörts (se ovan sid. 41), av rättspraxis ansetts innebära understöd i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgar eller eljest enligt särskild lag eller författning är medgivet. Kommunala beslut om dylika bidrag ha i enlighet härmed befunnits överskrida den kommunala behörigheten och upphävts. I avsnittet rörande principerna för en kompetensutvidgning har kommittén framhållit, alt där understödjande av enskilda personer ingår såsom ett naturligt led i en utanför den egentliga socialvården fallande kommunal verksamhet, kravet på uttryckligt bemyndigande i särskild författning för rätten att lämna understöd bör kunna frånträdas (se ovan sid. 71). Såsom exempel på vad som där åsyftas har kommittén nämnt verksamheten på undervisningens och bildningsväsendets områden. Nämnda verksamhet är omfattande och mångskiftande. Ett obligatoriskt kommunalt åliggande är vården om folk- och forlsätlningsskoleväsendet. Härtill komma en mängd i särskilda författningar reglerade uppgifter av frivillig natur, såsom inrättande och drivande av vissa högre skolor, anstalter för yrkesundervisning och folkbibliotek, anordnande av skolhem m. m. Därjämte ha kommunerna i praxis ansetts berättigade att anslå medel till föreläsningsverksamhet, föreningsbibliotek o. s. v. Åtgärder till främjande av undervisning och utbildning intaga sålunda en central plats i den kommunala verksamheten, och kommunerna åtnjuta en betydande frihet att tillgodose de ändamål på detta område, som de anse förtjänta av kommunalt stöd. En rätt för kommunerna alt främja hithörande ändamål även medelst understöd i penningar eller annan form åt enskilda kommunmedlemmar skulle enligt kommitténs mening innebära en naturlig komplettering av den verksamhet kommunerna äga bedriva. Det allmänna intresset av ökade utbildningsmöjligheter skulle härigenom bliva ytterligare tillgodosett. Det torde vara en utbredd uppfattning, att en dylik befogenhet bör finnas. Därå tyder bl. a. den .stipendieverksamhet som faktiskt förekommer på många håll och för vilken en närmare redogörelse lämnas i kanslirådet G. Wejles såsom särskild bilaga till detta betänkande fogade utredning. Det förhållandet att statens stipendieverksamhet på senare tid erhållit allt större omfattning synes icke utgöra tillräckligt skäl mot att kommunerna, där de så vilja, anslå medel för liknande ändamål. En vidgning av den kommunala beslutanderätten i före-

87 varande hänseende finner kommittén böra kunna ernås utan att bemyndigande gives i särskild författning. Stipendieunderstödens karaktär av ett led i kommunens undervisningsvårdande verksamhet synes motivera, att rätten att anslå medel till sådana understöd eller andra bidrag för underlättande av studier ingår i de allmänna befogenheter, som tillkomma kommunerna enligt kommunallagarna. Kommittén anser alltså, att en sådan speciell lagstiftning för ändamålet, som föreslagits av den särskilde utredningsmannen, kan undvaras. Utredningsmannen har funnit vissa normerande bestämmelser erforderliga beträffande den kommunala stipendieverksamhelen och förordat, att dessa bestämmelser intagas i en särskild tillämpningskungörelse.Bestämmelserna avse bl. a. att tilldelning av stipendium endast skall kunna äga rum till den som visat god lämplighet för vald utbildningslinje och är i behov av ekonomisk hjälp för studierna, att stipendium skall beviljas för viss tid i sänder och att den som erhållit stipendium skall äga viss företrädesrätt till fortsatt stipendium, att ansökan om stipendium skall ingivas före viss, på lämpligt sätt kungjord tid samt att myndighet, som enligt kommunens beslut handhaver tilldelning av stipendierna, skall samråda med rektor eller studieledare angående sökandens lämplighet för studierna. Beträffande behovet av normerande bestämmelser för kommunernas understödsverksamhet har kommittén i annat sammanhang (se ovan sid. 71 f.) framhållit, att ett bestämmande av grunder för understödsgivningen i allmänhet är erforderligt för alt verksamheten skall kunna bedrivas på ett sätt, som kan godkännas ur samhälleliga synpunkter. Vad kommittén där anfört har sin fulla tillämpning på kommunernas stipendiegivning. Dylika normer eller grunder bör det ankomma på kommunerna alt själva bestämma. Både principiella och praktiska skäl tala nämligen mot att kommunerna bindas av allmänna författningsföreskrifter i fråga om dispositionen av de medel som de önska anslå för ifrågavarande ändamål. Det får visserligen, såsom kommittén tidigare erinrat (jfr ovan sid. 73), ej bortses från att behov kan uppkomma av reglering från statens sida av kommunal understödsverksam 1 bet i ett eller annat avseende. Något dylikt behov såvitt angår kommunernas stipendiegivning synes dock, åtminstone för närvarande, icke föreligga. De av utredningsmannen påtalade missförhållandena vid .stipendietilldelningen, som förekommit i enstaka fall, torde icke innefatta tillräcklig anledning till införande av allmänna tvingande föreskrifter. Kommittén kan sålunda icke ansluta sig till det av utredningsmannen framlagda förslaget om en författningsmässig normering av den kommunala stipendieverksamheten. Utredningsmannen har ansett, att rätt att anslå medel till underlättande av studier bör fastslås i lag icke blott för de borgerliga primärkommunernas utan även för landstingens vidkommande. Ehuru frågan om landstingens kompetens icke behandlas av kommittén i detta sammanhang, vill kommit-

88 tén framhålla, att något behov av en lagstiftning beträffande landstings behörighet i förevarande hänseende hittills icke synes ha gjort sig gällande. Därest motsvarande befogenhet kan ernås för primärkommunernas del utan anlitande av speciell lagstiftning, bör det därför enligt kommitténs åsikt icke för närvarande övervägas att tillskapa en allenast landstingen avseende författning i förevarande ämne. g) Enskild

väghållning.

1 äldre rättspraxis ansågs kommun icke berättigad att understödja det enskilda vägväsendet. Numera reser rättstillämpningen icke något principiellt hinder mot kommunala åtgärder på delta område men synes i det särskilda fallet uppställa jämförelsevis stora krav i fråga om vägföretagels allmänna betydelse för att godkänna ett kommunalt främjande därav. Såsom tidigare omnämnts bidrager staten i viss omfattning till den enskilda väghållningen. Enligt kungörelsen den 3 december 1943 (nr 800) angående statsbidrag till enskild väghållning lämnas statsbidrag, i mån av tillgång å därtill anslagna medel, såväl till byggande som till det löpande vägunderhållet. Byggnadsbidrag åtnjutes, där vägens anläggning måste anses synnerligen betungande för väghållarna. Det utgår med högst 60 procent av anläggningskostnaden; vid synnerliga skäl kan det höjas upp till 75 procent av nämnda kostnad. Underhållsbidrag må erhållas dels där vägen befares av andra än väghållare i större omfattning eller eljest på sådant sätt, alt under hållet därigenom avsevärt försvåras, och dels där vägen är av väsentlig betydelse för en bygds befolkning och det nödiga underhållet på grund av vägens längd eller annan omständighet måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande. Underhållsbidrag utgår årligen med 60, i undantagsfall med 75 procenl av underhållskostnaderna. De belopp, varmed stålen bidragit till det enskilda vägväsendet, ha under de senare åren ökat undan för undan. 1946 års riksdag anvisade 3 200 000 kronor till byggnadsbidrag och 3 215 000 kronor till underhållsbidrag m. m. Vid årets riksdag har för ändamålet anslagits 5 000 000 kronor respektive 4 000 000 kronor. De hittills beviljade medlen ha dock icke varit tillräckliga för att tillgodose hela behovet av understöd från det allmännas sida. Det kan sålunda nämnas, att enligt uppgift i 1947 års statsverksproposition (Bil. 8 sid. 79) en nyligen verkställd inventering av de inneliggande ansökningar om byggnadsbidrag, vilka av länsstyrelserna ansetts böra bifallas, visat sig representera en sammanlagd byggnadskostnad av i runt tal 16 000 000 kronor. En blick på de för statsbidrags åtnjutande gällande villkoren giver vid handen, att det föreligger väsentliga skillnader mellan å ena sidan förutsättningarna för tillgodonjutande av statsbidrag och å andra sidan de omständigheter, som i rättspraxis anses grunda rätt för kommun att anslå medel till enskild väghållning. Framför allt är detta förhållandet i fråga om bidrag till

89 byggande av väg. Statsbidragskungörelsen tager nämligen sikte blott på kostnadsfrågan: byggnadsbidrag kan utgå, om anläggningen är synnerligen betungande för väghållarna. Avgörande för kommuns rätt att bidraga till vägbygge är däremot den betydelse vägen kan ha för kommunen. Kommunen kan sålunda icke såsom staten låta den enskildes ställning och behov inverka på bestämmandet om bidrag skall utgå. Beträffande bidrag till vägs underhäll förefinnes visserligen en viss överensstämmelse mellan villkoren för statsunderstöd och de kompetensgrundande omständigheterna. Det är dock uppenbart, att statsbidrag till vägunderhåll kan ifrågakomma i långt flera fall än där nuvarande praxis tillåter kommun att lämna bidrag till samma ändamål. Vid ett utbyggande och iståndhållande av de enskilda vägarna äro allmänna intressen av stor vikt fästa. En enskild väg är sällan av betydelse blott för de egentliga vägintressenterna, d. v. s. i regel ägarna av de fastigheter som beröras av vägföretaget. Sålunda ha givetvis de, som bo utmed vägen utan att vara fastighetsägare, intresse av densamma. Men även för kommunen i övrigt har anordnandet av en ny väg eller förbättrandet av en gammal ofta ej ringa betydelse genom att framkomstmöjligheterna mellan olika delar av kommunen ökas till fromma för det ekonomiska och kulturella livet i orten. Särskilt för landskommunernas del innebär ett väl utvecklat enskilt vägsystem ett viktigt komplement till de allmänna vägarna genom att det underlättar avsättningen av jord- och skogsbrukets produkter och tillförseln av för jordbruket erforderliga varor. Fördelarna för lantbruksnäringen i en viss kommun att ha tillgång till goda vägar komma även kommunen såsom sådan till godo. Ett direkt kommunalt intresse synes vara, att tillfredsställande vägförbindelser finnas frän kommunens olika delar till dess skolor. Ett förgrenat vägsystem kan för övrigt erbjuda möjligheter till rationalisering av kommunernas skolväsen genom att vissa skolor kunna nedläggas och undervisningen flyttas till en centralt belägen skola, dit eleverna föras med skolskjutsar. Vägväsendets betydelse för ett effektivt brandförsvar äro vidare uppenbara. Över huvud synes vägnätets utbyggnad och vidmakthållande utgöra en förutsättning för kommunalförvaltningens rationella bedrivande. Det är givet att, om man anlägger sådana synpunkter som de nu anförda på kommunernas understödjande av det enskilda vägväsendet, man icke kan, såsom gällande rättspraxis i princip torde göra, anse en kommun sakna rätt alt understödja ett visst vägföretag blott därför att företaget icke tillgodoser ett trafikbehov hos tillräckligt stor del av kommunen. Avgörande för kompetensfrågan blir i stället om den kommunala åtgärden, betraktad såsom ett led i en kontinuerlig kommunal verksamhet, är ägnad att tjäna allmänna intressen av den art vara här ovan givits några exempel. Det bör understrykas, att det är de trafikmässiga synpunkterna som sålunda skola tillmätas betydelse. En väg, som endast nytt-

90 jas av vederbörande fastighetsägare lör framkomst till exempelvis vissa ägoskiften å fastigheten, tillgodoser icke ett sådant intresse, att kommunalt an-, slagsbeviljande bör kunna komma i fråga. En utvidgning av kommunernas befogenhet att främja det enskilda vägväsendet i enlighet med vad nu angivits torde, åtminstone i vad angår vägs underhåll, medföra rätt att lämna bidrag i de flesta fall där statsbidrag kan utgå. Eftersom generellt sett kommunernas intresse av goda vägförbindelser knappast kan vara mindre än statens, synes en sådan verkan av kompetensvidgningen naturlig och riktig. Vad kommittén här ovan anfört har närmast avseende å kommunala bidrag till den av vederbörande vägintressenter ombesörjda väghållningen. Bidragsgivning torde vara den normala formen för kommunala ålgärder på förevarande område. Emellertid förekommer det även, att kommun själv anlägger och stundom också åtager sig det framtida underhållet av vägar, beträffande vilka väghållningsskyldigheten enligt vanliga regler ankommer på vederbörande vägintressenter. Mot en dylik kommunens egen väghållning bör enligt kommitténs mening icke uppställas något principiellt hinder. Del är emellertid uppenbart, att det bör föreligga jämförelsevis starka skäl för att på detta sätt avlyfta väghållningsbördan från dem densamma enligt lag åvilar. Även om dessa formellt alltjämt äro ansvariga för väghållningen, bliva de genom det kommunala initiativet i praktiken befriade från vidare kostnader. För en kommunal väghållning av sagda slag bör sålunda uppställas det kravet, att den påkallas av ett särskilt betydande allmänt inlresse. Med det senast anförda har kommittén angivit sin ståndpunkt Ull de vid 1946 års riksdag väckta och av vederbörande utskott till sill syfte biträdda motionerna 1:242 och 11:319 rörande rätt för landskommuner att övertaga byggande och underhåll av enskilda vägar (se ovan sid. 44 i'.). Huruvida kommun i fall av sådant övertagande även bör, såsom motionärerna föreslagit, äga åtnjuta till enskild väghållare utgående statsbidrag är en fråga, som det icke torde ankomma på kommittén att behandla. h)

Elektrifiering. Genom det kraftiga stöd som under senare år lämnats från stålens sida har landsbygdens elektrifiering bragts ett gott stycke mot sin fullbordan. Såsom framgår av elektrifieringsberedningens i annat sammanhang återgivna yttrande till kommittén (se ovan sid. 48) återstår dock ännu ett betydande antal icke elektrifierade hushåll. Beredningen framhåller, att bidrag från det allmännas sida anses erforderliga för huvudparten av de ännu oelektrifierade landsbygdsområdena för att elektrifiering skall komma till stånd. Med hänsyn bl. a. till att de återstående områdena äro glesare bebyggda än de hittills elektrifierade anses, att behovet av bidrag per elektrifieringsenhet kominer att stiga ju mer slutstadiet i elektrifieringen närmar sig.

91 Att åtgärder för förseende av sa många hushåll som möjligt med elektrisk energi är ett allmänt intresse synes kommittén uppenbart. I detta hänseende är särskilt att märka den betydelse tillgången till elektrisk energi har för vinnande av tillfredsställande bostadsförhållanden. Enligt nutida uppfattning tillhöra anordningar för elektrisk belysning och för annat utnyttjande av elektrisk energi en bostads naturliga utrustning. I viss mån kunna elektrifieringsbidrag från det allmännas sida därför betraktas såsom ett led i den bostadspolitiska verksamheten. Det kan i detta sammanhang erinras om att bland de ändamål, för vilka bidrag och lån kunna erhållas av allmänna medel enligt kungörelsen den 22 juni 1939 om förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslän för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden, inbegripes även anordnande av elektriska installationer. Kommittén bar i annat sammanhang framhållit, att kommun med hänsyn till de allmänna intressen som äro knutna till bostadsfrågornas lösning bör äga rätt att vidtaga de åtgärder, som befinnas erforderliga för tillgodoseende av bostadsbehovet inom kommunen, och för sådant ändamål bl. a. utgiva understöd till enskilda kommunmedlemmar. Med hänsyn såväl till att en allmän verksamhet i sylte att trygga försörjningen med elektrisk energi tillhör kommuns befogenhet som till det samband som består mellan elektrifieringsåtgärder och verksamheten på bostadsförsörjningens område anser kommit? lén. atl kommunerna böra vara berättigade att även lämna understöd till enskilda lör elektrifieringsändamål. Denna vidgade rätt att lämna bidrag till elektrifiering bör i likhet med befogenheten att utgiva bostadssubventioner anses inga i kommunernas allmänna beslutanderätt. I fråga om dylik bidragsgivning böra gälla de betingelser som kommittén angivit i motiveringen för sitt förslag om ett utsträckande av den kommunala kompetensen att omfatta även understödjande av enskilda utanför den egentliga socialvärden (se härom ovan sid. 71 f.). Bidragsgivningen bör sålunda icke få bedrivas så, att vissa kommunmedlemmar bliva obehörigt gynnade i jämförelse med de övriga. Ett understödjande av enskild fastighets elektrifiering exempelvis under förhållanden, som kunna jämföras med dem som förelågo i det ovan sid. 47 omnämnda rättsfallet RÅ 1938: 13, bör därför ej heller i fortsättningen vara tillåtet. Vidare bör för understödsgivningen i regel finnas av kommunen bestämda grunder. i)

Försvarsändamål.

Rättspraxis avvisande hållning till kommunala åtgärder för främjande av försvarsändamål synes kommittén i huvudsak vara riktig. Omsorgen om rikets militära försvar är i alldeles särskild grad en statens uppgift i såväl organisatoriskt som ekonomiskt hänseende. Väl har det moderna kriget i viss mån förvandlat även hemorten till krigsskådeplats. Detta har föranlett, att kommunerna i lag ålagts att ekonomiskt och materiellt svara för en rad

92 uppgifter, som sammanfattas under begreppet civilförsvar. Hit höra sådana angelägenheter som inrättande av allmänna skyddsrum och vidtagande av andra anordningar för luftskydd, åtgärder för utrymning, för undanförsel av varuförråd, för omhändertagande av flyktingar m. m. Utmärkande för dylika uppgifter är, att de betraktade som försvarsåtgärder äro att hänföra till det passiva försvaret. Det aktiva försvaret — uppgiften att med militära maktmedel möta ett fientligt anfall — bör däremot åvila krigsmakten. Det synes därför följdriktigt att icke tillåta kommun att anskaffa luftvärnsartilleri för det lokala försvaret, och detta även om avsikten är, att materielen skall bliva krigsmaktens egendom (jmfrRÅ 1939: 66). Såsom i annat sammanhang omnämnts har också ett förslag om rätt för kommun att anslå medel för anordnande av luftvärn för kommunen avslagits av riksdagen. Tidigare har redogjorts för ett av 1945 års hemvärnskommitté framlagt förslag till särskild lagstiftning om rält för kommun att understödja hemvärnets verksamhet (se ovan sid. 34 f.). Enligt förslaget avses, att lands- och stadskommun — liksom landsting — skall äga anslå medel och ställa kommunen tillhörig egendom till förfogande för ändamålet. Kommunallagskommittén vill angiva sin syn på frågan om rätt för kommunerna att främja hemvärnets verksamhet sålunda. Enligt den författning, som reglerar hemvärnets organisation, hemvärnskungörelsen den 31 maj 1940, utgör hemvärnet en del av lantförsvaret, bestående av militärt organiserade, på frivillighetens väg rekryterade förband. En konsekvens av hemvärnets ställning såsom en integrerande del av krigsmakten synes vara, att staten svarar för de med hemvärnets upprätthållande förenade kostnaderna, de må gälla beväpning, utrustning eller övningar. Att hemvärnets främsta uppgift enligt nyssnämnda författning är att verka för det omedelbara skyddet av den egna hemorten är icke ägnat att göra någon lindring bärutinnan. Även vissa av värnpliktiga sammansatta förband torde ha lokalt avgränsade uppgifter utan att det därför kan ifrågasättas, att de berörda kommunerna skola berättigas bidraga till dessa förbands verksamhet. De bestämmelser i hemvärnskungörelsen, som tillförsäkra kommunerna ett visst inflytande på hemvärnets rekrytering, synas ej heller kunna tagas till intäkt för ett kommunall understödjande av delsamma. Berörda bestämmelser äro tillkomna i hemvärnets eget intresse och åsyfta att garantera hemvärnet en ur medborgerliga synpunkter fullgod sammansättning. Lika litet synas de uppgifter av icke mililär art, som kunna anförtros hemvärnet, såsom biträde vid eldsläckning, efterspaning av brottslingar eller vilsegångna m. ni., motivera en generell befogenhet för kommunerna att lämna anslag till hemvärnet. Kommittén kommer alltså till den slutsatsen, alt understödjande avhemvärnet iiven i fortsättningen bör, i likhet med åtgärder för andra militära ändamål, i princip anses falla utanför kommuns befogenhetsområde. Ej heller bör sådant understödjande genom speciallagstiftning göras till en kommunal angelägenhet. 1 ett hänseende synes dock en modifikation möjlig utan

9:5 rubbande av själva principen. Liksom kommun äger anslå medel till anordnande av allmänna samlingslokaler för föreningslivets behov ulan hänsyn till arten av de olika if rågakommande föreningarnas verksamhet — dylika lokaler kunna nyttjas exempelvis av politiska föreningar, vilkas verksamhet i och för sig kommun icke äger främja — så synes kommun ock böra vara berättigad att med stöd av del allmänna kompetensstadgandet i kommunallagarna ställa lokaler till hemvärnets förfogande att användas såsom hemvärnsgårdar eller dylikt. 1 detta avseende torde föreligga ett verkligt behov av kommunalt stöd, vilket också, såsom tidigare omnämnts, vitsordats av vederbörande departementschef. Ännu en jämkning i praxis i hithörande frågor synes motiverad. Såsom tidigare berörts (ovan sid. 32) har Stockholms stad i motsats till vissa andra kommuner ansetts äga lämna bidrag till den frivilliga skytterörelsen. Någon anledning alt i detta avseende göra skillnad mellan huvudstaden och övriga primärkommuner torde emellertid icke föreligga. Det idrottsliga momentet i skjutövningarna synes så starkt, att del bör tillmätas betydelse lör kompetensfrågan. Understödjande av olika idrottsändamål har i praxis ansetts tillhöra kommuns belögenhetsområde. 1 enlighet härmed synes kommun ej heller böra förmenas att lämna anslag till skytterörelsen.

4. Aviattningen av ett nytt kompetensstadgaiide. Gällande kommunallagar använda olika metoder för bestämmande av de angelägenheter vilkas vårdande ankommer på de skilda slagen av kommunala enheter. I lagen om församlingsstyrelse 1 § angives föremålet för församlingens verksamhet vara dess gemensamma kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendel i församlingen, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan. 1 2 § följer så en uttömmande uppräkning av vad som avses med kyrkliga angelägenheter samt ärenden rörande folk- och fortsättningsskoleväsendel. Lagen om landsting begagnar en annan metod. Efter att ha utsagt att kompetensen omfattar för landstingsområdet gemensamma angelägenheter angiver lagen, att dessa angelägenheter skola avse »allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets befordrande, hälso- och sjukvård, undervisning, allmän ordning och säkerhet med mera dylikt» (4 §). Landstingslagen lämnar sålunda en rad exempel på olika förvaltningsuppgifter. Vad slutligen de primärkommunala lagarna angår nöja de sig med att angiva objektet för kommunalverksamheten med den allmänna formeln »kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter». Redan av det sätt på vilket kommittén i det föregående behandlat spörsmålet om en vidgning av den borgerliga primärkommunens kompetens fram-

94 gar, att kommittén uteslutit alternativet att i en omarbetad kompetensbestämmelse uppräkna de kommunala angelägenheterna. Kommittén har nämligen framhållit, att bestämmande för kompetensen bör vara det allmänna intresse som knyter sig till olika angelägenheter; i anslutning härtill har kommittén beträffande några speciella verksamhetsgrenar undersökt i vad mån en dylik bestämning kan anses giva kommunerna vidsträcktare befogenheter än de för närvarande ha. Ytterligare har kommittén poängterat, att det även framdeles i stort sett måste bliva en uppgift för rättstillämpningen alt närmare angiva gränserna för den kommunala verksamheten. 1 allt detta ligger, att kommittén icke tänkt sig ett fullständigt angivande i kommunallagarna av kommunernas olika uppgifter. Ehuru motiven för kommitténs avvisande av denna utväg i viss mån framgå av de uttryck som kommittén i olika sammanhang givit för sin allmänna syn på kompetensspörsmålet, vill kommittén närmare utveckla sin uppfattning i förevarande hänseende. Kommunallagarnas stadgande om rätt för kommunerna att själva värda sina gemensamma angelägenheter är, jämte stadgandet i regeringsformen § 57 angående särskilda menigheters beskattningsrätt, den viktigaste bland de bestämmelser som konstituera den kommunala självstyrelsen. Karakteristiskt för denna är bl. a., alt det i stor utsträckning överlämnas ät kommunerna själva att bestämma om de uppgifter de skola värda och om sättet för deras handhavande. En detaljerad uppräkning i lagen av dessa uppgifter skulle betyda ett principiellt upphävande av den rätt som kommunerna sålunda ha all allt efter sina olika behov utsträcka den kommunala verksamheten till nya områden. Ehuru det skulle möta stora svårigheter, vore det väl ej alldeles omöjligt alt åstadkomma en uppräkning, som innefattade alla de angelägenheter som enligt den vid lagens avfattande radande uppfattningen ansåges böra hänföras till kommunala uppgifter. Men även om man därvid inriktade sig pä att medtaga alla de angelägenheter som avse vad kommittén kallat allmänna intressen, skulle det säkerligen efter en längre eller kortare lid befinnas, att den genom uppräkningen satta gränsen för kommunernas verksamhet vore för träng och i behov av utvidgningar i det ena eller andra hänseendet. Innan en lagändring komme till stånd, skulle kommunerna ej vara berättigade att främja ett ändamål, om än aldrig sä förtjänt av kommunalt stöd, såvida det ej tillhörde de särskilt angivna angelägenheterna. Givetvås vore det tänkbart att vid beskrivningen av olika kommunala uppgifter använda sä allmänna formuleringar, att ett visst utrymme funnes förnya kommunala initiativ. Men själva principen om kommunernas rätt till självverksamhet skulle tillspillogivas vid varje användande av uppräkningsmetoden. Enligt kommitténs mening måste därför tanken pä att begagna denna metod för de borgerliga primärkommunernas del övergivas. Praktiska skäl synas tala i samma riktning. En kompetensbestämmelse, som innehölle en uppräkning, skulle såsom nyss antytts behöva ändras med längre

95 eller kortare mellanrum, den skulle knappast kunna göras enhetlig för alla kommuner o. s. v. Alt i ett kompetensstadgande nämna exempel på kommuns angelägenheter möter icke samma starka betänkligheter som göra sig gällande beträffande en fullständig uppräkning, i synnerhet om exemplifieringen pä sätt fallet är i lagen om landsting anknyter till en allmän bestämning. Exemplifieringsmetoden erbjuder den fördelen, att bland exemplen kunna upptagas sådana angelägenheter, angående vilkas egenskap av kommunala därest de ej uttryckligt nämnas särskild ovisshet kan antagas komma att råda. Emellertid skulle en exemplifiering för att bliva tillräckligt belysande behöva göras så detaljerad, att den närmade sig den fullständiga uppräkningen. Men ju mer uttömmande exemplifieringen göres, desto mindre benägen torde rättspraxis bliva alt tillåta kommunala åtgärder, som icke kunna direkt jämföras med de särskilt angivna. Detta förhallande kan i sin tur snart nog framkalla behov av ändringar eller kompletteringar av de anförda exemplen. Kommittén finner därför, att för de borgerliga primärkommunernas del icke något väsentligt är att vinna med en exemplifiering i kommunallagarna av deras uppgifter. Det återstår sålunda atl söka bestämma den kommunala kompetensen med en allmän formel såsom gällande kommunallagar för land och stad göra. Med en sådan bestämning bevaras åt kommunerna deras frihet att med beaktande av de lokala förhållandena och tidslägets växlingar taga egna initiativ och göra självständiga insatser på olika verksamhetsområden. Det är också en dylik bestämning av kompetensen kommittén haft för ögonen, när den i det föregående angivit principerna för en utvidgning av kommunernas befogenheter. Vid sökandet efter ett nytt allmänt kompetensstadgande ställer det sig naturligt att utgå från den nuvarande bestämmelsen om kommuns rätt att vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter och undersöka i vad mån den kan tjäna till ledning. Det framstår därvid såsom oundgängligt, alt uttrycket »gemensamma» angelägenheter icke upprepas i del nya stadgandet. Till följd av den kvantitativa tolkning detta uttryck erhållit har det, såsom tidigare framhållits, spelat en väsentlig roll i den praktiska kommunalverksamheten och i rättstillämpningen. Det är framför allt det kvantitativt fattade gemensamhetskravet, som hindrat den kommunala verksamhetens utsträckande till de angelägenheter, som enligt kommitténs uppfattning böra kunna bliva föremal för kommunal omvårdnad. Uttrycket ordnings- och hushållningsangelägenheter har icke haft samma betydelse för rättstillämpningen. Det bör emellertid bl. a. med hänsyn till sin föråldrade och svårförståeliga avfattning icke komma till användning i en omarbetad kompetensbestämmelse. Kommittén har funnit, att det centrala i det nya kompetensstadgandet bör vara begreppet kommuns angelägenheter eller kommunala angelägenheter.

96 I enlighet härmed föreslås, att i 3 § lagarna om kommunalstyrelse p å landet, i stad och i Stockholm stadgas, att kommun äger alt själv vårda sina, d. v. s. kommunens angelägenheter. Uttrycket kommunala angelägenheter beredes rum i andra stycket av den föreslagna lydelsen. Det man åsyftar med kompetenssladgandet — el t generell l angivande av föremålet för verksamheten — blir på delta sätt uttryckt pä ett enklare och begripligare sätt än genom den nuvarande bestämmelsen. Den viktigaste skillnaden i förhållande till gällande bestämmelse är bortfallet av beteckningen »gemensamma» angelägenheter. Genom atl icke upprepa denna beteckning i ett nytt kompetensstadgande giver man uttryck ät det väsentliga i reformen av den kommunala beslutanderätten, nämligen att bestämmande för om kommunen skall äga värda en viss angelägenhet icke är om angelägenheten tillgodoser ett behov eller intresse hos alla eller det stora flertalet kommunmedlemmar: det avgörande är i stället om det ur allmänna synpunkter är lämpligt, skäligt eller ändamålsenligt att angelägenheten blir föremål för kommuns omvårdnad; eller, annorlunda uttryckt, om det är ett allmänt, ett samhälleligt till kommunen knulet intresse alt sä sker. Angelägenheter av sådant art äro »kommunala angelägenheter». Kommittén har icke funnit nödigt alt i det föreslagna kompetensstadgandet angiva vad som sålunda bör vara kännetecknande för de angelägenheter kommunen äger vårda. Men kommittén förutsätter, att den förordade avfattningen medgiver en sådan vidgning av den kommunala beslutanderätten i praxis som följer därav att man låter allmänintresset i stället för kravet pä gemensamhet bliva ledmotivet för den kommunala verksamheten. Åtgärder av de slag vara förekomma några exempel under 3. härovan, däribland utgivande av understöd till enskilda i viss utsträckning, böra följaktligen, under där närmare angivna förutsättningar, kunna anses såsom kommunala angelägenheter. Därest kommunerna anses berättigade att vidtaga åtgärder av nyssnämnd art med stöd av en omarbetad kompetensbestämmelse, undgår man att till-j skapa en rad författningar, som blott ha till uppgift alt tillförsäkra kommunerna den ena eller andra befogenheten. Ett beträdande av speciallagstiftningens väg i detta fall synes opraktiskt och ägnat att försvåra den allmänna överblicken. Där det emellertid föreligger behov av närmare föreskrifter rörande utövandet av kommunala befogenheter, är det naturligt, alt man — liksom då det gäller att ålägga kommunerna förpliktelser — anlitar metoden att reglera den kommunala verksamheten i särskilda författningar (jfr ovan sid. 73). Här må erinras, att de danska och norska kommunallagarna angiva föremålet för den kommunala verksamheten på ett sätt som nära ansluter sig till den av kommittén här ovan föreslagna bestämningen. AU märka i detta sammanhang är, att kommunernas uppgifter, liksom den kommunala verksamheten i praxis, i Danmark och Norge nära överensstämma med motsva rande svenska förhållanden. Grannländernas bestämning av det kommunala

97 verksamhetsområdet har bestått oförändrad under lång tid och torde ha befunnits ändamålsenlig. Dessa förhållanden synas i sin mån vara ägnade att minska eventuella betänkligheter mot att man för svensk rätts vidkommande väljer en snarlik bestämning av kommunernas kompetens. Kommunallagarnas nuvarande uttryckssätt »efter vad i denna lag närmare bestämmes» och »såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan» böra inga även i en ny kompetensbestämmelse. De först citerade orden syfta närmast på sättet och ordningen för angelägenheternas handhavande. Genom det senare uttrycket uteslutas bl. a. angelägenheter, vilkas värdande enligt lag eller författning ankommer på staten, resp. offentlig myndighet (se ovan sid. 69), eller särskilt kommunalt subjekt, såsom landsting eller municipalsamhälle. Det kunde möjligen anses överflödigt att uttryckligen angiva detta undantag, om man väljer den av kommittén föreslagna lydelsen för stadgandets första del. Det kan nämligen sägas, att till »sina angelägenheter», d. v. s. kommuns angelägenheter, över huvud icke höra sädana uppgifter, vilkas handhavande enligt gällande författningar tillkommer annan, och att ett uttryckligt undantagande av dessa uppgifter sålunda är meningslöst. Då det emellertid enligt kommitténs mening är angeläget, att ifrågavarande avgränsning av den kommunala verksamheten alltjämt erhåller ett klart och otvetydigt uttryck i lagtexten, har kommittén ansett den nuvarande bestämmelsens avfattning böra bibehållas i denna del. Den hänvisning till den särskilda lagstiftningen rörande vården om kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsätlningsskoleväsendet, som lämnas i andra stycket av gällande kompetensbestämmelse, tillkom i sak redan år 1862. Det ansågs tydligen påkallat att på detta sätt erinra om den uppdelning av socknens angelägenheter på kommun och församling som då genomfördes. Något behov av en sådan hänvisning synes numera icke föreligga. Däremot torde det vara lämpligt att i förevarande stadgande intaga en allmän erinran om de speciella författningar, som närmare reglera den kommunala verksamheten på olika områden. De primärkommunala lagarna sakna för närvarande en sådan erinran; enstaka stadganden hänvisa emellertid till eller förutsätta tillvaron av bestämmelser, som vid sidan av de egentliga kommunallagarna reglera kommunernas verksamhet. Lagen om landsting innehåller för sin del en generell hänvisning till särlagstiftningen, i det att bland landstingets i 4 § uppräknade uppgifter även medtagas »de ärenden i övrigt, som enligt beslut av Konung och riksdag skola ankomma på landstinget». Verksamheten i primärkommunerna har i allt större utsträckning kommit att grundas på och innebära tillämpning av ett omfattande komplex av specialförfattningar. Det synes därför naturligt, att det ii ven i de primärkommunala lagarna på framträdande plats lämnas en evinran om särlagstiftningen. Om denna gives den avfattning kommittén föreslår, synes den komma att hänsyfta såväl på föremålen för den speciellt 7—717192

98 reglerade verksamheten som på ordningen och sättet för verksamhetens handhavande i den mån särskilda föreskrifter finnas meddelade härom. 1 dessa hänseenden erhålles alltså överensstämmelse med det föreslagna första stycket av förevarande lagrum. De anmärkningar som kommittén i tidigare sammanhang ur språklig synpunkt riktat mot den nuvarande kompetensbestämmelsens hänförande avbegreppet gemensamma angelägenheter till det singulära ordet kommun synas träffa även vissa andra stadganden i kommunallagarna, som begagna sådana uttryck som kommunens gemensamma utgifter, kommuns gemensamma angelägenheter o. dyl. Kommunallagarnas terminologi i detta hänseende är emellertid icke konsekvent genomförd. Medan det i 4 § lagarna om kommunalstyrelse på landet, i stad och i Stockholm talas om vad som samfällt tillhör kommun (stad), om kommunens (stadens) gemensamma behov och om dess gemensamma utgifter, använder 5 § samma lagar uttrycket kommunens (stadens) utgifter. Uttryck sådana som kommun tillhörig egendom, kommuns rättighet, kommuns tillgångar, kommuns skulder — där alltså bestämningen gemensam eller samfälld icke förekommer — återfinnas flerstädes i kommunallagarna. Ej heller är terminologien enhetlig i fråga om ordet gemensams användning såsom attribut till »angelägenheter». I 9 § lagarna om kommunalstyrelse pä landet och i stad sägs, att kommunalstämman (allmänna rådstugan) i visst fall äger utöva (stads-)kommunens beslutanderätt i alla dess angelägenheter. Bestämmelser finnas vidare om ersättning för deltagande i sammanträde m. m. i kommunens (stadens) angelägenhet. Enligt 44 § 1 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet har kommunalnämnden att avgiva infordrade betänkanden i kommunens angelägenheter, och enligt 36 § 2 mom. lagen om kommunalstyrelse i Stockholm leder stadskollegiet förvaltningen av stadens angelägenheter. Å andra sidan användes — med hänsyftning å borgerlig primärkommun — uttrycket gemensamma angelägenheter i 49 § lagen om kommunalstyrelse i stad, enligt vilket lagrum magistraten äger att framställa förslag i alla ämnen, som röra stadens gemensamma angelägenheter, och i 5 § lagen om landsting, som stadgar att rösträtt vid landstingsmannaval tillkommer envar inom landstingsområdet i kommuns gemensamma angelägenheter röstberättigad man eller kvinna. Att begreppet gemensamma angelägenheter förekommer i de bestämmelser som reglera församlings och landstings kompetens framgår av den här ovan givna redogörelsen för dessa bestämmelser. Såsom exempel i övrigt på författningar, som innehålla motsvarande uttryck, kunna nämnas lagen om skolstyrelse i vissa kommuner, enligt vilken folk- och fortsättningsskoleväsendet i de kommuner som avses i lagen skall utgöra en för kommunen gemensam angelägenhet, vilken kommunen såsom sådan har att vårda, och lagen om fattigvården, i vilken talas om fattigvårdssamhälles gemensamma angelägenheter.

99 Det kunde synas naturligt, att man i samband med ett ersättande av begreppet gemensamma angelägenheter med kommunala angelägenheter i den bestämmelse, som reglerar den borgerliga primärkommunens kompetens, också gjorde en översyn av de övriga stadganden i kommunallagstiftningen, där på sätt ovan berörts liknande uttryck möta. Då kommittén i förevarande sammanhang behandlar kompetensfrågan endast för de borgerliga primärkommunernas del, borde en sådan översyn närmast avse kommunallagarna för land och stad. Emellertid spelar gemensamhetsbegreppet icke samma betydelsefulla roll i dessa andra bestämmelser som i stadgandet om kommuns rätt att värda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. Dess användande i detta stadgande har, såsom flera gånger framhållits, på grund av den hävdvunna kvantitativa tolkningen av detsamma i hög grad påverkat den i praxis rådande uppfattningen om vad som faller under kommunernas beslutanderätt. Med kommitténs grundsyn på kompetensspörsmålet har det därför framstått såsom mycket betydelsefullt att uttrycket »gemensamma» angelägenheter utmönstrades ur kompetensbestämmelsen. Däremot synes det vara ett spörsmål av huvudsakligen terminologisk natur, om sådana beteckningar som kommuns gemensamma utgifter o. dyl. i andra stadganden i de nyssnämnda lagarna böra bibehållas eller icke. Kommittén anser, alt författningsändringar av denna natur lämpligen böra behandlas i samband med den slutliga översynen av kommunallagarna, och har följaktligen ej nu uppgjort något förslag till ändring av hithörande bestämmelser. Däremot böra givetvis de stadganden i lagen om kommunalstyrelse på landet som ha avseende på municipalsamhälles kompetens (87 och 88 §§) ändras i överensstämmelse med det föreslagna stadgandet rörande den allmänna primärkommunala kompetensen. Denna ändring är dock endast av redaktionell art, eftersom municipalsamhälle ej äger befatta sig med andra angelägenheter än dem som föranledas av de i Kungl. Maj:ts förordnande om municipalbildning avsedda författningsbestämmelsernas tillämpning inom samhället eller som det eljest enligt särskild författning ankommer på sådant samhälle att vårda. Kommittén vill understryka, att den kritik som kommittén ur sakliga synpunkter riklat mot uttrycket gemensamma angelägenheter icke avsett dess användning i kompetensbestämmelserna för församling och landsting. Dess förekomst därstädes synes icke ha lagl några större hinder i vägen för verksamheten inom dessa kommunala enheter. Om det ur terminologisk synpunkt är anledning att omredigera dessa bestämmelser torde av kommittén få prövas i ett senare sammanhang. 5. Remissinstans i besvärsmål rörande kommuns kompetens. Den rättspraxis, som under en lång följd av år utbildats rörande omfattningen av kommuns beslutanderätt och som fått ökad betydelse sedan prov-

ningen i högsta instans av hithörande frågor vid regeringsrättens inrättande år 1909 överflyttats från Kungl. Maj:t i statsrådet till den nya domstolen, har i åtskilliga hänseenden uppdragit jämförelsevis fasta gränser för det kommunala verksamhetsområdet. På många håll i det praktiska kommunallivet finnes en stadgad uppfattning, grundad på denna rättspraxis, om kommunens befogenheter inom den ena eller andra verksamhetsgrenen. E n vidgning av den kommunala kompetensen i enlighet med vad kommittén föreslagit kommer att i flera hänseenden rubba förutsättningarna för hittillsvarande rättstillämpning. De besvärsprövande myndigheterna torde komma alt ställas inför en rad nya spörsmål av kanske mången gång svårbedömbar natur. De uttalanden lagstiftaren kan göra till ledning för rättstillämpningen måste på grund av sakens natur vara allmänt hållna och lämna långt ifrån alltid säker anvisning för bedömandet. Härtill kommer, och det är det mest väsentliga i detta sammanhang, att praktisk inblick i den kommunala verksamheten ofta är av den allra största betydelse, när det gäller att bedöma om ett kommunalt handhavande eller främjande av en viss verksamhet är förenligt med allmänna intressen. Nämnda förhållanden giva anledning ifrågasätta, huruvida icke de rättstillämpande myndigheterna borde på ett eller annat sått få tillgång till praktisk kommunal erfarenhet vid prövningen av frågor rörande kommuns kompetens. Redan nu torde förekomma, att vederbörande föredragande i regeringsrätten under hand införskaffar vissa upplysningar i mål angående kommuns kompelens från något av de mellankommunala förbunden. För att den kommunala sakkunskapen skall kunna göra sig hörd i lämpliga former torde dock andra anordningar böra övervägas. Ett lämpligt anordnat remissförfarande erbjuder sig här såsom en möjlighet. Det kunde måhända (ivervägas att för ändamålet tillskapa ett särskilt rådgivande organ, sammansatt av personer med särskild insikt i och praktisk erfarenhet av kommunala angelägenheter. Ett dylikt utbyggande av förvaltningsorganisationen synes dock icke böra komma i fråga, därest uppgiften kunde lämnas åt någon redan bestående, med kommunala angelägenheter förtrogen instans. Någon dylik instans, som innesluter representanter för såväl landskommunal som stadskommunal erfarenhet, synes visserligen för närvarande icke existera. men däremot föreligga några förslag om inrättande för vissa speciella uppgifter av interkommunala organ, som även kunna ifrågasättas vara lämpliga såsom rådgivande instanser i kompetensfrågor. Sålunda har 1939 års kommunlånesakkunniga i elt den 19 december 1942 avgivet betänkande med förslag angående grunderna för den kommunala lånepolitiken (SOU 1942: 60) föreslagit inrättande — efter mönster av det redan förefintliga svenska stadsförbundets finansråd — av elt kommunalt finansråd med uppgift att fungera som remissinstans beträffande olika slag av kommunala låneansökningar. Rådet avses bestå av tre representanter för stadskommunerna, en för landstingen och en för landskommunerna —

101 den starkare representationen för stadskommunerna torde ha föreslagits med hänsyn till det förhållandevis större antal låneansökningar som härröra från dessa kommuner. Representanterna böra utses av styrelserna för svenska stadsförbundet, resp. svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund. Därjämte föreslås, att i rådet skall ingå en av Kungl. Maj:t utsedd ledamot. Rådet bör självt äga utse ordförande och vice ordförande; för understrykande av rådets kommunala karaktär förordas, att ordföranden och vice ordföranden utses bland de kommunala representanterna. Vid sidan av sin huvuduppgift såsom remissinstans i lånefrågor bör det kommunala finansrådet enligt förslaget även beredas tillfälle att yttra sig angående fonderingsärenden samt frågor om ingående av borgen och om fördelningen av skatteutjämningsbidrag o. dyl. ävensom rörande lagförslag som avse det kommunala finansväsendet. Vidare bör rådet på Kungl. Maj:ts uppdrag kunna anförtros speciella utredningsuppdrag rörande spörsmål, som sammanhänga med kommunernas finansiella förhållanden. Slutligen anses rådet böra utöva en rådgivande och upplysande verksamhet i förhållande till kommunerna, t. ex. med avseende å planläggningen av kommunala anläggningsarbeten med hänsyn till konjunkturväxlingarna. De sakkunniga föreslå, att kostnaderna för rådets verksamhet på närmare angivet sätt fördelas mellan statsverket och de tre kommunala förbunden. Vidare har kommunalskalteberedningen i sitt den 19 augusti 1943 dagtecknade betänkande rörande den kommunala skatleutjämningen (SOU 1943:43) framlagt förslag om inrättande av en särskild nämnd, skatteutjänmingsnämnden, vilken skulle få till uppgift att behandla frågor om tilldelning av statsbidrag till skattetyngda kommuner. Denna nämnd föresläs bestå av fem i kommunalförvaltning kunniga och förfarna personer, varvid sakkunskap rörande såväl lands- som stadskommuner bör vara företrädd. Nämnden bör vara sä sammansatt, att den i möjligaste mån är förtrogen med förhållandena inom olika delar av landet. Nämndens ledamöter jämte suppleanter för dem föreslås skola utses av Kungl. Maj:t. Någon förslagsrätt för de mellankommunala sammanslutningarna i fråga om valet av ledamöter har icke avsetts. Slutligen har 1944 års kommitté för kommunal samverkan i ett den 30 april 1947 framlagt betänkande med förslag till lag om regionkommuner m. m. (SOU 1947:30) föreslagit inrättande av ett nytt organ, kallat kommunala rikssamarbetsnämnden. Nämnden skulle ha till uppgift att avgiva yttranden till Kungl. Maj:t i regionplanefrägor, avgiva yttrande i ärende, som av regionkommunens beslutande organ, regionfullmäktige, hänskjutes till nämnden, upptaga klagomal av kommun över vissa regionkommunala besiat och på framställning av kommun handlägga fråga om avtal mellan denna och annan kommun. Därutöver föresläs såsom en uppgift för nämnden att avgiva utlåtanden i andra konkreta förvaltningsfrågor, där statsmyndigheter, främst Kungl. Maj:t, behöva tillgång till ett auktoritativt ut-

tryck för en samlad kommunal opinion. Nämnden föreslås bestå av sju, av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Av ledamöterna skola två utses efter förslag av landskommunernas förbund, två efter förslag av stadsförbundet och två efter förslag av landstingsförbundet. Den sjunde ledamoten skall vara ordförande i nämnden. Kostnaderna för nämndens verksamhet avses att bestridas av statsmedel. Bestämmelserna rörande nämnden anses böra sam- i las i en särskild lag, vartill förslag uppgjorts. Något av de sålunda föreslagna organen, kommunala finansrådet, skatteutjämningsnämnden eller kommunala rikssamarbetsnämnden, synes kunna betros med uppgiften att avgiva yttranden i mål om kommuns kompetens. Att direkt förorda något visst organ synes vanskligt, så länge intet av de föreslagna organen ännu kommit till stånd och man sålunda ej har någon erfarenhet av den verksamhet de äro avsedda att utöva. Vilket organ man än väljer bör emellertid vid fastställandet av bestämmelser angående organets sammansättning liksom vid utseendet av ledamöter hänsyn tagas till de av kommittén ifrågasatta arbetsuppgifterna. Intill den tidpunkt då ett sådant särskilt organ kan anlitas synas yttranden i kompetensfrågor kunna inhämtas av vederbörande mellankommunala sammanslutning. Av olika skäl synes det lämpligt, att remissförfarande anlitas endast i samband med kompetensfrågors prövning i högsta instans. Remiss från länsstyrelse till det rådgivande organet bör sålunda icke äga rum. Givetvis bör remiss frän regeringsrätten ej förekomma i alla mål rörande kommuns befogenhet utan blott i sådana, i vilka det finnes påkallat med hänsyn till deras tveksamma natur. Lika litet som särskilda författningsföreskrifter ansetts erforderliga i fråga om Kungl. Maj:ts inhämtande av yttranden frän stadsförbundels finansråd i låneärenden, synes det nu förordade förfarandet behöva någon författningsmässig reglering. Enligt kommitténs uppfattning skulle en på angivna sätt anordnad samverkan mellan den högsla förvaltningsrättsliga expertisen och den främsta kommunala erfarenheten vara ägnad att bidraga till en rationell gränsdragning i fråga om de befogenheter på olika områden som få anses tillkomma kommunerna med stöd av en i enlighet med kommitténs förslag omarbetad kompetensbestämmelse.

3 KAPITLET

KVALIFICERAD MAJORITET

A.

Historik

1. 1862 års kommunalförordningar. Kommunalförfattningarnas föregångare, sockenstämmoförordningarna av åren 1817 och 1843, innehöllo inga bestämmelser om kvalificerad majoritet för fattande av beslut. Sådana bestämmelser infördes först genom 1862 års kommunalf örordningar. Den kommitté, som år 1859 framlade betänkande och förslag angående förordning om kommunalstyrelse på landet, förordning om kommunalstyrelse i stad, förordning om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd ävensom förordning om landsting (se ovan sid. 17), föreslog bestämmelser om kvalificerad majoritet väsentligen allenast i fråga om vissa beslut av landsting. För de borgerliga primärkommunernas del föreslogs avvikelse från regeln om besluts fattande med enkelt flertal av de avgivna rösterna endast för det fall att beslutet avsåge införande eller avskaffande av fullmäktige. För sådant beslut skulle erfordras mer än hälften av kommunens hela röstetal. Beslut av landsting skulle däremot kräva kvalificerad majoritet i åtskilliga fall. Förlängning av tiden för landstingsmöte med högst tvä dagar utöver den eljest gällande maximitiden av sex dagar skulle erfordra överenskommelse därom av minst tre fjärdedelar av landstingets såsom närvarande pä linget antecknade medlemmar. Två tredjedelar av de avgivna rösterna krävdes enligt förslaget för beslut om påläggande av avgifter, som erfordrade uttaxering för längre tid än fem är, om upptagande av utländskt lån eller annat på längre återbetalningstid än fem år ställt lån, om nya företag, om avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet, om uppskov till nästa landsting av väckta frågor samt om bildande av två landsting i ett län. För beslut om urtima landstingsmöte för handläggning av vissa bestämda ärenden uppställdes krav på enhällighet. Kommitténs motivering för de föreslagna bestämmelserna om kvalificerad majoritet var kortfattad och avsåg endast de regler som rörde beslut av ekonomisk innebörd. Kommittén erinrade i sådant avseende (betänkandet sid. LIX f.), att beträffande skattskyldigheten till landsting någon skillnad icke föreslagits böra äga rum med avseende på det större eller mindre gagn eller det olika intresse, olika delar av länet eller olika klasser av de skattskyldiga kunde anse sig ha att förvänta av ett beslutat

104 företag. »Detta större eller mindre gagn av olika företag kunde», anförde kommittén, »vara växlande. Den ena gången kunde det i större mån tillfalla en del av länet och dess bebyggare; en annan gång någon annan. Skiftningarna häruti kunde ej med tillräcklig noggrannhet beräknas; men av länets välstånd och framåtskridande i allmänhet borde alla delar därav finna sig väl. Likväl, och på det nya företag, som medföra kostnader, måtte till sin behövlighet och nytta hava inom landstinget vunnit ett allmännare erkännande, hava kommitterade funnit skäligt föreslå, att beslut om avgifters påläggande till uttaxering för längre tid än fem är och i allmänhet rörande nya företag skola erfordra en pluralitet, bestående av två tredjedelar av de avgivna rösterna.» Två av kommitténs ledamöter anmälde reservationer. Den ene av reservanterna, kommitténs ordförande landshövdingen S. Ci. von Troil, vände sig endast mot förslaget om kvalificerad majoritet vid beslut om nya företag; han befarade att, om detta stadgande kvarstode. en mängd för länet nyttiga beslut skulle förhindras, enär varje fråga som första gången förekomme, huru obetydlig den än kunde vara, innebure ett nytt förelag. 1 Den andre reservanten, justitieborgmäslaren C. J. Stolpe, fruktade, att föreskriften om två tredjedelars majoritet skulle komma alt verka högst menligt. I synnerhet gällde detta omdöme »nya företag», vilka han trodde det pä detta sätt skulle bliva ganska svårt att genomdriva. Beträffande övriga beslut, för vilka kommitténs flertal uppställde krav på två tredjedelars majoritet, erinrade denne reservant om att desamma skulle underställas Kungl. Maj:t, vilken garanti han ansåg tillräcklig för ändamålet. Sedan kommittébetänkandet vid 1859—60 års riksdag överlämnats till rikets ständer för yttrande, föreslog allmänna besvärs- och ekonomiutskottet (utlåtande nr 161) några jämkningar i bestämmelserna om kvalificerad majoritet. Utskottet biträdde sålunda den ståndpunkt kommitténs ordförande intagit beträffande beslut om nya företag och förordade, att den i detta hänseende föreslagna bestämmelsen skulle utgå. Vidare föreslogs, att dubbelt flertal skulle krävas för beslut om underkännande av någons behörighet att såsom ledamot laga inträde i landstinget. I stället för kravet på enhällighet för beslut om urtima landstingsmöte föreslogs, att för sådant beslut skulle fordras att minst tre fjärdedelar av landstingels såsom närvarande på tinget antecknade ledamöter överenskommo därom. Anledningen till kommitténs förslag i fråga om urtima möte var, enligt vad som framgår av ett yttrande av en av kommitténs ledamöter under debatten i prästeståndet, den att landstingsmännen, som icke skulle åtnjuta någon ersättning utom för resekostnader, icke utan viktiga skäl borde förpliktas att 1 Till utveckling av sin ståndpunkt anförde ordföranden bl. a. följande: »De flesta förslag som på ett landsting framställas bliva av beskaffenhet att mera gagna en viss del av länet än de övriga. Då man nu vet vilken betydande roll den enskilda nyttan i dylika fall spelar, huru ogärna man beviljar medel för företag vilka ej omedelbart gagna den ort man tillhör, huru i många dylika frågor städernas och landsbygdens representanter kunna vara av olika åsikter, är det lätt att inse huru svårt- ja ofta omöjligt, det skulle bliva att även för det mest gagnande förslag samla två tredjedelar av de närvarandes röster.>>

105 infinna sig vid flera möten under aret. Utskottet anförde, alt då urtima landstingsmöte för landstingsmannen själva medförde ökad möda och kostnad, något missbruk ej syntes vara att befara av landstingets rätt att besluta sådana möten, även om till ett sådant beslut icke erfordrades enhällighet. Utskottet fann också hårt, om varje beslut om urtima möte om än aldrig så behövligt skulle kunna omöjliggöras genom en enda ledamots gensträvighet. Hos ständerna tilldrog sig frågan om den kvalificerade majoriteten största intresset inom borgarståndet. Medan en talare efter mönster från den norska kommunallagstiftningen påyrkade sådan majoritet i landsting även ! för beslut om beviljande av nya utgifter under det löpande året, uttalades från annat håll skepsis över huvud mot användning av kvalificerad majoritet. Sålunda yttrade C. F. Waern: Man har ofta sett förslag, som gått ut på att reglera en representativ myndighets verksamhet, men huru man än därvid bär sig åt, blir detta försök alltid fåfängt. i Det finnes icke annat korrektiv än omdömet och fosterlandskärleken hos den väljande och den valde. Att fordra det 2/s av de avgivna rösterna skola vara ense om ett beslut, skall endast hava till följd, att man minskar intresset och att man i stället söker tvinga fram vad man vill, i vilket fall besluten sannolikt bliva mindre goda. Om man vill att landstinget skall uträtta något gott, så måste man överlämna frågors avgörande åt den enkla pluraliteten. Om en majoritet skulle fatta ett beslut, som är nyttigt, men detta icke kunna sättas i verket, emedan Va jämte en röst är däremot, då skulle man förtaga allt intresse för institutionen. För min del anser jag alldeles tydligt, att i alla representativa statsskick det är bättre att överlämna makten att fatta avgörande beslut åt pluraliteten än att förbehålla den åt minoriteten. Ständerna anslöto sig i det stora hela till kommittéförslaget med de däri av utskottet föreslagna jämkningarna. Beträffande införande eller avskaffande av stadsfullmäktige förordade ständerna emellertid, att för beslut därom skulle erfordras mer än två tredjedelar av de närvarandes röstetal. När sedermera år 1862 de fyra ifrågavarande förordningarna utfärdades — kommunalstyrelseförordningarna för land och stad, kyrkostämmoförordningen och landstingsförordningen — hade Kungl. Maj:t företagit den ytterligare jämkningen i bestämmelserna om kvalificerad majoritet, att kravet på sådan majoritet frånträtts i fråga om beslut om bildande av två landsting i ett län, varjämte man avstått från att meddela någon särskild bestämmelse beträffande upptagande av utländskt lån. Förordningarna innehöllo därför följande bestämmelser om besluts fattande efter annan regel än det enkla flertalet: För beslut om införande eller avskaffande av kommunalfullmäktige fordrades enligt förordningen om kommunalstyrelse på landet, att kommunalstämman med mer än hälften av kommunens hela röstetal förenade sig därom. Enligt förordningen om kommunalstyrelse i stad krävdes för beslut om införande eller avskaffande av stadsfullmäktige i stad med 3 000 invånare eller därunder — i övriga städer var fullmäktigeinstitutionen obliga-

torisk — mer än två tredjedelar av de närvarandes röstetal. I förordningen om landsting uppställdes krav på anslutning från tre fjärdedelar av landstingets såsom närvarande vid tinget antecknade ledamöter för beslut om förlängning med högst två dagar av landstings eljest till sex dagar maximerade lagtima möte samt för beslut om urtima möte för handläggning avvissa bestämda ärenden. Två tredjedelar av avgivna röster krävdes i landsting för beslut om underkännande av någons behörighet att såsom ledamot taga inträde i landstinget, om påläggande av avgifter, som erfordrade ut-j taxering för längre tid än fem år, om upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år, om avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet samt om uppskov till nästa landsting av väckta frågor. Såsom i den historiska översikten rörande kommuns kompetens omnämnts utarbetades förslag till särskild kommunalstyrelseförordning för Stockholm av en utav magistraten och borgerskapets äldste tillsatt kommitté. I detta förslag uppställdes krav på kvalificerad majoritet i ett enda fall, nämligen i frågor angående beviljande av anslag till nya ändamål eller behov; härtill skulle erfordras bifall av två tredjedelar bland de i beslutet deltagande. Någon särskild motivering för detta stadgande gavs icke i kommitténs betänkande. En författare h a r antagit, att motivet varit det förmenta behovet av värn mot överrumplingar, enkannerligen mot överståthållarnas nyhetsiver. 1 Stadgandet inflöt i oförändrat skick i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm. En bestämmelse om kvalificerad majoritet, som åtminstone formellt var av betydande räckvidd, ingick i den år 1863 utfärdade förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm. Enligt nämnda bestämmelse fordrades tvä tredjedelars majoritet för beslut av de för huvudstadens församlingar gemensamma kyrkofullmäktige i frågor om beviljande av nya och ökade avgifter eller besvär. 2. Nya bestämmelser om kvalificerad majoritet. Området för den kvalificerade majoritetens användning i kommunalförfattningarna förblev länge oförändrat. Först vid tiden för sekelskiftet skedde en om ock begränsad utvidgning av bestämmelserna i ämnet. 2 Under de d ä r p å följande årtiondena ha däremot tillkommit åtskilliga nya stadganden. Ett flertal av de nya föreskrifterna ha införts i anslutning till denl successiva reformeringen av den kommunala rösträtten. Andra ha tillkommit vid olika tider och utan inbördes sammanhang. Utvecklingen har 1 S. Hansson: Dubbelt flertal vid kommunalbeslut (i Svenska stadsförbundets tidskrift 1910 s. 86). 8 Dessförinnan hade inom den kommunala speciallagstiftningen tillkommit cen regeln att för beslut om fattigvårdssamhälles fördelning i rotar krävdes två tredjedelars majoritet (fattigvårdsförordningen den 9 juni 1871, § 8 mom. 2).

107 dock icke enbart gått i riktning mot utvidgad tillämpning av kvalificerad majoritet. Några av de äldre bestämmelserna, låt vara sådana av mindre praktisk betydelse, ha nämligen efter hand utmönstrats ur författningarna. al Bestämmelser

införda i anslutning

till

rösträttsreformerna.

Innan en redogörelse lämnas för dessa bestämmelser, bör i korthet erinras om de regler som enligt kommunalförordningarna gällde för utövande av rösträtt såväl vid kommunmedlemmarnas direkta deltagande i de kommunala avgörandena, d. v. s. vid kommunal- och kyrkostämma samt allmän rådstuga, som vid val av kommunal- och stadsfullmäktige samt landstingsman, respektive elektorer för utseende av landstingsmän. Enligt dessa regler tillkom kommunal rösträtt endast den som var skaltskyldig till kommunen och tillika fullgjort denna skyldighet. Vidare var rösträtten graderad i förhållande till skattskyldigheten. På landet motsvarades sålunda varje röstberättigads »röstvärde» av det fyrktal, som låg till grund för beräknande av kommunalutskylder, medan i stad en röst åtnjöts för varje hel riksdalers bevillning. I landskommuner och landsförsamlingar fanns ingen övre gräns för röstinnehavet; i siad gällde däremot, att ingen fick utöva rösträtt för större antal röster än som svarade mot en tjugondel av stadens hela röstetal. Rösträtt tillkom även andra kommunmedlemmar än fysiska personer, sålunda bl. a. bolag. Kyrkostämmoförordningen för Stockholm hade en mindre stark gradering av rösträtten: i densamma stadgades ett maximum av 20 röster för varje röstberättigad. Redan från första stund riktades kritik mot kommunalförordningarnas rösträttsbestämmelser, och inom riksdagen framställdes efter hand en mångfald förslag i syfte att ernå en begränsning av det inflytande som tillkom innehavarna av stora röstetal. Bl. a. föreslogs kvalificerad majoritet såsom villkor för vissa kommunala beslut. Vid ett sådant tillfälle — då förslag väckts om kvalificerad majoritet för beslut om beviljande av ny eller ökad avgift till k o m m u n — erinrade lagutskottet (utlåtande nr 31 vid 1868 års riksdag), att i kommunalförordningen för Stockholm funnes .stadgande om kvalificerad majoritet för beslut om anslag till nya ändamål eller behov, vilket stadgande utskottet karakteriserade såsom svävande och obeslämt. Införande av en dylik bestämmelse även i de övriga kommunalförordningarna skulle enligt utskottets mening verka som »en alltför starkt återhållande hämsko på den kommunala självverksamheten». Tanken att använda regler om kvalificerad majoritet såsom medel att begränsa de stora röstinnehavarnas inflytande vann längre fram anslutning i ett den 13 maj 1897 av särskilda kommitterade avgivet betänkande angående begränsning av den kommunala rösträtten på landet. Däri föreslogs, att beslut i frågor, som omförmäldes i §§ 73 och 74 i förordningen om kommunalstyrelse på landet, d. v. s. underställningskrävande beslut,

108 skulle fattas med två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet. Dessa beslut avsågo bl. a. avhändande av fastighet, som tillfallit kommunen genom gåva eller testamente, upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än tvä är, förslag till nya eller förhöjda avgifter å den allmänna rörelsen, påläggande av avgifter, som erfordrade uttaxering för längre tid än fem är, antagande av kommunalstadgar m. m. Kommittén uttalade, att den med detta förslag anselt sig böra förstärka de av densamma föreslagna »garantier mot obehörig röstövervikt». Härutöver anfördes (betänkandet sid. 51), att ifrågavarande ärenden pä grund av sin större vikt vore ägnade att tillvinna sig elt särskilt intresse hos kommunens röstägande ävensom att påkalla ett allmännare deltagande från deras sida. Vid sådant förhållande borde också själva beslutet redan vid sin tillkomst framstå såsom uttryck för en mera allmänt omfattad mening. Enligt kommitténs åsikt talade i övrigt för ändamålsenligheten av den ifrågasatta anordningen enahanda hänsyn, som föranlett lagstiftaren att för behandlingen av dessa ärenden påkalla iakttagandet av vissa betryggande former. I proposition (nr 40) till 1898 års riksdag, vari bl. a. föreslogs begränsning av aktiebolagens rösträtt, upptogs ur kommitténs förslag bestämmelsen att två tredjedelars majoritet skulle erfordras för beslut av kommunalstämma om upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än två år. Nu motiverades emellertid bestämmelsen icke såsom en garanti mot obehörig röstövervikt utan som elt skydd för dem, vilkas rösträtt föreslogs begränsad. Departementschefen, E. von Krusenstierna, yttrade sålunda: »Oavsett alt kommunernas skuldsättning tagit och fortfarande synes komma att taga sådana dimensioner, att det ingalunda torde skada om, genom uppställande av kravet på större pluralitet än den vanliga för åstadkommande av giltigt beslut i dylika frågor, något återhåll beredes mot förhastade beslut, synes mig lagändringen därjämte av billighet påkallad såsom ett skydd för aktiebolagen, vilkas rösträtt ju så betydligt nedsättes, medan måttet för deras bidragsskyldighet till kommunen kvarstår oförändrat.» Propositionen vann emellertid ej riksdagens bifall. I en vid 1900 års riksdag avgiven motion (II: 41) rörande begränsning av den kommunala rösträtten på landet förnyades förslaget om kvalificerad majoritet vid beslut om upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än två år. Lagutskottet anslöt sig i sitt utlåtande (nr 30) till tankegången om kvalificerad majoritet såsom ett skydd för dem, vilkas röstrält begränsades: Den sålunda ifrågasatta förändringen synes utskottet väl ägnad att förebygga förhastade beslut i riktning av ökad skuldsättning för landskommunerna och inskränker, såsom sig bör, möjligheterna för dessa kommuner att upptaga lån på längre tid till de fall, då en dylik åtgärd påkallas av ett mera allmänt intresse bland kommunens medlemmar. Förändringen i fråga kan hava sin särskilda betydelse för den

109 händelse begränsning av den kommunala rösträtten på landet kommer till stånd. I sådant fall rubbas nämligen den nu bestående regeln, att inflytandet på de kommunala angelägenheternas avgörande växer i samma proportion som skattskyldigheten inom kommunen, och det kan då lätt inträffa, att kommunens beslut i en utgiftsfråga går i en annan riktning än den, som anses önskvärd av dem, vilka skola bära den övervägande delen av utgiften i fråga. Genom den föreslagna majoriteten av två tredjedelar minskas väsentligt risken för de högst beskattade inom en kommun att mot sin vilja få sig påtvingat elt beslut om upptagande av lån på längre tid. Riksdagen beslöt nu en maximering av den kommunala rösträtten på landet till en tiondel av kommunens hela fyrktal och ett röstetal av 5 000 fyrkar samt biföll förslaget om kvalificerad majoritet för beslut om upplagande av lån på längre tid än tvä år. — Rösträtten i stad hade redan år 1869 begränsats till att motsvara högst en femtiondel av stadens hela röstetal och bevillningen för 10 000 kronors inkomst (»den 100-gradiga skalan»). Vid 1907 års riksdag beslöts en genomgripande reform av den kommunala rösträtten. Fyrktalsberäkningen på landsbygden försvann, och för såväl siad som land sattes röstmaximum till 40 röster (»den 40-gradiga skalan»). Härigenom bereddes ökat inflytande at de mindre inkomsttagarna. Samtidigt infördes proportionellt valsätt beträffande stadsfullmäktige- och landstingsmannaval. Landstingsledamöterna, som förut i stor utsträckning valts av stadsfullmäktige, resp. särskilt utsedda valmän, skulle hädanefter väljas vid direkta val. Reformen åtföljdes av väsentligt utvidgade bestämmelser om kvalificerad majoritet. Kungl. Maj:t hade föreslagit dylika bestämmelser i fråga om borgerliga primärkommuners och församlingars beslut om avhändande avfast egendom eller därifrån härflytande rättighet eller inköp av sådan egendom, om beviljande av anslag till nya företag eller behov eller sådan ökning av anslag, som föranledde uttaxering för längre tid än fem år, samt om upptagande eller förnyande av lån eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande. Såsom motivering för de föreslagna bestämmelserna bade departementschefen, statsrådet Juhlin — efter att ha erinrat om att vissa bestämmelser om kvalificerad majoritet redan funnes i kommunalförordningarna — anfört följande (proposition nr 29 sid. 83 f.): Den tanke, som ligger till grund för denna anordning, har synts mig böra än vidare beaktas, då nu förändringar föreslås, som säkerligen skola djupt ingripa i det kommunala livet. Erfarenheten bar visat, alt de maktägande inom kommunerna mångenstädes beslutat företag eller ingått förpliktelser, som blivit för de skattdragande i hög grad betungande. Bestämmelserna därom att vissa kommunala beslut skola underställas myndigheternas prövning äro icke väl ägnade att förekomma sådana mindre välbetänkta förvaltningsåtgärder. För åstadkommandet av någon garanti härutinnan synes den naturligaste utvägen vara uppställandet av den fordran att beslut, vilka kunna utöva kännbart inflytande på kommunens ekonomi under en följd av år, icke må komma till stånd utan att uppbäras av en stadgad allmän mening inom kommunen. 1 sådant syfte torde böra stadgas, att till beslut

110 i vissa frågor skola erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet. Den första av dessa frågor gäller avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet. En motsvarighet härtill finnes i nuvarande § 40 av landstingsförordningen, och bestämmelsen där sjmes med fog kunna utsträckas att gälla även lands- och stadskommunerna. Om så sker, torde bestämmelsen jämväl böra komma att avse beslut om inköp av fastighet. Såsom härmed likställda hava ansetts frågor om beviljande av anslag till nya företag eller behov samt sådan ökning av anslag, som föranleder uttaxering för längre tid än fem år. Redan nu är i förordningen om kommunalslyrelse i Stockholm, § 23, stadgat, att två tredjedels majoritet erfordras för beviljande av anslag till »nya ändamål eller behov», och § 33 i förordningen om kommunalstyrelse på landet, enligt dess nuvarande lydelse, utvisar, att liknande ärende ansetts vara av den vikt, att det borde undantagas från kommunalfullmäktiges avgörande. Särskilt i frågor av denna art synes varsamhet av nöden och kravet på kvalificerad majoritet för åstadkommande av beslut välbetänkt. Av grunden för det ifrågasatta stadgandet torde bliva tydligt, att med »nya företag eller behov» avses icke frågor av alltför underordnad vikt, utan i allmänhet sådana, som i sig innefatta ett nytt uppslag i den kommunala utvecklingen, evad uppslaget går ut på igångsättande av ett nytt kommunalt företag eller tillgodoseende av ett förut ej känt eller erkänt kommunalt behov. Med ledning av den för kommunen gällande utgiftsstaten torde det ej möta någon större svårighet att avgöra, huruvida en viss fråga är alt hänföra under bestämmelsen eller icke. Enligt § 73 i förordningen om kommunalstyrelse på landet är för beslut om upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än två år, stadgad en kvalificerad majoritet av två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet. Detta bar desto hellre ansetts böra utsträckas att gälla beslut om upptagande eller förnyande av lån i allmänhet samt om förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande, som först härigenom den äldre bestämmelsen kan erhålla ful! effektivitet. F ö r s l a g e t till r ö s t r ä t t s r e f o r m b e h a n d l a d e s av s ä r s k i l t u t s k o t t (nr 1), som y t t r a d e (utlåtande n r 4 sid. 247 f.), att u t s k o t t e t f u n n e del v ä l b e t ä n k t att, i s a m b a n d m e d den i f r å g a s a t t a o m f l y t t n i n g e n a v m a k t f ö r h å l l a n d e n a i n o m k o m m u n e r n a , b e s t ä m m e l s e r gåves, ä g n a d e alt f ö r e k o m m a f ö r h a s t a d e beslut rörande den k o m m u n a l a hushållningen. Utskottet ansåg jämväl, att den väg K u n g l . Maj:t i d e t t a h ä n s e e n d e a n v i s a t väl ö v e r e n s s t ä m d e m e d k a r a k t ä r e n a v d e n k o m m u n a l a självstyrelsen, m e d a n d r a o r d a t t g a r a n t i e n m o t äventyrliga förvaltningsåtgärder lämpligen borde sökas i den k o m m u n e n s s j ä l v k o n t r o l l , s o m i n n e b u r e s i f o r d r a n p å k v a l i f i c e r a d m a j o r i t e t för b e s l u t i vissa fall. U t s k o t t e t föreslog e m e l l e r t i d vissa j ä m k n i n g a r i K u n g l . Majcts f ö r s l a g . B e t r ä f f a n d e f ö r s l a g e t o m k v a l i f i c e r a d m a j o r i t e t för b e s l u t o m i n k ö p av fastighet anförde utskottet, att erfarenheten visat, särskilt i s t ä d e r n a , att redan med gällande bestämmelser o m enkel röstpluralitet det s t u n d o m m ö t t s v å r i g h e t a t t g e n o m d r i v a elt f a s t i g h e t s f ö r v ä r v , h u r ö n s k l i g t d e t t a ä n v a r i t u r s y n p u n k t e n a v en k l o k o c h f ö r u t s e e n d e t o m t p o l i t i k . U t s k o t t e t föreslog d ä r f ö r , a l t k v a l i f i c e r a d m a j o r i t e t i c k e s k u l l e t a r v a s för s å d a n t

Ill

fastighetsköp, som avsåge genomförande av fastställd stadsplan eller tomtindelning. I fråga om den föreslagna bestämmelsen om dubbel röstövervikt såsom villkor för beslut om beviljande av anslag till nya företag eller behov anförde utskottet: Särdeles angeläget synes det utskottet vara, att kvalificerad majoritet göres till villkor för sådana beslut, vilka avse att föra in den kommunala verksamheten på nya banor, att anlita kommunens medel för ändamål, vilka förut ansetts vara för kommunens intressen främmande. Givet är, att en bestämmelse i antydd riktning alltid måste bliva i viss mån svävande och att dess tillämpning kommer att bero av ett förnuftigt skön efter de i varje fall föreliggande omständigheterna. Det synes utskottet emellertid härvid i främsta rummet vara av nöden, att stadgandet icke erhåller en avfattning, som inbjuder till en alltför vittgående tolkning. Den av Kungl. Maj:t i nu ifrågavarande hänseende föreslagna bestämmelse har sin förebild i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm, § 23, däri bifall av två tredjedelar bland dem, vilka i beslutet deltaga, sättes såsom villkor för »beviljande avanslag till nya ändamål eller behov». Detta lagbud har, enligt vad utskottet inhämtat, ansetts tillämpligt i tillhopa sju fall; i ytterligare fem fall har yrkande om två tredjedels röstpluralitet framställts, men underkänts. De frågor, i vilka nyssnämnda röstövervikt ansetts erforderlig, ägde alla den karaktär, alt de uppenbarligen ansågos ligga utom ramen för kommunens normala hushållning. Besluten hava t. ex. angått inrättande av en kommunal arbetsförmedlingsanstalt, anslag till teaterbyggnad, till nödhjälpsarbeten, till Skansens förkovran och utveckling, o. s. v. En bestämd praxis har sålunda utbildat sig i fråga om räckvidden av berörda, i .Stockholmsförordningen intagna stadgande. Det torde då ock vara lämpligt, att när den tanke, som uppbär detsamma, skall föras ut på ett vidsträcktare lagstiftningsområde, den redan antagna ordalydelsen bibehålies oförändrad. Kungl. Maj:ts förslag lärer förty böra i denna del jämkas till överensstämmelse med det redan gällande lagbudet. Utskottet föreslog vidare, att ingående av borgen — för lån eller eljest — skulle i fråga om erforderlig röslövcrvikt jämställas med upplagande av lån. Utskottet hänvisade i detta avseende till att det hänt, att kommun iklätt sig räntegaranli för belopp, vida överstigande kommunens ekonomiska bärkraft. Till förekommande av att med enkel majoritet beslötes en utgift, som uppenbarligen måste bestridas med lånemedel, med påföljd att beslut om upplåning sedermera måste fattas, föreslog utskottet, att beslut om anslag tillika skulle innefatta ett angivande av sättet för utgiftens bestridande samt att för anslagsbeslut, som föranledde upplåning, skulle liksom för beslut om låns upptagande krävas två tredjedels röstövervikt. Den föreslagna bestämmelsen om kvalificerad majoritet för beslut om sådan ökning av anslag, som föranledde uttaxering för längre tid än fem år, ansåg utskottet böra utgå. Slutligen föreslog utskottet, att de för primärkommunerna föreslagna reglerna i huvudsak skulle tillämpas även å landstingen. Kungl. Maj.ts förslag med de av utskottet föreslagna jämkningarna antogs av riksdagen. Dessutom godkände riksdagen i oförändrat skick Kungl.

112 Maj:ts förslag om två tredjedels majoritet vid ytterligare två slag av beslut, som icke omnämnts härovan, nämligen heslut om införande eller avskaffande av kommunalfullmäktige (för sådant beslut hade tidigare, såsom i annat sammanhang omnämnts, krävts mer än hälften av k o m m u n e n s hela röstetal) samt beslut av landsting om bildande av valkrets med mindre folkmängd än som i landstingsförordningen angavs såsom regelmässig. Landstingsmännen hade dittills valts vid majoritetsval, och åtskilliga valkretsar hade på grund av sin ringa storlek ägt välja endast en eller två landstingsmän. Den nu införda proportionella valmetoden krävde, att ej alltför fa landstingsman utsagos för varje valkrets; i landstingsförordningen bestämdes därför att valkretsarna skulle ha den storlek, att de ägde utse minst tre landstingsmän. Dessa bestämmelser voro dock icke ovillkorliga, i det landstinget ägde att i vissa fall besluta bildande av valkrets med mindre folkmängd än normalt, d. v. s. bildande av en- eller tvåmansvalkretsar. Såsom en garanti mot missbruk av den landstingen härutinnan lämnade friheten uppställdes kravet på kvalificerad majoritet för beslut angående bildande av sådana mindre valkretsar (proposition nr 30/1907 sid. 19). Den kommunala rösträttsreformen hade gjorts beroende av att vissa samtidigt såsom vilande antagna grundlagsändringar, som avsågo en reformering av de politiska valen, blevo definitivt godkända. Sedan detta skett vid 1909 ars riksdag, vidtogos samma år de ändringar i kommunalförordningarna, som beslutats av 1907 års riksdag. Kyrkostämmoförordningen för Stockholm med dess särskilda rösträttsbestämmelser berördes icke av den kommunala rösträttsreformen. Den lika och allmänna kommunala rösträtten genomfördes vid 1918 års urtima riksdag. Denna reform betydde först och främst avskaffande av den 40-gradiga skalan och antagande av principen om en röst åt varje röstberättigad. Vidare skulle skattskyldighet till kommunen ej som förut vara förutsättning för rösträtt. Frånträdandet av regeln härom medförde en betydande ökning av antalet röstberättigade. Rösträtten för bolag och andra juridiska personer avskaffades. Medan tidigare varje häftande för kommunalutskylder under de senaste tio åren föranlett förlust av den kommunala rösträtten, blev regeln nu den, att endast den som häflade för utskylder, som förfallit till betalning under vart och ett av de tre sistförflutna aren, förlorade sin rösträtt. Liksom de åren 1900 och 1907 beslutade förändringarna av den kommunala rösträtten förknippades även 1918 års rösträttsreform med utvidgade bestämmelser om kvalificerad majoritet. Dessa bestämmelser utgjorde en del av de garantier mot en mindre förtänksam kommunalpolitik som ansägos böra uppställas i samband med att ökat inflytande bereddes stora medborgargrupper. Andra garantier, som nu beslutades, voro regler om obligatoriskt fullmäktigesystem i landskommuner och municipal-

113 samhällen med över 1 500 invånare (för underlättande av representativt systems införande borttogs kravet på kvalificerad majoritet för beslut härom), om obligatorisk beredning av ärenden i landskommuner efter mönster av de bestämmelser i detta hänseende som redan funnos för städerna, om rätt för en minoritet — en tredjedel av de närvarande — inom primärkommunernas beslutande församlingar att erhålla uppskov med ett ärendes avgörande, om utvidgad tillämpning av proportionellt valsätt vid val av vissa nämnder m. m. De nya reglerna om kvalificerad majoritet avsägo väsentligen sädana primärkommuner, i vilka skattetrycket nätt en viss höjd. Sålunda uppställdes för borgerliga och kyrkliga kommuner på landet, där högsta kommunalskatten för 100 kronors inkomst av kapital och arbete översteg 9 kronor, krav på två tredjedelars majoritet för beslut om beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke var nytt men för vilket anslag icke utgick under det löpande året. Vidare krävdes i skattetyngda kommuner i viss utsträckning kvalificerad majoritet för höjning av under det löpande året utgående anslag: sådan majoritet fordrades sålunda i kommun där kommunalskatten översteg 9 men icke 12 kronor för höjning med mer än 25 procent, i kommun där skatten översteg 12 men icke 15 kronor för höjning med mer än 15 procent och i kommun där skatten översteg 15 kronor för höjning med m e r än 10 procent. För städerna gingo motsvarande gränser vid en kommunalskatt om respektive 10, 13 och 16 kronor. Frän tilllämpning av de nu angivna reglerna undantogos Stockholms stad och dess församlingar. Dessutom tillkom ett stadgande om kvalificerad majoritet såsom villkor för beslut om efterskänkande av oguldna kommunalutskylder. Ytterligare förutsättning för dylikt beslut skulle vara att, efter prövning av varje särskilt fall, verkligt ömmande omständigheter befunnits föreligga. Motiven för de nya utvidgningarna av den kvalificerade majoritetens användningsområde återfinnas i huvudsak i Kungl. Maj:ts vid 1918 års lagtima riksdag framlagda proposition (nr 290) om en kommunal rösträttsreform och i ett av tillkallade sakkunniga den 10 april 1918 avgivet betänkande i ämnet. I betänkandet anfördes bl. a. följande (sid. 141 f.): En lämplig utväg för att inom ramen för kommunal självstyrelse tillskapa ytterligare garantier torde vara att utsträcka kravet på kvalificerad majoritet för vissa kommunala beslut, som nu endast fordra enkel. Att utan vidare kräva kvalificerad majoritet för alla eller ett flertal grupper av kommunala beslut skulle givetvis strida mot billighetens krav och därtill medföra risk för att sätta hela det kommunala maskineriet ur funktion eller i varje fall göra det synnerligen tungt. Svårigheten att åstadkomma exempelvis 2U majoritet på våra kommunala stämmor eller fullmäktigeförsamlingar torde tvärt om mana till alt med stor försiktighet beträda denna väg. Bestämmelserna om kvalificerad majoritet — liksom även är fallet med bestämmelserna om Kungl. Maj:ts eller Kungl. Maj:ts befallningshavandes underställelse 8—717192

114 och bekräftelse — avse så gott som uteslutande ärenden av djupgående ekonomisk betydelse. Flertalet av dessa bestämmelser utgör garantier mot en äventyrlig kommunal finanspolitik och framför allt mot ett onödigt eller lättsinnigt höjande av kommunalskatten. Emellertid låta vissa tillägg i bestämmelserna tänka sig för stärkande av garantierna i samband med den lika rösträttens införande. För beviljande av anslag till nya ändamål eller behov fordras visserligen kvalificerad majoritet, men för höjande av redan utgående anslag, eller för anslag till förutvarande ändamål och behov förefinnes ingen dylik föreskrift, utan sådana beslut avgöras genom enkel majoritet, såvida de icke samtidigt innebära att erforderliga medel skola åstadkommas genom upplåning. Efter a t t h a m e d siffror b e l y s t s k a t t e t r y c k e t i vissa k o m m u n e r föreslogo d e s a k k u n n i g a b e s t ä m m e l s e r o m k v a l i f i c e r a d m a j o r i t e t , s o m i sak ö v e r e n s s t ä m d e m e d d e s e d e r m e r a a n t a g n a u t o m i d e t h ä n s e e n d e t a t t d e för b e s t ä m m e l s e r n a s t i l l ä m p n i n g f ö r o r d a d e s k a t t e g r ä n s e r n a föreslogos bliva d e s a m m a för såväl s t a d s o m l a n d (respektive 9, 12 o c h 15 k r o n o r för 100 k r o n o r s inkomst av kapital och arbete). De s a k k u n n i g a y t t r a d e r ö r a n d e sitt f ö r s l a g : I detta förslag göres sålunda skillnad mellan beviljande av anslag, som visserligen utgått förut men ej under det löpande året, och förnyande av anslag, som utgått under det löpande året; i förra fallet skulle alltid fordras två tredjedels majoritet, då kommunalskatten översteg 9 kronor för 100 kronor inkomst, i senare fallet skulle under enahanda skattetryck sådan majoritet erfordras allenast då beslutet innebär en höjning med viss procent av det förutvarande anslaget. I förra fallet är det fråga om anslag av extra natur, och dylika anslag böra i skattetyngda kommuner undvikas, såvida icke en betydande majoritet av kommunens medlemmar besluta sig för desamma; i senare fallet avses år från år återkommande anslag, d. v. s. anslag av ordinarie natur, och beträffande sådana böra i skattetyngda kommuner en större höjning undvikas, såvida icke en betydande majoritet inom kommunen är ense om höjningen. En höjning av dylikt anslag med allenast 10 % eller mindre bör under alla omständigheter betraktas som en nödvändig marginal för att möta prishöjningar och extra kostnader, varför en så obetydlig höjning bör kunna beslutas med enkel majoritet. Var gränsen nedåt bör sättas för skattetyngda kommuner kan ju vara föremål för olika meningar. Att de sakkunniga valt en utdebitering överstigande 9 kronor för 100 kronors inkomst, beror delvis på att med en dylik gräns samtliga städer, så när som på en, för närvarande — eller rättare år 1914 — skulle gå fria från de föreslagna inskränkningarna i rätten att besluta med enkel majoritet. Dylika inskränkningar skulle nog i städerna med deras växlande och växande kommunala verksamhet verka ej så litet hämmande, medan å andra sidan den garanti mot en oklok eller förhastad kommunal finanspolitik, som dessa inskränkningar äro ämnade att utgöra, är mindre av behovet påkallad i städerna med deras fullmäktigesystem, som redan i sig innebär en väsentlig garanti i denna riktning, än i landskommunerna, där beslut fattas direkt å primärstämmor. Det kunde ju under sådana förhållanden måhända anses lämpligt, att från de föreslagna bestämmelserna, åtminstone vad den borgerliga kommunen angår, undantaga städer samt landskommuner med fullmäktigesystem. Men de sakkunniga hava ej velat föreslå ett dylikt undantag, då det, principiellt sett, innebär en orättvisa att, såsom ofta skett, stipulera skilda bestämmelser för land och för stad, och då även i städer och andra kommuner med fullmäktige, fullmäktigesystemet till trots, behovet av en broms för

115 skatteskruven understundom förefinnes. För många av dem, som med misstro betrakta den lika rösträtten, torde kravet på garantier ej inskränka sig till de å primärstämmorna med lika rösträtt fattade besluten utan även avse de beslut, som fattas av de med lika rösträtt tillsatta fullmäktigeförsamlingarna. Vid b e s t ä m m a n d e t av d e n n e d r e s k a t t e g r ä n s e n togo d e s a k k u n n i g a h ä n syn även till l a n d s k o m m u n e r n a s f ö r h å l l a n d e n . E n l i g t en av de s a k k u n n i g a s a m m a n s t ä l l d t a b l å v a r i e r a d e å r 1914 s k a t t e p r o c e n t e n i r i k e t s 2 410 l a n d s k o m m u n e r m e l l a n 0*00 o c h 30*00 k r o n o r . I 2 087 a v d e s s a k o m m u n e r utgjorde d e n 0-00—9-00 k r o n o r , i 232 k o m m u n e r 9*01—12-00 k r o n o r , i 64 k o m m u n e r 12-01—15-00 k r o n o r o c h i 27 k o m m u n e r 15-01—30-00 k r o n o r . I a n s l u t n i n g till f r a m l ä g g a n d e t a v t a b l å n a n f ö r d e d e s a k k u n n i g a : Enligt denna tablå kan en skatteprocent av 9 kronor sägas utgöra ungefärliga gränsen mellan de normala fallen och undantagsfallen. En utdebitering av 8*01—9 kronor förekommer inom 220 landskommuner, medan antalet kommuner med en utdebitering av 9-01—10-00 kronor utgör allenast 123. De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna avse att träffa icke de normala fallen utan undantagsfallen, de fall, då en broms för skattestegringen är verkligt av behovet påkallad. Att i kommuner med ett något så när normalt skattetryck för hithörande beslut fordra kvalificerad majoritet skulle verka förlamande på hela det kommunala livet och hindra den kommunala utvecklingen. Att med ett dylikt betraktelsesätt även den uppdelning av kommuner med ett skattetryck överstigande 9 kronor för 100 kronors inkomst, som de sakkunnigas förslag innebär, har ett visst fog för sig, torde framgå av den anförda tablån. I praktiken skulle, om man utgår från förhållandena under år 1914, d. v. s. det sista normala året, de av sakkunniga föreslagna bestämmelserna innebära, att beviljande av anslag, som förut utgått, antingen under det löpande året eller tidigare, skulle kunna ske på vanligt sätt genom beslut med enkel majoritet inom 2 087 landskommuner (inklusive köpingar som bilda egen kommun) av 2 410, d. v. s. inom 86-60 % av samtliga. Inom övriga kommuner, d. v. s. 323 st. eller 13-40 % av samtliga landskommuner, skulle för beviljande av anslag, som med lika eller annat belopp utgått tidigare dock ej under det löpande året, fordras 2/s av de i omröstningen deltagandes röster. Inom samma kommuner skulle fordras likaledes 2/a majoritet för höjning av under det löpande året utgående anslag, nämligen i 232 kommuner, eller 9-63 % av samtliga, först om anslagshöjningen överstege 25 %; i 64 kommuner, eller 2*65 % av samtliga, om anslagshöjningen överstege 15 %; samt i 27 kommuner, eller 1-12 % av samtliga, om anslagshöjningen överstege 10 %. De s a k k u n n i g a f r a m h ö l l o u t t r y c k l i g e n , a t t h e l a d e n n a k o m m u n g r u p p e r i n g m e d a v s e e n d e p å s k a t t e t r y c k e t v o r e g j o r d m e d h ä n s y n till de n o r m a l a f ö r h å l l a n d e n , s o m r å d d e å r 1914, s a m t a t t p e n n i n g v ä r d e t s fall o c h a n d r a omständigheter framdeles naturligtvis kunde nödvändiggöra förändringar i den föreslagna grupperingen. De s a k k u n n i g a a n f ö r d e s l u t l i g e n : Det kan ju anmärkas mot de föreslagna bestämmelserna, att de äro synnerligen rigorösa så till vida, att den där fordrade kvalificerade majoriteten för beslut om viss anslagsbevillning eller anslagshöjning gäller oberoende av om samtidigt andra

116 under det löpande året utgående anslag utgå eller sänkas. Men desto kraftigare torde bestämmelserna i fråga verka såsom medel att hålla skattetrycket nere, och, såsom framhållits, det är ju ett relativt ringa antal kommuner, som träffas av sagda bestämmelser, kommuner, där skatterna nått en abnorm höjd. Förutom den garanti, som det föreslagna systemet direkt innebär mot en för kraftig stegring av anslagen för icke nya ändamål och behov och därmed mot skattestegring, så torde givetvis de angivna bestämmelserna verka därhän, att kommunerna för att icke bliva mer bundna i sin bestämmanderätt över hithörande anslag eller för att återvinna förlorad frihet i detta avseende på allt sätt bemöda sig om att hålla nere eller nedbringa skatteprocenten. I propositionen biträdde departementschefen, statsrådet Schotte, i huvudsak de av de sakkunniga anförda synpunkterna. Med hänsyn till att kommunalskatten i åtskilliga städer visat en tendens att alltmera n ä r m a sig den föreslagna gränsen 9 kronor för 100 kronors inkomst och då det syntes angeläget, att städernas rörelsefrihet icke alltför mycket inskränktes, förordade departementschefen, att nämnda gräns för städernas del sattes till en skatteprocent av 10 kronor och att motsvarande höjning vidtoges i de övriga skattegränserna (propositionen sid. 85). Det utskott, som vid 1918 ärs urtima riksdag hade frågan om den kommunala rösträtten till behandling, yttrade rörande de föreslagna garantibestämmelserna, sålunda bl. a. förslaget om kvalificerad majoritet för beslut om utgifter i sådana kommuner, där skattetrycket nätt viss höjd, att utskottet i huvudsak funnit desamma väl grundade och ägnade att i sin m å n skapa betingelser för en sund och besinningsfull verksamhet på det kommunala området. Beträffande bestämmelsen om kvalificerad majoritet vid beslut om efterskänkande av oguldna kommunalutskylder anförde de sakkunniga (sid. 79 f.), att man stundom befarat, att i de kommuner, där de smärre inkomsttagarna vore i majoritet, dessa skulle genom efterskänkande i stor skala av sådana utskylder ytterligare öka sitt inflytande och samtidigt framkalla ökad försumlighet beträffande kommunalskattens inbetalning till men för de ordentliga skattebetalarna. De sakkunniga ansågo för sin del, att dylika farhågor knappast hade fog för sig men att å andra sidan efterskänkning av kommunalutskylderna utgjorde en fråga av så genomgående ekonomisk betydelse, att kravet på garanti gentemot förhastade eller okloka beslut härutinnan kunde anses lika befogat som beträffande vissa andra ekonomiska frågor, för vilkas avgörande fordrades kvalificerad majoritet. b) Bestämmelser

tillkomna

utan samband

med

rösträttsreformerna.

Vid 1913 års riksdag beslötos vissa ändringar i kommunalstyrelseförordningen för landet och i landstingsförordningen, varigenom användningen av kvalificerad majoritet utsträcktes till ytterligare några slag av beslut. I proposition (nr 185) till nämnda års riksdag hade bl. a. föreslagits, att kungörande i tidning av tid och ställe för kommunalstämma skulle göras

117 obligatoriskt, att stämman skulle äga att medelst omröstning efter huvudtalet besluta i vilken eller vilka tidningar kungörelsen skulle införas samt att, om minst en tredjedel av de närvarande förenade sig om viss tidning, kungörelsen skulle införas i denna tidning. Förslaget tillstyrktes av konstitutionsutskottet (utlåtande nr 25 sid. 54 f.), bifölls av andra men avslogs av första kammaren. Ett av utskottet framlagt sammanjämkningsförslag (memorial nr 33), innefattande de avvikelserna från Kungl. Maj:ts förslag, att kommunalstämman skulle äga att med två tredjedels majoritet besluta underlåta att införa kungörelse i tidning samt att beslut i hithörande frågor skulle på vanligt sätt fattas efter röstvärdet, bifölls sedermera av båda kamrarna. Regeln om kvalificerad majoritet såsom villkor för beslut att icke kungöra stämma i tidning gjordes är 1916 tillämplig även beträffande kyrkostämma, och sedermera har motsvarande regel införts jämväl i fråga om kungörande av fullmäktigesammanträde. En annan av 1913 ärs riksdag beslutad bestämmelse om kvalificerad majoritet avsåg landstings beslut att medgiva upptagande till behandling av fråga, som blivit väckt efter den i landstingsförordningen stadgade senaste tidpunkten för väckande av förslag. Denna tidpunkt ändrades enligt riksdagens beslut från fjorton till tjugu dagar före landstingets början. I samband härmed tillades efter förslag av konstitutionsutskottet en bestämmelse av innehåll, att vad som vore stadgat angående tiden för förslags avlämnande icke utgjorde hinder för landstinget att, dä synnerligen viktiga skäl därtill föranledde, medgiva upplagande till behandling av fråga, som blivit väckt senare, dock före landstingets början. För beslut om sådant medgivande skulle krävas kvalificerad majoritet. Såsom motivering för dessa bestämmelser anförde konstitutionsutskottet (utlåtande nr 6), att det redan tidigare visat sig förenat med olägenheter, att ett nytt förslag, som inkommit efter den stadgade tidens utgång, i intet fall finge upptagas till behandling, såframt det ej blivit av Kungl. Maj:t till landstinget hänskjutet eller stode i sammanhang med ett förut i behörig ordning väckt förslag. Då dessa olägenheter genom den föreslagna inskränkningen i motionstiden skulle bliva än mer framträdande, hade utskottet ansett sig böra föreslå en bestämmelse av innebörd att jämväl ett efter motionstidens utgång väckt nytt förslag kunde upptagas till behandling. För att bereda särskilda garantier mot missbruk av denna möjlighet att upptaga senare väckta förslag föreslog utskottet bestämmelserna om synnerligen viktiga skäl och kvalificerad majoritet såsom förutsättningar för beslut därom. Vid 1913 års riksdag tillkom ytterligare ett stadgande om kvalificerad majoritet, nämligen i samband med att Marie bebådelsedag bestämdes såsom ordinarie valdag för landstingsmannavalen å landet. Enligt detta stadgande, som intogs i förordningen om landsting, ägde kommunalstämma med två tredjedels majoritet besluta, att valet för kommunens del skulle hållas å annan dag under senare hälften av mars manad. När sedermera, efter beslut

118 av 1919 ärs riksdag, landstingsmannavalen såväl ä landsbygden som i städerna förlades till tredje söndagen i september månad, bibehölls möjligheten för kommunalstämman att, med kvalificerad majoritet, inom vissa gränser bestämma annan valdag och erhöllo stadsfullmäktige, respektive allmänna rådstugan, motsvarande befogenhet i fråga om landstingsmannaval i stad. Nämnda regler om befogenhet för kommun att med kvalificerad majoritet besluta annan dag för landstingsmannavalen än den vanliga överflyttades sedermera till kommunala vallagen och gällde intill dess, efter beslut av 1936 års riksdag, tredje söndagen i september blev obligatorisk valdag för nämnda val. De bestämmelser om landstingsvalkrets storlek, som infördes i anslutningtill 1907 års rösträttsreform, blevo föremål för ändringar dels vid 1918 års urtima riksdag och dels i samband med antagandet av lagen den 20 juni 1924 om landsting. Vid båda tillfällena bibehölls befogenheten för landsting att med kvalificerad majoritet besluta bildande av valkrets med mindre folkmängd än normalt. I samband med att landstingsförordningen ersattes av 1924 års lag slopades reglerna angående kvalificerad majoritet såsom villkor för beslut om förlängning av lagtima möte (kravet på visst flertal för sådant beslut hade år 1919 ändrats frän tre fjärdedelar till två tredjedelar), om underkännande av någons behörighet att såsom ledamot taga inträde i landstinget och om uppskov till nästa landsting av väckta frågor. Förordningens övriga bestämmelser om kvalificerad majoritet överflyttades till den nya lagen. I ett hänseende medförde 1924 års lag om landsting en utsträckning av området för den kvalificerade majoriteten. Krav på dubbelt flertal uppställdes nämligen för beslut om territoriell skattedifferentiering, d. v. s. beslut att, där endast viss eller vissa kommuner inom landstingsområdet ha huvudsaklig nytta av planerat företag, övriga kommuner skola erhålla befrielse från eller lindring i skyldigheten att bidraga till företaget. I anslutning härtill stadgades kvalificerad majoritet även såsom villkor för beslut om beviljande av anslag till sådant företag. Under förarbetena till landstingslagen hade tvekan yppats om lämpligheten av att bibehålla den i landstingsförordningen stadgade rätten för landsting att besluta skattedifferentiering i territoriellt hänseende. I det sakkunnigebetänkande, vari framlades förslag till lag om landsting (kommunalförfattningssakkunnigas betänkande IV, SOU 1923: 18), föreslogos visserligen regler om lokal skattedifferentiering, men de sakkunniga förbundo dessa regler, »i syfte att i någon mån motverka missbruk», med stadganden om kvalificerad majoritet och underställningsskyldighet. I propositionen med förslag till lag om landsting (nr 188/1924) uttalade departementschefen, statsrådet Malm, att han av skäl, för vilka närmare redogjordes i propositionen, kommit till den uppfattningen att landstinget fortfarande borde bibehållas vid

119 rätten att besluta skattedifferentiering av ifrågavarande slag. De krav på kvalificerad majoritet och på länsstyrelsens prövning, som de sakkunniga uppställt för beslut om sådan skattedifferentiering, ansåg departementschefen vara ägnade att förebygga missbruk. Då 1862 års förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad samt förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd vid 1930 års riksdag ersattes av lagen om kommunalstyrelse på landet, lagen om kommunalstyrelse i stad samt lagen om församlingsstyrelse, överfördes de då gällande reglerna om kvalificerad majoritet till de nya lagarna med endast två jämkningar av saklig innebörd. Den ena innefattade, att undantaget från regeln om sådan majoritet vid beslut om inköp av fastighet för det fall att inköpet gällde genomförande av fastställd stadsplan eller tomtindelning gjordes tillämpligt även beträffande beslut om avhändande av fastighet för sådant ändamål. Den andra jämkningen innebar, att för beslut om efterskänkande av oguldna kommunalutskylder kvalificerad majoritet ej skulle erfordras, där fråga vore om antagande av ackord. 1930 års lagstiftning innehöll därjämte ett nytt stadgande om kvalificerad majoritet. Samtidigt med att — efter förslag av konstitutionsutskottet (utlåtande nr 30/1930 sid. 35 f.) — den bestämmelsen infördes i kommunalstyrelselagen för landet att kommun, där kommunalfullmäktige funnes, finge därest det med hänsyn till särskilda omständigheter prövades lämpligt besluta, att den medelsförvaltning som älåge kommunalnämnden skulle under nämndens inseende handhavas i annan ordning, föreskrevs nämligen, att dylikt beslut skulle fattas med kvalificerad majoritet. Utskottet anförde, att däri jämte i den samtidigt stadgade skyldigheten att underställa sådant beslut Kungl. Maj:ts prövning torde ligga tillräcklig garanti mot missbruk av bestämmelsen. Nämnda bestämmelse kompletterades påföljande år med ett stadgande av innehåll att kommun ägde besluta sammanföra sålunda ordnad medelsförvaltning och medelsförvaltning, som enligt lag eller författning tillkomme andra kommunala nämnder eller styrelser. Även för beslut av sådant slag uppställdes villkor om kvalificerad majoritet och Kungl. Maj:ts godkännande. Beträffande dessa villkor anfördes i den proposition, i vilken förslaget om sammanförd medelsförvaltning framlades (nr 205/1931), att därigenom tillräcklig möjlighet syntes vara beredd för en specialstyrelse, som motsatte sig en överflyttning av medelsförvaltningen, att göra sina synpunkter gällande. Kommunal- och kyrkostämmoförordningarna för huvudstaden ersattes av den i 1930 års författningskomplex ingående lagen om församlingsstyrelse i Stockholm och 1935 års lag om kommunalstyrelse i Stockholm. För huvudstaden och dess församlingar gjordes därvid samma regler tillämpliga som gällde för övriga borgerliga och kyrkliga kommuner. Detta innebar en betydande förändring för församlingarna, eftersom kyrkostämmoförordningen för Stockholm icke berörts av de efter hand beslutade utvidgningarna

120 av den kvalificerade majoritetens tillämplighetsomräde. För den borgerliga kommunen betydde den nya lagen, att även reglerna om kvalificerad majoritet för anslagsbeslut vid visst högre skattetryck blevo gällande. Endast i ett hänseende avvek den nya kommunalstyrelselagen för Stockholm från lagen om kommunalstyrelse i stad: stomplaneinstitutets införande genom 1931 års stadsplanelagstiftning föranledde, att bland undantagen från regeln om kvalificerad majoritet vid beslut om avhändande eller inköp av fastighet även upptogs beslut om sådant avhändande eller inköp, som avsåg genomförande av fastställd stomplan. Efter de nuvarande kommunallagarnas antagande har ännu en bestämmelse om kvalificerad majoritet tillkommit, avseende beslut om tredje ordinarie kommunal- eller kyrkostämmans hållande å annan dag än sön- eller helgdag. I lagarna om kommunalstyrelse på landet och församlingsstyrelse i deras ursprungliga lydelse fanns ingen annan bestämmelse om tiden för tredje ordinarie kommunal- eller kyrkostämman än att den skulle hållas i december månad, respektive före utgången av december. Tredje stämman ägde beträffande ordinarie stämmor under nästföljande år besluta å vilken dag stämma skulle hällas eller huruvida stämma skulle hällas å sön- eller helgdag. I proposition nr 89 vid 1937 års riksdag föreslogs bl. a., att tredje ordinarie kommunal- eller kyrkostämman obligatoriskt skulle hällas å söneller helgdag, dock ej å juldagen. Syftet med den föreslagna bestämmelsen var att vinna garanti för att de röstberättigade i största möjliga utsträckning skulle utan hinder av förvärvsarbete kunna närvara å tredje ordinarie stämman och därigenom fä tillfälle att öva inflytande pä bestämmandet avtiderna för följande ärs stämmor. Den i propositionen föreslagna regeln jämkades av riksdagen pä så sätt, att tredje ordinarie stämman visserligen som regel skulle hällas å en sön- eller helgdag, dock ej å juldagen, men att den likväl finge äga rum ä annan dag, om så beslutades med två tredjedelars majoritet. Såsom motivering för berörda jämkning anförde konstitutionsutskottet (utlåtande nr 17), att därigenom möjlighet öppnades för bl. a. de kommuner, där det vore stadgad praxis att stämma holies å viss dag t. ex. tredjedag jul eller å annan dag än sön- eller helgdag och där det funnes en utbredd folkmening därför, att även i fortsättningen genom särskilt beslut bibehålla denna ordning. I samband med den nyligen genomförda omläggningen av skatteuppbörden ha enligt lagändringar den 29 juni 1946 de bestämmelser i kommunallagarna upphävts, som avsågo efterskänkande av oguldna kommunalutskylder, sålunda bl. a. föreskrifterna om kvalificerad majoritet för beslut därom. Lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 1946, men enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen den 31 december 1945 i den lydelse dessa bestämmelser ha enligt förordningen den 29 juni 1946 (nr 472) skola äldre bestämmelser fortfarande äga tillämpning i fråga om skatt, som förfallit till betalning före den 1 januari 1947.

121 Slutligen kan i detta sammanhang nämnas, att lagen den 12 juni 1936 om kommunal fondbildning uppställde krav på kvalificerad majoritet för beslut om vissa extraordinära avsättningar till och uttag ur fond m. m. Lagen har numera ersatts av en ny lag om kommunal fondbildning av den 6 december 1946, vilken icke innehåller några stadganden om kvalificerad majoritet.

B. Gällande

bestämmelser

I historiken har redogjorts för de bestämmelser om kvalificerad majoritet som 1862 års kommunalförordningar innehöllo vid sin tillkomst samt för den utveckling som reglerna på detta område sedermera undergått. Hänsyn har därvid väsentligen tagits blott till stadgandenas sakliga innehåll. Formella och redaktionella ändringar ha i stort sett förbigåtts. Till dylika ändringar kunna i detta sammanhang räknas även vissa jämkningar, som vidtagits i samband med ändringar i skatte- och uppbördsförfattningarna. För vinnande av en samlad överblick över nu gällande bestämmelser göres här en uppräkning av desamma med angivande av lagrum. I detta avsnitt redogöres dessutom för vissa bestämmelser om kvalificerad majoritet i andra författningar än kommunallagarna. Enligt lagen om kommunalstyrelse på landet (23 § 2 mom.), lagen om kommunalstyrelse i stad (27 § 2 mom.), lagen om församlingsstyrelse (20 § 2 mom.), lagen om kommunalstyrelse i Stockholm (26 § 2 mom.) och lagen om församlingsstyrelse i Stockholm (21 § 2 mom.) erfordras för beslut två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster, då beslutet avser: a) avhändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet eller inköp av fastighet. Frän denna regel gäller i lands- och stadskommun undantag för beslut om avhändande eller inköp, som avser genomförande av fastställd stadsplan eller tomtindelning; enligt lagen om kommunalstyrelse i Stockholm undantages även beslut om avhändande eller inköp, som avser genomförande av fastställd stomplan; b) beviljande av anslag till nytt ändamål eller behov; c) beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt men för vilket under året näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått, i kommun (församling), där den under året näst före det, då frågan om anslagets beviljande avgöres, fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt överstiger nio kronor (i landskommun och landsförsamling), respektive tio kronor för skattekrona (i stad, stadsförsamling och församling bestående av både landsbygd och stad); d) höjande av visst under året näst före det, som höjningen avser, utgående anslag, då höjningen skulle utgöra 1) mera än tjugufem procent av förutvarande anslaget i k o m m u n (församling) , där den under aret näst före det, då frågan om höjning av anslå-

122 get avgöres, fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt överstiger nio kronor (i landskommun och landsförsamling), respektive tio kronor för skattekrona (i stad, stadsförsamling och församling bestående av landsbygd och stad); 2) mera än femton procent av förutvarande anslaget i kommun (församling), där den under året näst före det, då frågan om höjning av anslaget avgöres, fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt överstiger tolv kronor (i landskommun och landsförsamling), respektive tretton kronor för skattekrona (i stad, stadsförsamling och församling bestående av landsbygd och stad); 3) mera än tio procent av förutvarande anslaget i kommun (församling), där den under aret näst före det, dä frågan om höjning av anslaget avgöres, fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt överstiger femton kronor (i landskommun och landsförsamling), respektive sexton kronor för skattekrona (i stad, stadsförsamling och församling bestående av landsbygd och stad); e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning: f) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående avborgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande. Enligt de ovan angivna lagrummmen i deras intill den 1 juli 1946 gällande lydelse fordrades kvalificerad majoritet även för beslut om efterskänkande av oguldna kommunalutskylder, där fråga ej var om antagande av ackord. Såsom i annat sammanhang anmärkts äga dessa äldre bestämmelser fortfarande tillämpning i fråga om skatt, som förfallit till betalning före den 1 januari 1947. I landskommun och församling kräves vidare tvä tredjedelars majoritet för beslut om tredje ordinarie kommunal- eller kyrkostämmans hållande å a n n a n dag än sön- eller helgdag (lagen om kommunalstyrelse 17 § 3 mom., lagen om församlingsstyrelse 14 § 3 mom.) och om underlätande att införa tillkännagivande i ortstidning om tid och ställe för stämma eller fullmäktigesammanträde (lagen om kommunalstyrelse pä landet 19 och 38 §§, lagen om församlingsstyrelse 16 och 35 §§). I landskommun fordras slutligen enligt kommunalstyrelselagen för landet 23 § 2 mom. dubbelt flertal för beslut om införande av sådan ordning för medelsförvaltningen, som avses i 44 § 3 mom. samma lag, d. v. s. anordnande av kommunalt kassakontor eller av centraliserad medelsförvaltning. Enligt lagen om landsting 18 § kräves för beslut om urtima möte för handläggning av vissa bestämda ärenden anslutning av tre fjärdedelar av landstingets på lagtima möte såsom närvarande antecknade medlemmar. Två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster fordras enligt s a m m a lag 33 § 2 mom., då beslutet avser följande ämnen: a) beslut om bildande av valkrets med mindre folkmängd än i landstings-

123 lagen 8 § 2 mom. sägs, d. v. s. landsbygdsvalkrets med mindre än 20 000 invånare och stadsvalkrets med mindre än 15 000 invånare. Sådant beslut må enligt samma lag 9 § fattas, där tillämpning av de eljest gällande bestämmelserna skulle medföra synnerlig olägenhet; b) medgivande varom i landstingslagen 17 § 1 mom. tredje stycket sägs, d. v. s. medgivande om upptagande till behandling av förslag, väckt av länsstyrelsen eller medlem av landstinget senare än den 15 juli eller av landstingets förvaltningsutskott senare än fjorton dagar före början av landstingets möte. Sådant medgivande må lämnas endast, då synnerligen viktiga skäl därtill föranleda; dock måste förslaget städse ha väckts sist första dagen av landstingets möte; c) beslut enligt landstingslagen 46 § 2 mom. om befrielse från eller lindring i skyldighet att till visst företag bidraga och om beviljande av anslag för dylikt företag. Beslut enligt nämnda lagrum kan fattas, där företag, varom förslag blivit väckt hos landstinget, är av den beskaffenhet att endast viss eller vissa kommuner inom landstingsområdet kunna av företaget hava huvudsaklig nytta (territoriell skattedifferentiering); d) påläggande av avgifter, som erfordra utdebitering för längre tid än fem är; e) beviljande av anslag till nya ändamål eller behov; f) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning; g) upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år, eller ingående av borgen; h) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet. Krav på kvalificerad majoritet för beslut av kommunalt organ uppställes även i några andra författningar än de egentliga kommunallagarna. Sålunda skall enligt lagen den 17 juni 1932 om kommunalborgmästare framställning om entledigande av kommunalborgmästare vara biträdd av stadsfullmäktige med minst tre fjärdedelar av de i omröstningen deltagandes röster. Enligt lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning 9 § kan Kungl. Maj:t medgiva bibehållande eller inrättande av prästerlig tjänst, som icke är nödig för själavården, om församlingen med minst tre fjärdedelar av dess hela röstetal beslutar utgiva vad som erfordras till tjänstens avlöning utöver församlingens prästlönetillgångar. Enligt samma lag 10 § kan församling med minst tre fjärdedelar av de deltagandes röster besluta höja prästlön över dess bestämda belopp. I detta sammanhang må ock erinras, att förbundsordning för kommunalförbundsdirektion kan innehålla bestämmelser om kvalificerad majoritet. Lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund stadgar nämligen i 5 §, att vid omröstning inom förbundsdirektion utgången bestämmes genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna, där ej enligt stadgande i förbundsordningen för visst beslut eller visst slag av beslut fordras annan röstövervikt.

124 Enligt motiven till detta lagrum har användning av kvalificerad majoritet vid omröstning inom förbundsdirektion avsetts som medel mot majoritets 1 förtryck (se betänkande medförslag till lagstiftning angående kommunala nybildningar, avgivet den 12 december 1917, sid. 334). Om en förbundsmedlem på grund av sin andel i förbundstillgångarna ansetts böra tillsätta exempelvis tre fjärdedelar av antalet ledamöter i förbundsdirektionen samt skäl föreligga att tillförsäkra de andra medlemmarna bestämmande inflytande å vissa förbundsangelägenheler, kan detta — yttras i motiven — åstadkommas därigenom att i förbundsordningen stadgas, att för avgörande av dylika angelägenheter skall krävas en röstövervikt av exempelvis fyra femtedelar av de i beslutet deltagande. Ytterligare kan nämnas, att regler om kvalificerad majoritet förekomma i kommunala tjänste- och avlöningsreglementen; såsom villkor för beslut om avsked uppställes sålunda stundom kvalificerad majoritet inom det beslutande organet. Bestämmelser om kvalificerad majoritet finnas även i andra författningar än sådana som reglera kommunala organs verksamhet. För beslut av riksdagen om uppskov med riksdagsmannaval och förlängning eller förkortning av valperiod fordras enligt riksdagsordningen § 30, att minst tre fjärdedelar av de röstande i vardera kammaren vid votering instämt i beslutet. Dylikt beslut kan endast fattas, om riket befinner sig i krig eller krigsfara samt det finnes oundgängligen nödvändigt. Enligt regeringsformen § 110 må ej någon riksdagsman ställas under tilltal eller berövas sin frihet för sina gärningar eller yttranden i denna egenskap utan att den kammare till vilken h a n hör lämnat tillåtelse därtill genom beslut, vari minst fem sjättedelar av de röstande instämt. I kyrkomötesförordningen stadgas tvä tredjedelars majoritet såsom villkor för bifall i fråga om antagande av ny bibelöversättning, psalmbok, evangeliebok, kyrkohandbok eller katekes (§ 11). Inom hushållningssällskap fordras enligt kungörelsen den 8 juni 1923 med allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation dubbelt flertal för beslut som avse beviljande av anslag till nya ändamål eller behov, beslutande av utgift som förvaltningsutskottet avstyrkt samt höjande av utgiftsbelopp som förvaltningsutskottet föreslagit (12 § 3 mom.). I lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar uppställes krav pä två tredjedels majoritet för beslut om användande av fonderad avkastning till annat ändamål än det, för vilket fonderingen ägt rum (36 §). Enligt lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter kräves tvä tredjedelars majoritet, beräknad efter reducerat röstvärde, för beslut om ägas utlegning för längre tid än fem år (6 § 2 mom.) och för beslut om avhändande av äga (7 §). Slutligen må erinras, att inom bolagsoch föreningsrätten finnas regler om kvalificerad majoritet för olika slag av beslut, såsom angående ändring i bolagsordning eller föreningsstadgar,

125 nedsättning av aktiekapital, trädande i likvidation m. m. (se t. ex. lagarna den 12 augusti 1910 om aktiebolag 91 och 93 §§ samt den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar 42 och 43 §§).

C.

Reformförslag

Under de senaste årtiondena ha i riksdagen väckts åtskilliga förslag angående ändringar i bestämmelserna om kvalificerad majoritet. Det övervägande antalet av dessa förslag har syftat till större eller mindre inskränkningar i användningen av sädana bestämmelser. Exempel saknas dock icke pä att man velat utvidga tillämpningen därav. Något förslag har allenast avsett ett förtydligande av gällande föreskrifter. Redan vid lagtima riksdagen 1919, sålunda året efter det då den senaste betydande utvidgningen av hithörande bestämmelser företogs, hemställdes i en motion (I: 36) av herr Lindhagen om vidtagande av sådana ändringar i gällande kommunallagar, att kvalificerad majoritet icke vidare skulle erfordras för beslut om inköp av fast egendom för främjande av bostadsfrågan, skogshushållningen och andra viktiga ändamål eller för beslut att bevilja anslag av lånemedel till dylikt ändamål. Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 13) ansåg, att det icke vore lämpligt att vidtaga ändringar i bestämmelserna om kvalificerad majoritet, innan erfarenhet vunnits, huru de år 1918 beslutade ändringarna komme att verka. Utskottet hemställde därför om avslag å motionen. Ett antal ledamöter av utskottet reserverade sig för bifall till densamma. Vid motionens behandling i kamrarna biträdde första kammaren utskottets hemställan, medan andra kammaren biföll reservationen. Frågan förföll därmed. Motionen upprepades av herr Lindhagen vid 1920 ärs riksdag (I: 150), då han dessutom i en särskild motion (I: 151) föreslog, att »för möjliggörande av nyskapningar i kommunalpolitiken» kvalificerad majoritet icke vidare skulle erfordras för beviljande av anslag till nya ändamål eller behov och detta även om anslag skulle utgå av lånemedel. Å den förstnämnda motionen yrkade konstitutionsutskottet (utlåtande nr 24) avslag på samma skäl som utskottet anfört nästföregående år. Nio ledamöter reserverade sig denna gång. Beträffande den andra motionen yttrade utskottet (utlåtande nr 25), att 1918 års urtima riksdag väsentligen utsträckt användningen av kvalificerad majoritet vid beslut angående kommunala utgifter; de till stöd för denna utsträckning anförda skälen fann utskottet fortfarande äga giltighet. Avslag å motionen yrkades därför. Vid detta tillfälle bifölls utskottets hemställan i fråga om den förstnämnda motionen av båda kamrarna, som likaledes lämnade den andra motionen utan bifall. Vid 1926 års riksdag väckte herr Lindhagen en ny motion i ämnet (I: 102), vari föreslogos sädana ändringar i kommunallagarna, att kvalificerad majoritet icke skulle fordras för beslut om anskaffande av mark eller kredit för

126 bostadsändamål och vad därmed ägde sammanhang. Konstitutionsutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 9), att de skäl som vid olika tillfällen anförts för införande av gällande bestämmelser om kvalificerad majoritet fortfarande ägde giltighet. Dessa bestämmelser gällde ärenden av djupgående ekonomisk betydelse och utgjorde enligt utskottets uppfattning ändamålsenliga garantier mot en äventyrlig kommunal finanspolitik. Utskottet betonade särskilt, att de uppställda villkoren vore ägnade att motverka missbruk frän en majoritets sida av en tillfällig maktställning. Utskottet hemställde om avslag ä motionen. Nio reservanter uttalade sig för bifall till densamma. Riksdagen biföll utskottets hemställan. Förslag angående utvidgade bestämmelser om kvalificerad majoritet framställdes vid 1927 ärs riksdag i motion av herr Tjällgren m. fl. (1:44—47) och herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl. (11:76—79). Enligt motionerna borde kravet pä kvalificerad majoritet skärpas därhän, att dylik generellt bleve erforderlig såväl i primärkommuner som i landsting dels för beslut om beviljande av anslag för ändamål eller behov, som icke vore nytt men för vilket under det löpande året anslag ej utginge, dels ock för beslut om höjande av visst under det löpande året utgående anslag. De begränsningar som funnos stadgade i kommunalförordningarna med hänsyn till uttaxeringens och anslagshöjningens storlek föreslogos sålunda skola utgå. Såsom motivering framhöllo motionärerna bl. a., att gällande bestämmelser om kvalificerad majoritet visat sig tämligen ineffektiva och att uttaxeringsprocenten ä den beskattningsbara inkomsten under senare tid stegrats. Det gjordes även gällande, att bestämmelserna om kvalificerad majoritet för beviljande av anslag till nya ändamål eller behov blivit alltmera betydelselösa. Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 20) hemställde om avslag å motionerna under framhållande av att den föreslagna kraftiga skärpningen av bestämmelserna skulle medföra en väsentlig begränsning av den kommunala självstyrelsen. Fara kunde uppstå, att en minoritet inom vederbörande beslutande församlingar skulle kunna hindra beviljande av anslag, som på grund av den kommunala förvaltningens utveckling måste betraktas såsom nödvändiga. Utskottet befarade vidare, att dylika stadganden i vissa fall kunde leda till stagnation inom det kommunala livet eller ock ha till följd, att beslut tillkomme genom ett föga tilltalande köpslående mellan olika intressen. En utskottsledamot reserverade sig för bifall till motionen. Densamma avslogs av riksdagen. I konstitutionsutskottets berörda utlåtande vid 1927 års riksdag hade utskottet vidare anfört, att bestämmelserna om kvalificerad majoritet för beviljande av anslag till nya ändamål eller behov enligt vad erfarenheten visade kunde bliva föremål för skilda tolkningar och att den begränsning av majoritetens beslutanderätt, som därmed avsetts, under vissa förhållanden kunde

127 bliva av tvivelaktigt värde. Utskottet ville därför uttala önskvärdheten av att bestämmelserna erhölle en mera bestämd formulering; särskilt syntes ett klarläggande av innebörden i begreppet »nya ändamål och behov» vara önskvärd. Frågan härom upptogs i landshövding Hammarskjölds förslag angående revision av kommunalförfattningarna (se ovan sid. 24). Förslaget innehöll ett stadgande att till nya ändamål och behov skulle hänföras sådana, för vilka anslag ej utgått under tio år näst före det år, som anslaget avsåge. Stadgandet inflöt emellertid icke i de förslag till kommunallagar som framlades vid 1930 års riksdag. I vederbörande proposition (nr 99 sid. 142) anfördes, att stadgandet innebure en utvidgning av kravet på kvalificerad majoritet, i det att vid bedömandet av om nytt ändamål eller behov förelåge hänsyn ej finge tagas till anslagsbeviljande som låge mer än tio år tillbaka. Vidare gåve stadgandet ingen ledning för bedömande av den vanskliga frågan, när ett anslag u r saklig synpunkt skulle anses som nytt. I propositionen uttalades tillika, att en godtagbar precisering av omförmälda uttryck för övrigt knappast syntes möjlig och att några större olägenheter ej torde vara alt förvänta, därest det överlämnades åt praxis att fortfarande liksom dittills utforma lämpliga regler i detta hänseende. Konstitutionsutskottet fann vid propositionens behandling vad i densamma anförts i berörda fråga övertygande (utlåtande nr 30 sid. 18). Med hänsyn härtill avstyrkte utskottet en vid samma riksdag av herr Stendahl avgiven motion (1:278), vari föreslagits hemställan till Kungl. Maj:t om undersökning och bearbetning av den praxis som avsåge tillämpning av kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet för beviljande av anslag till nytt ändamål eller behov. I annat sammanhang har omnämnts, att kommunalstyrelseförordningarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet med blott obetydliga sakliga ändringar överflyttades till de nya kommunallagarna. Såväl under det Hammarskjöldska förslagets remissbehandling som i samband med lagarnas antagande i riksdagen framställdes emellertid förslag om inskränkning i nämnda bestämmelser. Sålunda hade i ett yttrande av Stockholms stadsfullmäktige anförts följande: Stadsfullmäktige ville för sin del uttala, att stadgandena om dubbelt flertal såsom förutsättning för rättsgiltigt beslut syntes böra ur kommunalförordningen utgå. Syftet med sagda bestämmelser vore givetvis att binda den kommunala beslutanderätten och inskränka kommunens rörelsefrihet. Enligt stadsfullmäktiges mening hade erfarenheten icke visat, att något behov av sådana inskränkningar förelåge, tvärtom kunde det i många fall vara till kommunens fördel, att den tveksamhet, som ofta gjorde sig gällande i fråga om lösningen av för staden betydelsefulla frågor eller igångsättande av viktiga nya företag, icke, såsom nu vore fallet, kunde med stöd av bestämmelserna om två tredjedels majoritet lägga hinder i vägen eller i varje fall avsevärt fördröja det slutliga avgörandet. Den grundliga utredning genom ett flertal olika organ, som inom stadens vittutgrenade förvaltning vore av nöden för alla större ärenden, innebure jämte den offentliga kritiken enligt stadsfullmäktiges mening fullt tillräckliga garantier emot förhastade beslut.

128 Vidare hade styrelsen för svenska landskommunernas förbund anfört: Det kunde ifrågasättas, om icke förvärv av fast egendom för tillgodoseende av författningsenliga åligganden såsom tomt till ålderdomshem m. m. liksom då inköpet avsåge genomförande av fastställd stadsplan eller tomtindelning, borde få ske med enkel majoritet. Då kommun vore pliktig att bygga ålderdomshem och uppföra byggnader för andra kommunala behov, borde icke författningen göra det möjligt för en tredjedel av de beslutande att kanske rent provokatoriskt hindra detta genom att motsätta sig förvärv av byggnadstomt eller förhindra majoriteten att välja en tomt med för anstalten lämpligt läge. Någon fara kunde en i detta avseende vidgad rätt för majoriteten icke innebära. I enlighet med den princip som följts vid arbetet med revisionen av kommunalförfattningarna — den att arbetet borde begränsas till en huvudsakligen formell revision — upptogos icke i propositionerna med förslag till kommunallagar några väsentliga sakliga ändringar i bestämmelserna om kvalificerad majoritet. I riksdagen föreslogos däremot i motioner av herr Möller m. fl. (I: 287— 290) och herr Hansson i Stockholm m. fl. (II: 445—448) vissa inskränkningar i nämnda bestämmelser i fråga om de borgerliga och kyrkliga primärkommunerna. Förslagen gingo ut på upphävande av de regler som krävde kvalificerad majoritet för beslut om inköp av fastighet, beviljande av anslag till nya ändamål eller behov samt beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke vore nytt, men för vilket under året näst före det som anslaget avsåge anslag ej utgått, i kommun eller församling, där skattetrycket nått en viss höjd. Vidare yrkades undantag från bestämmelserna om kvalificerad majoritet i fråga om beslut, som avsåge fullgörande av kommunen jämlikt lag eller författning åliggande förpliktelser, eller om användande av medel för bostadsändamål, även om beslutet avsäge beviljande av anslag, vartill medel skulle anskaffas genom upplåning, eller upptagande eller förnyande av lån. I sin motivering anförde motionärerna bl. a., att föreskriften om tvä tredjedels majoritet vid beslut om inköp av fast egendom stundom berett en minoritet möjlighet att omintetgöra sådana förvärv av fastighet, som varit ur kommunens synpunkt synnerligen behövliga, särskilt dä det gällt förvärvav m a r k för bostadsändamål eller för hindrande av markspekulationer. Denna bestämmelse vore även hinderlig vid förvärv av fast egendom för tillgodoseende av kommunen författningsenligt åliggande skyldigheter. Stadgandet om kvalificerad majoritet vid beslut om anslag till nya ändamål eller behov hade vållat avsevärda praktiska olägenheter. Den misstänksamhet mot den kommunala demokratien som röjdes i stadgandet hade förvisso ej funnit något stöd i den erfarenhet, som vunnits om den kommunala självstyrelsen under den tid som förflutit efter den första rösträttsreformen. Bestämmelsen om särskild majoritet för beviljande av anslag till icke nytt ändamål eller behov i vissa skattetryckta kommuner saknade i allmänhet praktisk betydelse men kunde likväl i vissa fall vara hinderlig för lämnande

129 av anslag till ett enligt majoritetens mening behövligt ändamål. Kravet på kvalificerad majoritet för beslut om anslag att täckas med lånemedel samt för upplåningsbeslut borde falla, där beslutet avsåge fullgörande av en kommunen enligt gällande författning åliggande förpliktelse. Det vore nämligen uppenbart orimligt, att staten å ena sidan skulle ålägga kommunerna vissa ekonomiska förpliktelser, t. ex. i avseende å fattigvårdsväsen, skolväsende m. m., men ä andra sidan för att, som det sagts, skapa »garantier mot en äventyrlig kommunal finanspolitik» lämna en minoritet pä något mer än en tredjedel möjlighet att förhindra ett beslut om fullgörande av dessa förpliktelser. Konstitutionsutskottet avstyrkte i sitt förutnämnda utlåtande (nr 30) motionerna under hänvisning till vad det anfört i ämnet vid 1926 års riksdag. Åtta av utskottets ledamöter reserverade sig för bifall till motionärernas förslag. De förslag som efter kommunallagarnas antagande väckts i riksdagen rörande dessa lagars bestämmelser om kvalificerad majoritet ha i regel syftat till att avskaffa bestämmelserna eller begränsa tillämpningsområdet för desamma. I motioner av herr Sjödahl m. fl. (I: 72) och herr Nilsson i Göteborg in. fl. (II: 154) vid 1934 års riksdag föreslogs en allsidig utredning huruvida och i vad mån kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet borde bibehållas eller ändras. Därvid borde särskild hänsyn tagas till en prövning av bestämmelserna om beslut om anslag, vartill medel skulle anskaffas genom upplåning, och om upptagande och förnyande av lån jämte borgen. Konstitutionsutskottet yttrade i sitt utlåtande (nr 10) i anledning av motionerna, att de skäl, som åberopats för införande och bibehållande av bestämmelserna om kvalificerad majoritet vid vissa beslut, enligt utskottets mening alltfort ägde giltighet och att några nya skäl däremot icke av motionärerna anförts. Vidare anfördes i utlåtandet: I närvarande ekonomiskt bekymmersamma tid torde det icke vara lämpligt att företaga någon utredning om minskning eller borttagande av dessa bestämmelser. Det kan icke anses överensstämma med ekonomisk försiktighet att överlämna åt en majoritet av hälften plus en att emot de övrigas vilja i en kommunal församling besluta i viktiga och för kommunens framtid betydelsefulla ekonomiska angelägenheter. Därjämte är det uppenbart, att bestämmelserna om kvalificerad majoritet vid vissa beslut äro inordnade såsom en viktig del av och sammanhänga med övriga bestämmelser beträffande den kommunala självstyrelsen. Det är därför icke lämpligt att upptaga en utredning om dessa bestämmelser om kvalificerad majoritet ensamt för sig, utan borde därvid hela problemet om den kommunala organisationen och dess uppgifter och ställning bliva föremål för utredning. Några skäl att företaga en sådan utredning föreligga emellertid icke. Ej heller synes föreligga anledning att ånyo upptaga till utredning frågan om bestämmelsernas formella avfattning. Utskottet hemställde därför om avslag å motionerna. Nio ledamöter av utskottet reserverade sig och föreslogo utredning huru9—717192

130 vida och i vad mån bestämmelserna om kvalificerad majoritet borde så ändras, att den kommunala förvaltningen erhölle större rörelsefrihet. Reservanterna medgåvo, att det borde finnas garantier för en ändamålsenlig förvaltning av kommunernas angelägenheter, men framhöllo, att vissa garantier härför redan funnes. Sålunda påpekades, att lånebeslut skulle underställas Kungl. Maj:t, innan de kunde bringas i verkställighet. Vidare erinrade reservanterna om den förstärkta och centrala ställning som kommunalnämnd och drätselkammare numera intoge inom kommunalförvaltningen, varigenom jämväl garantier skapats för ärendenas omsorgsfulla beredning och ändamålsenlighet i fråga om beslutens verkställighet. En icke oväsentlig garanti mot ekonomiskt äventyrliga beslut funno reservanterna ligga däri, att medborgarna hade möjlighet att med intresse följa den kommunala förvaltningen och vid val av kommunal- och stadsfullmäktige kunde överlämna denna förvaltning ät personer, vilkas kommunala verksamhet — ej minst då det vore fråga om utgifter för framtiden — vore ägnad att ingiva för troende. Riksdagen biföll utskottets hemställan. Vid 1935 och 1936 års riksdagar väcktes av herr Albin Ström m. fl. motioner (11:252, respektive 11:2) med förslag om borttagande av bestämmelserna om kvalificerad majoritet under motivering att kommunerna delvis hindrades att lösa bostadsfrågan på grund av nämnda bestämmelser. Under vidhållande av sin förut intagna ståndpunkt avstyrkte konstitutionsutskottet motionerna (utlåtanden nr 16/1935 och 11/1936), och riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Vid bada tillfällena voro reservationer fogade vid utskottsutlåtandena. Spörsmålet upptogs ånyo i en motion vid 1939 års riksdag av herr Sjödahl m. fl. (1:51), vari i likhet med vad som yrkades i ovannämnda reservation vid 1934 års riksdag förslag framställdes om utredning, huruvida och i vad mån bestämmelserna om kvalificerad majoritet borde så ändras, att den kommunala förvaltningen erhölle större rörelsefrihet. I motionen upprepades de skäl som tidigare anförts för revision av nämnda bestämmelser; bl. a. påpekades orimligheten av att en minoritet kunde förhindra kommunen att upptaga lån för fullgörande av dess lagliga förpliktelser. I detta sammanhang anförde motionärerna, att det knappast heller syntes tillbörligt, att en kommun av en minoritet förhindrades att vidtaga sådana åtgärder, vartill kommunerna på olika sätt av statsmakterna uppmuntrades, om den naturligaste och måhända enda möjliga medelanskaffningen vore att upptaga lån. Även vid detta tillfälle hänvisade konstitutionsutskottet (utlåtande nr 16) till sina tidigare uttalanden i ämnet och avstyrkte motionen. I reservation av åtta av utskottets ledamöter föreslogs skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning av frågan. Riksdagen följde såsom tidigare utskottets förslag.

131 Vid 1944 å r s r i k s d a g v u n n o de u n d e r m å n g a år f r a m f ö r d a förslagen o m ä n d r i n g a r i k o m m u n a l l a g a r n a s b e s t ä m m e l s e r o m kvalificerad m a j o r i t e t sä tillvida k a m r a r n a s a n s l u t n i n g s o m r i k s d a g e n i a n l e d n i n g av två av k o n s t i t u t i o n s u t s k o t t e t tillstyrkta m o t i o n e r av h e r r S j ö d a h l (1: 23) och h e r r a r L u n d b e r g i U p p s a l a och W a l l e n t h e i m (11:65) beslöt (skrivelse n r 181) att h o s Kungl. Maj:t a n h å l l a o m u t r e d n i n g , h u r u v i d a o c h i v a d m å n g ä l l a n d e bes t ä m m e l s e r i ä m n e t b o r d e sä ä n d r a s , att d e n k o m m u n a l a f ö r v a l t n i n g e n erhölle större rörelsefrihet. I k o n s t i t u t i o n s u t s k o t t e t s u t l å t a n d e (nr 13) y t t r a d e s följande: Utskottet är ense med motionärerna om att påtagliga olägenheter äro förenade med rådande system, enligt vilket vissa kommunala beslut för sin giltighet fordra två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster. Bestämmelserna härom ha i många fall verkat hindrande, då det gällt att tillgodose olika kommunala behov. Så har bl. a. varit fallet, då kommunerna haft alt genom jordförvärv lösa trängande bostadsfrågor eller att genom upplåning anskaffa medel för att finansiera framdragandet av vatten- och avloppsledningar. Kommunernas verksamhet på berörda områden har därigenom icke kunnat hålla samma takt som statens. Avsikten med bestämmelserna om kvalificerad majoritet har varit att förhindra att beslut, vilka kunna utöva kännbart inflytande på kommunens ekonomi, komma till stånd utan att uppbäras av en stadgad allmän mening i kommunen. Den starka ansvarskänsla, som utmärker de beslutande organen inom kommunerna, framstår som en garanti mot alltför långt gående beslut i ekonomiska frågor. Ytterligare säkerhet mot dylika beslut ligger i underställningsförfarandet beträffande frågor om beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning. Uttalade farhågor att borttagandet av bestämmelserna om kvalificerad majoritet särskilt i mindre kommuner, där fullmäktiginstitutionen oftast saknas, lätt kunde leda till att mindre väl genomtänkta beslut fattades i ekonomiska frågor, äro enligt utskottets mening ej berättigade. Ty om, såsom antagligt är, en sammanslagning av de minsta kommunerna till större kommunala enheter kommer till stånd, torde man också helt kunna bortse från riskerna i sistnämnda hänseende, med hänsyn bl. a. till att kommunalfullmäktige då komma att utöva beslutanderätten och tillfälliga majoriteter icke såsom i en kommunalstämma kunna uppbringas. Den kommunala verksamhetens omfattning är för övrigt genom lag begränsad till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. Häri ligger också en garanti mot den kommunala förvaltningens utbredning till obehöriga områden. Vidare må framhållas att det ständigt ökade antalet uppgifter, vilka lagts på kommunerna, utgör en omständighet, som talar för en utredning i motionens syfte. Utskottet, som med det sagda icke velat taga ställning till frågan om borttagande av kraven på kvalificerad majoritet i samtliga i kommunallagarna för närvarande angivna fall, ansluter sig alltså till motionärernas uppfattning, att tiden nu är inne för en revision av förevarande bestämmelser. I u t s k o t t e t r e s e r v e r a d e sig nio l e d a m ö t e r för a v s l a g å m o t i o n e n . I första k a m m a r e n a v g å v o s 59 röster för u t s k o t t e t s förslag o c h 37 r ö s t e r för reservationen, m e d a n 3 ledamöter avstodo från att rösta. Rösterna i a n d r a k a m m a r e n f ö r d e l a d e sig m e d 90 röster för u t s k o t t s f ö r s l a g e t och 48 för reservation e n ; 12 l e d a m ö t e r avstodo f r å n r ö s t n i n g . R i k s d a g e n s n y s s n ä m n d a f r a m s t ä l l n i n g h a r ö v e r l ä m n a t s till k o m m u n a l -

132 lagskommittén för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén meddelade uppdraget. Under hänvisning till den är 1944 begärda utredningen avslog 1946 års riksdag en motion av herr Holmberg m. fl. (II: 149) angående skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till sådan ändring av kommunallagarna, att enkel majoritet vore till fyllest för kommunal produktion avhyreshus och kommunens övertagande av dylika hus. Samtliga de förslag angående begränsning av den kvalificerade majoritetens användning, för vilka nu redogjorts, ha avsett beslut i ekonomiska angelägenheter. Frågan om inskränkningar beträffande andra slag av beslut synes under senare år ha kommit under riksdagens prövning endast vid ett tillfälle, nämligen vid 1938 ärs riksdag. I motion (II: 155) detta år av herr Lundqvist m. fl. framlades förslag till vissa ändringar i landstingens organisation och arbetsformer; bl. a. föreslogs, att beslut om urtima landstingsmöte skulle kunna fattas med enkel röstpluralitet i stället för enligt lagen om landsting tre fjärdedels majoritet. Svenska landstingsförbundets styrelse anförde i yttrande över motionen, att det med hänsyn till den vidlyftiga och kostsamma apparat, som ett urtima landstingsmöte utan gensägelse innebure, läge stor vikt uppå, att dylikt möte icke sammankallades i andra fall, än när verkligt behov föreläge; som en garanti härför hade uppställts fordran på viss kvalificerad majoritet för beslut härutinnan. Syftet med motionen kunde tillgodoses med gällande bestämmelser, vilket bl. a. framginge därav att under senare år vid flera tillfällen urtima landsting sammankallats för att besluta om byggnads- m. fl. frågor, som krävt kompletterande utredning. Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 14) fann under åberopande av vad landstingsförbundets styrelse anfört, att en reform i den föreslagna riktningen skulle vara betänklig, samt hemställde om avslag ä motionen. Detta blev också riksdagens beslut. Till sist kan erinras om ett förslag rörande kvalificerad majoritet på den kommunala speciallagstiftningens område, nämligen en bestämmelse härom i det ovan sid. 33 omnämnda förslag till lag om rätt för kommun att anslå medel till luftvärn, som framlades vid 1940 ärs lagtima riksdag av sammansatta konstitutions- och första lagutskottet (utlåtande nr 1). För beslut om anslag till det i förslaget avsedda ändamålet skulle fordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster. Som också tidigare omnämnts föll lagförslaget till följd av kamrarnas skiljaktiga beslut.

D. Nordisk

lagstiftning

De danska kommunallagarna innehålla i fråga om primärkommunerna inga bestämmelser om kvalificerad majoritet men förutsätta att sädana bestämmelser kunna finnas i speciallagstiftningen. Inom denna förekomma

133 de dock endast sparsamt. De viktigaste äro meddelade i Loven om offentlig Forsorg och kräva tvä tredjedelar av det beslutande organets (Sogneraadet, resp. Byraadet) hela röstetal för beslut i vissa understödsfrågor. Dylikt flertal fordras sålunda för lämnande av »Kommunehjselp» i en omfattning, som överstiger vad den behövande skulle ha kunnat erhålla i form av »forsikringsmaessig Hjaelp» eller som »Saerhjaelp». Detsamma gäller lämnande av »Tillsegshjselp». För beslut i vissa fall huruvida »Kommunehjaelp» skall ha fattigvårds verkan kräves likaledes kvalificerad majoritet. Skoletilsynsloven innehåller vissa stadganden om kvalificerad majoritet för beslut att hos vederbörande myndighet begära entledigande av lärare. I amtskommunerna fordras enligt den kommunala lagstiftningen anslutning från tre fjärdedelar av Amtsraadets närvarande medlemmar för beviljande av bidrag ur amtsfonden till filantropiska eller allmännyttiga föreningar eller institutioner och för beviljande av gratifikationer m. m. samt från två tredjedelar av Amtsraadets medlemstal i vissa frågor om ändring i den kommunala indelningen. Norges kommunallagar innehålla säregna regler om kvalificerad majoritet. När ett beslut av herredstyret, respektive bystyret, icke får två tredjedels flertal vid slutlig omröstning och det icke gäller avslag eller bordläggning, inhämtande av upplysningar, avgivande av förklaringar eller uttalanden, verkställande av utredning, förrättande av val, anställande av tjänstemän eller herredstyrets (bystyrets) arbetsordning, skall herredstyret (bystyret) behandla saken på nytt vid ett senare sammanträde. Blir det ej heller då två tredjedels flertal för positivt beslut, skall beslutet underställas regeringen, om minoriteten med röstflertal inom sig päfordrar det vid samma sammanträde. Regeringen kan antingen stadfästa eller upphäva beslutet. Om minoriteten icke kräver beslutets underställning eller detsamma erhåller två tredjedels flertal, är det giltigt, om betingelserna för giltighet i övrigt äro för handen. Motsvarande regler gälla för vissa beslut av fylkestinget, nämligen sädana som angå upptagande av lån, köp eller avhändande av fast egendom, beviljande av nya ärliga avlöningar eller andra nya varaktiga årsutgifter, avstående av någon av fylkeskommunens rättigheter ävensom nya företag eller betydande utvidgning av äldre. Härutöver finnas regler om kvalificerad majoritet för ett par särskilda fall. Ordförande i herredskommun skall regelmässigt utses bland ledamöterna av det verkställande organet, det s. k. formannskapet — vars ledamöter väljas bland ledamöterna av herredstyret — men kan, om herredstyret sä beslutar med två tredjedels flertal, fritt väljas bland herredstyrets medlemmar. För beslut av bystyre att ökning av folkmängden ej skall medföra eljest föreskriven höjning av antalet medlemmar i bystyret fordras två tredjedelar av bystyrets hela röstetal. I de författningar som innehålla regler om kommunernas verksamhet på

134 speciella områden uppställas i några fall särskilda regler om kvalificerad majoritet. Till de viktigare bland dessa torde höra en bestämmelse i den kommunala skattelagstiftningen, som kräver två tredjedelars majoritet för beslut i herredsstyre (bystyre) att anhålla om tillstånd hos finansdepartementet att höja den kommunala utdebiteringen för inkomst över 15 procent. Enligt Finlands kommunallagar kräves för beslut i kommunal- och stadsfullmäktige tvä tredjedelars majoritet bland de närvarande för beslut i ärende angående 1) inköp, försäljning eller utbyte av fast egendom utom vad angår byggnadstomter i stad, 2) grundande av under kommunens omvårdnad stående lånemagasin samt av fasta fonder, bildade av kommunens inkomster, eller ändring av dessa fonders stadgar eller anvisande av medel ur sådan fond, 3) höjande av det belopp som skall uttagas genom beskattning, 4) beviljande av anslag, försåvitt fråga är om höjande av anslag eller om beviljande av helt och hållet nya anslag, 5) upptagande eller omsättning av lån eller förlängning av betalningstiden för upptaget lån, varvid dock likvidationsplan fastställes med enkel röstövervikt, samt 6) ingående av borgensförbindelse. I landskommun kräves dessutom tvä tredjedelars majoritet för beslut om antagande av stadgar till befrämjande av sedlighet, nykterhet, allmän ordning och säkerhet eller hälsovård inom kommunen. Dessa bestämmelser ha med endast smärre jämkningar upptagits i det ovan sid. 61 omnämnda förslaget till kodifikation av den finska kommunallagstiftningen.

E. Kommitténs

förslag

1. Förslagets omfattning. De beslut som enligt kommunallagarna erfordra kvalificerad majoritet synas i princip kunna hänföras till endera av två huvudgrupper. Den ena gruppen utgöres av vissa beslut, som anses vara av särskild betydelse för den kommunala ekonomien. Hit höra beslut om avhändande eller inköp av fastighet, beviljande av anslag till nytt ändamål eller behov, beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt men för vilket under aret näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått, i kommun där skattetrycket nätt viss höjd, höjande av anslag i vissa mer skattetyngda kommuner, beviljande av anslag vartill medel skola anskaffas genom upplåning, upptagande av lån eller ingående av borgen samt påläggande av avgifter, som erfordra utdebitering för längre tid än fem är. Dessa »ekonomiska beslut» avse i stort sett normala åtgärder i den kommunala hushållningen. De skilja sig från det stora flertalet kommunala beslut författningsmässigt väsentligen därutinnan, att de för sin giltighet fordra kvalificerad majoritet. Utmärkande för den andra gruppen av beslut, som kräva kvalificerad majoritet, är däremot, att de innebära undantag frän av lagen mer eller mindre

135 uttryckligt uppställda regler. Beslut av detta slag äro de som avse tredje ordinarie kommunal- eller kyrkostämmans hällande å annan dag än sön- eller helgdag, underlåtande att i ortstidning tillkännagiva tid och ställe för stämma eller fullmäktigesammanträde, utsättande av urtima landsting, bildande av landstingsvalkrets med mindre folkmängd än vad som stadgas som normalt samt medgivande av landsting om upptagande till behandling av förslag, som avlämnats efter ordinarie förslagstids utgång. De till denna grupp hörande besluten kunna kortfattat benämnas »undantagsbeslut». Beslut om införande av särskild ordning för medelsförvaltningen i landskommun och landstingsbeslut om territoriell skattedifferentiering intaga i viss mån en mellanställning, i det de avse ekonomiska åtgärder av undantagskaraktär. Vid översynen av bestämmelserna om kvalificerad majoritet torde man böra särhålla de nu nämnda grupperna. De historiska betingelserna för bestämmelsernas införande ha icke varit desamma, och den författningsmässiga anordningen företer betydande skillnader. Kvalificerad majoritet vid ekonomiska beslut kan göras till föremål för en enhetlig principdiskussion, medan en motsvarande diskussion beträffande undantagsbesluten stöter pä svårigheter till följd av deras sinsemellan skiljaktiga natur. Vad som emellertid är av större betydelse i detta sammanhang är, att spörsmålet om kvalificerad majoritets användning vid undantagsbeslut stär i det närmaste samband med frågan om upprätthållandet av de regler varifrån undantag kunna beslutas med sådan majoritet. Det är sålunda exempelvis icke möjligt att isolera frågan om det dubbla flertalets användning vid beslut att underlåta annonsering av stämma eller fullmäktigesammanträde från det större spörsmålet i vilken mån sådan annonsering bör vara obligatorisk. Härifrån är steget icke långt till frågorna om anordningen för kommunala tillkännagivanden över huvud, d. v. s. till områden där spörsmålet om kvalificerad majoritet blott är en detalj. Nämnda förhållanden ha föranlett kommittén att i detta sammanhang i princip endast undersöka de regler om kvalificerad majoritet, som h a avseende å ekonomiska beslut. Stadgandena om kvalificerad majoritet vid undantagsbeslut torde lämpligen kunna granskas i samband med en översyn av de bestämmelser vartill undantagsföreskrifterna äro knutna. Ett dylikt förfaringssätt synes icke stä i strid med det kommittén lämnade uppdraget att, utan avvaktande av resultatet av kommitténs utredning i övrigt, framlägga förslag beträffande bl. a. spörsmålen om ändring av bestämmelserna om kvalificerad majoritet. Kommitténs direktiv utgå nämligen i detta hänseende från den riksdagsskrivelse av den 13 april 1944, vari anhålles om utredning huruvida och i vad mån gällande bestämmelser om kvalificerad majoritet böra sä ändras, att den kommunala förvaltningen erhåller större rörelsefrihet. I det riksdagsskrivelsen bilagda utskottsutlåtandet nämnas blott beslut i ekonomiska frågor. Av skäl, som kommittén senare kommer att anföra, vill kommittén i förevarande betänkande även inga på frågan om användning av kvalificerad majoritet vid beslut om särskild ordning för medelsförvalt-

136 ningen i landskommun, ehuru dylikt beslut icke tillhör de i egentlig mening ekonomiska besluten. Slutligen behandlas i detta sammanhang den redan upphävda men under en övergångstid alltjämt tillämpliga regeln om kvalificerad majoritet vid beslut om efterskänkande av oguldna kommunalutskylder. 2. Principiella synpunkter. Såsom kommittén längre fram kommer att utveckla kunna vägande anmärkningar av praktisk art riktas mot kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet vid ekonomiska beslut. Enligt kommitténs uppfattning äro dessa anmärkningar i och för sig ägnade att framkalla betänkligheter mot att vidare upprätthålla regler av hithörande slag. Spörsmålet kan och bör emellertid även betraktas ur mer allmänna, principiella synpunkter. Det kan tänkas, alt man finner så starka skäl av principiell art tala för användningen av dessa regler, att de uppväga de praktiska olägenheterna av desamma. Men det kan också tänkas, att man finner att principiella skäl giva stöd ät de från praktiska synpunkter gjorda erinringarna. Det synes vid en djdik principundersökning ligga nära till hands att först granska de historiska betingelser under vilka bestämmelserna om kvalificerad majoritet vuxit fram. Man kan därvid till en början konstatera, att för föregångarna till de nuvarande kommunerna, socken-, härads- och stadsmenigheterna, var besluts fattande efter omröstning ursprungligen en främmande tanke. Menighets beslut skulle i princip vara enhälligt; man »förenade sig» i den ena eller andra samfällda angelägenheten. Efter hand och i synnerhet i den mån som menigheternas skyldigheter och befogenheter reglerades genom författningar, framträdde emellertid allt starkare behovet av att kunna fatta bindande beslut utan att alla medlemmar av menigheten voro ense därom. Det föll sig därvid naturligt att låta det enkla flertalet bliva bestämmande för besluten. 1817 års sockenstämmoförordning byggde pä grundsatsen härom. Varken denna förordning eller sockenstämmoförordningen av 1843 fordrade annan än enkel majoritet för något slag av beslut. Nämnda utvecklingsgång kännetecknade främst menighetsförvaltningen på landet men kan iakttagas även i städerna. Vid tiden för kommunalförordningarnas tillkomst i början av 1860-talet var sålunda principen om besluts fattande med enkel majoritet antagen inom svensk socken- och stadsförvaltning, i den mån ej den gamla regeln om enhällighet alltjämt upprätthölls. På nämnda princip grundades också kommunalförordningarna. Blott såtillvida gjordes en avvikelse från densamma, att i landstingsförordningen uppställdes krav på kvalificerad majoritet för vissa slag av ekonomiska beslut. 1 Av den i historiken återgivna motiveringen för 1 Här bortses från de bestämmelser i förordningarna om kommunalstyrelse samt om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm, som krävde kvalificerad majoritet för beslut i frågor om anslag till nya ändamål eller behov, respektive i frågor om beviljande av nya och ökade avgifter eller besvär.

hithörande regler torde man kunna utläsa, att desamma ansetts berättigade bl. a. därför att landstingsbeslut kunde komma att avse särskilda delar av landstingsområdet. Sådana beslut ansågos tydligen böra uppbäras av en mer allmän mening inom landstinget. Inom den kommunalrättsliga litteraturen har framhållits, att principen om kvalificerad majoritet vann insteg i kommunalförfattningarna som en garanti mot den befarade vådan av landstingsvalens samfälldhet, d. v. s. valens verkställande utan hänsyn till ständsindelningen, och landstingens beslutfattande efter huvudtal i stället för efter stånd som i riksdagen. 1 Såsom ett allmänt omdöme torde kunna sägas, att landstingsförordningens bestämmelser om kvalificerad majoritet hade sin grund i den tvekan och osäkerhet man över huvud kände inför den nya institutionen. Ett annat uttryck för de betänkligheter som hystes voro underställningsreglerna, som för praktiskt taget alla landstingsbeslut krävde Kungl. Maj:ts eller länsstyrelsens samtycke. De utvidgningar av området för den kvalificerade majoriteten, som sedermera ägt rum i samband med rösträttsreformerna aren 1900, 1907 och 1918 och som framför allt avsett de borgerliga och kyrkliga primärkommunerna, ha huvudsakligen motiverats såsom garantier mot ogynnsamma verkningar av de ändrade maktförhållandena inom kommunerna. Man har velat skapa en motvikt mot det ökade inflytandet för vissa befolkningsgrupper genom att kräva dubbel röstövervikt för de viktigaste kommunala besluten. Hithörande bestämmelser torde få betraktas såsom uttryck för farhågan att demokratiseringen kunde leda till mindre väl övervägda beslut i kommunerna och över huvud äventyra en sund kommunalförvaltning. Dylika farhågor gjorde sig otvivelaktigt gällande vid tiden för de stora rösträttsreformerna. Man ifrågasatte, om det hos de väljarkategorier, som nu erhöllo ett vidgat inflytande, och hos deras representanter funnes den erfarenhet och insikt framför allt i ekonomiska ting, som kunde göra dem skickade att handhava de kommunala angelägenheterna. Denna återblick på den historiska bakgrunden till införande av bestämmelser om kvalificerad majoritet för naturligen över till frågan: föreligga alltjämt förhållanden av den art, som vid olika tider ansetts påkalla undantag från den eljest gällande regeln om det enkla flertalet såsom avgörande för beslut i kommunala församlingar? Ser man därvid till de motiv som torde ha legat till grund för landstingsförordningens ursprungliga bestämmelser i ämnet, kan konstateras, att landstinget frän att ha varit en ny och oprövad institution utvecklats till en av hörnstenarna i den svenska kommunalförvaltningen. Tilliten till landstingen har tagit sig uttryck i alt underställningsplikten inskränkts i mycket avsevärd män. Inom de olika landstingsområdena ha de lokala motsättningarna 1 Se S. Hansson: Dubbelt flertal vid kommunalbeslut (i Svenska stadsförbundets tidskrift 1910 s. 87).

138 i betydande grad utjämnats och efterträtts av en utvecklad samhörighetskänsla. Bestämmelserna om dubbelt flertal i landsting torde därför numera icke ha någon uppgift att fylla såsom garanti mot att lokalt betonade intressen ensidigt främjas genom åtgärder frän en enkel majoritets sida. Att man under förarbetena till landstingsförordningen ansåg sig böra kräva dubbelt flertal för beslut om »nya företag, som medföra kostnader» (jfr ovan sid. 104), med vilka beslut man jämställde vissa länebeslut och beslut om avgifters påläggande till uttaxering för längre tid än fem är, var måhända naturligt vid en tid, dä man ännu icke kunde överblicka arten och omfattningen av de uppgifter som borde tillkomma landstingen. Under de mer än ätta decennier som förflutit sedan landstingsinstitutionens tillkomst har dess verksamhetsområde emellertid blivit närmare bestämt genom lagstiftning och praxis. I detta hänseende föreligger numera en helt annan situation än dä landstingsförordningen utformades. Sammanfattningsvis kan därför sägas, att motiven för de ursprungliga bestämmelserna om kvalificerad majoritet i landstingsförordningen bortfallit. Att emellertid bestämmelserna ej blott bibehållits utan även utvidgats för landstingens del sammanhänger med de efter hand genomförda förändringarna i den kommunala rösträtten och de därav betingade utvidgningarna av området för den kvalificerade majoriteten i de primärkommunala författningarna. Vad angår det utsträckande av reglerna om kvalificerad majoritet som skedde i samband med rösträttsreformerna är att märka, att sedan dess förflutit en jämförelsevis läng tidrymd, under vilken de folkgrupper, som förts fram till inflytande i det kommunala och politiska livet, skolats i allmänna ting och fatt sin politiska erfarenhet vidgad. Deras representanter i de kommunala organen ha förvärvat insikt i ekonomiska och andra kommunala angelägenheter. I nämnda hänseenden kan ej längre sägas bestå någon skillnad mellan olika medborgarlager. Den kommunala verksamheten har under de gångna decennierna på det hela taget präglats av en sund och jämn utveckling. Demokratiseringen har icke medfört några störningar av denna utveckling eller — såsom på sina håll kan ha befarats — givit anledning till ekonomiskt äventyrlig kommunalpolitik. Någon motsvarighet till de på sina håll utomlands inträffade fallen av kommunal bankrutt med skärpt statsuppsikt som följd har icke förekommit i Sverige. Såsom i annat sammanhang kommer att närmare beröras, har den samlade kommunala förmögenheten ökat avsevärt i värde, ett förhällande som visserligen också måste ses mot bakgrunden av den betydande välståndsökningen i vårt land under den här avsedda tiden. Den antydda utvecklingen är karakteristisk för kommunalverksamheten i allmänhet och ej något, som särskilt utmärker sädana kommuner, där regeln om det dubbla flertalet kan antagas hava i större omfattning inverkat pä besluten. Om man alltså, såsom här skett, betraktar bestämmelserna om kvalificerad majoritet ur de synpunkter som torde ha anlagts vid den väsentliga utvidgningen av desamma i samband med rösträttsreformema,

139 finner man, att grunden för bestämmelserna i betydande män blivit undanryckt. Frågan om den kvalificerade majoritetens berättigande är emellertid icke avgjord i och med ett konstaterande att motiven för bestämmelsernas införande numera i huvudsak förlorat sin betydelse. Det måste ock undersökas, om och i vad mån bestämmelserna utan avseende ä de historiska förutsättningarna för deras tillkomst ha ett självständigt värde, som motiverar deras bibehållande helt eller delvis. I detta avseende är först att beakta betydelsen av att de viktigare kommunala besluten omfattas med sä stor enighet som möjligt. Beslut, fattade av den kommunala representationen i enighetens tecken mötas med större förtroende bland allmänheten än beslut, i fråga om vilka kanske en enda röst varit avgörande. Villigheten att medverka vid verkställandet av beslut torde ock vara större, dä det fattats enhälligt eller med stark majoritet än dä en knapp röstövervikt bestämt utgången. Särskilt dä ett avgörande i en betydelsefull fråga förutsätter beslut längre fram i speciella, därmed sammanhängande spörsmål, är det av vikt för det fortsatta arbetet, att det primära beslutet har så kraftigt stöd som möjligt i den beslutande församlingen. Enhällighet eller en betydande majoritet har sålunda både ideellt och praktiskt värde. Det plägar framhållas, att reglerna om kvalificerad majoritet äro ägnade att främja dessa värden, även om reglerna icke uttryckligen åberopas i samband med fattandet av själva besluten. Reglerna verka »i det fördolda», på det beredande stadiet, på så sätt att de olika meningsriktningarnas representanter, i medvetande om vilka möjligheter som finnas för bestämmelsernas tillämpning, gå varandra till mötes och förena sig om kompromissförslag, som sedan antagas av det beslutande organet utan votering. Dylika kompromisser komma närmast i fråga, när enighet råder om att anslag skall beviljas eller lån upptagas och åsikterna skilja sig endast i fråga om företagens omfattning och beskaffenhet eller anslagsbeloppens storlek. I andra fall är en sammanjämkning svårligen genomförbar, såsom när en enkel majoritet önskar inköpa en fastighet men minoriteten ställer sig avvisande härtill. Emellertid torde det förhålla sig så, att man i det kommunala livet, helt oberoende av kravet å dubbelt flertal för vissa beslut, i stor utsträckning strävar efter och även uppnår enighet eller en stark majoritet i frågor, där delade meningar kunna tänkas föreligga. Det synes vara ett karakteristiskt drag i nutida svensk kommunalpolitik, att man försöker överbrygga motsättningarna och finna lösningar, som kunna godtagas av det stora flertalet. Ett dylikt fritt samarbete är enligt kommitténs mening av större värde än den enighet som kan framtvingas av regeln om kvalificerad majoritet såsom villkor för giltigt beslut i vissa fall. ö v e r huvud är hänsynstagande till enskilda medborgares och gruppers intressen och befogade önskemål något, som bör känneteckna det demokra-

140 tiska samhällsarbetet i dess olika former. De samhälleliga åtgärderna böra i enlighet härmed så långt som möjligt motsvara vad som på skilda håll anses gagneligt och ändamålsenligt. De olika intressen som göra sig gällande i det moderna samhället och som avspegla sig i samhällsorganens sammansättning kunna emellertid råka i sådan motsättning emot varandra, att det icke är möjligt att vinna allas anslutning för en föreslagen åtgärd. I dylika fall måste finnas regler som möjliggöra för samhällsmaskineriet att fungera. Såsom en sådan regel tjänar majoritetsprincipen, d. v. s. principen att, där i en beslutande församling enighet ej kan nås, meningen hos en på visst sätt bestämd majoritet blir avgörande för församlingens beslut. Majoritetsprincipen framstår sålunda närmast som en av nödvändigheten framtvingad arbetsmetod. Teoretiskt kan man tänka sig andra slags regler med enahanda syfte. En dylik arbetsmetod bör icke blott vara ändamålsenlig såsom sådan, d. v. s. giva en enkel, i alla eller i de flesta situationer tillämplig regel för vad som skall anses vara det beslutande organets vilja; den måste också i sitt verkningssätt framstå såsom rimlig och skälig. Väljer man majoritetsprincipen, fär därför mättet å det erforderliga flertalet icke sättas för högt: om så sker, blir principens uppgift som arbetsmetod förfelad samtidigt som skäliga hänsyn till ett mer eller mindre betydande flertals vilja åsidosättas. Det vanliga är, att man nöjer sig med enkel majoritet och kompletterar regeln härom med föreskrift hur det skall förfaras vid lika röstetal. Sedd blott och bart som arbetsmetod är en på dylikt sätt utformad regel den ändamålsenligaste. I allmänhet torde den också i sin tillämpning motsvara vad som kan anses såsom rimligt och skäligt. För ett demokratiskt åskådningssätt förefaller det naturligt att man, sedan olika meningar fritt dryftats och skäl för och emot framförts, låter den mening bliva avgörande, som erhåller de flesta rösterna. Regeln härom är icke ägnad att sätta någon viss grupp i en oförmånligare ställning än andra grupper. Majoriteter och minoriteter växla; den som ena gången tillhör majoriteten och sålunda får sina önskemål beträffande en viss angelägenhet tillgodosedda, återfinnes en annan gång i en minoritet och har att foga sig efter den då förefintliga majoritetens mening. Att märka i detta sammanhang är vadare, att de beslut som enligt kommunallagarna kräva kvalificerad majoritet icke, åtminstone ej numera, avse åtgärder av extraordinär art. Köp och avhändande av fastighet, anslag av lånemedel o. s. v. äro fullt normala åtgärder i nutida komunalhushållning. Att sådana åtgärder kunna beslutas med enkel majoritet synes naturligt och rimligt. Det bästa, i längden enda hållbara skyddet för minoriteters meningar och intressen emot ett i demokratiens namn utövat majoritetsförtryck är enligt kommitténs mening att finna i ett på medborgarfriheten grundat, fritt och aktivt politiskt liv. Den allmänna opinionen, vägledd av en saklig och kritisk debatt med stöd av offentlighetens fulla ljus över det kommunala förvalt-

141 ningsarbetet, kommer helt visst att vid valen reagera emot eventuella misstag eller övergrepp från majoritetens sida. I längden är det även för minoritetsgrupper nyttigare och av större värde att föra ett dylikt aktivt försvar för sina meningar än att söka skydd bakom bestämmelser om kvalificerad majoritet, som icke längre äga något starkare stöd i den allmänna meningen. Vid en principdiskussion i förevarande ämne synes det icke opåkallat att göra en jämförelse med de regler, som gälla för fattande av beslut i det för hela riket gemensamma representativa organet, riksdagen, och kommunallagarnas bestämmelser. Man uppmärksammar vid en sådan jämförelse först den betydande skiljaktighet som betingas av kravet på samstämmiga beslut i de båda kamrarna. Till de konstitutionella garantier, vari detta krav på samstämmighet ingår, hör också t. ex. regeln om att förslag till stiftande eller ändrande av grundlag må antagas endast genom två likstämmiga riksdagsbeslut, varav det sista skall vara fattat efter nyval till andra kammaren. Inom kamrarna fattas besluten emellertid med enkel röstövervikt. Härifrån gälla, såsom i annat sammanhang närmare berörts (se ovan sid. 124), undantag endast i fråga om vissa beslut av helt extraordinär karaktär, nämligen angående uppskov med riksdagsmannaval och förlängning eller förkortning av valperiod samt angående vissa rättsliga åtgärder mot riksdagsman. Av ren undantagsnatur var även den under senaste världskriget gällande lagstiftningen angående rätt för riksdagen att med tre fjärdedels majoritet i vardera kammaren besluta om censur och utgivningsförbud. Kravet på samstämmiga beslut i de båda kamrarna innebär, att ett i riksdagen framlagt förslag kan falla, oaktat i kamrarna avgivits sammanlagt flera röster för bifall till förslaget än för avslag. I vissa ekonomiska frågor, av vilka de mest betydande avse anslag eller bevillning, skall emellertid vid olika beslut avgörandet hänskjutas till gemensam votering. Vid sådan votering bestämmes utgången, liksom fallet regelmässigt är vid votering inom kamrarna, genom enkel röstövervikt. På denna punkt synes en jämförelse med kommunallagarna ligga särskilt nära till hands både därför att man här kan bortse från de synpunkter som betingas av tvåkammarsystemet och därför att kommunallagarnas viktigaste regler om kvalificerad majoritet gälla just ekonomiska beslut. Det är givet, att man vid en sådan jämförelse ej kan undgå att taga hänsyn till de i många avseenden olika betingelserna. Sålunda kan bl. a. erinras om att riksdagen, då den går att fatta beslut, i regel har tillgång till den grundliga utredning som tillhandahålles av statsmyndigheter och andra utredningsorgan. Man måste emellertid också beakta vad som är gemensamt och likartat hos riksdagen och kommunernas beslutande organ. Särskilt är i detta hänseende att märka, att både riksdagen — första kammaren dock endast indirekt — och de kommunala församlingarna såsom organ för den folkliga självstyrelsen bildas på grundval av proportionella val enligt principen om allmän och lika rösträtt. Enär, såsom förhållandena numera utvecklat sig, i allmänhet ungefär samma synpunkter och

142 idéer göra sig gällande vid de kommunala som vid de politiska valen, bliva olika grupper i stort sett företrädda i samma förhållande i de kommunala representationerna som i riksdagen. De meningsriktningar, som på grund av sin större representation ha det största inflytandet i riksdagen vid en viss tidpunkt, ha följaktligen samtidigt på det hela taget motsvarande större inflytande i kommunerna. Försåvitt kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet, såsom stundom sker, uppfattas som garantier mot en alltför stark maktställning för särskilda grupper, sakna de emellertid motsvarighet i vad angår riksdagen. Ej heller har ifrågasatts införande av sådana garantier därstädes. Kommittén kan för sin del ej finna, att det ur denna speciella garantisynpunkt finnes anledning att upprätthälla särskilda regler för kommunerna i förevarande hänseende. Tvärtom synas de nyss anförda parallellerna mellan riksdag och kommunala församlingar närmast tala för att samma omröstningsregler tillämpas i de senare som i riksdagen. Mången som uppfattar bestämmelserna om dubbelt flertal såsom garantier torde dock icke närmast tänka pä bestämmelserna såsom skydd mot ett alltför stort inflytande för en majoritet utan allmänt som ett medel till säkrande av en ändamålsenlig kommunal förvaltning. Bestämmelserna äro enligt denna åsikt ägnade att skänka den kommunala förvaltningen stadga och kontinuitet samt att hindra mindre väl övervägda beslut från knappa och tillfälliga majoriteters sida. Kommittén delar den uppfattningen, att kommunallagarna böra innehålla vissa garantier mot oöverlagda beslut och över huvud mot en mindre besinningsfull kommunalpolitik. Kommittén förmenar emellertid, att reglerna om kvalificerad majoritet äro mindre tjänliga för detta syfte. De verkliga garantierna äro att finna pä annat håll. Kommittén vill i sådant hänseende erinra om följande. När de viktigaste av de nu gällande bestämmelserna om kvalificerad majoritet infördes i kommunalförordningarna för land och stad, var det representativa systemet antaget endast i ett litet fåtal landskommuner och saknades ännu i några städer. Numera ha fullmäktige införts i alla städer och i det övervägande antalet landskommuner. Man torde kunna utgå från, att efter den stundande nyindelningen av kommunerna fullmäktigeinstitutionen kommer att bliva obligatorisk i de borgerliga primärkommunerna även på landet. Det kan icke förnekas, att den växlande sammansättningen av kommunalstämmorna och möjligheten för olika grupper att samla anhängare, då något speciellt ärende skall behandlas, innefatta vissa risker för mindre väl övervägda beslut. I och med övergången till fullmäktigesystem bortfalla dessa risker. Ledamöterna av en fullmäktigekorporation ha helt andra möjligheter än de till stämmor samlade kommunmedlemmarna att kontinuerligt följa och överblicka den kommunala förvaltningen och sätta sig in i de ärenden, som skola behandlas. Fullmäktigeinstitutionen erbjuder därför en betydelsefull garanti i det avseende varom nu är fråga, en garanti som, enligt vad nyss antytts, till stor del ännu icke existerade, när bestämmelserna om kvalificerad

143 majoritet tillkommo. Vad församlingarna angå torde, såsom reglerna om kyrkostämma och kyrkofullmäktige för närvarande äro utformade, kyrkostämman tills vidare ensam förbliva det beslutande organet på många håll. Emellertid torde det kunna förväntas, att de ekonomiskt viktiga skolärendena där de ännu äro församlingens angelägenhet komma att jämförelsevis snart överflyttas till den borgerliga kommunen. Med hänsyn härtill och till de begränsade uppgifter som därefter komma att åvila församlingarna i gemen har garantisynpunkten icke samma betydelse för dem som för de borgerliga kommunerna. En annan garanti innefattas i skyldigheten alt underställa lånebeslut Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. Eftersom de stora engångsutgifterna oftast finansieras med lånemedel, blir denna Kungl. Maj:ts kontroll ganska vittomfattande. Såsom garantier mot mindre väl genomtänkta beslut tjäna vidare reglerna om beredning och bordläggning. Ärenden, som skola företagas till avgörande vid stämma eller fullmäktigesammanträde, skola vara vederbörligen beredda. Undantag härifrän må under vissa förhållanden förekomma; dock är beredning obligatorisk i fråga om ärenden, som avse utgift eller anskaffande av medel därtill eller avhändande av kommunen tillhörig egendom. I landsting kan ärende undantagas frän beredning endast under förutsättning av enhällighet därom. Beträffande bordläggning gäller, att dylik kan påkallas vid stämma eller fullmäktigesammanträde av en tredjedel av de närvarande och vid landstingssammanträde av två ledamöter. Ett viktigt regulativ mot en mindre besinningsfull kommunalpolitik ligger slutligen däri, att den kommunala verksamheten försiggår i offentlighetens ljus. Kommunmedlemmarna kunna ofta med egna ögon iakttaga resultatet av de kommunala myndigheternas arbete. De ha tillfälle att fritt dryfta och kritisera deras åtgärder. De ha tillgång till de kommunala handlingarna; dessa äro numera likställda med de statliga i offentlighetshänseende. Pressen ägnar i allmänhet den kommunala verksamheten stort intresse. Den publicitet som sålunda omgiver de kommunala organens arbete är ägnad att minska risken för obetänksamma åtgärder. En oklok kommunalpolitik eller missbruk av majoritetsställning under någon längre tid synes, såsom tidigare framhållits, utesluten utan en reaktion från kommunmedlemmarnas sida vid fullmäktigevalen. Enligt kommitténs åsikt måste det system av garantier, uttryckta i lag eller grundade på faktiska förhållanden, för vilket nu redogjorts, anses onödiggöra den omtvistade garanti, som innefattas i reglerna om dubbelt flertal. Det saknas därför ur kommitténs synpunkt anledning att inga på frågan om ersättande av dessa regler med andra bestämmelser. För dem som anse reglerna ha en uppgift som garantier kunde det eljest måhända ligga nära till hands att tänka sig en ersättning i form av en utvidgad skyldighet att underställa kommunala beslut myndighets prövning. Gentemot en dylik tanke

144 kunna emellertid göras allvarliga erinringar ur den kommunala självstyrelsens synpunkt. Det är visserligen möjligt, att man i annat sammanhang kan finna ett utsträckande av underställningsskyldigheten påkallat i ett eller annat hänseende. Men den mycket kraftiga skärpning av statsuppsikten över kommunerna, som skulle följa av ett mer allmänt ersättande av reglerna om kvalificerad majoritet med underställning, anser kommittén vara något som under inga förhållanden k a n tagas under övervägande. 3. Allmän kritik av gällande bestämmelser ur praktiska synpunkter. Kommittén ämnar i ett följande avsnitt underkasta de olika bestämmelserna var för sig en kritisk granskning. Dessförinnan vill kommittén emellertid framföra vissa allmänna anmärkningar av företrädesvis praktisk art, som synas träffa de flesta av hithörande stadganden. Såsom tidigare framhållits blir majoritetsprincipen mindre tjänlig såsom arbetsmetod, om det för beslut erforderliga flertalet sättes högt. Ju större andel av avgivna röster som kräves för beslut, desto större bliva svårigheterna att åstadkomma beslut. Regler om kvalificerad majoritet kunna därför sägas vara ägnade att nedsätta effektiviteten hos de beslutande organen. Här avses alltså den så att säga formella effektiviteten; i det följande skall påtalas, att bestämmelserna kunna verka hindrande även i materiellt hänseende, vilket har sin särskilda betydelse i fråga om kommuns fullgörande av sina författningsmässigt reglerade uppgifter. Exempel på vad som nu åsyftas erbjuder det fall, att erforderlig kvalificerad majoritet i en kommunal församling föreligger för bifall i princip till ett förslag men några ledamöter önska vissa modifikationer däri, som de övriga icke anse sig kunna biträda. Ingendera meningen vinner måhända dubbelt flertal med påföljd att hela frågan kan förfalla. När det gäller exempelvis kommuns ingående av avtal kan denna av kravet på dubbelt flertal föranledda nedsättning i handlingsförmågan vålla särskilda olägenheter. Ett preliminärt avtal om t. ex. inköp av fastighet måste kanske frånträdas därför att meningarna inom det beslutande organet äro delade beträffande den närmare utformningen av köpevillkoren. Situationer liknande de nu antydda kunna givetvis uppkomma även där endast enkel röstövervikt är erforderlig, men det säger sig självt, att svårigheterna i allmänhet bliva större i sådana fall där reglerna om dubbelt flertal äro tillämpliga. Dessa regler kunna därför generellt sett sägas vara hinderliga för ett effektivt och rationellt arbete inom kommunernas beslutande församlingar. Olägenheter av härmed besläktad art kunna uppkomma i sådana fall, då ett preliminärt beslut, som blott fordrar enkelt flertal, fattas i en fråga, vars slutliga lösning är beroende av att kvalificerad majoritet erhålles. I detta sammanhang böra ock framhållas de svårigheter med avseende å propositionsordningen som äro förenade med reglerna om kvalificerad majo-

145 ritet. Fastställandet av propositionsordning, som stundom kan vara vanskligt redan i fråga om förslag, som kräva blott enkel majoritet, kompliceras betydligt, om för bifall till ett eller flera förslag kvalificerad majoritet är erforderlig. Vid propositionsordningens uppgörande måste nämligen uppmärksammas, att voteringen kan giva till resultat icke blott bifall eller avslag utan även att ärendet förfaller, nämligen då ett förslag vinner anslutning av mer än hälften men icke av två tredjedelar av de röstande. De härmed förknippade spörsmålen skola icke här närmare beröras. De äro av den art att de tilldragit sig ett betydande intresse i den kommunalrättsliga litteraturen och även varit föremål för avgöranden i rättspraxis. 1 Ehuru den avsevärda svårigheten med propositionsordningen givetvis icke kan tillmätas någon självständig betydelse, när frågan om den kvalificerade majoriteten ställes under debatt, bör den dock, såsom här skett, redovisas bland de olägenheter som äro förbundna med hithörande bestämmelser. E n allmän nackdel med bestämmelserna är, att de äro och kanske också måste vara mycket schematiska. Enligt 1907 års proposition om reformering av den kommunala rösträtten avsåg man att kräva kvalificerad majoritet vid beslut »vilka kunna utöva kännbart inflytande på kommunens ekonomi under en följd av år» (se ovan sid. 109). På dylika beslut ansåg man sig kunna uppställa endast formella kriterier. En följd härav har blivit, att exempelvis även det obetydligaste fastighetsköp och det minsta borgensåtagande fordra kvalificerad majoritet. Å andra sidan kräves icke sådan majoritet för t. ex. beslut om överlåtelse av aktier eller om fastställande av lönestat för kommunala befattningshavare eller för beslut i stadsplanefrågor, ehuru sådana beslut kunna .ha stor betydelse för kommunens ekonomi. Vidare är att märka, att reglerna om dubbelt flertal gälla ej blott vid beslut, som röra av kommunerna frivilligt åtagna uppgifter, utan i betydande utsträckning även vid beslut, vilka avse uppfyllande av i författningar ålagda skyldigheter. Uppförande av exempelvis skolor, fattigvårdsanstalter, byggnader för polis- eller brandväsen m. m. förutsätter ofta markköp och upptagande av lån. Eftersom beslut härom kräver kvalificerad majoritet, kan en minoritet genom att rösta mot sådant beslut förhindra eller försvåra genomförandet av dessa kommun författningsenligt åvilande uppgifter. Detta förefaller föga rimligt. Ej heller synes det tillfredsställande, att en minoritet på enahanda sätt kan förhindra en kommun att driva en verksamhet eller eljest främja ett ändamål, vartill kommun i särskild författning blivit bemyndigad och vilket ändamål dessutom kanske understödjes med statsmedel, över huvud synes tillkomsten av mångfaldiga nya, i särskilda författ1 Se t. ex. artiklar i Svenska stadsförbundets tidskrift av H . Berglund (1930 s. 209), R. Dickson (1915 s. 3), S. Hansson (1910 s. 189), H j . L. Hammarskjöld (1914 s. 103), C. Hederstierna (1922 s. 1) och C. A. Reuterskiöld (1914 s. 217) samt i Nordisk administrativt tidsskrift a v G. Thulin (1923 s. 181), ävensom RÅ 1913: 85, 1914:28, 1917:27 och 59, 1930: 17 m. fl.

10—717192

146 ningar reglerade uppgifter för kommunerna vara ägnad att ställa bestämmelserna om kvalificerad majoritet i en annan dager än tidigare. Mot bestämmelserna kan även invändas, att de till följd av den ojämnhet varmed de åberopas och tillämpas på skilda håll äro ägnade att bidraga till sakligt icke motiverade skillnader i fråga om kommunala anstalter och anordningar uti eljest jämställda kommuner. Sålunda kan t. ex. i en kommun en minoritet hindra åtgärder till tryggande av bostadsförsörjningen genom att rösta emot fastighetsförvärv och kommunal upplåning, medan i en närliggande kommun något dylikt icke förekommer. Att sådana verkningar av bestämmelserna icke äro tillfredsställande synes uppenbart. Såsom tidigare framhållits torde syftet med bestämmelserna om kvalificerad majoritet i 1862 års landstingsförordning åtminstone delvis ha varit, att en enkel majoritet ej skulle äga besluta om företag, som voro mer eller mindre begränsade till särskilda delar av landstingsområdet. Något motsvarande ändamål synas bestämmelserna i de primärkommunala författningarna aldrig ha varit avsedda att tjäna. Lagstiftaren har med andra ord icke ansett nödigt att uppställa särskilda regler till skyddande av lokalt bestämda minoriteters intressen. Lagstiftarens ståndpunkt i detta avseende är i full överensstämmelse med den grundtanke som uppbär kommunbegreppet, nämligen att kommunen förenar dem som på grund av bosättning eller därmed jämförliga förhållanden ha vissa intressen gemensamma. En territoriell gradering av intressena är i princip oförenlig med kommunbegreppets idé. Hithörande spörsmål synas få aktualitet inför den förestående allmänna nyindelningen av de borgerliga primärkommunerna. Denna kommer att medföra, att ett mycket stort antal smärre kommuner försvinner och uppgår i större enheter. Det är självfallet av stor betydelse, att sammansmältningen av de olika delarna i en nybildad kommun kommer att försiggå så snabbt och friktionsfritt som möjligt. Viktigt är sålunda, att de till de förutvarande kommunerna knutna lokala intressena samordnas till gemensamt bästa och att ortssynpunkterna få vika för vad som är ägnat att gagna den nya kommunen som sådan. Man måste emellertid räkna med att under den första tiden efter kommunsammanslagningarna en viss dragkamp mellan olika ortsintressen kan komma att framträda i somliga av de nybildade kommunerna. Olika meningar kunna komma att förfäktas rörande förläggningen av kommunalhus, skolor m. m. I regel torde väl sakliga synpunkter komma att anläggas i dylika fall. Men det kan icke bortses från att ensidigt ortsbetonade intressen, bottnande uti i och för sig förståeliga känsloskäl och traditionella hänsyn, kunna komma att hävdas till förfång för de samfällda intressena. Det kan befaras, att regeln om det dubbla flertalet kan komma att utnyttjas för dylika ensidiga ortsintressen till hinder för en konsolidering av de nya kommunerna och en effektiv kommunal verksamhet. En till viss kommundel lokaliserad minoritet av något mer än en tredjedel kan sålunda bland annat motsätta sig förvärv av tomtplats och upptagande av lån för uppförande av kom-

147 munalbyggnad, för den händelse denna minoritet är missnöjd med den föreslagna platsen för byggnaden. Ett dylikt utnyttjande av bestämmelserna om kvalificerad majoritet har såsom nyss anförts icke varit avsett och är ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter. Slutligen må framhållas, att reglerna om dubbelt flertal på grund av omständigheter som delvis redan berörts — den i allmänhet goda samarbetsandan inom svensk kommunalförvaltning samt det förhällandet att bestämmelserna ofta äro svåra att tolka och i regel komplicerade i tillämpningen — i vidsträckt omfattning ha stannat på papperet. I många kommuner, även sådana där lånebeslut eller fastighetsaffärer ej äro ovanliga, äro voteringar enligt dessa regler okända eller ytterst sällsynta. Även denna omständighet talar mot ett bibehållande av reglerna.

4. Kritik av de särskilda stadgandena. a) Beslut om avhändande av fastighet eller inköp av fastighet.

eller därifrån

härflytande

rättighet

Köp och överlåtelser av fast egendom ha länge varit normalt förekommande i städers och köpingars kommunalförvaltning. Den tilltagande tätortsbildningen och därmed sammanhängande förhållanden ha medfört, att även landskommunerna i stor utsträckning fått taga befattning med dylika angelägenheter. För städerna och med dem i bebyggelsehänseende jämförliga kommuner är det en uppgift av första ordningen att tillse, att nödigt utrymme finnes för ortens utveckling och tillväxt. Mark behöver reserveras för bostäder, industrianläggningar, offentliga byggnader, gator, parker och andra allmänna platser. Det är av vikt, att kommunen får rådighet över sådan mark, innan någon egentlig bebyggelse börjat, som kan försvåra och fördyra det framtida ordnandet av förhållandena därstädes. Enligt gällande bestämmelser äro från kravet på kvalificerad majoritet endast undantagna sådana beslut om inköp eller avhändande av fast egendom, som avse genomförande av fastställd stadsplan, tomtindelning eller stomplan. Det är emellertid ett betydande kommunalt intresse att för ovan angivna ändamål kunna förvärva markområden i tätortsbebyggelsens omgivningar långt innan det påkallas för genomförande av redan fastställda bebyggelseplaner. Markförvärven kunna därigenom i regel ske till lägre priser samtidigt som bebyggelsen bringas under kontroll i ett tidigare skede. För en kommunal markpolitik av detta slag böra några hinder icke uppställas i lagstiftningen. Erfarenheten visar emellertid, att bestämmelserna om dubbelt flertal vid beslut om fastighetsköp stundom lett till att kommunala markförvärv icke kunnat genomföras vid den tid och på de villkor, som varit de för kommunen fördelaktigaste. Bland de ändamål för vilka markreservationer böra äga rum framstår

148 för närvarande bostadsbyggandet såsom ett av de viktigaste. F r å n statsmakternas sida ha vidtagits eller förberedas omfattande åtgärder till bostadsförsörjningens tryggande. Det bostadspolitiska programmet ä r för sitt genomförande i väsentlig mån beroende av att kommunerna tillhandahålla lämplig tomtmark. Inom ramen för kommunernas verksamhet på detta område falla såväl förvärv som överlåtelser. Det synes oegentligt och föga följdriktigt att för beslut i dylika frågor kräva kvalificerad majoritet. I kommuner med ren landsbygdskaraktär spela mark- och bostadsfrågorna givetvis icke samma betydelsefulla roll som i andra kommuner. Allt flera landsbygdskommuner ställas emellertid inför de problem, som begynnande tätortsbildning medför, däribland behovet av kommunal kontroll över markdispositionen. Oavsett detta behöva landsbygdskommunerna liksom övriga kommuner förvärva mark för förvaltningsbyggnader av olika slag, såsom kommunalhus, fattigvårdsanstalter, skolor m. m. Kommunsammanslagningarna kunna förväntas medföra en stegrad byggnadsverksamhet för sådana ändamål. Härför erforderliga markköp böra rimligtvis kunna genomföras utan att hinder däremot resas från en minoritets sida. Föreskriften om dubbelt flertal för beslut om avhändande av fastighet torde ha tillkommit såsom ett slags garanti mot mindre väl övertänkta överlåtelser och mot ett förslösande av den fasta egendomen över huvud. Kommittén har i annat sammanhang (ovan sid. 142) ifrågasatt det värde bestämmelserna om kvalificerad majoritet kunna ha såsom garantier. Beträffande avhändande av fast egendom finnas emellertid några andra stadganden, vilkas garantikaraktär är otvivelaktig. Hit hör bestämmelsen i kommunallagarna att beslut om avhändande av sådan kommun tillhörig fastighet, som för något dess gemensamma nytta avseende ändamål tillfallit kommunen genom gåva eller testamente, skall underställas Kungl. Maj:t. Garantisyfte tjänar även lagen den 12 juni 1936 angående användning i vissa fall av kommun eller annan samfällighet tillhörig egendom. Enligt denna lag må vad kommun uppburit vid försäljning av tillgång för stadigvarande bruk icke utan Kungl. Maj:ts medgivande användas för annat ändamål än anskaffande av annan dylik tillgång eller för avsättning till tillfällig fond enligt lagen om kommunal fondbildning. I sistnämnda lag föreskrives, att beslut att taga till tillfällig fond avsatta medel i anspråk för annat ändamål än anskaffande av tillgång för stadigvarande bruk skall för att vinna bindande kraft underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. Till stadigvarande tillgång torde alla fastigheter, även exploateringsfastigheter, vara att hänföra. 1 Köpeskillingar för försålda tomter skola därför tillföras tillfällig fond. Även inköp av fastigheter bliva i viss mån föremål för Kungl. Maj:ts kontroll. Större markförvärv finansieras nämligen i betydande utsträckning 1

Se Betänkande angående revision av kommunala fondbildningslagen m. m. (SOU 1945: 37) s. 64 f.

149 med länemedel, och Kungl. Maj:t blir sålunda, i varje fall där vid köpet förbehåll gjorts rörande Kungl. Maj:ts godkännande av upplåning för ändamålet, i tillfälle att vid prövningen av lånebesluten underkasta bl. a. köpevillkoren en viss granskning. b) Beslut om anslag till nytt ändamål eller behov. Rörande tolkningen av denna bestämmelse har rått mycken ovisshet. Kommittén har låtit utarbeta en redogörelse för uttalanden i den kommunalrättsliga litteraturen och för regeringsrättens praxis i ämnet. Redogörelsen är såsom Bil. II fogad vid detta betänkande. Av densamma framgår, att rättstillämpningen i viktiga hänseenden vunnit en viss stadga. Anslag för uppgifter, som åligga kommun enligt författning, anses sålunda ej avse nytt ändamål eller behov. I de fall, då en författning giver kommunerna elt direkt bemyndigande att omhänderha en angelägenhet eller lämna bidrag för visst ändamål, synes i regel ej heller dubbelt flertal ha ansetts erforderligt för anslagsbeslut. Men där en författningsbestämmelse har ett annat syfte än att giva ett sådant bemyndigande och endast i annat sammanhang omnämner kommunens anslagsbeviljande, torde bestämmelsen icke medföra avkall på kravet på kvalificerad majoritet. I sistnämnda fall liksom i de flesta fall, då fråga varit om ändamål som kommun främjat utan stöd av särskild författning, har det avgörande varit, om anslag tidigare utgått för samma eller liknande (eller likartat) ändamål. Del är tydligt, att den rättstillämpning, som förekommit beträffande frågan om ett ändamål är att anse såsom nytt eller såsom likartat med ett tidigare främjat ändamål, icke kan vara uttömmande utan att ständigt nya spörsmål härom måste hänskjutas till praxis avgörande. Regeringsrätten synes ha tolkat ifrågavarande bestämmelse tämligen restriktivt, i det att i de omkring 180 mål, där spörsmålet prövats under åren 1910—1945, anslag till nytt ändamål ansetts föreligga i blott 25 fall. 1 Anmärkningsvärt är, att antalet fall, där frågan dragits under bedömande, visar en väsentlig nedgång under de senare åren. I det praktiska kommunallivet torde bestämmelsen emellertid spela större roll än vad besvärsfrekvensen under senare tid synes angiva. Den har där föranlett betydande tveksamhet och osäkerhet; särskilt har förhällandet mellan densamma och frågan om kommuns allmänna kompetens tett sig oklart. På sina håll synes råda den missuppfattningen, att k o m m u n äger besluta anslag till ändamål, som strängt taget ligger utanför kommunernas av lagen bestämda verksamhetsområde, om blott beslutet fattas med kvalificerad majoritet. Ett visst stöd för en dylik uppfattning har man antagligen trott sig finna i det i historiken (ovan sid. 111) återgivna uttalandet av särskilda utskottet vid 1907 års riksdag, att kvalificerad majoritet borde göras till villkor för sådana beslut, vilka avsåge att föra in den kommunala verk1

Härav härröra 19 fall från perioden 1910—1930 och 6 fall från åren 1931—1945.

150 samheten på nya banor, att anlita kommunens medel för ändamål, vilka förut ansetts vara för kommunens intressen främmande. Tydligen likaledes med utgångspunkt från dessa uttalanden har, såsom av Bil. II framgår, inom den kommunalrättsliga litteraturen gjorts gällande, att bestämmelsen avsetts såsom garanti mot en befarad kommunalisering, d. v. s. mot kommuns ingripande på områden, som förut tillhört den enskilda företagsamheten. Även om man i de citerade uttalandena utgått från att den kommunala befogenheten icke finge överträdas, ha dock uttalandena givits den form, att den nyss nämnda missuppfattningen i detta hänseende ter sig fullt förklarlig. Frågan om dubbelt flertal för beslut om anslag till nytt ändamål eller behov förtjänar särskild uppmärksamhet med hänsyn till den förestående nyindelningen av kommunerna. Denna syftar bl. a. till att höja den kommunala standarden, att ge de nya kommunala enheterna möjlighet att på olika områden göra insatser, som de gamla kommunerna av ekonomiska och andra skäl icke varit i stånd till. För en aktiv kommunalpolitik av detta slag kan ifrågavarande bestämmelse utgöra ett hinder. Bortsett härifrån kan det uppstå vissa svårigheter att avgöra vad som för en kommun, som bildats genom sammanslagning av äldre kommuner, är att anse såsom nytt ändamål eller behov. Formellt äro alla ändamål nya för den nybildade kommunen, då anslag första gången beviljas därstädes, men i sak skall givetvis hänsyn tagas till om anslag för samma eller liknande ändamål utgått i de förutvarande kommunerna. Därmed är emellertid icke sagt, att avgörande betydelse kan tillmätas exempelvis det förhållandet, att en enstaka av de i den nya enheten ingående kommunerna någon gång tidigare anslagit medel för motsvarande ändamål. Kommunsammanslagningarna kunna därför antagas komma att än ytterligare öka de svårigheter som äro förenade med tolkningen av begreppet nytt ändamål eller behov.

c) Beslut om beviljande eller höjande trycket nått en viss höjd.

av anslag i kommuner,

där

skatte-

Från historiken (sid. 114 f.) må erinras, alt hithörande år 1918 tillkomna bestämmelser — vilka, betraktade som en helhet, avse landskommuner och landsförsamlingar med högre kommunal utdebitering än 9 kronor per skattekrona samt städer, stadsförsamlingar och församlingar, bestående av både landsbygd och stad, med högre utdebitering än 10 kronor per skattekrona 1 — med avsikt gävos sådant innehåll, att städerna med dä utgående kommunalskatter skulle bliva oberörda av bestämmelserna. Man ansåg nämligen, att ifrågavarande inskränkningar i rätten att besluta med enkel majoritet skulle bliva särskilt hämmande för städerna; vidare anfördes, att städernas full!<

1 Angående det närmare innehållet i bestämmelserna se ovan sid. 121 f.

151 mäktigesystem innebure en väsentlig garanti mot en oklok kommunal finanspolitik. För landskommunernas del avsägs att träffa icke de normala utan undantagsfallen; enligt 1914 års uttaxeringssiffror skulle blott 13-4 procent av samtliga landskommuner beröras av bestämmelserna. Sedan år 1918 har som bekant den genomsnittliga kommunala utdebiteringen undergått en avsevärd stegring. År 1942 voro kommunalskatterna av den storlek, att 42 procent av landskommunerna och 37 procent av städerna berördes av dessa bestämmelser. Även om därefter en viss sänkning av skattesatserna ägt rum, är det uppenbart att bestämmelsernas faktiska tillämplighetsområde numera ä r betydligt större än vad man torde ha åsyftat vid deras införande. Också i det hänseendet ha förhållandena ändrats sedan 1918, att flera större landskommuner kommit att handhava uppgifter som till beskaffenhet och omfattning äro jämförliga med städernas. Vad som vid bestämmelsernas tillkomst anfördes om deras hämmande verkan för städerna har därför numera tillämpning även beträffande åtskilliga landskommuner. Vidare är att erinra därom, att sedan 1918 ett stort antal landskommuner övergått till fullmäktigesystem — vars betydelse i garantihänseende som nyss nämnts särskilt underströks 1918 — samt att fullmäktigeinstitutionen snart torde bliva obligatorisk i alla sådana kommuner. Bestämmelsernas syfte är ju att utgöra »en broms för skatteskruven», såsom det heter i 1918 års sakkunnigbetänkande. En viss motsättning synes bestå mellan den sålunda avsedda spärren mot skattestegring samt statens verksamhet för understödjande genom skatteutjämningsmedel av de kommuner, d ä r spärren icke varit tillräckligt verksam. Oavsett detta synes bestämmelsernas värde som korrektiv mot ett alltför frikostigt anslagsbeviljande från kommunernas sida ej böra överdrivas. Möjligheten av en höjning i utdebiteringen torde i och för sig verka återhållande, då kommunerna ha att taga ställning till äskanden om nya eller höjda anslag. Enligt vad kommittén inhämtat från svenska landskommunernas förbunds centralbyrå torde man i landskommunerna tämligen allmänt underlåta att åberopa dessa regler. I själva verket skulle deras tillämpning mången gång kunna leda till ganska orimliga resultat. De giva en minoritet i en kommun med hög skatt möjlighet att motsätta sig utgiftsökningar, som äro ofrånkomliga. Konsekvent tillämpade skulle bestämmelserna kunna allvarligt äventyra hela den kommunala verksamheten i dylika kommuner. I och för sig kunde väl tänkas en anpassning av ifrågavarande regler efter den nuvarande skattebördan i kommunerna genom en justering uppåt av de i reglerna upptagna skattegränserna. I samband därmed borde stadgas undantag i olika hänseenden från reglernas tillämpning, bl. a. i fråga om anslag för ändamål, som kommunerna författningsenligt äro skyldiga alt tillgodose. Föreskrifterna skulle emellertid därigenom bliva invecklade och svåra att tillämpa. Såväl med hänsyn härtill som på grund av sin princi-

152 piella inställning till bestämmelserna om kvalificerad majoritet är kommittén icke beredd att avgiva något förslag till omarbetning av förevarande regler. d) Beslut om upplåning

eller

borgen.

Hit höra de bestämmelser, som kräva dubbelt flertal för beslut om beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning, samt beslut om upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande. För den kommunala utgiftsfinansieringen spelar upplåningen en mycket stor roll. Lånehushållningens betydelse, som stigit allteftersom nya kapitalkrävande uppgifter lagts pä kommunerna eller dessa frivilligt åtagit sig sådana, har gjort det nödvändigt att omgärda upplåningen med vissa garantier. Alltsedan kommunalförordningarnas tillkomst har lagstiftningen sålunda innehållit regler om skyldighet för kommunerna att i viss utsträckning underställa sina länebeslut Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. Även kravet pä dubbelt flertal för lånebeslut har, enligt vad vissa i historiken återgivna uttalanden i samband med 1900 och 1907 års rösträttsreformer synas giva vid handen, uppfattats såsom en garanti, som varit påkallad i och för sig utan hänsyn till rösträttsreformerna. Beträffande dessa uttalanden bör dock anmärkas, att de gjordes innan underställningsreglerna erhållit sin nuvarande betydligt skärpta avfattning. För dessa regler och den praxis Kungl. Maj:t tillämpar i låneärenden skall här nedan lämnas en kort redogörelse. Dessförinnan må nämnas några siffror, som äro belysande för omfattningen av den kommunala upplåningen och för kommunernas finanspolitik över huvud. Siffrorna, som äro hämtade ur 1939 års kommunlånesakkunnigas betänkande med förslag angående grunderna för den kommunala lånepolitiken (SOU 1942: 60), avse åren 1926—39 och äro sålunda ej fullt aktuella men torde vara signifikativa även för utvecklingen under den senaste tiden. Under nämnda tidsperiod uppgick nettoupplåningen för städer, landskommuner, municipalsamhällen och landsting till ej fullt 387 miljoner kronor. De sakkunniga anföra, att denna summa visar, att kommunerna i relativt ringa grad tagit kapitalmarknaden i anspråk. I genomsnitt uppgick nettoupplåningen ej till mer än 28 miljoner kronor per år. Under framhållande att siffrorna visserligen icke äro exakt likvärdiga n ä m n a de sakkunniga såsom jämförelse, att statsskulden under tiden 30/6 1926—30/6 1939 ökades med 898 miljoner kronor. Å andra sidan steg under samma period, åren 1926—1939, värdet av den totala kommunala nettoförmögenheten med 720 miljoner kronor. Den räntabla nettoförmögenheten ökades under aren 1926—1938 med 208 miljoner kronor. I den förstnämnda summan ha ej medräknats investeringar i kyrkor, ecklesiastika boställen, gator och planteringar men däremot värdet av skolbyggnader, ålderdomshem, sjukhus, brandstationer

153 m. m. Summan för den räntabla nettoförmögenheten innefattar värdet av de kommunala affärsföretagens fastigheter och av kommunernas tillgångar i värdepapper, fordringar och kontanter med avdrag för samtliga skulder. I anslutning till framläggandet av dessa siffror anföra de sakkunniga, att den offentliga lånekontrollen på ett fullt tillfredsställande sätt kunnat genomföra sitt syfte att framtvinga en ökning av den kommunala förmögenheten. Vidare göres det uttalandet, att kommunerna fört en synnerligen försiktig finanspolitik. Underställningsskyldigheten gäller för borgerliga primärkommuner och församlingar i princip alla beslut om upptagande av lån eller ingående av borgen samt för landsting beslut om upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år, därvid såsom upptagande av lån även anses ingående av borgen. Från underställningsskyldighet äro i de borgerliga primärkommunerna undantagna beslut, vilka innefatta åtagande av ansvarighet för lån, som beviljas av statsmedel för beredande av bostäder ät mindre bemedlade, barnrika familjer. Vidare äro i såväl de borgerliga som de kyrkliga primärkommunerna undantagna sädana beslut, som falla inom gränserna för den s. k. fria länerätten. Enligt reglerna för den fria länerätten äga stads- och landskommuner utan Kungl. Maj:ts fastställelse upptaga län, ställda pä högst ett års återbetalningstid, intill ett sammanlagt belopp, motsvarande för varje å kommunen belöpande skattekrona enligt den under nästföregående år fastställda taxeringen en utdebitering av 4 kronor såvitt angår i landsting ej deltagande stad och en utdebitering av 3 kronor såvitt angår annan stad och landskommun. Denna lånerätt avser närmast att tillgodose kommunernas behov av kassaförlag. Därutöver äga nämnda kommuner, utan att fastställelse erfordras, upptaga lån intill en sammanlagd summa, motsvarande för varje skattekrona en utdebitering av det belopp, varmed den under nästföregående år fastställda utdebiteringen understiger, i kommun som omhänderhar folkskoleväsendet 10 och i annan kommun 9 kronor, dock högst 3 kronor för varje skattekrona. Dylikt lån skall vara ställt att återbetalas inom fem år och, därest länetiden är mer än ett är, att årligen avbetalas (lagen om kommunalstyrelse på landet 79 §, lagen om kommunalstyrelse i stad 74 §, lagen om kommunalstyrelse i Stockholm 63 §). För municipalsamhälle gäller, att utan Kungl. Maj:ts fastställelse må upptagas lån motsvarande sammanlagt den summa, som vid ingången av löpande år utgör samhällets fordran hos statsverket för till utdebitering beslutad municipalskatt, dock högst ett belopp motsvarande en utdebitering av en krona för varje å samhället belöpande skattekrona enligt den under nästföregående år fastställda taxeringen. När synnerliga skäl därtill äro, kan emellertid Kungl. Maj:t på ansökan för ett eller flera, högst fem år, fastställa annan grund för beräkning av samhällets underställningsfria lånerätt. Lån, som upptages utan Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd, skall

154 vara ställt alt återbetalas inom två år (lagen om kommunalstyrelse på landet 88 §). Församling äger rätt att utan Kungl. Maj:ts tillstånd upptaga lån motsvarande sammanlagt hälften av den summa, som vid ingången av löpande år utgör församlingens fordran hos statsverket för av församlingen till utdebitering beslutade avgifter. Sådant lån skall vara ställt att återbetalas inom fem år och, om lånetiden är mer än ett är, alt årligen avbetalas (lagen om församlingsstyrelse 66 §, lagen om församlingsstyrelse i Stockholm 69 §). Från bestämmelserna angående betalningstiden gäller det undantaget, att kommun eller församling vid förvärv av intecknad egendom mä övertaga betalningsansvar även för sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas inom längre tid eller i annan ordning. Lån, som enligt uttryckligt beslut skall upptagas för att gälda äldre lån och återbetalas inom de betalningsterminer, som gälla för det äldre lånet, skall vid bedömande huruvida underställning av beslutet erfordras ej anses utgöra nytt lån. De regler för vilka nu redogjorts äga tillämpning även ä borgen. Redogörelsen giver vid handen, att den fria lånerätten är begränsad i tvä hänseenden: dels i fråga om storleken, vilken gjorts beroende av skatteunderlaget och skattetrycket, och dels beträffande amorteringstiderna. Bestämmelserna om underställningsskyldighet i fråga om låne- och borgensbeslut avse i främsta rummet att åstadkomma ett skydd för den kommunala förmögenheten. I andra hand bereda de Kungl. Maj:t möjlighet till en ur statsfinansiell synpunkt erforderlig kontroll av och överblick över den kommunala upplåningen och investeringsverksamheten. Bestämmelsernas förstnämnda uppgift är vad som i förevarande sammanhang — där desamma skola ses i samband med reglerna om kvalificerad majoritet — närmast är av intresse. De principer Kungl. Maj:t följt vid prövningen av kommuners ansökan om rätt att upptaga lån äro i stort sett följande tvä: dels skola lånemedlen avse bekostande av varaktiga tillgångar, vilka medföra en nytta för framtiden, som minst svarar mot de upptagna lånen, dels böra lånemedel icke komma till användning för bestridande av utgifter, som innefattas i en förvaltningsgrens normala årsbehov, även om dessa utgifter avse skapande av varaktiga tillgångar. 1 Prövningen hos Kungl. Maj:t är sålunda en realprövning. Kungl. Maj:t har tillfälle att pröva, om den ifrågavarande utgiften är så angelägen, att den bör få bekostas med lånemedel. Vidare kan Kungl. Maj:t pröva, om en anläggning är planerad på det mest ändamålsenliga och ekonomiska sättet. Under de senaste decennierna, räknat från början eller mitten av 1920talet, har Kungl. Maj:ts praxis i låneärenden varit inriktad ej blott pä att 1

Se kommunlånesakkunnigas ovannämnda betänkande s. 8 och 15.

155 skydda den kommunala förmögenheten utan även pä att åstadkomma en successiv ökning av densamma genom förkortning av amorteringstiderna. Den högsta amorteringstiden har nedbragts från 40 till 30 år, och övriga amorteringstider ha sänkts i proportion härtill. Det är delvis i belysning av denna praxis man får se den gynnsamma utveckling av kommunernas finanser som därefter faktiskt ägt rum. Till denna utveckling ha givetvis också kommunernas egna strävanden bidragit. När man har att jämföra det värde och den betydelse som böra tillmätas å ena sidan de bestämmelser, som kräva kvalificerad majoritet för låneoch borgensbeslut, och å andra sidan underställningsreglerna rörande samma slags beslut, måste först uppmärksamhet ägnas ät den innebörd underställningsskyldigheten hade vid den tid, dä föreskrifter om kvalificerad majoritet infördes i de primärkommunala författningarna. Denna skyldighet var dä icke lika omfattande som nu, och reglerna i ämnet kunde kringgås. Alltsedan 1862 gällde nämligen enligt kommunalförordningarna för land och stad samt kyrkostämmoförordningarna, att Kungl. Maj:ts fastställelse erfordrades allenast beträffande beslut om upptagande av lån, ställt på längre tid än två år. Kommunalstyrelseförordningen för Stockholm och landstingsförordningen fordrade underställning endast i fråga om lån på längre tid än fem år; enligt den förra författningen skulle dock alla lån i utländskt mynt underställas. Dessa regler kunde lätt kringgås genom förlängning av kortfristiga lån. Detta skedde också; särskilt städerna förforo på detta sätt med såväl in- som utländska lån. Beslut om borgen behövde över huvud icke underställas enligt kommunalförordningarna. Det är mot denna bakgrund man har att se särskilt de i samband med 1907 års rösträttsreform beslutade bestämmelserna om dubbelt flertal vid låne- och borgensbeslut. Sedan dess ha dels underställningsreglerna avsevärt skärpts beträffande lån (åren 1910 och 1937) och utsträckts till borgen (åren 1930, 1935 och 1937) och dels Kungl. Maj:ts lånepraxis fått en mer konsekvent och målmedveten inriktning. Bestämmelserna om kvalificerad majoritet få därför numera bedömas från helt andra utgångspunkter än tidigare. Den statliga, på underställningsreglerna grundade kontrollen av kommunernas lånefinansiering är uppenbarligen av stor betydelse för det kommunala förmögenhetsskyddet och kan icke undvaras. I jämförelse med nämnda kontroll framstår kravet på kvalificerad majoritet för lånebeslut som en garanti av mindre värde. Medan underställningsskyldigheten är ganska differentierad, äro bestämmelserna om kvalificerad majoritet summariska och skilja ej mellan stora och små lån eller mellan lån på längre eller kortare tid. De fordra dubbel röstövervikt för beslut att med lån finansiera ändamål, som kommunerna författningsenligt äro ålagda att tillgodose. Ännu mindre göra de undantag för lånefinansiering beträffande åtgärder, som kommunerna i författning bemyndigats vidtaga. För lånekrävande insatser pä bostadspolitikens område erfordras sålunda två tredje-

156 dels majoritet. Under det den av Kungl. Maj:t utövade tillsynen över kommunernas upplåning är ägnad att främja en jämn kommunal standard, kunna reglerna om det dubbla flertalet bidraga till icke befogade olikheter i kommunala föranstaltningar av skilda slag. Liknande synpunkter kunna anläggas pä beslut om ingående av borgen. Såsom särskilt otillfredsställande måste betecknas, att kvalificerad majoritet erfordras för de borgensåtaganden kommun kan ikläda sig vid förmedling av statliga lån för bostadsändamål. Såsom tidigare omnämnts (se ovan sid. 128) framfördes i motioner vid 1930 ärs riksdag den tanken att man skulle från kravet på kvalificerad majoritet undantaga lånebeslut, som gällde fullgörande av kommun jämlikt lag eller författning åliggande förpliktelse eller tillgodoseende av bostadsändamål. Enligt detta förslag skulle alltså kvalificerad majoritet i allmänhet alltjämt vara erforderlig bl. a. för beslut, som avser upplåning för angelägenhet, som kommun i författning allenast bemyndigats att handhava, t. ex. uppförande av byggnader för vissa högre kommunala skolor, liksom givetvis för beslut rörande åtgärder, som kommun ombesörjer utan stöd av författning, exempelvis byggande av elektricitetsverk eller kommunalhus. En dylik gränsdragning synes emellertid bliva föga rationell. Lagstiftningens uppdelning av kommunala uppgifter i obligatoriska och fakultativa kan knappast sägas undantagslöst ha skett utifrån en värdesättning av de olika uppgifternas angelägenhetsgrad. Vad särskilt landstingen angår äro flera av de uppgifter, som de bemyndigats ombesörja, av lika stor samhällelig betydelse som de uppgifter, som de enligt lag äro skyldiga att fullgöra. Härtill kommer, att ett fritagande av endast de obligatoriska uppgifterna från kravet på kvalificerad majoritet kan tänkas framkalla önskemål om förvandling av vissa fakultativa uppgifter till obligatoriska, varigenom lånebeslut lättare skulle kunna fattas. En utveckling i den riktningen synes emellertid vara ägnad att ingiva vissa betänkligheter ur allmänt kommunala synpunkter. Kommittén kan därför, även om den bortser från de principiella invändningarna mot användande av kvalificerad majoritet över huvud, icke förorda en uppdelning av lånebesluten på sätt som föreslagits. e) Beslut om påläggande tid än fem år.

av avgifter, som erfordra utdebitering

för längre

Kravet å dubbelt flertal för sådana beslut har avseende blott å landsting. Däremot gäller icke blott för landsting utan även för borgerliga primärkommuner och för församlingar, att dylika beslut — vilka i de primärkommunala författningarna riktigare betecknas såsom »beslut vilka avse utgifter som erfordra utdebitering under etc.» — skola för att vinna bindande kraft underställas högre myndighets prövning. Enligt nyare rättspraxis erfordras icke underställning enligt dessa regler av beslut rörande

157 löneförmåner och pensioner till kommunal personal. I enlighet härmed torde landstings löne- och pensionsbeslut icke kräva kvalificerad majoritet. Bestämmelsens praktiska tillämplighetsområde torde därför icke vara särskilt betydande. Möjligheter finnas också att kringgå den genom att låta beslut av hithörande slag endast avse fem år åt gången. Det synes för övrigt ej påkallat att för landstingens del upprätthålla strängare regler än för primärkommunerna. f) Beslut om införande av särskild ordning för medelsförvaltningen kommun.

i lands-

Kvalificerad majoritet erfordras för införande av sådan ordning för medelsförvaltningen, som omförmäles i 44 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet. I praktiken har detta lagrum kommit att avse centralisering av olika nämnders och styrelsers medelsförvaltning till kommunalkontor. Under tiden fram till i maj 1947 har Kungl. Maj:t fastställt reglementen rörande centraliserad medelsförvaltning för omkring 250 kommuner. Härutöver har medelsförvaltningen centraliserats i ett 30-tal landskommuner utan att besluten därom underställts Kungl. Maj:ts prövning. I det stora flertalet landskommuner handhaves sålunda medelsförvaltningen alltjämt av de särskilda nämnderna var för sig. Emellertid torde den ökade omfattningen av den medelsförvaltande verksamheten efter hand göra en rationalisering av den kommunala kassarörelsen och bokföringen nödvändig i allt flera kommuner. Särskilt synes detta bliva fallet i de nya, jämförelsevis stora kommuner, som framskapas vid den stundande nyindelningen av kommunerna. Kommunindelningskommittén har i denna fråga yttrat (SOU 1945:38 sid. 183), att en centralisering av kassarörelsen bör i största utsträckning åstadkommas, sedan nyindelningen genomförts. »Centralisering ger större överskådlighet och reda samt bätlre kontrollmöjligheter och innebär dessutom stora fördelar för allmänheten.» Enligt vad kommunallagskommittén försport har på sina håll regeln om kvalificerad majoritet utgjort ett hinder för införande av centraliserad medelsförvaltning. Kommittén finner detta så betänkligt, att kommittén — som enligt sina direktiv bl. a. har att överse reglerna om centraliserad medelsförvaltning — anser det redan nu böra övervägas, om icke kravet på dubbelt flertal bör frånträdas i förevarande fall. Det synes åtminstone numera icke fylla någon uppgift. Tillräcklig garanti mot missbruk torde ligga i föreskriften, att beslut av hithörande slag skola underställas myndighets prövning. g) Beslut om efterskänkande

av oguldna

kommunalutskylder.

Den nyligen genomförda uppbördsreformen innebär bl. a., att uppbörden av krono- och kommunalutskylder sker gemensamt. Kommunerna erhålla av statsverket den kommunalskatt som debiterats, och för uppkom-

158 mande restantier svarar statsverket. Sedan den nya ordningen genomförts, saknas därför utrymme för de regler som avse efterskänkande av kommunalutskylder. Dessa regler ha på grund härav — såsom tidigare i olika sammanhang omnämnts — upphävts i samband med övergången till det nya upphördsförfarandet men skola alltjämt äga tillämpning i fråga om skatt, som förfallit till betalning före den 1 januari 1947. Enligt de särskilda preskriptionsreglerna i fråga om utskylder må sådana icke uttagas senare än fem år efter utgången av det år under vilket någon del av utskylderna enligt verkställd debitering senast skolat erläggas. Beslut om efterskänkande av dylika äldre kommunalutskylder kunna sålunda komma i fråga ännu några år. Enligt kommitténs mening saknas emellertid anledning att tillämpa reglerna om kvalificerad majoritet för sädana beslut under hela denna tid, därest övriga bestämmelser om kvalificerad majoritet dessförinnan upphävas. De skäl av principiell art, som anförts gentemot reglerna om det dubbla flertalet, synas i stort sett ha avseende även ä ifrågavarande stadganden. Tillämpningen av desamma bör därför sluta vid den tidpunkt dä övriga hithörande bestämmelser upphöra att gälla. 5. Kommitténs hemställan. Med åberopande av vad kommittén härovan anfört föreslär kommittén upphävande av de bestämmelser i kommunallagarna, enligt vilka erfordras tvä tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster för beslut om avhändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet eller inköp av fastighet; beviljande av anslag till nytt ändamål eller behov; beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt men för vilket under aret näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått, i kommun där skattetrycket nått viss höjd; höjande av utgående anslag i vissa mera skattetyngda kommuner; beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning; upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande; påläggande av avgifter, som erfordra utdebitering för längre tid än fem år; samt införande av särskild ordning för medelsförvaltningen i landskommun (lagen om kommunalstyrelse pä landet 23 § 2 mom., lagen om kommunalstyrelse i stad 27 § 2 mom., lagen om församlingsstyrelse 20 § 2 mom., lagen om landsting 33 § 2 mom. d)—h), lagen om kommunalstyrelse i Stockholm 26 § 2 mom., lagen om församlingsstyrelse i Stockholm 21 § 2 mom.). Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1948. Dessutom föreslås ändring i övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen den 31 december 1945 av innehall, att de tidigare upphävda men under en övergångstid alltjämt tillämpliga reglerna i kommunallagarna om särskild röstövervikt för beslut om efterskänkande av oguldna kommunalutskylder skola upphöra att tilllämpas samtidigt med ikraftträdandet av nyssnämnda lagändringar.

RESERVATION AV LEDAMÖTERNA HERLITZ OCH PETTERSSON.

1. Borgerlig primärkommuns kompetens. Dä det gäller att tolka innebörden i nu gällande regler om kommunernas kompetens, kunna vi i mängt och mycket ansluta oss till majoritetens uppfattning. Också vi uppfatta dem så, att kravet på att de angelägenheter, som handhavas av kommunerna, skola vara deras »gemensamma» är deras väsentligaste beståndsdel. På vissa områden tvingar detta ord utan tvivel till tillämpande av vad majoriteten (sid. 65) kallar en kvantitativ värdering: man frågar sig, annorlunda uttryckt, om ett företag är av intresse eller till gagn för alla kommunmedlemmar eller ett stort antal av dem. Det gemensamma intresset är avgörande. Men redan gällande rätt och hittillsvarande rättspraxis ha lämnat stort utrymme för den synpunkt som kommittén särskilt vill framhäva, nämligen den kvalitativa, som också skulle kunna uttryckas så, att man, utan att rannsaka om vilka intressen som tillgodoses, spörjer, huruvida ett företag framstår som en för kommunens medlemmar gemensam uppgift. Starkare än majoriteten vilja vi betona, huruledes denna synpunkt — som icke ens i äldre tid torde varit främmande för rättstillämpningen — pä senare tid alltmera kunnat göra sig gällande, i följd varav kommunernas verksamhetsområde utan lagändring genomgått en betydelsefull utveckling. Om än sålunda gemensamhetskravet tillåter ett visst mått av »kvalitativ» värdering, har det dock vid tillämpningen av gällande rätt alltjämt icke ringa betydelse, i varje fall sä att det från kommunernas kompetens utesluter verksamhetsarter, som på ett obehörigt sätt tillgodose enskilda intressen. Vi vilja ej inlåta oss på den mycket vanskliga uppgiften att närmare analysera denna dess innebörd. Det är nog att framhålla, att gemensamhetskravet i varje fall medför, att då kommun vidtager föranstaltningar, som närmast äro till gagn för enskilda personer, dessa föranstaltningar måste gå ut på att i så stor omfattning som är möjligt likformigt gagna alla dem, som kunna vara i behov av föranstaltningarna. Måhända bygger också den rättspraxis, enligt vilken understöds verksamhet, även om den sker enligt allmängiltiga normer, icke utan särskilt författningsstöd tillhör kommunernas kompetens, delvis pä det i kommunallagarna uppställda gemensamhetskravet (jfr sid. 70).

160 Med kommittémajoriteten äro vi emellertid ense om, alt det trots den utveckling som ägt rum föreligger en viss motsättning mellan ä ena sidan rättspraxis, ä andra sidan numera gängse uppfattningar om vad som utgör naturliga föremal för kommunal verksamhet. Motsättningen har bl. a. tagit sig uttryck i att ej sällan beslut fattas, som icke stä i överensstämmelse med gällande rätt. En sådan motsättning är naturlig och har väl alltid mer eller mindre gjort sig gällande. Men den manar onekligen till övervägande, huruvida de nu av lagstiftningen uppdragna gränserna äro för snäva. Ett sådant övervägande leder också enligt vår uppfattning till att kommunernas verksamhetssfär i vissa hänseenden kan behöva vidgas. För sådant syfte har man hitintills förfarit så, att i särskilda författningar meddelats bestämmelser, genom vilka kommunernas verksamhetssfär, där den befunnits alltför trång, blivit vidgad. Kommittén har däremot förordat en annan utväg, bestående däri, att de generalklausuler, som bestämma kommunernas kompetens, erhålla en helt ny avfattning, så att kommunerna berättigas att handhava »sina» angelägenheter (eller »kommunala» angelägenheter). Meningen är, att kommunernas verksamhetskrets härigenom skall kunna i väsentliga hänseenden utvidgas. I en utförlig motivering söker kommittémajoriteten angiva, var de nya gränserna enligt dess uppfattning komma att gå. Mot majoritetens förslag måste i första hand den invändningen riktas, att det för en avsevärd tid kommer att införa ett betydande osäkerhetsmoment i den kommunala självstyrelsen. På grundval av gällande lag har en åtminstone i väsentliga hänseenden fast praxis utvecklats; man har i regel haft möjlighet att med stöd av regeringsrättens utslag bilda sig en något så när klar uppfattning om vad som är tillåtet och otillåtet. Genom den avsedda lagändringen undanryckes med ett slag delta stöd för rättstillämpningen; föreliggande prejudikat förlora i stort sett sin vägledande betydelse. En betydande tid kommer att åtgå, innan de nya reglerna omsatts i klarläggande prejudikat, och under tiden kommer en för den kommunala verksamheten mycket kännbar osäkerhet att göra sig gällande. Man lärer väl också under denna tid av osäkerhet få räkna med att kommunala beslut komma att i mycket stor utsträckning överklagas, med alla de praktiska olägenheter som äro förbundna därmed. Ett så äventyrligt steg kan icke tillrådas, med mindre mycket kännbara olägenheter av den radande ordningen framträtt och dessa icke kunna pä annat sätt avhjälpas. Betänkligheterna skärpas, dä man finner att — som naturligt är — majoriteten icke har kunnat närmare klargöra, vilken omfattning kommunernas kompetensområde efter lagändringen skall hava. De i lagförslagen förekommande, ovan citerade uttryckssätten utsäga härom intet; de angiva endast, att angelägenheterna, för att handhavas av kommunerna, för den allmänna uppfattningen skola framstå såsom ägnade därtill. Och det är en illusion, om man föreställer sig, att de allmänna utläggningar av de före-

161 slagna kompetensreglernas innebörd, som kommittén pä olika ställen (sid. 67 i'., 96) lämnat, skulle skapa större klarhet. »Allmänintresset» har här ställts i förgrunden. Men det är välbekant, att ingen kan pä objektiva grunder särskilja »allmänna» och »enskilda» intressen. Därutöver fordras, för att en angelägenhet skall kunna räknas som kommunal, att den är »pä ett eller annat sätt knuten till kommunen» eller »lokaliserad till kommunen», att den »hänför sig till» kommunen, att den tillgodoser ett intresse »inom kommunen». De olika formuleringarna torde avse att uttrycka samma tanke; denna uttryckes också så, att det skall vara ett »till kommunen knutet intresse» att »angelägenheten blir föremal för kommuns omvårdnad». Men uppenbarligen säga sädana satser ingenting om de kriterier, efter vilka det skall avgöras, huruvida elt intresse sålunda är »knutet» eller »lokaliserat» till kommunen. »Lokaliseringen» till en kommuns område ger för övrigt intet adekvat uttryck åt vad som torde åsyftas; att ett allmänt intresse kan sägas framträda inom en kommuns område innebär i och för sig ingalunda, att det är ägnat att tillgodoses genom kommunala åtgärder. Oklar är tillika den begränsning, som bestar däri att den kommunala verksamheten — ehuru lagtexten icke ger det vid handen — fortfarande avses (se sid. 68) skola »vara underkastad vissa principiella normer», bland vilka särskilt namnes den »allmänna objektivitets- och rättviseprincipen» (som i flera sammanhang tillämpas så, att verksamheten i regel bör drivas med stöd avgenerella normer). Vad sistnämnda princip angår, lärer det vara mycket svårt alt fastslå dess innebörd; vilka »principiella normer» som i övrigt avses lämnas oomnämnt. Sanningen är — trots dessa försök till bestämningar — den, att kommittén hänvisar rättspraxis till att mycket fritt bedöma förekommande fall med hänsyn till om det »ur allmänna synpunkter är lämpligt, skäligt eller ändamålsenligt att en viss angelägenhet blir föremal för kommuns omvårdnad» (sid. 96). Det är ingen tilltalande utväg att giva rättstillämpningen sä utomordentligt osäkra utgångspunkter. Det skall visserligen icke fördöljas, att det redan nu faktiskt finns ett vidsträckt utrymme för regeringsrättens bedömande av kommunala företag ur lämplighets- och skälighetssynpunkter. Men gränser för sådant bedömande gälla dock särskilt i kraft av gällande rätts »gemensamhets »-krav. Och rättstillämpningen har i detta nu de jämförelsevis fasta utgångspunkter, som skapas av en under decennier utvecklad praxis. Majoritetens förslag hänvisar den till att utan varje sådant stöd, med ledning av överväganden, som i grund och botten äro praktiskt-politiska, skapa en helt ny ordning. Det är utomordentligt svart för en förvaltningsdomstol att lösa denna uppgift på ett sätt som inger respekt och förtroende. Majoriteten har emellertid icke stannat vid nu berörda allmänna uttalanden, utan också lagt sig vinn om att närmare utveckla sin tankegäng och särskilt tillämpa den pä olika slags angelägenheter, beträffande vilka en utvidgning av den kommunala kompetensen synts kunna komma i fråga. 11—717192

162 Den har funnit denna utväg vara att föredraga framför en speciallagstiftning, som på särskilda områden vidgar eller preciserar kommunernas befogenheter. Nämnda uttalanden hava i viss mån en begränsande betydelse: det skall av dem framgå, vad kommunerna enligt kommitténs uppfattning ej böra få företaga. Men framför allt äro de av positiv art: de gå ut på att kommunerna böra få göra vad som förut ej ansetts tillåtet. Majoriteten har härvid icke stannat vid allmänna uttalanden utan funnit sig föranlåten att med avseende på olika slags angelägenheter närmare — ofta ganska ingående — angiva, på vad sätt de skola bedrivas för att kunna erkännas såsom kommunala. Det är icke majoritetens mening, att de uttalanden den sålunda gör skola äga samma valör som lagstiftning. Men uppenbarligen är det avsett, att de »riktlinjer» som »uppdragas» (sid. 68) skola tjäna till »ledning» (sid. 74) för rättstillämpningen. Sådan ledning kan ju också sägas vara i hög grad påkallad vid tillämpningen av lagbud av så mångtydig beskaffenhet som de föreslagna. Den betydelse riktlinjerna avsetts skola få framgår, utom av den framträdande plats de intaga i majoritetens motivering, särskilt av den utformning majoriteten givit ät sina uttalanden. Det heter till exempel, att en viss regel »synes kunna i viss mån uppmjukas» (sid. 70), att en annan regel »bör upprätthållas» (sid. 70), att en viss sorts verksamhet icke bör vara tillåten (sid. 71), att i vissa angivna fall »bör kommun i princip kunna lämna» stöd i viss angiven form (sid. 79), att en viss praxis »förefaller böra bibehållas» (sid. 80), att i vissa fall »få kommunerna anses berättigade» att bestämma vissa villkor (sid. 82), att för kommunal väghållning av visst slag »bör uppställas det kravet att den påkallas av ett särskilt betydande allmänt intresse» (sid. 90), att en viss rätt bör »anses ingå i kommunernas allmänna beslutanderätt» (sid. 91), att vissa åtgärder »böra kunna anses som kommunala angelägenheter» (sid. 96) o. s. v. Det är sålunda tydligt, att majoritetens ingående och — vi vilja understryka det — i många hänseenden mycket givande undersökning av problem, som hänföra sig till frågan om den kommunala kompetensen, och dess därtill knutna uttalanden måste utgå från den förutsättningen, alt dessa ut talanden skola bliva av grundläggande betydelse för rättstillämpningen. Mot den sålunda valda metoden hysa vi emellertid starka betänkligheter. Detta för det första av den anledningen, att majoritetens uttalanden i ämnet givetvis icke kunnat bli föremål för ett övervägande, ens tillnärmelsevis lika omsorgsfullt som det som ägnas ät utformandet av lagtexter, oaktat de äro avsedda att i viss mån ersätta sådana. Detta är naturligt, då majoriteten tagit på sig den oerhört omfattande uppgiften att utreda den kommunala kompetensens gestaltning enligt gällande rätt och sådan den enligt dess mening bör vara. Om åtskilliga av de uttalanden, som göras i den utförliga framställningen, gäller enligt sakens natur att de icke kunnat taga hänsyn

163 till alla de mångahanda olika omständigheter som i särskilda fall påverka bedömandet av kommunala företag i den ena eller andra riktningen. Härmed sammanhänger, att majoritetens resonemangsvis gjorda uttalanden om de betingelser under vilka kommunal verksamhet av olika slag bör vara tillåten ingalunda kunna lämna sä klara besked, som man är van att finna i en lag. Betänkligheterna äro emellertid framför allt av rent principiell art. Det riktiga är, att lagstiftaren ger uttryck ät sin vilja i lagtextens form. Vi äro visserligen ej obekanta med den roll, som motiveringarna spela i nutida lagstiftning. Men dä de tillgripas, är det väl förnämligast i sädana fall, då det icke låter sig göra att i lagtext på ett klart sätt uttrycka vad som åsyftas; någon sådan omöjlighet kan här ej anses föreligga. Betydelsen av att lagstiftarens vilja uttryckes i lagtext ligger för det första däri, att det för dem som deltaga i lagstiftningen står fullt klart och tydligt vad de besluta. Det är utomordentligt svårt att i en utförlig motivering — i en kommittés, en departementschefs eller ett utskotts namn — urskilja och för sig klargöra vad som är avsett att bliva ett uttryck för lagstiftarens mening. Men ännu svårare måste detta bliva för dem som hava att tillämpa lagen. Medborgare och myndigheter hava berättigade anspråk på klara och lättillgängliga besked om vad de hava att rätta sig efter. Med alldeles särskild styrka måste detta krav hävdas med avseende på lagar, som i så hög grad som kommunallagstiftningen riktar sig till medborgarna i gemen och om möjligt böra bliva bekanta för dem. Det är en hopplös tanke att hänvisa dem till riksdagstryckets labyrinter i stället för till lagboken. Deras svårigheter ökas, om vid lagstiftningsfrågans behandling riksdagen kommer att i ett eller annat hänseende intaga andra ståndpunkter än kommittén, med påföljd att dess mening ej kan utletas annorledes än genom sammanställning av kommittébetänkande, proposition och utskottsutlåtande. Särskilt måste man i detta sammanhang hålla den kommande utvecklingen i tankarna. Man kan icke gärna föreställa sig, att räckvidden av kommunernas kompetens skulle kunna en gång för alla klargöras genom uttalanden vid 1948 års riksdag. Nya problem måste oavlåtligen uppkomma. Riksdagen måste ständigt komma att ställas inför frågan, om en viss verksamhet skall erkännas såsom kommunal eller ej. Väljer man kommittémajoritetens väg lär man ej kunna undgå den konsekvensen, att de uttalanden som i anledning av sådana nya frågeställningar komma att fällas av departementschefer och riksdagsutskott — oftast kanske andra utskott än konstitutionsutskottet — måste tillerkännas avgörande betydelse för de kommunala kompetensfrågornas bedömande. En sådan »motiveringslagstiftning» är ännu betänkligare än den som nu omedelbart föreslås; denna kan ju till nöds försvaras såsom uttryck för »hans mening som lagen gjorde». Men någon an-

164 nan väg står ju knappast öppen, om man avvisar speciallagstiftningens väg. På detta sätt uppkommer emellertid efter hand en snårskog av olika uttalanden, i vilka kommunalmän och andra tvingas att söka finna sig till rätta. Stor tvekan måste också komma att råda, i vad mån uttalanden, som göras nu eller senare, skola anses äga giltighet, sedan de förhållanden som ligga till grund för dem i ett eller annat hänseende ändrats. Av stor vikt är att betänka, hur besvärsmyndigheterna och särskilt regeringsrätten komma att behandla de motiveringsvis gjorda uttalandena. Visserligen må det kunna antagas, att de riktlinjer som lagstiftaren uppdrager för tillämpningen av ett visst lagstadgande, skola starkt påverka rättspraxis. (Under vissa omständigheter kunna också uttalanden, som i förevarande lagstiftningsärende eller framdeles formlöst göras av riksdagen tänkas bliva uppfattade så, att genom dem sådant samtycke lämnats, som RF § 73 fördrar för »nya pålagor».) Men man får icke bortse ifrån att enligt erkända rättsgrundsatser den lagtolkning, som utgår direkt från lagtexten, har företräde framför den, som bygger pä lagstiftarens mening, och naturligtvis än mer framför uttalanden om hur en lag bör tolkas, vilka framdeles kunna komma att göras utan samband med lagstiftning. I den män motiveringen likväl fär betydelse, måste emellertid särskilda komplikationer inträda pä grund av besvärsmyndigheternas ofrånkomliga uppgift att sörja för enhetlighet och följdriktighet i rättstillämpningen. Man måste i detta sammanhang faslhålla, att majoritetens framställning är avsedd allenast som en exemplifiering av verksamhetsgrenar som beröras av den ifrågasatta kompetensutvidgningen, vadan den skall lämna »en viss ledning även när det gäller icke särskilt behandlade avsnitt avkommunal verksamhet» (sid. 74). Detta är helt naturligt. Med hänsyn till kravet pä enhetlighet och följdriktighet måste man räkna med att om t. ex. regeringsrätten fär att pröva tillåtligheten av ett företag, som ej diskuterats i motiveringen men som ur de synpunkter, som vid besvärsprövningen böra anläggas, befinnes fullt likvärdigt med en verksamhet, ät vilken .statsmakterna i motiveringsform skänkt sitt godkännande, regeringsrätten ej kan undgå att tillåta ett sådant företag. Motiveringsuttalandena måsle med andra ord kunna få en vad man kunde kalla analogisk tillämpning. Härvid inträda emellertid påtagliga svårigheter. Förutsättningen för att en pä motiveringsuttalandena byggd enhetlig rättstillämpning skall utvecklas är uppenbarligen, alt dessa bilda ett logiskt sammanhängande helt och icke innebära några motsägelser. Men sä förhåller det sig knappast. Kommitténs uttalanden framstå mångenstädes mindre som konsekvenser av dess allmänna grundsatser än som uttryck för ett praktiskt bedömande, pä det ena området efter det andra, av det lämpliga och ändamålsenliga i att kommunerna handhava olika verksamhetsgrenar; detta är också helt naturligt, då, såsom redan anmärkts, de allmänna principerna i och för sig framstå såsom i det närmaste blottade pä sakligt innehåll. Den möjligheten ligger

165 emellertid under dessa förhållanden nära till hands, alt det, vid den närmare konfrontation med praktiska problem, som rättstillämpningen leder till, visar sig, att regeringsrätten ofta ställes inför ett svart dilemma. Följeiden kommitténs uttalanden, och tillämpar den dessa »analogiskt», blir rättstillämpningen icke alltid konsekvent. Bortser den frän dem, framstår det som ett åsidosättande av statsmakternas vilja, som måste verka förbryllande. Lagstiftningen bör undvika alt skapa ett sådant dilemma. Nu antydda svårigheter torde särskilt inträda i fall, dä besvärsmyndigheterna hava att mot varandra väga majoritetens uttalanden å ena sidan om att den grundsats, enligt vilken understöd ej anses kunna lämnas enskild kommunmedlem i annan ordning än i särskild författning är medgivet, skall upprätthällas dä det gäller tryggande av behövande personers livsuppehälle i allmänhet [den »egentliga socialvården» (sid. 70)], å andra sidan om att denna regel bör i viss mån »uppmjukas» (sid. 70): vi återkomma nedan till detta spörsmål. Det hittills sagda hänför sig, om man sä vill, till frågan om formen för den kommunala kompetensens reglering. Det återstår att ur sakliga synpunkter bedöma majoritetens förslag. Detta erbjuder stora svårigheter. Redan av det förut anförda framgår, alt vidden av den föreslagna kompetensutvidgningen icke lätteligen kan bedömas. Särskilt förtjänar det understrykas, att kommittén naturligt nog inskränkt sig till uttalanden i kompetensspörsmäl som nu äro aktuella. Om dessa uttalanden i stället fixerats i lagtexter, hade dessa texters betydelse i princip icke kommit att sträcka sig längre än vad orden utsäga. Men om kommittémajoritetens uttalanden såsom sådana godtagas av regering och riksdag, få de, såsom nyss framhölls, i kraft av det likformighetskrav som gäller för rättstillämpningen (men ej för lagstiftningen) tillämpning pä områden, som ingen nu kan med säkerhet överblicka. De hava sä att säga ett fördolt innehall, som rättspraxis först småningom kommer att lägga i dagen. Klart är under alla omständigheter, att det är en mycket väsentlig utvidgning av den kommunala kompetensen som avses. Ser man den av majoriteten föreslagna ordningen mot bakgrund av gällande rätt, framträder klart syftet att i två hänseenden spränga nu bestående gränser för den kommunala verksamheten. För det första uppgives den begränsning som kan ligga i ordet ordnings- och hushållningsangelägenheter. För det andra slappes gemensamhetskravet. Det förstnämnda steget synes oss vara mindre viktigt än det senare. Liksom majoriteten hålla vi före, att med termerna »ordning» och »hushållning» angives ett område, som är föga mindre än det som nutilldags betecknas med ordet förvaltning (vad som skall anses ligga i var och en av dessa termer lämna vi därhän). Vi föreställa oss också, att hittillsvarande begränsningar av kommunernas handlingsfrihet endast i ringa män berott av att den ena eller andra angelägenheten icke kunnat rubriceras som vare sig ord-

166 nings- eller hushällningsangelägenhet, och kunna sålunda ej tillägga dessa ords borttagande i och för sig alltför stor betydelse. Desto större betydelse har det, att majoriteten vill uppgiva kravet pä att angelägenheterna skola vara gemensamma. Innebörden av denna ändring kan i viss mån vara svårbedömd, enär, såsom redan antytts, nu rådande rättsläge ej är lätt att karakterisera. Men det står i varje fall fast, att gemensamhetskravet i många lägen alltjämt är av stor betydelse såsom angivande, att den kommunala verksamheten, på sätt vi ovan antytt, skall vara till kommunmedlemmarnas gemensamma gagn, tjäna deras gemensamma intresse. Ordet »gemensamma» ger också ett starkt stöd för kravet på objektivitet och normbundenhet i den kommunala verksamheten. Det är dessa begränsningar som majoriteten uppgiver. Detta synes oss betänkligt. Det ligger alltid en fara för snedvridning av den kommunala verksamheten däri, att den på ett obehörigt sätt kan ställas i tjänst hos enskilda intressen, som av en eller annan anledning förmå göra sig gällande. Om det än på åtskilliga punkter kan vara önskvärt, att den kommunala verksamheten icke bindes av ett alltför strängt (»kvantitativt») uppfattat krav pä att den skall tjäna gemensamma intressen, är det ä andra sidan icke tillrådligt att helt uppgiva detta krav. Och på samma sätt förhäller det sig med det krav på objektivitet och normbundenhet, som kan utläsas ur gällande lagbud. Kommittémajoritetens lagtext kommer emellertid helt visst — i varje fall av dem som ej helt tränga in i motiveringen — att uppfattas sä, att förut gällande grundsatser helt kastats över bord. Oss synes det däremot vara av stor vikt, att själva lagtexten bestämt fasthåller det som varit de bärande grundtankarna i gällande lag. Det skall erkännas, att motiveringen i någon mån mildrar betänkligheterna, särskilt genom sina deklarationer om kravet på objektivitet och rättvisa, om att »obehörigt gynnande» av vissa kommunmedlemmar ej får äga rum, och om att understödsverksamhet hörande till den »egentliga socialvården» alltjämt bör bero av särskilda författningar. Av dessa uttalanden är det sistnämnda det viktigaste. Det anknyter till en i nuvarande rättspraxis upprätthållen grundsats om att understödsverksamhet över huvud taget icke ingår i kommunernas allmänna kompetens utan måste stödjas på särskild författning. Men dess räckvidd inskränkes av majoriteten därhän, att den endast skall gälla den »egentliga socialvården». Hinder skall nämligen ej föreligga för kommun att genom understöd fullfölja »andra ändamål än sädana som tillgodoses inom den egentliga socialvårdens ram», när de ifrågakommande understöden utgöra naturliga led i en verksamhet »av annan art och i annat syfte», vilken kommunen äger bedriva (sid. 71). Denna tankegäng åberopas särskilt beträffande bostadssubventioner, studiestipendier och elektrifiering, men måste givetvis komma att tillämpas även för andra tänkbara — ehuru för närvarande ej aktuella — former för enskildas understödjande. Det är icke gott alt veta, vilka former för understödjande

167 av enskilda personer och företag, som sålunda komma att befinnas tillåtliga. Särskilt är det anledning att understryka, att det »allmänintresse», som utgör ledmotivet för majoritetens bestämning av den kommunala kompetensen, vid den gränsdragning mellan den »egentliga socialvården» och tillåtlig understödsverksamhet, som skall ankomma på regeringsrätten, icke utgör något tillfredsställande kriterium. Majoriteten åberopar exempelvis, att åtgärder för förseende av sä många hushåll som möjligt med elektrisk energi är ett »allmänt intresse» (sid. 91). Men detsamma kan uppenbarligen med samma fog komma att sägas om mänga andra föranstaltningar, som närmast göras i de enskildas intresse; det kan förtjäna framhållas att det givetvis även äger full giltighet beträffande den »egentliga socialvårdens» uppgifter: att trygga livsuppehället i allmänhet. Det är helt enkelt icke möjligt att uppdraga en hållbar gräns mellan den »egentliga socialvården» och annan understödsverksamhet. Det torde därför i det långa loppet icke bliva mycket kvar av grundsatsen, att den förstnämnda alltid skall hava sitt stöd i särskild författning. Det är med andra ord antagligt, att de av majoriteten uppdragna riktlinjerna komma att sätta den planmässighet i socialvården som den själv uttalar sig för (sid. 71, 85), i den största fara. Det kan för övrigt starkt ifrågasättas, om det är rimligt, att kommunerna erhålla större frihet vid utövningen av understödsverksamhet, som betingas av särskilda »allmänna» intressen och som kan komina även mer eller mindre välsituerade kommunmedlemmar till godo, än vid det tillgodoseende av det elementära behovet av livsuppehälle, som är den egentliga socialvårdens syfte. Jämväl ur ekonomiska synpunkter ingiver majoritetens förslag betänkligheter. Nära till hands ligger den möjligheten, att kommunerna på sina håll begagna den ökade rörelsefriheten till för deras ekonomi äventyrliga företag. Det må vara sant, att man kan antaga att kommunerna hädanefter som hittills skola taga hänsyn till sina olika ekonomiska resurser, när de bestämma om de i det ena eller andra hänseendet skola begagna sig av den vidgade behörigheten, och att den föreslagna lagstiftningen icke ålägger dem några skyldigheter (sid. 62). Man kan dock icke bortse från att, då nya verksamhetsfält öppnas för kommunerna, den uppfattningen lätt vinner insteg att dessa tillhöra det sä att säga normala kommunala verksamhetsområde, på vilket en kommun icke gärna kan undandraga sig att ingripa. Till enskildheter i majoritetens motivering återkomma vi i fortsättningen. Vi vilja till sist anmärka, att vara betänkligheter icke rubbas av den omständigheten, att — såsom majoriteten anmärker sid. 96 — dansk och norsk rätt inrymmer beskrivningar av den kommunala kompetensen, som likna den av majoriteten föreslagna. De förvaltningsrättsliga förhållandena i dessa länder avvika sä mycket från de svenska, att en jämförelse av mänga skäl blir föga givande. Vi inskränka oss till anmärka, att om än ordasätten bliva desamma, det ingalunda är säkert, att innebörden av den föreslagna lag-

168 texten, sådan kommittémajoriteten utvecklar den, överensstämmer med dansk och norsk rätt; kommittén har själv vid jämförelse mellan nu gällande svensk och dansk rätt konstaterat »betydande överensstämmelser i fråga om den kommunala kompetensen» (sid. 60). På nu anförda skäl hava vi icke kunnat ansluta oss till majoritetens förslag. Vi hälla före, att den utvidgning av kommunernas kompetens, som bcfinnes erforderlig, bör äga rum i andra former än den förordat. Vi anse sålunda för det första, att kommunallagarnas huvudregler böra bibehållas, särskilt i syfte att gemensamhetskravet icke uppgives. Vi hava övervägt att förorda uteslutande av sammansättningsleden »ordnings-» och »hushållnings-», som äro svårfattliga för nutiden och som ofta torde tillläggas en överdriven betydelse. Dock hava vi avstått från denna tanke, då de därmed förenade fördelarna knappast skulle uppväga den osäkerhet och förvirring som en ändring kunde medföra. Genom att sålunda bygga vidare på den bestående grunden ernår man betydande fördelar. Oklara och osäkra bliva under alla förhållanden, hur lagstiftningen än gestaltar sig, gränserna för kommunernas befogenheter. Men av den rika rättspraxis som redan uppvuxit pä gällande lags grund skapas en ojämförligt större säkerhet och klarhet än genom kommittémajoritetens utläggningar av en lagtext, som i och för sig icke ger någon ledning. Då vi intagit denna ståndpunkt, har det skett i förvissning om att den utveckling, som givit den av ålder beslående allmänna kompetensregeln en allt vidsträcktare tillämpning, icke kommer att avbrytas ulan fastmera fortgå. Det finnes enligt vår uppfattning ingen anledning att misströsta om regeringsrättens — i olika sammanhang även av majoriteten vitsordade — vidsynthet vid bedömande av företag och åtgärder, som i följd av den fortskridande utvecklingen framstå såsom fallande inom kommunernas naturliga verksamhetsområde. Den utveckling som vi sålunda räkna med torde kunna främjas genom anlitande, när sä finnes erforderligt, av en remissinstans med kommunal förankring; vi hava intet att invända mot vad majoriteten härutinnan föreslagit. Den generella regeln om kommunernas kompetens kan emellertid icke — lika litet hädanefter som hittills — vara tillfyllest. Och i den män kommunernas verksamhetssfär med tillämpning av denna regel i dess oförändrade form befinnes bliva för trång, förorda vi att man även framgent går fram i den formen, att supplerande regler med stöd av RF § 73 meddelas i särskilda lagar eller andra under riksdagens medverkan tillkomna författningar. (Då vi i fortsättningen tala om »lagstiftning» avse vi sådana författningar utan att åsyfta någon bestämd konstitutionell form för deras stiftande; vi hava sålunda t. ex. även författningar om statsbidrag i tankarna.) Att det skulle vara »opraktiskt» att pä detta sätt beträda speciallagstiftningens väg (sid. 96) kunna vi icke medgiva. Kommitténs majoritet har icke påvisat mer än ett ganska litet fåtal områden, där en vidgning av verksamhetssfären vore

169 önskvärd. Om författningsbestämmelser meddelas i dessa ämnen, ökas därigenom icke i kännbar mån mängden av de författningar, till vilka hänsyn måste tagas vid den kommunala verksamheten. Och det framstår icke heller såsom något oroande perspektiv, att tid efter annan nya författningar måste tillskapas. I varje fall synes av redan antydda skäl den av oss förordade utvägen hava ett bestämt företräde framför den som bestar i att kommunalmännen hänvisas all ur propositioner och utskottsutlåtanden inhämta besked om kommunernas befogenheter. För lagstiftningsvägen tala därutöver särskilda skäl i två fall. För det första när det är av vikt att uppdraga klara gränser mellan den statliga och den kommunala verksamhetssfären (jfr även majoritetens uttalanden sid. 73). Utvecklingen öppnar ständigt nya områden, på vilka såväl staten som kommunerna äro verksamma. Till undvikande av planlöshet i det allmännas verksamhet framstår det på sådana områden som angelägel, att de olika verksamhetsformerna pä ett rationellt sätt koordineras med varandra. Detta är icke möjligt utan lagstiftning. Även eljest är det pä många områden önskvärt, att lagstiftningen närmare reglerar förutsättningarna för kommunernas ingripanden, beskaffenheten och omfattningen av de åtgärder de fä vidtaga, o. s. v. Särskilt gäller detta, när kommunerna skola hava rätt att utgiva understöd och bidrag till enskilda personer. Lagstiftningen har här den viktiga uppgiften att trygga en objektiv behandling av de enskilda fallen, förebygga godtycke och orättvisa. Detta gäller, mot vad kommittén uttalar sid. 71, alldeles oavsett om man befinner sig pä den »egentliga socialvårdens» område eller på andra områden. Vi torde böra, i anslutning till majoritetens uttalanden, något närmare angiva de områden, där enligt vär uppfattning lagstiftning nu kan ifrågakomma till utvidgande av kommunernas kompetens. Först möter den allmänna frågan om större frihet för kommunerna vid a) tillgodoseende av särskilda tätorters (och andra särskilda kommundelars) behov. Det vill synas oss, som om rättspraxis pä detta område visat en allt större liberalitel. Vi ifrågasätta därför, om lagstiftningen behöver ingripa för en allmän vidgning av kommunernas kompelens i ifrågavarande hänseende. Detta utesluter ej lagstiftningsåtgärder av mera begränsad räckvidd. Sådana kunna särskilt ifrågakomma inom byggnads-, hälsovårds-, vattenoch väglagstiftningens ram. Majoriteten har under g) berört sistnämnda område. Till de där anförda synpunkterna kunna vi i det väsentliga ansluta oss. De synas böra läggas till grund för lagstiftning. De utgöra i själva verket ett talande exempel på svårigheterna att lösa hithörande spörsmål genom uttalanden i en motivering. Detsamma gäller om åtgärder för elektrifiering (h). På alla de områden det här gäller måste lagstiftningen uppställa vissa grundsatser till förebyggande av att verksamheten får karaktären av ett obe-

170 hörigt gynnande av enskilda personer, till säkerställande av att förefintliga behov bliva på ett rättvist och objektivt sätt tillgodosedda o. s. v. — Inom det problemkomplex vi här antytt faller också den av kommunindelningskommittén upptagna frågan, huruvida ej stadsstadgorna böra kunna göras tillämpliga utan municipalsamhällesbildning — och alltså under kommunens ekonomiska ansvar. Beträffande b) kommunernas affärsverksamhet och deras understödjande av enskilda näringsföretag konstaterar majoriteten, att rättspraxis »kännetecknats av verklighetsblick och anpassning efter de med olika tider växlande behoven av samhälleliga insatser». Vi ansluta oss till detta uttalande och kunna därför icke finna anledning att förorda någon till ökad frihet syftande lagstiftning. En sådan vore desto betänkligare som den kunde komma att genombryta de hinder för av konkurrens om skatteobjekt betingade kommunala åtgärder, som rättspraxis hittills upprätthållit. I likhet med majoriteten anse vi önskvärt, att kommunerna erhålla vidgade möjligheter att verka för c) bostadsförsörjning. För sådant ändamål finna vi därför lagstiftning erforderlig; förslag om sådan föreligger också i propositionen nr 259 till innevarande års riksdag. Om lagstiftningens innehåll sakna vi anledning att uttala oss närmare; vi vilja dock hävda, att det torde vara nödvändigt att mera, än som avsetts i denna proposition, begränsa och reglera den verksamhet, som åsyftar enskilda personers understödjande. Beträffande d) anordnande av allmänna samlingslokaler uppdrager majoriteten vissa riktlinjer, som gå ut på att kommunerna böra äga större frihet än som synes tillkomma dem enligt gällande rättspraxis (särskild RÅ 1945: 43). Vi vilja för vår del icke förorda en lagstiftning, som skulle innebära ett frångående av det i nämnda avgörande uttryckta kravet pä »trygghet för att lokalerna komma att opartiskt, i skälig omfattning och pä skäliga villkor hällas tillgängliga för föreningslivet pä orten». Och det har icke ådagalagts att rättspraxis i andra hänseenden uppställt gränser för den kommunala verksamheten, som borde undanröjas genom lagstiftning. I fråga om e) arbetslöshetshjälp är majoriteten ense med oss därutinnan, att understöd ej böra förekomma annat än med stöd av särskild lagstiftning. Och vad beträffar hjälpverksamhet i annan form, hälla vi i likhet med majoriteten före att hittillsvarande rättspraxis ger kommunerna all erforderlig frihet. Om icke staten på ett tillfyllestgörande sätt sörjer för f) stipendiegivning, synes den kommunala verksamheten på detta område böra regleras genom lag. Förslag om en sådan föreligger i en till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet den 9 maj 1947 avgiven, vid kommitténs betänkande fogad utredning. Beträffande g) enskild väghållning och h) elektrifiering hänvisas till vad vi tidigare anfört.

171 Vad beträffar i) försvarsändamål, dela vi majoritetens uppfattning att kommunerna böra kunna i viss utsträckning understödja hemvärnets verksamhet. Lagstiftning härom synes erforderlig. Vi förorda sålunda att nu gällande regler om kommunernas allmänna kompetens bibehållas oförändrade och att, i den män ökat utrymme behöver beredas för kommunal verksamhet, detta sker genom av Konung och riksdag stiftade lagar eller andra med riksdagens samtycke tillkomna författningar. Sådana utvidgningar hava vi för närvarande ansett böra övervägas inom byggnads-, hälsovårds-, vatten- och väglagstiftningens ram, beträffande elektrifiering, bostadsförsörjning, stipendiegivning och hemvärnets understödjande.

2. Kvalificerad majoritet. Dä den i äldre rätt förhärskande grundsatsen, att menigheters beslut kommo till stånd genom enhälliga »föreningar» eller »överenskommelser», efter hand genombröts för att slutligen (1862) helt övergivas, ersattes den i stort sett av regeln, att beslut skulle fattas med enkel majoritet. Detta sammanhänger utan tvivel med alt man inom varje kommun förutsatte — och med fog kunde förutsätta — en hög grad av gemensamhet i intressen. Inom sä beskaffade samhällen var det naturligt att »sedan olika meningar fritt dryftats och skäl för och emot framförts lata den mening bliva avgörande som erhåller de flesta rösterna». Majoriteten blev så att säga kriteriet på vilken mening som objektivt sett hade de bästa och starkaste skälen på sin sida. I och för sig kunde väl — särskilt med utgångspunkt i tidigare gällande krav pä enhällighet — skäl hava anförts för att beträffande beslut av stor räckvidd kräva en starkare bevisning i form av kvalificerad majoritet. Med den försiktighet som i stort sett utmärkte den kommunala politiken, bl. a. i följd av relationen mellan rösträtt och skattskyldighet, är det emellertid ej ägnat att förvåna, att något sådant behov ej gjorde sig gällande. Karakteristiskt är, att den enda i de ursprungliga kommunallagarna intagna regeln om kvalificerad majoritet — bortsett frän Stockholmsförordningens föreskrift rörande sådan majoritet vid beslut om anslag till nya ändamål eller behov — avsåg de nybildade landstingen, vilkas anordnande hade varit starkt omstritt och inom vilka man hade att räkna med utpräglade intressemotsättningar. Betraktar man realistiskt det nutida kommunallivet, visar det sig emellertid ganska väsentligt avvika frän de förutsättningar, frän vilka man vid kommunallagstiftningens tillkomst kunde utgå. I stor utsträckning är visserligen den förutsatta gemensamheten i intressen och den obetingade villigheten att lata sig övertygas av sakskäl alltjämt för handen. Men mångenstädes förekomma motsättningar av den styrka, att de icke lata sig rubbas genom argumentering. Nutida kommunalpolitik bestämmes i hög grad av olika samhällsklassers intressen; de politiska motsättningarna hava vunnit

172 insteg i kommunalpolitiken. Flerstädes förekomma också inom kommuner, som fordom hade en jämförelsevis homogen struktur, motsättningar mellan olika kommundelar, särskilt dä delar av en kommun blivit föremål för tätbebyggelse. Och betydelsen av dessa intressemotsättningar har ökats ju mer den kommunala verksamheten och därmed också den kommunala beskattningen vuxit. Kommunalpolitiken innebär i icke ringa utsträckning faktiskt, att en medborgargrupp får bära kostnaderna för föranstaltningar i en annan medborgargrupps intresse. Det är icke förvånande, att under dessa förhållanden den kvalificerade majoriteten under tiden 1907—18 vunnit insteg i kommunalrätten. Även i den mån man icke haft att räkna med allvarliga intressemotsättningar, har denna ordning tett sig motiverad såsom en garanti mot »förhastade» beslut, enär beslut av större ekonomisk räckvidd nutilldags förekomma i långt större omfattning än i den moderna kommunalförvaltningens begynnelse. Att tvä tredjedelar av de beslutande kunnat förenas har utgjort ett ännu säkrare uttryck än den enkla majoriteten för att den segrande meningen uppburits av starka skäl, varit sakligt välgrundad, klok och ändamålsenlig. Men särskilt har den kvalificerade majoriteten varit av betydelse, när inom kommunerna funnits utpräglade intressemotsättningar eller andra motsättningar av sådan beskaffenhet att de icke på det fria övertygandets väg kunnat övervinnas. Den kvalificerade majoriteten erbjuder i sådana lägen en viss säkerhet för att en minoritets berättigade intressen i viktiga angelägenheter icke bliva obehörigen åsidosatta. Den medför att den kommunala politiken blir uttrycket för en »mera allmänt omfattad mening», för olika samhällsklassers samfällda vilja och i följd därav djupare förankras i befolkningens förtroende. Närmast hade man väl under den tidrymd, då reglerna om kvalificerad majoritet infördes, den möjligheten för ögonen, att nya medborgargrupper, som genom rösträttens förändringar vunnit ökat inflytande, skulle kunna tänkas obehörigen åsidosätta andra medborgargruppers intressen. Men även andra möjligheter togos i betraktande. Av historiken framgår sålunda, att införandet av regler om kvalificerad majoritet ifrågasatts även till värn mot de större röstägarnas inflytande. I departementschefens motivering för 1907 ärs reform (se sid. 109) ingår också ett uttalande om att »erfarenheten visat att de maktägande inom kommunerna mångenstädes beslutat företag eller ingått förpliktelser som blivit för de skaltedragande i hög grad betungande». Fasthåller man, såsom utgångspunkt för bedömande av reglerna om kvalificerad majoritet, förefintligheten inom kommunerna av utpräglade motsättningar, särskilt betingade av motsatta ekonomiska intressen, förlora åtskilliga av de argument, som av kommitténs flertal anförts mot den kvalificerade majoriteten, sin övertygande kraft. Att befolkningsgrupper, vilkas inflytande man på sin tid trodde sig böra i viss mån hämma genom reglerna om kvalificerad majoritet, nu äga en

173 sådan »insikt i ekonomiska och andra kommunala angelägenheter», att det härutinnan ej längre kan sägas »bestå någon skillnad mellan olika medborgarlager», är utan tvivel riktigt. Det skall ej heller påstås, att den kommunala förvaltningen, ledd av sådana samhällslager, blir mindre »ändamålsenlig», än om de fä dela inflytandet med andra grupper. Men detta innebär icke, att icke det av de faktiska motsättningarna inom kommunerna betingade kravet pä en jämförelsevis bred bas för den kommunala politiken kan bliva pä ett betänkligt sätt åsidosatt. Väsentligt är icke blott, att kommunalpolitiken präglas av insikt och är ändamålsenlig, utan också att den i möjligaste mån uppbäres av samförstånd mellan olika samhällsgrupper. Frän den här angivna synpunkten äro också de »garantier mot oöverlagda beslut och över huvud mot en mindre besinningsfull kommunalpolitik», om vilka kommitténs flertal erinrar, uppenbarligen av ringa betydelse. Det representativa systemet skapar intet skydd för minoritetens berättigade intressen; detsamma gäller om reglerna angående beredning och bordläggning. Offentligheten och den därpå vilande kritiken är ganska maktlös i fall av utpräglade intressemotsättningar. Där utpräglade motsatta intressen — de må nu vara socialt, politiskt eller lokalt betonade — stå mot varandra, rubbas styrkeförhållandena inom de kommunala representationerna i allmänhet endast med svårighet. Vi kunna därför icke instämma i uttalandet, att »en oklok kommunalpolitik eller missbruk av majoritetsställning under någon längre tid synes uteluten utan en reaktion frän kommunmedlemmarnas sida vid fullmäktigevalen». Det stöd för sin ståndpunkt, som majoriteten velat finna i den kommunala utvecklingens förlopp under senare decennier, förefaller likaledes föga bärkraftigt. Om den kommunala verksamheten »präglats av en sund och jämn utveckling», är det anledning att starkt understryka, att det är med tillämpning av reglerna om kvalificerad majoritet som denna utveckling ägt rum. Att en stark strävan att åstadkomma så enhälliga beslut som möjligt är till finnandes även där den icke direkt befordras av reglerna om kvalificerad majoritet, kan icke bestridas. Men det lärer icke kunna förnekas, att strävandet att åstadkomma enighet kraftigt främjas av dessa reglers förhandenvaro; de kunna ju, såsom kommitténs flertal anmärker, i viss mån »verka i det fördolda». Och det är en oviss förhoppning man bygger på, om man räknar med att strävandet att »överbrygga motsättningarna och finna lösningar, som kunna godtagas av det stora flertalet» skall efter upphävande av reglerna om kvalificerad majoritet göra sig gällande med samma styrka som nu då enighet kan »framtvingas» av dessa regler. Kommittémajoriteten synes, då den gör här åsyftade uttalanden (sid. 138 f.), utgå från att sammanjämkandet av olika meningar under tvång skulle utgöra ett olyckligt inslag i kommunalpolitiken. Det förtjänar i anledning härav understrykas, att ett visst tvång erfordras redan för åstadkommande av enkelt flertal. Det är endast en gradskillnad mellan sådant tvång och det tvång,

174 som utövas mot en enkel majoritet av den sjättedel av representationens medlemmar som erfordras för att jämte den bilda dubbelt flertal. Den positiva kritik som kommittémajoriteten, utöver vad nu anförts, ägnar reglerna om kvalificerad majoritet är dels av principiell, dels av praktisk art. Den principiella kritiken (sid. 136 ff.) synes närmast gå ut på att kravet på enkel majoritet — men icke mera — »i allmänhet torde i sin tillämpning motsvara vad som kan anses såsom rimligt och skäligt». Redan av vad ovan anförts torde framgå, att denna sats icke ensam k a n fälla utslaget, när dess tillämpning kommer i strid med det även av majoriteten erkända kravet på ett »de samhälleliga åtgärderna så långt som möjligt motsvara vad som på skilda håll anses gagneligt och ändamålsenligt». Avvägningen av majoriteters och minoriteters rätt inom olika områden avsamhällslivet bör icke ske efter schematiska riktlinjer utan efter praktiska synpunkter, med hänsyn tagen till olika samhällsbildningars ställning och uppgifter. Parallellen med riksdagen är därför ej heller avgörande; det kan icke sägas ligga i sakens natur, att kommunala organs majoriteter oberoende av kommunernas struktur skola vara utrustade med samma rörelsefrihet som folkrepresentationens. Utslagsgivande bliva sålunda de praktiska synpunkterna (jfr sid. 144 ff.). Härvid lärer man kunna bortse från de av kommittémajoriteten anmärkta bristerna i den »formella effektiviteten»; riktigt påpekas att liknande svårigheter uppkomma även där endast enkel röstövervikt erfordras. Icke heller kunna svårigheterna i avseende på propositionsordningen tillmätas betydelse. Att reglerna äro »mycket schematiska» kan medgivas. Men det är en olägenhet som vidlåder många rättsregler. Och dess betydelse får icke överdrivas. Är det fråga om åtgärder av ringa ekonomisk räckvidd, lärer det väl sällan förekomma, att erforderlig majoritet ej kan uppnås. Att reglerna om kvalificerad majoritet »bidraga till sakligt icke motiverade skillnader i fråga om kommunala anstalter och anordningar uti eljest jämställda kommuner» kan endast med starka reservationer erkännas vara riktigt. Skillnaderna uppkomma givetvis väsentligen genom att olika meningsriktningar hava majoritet i olika kommuner. Redan med tillämpning av regeln om enkelt flertal leder detta förhällande till avsevärda skillnader i kommunalpolitikens inriktning och gestaltning i olika kommuner. Skillnaderna bliva icke större dä kvalificerad majoritet tillämpas. Den väsentliga praktiska invändningen ligger väl emellertid i att »bestämmelserna kunna verka hindrande i materiellt hänseende». Annorlunda uttryckt: den kommunala verksamheten blir icke allestädes tillräckligt »effektiv», den kommunala »standarden» icke nog hög, när en minoritet kan förhindra att nyttiga åtgärder vidtagas. I sammanhang härmed hör man ofta uttalanden om huruledes gagneliga beslut skola hava blivit förhindrade genom att kvalificerad majoritet ej uppnåtts. Hela denna frågeställning synes emellertid vilseledande.

175 Det låter sig lör det första knappast göra alt fälla omdömen med anspråk på objektiv giltighet om huruvida beslut, som omöjliggjorts genom kravet på kvalificerad majoritet, skulle varit gagneliga eller ej. Därom växla meningarna nästan alltid. Ofta hör man uttalanden, att det varit till stor fördel att beslut, som skulle varit olyckliga, på detta sätt omintetgjorts. Men även om en objektiv måttstock funnes för bedömande av kommunalpolitiken, har man att erinra sig, att — enligt den kommunala självstyrelsens grundprinciper — ett sådant bedömande ej bör vara utslagsgivande. Meningen med den kommunala självstyrelsen är ju, att kommunerna själva skola avgöra, vad de finna nyttigt; det är — om man tills vidare bortser frän de områden där kvalificerad majoritet tillämpas — intet fel, att en viss kommun för en mera återhållsam politik än en annan. Det är en självklar konsekvens av lagstiftningens grundtanke: att majoriteten i en kommun skall bestämma över kommunens politik. Men om man av förut antydda principiella skäl icke vill acceptera denna grundtanke utan reservationer och alltså anser det rätt och riktigt, att pä vissa områden det dubbla flertalet skall vara avgörande, kan icke denna uppfattning rubbas av iakttagelser som ga ut på att den kvalificerade majoriteten i vissa fall skulle hindrat beslut som man funnit nyttiga. Vad nu sagts hänför sig närmast till sädana verksamhetsområden, där det helt beror av kommunerna själva, i vilken omfattning och på vad sätt de vilja vara verksamma. Här åsyftas för det första de fall, där besluten fattas uteslutande med stöd av den allmänna regeln om handhavande av gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter och motsvarande regel i landstingslagen. Men det som anförts äger giltighet även när kommunerna genom särskild författning bemyndigats att utöva en vass verksamhet eller då staten stöder en verksamhet med statsbidrag. Kommittémajoriteten finner det icke »tillfredsställande att en minoritet kan förhindra en kommun att driva en verksamhet eller eljest främja ett ändamål vartill kommun i särskild författning blivit bemyndigad och vilket ändamål dessutom kanske understödjes med statsmedel». Det är emellertid svårt att inse, varför sådana bemyndiganden skulle behöva leda till rubbning av regler om sättet för den kommunala självbestämningsrättens utövande som eljest gälla. Det ligger intet onaturligt däri, att sådan kommunal verksamhet, som drives enligt specialförfattningar, i vissa hänseenden (så t. ex. då den kräver upplåning) göres beroende av dubbelt flertal. Vad angår kommunernas skyldigheter, gestaltar sig frågan något annorlunda. Kommittémajoriteten betecknar det såsom »föga rimligt», att en minoritet kan »förhindra eller försvåra genomförandet av dessa kommun författningsenligt åvilande uppgifter». Det kan med hänsyn härtill till en början erinras, att om dylikt anses mindre rimligt, samma omdöme måste gälla om det fall, att icke heller enkel majoritet kan åvägabringas för det beslut som enligt lag bör fattas. Det ena är knappast mera orimligt än det andra.

176 Vid närmare övervägande av spörsmålet torde böra uppmärksammas, all kommunernas skyldigheter äro av ganska olika slag. I sådana fall, då genom lag eller genom beslut av domstol eller administrativ myndighet entydigt fastslagits vad kommun har att göra, framstår kommunens underlåtenhet, vare sig den grundar sig på omöjligheten att åvägabringa beslut med dubbelt eller med enkelt flertal, otvivelaktigt stötande. Men om man vill komma till rätta med detta problem, är icke slopandet av det dubbla flertalet den rationella utvägen. Det riktiga är då att under alla förhållanden säkerställa åtgärdernas genomförande oberoende av det kommunala motståndet. Något egentligt behov av ökade maktmedel i myndigheternas hand för sådant syfte har dock knappast gjort sig gällande. De fall, i vilka kommunerna — med eller utan tillämpning av reglerna om dubbelt flertal — undandraga sig att fullgöra klara skyldigheter, torde dess bättre vara mycket sällsynta. Praktiskt betydelsefullare äro emellertid de lägen, där en skyldighet som åvilar en kommun är bestämd så att den kan fullgöras på olika sätt: med åtgärder av olika slag, genom mer eller mindre omfattande prestationer o. s. v. Skyldigheten kan t. ex. fullgöras med eller utan uppförande av en ny byggnad; i den mån en sådan utföres, kan den göras större eller mindre, förläggas på olika platser etc. Kommunens ställning inför sådana uppgifter skiljer sig föga från dess ställning pä de områden där den äger full frihet. Har lagstiftningen allenast i allmänna drag fastslagit t. ex. landstingens skyldighet att driva sjukhus, synes det icke ligga något onaturligt däri att därav föranleda beslut om inköpande av fastigheter och upptagande av lån göras beroende av dubbelt flertal. Först om landstinget i följd härav upprätthåller sjukhus i sä ringa omfattning, att dess skyldighet enligt sjukhuslagen åsidosattes, står man inför samma problemläge som nyss angavs beträffande klara skyldigheter. Men om detta läge gäller vad nyss sades. Det är ä ena sidan väl tänkbart att det uppkommer genom att icke ens enkel majoritet vinnes. Och ä andra sidan visar erfarenheten, att fall av dylik pliktförsummelse ytterst sällan inträffa. Vad nu sagts kan sammanfattas därhän, att det icke ligger något onaturligt däri att krav pä kvalificerad majoritet upprätthållas även på områden, där kommunerna handla enligt speciella bemyndiganden eller fullgöra i lag fastslagna skyldigheter. Därmed är dock icke sagt, att ej skäl kunna finnas att på vissa sådana områden, där så befinnes lämpligt, göra undantag från reglerna om kvalificerad majoritet. Ett sådant undantag gäller enligt stadgad praxis från den regel som avser beslut om anslag till nya ändamål och behov. I vad mån sådana undantag i övrigt finnas påkallade bör dryftas särskilt med avseende pä var och en av de olika reglerna om kvalificerad majoritet. Såsom ett särskilt skäl för avskaffande av den kvalificerade majoriteten åberopar kommittémajoriteten den förestående nyindelningen av de borger-

177 liga primärkommunerna. Det är av stor betydelse, heter det, »alt sammansmältningen av de olika delarna i en nybildad kommun kommer att försiggå så snabbt och friktionsfritt som möjligt». Till detta uttalande kunna vi utan förbehåll ansluta oss. Men då kommittémajoriteten därav drager den slutsatsen, att ortssynpunkterna böra få vika, och hävdar att det skulle »ingiva allvarliga betänkligheter», om regeln om dubbelt flertal komme att utnyttjas för »ensidigt ortsbetonade intressen bottnande uti i och för sig förståeliga känsloskäl och traditionella hänsyn till hinder för en konsolidering av de nya kommunerna och en effektiv kommunal verksamhet», måste vi inlägga en bestämd gensaga. Det är icke lätt att inse, hur en friktionsfri sammansmältning skall kunna främjas genom en ordning, som, sedan t. ex. en ny kommun bildats av två förutvarande, under alla förhållanden, när de båda kommundelarna hava motsatta intressen (som ingalunda alltid torde betingas av »känsloskäl» och »traditionella hänsyn»), gör det möjligt för den folkrikare av dem att handla utan hänsyn till den andra. Om man utgår från att verklig »sammansmältning» åstadkommes och »friktion» undgås genom en ordning som medför att positiva beslut så lätt som möjligt komma till stånd, oavsett om dessa vinna en mer eller mindre allmän anslutning, är resonemanget hållbart. Men enligt vår uppfattning är det tvärtom i de ömtåliga lägen, som den nya kommunindelningen kan komma att skapa, framför allt angeläget att sörja för atl de nya kommunerna uppbäras av ett så vitt möjligt allmänt förtroende, och att förebygga, att delar av deras befolkning känna sig utsatta för ett för deras intressen främmande och likgiltigt herravälde. Faran för en sådan utveckling minskas uppenbarligen genom bibehållande av reglerna om kvalificerad majoritet. Enligt vår uppfattning utgör alltså den förestående kommunindelningen, tvärtemot vad kommittémajoriteten ansett, ett ytterligare skäl mot att, så länge utpräglade motsättningar mellan förut självständiga kommuner kvarstå inom de nya kommunerna, avskaffa ifrågavarande regler. Utan tvivel kan också vetskapen om att det minoritetsskydd, som reglerna om dubbelt flertal utgöra, kommer att falla bort, medföra att motståndet mot föreslagna sammanslagningar skarpes och reformen sålunda försvåras. Vi kunna till sist icke underlåta att framhålla sammanhanget mellan den anordning för kommunal självkontroll, som kommittémajoriteten vill avskaffa, och underställningsinstitutet. Den statliga kontrollen får, särskilt beträffande lån, ett vidgat tillämpningsområde redan därigenom att beslut, som enligt nu gällande regler skulle omintetgjorts därför att dubbelt flertal ej uppnåtts, bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Men härtill kommer faran för att upphävandet av reglerna om dubbelt flertal framtvingar statlig kontroll på områden där sådan nu ej förekommer. Kommittémajoriteten tar visserligen avstånd från tanken på att »mer allmänt» ersätta reglerna om kvalificerad majoritet med underställning. Men den uttalar, att det är »möjligt, att man i annat sammanhang kan finna ett utsträckande av underställ12—717192

178 ningsskyldigheten påkallat i ett eller annat hänseende». Vi vilja starkt understryka detta uttalande: det förefaller oss mycket sannolikt, att på olika områden komma att resas krav på underställning, som det blir svårt att avvisa, om den kommunala självkontroll, som den kvalificerade majoriteten innebär, faller bort. I motsats mot kommittémajoriteten hålla vi alltså före, att de generella invändningar av principiell och praktisk art, som rests mot reglerna om kvalificerad majoritet, icke äro bärande och att särskilt den förestående kommunindelningen just nu utgör ett starkt skäl för försiktighet vid ändring av dem. Från dessa utgångspunkter hava vi haft alt taga ståndpunkt till de särskilda reglerna var för sig. Vi hava därvid kunnat ansluta oss till majoritetens förslag under punkterna c), e) och f), men få i fråga om de övriga anföra följande: a) Beslut om avhändande eller inköp av fastighet.

av faslighet eller därifrån här flytande

rättighet

Regeln om kvalificerad majoritet vid beslut om avhändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet torde, såsom majoriteten anmärkt, hava tillkommit såsom en garanti mot mindre väl övertänkta överlåtelser och mot ett förslösande av den fasta egendomen över huvud. Denna motivering är alltjämt bärande. Särskilt vilja vi — icke minst med tanke på hur vanligt det av olika anledningar är att mark försäljes till väsentligt lägre pris än marknadsvärdet — framhålla betydelsen av en jämförelsevis stor enhällighet om de villkor, under vilka sådana avhändelser äga rum. De andra stadganden med »garantikaraktär» som kommittémajoriteten i detta sammanhang erinrar om — särskilt i lagen den 12 juni 1936 angående användning i vissa fall av kommun eller annan samfällighet tillhörig egendom — äro ur denna synpunkt utan betydelse. Vad angår fastighetsinköp kan ingen tvekan råda om angelägenheten av att kommunerna föra en aktiv och ändamålsenlig inköpspolitik. Men om man besinnar, vilken grundläggande betydelse denna politik har för kommunernas hela utveckling, framstår det som särskilt angeläget, att dess inriktning uppbäres av en jämförelsevis samstämmig mening. Att kravet på dubbelt flertal, såsom majoriteten upplyser, »stundom lett till att kommunala markförvärv icke kunnat genomföras vid den tid och på de villkor, som varit de för kommunen fördelaktigaste», skall icke bestridas; felbedömningar kunna alltid förekomma. Men denna omständighet kan icke vara avgörande. Det kan å andra sidan antagas, att då kravet på dubbelt flertal stundom medfört att föreslagna fastighetsinköp icke kommit till stånd, detta resultat lika ofta befunnits vara det för kommunen fördelaktigaste. Undantag från regeln om kvalificerad majoritet gälla för beslut som avse genomförande av fastställd stadsplan, tomtindelning eller stomplan. Dessa

179 stadganden torde behöva modifieras med hänsyn till den nu ä hane varande revisionen av byggnadslagstiftningen. Att göra ett generellt undantag för fastighetsköp, som sammanhänga med kommunerna ålagda skyldigheter eller ingå i sådan verksamhet som kommunerna genom särskild författning bemyndigats handhava, är däremot enligt vår mening icke påkallat. Det torde knappast förekomma att regeln om dubbelt flertal leder till åsidosättande av kommunernas skyldigheter. Den synes å andra sidan kunna vara av positivt värde i fall, då en skyldighet kan fullgöras på olika sätt. I anslutning till vad ovan sagts om förhållandena inom kommuner, som skapats genom kommunindelningsreformen, må särskilt framhållas, att den kvalificerade majoriteten kan vara ägnad att främja en lokalisering av kommunala förvaltningsbyggnader, med vilken man inom olika delar av kommunen kan vara tillfreds. Om det emellertid på särskilda områden, som reglerats genom statliga författningar, visar sig att den kommunala verksamheten blir alltför ineffektiv genom alt för deras tillämpning erforderliga fastighetsförvärv kräva dubbelt flertal, står den utvägen öppen att i ifrågavarande författningar stadga att därav föranledda beslut om fastighetsköp kunna fattas med enkelt flertal. 1 sä fall måste givetvis också i kommunallagarna intagas generella förbehåll lör dylika i särskilda författningar stadgade undantag. Något förslag med dylik syftning vilja vi emellertid ej nu framlägga, enär det icke synes oss vara ådagalagt att något behov därav föreligger. Vad särskilt angår bostadsförsörjningens tryggande äro vi visserligen helt överens med kommittémajoriteten om angelägenheten av aktiva kommunala insatser pä detta område. Men erfarenheten synes giva vid handen, att kommunerna redan med tilllämpning av gällande regler om dubbelt flertal pä detta område i stort sett uträttat, vad som stått i deras makt. Att utan begränsningar eller förbehåll slopa det dubbla flertalet för alla fastighetsinköp i bostadsförsörjningens intresse framstår också — om man beaktar hur ömtålig sådan verksamhet ur ekonomisk synpunkt kan vara — såsom alltför äventyrligt. I betraktande av att det ännu i närvarande stund framstår som tvivelaktigt, i vad mån åtgärder för bostadsförsörjning över huvud falla inom kommunernas kompetens, innebure en sådan förändring ett alltför långtgående steg utom de gränser som hittills varit dragna för den kommunala verksamheten. Vi vilja sålunda — med förbehåll för den jämkning som kan erfordras med hänsyn till revisionen av byggnadslagstiftningen — förorda, att nu gällande regler bibehållas oförändrade. b) Beslut om anslag till nytt ändamål

eller

behov.

Ifrågavarande regel synes oss vila på en sund grundtanke: att då en kommuns verksamhet skall slå in på helt nya banor, en jämförelsevis hög grad av samstämmighet skall råda inom kommunen. Såsom majoriteten framhållit, har stadgandet i praxis fått en väsentligt mindre räckvidd än dess

180 ordalydelse kunde låta förmoda, i det att det i regel ej tillämpas å sådan verksamhet som kommunerna genom lag eller författning ålagts eller direkt bemyndigats att handhava. I denna begränsade omfattning h a r det alltjämt en uppgift att fylla. Och det torde icke kunna påstås, att det utgjort en hämsko pä en sund och naturlig kommunal utveckling. Farhågorna för att stadgandet skulle hämma den kommunala standardens höjning i de genom kommunindelningsreformen nybildade kommunerna synas oss överdrivna; man bör icke heller förgäta, att kommunsammanslagningarna i och för sig kunna väntas skapa ett så mycket starkare underlag för en aktiv kommunalpolitik, att ytterligare åtgärder för standardens höjning icke synas påkallade. Och den omsorg om den inre sammanhållningen inom de nybildade kommunerna, för vilken vi ovan gjort oss till talesmän, bör leda till undvikande av att sådana kommuner utan stöd av särskilda författningar inlåta sig på nya verksamhetsgrenar, för vilka en mycket avsevärd del av befolkningen står främmande. Att stadgandet är svårtolkat och att dess tillämpning alltså i hög grad måste bero av ett jämförelsevis fritt bedömande av förhållandena i varje särskilt fall är otvivelaktigt en olägenhet; denna torde emellertid icke kunna avhjälpas genom omformulering. Vi förorda sålunda, att även detta stadgande bibehålles. d) Beslut om upplåning

eller borgen.

Mellan reglerna om dubbelt flertal vid beslul om upplåning och om underställning av vissa sådana beslut består en påtaglig växelverkan. Under erinran härom finner kommittémajoriteten den garanti, som ligger i reglerna om kvalificerad majoritet, icke vidare erforderlig. Det erinras särskilt om att sedan underställningsreglerna blivit mera rationellt utformade än förut, förstnämnda regler numera få »bedömas från helt andra utgångspunkter än tidigare». Kommittémajoriteten finner med andra ord, att den förbättrade statliga kontrollen helt kan ersätta den kommunala självkontroll, som reglerna om dubbelt flertal kunna sägas innebära. Sambandet mellan beslutsordningen och underställningen ger oss anledning att erinra om att den kommunala lånepolitiken varit föremål för behandling i ett kommittébetänkande som är beroende på Kungl. Maj:ts prövning (SOU 1942:60). I detta betänkande uppdragas riktlinjer, efter vilka upplåning bör bedömas, då lånebesluten prövas av Kungl. Maj:t, och framläggas förslag rörande den statliga lånekontrollens organisation. Det hade enligt vår uppfattning varit naturligt, att frågan om den betydelse som på detta område bör tilläggas den kvalificerade majoriteten kommit under övervägande i samband med den mera djupgående prövning av den kommunala lånepolitiken, till vilken nämnda utredning kommer att giva anledning. Då vi emellertid nu hava att bedöma frågan isolerad, vilja vi för vår del uttala den uppfattningen att vid sidan av den statliga kontrollen — om vars

181 effektivitet, sådan den nu verkar, olika meningar yppats — de regler, som gå ut på att en jämförelsevis hög grad av samstämmighet inom kommunen bör föreligga för att skuldsättning skall få äga rum, alltjämt hava en viktig uppgift att fylla med hänsyn till den för kommunernas finansiella ställning djupt ingripande betydelse som ifrågavarande beslut i allmänhet äga. Reglerna om kvalificerad majoritet torde icke heller med fog kunna sägas hava verkat som en hämsko på en sund kommunal utveckling. Beträffande frågan, i vad mån kravet på kvalificerad majoritet bör upprätthållas även beträffande verksamhet, vilken, såsom obligatorisk eller fakultativ, reglerats i särskilda författningar, gäller vad ovan anförts under punkt a). I den mån det på särskilda områden befinnes, att den kommunala verksamheten på ett eller annat område blir alltför ineffektiv i följd av reglerna om kvalificerad majoritet för lånebeslut, bör hindret, på sätt där angivits, kunna undanröjas genom speciella bestämmelser. I frågans nuvarande läge förorda vi att reglerna om kvalificerad majoritet vid beslut om upplåning och borgen bibehållas oförändrade. e) Beslut om efterskänkande

av oguldna

kommunalutskylder.

Med fog har den kvalificerade majoriteten ansetts erforderlig som s garanti gentemot förhastade eller okloka beslut» om efterskänkande av kommunalutskylder, särskilt med hänsyn till faran för en av personliga synpunkter obehörigen påverkad användning av kommunernas beslutanderätt. Att efterskänkande av kommunalutskylder genom kommunala myndigheters beslut hädanefter skall förekomma blott under en övergångstid, utgör intet skäl att lör denna tid uppgiva hittills gällande ordning. Vad vi ovan anfört utgår närmast från den förutsättningen att nu gällande regler om kommunernas kompetens, på sätt vi i det föregående förordat, bibehållas oförändrade. Om en väsentlig utvidgning av den kommunala kompetensen i överensstämmelse med kommittémajoritetens förslag företages, ligger det i öppen dag att de av oss anförda betänkligheterna yttermera stegras. Ju mer man avlägsnar sig från kravet att den kommunala verksamheten skall avse »gemensamma» angelägenheter, desto angelägnare synes det att vidmakthålla de regler, genom vilka det åstadkommes att kommunala företag och åtgärder av större betydelse äga stödet av en jämförelsevis allmän mening inom kommunen.

B i taga I.

Borgerlig p r i m ä r k o m m u n s k o m p e t e n s enligt rättspraxis. Enligt 3 § i lagen om kommunalstyrelse på landet, respektive 3 § i lagarna om kommunalstyrelse i stad och om kommunalstyrelse i Stockholm äger kommun att själv vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. Rörande den närmare innebörden av denna bestämning av den kommunala beslutanderätten har utbildats en rikhaltig rättspraxis. Praxisbildningen har betingats såväl av stadgandets allmänt hållna avfattning som av det förhållandet att det tillkom vid en tid, då de kommunala uppgifterna ännu voro fåtaliga och, med några undantag, avjämförelsevis ringa betydenhet. Utsträckandet av den kommunala verksamheten till allt flera områden har medfört, att besvärsmyndigheterna gäng efter annan fått taga ställning till om den ena eller andra uppgiften varit att hänföra till kommuns gemensamma angelägenheter. Stundom har därvid spörsmålet väsentligen varit, om kravet på gemensamhet kunnat anses uppfyllt, d. v. s. om uppgiften avsett ett behov hos samtliga eller i varje fall det stora flertalet kommunmedlemmar. I andra fall har frågan gällt, om en angelägenhet, även om den i och för sig kunnat betecknas såsom gemensam, över huvud varit av beskaffenhet att kunna bliva föremål för kommunal omvårdnad. En granskning av rättspraxis giver vid handen å ena sidan, att många nya verksamhetsgrenar erkänts såsom kommunala och å den andra att bestämda gränser uppdragits gentemot områden, som funnits falla utanför den kommunala behörigheten. Här nedan lämnas en översikt över ett antal fall, i vilka regeringsrätten haft alt bedöma frågor om kommuns kompetens. Syftet med översikten är icke att lämna en uttömmande redogörelse i det omfattande ämnet utan att redovisa praktiskt viktiga typfall och därigenom giva en allmän bild av det innehåll den kommunala beslutanderätten för närvarande anses ha. Största utrymmet har beretts de två senaste decenniernas praxis. Något försök till genomgående systematisering av materialet har icke gjorts. De olika fallen ha blott inordnats under rubriker, varunder de allt efter sin yttre beskaffenhet närmast ansetts hänförliga. I betraktande av det begränsade syftet med översikten synes den tillämpade metoden kunna godtagas. Samtliga fall äro hämtade ur Regeringsrättens årsbok; hänvisningarna avse årgång samt nummer å referat, respektive notis. Vissa uppgifter ha erhållits ur vederbörande besvärsakt. 1. Affärsföretag. Kommun äger ej driva s. k. spekulativa företag, d. v. s. företag som helt eller huvudsakligen åsyfta att giva kommunen ekonomisk vinst. Denna alltsedan de moderna kommunalförfattningarnas tillkomst upprätthållna grundsats kommer till tydligt uttryck i 1916: 100. Stadsfullmäktige i Ulricehamn hade beslutat anlägga en kuranstalt, innefattande varmbadhus, restaurangbyggnad m. m. Beslutet undanröjdes, enär, även om anstalten vore avsedd att jämväl tillgodose stadens behov av en varmbadinrättning, det huvudsakliga syftet med anstaltens inrättande måste anses vara att såsom affärsföretag bedriva sanatorierörelse för beredande av vård åt patienter från annan ort samt ett dylikt företag icke kunde hänföras till gemensamma ordnings- eller hushallningsangelägenhetcr.

184 I enlighet med nyss angivna princip har kommun ansetts sakna befogenhet att teckna aktier i enskilda industriföretag, såsom kvarnbolag, sockerfabriksbolag m. fl. Belysande för praxis ställning härutinnan är motiveringen till Reg. R:s utslag i 1926:61. Kommunalfullmäktige i Järna anslogo ett belopp till »omkostnader för undersökning av trävaruaktiebolaget Dalarnes ställning och utredning i och för frågan om förvärv för kommunens räkning av aktier i bolagets. Utredningen hade verkställts i anledning av planerad omläggning eller nedläggning av bolagets verksamhet i socknen. I förklaring i anledning av beslutets överklagande anförde kommunalfullmäktige, att 500 arbetare vore sysselsatta vid bolagets verk inom socknen samt att minst 1 800 personer av socknens invånare helt och hållet finge sitt uppehälle genom bolagets industriella drift. Det syntes vara ett kommunalt intresse av synnerlig betydelse, att bolaget icke omlade sin verksamhet så, att en avsevärd del av kommunens medlemmar förlorade sin utkomst och kommunens skatteförmåga avsevärt nedginge. Reg. R. fann, att det ändamål, vartill anslaget beviljats, kunde så mycket mindre hänföras till socknens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som förvärvandet av aktier i bolaget icke skulle vara att anse såsom en dylik angelägenhet. Fullmäktiges beslut undanröjdes därför. Emellertid synes Reg. R. sedermera icke ha ställt sig helt avvisande till kommuns aktieförvärv i industribolag, då syftet varit att hålla ett företag i gång till motverkande av arbetslöshet. I detta avseende må hänvisas till 1929 Fi. 279, omnämnt under 12. här nedan. Affärsföretag av allmännyttig karaktär, såsom gas- och elektricitetsverk, kommunikationsföretag m. m., äro kommunerna berättigade att driva. Kommunal aktieteckning i bolag, som bedriva dylik verksamhet, har också ofta ansetts tillåten. Under 7., 14. och 27. här nedan omnämnas några fall ur rättspraxis i berörda hänseenden. Sådan företagsrörelse som utgör ett naturligt bihang till en erkänd kommunal verksamhet torde likaledes omfattas av den kommunala kompetensen. Sålunda ansågs i 1946 S. 529 av stad bedriven installationsverksamhet äga sådant samband med den av staden drivna vattenlednings-, gasverks- och elektricitetsrörelsen, att densamma kunde anses som en stadens gemensamma hushållningsangelägenhet. 2. Arbetslöshctsfrågor. I rättspraxis på detta område framträda två ledande principer. Den ena innebär, att kommun icke äger att vid sidan av fattigvårdslagens bestämmelser och gällande författningar angående arbetslöshetshjälp lämna direkta understöd till arbetslösa. Enligt den andra principen kan ett kommunalt arbetsföretag, som under andra förhållanden icke vore att anse som en gemensam angelägenhet, erhålla karaktären av sådan, om företaget avser att bereda arbetstillfällen åt arbetslösa. På den förstnämnda principens tillämpning finnas åtskilliga exempel från 1920och -30-talens kriser på arbetsmarknaden. Kommun har sålunda icke ansetts berättigad att lämna understöd till förhöjning av avlöningar, som medlemmar av kommunen uppburo vid statligt nödhjälpsarbete, eller understöd åt sågverksarbetare, som blivit arbetslösa till följd av lock-out {1923:30), att bevilja tillfälliga understöd åt arbetslösa att användas i ömmande fall i syfte att de arbetslösa ej skulle behöva anlita fattigvården {1925:8), att tillhandahålla arbetslösa fria arbetskläder i viss omfattning och på vissa villkor {1930:1), att utdela särskilda understöd till julen [1932 S. 351, 1934 S. 209), att bevilja kontantunderstöd åt arbetslösa utan föreskrift om medlens användning i enlighet med gällande kungörelse angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp {1933:7), att bekosta resor för arbetare, utsända till statliga reservarbeten, i syfte att möjliggöra valdeltagande {1933:8) eller att bevilja dagunderstöd och hyresbidrag åt arbetslösa att utgå enligt av arbetslöshetskommissionen fastställda grunder men av enbart kommunala medel {1937 S. 63). Motiveringen i

185 de anförda fallen har regelmässigt varit, att kommunens beslut inneburit, att understöd av kommunens medel bereddes vissa kommunmedlemmar i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade eller eljest enligt särskild lag eller författning vore medgivet, varigenom kommunen överskridit sin befogenhet.1 I 1928: 54 hade stadsfullmäktige i Stockholm för tillämpning av 2 § fattigvårdslagen fastställt bestämmelser för meddelande av fattigvård åt oförvållat arbetslösa hjälpbehövande. Fullmäktiges beslut undanröjdes, enär de fastställda grunderna måste anses innebära, att fattigvård skulle kunna tilldelas arbetslös person, även om behov av fattigvård icke förelåge. Ett exempel på fall, där arbetsföretag på grund av syftet att bereda arbetstillfällen ansetts falla under kommuns kompetens, erbjuder 1925:9, enligt vilket kommunalfullmäktige i Juckasjärvi socken icke ansågos ha överskridit sin befogenhet genom att till bekämpande av arbetslöshet inom socknen anslå medel till utförande av en vatten- och avloppsledning i det inom socknen belägna Kiruna municipalsamhälle. Enligt 1932 S. 95 fingo kommunalfullmäktige i en socken bevilja anslag av arbetslöshetsmedel för omläggning av en enskild väg. I 1938 S. 359 ogillades besvär över ett beslut av stadsfullmäktige i Växjö att anslå medel till iståndsältande av en utom staden belägen väg på villkor att staden finge placera i staden hemmahörande arbetslösa vid företaget. I 1936 S. 339 och 420 ha godkänts beslut om anslag av arbetslöshetsmedel för rensning och reglering av vattendrag. I andra fall har behovet att bereda arbetstillfällen ej varit så starkt, alt arbetsföretaget på den grund ansetts bänförligt till gemensamma angelägenheter. I 1937 S. 36 beslöto kommunalfullmäktige i en socken att träffa avtal med ett sågverksbolag om byggande av en enskild utfartsväg under villkor, att endast arbetslösa i socknen finge utföra arbetet, samt att bidraga med viss andel i kostnaden för företaget. Reg. R. undanröjde beslutet, enär med hänsyn till vad som förekommit angående arten och omfattningen av arbetslösheten inom socknen kommunalfullmäktige saknat giltig anledning att för beredande av arbetstillfällen åt arbetslösa bevilja ifrågavarande bidrag, och icke heller eljest blivit visat något förhållande, som kunde föranleda till att frågan om beviljande av bidrag till vägföretaget finge anses avse någon socknens gemensamma ordnings- eller hushållningsangelägenhet. Två regeringsråd voro skiljaktiga och funno, med hänsyn till vad som upplysts rörande vägföretagets betydelse för beredande av arbetstillfällen åt arbetslösa inom socknen, kommunalfullmäktige icke hava överskridit sin befogenhet. Ett liknande fall är 1937 S. 38. En kommun beviljade bidrag av arbelslöshetsmedel till skogsdikningar å enskild mark, vilka skulle utföras av arbetslösa genom arbetslöshetskommitténs försorg. Beslutet upphävdes, enär i socknen icke rått arbetslöshet av sådan omfattning, att frågan om beviljande av bidrag till dikningsföretaget på grund därav finge anses avse någon socknens gemensamma ordnings- eller hushållningsangelägenhet. Även i detta fall ansågo två regeringsråd kommunens beslut lagligt. 3 Bad. I 1910: 1 ansågs uppförande av varmbadhus som en kommunens gemensamma angelägenhet, ehuru i besvär framhölls, att på grund av kommunens till omkring 40 kilometer uppgående längdutsträckning badhuset bleve till nytta endast för ett fåtal av kommunens medlemmar. I 1934 S. 236 ogillades besvär över ett av en kommun fattat beslut om inköp av badplats, enär badplatsen skulle bliva till gagn för stor del av kommunens befolkning, samt inköpet av densamma följaktligen vore att anse såsom en kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet. Enligt 1934 1 Med samma motivering har undanröjts ett beslut av en kommun att lämna ett visst bidrag per kbm huggen ved till ovana skogsarbetare inom kommunen (1946 S. 437).

186 S. 368 ägde municipalsamhälle anslå medel såsom bidrag till uppförande av ett hopptorn med avklädningsrum vid en simbana. — Erinras bör i detta sammanhang, att hälsovårdsnämnderna enligt hälsovårdsstadgan ha att verka för att tillgång beredes såväl till varmbad som till bad i öppet vatten. 4. Belysning. I 1915: 34 hade kommunalstämman i S:t Peders socken anslagit medel till elektrisk belysning å vägarna inom det i socknen belägna Lödöse bysamhälle. Besvär, i vilka anfördes att den beslutade åtgärden icke vore till gemensamt gagn för hela kommunen, ogillades, enär i bysamhället funnes järnvägsstation, ångbåtsbrygga, post, telegraf och bank, vilka inrättningar vore till nytta icke endast för samhället utan även för övriga delar av socknen, och följaktligen anordnande av belysning å de till nämnda inrättningar ledande vägarna vore att hänföra till kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter. Liknande blev utgången i 1933 S. 128. Däremot utvisa 1936 S. 455 och 1938 S. 101, att till kommuns gemensamma angelägenheter icke hör att bekosta vägbelysning i municipalsamhälle i kommunen. 5. Bostadsförsörjning. Den nuvarande bristen på bostäder jämte behovet av en allmän förbättring av bostadsstandarden har föranlett omfattande åtgärder från samhällets sida. Särskilda författningsbestämmelser ha meddelats angående samverkan mellan stat och kommun pa detta område. Dessa bestämmelser förutsätta i regel ekonomiska prestationer från kommunernas sida i form av kapitaltillskott, tecknande av borgen, upplåtande av tomtmark m. m. I den mån kommunala åtgärder falla inom de gränser som författningarna sålunda utstaka kan givetvis kommunens behörighet icke sättas i fråga. Åtskilliga kommuner ha emellertid antingen vidtagit åtgärder till komplettering av den i författningarna reglerade stödverksamheten eller ock igångsatt en egen verksamhet i syfte att främja bostadsproduktionen. I dylika fall uppkommer stundom spörsmålet om den ena eller andra åtgärden avser en gemensam kommunal angelägenhet. Här nedan redogöres för några fall, där den kommunala kompetensen i fråga om bostadsproduktionsfrämjande åtgärder varit föremål för prövning. I 1942 S. 290 beslöto kommunalfullmäktige i en socken att teckna aktier i elt bolag med uppgift att uppföra ett bostadshus i ett inom socknen beläget municipalsamhälle. Besvär, vari anfördes att bostadshuset syntes komma enbart municipalsamhällets medlemmar till godo och att endast en mindre del av kommunens invånare bodde i samhället, lämnades utan bifall. Härmed besläktat är 1944 S. 432: Kommunalfullmäktige i Färnebo socken beslöto, att kommunen skulle åtaga sig i vederbörande författningar angiven förmedling av lån för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer ävensom av tertiärlån och tilläggslån samt att kommunen skulle ikläda sig i författningarna föreskrivna åtaganden. I besvär anfördes bl. a., att det för personer sysselsatta inom kommunen knappast förelåge något ytterligare behov av bostäder. Det kunde därför förväntas, att den beslutade låneförmedlingcn skulle komma dem till godo, som hade eller ämnade söka arbete i Filipstad men som ansåge det förmånligare att bosätta sig inom Färnebo kommun. Beslutet kunde därför icke anses avse någon för kommunen gemensam hushållningsangelägenhet. Besvären ogillades. I 1943 S. 528 beslöto kommunalfullmäktige i en socken att bevilja en bostadsrättsförening subvention till belopp, som statens byggnadslånebyrå kunde komma att bestämma, dock högst 10 850 kronor, för uppförande av ett bostadshus. I besvär anfördes, att det beviljade understödet måste betraktas som en gåva till bostadsrättsföreningen och dess medlemmar. Besvären lämnades utan bifall. I 1942 S. 84 ogillades besvär över ett stadsfullmäktigebeslut rörande kostnadsfri

187 överlåtelse av en tomt till en stiftelse för uppförande av bostadshus för mindre bemedlade, barnrika familjer. Kommunalfullmäktige i en köping beslöto i 1946 S. 57 vissa åtgärder till befrämjande av bostadsproduktionen inom köpingen, bl. a., att köpingen skulle ikläda sig de förbindelser beträffande statliga tilläggslån, som omförmäldes i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag, och å varje nytillkommen bostadslägenhet om minst 50 m'2 och av sådan standard, som byggnadsnämnden kunde komma att godkänna, lämna 500 kronor i subvention. I besvär anfördes bl. a., att enligt fullmäktiges beslut subvention skulle utgå, oavsett om vederbörande byggherre av ekonomiska skäl vore i behov därav eller icke. Beslutet kunde icke anses avse en kommunens gemensamma ordnings- eller hushållningsangelägenhct. Snarare kränkte det enskild rätt genom att det vore till gagn blott för några få personer, vilka kanske ej ens vore medlemmar av kommunen. Besvären lämnades utan bifall. Kommunala åtgärder av de slag som avses i de nu angivna fallen äro sålunda tillåtna. I andra fall har det ansetts, att kommun överträtt sina befogenheter. Exempel härpå erbjuder 1944 S. 348: Sedan fastighetsnämnden i Stockholm framlagt förslag om att staden skulle, för alt tillgodose mindre bemedlades behov av bostäder till hyror, som väsentligen understege gällande hyresnivå, bevilja kooperativa och enskilda byggnadsföretagare — utöver den nedsättning av tomträttsavgälden med 50 procent, som tillämpats under år 1943 — befrielse från jämväl återstående 50 procent av avgälden under villkor, att företagarna mot nedsatt hyra tillhandahölle ett mindre antal, till sitt läge ej fixerade lägenheter i respektive hus åt personer, som (efter samråd mellan fastighetsförvaltningen och den socialvårdande myndigheten) anvisades av staden, beslöto stadsfullmäktige bemyndiga fastighetsnämnden att bevilja nedsättning i, respektive hel befrielse från tomträttsavgäld under de första tio åren av upplåtelsetiden vid tomtupplåtelser av angiven beskaffenhet, och skulle därvid gälla bl. a. nyssnämnda villkor. Beslutet upphävdes, enär det innebure, att enstaka medlemmar av .stadskommunen bereddes understöd i annan ordning än enligt gällande lag eller författning vore medgivet. Med i sak samma motivering upphävdes i 1945 S. 94 ett beslut av stadsfullmäktige i Lund att på vissa villkor åtaga staden borgensförbindelse för personer, som anlitade kreditföretag i staden för upptagande av lån för inköp av lägenhet i nybildad bostadsrättsförenings fastighet i staden. Numera har genom författningsändring kommun berättigats att anslå medel för utlämnande till bostadssökande av lån till gäldande av den kontanta insats, vilken erfordras för förvärv av bostadsrätt till lägenhet, som tillkommit eller ombyggts med stöd av tertiärlån, ävensom ikläda sig borgen för sådant ändamål (3 § kungörelsen den 29 juni 1946, nr 551, om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus). I 1945 S. 484 beslöto kommunalfullmäktige i en socken att bevilja en namngiven person ett kommunalt bidrag av 1 000 kronor till ett planerat s. k. barnrikehus. Beslutet undanröjdes av länsstyrelsen, enär bidraget icke bestämts skola utgå i den ordning, som föreskreves i kungörelsen den 27 maj 1938 om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer eller i kungörelsen den 30 juni 1942 om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag, samt beslutet vid sådant förhållande icke kunde anses röra för kommunen gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. Mot länsstyrelsens beslut anförda besvär lämnades utan bifall. Att kommun under vissa omständigheter äger att utan statligt stöd eller bemyndigande lämna subvention till enskilt bostadsbyggande bar godkänts i 1946: 7. Kommunalfullmäktige i Ekeby socken beslöto bevilja subvention till bostadsbygge inom kommunen enligt bl. a. följande villkor. Subventionen borde utgå som ett lån å 2 000 kronor samt vara ränte- och amorteringsfritt i tio år, efter vilken tid det skulle förräntas

188 med gällande bankränta och amorteras med 10 procent. Som säkerhet för lånet skulle lämnas inteckning, gällande efter inteckning som kunde erhållas i bank. Fastigheten finge icke utan kommunalnämndens godkännande försäljas under de första tio åren. Om de allmänna byggnadskostnaderna efter det byggnaden färdigställts gått ned med 7 procent eller däröver, skulle lånet i motsvarande grad avskrivas. Berättigad till subvention vore endast den som hade varit mantalsskriven i kommunen minst tre år. I samband med nämnda beslut anslogo kommunalfullmäktige för ifrågavarande ändamål 20 000 kronor att i första hand utgå av tillgängliga medel; om så erfordrades, hade kommunalnämnden att senare inkomma med begäran om upptagande av lån för ändamålet. Över kommunalfullmäktiges beslut anfördes besvär med yrkande att, enär den beslutade subventionen icke vore en kommunal angelägenhet utan endast komme enskilda personer till godo, klandrade beslutet måtte upphävas. Eftersom det vore uteslutande arbetare hos Höganäs-Billesholms aktiebolag som skulle komma i åtnjutande av subventionen, borde det ankomma på detta bolag att bygga bostäder. Länsstyrelsen fann beslutet innebära, att understöd av kommunens medel skulle beredas vissa kommunmedlemmar i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade eller eljest enligt särskild lag eller författning vore medgivet. Enär fullmäktige följaktligen genom beslutet överskridit sin befogenhet, upphävdes detsamma. Länsstyrelsens utslag överklagades av kommunalfullmäktige. Fullmäktige hänvisade med exempel till att inom kommunen rådde en omfattande bostadsbrist samt uttalade, att enligt fullmäktiges beslut subventionen ej skulle komma uteslutande Höganäsbolagets arbetare till godo utan alla inom kommunen, som uppfyllde de uppställda villkoren. Reg. R. fann, enär med hänsyn till vad som upplysts om i orten rådande bostadsbrist kommunalfullmäktige genom sitt beslut icke kunde anses ha överskridit sin befogenhet, skäligt att med ändring av länsstyrelsens utslag förklara den mot fullmäktiges beslut förda talan icke kunna bifallas.

G. Brandförsvar. 1941 S. 48. Kommunalfullmäktige i Järna socken beslöto bifalla en av municipalnämnden i Vansbro municipalsamhälle i Järna socken gjord framställning om anvisande av ett belopp såsom bidrag till täckande av kostnaderna för Dala-Järna frivilliga brandkårs medverkan vid släckandet av en eldsvåda i ett sågverk i munidpalsamhället. I besvär anfördes, att eldsläckning inom municipalsamhället ej kunde anses vara en för socknen gemensam ordnings- och hushållningsangelägenhet och att kostnad härför följaktligen icke finge utgå av socknens medel. Besvären lämnades utan bifall, enär branden inträffat å sådan plats och tagit sådan omfattning, att den lätt kunnat spridas till delar av Järna socken, som icke inginge i Vansbro municipalsamhälle. 7. Elektrifiering. Att kommun kan anlägga elektricitetsverk och vidtaga andra anordningar för elektrifiering framgår av äldre rättsfall (1910:15, 1917: 69). När kommuns kompetens varit ifrågasatt beträffande elcktrifieringsföretag, har spörsmålet ofta varit om företaget tillgodosett tillräckligt stor del av en kommun för att kunna betraktas som gemensam angelägenhet. I 1919:95 ansågs en kommun vara berättigad anordna elektrifiering, som skulle komma omkring tre fjärdedelar av kommunens invånare till godo. Enligt 1938:13 fick en kommun icke bekosta elektrisk ledning till enskild fastighet på villkor att fastighetens ägare läte mantalsskriva sig i kommunen (ägaren var ett gott »skatteobjekt»; kommunens beslut undanröjdes, enär det innefattade ett obehörigt gynnande

189 av en medlem av kommunen i jämförelse med de övriga). I 1940 S. 334 beslöto kommunalfullmäktige i Tåsjö socken att »inköpa Hotings elektriska aktiebolag» och att härför erforderliga medel skulle upplånas. I besvär anfördes bl. a., att det ej vore någon socknens och skattedragarnas gemensamma angelägenhet att öka socknens skuldbörda blott för att dirigera kraftdistributionen inom endast en mindre del av socknen. Kommunalfullmäktige gjorde i förklaring gällande, att förvärvandet av bolagets aktiemajoritet vore en förutsättning för elektrifiering i hela socknen till rimliga priser. Besvären lämnades utan bifall. I 1946 S. 384 upphävdes ett beslut av kommunalfullmäktige i Njurunda socken att anslå 22 500 kronor för elektrifiering av kustorterna kring Björköfjärden, enär elektrifieringsföretaget icke kunde anses utgöra en för socknen gemensam ordnings- och hushållningsangelägenhet. 8. Fastighetsförvärv. Rättspraxis har intagit en avvisande hållning till sådana kommunala förvärv av fastighet som icke skett för något kommunalt ändamål. I 1909: 33 hade kommunalstämman i Jokkmokks socken beslutat inköpa ett hemman i socknen. Besvär anfördes under förmälan att ifrågakomna fastighet icke erfordrades för något kommunens behov; det enda skäl som anförts till motivering av köpet hade varit, att Över-Luleå socken därigenom skulle förhindras att genom inköp av hemmanet förskaffa sig inflytande pä Jokkmokks kommuns angelägenheter. Reg. R. upphävde beslutet, enär inköpet icke avsåge något ändamål, som kunde vara att hänföra till kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. I 1946:33 hade kommunalfullmäktige i Vrå socken beslutat inköpa vissa hemmansdelar i Hjortseryd och en avsöndrad lägenhet i samma socken. I besvär anfördes, att beslutet innebure en ren spekulation, vore ofördelaktigt och ledde till höjning av de redan förut höga skatterna. Kommunalfullmäktige uppgåvo i förklaring, att kommunen förut ägde en fastighet i Hjortseryd och en fastighet i Singeshult med en areal skogsmark om sammanlagt 48 hektar, att det nu ifrågavarande beslutet avsåge att med 80 hektar produktiv skogsmark utöka kommunens skogsallmänning samt att kommunens ekonomiska ställning ingalunda torde försämras genom köpet. Länsstyrelsen lämnade besvären utan bifall. I besvär till Kungl. Maj:t framhöll klaganden, att ifrågavarande fastighetsköp icke ägde ringaste grund i tidigare förhållanden eller kommunens behov. Reg. R. upphävde kommunens beslut, enär det icke ens påståtts, att förvärvet av fastigheterna föranletts av något kommunens särskilda behov och icke heller eljest påvisats någon omständighet, på grund varav klandrade beslutet finge anses avse någon kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet. Ett besläktat fall utgör 1946 S. 428: Stadsfullmäktige i Katrineholm beslöto teckna aktier i ett tillämnat fastighetsbolag, som skulle förvärva viss (staden tillhörig) fastighet och där uppföra en fabriksbyggnad, som skulle uthyras till Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson. Vidare beslöts teckna borgen åt fastighetsbolaget för ett större lån. Reg. R. upphävde stadsfullmäktiges beslut. I motiveringen härför anförde Reg. R., att den verksamhet som det tillärnade bolaget skulle komma att driva icke kunde till art och syfte anses vara sådan att förvärvandet av aktier i bolaget vore att bedöma som en stadens gemensamma hushållningsangelägenhet. I följd därav kunde ej heller som en dylik kommunal angelägenhet anses åtagande av borgensansvarighet för bolagets lån. Såsom exempel på fall, då kommunala fastighetsförvärv ansetts lagliga, kunna nämnas de under 9. här nedan berörda rättsfallen rörande inköp av mark för fritidsreservat.

190 9. Fritidsreservat. För att bereda stadsbefolkningen tillfälle till frilufts- och lägerliv under fritid ha under senare tid stadskommuner inköpt större markområden utanför städerna. I 1941:4 överklagades elt beslut av stadsfullmäktige i Göteborg att för sådant ändamål inköpa kronoparken Svartedalen i Bohuslän, belägen omkring 3 mil norr om Göteborg. Besvären ogillades av länsstyrelsen, enär stadsfullmäktiges beslut måste anses avse en stadens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenhet. Reg. It. fann med avseende å det särskilda behov av mark för tillgodoseende av ifrågavarande ändamål, som i detta fall finge anses föreligga, ej skäl att göra ändring i länsstyrelsens utslag. Likaså ansågs i 1945 S. 86 Stockholms stads förvärv av en fastighet i Värmdö socken såsom rekreationsområde för huvudstadens befolkning vara en stadens gemensamma hushållningsangelägenhet. 10. Föreningar, medlemskap i. Enligt något äldre rättsfall äger kommun ingå som medlem i konsumtionsförening (1918 C. 155, 1920: 98) och — i egenskap av järnvägsägare — tillhöra Svenska järnvägarnas arbetsgivarförening (1914 C. 139). Från senare praxis kan antecknas, att landskommuns beslut att teckna andelar i bärförening (1934 S. 33) och i andelstvättstugeförening (1941 S. 474) ansetts avse gemensam angelägenhet. I detta sammanhang må ock nämnas, att Uppsala läns landsting funnits berättigat att för förvärvande av bostadsrätt till lokaler för tandpoliklinik ingå som medlem i en bostadsrättsförening, ansluten till Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening i Uppsala u. p. a., ävensom att söka inträde i H. S. B:s riksorganisation (1945 S. 212). 11. Förmåner av icke social art till enskilda personer. Under denna rubrik upptagas några sinsemellan ganska olikartade rättsfall, som ha det gemensamt, att de avse gåvor eller andra icke socialt präglade förmåner åt enskilda personer. Att kommun äger bevilja kommunal befattningshavare gratifikation framgår av flera rättsfall (1913 E. 11, 1914 C. 122, 186, 1923 S. 151). Däremot ansågs i 1915:102 kommun icke berättigad att bevilja anslag till en minnesgåva at en förutvarande fjärdingsman inom kommunen. Ej heller må beviljas pension åt kommunal förtroendeman eller hans änka. Sålunda undanröjdes i 1913:77 ett beslut av en kommun att bevilja sin avgående kommunalnämndsordförande pension för hans återstående livstid, oaktat kommunen framhöll, att pensionen beviljats icke för utövandet av uppdraget att vara kommunalnämndens ordförande utan för det arbete, motsvarande en kommunalkamrerares åligganden, som ordföranden under en lång följd av år därjämte utfört. Och i 1936 S. 244 upphävdes Stockholms stadsfullmäktiges beslut att bevilja pension åt änkan efter fullmäktiges ordförande. Enligt 1935: 49 och 1936 S. 259 utgör icke fråga om beredande av fria resor å stads spårvägar och omnibusar för stadsfullmäktiges ledamöter en stadens gemensamma hushållningsangelägenhet. Kommun torde icke kunna lämna en entreprenör ersättning för förlust å entreprenadkontraktet, liksom ej heller arbetare eller leverantörer gottgörelse för deras i följd av entreprenörens insolvens uteblivna arbetslöner eller varulikvider (1915:86, 1930 E. 196, 1936 E. 121, 1941 E. 124). I 1941 S. 124 upphävdes ett beslut av kommunalfullmäktige i en socken att teckna borgen åt en person å lån för anskaffande av ett gengasaggregat till lastbil, enär beslutet innebure, att understöd av kommunens medel bereddes viss medlem av kommunen i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade eller eljest enligt särskild lag eller författning vore medgivet.

191 Ehuru måhända närmast hänförliga till åtgärder av social natur må i detta sammanhang omnämnas två upphävda kommunalbeslut angående vissa speciella förmåner åt enskilda. Enligt det ena skulle till djurägare med en beskattningsbar inkomst av högst 1 200 kronor eller fastighetstaxering av högst 5 000 kronor vid anlitande av veterinär lämnas kommunalt bidrag med hälften av resekostnaderna. Beslutets upphävande motiverades med att bidraget endast skulle tillgodokomma vissa av de kommunmedlemmar, som anlitade veterinär, i följd varav beslutet vilade på orättvis grund (1933 S. 241). Det andra beslutet innefattade beviljande av anslag till olycksfallsförsäkring av skolbarn. Detsamma upphävdes såsom ej avseende något för vederbörande socken gemensamt ordnings- eller hushållningsändamål (1934 S. 118). Frågor om rätt för kommun att efterskänka fordran ha flera gånger varit föremål för prövning. Fordran å oguldna utskylder har ansetts kunna efterskänkas allenast, om åtgärder för utskyldernas indrivande visat sig resultatlösa (1916: 74, 1917 C. 64; jfr 1929:73). Enligt 1914:13 ägde en kommunalstämma icke besluta att till en egnahemsförening återbära vitesmedel, som av föreningens styrelse utgivits för underlåtenhet att fullgöra meddelade hälsovårdsföreskrifter. Beträffande andra fordringar än offentligrättsliga äro kommunens befogenheter större, om än ej obegränsade. I 1930: 75 ansågos kommunalfullmäktige i en socken icke äga bevilja ackord å fordran, tillhörig en till kommunens förvaltning anförtrodd fond, enär det ej framginge, att fordringen ej kunde uttagas hos vederbörande. Bland rättsfall från senare år må nämnas 1944 S. 126, där en kommun ansågs berättigad att — sedan ordföranden i kommunalnämnden avlidit och brist konstaterats i den av honom omhänderhavda kommunalkassan — besluta att ej framställa krav på det felande beloppets ersättande vare sig gentemot ordförandens dödsbo eller mot kommunalnämndens ledamöter. I 1939 S. 431 blev utgången en annan. Ordföranden i en kommuns fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd hade underlåtit vidtaga åtgärder för att erhålla gottgörelse av vederbörande hemortskommun för lämnad fattigvård och barnavård och därigenom åsamkat sin kommun förlust. Till reglering av sitt mellanhavande med kommunen utfärdade han en revers å visst belopp med ränta. Kommunalfullmäktige beslöto sedermera befria honom från skyldigheten att erlägga ränta. Detta beslut undanröjdes, enär till stöd för detsamma icke förekommit sådana omständigheter, att åtgärden finge anses hava fallit inom området för kommunalfullmäktiges befogenhet. Ett regeringsråd var av avvikande mening och gjorde ej ändring i länsstyrelsens resolution, enligt vilken besvären över kommunalfullmäktiges beslut lämnats utan bifall. 12. Förmåner åt enskilda industriföretag. Kommunala understöd och andra förmåner åt enskilda industrier eller därmed jämförliga företag ha lämnats i olika former alltefter företagets art och syftet med förmånen. Något äldre rättsfall på detta område röra ofta lagligheten av en kommunal borgen. I regel har i dylika fall den kommunala borgen lämnats företag av allmännyttig karaktär, vari kommunen stundom varit delägare. Avgörandena ha därvid gått i olika riktning. I 1910: 102 hade stadsfullmäktige i Lund beslutat att till uppehållande av driften vid Lund—Revinge järnvägsaktiebolag ikläda staden ansvarighet för förbindelser, som bolagets styrelseledamöter ingått för bolaget. Med hänsyn till den avsevärda aktieandel, som staden ägde i bolaget och de förpliktelser staden därutöver iklätt sig för bolaget, ansågs stadsfullmäktiges beslut avse en gemensam hushällningsangelägenhet. Däremot upphävdes i 1921:29 beslut av kommunalfullmäktige i en socken att teckna borgen för lån till ett aktiebolag, som utfört elektriska ledningar inom vissa delar av socknen. I motiveringen åberopades, att bolaget, vari kommunen icke var delägare, redan låtit utföra elektriska anläggningar

192 i socknen och att den kommunala borgen således icke påkallats för åstadkommande av nämnda anläggningar. Ej heller skulle genom borgensåtagandet någon förmån beredas kommunen genom förbättring eller utveckling av kommunens förseende med elektrisk energi, vartill komme att behörigt inflytande på bolagets verksamhet ej tryggats åt kommunen. I 1929: 42 beslöto stadsfullmäktige i Kalmar att teckna underborgen å ett lån, avsett alt för konvertering av vissa äldre skulder upptagas avKalmar verkstadsaktiebolag. Staden var aktieägare i verkstadsbolaget och ägde därjämte betydande intressen i tre järnvägsbolag, vilka voro aktieägare i förstnämnda bolag. Detta hade bl. a. till uppgift att utgöra gemensam reparationsverkstad för järnvägsbolagen. Syftet med konverteringen var att nedbringa verkstadsbolagets räntekostnader. Stadsfullmäktiges beslut undanröjdes, enär det ej avsåge någon för staden gemensam ordnings- och hushållningsangelägenhet. Med motsvarande motivering undanröjdes beslut av kommunalfullmäktige i en socken att å kommunens vägnar teckna borgen ät ett snickerifabriksbolag för ett lån, som bolaget ämnade upptaga för uppförande av ny fabriksbyggnad (1946 S. 10). Mot de sist anförda fallen må ställas 1939 Fi. 615, i vilket ett borgensåtagande prövades i underställningsväg. Kommunalfullmäktige i ödeshögs socken hade beslutat att på närmare angivna villkor teckna borgen för ett lån, som Ödeshögs gjuteri- & mek. verkstads nya aktiebolag hade för avsikt att upptaga för om- och nybyggnad av bolagets fastighet i Ödeshög. Reg. R. avstyrkte tillstånd till borgensåtagandet, enär ändamålet med borgensförbindelsen icke kunde anses hänförligt till socknens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägcnheler. Kungl. Maj:t beslöt dock medgiva kommunen att ikläda sig ifrågavarande borgensansvar. Tidigare hade Reg. R:s majoritet i ett liknande ärende (1929 Fi. 279) med hänsyn till i ärendet upplysta särskilda omständigheter funnit laga hinder ej möta för en kommun att upptaga ett amorteringslån att användas antingen till tecknande av preferensaktier i ett tillämnat aktiebolag för industriell verksamhet eller för att såsom lån utlämnas till nämnda bolag. Reg. R:s ställningstagande i detta fall torde ha varit betingat av företagets ändamål att minska arbetslösheten i kommunen. Under senare år har det blivit allt vanligare, att kommuner lämna industriföretag särskilda förmåner i syfte att tillföra kommunen en ny industri eller att avvärja en befarad flyttning av industrien till annan ort. Åtminstone i de fall, där den kommunala åtgärden icke haft till egentligt ändamål att motverka rådande eller befarad arbetslöshet, har Reg. R. intagit en restriktiv ståndpunkt vid bedömandet av dylika åtgärder. Här följer ett antal fall från den senaste rättstillämpingen. 1940: 8. Sedan Aug. Stenborgs gjuteri- och fabriksaktiebolags fabriksanläggning i kvarteret Smedjan i Tierps köping härjats av eld, övervägde bolaget att flytta sin rörelse till Mehedeby. Alternativt planerades att förlägga bolagets hela verksamhet till kvarteret Harven i Tierp, varest bolaget ägde en obebyggd fastighet. Bolaget syntes hava utgått från att det ur vissa synpunkter skulle ställa sig förmånligare för bolaget med en flyttning till Mehedeby. Kommunalfullmäktige i köpingen beslöto att, under förutsättning att bolaget utbyggde hela sin industri i kvarteret Harven, dels utföra vissa närmare angivna dränerings- och gatuarbeten m. m. och dels anslå 18 000 kronor till bolaget som ersättning för med flyttning av industrien till sistnämnda kvarter förenade extra kostnader. Fullmäktiges beslut blev efter besvär undanröjt, enär det innefattade anslag av kommunala medel för ändamål, som icke rörde en kommunens gemensamma ordnings- eller hushållningsangelägenhet. 1940 S. 79. Kommunalfullmäktige i Västra Vingåkers socken beslöto bevilja Aktiebolaget L. & P. Widengren ett bidrag av 17 000 kronor för flyttning till Vingåker av bolagets fabrik i Stockholm under villkor, bl. a., att bolagets säte förbleve i Västra Vingåkers socken, att en av bolagets chefer, dess driftsledare och övriga

193 tjänstemän vore mantalsskrivna i socknen samt att bolagets dåvarande manliga arbetare ej avskedades för anställning av kvinnlig arbetskraft. Beslutet undanröjdes av länsstyrelsen, enär fråga om anslag till nämnda ändamål icke kunde anses som en socknens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenhet (samt kvalificerad majoritet ej erhållits). Mot länsstvrelsens utslag anförda besvär lämnades utan bifall. 1943 S. 523. Kommunalfullmäktige i Bjuvs socken beslöto åtaga sig anläggandet av gator samt vatten- och avloppsledningar å ett av aktiebolaget Konservfabriken Findus inköpt område i socknen, å vilket skulle uppföras bostadshus åt bolagets personal. Såsom villkor för åtagandet uppställdes, att bolaget förbunde sig att hos mellankommunala prövningsnämnden göra framställning om att bolagets beskattningsbara inkomst skulle vid taxeringen fördelas mellan Sundbybergs stad och Bjuvs socken efter personalens storlek, att, därest en sådan fördelning icke åstadkommes, till socknen erlägga 30 000 kronor samt att till socknen utgiva 3 000 kronor årligen under tio år. Kommunalfullmäktiges beslut undanröjdes, enär de beslutade arbetena icke kunde anses utgöra en för socknen gemensam ordnings- och hushållningsangelägenhet. — Ett senare beslut av kommunen i fråga om iordningställande av avloppsledningar för vissa bolagets fastigheter blev likaledes upphävt (1944 S. 240). 1946 S. 11. Kommunalfullmäktige i Kungsörs köping beslöto inga avtal med Aktiebolaget Nordiska Armaturfabrikerna av innebörd bl. a. dels att köpingen, då det vore angeläget, att bolaget icke såsom detsamma syntes ha avsett flyttade sin rörelse från Kungsör, erbjöde sig att för 925 000 kronor övertaga bolagets fastigheter i Kungsör, vilka därefter skulle av köpingen uthyras till bolaget under viss tid, dels ock att bolaget förbunde sig att inköpa viss annan industritomt av köpingen för 175 000 kronor. Anförda besvär lämnades av länsstyrelsen utan bifall. Reg. R. upphävde däremot kommunalfullmäktiges beslut under motivering att förvärvet av ifrågavarande industrifastigheter icke kunde hänföras till köpingens gemensamma ordnings- och hushällningsangelägenheler. Två regeringsråd voro skiljaktiga och gjorde ej ändring i länsstyrelsens utslag. 1946 S. 200. En kommuns beslut om borgen till industriföretag till förhindrande av företagets avflyttning från kommunen upphävdes, enär beslutet icke kunde anses röra en kommunens gemensamma ordnings- eller hushållningsangelägenhet. 13. Försvarsändamål. Primärkommunala beslut om bidrag till det frivilliga skytteväsendet ha regelmässigt undanröjts såsom ej avseende gemensamma ordnings- eller hushållningsangelägenheter (ex. 1910:149, 1913 C. 52). En särställning i detta hänseende har ansetts tillkomma Stockholms stad, i det staden funnits berättigad lämna bidrag till skytterörelsen, däremot ej till Stockholms landstormsbefälsförening (1911:122). Det kan i detta sammanhang nämnas, att landsting ansetts befogat understödja länets skyttcförbund (1911:154). I 1913:10 befunnos stadsfullmäktige i Linköping icke ha överskridit sin befogenhet genom att bevilja anslag såsom bidrag till anordningar vid en till staden förlagd skyttefest. Representationssyftet var här avgörande. Enligt 1939: 66 äger kommun icke anslå medel till anskaffande av luftvärnsmaleriel. Beslut härom upphävdes, enär anskaffande av vapen för militärt ändamål icke tillhörde de angelägenheter som kommun ägde vårda. Två ledamöter av regeringsrätten funno beslutet lagligt med hänsyn till vid ifrågavarande tid rådande särskilda förhållanden samt vad som blivit upplyst angående värdet av staden tillhöriga fastigheter och anläggningar. Enligt 1941:24 äger kommun ej anslå medel till hemvärnet. I 1942 S. 460 ogillades besvär, som — under åberopande av att gemensam ordnings13—717192

194 eller hushållningsangelägenhet ej förelåge — anförts över ett stadsfullmäktigebeslut att till Kungl. Maj:t och Kronan överlåta ett område med byggnader för en flygflottilj. 14. Hotell. I flera rättsfall har stad ansetts berättigad att anslå medel till uppförande avhotell eller teckna aktier i bolag för enahanda ändamål (ex. 1927 S. 178, 1946 S. 391). Behovet av hotellrörelse i orten och de lokala förhållandena i övrigt ha därvid tillmätts betydelse. När stadsfullmäktige i Djursholm beslöto teckna aktier till betydande belopp i ett bolag med ändamål att uppföra hotell- och restaurangbyggnader i staden samt ikläda sig borgen för hotellbolagets lån, blev beslutet upphävt, enär anläggandet av ifrågavarande etablissemang, särskilt med hänsyn till den avsedda restaurangens omfattning och ändamål, icke kunde för en i närheten av Stockholm belägen ort med den huvudsakliga karaktär av villasamhälle, som vore utmärkande för Djursholm, anses utgöra en gemensam ordnings- eller hushållningsangelägenhet (1916:25). I 1911:115 ansågs ett beslut av Skivarps kommun att uppföra en byggnad för bl. a. hotell- och restaurationsrörelse icke avse en gemensam angelägenhet samt upphävdes. Enligt 1946 S. 427 ägde Leksands kommun icke teckna aktier i ett planerat aktiebolag för drivande av ett turisthotell i Leksand. 15. Idrott. Kommun har i flera rättsfall ansetts behörig att anslå medel till idrottsplatser eller idrottsmateriel och att annorledes understödja idrotten (1909:2, 1917 C. 121, 1924:4). Från senare år märkes 1942 S. 115, i vilket fall Filipstads stad fanns berättigad att bevilja ett anslag å 20 000 kronor till Skidfrämjandet för anordnande av en idrottsplats vid Kalhyttan i Färnebo socken (strax utanför Filipstad). 16. Kulturella ändamål. I äldre praxis ha kommunala understöd åt teaterverksamhet godkänts. Denna praxis har på senare tid vidhållits bl. a. i fråga om anslag till teatrar i folkparker. Sålunda fick enligt 1938 S. 246 Södra Åsarps kommun bevilja Byggnadsföreningen Framåt i Limmared ett anslag såsom bidrag till uppförande av teater med därtill hörande parkett i folkparken. I 1939 S. 145 godkändes ett beslut av kommunalfullmäktige i By socken att lämna anslag till uppförande av en friluftsteater i Folkets park därstädes. Enligt 1945 S. 480 funnos stadsfullmäktige i Sandviken berättigade att bevilja Sandvikens byggnadsförening Folkets park u. p. a. anslag såsom bidrag till kostnaderna för ombyggnad av föreningens teaterlokal. Ur praxis i fråga om anslag till kulturella ändamål i övrigt må nämnas 1910 C. 89, där stadsfullmäktige i Falköping ansågos befogade att i anledning av planerad utställning i staden bekosta en skrift med redogörelse för stadens och ortens historia, stadens utveckling, ortens fauna, flora och geologi m. m. I 1922 S. 16 ogillades besvär över ett beslut av kommunalfullmäktige i Alsters socken att anslå medel såsom bidrag till tryckande av en bok med titeln »Alster från äldre och nyare tid». Enligt 1946 S. 497 ägde stadsfullmäktige i Söderköping bevilja en hembygdsförening i staden anslag till flyttning av en kulturhistoriskt värdefull byggnad. 17. Lantbruk med binäringar, fiskerinäring. Landskommun har ansetts äga bevilja anslag till avelsdjurförening (1914 Jo. 122) och fruktodlarförening (1921:22) samt att avsätta hundskattemedel till jaktvårds-

195 fond (1941 S. 251). I 1912 C. 75 godkändes beslut av en kommunalstämma att bekosta syneförrättning i vattendrag där laxtrappor avsågos skola anläggas. En gotlandskommun ansågs i 1919 C. 11 berättigad att inköpa viss del av Stora Karlsö med hänsyn till betydelsen för kommunen av att ortens fiskare tillförsäkrades rätt att landstiga å ön. 18. Nyklerhetsfrågor. Kommunala anslag till nykterhetsbefrämjande verksamhet ha upprepade gånger godkänts. Sålunda ansågs i 1909: 73 en kommunalstämma berättigad att tilldela socknens nykterhetsförbund anslag av hundskatlemedel för bedrivande av dess verksamhet. I 1909:87 ansågos stadsfullmäktige i Göteborg äga befogenhet att anslå medel till dels centralkommittén för Göteborgs nykterhetsorganisationer att fördelas mellan de särskilda, kommittén tillhörande nykterhetssamfunden såsom bidrag till förhyrande av lokaler och dels sådana nykterhetssamfund i staden, som icke tillhörde centralkommittén. Från senare år märkes 1936 S. 315: Stadsfullmäktige i Linköping beslöto bevilja 300 kronor i anslag till en av centralförbundet för nykterhetsundervisning planerad allmän upplysningskurs i Vadstena. Besvär över beslutet lämnades utan bifall, enär det kunde förväntas, att kursen bleve besökt av bl. a. lärare och lärarinnor vid Linköpings stads skolor och ledamöter av stadens nykterhetsnämnd, samt stadsfullmäktige på grund härav och med hänsyn jämväl till storleken av bidraget icke överskridit sin befogenhet. I några fall, där kommun beslutat anslag till nykterhetsorganisation med politiskt ändamål, har beslutet undanröjts. Sålunda ägde enligt 1911: 153 kommun icke lämna anslag till en nykterhetscentralkommitté, vars huvuduppgift enligt stadgarna bl. a. var att samla kommunens nykterhetsvänner till deltagande i riksdagsmannaval, val av landstingsman, kommunalnämndsledamöter och övriga kommunala förtroendemän. Enligt 1924 S. 12 fick anslag icke utgå till en nykterhetskommitté, som hade till ändamål att samla alla föreningar i kommunen, som arbetade för absolut nykterhet, till gemensamt arbete för nykterhetssakens främjande i politiskt och kommunalt hänseende, vilket mål kommittén främst skulle söka nå genom utlysande av möten vid riksdagsmanna- och stadsfullmäktigeval. 19. Representation. I 1937: 43 ansågos stadsfullmäktige i Hälsingborg icke ha överskridit sin befogenhet genom att bevilja anslag för representationskostnader till ordförandena i stadsfullmäktige, drätselkammaren, hamndirektionen och folkskolestyrelsen samt till spårvägens och elektricitetsverkets affärsverksstyrelser. Till denna grupp kunna hänföras fall, där fråga varit, om kommun ägt lämna bidrag till utställningar, kongresser och liknande ändamål. Att stad ägt understödja utställning i staden utvisa 1912 C. 41 och 173. I 1911: 74 ansågos Stockholms stadsfullmäktige oförhindrade att bevilja anslag till den internationella kvinnorösträttskongressen i Stockholm år 1911. Enligt 1915 C. 179 fick Varbergs stad bevilja Varbergs fredsförening ett anslag för anordningar vid Svenska freds- och skiljedomsföreningens årskongress. I 1926 S. 197 ogillades besvär över beslut av stadsfullmäktige i Linköping att bevilja anslag till en kommitté för förberedande av årsmöte i Linköping med samfundet för hembygdsvård, enär syftet med anslaget vore att möjliggöra ordnandet på ett värdigt sätt av det hembygdsmöte, som skulle under sommaren 1926 förläggas till Linköping, och i samband därmed planerad utställning. I detta sammanhang må ock erinras om det under 13. härovan omnämnda fallet 1913:10.

1-96 20, Rättsvård. Enligt 1933 S. 282 ansågos stadsfullmäktige i Vimmcrby, med hänsyn till den staden åliggande skyldigheten att bekosta rättskipningen i staden, icke ha överskridit sin befogenhet genom att i anledning av uppdagade oegentligheter inom sparbanken i staden anslå medel till av åklagaren påkallad 10-årsrevision av sparbankens räkenskaper och förvaltning. I 1940 S. 179 beslöto stadsfullmäktige i Göteborg förklara staden villig att till Kungl. Maj:t och kronan utan ersättning överlåta ett område för hovrättsbyggnad och att lämna ett bidrag av 200 000 kronor till byggnadskostnaderna, över stadsfullmäktiges beslut, i vad det avsåg bidrag till byggnadskostnaderna, anfördes besvär, varvid åberopades, att rättskipningen i överrätt och beredande av härför erforderliga lokaler vore en statens angelägenhet. Besvären lämnades utan bifall, enär stadsfullmäktige icke kunde anses ha överskridit sin befogenhet. Däremot ansågs i 1941 S. 189 stad med egen jurisdiktion icke äga lämna viss medverkan i fråga om tingshusbygge. Stadsfullmäktige i Alingsås hade beslutat att av de tingshusbyggnadsskyldiga i Kullings härad inköpa befintligt tingshus för rivning och i samband därmed godkänna ett avtal med de tingshusbyggnadsskyldiga, vari dessa åtagit sig att uppföra nytt tingshus i staden med tjänstebostäder för viss domsagopersonal. Beslutet undanröjdes såsom icke avseende någon stadens gemensamma ordnings- eller hushållningsangelägenhet. 21. Samlingslokaler. Det har på senare tid blivit ganska vanligt, alt kommuner lämna medverkan till anordnande av lokaler för föreningslivets behov. I åtskilliga fall har därvid uppkommit fråga, om det kommunala understödet varit att hänföra till kommunens gemensamma angelägenheter. Spörsmålet har flera gånger bejakats. Sålunda ägde enligt 1942 S. 402 stadsfullmäktige i Karlskoga teckna borgen ä ett lån å 500 000 kronor för uppförande av ett nytt Folkets hus i staden. I 1943 S. 296 ansågs en landskommun berättigad att bevilja en byggnadsförening ett anslag å 5 000 kronor såsom bidrag till uppförande av en samlingslokal i kommunen. Enligt 1944 S. 70 ägde en kommun inköpa vissa fastigheter för erhållande av tomt för medborgarhus. I 1945 S. 406 beslöto stadsfullmäktige i Mariestad att försälja en tomtplats till Folkets Hus Förening u. p. a. därstädes under villkor om byggnadstvång inom två år. Besvär anfördes under förmälan att försäljningen, som skett till ett pris, väsentligen understigande markens verkliga saluvärde, innefattade understöd i form av förtäckt anslag och att understödet icke avsäge en för staden gemensam angelägenhet. Reg. R. fann visserligen försäljningen innebära, att anslag beviljades föreningen till kostnader för ifrågavarande byggnadsföretag. Då emellertid byggnaden vore avsedd atl inrymma allmänna samlingslokaler och behov av sådana förelåge inom samhället, fann Reg. R. med hänsyn jämväl till att föreningen för byggnadens uppförande vore beroende av län jämlikt kungörelsen den 11 december 1942 om bidrag och län av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler och med beaktande avvillkoret om byggnadstväng stadsfullmäktige icke hava överskridit sin befogenhet. I andra fall har rättspraxis ställt sig avvisande till kommunala bidrag för hithörande ändamål. Elt beslut av kommunalfullmäktige i en kommun att tillerkänna ortens Folkets Husförening ett anslag till yttre puts och uppsnyggning av föreningens fastighet blev sålunda upphävt (1942 S. 403). I 1943 S. 494 upphävdes beslut av kommunalfullmäktige i Vittinge socken att bevilja dels Morgongåva Folkets Husförening ett anslag för färdigställande av vissa utrymmen för scen och arkiv i föreningens fastighet, dels ock Godtemplarnas Byggnadsförening, Vittinge, u. p. a., ett anslag till reparationer å föreningens fastighet. Enligt 1945 S. 408 ägde kommunalfullmäktige i

197 en socken icke bevilja en byggnadsförening därstädes anslag för målning av föreningens s. k. ordenslokal. I 1945 S. 479 hade kommunalfullmäktige i Burträsks socken beslutat att anslå ett belopp till utredning angående uppförande av ett medborgarhus i Burträsks municipalsamhälle samt att för visst belopp teckna andelar i Burträsks medborgarhusförening. Besvär anfördes under förmälan att medborgarhusets syfte och uppgifter vore outredda och att fullmäktiges beslut icke syntes avse någon kommunens gemensamma angelägenhet. Reg. R. fann visserligen, att behov av ökade allmänna samlingslokaler förelåge i orten. Fullmäktiges beslut upphävdes emellertid, enär sådana omständigheter icke visats vara för handen, att ifrågavarande utredning, vilken vore avsedd att utföras av föreningen, eller tecknandet av andelar i föreningen vore att hänföra till socknens gemensamma hushållningsangelägenheter. Praxis principiella ståndpunkt till frågan om kommuns rätt att anslå medel till samlingslokaler synes klarast belyst i 1945: 43, vari besvär anfördes mot kommunalfullmäktiges i Hällefors socken beslut att dels bevilja ortens Folkets Husförening en kommunal subvention av 7 procent å föreningens kostnader för om- och tillbyggnadsarbetc å föreningens lokaler i Folkets hus och för inköp av fåtöljer till biograflokalen och dels att teckna kommunens borgen å ett föreningens lån å 65 000 kronor till samma ändamål. Reg. R. fann väl, att i orten förelåge behov av ökade samlingslokaler. Emellertid hade icke utretts i vad mån ifrågavarande kostnader belöpte på allmänna samlingslokaler och vore avsedda att tillgodose även andra än föreningslivets behov. Ej heller hade genom åtagande av föreningen eller genom av fullmäktige för verkställighet av klandrade beslutet uppställda villkor eller på annat sätt nödig trygghet skapats för att lokalerna komme att opartiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor hållas tillgängliga för föreningslivet i orten. Enär i följd härav fullmäktiges beslut icke kunde anses avse en kommunens gemensamma ordnings- eller hushållningsangelägenhet, blev beslutet upphävt. Reg. R. har i sin motivering anknutit till de villkor, som i kungörelsen den 11 december 1942, nr 913, uppställas för åtnjutande av lån eller bidrag av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler. Avgörandet står i överensstämmelse med uttalanden avvederbörande departementschef och riksdagen, att kommunal medelsanvisning för anordnande av allmänna samlingslokaler är att betrakta som en gemensam hushållningsangelägenhet, därest omständigheterna äro sådana, att statslån eller statsbidrag beviljas eller uppenbarligen kan utgå för ändamålet (1945 års statsverksproposition, V huvudtiteln, punkt 25 och riksdagens skrivelse nr 5/1945). Av 1945:44 framgår, att det ej tillhör municipalfullmäktiges befogenheter att bevilja anslag till allmän samlingslokal. 22. Semcsterhjälp. I 1932 S. 359 hade Stockholms stadsfullmäktige beviljat ett anslag till Stockholms kvinnliga arbeterskors semesterhemsförening u. p. a. för föreningens sommarhem vid Skuru att utgå under villkor, att staden skulle äga att vid prövning av ansökningarna om inträde å sommarhemmet kontrollera, att vistelse å hemmet bereddes endast mindre bemedlade, i Stockholm bosatta kvinnor, med skyldighet för föreningen, därest villkoren icke uppfylldes, att till staden återbetala det bekomna beloppet. Staden ansågs icke ha överskridit sin befogenhet genom anslagets beviljande. Däremot upphävdes i 1946: 2 elt beslut om anslag för liknande ändamål. Kommunalfullmäktige i Skrea socken hade i detta fall av nöjesskattemedel beviljat Svenska landsbygdens kvinnoförbunds avdelning i socknen och Socialdemokratiska kvinnoklubben därstädes anslag att användas till semesterbidrag åt mindre bemedlade husmödrar. I besvär över beslutet anfördes bl. a., att detsamma innebure, att

198 understöd av kommunens medel bereddes endast vissa kommunmedlemmar. Genom att pä sätt som skett anslå medel till politiska föreningar hade kommunalfullmäktige om än oavsiktligt vållat, att anslaget erhållit en viss politisk anstrykning. Kommunalfullmäktige anförde i förklaring, att de båda föreningarna ansåges väl representera olika befolkningsgrupper inom socknen, nämligen kvinnoförbundets avdelning länt brukshusmödrarna och kvinnoklubben arbetarhemmens husmödrar. Medlemskap i vederbörande förening utgjorde dock ej villkor för erhållande av bidrag. Anslagets användning för avsett ändamål kontrollerades av kommunen. Klaganden bestred, att kommunen kontrollerade medlens användning; kommunen läte icke granska föreningarnas räkenskaper. Reg. R. fann det beviljade anslaget avse ett ändamål, som icke kunde anses utgöra en kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet. I detta sammanhang må nämnas, att kommunal verksamhet på förevarande område numera i viss omfattning erhållit författningsmässig sanktion, i det kungörelsen den 31 maj 1946 (nr 233) angående statsbidrag till driften av semesterhem för husmödrar m. m. uppställer såsom förutsättning för sådant bidrag, att kommun beviljat driftbidrag till semesterhemmet. 23. Sjukkasseverksamhet. Av 1915:23 framgår, att understödjande av sjukkassa är att hänföra till kommuns gemensamma angelägenheter. I motiveringen i detta fall hänvisades till en föreskrift i då gällande fattigvårdsförordning, att fattigvårdssamhälle borde verka därför, att genom inrättande av spar- och nödhjälpskassor eller medelst andra tjänliga åtgärder framtida fattigvård i möjlig mån förebyggdes (motsvarande stadgande i 1918 års fattigvårdslag återfinnes i 37 §). I 1920: 17 ansågs kommunalt understöd kunna lämnas en änke- och pupillkassa, ehuru inträde däri kunde vinnas endast av arbetare vid ett visst större företag i kommunen. 24. Sjukvård. I 1936 S. 79 överklagades elt beslut av kommunalfullmäktige i Ströms socken att lämna ett årligt bidrag till avlöning av en i Strömsunds municipalsamhälle bosatt läkare (municipalläkare). Besvären ogillades, enär kommunalfullmäktiges beslut fattats med villkor att Ströms sockens intressen skulle tillgodoses vid frågans fortsatta handläggning samt beslutet vid sådant förhållande vore att hänföra till kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. I 1936 S. 316 hade kommunalfullmäktige i Traryds socken beslulat att till läkare, som socknen hade för avsikt att anställa, bevilja ett visst årligt lönebidrag samt att inom Strömsnäs bruks municipalsamhälle i socknen uppföra bostad åt läkaren. Besvär, i vilka yrkades upphävande av beslutet i vad det avsåge uppförande av läkarbostad, lämnades utan bifall, enär anskaffande av bostad åt läkare i municipalsamhället vore att anse såsom en kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet. Enligt 1939 S. 146 ägde en kommun bevilja en legitimerad läkare i kommunen hyresbidrag för ett mottagningsrum. I 1942 S. 211 hade kommunalfullmäktige i Västanfors socken beslutat erbjuda Västmanlands läns landsting ett belopp av 200 000 kronor såsom bidrag till kostnaderna för uppförande av ett planerat lasarett för norra delen av länet, under förutsättning att landstinget beslöte förlägga lasarettet till Fagersta inom socknen. Besvär, vari anfördes att uppförandet av ifrågavarande lasarett vore en landstingets angelägenhet, lämnades utan bifall, enär fullmäktige icke kunde anses ha överskridit sin befogenhet. I detta sammanhang må även nämnas, att i 1921: 6 anordnande på kommuns bekostnad av- apotekslokal jämte bostadslägenhet för apotekaren ansetts såsom en kommunal angelägenhet.

199 25. Studiestipeudier. Rättspraxis synes konsekvent ha intagit den ståndpunkten, att direkta understöd åt studerande i form av stipendier, inackorderingsbidrag o. dyk falla utanför den kommunala behörigheten. Sålunda ha upphävts beslut av stadsfullmäktige i Åmål att bevilja studiestipendier åt arbetslösa för vistelse vid folkhögskola (1935 S. 109), av kommunalfullmäktige i Vilhelmina socken att anslå medel såsom bidrag till inackordering av mindre bemedlade och obemedlade elever vid kommunala mellanskolan i Vilhelmina (1942 S. 356), samt av Stockholms stadsfullmäktige att anvisa medel till stipendier åt elever vid folkhögskolor och till studiestipendier (1944 S. 55). I samtliga fall var motiveringen, att det undanröjda beslutet innebure, att understöd av kommunens medel skulle beredas vissa kommunmedlemmar i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade eller eljest enligt särskild lag eller författning vore medgivet. I 1939 S. 298 upphävdes ett beslut av kommunalfullmäktige i Älvsby socken att bevilja envar av tre namngivna elever vid Grans lantmannaskola ett stipendium, enär anslagsbeviljande för sådant ändamål icke vore en kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet. Anslag till stipendier åt enskilda personer för deltagande i en nykterhetsundervisningskurs ansågs i 1924: 19 icke vara kommunal angelägenhet. 26. Telefonväsen. Enligt flera äldre rättsfall äger kommun bevilja anslag till telefonanläggning, om det erforderliga kravet på gemensamhet är uppfyllt. Såsom exempel kan nämnas 1915: 33, där en kommun, i anledning av väckt förslag om bidrag till telefonledning inom kommunen, beslöt att bidraga dels med ett belopp i byggnadshjälp till var och en av de fem abonnenter, som hade de längsta linjerna att bygga, och dels med ett årligt belopp till skötande av en växelstation. Sedan besvär mot beslutet anförts, uppgavs i avgiven förklaring, att vid anslagets beviljande tagits hänsyn till att endast de mest avlägset boende abonnenterna skulle erhålla bidrag samt att abonnenterna bleve spridda till alla delar av kommunen, så att såväl den enskilde som kommunen i sin helhet skulle få största möjliga nytta av företaget. Besvären ogillades, enär telefonledningen måste anses komma att lända till nytta för kommunen i dess helhet och kommunens beslut sålunda avsåge en kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet. 27. Trafikföretag. Talrika rättsfall giva vid handen, att kommun äger driva eller understödja trafikföretag, som äro av allmän vikt för kommunen. Sålunda har kommun ansetts berättigad att teckna eller inköpa aktier i järnvägsbolag och ikläda sig borgen för dylikt bolags förbindelser (1910: 102, 103, 1911:12, 1929: 74, 1932 S. 220), att driva spårväg (1924 S. 149) samt att lämna anslag till av enskild person bedriven omnibustrafik (1926:25) eller att driva egen sådan trafik (1941 S. 330). Likaså har godkänts beslut av en skärgårdskommun att understödja ett ångbåtsaktiebolag med lån under villkor att bolaget ordnade kommunikationerna med kommunen i enlighet med kommunens önskningar och behov (1916 C. 5). 28. Undervisning och bildningsverksamhet. Vid sidan av de uppgifter, som enligt särskilda författningar tillkomma kommun i fråga om folk- och fortsättningsskoleväsendet, det högre kommunala skolväsendet och den kommunala yrkesundervisningen, äger kommun enligt flera rättsfall även i andra hänseenden främja undervisnings- och bildningsverksamhet. I 1912: 122 ogil-

200 lades besvär över elt beslut av kommunalstämman i Lidingö köping att inrätta 6-årig realskola inom köpingen, enär beslutet med hänsyn till inom köpingen rådande förhållanden måste anses avse ämne, som vore att hänföra till kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter. Enligt 1918:30 ägde Lycksele kommun uthyra en av kommunen disponerad lokal till en privat samskola för lägre hyra än som eljest bjudits. I 1918: 73 godkändes beslut av stadsfullmäktige i Östersund att bevilja hyresbidrag ät lärare vid högre allmänna läroverket därstädes. I 7952: 69 hade stadsfullmäktige i Eksjö beviljat ett räntefritt lån till biblioteks- och materielkassan vid stadens högre allmänna läroverk. Besvär anfördes under förmälan att en statlig institutions inre angelägenhet icke kunde anses såsom en kommunal ordnings- eller hushållningsangelägenhet. Besvären ogillades. Enligt 1909: 46 ägde en landskommun bevilja anslag till en i kommunen förlagd folkhögskola, och i 1939 S. 299 fanns en landskommun kunna lämna bidrag till en folklig musikskola i kommunen. Beslut av kommun att bevilja bidrag till föreläsningsförening inom kommunen godkändes i 1909: 15 och 1922 S. 69. I 1922 S. 68 ansågos kommunalfullmäktige i Björnekulla socken äga lämna anslag till Åstorps arbetares lokala bildningsutskotl för bedrivande av biblioteks- och föreläsningsverksamhet. Anslag till en arbetarkommuns bibliotek fanns i 1928 S. 268 tillhöra vederbörande sockens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. Enligt 1935 S. 406 fick kommun anslå medel såsom hyresbidrag till en lokalavdelning av Arbetarnas bildningsförbund. Däremot fanns i 1913: 114 Karlskoga kommun icke befogad att bevilja anslag till en förening med uppgift att i Örebro, varest ett stort antal värnpliktiga från Karlskoga voro förlagda, inrätta ett soldathem, där tillfälle funnes att åhöra uppbyggande och allmänbildande föredrag. I 1940 S. 27 upphävdes ett beslut av stadsfullmäktige i Sundbyberg att i inkomst- och utgiftsstat för staden under avdelningen Undervisnings- och bildningsverksamhet upptaga ett anslag till föreningen Folkets hus i Sundbyberg u. p. a. Enligt Reg. R:s motivering kunde understödjande av föreningen icke betraktas såsom en för staden gemensam ordnings- eller hushållningsangelägenhet. Rättsfall rörande kommunala beslut om studiestipendier äro redovisade under 25. härovan. 29. Vatten- och avloppsledningar. Enligt 1 § i hälsovårdsstadgan har hälsovårdsnämnd i stad att bl. a. verka för att allmänna vatten- och avloppsledningar anläggas. Hälsovårdsnämnds på landel motsvarande skyldighet angives i 35 § vara att verka för att särskilt på platser med större sammanträngd befolkning vattenledning anlägges och att vattenavlopp, särskilt på platser med sammanträngd befolkning, anordnas samt att de utföras sa, att icke sanitär olägenhet vållas. Härmed må jämföras bestämmelsen i 34 §, att vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet om stad skall i tillämpliga delar gälla köping, hamn, fiskläge eller annat ställe med större sammanträngd befolkning, där länsstyrelsen sådant förordnar genom beslut, som skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Dylikt förordnande medför, att orten blir ett municipalsamhälle, som har att oberoende av kommunen i övrigt själv värda sina hälsovårdsangelägenheter, således bl. a. frågor rörande vatten- och avloppsledningar. De senaste årens rättsfall pä förevarande område ha ofta avsett frågan huruvida kommun är berättigad respektive skyldig att anlägga och bekosta ledningar inom en tätort eller om tätortens invånare hava att, eventuellt efter municipalbildning, själva svara härför. 1938 S. 335. Kommunalfullmäktige i Färgelanda socken beslöto bevilja anslag för upprättande av plan jämte kostnadsförslag för anläggande av kloakledningar inom Färgelanda stationssamhälle och Stigens industrisamhälle. Hela kommunens

201 areal utgjorde 11,596 hektar, varav 120 hektar belöpte på de av kloaksystemet berörda områdena. Kommunens invånarantal var omkring 2 600 personer, varav omkring 660 inom nämnda områden. Besvär, vari anfördes att ordnande av avlopp inom nämnda samhällen ankomme på dem som vore ägare av fastigheter därstädes, lämnades utan bifall. 1939 S. 13. Kommunalfullmäktige i Kumla socken beslöto utföra avloppsledningar inom det s. k. västra Södra Mos-området och anvisade därför erforderliga medel. 117 bebyggda och obebyggda fastigheter inom området skulle få anslutning till ledningarna. I besvär anfördes bl. a., att den beslutade åtgärden endast komme att medföra större bekvämlighet för en mindre del av kommunens invånare, vilka bodde inom ett begränsat område inom och intill Kumla municipalsamhälle. Besvären lämnades utan bifall. 1939 S. 59. Kommunalfullmäktige i Själevads socken beslöto utföra avloppsledningar i Norrlungånger inom socknen och anslogo medel härför. Av socknens befolkning, 10 510 personer, bodde 700—750 i Norrlungånger. Besvär anfördes under förmälan att beslutet ej avsåge någon socknens gemensamma angelägenhet. I avgiven förklaring anförde kommunalfullmäktige, att den huvudsakliga delen av Själevads befolkning vore bosatt inom tätbebyggda samhällen, att fullmäktige nästföregående år beslutat utföra avloppsledningar inom två andra samhällen och att det borde vara kommunens gemensamma angelägenhet att ordna de sanitära förhållandena tillfredsställande, även om besluten därom, för de olika områdena, icke fattades vid ett och samma tillfälle. Besvären lämnades av Reg. R:s majoritet utan bifall. Ett regeringsråd prövade lagligt upphäva kommunalfullmäktiges beslut, enär sädana omständigheter icke ådagalagts att utförandet av ifrågavarande avloppsledningar kunde anses utgöra någon socknens gemensamma hushållningsangelägenhet, utan sådan åtgärd, sedan i laga ordning förordnats att hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad skulle lända till efterrättelse för ifrågavarande område, ankomme på det sålunda bildade municipalsamhället. 1939 S. 506. Reg. R. ogillade besvär, som anförts över ett av kommunalfullmäktige i Bro och Malma socken fattat beslut att bevilja anslag till kostnaderna för utarbetande av en fullständig plan för anläggning av vatten- och avloppsledningar med tillhörande anordningar i Kolsva samhälle (varest bodde 1 857 av socknens 3 705 invånare och cirka 300 bostadsbyggnader funnos). 1940 S. 77. Beslut av kommunalfullmäktige i Husby socken att anlägga avloppsledning inom visst tätortsområde (varest bodde cirka 23,5 procent av socknens befolkning och där omkring 200 bostadsfastigheter funnos) ansågs avse en för socknen gemensam hushållningsangelägenhet. 1940 S. 178. Kommunalfullmäktige i Stenbrohults socken ansågos icke hava överskridit sin befogenhet genom att besluta angående planläggning och kostnadsberäkning av arbeten till lösande av de sanitära frågorna i Diös och Liatorps stationssamhällen (varest bodde 700 å 800, respektive ungefär 400 av socknens cirka 2 600 invånare). 1940 S. 210. Reg. R. ålade Fristads socken (invånarantal: 2 255, areal: 4 469 hektar) att verkställa utredning om anordnande av kloakledningar inom de i socknen belägna Fristads stationssamhälle (770 invånare, 124 hektar), Sparsörs samhälle (200 invånare, 120 hektar) och Frufällans samhälle (215 invånare, 120 hektar). 1941 S. 90. Kommunalfullmäktige i Lidens socken beslöto anslag till bestridande av kostnaderna för utredning av frågan om anläggande av ledningar för vatten och avlopp inom fem byar i socknen. Besvär anfördes under åberopande av att beslutet icke avsåge någon socknens gemensamma hushållningsangelägenhet. I målet upplystes, att av socknens 2 792 invånare 633 vore bosatta i ifrågavarande byar, vilka

202 vore belägna utmed allmänna landsvägen Sundsvall—Bispgården på en sträcka av cirka 6 kilometer norr och söder om socknens kyrka. I samma by som kyrkan funnes kommunalhus, apotek och socknens enda banklokal. I en annan av byarna vore provinsialläkaren och distriktsveterinären bosatta. Besvären lämnades av majoriteten i Reg. R utan bifall. Ett regeringsråd fann skäligt upphäva kommunalfullmäktiges beslut, enär sådana omständigheter icke visats vara för handen, att det ifrågasatta anläggandet av ledningar för vatten och avlopp vore att anse såsom en socknens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenhet. 1945 S. 397. Beslut av kommunalfullmäktige i Levene socken angående utredning av avloppsfrågan för Levene samhälle (varest bodde cirka 370 av socknens 1 330 invånare) ansågs avse en socknens gemensamma hushållningsangelägenhet. 1945 S. 405. Beslut av kommunalfullmäktige i Ålems socken att verkställa utredning angående anordnande av vatten- och avloppsledningar för tätorterna Blomstermåla och Timmernabben (varest bodde 1 027, respektive 519 av socknens 4 969 invånare) stod fast. 30. Väg- och gatuhållning. I fråga om allmän väg är väghållare pä landet kronan (före 1944 åvilade väghållningen på landet vederbörande vägdistrikt) och inom stads område staden. Denna i lagen om allmänna vägar stadgade regel innefattar enligt 12 § i lagen ej hinder för kommun eller landsting att lämna bidrag till byggande av väg. Förutsättning för kommunalt bidrag är givetvis, att vägen är av betydelse för kommunen. I enlighet härmed ansågs i 1938:19 Stockholms stad kunna bidraga till omläggning av Norrtullsvägen mellan Norrtull och Haga södra grindar. Däremot fick enligt 1943 S. 88 ett municipalsamhälle icke bevilja anslag till uppförande av en bro utom samhället. Kommun är under angivna förutsättning även berättigad att anslå medel till enskild vägs byggande eller underhåll (jämför prop. 1926:28 sid. 22 och 1939:250 sid. 55). Sålunda ägde enligt 1929:85 Härnösands stad lämna vederbörande sakägare bidrag för utförande av väg mellan Solums by och Solumshamn inom stadens icke planlagda område. I 1922:53 ogillades besvär över kommunalfullmäktiges i Lillhärdals socken beslut att anslå medel till hängbro för en enskild väg över Härjeån vid Kyrkbyn, enär bron måste anses vara av sådan betydelse för samfärdseln mellan Kyrkbyn och stora delar av socknen i övrigt, att frågan om dess byggande och underhåll vore att anse som en kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet. Däremot blev i 1926: 20 ett senare beslut av samma kommunalfullmäktige att bevilja anslag till ombyggnad av den s. k. Orrmobron å enskild väg över Härjeån upphävt, enär denna bro icke vore av betydelse för så stor del av kommunen, att dess ombyggnad kunde anses för en kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet. I målet uppgavs, att av kommunens 1 849 invånare bodde 358 personer i de byar som hade intresse av bron. Medan kommunala vägbyggen funnits tillåtna i 1940 S. 366 (enklare väg inom Skellefteå stad) och 1944 S. 71 (vissa vägar i Surte samhälle i Nödinge socken), ansågos i 1933:53 kommunalfullmäktige i en socken ha överskridit sin befogenhet genom att avgiva en av statens arbetslöshetskommission fordrad förbindelse rörande det framtida underhållet av en väg, som skulle omläggas genom statligt reservarbete, enär icke visats något förhållande, som kunde föranleda till att underhållet av vägen finge anses såsom en för kommunen gemensam angelägenhet. Vägen har i detta fall tydligen ej varit av någon större betydelse för samfärdseln i kommunen. Enligt 1932: 29 ägde Solna kommun icke åtaga sig att ombesörja anläggning och underhåll av gator, torg och allmänna platser inom område, för vilket fastställts stadsplan enligt 1 kap. 42 §

203 lagen om fastighetsbildning i stad — motsvarande byggnadsplan enligt stadsplanelagen — enär sådant anläggande och underhåll icke vore en för hela kommunen gemensam angelägenhet. Ett liknande fall utgör 1941 S. 240: Kommunalfullmäktige i Hofors socken funnos hava överskridit sin befogenhet genom att bevilja Yttre Hofors fastighetsägareförening anslag för iordningställande av en gatukorsning i Hofors samhälle, för vilket byggnadsplan var fastställd. Kommunalt anslag till enskilt vägföretag har stundom godkänts med hänsyn till företagets betydelse för beredande av arbetstillfällen åt arbetslösa. Se härom ovan under 2. 31. Skilda ändamål. Kommun har funnits berättigad att anslå medel till bl. a. handelskammare (Kristianstads stad, 1910:150), till minnesvård å donators grav (1915:54), till prenumeration på en kommunaltidning för utdelning bland fullmäktige och på en pensionstidskrift för pensionsnämndens vice ordförande och ledamöter (1920:78) samt till målning av porträtt av förutvarande ordförande i fullmäktige (1935 S. 365). Utanför kommuns kompetens har bl. a. ansetts falla sådana angelägenheter som bestridande av kostnader för mottagande av riksdagsmän på studieresa (1917 C. 73, 1921 S. 117) och inrättande av bouppteckningsbyrå med uppgift att lämna biträde även åt andra än obemedlade och mindre bemedlade (1939:58). Såsom överskridande den kommunala befogenheten ha vidare undanröjts beslut angående framställning hos Kungl. Maj:t om förbud mot all öl- och spritförsäljning inom riket (1916:17) och kommunalstämmas beslut om föreläggande för varje person i socknen att vid vite deltaga i visst arbete för erhållande av förbindelse över isen mellan en del av kommunen, som var belägen å en ö, samt fastlandet (1918:20). Enligt kommunallagarna äger kommun icke vårda sådana angelägenheter, vilkas handhavande enligt gällande författningar tillkommer annan. I enlighet härmed har fastställelse vägrats å beslut av stadsfullmäktige angående polispersonals beklädnad och beväpning (1921:51). Vidare har undanröjts beslut av kommunalfullmäktige om fastställande av den procent av inkomsten, efter vilken införsel i lön finge göras för gäldande av resterande kommunalutskylder (1934 S. 77). Däremot ha stadsfullmäktige ansetts befogade att till församling i staden upplåta mark för kyrkobyggnad, ehuru fråga om byggnad av kyrka är en kyrklig angelägenhet (1930:81). Omvänt har beslut av kyrkostämma att till den borgerliga kommunen upplåta tomt och byggnad för ålderdomshem godkänts (1930 E. 215). I andra fall har rättspraxis upprätthållit gränsdragningen mellan den borgerliga och kyrkliga kommunens verksamhetsfält. Sålunda ägde enligt 1925: 69 en kommunalstämma ej besluta, att kommunens hundskattemedel skulle användas till inköp av fri skolmateriel för alla i kommunens skolor undervisade barn, enär användningen avsäge behov, vars tillgodoseende ankomme å kyrkostämman. Å andra sidan fick enligt 1938 E. 149 en församling icke besluta ett byggnadsföretag, som var avsett att i väsentlig omfattning tjäna tillgodoseende av behov av lokaler för icke kyrkliga angelägenheter.

R E GIS TE H TILL RA'lTSFALLSOVLRSIKTliN

1 HII.AdA I. Sid.

1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31.

Affärsföretag Arbetslöshetsfrågor Bad Belysning Bostadsförsörjning Brandförsvar Elektrifiering Fastighetsförvärv Fritidsreservat Föreningar, medlemskap i Förmåner av icke social art till enskilda personer Förmåner åt enskilda industriföretag Försvarsändamål Hotell Idrott Kulturella ändamål Lantbruk med binäringar m. m Nykterhetsfrågor Representation Rättsvård Samlingslokaler Semesterhjälp Sjukkasseverksamhet Sjukvård Studiestipendier Telefonväsen Trafikföretag Undervisning och bildningsverksamhet Vatten- och avloppsledningar Väg- och gatuhållning Skilda ändamål

l 8 3 184 185

186 I80 I88 188 189 190" 190 190 191 193 194 194 l 9 4

194 195 195 190 190 I*?? 198 198

199 199 199 199 200 202 203

Ii i laga II,

»Nytt ändamål eller behov» i komniunallagstiftniiigen. Av kanslisekreteraren H d k a n R a h m. Gällande bestämmelser och deras tillkomst.1

Doktrinen. Tolkningen av b e g r e p p e t »nytt ä n d a m å l eller behov» h a r i t i l l ä m p n i n g e n vållat a v s e v ä r d a s v å r i g h e t e r , n å g o t som i c k e heller t o r d e v a r a ä g n a t att förvåna. R e d a n å r 1910 — d. v. s. i s a m b a n d m e d b e s t ä m m e l s e n s införande i de a l l m ä n n a k o m m u n a l f ö r f a t t n i n g a r n a — gjordes en u n d e r s ö k n i n g r ö r a n d e l a g b u d e t s i n n e b ö r d av S I G U R D HANSSON' 2 . Det material, som låg till g r u n d för denna undersökning, var s å l u n d a — f ö r u t o m f ö r a r b e t e n a — e n d a s t den p r a x i s , som u t v e c k l a t sig i S t o c k h o l m s e d a n å r 1863. H a n s s o n a n s å g sig k u n n a fastslå följande negativa b e g r ä n s n i n g a r av lagbudets omfattning: 1. »Nya ä n d a m å l eller behov» samman falla icke med »nya foretag» eller »nya föremål lör k o m m u n e n s anslagsbeviljande» över huvud. 2 Nya ä n d a m å l eller behov» omfalla icke alla ändamål, till vilka i nästföregående års k o m m u n a l a utgiftsstal icke upptagits anslag. 8. Till »nya ändamål eller behov» k u n n a ej hänföras sådana ändamål, vilka det enligt gällande lagstiftning åligger kommunen alt tillgodose, t. ex. fattigvård, sjuk- och hälsovård, folkskoleväsen osv. Sådana ändamåls tillgodoseende måste nämligen obetingat vara att hänföra lill k o m m u n e n s normala hushållning. 4. Till »nya ändamål eller behov» lära ej heller vara att hänföra sådana ändamål, vilka lagstiftningen visserligen icke »ålägger» kommunerna att tillgodose, men vilka den dock på elt eller a n n a t sätt förutsätter som föremål för kommunal verksamhet, t. ex. genom utfästelse av statsbidrag till bestridande av kostnaderna för desamma eller åtminstone genom ett allmänt regulativ (bibliotek, föreläsningar, mellanskolor, slakthus m. ml); 5. Till »nja ändamål eller behov» äro slutligen icke att hänföra sådana ändamål, vilka av vederbörande k o m m u n tidigare erkänts som kommunala. Efter denna avgränsning av flerlalsstadgandets tillämpning återstode enligt författarens mening såsom föremål för detsamma sådana frågor, som avsåge kommunens ingripande på områden, som förut ansetts tillhöra enskilda företagsamheten, men som tidsriktningen med åtminstone ännu så länge växande styrka krävde hänlagda, helt eller delvis, under de k o m m u n a l a uppgifterna (kommunalisering). Klausulen hade med andra ord avsett att sätta en bom för den framträngande kommunalindustrialismen och en befarad framtida kommunalsocialism. 1 Detta avsnitt har h ä r uteslutits. Beträffande gällande bestämmelser och deras tillkomst hänvisas till framställningen i betänkandet. 2 D:r Sigurd Hansson: »Dubbelt flertal vid kommunalbeslut» (i Svenska stadsförbundels tidskrift 1910 s. 86).

206 HAGMAN yttrar i »Sveriges kommunallagar» (andra uppl., 1926, s. 101), att gällande rättspraxis i stort sett torde giva vid handen, att de resultat, vartill Sigurd Hansson kommit, alltjämt ägde giltighet. HAMMARSKJÖLD anför i sin kommentar till kommunallagarna (elfte uppl., 1936, s. 40), att vid genomförandet av fordran på kvalificerad majoritet för beviljande avanslag till nytt ändamål eller behov i allmänhet ej förfarits strängt. Egenskapen avnytt anslag hade sålunda ansetts utesluten, då liknande anslag förut, om också med avbrott eller till lägre belopp, beviljats. I den av ZANDER—NILSSON utgivna kommentaren till kommunallagarna (fjärde uppl., 1940, s. 90) framhålles, att innebörden av bestämmelsen icke är fullt klar men att följande regler torde kunna uppställas: »Har staten ålagt kommun att handhava en viss förvallningsuppgifl, kräves icke kvalificerad pluralitet för beslut om t. ex. ett anslag för ändamålet, fastän sådant anslag förut icke varit av kommunen beviljat, . Detsamma torde gälla om staten bemyndigat kornmun alt vidtaga viss åtgärd. Då t. ex. i lag den 20 april 1934 fattigvårdssamhälle bemyndigats att ställa medel till förfogande för beredande av kommunala pensionstillskott eller kommunala sjukvårdsbidrag m. m. utan fattigvårdskaraktär, så kräver ett beslut härom icke kvalificerad pluralitet . Detsamma gäller beslut om t. ex. arbetslöshetsunderstöd enligt kungörelsen 30 juni 1934, däri staten ullovar bidrag, ifall kommun ställt medel till förfogande. Så snart staten genom lag eller annan författning utlovat bidrag till viss kommunal verksamhet, synes kommunen kunna besluta om anslag till sådan, utan att kvalificerad pluralitet kräves — — —; så för anordnande av populärvetenskapliga föreläsningar m. m. Enligt det särskilda utskottet år 1907 har man med bestämmelsen om »nytt ändamål eller behov» avsett frågor, som innefatta ett nytt uppslag i den kommunala utvecklingen och som uppenbarligen ligga utom ramen för kommunens normala hushållning. Således innebär lagbudet i och för sig icke, att kvalificerat flertal alltid skulle erfordras för beviljande av i kommunens stat förut ej upptagna anslag. Elt beslut att anställa en ny folkskollärare, en sjuksköterska, en ny befattning vid fattigvården, vid polisväsendet o. s. v. kräver icke % pluralitet på den grunden, att anslag härtill icke förut funnits upptaget i kommunens stat. Men om kommunen (respektive församlingen) vill anslå pengar för att gratis tillhandahålla alla skolbarn, såväl icke behövande som behövande, skolböcker och skolmateriel i övrigt, så kräver ett sådant beslut % pluralitet. Det går utöver kommunens (resp. församlingens) normala uppgifter.» SUNDBERG yttrar i »Kommunalrätt» (andra uppl., 1942, s. 279): »I fråga om tolkningen av denna bestämmelse har mycken osäkerhet rått. Principiellt riktigast är att skilja mellan självförvaltningsangelägenheter och ekonomiska förvaltningsangelägenheter och hänföra stadgandet allenast till de senare. Har staten ålagt en kommun att handhava en viss förvaltningsuppgift, bör självfallet anslag för denna förvaltningsuppgifts besörjande icke tarva kvalificerad majoritet. Men alldeles enahanda bör förhållandet vara, om staten bemyndigat en kommun att driva verksamheten. Icke heller då kan en tillämpning av det statliga beslutet ifrågasättas vara ett maktmissbruk; staten har ju genom bemyndigandet förklarat, att det är lämpligt, att kommunen bedriver verksamheten i fråga. (Annorlunda R. Å. ref. 96/1920; jfr däremot R. Å. ref. 13/1936: utgivande av församlingsblad har ej ansetts som nytt ändamål, då det tillhör den själavårdande verksamheten.) Vad den ekonomiska förvaltningen angår föreligger anledning till större stränghet. Här bör kvalificerad majoritet anses erforderlig, så snart kommunen vill utsträcka sin verksamhet utöver det område, som kan för den kommun, varom fråga är,

207 anses vara det dittills normala. Om alltså ett ändamål eller behov förut erkänts såsom kommunalt genom att anslag därför beviljats i föregående års stat eller tidigare på ett sätt, som ej kan anses såsom rent tillfälligt, är anslaget icke nytt; eljes bör det såsom sådant betraktas. Bestämmelsen utgör framför allt en garanti mot förhastad »kommunalisering», d. v. s. beslut om att under kommunens ekonomiska förvaltning lägga förvärvsverksamhet, som dittills tillhört den enskilda företagsamheten.» Rättspraxis.1 Den osäkerhet och tvekan, som gjort sig gällande inom kommunerna vid tillämpningen av ifrågavarande föga preciserade lagbud, återspeglas tydligt i Regeringsrättens årsbok. Det antal fall, vari Regeringsrätten (i det följande Reg. R.) under åren 1910—1945 haft att taga ställning till frågan, huruvida ett anslag avsett nytt ändamål eller behov, uppgår sålunda till ej mindre än omkring 180. Att svårigheterna dock så småningom minskats torde man kunna sluta därav, att av det angivna antalet rättsfall icke flera än 30 hänföra sig till de sista tio åren. Redan här må även nämnas, att Reg. R. endast i 25 fall av det totala antalet prövade mål funnit anslag till nytt ändamål föreligga. Innan i det följande en översikt av rättspraxis lämnas må framhållas en svårighet, som är förenad med en bearbetning av rättsfallsmaterialet. Här avses, att utslagen oftast icke angiva den eller de omständigheter, vilka varit bestämmande för utgången. Vanligen kunna dessa omständigheter ej heller eljest utläsas ur Reg. R:s årsbok, därest rättsfallen, såsom oftast skett, endast redovisats i notisavdelningen. Akterna i målen skänka visserligen ofta men ingalunda alltid visshet om vad som varit avgörande. En genomgäng av akterna i samtliga dylika mål har inom ramen för förevarande utredning icke heller kunnat komma ifråga. Primärmaterialet har studerats endast beträffande sädana nyare rättsfall, som ur en eller annan synpunkt väntats kunna erbjuda särskilt intresse. Det synes lämpligt att vid studiet av rättsfallen utgå från den indelning av desamma, som följer av de i doktrinen hävdade meningarna. Enligt dessa har man att göra med två huvudtyper av anslag, den ena sådana, vilka på grund av sitt syfte aldrig kunna avse ett nytt ändamål i kommunallagarnas mening, och den andra sådana, som i och för sig väl kunna avse sådant nytt ändamål och beträffande vilka det gäller att konstatera, huruvida med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet anslagets ändamål är att anse som »nytt» eller ej. Till en början må beröras sådana rättsfall, vilka belysa frågan, under vilka förutsättningar ett anslag kan vara av natur att aldrig avse ett nytt ändamål. Härvid äro först att uppmärksamma rättsfall rörande anslag för uppgifter, vilka kommunerna äro ålagda att handhava. Rättsfall av denna kategori, vari utgången motiverats på ett sätt, som göra dem ägnade att här anföras som exempel, äro sällsynta. Enligt hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 ankomma de hälsovårdande uppgifterna i första hand på primärkommunerna och i andra hand pä länsstyrelserna. Det föreskrives, att i varje kommun skall finnas en hälsovårdsnämnd (1 och 35 §§), och stadgan innehåller även bestämmelse om att nämnden har att hos kommunens beslutande församling göra framställning om de medel, som erfordras för nämndens verksamhet (5 och 40 §§). När en landskommun anslog medel till hälsovårds1 Här ha medtagits rättsfall, som återgivits i Regeringsrättens årsbok under tiden fram tdl november 1946. I Svenska stadsförbundets tidskrift 1922 sid. 313 f. finnes intagen en av sekr. E. Lindh verkställd bearbetning och sammanställning av Reg. R:s avgöranden i hithörande mål under åren 1910—1921.

208 nämndens verksamhet, förklarade länsstyrelsen att »med avseende å den ställning till hälsovården å landet, som tillagts kommun a landsbygden genom hälsovårdsstadgan och särskilt 40 § i stadgan» anslag till nämndens verksamhet icke kunde anses avse ett sådant nytt ändamål, att kvalificerad majoritet erfordrades. Reg. R. gjorde ej ändring i länsstyrelsens utslag (1925 S. 112). Härmed mä jämföras då landsting — som icke fått sig några hälsovårdande uppgifter ålagda i hälsovårdsstadgan — anvisat medel för inrättande av bostadsinspektion i länet. I dylika fall har tvä tredjedels majoritet förklarats erforderlig (1932 S. 28 och 1925 S. 61). Hit torde även kunna hänföras följande fall. En stad beslöt pä framställning av stadsfiskalen anvisa vissa belopp för bekostande av 10-årsrevision genom auktoriserad revisor av sparbankens i staden räkenskaper och förvaltning. Syftet med revisionen angavs av stadsfiskalen bl. a. vara att få utrett omfattningen av det eller de brott, som begåtts i banken. Reg. R. fann »med hänsyn till den staden åliggande skyldigheten att bekosta rättsskipningen i staden» beslutet icke kunna anses ha överskridit stadsfullmäktiges befogenhet och ej heller erfordrat */a pluralitet av de avgivna rösterna (1933 S. 282). I 4 § lagen den 28 mars 1919 om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. stadgades, att distriktsbarnmorska skulle, där sä lämpligen kunde ske, kostnadsfritt tillhandahällas telefon. Gottgörelse för telefon skulle enligt 6 § tillhandahållas av de i barnmorskans distrikt ingående kommunerna. Då en kommun beslöt att på kommunens bekostnad anordna telefonförbindelse till distriktsbarnmorskans bostad, förklarade länsstyrelsen under hänvisning till nyssnämnda häda lagrum frågan icke vara av beskaffenhet, att för beslut därom erfordrades dubbel röstövervikt, och häri gjorde Reg. R. ej ändring (1923 S. 212). Som synes bestyrka rättsfallen den i doktrinen hävdade uppfattningen, att anslagsbeviljande för fullgörande av en kommunerna författningsenligt ålagd uppgift icke avser ett nytt ändamål eller behov i kommunallagarnas mening. Större intresse erbjuda de fall, dä en författning bemyndigar kommunerna att för visst ändamål anslå medel. Till belysande av dylika föreskrifters betydelse i nu förevarande hänseende må följande rättsfall nämnas, varvid även medtagas sädana, vari fråga varit om tillämpning av författning, som visserligen ej är av bemyndigande natur men likväl i en eller annan form berör kommunernas anslagsbeviljande. I 25 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet och 29 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse i stad sägs, att arvode efter kommunalstämmans respektive stadsfullmäktiges bestämmande må för med uppdraget förenat besvär utgå till sådan ledamot av kommunal styrelse, nämnd eller beredning — i stad även drätselkam ma re — som utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare, föredragande eller verkställande ledamot eller till innehavare av annan motsvarande befattning inom styrelsen, nämnden eller beredningen, så ock till revisor. Motsvarande bestämmelse finnes i 43 § 2 mom. lagen om landsting. — Då en landskommun beviljade ordföranden i folkskolestyrelsen årsarvode, fann länsstyrelsen »med avseende å stadgandet i 25 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet> frågan icke kunna anses vara av beskaffenhet, att för anslag erfordrats dubbel röstövervikt, och utslaget fastställdes av Reg. R. (1932 S. 284). Samma blev utgången. då stadsfullmäktige tillerkände ordföranden i stadens drätselkammare årsarvode. Länsstyrelsen åberopade i sitt av Reg. R. fastställda utslag, att stadsfullmäktige jämlikt 29 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse i stad vore berättigade alt bevilja ärligt arvode till bl. a. ordföranden i stadens drätselkammare (1937 S. 186). Ej heller fråga om anslag till arvode åt ordföranden i landstings förvaltningsutskott krävde dubbel röstövervikt (1935 S. 17).

209 Frågor om anslag för verkställande av 10-årsrevision eller eljest återgående revision ha flera gånger dragits under Reg. R:s prövning, som därvid aldrig ansett nytt ändamål eller behov föreligga (1924 S. 106, 1931 S. 285, 1933 E. 4, 1936 S. 398). På detta område finnes även ett äldre rättsfall, som förtjänar jämföras med de föregående. Ar 1919 beviljade en kommun ordföranden i fattigvårdsstyrelscn ersättning med visst belopp årligen. Länsstyrelsen fann dubbel röstövervikt icke hava erfordrats, dock anfördes som motivering härför, att ersättning ostridigt utgått åt ordföranden i kommunalnämnden i socknen, vilken nämnd tidigare utgjort fattigvårdsstyrelse. Häri gjorde Reg. R. ej ändring (1920 So. 94). Av länsstyrelsens motivering torde icke få dragas den slutsatsen, att därest ersättning icke tidigare utgått till kommunalnämndens ordförande, dubbelt flertal skulle ha krävts. Det torde nämligen vara naturligt, att besvärsprövningen i första hand inriktas på den vanligtvis enkla frågan om anslag tidigare utgått till samma eller liknande ändamål. Först om detta visar sig icke ha varit fallet, torde prövningen inriktas på frågan om anslaget det oaktat skall kunna anses avse ett icke nytt ändamål. Kommunens beslut grundade sig i förevarande fall på 18 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, vari finnes bestämmelse angående arvode till ordförande i fattigvårdsstyrelse. Denna bestämmelse innehöll i sin ursprungliga lydelse, att ordföranden ägde, därest fattigvårdssamhället ansåge, att ersättning för det med uppdraget förenade besvär finge till honom utgå, tillgodonjuta skäligt arvode. Enligt 146 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 äga av kommun valda ledamöter i bl. a. lokal taxeringsnämnd, därest sådant beslutas av vederbörande kommun, att av kommunens medel åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning. Samma bestämmelse fanns i 54 § 5 mom. förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering (bestämmelsen infördes däri år 1913). Beslut av kommunalfullmäktige att bevilja dagtraktamente ät socknens ledamöter i taxeringsnämnden för distriktet har, utan hinder av att dylika traktamenten tidigare icke förekommit, ej ansetts avse beviljande av anslag till nytt ändamål (1937 S. 76). I ett äldre rättsfall (1920:49) fann Reg. R. »med avseende å stadgandena i 54 § 5 mom. förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering» frågan om beviljande av ersättning ät kommunens valda ledamöter i taxeringsnämnden ej kräva dubbel röstövervikt. Två ledamöter voro emellertid skiljaktiga och ville fastställa länsstyrelsens beslut, vari två tredjedels majoritet förklarats erforderlig, enär kommunen ej tidigare beviljat anslag till ersättning åt innehavare av kommunalt förtroendeuppdrag. Beslut av en stad att anvisa medel att ställas till magistratens förfogande för anställande av en taxeringsassistent med uppgift att biträda vid taxeringsarbetet i staden har ej ansetts kräva kvalificerad majoritet (1937 S. 48). Enligt 15 § taxeringsförordningen må magistraten till förfogande för beskattningsnämnderna i första instans ställa en eller flera kommunens tjänstemän. För kostnader, som kommun åtagit sig för ifrågavarande ändamål, kan enligt 145 § 1 mom. statsbidrag i visst fall utgå. I förevarande fall upplystes, att stadsfullmäktige icke tidigare anvisat medel för taxeringsändamål, ehuru drätselkammaren bestritt vissa kostnader härför såsom telefon- och lokalkostnader. Ett annat exempel kan anföras från skolväsendets område. Sålunda har beslut av en kommun att inrätta en högre folkskola icke ansetts avse nytt ändamål (1934 S. 328). Kommunen kunde här stödja sitt beslut på Kungl. Maj:ts stadga den 16 september 1918 (nr 1064) för högre folkskolor, i vars 2 § sägs, att »högre folkskola må upprättas av skolområde, bestående av ett eller flera skoldistrikt». Av handlingarna i målet framgår emellertid, att inom kommunen redan fanns en privat skola, som meddelade undervisning till realskoleexamen. 14—717192

210 I 5 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet stadgades, att i fråga om byggande och underhåll av allmän väg, bro och färja varje härad utgjorde en gemensamhet för sig, dock att i vissa fall flera härad skulle sammanföras till ett väghållningsdistrikt eller ett härad delas i flera distrikt. Paragrafens sista stycke innehöll följande: »Vad sålunda om väghållningsbesvärets fördelning på särskilda distrikt är stadgat må ej innefatta hinder för kommuner eller landsting att lämna bidrag till byggande av allmän väg, bro eller färja.» Då en landskommun beviljade anslag till ombyggnad av en bro, förklarade länsstyrelsen, att »med avseende å stadgandet i 5 § sista stycket av gällande lag om väghållningsbesvärets utgörande på landet frågan om bidrag av kommunen till ombyggnad av ifrågavarande, å allmän väg belägna bro ej kunde anses vara av beskaffenhet att för beslut därom erfordrades "lz av de i omröstningen deltagandes röster». Reg. R. gjorde ej ändring i det slut, vartill länsstyrelsen kommit, men åberopade därvid »den av länsstyrelsen anförda grunden och då, enligt vad upplyst vore, kommunen redan tidigare beviljat anslag för ifrågavarande ändamål» (1927 S. 196). Här må även återgivas två rättsfall avseende kommunala pensionstillskott och kommunal bostadssubvention. I lagen den 18 juni 1937 om kommunala pensionstillskott m. m. stadgas, att till beredande bl. a. av understöd (kommunala pensionstillskott) åt personer, vilka uppbära folkpension och icke äro uteslutna frän tilläggspension men ändock finnas vara i behov av fattigvård, fattigvårdssamhälle må ställa medel till fattigvärusstyrelsens förfogande med föreskrift, att tillskott och bidrag, som utdelas av dessa medel, icke skola vara att anse som fattigvård. I huvudsak detsamma stadgades i lag den 14 juni 1918. År 1919 beslöto Stockholms stadsfullmäktige att för år 1920 ställa medel till förfogande för beviljande av kommunala pensionstillskott. Redan förut hade ur anslag å kommunens stat utgått understöd som, ehuru av fattigvårdskaraktär, till syftet varit av samma innebörd som pensionstillskotten. Besvär under yrkande, att dubbel röstövervikt erfordrades, ogillades. Som grund härför åberopades emellertid av överståthållarämbetet, i vars resolution Reg. R. ej gjorde ändring, att anslaget huvudsakligen var avsett att täcka behov likartade med dem, som redan förut förefunnits och blivit tillgodosedda eller kunnat ur annat anslag tillgodoses, samt att den omständigheten, att på grund av förändrad lagstiftning understöden nu kunde och enligt stadsfullmäktiges beslut skulle utgå på annat villkor än tillförene, icke innebure, att anslaget avsåge ett nytt ändamål (1920: 96). l Enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag kan för främjande av bostadsbyggnadsverksamheten inom riket beviljas lån av statsmedel. Tilläggslån må enligt 5 § i kungörelsen som regel endast beviljas under förutsättning »att den kommun, inom vilken byggnadsförelaget är beläget, åtager sig att, på sätt och i den omfattning byggnadslånebyrån med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall prövar skäligt, bidraga till kostnaden för företaget». En stad beslöt 1942 att bevilja IL S. B. i staden ett anslag ä 4 600 kronor såsom bidrag till kostnaden för anskaffande av tomt för ett planerat byggnadsföretag, avseende uppförande av ett större bostadshus med smålägenheter. Anslaget beviljades under förutsättning att jämväl statlig subvention lämnades åt företaget och stadens anslag förklarades avse att utgöra sådant kommunalt bidrag, som i ovannämnda kungörelse uppställts såsom villkor för statsunderstöd. För anslagets beviljande ansågs dubbelt flertal ej erforderligt (1942 S. 424). I målet åberopades emellertid från stadsfullmäktiges sida, att fullmäktige tidigare under flera år beviljat understöd till främjande av bostadsproduktionen om ock mestadels i annan form än denna gång. Från klagandenas sida invändes häremot, att de av stads1

Jfr vad ovan anförts i anslutning till rättsfallet 1920 So. 94.

211 fullmäktige åsyftade besluten icke avsett beviljande av bidrag för sådant ändamål, varom i målet vore fråga, och att elt anslag till H. S. B. för varje fall måste anses vara ett anslag för nytt ändamål. I förevarande fall torde kunna antagas, att upplysningen, att stadsfullmäktige tidigare lämnat understöd till främjande av bostadsproduktionen, varit tillräcklig för att motivera utgången. Vilken denna skulle ha blivit, om staden endast kunnat hänvisa till ovannämnda passus i kungörelsen, torde följaktligen rättsfallet icke ge någon upplysning om. Av intresse i detta sammanhang äro några rättsfall om kommunala understöd till sjukkassor. I 34 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor stadgas, att »där bidrag till kassa utgår från kommun» de fasta medlemsavgifterna skola utgå med högre belopp för medlemmar, för vilka sådant bidrag ej må beräknas, än för övriga medlemmar. Enligt 37 § lagen om fattigvården bör fatligvårdsstyrelse »verka därför att (fattigvårds-)samhällets invånare genom försäkring, inträde i sjukkassor — — — bereda sig trygghet mot nöd vid arbetsoförmåga, sjukdom eller andra olyckor.» Då en kommun första gången anslagit medel till understödjande av en sjukkassas verksamhet, har anslag till nytt ändamål eller behov ansetts föreligga och kvalificerad majoritet förklarats erforderlig (1937 S. 104 och 248). Samma har utgången blivit beträffande motsvarande beslut av landsting (1930 S. 129). Att sjukkasseförordningen utgår från kommunala bidrag såsom möjliga har sålunda lika litet som bestämmelsen i 37 § lagen om fattigvården haft någon betydelse för målens utgång. Det må här anmärkas, att sjukkasseförordningens stadgande ej är grundläggande för kommunens kompetens, då det gäller att understödja sjukkassor. 1 Ett icke ovanligt tillvägagångssätt, då statsmakterna vilja påverka kommunerna att handla i visst syfte, är, att en författning utfärdas, som ställer i utsikt statsbidrag till kommun, som bedriver i författningen avsedd verksamhet. Någon skyldighet lör kommunenia att bedriva verksamheten i fråga föreskrives sålunda icke. Ett par lättsfall på detta område förtjäna återgivas. Tid efter annan har staten utfäst sig att lämna bidrag till kommuner, som enligt vissa grunder bedriva särskild hjälpverksamhet vid arbetslöshet, senast har detta skett i kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 434) angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet. I fråga om kontantunderstöd at arbetslösa stadgas i 39 §, att »kommun, som anvisat medel till beredande av dagunderstöd vid arbetslöshet i enlighet med vad nedan sägs och önskar för sådant ändamål komma i åtnjutande av statsbidrag, har att, innan verksamheten begynnes, inhämta arbetslöshetskommissionens medgivande därtill samt hos kommissionen göra ansökan om statsbidrag». Bestämmelsen hade i huvudsak samma lydelse även i tidigare gällande kungörelser. Då en kommun 1933 beslöt anhålla om arbetslöshetskommissionens medgivande att börja verksamhet för beredande av arbetslöshetsunderstöd med statsbidrag samt att anvisa anslag till dylik verksamhet, förklarades beslutet icke avse ändamål av beskaffenhet att erfordra dubbel röstöversikt, oaktat anslag av ifrågavarande natur icke tidigare beviljats (1933 S. 260). En annan kommun beslöt samma år anslå medel till bedrivande av understödsverksamhet bland arbetslösa enligt grunder, som överensstämde med då gällande kungörelse om statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet. I målet hade ej upplysts, att statsbidrag skulle sökas för ändamålet. Beslut om anvisande av medel till arbetslöshetsunderstöd hade senast meddelats för över 10 år sedan eller 1921. Beslutet ansågs av Reg. R. ej kräva dubbel röstövervikt (1933 S. 359). Enligt kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 358) angående statsbidrag till folktandvård må statsbidrag utgå till landsting och icke landstingsstad, vilka med iakttagande av bestämmelserna i kungörelsen anordnat allmän tandvård för barn och vuxna (folk1

Detta framgår av 1915:23.

212 tandvård). Beslut av ett landsting att anvisa medel för förvärv av bostadsrätt till en lägenhet, vari folktandvårdspoliklinik skulle inrymmas, förutsatte icke kvalificerad majoritet (1945 S. 212). Stadsfullmäktige i en landstingsstad beslöto anslå medel för inredande i en staden tillhörig byggnad av en våning till lokal för folktandvårdspoliklinik, som landstinget i enlighet med- en av medicinalstyrelsen fastställd plan beslutat förlägga till staden, därvid landstinget dock uppställt som villkor, att staden anskaffade lokal till kliniken. Denna skulle även övertaga skollandvården i staden, vartill stadsfullmäktige i många år beviljat medel. För stadsfullmäktiges beslut ansågs icke erfordras tvåtredjedels majoritet (1941:49). Annorlunda liar utgången blivit, då det för kommunen gällt att lämna anslag till en förening för ett ändamål, varför föreningen i sin tur kan erhålla statligt stöd. Sålunda har dubbelt flertal ansetts erforderligt för beslut av en kommun att anslå medel till byggnadsföreningen Folkels Hus u. p. a. för uppförande av samlingslokaler (1945 S. 482). I målet uppgavs av föreningens ordförande, att för finansieringen av byggnadsföretaget lån och bidrag av statsmedel komme att sökas enligt kungörelsen den 11 december 1942 (nr 913) om bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler. Enligt 2 § i denna kungörelse må bidrag av statsmedel beviljas kommun eller lån av dylika medel beviljas bolag, förening eller stiftelse för att tillgodose behovet inom en ort av allmänna samlingslokaler. Frän tiden före tillkomsten av 1942 års kungörelse finnes ett analogt rättsfall, där beslut om bidrag till ortens Folkets Husförening för utförande av återstående byggnadsarbeten å föreningens nybyggnad, inrymmande bl. a. samlingslokaler, likaledes förklarades kräva kvalificerad majoritet (1926 S. 105).1 Härmed torde ha genomgåtts de rättsfall, som särskilt äro ägnade att belysa verkan av direkta författningsföreskrifter. Även om en del av de återgivna rättsfallen kunna synas peka på att praxis fiöjt den i doktrinen hävdade meningen, att kvalificerad majoritet ej är erforderlig för anslagsbeslut, som fattats med stöd av ett av Kungl. Maj:t givet bemyndigande, får måhända det föreliggande rättsfallsmaterialet likväl anses otillräckligt för att bekräfta en allmän regel av dylikt innehåll. Praxis har, såsom i det följande kommer att ytterligare beröras, intagit den ståndpunkten, att även om anslag icke tidigare utgått till samma ändamål men väl till ett liknande eller likartat, det ifrågavarande ändamålet icke kan anses nytt. Vilka slutsatser, som kunna dragas av det nu anförda materialet, beror följaktligen bland annat på huru stränga synpunkter som anlagts vid bedömandet av huruvida ett tidigare förefintligt ändamål eller behov varit likartat med det till prövning föreliggande. Intager man en liberal inställning vid detta bedömande — och exempelvis anser anslag till statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet ej avse nytt ändamål, emedan kommunen tidigare drivit annan social understödsverksamhet — synes utgången i de här ifrågakommande rättsfallen väl kunna härledas från ett konstaterande av att likartade ändamål eller behov tidigare förelegat. I detta sammanhang bör ytterligare beaktas, att den lagbestämmelse det här gäller ju icke utsäger, att anslaget skall vara »nytt», utan hänför denna bestämning till ändamålet eller behovet. Blott ändamålet eller behovet icke kan anses nytt, är det i och för sig utan betydelse, om detsamma tidigare tillgodosetts genom kommunalt anslag eller icke. Sällan föreligger väl dock den situationen, att ett ändamål eller behov icke är nytt, oaktat medel därtill ej tidigare anvisats. Det vill dock synas, som om de ovan anförda rättsfallen rörande arvoden åt kommunala förtroendemän skulle kunna åberopas såsom exempel på en dylik situation. I så fall har icke heller här de till grund för besluten liggande lagbestämmelserna om rätt atl bevilja arvoden haft någon betydelse för prövningen. Även rättsfallet om anslag till högre folkskola i kommun, varest tidigare utöver folkskolan endast fanns en privat skola, som meddelade undervisning 1

Jfr 1922: 18.

213 till realskoleexamen, synes kunna utgöra exempel på ett ändamål eller behov, som icke varit nytt, oaktat det ej tidigare tillgodosetts genom kommunalt anslag. De rättsfall, som härefter återstå, äro till större delen sädana som gälla anslag, vilka i och för sig väl kunna avse ett nytt ändamål och där utgången i regel varit avhängig av frågan, huruvida anslag tidigare utgått för samma eller liknande ändamål. Emellertid finnas ännu grupper av rättsfall, vari fråga varit om anslag, som kunna antagas ha varit av natur att aldrig avse elt nytt ändamål i kommunallagarnas mening. Dä detta emellertid ej framgått av utslagsmotiven och då besvärsprövningen lika väl kan ha stannat vid ett konstaterande av att anslag tidigare utgått till samma ändamål, ha dessa rättsfall ej ansetls kunna medtagas i det föregående utan anföras bär tillsammans med övriga återstående rättsfall. Rättsfallsmaterialet på detta område är kvantitativt mycket omfattande. Av ringa eller intet intresse äro emellertid sådana fall, vari anslag för samma ändamål befunnits tidigare ha utgått. Dylika rättsfall ha som regel i möjligaste mån ansetts böra förbigås. De rättsfall i övrigt, som i det följande återgivas, utgöra endast ett urval ur samlingarna. Samtliga sådana fall, där nytt ändamål förklarats föreligga, komma dock att redovisas. Såsom redan nämnts erfordras ingalunda identitet mellan två anslags syfte för att utesluta kravet på kvalificerad majoritet beträffande det senast beviljade. Tillräckligt är, att anslag tidigare utgått för elt »liknande» eller »likartat» ändamål. Exempel härpå ha redan framgått av det föregående. Ytterligare några exempel må emellertid nämnas. Anslag av landsting till understödjande av en folkhögskola, som förut icke åtnjutit sådant bidrag, har icke ansetts avse nytt ändamål, »enär landstinget under en följd av är beviljat anslag till folkhögskolor inom länet under liknande villkor» (1911 C. 136). Dubbel röstövervikt har ej heller erfordrats för landstings beslut om anslag till fortbildningskurs i gymnastik för folkskollärare, då kurser i bälsolära, alkohologi m. m. för folkskollärare förut understötts av landstinget (1917:28, 1918 C. 17), för beslut om anslag till studiecirkelbibliotek, då anslag förut utgått till föreläsningsverksamhet (1919:99). för beslut om anslag till kvinnlig yrkesskola, då anslag utgått till undervisning i sömnad och kvinnliga bandarbeten i folkskolorna samt till yrkesskola för skräddare, (1913 C. 61) eller för anslag till läsestuga med nykterhetsfrämjande syfte, då anslag förut utgått till nykterhetsverk.samhet (1911: 153). Inom förevarande område märkas till en början rättsfall, som avse beslut om uppförande av byggnader för skolor eller den kommunala administrationen. Icke i något fall har kvalificerad majoritet här befunnits erforderlig. Såsom exempel kunna nämnas beslut att uppföra nya skolhus (1925 E. 116, 1932 S. 48 m. fl.), att inrätta ett kommunalrum i en beslutad skolhusbyggnad (1913 C. 167), att i ett tingshus inreda lokaler för den kommunala expeditionen samt bostadsrum åt kommunalkamreraren (1924 S. 104) och att anskaffa lokaler för stadsingenjörs- och drätselkontor ni. m. (1925 S. 113). Vad angår ett sådant ändamål som skolhusbyggen torde anledningen till att dylikt ändamål i praxis aldrig ansetts som nytt väl kunna tänkas vara den, att det här är fråga om fullgörande av en kommunen åvilande skyldighet, men lika väl, att kommunen tidigare torde ha anslagit medel för skolhusbyggen. Motsvarande lärer gälla även beträffande anslag till lokaler för den kommunala administrationen. Ej heller beslut om anslag till arbeten, som hänföra sig till städernas gatuväsende, har någon gång förklarats avse nytt ändamål. Samma synpunkter, som nyss anförts beträffande skolhusbyggen, torde här äga giltighet. Dubbelt flertal har sålunda ej ansetts påkallat för beslut att stensätta viss del av kajen i en stad (1922 S. 74), att inköpa en vågvält med vägrivare för stadens gatuarbeten (1924 S. 115), att anordna

214 ny infartsväg till staden (1931 S. 157) eller att utföra stensättnings- och asfalteringsarbeten m. m., som erfordrades för anordnande av en omnibusstation (1941 S. 175). Den omständigheten, att en gata skall framdragas utom stads planlagda område, behöver icke föranleda därtill, att beslut om gatans framdragande skalt anses avse ett nytt ändamål (1913:56). Beslut av Lidingö stad att lämna bidrag till upprättande av regionplan för Stockholm med omnejd ansågs kunna fattas med enkel majoritet (1930 S. 185). Annorlunda däremot, dä en stad beslutat att utan avlösning från fastighetsägarnas sida övertaga gatuunderhållet i staden. Sådant beslut har ansetts gälla nytt ändamål. Staden hade likväl tidigare fattat enahanda beslut ehuru med annan tidpunkt för ikraftträdandet men detta beslut hade till följd av försummelse icke blivit vederbörligen underställt Kungl. Maj:ts prövning (1923: 12). En vanligt förekommande typ av rättsfall är sådana, som gälla medelsanvisning för utförande av reparation, modernisering eller dylikt av befintliga kommunala byggnader. Det torde vara uppenbart, att om anslag en gång beviljats för uppförande eller inköp av en byggnad för något kommunalt ändamål, anslag för ytterligare arbeten å byggnaden icke avse ett nytt ändamål, i varje fall icke om det ej samtidigt är fråga om en förändring av byggnadens syfte. Krav på kvalificerad majoritet i dylika fall ha också städse avvisats, såsom beträffande beslut att reparera ålderdomshem (1929 S. 62), att indraga vatten- och avloppsledningar i skolhus (1913:36), att indraga vattenledning i tvättstuga, tillhörande tjänstebostad för lärare (1936 E. 60), att inleda elektriskt ljus i skolhus (1930 E. 254) eller i kyrka (1917 E. 86), att inleda värmeledning i kyrka (1930 E 37 och 1932 E. 36), att anskaffa ny orgel till kyrka (1924 E. 159, 1945 E. 29 m. fl.), att anskaffa klockstapel (1925 E. 115), att ombygga orgelläktare i kyrka (1931 E. 138) eller att restaurera kyrka (1935 E. 535). Jämförliga med föregående äro beslut rörande kommunala tjänstebefattningar och löner. Icke heller i något dylikt fall har ett nytt ändamål ansetts föreligga. Detta gäller i första hand beslut om inrättande av nya tjänster för en redan erkänd kommunal verksamhetsgren, t. ex. inrättande av nya folkskollärartjänster (1915 E. 22) — domkapitlet uttalade här, att beslutet ej avsåge nytt behov utan blott utvidgning av ett redan förefintligt behov —• och anvisande av medel för inrättande av överlärartjänst i ett skoldistrikt (1944 E. 151). Detsamma gäller även beslut om höjning av lönerna till kommunala befattningshavare och om dyrtidstillägg åt dylika såsom t. ex. löneökning för kommunalkamrerare och föreståndarinna för ålderdomshem (1937 S. 47), höjning av arvodena till ordförande i kommunalnämnd och fattigvårdsstyrelse samt fjärdingsmannens löner (1915 C. 110), höjning av folkskollärares lön utöver lagstadgat minimum (1912:28), personligt ålderstillägg åt klockare (1913 E. 95), personligt ålderstillägg ät överlärare (1912 E. 143), särskilt arvode till en folkskollärare för undervisning i småskoleavdelning (1915 E. 39), anställande av en lokal folkskoleinspektör i stad, där inspektion förut mot särskilt arvode verkställts av medlemmar av lärarkåren (1912: 139), dyrtidstillägg åt lärarpersonal (1917 E. 85) och dyrtidstillägg åt fortsättningsskolans lärare (1921:76). Beslut om pension åt kommunala befattningshavare ha fått samma utgång, t. ex. pension åt stadsstyrelsens ordförande (1917: 19) och åt föreståndarinnorna vid socknens ålderdomshem och barnhem (1929 S. 378). I båda dessa fall åberopades avlänsstyrelserna, att kommunerna tidigare beviljat befattningshavare pension. Endast enkel majoritet har ansetts erforderlig för beslut av en landskommun om socknens anslutning till Svenska landskommunernas förbund, därvid Reg. R. som skäl åberopade syftet med förbundet sådant berörda syfte återgivits i de för förbundet gällande stadgarna (1924 S. 105). I stadgarna heter det, att förbundet »har till ändamål att tillvarataga landskommunernas gemensamma intressen, främja samverkan dem emellan samt sprida kunskap i kommunalpolitiska ämnen». Samma blev utgången, då en stad beviljade anslag till Kungl. automobilklubbens väginstitut

215 (1924 S. 151). Även i detta fall hänvisade Reg. R. till institutets syfte enligt stadgarna, nämligen »att främja ändamålsenlighet och ekonomi vid anläggning och underhåll av vägar inom Sverige». En skärgårdskommun beslöt anslå medel till en hamnanläggning på fastlandet i syfte att förbättra kommunikationerna med kommunen. I målet upplystes, att kommunen 36 år tidigare anskaffat en färja för uppehållande av trafik vintertid mellan kommunen och fastlandet. Färjan blev efter få år försåld och senare anslogos medel till en bro över isrännan mellan kommunen och fastlandet. Isbron hade emellertid ej varit utlagd under de sista 5 åren. I detta fall ansågs anslagsbeslutet avse ett nytt ändamål och kvalificerad majoritet erforderlig (1937:49). Dubbel röstövervikt krävdes, då en kommun beslöt anslå medel för byggande av enskilda vägar inom ett samhälle i kommunen, för vilket länsstyrelsen fastställt byggnadsplan (1944 S. 71). För beslut av ett municipalsamhälle att arrendera den i samhället belägna hamnanläggningen har kvalificerad majoritet ansetts nödvändig (1925 S. 28). Däremot har endast enkel majoritet krävts, då ett nybildat municipalsamhälle anslagit medel för bestridande av kostnader för expropriation av ett inom samhället beläget hamnområde (1934 S. 212). Syftet med expropriationen uppgavs vara att bereda tryggade bostadsförhållanden, framdraga avloppsledningar och elektriska ledningar, anlägga båthamn, uppföra spruthus, badhus, tvättstuga och vattentorn. Ett flertal rättsfall angående beslut att bevilja fria skolböcker och annan skolmateriel åt samtliga skolbarn i ett skoldistrikt visa, att dylika anslag ansetts avse nytt ändamål (1914:48, 1918:60, 1920 So. 59, 1921 S. 194, 1930 S. 253). Den omständigheten, att anslag tidigare beviljats till fri undervisningsmateriel i den frivilliga slöjdundervisningen eller till fri skolmateriel åt fattiga barn, har ej medfört, att anslagets ändamål ansetts såsom icke nytt i förevarande mening. En församling anslog å kyrkostämma medel till inköp av biblar åt konfirmander. Stämman hade icke tidigare anvisat dylikt anslag men kyrkorådet hade under åtskilliga år av anslag till oförutsedda utgifter inköpt biblar åt konfirmander. Reg. R. fann — i sin motivering —• anslag till nytt ändamål föreligga. Bakom denna mening stodo likväl endast 2 ledamöter, medan 3 ledamöter voro av motsatt uppfattning, varav en dock fann kvalificerad majoritet erforderlig på den grund, att anslag ej utgått under föregående år och att kommunalskatten översteg 9 kronor (1929: 16). Dubbel röstövervikt ansågs nödvändig för beslut av landsting att anvisa medel till föreningen för norrländsk hembygdsforskning för bestridande av kostnaderna för en kurs för norrländska folkskollärare (1915 C. 2). Sådant flertal erfordrades även för beslut av landsting att bevilja anslag till länets sångarförbund (1920:9). En stad beslöt medgiva viss retroaktiv befrielse från nöjesskatt å inträdesbiljetter till Folkets park. Reg. R. fann, att staden genom skattebefrielsen måste anses ha beviljat anslag till Folkets park samt att berörda beslut såsom avseende nytt ändamål erfordrat två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster (1922:18)^En landskommun beslöt bevilja apotekaren i en närbelägen kommun en personlig gåva å 500 kronor under villkor att därvarande apoteksinrättning komme att bibehållas under två år. För beslutet förklarades kvalificerad majoritet erforderlig (1925 S. 34). Beslut att bevilja entreprenörer för skolhusbyggnader ersättning för uppkomna förluster å entreprenaderna ha likaledes flera gånger förklarats avse anslag till nytt ändamål och följaktligen kräva dubbelt flertal (1921:26, 1921 E. 290, 1922 E. 125). Sådant flertal krävdes även för beslut att ersätta förluster, som åsamkats vissa enskilda personer genom plundring av dem tillhöriga butikslokaler (1918 C. 260). 1

Jfr i det föregående omnämnda 1926 S. 105 och 1945 S. 482.

216 För beslut av en stad att ersätta en fastighetsägare för skada, som vållats genom att ett rör tillhörande stadens vattenledningsnät sprungit sönder, ansåg Reg. R. endast enkelt flertal erforderligt (1913: 48). Två ledamöter voro emellertid av motsatt mening. I målet hävdade stadsfullmäktige, att utredningen icke givit vid handen, att staden vore skyldig ersätta skadan, varför fullmäktige endast haft att pröva, huruvida staden av rena billighetsskäl borde ersätta skadan. De klagande gjorde gällande, att frågan uteslutande vore en rättsfråga och att stadsfullmäktiges flertal, som beslutat anslaget, ansett en dylik skyldighet åligga staden. Av intresse i detta sammanhang är även ett rättsfall frän Stockholm. Före 1938 hade barnmorskevården i Stockholm varit ordnad så, att staden haft avtal med ett antal barnmorskor att mot dels visst arvode för varje förrättning av stadens medel, dels ock arvode av barnaföderskorna enligt taxa biträda vid förlossningar i hemmen. Pä grund av ny lagstiftning företogs en omorganisation på området från den 1 januari 1938, varigenom avtalet med ifrågavarande barnmorskor upphörde. Stadsfullmäktige beslöto då med enkel pluralitet att bevilja en var av ifrågavarande tre barnmorskor en avskedsgratifikation av 2 000 kronor. De häröver klagande hävdade, att enär det måste anses vara fråga om en gåva, anslaget avsåge ett nytt ändamål. Från stadens sida anfördes, att avgörande icke vore, att anslaget innebure en gåva, utan huruvida staden tidigare i jämförliga fall beviljat liknande ersättningar. Det anfördes exempel på att staden av billighetsskäl beviljat pension med engångs- eller årsbelopp till personer, som icke annars skulle ha varit berättigade till pension frän staden. Beslutet ansågs heller icke avse beviljande av anslag till nytt ändamål, varför besvären ogillades (1940 S. 102). Ett specialfall utgör slutligen ett annat rättsfall frän Stockholm. En församling i staden beslöt anvisa medel såsom bidrag till tryckning och distribuering av en tidning, benämnd »Kyrkobladet», vilken tidigare utgivits av en sammanslutning för frivillig kyrklig verksamhet inom församlingen. Tidningen redigerades av församlingens präster i tjänsten. Tidningen innehöll — förutom betraktelser, uppsatser och notiser frän församlingslivet — minneslista över gudstjänster och övrig församlingsverksamhet, meddelande om pastorsexpeditionernas öppethållande, om konfirmationsundervisning, lysningar och dödsfall m. m. Församlingen hävdade, att tidningens utgivande bl. a. utgjorde ett led i församlingsprästernas själavårdande verksamhet. Reg. R. fann »med avseende å vad upplyst blivit angående syftet med omförmälda tidning och omständigheterna i samband med dess utgivande» ändamålet med ifrågavarande anslag icke kunna anses såsom sådant, att för beviljande av detsamma erfordrats kvalificerad majoritet (1936:13, jfr 1911 E. 171). Till sist må även beröras den i rättsfallen föga belysta frågan huru lång tid som kan få förflyta mellan två anslags beviljande för att det senare anslaget icke skall behöva betraktas såsom avseende ett nytt ändamål. Den längsta tid, som synes ha förekommit, är sex år. Ett landsting hade under åren 1875—1904 årligen beviljat anslag till skogsodlingens befrämjande inom länet. Under åren 1905—1909 beviljades inga medel men 1910 återupptogs medelsanvisningen. Reg. R. fann, att 1910 års beslut »vid det förhållande, att landstinget under en följd av år och senast år 1904 anvisat anslag till befrämjande av skogsodlingen inom länet», icke avsåg sådant nytt ändamål, alt för beviljande av anslag därtill erfordrades kvalificerad majoritet (1911: 11). Av betydelse i detta fall torde dock ha varit även den föregående långa, regelbundna medelsanvisningen. Något otvetydigt fall, däri kvalificerad majoritet förklarats erforderlig med hänsyn till den långa tid som förflutit sedan föregående anslag beviljats, synes över huvud taget ej ha förekommit. 1 1

Jfr dock 1937:49, vari tidsmomentet åtminstone torde ha bidragit till utgången.

Särskild bilaga.

UTREDNING OCH FÖRSLAG angående

KOMMUNALA STUDIESTIPENDIER av avdelningschefen i skolöverstyrelsen, kanslirådet Gunnar Wejle såsom särskild utredningsman.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid. Inledning 3* Direktiven föJ utredningen 4* Andra utredningar angående kommuns befogenheter 7* Rättspraxis 9* Uttalanden om vem det bör tillkomma a t t lämna studiehjälp och angående ny lagstiftning beträffande kommuns befogenhet 14* Vem bör lämna studiehjälp? 14* Formen för ändrad lagstiftning beträffande kommuns befogenhet m. m. 20* Den nuvarande stipendieverksamheten 25* Den statliga stipendieverksamheten 25* Landstingens stipendieverksamhet 28* Primärkommunernas stipendieverksamhet 35* Städer och köpingar 36* Landskommuner 48* Utredningsmannens yttrande och förslag" 61* Författningsförslag 69* Särskilt yttrande av herr Lundgren 71*

Inledning. Utredningsuppdraget är föranlett av tolkningen i rättspraxis av begreppet kommuns, gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter i kommunallagarna. Lagen om kommunalstyrelse på landet 3 § stadgar angående kommuns rätt att handhava dylika angelägenheter, såvitt här är i fråga, följande: Kommun äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, värda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan. 1 sak likalydande stadgande finnes i 3 § lagen om kommunalstyrelse i stad. och 3 § lagen om kommunalstyrelse i Stockholm samt 1 § lagen om församlingsstyrelse och 1 § lagen om församlingsstyrelse i Stockholm. Praxis har ansett dessa bestämmelser icke innefatta rätt för kommun att besluta anslå medel för underlättande av studier. Sålunda har Regeringsrätten upphävt dylika beslut av borgerlig primärkommun, enär de innebure, att understöd av kommunens medel skulle beredas vissa kommunmedlemmar i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade eller eljest enligt särskild lag eller författning vore medgivet. Däremot synes beslut av landsting om anslag för utbildningsändamål icke ha varit föremål för rättslig bedömning. Sådana beslut ha förekommit i stor utsträckning och grundat sig på lagen om landsting 4 §, som lyder: Landstinget tillkommer att, i den ordning denna lag stadgar, rådslå och besluta om för landstingsområdet gemensamma angelägenheter, vilka avse allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets befordrande, hälso- och sjukvård, undervisning, allmän ordning och säkerhet med mera dylikt, såvitt dessa angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd, ävensom att handhava de ärenden i övrigt, som enligt beslut av Konung och riksdag skola ankomma på landstinget. Den av Regeringsrätten intagna ståndpunkten beträffande primärkommunernas befogenhet härvidlag har mött gensaga från åtskilliga håll. Önsk-

4*

värdheten av ändring i lagstiftningen på området har också framhållits vid olika tillfällen. Meningsbrytningarna ha kommit till uttryck bland annat i direktiven för denna utredning, vilka även belysa den under de sista åren ändrade situation, som uppstått därigenom, alt staten i avsevärd omfattning sett som sin uppgift att genom stipendier främja studier vid olika läroanstalter.

Direktiven

för

utredningen.

I en vid 1943 års riksdag väckt molion, 11:225, hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning rörande ändrade grunder för kommuner att anslå medel till bestridande av viss del av inackorderingskostnaderna för mindre bemedlade och obemedlade elever vid högre folkskola och kommunal mellanskola. 1 skrivelse den 8 maj 1943, nr 192, hemställde riksdagen i anledning av nämnda molion, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning i ämnet samt för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda. Genom beslut den 31 december 1943 överlämnades riksdagens ifrågavarande skrivelse Ull 1940 års skolutredning för att lagas i övervägande vid fullgörandet av skolutredningens uppdrag. Med skrivelse den 26 april 1944 framlade 1940 års skolutredning betänkande med utredning och förslag angående vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom (SOU 1944: 22). I betänkandet dryftades olika möjligheter beträffande den ekonomiska sidan av hjälpverksamheten. Antingen kunde de för densammas bedrivande erforderliga medlen helt och hållet tillhandahållas av stålen eller kunde kostnaderna för verksamheten helt läggas på kommunala enheter, eller ock kunde det tänkas, att stat och kommun delade dessa kostnader. Härom uttalades i betänkandet följande. Såsom framgår av ett i regeringsrättens årsbok för år 1942 refererat rättsfall (not S 356), förefinnes icke någon möjlighet att låta kostnaderna för verksamheten helt eller delvis bestridas av kommunala medel, med mindre ändring företages i den kommunala lagstiftningen. För vår del anse vi emellertid någon sådan ändring icke påkallad. Den allmänna utvecklingen synes gå i den riktningen, alt staten i allt större omfattning övertager kostnaderna för skolväsendet, och denna utveckling har på senare tid främjats icke minst av strävandena att ernå största möjliga skatte* utjämning för kommunerna. Det är ytterst viktigt, att en lärjunge, som fyller villkoren för erhållande av studiehjälp, också skall kunna påräkna sådan hjälp, var han än är bosatt. Detta skulle emellertid, därest bidragsverksamheten vore en kommunal angelägenhet, icke bliva fallet, med mindre beviljandet av medel för ändamålet gjordes obligatoriskt för kommunerna. Att meddela en allmän föreskrift av sådan innebörd torde emellertid näppeligen låta sig göra, då den undervisning, som genom hjälpverksamheten skulle möjliggöras eller underlättas, icke har obligatorisk karaktär.

5* Vi ha därför stannat vid att föreslå, att de med hjälpverksamheten förenade kostnaderna skota helt bestridas av statsverket. Om hjälpen skall bliva effektiv, komma dessa kostnader givetvis att bliva ganska betydande. Uppmärksammas bör emellertid, att den av oss föreslagna hjälpverksamheten endast skulle medföra, att landsbygdens studiebegåyade ungdom vad utbildningsmöjligheterna beträffar åtminstone i viss utsträckning skulle komma i samma situation som tätorternas ungdom. Sedd på lång sikt torde en studiehjälpverksamhet av nu ifrågasatt slag komma att jämväl ur ekonomisk synpunkt gagna samhället, dä den måste komma att medverka till att rätt man blir placerad på rätt plats i yrkes- och samhällslivet. I en vid 1944 å r s r i k s d a g v ä c k t motion, I I : 1, y r k a d e s , att r i k s d a g e n i skrivelse till K u n g l . Maj-.t ville h e m s t ä l l a o m s k y n d s a m u t r e d n i n g o m k o m m u n s r ä t t att bevilja stipendier eller i a n n a n f o r m giva b i d r a g (exempelvis ina c k o r d e r i n g s b i d r a g o. d.) för u n d e r l ä t t a n d e av fortsatt u t b i l d n i n g vid h ö g r e l ä r o a n s t a l t e r och för d e l t a g a n d e i s t u d i e k u r s e r . S å s o m motivering för detta y r k a n d e a n f ö r d e s i m o t i o n e n följande. Inom många kommuner har under senare år kunnat förmärkas ett växande intresse för underlättande av unga medellösa studerandes fortsatta utbildning vid högre läroanstalter, såsom kommunala mellanskolor, högre folkskolor, yrkesskolor m. fl. Detta intresse har emellertid icke begränsats enbart till studie- och utbildningsverksamhet av här antydd art utan också tagit sikte på att underlätta deltagandet i mera tillfälligtvis anordnade studiekurser med ett mera begränsat program, främst av allmänt medborgerlig läggning med direkt syfte att ge ökade insikter i kommunala och andra samhälleliga specialproblem. Som ett av de många uttrycken för detta intresse kan anföras, att på många håll förslag framkommit, att kommunerna borde inlåta sig på att bevilja stipendier (i form av inackorderingsbidrag, bidrag till resor, böcker, kurskostnader m. m.) för att på det sättet underlätta och stimulera till deltagande i sådan undervisnings- och kursverksamhet. Nu gällande lagstiftning och på denna byggd praxis torde emellertid lägga hinder i vägen för en kommunal stipendieverksamhet av här antydd art. Sant är visserligen, att en del kommuner redan nu i sina utgiftsstater upptagit anslag för stipendieverksamhet av växlande art. Därest emellertid ett beslut av sådant innehåll bleve föremål för överklagande, torde beslutet komma att undanröjas. Oavsett vad statsmakterna i en framtid kunna komma att besluta för åtgärder i syfte att på ett bättre sätt än tidigare tillvarataga medborgarnas anlag och intressen för en fortsatt utbildning, torde med hänsyn bäde till dessas ställning som yrkesutövare och som medborgare binder icke böra läggas för kommunerna att på detta område göra sina insatser, om de själva så önska. Det borde kunna anses som en kommunens gemensamma hushållsangelägcnhet att här söka bringa sina medborgare, i första hand ungdomen, hjälp och uppmuntran, där sådan efter omsorgsfull prövning kan vara motiverad. Det kan icke anses rimligt, att exempelvis beviljande av medel till hjälp för bestridande av kostnader för inackordering av obemedlade och mindre bemedlade vid en kommunal mellanskola eller beviljande av bidrag åt en arbetslös för genomgång av en folkhögskolekurs eller dylikt skall anses överskrida en kommuns befogenhet under hänvisning till att sådan hjälp skulle innebära understöd i annan ordning än gällande fattigvårdslag eller gällande regler för arbetslöshetspolitiken stadga. Då alltså nu tillämpade grunder för den kommunala beslutanderätten på detta område måste anses föråldrade och icke längre motsvara i vida kretsar rådande uppfattningar, synes det önskvärt, att en anpassning till nutida behov och önskemål med det snaraste måtte ske.

G*

Motionen hänvisades i första hand till andra kammarens törsta tillfälliga utskott. Sistnämnda utskott inhämtade i vederbörlig ordning utlåtande över motionen från skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning samt beredde svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet tillfälle att inkomma med yttranden. Utskottet anförde i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 6, följande. Utskottet delar motionärernas uppfattning, att det bör kunna anses som en kommunens gemensamma hushållsangelägenhet alt söka bringa sina medborgare, i första hand ungdomen, hjälp och uppmuntran till fortsatt utbildning. Inom många kommuner har sådan stödverksamhet sedan länge förekommit, men sedan regeringsrätten numera upphävt ett beslut av Stockholms stadsfullmäktige att anslå visst belopp till stipendier åt elever vid folkhögskola och andra utbildningsanstalter, har det fastslagits, att nuvarande kommunallagar icke medgiva rätt för kommun att bevilja stipendier eller andra bidrag för studieändamål åt enskilda. En revision avkommunallagarna måste sålunda företagas, om det i fortsättningen skall bli möjligt för kommun att, såsom tidigare i viss utsträckning förekommit, understödja obemedlades studier. Även om det — med hänsyn till att åtskilliga kommuner äro hår» belastade i ekonomiskt avseende — är önskvärt att det allmännas kostnader för begåvade ungdomars utbildning väsentligen falla på staten, synes möjligheten för kommun att kunna lämna bidrag av ifrågavarande slag böra fastställas som en legitim kommunal angelägenhet. Under erinran om att riksdagen 1943 begärt utredning om ändrade grunder beträffande kommuns anslag till bestridande av viss del av inackorderingskostnader för obemedlade och mindre bemedlade elever vid högre folkskola och kommunal mellanskola, får utskottet sålunda tillstyrka, att i enlighet med motionens yrkande en skyndsam utredning företages om sådan ändring i kommunallagarna, att kommun medges otvetydig rätt att bevilja anslag till stipendier och bidrag, som ha till syfte att underlätta fortsatt utbildning såväl vid högre läroansalter som vid kortare kurser av olika slag. Utskottet hemställer sålunda, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa om skyndsam utredning om kommuns rätt att bevilja stipendier eller i annan form ge bidrag (exempelvis inackorderingsbidrag o. d.) för underlättande av fortsatt utbildning vid högre läroanstalter och för deltagande i studiekurser. Denna hemställan bifölls av andra kammaren. Första kammarens första tillfälliga utskott, till vars behandling den sålunda av andra kammaren bifallna motionen därefter hänsköts, gjorde i sak samma uttalande som andra kammarens första tillfälliga utskott samt hemställde, att första kammaren måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut. Denna hemställan bifölls av första kammaren. I sin skrivelse nr 377 hemställde 1944 års riksdag i enlighet med kamrarnas beslut om skyndsam utredning angående kommuns rätt att bevilja stipendier eller i annan form giva bidrag (exempelvis inackorderingsbidrag o. d.) till underlättande av fortsatt utbildning vid högre läroanstalter och för deltagande i studiekurser. I propositionen nr 74 till 1945 års riksdag angående studiehjälp för högre undervisning åt landsbygdens ungdom m. m. erinrade föredragande departementschefen om 1940 års skolutrednings i det föregående återgivna

7*

uttalande rörande sättet för bestridande av kostnaderna för studiehjälp samt anförde därefter följande. Ehuruväl skolutredningen dryftat problemet om kommuns rätl alt bevilja stipendium eller i annan form ge bidrag till underlättande av fortsatt utbildning vid högre läroanstalter, synes detta spörsmål dock böra bliva föremål för ytterligare utredning. Vad den här ifrågasatta studiehjälpen angår, ansluter jag mig emellertid helt till skolutredningens och skolöverstyrelsens mening, att den bör bestridas av statsmedel, varvid dock kommunal medverkan bör kunna förekomma vid upprättande av skolhem. I sin skrivelse nr 351 i anledning av- nyssnämnda proposition jämte i ämnet vackla motioner förklarade sig riksdagen icke ha funnit anledning till erinran mot vad departementschefen anfört ifråga om bestridande av kostnaderna för studiehjälp. Slutligen har överståthållarämbetet med skrivelse den 28 september 1944 överlämnat och tillstyrkt bifall till en av Stockholms stadsfullmäktige den 18 .september 1944 beslutad underdånig skrivelse med framställning om åtgärder för lagstiftning i syfte alt bereda möjlighet för kommuner alt bevilja medel till studiestipendier. Vad i ärendet sålunda förekommit skulle beaktas vid utredningen.

Andra

utredningar

angående

kommuns

befogenheter.

Efter det att ifrågavarande utredningsuppdrag meddelats, framlade Kommunindelningskommittén Betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (SOU 1945:38). Förslaget däri rörande landskommunernas förhållande till tätorts- och samhällsbildningen beröra på sätt i betänkandet s. 336 framhålles flera skilda förvaltningsområden, vilka var för sig regleras av en omfattande lagstiftning. Fullständigt genomförande av förslagen förutsatte ändringar i ett flertal författningar. Bland huvudsakliga författningsändringar, vilka vore erforderliga eller önskvärda, nämnas sådana som angå principiell utvidgning av kommunernas befogenheter. En enligt kommitténs mening alltför restriktiv tolkning av begreppet »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter» i 3 § av lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad hindrade icke sällan en tidsenlig utveckling av den kommunala verksamheten. Icke minst hade detta varit fallet beträffande primärkommunernas befattning med ordnandet av förhållandena inom tätorterna på landet. Därigenom hade (s. 289) tätortsbehovens tillgodoseende på de flesta håll fördröjts eller helt försummats och ett stort antal alltför små municipalsamhällen bildats.

8* Genom vissa av kommittén föreslagna ändringar i municipallagstiftningen och den hithörande speciallagstiftningen skulle visserligen svårigheterna undanröjas i vad avsåge sådana angelägenheter, beträffande vilka direkta skyldigheter komme att åläggas kommunerna och beträffande vilka lagstiftningen eljest komme att innefatta ett klart bemyndigande för kommunerna. Ifrågavarande verksamhetsfält vore emellertid så omfattande och lämnade möjligheter för så skiftande kommunala initiativ, att alla tänkbara uppgifter svårligen kunde förutses i speciallagstiftningen. Tolkningen av speciallagstiftningens innehåll kunde även vålla formella svårigheter, icke minst då det gällde skyldigheter eller bemyndiganden, som endast indirekt komme till uttryck i författningarna. Det funnes därför anledning att antaga, att ur allmän synpunkt önskvärda kommunala företag, vilka det låge i de flesta kommunmedlemmarnas intresse att genomföra, alltjämt kunde komma att förhindras genom överklaganden från enskilda kommunmedlemmar med motivering, att företaget icke kunde anses utgöra någon kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenhet. Det syntes därför angeläget, att möjligheter bereddes för en mot den kommunala verksamhetens tidsenliga utveckling svarande tolkning av 3 § i kommunallagarna. En revision av tidigare praxis syntes icke vara att förvänta utan att paragrafens ordalydelse ändrades. Kommittén ville därför förorda, att en sådan ändring vidtoges. Ändringen syntes förslagsvis kunna ske genom tillägg av ett nytt andra stycke till paragrafen av följande innehåll: Med gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter förstås icke endast sådana angelägenheter som angå samtliga eller det övervägande flertalet kommunmedlemmar utan även sådana, som eljest äro ägnade att tillgodose eller främja allmänna intressen inom kommunen. En principiell utvidgning av kommunernas befogenheter syntes väl motiverad jämväl med hänsyn till de av kommittén föreslagna större och bärkraftigare kommunernas ökade möjligheter till insatser inom andra verksamhetsområden. Det avsedda ändamålet med kommunsammanslagningen bleve i viss mån beroende av att kommunerna erhölle formella möjligheter till utveckling av den kommunala verksamheten. Vidare har 1945 års hemvärnskommitté med underdånig skrivelse den 25 juli 1945 avgivit förslag till lag om rätt för vissa kommuner att anslå medel till hemvärnets verksamhet m. m. Förslaget har följande innehåll. Utan hinder av vad i lag är stadgat om kommuns beslutanderätt äger lands- och stadskommun anslå medel till hemvärnet eller underavdelning därav för stödjande av dess verksamhet eller ställa kommunen tillhörig egendom till förfogande för sådant ändamål. Vad sålunda är föreskrivet angående lands- och stadskommun skall äga motsvarande tillämpning å landsting. I motiveringen framhöll kommittén, att det knappast förefölle motiverat att tillåla specialkommuner av olika slag att stödja hemvärnet med gåvor.

9* Någon bestämmelse om att viss kvalificerad majoritet skulle erfordras för gåvor av detta slag syntes icke erforderlig och icke heller någon regel om att beslut för att vinna bindande kraft skulle underställas Konungens prövning och fastställelse. Det vore icke heller nödvändigt att kommuns rätt att besluta om gåvor begränsades till visst angivet ändamål. Att begränsa kommuns rätt att lämna gåvor till att avse endast det egna hemvärnsområdet funne kommittén direkt olämpligt. Fall kunde inträffa, då en kommun önskade bidraga till ändamål som vore gemensamma för flera hemvärnsområden. Den 22 mars 1946 ha därjämte tillkallats sakkunniga för översyn av den kommunala lagstiftningen (1946 års kommunallagskommitté). Enligt direktiven (se Riksdagsberättelsen 1947 s. 92 ff.), i vilka erinras om de i det föregående nämnda utredningarna, är spörsmålet om utvidgning av kommunernas beslutanderätt ett av dem, som snarast möjligt böra bli belysta. I detta sammanhang må slutligen erinras om den undersökning på förevarande område, som framlagts av docenten S. Jägerskiöld i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1946 s. 137 ff. under rubriken »Kommuns kompetens», vilken innehåller bland annat en analys av begreppen »gemensam» samt »ordnings- och hushållningsangelägenheter».

Rättspraxis. Enligt den i direktiven för utredningen åberopade motionen vid 1943 års riksdag 11:225 vore tillvaratagandet av studiebegåvningarna ett verkligt samhällsintresse. Det framhölls vidare att det för landsorten innebure en påtaglig och högst allvarlig fara, att den mera vakna och initiativrika delen av ungdomen söges in till städerna och i många fall tillfördes dessas arbetsliv. Det vore för landsbygden en icke oviktig fråga, att den icke på detta sätt berövades de begåvningar, som eljest hade varit kallade att var på sin plats föra den trängre hembygdens ekonomiska och kulturella liv framåt. Man måste därför undersöka, vad som kunde åstadkommas för att göra realskolans utbildning tillgänglig för landsbygdens barn. Motionären erinrade om de möjligheter, som härvidlag Robertsforsskolorna erbjöde. Det högre statiiga skolväsendet borde utbyggas med ett nät av skolhem, där begåvade obemedlade elever erhölle kostnadsfri inackordering. Men intill dess så kunde ske borde den vägen prövas att genom kommunalt anslag lämna ett mindre bidrag till dylika elever. En hel del kommuner hade slagit in på denna väg men genom Regeringsrättens utslag den 17 september 1942 (RÅ 1942 S 356) hade det visat sig att den nuvarande lagstiftningen lade hinder i vägen för att på detta sätt hjälpa nyssnämnda elever. Det vore 15—717192

10* e m e l l e r t i d i vissa fall s y n n e r l i g e n ö n s k v ä r t , att v e d e r b ö r a n d e k o m m u n a l a organ ägde rätt anslå medel i a n n a n ordning än genom fattigvårdsstyrelsens försorg till b i d r a g till i n a c k o r d e r i n g s k o s t n a d e r n a för m i n d r e b e m e d l a d e och o b e m e d l a d e elever vid h ö g r e folkskolor och k o m m u n a l a m e l l a n s k o l o r . I det åsyftade rättsfallet hade kommunalfullmäktige i Vilhelmina socken beslutat att för år 1942 anslå 2 500 kronor såsom bidrag till inackordering av mindre bemedlade och obemedlade elever vid kommunala mellanskolan i Vilhelmina. Till stöd för besvär däröver hos länsstyrelsen åberopades, att beslutet icke vore att anse såsom en socknens gemensamma hushållningsangelägenhet, enär deltagande i undervisning vid kommunal mellanskola vore frivilligt. Länsstyrelsen lämnade besvären ulan avseende, men Regeringsrätten upphävde klandrade beslutet, enär detsamma innebure, att understöd av kommunens medel skulle beredas vissa kommunmedlemmar i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade eller eljest enligt särskild lag eller författning vore medgivet, varigenom fullmäktige överskridit sin befogenhet. Motiveringen för detta Regeringsrättens beslut överensstämmer med den av besvärsmyndigheterna använda i etl av Regeringsrätten genom utslag den 4 april 1935 avgjort mål (RÄ 1935 S 109). Där hade stadsfullmäktige i Åmål bifallit framställning av arbetslöshetskommittén i staden om ett anslag av 840 kronor till 3 studiestipendier, vartill medel skulle utgå av redan beviljade anslag för arbetslöshetens lindrande. Framställningen var föranledd av ansökan hos kommittén av några arbetslösa personer om bidrag av kommunala medel till deras vistelse vid folkhögskola under tiden den 2 oktober 1933—den 28 mars 1934. Ett annat likartat mål avgjordes av Regeringsrätten genom utslag den 15 juni 1939 (RÅ 1939 S 298). Kommunalfullmäktige i Älvsby socken beslöto vid sammanträde den 27 december 1938 bevilja envar av 3 namngivna elever vid Grans lantmannaskola ett stipendium å 75 kronor. Länsstyrelsen i Norrbottens län upphävde med anledning av besvär beslutet, enär beviljande av anslag till ifrågavarande stipendier icke vore en kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet och fullmäktige förty genom beslutet överskridit sin befogenhet. Att a n s l a g av d e n n a och l i k n a n d e a r t icke vore en k o m m u n e n s g e m e n s a m m a a n g e l ä g e n h e t h a r u t s a g t s även i en r a d tidigare utslag av Regeringsr ä t t e n (se RÄ 1924 ref. 19, s o m a n g i c k stipendier åt e n s k i l d a p e r s o n e r i n o m k o m m u n e n för d e l t a g a n d e i en n y k t e r h e t s u n d e r v i s n i n g s k u r s , j ä m t e d ä r a n förda r ä t t s f a l l ) . V i d a r e föreligger ett av s t a d s f u l l m ä k t i g e i S t o c k h o l m i d e r a s i direktiven a n g i v n a skrivelse d e n 28 s e p t e m b e r 1944 å b e r o p a t u t s l a g av R e g e r i n g s r ä t t e n den 10 f e b r u a r i 1944 (S 55). I n n a n redogörelse l ä m n a s för detta m å l m å n ä m n a s följande. Stockholms stads studiestipendier bekostades av anslag, som beviljats av stadsfullmäktige, och hade utgått från och med läsåret 1926—1927. Stipendierna avsågo, enligt det av stadsfullmäktige i Stockholm år 1926 antagna reglementet, att underlätta fortsatta studier för synnerligen begåvade, mindre bemedlade ynglingar och flickor, som vore mantalsskrivna i Stockholm och antingen vore lärjungar vid offentlig läroanstalt eller avsåge att vid sådan läroanstalt vinna inträde. Till offentliga läroanstalter räknades i främsta rummet läroanstalt, som helt eller delvis bekostades av stat eller kommun. Medlen förvaltades och stipendierna utdelades av Stockholms folkskoledirektion, som bestämde stipendiernas storlek. Stipendiat finge åtnjuta sitt stipendium antingen under viss bestämd tid eller tills han nått det i ansökan an-

11* givna studiemålet. Förslag till stipendiater uppgjordes av en av folkskoledirektionen tillsatt kommitté, efter det tillfälle beretts föreståndare för vederbörande läroanstalter att avgiva yttrande över ansökningar för lärjungar vid anstalten. Till stipendiater finge endast föreslås studerande, som hade sådan begåvning och nått sådan ålder, att man på grund av deras föregående studieresultat syntes kunna påräkna, att de efter vunnen utbildning skulle göra en god insats i värt lands kulturella eller ekonomiska utveckling. — För de första läsåren utgjorde årsstipendierna 250—600 kronor. Bestämmelserna, vilka föreslagits av direktionen, föranledde en reservation av en medlem av stadskollegiet i Stockholm mot kollegiets beslut den 17 december 1925 att tillstyrka bifall till motionen i ämnet. De kommunala medel, som skulle anslås i motionens syfte komme endast vissa kommunmedlemmar till godo och detta för ändamålet att de blivande stipendiaterna skulle komma att göra en god insats i vårt lands kulturella och ekonomiska utveckling. Att dylikt förfogande över kommunala medel låge utom stadsfullmäktiges befogenhet framginge bl. a. därav all Regeringsrätten dels vid två tillfällen år 1923 förklarat kommun sakna befogenhet att till enskilda medlemmar utgiva understöd av kommunala medel i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade eller eljest enligt lag eller författning vore medgivet, dels ock år 1921 upphävt ett beslut om anslag till stipendier åt enskilda personer inom en kommun för dellagande i en nykterhetskurs, enär fråga om dylikt anslag icke vore någon sådan kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet, varom kommunalrepresenlationen ägde besluta. Härtill komme, alt redan nu för undervisningsändamål, vilka icke sammanhörde med det kommunala skolväsendet eller för vilka staden enligt gällande författningar icke vore ålagd bidragsskyldighet, utginge på stadens budget icke oväsentliga belopp. Det syntes vid sådant förhållande icke böra ifrågakomma att annat än i synnerligen trängande fall öka stadens utgifter av hithörande slag vid en tidpunkt, då den största kommunala sparsamhet vore av nöden. Stadsfullmäktige beslöto emellertid i enlighet med kollegiets hemställan alt för år 1926 anvisa ett anslag av 5 000 kronor, att av folkskoledirektionen, under iakttagande i huvudsak av de i reglementsförslaget upptagna bestämmelserna, användas till beredande av studiestipendier åt i staden mantalsskrivna mindre bemedlade flickor och ynglingar, samt att anslaget skulle utgå av i 1926 års stat till fullmäktiges förfogande ställda medel. Det k l a n d r a d e beslutet f a t t a d e s d e n 18 d e c e m b e r 1942, d å fullmäktige tintogo utgifts- och i n k o m s t s t a t för å r 1943. D ä r v i d a n v i s a d e s bl. a. ett a n slag å 6 000 k r o n o r till stipendier åt elever vid f o l k h ö g s k o l o r o c h ett a n s l a g å 25 000 k r o n o r till studiestipendier. Till stöd för besvär häröver anfördes, att nämna anslag ej vore att hänföra till kommunens ordnings- och hushållningsangelägenheter. Enligt rättspraxis ansåges utdelande av kommunala stipendier eller liknande gåvor innebära, att vissa kommunmedlemmar bereddes understöd i annan ordning än gällande fattigvärdslag stadgade eller eljest enligt särskild lag eller författning vore medgivet. Stadsfullmäktige invände: Anslaget ä 6 000 kronor utgjorde anslag till kommunala stipendier åt i Stockholm mantalsskrivna-, obemedlade eller mindre bemedlade folkhögskoleelever, som hade erhållit statsstipendium. Anslaget hade årligen beviljats med varierande belopp sedan år 1926. Anslaget å 25 000 kronor avsåge att underlätta fortsatta studier för synnerligen begåvade, mindre bemedlade ynglingar eller flickor, som vore mantalsskrivna i Stockholm och antingen vore lärjungar vid offentlig läroanstalt eller avsåge att vid sådan läroanstalt vinna tillträde. Anslaget hade beviljats första gången 1926 och hade sedan årligen beviljats med växlande belopp. Vad beträffade stipendierna till folkhögskoleelever vore alt märka, att ett stort antal städer och även landsting sedan lång tid tillbaka beviljade dylika anslag. Det fram-

12* ginge av en inom Svenska stadsförbundet utarbetad P. M. rörande utdelande i vissa städer av kommunala stipendier åt elever vid folkhögskolor, att sådana anslag beviljades av icke mindre än omkring 28 städer (Göteborg, Malmö, Norrköping, Borås m. fl.). Enligt uppgift av Svenska stadsförbundet hade i intet fall besvär anförts mot beviljande av dessa anslag. Det torde utan överdrift kunna påstås, att en så allmänt utbredd och långvarig praxis numera icke kunde betraktas såsom olaglig. Tvärtom skulle ett hindrande av kommunernas möjligheter att bevilja rimliga anslag till studier vid folkhögskolor allmänt uppfattas som ett försök att vrida utvecklingen bakåt. Starka skäl kunde även anföras till förmån för kommunens befogenhet att bevilja anslag till studiestipendier. Det hade mer och mer insetts, att det vore en samhällelig uppgift av utomordentlig vikt att underlätta studie- och utbildningsmöjligheter för begåvade men fattiga studerande. Kommunernas direkta verksamhet på undervisningens område hade under de senaste decennierna ökats och kommunernas befattning med skolväsendet hade fått en allt större omfattning. Det kunde under sådana förhållanden knappast anses falla utanför kommunernas hushållningsangelägenheter, att kommunernas verksamhet i detta avseende kompletterades med rimliga anslag för befrämjande av studiemöjligheterna. Man kunde icke säga, att ett sådant anslag som det nu förevarande utan vidare avsåge att i vedertagen mening gynna enskild kommunmedlem. Tillvaratagande av studiebegåvningar vore icke främst att gynna enskilda. Anslagen avsåge att gagna ett samhällsintresse, som hade samband med kommunens verksamhet och vars tillgodoseende vore en av samhällets angelägnaste uppgifter. Begreppet kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter vore ingalunda en gång för alla givet och avgränsat. Ramen hade gång på gång vidgats och gränserna hade förskjutits. Rättspraxis kunde icke ignorera nya krav, som ställdes på samhället för samhällets eget bästa. De anslag, det här vore fråga om, utginge icke med högre belopp än sammanlagt 31 000 kronor, men trots att beloppen i budgeten vore av försvinnande ringa betydelse, hade de säkerligen varit av stort värde för ett icke ringa antal fattiga studerande. Båda anslagen hade opåtalt utgått i omkring 18 år. Det syntes föga tilltalande, att ett formalistiskt betraktelsesätt skulle hindra kommunens mycket blygsamma men ändock synnerligen behjärtansvärda och nyttiga verksamhet pä ett område, som stode i omedelbart sammanhang med kommunens uppgift att befrämja och bekosta den i kommunen bosatta ungdomens utbildning. Det vore icke osannolikt, att de ändamål, som anslaget till studiestipendier avsäge, i en nära framtid komme att både av stat och kommun uppmärksammas i vida högre grad än vad som nu vore förhållandet. Klaganden anförde i påminnelser: Måhända vore de av stadsfullmäktige framförda synpunkterna riktiga. Om sä vore fallet, borde detta emellertid komma till uttryck i lagstiftningen eller i ledande prejudikat. För närvarande syntes ett utdelande av kommunala stipendier eller liknande gåvor såsom framginge av ett så sent som 1942 meddelat utslag icke vara i överensstämmelse med gällande lag. överståthållarämbetet lämnade genom utslag den 24 maj 1943 besvären i denna del utan bifall, enär stadsfullmäktige icke kunde anses hava överskridit sin befogenhet genom att anslå medel till stipendier åt elever vid folkhögskolor till belopp av 6 000 kronor och för studiestipendier till belopp av 25 000 kronor och ej heller i övrigt någon omständighet förebragts, som enligt gällande lag om kommunalstyrelse i Stockholm kunde föranleda hävande av beslutet. Regeringsrätten åter upphävde beslutet med samma motivering som i Vilhelminamålet. Slutligen ä r att a n t e c k n a ett nyligen a v R e g e r i n g s r ä t t e n avgjort m å l av s a m m a slag.

13* Vid s a m m a n t r ä d e d e n 10 d e c e m b e r 1945 beslöto s t a d s f u l l m ä k t i g e i Gävle a t t för år 1946 a n s l å 2 000 k r o n o r till »kurser vid folkhögskolor», att a n v ä n d a s till s t i p e n d i e r å t m i n d r e b e m e d l a d och o b e m e d l a d u n g d o m m e d h e m o r t s r ä t t i Gävle för g e n o m g å e n d e av k u r s vid folkhögskola eller d ä r m e d j ä m f ö r lig u t b i l d n i n g , s a m t att u p p d r a g a åt folkskolestyrelsen att m o t t a g a , p r ö v a och a v g ö r a a n s ö k n i n g a r n a o m e r h å l l a n d e av stipendier u r anslaget o c h i övrigt v i d t a g a av s t a d s f u l l m ä k t i g e s beslut p å k a l l a d e å t g ä r d e r . över beslutet att anvisa medel anfördes besvär av F. under yrkande, alt beslutet måtte upphävas, enär fullmäktige därigenom överskridit sin befogenhet, då beviljande av dylikt anslag icke kunde anses vara en sådan stadens gemensamma ordningsoch hushållningsangelägenhet, som avsåges i lagen om kommunalstyrelse i stad. Stadsfullmäktige hemställde om avslag å besvären och anförde därvid, bl. a. Första gången stadsfullmäktige beviljade anslag för nu ifrågavarande ändamål var år 1943. Sedermera har för varje år beviljats anslag för detta ändamål med 1 000 kronor för vart och ett av åren 1944 och 1945 samt med 2 000 kronor för år 1916. Stadsfullmäktiges beslut av år 1944 godkändes emellertid ej av magistraten för verkställighet utan magistraten prövade, med framhållande av att beslutet måste anses innebära, alt understöd av kommunens medel skulle beredas vissa medlemmar i annan ordning, än gällande faltigvårdslag stadgade eller eljest enligt särskild lag eller författning var medgivet, lagligen vägra handräckning till verkställighet av beslutet, över detta magistratens beslut besvärade sig staden hos länsstyrelsen och länsstyrelsen undanröjde magistratens beslut i ärendet bl. a. med den motiveringen att uppenbar plikt för magisiraten aft vägra verkställighet av stadsfullmäktiges ifrågavarande beslut icke förelegat. Anledningen till att magistraten år 1944 vägrade verkställighet av ett beslut, som året före ej föranlett någon erinran, var förmodligen den, att genom ett utslag av Regeringsrätten i en liknande fråga under liden mellan de olika sladsfullmäktigebesluten elt prejudikat skapats på att en kommun enligt nu gällande bestämmelse i kommunallagarna ej ;iger befogenhet alt bevilja anslag för nu ifrågavarande ändamål. Anslag har beviljats av ett flertal kommuner sedan lång tid tillbaka till nu ifrågavarande ändamål. Det förhåller sig tydligen så, att då det gäller kommunens rätt att anslå medel för underlättande av studier, en viss praxis utbildat sig, som ersatt en föråldrad och otillfredsställande lagbestämmelse. Det kan ej vara rikligt, att enbart den omständigheten, att en person i en kommun överklagar ett beslut i elt sådant ärende, varom nu är fråga, skall vara avgörande för om det av kommunen beviljade anslaget skall utgå eller ej. Ett sådant förhållande måste verka kränkande på den allmänna rättskänslan och när så är fallet, torde tiden vara inne för att en ändring kommer till stånd. Somliga kurser, för vilka stipendier beviljas, äro ofta förlagda under två på varandra följande år och en elev, som erhållit elt stipendium ett år, har givetvis räknat med att han skall få stipendium även året därpå för att kunna avsluta kursen. Ett motsatt förhållande skulle skapa en osäkerhetskänsla hos vederbörande och det kanske rent av kan ifrågasättas, huruvida han skulle anmält sig till kursen, om han ej kunnat räkna med att erhålla bidrag även andra året kursen pågår. Det är att märka, att stipendier endast beviljas till mindre bemedlad och obemedlad ungdom efter prövning av folkskolestyrelsen och de som erhålla stipendier äro givetvis i hög grad beroende av desamma. Länsstyrelsen fann genom resolution den 13 april 1946 skäl eller omständigheter i målet icke hava förebragts, som kunde föranleda till ändring i eller upphävande avklandrade beslutet och lämnade förty besvären utan bifall. F. fullföljde sin talan hos Kungl. Maj:t. Han hade ej överklagat besluten för 1943 och 1944, enär han ej känt till dem. Beslutet som gällt 1945 hade han ej ansett nödigt överklaga, då det ej godkänts av magistraten för verkställighet. Besvärsrätt över länsstyrelsens beslut att undanröja detta magistratens beslut syntes ej ha förelegat.

14* Regeringsrättens utslag den 12 mars 1947 lyder: Enär stadsfullmäktiges beslut innebär, att understöd av kommunens medel skulle beredas vissa kommunmedlemmar i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgar eller eljest enligt särskild lag eller författning är medgivet, samt stadsfullmäktige härigenom överskridit sin befogenhet, prövar Kungl. Maj:t lagligt att med ändring av länsstyrelsens resolution upphäva stadsfullmäktiges beslut.

Uttalanden om vem det bör tillkomma alt lämna studiehjälp och angående ny lagstiftning beträffande kommuns befogenhet. Vem bör lämna

studiehjälp?

Frågan om staten eller kommunerna borde tillhandahålla medel för ifrågavarande hjälpverksamhet diskuterades av 1940 års skolutredning i dess betänkande SOI' 1944:22 (s. 68 f.) på säd framgår av det i direktiven citerade uttalandet. Betänkandet — som ligger till grund för den gällande kungörelsen den 28 juni 1946 (nr 552) angående statsstipendier för bedrivande av studier vid allmänna läroverk m. fl. läroanstalter — innehåller även en redogörelse för vissa tidigare gjorda yrkanden och förslag angående studiehjälp (s. 54 fi'.). Till belysande av därvid intagna ståndpunkter i den förevarande frågan må erinras om följande. 1927 års skolsakkunniga föreslogo i Utredning och förslag rörande studieunderstöd åt lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter (SOU 1929:6), att statligt understöd åt fattiga, studiebegåvade lärjungar skulle lämnas i vissa angivna former. Enligt av de sakkunniga verkställd utredning förekomme kommunala understöd i studiesyfte vid åtskilliga läroanstalter, särskilt vid kommunala mellanskolor. Understöden hade varit av olika slag, delvis beroende på om underslöd lämnats alltmänt läroverk eller kommunal mellanskola. I några fall hade kommunen (landsting och även sparbank) lämnat kontanta studieunderstöd. I fråga om några allmänna läroverk hade understöd lämnats i den formen, alt kommunen anslagit ett belopp, motsvarande helt eller delvis de avgifter, som medellösa lärjungar skolat erlägga till läroverkets ljus- och vedkassa. Bland dessa kontanta understöd förtjänade dels Stockholms stads studiestipendier, dels ock de i Södertälje förekommande studieunderstöden särskilt omnämnande. I Södertälje utsåge staden sedan åtskilliga år tillbaka årligen ett visst antal s. k. folkskolestipendiater, utgörande begåvade och mindre bemedlade lärjungar, vilka uttoges genom stadens folkskolinspektör och efter förslag av vederbörande klasslärare i någon av de högsta klasserna i folkskolan. I folkskolans sisla klass hade de intill läsåret 1928—1929 fält särskild undervisning i tyska och i något annat ämne samt prövat in i tredje klassen vid allmänna läroverket i Södertälje eller i flickskolans fjärde klass. De hade därvid befriats frän alla inskrivnings- och terminsavgifter utom

15* avgifterna till ljus- och vedkassan, vilka erlagts av staden. Stipendiaterna hade på stadens bekostnad erhållit alla läroböcker samt skriv- och ritmateriel. Understödet utginge under hela skoltiden, eventuellt fram till studentexamen, i vilket fall staden erlade även studentexamenaavgiften. Sedan en fyraårig realskollinje upprättats vid läroverket, bortfölle den i folkskolans högsta klass lämnade särskilda undervisningen såsom obehövlig, och stipendiaterna intoges i nämnda linjes första klass. En understödsform, som förekomme vid ett litet fåtal allmänna läroverk samt vid åtskilliga kommunala mellanskolor, bestode i tillhandahållande av läroböcker. I fråga om 4 allmänna läroverk och 32 kommunala mellanskolor hade kommunerna anslagit medel till anskaffande ät lärjungarna av läroböcker, stundom även annan skolmateriel, varvid lärjungarna antingen erhölle böckerna m. in. utan ersättning eller ock finge i behövlig omfattning av skolan läna desamma. En stad lämnade fri tandvård åt alla lärjungar i den dittillsvarande realskolans 3 lägsta klasser och pä en ort vore fri middagsspisning anordnad för behövande lärjungar vid ortens kommunala mellanskola. De s k o l s a k k u n n i g a a n f ö r d e vidare, att de a n o r d n i n g a r , som de s a k k u n niga a v h a n d l a t , förutsatte jämförelsevis b e t y d a n d e b i d r a g från s t a t e n för att u n d e r s t ö d j a fattiga, s t u d i e b e g å v a d e l ä r j u n g a r . Vid s å d a n t f ö r h å l l a n d e låge den f r å g a n n ä r a , h u r u v i d a icke ä v e n de k o m m u n e r , som p å ett eller a n n a t sätt k u n d e anses h a v a n å g o n m e r a direkt fördel av d e n n a statens u n d e r s t ö d s v e r k s a m h e t , b o r d e l ä m n a n å g o t b i d r a g för i f r å g a v a r a n d e ä n d a m å l . Särskilt n ä r det gällde u p p f ö r a n d e av s k o l h e m s b y g g n a d e r syntes det k u n n a i f r å g a s ä t t a s , att de städer, till vilka s k o l h e m k o m m e att förläggas, u t a n särskild k o s t n a d för staten t i l l h a n d a h ö l l e erforderliga t o m t e r för såd a n a b y g g n a d e r . Då emellertid s k o l h e m m e n vore a v s e d d a för l ä r j u n g a r från hela landet, syntes det icke v a r a l ä m p l i g t att u p p s t ä l l a detta s o m villkor för ett s k o l h e m s f ö r l ä g g a n d e till viss stad. Man s y n t e s likväl i a l l m ä n h e t k u n n a r ä k n a m e d att v e d e r b ö r a n d e k o m m u n a n s å g e det vara f ö r e n a t m e d s å d a n a fördelar alt få ett s k o l h e m dit förlagt, att k o m m u n e n vore villig att l ä m n a icke e n d a s t fri tomt u t a n ä v e n b i d r a g i a n n a n form, t. ex. p l a n e r i n g a v tomten, b e k o s t a n d e av vissa yttre l e d n i n g a r eller dylikt. Det s a g d a k u n d e i stort sett äga sin t i l l ä m p n i n g även i f r å g a o m k o m m u n b i d r a g till internatskola. Kommunala bidrag för här ifrågavarande ändamål syntes emellertid böra ifrågasättas även i annan form. De sakkunniga hade i sina förslag till statlig understödsverksamhet ansett sig böra räkna såväl med att en del lärjungar i skolhemmen och internatskolorna bleve s. k. halvbetalande elever som med att en del stipendiater finge stipendium till sådana belopp, som endast delvis kunde täcka deras utgifter för uppehälle m. ni. under studietiden. Givetvis borde man härvid i första hand utgå ifrån att vederbörande föräldrar eller anhöriga i mån av förmåga lämnade erforderligt bidrag till studiekostnaderna. Det syntes emellertid komma att finnas mänga fall, då detta ej kunde ske i någon nämnvärd utsträckning. Det låge då nära till hands, att lärjungens hemkommun lämnade sådant bidrag. Detta skulle ej innebära någon nyhet, ty redan nu förekomme liknande kommunala understöd åt fattiga, studiebegåvade lärjungar. Kommunalt bidrag syntes särskilt böra komma i fråga under en lärjunges första år vid en läroanstalt ä främmande ort, såväl med hänsyn till att lärjungen under dessa är åtminstone i regel icke kunde påräkna

16* helt understöd frän staten som till att man inom hemkommunen bäst kunde bedöma lärjungens förutsättningar för den utbildning, han ämnade förskaffa sig. Ej heller här syntes man böra uppställa som villkor för statsunderstöd ät viss lärjunge att hemkommunen lämnade sådant. Dock syntes det befinnas lämpligt, att i vissa fall den utdelande myndigheten vid prövning av ansökningar om understöd i en eller annan form togc hänsyn till om sökandens hemkommun utfäst sig att lämna bidrag till hans studiekostnader. De s a k k u n n i g a u t g i n g e således ifrån att k o m m u n e r n a s b i d r a g h u v u d s a k ligen skulle i f r å g a s ä t t a s p å frivillighetens väg s a m t i övrigt från fall till fall g ö r a s till f ö r e m å l för p r ö v n i n g . Av d e i 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e SOU 1944: 22 s a m t i K. p r o p . 1945: 74 och s t a t s u t s k o t t e t s ull. n r 149 i a n l e d n i n g av bl. a. d e n n a p r o p o s i tion å b e r o p a d e motionerna synes flertalet h a v a åsyftat u t v i d g a n d e a v e n d a s t eller h u v u d s a k l i g e n den statliga b i d r a g s v e r k s a m h e t e n p å i f r å g a v a r a n d e område.1 Beträffande anordnande av skolhem ifrågasattes emellertid medverkan av bl. a. landsting. Statsutskottet vid 1945 års riksdag (uti. 149) och riksdagen s. å. hade ej heller någon erinran mot förslaget i prop. 74, att kommunal medverkan borde kunna förekomma vid upprättande av skolhem. Och genom kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 594) angående statsbidrag till skolhem för lärjungar vid högre skolor och till föreståndarna vid dylikt skolhem får anses klarlagt, att kommun äger anslå medel till skolhem. 2 Där stadgas nämligen, att statsbidrag till uppförande och inredning av skolhemsbyggnader för lärjungar vid närmare angivna läroanstalter må utgå till bl. a. landsting och annan kommun. Statsbidrag kan även utgå till skolhem vid internatskolor. I detta sammanhang må även erinras om att det sedan länge författningsenligt ålegat läroverkskommun att tillhandahålla läroverkshus m. m. och att det i samband med tillkomsten av de tekniska läroverken i Skellefteå och Luleå uppställdes såsom villkor att städerna inrättade elevhem. Även landstingen hade beslutat bidraga med avsevärda belopp för läroverkens utrustning (jfr Statsutskottet 1943: 104 och RSkr 1943:230). Statsutskottet vid 1936 års riksdag fäste även uppmärksamheten på att — samtidigt som barnen i skolkommunerna kunde sägas vara framför landsbygdens barn gynnade i fråga om utbildningsmöjligheter — en ej oväsentlig del av kostnaderna för denna utbildning bestredes av skolkommunerna själva. Det kunde i detta hänseende ifrågasättas, om icke kostnaderna för den undervisning, varom vore fråga, borde helt överflyttas på statsverket eller om det icke kunde vara lämpligt att inrätta distrikt för den högre undervisningen, som skulle hava att svara för en del av nämnda kostnader. 1 Här åsyftas motionerna vid 1927 års riksdag 1:254 och 11:417 (andra särskilda utskottets uti. 1 och mem. 2, RSkr 262 s. 11), vid 1936 års riksdag 11:613 och 614 (AK:s första tillfälliga utskott 3, RSkr 170), vid 1937 års riksdag I: 160 och 11:394 (Statsutskottet 183, RSkr 444), vid 1939 års riksdag I: 148 och II: 132 (Statsutskottet 221, RSkr L414), vid 1943 års riksdag 1:21 och 11:29, 1:79 och 11:97, 1:159 och 11:231, 11:101 och 11:156 (Statsutskottet 103, RSkr 229), vid 1944 års riksdag 1:59 och 11:88, 1:241 samt 11:18 och 348 (Statsutskottet 182, RSkr 368) och vid 1945 års riksdag 1:297 och 11:463, 1:300 och 11:464, 11:465, 1:298 och 11:466, 11:468, 1:299 och 11:467 samt 11:225 (Statsutskottet 149, RSkr 351). 2 Motsvarande gäller enligt kungörelsen den 11 december 1942 (nr 913) om bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler; jfr bil. till 1945 års statsvcrksprop. V huvudtiteln s. 27.

17* Av intresse i detta sammanhang är vidare skolöverstyrelsens påpekande i dess utredning den 9 juni 1939 angående underlättande för lärjungar från landsbygden att vistas vid allmänna läroverk m. m. (föranledd av RSkr 1937:444), att vissa kommuner lämnade bidrag till terminsavgifter, böcker m. m. och att dessa förmåner tillkomme både lärjungar från den rena landsbygden och lärjungar från städerna. Departementschefen hade i direktiven för utredningen särskilt framhållit, att därvid borde övervägas, huruvida icke eventuella statliga bidrag borde kombineras med visst ekonomiskt understöd från hemortskommunernas sida. Överstyrelsen, som föreslog bidrag av det allmänna till bl. a. inackordering, kostnader för frukostmål och dagliga resor, fann övervägande skäl tala mot engagerande av hemortskommunerna för beredande av ifrågavarande studieunderstöd. Starka skäl talade också mot att landstingen skulle medverka, överstyrelsen förordade därför, att därest en understödsverksamhet av ifrågavarande slag komme till stånd, kostnaderna för denna helt bestredes av statsverket. Överstyrelsen anförde, att spörsmålet om en kombination av bidrag från staten med understöd från hemortskommunen dryftats i åtskilliga av de till överstyrelsen inkomna yttrandena i ärendet. Med anledning av frän kollegier och rektorer uttalade farhågor beträffande bidrag från hemkommunerna yttrade överstyrelsen, att det kunde befaras, att fördelningen av bidragen, om kommunerna direkt skulle ha att göra därmed, komme att bliva mindre rationell och att den alltför mycket komme att bli beroende av de kommunala instansernas inställning dels till de högre läroanstalternas verksamhet över huvud taget, dels till de lärjungar, vilka sökte sig dit. Givetvis komme denna inställning i hög grad att påverkas av kommunernas ekonomiska resurser. Under det att man sålunda i en kommun kunde komma att tillämpa en mycket liberal politik i fråga om studieunderstöd, kunde i en annan starka restriktioner införas. Mot tanken på understöd från hemortskommunerna syntes för övrigt den principiella invändningen kunna riktas, att bidrag till en lärjunge under studieåren endast i ett mycket ringa antal fall i framtiden skulle komma hemkommunen till godo, då vederbörande oftast som vuxen komme att få sin verksamhet förlagd till annan ort. I många fall bleve denna ort en stad, och landsbygdskommunerna skulle i sådana fall således få vidkännas ytterligare ekonomiska bördor för fostran av personer, som sedermera flyttade till städerna. Ett sådant förhållande syntes ej vara eftersträvansvärt. Då det emellertid möjligen kunde ligga ett visst värde i att understödsverksamheten anknötes till hemorten, om ock i detta begrepps mera vidsträckta bemärkelse, syntes det uppslag, som en rektor givit genom att peka på landstingen som lämpliga organ för understödens finansiering, böra upplagas till prövning. Landstingen hade redan länge haft en budget för undervisning: vid folkhögskolor, lantmannaskolor, hushållskurser samt tidigare även dövstumskolor; vissa landsting bidroge dessutom med understöd till

18* enskilda och kommunala flickskolor; även till mer tillfälliga kurser samt andra med undervisning sammanhängande ändamål, exempelvis läkarundersökning av folkskolebarn, hade landsting anslagit medel. Det kunde sålunda synas, som om det skulle ligga ganska väl i linje med denna landstingens verksamhet, om de övertoge också studieunderstödsverksamhelen för landsbygdslärjungarna för högre läroanstalter samt i lämplig proportion bidroge till dess finansierande. Från landstingens sida borde man även kunna vänta en större vidsyn än från kommunernas, när det gällde spörsmål av här förevarande slag. Emellertid kunde även bestämda skäl mot landslingens deltagande i den planerande understödsverksamheten anföras. Överstyrelsen tänkte härvid mindre på en invändning, liknande den som riktats mot bidrag från hemkommunerna, nämligen att det icke vore sagt, att bidrag till lärjungar inom landstingsområdet sedermera komme detta till godo, då vederbörande kanske senare ägnade sina krafter åt värvinom ett helt annat län; dessa fall syntes nämligen icke bli så allmänna, som att en lärjunge som vuxen lämnade sin hemkommun. Större vikt fäste överstyrelsen vid det skälet, att det icke syntes lämpligt att, när en understödsverksamhet av det slaget det här vore fråga om igångsattes av staten, beslut av landsting eventuellt skulle kunna reglera denna verksamhet. Uppmärksammas borde även att de största städerna, de som icke deltoge i landsting, i motsats till de mindre skulle bli befriade från att deltaga i de kostnader, som verksamheten förde med sig. En viss ojämnhet i fråga om tilldelning av understöd kunde även väntas. Slutligen måste det sägas, alt själva administrationen av understödsverksamheten sannolikt skulle i hög grad kompliceras genom landstingens medverkan: redan ett sådant spörsmål som huruvida de understöd, ett landsting kunde komma att bevilja, borde utgå även till sådana lärjungar vid inom länet belägna läroanstalter, vilka ej hade sin hemort inom länet, vore icke alldeles lättlöst. Ur synpunkten att söka åstadkomma en så jämn fördelning som möjligt av skattebördorna syntes i själva verket det rationellaste vara, att staten helt och hållet svarade för de här tänkta understöden till lärjungar från landsbygden. Med säkerhet skulle härigenom också administrationen av understödsverksamheten bli relativt enkel, varjämte enhetliga och rationella grunder vid tilldelningen av bidrag lättast skulle säkerställas. Överstyrelsen erinrade om alt vid ett slag av läroanstalter, nämligen folkhögskolorna, förekomme statliga stipendier (för det dåvarande 650 000 kronor, förslagsanslag) av en karaktär, som närmast motsvarade den, som tänkts för studieunderstöden till landsbygdslärjungar. Även i silt i direktiven för denna utredning nämnda utlåtande över 1940 års skolutrednings förslag i ämnet (SOU 1944: 22) vidhöll överstyrelsen, att den föreslagna direkta understödsverksamheten borde bedrivas helt på statsverkets bekostnad, och departementschefen anslöt sig till denna mening.

19* Kommunala stipendier åt elever vid centrala verkstadsskolor ha däremot förordats vid 1941 års riksdag. 1 K. prop. 1941:71 angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor m. m. redogöres för bl. a. Verkstadsskoleutredningens förslag i ämnet (SOU 1938:26). Enligt detta (prop. s. 78) borde statens bidrag till utbildning för hantverk och industri icke utmalas efter andra principer än i fråga om utbildningen för lantbruket. Ett annat förfaringssätt skulle innebära, att utbildningen för vissa yrken underlättades på ett sätt, som menligt skulle inverka på rekryteringen till andra yrken. Detta borde emellertid självfallet icke utesluta möjligheten av att en primärkommun i det enskilda fallet trädde emellan och bestrede den kostnad för yrkesutbildning, som eljest skulle falla på den enskilde. I sistnämnda hänseende anförde utredningen bl. a. följande. Ett sådant förfaringssätt kunde givetvis bl. a. vara motiverat för att möjliggöra utbildning av och eventuell framlida utflyttning frän kommunen av sådan ungdom, som, såvitt kunde bedömas, för framliden icke och i varje fall icke utan yrkesutbildning kunde erhålla sin skäliga utkomst inom kommunen. Därest med hänsyn till det ekonomiska livets växlingar sådana åtgärder erfordrades i större omfattning, torde ett särskilt ingripande från statsmakternas sida stundom vara motiverat. Verkstadsskolorna för arbetslös ungdom hade tillkommit med särskild hänsyn till dylika omständigheter. Av remissinstanserna framhöllo i fråga om stipendier kommerskollegium, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund vikten avkontroll över och viss restriklivilet i stipendietilldelningen. Arbetsgivareföreningen och industriförbundet ifrågasatte därvid, huruvida icke en del avkostnaden för stipendierna borde drabba elevs hemkommun. Departementschefen tillstyrkte, att stipendier åt elever vid blivande centrala verkstadsskolor skulle utgå enligt samma grunder som vid övriga yrkesundervisningsanstalter. Den skärpta behovsprövning, som tillämpades för budgetåret 1941/42 vid prövning av ansökningar om anslag till stipendietvid kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning, borde iakttagas jämväl vid fördelningen av stipendiemedel till centrala verkstadsskolor. Vidare anförde departementschefen. Jag utgår från alt, i den utsträckning så visar sig påkallat, huvudmannen för den centrala verkstadsskolan och elevs hemkommun bidraga till omkostnaderna för elevens vistelse vid skolan. I det föregående har jag tillstyrkt statsunderstöd till skolorna efter så förmånliga grunder, att det icke synes orimligt alt i stället kräva, att huvudmannen i nu ifrågavarande hänseende påtager sig vissa ökade kostnader. Om hemkommunerna efter prövning i varje särskilt fall lämna bidrag till vissa elever, tillgodoses därmed de synpunkter, åt vilka kommerskollegium och industriförbundet givit uttryck, på ett enligt min mening lyckligt sätt.» Detta departementschefens uttalande lämnades utan erinran av riksdagen (Statsutskottets ull. nr 83 och Riksdagens skrivelse nr 197).

20* Spörmålet om kommun äger bevilja anslag till stipendier åt elever vid verkstadsskolor diskuterades sedermera i Landskommunernas Tidskrift årg. 1944 s. 230 f. Efter erinran om departementschefens nyss återgivna uttalande påpekas, att obligatoriska bidrag från kommunerna till verkstadsskolonia ej förutsatts i övrigt. Sammanfattningsvis anföres vidare, att elever vid verkstadsskolorna i likhet med elever vid folkhögskolor och lantbruksskolor kunna erhålla statsstipendier samt att kommun torde vara berättigad att efter prövning i varje särskilt fall även bidraga med stipendier till elever vid centrala verkstadsskolor. Prejudikat funnes dock ej, som bekräftade detta, vilket framhålles med hänsyn till att enligt flera rättsfall kommun vore förhindrad att anslå medel till stipendier åt elever vid folkhögskolor och lantmannaskolor. Statsbidrag till kommunala stipendier utginge ej. I fråga om kommunernas medverkan förtjänar även erinras om vissa uttalanden i motionerna vid 1945 års riksdag I: 299 och II: 467 med anledning av förslaget i propositionen 1945: 74, att som huvudman för skolhem förutsattes att landsting, kommun eller stiftelse skulle inträda. Motionärerna anförde sålunda: Någon närmare motivering till att landstingen skulle inträda som huvudmän för denna verksamhet angäves icke. Skolutredningen framhölle härutinnan endast, att det måste bliva beroende av lokala omständigheter, vem som skulle ställa sig som huvudman för skolhem av här ifrågavarande slag. I vissa fall kunde det vara lämpligt, att ett landsting bleve skolhemmets huvudman. I vissa andra fall kunde det vara mera ändamålsenligt, att skolhemmet tillhörde en stads- eller landskommun eller en stiftelse. Landstingens uppgifter på undervisningens område omfattade i första hand huvudmannaskapet för folkhög-, lantmanna- och lanthushållsskolor ävensom centrala verkstadsskolor. Vid samtliga dessa skoltyper funnes elevinternat anordnade. Att förutsätta att landstingen därjämte skulle upprätta elevinternat vid andra skolor, beträffande vilka de icke hade någon som helst befattning, syntes icke riktigt och skulle innebära en utvidgning av landstingens uppgifter till områden, som låge vid sidan av deras egentliga verksamhet. Tendensen hade under senare år gått i rakt motsatt riktning och syftat till att från landstingen avlasta sådana perifera uppgifter som icke hade anknytning till deras huvuduppgift, hälso- och sjukvården, och där deras organisatoriska medverkan icke vore erforderlig. Det låge sålunda fullt i linje med tidigare tillämpad praxis att i förevarande fall icke förutsätta landstingens medverkan.

Formen för ändrad lagstiftning

beträffande

kommuns

befogenhet

m. m.

Den ovan nämnda motionen vid 1943 års riksdag II: 225 hänvisades till konstitutionsutskottet, som i uti. 6 anförde bl. a. Enligt kommunallagarna vore vården av folk- och fortsättningsskoleväsendet en den kyrkliga eller borgerliga kommunens angelägenhet. Härjämte ägde enligt särskilda författningar skolområden, bestående av ett eller flera skoldistrikt, eller efter Kungl. Maj:ts beprövande andra kommunala samfälligheter eller föreningar av flera sådana inrätta bl. a. kommunala mellanskolor och högre folkskolor, varvid fråga om skolas erkännande såsom dylik läroanstalt prövades av Kungl. Maj:t. Med stöd av kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 448) angående statsbidrag för inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem ägde skoldistrikt lämna bidrag till bestridande av kostnaderna för sådan

21* inackordering av elever i folk- och fortsättningsskolor inom distriktet, då föräldrarna bodde avlägset från skolan. Enligt vad inom utskottet Upplysts hade kommunala samfälligheter vidare i vissa fall genom anslag bidragit till bestridande av inackorderingskostnaderna för lärjungar vid kommunala mellanskolor, högre folkskolor, yrkesskolor och liknande läroanstalter. Förhållanden liknande dem, som föranlett motionen, kunde emellertid uppträda även vid andra skolformer än de med motionen avsedda. Det funnes därför skäl att vid en eventuell utredning beakta även dessa. Detta vidare spörsmål fölle emellertid utom ramen för motionen. Utskottet, som saknade initiativrätt på förevarande område, nödgades alltså avstyrka bifall till den av motionären föreslagna utredningen med dess mera begränsade syftemål. Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Reservationer avgåvos av ledamoten professor Herlitz beträffande motiveringen och av fem andra ledamöter, vilka ansågo att utskottet i anledning av motionen bort föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning och förslag i ämnet. Vid debatten i kamrarna anförde herr Herlitz (FK:s prot. 14:23), att det låge i öppen dag, att bestämmelser i det ämne motionären åsyftade skulle ges i helt andra författningar än kommunallagarna. Frågan vore egentligen en typisk statsutskottsfråga. Det hade i utskottet ingalunda kunnat visas, att det på det speciella område som motionären avsåge, således inackordering av barn vid kommunala mellanskolor och högre folkskolor, skulle föreligga ett speciellt behov av den styrka, att just detta spörsmål skulle förtjäna en särskild utredning. Man borde visa den allra största återhållsamhet och försiktighet, då det gällde att lägga i kommunernas händer möjligheten att utan några regler i allmänna författningar ge bidrag och understöd åt enskilda personer. Skulle denna fråga komma under övervägande, skulle det vara i ett betydligt vidare sammanhang. Då skulle man tänka inte bara på dessa skolor utan, som konstitutionsutskottet också påpekat, även på varjehanda andra skolformer. Men ramen vidgades även i andra hänseenden. Skulle barns skolgång underlättas, vore det inte sagt, att det nödvändigt skulle ske just genom bidrag till inackorderingskostnader. Det funnes ju åtskilliga andra hjälpformer, som kunde komma under övervägande. Riksdagen hemställde i korthet (skrivelse 192) i anledning av motionen, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning i ämnet och för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Beträffande den ståndpunkt i frågan, som intogs av 1940 års skolutredning, dit riksdagens skrivelse överlämnades, må hänvisas till direktiven för förevarande utredning. Även i motionen vid 1944 års riksdag II: 1 framhölls, såsom framgår av direktiven, att det vore en kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet att söka bringa sina medborgare, i första hand ungdomen, hjälp och uppmuntran till fortsatt utbildning.

•)«>•

I sitt yttrande till AK:s första tillfälliga utskott, dit motionen i första hand hänvisades, påpekade skolöverstyrelsen, att sedan Regeringsrätten numera upphävt stadsfullmäktiges i Stockholm beslut att anslå visst belopp till stipendier åt elever vid folkhögskola och andra utbildningsanstalter hade slutligt blivit fastslaget, att nuvarande kommunallagar icke medgåve rätt för kommun att bevilja stipendier eller andra bidrag för studieändamål åt enskilda. En revision av kommunallagarna måste sålunda företagas, om det i fortsättningen skulle bli möjligt för kommun att — såsom efter vad överstyrelsen erfarit tidigare i viss utsträckning förekommit — understödja obemedlades studier. Frågan om denna möjlighet skulle anses vara av så stor allmän betydelse, att den kunde motivera en principiellt viktig ändring av gällande bestämmelser kunde icke besvaras utan en ingående prövning av för ställningstagande till denna fråga avgörande faktorer. Från de synpunkter överstyrelsen närmast hade att företräda måste en sådan allsidig prövning anses önskvärd. Styrelsen för svenska landstingsförbundet påpekade, att betydande bidrag av landslingen beviljades till i motionen berörda ändamål utan att landstingens lagliga rätt härtill ifrågasatts. Fastmera hade statsmakterna ofta stimulerat landstingen att lämna sådana bidrag. Med hänsyn till landstingslagens avfattning och den flera decennier omspännande praxis, som förefunnes på ifrågavarande område, ansåge landstingsförbundets styrelse, att för landstingens vidkommande behov av den begärda utredningen icke förelåge. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anförde, att understöd från kommunernas sida åt elever vid olika skolor i stor utsträckning lämnades trots att kommunerna saknade laglig befogenhet härtill. Man torde därför kunna påstå, att man på kommunalt håll ute i landsorlen flerstädes ansåge icke blott att ett betydande behov av ifrågavarande understödsverksamhet förelåge utan även att avhjälpandet av detta behov borde vara en legitim kommunal angelägenhet. Styrelsen tillstyrkte därför motionen. Styrelsen för svenska stadsförbundet erinrade om att riksdagen 1943 begärt en utredning om ändrade grunder beträffande kommuns anslag till bestridande av viss del av inackorderingskostnader för obemedlade och mindre bemedlade elever vid högre folkskola och kommunal mellanskola (riksdagsskrivelse 192). Denna hemställan från riksdagens sida syntes ytterligare motivera ett bifall till utredningsyrkandet i den föreliggande motionen, och styrelsen tillstyrkte livligt att en sådan utredning komme till stånd. Den i f r å g a s a t t a u t r e d n i n g e n b e g ä r d e s därefter av r i k s d a g e n i skrivelse 377. Vid 1944 å r s r i k s d a g k o m f r å g a n ä v e n u n d e r b e h a n d l i n g av konstitutionsutskottet, s e d a n dit h ä n v i s a t s m o t i o n e r n a / : 38 och I: 228. I d e n f ö r s t n ä m n d a m o t i o n e n h e m s t ä l l d e s , a t t r i k s d a g e n m å t t e vidtaga såd a n j u s t e r i n g av k o m m u n a l l a g a r n a , att borgerlig k o m m u n m å t t e b e r e d a s möjlighet a t t — d å s y n n e r l i g a skäl h ä r f ö r k u n d e a n f ö r a s —- giva a n s l a g för s t ö d j a n d e och h j ä l p a n d e av n ö d l i d a n d e m ä n n i s k o r , f r ä m s t b a r n e n , även i de fall, d å enligt n u g ä l l a n d e k o m m u n a l l a g a r s å d a n befogenhet ej funnes. — Motionen v a r n ä r m a s t f ö r a n l e d d av ett utslag, v a r i g e n o m u p p h ä v t s k o m m u n a l t b e s l u t alt a n s l å m e d e l till h j ä l p åt b a r n i F i n l a n d . M o t i o n e n I: 228 u t m y n n a d e i h e m s t ä l l a n , att r i k s d a g e n i skrivelse till Kungl. Maj:t m å t t e a n h å l l a o m u t r e d n i n g och förslag till s å d a n a ä n d r i n g a r i g ä l l a n d e k o m m u n a l l a g a r , att k o m m u n bereddes möjlighet att a n s l å m e d e l

23* för stipendier eller lån åt yrkesbegåvad ungdom, som önskade undergå utbildning i hantverk. I motiveringen anfördes bl. a., att det icke befunnits möjligt med nu gällande kommunallagstiftning, att kommunen ansloge medel för bidrag eller lån till studiebegåvade ungdomar, vilka hade för avsikt att på annan ort utbilda sig i något hantverksyrke för att sedan i hemkommunen etablera sig som självständiga företagare och på så sätt bidraga till utvecklingen av kommunens ekonomiska och sociala liv. Därigenom förlorade en kommun ofta möjligheten att erbjuda det uppväxande släktet en sådan mångsidig yrkessammansättning, som medgåve val mellan olika yrken och därigenom vore ägnad alt åt kommunen bevara dess produklionskraftiga befolkning. Ur ekonomisk och social synpunkt förefölle det därför vara av allmänt intresse, att kommunernas initiativ för utbildning av dess egen ungdom icke stävjades. Konstitutionsutskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet anförde: Enligt gällande kommunallagar, vilka i förevarande hänseende nära anslöte sig till de äldre kommunalförordningarna, ägde kommun själv vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkomme annan. I samband med antagandet av 1930 års kommunallagar behandlades två inom riksdagen väckta motioner (1:287 och 11:446) med förslag, att till uttrycket ordnings- och hushållningsangelägenheter skulle fogas ordet välfärdsangelägenheter. Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 30 s. 9) avstyrkte förslaget. Något behov av sådan väsentlig utvidgning av kommunernas uppgifter ansåg utskottet icke föreligga. Om den föreslagna, synnerligen vaga formuleringen beslutades, skulle enligt utskottets mening följden sannolikt bliva, att åtminstone till en början stor osäkerhet rörande omfattningen av kommunernas befogenheter uppstode. Gällande kompetensbestämmelser, som enligt utskottets förslag skulle bibehållas i huvudsak oförändrade, hade genom den i praxis givna tolkningen fått en jämförelsevis klar och bestämd betydelse. Förslaget avslogs också av riksdagen. Vid 1939 års lagtima riksdag väcktes inom andra kammaren en motion (nr 75), vari hemställdes om sådant tillägg till vederbörande kommunallagar, att till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter måtte hänföras även anstalter för lokalt luftskydd. Konstitutionsutskottet avstyrkte motionen (utlåtande nr 19). Till stöd härför framhöll utskottet bland annat, att den kommunala verksamhetens omfång och begränsning genom formuleringen i kommunallagarna angivits i en i viss utsträckning elastisk regel. I följd härav kunde tvekan understundom uppstå om den kommunala kompetensens gränser. Men de olägenheter, som voro förbundna därmed, uppvägdes mer än väl av den fördel, som låge däri, att området för kommunernas behörighet med samhällslivets utveckling i praxis kunnat komma alt omfatta allt flera uppgifter utan att kommunallagarna därför behövt

24*

ändras. Under förarbetena Ull 1862 års kommunalförordningar avvisades också tanken på att däri uppräkna de kommunala angelägenheterna — en uppräkning som för övrigt icke ansågs kunna göras fullständig. Det skulle alltså icke slå i god överensstämmelse med grunderna för kommunallagstiftningen att i kommunallagarna angiva någon viss verksamhet, om vars natur tvekan rådde, såsom hänförlig till kommunernas gemensamma angelägenheter. Vore en bestämmelse därom för visst fall erforderlig, borde den införas i vederbörande specialförfattning. Motionen avslogs av riksdagen. Åren 1940 och 1942 väcktes motioner (1:55, 1:115 och 11:8, 11:158 respektive I: 77 och 11:99), som i vissa hänseenden berörde den kommunala verksamhetens omfattning. Det förstnämnda året tillstyrkte sammansatta konstitutions- och första lagutskottet (utlåtande 1) ett förslag till särskild lag om rätt för kommun att anslå medel till luftvärn m. m., vilket förslag dock förf oil till följd av kamrarnas skiljaktiga beslut. År 1942 föranledde berörda motioner, atl riksdagen i skrivelse (nr 233) hemställde om utredning av frågan om kommuns möjlighet att anslå medel till hemvärnets verksamhet. Utskottet erinrade vidare om vad som förekommit vid 1943 års riksdag i anledning av motionen 11:225 och vid 1944 års riksdag i anledning avmotionen I i : 1, jfr ovan. Kommunernas verksamhetsområde angåves i kommunallagarna icke genom en uppräkning av de olika kommunala angelägenheterna utan genom en allmän, i viss utsträckning elastisk regel. Detta vore enligt utskottets mening också välbetänkt. Utskottet vidhölle alltså sin i utlåtandet 19 till 1939 års lagtima riksdag uttalade uppfattning, att det icke skulle stå i god överensstämmelse med grunderna lör kommunallagstiftningen, att, då ett nytt verksamhetsområde ansåges böra underläggas kommunerna, genom bestämmelser i kommunallagarna angiva ifrågavarande verksamhet såsom hänförlig till kommunernas gemensamma angelägenheter. I stället borde de av utvecklingen betingade nya arbetsuppgifterna för kommunerna regleras i speciallagstiftning. Dylik lagstiftning ankomme emellertid icke på konstitutionsutskottets handläggning. I sin i direktiven nämnda skrivelse den 18 september 1944 anförde stadsfullmäktige i Stockholm att överståthållarämbetet i underdånig skrivelse den 5 augusti 1944 under hänvisning till bl. a. Regeringsrättens nämnda utslag den 10 februari 1944 (RÅ 1944 S 52) hemställt, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande att låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm, att därvarande kommunalrepresentation tillerkändes en mot tidsutvecklingen svarande vidgad beslutanderätt. Vidare erinrade fullmäktige om motionerna vid 1944 års riksdag I: 38 och 288 samt II: 1. Sedan sistnämnda motion bifallits av riksdagen, kunde det måhända anses tillrådligt att Stock-

25* holms siad avvaktade resultaten av den av riksdagen begärda utredningen. S t a d s f u l l m ä k t i g e h a d e d o c k a n s e t t p å k a l l a t a t t göra en s ä r s k i l d f r a m s t ä l l n i n g i ä r e n d e t och a n f ö r d e till stöd h ä r f ö r följande. De stipendier, som, enligt vad ovan nämnts, utgått under en följd av år, hade otvivelaktigt varit av stort värde för ett icke ringa antal fattiga studerande. I många fall hade dessa stipendier säkerligen utgjort en förutsättning över huvud för vederbörande att kunna bedriva studier. För ungdomar, som redan påbörjat studier eller planlagt sådana och därvid för sin utbildning räknat med att erhålla stipendier från staden, måste det innebära ett hårt slag alt möjligheten att i fortsättningen erhålla sådana helt plötsligt bortfallit. Erfarenheten från år 1944 utvisade även, att frånvaron av detta — om än blygsamma — ekonomiska stöd medfört betydande avbräck för åtskilliga begåvade men obemedlade ungdomar. I vissa fall torde även studierna ha fått avbrytas, då till en redan förut ansträngd ekonomi kommit, att det förutsatta kommunala stipendiet bortfallit. Det hade även varit svårt att för de berörda ungdomarna förklara anledningen till att de årliga stipendierna, som hittills utgått i 18 ar, nu icke längre kunde utdelas, särskilt som stipendier fortfarande utginge i andra kommuner.

Den nuvarande

stipendieverksamheten.

Stipendier för u t b i l d n i n g l ä m n a s n u i a v s e v ä r d u t s t r ä c k n i n g , f r ä m s t s t a t e n m e n ä v e n av l a n d s t i n g och p r i m ä r k o m m u n e r .

av

D e n statliga stipendieverksainheten. Omfattningen av denna framgår av nedan intagna sammanställning s. 2 6 * /. D e n h a n d h a v e s h u v u d s a k l i g e n av s t u d i e l å n e n ä m n d e n j ä m l i k t k u n g ö r e l sen 1 9 4 6 : 5 5 2 . Till u p p l y s n i n g a n g å e n d e vilka l ä r o a n s t a l t e r s elever, som k o m m i t i å t n j u t a n d e av de av n ä m n d e n u t d e l a d e m e d l e n , s t i p e n d i e r n a s storlek m . m . m å h ä n v i s a s till n ä m n d e n s b e s l u t den 19 och den 29 d e c e m b e r 1945, den 30 juli 1946 o c h d e n 3 j a n u a r i 1947 ( n ä m n d e n s t r y c k t a c i r k u l ä r lir 4 och 5/1945, 12—17/1946 o c h 1—9/1947). Vid b e s t ä m m a n d e av stipend i e r n a t a r n ä m n d e n , i enlighet m e d vissa a v d e n n a a n t a g n a g r u n d e r , h ä n s y n till de s t i p e n d i e r f r å n a n n a t h å l l , s o m s ö k a n d e n till ä v e n t y r s å t n j u t e r . E n l i g t uppgift av n ä m n d e n s o r d f ö r a n d e , l e k t o r n E . S m e d b e r g , f ö r e k o m m a alltjämt uppgifter i a n s ö k n i n g a r o m statliga stipendier, att s ö k a n d e n å t n j u ter k o m m u n a l t s t i p e n d i u m , e h u r u s t a t s m e d e l till stipendier stått till förfog a n d e i a v s e v ä r t s t ö r r e o m f a t t n i n g ä n t i d i g a r e år. 1 1

I Kungl. Ma:ts prop. 1947:82 hemställes om anslag för budgetåret 1947/48 till dels stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter om 8 milj. kronor, varav högst 3 250 000 kronor skulle användas till behovsstipendier, dels ock stipendier för studier genom korrespondens och vid enskilda realskolor med kombinerad undervisning om 250 000 kronor. 16—717192

26* Den statliga stipendieverksamheten (dessutom vissa resen d skr 1945 Medicinalslaten samt hälso- och sjukvården. Statens institut för folkhälsan: Omkostnader: Stip. åt elever v. statens distr.sköt.skola Stipendier åt elever vid godkända sjuksköterskeskolor Stipendier till blivande distriktstandläkare m. fl Kyrkliga ändamål. Lappmarks eckiesiastikverk: Stip. lör utbildn. av lapsktalande präster Stip. för utbild. vid universitet av präster, förtrogna m. finska språket Akademier m. m. Akademien för de fria konsterna med konsthögskolan: Stipendier m. m. Musikaliska akademien med musikhögskolan: Stipendier m. m Universiteten, den medicinska undervisningen m. m. Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt stud. vid universitet o. vissa högskolor Stip. för främjande av högre juridiska studier Forskarstipendier för docenter Stip. för främjande av högre medicinska studier

5 p. 133 5 p. 141 5 p. 148 p.

8 p. 8 p.

58 62

8 p. 8 p. 8 p.

97 98 99 511

Tekniska högskolor. Tekniska högskolan: Stipendier Chalmers tekniska högskola: Stipendier Gemensamma ändamål vid de tekn. högskolorna: Stip. för främjande av högre tekn. studier Allmänna läroverken m. m. Statens skolköksseminarium och hushållsskola: Stipendier Stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter Stipendier för studier genom korrespondens och vid ensk. realskolor m kombin. undervisning Folkundervisningen. Folkhögskolor: Stipendier åt elever Dövstumskolorna: Stipendier åt vissa fortsättningsskolpliktiga elever Yrkesundervisningen. Högre tekniska läroverk: Stipendier Kommunala och ensk. anstalter för yrkesundervisning: Stip. åt elever vid komm. o. ensk. anst. f. yrkesundervisning » » » » centr. verkst.skolor »> • » » verkst.skolor för arbetslös ungdom » » »> » flygmekanikerskolan i Mölndal » • » » sjömansskolor Resestipendier för yrkesutbildning

8 p. 137 351 351 8 p. 182 8 p. 190 8 p. 202

... 8 p. 212

8 p. 221

Folkbildningsåtgärder i övrigt m. m. Folkliga musikskolan i Arvika: Stipendier

8 p. 230

Gymnastiska Centralinstitutet. Gymnastiska Centralinstitutet: Stipendier

8 p. 238

Undervisningsanstalter /. jordbruk o. lanlmannanäringår m. m. Lantbrukshögskolan: Stipendier Alnarps lantbruks-, mejeri- o. trädgårdsinstitut: Stipendier m. m Trädgårdsundervisningen: Stip. för högre utbildning i trädgårdsfacket Veterinärväsendet Veterinärhögskolan: Stipendier

9 407

m. m.

Skogsväsendet. Skogshögskolan: Stipendier Statens skogsmästarskola: Stipendier Sjöfart och handel. Exportstipendier och handelsstudiestipendier

•v{ 10 p.

27* Bil. A.

for högre studier budgetåren 1945/47 stipendier åt lärare m. fl.). Statsligg. 1945/46 sid.

Belopp

Rdr skr 1946 nr

Stalsligg. 1946/47 sid.

Belopp

306 311 313

32 800: 24 000: 150 000:

273 5 p. 124 403

309 313 317

32 800 24 000 170 000

487 488

1 200: 3 600: -

8 p. 42 {

486 487

1200: 3 600:

495 499

4 900: 15 000:

8 p. 8 p.

59 63

495 498

8 500: 15 000:

563 564 565 567

240 000: — 10 000: — 49 000: — 75 000: —

289 96 456 p. 100

568 569 570 572

310 000 10 000 114 800 75 000

583 589

18 000: — 6 000: —

45 000: —

623 630

1 200: — 1 900 000: —

}

p.

592 598

19 000: 7 000: -

50 000:

8 p. 148 207

G32 639

1 200: 4 500 000:

135 000:--

225 000:

659 670

1 000 000: — 5 000: —

207 8 p. 213

670 681

1 300 000: 5 000:

25 000: —

8 p. 226

30 000:

684 685 685 685

1 500 000: — 1 200 000: — 100 000: - 140 000: —

30 000:—

207 207 207 207 207 8 p. 248

699 699 699 699 700 704

1 800 000 1 650 000 100 000 150 000 50 000 30 000

1 500: —

3 600: —

3 000: —

8 p. 268

3 000:—

732 739 747

8 000 5 000 1200

746 753 761

10 600: — 6 000: — 1 200: —

4 000:

4 000: —

819 820

9 000: 5 000:

833 834

9 000: — 9 000: —

10 000:

15 000: —

6 757 400:

10 p.

10 743 500: —

28* Landstingens stipendieverksamhet. Uppgifter angående denna lämnas årligen i Årsbok för Sveriges landsling. Nedan intagna sammanställning av uppgifter i årsböckerna 1945 och 1916 — kompletterad med infordrade uppgifter av rektorer m. fl. vid undervisningsanstalter under skolöverstyrelsens inseende — torde giva en ganska god bild av praxis vid den där avsedda tidpunkten beträffande understöd åt elever vid folkhög-, lantmanna- och lanthushålisskolor, centrala verkstadsskolor samt andra till undervisningsväsendet hörande läroanstalter. Landsting Stockholms läns

Ändamål 2

Uppsala läns

Elever vid folkhögskolor (Väddö, Västerhaninge, Sigtunastiftelsen) och Vackstanäs lanthushållsskola eller vid yrkesskolor utom länet Stipendier åt skolkökslärarinnor » » slöjd- och sömnadslärarinnor I n g a kursavgifter för elever vid Wiks folkhögskola Stipendier åt elever vid kommunala mellanskolan i Tierp Stipendier åt skolkökslärarinnor » » slöjd- och sömnadslärarinnor » » elever vid korresp.-skolor . .

Södermanlands läns

Vid länels folkhögskolor (Åsa) ha undervisningsavgifterna borttagits. Stipendier åt elever vid korresp.-skolor

Östergötlands läns

Inga elevavgifter vid folkhögskolan. Bidrag åt obemedlade eller mindre bemedlade ungdomar från länet för bevistande av kurser vid folkhög-, lantmanna- och lanthushållsskolor Stipendier ål dem som bedriva självständiga korresp.-studier

Belopp»

3 000 200 200

3 500 200 200

= (300) =

(300) = (1 000)

(5 000)

4 000

= (1 000)

Jönköpings läns

Stipendier åt skolkökslärarinnor

(300)

Kronobergs läns

ocb sömnadslärarinnor

=

Stipendier åt slöjd- ocb sömnadslärarinnor

200 Kalmar läns norra

Elevstipendier Stipendier ät skolkökslärarinnor Elevstipendier (yrkesskolor), jämväl till förutbildning för sjuksköterskeyrket Stipendier åt skolkökslärarinnor » • slöjd- ocb sömnadslärarinnor

1 200 200

(2 500) =

1 500

(2 000) (200) (100)

» slöjd-

Kalmar läns södra

1 Inom parentes eller med = anges siffrorna ur årsboken 1946. Förvaltningsutskottet skall låta verkställa en allsidig utredning angående riktlinjer för landstingets understödjande verksamhet i form av stipendier o. d. t ill undervisningsanstalter av olika slag (enl. årsboken 1946). 2

29* Landsting Gotlands läns

Blekinge läns

Kristianstads läns

Malmöhus läns

Hallands läns

Göteborgs och Bohus läns

Älvsborgs läns

Skaraborgs läns

Ändamål

Belopp

Stipendier åt väl meriterade elever vid Robertsforsskolor i länet att utgå med hänsyn tagen jämväl till elevernas bostadsort och ekonomiska ställning -1000 Stipendier åt skolkökslärarinnor 200 Stipendier åt elever vid centrala verkstadsskolan '20 000 Åt elever vid centrala verkstadsskolan till kläder «000 Stipendier åt skolkökslärarinnor 200 » » slöjd- och sömnadslärarinnor Stipendier åt elever vid folkhög- (önnestads, Sydöstra och Nordvästra Skånes), lantmanna- och lanthushållsskolor 10 000 Stipendier åt mindre bemedlade elever vid korrespondensskola 500 Kursavgifter för vissa elever vid folkhögskolorna (Fridhem, Skurup, Eslöv) 8 500 Fyllnadsstipendier för vissa elever vid folkhög- (Vilan), lantmanna- och lanthushållsskolorna -samt central verkstadsskola 12 000 Stipendier åt skolkökslärarinuor » » slöjd- och sömnadslärarinnor Stipendier åt elever vid folkhögskola (bl. a. Eslöv, Hallands läns, Nordvästra Skånes, Ljungskile, Örebro läns), lantmannaskola eller annan praktisk skola 4 000 Stipendier åt elever vid folkhögskola (inom landstingsområdet samt önnestad och Vilan) m. fl. jämte hyresbidrag 15 000 Stipendier åt elever vid korrespondensskolor Inga undervisningsavgifler vid länets folkhögskolor åt elever, vilka erhålla högsta statsunderstöd, samt stipcndiefylhiad (Örebro läns folkhögskola) Stipendier åt elever vid skolor utom länet.. 400 » » skolkökslärarinnor 200 » » slöjd- och sömnadslärarinnor 200 Inga kursavgifter för elever vid folkhögskolorna (landstingets och Ljungskile). (Donation finnes för stipendier åt elever vid länets folkhögskola och verkstadsskola.) Bidrag till obemedlade verkstadsskolelevers kostnader för inackordering under kurstid 1 1 000 Stipendier åt skolkökslärarinnor 200 » » slöjd- och sömnadslärarinnor 200

=

= = (200)

= = =

= (800) (200)

(5 000)

= (2 000)

= (3 000) = =

=

1 I avbidan på upprättande av elevinternat. Dylika finnas eller äro beslutade inom flertalet län.

30* Landsting

Ändamål

Belopp

Värmlands läns

Stipendier åt elever vid folkhögskolor m. fl. » » skolkökslärarinnor

6 000 200

(7 000)

Örebro läns

Stipendier åt elever vid folkhögskolor m. fl. » » skolkökslärarinnor » s» slöjd- och sömnadslärarinnor Bidrag till inackorderingkostnader och hemmaboende elevers vid centrala verkstadsskolan kostnader för resor och måltider utom hemmet Stipendier åt elever vid utbildningskurs i byggnadsarbete på länets landsbygd Stipendier vid omskolningskurser för partiellt arbetsföra

6 000 200 200

= (300) =

Västmanlands läns

Stipendier åt skolkökslärarinnor » » slöjd- och sömnadslärarinnor

200 200

= =

Kopparbergs läns

Stipendier åt skolkökslärarinnor » » slöjd- och sömnadslärarinnor » » elever vid korresp.-skolor . .

200 200

= = (5 000)

Jämtlands läns

Stipendier åt elever vid Birka lanthushållsskola 1 000 Stipendier och klädpengar åt elever vid centrala verkstadsskolan 16 000 Stipendier åt obemedlade eller mindre bemedlade elever från länet för genomgående av realskolekurser enligt korrespondensmetoden. Förvaltningsulskottet skall utforma villkoren för erhållande av stipendium och verkställa fördelningen 7 000 Stipendier åt skolkökslärarinnor » » slöjd- och sömnadslärarinnor

Västerbottens läns

Norrbottens läns

(30 000) (10 000) (5 000)

Stipendier åt elever vid vrkesskolor utom länet 0 000 Fyllnadsstipendier ät elever vid folkhögskolor m. fl Stipendier ät elever vid inom länet verksamma korrespondensskolor att utdelas med högst 100 kr. sedan eleven avlagt examen. Högst två stipendier åt samma elev. (Reglemente finnes.) 10 000 Stipendier åt skolkökslärarinnor 200 » » slöjd- och sömnadslärarinnor 200 Studiehjälpfond 30 000 kr. för vart och ett av åren 1945—19 att användas till stipendier åt obemedlade ocli mindre bemedlade elever från länet vid praktiska undervisningsanstalter i länet såsom tekniska gymnasiet i Luleå, folkhög- (Norra Hälsinglands, Edelviks, Sunderby, Tornedalens, Kalix),

(300) (200) (20 000) (15 000)

=

31* Landsting

Ändamål

Belopp

lantmanna- och lanthushållsskolor samt andra praktiska yrkesskolor 30 000 Elevslipendier (50 000) Bidrag till elever vid vissa korrespondens skolor 70 kr. per elev 15 000 (20 000) Stipendier åt skolkökslärarinnor 200 = » » slöjd- och sömnadslärarinnor 200 = Vidare redovisas i årsböckerna under hälso- och sjukvård stipendier av nästan samtliga landsting till distriktssköterskeelever, stipendier och lån av några landsting till elever vid tandläkarinstitutet samt stipendier och lån av flertalet landsting åt blivande sjuksköterskor. Ett par landsting ha lämnat anslag till stipendier för utbildning till hemvårdarinnor. På grundval av landstingens tryckta handlingar har inom Svenska landstingsförbundets byrå upprättats följande approximativa översikt över de huvudsakliga undervisningsformer, som landstingen stödja medelst stipendiegivning.

Under visningska

te:

Folkhög-, lantmanna- och lanthushällsskolor samt centrala verkstadsskolor Korrespondensskolor Högre folkskolor och kommunala mellanskolor Socialinstitut (i Stockholm och Göteborg) Vissa kommunala m. fl. yrkesskolor Slöjdkurser vid Nääs Kurser vid statens hantverksinstitut Fortbildningskurser för skolkökslärarinnor » » slöjd- och sömnadslärarinnor . . Sjuksköterskeutbildning Barnmorskeutbildning Distriktssköterskeutbildning Repetitions- ech fortbildningskurser för barnmorskor . . Tandläkarutbildning Hemvärdarinneutbildning

Ungefärligt antal landsting

200 000 50 000 25 000 15 000 25 000 1500 15 000 3 000 2 000 1 75 000 20 000 50 000 25 000 1 30 000 10 000

Flertalet 10 E t t fåtal 10 5—10 E t t fåtal 15 15 10 Flertalet 5 stan samtliga

»

E t t par

» Samtliga

1 Ungefärligt årsanslag kr.

546 noo

Därjämte låneverksamhet i några landsting.

I anslutning härtill har byrån anfört följande. Förutom ekonomiskt stöd till obemedlade och mindre bemedlade länsbors undervisning i landstingens egna och andra skolor avser landstingens stipendieverksamhet även att stimulera och underlätta utbildning av erforderlig personal för landstingens egen verksamhet, främst hälso- och sjukvården. Stipendier av sistnämnda karaktär äro i regel förbundna med skyldighet för stipendiaterna att efter avslutad utbildning under viss tid tjänstgöra i vederbörande vårdgren inom landstingsområdet. I några fall har beviljats stipendieanslag av relativt vidsträckt natur. Så utgår i Västerbottens län ett årligt stipendieanslag från landstinget av 20 000 kr. för ungdomar, som önska genomgå yrkesskola eller annan för dem betydelsefull utbildning, och i Norrbottens län har landstinget anvisat 50 000 kr. per år till stipendier åt elever vid såväl praktiska som teoretiska undervisningsanstalter både utom och inom länet.

32* De skolor och kurser, som landstingsstipendierna avse, stå under statens, landstings, kommuns eller enskilt huvudmannaskap samt äro förlagda såväl utom som inom resp. landstingsområde. Väl tillgodoses i första hand skolor inom det egna landstingsområdet, men i stor utsträckning kunna stipendier utgå även för studier vid skolor utom detta område. Så äro stipendierna för undervisning vid de statliga läroanstalterna, såsom socialinstituten, hantverksinstitutet, barnmorskeläroanstalterna, distriktssköterskeskolan och tandläkarinslitutet, ej beroende av skolans belägenhet inom det egna länet. Vidare har ovan nämnls stipendieanslagen i de båda nordligaste länen, som även avse utbildning utom länet, och ytterligare kunna följande stipendieanslag av denna art nämnas. I Stockholms län utgår ett årligt stipendieanslag av 3 000 kr. för bl. a. studier vid yrkesskolor utom länet, i Östergötlands län 4 000 kr. för studier vid folkhög-, lantmannaoch lanthushållsskolor oavsett skolornas belägenhet, i Hallands län 4 000 kr. för studier vid folkhög-, lantmanna- eller annan praktisk skola, i Älvsborgs län 3 000 kr. för studier vid folkhögskolor m. fl. skolor utom länet samt i Örebro län 30 000 kr. för studier vid central verkstadsskola inom eller utom länet; för de båda sistnämnda fallen har som villkor för stipendium vid skola utom länet stadgats, att sådan skola måste besökas till följd av plalsbrist eller avsaknad av dylik undervisning vid länets egna skolor. S å s o m ytterligare illustration a v v e r k s a m h e t e n s a r t och o m f a t t n i n g m å a n f ö r a s följande u r de u t l å t a n d e n , s o m enligt v a d n e d a n s. 3 6 * a n f ö r e s , inf o r d r a t s från r e k t o r e r . Stipendierna av Stockholms läns landsting till elever vid länets folkhögskola i Väddö ha av skolans styrelse och lärarkollegium efter prövning av varje särskilt fall fördelats bland eleverna. Därvid har eftersträvats skälig utjämning av statsstipendiernas fördelning. År 1936/37 erhöllo 86 elever stipendier till belopp av 5—60 kronor och 1944/45 39 elever stipendier om 25—50 kronor. Anslaget har alltid ingått i skolans stalförslag och ansetts utgöra ett för landstinget naturligt bidrag till studier för länets ungdom. Blekinge läns landsting har ett par år beviljat anslag för att efter prövning av styrelsen för länets folkhögskola samt lantmanna- och lanthushållsskolan såsom fyllnadsbidrag med högst 15 kronor för månad tilldelas vid skolorna inskrivna, mindre bemedlade elever, som beviljats statsstipendier. I budgeten för 1946 hade anslaget dock uteslutits, enär de böjda statsstipendierna ansåges lämna den utfyllnad, som avsetts med landstingsstipendierna. Ingen av länets kommuner hade lämnat stipendier at dylika elever men väl bushållningsgillena. Även de av Södermanlands låns landsting tidigare beviljade stipendierna till elever vid Åsa folkhögskola ha bidragits, men detta har enligt rektor skett i samband med att undervisningsavgifterna slopats. Landstinget har vidare enligt rektorerna vid kommunala flickskolorna i Eskilstuna och Strängnäs anslagit medel till förbilligande av undervisningen för mindre bemedlade, välartade och för studier begåvade lärjungar från länets landsbygd. Likartat anslag har beslutats av Kalmar låns norra landsting, nämligen till nedsättning av terminsavgifterna huvudsakligen för elever från landsbygden vid Västerviks läroanstalt för flickor. Såsom utfyllnad av statsstipendier ha utgått stipendier även av Älvsborgs läns landsting, som tillika medgivit befrielse från kursavgift, och Skaraborgs läns landsting. Krav på att eleven skall ha erhållit statsstipendium uppges även ha uppställts för att stipendium skall tilldelas av Östergötlands läns landsting, Kristianstads låns landsting (där anslaget för ändamålet handhas av nykterhets- och bildningskommittén med redovisningsskyldighet till landstinget) samt Malmöhus, Hallands och Göteborgs och Bohus läns landsting. Sistnämnda landsting, som enligt rektor vid Billströmska folk-

33* högskolan (i Ty ft) en följd av år lämnat hyresersättning och hyresbidrag åt obemedlade resp. mindre bemedlade elever, bar efter det att statsstipendierna höjts minskat sina stipendier från */s till 1js av statsstipendiebeloppen. Höjningen av statsstipendierna har däremot av vederbörande utskott bos Örebro läns landsting ansetts göra det önskvärt, att frågan om liknande höjning av landstingets anslag toges under övervägande till 1946 års landsting. Stipendierna av landstinget i nämnda län till elever vid länets folkhögskola ha utdelats genom skolan. Landstingsbeslutet rörande anslaget för år 1946 innehåller, att beloppet skulle genom förvaltningsutskottet utdelas till obemedlade eller mindre bemedlade unga män eller kvinnor från länet såsom stipendier för bevistande av kurs vid någon av länets folkhögskolor, lantmannaskolor eller lanthushållsskolor eller praktiska läroverkets i Karlskoga medborgarskola eller någon av dess yrkesavdelningar. Finansavdelningen inom Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott — åt vilken utskottet uppdragit att i första hand handlägga ärenden rörande bidrag av anslaget till fyllnadsstipendier åt obemedlade elever vid länets folkhögskolor, lantmannaskolor och lanthushållsskolan i Åkersberg — har bestämt, att ansökan om dylikt fyllnadsbidrag, ställd till avdelningen, skall inges till styrelsen för vederbörande skola och vara åtföljd av avskrift av ansökan om statsbidrag samt intyg att sökanden vore mantalsskriven i kommun inom landstingsområdet. Ansökningarna, upptagande jämväl styrelsens förslag till statsstipendium, skola av styrelsen med eget yttrande insändas till avdelningen inom viss tid. Rektor vid kommunala mellanskolan i Slite har upplyst att sedan många år till skolan utgått bidrag av Gotlands läns landsting. Anslaget hade varit avsett att utgöra en kompensation åt skoldistriktet för dess kostnader för »utsocknes» elever. Västerbottens läns landsting har beviljat anslag till kommunala mellanskolor och högre folkskolor m. fl. att användas såsom stipendier till elever, inackorderade på skolorten eller boende över 5 km från skolan. Enligt rektor vid kommunala mellanskolan i Vännäs har anslaget varit avsett till inackorderings-, frukost- och dagsresekostnadsbidrag, vilka utdelats efter behovsprövning av terminsavgiftsnämnden. Såsom villkor för Gävleborgs läns landstings anslag till kommunala mellanskolan i Storvik har stipulerats, att av skolans inom landstingsområdet hemortsberälligade lärjungar några komme i åtnjutande av frielevplalser resp. antoges mot halv avgift. Efter skolans förstatligande har anslaget bidragits. Beträffande Uppsala låns landstings stipendier till elever vid kommunala mellanskolan i Tierp ha fastställts bestämmelser av landstingets förvaltningsutskott. Enligt denna skall ansökan om stipendium ställas till skolstyrelsen, som beslutar efter förslag av terminsavgiftsnämnden. Den skall åtföljas av styrkta uppgifter om målsmannens ekonomiska omständigheter samt om kostnaderna för lärjungens resor och uppehälle vid skolan. Villkor för att erhålla stipendium är bl. a. att eleven iakttagit gott uppförande och god ordning. Stipendierna utdelas vid närmare angivna tidpunkter samt förvaltas av skolkassan. Redovisningen skall granskas av revisorerna för köpingens medelsförvaltning. Några landsting ha även beviljat stipendier åt elever vid seminarier. Sålunda upplyser rektor vid småskoleseminariet i Växjö, att en elev där erhållit stipendium av Hallands låns landsting. Ansökan göres bos landstingets förvaltningsutskott på fastställd blankett, utvisande sökandens och föräldrarnas ekonomiska ställning och vissa andra förhållanden. Även elev vid småskoleseminariet i Falun har haft att ansöka om stipendium hos stipendienämnden hos Västerbottens läns landsting. Norrbottens läns landsting har från och med år 1945 beviljat även elever vid folkskoleseminarier rätt att söka och inneha landstingsstipendier. Till belysande av detta landstings stipendieverksamhet må slutligen nämnas att enligt stipendienämndens berättelse år 1945 det tillgängliga

34* anslaget 30 000 kronor fördelats på 339 av de 564 sökandena och att av stipendiaterna studier bedrivits vid följande arter av undervisningsanstalter i länet eller vid skolor av det slag, som icke funnits i länet, nämligen: lanthushållsskolor, lantmannaskolor, praktiska ungdomsskolor, folkhögskolor, tekniskt gymnasium och teknisk skola, Luleå stads skolor för yrkesundervisning, Hermods korrespondensinstitut, NK I-skolan, högre konsthantverksskolan i Göteborg, trädgårdsskola, kommunal mellanskola (Råneå), husmodersskola, tillskärarakademien i Stockholm och en skrädderifirma i Älvsbyn. Vid tilldelningen av stipendier genom landstingets stipendienämnd, vilka utgått endast till elev som bott utom hemmet, bar tagits hänsyn till om föräldrarna eller någon av dem avlidit, barnskarans storlek, taxeringsvärdet å föräldrarnäs fastighet samt deras inkomstbeskattning. I detta s a m m a n h a n g m å vidare b e r ö r a s f r å g a n o m stipendier åt elever vid anstalter för yrkesundervisning. D e n n a h a r b e h a n d l a t s a v Överstyrelsen för y r k e s u t b i l d n i n g i s ä r s k i l d a utr e d n i n g a r , n ä m l i g e n u t r e d n i n g a r a n g å e n d e e k o n o m i s k e f t e r k r i g s p l a n e r i n g V. P r o m e m o r i a a n g å e n d e y r k e s u t b i l d n i n g för arbetslösa m. m. (SOU 1944: 25) och P . M. a n g å e n d e stipendier åt elever vid a n s t a l t e r för y r k e s u n d e r v i s n i n g , avgiven m e d u n d e r d å n i g skrivelse den 17 o k t o b e r 1944. 1 Av d ä r i i n t a g n a uppgifter a n g å e n d e b i d r a g från elevernas h e m o r t s k o m m u n e r o c h från l a n d s t i n g (SOU 1 9 4 4 : 2 5 s. 17 ff., P . M. s. 20 ff.) m å återgivas följande. 2 Vid verkstadsskolor, vilka ingå i kommunala skolor för yrkesundervisning, förekomme mera sällan utbetalning av stipendier och andra understöd från kommuner eller landsting. Sålunda hade arbetsåret 1942/43 vid endast 14 av de ifrågavarande 40 skolorna utdelats stipendium eller understöd och detta blott till ett fåtal elever. I några undantagsfall hade utgått större belopp av omkring 100 kronor i månaden. Det hade bär gällt bidrag till yrkesutbildning av invalider eller andra partiellt arbetsföra och beloppen hade då i allmänhet utbetalts genom hemortskommunens fattigvårdsstyrelse. Vid några skolor hade elevernas hemortskommuner direkt till skolan utbetalt bidrag till elevs helinackordering och ett 50-tal elever, varav 20 partiellt arbetsföra, av omkring 100 elever vid dessa skolor hade sålunda erhållit kommunala bidrag. — Göteborgs stads och Örebro stads skolor för yrkesundervisning hade haft 1 000 kronor resp. 3 500 kronor per år att efter behovsprövning utdelas som stipendier. Budgetåret 1943/44 hade 6\> % av eleverna vid de kommunala och 2*1 % av eleverna vid de enskilda skolorna för yrkesundervisning åtnjutit kommunalt understöd, i regel med jämförelsevis små belopp. Vid de 8 centrala verkstadsskolor och 5 verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom, som omfattats av undersökningen, hade budgetåret 1942/43 kommunala understöd och bidrag från landstingen mera allmänt förekommit än vid de kommunala verkstadsskolorna. De hade utbetalts kontant till eleverna och/eller till skolan som bidrag till elevernas inackordering. Kontanta stipendier hade utgått till praktiskt taget alla elever vid centrala verkstadsskolorna i Karlskrona, Östanås (Älvsbacka), Tönshammar (Sandarne), Vännäs och Strömbacka (Piteå) samt Byske kommuns verkstadsskolor. Inackorderingsbidrag direkt till skolan hade ulgått för elever vid centrala verkstadsskolorna i Karlskrona, Vännäs och Strömbacka (från landstinget), Östanås (från 25 1 Angående den på grundval härav beslutade statliga stipendieverksamheten må hänvisas till s. 26* f. 2 Jfr Bil. lill 1945 års stalsverksproposition, 8:e huvudtiteln s. 510 f.

35* kommuner ocb från landstinget), Tönshammar (från 32 kommuner med olika belopp, motsvarande skillnaden mellan elevernas statsstipendier och deras inackorderingsavgifter), Sandö och Sundsvall (från hemortskommuner) samt Uddevalla verkstadsskolor (från Foss kommun). Enligt P. M. hade till fyra av de centrala verkstadsskolorna landstinget helt betalt de kostnader vid elevinternaten, som icke täckts av elevernas statsstipendier eller andra bidrag, varjämte bidrag från hemortskommun utgått även för elever vid verkstadsskolorna i Gimo, Lysekil, Mölndal och Tidaholm (SOU 1944:45 s. 26). I SOU 1944: 25 anfördes vidare i kapitlet Kostnader för elevernas uppehälle beträffande understöd till deltagare i nybörjarkurser och till arbetslösa, intagna såsom elever i skolornas ordinarie avdelningar (s. 42), att kostnader, som icke täcktes av statsstipendium, måste täckas av understöd från kursdeltagarens hemkommun, om ej andra bidrag kunde erhållas. Då dylika kommunala understöd till obemedlade arbetslösa, som intoges i kurser, kunde betraktas som en form av arbetslöshetshjälp, till vilken årskostnadsbidrag kunde utgå i därför föreskriven ordning, syntes hinder ej möta för kommun att i denna ordning bidraga till elevernas uppehälle. Anordningen motsvarade vad som tillämpats i fråga om kommunala bidrag till elever vid verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom. Dessa kommunala understöd borde vara av sådan storlek, att de tillsammans med det statliga stipendiet täckte en obemedlad kursdeltagares samtliga kostnader för skolvistelsen. — Dä kommun ansökte om tillstånd att få anordna arbetslöshetskurs eller att få remittera ett visst antal arbetslösa personer till anordnad arbetslöshetskurs, skulle ansökan vara åtföljd av försäkran, att vederbörande kommun förpliktade sig att svara för kostnaderna för elevernas skolvistelse i den mån dylika kostnader enligt angivna bestämmelser ankomme på kommunen (s. 44 jfr s. 88). Enligt P. M. (s. 41) kunde man efter Regeringsrättens utslag i stockbolmsmålet (jfr ovan s. 10* f.) räkna med att de kommunala myndigheterna skulle iakttaga återhållsamhet med anslag till stipendier, därest icke dittills förekommande praxis legaliserades. Under alla förhållanden syntes det allt framgent främst bli de större och ekonomiskt mera bärkraftiga kommunerna, som komme att lämna anslag till elevunderstöd. För att i någon mån skapa möjligheter till utbildning för obemedlade ocb mindre bemedlade ungdomar, som icke bodde i sådan närhet av yrkcsutbildningsanstalt, att de kunde bo i det egna hemmet under skolkursen, vore ofrånkomligt att vidtaga en väsentlig höjning av stipendiebeloppen. 1 B a k g r u n d e n till d e n n a relativt o m f a t t a n d e k o m m u n a l a s t i p e n d i e v e r k s a m het torde v a r a n ä m n d a u t t a l a n d e n av s t a t s m a k t e r n a vid 1941 å r s r i k s d a g (jfr o v a n s. 1 9 * ) .

Primärkonmiunernas

stipendieverksamhet.

I fråga om d e n n a v e r k s a m h e t finnes ingen f o r t l ö p a n d e redogörelse. E n i det föregående b e r ö r d u t r e d n i n g a n g å e n d e k o m m u n a l a stipendier åt elever vid folkhögskolor och a n d r a l i k n a n d e b i l d n i n g s a n s t a l t e r , redovisad i S v e n s k a s t a d s f ö r b u n d e t s tidskrift å r 1943 s. 444, ger d o c k en god u p p f a t t n i n g av f ö r h å l l a n d e n a vid n ä m n d a t i d p u n k t b e t r ä f f a n d e t ä t o r t e r n a . A n g å e n d e l a n d s 1 Angående överstyrelsens förslag se ovannämnda bil. till 1045 års statsverksproposition s. 519.

36*

kommunerna åter torde man i stort sett ha varit hänvisad till att gissningsvis bedöma läget. Att även inom dessa kommuner på sina håll förefunnits intresse av att kunna genom stipendier främja ungdomens bildningssträvanden har omvittnats vid olika tillfällen. För att erhålla en närmare uppfattning särskilt om det intresse, kommunerna må ha av att äga anslå medel till underlättande av studier, har det synts utredningen erforderligt att inhämta uppgifter i ämnet. Därvid har valts vägen att genom förfrågningar hos rektorerna vid läroanstalter under Skolöverstyrelsens inseende begära uppgift, huruvida åt elever vid läroanstalten utgå bidrag (stipendier) från elevernas hemortskommuner och (eller) från landsting, huru i så fall och efter vilka grunder tilldelningen avstipendier sker samt i vilken omfattning dylika understöd förekommit under tiden från och med läsåret 1936/37. Svaren på dessa frågor ha i många fall åtföljts av kommunala myndigheters protokoll i saken och kunna sägas giva en allsidig belysning av ämnet. Att därav erhålla en fullständig bild av förhållandena på området är givetvis icke möjligt, men svaren ge dock klart belägg för att elt utbrett och livligt intresse finnes inom snart sagt alla landsdelar för att kommunerna skola äga rätt alt genom stipendier stödja sina ungdomars utbildning. Städer och köpingar. I sin förklaring över besvären hos Överståthållarämbetet i det ovan nämnda målet RÄ 1944 S 55 invände stadsfullmäktige i Stockholm, alt ett stort antal städer och även landsting sedan lång tid tillbaka beviljade stipendier till folkhögskoleelever. Enligt inom Svenska stadsförbundet verkställd utredning beviljade sålunda omkring 28 städer dylika stipendier. Vad anginge det av fullmäktige beslutade anslaget å 25 000 kronor avsåge detta att underlätta fortsatta studier för synnerligen begåvade, mindre bemedlade ungdomar, som vore mantalsskrivna i Stockholm och antingen vore lärjungar vid offentlig läroanstalt eller avsåge att vinna inträde vid dylik läroanstalt. Anslaget hade utgått sedan år 1926. Till följd av Regeringsrättens utslag i målet har de sista åren icke avstadsfullmäktige i Stockholm beviljats anslag för ifrågavarande ändamål. Däremot har staden på likartat sätt bidragit till kostnaderna för elevernas studier, se nedan s. 40* f. Andra kommuner åter synas ha i viss utsträckning fortsatt med sin stipendieverksamhet. Tillgängliga uppgifter giva vid handen, att antalet städer, som genom stipendier understött elever vid folkhögskolor och andra läroanstalter, är betj-dligt större än stadsfullmäktiges i Stockholm nämnda utlåtande måhända ger anledning antaga. Redan av den i Svenska stadsförbundets tidskrift för år 1943 redovisade utredningen framgår sålunda, att städer inom det övervägande antalet län anslagit medel till studiestipendier. Särskilt gynnade ha därvid varit elever vid folkhögskolor. Sålunda ha till stipendier åt

37*

elever vid folkhögskolor anslagils medel av — förutom följande städer, vilka ej deltaga i landsting, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Gävle — städerna Alingsås, Borås, Djursholm, Eksjö, Eskilstuna, Eslöv, Halmstad. Huskvarna, Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlskoga, Katrineholm, Kungsbacka, Landskrona, Lidköping, Mölndal, Nyköping, Nässjö, Oskarshamn, Sandviken, Sigtuna, Skellefteå, Strängnäs, Sundsvall, Trollhättan. Umeå, Vimmerby, Vänersborg, Värnamo, Västervik och Ystad. Några städer ha därvid begränsat stipendielilldelningen till elever vid folkhögskolor inom det egna landstinget — så Eksjö, Jönköping, Nässjö, Sigtuna (gåva), Strängnäs och Umeå — men i övrigt skulle enligt utredningen stipendierna tilldelas elever vid statsunderstödd folkhögskola eller någon av landels folkhögskolor (t. ex. Stockholm, Malmö, Norrköping, Borås, Eskilstuna, Huskvarna, Kalmar, Karlskoga, Katrineholm, Oskarshamn [nöjesskattemedel], Sundsvall, Trollhällan och Västervik). Stipendiaten skulle äga hemortsrätt i staden och, i regel, vara i behov av understöd samt. på sina håll, ha erhållit statligt stipendium. Behovsprövningen skulle i regel företagas av folkskoleslyrelsen eller drätselkammaren. På sina håll ha stipendierna angivils avse att bereda arbetslös ungdom möjlighet att komma i åtnjutande av undervisning (Hälsingborg, Malmö, Oskarshamn och Västervik). Annan fortsatt utbildning än vid folkhögskolor har understötts med stipendier av Borås, Djursholm, Gävle; Kalmar (elever vid handelsgymnasier samt tekniska skolor och andra anstalter för yrkesutbildning), Kristinehamn (elever vid stadens praktiska skola), Landskrona (elever vid yrkesskola eller annan därmed jämförlig anstalt), Malmö (statsunderstödda lantmannaskolor), Nybro (statens skogsskola i Kolleberga), Nyköping, Sandviken, Skellefteå; Strängnäs (lantmannaskola i länet), Söderköping (husmoderskurs), Trollhättan (teknisk yrkesskola), Umeå (lantbruksskola), Vänersborg, Värnamo och Västervik. Tillfälliga anslag till stipendier av ovan angivna slag hade dessutom beviljats av Borlänge, Filipstad, Höganäs, Kristinehamn, Lycksele, Tidaholm och Trosa samt köpingarna Emmaboda och Olofström. Vidare hade beviljats anslag till stipendier åt elever vid verkstads- och yrkesskolor av bl. a. Hudiksvall, Härnösand, Karlshamn, Karlskrona, Katrineholm, Kungsbacka, Kungälv, Lysekil, Mölndal, Nybro, Ronneby, Skara, Sundsvall, Sölvesborg, Uddevalla, Umeå, Varberg och Örnsköldsvik Inom några städer har emellertid ifrågasatts om fullmäktige ägde befogenhet att bevilja anslag till stipendier. I Linköping t. ex. avstyrkte drätselkammaren och beredningsutskottet en i stadsfullmäktige är 1935 väckt motion om anslag till folkhögskolestipendier, sedan stadskamreraren ifrågasatt om beviljande av anslaget vore att betrakta som en stadens gemensamma hushållningsangelägenhet. Vid behandling av motionen i fullmäktige tillkännagav ordföranden, att för bifall till densamma kräves kvalificerad majoritet, varefter den avslogs. Häröver anförda besvär ogillades

38* av länsstyrelsen, enär anslaget ansågs avse nytt ändamål och för dess beviljande erfordrats 2/s majoritet. Vid tidpunkten för den nämnda undersökningen hade anslag till stipendier beviljats under en följd av år av åtskilliga städer. Utom i Stockholm hade sålunda förekommit dylika anslag redan på 1920-talet i Göteborg, Norrköping och Borås. En del andra städer åter synas först på senare ar ha utövat stipendieverksamhet, bland dem Gävle, Djursholm, Jönköping, Halmstad, Kalmar och Lidköping. I ovan nämnda städer utgingo — enligt uppgifter av Svenska stadsförbundet — år 1944 anslag med i stort sett samma belopp och till samma ändamål som år 1943, i Malmö jämväl till elever vid aftonskolor i staden. För år 1944 hade vidare beviljats anslag till folkhögskolestipendier av Fagersta, Uddevalla, Vetlanda och Öregrund, till stipendier åt elever vid lärlings- och yrkesskolor av Höganäs, Nässjö och Tidaholm samt till stipendier åt elever vid samrealskolan och Hermods korrespondensgymnasium i Alingsås av denna stad. Andra former av studiehjälp äro de fonder som bildats i Arvika till stipendier vid kommunala gymnasiet och i Karlshamn år 1940 i samband med nedläggandet av stadens gymnasium av gymnasiefondens medel för utdelning till behövande elever från staden, vilka ämnade fortsätta sina studier vid annat gymnasium. Vidare kan nämnas, att under ett flertal år några skånestäder anslagit medel till universitets- och högskolestipendier, nämligen Malmö till studerande tillhörande Malmö nation vid universitetet i Lund, Hälsingborg och Landskrona åt studerande inom Hälsingborg-Landskrona nation vid samma universitet samt Ystad för högskolestudier. Särskilda stipendier åt stadens egna befattningshavare förekommo vidare år 1944 i några av de större städerna och i en del skånestäder samt utgingo år 1945 i Norrköping, Köping, Trelleborg och Umeå. Regeringsrättens nämnda utslag i Stockholmsmålet synes ej ha minskat tätortskommunernas intresse för stipendieverksamhet. Enligt tillgängliga uppgifter ha nämligen följande städer och köpingar för år 1945 anslagit medel till stipendier åt elever vid folkhögskolor och andra ej särskilt angivna läroanstalter: de flesta avovan angivna städer samt ytterligare Hälsingborg, Borlänge, Fagersta, Finspång, Haparanda, Karlstad, Kumla, Lindesberg, Lycksele, Sollefteå, Solna, Sveg, Vetlanda, Visby, Västerås 1 och Öregrund samt Bodafors, Krylbo, 1 Beloppet utgjorde 3 000 kronor. Magistraten vägrade att verkställa beslutet och K. B. fann genom utslag den 31 augusti 1945 på besvär av stadsfullmäktige ej skäl att göra ändring i magistratens beslut. Beträffande motsvarande beslut i Gävle, avseende anslag å 1 000 kronor, upphävde däremot K. B. magistratens beslut att vägra verkställighet, då det icke varit magistratens uppenbara plikt alt vägra verkställighet. Angående senare beslut av Gävle stad i samma ämne se ovan s. 13*.

39* Lessebo och Tierp, därvid i allmänhet icke angivits något om elevernas anknytning till viss folkhögskola; lantmannaeller lanthushållsskolor: Katrineholm och Värnamo (Benninge), Lycksele, Malmö, Mölndal och Tierp; lärlings- och yrkesskolor: Norrköping (yrkesundervisning), Borås, Krislianstad, Kungsbacka, Kungälv, Landskrona, Lycksele (yrkes- och verkstadsskolor m. fl.), Norrtälje, Nybro, Sala (frielevplatser), Skara, Skellefteå, Sölvesborg, Varberg, Västervik, Ystad, Olofström och Älmhult (undervisningseller yrkesutbildningsanstalter); (centrala) verkstadsskolor: Filipstad och Bengtsfors (beredskapskurser), Hudiksvall (för inackordering), Karlshamn, Ronneby, Sundsvall, Södertälje, Tidaholm, Umeå och Visby (verkstads- och yrkesskolor). I övrigt ha för år 1945 anslagits medel till stipendier åt elever vid folkskolor (Kristianstad och Motala), högre kommunala skolor m. fl. (Göteborg, Alingsås, Falköping och Karlskoga vid samrealskolor, Kristianstad vid praktiska mellanskolan, Kristinehamn vid praktiska skolan, Lessebo vid kommunala mellanskolan i Emmaboda och Ljusdal vid samrealskolan där samt Malmköping och Vännäs vid kommunala mellanskolor), högre allmänna läroverk (Borlänge — åt en elev vid läroverket i Falun — och Motala), aftonskolor (Malmö), husmodersskola (Sundsvall), sjuksköterskeskola (Norrköping), socialinstitut eller annan ej särskilt angiven högre läroanstalt (Göteborg och Malmö), universitet eller högskola (Malmö, Hälsingborg, Landskrona, Lund och Ystad) samt ytterligare av Alingsås (åt elever vid Hermods korrespondensgymnasium i staden), Nynäshamn och Sala. Vidare må nämnas, att i Borlänge drätselkammaren äger lämna studiebidrag till studieintresserad, obemedlad ungdom av nöjesskattemedel och ur kulturfonden samt att i Smedjebacken studiestipendier av nöjesskattefonden kunna beviljas av kommunalnämnden. Anslag till stipendiefonder ha lämnats i Arvika (till elever vid kommunala gymnasiet), Karlshamn (åt elever som avgå från samrealskolan till gymnasium utdelas räntan av gymnasiefonden) och Sundbyberg (för utbildning vid yrkesskola, teknisk skola, folkhögskola, läroverk o. d.). I Hallstahammar slutligen ha kyrkofullmäktige år 1944 anslagit 2 000 kronor till en stipendiefond, varav den årliga räntan skall utdelas till elever vid folkhögskolor. Rektorernas följande.

yttranden

och därvid fogade handlingar

utvisa vidare bl. a.

40* R e k t o r vid B r u n n s v i k s folkhögskola h a r u p p l y s t , att 1944/45 u t g å t t » s t i p e n d i u m » till en elev från Stockholms stad. Till skolan h a d e ingått följande m e d d e l a n d e från S t o c k h o l m s folkskoledirektion. »I syfte att bereda möjlighet för i Stockholm mantalsskrivna elever vid folkhögskolor alt erhålla befrielse från eller nedsättning i kursavgift hava Stockholms stadsfullmäktige för innevarande år ställt medel till folkskoledirektionens förfogande till täckande av den inkomstminskning, som härigenom åsamkas folkhögskolorna. Varje i Stockholm mantalsskriven elev, vilken såsom obemedlad eller mindre bemedlad erhållit statsstipendium, kan beviljas befrielse från eller nedsättning i kursavgift (exklusive inackordering), varvid skolan kan rekvirera bidrag hos Stockholms folkskoledirektion med motsvarande belopp. Bidragen beräknas icke kunna överstiga de bidrag, som lidigare utgått, det vill säga högst 100 k r o n o r för elev, som erhållit slatsslipendium enligt 3:e behovsgraden och 50 kronor för elev, som erhållit statsstipendium enligt l:a eller 2:a behovsgraden. Rekvisition av dylikt bidrag görcs å bifogade formulär och insändes lill Stockholms folkskoledirektion.» S t a d s f u l l m ä k t i g e s baslut i ä m n e t g r u n d a r sig p å en f r a m s t ä l l n i n g av folkskoledirektionen. Enligt stadskollegiets u t l å t a n d e 1 9 4 4 : 3 8 7 a n g å e n d e tillägg till f o l k s k o l e d i r e k t i o n e n s stat för å r 1945 h a d e n ä m l i g e n d i r e k t i o n e n i skrivelse d e n 8 n o v e m b e r 1944 äskat a n s l a g till b i d r a g till folkhögskolor och d ä r v i d a n f ö r t i h u v u d s a k f ö l j a n d e . Sedan lång lid tillbaka hade Stockholms stad i likhet med ett antal andra städer anvisat medel för kommunala stipendier åt obemedlade eller mindre bemedlade elever vid folkhögskolor. Senast i samband med antagandet av inkomst- och utgiftsstat för år 194.J hade stadsfullmäktige för ändamålet beslutat anvisa ett belopp av 6 000 kronor. P å grund av kända omständigheter hade hinder mött att disponera delta belopp, och icke heller 1944 bade stipendier kunnat utdelas. Olägenheterna härav hade varit uppenbara. De Stockholms siad tillhörande ungdomar, vilka för vidgande av sin medborgerliga bildning önskade genomgå en folkhögskolekurs, vore i regel från ekonomiskt mindre välställda hem och de måste under studieliden i regel avslå från inkomsten av sin arbetsanställning. Det mölte därför utomordentliga svårigheter för dem alt ulan ekonomiskt stöd fullfölja sina studier. Helt visst hade många framåtsträvande ungdomar i huvudstaden under de sista åren icke vågat söka inträde i folkhögskolor, sedan det blivit bekant, att kommunalt studiestipendium icke längre stode till förfogande. Statsstipendierna vore otillräckliga för att bereda de obemedlade folkhögskoleeleverna verksam hjälp. Även om proposition i det syfte, som angivils i stadsfullmäktiges skrivelse den 18 september 1944 (omnämnd i direktiven för denna utredning) förelades höstriksdagen 1944 och förslaget rönte framgång, vore det ovisst, om stipendier kunde tilldelas folkhögskoleelever, som studerade vid nu påbörjade eller förestående vinlerkurser. Det syntes därför vara angeläget, att ekonomiskt slöd på annat sätt bereddes ifrågavarande elever. Detta skulle kunna ske, om folkhögskolorna ägde möjlighet alt, så länge kommunala stipendier icke utginge, bevilja de medellösa respek live mindre bemedlade eleverna befrielse från eller nedsättning i skolavgiften. Detta förutsatte givetvis, att folkhögskolorna erhölle motsvarande bidrag till sina kostnader för verksamheten. Enligt vad direktionen inhämtat, skulle S:t Eriks folkhögskola vid Stockholms borgarskola för år 1945 behöva ett anslag av 1 250 kronor för att bevilja elever i skolans tre årskurser befrielse från eller nedsättning i kursavgiften. Med hänsyn till denna folkhögskolas ställning inom stadens förvaltning förelåge givetvis intet formellt hinder för bifall till denna framställning. Beträffande den inom staden belägna Birkagårdens folkhögskola komme här ifrågavarande syfte att tillgodoses genom bifall till folkskoledirektionens hemställan i stal förslaget för år 1945 om ökat anslag till skolan. Emellertid hade förmånen alt åtnjuta kommunalt stipendium icke varit begränsad att gälla ungdom, som studerade vid de två till Stockholm förlagda folkhögskolorna. Icke så få unga hade av olika skäl funnit fördelaktigt att förlägga sina studier till folkhögskolor å andra orter i landet. Detta förhållande syntes icke böra föranleda all ställa dem utanför

41* den förmån, som nu ifrågasalles i avvaktan på att stipendier eventuellt åter kunde utdelas. År 1942, det senaste år, då stipendier fördelats hade vid folkhögskolor utom Stockholm elever kommit i åtnjutande av stipendier, och det sammanlagda beloppet härför hade uppgått till 3 785 kronor. Antalet i Stockholm mantalsskrivna personer, som under instundande vinterkurser komme att bevista folkhögskolor å skilda orter, kunde icke vid nuvarande tidpunkt med bestämdhet angivas, och än mindre kunde behovsgraden nu bedömas. Uppskattningsvis synles emellertid ett belopp av 3 000 kronor bliva erforderligt. Prövningen av behovet av avgiftsbefrielse eller avgiftsnedsättning borde ske enligt samma principer, som tillämpades vid tilldelning av stipendier av statsmedel. Under åberopande av det anförda hemställdes, att stadsfullmäktige måtte för ovan angivna ändamål bevilja folkskoledirektionen ett anslag av 4 250 kronor samt bemyndiga direktionen alt härav fördela bidrag enligt ovan angivna grunder. Borgarrådsberedningen hade tillstyrkt de sålunda äskade medlen för bidrag till folkhögskolorna i och för möjliggörande av avgiftsbefrielser och -nedsättningar för elever från Stockholm och ansett att anslaget borde uppföras under titeln 2. Folkskolor rubriken o 13) bidrag till S:t Eriks folkhögskola m. fl. Stadskollegiet biträdde borgarrådsberedningens förslag. Anslaget, som sålunda första gången beviljats i angivna form med beloppet 4 250 kronor, har enligt vunnen upplysning sedan dess oförändrat anvisats, senast i 1947 års stat. Stadsfullmäktiges beslut ha icke överklagats. Angående anslag av Göteborgs stad meddela vederbörande rektorer: Kommunala stipendier ha utgått till kommunala mellanskolan alltsedan dess tillkomst år 1925 och redan året förut hade dylika stipendier beviljats dåvarande allmänna linjen. Höstterminen 1925 var beloppet 985 kronor och följande år uppgick beloppet till 3 300 kronor. Skolans styrelse uppför årligen i sitt budgetförslag ett belopp under rubriken stipendier och denna post i budgeten har årligen godkänts av stadsfullmäktige. Stipendierna utgå till fattiga studiebegåvade elever och utdelas av kollegiet med ungefär halva anslaget vid höstterminens slut och resten vid slutet av vårterminen. Eleverna få på särskilda blanketter ansöka om stipendium med bifogande av skattsedlar och avlämnandet av övriga upplysningar beträffande familjens ekonomi. Vid bedömandet tas hänsyn härtill och till de betyg, som vederbörande ernått under terminen. Stipendiernas storlek har växlat mellan 10 och 60 kronor. Göteborgs kommun har årligen, alltsedan kommunala flickskolans tillkomst, den 1 juli 1938, anslagit 500 kronor till »stipendier och premier» åt eleverna. Då emellertid skolan dessutom förfogar över egna fonder, av vars avkastning omkring 2 500 kronor årligen utdelas, fördelade på ett tiotal stipendier, användes kommunens anslag till premier, vanligen i bokform, till en eller två av de duktigaste lärjungarna i var och en av de 22 parallella avdelningarna i skolan. Göteborgs kommun har dessutom årligen anslagit medel till fria frukostar åt i staden mantalsskrivna mindre bemedlade lärjungar vid de högre allmänna läroverken ocb östra realskolan samt vidare givit anslag till en fri spårvägsresa per skoldag åt de elever över 14—20 år, som bo minst 3 km från skolan. Därjämte få elever inköpa skolböcker till omkring 50 % av bokhandelspriset och skolmateriel till mycket nedsatt pris. I Malmö upptagas ej terminsavgifter vid kommunala mellanskolan, och särskilt anslag finnes uppfört pä skolans stat så att obemedlade och mindre bemedlade elever få låna läroböcker kostnadsfritt. I samband med upprättande av fyraårig realskollinje vid realskolan i staden, vilken linje löper parallellt med den terminsavgiftsfria vid kommunala mellanskolan. ha stadsfullmäktige beslutat erlägga terminsavgif17—717192

42* terna för eleverna vid denna fyraåriga linje. Åren 1930- -1941 utgingo stipendier till elever från s t a d e n i lyceet vid h ö g r e a l l m ä n n a l ä r o v e r k e t för att m i n s k a tillströmningen av elever till k o m m u n a l a mellanskolan. A n g å e n d e s t i p e n d i e r åt elever vid M a l m ö a f t o n s k o l a beslöto s t a d s f u l l m ä k t i g e den 17 m a j 1935, att M a l m ö stad skulle fortsättningsvis tillsvidare bevilja a n s l a g till u n derstöd åt i M a l m ö m a n t a l s s k r i v n a och bosatta, s å d a n t u n d e r s t ö d b e h ö v a n d e studiebegåvade personer, som genom undervisning vid u n d e r kungl. skolöverstyrelsens inseende s t å e n d e l ä r o a n s t a l t i staden b e r e d d e sig för a v l ä g g a n d e t av real- eller s t u d e n t e x a m e n m e n på g r u n d av förvärvsarbete eller av a n d r a t v i n g a n d e skäl v o r e f ö r h i n d r a d e att b e g a g n a sig av den undervisning, som m e d d e l a d e s vid l ä r o a n s t a l t e r i staden m e d till d a g e n förlagd u n d e r v i s n i n g . Anslaget skulle för å r u t g ö r a 14 000 k r o n o r , fr. o. ni. 1941 10 000 k r o n o r . Understödsverksamhetcn skulle handhavas efter i huvudsak följande riktlinjer: 1 Fördelningen av anslaget skulle göras av en särskild av stadsfullmäktige tillsatt studienämnd på fem personer, vari folkskolestyrelsen, minst elt av de statliga läroverken i staden och drätselkammarens förslå avdelning skulle vara representerade. Person, vilken som delägare eller lärare hade intresse i sådan i staden förefintlig enskild undervisningsanstalt, som förberedde till real- eller studentexamen, finge icke vara ledamot av nämnden. 2. Understöd ur anslaget skulle utgå i form av studiestipendier. 3. För att sökande till sådant stipendium därtill skulle kunna komma ifråga, krävdes att sökanden styrkte: a) att sökanden vore mantalsskriven och bosatt i Malmö; b) all sökandens studiemål vore avläggande av real- eller studentexamen; inga barn i fortsättningsskolåldern eller yngre finge intagas i skolan utan folkskolestyrelsens medgivande; c) att sökanden på grund av förvärvsarbete eller annat tvingande skal vore lornindraci alt begagna sig av undervisningen i läroanstalt i staden med undervisningen förlagd till dagen; d) att sökanden eller sökandens målsman, om sökanden för sin försörjning vore beroende av denna, saknade medel alt helt betala för sökandens studiekurs utgående avgifter; samt e) genom vitsord, utfärdade av annan än den anlitade undervisningsanstalten, att sökanden hade begåvning och fallenhet för teoretiska studier. 4. I ansökan om stipendium skulle sökanden l ä m n a upplysning om sin ålder och tidigare åtnjuten undervisning, den anstalt, han anlitade för de studier, till vilka understöd begärdes" den examen, han åsyftade avlägga, samt den kurs, han därför hade all genomgå, och därför utgående kursavgift. 5. Vid fördelning av stipendierna skulle vid i övrigt lika förutsättningar företräde givas dem, som på grund av ekonomiska förhållanden vore i störst behov av understöd samt bland dessa dem. som genom ett större mått av före ansökans ingivande bedrivna studier i studiemålets syfte bäst ådagalagt sin strävan att nå delta mål. 6. Som stipendium finge, därest icke iråkad aibetslöshet eller annan särskild omständighet påkallade större understöd, för genomgång av första årskursen i den kurs, som förde fram till den av sökanden åsyftade examen, beviljas högst halva kursavgiften, för andra årskursen högst % av kursavgiften och för tredje och eventuellt senare årskurs högst "i av resp. ärliga kursavgift. 7. Beviljat stipendium skulle utbetalas kvartalsvis i efterskott till ifrågakommande läroanstalt mot kvitto å motsvarande del av kursavgiften och mot bevis, att sökanden själv erlagt eller av läroanstalten befriats från erläggande av återstående del av kursavgiften, ävensom bevis om alt stipendiat regelbundet och ordentligt bedreve sina studier. 8. Läroanstalt, vars elev kommit i åtnjutande av studiestipendium ur ifrågavarande anslag, skulle vara skyldig atl på anfordran lämna studienämnden alla de upplysningar om läroanstalten, dess undervisning och dess övriga förhållanden, nämnden kunde finna erforderliga som ledning vid dess prövning av stipendieansökningarna, samt att ställa sig till efterrättelse de kontrollföreskrifter, nämnden prövade skäligt föreskriva. Underlate läroanstalt detta, skulle stipendietilldelning åt dess elever upphöra.

43* 9. Före den 1 oktober årligen ålåge det studienämnden att till drätselkammarens första avdelning avgiva redogörelse för användningen av årets anslag och från och med år 1936 avgiva motiverat förslag angående det anslag, nämnden beräknade för nästpåföljande år till studiestipendier erforderligt. Hälsingborgs stad beslöt år 1945 bemyndiga styrelsen för stadens praktiska mellanskolor att införa fria läroböcker samt fri skriv- och ritmateriel till eleverna i skolans två första klasser och att för ändamålet bevilja ett förslagsanslag av 12 000 kronor samt att anmoda folkskolestyrelsen (som samtidigt fått bemyndigande att införa dylika förmåner för alla elever vid folk- och fortsättningsskolorna) och styrelsen för den praktiska mellanskolan att i samråd meddela de tillämpningsföreskrifter angående fria läroböcker samt skriv- och ritmateriel, som kunde vara lämpliga. Rektor vid praktiska mellanskolan upplyser vidare, att i skolans budget från och med 1945 funnes ett anslag för »Social hjälpverksamhet». Medlen användes till hjälp åt behövande elever från staden i form av mat eller hjälp till mat samt kläder. Motsvarande anslag har beviljats för elever vid de högre allmänna läroverken i staden. Verksamheten ledes av folkskolans sociala byrå. Beträffande högre flickskolan har staden beviljat medel för nedsättning av terminsavgifterna. I Lund har beslutats anslag för läsåret 1945/46 att fördelas mellan Katedralskolan, kommunala flickskolan, kommunala mellanskolan och högre folkskolan och användas för tilldelning av fria läroböcker och förbrukningsartiklar vid skolorna åt behövande elever i skolpliktsåldern, som voro hemortsberättigade i stadens skoldistrikt, och med iakttagande av de grunder en för ändamålet tillsatt kommitté föreslagit. Åt drätselkammaren har vidare uppdragits att inkomma med närmare förslag angående stipendier åt studie-begåvade, behövande elever över skolpliktsåldern. Stadsfullmäktige i Uppsala ha år 1945 fattat likartat beslut beträffande praktiska mellanskolan och högre folkskolan, högre allmänna läroverket, kommunala flickskolan, Uppsala högre elementarläroverk och gymnasium för flickor samt Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium. Nässjö stad beviljar årligen ett belopp att som premier tilldelas skickliga elever vid samrealskolan i staden utan hänsyn till bostadsort. Medlen tillfalla läroverkets understöds- och premiekassa och utdelas vid vårterminens slut. Enligt jämväl av rektor vid Brunnsviks folkhögskola överlämnat meddelande av folkskolestyrelsen i Eskilstuna år 1943 »Till föreståndaren för folkhögskolan- hade stadsfullmäktige i Eskilstuna beslutat dels anslå ett förslagsanslag å 1 000 kronor till stipendier åt inom Eskilstuna kvrkoskrivna elever vid statsunderstödda folkhögskolor under läsåret 1943—1944; dels ock alt uppdraga åt folkskolestyrelsen därstädes alt bland eventuella sökande fördela dessa stipendier, och att folkskolestyrelsen rörande stipendiernas utdelande beslutat: att stipendium endast får tilldelas elev, vilken minst ett år före kursens början varit mantalsskriven i Eskilstuna samt vid ansökningstillfället är kvarboendc där; och att stipendium utgår med högst 200 kronor. Ansökan om stipendium skall för elever vid innevarande vinterkurs insändas till folkskolestyrelscn i Eskilstuna senast den 20 nästkommande januari samt för elever vid sommarkursen 1944 före den 1 nästkommande juni. Dylik ansökan skall vara åtföljd av: a) uppgift om elevens fullständiga namn, födelsedatum, adress i Eskilstuna och den församling, där eleven är kyrkoskriven; b) uppgift om huruvida sökanden för bevistande av den kurs, varom fråga är, antingen beviljals eller ock av vederbörande folkhögskolestyrelse föreslagits till erhållande av statsstipendium samt dettas storlek; och

44* c) avskrift av de intyg och uppgifter rörande sökandens ekonomiska ställning, vaudcl m. m., som av folkhögskolestyrelsen ingivits till skolöverstyrelsen, jämte de upplysningar i övrigt, som folkhögskolans föreståndare anser sig böra meddela, och som kunna vara av betydelse vid prövning av elevs behov av understöd. Dessa uppgifter och avskrifter böra lämnas eller bestyrkas av folkhögskolans föreståndare, helst genom avskrift av ansökan om statsstipendium. Stadsfullmäktige i Eskilstuna ha vidare år 1944 beslutat, att terminsavgifter icke skulle uttagas vid kommunala flickskolan i staden, och sedermera alt dels bevilja ett årligt anslag å 6 900 kronor från och med år 1946 att användas till täckande avkostnaderna för fria läro- och läseböcker åt behövande i staden hemortsberättigade lärjungar i första klassen av allmänna läroverket, kommunala flickskolan och praktiska mellanskolan, dels ock för år 1945 bevilja lika stort anslag att utgå av anslaget till oförutsedda utgifter att användas enligt samma normer under höstterminen 1945. Vid bchovsprövningen skulle följas de för allmänna läroverket gällande bestämmelserna för nedsättning i terminsavgifterna. Kommitterade för utredning avfrågan hade gjort undersökning angående likartade förhållanden i Malmö, Arvika Lund, Nässjö och Sandviken. Rektor vid kommunala flickskolan i Jönköping anför: Vid uppgörande av den första fullständiga utgifts- och inkomslstaten för skolan, avseende kalenderåret 1936, upptogs efter mönster av staten för stadens folkskolor en utgiftspost »Premier och understöd», vilken vid behandlingen av stalförslaget utan särskild motivering godtogs av stadsfullmäktige och vilken sedermera ärligen på samma sätt godtagits. Några villkor för dispositionen av anslagsbeloppet i fråga ha således aldrig varit knutna till godtagandet; kollegiet har vid årsavslutningen delat beloppet på stipendier åt behövande och dugande lärjungar samt på premieböcker. Vidare har staden beviljat befrielse från eller nedsättning av terminsavgifter. Även Västervik har beviljat anslag för nedsättning av terminsavgifterna för elever från staden vid Västerviks läroanstalt för flickor. Enligt av rektor vid folkhögskolan i Härnösand överlämnat utdrag av protokoll vid sammanträde med Norrköpings folkskolestyrelses undervisningsnämnd den 12 oktober 1945 ha kommunala stipendier utlovats åt några sökande från staden under förutsättning att tiden för studierna vid folkhögskolan styrktes genom intyg av rektor och att stipendiaten beviljats eller av skolans styrelse föreslagits till erhållande av statsstipendium för kursen. Stadsfullmäktige i Kalmar ha anvisat medel till stipendier ät obemedlade eller mindre bemedlade i staden boende och hemortsberättigade elever vid läroanstalter, företrädesvis folkhögskolor, handelsgymnasier samt tekniska skolor och andra anstalter för yrkesutbildning. Folkskolestyrelsen har bemyndigats lata kungöra stipendierna och fördela dem efter behovprövning. Även en elev vid högre allmänna läroverket i staden har erhållit dylikt stipendium. Enligt beslut av drätselkammaren i Borås äter äro stadens stipendier icke avsedda för kurser för yrkesutbildning utan för sådana mindre bemedlade i Borås stad mantalsskrivna personer, som genom besök vid folkhögskola eller liknande bildningsanstalt eller genom studieresa önskade förvärva ökade insikter i allmän medborgarkunskap. De av Alingsås beviljade stipendierna åt elever vid samrealskolan utgå av nöjesskattemedel. Förslag å stipendiater upprättas av kollegiet, varefter de utses av en kommitté, bestående av stadsfullmäktiges ordförande, läroverkets rektor och överläraren

45* vid stadens folkskolor. Stipendierna tilldelas begåvade elever från staden, vilka åtnjuta nedsättning i terminsavgifterna. Varje termin ha utdelats 10 stipendier om 50 kronor. Stipendierna åt elever vid samrealskolan i Falköping utdelas av kollegiet utan hänsyn till bostadsbandet. Ronneby har beslutat alt samreulskolans lokalstyrelse må i sin stat upptaga ett lielopp om högst 1 200 kronor att användas till stipendier ät mindre bemedlad, skötsam elev från staden, som efter realexamen fortsätter sin utbildning vid annan skola, dock högst under 3 är. Rektor vid Stockholms handelsgymnasium, Frans Schartaus handelsinstitut, upplyser, att en elev där åtnjutit stipendium från sin hemortskommun Sala, och enligt rektor vid Norrköpings handelsgymnasium ha stadsfullmäktige i Norrköping år 1945 beviljat handelsgymnasiet elt anslag å 1 500 kronor till stipendier åt elever enbart från staden. Rektor vid högre allmänna läroverket i Vänersborg (ledamot av stadsfullmäktige) upplyser, att stadsfullmäktige såsom ett led i bekämpande av den till följd av nedläggandet av tändsticksfabriken år 1932 uppkomna arbetslösheten anslagit medel till stipendier ät arbetslös ungdom. Alltjämt upptogcs i budgeten ett anslag till stipendier att fördelas av drätselkammaren, som »kan sägas ha fria händer vid fördelningen . Först hade stipendium tilldelats så gott som uteslutande sökande, som ville genomgå folkhögskola, men numera även den, som önskade genomgå socialpolitiskt eller tekniskt institut eller dylikt. Enligt rektor vid tekniska läroverket i Malmö har en elev från Vänersborg åtnjutit stipendium läsåret 1945/46. Även Landskrona bar tilldelat en elev vid nämnda tekniska läroverk stipendium, och stipendier av staden ha även utgått till elever vid småskoleseminariet där. Enligt rektor vid seminariet hade är 1940 i stadsfullmäktige väckts motion om anslag till stipendier åt företrädesvis arbetslös ungdom, som önskade genomgå folkhögskola eller därmed jämförlig utbildning. Fullmäktige beslöto att för den sålunda avsedda verksamheten anvisa medel, vilka skulle såsom stipendier tilldelas ungdomar såsom hjälp till bestridande av kostnader för vinterkurs vid folkhögskola, yrkesskola eller annan därmed jämförlig anstalt, samt uppdrogo åt drätselkammaren alt närmare utforma bestämmelser för stipendiernas fördelning m. m. och efter kungörelse av stipendierna och prövning av ansökningar därom utdela stipendierna. Rektor upplyser vidare, att på grund av hög sysselsättningsfrekvens under krigsåren hade vid tilldelning av stipendier hänsyn icke lagils till om fortbildningen tillkommit på grund av arbetslöshet eller annan orsak. Ej heller hade större hänsyn tagits till arten av utbildning. Ojämförligt största antalet stipendiater hade dock utbildats vid folkhögskola, sjuksköterskekurs, handelsgymnasium eller tekniskt läroverk. Stipendierna hade företrädesvis tilldelats mindre bemedlade. Anslag till fria läroböcker o. d. ha vidare beviljats av Bodafors (behövande elever vid samrealskolan i Nässjö), Borgholm (elever i klasserna 1 och 2 av samrealskolan, därvid samtliga i staden hemmahörande elever åtnjutit denna förmån), Finspång (obemedlade elever vid kommunala mellanskolan från köpingen; inga elever från köpingen erlägga terminsavgifter), Halmstad (fri tandvård åt mindre bemedlade elever från staden vid högre allmänna läroverket och kommunala flickskolan), Huskvarna (elever från staden vid samrealskolan; de beviljades samtidigt även fri tandvård och fri läkarvård), Karlshamn (obemedlade elever från staden vid samrealskolan och kommunala gymnasiet), Köping (ordböcker till utlåning åt mindre bemedlade elever vid samrealskolan), Lidköping (anslag till resekostnaderna för vid högre allmänna läroverket i Skara stu-

46* derande, mindre bemedlad ungdom frän Lidköping och till upprättande av lånebibliotek för läroböcker för dessa), Nässjö (behövande elever vid samrealskolan utan hänsyn till begåvning), Sandviken (mindre bemedlade elever vid samrealskolan där och fr. o. m. höstterminen 1945 samma förmån åt dem som godkänts till intagning där men på grund av platsbrist nödgas bevista andra skolor, bl. a. högre allmänna läroverket i Gävle; de senare erhålla även fria resor, enär de ej kunna få statsstipendier härför), Stockholm (fr. o. m. vårterminen 1946 åt elever i realskolan, som äro mantalsskrivna i staden), Sundbyberg (behövande elever frän staden vid samrealskolan), Södertälje (för elever, som erhålla fri skolmateriel, betalar staden även inskrivningssamt termins- och examensavgift), Umeå (fria läroböcker ät obemedlade elever vid kommunala flickskolan, varvid barn från landskommun och stadskommun haft lika rätt; även anslag till barnens badavgifter ha beviljats), Valdemarsvik (de inköpta lexika utlånas mot en mindre avgift till obemedlade elever vid samrealskolan och kommunala mellanskolan). Beslutet av Lessebo köping avsåg utbetalning av 25 kronor per termin och elev vid kommunala mellanskolan i Emmaboda under samma villkor, som gällde för erhållande av statens stipendier eller nedsättning av terminsavgifter vid vissa läroanstalter. Stipendium skulle sökas hos kommunalnämnden. En elev frän köpingen vid högre allmänna läroverket i Växjö har också erhållit stipendium. De av köpingsfullmäklige i Ljusdal beslutade stipendierna ha utdelats såsom belöningar vid årsavslutningarna av läroverkskollegiet, därvid främst tagits hänsyn till studieresultatet och blott i andra hand till behovet. Även av Storviks köping har beviljats anslag att i form av bokpremier utdelas vid årsavslutningarna av kollegiet vid kommunala mellanskolan till förtjänta lärjungar. Terminsavgifter ha ej upptagits av elever tillhörande köpingen och denna har åtagit sig att även efter skolans förstatligande erlägga avgifterna för sina elever (jfr statssekreteraren Knöös' utredning). Vidare ha kommunalfullmäktige i Malmköping anslagit medel till stipendier att utdelas av lärarkollegiet vid kommunala mellanskolan i Malmköping, vilka ej äro reserverade för elever från köpingen utan fördelas efter behovsprincipen och upptagas bland driftsutgifterna för skolan. Kommunalfullmäktige i Vännäs köping ha beviljat anslag till stipendier ät elever från kommuner vid kommunala mellanskolan där. Utdelningen verkställes av lärarkollegiet i enlighet med närmare bestämmelser av skolstyrelsen. Rektor vid kommunala mellanskolan i Norrbärke upplyser, att fr. o. m. är 1944 årligen av kommunalfullmäktige i Smedjebackens köping beviljats ett belopp om 200 kronor av nöjesskattemedel. Beloppet har fördelals av skolans styrelse, som därvid fått fria händer, och beloppet har använts som beklädnadsbidrag till behövande lärjungar från köpingen. Vid fördelningen bar nämligen endast i ringa män tagils hänsyn till elevernas belygsresultat, utan deras ekonomiska ställning har nästan helt fatt vara avgörande. H a n d l i n g a r n a b e k r ä f t a vidare, att i n o m åtskilliga k o m m u n e r medel stå till förfogande för stipendier.

donations-

Avsaknaden av dylika medel synes vara en orsak till beslutet av Sundbyberg år 1944 att till yrkesskolstyrelsens disposition anvisa medel av det i årets stat till stadsfullmäktiges förfogande stående anslaget till oförutsedda utgifter till stipendier till obemedlade eller mindre bemedlade, i staden mantalsskrivna ungdomar, som visat särskild studiebegävning eller särskild yrkesfallenhet och som företett goda vitsord om skötsamhet, ordentlighet, flit och uppförande. I samband därmed bemyndigades styrelsen att tillsätta en stipendienämnd, bestående av fem i staden mantalsskrivna, kunniga och erfarna personer med uppgift dels att efter därom gjorda ansökningar i enlighet med

47* av nämnden utarbetat formulär besluta om fördelningen av medlen bland dylika ungdomar, dels ock kontrollera, att de utbetalda stipendierna komme till avsedd användning. Tillika bemyndigades drätselkammaren att i samråd med styrelsen uppdraga närmare riktlinjer för stipendieverksamheten. i den till grund för beslutet liggande motionen hade erinrats om att i staden icke funnes några som helst fonder eller donationer, varur dylika ungdomar kunde erhålla ekonomisk hjälp till fortsatt utbildning efter slutad folkskola. Motionärernas förslag gick ut på anordnande av en kommunal stipendiefond för hjälp till bestridande av kostnaderna för fortsatt utbildning vid yrkesskola, teknisk skola, folkhögskola, läroverk eller annan jämförbar läroanstalt åt dessa ungdomar. Stadens finansdelegerade hade i yttrande över motionen anfört bl. a. all ungdomar, som kommit i åtnjutande av stadens yrkesundervisning och visat särskild fallenhet och begåvning, i regel på grund av ekonomiska bekymmer icke kunnat fortsätta sina studier utan måst taga anställning. Staden hade därigenom förlorat många förmågor, som genom ytterligare undervisning kunnat utveckla sig till synnerligen skickliga yrkesmän. Särskilt i en industristad som Sundbyberg borde allt göras för att få fram yrkeskunnigl folk. Men även för den studiebegåvade ungdomen i staden funnes samma problem. Ungdomen i staden vore beträffande studiemöjligheterna synnerligen handikapad i jämförelse med ungdomen i Stockholm. Delegerade erinrade vidare om att anslag till stipendier årligen beviljades i ett flertal städer. Enligt rektor vid samrealskolan i staden, som är medlem av stipendienämnden, hade ansetts, att stipendier i regel icke borde tilldelas så unga lärjungar som denna skolas elever. Åren 1944 och 1945 hade stipendier tilldelats elever vid Sundbybergs yrkesskolor, Påhlmans och Schartaus handelsinstitut, Stockholms tekniska institut samt kommunala flickskolor och högre realläroverket på Norrmalm i Stockholm. I viss mån likartade med de sålunda beträffande Sundbyberg anförda förhållandena i avseende å utbildningsmöjligheter m. m. synas föreligga i Borlänge. Här har emellertid valls vägen att bevilja stipendier frän »Borlänge kulturfond». Enligt av Kungl. Maj:t den 5 november 1943 fastställda stadgar för denna fond äga kommunalfullmäktige i Borlänge jämlikt 3 § lagen om kommunal fondbildning utan Konungens medgivande avsätta nöjes- och hundskattemedel till fond för kulturellt eller förskönande ändamål. Fondens medel må dock ej bringas upp till högre belopp än 100 000 kronor. Av medlen — vilka må efter av fullmäktige i vanlig ordning fattat beslut tagas i anspråk dels för tillgodoseende av framtida lokalbehov för kulturella ändamål dels för köpingens förskönande samt för utförande av konstverk och minnesmärken — mä därjämte intill högst hälften tagas i anspråk för lämnande av bidrag till populärvetenskapliga föreläsningar, kurs-, studiecirkel- och biblioteksverksamhet, stipendier för bevistande av folkhögskolekurscr och dylik fortsatt utbildning, sammanslutningar för säng och musikutövning, hembygdsvård, bad, gymnastik och idrott eller annan liknande verksamhet samt på psykisk och fysisk fostran inriktat arbete. En av stadsfullmäktige tillsatt kommitté för utredning av frågan om ekonomiskt stöd åt studieintresserad, obemedlad och mindre bemedlad ungdom anförde i betänkande den 15 januari 1945. Borlänge siad är ett typiskt industrisamhälle vars innevånare till större delen utgöres av industriarbetare med relativt låg inkomst. Den studieintresserade ungdomen, som finnes, saknar utbildningsmöjligheter inom staden och måste för erhållande av utbildning av olika slag uppsöka ulbildningsanstalt å annan ort än hemorten. Detta medför givetvis ökade kostnader och ekonomiska svårigheter samt utgör hinder för det största flertalet ungdomar som sträva att skaffa sig ökade kunskaper. Kommitterades erfarenhet under den tid utredningen pågått har också visat att motionärens syfte varit väl befogat då ett icke oväsentligt antal ansökningar om stipendier inkommit till kommittén och behandlats. Under utredningstiden ha genom statliga åtgärder och beslut möjligheterna att erhålla studie hjälp ökats. Dessa åtgärder giva dock stöd endast åt ett fåtal, varför kommitterade anse att den vidgade statliga studiehjälpen icke bör minska möjligheterna att ekonomiskt stödja

48* den studieintresserade ungdomen. Kommitterade ha diskuterat de linjer och principer efter vilka Borlänge stad bör giva studiestipendier och enhälligt stannat inför följande förslag. Att fullmäktige av inflytande nöjesskattemedel anslår ett belopp av 10 000 kronor till nästkommande års verksamhet, att fullmäktige besluta tillsätta en kommitté (stipendienämnd) på fem personer jämte tre suppleanter, att fullmäktige besluta antaga instruktion för Borlänge stads stipendienämnd enligt bilagt förslag, att fullmäktige ge slipendienämnden i uppdrag att i enlighet med instruktion efter prövning av inkomna ansökningshandlingar inom ramen av det av stadsfullmäktige beviljade belopp (anslag) fördela stipendierna, att fullmäktige antaga kommitterades förslag till ansökningsformulär. Enligt rektor vid högre allmänna läroverket i Falun har en elev anmält, att han ur nämnda fond erhållit för läsåret 1943/44 400 kronor och för läsåret 1944/45 300 kronor. Vid kommunala gymnasiet i Arvika bar från och med läsåret 1944/45, på grund avstadsfullmäktiges beslut om inrättande av en stipendiefond, årligen utdelats 3 000 kronor såsom stipendier till inom staden mantalsskrivna elever, vilka varit i behov därav, samt visat utpräglad studiebegävning och utmärkt skötsamhet i studier. Stipendium må åtnjutas högst 3 år i följd och utgör lägst 300 och högst 500 kronor för läsår. Stipendiaterna utses av lokalstyrelsen vid läroverket efter lärarkollegiets hörande. Likartat beslut har fattats av stadsfullmäktige i Södertälje. Av handlingarna till den av Statsrådet och chefen för socialdepartementet till utredningen överlämnade framställningen den 11 juni 1946 av stadsfullmäktige i Södertälje angående åtgärder till möjliggörande för kommuner att anslå medel till stipendier m. m. framgår sålunda, att fullmäktige den 13 februari 1946 beslutat bilda en stadens stipendie- och studielånefond samt antaga stadgar för densamma ävensom att för ändamålet anvisa ett belopp om 2 000 kronor för ar 1946. Enligt stadgarna skulle fonden utgöra en stiftelse, underkastad tillsyn enligt lagen den 24 maj 1929 om tillsyn av stiftelser. Stiftelsens ändamål vore att hjälpa i staden boende kvinnor och män, i första band ungdom, till fortsatt utbildning vid andra än i staden verksamma skolor eller till bevistande av studiekurser av allmänt medborgerlig karaktär, främst genom stipendier. Beslutet överklagades hos länsstyrelsen i Stockholms län, som genom utslag den 7 maj 1946 utlät sig: Enär stadsfullmäktiges beslut att anslå medel till stadens stipendie- och studielånefond måste anses innebära, att understöd av kommunens medel skall beredas vissa kommunmedlemmar i annan ordning än lag eller författning medgiver, alltså och då fullmäktige genom ifrågavarande beslut överskridit sin befogenhet, prövar länsstyrelsen lagligt upphäva samma beslut. Landskomm

uner.

Även landskommunerna ha understölt studier vid åtskilliga slag av läroanstalter. Sålunda ha stipendier tilldelats elever vid — förutom de ovan nämnda skolorna för yrkesundervisning — folkhögskolor, högre kommunala skolor, allmänna och tekniska läroverk samt i några fall handelsgymnasier och seminarier. Störst synes intresset ha varit för utbildningen vid folkhögskolor och liknande anstalter. Till stipendier åt elever vid dylika skolor h a enligt de inkomna uppgifterna under den tid, som avsågs med den n ä m n d a rundskrivelsen till rektorerna, åtminstone ett par h u n d r a landskommuner anslagit

49* medel. I manga fall har det här gällt elever vid folkhögskolor belägna utom det egna länet. Såsom exempel på sistnämnda förhållande må nämnas, att till elever vid folkhögskolan i Ljungskile under olika år utgått stipendier från — förutom städerna Stockholm, Göteborg, Norrköping, Alingsås, Borås, Halmstad, Trollhättan, Varberg och Vänersborg — Långared, Norra Ny, Norsjö, Skutskär, Toarp, Vassända-Naglum, Vika, Västra Tunhem, Ytterlännäs och Älvkarleby samt till elever vid Örebro läns folkhögskola av några större städer samt Almby, By, Forshem, Hammar, Lerbäck, Liden, Västra Vingåker och Älvdalen. Till elever vid Brunnsviks folkhögskola ha under åren 1936—1945 utgått stipendier från sammanlagt ett 100-tal kommuner. För läsåret 1944/45 ha stipendier beviljats av — förutom Malmö, Hälsingborg, Borlänge, Borås, Eskilstuna, Finspång, Härnösand, Lidköping, Motala, Sandviken, Solna och Visby — Aino, Bankeryd, Båtskärsnäs, Dala-Järna, Grangärde, Gustavsberg, Hällefors, Idre, Junsele, Kroppa, Kullerstad, Lessebo, Nordmaling, Nyhem, Ovansjö, Silvberg, Särna, Söderala, Torp och Åtvid. Flertalet av de sålunda nämnda kommunerna hade endast för det sista av de nämnda läsåren anslagit medel till stipendier åt elever vid denna skola. Intresset för stipendieverksamheten synes ha varit särskilt starkt hos kommuner inom vissa län. Sålunda uppgives t. ex., att år 1945 närmare tredjedelen av Östergötlands kommuner beviljat stipendier, att samtliga Medelpads kommuner utdelat stipendier till elever vid Medelpads folkhögskola i Ålsta och att det är ganska vanligt att kommunerna inom Norrbottens län lämna stipendier för studier vid olika läroanstalter. Huruvida intresset för stipendieverksamheten i stort sett är i till- eller avlagande framgår ej otvetydigt av svaren. En del av dessa ger nämligen vid handen, att den vidgade möjligheten att erhålla statsstipendier och ökningen av dessa minskat kommunernas villighet att anslå medel för ändamålet, medan det åter i andra betonas, att någon avmattning ej ägt rum utan att tillgodoseende av de ungas behov av medel för studier numera anses såsom en kommunal angelägenhet av än större vikt än tidigare. Metoderna för att ulse stipendiaterna samt grunderna i övrigt för tilldelning av stipendier och formerna för studiehjälp ha varierat liksom i tätortskommunerna. I många fall giva de härvidlag tillämpade principerna icke anledning till erinran, under det att stipendietilldelningen på andra håll, sådan den skildrats i yttrandena, måste sägas icke ha verkställts efter i allo lämpliga grunder. Den följande redogörelsen har för överskådlighetens skull indelats efter olika slag av läroanstalter. En god bild av praxis i fråga om stipendieverksamheten beträffande elever vid folkhögskolor m. fl. lämna följande uppgifter av t. f. rektor vid Jämtbygdens folkhögskola: Skolan startade sin verksamhet 1938 men erhöll statsanslag som folkhögskola först 1945. 1. Stipendier ha lämnats både av kommuner och länets landsting. Även ett par kommuner utanför länet ha beviljat stipendieanslag — Mala och Byske.

50* 2. A) Landstinget har beviljat en viss summa att fördelas bland elever från länet, som bevista skolan. B) Kommunerna lia haft olika principer vid utdelning av stipendier. I regel bar det varit den borgerliga kommunen, som beviljat stipendierna — i ett fall den kyrkliga (Ström). Följande principer ha följts: a. Slip. har beviljats elev, som direkt hos kommunen sökt sådant (Lockne). b. Skolan h a r tilldelats en viss summa att utdelas till elever från k o m m u n e n (Föllinge; Rödön av nöjesskattemedel). c. Skolan h a r tilldelats en summa, »som helst bör användas till stipendium åt elev från kommunen». d. Den kommunala myndigheten har fastställt en viss summa att tilldelas varje elev från k o m m u n e n som bevistar skolan (Gåxsjö, Lockne och Näs). e. En viss s u m m a h a r för året fastställts att delas mellan elever som bevista någon folkhögskola eller lantmannaskola. f. Stipendium utdelas ur någon kommunal stipendiefond. I något fall har det av protokollsutdragen framgått, att fullmäktige anslagit medel till sådan fond — Hotagen (där ansökan inges till slipendienämnden). Stipendierna ha varierat mellan 50 kronor och 100 kronor. Ur stipendiefonder ha även mindre belopp beviljats — ned till 25 kronor och även större — upp till 150 kronor. I två fall har elev erhållit 100 kronor från vardera den borgerliga och kyrkliga k o m m u n e n (Ström). 3. Landstingets anslag: Kommunernas anslag: 1943—14 3 000 kr 1941—42 300 kr till 5 elever 1944—15 3 000 » 1942—13 650 • 4 1945—40 2 000 » 1943^44 650 » » 9 1944—45 450 > » 6 » Även beträffande elever vid Södra Stockholms läns folkhögskola (Västerhaninge) h a tillämpats olika principer. Ett flertal k o m m u n e r ha sålunda givit stipendier till elever direkt efter a n s ö k a n av dessa, m e d a n ett p a r k o m m u n e r anslagit större b e l o p p för ä n d a m å l e t . Tilldelningen h a r skett dels efter ekonomiskt behov, dels m e d h ä n s y n till framsteg och flit. J ä m v ä l i fråga o m elever vid folkhögskolan i Sigtuna h a r f ö r e k o m mit att stipendier utdelats genom skolans försorg (anslag a v bl. a. Sköns och S t r ö m s k o m m u n e r ) eller l ä m n a t s direkt till eleverna utan skolans förmedling. Elever vid Södermanlands läns folkhögskola (Asa) h a i stor utsträckning erhållit bidrag till studiekostnaderna från sina h e m o r t s k o m m u n e r . I a l l m ä n h e t h a k o m m u n e r n a beviljat ett visst totalbelopp per år, varefter tillgängliga medel fördelats a v skolans kollegium efter i h u v u d s a k s a m m a g r u n d e r som följts vid fördelningen av statsstipendierna. Icke f ö r b r u k a d e medel h a fonderais av skolan att a n v ä n d a s följande år. Årligen ha länets samtliga k o m m u n e r tillställts en skrivelse av följande innehåll: »Till Ordföranden i kommunalnämnd. Styrelsen för Åsa folkhögskola får härmed till länets kommuner rikla en hemställan om bidrag, avsedda att för elever från resp. kommuner underlätta vistelsen vid skolan. De kommunala anslagen äro utan någon tidsbegränsning tillgängliga för sitt ändamål såsom elevstipendier. Med andra ord: de fonderas såsom stipendiemedel åt elever från den ifrågavarande kommunen. I den m å n de icke omedelbart utdelas. Skolans arbetssätt och arbetsresultat äro prövade genom snart 70-årig erfarenhet. Varje bidrag, som hjälper till att undanröja ekonomiska hinder för den ungdom, som vill skaffa sig ett ökat mått av vetande och duglighet, är en synnerligen väl placerad gåva. Att Södermanlands län i folkhögskolan äger en tillgång, som är värd kommunernas stöd och uppmuntran, därom både kunna och vilja säkert många av de över 4 000 elever vittna, vilka under årens lopp inskrivits i skolans matrikel. Kommun, som lämnar ett årligt anslag av minst 25 kronor, äger att låta sig represen-

51* teras vid årsstämman i Södermanlands läns folkhögskoleförbund, varom förbundels stad gar närmare upplysa. Skolstyrelsen vill alltså anhålla, att Ni behagade inom Eder kommun framställa förslag, att kommunen måtte för nästa är bevilja ett anslag till Åsa folkhögskola, och att Ni ville hava godheten att före den 1 instundande december underrätta skolans föreståndare om vilket beslut kommunen härutinnan fattat.» Vädjan i dylikt syfte har riktals till kommunerna även i andra län. Sålunda upplyser rektor vid Östergötlands läns folkhögskola: »Under en följd av år har jag tillskrivit Östergötlands 143 kommuner och gjort en hemställan om anslag alt utgå som stipendier till elever från resp. kommuner, dock utan att den väsentliga viklen vid fördelningen skulle läggas vid behovsprincipen samt alt skolans kollegium finge besluta om beloppens fördelning. Stipendierna ha alltså varit att betrakta såväl som uppmuntran som ekonomisk hjälp. Allt flera kommuner ha årligen beviljat anslag. Under år 1945 lämnade sålunda närmare tredjedelen av Östergötlands kommuner sitt bidrag och beloppens storlek varierade mellan 10 kr. och 400 kr. Andra skolor ha tydligen funit uppslaget värdefullt och under 1945 ha ett par skolor kommit med liknande äskanden, vilket resulterat i att ett flertal kommuner beslutat att stipendium skall utgå till elev från kommunen vid ungdomsskola överhuvud oberoende av dess belägenhet inom länet eller inte.» Beträffande Västra Värmlands läns folkhögskola (Ingesund) meddelas, att Värmlands läns centrala bildningsförbund sedan år 1942 i skrivelse till samtliga kommuner i länet vädjat om anslag till stipendier för studieändamål. Ett stort antal av kommunerna hade under de senare aren anslagit medel för ändamålet. Dessa hade i många fall utbetalts direkt till sökandena med belopp om i allmänhet 100—150 kronor. P å sina h å l l h a r f ö r u t s ä t t n i n g för s t i p e n d i u m varit att stipendiaten erhållit s t a t s s t i p e n d i u m , så t. ex. vid folkhögskolan i Ljungskile. H u v u d s a k l i g e n direkt s t i p e n d i e u t b e t a l n i n g av v e d e r b ö r a n d e k o m m u n a l a o r g a n till elever vid f o l k h ö g s k o l o r synes vidare h a f ö r e k o m m i t beträffande elever vid å t m i n s t o n e följande folkhögskolor. Våtterbygdens folkhögskola (Jönköping). En elev hade upplyst, att i hans hemkommun utdelningen av stipendier skedde genom ungdomsrådet. Kommunen ansloge visst belopp och likaså de anslutna ungdomsföreningarna. Även i Älmeboda ha kommunalfullmäktige tilldelat ungdomsrådet andel av nöjesskattemedel att användas till bl. a. stipendier åt studerande vid Kronobergs läns folkhögskola (Grimslöv). Från Gotlands läns folkhögskola meddelas bl. a., att kommunalfullmäktige i Havdhems socken anslagit ett belopp att utgå till elever vid folkhögskolan, lantmannaskolan eller Hermods skola i Hemse efter fördelning av kommunalnämnden. Även elever vid Hallands läns folkhögskola (Katrineberg) samt Göteborgs och Bohus läns folkhögskola (Grebbestad) ha kunnat erhålla stipendier efter ansökan direkt hos vederbörande kommun. Innan landstinget helt övertagit Älvsborgs läns folkhögskola (Fristad) utgingo till skolan stipendier av olika kommuner vilka därigenom tillförsäkrade en av sina medlemmar frielevplats vid skolan. Därefter ha de flesta kommunerna övergått till att betala stipendierna direkt till eleverna. Till elever vid Viskadalens folkhögskola (Seglora) ha de kommunala stipendierna till stor del sänts eller utbetalts direkt. Grunderna för tilldelningen sägas ha varierat »från godtyckligt på s. k. behovsprövning bestämda belopp till viss andel av statsstipendiets storlek eller viss summa, lika för alla. I en del fall utbetaltes beloppet som någon sorts form av arbetslöshets- eller fattigvårdshjälp.» Angående stipendier åt elever vid Fellingsbro folkhögskola framgår av handlingarna

52* att Nora landskommun åtskilliga år anslagit medel till stipendier åt elever vid folkhög- och andra yrkesskolor. Stipendierna ha sökts hos kommunalnämnden. Eleverna från Bamsbergs kommun ha fått stipendier av nöjesskattemedel enligt beslut av kommunalfullmäktige. Giresta kommun har undantagsvis beviljat stipendier åt elever som bott i kommunen mänga år, fört ett arbetsamt och ordentligt leverne och varit i behovav bidrag. Tilldelningen av stipendier åt elever vid folkhögskolan i Sjövik har mestadels skett efter behovsprövning av kommunal myndighet. Till stipendier åt elever vid Gävleborgs läns folkhögskola (Bollnäs) har bl. a. Bollnäs socken anslagit medel, vilka ställts till folkskolestyrelsens förfogande att utbetalas med belopp motsvarande högst kursavgiften till obemedlade eller mindre bemedlade elever från socknen vid statsunderstödda skolor eller kurser. Några kommuner inom olika län ha beviljat stipendier åt elever vid Norra Hälsinglands folkhögskola (Forsa) därav Bjuräkers kommun av hundskattemedel samt Delsbo och Hassela av nöjesskattemedel. Besluten av Hassela kommunalfullmäktige ha avsett mindre bemedlade och obemedlade för genomgående av kurs vid folkhögskola eller annan därmed jämförlig skola där de beviljats statsstipendier. Kommunalnämnden eller, om nämnden så beslöte, enskilda medlemmar inom nämnden ägde avgöra bidragets storlek till varje sökande. 1943 års beslut angående stipendier avsåg jämväl elever vid N. K. I.-skolan i Bergsjö i likhet med beslut samma år av Bergsjö kommun, och medlen för ändamålet skulle upplånas, därest tillgängliga medel ej funnes. Bektor vid folkhögskolan har vidare upplyst, att det torde vara allmänt känt inom kommunerna att beslut om stipendiemedels avsättande kunde överklagas. Gång efter annan hade inom olika kommuner väckta förslag om dylika anslag fallit eller återtagits. Bektor vid Medelpads folkhögskola (Ålsta) har anfört, att samtliga Medelpads kommuner utdelade stipendier till elever vid skolan. Stipendierna söktes på av skolan uppställd blankett hos kommunalnämnden i socknen (för Sundsvalls stad drätselkammaren) varefter i regel samma organ fördelade stipendierna. Frän en del kommuner utginge stipendierna med samma belopp till alla sökandena, från andra åter efter behovsprövning. Samma synes i fråga om grunderna för tilldelningen ha gällt elever vid Norra Ångermanlands folkhögskola (Hampnäs) och folkhögskolan i Härnösand. Till elever vid Edelviks folkhögskola (Burträsk) synas ha utgått studiebidrag från det övervägande antalet av elevernas hemkommuner efter behovsprövning i vissa fall. Beträffande Sunderby folkhögskola har rektor upplyst, alt under årens lopp allt flera kommuner lämnat elevstipendier. Inkomna handlingar frän olika kommuner visa bl. a. följande. I Arjeplog och Arvidsjaur har kommunalnämnden prövat ansökningar om stipendier och beviljat intill 100 kronor per elev inom ramen av anslaget för ändamålet. Besvär över fullmäktiges beslut om dylikt anslag ha ej förekommit »ehuru vi nog alla veta att fullmäktige här gått utöver sin befogenhet. Men det gäller bygdens egen ungdom, och för dess välfärd äro vi måhända litet lyhördare än statsmakternas representanter» (Arjeplog). I Jokkmokk ha i staten upptagils anslag Ull medel ål mindre bemedlade ungdomar, som önskade genomgå folkhögskola eller lantmannaskola inom länet. Särskild stipendienämnd har utsetts alt fördela medlen. Likartat är förhållandet i övertorneå. Jukkasjärvi kommuns anslag för ändamålet ha fördelats av en särskild undervisningsnämnd till personer som styrkt sig bevista skolan, och i Karl Gustavs kommun har fördelningen handhafts av kommunalfullmäktige. Även Gällivare kommun har upptagit anslag i staten till stipendier ät ungdom som önskade genomgå lantmanna- och folkhögskolor. I Hortlax och Nederluleå ha stipendieansökningar behandlats från fall till fall. I Norrfjärden ha kommunalfullmäktige beviljat stipendier åt elever vid bl. a. denna folkhögskola ur >socknens undsättningsfond». Även rektor vid folkhögskolan i Kalix uppger, att de kommunala besluten (i Norrbottens län) i regel fattats på så sätt, att ett visst belopp för studieändamål upptagits

53* i inkomst- och utgiftsstaten, varefter fördelningen verkställts av kommunalnämnden eller särskild inom denna utsedd stipendienämnd. »I några kommuner, t. ex. Tore och Överkalix, ha medlen tagits ur i fattigvårdsstaten upptagna medel.» Bektor vid Tornedalens folkhögskola (Matarengi) upplyser, att kommunala stipendier beviljats i större utsträckning fr. o. m. läsaret 1943/44. I allmänhet ha kommunerna själva bestämt varje elevs stipendiebelopp. Övertorneå, som däremot plägar bevilja en summa att bland behövande elever från kommunen fördelas av skolans styrelse, har läsåret 1945/46 avvaktat beslut om beviljande av statsstipendier för att fördela disponibla medel bland sådana mindre bemedlade elever, som på »formella grunder tillerkänts alltför smä belopp av statsmedel». Kommunerna komme säkerligen att bli mindre benägna att anslå stipendiemedel sedan statsstipendierna höjts. Tilldelning a v k o m m u n a l a stipendier efter s a m r å d m e d f o l k h ö g s k o l a n eller g e n o m d e n n a s försorg h a r f ö r e k o m m i t p å åtskilliga håll. Sålunda meddelas från Jönköpings läns folkhögskola (Sörängen), att tilldelningen av stipendier, vid vinterkursen 1944/45 från 18 kommuner, skett på förslag av lärarkollegiet efter huvudsakligen ekonomiska grunder. För Skalelövs kommun, där Kronobergs låns folkhögskola är belägen, beslöto kommunalfullmäktige för år 1944 ett anslag att efter behovsprövning utdelas med vissa belopp till några ungdomar från orten, som bevistade kurs vid någon av länets folkhög-, lantmanna- och lanthushällsskolor. Ansökan om bidrag skulle ställas till folkskolestyrelsen, som i samråd med ungdomsskolornas ledning skulle fördela bidragen. Även vid Dalslands folkhögskola (Färgelanda), där stipendier i form av befrielse från kursavgifter beviljats samtliga elever från Färgelanda, synas stipendierna av andra kommuner huvudsakligen ha utdelats genom skolan eller efter behovsprincipen. Flertalet av de elever vid Örebro läns folkhögskola tillerkända stipendierna har också utdelats genom skolan enligt behovsprincipen. Bektor vid Södra Ångermanlands folkhögskola (Hola) har upplyst, att stipendiebeloppet, vanligen 50 kronor för elev och kurs, i regel bestämts efter behovsprövning. I enstaka fall har kommun haft eget ansökningsformulär eller fordrat ansökan pä en statens stipendieblankett. I flertalet fall ha kommunerna krävt intyg från rektor, att sökanden bevistade kursen, och rekommendation. I många fall hade ansökan skolat ställas till hemkommunens skolstyrelse, som prövat densamma och beviljat stipendium ur medel, som ställts till förfogande av fullmäktige. 1 åtminstone ett fall (1944 Bjärtrå kommun, som utgör skolans egentliga verksamhetsområde) hade beslut om beviljande av stipendier åt folkhögskolelever överklagats. Den betydande nedgången i den kommunala stipendiebevillningen efter läsåret 1943/44 (till 8 kommuner med 54 stipendiater mot året förut 25 kommuner med 99 stipendiater) sammanhängde utan tvivel med nämnda och liknande överklaganden på andra håll. {Anm. Till jämförelse må här nämnas, att vid den ovannämnda Norra Ångermanlands folkhögskola antalet stipendiebeviljande kommuner och stipendier utgjort för vinterkursen 1942/43 endast 8 resp. 9 mot för vinterkursen 1944/45 19 resp. 27). Stipendier åt elever vid Jämtlands läns folkhögskola (Birka) synas ha beviljats av ett 30-tal jämtlandskommuner. I regel ha anslagen upptagits i kommunernas ordinarie stal eller beviljats efter ansökan aveleven. Det senare hade blivit allt vanligare. I båda fallen hade utbetalningen till stipendiaten skett genom skolan. Behovsprövning hade i regel ej skett från kommunens sida. Där anslag beviljats skolan ocb ingen elev frän kommunen bevistat kurs vid skolan under anslagsåret hade förutsatts, att beloppet skulle fonderas och större stipendium alltså ett senare år kunna givas elev från kommunen. Åt elever vid Sunderby folkhögskola från Nedertorneå ha stipendier kunnat utgå av ett anslag, som kommunalfullmäktige ställt till skolstyrelsens förfogande för ändamålet. Ansökningar hos fullmäktige av elever vid denna skola samt lantmanna- och lanthushållsskola ha däremot avslagtts under hänvisning till bl. a. möjligheterna att erhålla stipendium av landstinget.

54* Det k o m m u n a l a a n s l a g e t h a r i vissa fall a n s e t t s såsom gottgörelse för befrielse f r å n eller n e d s ä t t n i n g av kursavgifter, s o m eljest skulle h a e r l a g t s av elever från k o m m u n e n . Så exempelvis, utom vissa förut nämnda, anslag av Värnamo landskommun till folkhögskolan där. Ludvika socken har ett flertal år upptagit anslag för Brunnsviks folkhögskola för att bereda avgiftsfri undervisning åt elever från kommunen. Under de senaste 10 åren synas därjämte åt elever vid skolan ha utgålt stipendier från ett 75-tal landskommuner. Även b e t r ä f f a n d e elever vid praktiska mellanskolor och högre folkskolor h a r s t i p e n d i e v e r k s a m h e t i olika f o r m e r från l a n d s k o m m u n e r n a s sida förekommit. Sålunda har Alfta kommun beviljat anslag till fria järnvägsresor åt samtliga kommunen tillhöriga elever vid högre folkskolan i Edsbyn till och från skolan, och av elever vid högre folkskolan i Hällefors ha mindre bemedlade elever, tillhörande Hällefors kommun, erhållit stipendier såsom bidrag till inackordering och resor efter kommunalnämndens bestämmande samt eleverna tillhörande Grythyttans kommun fått halv ersättning för sina resekostnader. Bese- och inackorderingsbidrag ha vidare utgått till sådana elever vid högre folkskolan i Tore, vilka haft sin bostad minst 8 km från skolan och saknat medel i sådan utsträckning, att skolgång utan dylikt stipendium kunnat anses »tämligen utesluten >. Tore kommun har även anslagit medel till inköp av fria läroböcker såsom lån åt behövande, fri skolfrukost åt barn med hem utom skolorten och lill andra särskilt behövande samt till billig kost i elevhushåll omfattande två mål om dagen till självkostnadspris. Även eleverna vid högre folkskolan i Vindeln ha erhållit rese- och inackorderingsbidrag, utom av landstinget även av kommunaloch municipalfullmäktige, därvid de mest behövande upp till 70 % av kostnaderna. Kommunalfullmäktige i Norsjö socken ha anvisat medel att fördelas av skolans styrelse såsom rese-, inackorderings- och studiebidrag. Syftet med bidragen bar varit att åstadkomma en utjämning av skolkoslnaderna för de elever, som bo utanför municipalsamhället, och alt ge obemedlade barn ökade möjligheter till fortsatta studier. Följande grunder ha tillämpats: Efter anmälan hos skolans styrelse har utgått bidrag med 50 öre per elev och läsdag till dem som bott minst 3 km från skolan. Till inackordering har likaledes efter anmälan hos styrelsen utgått bidrag med 1 kr. för elev och läsdag. På särskild ansökan har behövande elev kunnat erhålla ytterligare bidrag. Anslag till fria läroböcker och annan fri skolmateriel ha vidare beviljats åt elever vid högre folkskolorna i Högsby, Ytlerlånnäs och östra Broby. Förmånen bar i sistnämnda kommun utgått utan behovsprövning. Gränna landskommun har beviljat anslag för att möjliggöra nedsättning av terminsavgifterna för behövande elever tillhörande kommunen. En elev vid högre folkskolan i Stora Kil har av sin hemortskommun Nor fått stipendium, enär fadern var sjuklig och eleven begåvad och lämplig för högre studier. Tåsjö kommun har en följd av år anslagit ganska avsevärda belopp under rubriken stipendier, »som dels utbetalts till ett för eleverna vid högre folkskolan i Hoting anordnat elevhushåll där vissa elever icke själva eller deras målsmän kunnat av ekonomiska skäl erlägga kostnaden för mat, dels ock i några fall för husrum för obemedlade elever. Besluten ha icke överklagats, ehuru det varit känt, att de varit olagliga.» I fråga om stipendieverksamheten åt elever vid Nacka praktiska mellanskola utvisa handlingarna, att stipendier utdelats av Nacka kommun och kommuner, vilka genom kontrakt äro bundna vid skolan (värmdökommuner), frän Nacka alltsedan skolans början ar 1936. Ansökan om stipendium, ställd till stipendienämnden i vederbörande kommun och avfattad enligt fastställt formulär, inges på hösten och 2 /s av stipendierna

55* utdelas i mitten av höstterminen, återstoden i början av vårterminen. I a n s ö k a n anges bl. a. resekostnaderna, elevernas tillgångar, antalet b a r n i familjen utan eget förvärvsarbete samt övriga omständigheter, som sökanden vill å b e r o p a . F ö r ä l d r a r n a s taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt antecknas av v e d e r b ö r a n d e k o m m u n a l k o n t o r . G r u n d e r n a för t i l l d e l n i n g e n f r a m g å r

av

följande

Tabell för shpendiebei åkning. vid N a c k a s t i p e n d i e - (och S t u d i e l å n e ) n ä m n d , t i l l ä m p a d från o c h m e d terminen 1945. Beskattningsbar l belopp 0. 1 - 200. 201- - 400. 401- - 600. 601- - 800. 8 0 1 - -1000. 1001- -1200. 1201- -1400. 1401- -1600. 1601- -1800. 1801- -2000. 2001- -2200. 2201- -2400. 2401- -2700. 2701- -3000.

höst-

Antal oförsörjda barn 1

a

a a b

a a a b e d e f

a a a a b c cl e f

a a a a a b c d

a a a a a a b c d e f

b c d c f g h i J k 1

m n o

c c! e f g h

g

i

h

j k 1 m n

i

J k 1 m

e

g h

f

i

h

g

J k 1

i

h

rf

]

i

k

.1

Stipendiebelopp

125 kr. 115 105 d = 95 85 f = 75 (55 h = 55 45 3 = 40 k = 35 1 = 30 m = 25 n — 20 15

Tillämpning: Exempel:

Man utgår från det beskattningsbara beloppet och antalet barn. Den bokstav, som härvid erhålles. motsvaras av stipendiebelopp i tabellens högra del. Beskattningsbart bel. 820:— och 3 barn = bokstaven d = 95 kronor i stipendium.

P r i n c i p e r n a för stipendiernas utdelande anges i en tryckt P . M. s å l u n d a : Förslag till stipendier uppgöras enligt särskilda tabeller, vilka bygga på de principer, som tillämpas av staten vid befrielse från eller nedsättning av terminsavgift i statliga skolor. Hänsyn tages huvudsakligen till tvenne grunder, nämligen dels föräldrarnas gemens a m m a till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (enligt taxeringsnämndens senaste boslut) taxerade inkomst, dels antalet barn inom familjen, som icke ha eget förvärvsarbete. På grundval av dessa båda faktorer erhålles sedan genom tabellerna ett visst grundbelopp. Detta kan sedan ökas eller minskas beroende på flera omständigheter, i första hand den slipendiesumma, som finnes tillgänglig inom respektive kommuner, vidare speciella förhållanden, såsom om elev har särskilt dryga resekostnader, om efter sista taxeringen familjens ekonomiska förhållanden förbättrats eller försämrats, del senare t. ex. genom långvarig militärinkallelse, nedsatta arbetsmöjligheter, sjukdom etc. Slutligen avger kollegiet yttrande, tillstyrkande, avstyrkande eller med tvekan förordande, beroende på elevens flit och framgång i studierna. Såväl förslaget som de olika stipendienämndernas behandling tar vederbörlig hänsyn till samtliga här anförda omständigheter. Stipendierna ha i första h a n d avsetts att helt eller delvis täcka utgifterna för resor och läroböcker. Vid angivandet av resekostnader får endast belopp gällande terminskort upptagas (utom i fall då sådant ej utfärdas). Vidare får ej upptagas annat belopp än för lerminskort gällande från påstigningshållplatsen till Lillängen, ej heller för kort gällande vardagar efter kl. 18 samt söndagar. Då i regel inga utgifter för läroböcker förekomma under vårterminen, äro tabellvärdena för beräkning av vårterminens stipendier reducerade med hänsvn härtill.

56* Sedan förslaget på grundval av ovan nämnda principer uppgjorts av rektor, översändes det till stipendienämnden inom respektive kommun, vilken beslutar och själv eller genom annat kommunalt organ utbetalar de beviljade beloppen. Höstterminen 1945 anslogs medel av de olika ifrågavarande kommunerna, nämligen Nacka (3 855 kr.), Boo (1035 kr.), Gustavsberg (1465 kr.), Värmdö (410 kr.) och Ingarö. Värmdö har vidare utdelat stipendier till elever vid allmänna läroverk, bl. a. samrealskolan i Vaxholm, folkhögskolor och lantmannaskolor samt till en elev vid pedagogiska seminariet och tvä elever vid verkstadsskolor i Stockholm och Västerås. Vid sammanträde den 16 april 1945 beslöto kommunalfullmäktige i Nacka socken inrätta en stiftelse för utdelning av län och stipendier till medborgare i Nacka kommun, vilka ansåges böra komma i åtnjutande därav, och att antaga stadgar för stiftelsen. Vidare beslöto fullmäktige, att stiftelsens verksamhet skulle påbörjas den 1 juli 1945, samt att vid denna tid till stiftelsen skulle överföras dels de anslag, som i årets stat funnes upptagna för stipendier åt elever vid mellanskolan samt för understödjande av studier vid skolor utom kommunen, i den mån dessa medel icke voro förbrukade vid tiden för stiftelsens tillkomst, dels ock att till stiftelsen anvisa de medel, som funnes reserverade och fonderade av tidigare anslag till stipendier vid kommunala mellanskolan. Beträffande länens utbetalande anslöto sig fullmäktige till det av kommunalnämnden gjorda uttalandet, att vid beviljande av län lånebeloppen skulle utbetalas successivt under studietiden. Sedermera beslöt kommunalnämnden den 2 juli 1945 bifalla av styrelsen för Nacka Stipendie- och Studielånefond gjord framställning om överförande till fonden av sålunda angivna medel. U n d e r s t ö d e n f r å n l a n d s k o m m u n e r till elever vid kommunala mellanskolor och kommunala flickskolor h a p å sina h å l l u t g å t t i f o r m a v r e s e b i d r a g . Härom har upplysts att till elever vid kommunala mellanskolan i Grängesberg utgått resebidrag från Grangärde och Ljusnarsbergs kommuner. Bidragen från Grangärde ha tilldelats elever, tillhörande kommunen men bosatta utanför Grängesberg, och ha sökts hos skolans styrelse samt bestämts med hänsyn till målsmans ekonomiska ställning och antalet barn i familjen. Så även till elever frän Grangärde vid samrealskolan i Borlänge och högre allmänna läroverket i Ludvika. Bidragen frän Ljusnarsberg ha tilldelals av de kommunala myndigheterna (stipendienämnden) jämväl efter behovsprövning och utgått även till elever vid kommunala mellanskolan i Kopparberg. Kommunala mellanskolan i Malung har utdelat av kommunen beviljat anslag i rese- och inackorderingsbidrag till barn från kommunen, varvid storleken av bidraget berott på avståndet från skolan. Anslag till dylika bidrag ha även beviljats av Nordmalings socken och municipalsamhälle ät elever vid kommunala mellanskolan i Nordmaling, ej bosatta på skolorten. Tilldelningen har beslutats av styrelsen efter förslag av kollegiet och huvudsakligen efter behovsprövning. Vid kommunala mellanskolan i Råneå ha utgått reseoch inackorderingsstipendier till välartade, fattiga och begåvade elever, som dagligen måst resa mellan skolan och hemmet eller inackordera sig i Babyn. Även elev bosatt på skolorten har vid verkligt ömmande omständigheer kunnat erhålla stipendium. Kollegiet har fördelat medlen även med hänsyn till elevernas flit och uppförande. Om lämpliga aspiranter till stipendium saknats, ha medlen fonderats. Anslaget har upptagits i skolans stat. Elever vid kommunala mellanskolan i Ange från Borgsjö och Torps kommuner ha erhållit fria skolresor ur anslag till oförutsedda utgifter. Även mindre bemedlade elever vid Åsele kommunala mellanskola, bosatta i byarna, ha erhållit inackorderingsbidrag, och till elever vid kommunala mellanskolan i Älvsbyn, bosatta utom municipalsamhället, ha utgått inackorderings- och skjutsbidrag. Även till elever

57* vid kommunala mellanskolan i Överkalix ha utgått dylika bidrag. Besvär över fullmäktiges beslut angående skjutsbidrag för år 1942 avslogos av länsstyrelsen. Rektor framhåller att skjuts- och inackorderingsbidraget närmast är att anse som ett i hälsovårdande syfte lämnat bidrag till förebyggande av förkylningssjukdomar bland eleverna. Angående övriga kontanta stipendier må nämnas att dylika beviljats elever vid kommunala mellanskolan i Hjo frän Fridene kommun. Elever vid kommunala mellanskolan i Rättvik ha kommit i åtnjutande av stipendier av nöjesskattemedel. Rektor upplyser dock, att kungörelse om att kommunala stipendier kunnat sökas hos kommunalnämnden icke synes ha utfärdats, varför stipendierna kommit att tilldelas endast initierade. Nöjesskattemedel ha tagits i anspråk även till stipendier åt elever från Mörsils kommun vid U; der sakers kommunala mellanskola. Bidrag till terminsavgifterna ha lämnats för elever vid kommunala mellanskolan i Ange frän Haverö och Torp. Bidragen ha erlagts direkt till skolan. Vid kommunala mellanskolan i Karlsborg ha obemedlade och mindre bemedlade elever erhållit befrielse från eller nedsättning av terminsavgiften, och vid komunala mellanskolan i Skoghall uttagas inga terminsavgifter av eleverna frän den egna kommunen. Skolmaterielbidrag av nöjesskattemedel ha beviljats av Mellösa kommun åt elever därifrån vid kommunala mellanskolan i Flen och fördelats av kommunalnämnden. Från kommunala mellanskolan i Norrbärke har upplysts, att skolkommunerna frän skolans tillkomst år 1921 i skolans stat upptagit anslag för fria läroböcker, vilket anslag av skolans styrelse fördelats i form av bokrabatter till de lärjungar, hemmahörande i Smedjebackens köping och Norrbärke, vilka ansetts vara i behov av sådan hjälp. Numera ha liknande hjälp beslutats även av de kommunala myndigheterna i Söderbärke för behövande elever därifrån. Åt elever vid kommunala mellanskolan i Sollentuna bar denna kommun anslagit medel till stipendier, vilka utdelas till behövande ocb studiebegåvade elever för att täcka deras utgifter för böcker o. d. samt i vissa fall resor. Även åt elever vid kommunala mellanskolorna i Åsele och Älvsbyn ha lämnats dylika bidrag. I detta sammanhang må nämnas, alt på framställning av styrelsen för kommunala mellanskolan i Norberg kommunalfullmäktige där år 1944 beslutat stipendier om 800 kr. att utgå ur anslaget för oförutsedda utgifter åt en obemedlad elev med hemortsrätt i Sala stad för att bereda henne tillfälle att efter realexamen genomgå kurs i maskinskrivning och stenograf i för att »erhålla möjlighet att försörja sig utan vidare bidrag av kommunala medel». Styrelsen skulle dock hemställa om bidrag av Sala för »åtminstone någon del av beloppet». Av samma utgiftspost beslöts år 1945 skola utgå ett stipendium om 1 000 kr. åt annan person för bestridande av studiekostnad, men detta beslut överklagades och upphävdes av länsstyrelsen. En av fullmäktige tillsatt kommitté med uppgift att utreda frågan om upprättande av en stipendiefond för medellösa eller mindre bemedlade ungdomar, som önskade fortsätta sin utbildning, bar efter att ha diskuterat möjligheten att använda hundskattemedel för ändamålet anhållit om befrielse från sitt uppdrag. A n g å e n d e u n d e r s t ö d a v l a n d s k o m m u n e r till elever vid samrealskolor och kommunala gymnasier utvisa de i n k o m n a s v a r e n bl. a. följande. Enligt uppgift från rektor vid samrealskolan i Arvidsjaur bar sedan skolan den 1 juli 1944 börjat förstatligas det tidigare av Arvidsjaurs kommun beslutade »obligatoriska inackorderingsbidraget», som utgått till elev, bosatt över 5 km från skolan, höjts. Bidraget har utgått oavsett föräldrarnas ekonomiska ställning, dock ej till elev 1 8 — 717192

58* som enligt lärarkollegiets mening saknat möjlighet att tillfredsställande följa undervisningen eller ej uppfyllt berättigade krav i fråga om flit och uppförande. Efter behovsprövning har därjämte »särskilt inackorderingsbidrag» kunnat utgå även till elever från municipalsamhället. Under »inackorderingsbidrag» har i kommunens budget vartdera av åren 1945 och 1946 upptagits 14 000 kronor. Bektor vid samrealskolan i Avesta har upplyst, att Grytnäs kommun lämnat anslag till behövande elever vid realskola. Enligt rektor vid samrealskolan i Bräcke ha medel utdelats av Fors, Häsjö, Hällesjö, Nyhem, Ragunda och Revsund. Åtminstone bidragen av Fors kommun, som jämväl avsett elever vid ortens NKI-skola, ha utdelats efter behovsprövning och efter yttrande av lärare. Örby kommun, som bestritt halva terminsavgiften för elever därifrån vid samrealskolan i Kinna innan denna förstatligades, har därefter lämnat fortsatt hjälp i form av stipendier, som utdelats vid vårterminens slut av kollegiet, jämte kommunens representant till behövande, välartade elever frän kommunen. Efter behovsprövning och till studiebegåvade ha även folkskolestyrelsena i Perstorp och Riseberga utdelat stipendier till elever från dessa kommuner vid bl. a. samrealskolan i Klippan. Rektor vid samrealskolan i Lilla Edet upplyser, att kommunalfullmäktige i Fuxerna socken årligen anslagit medel att utdelas som stipendier åt förtjänta och behövande elever vid kommunala mellanskolan, oavsett om de varit hemmahörande i Fuxerna eller annan kommun. Ett par elever från Ramsbergs socken vid samrealskolan i Lindesberg ha av kommunalfullmäktige i socknen tilldelats stipendier av nöjesskattemedel. Även rektor vid samrealskolan i Torsby har anmält ett par stipendiebeslut av kommunalfullmäktige i Södra Finnskoga. Till premier åt elever vid samrealskolan i Ljusdal från Färila ha Färila-Kårböle kommunalfullmäktige anslagit bidrag av hundskattemedcl utöver de studiebidrag, som utgått ur FärilaKårböle barnavårdsnämnds utbildningsfond. Medel till premier åt elever vid skolan ha även beviljats av kommunalnämnden i Järvsö socken att utgå av nämndens anslag till oförutsedda utgifter. Likartat beslut har fattats av kommunalnämnden i Ljusdals socken, som dock angivit ändamålet såsom avseende stipendier, vilka skolans kollegium skulle äga, efter samma grunder som tillämpades för övriga stipendier, tilldela elever från socknen. Vid utdelningen av dessa belöningar har hänsyn tagits främst till studieresultatet och blott i andra hand till behovet. Rektor vid samrealskolan i Årjäng upplyser att bidrag i form av stipendier åtskilliga år beviljats av skolkommunen. Den anslagsbeviljande myndigheten, sedan år 1942 Silbodals kyrkofullmäktige, har därvid ej begränsat de stipendieberältigade till elever frän skolkommunen. Ett belopp om 200 kronor har av skolstyrelsen årligen upptagils a dess förslag till inkomst- och ntgiftsstat, och beloppet har, sedan staten godkänts av fullmäktige, av lärarkollegiet disponerats för utdelning av stipendier och inköp av premieböcker till förtjänta elever. Slutligen må anmärkas, att även till elever vid samrealskolan i Vaxholm utgått stipendier av hemortskommunen genom Värmdö stipendienämnd (se ovan). Medel för att utjämna skillnaden mellan full och »debiterad» terminsavgift för elever från kommunen ha anslagits beträffande vissa elever, enligt rekor vid samrealskolan i Bräcke, av Bodsjö, Häsjö, Hällesjö, Nyhem, Bagunda och Bevsund samt enligt uppgift av rektor vid samrealskolan i Tierp av några kommuner. Sistnämnda skola har jämväl erhållit anslag från kommuner för inköp av läroböcker och lexika att kostnadsfritt tillhandahållas obemedlade eller mindre bemedlade lärjungar. B i d r a g till u n d e r l ä t t a n d e a v s t u d i e r vid s a m r e a l s k o l o r h a i övrigt u t g å t t i f o r m a v a n s l a g till bespisning, resor och i n a c k o r d e r i n g s a m t i n k ö p av läroböcker. Sålunda ha till elever vid samrealskolan i Bollnäs från Hanebo kommun anvisats medel, motsvarande omkring 1/z av kostnaden för den av rektor ordnade frukostbe-

59* spisningen, och Alf ta kommun bar till elever därifrån betalat deras resekostnader. Rektors vid samrealskolan i Emmaboda anhållan hos vissa kommuner att lämna bidrag till elevernas skolfrukostar hade endast bifallits av Långasjö kommun. Bräcke kommun har anslagit medel för inköp av läroböcker till behövande elever från kommunen vid samrealskolan i Bräcke, så ock Hällestad och Kullerstad beträffande elever vid samrealskolan i Finspång samt Hörby för elever vid samrealskolan i Hörby. Åt elever vid samrealskolan och kommunala gymnasiet och andra ungdomsskolor i Kiruna — där sedan hösten 1937 terminsavgifterna för elever vid samrealskolan på framställning av målsman, skriven i Jukkasjärvi kommun, gäldats med kommunala medel, varjämte inskrivningsavgifter betalats med kommunala medel — ha utgått inackorderingsbidrag, därest föräldrarna varit skattskyldiga inom kommunen. Jämlikt kommunalfullmäktigebeslut i december 1945 har bidraget maximerats till 110 kronor för månad under lästid, vilket av kommittén för utdelning av bidragen tolkats så, att dylikt bidrag tillsammans med statsstipendium icke får överstiga detta belopp. Gällivare kommun har utan behovsprövning beviljat stipendier till belopp motsvarande ungefärliga merkostnaderna för resor och inackordering till elever vid samrealskolan i Malmberget från socknen, vilka bott utom Malmberget. För läsåret 1945/46 ha kostnaderna beräknats till 17 000 kronor. Behovsprövning har däremot gjorts av lokalstyrelsen vid samrealskolan i Nederkalix, som haft att fördela liknande stipendieanslag av Nederkalix kommun åt elever vid skolan. Även Nyeds kommun har beviljat resebidrag för elever därifrån vid samrealskolan i Molkom, efter behovsprövning, och Nedre Ulleruds kommun har anslagit medel till skolans bibliotek för inköp av läroböcker att utlånas till mindre bemedlade elever från kommunen. Av Orsa kommun synes enligt rektor vid samrealskolan i Orsa en följd av år t. o. m. läsåret 1944/45 ha tillämpats det systemet, att stipendier åt elever vid skolan till bidrag för resor och inackordering m. m. utgått med lika belopp till alla bidragsberättigade. Stipendier åt »lever vid skolor från andra orter ha däremot utgått efter behovsprövning. Anslaget bar varit »stående» i staten alltsedan år 1910 och överklagning har ej förekommit i motsats till vad fallet varit beträffande andra liknande kulturanslag (till föreläsningsföreningar, bibliotek, musikcirklar m. m.L Angående n å g r a landskommuners stipendieverksamhet högre allmänna läroverk föreligga uppgifter a v r e k t o r e r .

för

elever

vid

Sålunda utgick under de år, högre allmänna läroverket i Haparanda besöktes av lärjungar från Jukkasjärvi kommun, kommunala stipendier eller bidrag till dessa elever. Sedan Kiruna fått eget gymnasium har dock elevtillströmningen därifrån upphört. Från Njutångers kommun ha utgått stipendier till elever vid högre allmänna läroverket i Hudiksvall i den omfattningen att med ingången av läsåret 1946/47 finnes en stipendiat i varje klass av den 4-åriga realskolan. Efter vårterminens slut utses stipendiat bland lärjungarna i folkskolans 6:e (ev. 7:e) klass. Hänsyn tages till begåvning och behov. Endast elev, som eljest ej skulle få tillfälle till läroverksstudier, kommer i Iråga. Dessa stipendier utgå av en stipendiefond, till vilken kommunen årligen beviljat anslag. Vid tillkomsten av fonden förekom enligt kommunalfullmäktiges protokoll bl. a. följande: Varje stipendium skall utgå med högst 500 kr. pr år. Belopp, varmed utbetalt stipendium for läsaret understiger 500 kr. må reserveras för samma stipendiat till följande läsår, och då användas, därest stegrade kostnader skulle göra detta erforderligt. Utbetalning av stipendium sker å kommunalkontoret mot av stipendienämndens ordförande altesterad räkning. Stipendiefonden förvaltas av en stipendienämnd vald på fyra år och bestående av fyra personer. Skoldistriktets överlärare och tillsynsläraren vid Fegärde skola äro självskrivna ledamöter, och av de övriga skall en tillhöra kommunalnämnden och en folkskoleslyreisen. För de två sistnämnda utses suppleanter. Nämnden utser inom sig ordfö-

60* rande vald på ett år. Stipendiat utses av stipendienämnden, som därvid skall samråda med de lärare, av vilka ifrågakommande elever undervisats senaste läsåret. För att komma i åtnjutande av stipendium skall elev tillhöra sjätte eller sjunde klassen vid någon av distriktets folkskolor samt under sin skoltid ha ådagalagt utpräglad studiebegåvning. Därjämte skall barnets målsman sakna förmåga att utan ekonomisk hjälp bekosta skolgången vid läroverket. Skulle två eller flera elever anses vara lika berättigade till stipendium, kan nämnden, om så anses lämpligt, förelägga dem skriftliga prov, för att därigenom utröna, vem som i första hand bör ifrågakomma. Skulle något år ingen av ifrågavarande elever kunna anses uppfylla kraven för erhållande av stipendium eller ingen önska ifrågakomma, reserveras årets stipendium till följande år, då nämnden äger utse stipendiater till ett antal motsvarande tillgängliga stipendier. Om stipendiat avlider, avbryter skolgången eller avflyttar från kommunen upphör omedelbart rätten till stipendium och ny stipendiat utses från och med nästföljande läsår. Samma vare förhållandet om stipendiat visar dåligt uppförande eller bristande förmåga alt följa undervisningen. Vidare har Njutångers kommun anslagit medel till läroboksbidrag till samtliga elever vid läroverket och kommunala flickskolan under den tid de eljest skolat fullgöra skolgång i skoldistriktets skolor (där fri skolmateriel utgår). Enligt rektor vid samrealskolan i Klippan gå flertalet av de av Perstorps kommun för studier vid denna skola (jfr ovan) och högre allmänna läroverket i Hässleholm beviljade stipendierna till lärjungar vid sistnämnda skola. Till elever från Grangärde kommun vid högre allmänna låroverket i Ludvika ha utgått resebidrag av kommunen, liksom till elever vid samrealskolan i Borlänge, med högst 75 % av resekostnaden, därvid storleken av målsmans taxering för inkomstskatt varit avgörande. Enstaka elever vid högre allmänna läroverken i Karlstad, Strängnäs, Visby och Växjö ha erhållit stipendier av sina hemortskommuner (resp. Hällefors, Ytterselö, Färö och Lessebo köping). J ä m v ä l åt elever vid tekniska stöd.

läroverk

ha landskommuner lämnat under-

Sålunda ha stipendier till elever vid tekniska läroverket i I^uleå beviljats av Arvidsjaur, Gällivare och Jukkasjärvi kommuner. I Jukkasjärvi synes stipendiernas storlek ha bestämts med hänsyn till studieframgång. Arvidsjaurs socken har även tilldelat en elev vid tekniska gymnasiet i Skellefteå stipendium att tillställas gymnasiets rektor. Av elever vid tekniska gymnasiet i Örebro, som erhållit stipendier, har en åtnjutit detta av Grangärde kommun, som även lämnat stipendium åt elev vid statens elektrotekniska fackskola i Västerås efter behovsprincip. Bektor vid tekniska gymnasiet i Härnösand meddelar, att kommunala studieunderstöd utgå till 7 elever från Alnö, Njurunda och Timrå samt Bättvik. Ansökan om stipendium sker hos de kommunala myudigheterna. Från Alnö hade upplysts, att 60 kronor per år utdelades till elever från kommunen, som studerade vid praktiska yrkesskolor. Alla sökande brukade erhålla stipendium. Från Timrå hade meddelats att omkring 2 000 kronor årligen delades ut till studerande vid statsunderstödda läroanstalter i poster om 50—65 kronor till varje sökande. Bättvik syntes använda nöjesskattemedel för ändamålet. Beträffande handelsgymnasier har rektor vid Sundsvalls stads handelsskola upplyst, att ett fätal kommuner lämna bidrag direkt till eleverna. Sålunda har Sköns folkskolestyrelse beviljat stipendium till elev från kommunen. Även rektor vid Umeå handelsgymnasium har sig bekant, att kommuner i Västerbottens och Norrbottens län beviljat stipendier åt elever vid gymnasiet. Slutligen bar i fråga om stipendier åt elever vid seminarier upplysts av rektor vid småskoleseminariet i Falun, att Ljusnarsbergs kommun beviljat elt anslag om 1 000

61* kronor, försöksvis i 3 år, till stipendier åt studerande av olika kategorier och att en elev erhållit dylikt stipendium samt en annan stipendium av Ludvika socken. Detta sistnämnda stipendium vore egentligen avsett för elever vid praktisk utbildningsanstalt. Rektor vid folkskoleseminariet i Umeå meddelar, alt kommunala stipendier ej utdelats genom seminariet men att elever från Norrbottens län bl. a. Iran Kiruna fått intyg om sin närvaro vid seminariet för att biläggas ansökningar om dylika stipendier. En elev vid småskoleseminariet i Härnösand har fått stipendium av Malungs socken. Rektor vid smaskoleseminariet i Haparanda anför, att en elev läsåret 1945/46 tilldelats stipendium av Arvidsjaurs sockens kommunalnämnd. -Efter vilka grunder tilldelningen skett vore svårt att uttala sig om», men »förmodligen är det sä att den som håller sig framme ibland har utsikter att få något.» Yttrande begärdes ej i förväg av rektor, utan det meddelades genom protokollsutdrag att pä därom gjord anhållan beslöt kommunalnämnden att till eleven NN anslå 100 kr. Denna flicka var enligt de flesta lärarnas mening ej i högre grad förtjänt av detta stipendium. Beloppet tillställdes rektor som vid terminens slut utbetalade det.

Utredningsmannens

yttrande

och förslag.

Bidragsverksamheten till obemedlade och mindre bemedlade, studiebegåvade ungdomars högre utbildning har alltså hittills av statsmakterna så gott som undantagslöst ansetts vara en uteslutande statlig angelägenhet. Grunden för denna uppfattning torde främst vara, att dylika studier icke äro obligatoriska och att det är ett hela landets intresse, att begåvningarna tillvaratagas. 1 allmänhet torde ju ej heller resultaten av dylika studier bliva direkt och påtagligt nyttiga för hemortskommunen. Det kommunala intresset för slipendieverksamhet har även huvudsakligen varit inriktat på sådana studier, som kunnat beräknas bliva av mera omedelbar nytta för den anslagsbeviljande kommunen, d. v. s. studier vid lägre anstalter för yrkesundervisning och vid folkhögskolor. Den av rättspraxis intagna ståndpunkten i de mål, som enligt vad ovan anförts kommit under Regeringsrättens prövning, har allmänt tolkats såsom innebärande författningsenligt hinder för kommun att anslå medel för studieändamål. I vad mån denna åsikt har fullt fog för sig är dock ej alldeles klart. Det är nämligen endast ett ringa antal fall som sålunda prövats av högsta instans. Vidare gällde det i det mest uppmärksammade fallet, nämligen stockholmsmålet, anslag till stipendier åt bl. a. elever vid läroanstalter, belägna utom den egna kommunen. Å andra sidan är det långt ifrån säkert, att varje kommunalt beslut om anslag till stipendier åt elever vid lägre anstalter för yrkesutbildning skulle ha stått sig vid överklagande, trots den rekommendation till kommunerna att på detta sätt stödja dylik utbildning, som gavs vid 1941 års riksdag (jfr s. 19*). Det torde nämligen kunna tagas för givet, att Regeringsrätten skulle vid bedömande av dylika beslut ha särskilt beaktat, huruvida de för utdelning av stipendierna uppställda grunderna varit tillfredsställande och, om så funnits icke vara förhållandet, upphävt beslutet. I den i direktiven för denna utredning

62*

nämnda motionen vid 1944 års riksdag II: 1 anfördes ju även, att det borde kunna anses som en kommunens gemensamma hushållsangelägenhet att genom studieanslag söka bringa sina medborgare hjälp och uppmuntran, där sådan efter omsorgsfull prövning kan vara motiverad. Beträffande rättspraxis må här även erinras om att beslut av landsting angående studiehjälp icke synas ha kommit under Regeringsrättens bedömande. Härav kan givetvis endast dragas den slutsatsen, att landsting mera allmänt än primärkommun ansetts äga dylik befogenhet. Stöd för denna mening lärer däremot knappast kunna hämtas av den nämnda 1 § landstingslagen. Det är så mycket mindre troligt att den nämnda uppfattningen skulle utan vidare godkännas av rättspraxis som beslutet av Stockholms stad, vilken i likhet med en del andra städer icke ingår i landsting och alltså icke äger möjlighet att ty sig till landsting när det gäller anslag för t. ex. studier vid folkhögskola, blev upphävt. Tvivelaktigt torde möjligen också vara om kommunala beslut angående tilldelning av stipendier ur s. k. kulturfonder av den typ, som ovan (s. 4 7 * f.) skildrats, kunna anses förenliga med rättspraxis. Angående dylik kommunal fondbildning må erinras om följande. Gällande lag den 6 december 1946 (nr 727) om kommunal fondbildning innebär icke inskränkning i kommuns rätt enligt 3 § lagen den 12 juni 1936, nr 281, i ämnet att avsätta medel för tillgodoseende av där angivna behov och ändamål. Departementschefen anförde (K. prop. 1946:324 s. 34): »Jag vill understryka att jämväl för fondbildning enligt 3 § fordras att fråga är om ett 'särskilt, uttryckligen angivet kommunalt behov'. Någon anledning att i detta sammanhang uppdraga närmare riktlinjer för tolkningen av sistnämnda stadgande torde icke föreligga, utan det torde alltjämt böra överlämnas ät praxis att besvara uppkommande tolkningsfrågor." Beträffande Kungl. Maj:ts praxis vid fastställelse av reglemente etc. rörande dylik särskild fond i allmänhet må hänvisas till Betänkande angående revision av kommunala fondbildningslagen (SOU 1945:37 s. 52 ff.). Angående beslut innefattande medgivande, såsom det ovan nämnda angående Borlänge kulturfond, att fondmedel ma tagas i anspråk till stipendier för utbildning, är vidare att anteckna följande: Kungl. Maj:t fastställde den 20 januari 1939 respektive den 7 februari 1941 reglemente för Alingsås stads nöjesskattefond och Nynäshamns köpings nöjesskattefond. Därvid medgavs stadsfullmäktige i Alingsås rätt att genom beslut jämligt 3 § lagen om kommunal fondbildning utan Konungens medgivande av nöjesskattemedel eller uttaxerade medel avsätta varje är ett belopp av högst 10 000 kronor till en fond, vars medel finge, efter stadsfullmäktiges beslut, användas till bl. a. stipendier åt elever vid folkhögskolor m. m. Till bl. a. enahanda ändamål finge, efter kommunalfullmäktiges beslut, anslag lämnas av den i beslutet angående Nynäshamn omförmälda fonden, som bildats av influtna nöjesskattemedel, vilka icke åtginge till familjebidrag åt i beredskapstjänst inkallade. Vidare fastställdes den 8 oktober 1943 reglemente för Saltsjöbadens köpings nöjesskattefond. Fondens ändamål angavs vara att lämna anslag till bl. a. stipendier åt i köpingen bosatta elever vid skolor därstädes eller vid folkhögskolor, eller andra ändamål, som vore ägnade att främja ungdomens etiska och fysiska fostran eller praktiska utbildning. Medlen finge efter beslut av kommunalfullmäktige i vanlig ordning tagas i anspråk för angivna ändamål. Om utdelning av anslag om sammanlagt högst 200 kronor för år finge dock kommunalnämnden besluta utan fullmäktiges hörande.

63* Kungl. Maj:t fastställde vidare den 9 april 1943 reglemente för en stipendiefond vid Avesta folkskola, benämnd folkskolans jubileumsfond. Enligt reglementet för fonden avsattes till minne av svenska folkskolans 100-årsjubileum ett belopp av 3 000 kronor till en fond, vars ränteavkastning efter lärarkollegiets vid Avesta folkskola prövning skulle utdelas till sådana elever i sjätte och sjunde klasserna, vilka genom kunskaper, ordning och uppförande gjort sig förtjänta av uppmuntran och erkännande. Fonden skulle förvaltas av drätselkammaren på sätt om särskild fond stadgades i lagen om kommunal fondbildning. I samtliga fall meddelades Kungl. Maj:ts beslut i överensstämmelse med stadsfullmäktiges respektive kommunalfullmäktiges beslut och efter det att Svenska stadsförbundets finansråd yttrat sig i ärendena. Dessa fonder äro alliså i allmänhet bildade av hund- eller nöjesskattemedel, vilka ansetts få tagas i anspråk för visst kommunalt ändamål (jfr förordningen den 17 maj 1923 angående skatt för hundar 1 § 2 mom. enligt vilket medel, som till kommunen inflyta i hundskatt, må för kommunens behov användas på sätt som av kommunen bestämmes). Det vore givetvis högst otillfredsställande om det kommunala beslutet angående tilldelning av stipendium ur sålunda bildad fond skulle anses överskrida kommunens befogenhet. Enligt ett i praxis påträffat fall (RÅ 1912 not C 153) ha hundskattemedel åtminstone tidigare ansetts få användas till bl. a. stipendier åt lärare för deltagande i nykterhetskurs, överhuvud ha kommunerna ansetts ha tämligen fri dispositionsrätt i fråga om dylika medel, och i många av de i den föregående undersökningen anförda fallen ha stipendierna för studier utgått av sådana medel. Även om rättspraxis i en nära framtid skulle komma att, i likhet med vad som skett vid avgörande av besvär över kommunala beslut i liknande angelägenheter, intaga en mindre sträng hållning även när det gäller att bedöma frågan om kommuns rätt att anslå medel för underlättande av studier, lärer det under åtskillig tid framåt få anses ovisst, hur det förhåller sig med denna rätt, om den icke på annat sätt klargöres. Något tvivel om att kommunernas sedan lång tid ådagalagda intresse för att lämna dylik studiehjälp består trots rättspraxis och den rikliga tillgången på statsmedel för ändamålet behöver man däremot ej hysa. Vid den ovan redovisade undersökningen har visserligen framkommit, att upphävandet av kommunala beslut i ämnet och ökningen av statsstipendiemöjligheterna på sina håll verkat i den riktningen, att kommunala stipendier ansetts otilllåtna eller obehövliga. Men annorstädes har man däremot skjutit betänkligheterna åt sidan och t. o. m. tagit statsmakternas ådagalagda intresse för verksamheten till intäkt för beslut om ökad kommunal stipendiegivning. Betecknande härvidlag är att åtskilliga kommuner, som tidigare ej synas ha befattat sig därmed, de sista åren börjat anslå medel för ändamålet. Därvid h a ej endast framträtt kommuner med god ekonomisk ställning utan även sådana, där anslag till stipendier måste antagas utgöra en relativt stor belastning för budgeten. Denna ökning av de kommunala besluten i ämnet sy-

64* nes dock ej ha medfört stegring av besvärsmålen, ulan endast i några enstaka fall ha överklaganden förekommit. Det torde även böra påpekas, att endast i ett fåtal av svaren på utredningens frågor direkt angivits, att något intresse från kommunernas sida för stipendieverksamhet icke förefunnes. Måhända får dock även en del av de negativa svaren från åtskilliga rektorer på frågan om kommunala stipendier utgått till elever vid läroanstalten tydas i samma riktning. På åtskilliga håll torde det emellertid vara förefintligheten av donationer i stipendiesyfte, som gjort kommunala anslag för dylika ändamål överflödiga. Svaren på utredningens frågor ge vidare en uppfattning om de olika vägar som kommunerna valt för sin stipendieverksamhet och vilka redovisats i de ovan lämnade sammanställningarna. Någon vidare diskussion angående kommunernas förfaranden härvidlag torde vara obehövlig i detta sammanhang. Till belysande av hur man sökt finna en väg, när den tidigare beträdda befunnits oframkomlig, må erinras om åtgärderna av Stockholms stad sedan stadens beslut om stipendier upphävts av Regeringsrätten den 10 februari 1944 (se ovan s. 4 0 * f.). Stockholms stadsfullmäktiges beslut om bidrag till folkhögskolor överensstämma alltså i formellt avseende med vissa av dem, som andra kommuner fattat och vilka ej ha överklagats. I sak innebära de nya stockholmsbeslulen dock näppeligen något annat än det av Regeringsrätten upphävda i fråga om stipendier åt elever vid folkhögskolor. Icke heller beträffande dessa nya beslut kan man alltså förutsätta, att de skulle stå sig vid rättslig prövning. Att de icke överklagats kan måhända anses tyda på ökad insikt om det sakligt värdefulla och befogade i dylika kommunala beslut. Då det sålunda inom kommuner av olika slag över hela landet finnes en klart uttalad opinion för att det bör tillkomma kommunerna att besluta om anslag för underlättande av studier men omsvängning i rättspraxis i denna riktning icke är att med säkerhet påräkna, synes ändring i lagstiftningen eller komplettering av denna vara erforderlig. Därvid kunde med hänsyn till att staten numera påtagit sig utgifterna för åtskilliga av formerna för den tidigare kommunala hjälpverksamheten, och utrymme för kommunernas medverkan alltså i dessa hänseenden icke längre förefinnes, möjligen böra tagas under övervägande att begränsa den kommunala befogenheten till att avse endast sådana områden, vilka icke omfattas av den statliga verksamheten. Dylik gränsdragning skulle emellertid bli synnerligen vansklig ur olika synpunkter, varför tanken härpå bör avvisas, även om sålunda kommunerna erhölle befogenhet, vilken på sina håll komme att sträcka sig något utöver vad som där kan anses erforderligt. När det så gäller frågan hur denna vidgade befogenhet bör komma till uttryck i författning må först erinras om att det, på sätt ovan anförts, ge-

65* nom kungörelsen 1945: 594 angående statsbidrag till skolhem för lärjungar vid högre skolor etc. får anses klarlagt att kommun äger anslå medel till skolhem. I denna form äger alltså kommun lämna bidrag till studier. Att på motsvarande sätt stadga rätt till statsbidrag för kommun, som lämnar anslag till stipendier, är dock uteslutet i en tid då staten anser det som en sin uppgift att främja studier genom stipendier. Under diskussionen angående den kommunala befogenheten härvidlag har å ena sidan uttalats, att frågan skulle kunna lösas genom revision av kommunallagarna, varemot å andra sidan hävdats, alt bestämmelser i ämnet borde givas genom särskild lagstiftning. Lösningen enligt det förstnämnda alternativet skulle förutsätta komplettering av stadgandet i 3 § lagen om kommunalstyrelse på landet m. fl. eller ändring av lokutionen »kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter» till ett mot tidsförhållandena och den förhärskande uppfattningen angående de kommunala befogenheterna bättre svarande uttryck eller enumeration i författningstexten av föremålen för den kommunala beslutanderätten enligt nutida uppfattning. I samband med den antydda ändringen av det nämnda uttrycket i lagen om kommunalslyrelse på landet m. fl. författningar torde det även vara nödvändigt att taga under övervägande, huruvida det däremot svarande uttrycket i lagen om landsting borde revideras. Att man skulle vinna syftet genom ändring av ifrågavarande stadgande i de övriga kommunallagarna till att överensstämma med sagda stadgande i lagen om landsting torde nämligen vara uteslutet. Ett försök till lösning enligt den förstnämnda linjen utgör Kommunindelningskommitténs ovan redovisade förslag om tillägg till 3 § lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad. Även om detta förslag möjligen kan anses tillgodose syften, som kommittén närmast sett som sin uppgift att i detta hänseende beakta, lärer det dock i fråga om kommunernas befogenhet i stipendiehänseende knappast säga mera än paragrafen i dess gällande lydelse. Skulle man reflektera på ett tillägg, synes det vara nödvändigt att i detta närmare precisera de kommunala befogenheterna. Detta låter sig emellertid knappast göra på annat sätt än genom uppräkning av föremålen för den åsyftade kommunala verksamheten. Sådan finnes visserligen i lagen om landsting och har i stort sett visat sig lämplig. När det gäller primärkommunerna måste dock beaktas att deras uppgifter äro så mångahanda och växlande från tid till annan, att denna väg icke är att rekommendera. Enumerationsprincipen har ju även tidigare i olika sammanhang avvisats. Tänkbar är givetvis även en kombination av dessa metoder, innebärande att i författningen mera allmänt angåves området för den kommunala beslutanderätten och i motiven stadgandets innebörd exemplifierades. Detta förfarande måste dock betecknas såsom en nödfallsutväg. För tillämpning av metoden att närmare angiva ämnena för den kommu^ nala beslutanderätten genom särskild lagstiftning föreligga starkare skäl.

66* Härvid må först erinras om att primärkommunernas stipendieverksamhet i viss mån erinrar om den understöds verksamhet kommunerna (fattigvårdssamhällena) äga att jämlikt lagen den 18 juni 1937 (nr 384) om kommunala pensionstillskott bedriva vid sidan av fattigvården. Enligt nämnda lag må fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande med föreskrift att tillskott och bidrag, som utdelas av dessa medel, icke skola vara att anse såsom fattigvård. Ändamålet med medlen anges vara att bereda dels understöd (kommunala pensionstillskott, kommunala tillskott till invalidunderstöd eller till blindhetsersättning samt kommunala tillskott till barnbidrag eller till bidragsförskott) till personer, vilka äro i behov av fattigvård, ehuru de uppbära folkpension etc, dels ock bidrag (kommunala sjukvårdsbidrag) till bestridande, gemensamt med pensionsstyrelsen, av kostnader för åtgärder till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga. Förutsättning för att erhålla dylikt tillskott eller bidrag är att vara mantalsskriven inom fattigvårdssamhället och där äga hemortsrätt i fråga om fattigvård, men i övrigt äger samhället bestämma grunderna för beviljande av tillskott och bidrag. Har sådant bestämmande ej skett, ankommer det på fattigvårdsstyrelsen att bevilja tillskott och bidrag i den mån styrelsen prövar nödigt. Tillskott må efter omständigheterna jämkas eller indragas. En i formellt hänseende lyckligare avfattad författningstext uppvisar emellertid 1945 års hemvärnskommittés här ovan redovisade förslag den 25 juli 1945. Särskilt med hänsyn till vad i det föregående anförts med avseende å landstingens befogenhet att bevilja anslag till stipendier synes den av kommittén förordade avfattningen av bestämmelserna ändamålsenlig i princip och alltså kunna tjäna som mönster jämväl när det gäller lagfästande av den kommunala befogenheten i stipendiehänseende. I enlighet härmed synes alltså i särskild lag böra föreskrivas, att kommun äger att utan hinder av vad i lag är stadgat om kommuns beslutanderätt anslå medel för underlättande av studier. Icke åt varje kommun bör dock inrymmas dylik befogenhet, utan denna synes böra förbehållas landsting och borgerliga primärkommuner. Municipalsamhälle skulle sålunda, av naturliga skäl, icke omfattas av lagstiftningen. Vidare synes anledning saknas att införa ifrågavarande rätt för kyrklig kommun. Det lärer nämligen kunna förutses, att de pågående ändringarna i kommunindelningen komma att medföra, att skolväsendet handhaves av de borgerliga kommunerna i avsevärt större omfattning än vad nu är fallet. Den nu verkställda undersökningen ger f. ö. vid handen, att det endast i något enstaka fall förekommit, att kyrklig kommun utövat stipendieverksamhet. Huruvida lagen bör närmare ange vilka kommuner, som skola äga den sålunda föreslagna befogenheten, kan möjligen anses tveksamt. Nyare lagstiftning, innebärande utvidgning av kommunal befogenhet, har nämligen nöjt sig med att endast ange »kommun» såsom berättigad, exempelvis kungörelsen den 19 oktober 1945 (nr 685) om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostads-

67* byggnadsföretag. Denna författning lärer visserligen icke syfta till att inrymma där nämnda befogenheter även åt municipalsamhälle, utan beslut av samhället i sagda hänseenden har ansetts kunna godkännas endast till följd av att de s. k. stadsstadgorna, enkannerligen hälsovårdsstadgan, varit gällande för samhället. Övervägande skäl synas dock tala för att i den nu föreslagna lagen stadgas, att endast lands- och stadskommun samt landsting skall äga rätt anslå medel för underlättande av studier. Undersökningen visar vidare, att stipendieverksamheten regelmässigt omfattat endast den anslagsbeviljande kommunens egna medlemmar. Redan med hänsyn härtill synes icke finnas skäl alt intaga bestämmelse om att den kommunala befogenheten i detta hänseende skall vara inskränkt till att avse endast den som är medlem av kommunen. Däremot kan ifrågasättas, om ej kommunala beslut om anslag till stipendier böra för att kunna godkännas innehålla närmare bestämmelser, som normera tilldelningen av stipendierna. Föreskrifter härom synas dock icke lämpligen böra intagas i den föreslagna lagen, ulan böra ha sin plats i en författning, som reglerar tillämpningen av denna. I fråga om anslag av hund- eller nöjesskattemedel kunna visserligen måhända krav på normerande bestämmelser icke uppställas med hänsyn till den dispositionsrätt i fråga om dylika medel, som ansetts tillkomma kommunerna. Men åtminstone beträffande övriga beslut torde det ej vara obilligt att meddela närmare föreskrifter om beslutens innehåll till undvikande av bl. a. vissa missförhållanden vid stipendietilldelningen, vilka kommit till synes i svaren på utredningens rundfrågor. En dylik begränsning av den kommunala beslutanderätten skulle uppenbarligen vara i linje med det motions vis framförda yrkandet om stadfästande av rätt för kommunerna att lämna studiehjälp, »där sådan efter omsorgsfull prövning kan vara motiverad». Vid bedömande av delta spörsmål är vidare att märka, alt enligt den verkställda undersökningen åtskilliga kommuner uppställl bestämda krav i fråga om ekonomiskt behov hos den sökande och lämplighet för studier. I dessa hänseenden överensstämma fordringarna i stort sett med dem som tilllämpats av studielånenämnden vid tilldelning av statliga stipendier. Även de i kungörelsen den 28 juni 1946 (nr 552) angående statsstipendier för bedrivande av studier vid allmänna läroverk m. fl. läroanstalter i övrigt uppställda kraven för erhållande av stalsstipendium synas böra komma i betraktande. Det synes sålunda lämpligen böra stadgas att beslut om stipendieanslag skall innefatta, att studierna skola bedrivas vid läroanstalt, som står under inseende av statlig myndighet, eller enligt korrespondensmetoden och i sistnämnda fall ha samma studiemål som studier vid läroanstalt under statlig myndighets inseende. Någon begränsning med avseende å läroanstalternas

68* belägenhet synes dock icke böra föreskrivas. Vidare bör endast den erhålla stipendium, som visat god lämplighet för den utbildningslinje h a n valt och inger grundade förhoppningar om framgång i sina Studier samt är i behov av ekonomisk hjälp för studierna. Stipendium bör beviljas för ett läsår i sänder, men skötsam stipendiat bör äga företräde till fortsatt stipendium, så länge han är i ekonomiskt behov av studiehjälp. Särskilt angeläget är, att normerande bestämmelser meddelas om kungörande av stipendierna på lämpligt sätt och i god tid samt angående ansökningsförfarandet och vad därmed sammanhänger. Kungörandet torde böra ske i ortspressen och tiden för ansöknings ingivande bestämmas så, att sökandena före påbörjande av studierna kunna erhålla besked i saken. Det synes ändamålsenligt, att ansökning om stipendium avfattas i huvudsak enligt det av studielånenämnden fastställda formuläret till ansökan om statsstipendium. Ytterligare bör det kommunala anslagsbeslulet ange vem det skall tillkomma att handhava medlen och fördela stipendierna. I synnerhet när det gäller mindre kommuner, där myndigheterna helt naturligt kunna förutsättas ha ringa erfarenhet för bedömande av frågan om vilken eller vilka av sökandena, som bör ifrågakomma till erhållande av stipendium, är lämpligt, att skolans rektor och/eller kollegium, respektive handledaren av studier genom korrespondens, får träffa avgörandet. Denna metod har ju f. ö. tilllämpats på åtskilliga håll. I andra fall har samråd ägt rum mellan den stipendietilldelande kommunala myndigheten och representanter för skolan. Det synes angeläget, särskilt för klarläggande av sökandens studielämplighet, att delta förfarande regelmässigt tillämpas i de fall, då kommunen beslutar uppdraga åt något av sina organ att verkställa fördelningen av stipendiemedlen. Återbetalning av statligt stipendium kan under vissa förhållanden beslutas, t. ex. om stipendiaten avbryter sina studier eller missköter sig. Tillräckliga skäl synas emellertid ej föreligga att i den förevarande kungörelsen införa motsvarande bestämmelser angående kommunala stipendier. Slutligen synes frågan om besvär över kommunala beslut enligt de nu föreslagna författningarna böra något beröras. Av utredningen framgår att en del kommunala beslut angående anslag till stipendier överklagats och blivit upphävda på den grund, att de ansetts innebära överskridande av det kommunala organets befogenhet. Däremot h a r ej framkommit, att beslut om tilldelning av stipendium av dylika medel klandrats. Utan tvivel kunna emellertid även dylika beslut överklagas och komma under bedömande i den mån de icke äro av enbart verkställighetsnatur. Prövning av besluten ur materiell synpunkt torde dock principiellt vara utesluten, och bedömande synes följaktligen kunna ske endast med hänsyn till kommunala besvärsgrunder. Detta innebär alltså, att saklig prövning av dylikt beslut kan ske endast i den mån beslutet innebär kommunalt maktmissbruk.

Författningsförslag.

F ör s 1ag till

Lag om rätt för vissa kommuner att anslå medel lör underlättande av studier. Utan hinder av vad i lag är stadgat om kommuns beslutanderätt äger lands- och stadskommun samt landsting anslå medel för underlättande av studier. Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen. Denna lag 1 rader i kraft den

Förslag till

Kungörelse med föreskrifter rörande tillämpningen av lagen den (nr ) om rätt för vissa kommuner att anslå medel för underlättande av studier. Kungl. Maj.t har, med stöd av lagen den om rätt för vissa kommuner att anslå medel för underlättande av studier, funnit gott förordna som följer. Beslut om beviljande av medel för underlättande av studier skall, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, tillika innefatta, att studierna skola bedrivas vid läroanstalt, som står under inseende av statlig myndighet, eller enligt korrespondensmetoden och därvid ha samma mål som studier vid läroanstalt av nämnda slag, att tilldelning av medel (stipendium) må ske endast till den, som visat god lämplighet för vald utbildningslinje och ingiver grundade förhoppningar om framgång i sina studier samt är i behov av ekonomisk hjälp för studierna,

70* att stipendium beviljas för ett läsår i sänder och att den, som erhållit stipendium, äger företräde till erhållande av fortsatt stipendium, så länge han med omsorg och framgång sköter sin utbildning samt med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden fortfarande är i behov av studiehjälp, att ansökan om stipendium — avfattad i huvudsak såsom ansökan enligt kungörelsen den 28 juni 1946 (nr 552) angående statsstipendier för bedrivande av studier vid allmänna läroverk m. fl. läroanstalter — skall före viss, p å lämpligt sätt inom orten kungjord dag ingivas eller i betalt brev med posten insändas till den myndighet, som enligt kommunens beslut skall handhava tilldelningen av stipendierna, samt att nämnda myndighet — därest densamma är annan än rektor eller kollegium vid den läroanstalt där studierna skola bedrivas, eller motsvarande ledare av studierna — skall före tilldelning av stipendium samråda med rektorn eller sludieledaren angående sökandens lämplighet för studierna. Denna kungörelse träder i kraft den

Särskilt yttrande

av herr

Lundgren.

Det är sedan åtskilliga år genom upprepade prejudikat av regeringsrätten fastslaget, att kommuner icke äga rätt att anslå medel för studieändamål, då detta innebure, att understöd av kommunens medel skulle beredas vissa kommunmedlemmar i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade eller eljest enligt särskild lag eller författning vore medgivet. Huruvida landsting äger sådan rätt torde icke vara klart, då något prejudikat i denna del icke föreligger, men med hänsyn till utslaget i fråga om Stockholms stads beslut att bevilja stipendier torde det i varje fall vara tvivelaktigt. Emellertid hava såväl primärkommuner som landsting såsom framgår av den verkställda utredningen i mycket stor utsträckning beviljat medel till dylika stipendier och i regel hava dessa beslut icke överklagats. Högst anmärkningsvärt är dock, att några länsstyrelser trots upprepade prejudikat av regeringsrätten ansett sig kunna fastställa kommunala beslut att bevilja stipendier. Genom beslut av 1945 och följande års riksdagar har staten i ökad utsträckning beviljat studiestipendier. Kungl. Maj:t har i prop. 1947:82 hemställt om anslag för budgetåret 1947/48 till dels stipendier åt lärjungar vid högre allmänna läroverk om 8 miljoner kronor, varav högst 3 250 000 kronor skulle användas till behovsstipendier, dels ock stipendier för studier genom korrespondens och vid enskilda realskolor med kombinerad undervisning om 250 000 kronor. På grund av de sålunda högst avsevärt ökade statliga bidragen till delta ändamål finnes enligt min uppfattning icke längre så stort utrymme även för kommunala bidrag till enskildas utbildning. Mot kommunernas rätt att bevilja stipendier talar även enligt min uppfattning, att ungdomar därigenom erhålla olika möjligheter till utbildning och därigenom den likställighet i utbildningshänseende, som man sökt åstadkomma genom statliga stipendier, i viss mån upphäves. Genom att man utsträcker kommunernas verksamhet till detla nya område, kommer man att försvåra en önskvärd utjämning av det kommunala skattetrycket detta desto mera som utredningen visat, att det ingalunda varit endast de ekonomiskt starka kommunerna, som beviljat studiestipendier, utan i minst lika stor utsträckning kommuner med mycket högt skattetryck. Ur dessa nu anförda synpunkter har jag varit synnerligen tveksam till förslaget att utsträcka den kommunala verksamheten genom att giva kom-

72*

munerna rätt att bevilja studiestipendier. När jag likväl biträder utredningsmannens förslag, är det på den grund att primärkommuner och landsting faktiskt i mycket stor utsträckning redan nu bevilja dylika stipendier och det torde vara omöjligt att i praktiken åstadkomma någon ändring härutinnan.

Statens offentliga utredningar 1947 Systematisk (Siffrorna

förteckning

inom k l ä m m e r beteckna u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i den kronologiska

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till konvention mellan Sverige, D a n m a r k och Norge om e r k ä n n a n d e och verkställighet av d o m a r i brottmål m . m. [16] Lagberedningens förslag till jordabalk. 1. [38] Betänkande m e d förslag om upphävande av äldre giftermålsbalken. [43] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande m e d u t r e d n i n g rörande riksräkenskapsverkets organisation. [13] 1945 års lönekommitté. 2. Betänkande med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. [23] Kommunalförvaltning. Betänkande m e d förslag till lag om regionkommuner m. m. [30] Kommunallagskommitténs betänkande 1 med forslag ang. ändringar i kommunallagarnas bestämmelser om borgerlig p r i m ä r k o m m u n s kompetens och cm kvalificerad majoritet. [53] S t a t e n s och k o m m u n e r n a s f i n a n s v ä s e n .

förteckningen.)

Fast egendom. J o r d b r u k med binäringar. Betänkande ang. fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande v e r k s a m h e t e n på fiskets område. [2] Betänkande med förslag a n g . lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m . [7] Betänkande med förslag a n g . fiskets administration m. m. [81 Utredning med s y n p u n k t e r på sågverksdriften i N o r r land och förslag angående i n r ä t t a n d e av e n central sågverksskola. [32] Redogörelse i s a m m a n d r a g för u t r e d n i n g r ö r a n d e p l a nering av j o r d b r u k e t och skogsbruket i Nedertorneå k o m m u n . [33] Vid andra riksskogstaxeringen av N o r r l a n d å r e n 1938 —42 använd metodik och h ä r o m v u n n a erfarenheter. Redogörelse avgiven av 1937 års riksskogstaxeringsn ä m n d . [36] Betänkande ang. organisationen a v försöksverksamheten på j o r d b r u k e t s o m r å d e . [42] Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag j ä m t e d ä r med s a m m a n h ä n g a n d e författningar. [47]

Politi. Polisen och allmänheten. Betänkande med förslag till tjänstereglemente för polisväsendet. [45] N a t i o n a l e k o n o m i och socialpolitik. Kollektiv tvätt. B e t ä n k a n d e med förslag att underlätta hushållens tvättarbete. [ 1 ] Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. F o r slag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m . m. [18] 3. Utredningar och förslag ang. sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa s j u k h u s och vårdanstalter m . m. [44] Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och k o m m u n a l a tjänster samt sådana yrken och b e fattningar, för vilkas utövande kräves av statlig m v n d i g h e t utfärdad behörighetsförklaring eUer legitimation. [19] Socialvårdskommitténs betänkande. 15. Utredning och förslag a n g . särskilda barnbidrag och bidragsförskott m . m . [21] B e t ä n k a n d e r ö r a n d e ett centralt arbetsmarknadsorgan. [24] S l u t b e t ä n k a n d e avgivet av bostadssociala u t r e d n i n g e n . Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av l å n e - och bidragsverksamheten för bostadsändamål. [26] Stuveriverksamheten i svenska h a m n a r . [28] Välfärdsanordningar för sjöfolk i h a m n . [29] 1945 års skogshärbärgesutrednings b e t ä n k a n d e . Del 1. Utredning rörande bostads- och levnadsförhållandena på hemmansskogarna med förslag till åtgärder för bostadsbeståndets komplettering och förbättr a n d e . [37] Statsmakterna och folkhushållningen u n d e r den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—juni 1946. [41] Statens sjukhusutrednings av år 1943 b e t ä n k a n d e . 3. Utredningar och förslag ang. sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter m . m . [44] B e t ä n k a n d e ang. familjeliv och h e m a r b e t e . [46] H ä l s o - och s j u k v å r d . Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. I n l e d a n d e översikt. [3] B e t ä n k a n d e med förslag till standardtariffer för detalj distribution av elektrisk kraft. [4] Elkraftutiedningens redogörelse n r 2 : 15. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Älvsborgs län. [20] 2 : 12. Malmöhus län. [35] 2 : 11. Kristianstads län. [40] 2:8—10. K a l m a r län, G o t lands län och Blekinge län [49] Möbler. B e t ä n k a n d e avgivet av 1946 års m ö b e l u t r e d ning. [52]

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Handel och sjöfart. Handeln m e d olja. B e t ä n k a n d e m e d förslag avgivet av oljeutredningen 1945. [14] Betänkande med förslag till ä n d r a d lagstiftning ang. handel med skrot, l u m p och begagnat gods. [22] Sysselsättningsförhållandena inom v a r u h a n d e l n . [50] Kommunikationsväsen. Bank-, kredit- och

penningväsen.

Försäkringsväsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till geofysiskt observatorium 1 Kiruna m. m. [6] Betänkande om tandläkarutbildningens o r d n a n d e rn. m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation ni. m. [9] 1940 års skolutrednings b e t ä n k a n d e n och u t r e d n i n g a r . 8. Utredning och förslag r ö r a n d e vissa soeialnedagogiska anordningar inom skolväsendet. [11] 9. G y m nasiet. [34] 10. Flickskolan. [49] Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 4. [12] 1941 års lärarlönesakkunniga. B e t ä n k a n d e med förslag till lönereglering för övningslärare. [151 Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdskommitténs b e t ä n k a n d e del 5. [17] 1915 års a k a d e m i k e r u t r e d n i n g . [25] Betänkande med förslag till ä n d r a d ordning beträffande vissa helgdagar. [27] Betänkande med förslag ang. utbildning av befäl för handelsflottan m. m. [311 Supplement n r 7 till Sveriges familjenamn 1920. [39] Betänkande om g r a n s k n i n g och antagning av l ä r o böcker. [51] Försvarsväsen. 1944 års militärsjukvårdskommittés b e t ä n k a n d e . Del 2. [5] Betänkande med förslag r ö r a n d e civilförsvarets organisation m. m. [10] Utrikes ärenden. Internationell

Iduns tryckeri aktiebolag Esselte ab. Stockholm 1947 717490

rätt.