Sanering efter industrinedläggningar

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

efter Sanering

indu strl-

nedläggningar

_ Betänkande _av m us rlsanerlngsu rednmgen

Statens offentliga utredningar E§I§ 1982:10

w Bostadsdepartementet

efter

Sanering industrinedläggningar

Betänkande av industrisaneringsutredningen Stockholm 1982

Omslag Johan Ogden Jemström Offsettryck AB ISBN 91-38-06796-X ISSN 0375-250X Gotab, Stockholm 1982

.WW Till Statsrådet och chefen för

a.. .

bostadsdepartementet

Regeringen bemyndigade den 30 augusti 1979 chefen för bostadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda frågan om planmässig sanering efter industrinedläggningar samt att besluta om utredningsman, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren. Med stöd av bemyndigandet förordnades den 30 augusti 1979 f.d. förvaltningschefen Sven Ekström som särskild utredare. Som experter åt utredningen förordnades den 13 september 1979 numera planeringsdirektören Jan Gunnarson och den 13 december 1979 direktören Erik-Gustav Burman, fil.lic. Marie Nisser, sekreteraren Gustav Persson och sekreteraren Ingvar Persson. Med entledigande av Ingvar Persson förordnades den 18 augusti 1980 sekreteraren Göran Ekblad. Den 1 september 1981 förordnades departementsrådet Carl-Gunnar Peterson som expert åt utredningen. Som sekreterare åt utredningen förordnades den 13 september 1979 Leif byrådirektören Stenberg (t. o. m. den 14 september 1980). Som biträdande sekreterare förordnades den 20 september 1979 hovrättsfiskalen Håkan Envall (t .o. m. den 14 februari Den 16 november 1979 1982). förordnades Christina Boström att vara biträde åt utredningen. Den 25 september 1980 förordnades byrådirektören Gunnar Sedvallson att vara sekreterare i Stenbergs ställe. Sekreteraren Tore Ivarsson har skrivit huvuddelen av betänkandets kapitel 5 och teknologie doktorn Anders Törnqvist har skrivit bilaga 5, med undantag av avsnittet om Kalmar riskvarn, som har författats av stadsarkitekten Fredrik von Platen. Bilaga 6 har i sin helhet författats av Christina Boström. Betänkandet innehåller bl. a. vissa förslag till ändringar i byggnadsstadgan. Dessa förslag torde kunna inordnas i det pågående arbetet med en ny plan- och bygglag. Utredningen har inte kunnat bedöma storleken av de kostnader som skulle följa av att de förslag som förs fram i betänkandet genomförs. Den särskilde utredningsmannen överlämnar härmed sitt betänkande och uppdraget är därigenom slutfört. Särskilda yttranden har lämnats av experterna Burman, Gunnarson och Persson.

Stockholm i mars 1982

Sven Ekström

/Gunnar Sedvallson Håkan Envall

Innehåü

Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . Författningsförslag . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 1 Förslag till Förordning om underrättelse till kommun om varsel

enligt lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder 13 2 Förslag till Lag om samråd om markanvändningen vid nedläggning av industriell verksamhet . . . . . . . . . . . 13 t; 3

Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) . . 14

4 Förslag till Lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) . 15 E 5 Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1979:632) om i regionalpolitiskt stöd . . . . . . . . . . . . . . 16

1 Utredningsuppdraget och arbetets uppläggning . . . . . . . 17 1.1 Bakgrund till utredningsuppdraget . . . . . . . . . 17 1.2 Utredningens direktiv . . . . . . . . . . . . . . 18 1.3 Uppläggningen av . . . . . . .

utredningsuppdraget . .20

1.4 Definitioner och avgränsningar av begrepp . . . . . . 20 1.5 Avgränsning mot andra offentliga utredningar . . . . . 22

2 Industrisanering -förhållandena idag . . . . . . . . . . 23 2.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . 23 2.2 Utredningens underlagsmaterial . . . . . . . . . . 24 2.3 -

Återanvändning, återställande och musealt bevarande några

huvuddrag ur underlagsmaterialet . . . . . . . . . . 28 2.4 Industrisanering från organisatorisk synpunkt . . . . . . 29

3 Utgångspunkter för utredningens överväganden . . . . . . 33 3.1 Problemens Inledning. art och omfattning . . . . . . . 33 3.2 Hinder för industrisanering . . . . . . . . . . . . 36 3.3 Hinder för återanvändning . . . . . . . . . . . . 37 3.4 Skäl för och emot . . . . . . 40

återanvändning . . . .

3.5 Ansvaret för . . . . . . . . . 41

industrisanering . .

3.6 Företagens roll vid industrisanering . . . . . . . . . 44 3.7 Kommunens roll vid industrisanering . . . . . . . . 46 3.8 Medel för att främja sanering och

återanvändning

4 Kulturminnesvård 53 4.1 Industriminnesvård 54 4.2 Förhållandena i dag . . . . . . 54 4.2.1 Inledning 55

4.2.2 Massa- och pappersindustrin

56 4.2.3 Utredningens underlagsmaterial 63 4.2.4 Ekonomiska frågor m. m. 64 4.3 Utredningens överväganden m. m. . . . . 64 4.3.1 Inventering och dokumentation 66 4.3.2 Information 67 4.3.3 Vård och bevarande

. . . . 69 5 Kommunerna och näringslivet 5.1 Kommunernas successivt förändrade roll i samhällsutveckling- 69

. . . . 70 5.2 Den kommunala kompetensen . . . 70 5.2.1 Kompetensregeln i kommunallagen 71 5.2.2 Kommunala befogenheter enligt speciallagstiftning . . . . . 72 5.2.3 Rättspraxis . . . . . . . . . 74 5.2.4 Kommunalrättskommittén om kommunal 74

5.2.5 Utredningen kompetenslagstiftning

om kommunerna och näringslivet 75 5.3 Uttalanden av statsmakterna för en aktiv lokaliseringspolitik 75 5.3.1 Riktlinjer 76

5.3.2 Regionalpolitiskt handlingsprogram

76 5.3.3 Medel för den fortsatta regionalpolitiken 76 5.3.4 Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik och medelstora 77 5.3.5 De mindre företagen . . 78 5.3.6 Regionalpolitik 78 5.3.7 Tendenser - utveckling . . . .

78 5.4 Näringsliv och sysselsättning i kommunal planering 79

5.4.1 Gemensamma planeringsförutsättningar

79 5.4.2 Fysisk planering 80 5.4.3 Energiplanering 80 5.4.4 Bostadsförsörjningsprogram . . . . . . . 81 5.4.5 Varuförsörjningsplanering 5.4.6 Verksamhetsplanering - investeringsplanering 81

Kommunal . . . . . 81

5.4.7 sysselsättningsplanering

planering 82 5.4.8 Samspel med statens regionalpolitiska insatser 84 5.5 Kommunernas näringspolitiska och samråd . . . . . . . . . . 84 5.5.1 Information Tillhandahållande av mark och iordningsställande av 5.5.2 . . . . 85 arbetsområden för industri och hantverk 85 5.5.3 Lokaler . . . 86 5.5.4 Industriservice stöd till företa 86 5.5.5 Ekonomiskt 87 5.5.6 Kommunägda företag 87 5.5.7 Energipolitiska åtgärder . 88 5.5.8 Bostadsförsörjning 88 5.5.9 Turist- och fritidsanordningar

5.5.10 Kommersiell service . . . . . . . . . . 5.5.11IKS-verksamhet . . . . . . . . . . . . 89 5.5.12 Samspel med statliga insatser . . . . . . . . . 90 5.6 Kommunernas organisation för näringslivsfrågor . . . . . 90 5.6.1 Nämndorganisation . . . . . . . . . . . . 90 5.6.2 Förvaltningsorganisation . . . . . . . . . . 91 5.6.3 Samarbetsorgan . . . . . . . . . . . . . 92 5.6.4 Speciella organ . . . . . . . . . 92 5.6.5 Kommunalföretagskommittén . . . . . . . . 93 5.7 Förhållandet - - . . . lagstiftning rättspraxis verklighet . 94

5.8 överväganden och förslag

6 Information och samråd

6.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103 6.2 Allmänna överväganden . . . . . . . . . . . . . 104 6.3 Närmare överväganden samt förslag . . . . . . . . . 107 6.3.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . 107 6.3.2 Information . . . . . . . . . . . . . . . 107 6.3.3 Samråd . . . . . . . . . . . . . . . . 108 6.3.4 Ett exempel på samråd, sanering och återanvändning 113 6.3.5 Specialmotivering . . . . . . . . . . . . . 116 6.3.6 Ikraftträdande . . . . . . . . . . . . . . 118

7 Lagstiftningen om markanvändningen . . . . . . . . . 119 7.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 119 7.2 Byggnadslagstiftningen och expropriationslagen . . . . . 120 7.2.1 Allmänna utgångspunkter . . . . . . . . . . 121 7.2.2 Upprustning och återanvändning . . . . . . . 124 7.2.3 Underhåll och återställning m. m. . . . . . . . 127 7.2.4 Specialmotivering . . . . . . . . . . . . . 131 7.2.5 Ikraftträdande . . . . . . . . . . . . . . 133 7.3 Viss övrig lagstiftning . . . . . . . . . . . . . . 133 7.3.1 Mineralutvinning . . . . . . . . . . . . . 134 7.3.2 Täkter . . . . . . . . . . . . . . . . 137

7.3.3 Övriga synpunkter . . . . . . . . . . . . 138

8 Kostnader och finansiering vid industrisanering . . . . . . 141

8.1 Återanvändning eller nybyggnad av industrilokaler . . . . 141

8.1.1 Exempel på valsituationer där återanvändning är ett alternativ till nybyggnad . . . . . . . 142 8.1.2 Investeringar för återanvändning jämförda med investeringar i nybyggnad . . . . . . . . . . . . 142 8.1.3 Kostnader för återanvändning jämförda med kostnader för nybyggnad . . . . . . . . . . . 144 g 8.2 Kostnader för rivning och återställning . . . . . . . . 145

i

8.3 Finansiering av industrisanering . . . . . . . . . . 148 8.3.1 via banker och andra kreditinstitut

g Finansiering . . 148

8.3.2 Lokaliseringsstöd . . . . . . . . . . . . . 150 8.3.3

i

Beredskapsarbeten.

8.3.4 Övriga finansieringsmöjligheter . . . . . . . . 155

8.4 Utredningens förslag . . . . . . . . . . . . . . 156 8.4.1 Avskrivningslån till förvärv av industrilokaler . . . 156 8.4.2 Beredskapsarbeten m. m. vid rivning och återställning 156 Särskilda yttranden . . . . . . . . . . . . . . 159 1 Av experten Erik-Gustav Burman . . . . . . . . . 159 2 Av experten Jan Gunnarson . . . . . . . . . . . 160 3 Av experten Gustav Persson . . . . . . . . . . . 160

Bilaga 1 Översikt över gällande rätt och pågående reformarbete

Bilaga 2 Sammanställning av enkätsvar Bilaga 3 Nedläggning och sanering inom fyra branscher Bilaga 4 Nedläggning och sanering inom tvâ län

Bilaga 5 Åtta fall av återanvändning

Bilaga 6 Återställning efter gruvdrift

Sammanfattning

Utredningens uppgift har varit att överväga vilka åtgärder som bör vidtas för att få en sanering till stånd efter det att industriell verksamhet har upphört på ett mark- eller vattenområde. Mot bakgrund av bl. a. strukturella förändringar i flera branscher, bland vilka särskilt har nämnts massa- och pappersindustrin, fanns anledning anta att industrinedläggningar har inneburit problem från markanvändningssynpunkt. För att belysa dessa förhållanden har utredningen samlat in uppgifter från landets kommuner. Ett syfte med detta var att få en uppfattning om problemens art och omfattning. Det visade sig att flertalet kommuneri fråga om markanvändningen inte har funnit olägenheter från allmän synpunkt i samband med nedläggning under 1970-talet av mer omfattande industriell \ verksamhet. Vidare redovisades ett tjugotal före 1970 som nedläggningar

i medförde olägenheter ännu 1980. Erfarenheterna bygger på uppgifter från

250 av landets 279 kommuner, varav 57 har redovisat olägenheter. Utredningen har också studerat förhållandena i några branscher och län. Sammantaget får konstateras att problem med övergivna industrianläggningar är relativt ovanliga. Kommunerna har en viktig roll i många markanvändningsfrågor. Detta har visat sig gälla också vid sanering efter industrinedläggningar. Det är inte ovanligt att kommuner förvärvar industrianläggningar och övertar saneringsz ansvaret. När en industriell verksamhet har upphört eller på ett markvattenområde kan emellertid även många andra frågor än den fortsatta markanvändningen påkalla uppmärksamhet. Det gäller naturligtvis inte minst när en industri avvecklas och arbetslöshet hotar. Det är således utredningens uppfattning att industrisanering inte kan ses isolerat från andra, övergripande målsättningar såsom industrins utveckling, regional balans och sysselsättning. Kommunerna har med tiden kommit att inta en aktiv roll i näringslivs- och sysselsättningsfrågor. Bl. a. mot denna bakgrund diskuteras i betänkandet behovet av en översyn av den kommunala kompetensen på dessa områden. Även om utredningen således har funnit att problemen från markanvänd- . i samband ningssynpunkt med industrinedläggningar hittills har varit av r begränsad omfattning, så saknas likväl inte skäl att överväga förslag som främjar en sanering. Behovet av förnyelse av byggnadsmiljön har under

nanm”.- senare år uppmärksammats allt mer. Hittills har dock främst förnyelse av

Zuma

bostadsområden varit aktuell. Sanering av arbetsområden efter det att en industriell verksamhet har upphört kan syfta till att mark, byggnader och

10 Sammanfattning

anordningar återanvänds. För detta talar resurshushållningsskäl. Fall finns

också då industrianläggningar till följd av sin starka anpassning till en föråldrad tillverkningsmetod eller av andra skäl inte kan komma till nytt bruk. Det kan då övervägas att riva dem. I utredningsdirektiven har även musealt bevarande av en industrianläggning och andra kulturhistoriska belyses frågor om industriminnesvård i ett aspekter tagits upp. I betänkandet särskilt kapitel. I debatten har på senare tid fondavsättningar m. m. diskuterats som ett medel för att säkerställa saneringsåtgärder, främst rivning och återställning. Sådana åtgärder kan vara mycket kostsamma. Utredningen lägger emellertid inte fram något förslag om fondavsättningar eller liknande. Ett avgörande skäl har varit att det trots allt är relativt få fall som skulle motivera en sådan administrativ omgång. Vidare är det svårt att ange vilka typer av verksamhet som skulle omfattas av en sådan ordning samt att i förväg bedöma när och hur i en sanering bör utföras. Industrisaneringsutredningen förordar således inte någon generell förhandsprövning av saneringsfrågan. Det bör emellertid uppmärksammas att redan gällande regler medger detta i vissa fall, t. ex. för verksamhet som kan överblickas till sin varaktighet och omfattning såsom täkt. Andra medel för att främja sanering och återanvändning föreslås i betänkandet. Därvid har kommunernas framträdande roll i markanvändningsfrågor och i andra frågor utgjort en av utgångspunkterna. En annan har varit erfarenheterna från en fallstudie som utredningen har genomfört. I den relativt omfattande fallstudien, som redovisas i en bilaga till betänkandet, beskrivs åtta fall där industrianläggningar har återanvänts med framgång. Fallen visar att återanvändning kan vara ett gott alternativ till nybyggnad. Därvid har olika aspekter, såväl ekonomi som resurshushållning och miljö, vägts samman. Exemplen avser återanvändning under vitt skilda förhållanden och för olika ändamål, inte bara för industri utan även som bostäder, kontor och skola. Av exemplen, som bör stimulera till att möjligheterna till återanvändning prövas förutsättningslöst och övervägs noga, har utredningen bl. a. slutit sig till att en samordning av kunskaper, idéer och åtgärder är av stor betydelse för att en återanvändning skall komma till stånd. Samverkansfrågor tas upp till diskussion i betänkandet. Samarbete under medverkan av företag, fackliga organisationer, arbetsmarknadsmyndigheter, länsstyrelsen, utvecklingsfonden och den berörda kommunen förekommer t. ex. i anledning av sysselsättningskriser. Kommunerna har vidare i ökad omfattning inrättat befattningar eller skapat förvaltningar, stiftelser eller bolag som har till uppgift att främja näringslivet i orten. Sådan samverkan som nu har angetts sker informellt. Utredningen bedömer att ett samråd med kommunen - vilket inte binds av några fasta former - kan vara av avgörande betydelse även när det gäller att få en sanering till stånd. Enligt det förslag till lag om samråd om markanvändningen vid nedläggning av industriell verksamhet, som utredningen lägger fram, kan samråd begäras av ägaren till marken, byggnaden eller anordningen. Det är denne som har det principiella ansvaret för en sanering. Även arbetsgivaren skall kunna påkalla ett samråd. Det enda tvångsmedel som finns i förslaget är en möjlighet för

Sammanfattning 11

kommunen att i vissa fall vid vite kunna kalla de angivna parterna till ett samråd. Vid sidan av förslaget om samråd förordar utredningen att länsarbetsnämnden informerar en berörd kommun om förestående driftsinskränkningar i vissa fall. Utredningen fäster således stor vikt vid en samverkan om saneringens inriktning och finner att kommunerna därigenom kan nå långt när det gäller att få en sanering till stånd. Kan enighet inte nås mellan kommunen och industrianläggningens ägare om t. ex en saneringsplan, har byggnadsnämnden möjlighet att hävda byggnadslagstiftningens krav på underhåll av byggnader och anordningar. Även andra författningar har regler om underhåll av byggnader och skydd av den yttre miljön. Krav på förbättringar kan emellertid endast hävdas i mycket begränsad omfattning. Utredningen har övervägt att vidga samhällets möjligheter att tvångsvis förvärva fast egendom i syfte att få en återanvändning till stånd. Med hänsyn bl. a. till att frågor om upprustning och förnyelse av bebyggelse behandlas i ett vidare

perspektiv av stadsförnyelsekommittén (Bo 1979:04), har en promemoria där

frågan diskuteras överlämnats till kommittén. Byggnadslagstiftningen ger byggnadsnämnden möjlighet att under relativt snäva förutsättningar begära att en skadad eller förfallen byggnad eller anordning rivs. Sanering genom rivning är en av de frågor som kan tas upp vid samrådet. Såsom tidigare har nämnts, kan byggnader och anordningar av l i hänsyn till den tidigare verksamhetens krav ha fått en så speciell utformning, i › att återanvändning kan vara utesluten om inte anläggningarna efterfrågas för samma art av verksamhet som tidigare. Det kan även finnas andra omständigheter som ger vid handen att anläggningen uppenbart inte kommer att tas i anspråk på nytt. Förutsättningarna för att åter kunna använda en industrianläggning där verksamheten har upphört är en av de frågor som kan tas upp vid samrådet. Det kan emellertid tänkas fall där samrådet inte leder till enighet om saneringens inriktning. Utredningen lägger därför fram ett förslag som ger byggnadsnämnden möjlighet att i angelägna fall meddela ett föreläggande om rivning av övergivna byggnader och anordningar. Vidare föreslås en utvidgad skyldighet att hålla stängsel bl. a. vid industribyggnader som inte används. Utredningens arbete har varit inriktat på industribyggnader. Saneringsfrågor i samband med mineralbrott och täkter har också behandlats. Därvid har beröringspunkter med det pågående utredningsarbetet beträffande miljöskyddslagstiftningen funnits. För övergivna gruvhål utgör säkerhetsfrågor ett problem. När det gäller täktverksamhet har det funnits anledning att erinra om att det brister i den löpande tillsynen av täkter. lett särskilt kapitel i betänkandet behandlas kostnader och finansiering vid industrisanering. Där ges flera exempel på att återanvändning av industrilokaler har ställt sig ekonomiskt fördelaktigare än nybyggnad. I kapitlet förordas en mindre utvidgning av reglerna för s. k. avskrivningslån inom ramen för det regionalpolitiska stödet, så att bidrag kan utgå även vid förvärv av mark och byggnader under vissa omständigheter. Vidare diskuteras hur en sanering skall uppnås om ägaren inte kan bekosta åtgärderna eller om en sanering av andra skäl inte kommer till stånd. I dessa fall, som bedöms vara få, kan kommunerna tvingas träda in. Medel bör kunna utgå från staten efter

12 Sammanfattning SOU 1982: 10

en prövning från fall till fall. Utredningen föreslår inte något särskilt anslag för ändamålet, utan hänvisar till anslagen för beredskapsarbeten och det extra skatteutjämningsbidraget.

Författningsförslag

l Förslag till Förordning om underrättelse till kommun om varsel enligt lagen

0974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder

Härigenom föreskrivs följande.

l § Om länsarbetsnämnden enligt lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder, har varslats om driftsinskränkning som gäller industriell verksamhet och som kan medföra uppsägning av fler än 25 arbetstagare, skall E nämnden lämna om detta till den kommun , underrättelse där driftsinskränkningen skall genomföras.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1983.

2 Förslag till Lag om samråd om markanvändningen vid nedläggning av industriell verksamhet

Härigenom föreskrivs följande.

l § Denna lag är tillämpliñär en industriell verksamhet helt eller delvis

skall upphöra eller redan har upphört på ett mark- eller vattenområde.

g 2 § Arbetsgivaren och industrianläggningens ägare har rätt till samråd med ”i kommunen angående de åtgärder som behöver vidtas för att motverka att industriområdet med byggnader och andra anordningar förblir outnyttjat eller kommer att utgöra en olägenhet från miljö- eller säkerhetssynpunkt. Kommunen har motsvarande rätt till samråd med arbetsgivaren och industrianläggningens ägare. Är frågan om den fortsatta användningen av industriområdet eller av byggnader och andra anordningar av väsentlig betydelse, får kommunen förena kallelsen till samrådet med vite.

3 § Beslut om vite enligt denna lag får inte överklagas. Talan om utdömande av vite föres vid allmän domstol av åklagare. Sådan

Författningsförslag

talan får väckas endast efter anmälan av kommunen. Vite som har förelagts med stöd av denna lag får inte förvandlas.

4§ Den som har tagit befattning med ett ärende enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid har fått veta om enskilds affärseller driftförhållanden. I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

3 Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att i sekretesslagen (1980:100)1 skall införas en ny paragraf, 8 kap. 19 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 kap. 19 § Sekretess gäller hos kommunal myndighet för sådan uppgift om enskilds affärs- eller driftförhällanden som har lämnats I. från arbetsmarknadsmyndighet ifråga om varslad driftsinskränkning hos den enskilde, eller 2. i ärende om samråd om markanvändningen vid nedläggning av industriell verksamhet, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. \ I om uppgift i allmän hand-

k_ f/åga

Düng gäller sekretessen i högst tjugo

år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

1 Lagen omtryckt 1980: 880.

Författningsförslag 15

4 Förslag till Lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Härigenom föreskrivs att 51 § 1 mom., 52 § och 53 § 2 mom. byggnadsstadgan (1959:612)1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

51 § 1 Mom. Har byggnad genom brand eller annorledes blivit skadad i väsentlig mån eller är den på grund av vanvård att anse som förfallen och blir den ej iståndsatt inom skälig tid, äger byggnadsnämnden, om så prövas erforderligt, föreskriva att byggnaden skall rivas. Byggnadsnämnden får, om det erfordras, föreskriva att en byggnad för industriändamål som inte används skall rivas inom skälig tid om det är uppenbart att den inte kommer att tas i anspråk på nytt.

52 § Skyltar, andra fasta anordningar, såsom vindkraftverk, radioantenner, murar och bensinpumpar samt ljusanordningar, oavsett om de är fast anordnade eller inte, skall vara lämpade för platsen samt i fråga om form, färg och utförande i övrigt fylla skäliga anspråk på prydlighet. Särskilt skall beaktas att de inte 1. inverkar menligt på stads- eller landskapsbilden, 2. medför brandfara eller risk för olycksfall, 3. skymmer sikten längs någon gata eller på annat sätt stör trafiken på en gata eller någon annanstans eller 4. stör dem som bor i närheten. Anordningar som är skadade eller på något annat sätt bristfälliga skall snarast repareras eller tas bort. Upplag får inte anordnas så att de Byggnadsnämnden får, om det orsakar eller risk

brandfara för erfordras, föreskriva att anordningar

olycksfall, skymmer sikten för trafi- för industriändamål som inte anken eller för dem som bor i närheten, vänds skall tas bort inom skälig tid vanpryder omgivningen eller på om det är uppenbart att de inte annat sätt medför någon olägenhet av kommer att tas i anspråk på nytt. betydelse. Upplag får inte anordnas så att de

orsakar brandfara eller risk för

olycksfall, skymmer sikten för trafiken eller för dem som bor i närheten, vanpryder omgivningen eller på annat sätt medför någon olägenhet av betydelse. 1 Stadgan omtryckt 1981:873.

16 SOU 1982: 10

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

53§ 2m0m. Bebyggd tomt skall be- 2m0m. Bebyggd tomt skall beträffande lutning och höjdläge samt träffande lutning och höjdläge samt plantering och inhägnad vara anord- plantering och inhägnad vara anordnad på lämpligt sätt med hänsyn nad pä lämpligt sätt med hänsyn särskilt till samt till särskilt till ljustillförseln samt till ljustillförseln stads- eller landskapsbilden. Bygg- stads- eller landskapsbilden. Byggnadsnämnden att å nadsnämnden äger föreskriva att å äger föreskriva tomten skall anordnas och vidmakt- tomten skall anordnas och vidmakthållas plantering eller annan liknan- hållas plantering eller annan liknande anordning. Nämnden äger ock de anordning. föreskriva, att stängsel skall hållas Byggnadsnämnden kan också fömot gata. reskriva att en tomt skall ha stängsel mot gator. Om det behövs med hänsyn till platsens belägenhet och övriga omständigheter, får byggnadsnämnden besluta att byggnad eller anordning för industriändamäl som inte används skall omges av stängsel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

5 Förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1979:632) om regionalpolitiskt stöd

Härigenom föreskrivs att 19§ i förordningen skall ha nedan angivna lydelse.

19§ Avskrivningslån kan utgå till ny-, till- eller ombyggnad av byggnader eller till arbeten som avser markanläggningar samt till förvärv av mark och byggnader, om investeringarna 1. beräknas leda till ökad sysselsättning, 2. sker i samband med en väsentlig omläggning av verksamheten som är nödvändig för att bevara sysselsättning eller 3. sker i ersättnings- och rationaliseringssyfte i en verksamhet som har betydelse för sysselsättningen på orten, om verksamheten inte avgörande kan fortsätta utan att investeringarna kommer till stånd och dessa inte kan genomföras utan att avskrivningslån utgår. till förvärv av mark och byggnader får ej utgå om Avskrivningslån uppförts, till väsentlig del byggts om eller om mark och byggnaderna byggnader tidigare förvärvats med avskrivningslân.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1983.

SOU 1982: 10

1 och arbetets

Utredningsuppdraget

uppläggning

1.1 till

Bakgrund utredningsuppdraget

Utredningen initierades av en motion i riksdagen (1977/78:270) av Bo Forslund (s) m. fl. Denna motion om planmässig sanering efter industrinedläggningar var daterad den 11 januari 1978 och återges här i sin helhet.

l ett län som Västernorrlands, som i så hög grad genomgått strukturförändringar inom processindustrin, möter ofta industribyggnadsskelett på de gamla industriytorna. De byggnader som uppförts utgjorde ofta enbart ett byggnadsskal kring maskiner i en industriell process. Deras användningsmöjlighet för annat ändamål var därvid begränsad. I samband med övergivandet av industrin rev man ofta ut de maskiner som kunde betinga sig något värde. Därmed blir användningsmöjligheterna för lokalerna ytterligare begränsade. I vissa fall blir också byggnaderna riskabla att använda på l grund av rasrisker. l i Processindustrins övergivna industrimarker företer sålunda ofta en sorglig anblick. 2 Samtidigt erbjuder de emellertid i sanerat skick goda möjligheter för annan användning. Med sina ofta goda kommunikationstekniska lägen, med vägar, järnväg och hamn invid området och genom de förhållandevis stora industriytorna kan de vara begärliga för alternativ användning i en industrialisering. Från miljösynpunkt är vidare en sanering i högsta grad motiverad. I de fall då industrimarken varit särskilt åtråvärd har kommunerna ofta övertagit industrifastigheterna från de företag som tidigare drivit verksamhet där. Saneringsfrågan har då blivit en kommunens angelägenhet. Det har emellertid visat sig att saneringen varit betydligt dyrare än man i första hand kunnat räkna med. Mycket av kostnaderna hade sannolikt kunnat undvikas, om sanering och anpassning till ett nytt utnyttjande hade kunnat ske direkt i anslutning till övergivandet av fastigheterna för deras tidigare ändamål. Bl. a. den förstöring som följt i anslutning till en utrivning av befintliga maskiner hade kunnat undvikas. Man kan givetvis ställa frågan om det är rimligt att kommunerna skall bekosta, visserligen ofta med statligt stöd, saneringen efter industrinedläggningar av denna art. I ett aktuellt fall, i Kramfors, har det allmänna - kommun och stat- tillsammans med företaget- SCA - svarat för den påbörjade upprensningen och anpassningen till nytt användande. Frågan är emellertid så viktig att den bör ställas under närmare skärskådande. Rimligen bör awecklingen och anpassningen till annat utnyttjande vara en uppgift för det företag som haft verksamheten tidigare inom området. Vidare bör en planmässig sanering tryggas. En parallell kan ges, om än av annan dimension, i återställning och sanering av grustäkter. Också här tog det lång tid innan den planmässighet som nu finns kunde genomföras. I en medveten saneringsplan, där också allmänna intressen får möjlighet att granska planerna, bör de bästa förutsätt-

18 och arbetets uppläggning Utredningsuppdraget

ningar finnas för att ta till vara de resurser som vissa av de befintliga byggnaderna utgör. Också vissa byggnadsminnesfrågor kan då få sitt beaktande. Som nämnts har Västernorrlands län förhållandevis mycket av övergiven industrimark från processindustrin. Det gäller i första hand träindustrin och massaindustrin. Men problemet får ses generellt och långsiktigt bl. a. med tanke på industrins ständigt förändrade tekniska och marknadsmässiga förutsättningar. Åtgärder är därför angelägna efter visst studium på riksnivå. Hur saneringskravet skall kunna garanteras uppfyllt är en fråga som kräver särskild utredning. Emellertid har de flesta av de befintliga, övergivna industriområdena ägts av väl konsoliderde koncernföretag, vilkas möjligheter att sanera områdena inte behöver föras i tvivel. En regel om ansvar för uppröjning efter industrinedläggning borde därför ofta vara verksam. Emellertid kunde man även tänka sig någon form av garantifond som byggs upp under den aktiva tiden av företagets drift. Även någon form av exploateringsavtal i samband med etablering borde kunna komma i fråga av innebörd att företaget svarar för sanering i händelse av verksamhetens nedläggning. Om sanering då inte skulle komma till stånd skulle kommunen äga rätt att låta den ske

på företagets bekostnad. Ekonomiska garantier från företagets sida som i princip

täcker kostnaderna för saneringen hos kommunen borde då kunna åläggas. Om man i andra sammanhang räknar med en miljöavgift för miljöfarliga ämnen, så borde man möjligen i detta sammanhang kunna räkna med en saneringsavgift. En likartad konstruktion som för en miljöavgift vore då naturlig.

I sitt yttrande till riksdagen anförde civilutskottet (CU 1978/79:2) att den i motionen upptagna frågan är viktig och aktuell och inte har uppmärksammats tidigare. Utskottet framhöll vidare: Enligt utskottets mening vore det att överväganden gjordes om vilka åtgärder som bör vidtas för lämpligt sanering efter industriers nedläggning. Frågan hör nära samman med den översyn av bygglagstiftningen som sker i bostadsdepartementet. Utskottet vill emellertid förorda att de föreslagna övervägandena inte inordnas i det pågående bygglagarbetet - detta för att inte ytterligare fördröja detta arbete. Dessutom berör motionen även frågor som inte torde böra behandlas inom ramen för bygglagarbetet. Vad utskottet med anledning av motionen sålunda anfört bör ges regeringen till känna. Riksdagen beslöt att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört om planmässig sanering efter industrinedläggningar (rskr 1978/ 79:14).

1.2 direktiv

Utredningens

I direktiven (Dir 1979:99) återges inledningsvis motionen, civilutskottets

yttrande och riksdagens beslut. Direktiven i övrigt innehåller följande.

Gällande bestämmelser om hur tomter skall ordnas och byggnader underhållas finns i 50-53 §§ byggnadsstadgan (1959:612). Lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. innehåller bl. a. bestämmelser som ger byggnadsnämnden möjlighet att t. ex. meddela vitesföreläggande för ägare av sådana byggnader som inte underhållits på föreskrivet sätt. Regler om byggnaders underhåll finns också i andra författningar t. ex. hälsovårdsstadgan (1958:663) och byggnadsminneslagen (1960:690). Bestämmelser om skydd av den yttre miljön finns bl. a. i miljöskyddslagen (1969:387) och naturvårdslagen (1964:822). En sanering efter industrinedläggningar kan leda till återanvändning för annan

Utredningsuppdraget och arbetets uppläggning 19

verksamhet, återställande till naturmark eller i något enstaka fall musealt bevarande. I samtliga dessa fall erfordras en samlad bedömning från bl. a. samhälls- och företagsekonomisk, planmässig och kulturhistorisk synpunkt samt resurshushållningsoch miljösynpunkt. I vissa fall kan det behövas ekonomiska resurser av inte obetydlig omfattning. En huvudsaklig inriktning av åtgärderna efter en industrinedläggning bör vara att man försöker ta till vara den resurs som den befintliga anläggningen kan utgöra. En återanvändning innebär att behoven av att ta ny mark i anspråk för exploatering minskar. Den kan också medföra att befintliga samhällsinvesteringar i omgivningen

l

även fortsättningsvis kan utnyttjas. Återanvändningen bör resultera i en rationell markanvändning. Återanvändningen kan ske på så sätt att befintliga byggnader och anläggningar helt eller delvis ställs i ordning för annan industriell produktion. Det kan också vara tänkbart att de kan användas för annat ändamål. I båda dessa fall är det nödvändigt att en omsorgsfull bedömning görs för att klargöra lämpligheten av det avsedda utnyttjandet. Även då rivning och avstädning av industriområden sker för att återställa marken till naturmark eller till mark för annan användning är det nödvändigt att detta föregås av en planmässig bedömning. Här är frågor om områdets lämpliga funktion och om stadseller landskapsbilden särskilt betydelsefulla. Rivning för senare exploatering kan minska behovet av att ta annan ny mark i anspråk. Nedläggning av en industri kan innebära att en viss typ av industriell verksamhet upphör i landet eller att det sker någon annan industrihistoriskt sett betydelsefull förändring av verksamheten. Det kan i sådant fall vara angeläget att det görs en kulturhistorisk bedömning i god tid före nedläggningsbeslutet. I något enstaka fall kan det bli aktuellt att musealt bevara en industrianläggning eller delar av denna. Jag vill erinra om att byggnadsvårdsutredningen i sitt betänkande (SOU 1979:17) Kulturhistorisk bebyggelse - värd att vårda” har lagt fram förslag om bl. a. statligt lånestöd till ombyggnad av industrilokaler av kulturhistoriskt värde. Regeringen har ännu inte tagit ställning till utredningens förslag. Ansvaret för kostnader och genomförande av sanering i samband med industrinedläggningar bör i princip ligga på de enskilda företagen. Så snart en nedläggning övervägs, bör erforderlig planering av saneringen påbörjas. Planeringen bör genomföras i samråd med kommunen samt med länsstyrelsen och övriga berörda regionala organ. Den kommunala planeringen bör redan i detta skede vara vägledande för saneringen. Det bör ligga på det enskilda företaget att ta initiativ till sanering men det bör finnas möjlighet för kommunen att påkalla förhandling i frågan. Många gånger torde sanering kunna lösas avtalsvägen men om enighet inte uppnås kan frågan avgöras genom beslut som fattas av något lämpligt statligt organ. En annan utväg kan vara att kommunen får rätt att expropriera för industrisanering. Det bör också övervägas vem som skall ha det ekonomiska ansvaret för redan nedlagda industrier. Kravet på en planmässig sanering bör av praktiska skäl begränsas att avse endast industriell eller liknande verksamhet som upptar markområden eller har anläggningar av en viss inte obetydlig storlek. Begreppet industriell måste i detta sammanhang ges en vid tolkning. De nu berörda frågorna är exempel på sådana som behöver utredas. Självfallet finns också många andra frågor som behöver klarläggas. Utredningsmannen bör bl. a. i sitt arbete behandla resurs- och huvudmannaskapsfrågorna. Därvid bör beaktas vad

i regeringen anfört i kommittédirektiv (1978:40) om tilläggsdirektiv till samtliga

l kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer. Utredningsar-

l betet bör bedrivas så att slutredovisning kan göras före utgången av år 1981.

l

20 Utredningsuppdraget och arbetets uppläggning

1.3 av

Uppläggningen utredningsuppdraget

Iden riksdagsmotion som initierade industrisaneringsutredningen framhålls speciellt Västernorrlands län när det gäller problem med sanering efter industrinedläggningar. Utredningen gjorde därför på ett tidigt stadium i utredningsarbetet en studieresa till Sundsvalls, Timrå och Kramfors kommuner. Företrädare för utredningen har senare besökt ytterligare ett antal kommuner med erfarenhet av industrinedläggningar. Utredningen har också varit representerad på seminarier och kurser där ämnen med anknytning till industrisanering har tagits upp. Industrisaneringsutredningens arbete har inriktats på att belysa följande frågor: D Hur omfattande är problemen med industrisanering? D Vilka är de största problemen? D Vilka orsaker finns till problemen? D Vilka förändringar behövs?

I direktiven nämns vissa författningar som kan vara av intresse vid sanering efter industrinedläggelse. Som en gmnd för utredningsarbetet har en genomgång av gällande rätt företagits. För att belysa omfattningen av problemen vid industrisanering tillställde utredningen våren 1980 samtliga kommuner en enkät. Denna har kompletterats med studier av nedläggningar och saneringar inom fyra branscher och inom två län. För att belysa möjligheterna till återanvändning av industrilokaler har utredningen studerat åtta fall, där återanvändningen blivit förhållandevis framgångsrik. Utredningen har också studerat ett fall där nedläggning av en gruva följts av rivning och återställande till naturmark.

1.4 Definitioner och avgränsningar av begrepp

Utredningen skall enligt direktiven överväga ansvarsfördelningen vid samt formerna för en samlad bedömning av sanering vid nedläggning av industriell eller liknande verksamhet som upptar markområden eller har anläggningar av viss inte obetydlig storlek. Utredningens avgränsningar och definitioner av de olika begreppen skall nu beskrivas. Enligt direktiven kan sanering efter industrinedläggningar leda till

återanvändning, återställande eller musealt bevarande. Återanvändning kan

avse fortsatt industriell verksamhet eller användning för ett nytt ändamål, exempelvis hantverk, kontor eller bostäder. Med återställning avses att byggnader och anläggningar rivs och att marken röjs av och iordningsställs för andra ändamål. Musealt bevarande kan ses som en form av återanvänd-

ning. Återanvändning gäller vanligen lokaler och andra anläggningar men

kan även gälla markområdet efter det att lokalerna och anläggningarna rivits. Sanering avser de åtgärder som måste vidtas för att mark, byggnader och

anordningar skall lämpa sig för återanvändning. Åtgärderna kan innebära att byggnaderna rustas upp eller byggs om. Åtgärderna kan även innebära att

Utredningsuppdraget och arbetets 21 uppläggning

byggnaderna rivs helt eller delvis och att industriområdet röjs av. Därigenom möjliggörs att nya byggnader uppförs eller att exempelvis parkeringsplatser och grönytor kan anläggas. Saneringen kan också innebära att lokalerna rivs och att industriområdet återställs till natur- eller parkmark. Sanering måste föregås av sådana överväganden om inriktningen och omfattningen av saneringsarbetena att den fortsatta markanvändningen står i huvudsaklig överensstämmelse med övergripande när det bedömningar gäller bl. a. resurshushållning, ekonomi, miljö och kulturminnesvård. En av industrisaneringsutredningens uppgifter är att överväga former för sådana bedömningar i samband med en industrinedläggning. En annan viktig fråga är vem som har ansvaret för kostnader och genomförande av en sanering. Med nedlagd industriell verksamhet menas att den tidigare verksamheten har upphört på ett markområde, med för vissa möjligen undantag efterarbeten. Med nedläggning avses således även att verksamheten flyttar från en plats till en annan, även om flyttningen görs till ett angränsande markområde inom samma kommun. Industriproduktion på ett avgränsat område sker ofta i flera mer eller mindre åtskilda produktionsenheter. Exempel på sådana enheter är masugn - - valsverk stålugn vid ett järn- och stålverk samt klor-alkalifabrik massafabrik pappersbruk vid en massa- och pappersindustri. Utredningen hari huvudsak inriktat sig på sådana fall där samtliga produktionsenheter på ett visst industriområde lagts ned, dvs. i allmänhet all verksamhet innanför ett och samma staket. En nedläggning kan emellertid också avse delar av en industriell verksamhet. Utredningen har därför även studerat nedläggning av enstaka produktionsenheter. Exempel är nedläggning av massafabriker, som resulterar i total nedläggning av verksamheten om de är fristående eller partiell nedläggning om de är samlokaliserade med pappersbruk. Begreppet industriell verksamhet skall direktiven enligt ges en vid tolkning. Utredningen har inte lagt fast någon innebörd hos begreppet som använts genomgående i betänkandet. l enkäten till kommunerna var syftet att samla in kunskap om omfattningen och arten av problemen med industrisanering. Det var då viktigt med en mycket vid definition av begreppet. I enkäten angavs att med industriell eller liknande verksamhet avses inte bara process- och tillverkningsindustri etc. utan även t. ex. reparationsverksamhet, utvinning av mineralråvaror, anläggning för el-, gas-, värme- och Vattenförsörjning, hamnverksamhet eller annan större kommunikationsanläggning samt större avfallslager och avfallsbehandlingsanläggningar. För statistik över industrinedläggningar har utredningen använt sig av statistiska centralbyråns indelning i tillverkningsindustri, och gruvindustri mineralbrott med numren 3 respektive 2 i svensk näringsgrensindelning (SNI). Utredningen har diskuterat objekt som kraftledningar, kasemer och flygfält. Utredningen har emellertid stannat för att avgränsa sig till industri inklusive gruvindustri och mineralbrott. En typ av anläggningar som direkt kan undantas från industrisaneringsutredningens arbete är de anläggningar som avses i atomenergilagen (1956:306), bl. a. kärnkraftverk och anläggningar för av bearbetning

22 och arbetets

Utredningsuppdraget uppläggning

kärnbränsle. Frågan om nedläggning eller avveckling av sådana atomanläggningar ingår i atomlagstiftningskommitténs (I 1979:05) uppdrag. Vad slutligen gäller den storleksgräns på den industriella verksamheten som utredningen skall använda så sägs i direktiven ”verksamhet som upptar markområden eller har anläggningar av en viss inte obetydlig storlek. I enkäten till kommunerna angavs som en riktlinje att med detta skulle menas att minst ett av följande tre villkor skulle vara uppfyllt, nämligen tomtyta eller motsvarande minst 5 000 m2, byggnads- eller anläggningshöjd minst 15 m eller lokalyta minst 1 000 m2.

1.5 mot andra offentliga utredningar Avgränsning

Industrisaneringsutredningens arbete har kontaktytor mot andra utredningar, främst miljöskyddsutredningen (Jo 1979:06) och stadsförnyelsekommit-

tén (Bo 1979:04).

I miljöskyddsutredningens arbete ingår frågor om återställning och efter miljöfarlig verksamhet. Den utredningen behandlar den sanering miljöfarliga verksamhetens menliga inverkan på den yttre miljön, exempelvis i form av fiberbankar, sulfidmalmsupplag etc. Miljöskyddsutredningens arbete omfattar däremot inte de byggnader eller anordninger där den miljöfarliga verksamheten bedrivs eller har bedrivits. Ett gränsfall är när eller anordningar innehåller miljöfarliga ämnen. byggnadsdelar Stadsförnyelsekommitténs arbete omfattar frågan om förnyelse av all slags således även industribebyggelse. Avgränsningen till den utredbebyggelse, behandlar ansvarsförhållanningen består i att industrisaneringsutredningen det mellan företag m. fl. och samhället, frågan om ett handlingsmönster för saneringsfallen samt finansieringsfrågor, under det att stadsförnyelsekommittén behandlar principerna för förnyelse av industriområden. Stadsförnyelsekommittén arbetar med frågor som planering och andra åtgärder från kommunernas sida för att åstadkomma förnyelse av äldre arbetsområden, och liknande krav vid ombyggnad och upprustning av industribyggnormer lokaler.

om kommunal kompetenslagstiftning (Kn 1979:08) har

Utredningen gått igenom regeringsrättens praxis och utifrån denna enligt sitt uppdrag klargjort kommunernas kompetens enligt kommunallagen att vidta näringsåtgärder. De regler som gäller kompetensen är i vissa fall av livsfrämjande betydelse när det gäller frågan om industrisanering. Industrisaneringsutredningen har haft kontakt med ytterligare ett antal offentliga utredningar, bland vilka kan nämnas kommunalföretagskommit-

tén (Kn 1978:01), företagsobeståndskommittén (Fi 1976:03), ordningsstad- j geutredningen (Kn 1977:02) och atomlagstiftningskommittén (I 1979:05).

Å

2 förhållandena

Industrisanering idag

2.1 Inledning

Industrins utveckling under 1970-talet skiljer sig i flera avseenden från utvecklingen under den tidigare efterkrigsperioden. Den relativt jämna och snabba tillväxten under 1950-talet och 1960-talets första hälft har följts av en mera ryckig och ojämn utveckling. Åren kring mitten av 1960-talet framståri efterhand som en brytpunkt i den industriella Antalet utvecklingen. sysselsatta i industrin nådde vid denna tidpunkt sin kulmen. Den internationella avmattningen av konjunkturen under början av 1970-talet hari Sverige sammanfallit med bl. a. ett ökat behov av omstrukturering av industrin. Här kan nämnas kriserna inom varvs-, stål- och gruvnäringarna samt förändringarna inom skogsindustrin. Riksdagen har i anledning av prop. 1980/811130 tagit ställning i frågor rörande industripolitikens inriktning under 1980-talet. Det har därvid angetts att omstruktureringen av industrin måste ske i socialt acceptabla former och med beaktande av övergripande samhälleliga målsättningar. Bland dessa övergripande mål finns regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska strävanden. Industrisanering - såsom begreppet har bestämts i avsnitt 1.4 - är en markanvändningsfråga. Denna kan aldrig ses isolerad från sådana övergripande målsättningar som industrins utveckling, regional balans och sysselsättning. Saneringen är således inte bara en följd av förändringar inom industrin, utan också en fråga som måste underordnas andra övergripande mål. Utredningen har i sitt arbete många gånger fått påminnelser om detta. Det är angeläget att beakta att sanering efter industrinedläggningar således beror av många sammanvägda hänsyn. Utredningen har genom en enkät till kommunerna fått ett underlag för att studera industrisanering. Enkäten skall beröras i avsnitt 2.2. Det står - helt naturligt - klart att i i omsorgen om sysselsättningen för kommunerna är en fråga som i regel har större vikt än behovet av en sanering. Industrisanering innebär att under hänsyn till olika omständigheter hushålla med några av många resurser, nämligen mark, byggnader och anordningar. I avsnitt 3.4 kommer hushållningsaspektema att utvecklas närmare. Det finns emellertid anledning att redan här slå fast, att landets industrifastigheter har ett betydande ekonomiskt värde. Allmän fastighetstaxering ägde rum år 1975 och senast år 1981. Vid det senare tillfället var

24 -

Industrisanering förhållandena idag

Tabell 2.1 Industri, antal, taxeringsvärde m. m. 1975 1981

Antal taxeringsenheter 59 200 67 900 Taxeringsvärden - totalt i miljarder kr. 77,2 155,7 - 1,3 2,3 per taxeringsenhet i milj. kr.

ungefär var fyrtionde av landets 2,6 miljoner skattepliktiga taxeringsenheter - med ett taxeringsvärde över 1 000 kronor - taxerad som industrienhet. Dessa taxeringsenheter hade emellertid ett värde som utgjorde nära en femtedel av hela fastighetsbeståndets samlade taxeringsvärde, vilket var 809 miljarder kronor. Vid fastighetstaxering räknas fastigheter för flera olika ändamål som industrifastigheter. Det gäller såväl tillverkningsindustri som gruvor, täkter, kraftverk, bensinstationer, reparationsverkstäder, lager, upplagsplatser, växthus m. m. Tillverkningsindustrin utgör den största gruppen och redovisas för sig i tabell 2.2.

2.2 underlagsmaterial Utredningens

Utredningen har, som tidigare nämnts, genomfört en enkät. Den riktade sig till landets kommuner och gällde främst svårigheter från markanvändningsefter en industrinedläggning. Vidare har förhållandena i vissa synpunkt branscher och län studerats närmare. Utredningen har också beskrivit fall där framgångsrik återanvändning har kommit till stånd. I detta avsnitt skall detta som redovisas i bilagor, presenteras. I det underlagsmaterial, sammanhanget skall också utredningens redovisning av gällande rätt tas upp. Först skall ytterligare några statistiska uppgifter redovisas.

Statistiska uppgifter

Statistiska centralbyrån publicerar statistik över antalet arbetsställen med fler än fyra sysselsatta. Av denna framgår att antalet arbetsställen för tillverkningsindustri, gruvor och mineralbrott har minskat från 13 610 år 1970 till 10 670 år 1979. Minskningen utgör skillnaden mellan avregistrering-

Tabell 2.2 Tillverknlngsindustri, antal, taxeringsvârde m. m. 1975 1981

Antal taxeringsenheter 18 200 24 000 Taxeringsvärden - totalt i miljarder kr. 43,5 77,3 - 2,4 3,2 per taxeringsenhet i milj. kr.

- 25

Industrisanering förhållandena idag

ar och nyetableringar. Antalet avregistreringar under perioden var drygt 6 000. Flertalet av de år 1979 nära 11 000 arbetsställena hade färre än 50 sysselsatta. Antalet arbetsställen med fler än 50 årssysselsatta var 2 847 och endast i 279 fall fanns fler än 500 sysselsatta. De allra flesta av de berörda arbetsställena avser tillverkningsindustri. Förändringen av antalet sådana arbetsställen redovisas i tabell 2.3. Av tabellen framgår att årligen i genomsnitt 5,6 procent av arbetsställena inom tillverkningsindustrin med fler än fyra sysselsatta avregistrerades. För de större arbetsplatserna med avseende på antalet sysselsatta är motsvarande procenttal 1,6 och i genomsnitt har cirka 45 sådana arbetsställen avregistrerats årligen under perioden. En förskjutning sker således mot arbetsställen med allt fler sysselsatta. Uppgifterna ger däremot inte något underlag för att bedöma i vilken omfattning de nyetablerade arbetsställena tar övergivna lokaler i anspråk.

Gällande rätt m. m.

Någon samlad lagstiftning som berör sanering efter industrinedläggning finns inte. I bilaga 1 återfinns en översikt över gällande rätt och pågående reformarbete. Där tas byggnadslagstiftningen, expropriationslagen och förköpslagen upp. Vidare redovisas andra författningar som är av intresse

Tabell 2.3 Antalet arbetsställen i tillverkningsindustrin

År Arbetsställen med Avregistrerade arbetsställen med

fler än 4 fler än 49 fler än 4 fler än 49 sysselsatta sysselsatta sysselsatta sysselsatta 1970 13 397 3 040 813

Källa: Statistiska centralbyråns Statistiska meddelanden, Industristatistik, strukturstatistik för industrin.

Industrisanering -förhållandena idag

som en bred bakgrund i markanvändningsfrågan. Gällande rätt i denna och andra frågor tas även upp i sina respektive sammanhang i betänkandet.

Enkätundersökningen

Enkätundersökningen redovisas närmare i bilaga 2. Den riktade sig till landets 279 kommuner och 250 av dem har avgett svar. Enkäten syftade till att ge en första översiktlig bild och visa om problemen efter industrinedär omfattande. Enkätsvaren har sedan varit utgångspunkt för läggningar närmare undersökningar, och har följts av muntliga kontakter i många fall. Till följd bl. a. av att enkäten utformades med hänsyn till att arbetet med att besvara den skulle begränsas, måste resultaten* tolkas med en viss försiktighet. Det kan inte heller uteslutas att enkätens frågor har kunnat uppfattas olika i några fall. Enkäten gäller nedlagd industriell verksamhet som har tagit i anspråk mark eller har haft anläggningar av en efter kommunens förhållanden inte obetydlig storlek. Det kan med ledning av enkätsvaren slås fast, att flertalet kommuner när det gäller markanvändningen inte har funnit olägenheter från allmän synpunkt i samband med nedläggning av mer omfattande industriell verksamhet. Endast 57 kommuner har redovisat sådan olägenhet. Dessa kommuner är spridda över riket. Det gäller inte heller någon särskild storlek av kommun. Enkätsvaren har nästan bara tagit upp industrilokaler. Mot bakgrund av utredningens direktiv har särskilt undersökts i vilken omfattning äldre nedläggningar utgör problem. Även om enkätresultatet är något osäkert, så ger omständigheterna vid handen att äldre, osanerade industrianläggningar är ett mindre vanligt problem. Enkätsvaren utvisar att kommunerna ofta har en aktiv roll vid en nedläggning och t. ex. träder in och förvärvar den fasta egendomen där den industriella verksamheten har bedrivits.

Branschstudien

Enkätsvaren har tillsammans med muntliga kontakter, bl. a. med många kommuner, utgjort en värdefull utgångspunkt för närmare studier. Branschstudien, som finns i bilaga 3, är ett sådant exempel. I studien har förhållandena undersökts närmare för några av de branscher som förekommer ofta i enkätsvaren. Det gäller massa- och pappersindustri, sågar, järn- och stålverk samt gruvor. Materialet från enkätsvaren har kompletterats med bl. a. uppgifter från företag och branschorganisationer samt statistiska redovisningar. Studien innehåller också en kortfattad beskrivning av 77 nedläggningar av intresse i de fyra branscherna. Därvid anges när verksamheten lades ned, om den fasta egendomen har bytt ägare, den aktuella markanvändningen m. m.

Länsstudien

Länsstudien redovisas i bilaga 4. Där har Kopparbergs och Gävleborgs län granskats närmare från vissa synpunkter. Det gäller bl. a. länsstyrelsens och andra regionala organs medverkan i samband med en sanering.

Industrisanering -förhållandena idag 27

Av studien framgår att enkätsvaren relativt väl avspeglar antalet nedläggningar av intresse i de båda länen under 1970-talet, sammanlagt 29 i Kopparbergs län och 15 i Gävleborgs län. Länsstudien innehåller uppgifter om industrianläggningar där verksamheten har lagts ned, såsom deras belägenhet, verksamhetens art och tidpunkten för nedläggningen. Det framgår vidare bl. a. om fastigheten har bytt ägare och om den har rivits, står oanvänd eller återanvänds. Det har tidigare angetts att kommunerna ofta har en aktiv roll i markanvändningsfrågan vid en industrinedläggning. Av länsstudien kan utläsas i vilken omfattning regionala myndigheter och organ -länsstyrelsen, länsarbetsnämnden, utvecklingsfonden och landsantikvarien - har kontaktats i samband med nedläggningarna.

Exempel på återanvändning och återställande

Utredningsdirektiven anger att åtgärderna efter en industrinedläggning bör inriktas på att ta till vara den resurs en nedlagd industris anläggningar utgör. Utredningen har därför låtit beskriva några fall där industrianläggningar har återanvänts med framgång. De åtta exemplen, som redovisasi bilaga 5, visar bl. a. att återanvändning kan vara ett gott alternativ till nybyggnad. I vissa av fallen framstår det som förmånligare - med hänsyn till såväl ekonomi som resurshushållning och miljö - att återanvända än att bygga nytt. Exemplen avser återanvändning under vitt skilda förhållanden och för olika ändamål. De bör därför också kunna stimulera till att möjligheten till återanvändning prövas förutsättningslöst och övervägs noga. Vidare uppmärksammar exemplen betydelsen av en samordning av kunskaper, idéer och åtgärder samt av en kraftfull ledning när en återanvändning genomförs. Exemplen visar på återanvändning av lokaler som tidigare har använts för olika verksamheter, nämligen stålindustri, cementindustri, textilindustri, Verkstadsindustri, massa- och pappersindustri, kvarnrörelse samt bryggeri. Tätorter av olika storlek är representerade. Byggnaderna varierar starkt i ålder, storlek och utformning. Den vanligaste nya användningen är för industri, men bland exemplen finns också prov på att industrilokaler har återanvänts som bostäder, kontor eller skola. Vid urvalet av exemplen har särskild vikt fästs vid frågor om huvudmannaskap och samverkan i samband med att återanvändningen kommer till stånd. Det finns därför både fall med initiativ från kommuner och fall med privat huvudmannaskap. Samverkan mellan företag och kommun samt statlig medverkan uppmärksammas också. Kommunens betydande roll i samband med en sanering har framhållits tidigare. I tre av de i bilaga 5 redovisade exemplen på en framgångsrik återanvändning har kommunen trätt in som ägare till den fasta egendomen. Även i några av de övriga fallen har kommunen medverkat aktivt. I bilaga 6 redovisas en återställning efter omfattande gruvdrift i Västerbotten.

28 Industrisanering idag -förhållandena

och musealt

Återanvändning,

2.3 återställande

bevarande - ur

några huvuddrag underlagsmaterialet

Antalet nedläggningar av mer omfattande industriell verksamhet kan grovt uppskattas till cirka 400 för en tioårsperiod från år 1970. Nedläggningarna avser främst branscher som har berörts av strukturförändringar, t. ex. träindustri, gruvor, tekoindustri, massa- och pappersindustri samt glasbruk. Utredningens underlagsmaterial ger vid handen att bara ett mindretal av kommunerna bedömer att nedläggningarna har medfört problem från markanvändningssynpunkt. Enkätsvaren eller annat underlagsmaterial medger inte några uppgifter om antalet oanvända industrilokaler etc. En sådan uppgift skulle också kunna vara missvisande. Kommunerna har nämligen i regel en beredskap för industrilokaliseringar och kan tillhandahålla lokaler eller mark för nybyggnad av lokaler. Industrilokaler återanvänds relativt ofta, i regel för annan industriell verksamhet. I bilaga 2 lämnas exempel på vitt skilda sådana verksamheter. Den nya användningen föranleder naturligtvis mer eller mindre omfattande anpassningar för den nya verksamheten. Exempel i bilaga 5 visar att även ganska ingripande åtgärder -ibland innefattande rivning av någon byggnad eller byggnadsdel - kan vara fördelaktigare än nybyggnad. En iakttagelse, som har kunnat göras, är att en återanvändning många gånger leder till en mindre intensiv markanvändning än tidigare. Den nya verksamheten sysselsätter t. ex. färre personer än den tidigare eller utnyttjar bara en del av byggnadsytan.

Återanvändning kan, såsom exempel i bilaga 5 visar, vara en följd av

omfattande insatser ekonomiskt och organisatoriskt. Genomförandet kan resa olika problem. Det kan gälla finansiering, arbetsmiljökrav och andra krav på den inre eller yttre miljön. Exemplen har valts för att beskriva under olika förutsättningar och visar följaktligen att en återanvändning återanvändning kan ta vitt skilda former. Det finns således inte något enkelt, generellt svar på frågan om en byggnad kan återanvändas. Exemplen visar att den oanvända byggnadens utformning, skick och läge avgör hur stora ekonomiska och organisatoriska resurser som måste sättas in för att nå en återanvändning. En avgörande förutsättning är att utbud och efterfrågan på lokaler kan samordnas. Det kan också krävas en uppslagsrik inställning för att finna en ny användning av en industrilokal. Utredningsdirektiven har sin upprinnelse i saneringsproblem som en följd av strukturförändringar inom processindustrin, närmare bestämt massa- och pappersindustrin. För att belysa i vilken omfattning en sanering har kommit till stånd m. m. kan uppgifter ur bilaga 3 om den branschen vara av intresse. År 1970 fanns i landet drygt 100 massa- och pappersindustrier. Under 1970-talet lades 21 av dessa ned helt. Vid ytterligare ett dussintal lades massaproduktionen ned, medan pappersbruket drevs anläggningar vidare. Vid två tredjedelar av de nedlagda massa- och pappersindustrierna har någon form av återanvändning skett, oftast är det småindustrier som hyr

in sig i lokalerna. Återanvändningen omfattar aldrig hela det gamla

byggnadsbeståndet, utan bara de mest användbara lokalerna som t. ex. verkstad och lager utnyttjas. I flera fall har de äldre byggnaderna med en

Industrisanering -förhållandena idag 29

alltför speciell utformning rivits. Det är däremot ovanligt att en anläggning rivs i sin helhet, det skedde endast i två fall enligt utredningens underlags-

material. Återanvändningen innebär även sysselsättningsmässigt en mindre

intensiv verksamhet än tidigare, i ett par fall är sysselsättningen bara omkring tio procent av vad den var tidigare. Det är inte ovanligt att lokalerna står oanvända några år. Fem av de under 1970-talet nedlagda massa- och pappersindustrierna har inte funnit någon ny användning. De har alla lagts ned år 1977 eller senare. Det finns emellertid också exempel på nedläggningar från 1960-talet där lokalerna har stått oanvända i mer än ett decennium. I åtta fall har en nedlagd massa- och pappersindustris mark och byggnader efter nedläggningen helt eller delvis övertagits av en kommun. I sex av dessa fall har anläggningarna återanvänts. Den enligt enkätsvaren vanligaste olägenheten från markanvändningssynpunkt med nedläggningar är att industrilokalerna är så speciellt utformade att de bedöms vara svåra att ta i anspråk för annan verksamhet. Det krävs således rivnings- och ombyggnadsarbeten för att få en återanvändning till stånd. Byggnader och anläggningar för t. ex. processindustrin kan vara så starkt anpassade för sitt ändamål att en annan användning är svår att finna. Områden med nedlagd industri anses ofta störa stads- eller landskapsbilden. Områdena är enligt enkätsvaren vidare ofta bristfälligt inhägnade och kan utgöra en olycksrisk för dem som söker sig dit. Industrianläggningar som inte kan återanvändas måste slutligen rivas. Gäller det hela industriområden kan kostnaderna för detta vara betydande. Exempel finns på att en massafabrik har rivits till en total kostnad av upp till sju miljoner kronor. En betydande del av kostnaden följer av att ta om hand rivningsmassorna och att återställa markområdet. Sådana totala saneringar är inte vanliga. Vid sidan av återanvändning och återställande anger direktiven ett musealt bevarande som ett alternativ. Kulturhistoriska aspekter i vid mening har sin betydelse när en återanvändning av en byggnad övervägs. Enkätsvaren ger bara ett exempel på att en industrianläggning har bevarats musealt, dvs. byggnaden inrymmer så intakt som möjligt den nedlagda verksamhetens maskiner m. m. och hålls tillgänglig för allmänheten. Andra sådana exempel är emellertid kända för utredningen.

2.4 från

Industrisanering organisatorisk synpunkt

Industrinedläggningar, som medför uppsägningar, skapar som bekant problem för dem som arbetar vid industrin. Det är också i första hand omsorgen om sysselsättningen, som är drivkraften bakom samhällets agerande vid industrinedläggningar. Enligt lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen) skall länsarbetsnämnden informeras (varslas) vid minskning av antalet anställda, om minst fem arbetstagare berörs. I anledning av varslet bildas i vissa fall en samrådsgrupp, där representanter för företagsledningen, facket, länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingen ingår. Ibland deltar också representanter för kommun

30 -

Industrisanering förhållandena idag

och länsstyrelse. Samrådsgruppen kan exempelvis ha till uppgift att ta fram en plan för frågor rörande sysselsättningen i fortsättningen. Samrådet enligt främjandelagen kan vara en av utgångspunkterna för ett samarbete mellan företag och myndigheter om att skaffa ny sysselsättning. Detta samarbete kan bedrivas på olika sätt och det huvudsakliga arbetet kan ibland utföras av facket, ibland av kommunen och ibland av länsstyrelsen. Det synes som om företag som minskar sin sysselsättning under senare år i allt större omfattning har tagit på sig ansvar för ny sysselsättning. Företag avsätter ekonomiska resurser, som kan förvaltas av en samarbetsgrupp med representanter för företag, kommun och regionala organ. Samarbetsgruppens uppgift är att stödja näringslivet i regionen. Sådana samarbetsgrupper har bildats i första hand i områden med stora sysselsättningsproblem. Det är främst vid nedläggningar på orter med stora sysselsättningsproblem, som statliga myndigheter spelar en mer aktiv roll, när det gäller att ordna en ny verksamhet som kan ersätta den nedlagda. Exempel i bilaga 5 på sådana fall är nedläggningarna av cementfabriken i Hällekis med drygt tvåhundra anställda och stålverket i Vikmanshyttan med drygt fyrahundra anställda. Om ersättningsindustrin, förutom att bereda sysselsättning åt dem som blivit arbetslösa, även kan utnyttja lokalerna är allt gott och väl. Det är emellertid vanligt att lokaler byggs för den nya verksamheten och de äldre lokalerna förblir oanvända. Det är främst i dessa fall som det kan bli besvärligt att åstadkomma en återanvändning av lokalerna, eftersom sysselsättningsskälen som drivkraft bakom arbetet att skaffa fram en ny

verksamhet har bortfallit eller åtminstone minskat i betydelse. Ägaren till

lokalerna får arbeta ensam med problemet att hitta en ny användning för lokalerna. Av figur 2.1 framgår att det är ett stort antal enskilda, organisationer och myndigheter som kan beröras av en industrinedläggning. Kunskaper om verksamheter som kan ge ny sysselsättning och utnyttja de lediga lokalerna i stället för den verksamhet som lagts ned kan finnas hos vilken som helst av dessa. Några har nämnts i det föregående, nâgra av de övriga skall beröras kortfattat. Utvecklingsfonderna är stiftelser med stat och landstingskommun som huvudmän. Det finns en utvecklingsfond i varje län. De riktar sig till de mindre och medelstora företagen. Verksamheten består i information, rådgivning, konsulttjänster och finansiering. En undersökning som industrigjort i två län (bilaga 4) visar att utvecklingsfonderna i saneringsutredningen dessa län bara vid ett litet antal av de nedläggningar som 1 deltagit förekommit. Länsarbetsnämnden (LAN) och arbetsförmedlingen (af) handlägger förutom ärenden även ärenden om utbildnings- och enligt främjandelagen sysselsättningsstöd, arbetsmarknadspolitiskt stöd samt beredskapsarbeten. Vissa ärenden förs vidare till och handläggs av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). Länsstyrelsens medverkan i samarbetsgrupper med uppgift att skaffa ny sysselsättning har tidigare berörts. Det är i sådana fall främst länsstyrelsens regionalekonomiska enhet som deltar i arbetet. Den enheten har bl. a. också till uppgift att förmedla lokaliseringsstöd (avskrivningslån och lokaliserings-

- 31

lndustrisanering förhållandena idag

Företags- Ledning Anstültda Fackföreningar

Kunder Leverantörer

Företag som vill to över

Nedldggningshotad industri

Ackordscentralen

Löns- Bamm styrelse

! Medborgar- . intressen Regermgen

i

Figur 2.1 Organisationer,

l myndigheter och enskilda

som kan beröras vid

i

industrinedläggning.

inom stödområdena kan möjliggöra eller ny verksamhet

i lån), vilket utvidgad

som ersättning för en nedlagd. Om lokaliseringsstödet överstiger vissa belopp eller rör vissa branscher hänskjuts handläggningen till AMS eller l regeringen. Länsstyrelserna och deras regionalekonomiska enheter har F l I deltagit bara vid ett mindre antal av nedläggningarna i de två län vars nedläggningar under 1970-talet presenteras i bilaga 4. Även andra av länsstyrelsens enheter kan beröras av en industrinedläggning. Här kan nämnas naturvårdsenheten som har uppgifter enligt naturvårdslagen och miljöskyddslagen, samt länsantikvarien som har uppgifter enligt bl. a. byggnadsminneslagen.

3 för

Utgångspunkter utredningens överväganden

3.1 Inledning. Problemens art och omfattning

Iden riksdagsmotion som initierade industrisaneringsutredningens uppdrag tas en rad problem upp. Problemen har sitt ursprung i nedläggningar inom i första hand trä- och massaindustrin i Västernorrlands län. Som följd av dessa nedläggningar har byggnaderna övergivits. Byggnaderna är enligt motionen ofta svåra att använda för andra ändamål på grund av deras speciella utformning. De byggnader som inte används står ofta och förfaller, vilket medför risker för olycksfall och en negativ inverkan på miljön. Dessa förhållanden talar för att en sanering bör genomföras. Samtidigt kan de övergivna industriområdena i sanerat skick erbjuda goda möjligheter för annan användning.

i I riksdagsmotionen sägs också att de problem med övergivna industrimar-

ker som observerats i Västernorrlands län får ses generellt och långsiktigt

E bl. a. med tanke på industrins ständigt förändrade tekniska och marknads-

i mässiga förutsättningar. I utredningen har uppgiften vidgats till att inte bara

i

omfatta trä- och massaindustri utan all slags industriell eller liknande verksamhet av större omfattning.

i

De undersökningar som industrisaneringsutredningen gjort har visat att

i

nedläggning av industrier och problem med övergivna byggnader inte är något specifikt för Västernorrlands län eller för trä- och massaindustrin. Det finns län med betydligt flera nedläggningar av industri än detta län. Det finns även branscher där en större andel av produktionsenheterna lagts ned än inom trä- och massaindustrin. Exempel på det förra är Kopparbergs län och på det senare gruvindustrin. l Utredningens enkät till kommunerna har visat att nedläggning av industri l l förekom i ungefär varannan kommun under 1970-talet, och att antalet l nedläggningar i de kommuner som berörts varit i genomsnitt två till tre. I omkring var femte kommun har nedläggningarna inneburit olägenheter i i form av svårigheter att återanvända lokalerna, förfall, olycksrisker eller I . negativ miljöpåverkan. Problemen med övergivna industrilokaler har således åtminstone hittills i inte varit särskilt vanliga, även om problemen i de enskilda fallen ofta har ; varit kännbara för dem som drabbats. Problemen bör emellertid ses av industri kan

i långsiktigt och det kan inte uteslutas att antalet nedläggningar

komma att öka i framtiden. Inom exempelvis massaindustrin har ett jämfört

i

› med tidigare år större antal nedläggningar skett under åren 1978-1981, och

34 för utredningens överväganden Utgångspunkter

ytterligare nedläggningar torde komma att aviseras. Det är relativt ovanligt att industrilokaler där produktionen upphört, överges utan att återanvändas. Det normala är att lokalerna används på nytt. Detta skall illustreras med ett exempel från en kommun som i hög grad drabbats av industrinedläggningar. I tabell 3.1 redovisas de industriföretag som etablerats i Kramfors kommun under perioden 1962-1980. Av de 33 företag som etablerats under perioden har de flesta återanvänt en äldre industrilokal eller i vissa fall även andra lokaler. Åtta av företagen har etablerats i nya lokaler. I allmänhet var det de större företagen som byggde nytt. De flesta nyetableringar har gällt mindre och medelstora industriföretag. Sysselsättningsmässigt har dessa etableringar inte uppvägt nedläggning-

Tabell 3.1 Industriföretag etablerade i Kramfors kommun 1962-1980

Företag Etabl . Nedlagt Lokaler som etableringen gjordes i

Curt winemar AB 1962 1977 Fd IOGT- och teaterlok. Kramforsverken AB 1963 1966 Nedlagd massafabrik Bolins båt AB 1965 Fd Folkets hus Nordhydraulic AB 1966 + Nyb ggda lokaler Nordtrafo AB 1966 Fd lderdomshem

Vanadis entreprenad AB 1969 KF:s fd lager Saab Scania AB 1970 + Nybyggda lokaler Electronic AB i Stockholm 1970 Nedlagd skola Värnamo gurrmi AB i Kramfors 1971 Nedlagd massafabrik AB 1972 + Nybyggda lokaler Nyland Mattor

Svenska Icopal fabriken 1972 Nedlagt sågverk Eiser AB 1973 1979 + Nybyggda lokaler Sigma AB 1973 1979 + Nybyggda lokaler _ Betong AB Österlind & Co 1973 Televerkets lokaler Frånö Industri AB 1974 Nedlagd massafabrik

Ådal smetall AB 1974 1976 Nedlagd massafabrik Klas Skor AB 1975 + Nybyggda lokaler Nordwin AB 1977 winemars lok. fr. 1975 Modellsko AB 1977 Fd Norlins skofabrik Kratab 1977 winemars lok. fr. l963

Erikssons fordonsutr. AB 1977 Nedlagt varv Belitronic AB 1977 + Nybyggda lokaler Aluglas AB 1978 Hinemars lok. fr. 1963 Mirical AB 1979 Kommunens hantverkshus

Nordingrå trä AB 1979 Fd verkstadslokaler i

Limsta Produkter AB 1979 Eisers lokaler i

Kramnkläder AB 1979 1981 Eisers lokaler g Gupla Montage AB 1979 Sigmas lokaler 1 Grafisk produktion AB 1979 Egen villa Björn Neuendorf AB 1979 + Se Belitronic

Bröd. Andersson AB 1980 Sigmas lokaler i Paul A. Jodehl AB 1980 Nedlagd massafabrik 1980 Fd Bröd. Anderssons i Kramforspannan

Nybyggda Tokal er markeras med ett +

SOU 1982: 10 Utgångspunkter för utredningens överväganden 35

arna av större industriföretag. Vid de åtta största nedläggningarna under perioden förlorade drygt 1500 personer sitt arbete.

Återanvändning av industrilokaler kan innebära att lokalerna även

fortsättningsvis används för industriproduktion. Denna kan vara av samma slag som den som lades ned eller av helt annan art. Det är vanligt att de lokaler som blivit lediga efter nedläggning av större industrier återanvänds av flera mindre industrier. Exempel på detta finns i tabell 3.1. Industrilokaler kan emellertid användas även för andra ändamål än industri. I utredningens underlagsmaterial finns exempel på att industrilokaler använts för hantverk, lager, kontor, service och t. o. m. bostäder. Som ett intressant exempel på av en industrilokal återanvändning vill utredningen nämna det lokalutrymme som iordningställts för idrottsverksamhet i vindsplanet till en av byggnaderna vid Holma-Helsinglands Linspinneri AB, vars verksamhet under senare år starkt reducerats. Lokalen kommun hyrs av Hudiksvalls och har upplåtits kostnadsfritt till idrottsorganisationerna. Hallen som har måtten 127 x 25 m, står nu till förfogande för landskapets friidrottsungdom och utnyttjas av eleverna vid Forsa folkhögskolas friidrottslinje. En mycket speciell och ovanlig form av återanvändning är när lokalerna och eventuellt även delar av produktionsutrustningen bevaras av industrihistoriska skäl. Sådant musealt bevarande kommer att behandlas i ett särskilt kapitel. Även om återanvändning av industrilokaler i regel kommer till stånd, kan bli mindre kvalificerad eller intensiv återanvändningen än tidigare. En byggnad med god isolering, ventilation och sanitära anordningar, tillräckliga för en produktion som sysselsätter många människor, kan exempelvis användas som ett kallager som bara utnyttjar en mindre del av ytan. Enligt industrisaneringsutredningens erfarenhet återanvänds i regel industrilokaler där den tidigare verksamheten lagts ned. Utredningen har genom sitt underlagsmaterial belyst förhållanden som underlättar respektive motverkar återanvändning. Dessa förhållanden kommer att redovisas i detta kapitel. Ett annat problem som tas upp i den tidigare nämnda motionen är svårigheten att få till stånd en allsidig bedömning av en industrisanering. Det gäller bl. a. möjligheterna för kommunen att på ett tidigt stadium få kännedom om nedläggningen och att kunna påverka saneringsfrågan. Det gäller även svårigheterna för kulturminnesvårdens organ att kunna bevaka och påverka saneringen. Utredningens enkät till kommunerna har visat att information om nedläggningar ofta kommer alldeles för sent till kommunen, vilket försvårar möjligheterna att påverka saneringen. Enkätsvaren visar att det även finns andra skäl till att kommunerna inte kunnat påverka saneringsfrågan i önskvärd omfattning. Speciella problem kan uppträda när kommunen övertar den fastighet där industriverksamheten lagts ned. Utredningens enkät till kommunerna visar att sådant Övertagande inte är ovanligt. Enkäten visar också att övertagandet i många fall innebär en förlust för kommunen, om man begränsar perspektivet till de rent fastighetsekonomiska förhållandena. Av dessa skäl skall kommunens roll vid industrisanering tas upp i detta kapitel, liksom frågan om vem som egentligen har ansvaret för industrisanering. Kapitlet disponeras på följande sätt:

36 överväganden Utgångspunkter för utredningens

Hinder för industrisanering Hinder för återanvändning Skäl för och emot återanvändning Ansvaret för industrisanering

EIDDDDDC]

Företagens roll vid industrisanering Kommunens roll vid industrisanering Medel för att främja sanering och återanvändning

3.2 Hinder för industrisanering

efter industrinedläggningar kan leda till återanvändning för annan Sanering verksamhet, återställande till naturmark eller i något enstaka fall musealt bevarande:

Återanvändning

Nedläggning 21-» Sanering Återställd mark Musealt bevarande

blir olika i de olika fallen. Sanering inför en Saneringen naturligtvis eller inför ett musealt bevarande kan innebära reparationsåteranvändning och Dessa arbeten är i huvudsak helt olika de ombyggnadsarbeten. med att återställa industriområdet till rivningsarbeten som sanering syfte natur- innebär. och ombyggnadsarbetena inför eller parkmark Reparationsen återanvändning kan också få olika omfattning och inriktning beroende på vilken typ av återanvändning det är fråga om. Det kan röra sig om olika slag av industriell verksamhet eller en helt annan typ av verksamhet som kontor eller bostäder. skall Det går därför inte att ställa krav på att industrilokaler saneras innan det är känt hur lokalerna skall användas. Saneringsarbetenas inriktning måste således bestämmas mot bakgrund av hur industriområdet fortsättningsvis skall användas. Det kan vara lämpligt att särskilja tre principellt olika fall: E! lokalerna kommer med säkerhet att användas igen och användarens krav på sanering är kända D lokalerna i övrigt kommer med säkerhet inte att kunna få och fastigheten alternativ användning för annan verksamhet någon EI det är osäkert om lokalerna och fastigheten kommer att kunna användas

igen. efter kan i regel inte påbörjas innan det är Sanering industrinedläggning känt hur resurserna i fonn av byggnader m. m. kan komma att användas. Naturligtvis är de tre fallen ovan starkt schematiserade. I verkligheten existerar absolut säkerhet om framtiden. De båda extremfallen, som ingen av att lokalerna säkert kommer att återanvändas respektive att de utgörs säkert inte kommer att återanvändas, kan snarare sägas utgöra var sin

ändpunkt på en skala:

Återanvändning Återanvändning

kommer att ske kommer ej att ske l I l l l l l I l l l

Utgångspunkter för utredningens överväganden 37

Mellan de båda ytterlighetsfallen kan återanvändning komma att ske med mer eller mindre stor grad av säkerhet. Om ägaren till den fastighet där verksamheten lagts ned har skäl för att anta att fastigheten troligen kan komma att återanvändas, även om det för stunden saknas ett konkret projekt, kan vissa saneringsåtgärder vidtas. Exempel på sådana åtgärder kan vara rivning av byggnader som har en mycket speciell utformning och som därför inte kan återanvändas, respektive upprustning av byggnader som har en mycket generell utformning lämplig för många olika slag av verksamheter. I det första fallet är det således före nedläggningen känt att lokalerna kommer att användas igen och även på vilket sätt. Det är då troligt att den nya verksamheten kan starta rätt snart efter nedläggningen. I detta fall kan saneringen ses som en rent teknisk-ekonomisk fråga. Även nästa fall bygger på visshet om vad som kommer att hända, nämligen att varken lokalerna eller fastigheten i övrigt kommer att kunna få någon alternativ användning. Om byggnaderna dessutom saknar större kulturhistoriskt intresse torde beslutet bli att byggnader och anordningar rivs och att området återställs till naturmark, parkmark e. dyl. Om det däremot finns intressen av ett bevarande, blir situationen annorlunda och kommer att beskrivas i kapitel 4. Det sista fallet, där det före nedläggningstillfället råder osäkerhet om lokalerna och fastigheten kommer att kunna användas igen, är troligen det vanligaste. Osäkerheten kan gälla flera olika förhållanden. Den kan gälla vilka av den nedlagda industrins byggnader och anläggningar som lämpar sig för en återanvändning. Osäkerheten kan också gälla vilken verksamhet som kan komma att inrymmas i lokalerna. I detta fall måste arbetet inriktas på att reducera osäkerheterna. Moment i arbetet kan vara_ en inventering och beskrivning av de lediga lokalerna och anordningarna och att med denna beskrivning som grund aktivt söka efter möjliga användare. Osäkerhet om möjligheterna till återanvändning är enligt utredningens uppfattning ett vanligt skäl till att sanering av övergivna industrilokaler inte kommer till stånd i önskvärd utsträckning. Därför skall i nästa avsnitt hinder för återanvändning studeras närmare. Det finns naturligtvis andra skäl till att sanering inte kommer till stånd, exempelvis bristande ekonomiska resurser. Sådana skäl kommer att tas upp i kapitel 8.

3.3 Hinder för

återanvändning

Med hinder för återanvändning menas sådana förhållanden som kan tänkas försvåra och fördröja arbetet med att åstadkomma en återanvändning. Det kan vara lämpligt att gruppera de olika hindren. Här har valts de tre grupperna geografiska, byggnadstekniska och ekonomiska hinder. Det kommer att framgå att gränserna mellan de tre grupperna är tämligen flytande. Med geografiska hinder för återanvändning menas här att läget i landet, regionen eller i kommunen försvårar utnyttjandet av de lediga lokalerna. För industrier där transporterna står för en stor del av produktpriset kan det vara olämpligt att lokalisera dem till sådana delar av landet där det varken finns

38 Utgångspunkter för utredningens överväganden

råvaror för produktionen eller avsättningsmarknad för produkterna. Skillnaden från transportkostnadssynpunkt kan dock minskas genom de möjligheter som finns till ekonomiskt bidrag från staten för transporterna. Skillnader i transportkostnader mellan alternativa lokaliseringar inom en region eller kommun är i regel små. Därför torde i regel skillnaden i transportkostnader inte påverka valet av lokalisering inom ett sådant område. Undantagna är mycket stora regioner och kommuner. Av andra skäl, som vägars och broars skick och bärighet eller närhet till järnväg, motorväg eller hamn, kan lokaliseringen inom regionen eller kommunen ha stor betydelse. För industri som har en starkt bullrande verksamhet eller som släpper ut mycket föroreningar, kan lokaliseringen inom kommunen vara mycket viktig. För sådana företag kan det vara svårt att återanvända industrilokaler mitt inne i en tätort där bullret och föroreningarna kan vara oacceptabla för dem som bor och arbetar i närheten. Ett hinder för återanvändning av industrilokaler kan vara begränsade utbyggnadsmöjligheter. Sådan begränsning är naturligtvis särskilt vanlig för lokaler som ligger i tätorterna. Närbesläktat med detta hinder är den situationen att det industriområde där den lediga lokalen finns, enligt kommunens översiktliga planering på sikt bör få en annan användning än för industri. Till de geografiska hindren för återanvändning kan också den varierande tillgången på arbetskraft räknas. Bristen på arbetskraft kan vara ett hinder för utnyttjande av lokaler, där driften lades ner för så länge sedan att många av dem som arbetade vid den nedlagda industrin hunnit flytta från orten. Bristen på arbetskraft kan också inträffa tidigare genom att utflyttningen ibland påbörjas redan före nedläggningen. Det företag som skulle kunna återanvända lokalerna kan också förhindras att göra det på grund av att det saknas personal med erforderlig utbildning. I många fall torde dock detta hinder kunna reduceras genom utbildning av den personal som arbetar i det nedläggningshotade företaget och av annan personal i bygden. Det finns dessutom statligt stöd till utbildning vid nyanställning. Slutligen skall nämnas att tillgången till offentlig och kommersiell service såväl för företaget som för dess anställda kan vara en viktig lokaliseringsfaktor som varierar starkt inom en region eller t. o. m. inom en och samma tätort. Dålig tillgång på service kan allvarligt försvåra möjligheterna att återanvända lediga industrilokaler. Lokaler som är starkt nedslitna eller har låg standard på exempelvis ventilation eller personalutrymmen kan sägas ha byggnadstekniska hinder för 3 en återanvändning. Sådana lokaler kan naturligtvis rustas upp, men det är en osäker affär för ägaren att göra det innan han vet hur lokalerna kommer att användas. Därför blir det vanligen så att de lediga lokalerna i osanerat skick måste konkurrera med alternativet att bygga nya lokaler. / Reparation och eventuell ombyggnad av lokalerna sker således vanligen först när ett företag har anmält intresse av att använda lokalerna. För ombyggnad krävs byggnadslov och vid den prövning som ansökan av byggnadslov leder till, ställs ofta en hel rad krav på ombyggnaden. Det gäller krav enligt svensk byggnorm (SBN) på värmeisolering, brandskydd, sanitet,

Utgångspunkter för utredningens överväganden 39

tillgänglighet (bl. a. för handikappade), personalutrymmen etc. Det har i olika sammanhang hävdats att normerna skulle ställa för stora krav och därmed förhindra eller åtminstone fördyra återanvändning. Det har därför föreslagits att en lägre nivå på kraven skulle kunna godtagas och hänvisning har då gjorts till de lägre krav som kan ställas vid ombyggnad av bostäder, jämfört med kraven vid nybyggnad. För industrilokaler saknas normer för ombyggnad i SBN. Vilka krav som skall gälla vid ombyggnad bestäms av kommunen. Industrisaneringsutredningen kommer inte att vidare behandla denna fråga eftersom den kommer att tas upp av

stadsförnyelsekommittén, enligt den arbetsfördelning mellan de båda

kommittéerna som har redovisats i kapitel 1. Byggnadsstadgan föreskriver att byggnadslov för arbetslokal får beviljas bara om utlåtande från yrkesinspektionen finns och att det av detta framgår att skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagare har fått tillfälle att yttra sig över förslaget. Yrkesinspektionens utlåtande gäller självfallet kraven enligt arbetsmiljölagstiftningen och med stöd därav utfärdade regler. Men till skillnad mot SBN, som bara gäller vid byggnadslovspliktiga ny-, om- eller tillbyggnader, gäller arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter oberoende av om några byggnadsåtgärder är aktuella. Kraven enligt arbetsmiljölagen kan därför inte sägas vara ett hinder för återanvändning av nedlagda industrilokaler. Som ett byggnadstekniskt hinder kan också räknas dålig anpassning mellan 5 den lediga lokalen och den nya verksamheten. Det kan vara lokaler som har en mycket speciell utformning som passar få verksamheter. Exempel på sådana byggnader är sågverksbyggnader och glasbrukshyttor, som i allmänhet är oisolerade och dragiga, samt byggnader inom kemisk industri som skräddarsytts för att passa processerna. Sådana byggnader återanvänds sällan, vilket framgår av utredningens underlagsmaterial i bilagorna. Men det finns också undantag. I exemplet från Robertsfors i bilaga 5 beskrivs hur så pass speciella byggnader som kokeri och syrahus vid en nedlagd massafabrik efter 30 år funnit användning som produktionslokaler för diamanttillverkning.

I en rapport från statens råd för byggnadsforskning (Anders Törnqvist:

Industri i äldre bebyggelse - Elva goda exempel. T9: 1981) anges att det finns en viss grund för att ifrågasätta den vanliga uppfattningen att enbart en viss typ av industri, t. ex. hantverksbetonad produktion i små företag, med _ framgång kan bedrivas i äldre lokaler. Den grund som presenteras i rapporten är beskrivningar över hur väl lokalerna kan anpassas till en ny verksamhet och även hur verksamheterna kan anpassas till lokalerna. Det är således svårt att ge en generell bild av möjligheterna ur g byggnadsteknisk synvinkel att återanvända industribyggnader. Möjligheterna måste studeras från fall till fall av kvalificerad personal. Den forskning som pågår på området bör enligt utredningens uppfattning kunna bli en god hjälp i detta arbete. Ett ekonomiskt hinder är naturligtvis, om kostnaderna för lokalerna befaras bli alltför höga. Ett skäl för detta kan vara att de erforderliga byggnadstekniska åtgärderna blir alltför omfattande. Ett annat skäl kan vara att inköpspriset för lokalerna är alltför högt. Ett tredje skäl till alltför höga kostnader kan vara högre driftskostnader vid användning av äldre lokaler.

40 Utgångspunkter för utredningens överväganden SOU 1982: 10

Ogynnsamma finansieringsvillkor genom höga räntor och korta återbetalkan också inverka negativt. Dessa olika förhållanden kommer att ningstider tas upp i kapitel 8. Till de › ekonomiska hindren för återanvändning kan räknas att en stagnerande industriproduktion minskar efterfrågan på både nya och begagnade industrilokaler. Företagens strävan att begränsa konkurrensen där verksamheten lagts ned till genom att inte sälja produktionsanläggningar konkurrenter, kan självfallet också räknas till de ekonomiska hindren för återanvändning av industrilokaler. De olika hinder för återanvändning, som nu har beskrivits, samverkar i verkligheten på ett sådant sätt att det är mycket svårt att peka ut vilket hinder som har störst del i att en viss byggnad står oanvänd. Därför är det också mycket svårt att generellt uttala sig om vilket hinder som är viktigast och som det därför är mest angeläget att göra något åt. Möjligheterna att påverka hindren är också mycket olika. Det går att förändra finansieringsvillkoren men knappast det förhållandet att en industribyggnad ligger på en avsides och otillgänglig plats.

3.4 Skäl för och emot återanvändning

I motionen anges som en fördel med sanering av övergivna industriområden att med sina ofta goda kommunikationstekniska lägen, med vägar, järnväg och hamn invid området och genom de förhållandevis stora industriytorna kan de vara begärliga för alternativ användning i en industrialisering”. I direktiven framhålls att den befintliga kan till utredningen anläggningen utgöra en resurs och att en återanvändning innebär att behoven av att ta ny mark i anspråk för exploatering minskar. Den kan också medföra att samhällsinvesteringar i omgivningen även fortsättningsvis kan befintliga utnyttjas. Utredningen vill komplettera dessa synpunkter med ytterligare några fördelar med återanvändning. Men det säger sig självt att det finns fall där återanvändning bör undvikas. Därför skall också nackdelar med återanvändning redovisas. En central fråga är vilket alternativ som är billigast: att köpa en begagnad lokal och anpassa den till den nya verksamheten eller att bygga nytt. Denna att det fråga skall studeras närmare i kapitel 8. Här skall endast konstateras finns många fall där det visat sig ekonomiskt fördelaktigt med återanvändlokaler kan vara en viktig förutsättning vid nystartande av ning. Billiga industri och hantverk. En fördel, vid sidan av den ekonomiska, med återanvändning är att det kan gå snabbare att bygga om en befintlig lokal än att bygga en helt ny. Till tiden för själva byggnadsarbetena skall läggas tiden för hantering av bl. a. planfrågorna, vilken kan bli mycket lång vid nybyggnad i kontroversiella lägen.

Återanvändning av äldre industrilokaler, som ligger centralt i tätorterna,

kan vara ett sätt att bevara närheten mellan bostäder och arbetsplatser. Genom närlokalisering kan bostadsmiljön berikas, arbetsresorna göras kortare, personalen och de boende kan samutnyttja butiker, restauranger,

Utgångspunkter för utredningens överväganden 41

post m. m. En förutsättning för närlokalisering är dock att industriverksamheten inte ger oacceptabla störningar i miljön. Industribyggnader har ibland ett viktigt historiskt och estetiskt värde.

Återanvändning kan därför vara ett sätt att tillgodose de intressen som

värnar om detta. Nackdelar med återanvändning kan vara att de återanvända lokalerna även efter ombyggnad är mindre väl anpassade till sin nya uppgift. Som exempel från bilaga 5 kan nämnas bryggeriet i Norrköping, som gav för stora lägenheter (2 rum och kök om 107 m2 som ett extremfall) och de alltför breda korridorerna i den till skola ombyggda verkstaden i Eskilstuna. Vid återanvändning efter endast liten eller ingen upprustning av lokalerna kan resultatet bli en mycket dålig arbetsmiljö. Även om arbetsmiljölagen, som tidigare framhållits, ger möjlighet att ingripa, kan tillsynsmyndigheternas otillräckliga resurser tillsammans med företagets hot om nedläggning om kraven blir alltför hårda, leda till att dåliga arbetsmiljöer konserveras. Det finns också fall där ombyggnaden lett till högre kostnader än för en motsvarande nybyggnad. Ett exempel härpå är ombyggnaden av Ekströms kemisk-tekniska fabrik i Örebro till kontor och datamaskinhall för statististiska centralbyrån. Ombyggnaden för datamaskinhallen blev dyrare än vad motsvarande nybyggnad skulle ha blivit, bl. a. beroende på höga krav på ventilation. För projektet som helhet blev dock ombyggnaden billigare än i nybyggnadsalternativet. De negativa konsekvenserna av återanvändning är dock enligt industrisaneringsutredningens uppfattning små och ovanliga. Utredningens utgångspunkt blir därför helt entydig: Industrilokaler som har övergivits eller där verksamheten kommer att läggas ned, är en resurs som bör tas tillvara. Det l gäller dock självfallet att göra ordentliga undersökningar över möjligheterna till återanvändning.

3.5 Ansvaret för

industrisanering

i

Frågan om vem som skall ha ansvar för sanering efter industrinedläggning tas upp såväl i den motion som initierade industrisaneringsutredningen som i utredningsdirektiven. Enligt motionen ”bör avvecklingen och anpassningen till annat utnyttjande vara en uppgift för det företag som haft verksamheten tidigare inom området”. I direktiven framhålls att ”Ansvaret för kostnader och genomförande av sanering i samband med industrinedläggningar bör i I g princip ligga på de enskilda företagen. Det bör också övervägas vem som j skall ha det ekonomiska ansvaret för redan nedlagda industrier.

l I detta avsnitt skall ansvarsfrågan vid industrisanering analyseras i följande

g fall:

f EI upprustning och ombyggnad inför en fortsatt användning av lokalerna

EI rivning av lokalerna och återställning av marken. l Ansvar vid upprustning

i

och ombyggnad

I Enligt byggnadsstadgan är det ägaren till en byggnad, som har ansvar för den utformning och det byggtekniska skick som en byggnad har. Om lokaler, där

42 Utgångspunkter för utredningens överväganden

den tidigare industriella verksamheten lagts ned, även fortsättningsvis skall användas, är det således ägaren till lokalerna, som ansvarar för upprustning och ombyggnad av lokalerna. Med ansvar menas att ägaren initierar, genomför och bekostar åtgärderna. I regel är ägaren till byggnader och anordningar på en fastighet densamma som fastighetsägaren. När det gäller industriell verksamhet av större omfattning är det i allmänhet så att det företag som driver verksamheten även äger fastigheten. I vissa avseenden kan även myndigheterna initiera förändringar på fastigheten. Som exempel kan nämnas att vid den prövning enligt byggnadslagstiftningen som skall göras vid en ombyggnad kan byggnadsnämnden påfordra förändringar. Men det är ägaren som måste genomföra och bekosta åtgärderna. Utredningen kommer i kapitel 7 att redovisa möjligheterna att i tid och rum styra en upprustning. Det finns många exempel på att lokaler, där den tidigare verksamheten lagts ned, efter upprustning blivit utmärkta för arbete eller annan verksamhet. Några exempel på detta beskrivs i bilaga 5. Det finns naturligtvis också exempel på att industrilokaler och industriomräden förfaller och utgör dåliga och farliga arbetsplatser. Industrisaneringsutredningen vill konstatera att det är ägarna till dessa lokaler som har ansvaret för själva lokalerna. För arbetsmiljön har däremot i första hand arbetsgivaren ansvaret.

Ansvaret vid rivning och återställning

Om en byggnad är skadad i väsentlig mån eller förfallen på grund av vanvård, kan byggnadsnämnden, om det anses erforderligt, ålägga ägaren att riva

byggnaden om den inte sätts i stånd inom skälig tid. Ägaren till större

industribyggnader är i regel densamma som fastighetsägaren. I de fall att rivning av en industribyggnad är aktuell efter det att den industriella verksamheten på fastigheten lagts ned, är det däremot långt ifrån regel att fastighetsägaren är identisk med det företag som tidigare bedrev verksamhet på fastigheten. Av kommunenkäten framgår att det inte är ovanligt att kommunerna övertar sådana fastigheter. I flera av dessa fall har rivning och återställning senare visat sig vara det enda alternativet, varvid ansvarsfrågorna ibland har upplevts som oklara. Utredningen vill därför kortfattat diskutera tänkbara orsaker till detta. En utgångspunkt för en diskussion om ansvaret är värdet på industrifastigheter. Värdet utgörs dels av värdet på marken, dels av värdet på byggnader och anläggningar som hör till fastigheten. Värdet på de olika delar som hör till fastigheten bestäms av möjligheterna att använda fastigheten. Om fastigheten utgörs av ett markområde med en byggnad som lämpar sig för fortsatt användning för industriell verksamhet, kan värdet sägas vara markvärdet plus värdet på byggnaden, under förutsättning att det finns en efterfrågan på fastigheten. Om å andra sidan byggnaden inte lämpar sig för fortsatt industriell verksamhet medan det finns efterfrågan på industrimark, blir värdet markvärdet minskat med kostnaden för att riva byggnaden. Resonemanget åskådliggörs i figur 3.1. är naturligtvis störst i det fall att det både finns en Fastighetsvärdet användbar byggnad och en befintlig eller förväntad efterfrågan på fastigheten och byggnaden. Fastighetsvärdet minskar sedan språngvis i de övriga

SOU 1982: 10

Utgångspunkter för utredningens överväganden 43

Användbar byggnad Ej användbar byggnad

Efterfrågan finns Industrimarksvärde Industrimarksvärde plus byggnadsvärde minus kostnad för rivning

Efterfrågan finns ej Markvärde för annan användning än industri Figur 3.1 Värdet på inminus kostnad för rivning och återställning dustrifastigheter under olika förutsättningar

fallen och kan bli negativt redan i fallet att det finns efterfrågan på industrimarken, men där den byggnad som finns inte är användbar, varför den måste rivas. Med ett negativt värde menas att kostnaden för rivning är större än värdet på marken efter återställning. Värdet på industrifastigheten avspeglar vid en överlåtelse av sig i priset fastigheten. Priset kan sägas uttrycka en kompromiss mellan köparens respektive säljarens bedömningar av fastighetens värde. Om köparen bedömer att fastigheten kan användas, medan säljaren har motsatt uppfattning måste någon bedöma möjligheterna felaktigt. Om det senare visar sig att säljarens bedömning var den rätta har köparen i och med iklätt köpet sig ansvaret för sanering och riskerar därför att göra en förlust på affären. Det hari sådana situationer förekommit, att köparen anser att den tidigare ägaren skall stå för saneringskostnaderna, dvs. att denna skall ta ansvaret för saneringen. Juridiskt sett ligger emellertid ansvaret hos ägaren. Den möjlighet som kan finnas, om den tidigare ägaren går med på det, är en överenskommelse om bidrag till saneringskostnadema. Det finns också fall där bedömer att inte kan köparen fastigheten användas, medan säljaren har motsatt Sådana fall är tänkbara uppfattning. vid de större industrinedläggningar där kommunen övertar I fastigheten. dessa fall är priset ofta symboliskt och dessutom förekommer det att säljaren ger ett bidrag till kommunen, avsett att täcka kostnaden för och rivning återställning. Det låga priset och ett eventuellt saneringsbidrag visar på ett mycket tydligt sätt att ansvarsfrågan inför saneringen har diskuterats mellan köpare och säljare. Ett exempel på detta är Götene kommuns av köp Cementas cementfabrik vilket beskrivs nedlagda i bilaga 5. Som tidigare har framhållits är det ägaren som har ansvaret för saneringen. Frågan kan dock ställas vem som bör betala rivning och återställning efter industriell verksamhet. Oavsett det juridiska ansvaret, är det ur ekonomisk synvinkel och av rättviseskäl att den verksamhet lämpligt som dragit nytta av byggnader och anläggningar också belastas med kostnaden för rivning och återställning. Säljaren kan belastas med denna kostnad genom att själv riva och återställa, genom att reducera med till försäljningspriset hänsyn saneringskostnadema eller genom att ge köparen ett till dessa bidrag kostnader. Om köparen avser att dra nytta _av byggnaderna bör även han, fortfarande ur ekonomisk synvinkel, drabbas av en del av kostnaderna för saneringen. Resonemanget visar att det finns en koppling mellan priset vid överlåtelsen och ansvaret för sanering. Det är därför självklart att frågan om rivning och återställning bör ingå i förhandlingarna om priset mellan köpare och säljare.

44 Utgångspunkter för utredningens överväganden

konstaterar således att ansvaret för indu- Industrisaneringsutredningen strisanering ligger hos ägaren av lokalerna, vare sig saneringen innebär och ombyggnad inför en återanvändning eller rivning av upprustning lokalerna om återanvändning inte är möjlig. Utredningen kommer senare i betänkandet att diskutera möjliga lösningar i de fall ägaren saknar ekonomiska möjligheter till en sanering.

3.6 roll vid industrisanering

Företagens

Inom det företag som avser att lägga ned verksamheten, finns stora om de resurser som finns på platsen. Det är därför naturligt att kunskaper företaget tar på sig ett stort ansvar för att skaffa ersättning för den nedlagda

verksamheten. Denna tanke formulerades som den s. k. Åslingdoktrinen

inför av Wikmanshyttan AB: ”Företagsledningen tillsamnedläggningen mans med facket har den bästa kompetensen i samhället att planera för strukturförändringar. Det är därför vi lägger pressen på företagen”. Förhållandevis litet av företagens ansvar vid nedläggning av industrier är reglerat i lag. Ansvaret för de anställda inskränker sig i stort sett till att informera länsarbetsnämnden om minskningen i antalet skyldighet sysselsatta samt till att betala avgångsvederlag till dem som blir utan arbete. Ansvaret för byggnader och anläggningar inskränker sig till att de måste underhållas så att de inte förfaller eller orsakar olycksrisker. Företagens agerande vid nedläggning av verksamheten vid större industrianläggningar har många gånger upplevts som otillräckligt. Men företagen tar i bland på sig ett avsevärt mycket större ansvar än vad som är reglerat i lag. Några exempel får visa inriktningen i företagens arbete med att skaffa ny verksamhet som kan använda både personal, lokaler och andra resurser som blivit över efter nedläggning av den tidigare verksamheten. El Efter nedläggningen av MoDo:s såg i Bureå i början av 1970-talet samarbetade företaget aktivt med Skellefteå kommun för att få en ny verksamhet till Bureå. När högtalarfabriken SINUS flyttade till orten 1972 gav MoDo företaget lån och bidrag om sammanlagt 1,8 milj. kronor och köpte dessutom en tredjedel av aktierna i SINUS. Aktierna överlämnades till en stiftelse ägd av de anställda i SINUS. ü Inför av Kramfors sulfitfabrik engagerade sig SCA i nedläggningen arbetet med att skaffa ny sysselsättning. För ändamålet bildades den s. k. Kramforsgruppen och SCA avsatte tio miljoner kronor till gruppens verksamhet. SCA bidrog också med en tredjedel av kostnaden på 4,5 milj. kronor för rivning av sulfitfabriken, efter det att anläggningen förvärvats av Kramfors kommun. E! Inför nedläggningen av Wikmanshyttan engagerade sig Stora Kopparaktivt för att skaffa ny sysselsättning till orten. bergs ledning mycket av erforderliga ombyggnader och Företaget bidrog även till finansiering för nya verksamheter. Stora Kopparbergs kostnader för maskininköp varav nedläggning och återanvändningen uppgick till 45-50 milj. kronor, en stor del var kostnader för engagemanget i återanvändningen. En relativt låter utbilda anställda som har idéer ny metod är att företagen s 7 a som kan ge nya produkter. Dessa produkter kan produceras i nya, små i “l i 1 5 5 i ,3 i

Utgångspunkter för utredningens överväganden 45

Stora Vika har

° speciella

am.. stekniska resurser

Härskallvi berättaliteomderesursersomstårtill kajmedmodernlastnings- ochlossningsutmstrting. förfogande för företagsomvill etablerasigi StoraVika. Andraanläggningar harettbredareanvändnings- Encementfabrik harju litespeciellaanläggningar område.Härfinnst.ex ettstortkontorshus pá500m”. ochendelavdemlämparsigbaraförvisstillverkning. Härfmnsenverkstadsbyggnad cirka1.500m”. Någraav resursema är unika.Hurntángaetable- utrustadmeden5-tonstravels. ärfinnselverkstad, ringsorterkant.ex,skrytamedenlinbana?Elleren smedja.garage. personalbyggnader medmässar. ungdjuphamnsomöppnaroanadeförbindelsermedstora karlshotell ochmycketannat.Encementfabrik drar världen?Hamnen.somärsjumeterdjup.kantabåtar mycketel.såelkapaciteten ärhög. upptill ca6.000ton.Enutredningharvisatattför en Kartanhärnedanvisarvari anläggningarna de relativtbegränsad kostnadkanhamnenochinseglings- olikaresurserna finns.ochunderdenfinnsennärmare rännanfördjupastill 9 meterochdåtaemotfartyg förteckning överdeanläggningstelatiska resursema. upptill 20.000ton.Till hamnenhören200meterlang

t. Grovkronhua 1a.Trandonuator od:atülvørk 17.Haraalxontor 25x12 meter. lnnehAller enBlakes tuggare 70kv.kraltledning, lördelnittgsspünrtirtg 13x61 meter. Mad personalutryrnrnen, nr17 skv.Motorspänning :auv.zxauoo kVA t. Ftnkroulms. 14x17 meter. huvudlrunslormatorer. :L Btlvk Vlgbrygga axrsmeter. Berkel. kapacitet lnnehALler Kennadyluoss n:m.Symon knas: 17.Hamnmapatn JUton, nr7ochenpanncentral. 55x15 meter. Höjd7meter. 29.Portalkran 5.Llnhana 1a.Oljodatarner 7ton.svüngradie 10.5 meter. Längd 57D meter. kapacitet 160 ton/timme. Tvåstycken med direktloasning frånfartyg. SI.Garage a rhall 6,000 m*resp. 5.500 m3. 153x123 meter. höjd 3.6meter. Sexplatser 275x215 matar med enlaglingshöjd påcirka 21.Kontor ochlaboratorium forstora 35tons dumpats 15 meter. Detfinns också tvatraverser a Kontor 25x10,5 meter itvAplanochkallare. 10 ton, Laboratorium 14x|0.5 meter, 4aSmodja 7.Kvamlrua. 20x80 2BX7,5 meter. meter. u. Verkstad ll. med 6kvarnar. bla.3stcementkvarnar 57x22 meter. höjd6meter. Travers på5ton. 19X§ GW ø 14x12 m. meter.iid2,5meter. Kontor och I. U 22.Elvarkatad personalulrymmen finn: 1B5X22 meter. höjd13 meter, TvåUnax- Dalavbyggnaden l tvnplan, 48.Miaa ugnar. øsaxusmeter. 23.Platinum!! 20x12 meter och10x17 meter med kök S.4.I. Sllor 32x19 meter. samt ytterligare enpann- och1t botellnun. matsalar ochIällakapsrum cenlrnl ochensnickeñverkstnd. u. Uttckarlalrotatl u. 1.000 stR-imo m1 24.Personal 15.Camntpankeri. 31x9 meters Antal rum:15, J. Trl5010 35x11 meter och19x8 meter. Dessutom 47.Blmtladnhu EnD32x85 m.rn5.000 rn”.Tvåø 23x4 m. finns bastu ochmatsal. Kajlängd 200 meter. djup7 meter. ca1.400 m3. 251G 11-15. Bandtranrportörar 57x95 meter. höjd2.8meter. Detfinns sex Cirka :enton/timmen. platser med smdrjgmp ochbiltvätt.

företag inom det stora företaget som utnyttjar delar av det stora företagets

resurseri form av arbetskraft och lokaler. De nya företagen (intraprenörer-

na) kan även utnyttja det stora företagets kapacitet på administrationssidan,

exempelvis för bokföring och juridiska spörsmål och kan även erhålla

startkapital i viss utsträckning. I ett sådant läge, där det stora företaget på

grund av produktionsminskningar eller rationaliseringar får ett minskat

behov av personal och lokaler, kan denna metod ge fortsatt sysselsättning

och användning för lediga lokaler. Som exempel på företag som tagit upp

metoden kan bl. a. Iggesunds bruk nämnas. Iggesund har ställt resurser till

förfogande för s. k. intraprenörer i samband med att lokaler blev lediga, när

46 överväganden Utgångspunkter för utredningens

sulfitproduktionen vid Strömsbruk lades ned hösten 1981. För att ge den friställda personalen nytt arbete och åstadkomma återanvändning av resurser efter en industrinedläggning, är det nödvändigt att inventera och beskriva resurserna. Som ett exempel på en sådan beskrivning återges en sida ur en broschyr som Cementa lät göra inför av cementfabriken i Stora Vika. I broschyren finns dessutom nedläggningen foton på viktigare byggnader och anläggningar samt en beskrivning av miljön och servicen i Stora Vika.

3.7 Kommunens roll vid industrisanering

som innebär genomgripande ombyggnad inför återanvändning, Sanering skall prövas enligt byggnadslagstiftningen av kommunens byggnadsnämnd. har vidare rätt att påfordra åtgärder om underhållet av en Byggnadsnämnden byggnad är eftersatt. Byggnadsnämnden kan som tidigare nämnts i vissa fall kräva att byggnader som inte underhålls rivs. Industrisanering kan också medföra behov av att ändra gällande detaljplaner. Enkätsvaren visar att det är mycket sällan som kommunerna använder sig av byggnadslagstiftningens möjligheter till tvångsmedel i form av föreläggande om underhåll och rivning. Skälen för detta är i de flesta fall att problemen har lösts genom överenskommelser utan tvångsmedel. Men den synpunkten har också framförts till utredningen att de tvångsmedel som finns inte skulle vara tillräckligt starka. Kommunerna har vid industrisanering även enligt annan uppgifter är hälsovårdsnämndens lagstiftning än byggnadslagstiftningen. Exempel uppgifter enligt hälsovårdsstadgan och miljöskyddslagen. Utredningens enkät till kommunerna har visat att det inte är ovanligt att kommunen övertar de lokaler där verksamheten lagts ned. En del av dessa fall gäller välbelägna lokaler i gott skick som kommunen kunnat förmedla vidare till enskilda som kunnat återanvända lokalerna. En del av företag fallen gäller å andra sidan starkt nedslitna lokaler i dåliga lägen. Vissa av dessa fall har inneburit förlustaffärer för kommunerna. Kommunernas Övertagande av industrilokaler får ses som ett led i kommunernas näringslivsfrämjande åtgärder. Dessa är enligt utredningens av mycket stor betydelse för att åstadkomma återanvändning av uppfattning industrilokaler. Utredningen anser att denna fråga är av så stor vikt att ett särskilt kapitel i betänkandet kommer att ägnas frågan om kommunerna och näringslivet.

3.8 Medel för att och återanvändning främja sanering

har tidigare i detta kapitel konstaterat att Industrisaneringsutredningen med övergivna industrilokaler hittills varit relativt ovanliga. problemen Lokaler där den industriella verksamheten lagts ned återanvänds i relativt stor omfattning, i vissa fall dock på ett mindre kvalificerat eller mindre intensivt sätt än tidigare. Utredningen vill dock inte utesluta att problemen kan öka under kommande år. Det gäller enligt utredningens mening att

Utgångspunkter för utredningens överväganden

främja återanvändning av industrilokaler, vare sig det gäller användning för fortsatt industriell verksamhet eller för ett annat ändamål. För detta talar

bl. a. resurshushållningsskäl. Kan en återanvändning inte komma till stånd,

bör återställning övervägas.

För att främja sanering såväl i betydelsen upprustning och ombyggnad inför en återanvändning som i betydelsen rivning och återställning behövs medel av olika slag. I debatten har på senare tid bl. a. fondavsättningar m. m.

för att säkerställa främst diskuterats. återställningsåtgärder Utredningen skall redan i detta avsnitt redovisa sin syn på denna fråga. För det fall att de byggnader som blir efter av den lediga nedläggning

industriella verksamheten inte kan återanvändas, återstår

att riva byggnaderna och återställa marken till

i

naturmark, parkmark eller för annan l användning. Det har visat sig att rivning och återställning kan vara mycket

kostsamma arbeten. För att garantera att kan nödvändiga åtgärder genomföras även i de fall att saknar ekonomiska medel för ägaren genomförandet, föreslogs i riksdagsmotionen att utredningen borde studera

möjligheterna till särskilda saneringsavgifter eller till en avsättningar fond.

Metoden att garantera ett påbjudet handlande genom krav på en säkerhet utnyttjas inom exempelvis naturvårdslagen. I samband med tillstånd till täkt 1 y föreskrivs en säkerhet i form av ett spärrat bankkonto eller en bankgaranti.

i Säkerheten avses

garantera att medel finns till återställningsåtgärder. Tekniken att använda sig av någon form av säkerhet används också i

Den säkerhet som arrangören resegarantilagen. av en sällskapsresa till ett utomnordiskt land skall ställa [ hos kommerskollegium skall kunna tas i anspråk t. ex. när någon har betalat för en resa som sedan blir inställd och

i arrangören är i konkurs. En särskild nämnd, har resegarantinämnden, i inrättats I för att pröva frågor som gäller utnyttjande av säkerheten.

Det finns emellertid även lagstiftning där ett visst handlande utan påbjuds l att några garantier krävs. I en av de få författningar som uttryckligen anger

l

I att återställningsåtgärder kan föreskrivas, nämligen lagen (1978:160) om

vissa rörledningar, har de återställningsâtgärder som kan föreskrivas inte

l l säkrats

l på annat sätt än att den som inte iakttar sin

återställningsskyldighet

kan föreläggas att göra detta vid vite. I sammanhanget kan också erinras om

l

konstruktionen l i gruvlagen när det gäller stängselskyldigheten. Gruvinneha-

varen är skyldig att utföra stängslet i ett varaktigt material, men behöver inte

svara för underhållet av stängslet sedan driften har upphört, istället svarar I staten för behövliga skyddsåtgärder. I förarbetena till har › lagstiftningen emellertid i praktiken angetts att gruvnäringen får svara för dessa kostnader, eftersom de olika avgifter som gruvinnehavare har att erlägga till staten torde kunna anses omfatta också kostnaderna för underhåll av stängsel och för andra skyddsåtgärder. En närmare av bestämmelserna i redovisning l naturvårdslagen, rörledningslagen och gruvlagen finns i bilaga 1. ir l Fondavsättningar eller avgifter som en garanti för att vissa åtgärder kommer till stånd efter det att en verksamhet upphört, kan vara en lämplig metod under vissa omständigheter. kan Enligt utredningens uppfattning metoden vara lämplig för verksamheter som är klart avgränsade i tiden. Ett sådant exempel är täkter, där tillståndet ofta gäller för en viss kvantitet under

48 Utgångspunkter för utredningens överväganden

en viss tidsperiod. För sådana verksamheter som det, när de startas, kan vara svårt att se när de kan komma att upphöra, är metoden att belasta verksamheten med fondavsättningar eller avgifter mindre väl lämpad. Ett viktigt skäl är svårigheterna att beräkna en lämplig nivå på avgifter eller för att täcka kostnader för rivning och återställning som avsättningar uppkommer om ett okänt antal år. har kommit till följande ställningstagande. Antalet fall där Utredningen industrianläggningar måste rivas och återställas och där ägaren saknar medel kan väntas bli mycket litet. Utredningen anser inte att bekosta åtgärderna, att dessa fåtaliga fall kan motivera att en administrativ apparat byggs upp för har av dessa skäl att hantera saneringsavgifter. Industrisaneringsutredningen inte för avsikt att föreslå avgifter eller avsättning till fonder som möjliggör för att återställning alltid kan komma till stånd när det behövs. garantier Såsom tidigare har angetts, bör emellertid andra åtgärder för att främja en övervägas. Det står klart att kommunerna på olika sätt har en sanering roll i saneringsfrågor. Även i övrigt uppkommer i samband med avgörande som kräver samarbete mellan en industrinedläggning många arbetsuppgifter fack och myndigheter. I samarbete mellan företagsledning, fackliga företag, organisationer, länsarbetsnämnd och arbetsförmedling gäller det att ta fram skall ske och att undersöka möjligheterna för de en plan för hur friställningar friställda att få arbete vid andra företag. Företaget kan samarbeta med kommunen i försöken att få ett annat företag att utnyttja lokaler och andra resurser I detta arbete kan även och att ge de arbetslösa sysselsättning. exempelvis länsstyrelse, utvecklingsfond och regering delta. Ett exempel på samarbete mellan olika organ är den s. k. Kramforsgrupmellan företag och myndigheter bildades 1973 på pen. Detta samarbetsorgan initiativ i Västernorrlands län. Kramforsgruppen består av av länsstyrelsen Kramfors länsföreträdare för länsstyrelsen, kommun, utvecklingsfonden, arbetsnämnden, SCA och NCB samt berörda fack. Kramforsgruppens är att försöka skapa arbetstillfällen för dem som friställts genom målsättning nedläggningari Kramfors. Arbetet består i att ge stöd till företag som redan finns i kommunen samt ge information och stöd till företag som kan tänkas bli etablerade i Kramfors. Under senare hälften av 1970-talet har Kramforstill etablering av fem företag till Kramfors kommun. gruppen aktivt bidragit Verksamheten finansieras erhållna engångsanslag från staten och genom från SCA. Om arbetet med att få ett annat företag att överta lokaler och personal ger resultat krävs samarbete för att lösa Övertagande, finansiering, plan- och miljöfrågor m. m. I detta samarbete deltar delvis andra organ än de tidigare nämnda, exempelvis banker. Om det inte går att hitta något företag som kan om lokalerna skall ta över de lediga industrilokalerna uppkommer problemet för dem kan bli aktuell, eller sparas i väntan på att någon lämplig användning om lokalerna skall rivas. Frågan om ett eventuellt kommunalt Övertagande kan också aktualiseras i detta läge. underlagsmaterial visar att samarbetet på dessa skilda Utredningens leta områden löper mycket olika från fall till fall. Det ligger nära till hands att gått bra och framhålla dem som eftersträvansvärda upp de fall där samarbetet mönster. De fallstudier som redovisas i bilaga 5 är exempel på relativt framgångsrik återanvändning. Det är däremot inte möjligt att av redovis-

Utgångspunkter för utredningens överväganden 49

ningen entydigt dra slutsatsen att en sådan återanvändning skulle bero på att samarbetet mellan företag och myndigheter skulle ha gått ovanligt bra. Att återanvändningen blivit framgångsrik kan ju också ha berott på att hindren för återanvändning inte varit så stora. En slutsats från fallstudierna förefaller dock vara att det är viktigt att något organ tar på sig ett aktivt ansvar för att söka åstadkomma en återanvändning, vare sig det är företaget, kommunen, länsstyrelsen eller någon annan. Det är naturligtvis också väsentligt att tillräckliga resurser finns för arbetet. Det gäller såväl personella som ekonomiska resurser. Det finns också mer ovanliga lösningar på hur återanvändning kan åstadkommas. De anställda har i flera fall av industrinedläggning bildat bolag och drivit produktionen eller delar av den vidare. Statens industriverk (SIND) har tagit fram en handledning för att underlätta bildandet av sådana bolag. Kommunen har i enstaka fall via ett kommunalt bolag övertagit den nedläggningshotade verksamheten och drivit den vidare tills ett enskilt företag kunnat överta driften. Att kommunen driver en vinstgivande industrirörelse kan vara ett sätt att åstadkomma både sysselsättning och återanvändning av industrilokaler, men står i bristande överensstämmelse med kommunallagen. Det finns således olika mönster för organisation och samarbete som kan främja en återanvändning. I kapitel 5 skall kommunernas roll i bl. a. näringslivsfrågor belysas närmare. I kapitel 6 kommer behovet av vidgad samverkan mellan bl. a. företag och myndigheter i samband med en sanering att tas upp. Erfarenheter av sanering av industrimark och industribyggnader kan vara av betydelse för företag, kommuner och länsorgan bl. a. i samband med att frågor som rör industrinedläggningar övervägs. I vissa fall kan sådana resultat och erfarenheter -inte minst från lyckade saneringar - vara av stort värde. Industrisaneringsutredningen anser att det därför finns anledning att berörda centrala myndigheter, i samråd med bl. a. Svenska kommunförbundet, ställer samman material om vissa sådana erfarenheter som är av mer allmänt intresse. Vid behov förutsätts dessa erfarenheter på lämpligt sätt kunna förmedlas till länsstyrelser, kommuner och företag. I bilaga 1 finns en genomgång av viss lagstiftning om markanvändningen som kan vara aktuell när det gäller industrisanering. Särskilt viktig är byggnadslagstiftningen (byggnadslagen och byggnadsstadgan) där ägarens ansvar för underhåll av byggnader och anordningar slås fast. I kapitel 7 skall behovet av vidgade rättsliga styrmedel i en saneringssituation diskuteras närmare.

Återanvändning av en lokal där den industriella verksamheten lagts ned

kan i många fall vara ekonomiskt fördelaktig, jämfört med att bygga nytt. Inför en återanvändning gäller det att finansiera av lokalerna samt inköp upprustnings- och ombyggnadsarbeten på ett sådant sätt att kostnaderna kan bäras av den nya verksamheten. Det har i olika sammanhang framförts att möjligheterna att finansiera upprustning och ombyggnad av en äldre industrilokal skulle vara sämre än möjligheterna att finansiera en nybyggnad. Utredningen avser att gå närmare in på dessa frågor i kapitel 8. Om varken de byggnader där verksamheten lagts ned eller fastigheten i övrigt kan återanvändas, ens på längre sikt, återstår rivning. Eftersom det i

Utgångspunkter för utredningens överväganden

som kan bära kostnaderna kan ett sådant läge inte finns någon ny verksamhet

inte lånefinansieras. Ägaren måste bekosta rivning och återställ-

rivningen I de enligt utredningens bedömning sällsynta fall att ning med egna medel. saknar erforderliga medel eller en sanering av andra skäl inte kan ägaren komma till stånd, måste andra möjligheter finnas. Denna fråga kommer

också att diskuteras i kapitel 8.

4 Kulturminnesvård

pKulturminnesvården har uppmärksammats i riksdagen i samband med att riktlinjerna för den statliga kulturpolitiken lades fast (prop. 1974:28, KrU

I

1974:15, rskr 1974:248) samt vid olika tillfällen i den fysiska riksplaneringen. 1975 års kulturpolitiska beslut innebar att kulturminnesvårdens ansvarsområden Det betonades vidgades. att riktlinjerna för kulturminnesvårdens arbete måste vara att äldre tiders kultur tas till vara och görs levande. Bevarandet skall omfatta hela samhällets historia och inte avgränsas till den , s. k. högreståndskulturen. Detta innebär bl. a. att arvet från den framväxj ande industrialismens miljöer skall föras vidare. Det var vidare inte enbart

i

kulturminnesvårdens ansvarsområden som fick en vidare målsättning än | tidigare genom att nya monumentgrupper samt miljöer angavs som betydelsefulla bevarandeobjekt. Det framhölls också att den historiska

t

kontinuiteten är av betydelse för kvaliteten i vår livsmiljö, och därmed markerades att kulturminnesvården även har en social funktion. l Genom l den fysiska riksplaneringen har kulturminnesvårdens betydelse i | samhällsplaneringen ökat. Lokalt och regionalt har en systematisk planering I av kulturminnesvården | inletts. I l Kulturminnesvården skall således tillgodose att hela den historiska utvecklingen ges ett utrymme i bevarandeinsatserna. Syftet skall vara att ge en någorlunda rättvis l bild av det skeende, som har lett fram till dagens samhälle. Från dessa utgångspunkter har det särskilt betonats att en

l

tyngdpunkt i detta arbete skall vara att bevara de landskap och miljöer som

l

bildar ramen för människors dvs. arbetets och boendets vardag, miljöer. Industriminnesvården är en del av kulturminnesvården som har uppmärkl sammats särskilt de senaste åren. l l I landet finns nära 600 byggnadsminnen. De är i privat eller kommunal ägo. Därtill kommer drygt 300 byggnadsminnesmärken i statlig ägo. Endast j_ ett fåtal industriminnen är skyddade enligt lag. Oftast är det fråga om äldre g bruksmiljöer, sällan yngre industribyggnader. I propositionen 1980/81:122 om åtgärder för vård och bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse har det angetts, att det inte har varit möjligt att ge ens de mest värdefulla byggnaderna i vårt land ett systematiskt skydd och stöd.

Byggnadsminneslagen (1960:690) kan tillämpas på byggnader som inte ägs

av staten. Byggnadsminnesmärken i statlig ägo skyddas genom kungörelsen

(1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet. Dessa författningar och möjligheten att expropriera en kulturhistoriskt märklig

byggnad för att bevara den berörs närmare i översikten över gällande rätt

52 Kulturminnesvård

m. m. i bilaga 1. att vårda den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen i landet Uppgiften ligger i första hand på ägarna själva. Staten har dock markerat ett intresse av att säkerställa miljöer av riksintresse. Sedan lång tid tillbaka disponerar Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAÄ) ett reservationsanslag, det s. k. vårdanslaget, som får användas för bidrag till vård, undersökning och iståndsättning av bl. a. enskilt och kommunalt ägda byggnader av kulturhistoriskt värde. De medel som har stått till ämbetets förfogande, omkring 1,6 milj. kronor per år, har dock endast räckt till den objekt- och monumentvård som har hört till kulturminnesvårdens traditionella uppgift. Under vissa perioder har dock behovet av stöd till byggnadsvården kunnat tillgodoses genom beredskapsarbeten. Riksdagen har godtagit förslagen i propositionen 1980/81: 122 om åtgärder för vård och bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Där betonas att ansvaret för den kulturhistoriska bebyggelsen, liksom hittills, till största delen måste ligga på ägarna. För bebyggelse där ett bevarande är av ett nationellt intresse är dock medverkan från staten naturlig. Stödet vidgas att gälla även annan bebyggelse än permanentbostäder, t.ex. industribyggnader, och skall utgå som bidrag. Vidare sätts medel av för ersättningar enligt byggnadsminneslagen m.m. Anslaget för budgetåret 1981/82, drygt 13 milj. kronor, finansieras genom omfördelningar inom kultursektorn. Förordningen (1981:447) om statsbidrag till vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse anger att statsbidrag kan utgå i mån av tillgång på medel. De anslagna medlen täcker långt ifrån behoven, som i byggnadsvårdsutredningens betänkande (SOU 1979:17) Kulturhistorisk bebyggelse - värd att vårda har beräknats till över 100 milj. kronor årligen när det gäller annan kulturhistoriskt intressant bebyggelse av allmänt intresse än bostadsbebyggelse. Bidrag enligt förordningen kan, enligt huvudregeln, ges med högst 90 av de kulturhistoriska överkostnaderna om ett bevarande är av procent riksintresse och för annan kulturhistoriskt värdefull bebyggelse med högst hälften av överkostnaderna. Ansökningar om bidrag prövas av RAÄ. En för är att kommer att bevaras för förutsättning bidrag bebyggelsen framtiden. RAÄ är den centrala förvaltningsmyndigheten för kulturminnesvården. RAÄ skall verka för en övergripande planering på området och bevaka dess intressen i samhällsplaneringen. RAÄ skall ge allmän vägledning och följa den regionala kulturminnesvården. Länsstyrelsen har ansvaret regionalt. hos länsstyrelsen är länsantikvarien. Tillämpningen av Ansvarig tjänsteman byggnadsminneslagen vilari första hand på länsstyrelsen. Med bidrag främst från landsting, kommuner och stat kan länsmuseer inrättas. Ett sådant museum, som förestås av landsantikvarien, har till uppgift att biträda statliga och kommunala myndigheter samt att bedriva vetenskaplig insamling och dokumentation m. m. Kommunernas skyldigheter i fråga om bevarande av byggnader och miljöer kommer främst till uttryck i byggnadslagstiftningen. Vid sidan av hänsynstaganden vid översiktlig planering eller i en detaljplan finns möjligheten att med stöd av 35 a § BL meddela ett tidsbegränsat rivningsförbud. Vidare innehåller 38 § BS bestämmelser om hänsyn till bl. a. kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Den senare bestämmelsen ändrades

K ulturminnesvård 53

nyligen för att ge den befintliga miljön ett bättre skydd. I förslaget (SOU 1979165-66) Ny plan- och bygglag öppnas möjligheter bl.a. att ställa särskilda krav på underhåll av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

4.1 Industriminnesvård

Den genomgripande omställning för samhället som industrialismens genombrott utgjorde är väl känd. Konsekvenserna för människor och miljöer av industrins strukturella omdaningar samt andra förändringar som följer av teknisk utveckling och nya produktionsmetoder har emellertid uppmärksammats i liten mån inom kulturminnesvården. Våra industristäder och fabriksorter bär i sin nuvarande stadsbyggnad en stark prägel av sin industrialisering och de förändringar som har följt. För mindre orter, i synnerhet bruksorter, är sambandet mellan industrin och den fysiska miljön än mer påtagligt. Allmogekultur, högreståndsmiljöer och kyrkor har länge beaktats från kulturhistorisk synpunkt. Bortsett från punktinsatser, främst på privat initiativ, hade däremot industriminnena länge en undanskymd roll inom kulturminnesvården. Först under 1970-talet började de antikvariska myndigheterna att i större utsträckning uppmärksamma industrimiljöer och deras värde. Samtidigt fick, såsom tidigare har angetts, kulturminnesvården ett tydligare ansvar för industrisamhällets kulturarv. Efter hand har intresset för industriella miljöer vidgats även hos en bredare allmänhet. Det har därvid kommit att omfatta inte enbart byggnader och andra anläggningar utan även arbetslivets villkor i övrigt. Insatser för att bevara minnet av gångna epoker i svensk industri har skett och kan ske på flera olika sätt. Såväl enskilda personer och företag som den offentliga kulturminnesvården har tagit initiativ till museal verksamhet m.m. Museer kan vara av olika slag, från centralmuseer till företags- och hembygdsmuseer. Industriminnen kan också vara av olika art. Utöver bebyggelse och bebyggelsemiljöer omfattar begreppet även arbetsprocessen och arbetets betingelser. Därför kandokumentation genom fotografier, beskrivningar m.m. tjäna som industriminnen, ett begrepp som för övrigt inte innebär - såsom t.ex. ordet byggnadsminne - ett skydd enligt lag. I de närmast följande avsnitten skall förhållandena i dag när det gäller planering, inventering och dokumentation m. m. beröras. Inför den fortsatta framställningen bör begreppet musealt bevarande belysas. Industriminnesvård kan, som nyss nämndes, vara av olika art, från bevarande av byggnadsmiljöer eller enstaka byggnader till dokumentation av arbetslivets y dagliga villkor. Hänsyn till kulturhistoriska aspekter i vid bemärkelse innefattar även stads- eller landskapsbilden. Detta kan ta sig uttryck i att en i byggnads arkitektoniska kvaliteter tas till vara genom att byggnaden återanvänds. Några av exemplen i bilaga 5, de från Kalmar och Eskilstuna, y präglas av detta synsätt. Med ett musealt bevarande menas emellertid i detta sammanhang att industrianläggningen, så intakt som möjligt med avseende även på maskiner och annan utrustning, sparas åt eftervärlden i syfte att minna om en svunnen industriell hantering. Ett musealt bevarande, som enligt direktiven kan tänkas i enstaka fall, är således ett specialfall av

54 Kulturminnesvård SOU 1982: 10

återanvändning. Hänsyn till stads- och landskapsbilden kan utgöra ett led i ett övervägande om återanvändning av en byggnad, kanske för ett nytt ändamål. Den frågan tas upp i andra kapitel i betänkandet. Detta kapitel inriktas främst på de kulturhistoriska aspekterna i övrigt.

4.2 Förhållandena i

dag

4.2.1 Inledning

Såsom angavs tidigare, har de kulturhistoriska aspekterna på industrins anläggningar och det industriella arbetslivets villkor kommit att uppmärksammas i ökad omfattning under 1970-talet. Det även i övrigt nya synsättet, som t. ex. innefattar en förskjutning mot bevarande av sammanhållna kulturmiljöer, har kommit till uttryck bl. a. genom de riktlinjer som har lagts fast för den statliga kulturpolitiken. Genom den fysiska riksplaneringen har kulturminnesvården fått en tydligare roll i samhällsplaneringen. Detta har lett till en mer detaljerad och systematisk planering. RAÄ och statens planverk lämnade 1978 en vägledning till kommuner och länsstyrelser när det gäller program för kulturminnesvården. Enligt denna vägledning kan kommunerna bl. a. välja ut objekt och avgränsa miljöer av särskilt värde och föreslå insatser. Därigenom får kommunerna ett underlag för att rangordna insatserna för byggnadsvård efter angelägenhetsgrad och resurser. Det arbete som har påbörjats i kommuner och län har medverkat till en förbättrad kunskap om kulturminnesvårdens intressen. Det material som har arbetats fram genom inventeringar och utredningar har gett en bättre grund för att formulera hänsynsregler, göra urval och prioritera insatser av olika slag. Ännu återstår emellertid ett omfattande arbete med att inventera och värdera äldre bebyggelse. Samordning med inventeringar i andra syften än det kulturhistoriska är också möjlig. En kulturhistorisk byggnadsinventering hari ett projekt i Borås samordnats med den kommunala energiplaneringen. Den inventeringen, liksom sedvanlig inventering från kulturhistorisk synpunkt, inriktas inte på någon särskild art av bebyggelse. Exempel finns emellertid på att industriminnen har inventerats speciellt. Som exempel kan nämnas att Sundsvalls museum på uppdrag av - i olika etapper - RAÄ, länsstyrelsen och Ådalenkommittén för bl. a. medel som ställdes till förfogande av länsarbetsnämnden inventerar den skogsbaserade industrins minnesmärken i Västernorrlands län. Av bilaga 4 framgår vidare att Dalarnas museum förbereder en länsomfattande inventering av industribyggnader. Inventeringar kan ske geografiskt eller branschvis. Inventering av geografiskt avgränsade områden är det vanligaste för kommuner och länsorgan. Det finns givetvis exempel utöver det nyss anförda på branschvisa g i inventeringar. De utförs emellertid oftast för hela riket. RAÄ har t.ex inventerat landets bryggeribyggnader. Länsmuseerna har i flera fall studerat enstaka anläggningar. Som ett exempel kan nämnas att Jönköpings läns museum har redovisat en utförlig rapport om Ohs bruk i Värnamo kommun, där sulfitfabriken lades ned 1978. Rapporten är ett resultat av en etnologisk

K ulturminnesvård 55

undersökning. Den bekostades delvis med bidrag från arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och av kommunen, som önskade ett underlag för ett planerat museum över brukets historia. Principer för urval och dokumentation, registrering av material och samordning av de kulturhistoriska museernas arbete har diskuterats inom sammanslutningen för samhällsdokumentation vid museerna (SAMDOK). I fråga om industrins anläggningar har en indelning i s. k. pooler föreslagits. Därigenom skulle dokumentationsansvaret för en viss näringsgren fördelas på museer regionalt och lokalt i några län. Vid sidan av de offentliga organens arbete med kulturhistoriska frågor, måste det växande intresset hos bildningsförbund, fackliga organisationer och industrins branschorganisationer samt hos hembygdsföreningar och privatpersoner framhållas. I vissa branscher har industriminnesvård bedrivits sedan 1900-talets början. Enskilda företag har i flera fall gjort betydande insatser, t. ex. Stora Kopparbergs Bergslags AB, Svenska Cellulosa AB och Uddeholms AB. Landsorganisationens kulturpolitiska råd hari en 1981 upprättad rapport, Facklig kultursyn, tagit upp arbetets minnesmärken. I rapporten, som antogs vid Landsorganisationens kongress 1981, anges bl. a. att ett ökat fackligt engagemang i kulturfrågor kan ta sig uttryck i att distriktsorganisationer medverkar i inventering och dokumentation av arbetets minnesmärken. Det renodlat branschinriktade kulturhistoriska arbetet har utförts av några av industrins branschorganisationer. Viktiga insatser när det gäller dokumentation av hyttanläggningar och smedjor har kommit till stånd genom Jemkontoret. Inom Jemkontorets bergshistoriska utskott har riktlinjer dragits upp för en dokumentation av strukturomvandlingen inom branschen under den senaste hundraårsperioden. Dokumentationen avser såväl tekniska anläggningar som övrig bebyggelse i gruv- och stålindustrins orter. Den skall även inbegripa en kartläggning av arbetsmiljöns och arbetsprocessens förändringar med särskild inriktning på konsekvenserna för människor och miljö. Ett annat projekt syftar till att säkerställa det material som rör svensk stålindustri under den senaste omvandlingsperioden 1965-1980. I det följande avsnittet skall emellertid en annan branschorganisations arbete med industriminnesfrågor redovisas närmare.

4.2.2 Massa- och pappersindustrin

Svenska Pappers- och Cellulosaingenjörsföreningen (SPCI) tog 1971 initiativ till en inventering av massa- och pappersindustrins anläggningar. En första, mer systematisk kartläggning genomfördes 1972 i Värmland och Dalsland. SPCI hade redan på 1930-talet dragit upp riktlinjer för en kartläggning av cellulosaindustrins tidigaste historia, främst genom intervjuer och biografiska anteckningar. Den industrihistoriska dokumentationen har senare övertagits av branschföretagens organisation, Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen (SCPF). SCPF bildade 1973 ett industrihistoriskt utskott. Dess uppgift är att verka för inventering av massa- och pappersindustrier, att föreslå skyddsvärda objekt samt att dra upp riktlinjer för en långsiktig industrihistorisk é i verksamhet. I SCPF:s industrihistoriska utskott ñnns företrädare för i

56 Kulturminnesvård SOU 1982: 10

branschens företag och Svenska Pappersindustriarbetareförbundet samt för forskning och museiverksamhet. Utskottets verksamhet koncentrerades i ett första skede på enheter som stod inför ombyggnad eller hot om nedläggning, och fick i vissa fall karaktären av brådskande punktinsatser. Målsättningen är emellertid en fortlöpande dokumentation som bör omfatta samtliga företags anläggningar. På sikt är industrin underkastad en utveckling, som gör att anläggningar som är moderna i dag kan vara föråldrade inom en snar framtid. Utskottet framhåller därför, i anslutning till ett program för sin verksamhet, särskilt betydelsen av en fortlöpande dokumentation för alla industribranscher, inte endast massa- och pappersindustrin. Varje till SCPF anslutet företag har utsett en kontaktperson i industrihistoriska frågor. Denne skall samverka med SCPF och berörda industriminnesvårdande organ. Föreningens industrihistoriska utskott har utarbetat en handbok för dokumentation bl. a. vid nedläggningar eller större ombyggnader. Handboken innehåller en checklista för dokumentation och bevarande samt behandlar konkret hur fabriksinventering, foto- eller filmdokumentation och intervjuer bör utföras. SCPF:s industrihistoriska utskott har dragit upp riktlinjer för en systematisk, riksomfattande dokumentation av massafabriker och pappersbruk. Målsättningen är att inom en period av fem till sex år säkra dokumentationen av branschens samtliga anläggningari drift. Därigenom kan man få ett bättre underlag för bevarandeinsatser av olika slag. De första etapperna av denna inventering har genomförts. Därigenom har anläggningar i Gävleborgs, Kopparbergs, Uppsala, Stockholms, Kronobergs, Kalmar och Jönköpings län dokumenterats. SCPF är huvudman för arbetet, som genomförs i samverkan med företagen, de fackliga organisationerna, RAÄ samt länsoch landsantikvarierna. Under den närmaste treårsperioden kommer - om medel ställs till förfogande - branschens anläggningar i övriga delar av landet att inventeras. Materialet från fältinventeringarna kommer att bearbetas och ställas samman i rapporter för publicering. SCPF har rekommenderat ett musealt bevarande av Frövifors pappersbruk. Anläggningen är representativ för utvecklingen i början av 1900-talet, dvs. maskinpappersbrukens tidiga period. Den har tagits ur drift i samband med att ett nytt pappersbruk på orten invigdes 1980.

4.2.3 Utredningens underlagsmaterial

Utredningens enkät har tagit upp kulturminnesfrågor. Av svaren framgår att kommunerna har bedömt industrianläggningens kulturhistoriska värden med stöd av någon inventering i drygt tio procent av de aktuella fallen. Dokumentation av anläggningen från kulturhistorisk synpunkt har förekommit vid ungefär var tionde nedläggning. En återanvändning har i få fall motiverats främst av kulturhistoriska skäl. I enkätsvaren har endast ett fall av musealt bevarande redovisats, nämligen J E Hylténs metallvarufabrik i Gnosjö i Småland. Det finns skäl att kortfattat redogöra för omständigheterna kring metallvarufabrikens bevarande. Gnosjö har nästan 300-åriga industritraditioner och utgör centrum för den välkända småländska småindustrin. - J ärnhantering och metallmanufaktur

Kulturminnesvârd 57

särskilt tråddrageri - har varit de näringsgrenar ur vilka dagens Gnosjöindustri främst har utvecklats. J E Hylténs metallvarufabrik anlades 1874 och drevs inom samma familj i hundra år. Efter en brand 1914 uppfördes en fabriksbyggnad invid det vattenfall som också tidigare hade levererat elektricitet till fabriken. Tillverkningen skiftade genom åren. Den sista tiden framställde man framför allt mässingsföremål, båtbeslag och brandslangsarmaturer. Anläggningen bestod av modellverkstad, gjuteri, smedja och mekanisk verkstad. Drivkraften förmedlades av en turbin kopplad till en huvudaxelledning med remtransmissioner.

i

i Det intressanta med Hylténs metallvarufabrik var att den representerade I en industrimiljö, karakteristisk för tiden mellan industrialismens uppkomst l och storindustrialismens genombrott. Inför nedläggningen uppmärksamz mades det industrihistoriska värde som Hylténs metallvarufabrik ägde. Med anledning härav beslöt kommunen att förvärva fabriken i syfte att bevara den. Tillsammans med länsmuseet, hembygdsföreningen, industriförening-

f en och lokalavdelningen av metallindustriarbetareförbundet bildade kom-

munen en stiftelse. Som målsättning angavs att man önskade bevara en å industrimiljö som hunnit bli unik och som hade spelat en viktig roll i

i

I kommunens näringslivshistoria. Anläggningen har förklarats för byggnadsg minne. Statliga medel i form av bidrag från lotterimedel har utgjort en viktig förutsättning för metallvarufabrikens bevarande. Stiftelsen håller anlägg-

i ningen tillgänglig för allmänheten och fabriken är i sådant skick att driften

kan upprätthållas tidvis. Av ett annat enkätsvar att antikvariska intressenter har uttryckt

i

framgår önskemål om att ett stenbrott på västkusten skall bevaras som industriminne. I | I Göteborg har tanken väckts att inrätta ett varvsmuseum. Kostnaderna har

i beräknats till nära 30 milj. kronor, varav cirka en tredjedel gäller

* ombyggnadsarbeten.

i Vid sidan av de angivna exemplen på kulturhistoriskt

hänsynstagande är

l ytterligare ett stort antal sådana fall kända för utredningen. Ett intressant

exempel på en industrianläggning från seklets början som bevaras i autentisk

F

miljö är Göteborgs remfabrik, som tillverkade bl. a. remmar för transmis-

i

t sioner. Fabriksmiljön är i stort sett oförändrad sedan 1910-talet. En förening l arbetar tillsammans med stadens industrimuseum för att hålla yrkeskunska-

i perna från den mekaniska vävnadsindustrin levande genom att periodvis

fortsätta driften i fabriken. Industrimuseet i Göteborg står för övrigt i

l

l begrepp att flytta in i lokaler som tidigare användes av ett bryggeri, också det

E ett exempel på återanvändning av en industribyggnad.

Ett bevarande av en byggnad kan ha olika karaktär och innebörd. Det finns självklart olika grader av bevarande. I vissa fall kan det vara fråga om att bevara en hel anläggning med dess fullständiga maskinella utrustning och med ett partiellt upprätthållande av driften. Man kan också bevara en anläggning som museum utan att driften bibehålls. Den äldre delen av Falu koppargruva, Surahammars bruksmuseum, Iggesunds hytta och oljeraffina-

deriet i Ängelsberg är alla exempel på anläggningar med väl bevarad

p utrustning i autentisk miljö. Bergviks museum och Iggesunds museum är g exempel på industribyggnader som har återanvänts för utställning av föremål och bilder. En del av föremålen har i dessa fall fått vara kvar i sin ursprungliga miljö. I vissa fall kan det också vara skäl att slå vakt om ett industrilandskap,

58 Kulturminnesvård

t. ex. Falu koppargruva och Dannemora gruvor eller andra landskapspartier av bergshistoriskt intresse. Det finns också exempel på sammanhängande värda att vårda såsom

industrimiljöer Ängelsbergs bruk eller något av de

uppländska järnbruken för att nu nämna några exempel. Det vanligaste är emellertid en varsam återanvändning av en industribyggnad såsom i de i bilaga 5 redovisade exemplen från Kalmar och Eskilstuna. I båda fallen medverkade omsorgen om stadsbilden till att en återanvändning kom till stånd. Från stadsbyggnadssynpunkt har Norrköping ställts inför ett av de angelägnaste men också ett av de mest svårlösta förnyelseproblem som någon stad har att lösa. Det gäller industrilandskapet kring Motala ström i de centrala delarna av Norrköping, ett landskap som präglas av industrialismens genombrott och några av de viktigaste faserna i dess fortsatta utveckling. Det var här som ett av de avgörande stegen togs från hantverksmässig textiltillverkning till industriell produktion i stor skala. Det är således den samlade miljön kring Motala ström som är den intressanta, och industrilandskapet torde inte ha någon motsvarighet i Europa. Av särskilt intresse är de initiativ som kommunen har tagit för att dokumentera och bedöma industribyggnadernas värde och möjligheten till en återanvändning. 1973 och 1976 redovisades utredningar om miljöer och byggnader i Norrköpings innerstad och i kommunen i övrigt. De antogs av kommunfullmäktige och överlämnades till berörda kommunala och statliga myndigheter. I ett av industriområdena vid Strömmen jämte dess grannskap klassades ett stort antal byggnader som kulturhistoriskt märkliga, kulturhistoriskt värdefulla eller av miljömässigt värde. Hela Strömmens vattensystem, från Drags fabriker och ned till Spången, klassificerades som märklig miljö. Vid utvärderingen av materialet framhölls att ansträngningarna måste inriktas på ett bevarande av bebyggelsegrupperingen och byggnadernas yttre, trots svårigheter att finna en bra användning för den äldre industribebyggelsen. 1979 tillsatte kommunstyrelsen en ny utredning för att göra en fördjupad inventering av industrilandskapet vid Strömmen. Utredningen hade bl. a. till uppgift att bedöma vilka byggnader som måste tas till vara med tanke på industrilandskapets helhet, att ge exempel på återanvändning samt att ge underlag för en områdesplan. Utredningskommitténs första förslag, Industrilandskapet vid Strömmen i Norrköping (västra delen), lades fram 1980. Avsikten är att denna delredovisning skall följas av en utredning som omfattar återstoden av industrilandskapet ned till Spången. Det framlagda förslaget redovisar ingående bebyggelsen inom olika delområden med avseende på historiska data och tekniska bedömningar samt ger synpunkter på byggnader, anläggningar och miljöer. Hela vattenytan inom industrilandskapet har klassats som omistlig miljö. Vidare har ett antal fabriksbyggnader klassats som omistliga medan andra har angivits vara av sådan betydelse för miljö- och stadsbilden att de om möjligt bör tas till vara och återanvändas. Det omfattande beståndet i Norrköping av industribyggnader med ett stort kulturhistoriskt värde är delvis oanvänt. Genom kommunens insatser kan utgångspunkter nås för en stadsförnyelse som innefattar bevarande och återanvändning. I industrilandskapets utkant nedströms finns det till bostäder ombyggda bryggeri som redovisas i bilaga 5.

Kulturminnesvård 59

FRÖVIFORS BRUK Frövifors Bruk har under de senaste åren varit föremål för en omfattande utbyggnad. Ett nytt pappersbruk togs i drift hösten 1981. Innan dess förädlades massan från sulfatfabriken i ett pappersbruk från 1900-talets början med turbiner, kollergångar, holländeri med holländare och Jordankvarnar och pappersmaskiner med remdrtft. Frövifors gamla pappersbruk har bedömts så intressant att ansträngningar nu görs föratt bevara det. Tekniken inom pappersindustrin har utvecklats så snabbt att det knappast finns någon anläggning i drift längre av samma slag som Frövifors gamla pappersbruk. Bilden visar en interiör från holländeriet i Frövifors gamla pappersbruk. De två holländarna av gjutjârn är tillverkade av fiman Bentley & Jackson i Manchester år 1903. Foto: Erik »PIur» Jansson, Frövifors Bruk, 1978.

60 Kulturminnesvård

J. E. HYLTEN J.E. Hylténs metallvarufabrik i Gnosjö i Jönköpings län lades ned 1971. Vid nedläggningen hade man blivit uppmärksam på anläggningens industrihistoriska värde, vilket ledde till att kommunen köpte fabriken isyfte att bevara den. Det dröjde några år innan alla utredningar beträffande huvudmannaskap, fortsatt värd och museal drift var klara. 1978 startades fabriken på nytt i liten skala. Avsikten är att driften i framtiden tidvis skall kunna upprätthållas för att kunskapen om arbetsmetoder och yrkesskicklighet skall kunna vidmakthållas. Bilden visar en interiör från metallvarufabrikens gjuteri med de två smältugnarna. Foto: Gunnar Sillén.

Kulturminnesvård 61

INDUSTRILANDSKAPET VID MOTALA STRÖM I NORRKÖPING Den förtätade miljö, som industrilandskapet vid Motala ström i Norrköping utgör, har inte många motsvarigheteri Europa. De enskilda anläggningarna bildar tillsammans ett område av betydande teknik-, industri- och kulturhistoriskt värde. Ändå är det industrilandskapet i sin helhet som ger det bestående intrycket: vattenströmmarna, dammarna, broarna och fabriksbyggnaderna tillsammans. En sådan miljö är också just genom sin helhetsverkan utomordentligt sårbar och känslig för varje form av mer genomgripande förändring. Bortom bron - Bergsbron - syns det stadsparti, som varit föremål för utredning. Hitom bron och i förgrundens högra del syns den höga fabriksbyggnad kallad »Strykjärnew som uppfördes av Holmens Bruk 1917, ritad av arkitekten Folke Bensow. Huset har förvärvats av Norrköpings kommun och planer finns att återanvända byggnaden och där inrymma Arbetarrörelsens centrala museum. Flygfoto: Herbert Fristedt.

62 Kulturminnesvård SOU 1982: 10

LÅNGBANS GRUVOR Föreningen Värmländska industriminnesmärken förvaltar och vårdar flera industrimiljöer av historiskt värde. Dit hör Långbans gruvor. Ingen annanstans i världen har man på en och samma plats påträffat så rika mineralfyndigheter som här. Alltifrån 1500-talet och fram till 1972 har järnmalm brutits i Långban och intill gruvområdet finns en bevarad hytta. 1978 påbörjades en upprustning av några av de förfallna gruv- och hyttbyggnaderna. Restaureringen bedrevs det första året med bidrag ur Lotterimedelsfonden och åren 1979-81 førtsattes arbetet med 100 % bidrag från AMS. På bilden ses Nya schaktets lave. Den uppfördes åren 1915-20 och fick då ersätta en äldre lave. Härifrån uppfordrades från 1923 allt berg i Långban. Nya schaktets lave restaurerades 1978-79. Upprustningsarbetena i Långban omfattade även Lokaschaktets lave och hyttanläggningen. I det sistnämnda fallet har arbetena på rostugnen avslutats och för närvarande pågår arbeten med masugnen. Foto: Värmlands museum 1981.

Kulturminnesvård 63

4.2.4 Ekonomiska frågor m. m.

I de tidigare avsnitten har ekonomiska frågor berörts i flera fall. Några ytterligare uppgifter i det hänseendet skall redovisas i det följande. Behovet av stöd till byggnadsvården utanför bostadssektorn har till del kunnat mötas genom beredskapsarbeten. I början av 1970-talet bidrog AMS i stor skala till upprustning och vård av ett stort antal kulturhistoriskt

I värdefulla byggnader och miljöer. Dessa insatser kom även industrimiljöer

i

till del. Sedermera har AMS minskat sina insatser för enskilda och I kommunala 1 objekt, och därmed har bidragen till vård av industriminnen minskat betydligt. För en femårsperiod räknat från 1975 kom industrimin-

i

nesvård till stånd som beredskapsarbete i 43 fall och till en kostnad av nära 28 kronor. milj. Samtliga fall gällde vård av anläggningar av förindustriell § karaktär, främst inom den äldre bergs- och jârnhanteringen samt kalkindustrin. Det är lättare för stiftelser och allmännyttiga institutioner än för

i privatpersoner att få bidrag från AMS till en restaurering. Detta bidrog till att

Föreningen Värmländska Industriminnesmärken bildades 1972. Föreningen, som är en stiftelse, tog med nyttjanderätt hand om många industriminnen i länet och kunde, med bidrag från AMS, utföra betydande insatser för att garantera några av de viktigaste industrimiljöernas bestånd och göra dem tillgängliga för allmänheten. Föreningens verksamhet har, med hänsyn till inriktningen av länets näringsliv, främst gällt bergshanteringens och skogsindustrins minnesmärken. Bland de anläggningar som har tagits om hand finns flera hyttor. Vidare står gruvfält och sågar under föreningens uppsikt. Kostnaderna för iståndsättning har således i stor omfattning kunnat ske med bidrag från AMS. Föreningens medlemmar, dvs. ägarna till anläggningarna, i regel stora bolag, samt berörda kommuner, står för kostnaderna för det löpande underhållet. Föreningen samarbetar nära med länsmuseet och länsantikvarien. Arbetet med kulturminnesvårdsprogram har berörts tidigare. För budgetåret 1980/81 anslogs 1,4 milj. kronor till länsstyrelserna i landet för inventering och arbetet med regionala för kulturminnesvården. handlingsprogram Beloppen fördelades med 50 000 kronor till 100 000 kronor per län. För liknande ändamål har medel anslagits även för de närmast föregående budgetåren. I samband med att medel anslogs för budgetåret 1980/81 framhölls att tilldelning för ändamålet inte kunde påräknas efter budgetårets utgång. I ett särskilt beslut hösten 1981 tilldelades ändå elva län tillsammans över 700 000 kronor för planering i kulturminnesvårdsfrågor. Det ekonomiska ansvaret för dokumentation har i några fall tagits upp vid regeringens tillåtlighetsprövning enligt l36 a § BL av tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet, som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi, med träfiberråvara eller med landets samlade mark- och vattentillgångar. Ett tillstånd kan förenas med villkor för att tillgodose allmänna intressen. I några fall har som villkor föreskrivits att det företag som får tillståndet skall, intill ett angivet belopp, stå för kostnaderna för t. ex. inventering och dokumentation av kulturhistoriskt intressant bebyggelse. Enligt 4 kap. 17 och 18 §§vatten1agen kan regeringen pröva tillåtligheten av vattenbyggnads- eller vattenregleringsföretag som är av betydande omfatt-

64 Kulturminnesvård sou 1982:10

ning eller ingripande beskaffenhet och därvid föreskriva villkor för att tillgodose allmänna intressen. I ett fall, där en kulturhistoriskt intressant kraftverksanläggning skulle rivas ut för att bereda plats för ett nytt kraftverk, har regeringen beaktat industriminnesaspekten genom att som ett särskilt villkor föreskriva en skyldighet för företaget som fick tillståndet att bekosta en dokumentation av den kraftverksanläggning som fanns på platsen.

Utredningens överväganden

4.3.1 Inventering m. m.

Det arbete som har påbörjats i kommuner och län med att ta fram särskilda program för kulturminnesvården skapar ett bättre kunskapsunderlag också för industriminnesvården. Arbetet innefattar inventeringar, beskrivningar och analyser som möjliggör en framförhållning och en helhetssyn i bevarandefrågor. Ännu återstår ett omfattande arbete med att inventera och bedöma värdet av äldre bebyggelse. Det hittills utförda arbetet har vidare inte hunnit beaktas fullt ut i kommunöversikter, markanvändningsplaner och åtgärdsprogram för kulturminnesvården. Det inventerings- och prioriteringsarbete till förmån för kulturminnesvårdens intressen som har inletts inom ramen för den fysiska riksplaneringen är angeläget och bör fortgå. Sådana kulturminnesvårdsprogram kan komma att utgöra en grund också för de vidgade befogenheter att skydda särskilt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer som föreslås i bygglagutredningens betänkande (SOU l979:65-66) Ny plan och bygglag. De nyss berörda kulturminnesvårdsprogrammen är en uppgift främst för kommuner, länsstyrelser och länsmuseer. Detta arbete är således avgränsat geografiskt och gäller i första hand kulturminnesvårdens traditionella ansvarsområde. Industrins strukturomvandling, i synnerhet förändringar av omfattande industriella anläggningar, är i regel en följd av nya produktionsmetoder eller andra faktorer såsom ändrade marknadsförutsättningar. Strukturomvandlingen gäller då branschen som helhet, oavsett var industrierna är belägna. Ett exempel är koncentrationen inom massa- och pappersindustrin till allt större driftsenheter. Ett annat är nedläggningar inom branscher med totalt sett vikande lönsamhet, t. ex. teko-industrin. Strukturomvandlingen har under de senaste åren varit så omfattande, att man borde ha kunnat förutse behovet av dokumentation för att skapa det . i ä kunskapsunderlag som hade behövts för en bedömning med utgångspunkt i 3. kulturminnesvårdens intressen. Eftersom industridokumentation förutsätter i i 4 speciell kunskap om respektive bransch, finns det anledning att särskilt uppmärksamma de initiativ som har tagits till riksomfattande inventeringar branschvis. För att bedöma behovet av industripolitiska insatser bedrivs en fortlöpande bevakning av förutsättningarna för den industriella utvecklingen. Detta sker främst inom industridepartementet och statens industriverk samt genom den industripolitiska utredningsverksamhet som sker i kommittéform i anslutning till industridepartementet. I departementet finns sedan 1981 ett struktursekretariat. Dess uppgift är främst att analysera långsiktiga föränd-

Kulturminnesvård 65

ringar av betydelse för strukturomvandlingen i industrin. Sådan information kan utgöra en utgångspunkt för branschstudier från kulturhistorisk synpunkt. Det vore därför angeläget att information om förväntade förändringar i den industriella utvecklingen kom kulturminnesvårdens intressenter till godo. Centralmuseer, såsom Nordiska museet och Tekniska museet, samt RAÄ har endast i begränsad mån samarbetat i inventeringar branschvis. I det hänseendet har emellertid branschorganisationer, främst J emkontoret samt Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen (SCPF), gjort avgörande insatser. Vid sidan av företagen och deras branschorganisationer har de anställdas organisationer visat ett ökande intresse för industriminnesvården. Industrins branschorganisationer - liksom de fackliga organisationerna - har betydande kunskap om arbetsprocessen och dess förändringar samt om olika näringsgrenars utveckling, såväl historiskt som när det gäller aktuella förändringar. Det är därför att tillmäta industrin naturligt ett betydande ansvar för branschvisa inventeringar från kulturhistorisk synpunkt. Det är angeläget att sådana inventeringar, såsom de inventeringar och prioriteringar SCPF har tagit initiativ till, sker redan innan strukturella eller andra förändringar är ett faktum. Vid sidan av industrins insatser kan självfallet specialinventeringar inför en nära förestående nedläggning göras även av lokala eller regionala kultunninnesvårdande organ samt av fackliga organisationer, bildningsförbund och hembygdsföreningar m. fl. När nu inventering och prioritering har berörts, är steget nära till frågor om information, dokumentation samt vård och underhåll. Dessförinnan skall en avgränsning göras. Industriminnesvården har kommit att omfatta inte bara industrins Den omfattar anläggningar. även maskiner och annan utrustning, arbetsprocessen samt arbetets villkor i övrigt, innefattande i vissa fall även de anställdas förhållanden utanför arbetsplatsen. Med hänsyn till att utredningsuppdraget gäller industriell verksamhet som läggs ned, faller den i olika sammanhang berörda och i sig angelägna frågan om dokumentation av de kontinuerliga förändringarna av en i gång varande verksamhet vid sidan av uppdraget. Vid industrinedläggningar kan maskinerna normalt säljas till andra anläggningar eller som skrot. Även om maskiner och annan utrustning kan ha ett nära nog oskiljaktigt samband med industrianläggningen, måste det anses falla utanför utredningens syfte att för andra fall än ett musealt bevarande beakta annat än industrianläggningen i sig. Utredningen förklarar sig emellertid vara medveten om de betydande kulturhistoriska intressen som därigenom lämnas utanför framställningen. Utredningen stannar således för att, i de hänseenden som med den gjorda avgränsningen är aktuella, betona vikten av att arbetet med program för kulturminnesvården fortsätter i kommuner och län, att industrins branschorganisationer tar ett betydande ansvar för inventeringar m.m. branschvis samt att utredningar i strukturfrågor beaktar industriminnesvårdsaspekten.

66 Kulturminnesvård

i 4.3.2 Information och dokumentation

Utredningen har övervägt behovet av en information till de regionala kulturminnesvårdande industrinedläggningar. Fråorganen om förestående i övrigt i samband med en industrinedläggning kommer gan om information att tas upp i kapitel 6. Det kan råda en viss tvekan i frågan om länsantikvarien och länsmuseet har nödvändig kännedom om nära förestående nedläggningar. Vid utredningens har emellertid en annan omständighet tillmätts avgörande överväganden betydelse. En information om en förestående nedläggning torde i regel inte kunna komma till stånd än någon eller några månader före tidigare Att i ett sådant skede göra erforderlig inventering och nedläggningen. dokumentation lämnar ett för ändamålet alltför kort rådrum för att ta värde från kulturhistorisk samt för det ställning till anläggningens synpunkt arbetet. Vidare kan nedläggningsprocessen ha inletts genom praktiska etc. med följd att en dokumentation inte blir äkta fullt utrivning av utrustning ut. Med tanke särskilt på ett musealt bevarande är det vidare så, att måste ske betydligt än strax före en nedläggning. I övervägandena tidigare så att urval det föregående avsnittet betonades vikten av en framförhållning, av intressanta anläggningar kan ske med en helhetssyn på ortens, länets eller branschens förhållanden. Sent aktualiserade och skyndsamma punktinsatser

motverkar en sådan ordning. Det är därför mer angeläget med ett

målmedvetet inventerings- och dokumentationsarbete av den art som pågåri kommuner, län och hos vissa branschorganisationer. Utredningen har därför stannat för att inte föreslå en sådan information som» nyss angavs. Om kunskapsunderlaget kan förbättras genom det tidigare angivna inventeringsarbetet, skapas förutsättningar för att göra urval och att ge för ett bevarande. Den följande fasen, att dokumentera det som har riktlinjer befunnits skyddsvärt samt att vårda och bevara dokumentationsmaterialet medför att kostnader av särskild art uppkommer. Det gäller kostnader för att utföra dokumentationen samt att framgent vårda materialet och hålla det för allmänheten. Dessa kostnader kan förknippas med en viss tillgängligt

industrianläggning, till skillnad från vad som är fallet med ett allmänt

inventeringsarbete. för det berörda företaget att utföra dokumenta- Frågan om en skyldighet tionen kan då väckas. Exempel finns på att regeringen har förenat tillstånd och 136 a § BL med sådana villkor. Situationen har då enligt vattenlagen kulturhistoriska värden har kunnat förödas genom präglats av att betydande tillkomsten av eller förändringar i en betydelsefull och omfattande närings- i “l verksamhet av sådan art, att den särskilda prövning av den industriella 1 har varit i verksamheten som de angivna lagbestämmelserna innebär, Det är således i regel också fråga om verksamhet som bedrivs av påkallad. etablerade bolag med betydande ekonomiska resurser. Utredningen ser som angeläget att möjligheterna att i de nyss angivna 3 i industriminnesvårdens intressen om dokufallen tillgodose genom villkor mentation utnyttjas. Att i vidare mån - utan hänsyn till ekonomiska förhållanden i den aktuella branschen eller hos det aktuella företaget förorda ett sådant dokumentationsansvar låter sig emellertid enligt utredinte Någon motsvarande skyldighet har, såvitt ningens mening göra.

Kulturminnesvård 67

utredningen har sig bekant, inte heller övervägts för andra byggnader än industrianläggningar. I det följande avsnittet skall vården av industrihistorisk dokumentation beröras närmare.

4.3.3 Vård och bevarande

, Ett bevarandeintresse i fråga om en industrianläggning kan, med den tidigare 1 gjorda avgränsningen, tillgodoses i endera av tre former, nämligen bevarande musealt, bevarande genom annan återanvändning samt bevarande genom skriftlig och fotografisk dokumentation.Regionalt har främst länsmuseema uppgiften att ta hand om och vårda industrihistorisk dokumentation, vilket är kostnadskrävande. Den alldeles speciella vård av ett industriminne som ett musealt bevarande utgör kan, som tidigare har framgått, komma till stånd genom att föreningar, stiftelser etc. bildas för ändamålet. Betydande insatser utförs även av enskilda företag när det gäller museal vård av industriminnen. i Riksdagen har, såsom tidigare har beskrivits, nyligen prövat byggnadsvårdsfrågor. Därvid ställdes särskilda medel- om än i begränsad omfattning -till förfogande för bidrag under innevarande budgetår, och för budgetåret 1982/83 föreslås att drygt 18 milj. kronor anslås för ändamålet. På grund härav och med hänsyn till de snäva ekonomiska förutsättningar som råder, kan utredningen inte se att utrymme för närvarande föreligger för att föreslå , några ytterligare stödformer på detta område. De bidrag som finns avser vård av bebyggelse som bevaras för framtiden och kan avse såväl bevarande genom en återanvändning som genom ett rent musealt bevarande. Därtill kommer möjligheten att it. ex. beredskapsarbetets form få bevarandeinsatser till stånd. Utredningen berör i andra kapitel i betänkandet hur kulturhistoriska

aspekter kan beaktas när en återanvändning övervägs. Återanvändning

torde vara det vanligaste sättet att tillmötesgå kulturhistoriska intressen när det gäller byggnader. Den nyss angivna bidragsmöjligheten i förening med främst byggnadslagstiftningens hänsynsregler får anses ge ett med beaktande av omständigheterna godtagbart skydd för bevarandeintressena i dessa fall. Det kan härvidlag åter erinras om de i förslaget till en ny plan- och bygglag förordade vidgade möjligheterna att tillgodose kulturhistoriska intressen. För det fall de kulturhistoriska intressena inte kan tillgodoses genom en återanvändning, bör en skriftlig, fotografisk eller på liknande sätt utförd dokumentation eftersträvas av industrianläggningar som har urskilts som intressanta. Såsom tidigare har redovisats, kan emellertid ett dokumentationsansvar inte annat än i speciella fall åläggas ett industriföretag. Den dokumentation som museer, branschföreningar och enskilda företag samt stiftelser och andra intresserade består, är av stort värde. Utredningen kan, på de skäl som redovisades i fråga om vård av bebyggelse som bevaras, inte förorda någon ny stödform för ändamålet. Det finns dock anledning att erinra om de avgörande insatser som - vid sidan av enskilda företag J emkontoret samt SCPF gör. Liknande initiativ borde kunna tas även i andra branscher samt i enskilda fall av andra intresserade. Den form av samverkan mellan företag och kommuner som Föreningen Värmländska Industrimin-

68 Kulturminnesvård

nesmärken representerar är också efterföljansvärd. Värmlandsföreningens mest avgörande insats är kanske att levandegöra nedlagda industrier och att hålla anläggningarna tillgängliga för allmänheten. Liknande bevarandeinsatser har redovisats från andra håll i landet. Utredningen delar den bedömning som har kommit till uttryck i direktiven om att ett musealt bevarande - av ekonomiska skäl- endast kan ske i enstaka fall. Industrins branschorganisationer borde här kunna ta ett betydande ansvar för att urskilja sådana anläggningar. SCPF har t. ex. angett det nedlagda pappersbruket i Frövifors som ett sådant exempel. Huvudansvaret

för ett musealt bevarande av industrianläggningar

kan antingen - som hittills - vila på fastighetsägaren, eventuellt med stöd av bidrag till byggnadsvårdande åtgärder eller engagemang från stat och kommun såsom delägare i en stiftelse. Vidare kan en skyddsvärd anläggning förklaras för byggnadsminne. Alternativet vore en ordning med en offentlig huvudman i förening med en möjlighet till tvångsförvärv. De ekonomiska förutsättningarna medför, såsom har berörts, att en sådan ordning inte kan förordas. Utredningen får i stället peka på möjligheten att initiativ från branschföreningar och andra tas upp med länsantikvarien eller RAÄ i varje enskilt fall. Det får därvid prövas om ett musealt bevarande, i de fall det kan bli aktuellt, är av den art att staten kan bistå den enskilde huvudmannen med främst råd och anvisningar.

5 Kommunerna och

näringslivet

5.1 Kommunernas successivt förändrade roll i

samhällsutvecklingen

Kommunernas uppgifter var länge begränsade till att i huvudsak omfatta grundutbildning och fattigvård. I större tätorter tillkom ansvar för vattenförsörjning och avlopp, gator, lokaltrafik m. m. Efter andra världskriget har kommunernas uppgifter successivt utvidgats så att de nu omfattar de flesta samhällsområden. Som exempel härpå kan nämnas kommunalt ansvar för bostadsförsörjning, för gymnasieutbildning, för barnomsorg, för energiförsörjning och energihushållning, för miljövårdsinsatser m. m. Där åtgärder från samhällets sida ansetts nödvändiga eller önskvärda har det lokala ansvaret för åtgärderna i stor utsträckning lagts på kommunerna. Huvudprincipen för den stora kommunindelningsreformen, som genomfördes under åren 1962-1977, var att till lämpliga nya kommuner skulle sammanföras näringsgeografiskt Som motivesammanhängande regioner. ring för att 1969 fastställa en sista tidpunkt för indelningsrefonnens

genomförande angavs i en departementspromemoria (Ds K 1968:13):

Det torde råda enighet om att de allt snabbare strukturella förändringarna medför ökade krav på effektivitet i samhällets insatser om medborgarna skall kunna tillförsäkras för sysselsättning, trivsel och social trygghet. En grundförutsättning gynnsamma resultat i dessa hänseenden är att näringslivet kan tillgodogöra sig teknikens framsteg och hävda sig i en allt hårdare internationell konkurrens. Samhället söker också genom olika åtgärder underlätta en fortgående anpassning av näringslivet till ändrade förhållanden. - - - Om det råder enighet om att samhällets insatser i här berörda avseenden måste öka kan det heller inte gärna finnas några delade meningar om att samhällets organ måste vara organiserade på ett sätt som gör det möjligt att effektivt fullgöra de uppgifter man ställts inför. --- Svaret på frågan om kommunerna över lag är lämpade för dessa uppgifter gavs redan genom 1962 års beslut om principer för planeringen av en ny kommunindelning. Som den största fördelen med en indelning efter dessa nya principer angavs att förutsättningarna för en effektiv samhällsplanering skulle bli väsentligt bättre. - - - Om samhället skall lyckas med uppgiften att föra en aktiv näringspolitik för att trygga försörjningen på sikt, stärka jämlika förutsättningar olika bygder emellan och dessutom framgångsrikt tillgodose kraven på god miljö behövs bättre instrument för samhällsplaneringen och ett samspel mellan statliga och kommunala insatser i dessa hänseenden.

Behovet av aktivare insatser från samhällets sida inom näringspolitiken var således ett av motiven för kommunindelningsreformen. Med undantag av

och

70 Kommunerna näringslivet

kommuner kan flertalet kommuner sägas belägna inom storstadsområdena arbetsmarknader. Kommunerna svarar för den lokala utgöra egna lokala infrastrukturen som är en förutsättning för näringslivets utveckling. Även om kommunindelningsreformen delvis motiverades utifrån näringsskäl och kommunernas medverkan i samhällsutvecklingen i övrigt politiska så har de regler som gäller kommunernas insatser inom ökat mycket kraftigt, näringspolitiken inte ändrats. Kommunerna kan och får inte i högre grad påverka näringslivets utveckling. Statsmaktema har dragit upp snäva ramar för kommunernas agerande på detta område.

5.2 Den kommunala kompetensen

5.2.1 i kommunallagen

Kompetensregeln

Den kommunala kompetensen uttrycks i kommunallagens 1 kap. 4 §. Där sägs att kommun och landstingskommun får själva vårda sina angelägenheter. Vidare vissa angelägenheter som ankommer på anges att om kommun eller finns särskilda bestämmelser. Den landstingskommun nuvarande kommunallagen som trädde i kraft 1977-07-01 innebar i fråga om kommunernas i förhållande till 1948 års kompetens ingen saklig ändring I det kommittébetänkande 1948 kommunallag. (SOU 1947:53) som föregick års kommunallagsreform sägs bl. a.:

Låter man samhällsintresset vara det ledande motivet för kommunalverksamheten, kan större beaktande skänkas de olika angelägenheternas art och natur. Befinnes det med hänsyn till arten av ett visst ändamål vara ett allmänt intresse, att en kommun främjar ändamålet, bör kommunen vara berättigad därtill, även om åtgärden kommer blott en mindre del av kommunens område eller ett mindre antal av dess medlemmar direkt till godo. Den kommunala befogenheten i fråga om viss angelägenhet får sålunda bedömas ur synpunkten om det är lämpligt, ändamålsenligt, skäligt osv. att kommunen befattar sig med angelägenheten.

I propositionen (1948:140) uttalade departementschefen att kompetensbeförhållandena i de stämmelsen skulle medge anpassning efter de skiftande särskilda fallen med beaktande av den allmänna samhällsutvecklingen samt kommunernas ställning som samhällets lokala förvaltningsorgan. Om en kommunal åtgärd ryms inom kommunallagens kompetensbestämbeslut. melse prövas endast när någon anför besvär över ett kommunalt att närmare för kompetensen har överlämnats åt Uppgiften ange området rättspraxis. Denna har utvecklats efter hand men vissa grundprinciper går tillbaka ända till 1862 års kommunalförfattningar. Det gäller t. ex. förbudet att s; mot att driva spekulativa företag i vinstsyfte. Det är ett uttryck för tanken kommunal är principiellt åtskild från den verksamhet som drivs förvaltning av näringslivet i vinstsyfte. Genom rättspraxis har utvecklats ett antal principer för den kommunala verksamheten. Lokaliseringsprincipen är uttryck för att det måste finnas ett kvalificerat samband mellan den kommunala verksamheten och den kommun som bedriver verksamheten. innebär att Likställighetsprincipen kommunmedlemmama skall behandlas lika av kommunen. Självkostnads-

l

i H

Kommunerna och näringslivet 71

principen innebär att kommunala taxor och avgifter skall sättas så att de högst täcker kommunens kostnader för verksamheten men inte ger någon företagsvinst. Bland principerna ingår också förbud mot att ge ekonomiskt understöd till enskilda och förbud mot retroaktivt gällande beslut samt det tidigare nämnda förbudet mot spekulativ verksamhet.

5.2.2 Kommunala befogenheter enligt speciallagstiftning

l En mycket stor del av kommunernas verksamhet regleras genom speciallagstiftning. Det är då denna och inte kommunallagens allmänna kompetens-

i

bestämmelse som ger kommunerna rätt och ofta även skyldighet att svara för viss verksamhet. Här skall endast beröras några få sådana bestämmelser som tillkommit under tiden efter andra världskriget och som har betydelse för förhållandet mellan kommunerna och näringslivet. De är också en spegling av den utveckling samhället genomgått som gjort det naturligt att tillgodose medborgarnas krav genom kollektiva lösningar i samhällets regi. Samhällets ansvar för bostadsförsörjningen är delat mellan staten och kommunerna. Kommunernas befogenheter och skyldigheter inom området regleras genom lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande (1978:379). Genom beslut av statsmakterna har fastställts att en god bostad är en social rättighet och att det åligger samhället att verka för att behovet av bostäder tillgodoses. Kommunerna har ansvaret för planeringen av byggande och upprustning av bostäder, för förmedling av statliga bostadsstöd och därtill knuten kontrollverksamhet. Kommunerna har också genom särskilda s. k. allmännyttiga bostadsföretag svarat för en stor del av produktionen av flerbostadshus. Speciellt på mindre orter torde någon sådan produktion inte ha kommit till stånd om inte kommunen gått in som huvudman. Kommunernas aktiva medverkan har varit en förutsättning för genomförandet av samhällets sociala bostadspolitik.

Kommunernas befogenheter och åligganden beträffande kollektivtrafiken regleras genom lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv

persontrafik. Enligt lagen skall det i varje län finnas en huvudman som ansvarar för den lokala och regionala kollektivtrafiken på väg. Huvudmannaskapet skall utövas genom interkommunal samverkan mellan landstingskommunen och kommunerna i respektive län. Kommunens rätt att engagera sig i lokal busstrafik och i spårbunden trafik har legat fast i många år. De första rättsfallen är från början av detta sekel. Kommunerna har ett dominerande inflytande inom eldistributionen och levererar elektrisk ström till ca 70 procent av landets elabonnenter. Kommunerna levererar även värme från kraftvärmeverk och hetvattencentraler. För närvarande tillgodoses ca 25 procent av värmeförsörjningen till bostäder och annan bebyggelse genom fjärrvärme och ytterligare utökning

planeras.Kommunema svarar för praktiskt taget all fjärrvärmeförsörj-

i ning. Kommunernas ansvar och befogenheter inom energiområdet regleras genom flera olika lagar, bl. a. ellagen och lagen (1977:439) om kommunal energiplanering. I den senare sägs att kommunen i sin planering skall verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Lagen torde ge kommun rätt till att i viss utsträckning engagera sig i utvinning, förädling och distribution av

72 Kommunerna och näringslivet

bränslen i form av torv, skogsavfall, energiskog m. m. Någon rättslig prövning härav har inte skett.

Åtgärder för att allmänt främja turistväsendet i kommunen har sedan läge

ansetts ligga inom ramen för den kommunala kompetensen. Genom lagen (1968:131) om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet har kommunens befogenheter utvidgats till att också gälla uppförande och drift av turistanläggningar i den mån det är påkallat för att främja turistväsendet i kommunen. i mindre kommuner med vikande - Speciellt sysselsättning typ fjällkommuner och skärgårdskommuner - har satsningar inom turistväsendet uppfattats som en möjlighet att stoppa en sedan lång tid negativ utveckling. Lagen (1970:663) om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade ger kommunerna möjlighet att driva affärsverksamhet - kioskhandel - i syfte att bereda sysselsättning åt handikappade. En förutsättning är att handikappade i kommunen inte i tillräcklig omfattning kan beredas lämplig anställning på annat sätt. Verksamheten skall vara anordnad så att den är särskilt lämpad för sysselsättning av handikappade och anställning i verksamheten skall ske efter anvisning av arbetsförmedlingen eller av kommunens socialvårdsorgan.

5.2.3 Rättspraxis

Kommunerna är engagerade i olika verksamheter genom vilka de mot betalning gör prestationer av varierande slag åt allmänheten. Exempel på sådana kommunala verksamheter är bostadsföretag, va-verk, el-, gas- och värmeverk, renhållningsverk, tvätterier, fryserier, kollektiva verkstadsanläggningar för hantverk och småidustri, saluhallar, slakthus, parkeringsanläggningar, buss-, spårvägs- och sjötrafikföretag, hamnar, flygplatser, turistanläggningar, hotell- och restaurangrörelser, teater- och konsertrörelser samt fritids- och nöjesanläggningar. Det är som framgår av uppräkningen fråga om mycket skilda verksamheter. Tyngdpunkten ligger ofta i anläggningar eller anordningar för kollektivt bruk. När kommunen även svarar för själva verksamheten är det ofta fråga om nyttigheter som kan betecknas som tjänster och inte som varor. Kommunernas engagemang i verksamheter av ovannämnda slag är

resultat av en mycket lång utveckling som har sin grund i att människor som

bor i tätorter har behov av en omfattande samverkan.

lokal_

I motiven för 1948 års kommunallagsreform framhölls att en positiv inställning hos rättspraxis borde förväntas i fråga om sådana företag som anknöt till redan befintlig kommunal verksamhet. Som exempel nämndes stuveriverksamhet i kommunägd hamn, biografverksamhet i av kommunen ;f i disponerad allmän samlingslokal samt förädling och försäljning från kommunägt grustag. Det har alltid ansetts ingå i kommunens kompetens att utnyttja kommunägda naturtillgångar. Andra exempel på samband som gjort att verksamheten bedömts som laglig är försäljning av plantskolealster från stadsträdgård samt kioskrörelse i kommunägd busstation. När det enskilda initiativet inte räcker till för att en verksamhet alls skall förekomma i kommunen eller är otillräckligt för att verksamheten skall förekommai rimlig omfattning, med rimlig standard och till kostnad som är

u.^^L<. .s

.ae

sou 193240 Kommunerna och näringslivet 73

för den enskilda så kan kommunen överkomlig vara befogad att gå in. Exempel härpå är speciell transportservice och dagligvarudistribution i glesbygder. I några fall har brister i det enskilda initiativet åberopats av regeringsrätten som skäl för att kommunen skall få engagera sig inom hotellbranschen. I motiven till 1948 års kompetensreform framhölls att det hörde till en kommuns befogenheter att allmänt främja inom näringslivets utveckling kommunen. Som exempel nämndes att ställa i ordning byggklara industriområden med trafikleder, stickspår, vatten och avlopp m. m. samt att anskaffa och ställa i ordning särskilda byggnader där ett flertal verkstäder för hantverk och småindustri kunde inrymmas. I rättstillämpningen har också åtgärder för

att exempelvis biträda företagare med råd och information ansetts vara en

allmänt näringslivsfrämjande åtgärd. Kommun har ansetts befogad att ekonomiskt engagera sig i den typ av utställningsverksamhet som innebär att man håller utställningslokaler eller utställningsområden. Andra kommunala engagemang i marknadsföring av kollektiv natur har inte ansetts ligga inom den kommunala kompetensen, inte ens när engagemanget varit allmäninriktat i så mån att den kommunala insatsen kommit en hel bransch till godo. Branschstöd i form av allmän rådgivning har däremot ansetts kompetensenligt. Kommunalt stöd till hantverk och hemslöjd har bedömts ligga inom kommunens kompetens. När ett kommunalt ekonomiskt stöd till näringslivet kan betraktas som ett komplement till ett statligt stöd är också rättstillämpningen mera positiv till den kommunala insatsen. Ett flertal avgöranden visar att det inte finns något hinder för att en kommun tillämpar en generell lågprislinje vid upplåtelse av mark till näringslivet. Här kan man tala om en befogenhet för kommunen att subventionera näringslivet. När det gäller tillhandahållande av lokaler så framgår det klart av rättspraxis att lokalhållning åt enstaka industriföretag inte faller inom kommunens kompetens. I samband med att ett industriföretag fått behov av större lokaler och för den skull förvärvat mark av kommunen har det ofta ingått i villkoren att kommunen skall överta företagets gamla lokaler. Om inte de gamla lokalerna behövs för ett klart kommunalt ändamål har det i rättspraxis bedömts som ett överskridande av kompetensen. Kommunen har däremot som förut nämnts rätt att uppföra och förvalta s. k. industrihotell eller industrihus där fllera hantverks- eller småindustriföretag bereds lokaler inom samma Numera kan kommun få byggnad. regionalpolitiskt stöd i form av avskrivningslån och lokaliseringslån för av mindre uppförande industribyggnader i första hand på mindre orter. Stödet utgår endast inom stödområde 4, 5 och 6. Om statligt stöd utgår till en verksamhet så måste det också innebära att kommunen har kompetens att utöva verksamheten även om det som här kan synas innebära en viss awikelse från den generella kompetensregeln. I motiven till 1948 års kompetensreform framhölls att behovet av att skapa arbetstillfällen åt arbetslösa eller att hindra hotande arbetslöshet kunde ge kommunen befogenhet att igångsätta och driva företag, vars verksamhet eljest inte omfattades av kommunens kompetens. Särskilt ansågs det angeläget att kommunerna ägde befogenhet att genom lån, borgensåtagande

74 Kommunerna och

näringslivet

eller annorledes medverka till att uppehålla driften vid industrier eller andra i sådana fall där nedläggning eller inskränkning i driften skulle företag föranleda arbetslöshet i kommunen. I rättspraxis har åtgärder av ovannämnt slag godtagits endast i klart extraordinära situationer och där kommunen kunnat prestera en nöjaktig om att en sådan situation förelegat. Den arbetslöshet som man utredning avser motverka eller avvärja skall vara av inte obetydlig omfattning. Vidare skall den kommunala insatsen stå i rimlig proportion till de åberopade sysselsättningssvårigheterna, vara försvarlig till sin omfattning och ha

avsevärd betydelse för att hindra eller motverka svårigheterna. Åtgärder för

att avhjälpa s. k. dold arbetslöshet (låg sysselsättningsgrad) eller för att åstadkomma en lämplig differentiering av näringslivet har inte ansetts ligga inom kompetensen. En vikande utveckling av näringliv och sysselsättning i en kommun kan på längre sikt få ödesdiger inverkan på kommunens ekonomi t. ex. genom att bostäder ställs tomma och att såväl avgiftsfinansierad som kommunägda skattefinansierad kommunal service blir överdimensionerad. Ett direkt stöd till företag för att motverka sådana effekter har inte ansetts rymmas inom den kommunala kompetensen. När en kommun i ett företag, vars tidigare engagerat sig ekonomiskt verksamhet i och för utanför kommunens kompetens, har sig fallit kommunens intresse av att skydda sig mot ekonomisk förlust gjort att ytterligare ekonomiska insatser har ansetts kompetensenliga. Rättstillämpningen är dock även i dessa fall klart restriktiv.

5.2.4 Kommunalrättskommittén

Kommunalrättskommittén har i sitt betänkande (SOU 1971:84) Kommunal ingående behandlat de olika kompetensfrågor som gäller kompetens förhållandet mellan kommunerna och näringslivet. Kommittén föreslog en särskild lag om kommuns befogenheter med avseende på enskild näringsverksamhet. Lagförslaget bygger helt på vad kommittén vid sin genomgång funnit vara gällande rätt. Kommittén försökte lösa gränsdragningen gentemot den statliga regionalpolitiken genom ett obligatoriskt samråd mellan kommun och arbetsmarknadsverket. Kommitténs föranledde till riksdagen om förslag aldrig något förslag lagstiftning.

5.2.5 Utredningen om kommunal kompetenslagstiftning

I motion till 1978/79 års riksmöte hemställde Hans Gustafsson(s) att

beslutar anhålla att regeringen utreder frågan om att öka

riksdagen kommunernas när det gäller näringslivsfrämjande insatser. befogenheter Efter att ha redogjort för gällande rättspraxis säger motionären:

Kommunernas möjligheter att bereda näringslivet goda arbetsbetingelser och utvecklingsmöjligheter är således enligt nuvarande lagstiftning starkt begränsade. Starka skäl talar för att öka den kommunala kompetensen i detta avseende. En utredning bör därför tillsättas med uppdrag att kartlägga nuvarande förhållanden och överväga olika åtgärder i syfte att stärka kommunernas roll i näringslivsfrågor. s: å. p å, s, 3

Kommunerna och näringslivet

Konstitutionsutskottet behandlade motionen i sitt betänkande 1979/80:11. Där sägs bl. a.:

Kommunallagens allmänna kompetensregel är utformad så att den möjliggör en anpassning av kommunernas befogenheter efter samhällsutvecklingens krav. Regeringsrättens praxis fyller därför en mycket viktig funktion som vägledning för kommunerna i frågor om deras möjligheter att göra insatser i näringslivsfrämjande syfte. Denna praxis är emellertid så omfattande att den även för experter är svår att överblicka. Det ligger samtidigt i sakens natur att den inte kan täcka alla de verksamheter som kommunerna engagerar sig i. Det kan följaktligen ibland vara mycket svårt att med säkerhet avgöra om en kommunal åtgärd är tillåten eller ej. Det finns enligt utskottets mening anledning att uppmärksamt följa utvecklingen av rättspraxis i fråga om kommunernas befogenheter att vidta näringslivsfrämjande åtgärder. Det är också angeläget att denna rättspraxis blir känd i kommunerna. Mot denna bakgrund anser utskottet att en så långt möjligt uttömmande redogörelse för kommunernas befogenheter i nuläget beträffande näringslivsfrämjande åtgärder skulle vara värdefull. En sådan sammanställning, som bör omfatta även landstingskommunerna, bör göras i samband med den tidigare nämnda utredningen om sammanförande av vissa speciallagar om den kommunala kompetensen till en lag. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Med anledning av riksdagens beslut tillkallades enligt regeringens bemyndigande 1979-12-06 en särskild utredare. Några särskilda direktiv för utredningen har inte meddelats.

5.3 Uttalanden av statsmakterna om kommunerna

och näringslivet

Under 1960- och -70-talen har statsmakterna gjort vissa uttalanden om kommunerna och näringslivet. De viktigaste av dessa uttalanden redovisas nedan.

5.3.1 Riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik

Riksdagen antog 1964 (prop. 1964:185) riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik. I propositionen awisades kommunala subventioner till industrin. Departementschefen uttalade:

Kommunala subventioner som syftar till att påverka enskilda företags lokalisering och utveckling bör bestämt awisas. De omfattande kommunala initiativen under senare år i form av erbjudanden av varjehanda förmåner i syfte att förmå företag att etablera sig på orter, som utifrån lokala eller kommunalpolitiska bedömningar ansetts behöva industriell förstärkning har i många fall lett till direkta felinvesteringar. Som en konsekvens av den statliga aktivitet som enligt mitt förslag skall bedrivas i lokaliseringsfrågor utgår jag från att något utrymme för kommunalt ekonomiskt engagemang på detta område inte längre skall föreligga. Jag anser mig således ha anledning räkna med att kommunalt ekonomiskt stöd i syfte att påverka enskilda företags lokalisering och utvidgning ej skall förekomma i fortsättningen. Beträffande gränserna för kommunernas kompetens härvidlag ämnar jag föreslå Kungl. Majzt att föranstalta om särskild utredning.

76 Kommunerna och näringslivet

Mera allmänt stödjande åtgärder inom ramen för den kommunala planerings- och serviceverksamheten skulle däremot alltjämt vara tillåtna.

5.3.2 Regionalpolitiskt

handlingsprogram

I 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram (prop. 1972:111, bil. 1) anknöt departementschefen till ställningstagandet från 1964 och anförde bl. a. följande:

Jag vill i detta sammanhang betona att regionalpolitiken inte kan få ta formen av en fri tävlan mellan kommunerna om lokaliseringsobjekten. Det måste vara en statlig uppgift att på olika sätt främja en lokalisering till de områden där behoven är störst. En sådan arbetsfördelning mellan stat och kommun i fråga om regionalpolitiken beslutades av riksdagen år 1964.

I propositionen redovisades också önskemål från kommunalt håll att kommunerna skulle få möjligheter att ta mera aktiv del i regionalpolitiken än hittills. Departementschefen erinrade om att kommunalrättskommittén haft i uppdrag att se över den kommunala kompetensen.

5.3.3 Medel för den fortsatta

regionalpolitiken

Vid 1973 års riksdag behandlades frågan om medel i den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m. m. (prop. 1973:50). I propositionen konstaterade att kommun departementschefen inte bör få lokaliseringsstöd. Han anförde vidare:

l en situation kan emellertid avsteg från denna ståndpunkt vara motiverad. Jag syftar på den situationen att kommun, när ett städföretag råkar i svårigheter, ser sig nödsakad med hänsyn till sysselsättningen i kommunen att överta företagets industrifastighet, som utgör säkerhet för lokaliseringslån. En sådan åtgärd kan ligga inom den kommunala kompetensen. Frågan uppstår då om kommunen skall tillåtas överta lokaliseringslånet. Sådana fall har aktualiserats. Jag vill förorda att Kungl Majzt får möjlighet att i särskilda fall medge att kommun övertar betalningsansvaret för utestående lokaliseringslån. Som villkor för övertagandet bör gälla - förutom att situationen är sådan att ett kommunalt engagemang faller inom den kommunala kompetensen - att kommunen avyttrar fastigheten så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlustför kommunen eller, om förlust ändå beräknas uppkomma, med så begränsad förlust som möjligt.

5.3.4 Samordnad och

sysselsättnings- regionalpolitik

Vid 1975/76 års riksmöte förelåg förslag om samordnad och sysselsättningsregionalpolitik (prop. 1975/761211). Förslagen baserades bl. a. på sysselsättningsutredningens betänkande. I propositionen framhöll departementschefen bl. a. att sysselsättningsplaneringen är en uppgift för både staten och kommunerna. Staten måste ha ansvaret för den samlade sysselsättningspolitiken och därmed också ha ansvaret för den övergripande planeringen. Kommunerna bör aktivt medverka i sysselsättningsplaneringen, eftersom den kommunala verksamheten både direkt och indirekt är av stor betydelse för sysselsättningen.

Kommunerna och näringslivet 77

I de flesta kommuner finns, framhålls i propositionen, redan underlag i väsentliga delar inom olika förvaltningar för en ökad medverkan i sysselsättningsplaneringen. Det som ofta saknas är en systematisering av planeringen från sysselsättningssynpunkt. För att kunna genomföra sysselsåttningsinsatser av beredskapskaraktär på den kommunala sidan krävs därför enligt departementschefen en förbättrad planering i de flesta kommuner. Svenska kommunförbundets modell för samordnad kommunal planering anses med vissa ändringar kunna utgöra det planeringssystem som krävs. Det är framför allt verksamhetsplanernas sysselsättningseffekter som måste utvecklas. I awaktan på erfarenheter från försöksverksamheten var departementschefen inte redo att ta ställning för någon viss enhetlig utformning av sysselsättningsplaneringen. Vissa variationer i ett inledande skede ansågs kunna bidra till ett bredare erfarenhetsmaterial.

5.3.5 De mindre och medelstora företagen

I proposition 1977/78:40 om de mindre och medelstora företagen behandlades frågor som är av intresse i detta sammanhang. Beträffande huvudmannaskapet för de regionala utvecklingsfonderna framhöll departementschefen:

I likhet med utredningen bedömer jag det inte som realistiskt att bidrag från kommuner - bortsett från de kommuner som ligger utanför landsting - kan bli av sådan storleksordning att det motiverar huvudmannaskap. Detta spörsmål får också anses beröra frågan om primärkommunernas rättsliga kompetens på det näringspolitiska området. Däremot anser jag det vara värdefullt att ett nära samarbete med kommunerna åstadkoms.

Beträffande kommunernas näringspolitiska insatser anfördes följande:

När det gäller landstingens och kommunernas näringspolitiska insatser anser jag att en samordning via stiftelserna bör utnyttjas. stiftelserna är enligt min uppfattning väl skickade att medverka vid genomförade av kommunernas olika näringspolitiska program. Samtidigt delar jag den uppfattning som flera remissinstanser för fram att en sådan samordning inte får innebära att landsting och kommuner avstår från egen näringspolitisk verksamhet. Inom ramen för den kommunala kompetensen har dessa organ en rad viktiga näringspolitiska uppgifter. - - - - - Att landsting och kommuner upprätthåller fortlöpande kontakter med företagen anser jag vara både självklart och nödvändigt.

Frågan om uppförande av kommunägda industrilokaler togs upp på följande sätt:

En viktig förutsättning för en gynnsam utveckling av den mindre företagsamheten är att företagen har tillgång till ändamålsenliga lokaler för sin expansion. - - - - - Systemet med statligt stöd till kommunala industrilokaler bör byggas ut. Även i fortsättningen bör stöd lämnas främst inom det inre stödornrådet och på Gotland. I undantagsfall bör emellertid stöd kunna lämnas även i andra delar av det allmänna stödområdet. Något statligt stöd till att täcka driftkostnader kan inte komma ifråga. Liksom hittills bör stöd lämnas i första hand för lokalser som byggs i mindre orter.

78 Kommunerna och SOU 1982: 10

näringslivet

5.3.6 Regionalpolitik

I den senaste regionalpolitiska propositionen (1978/792112) framhöll föredragande departementschefen bl. a. följande:

När det gäller kommunernas roll i regionalpolitiken finner jag det inte motiverat att förorda någon ändring av nuvarande principer. Detta hindrar dock inte att jag liksom sysselsättningsutredningen anser att stöd även i fortsättningen bör kunna lämnas till vissa kommuner för att de skall kunna bygga industrilokaler för uthyrning. Kommitténs förslag att sådant stöd skall ges i form av avskrivnings- och lokaliseringslån i stället för i form av särskilda statsbidrag är enligt min mening väl ägnat att förenkla stödgivningen. Jag förordar därför att den särskilda stödformen med bidrag till kommunala industrilokaler avskaffas och att i stället avskrivnings- och lokaliseringslån får lämnas till kommuner inom allmänt stödområde 4 och inre stödområde 5 och 6. Liksom f. n. bör stödet avse främst mindre industrilokaler på mindre orter. Samtidigt vill jag framhålla att denna ordning bör utnyttjas sparsamt tills ytterligare erfarenheter har vunnits av verksamheten med stöd till kommunala industrilokaler. Det finns flera skäl till detta. Ett omfattande byggande av sådana lokaler kan leda till att lokaler blir outhyrda under längre tid, vilket innebär kostnader för både stat och kommun. Vidare kan ett överskott av lokaler leda till konkurrens mellan kommunerna om företagens utbyggnader och etableringar. Detta kan i sin tur leda till at kommunerna lockas att hyra ut lokaler till verksamhet som under andra omständigheter inte skulle komma till stånd och som har små möjligheter att ge varaktig sysselsättning åt de anställda. Mot denna bakgrund förordar jag att regionalpolitiskt stöd till kommunala industrilokaler normalt lämnas endast om preliminärt hyresavtal finns tecknat åtminstone för en del av lokalen. Möjligheterna för tilltänkta hyresgäster att själva bygga lokaler bör prövas innan stöd beviljas till den kommunala industrilokalen. Vidare bör det ankomma på lokaliseringsmyndigheten att fastställa enhetliga riktlinjer för hyressättningen i industrihuset.

5.3.7 Tendenser -

utveckling x

De redovisade citaten från 1964 och 1979 visar att statsmakternas inställning till kommunala insatser inom näringspolitiken förändrats. Regering och riksdag tog 1964 avstånd från ett kommunalt engagemang i lokaliseringsfrågor. År 1973 öppnades en möjlighet för kommun att tillfälligt överta statliga lokaliseringslån i samband med att kommunen köpte in en industrifastighet av ett företag som råkat i svårigheter. Särskilda medel anslogs 1977 för stöd till kommuner inom stödområdet och på Gotland för av

inre uppförande

lokaler för mindre industriföretag. Denna särskilda stödform avskaffades 1979 och i stället lämnas nu avskrivnings- och lokaliseringslån till kommuner inom allmänt stödområde 4 och inre stödområde 5 och 6. Det betonas dock att denna ordning skall utnyttjas sparsamt tills ytterligare erfarenheter vunnits.

5.4 och i kommunal

Näringsliv sysselsättning planering

av näringsliv och sysselsättning inom kommunen påverkar hela Utvecklingen den kommunala verksamheten och kommer in som en grundläggande förutsättning i all kommunal planering. I detta avsnitt belyses hur närings-

Kommunerna och näringslivet 79

livsfrågorna behandlas mera konkret i olika former av kommunal planering.

5.4.1 Gemensamma planeringsförutsättningar

Flertalet kommuner sammanställer numera i någon form underlagsdata och vägledande ställningstaganden som utgör förutsättningar för olika slag av planering i kommunen. I dessa gemensamma planeringsförutsättningar utgör bedömningar av näringslivets utveckling ett viktigt avsnitt. Prognoser över befolkningsutveckling och skatteunderlagsutveckling baseras på antaganden om utvecklingen inom näringslivet. [åtskilliga kommuner har man inte nöjt sig med att behandla näringslivsfrågorna i planeringsförutsättningarna utan utarbetat ett särskilt näringslivsprogram. Dessa program innehålleri allmänhet en inventering och analys av kommunens nuvarande näringsliv samt en bedömning av näringslivets framtida utveckling baserad på prognoser för olika näringslivsgrenar. Det egentliga programmet är en genomgång av de olika åtgärder som kommunen avser göra under de närmaste åren för att främja en utveckling av näringslivet i enlighet med kommunens målsättning. Svenska kommunförbundet har i februari 1981 redovisat resultatet av en telefonenkät till ett trettiotal större och medelstora kommuner. Av denna framgår bl. a. att sex av de tillfrågade kommunerna har av fullmäktige antagna näringslivsprogram och att ytterligare sex höll på att utarbeta program. Ett näringslivsprogram innehåller av kommunens beslutande organ antagna riktlinjer för kommunens agerande i frågor som rör kommunens näringsliv och dess utveckling. Programmet är därför värdefullt för såväl ansvariga nämnder som för de olika förvaltningarna i deras agerande i enskilda frågor. Däremot är det självfallet omöjligt att i ett program förutse allt som kan hända inom näringslivet eller att ange vad som bör göras i ärenden som gäller enstaka företag, vilka hamnat i en krissituation.

5.4.2 Fysisk planering

Planering av markanvändning och byggande - i huvudsak den planering som sker med stöd av byggnadslagstiftningen brukar kallas för fysisk planering. I en översiktlig planering fastläggs lokalisering av bostadsområden, områden för centrala servicefunktioner, arbetsområden, rekreationsområden, kommunikationsleder m. m. Den mera detaljerade utformningen av t. ex. ett arbetsområde ssker vid detaljplaneläggningen. I byggnadsstadgan (14 §) anges att vid upprättande av förslag till plan skall samråd ske inte bara med olika myndigheter utan även med sammanslutningar och enskilda personer som kan ha ett väsentligt intresse av frågan. Näringslivets organisationer och även enskilda företag kan förutsättas ha väsentligt intresse av kommunens planläggning såväl vad gäller de stora linjerna som utformningen av arbetsområden och kommunikationer till dessa. Det är inte ovanligt att en stadsplan för ett arbetsområde skräddarsys för ett speciellt företag. Det gäller särskilt större industriföretag som kräver

80 Kommunerna och näringslivet

stora utrymmen eller speciella anordningar som hamn, stickspår eller stora vattentillgångar. Samråd med berörda grenar av näringslivet sker regelmässigt i allt planarbete. I 136 a § byggnadslagen stadgas att tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi, med träfiberråvara eller med landets samlade mark- och vattentillgångar, skall prövas av regeringen. Tillstånd får meddelas endast om kommunen tillstyrkt detta. Berörd kommun har alltså här ett absolut veto. Under 1980 remissbehandlades ett förslag att 136 a § skulle ersättas av en särskild lag om tillåtlighetsprövning av viss industriell verksamhet m. m.

(Ds Bo 1980:1). I förslaget var kommunernas vetorätt begränsad till att

endast gälla verksamhet som har väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar. Förslaget har ännu inte lett till någon åtgärd.

5.4.3 Energiplanering

I lagen om kommunal energiplanering (1977:439) slås fast att kommunen i sin planering skall främja hushållningen med energi. Kommunen skall också i planeringen verka för en säker och tillräcklig energiförsörjning. Planeringsansvaret är begränsat till sådana delar av energiområdet som faktiskt omfattas av kommunens planering. Som exempel kan nämnas fysisk planering, trafikplanering och bostadsförsörjningsplanering. Kommunen skall också verka för en god energihushållning i den egna verksamheten. Någon form av energiplanering har sedan förekommit i de länge kommuner som åtagit sig ett ansvar för värmeförsörjningen genom att bygga fjärrvärmenät kopplade till hetvattencentraler eller kraftvärmeverk. Kommunerna har också en betydande roll som distributörer av elektrisk ström. Lagen om kommunal energiplanering ålägger kommunerna att undersöka förutsättningarna för att genom samverkan med annan kommun eller betydande intressent på energiområdet gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energiförsörjningen. Det kan t. ex. gälla tillvaratagande av spillvärme från industrin. I direktiven för utredningen av styrmedel för näringslivets energhushållning (1979:79) sägs bl. a.:

Enligt lagen om kommunal energiplanering skall kommunerna samverka sirsemellan och med berörd industri för att gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln. Utredaren bör göra en kartläggning av hur denna samverkan bedrivits och med utgångspunkt därifrån överväga om en prövning bör införas för hela system för försörjningen med energi till större regioner eller tätorter som t. ex. kan behöva basera sin energiförsörjning på flera olikr typer av energiomvandlingsanläggningar.

5.4.4 Bostadsförsörjningsprogram

Enligt bostadsförsörjningslagen (1978:379) skall kommunerna fortlöpande upprätta bostadsförsörjningsprogram i syfte att främja att bostadsbyggandet inom kommunen förbereds och genomförs på ett ändamålsenlig sätt. I

Kommunerna och näringslivet 81

bostadsförsörjningsprogrammet skall kommunen ange omfattning och inriktning av ny- och ombyggnad av bostäder och sådana lokaler som skall tillgodose servicebehov i bostadsområden. Tillgången till lämpliga bostäder är en väsentlig förutsättning för att ett företag skall kunna rekrytera behövlig arbetskraft. Ur den synpunkten är bostadsförsörjningsprogrammet av intresse för näringlivet. För byggnadsindustrin har programmet ett stort informationsvärde vid planeringen av den egna verksamheten. Genom att programmen sammanställs för län och för riket så har de också ett betydande värde för byggmaterialindustrin. Programmen utgör också ett väsentligt underlag för länsarbetsnämndema när de planerar igångsättningen av byggnadsarbeten i syfte att få en någorlunda jämn sysselsättning för byggnadsarbetarkåren.

Varuförsörjningsplanering

Åtskilliga kommuner har upprättat varuförsörjningsplaner som belyser

dagligvaruhandelns utveckling inom i första hand glesbygder och skärgårdsområden. I förordningen (1979:638) om statligt stöd till glesbygd anges att stöd till kommersiell service kan utgå i form av hemsändningsbidrag till kommuner och i form av avskrivningslån, investeringslån, kreditgaranti eller driftstöd till näringsidkare. Villkor för att stöd skall utgå är att berörd kommun har planerat Varuförsörjningen på sådant sätt att behovet av stöd kan bedömas.

5.4.6 -

Verksamhetsplanering investeringsplanering

Flertalet kommuner upprättar årligen verksamhetsplaner och investeringsplaner på tre - fem års sikt. Verksamhetsplanema är av intresse för näringslivet eftersom de visar vilka förändringar som planeras av den kommunala servicen. Investeringsplanema har dessutom på samma sätt som bostadsförsörjningsprogrammen ett direkt intresse för företag inom byggnadssektorn. Genom de s. k. KELP-enkätema samlar staten in uppgifter från kommunernas verksamhetsplaner och investeringsplaner. Uppgifterna sammanställs på läns- och riksnivå. i 5.4.7 Kommunal

sysselsättningsplanering

Den statliga sysselsättningsutredningen bedrev tillsammans med fem kommuner försöksverksamhet med kommunal sysselsättningsplanering. En redovisning och utvärdering av försöken har lämnats i SOU 1978:42. I utredningens slutbetänkande (SOU 1979:24) Sysselsättningspolitik för arbete åt alla, talas allmänt om kommunernas medverkan i en sammanhållen sysselsättningsplanering. I betänkandet konstateras att kommunerna genom ökad medverkan i sysselsättningsplaneringen kan göra viktiga insatser för att främja sysselsättningen i den egna kommunen. Den genomförda försöksverksamheten visar att det är naturligt att i de gemensamma planeringsförutsättningarna foga in ett särskilt sysselsättningspolitiskt program. Programmet bör innehålla bedömningar av kommunernas nuvarande och framtida sysselsättningssitua-

82 Kommunerna och näringslivet

tion samt riktlinjer för hur sysselsättningsfrågorna skall beaktas i den egna verksamheten. Där bör också ingå synpunkter på åtgärder som bör sättas in från statens sida. I programmet bör visas vilka alternativ för kommunens utveckling som bedöms möjliga. Däri ingår då alternativ för tidigareläggning av viss verksamhet och insatser för att undanröja förvärvshinder. Programmet kan utgöra underlag för överläggningar med arbetsförmedling och länsarbetsnämnd. Dessa bör i sin tur arbeta in programmen i sin egen sysselsättningsplanering. Sysselsättningsutredningens förslag i detta avsnitt har inte lett till några förslag eller beslut från regering och riksdag. Kommunernas svåra ekonomiska situation som tvingar till en restriktiv hållning till nya insatser samt avsaknaden av vägledning från staten har gjort att en särskild sysselsättningsplanering enligt utredningens förslag inte kommit till stånd i kommunerna. Bedömningar av sysselsättningsutvecklingen utgör ändock ett väsentligt inslag i kommunernas planeringsförutsättningar. I försöksverksamheten ingick en personaladministrativ planering beträffande kommunens egen personal. Försök att utveckla modeller för sådan planering har också gjorts inom en del kommuner och i samarbete med Svenska kommunförbundet. Försöken har dock inte lett till någon mera allmänt omfattad planeringsmodell.

5.4.8 Samspel med statens regionalpolitiska planering

Riksdagen antog 1964 riktlinjer för en aktiv lokaliseeringspolitik. Som ett av _, medlen för att nå de uppställda målen angavs en aktivare samhällsplanering. Länsstyrelserna fick 1967 i uppdrag att genomföra en försöksplanering med lokaliseringspolitisk inriktning. I anvisningarna för planeringen framhölls bl. a. följande:

Planeringen skall syfta till att ge vägledning t. ex. i lokaliseringsfrågor och vid fördelning av resurser som ställs till länets förfogande såsom lånemedel för bostadsbyggande o. dyl. I första hand är planeringen avsedd att vara till ledmng för den statliga verksamheten inom olika områden. Det är emellertid nödvändigt att denna planering också samordnas med den kommunala planeringen och de värderingar och målsättningar som denna är ett uttryck för. Ett system behöver därför tillskapas där man genom ett fortlöpande samspel mellan kommunerna och länsstyrelsen gör det möjligt att formulera realistiska lokaliseringspolitiska handlingsprogram för olika län och länsdelar.

Länsplanering 1967 kom till stor del att inriktas på att utifrån prognoser för utvecklingen av befolkning och näringsliv ange målsättningar för utvecklingen i de olika kommunblocken. Målsättningarna som angavs i s. k. befolkningsramvärden behandlades av riksdagen 1969. Många kommuner var kritiska mot att allt för liten hänsyn togs till kommunernas egna p.aner och målsättningar. Kritikerna menade att prognoser som visade hur utvecklingen blev, om man inte vidtog några åtgärder, upphöjdes till mål och på så sätt blev självuppfyllande. Med länsplanering 67 som underlag fick länsstyrelserna i uppdrag att utarbeta s. k. länsprogram. Länsprogram 70 skulle visa vilka sysselsättningsskapande åtgärder och samhällsinvesteringar som behövdes i skildaorter och

Kommunerna och näringslivet 83

regioner för att utvecklingen skulle sammanfalla med målsättningen i länsplanering 67. Länsstyrelsen hade vid denna tid en ställning som ”ransoneringsmyndighef. Samhällsresurserna - bl. a. tillgången på byggarbetskraft- räckte inte till för att genomföra alla de planer på investeringar som fanns i de olika kommunerna. Det blev nödvändigt att välja bland de olika kommunernas önskemål. Kommunerna var kritiska till att tjänstemän på länsstyrelserna på detta sätt satte sig över av politiskt valda organ fattade beslut. För att försöka få ett system som gav kommunerna ett större inflytande startades en försöksverksamhet av kommunerna och länsstyrelsen i Kronobergs län med projektledning från Svenska kommunförbundet. När försöksplaneringen var genomförd hade en viktig förutsättning fallit bort. Det fanns inte längre något behov av att prioritera investeringarna. Försöksverksamheten medförde dock en utveckling av den kommunala samhällsplaneringen och inledde ett mera djupgående samarbete mellan kommunerna och länsstyrelsen.

Inför uppläggningennav länsplanering 74 framförde flera kommuner och

även Svenska kommunförbundet förslag som skulle ge kommunerna en mera aktiv roll i den fortsatta länsplaneringen. Förbundet hänvisade bl. a. till uppläggningen av den fysiska riksplaneringen där kommunerna svarar för det egentliga planeringsarbetet medan länsstyrelserna tar fram planeringsunderlag, utgör samrådspartner samt gör länsvisa sammanställningar. Vissa begränsade försök att öka medverkan från kommunerna och landstingskommunerna gjordes också i denna planeringsomgång. Den nu gällande förordningen om länsplanering (1979:637) utkom inför arbetet med länsprogram 80. Förordningen kompletteras av föreskrifter utfärdade av regeringen. Ansvaret för länsplaneringen läggs där helt på länsstyrelserna som dock skall samverka med bl. a. landstingskommunen och länets kommuner. Länsplaneringen skall bygga på ett underlag som består av nulägesbeskrivningar, planer och prognoser som har betydelse för tillgången och efterfrågan på arbete och service. Länsprogrammet skall D precisera de regionalpolitiska målen för länet EI innehålla förslag till planeringstal, ortsplan och avgränsning av stödområden E! ange regionalpolitiska riktlinjer för planeringen av statlig verksamhet i länet och E1 ange inriktningen för den regionalpolitiska verksamheten i övrigt. I sina remissyttranden över länsprogram 80 framförde flertalet kommuner stark kritik mot såväl arbetssätt som innehåll i länsprogrammen. Den massiva kommunala kritiken föranledde Svenska kommunförbundet att i skrivelse till industridepartementet 1980-12-12 framföra sina synpunkter på den fortsatta länsplaneringen. I skrivelsen sägs bl. a.:

Förväntningarna kring länsplaneringen har inte blivit infriade. Det omfattande planeringsarbetet har enligt många kommuner inte lett till påtagliga resultat. Högt ställda mål som inte uppfyllts har skapat misstro och besvikelse. Planeringsunderlaget har varit alltför omfattande, detaljrikt och svåröverskådligt. Underlaget har till övervägnde del utarbetats regionalt och har dessutom varit alltför litet åtgärdsinriktat. Länsplaneringen kan grovt karaktäriseras som en uppifrån - nedåt planering där kommunernas insatser i stort har begränsats till att vara remissinstans och leverantör av ett begränsat underlagsmaterial. - - - - -

84 Kommunerna och

näringslivet

Organisationen av den nuvarande planeringen har successivt byggts ut allteftersom olika uppgifter skulle lösas. Detta har fått till följd att den är ytterst svår att överblicka. Olika instanser deltar i planeringen centralt, regionalt och kommunalt. Ansvarsgränserna för beslut, samordning och genomförande är oklara. Samordningen med andra planeringsformer - främst den fysiska riksplaneringen och energiplaneringen - är otydliga. Nämnda brister måste nu undanröjas och det är enligt styrelsen nödvändigt att så sker för att vi skall få en användbar regional planering i fortsättningen. Länsstyrelsens roll i detta sammanhang bör inriktas mot att förmedla av regering och riksdag fattade beslut samt att i övrigt ge service åt kommunerna. Beslut om planering och genomförande bör i större utsträckning förbehållas de organ som främst har den - - - - direkta politiska förankringen, dvs. kommunerna. Den regionala planeringen måste således grundas på den ordinarie kommunala planeringen med dess målsättningar, riktlinjer och faktamaterial. Det är ju främst kommunerna som känner problemen. Analyser och beskrivningar av regionala samband och förutsättningar måste utformas på sådant sätt att de även kan användas i kommunernas politiska beslutsprocess. Härigenom ges bättre förutsättningar att samordna och förankra de regionalpolitiska insatserna. Det finns ett starkt beroendeförhållande mellan den regionala och kommunala planeringen. För att förebygga regionala obalanser är det enligt styrelsens mening nödvändigt att få till stånd en ökad samverkan mellan stat och kommun.

Enskilda kommuner och några länsstyrelser har också tagit initiativ till en utveckling av länsplaneringen och ett bättre samspel mellan denna och den kommunala planeringen. I regeringens regionalpolitiska proposition, som beräknas lämnas till riksdagen våren 1982, kommer enligt vad utredningen erfarit former för och innehåll i den framtida länsplaneringen att behandlas.

5.5 Kommunernas insatser

näringspolitiska

5.5.1 Information och samråd

Under åren 1973-1980 fungerade ett särskilt informationssystem mellan företag och samhälle, det s. k. DIS-systemet. Informationssystemet bestod av tre delar, nämligen information från företagen till samhället, information från samhället till företagen och information inom den offentliga sektorn. Efter genomförd utvärdering beslöt riksdagen att verksamheten skulle upphöra med utgången av 1980. I propositionen (prop. 1980/81:20) som föregick beslutet anförde departementschefen att en uppgift för 1980-talets industripolitik måste vara att finna nya former för ett förtroendefullt samråd och informationsutbyte mellan samhälle, fack och näringsliv samt att han avsåg att återkomma till dessa frågor. Oberoende av om något formellt informationssystem existerar eller inte så torde kommunernas främsta informationskälla vara de direktkontakter som alltid förekommer när frågor och problem uppkommer som berör såväl företaget som kommunen. Utöver det informella informationsutbytet så har flertalet kommuner regelbundna överläggningar med de lokala hantverksoch industriföreningama. Framför allt de större kommunerna har också regelbundna kontakter med de fackliga organisationerna.

Kommunerna och näringslivet 85

Bortåt 20 procent av kommunerna gör regelbundet egna enkäter till näringslivet som ett komplement till den muntliga informationen. De informella muntliga kontakterna anses dock även av dessa kommuner vara den bästa informationskällan. Anledningen till att man genomför enkäter är svårigheterna för större kommuner att på andra vägar nå ut till det stora flertalet företag. En informationsväg som inte får undervärderas består i att företagsledare, anställda tjänstemän och fackliga företrädare innehar kommunala förtroendeuppdrag. Därigenom får dessa god kännedom om kommunens verksamhet och kan samtidigt ge information om näringslivets problem. I avsnitt 5.6.3 redovisas de speciella samarbetsorgan mellan kommun och näringsliv som inrättats i ett antal kommuner och där båda parter är representerade. Om samråd vid upprättande av plan enligt byggnadslagstiftningen, se avsnitt 5.4.2.

5.5.2 Tillhandahållande av mark och iordningställande av

arbetsområden

Den vanligaste kommunala insatsen för att bereda näringslivet bättre arbetsmöjligheter är att kommunen anskaffar och iordningställer för näringslivets anläggningar lämplig tomtmark. De flesta kommuner har en viss markreserv. De har då möjlighet att iordningställa tomter till vilka kan lokaliseras t. ex. byggnader och anläggningar för näringslivet. Större företag köper ofta i samband med nylokalisering eller större utvidgningar själva in råmark som ur företagets synpunkt är lämpligt belägen. Även den fortsatta planeringen och iordningställandet av marken görs ofta av företaget självt, givetvis i samråd med kommunen. När det gäller mindre företag så är regeln att kommunerna tillhandahåller färdiga arbetsområden med gator, va- och elledningar m. m. Kommunernas kompetens på detta område är 00mstridd.

5.5.3 Lokaler för industri och hantverk

Flertalet kommuner har industri- och hantverkslokaler för uthyrning. Lokalerna ägs antingen direkt av kommunen eller av ett kommunägt bolag eller stiftelse. Storleken av den lokalyta som kommunen eller kommunalt företag disponerar för industri- eller hantverksrörelse varierar från några hundratal m2 till flera hundratusen m2. Kommuner inom det lokaliseringspolitiska stödområdet har lokaler i något större utsträckning än övriga kommuner. Från våren 1963 utgick statsbidrag till statskommunala beredskapsarbeten som bestod av att kommunerna uppförde industrilokaler som sedan hyrdes ut eller försåldes till företag. Statsbidraget utgjorde vanligen en tredjedel av byggnadskostnaden. Fram till 1 juli 1965 erhöll inte mindre än 219 arbetsställen nya lokaler genom dessa beredskapsarbeten. Som villkor för bidragsgivningen gällde att lokalisering företrädesvis skulle ske inom det område som senare bildade det lokaliseringspolitiska stödområdet. En vanlig företeelse under många år har varit att företag som behövt större utrymme för sin verksamhet och för den skull sökt sig till nya arbetsområden i

86 Kommunerna och

näringslivet

tätorternas utkanter, har ställt krav på kommunerna att köpa in de gamla övergivna lokalerna inne i stadskärnorna. Dessa gamla fabrikslokaler är ett problem för många kommuner. Ibland har de rivits för att ge plats för ny i andra fall har de ansetts vara kulturminnen som måste bevaras. bebyggelse, Ofta har kommunen då inrett lokaler för småindustri och hantverk i de gamla byggnaderna. Det finns också exempel på att gamla industrilokaler byggts om till kontor eller bostäder. I Svenska kommunförbundets enkät om Kommunerna och näringslivet 1975 uppgav 180 kommuner att företag har framställt önskemål om att kommunen skulle överta äldre industrifastigheter i samband med omlokalisering. En annan anledning till att kommuner övertagit industrilokaler är att eller andra skäl fått svårigheter att fortsätta driften. företag av strukturella Kommunen har då av omsorg om de anställda tagit över företagets lokaler för att därmed ha större möjlighet att bereda andra företag lokaliseringsmöjligheter. Dessa förvärv har vanligen skett på kommunens eget initiativ. Det lett till att en finns åtskilliga exempel på att sådana kommunala ingripanden hotande arbetslöshet kunnat lindras eller undanröjas. Under senare tid har en ny typ av fastighetsöverlåtelser blivit aktuella. vänder sig till kommunen och försöker förmå denna att överta Företagen lokalerna för att sedan hyra ut dem till företaget. Denna aktivitet är tveksam ur flera synpunkter. Dels framgår det klart av rättspraxis att en kommun inte har kompetens att engagera sig i verksamhet som syftar till att tillhandahålla lokaler för ett enda enskilt företag och dels uppfattas företagens agerande som en form av utpressning. Det är även vanligt att kommunerna förmedlar andra än egna lokaler till företag. I de flesta fall finns ingen speciell organisation för detta utan lokaler förmedlas i den mån kommunen får kännedom om företag som planerar en eller som efterfrågar eller kan erbjuda mark och lokaler. I omlokalisering några kommuner har man systematiskt börjat bygga upp en s. k. lokalbank.

5.5.4 Industriservice

Flera kommuner har tagit initiativ till och engagerat sig i lokaler för service åt flera företag på orten. Exempel härpå är permanenta utställningar, personalmatsalar, företagshälsovård, kontorsservice m. m. godsterminaler, Kommuner har också ställt lokaler till förfogande för lokala produktutvecklingscentra och lokaler där uppfinnare utan anknytning till visst företag kan få möjlighet att utveckla sina idéer.

5.5.5 Ekonomiskt stöd till företag

Direkt ekonomiskt stöd från en kommun till ett företag har förekommit framför allt i två situationer. Stöd har sålunda getts i syfte att underlätta för ett företag att etablera sig inom kommunen. Det har då varit fråga om av mark till subventionerat pris eller upplåtelse av lokaler försäljning eller till låg hyra under företagets etableringsfas. Kommunal hyresfritt borgen för företags lån var troligen vanligare förr än under senare år då inriktningen mera varit mot naturastöd.

Kommunerna och näringslivet 87

Stöd till enskilda företag är vanliga då ett företag som har väsentlig betydelse för sysselsättningen på en ort råkat i svårigheter och riskerar nedläggning. Som tidigare nämnts är en form av stöd att kommunen köper företagets lokaler, varigenom rörelsekapital frigöres som kan göra det möjligt för företaget att komma över krisen, i varje fall om den är av mera tillfällig natur. Även vid sådana här krissituationer är kommunal borgen för lån till företaget en förekommande stödform. Någon aktuell undersökning som visar omfattningen av direkt ekonomiskt stöd till företagen finns inte. En undersökning om förhållandena vid mitten av 1960-talet visade att de vanligaste stödformerna var borgen för lån samt försäljning och uthyrning av mark och byggnader till priser understigande kommunens självkostnadspris. Vid tiden för undersökningen hade närmare hälften av kommunerna gått i borgen för lån till företag.

5.5.6 Kommunägda företag

I avsnitt 5.2.3 har redovisats att kommunerna med stöd av lagstiftning och rättspraxis driver ganska omfattande verksamhet av affärsmässig art. Betecknande för den kommunala affärsverksamheten är att den syftar till att tillgodose behov hos de egna kommunmedlemmarna och inte gäller produktion av varor för en vidare marknad. För att rädda arbetstillfällen på en ort förekommer det att kommunen går in och köper aktier i ett företag eller ibland helt övertar detsamma. Ett 20-tal kommunägda företag fanns år 1979 som sysslade med tillverkning av olika slag. Exempel på produkter som tillverkas är betong, murbruk, varor av betong, andra byggnadsmaterial, monteringsfärdiga trähus, skor, sportartiklar, textilier, verktyg samt tunnbröd. Det förekommer att privatägda företag kräver att kommunen går in som minoritetsdelägare. Alternativet är att företaget flyttar från kommunen respektive att en etablering aldrig kommer till stånd. Några kommuner har tagit initiativ till lokala utvecklingsbolag för att utveckla nya produkter och på så sätt få nya sysselsättningstillfällen. Eftersom bolagen är relativt nystartade så finns inga erfarenheter att redovisa.

5.5.7 Energipolitiska åtgärder

Den energipolitik som växt fram under det senaste decenniet förutsätter betydande kommunala insatser som även berör näringslivet. Kommunerna bygger successivt upp en rådgivnings- och besiktningsverksamhet i syfte att få en bättre energihushållning vid uppvärmning av byggnader. Verksamheten är primärt inriktad på bostadsbyggnader men även affärsfastigheter, kontorsbyggnader och lokaler för hantverk och småindustri m. m. berörs. Kommunernas roll som producent och distributör av fjärrvärme har tidigare redovisats. För att säkra oljetillförseln har ett antal kommuner bildat interkommunala bolag för inköp och lagerhållning av eldningsolja. Nödvändigheten av att ersätta dagens oljeeldning med eldning med inhemska bränslen har medverkat till att flera kommuner har eller planerar att engagera sig i utvinning och förädling av bränslen. Det gäller brytning av torv, tillvaratagande av skogsavfall, odling av energiskog, tillverkning av flis,

och

88 Kommunerna näringslivet

pellets m. fl. förädlade former av biobränslen. Syftet är i första hand att tillgodose egna byggnaders och fjärrvärmeverks behov av bränslen. Försäljning till bostadsföretag och enskilda kan också förekomma. På orter med s. k. processindustrier eller annan verksamhet där spillvärme kommuner och företag tillsammans att ta tillvara uppkommer planerar spillvärme för uppvärmning av byggnader via kommunens fjärrvärmesystem. Genom lagen om kommunal energiplanering är kommunerna ålagda att undersöka möjligheterna att ta tillvara spillvärme från industrin. Kommunerna svarar som tidigare sagts för en stor del av distributionen av elektrisk ström. De större kommunerna är också producenter av elektrisk sker dels i kommunägda Vattenkraftverk och genom energi. Produktionen och kärnkraftverk samt dels i delägande i företag som driver Vattenkraftverk kraftverk som producerar såväl vänne som elström.

5.5.8 Bostadsförsörjning

Kommunernas åtgärder beträffande bostadsförsörjning har alltid haft stort intresse för näringslivet. Tillgång till moderna bostäder är en grundförutarbetskraft. Kommunerna sättning för att ett företag skall kunna rekrytera har också ansvaret för byggnadsproduktionen genom att bilda tagit kommunägda bolag och stiftelser - s. k. allmännyttiga bostadsföretag. Dessa är att uppföra och förvalta bostadsfastigheter samt företags huvuduppgift lokaler för den bostadsanknutna serviceverksamheten. En hel del av dessa företag har också byggt grupper av småhus för försäljning till självkostnadspris. Innan det s. k. konkurrensvillkoret infördes i bostadslånebestämmelserna hade flera allmännyttiga bostadsföretag byggt upp en egen produktionsapparat som uppförde företagets hus, men även byggde skolor, barnstugor m. m. åt kommunen. Konkurrensvillkoret samt det starkt minskade byggandet av flerbostadshus har medverkat till att flera bostadsföretag awecklat den egna byggverksamheten. I syfte att göra det möjligt för familjer med begränsade ekonomiska resurser att skaffa sig småhus har många kommuner lämnat särskild service åt Verksamheten har bestått av hjälp med projektering och s. k. självbyggare. upphandling samt teknisk service och rådgivning under byggnadstiden.

5.5.9 Turist- och fritidsanordningar

Det finns flera anledningar till att kommunerna aktivt engagerat sig inom Många kommuner har ett sådant läge geografiskt att de inte turistnäringen. är attraktiva lokaliseringsorter för industriföretag. De kan istället ha goda kvaliteter för fritidsaktiviteter och rekreation. Det har då varit naturligt att på turism försöka skapa nya arbetstillfällen åt ortsbefolkgenom satsningar ningen. På grund av den relativt korta turistsäsongen är det många gånger vanskligt att driva turistanläggningar och av denna anledning har det enskilda initiativet inte varit tillräckligt vare sig för att täcka efterfrågan eller för att kommunens önskemål om ökade sysselsättningsmöjligheter. Det tillgodose kan vara lättare för kommunen än för en enskild att uppnå ett ekonomiskt

sou 193240 Kommunerna och näringslivet 89

acceptabelt resultat genom de kombinationseffekter som uppstår. Den ökade omsättningen som turismen för med sig kan göra det möjligt för den kommersiella servicen att överleva även på relativt små orter. Direkta kommunala stödåtgärder blir på så sätt obehövliga. Även om det inte finns något direkt åliggande så kräver numera kommuninvånarna att kommunerna bygger och driver anläggningar för fritidsaktiviteter och svarar för kulturell verksamhet. Genom att dessa anläggningar och denna verksamhet även utnyttjas av turisterna så stiger intäkterna i form av entréavgifter m. m. och behovet av anslag av skattemedel från kommunen minskar. Inte minst för näringslivet inom kommunen är det värdefullt att det finns en tillfredsställande hotell- och restaurangs_ervice. Kommunerna har i ett stort antal fall fått lov att gå in och bidraga till finansieringen av denna service. Det sker antingen genom uthyrning av lokaler till subventionerad hyra eller genom att kommunerna själva driver verksamheten. Om en utbyggd turistverksamhet kan leda till att hotell och restauranger får gäster även när det är lågsäsong för det affärsmässiga resandet så minskar behovet av kommunalt stöd till denna verksamhet.

5.5.10 Kommersiell service

Kommunernas insatser inom området kommersiell service är begränsade. De inskränker sig till att man under utbyggnaden av ett nytt bostadsområde kan subventionera hyran för en nödvändig butik för dagligvaror eller att man ger visst stöd till en nedläggningshotad glesbygdsbutik. I båda fallen är syftet inte att stödja ett enskilt företag utan att se till att kommuninvånare får nödvändig service. I anslutning till kommunalt driven trafikverksamhet förekommer att kommun driver kioskrörelse. Sådan rörelse drivs också för att ge sysselsättning och utkomst åt partiellt arbetsföra. I syfte att tillförsäkra befolkningen i glesbygd en tillfredsställande kommersiell service utgår sedan 1973 statligt stöd. Stödet utgår i första hand inom det inre stödområdet. Stöd utgår bl. a. till kommun som helt eller delvis bekostar hemsändning av dagligvaror till hushållen. Bidraget utgör 35 procent av kommunens nettoutgift och utgår för organiserad hemsändning med linjebuss, lantbrevbärare m. fl. eller med handlares eget fordon.

5.5.1] IKS-verksamhet

I ett antal kommuner inom det inre stödområdet pågår intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser - s. k. IKS-verksamhet. Verksamheten syftar till att ge arbete åt i första hand äldre personer som är lokalt bundna. Kommunerna väljer ut projekt samt svarar för arbetsledning och administration. Bland de arbeten som utförs kan nämnas förbättringsarbeten på jordbruksfastigheter och gemensamhetslokaler i glesbygd, upprustning av äldre byggnader för uthyrning till turister, taggtrådsröjning med flera åtgärder för att göra marker mera tillgängliga för friluftsliv. Regeringen beslutar om vilka kommuner som skall beviljas bidrag till IKS.

90 Kommunerna och näringslivet

5.5.12 Samspel med statliga insatser

[propositionen som föregick riksdagens beslut att från den 1 juli 1978 inrätta regionala utvecklingsfonder i varje län så förordades ett nära samarbete mellan respektive utvecklingsfond och länets kommuner. Ett sådant samarbete var lätt att uppnå eftersom flertalet kommuner redan hade ett samarbete med fondernas föregångare u länens företagarföreningar. I Svenska kommunförbundets rapport från 1975 sägs att kommunernas vanligaste samarbetspartner i näringslivsfrågor näst efter den lokala industrioch hantverksorganisationen var länets företagarförening. I en del län har samarbetet mellan utvecklingsfonden och kommunerna fått fastare organiserade former. Samarbetet gäller oftast anställande av företagskonsulenter för att hjälpa mindre och medelstora företag inom en eller flera kommuner. Konsulenterna ger i första hand teknisk och ekonomiskt rådgivning. Kommunerna har också sedan länge ett organiserat samarbete med länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar. I såväl distriktsarbetsnämnder som byggarbetsnämnder ingår kommunvalda ledamöter. I samband med akuta sysselsättningskriser bildas ofta samarbetskommittéer med representanter för länsarbetsnämnd, länsstyrelse, utvecklingsfond, kommun, berört företag och fackorganisationer.

5.6 Kommunernas organisation för näringslivsfrågor

Svenska kommunförbundet publicerade 1976-08-23 en undersökning om Kommunen och näringslivet. Uppgifterna torde dock fortfarande i stort sett ha aktualitet. Undersökningen, kompletterad med en telefonenkät till ett mindre antal kommuner som förbundet gjorde vintern 1981, utgör underlag för avsnitten 5.6.1 och 5.6.2 här nedan.

5.6.1 Nämndorganisation

Kommunstyrelsen skall enligt kommunallagen 3 kap. 1 § med uppmärksamhet följa de frågor, som kan inverka på kommunens utveckling och ekonomiska ställning. Kommunstyrelsen skall vidare ombesörja verkställighet av fullmäktiges beslut, i den mån verkställigheten inte uppdragits åt annan. Härav följer att frågor som gäller näringslivets utveckling är bland de viktigaste som åligger kommunstyrelsen. Fullmäktige har dock möjlighet förordna att annan nämnd skall svara för den direkta handläggningen av dessa frågor. I flertalet kommuner är det kommunstyrelsen som ansvarar för handläggningen av näringslivsfrågor. Endast i fem procent av kommunerna ligger ansvaret för dessa frågor helt på annan nämnd, en särskild

A..4›?Åv41,.

vanligen näringslivsnämnd eller industrinämnd. I ett par kommuner finns en

ma:

gemensam nämnd för näringslivs- och turistfrågor. I en kommun har

fastighetsnämnden hela ansvaret för näringslivsfrågorna. .-a*-›:.«/

De ärenden som skall behandlas av kommunstyrelsen bereds vanligen inom ett arbetsutskott eller beredningsutskott tillsatt inom styrelsen.

Kommunerna och näringslivet 91

Styrelsen har också möjlighet att till utskott delegera handläggningen av vissa frågor. Enligt den tidigare nämnda undersökningen hade i 23 kommuner kommunstyrelsen uppdragit åt sitt arbetsutskott att handlägga näringslivsfrågor. I 29 kommuner hade man tillskapat särskilda organ för beredning av näringslivsfrågor. Det var huvudsakligen fråga om organ av förtroendevalda, men i några fall var det blandade organ där såväl politiker som tjänstemän ingick. Organens benämning är vanligen näringslivsutskott, näringsutskott, näringslivsdelegation, näringslivsberedning, näringslivskommitté och industriutskott. Benämningen näringslivskommitté förekommer som beteckning på ett beredande organ under kommunstyrelsen i ett tiotal kommuner. Namnet används även för att beteckna en särskild av kommunfullmäktige utsedd nämnd för näringslivsfrågor. Vidare betecknar det ett samarbetsorgan mellan kommunen och näringlivet i ett tiotal kommuner. De beredande organen har i huvudsak följande uppgifter D information om förutsättningar för företagsetablering D underhandlingar med företag som avser att etablera sig i kommunen D kontakter med företag i kommunen, näringslivsorganisationer, regionla utvecklingsfonden och statliga organ D bistå befintliga och nya företag i deras kontakter med statliga och kommunala myndigheter D samordning av de kommunala åtgärderna inom området.

18 kommuner hade inrättat särskild nämnd för näringslivsfrågor, ofta kallad näringslivsnämnd eller industrinämnd. Nämndernas uppgifter skiljer sig inte nämnvärt från de uppgifter som i andra kommuner ligger på beredande organ. Marknadsföring av kommunen som lokaliseringsort är en viktig uppgift liksom att aktivt stödja det befintliga näringslivet. Annan nämnd som handlägger näringslivsfrågor förekommer främst i de allra största kommunerna. De sex kommuner som angett annan nämnd avser samtliga fastighetsnämnd. Fastighetsnämndernas uppgifter gäller främst anskaffning av mark och lokaler. Som tidigare nämnts har i en kommun fastighetsnämnden hela ansvaret för näringslivsfrågorna.

5.6.2 Förvaltningsorganisation

Kontakterna med företagen sker under ledning av kommunstyrelsen och dess ordförande. I ganska många kommuner är det också kommunstyrelsens ordförande som med visst biträde av personal på kommunkansliet svarar för de direkta kontakterna med näringslivet både vad gäller information, service och direkta överläggningar. I andra kommuner som inte har någon särskild befattningshavare för näringslivsfrågor handläggs dessa främst av kanslichefen eller motsvarande. Ett stort antal kommuner har flera tjänstemän engagerade som planeringschef, planeringssekreterare, fastighetschef, fastighetsingenjör, kommunsekreterare osv. Vartefter kontakterna med näringslivet byggts ut har kommunerna funnit behov av och tillsatt särskilda befattningshavare som på heltid ägnar sig åt näringslivsfrågor. När undersökningen gjordes fanns det i 28 kommuner

92 Kommunerna och näringslivet

befattningshavare med titeln näringslivssekreterare/intendent/kontaktman e. d. I ytterligare nio kommuner fanns andra befattningshavare vars huvudsakliga arbetsuppgifter gällde näringslivsfrågor. Enligt personalstatistiken för 1980 fanns det i kommunerna 45 befattningshavare med titeln näringslivssekreterare/konsulent/intendent/chef eller motsvarande. I arbetsuppgifterna för de särskilda befattningshavarna ingår i regel information till företagare om kommunens verksamhet och planering och om vilka etableringsmöjligheter kommunen kan erbjuda. Vidare ingår att vara kommunens kontaktman med befintliga företag och att kanalisera information till olika nämnder och styrelser liksom att inom den kommunala förvaltningen samordna näringslivskontakterna. Service till företagen i kommunen, t. ex. hjälp med att upprätta ansökningshandlingar för statligt regionalpolitiskt stöd samt att förmedla kontakter med statliga organ, ingår också ofta i arbetsuppgifterna. Ett 20-tal kommuner har angett att de uppdragit åt konsult att biträda i näringslivsfrågor. l de flesta fall är det då fråga om ett samarbete med länets regionala utvecklingsfond.

5.6.3 samarbetsorgan

I ett antal kommuner har man bildat särskilda samarbetsorgan mellan kommunen och näringslivet. Syftet med dessa organ är bl. a. att underlätta ömsesidig information och att samverka i frågor där kommunen och näringslivet har gemensamma intressen. Exempel på det senare är frågor där annan än kommunen är huvudman t. ex. arbetsmarknadsfrågor, lokalisering av högre utbildning och annan statlig verksamhet, utbyggnad av kommunikationer m. m. Vad gäller den ömsesidiga informationen om den egna verksamheten har företagen intresse av att känna till kommunens planering av bostäder, kommunikationer, teknisk försörjning, fritidsanläggningar, barnomsorg, utbildning m. m. Kommunerna har å sin sida behov av att känna till företagens utvecklingsplaner samt behov av arbetskraft, mark och lokaler. samarbetsorgan mellan kommunen och näringslivet finns framför allt i de större kommunerna. I organen ingår utom företrädare för näringslivet och kommunen i regel också representanter för de fackliga organisationerna och ibland även för arbetsförmedlingen.

5.6.4 Speciella organ

I drygt hälften av landets kommuner finns kommunägda bolag eller stiftelser som handlägger vissa näringslivsfrågor. De flesta av dessa är aktiebolag med uppgift att uppföra och förvalta lokaler för främst mindre och medelstora industri- och hantverksföretag. Några, i allmänhet stiftelser, har fått vidare uppgifter, t. ex. att arbeta med nylokaliseringar och att främja de befintliga företagens utveckling genom kontakter med dessa och med statliga myndigheter. Det ns också kommunägda företag, främst i Norrland, som sysslar med tillverk av olika slag. Vidare ett inte så litet antal inom hotell- och

:ing

Kommunerna och näringslivet 93

restaurangbranschen samt inom kioskhandeln. De senare i allmänhet med syfte att ge partiellt arbetslösa sysselsättning. I huvudsak tre skäl brukar anföras för att kommuner driver verksamhet i bolags- eller stiftelseforrn. Det första är att ett kommunägt företag till skillnad från kommunen själv har möjlighet att ta upp lån mot säkerhet av inteckning i fastighet. Sådana lån har betydligt förmånligare amorteringsvillkor än vad kommunlånen har, vilket i sin tur påverkar de hyror som behövs för att verksamheten skall gå ihop. De båda andra skälen hänger samman med att näringslivet arbetar i en marknadsekonomi. Ett företag är utsatt för konkurrens från andra företag både inom och utom landet. Det är därför inte möjligt att uppnå ett helt förtroendefullt samarbete mellan kommun och företag om inte företaget har vissa garantier för att förtrolig information till kommunen inte kommer till konkurrenternas kännedom. Kommunerna arbetar i princip helt öppet och med möjlighet för medborgarna att ta del av alla skriftliga handlingar i ett ärende. Sekretesslagstiftningen ger dock möjlighet att inom vissa områden inskränka offentligheten. Ett kommunägt aktiebolag eller stiftelse omfattas inte av offentlighetsprincipen och därför kan det för näringslivet verka mera tilltalande att ha ett sådant företag som motpart. Det tredje skälet till att överlåta näringslivsfrågor på ett särskilt kommunägt företag är behovet att fatta snabba beslut och inte vara beroende av den formella handläggningen i de kommunala organen. I Svenska kommunförbundets rapport 1976-08-23 berörs behovet av sekretessskydd vid kontakter mellan kommun och enskilda företag. Flertalet kommuner anser att de måste kunna erbjuda företagen ett sekretesskydd för att uppnå ett förtroendefullt samarbete och för att få ta del av företagens tidiga planer. Uppgifter som kommunerna anser bör sekretesskyddas gäller i första hand företags nyetablering, omlokalisering, utvidgning eller nedläggning. Andra känsliga frågor är uppgifter om företags ekonomiska förhållanden, produktionens inriktning och sysselsättningsutvecklingen. Även om sekretessen är nödvändig ur företagens synvinkel och accepteras av kommunerna så har den också en baksida. Den förhindrar insyn från medborgarna och gör att en tidig debatt om en viktig förutsättning för kommunens utveckling inte kommer till stånd på grund av brist på information.

5.6.5 Kommunalföretagskommittén

Tanken en särskild - på att införa företagsreform kommunalföretag framfördes av kommunalrättskommittén redan 1965 i betänkandet (SOU 1965:40) Kommunala bolag. Remissinstanserna var i huvudsak positiva till kommitténs förslag, som dock aldrig ledde till lagstiftning. Regeringen beslöt 1978-04-20 att tillsätta en särskild kommitté (1978:01) med uppdrag att utreda frågor om kommunala företag m. m. I direktiven

(Dir 1978:41) för utredningen sägs bl. a. följande:

Problemen med kommunal verksamhet i företagsform har alla sitt ursprung i att aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser, oavsett kommuners och landstingskommuners inflytande i dem, är juridiska personer som följer associationsrättens

94 Kommunerna och näringslivet

regelsystem. Deras verksamhet är inte underkastad vare sig kommunallagen eller andra lagar och förordningar som är inriktade på kommunerna och landstingskommunerna. - - - - - Den kritik som har riktats mot kommunal verksamhet i privaträttsliga former grundas på att en sådan form för verksamheten minskar de förtroendevaldas och allmänhetens insyn och inflytande. För att öka insynen och inflytandet kan man vidta åtgärder som får till effekt antingen att verksamhet i privaträttsliga former motverkas eller att insynen och inflytandet över verksamhet i sådan form ökas. -- -- - Kommittén bör överväga om den kommunalrättsliga och associationsrättsliga lagstiftningen bör ändras så att de kommunaldemokratiska kraven när det gäller kommunala företag tillgodoses bättre än f. n. utan att företagsformen förlorar sin lämplighet från effektivitetssynpunkt. Kommittén bör särskilt pröva möjligheterna att utvidga interpellationsrätten beträffande kommunala företag. - - - - - Kommittén bör överväga om det finns anledning att begränsa kommunernas och landstingskommunemas befogenhet att driva verksamhet i företagsform. En särskild uppgift för kommittén blir att överväga om en ny kommunal företagsform kan skapas som är anpassad till de villkor som gäller för kommunernas och landstingskommunernas verksamhet. Målet bör vara att åstadkomma en form av företag som utan att förlora i ändamålsenlighet bättre än de nuvarande formerna motsvarar de grundläggande krav på redovisning och insyn som bör ställas från kommunaldemokratisk - - - - synpunkt. Kommittén bör överväga hur en ny företagsform skall förhålla sig till de rent privaträttsliga företagsformerna och vilka kommunala uppgifter som bör få överlämnas till kommunala företag av det nya slaget. I övrigt bör kommittén ha fria händer att söka konstruera den ur kommunala aspekter bästa tänkbara företagsformen.

Förhållandet - -

5.7 lagstiftning rättspraxis verklighet

Som redovisats i avsnitt 5.2.1 har den allmänna kompetensregeln i kommunallagen varit oförändrad sedan 1948. En viss vidgning av kompetensen har skett genom speciallagstiftning, t. ex. lagen om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet. Kompetensparagrafen har en utformning som innebär att det överlåtits till rättspraxis att närmare ange området för den kommunala kompetensen. Rättspraxis framgår av regeringsrättens utslag i ärenden om besvär över kommunala beslut. Rättspraxis bygger i stor utsträckning på de redovisade motiven för 1948 års kompetensreform. Vissa grundprinciper är dock betydligt äldre och går i ett fall tillbaka till 1862 års kommunalförfattningar. Den i många avseenden omvälvande samhällsutveckling som skett sedan 1948 och som haft sin grund i en annan idémässig syn på samhällets och samhällsorganens uppgifter har endast i begränsad mån påverkat rättstillämpningen vad gäller den kommunala kompetensen. Även i sådana fall där det i motiven för 1948 års reform angavs att vissa åtgärder skulle anses ligga inom kompetensen så har regeringsrätten intagit en mycket restriktiv hållning. Exempelvis härpå är kommunala åtgärder för att skapa arbetstillfällen åt arbetslösa eller för att hindra hotande arbetslöshet. Grunderna för nuvarande rättspraxis utformades när det fortfarande fanns ca 2 500 kommuner. Dessa små kommuner hade mycket begränsade resurser att ta på sig ett ökat ansvar för sysselsättnings- och näringslivsfrågor. Det är

Kommunerna och näringslivet 95

därför naturligt att regeringsrätten fann det nödvändigt att inta en restriktiv hållning till kommunala aktiviteter på detta område. Regeringsrätten har också varit angelägen att hålla en någorlunda klar gränslinje mellan t. ex. kommunernas uppgifter och näringslivets uppgifter. Dagens kommuner skiljer sig väsentligt från 1948 års kommunstruktur. Även de små kommuner som finns kvar efter de båda kommunindelningsreformerna har en utbyggd förvaltning med välutbildade tjänstemän anställda. I flertalet kommuner har någon eller några av dessa till huvuduppgift att syssla med näringslivsfrågor. En betydande sakkunskap inom området har successivt byggts upp i kommunerna. Den negativa inställning till kommunala engagemang i näringslivet som funnits såväl inom regering och riksdag som inom rättstillämpningen har underblåsts av den företeelse som kallasföretagsraggning. Framför allt under 1950- och 1960-talen, innan det fanns någon statlig regionalpolitisk stödverksamhet, försökte vissa kommuner med vikande befolkningstal att med olika slag av förmåner locka företag att flytta till den egna kommunen. Denna verksamhet har numera kraftigt minskat och kommunernas näringspolitiska verksamhet är nu inriktad på att rädda kvar de företag som finns och att hjälpa till med utveckling av lokala initiativ. När en kommun genom inskränkningar eller nedläggning av företag mister ett antal arbetstillfällen så har man ansett det vara ett gemensamt intresse för kommunmedlemmarna att genom olika kommunala åtgärder arbeta för att antingen rädda befintliga arbeten eller att skaffa fram nya som ersättning för de mistade. I de flesta fall har det varit ett enigt kommunfullmäktige som beslutat om åtgärderna. Endast i mycket begränsad utsträckning har sådana beslut överklagats och blivit föremål för rättslig prövning. Med den restriktiva inställning som regeringsrättens utslag visar så skulle troligen ett stort antal av de beslut kommunerna fattat, i avsikt att motverka hotande arbetslöshet, ha blivit upphävda vid en prövning. I flertalet fall synes de kommunala åtgärderna ha blivit framgångsrika i så mån att de medverkat till att de problem som uppstått fått en för kommuninvånarna bättre lösning än om inga initiativ tagits. Stora förluster som nämnvärt påverkat kommunalskatten är däremot sällsynta. Detta tyder på att de bedömningar som legat till grund för kommunernas beslut generellt sett varit av acceptabel kvalitet. Vilka är då skälen till att kommunerna engagerat sig så starkt inom näringslivs- och sysselsättningsområdet och ibland på ett sätt som tangerar gränserna för den fastlagda kompetensen? Det är möjligt att dela in dessa skäl i tre grupper. Det första skälet är kommunens sociala ansvar gentemot sina invånare. Kommunens förtroendevalda och tjänstemän lever mitt ibland dem som drabbas av företagskriser. Det gör att man på kommunal nivå måste ta stor hänsyn till de individuella människornas problem. De förtroendevalda ser med egna ögon hur nedbrytande en längre tids ovisshet om fortsatt arbete och därmed om familjens framtid kan vara. De kan inte avskärma sig från de personliga tragedier som sker i deras omgivning. Denna närhet till problemen torde vara den främsta förklaringen till att kommunfullmäktiges beslut om näringspolitiska insatser så ofta är enhälligt.

96 Kommunerna och

näringslivet

Det andra skälet är att kommunernas ansvar naturligtvis inte bara gäller de direkt drabbade vid en företagskris utan även övriga kommuninvånare. Även om problemen för en stor del av de arbetslösa kan ordnas genom från orten till andra arbetsplatser så återstår problemen för de flyttning kvarvarande. kan i många mindre kommuner leda Befolkningsminskningen till att underlaget för befintlig service blir för litet. Det leder till indragningar eller till att nödvändig service fördyras. En avflyttning som leder till ett stort antal tomma lägenheter medför förluster för de kommunala bostadsföretamåste bäras helt av kommunen själv. Syftet med de gen som numera kommunala är således att förhindra misshushållning med de åtgärderna samhälleliga investeringarna. Det tredje skälet till att kommunerna känner sig tvingade att agera på medger är det tryck som kommunerna utsätts gränsen till vad kompetensen för från olika parter. En stark påtryckning utövar givetvis kommuninvånama själva och då framför allt de närmast berörda. En politiskt förtroendevald måste alltid se till att vara någorlunda samstämd med sina väljare, de som han är utsedd att representera. Ett annat tryck som kan vara lika svårt att stå emot är det som utövas av att de företagen själva. Detta tryck har främst bestått i krav på kommunerna skall köpa överflödiga lokaler. Under de senaste åren har kraven också i stor utsträckning gällt att kommunen skall köpa företagets produktionslokaler för att sedan hyra ut dem till den förutvarande ägaren. Motiven för detta kan vara behov av kapital för behov av större nya maskininvesteringar, rörelsekapital eller i samband med succession krav på utlösen av vissa delägare. Trots att det inte är en kommunal uppgift att på detta sätt hålla ett enskilt företag med lokaler så har även stora seriösa företag ställt krav av detta slag. Även statsägda företag har ställt krav på kommuner som går utöver den kommunala institutioner och myndigheter ställer kompetensen. Statliga också ibland krav medverkan som är tveksam utifrån på kommunal nuvarande rättspraxis. Som exempel kan nämnas att regionala utvecklingsfonder ställer krav på kommunala insatser, i form av t. ex. borgen, vid av statliga industrigarantilån. Även rikspolitiker i ansvarig förmedling ställning har vid lokala arbetsmarknadskriser hänvisat till att det i första hand är ett kommunalt ansvar att några åtgärder vidtas. Två under det senaste året aktuella fall av kommunalt Övertagande av industriföretag kan vara intressanta att närmare redovisa. AB Oskarshamns Industrilokaler (kommunägt företag) har vid flera tillfällen köpt in industrifastigheter från företag som hamnat i ekonomiska svårigheter. Fastigheterna har sålts vidare så snart förutsättningar förelegat. Bland annat förvärvade Industrilokaler 1968 anläggningarna vid Oskarshamns varv och sålde dem två år senare vidare till annan ägare. Industrilo- En kaler köpte år 1969 fastigheter från AB Ebbes Bruk vid brukets konkurs. verkstad och såldes senare till fastighet hyrdes under tio år ut till en mekanisk med ett 30-tal anställda. Ett ytterligare är ett industriföretag exempel Industrilokalers köp 1975 av fabriksfastigheten vid Fribergs kuvertfabrik. var sedan uthyrd dels till lager åt Saab-Scania, dels till Fastigheten bilverkstad och dels till ett företag som tillverkar persienner. Nyligen har persiennföretaget köpt hela fastigheten.

Kommunerna och näringslivet 97

Sedan Södra Skogsägarna AB till följd av ekonomiska bekymmer beslutade lägga ned driften vid Emsfors bruk inom Oskarshamns kommun beslöt Industrilokaler att köpa in brukets fastigheter och andra anläggningstillgångar. Anledningen till inköpet var det besvärliga sysselsättningsläget i kommunen som skulle ytterligare förvärras För genom brukets nedläggning. driften av bruket svarade Industrilokalers dotterbolag, AB Emsfors Bmk. Industrilokaler anmälde genom skrivelse till kommunen bolagets förvärv av Emsfors bruk samt hemställde om kommunal borgen för ett lån på 15 milj. kronor som bolaget ämnade ta upp för att finansiera en del av köpet. Kommunfullmäktige beslöt 1980-11-10 att lägga anmälan till handlingarna samt att ikläda sig borgen såsom för egen skuld för AB Oskarshamns Industrilokalers lån på 15 milj. kronor. Beslutet överklagades till länsstyrelsen som lämnade besvären utan bifall. Besvären fullföljdes därefter till regeringsrätten. I regeringsrättens dom sägs:

Genom klandrade beslutet har kommunen åtagit sig att tills vidare genom sina bolag handha skötseln av ett pappersbmk samt bära ett omfattande och riskfyllt ekonomiskt ansvar för verksamheten. Kommunens engagemang kan komma att bestå under överskådlig tid. Med hänsyn till den osäkerhet som råder rörande brukets möjligheter att överleva är det tveksamt om kommunens åtagande kommer att annat än tillfälligt få någon betydelse för sysselsättningen. Det kan inte anses vara en kommunens angelägenhet att till hindrande eller motverkande av arbetslöshet göra insatseer av det slag det här är fråga om. Kommunfullmäktiges klandrade beslut kan på grund härav ej anses kompetensenligt.

Ett regeringsråd var av skiljaktig mening och anförde:

Med hänsyn till vad kommunen uppgivit angående arbetsmarknadsläget i kommunen och till att en nedläggning av bruket avsevärt skulle förvärra den arbetslöshet som råder får fullmäktiges beslut att bevilja borgen avse en kommunens angelägenhet.

Kommunens engagemang i Emsfors bruk var avsett att bestå endast till dess en lämplig intressent var beredd att överta bruket. Eftersom kommunen inte fick ställa borgen för ett lån till bruket, gick finansieringen inte att lösa, varför Emsfors bruk AB gick i konkurs hösten 1981. Produktionen vid bruket var dock igång i konkursförvaltarens regi ännu i januari 1982 och förhandlingar pågick med några intresserade köpare. Ljusne Kätting AB såldes den 1 oktober 1980 till Söderhamns Utvecklings AB, som är ett av Söderhamns kommun helt ägt företag. Säljare var Svenskt Stål AB och orsaken till försäljningen var att företaget gick med förlust. Kommunens beslut som möjliggjorde för Utvecklingsbolaget att köpa Ljusne Kätting AB överklagades inte. Därför skedde ingen prövning av om beslutet var kompetensenligt. En jämförelse med regeringsrättens utslag i andra ärenden gör det troligt att beslutet skulle ha upphävts om det blivit prövat. Ett år efter det att Söderhamns kommun genom sitt utvecklingsbolag övertog Ljusne Kätting AB går företaget med vinst som för år 1981 beräknas till elva miljoner kronor. Räntabiliteten på totalt kapital är ca 20 procent och antalet anställda är 100. Företaget är alltså ett exempel på ett lyckat

och

98 Kommunerna näringslivet

kommunalt Att företaget lämnade den engagemang på näringslivssidan. stora statliga koncernen och blev kommunägt gav enligt företagsledningen den ökade rörelsefrihet som behövdes för att driften skulle bli företaget lönsam. Ett annat ägarengagemang är att en kommun exempel på kommunalt genom sitt industribolag systematiskt köpt aktier i småföretag i kommunen. Genom aktieinnehaven har man fått styrelseposter i företagen och på så vis tillfört används för kunnat se till att de nya medel som aktieköpen företagen av Kommunen bedömer effekten av detta utveckling nya produkter. engagemang till 250 arbetstillfällen. från en mindre kommun i södra delen av landet visar En sammanställning att kommunen under åren 1977-1980 behandlade 30 ärenden rörande till stöd för I tio fall gällde det anskaffning och åtgärder näringslivet. av industrimark, nio bereddes lokaler i av iordningställande företag kommunen industrihus och i åtta fall köpte kommunen tidigare uppförda Tre av de senare bostadsfastigheter som företagsägda fastigheter. gällde Endast i ett fall gick kommunen i borgen för ett ägdes av industriföretag. mindre lån.

och

5.8 överväganden förslag

Kommunerna spelar en central roll i samhällsutvecklingen. Det är i hög grad

kommunen som ansvarar för att medborgarnas behov av samhällsservice

nivå. Det gäller exempelvis utbildning, social service, tillgodoses på lokal och kommunikationer. Ett kännetecken för den bostäder, energitillförsel kommunala verksamheten är att ansvarsområdet vidgats till allt fler sektorer. Kommunernas är således inte en gång för alla givna utan förändras i uppgifter takt med samhällsutvecklingen. till utgör grunden för Möjligheten försörjning genom tillgång på arbete människornas välfärd. Det är därför naturligt att näringslivs- och sysselsättalltmer kommit i förgrunden. Det gäller för såväl stat och ningsfrågorna Beträffande kommunerna av kommun som företag och anställda. framgår den lämnade redovisningen att kommunala insatser av olika slag görs inom Inte minst vid akuta krissituationer är en kommunal näringslivsområdet. medverkan Från kommunalt håll har dock hävdats att kommunnödvändig. erna har alltför begränsade möjligheter att agera när det gäller sysselsättningsfrågor. En kommun har däremot obegränsad kompetens att genom och verksamhet ta ansvar för att kommuninvånarna får anläggningar sysselsättning under under sin fritid. Vid fullgörandet av sitt uppdrag har utredningen funnit att åtgärder för att lösa vid kan ingå som en del i samhällets problem industrisanering näringslivspolitik. I de följande kapitlen skall behovet av åtgärder när det .ç

tas upp. överväganden i sådana frågor hör

gäller markanvändningsfrågan emellertid intimt samman med samhällets och kanske främst kommunernas s, Av den anledningen har utredningen ansett det »s roll inom näringslivssektorn. De , väsentligt att på olika sätt belysa kommunernas näringslivsengagemang. å gjorda undersökningarna visar dock att ytterligare studier och överväganden å ä omfattande inte inom om dessa frågor behöver göras. Denna uppgift ligger å

Kommunerna och näringslivet

ramen för industrisaneringsutredningens arbete utan bör komma till stånd på annat sätt. Den analys av förhållandet mellan lagstiftning - rättspraxis och verklighet som gjorts i avsnitt 5.7 visar att det finns betydande skillnader mellan vad kommunerna anser är behövligt att göra i olika situationer och den rättspraxis som framgår av regeringsrättens utslag i kommunala besvärsärenden. Det är i många fall svårt att ur rättspraxis läsa ut om en viss åtgärdi en viss kommun i en viss situation ligger inom den kommunala kompetensen eller inte. I det följande skall belysas fall där det enligt rättspraxis är tillåtet för kommunerna att engagera sig men där det är oklart hur långt kommunernas rätt sträcker sig. I vissa fall kan gränsen vara klarlagd, men den kan i skenet av samhällsutvecklingen verka ologisk.

1. För att bereda arbetstillfällen åt arbetslösa eller för att motverka en hotande arbetslöshet har en kommun rätt att sätta i gång och driva företag samt att genom lån, borgen eller på annat sätt stödja företag så att de kan fortsätta driften. Tolkningen i rättspraxis av denna regel har varit synnerligen restriktiv. Att så många åtgärder vidtagits - oftast med gott resultat- beror på att man i kommunen varit enig om att åtgärderna var nödvändiga och att inga överklaganden därför skett. En kommun med hög sysselsättningsgrad, som drabbas av en företagsnedläggning, har rätt att vidta åtgärder för att motverka hotande arbetslöshet. En kommun, som länge haft ett svårt sysselsättningsläge och därför har en mycket låg sysselsättningsgrad, förefaller däremot inte ha samma rätt att genom kommunala åtgärder på samma sätt verka för en förbättrad sysselsättning. Konsekvenserna för kommunen och dess invånare kan bli lika allvarliga om problemen beror på en akut företagskris som om de följer av ett flertal mindre förändringar inom näringslivet. I båda fallen kan följden bli avfolkning, kommunalekonomiska problem samt minskat underlag för samhällelig och kommersiell service. En stor dold arbetslöshet, som beror på att ortsbefolkningen gett upp hoppet om att få arbete och därför inte längre efterfrågar sådant, bör enligt utredningens mening bedömas på samma sätt som en öppen arbetslöshet. Det finns anledning att närmare överväga om de angivna skillnaderna i kommunernas möjligheter att vidta näringspolitiska insatser är motiverade.

2. När det enskilda initiativet inte räcker till för att en verksamhet alls skall förekomma i kommunen eller är otillräckligt så kan kommunen ha anledning att gå in. Detta skäl har åberopats när det gällt serviceföretag. Skäl talar också för att kommunerna bör ha rätt att starta företag för att utvinna och förädla befintliga resurser. Det kan på en ort finnas råvaror, mark, lokaler och lämplig arbetskraft men inget intresserat enskilt företag. Ett kommunalt engagemang ligger speciellt nära till hands i de fall produkterna också kommer att avsättas på den lokala marknaden.

3. Kommunerna kan engagera sig i företag som anknyter till redan befintlig kommunal verksamhet. Kommunala insatser på detta sätt bör enligt motiven till 1948 års kompetensreform bedömas positivt i rättspraxis. Inom exempelvis energiområdet är några få internationella oljebolag och landsomfattande

100 Kommunerna och näringslivet

elkraftproducenter dominerande. Den nya energipolitiken innebär en satsning på förnybara energitillgångar. Kommunernas roll i energisammanhang blir då av väsentligt större betydelse. I lagen (1977:439) om kommunal energiplanering anges att kommunen i sin planering skall verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. För att säkra bränsletillgången för fjärrvärmeanläggningar och andra anordningar för centraliserad uppvärmning anser utredningen att det bör ligga inom kommunernas kompetens att engagera sig i utvinning och förädling av energiråvaror som torv, kol och olika slag av biobränslen.

4. Kommunerna har befogenhet att allmänt främja näringslivets utveckling inom den egna kommunen. Detta sker bl. a. genom att lokaler tillhandahålls näringslivet. Kommunen har rätt att uppföra och förvalta lokaler som är avsedda för flera mindre industri- och hantverksföretag. Det finns enligt utredningens uppfattning skäl för att överväga om den kommunala kompetensen bör vidgas när det gäller att tillhandahålla lokaler även i andra avseenden. I sammanhanget bör också klarläggas i vilken utsträckning kommunerna har möjlighet att bistå mindre företag med exempelvis ekonomisk och juridisk sakkunskap.

5. En omstrukturering av näringslivet i en kommun innebär många gånger att samhällelig och kommersiell service måste upprätthållas fastän befolkningsunderlaget är för litet. För att kunna utnyttja den överkapacitet som finns inom dessa sektorer kan det från samhällsekonomisk synpunkt vara lönsamt att öka sysselsättningen. Förutsättningarna för en industriell verksamhet bör enligt utredningen inte enbart bedömas utifrån företagsekonomiska aspekter. I många fall gäller det också att göra en bedömning av vad som är mest ekonomiskt gynnsamt för kommunen och för samhället i dess helhet. Utredningen anser att det vid sidan av de företagsekonomiska övervägandena beträffande en industriell verksamhet är angeläget att samhällsekonomiska kalkyler genomförs. Med ett sådant underlag skapas större förutsättningar att bedöma behovet av kommunala näringslivsinsatser. Vidare behöver metoderna för att göra samhällsekonomiska kalkyler utvecklas.

6. De frågor som utredningen ovan berört gäller i huvudsak den kommunala kompetensen inom näringslivsområdet. Det finns dock även andra problem

som behöver belysas för att kommunerna skall kunna spela en aktiv roll i

sysselsättningshänseende. För en kommun gäller det exempelvis att skapa arbetstillfällen för arbetslösa ungdomar och ge kommunens invånare större frihet i yrkesvalet utan att de behöver byta bostadsort. Som grund för de kommunala insatserna behövs en kartläggning av problem och brister i den totala arbetsmarknaden i kommunen. Ett ömsesidigt informationsutbyte mellan kommunen, företagen, de fackliga organisationerna och statliga organ är därvid av stor betydelse.

Kommunerna och näringslivet 101

I ett senare kapitel skall behovet av information till kommunen tas upp när det gäller markanvändningsfrågan efter industrinedläggningar. Kommunerna behöver dock information om näringslivets utveckling även i andra avseenden, t. ex. planerad utvidgning av produktionen. Frågan om hur ett förtroendefullt samarbete på lokal nivå skall kunna byggas ut i detta vidare perspektiv bör därför studeras och utredas ytterligare. Såsom tidigare har nämnts faller emellertid detta utanför denna utrednings arbete. Det material som tagits fram bör tillsamnnas med den kartläggning som gjorts av

utredningen (Kn 1979:08) om kommunal kompetenslagstiftning kunna

utgöra en utgångspunkt för en särskild utredning om kommunernas kompetens inom näringslivssektom.

6 Information och samråd

6.1 Inledning

I kapitel 5 har kommunernas roll i samhällsplaneringen samt i näringslivsoch sysselsättningsfrågor i vid bemärkelse belysts. Redan i avsnitt 2.4 har konstaterats, att utöver kommunen även regionala myndigheter och organ berörs i vart fall av omfattande industrinedläggningar. Samverkansfrågori en nedläggningssituation har också tagits upp i avsnitt 3.8. Den numera upphävda uppgiftsskyldigheten i planeringsfrågor, det s. k. DIS-systemet (avsnitt 5.5.1), syftade bl. a. till att för lokala och regionala myndigheter urskilja arbetsställen som kunde ha särskild betydelse för planeringen eller för andra samhälleliga verksamheter. Den utredning som förordade att systemet lades ned, fann bl. a. att det inte fyllde funktionen som ett larmsystem. Det konstaterades också, att informella kontakter hade kommit att få allt större betydelse för att skapa ett förtroendefullt samarbete mellan näringsliv och olika samhällsorgan. I samband med förslaget att avskaffa DIS-systemet framhöll departementschefen (prop. 1980/81:20, bil.

12, s. 9 f) att systemet på sikt torde behöva ersättas med andra och effektivare

former för informationssutbyte mellan företag och samhälle. Han var emellertid inte beredd att ta ställning till formerna för detta informationsutbyte, utan ville awakta visst utredningsarbete samt erinrade bl. a. om de pågående diskussionerna om industri- och regionalpolitikens utformning under 1980-talet. I propositionen 1980/81:130 om industripolitikens inriktning m. m. berörs den långsiktiga industripolitikens informationsunderlag och utredningsbehov. En proposition i regionalpolitiska frågor kan förväntas 1982, men det får anses vara osäkert om informationsutbytet mellan kommuner och företag kommer att tas upp i det sammanhanget eller i den aviserade propositionen om små och medelstora företag. I samband med förslaget att avskaffa DIS-systemet framhöll departementschefen vidare som sin uppfattning, att en uppgift för 1980-talets industripolitik måste vara att finna nya former för ett förtroendefullt samråd och informationsutbyte mellan samhälle, fackliga organisationer och näringsliv. Utredningen skall mot denna bakgrund diskutera informationsutbytet i markanvändningsfrågor främst mellan företag och kommuner i en nedläggningssituation.

104 Information och samråd

6.2 Allmänna

överväganden

Allt fler kommuner har fäst ökad vikt vid näringslivsfrågor, vilket har berörts tidigare i betänkandet (avsnitt 5.6.). Detta kan ta sig olika uttryck, såsom att näringslivsprogram upprättas eller att särskilda organ eller befattningar inrättas för uppgiften att inom ramen för den kommunala kompetensen utöva en allmänt näringslivsfrämjande verksamhet. I andra kommuner åter sköts dessa uppgifter inom den gängse organisationen. Ett gemensamt drag är att kommunernas kontakter med näringslivet utvecklas. De vanligaste uppgifterna är ett ömsesidigt informationsutbyte, medverkan i mark- och

lokalfrågor samt förmedling av kontakter med lokala och regionala organ.

Det avgörande skälet för kommunernas ökade intresse för näringslivsfrågor torde vara en strävan att bevara de arbetstillfällen som finns och att skapa nya arbeten. Fonnema för kommunernas näringslivsfrämjande åtgärder är inte reglerade och präglas av infonnella kontakter. Ett exempel på detta är s.k. företagsbesök, som innebär en uppsökande verksamhet. Det är vanligt att kommunerna samverkar med de regionala utvecklingsfonderna, länsarbetsnämnden och arbetsförrnedlingen. Kontakter med länsstyrelsen förekommer också. Utredningen har inte studerat kommunernas näringslivsfrämjande insatser närmare, men vill göra följande bedömning. Kommunerna har i regel ett gott informellt samarbete med företagen i kommunen. Detta är till ömsesidigt utbyte. Skilda önskemål och planerade förändringar hos företagen kan beaktas i den kommunala planeringen, liksom den planeringen kan ingå i företagens överväganden. Medverkan från kommunen kan vara av avgörande betydelse vid nyetableringar eller utvidgningar av företagsamhet, inte minst när det gäller mark, lokaler, kommunikationer och annat. De informella kontakter som etableras genom företagsbesök och på annat sätt är ett för företag och kommun gemensamt intresse när företag utvecklas. Sannolikt medför de under sådana förhållanden etablerade kontakterna, som bygger på ett förtroendefullt och personligt samarbete, ofta att kommunen informeras även om förestående nedläggningar. Såsom utredningen har haft anledning att konstatera redan tidigare, inriktas emellertid vid nedläggningar som innebär driftsinskränkning uppmärksamheten starkt på sysselsättningsfrågan. som avser att inskränka driften Arbetsgivare är enligt lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder, främjandelagen, skyldiga att varsla länsarbetsnämnden om minst fem arbetstagare berörs. Reglerna är ett led i arbetsmarknadspolitiken och syftar till att undanröja eller mildra effekterna av driftsinskränkningen för de anställda. Varsel skall lämnas om driftsinskränkningar som kan medföra perrnittering eller uppsägning. Varseltiden är kortare vid permittering än vid uppsägning. När det gäller en driftsinskränkning som kan medföra uppsägning är varseltiden enligt huvudregeln två till sex månader beroende på hur många arbetstagare som berörs. Detta ger arbetsmarknadsmyndighetema ett rådrum att söka ordna nya arbeten eller att sätta in andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Lagreglema om varsel bygger i huvudsak på de frivilliga överenskommelser om förhandsinformation till arbetsmarknadsmyndighetema om planerade driftsinskränkningar

sou 1932; 10 Information och samråd 105

som började tillämpas på den privata arbetsmarknaden redan på 1940-talet. Genom varselsystemet underlättas den samverkan mellan arbetsmarknadens parter, kommunerna och arbetsmarknadsmyndighetema som sedan länge har ägt rum i de särskilda samrådsgrupper som kan tillsättas vid varslade driftsinskränkningar. Verksamheten i samrådsgrupperna är inte lagreglerad. Grupperna bildas på frivillighetens väg och följer omställningens förlopp samt diskuterar och föreslår länsarbetsnämnden som underlättar åtgärder omställningen. En industrinedläggning som innebär att ett företag flyttar till andra, kanske nyuppförda anläggningar i samma kommun, kommer naturligt att föranleda överväganden om användningen av den gamla anläggningen. Om företaget däremot inskränker driften fångar sysselsättningsproblemet, såsom tidigare angavs, mycket av uppmärksamheten även hos kommunen. De tidigare berörda kontakterna som kommunen som ett led i sitt näringslivsfrämjande arbete har med företag i frågor som gäller mark och lokaler är inte aktuella i den sistnämnda nedläggningssituationen. Markanvändningsfrågan blir snarast en fråga om den fysiska planeringen som inte sällan skjuts på framtiden. Det är enligt utredningens bedömning vidare så, att kommunernas fysiska planering mera har varit inriktad på nyexploatering än på sanering. Förnyelsefrågor har emellertid på senare år uppmärksammats allt

mer, bl. a. genom stadsförnyelsekommitténs (Bo 1979:04) arbete. Hittills har

dock främst förnyelse av bostadsområden varit aktuell. av Sanering arbetsområden är en fråga som enligt utredningens borde uppfattning uppmärksammas mer än för närvarande såväl i programarbeten som i själva planeringsprocessen. I båda dessa hänseenden prövar kommuner, inom ramen för den kommunala självstyrelsen, vägar för en bättre samordning mellan olika förvaltningsgrenar, t. ex. genom att bilda projekt- eller arbetsgrupper för saneringsfrågor. Utredningen har i avsnitt 3.4 påvisat fördelar med en återanvändning av industrianläggningar. Det är känt att en industrinedläggning ofta innebär att maskiner och annat inkråm i byggnader tas till vara och säljs. En del av sådant kan innefatta utrivningsarbete ingrepp i byggnaden. Av svaren på utredningens enkät och annat material framgår att övergivna industrianläggningar, ibland till följd av att underhållet försummas, kommer att utgöra ett störande inslag i stads- eller landskapsbilden. Det framstår därför och med hänsyn främst till den resurs en industrianläggning kan utgöra som angeläget att markanvändningsfrågan beaktas så tidigt som möjligt inför en nedläggning. Vidare finns situationer, såsom i det i bilaga 5 redovisade från exemplet Vikmanshyttan, då ansträngningama att skapa ny sysselsättning efter en

nedläggning bygger på en återanvändning av den nedlagda verksamhetens

anläggningar. Det är många hänsyn som skall vägas samman när en fortsatt användning av mark, byggnader och anordningar som har använts för industriell verksamhet övervägs. Byggnader och anordningar kan ha de mest skiftande förutsättningar. De kan vara belägna på mark som är välbelägen för fortsatt industriell verksamhet eller är av intresse för en helt annan användning. I andra fall saknar området intresse för bebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar. Andra avgörande omständigheter är efterfrågan på lokaler samt byggnademas och anordningarnas ålder och skick. Anläggning-

106 och samråd

Information

ar som av hänsyn till den tidigare verksamheten har fått en speciell utformning är i regel svåra att återanvända. En särskild svårighet ligger i att överblicka framtida användningsmöjligheter för byggnader och anordningar. Industrianläggningar bör enligt utredningens uppfattning om möjligt återanvändas. Därigenom kan tidigare investeringar i mark, byggnader och i gatu- och ledningsnät samt i övriga samhälleliga servicefunkanordningar, tioner nyttiggöras. Möjligheter till låga transportkostnader och god energihushållning samt hushållning med mark talar även för en återanvändning när det gäller välbelägna områden. Mot detta får ställas de fastighetsekonomiska Hänsyn skall tas bl. a. till användningsmöjligheterna samt synpunkterna. ombyggnads- och upprustningskostnader. Om en återanvändning inte är bör marken återställas. För industrimark med byggnader av möjlig, varierande ålder och utformning kan olika delar av beståndet värderas olika. Någon byggnad kan behöva rivas, någon byggas om och andra åter kan återanvändas utan ombyggnad. Av vad som har anförts tidigare i betänkandet framgår att kommunen ofta efter en industrinedläggning. I spelar en aktiv roll i markanvändningsfrågan ett av exemplen i bilaga 5, från Hällekis, förvärvade kommunen den fasta egendomen och iklädde sig saneringsansvaret. I några av de andra i bilagan

redovisade exemplernfrån Laxå och Eskilstuna, medverkade kommunen

likaså bl. a. genom att förvärva industrifastigheter. I dessa fall skedde det i samband med att företag tog andra lokaleri samma kommun i anspråk. I det ena fallet kunde kommunen vidare förmedla kontakt mellan ett företag som behövde nya lokaler och den nedlagda industrin, i det andra tog kommunen efter ombyggnad den nedlagda industrins lokaler i anspråk som gymnasieskola m. m. Den i bilaga 5 redovisade återanvändningen av en kvarnbyggnad i Kalmar föregicks av att kommunens industrifastighetsbolag förvärvade fastigheten och lät bygga om kvarnen. Kommunen kan även, såsom redovisas i anslutning till exemplet i bilaga 5 från Malmö, medverka till en återanvändning genom samarbete med privata byggherrar. Utredningen vill föreslå åtgärder som främjar en sanering och återanvändning av industrianläggningar som överges. Betydelsen av att saken övervägsi så god tid som möjligt före nedläggningen har redan framhållits. Kommunerna har i regel en god kunskap om och inblick i näringslivs- och sysselsättningsfrågor. Det gäller t. ex. lokalbehovet i kommunen. Kommunerna tillhandahåller i ökad omfattning lokaler för industriell verksamhet i s.k. industrihotell. Kommunerna har också kontakt med utvecklingsfonden, länsarbetsnämnden och andra organ. Ett företag som inte längre behöver sina industrianläggningar har redan därför anledning att ta del av kommunens kan främjas. Vidare skall, såsom redan syn på hur en sanering utredningens direktiv anger, en sanering ske med vägledning av kommunens Det är därför naturligt att förorda ett handlingsmönster vid planering. industrinedläggningar som innebär att saneringsfrågan övervägs vid ett samråd mellan företaget och kommunen. Nedläggningar som innebär att driften inskränks uppfattas med fog i första hand som ett sysselsättningsproblem. Med de utgångspunkter utredningen har, framstår det emellertid som motiverat att samtidigt uppmärksamma markanvändningsfrågan. I det följande avsnittet skall därför en ordning med information om nedläggning

Information och samråd 107

av industriell verksamhet och samråd om saneringen efter en industrinedläggning utvecklas närmare.

6.3 Närmare samt

överväganden förslag

6.3.1 Inledning

Sanering efter en industrinedläggning förutsätter enligt direktiven en samlad bedömning från bl. a. samhälls- och företagsekonomisk samt kulturhistorisk synpunkt. Vidare skall resurshushållnings- och miljökrav vägas in. Syftet kan formuleras så att en rationell markanvändning skall eftersträvas. Informationen och samrådet bör utgöra ett led i detta. Utredningen skall i senare kapitel i betänkandet ta upp de medel kommunen f. n. har för att styra en sanering. Vidare skall de ekonomiska frågorna vid en sanering behandlas. Redan här kan erinras om att bl. a. byggnadslagstiftningen innehåller bestämmelser om underhåll av byggnader och anordningar. I avsnitt 3.5 har slagits fast, att saneringsansvaret i princip vilar på fastighetsägaren.

6.3.2 Information

Det har i avsnitt 6.2 diskuterats hur informationsutbytet mellan företag och kommuner gestaltar sig. Det framstår som troligt, att i vart fall nedläggning av mer omfattande industriell verksamhet i regel kommer till kommunens kännedom i förväg. Utredningen ser emellertid, på skäl som har angetts tidigare, som angeläget att informationen ges i så god tid som möjligt före nedläggningen. Industriell verksamhet kan upphöra på ett visst område av olika anledningar. Ett är att verksamheten flyttas, ett annat att den avvecklas. Såsom tidigare har framhållits, kan det antas att markanvändkommer i skymundan av sysselsättningsproblemen ningsfrågan om nedläggningen innebär en driftsinskränkning. Det är därför dessa fall som i första hand bör omfattas av informationen. För att inte onödigtvis betunga företagen och även i övrigt vinna en smidig ordning, bedömer utredningen det vara lämpligt att informationen till kommunen knyts an så nära som möjligt till främjandelagens varselinstitut. Utredningen förordar därför, som en möjlig utgångspunkt för ett samråd om markanvändningen efter en industrinedläggning, att länsarbetsnämnden skall lämna kommunen en formell underrättelse om avgivna varsel i vissa fall. Med en sådan avgränsning som strax skall beröras kan denna ordning inte heller anses betunga länsarbetsnämnden. Uppgiftsskyldigheten enligt främjandelagen åvilar arbetsgivare som avser att inskränka driften, om inskränkningen inte utgör ett normalt led i hans verksamhet på grund av t. ex. arbetets säsongsmässiga karaktär. Främjandelagen behandlar varsel såväl vid permitteringar som vid uppsägningar. Den information till kommunen som avses med utredningens förslag bör endast gälla varsel om uppsägning som gäller industriell verksamhet. Varsel enligt främjandelagen gäller, som tidigare har nämnts, inskränk-

108 Information och samråd

ning av driften som omfattar minst fem arbetstagare. Varseltiden är två månader när högst 25 arbetstagare berörs, fyra månader om fler än 25 men högst 100 arbetstagare berörs och annars sex månader. Syftet att få ett rådrum för samrådet, som bör hållas i god tid före nedläggningen, talar för att informationen till kommunen bör lämnas minst fyra månader före driftsinskränkningen. Det kunde vara värdefullt med ett längre rådrum, men då kan inte en samordning ske med varsel enligt främjandelagen. Utredningen fäster en avgörande vikt vid att formen för informationen till kommunen är så enkel som möjligt. Länsarbetsnämndens skyldighet att vidarebefordra varsel enligt främjandelagen bör därför gälla varsel om driftsinskränkningar i industriell verksamhet som kan medföra uppsägning om fler än 25

arbetstagare berörs av uppsägning. Skyldigheten för nämnden att vidarebe-

fordra varsel i dessa fall till den berörda kommunen bör tas upp i en särskild förordning. Med den avgränsning av länsarbetsnämndens information till kommunen om avgivna varsel som nyss gjordes, kommer driftsinskränkningar som avser 25 eller färre arbetstagare inte att omfattas av informationen. Det följer vidare redan av anknytningen till begreppet driftsinskränkning att fall då verksamheten flyttas inom kommunen inte fångas upp. Det torde däremot vara ett ovanligt fall att industriell verksamhet flyttas över en kommungräns utan att reglerna om varsel på grund av driftsinskränkning blir tillämpliga. Om en industriell verksamhet flyttar inom kommunen, torde detta föranleda kontakter med kommunen i anledning av den nya etableringen, i vart fall när det gäller mer omfattande verksamhet. Att arbetsställen med högst 25 arbetstagare faller utanför informationen kan utgöra en olägenhet, t. ex. om verksamheten utnyttjar omfattande markytor. Sågverk kan vara ett sådant exempel. Det är emellertid sannolikt i regel driftsinskränkningar som berör fler än 25 arbetstagare som är av intresse från markanvändningssynpunkt. På grund härav och för att inte föranleda onödigt uppgiftslämnande lägger utredningen inte fram något ytterligare förslag om information. Informationen till kommunen kommer således i princip att kunna utgöras av en kopia av det varsel som enligt främjandelagen har lämnats till länsarbetsnämnden. I och med att meddelandet har kommit in till kommunen blir det underkastat de bestämmelser om offentlighet som gäller för allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen. Med hänsyn till att informationen kan innehålla uppgifter om enskilds affärs- eller driftförhållanden bör den - precis som hos länsarbetsnämnden - omfattas av sekretess i dessa delar.

6.3.3 Samråd

I avsnitt 6.3.1 har inriktningen av samrådet om markanvändningen vid nedläggning av industriell verksamhet berörts. Innan formerna för samrådet och dess genomförande tas upp, skall några grundläggande förhållanden behandlas. Samrådet är att betrakta som ett tillfälle till ömsesidig information i markanvändningsfrågan. Kommunens planering i markanvändningsfrågor är den naturliga utgångspunkten vid samrådet. Vid sidan av den rådande och tillämnade regleringen av markanvändningen har kommunens intresse av ett

och samråd 109

Information

förvärv betydelse. Kommunens rolli samrådet innebär inte någon utvidgning av dess befogenheter att styra markanvändningen. Sådana befogenheter finns enligt bl. a. byggnadslagstiftningen och expropriationslagen. Den information som kommunen kan lämna skall medverka till att en rationell markanvändning främjas. Kommunens kontakter med regionala organ och kunskap om efterfrågan på mark och lokaler bör på samma sätt utgöra ett värdefullt bidrag för den som äger mark, byggnader eller anordningar som berörs av nedläggningen. Denne utgör också den naturliga samrådsparten för kommunen, eftersom han, såsom har framhållits i avsnitt 3.5, inom ramen för regler om hur marken får användas, är den som ansvarar för och har det avgörande bestämmandet över genomförandet av en sanering. Ett uttryck för detta skall vara att han har rätt att påkalla ett samråd med kommunen. På motsvarande sätt skall kommunen ha möjlighet att påkalla ett samråd. Samrådet skall som nämndes främja en rationell markanvändning. Därvid skall förutsättningarna för återanvändning, återställande respektive musealt bevarande övervägas. Målsättningen skall vara att nå enighet om den fortsatta markanvändningen på grund av en allsidig bedömning av markens, byggnademas och anordningarnas förutsättningar. Det kan, såsom har skett i direktiven, övervägas att kommunen skall kunna hänskjuta frågan till ett statligt organ. Utredningen gör här följande bedömning. Om saneringen skall ske med vägledning av den kommunala planeringen, så bör kommunen också kunna anförtros att slutföra samrådet. Kommunen kan för övrigt, vilket kommer att utvecklas i det följande, om så erfordras bereda t. ex. länsstyrelsen tillfälle att delta i samrådet. Utredningen har mot bakgrund bl. a. av saneringsproblemens begränsade vidd stannat för att inte föreslå några mer ingripande förändringar såsom fondavsättningar etc. för saneringsfallen. Samhällets tvångsmedel i en saneringssituation skall således vara de ingripanden som ändå kan göras med stöd av t. ex. byggnadslagstiftningen. Behovet av förändringar i den delen tas upp i ett senare kapitel. Om enighet inte uppnås vid samrådet, skall följaktligen inte den omständigheten i sig utlösa någon sanktion. Den enda skyldigheten som skall gälla är att, om det behövs, delta i ett samråd som inte binds av några formkrav.

Parter i samrådet m. m.

En industrinedläggning kan beröra frågor som handhas av olika organ i en kommun, t. ex. kommunstyrelsen, nämnder för specialreglerad förvaltning såsom byggnadsnämnden samt något eller några andra organ, t. ex. fastighetsnämnd eller näringslivskommitté. Det måste självfallet ankomma på kommunens fullmäktige att bestämma vilken nämnd som skall ha hand om samrådet. Den som äger mark, byggnad eller anordning som berörs av nedläggningen är, såsom tidigare har angetts, en viktig part i samrådet. Detta kan, t. ex. om marken eller byggnaderna har upplåtits, vara någon annan än det företag som lägger ned verksamheten. På grund härav och eftersom informationen om nedläggningen i regel kommer från arbetsgivaren, antingen direkt till kommunen eller via länsarbetsnämnden, bör även denne kunna delta i samrådet. Arbetsgivaren och industrianläggningens ägare skall kunna begära samråd

110 Information och samråd

med kommunen. Även kommunen skall kunna påkalla samråd. Syftet med samrådet innebär att det bara undantagsvis kan antas förekomma att någon avstår från att delta i ett samråd som kommunen har begärt. Med tanke på fall då det frivilliga och informella utbytet av information mellan kommunen och företagm. fl. av någon anledning inte upprätthålls, bör det emellertid finnas en möjlighet för kommunen att i vissa fall kunna kalla till samrådet vid vite. Nedläggning av industriell verksamhet som avser fler än 25 arbetstagare får antas ofta beröra markområden och anläggningar av sådan omfattning att de på ett påtagligt sätt är av intresse för kommunen från markanvändningssynpunkt. I avsnitt 6.3.2 har ett förslag lagts fram om information i vissa fall från länsarbetsnämnden till kommunen om varsel enligt främjandelagen. Denna information är emellertid endast en av flera tänkbara utgångspunkter för ett samråd. Informationen kan å andra sidan antas inte alltid motivera ett samråd. Vidare gäller, såsom konstaterades tidigare, att fall som kan ha ett sådant intresse faller utanför informationen från länsarbetsnämnden. Ett sådant exempel är att en nedläggning sker i flera etapper, utan att någon av dem berör fler än 25 arbetstagare. Slutligen är förhållandena skiftande bl.a. beroende på industriområdets belägenhet i kommunen och kommunens storlek. Möjligheten för kommunen att vid vite kalla till ett samråd bör därför avgränsas utan hänsyn till hur många anställda som berörs. Det avgörande skall vara om den fortsatta markanvändningen på ett påtagligt sätt är av intresse för kommunen. Utredningen förordar därför att kommunens möjlighet att vid vite kalla till ett samråd om den fortsatta markanvändningen gäller fall då frågan är av väsentlig betydelse. Frågor av detta slag torde framför allt uppkomma i samband med efter kommunens förhållanden stora driftsförändringar inom ett företag. Väsentlighetskravet innebär emellertid att även andra fall, t. ex. då en återanvändning eller ett återställande är särskilt angeläget, omfattas av samrådsskyldigheten.

Samrådets genomförande

Det är utredningens mening att samrådet inte bör formaliseras. Tre orsaker kan anges för denna ståndpunkt. För det första skall samrådet vara ett ömsesidigt utbyte av information och framstå som ett värdefullt bidrag för industrianläggningens ägare i hans överväganden inför en sanering. Ett uttryck för detta är att ett samråd skall kunna påkallas av bl. a. fastighetsägaren. För det andra skall samrådet inte vara betungande. Det skall kunna ske i fria former och i samband med annan samverkan, t. ex. i en sådan samrådsgrupp för sysselsättningsfrågor som nämndes i avsnitt 6.2. Slutligen avser samrådet vitt skilda förhållanden, och kan inte förenas med krav på ett visst, generellt formulerat resultat. Det skall därför, på skäl som utvecklades tidigare, inte heller finnas någon sanktion på den grund att samrådet inte har lett till enighet. Kommunen kan vid samrådet bidra med kunnande och kontakter i näringslivsfrågor. Kommunens syn på saneringsfrågan bestäms av gällande och tillämnade planer för markanvändningen, kommunens markpolitiska intressen samt bestämmelserna om förköp och expropriation. Av stor vikt är också bestämmelser i främst byggnadsstadgan om underhåll och rivning av

sou 193240 Information och samråd 111

byggnad eller anordning samt om tomts ordnande m. m. Mot denna bakgrund får kommunen samråda med industrianläggningens ägare, som har att ta ställning till hur egendomen enligt hans mening kan användas bäst. Hans handlande styrs då dels av regler för markanvändningen, dels av fastighetsekonomiska överväganden. Samrådet skall trygga ett väl underbyggt beslut i fråga om saneringen. Ett väsentligt led i samrådet bör vara att mark, byggnader och anordningar besiktigas med avsikten att undersöka utformning, skick och användningsmöjligheter. Av enkätmaterialet och övrig utredning kan man sluta sig till att kommuner någon gång efter industrinedläggningar förvärvar fast egendom utan ingående överväganden om dess fortsatta användning. Den föreslagna ordningen med samråd i markanvändningsfrågan bör bidra till att fastighetens förutsättningar blir allsidigt belysta. Genom en besiktning bör dess värde kunna uppskattas säkrare. Eventuella kostnader för rivning, ombyggnad och upprustning har stor betydelse för egendomens värde. Den bedömning av fastigheten som sker som ett led i samrådet bör motverka kommunala förvärv till överpris. För höga kostnader för kommunen kan uppstå genom att köpeskillingen inte har reducerats i motsvarande mån som kommunen får ikläda sig kostnader för en sanering. Det måste samtidigt konstateras, att kommunens förvärv ofta sker i en pressad situation och är ett led i ansträngningama att värna den sysselsättning som kan ha gått förlorad genom nedläggningen. Ordningen med information och samråd bör motverka förvärv till överpris. I exemplet från Hällekis i bilaga 5 föregicks förvärvet av förhandlingar mellan kommunen och företaget som ägde anläggningarna. De innebar att användningsmöjlighetema för cementfabrikens olika delar övervägdes, och resulterade i att företaget överlät den fasta egendomen osanerad samt utgav ersättning till kommunen med ett belopp som bedömdes svara mot kostnaderna för rivning av de delar av anläggningen som befanns vara i stort sett omöjliga att använda på nytt. En besiktning, där anläggningarna beskrivs och bedöms, är av värde inte bara om kommunen överväger ett förvärv. Den utgör en viktig grund för att anläggningarnas användbarhet skall kunna övervägas. Anläggningamas utformning och skick har därvid stor betydelse. Dessa frågor har på senare tid börjat att uppmärksammas som en forskningsuppgift och har studerats i några projekt. Såsom framgår av exempel i bilaga 5 måste möjligheterna till en återanvändning prövas ingående och uppslagsrikt. Nästa fas är att ta ställning till frågan om ett bevarande. Därvid kan kulturhistoriska aspekter och hänsyn till stadsbilden spela in. Ett bevarande är säkrat om en lokals goda egenskaper kan kopplas samman i tid och rum med en efterfrågan på dessa egenskaper, så att lokalen blir återanvänd. En återanvändning kan föranleda ombyggnadsarbeten. Omfattningen och kostnaderna för dessa kan tas upp vid samrådet med utgångspunkt från vad besiktningen och den tillämnade nya användningen ger vid handen. Samrådet skall motverka att mark, byggnader och anordningar blir outnyttjade. Det kan givetvis tänkas fall där industrianläggningar står oanvända en tid i avvaktan på att de kan användas på nytt. Inom ramen för vad regler i främst byggnadsstadgan anger måste då olägenheter från miljöoch såkerhetssynpunkt undanröjas. En återanvändning bör eftersträvas av resurshushållningsskäl. Det kan inte heller från strikt fastighetsekonomiska

112 Information och samråd

synpunkter vara av intresse att industrianläggningar inte utnyttjas. En återanvändning kan föranleda översyn av planer för markanvändningen samt ombyggnads- och rivningsarbeten. Kan en återanvändning inte påräknas ens på sikt, bör anläggningarna rivas. Om samrådet leder till bedömningar kring vilka parterna kan enas, så kan det, i synnerhet om saneringen är omfattande, vara lämpligt att i ett avtal mellan kommunen och fastighetsägaren om saneringen lägga fast de åtaganden som samrådet har lett till.

Åtaganden kan tänkas även från kommunens sida t. ex. när det gäller

översyn av planer för markanvändningen, fastighetsförvärv, samordning av

administrativa beslut etc. I sammanhanget kan även erinras om deti förslaget (SOU 1979:65-66) Ny plan- och bygglag förordade institutet exploateringssamverkan för bl. a. förnyelse av bebyggelsemiljöer. Det får med hänsyn till att samrådet inte är formaliserat överlämnas åt parterna att, såsom i ett exploateringsavtal, avgöra den närmare utformningen av en överenskommelse som följer av samrådet. Det har redan konstaterats, att det är kommunens fullmäktige som har att bestämma vilken nämnd som skall ha hand om samrådet. Det har emellertid också av det som tidigare har anförts framgått, att de förvaltningar som har hand om bebyggelse- och markanvändningsfrågor respektive näringslivsfrågor regelmässigt bör medverka. Samverkan mellan flera förvaltningar i en projekt- eller arbetsgrupp kan tänkas vara en lämplig form. Tidigare i detta avsnitt har angetts vilka som kan vara parter i samrådet. Det har också framhållits att samrådet skall ske i fria former. Detta innebär att även andra än kommunen, industrianläggningens ägare och arbetsgivaren kan lämna bidrag vid samrådet. Vid återanvändning kan en samordning med arbetsmarknads- och näringspolitiska insatser vara aktuell. Det kan då te sig naturligt att länsarbetsnämnden, länsstyrelsen och utvecklingsfonden medverkar vid samrådet. Såväl en återanvändning som en rivning efter nedläggning av industriell verksamhet kan påkalla uppmärksamhet från kulturhistorisk synpunkt. I kulturminnesvårdsfrågor, som har behandlats närmare i kapitel 4, har länsantikvarierna och länsmuseerna viktiga uppgifter. , Vid samverkan enligt främjandelagen har arbetsmarknadens parter en betydelsefull roll. Förhållandena ställer sig något annorlunda vid ett samråd i markanvändningsfrågan. Om den industriella verksamheten flyttas inom kommunen, torde markanvändningen inom det tidigare industriområdet inte beröra de fackliga organisationerna på samma sätt som om verksamheten avvecklas och sysselsättningsfrågor uppkommer. Under senare år har i flera fall arbetstagare som har blivit utan arbete i anledning av en företagsnedläggning prövat möjligheterna att starta ny verksamhet i industrilokalerna. Det finns även exempel på att företaget aktivt stödjer en sådan utveckling genom utbildning och startbidrag till dem som har sagts upp. Om, å andra sidan, de industriella anläggningarna inte lämpar sig för återanvändning, så torde samrådet inte beröra de intressen arbetstagarnas organisationer närmast företräder. Det får således, inom ramen för de fria former som lämnas för samrådet, även i detta hänseende avgöras från fall till fall vilka som bör delta i samrådet.

Information och samråd 113

6.3.4 Ett exempel på samråd, sanering och

återanvändning

Ohs Bruk Aktiebolagi Osbruk cirka 20 km öster om Värnamo lades ned 1978. Bruket gav arbete åt ungefär 50 av ortens drygt 200 invånare. Bruket, som tillkom redan 1893, var en av landets minsta sulfrtfabriker. Det ingick sedan 1960 i Billerudskoncernen och omfattade förutom sulfitfabriken en kraftstation. 1972 underställdes fabriken koncessionsnämndens prövning. Det konstaterades då att miljöskyddsåtgärder krävdes. Med hänsyn till att formerna för den fortsatta verksamheten övervägdes, så medgavs bolaget en fyraårig awecklingsperiod utan några mer omfattande miljöskyddsåtgärder. Avvecklingstiden sträcktes senare ut till 1980 med hänsyn bl. a. till att vissa åtgärder för att begränsa föroreningar vidtogs samt att det var svårt att få ersättningsindustri till orten. Till följd av en brand strax före den beräknade nedläggningstidpunkten tidigarelades nedläggningen. Driften i sulfitfabriken upphörde vintern 1978. Bolaget var den dominerande fastighetsägaren i orten. Kontakter i markfrågorna etablerades redan före nedläggningen och kom att avse såväl kommunen som fastighetsbildningsmyndigheten, länsstyrelsen, länsmuseet och de anställda. Kontaktema har redovisats i många protokoll och minnesanteckningar. De anställda bodde i stor omfattning i bostäder som de hyrde av bruket. Efter värdering av en opartisk värderingsman överlåts många av bostadsfastigheterna till hyresgästerna. Bolaget överlät kraftstationen till ett kraftbolag. Delar av industrianläggningama befanns kunna tas i anspråk av en expanderande gummiindustri i kommunen. Kommunalrådet som hade hand om näringslivsfrågor medverkade till att gummiindustrins lokalbehov knöts an till de lokaler i Osbruk som skulle bli lediga. Som en följd av de tidiga överläggningarna kom bolaget och kommunen till en principiell lösning av markfrågorna redan före nedläggningen. Den innebar att industriområdet och bolagets övriga markinnehav i samhället, undantaget bostadsfastighetema och kraftstationen, sågs var för sig. Industriområdet om cirka 45 000 m2 skulle bolaget överlåta till kommunen i ett delvis avrivet och återställt skick. Efter besiktning och fortsatta diskussioner upprättades en rivningsplan. I denna plan inventerades området och dess anläggningar. Anläggningamas användningsmöjligheter prövades, de numrerades och togs uppi ett kartmaterial. Ett drygt tiotal av över trettio i flera fall sammanbyggda enheter skulle rivas helt eller delvis. Det gällde främst byggnader med en utformning som präglades av den nedlagda processens krav, såsom kokerier, blekeri, barkeri, såg, kvarn, syracistem m.m., men även andra byggnader och anläggningar såsom garage och förråd. Industriminnesfrågor uppmärksammades bl. a. på så sätt att Nordiska museet och länsmuseet i Jönköpings län dokumenterade verksamheten genom fotografering, intervjuer m.m. Ortens järnvägsmuseiförening tog del i bevarandefrågorna och åtog sig att underhålla bl. a. två kokare som man enades om att bevara som industriminnen. Även en s. k. blekholländare bevarades. I rivningsplaneringen deltog även en entreprenör som bolaget anlitade för vissa arbeten. Bolagets personal utförde vissa av arbetena. Rivnings- och

114 Information och samråd SOU 1982: 10

:om

o›m.

hoñouz

cc

ooñouz

.zcmmum:mod_oax

hmiuäâm hmäuxmâm

om

xamm »wzüxox Eämxox

z_mo<zd<>m muzmmhmözm z_m.w<z<mm<z äxoäozzzä

_cuz

o5mm8m mnxmm Euänxm.: ozåmñmmä uñmnsmwr_ 022523002_ ._mhzmuoz« moz_m<mm<z z§mzxmoh åmmoumod_ mmzczmhks, zmEåNm nâamaääx zoêümhåmz

üämmzmm oåmxmm;

codamcozoagm

›z “_0520 z _mmsm o«maom _mmvmzm .ewa .zmåx .ämamz

o. .so 6

mxo

o ua c: Nmqmxøhøom Cv-(V o *““*“'“°'““°°“FZISEDHEH-Eåämämmmmmmmm mmm

.5312244

mm

_nu_

zmxmam

ma»

muc

// x,

All

ü

uuoxuubmvocm

._ovocmm›n

ma

m.

ja*

,_ 4 r- m. 1,17. / I

éáä-r

_ä5S? .R

1,/

å,

:ll

ozzm§

Information och samråd 115

återställningsarbetena delades in i etapper och en tidplan gjordes upp. Där angavs bl. a. när maskinutrustning som skulle tas till vara av bolaget skulle vara utriven samt när rivnings- och återställningsarbetena skulle vara slutförda. I planen behandlades även frågor som sortering och omhändertagande av rivningsmassor, i vilken omfattning marken skulle återställas samt frågor som arbetarskydd och rivningslov. De lokaler på industriområdet som kommunen bedömde vara av värde och som därför bevarades, var främst magasins-, verkstads- och förrådsbyggnader. Bolaget överlämnade dessa till kommunen i ett avstädat skick. Vidare utförde bolaget i samråd med kommunen vissa ombyggnadsarbeten i de bevarade lokalerna. Efter det att kommunen hade investerat cirka 1,7 milj. kronor i de industrilokaler som bevarades och vissa tillbyggnader m.m., kunde dessa redan samma år som sulfitfabrikens tillverkning lades ned tas i anspråk av företaget som tillverkar gummiprodukter. Det ger arbete åt cirka 25 personer. Kommunen hyr ut lokalerna, de första åren till en reducerad kostnad. Målsättningen är att företaget skall överta anläggningarna. Den nu kortfattat redovisade samverkan mellan bl. a. bolaget och kommunen kommer till uttryck i många olika dokument såsom protokoll, minnesanteckningar, promemorior, planer och kartmaterial. Mellan kommunens industribyggnadsbolag och bruksbolaget upprättades ett köpekontrakt avseende det ca 45 000 m2 stora industriområdet, som utgjorde en del av bruksbolagets huvudfastighet. Det överlåts för symbolisk ersättning, varjämte bolaget åtog sig att utföra upprustningsarbeten på fastigheten mot en ersättning om 175 000 kronor. Dessa arbeten utfördes av bolagets anställda under awecklingsperioden. I kontraktet anges som villkor för överlåtelsen bl. a. följande säljarens åtaganden. E1 Utrivning av maskiner m.m. samt rivnings- och återställningsarbeten i enlighet med den upprättade planen för dessa arbeten, varvid även tidpunkten har angetts för när åtagandena skall vara fullföljda. E1 En förbindelse att under tio år gentemot köparen ansvara för eventuella vid tillträdet inom området förekommande miljöfarliga ämnen samt att hålla köparen skadeslös för kostnader till följd av sådana ämnen. Kommunen förvärvade senare återstoden av brukets huvudfastighet, vilken utgjordes av grönområden och vägar m.m. Vidare förvärvades några obebyggda tomtplatser för bostadsändamål samt den fastighet där ortens butik var uppförd. Någon ersättning utgick inte för förvärven, men kommunen fick ikläda sig ett ansvar för bl. a. vatten- och avloppsförsörjningen. Kommunen övertog vattentäkten samt ledningssystemen. Kommunen har sedermera byggt ett reningsverk och, mot avgift, anslutit bostadsfastigheterna till det kommunala va-systemet. Vidare övertog kommunen väghållningen i orten. Sedennera har en vägsamfällighet bildats. Kommunen hade tidigare planer på att inrätta ett industrimuseum i anslutning till fabriksområdet. Dessa planer är för närvarande skrinlagda. Länsmuseet har med bidrag från arbetsmarknadsstyrelsen och kommunen publicerat en undersökning som belyser bruksorten och fabriken, såväl när det gäller miljö och bebyggelse som beträffande arbete, fritid och sociala förhållanden i övrigt.

116 Information och samråd

6.3.5 Specialmotivering

Förslaget till förordning om underrättelse till kommun om varsel enligt lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder

Förordningen har bara en paragraf som inte torde kräva någon motivering utöver vad som har anförts i avsnitt 6.3.2. Begreppet industriell verksamhet berörs i det följande i specialmotiveringen till lagen om samråd om markanvändningen vid nedläggning av industriell verksamhet. Regeringen har genom propositionen 1981/82:71 lagt fram ett förslag till ny anställningsskyddslag. Därvid föreslås följdändringar i bl. a. främjandelagen. Dessa berör bestämmelserna om varsel om driftsinskränkningar. Enligt förslaget öppnas en möjlighet för arbetsgivare att fullgöra sin varselskyldighet genom ett meddelande till länsarbetsnämnden bl. a. om att förhandlingar om driftsinskränkningar har inletts enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Propositionen torde komma att behandlas i riksdagen under våren 1982. Om förslaget om ändringar i främjandelagen godtas, kan detta beaktas genom en mindre omarbetning i det förslag industrisaneringsutredningen lägger fram.

Förslaget till lag om samråd om markanvändningen vid nedläggning av industriell verksamhet

1§

Lagen kan tillämpas om industriell verksamhet skall upphöra eller redan har upphört helt eller delvis på ett mark- eller vattenområde. Lagen gäller således inte bara när verksamheten avvecklas, utan även när den upphör på platsen genom att den flyttas, till och med om det sker till ett angränsande markområde. Som industriell verksamhet får utan vidare anses tillverkningsindustri samt gruvor och mineralbrott, enligt standarden för svensk näringsgrensindelning (SNI) grupperna 3 respektive 2. Begreppet bör emellertid ges en vid tolkning och således även omfatta annan verksamhet i industriliknande former, t. ex. el-, gas-, värme- och Vattenförsörjning. För vissa former av industriell eller liknande verksamhet finns en reglering av återställning m. m. när verksamheten upphör. Som exempel kan nämnas naturvårdslagens regler om återställning efter täkt och bestämmelser i gruvlagen om att anordningar till en gruvas styrka och bestånd skall lämnas kvar samt om stängsel m. m. Vidare kan återställningsfrågan ha prövats i ett tillstånd enligt t. ex. miljöskyddslagen eller, som för kärnkraftsanläggningar, i särskild ordning. Ett samrådsförfarande bör självfallet inte inledas i frågor som har reglerats på annat sätt.

2§

Syftet med författningen har utvecklats i den allmänna motiveringen. Där har framhållits, att det bara undantagsvis får antas sakna intresse för arbetsgivaren eller industrianläggningens ägare att delta i ett samråd, men att

sou 193240 Information och samråd 117

det ändå bör finnas en möjlighet för kommunen att i vissa fall kunna kalla till samrådet vid vite. Att arbetsgivaren och industrianläggningens ägare kan begära samråd anges i första stycket. Några bestämmelser utöver den nyss berörda möjligheten enligt andra stycket för kommunen att vid vite kunna kalla till överläggningarna bedöms inte vara erforderliga för samrådet, vars former skall vara fria. Som framgår av 1 § kan samrådet hållas såväl före som efter det att den industriella verksamheten har upphört. Det bör naturligtvis helst inledas före nedläggningen. Det kan aktualiseras genom den information om varsel som länsarbetsnämnden vidarebefordrar till kommunen eller information på annat sätt. Ett samråd kan givetvis innebära att överläggningar hålls vid flera tillfällen. I paragrafen används uttrycket industrianläggningens ägare. Därmed avses såväl fastighetsägaren som den som äger byggnad eller anordning på annans mark. Vid tomträttsupplåtelser har nyttjanderätten till fastigheten, som i regel ägs av en kommun, för obestämd tid upplåtits till tomträttshavaren. Denne äger byggnader och anordningar, och omfattas således av reglerna om samråd.

3§

Talan om utdömande av vite föres vid allmän domstol av åklagare efter anmälan av kommunen. I ett mål om utdömande av vite kan domstolen pröva bl. a. om vitesföreläggandet är lagligt. På grund härav bör av praktiska skäl ett beslut om föreläggande av vite inte kunna överklagas. Utdömda viten kan förvandlas till fängelse enligt särskild lagstiftning. Med hänsyn främst till arten av de intressen viten enligt denna lag syftar till att tillgodose, bör emellertid förvandling av dessa viten inte kunna ske. En bestämmelse om detta finns i paragrafens sista stycke.

4§

Såsom har angetts i den allmänna motiveringen omfattas varsel enligt främjandelagen av sekretess enligt sekretesslagen (1980:100) när det gäller uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden. En motsvarande sekretess bör råda hos kommunal myndighet för en vidarebefordrad sådan uppgift. Därjämte bör sekretesskydd finnas i ett ärende om samråd för uppgifter om enskilds affärs- eller driftförhållanden. De kompletteringar som erfordras i sekretesslagen har tagits in i en ny 19 § i 8 kap.

Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

8 kap. 19 §

Den nya 19 § i 8 kap. har berörts i specialmotiveringen till 4 § lagen om samråd om markanvändningen vid nedläggning av industriell verksamhet.

118 Information och samråd

6.3.6 Ikraftträdande

bestämmelserna bör kunna träda i kraft den l januari 1983. De föreslagna påkallas även beträffande industriell Samråd kan, som framgår av lagtexten, Det finns enligt utredningens bedömverksamhet som redan har upphört. Övergångsbestämmelser för dessa fall. ning inte behov av några särskilda

7 om

Lagstiftningen markanvändningen

En industriell verksamhet flyttas eller upphör på annat sätt på ett markområde. Marken, byggnaderna och anordningarna står oanvända. Olika resurser utnyttjas således inte. Vidare kan säkerhetsrisker uppstå och stads- eller landskapsbilden störas. Mot den här bakgrunden har i direktiven efterlysts sätt för att få återanvändning, återställande eller, i enstaka fall, ett musealt bevarande till stånd. I detta kapitel skall, mot bakgrund av redogörelsen för gällande rätt, utredningens underlagsmaterial och de allmänna i kapitel 3, behovet av förändringar övervägandena i lagstiftningen om markanvändningen diskuteras. Frågor som gäller kulturhistoriskt intressant bebyggelse m. m. har emellertid tagits upp redan i kapitel 4.

Inledning

Utredningen har i kapitel 3 framhållit betydelsen av att en återanvändning kommer till stånd, eller att, om detta inte är möjligt, marken återställs efter en industrinedläggning. I samband därmed har också ansvarsfördelningen mellan samhället och företagen berörts. Utredningen föreslår, på skäl som därvid utvecklades närmare, inte någon ordning med fondavsättningar etc. för saneringsfallen. Vidare slås fast att ansvaret för kostnader och genomförande av en sanering vilar på den som äger fastigheten, byggnaden eller anordningen. Utredningen gör således i detta hänseende inte något avsteg från vad som i princip gäller för närvarande. I den fortsatta framställningen i kapitlet avses med fastighetsägaren den som enligt det sagda har ansvaret för saneringen. Eftersom saneringsansvaret vilar på fastighetsägaren, så har han också det avgörande bestämmandet över tidpunkten för och omfattningen av saneringen. I vissa situationer kan emellertid, såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt i bilaga 1, saneringsfrågan prövas redan i samband med att verksamheten startar. Ett sådant exempel är naturvårdslagens bestämmelser om täkt. Av översikten över gällande rätt framgår att såväl ägare som brukare är underkastade många begränsningar när det gäller användningen av mark, byggnader eller anordningar för industriell verksamhet. En särskild betydelse har bestämmelser som gäller oavsett den industriella verksamhetens art. Flertalet av byggnadslagstiftningens bestämmelser samt expropriationslagen och förköpslagen är av den arten. Det finns emellertid författningar, t; ex.

120 Lagstiftningen om markanvändningen

miljöskyddslagen och gruvlagen, som är tillämpliga bara för vissa former av industriell verksamhet. Till den senare typen av bestämmelser hör också 136 a § byggnadslagen och naturvårdslagens regler om täkt. Enkätsvaren har nästan uteslutande tagit upp industribyggnader. I det följande skall därför först räckvidden från saneringssynpunkt av bl. a. byggnadslagstiftningen bedömas. I avsnitt 7.3 skall behovet av åtgärder i övrigt för saneringsfallen tas upp. Det gäller t. ex. återställning av mark efter gruv- eller täktverksamhet samt räckvidden av andra bestämmelser för vissa former av industriell verksamhet.

7.2 och

Byggnadslagstiftningen expropriationslagen

Enkätsvaren har, som nyss nämndes, nästan uteslutande tagit upp industribyggnader. Gruvor, täkter m. m. har endast tagits upp i några fall. Ett mindretal av industrinedläggningama har medfört varaktiga olägenheter från markanvändningssynpunkt. Den enligt enkätsvaren förhärskande olägenheten med dessa industrianläggningar är att de är så speciellt utformade att de är svåra att återanvända. Följden är att de står oanvända, används endast delvis eller används mindre intensivt än tidigare. Andra - relativt sett - vanliga olägenheter är att en byggnad eller anordning är störande för stads- eller landskapsbilden, olycksfalls- och att byggnaden eller anordningen är förfallen, att det brister i

säkeråietsrisker, dess ållfasthet eller att den utgör en brandfara.

Bland övriga, mindre vanliga olägenheter nämns i enkätsvaren miljöfaror. Sådana olägenheter får förutsättas bli avhjälpta inom ramen för miljöskyddslagstiftningen, som lämnas utanför denna utrednings arbete. I ett fåtal fall har angetts att en byggnad eller anordning utgör en olägenhet därför att den hindrar viss annan önskvärd markanvändning. Bland andra redovisade olägenheter kan anges störande ljud och buller, att byggnader och anordningar ger ifrån sig rök och sot, att verksamheten har efterlämnat ñberbankar i vattendrag, oljeskador samt utsläpp av tungmetaller. Detta får anses vara olägenheter som till del bör prövas inom ramen för miljöskyddslagstiftningen och som i övrigt är av den art att de bör lösas genom att markanvändningen i området ses över och detaljplanen i förekommande fall ändras. Det sistnämnda gäller också för de i något fall redovisade olägenheterna kommunikationssvårigheter och parkeringsproblem. Utredningsmaterialet visar slutligen att det i vissa fall är kommunen som får utföra en sanering. Mönstret är att kommunen, under trycket av en sysselsättningskris eller av andra skäl, förvärvar mark och byggnader. En vanlig situation är att ett företag som tar andra, större lokaler i anspråk överlåter de tidigare lokalerna till kommunen. Exempel finns på att kommunens kostnad för förvärvet och saneringen överstiger markens värde. Situationer kan också tänkas, där saneringskostnaden är högre än markens värde efter en sanering, dvs. fastigheten har ett negativt värde.

Lagstzftningen 121 om markanvändningen

7.2.1 Allmänna utgångspunkter

Samhället har ett betydande ansvar för frågor om byggande och den fysiska miljön. Planeringen under efterkrigstiden har länge byggt på tillväxt och, när det gäller markanvändningen, varit starkt inriktad på nyproduktion av främst bostadsbebyggelse. Med tiden har ett behov av att sanera och omvandla det äldre byggnadsbeståndet uppkommit. Stadsförnyelsekommittén

(Bo 1979:04) har fått i uppdrag att utreda frågor om förnyelse av

bebyggelsemiljön. I den utredningens direktiv tilläggs kommunerna även framgent en betydande roll i saneringsfrågor. Tidigare har instrument skapats för att tillgodose bostadspolitiska intressen, inte minst när det gäller att komma till rätta med brister som beror på t. ex. eftersatt fastighetsskötsel. Här kan nämnas de kommunala bostadsförsörjningsprogrammen samt författningar som bostadssaneringslagen och bostadsförvaltningslagen. En motsvarande ordning finns inte för industrimark. Kommunerna har en avgörande roll i markanvändningsfrågor. Utredningens utgångspunkt är därför att kommunerna skall ha det närmaste överinseendet även över den markanvändningsfråga som en sanering utgör. Detta synsätt har kommit till uttryck redan i kapitel 6. Utredningen har tidigare framhållit betydelsen av att behovet av en sanering uppmärksammas i samband med nedläggningen av en industriell verksamhet. Enligt utredningens bedömning bör industrianläggningar om möjligt återanvändas. Därigenom kan tidigare investeringar i mark, byggnader och anordningar, i gatu- och ledningsnät samt i övriga samhälleliga servicefunktioner nyttiggöras. Såsom tidigare har framhållits, talar även låga transportkostnader och god energihushållning samt hushållning med mark för en återanvändning när det gäller välbelägna områden. Mot detta får emellertid ställas de fastighetsekonomiska synpunkterna. Hänsyn skall tas bl. a. till användningsmöjlighetema samt ombyggnads- och upprustningskostnader. Om en återanvändning inte är möjlig bör marken återställas. För industrimark med byggnader av varierande ålder och utformning kan olika delar av beståndet värderas olika. Någon byggnad kan behöva rivas, någon byggas om och andra åter kan återanvändas utan ombyggnad. I kapitel 6 har utredningen lagt fram ett förslag om samråd om markanvändningen efter det att en industriell verksamhet har upphört på ett mark- eller vattenområde. Samrådsförfarandet syftar till att främja en rationell markanvändning. Vid samrådet kan den fortsatta markanvändningen prövas allsidigt. Det finns många hänsyn att väga samman vid denna bedömning. En betydelsefull omständighet är de framtida användningsmöjligheterna för mark, byggnader och anordningar. Samrådet är framgångsrikt om det leder till enighet mellan kommunen och fastighetsägaren. Samstämmighet kan uppnås t. ex. om hur ägaren skall utföra saneringen eller om att kommunen skall förvärva egendomen. Kan ett samförstånd inte uppnås om tidpunkten för saneringen och dess omfattning, beror kommunens möjlighet att styra saken främst av bestämmelser i byggnadslagstiftningen och av regler om tvångsförvärv. Byggnadslagen (BL), byggnadsstadgan (BS), expropriationslagen och förköpslagen samt andra regler som berör markanvändningen har redovisats närmare i bilaga 1, Översikt över gällande rätt och pågående reforrnarbete.

122 om

Lagstiftningen markanvändningen

50 - 53 §§ förutsätter att byggnader, anordningar och Byggnadsstadgans tillhörande mark hålls i stånd på väsentliga punkter. Det är främst bärförmåga och stadga, säkerhet mot brand och olycksfall samt det yttre skicket som skall värnas. I förslaget (SOU 1979:65-66) Ny plan- och bygglag utvidgas underhållsansvaret för fastighetsägaren. För andra byggnader än dem som har kulturhistoriskt intresse samt för anordningar kan enligt BS vid förfall eller väsentlig skada. Bestämmelserna ger rivning påkallas emellertid utrymme för fastighetsägaren att inom rimlig tid sätta byggnaden eller i stånd. I samband med en författningsändring 1962 anordningen anförde i anslutning till 51 § 1 mom. BS, följande i departementschefen, bör inte komma i propositionen 1962:87, s. 24: Ett rivningsföreläggande som ett ur ekonomisk synpunkt rimligt alternativ att i fråga om det framstår stället sätta byggnaden i stånd.

Ägaren till en byggnad eller en anordning har således, under förutsättning

att den har kommit till i enlighet med gällande bestämmelser, i princip rätt att låta den stå kvar så länge den kan hållas i stånd med underhållsåtgärder. Expropriation får äga rum beträffande fast egendom som med hänsyn till den framtida krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanutvecklingen hängande anordning. Rätt till expropriation föreligger i fråga om obebyggd behövs för tätbebyggelse. Redan eller glest bebyggd mark som i framtiden mark kan exproprieras under snävare förutsättningar för att tätbebyggd omdana bebyggelsen. Utanför faller mark som inte beräknas undergå någon förändring i användningssättet. Expropriation kan vidare ske vid fall av grov vanvård samt för att bevara kulturhistoriskt märklig bebyggelse. Förköp får utövas för att tillgodose behovet av mark för tätbebyggelseändamål samt för att rusta upp fast egendom. till detta avsnitt konstaterades att ett mindretal av I inledningen har medfört varaktiga olägenheter från markanindustrinedläggningarna Den olägenhet som främst måste bedömas mot de vändningssynpunkt. bestämmelser som gäller är en industrianläggnings speciella utformning, som Följden kan vara att den står oanvänd, används gör den svår att återanvända. endast delvis eller används mindre intensivt än tidigare, en verkstadslokal används t. ex. som lager under en längre tid. Andra - relativt sett - är störningar i stads- eller vanliga olägenheter och säkerhetsrisker, att byggnaden eller landskapsbilden, olycksfallsanordningen är förfallen, att det brister i dess hållfasthet eller att den utgör en brandfara. En byggnads anpassning till stads- eller landskapsbilden skall beaktas vid byggnadslovsprövningen. Det är emellertid naturligt att en övergiven industrianläggning upplevs påverka omgivningen negativt. Olycksrisker främst genom att övergivna industriområden kan bli en uppeföreligger hållsplats till och med för barn. Om området är lättillgängligt ökar också risken för skadegörelse på byggnader och anordningar. Krossade fönster och ansamling av skräp och avfall bidrar till att området anses som störande i stads- eller landskapsbilden. De nyss angivna olägenheterna vid sidan av en byggnads speciella är sådana att de i regel torde kunna avhjälpas med stöd av utformning bestämmelser i byggnadsstadgan, naturvårdslagen och brandlagstiftningen

Lagstzftningen om markanvändningen 123

för dessa fall. Av enkätsvaren framgår emellertid att förelägganden med stöd av byggnadsstadgan och naturvårdslagen utfärdas sällan. Utredningen bedömer att kommunerna redan genom den samrådsrutin som behandlas i kapitel 6 kan nå långt för att uppnå en från allmän synpunkt önskvärd sanering efter industrinedläggningar. Det har nyss konstaterats, att byggnadsnämnderna i mycket liten omfattning med stöd av 50 - 53 §§ BS har förelagt fastighetsägare att rätta till brister på industrifastigheter. Det kan hållas för visst att bestämmelserna har betydelse som ett påtryckningsmedel för att nå fram till frivilliga uppgörelser. Utredningen får ändå anta, att det finns situationer då byggnadsnämnden, t. ex. i samband med att kommunen även har att överlägga med ett företagi sysselsättningsfrågor, inte alltid fullt ut hävdar de angivna kraven på en fastighets skick. Utredningen får konstatera att en strikt tillämpning av de berörda reglerna i bl. a. byggnadsstadgan tillsammans med den tidigare berörda möjligheten att med stöd av 2 kap. 7 § expropriationslagen ta vanvårdad fast egendom i anspråk ger vissa möjligheter att få en sanering till stånd. Samhällets möjligheter att bestämma om återanvändning eller återställande skall ske är emellertid - när inte en särskild reglering gäller, som t. ex. vid tillstånd till täkt- begränsade. Detsamma gäller möjligheterna att styra tidpunkten för saneringen och dess omfattning. Det finns inte någon möjlighet att ingripa på den grund att en industrianläggning står oanvänd eller används mindre intensivt än tidigare. Kommunens avgörande genomförandemedel är att förvärva fastigheten. Tidigare har angetts några svårigheter kommunen kan stå inför vid frivilliga förvärv. Det föreligger således ett visst behov av vidgade styrmedel för att främja en sanering. När ett sådant behov bedöms föreligga beaktar utredningen inte bara förhållandena i dag. strukturella och andra förändringar i den industriella verksamhetens betingelser motsäger inte att behovet av vidgade styrmedel kan komma att göra sig gällande med ökad styrka i framtiden. Det är av resurshushållningsskäl angeläget att en återanvändning kommer till stånd där det är möjligt. Kommunen kan inom ramen för byggnadslag- . stiftningen fatta beslut om vilket ändamål marken avses för. Genom byggnadsstadgans bestämmelser om underhåll kan säkerställas att en byggnad eller anordning hålls i stånd. Det finns däremot inte något krav på att den tillåtna markanvändningen skall utövas eller att det skall ske med en

viss intensitet. Det bör enligt utredningens mening inte heller komma i fråga

att kommunen skall kunna kräva att ägaren till en fastighet skall använda den eller att han skall använda den med en viss intensitet. Utredningen finner vidare inte anledning att frångå den ordning som råder för byggnadslovsprövningen genom att t. ex. infoga saneringsfrågan som ett led redan vid den prövningen. De fall då en sanering inte kommer till stånd på ett för kommunen önskvärt sätt är förhållandevis få. Detta måste tillmätas en avgörande vikt när vidgade styrmedel övervägs. Av avsnitt 3.8 framgår att utredningen, med beaktande bl. a. av de relativt begränsade problem från markanvändningssynpunkt som en saneringssituation medför, har stannat för att inte föreslå någon ingripande förändring som t. ex. fondavsättningar. Det är emellertid angeläget att ett beslut om den sanering som erfordras fattas så snart det går. Samrådsrutinen bör medverka till detta. För att främja en rationell

124 Lagstiftningen om markanvändningen

markanvändning finns vidare anledning att genom förslag av en mindre ingripande art än förslag om fondavsättningar etc. vidga möjligheterna att få en upprustning och återanvändning eller en rivning till stånd. Vidare bör olycks- och säkerhetsriskerna med övergivna industrianläggningar uppmärksammas. I de följande avsnitten skall förslag i dessa frågor diskuteras närmare. Till följd av att utredningen inte lägger fram något förslag om avsättningar för att täcka kostnaderna för en sanering, så måste också situationen då fastighetsägaren inte förmår att bekosta en sanering beaktas. Dessa frågor behandlas i ett särskilt kapitel om saneringens ekonomi, kapitel 8.

7.2.2 Upprustning och återanvändning

En kommun kan med stöd av expropriationslagstiftningen tillgodose sitt behov av mark bl. a. för samhällsbyggnadsändamål. Förutsättningen är då att markanvändningen skall ändras. Det kan således inte komma i fråga att expropriera en industrifastighet för att även fortsättningsvis använda lokalerna för industriändamål. I 2 kap. 1 § tredje stycket expropriationslagen anges vidare bl. a. att expropriation inom tätbebyggt område får ske endast om det kan antas att marken inom överskådlig tid kommer att beröras av byggnads- eller anläggningsåtgärd som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt eller om det till främjande av ett planmässigt byggnadsskick eller av annan liknande orsak är angeläget att kommunen får rådighet över marken. Expropriation inom tätbebyggt område avser således situationer då bebyggelsen skall omdanas och t. ex. fastighetsindelningen eller fastigheternas omfattning förändras. Under lagstiftningsarbetet förde vissa remissinstanser fram ett önskemål om att enstaka bostadsfastigheter som är i ett påtagligt behov av förnyelseåtgärder skulle kunna exproprieras. Enligt ett uttalande i propositionen 1971:122, s. 160, avses lagbudet emellertid inte omfatta expropriation av en enstaka bostadsfastighet som är i behov av förnyelseåtgärder. Det erinrades därvid om den 1970 genomförda lagstiftningen om tvångsförvaltning av vanvårdade bostadsfastigheter och den därtill knutna möjligheten att expropriera sådana fastigheter. Sedermera har de reglerna ersatts av bostadssaneringslagen och bostadsförvaltningslagen. Enligt

bostadssaneringslagen kan en fastighetsägare föreläggas att rusta upp en

bostadsfastighet så att den uppfyller kraven på lägsta godtagbara standard enligt lagen. Ytterst kan inlösen under expropriationsliknande former tillgripas. Någon möjlighet till ett sådant upprustningsföreläggande finns inte för industrifastigheter. Detta faller sig också naturligt med hänsyn till de skiftande krav olika verksamheter inom industrin medför. Följden är emellertid att en upprustning av en industrifastighet inte kan påkallas i vidare mån än vad arbetsmiljölagens regler till skydd mot arbetstagares ohälsa eller olycksfall föranleder. I samband med att en möjlighet att expropriera vanvårdad egendom av varje slag togs upp i expropriationslagen (prop. 1972:109 s. 209 f) framhölls att något nämnvärt praktiskt behov av att på denna grund kunna expropriera andra byggnader än bostadsfastigheter inte ditintills hade gjort sig gällande. Det konstaterades emellertid, att man måste räkna med att ett sådant behov kunde visa sig föreligga. Därvid nämndes bl. a. otillfredställande miljö i

Lagstiftningen om markanvändningen 125

arbetslokaler på grund av grov vanvård om inte olägenheterna kan avhjälpas på något annat sätt. Det bedömdes emellertid att denna expropriationsmöjlighet skulle komma att användas sällan. Såvitt utredningen har sig bekant, har bestämmelsen bara tillämpats en gång när det gäller industrifastigheter. Den omständigheten bör dock inte få förringa regelns betydelse. Vid överläggningar med kommunen måste en fastighetsägare de tvångs-

beakta

medel kommunen har. Regeln kan redan därigenom leda till att en sanering kommer till stånd. Förköpslagen erbjuder en möjlighet att utöva förköpsrätt för att rusta upp fast egendom. I samband med att lagen kompletterades med den bestämmelsen erinrades (prop. 1974:152 s. 28 f) om kommunernas ansvar för sanering inom ramen för bostadsbyggnads- och saneringsprogram. Möjligheten att utöva förköp på den grund att en enstaka fastighet behöver rustas upp avsågs i första hand för bostadsfastigheter. Det angavs emellertid inte finnas någon anledning att begränsa lagstiftningen till att gälla sådana fastigheter. Förköpsrätt kan således komma i fråga även beträffande fastigheter som används för annat ändamål än bostadsändamål och som är i behov av upprustning. Vidare konstaterades, att det efter denna ändring av förköpslagen var svårt att finna praktiska exempel på fall som ligger inom den kommunala kompetensen men likväl inte omfattas av bestämmelserna om förköp. Vid samrådet kan förutsättningarna för en återanvändning diskuteras mot bakgrund av bl. a. lokalbehovet i kommunen. De i allt fler kommuner inrättade befattningarna och organen för näringslivsfrågor bidrar till att kommunens roll som förmedlare av industrilokaler m. m. ökar i betydelse. Om inte en återanvändning kommer till stånd på annat sätt, kan det övervägas att inrätta ett s. k. industrihotell. Många kommuner eller uppför inrättar som ett led i sitt arbete med näringslivsfrågor industrilokaler där flera företag kan verka i en och samma byggnad. I utredningens bilaga 5 finns exempel på ett industrihotell som har ställtsi ordning i Malmö av en enskild fastighetsägare, i det fallet ett byggnadsbolag. I kapitel 5 behandlas kommunernas succesivt förändrade roll i näringslivsfrågor utförligt.

Återanvändning av industrilokaler som industrihotell eller på annat sätt

leder i regel till mer eller mindre omfattande ombyggnadsåtgärder för att anpassa lokalerna till den nya verksamhetens behov. Situationer kan också tänkas där en ny användare inte finns till hands. Det kan då komma i fråga att modernisera lokalerna utan hänsyn till en speciell ny verksamhet. Det kan vidare föreligga ett behov av att ändra dispositionen av marken och att rusta upp den yttre miljön. Det kan gälla att sörja för en bättre trafikföring på tomten, ordna parkeringsplatser och grönytor etc. Utrymme för sådana åtgärder kan skapas genom att någon byggnad rivs samtidigt som andra rustas upp. Det finns exempel på att industrilokaler, där verksamheten har lagts ned, efter en tid upplåts osanerade till flera olika, ofta nystartade företag. Det kan vara angeläget från näringslivssynpunkt med sådana startmiljöer för företagsamhet. De kännetecknas ofta av en låg standard på lokaler med omgivningar samt en måttlig hyra. En svårighet ligger emellertid i att göra ens små upprustningar när användarna väl har tagit mark och lokaler i anspråk. En fastighetsägare med en begränsad erfarenhet av fastighetsförvaltning kan stå inför svårigheter redan om en sanering skall ske

126 Lagstiftningen om markanvändningen

av oanvända lokaler. Det kan gälla frågor som lokalefterfrågan, byggnadsteknik, disposition av lokalerna, finansiering samt hur upplåtelsen till de nya användarna skall ske. Allt fler kommuner har förvärvat erfarenhet av att återanvända industrilokaler, i många fall genom särskilda fastighetsbolag. Utredningen finner mot bakgrund av det anförda anledning att kommunerna, för att kunna styra en sanering i tiden och till sin omfattning, bör tilläggas vidgade befogenheter till tvångsförvärv. Möjligheten till ett tvångsförvärv skulle ge ökad tyngd åt kommunens agerande under samrådet när det gäller att främja en upprustning och återanvändning genom fastighetsägarens försorg. Tidigare har kommunens befogenhet att utöva förköpsrätt för att rusta upp fast egendom belysts. Den nu övervägda möjligheten till tvångsförvärv skulle kunna utformas på ett enahanda sätt och gälla fall då en upprustning och återanvändning inte kommer till stånd genom fastighetsägarens försorg. Utredningen har noga övervägt en utvidgning av möjligheterna till expropriation i enlighet med det anförda. Expropriationsgrunden skulle således kunna vara att en industrifastighet behöver rustas upp. Vid tillämpningen av en sådan bestämmelse skulle ledning kunna hämtas från vad som uttalades i samband med att ett behov av upprustning kom att utgöra en grund för att utöva förköp. Därvid anfördes (prop. 1974: 152, s. 29) bl. a. att förköpsrätt inte kan anses föreligga om det visserligen finns ett visst behov av upprustning, men detta är obetydligt både från kvalitativ och kvantitativ synpunkt. Som exempel på situationer då förköpsrätt föreligger angavs behov av upprustning av t. ex. gårdsutrymmen eller rivning av befintlig, undermålig bebyggelse på en enstaka fastighet. Ett behov av upprustning angavs också kunna följa av kulturhistoriska hänsyn. Behov av upprustning och förnyelse av bostadsbebyggelse har, som tidigare nämnts, uppmärksammats på olika sätt. Frågor om förnyelse av industriområden har först på senare år kommit att tilldra sig ett ökande intresse. Upprustning av en industrifastighet kan vara aktuell utan att en nedläggningssituation föreligger. I direktiven till utredningen om stadsförnyelse framhålls som en av bristerna i bebyggelsemiljön att många arbetslokaler är starkt förslitna och bristfälligt utrustade. Vidare kan en sanering beröra hela industriområden och inte endast en enstaka fastighet. Mot bakgrund av det anförda har industrisaneringsutredningen bedömt att det förslag som har Övervägts är för begränsat för att läggas fram i särskild ordning. Till detta kommer att frågan om kommunernas kompetens när det gäller att ta över industrilokaler samt att ställa i ordning och erbjuda lokaler för enstaka industriföretag enligt utredningens mening bör ses över. Detta har diskuterats i kapitel 5. Stadsförnyelsekommittén skall enligt sina direktiv bl. a. se över de regler som påverkar verksamheten med förnyelse av bebyggelsemiljön samt tillförsäkra kommunerna lämpliga styrinstrument för att samordna insatserna. Industrisaneringsutredningen finner därför att det förslag som har diskuterats bör behandlasi det vidare perspektiv på förnyelse av bebyggelsemiljön som stadsförnyelsekommittén har att anlägga. Industrisaneringsutredningen har därför överlämnat en skrivelse i saken till stadsförnyelsekommittén och stannar för att i betänkandet peka på en

Lagstiftningen om markanvändningen 127

tänkbar möjlighet att främja upprustning och återanvändning av industrifastigheter.

7.2.3 Underhåll och m. m.

återställning

Frågor om skötsel av mark, byggnader och anordningar regleras främst i byggnadsstadgan. Bestämmelser i ämnet finns även i andra författningar, t. ex. brand- och hälsovårdslagstiftningen. Dessa och andra författningar har berörts i översikten över gällande rätt och pågående reformarbete i bilaga 1. Enligt 50 § BS gäller att byggnader skall underhållas så att hållfastheten inte äventyras samt brandfara, sanitär olägenhet eller vanprydnad inte uppkommer. Paragrafen kompletterades 1978 med krav på dels att anordningar för omhändertagande m. m. av avfall från byggnader skall hållas i stånd, dels att byggnader eller en del av en byggnad, som har utförts enligt 44 a § BS, skall underhållas så att möjligheten till god energihushållning behålls i skälig utsträckning. Bortsett från de kompletteringar i 50 § BS som infördes 1978 innebär paragrafen att ett ingripande med krav på åtgärder kan göras först när underhållet är klart eftersatt. Det bör vidare slås fast, att samhället med stöd av bestämmelserna om underhåll inte kan kräva åtgärder som innebär att en byggnad tillförs nya egenskaper eller att dess standard höjs. För att sådana krav skall kunna ställas måste det finnas stöd i särskilda bestämmelser. Sådana bestämmelser finns i begränsad mån i byggnadsstadgan när det gäller förbättringar utan samband med annan ändring av en byggnad. Bestämmelserna gäller t. ex. avfallshantering. I andra författningar finns säkerhetsnormer för hissar samt maskindrivna portar. Arbetsmiljöhänsyn och brandsäkerhet kan likaledes föranleda krav på förbättringar. I samband med ändringar av en byggnad kan emellertid krav på nybyggnadsstandard resas i flera hänseenden. Enligt förslaget (SOU 1979:65-66) Ny plan- och bygglag (PBL) vidgas underhållskravet på så sätt, att en byggnads egenskaper i vissa angivna avseenden i skälig utsträckning skall hållas i stånd. Vid tillämpningen av kraven skall hänsyn tas till byggnadens ändamål, dess återstående användningstid, dess värde från kulturhistorisk synpunkt, omgivningens karaktär och kostnaderna för de nödvändiga åtgärderna. För byggnader med ett större värde från bl. a. kulturhistorisk synpunkt föreslås särskilda regler. De medger bl. a. krav på underhåll utöver vad som annars gäller, varvid fastighetsägaren kan ha rätt till ersättning av kommunen. Bestämmelserna om byggnadsminnen och byggnadsminnesmärken skall bestå enligt PBL. I 52 § BS finns bestämmelser om bl. a. underhåll av skyltar, andra fasta anordningar och upplag. Enligt PBL-utredningens förslag skall för dessa fall - kallade - som liknar sammanfattningsvis anläggningar gälla en ordning bestämmelsen för byggnader. Bestämmelser om hur tomter skall skötas finns i 53 § 1 och 2 mom. BS. De förs med vissa förändringar över till PBL. Av förslaget följer bl. a. att tomter och markområden som har tagits i anspråk för en anläggning skall hållas i ett vårdat skick. Byggnadsnämnden får besluta att det skall finnas planteringar på en tomt eller ett område som har tagits i anspråk för en anläggning samt att

128 Lagstiftningen om markanvändningen

stängsel skall finnas mot vägar eller gator. Kravet på stängsel vidgas att gälla 4 även obebyggda tomter. Har en byggnad genom brand eller på annat sätt blivit skadad i väsentlig mån eller är den på grund av vanvård att anse som förfallen, kan byggnadsnämnden, om det anses erforderligt, med stöd av 51 § 1 mom. BS föreskriva att byggnaden skall rivas om den inte sätts i stånd inom skälig tid. Enligt 52 § BS finns motsvarande möjligheter beträffande anordningar. Också i 21 § naturvårdslagen finns regler om rivning och iståndsättning av förfallna byggnader. Regeln gäller för områden som inte ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan och ger länsstyrelsen möjlighet att ingripa. Dessa bestämmelser förs samman i PBL. De kompletteras med en möjlighet för byggnadsnämnden att meddela användningsförbud för en byggnad eller anläggning. Förutsättningen är att den är förfallen eller skadad till väsentlig del och att bristerna kan äventyra säkerheten för dem som uppehåller sig i eller i närheten av byggnaden eller anläggningen. Rivning av byggnad inom stadsplanelagt område kräver byggnadslov. Enligt PBL fordras enligt huvudregeln rivningslov inom detaljplanelagt område. Ett sådant lov skall kunna vägras av hänsyn till bostadsförsörjningen eller kulturhistoriska intressen. För närvarande kan tillfälliga rivningsförbud utfärdas med stöd av 35 a § BL. Ingripanden enligt byggnadslagstiftningen kan ske med stöd av lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. Dess bestämmelser förs med vissa jämkningar över i PBL. Såväl 50 - 53 §§ BS som de i arbetet med en ny plan- och bygglag föreslagna motsvarande reglerna bygger på att fastighetsekonomiska hänsyn skall tas när ett föreläggande om underhåll eller rivning övervägs. Denna hänsyn yttrar sig i att ett krav på rivning kan genomdrivas endast om det inte kan försvaras ekonomiskt att sätta byggnaden i stånd. Av utredningsmaterialet att döma uppvisar oanvända industrianläggningar förhållandevis ofta brister i underhållet. Utredningen har tidigare framhållit att reglerna om krav på underhåll m. m. sannolikt skulle kunna tillämpas i större omfattning än vad som sker för närvarande. Även om så vore fallet, skulle dock frågan om sanering vara olöst i vissa situationer. Kommunen har inte alltid intresse av att förvärva fastigheter där den industriella verksamheten har lagts ned. I andra fall åter gäller intresset den mark industrianläggningen tar i anspråk. Kommunen kan då vilja förvärva fastigheten efter det att den har återställts. En sådan situation är sannolik om fastigheten har ett negativt värde. Under utredningsarbetet har fall kommit fram där en kommun för en symbolisk ersättning har förvärvat den fasta egendom en nedlagd industri har omfattat. Samtidigt har fastighetsägaren förbundit sig antingen att genomföra visst återställningsarbete innan tas över av kommunen eller att utge ett saneringsbidrag. Därmed fastigheten avses ersättning till den som förvärvar en osanerad fastighet med ett belopp som svarar mot kostnaden för upprustnings- eller återställningsarbetet. Negativa fastighetsvärden kan följa av olika skäl. Ett är att industrianläggningarna är avsides belägna och marken inte avses för något annat ändamål än naturmark. Ett annat är att anläggningarna har en speciell utformning av hänsyn till den tidigare verksamhetens krav. Utformningen kan bero på att maskiner och annan utrustning för verksamheten är av sådan

Lagstiftningen om markanvändningen 129

storlek att de inte ryms inom en industribyggnad med normala mått. Som exempel på anläggningar som helt eller delvis har en kraftig konstruktion eller avvikande form kan nämnas bryggerier, glasbruk, anrikningsverk, elektrokemisk industri, petrokemisk industri, massaindustri, cementfabriker, stora smältugnar, pappersbruk och skeppsvarv. Speciellt utformade byggnader och anordningar av de angivna arterna har ett sådant samband med sitt ändamål, att en återanvändning kan vara utesluten om det inte finns någon efterfrågan på dem för samma ändamål. I bilaga 5 redovisas emellertid ett exempel från Norrköping där kulturhistoriska hänsyn har medverkat till en återanvändning av byggnader som tidigare inrymde ett bryggeri. Till de angivna omständigheterna kommer att rivningskostnaderna för omfattande byggnadskroppar eller konstruktioner i regel är betydande. Denna och övriga omständigheter, var för sig eller tillsammans, kan göra att saneringskostnaden överstiger markens värde efter saneringen. Det framstår som ett allmänt intresse att fastigheter som har ett negativt värde och där marken inte avses för någon ny användning återställs av fastighetsägaren. Ett rivningsföreläggande förutsätter att underhållet är eftersatt. När ett sådant föreläggande övervägs skall de framtida användningsmöjligheterna vägas mot kostnaden för upprustningen. Till bilden hör emellertid att industrianläggningar till stora delar kan bestå av betong eller annat material som kräver ett mycket begränsat underhåll. Silobyggnader är ett sådant exempel. Bestämmelserna om underhåll och rivning blir därför i praktiken inte tillämpliga på sådana anläggningar. Utredningen får därför och mot bakgrund av det som har anförts tidigare föreslå att möjligheten att meddela ett rivningsföreläggande beträffande byggnader och anordningar för industriändamål vidgas. Förutsättningen skall vara att den tidigare verksamheten har upphört och att den oanvända byggnaden eller anordningen inte kan förväntas bli ianspråktagen på nytt. En sådan regel skulle komplettera den tidigare diskuterade möjligheten att få en upprustning och återanvändning till stånd. När således en återanvändning inte kan förväntas, bör anläggningen rivas. Den nu föreslagna regeln innebär att saneringskostnaden stannar på fastighetsägaren. Detta är angeläget särskilt med tanke på osanerade fastigheter med ett negativt värde. En regel om ett rivningsföreläggande med den huvudsakliga innebörd som har angetts, bör begränsas att gälla när det är särskilt angeläget att en återställning kommer till stånd. Den måste vidare utformas under stark hänsyn till det värde en byggnad eller en anordning normalt har för fastighetsägaren. Denna närmare avgränsning av förslagets räckvidd skall tas upp strax. Dessförinnan skall erinras om att regeln skall ses som en utvidgning av främst 51 § BS. Den har därför sin naturliga plats i stadgan, och det skall ligga på byggnadsnämnden att tillämpa bestämmelsen. Användningsmöjligheterna för en fastighet där den industriella verksamheten har lagts ned kan övervägas vid det samråd utredningen har föreslagit. Därvid har kommunen och fastighetsägaren tillfälle att bedöma bl. a. möjligheterna att återanvända byggnader och anordningar. Det är uppenbart att den bedömningen kan vara svår. Den kan utfalla olika beroende på vilka hänsyn som ges störst tyngd. Gruvdrift som har lagts ned kan t. ex., beroende på med tiden ändrade marknadspriser på malm, åter bli lönsam. Också i andra situationer kan osäkerheten om en framtida återanvändning

130 om

Lagstiftningen markanvändningen

vara så stor att byggnader och anordningar bör få stå kvar, förutsatt att underhållet inte blir eftersatt. Ett rivningsföreläggande bör därför kunna meddelas endast om det är uppenbart att en återanvändning - för samma ändamål som tidigare eller för ett nytt ändamål -inte kan komma till stånd. Bestämmelsen skall således inte träffa byggnader och anordningar vilkas framtida återanvändning inte kan uteslutas med tillräcklig säkerhet. De förhållanden som förslaget avser kännetecknas av att rivningen av en oanvänd byggnad eller anordning tidigareläggs. Redan gällande rätt medger rivningsförelägganden beträffande byggnader som är skadade eller förfallna till den grad att ett återställande är helt orealistiskt. En liknande regel gäller för anordningar. Den avgörande skillnaden med förslaget är att det gäller även byggnader och anordningar som, utan att vara skadade eller förfallna, uppenbart inte kommer att återanvändas. Detta kan gälla t. ex. byggnader som har anpassats starkt till en processteknik som inte längre används. Det kan övervägas att göra bestämmelsen tvingande för byggnadsnämnden. Den måste i så fall kompletteras med relativt detaljerade förutsättningar för sin tillämpning. Utredningen beaktar emellertid att den föreslagna bestämmelsen skall tillämpas på vitt skilda förhållanden. Den torde vidare i första hand ha sin betydelse genom att stärka kommunens ställning vid ett samråd i samband med en nedläggning. Förslaget bör därför i anslutning till t. ex. 51 § BS inte få tvingande karaktär, utan utformas så att byggnadsnämnden får resa kravet om det prövas erforderligt. av om en byggnad - eller anordning - kan komma att Bedömningen återanvändas får ske med ledning av den rådande och tillämnade regleringen av markanvändningen, byggnadens ålder och utformning, dess skick och användningsmöjligheter, behovet av lokaler samt kostnaderna för en upprustning eller ombyggnad. Även kulturhistoriska synpunkter skall beaktas. Utredningen på dessa och andra punkter skall kunna presenteras av såväl byggnadsnämnden som fastighetsägaren, varvid fastighetsägarens behov av byggnaden och bedömning av möjligheterna att åter använda den skall tillmätas särskild betydelse. När byggnadsnämnden överväger om en rivning skall påkallas, bör nämnden fästa särskild vikt vid att saneringsansvaret åvilar fastighetsägaren och att han således skall stå för kostnaden för åtgärderna. Det torde vara angeläget att återställningsarbetet kommer till stånd utan dröjsmål särskilt i två fall. Det ena är när en industriell verksamhet läggs ned i sin helhet. Det andra är när byggnaden eller anordningen utgör en belastning för fastighetens värde. Detta torde för övrigt i regel vara fallet om den inte kan beräknas komma till en fortsatt användning. Det har tidigare i betänkandet konstaterats, att kostnaderna för en rivning kan vara betydande. Bl. a. mot denna bakgrund bör bestämmelsen utformas så, att en rivning får påkallas när det erfordras, och anges, att rivningen skall ha utförts inom utredningens bedömning kan samrådsförfarandet bidra skälig tid. Enligt verksamt även på dessa punkter. Hänsyn kan således tas till saneringskostnaden och fastighetsägarens ekonomiska förutsättningar. Om en överenskommelse, ett saneringsavtal, träffas, kan tiden sträckas ut avsevärt om fastighetsägaren, där det behövs, ställer säkerhet för kostnaderna för saneringen och inte motstående hänsyn föranleder en omedelbar rivning. Därmed avses omsorg om den yttre miljön, stads- eller landskapsbilden,

om

Lagstzftningen markanvändningen 131

säkerhetsfrågor m. m. Det kan t. ex. framstå som mindre brådskande att riva en enstaka byggnad i ett industriområde än att återställa efter en nedläggning av en avskilt belägen verksamhet i dess helhet.

Olycks- och säkerhetsrisker

I inledningen till avsnitt 7.2 samt i avsnitt 7.2.1 har olycks- och säkerhetsrisker i samband

med övergivna industrianläggningar berörts. Vad som

främst åsyftas är möjligheterna att hindra tillträde till anläggningarna. Enligt 53 § 2 mom. BS får byggnadsnämnden föreskriva att en bebyggd tomt skall ha stängsel mot gator. I förslaget till en ny plan- och bygglag utvidgas nämndens att kräva möjlighet stängsel till obebyggda tomter. Bakgrunden synes vara att rivningstomter kan ligga obebyggda under lång tid och då vara ett förfulande och störande inslag i stadsbilden. En bestämmelse till skydd för allmänhetens säkerhet meddelas i 5 § allmänna ordningsstadgan. Den gäller bl. a. schaktning, grävning och annat liknande arbete och föreskriver en skyldighet att vidta de åtgärder som erfordras till förebyggande av fara med hänsyn till platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt. I gruvlagen finns en bestämmelse om skyldighet att hålla stängsel på mark inom eller utom utmålet. Den berörs närmare i avsnitt 7.3.1. föreslår att bestämmelsen Utredningen i 53 § 2 mom. BS om stängsel utvidgas. Byggnadsnämnden bör, som enligt förslaget till en ny plan- och bygglag, kunna påfordra stängsel även för t. ex. obebyggda tomter, rivningstomter. Vidare bör nämnden, om det är påkallat med hänsyn till platsens belägenhet och övriga omständigheter, kunna kräva stängsel som omgärdar byggnad eller anordning för industriändamål som inte används.

Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i

byggnadsstadgan

51§ 1 mom.

Den föreslagna regeln om att byggnadsnämnden

skall kunna påfordra att byggnader för industriändamål som står oanvända skall rivas om det är uppenbart att de inte kommer att användas på nytt -för samma ändamål som tidigare eller för ett nytt ändamål- är att se som en utvidgning av 51 § 1 mom. Det momentet handlar

om rivning av en byggnad som är skadad eller

förfallen. Paragrafens andra och sista moment gäller utrotning av ohyra m. m. Den föreslagna bestämmelsen bör tas in som ett andra stycke i 51 § 1 mom. Bestämmelsen har utformats i anslutning till momentets första stycke. Den gäller byggnader för industriändamål som står oanvända. Det låter sig inte göra att i lagtexten närmare innebörden precisera av att en byggnad inte längre används. Detsamma gäller formuleringen tas i anspråk. Detta måste således överlämnas åt rättstillämpningen. Man bör emellertid kunna bortse från en rent tillfällig användning. I övrigt kan viss ledning hämtas från den innebörd motsvarande uttryck har i andra sammanhang i byggnadslagstiftningen. Bestämmelsen gäller således byggnader för industriändamål. Ett

132 om

Lagstiftningen markanvändningen

motsvarande uttryck förekommer i 48 § BS som innehåller särskilda krav på byggnader för vissa angivna ändamål. Vid tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen bör även t. ex. en kontorsbyggnad som har haft samband med den industriella verksamheten omfattas. En byggnad som huvudsakligen har använts som bostad bör emellertid inte träffas av bestämmelsen. Av ordalydelsen följer att den kan tillämpas på en eller flera byggnader på ett industriområde. för bedömningen av när ett föreläggande kan anses Utgångspunkterna erforderligt har berörts i den allmänna motiveringen. Därvid framhölls att ett samrådsförfarande bör bidra verksamt när byggnadsnämnden överväger ett föreläggande. De bedömningar som erfordras för att ta ställning till om en bestämmelsen kan vara omfattande. Det byggnad faller under den föreslagna är givetvis inte nödvändigt att överläggningarna i saken med fastighetsägaren slutförs eller att ett beslut om föreläggande fattas i omedelbar anslutning till den tidpunkt från vilken byggnaden inte längre används. Omständigheterna att en kan för övrigt vara sådana, att det först efter en tid är uppenbart återanvändning inte kan komma till stånd. Det föreligger inte något hinder mot att frågan om en rivning tas upp först då eller att den då tas upp på nytt. Frågan om sanering torde emellertid i regel tas upp i samband med att den industriella verksamheten upphör vid ett sådant samråd som föreslås i kapitel en rivning aktualiseras först senare. I 6. Som nyss angavs kan emellertid avsnitt 7.3.1 kommer vissa speciella förhållanden på minerallagstiftningens område att beröras närmare, bl. a. att äganderätten till industrianläggningar som med stöd av en särskild rättighet har uppförts på annans mark viss tid efter det att verksamheten har upphört övergår till markägaren. Det bör inte komma mot den som under sådana i fråga att rikta ett föreläggande förhållanden och utan ekonomisk kompensation från den som drev verksamheten har iklätts underhållsansvaret för en anläggning som inte har Dessa omständigheter bör uppmärksammas när något värde för honom. behovet av en sanering övervägs. Det framstår således i dessa fall som särskilt att samrådet om den fortsatta markanvändningen inleds redan i angeläget samband med att verksamheten upphör och den som drev verksamheten fortfarande har ägaransvaret. Utöver vad som har anförts i den allmänna motiveringen om den tid inom vilken en rivning bör ha kommit till stånd, kan konstateras att saneringens och de förhållanden under vilka den skall utföras kan vara vitt omfattning skilda. Att planera och utföra rivningen samt att ta hand om rivningsmassor kan kräva olika lång tid. I vissa fall krävs byggnadslov för rivning. Den frågan bör ha beaktats redan genom att en rivning har påkallats av byggnadsnämnden. Vid sidan av en tidpunkt då rivningen skall vara utförd, kan byggnadsnämnden även föreskriva närmare hur saneringen skall utföras när det gäller t. ex. efterbehandling av marken m. m. Med hänsyn bl. a. till bestämmel- V serna i 58 § 1 mom. BS om att ett beslut om byggnadslov kan innehålla föreskrifter om arbetets utförande samt i 53 § 1 mom. BS om att tomt skall hållas i ett vårdat skick, krävs det inte något särskilt stadgande för att kunna meddela erforderliga föreskrifter.

om markanvändningen 133 Lagstiftningen

52§

I 52 § meddelas bestämmelser om bl. a. underhåll och rivning av fasta anordningar som inte är att anse som byggnader. Paragrafens tredje och sista stycke handlar om upplag. Utredningens förslag om rivning skall även omfatta anordningar. Det hade varit enklast med en bestämmelse som gäller såväl byggnader som anordningar. Bestämmelserna i 52 § BS föregås emellertid av en rubrik som anger att den följande paragrafen handlar om bl. a. fasta anordningar. Utredningen har därför stannat för att föreslå ändringar även i 52 §. Paragrafens första två stycken handlar om anordningar. Utredningens förslag bör ses i samband med det andra stycket, som anger att skadade eller bristfälliga anordningar skall tas bort. Utredningens förslag bör därför beredas plats i tredje stycket. För att vinna enhetlighet i paragrafen har uttrycket ta bort använts istället för riva. I övrigt är bestämmelsen likalydande med den föreslagna 51 § 1 mom. andra stycket och torde därför inte kräva någon ytterligare motivering. Bestämmelserna om upplag i 52 § tredje stycket förs över till paragrafens fjärde stycke.

53§ 2 mom.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tomts ordnande. I 2 mom. finns bestämmelser om bl. a. stängsel. I avsnitt 7.2.3 har motiv redovisats för att i två hänseenden vidga stängselskyldigheten. Utvidgningen av den f. n. kortfattade bestämmelsen om byggnadsnämndens befogenhet att kräva stängsel bör tas upp i två nya stycken i momentet. I den allmänna motiveringen har angetts att gruvlagen har bestämmelser om skyldighet att hålla stängsel. En sådan speciell reglering av stängselskyl-

digheten utesluter givetvis tillämpning av den nu föreslagna bestämmel-

sen.

7.2.5 Ikraftträdande

De föreslagna ändringarna i byggnadsstadgan bör kunna träda i kraft samtidigt med att ordningen med information och samråd om industrinedläggningar har införts, dvs. den 1 januari 1983. Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte erfordras. Det ligger i sakens natur att de för berörda fastighetsägare nya förhållandena bör tillmätas särskild betydelse under den första tiden efter ikraftträdandet.

7.3 Viss

övrig lagstiftning

I avsnitt 7.2 har återanvändning och återställning belysts när det gäller främst utom 136 a § BL. I detta avsnitt skall - med byggnadslagstiftningen utgångspunkt i utredningens underlagsmaterial - tas upp hur frågan om återställning m. m. beaktas i annan lagstiftning.

Lagstiftningen om markanvändningen

Enkätsvaren har, som har nästan tidigare framhållits, uteslutande behandlat industribyggnader. och täkter har redovisats Nedlagda gruvor i några fall. I avsnitt 7.2 - liksom i kapitel 6 om information och samråd - har saneringen behandlats som en fråga som prövas när en industriell verksamhet upphör på ett markområde. Det finns emellertid exempel på att återställ- . ningsfrågan prövas redan i samband med att tillstånd lämnas till en industriell verksamhet. En möjlighet är att i samband med tillstånd till en tidsbegränsad verksamhet meddela föreskrifter om Denna

återställning. reglering finns

t. ex. i naturvårdslagens bestämmelser om täkt. Den andra möjligheten som

finns är att, såsom kan ske t. ex. vid prövning enligt miljöskyddslagen eller

136 a § BL, uppmärksamma

återställningsfrågan i samband med en tillåtlig-

hetsprövning även om verksamheten inte är tidsbegränsad. Enkätsvaren har redovisat nedlagda gruvor och täkter. I det följande skall därför av markområden

återställning m. m. och vissa säkerhetsfrågor för

dessa fall behandlas närmare. Gruvlagen, lagen om vissa mineralfyndigheter, naturvårdslagen och miljöskyddslagen redovisas i redogörelsen för gällande rätt i bilaga 1.

Mineralutvinning

Gruwerksamhet medför regelmässigt en omfattande omvandling av miljön. Frågan prövas inom ramen för lagstiftning med olika syften, gruvlagen och miljöskyddslagen. Vidare kan bl. a. 136 a § BL och bestämmelser i naturvårdslagen vara tillämpliga.

Återanvändning av en nedlagd gruva och dess anläggningar är ovanlig.

Under 1970-talet har ett trettiotal gruvor eller gruvfält lagts ned, under det att ungefär lika många var i drift 1980. Olägenheterna tycks - såvitt berör denna utredning - främst vara störningar i landskapsbilden samt olycksrisker. Gmvdrift kräver speciella anläggningar, som i många fall också är arealkrävande. Här kan nämnas laven med uppfordringsverk, anrikningsverk, linbanor, transportband, vägar, upplag, tippar och dammar. Det är således fråga om betydande ingrepp i miljön. Upplag av t. ex. sulfidmalm utgör ett betydande problem från miljöskyddssynpunkt. Denna fråga faller emellertid utanför

utredningsuppdraget såsom det har avgränsats.

Den mineralpolitiska utredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1980: 12) Mineralpolitik bl. a. berört effekterna på den yttre miljön av utvinning och bearbetning av mineralråvaror. De viktigaste vid störningarna på miljön

mineralutvinning anges vara ianspåktagande av markområden, påverkan på

landskapsbilden, utsläpp av skadliga ämnen i grundvatten, ytvatten och luften samt förändringar av grundvattennivån. Endast de två förstnämnda frågorna faller inom område.

industrisaneringsutredningens

När det gäller konkurrensen om markområden föreslår den mineralpolitiska utredningen vissa organisatoriska reformer och smärre ändringar i

lagstiftningen. Författningsändringama som föreslås syftar bl. a. till att

förbättra informationen

om planerade och pågående undersöknings- och

exploateringsarbeten. I fråga om hänsynen till landskapsbilden erinras i betänkandet om vikten

om markanvändningen 135 Lagstzftningen

av att brytningen planeras på ett sådant sätt att möjligheterna till efterbehandling tas till vara. Närmast avses återutfyllnad, terrängutformning

och s. k. revegetering. Återställningen av tidigare brytningsområden i

Ranstad anges som ett exempel. Utredningen har i en särskild rapport (Ds I

1979:7) Miljöpåverkan och återställning vid mineralutvinning ställt samman promemorior i dessa frågor. Där redovisas bl. a. restaurering av ett

kalkstensbrott på Öland, ett dagbrott av skiffer i Ranstad och en lertäkt i

Skåne. Vidare redovisas ungefärliga kostnader för olika återställningsåtgärder. Statens naturvårdsverk har på den mineralpolitiska utredningens uppdrag särskilt undersökt vilken omgivningspåverkan som kan accepteras vid prospektering eller gruvdrift i de inom den fysiska riksplaneringen som obrutna fjäll betecknade områdena. Naturvårdsverket förordar ett omfattande efterbehandlingsarbete enligt en plan. Målet skall vara att så långt möjligt återställa de naturliga förhållandena. Naturvårdsverket har i ett tidigare sammanhang framhållit att gruvföretag alltid - således även utanför det obrutna fjällområdet - under och efter driften skall vidta åtgärder för att minska miljöskadoma. Vidare bör enligt verket en särskild fond byggas upp för ändamålet i samband med varje gruvföretag. Den mineralpolitiska utredningen finner att exploatering omöjliggörs utom i extrema fall om naturvårdsverkets förslag skall följas och avvisar kravet på en fond för efterbehandling. Utredningen anser vidare att behovet av att ställa säkerhet för sådant arbete får prövas i varje enskilt fall. En proposition om vissa frågor inom mineralområdet kommer att föreläggas riksdagen under år 1982. Koncessionsnämnden för miljöskydd förenar sedan mitten av 1970-talet tillstånd enligt miljöskyddslagen till gruwerksamhet med villkor om efterbehandling av de utnyttjade markområdena. För mineral som inte är inmutningsbara eller koncessionspliktiga kan samråd enligt 20 § naturvårdslagen med länsstyrelsen om arbetsföretaget leda till föreskrifter om åtgärder för att minska den negativa effekten på landskapsbilden. Koncessionsnämndens med stöd av miljöskyddslagen meddelade villkor avser främst upplag och anrikningsdammar. Till följd av att gruvdriftens omfattning och varaktighet i regel inte kan bedömas vid tidpunkten för prövningen, meddelas villkor av innebörd att gruvinnehavaren i samråd med länsstyrelsen skall upprätta en återställningsplan. En sådan plan gäller i regel inte gruvhål eller byggnader och anordningar för gruvdriften. I gruvlagen - - bestämmelser meddelas med tanke på en framtida brytning om att utfraktsvägar och orter till en gruvas obrutna delar inte får läggas igen utan tillstånd. Vidare förlorar en gruvinnehavare rätten till brutet inmutningsbart mineral som har uppfordrats och lagts upp inom utmålet när två år har gått sedan rätten till utmålet upphörde. En liknande regel gäller för byggnader och anordningar med två undantag. Gruvinnehavaren förlorar rätten till vad som kallas byggnader för gruvans styrka och bestånd, t. ex. inrättningar för vandring upp och ned i gruvan, redan när utmålet upphör. Vid samma tidpunkt förlorar han rätten till stängsel som han har varit skyldig att hålla.

Återanvändning av gruvområden är ovanlig. Återställning eller efterbe-

handling inom ramen för vad gruvlagen medger och tillstånd enligt

136 Lagstzftningen om markanvändningen

miljöskyddslagen påbjuder är den möjlighet som står till buds. I Adakområdeti i Västerbottens Norsjö kommun län har nedläggningar från mitten av 1970-talet av flera gruvor från 1940-talet av ett omfattande följts återställningsarbete. Det arbetet redovisas i bilaga 6. Industrisaneringsutredningen har endast i begränsad mån studerat frågan om återställning efter gruvdrift, men bedömer att koncessionsnämndens villkor i huvudsak tillgodoser anspråken från landskapsbildssynpunkt. För nedlagda gruvor diskuteras frågor som återställning av påverkade mark- och vattenområden inom ramen för miljöskyddsutredningens (Jo 1976:06) arbete. Dessa överväganden torde främst avse upplag och anrikningsdammar, och kan således komma att tillgodose även landskapsbildshänsyn. Underhåll och rivning när det gäller byggnader och anordningari samband med gruvdrift följer de tidigare behandlade reglerna i byggnadsstadgan. Gruvlagens nyss berörda regler om att anläggningar till en gruvas styrka och bestånd skall lämnas kvar måste emellertid beaktas. När det gäller andra anläggningar, t. ex. gruvlaven, stadgas i 7 kap. 3 § gruvlagen att de får finnas kvar under högst två år efter det att rätten till utmålet har upphört, och att det som inte har tagits bort inom denna tid tillfaller markägaren. Fråga uppstår då vem som har ansvaret för underhållet av en sådan anläggning. Frågan har aktualitet endast för det fall att gruvinnehavaren har uppfört anläggningen på mark som tillhör annan och som han har fått sig anvisad med gruvrätt enligt bestämmelser i gruvlagen. En likartad situation, nämligen att ett vattenrättsligt tvångsservitut eller annan särskild rätt upphör, i uppmärksammas regeringens förslag till ny vattenlag m. m. Förslaget, som har remitterats till lagrådet, berörs i bilaga 1, Översikt över gällande rätt och pågående reformarbete.

Industrisaneringsutredningen ansluter sig till bedömningarna

i förslaget när det gäller underhållsansvaret i de angivna fallen. De innebär att gällande ordning synes ge anläggningens ägare möjlighet att genom passivitet överföra äganderätten och underhållsskyldigheten på markägaren. I lagrådsremissen sätts lämpligheten av denna ordning i fråga. Det konstateras att det kan tänkas fall då anläggningen inte har något värde för markägaren, utan endast medför kostnader för honom. I lagrådsremissen föreslås därför att rättighetshavaren skall vara skyldig att underhålla en som har utförts anläggning med stöd av en särskild rättighet till dess att skyldigheten har förts över på någon annan, och att detta gäller även om rättigheten har upphört att gälla och rättighetshavaren därför inte längre kan anses vara anläggningens ägare. Regeln motiveras således ytterst med att det kan vara obilligt att utkräva underhållsansvaret av en övergiven anläggnings ägare under de angivna omständigheterna.

Industrisaneringsutredningen har sig bekant att gruvinnehavare i många

fall förvärvar den mark som behövs för gruvlaven och andra stora byggnader, t. ex. anrikningsverk. Det finns emellertid uppenbarligen fall då gruvanläggningar har uppförts på mark som gruvinnehavaren endast har eller har haft med gruvrätt. Längre tillbaka var gruvlavar konstruktioner i trä. Med tiden har de emellertid kommit att uppföras som robusta konstruktioner i betong. Kostnaderna för att riva dem och andra liknande kan därför anläggningar vara betydande. På grund av det anförda och med hänsyn till de regler om underhåll och rivning som har diskuterats i avsnitt 7.2.3, kan övervägas att

komplettera gruvlagen med en bestämmelse

som den i förslaget till en ny

Lagstiftningen om markanvändningen 137

vattenlag. På samma sätt bör övervägas att införa en motsvarande bestämmelse i lagen om vissa mineralfyndigheter, som på denna punkt är likalydande med gruvlagen. Utredningen finner emellertid att frågorna fordrar ytterligare överväganden, t. ex. när det gäller avgränsningen av de typer av anläggningar som regleringen bör träffa och frågan hur underhållsansvaret skall avlösas från rättighetshavaren. Dessa och andra frågor bör således övervägas vid en eventuell översyn av minerallagstiftningen eller genom en särskild utredning. Den kanske mest angelägna frågan från industrisaneringsutredningens utgångspunkter i samband med gruvdrift torde vara säkerheten kring gruvhål. I redogörelsen för gällande rätt i bilaga 1 behandlas saken utförligt. Naturvårdsverket har i en promemoria från 1975, Oskyddade gruvhål och dylikt (SNV PM 665), gett exempel på hur Säkerhetsfrågan kan lösas. 1974 bedömde länsstyrelserna att över 2 000 övergivna gruvhål var i behov av omedelbara skyddsåtgärder. Kostnaden för detta beräknades till nära 10 milj. kronor. Därtill kommer att enligt samma bedömning ytterligare cirka 3 000 övergivna gruvhål behövde skyddsanordningar. De åtgärder som avses är stängsling, släntning, igenfyllning, övertäckning samt varningsskyltar. I Kopparbergs och Örebro län har, främst genom beredskapsarbeten, ett mycket begränsat antal hål skyddats, vanligen genom stängsel. Utredningen får konstatera att staten, till följd av en i redogörelsen för gällande rätt angiven ämbetsskrivelse 1956 till länsstyrelserna samt i redogörelsen refererade uttalanden i samband med att gruvlagen kom till, har påtagit sig ett ansvar dels för skyddsanordningar vid sedan länge

l

övergivna gruvhål, dels för underhåll av de stängsel som gruvlagen påbjuder ! att gruvinnehavare skall sätta upp. I förarbetena till gruvlagen angavs att gruvnäringen borde svara för kostnaderna för de skyddsanordningar staten

s

utför, men att en särskild avgift inte var motiverad. Det framhölls att staten tar ut andra avgifter av gruvinnehavare.

l får ännu anses sakna erforderliga

Många gruvhål skyddsanordningar.

l

Utredningen får därför peka på möjligheten att försvarsavgiften som en gruvinnehavare årligen skall utge till staten höjs. Därigenom skulle i vart fall

E

en del av kostnaderna för ett intensifierat arbete med att få erforderliga

i

skyddsanordningar till stånd kunna täckas.

l 7.3.2 Täkter

! Sedan 1965 omfattas täkt av sten, grus, torv och andra jordarter för annat än markägarens husbehov av bestämmelser i naturvårdslagen om tillstånd och täktplan samt om föreskrifter för verksamheten och ställande av säkerhet för att efterbehandlingen kommer till stånd. För täkt i vattenområden gäller särskilda regler. För närvarande kan antalet täkter med tillstånd enligt naturvårdslagen uppskattas till 9 000. I enkätsvaren redovisas två fall av grustäkt. I båda fallen synes bristen på tillsyn vara olägenheten. Ett annat enkåtsvar redovisar en 1945 nedlagd anläggning där torv utvanns och bränslebriketter m. m. tillverkades. Det är således fråga om en täkt som inte omfattas av de nu gällande reglerna. Enligt enkätsvaret utgör inte täkten något stort problem och byggnaderna sprängdes av militär på initiativ av fastighetsägaren. Som exempel på

138 Lagstiftningen om markanvändningen

efterbehandling och återanvändning kan anges att ett nedlagt stenbrott har blivit en s. k. marina samt att ett kalkbrott såsom beredskapsarbete har ställts i ordning som fiskesjö. Enkätsvaret från Gotland tar upp de många och i vissa fall omfattande kalkbrotten i kommunen. Eftersatt tillsyn under den löpande täktverksamheten tillsammans med andra omständigheter har lett till att inte ens täkter med tillstånd enligt naturvårdslagens regler alltid återställs i önskvärd grad. På senare tid har tillstånden förenats med mer långt gående föreskrifter, vilket leder till en bättre återställning. När det gäller framför allt täkter som avslutades före 1965 har i länet ett samarbete inletts med Euroc, som äger flertalet täkter av betydelse. Täkterna har inventerats. I vissa fall kan en viss efterbehandling komma till stånd under medverkan av militära förband. På Gotland bedriver försvaret bl. a. utbildning av förare av schaktmaskiner, och kalkbrott kan i viss mån användas som övningsområden i den utbildningen. Naturvårdskommittén hari betänkandet (SOU 1979: 14-15) Naturvård och täktverksamhet bl. a. slagit fast att den löpande tillsynen över täkter inte fungerar tillfredsställande. Tillsynen vilar f. n. på länsstyrelsen. Kommittén förordar att kommunerna får ett tillsynsansvar jämte länsstyrelsen. Vidare föreslås bl. a. att täktföretagen skall kunna debiteras för besiktning av täkter. Naturvårdskommitténs förslag har remissbehandlats och övervägs f. n. i regeringskansliet. Säkerhetsfrågor i samband med täktverksamhet övervägs

av ordningsstadgeutredningen (Kn 1977:02).

Utredningen gör följande bedömning. För tillståndspliktiga täkter synes närmast tillsynsfrågan vara otillfredsställande ordnad. I den delen finns det redovisade från naturvårdskommittén. Äldre täkter kan utredningsförslaget bli föremål för efterbehandling i den mån verksamheten återupptas, men i övrigt kan något saneringsansvar inte utkrävas. Exempel finns emellertid på återställning under speciella omständigheter, såsom att täkter och brott kan efterbehandlas som ett led i militär utbildning.

7.3.3 Övriga synpunkter

Av redogörelsen för gällande rätt och pågående reformarbete i bilaga 1 framgår att underhålls- och återställningsfrågor behandlas även i författningar vid sidan av naturvårdslagen och miljöskyddslagen. Vattenlagstiftningen är ett sådant exempel. Lagen om vissa rörledningar innehåller bestämmelser som medger att en återställning kan påkallas när det tidsbegränsade tillståndet att dra fram och använda en rörledning för transport av t. ex. naturgas har upphört att gälla. Statens industriverk har i en rapport (SIND PM 1980:9) Distribution och överföring av elkraft, förslag till vissa ändringar i ellagen, förordat att den lagen, med rörledningslagen som förebild, kompletteras med bestämmelser om en skyldighet att i vissa fall ta bort elledningar när ett tillstånd upphör. Förslaget har remissbehandlats och övervägs i regeringskansliet. Lagen om vissa mineralfyndigheter förutsätter ett särskilt tillstånd, koncession, för att fyndighet av olja, gas och stenkol m. m. skall få undersökas och bearbetas. Lagstiftningen har i övrigt utformats i nära anslutning till gruvlagens motsvarande bestämmelser. Regeringen har i

Lagstiftningen om 139 markanvändningen

meddelade bearbetningskoncessioner avseende torv och leror tagit upp återställningsfrågan, som i dessa fall även skall prövas enligt naturvårdslagens bestämmelser om täkt. Regeringen kan förena tillstånd enligt 136 a § BL beträffande lokalisering av viss industriell verksamhet med villkor för att tillgodose allmänna intressen. En form av sådana villkor har angetts i kapitel 4. Exempel finns även på att tillstånd har förenats med villkor om att en plan för återställning av industriområdet skall upprättas. i avsnitt 7.3 föranleder inte utredningen Genomgången att lägga fram något förslag om författningsändring. Utredningen konstaterar att återställningsfrågor uppmärksammas i ökad utsträckning. Förslaget om ändringar i ellagen är ett sådant exempel. Det är enligt utredningens bedömning av vikt att behovet av villkor om återställning m. m. övervägs noga inom ramen för de möjligheter till detta som finns i tillståndsärenden enligt t. ex. naturvårdslagen, miljöskyddslagen och 136 a § BL. I enkätsvaren redovisas få fall av nedläggningar före 1970 som utgör en väsentlig olägenhet från markanvändningssynpunkt. Endast ett tjugotal sådana fall anges, varav flera avser annat än industrilokaler, t. ex. gruvor. I kapitel 8 diskuteras möjligheterna att i särskilt angelägna fall få en sanering till stånd efter nedlagd industriell verksamhet som inte omfattas av sådana villkor om efterbehandling som numera meddelas med stöd av t. ex. miljöskyddslagen eller där på grund av andra omständigheter en sanering inte kommer till stånd.

8 Kostnader och vid

finansiering

industrisanering

Industrinedläggning bör ses i ett samhällsekonomiskt perspektiv, eftersom V nedläggningar ofta är ett resultat av den snabba strukturomvandlingen inom T Vid av större industrier på mindre orter kan näringslivet. nedläggning resultatet bli utflyttning, försämrad service för de kvarboende och dåligt utnyttjande av resurserna på utflyttningsorten. Bostäder kan t. ex. bli permanent tomma. Därigenom kan ortens och även kommunens ekonomi påverkas negativt. Nedläggning av industri hänger intimt samman med industrins lönsamhetsproblem och sysselsättningsfrågorna och är därför inte bara en markanvändningsfråga utan även en samhällsekonomisk fråga. Flera olika forskningsprojekt med samhällsekonomisk inriktning har också på senare år behandlat industrinedläggningar. Mot denna bakgrund kan konstateras att industrisaneringsutredningens uppdrag har en begränsad omfattning. Utredningen har att föreslå former för en sanering efter industrinedläggningar i syfte att bland annat främja

i

återanvändningen av industrilokaler. Uppdraget är således inriktat på användningen av industrifastigheter. I detta kapitel kommer därför i första hand de företagsekonomiska aspekterna på industrisanering att tas upp. Syftet med kapitlet är att belysa sådana förhållanden av ekonomisk natur som kan vara av betydelse vid sanering efter nedläggning av industriell verksamhet och för återanvändning av lokalerna.

Kapitlet har följande underrubriker:

D Återanvändning eller nybyggnad av industrilokaler

D Kostnader för rivning och återställning D Finansiering av industrisanering D Utredningens förslag

E I

Återanvändning

8.1 eller av industrilokaler

nybyggnad

l I detta avsnitt skall de ekonomiska förhållanden tas upp som kan påverka valet mellan alternativen återanvändning av outnyttjade industrilokaler och nybyggnad. Framställningen begränsas till de situationer då det är industriföretag som har att välja mellan de båda alternativen.

142 Kostnader och finansiering vid industrisanering SOU 1982: 10

8.1.1 Exempel valsituationer där är ett

på återanvändning

alternativ till nybyggnad

Industriföretag kan få behov av nya lokaler när produktionen ökar eller när nya produktionsmetoder införs så att de gamla lokalerna inte längre räcker till eller passar. Företag kan också få större lokalbehov genom att verksamheten diversifieras eller integreras så att nya produkter tas upp på tillverkningsprogrammet. Behov av nya lokaler kan även bero på att de gamla lokalerna blivit alltför nedslitna eller omodema. I många av de fall där företag behöver lokaler kan återanvändning vara ett alternativ till nybyggnad. Det är svårt att peka på några generella förhållanden som gör att det ena eller andra alternativet väljs. Möjligen finns en tendens att mindre företag oftare än större etableras i äldre industrilokaler. En undersökning från Malmö har visat att äldre, centralt belägna industrilokaler med låga hyror tjänstgör som startmiljöer för industriföretag. När företagen expanderar flyttar de ofta ut till nybyggda lokaler i de mer perifera industriområdena. Det finns emellertid företag som stannar kvar. Pågens har köpt upp en rad centralt belägna industrifastigheter, som anpassats till företagets produktion. Därigenom har företaget kunnat återanvända ett flertal byggnader. Även Mazetti valde att vara kvar i ett centralt läge framför att flytta till något av Malmös nyare industriområden. Även den undersökning som industrisaneringsutredningen gjort i Kramfors kommun stöder uppfattningen att det i första hand är mindre företag som etablerar sig i äldre industrilokaler (se tabell 3.1). Det gäller även företag som flyttade till Kramfors från orter i södra och mellersta Sverige. Flera av de företag som efter etableringen i Kramfors expanderade kraftigt flyttade senare till nyuppförda lokaler på orten. Valet mellan att återanvända en outnyttjad industrilokal och att bygga en ny lokal påverkas av den befintliga lokalens skick och lämplighet. Dessa egenskaper hos lokalen påverkar bl. a. företagets kostnader, vilka skall jämföras med kostnaderna för en ny lokal. Förutom av de rent fastighetsekonomiska aspekterna, till vilka framställningen i fortsättningen koncentreras, beror valet mellan återanvändning och nybyggnad även av en hel rad andra förhållanden som transportekonomi och tillgång till arbetskraft och service.

8.1.2 Investeringar för återanvändning jämförda med

investeringar i nybyggnad

Investeringen i en byggnad som skall återanvändas utgörs av köpeskillingen för mark och byggnad samt kostnaderna för upprustning och eventuell ombyggnad. I nybyggnadsalternativet är investeringen köpeskillingen för mark samt kostnaden för nybygget. Vissa ytterligare kostnader tillkommer i båda fallen, exempelvis räntor under byggnadstidenj Industrilokaler kan många gånger återanvändas utan att några mer omfattande åtgärder behöver vidtas med lokalerna. Det kan räcka med underhållsarbeten som enklare reparationer och målning. I andra fall kan lokalerna behöva byggas om för att passa en eller flera industriella eller andra

Kostnader och finansiering vid 143 industrisanering

verksamheter. Anpassningen kan innebära att takhöjd, rumsindelning, bärighet hos golv m.m. ändras för att en ny typ av produktion eller t. 0. m. en helt annan användning skall kunna inrymmas i byggnaden. Det kan också vara fråga om anpassning till flera olika verksamheter med olika huvudmän, vilket kan kräva att lokalen delas. För att ge plats för ny verksamhet, moderna personalrum, hissar m.m. kan det vara nödvändigt att bygga till lokalerna. Ombyggnad för återanvändning kan också föranledas av de förändringar i byggnormer eller i krav på arbetsmiljö eller energibesparing som skett sedan senaste ombyggnaden eller sedan byggnaderna uppfördes. I synnerhet kraven på en god arbetsmiljö har ökat starkt på senare år vilket ofta ställer krav på omfattande åtgärder i äldre industribebyggelse. Det gäller inte bara att åstadkomma en god miljö på själva arbetsplatsen utan även i tillhörande biutrymmen som omklädningsrum och Sanitära utrymmen, matsal, eventuella motionsrum m.m. Av detta kan den slutsatsen dras att sanering inför en återanvändning kan omfatta allt ifrån byte av inredning till flyttning av bjälklag, av tillägg våningar, tilläggsisolering inklusive nya fasader och tak, tillbyggnader etc. kostnad för ombyggnad kan därför Någon generell naturligtvis inte anges, den varierar från fall till fall. Jämfört med nybyggnad är ofta varje enskild åtgärd dyrare vid ombyggnad. Det beror på att byggnadsarbeten i äldre lokaler i många fall utgörs av specialarbeten. Att exempelvis installera ventilation i en äldre industribyggnad kräver ofta speciallösningar, som blir dyrare än vid nybyggnad, där ventilationen redan från början planerats in i byggnadskonstruktionen. Om de åtgärder som behövs för att en äldre byggnad skall kunna återanvändas blir alltför omfattande, kan det av dessa skäl bli billigare att bygga nytt. Till kostnaden för ombyggnaden måste priset på de lediga lokalerna läggas för att få jämförbarhet med nybyggnadsalternativet. Om summan av pris och ombyggnadskostnader understiger kostnaderna för nybyggnad, blir investeringen för återanvändningsaltemativet lägre. Som exempel kan nämnas _ACG Nyström i Borås som gör maskiner till tekoindustrin. Företaget inköpte av kommunen en nedlagd tekoindustri som i mellantiden använts som lager. Köpeskillingen var 1,5 milj. kronor medan ombyggnaden kostade 7 milj . kronor. omfattade Ombyggnaden bland annat tillägg med två våningar samt tillbyggnad för trapphus och hissar. Byggnaden omfattar nu 4 100 m2 över jord och 1100 m2 i ett källarplan, vilket ger en kostnad för inköp och ombyggnad på 1 650 kr/mz. Detta var vid tidpunkten i fråga lägre än kostnaden för en motsvarande nybyggnad. I utredningens underlagsmaterial, i synnerhet i bilaga 5, finns ytterligare exempel på att kostnaderna för inköp och ombyggnad kan bli väsentligt lägre än kostnaderna för nybyggnad.

D Kostnaden för att bygga om det nedlagda pappersbruketi Laxå i början av 1970-talet blev tre miljoner kronor, motsvarande 500 kr/mz. Kostnaden för en motsvarande nybyggnad uppskattades till omkring 1 600 kr/mz. EJ Ombyggnadskostnaderna för Kalmar riskvarn i mitten på 1970-talet blev 1 800 kr/mz, att jämföra med nybyggnadskostnaden 3 200 kr/mz. El

Bandfabriken i Malmö inköptes för 1 ,9 milj. kronor och byggdes i slutet av

144 Kostnader och finansiering vid industrisanering

1970-talet om för 7,7 miljoner vilket motsvarar 1000 kr/m2. Detta var högst hälften av nybyggnadskostnaden. EI C-E Johanssons verkstad i Eskilstuna inköptes för sex miljoner kronor och 1978/79 om till skollokaler för 63 milj.kr, motsvarande 2 800 byggdes med nybyggnadskostnaden som var kr/mz. Denna kostnad skall jämföras 5 000 kr/mz. De ombyggda lokalerna medför dock högre omkring kostnader för uppvärmning och städning än nybyggda. Produktionskost- D Norrköpings bryggerier byggdes om 1979 till bostäder. för ett motsvarannaden per kvadratmeter ligger i paritet med kostnaden de nybygge. Lägenheterna i det gamla bryggeriet har dock stora överytor och är av det skälet ovanligt dyra.

I flera av ovanstående fall blev summan av inköpspriset och ombyggnadskostnaden kostnaden för ett motsvarande nybygge. lägre än den beräknade Detta trots att ombyggnadsåtgärderna kan betecknas som mycket omfattande.

Kostnader för jämförda med kostnader

8.1.3 återanvändning för nybyggnad

ett företags redovisning såväl beträffande balansräk- Investeringar påverkar som resultaträkningens finansiella intäkter och kostnader. Dessa ning sistnämnda kan i sin tur ha betydelse för den skatt företaget har att erlägga, Det kan vara av intresse att först se om det finns någon skillnad mellan av de alternativen återanvändning och nybyggnad när det gäller beräkning kostnader som uppstår för det kapital som erfordras för investeringen. De årliga kostnaderna för en investering utgörs av ränta och avskrivning. sker helt med upplånat är räntan lika med Om finansieringen kapital låneräntan Finansieringsfrågor i vidare sammanpå det upplånade kapitalet. hang behandlas i senare avsnitt av detta kapitel. Den andra delen av kostnaderna är den värdeminskning som ett investeringsobjekt årligen undergår och som företaget gör avdrag (avskrivning) för, dels för att vid avskrivningstidens slut ha kapital för erforderlig och dels för att varje räkenskapsår kunna redovisa det ersättningsinvestering resultatet. Dessa avskrivningar påverkar vinstens storlek och verkliga därmed även skatten. Riksskatteverket har utfärdat anvisningar (RSV 3213, 4 september 1974) för avskrivningar får vara ur skattesynpunkt. För för hur stor procentsatsen fabriksbyggnader i allmänhet får avskrivningen vid beskattningen uppgå till medan den får vara fem procent för fyra procent av anskaffningsvärdet byggnader inom cellulosaindustrin samt inom kemisk och grafisk industri. Av anvisningarna framgår att detta är normalprocentsatser. Om en byggnad visas vara underkastad större värdeminskning än normalt kan högre avdrag sålunda medges. V Det är således ingen skillnad i avskrivningsmöjligheterna mellan äldre i industrilokaler som återanvänds och nybyggda lokaler. Det är helt och hållet som avgör procentavdragets storlek. användningssättet i Vid sidan av de kapitalkostnader som hittills har diskuterats, måste även ta hänsyn till kostnader för drift och underhåll. Om de äldre företaget

Kostnader och vid 145

finansiering industrisanering

lokalerna inte rustas upp till modern standard när det gäller exempelvis värmeisolering kommer detta att medföra högre uppvärmningskostnader än för en nybyggnad. Även svårigheterna att helt få överensstämmelse mellan lokalernas egenskaper och de krav som den nya verksamheten kan medför, leda till ökade driftskostnader. Det är exempelvis vanligt att äldre lokaler är för stora för den verksamhet som återanvänder dem. Den onödigt höga utrymmesstandarden kan ge kostnader för uppvärmning, interna transporter och underhåll som överstiger motsvarande kostnader för en lokal som har anpassats noggrant för verksamheten. De aspekter som här redovisats som negativa ur ekonomisk synpunkt, kan ur andra synpunkter som upplevas positiva, vilket närmare har redovisats i kapitel 3. Om såväl kapitalkostnaden för byggnadsarbetena som kostnader för drift och underhåll av äldre industrilokaler beaktas, kan återanvändning ofta vara ekonomiskt än alternativet fördelaktigare att bygga nytt. Det finns naturligtvis fall där befintliga lokaler kräver alltför omfattande åtgärder för att kunna anpassas till den verksamhet som är aktuell. Beslut om återanvändning eller inte måste fattas från fall till fall på grundval av en kalkyl över de olika alternativens kostnader. Det är denna kalkyl som så ofta saknas.

8.2 Kostnader för och

rivning återställning

Rivning och återställning kan medföra att industrimarken kan återgå till naturrnark eller användas för ny exploatering, för bostäder eller exempelvis ny industri. Rivning kan också vara ett moment vid sanering inför

återanvändning, då delar av byggnader eller hela byggnader rivs.

Rivning av industrianläggningar är i många delar ett kvalificerat arbete. Det gäller exempelvis att bedöma vad som kan återanvändas och att anpassa rivningen efter detta. Vissa konstruktionsmaterial som tak- och cisternplåt kan återanvändas som sådana, liksom emellanåt maskiner och apparater. Andra och ståldetaljer järn- kan säljas som skrot till något stålverk för omsmältning. Tegel, betong och stenmaterial kan i vissa fall användas som fyllnadsmassor. Rivningen måste också anpassas till kraven på en god arbetsmiljö och till den yttre miljöns krav. Vissa industrianläggningar, exempelvis sådana med ångpannor, kan innehålla stora mängder asbest. Detta ställer speciella krav på utrustning och utbildning för rivningsarbetet. Detsamma som kan innehålla ämnen som gäller vid rivning av anläggningar kan skada miljön om de kommer fria. Som exempel på den senare typen av problem kan nämnas rivning av klor-alkalifabriker, där det kan finnas stora mängder kvicksilver i golven. Rivning och återställning kan innehålla många besvärliga moment som gör att kostnaderna blir höga. Det finns exempel på att vissa byggnader är dyrare att riva än att bygga. Enligt en artikel i tidskriften Väg- och vattenbyggaren (nr 4, 1980 sid. 93) skulle det i vissa fall vara 5 â 10 gånger så dyrt att riva betong som att gjuta ny. Att betongbyggnader är så svåra att riva beror på att betong är ett kompositmaterial, dvs. en mekanisk blandning av flera material, nämligen cement, sten och ofta armeringsjärn. De olika materialen ger hög hållfasthet. Enligt samma artikel är det ungefär dubbelt så dyrt att riva betongbyggnader som vanliga äldre tegelhus med träbjälklag. Det är i

146 Kostnader och vid

finansiering industrisanering

Figur 8.1 Essviks sulfit- huvudsak betongbyggnader som uppförts sedan 1930-talet. Andelen sådana fabrik omkring 1960 byggnader som behöver rivas eller byggas om torde därför öka i framtiden. Till följd härav kommer kostnaderna för rivning att öka.

Återställning efter rivning innebär att rivningsmassorna tas om hand.

Därefter grovplaneras marken och anpassas till omkringliggande natur. Liksom i fallet ombyggnad för återanvändning är det även för rivning och återställning svårt att ange några generella kostnader. Några exempel får klargöra storleksordningen. Till de största industribyggnadema hör massa- och pappersfabrikerna, med byggnadshöjder på flera tiotal meter och skorstenshöjder på i vissa fall över hundra meter. Två exempel från den branschen får därför utgöra exempel på förhållandevis höga kostnader för rivning och återställning. Driften vid Essviks sulfitmassafabrik söder om Sundsvall lades ner 1967. Anläggningarnas omfattning antyds av figurerna 8.1 och 8.2. Massafabriken revs under 1981 till en kostnad av 2,25 milj. kronor. Marken var därefter täckt av 50 000 m3 tegel och betong från rivningen. Det finns ingen närbelägen deponeringsplats för rivningsmassoma utan de måste transporteras drygt femton kilometer. Borttransporterna beräknas kosta ca 5 milj. kronor. och återställningsarbetena för Essviksfabriken kan således Rivningsanges till drygt 7 milj. kronor sammanlagt. Det andra exemplet är Kramfors sulfitmassafabrik. Produktionen lades

SOU 1982: 10 Kostnader och finansiering vid industrisanering 147

Figur 8.2 Essviks sulñtfabrik omkring 1960 1. Oljecistemer 2. Spritfabrik 3. Verkstäder 4.

Syra- och kishus 5. Ång-

pannehus, kokeri, massabingar 6. Torkmaskinhus 7. Sileri 8. Fabrikskontor 9. Pumpstation 10. Blekeri 11. Holländeri l2.Renseri, barkpress 13. Kap 14. Kapell 15. Bostadshus förmansboställe 16. Kontor (nu bl. a. ateljé) 17. Timmerstuga (nu orient.klubbstuga) Källa:Industriminnen i Väster-

(Döm

I-_m-á norrland

ned 1977 och anläggningen är nu riven så när som på ett par magasin och ett par cisterner. Rivnings- och återställningsarbetena har kostat omkring 4,5 milj. kronor. Kramforsfabriken var större än Essviksfabriken. Att kostnaden trots detta blev lägre, förklaras bl. a. av att rivningsmassoma kunde

deponeras i en vik av Ångermanälven i anslutning till industriområdet.

148 Kostnader och vid

finansiering industrisanering

Kostnaderna för rivning av massafabriker och återställning av de stora markområdena kan således uppgå till åtskilliga miljoner kronor. För andra industrier är kostnaderna i allmänhet lägre. Som exempel på medelstora industrier kan nämnas Uppsala Valskvarn som revs 1981 för en kostnad på 720 000 kronor. På den omkring 5 000 m2 stora tomten fanns en stor siloanläggning och ett flertal byggnader. Den största byggnaden var kvarnhuset som hade sju våningar och yttermåtten 21x50 meter. Det finns exempel på att industribyggnader står tomma under lång tid utan att användas. Det främsta skälet till att byggnaderna inte rivs är osäkerhet om möjligheterna att återanvända dem. Det finns också fall där kostnaderna för saneringen fördröjer en oundviklig rivning. Kostnaderna ökar emellertid år från år. Om kostnaderna för rivning och återställning ökar långsammare än avkastningen på det kapital som behövs kan det löna sig att vänta med denna rivning. Med tanke på att rivnings- och återställningsarbeten har karaktär av specialistarbete, är det dock troligt att kostnaderna för sådana arbeten ökar förhållandevis snabbt. Detta talar av ekonomiska skäl för att rivning och j i återställning bör genomföras så snart som möjligt efter nedläggning av den

industriella verksamheten i sådana lokaler inte kommer l

som uppenbarligen

att kunna återanvändas. l

l

8.3 Finansiering av industrisanering

Investeringar inom industrin kan finansieras på olika sätt, med eget kapital, med främmande kapital och det kanske vanligaste, en kombination härav. För aktiebolag menas med eget kapital i detta sammanhang aktiekapital och ,y i beskattade reserver, medan främmande kapital är t. ex. lån från banker eller andra kreditinstitut, obligationslån eller motsvarande samt obeskattade reserver. Vid beräkning av ett företags soliditet läggs dock enligt praxis cirka 50 procent av dessa reserver till det egna kapitalet. Det egna kapitalet kan ökas genom emission av aktier eller genom att t. ex. konvertibla skuldebrev överförs till aktier. Dessa möjligheter att öka det egna kapitalet är aktuella för större företag. När det gäller återanvändning av industrilokaler rör det sig i allmänhet om små och medelstora företag. Upprustning och ombyggnad av industrilokaler inför en återanvändning av dem innebär, såsom tidigare framhållits, ofta stora investeringar som kan vara betungande för i synnerhet de mindre företagen. Det gäller därför att ordna en långfristig finansiering och det är av vikt att en inte alltför stor del av amorteringarna måste ske under de första åren efter ombyggnaden. l l Eftersom amorteringsstiden för lånen är väsentligt kortare än den kortaste vid beskattning, kan detta förhållande i avskrivningstiden skapa finansieringsproblem.

8.3.1 Finansiering via banker och andra kreditinstitut

Affärsbankerna står för den största utlåningen till industrin. Ofta löper dessa lån på kortare tid än tio år och är därför mindre väl lämpade för finansiering av lokaler med avskrivningstider på 20-25 år. Det kan noteras att affärsbankernas utlåning till den mindre och medelstora industrin har

Kostnader och vid industrisanering 149

finansiering

minskat under 1970-talet, enligt sammanställningar gjorda vid statens industriverk. Under 1960- och 70-talen har en allt större del av affärsbankernas utlåning till industrin kommit att utgöras av återlån från AP-fonden. Återlånen beviljas av bank efter sedvanlig kreditprövning och får uppgå till högst hälften av de ATP-avgifter som företaget betalt in under det närmast föregående året, dock lägst 50 000 kronor, eller under de fem närmast föregående åren, i den mån avgifterna inte redan utnyttjats som underlag för återlån, dock lägst 50 000 kronor och högst 500 000 kronor. Banken har ovillkorlig rätt att refinansiera återlånet från AP-fonden, men banken står själv för kreditrisken. AB Industrikredit, som är hälftenägt av staten och affärsbankerna, har till I * ändamål att medverka främst vid finansieringen av mindre och medelstora företag. Institutet är inriktat mot långfristig kreditgivning mot fullgoda säkerheter. Industrikredit lånar inte ut pengar till kommunala, statliga eller börsnoterade företag och ej heller till deras dotterbolag. Institutets lån löper sedan år 1975 på längst 15 år, men kan i undantagsfall löpa på 20 år. För att möta framförallt industrins behov av medelfristiga krediter har Industrikredit sedan 1980 i större omfattning än tidigare erbjudit löptider på 5 till 10 år. i Utlåningen från Industrikredit har ökat mycket kraftigt under 1970-talet. Långivningen har till mer än hälften skett till industriföretag. Det kapital som Industrikredit lånar ut har hittills till mycket stor del kommit från AP-fonden. Eftersom AP-fonden nu inte växer i samma takt som tidigare j kommer fondens utlåning inte heller att kunna öka som tidigare. Industri- : kredit söker därför nu bredda sin refinansiering. l Sveriges Investeringsbank bildades år 1967, och syftet var att underlätta

i

näringslivets strukturomvandling genom att ge krediter som inte kan kreditmarknaden, till främst relativt stora och

l

tillgodoses på den övriga riskbetonade projekt. Investeringsbanken kompletterar som regel de övriga

i

kreditinstitutens utlåning och beviljar vanligen inte krediter som kan erhållas på andra vägar. Eftersom Investeringsbanken normalt engageras först efter andra institut blir följden att banken också ligger högre i sitt risktagande. Av bankens bolagsordning framgår även att banken har större frihet att lämna I lån jämfört med flera andra kreditinstitut, även om inte fullgoda säkerheter kan uppbringas. lån löper normalt på 10-12 år men kan

I Investeringsbankens

l får en stor del av det löpa på upp till 15 år. Aven Sveriges Investeringsbank kapital som lånas ut från AP-fonden. Det har ibland hävdats att det skulle vara svårare att låna pengar för att köpa och bygga om en äldre industrilokal än för att bygga en ny. För att något belysa denna fråga har utredningen kontaktat ett antal banker och kreditinstitut. Enligt uppgift är det ingen större skillnad i lånemöjligheter eller lånevillkor mellan de båda alternativen, om lånebeloppen är i samma storleksordning eller om de äldre lokalerna får en tillräckligt god standard.

Återbetalningstiden kan möjligen bli något kortare i alternativet köp och

ombyggnad än vid nybyggnad.

150 Kostnader och vid industrisanering finansiering

8.3.2 Lokaliseringsstöd

Lokaliseringsstöd kan utgå till industriell eller industriliknande verksamhet inom stödområdena, men vid risk för avsevärda sysselsättningssvårigheter även utanför stödområdena. Lokaliseringsstöd kan utgå som avskrivningslån och som lokaliseringslån, eller en kombination av båda. Avskrivningslân är ränte- och amorteringsfria. Efter ansökan kan AMS skriva av halva lånet efter tre år och resten efter sju. Avskrivningslån kan av byggnader eller arbeten som avser

utgå till ny-, till- eller ombyggnad till

markanläggningar men inte till förvärv av fastigheter. Av tabellen framgår hur stor del i procent av investeringen som för närvarande högst får utgå som avskrivningslån enligt förordningen (1979: 632) om regionalpolitiskt stöd.

Stödområde nr Del av investeringen i procent

10 25

OLIIÅUJIQhI

40 40 55 70

Dessa regler gäller från den 1 juli 1979. Tidigare var den del som kunde 50 procenti det inre och utgå som avskrivningslån lägre, eller i normalfallet 35 procent i det allmänna stödområdet. Avskrivningslån kallades tidigare lokaliseringsbidrag. De nuvarande stödområdena framgår av ñgur 8.3. Lokaliseringslán har en räntefot av 3,75 procentenheter över diskontot. Länet skall återbetalas inom 20 år. Lokaliseringslån kan utgå till ny-, till- eller ombyggnad eller förvärv av byggnader eller till arbeten som avser markanläggningar. Enligt regeringens proposition 81/82:30 om vissa ekonomiskt-politiska åtgärder får lokaliseringslånet utgå med högst 35 procent av investeringen. Om även avskrivningslån beviljas, får avskrivnings- och lokaliseringslånen tillsammans motsvara högst 70 procent av investeringen. har aviserat att den avser att förelägga riksdagen en Regeringen regionalpolitisk proposition under år 1982. Mottagare av lokaliseringsstöd är i princip industriföretag. I stödområdena 4 - 6 finns dock möjligheter för kommunerna att uppföra industrilokaler med lokaliseringsstöd. En viktig skillnad mellan avskrivningslån och lokaliseringslån är således att det förra inte får användas till förvärv av byggnader eller mark. Så har det varit ända sedan 1965 då lokaliseringsstödet infördes. I den utredning där förslaget om lokaliseringsstöd fördes fram, (SOU 1963:58) Aktiv lokalisedock att investeringsbidrag (avskrivningslån) skulle ringspolitik, föreslogs kunna användas även för förvärv, vilket framgår av följande citat från sidan 353:

Kostnader och finansiering vid industrisanering 151

Figur 8.3 Stödområden

iigmxxxx*

h

Teckenförklaring Stödområde 6 Stödområde S

smaoma. 2 _ Slödomráde l En högre silTra markerar en större behov av stödinsatser. Källa: Arbetamarknadastytelaen

152 Kostnader och finansiering vid industrisanering

Kommittén hari olika sammanhang berört de svårigheter som nedläggelse av driften vid industriföretag av stor betydelse för den lokala arbetsmarknaden kan leda till för de anställda och den berörda bygden. Uppenbarligen kan dessa problem bli särskilt accentuerade i utvecklingsområdena, samtidigt som intresset från andra företag att starta tillverkning i de lediga lokalerna kan väntas vara mindre än i andra delar av landet. Med hänsyn härtill bör statligt investeringsbidrag efter särskild prövning kunna utgå till företag även i samband med förvärv och iordningställande av ledig fabrikslokal, som är avsedd att användas för industriell produktion.

Av remissinstanserna var det endast AMS som avvisade förslaget att använda investeringsbidrag till förvärv av mark och byggnader. Departementschefen delade den uppfattningen och anförde i propositionen om en aktiv lokaliseringspolitik följande (prop. 1964:185, sid. 196):

Bidrag eller lån skall, enligt kommitténs förslag, efter särskild prövning kunna lämnas till företag i samband med förvärv och iordningsställande av ledig fabrikslokal, som är avsedd att användas för industriell produktion. Vid bedömningen av detta förslag måste beaktas att bidragsgivning i dessa fall kan leda till en kapitalöverföring till den tidigare ägaren, ett förhållande som inte ligger i linje med syftemålet med stödåtgärderna. Av detta skäl anser jag att frågan om bidrag vid förvärv, vilken har nära samband med frågan om åtgärder vid driftnedläggelse och avveckling av företag, inte bör upptas i samband med de nu aktuella åtgärderna. Däremot bör det inte vara uteslutet att ge statliga lån för förvärv av ledigbliven industrilokal. Vidare vill jag erinra om att förvärvaren enligt det förut anförda kan få både lån och bidrag för om- och tillbyggnad av anläggningen.

Vid behandlingen i riksdagen diskuterades inte denna speciella fråga. Lokaliseringsstödet utformades därför i enlighet med regeringens förslag. Industrisaneringsutredningen anser att det genom de inskränkningar som gäller för avskrivningslånen inte ka uteslutas att byggnader för industriell verksamhet uppförs trots att det finns lediga och lämpliga lokaler. Denna möjlighet är speciellt stor om priset på den äldre lokalen är högt i förhållande till kostnaden för nödvändiga ombyggnadsåtgärder och om lokaliseringen görs till ett område med en hög stödområdessiffra, där avskrivningslånet kan finansiera en stor del av investeringen. Ett exempel får visa vilka konsekvenser nuvarande regler kan få. För exemplet antas att det finns en ledig industribyggnad i stödområde sex. Den är till salu för fem miljoner kronor och skulle kunna byggas om för tre miljoner så att den tillgodoser ett visst företags behov. Den erforderliga investeringen är således åtta miljoner kronor, vilket antas vara två miljoner mindre än vad en motsvarande nybyggnad skulle kosta. För företaget blir emellertid den erforderliga investeringen väsentligt lägre, eftersom avskrivningslån med 70 procent utgår för bygginvesteringama. Däremot utgår inget avskrivningslån till köpeskillingen. Den nödvändiga investeringen för företaget blir 5 + 0,3 x 3 = 5,9 milj. kronor för ombyggnadsaltemativet och 10 x 0,3 = 3 milj. för nybyggnadsalternativet. Trots att den totala investeringen är större i nybyggnadsaltemativet kommer sannolikt detta alternativ att väljas eftersom det blir billigare för företagaren. För staten blir däremot nybyggnadsaltemativet 7 - 2,1 = 4,9 milj. kronor dyrare. Detta konstruerade exempel gäller stödområde sex, dvs. det inre av Norrland (se figur 8.3). I övriga stödområden är den del av investeringen som

Kostnader och vid 153

finansiering industrisanering

får täckas med avskrivningslån mindre, vilket betyder att risken där inte är så stor att lediga och efter ombyggnad lämpliga industrilokaler ej återanvänds p. g.a. reglerna för avskrivningslånen. Utanför stödområdet finns naturligtvis detta problem inte alls. Om det vore möjligt att använda avskrivningslån till köp av industrifasskulle betala en mindre tigheter köparen del av köpeskillingen än med nuvarande regler. I exemplet ovan var köpeskillingen 5 milj. kronor, varav köparen skulle få betala 1,5 miljon om avskrivningslån finge användas. Med tillägg för 3 miljoner för ombyggnad, varav köparen betalar 0,9 milj. kronor, skulle köparens totalkostnad för de ombyggda lokalerna bli 2,4 milj. kronor, att jämföras med 3 miljoner i nybyggnadsalternativet. Även om säljaren höjde priset med en miljon, skulle återanvändningen vara ett ekonomiskt fördelaktigare alternativ för köparen. Det bör dock framhållas att det finns komplikationer med att tillåta användning av avskrivningslån för köp av industrifastigheter. För det första finns det en viss risk för att möjligheten att finansiera köp med avskrivningslån kan öka priserna något på industrifastigheter i vissa områden. Men även om huvuddelen av köpeskillingen finansieras med avskrivningslån återstår dock alltid en del som köparen måste betala. Köparen måste antas ha intresse av att betala så litet som möjligt, varigenom även hela försäljningspriset hålls nere. bedömer därför

Industrisaneringsutredningen att risken för prishöj-

ningar är mycket liten. En annan komplikation är att avskrivningslån kan ha utgått redan vid uppförandet eller ombyggnaden av den byggnad som är till salu. Situationen kan åskådliggöras med ett exempel enligt figur 8.4. Eftersom skrivs av helt efter avskrivningslånen sju år, förutsatt att företaget uppfyllt sina förpliktelser att ge sysselsättning, kommer företaget i exemplet ovan att få en oförtjänt vinst vid försäljning av byggnaden. Riskerna för alltför höga priser och därmed alltför stora vinster skulle troligen öka om avskrivningslån skulle få användas vid förvärv av byggnader som uppförts eller byggts om med avskrivningslån.

8.3.3 Beredskapsarbeten

Beredskapsarbeten syftar till att motverka arbetslöshet som kan uppstå på grund av t. ex. lågkonjunkturer, säsongmässig nedgång i sysselsättningen eller förändringari näringslivet. De kan även vara ett sätt att bereda arbete åt dem som genom handikapp, ålder eller lokal bundenhet saknar sysselsättning. Beredskapsarbete kan vara bl. a. byggnads- och anläggningsarbeten, skogs-, natur- och fornvårdsarbeten, arbeten inom kulturområdet samt de offentliga tjänste- och servicesektorerna. Beredskapsarbeten för ungdom ordnas även inom enskild tillverkning och service m.m. Beredskapsarbetena är tidsmässigt begränsade. De kan vara statliga, kommunala eller enskilda. Arbetena kan bedrivas i arbetsgivarens egen regi eller genom entreprenör. I viss utsträckning genomförs de i AMS regi. Beredskapsarbeten har en given regionalpolitisk betydelse. Sedan 1963 har industribyggnader uppförts eller byggts om som beredskapsarbeten i lokaliseringsfräm j ande syfte. Under perioden våren 1963 till september 1964 uppgick byggkostnaderna för dessa lokaler till 210 milj. kronor, varav

154 Kostnader och vid industrisanering

finansiering

Byggnadens pris vid Byggnadens försäljning åtta år produktionskostnad

10 Mkr senare 12 Mr

Avskrivningslân Till säljaren

7 Mkr 11 Mkr

Figur 8.4 Ett exempel Industrikredit på finansiering av en

2 Mr Rest.1ån 1 Mr

industrilokal

82 miljoner. Antalet ärenden var 170. Från år 1965 statsbidragen utgjorde delvis ersatt beredskapsarbetena vid uppförande av har lokaliseringsstödet vilket för detta ändamål har industribyggnader, gjort att beredskapsarbetena minskati omfattning. För exempelvis sjuårsperioden 1 juli 1970 till 30 juni för hantverks- och industrilokaler i 176 fall till 1977 uppgick byggkostnaderna 234 milj. kronor, varav statsbidragen utgjorde 108 milj. kronor. Huvuddelen av fallen inom stödområdet och från budgetåret 1973/74 enbart rör projekt inom stödområdet. Såväl antalet projekt som kostnaderna har projekt gradvis minskat under perioden 1970 - 1977. Från och med den 1 juli 1980 får industrihus inte längre uppföras eller Avsikten är i stället att lokaliseringsstöd byggas om som beredskapsarbete. skall användas. har även använts för att riva industrianläggningar. Beredskapsarbeten Antalet fall av mer omfattande beredskapsarbeten, där ärendena handlagts är dock litet. från AMS användes under vid AMS, mycket Enligt uppgift femårsperioden 1975/76 - 1979/80 beredskapsarbeten vid rivning endast i två vid Svartviks massafabrik i Sundsvalls fall. Det ena gällde rivning nedlagda kommun. Kostnaderna för beredskapsarbetena i anslutning till rivningen och under den angivna perioden till 5,6 milj. kronor, ombyggnaden uppgick varav var Det andra fallet var Kramfors sulfitfabrik i 2,4 statsbidrag. Kramfors kommun, där beredskapsarbetena kostade 6 milj. kronor, varav

Kostnader och finansiering vid industrisanering 155

statsbidraget var 2,8. Huvuddelen av de nämnda summorna är kostnader för rivningsarbeten, men där ingår även kostnader för andra beredskapsarbeten än de som har direkt med rivningen att göra. Det kan finnas ytterligare fall där beredskapsarbeten använts vid rivning av industribebyggelse. Ärenden av mindre omfattning handläggs nämligen vid länsarbetsnämnderna, och utredningen har inga uppgifter om antalet sådana ärenden. Bland skälen till att beredskapsarbeten inte i större utsträckning använts för kan framhållas att rivningsarbeten till stor rivning del utnyttjar yrkesutbildad personal och att sådan personal mera sällan varit arbetslös. Ett annat skäl kan vara att rivning och återställning nonnalt är företagsinterna verksamheter för vilka företagen själva svarar. Ett företag kan visserligen i princip stå som huvudman för ett beredskapsarbete men detta är ovanligt. I regel övertar kommunen anläggningen och står som huvudman för beredskapsarbetena på anläggningen. Så var fallet vid rivningarna av massafabrikema i Sundsvall och Kramfors. Den del av kostnaderna för beredskapsarbeten som betalas med statsbidrag har varierat. Tidigare kunde statsbidraget utgöra en tredjedel och i vissa fall t.o.m. mera. För närvarande kan 75 procent av lönekostnaderna och 20 procent av investeringar i byggnader och maskiner utgå som statsbidrag. Den senare procentsatsen kan jämkas uppåt.

8.3.4 Övriga

finansieringsmöjligheter

De finansieringsmöjligheter som har redovisats i de närmast föregående avsnitten är bara en del av alla de möjligheter som finns för finansiering av investeringar inom industrin. Av övriga finansieringsmöjligheter kan lån från försäkringsbolag och utvecklingsfond framhållas. Riksförsäkringsbolagen lämnar årligen betydande belopp i företrädesvis bundna lån till medelstor och mindre industri. Lånen är som regel anläggningskrediter och skall således ñnansiera investeringar i fast egendom. Amorteringsvillkoren innebäri allmänhet en slutbetalning på 15 - 20 år. De regionala utvecklingsfonderna kan ge rörelselån till små och medelstora företag. Utvecklingsfondemas kreditgivning skall komplettera den ordinarie kreditmarknaden. Rörelselånen är sedan 1 juli 1981 på högst en miljon kronor och kan avse investeringar i fastigheter, maskiner, marknadsföring, produktutveckling eller rörelsekapital. Löptiden på rörelselånen är normalt högst 10 år, men kan för byggnader uppgå till 15 - 20 år. Bland övriga finansieringsmöjligheter kan också nämnas de som tillkommer om användningssättet för industrilokalema ändras. Om industrilokalerna exempelvis byggs om till bostäder, kan en mer långsiktig kapitalförsörjning stå till buds än vad som är fallet vid lån till industriinvesteringar. Förutom den mer långsiktiga finansieringen kan räntan bli lägre. Ett exempel på sådan finansiering är de statliga bostadslånen. Det kan inte uteslutas att återanvändning av industrilokaler i vissa fall kan förutsätta återanvändning som bostäder med de fördelaktigare finansieringsvillkor som gäller då. Möjligen är den återanvändning av det nedlagda bryggeriet i Norrköping, som presenteras i bilaga 5, ett exempel på detta.

SOU 1982: 10

156 Kostnader och finansiering vid industrisanering

8.4 Utredningens förslag

8.4.1 till förvärv av industrilokaler

Avskrivningslån

Som utredningen tidigare framhållit finns bland de regionalpolitiska styrmedlen det s. k. lokaliseringsstödet, som består av bl. a. lokaliseringslån och avskrivningslån. Lokaliseringslånet får, till skillnad mot avskrivningslånet, användas till förvärv av mark och byggnader. Industrisaneringsutredningen anser att det finns en viss risk för att de gällande reglerna för avskrivningslånen kan innebära ett onödigt lågt av äldre industrilokaler. Genom att avskrivningslån får användas utnyttjande för att uppföra men inte för att förvärva industrilokaler, kan följden bli att trots att det finns lokaler som står tomma eller nya industrilokaler uppförs som är dåligt utnyttjade. För att främja återanvändning av industribyggnader föreslår utredningen att avskrivningslån skall få användas även till förvärv av 8.3.2 finns det emellertid industrilokaler. Såsom har angetts i avsnitt med att avskrivningslån kan utgå vid flera tillfällen för förvärv olägenheter

eller ombyggnadsåtgärder beträffande en och samma byggnad.

föreslår att de regler som gäller för avskrivningslån enligt Utredningen förordningen (1979: 632) om regionalpolitiskt stöd utvidgas att gälla även vid med det undantaget att avskrivningslån inte förvärv av mark och byggnader, skall utgå till förvärv av sådana industrilokaler som uppförts, till väsentlig del förvärvats med avskrivningslån. byggts om eller som tidigare har inte kunnat bedöma de ekonomiska Industrisaneringsutredningen konsekvenserna av förslaget att avskrivningslån skall kunna utgå till förvärv av mark och byggnader. Bland svårigheterna att göra en konsekvensbeskrivning kan särskilt framhållas problemet att urskilja de fall där nybyggnad med och där nuvarande regler är fördelaktigare för företaget än återanvändning till ett bättre alternativ. För utredningens förslag skulle göra återanvändning att avskrivningslån skall få användas även till dessa fall torde förslaget förvärv leda till besparingar för staten. Vid tillämpning i de fall att nybyggnad inte är ett realistiskt alternativ till återanvändning innebär förslaget ökade kostnader för staten. Vad slutligen gäller de fall att återanvändning inte är ett realistiskt alternativ till nybyggnad, påverkas självfallet varken statens eller företagens kostnader av utredningens förslag.

8.4.2 m.m. vid rivning och återställning Beredskapsarbeten

Industrisaneringsutredningen har avvisat möjligheten att införa avgifter eller att en nödvändig och avsättning till fonder för att garantera rivning kommer till stånd. För sådana industrilokaler som inte vidare återställning bedöms kunna användas och där ägaren inte har tillräckliga möjligheter att bekosta och återställning, får istället andra åtgärder nödvändig rivning övervägas för att åstadkomma saneringen. En sådan åtgärd är naturligtvis försäljning till en finansiellt starkare ägare. Om inte heller detta går, kan en vara att samhället i undantagsfall bekostar rivning och återställmöjlighet ning. Med samhället menas i detta sammanhang stat eller kommun. Industrisaneringsutredningen har den uppfattningen att om en sanering är nödvändig

Kostnader och finansiering vid industrisanering 157

och ägaren inte kan ta det ekonomiska ansvaret för saneringen, kan kommunen bli tvungen att träda in, kanske genom att förvärva fastigheten. Industrisaneringsutredningen föreslår att frågan om medel från staten för nödvändig rivning och återställning i rimlig omfattning på fastigheter som tidigare hyst industriell eller industriliknande verksamhet prövas från fall till fall. De fall där en insats från statens sida kan övervägas bör vara sådana, där kommunen inte genom förelägganden enligt byggnadslagstiftningen kan få en nödvändig rivning och återställning till stånd. Utredningen vill inte föreslå att medel från staten till rivning och återställning skall utgå över ett speciellt för detta ändamål inrättat anslag i statsbudgeten. Antalet fall, där bidrag kan komma att utgå, är alldeles för få för att motivera ett sådant. I stället får behoven och möjligheterna övervägas från fall till fall. Utredningen vill nämna att i kvalificerade fall sådana möjligheter kan finnas genom bl.a. beredskapsarbete och det extra skatteutjämningsbidraget. Anslagen till beredskapsarbeten var för budgetåret 1980/81 drygt två miljarder kronor. Rivning och återställning efter industrinedläggningar har tidigare i enstaka fall utförts som beredskapsarbete. Enligt utredningens bedömning kan det även fortsättningsvis bara röra sig om enstaka fall. Det extra skatteutjämningsbidraget är till för extra utgifter som drabbar kommuner med dålig ekonomi. Under år l98l utbetalades 98 milj. kronor till 43 kommuner. Det extra skatteutjämningsbidraget har inte tidigare använts vid rivning och återställning efter nedlagd industriverksamhet, varför sådana projekt kan få svårt att konkurrera med andra som skall betalas från detta anslag. Industrisaneringsutredningen konstaterar att det förefaller finnas möjligheter att i enstaka fall som avser rivning och återställning - och som inte kan finansieras på annat sätt överväga om extra skatteutjämningsbidrag kan ges.

Särskilda

yttranden

1 Av experten Erik-Gustav Burman Enkätsvaren liksom utredningsmaterialeti övrigt ger klart vid handen, att de saneringsproblem, som uppstått i samband med industrinedläggningar, varit förvånansvärt få och i de flesta fall snabbt avklarade. Utredningen har vidare klarlagt, att gällande lagstiftning i allt väsentligt ger samhället de maktmedel, som erfordras för att komma till rätta med uppkommande problem i samband med industrinedläggningar som till exempel saneringen av de stora vanprydande industriruinema, som föranlett riksdagsmotionen och denna utredning. Mot denna bakgrund anser jag en tillämpning av gällande rätt vara tillfyllest för att avhjälpa uppkommande olägenheter inom problemområdet och kan därför icke instämma i de framlagda förslagen till förordning om underrättelse till kommun om varsel enligt lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder, till lag om samråd om markanvändningen vid nedläggning av_ industriell verksamhet och till lag om ändring i byggnadsstadgan. Fömtom denna huvudinvändning mot de framlagda förslagen vill jag påpeka, att det som bekant sedan lång tid tillbaka förekommer informella kontakter mellan näringsliv och olika samhällsorgan för information och samråd i framför allt mark-, byggnads- och sysselsättningsfrågor. Uppenbart är att kontakterna i dessa frågor mellan företag och kommun intensifieras, när fråga är om nedläggning av företagets verksamht helt eller till viss del. Dessa kontakter för information och samråd i förening med den uppmärksamhet och bevakning, som ägnas en industrinedläggning från massmedias sida, gör att jag anser den föreslagna lagstiftningen om information och samråd vara helt överflödig. Den föreslagna ändringen i byggnadsstadgan är oklar och torde föranleda onödiga tvister och olustig advokatyr. Det torde sålunda bli mycket svårt att mot ägarens bestridande fastslå som ”uppenbart att en byggnad och/eller annan anordning för industriändamål icke kommer att tas i anspråk på nytt. Den föreslagna lagändringen är vidare stötande och icke förenlig med gällande rättsuppfattning, då den ger byggnadsnämnd möjlighet att tvinga ägare att riva byggnad eller annan anordning för industriändamål, som icke används, trots att nämnda objekt icke är vanvårdade.

160 Särskilda

yttranden

2 Av experten Jan Gunnarson Utredningen har föreslagit att 51 § byggnadsstadgan skall kompletteras med en föreskrift om att byggnadsnämnden, om det erfordras, får föreskriva att en byggnad för industriändamål som inte används skall rivas inom skälig tid om det är uppenbart att den inte kommer att tas i anspråk på nytt. Utredningen har också föreslagit att 52§ byggnadsstadgan ändras så att byggnadsnämnden under förutsättningar liknande dem som har föreslagits i 51 § får möjlighet att föreskriva att vissa industrianordningar skall tas bort. Med stöd av i det följande anförda synpunkter anser jag att dessa föreslagna tillägg till byggnadsstadgan inte är påkallade. Jag ansluter mig däremot till det i 53 § byggnadsstadgan föreslagna tillägget om att byggnadsnämnden får besluta att byggnad eller anordning för industriändamål som inte används skall omges av stängsel, vilket är befogat med hänsyn till att det är angeläget att minska olycksfallsriskerna vid byggnader eller anordningar för industriändamål som inte används. Det föreslagna tillägget till 51 § byggnadsstadgan är inte praktiskt påkallat, eftersom byggnader för industriändamål som inte används normalt bör betraktas som en resurs, vilken inom en längre eller kortare tidsperiod mycket väl kan komma till ny, i vissa fall inte förutsebar, användning. Rivning i vissa särskilda fall av industrilokaler som inte används kan motiveras främst om det föreligger risk för olycksfall och där denna risk inte kan elimineras på annat sätt än genom rivning. Jag anser att industrisaarbete har visat att andra starka skäl till rivning av neringsutredningens industrilokaler som inte används är relativt sparsamt förekommande. Jag anser det angeläget att stryka under att byggnader för industriändamål som inte används, i framtiden kan få en användning som inte kan förutses eller är väntad. På motsvarande skäl anser jag att även den föreslagna kompletteringen av 52 § byggnadsstadgan är obehövlig.

3 Av experten Gustav Persson I utredningens direktiv framhålls bland annat att det är angeläget att det görs en kulturhistorisk bedömning i god tid före nedläggning. Det har inte varit möjligt att inom denna utredning mera ingående behandla om dokumentation och bevarande av industrisamhällets frågor och det arbetshistoriska innehållet. Jag har ändå funnit det arbetsplatser värdefullt att i ett särskilt yttrande beröra detta bredare perspektiv, som enligt min mening bör bli föremål för ytterligare utredning. Detta särskilt med hänsyn till att det är ett försummat område och att det är hög tid att dokumentera och bevara en viktig epok i vår historia innan det är för sent. Den är både ett uttryck för och en återspegling av byggda miljön samhällets ekonomiska, tekniska och kulturella utveckling. Det är därför också ett betydande samhällsintresse att den bebyggelse som vårdas och underhålles av kulturhistoriska skäl ger en så rättvis bild av människors bostads- och arbetsförhållanden som möjligt. Olika tidsepoker har avsatt impulser och bestående minnesmärken. Det är bl. a. i fråga om urval och inriktning på bevarandeområdet som maktstrukturer och rådande värderingar i samhället avspeglas och redovisas.

Särskilda yttranden 161

Hittills har kyrkor och de så kallade högre ståndens byggnader och miljöer getts en framträdande plats i bevarandet. Industrisamhällets arbetsplatser och andra miljöer liksom folkrörelsernas hus och anläggningar har i liten utsträckning uppmärksammats. Skälen till det är många. Länge ville man i arbetarrörelsen riva snarare än restaurera och levandegöra. Samtidigt har det funnits motstånd på bevarandehåll mot att se det samlade kulturarvet som hela folkets egendom och avsaknaden av en kulturpolitisk strategi från samhällets sida har skapat ett tomrum beträffande insatserna för vår tids historia. En aktiv kulturpolitik kan bidra till att ändra på dessa förhållanden. Men samhället och dess institutioner ska också underlätta för folkrörelser, näringsliv och andra att aktivt bidra i arbetet utifrån eget ansvar och utifrån klart formulerade mål och riktlinjer. Först då kan historielöshet och identitetsproblem på allvar motverkas. En genomtänkt bevarandepolitik kan därför få en ideologisk och social betydelse, men lika viktig är den kunskapsöverförande betydelsen. Möjligheterna till kunskap om äldre tiders arbete och kultur är direkt beroende av de byggda miljöer och föremål som bevaras. Ju mindre flödet av litterära källor och annat tryckt material är, desto större betydelse får miljöer och föremål. Slutligen finns upplevelse- och skönhetsvärden som måste uppmärksammas som betydelsefulla, men inte ensamt avgörande. Vad gäller insatserna för vår tids historia framstår kravet på en systematisk dokumentation som tydlig. Med den följer krav på kriterier för urval och insatser. Inför mångfalden av handlingar, föremål och byggnader från vår tid är sådana kriterier viktigare än någonsin. Kriterierna får också sin utformning efter vilken inriktning man ger bevarandepolitiken. Om utgångspunkten är människans arbete och vardag kan inte miljökriterier gälla bara den yttre utan även den inre miljön. Inte bara arkitektoniska eller andra estetiska bedömningar utan också t. ex. arbetsplatsens roll för människorna och den bygd vi lever i; ekonomiskt, kulturellt, socialt. Vad människor kollektivt sökt åstadkomma eller sökt främja är ett annat kriterium som fångas in i beskrivningar av fackligt arbete i Folkets hus,

l ordenshus etc. Enligt min mening kan därför de tankegångar som

i, folkparker, i formulerats i LO:s kulturpolitiska program och i skriften Arbetets i minnesmärken ge en god grund för framtida insatser på bevarandeområdet. I de nämnda dokumenten läggs tonvikten på det arbetshistoriska innehål-

l let.

l Jag är medveten om att olika värderingar finns och stundtals kan kollidera. l l Det är emellertid viktigt att samhället låter olika synsätt få komma till uttryck :i och skilda gruppers behov och intressen tillvaratas. Det är också i linje med den statliga kulturpolitiken från 1974. Det är därför viktigt att om begreppet industriminnesvård ska bibehållas det då inte ensidigt tolkas som industrins historia eller industriägarnas historia. Det får inte heller bli enbart en fråga om verkstäder och fabriker. Apotek, handelsbodar och varuhus, hantverkslokaler, offentliga förvaltningsbyggnader och klappbryggor bortfaller vid en sådan begränsning. Med en betoning på det arbetshistoriska innehållet hade det varit naturligt för utredningen att ta med t. ex. maskiner, verktyg och arkiv, men också kunskaper om yrkestraditioner, arbetets organisation och förvandling.

162 Särskilda

yttranden

Det ovan sagda föranleder mig att formulera en stark skepsis mot begreppet industriminnesvård som relevant uttryck för den syn och de insatser som bör ske i framtiden. Jag konstaterar att i en nyligen publicerad programskrift (”Fördela museernas dokumentationsansvar”, Bengt Gunilla Cedrenius, Nordiska museet/Samdok/Statens kulturråd) Nyström, för samtidsdokumentation vid kulturhistoriska museer har man valt att för framtida insatser för samtidsdokumentation vid 70-talet museer utgå ifrån arbetsplatsen och den närmiljö där arbetet utförs. Kravet på urval och representation kan emellertid också ges en geografisk dimension. Vissa typer av byggnader och föremål kan mer än andra tjäna som vittnesbörd om vår kulturs seder och bruk, dess stil och karaktär. Det borde därför vara möjligt att också räkna vissa miljöer, byggnader och föremål från vår moderna tid som nationella angelägenheter. Ett exempel på detta skulle kunna vara det märkliga industrilandskapet i Norrköping. För att kunna bevara ett sådant område med många nedlagda fabriker från förstörelse eller exploatering borde samhället kunna gripa in juridiskt och ekonomiskt. Den kommunala förköpsrätten är bra, men den förutsätter ofta goda ekonomiska resurser. För själva bevarandet borde det vara möjligt att i vissa fall tillgripa tvångsförvärv i förening med att offentlig huvudman väljs. Utredningen avfärdar detta alternativ med hänvisning till de ekonomiska Jag anser att frågan om tvångsförvärv och om bättre förutsättningarna. resurser för ekonomiska för objekt av riksintresse 3 statliga åtaganden

g

närmare bör utredas. I sammanhanget bör då också klarläggas om inte fornminneslagstiftningen borde kunna äga tillämpning på vår tid. Begreppet j

fornminne har getts en vid Det rymmer bland annat. . . lämningar i]

tolkning.

av fordom bostäder, boplatser eller arbetsplatser. Det bör vidare i övergivna studeras om inte kulturvårdens intressen borde få samma status som naturvärden i den allmänna byggnadslagstiftningen. Lagstiftningen bör även byggas ut till att omfatta äldre maskiner. I likhet med utredningen anser jag att arbetet med program för kulturminnesvården bör fortsätta i kommuner och län och att industrins tar ett ansvar. Men inventerings- och dokumentabranschorganisationer tionsarbetet bör i första hand ske i samhällets regi. De fackliga organisationerna och deras studieförbund liksom hembygdsrörelsen kan utifrån sina och utgångspunkter göra kompletterande insatser. För det arbetet program bör staten kunna ge ett visst ekonomiskt stöd. Samhället måste emellertid formulera en betydligt aktivare politik än vad som denna utredning kunnat göra. De frågor som jag angett behöva ytterligare utredas bör lämpligast utredas i en parlamentarisk kommitté. I det arbetet bör representanter för Riksantikvarieämbetet, Statens kulturråd, sammanslutningen för samtidsdokumentation vid kulturhistoriska museer (SAMDOK), LO, TCO och näringslivet finnas med. anser jag, i likhet med utredningsmannen, att en utökad Avslutningsvis inventerings- och dokumentationsverksamhet är nödvändig, både på det nationella och regionala liksom på det lokala planet. Det hade därför enligt min mening varit följdriktigt att föreslå en obligatorisk informationsskyldighet till kulturminnesvårdande organ vid större verksamhetsförändringar. i

BILAGA 1 _CLVERSIKT ÖVER GÄLLANDE RÄTT PÅGÅENDE REFORMARBETE

INNEHÅLL

Inledning Jordabalken Byggnadslagstiftningen Byggnadslagen och byggnadsstadgan Byggnadsstadgans regler om byggnads lokalisering och egenskaper Byggnadsstadgans regler om underhåll och rivning av byggnad m. m. Byggnadslovsprövningen Lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. Annan lagstiftning om markanvändning och byggande Naturvårdslagen

UW-b-b-b-Så-b-â-bå-D-â

och för expropriation i vissa fall Förslaget till en ny plan- och bygglag

ÖVERSIKT ÖVER GÄLLANDE RÄTT OCH PÅGÅENDE REFORMARBETE

Inledning

Någon samlad lagstiftning som berör frågan om sanering efter industrinedläggningar finns inte. I det följande skall först beröras regler i jordabalken om vad som är fast samt om

egendom upplå-

telse av rätt till sådan egendom m.m. Därefter kommer vissa författningar som gäller för markanvändning och byggande att redovisas. Vidare skall expropriations- och förköpslagstiftningen tas upp. Slutligen lämnas en redogörelse för förslaget till en ny plan- och I redovisas bygglag. övrigt pågående reformarbete i anslutning till redogörelsen för den aktuella författningen.

Redovisningen gäller förhållandena vid ingången av år 1982.

Jordabalken

Bestämmelserna i 1 och 2 kap. jordabalken handlar om fastighet och dess gränser samt vad som är tillbehör till fastighet. I 1 kap. 1 § anges att fast egendom är jord och att denna är indelad i fastigheter. Till fastighet hör b1.a. byggnad, ledning, stängsel och annan anläggning som är i anbringad eller ovan jord för stadigvarande bruk. I vissa fall kan även anläggning utanför fastigheten höra till denna (2 kap. 1 §). Till hör fast inbyggnad redning och annat som byggnaden har försetts med om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av denna (2 kap. 2 §). I bestämmelsen ges

1:4

exempel på sådana tillbehör. Därvid nämns bl.a. värmepanna samt ledningar för värme och vatten. I fråga om fabrikslokal anges att kylsystem och fläktmaskineri i regel utgör tillbehör till byggnad. Till fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet hör enligt 2 kap. 3 § vidare maskin och annan utrustning som har tillförts fastigheten för att användas i verksamheten huvudsakligen på denna. Om fastighetsägaren har tillfört fastigheten sådant föremål som enligt 2 kap. 3 § kan höra till denna utan att han ägde föremålet hör det dock inte till fastigheten. Detsamma gäller om fastighetsägaren har förvärvat föremålet under villkor att säljaren har rätt att ta det åter om köparen åsidosätter vad som åligger honom enligt överlåtelseavtalet (Z kap. 4 §). Föremål som annan än fastighetsägaren, t.ex. nyttjanderättshavare, har tillfört fastigheten hör inte till denna om inte föremålet och fastigheten har kommit i samma ägares hand. Byggnad, stängsel och annan anläggning på område som besväras av inskriven tomträtt samt anläggning för gruvdrift hör inte till fastigheten även om de tillhör fastighetens ägare. (Zkap. 4 och 6 §§).

4 kap. jordabalken innehåller bestämmelser om bl.a. köp och byte av fast egendom. Sådan överlåtelse skall ske skriftligen (4 kap. l och 28 §§). En bestämmelse som gör förvärvets fullbordan eller bestånd beroende av villkor är ogiltig om den inte tas in i överlåtelsehandlingen (4 kap. 3 och 28 §§). Enligt 4 kap. 4 § får, med vissa undantag, köp inte göras beroende av villkor under längre tid än två år från det att köpehandlingen upprättades. Motsvarande regel gäller vid byte (4 kap. 28 §).

Allmänna bestämmelser om bl.a. nyttjanderätt och i Närmare bestämservitut ges 7 kap. jordabalken. melser om arrende i allmänhet, anläggningsarrende samt servitut följer i 8, 11 respektive 14 kap.

Genom tomträtt kan mark upplåtas för olika ändamål under obestämd tid. Regler om tomträtt ges i 13 kap- Tomträtt får upplåtas i fastighet som är i allmän ägo och,efter tillstånd av regeringen, i fastighet som tillhör en stiftelse. För rätten att nyttja marken erlägger tomträttshavaren en årlig avgift, tomträttsavgäld.

Tomträttskommittén har i betänkandet (SOU 1980:49) Tomträtt belyst tomträttsinstitutets förekomst och tillämpning m.m. samt föreslagit ett nytt avgäldssystem. Förslaget har remissbehandlats och övervägs f.n. inom regeringskansliet.

3_ Byggnadslagstiftningen

I detta avsnitt skall huvuddragen av byggnadslagstiftningen redovisas. Andra regler av intresse i

i om markanvändning

sammanhanget och byggande redovi-

l sas i avsnitt 4.

l

i

I 3.1 Allmänt

om byggnadslagen och byggnadsstadgan

i

i ändrad och senast

Byggnadslagens (1947:385, omtryckt 1981:872) (BL) inledande bestämmelse föreskriver att marks användning för bebyggelse skall föregås av l planläggning i den omfattning som anges i lagen. I

I S § andra stycket BL förutsätts att mark, för att få

i

användas till bebyggelse, har prövats vara från all- Å män synpunkt lämpad för ändamålet. Denna prövning 1 sker vid planläggning enligt BL. I 2 och 3 §§ BL anges olika former för sådan planläggning. I en generalplan anges grunddragen för marks användning inom en kommun, under det att en närmare reglering av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnadsplan. För samordningen av flera kommuners planläggning kan en regionplan upprättas. Inom ett område som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan regleras byggnadsverksamheten genom utomplansbestämmelser.

1:6

I 4 § BL föreskrivs att såväl allmänna som enskilda intressen tillbörligen skall beaktas vid planläggning. Vidare föreskrivs i 9 § byggnadsstadgan (1959:612, ändrad och omtryckt senast 1981:873) (BS) bl.a. följande. Planläggning skall ske så att den främjar en ur allmän synpunkt lämplig utveckling inom det område som planen skall avse. Tillbörlig hänsyn skall tas till förhållandena inom angränsande områden samt till den allmänna samfärdselns, energihushållningens, det militära försvarets, Civilförsvarets och andra för riket gemensamma behov. Marken skall, om inte särskilda förhållanden föranleder annat, avses för det ändamål vartill den är mest läm-

pad med hänsyn till läge, terräng- och grundförhåll-

anden samt övriga omständigheter. Till bebyggelse får inte avses mark som ur sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, möjligheterna att ordna vattenförsörjning och avlopp, faran för vattenförorening eller på annat sätt ur allmän synpunkt inte är lämpad för ändamålet. Områden med särskild naturskönhet eller säregna naturförhållanden, bebyggelse med särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller ur skönhetssynpunkt samt områden som är lämpade och behövliga för friluftsliv skall såvitt möjligt bevaras.

En generalplan skall ange grunddragen för markens användning till olika ändamål såsom till tätbebyggelse, friluftsliv, viktigare trafikleder och andra allmänna platser (9 § BL). I en stadsplan och en byggnadsplan skall de för olika ändamål avsedda områden som ingår i planen utmärkas och anges till sina gränser. En stadsplan skall ange byggnadskvarter samt gator, torg, parker och andra allmänna platser. Vidare skall specialområden såsom järnvägs- och andra särskilda trafikområden, skydds- och säkerhetsområden för vissa anläggningar, hamnområden, idrottsområden, begravningsplatser och vattenområden anges. Till en en generalplan,

eller en skall också höra stadsplan byggnadsplan de särskilda bestämmelser som behövs Om hur de 011 ka områdena i planen skall bebyggas och användas i 25 och 107 §§ BL). Inom ett Område övrigt (9, där skall byggnadskvarteren instadsplan gäller delas till tomter (28 § BL).

Byggnadsnämnden utövar det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten i en kommun. Länsstyrelsen har tillsyn över planläggningen och byggnadsväsendet i länet. Den allmänna uppsikten över dessa frågor tillkommer statens planverk (7 § BL).

Generalplan,stadsp1an och byggnadsplan upprättas genom kommunens försorg. Planarbetet skall ske under samråd med länsstyrelsen samt myndigheter, sammanslutningar och enskilda som kan ha ett väsentligt intresse av frågan. Planförslag skall ställas ut för granskning (14 och 17 §§ BS). Planen antas av kommunens fullmäktige. Fullmäktige får dock uppdra åt byggnadsnämnden att anta stadsplan eller byggnadsplan. För att bli gällande skall stadsplan och byggnadsplan därefter fastställas av länsstyrelsen. En generalplan kan på framställning av kommunen fastställas av länsstyrelsen. Den får då rättsverkan i de delar den har fastställts. Om särskild anledning förekommer kan länsstyrelsen underställa generalplan, stadsplan eller byggnadsplan regeringens prövning. För vissa fall föreskrivs att sådan underställning skall ske (9, 10, 24, 26, 107 och 108 BL). Motsvarande §§ regler gäller för ändring av en plan. Underlåter en kommun att upprätta plan där en sådan skall finnas, kan kommunen föreläggas att anta generalplan eller att underställa regeringen en stadsplan för prövning (ll och 27 §§ BL). När det gäller byggnadsplan kan enligt 108 § BL länsstyrelsen låta upprätta och fastställa sådan plan. Bestämmelser om regionplan finns i 126-135 §§ BL.

IE8 sou 1982:10

Behovet av kommunomfattande planläggning avses enligt nu gällande lagstiftning närmast bli tillgodosett genom generalplaneinstitutet. Redan vid införandet av detta genom 1947 års lagstiftning räknade man med att generalplanerna i allmänhet endast skulle antas som riktlinjer för utvecklingen i stort och för den fortsatta detaljplanlägg- Vid behov skulle de helt eller till viss ningen. del kunna fastställas för att på så sätt ges direkt rättsverkan gentemot markägarna- Bl.a mot bakgrund av de ökade krav på översiktlig planering som ställdes i anslutning till den fysiska riksutvecklades kommunöversikten av planplaneringen verket som ett informellt instrument att påverka av bebyggelse utanför tätorterlokaliseringen ny na. Kommunöversikten utgör bedömningsunderlag och riktlinjer för bebyggelseutvecklingen inom anger områden utanför samt pekar på behov detaljplan av eller närmare utredning. Overplanläggning sikten ställs ofta ut och blir föremål för samråd samma sätt som generalplaner och antas av på kommunfullmäktige. Den blir på så sätt fullmäktiges principiella direktiv till byggnadsnämnden för behandlingen av enskilda ärenden. Kommunöversikterna saknar emellertid självständig rättsverkan.

I stort sett alla kommuner har upprättat kommun- Översikter. De innehåller alltså i första hand informella för tillståndsgivningen vad riktlinjer enstaka bebyggelse och reglerar inte markgäller och vattenresursernas användning för skilda ändamål, sâsom för tätorter, fritidsbebyggelse, jordoch skogsbruk, rörligt friluftsliv, skyddsområden, väg-och ledningsreservat m.m. För en informell sådan av markanvändningen har i stället planering utarbetats kommunomfattande markdispositionsplaner i ett flertal kommuner.

Utomplansbestämmelser utfärdas av regeringen (77 § BL). Med stöd av detta bemyndigande har utomplansbestämmelser tagits in i 29 § BS. Dessa bestämmelser föreskriver bl.a. attbyggnad inte får uppföras med mindre valet av plats för den tillämnade bebyggelsen kan anses lämpligt från allmän syn punkt.

Enligt 1 § andra stycket BL fordras lov till byggande (byggnadslov) i den omfattning som regeringen bestämmer. I vilka fall byggnadslov behövs framgår av bestämmelser i BS.

Som tidigare angivits så skall bebyggelse föregås av en vilken sker vid planlämplighetsprövning, När det gäller annan bebyggelse än tätläggning. och beträffande tätbebyggelse av mindre bebyggelse kan enligt 5 § andra stycket BL denna omfattning även ske i samband med prövning av ansöprövning kan om byggnadslov. Med tätbebyggelse förstås enligt 6 § BL sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör eller kan väntas särskilda anordningar för att nödvändiggöra tillgodose gemensamma behov. Därvid skall hänsyn tas även till som är att vänta. Annan bebyggelse bebyggelse kallas glesbebyggelse. Av 56 § 1 mom. fjärde stycket och 67 § BS framgår att kravet på

I planläggning som förutsättning för nybyggnad som

1 innefattar tätbebyggelse innebär ett principiellt krav på stadsplan eller byggnadsplan (jfr 87 § BL).

P

Nybyggnad får inte ske i strid mot stadsplan, bygg-

s

nadsplan eller fastställd generalplan. Nybyggnad

i

i får inte heller företas inom byggnadskvarter som i

i inte har indelats till tomter eller i strid mot

l tomtindelning. Föreligger det särskilda skäl för det kan emellertid undantag från förbuden medges (13, 34, 37, 38 och 110 §§ BL).

Enligt 35 och 109 §§ BL inträder förbud mot nybyggnad eller kan länsstyrelsen förordna om sådant förbud när beslut har fattats eller fråga har väckts om att anta eller ändra stadsplan eller att upp-

1:10

rätta eller ändra byggnadsplan för visst område. För ett sådant område kan länsstyrelsen också förbjuda schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd (40 och 110 §§ BL). Motsvarande regler gäller i fråga om generalplan (15 och 17 §§ BL). Byggnadsnämnden får med stöd av 35 a§ Himeddela förbud mot rivning av byggnad inom område med stadsplan. Samma befogenhet tillkommer byggnadsnämnden när det gäller byggnad inom område för vilket beslut har fattats eller fråga har väckts om att anta eller ändra sådan plan. Förutsättningen för ett förbud mot rivning är att det är påkallat från bostadsförsörjningssynpunkt eller för bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse. Förbud får meddelas för en tid av högst tre år, men förbudet kan, om synnerliga skäl föreligger för det, förlängas eller förnyas. Har byggnadslov för rivning sökts får dock förbudet för den byggnaden därefter inte gälla under en längre sammanhängande tid än fem år. För område som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan kan länsstyrelsen förordna om förbud mot nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd om området bör särskilt skyddas med hänsyn till b1,a,från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse (86 § BL).

och av industriell

Tillkomsten lokaliseringen

eller liknande verksamhet som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi, med träfiberråvara eller med landets samlade mark- och vattentillgångar skall enligt 136 a § BL prövas av regeringen b1.a.när det gäller nyanläggning av viss i bestämmelsen närmare angiven verksamhet.

I BL finns regler om kompensation till markägare, för vilka planläggning medför särskilt ogynnsamma verkningar. Dessa regler är dels sådana som föreskriver skyldighet för kommunen att lösa mark som har blivit onyttig för ägaren, dels sådana som föreskriver ersättningsskyldighet för skada som har uppkommit som en följd av planläggningen.

sou 1932 10

Byggnadsstadgans regler om byggnads lokalisering och egenskaper.

I 38 - 48 §§ olika krav när det anges gäller byggnads lokalisering och egenskaper. Dessa bestämmelser gäller vid nybyggnad. Vad som är att hänföra till nybyggnad anges i 75 §. Dit hänförs inte bara uppförande av helt ny byggnad utan även till- eller påbyggnad av förut befintlig byggnad samt vissa ombyggnads- och ändringsåtgärder.

Enligt 38 § första stycket skall åt byggnads yttre ges sådan utformning och färg som stads- eller landskapsbilden fordrar och som är lämplig såväl för byggnaden som för en god helhetsverkan. I ett bebyggelseområde som utgör en värdefull miljö skall särskild hänsyn tas till områdets egenart. Enligt 38 § andra stycket får en byggnad som är av större värde från historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt inte förvanskas vare sig genom arbeten på själva byggnaden eller genom bebyggelse i

grm1nskapet.Byggnad skall enligt 39 § förläggas till

sådant ställe på tomten som är lämpligt med hänsyn till landskapsbilden och så att den på lämpligt sätt ansluter till övrig bebyggelse på tomten och på närbelägen mark. I paragrafen ges närmare bestämmelser om vad som i övrigt skall iakttas vid val av plats 1

i för

byggnad.

I 40 § meddelas bestämmelser om byggnads tak. 41 § handlar om byggnader som skjuter in på gatumark m.m. Byggnads grundkonstruktion och stomme samt övriga byggnadsdelar som kan utsättas för belastning skall ha betryggande bärförmåga, stadga och beständighet (42 §). Utrymmen i byggnad till vilken allmänheten har tillträde eller som utgör arbetslokal skall utformas så att de är tillgängliga för och kan nyttjas av personer vilkas rörelseförmåga eller orienteringsförmâga är nedsatt till följd av ålder, handikapp eller sjukdom. I fråga om arbetslokal kan

byggnadsnämnden medge undantag från dessa krav där så påkallas med hänsyn till arten av den verksamhet för vilken lokalen är avsedd (42 a§).

I 43 och 44 §§ meddelas bestämmelser angående vad som skall iakttas för att motverka främst risken för brand. Enligt 44 a § skall byggnad utföras så att den möjliggör god energihushållning. I 45 § föreskrivs att byggnad om det erfordras skall vara försedd med anordning för att stiga upp på taket mmh

Byggnad som är avsedd för stadigvarande bruk och innehåller bostads- eller arbetsrum skall enligt 46 § anordnas och inredas så att den bereder möjlighet till trevnad och god hygien. Den skall innehålla nödiga förvaringsutrymmen och vara försedd med behövlig sanitär utrustning. Det skall särskilt beaktas att byggnaden bereder erforderlig värmeoch ljudisolering samt tillfredssällande skydd mot fukt. Den skall vidare kunna värmas upp och ventileras på ett tillfredsställande sätt. Krav reses bl.a.beträffande belysning mJn.i arbetsrum och där-

till hörande personalrum. Vidare skall - med stöd

av en bestämmelse som trädde i kraft den 1 juli 1977 - till byggnad höra anordningar som gör det möjligt att ta om hand och forsla bort avfall från byggnaden på ett tillfredsställande sätt. Byggnadsnämnden kan enligt 47 § för arbetsrum medge undantag från dessa bestämmelser där det påkallas med hänsyn till arten av den verksamhet för vilken rummet är avsett.

Särskilda bestämmelser, utöver föreskrifterna i 46 §, meddelas i 48 § beträffande byggnad som är avsedd för särskilt ändamål, såsom en industribyggnad. Den skall fylla de särskilda krav som med hänsyn till verksamhetens artskäligen bör uppställas på hygien, mot skydd ohälsa, olycksfall

och brandfara samt på trevnad och bekvämlighet för dem som skall vistas i byggnaden. Det skall särskilt iakttas att väggar, tak och golv är utförda så att de utan svårighet kan göras rena, att anordningar vidtas för att avlägsna och oskadliggöra avfall, damm, rök, gas eller ånga samt att tillräckliga utrymmen finns till personalrum.

Som förut har berörts, så skall 75 § till enligt nybyggnad hänföras inte bara uppförande av helt ny byggnad utan också bl.a.ändring av i byggnad vissa fall. I 48 a § meddelas särskilda bestämmelser som gäller vid sådan av som ändring byggnad är att hänföra till Därvid att nybyggnad. gäller bestämmelserna i 38 § första stycket samt 40 och 42 - 48 skall §§ tillämpas endast beträffande de delar av byggnaden som berörs av och ändringen endast i den omfattning som behövs för att dessa delar av byggnaden skall uppfylla skäliga anspråk

på säkerhet, handikappanpassning, god energihushåll-

ning, trevnad, god hygien och godtagbar avfallshahtering. I byggnadens övriga delar skall sådana brister undanröjas som avser hållfasthet, brandsäkerhet eller sanitära förhållanden och som innebär

i sä avsevärda olägenheter att de inte kan

Å skäligen i godtas. Är en ändring av byggnad av sådan beskaffen- I het att den inte skall hänföras till i nybyggnad, I gäller enligt 49 § att bestämmelserna i 38 - 48 §§ i i skall äga motsvarande i om de tillämpning fråga s I delar av som berörs av byggnaden ändringen. Byggå i nadsnämnden har i detta fall att meddela möjlighet undantag från dessa bestämmelser under förutsättning att det inte medför brandfara eller olägenhet i sanitärt avseende eller annat sätt. på

De nu redovisade reglerna beträffande ekogäller nomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring endast inom område med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan (35 §).

1:14

Statens planverk meddelar med stöd av 76 § 1 mom. närmare föreskrifter rörande bl.a. konstruktion och utförande i övrigt av byggnader och andra anordningar om vilka bestämmelser ges i stadgan.

Byggnadsstadgans regler om underhåll och rivning av byggnad m.m.

I 50 § stadgas att byggnad skall underhållas så att inte hållfastheten äventyras. Underhållet skall också förhindra att brandfara, sanitär olägenhet eller vanprydnad uppkommer. Såsom tidigare har redovisats, infördes med verkan från den l juli 1977 för nybyggnad krav på anordningar för att få godtagbara arbetsförhållanden till stånd för dem som hämtar avfall från en byggnad. Enligt 82 a § första stycket gäller det kravet i viss omfattning även

byggnad som har uppförts eller för vilken byggnads-

lov har beviljats före den 1 juli 1977. I 50 § föreskrivs att anordningar för omhändertagande m.m. av avfall skall hållas i stånd. Vidare skall byggnad eller del av byggnad som har utförts i enlighet med bestämmelserna i 44 a § underhållas så att möjligheterna till god energihushållning i skälig utsträckning behålls. Enligt Sl § 1 mom. äger byggnadsnämnden, om så prövas erforderligt, föreskriva att byggnad skall rivas om den genom brand eller på annat sätt har blivit skadad i väsentlig mån eller på grund av vanvård är att anse som förfallen och inte sätts i stånd inom skälig tid. Genom en bestämmelse i 51 § 2 mom. föreskrivs,att om det kan antas att byggnad som skall rivas är behäftad med ohyra eller virkesförstörande insekter, så skall de utrotas.

Skylt och annan fast anordning skall till form, färg och utförande i övrigt fylla skäliga anspråk på prydlighet samt vara lämpad för platsen. Det skall särskilt beaktas bl.a. att anordningar inte

1:15

inverkar menligt på stads- eller landskapsbilden eller att de medför brandfara eller risk för olycksfall. Är anordning skadad eller på annat sätt bristfällig, skall den tas bort om den inte repareras. Vidare skall upplag ordnas så att det inte orsakar brandfara eller risk för olycksfall, skymmer sikten för trafiken eller för närboende, vanpryder omgivningen eller på annat sätt vållar olägenhet av betydelse (52 §).

För tomts ordnande ges bl.a. följande föreskrifter. Tomt skall hållas i vårdat skick. Detta gäller även för tomt som inte har tagits i anspråk för sitt ändamål (53 § 1 mom.) Byggnadsnämnden kan för bebyggd tomt föreskriva att plantering skall finnas samt att stängsel skall hållas mot gata (53 § 2nDmJ Vidare skall det enligt 53 § 3 mom. finnas tillräckligt stort utrymme för parkering, lastning och lossning av fordon för den verksamhet som bedrivs på tomten. Byggnadsnämnden kan dock medge undantag från denna bestämmelse.

De nu redovisade reglerna gäller beträffande ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed

jämförlfg näring endast inom område med fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan (35 §).

Byggnadslovsprövningen

Byggnadsnämnden skall vid prövning av en ansökan om byggnadslov se till att åtgärden inte strider mot b1.a. byggnadslagen, naturvårdslagen, miljöskyddslagen, arbetsmiljölagen och byggnadsstadgan (56 § 1 mom. BS). När det gäller arbetslokal eller personalrum får byggnadslov inte beviljas om det inte föreligger ett utlåtande från yrkesinspektionen. Yrkesinspektionen skall bereda skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Byggnadslov kan inte annat än i speciella fall begränsas på så sätt att byggnad eller anordning får bestå endast viss tid (56 § 2 mom. andra stycket och 58 § 2 mom. andra stycket BS).

Med stöd av 54 § 3 mom. BS kan länsstyrelsen medge befrielse från skyldigheten att söka byggnadslov i fråga om ett industriområde som ligger avskilt från annan bebyggelse och som är i en ägares hand. Sådant medgivande får lämnas bara om det kan anses uppenbart att området kommer att bebyggas på ett tillfredsställande sätt. Vidare skall byggnadsnämnden och yrkesinspektionen ha tillstyrkt att medgivandet lämnas. Medgivandet kan återkallas när som helst.

_sou 1932:10

Lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.

Lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. (ändrad senast l981:865)(LPI) gäller vid överträdelse av sådan föreskrift om byggande som har meddelats i BL, i BS eller med stöd av någon av dessa författningar (1 §). Det åligger byggnadsnämnden att som ett led i sitt inseende över byggnadsverksamheten ta upp fråga om _ påföljd eller ingripande enligt LPI till behandling (2 §). Påföljderna enligt LPI är främst avgifter. Därutöver finns en straffbestämmelse. Ingripanden kan ske genom handräckning och föreläggande. Vidare kan byggnadsnämnden i vissa fall förbjuda att byggnadsarbete fortsätts (3 §)_

I LPI:s avgiftssystem ingår tre olika avgifter, nämligen byggnadsavgift, särskild avgift och tilläggsavgift. Byggnadsavgift tas ut när någon vidtar en åtgärd som kräver byggnadslov utan att sådant lov har meddelats (4 §). Särskild avgift utgår för vissa överträdelser som inte utgör olovligt bebyggande ( 6§). Tilläggsavgift utgår tillsammans med byggnadsavgift vid sådana former av olovligt byggande som det anses vara särskilt angeläget att motverka (7 §). Byggnadsavgift och särskild avgift tillfaller kommunen, under det att tilläggsavgift tillfaller staten (Z5§)«

I 12 § stadgas straff bl.a.för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet påbörjar nyanläggning, som skall prövas enligt 136 a § BL, utan att regeringen har meddelat tillstånd till verksamheten.

LPI ger byggnadsnämnden möjlighet att ingripa med föreläggande och begäran om handräckning i vissa fall. Ett föreläggande kan förenas med vite eller föreskrift att, om föreläggandet inte efterkommes,

åtgärden kan utföras genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad. Föreläggandet kan riktas mot den som underlåter att utföra ett arbete eller vidta en annan åtgärd som åligger honom enligt BS eller enligt ett beslut som har meddelats med stöd av stadgan (16 och 17 §§). Vidare kan byggnadsnämnden med stöd av 13 § 4 begära handräckning när någon underlâter att efter ett föreläggande därom utföra arbete eller vidta annan åtgärd som åligger honom enligt BS.

Annan lagstiftning om markanvändning och byggande

Markens användning och byggandet regleras av ett stort antal författningar utöver byggnadslagstiftningen. Här kan nämnas såväl regler med krav på tillstånd eller koncession för en viss markanvändning som bestämmelser om hur en viss markanvändning får ske. I detta avsnitt redovisas viss sådan lagstiftning. Därvid har intresset främst riktats mot bestämmelser som berör vård, underhåll och återställande av mark, byggnad eller anordning.

Naturvårdslagen

Naturvårdslagen (1964:822, omtryckt 1974:1025, ändrad senast 1981:859) (NVL) innehåller flera betydelsefulla bestämmelser rörande b1.a. bebyggelse. Dit hör reglerna om naturreservat (7-12 §§) och naturminnen (13 §) samt bestämmelserna till skydd för friluftslivet (15-17 §§) och naturmiljön (18-22 §§). Länsstyrelsen kan förklara visst område som naturreservat och därvid föreskriva de inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheten som är nödvändiga för att trygga ändamålet med reservatet. Förbud kan t.ex. meddelas mot att bebyggelse, att sätta upp uppföra och att driva täktverksamhet. Vidare kan stängsel

föreskrivas skyldighet att tåla skyddsåtgärder.

kan meddelas också till Motsvarande föreskrifter kan 1 särskilda skydd för naturminne. Länsstyrelsen fall undantag från föreskrifterna. medge

Inom krävs tillstånd av länsstrandskyddsområde för att uppföra en helt ny byggnad och styrelsen för att ändra en befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det vartill har varit använd. Tillstånd krävs byggnaden tidigare också för grävnings- och andra förberedelsearbeten

1:20

för sådan bebyggelse. Tillstånd krävs vidare för

att inom strandskyddsområde utföra anläggning eller

anordning varigenom allmänheten hindras eller avhålls från att beträda område där den annars skulle ha kunnat färdas fritt (15 och 16 §§). Anläggningar

som erfordras för bl.a.jordbruket är undantagna

från de nämnda bestämmelsernas tillämpningsområde.

Täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter för annat ändamål än markinnehavarens husbehov fordrar tillstånd av länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan förelägga den som söker täkttillstånd att lägga fram en täktplan. Vidare kan länsstyrelsen i samband med tillstånd till täkt meddela sådana föreskrifter, attföretagets menliga inverkan på naturmiljön begränsas eller motverkas. Tillståndet kan upphävas helt eller delvis efter tio år.

Länsstyrelsen kan när så erfordras förena ett gällan-

de tillstånd medde ytterligare föreskrifter som behövs till skydd för naturmiljön. Tillståndet skall enligt huvudregeln för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för de åtgärder som länsstyrelsen har föreskrivit (18 §). Statens naturvårds-

verk har utarbetat allmänna råd för bl.a.länssty-

relsens handläggning av täktärenden.

Enligt 19 § kan länsstyrelsen förklara visst område som naturvårdsområde, vilket innebär att länsstyrelsen förbehåller sig tillstândsprövning i fråga om vissa i beslutet angivna slag av företag, t.ex. nybyggnad och upplag, inom området. I 20 § föreskrivs att samråd med länsstyrelsen skall ske innan sådant arbetsföretag genomförs som inte omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 §§ och som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön. Därvid kan också föreläggande meddelas om åtgärder för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön. Enligt 21 §

kan länsstyrelsen förelägga ägare av byggnad att

avhjälpa skada på naturmiljön till följd av att

byggnaden har lämnats att förfalla om miljön därigenom förfulas i väsentlig mån. Bestämmelserna i 19 - 21 §§ gäller inte område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

Bestämmelser om ersättning och inlösen av fastighet till följd av föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över fastighet som förklarats som naturre- 27 I 37 - 39 finns servat meddelas i 26 och §§. §§ stadganden om straff, föreläggande och handräckning 111.111.

Naturvårdskommittên har avgivit betänkandet (SOU 1979:14-15) Naturvård och täktverksamhet. Kommittén har uppmärksammat brister från naturvårdssynpunkt i den nuvarande regleringen av täktverksamhet bl.a. när det tillsynen av pågående täktverksamhet och gäller möjligheterna att få en rättelse till stånd vid överträdelser av naturvårdslagstiftningen. Utredningens innebär bl.a. att kommunen skall utöva tillförslag synen vid sidan av länsstyrelsen samt att kommunen skall kunna ta ut sin kostnad för tillsynen av den som driver täkten.

Natuvårdskommittêns betänkande har remissbehandlats och förslagen övervägs f.n. i regeringskansliet.

4.2 Miljöskyddslagen

Miljöskyddslagen (l969:387, omtryckt senast 1981:420, ändrad senast 1981:860) (ML) är tillämplig på miljöfarlig verksamhet varmed avses 1. utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas från mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, 2. användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som eljest kan medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, om användningen inte utgör byggande i vatten, 3. användning av mark, byggnad eller anläggning på

1:22

sätt som kan medföra störning för omgivningen genom

luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat så-

dant, om störningen inte är helt tillfällig (l §). Den som utövar eller skall utöva miljöfarlig verksamhet har möjlighet att ansöka om tillstånd till verksamheten hos koncessionsnämnden för miljöskydd (9 § första stycket). Regeringen har med stöd av 10 § föreskrivit bl.a. att vissa slag av fabriker eller andra inrättningar inte får anläggas utan att koncessionsnämnden har lämnat tillstånd enligt ML. I miljöskyddsförordningen (l98lE574) anges att tillstånd krävs för att anlägga bl.a. gruvor och vissa större fabriker. Tillstånd kan i vissa fall meddelas av länsstyrelsen. Enligt förordningen föreligger vidare en anmälningsskyldighet till länsstyrelsen för fabriker och inrättningar i vissa fall.

Omfattningen av den prövning som skall ske enligt ML framgår av tillåtlighetsreglerna i 4 - 8 §§. För miljöfarlig verksamhet skall väljas sådan plats att ändamålet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan Oskälig kostnad. Om miljöfarlig vars lokaverksamhet, lisering inte har prövats enligt 136 a § BL eller lagen (l978:160) om vissa rörledningar, kan befaras medföra väsentlig trots att alla förolägenhet skäliga siktighetsmått iakttas, får verksamheten utövas bara om det föreligger särskilda skäl. Innebär den befarade olägenheten att vissa allmänna intressen skadas avsevärt, får verksamheten inte utövas. kan Regeringen dock lämna tillstånd om verksamheten är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt. Beträffande flygplats, väg och järnväg vissa särbestämmelser gäller (6 § tredje stycket). Enligt Z § gäller om miljöfarlig verksamhet utöver bestämmelserna i ML vad som föreskrivs i annan lagstiftning, bl.a. BL.

Bestämmelser om tillståndsbeslut finns i l8 - 29 §§. I tillståndsbeslutet skall den noga anges miljöfarliga verksamhet som tillståndet avser. Tillståndet kan förenas med villkor och om särskilda skäl får, föreligger,

lämnas för begränsad tid. I beslutet kan fastställas viss tid inom vilken verksamheten skall ha satts i gång. Den tiden får inte vara över tio år. Om det när tillstånd beviljas inte med tillräcklig säkerhet kan bedömasvilka villkor som bör gälla, så kan det slutliga avgörandet i den delen skjutas upp. Den som har fått tillstånd enligt ML till miljöfarlig verksamhet kan inte på grund av bestämmelse i den lagen eller i hälsovårdsstadgan (1958:663) eller renhållningslagen (1979:596) åläggas att upphöra med verksamheten eller att med avseende på denna vidta försiktighetsmått utöver vad som anges i tillståndsbeslutet annat än under bestämda som i 23 - 25 29 omständigheter anges §§, § andra stycket och 40 § andra stycket ML. Där stadgas bl.a. följande. Koncessionsnämnden kan föreskriva nya eller strängare villkor för verksamheten eller förklara tillståndet förverkat och förbjuda fortsatt verksamhet om villkor som har angivits i tillståndsbeslutet åsidosätts och avvikelsen är betydande. Nämnden kan vidare efter vad som är skäligt föreskriva nya eller strängare villkor för verksamheten sedan tillståndsbeslutet har gällt i tio år eller när dessförinnan förhållandena har ändats väsentligt. Tillstånd att släppa ut avloppsvatten i visst vattenområde kan, om särskilda skäl föreligger, omprövas när det har gällt i tio år. Slutligen kan koncessionsnämnden meddela föreskrift för att förebygga eller minska framtida olägenhet om miljöfarlig verksamhet medför betydande olägenhet som inte förutsågs när tillståndet gavs. Tillsynsmyndigheten kan meddela brådskande föreskrift som är nödvändig till följd av särskilda omständigheter.

Statens naturvårdsverk och länsstyrelserna utövar enligt 38 § tillsynen av miljöfarlig verksamhet. Efter åtagande av en kommun får länsstyrelsen överlåta åt hälsovårdsnämnden att utöva tillsyn enligt ML. Naturvårdsverket har den centrala tillsynen under det att länsstyrelserna har hand om den fortlöpande tillsynen inom länet. Tillsynsmyndighet kan meddela råd om åtgärder för att motverka olägenhet genom miljöfarlig

1:24

verksamhet (39 §). När det gäller verksamhet som inte har tillstånd enligt ML kan tillsynsmyndigheterna vidare meddela föreläggande om sådant försiktighetsmått eller förbud som uppenbart behövs för att lagens bestämmelser skall efterlevas (40 §).

Bestämmelser om straff och handräckning finns i 45 och 47 §§. Om villkor eller föreskrifter i t.ex. ett tillståndsbeslut inte följs, kan en miljöskyddsavgift påföras den som utövar verksamheten (52 §). Avgift utgår om överträdelsen har medfört dels ekonomiska fördelar för den som utövar den miljöfarliga verksamheten, dels betydande störningar för omgivningen eller risk för sådana störningar. Miljöskyddsavgiften skall bestämmas till ett belopp som svarar mot de ekonomiska fördelarna av överträdelsen för den som drev verksamheten (54 §).

Miljöskyddslagstiftningen ses f.n. över av miljöskyddsutredningen (Jo 1976:06). Den har avgivit ett delbetänkande, Bättre miljöskydd I, (SOU 1978:80, vari bland annat lämnades förslag om den miljöskyddsavgift som sedermera har införts. Utredningen arbetar f.n. med bl.a. frågan om återställning och sanering efter miljöfarlig verksamhet.

Vattenlagstiftningen

Huvuddelen av de vattenrättsliga bestämmelserna är sammanförda i vattenlagen (19l8:523, ändrad senast 1981:852) (VL). Lagen har sedan sin tillkomst kompletterats och reviderats i väsentliga hänseenden. Efter

ett omfattande utredningsarbete har regeringen den 22

januari 1981 remitterat ett förslag till en ny vatten- i ä lag till lagrådet för yttrande. z

V a t t e n l a g e n innehåller regler om_rätten till vatten (1 kap.), byggande i vatten och grundvattentäkt (2 kap.), vattenreglering (3 kap.), särskilda

villkor beträffande större vattenbyggnadsföretag m.m. (4 kap.), allmän farled (5 kap.), allmän flottled (6 kap.), torrläggning (7 kap.) och avloppsföretag (8 kap.) samt om ersättning, prövningsförfarandet, besiktning och ansvar m.m. (9-14 kap.) Här skall lämnas en översiktlig redogörelse främst för bestämmelserna i 2 kap. om byggande i vatten och i 4 kap. om vattenkraftanläggningar. Vidare skall lagstiftningen om allmän flottled och flottningen där samt om vattenförbund beröras.

För byggande i vatten krävs i stor utsträckning tillstånd av vattendomstol (2 kap. 20 §). Med byggande i vatten avses uppförande av byggnader eller andra anläggningar samt fyllning eller pålning i vatten eller på land så nära strandbädden att inverkan kan ske på vattenståndet. Till byggande i vatten hänförs också vissa ändrings- och reparationsarbeten på byggnader i vatten (2 kap. 1 §). För att byggande i vatten skall vara tillåtligt, krävs att den ekonomiska nyttan av företaget på visst sätt överstiger den skada på annans egendom som uppkommer genom åtgärden (2 kap. 3 § första stycket). Även om företaget uppfyller dessa krav på ekonomisk tillåtlighet kan det vara otillåtligt om det medför avsevärd skada på vissa allmänna intressen (2 kap. 3 § andra stycket). Ändå att hinder mot företaget skulle möta på grund av dessa bestämmelser kan regeringen lämna medgivande till om företaget det är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt. Hur stor nyttan av företaget än är får det dock inte komma till stånd om det orsakar olägenhet av någon betydelse för befintlig allmän farled eller allmän flottled eller vållar menlig inverkan på klimatet eller allmänna hälsotillståndet eller eljest i avsevärd mån förnärmar andra allmänna intressen. Även naturskyddets intresse tillgodoses (2 kap. ll och 12 Det bör också nämnas att §§). 2 kap. innehåller en generell bestämmelse om att byggnad i vatten skall göras så att ändamålet utan oskälig kostnad kan vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan (2 kap.

l:26

2 §). Beträffande vissa slag av företag enligt 2 eller 3 kap. som är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet kan regeringen förordna att den skall pröva frågor om tillåtligheten (4 kap. 17 § första stycket). Förordnande härom har skett i vattenrättskungörelsen (1971:789). Även beträffande andra företag enligt 2 eller 3 kap. kan regeringen förbehålla sig prövningen (4 kap. 17 § andra stycket).

När vattendomstol lämnar tillstånd till att bygga i vatten skall utslaget bl.a. innehålla bestämmelser om ersättning samt de villkor som behövs för att tillgodose allmän och enskild rätt (ll kap. 62 § 1 mom.).

Ägare av byggnad i vatten är skyldig att underhålla denna så att fara för allmän eller enskild rätt förebyggs. Försummar han detta får länsstyrelsen ingripa (2 kap. 33 §). I 2 kap. 34 § föreskrivs att byggnad som märkbart inverkar på vattenståndet inte får rivas ut utan särskilt medgivande. Sådant tillstånd lämnas av vattendomstolen. Medför en utrivning synnerlig skada för fast egendom som tillhör annan kan domstolen ge den skadelidande eller staten, kommun m.f1. rätt att överta underhållet av byggnaden. Ägaren av byggnaden kan därvid få ersättning för den skada han lider genom att byggnaden skall bevaras. Finns det inte någon som övertar underhållet kan domstolen förena tillståndet att riva ut byggnaden med föreskrifter om hur utrivningen skall gå till.

I 4 kap. finns, utöver de tidigare redovisade reglerna om regeringens prövningsrätt, bestämmelser om nyprövning och om lösningsrätt för staten beträffande bl.a. stora vattenkraftanläggningar. Efter vissa längre tidsperioder kan anläggningens ägare utan gottgörelse få finna sig i att nya villkor medför viss ekonomisk förlust. Även bestämmelserna om statens lösningsrätt innebär inskränkningar i tillståndsbesluts rättsverkningar. De ger rätt för staten att med vissa längre intervaller lösa bebyggda strömfall med till-

hörande byggnader och utmål när det behövs för att tillgodose allmänt behov.

Det tidigare omnämnda förslaget till en ny vattenlag innebär en genomgripande systematisk omarbetning av den gällande lagen samt en förenkling och modernisering av regelsystemet, främst genom att gemensamma bestämmelser så långt möjligt föreslås för de olika slags vattenföretag som lagen är tillämplig på. Förslaget bygger i väsentliga delar på principerna i gällande rätt, t.ex. beträffande lagens tillämpningsområde, den grundläggande frågan om rätten till vattnet och det vattenrättsliga prövningssystemet med vattendomstolarna som prövningsmyndigheter. Åtskilliga nyheter föreslås dock. En är att den nu gällande vattenlagens detaljerade tillåtlighetsregler ersätts med mer allmänt hållna regler, som skall möjliggöra en samlad bedömning av ett vattenföretags lämplighet från bl.a. allmänna planerings- och samhällsekonomiska synpunkter. Andra förändringar som föreslås är vidgade möjligheter att ompröva villkoren för givna tillstånd till förmån för framför allt allmänna intressen samt att länsstyrelserna skall utöva tillsyn enligt den nya vattenlagen. Tillsynen skall bl.a. gälla underhållsfrågor.

Underhållsansvaret vilar i första hand på anläggningens ägare. Förslaget till en ny vattenlag ger emellertid bl.a. möjlighet att förklara ett tillstånd förverkat t.ex. när ett vattenföretag har övergivits eller underhållet har försummats allvarligt eller när ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats under längre tid. Bestämmelser om utrivning och Övertagande av underhållsansvaret finns, liksom i gällande lag, i förslaget och vidgas något.

I förslaget till en ny vattenlag uppmärksammas situationer då det kan vara svårt att finna ägaren till en vattenanläggning, t.ex. när denna har tillhört innehavaren av någon särskild rätt till fastigheten

.l:Z8

och denna rättighet av någon anledning har upphört. Det har diskuterats ingående vem som då har underoch erinrats av i 14 13 §

hållsansvaret, regler kap.

om att anläggningar som har uppförts av jordabalken en servitutshavare tillfaller fastighetsägaren om de inte har bortförts inom ett år från det att servitutet har upphört. I förslaget anges att rättighetshavaren är skyldig att underhålla anläggningen till dess har förts över på någon annan, och att skyldigheten detta gäller även om rättigheten har upphört att gälla och rättighetshavaren därför inte längre kan anses vara Med tanke på fall då det är anläggningens ägare. svårt att finna någon ansvarig eller denne har trätt i likvidation eller konkurs förordas en möjlighet för samhället att ingripa. Då kan reglerna om förverkande och rätt för annan att företa utrivningsåtgärder samt för bl.a. stat och kommun att överta unmöjligheten derhållet tillämpas.

Huvuddelen av den nuvarande lagstiftningen om allmänna flottleder och dessa finns i om flottningen i VL, främst dess 6 kap., och i 1 a g e n (1919:426) 0 m f 1 0 t t n i n g i a 1 l m ä n f l 0 t t 1 e d (ändrad senast 1981:798) (FL).

Frågor om inrättande av allmänna flottleder prövas efter förordnande av länsstyrelsen vid en syneförrättning (6 kap. 3 § samt 10 kap. 1 - 31 §§ VL). Underställning skall ske till vattendomstolen och under vissa även till Frågor om förutsättningar regeringen. av allmänna flottleder prövas i allmänhet utvidgning av vattendomstolen (6 kap. 21 § VL) medan avlysningsfrågor prövas av regeringen eller vattendomstolen (6 kap. 27 § VL).

Närmare bestämmelser om användningen av den allmänna flottleden, om flottningsförening och om förvaltning av flottledens egendom meddelas i FL. Föreningen skall den allmänna

ombesörja flottningen, ha hand om

och vidmakthålla flottleden och dess samt egendom uppbära och redovisa (23 § FL). flottledsavgifter

Länsstyrelsen skall fastställa reglemente för föreningen (34 § FL). Föreningen är underkastad begränsningar i rätten att förvärva, överlåta och pantsätta fast egendom. Behållning efter överlåtelse av flottleden tillhörig egendom skall enligt huvudregeln fonderas för att utjämna olika års utgifter för pensioner m.m. till anställda eller sättas av till en fond för återställningsåtgärder (24 §, 25 § och 32 § FL). Länsstyrelsen har tillsyn över föreningens verksamhet samt den allmänna flottledens skötsel och underhåll. Den kan ingripa om underhållet försummas (70-72 §§ och 75 § FL).

En allmän flottled kan, som nämndes tidigare, avlysas genom beslut av vattendomstolen eller regeringen. Anläggningar för en flottled är allmän egendom (6 kap. 24 § VL) och har, sedan leden har avlysts, inte någon särskild ägare (6 kap. 28 § VL). Enligt 82 § FL skall sedan en allmän flottled har avlysts dess behållning användas för återställningsåtgärder. Det kan gälla att skaffa bort flottledsanordningar som kan orsaka skada eller olägenhet i övrigt samt att ställa i ordning vattendraget och intilliggande område. Länsstyrelsen skall utse en särskild förvaltare att ta hand om flottledens tillhörigheter och bl.a.svara för återställningen. Staten, kommun m.fl. kan av vattendomstol tillåtas att skaffa bort och fritt förfoga över anläggning för flottleden eller att överta anläggningen med skyldighet att underhålla den (6 kap. 28 § VL). Med stöd av 6 § kungörelsen (1969:399) om förvaltare för avlyst flottled får länsstyrelsen begära en plan för åtgärderna av förvaltaren samt ge närmare föreskrifter för hans verksamhet. I den mån de tillgängliga medlen inte räcker för att ersätta förvaltaren för hans arbete kan den ersättningen betalas av staten.

sou 1982 10 1 230

I anslutning till förslaget till en ny vattenlag föreslås en särskild lag med bestämmelser om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled.

Enligt bestämmelser i l a g e n (1976:997) 0 m v a t t e n f ö r b u n d kan en sammanslutning, vattenförbund, bildas med uppgift att genom vattenvårdande åtgärder främja ett från allmän eller enskild synpunkt ändamålsenligt utnyttjande av vattnet i ett vattenområde. Bl.a. den som VL 61 enligt ]er ML har medgivits rätt att inverka på vattenförhållandena inom ett visst område kan vara medlem i vattenförbundet. Vidare kan kommun vara medlem i ett vattenförbund. Ett sådant förbund bildas vid en förrättning. Kostnaderna för verksamheten fördelas mellan medlemmarna och påföres dem som avgifter till förbundet. Förbundet skall ha en styrelse. Dess stadgar skall fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrelserna och statens naturvårdsverk skall föra förteckning över vattenförbunden.

Gruvlagen m.m.

Gruvlagen (1974:342, ändrad senast 1981:863) innehåller regler bl.a. om vem som skall ha rätt att utvinna mineralfyndigheter och under vilka former detta får ske.

I l ges allmänna bestämmelser. kap,gruvlagen Var och en ansöka hos bergmästaren om inmutäger Därmed förstås rätt att undersöka och ningsrätt. bearbeta på egen eller på annans mineralfyndighet Endast vissa mineralfyndigheter är grund. angivna Beviset om inmutningsrätten kallas inmutningsbara. mutsedel och den anger ett bestämt område på marken, det inmutade området (1 och 2 kap l §)-

kap,l-4§§

Den som fått inmutaren, får inom inmutningsrätt, det inmutade området utföra undersökningsarbete i Sådan

fråga om inmutningsbart mineral (1 kap,4 §3-

1:31

rätt får emellertid inte meddelas utan regeringens tillstånd när det gäller bl a.område som har avsatts till nationalpark och inte utan länsstyrelsens tillstånd bl.a,inom område med stadsplan, byggnadsplan eller viss bebyggelse ( 2 kap 3 och 4 §§). Vill inmutaren bearbeta fyndighet av mineral som finns inom området i en omfattning som gör det sannolikt att den kan bli föremål för gruvdrift, så har han rätt att för ändamålet få ett arbetsområde anvisat.

Det området kallas utmål (1 kap_S §). Bestämmelser-

na i gruvlagen gäller inte inom allmänt vattenområde i havet (1 kap_l0 §).

Ansökan om utmål prövas vid utmålsförrättning (4 kap. ll §). Anvisas utmål,så skall gränserna för detta utstakas och utmärkas i behövlig omfattning. Vid förrättningen kan också prövas fråga om ersättning för intrång och skada till ägare av fastighet och innehavare av särskild rätt till fastighet (4 kap. 26-28 §§). Vidare kan inmutaren få mark anvisad enligt 4 kap_3 § för gruvdriften och därmed sammanhängande verksamhet. Det kan gälla mark för byggnad eller annan anläggning, för väg, eller m.m. ledning upplag samt område som hotas av ras eller sättningar vid gruvdriften. Mark för gruvdriften kan anvisas såväl inom som utom utmålet.

Omfattningen av rätten att använda utmål bestäms av regler i 6 kap. Den som har utmål får som gruv-

innehavare bryta inmutningsbart mineral och till-

godogöra sig detta. Han får använda utmålet i dagen endast i den omfattning som mark inom utmålet har anvisats honom enligt 4 kap_ 3 §. Mark inom eller utom utmålet som har anvisats får inte användas för annat ändamål än och därmed sammangruvdriften hängande verksamhet. Gruvinnehavaren skall hålla behövligt stängsel på den mark som har anvisats honom. Stängslet skall, om intelmrgmästaren medger annat,utñhas iett\mrüdigt material. Gruvarbetet skall bedrivas så att framtida bestånd ingruvans

1:32

te får meddela föreskrifter äventyras. Bergmästaren för att förekomma fara för gruvans bestånd eller annans samt för att trygga tillträdet till egendom obrutna delar eller hindra uppenbar missgruvans med*malm. Rätten till utmâl består till hushållning av året efter det år då utmålsutgången tjugofemte avslutades. Gruvinnehavaren har möjförrättningen lighet till förlängning av utmålets giltighetstid med år i sänder. Efter anmälan av gruvinnehatjugo varen kan rätten till utmålet upphöra vid närmast följande årsskifte. Vidare kan rätten till ett utmål förverkas om gruvinnehavaren inte betalar den årliga försvarsavgiften till staten.

av att rätten till utmål stadgas 1 Om verkan upphör bl.a. 4 §§. Gruvinnehavaren förlorar 7 kap. 3 och rätten till som har gjorts för gruvans styrbyggnad ka och bestånd samt till som han har varit stängsel att hålla. Sådan anläggning skall lämnas skyldig kvar och tillfaller vid ny utmålsläggning på platsen den Annan anläggning får finnye gruvinnehavaren. nas kvar under två år efter det att rätten högst till utmålet Det som inte har tagits bort upphörde. inom denna tid tillfaller fastighetsägaren. Gruv-

innehavaren att rätten till utmålet för1orar,genom till den mark som han har anupphör,vidare rätten visats inom eller utom utmålet.

och vad som hör till det kan tas i anspråk Utmål om det innebär teknisk och ekonomisk genom inlösen som är av kvalificerat intresse från allmän fördel synpunkt (10 kap. 1§)-

bl.a.att statens industriverk och I 11 kap,anges över efterlevnaden av bergmästarna utövar tillsyn Vidare ges bestämmelvissa frågor enligt gruvlagen.

ser om straff och handräckning m.m.

1:33

Frågan om stängselskyldighet omkring gruvhâl har, som nämndes, uppmärksammats i gruvlagen. Redan den äldre gruvlagen hade en regel om stängsel inom område som hade tagits i anspråk för gruvdrift. I samband med ändringar 1952 i den lagen övervägdes möjligheterna att i lag föreskriva skyldighet att hålla hägnad omkring gruvhål där verksamheten upphört. Någon sådan skyldighet ansågs emellertid inte böra föreskrivas. De överväganden som därvid gjordes ledde dock till att Kungl. Majzt i en ämbetsskrivelse den 13 januari 1956 till samtliga länsstyrelser meddelade bestämmelser om anordnande i vissa fall av stängsel vid över- Å \ givna gruvhâl m.m. Genom skrivelsen har förordnats att stängsel kring övergivna gruvhâl kan anordnas och vidmakthållas på statsverkets bekostnad, om Upp-

l

enbar fara föreligger för människor och husdjur. Det åligger enligt skrivelsen vederbörande polismyndighet att i förekommande fall anmäla behov av skyddsanordning till länsstyrelsen, som om det befinns erforderligt har att låta ombesörja utförandet av skyddsanordningen.

I lagstiftningsärendet 1974 ifrågasattes vid remissbehandlingen om inte strängare krav på stängselskyldighet borde ställas upp. Frågan hade även behandlats av 1972 års riksdag. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (LU 1972:20, rskr 1972:276) konstaterades att stängselfrågan var tillfredsställande ordnad för gruvor i drift, men att ett mycket stort antal övergivna gruvhâl, trots möjligheterna som skapats genom 1956 års ämbetsskrivelse, alltjämt var oskyddade. Utskottet anförde vidare följande.

Frågan om stängsel och andra säkerhetsåtgärder efter avslutad brytning bör i framtiden inte lämnas oreglerad. I samband med pågående arbete med att utarbeta förslag till ny gruvlag bör därför överväganden göras angående möjligheterna att införa bestämmelser som säkerställer att erforderliga skyddsåtgärder vidtas för att hindra människor och djur från att komma till skada vid övergivna hål, t.ex. genom att gruvinnehavaren åläggs att ställa säkerhet för fullgörandet av dylika åtgärder.

.1=34 sou 1982:10

I förslaget till gruvlagen (prop. 1974:32, s. 195 f)

framhöll departementschefen att frågan om att anord-

na stängsel eller vidta andra skyddsåtgärder vid redan övergivna gruvhål fordrade ytterligare bered-

ning, och att han därför inte var beredd att lägga fram några förslag i den delen. Vidare anfördes föl-

jande.

När det som är i drift torde som riksgäller gruvor anfört de bestämmelserna innebära dagen gällande mot att människor eller djur tillräckliga garantier kommer till skada_ Eftersom stängsel hör till den egendom förverkar och som han inte får bortföra, som gruvinnehavaren finns vidare ett åtminstone skydd efter temporärt det en gruva sönats. Bestämmelserna kan emellertid inte anses för att på längre sikt lösa tillräckliga de som här föreligger. Jag anser det för min problem del att i möjligaste mån svarimligt gruvnäringen rar för mot den fara som gruvöppningen inskyddet nebäräven sedan gruvdriften upphört. Frågan rymmer emellertid en del svårlösta problem. När en gruva ned i regel från trakten läggs flyttar företaget och ibland det med all verksamhet. Det synes upphör därför inte vara en ändamålsenlig lösning att ålägvederbörande att för all framtid ga gruvinnehavare svara för underhåll och förnyelse av skyddsanordningar av detta slag. En betydande förbättring synes emellertid kunna om gruvinnehavaren som uppnås komplement till den nuvarande stängselskyldigheten åläggs att anordna stängsel på sådant sätt att det utan fortlöpande underhåll kan beräknas fylla sin uppgift för längre tid. Jag tänker här på möjligheten att utföra stängslet i varaktigt material, t.ex, i form av en stållina, upphängd på järnstolpar. Det går inte att precisera hur stängselskyldigheten skall fullgöras i varje särskilt fall. Som huvudregel bör dock uppställas att stängslet skall anordnas i varaktigt material. Det får sedan ankomma på bergmästaren att i förekommande fall medge undantag.

En bestämmelse med det innehållet togs, som tidigare har nämnts, in i den nya (6 3 § tredgruvlagen kap. je stycket). Innan frågan om underhåll m.m. av ett

sådant stängsel berörs, skall statens anspråk mot in-

mutare och den som har gruva redovisas. Det innebär

att när utmål läggs för annan än staten så har sta-

ten rätt till andel med hälften, kronoandel (1 kap. 7 § och 5 kap.). Vidare skall gruvinnehavare till

staten betala bl.a. en årlig avgift, försvarsavgift

(6 kap. 8 § första stycket).

Efter att ha konstaterat att ett gruvstängsel på längre sikt kan behöva underhållas och förnyas, fortsatte departementschefen.

I enlighet med den uppfattning som föranlett utfärdandet av 1956 års föreskrifter bör staten svara för behövliga skyddsåtgärder i sådana fall där gruvrätten upphört. Gruvnäringen bör emellertid svara för kostnaderna. Dessa torde - särskilt med hänsyn till vad förordat - inte bli av den omfattjag nyss ningen att en särskild avgift är motiverad. Jag vill erinra om att jag i det föregående föreslagit att särskilda undersökningsavgifter skall införas. Vidare föreslår jag i det följande att försvarsavgifterna skall höjas och att de i fortsättningen skall helt tillfalla staten. Uppgiften att låta ombesörja utförandet av skyddsanordningar vid övergivna gruvor bör liksom hittills åvila länsstyrelserna. Genom administrativa föreskrifter kan säkerställas att länsstyrelserna blir underrättade när rätt till gruva upphör.

L a g e n (1974:890) 0 m v i s s a m i n er a l f y n d i g h e t e r (ändrad senast 1981:864) förutsätter ett särskilt tillstånd, koncession, för att fyndighet av olja, gas, stenkol och vissa leror m.m. eller av torv för att utvinna energi skall få undersökas och bearbetas. Tillståndet, som meddelas av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer, kan förenas med villkor eller föreskrifter. Lagstiftningen har i övrigt utformats i nära anslutning till gruvlagens motsvarande bestämmelser.

4.5 Rörledningslagen

Lagen (1978:160) om vissa (ändrad senast

rörledningar

1981:866) innebär att rörledning för transport av b1.a. fjärrvänm, råolja eller naturgas inte får dras fram eller mwändastnan särskilt tillstånd. Koncession krävs dock inte för ledning som har en längd av 20 kilohögst meter eller som skall användas för vissa lokala behov (l §). Frågan om koncession av prövas regeringen (3 §). Koncession meddelas för viss tid, längst 30 år, och får förenas med villkor - (5 7 §§). Den kan

1:36

före den fastställda tidens utgång dels efupphöra

ter anmälan av den som har koncessionen, dels efter

återkallelse och 15 §§). Lagen innehåller inte (14 om rätt att ta mark i anspråk för rörnâgra regler Sådana finns främst i ledningsledning. bestämmelser rättslagen (1973:1144).

16 och 18 §§ innehåller bestäm- Rörledningslagens melser om återställningsåtgärder sedan koncessio-

nen har att gälla. De innebär följande. upphört haft koncessionen skall ta bort led- Den som senast och vidta andra återställningsåtgärder om ningen det är från allmän eller enskild synpunkt. påkallat eller statens industriverk prövar frâ- Regeringen samband med att tillståndet upphör. Industrigan i kan besluta att tillträde till annans mark verket skall lämnas om det krävs för återställningsarbetet. Den som inte iakttar den återställningsskylsom har honom kan föreläggas vid dighet ålagts vite att fullgöra sina åligganden.

Byggnadsminneslagen m.m. .6

Lagen (1960:690) om byggnadsminnen (omtryckt 1976:440, ändrad senast 1981:857) (BML) gäller inte byggnader

som tillhör staten eller utgör fasta fornlämningar. Den inte heller för kyrkobyggnader som tillgäller hör svenska kyrkan.

kan l § BML skydda en byggnad Länsstyrelsen enligt den för För en

att förklara byggnadsminne.

genom krävs att byggnaden bevarar egensådan förklaring tids byggnadsskick eller minnet arten hos en gången historiskt händelse och att av någon betydelsefull därtill är att anse som synnerbyggnaden med hänsyn och statens märklig. Riksantikvarieämbetet ligen museer har överinseendet över lagens historiska

tillämpning.

Omfattningen av en byggnadsminnesförklaring regleras genom skyddsföreskrifter som skall upprättas efter samråd med sakägarna. Föreskrifterna får inte vara mer betungande än som oundgängligen krävs för att behålla det kulturhistoriska värdet. Om det är nödvändigt, kan även föreskrivas att området kring byggnaden skall hållas i ett sådant skick att byggnadens utseende och karaktär inte förvanskas (2 §). För ändring av ett byggnadsminne i strid mot skyddsföreskrifterna krävs enligt 3 § länssty-

relsens tillstånd. Tvångsregler finns för att rätta

åtgärder som har utförts i strid mot föreskrifterna och för att hindra rivning. Brott mot föreskrifterna kan straffas med dagsböter.

Fastighetsägaren och en innehavare av särskild rätt kan enligt 5 § få ersättning av staten, om skyddsföreskrifterna medför att pågående användning av en byggnad eller ett område avsevärt försvåras.

Vem som helst kan väcka en fråga om byggnadsminnesförklaring, och länsstyrelsen kan i avvaktan på slutlig prövning förbjuda åtgärder som kan minska byggnadens kulturhistoriska värde. Förbudet kan gälla under sex månader. Vissa möjligheter till förlängning finns. Enligt 15 § kan länsstyrelsen under vissa förutsättningar förordna att en byggnad inte längre skall vara byggnadsminne. Beslut att häva en byggnadsminnesförklaring eller jämka skyddsföreskrifter kan vidare meddelas av rege- _ringen om genomförandet av en stadsplan eller en byggnadsplan hindras, om ett ändamål för vilket har beviljats expropriation av byggnaden eller kringliggande område hindras eller om annars något företag av större allmän eller enskild nytta hindras eller avsevärt försvåras (16 §).

Bestämmelser om statsbidrag i vissa fall till vård av byggnadsminnen m.m. finns i förordningen

1:38

(1981:447) om statsbidrag till vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Byggnadsminnesmärken i statlig ägo skyddas genom kungörelsen (1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet.

Hälsovårdsstadgan

I hälsovårdsstadgan (l958:663, ändrad senast 1981:582) (HS) föreskrivs att kommun skall handha den allmänna hälsovården inom kommunen (1 §) och att det i varje kommun skall finnas en hälsovårdsnämnd som har att utöva det närmaste inseendet över den allmänna hälsovården i kommunen (2 §). Länsstyrelsen skall vaka över den allmänna hälsovården i länet (3 §). Den högsta tillsynen över den allmänna hälsovården i ri-

ket tillkommer socialstyrelsen och statens livsmedels-

verk (4 §).

I HS ges i 3 - 12 kap. närmare bestämmelser om hur hälsovårdens intressen skall tillgodoses i bostäder och andra lokaler samt när det gäller Vattenförsörjning, vatten- och luftföroreningar, m.m. I fråga om anläggning för industri, hantverk renhållning eller annan näring samt upplag av varor eller avfall stadgas i 62 § att sådana anläggningar och upplag skall vara anordnade och inrättade samt underhållas, drivas och skötas så att de inte medför sanitär olägenhet.

ytterligare föreskrifter om den allmänna hälsovården som

De

erfordras utöver HS kan meddelas i lokal hälsovårdsordning

(65 §). HS innehållerhänvisningar till miljöskyddslagstift-

,ningen (38, 42 och 63 §§).

Hälsovårdsnämnden får för särskilda fall meddela de föreskrifter utöver HS och lokal hälsovârdsordning som erfordras till förebyggande eller undanröjande av sanitär olägenhet vid viss

verksamhet eller i samband med nyttjandet av plats och lokal till

vilken allmänheten äger tillträde. Sådan föreskrift får dock inte avse bl.a. förhållande som reglerats genom annan allmän författning än HS (70 §). Nämnden kan antingen omedelbart eller efter råd eller uppmaningar och skäligt anstånd meddela föreläggande och förbud som erfordras för efterlevnaden av HS, lokal hälsovårdsordning eller av nämnden meddelad föreskrift (71 §). Föreläggande kan bl.a. innefatta krav på åtgärder för att undanröja bristfällighet hos byggnad eller annan egendom. Förbud kan bl.a. utfärdas tills vidare mot verksamhet vid anläggför industri, hantverk och annan näring om av nämnden ning anbefalld åtgärd till udanröjande av svår sanitär olägenhet inte har vidtagits inom förelagd tid (72 §). Föreläggande och förbud kan riktas mot den som äger eller har nyttjanderätt till berörd egendom eller mot bådadera (73 §). Hälsovårdsnämnden skall bereda byggnadsnämnden tillfälle att yttra sig innan den meddelar föreläggande eller förbud som avser åtgärd av byggnadsteknisk art (74 §).

Bestämmelser om vite och straff m.m. finns i bl.a. 75 § och 84 § HS.

Hälsovårdsstadgeutredningen, som hade till uppgift att en allmän översyn av hälsovårdsstadgan, har göra avgivit betänkandet (SOU 1978:44) Kommuna1t hä13o-

skydd. Utredningen har bl.a. föreslagit att hälso-

vårdsstadgan ersätts av en hälsoskyddslag och en hälsoskyddsförordning. Förslaget har remissbehandlats och övervägs f.n. inom regeringskansliet.

4.8 Allmänna ordningsstadgan

Allmänna (1956:6l7, ändrad senast ordningsstadgan 1980:281) innehåller bestämmelser bl.a. om ordningen på allmän plats. Genom lokal ordningsstadga kan ytterligare föreskrifter meddelas.

Enligt 4 § skall byggnader och ställningar, skyltar och andra liknande anordningar ägnas sådan tillsyn att fara inte uppkommer för dem som färdas eller

1:40

uppehåller sig på allmän plats. Vidare skall, enligt 5 §, den som schaktar, gräver eller utför liknande arbete, som med hänsyn till platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt medför fara för annan, vidta de åtgärder som behövs till förebyggande av faran. Stadgan innehåller bestämmelser om straff och föreläggande.

Ordningsstadgeutredningen (Kn 1977:02) har i uppdrag att göra en översyn av allmänna ordningsstadgan.

Brandlagstiftningen

Enligt brandlagen (1974:80, ändrad senast 1980:427) skall varje kommun sörja för ett brandförsvar. I brandlagens allmänna bestämmelser anges i 14 § att ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning bl.a. skall vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand i den mån de inte medför en oskälig kostnad. Närmare bestämmelser om brandförsvaret meddelas i brandstadgan (1962:9l, omändrad senast I 12 - 14 tryckt 1974:81, 1980:919). §§ brandstadgan finns föreskrifter om brandsyn. De innebär att anläggningar som är särskilt brandfarliga skall synas regelbundet. I övrigt kan särskild brandsyn hållas när det erfordras. Om det vid en brandsyn konstateras att brister råder i förhållande till vad som krävs enligt lag eller författning till förebyggande av brand, så kan föreläggande om rättelse utfärdas. Sådant föreläggande kan riktas mot såväl ägare som innehavare av byggnad, upplag eller anläggning.

Länsstyrelsen utövar enligt 24 § brandstadgan tillsyn över bl.a. kommuner och brandsyneförrättare. Tillsynen över brandförsvaret inom riket tillkommer statens brandnämnd.

Arbetsmiljölagstiftningen

(l977:ll60, ändrad senast 1980:428) Arbetsmiljölagon innehåller bestämmelserbI.a.om arbetsmiljöns beskaffenhet (2 kap-),arbetsgivares och arbetstagares m›fl.skyldigheter (3 kap.),samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare (6 kap.),tillsyn (7kap.)0ch ansvar (8 kap_),

innehåller allmänt hållna regler Arbetsmiljölagen beskaffenhet. Den skall vara tillom arbetsmiljöns fredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. Den skall vidare till människans förutanpassas i och avseende. Det sättningar fysiskt psykiskt skall eftersträvas att arbetet anordnas så att arbetstagaren själv kan påverka sin arbetssituation. att arbets- (2 kap.l §). I 2 kap.2-8 §§ krävsbl.a. lokaler är utformade och inredda samt att lämpligt luft-, ljud- och ljusförhållandena är tillfredsställ-

ande. Vidare skall betryggande åtgärder vidtas

till ohälsa och olycksfall. Genom

skydd mot skada,

om BS och med

ett stadgandei.2 kap. 9 § erinras

stöd av denna meddelade bestämmelser om konstruktionen och utformningen av byggnad.

I - allmänna 3 kap. l ll §§ bestäms vilka skyldigheter från arbetsmiljösynpunkt som åvilar bl.a. arbetsoch samt den som tillverkar, imgivare arbetstagare säljer, upplåter eller installerar teknisk porterar, âvilar i vissa fall även den anordning. Skyddsansvar som upplåter lokal eller markområde för arbete eller - 14 som personalutrymme. Med stöd av 3 kap. 12 §§

kan regeringen eller, efter regeringensbemyndigande,

arbetarskyddsstyrelsen föreskriva bl.a. att tillstånd skall innan arbetsprocess, arbetsmetod elföreligga ler anläggning för viss verksamhet tas i bruk. Ett sådant tillstånd kan förenas med villkor.

1:42 sou 1982:10

Reglerna i ökap. om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare föreskriver en sätt på lämpligt organiserad skyddsverksamhet. Vidare meddelas bestämmelser om skyddsombud och skyddskommitté.

Tillsynen inom arbetsmiljölagstiftningens ram utövas av arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen. Kommunen skall utse en eller flera tillsynsmän som skall biträda yrkesinspektionen vid till- 1-2 §§).

synen (7kap. Tillsynsmyndighet kan meddela

förbud eller för att föreläggande arbetsmiljölagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Arbetsmiljöförordningen (1977:1l66, ändrad senast 1981:288) föreskriver att arbetsgivare skall anmäla till yrkesinspektionen när arbetslokal eller personalrum som inte omfattas av bestämmelserna i BS om byggnadslov skall tas i bruk. Arbetsgivare skall också göra anmälan till inspektionen i vissa andra fall (1 §). skall 17 Yrkesinspektionen enligt § på begäran av den som ämnar söka byggnadslov för arbetslokal eller personalrum yttra sig om lokalens lämplighet från arbetarskyddssynpunkt.

Med stöd av 18 kan arbetar- § arbetsmiljöförordningen skyddsstyrelsen meddela närmare föreskrifter för verkställighet av arbetsmiljölagen.

Lagstiftningen om expropriation och förköp

Allmänna utgångspunkter

I prop. 1967:100 föreslogs b1.a.allmänna riktlinjer för mark- och bostadspolitiken. Det föredragande statsrådet uttalade att en aktiv kommunal markpolitik är nödvändig för att samhället skall få en tillfredsställande kontroll över samhällsbyggnadsprocessen. Statsrådet anförde vidare att kommunerna bör förvärva mark i sådan omfattning att de får dominerande inflytande över de marktillgångar som inom överskådlig tid kan bli tagna i anspråk för samhällsbyggandet. Riksdagen godkände dessa uttalanden(SU rskr 1967:265). Vidare angavs i propositionen att 1967:100, kommunernas att föra en aktiv markpolitik behövde möjligheter stärkas. Det erinrades om att en översyn av expropriationslagstiftningen pågick och att ett förslag till om kommunal förköpsrätt hade remitterats till lag lagrådet.

Förslaget om kommunal förköpsrätt förelades riksdagen i prop. 1967290. Därvid anförde det föredragande statsrådetbl-a- att avsikten med förslaget var att skapa gynnsammare förutsättningar för kommunala markförvärv. Oversynen av expropriationslagstiftningen låg till grund för prop. 1971:122 varigenom förutsättningarna för expropriation för tätbebyggelseändamål vidgades. I propositionen uttalades bl.a. att det är av Vikt att kommunerna har möjlighet att föra en aktiv markpolitik och genom egna markförsäkerställa att ett

värv byggandet sker på Planmäs

sigt och samhällsekonomiskt lämpligt sätt. Därvid erinrades om de av riksdagen godkända riktlinjerna för den kommunala markpolitiken. Vidare framhölls att kommunerna skall ha en obetingad företrädesrätt till mark som skallbli föremål för tätbebyggelseåtgärder. Ändringarna på expropriationsrättens område fullföljdes när den nu gällande expropriationslagen antogs. Därvid vidgades möjligheterna till expropriation ytterligare.

1:44

5. 2 Förköpslagen

Enligt l § förköpslagen (1967:868, omtryckt 1974:815, ändrad senast 1979:895) har kommun förköpsrätt vid försäljning omfattande fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. Förköpsrätt föreligger även vid försäljning omfattande fast egendom som behöver rustas upp. Förköpsrätt finns när det gäller fast egendom som helt eller delvis är belägen inom kommunen (2 §). Förköpsrätt får dock inte utövas om försäljningen endast avser fastighet som

har en areal under 3 000 m2 och är bebyggd med fri-

liggande småhus eller rad- eller kedjehus om detta är inrättat till bostad för högst två familjer. Vidare är förköp utan verkan bl.a.0m köpare och säljare står i vissa släktskapsförhâllanden till varandra. När det gäller överlåtelse av andel i fastighet gäller följande. Förköpsrätt får inte utövas om försäljningen endast avser andel i fastighet och köparen redan äger annan andel i fastigheten och denna andel har förvärvats på annat sätt än genom gåva (3 §).

Förköpsrätten innebär att kommunen får förvärva den egendom som köpet avser från säljaren på de villkor som har avtalats mellan denne och köparen (5 §). Kommunen utövar förköpsrätten genom att inom viss tid underrätta säljare och köpare om beslutet att utöva förköpsrätten samt att anmäla detta beslut till tillsammans med bevis om

inskrivningsmyndigheten

underrättelserna §). Om säljaren eller köparen be- (7 strider måste kommunen söka tillstånd förköpsrätten till Frågan om tillstånd prövas av regeförköpet. Tillstånd skall vägras om egendom som avses ringen. i l § inte ingår i försäljningen. Vidare skall tillstånd vägras bl.a. om det är obilligt att förköp sker med till förhållandet mellan säljare och hänsyn köpare eller villkoren för eller omständigheterna vid (9 §). Bestämmelserna i förköpslaförsäljningen

1:45

gen äger motsvarande tillämpning vid byte av fast egendom (16 §).

Expropriationslagen

(l972:7l9, ändrad senast 1981: Expropriationslagen att fastighet som tillhör annan än sta- 792) medger ten får tas i anspråk med äganderätt, nyttjanderätt eller servitutsrätt. Genom expropriation får även särskild rätt till fastighet upphävas eller begränsas om rätten tillkommer annan än staten (1 kap.l §).

får ske för de ändamål som anges i 2 Expropriation l - ll de närmare förutsättningkap. §§.Där anges arna för som skall tillgodose behov expropriation av mark eller bl.a.för tätbebyggelse eller utrymme därmed anordning (1 §), åt näringssammanhängande verksamhet (4 §) eller för attupprätta skydds- eller säkerhetsområde (5 §). Expropriation får vidare ske bl.a.för att försätta eller hålla fastighet i tillfredsställande skick när grov vanvård föreligger eller kan befaras uppkomma (7 §) samt för att bevara historiskt eller kulturhistoriskt märklig be- (8 §). Tillstånd till expropriation skall byggelse dock inte meddelas om ändamålet lämpligen bör tillannat sätt eller olägenheterna av exprogodoses på från allmän och enskild synpunkt överpriationen de fördelar som kan vinnas genom den (2 kap. väger 12 §).

Fråga om tillstånd till expropriation prövas av regeringen som dock i vissa fall kan överlämna till länsstyrelsen eller annan myndighet att pröva frå-

gan Om tillstånd (3 kap.1§). Om expropriationstill-

stånd lämnas,skall saken fullföljas genom ansökan om stämning till domstol (3 kap.6 §). Därvid prövas b1.a.frâgor om expropriationsersättning (4 kap,)_

1:46

Närmare om förutsättningarna för förköp och för expropriation i vissa fall.

Förköpsrätt föreligger i fråga om sådan fast egendom som med hänsyn till kommunens framtida utveckling krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. I prop,l967:90 med förslag till

förköpslag, 5.77, anförde departementschefen föl-

jande.

Med denna begränsning av förköpsrättens tillämpningsområde kommer förköpsrätt att i huvudsak föreligga i fråga om obebyggd eller glesbebyggd mark i anslutning till expanderande tätorter samt beträffande saneringsområden och andra områden där behov att omdana bebyggelsen gör sig gällande. Utanför förköpsrätten faller däremot sådan mark beträffande vilken någon förändring av användningen inte kan förväntas.

Efter att ha framhållit att det vid prövningen av om förköpsrätt föreligger måste ske en bedömning av den kommande samhällsutvecklingen och behovet av mark för olika ändamål yttrade statsrådet.

Anspråken på den sannolikhetsbevisning som kommunen har att prestera för att få inträda genom förköp bör inte få sättas alltför högt. Ett påstående som inte är underbyggt av någon utredning att viss mark krävs för tätbebyggelse är å andra sidan givetvis inte tillräckligt. Lämpligt underlag för bedömningen i sådana fall då varken översiktliga eller detaljerade planer föreligger kan vara t-ex-befo1kningsprognoser, bostadsbyggnadsprogram eller industriutvecklingsplaner. Det finns inte någon anledning att utöver vad som ligger i det sagda begränsa förköpsrätten med hänsyn till den tid som kan komma att förflyta till dess marken skall exploateras. Om utvecklingen med tillräcklig grad av sannolikhet kan överblickas för avsevärd tid framåt, bör förköp kunna få ske även om det kommer att tid dröja lång innan ändringen i markens blir aktuell. användning

På enahanda grund kan ske till förmån expropriation för kommun, landstingskommun eller kommunalförbund. I prop. 1971:122 med till i den äldförslag ändring re expropriationslagen de citerade återgavs nyss

1:47

uttalandena, varvid det emellertid konstaterades att en väsentlig skillnad föreligger mellan förutsättningarna för förköp och för expropriation, nämligen att det vid förköp inte ställs lika starka krav på markbehovets aktualitet. När det gäller expropriation inom ett redan tätbebyggt område föreslog expropriationsutredningen en särskild regel. Expropriation föreslogs då få ske endast om det med skäl kan antas att marken inom överskådlig tid kommer att beröras av byggnads- eller anläggningsåtgärd, som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, eller om det till främjande av planmässigt byggnadsskick eller av annan därmed jämförlig orsak är angeläget att kommunen får râdighet över marken. Beträffande det förslaget anförde det föredragande statsrådet (prop. 1971:122, s.159).

Utredningen har i sina motiv preciserat uttrycket överskådlig tid som avseende ett å två decennier. Jag kan i och försiggodta denna bestämning som en allmän riktlinje för bedömningen av vad som skall anses som tid. Är det överskådlig fråga om mycket omfattande saneringar för vilka det redan finns väl konkretiserade planer bör det emellertid vara möjligt att expropriera även om marken kommer att beröras av åtgärderna först sedan mer än två decennier har förflutit.

En regel med det innehåll expropriationsutredningen föreslog finns i 2 kap.1 § tredje stycket expropriationslagen.

Förköp kan också ske beträffande fast egendom som behöver rustas upp. Den bestämmelsen föranleddes av att viss oklarhet rådde om förköpsrättens omfattning när det gällde befintlig bebyggelse. I prop. 1974: 152, 5.29, anförde departementschefen följande.

Det avgörande bör vara om det föreligger behov av

1:48

upprustning. Huruvida statligt stöd kan utgå för upprustning bör däremot inte ha någon betydelse. I första hand bör självfallet förköpsrätt utövas när det är frågaom bostadsfastigheter. Det finns emellertid inte någon anledning att begränsa lagstiftningen till sådana fastigheter. Förköpsrätt bör sålunda kunna komma i fråga även beträffande fastigheter som används för annat ändamål än bostadsändamål och som är i behov av upprustning.

Redan den gällande rätten till förköp för

üübebyggel-

seändamål är synnerligen vidsträckt. Med de av mig forei förköpslagen kommer kommunerslagna ändringarna na att kunna göra gällande förköpsrätt i praktiskt taget alla de situationer då ett köp framstår som önskvärt från mark- och bostadspolitisk synpunkt. Därmed uppnås det av riksdagen uppställda målet att förköpslagen skall bygga på kommunens obetingade företrädesrätt till mark som avses för ny eller förändrad tätbebyggelse. Det är svårt att finna praktiska exempel på fall som skulle ligga inom den kommunala kompetensen men likväl inte täckas av de föreslagna bestämmelserna om förköp. När det exempelvis gäller kulturhistoriskt intressant bebyggelse torde kommunens intresse av att kunna förvärva den så gott som alltid vara betingad av att det föreligger ett upprustningsbehov. Förköp kan i så fall ske enligt mitt förslag. Under sådana omständigheter finns det inte någon anledning att ändra lagtexten därhän att, som ifrågasätts, i lagen anges att kommunen har en rätt till förköp vid varje överlåtelse av fast egendom.

Bland exproprnmionsgrunderna skall slutligen be-

stämmelsen i 2 kap.7 § expropriationslagen om ex-

propriation av vanvårdad egendom uppmärksammas. Vid dess tillkomst anförde efter departementsohefen, att ha uppehållit sig vid vanvårdad och jordbruksskogsegendom, följande (prop. 1972:109 s. 209 ff).

Också beträffande annan mark än sådan som används för jordbruk eller skogsbruk föreligger det ett allmänt intresse av att vanvård inte förekommer. Samhället mäste kunna hindra att natur och stadslandskap förfulas av förfallna och vanprydande byggnader eller vanvårdad mark. Enligt gällande rätt kan expropriation inte medges på sådan grund. Det finns vissa medel att åstadkomma rättelse genom förelägganånlenligt byggnads- eller naturvårdslagstiftningen. Enligt utredningen är emellertid de gällande reglerna inte alltid tillräckliga. Det förekommer t.ex.att fastighetsägare utnyttjar rätten att överklaga utfärdade förelägganden i förhalningssyfte. Utredningens förslag innefattar också en möjlighet att expropriera fast egendom i det nu behandlade fallet.

Jag tülstyrker utredningens förslag på denna punkt. Inte minst för att effektivt kunna tillvarata naturoch miljövârdsintresset kan möjligheten till expropriation utgöra ett värdefullt hjälpmedel vid sidan av bestämmelserna i byggnads- och naturvårdslagstiftningen.

I fråga om vanhävdad byggnad ger lagstiftning,som redan har genomförts på grundval avb1_a,expropriationsutredningens ññS1ag, rätt till expropriation av vanvårdad byggnad, som genom uthyrning används till bostadsändamål, för att försätta eller hålla byggnaden i tillfredsställande skick. Bestämmelsen kompletterar reglerna i lagen om tvängsförvaltning av bostadsfastighet. Enligt utredningen bör emellertid expropriationsbefogenheten beträffande byggnad avse inte enbart bostadsfastighet. Också byggnad som används som arbetslokal eller annat bör i samma syfte kunna exproprieras vid grov vanvård. Visserligen kan förelägganden utfärdas med stöd av byggnads- och hälsovårdslagstiftningen. Även här kan emellertid fastighetsägaren dröja med att ställa sig föreläggandet till efterrättelse eller sakna ekonomiska resurser till det.

Jag vill framhålla att såvitt man vet har hittills inte något nämnvärt praktiskt behov gjort sig gällande av att kunna expropriera andra byggnader än bostadsfastigheter på grund av vanvård. Vid utformningen av en ny expropriationslag måste man emellertid räkna med möjligheten av att ett sådant behov kan visa sig föreligga. Också arbetsplatser och and- ; ra lokaler som på grund av grov vanvård ger en otill- - fredsställande för de människor som vistas miljö där bör enligt min mening kunna exproprieras, om olägenheterna inte kan avhjälpas på annat sätt. Det finns sålunda inte någon anledning att begränsa expropriationsmöjligheten till bostäder. Jag är därför ense med utredningen också på denna punkt. Vad jag nyss anfört ger vid handen att också denna expropriationsmöjlighet kan antas bli sällan använd.

Därefter konstaterades,att expropriation av van-

hävdad fastighet bör kunna komma i fråga även då avsikten är att riva byggnad.

Beträffande frågan vilken bevisning som skall krävas när expropriation sker på grund av att gYOV A vanvård kan befaras uppkomma anförde departementschefen. % I l Skäl för expropriation föreligger i allmänhet om ägaren flera gånger har underlåtit att rätta sig efter förelägganden att hålla fastigheten i stånd

l=5° sou 1982:10

eller då det kan otvetydigt visas att ägaren systematiskt vanvårdar fastigheten. Förutsättning för att expropriation skall få ske bör alltså vara att fastighetsägaren klart visat brist på intresse eller förmåga att hålla fastigheten i skick. Det förhållandet att ägaren avser att riva viss byggnad utgör självfallet inte hinder mot expropriation, om grov vanvård föreligger eller kan befaras. Om förhållandena är sådana, att rivning får ske, bör den också genomföras innan vanvården är ett faktum. Om rivning hindras av att vederbörligt tillstånd till rivning inte kan erhållas, måste fastigheten hållas i sådant skick att grov vanvård inte kan sägas föreligga.

Förslaget till en nyéplan- och bygglag

Plan- och bygglagutredningen har lagt fram betänkandet SOU 1979:65 - 66 med förslag bl. a. till ny plan- och bygglag (PBL). Förslaget har utformats mot bakgrund av dels bygglagutredningens förslag i betänkandet (SOU 1974:17) Markanvändning

och byggan-

de samt remissbehandlingen därav, dels arbetet av en särskild arbetsgrupp inom bostadsdepartementet 0Ch Senare av en särskild med biträutredningsman de av arbetsgruppen. Förslaget har remissbehandlats och övervägs f. n. i regeringskansliet.

Förslaget till ny plan- och bygglag avser att ersätta bl,a.BL, BS och LPI. Vidare finns i betänkandet förslag till ändringar i ett stort antal författningar. De förslagen gäller t.ex.expropriationslagen, vattenlagen, naturvårdslagen, miljöskyddslagen, gruvlagen och lagen om byggnadsminnen. Syftet med dessa förslag till ändringar är bl.a.att få en samordning till stånd mellan beslut enligt PBL och andra viktiga beslut om markanvändningen. Reformen föreslås träda i kraft den 1 januari 1985.

R e f 0 r m b e h 0 v e t

I betänkandet redovisas reformbehovet sammanfattningsvis på följande sätt. Ett viktigt mål för översynen av byggnadslagstiftningen är att skapa förutsättningar för en ökad effektivitet och bättre kvalitet i den fysiska planeringen och att samtidigt lägga fast ett rationellt system för hur beslut skall fattas om förändringar av miljön med möjlighet för berörda intressenter att

“52 sou 1982:10

lämna sina synpunkter på beslutens utformning.

De övergripande målen för samhällets utveckling

måste den planeringens innehåll. För styra fysiska att detta mål skall kunna nås måste en samordning mellan fysisk planering och annan samhällsplanering måste möjligheterna till medmöjliggöras. Samtidigt och den enskildes ställborgarinflytande garanteras klarare än i dag. ning preciseras

måste vidare utfonmm så att den kan funge- En ny lag ra även med de och förändrade krav på planering nya och som kan antas uppkomma i framtiden. Anbyggande av äldre bebyggelse och bebyggblsemiljöer passningen till krav är en sådan som kommer att få nya fråga en allt större En annan viktig fråga är betydelse. hushållningen med naturresurserna.

När det det ansvaret för beslut om gäller primära och byggande är det naturligt att markanvändning detta i större utsträckning än hittills läggs på kommunerna. I av enbart lokal räckvidd bör frågor dessutom det begränsas. Detta statliga inflytandet förutsätter inte bara en formell ändring av själva utan även att statens roll i olika plansystemet ett tydligare sätt än f. n. frågor preciseras på Den kontrollen, som i är en efterhandsstatliga dag

granskning, bör i största möjliga utsträckning bytas

mot en medverkan i förhand genom information och sam-

råd under Därvid bör beaktas pågående planering. det beroendet mellan planeringen på skilömsesidiga da nivåer. Redan nu är samrådsförfarandet av större praktisk betydelse än fastställelseprövningen.

har medfört problem, som Kommunsammanslagningarna måste beaktas i en Antalet förtrony lagstiftning. endemän har minskat Kommunikationerna melkraftigt. lan den kommunala och medborgarna är särledningen skilt i de stora kommunerna ofta svåra att upprätthålla ett tillfredsställande sätt. Dessa förhållpå anden måste nu beaktas. Allmänhetens insyn och in-

.flytande bör garanteras. Informationskravet vid

planläggning bör skärpas och sakägarkretsen för planbesvär ses över.

Nuvarande lagstiftning leder till att den fysiska planeringen i alltför hög grad inriktas på detaljplanering och prövning av översiktliga frågor punktvis. Ett väsentligt inslag i reformen bör bli att | I starkt poängtera den översiktliga planeringensroll. 0 Beslutssystemet bör byggas upp på så sätt att en sam-

i

ordning med annan samhällsplanering kommer till stånd, både på det lokala planet och i förhållande till plaü nering på högre nivåer. ! ! En obligatorisk översiktlig planering som sker i § samråd mellan staten och kommunen bör utgöra en förutsättning för att statens inflytande på detaljplanläggningen skall kunna begränsas.

I frågor om tillstånd till bebyggelse är nuvarande lagstiftning alltför begränsad till reglering av detaljer. Förenklingar bör ske i prövningen av detaljfrågor, samtidigt som vidgade möjligheter bör införas till en planmässig bedömning av väsentliga förändringar av markanvändningen.

De senaste årens i BL och naturvårdslagen har ökat ändringar kommunernas ansvar för naturvärden och friluftslivet. Denna utveckling bör nu fullföljas.

Erfarenheterna av problemen med evigt gällande byggnadsrätter och därav betingade långvariga byggnadsförbud motiverar väsentliga ändringar i lagstiftning- ; en. Fortsatt måste kunna ske utan att planläggning sådana negativa följder för såväl samhället som den enskilde skall behöva uppstå. Samtidigt är det nödvändigt att i Övergångsbestämmelser till en ny lagstiftning lösa de speciella problem som finns i dagens förbudsområden och därvid se till att skilda intressen tillgodoses i skälig utsträckning.

1:54

Det är angeläget att de detaljplaner som upprättas kan genomföras på ett effektivt sätt och att kostnaderna för deras kan genomförande begränsas. En god samordning mellan planläggning och genomförande är nödvändig. Möjligheterna att genomföra en plan bör således studeras ingående i anslutning till planeringsarbetet.

Nuvarande byggnadslagstiftning är i stor utsträckning inriktad på att styra förändringar, Möjligheter bör införas att garantera även bevarande.

Bättre möjligheter att kunna kontrollera ändrad användning, t.ex.övergång från fabrik och lager till detaljhandel eller kontorisering av bostäder har efterlysts. Också detta bör beaktas i en ny lagstiftning.

I samband med måste med anöversynen samordningen nanlagstiftning som reglerar markanvändning och utförandet av byggnader och anläggningar övervägas. Det finns behov av att minska omfattningen av nuvarande dubbelprövning och att göra den i smidigare de fall den alltjämt måste bestå.

L a g s y s t e m a t i k

BL är uppställd i olika vilka från böravdelningar, jan omfattade bestämmelser för stad, bestämmelser för vissa stadsliknande samhällen, för landet i övrigt och gemensamma bestämmelser för stad och landet. Bl-a-genom att alla bestämmelser numera gäller för samtliga kommuner har lagen kommit att bli svåröverskådlig. De genomgripande förändringar i plan- och beslutssystemet som under årens lopp har vidtagits i BL och BS har också bidragit till att systematiken i författningarna inte är Allt längre godtagbar. detta har föranlett en helt ny lagsystematisk uppbyggnad.

PBL är liksom BL indelad i avdelningar. I första avdelningen finns 1 kap-med inledande bestämmelser. Där ges en utgångspunkt för PBLis tillämpning, definitioner av vissa begrepp, administrativa bestämmelser och i övrigt en översiktlig förteckning över de olika efterföljande kapitel som ingår i PBL.

Andra avdelningen inleds med 2 kap.s0m innehåller allmänna riktlinjer för planläggning och tillståndsprövning enligt PBL. Därefter följer särskilda bestämmelser om riksintressen (3 kap), bebyggelsemiljöns utformning (4 kapJ samt placeringen inom tomt och utformningen av byggnader och anläggningar, ordnande av tomt m.m.(5 kapJ. Särskilda krav beträffande vissa befintliga byggnader, underhåll m.m.finns i 6 kap.

Tredje avdelningen innehåller kapitel om planer och genomförande. Bestämmelser om marköversikt finns i 7 kap. I 8 kap.behandlas områdesplan. Regler om detaljplan finns i 9 kap.och om markförordnande i 10 kap. Vissa frågor om plangenomförande behandlas i ll kap. Bestämmelser om regionplanering finns i 12 kap.

I fjärde avdelningen finns bestämmelser om tillståndsprövning i 13 kap,om byggnadsnämnd, byggnadsarbete och tillsyn m.m.i 14 kap” om påföljder, ingripanden m.m.i 15 kap.och om åtgärdsförelägganden m.m.i 16 kap.

Femte avdelningen innehåller bestämmelser om underställning i 17 kapüom besvär i 18 kap.och om plani 19 kap.

E föreläggande

Bestämmelser om ersättning och inlösen finns i 20 kap,som utgör den sjätte avdelningen.

Slutligen finns i sjunde avdelningen ett kapitel med Övergångsbestämmelser (Zl kapa.

P r i n c i p i e 1 1 a g r u n d d r a g i P B L

Här skall först en ur betänkandet redogörelse för vissa principiella grunddrag i PBL återges i huvudsak. Ivde avsnitten skall de bestämföljande melser som innebär en ny ordning och som är av särskilt intresse beröras närmare.

Den fysiska miljön bildar ramen allt liv och kring all mänsklig verksamhet. Grundläggande om regler hänsyn formuleras i PBL för natur- och kulturvärden både när det gäller enskilda byggnader, sammanhängande miljöer och större områden. Krav reses också på längre gående hänsyn till särskilt värdefulla miljöer. Den fysiska riksplaneringen får sin plats i lagen. Men den ger också utrymme för att skydda lokalt värdefulla miljöer. Även friluftslivets inê tressen kan bevakas med av PBL. Det sker hjälp genom mm kommunerna får möjligheter att avsätta områden för friluftslivets behov, och genom att reglerna om strandskydd förs över till PBL från naturvårdslagen.

De befintliga bebyggelsemiljöerna måste tas till vara och förvaltas på ett sätt. En rad omstänriktigt digheter talar för att framtidens byggnadsåtgärder i hög grad kommer att gälla dessa miljöer. I PBL ställs krav både av

på utformningen nya miljöer och

på underhåll av befintliga byggnader. PBL erbjuder också nya möjligheter för att

genomföra förändringar.

Utrymme ges för en större lokal frihet, både beträffande

utformningen av byggnader och miljöer och beträffande val av

form för genomförandet.

Människorna ställer också andra krav att på miljön skyddas och bevaras. För som många förändringar har stor betydelse för krävs i inte miljön dag tillstånd, vare sig enligt BL eller annan enligt någon lag. Tillståndsplikt föreslås nu för sådana åtgärder.

I ett alltmer samhälle ställs också komplicerat krav på förenklingar och större frihet. berättigade I PBL föreslås att mindre byggnadsåtgärder undantas från och att vissa åtgärder på befintlibygglovplikt får vidtas mer fritt än i dag. Lagen är ga byggnader vidare så, att nybyggnadsförbud inte skall uppbyggd finnas längre.

Den snabba tekniska utvecklingen medför svårigheter att överblicka och se sambanden mellan förändringar orsak och verkan. Människornas krav på delaktighet i besluten ökar bL a.av den orsaken. Det gäller både delaktighet i form av allmänt medborgarinflytande och att få vara med när de egna intresmöjligheter sena berörs särskilt. I PBL formuleras regler som skall garantera insyn i planeringen.

Alla får anföra besvär hos länsstyrelsen medborgare om kommunen inte har de regler som har ställts följt upp för att stärka medborgarinflytandet. Hyresgästerna besvärsrätt på samma sätt som fastighetsägare. ges

Människorna ställer krav besked och på att få på

veta motiven för fattade beslut. I PBL reses krav

för att detta. Besked skall ges i ett tillgodose som nära den enskilde. Den översammanhang ligger planeringen ges därför ingen rättsverkan siktliga mot enskilda. En annan sak är att den måste få stor och ofta betydelse i frågor avgörande självständig av för kommunens struktur och övergripande betydelse allmänna utveckling.

PBL alltså nya förutsättningar för den översiktger Alla kommuner skall ha en liga fysiska planeringen. som visar markens användning i stort. Planen, plan som kallas marköversikt, skall utarbetas med hänsyn till ekonomiska och faktorer. Grundsociala, fysiska krav om detta formuleras i lagen. läggande

1:58

Dagens stads- och byggnadsplaner ersätts av ett enhetligt begrepp, detaljplan. PBL innebär här viktiga förändringar. Rättigheten att utnyttja en byggnadsrätt blir nu tidsbegränsad. I stället skall rätten vara starkare skyddad än i dag under den utsatta tiden, som kallas genomförandetid. En annan viktig förändring är att kommunens bedömningar skall få en starkare ställning än i dag vad gäller de avvägningar angående miljöns utformning som görs en i detaljplan. Kommunernas beslut att anta planer skall vara slutliga. Bara i särskilt preciserade fall skall staten på eget initiativ kunna ifrågasätta besluten. Det är också naturligt att enskilda sakägares besvärsmöjligheter beskärs vad gäller de principer som kommunen har lagt till grund för en

detaljplan.

I övrigt kvarstår besvärsrätten i sak oförändrad. En viss begränsning av att möjligheten fullfölja ett besvärsärende ända till föreslås. upp regeringen

Även marköversikten skall antas av kommunen. Ingående samråd skall ske före antagandet med statliga myndigheter, berörda kommuner, kommunens medborgare och berörda sakägare. Staten har emellertid, som redan antytts, möjlighet att på eget initiativ ifrågasätta de kommunala avvägningarna på vissa preciserade grunder. Det gäller främst om riksintressen har åsidosatts och om nödvändig samordning mellan kommunerna har försummats.

En ny planform, markförordnande, införs. Med dess hjälp kan kommunen utfärda bebyggelsereglerande och andra bestämmelser som får rättsverkan mot enskilda. Ett sådant förordnande skall naturligtvis grundas på lagens krav. Berörda sakägare ges besvärsrätt.

Samarbetsformerna är av stor vikt för beslutens kvalitet. Kommunstyrelsen får ansvaret för den översiktliga fysiska planeringen och dess samordning med annan planering. Byggnadsnämnden får jämfört med i dag ett ökat ansvar för naturvårds- och kulmiljö-, turfrågor. Länsstyrelsens roll som samordnare av statens intressen markeras starkt.

Regler för samspelet mellan den kommunala fysiska planeringen och beslut enligt andra lagar ställs också upp. I frågor som är av stor för betydelse kommunen och där riksintressen berörs får kommunerna en starkare ställning än i dag.

Planeringen måste vara realistisk. Frågor hur kring en plan skall kunna genomföras bör aktualiseras på ett tidigt stadium och studeras under fortlöpande planeringsprocessen. I PBL föreskrivs en obligatorisk genomförandebeskrivning vid all planläggning. Den skall omfatta tekniska, ekonomiska och rättsliga genomförandefrågor. Kommunstyrelsen skall ha ansvaret för att en genomförandebeskrivning upprättas. Nya genomförandemöjligheter öppnas också. Kommunen får rätt men inte att

skyldighet medverka till att

fastighetsägare samverkar för att genomföra en plan. En s.k exploateringssamfällighet kan bildas och företräda fastighetsägarna i frågor som rör exploateringen. Regler ställs upp för fördelning mellan delägarna av ansvar, kostnader och nytta av en sådan

samverkan.

1:60

P l a n s y s t e m e t 0 c h t i 1 l s t å n d sp l i k t e n s o m f a t t n i n g m. m.

Den följande redogörelsen utgår från reglerna i 7-11 kap.om planer m.m.samt i 13 kap.om tillståndsprövningen.

Plansystemet bygger på att varje kommun skall ha skyldighet att bedriva fysisk planering inom hela sitt område. Kommunen skall också samla in ett planeringsunderlag och hålla det aktuellt. Kommunens fysiska planering skall redovisas dels i översiktlig form, dels i detaljplaner. Fysisk planering är i första hand en kommunal angelägenhet. Det är emellertid intressen som måste vägas samman. I vissa många

fall skall de slutliga besluten i markanvändnings-

frågor kunna fattas av staten. I PBL anges vilket organ som skall besluta i olika markanvändningsfrågor. Planer skall antas av kommunfullmäktige, som dock beträffande detaljplaner skall kunna lämna över beslutanderätten till byggnadsnämnden. Kommunstyrelsen får ansvaret för den översiktliga fysiska planeringen. Byggnadsnämnden skall utarbeta förslag till detaljplaner och besluta i tillståndsfrågor.

Inom varje kommun skall det finnas en aktuell m a r k ö v e r s i k t som omfattar hela kommunen. För särskilda områden redovisas om befintliga förhållanden skall bestå eller om de skall förändras på kort eller lång sikt. I marköversikten anges också de områden där riksintressen finns och hur dessa intressen skall tillgodoses. Marköversikten skall antas av kommunfullmäktige. Därefter skall den vara

vägledande för beslut inom kommunen. Den kan bl.a.

ange formerna för fortsatt planläggning och riktlinjer för beslut om tillståndspliktens omfattning.

Marköversiktens syfte får inte motverkas vid bygglovprövning och vid beslut om markanvändning som

fattas enligt andra lagar. Marköversikten ger inte

markägare rätt att företa de ändringar som förutsätts i planen. Inte heller skall planen i övrigt ha någon rättsverkan för enskilda. För att riktlinjerna i marköversikten skall få en sådan effekt måste de föreskrivas i en detaljplan, ett markförordnande eller ett förordnande enligt någon annan lag än PBL, Q ex.naturvårdslagen.

För en del av en kommun kan en 0 m r å d e s p 1 a n upprättas. Områdesplaner bör kunna användas både som en mer detaljerad marköversikt och som en förberedande åtgärd inför detaljplanläggning av ett område. Om exploatering skall ske, kan områdesplanen betraktas som ett program inför kommande detaljplaner- En områdesplan får inte motverka syftet med marköversikten. Områdesplanen gäller intill dess att den ändras eller Den inte upphävs. ger fastighetsägare möjlighet att företa de ändringar som förutsätts i planen. Inte heller skall planen i övrigt ha någon rättsverkan för enskilda.

Nuvarande stads- och byggnadsplan ersätts av en enda planform. Den kallas d e t a 1 j p 1 a n och

är i stor utsträckning identisk med dagens stadsplan.

Detaljplan skall i allmänhet upprättas för områden där en samlad av betydelse eller bebyggelse en anläggning av betydelse skall komma till stånd eller undergå av förändring betydelse. Rätten att genomföra en plan tidsbegränsas genom regler om genomförandetid. Denna tid bestäms vid antagandet. Den kan vara minst

fem och högst femton âr. Genomförandetiden

kan förlängas eller förnyas. Planen gäller till dess att den ändras eller upphävs. Under genomförandetiden är den enskil-

i des ställning stark. Planen kan då ändras eller ba-

upphävas ra om synnerliga skäl föreligger. Medför planändringen olägenheter för en fastighetsägare skall han kompenseras ekonomiskt. Efter genomförandetiden däremot kan planen ändras eller upphävas om det finns ett allmänt

1:62

intresse av det. Då uppstårinterügon ersättningsskyldighet gentemot fastighetsägaren. En detaljplan får inte antas om den motverkar syftet med marköversikten eller en områdesplan.

Ett m a r k f ö r 0 r d n a n d e kan innehålla föreskrifter om att ett område skall bevaras på ett visst sätt eller att åtgärder inte får vidtas som försvårar senare användning för en allmän anläggning. Genom ett markförordnande kan vidare tillståndsplikten utvidgas eller inskränkas, strandskyddsområdenas storlek bestämmas och byggnadsreglerande bestämmelser införas. Markförordnande kan även användas för att besluta om exploateringssamverkan mellan fastighetsägare och för att göra viss mark tillgänglig för allmänhetens friluftsliv. Ett markförordnande får inte antas om det motverkar marköversiktens syfte. Om föreskrifter i ett markförordnande innebär skada av en viss storlek, kan ersättning utgå till fastighetsägaren.

Frågorna om hur en plan skall genomföras bör aktualiseras tidigt och studeras fortlöpande under planeringsprocessen. Detta är särskilt viktigt när allt fler planeringsinsatser avser förnyelse av befintliga bebyggelsemiljöer. En genomförandebeskrivning blir obligatorisk vid all planläggning. Huvudmannaskap för olika slag av bebyggelse och anläggningar, tidsprogram och kostnadsfördelning mellan olika intressenter är exempel på frågor som förtroendemännen, medborgarna i allmänhet och enskilda som berörs av planläggningen behöver få belysta på ett överskådligt sätt. Kommunstyrelsen ansvarar för genomförandefrâgorna. Ett nytt institut, fastighetsplan, som ersätter tomtindelningen, läggs fram. Detta bl.a.för att man i ett planpolitiskt sammanhang skall kunna reglera detaljer i fråga om det fastighetsrättsliga genomförandet. Fastighetsplanen har utformats så att den kan ge stöd även för att inrätta servitut och gemensamhetsanläggningar. Planen kan också under

vissa förutsättningar tillämpas utanför områden med detaljplan, t.ex. för att underlätta kompletteringsbebyggelse i mindre orter. Regler föreslås för

exploateringssamverkan. Dessa regler ger fastighetsägare möjligheter att samverka i form av en exploa-

teringssamfällighet inom områden där fastighetsindelningen är splittrad.

E

I i form av bestämmel-

Tillståndspliktens omfattning I ser om bygglov, och marklov

. rivningslov ger den i viktigaste gränsen för PBL:s räckvidd. I PBL ges

F kommunerna möjlighet att genom föreskrift i en de-

taljplan eller i ett markförordnande variera till-

ståndspliktens omfattning, dvs. skyldigheten att söka bygglov. I lagen anges vilka som noråtgärder . malt skall vara Inom områden som tillståndspliktiga. : är mindre känsliga skall vissa kunna unåtgärder dantas från krav på tillståndsplikt. För

; byggnader

. med arbetslokaler eller personalrum finns dock

inte

E

denna möjlighet. Vidare skall inom områden där t-K. bevarandeintressena är framträdande tillstånds-

E

E pliktens omfattning kunna utvidgas. Vissa anläggningar som idag inte är bygglovpliktiga föreslås å x bli det. Rivningslov krävs normalt inom detaljplan

och i övrigt där kommunen i ett markförordnande har

angett att krävs. kan

vägrasfmed

rivningslov Rivning

hänsyn till bostadsförsörjningen och en särskilt värde-

full miljö. Skyldighet att söka marklov till

schakt-

ning och fyllning m.m.kan föreskrivas i en

detalj-

plan eller i ett markförordnande.

Bygglovprövningen kan sägas bestå av två

moment,

dels en av om marken skall fâ prövning användas på

ett avsett sätt med till bestämmelserna i

hänsyn Z-4

kap.(planenlighetskravet), dels en teknisk och

estetisk mot i prövning reglerna 5 kap.(egenskaps-

1:64

kraven). Ett beslut om att marken får användas för den sökta åtgärden kan ges i form av ett förhandslov som viss tid. Möjlighet fins att tidsbegäller gränsa ett bygglov för att uppföra en byggnad eller anläggning eller för att ändra en byggnads användningssätt. Den sammanlagda tiden för att i ett sådant fall behålla byggnaden eller anläggningen eller den ändrade användningen får inte överstiga 20 år. För samma tid kan en tillfällig

markanvändning regleras i en detaljplan. I övrigt_

kan ett lov förenas med villkor om att en annan byggnad eller anläggning på fastigheten skall rivas, byggas om eller ges ändrad användning.

Det har angetts att ett planenlighetskrav gäller vid tillståndsprövningen. Detta innebär närmare sett att åtgärden inte får strida mot en detaljplan eller ett markförordnande. Marköversiktens syften får inte motverkas. Vidare gäller de i 2-4 kap.angivna riktlinjerna. Den andra delen av tillståndsprövningen sker mot egenskapskraven i 5 kap.

Planenlighetskravet har\ñssa undantag. Ett av dem avser åtgärder inom ramen för en pågående markanvändning när en detaljplan har lagts ut för en förändring av markanvändningen. Markägaren kan enligt gällande rätt inte åläggas att vidta en planerad förändring. PBL bygger här på samma princip. Önskar samhället men inte markägaren att planen skall genomföras, måste marken alltså förvärvas genom ett avtal, någon expropriativ åtgärd eller med stöd av

de tidigare antydda reglerna om exploateringssam-

verkan.

Om varken markägaren eller samhället vill vidta för-

ändringen, kan det enligt gällande rätt uppstå påtagliga olägenheter för samhället, markägaren, hyresgäster m.fl.ti1l följd av nybyggnadsbegreppets innebörd och rättsliga funktion. Byggnader kan t.ex. många gånger inte underhållas eller rustas upp på ett önskvärt sätt om de strider mot planen. Härvid

kan det uppkommakapitalförstöring, och angelägna åtgärder för t.ex.fortsatt drift i industriell eller liknande verksamhet kan hindras, vilket ofta strider mot samhällets intressen. Förhållandena för den enskilde blir otrygga när projekterings- och investeringsinsatser hindras. Även om man utgår från att upprättade planer i fortsättningen bör vara realisti5ka,så att antalet sådana besvärande situationer begränsas, är det uppenbart att de inte helt kan undvikas. I PBL införs därför en rätt för markägaren att i vissa fall få bygglov till Vissa närmare angivna åtgärder inom ramen för pågående markanvändning utan hinder av en sådan plan som anger ett förändrat användningssätt.

Det måste framhållas att åtgärder som är hänförliga till pågående markanvändning inte avses få gå utöver de begränsningar som anges i gällande detaljplan, om planen reglerar just den bebyggelse som redan finns på fastigheten i och den användfråga ning av bebyggelsen som för tillfället pågår. Bygglovpliktiga åtgärder inom ramen för pågående markanvändning måste alltså vara planenliga i dessa fall.

Möjligheten att vidta åtgärder inom ramen för pågående markanvändning bör inte få vara villkorslös. I likhet med andra åtgärder måste även sådana som ligger inom ramen för pågående markanvändning fylla normala krav på teknisk standard m.m.i 5 kap.

Anser kommunen att det är angeläget att en upprättad plan genomförs och har kommunen och fått exbegärt propriationstillstånd för detta, är det givet att en ansökan om bygglov för en åtgärd inom ramen för pågående markanvändning får avslås. Vidare har kommunen möjlighet att vilandeförklara en ansökan om bygglov eller rivningslov för att genom b1.a.en expropriativ åtgärd få en avsedd markanvändning till stånd.

Som framgår av det sagda får begreppet pågående

1:66

markanvändning en central betydelse för att dra mellan allmänt och enskilt inflytande i gränsen markanvändningsfrågor. Begreppet förekommer vidare i PBL:s 20 kap.som innehåller ersättningsbestämmelser. Det definieras i l kap,3 § på följande sätt.

Med markanvändning avses i denna lag den pågående verksamhet som bedrivs på en viss fastighet eller en del av en om inte verksamheten är fastighet, olovlig eller endast tillfällig. En åtgärd skall anses hänförlig till pågående markom syftet med åtgärden är att verksamanvändning, heten skall vidmakthållas eller förbättras i normal omfattning. Detta gäller dock inte om åtgärden är att väsentligt inverka på kommunens planer och ägnad program för olika verksamheter.

K r a v b e s t ä m m e 1 s e r n a i 2 k“a p. 0 c h 4-5 k a p.

De materiella riktlinjerna för avgörandaii markanvändningsfrågor har tagits in i 2-5 kap,PBL. Även bestämmelserna i 6 kap.med särskilda krav beträffande vissa befintliga byggnader, underhåll m.m,utgör grund för beslut i sådana frågor. I 2 kap,finns allmänna av övergripande natur. Syftet med riktlinjer dem är att ge vägledning i fråga om mål och inriktför och tillståndsprövning. Dessa ning planläggning bestämmelser har detaljerats och preciserats för i vissa särskilda avseenden. I 3-5 kap. tillämpningen föreslås således särskilda bestämmelser angående riksintressen, bebyggelsemiljöns utformning samt byggnaders placering och utformning.

Bestämmelserna i 2, 4 och 5 kap,har en sådan form,

att de ger spelrum för olika värderingar i skilda beslutssituationer. Avsikten är att det inte skall finnas några föreskrifter i förordning eller myndighetsförfattning i anslutning till bestämmelserna i 2 och 4 kap. detaljstyrning skall alltså in- Någon te förekomma. Lagreglerna i PBL möjliggör en nyanse-

rad och smidig tillämpning vid planläggningen och i samband med tillståndsprövningen. Däremot behövs föreskrifter för verkställighet av bestämmelserna om utformningen av byggnader m.m.

PBL har utformats så att de materiella krav som ställs upp i lagen skall vara gemensamma för alla planinstitut. Det har emellertid varit nödvändigt att gå ett steg längre på denna väg. När prövningen avser tillstånd till en åtgärd utanför detaljplan, l

i

kommer det ofta att vara så att den översiktliga 1 plan som gäller inte behandlar den sökta åtgärden. De allmänna i - med riktlinjerna 2 kap vissa un- | - liksom kraven i 3 och dantag 4 kap.samt vissa

krav i 5 kap.skall därför tillämpas inte bara vid E planläggning utan vid alla slags beslut enligt PBL, , dvs.även vid förhandslov, bygglom marklov, rivningslov etc. Helt kommer kravbestämmelserna

E naturligt

å i PBL i första hand att tillämpas vid planläggning.

i

Planläggningsstyrande är till fullo bestämmelserna i 2 - 4 kan. i_2 och A kap.ska1l nu först beröras.

F

Några nyheter »

I Ur 2 kan kan noteras ett allmänt lämplighetskrav för

E 1 byggnader och anläggningar. Vidare ges naturvårdens, friluftslivets och kulturminnesvårdens intressen en framskjuten roll. Det slåsfast att hänsyn skall tas till de miljömässiga värden som finns i den befintliga bebyggelsens och kulturlandskapets karaktär. Särskilt värdefulla byggnader, bebyggelsemiljöer och kulturlandskap skall om möjligt bevaras.

Bestämmelserna i 4 kap.handlar om utformningen av ny bebyggelse. Bland dem märks särskilt en bestämmelse om att det vid utformningen av en bebyggelsemiljö skall eftersträvas att möjligheterna till framtida förändringar och kompletteringar underlättas. Vidare sägs att denna och övriga bestämmelser i kapitlet

skall tillämpas i skälig utsträckning vid ändring

eller komplettering av befintliga bebyggelsemiljöer.

Särskilda bestämmelser om placeringen inom tomt och utformningen av byggnader och anläggningar, ordnande av tomt m.m.tas in i 5 kap.PBL. Som tidigare har nämnts så förutsätts att föreskrifter och allmänna råd för tillämpningen av dessa bestämmelser skall utfärdas.

I korthet gäller följande allmänna krav enligt 5 kap. Vid placering och utformning av byggnader skall man ta hänsyn till att de på ett lämpligt sätt ansluter till och inte orsakar besvärande olägenheter för omgivningen. Det ställs också krav på hállfasthet och beständighet hos byggnader och den fasta inredningen, goda hygieniska och sanitära förhållanden i bøstäder och arbetslokaler, skydd mot brand och olycksfall, en god energi- och vattenhushållning, handikappanpassning av vissa byggnader samt på anordningar för en godtagbar avfallshantering. Byggnader under marken eller som sträcker sig under markytan skall utformas så att en skadlig förändring av grundvattennivån undviks.

De nu redovisade bestämmelserna gäller även för anläggningar. I övrigt är främst kravet vid underjordsbyggande samt bestämmelsen mot besvärande omgivningspåverkan nyheter i förhållande till gällande rätt. Bestämmelserna i 5 kap,skal1 tillämpas när nya byggnader och anläggningar ändras eller byggs till. Vid ändringsarbeten skall, såsom gäller för närvarande, de delar av byggnaden eller anläggningen som berörs av ändringen i skälig utsträckning uppfylla de angivna kraven. Vid den bedömningen skall enligt ett uttryckligt stadgande i PBL hänsyn tas till byggnadens eller anläggningen beskaffenhet, dess ändamål och återstående användningstid samt kostnaderna för åtgärden.

I 5 kap,taS också in dels de från naturvårdslagen

överförda bestämmelserna om strandskydd, dels de

vidgade möjligheterna till skydd för byggnader eller bebyggelseområden som representerar större värden från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. Skyddet innebär att byggnader

och bebyggelseområden av denna karaktär inte får

förvanskas vare sig genom arbeten som rör byggnader eller mark eller genom några byggnads- eller anläggningsåtgärder i grannskapet. De restriktioner som kan följa av denna bestämmelse kan bli både mer detaljerade och omfattande än vad som kan följa av bestämmelserna i övrigt i 5 kap.om hänsynen till strävandena att bevara kulturvärden vid byggnaders placering och utformning. Bestämmelsen får tillämpas på sådana byggnader som i en detaljplan eller i ett markförordnande har angetts som skyddsvärda. Erforderliga skyddsbestämmelser skall anges där. Ersättning kan utgå till bl-a.fastighetsägaren om han genom förordnandet hindras att vidta åtgärder inom ramen för pågående markanvändning. På ett liknande sätt kan föreskrifter meddelas till skydd för friluftslivet.

Till 5 kap.har förts över motsvarande bestämmelser i BS om ordnande av tomt m,m. Därvid har också förutsättningarna vidgats för att kräva utrymme för friytor och parkering.

När det gäller bestämmelserna i 5 kap,ska11 konstateras, att byggnadsnämnden får medge mindre avvikelser från dessa om det inte medför någon olägenhet från tekniska eller andra synpunkter. I fråga om handikappanpassningen angavs tidigare att krav i det hänseendet gäller för vissa byggnader. För arbetslokaler finns ett principiellt krav på handikappanpassning. Det kravet kan, i stort sett såsom för närvarande, efterges för ett utrymme som skall användas som arbetslokal om det behövs med hänsyn till arten av den verksamhet för vilken utrymmet är avsett.

N ä r m a r e 0 m 6 k a p.

Kapitlet rymmer särskilda krav på förbättring och underhåll av byggnader, anläggningar och tomter.

Sådana krav kan enligt gällande rätt resas med

stöd av bL a.BS och arbetsmiljölagen. Specialregleringen för arbetslokaler består enligt PBL. Det föreslås inte heller att bestämmelserna i t_ex,brandlagstiftningen skall tas in i PBL.

I fråga om förbättring gäller följande enligt PBL. Såsom har angetts tidigare,kan förbättringskrav resas i samband med ändring av en byggnad. I PBL vidgas kraven när det gäller förbättring utan samband med annan ändring av en byggnad. Bestämmelsen i BS när det gäller avfallshantering förs över till PBL. En nyhet är däremot förslaget att kraven i PBL vid dess ikraftträdande på bärförmåga, stadga och beständighet hos byggnadens bärande delar samt på skydd mot olycksfall i skälig utsträckning skall gälla även byggnader som har uppförts före det att PBL träder i kraft. När det gäller den yttre miljön vidgas möjligheterna att kräva utrymmen för utevistelse och parkering.

Även i fråga om underhållsskyldigheten innebär PBL en vidgning jämfört med nuvarande bestämmelser. En byggnad skall underhållas så att bärförmågan och stadgan hos de bärande delarna i skälig utsträckning hålls i stånd. Detsamma skall gälla anordningarna för skydd mot brand,fukt och olycksfall samt anordningarna för handikappanpassning, trevnad, hy- ,gien, energihushållning och avfallshantering. Byggnadens yttre skall hållas i ett vårdat skick. För kulturhistoriskt värdefulla byggnader kan i en detaljplan eller ett markförordnande ges bestämmelser om både yttre och inre underhåll. I vissa fall kan då kompensation utgå till ägaren. Även för anläggningar införs en vidgad underhållsskyldighet. Med vissa begränsningar motsvarar den vad som föreslås beträffande byggnader i allmänhet.

Gällande bestämmelser i BS och naturvårdslagen om skadade eller förfallna byggnader samordnas i PBL. Byggnadsnämnden får således befogenhet att kräva att en byggnad eller anläggning sätts i stånd eller rivs i vissa fall; I anslutning till ett sådant föreläggande föreslås byggnadsnämnden också kunna förordna om användningsförbud.

Ö v r i g t

Bestämmelserna i lagen om påföljder och ingripanl den vid olovligt byggande m.m.(LPI) har arbetats l I in i PBL, där de utgör 15 och 16 kap.

PBL:s ersättningsbestämmelser i 20 kap.innebär I a. har i en bl. att kommunen möjlighet att detaljplan eller ett markförordnande meddela föreskrifter för att ta till vara befintliga kultur- och ! eller för att friluftsintresset. miljövärden trygga Uppkommer det i ett sådant fall en skada av viss storlek skall kommunen vara skyldig att betala ersättning. Om föreskrifterna är så betungande att * 5 det uppkommer synnerligt men för fastighetsägaren skall kommunen vara att inlösa

E

skyldig fastigheten. Kommunen är skyldig att lösa in mark som är avsedd för annat än enskilt bebyggande. Beträffande gatuoch parkmark gäller detta dock endast om kommunen är väghållare. Om fastighetsägaren hindras att genomföra en detaljplan under genomförandetiden eller att utnyttja ett giltigt förhandslov, bygglov eller marklov skall full kompensation utgå.

Beträffande samordningen mellan PBL och annan lagstiftning märks bl. a. att vissa bestämmelser i bl. a. naturvårdslagen förs över till PBL. I övrigt råder följande principer. Beslut enligt olika speciallagar får inte strida mot en detaljplan eller ett markförordnande. Beträffande områden som inte omfattas av en detaljplan eller ett markförordnande

skall specialmyndigheten inhämta ett yttrande från kommunen. Om kommunen anser att ett tillstånd enligt speciallagen skulle motverka ett riksintresse eller i övrigt, när det gäller åtgärder av ingripande beskaffenhet, motverka syftet med marköversikten,

skall tillåtlighetsfrågan hänskjutas till regeringen.

Vid den prövningen får kommunens mening vika bara

om ansökningen avser ett företag som i sig är ett

riksintresse eller om det rör sig om en mellankommunal fråga som måste lösas.

BILAGA 2 S A M M A N S T Ä L L N I N G A V E N K Ä T S V A R

i

I

;NNEHÅLL

sid. Sammanställning av enkätsvar 2.3 Underbilaga 2.1 Enkäten 2.19 Underbilaga 2.2 Förteckning över 2.45 avgivna enkätsvar

SAMMANSTÄLLNING AV ENKÃTSVAR

INLEDNING

Utredningen har berett samtliga kommuner tillfälle att besvara en enkät om industrisanering m. m.

Enkäten utarbetades efter samråd med Delegationen för företagens uppgiftslämnande (DEFU). DEFU hade enligt förordningen (l978:ll) om prövning av myndighets uppgiftsinsamling från företag, kommuner och organisationer att pröva utformningen av en enkät som denna. Till följd av samrådet utfördes först 1 en provenkät med ett tjugotal kommuner. Övriga kommuner fick å

i

sedan den enkät som utgör underbilaga 2.1. Till följd av i samrådet kom den a. slutliga enkäten bl. att begränsas på så sätt att endast kommuner i vilka det förekommer eller har förekommit någon väsentlig olägenhet från allmän synpunkt i 4 anledning av en nedlagd industriell eller liknande verksam-

i

het - såsom har beskrivits sid 2 - 3 i enkäten begreppen på behövde besvara enkätens del II (s. 5 ff). Enkäten har, med det undantag som framgår av fråga 5 b, sikte på från markanvändningssynpunkt mer omfattande industriell verksamhet som har lagts ned år 1970 eller senare.

Enkätsvaren har avgetts under 1980 och avser förhållandena fram till tidpunkten för svaret. Kommunindelning är den som rådde den 1 januari 1980.

Svar har avgetts av 250 kommuner. 29 kommuner har således inte avgett något svar. Bortfallet fördelar sig relativt jämnt över landet. Det kan dock anmärkas att flera stora kommuner har avstått från att svara på enkäten. Av underbilaga 2.2 framgår län för län vilka kommuner som har svarat .

Enkätsvaren har bearbetats i sekretariatet. De har utgjort ett värdefullt material för utredningen främst genom att, såsom avsikten också var, skaffa en bred överblick. En-

kätsvaren har utgjort utgångspunkten för olika närmare stusåsom i bilagorna 3 och 4, samt följts av många kontakdier, ter med kommuner, ofta per telefon. Enkätsvaren har bara i mån legat till grund för sammanställningar i ta-

›begränsad

beller. Detta har till del sin förklaring i det som angavs syftet att skaffa en bred överblick. Vidare kom

\nyss,med

enkäten till följd av samrådet med DEFU att begränsas på sätt som nyss angavs. Det finns särskild anledning att vara uppmärksam på att de fall som har redovisats för utredningen är ett urval av fall, och inte någon kartläggning av en viss tidsperiod.

INDELNINGSGRUNDER M. M.

har svarat enkäten har delats in i tre

Kommunerna som på

I kommuner som har redovisat att klasser. Klass rymmer av sådan industriell eller liknande verknågon nedläggning samhet som avses i enkäten inte har förekommit.

Å Klass II omfattar de kommuner som har haft nedläggningar som avses i enkäten men där nedläggningen eller nedlägghar inneburit väsentlig olägenhet i den ningarna inte någon bemärkelse som avses i enkäten.

Ill avser de kommuner som har haft nedläggningar som Klass medfört Dessa kommuner har även besvarat har olägenheter. de mer frågorna i del II av enkäten. ingående

Vid bearbetningen av enkäten har en mera detaljerad uppdelning gjorts av de kommuner som tillhör klass III. Detta ger en grupp där olägenheterna har undanröjts och en

grupp där olägenheterna kvarstår. I några fall har delar 3

av den sistnämnda gruppen studerats, nämligen nedlägg- 1970 - 1978 med kvarstående och nedningar olägenheter läggningar före 1970 (Figur l).

I underbilaga 2.2 anges län för län till vilken klass de kommuner som har avgett svar har förts.

samtliga kommuner

i

olägenheten olägenheten undanröjd kvarstår

i

t

1 endast nedläggning

1979 - 1980 :Y [ä]

äldre nedläggning å (före 1970)

Figur 1. Indelning av i olika

kommunerna grupper

sou 1932 10 2:6

KOMMUNERNAS FÖRDELNING PÅ OLIKA KLASSER M. M.

Kommunernas svar fördelar sig på följande sätt mellan klasserna.

Antal kommuner Klass I Ingen nedläggning 127 Klass II Nedläggning, ej olägenhet 66 Klass III Nedläggning, olägenhet 57 Ej svar _Å2 Summa 279

Det är således ungefär hälften av kommunerna som över huvud har haft störrenedläggningar,och färre än en fjärdedel har haft nedläggning med olägenhet.

Om man fördelar svaren enligt den stödområdesindelning som gällde 1980-01-01 erhålls följande tabell

3EÖd°m Klass I Klass 11 Klass III Ej svar Summa

rade

Av tabellen kan utläsas att svaren i stort inte avviker från en helt slumpmässig fördelning av svaren. Undantag utgör dock kommunerna i stödområde 6 (Sorsele, Jokkmokk

m;fl.kommuner i Norrlands inland) som inte redovisar någon

nedläggning med olägenheter. Ovanligt många kommuner i stödområde 6 saknar helt större industrinedläggningar, sannolikt på grund av att större industrier är ovanliga inom stödområde 6.

Om man gör en geografisk indelning kan man konstatera, att endast tre kommuner i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län redovisar någon nedläggning med olägenhet, nämligen Boden, Norsjö och Krokom.

Klass III är något vanligare än genomsnittet bland kommuner i stödområde 3. Det torde bero på att många kommuner i Västernorrlands län, Hälsingland och Bergslagen, som tillhör stödområde 3, har företag i massa-, gruv-, samt järn- och stålindustrin.

i

I

Kommunernas enkätsvar fördelar sig på olika kommunstor- I o o lekar efter invanarantalet enligt följande. Invanaran- ; talet den 31 december 1979 har använts. 3 2 å

§ I Summa 127 66 57 29 279

Kommuner utan nedläggningar, klass I, är klart överrepresenterade bland de minsta kommunerna. Ovanligt många kommuner med olägenheter finns bland kommuner med 20 000 - 40 000 invånare. Bortfallet är relativt sett stort bland kommuner med 80 000 - 160 000 invånare.

ANTALET NEDLÄGGNINGAR FÖRDELAT PÅ OLIKA BRANSCHER OCH EFTER TIDPUNKTEN

å Enkäten ger ingen exakt om det totala antalet neduppgift läggningar av industriell eller liknande verksamhet av

inte obetydlig omfattning. Enligt enkätsvaren har de 66 kommunerna i klass II haftminst 167 nedläggningar av mer omfattande industriell verksamhet under tioårsperioden 1970-1980. Med ledning av detta kan det totala antalet under till 350 nedläggningar perioden grovt uppskattas 400. 57 kommuner med olägenheter har i enkätsvaren redogjort närmare förtotalt 183 nedläggningar varav 18 är äldre nedläggningar (före 1970). Det måste noteras att de 165 nedläggningarna från 1970 eller senare utgör ett urval av nedläggningar. Enkätsvaret omfattar nämligen, för det fall kommunen har haft fler än fem nedläggningsfall, de fem senaste.

128 nedläggningar var enligt enkätsvaren förenade med någon typ av olägenhet. 18 av dessa nedläggningar hade skett före år 1970.

På grund av enkätens utformning finns närmare uppgifter om bransch, storlek, åtgärder etc.bara för det urval av 183 nedläggningar som ägde rum i kommuner i klass III. Sammanställningen finns i tabell l.

Det att noteras att enkätsvaren nästan uteslutanförtjänar Verksamheter som tar mark i de avser industribyggnader. utan att en i förhållande till arealen omfattande anspråk, förekommer Några sådana bebyggelse föreligger, sparsamt. finns emellertid, t. ex. gruvdrift, varvsrörelse, exempel torvtäkt, grustäkt och kalkbrott. avfallshantering,

Tabell l. Fördelningen på olika branscher av de redovisade nedläggningarna i kommuner i klass III

Mekanisk industri och

Järn- och stålindustri

u.m

OOGBJND-*lvb-ICNNCNCH-BG

Papperstillverkning

Tegelbruk M Kvarnar w Varv

Sopstationer n›c»

Flygfält N Grustäkt, kalkbrott

Stenhuggeri PJPO

Övrigt m

Summa “H 8

Nedläggningar av sågar, gruvor, järn- och stälverk samt av massa- och pappersindustri studeras närmare i bilaga 3.

Nedläggningar 1978 eller tidigare fördelat på olika

branscher

Eftersom det kan ta en viss tid att undanröja olägenheter efter en nedläggning, kan det vara av intresse att särskilt studera vad som har hänt med de nedläggningar som skett 1978 eller tidigare. I tabell 2 anges fördelningen på olika branscher av nedläggningar som medfört någon olägenhet och hur många nedläggningar som hade kvarstående olägenheter år 1980.

Av tabellen framgår att huvuddelen av nedläggningarna med olägenheter inte var âtgärdade 1980 (77 av 102). Där- J av är 18 äldre nedläggningar,före 1970. Undantag från detta är b1.a.mekaniska verkstäder där endast ett fåtal är av är också det stora

osanerade (3 8). Anmärkningsvärt antalet sågverk och annan träindustri med olägenheter. I

övrigt innehåller materialet en provkarta på branscher där

saneringsproblemen i stort varit kända redan tidigare.

Gruvor har som väntat kommit högt upp på listan. Av de 10 nedläggningarna med kvarstående olägenheter avser 6 äldre nedläggningar som har väsentliga olägenheter.

Antal nedläggningar år 1978 eller tidigare med kvarstående olägenheter år 1980

Mekanisk industri och

plast- och gummiindustri Glasbruk Tillverkning av byggnadsmaterial t ex betongindustri Livsmedelsindustri. utom bryggerier och kvarnar Gjuterier Bryggerier Järn- och stålindustri

)-*D-Ö-D-'I\DI\)I-*I\JU›II\U'IU'|\I G\b-*©)-i-*l\)r-il\)l\)D-JU4U'I

Papperstillverkning

O\i-©l-*Cl\)l-il\)l\)i-iål\äbå

Tegelbruk Varv Kvarnar Sopstationer Flygfält Stenhuggeri Grustäkt, kalkbrott Övriga l-l

Summa därav före 1970

Nedläggningar 1979 - 1980

46 av de 183 som närmare redovisats har nedläggningar skett under 1979 eller 1980. 26 av dessa medförde någon typ av olägenhet. Bland dessa noteras flera sågverk, glasbruk och massafabriker. Endast i ett fall hade olägenheten hunnit undanröjas.

Äldre nedläggningar

Antalet äldre nedläggningar (före 1970) med väsentlig olägenhet, som kvarstod ännu 1980, är betydligt färre v än väntat. Totalt redovisas 18 äldre nedläggningar, varav sju gruvor eller annan utvinning av mineralråvara, två massafabriker, två kvarnar och två glasbruk. Det övervägande antalet av dem har ned lagts omkring 1960 eller senare. De anläggningar som är äldre är dels några gruvor, varav någon från tiden före andra världskriget, dels en som lades ned 1945. torvtäkt, Utredningen har på annat sätt fått uppgifter om andra äldre nedläggningar. Således framgår t.ex. av andra inventeringar bl.a.att det finns ett stort antal äldre sulfidmalmsgruvor som utgör

väsentlig olägenhet genom

urlakning av tungmetaller. En orsak till det låga antalet äldre enkätsvaren kan nedläggningar enligt vara att man i kommunen har vant vid att leva med sig resterna av äldre industriell verksamhet och därför inte betraktar dessa som en Ett annat skäl olägenhet. tycks vara att förhållandena i kommunen inte har övervägts tillräckligt ingående. Vid telefonkontakt med uppgiftslämnaren i kommunen har det i flera fall visat sig finnas ytterligare äldre som medför nedläggningar väsentliga olägenheter. En rimlig slutsats förefaller dock vara att man efter tio år normalt har återanvänt eller rivit industrilokaler eller beslutat att bevara en byggnad av kulturhistoriska skäl.

OLÄGENHETBRNA

Bland urvalet från de S7 kommunerna av de 183 exemplen har en eller flera olägenheter förekommit vid nedläggningen, vid tidpunkten för enkätsvaret eller vid båda dessa tillfällen i 128 fall. Av dessa avser 110 nedläggningar 1970 eller senare. Den avgörande olägenheten är att byggnaden eller anläggningen har en speciell utformning som har bedömts göra den svår att återanvända. Detta gäller nästan alltid. Övriga vanliga olägenheter är risk för olycksfall inom industriområdet eller bristande inhägnad i tillsammans ungefär hälften av fallen samt att industrianläggningen stör stads- eller landskapsbilden i nära hälften av fallen.

Förfall av industrianläggningen, brandfara samt

hälso- e11er på grund av avfall inom industrimjljöfara omrâdet förekommer i ungefär vart sjunde fall. Bristande hållfasthet hos byggnad eller anläggning är mindre vanlig. I enstaka fall förekommer andra olägenheter, såsom att annan, önskvärd markanvändning i eller invid industriområdet hindras, svårigheter att ordna trafikföring inom området vid en återanvändning samt att återställning inte har till stånd efter täktverksamhet.

kommit

För nedläggningarna före 1970 är bilden likartad, men det är vanligare att störningar för stads- eller landskapsbilden samt bristande hållfasthet utgör en olägenhet. Antalet fall är emellertid som tidigare har angetts bara 18.

Antalet år 1970 - 1978 med kvarstående nedläggningar olägenhet vid enkättidpunkten var 59, varav 24 endast hade olägenheten svår att återanvända på grund av speciell utformning. 35 nedläggningar som skett år 1970 t.o.m. 1978 resulterade således i även andra typer av olägenheter som inte var undanröjda vid enkättidpunkten. Detta måste anses vara ett relativt lågt tal, knappt fyra per år.

ÄGARFÖRHÅLLANDEN OCH DEN NUVARANDE MARKANVÃNDNINGEN

I urvalet från de 57 kommunerna av de 183 exemplen var kommunen ägare till den fasta egendomen redan före nedläggningen i 12 fall och förvärvade den efter nedläggningen i 65 fall, i några fall genom förköp. Expropriation har inte utövats i något av fallen. I nio fall har nedläggningen berört mark som har upplåtits med tomträtt.

Enkätunderlaget lämpar sig inte för några bestämda siffer-

uppgifter i fråga om återställning och återanvändning.

Kommunen har emellertid en betydande roll vid sanering. Detta skall belysas närmare i ett senare avsnitt. Redan nu kan konstateras, att kommunerna har förvärvat den fasta egendomen efter ungefär 1/3 av alla nedläggningar, under det att cirka 4/5 av förvärven avser fall då olägen- | heter har förekommit eller förekommer. Ändå så är industri- J anläggningarna med olägenheter ungefär lika ofta i annans 1 ägo som i kommunens ägo.

l 1 en gäller följande. Industribygg- 4 Enligt grov uppskattning

i

nader med kommer, ibland efter det att olägenolägenheter heterna har i knappt hälften av fallen till undanröjts, fortsatt användning. I övrigt är de till ungefär lika de- 1 lar oanvända har rivits eller skall rivas. När respektive det verksamhet utan olägenheter sker en ågäller nedlagd teranvändning i ungefär 3/4 av under det att l/5

fallen,

står oanvända.

Återanvända i cirka tre fall av fyra för byggnader nyttjas industriell verksamhet, ofta som industrihotell. Den nya är inte sällan mindre intensiv än den tidigaanvändningen re. Den t.ex.färre personer eller tar inte hesysselsätter la i anspråk. Ett annat exempel är att en indubyggnadsytan strilokal avsedd för tillverkning används som lager eller har industrilokaler i förråd. I begränsad omfattning tagits för en annan användning, nämligen som bostäder, konanspråk tor och skola.

2:15

En uppställning där dels den tidigare, dels den nya verksamheten anges ger en bild av de skiftande nya användningar som industrilokaler kan få.

Nedlagd verksamhet Ny verksamhet

Gruva Bilverkstad, plastbâtstillverkning, makadatillverkning, grusbearbetning, åkeri, verkstad, daghem, vattentäkt Bryggeri Bostäder, mekanisk verkstad, teater, lager Annan livsmedelsindu- Mekanisk verkstad, bilgummiverkstad, industristri hotell, kontor, lager Teko-industri Industrihotell, studieförbumdslokaler, möbelstoppning, lager Sågverk, hyvlerier Timmerupplag, förråd, kaffefiltertillverkning, försäljning, trähustillverkning

Övrig träindustri Verkstadsindustri, plastindustri, industrihotell, arbetsmarknadsutbildning, lager Massaindustri Åkeri, möbelgrossist, instrumenttillverkning, huselementtillverkning, bilfirma, fjäderfabrik, tapet-fabrik, arbetsmarknadsutbildning, maskinreparationer, skrothantering, hyvleri, snickeri, måleri, lager, industrihotell, stubbflistillverkning, plastfilmtillverkning, reningsanläggning, gumiindustri

Pappersbruk Industrihotell, kapsyltillverkning, verkstadsindustri, kontor, lager Kemisk industri, gm- Mekanisk industri, industrihotell mi- och plastindustri

Glasbruk Lager, småindustri, metall- och Verkstadsindustri, tryckeri, sliperi, byggfirma, försäljning Järn- och stålverk Träskofabrik, skrothantering, lager, mekanisk verkstad, apparattillverkning, isolerglastillverkning, beläggning av elektroder, industrihotell, tillverkning av takelement och trähus

Verkstadsindustri Tryckeri, kontor, verkstad, industrihotell,

gymnasieskola, möbeltillverkning, plastindustri, lager

2:16

En intressant vore i vilken

uppgift omfattning återanvända

lokaler har byggts om. Enkätsvaren ger emellertid inte besked om detta. Det framgår dock att en återanvändning i flera fall har innefattat att någon eller del av byggnad H byggnad har rivits.

KOMMUNENS ROLL VID SANERING

Av enkätsvaren framgår att kommunerna har spelat en vik-

tig roll för saneringen av nedlagd industriell verksamhetb

och att kommunala förvärv ofta avser fastigheter med _ olägenheter.

Iabell 3. Kommunalt ägande vid nedläggningen och kommuna-

la förvärv fördelat efter förekomst av olägenhet, undanröjd l olägenhet och ej undanröjd olägenhet. J

Kommunen Kommunen har för-

ägare vid värvat Summa nedläggningen a) sanerat b)_osanerat

Ingen olägenhet 5 8 3 16 I 1 1 Undanröjd olägenhet 4 l 17 22 Kvarstående olägenhet 3 2 28 33 1 Äldre nedläggningar

De kommunala förvärven avser i huvudsak osanerade objekt med olägenheter, 50 av totalt 65 kommunala förvärv.

Kommunerna svarade för huvuddelen av de saneringar där samtliga olägenheter har undanröjts, ZZ av totalt 26. g Flertalet av de objekt som,rür kommunen förvärvade dem, var förenade med olägenhet, hade emellertid kvarstående olägenhet vid enkättidpunkten.

sou 1982:10 2:17

De kommunala förvärven har ofta medfört förlust för kommunen om man beaktar saneringskostnaderna. Av tabell dframgår att detta särskilt gäller äldre nedläggningar och nedläggningar där kommunen har undanröjt olägenheterna.

Tabell 4. Antal kommunala förvärv med uppgiven förlust för

kommunen

Antal förvärv Därav med förlust

Ingen olägenhet 11

Undanröjd olägenhet 17 Kvarstående olägenhet 28 14 Äldre nedläggningar

(före 1970) 6 5

62A 1 30

Dessutom finns nedläggningar där kommunen har angett att det är svårt att bedöma om en förlust föreligger.

SAMRÅD M.M.

Enkäten har sökt svar på vissa frågor om samråd mellan

.kommunen och töretaget m.m. Svaren ger en antydan om att ett tidigt samråd ökar förutsättningarna för en sanering.

KULTURHISTORISKA ASPEKTER

Inventeringar som underlag för att beskriva en industrianläggnings kulturhistoriska värde anges bara ha förekommit i vart nionde fall. Ungefär lika sällan sker någon dokumentation från kulturhistoriska synpunkter i samband med en nedläggning.

I tio fall av drygt 160 har ett bevarande eller en återanvändning motiverats av i huvudsak kulturhistoriska skäl. I sex fall har en byggnad eller anläggning urskilts i en plan som intressant från kulturminnesvårdens synpunkt.

23 13 ÖVRIGA UPPGIFTER

Kommunerna i klass Illanser sig i regel ha en god kunskap om utbud och efterfrågan när det gäller lediga lokaler för industri, kontor, lager etc. Ungefär 1/3 har brist på lediga lokaler.

I 171 fall finns uppgift om huruvida den nedlagda verksamheten har bedrivits inom ett större sammanhängande industriområde. Det har varit fallet i 72 av exemplen. Motsvarande tal för med olägenhet är nedläggningar 46 av 125.

I 165 fall finns uppgift om huruvida verksamheten har bedrivits inom ett detaljplanlagt område. Det har varit fallet i 103 av exemplen. Motsvarande tal för nedläggningar med olägenhet är 64 av 114. Det kan noteras att i alla

i

de 23 fall då olägenheterna har undanröjts beträffande en industribyggnad och uppgift finns om eventuell detaljplan, så har de omfattats av en sådan plan.

Föreläggande med stöd av 50-53 §§ BS har bara förekommit i ett fall. Det gäller avstädning av ett område för reparation av fartyg. Föreläggande med stöd av Zl § naturvårdslagen har inte förekommit alls. Rivningsförbud har inte heller redovisats i samband med någon av nedläggningarna.

I

l

UNDERBILAGA 2.1

Till kommunstyrelsen

Enkät beträffande av mark, sanering byggnader och anläggningar efter nedläggning av industriell verksamhet

Utredningen om planmässig sanering efter industrinedläggningar skall enligt sina direktiv (1979:99) vilka överväga åtgärder som bör vidtas för sanering efter av industriell nedläggning verksamhet.

I utredningen direktiv framhålls bl a följande. Sanering efter en industrinedläggning kan leda till återanvändning för annan verksamhet, återställande till naturmark eller i något enstaka fall musealt bevarande. I samtliga dessa fall erfordras en samlad bedömning från bl a samhälls- och företagsekonomisk, planmässig och kulturhistorisk synpunkt samt resurshushâllnings- och miljösynpunkt. En huvudsaklig inriktning av åtgärderna efter en industrinedläggning bör vara att man försöker ta tillvara den resurs som den befintliga anläggningen kan utgöra. En återanvändning bör resultera i rationell markanvändning. Även då rivning och avstädning av industriområdet sker är det nödvändigt att detta av en planmässig beföregås dömning.

För att sanera efter en industrinedläggning kan det behövas ekonomiska resurser av inte obetydlig omfattning. I utredningens direktiv anges att ansvaret för kostnader och genomförande av sanering i samband med industrinedläggningar i princip bör ligga på de enskilda företagen. Det finns emellertid exempel på att den berörda kommunen i vissa fall ansvaret för en tagit betydande del av saneringskostnaden. Utredningen anser det angeläget att komunerna får att redovisa sina ermöjlighet farenheter.

2522 SOU 1082 :lO

Utredningen ber därför kommunen att senast den 12 maj besvara bifogade enkät. Enkäten består av två delar varav del 2 (fraga 6 - 49)endast behöver besvaras om kommunen svarat ja på fraga 4, fråga S a eller 5 b i del 1. fråga

För att kunna besvara enkäten är det viktigt att noggrannt studera de avgränsningar och definitioner som redovisas i början av enkäten. Uppgiftslämnandetär frivilligt men utredningen är tacksam om kommunen vill medverka eftersom utredningens resultat i hög grad är beroende av att enkäten besvaras.

Syftet med enkäten är att utredningen skall få en bild av omfattningen av problemen med saneringen av mark, byggnader och anläggningar efter industrinedläggningar. Ett urval av kommuner med för utredningen särskilt intressanta problem komer att kontaktas senare.

Enkäten insändes till

BOSTADSDEPARTEMENTET Industrisaneringsutredningen Leif Stenberg

103 33 STOCKHOLM Tel: 08/763 39 59

J

Leif Stenberg

Bilagor

Enkät Utredningens direktiv

2:23

ENKÄT 1980-04-10 Del I Besvaras alltid

A.Identifiering

1. Kommunens namn: 2. Uppgiftslämnarez

Ifylles av utredningen kommunens numme I Invånarantal

MJIIT

Klass i stödområdesindelning

OH1FUUÖW

IIIIIH

B. Några avgränsningar och definitioner

I denna enkät ställs frågor främst om nedlagd in-

dustriell eller liknande verksamhet som upptog markområde eller hade anläggning av inte obetydlig-storlek.

Begreppet avser i enkäten att den tidigare nedlagd industriella verksamheten inom område eller anläggav inte storlek i huvudsak har upphört ning obetydlig eller avslutats, möjligen med undantag för vissa efterarbeten.

Begreppet industriell eller liknande verksamhet ges en Därmed avses inte bara i enkäten vid

qolkning.

och etc utan även t ex: process- tillverkningsindustri reparationsverksamhet - av mineralrâvaror utvinning - för värme- och Vattenförsörjning anläggning el, gas - hamnverksamhet eller annan större kommunikationsanläggning - större avfallslager och avfallsbehandlingsanläggningar.

Vad som kan anses vara markområde eller anläggning av inte storlek måste bestämmas utifrån obetydlig kommunens storlek och resurser. Som exempel på en sådan verksamhet kan nämnas en industri som ligger i en normalstor kommun och uppfyller min§t_gtt av nedanstående tre villkor

tomtyta eller motsvarande minst 5 000 mz

I eller minst 15 m byggnads- anläggningshöjd

lokalyta minst l 000 m2

I de största kommunerna torde gränserna få sättas högre.

2: 25

När ordet används i enkäten avses 1 januari

kommun

1980 rådande kommunindelning. Med Qlä2ånh§L.avses ur allmän olägenhet synpunkt beträffande t ex: uppenbart bristande hållfasthet i byggnad eller anläggning väsentlig brandfara vanprydande eller störande för stads- eller landskapsbilden väsentligt förfall p g a brand, vanvård eller annan orsak bristfälligt stängsel eller inhägnad uppenbar risk för olycksfall i samband med att t ex barn lätt tar sig in på området väsentlig hälsofara och/eller miljöfara på grund av att det inom området finns avfall i upplag, i eller på marken, i vatten, i byggnad eller anläggning byggnad eller anläggning är svår att återanvända p g a dess speciella utformning svårigheter att ändamålsenligt använda särskilt välbelägen industrimark eller transportanläggning innanför eller utanför omrâdet (t ex djuphamn) till följd av att sanering inte har genomförts annan väsentlig olägenhet ur saneringssynpunkt

: 26 SOU 1982:10

C. _AQMLEQMQ

3. I hur många fall har någon industriell eller liknande verksamhet som upptog markområde eller hade anläggning av inte obetydlig storlek lagts ned i kommunen under år 1970 eller senare ?

0 1 2 3 4 5 6 - Om svaret är noll gå till fråga 5 b.

Fanns det vid nedläggningstidpunkten någon väsentlig olägenhet vid någon av de nedläggningar som åsyftas i fråga 3? ja nej

Finns det fortfarande någon väsentlig olägenhet av någon av de nedläggningar som åsyftas i fråga 3 ? ja nej

5 . Har det i kommunen (före eller efter år 1970, stor eller liten verksamhet) skett någon nedläggning av industriell eller liknande verksamhet som inte åsyftas i svaret på fråga 3 och som fortfarande medför väsentlig olägenhet ? ja nej

Kommunen bör svara ja på fråga 4, 5 a eller 5 b även om en av har varit aktuell i

bara typ olägenhet ett

enda fall. Observera definitionen i avpå olägenhet snitt B.

Om kommunen har svarat ja 5 a eller 5 b på fråga 4, bör kommunen besvara resten av enkäten.

Om kommunen har svarat såväl 5 a som nej på fråga 4, 5 b ber vi Er ändå skicka in enkäten till oss och därmed bekräfta att kommunen del av den. tagit Övriga synpunkter lämnas under fråga 49.

2:27

Del II Besvaras om kommunen svarat ja på fråga 4, fråga S a eller fråga S b i del I.

6. Har kommunen,gen0m en aktuell inventering eller på annat sätt,en god kännedom om vilka lediga lokaler - för lämpliga industri, k0nt0r,lager som finns i kommunen ? H ja ja delvis nej

Om svaret på fråga 6 är nej, gå direkt till fråga 8

7. Hur är tillgången på sådana lokaler i kommunen ?

gott om lediga lokaler [:]

inte något väsentligt överskott i [:] förhållande till behovet

inget överskott [:]

brist på lediga lokaler [:]

8. Är någon nedläggning varslad för år 1980 av industriell eller liknande verksamhet som upptar markområden eller har anläggning av inte obetydlig storlek ?

ja nej

2* 28 sou 1932:10

9. Denna fråga knyter an till fråga 3 Ange vilka nedläggningar som skett i kommunen år 1970 eller senare av industriell eller liknande verksamhet som upptog markområden eller hade anläggningar av icke obetydlig storlek. (Jfr definitionen på sid 1). Om antalet sådana nedläggningar är större än 5 ange de 5 âgngggg nedläggningarna.

nr Nedläggning 1: _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __

fastighetsñeteckning

"""

ñâñññåf5?êEå§êE§6ñiåäê°ñêä°GêPE§âññêEêñ

""""""""""""""

E§§åGGê?E§âññêE§6ñBêä?êG§

"" &

Nedläggning nr 2: '''''''' _°

fåêfigñêfåñêfêêkñiñé

"

ñåññ5åF8?êEå§êE-§6ñ'iåäê'ñêä'GêEE§åññêEêñ

""""""""""

E§ñåG§ê?E§åññêE'§6ñ'Eêä?êG§'i

"" ñêâIâ§äå?

Nedläggning nr 3: """""

få§Ei§ñêE§BêEêEEñIñ§

"

ñåññ§åf8fêEå§êE§6ñ'iââê'ñêä'Gê?E§âññêEêñ

""""""""""

E§ñåGGêEE§åññêE§6ñ'Eêä?ê$§

"""

ñêäIä§âåf

2:29

Nedläggning nr 4: _ _ _ _ _ _; _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __ fastighetsbeteckning

""""

ñåmñ§åf6?êEä§êE'§6ñ'iåâê'ñêâ'vê?E§åññêEêñ

nedlagd år

Nedläggning nr 5:____;__; __ __________________________ fastighetsbeteckning

""

ñåññ§å”föfêfâgêiêöm'Iåäê'ñêä'vê?E§åññêEêñ

"""""""" °

E§ñåvvê?E§ämñêE'§öñ'Eêäfêv§'7

""

ñêâIâgâåf

Denna fråga knyter an till fråga 5 b 10. Har det i kommunen (före eller efter år 1970, stor eller liten verksamhet) skett någon nedläggning av industriell eller liknande verksamhet som inte ingår bland nedläggningar nr 1 - 5 (jfr fråga 9) och som fortfarande medför väsentlig olägenhet betr. sanering av mark, byggnader eller anläggningar? Om svaret är ja ange högst tre sådana nedläggningar nedan.

Nedläggning nr 6 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __

fastighetsbeteckning

“““““ *

ñåññ§åf8FêEå§êE'§6ñiåäê'ñêä'Gê§E§åññêEêñ

------------------ --

E9§a;;5;2;aa5az'g5a-seaçaçg

nedlagd år

nr Nedläggning 7: _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __

?astigñetsñeteckning

"""

ñåññ°§âf5FêEå§êEêöñ'Iåâê'ñêä'Gê?E§åññêEêñ

""""""""

E§5åGGê?E§åññêE§6ñBêâ?êG§

""

ñêâiâ§äâ?

nr Nedläggning 8: _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __

fastIgñets5etecEnIng

"

ñâñññäêöfêfåéêf'êöñ'iåäê'ñêâ'GêfE§âññêEêñ

"""""""""

E§ñåGGêP§§åññêE'§6ñ'5êäfꧧ

"

ñêäiâ§äå?

sou 1982:10 2:31

Nedläggningsnummer enligt fråga 9 - 10 skall användas vid besvarandet av fråga 11 och följande

nr (jfr 9 - 10)

Eediêggning fråga

1 2 3 4 5 6 7 8 Vid nedläggningen omfattade den industriella verksanheten en yta som var

mindre än 5 000 m2

5 001 - 15 000 m2

15 001 - 45 000 m2 mer än 45 000 m2

Fråga 12 och 13 besvaras om det fanns byggnader 12. Högsta byggnadshöjden var mindre än 15 m 15 - 30 m mer än 30 m

Lokalytan var

mindre än 1 000 mz

7 1 001 - 3 000 m”

3 000 - 9 000 m2

2 mer än 9 000 m

Fastigheten ligger inom större sammanhängande industriområde ja nej

D Nuvarande och planerad markanvändning Nedläggning nr

15. Byggnader och anläggningar finns 1 2 3 4 5 6 7 8 idag kvar till mer än 90 % 50 - 90 % 10 - 49 %

mindre än 10 %

Om kvarvarande byggnader och anlägg-

ningar är av obetydlig omfattning, gå

direkt till fråga 17

16. Huvuddelen av kvarvarande byggnader och anläggningar är idag

återanvända

outnyttjade i avvaktan på återanvändning

Lil

i avvaktan

outnyttjade på I | I I [_I l 1 4

rivning 1

17_ Huvuddelen av de markytor där verksamheten bedrevs är idag

Lil

återanvända

I I I I L_] l

l l

i

f

outnyttjade avvaktan på_ LÄJ I | L

återanvändning

i avvaktan

l

outnyttjade Då_

[ J 1 I ;I [_ I Li]

efterarbeten

18. Bedrivs verksamheten i återanvända byggnader i form av industrihotell (tre

hyresgäster

eller f1er)?

ja

nej

19. Har kommunen aktivt verkat för en av

återanvändning

byggnader och anläggningar ? 9

ja

nei

OU 1982:10

. Vilken typ av verksamhet bedrivs i återanvända

byggnader,

anläggningar och på markytor som ingår i fastigheten?

sou 1982:10

E vid saneringen av den nedlagda industriella Olägenheter Verksamheten ur a11män_§Xnpunkt.

Nedläggning nr l 2 3 4 5

21. Vilka av nedanstående olägenheter fanns vid nedläggningstidpunkten?

l. Uppenbartbristande hållfasthet

i byggnadcüleranläggning [::I::[::[::I:]

2. Väsentlig brandfara [:][:]::]::][:] 3. Vanprydande eller störande för stads- eller landskapsbilden [::]::][:][:][:]

4. Väsentligt förfall p g a brand, vanvård eller annan orsak [::[::[::[::[:]

5. Bristfälligt stängsel eller

inhägnad [::I::I::I::[:]

6. Uppenbar risk för olycksfall i

samband med att t ex barn lätt [::1::1::]::]::]

tar_sig in på omrâdet

7. Väsentlig hälsofara och/eller

miljöfara på grund av att inom [::I::[:][:I:]

området finns avfall i upplag, i eller på marken, i vatten, iByggnad eller

anläggning

8. Byggnad eller anläggningär

svår att återanvända p g a dess [:][:I::[::[:]

speciella utformning

9. Svårigheter att ändamålsenligt an-

vända särskilt välbelägen industri- [:][:]::I::I:]

mark eller transportanläggning innanför eller utanför området j (t ex djuphamn) till följd av att T * sanering inte har genomförts

10. Annan väsentlig olägenhet nr 1

Nedläggning

II H 2

Il

ZZ

Nedläggning nr

Vilka av nedanstående olägenheter finns fortfarande ?

. Uppenânt bristande hållfasthet i byggnad elhranläggning

. Väsentlig brandfara

. Yanprydande eller störande för stads- eller landskapsbilden

.. Väsentligt förfall p g a brand, vanvård eller annan orsak

.

Bristfälligt stängsel eller

inhägnad

. Uppenbar risk för olycksfall i samband med att t ex barn lätt tar sig in området på

. Fäsentlig hälsofara och/eller miljöfara på grund av att inom området finns avfall i upplag, i eller på marken, i vatten, i byggnad eller anläggning

. Byggnad eller anläggning är

svår att återanvända p g a dess “M

speciella utformning

. Svårigheter att ändamålsenligt

använda särskilt in- I I

välbelägen dustrimark eller transportanläggning innanför eller utanför området (t ex djuphamn) till följd av att sanering inte har genomförts

. Annan väsentlig olägenhet

Nedläggning

SOU 1982:1

F Åtgärder som vidtag1ts i anledning av m m

nedläggningen

Nedläezning nr 5 6 7 Har förhandlingar/samråd förekommit mellan kommunen och företaget beträffande den framtida användningen av mark,byggnader och anläggningar?

nej A -4 Om svaret på fraga 23 är ja, när påbörjades dessa förhandlingar? mer än två år före nedläggningen 1-2 år före nedläggningen mindre än 1 år före nedläggningen efter nedlä (IQ gningen

Var dessa eller förhandlingar samråd ett tillräckligt medel att påverka saneringen i en för kommunen önskad riktning ja ja delvis nei

sou 1982:10 2=37 26. Ge exempel på som inte kunnat lösas viktigare frågor genom samråd Nedläggning nr 1: Nedläggning nr fx) Nedläggning nr 3: Nedläggning nr 4: Nedläggning nr 5: Nedläggning nr 6: Nedläggning nr 7: Nedläggning nr 8:

SOU 1982:

Xedläezning nr 0 J 3 b

27. Har fastigheten upplátits med tomträtt

ja

nej

Om kommunen eller aktiebolag, stiftelse etc vari kommunen har ett dominerande inflytande ägde fastigheten innan nedläggningsbeslutet, gå direkt till fråga nr 28- Har kommunen som ett led i saneringen med stöd av byggnadsstadgan eller lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m m meddelat föreläggande etc om under låll eller istándsättande av byggnad eller anläggning, vård av tomt eller hållande av stängsel? (jfr S0 §, 51 § l mom, 52 §, S3 § lmom och

53 § 2 mom byggnadsstadgan)

ja

nej

29. Har kommunen som ett led i saneringen med stöd av byggnadsstadgan eller laoch vid gen om påföljder ingripanden byggande m m meddelat föreolovligt läggande om rivning eller borttagande av byggnad, anläggning eller upplag? (jfr 51 § 1 mom och 52 § byggnadsstadgan)

ja

nej

3 0. Har kommunen använt förköp som ett led i saneringen?

ja

nej

(zl Har kommunen använt expropriation som ett led i saneringen?

nej

Xedläcgning I 2 3 4 5 6 \l OO

Har fastigheten eller del av denna förxärvats på annat sätt (köp, byte etc) av kommunen eller av aktiebolag, stiftelse etc vari kommunen har ett dominerande inflytande?

astigheten förvärvats besvara a 33

uv f/I . Var fastigheten i huvudsak sanerad vid förvärvet

Om 33 är

syaret pa fråga ja,

ga direkt till fråga 35.

Jf .b c .Är det sannolikt att summan av köpeskillingen och saneringskcstnaden för förvärvad fastighet vä-

sentligt överstiger försälinings-

yáxdet eller nuvärdet av smum1ütomträttsavgäld efter sanering?

ia

nei

u: LI! Har kommunen bekostat saneringsâtgärder för fastighet eller del av fastighet som inte ägs av kommunen eller aktiebolag, stiftelse etc vari kommunen har ett dominerande infhtande?

56. Har AMS bidragit till saneringcn av fastigheten?

Nedlägwning nr 1234s w w Finns nu gällande stads- eller byggnadsplan för området? ia nej

Har nedläggningen aktualiserat översyn eller införande av stadseller byggnadsplan för området? ja nej Har nedläggningen aktualiserat översyn av den översiktliga planeringen för området?

nej

40. Har kommunen meddelat rivningsförbud för omrâdet? ja nej

41. Annan åtgärd som kommunen eller annan

mvndighet vidtagit för att genomföra/ få tillstana en sanering? Nedläggning nr 1 ________________________________________ __

Nedläggning

.Har för området eller del av området under - jämför någon tidsperiod - 54§ 3 mom byggnadsstadgan medgivits befrielse från att söka byggnadslov?

ja

nej

Om svaret på fråga 42 är ja, har detta medfört några problem vid saneringen?

ja

2342 SOU 1982:1!

Nedläggning nr

1 2 3 4 5 6 7 8

44. Har länsstyrelsen enligt 21 § naturvårdslagen meddelat föreläggande om rivning, istândsättning eller annan åtgärd för att avhjälpa skadan?

ja

nej

45. Har kommunen genomfört någon kulturhistorisk eller industriminnesinventering som underlag för en bedömning av industrianläggningarnas vkulturhistoriska värden?

ja

nej

46. Har byggnad eller anläggning eller del av denna i den fysiska riksplanerngemi kommunöversikt eller annan fysisk plan urskilts som intressant ur kulturminnesvårdens synpunkt?

ja

nej

47. Har ett bevarande eller en återanvändning av anläggningar eller byggnader motiverats av i huvudsak kulturhistoriska skäl?

ja

nej

48. Har industrianläggningen ur kulturhistorisk synpunkt dokumenterats före nedläggningen?

ja

nej

2243 . Övriga synpunkter (t ex speciellt besvärliga eller lyckade saneringar eller annat).

.45 UNDERBILAGA 2. Z

FÖRTECKNING OVER AVGIVNA ENKÃTSVAR

Klass I Klass II Klass III Ej svar

Stockholms län

Danderyd Botkyrka Sundbyberg Nacka Ekerö Lidingö Södertälje Sigtuna Haninge Norrtälje Vaxholm Huddinge Stockholm Järfälla Vallentuna Nynäshamn Sollentuna Solna Tyresö Täby Upplands-Bro Upplands-Väsby Värmdö

äeaâalLäz

Enköping Tierp Uppsala Håbo Älvkarleby Östhammar

Södermanlands län

Flen Eskilstuna Nyköping Katrineholm Oxelösund Strängnäs Vingåker

Östergötlands län

Boxholm Finspång Norrköping Linköping Mjölby Kinda _ Söderköping Motala Vadstena Ydre Valdermarsvik Åtvidaberg Ödeshög

Klass I Klass II Klass III Ej svar

Jönköpings län

Aneby Jönköping Eksjö Sävsjö Gislaved Tranås Nässjö Gnosjö Vetlanda Vaggeryd Värnamo

Kronobergs län

Ljungby Alvesta Lessebo Tingsryd Markaryd Uppvidinge Växjö Älmhult

Kalmar län

Borgholm Hultsfred Högsby Mönsterås Emmaboda Mörbylånga Nybro Kalmar Västervik Oskarshamn Torsås Vimmerby

Gotlands län

Gotland

Blekinge län

Olofström Karlskrona Karlshamn Ronneby Sölvesborg

Kristianstads län

Bromölla Tomelilla Simrishamn Hässleholm Båstad Östra Göinge Ängelholm Klippan Kristianstad Osby Perstorp Åstorp Örkelljunga

Klass I Klass II Klass III Ej svar

Malmöhus läg

Burlöv Hörby Eslöv Bjuv Helsingborg Höör Lomma Lund Höganäs Sjöbo Malmö Kävlinge Skurup Svalöv Landskrona Staffanstorp

Svedala

Trelleborg Vellinge Ystad

Hallands län

Hylte Falkenberg Halmstad Varberg Laholm Kungsbacka

Göteborgs och

Bo us län

Härryda Kungälv Göteborg Munkedal Stenungsund Lysekil Öckerö Uddevalla Strömstad Mölndal Tanum Orust .Tjörn Partille Sotenäs

Älvsborgs län

Bengtsfors Mellerud Ale Borås Dals-Ed Vänersborg Alingsås Mark Färgelanda Vårgårda Åmål Herrljunga Lerum Lilla Edet Svenljunga Tranemo Trollhättan Ulricehamn

Klass I Klass II Klass III svar Ej

Skaraborgs lan

Grästorp Hjo Falköping Gullspång

Habo Skövde Götene

Karlsborg Töreboda Lidköping

Mariestad Mullsjö

Skara

Tibro Tidaholm Vara

Värmlands län

Eda Filipstad Arvika

Karlstad

Hagfors Forshaga Munkfors Hammarö Grums Kristinehamn Kil Storfors Säffle Sunne Årjäng Torsby

Örebro_l§n

Askersund Laxå Kumla Degerfors Hallsberg Ljusnarsberg Lindesberg Hällefors Karlskoga Nora Örebro

Västmanlands län

Arboga Norberg Hallstahammar Fagersta Västerås Heby Kungsör Köping Sala Skinnskatteberg Surahammar

Kopparbergs

län

Gagnef Falun Avesta Vansbro Leksand Säter Borlänge Orsa Hedemora Smedjebacken Ludvika Älvdalen Malung Mora Rättvik

Klass I Klass II Klass III Ej svar

bävleborg§_län

Hofors Bollnäs Hudiksvall Ljusdal Gävle Söderhamn Nordanstig Ockelbo Ovanåker Sandviken

Västernorrlands låg

Sollefteå Örnsköldsvik Härnösand Ånge Kramfors Sundsvall Timrå

Jämtlands län

Berg Krokom Härjedalen Ragunda Bräcke Östersund Strömsund Åre

Västerbottens

E2

Nordmaling Lycksele Norsjö Dorotea Sorsele Robertsfors Storuman Umeå Skellefteå Vännäs Vilhelmina Åsele . Vindeln

Norrbottens län

Kalix Boden Arjeplog Arvidsjaur Haparanda Gällivare Jokkmokk Kiruna Luleå Pajala Piteå Älvsbyn Överkalix Övertorneå

BILAGA 3 NEDLÃGGNING OCH SANERING INOM FYRA BRANSCHER

INNEHÅLL

NEDLÄGGNING OCH SANERING INOM FYRA BRANSCHER

I den här bilagan beskrivs nedläggningar under perioden

1970-1980 inom fyra branscher, nämligen massa- och pappersindustri, sågar, järn- och stålverk samt gruvor. För varje bransch beskrivs hur många anläggningar som fanns och hur många som har lagts ned, på vilket sätt dessa kunnat återanvändas och hur kommunerna redovisat problemen med saneringen i industrisaneringsutredningens enkät till kommunerna våren 1980. Massa- och pappersindustri beskrivs utförligare än övriga branscher.

Massa- och pappersindustri

Pappersmassa framställs på mekanisk väg i t.ex. träsliperier eller på kemisk väg i främst sulfit- eller sulfatmassafabriker. Det första träsliperiet i Sverige anlades 1857 och ett par decennier senare startade den första sulfitfabriken. Sulfitmetoden dominerade fram till 1950-talet. Under de senaste decennierna har mindre sulfitfabriker lagts ned och ersatts med större sulfatfabriker, gärna lokaliserade till kust. I några fall har sulfitfabriker helt enkelt byggts om till sulfatfabriker.

Massafabriker kan vara fristående eller samlokaliserade med pappersbruk. Även pappersbruk kan vara fristående t.ex. som följd av att en samlokaliserad sulfitmassafabrik lagts ned. Men det finns en tydlig trend mot integrering av massafabriker och pappersbruk.

i

Eedläggningar l9l0:lg8Q

E

E Antalet massa- och var 106 är 1970.

pappersindustrier

År 1980 hade antalet minskat till 86. beror Minskningen på att 21 industrier helt lagts ned medan ett bruk nyupp-

Figur 1

Massa- och pappersindustrier nedlagda under 70-talet

\ O Industrin helt nedlagd

O Massproduktionen nedlagd, pappersbruket drivs vidare

Hissmofors O .. Ö Sandviken Aggfors O Kramfors

_ agervik Svartvik

Lottefors 0 Vansöter

& 0 Mackmyra . Turboo

O . Fredriksberg Amotfors 1 0 ODeje i..

Slotbron l

yrkebyn »U

Fen ersfors OLaxa Loddb l A Håfv eströ Skär_

btack Hmmm

i Edet

%Lil_l_a Gota i

o Brusafors 5 Ö oSilverdaLen r

M“k5: Ohs

Emsfors o B6ksholmO OGranshol

ooTimsfors

Strömsnäs

3:5

förts, Braviken. Ytterligare tolv industrier har lagts ned delvis, i samtliga fall på så sätt att massaproduktionen upphört medan papperbruket drivs vidare.

Nedläggningen vid de 33 berörda massa- och papperindustrierna beskrivs närmare i tabell 1 och geras geografiska fördelning visas på kartan i figur 1.

êtsranxäadaigggvglgåsezssäl12122

Av de 21 fullständiga nedläggningarna under 70-talet återanvänds lokalerna i 14 fall. I fem fall står lokalerna tomma i väntan på återanvändning eller rivning. Dessa fem fall rör nedläggningar 1977 och senare. I två fall är lokalerna helt rivna och i några fall har man rivit de äldre byggnaderna och sparat de yngre och mer användbara.

Vid 12 massa- och pappersbruk lades bara en del av verksamheten ned, i samtliga fall massaproduktionen. I flera av dessa fall används delar av massalokalerna för det kvarvarande pappersbrukets behov, t.ex som lager. I ett par fall används massalokalerna för annan verksamhet än papperstillverkning, nämligen av ett måleri och av en plasttillverkare. I ett par fall står lokalerna tomma och i något fall är de rivna.

Graden av återanvändning varierar starkt, från att bara någon del av en av de många byggnaderna i en massafabrik används till att flera av byggnaderna används. Sysselsättningen i den nya användningen varierar enligt tabell l från sju till 100 och är i samtliga fall lägre än den var vid nedläggningstillfället. sysselsättningen vid nedläggningstillfället är dessutom som regel lägre än vad den varit tidigare. Som ett exempel på detta kan det senast nedlagda bruket i tabellen nämnas, Göta. Där arbetade 480 personer 1976 då Södra skogsägarna övertog anläggningen från Vänerskog. Sedan lades först sulfitfabriken och där-

efter sliperiet ned. När till sist pappersbruket lades ned 1980 fanns bara 170 anställda kvar. Mot slutet av 1980 hade de flesta av dessa slutat och endast 30 personer var kvar, sysselsatta med efterarbeten.

Som exempel på en massafabrik som återanvänds i relativt hög grad skall Svarndks sulfitfabrik nämnas. Av figur 2 och figur 3 framgår vilka byggnader som fanns vid fabriken innan den lades ned 1974. Sundsvalls kommun köpte anlägg-

ningen för 2 miljoner kronor. Huvuddelen av byggnaderna

har rivits, vilket framgår av figur 2. Kostnaderna för rivningarna var 6,8 miljoner kronor, varav kommunen fick 2,4 miljoner i statsbidrag. Återstående byggnader har byggts om och reparerats för 3,3 miljoner kronor, varav 1,2 miljoner kronor utgått i statsbidrag.

Figur 2 Svartviks sulfitfabrik Källa: Sundsvalls maseum Industriminnen i Västernorrland. Del 1 Sundsvallsområdet. 1978

1. Blekeri 2. Spritfabrik

H

3. Kontor och verkstad 4. Kokeri och sileri 5. Tbrkmaskinhus 6. Lutpulveravd. 7. Sållavd. 8. Syrahus 9. Ångcentral 10. Huggeri och barktrumma 11. Kaphus 12. Verkstad Rivna byggnader //Å

wa»

mxno.

. O

:ox

xapnwwuwmasm

mxau»m>m

.m

»zman

3:8

De kvarvarande byggnaderna används på följande sätt. Kontoret och verkstaden (3 på figur 2) ägs av Hantverksföreningen. Där sysselsätter tolv småföretag omkring 50 (9) ägs av Bålforsens kraft AB. personer. Ångcentralen Där finns ett reservelverk som sysselsätter fyra personer. Verkstaden (12) disponeras av gatukontoret som sysselsätter 15 personer där. Torkmaskinhuset (S) arrenderas av byggföretaget Hallström och Nisses för maskinupplag och verkstad. Detta företag hyr i sin tur ut en del till Reform Verkstäder AB. Sammanlagt arbetar 24 personer i torkmaskinhuset.

I Sundsvalls kommuns köp av anläggningen ingick marken öster om E 4:an en dryg kilometer norrut. På denna markremsa finns ett massamagasin med kaj som hyrs av ASG och en marina. Där sysselsätts ett 15-tal personer. Där finns också en nedlagd trähusfabrik som nu hyrs av Kema Nord och används som lager.

Massa-_0gh_papgersbrgk_i_kgmmunenk§tgn

Elva under 70-talet nedlagda massa- och pappersbruk redovisas i kommunernas svar på den enkät som industrisaneringsutredningen skickade ut våren 1980. Dessutom redovisades två massafabriker nedlagda 1967. För elva av dessa tretton fabriker redovisas olägenheter. Samtliga redovisade nedläggningar avser totala nedläggningar, dvs. fall där den tidigare verksamheten helt upphört. I kommunenkäten redovisade nedläggningar (kronologisk ordning) är:

Edsvalla bruk i Karlstads kommun Essvik i Sundsvall Turbo i Hedemora Fredriksberg i Ludvika _ Fagervik i Timrå Brusafors i Eksjö Svartvik i Sundsvall

Kramfors i Kramfors Sandviken i Kramfors Hissmofors i Krokom Vansäter i Söderhamn Lottefors i Bollnäs Böksholm i Växjö

För de båda senaste nedläggningarna i uppräkningen, Lottefors och Böksholm, redovisas inga olägenheter.

Tio av de nedläggningar under 70-talet som redovisas i tabell l saknas i redovisningen från kommunerna. I ett fall, Göta pappersbruk i Lilla Edet, lades fabriken ned efter det att kommunen svarat på enkäten. I ett annat fall, Loddby i Norrköping, är inte fabriken med bland de fem senaste nedläggningarna som kommunen skulle inskränka sitt svar till. Fem av nedläggningarna skedde i kommuner som inte redovisat någon olägenhet av nedläggningar och därför inte närmare redovisat vilka de nedlagda anläggningarna varit. En nedläggning finns i en kommun som inte besvarat enkäten, en annan i en kommun som svarat och som haft olägenheter men som inte redovisat just den anläggningen. En nedläggning slutligen, finns i en kommun som sagt att man inte haft några industrinedläggningar. Den aktuella nedläggningen inträffade just på gränsen till den period enkäten gällde, nämligen 1970.

Samtliga nedläggningar som inte redovisas i svaren på

kommunenkäten, med undantag av Göta pappersbruk, är återanvända i någon utsträckning. De icke återanvända fabrikerna är således överrepresenterade i svaren från kommunerna.

Av de 21 helt nedlagda massa- och under

pappershruken

70-talet har sju stycken övertagits helt av kommunen. En anläggning har delvis köpts av kommunen. Av de åtta fabriker som helt eller delvis övertagits av kommunen har sex återanvänts. Två övertagna anläggningar har rivits eller håller på att rivas och marken skall användas för ny industri. De kommunövertagna anläggningarna är något överrepresenterade i svaren från kommunerna.

När en massafabrik har lagts ned tas vanligen lokalerna i anspråk för annan verksamhet. Men det har förekommit att anläggningen stått outnyttjad under mycket lång tid. Exempel är Bengtsfors sulfit AB i Bengtsfors kommun, NCB:s anläggning Svanö i Kramfors kommun och SCA:s Essviksfabrik i Sundsvalls kommun. Dessa tre lades ned anläggningar på 60-talet och stod oanvända under mer än ett decennium innan de revs.

âammârtåagtaing

1970 fanns i Sverige drygt 100 massa- och

paopersindust-

rier. Under 70-talet lades 21 av dessa ned helt. Vid ytterligare ett dussin anläggningar lades massaproduktionen ned medan pappersbruket drevs vidare. Vid huvuddelen av de nedlagda massa- och har nåpappersindustrierna gon form av återanvändning skett, oftast är det småindustrier som hyr in sig. Återanvändningen omfattar hela aldrig det gamla lokalbeståndet utan utnyttjar bara de mest användbara lokalerna som verkstad och lager. I flera fall har de äldre byggnaderna med alltför speciell utformning rivits. Det är däremot rätt ovanligt att en nedlagd anläggning rivs fullständigt. Det skedde bara i två fall under

sjuttiotalet. Återanvändningen innebär även sysselsätt-

ningsmässigt en mindre intensiv verksamhet än i tidigare, ett par fall är sysselsättningen bara lO % av vad omkring den var tidigare.

Det är inte direkt ovanligt att lokalerna står helt oan-

vända i några år. Det finns också sextionedläggningar på talet, där lokalerna stått oanvända i mer än ett decennium.

Enligt industrisaneringsutredningons enkät till kommunerna re-

dovisar dessa olägenheter med för vartnedläggning ungefär annat massa- och pappersbruk. I vart drygt tredje nedlägg-

ningsfall går kommunen in och köper anläggningarna.

Sågar

Sågar varierar i storlek från husbehovssågar vid bondgårdarna till stora industrier med en produktion av flera

100 000 m3 sågade varor per år och över 100 anställda.

De största sågarna ägs av staten, skogsbolag och skogs-4 ägarföreningar. 1973 ägde dessa företag 9§ sågverk, vilket var 3 % av samtliga sågverk i landet. Men dessa sågverk stod för 38 % av den totala produktionen. Äldre och mindre sågar lufttorkar virket medan nyare och större sågar i allt större utsträckning använder torkningsanläggningar. En stor del av sågarna är integrerade med vidareförädlande industri som hyvleri, impregneringsverk, snickeri och husproduktion. En del sågar är samlokaliserade med massaoch pappersbruk, bl.a. beroende på att biprodukter från sågen då kan användas i massaproduktionen.

Eeélêgånlnåal l9_7_°--_.1239

Skogshögskolan inventerar antalet sågar i Sverige med vissa mellanrum. De senaste inventeringarna är från 1973 och 1979. Då var antalet sågar följande (3 och 4 i källhänvisningarna): K E

E Totalt Med årsproduktion över l 000 ms

i I 1973 3567 899 1979 2485 602

Det totala antalet sågar har minskat kraftigt, med omkring 180 per år. Men här finns många mindre husbehovssågar utan några anställda. Mest intressant från industrisaneringsutredningens synpunkt sett är nedgången i antalet större sågar. Här var minskningen enligt tabellen ovan 297 på sex år, dvs. omkring 50 sågar per år. Statistiken från skogshögskolan visar att antalet mindre sågar minskat under de tre senaste decennierna. Antalet sågar med produk-

tion över 1 000 ms ökade fram till 1965 års inventering

och minskade därefter. Utvecklingen går således mot allt större sågar.

3:12

Det redovisade antalet sågar i skogshögskolans statistik är en följd av nedläggningar och nyetableringar. Hur många nedläggningar som skett kan därför inte utläsas i denna statistik. Antalet nedläggningar redovisas däremot i SCB:s

statistik varav följande framgår(5)1

Arbetsställen med mer än fyra sysselsatta för sågverk

ggh_hyv1erier

Antal Avregistrerade 1973 827 25 1974 809 67 1975 778 45 1976 741 49 1977 702 53 1978 654 h3 1979 621

Antalet sågar enligt SCB:s överensstämmer i inventering stort med antalet enligt skogshögskolan som har större

produktion än 1 000 ms per år. Man kan därför dra slut-

satsen att det är i stort sett samma grupp sågverk som statistiken gäller. Detta innebär att nedläggning av

sågverk med produktion över l 000 m3 per år och med fler

än fyra sysselsatta har varit i storleksordningen några tiotal per år eller för hela 70-talet några hundratal.

Atgranyändging_och_återställning.

Det är inte möjligt att samla in uppgifter om samtliga nedlagda sågverk under 70-talet. Någon form av urval måste göras. Här har valts att studera de sågverk som nämnts i kommunernas svar på utredningens enkät, kompletterade med sågverk som dykt upp under uppgiftsinsamlandet. I tabell 2 redovisas uppgifter för tjugo helt och fyra delvis nedlagda sågverk. De sågverk för vilka produktions- och sysselsättningsuppgifter finns är samtliga betydligt större än

sou 1982:10 3:13

de sågverk för vilka nedläggningsuppgifter presenterades i förra avsnittet. Det minsta sågverket i tabell 2 hade således

en produktion av 6 000 ms sågade varor per âr. Men även om

man jämför antalet sågverk i urvalet med Skogshögskolans

statistik för antalet sågverk med produktion över 10 000 m3

per år, (antalsminskning med 59 mellan 1973 och 1979), måste man konstatera att urvalet bara utgör en liten del av det totala antalet nedlagda större sågverk. Resonemang och slutsatser som presenteras här måste därför tolkas med försiktighet.

Av materialet i tabell Z kan konstateras att av de 19 sågverken återanvänds lokalerna i sju fall. Graden av återanvändning varierar självfallet. I några fall används lokalerna som mer eller mindre tillfälliga lager eller upplag. Det finns emellertid också ett exempel på en rätt kvalificerad användning där lokalerna byggts om så att de i stor utsträckning kan användas för produktion av prefabricerade huselement. Där sysselsätts huvuddelen av den ursprungliga arbetsstyrkan.

Tio av de helt nedlagda sågverken är helt eller delvis rivna och de lokaler som finns kvar står tomma. I ett fall har marken använts för bostadsbebyggelse och bebyggelse planeras i ytterligare två fall. Orsaken till rivningarna var i ett fall brand och i två fall att kommunen behövde marken.

Två sågverk är varken rivna eller återanvända. Ett har stått sedan 1975 och de två andra sedan 1977.

Fem av sågverken i tabell 2 har lagts ned delvis, vilket innebär att sågverksamheten upphört men vidareförädlingen är kvar, exempelvis hyvleriet. I två av dessa fall återanvänds sågverkslokalerna.

êâgvçrk i kommençnkäzea

I kommunernas svar på utredningens enkät redovisas sjutton under 1970-talet nedlagda sågverk. För tretton av dessa ned-

3:14

läggningar redovisas olägenheter. Sexton av fallen avser totala nedläggningar och ett av fallen (Berga sågverk) avser nedläggning av sågverket medan hyvleriet drivs vidare.

Att antalet nedlagda sågverk redovisade i kommunernas svar är så litet jämfört med tidigare redovisad statistik har

flera orsaker. De 17 nedläggningarna redovisas av de

57 kommuner som haft med Ytterliolägenheter nedläggningarna. gare 66 kommuner har haft nedläggningar utan olägenheter, varför bara antalet nedläggningar av industriell verksamhet totalt redovisas, således utan specificering av av antyp läggning. I dessa kommuner finns naturligtvis ytterligare nedlagda sågar, liksom i de 29 kommuner som inte besvarat enkäten. I enkäten gjordes också en storleksbegränsning till

1 000 mz lokalyta eller 5 000 m2 tomtyta. Dessa ytor är fullt tillräckliga för en produktion av 5 000 ms per år, vilket

ytterligare reducerat antalet sågverk i kommunernas svar.

Även i de 57 kommuner som efter nedredovisatolägenheter lagd industri finns ytterligare nedläggningar. Många sågar är integrerade med vidareförädling. Om sägningen läggs ned redovisas den i Skogshögskolans men kommunerna statistik, skulle bara redovisa vilket de fullständiga nedläggningar, också gjort med ett undantag. kan också ha und- Nedläggningar gått att bli redovisade genom att kommunerna bara skulle ange de fem senaste nedläggningarna. Kontakt med kommuner några efter det att enkätsvaren kommit in visar också att man helt enkelt har glömt bort nedläggningar.

Av de 19 nedlagda har sågverken sju övertagits av kommunen. I ytterligare ett fall har kommunen hela tiden ägt marken och arrenderat ut den till sågverksägaren. Fem av dessa åtta ansågverkstomter vänds eller ska användas för annat ändamål än industri. I ett par fall har

nedläggningen av ságverken

t o m. initierats av kommunen eftersom kommunen behövt marken.

åaümênåaåtüinå

Under 70-talet har betydligt över l 000 sågar lagts ned. Då inräknas husbehovssågar utan anställda. Om man enbart räknar sågar med fem eller fler anställda

och produktion av mer än 1 000 m3 sågade varor om

året har några hundra sågar lagts ned under 70-talet. Antalet totala nedläggningar är mindre eftersom sågar ofta är samlokaliserade med vidareförädlande I verksamhet som hyvleri, träimpregnering eller snicke- I rier. Om sågen läggs ned fortsätter ofta den övriga verksamheten på platsen.

I industrisaneringsutredningens enkät till kommunerna redovisas bara sjutton nedlagda sågverk.

Tretton av dessa nedläggninar medförde någon form av olägenhet för kommunen. Det är således en mycket liten del av

sågverksnedläggningarna som ger kommu-

nerna några olägenheter. Det förefaller att vara i

synnerhet de större som

sågverken innebär olägenheter vid Ett

nedläggningen. urval nedlagda såg-

verk har studerats med avseende

på återanvändningen.

Urvalet bestod av de som sågverk nämndes i kommunt enkäten kompletterade i med«några ytterligare. Ungefär en tredjedel av hade sågverken återanvänts. Omkring hälften av sågverken hade rivits helt eller delvis och i några av dessa fall hade marken använts för bebY88e159- En av de

tiondel nedlagda sâgverken i

urvalet var vañen rivna eller återanvända ännu flera år efter

nedläggningarna. Åtennwändningen var ofta

av mindre kvalificerad natur, exempelvis i form av lager eller upplag.

Även om urvalet inte är med tanke gjort på att vara representativt för samtliga nedlagda sågverk, får man dock en viss om att antydan sågverk är svåra att återanvända. Kontakter med branschen antyder också detta. Bland de skäl som nämnts kan framhållas att bvøonaderna ofta är oisolerade och dragiga, varför en återanvändning skulle kräva omfattande ombyggnader.

:lö sou 1982:10

Järn- och stålverk.

Järn kan framställas i masugnar eller i järnsvampverk. Stål framställs av järn, i vissa fall med tillsatser av skrot eller legeringsmetaller i martinugnar, elektrostålugnar eller syrgaskonvertrar. Med järnoch stålverk menas här en anläggning som innehåller en eller flera av dessa processled eller där varmbearbetning av stål görs.

Samlokaliserade med järn- och stálverk finns exem-

pelvis koksverk, sinterverk, kallbearbetning, yt-

behandlingsanläggning, manufaktureringsanläggningar

och självfallet försörjningsenheter som kraftverk, syrgasverk och reningsverk.

äeglgggnlnga: 1921-_1289

1970 fanns 58 järn- och stâlverk i Sverige (l, 6). Under 70-talet lades verksamheten ned helt vid fem verk, nämligen Nykroppa, Persberg, Motala verkstad, Vikmanshyttan och Horndal (se tabell 3). Vid Ytterligare fYT3 verk lades järn- eller stålframställningen ned medan övrig verksamhet fortsatte. 1980 återstår således 33 järn- och stálverk och dessas

lokalisering

visas i figur 4.

SOU 1982: 10

O Specialstålwerk o Handelsstilsvcvk D Verk med enbart vllsning A Hvm

Dammrvm 0 hmm Osäderfor:

mig”, .. Smzdichack Dvikmänshyttan A . o

o

O Leijofun Aspâxzeizçtman “ma”

o oFagemu . Munkion D Hellcfnn D “Mb” Blombacka D 0510”, Km Bjömeborg 0 Bofors O Degu-lots 0 Gullspång

Qvarnstummar

0 Boxholm

O 0 Halmstad Kockums,

l Figur 44 Den svenska stålindustrins

lokalisering 1980. Källa: Kemisk tidskrift nr november

5 13, 1980.

, . i

åtgrangändning_0gh_åte:ställning;

Av de fem helt nedlagda järn- och stålverken under 70-talet återanvänds fyra. Graden av återanvändning varierar från en relativt okvalificerad användning

Å son lager (Motala verkstad) till en intensiv indu-

striverksamhet med nästan lika många sysselsatta som vid nedläggningen (Vikmanshyttan). En av de nedlagda anläggningarna (Persberg) återanvänds inte och 10mugrna är inte heller rivna.

Inget av de fem nedlagda järn- och stâlverken har rivits men vid två av de återanvända verken har rivning skett av vissa lokalen

SOU 1982H 3:18

Järn- och stålverk i kommunenkäten

Fyra nedlagda järn- och stâlverk beskrivs i kommunernas svar på utredningens enkät, nämligen Motala verkstad, Vikmanshyttan, Horndal och Guldsmedshyttebruk. Dessutom beskrivs nedläggningen av Riddarhyttan 1959 i Skinnskattebergs kommun. Skälet är att där fortfarande fanns oanvända byggnader kvar. Guldsmedshyttebruk är ingen fullständig nedläggning eftersom endast masugnen togs ur drift.

Två nedlagda verk saknas i kommunenkäten, nämligen Nykroppa och Persberg i Filipstads kommun. Att de inte är med beror på att kommunen inte haft några väsentliga olägenheter av nedläggningarna. Däremot är dessa båda verk med i det antal nedläggningar som Filipstads kommun anger.

Av de fem helt nedlagda verken har kommunen övertagit Nykroppa, Motala verkstad och Horndal och dessutom delar av anläggningarna i Vikmanshyttan. Samtliga dessa har återanvänts i någon omfattning. Det

enda verk som inte återanvänts, Persberg, ägs fort-

farande av Uddeholm.

§aEmê71Ã3EtBiE8

1970 fanns 38 järn- och stålverk i Sverige. Under 70-talet lades fem verk ned helt och eftersom inga nyetableringar gjordes var antalet verk i drift 33 år 1980. Vid ytterligare nâgra verk lades delar av 9 verksamheten ned.

Det är bara ett av de nedlagda verken som inte har återanvänts. Ett av verken har en viss återanvändning som lager och de tre övriga används av ett flertal företag. Ett av fallen, Vikmanshyttan, måste betecknas som en lyckad återanvändning. Där används en stor del av de gamla lokalerna och sysselsättningen är drygt 70 % av vad var tidigare.

den

gruvor

Med gruva menas såväl själva gruvhålet som de

byggnader och anläggningar som behövs för gruvverksamheten. Byggnader för hantering av malmen är laven som används för uppfordring av malmen, krossar, kvarnar och sovringsverk. . Vid vissa gruvor finns också anrikningsverk, där koncentrationen av det önskvärda mineralet höjs och

pelleteringsverk,där pellets

eller kulsinter framställs. För driften behövs ock-

så serviceanläggningar som verkstad, förråd,

lager, personalutrymmen och kontor.

I vissa områden kan mindre gruvorna ligga tätt, på än en kilometers avstånd från varandra. Vissa byggnader och anläggningar kan vara gemensamma. I sådana fall talar man om gruvfält.

Eeélägåninåal l9Z°__128Q

1970 fanns 60 gruvor eller gruvfält i Sverige (7). ned tabell och

t

Under 70-talet lades 31 av dessa (se 4) tre nya gruvor öppnades av Boliden: Uddengruvan, Stekenjokk och Guttusjö. Dessutom öppnade AB Statsgruvor två § I nya gruvor inom befintliga gruvfält: Fredrikssongruvan i Stollberg och Vikströmsgruvan i Yxsjöberg. 1980 återstår således 32 gruvor eller gruvfält.

åtsranxäadaimgosluâsezställaiag

Av de 31 nedlagda gruvorna återanvänds sju. I några gruvor sker dessutom viss experimentverksamhet av tillfällig art, exempelvis med gruvvärme. Återanvändningen är i samtliga fall av mindre intensiv karaktär och utgörs av verkstadsarbete, åkeri, plast-

båtstillverkning och tillverkning av makadam. I det

senare fallet återanvänds även det överblivna gråberget. I ett fall används också själva gruvhålet som vattentäkt.

3:20 SOU 1982510

av de har i fall

Endast fem nedlagda gruvorna rivits, fyra

Vid återanvänds

är

det Bolidens gruvor. tre av de gruvor som

har vissa byggnader av mindre värde rivits. Men huvuddelen

gruvorna eller sjutton stycket är inte rivna och används

av

inte till något.

Gruvor_i_kgmmunenkätgn

I svar enkäten redovisas åtta gruvor

kommunernas på

som

lades ned under 70-talet. Fem av dessa gruvor

medförde olägenheter. Dessutom redovisades sju gruvor

nedlagda före 1970 som fortfarande medförde olägenheter.

Bara en av de 31 som lades ned fjärdedel gruvor under 70-talet redovisas således i kommunenkäten. förklaringar till detta är: Ett par Några troliga av de senaste nedläggningarna gjordes möjligen efter det att enkäten besvarats. saknas efter- Några gruvor som de ned i kommuner som inte haft några olälagts genheter av industrinedläggningar och därför inte man haft. En av kom-

redovisat vilka nedläggningar

munerna med gruvnedläggningar hör till dem som inte besvarat enkäten. Tre kommuner med nedlagda gruvor har svarat att de inte haft någon nedlägg-

ning av ”industriell eller liknande verksamhet,

som det frâgades om i enkäten. En tänkbar förklaring är att man inte uppfattat gruvdriften som industriliknande verksamhet. En annan förklarkw är naturligtvis att man helt enkelt glömt bort nedlagda gruvor.

sou 1982:10 3=31

Den nedlagda gruvan ägs fortfarande oftast av det företag som lade ned gruvan. I några fall har dock gruvan överlåtits till ett annat företag. Det finns bara ett enda exempel på att en nedlagd gruva övertagits av en kommun och det är Idkerbergets gruvor som köpts av Borlänge kommun. Kommunen använderett gruvhål som vattentäkt, krossar gråberget till grus och har också tidvis använt en gruvbyggnad till dagis.

êanmânâastn 128

Under 70-talet lades 31 gruvor ned i Sverige, dvs. hälften av det antal som fanns 1970. Bara ett fåtal av de nedlagda gruvorna har kunnat återanvändas och den återanvändning som ägt rum är inte särskilt kvalificerad. Likaså är det bara ett fåtal av gruvbyggnaderna som rivits.

Huvuddelen av de nedlagda gruvorna står således kvar utan att vara rivna och utan användning. Det finns dessutom ett flertal gruvor som lades ned före 1970 som står kvar på det sättet efter mer än ett decennium.

Det är inte bara själva gruvbyggnaderna som innebär problem ur saneringssynpunkt. Enligt en inventering utförd av länsstyrelserna finns det mer än 5 000 gruvhål i landet med behov av skyddsåtgärder, vid 2 240 bör åtgärderna sättas in omedelbart (8).

Enligt industrisaneringsutredningens enkät till

kommunerna våren 1980 hör också gruvor till de

branscher för vilka relativt många olägenheterredovisats som följd av nedläggningar.

Källförteckning

1. Uppgifter från kommuner, företag och branschorganisationer

Z. Industrisaneringsutredningens enkät till Sveriges kommuner våren 1980.

3. Per Nylinder: Sågverk 73, del 1. Institutionen för virkeslära. Skogshögskolan. Stockholm 1975.

4. Anders Englund och Mats Nylinderr Preliminära resultat från 1979 års sågverksinventering. Uppsats nr 101. Institutionen för virkeslära. Sveriges lantbruksuniversitet.

5. Statistiska Centralbyrån: Statistiska meddelanden. Strukturstatistik för industrin.

6. Industrin i den fysiska riksplaneringen. Järn, stål- och metallverk. SIND PM 1977:4

7. Industrin i den fysiska riksplaneringenz Gruvindustrin. SIND PM 1977:1

8. Oskyddade gruvhál 0. dyl. Råd och anvisningar för skyddsåtgärder. Statens naturvårdsverk PM 665, 1975.

H SOU 1982 210 Z 3

min -xyo mwhv

pwwaøm

hmwcacmxaams

25,:

.:c

øwmawoz

an...

äxêaämaømø_

m

HOMSHDWHOQQNQ

mwap0

opmnH pwñoa äeäm ooma xdpgaw opmwH

. W W W W _

wncm

o:on

.uommu

w.HpmH›:

-äta

.ánüauêä

-uopxm

umaow

å.

mspamaan

coapmxmmmpcnxmms

.E.E

mvmmanoc

muoxspnmwoaamm

p=m=mHopm

Maqu

mnââm

.xHppmmgoom%.

cocpwumauohao

mmmM

mcapoucmc

m?

.wnaumucmzw

amma

apmxuacm_

mw:m:m .vass

.mm m

Å .i _ W .oc % M .mm, mv:m ,

uamc

uowmq

.u0«p

23%

m. H

nu no:

mn E: ho: mo:

M

pm

muummaommxm

emma

omv

a.: mm mm ma

xsun

33 M M w . w w V _ W R m M . M _ _ V H W M A . W W H

_Høm:

som som

ooa

ovmpopssco

E

o.: moa com

Hmu: w« . M M 83 .umm= oomv ñpmms

ä x

ansågs_ Hcoczseox

amma

umacmug

n« u oo

-nhmo.

ä: 82

M .W må . _ .

.Huoc

opmmmxpm:

osrmpowmmspm

owmH|onma

-amg å

vägran mgoum uskoñadm muowøaam:

wxmq

u«

82 :öm n m um , _

wvmmawoc

muosovoz

vmpwmuazi

mx«u=4

CSEEOM

mxmq 92 SHS uovm mpeae

. M W H W w

.mummmm mmxmammm

mmavozw

pm

emma 02: onmm :S musa Nmma

powpumsvcmmummmmg

. _ w _ N m H ,

umhvcmamwo

zozHzamme:mozHmmzmHmem:QzH

xmaømxos xaâxøs

mmmmsuammsm

uogsmmm%mm

Lada.

xmøaxä

xspnmpommmm

53m

.§8

pmnmâå

suo

mhonmxaguohm .:mHmvpoH«m

u

mmmammc

H

.Vmämmmm

x

.mäüxz mmmms .cause wmmms §28 mmmws wmmms

u

mxmq .§3

m

uwmmmz

x

Hñonmw

p H N m q m

z

vM umx

uawcacmxazmz

3 2 4

m«av m«»v pm m«gv mHpv

pdmmgndn

gm

umxzxnmsommmm uoxspnmnoamma uoxspnmpoaamm uoxsunmpomcmm uoxspnmpommmm

aomcwhocmm

mwHuo

pm:

smñmmammm

o»mva .coaow

v:m:mo 055 opwnH wpmvd

m:

ma.: awpommmm mwmmavoc

.

mcuoamxoammmme

-amg

“Homme

codusnwpumñvao wcpmamxoammmms umxspnmyomama Hñouogappmsnca mcpoamxoamwmms

Hpumsvcdmem

som v« vH :mv

:om:H:xhoHHHu .cx›oHH«umhma

änâäoum

pomm

.dgoxuacm møéøm mv:m:m mw:m:m

amma

no: no:

.mh mh gem .mm .mh how .mn

zomma

uowsq

mr

mHHou

P95

.Ba m«Ho©

mo:

uommaz

mm: mm: mm

øummanmz AH

muunmaommxm

»Hoz 32 Caves

oo

oov owe omm

ooma

om: ooñ

nu

poxzpn

hm som

:ö: A

oem owe omm omm

Hmu:

pmm

xspn

3 omm.

nam:

ä _

nocsgsox zmasseox Cw:5EEOM

pomm

mcumwm

va

m«Hmv

ovupoaeco

mpvnm -mmoxm

u u u

oumwnxanz

7:5:

aaaaz

:saw

.pmwmmmoxm

upmwmmmoxm

mcpmwcwcmwmawoc

m

3,52% zøoxmam

uspoñaam -mpmgmmm

mnvom mpvom

m

om

mcmm

v?

xzpn

mc m wc

owmH-o›mH

vxumxumz

csmzmumxmo

møäøåmw HHmmuc:m vzpoaaoz

mcazwxpuoz

c§s=oz

mango

mmHHww

mvwmavo:

vmnmvoz

4 mv

:w

”nga E2 amma who” emma mmma mmma

. v«

zmozHzømme:mo2HmmzmHmew:øzH

mmmmsunwasm

Hmmpumsvøamaommmm

cmwcqcpunmawmmxm

-udda

uoñeamüox,

-pñwñsw

:Em: mmmme

.§09

.qoynmpgoñm wmmmeuawasm .mmâåqpm .Ecnumm.«m: xmacmxms mmmmsuauasm

H

muoxsgm .x«pgm>m

.

.wpommsm

:oo

uwmäê mmmme mmmme tmva

ma-

IISÖ

Hñonue :amma:

0 m

i. az

mx

ç._m.o

Hou

mccaw

pmmcacmxqmms

mum

:oo 3 25

pm

co

amma

mumox

mxm

ovmawuon

uwxspnmpommma uoxspnmgomamm

:mm:H:Hp

umax

mwaua

:om:a:«m mmcxmpmn

pmx m»m m2 w

mxm m

.xuo

_wm=H

.THHmSUCH

.pomoa

-eo

m«aow

.EE A:

wmpmcmm

mxm

wuoxspnmpocmmm

:oxpa:

HHwpm«H%nn:um

ma

wc«:x»oMHwu

.»mx

.Hmbâumgm

å

.cw som

psmzaää

:ouwog

»DM

..:mw›pmwmppnw

pm

mm:m:w

.:mw›nm:â%wn

mpm »wu:m

.mm«u

.:wcm:m mmv:m:a noxpaz Hpumsvca szämnä owmaamn

:maa

.m_ ,.82 mxm .mn how o:wn .moz mm owmâö :U0 .mm

uomsq

mHHow mwHom

§5

22%

mm

mvmmmvmc

mo: mo:

S

.nummam

muummmommzm

cmxapnmw

nu

02; o com o 0 mmm

äns,

uHw:.mo

a

mm

som som

nmwmms

hm

omv

Gmwmmaom

:ö: mm

omm cam

:mxwpnmw

Nma o:

anu: mamma

E omav _ noav numüs 225, M

m2.

x:pa.ovmgopE5co

wmcaseox

ummomspaom

coczgeox

v«

mg›sxum;

m_ u u n

C

oummnxpmz

7:a:

onmxasr

om

E? mgoam :§8: coeao: 0: um

owmauomma

wpowemgx wxpmxgâa

c2s=oz oHmo wnmxm

-miäz mean -oxpgoz maa;

mwmwavoø

wmmawoz

å.

amma E2 »maa “maa mmmm mmañ

wmmmeuwwazm

pmwpumswcwmpmaamm

zmuzHzamme:mozHmmzmHmem:azH

mmmmspñwñsm mmmmepawasm xmacmxme

poâaåä» mmâsääzm xmHcmxoE

:Er:

.mpowmmsum

H

muoxspm .apxsxumz .mpowempx .maommswh

:oo

mässa :mix: .cosagå mmmms 38: “Mogge

:ammar

m o om Ha

\gz

pmz pnx »wx

unmcacmxazmz

_.. m_ S O U 1 O.. OO z. 1 O

pm um gm

uoxzgnmpoaamç poxspnmpoaama uoxspnmgocgna

nmag0

ummcacog

mHHow

nuaam

.

-HpoHm:.mHHow

mpwmqvau

apmwmamumaa

Hmåogtumsuñ

»um

mcpommxoa

Mppmzncamsm

ao .

Enånger.”

§28

maHow

.mcñcwmmñcw

go;

owmñamnem poaxmmmx

:maa

.mm nssou .mos åum .mepdm :om pay

. .mn .mg .i

paus; . §5 mo: mo: mo: ho: F:

mnmmawo:

_ .

om mm

så sme omm com

uaos

suusmñommzm

nu

som pm :ö: som ä

mao cow ooa omv

mpmwe

xspn Hmu: E., emo mamma oovv

.

uøaaovcm

u u

1«

u

ovmpmuasco

“Nää

opmmmxpmz

muowmkmwcom

72.026?

moxma0cm msñoââgo

m

moxm»o=m

mpoum mxspn mxz m

ommauomma

mwmnmpom

:§s=oz

csamm www HmE ...oa..

avmmauo:

vmuavoz

amma amma

ä .

mmmm wmma 22

zmuzHzame:muzHmmzwHmem:azH

poqppwzvcwmpmmmmm

aumwasm »oammmøü

acqw

posâmäm

mwmmsumwmsm

.

mmmmspawasm .mpowmnomcom

m

.wp0wmuoE .Eoäägo

H

mamvämm .onmxuxao

:oo

amma.: »wanna .once

:BS ummmms

. NH 2 å

SOU 1982 :10 3:27

umwcacmzazaø

ins

amsvca

659_

bümâ ömma wmmñ

mupw0

0 .CE

.öxinatmasm

pmm

coøâäøv_

q pm:

mwHg0 års? .S305

uoagmmaam

-

ppm :ox

movma

.,.. m

dpoxm

|®Ehm

-max

uucospumca

.sEmmx»ommwHHmnEm

.am

-E323 poøñwåy»

Cpmzuaiêsm .umämøäñonøe -züaüsoammøaw

m

.ñpmxuqcm

Mainz..

.yxa

wmäåå

ämscmäum

. vnm an.:

ou«pom

m:M:hm

.aoqcma

.Coücâ §$§U

.:uw

sms_ .En

.i E: .Ra pm» á.. :å å,

.i zoo

.umxm«>Ho:

uoumq §5 .så 33% .Es 33% .mä

mummavoc

F: F: :å

S

- n

missa

o mm o:

uamz

å o.: o

muummmømmzm

mo

pm som

:ö: 3 SN 3 Eom

mamma

08 o: NS m8 o:

xsxn Hmu: 3 omv 98:_ _ owvv

cmâåov_ .ocâäox

owmpmnssco

v«

82 u n u u u n

oumwmxumz

wcpmmmmmoxm

mcummmmmoxm

_.:.m=.u«

äwåoazm

måna uäåim -iââm -mmäpox mega: måna

82 62 NH

owmauomma ::EEbM

gäst; 50x92 mpâsüv_ men? oüäm säsäâm mmczom äømázä

mvwmavoc

vmmavoz

22 22 E2 22 om.:

ä

E2 22 22

zozHzamme:mozHmmzm_mem:azH

mmmâåaøm

aowhpwøvcwmaommma

mmâepcäm

-åra

-Haha Lada xmdäxøs

äêamxkox,

mmâsåmñsäâgwxgzv_

xânmhâmm

:Em:

.xåm

.mpâêwmaz .cüzââm ...E8033

.eâñám

.goåmmzäm

muoxsum

H

:uo

ensam: amma.: amma: Mmmm.: mmmms

20 38

Hñonae

»ammar pz 2 2 S Z i 2 8 z

.xm

?mms

3 28

Hømcacmxaamz

ca w .l 9 00 2

umxomsmm

:10

-M__

soxgms

cm was

.uwgocmmo

HH_p vas

mmmmxnon

:caps

pm

.m«Hg

ømng3

:ommm vmpomña xH_nmmmm :oxum: mmv:m:m mszmvau mxm mxm »onmumon :ommm

m

pm:

mu:m:m coxpms

.:xgoHHHp mm_aa:poE«u

»owxpmom

äiswzzq

pnaow wmupnm

.HoDSoBmn

ma

ana.

mumwxn

.mm no: .mm som

mo: .mm mo: ao: .nos

young

m«Hov mmHov

§5

w«aww

. mm mm mm

mo: mn

mvmmavmc

mupmmaommzm

namn :ö: em

ma em

Hmu=

mo

u?

un

.

zoczsox cocssäox

v«

om.:

CGESEEOM

umHpa »mmwm

u u

m

m

ognmmxhmz

_.:.w=.B

MShmmHH

npmvvaz

wamsuwm

mcaonopm

nommhom

ovmpoussco

mmcññom

.muoum um xuam

mposovoz .umxmcdqxw

=:s=ox

32 xHupmm umowcaq Maos ?Boa Mwuuwz mmaññom mpegs ana:

-

“ma “ma

umañaoz

E2

kw

mao mao onma vmma mmaa mmmñ emma ommñ

zmuzHzøzh:moz_mmzmHmem:ozH

mwmmsö:

It.

m

x»ommm

mmm

m

»ämm så

x»mmmm :pmmgu mxuwm

commsommvnmauwz

xhmmmw

N

coauxswonm

&

mupxspmvwwm

E

Hampus mtBm mcomä

wcmmaam mcuovogm

ooo

onksh mcowcm. mmaññom mumw>

R

.i H N m v m 0 R w

+a

unmcacmxHzmz

ammxn

55:29_

.

öHgoH›:

§22 prx pmz

-avtoäøm

HHHu

Hm

vm:mm›nmw:H:uHmpnu

Hm \ H am

mxm

.mcmam

pmpp›Hw

.

uwapo

coxpms .coxpms

mpøHg

mwH.HD

uoHHuHÃ:

moxämzaø cwczgsox uoH»oHx:

H

:ommm

›

on 5 wa gm; :m:

:cHomHHw

mmvøgøm

.E.E c

:Hüäunmøwwmz

=oHm»u:ou:cmm

H0mmH

o:HcHHnmpnw

unw

u:m=npoum

S?

mHmmv

m0:m:m

:E:

.uousox :oviøe

.Hoz .i HHHH .am mo: .mm no:

dåd..

uoHu mHHov mHHov

.PH

.Hoz .Hoz mo: mm

oH 0 m

owoH

o

nuunmHommxm

2-3

Hvo: om om av om NH

H35. wH mi

cosaäov_ 2055523_ mmuonH :o::EEox coasgsox

owmH

H»oH›_ m

m m

opmwmxumz

_.Huo=.uH

:oo

m:mnHxmm

:oEEêox

mcpøvnpm mcommøzon :pmxømgu mugonw vimâwmpx wsnpum mx»ommm mx+mumm

:www

-

.

äHwupovom

:E552

znmmo: anamma_ w:Hm©x›z eoxogg

mpâz who:

owaH

. .

-

vmmHHöz

onaH

. .S _

KmH “SH 5.2 wmmH wwoH wmmH wmoH

m

zmozHzomze:moz_muzmHmem:azH

E

mumaH:o:

ooo .

1 m.: mm

mcommcsow

.

xhocmm

H

coo

hmmmm

:ca:

ioâam

N

.xhommm

wow.m

om

m mmm m

mcomam :oHux:vogz

.m E

mcov.

Hñoaae okgopm

u m

måmwmpm mmgwnH

H

mEoHu

emo

02089_

z.

Hxm

ankom

.. on :åäö cH m m 0

pz m HH NH

oH

nmmzacmxazms

SOU 1982 :10

mccmw

:os

mmnmupxaw

»mx

sammans

namqumsspuamnmx

pmx pm

mcaanz

:zman cos

än

pmgovcmpumus

upxsus

.HHHppmwmgm

mmngo

.HpoH›: .:xyo uo«»oH›: mmxuo

:oo :oo :mmmm Hawa

amma

ucmemao

noga

ññwu

m

pmañamwaddp

u:n:øpoum

nmmzgso

coauxsvopc ovmpouwpnmv

ana_ :mo:

.mm wa

.mh

gonna

uoHu. mom mHHou mMHoU N_ m“Hon mHMou

muummaommxm

mm

owoñ

Hvoc mm

amu= mM

da

ways

m

gocgseox

uewcxuom

hosmmopa mapmcom hocäszox

vM

-mxcmam meaos

owañ

umm

muua

m

oummmxumå

soppmn_w

m

_.Hno=.u« uoxw»0:m moxmpmams uoxmhmamz moxmpmamå moxmgmamz u:pmmuH m-mx:mHm

cmsuaw

me

.: m

mawmaas ponmowcaq

«=as=ox

mcamox ucdgnxzz MQDWQUCHA x«popmm>

owaa mamman: -moøcag mama »nom

›

vmaamoz

omma

hä

zmozHzomze:moz_zuzmHm.m:azH

mvmmmwoc

mE

ms

s

ooo msn:

cpwx

xaommm

ms

ooo mmm ooo

umwmm :=8=

gm

N ooo mw 5

:oo

coquxnnoam

xênmümanáxñma

msmonmxcwam

E wa E

=mE»dw:pmm»w

mcmmam

cmuuxzxmzm

E

Haopøe øppnum

mmm

mmhonmsmm .eaogmccmq

ocg

.engpmnhm

ooo

mpmHonH=

ooo

›nm cm N ›n mv

SOU 1982 :10 3

.amsasmxaaza

:31

:oo

oumv«

muanx

poxgomHm>HHmx m:«:xpm«ñHuHmww

won

mmau0

mumywmmm

»mx

&

umemmmm

:ewa

mo:m:m

:oo m

.E

.vmumxho

.xägwyoxmmgu

E

.Hwn mos

ucâszoum cocmzmme

mmuopwuuouxm

..aM«uum»mmmm

»amma

povonuxoao

.xos .axe

aommmuopm

ansa

.wwampoa

.Å pommm E: .mn

.mm .mm pmm

uouäw

23% mHHov mo:

E: mw:

dUmmHUOE

auusmaommxm

S o omm

82 Sv:

.no

.mm :ö: En 3

omv

Hmu: u?

XH®

smesäe.

cocsssox coczssox

vq

m«Hou

u

GñmHQEEEO

u u

. 2 2

ouammxumz

.

7586? 53:03.: sägowua vwumxuo sñosovus

.

mamuoz

.Omma

I wpoum mxw

umägni uupmåzm

::5=ox

mposovoz

mpoumm:

mamuoz

mpowo:

NUMmHUOC vwmavoz

zmuzazcme:muzHzmzmHmem:gH

h..

E2 E2 amma »maa wmma whmñ

xaoâmum

umeå

uopuxoam

m

-nämna

SUG m

-Eäåmøâaaümaogzzz :xaoHHwuHmumamMuomw

aaonme

.vmumxgo

.cmsmms

maa: uo

.HHHuHwummHov:m: .åQeEmäES

x.ogsm>m=pmh

mm

wgowwå :xpoHH«p .mänmäm xpm mamuoz .mgomox mhowmm: .cmzzauxma upp?

0:

“z H N m v

3 3 2 eu nu nu I 9 8 .2 1 O

+mm:a:m›«aa::nmHuD

uo:Emmxuo

m«»o ummupow

umszmuu

.Häpoägpmzwca

.E

u=mcmuo.a

E

.uzosoaoxmu

oxsm

.HHHu

.Å

mm:

nous;

u0Au

QUESHUOE

nuuzmmommxm

amma

paus

no

Hm Hae;

Hau: vH

xhO

coczssox

owaa

c«

osmpogeszo

_ 2

m

oammmxgmz

.Hama

wumgmmmu

mumaowmm

.Owma x“wcmm

eñozxoa

v«

I

Omma

wuosmmvcwq mumuowmm

a:gs=oz

mumo

mvwmñwoc

wmøawoz

zmoz_zame:moz_zmzmHzemmazH

pm

xg0Hnum

m

:U0

uo:Emmxpo

cmsmwe

xssnouuxzmvoemmmso

Hannas

:Em:

:apan

.HHHuHmpmmHmwcm;

muoxpm vmmavoc Hmøagg* :mamma .mumxommm

SOU 1982 :10 :33

pøwcacmzammz

ss_

wuaøaoum

cmmcüsuxpnäñc

ppm

mwHso

msêov_

.HmMuumnumaHg

_omomiåss

.uoxposømucisxwscn

emma pcmasmsoum .nos mo: .mm

.Ä 2

uoum; .Es

på?

i .Es wo: .Es

mHH0u

s_ .nos

H o Na

muummammmxm

o o o

så_

:om:

w 2 2 av

Hmuc 3

vw

-Små

82 ämm ämm upon

u u u u u _ p

osmwmxpmz

.Sön

:»mmumum soosom

3 sosäom 08. 08 -oowss :m:»w cousñom ,. såsom

msoomoosso

msosmoosos

nmuwcmswq

cässoz

nxosowo: owsoz oamsoz

2202 sosmm mp0:

wmmawoz

pm E2 E2 ES ommñ :s: :S mmm_ E2 82

zuozszoume:mozsmmzmsmem:azH

-

E2

aâazwässv

po:pm

“samsas mâacâo

:se:

.s EAGE

muomcmsucm ssäsmoomsoü_ L»ouHomz

m

ssosoe soazo msooxsso_ sâossos xmmboov_

msnâzu ;e »maaox msoâz :pmm oviss ssmw :una :pmm .msnEox umzaox

H N m v m o 5 w

sz

SOU 1982 210

pmuøacmzaaa:

mmabâ

cos

.

:owñøxmpøwmmzn åuwåaauäønmxwe

pmaoucosayoaxm

ucmäauoum

ospmâam

.

.mn E: mn

uømg. 33

33h

mo: .ma mm: mo:

35%

E. mm on

muummaommmm

S2

Goa .m mm

oxmwzå

H35

am

v? u o

v?

oäwmmxumz

.Huåeä Emmuummm mpmnzmuw

såsom 53:03: åzøâm 33m :mvqaom Hom :ovdaom

umumcm:

JMPNCWJTQ så. E335_ mast.: .Håeasumø :muwcwsmq mums wnmuoz wmmsoz

M32 .E upon

umåöz

mmmm 22 amma i.: mmmH emma

zmuz

.å

.52

n

HzamøSmoz

:pmm

E2

Emm .A3 pmâov_

:mxâümmmozø

.poäüm

Emm

nwâox

.uoiñm

m3

mømøäø:

Emm

Emzä

:En: .

.zoxumnm

.

EHNE

.mnonmugwnmq

4 .

.goåääuøm .cmäimmmz

m

sååå Hannas poäng mcmicc L398 pwåmw nnmøâsw ommgânm maamâê covoênv_

nå. En_ ?vax

SOU 1982 :10 3 :35

pmm:a:m›«;a:

mmHuo

uuoagmonmspm

uåucopuwå

ucgøcgoüm

H Små

axaa

.mig

.mm 0: ;A

E:

uomn; 33._

.På no: i mo: mm: Fc mh mo:

m M

H 0 N o o

suucmaommxm

om?

som

:HE mm

pmm.:

S om

o.:

Hmu: n? u

m

cwcssäox upommm

ww

om.:

-Små

u

mun

u u u u

män

opwmmxgaz

§25:

m m m

mm»on;o4wH

cuuiom :pmmuummm amvaaom couaaom saosouua

3 mâäm 5a ECM 25m ämm

wäsmoøcwq omzmauom umxmzmsmg

:§s=oz

0.382 axHc:g sin_ mgowoñamz umumgñaau

mp0..

smmñvoz

E2 »maa wmma amma amma

.

R2

av

wmmñ §2

za?

om.:

n

:pmm

Ei :pmm

zâøswøz

E9

.pñmwamoo

»Ha »Ha

samäo: .åmümvo

HmHâm

:En:

.uouHmwmm»wn:oxvH

.uouammmcpmwpummm .popämagnhpc§

Epms

.sågas

. q

.:m:hmmcmho

m

mmbonmaom

mcaacc

Hzâze: .mhowoññmm

äfam

30.3 hears

c% .åå :pmm E1

m: 0_ om _m NN m vw mm

uz

SOU 1982 :10

ummøacmxamaa

§22.

.sonen

.HOW

mxmdømxoe

:niin

:mgaøm

mcirionopm

p=n:«.oum .Houmumvimå

amma .mn äpøv .mm ho: §23

. . .

p»«p

muummaommxw

owañ

Mao:

§35 nH.

wumuommm

emma

xçvømm

v:

ouwmmxpø:

_.Huo=.uH mumumwwm

Eaocøuøznpmxmaaaxw

wnmnou ahøeøvø: muowo: wgowo: _2162_ mxMu:4

u M

pm

owma 232

- .

Emm

zuzazømp=mozHmmzmHmemaozH

.

emma .

.EUDANUO .Emm

agmh :En:

mwmm_um:

.Ewe

.cmxzåmmmêmuamum umpamwmwpmnpopm HwHHNWOMUNDWOMHZKø

.q

oufâtmwvnm

m

.ummpmnuoam

wcüzøwu

go=po .mgmnmxmz

a?

Hñonme

E2 :pmm :pmm

BILAGA 4

N E D L Ä G G N I N G 0 C H S A N E R IN G I N OÅM

d

INNEHÅLL

NEDLÄGGNINGSSTATISTIK REGIONALA ORGANISATIONERS AGERANDE KÄLLFÖRTECKNING TABELLER ÖVER NEDLÄGGNINGAR

NEDLÃGGNING OCH SANERING INOM TVÅ LÄN

I den här bilagan presenteras en av sammanställning industrier som lagts ned under 1970-talet i Kopparbergs och Gävleborgs län. Se tabell l s. 4.15. på Uppgifterna i tabellen grundar sig på enkät

industrisaneringsutredningens

till kommunerna våren 1980 och har vid kompletterats kontakter med kommuner och länsorgan. Sammanställningen jämförs med SCB:s statistik över arbetsställen. Detta arbete har haft till ändamål att en bild av ge tillförlitligheten i kommunernas svar enkät. på utredningens I bilagan undersöks

: också i vilken utsträckning olika är inblandade länsorgan vid nedläggning av industriell verksamhet och vid anskaffan- 2 de av ersättningsindustri.

Av figur l framgår de 15 kommunerna i län Kopparbergs och de 10 i Gävleborgs, liksom ortsstruktur och stödområdesindelning under 1970-talets senare hälft. Stödområdesinl delningen ändrades 1979. Dessförinnan låg de sydligaste delarna av länen utanför det allmänna stödområdet men i den s.k. grå zonen. De mellersta delarna hörde till det allmänna stödområdet och de nordvästra delarna hörde till det inre stödområdet.

é Nedläggningsstatistik E

I

K industrisaneringsutredningens enkät till kommunerna våren

å 1980 efterfrågades antalet under nedläggningar 1970-talet å av industrier och industriliknande verksamhet av större omfattning. Här presenteras en enkel av

kontroll riktigheten

i inkomna svar vad gäller antalet. Kontrollen har utförts dels genom telefonkontakter med de kommuner som rapporterat att man haft nedläggningar, dels kontroll med genom länsmyndigheter. En jämförelse också med den industristatigörs stik som tas fram av statistiska centralbyrån (SCB).

4:4

Figur 1. Ortsstruktur och stödområden i Kopparbergs och Gävleborgs län.

Ramsjö “ x , O *=\ Nordanstig

o 3 (\ L” dal hu Hudiksvall 5 .

Idrø Lan . \ 3 m, _ I

”

a ma 3* *\ \ ,,\

* r B° a Il s* \ I ovana-v; , i . . i

5 Söderhamn f! \)\ 1

.

› - 0ckolbok\ 0 . \ G5V|G \\ Mora rxç, 3 __\,1/ . -- - \

5 H ,f 3 i Falun J

“-*3 x Mal-ana Leksand_ z w--x .

0 (1 - .oissapdvuken r :...270 ,f Borlänge s) (G9

I , I 1 \ 3 K .ÖsmmncbciGvüW

x “nä” 155*0.,)3r?:m°' Avesta

K . 3 \\

LUdVikaj sgncdjeblcken

ruuuksbcå

i

å

100 km g

o so

å

å

i . , Figurerna och beteckningar-na

Teckenförklaring är hämtade ur: Politik för

storstadsområde balans. SOU 1975:91. i regional

Pñmä °°““ Ä

i Siffrorna i kommunerna är

. . Regionalt centrum Kommuncentrum stödområdesindelningen enligt . Kommundclscenttum __ _ _ _ f, om regionalpolitlskt Forordning Länsgräns ------- K .. stod SFS 1979:632

Giglsillêlöigirâlsstödområdet

Gräns för allm. slödonuâdet

4:5 sou 1982:10

enkätsvaren från kommunerna i Kopparbergs län la- Enligt des industriella verksamheter ned där under 1970-talet. zg Nio av nedläggningarna var gruvor. En närmare granskning visade att två av inte borde betecknas som nedläggningarna nedläggningar utan som ägarbyten. En av de nedlagda gruvorna hade lagts ned redan på 1960-talet. Ytterligare tre industrier och en nedlagd gruva kom fram vid konnedlagda takterna med kommunerna. Det korrigerade antalet nedlagda

industriella verksamheter under 1970-talet i Kopparbergs

län blir då 29, varav 9 gruvor. Dessa 29 nedläggningar samt två äldre nedläggningar redovisas i tabell & ytterligare

I Gävleborgs län var antalet nedläggningar 12 under 1970talet. Kontrollen påvisade en nedlagd gruva som borde ha redovisats, samt två nedlagda gruvor som möjligen har lagts ned efter det att kommunenkäten besvarats. De 15 nedläggi Gävleborgs län redovisas i tabell L s.4.l9. ningarna

Kontrollen med kommunerna och länsorganen gav således endast justeringar av de antal som kom fram vid marginella kommunenkäten. Det är inte uteslutet att en kontroll även

I

de kommuner som rapporterat att man inte haft några

.hos

l nedläggningar skulle ge ytterligare någon eller nâgra

E att det bara är om

i

nedläggningar, men slutsatsen fråga kvarstår.

E marginella justeringar

i

Av tabell 3 framgår SCB:s statistik över antal arbetstillfällen inom industrin i Kopparbergs och Gävleborgs län under 1970-talet.

4:6

Källa: se nr 1 i källförteckningen

I Kopparbergs län har antalet arbetsställen med fler än 4 sysselsatta minskat från 492 år 1970 till 405 år 1979 dvs. en minskning med 87. I Gävleborgs län har det skett en minskning med 59. Eftersom industrisaneringsutredningen enligt direktiven i huvudsak ska studera större industrier, finns i tabell 3 också redovisat antalet större arbetsställen med fler än 49 sysselsatta. Även dessa har minskat i antal men det har, speciellt i Kopparbergs län gått upp och ner.

De redovisade siffrorna säger inget om hur många industrier som lagts ned, eftersom siffrorna är resulp tatet av På riksnivå

nedläggningar ggg nyetableringar. 2 A

finns uppgifter om s.k. avregistreringar vilket i stort sett är detsamma som nedläggningar. Se tabell 4. Enligt denna riksstatistik var andelen nedlagda industrier i genomsnitt under 1970-talet 5,6 % årligen,av totala antalet arbetsställen med fler än fyra sysselsatta. Av de

större arbetsställena med fler än 49 sysselsatta lades i

genomsnitt 1,6 % ned varje år (2).

4:7

Tabell 4. Arbetsställen i tillverkningsindustrin i Sverige År Antal arbetsställen med Antal avregistrerade arbetsställen med fler 4 fler än 49 fler än 4 fler än 49

sysselgatta sysselsatta sysselsatta sysselsatta

1970 13 397 3 040 813

1 1973 12 473 2 907

546 42 5 1974 12 319 2 965 5 637 33 E 5 1975 12 280 2 964

691 47 ;

I 1979 10 521 2 809 ä

i

I antar samma för Om man nedläggningsfrekvens Kopparbergs

och län som för riket i övrigt skulle antalet Gävleborgs | nedlagda arbetsställen bli omkring 260 för Kopparbergs

k

län och 200 för Gävleborgs län för hela 70-talet. An-

talet nedläggningar av större arbetsplatser skulle bli

-

I

i storleksordningen 15 20 för vartdera länet.

1 I om 15 - 20 större under Dessa uppgifter nedläggningar

i

i 70-talet ska nu jämföras med uppgifterna i tabellerna 1 och 2.

Där redovisas 20 av tillverkningsindustri i nedläggningar

län och 12 i Gävleborgs län. Medan uppgifterna Kopparbergs 15 - 20 från SCB avser av arbetsplatser nedläggningar

med fler än 49 avser uppgifterna i tabellerna sysselsatta

l och 2 större industrianläggningar med en lokalyta som

är större än 1 000 m2 eller tomtyta över 5 000 m2.

en

att direkt översätta de båda storleks- Någon möjlighet é måtten och antal i varandra finns inte. lokalyta sysselsatta

En kan dock göras med hjälp av en uppgift grov jämförelse

som rör industri i Stockholms län. Där var lokalytan , l

per sysselsatt 46 m2 år 1971 (3 sid. 43). Detta innebär

en lokalyta på drygt 2 000 mz för 49 anställda.

4:8

Denna uppskattning antyder att det ur SCB:s uppgifter framräknade antalet större nedläggningar skulle gälla större arbetsplatser än vad som efterfrâgats i kommun-

enkäten (drygt 2 000 mot l 000 m2). Detta stöds också

av uppgifterna om antalet sysselsatta i tabellerna l och 2, där antalet sysselsatta vid den nedlagda verksamheten i många fall var mindre än 50.

Slutsatsen av jämförelsen av antalet nedläggningar mellan kommunenkäten och SCB:s statistik blir att kommunenkäten underskattar antalet nedläggningar. I synnerhet gäller detta Gävleborgs län. Man måste naturligtvis också 15 ifrågasätta uppgiften 20 nedläggningar som räknats fram ur SCB:s statistik. Den bygger på antagandet om samma nedläggningsfrekvens i Kopparbergs och . Gävleborgs län som för landet som helhet. Det är troligt

...Mauris-su

att detta antagande leder till en underskattning. Å andra sidan kan i det som SCB använder xhüpn _› begrepp avregistrering .. ingå rena ägarbyten, varefter verksamheten drivs vidare som förut. Detta leder till en överskattning.

Jungman..

Huvudintrycket av den här genomgången blir att enkätsvaren givit ett alltför lågt antal nedläggningar under 1970-talet av industriell verksamhet. Men det är tro- 3 ligt att huvuddelen av nedläggningarna kommit med.

Regionala organs agerande

Tabellerna med nedläggningar i Kopparbergs och Gävleborgs län har sänts till de regionala organ som antagits vara inblandade vid nedläggningen. Dessa organ är: Länsstyrelsens naturvårdsenhet, regionalekonomisk enhet och kulturenhet (länsantikvarie) samt landsantikvarie, länsarbetsnämnd och utvecklingsfond. Organen har ombetts tala om vid vilka nedläggningar man varit med och på vilket sätt.

Länsêrêetsnäwnéen LLANI

LAN är arbetsmarknadsstyrelsens (AMS) regionala organ och arbetsförmedlingen (af) är den lokala. Företag som avser minska sysselsättningen är enligt lagen (l974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen) skyldiga att varsla LAN. Därefter kan en samrådsgrupp bildas, med representanter för företagsledningen, facket; LAN, af och ivissa fal kommunen och länsstyrelsen. I samrådsgruppen kan bl.a. en avvecklingsplan för sysselsättningen tas fram. I I I LAN handlägger frågor om regionalpolitiskt stöd (en-

i

dast utbildningsstöd och sysselsättningsstöd), arbetsmarknadspolitiskt stöd (varav särskilt kan nämnas stöd | I till nedläggningshotade företag) samt beredskapsarbeten. I De senare kan användas för att riva eller bygga om loka- | ler där verksamheten lagts ned. LAN beslutar om belopp

i

under 800 000 kr. För större belopp beslutar AMS.

I

Länsarbetsnämnden i Kopparbergs län har inte besvarat industrisaneringsutredningens förfrågan.

LAN och af i Gävleborgs län har medverkat vid i stort sett samtliga nedläggningar. Den vanligaste aktiviteten I I är omplacering av personal. I tre fall har LAN deltagit

l i samrådsgruppen och i tre fall har LAN gett bidrag

S till omskolning av personal. Nämnden har aktivt medverkat l I till att delar av Gefle Porslinsfabrik kommer att användas för AMU-ändamål. LAN och af har också fortlöpande medverkat i ansträngningarna att få fram ersättningsindustrier i Vansäter.

Läusêtrrç1§e9s_r§gi0nalek090mi§kê snhez

Enheten deltar som tidigare nämnts i Vissa fall i Samrådsgruppen. Det gäller i synnerhet vid nedläggning av större industrier. Enheten handlägger bI.a. frågor om lokaliseringsstöd (avskrivningslån och lokaliseringslân). Länsstyrelsen beslutar i sådana ärenden där den investering som ska finansieras med lokaliseringsstöd uppgår till

4LlO

högst 5 milj.kr. Vid större investeringar beslutar AMS eller regeringen (4). Sysselsättningsuppgifterna i tabellerna kommer från respektive enhet.

Regionalekonomiska enheten i Kopparbergs län har deltagit aktivt vid âtta av de 29 nedläggningarna under 70-talet. Deltagandet har inneburit att enheten har varit representerad i arbetsgrupper som tillsatts för att lösa sysselsättningsproblem och skaffa ersättningsindustri, exempelvis samrådsgrupper. Enheten har också deltagit i uppföljningsåtgärder efter nedläggningar och medverkat till att lokaliseringsstöd utgått till ny verksamhet.

Till län under - Kopparbergs gick perioden 1 juli 1973 30 juni 1979 lokaliseringstöd till 178 företag, varav 19 var nylokaliserade. Summan av lokaliseringslån, lokaliseringsbidrag och avskrivningslån blev 494 mi1j.kr. (4). Lokaliseringsstöd utgick till ny verksamhet vid sju av 70-talets 29 nedläggningar i Kopparbergs län. Vid några av nedläggningarna utgick stöd till flera företag som flyttade in i de lediga lokalerna. I exempelvis Vikmanshyttan utgick 28,5 milj.kr. i lokaliseringsstöd till de sju företag som övertog stålverkets lokaler.

Regionalekonomiska enheten i Gävleborgs län har varit inblandad bara i två av de femton I nedläggningsfallen. det ena fallet (Sti11e Werner) var kontakten direkt knuten till handläggningen av ett lokaliseringsstödsärende.

Till län under - Gävleborgs gick perioden 1 juli 1973 30 juni 1979 lokaliseringsstöd till 94 företag varav elva var nylokaliserade. Summan av lokaliseringslån, lokaliseringsbidrag och avskrivningslån blev 337 milj. kr. (4). Inget av detta stöd användes till industri som flyttade in i de nedlagda industriernas lokaler.

c J 1982:10

Utye9kli9g§f9née9

Mot slutet av 1970-talet ombildades de tidigare företagareföreningarna till regionala utvecklingsfonder. Dessa är stiftelser med stat och landsting som huvudmän och finansiärer. Det finns en utvecklingsfond i varje län och styrelsen utses av landstinget. Utvecklingsfonden riktar till de mindre och medelstora företagen och sig verksamheten består i information, rådgivning och konsulttjänster samt finansiering med rörelselån (enligt SFS 1980:24). Fonden kan också förmedla lån från andra källor.

Stiftelsen Kopparbergs läns utvecklingsfond har deltagit vid nio av de 29 nedläggningarna under 1970-talet. Deltagandet har bestått i hjälp såväl åt det företag som senare lade ned som till det eller de företag som efter nedläggningen flyttade in i de lediga lokalerna. Under 1978 och 1979 beviljade utvecklingsfonden 233 rörelselån om sammanlagt 51 mi1j.kr. (5).

Utvecklingsfonden i Gävleborgs län har deltagit vid tre

av de 15 nedläggningarna under 1970-talet. Fondens medverkan bestod i hjälp ät de företag som flyttade in i de övergivna lokalerna.

gänsstyrçl§ens_n§tgrvård§enhçt

Naturvârdsenheten har ansvaret för tillsyn enligt naturmiljöskyddslagen och lagen om hälso- och vårdslagen, miljöfarliga varor. Tillsynsansvaret gäller både under driften och för återställningsarbeten sedan driften upphört. Enheten har naturvårdslagen för uppgifter enligt av att täkter återställs efter det att tillsyn verksamheten Enligt naturvårdslagens 20 § upphört. skall samråd ske för arbetsföretag som väsentligt kan komma att ändra naturmiljön (6). Det finns att denna samrådsmöjlighet har använts exempel på i samband med rivning och återställande

4;12 SOU l982:l0

av industrifastigheter. Tillsynsansvaret enligt innebär att enheten skall kontrollemiljöskyddslagen ra att miljöfarlig verksamhet bedrivs i enlighet med tillstånd. I undantagsfall kan miljöfaran kvargivna stå även sedan verksamheten upphört, exempel är kvarlämnade kemikalielager eller i vattendrag deponerade fiberbankar. Även i dessa fall gäller enhetens tillsynsansvar men det är svårt att här se någon enhetlig praxis.

Naturvårdsenheten i Kopparbergs län har inte varit inblandad i av nedläggningarna. Man har tidigare haft någon ansvar för instängsling och tillsyn av övergivna gruvhål men detta arbete har överförts på länspolischefen.

Naturvårdsenheten i Gävleborgs län har varit inblandad vid två av de femton nedläggningarna. Det gäller de båda massafabrikerna Mackmyra och Vansäter där samråd enligt 20 § naturvårdslagen har skett. Man har också haft samråd om en landskapsplan för Gävle kommuns f.d. soptipp. Denna är inte upptagen i tabellen eftersom den knappast kan betecknas som industriell eller liknande verksamhet. Enheten har deltagit i arbetet med instängsling av nedlagda gruvor. Detta arbete har gjorts som beredskapsarbete och med länsstyrelsen som huvudman.

Länsantikvarien

Länsantikvarien är en statlig tjänsteman på länsstyrelsen med att tillse att kulturminnesvårdens inuppgift J tressen tillgodoses i bebyggelseplaneringen, bl.a. genom § att bevaka att kulturhistoriskt värdefull bebyggelse : sparas.

Varken i eller Gävleborgs län har länsantikvarien Kopparbergs varit direkt inblandad i nedläggningarna av industriell verksamhet.

Landsantikyarien

Landsantikvarien är en landstingstjänsteman med uppgift att på det kommunala planet bevaka kulturminnesvårdens intressen.

har varit

E

Landsantikvarien vid Dalarnas museum inkopplad tre av nedläggningarna under 1970-talet i tabellen, ! på Säters väveri, Vikmanshyttan och Tidstrands nämligen Landsantikvarien har dessutom intressen i yllefabrik. den i Bispberg. Dalarnas museum förberenedlagda gruvan | der för närvarande en länsomfattande inventering av

i

fabriksbyggnader.

Landsantikvarien vid länsmuseet i Gävleborgs län har aktivt deltagit b1.a. genom dokumentation av verksamheten i två av de femton fallen i tabellen, nämligen vid Gefle Porslinfabrik och vid Vansäters massafabrik.

KÄLLFÖRTECKNING

Statistiska centralbyrån: Statistiska meddelanden; Industristatistik, Regional redovisning av data

2. Statistiska centralbyrån: Statistiska meddelanden; Industristatistik, Strukturstatistik för industrin

3. Anders Törnqvist: Industri i äldre byggnader, Elva goda exempel. Byggforskningsrådet T 921981

4. AMS: Meddelanden från utredningsenheten Nr 1980:22: och i Regionalpolitiska insatser, lokaliseringsstöd den lokaliseringsutbildning 1 juli 1973 30 juni å 3 1979 3

5. Stiftelsen Kopparbergs läns Utvecklingsfond: Verksamhetsberättelse för 1978/1979

6. Strandskydd. Naturvårdsomrâde. Samråd om naturmiljön. Statens naturvårdsverk. Publikationer 1976:4

ppmmpø

pxmanopman unømmmnpøw mmnu«pumz

pmaH© nnøpasx man

anwpmaomnao

.øaoxmmammøesw

-aan

&

øm»mxuo›aHp .nowwamnwm .cxnmaH«p

Hmnampmøpwn

Hmm

nanmxw Mmwømxma mwøm›øm

#0SEdmMHO vmpmxH0›Haa=m .xanpaumnwu nmwnvmøønwaam

aan

pnm›ømHmpw .øupmxno

»mamma

omm. mms nmc mxm .non

maxmnmmm

.mn .an .mn .dn .mn w no: .mn

ommr

»amma P®HH non

Hmvmømmmn

omm?

pmnøamnwmo

mpummammmam

.Hume

møcmømo nwnoanw

mm

ua»

u

omm?

t.

.mucmmpmHmx

m4

owmwnowmp

›=nm

upmwm

mppmsmnuaxH

.Hama

Aøuopmv umpapm

ummmpaamam

ouaqz

mudwmxnmz mmpmnmmam

m4

.wumnowahv .xa›øaam Awuopm mmnmn no›øHw aomwaop Amnovmv

ums

øw› ansa m asap ma Hopoz

ommauoc

m4

CSEEOM nmpmm omømn uopmw mxa uopmm

nwmnaqmwmaumn

:nom noøom ønoa nosa

»oasmmxno ømmaumz

HW Fwmr

mammavwp

namn

Ho›øHm

HHmHppmøøcH

øapmxnø›

vmssmmxHm

Mpm›mmm

Hmpoz

xwnnmwwmmmsvawadm

mnwnvmmm

.m5HmmsHmEøHmn

psmm

m:mp0:EmmMuo w›dhwmEHms:Hmn mdhmmEHdEøHmn m›=Hmmsam5øHmn

Mnmwmm

pmanwmmpasmøox

mvmmcmHpcH ummøsmmcwnnm m=anMHmHa«p

onpwz

m

mnmpmmwm

.r

masa onmnoh xmaømxmz møønaam

mms ODMSB :oo m

Hampus

Hz

Haau

a nam:

nano

apamasm

nam

ømwmnEdwMnm›

›m

øamanu

ammwamxoq .møamøapanu umwmmmsan

ommw

uwpmmmømn mmv:møm -mmaauxog ammaaaxoq ømwmmmøan

pmwnD Hmamn amma xwnpau aonmps :manus .umhmø xoawpø Moampø

gm cm

›ø p:

Haaa

wøponnu

m

.uwupmmumumnm

.owmnww

m5nwH»m:usH .HH«vHmMmn |n0nmvcamHøx

.cxnmaaap

noo

umunwm

nmxompmsonn voxumHoanwa›

.xwupmgpoamp

m.ao_

pcmømnm»m .mmncaxmma aaaqpamma møacnawmnnh Aøoppmhumaxv

som

Hmmmøp nmumax

ommr .mn .mn man .mn owe .mn .an amg som

owmp

PQMMA poMn nos

nmvmzmwzp

omm? o mm mm

Apwms .Høwø

mpwmmHmmm›m

com mom sowv omr

mønmcmo

øw

-wnmmq awnwom »u«nm .xmwnh :Husman

omm. mnow nanm owäm & apan

.ouømmwmnmM

m4

omm.-o›m.

pmpoax

m4

.Huan

mnmumxnwz

muønmaaam cmøaaom mnmpdm «nw›w›

cos

øw hnH wm

umøaøwc

øøeaox øøamm mpmm annah

-usa mMa

nmwøwømmwauoø

»msaamxnm› ømmacmz

å m›m. mha. vpm. v›mr

mnmmaøap

:ewa M4

HHoHn»møucH

m5umsHp

m

pmssumxnm›

mpmnnmmmox

Hppmsøsa Muo›mwm

xwnpmuøaaa

HHOW>

»sam

pmpoax

wcmvmnEømxnm mmnmnmxahømnm xgnnmupamasm mvnmnvmuaa aMHmHOHhPM> Mnm›nm«=amHøx

.. m

nnmøHmm xmasmx mamman WROPWW wnopm

maa ›pH nmq

Hamnaa

a

»pumps ppmmpø »pumps

aøø

aonaaøxoq øwamumnan Immaaaxoq unpmmmqwn ummaamxoq umpmmmøan mmnø«nnmz |mmøuø›aH øamwønnm

pm«ao nan nun Haap

nun.

mmamnoaoma nmuonpumam

HNESEEOM

mwumwnmø

|xn0›

mmwH

nwaonp

nnmonmsnm

|aHa»wmnmmmm.umpm ammhnmmøacpam›nmu

amg

:wøøwmmøw

-mamøñap Hnmxohnp

mnuzuaomaau

.mcqcnqwmnma wchmøaswmam .pxw»nmppu›

.Moa

»nmcmnmvm

ppm .az

aonmmøønmn

cum

nmsaox .møaøuon aCMHO m.Hmp »ø=w›au

omm. som .non

.an OSCE

.mn .mn .dn nan .an van

omm»

pmmwq pm›«H nmø

nmumømmmp

omm.

wuammaommmm

.Hems

møømzwo

mm u«› omv

:musa w«Hou

omm. :som k

.ovøompmpwbx

m4 m4

ommvnowmp

md md

wnmmwxnms mwowHonHmMvH mømwphnmmøwq

.Høøø

wHopumçw>

m4

coøaaom mumpmMum› møoøu›xam mMn0›mwm msmupm mxHomwm

ams

=Hm mnopm

øw &

ømaaooø

øøsaox manad: mwmm›

pmmøaømmwacmn

»mnsamxno øwmaøwz

gm »m.

mnmwacaw

asus

HHmHapmøucH

|pmma«

»wnammMnm

MHm›mmm HH®HhÅ

ømpmMHo

MH0mwm

»Emm

mnaøwm

sowuxmacoxøøaxm ddHMmBHdEdHMn

HOPOE

mcm»mnaømxao m:mMownH pmmnmAnmMoH amppzamømaxa ømdHmmnmnc mømvvzammnmq mømc«Nmm

soc .r m

mønwzHp msnnpw

mas .wnm GHQH4 mmm

Hampme

Hz

pummpø

nmmaamxoa vmpmmmnan

han

m

wnowmampmaa

ponxm wxHm

.ø

IoHm uaamm

aaømnøza

mumwnmxma

iso

HHmposHupmøozH

mmm

uapmMnmHnmxm

Iwøvhxm

m

møMaxumHHap

som

mmHmø:mHH powqwwmuøma

Hmm

.pømamamxmp

nmamn

vømxøamnovm .nmnnmømsøn .nwpmmuxaou Hmumpmxnm

map

ømvaaom møaznnop .mønmnp wøunpamsm .ønmamaos .nmenmxm mmwømnm

Owmr .mn .mn .mn pmm w OSCE .mn .mmm HSM

omm»

pmwwq P0HH

. . .

mn man wmz

Hmumømmzn

mppmwammmhm

.HUOC

mnlon

møøw:ao

UH mm

Omar

md m

omm.ao›m. .Hamn

mhownwmmom

&

QHMMWMHGE mpmnmmmh msaosxom

mmm

øma 3.5

ømuaumø

CSEEOM øsamh aøaaa Imøwm NHOE m»mm›

nmwnwømmmadmø

»ossmmxno›

.HW mwme w›m. mmm» mwmw

mndmauaa

.C565

HH0«HpmsøaH wmasdmxhmxr

noøum

Hn0H›n

CddHwmmOEHdPHwEw

m:AmmsaweøHmw adnwmaHmsøHmn

»sam

mømpmsawmxmwkw mnownwmmom msnwmaHwsønmn pmmnmppwam mshmmsHwsønmn

zoo

mnnmhpqH mnmnmxwm

.r PG

Haoznom

mha man

aamnme

.Hz mm FN om

mmwH noøwpmon

wxm nam

.Haa« .anmams

man

D54

npqoøomaoxwnp uwnumnamnpømo |mpødammMHa

m

cdømnmmapømnaxmma

umaampnøpm

.wnøxm

øopuawm

xmaøaxms mmanøvmø

ma«sxHwHHwu wCHGMHoHHw#

vøwnmHopw mmønmnm

omm. ann .mnwn .mms

.mn .un nmø .an .mn .mn nmø

ommw

pmmmg pw›wn

nwømcmmhp

omm. ov om non

.Huan

mpummammmhw

muømcwo

vw .v en om mw ua› wF. _

m

ømqøs :goa: Isaawo mmoa maam

omm?

:sou wnha

ommFuo›mF .munmm»mnmM

zoo

mpoxm

M4 M4

.Hama

md

wnmmmunms

mxmcwxm xwucmm

M4

noøøasox mwaaaom mamman

pømsoo

ønmmn» mnopm mmømhox øommumm pmmna

dos

mH mena:

øw &

ømmaoos

QSEEOM Inovmm Inmøwm mnomom oHwo nmxaøsm

:sas namn :adam aam

Hmwøaømmmauma

mmø

pmnammxno› UMNHUGZ

HN .›m. mpm. ewa? m›mF wwmw m›m. »www mpmr m›m.

mnmmauwp

m4

:sms

uaømamo

nmwnmmmzhn

HamHnpmsuøH

»H4

.vxwpmøno

.›HaHp

øna›mn« xwapam

umnaamnom

uosumz

mnHnxnm›HHH»m=nmn»

nanm:

MHHQdMdmmdE#H%H5m

zoo

mqHqMHøHaHpm:opmn

psdm

mcmpwsaamMHm

&

pmpamummuom

m

mHHa›wxHuøm

.m .N

x«›mnom oaawpm Mmwqmxoa mmaaaom xHmmwm museum: mwnmHoM øanmømnp mnøxoom

aha

mH›mø suw›

Hampus az

ISHPMCH

å

.åüåâma -mmñnoäaa .åâåüp

wmammonmamnmz

umuaømwan

.HosømamsHm .oofrummpøms

pzmnunm»« anoxoaøm Hopwsovøm

ommw .un .an .un .an ommr

. .

»mama »mHn .se

Hmømcwmzp

omm. m_ mr om -or no. 3 u?

.Hamn

dppmmammmww

wuøw›ndo

øq› m: a. m_ .

omm? u

.møø0mwmnmM

zoo

omm.-o›mr

ondm

.Huan

m4

anamnes *DHQMHOMOH MSHQMHOMOM

M4

smâåâ manus øåømmm xämnmm

cos

ämm: øa› und

ømaaums

qøaaox ...Husum asus :Som ago namn mhomom mnowom

nmwøanmmwaøoø

mw: ...åäö

»øsammxno› øwøaumz

na 29 mi: §9 ma_

mnwwaoap

aan:

Hamanpmscqa poaammxnm›

Mannammmmaemaam Mwnnmmwmmmspamadm poeammwmnopnopm pmpamHwMompmmmøw

wsdm

m:mpmsammMnm .ñâåüpnopoxm Hnmxozupxooap wzHmmaamsCHmn ddH®mEHmEQHmn

mnomoppoq

.m m

opammmm äpmmcm

Mza arma

Hampus

Hz 8 E S m_

BILAGA 5 Å T T A F A L L A V Å T E R A N V Ä N D N I N G

I N N E H Å L L Syfte med studien Wikmanshytte bruk Hellekis cementfabrik Sulfitfabrik, Robertsfors Skandinaviska bandfabriken, Malmö Laxå pappersbruk Riskvarnen, Kalmar CE Johanssons fabrik, Eskilstuna Norrköpings förenade bryggerier

ÅTERANVÄNDNING AV INDUSTRIANLÃGGNINGAR Några framgångsrika exempel

Syfte

Utvalda exempel är avsedda att illustrera de möjligheter som finns att efter nedläggning av en industriell verksamhet ta tillvara den resurs som befintliga byggnader och anläggningar utgör.

Vad är framgångsrik återanvändningj

Utredningsdirektiven understryker att återanvändning bör resultera i rationell markanvändning samt medföra att samhällsinvesteringar i omgivningen utnyttjas. Detta har tolkats som att strikt fastighetsekonomiska kriterier inte alltid behöver vara utslagsgivande. Kommunens egen bedömning om det aktuella fallet av återanvändning varit framgångsrikt har varit utgångspunkten. Vid närmare undersökning har sedan granskats sysselsättningsaspekter, samhällsresursers utnyttjande, inre och yttre miljöeffekter V Ä samt fastighetsekonomiskt utfall. De allmänna förhållandena i orten och regionen har beaktats vid bedömningen. Se beskrivningsmall nedan.

Villkor för återanvändning

Den förutsättningen för återanvändande är grundläggande att det överhuvudtaget finns efterfrågan på lokaler. På orter med stagnerande näringsliv kan även moderna, välbelägna byggnader stå tomma. Behovet av lokaler för annan verksamhet än industri är då ofta också begränsat. Finns det emellertid efterfrågan på lokaler är nästa villkor att byggnaden har en lämplig, inte alltför speciell utformning.

Erfarenheten visar emellertid att även om det finns både efterfrågan och tillgång på lämpliga industrilokaler kan en samordning vara svår att åstadkomma. Utbud och efterfrågan har svårt att mötas i tid och rum. Samordningen i tiden är särskilt vansklig. Ett företag som expanderar behöver snabbt ökat utrymme och kan ofta inte vänta tills .. 5en i och för sig lämplig befintlig lokal iordningställs. u... För fastighetsförvaltaren är det å andra sidan svårt att satsa tid och pengar på en upprustning innan man har en

...unmmumwugamamuuummm»min

nyttjare.

Nu finns det också fall där även rätt speciella byggnader har fått ny användning. Förmågan till ömsesidig anpassning kan vara ganska stor. Vidare har initiativ och idéer stor 2

betydelse i de enskilda fallen. Det behövs människor med 3

förmåga och förutsättningar att driva projekten, söka kontakt med tänkbara nya nyttjare, lösa finansieringsproblem och tillståndsfrågor etc. Det kan röra sig om personer i kommunal och statlig förvaltning, företag, byggfirmor m.f1.

I ett konkret nedläggningsfall är byggnadernas utformning en i stort sett given förutsättning. Den allmänna efterfrågan på lokaler kan man heller knappast påverka. Utrymmet för insatser att åstadkomma en fördelaktig återanvändning finns huvudsakligen på den organisatoriska sidan, i människors idéer och samarbete. Vid val och beskrivning av framgångsrika exempel på återanvändning har därför denna aspekt ; 1 i särskild grad beaktats.

Kriterierna för val av exempel har således varit i huvudsak följande.

- skall vara med avseende Exemplen goda på samhällsekonomi (sysselsättningseffekter, resursutnyttjande) och resulterande inre och yttre miljö.

Exemplen skall belysa betydelsen av initiativ och samverkan bland individer, företag och samhällsorgan för att åstadkomma lyckad återanvändning av äldre industrianläggningar.

Förteckning över utvalda exempel

WIKMANSHYTTE BRUK Stora Kopparberg beslöt 1976 om nedläggning av stålverket i Vikmanshyttan som sysselsatte 450 personer. Ett starkt opinionstryck fick företaget att satsa på ersättningsindu-.

smi.De gamla lokalerna byggdes om med statligt lokalise-

ringsstöd, och fyra år efter nedläggningsbeslutet sysselsattes drygt 300 personer i sju nyetablerade företag.

3 HÄLLEKIS CEMENTFABRIK Cementa beslöt 1973 om nedläggning av cementfabriken som sysselsatte 240 personer. Rockwool byggde 1978 en ny mineralullsfabrik i närheten med statligt lokaliseringsstöd och räddade sysselsättningen. Götene kommun övertog fabriken och hela samhället från Cementa och erhöll bidrag för sanering av fabriksområdet. Ett lokalt spannmålsföretag köpte emellertid anläggningen och återanvänder flera byggnader och silos.

SULFITFABRIK, ROBERTSFORS ASEA övertog och byggde om sulfitfabriken för tillverkning av isolermaterial m.m. när driften upphörde 1948. En experimentell tillverkning av industridiamanter på 1960-talet blev livskraftig och sysselsätter nu 180 personer i den tillbyggda massafabriken.

SKANDINAVISKA BANDFABRIKEN, MALMÖ En textilfabrik i centrala Malmö byggdes om 1974-1975 till industrihotell av privat byggfirma.

LAXÅ PAPPERSBRUK Efter nedläggning 1971 stod pappersbruket tomt i två år tills det expanderande verkstadsföretaget Scania-Bilar i ett lyckat triangelbyte flyttade in med service, renovering och ombyggnad av lastbilar. Nu sysselsätts där ca 100 personer. Företagets tidigare lokaler köptes av kommunen som byggde om och upplät dem åt landstingets skyddade verkstad på orten.

RISKVARN, KALMAR Elvaår efter nedläggningen 1965 byggdes kvarnbyggnaden om till lokaler för kommunal förvaltning.

C E JOHANSSONS FABRIK, ESKILSTUNA

Det världsberömda måttsats-företaget flyttade 1977 ut

till nybyggda lokaler i ett modernt industriområde. Tii digare verkstadsbyggnad och kontor i centrala Eskilstuna 9 byggdes om till lokaler för teknisk utbildning för att tillgodose närbelägna gymnasieskolans expansionsbehov. 2 Å-

NORRKÖPINGS FÖRENADE BRYGGERIER i

a Bryggeribyggnaderna i centralt läge vid Motala ström byggå Å des om 1979-1981 till lägenheter med bostadsrätt efter idéförslag av arkitektkontor.

Beskrivningsmall

ORTEN Läge Befolkning Näringslivsstruktur Industribebyggelse Lokalmarknad

SOU l98Z:l0

5:7

TIDIGARE RESP. NY FÖRÄNDRINGSPROCESSEN VERKSAMHET Aktörer Bransch Organisation Sysselsättning Motiv Företagstyp Resurser Teknologi Kostnader Marknad Hinder Lokalkrav Beslut Inre och yttre miljö Ombyggnadsåtgärder

BYGGNADERNA Ålder Läge Storlek Taxeringsvärde, pris Konstruktion, material Utformning Förändringsmöjligheter

Karaktäristik av urvalet

Tidigare verksamhet Flertalet nedläggningsdrabbade branscher är representerade såsom textil, bryggeri, papper och massa, stål, cement. Verkstadsindustrin finns också med. Av de många sågverk som lagts ned på senare tid har däremot inget kunnat tagas med. Sågverksbyggnadernas ofta isolerade läge, deras enkla och obeständiga utförande har starkt försvårat ändamålsenlig återanvändning.

Ny verksamhet Det vanligaste är fortsatt användning för industri, i ett fall i form av industrihotell, men i urvalet finns också återanvändning som bostäder, undervisningslokaler, lager och kontor.

Byggnaderna i urvalets exempel växlar starkt i ålder, Byggnaderna storlek och utformning.

Orten Både stora städer och små orter (Hällekis, Vik- (Malmö) finns representerade. De flesta av exemplen manshyttan) är belägna i Syd- och Mellansverige.

Huvudmannaskap, finansiering Urvalet har hur både kommuner och privata inexempel på tressen, industri- och byggföretag, förvärvat, byggt om, eller ut industribyggnader. I visnyttjat hyrt övergivna sa fall har med av AMS-arbete och ombyggnaden.skett hjälp statligt lokaliseringsstöd.

Lärdomar av exemplen

av de utvalda fallen bekräftar vad som var en i Analysen - att utgångspunkt vid sökandet efter lämpliga exempel har varierande förutsättningar och återanvändning mycket kan ta sig vitt skilda former. Det finns inga enkla, generella att finna ny användning för lösningar på problemet övergivna industrianläggningar.

Vad som allmänt kan framhållas är att det måste finnas resurser i någon form för att en omvandling av äldre byggnader för ändamål skall kunna komma till stånd. Byggnya nadernas utformning, skick och läge är en typ av resurs. Skandinaviska Bandfabriken i Malmö hade i dessa avseenden förutsättningar. Laxå pappersbruk och C E Johanssons goda fabrik var också byggnader med kvaliteter och förändringsmöjligheter.

I andra fall där antingen läge eller byggnadernas egenskaper varit sämre har i gengäld andra resurser fått sät-

law-Intru-

tas in. I Vikmanshyttan satsades ekonomiska och betydande _ . organisatoriska resurser av både stat och företag för att genomföra en omvandling av stålverkets byggnader för nya verksamheter. Motivet var naturligtvis främst att rädda sysselsättningen.

Bryggeribyggnaderna i Norrköping krävde uppslagsrik projektering och genomgripande ombyggnad med statliga bostadslån för att en ny användning för bostadsändamål skulle komma till stånd. I Kalmar spelade bl.a. tekniska lösningar av brandskyddsproblem en viktig roll, vilket visar på kunskapens och idêernas betydelse.

Sulfitfabriken i Robertsfors är ett mer ovanligt fall. Avgörande var ASEA:s ombyggnad av de särpräglade byggnaderna alldeles efter driftens upphörande 1948. Det skedde i ett annat kostnads- och än nu. Den arbetsmarknadsläge nuvarande användningen för diamanttillverkning bygger dels på tradition, dels på en viss överensstämmelse mellan byggnadernas utformning och den nuvarande processens krav, en

svårförutsägbar kvalitet hos den gamla massafabriken.

Detsamma gäller i viss mån den oväntade

återanvändningen

av cementfabriken i Hällekis. Tack vare okonventionellt tänkande och tidigare erfarenhet av att utnyttja äldre byggnader kunde den nya verksamheten finna förvånansvärt ändamålsenligt bruk för flera delar av anläggningen. Kommunens förmånliga uppgörelse med Cementa spelade också in så att cementfabriken kunde överlåtas till lågt pris.

Kommunen har överhuvudtaget en viktig roll vid återanvändning av övergivna industrianläggningar. Ofta får man ägaransvar för byggnaderna som i Hällekis, Eskilstuna

och Kalmar. I andra fall behöver man förmedla kontakt med lämplig köpare som i Laxå. En smidig organisation och behandling i byggnadsnämnd och förtillmötesgående är ofta betydelsefull som i Eskilstuna, Norrvaltning köping och Malmö.

vid varierar från

De problem som uppstår återanvändning

fall till fall. Det väsentliga problemet är att finna en verksamhet till de övergivna byggnaderna. Vid god lämplig överensstämmelse mellan egenskaper och den byggnadernas

nya verksamhetens krav och betalningsförmåga reduceras

starkt de ofta förstorade svårigheterna med finansiering och byggnormers uppfyllande.

WIKMANSHYTTE BRUK

Nya företag i gamla lokaler gav jobb när stâlverket lades ner.

ORTEN Trakten kring Hedemora i Dalarna har sedan länge präglats av järnhantering och jordbruk. Hedemora vid järnvägen Stockholm-Orsa och riksväg 70 blev tidigt ett handelscentrum där järnvaror byttes mot jordbruksprodukter. Se fig 1. Nu är sjukvården också en stor arbetsgivare för centralortens 7 000 inv. I hela kommunen (16 500 inv.) är ca 12 % av de förvärvsarbetande sysselsatta i jordoch skogsbruk och nära 37 % i gruvdrift och tillverkningsindustri (1975). Det finns ett stort mejeri och en del verkstadsindustri i Hedemora. Stålhanteringen är dock den största enskilda industribranschen. I Långshyttan sysselsätter Fagersta drygt 800 personer. Fram till nedläggningen 1977 var stålverket i Vikmanshyttan, 9 km från Hedemora, dominerande för sysselsättningen bland de l 200 invånarna med sina 450 arbetsplatser. I Vikmanshyttan finns lågoch mellanstadieskola, i Hedemora högstadium och gymnasium.

TIDIGARE VERKSAMHET Redan på 1400-talet fanns en masugn i Vikmanshyttan. Wikmanshytte Bruks AB, bildat l922,drev en mångsidig verksamhet med anrikningsverk, sintringsverk, stâlugnar, valsverk, smide, hârdmetalltillverkning m.m. på orten. Stora Kopparbergs Bergslags AB köpte bruket 1967 och tillsammans med Söderfors tillverkade Vikmanshyttan koncernens sortiment av specialstål. Vikmanshyttan hade en tekniskt välrustad och inom vissa avsnitt lönsam produktion. Bl.a. hade man fått fint flyt i kallvalsverkets tillverkning av snabbstålsband. Men på sikt skulle ändå krävas mycket stora investeringar. Uddeholm hade redan

SOU 1982: 10

LÅnssnvnAngiå

äs:

AVESTA

investerat i ett nytt valsverk och lönsamheten i ytterligare en satsning i Vikmanshyttan bedömdes av inflytelserika industriledare i landet som otillräcklig. Den oundvikliga strukturomvandlingen genom Stora Kopparbergs försäljning av sin specialståltillverkning till Uddeholm kom att gå ut över Vikmanshyttan.

BYGGNADERNA Brukets byggnader är av starkt växlande ålder och utformning. De ljusputsade äldre delarna som nu huvudsakligen rymmer

kontor, matsal m.m. grupperar sig kring en traditionell

bruksgata som sträcker sig längs vattendraget mellan sjön Gåran och Vikmanshyttesjön. Se fig 2. Stålverkets stora röda tegelbyggnader är spatiöst placerade kring ett stråk vinkelrätt mot bruksgatan. Delar av f.d. smedja och kallvalsverk härrör från slutet av 1800-talet. De stora hallarna för varmvalsverket har byggts ut i olika etapper under 1900-talet, och nya byggnader har hela tiden tillkommit från 1940-talet och framåt. Från funktionell och teknisk synpunkt torde den framgångsrika âteranvändningen av bruksbyggnaderna ha möjliggjorts främst av följande omständigheter.

1. Byggnadernas placering på bruksområdet Den tidigare verksamhetens uppdelning på separata byggnader för ugnar, valsverk, efterbehandling m.m. har klart underlättat återanvändningen. Det framgår inte minst vid jämförelse med en likartad nedläggningsdrabbad anläggning i Horndal i Avesta kommun, där hopbyggnaden av olika lokaler försvårat ny fastighetsbildning och iordningställande för nya verksamheter. I Vikmanshyttan nu varje företag sin byggnad och en bit mark utanäger för. Biltillfart har kunnat ordnas för varje fastighet efter viss kompletterande vägdragning.

. V u -4 F ,Jah I N W xaoax; JJ-“âçø/ // 3 sm dun å k i , SSAB VERKSTAD \ Vamvakverk NICUM

af 51

f d efterbehand1

“ ›

*W \ _är -

/I

DALFORSÅN

Y l g

f d g1öd9nin9

1;\\ NORDFOR

f

KALALVALSVERK

dlepvemrksta°y

KOMPOSITPRODUKT » f a hårdmet.ti1 .

|vIKMANsHvTTANx

ISOLERGLAS _ *A _

\

Wikmanshytte Bruk

skala 1:8000

5:15

2. Byggnaderna har en enkel och generell utformning En modern industrihall i stål och plåt från 1969 erbjöd t.ex. British Steelföretaget Dalforsån rationella lokaler för en tekniskt avancerad produktion av stålugnselektroder.

Men det gäller även den betydligt äldre f.d. stålugns-

byggnaden vid bruket, som när elektrougnarna var demonterade blev en rymlig och välproportionerad lokal för Vikmanshyttans Isolerglas.

Byggnaderna har i de flesta fall en utformning med ett fåtal enkla, rektangulära utrymmen av jämförelsevis stora dimensioner - och och längd bredd, spännvidd rumshöjd. Stabil stomme och grund har också kännetecknat dem. Nya lyftdon och ventilationssystem har lätt kunnat installerats. Genom nya mellanbjälklag i de höga rummen har personalrum och kontor fått utrymme.

3. Den nya verksamheten ställer likartade eller lägre

krav på byggnaden

I kallvalsverket bedriver den nya ägaren Fagersta en i stort sett oförändrad produktion. Nordfor Teknik AB som tillverkar utrustning för skogsindustrin har behov av enkel in- och utlastning, utrymmen för maskinställning, montering, förråd m.m. som väl tillgodoses av den f.d. reparationsverkstadens lokaler pâ bruket.

I flera fall har den nya verksamheten ställt lägre krav på lokalernas rumshöjd, golvbärighet, lyftanordningar, utrymme m.m. än den tidigare. Smedjan i anslutning till kallvalsverket tjänstgör t.ex. nu som ett enklare lager. En närmast utvecklingsbetonad tillverkning av kolfiberarmerade plastprodukter med få anställda äger rum i en mindre byggnad från 40-talet, tidigare använd för hårdmetalltillverkning. Överhuvudtaget är utrymmesstandarden mycket hög. Hundratals kvm/syss. för företagen

5:16

i de gamla bruksbyggnaderna kan jämföras med siffror på 30-50 kvm/syss som är representativa för verkstadsindustrin i allmänhet.

4. Stora resurser har satsats på ombyggnad Nya personalrum i de enskilda byggnaderna var en viktig förutsättning för att nya företag skulle kunna använda lokalerna. I f.d. varmvalsverket byggdes uppdelade omklädningsrum och matrum av hög standard i två plan längs en hel långfasad. Taken har tilläggsisolerats i flera fall, golv och ventilation m.m. har förnyats. Ombyggnadskostnaderna har för vissa byggnader uppgått till bortåt 1 000 kr/kvm, vilket inte inkluderar sysselsättningsbidragen till personal som medverkat i ombyggnadsarbetena.

FÖRÄNDRINGSPROCESSEN Aktörer och beslut Nedläggningsbeslutet kom på hösten 1976. Vikmanshyttan skulle förlora nära 450 arbetstillfällen och riskerade att i bästa fall bli en perifer bostadsort med massiv utpendling till i första hand Domnarvets Järnverk i Borlänge där samtliga erbjöds arbete. Befolkningen var emellertid enig i sitt krav på ersättningsindustri till orten. Kommunen hade sedan en tid tillbaka ett stort projekt på gång med studiecirklar medinflytande i den

om

kommunala planeringen. Denna verksamhet fick nu utvidgat innehåll i Vikmanshyttan. Tvärvetenskapliga forskargrupper, Riksutställningar och Dalateatern deltog också i opinionsbildandet. Via dessa grupper och de fackliga organisationerna fördes kravet på nya jobb ut i massmedia. Aktionerna fick stor uppmärksamhet eftersom det rörde sig om en av de första större nedläggningarna i stålbranschen. Efter hos industriministern tillsattes en Samuppvaktning rådsgrupp där landshövding Bengt Olsson var ordförande. Övriga medlemmar var representanter från industridepartementet, AMS, länsstyrelsen, Jernkontoret, och de fackliga organisa-

5:17

tionerna. Regeringens ståndpunkt formulerades i den s.k.

Åsling-doktrinen: Företagsledning tillsammans med facket

har den bästa kompetensen i samhället att planera för strukturförändringar. Det är därför vi lägger pressen på företagen. Inför ett starkt opinionstryck från ortsbefolkning, fack, regering och massmedia deklarerade Stora Kopparberg att man skulle göra allt för att skaffa 400 nya jobb till Vikmanshyttan.

Organisation Tage Nordström, platschef på bruket, blev den som fick leda arbetet att skaffa ersättningsindustrier. Ett särskilt bolag bildades för detta, Wikmanshytte Bruk AB. Efter Stora Kopparbergs köp 1967 hade Vikmanshyttan nämligen upphört som självständigt företag och blivit en del av Söderfors specialstålverk. Han hade starkt stöd från Stora Kopparbergs centrala ledning och administration och fick också fackets förtroende. Lokalt bildades på vanligt sätt en samrådsgrupp med representanter för länsarbetsnämnden, arbetsförmedlingen, fackföreningarna och Hedemora kommun.

Resurser Av stor betydelse för att etablera de nya verksamheterna har kontakter och utredningsresurser varit. bolagets I flera av företagen har också Stora Kopparberg ekonomiska intressen av varierande omfattning.

press på företaget motsvarades av ett generöst Regeringens stöd i form av lokaliseringslån och avskrivstatligt ningslån (bidrag) till de nya verksamheter som etablerade i stålverkets byggnader. En AMU-filial etablerades sig bruket som svarade för total omskolning av ca 150 på arbetare och utbildning av betydligt fler. kompletterande Genom en särskild proposition förlängdes för Vikmanshyttan det som redan tidigare utgått till sysselsättningsbidrag krisdrabbade i stålbranschen. Bidrag utgick med företag

75 % av personalkostnaderna då med personalen sysselsattes

annan verksamhet. Bidraget utnyttjades i Vikmanshyttan

för bl.a. maskindemontering och ombyggnadsarbeten.

Hedemora kommun fick diverse i kommunal beredskapsarbeten skog, i gatuunderhåll m.m. utförda mot av ersättning återstående 25 % av personalkostnaderna. Totalt ut- 1

betalades i Vikmanshyttan 7,5 Mkr på detta sätt. i

Beloppet kan med 3 jämföras bidragen till Avesta Järnverk, 9 Mkr,

Domnarvet 6 Mkr och Grängesberg 2 Mkr. Den bildade 4 projektorganisationen var handlingskraftig och personalen å kunde på ett tidigt stadium inrikta på sig arbetsplatser i tillkommande där i företag. Mânadsplaner upprättades

avveckling, omskolning, ombyggnadsarbeten och igângkörning av nya verksamheter samordnades. Fyra år efter nedläggfanns 300 arbetstillfällen i J ningsbeslutet drygt sju å nya företag på orten. ,

i

Kostnader

Summa Därav

investeringar genom. _ 6

Ombyggnad maskiner Statl.lokal1s. avskr1vn.lan annan g lån finanså SSAB 10,0 10,0 9,7 2,9 7,1.

i

0,2 å Kompositprod. 0,1 - 1,0 0,7 0,1;

i

18,5 31,9 23,3 5,1» 21,7 ,j Totalt Mkr 50,5

x För Stora Kopparberg tillkommer förluster i driften under

avveckling, centrala administrations- och utredningskost-

nader. Totalt uppges omställningen i Vikmanshyttan ha kostat företaget 45-50 Mkr.

Problem Några svårigheter att genomföra återanvändningen av byggnaderna har egentligen inte funnits när beslutet väl var fattat att skaffa nya arbetstillfällen till orten. Det har naturligtvis krävt arbete att få de nya företagen att komma igång, men med Stora Kopparbergs, AMS:s m.fl. resurser har anpassning av de äldre byggnaderna till aktuella krav knappast inneburit några problem.

En viss motsättning mellan Stora Kopparberg och Hedemora kommun har funnits i synen på brukssamhällets utveckling. Tage Nordström och personalen är missnöjd med kommunens, som man anser, bristande gensvar på företagets satsning i orten. Företaget fick själv låta upprätta en fysisk översiktsplan när de nya företagsetableringarna skulle komma igång. En ny vägdragning som förbättrar tillgänglighet och trafikdifferentiering i samhället är också företagsledningens initiativ. Man förutser efterfrågan på bostäder och service i Vikmanshyttan som kommunen inte verkar vilja tillgodose.

Från kommunens sida hänvisar man till de åtaganden som när det av bostads-

gjorts gäller inköp företagets

och industrimark. De nya företagen har fastigheter sina lokaler och byggnadsmarken men kommunen själva köpt har köpa mellanliggande gatumark och expansionsmark.

fått

Man fullföljde bygge av sporthall och stöd till utbyggnad av Folkets Hus. I en översiktlig kommundelsplan för Vikmanshyttan hösten 1978 spåras en avvaktande hållning till utvecklingen på orten. Man känner den ökande benägenv heten hos att söka till större orter med befolkningen sig bättre service, butiker, skolor, sjukvård m.m. Önskemål om bostäder finns men man har konstaterat svårigheter även i Hedemora att ut nyproducerade lägenheter med hänsyn hyra till de de betingar. Den ökade pendlingen till hyror från andra orter är i vilket Vikmanshyttans arbetsplatser fall en väntad och ofrånkomlig utveckling, anser man.

5:20

DE NYA VERKSAMHETERNA SSAB:s MEKANISKA VERKSTAD En utredning inom Stora Kopparberg hade redan före nedläggningen i Vikmanshyttan förordat en centralisering av reparationer och reservdelstillverkning till Domnarvets Järnverk som tidigare lejts bort till andra företag. I och med satsningen på nya jobb i Vikmanshyttan placerade man den nya verkstaden i varmvalsverket där. Den blev då en del av de under tiden nybildade Svenskt Stål AB. Verkstaden sysselsätter 132 personer i maskinbearbetning, plåtbearbetning, svetsning av medeltung utrustning. Lokalernas stora dimensioner, lyftanordningar m.m. gav goda förutsättningar för verksamheten.

Den äldsta delen av varmvalsverket uppfördes 1919 med betongstomme och tegelfasader. Utbyggnad skedde 1942

då även taket i den delen med en i

ursprungliga höjdes ny stâlstomme. Ytterligare skedde 1958 och 1962. I utbyggnader Nu omfattar byggnaden ca 10 000 kvm huvudsakligen i ett plan. Spännvidderna är 26-30 m, rumshöjden 7-9. SSAB har investerat ca 20 Mkr i maskiner och ombyggnadsarbeten,

l

vilka omfattat nya personalrum, tilläggsisolering, nytt golv, ventilation.

FAGERSTA AB Genom att överta kallvalsverket har Fagersta blivit ensam

svensk tillverkare av snabbstål för sågar 0 dyl. Man hade E

sedan tidigare en i men

anläggning Långshyttan, nyförvärvet i

betraktas som en mycket fördelaktig komplettering. 1 Större delen av den ca 60

I

yrkesskickliga personalen, personer, finns kvar.

En del av huvudbyggnaden från slutet av 1800-talet fick ny takkonstruktion i betong 1949 som överbyggde den tidigare sågtandade lanterninkonstruktionen med två skepp på 19 m spännvidd. En tillbyggnad i längsriktningen gjordes 1972. Anläggningen har en totallängd på drygt 180 m och omfattar ca 7 300 kvm i ett plan. Företaget har

& »sm-N

amxa§..;w=j*“,§ :§55

\

åisâisââxaâgwxw s

_

Figur 4, plåtarbeten i SSAB:s verkstad i f.d. varmv.

&

Figur 5. Fagersta AB övertog kallvalsvcrkot.

Figur 6. Kallvalsvcrkct används delvis som lager

investerat ett par miljoner i lokalerna. Ombyggnadsarbetena har bl.a. omfattat ny golvbeläggning, nya personalutrymmen i f.d. smedjan, som även delvis utnyttjas som lager.

VIKMANSHYTTANS ISOLERGLAS Företaget ägs till lika stora delar av Stora Kopparberg och Emmaboda Glas och sysselsätter 43 personer i skiftarbete. Verksamheten består av en till stor del automatiserad montering av glas från Emmaboda till lufttätt tillslutna isolerrutor som huvudsakligen levereras till en fönstertillverkare i Edsbyn.

Byggnaden inrymde tidigare elektriska stålugnar och uppfördes ursprungligen 1915-20 med en tillbyggnad 1945. Ugnarna demonterades redan 1969 och under mellantiden har byggnaden använts som sliperi. Byggnaden med yttermåtten 70 x 32 m är uppförd i tegel och har ett vackert, lågt, brutet tak, uppburet på mitten av en kraftig fackverkskonstruktion av nitade stålbalkar på höga murade socklar, som tidigare även Stabiliserade de höga ugnarna. Den stora rumshöjden på ca 7 m utnyttjades redan tidigare för ett mellanbjälklag i ena skeppet varunder nu nya personalutrymmen har inretts. Ny travers har installerats. Totalt omfattar byggnaden ca 2 800 kvm delvis i två plan. Ombyggnaden har kostat ca 2,2 Mkr och till viss del utförts av brukets egen personal.

WICUM Företaget ägs i sin helhet av Stora Kopparberg och sysselsätter f.n. 26 personer i en tillverkning av storköksutrustning, mindre lyftredskap m.m. Inom några år räknar man med att sysselsätta ca 75 personer. Nu utgör nästan hälften av ytan ouppvärmda lagerutrymmen. Tillverkningen omfattar klippning och bockning av rostfri plåt, fräsning, svarvning, svetsning och montering och har gott om utrymme i de stora salarna som delats upp med nya mellanvägar. ÄMU har också fortfarande lokaler i en del av markplanet.

5:24 Den stora tegelbyggnaden i två plan uppfördes i av början 50-talet för efterbehandling av valsverkets produkter genom härdning, riktning, slipning, betning, kapning m.m. Byggnaden har huvudmåtten 40 X 90 m och omfattar ca 7 000 kvm. Ombyggnadsarbetena till en kostnad av ca 2,8 Mkr har gällt utvidgning av kontorsdelen, nya personalrum, ny uppvärmning med återvinning. Dessutom har med särskilda medel ett nytt undertak och tilläggsisolering monterats i övre planet vilket sänkt rumshöjden med nära hälften till ca 5,2 m.

DALFORSÅN AB

1 Detta dotterbolag till British Steel skulle ursprungligen ha lokaliserat sin anläggning i likaledes

nedläggningsdrabbade Horndal, men Stora Kopparberg utverkade en ändring av planerna. Dalforsån grafitbelägger de halv- ; metertjocka elektroder som används i stålverkens ugnar ä och företaget betraktar läget mitt i Bergslagen som fördelaktigt för sin verksamhet. Plåthallen från 1969 med 24 m spännvidd och rumshöjd på ca 10 m ansågs också mycket lämplig för verksamheten. Hallen inrymde tidigare den avslutande värmebehandlingen, glödgning och härdning av brukets produkter och har bara behövt kompletteras med en lägre tillbyggnad för kontor och personalutrymmen på ca 450 kvm. Själva produktionsdelen har måtten 82 x 24 m. Företaget har investerat ca 6,5 Mkr i högautomatiserad processutrustning, därav ca 1 Mkr för filter och annan arbetarskyddsåtgärder. Längs ena långsidan löper den slutna processen i ett delvis U-format flöde och längs den andra lagras de färdigbelagda elektroderna. Hösten 1980 sysselsattes 32 man.

NORDFOR TEKNIK AB Företaget som tillverkar maskiner för skogsindustrin har nyligen köpts upp av Electrolux och sysselsätter 17 personer. Tekniker vid företaget medverkar även som konsulter vid skogsavverkningsprojekt utomlands. Kontakten

sou 1982:10 5:25

med Nordfor förmedlades av Hedemora kommun som först erbjudit mark för nybygge i centralorten.

Den långa, höga och smala f.d. reparationsverkstaden har gett ljusa arbetsplatser och ett rakt flöde av monteringen av vinschar, buntkvistare m.f1. produkter. Personalrum och kontor har utvidgats på ett övre plan längs fasaden men för övrigt har den nya verksamheten inte krävt några större förändringar av byggnaden som uppfördes på 40-talet och omfattar ca 1 500 kvm.

AB KOMPOSITPRODUKTER D Företaget ägs till 91 a av Stora Kopparberg och kan betraktas som ett utvecklingsföretag baserat pâ uppfinningar beträffande kolfiberarmering av plaster. Verksamheten omfattar även en mer konventionell tillverkning av formar och verktyg för plastindustrin och sysselsätter 7 man.

Byggnaden på knappt 1 000 kvm är uppfört 1946 i två plan och inrymde tidigare hårdmetalltillverkning. Dammbildningen i de processerna föranledde ett från början utbyggt ventilationssystem som nu kommer väl till pass vid arbetet med thermoplaster och epoxi- Ombyggnadsarbetena har därför inskränkt sig till nya golvbeläggningar och ommålning. Spännvidd och rumshöjd är små, ca 5 resp. 3 m,men den

uhantverksbetonade produktionen med sina små material-

flöden ställer inte heller stora krav i dessa avseenden.

SAMMANFATTNING

Vikmanshyttan är ett omskrivet och kontroversiellt fall av verksamhetsnedläggning på en liten ort. En stor del av sysselsättningen räddades med ersättningsindustri, men kritiker menar att det knappast var fråga om nya arbetstillfällen, utan snarare en omfördelning med stora statliga resurser av arbetslösheten till andra orter.

Om man ser till själva ortens och anläggningens förutsättningar för ny verksamhet har de dock varit relativt goda. Kommunikationsläget mitt i Bergslagen är inte dåligt. Trots att detrör sig om en tung processindustri har de flesta byggnaderna gett goda förutsättningar för återanvändning, främst tack vare gles placering på området, enkel utformning och stora dimensioner. Brister beträffande isolering, ventilation, personalrum m.m. har också kunnat åtgärdas genom i första hand statligt lokaliseringsstöd till ombyggnader.

Handlingskraftig organisation, statligt sysselsättningsstöd och bidrag till utbildning och omskolning har medfört att yrkesskicklig personal undgått att skingras under en kritisk omställningsperiod. De två viktiga lokaliseringsförutsättningarna, lokaler och arbetskraft, har därigenom tillvaratagits på bästa sätt och bidragit till att arbetet på att finna-nya verksamheter varit framgångsrikt på kort sikt.

5:27

HÄLLEKISACEMENTFABRIK

Cementfabrik återanvänds av spannmålsgrossist sedan Rockwool anställt personalen.

ORTEN Det lilla samhället Hällekis (700 inv) vid Vänerns östra strand växte upp som ett sentida brukssamhälle kring cementfabriken med ursprung i den gamla stenindustrin vid Kinnekulle. Se fig l. Sedan 1967 ingår orten i Götene kom-

mun (12 700 inv). Näringslivet i trakten har fått sin prä-

av bördig åkerjord och rika mineraltillgångar. Av de gel förvärvsarbetande sysselsattes 1975 ca 13 % i jord- och skogsbruk och nära 52 % i tillverkningsindustrin med ARLA-mejeriet (675 syss) och Dafgårds livsmedelsindustri (500 syss) som största arbetsställen. I Hällekis finns låg- och mellanstadieskola, i Götene högstadium.

DEN TIDIGARE VERKSAMHETEN Hellekis Aktiebolag uppförde 1892 den första cementfabriken, till en början eldad med alunskiffer som erhölls i samband med kalkstensbrytningen. En 30 m lång roterugn, den första i Sverige, installerades 1906. Skånska Cementaktiebolaget övertog 1913 rörelsen, som förutom cementfabrikation omfattade kalkbränning, stenhuggeri, sågverk, kvarnar, jord- och skogsbruk. På 1930-talet ökade efterfrågan pâ cement och en ny fabrik uppfördes som tillämpaden våtmetoden. Nästa stora förändring ägde rum nya 1951, då man av bränsleekonomiska skäl återgick till en nu moderniserad torrmetod.

Under 60-talet Cementa, ett bolag i Eurocsysselsatte koncernen, drygt 300 arbetare vid anläggningen. Cementtillverkning är en processindustri med typiska stordriftsfördelar. Under en tioårsperiod femfaldigades ugnsstorleken i nybyggda anläggningar. I början av 70-talet köpte Euroc Gullhögens cementfabrik i närbelägna Skövde och

VÄNERN

blev därigenom den enda cementtillverkaren i landet. I slutet av 1973 kom bekräftelsen på vad många fruktat sedan Gullhögen-köpet: Hällekisfabriken skulle läggas ned. En omfattande utbyggnad skulle istället ske av Slite-fabriken på Gotland.

BYGGNADERNA Läge och storlek Cementfabriken är placerad ytterst på en udde med hamnanläggning på ena sidan. Se fig 2. Hela området omfattar

ca 10 ha. Därutöver tillkommer kalkbrottet några km läng-

re bort längs stranden. Huvudbyggnaderna, materiallager (10) och ugnshus (16) uppfördes vid den stora utbyggnaden 1931 och sträcker sig sida vid sida längs norra stranden mellan krossverket (45) och stenupplag (46, 47) på ena sidan och hamnen på den andra.

ytformning

Materiallagret, klinkerladan kallad, är en endast delvis plåttäckt stålkonstruktion, 250 m lång och drygt 20 m hög. Interiören domineras av en stor traverskran som förflyttar och blandar råvarorna, lagrade i betongfack direkt på marken. Ugnshuset har en liknande utformning, oisolerat även de p g a den starka värmen från ugnarna. De två 95 m långa roterugnarna sträcker sig svagt lutande genom byggnaden omgivna av en ställningskonstruktion med plattformar, passager, trappor, där driftspersonalen rör sig. Till huvudbyggnaderna har fogats mindre, vertikalt betonade byggnadsdelar, kvarnhus (7, 13), råmjölssilos (6, 11), stora elfiltercylindrar m m.

Det färdiga cementmjölet blåses tvärs genom huvudbyggnaderna till lagringssilos, packeri (22) och olika utlastningsstationer för bil (70) och tåg (40). Dessa delar har byggts ut och förnyats i stor omfattning, 1971-72 byggdes bl a en ny bilutlastning.

...EES

.e

...E323 S..=2...e.!u=

nu.. e

.Seexäaaøga

I.: .n _ so.. :u:

8=.u§ua_.2.=.-._n

i: :o:

:asgo

._ 2:55_ ._3284 12.5% :så ...__==_...__. .BEG .=__._.

n man :nen vu N m vunna Nm anånngnnsw 5:03:45 ouar-:r-v-

era

&

.äeagaza-_Ezäå .=:B=E.a..:-.»

:Eaaaä:

...såga =:=...å!=..a.› a_..a=__._.:. .E8523 225525: :sågs: ugårcnê-.b a::-:U›X 2.25.5225... .833250 :Stå-Sa: ååtoaøczzax

:gigs: :å: ...gin :...251 §23.: :S & :o: 22:3. & 222.5; 55.25; 2:3

m›H» .

xagnuu

ucoaou

ma; 54

53m:

miQ“ä

5:32 Bedömning

De hittills beskrivna byggnaderna har en mycket speciell utformning. De är oisolerade, ej helt intäckta konstruktioner, starkt präglade av processens krav. De har extrema mått på längden (klinkerlada, ugnshus) och höjden (silos, kvarnhus) och är sinsemellan förenade med transportanordningar och installationsknippen för ventilation, uppvärmning m.m. Klinkerlada och silos kan möjligen användas för lagring av bulkvaror av likartat slag som tidigare, men övriga processbyggnader ter sig svåra att använda.

Utöver dessa delar av anläggningen finns emellertid

ett flertal byggnader av mer ordinär utformning, repara-

tionsverkstäder, förråd, kontor m.m. De beskrivs närmare nedan i anslutning till redovisning av den nya verksamheten.

FÖRÄNDRINGSPROCESSEN Nedläggningen av cementfabriken utlöste en lång rad aktiviteter som lämpligen beskrivs under följande tre rubriker.

Sysselsättningen

Landshövding Karl Frithiofsson blev den drivande kraften i ansträngningarna att skaffa ersättningsindustri till

Hällekis. En arbetsgrupp bildades med representanter för

industri- och arbetsmarknadsdepartementen, AMS, länsarbetsnämnd, länsstyrelsen, kommunen och fackföreningarna. Efter några misslyckade kontakter med bl.a. det norska rederiföretaget Anker-Lökken blev en etablering av halvstatliga Rockwool aktuell. Det första beskedet härom kom i december 1974, ett år efter nedläggningsbeslutet. I oktober 1975 fattades preliminärt belsut i Rockwools styrelse om att en stenullsfabrik skulle byggas i Hällekis. Företaget hade haft planer på en utbyggnad i Mellannorrland men bl.a. landshövdingens agerande bidrog till att etableringen istället skedde i Hällekis. Genom

5:33

att industriminister Rune Johansson avvisade erbjudande om att köpa Gullhögens cementfabrik och därmed bäddade för fusion med Cementa och påföljande strukturrationalisering ansågs han ha ett visst ansvar för sysselsättningsproblemet i Hällekis. Det skall enligt några bedömare också ha bidragit till det ändrade lokaliseringsbeslutet. Trots att Hällekis ligger utanför det inre stödområdet erhöll Rockwool genom särskilt beslut fullt lokaliseringsstöd på 50+11 milj. kr. (lån + bidrag). Dessutom fick man ett industrigarantilån på 6 milj. kr.

Utöver det statliga stödet innebar emellertid lokaliseringen till Hällekis flera andra fördelar för Rockwool. Fabriken skulle ligga nära huvudkontoret i Skövde. Diabastillgångarna i trakten erbjöd en mycket lämplig råvara för stenullstillverkningen. Miljöfrågorna förväntades kunna lösas snabbt genom att länets naturvårdsmyndigheter redan hade erfarenheter av Rockwools Skövdefabrik. Man kunde överta en lojal arbetsstyrka av vana processindustriarbetare. De fick sex veckors utbildning vid Skövdefabriken när övergången blev aktuell. Cementtillverkningen trappades ned under 1978 i takt med att den nybyggda fabriken ett par hundra meter längre bort längs vänerstranden körde igång. Av de ca 240 personer som arbetade vid cementfabriken vid nedläggningen fick omkring 190 arbete på Rockwool, som 1980 sysselsatte ca 235 personer totalt.

Samhället och cementfabriken Hällekis hade varit ett brukssamhälle där Cementa i praktiken ägt och styrt allt. Inom Götene kommun rådde politisk enighet om att ett Övertagande av företagets förvaltaransvar och tillgångar på orten måste ske på mycket fördelaktiga ekonomiska villkor. Till sin sida för de första förhandlingarna med Cementa efter nedläggningsbeslutet kallade därför kommunen fackliga förtroendemän som väl kände förhållanden på orten. Man hänvisade även till företagets målmedvetna åtgärder under åren att slå vakt om sin position som enda arbetsgivare i Hällekis.

5:34 SOU 1982110

I januari 1974 lämnade Cementa ett pressmeddelande där utfästelser om mycket goda överlåtelsevillkor gjordes. När denna principöverenskommelse skulle uttolkas uppstod dock motsättningar mellan företagets och kommunens förhandlingsdelegationer. Efter ett par sammanträden upplöstes delegationerna och förhandlingarna fördes vidare mellan förvaltningschef Bror Carlsson och ekonomichef Gösta Svahn från Eurockontoret i Malmö. Dessutom bildades en samrådsgrupp med representanter för kommunen, platsledningen och de fackliga klubbarna på fabriken, som skulle lösa praktiska frågor i samband med övergången till Rockwools fabrik, överlåtande av bostäder m.m.

Ett drygt års förhandlingar resulterade i följande uppgörelse. Hela samhället med mark, vägar, fabrik, bostäder och tekniska anläggningar, motsvarande värden på ca 12 milj. kr. överläts utan kostnad av Cementa till kommunen. Vissa investeringar krävdes dock. Kommunen byggde avloppsreningsverk, förnyade VA-ledningar, asfalterade vägar m.m. till en kostnad av ca 13 milj. kr. varav drygt 5 milj. kr. täcktes genom statsbidrag. Cementa utbetalade dessutom 2,6 milj. kr. i saneringsbidrag för rivning av själva fabriksanläggningen som bedömdes som i stort sett omöjlig att använda för annat ändamål.

Återanvändning

Ett anbud 1978 på den gamla fabriksfastigheten från ett lokalt spannmålsföretag Rosén & Söner, var i hög grad oväntat, men innebar ytterligare ekonomiska fördelar för kommunen. För 0,5 milj. kr. köpte Rosêns mark och byggnader med undantag av hamn och spårområde. Den låga köpeskillingen motiverades med att Rosêns övertog ansvaret för saneringen av omrâdet för vilket kommunen redan erhållit 2,6 milj. kr. i bidrag från Cementa.

Efter avtal mellan Cementa och Rosêns köp av oljecisterner och utlastningsstation med angränsande silos för 1,5 milj. kr. sålde kommunen tillhörande mark för ytterligare

0,1 milj. kr. Rosêns arrenderar även samtliga silotorn på området av Cementa som dock behåller äganderätten tills vidare av beredskapsskäl. Hamnen arrenderar Rosêns av kommunen och ansvarar för dess drift och underhåll med skyldighet också att lämna tillträde till bilväg m.fl. anordningar på inköpt mark. De byggnader på området som kommunen fortfarande äger är f.d. verktygsförrådet (31), byggt 1963 på 1 300 kvm samt fabrikens huvudkontor (51) från 1957, en byggnad i ett plan med ett 30-tal rum kring en inbyggd gård. Verktygslagret samt en motorverkstad på ca 600 kvm borta vid stenbrottet var 1980 uthyrda till en speditionsfirma som även begärt att få köpa dem. Företaget svarar bl.a. för Rockwools transporter och sysselsätter ca 15 personer. Kontoret saknar ännu (1980) användning.

Ett problem uppstod i samband med överlâtelsen till Rosêns. Beslutet att sälja fabriksområdet till Rosêns överklagades till länsstyrelsen av en ledamot i kommunfullmäktige, formellt p.g.a. en bagatellartad felaktighet vid kungörelsen. Reellt kan skälet ha varit misstanke om otillbörligt gynnande av enskilt företag, vars nuvarande chef dessutom tidigare varit ordförande i byggnadsnämnden. Eftersom det inte har funnits någon annan spekulant på området och hela affären måste betraktas som enbart fördelaktig för kommunen riskerar överlåtelsen knappast att rivas upp trots fortsatt överklagande till regeringsrätten efter avslag hos länsstyrelsen.

DEN NYA VERKSAMHETEN Rosén & Söner Firman som den är ett

köpte gamla cementfabriken gammalt

familjeföretag som handlat med spannmål i trakten under tre I dag sysselsätts ett 70-tal anställda generationer. på åtta orter i Skaraborgs län. Spannmålshandeln kännetecknas av det starkt växlande behovet av arbetskraft.

5:36

Under hösten när skörden bärgats måste man arbeta i skift vid torkanläggningarna. Kravet och erfarenhet på utbildning gör det omöjligt att använda tillfällig Rosêns har hjälp. löst detta problem genom att anställa byggnadsarbetare och maskinmontörer som under några månader medverkar i

spannmålshanteringen och under övrig tid arbetar med ut-

byggnad och underhåll av företagets silos och hanteringsutrustning. Detta förhållande ger även att i möjlighet ovanlig omfattning återanvända och 1 begagnad utrustning

lokaler. Det främsta är av det 2

exemplet ombyggnaden gamla

skifferoljeverket i Kinne Kleva, vars drift upphörde i

i

efter kriget och som inköptes av Rosêns 1957. Med diverse ombyggnader och kompletteringar där lagras

spannmål både på längden och höjden. Bl.a. uppfördes å 1972 i egen regi en glidformsgjuten silo på gamla å ugnsfundament. De flesta av företagets lagerhallar, kontorsbyggnader, lastbilar, truckar, utrustning och spannmålshantering m.m. har haft tidigare nyttjare. Den dokumenterade förmågan att ta hand om äldre industrianläggningar bidrog till kommunens snabba beslut att acceptera Rosêns anbud och överlåta saneringsansvaret för cementfabriken i Hällekis.

Foderfabrik och verkstad I anslutning till den relativt nya bilutlastningen, en plâtsilo med utlastningsfickor bygger Rosêns nu en foderfabrik för nära 20 milj. kr. Foderfabriken utgörs av en 65 m hög betongsilo med rektangulär planform, 10 m X 30 m, som rymmer spannmâlsbehållare på olika nivåer med blandningsanordningar emellan. Ett datoriserat styrsystem kontrollerar foderblandningarnas sammansättning av olika spannmålssorter och andra råvaror. Betongen till anläggningen har tillverkats på platsen av ca 2 000 ton cement som sprängts loss från insidan av de på normalt sätt tömda silona på omrâdet, en kostnadsbesparing för bygget på ca 450 000 kr. Plåt-

konstruktionerna för blandning och utlastning tillverkas i den befintliga reparationsverkstaden (1), en gedigen tegelbyggnad från 1908 med huvudmåtten 20 x 65 m. Den

E har haft sin nuvarande funktion sedan 1949 då nytt tak

, lades och ett nytt mellanbjälklag i kraftig betongkonstruktion ersatte två tidigare. Verkstadslokalen är nu en ljus, rymlig hall med en rumshöjd på ca 7 m och fri spännvidd på 12 m. Byggnaden rymmer även kontor, personalrum och förråd. Tillsammans med en liten elverkstad (2)

i

5 omfattar lokalerna 3 000 kvm och utmärkt drygt fungerar E för Rosens permanenta arbetsstyrka om ca 15 svetsare och E maskinreparatörer.

4. Cementfabrikens reparationsverkstad har fått fort- Figur satt användning.

Ett garage (44) på drygt l 500 kvm kommer också till användning för firmans lastbilar. På sikt planerar Rosêns att spränga flertalet silos rena från cement och använda dem för lagring av spannmål. Övriga byggnader med konventionell utformning som Rosênsövertagit,lämwannier och småförråd, totalt utrymmen om ca l 000 kvm står tills

vidare oanvända. är en som Hamnanläggningen tillgång

eventuellt kan komma till nytta för spannmålstransporter via Göta älv.

Sedan Rosêns övertog har även andra anläggningen

företag visat intresse för vissa delar av process-

utrustningen. Experiment med i den

träflisframställning

kraftiga stenkrossen har varit framgångsrika. En tysk firma lär dessutom ha varit intresserad att utnyttja kvarnarna för malning av ett material som skulle

distribueras från Hällekis.

Ansvaret att sanera fabriksområdet som den nya köparen åtagit sig kan dock på sikt erbjuda problem.

Materiallager och framför allt måste förr eller ugnshus senare rivas när kvarvarande m.m. utrustning, ugnar,

demonterats och avyttrats. stålkonstruk- Ä

Rostangreppen på tionerna har satt in snabbt sedan

driften upphörde.

i g ,

i

SAMMANFATTNING

Ett besvärligt har

industrisaneringsproblem fått en J

åtminstone temporär en oväntad och lösning genom ovanlig

återanvändning och utbyggnad av vissa

anläggningsdelar

för spannmålslagring och Hamnen djurfodertillverkning.

ä var i stort sett den enda det fanns tillgång någon an-

ledning att räkna med och dess värde var ändå ganska

osäkert p.g.a. rätt perifert i Att läge regionen. någon verksamhet skulle kunna ä använda det komplex av \ synnerligen speciella byggnader en drygt halvsekelgammal cementfabrik

utgör kunde ingaiförutse. Behovet av arbetstillfällen nya var redan tillgodosett i och med Rockwools etablering. Rosêns tillför inte heller något större antal arbets-

tillfällen men för kommunen har det varit naturligtvis en stor fördel att kunna överlämna saneringsansvaret åt

ett väletablerat orten med dokumenterad företag på

förmåga att tillvarataga äldre

industrianläggningar på

ett tillfredsställande sätt.

SULFITFABRTK. ROBERTFORS Industridiamanter tillverkas i gammal massafabrik ORTEN Det lilla samhället Robertfors (2 100 inv.) 6 mil nordväst om Umeå har en industritradition 50m sträcker sig till mitten av 1700-talet, då masugnsprivilegier utfärdades för Robertsfors Bruk. Naturtillgångarna i trakten var skog och vattenkraft. Se fig. 1. Malmen skeppades b1.a. från Dannemora gruva. Även smederna fick tillkallas från de uppländska järnbruken. Under ett drygt århundrade tillverkades smidesmanufaktur och gjutgods på bruket. Sedan tog träet över. Redan i början av 1800-talet hade ett skeppsvarv anlagts i Sikeå vid kusten 4 km från Robertsfors. Ett sågverk kom till strax efter. Familjen Kempe övertog bruket 1899 och fortsatte den mångsidiga verksamheten, som även inkluderade ett omfattande jordbruk. En massafabrik anlades 1904 och drevs till 1948 då ASEA över-

tog anläggningen för b1.a. tillverkning av isolerings-

material. Mo och Domsjö förvärvade aktierna i Robertsfors Bruk 1968 och driver fortfarande gjuteri, mekanisk verkstad och skogsbruk i Robertsfors. Av den förvärvarbetande befolkningen i hela kommunen (7 700 inv.) sysselsättes ca 20 % i jord- och skogsbruk och ca 35 % inom industrin. På de fyra största arbetsplatserna, Mo och Domsjö, ASEA, Scandiamant och Götaverken Byggaluminium arbetar totalt ca 700 personer. Dessutom finns en skyddad verkstad och flera mindre företag på orten. Robertfors har gymnasium med specialkurser inom verkstads- och fordonsteknik.

DEN TIDIGARE VERKSAMHETEN Familjen Kempe som då rätt nyligen förvärvat Robertfors bruk, började 1904 bygga en fabrik för tillverkning av oblekt sulfitmassa. Fabriken var till en början avsedd

SKELLEFTEÅ ROBERTSFORS O

5:41

att ta vara på spillvirke från brukets såg vid forsen i närheten med fick också hämta råvara i skogarna längre upp längs Rickleån samt även från annat håll via båt till hamnen i Sikeå. Den färdiga massan transporterades på smalspårig järnväg till Sikeå och fördes vidare för export till England och USA där den blev råvara för kraftpappertillverkning.

En omfattande utbyggnad ägde rum 1929 och årskapaciteten ökade från 6 000 till 28 000 ton. Vid fabriken gjordes under 20-30-talen flera tekniska förbättringar och uppfinningar, bl.a. en ny effektiv barkmaskin som fick

allmän användning i branschen. Efter kriget bedömde

dock ägarna att fabrikens kapacitet på sikt var för liten. Råvarutillgången längs Rickleån var begränsad. Transporterna av massan på järnväg och båt var inte heller ekonomiska. Driften upphörde 1948.

BYGGNADERNA Läge och storlek Anläggningen byggdes i västra utkanten av Robertsfors vid ett fall i Rickleån en dryg km ovanför det äldre järnbruket. ASEA har på 60-70-talen byggt till flera verkstadshallar närmare ån men fabriken har fortfarande ett isolerat läge med expansionsutrymme åt flera håll. Själva massafabriken med senare tillbyggnader har en lokalyta på ca 14 000 kvm.

gtformning Större delen av massafabrikens byggnader härrör från den stora utbyggnaden 1929. De är genomgående uppförda i tegel. De äldsta byggnaderna har stålstomme, tegelvalv mellan stâlbalkar på gjutjärnspelare, som senare kringgjutits med betong. De nyare har betongstomme. Efter ute byggnaden utgjorde fabriken en koncentrerad anläggning där huvudbyggnaderna formerade sig nästan kvadratiskt kring en liten gård. Se fig. 2. Utanför kokeriet reste sig de nu rivna syratornen. Flisbinge och pannhus bildade

J I

i

SCANDIAMANT ASEA DiamanttiHverkn. Automatverkgtad

i

(fhsbinge) L å 5 s Pannhus (sulfitspritfabr.) 3 b.WM ; Kapsel- I tiHverkning g

Presshall I å Kapselmontering Repwerkstad (Pappsa ) (sileri) (kokeri)

PresshaH (syrahus)

Omklädning

1:] I b. 1961

F

Verkstad I: . u

Lab v1_ (utlastning) b- 973 Företags_ hälsovard Kontor b. 1978 (kontor)

b 1980 Presshall b. 1971, 1974 [J

i

Figur 2.

Sulfitfabriken, Robertsfors

Skala 1:2000

Sulfitfab ri ken i Robertsfors strax före nedläggnlngen 1948. bakom sulfitfabriken, äldre

en särskild enhet framför den stora vedgården. Nordost om massafabriken, mot ån, byggdes 1942 även en sulfitspritfabrik.

De flesta byggnaderna var kraftigt präglade av processens krav. Vid verksamhetsförändringen 1948 genomfördes omfattande ombyggnader. B1.a. fick nya bjälklag uppföras i 1 den s.k. pappsalen där maskineriet för pressning av massa-

i

arken var uppbyggt direkt på marken. Byggnaden har nu

lokaler på bottenplan med en rumshöjd på ca 5 m och en

å vind ovanför. Även sulfitspritfabriken fick kompletteras § 3 på liknande sätt när tankar och destillationskolonner

demonterats.

i

“ Sileri och syrahus krävde mindre åtgärder för att efter det processutrustningen borttagits fungera som tämligen normala verkstadslokaler. Den f.n. underhållsverkstaden kunde även den utan större ändringar få fortsatt användning när ASEA tog över. Kokeriet, ett 20 m högt tegelhölje för de två kokarna, stod oanvänt till 1978 då det byggdes om för diamanttillverkningens behov.

Bedömning Hela processutrustningen i fabriken såldes till Argentina och byggdes upp till en produktionsanläggning som enligt uppgift var i bruk under åtskilliga år. Att de omfattande demonterings- och ombyggnadsarbetena på detta sätt fick viss kostnadstäckning bidrog antagligen till återanvändningen av byggnaderna. Stabila byggnadskonstruktioner i hållfasta och beständiga material var också viktiga förutsättningar. Nackdelarna, den kompakta hopbyggnaden, nivåskillnader mellan lokaler, m.m. torde ha varit mindre be-

psvärande eftersom den nya verksamheten till stor del be-

stod av arbete på olika avdelningar utan utvecklingsbetonat större materialflöden emellan sig.

Det gemensamma draget för ASEA:s olika projekt i Robertsfors på 50-talet var att de gällde isoleringsmaterial. I f.d. syrahuset utgick man från gummi i gamla bildäck, i sileriet tillverkades glimmerisolering, mikanit. Bakelit tillverkades i pappsalen och i sulfitspritfabriken experimenterade man med glasfiber. Den nuvarande diamanttillverkningen är mer integrerad men kännetecknas å andra sidan av synnerligen små materialflöden. Årsproduktionen uppgår till ca 1,3 ton. Var eller varannan vecka transporteras 30 kg diamanter omsorgsfullt emballerade i ett par kartonger med flyg till lager och försäljningskontor på Irland.

FÖRÄNDRINGSPROCESSEN Ägarfamiljen Kempe kände i patriarkalisk bruksanda ansvar för sysselsättningen på orten när massatillverkningen lades ner. Via sina intressen och kontakter i ASEA lyckades de få en ny verksamhet i den gamla anläggningen. ASEA hade efter kriget stor efterfrågan på sina produkter men svårt att utvidga i Västerås p.g.a. brist på arbetskraft och lokaler. I Robertsfors fick man både byggnader och skiftarbetsvan personal.

De första åren tillverkades främst olika typer av isoleringsmaterial för ASEA:s elektriska produkter, av bl.a. gummi, bakelit, glasfiber. På 50-talet lyckades ASEA framställa de första syntetiska diamanterna i världen och under 60-talet kom en kommersiell tillverkning igång i Robertsfors i samarbete med det multinationella diamantföretaget De Beers. De övriga verksamhetsgrenarna avvecklades i samband därmed. Bakelittillverkningen flyttades till Piteå

och glas-

fiberproduktionen hamnade i Falkenberg.

År 1975 sålde ASEA ut diamanttillverkningen men behöll det utvecklingscentrum för högtrycksteknologi som hade vuxit upp intill den gamla massafabriken. Det numera helt utlandsägda Scandiamant sysselsätter ca 180 personer

i massafabrikens lokaler. ASEA i Robertsfors sysselsätter fortfarande omkring 250 personer och är Norrlands största tillverkare av press- och stansverktyg. I den f.d. sulfitspritfabriken har man en halvfabrikattillverkning med stort inslag av automatmaskiner. I ortens f.d. varmbadhus mittemot finns ett högtryckslaboratorium och nyuppförda byggnader inrymmer utvecklingsverkstäder för b1.a. hydrostatisk strängpressning. Metoden att ta hand om kärnkraftavfallet genom högtryckspressning till keramiska kapslar utvecklades i Robertsfors.

Massafabrikens nedläggning markerade slutet på den gamla bruksepoken. En differentierad industri krävde en mer utbyggd samhällsservice. Kommunen försökte göra sitt för att underlätta en fortsatt industriell utveckling. På 60-talet stimulerades egnahemsbyggandet, mark iordningställdes för ny industri, och mindre företag fick att lokaler. En med hotell, 2 hjälp bygga servicebyggnad restaurant, m.m. uppfördes i kommunens regi. f ä DEN NYA VERKSAMHETEN 2

i

Diamanttillverkningen använder en mycket avancerad teknik

i

för att uppnå de höga tryck som krävs för att omforma grafitkolets lättrubbade molekylskikt till diamantens extremt stabila kristallgitter. Stänger av grafit och vissa metaller, främst stål och kobolt, kapas till tunna

skivor och läggs varvade i kapslar av drygt en filmrulles

storlek. Kapslarna omges av speciellt utformade talk- ]

packningar som fördelar trycket under pressningen.

Q

Tillverkningen av skivor och packningar har normalt verkstadskaraktär och äger rum i den f.d. pappsalens Å lokaler. Kapselmonteringen sker numera i en nybyggd lokal i f.d. kokeriets övre del. Försök med automatiserad montering pågår.

Tillverkningens huvudmoment sker i högtryckspressar som under en noggrant reglerad process på 2-3 tim utsätter kapslarna för tryck på upp till 50 ton/kvcm. Det f.d. syrahuset med

stabilt golv och stor rumshöjd blev en utmärkt presshall

när diamanttillverkningen började komma igång. Tillbyggnad skedde 1971 och 1974.

År 1978 gjordes dessutom en genomgripande ombyggnad för 1,7 Mkr av f.d. kokeriet som stått oanvänt i 30 år. Rivning av dess halvmetertjocka tegelmurar övervägdes men den beräknade kostnaden på 0,5 Mkr talade för ombyggnad. Nya bjälklag och trapphus byggdes i den helt urblåsta, 20 m höga, byggnaden. Underst utfördes en servicevåning med fundament och hydraulik för pressarna i presshallen ovanför som byggdes i nivå med syrahusets bottenplan. Över presshallen inrättades den ovannämnda lokalen för kapselmontering som har vidsträckt utsikt över hela bygden omkring. Samtidigt byggdes en helt ny kontorsbyggnad på l 200 kvm framför fabriken. Laboratorium, avsyning m.m. har fått moderna lokaler genom tillbyggnad av syrahus/presshall 1973 och 1980.

En analys av diamanttillverkningens krav i relation till den ursprungliga anläggningens utformning ger en uppdelning på tre lokaltyper.

1. Kontor, lab, personalutrymmen Lokalkraven för kontor, lab, avsyning, personalutrymmen och i viss mån kapselmonteringen kännetecknas av beytbehov, liten rumshöjd, golvlaster men också

gränsade små

av sanitära installationsbehov och hög standard på ytskikt, belysning m.m. Den gamla massafabriken innehöll få utrymmen med sådana egenskaper. Lokaler för dessa verksamheter har därför åstadkommits genom moderna tillbyggnader.

2. Verkstadslokaler Verkstadslokaler bör vanligen ha större sammanhängande yta, större rumshöjd och golvbärighet än utrymmen för kontor, lab 0 dyl. Sådana lokaler, lämpliga för den nuvarande tillverkningen av kapseldetaljer, tillverkning och reparation av pressverktyg m.m. åstadkoms redan 1948 genom ombyggnad och upprustning av massafabrikens pappsal, sileri och underhâllsverkstad.

3. Presshall Högtryckspressarna ställer de största lokalkraven med sina stora dimensioner och golvbelastningar, behov av lyftanordningar i lokalerna (pelarkranar, traverskranar) och av omfattande elektrisk och hydraulisk installation.

I massafabriken har det emellertid funnits byggnadsdelar

med förutsättningar att motsvara dessa extrema krav E och till stor del har 4 lämpliga presshallar åstadkommits 4 genom ombyggnad av syrahus och kokeri. Moderna tillbyggnader har emellertid också gjorts för att tillgodose ökade utrymmesbehov.

4. Tekniska utrymmen, förråd Diamanttillverkningens relativt begränsade behov i dessa avseenden har lätt kunnat tillgodoses i befintliga utrymmen. De moderna oljepannor som behövs för lokaluppvärmningen har gott om plats i det gamla pannhuset. Kolbinge och flisbinge, den senare ett enormt rum på över 6 000 kbm, används delvis som kallförråd. I den lilla flishuggsbyggnaden framför bingen installerade ASEA ett nytt ställverk.

SAMMANFATTNING En liten ort i glesbygd har tack vare lång och mångsidig industritradition inom järn- och trähantering lyckats hävda sig som centrum för modern industri. Den första

återanvändningen av sulfitfabriken efter nedläggningen

1948 möjliggjordes genom att ett patriarkaliskt ansvarstagande för sysselsättningen kunde fullföljas i en högkonjunktur. En av de nya verksamheterna, diamanttillverkningen, som utvecklades under ASEA:s tid i anläggningen visade sig efter en trög start ha stora möjligheter och använder nu största delen av den gamla fabriken och har dessutom byggt ut.

7=- S ›. .v ›x› w xxx»

okeriet nu högtryckspressar och kapselmontcring inrymmer för diamanttillverkningen.

6. Presshallen i före detta kokcrict. Figur

Gedigna byggnadskonstruktioner och omfattande ombyggnader redan 1948 medverkade till att användbara lokaler skapa för den tekniskt avancerade diamanttillverkningen. Anläggningens processbetingade uppdelning i ett flertal byggnader med olika utformning, till ett hopfogade koncentrerat byggnadskomplex, skulle normalt ha begränsat användbarheten för annan industri av motsvarande storlek. För den nuvarande verksamheten har dock denna nackdel haft mindre betydelse p.g.a. de synnerligen små materialflödena. Den nya verksamheten sysselsätter nu flera personer än tidigare, vilket är ovanligt.

SKANDINAVISKA BANDFABRIKEN, MALMÖ

Textilfabrik blir industrihotell i centrala Malmö

ORTEN

Malmö (235 000 inv.] var ett handelscentrum redan på 1500-talet. Men först med industrialiseringen på 1860talet kom den utveckling igång som staden till gjort landets tredje i storlek.

Textilindustrin var tidigt utvecklad i Malmö. Pâ senare tid dominerar handel och service med 57 % av de förvärvsarbetande. Tillverkningsindustrin (25 %) har inriktning på hemmamarknaden med stora och välkända inom företag livsmedelsindustrin (Sockerbolaget), förpackningsindustrin (PLM) och varvsindustrin (Kockums). Industristrukturen har emellertid en åt slagsida stagnerande branscher. Under 1970-talet har både industrisysselsättning och befolkning minskat. Arbetslösheten har börjat närma sig Norrlandssiffror.

Kommunen har försökt vända med b1.a. en

utvecklingen

satsning på den stora andelen småföretag. En aktiv näringslivsgrupp inom kommunen strävar efter att bl.a. öka utbudet på lämpliga lokaler genom och nybyggnad ombyggnad, både i egen regi och genom stimulans till privata byggherrar. Man har tagit initiativ till bildande av företagarföreningar av och typ Fosieby Arlöv, som har gett småföretagen ökade resurser samgenom ordnade inköp, gemensam företagsservice och marknadsföring. Ett uppmärksammat projekt har varit en kommunal uppfinnarverkstad där får uppfinnare hjälp att utveckla produktidêer till genom tillgång maskiner, instrument och teknisk rådgivning.

Trots den vikande har mark- och

industrisysselsättningen

lokalförbrukningen ökat. Genom utfyllnad i Öresund har stora arealer industrimark i iordningsställts hamnområdet och minskat trycket på omgivande åkerjord. Bulltofta f.d. flygfält utgör en markreserv som håller

på att exploateras. Malmö har flera exempel på mindre företags återanvändning av äldre, centralt belägna industrifastigheter, främst textil-, gummi- och läderfabriker.

DEN TIDIGARE VERKSAMHETEN Skandinaviska Bandfabriken uppförde 1896 industrilokaler i kv. Eden som under de följande decennierna byggdes ut till att fylla hela kvarteret. Företaget som enligt uppgift var en av landets största tillverkare av vävda band bör ha sysselsatt omkring 300 personer som mest. Anläggningen dominerades av vävsalar i flera plan där vävmaskiner i stor en mångfald typer s mängd producerade av band i olika bredd, material och mönster. Flera av maskinerna behölls i bruk under lång tid. I slutet av 60talet fick man avsättningssvårigheter. Moderna maskiner med högre kapacitet gjorde de stora lokalerna oekonomiska. Utflyttning och etablering längre norrut i ett regionalt stödområde lär ha övervägts. Om en nylokalisering verk- 4 ligen kom till stånd eller om företaget lades ner i a samband med att verksamheten i kv. Eden 1973

i

upphörde har emellertid inte gått att fastställa. ä

i

BYGGNADERNA

Läge, storlek

1 Kv. Eden är en del av ett litet centralt industriområde i | stadsdelen Möllevången, nåra kvarter väster om Folkets

park. Se fig. 1. Bandfabriken byggde ut där i början av

g

1900-talet, omgiven av Chokladfabriken Mazetti, en gummifabrik och tidningen Arbetets redaktion och tryckeri. Nu är gummifabriken och angränsande förslummade bostadskvarter rivna och ersatta med modern bostadsbebyggelse. I Malmö innerstad är den tunga trafiken begränsad till vissa leder. Bergsgatan vid kv. Eden är en av de leder som når längst in i centrum. Kvarteret har således ett mycket gott kommunikationsläge och tjänstgör samtidigt som bullerskärm för bakomliggande ny bostadsbebyggelse. Tomten är på 3 800 kvm och den sammanlagda våningsytan

Folketspark

...M _ölle vááâå

Kvarteret Eden, Malmö Skala 1:5000

över 7 000 kvm.

Utformning De enhetligt utformade tegelbyggnaderna bildar numera en öppen fyrkant kring en planerad gård med rundkörningsmöjligheter och ett 40-tal parkeringsplatser. Se fig. 2. Inklusive en nedsänkt källarvåning har byggnaderna fyra plan. Husdjupet är 15 m. Fyra ursprungliga trapphus är placerade i hörnan i kvarteret. Stommen består av gjutjärnspelare med en delning på 4,5 x 6 m. Bjälklaget är av s.k. Bremertyp med stora håltegel ingjutna i en armerad betongplatta. Det tål en last på 0,5 ton/kvm. Rumshöjden i de olika delarna håller sig i stort sett mellan 3,2 och 3,5 m.

Förändringsmöjligheter Håltegelbjälklaget har genom sin konstruktion underlättat håltagning för ny avloppsinstallation. Rumshöjden har gett utrymme för ventilationskanaler och undertak.

Bedömnina Läget och utformningen gör byggnaderna i kv. Eden lämpliga för flera olika ändamål. Närmast till hands ligger kontorsanvändning, men husdjup, spännvidder och rumshöjd möjliggör även mindre verkstäder, ateljêer, studielokaler m.m. Vid renodlad kontorsanvändning ger husdjupet och fönster- i w axlarnas placering på c/c 3 m upphov till rätt spatiösa i kontorsrum. För en kombination av annan verksamhet med

ena fasaden är lokalerna 1

kontorsutrymmen längs mycket

i

lämpliga. Det är också i stor utsträckning ett sådant 3 i mönster som kännetecknar den nuvarande användningen.

FÖRÄNDRINGSPROCESSEN Aktörer När Skandinaviska Bandfabriken omkring 1971 planerade utflyttning erbjöds i första hand kommunen att köpa fastigheten. Kommunen var intresserad av köp för att

5:55

.

mmmA#___Ap

5. u . w

amma;

_áp

é s a a z i

w

MOLLLLHGSGAHN

. .F

554m*

44-5

»__.____s

§54.. ...mn un.-. 2

szsosxmhxu

Figur 2. Industrihuset Eden, Malmö. Bottenplan

Skala 1:500

kunna upplåta lokaler åt mindre Chefen för den företag. 1976 bildade Näringslivsgruppen, Bengt Aurell, var vid denna tid verksam på Fastighetskontoret och kände det stora behovet av mindre industrilokaler. I det här fallet kom man emellertid inte överens om priset. Några år senare fick dock Byggnadsingenjör Harald Nilsson AB möjlighet att köpa fastigheten, nu till betydligt lägre pris, 1,9 Mkr.

Byggnadsingenjör Harald Nilsson AB är en av Malmös största privata byggmästare, som genom bostadsbyggen, sjukhusombyggnader, upprustning av det kulturhistoriskt intressanta Suellska huset m.m. gjort sig känd som ett seriöst byggföretag. Kv. Eden köpte man bl.a. för att ha som buffert i byggnadsverksamheten. Ombyggnadsarbetena i lämpliga etapper kunde ge sysselsättning vid nedgång i antalet nybyggnadsprojekt. Ombyggnad till industrihotell överensstämde med kommunens intentioner varför förköpsrätten inte utnyttjades. Projektet fick också en smidig behandling i byggnadsnämnden. Stadsplanen angav handels- och industriändamål och det tolkades som att det även skulle gå bra att inrymma viss kontorsverksamhet i lokalerna. Även brandskyddskraven kunde tillgodoses på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt.

Ombyggnaden

I praktiken kom ombyggnadsarbetena att löpa kontinuerligt. Man började med yttre och fastighetsgemensamma åtgärder. Gårdsbyggnaderna revs. Det var en stor panncentral med i

30 m hög skorsten och en färgeribyggnad. Den sehare

var en relativt modern byggnad och dess rivning föran- ! ledde en del kommentarer. Men detta sätt frilades

på går- 1

den och kvarteret fick en öppning på ena kortsidan. Bättre 1

dagsljusinfall, trädplantering och parkeringsplatser har gett fastigheten nyavvärden.

Tre nya trapphus med hiss för varu- och persontransport byggdes till på byggnadskropparnas långsidor. På det sättet tillgodosåg man brandmyndigheternas krav på kortare ut-

5:57

rymningsvägar. Samtidigt fick man goda möjligheter att hyra ut lättillgängliga lokaler i olika storlekar. Gjutjärnspelarna målades med brandskyddsfärg som dämpar temperaturstegringen och hållfasthetsminskningen under föreskriven tid vid brand. Vissa pelare i utsatta lägen kläddes dessutom in med gipsskivor. På vissa ställen med brister kompletterades tegelväggarna med invändig isolering, men ombyggnaden genomfördes före skärpningen av energinormerna, så nâgra mer omfattande förbättringar av isoleringen har inte ägt rum. De nya fönstren har dock isolerglas. Nya frånluftsfläktar har installerats, men tilluften kommer genom fönstren och friskluftsventiler. Lokalerna värms med fjärrvärmeanslutna radiatorer. E1- och VA-installation är praktiskt taget helt ny. Allteftersom hyresgäster anmälde sig vidtog verksamhetsanknutna arbeten med nya mellanväggar, sanitetsinstallation i wc, duschrum, kök 0 dyl. Totalt gick ombyggnadsarbeten på 7,7 Mkr, vilket motsvarar drygt 1 000 kr/kvm, uppskattningsvis högst hälften av motsvarande nybyggnadskostnad.

Uthyrningen Den största hyresgästen, Institutet för Färgfoto, hyrde tidigare lokaler i flera plan i en nybyggd industrifastighet som Harald Nilsson AB byggt. Ett rörinstallationsföretag och en städfirma hade anlitats av Harald Nilssons AB vid olika byggprojekt och fick nu lokaler i industrihotellet. Andra hyresgäster förmedlades av kommunen som behövde evakuera småföretag ur fastigheter man köpt för att riva i samband med planändringar m.m. Därför försvârade ibland hyresskillnaderna övergången. I rivningshusen kunde hyran ligga på ca 50 kr/kvm, medan man här vid inflyttningen skulle få betala 120 kr/kvm. Två företag har senare fått vräkas från kv. Eden p.g.a. betalningssvårigheter. I stort sett har dock uthyrningen gått bra. Från inköpet våren 1973 tog det drygt två år innan huset var och Den

helt ombyggt uthyrt. genomsnittliga

kallhyran ligger 1980 på ca 215 kr/kvm. Harald Nilsson förvaltar fortfarande fastigheten men sålde den 1979

till Sv. Personalpensionskassan (SPP). Försäljningen ingick i en annan större fastighetsaffär mellan SPP och byggföretaget. Köpeskillingen vill inte uppge, men

man

taxeringsvärdet efter ombyggnaden (1977) uppgick till 7,4 Mkr.

Andra återanvändningsprojekt I sammanhanget kan nämnas att samarbete mellan kommun och privata byggherrar när det gäller återanvändning av äldre industribyggnader har fortsatt. Näringslivsgruppen med Bengt Aurell i spetsen är mycket aktiv att ta initiativ till lösningar som kan främja framför allt småföretagens utveckling.

En äldre kylanläggningsfabrik med tillhörande mark i ett halvcentralt bostadsområde köptes 1976 av byggföretaget Balken. Stadsplan för radhus på den obebyggda marken upprättades mot att fabriken byggdes om till industrihotell. F.n. (1980) pågår också ombyggnad f.d. Malmö Mekaniska

av

Tricotfabrik (MMT). Det är Harald Nilsson AB som bygger om de upp till 70-åriga byggnaderna till moderna lokaler för bl.a. Televerket, Posten och några mindre industriföretag.

DE NYA VERKSAMHETERNA Antalet hyresgäster i kv. Eden var ursprungligen 18 st men har genom avflyttning minskat till 15. Andra hyresgäster har i gengäld ökat sina utrymmen. Totalt arbetar omkring 140 personer i fastigheten. De hyrda lokalerna varierar i storlek mellan 155 och 1 450 kvm. I källarplanet finns tryckerier och verkstäder med krav på högre golvbärighet. Ramper från gården ger också möjlighet till tyngre gods- 4 1 transporter för dessa företag. De flesta hyresgäster på de övre planen har en kombination av kontorsutrymmen och lokaler för annan verksamhet, t.ex. lager, serviceverkstad. Samtliga företag har egna personalutrymmen

fomklädnad, lunchrum) i sina lokaler.

Figur 3. Skandinaviska Bandfabriken. Industrihuset Eden sett från Bergsgatan. ,m -7 gården.

5:60

Institutet för Färgfoto kontor framkall- Kundmottagning, 1 450 kvm 45 SY55 ning, repro, distribution Malmö Installationsfirma + 643 kvm S syss u Kontor, lager 17 montorer Univac §AAB 590 kvm 17 sY55 Kontor, serviceverkstad

Specialstäd å

492 kvm 12 5Y55 Kontor, lager, mattvätt å Eggsgeiâisgg 470 kvm 10 syss å 4 Kontor, lager Linoprint 459 kvm 1 syss Tryckeri Rockwool Kontor 415 kvm 13 syss Semab Etikett Tryckeri 400 kvm 3 syss Home Decor Kontor, 345 kvm 10 syss lager Electroservice Kontor, serviceverkstad, lager 300 kvm 6 syss Strömbergs Svenska AB

Kontor, utställning 293 kvm 5 syss

Postens regionförvaltning I 225 kvm - Lager

Skåneregortage Q

Kontor, fotolab 190 kvm 9 syss 5

Norpac Etikettindustri ä E Tryckeri 185 kvm 1 syss Stålmekano Verkstad

Hyresgästerna har i stor utsträckning själva bestämt utformningen av sina utrymmen och är i stort sett med nöjda sina lokaler.

SAMMANFATTNING En äldre textilfabrik i centrala Malmö har genom fastighetsekonomisk lönsam ombyggnad gett lämpliga utrymmen åt flera mindre företag med behov av centralt belägna och mångsidigt användbara lokaler.

Kommunen, med intresse att ökat tillgången på mindre industrilokaler, har gått byggherren, ett privat byggföretag, tillmötes när det gäller uppfyllande av stadsplanebestämmelser, brandskyddskrav m.m. på ett ekonomiskt och samtidigt ändamålsenligt sätt.

Tillsammans med omgivande, äldre industri- och bostadsbebyggelse har de enhetligt utformade tegelbyggnaderna i kv. Eden ett stadsbildsmässigt värde. Husdjup, rumshöjd m.fl. egenskaper har gett goda förutsättningar för ny användning. Välavvägda ombyggnadsåtgärder, rivning av gårdsbyggnader, nya trapphus med hiss m.m., har tillfört nya kvaliteter. Som helhet är industrihuset Eden ett gott exempel på en vanligtförekommande och ofta önskvärd form av återanvändning av äldre industribyggnader.

LAXÅ PAPPERSBRUK

Triangelbyte placerade stor bilverkstad i pappersbrukets lokaler ORTEN Laxå (8 000 inv) mitt emellan Stockholm och Göteborg etablerades som tätort när västra stambanan byggdes 1862. Laxå bruk hade dock bedrivit järn- och trähantering i trakten sedan 1600-talet. Järnvägen skapade ny sysselsättning med omlastning till nordvästra stambanan, postsortering och järnvägshotell. Rationaliseringar inom SJ minskade stationens betydelse och på 40-talet var det svetsföretaget ESAB:s etablering som gav orten nytt liv. Med utgångspunkt i återanvändningen av det gamla valsverket norr om järnvägen har dess anläggning växt och sysselsätter nu ett tusental personer.

Under efterkrigstiden har Laxå varit en ort med arbetskraftsunderskott och stor inpendling. Av de förvärvsarbetande finns S2 % inom tillverkningsindustrin, 30 % i handel och service och 7 % i jord- och skogsbruk. I den forna bruksorten Röfors söder om Laxå fortsätter ASSI trähanteringen med en av Europas största spånskivefabriker som har ca 250 anställda. Laxå Bruk är numera namnet på stenullsfabriken som Rockwool driver med ca 160 anställda.

Närheten till Örebro har i viss mån missgynnat Laxå när det gäller service och utbildningsmöjligheter. Förutom högstadieskola finns en verkstadsskola som ESAB driver.

DEN TIDIGARE VERKSAMHETEN Laxå Pappersbruk etablerades 1939 av Örebroföretaget Johnson Hill. Man började med en stor s.k. yankee-maskin och tillverkade glättat papper för t.ex. omslag, påsar och kuvert. En del trycktes även i eget tryckeri. År 1950 torgs ytterligare en maskin i bruk som bl.a. produ-

samt och papper för cerade vanligt tryckpapper, tapetpapper t.ex. Bruket inriktade sig i hög grad aluminiumfoliering. på mindre order av dylika specialkvaliteter på papper. Anläggningen övertogs 1955 av Minnebergs AB som även ägde Nykvarns bruk utanför Södertälje varifrån massa levererades till Laxå. Senare blev bägge bruken en del av Papyruskoncernen.

I

Omsättningen ökade under många år och 1962 arbetade 150 personer i kontinuerlig drift, en fördubbling sedan starten. Senare vände konjunkturerna. Efter några å korttidspermitteringar kom slutligt varsel om nedläggå ning i februari 1971. Koncernen hade nyligen byggt ä en ny fabrik i Kristianstad och det lilla Laxå-bruket ansågs ha för dålig lönsamhet.

BYGGNADERNA Läge och storlek Pappersbruket byggdes 1939 på en mycket välbelägen tomt på ca 15 000 kvm, senare utökad till nära 35 000 kvm. Den ligger öster om de centrala byggnadskvarteren kring järnvägsstationen,alldeles där järnvägen korsar Laxån. Se fig. 1. Verksamheten var beroende både av vattentillgång och järnvägstransporter. Tomten har också bekväma vägförbindelser med Europaväg 3 på ca 1 km avstånd. På senare tid har ytterligare industritomter iordningställts bortom pappersbruket åt öster. Ursprungligen på 4 600 kvm omfattar nu huvudbyggnaderna ca 6 000 kvm. Ett massalager byggdes 1944 och har senare utvidgats. Kontorsdelen byggdes ut 1949. Se fig. Z.

Utformning Huvudbyggnaderna har tegelfasader och stomme av betong med undantag av massalagret där limträbalkar i taket bärs upp av kraftiga träpelare. Förutom kontoret är byggnaderna i ett plan med mellanvåningar i vissa delar.

ECANIA-BILAR 5\_

\. , g.,

M?

Figur 1. Laxå centrala delar Skala 1: 10.000

SOU 1982 :10

ä.: ...t

comc_c_onwmmc_._m>ocm._ coEEåuåwcoüma cmmc_c_mumnmctm>ocm._ nmäx._ønmc_cumzta

våmoctgocum .ommäøuiumom .

.

mcEEvåxuY_ uucmmäumuwtnu_ umäonäummEpxm uøcmmxønmumtnu

xonxomq _acsmi

E_.:›o._a_wmo_u

vmäxäámzncoüoa vmumvtmåznwmw.. mEEouâxowo

_m::8mE..m

;oo

vEsäm

._m_

ö*

.onzz

:øm§s$:o

:oo

mEcmmuaoEuczv. _Sumêmzoüwm

mEmom

.m_ou.ømø_

:z

ö: :oo .oEox .i

EUWH.

.

.å

:om§8=o>

mcimazoeucav_

å

»inom

.PSEGUJEJI mceää: .mzncoâoa 02:2

:oo

5:67

Trots att det rör sig om en processindustri med speciella krav på utrymmena och deras samband har anläggningen fått en ganska generell utformning. Ytorna är i stort sett samlade till ett fåtal byggnadskroppar av vilka kontor, maskinhall och massalager har fått en enhetlig utformning. Efterbehandlingen, en separat byggnad, har däremot mycket varierande golvnivåer, rumshöjder och spännvidder. Där skedde b1.a. tryckning och paketering. Dessutom förekom mindre tillbyggnader och enklare förrådsbyggnader på andra delar av tomten. Flera av dessa -revs vid ombyggnadsarbeten efter nedläggningen.

Papperstillverkningens krav har bl.a. tillgodosetts genom mycket stora rumshöjder i processbyggnaderna, 5-7 m i maskinhall och efterbehandling. Husdjupet varierar mellan 19 och 25 m i huvudbyggnaderna. Spännvidderna är mer begränsade, 4-7 m. I efterbehandlingen finns dock en hall med ll m spännvidd. Värmeöverskottet i papperstillverkningen medförde att värmeisoleringen var mycket dålig.

Förändringsmöjligheter Maskinhallens ytterväggar var bärande, varför avväxlingar fick göras när de stora portöppningarna togs upp för bilverkstadens behov. Det behövdes däremot inte i massalagret. Den stora rumshöjden har naturligtvis underlättat installation av nya ventilationsanordningar.

Bedömning

Allmänt kan sägas att anläggningen har haft rätt goda förutsättningar att rymma ny industriell verksamhet. Den har ett centralt läge i orten, trafiktillgängligheten är god, den klara dispositionen skulle även möjliggöra att flera företag delade på lokalerna. Rumshöjden ger möjlighet till mellanvåningar för kompletterande kontorsutrymmen och personalrum i flera delar av anläggningen. De stora husdjupen och den dåliga värmeisoleringen gör det däremot svårt att tänka sig annan verksamhet än industri.

FÖRÄNDRINGSPROCESSEN Sysselsättningen

Vid nedläggningen 1971 blev nära 100 anställda uppsagda.

Samtliga dock arbete vid i första hand Papyrus-

erbjöds

koncernens nybyggda Nymöllafabrik i Kristianstad. Kommunen och länsarbetsnämnden, som fick förhandsbesked någon vecka före offentliggörandet, betraktade inte beslutet som en katastrof, även om man hoppats på fort-

satt plats i koncernen för det lilla specialpappers-

bruket. Medelåldern på de anställda var låg och det fanns efterfrågan på arbetskraft i Laxå. En samrådskommittê med representanter för företagsledning, anställda, arbets-_ marknadsorgan och kommunen bildades för att underlätta omplacering av personalen. Ett fåtal antog erbjudandet om flyttning. Några förtidspensionerades, men de flesta fick nytt arbete på ESAB. Stellana, ett plastföretag, anställde också en del. Ett resultat av nedläggningen blev dock att en del kvinnor lämnade arbetsmarknaden för gott och minskade ytterligare den redan låga andelen förvärsarbetande kvinnor i Laxå kommun.

Återanvändningen

Representanter för Papyrus-koncernen hade lovat medverka till att en annan industri övertog lokalerna. Det dröjde dock till 1973 innan något började hända. Under tiden hade processutrustningen monterats ned och sålts till ett litet finpappersbruk i Fengersfors i Dalsland, en del av det allmänna stödområdet och således berättigat till statligt lokaliseringsstöd vid industriutbyggnad.

Det fanns ingen speciell organisation inom kommunen för att lösa frågan om återanvändning. När Scania-Bilar i Laxå anmälde sitt behov av större lokaler var det dock kommunalrådet Eric Carlsson som förmedlade kontakten med Papyrus.

Scania-Bilar hade sina serviceverkstäder i en 50-talsbyggnad i tegel och betong med ca 2 800 kvm våningsyta. Man sysselsatte ca 25 man, men en nystartad verksamhet med renovering av utbytesdelar till Scania-lastbilar expanderade snabbt. En förutsättning för ett köp av pappersbrukets lokaler var dock att kommunen övertog den andra byggnaden. Eftersom kommunen hade ett trångbott företag som hyresgäst i en av sina fastigheter gick det villkoret att uppfylla. Företaget var Stalands, landstingets skyddade verkstad i Laxå, en av landets mest lönsamma enheter med stor legotillverkning åt ESAB. Vid den här tidpunkten hade man ett 40-tal sysselsatta i ett f.d. ostlager med otillräckliga utrymmen både för produktion och personal. Kommunen köpte Scania-Bilars fastighet för 1,6 Mkr, lät bygga om för ca 1,1 Mkr. och hyrde ut till marknadsmässig hyra åt Stalands som fick rymliga och moderna lokaler. Byggnaden har en stor verkstadshall 24x 40 m med goda möjligheter för den nya verksamheten, som bl.a. omfattar montering av svetsslangar. En nackdel är förrådsutrymmen i källarplan. Ombyggnadsåtgärderna har främst gällt inrättande av ny hiss, nya personalutrymmen längs verkstadshallens långsida samt ny belysning och ventilation.

ScaniaJBi1ars köp av pappersbruket stötte dock på vissa hinder. På huvudkontoret i Södertälje var man först inte beredd att investera i en kraftig utökning av verksamheten i Laxå, till på köpet i äldre lokaler. Ett skäl lär ha varit att Laxå inte låg inom stödområdet och att SAAB Scania således inte kunde påräkna något statligt lokaliseringsstöd vid en utbyggnad där. Så småningom kom man dock i de båda wallenbergföretagen överens och Scania köpte bruket av Papyrus för okänd köpeskilling. Fastigheten var taxerad till drygt 3 Mkr.

DEN NYA VERKSAMHETEN Företaget Scania-Bilar i Örebro AB är ett dotterbolag till SAAB Scania i Södertälje. Totalt arbetar 280 personer vid företagets anläggningar i Örebro, Laxå och Askersund. I Laxå har man nu omkring 100 anställda. Verksamheten omfattar försäljning och service av personbilar och lastbilar av märkena, SAAB, Scania, Volkswagen och Audi.

På 70-talet utvecklade verkstaden i Laxå en ny verksamhet därman renoverade för Scania lastbilar

u..un.:biahmgxqwuüførihuáuødüdaákøzlnfkøag-;cuemánda-s

utbytesdelar i hela landet. Det var denna del som främst låg bakom expansionsbehovet som föranledde flyttningen. Nu tar man hand om i stort sett hela Scanias utbytesprogram utom motorer, kylare och vattenpumpar. Man renoverar kopplingar, kompressorer, styrservo, insprutnings- .in m.m. .4 pumpar som även exporteras. Samtidigt som ombyggnaden av pappersbruket pågick tog man dessutom steget att planera in en utrustningsverkstad i den nya anläggningen. Där specialbygger man lastbilar för t.ex. sophantering, brandkåren och SJ. S.k. verkstadsbilar med skåp som rymmer välutrustade utrymmen för bilservice har exporterats till 15 länder i alla världsdelar.

Lokalkrav och ombyggnadsåtgärder Allmänt En hel del mindre byggnader revs i samband med ombyggnaden. Det var den gamla värmecentralen, ett föråldrat reningsverk, smedja m.m. Huvuddelen av transporterna till pappersbruket hade gått med järnväg. Ett spår gick mellan maskinhallen och efterbehandlingen och slutade i ett lokstall som förenade kontorsbyggnaden och massalagret. Spåret var nersänkt för att ge lastkajshöjd till byggnadens golvnivå. Detta område fylldes igen med rivningsmaterial. En stor del av marken kring byggnaderna asfalterades för att ge körutrymme och

5:71 x för den avsevärt ökade biltrafiken. parkeringsplatser En takfotshög bergknalle alldeles intill massalagret fick bort och möjliggjorde därmed rundkörning sprängas och infart på massalagrets norra långsida. Taken på huvudbyggnader fick tilläggsisoleras och i samtliga vissa fall tätas. Isoleringen monterades på takets undersida vilket också medförde bullerdämpning i verkstadshallarna.

arbeten

Ombyggnadskostnaden som inkluderade samtliga

in- och utvändigt uppgick till ca 3 Mkr vilket motsvarar knappa 500 kr/kvm golvyta. Kostnaden för nybyggnad av liknande lokaler vid denna tidpunkt rörde sig omkring 1 600 kr/kvm. Utrustning och inredning för den nya verksamheten har därutöver kostat ett parMkr. Erfarenheterna av ombyggnaden var så goda att SAAB Scania strax efteråt i en slående parallell byggde om Nykvarns bruk utanför Södertälje för liknande verksamhet. Där blev dock kostnaden högre.

Kontoret på bottenplanet togs bort och kundmottagning Mellanväggar och en öppen utställningshall för nya bilar inrättades. Pâ övre planet gjordes en personalmatsal och vissa förändringar av kontorsrumsindelningen.

Serviceverkstad (f.d. maskinhall) De två pappersmaskinerna i den långsträckta hallen hade vilat på speciella fundament och hål i golvet efter dessa fick gjutas igen vid ombyggnaden. Pelardelningen på 4 m gav lämpliga uppställningsplatser för persondrygt och lastbilar som här repareras i den nya verksamheten. För att ta upp portar på långsidan krävdes dock avväxlingar av den delvis bärande ytterväggen.

I södra del fick också stora arbeten genombyggnadens föras. revs, togs bort och avväxlades Mellanbjälklag pelare för att tvätthall och lackeringsrum skulle inrymmas. Nya

SOU 1982:1(

müâaâv» * å» Figur 3. Laxå Pappersbruk, numera Scania-Bilars verkstäder

- .\. A Figur 4. Lastbilar repareras och byggs om där pappersmaskinen stod.

sou 1982:10 5:73

golv fick utföras med spolkanaler och filterbassänger. Senare har ytterligare en lackeringsbox byggts till söderut. I denna ände av den befintliga byggnaden har också ny panncentral och ställverk inrättats. Ventilation, belysning och annan elinstallation är helt ny.

Renoveringsverkstad (f.d. efterbehandling) Här moderniserades de befintliga omklädningsrummen och utvidgades med nya på ett övre plan. Renoveringsverkstaden inrymmes i en stor hall med 4,5-6 m rumshöjd. I en parallell del under ett mellanbjälklag finns reservdelslagret för verkstaden. Tillbyggnader mot söder som gjorts tidigare har p.g.a. högt belägen bergrund fått en högre golvnivå, vilket begränsar transporterna och den fria dispositionen av verkstaden. Helt ny ventilation, belysning och kraftförsörjning har installerats.

Utrustningsverkstaden (f.d. massalager) Även här öppnades hela långsidan och försågs med nya portar i varje pelarfack. Golvet var dåligt och fick ett nytt betongskikt. Pelardelningen är tät, 4 x 6 m, men husdjupet är 24 m och har gett rätt hyggliga utrymmen för uppställning i dubbla rader av lastbilar under arbete. För övrigt finns här en mindre maskinverkstad och utrymmen för plåtbearbetning.

Den befintliga trästommen har inte medfört några egentliga nackdelar för verksamheten. De dimensioner det gäller har fullt normenlig motståndskraft vid brand. Liksom i de övriga verkstadshallarna är ventilation, belysning och annan elinstallation helt ny.

5:74 sou 1982:10

SAMMANFATTNING Förutsättningarna för återanvändning av Laxå pappersbruk vid nedläggningen 1971 måste anses ha varit rätt goda. Andra företag på orten expanderade och efterfrågade arbetskraft och lokaler. Pappersbruket hade ett bra läge centralt i orten, goda kommunikationer och stor tomt. Anläggningen hade också en i stort sett generell utformning. Efter vissa elementära ombyggnads- och upprustningsåtgärder skulle den kunna fungera för flera olika industriella verksamheter.

Det dröjde ändå två år innan en återanvändning kom till

stånd. Kommunrepresentanter behövde agera som förmedlare av kontakter mellan Papyrus-koncernen som ägde bruket och den nya verksamheten, det expanderande bilföretaget Scania-Bilar. Ett lyckat triangelbyte kunde arrangeras tack vare kommunens beslut att köpa Scania-Bilars tidigare byggnad, rusta upp den och hyra ut den till den likaledes expansiva, skyddade verkstaden på orten, Stalands. Antalet sysselsatta i bägge fastigheterna har ökat i och med den nya användningen.

5:75

§l§KVARNEN, KALMAR

Kvarnanläggning återanvänd för kontorsändamål

ORTEN Kalmar kommun har runt 52 000 invånare, av dessa bor ca 30 000 inom det område som en gång utgjorde Kalmar stad. Kalmar centrum är regionalt centrum för ett omland med ungefär 25 000 invånare. Jordbruk är dominerande markanvändning för arealerna inom detta omland som omfattar sydöstra Smålands kustland samt Öland.

Kalmar har ingen dominerande industri. De sex största industriföretagen sysselsätter S00-600 personer vardera. I egenskap av residensstad och regionalt centrum står service och offentliga verksamheter för en stor andel av sysselsättningen.

DEN TIDIGARE VERKSAMHETEN Under 1800-talets senare del fick Kalmar liksom många andra motsvarande städer vid den tiden en industriell tillväxt. Förutsättningarna var gynnsamma. Kalmar fick järnvägsförbindelse med stambanan 1874. Hamnen moderniserades vid den tiden.

Arbetskraft farns det gott om eftersom de stora godsen runt om Kalmar stod inför sin första stora rationalisering.

Familjen Jeansson dominerade näringslivet i Kalmar under senare hälften av 1800-talet. Medlemmar av familjen innehade även ledande politiska poster i staden. Jeanssons största företagsetablering blev Kalmar Ångkvarns AB, som vid sekelskiftet byggdes upp på sydöstra delen av Kvarnholmen. Anläggningen kom att byggas delvis på utfylld mark och ovanpå stadsmur och befästningsanläggningar från 1600-talet. Byggnaderna som är upp till 8 våningar höga (ca 35 m) kom genom sin höjd att strida mot den tidens byggnadsstadga.

två kvarter - Kvarnen och - Anläggningen upptar Mjölnaren

om sammanlagt 8 000 m2 markareal.

Kalmar Ångkvarn byggdes ut successivt och fick i stort sett

den omfattning man kan skönja idag (3 S00 m2 golvyta) i sam-

band med återuppbyggnaden efter en brand på 1930-talet som ödelade delar av anläggningen i kv Kvarnen. (Se figur 1).

Den byggnad som skall behandlas i denna framställning - den så kallade Riskvarnen - kv Den fick sitt upptar Mjölnaren. namn efter den riqmtsmngshantering som förekom i en begränsad del av kvarnen inför varje julhelg. Eljest förekom vanlig mjölmalning och spannmâlslagring i byggnaden. (Se figur 2).

En centralisering av kvarnhanteringen i Sverige tog sin början under 60-talet. KF, Wennergrenkoncernen och bondekooperationen var de tre viktigaste aktörerna. Kalmar Ångkvarn kom så småningom i de två sistnämndas ägo. Riskvarnen i kv Mjölnaren fick därvid Wennergrenkoncernen till ägare. Koncernens nedgång under 1960-talet drabbade Riskvarnen. Efter en del förvecklingar kom den så småningom i kommunens ägo

i form av Kalmar kommuns industrifastigheter AB (KIFAB).

KIFAB är ett av kommunen ägt bolag, som har till uppgift att ge småföretagsamheten i kommunen service i etableringssammanhang.

Riskvarnen kunde inhysa en hel del företag som i de relativt enkla men rejäla och robusta lokalerna fick låga hyreskostnader. För KIFAB:s del var emellertid avkastningen

på de ca 9 500 mz alltför låg. Ca 2 500ng uunmtjmks. Res-

ten stod mer eller mindre tom. 1974 fick & von Platen arkitektkontor i uppdrag att relativ förutsättningslöst se på möjligheterna att återanvända i första hand återstående

ca 7 000 m2

5:77

BYGGNADERNA

Riskvarnen stod färdig 1907. Den uppfördes efter exteriörritningar upprättande av Kalmars stadsarkitekt J. Fred Olson. De statiska konstruktionerna och den kvarntekniska layouten utfördes av tysk expertis på området.

Byggnaden är sju våningar hög. Yttermurarna är av dimensionen 4-sten längst ner och lå-sten högst upp. Byggnaden är omkring 15 m bred. Två rader pelare bär tillsammans med yttermurarna unn ett träbjälklag med möjlighet att klara

en last av 600-800 kg/m2 (normalt bostadshus klarar 200

kg/m2). Pelarna är utförda i trä. I bottenvåningen har de

dimensionen ülx 70 anoch på sjunde våningen 20 x 20 cm. På perlarraderna ligger dubbla 25 cm höga stålbalkar av DIPprofil som utgör primärbalkar. Pâ dessa vilar 25 x 25 cm träbalkar på ett inbördes avstånd av 40 cm. Dessa träbalkar utgör sekundärbärning. Pâ dessa ligger ett 5 cm spontat brädgolv.

Den här beskrivna konstruktionen är ganska vanlig i indusui- och magasinbebyggelse från 1900-talets början. Blandningen av sten, trä och stål gör byggnaden svår att anpassa till de krav som dagens byggnorm ställer på byggnader, som skall verksamheter - som inhysa dagens speciellt byggnaden är sju våningar hög.

När KIFAB övertog byggnaden sanerade man byggnaden från konstruktioner från kvarntiden. Man satte igen gamlafallluckor i golven. Man underhöll hjälpligt byggnaden så att inte väder och vind skadade den.

FURÄNDRINGSPROCESSEN När KIFAB 1974 tillsammans med sin utvalde konsult arbetade med kvarnens återanvändning utgick man från att ombyggnadsåtgärderna inte skulle få kosta mer än att de kunde förräntas av de framtida hyresintäkterna. Några kommunala subven-

tioner var det inte tal om. Alternativet att riva byggnaden fanns också och förespråkades från vissa politikers sida. Men det faktum att en ny byggnad på samma plats skulle få uppföras i högst tre våningar samt att ångkvarnskomplexet hade tagits med i en riksomfattande inventering av industriminnen gjorde att intresset för alternativet inte var stort. En i stort sett oförändrad exteriör var ett krav från de antikvariska myndigheterna.

Återanvändningsanalysen lades upp som ett passningsförfarande mellan å ena sidan nödvändiga byggnads- och brandtekniska åtgärder samt därav härledda kostnaderoch å andra sidan olika tänkbara verksamheter samt därav kalkylerade intäkter.

Tillsammans med beställare vaskades fram olika tänkbara

verksamhetstyper-Deras inverkan från stadsplanesynpunktfick

givetvis bedömas parallellt. Parkeringsfrågan spelade därvid störst roll. Man fann ganska snart att det ur ekonomisk synvinkel var så gott som omöjligt att omvandla huset utan att begära dispens från byggnadsstadgans brandtekniska krav. Några tidigare icke typgodkända pelare och bjälklagskonstruktioner testades hos brandprovningen. Tillsammans med representanter för Statens brandnämnd, statens Kalmar planverk, brandförsvar och byggnadsnämnden kuade man till slut få ihop typkonstruktioner och typplanlösningar som ur funktionsoch byggnadsteknisk synpunkt uppfyllde de krav som rimligen kunde ställas på byggnaden. Det gjordes s.k. brandtekniska byten. Det betyder att en brmuiteknisktsvag konstruktion kan accepteras om utrymningsvägar, brandsektionering, alarmsystem och dylikt i gengäld uppfyller högre krav än vad som eljest stadgas. Därmed kunde man vända det som från början hade bedömts som en - träkonstruktionen - till belastning en fördel för projektet. Det vill säga det överstarka bjälklaget som dittills endast hade haft värde som form för ett nytt betongbjälklag kunde utnyttjas som bjälklag. I Många skäl talade för att använda byggnaden för kontorsända-

sou 1982: 10 5= 79

mål. Avkastningen på bedömdes då bli ombyggnadskostnaderna fördelaktigast. Parkeringsproblemen kunde hjälpligt lösas genom att byggnaden hade en framför outnyttjad hamnplan sig. Dessutom skulle omvandling av till kontorsändamâl byggnaden inte kräva några i som ingrepp byggnadens yttre inte antikvariska myndigheter kunde Kommunen hade en del acceptera. trångbodda och fellokaliserade som kunde tänförvaltningar kas vara i behov av lokaler i denna del av centrum. Landstingets reprograficentral,som redan var hyresgäst i en av KIFAB ägd fastighet, hade anmält behov av större och bättre lokaler. En placering av nära den kommureprograficentralen nala förvaltningen skulle vara eftersom kommufördelaktig, nen är en av centralens största kunder på trycksidan.

Kalmar kommun har sedan länge ett kvarter som innehåller

stadskansli, ekonomikontor och de tekniska förvaltningarna. Den småskaliga den bebyggelsen på kulturhistoriskt högintressanta Kvarnholmen - Kalmar centrum - skulle sannolikt

inte klara av att hysa en så stor som skulle byggnad krävas för alla kommunala verksamheter. När 1976 fullmäktige beslöt att flytta och

skolförvaltningen ge personalförvaltningen

större lokaler i kvarteret kan detta ses som Mjölnaren ett led i en strävan att lokalisera kommunala verksamheter till ett grannskap i centrum och inte till nödvändigtvis ett speciellt kvarter. Byggnadens yttre har inte förändrats märkbart. De ursprungliga enrikligt spröjsade utåtgående glasfönstren har behållits. De har med kompletterats nya inåtgâende fönster med isolerglas. Gamla dörrar och portar i som inte skulle

bottenvåningen utnyttjas isolerades ini-

från och spikades igen. har den stommen Invändigt gamla använts som en byggnadsteknisk resurs - en fyndighet som exploaterats. De stabila träkonstruktionerna har klätts in av brandskyddsskäl eller med tanke på steg- och luftljudisoleringen. De grova 5 cm tjocka golvgräderna har täckts med ett flytande bestående golv av mineralullsklädda spånskivor. Endast med sina ytterväggarna djupa fönsternischer och rikligt fönster om att spröjsade påminner man är inne i en byggnad från sekelskiftet. (Se figur 3)-

De frikostigt tilltagna rumshöjderna har givit utrymme för installationer och ljudisolering samt givit grundförutsättningar för ett gott inomhusklimat.

Ombyggnaden startade i maj 1976 med en första delentreprenad omfattande takisolering, hisschakt och trapphus. Syftet med denna uppdelning var dels att bygga om taket under sommaren och dels att få tillräckligt med trapphus - tidifanns bara ett - så att kunde gare trapphus ombyggandet starta på alla sju planen under hösten samma år. De tre understa planen var inflyttningsklara i juli 1977. De fyra övre planen var klara i december 1977.

DE NYA VERKSAMHETERNA Byggnaderna har ganska lätt låtit sig anpassas till kontorshus. Husbredden är nästan idealisk för detta ändamål. Vissa problem uppstod när alltför många små kontorsrum lades efter varandra utmed fasaden. Fönstersättningen passar bättre för normala tvåmodulsrum. Några rum har därför fått överstandard. I några fall delar två tjänstemän ett större rum. Nyttjarna av de översta - kommunens fyra våningarna personalförvaltning, skolförvaltning, KIFAB m.fl. - har inte sett några större olägenheter i till en byggnad.

anpassningen gammal

Snarare talar alla om de trivselvärden som man har i de 0vanliga rumsmåtten, fönstervalven m.m. (Se figur 4).

Reprograficentralen, som numera tillhör Samhällsföretag, har fått speciella lokaler för sin verksamhet. Den består i att man mikrofilmar åt sjukhus, byggnadsnämnden o.dy1. Likaså filmas svenska tidningar där. Därtill har man en snabboffsetanläggning med tillhörande reprografiska utrymmen. Det är egentligen endast offsetmaskinernas placering på det flytande golvet och problem med stora punktlaster av papper som varit mindre lyckat.

5:81

EKONOMI Preliminär kalkyl 1975, 1978 års priser

var 1 656 kr/m2

Slutlig kostnad 1978. Fördelad Bygge och målning 10 672 934 kr Konsulter 1 285 777 kr Kopior, bygglov, räntor 410 150 kr Hissar, fjärrvärme 534 973 kr Snabbtelefon 227 498 kr Inredning och skyltning 114 348 kr

Summa totalt 13 245 680 kr

eller 1 798 kr/m2

Räknar man att planlösningens effektivitet i det här fallet är ca tio procent sämre än i ett nybygge så kan

man säga att ombyggnaden kostat ca 2 000 kr/m2. Ett nybygge vid en tidpunkten skulle ha kostat runt 3 200 kr/m2.

Av detta kan man dra den slutsatsen att Riskvarnen i Kalmar fick ett avsevärt ingångsvärde genom att huset användes för lämpligt ändamål, som gjorde att ombyggnaden kunde ske på husets villkor. \

I

15-... *f“?;“ , .

Figur 1. Kalmar Ångkvarn i full drift i början av 1950-talet. Rlskvarnen är den högra delen av byggnadskomplexet

Figur 2. Riskvarnen från öster

Figur 3. Kontorsrummen får karaktär genom fönstren med djupa nischer

. sannnanträdesruun *. ausruln

4 Eappnuxi och toaletter

, hiss

. Riskvarnen, plan 4

CE JOHANSSONS FABRIK, ESKILSTUNA Gymnasieskola i Mått-Johanssons gamla verkstad

ORTEN Metallindustrin i Eskilstuna (90 800 inv.) har anor från 1654 då livländaren Rademacher fick privilegium att anlägga smedja vid vattenfallen i ån. Eskilstunasmidet gjorde i slutet av 1800-talet staden till en av Sveriges största industristäder. Under 1950-talet omfattade metallindustrin ca 200 företag och sysselsatte nära 90 % av de 12 000 industriarbetarna. F.n. är 41 % av de förvärvsarbetande verksamma i tillverkningsindustrin, vilket är mycket, och knappa 50 % inom handel och service, vilket är litet, nationellt sett.

År 1771 fick metallarbetare som bosatte sig i den s.k. fristaden väster om än frihet från kronoutskylder mot villkor att ha verkstad i varje gård. Den nära samlokaliseringen bostad-arbetsplats har sedan dess i ovanlig fullföljts inom stadskärnans rätvinkliga grad renässansplan, där lås-, kniv- och tångfabrikerna har legat tätt. Under 1970-talet har en successiv men icke desto mindre kännbar omvandling av näringslivet medfört ett bortfall av flera tusen arbetstillfällen. En för orter unik befolkningsminskning har blivit följden.

större

Olönsamma företag har lagts ned, expansiva, t.ex. Volvo BM, Alfa Laval, har flyttat ut. Kommunen har tvingats till en aktiv fastighetspolitik och i flera fall framgångsrikt återanvänt de äldre, centralt belägna industribyggnaderna till kontor för kommunalförvaltning (JO Öberg, Gevärsfaktoriet), undervisningslokaler (CE Johansson, Gevärsfaktoriet) och industrihotell för mindre företag (Tunaforsfabriken, Stålpressen).

I försöken att ge kommunen en allsidigare näringslivsstruktur har staten bidragit genom att lokalisera försvarets fabriksverk, myntverket, fortifikationsoch delar av en yrkesteknisk högskola till förvaltningen Eskilstuna.

DEN TIDIGARE VERKSAMHETEN CE Johansson AB bildades 1911 för att utveckla grundarens epokgörande uppfinningar inom mättekniken. Mått-Johanssons passbitar har blivit ett begrepp inom verkstadsindustrin och en viktig förutsättning för modern massproduktion. Förutom passbitarna omfattar sortimentet mikrometrar, och andra mekaniska mätverktyg, samt optiska, pneumatiska och elektriska mätinstrument.

Under 20-30 talen etablerades fabriker i USA och England men de är nu nedlagda. Ett litet i Hässleholm dotterföretag är nu den enda tillverkningsenheten utöver anläggningen i Eskilstuna. finns dock i flera länder. Försäljningsbolag Under flera decennier sysselsattes uppemot 450 arbetare i verkstäderna vid Tullgatan. I den 1977 uppförda nya fabriken ute i Valhallaområdet arbetar nu ca 250.

Mättekniken har utvecklats. Företaget har kompletterat sitt program med agenturer för andra produkter. Man köper in behövlig optik och elektronik för sina instrument, men kärnan i den egna tillverkningen är fortfarande de ofta hemliga, metallbearbetande metoder att uppnå exceptionell måttnoggrannhet som gett företaget världsrykte.

Verksamheten i fastigheten vid Tullgatan hade i stort sett normal verkstadskaraktär med maskinsalar för svarvning, fräsning, gängning, slipning m.m. Flera utrymmen ställde dock speciella krav på vibrationsfrihet, temperaturoch fuktighetskontroll. I början av 1970›ta1et iordningsställdes en särskild avdelning på översta våningen som var helt avskärmad från omgivningen och försedd med moderna klimatiseringsmöjligheter.

Automatiserad maskinbearbetning minskade behovet av arbetskraft på senare år. Å andra sidan hade man tagit upp tillverkning av mycket skrymmande mätinstrument, s.k. koordinatmaskiner som kunde väga flera ton. Transporterna mellan våningsplanen blev besvärliga. Det visade sig inte möjligt att skapa tillräckligt stora lokaler i ett plan genom utbyggnad på tomten, varför en flyttning beslutades. Därigenom slapp man också de risker för vibrationer som en ökad biltrafik på Tullgatan-Västeråsvägen kunde medföra.

BYGGNADERNA CE Johanssons fabriksanläggning i kv Vattenpasset bildade tillsammans med Öbergs filfabrik och Låsbolagets byggnader stadskärnans front mot Fristadsparken i väster. Se fig. 1. Verkstadsbyggnaden i fyra våningar samt källare och vind stod klar 1919. Ritningarna är stämplade Looström & Gelin, en känd konstruktionsfirma, men fasaden lär ha utformats av en ung arkitekt med USApraktik bakom sig. Se fig. 2. Ytterväggarnas antydan till skelettkonstruktion med stora glasytor mellan markerade tegelpilastrar röjer också inflytande från Chicago-skolan. Mitt på verkstadsbyggnadens långsida mot gården gjordes en vinkelrät utbyggnad som anslöts till en äldre, smalare byggnad i tomtgräns, parallell med den nya huvudbyggnaden. Ett nytt kontor framför verkstaden mot Tullgatan kom till 1947.

Verkstadsbyggnaden har betongstomme med en ovanlig kassettkonstruktion för bjälklagen. Den tunna betongv skivan, 6,4 x 7,2 m, mellan en yttervägg och två inre pelare, är förstärkt med korsande balkar som bildar nio kasetter, rektangulära hálrum i taket. Det nya kontoret har betongstomme och fasad av natursten mot Tullgatan och puts mot verkstaden.

»n v* .? e FRISTADSPARKEN / §”_ \ sfl 3

X* »i k w- *\I\:_;ü -s

, c E JOHANSSON

_ _,, q _ 05-1

°

IåINMANSSKOLAN °7*°7› VERKSTAD

H95

Q 3%

c E JOHANSSON //\ . . “ HUS 2

-\\KONIOR

Figur 1. C E Johanssons fabrik, Eskilstuna

Situationsplan. Skala 112000

5:89

1:500

skala

väster.

mot

fasad

verkstad,

Johanssons

E C 2.

Figur

msvzu

mv :gsm

En analys av fabriksbyggnaderna visar att det rör sig om en anläggning med flera betydelsefulla generalitetsegenskaper som under alla omständigheter bör ha kunnat få fortsatt användning, även om den aktuella omvandlingen för skoländamål inte ägt rum.

bägçt är centralt och samtidigt relativt lättillgängligt för biltrafik i och med närheten till Västeråsvägen. Rinmansskolans läge mitt emot var naturligtvis avgörande för den användning som nu kommer till stånd.

Utrymme finns med ca 13 000 kvm våningsyta i de nu bevarade byggnaderna på en tomt om ca 9 000 kvm. Ursprungligen hade en utbyggnad av verkstadsbyggnaden med två flyglar förutsetts.

Qtfgrmningen gör i första hand verkstadsbyggnaden tänkbar för flera ändamål. En rumshöjd på 3,5 m och spännvidder på 6-7 m är vanligt förekommande i många byggnader för olika ändamål, kontor, småindustri, laboratorier, bibliotek, vård- och undervisningsanläggningar. Husdjupet är på 18 m är mycket lämpligt för fortsatt industriell verksamhet i t.ex. mindre företag. Det är litet för stort för kontor med mittkorridor och för litet för kontor med dubbla korridorer kring mörk kärna. Det finns dock fungerande exempel på kontorslösningar i liknande byggnader, t.ex. Thule-huset och f d Garnisonssjukhuset i Stockholm. För undervisningsändamål är byggnaden utmärkt. Mittkorridoren mellan de inre pelarraderna är visserligen bred med sina 3 m, men kan å andra sidan utnyttjas för skåpinredning. Klassrummen på bägge sidor blir normalstora med undantag av att anpassning till fönsterindelningen kan medföra över?

ytor i förhållande till den strikt normerade programarean för olika utrymmen som skolöverstyrelsen fastställt som underlag för statsbidrag.

5:91

Den enkla och enhetliga utformningen av lokalerna, med långsträckta, identiskt lika våningsplan på vardera drygt l 600 kvm, torde också haft betydelse för möjligheter till ny användning.

Den numera rivna vinkelbyggnaden på gården hade även den gått att använda. De två skänklarna hade visserligen inbördes nivåskillnader mellan planen m på uppemot 0,5 men de togs upp av ramper. Klassrum, grupprum m.m. var fullt möjliga att inrymma även om det tätare något pelardelningen ibland medförde en skymmande pelare i klassrummet. Det var främst ökade som utrymmesbehov föranledde rivning av dessa delar och med ersättning en nybyggnad.

Kontoret var naturligtvis mest lämpat för fortsatt kontorsverksamhet, vilket ursprungligen avsågs i och med att Rinmansskolans administration bli föreslogs placerad där. Den nuvarande användningen till bibliotek och grupprum för humanistiska ämnen har medfört något för trånga utrymmen. Husdjupet är 14 m med en inre pelarrad. Korridoren blir för smal för att rymma större elevgrupper som skyndar till och från biblioteket.

E§I§B§Ii§8§@§ili8b§§§IE§ har varit goda. De stora

fönsterytorna i verkstadsbyggnaden har möjliggjort enkel tillbyggnad av utvändiga trapphus och förbindelsegång från kontoret och Rinmansskolans befintliga byggnad. Kassettbjälklagen har underlättat håltagning för avloppsinstallationer.

FÖRÄNDRINGSPROCESSEN Aktörer och beslut CE Johansson anmälde sitt behov av nya lokaler till kommunen 1976. Man diskuterade först en utbyggnad på

den gamla tomten, men stadsbyggnadskontoret ansåg

exploateringen bli för hög. I stället erbjöd sig kommunen

att köpa fastigheten och tillhandahålla en tomt i ett nytt industriområde i nordvästra utkanten av Eskilstuna, Valhalla.

Man tänkte sig först en ombyggnad av den gamla verkstadsbyggnaden till kontor. Smedark, ett arkitektkontor som tidigare projekterat bl.a. omvandlingen av bokbinderiföretaget JO Öbergs hus för kommunens sociala förvaltning, påpekade emellertid att byggnadens rätt stora husdjup, gjorde den mindre lämplig som kontor. Istället föreslog man att lokalerna utnyttjades för det tekniska gymnasiet, Rinmansskolan, vars utbyggnadsbehov Smedark vid denna tid utredde. Skolan, en tegelbyggnad från 50-talet, mitt för fabrikskomplexet på andra sidan Tullligger gatan-Västerâsvägen. Ett tidigare förslag att bygga ut skolan åt motsatt håll, i parken, hade väckt opposition bland allmänheten.

I november 1976 beslöt Centrala Byggnadskommittên (CBK) i kommunen att göra förslagsprojektering enligt den idén att utnyttja industrilokalerna tvärs över nya vägen för Rinmansskolans behov. Universitets- och högskoleämbetets (UHÄ] beslut 1977 att förelägga en universitetsfilial till Eskilstuna, den s.k. yrkestekniska ökade utrymmesbehovet och föranledde högskolan, i Rivning av en äldre vinkeländringar dispositionen. och av verkstadstekniska undervisbyggnad nybyggnad skulle ge funktionella och ekonomiska förningslokaler delar.

En diskuterad men ej verkställd utflyttning av ytterligare ett verkstadsföretag på en angränsande tomt, Sandviki kv, innebar ett halvårs uppehåll i projekter- Öberg medan möjlighet att även utnyttja dessa lokaler ingen prövades. I maj 1980 beslutades emellertid ursprungliga

5:93

förslaget skulle fullföljas med en ändrad placering av den nya verkstadsbyggnaden.

Ombyggnaden av det gamla kontoret för bibliotek, språkoch samhällsorienterande ämnen blev klar i slutet av 1978. I början av 1979 fullbordades en förbindelsegång med uppehållslokaler över vägen mellan Rinmansskolan och fabrikskomplexet. Ombyggnaden av den gamla verkstadsbyggnaden till klassrum och lablokaler för de tekniska gjordes i två och blev

linjerna etapper

klar 1980. De nya verkstadslokalerna är under byggnad och planeras vara klara för inflyttning ht 1982.

Organisation och resurser Som framgått har Eskilstuna p.g.a. näringslivets struturomvandling fått söka ny användning för en hel del äldre industribyggnader i centrum. Det har också tagit sig uttryck i en något annorlunda organisation av kommunens fastighetsförvaltning. För en snabbare hantering av de omfattande företagsutflyttningarna i början av 1970-talet skapades en särskild industrihusavdelning inom administrativa kontoret och nära knuten till kommunstyrelsen. Den ofrånkomligt längre handläggningen i fastighetskontoret och fastighetsnämnden kunde därigenom i just dessa ärenden undvikas. Genom snabba beslut om uppköp av äldre fastigheter och även byggen av nya lokaler i kommunens regi åt expanderande företag, har man räddat 700-l 000 jobb åt kommunen, säger industrihusavdelningens chef Karl Hamberg. Under 1980 använde avdelningen 24 milj. kr. för dylika ändamål. Förvaltningen av ett stort antal industrifastigheter har också gett möjligheter att stödja mindre företag som kunnat få lämpliga och billiga lokaler i dessa Nu har uppgifterna övertagits

byggnader.

av ett nybildat lndustrihus AB som har möjlighet att agera än självständigare.

Industrihusavdelningen köpte CE Johanssons fastighet för 6 Mkr och har förvaltat den under ombyggnadstiden. CBK har varit byggherre för arbetena att åstadkomma nya skollokaler i kvarteret och skolförvaltningen övertar och förvaltar dem efter färdigställandet.

Kostnader Etapp I Ombyggnad av kontor, samt ny förbindelsemellan Rinmansskolan och fabrikskomplexet 10 Mkr Etapp II Ombyggnad av gamla verkstadsbyggnaden etapp III 27 Mkr Etapp IV Nybyggnad för verkstadstekniska lokaler, samt rivning av äldre gårdsbyggnader 26 Mkr

Statsbidrag utgår med drygt 20 % av byggnadskostnaderna men dessa beräknas utifrån en teoretisk programarea. Bidrag utgår inte för överskjutande ytor. I detta fall har arean för klassrum, grupprum m.m. inte exakt kunnat anpassas till programarean. Programarean i f.d. verkstads-

byggnaden ligger på drygt 50 % av totala lokalytan medan

man i nya byggnader brukar uppnå bortåt 70 %. Å andra sidan har den totala kostnaden blivit lägre än i en motsvarande nybyggnad, 2 800 kr/kvm jämfört med omkring 5 000 kr/kvm. De större kommunikationsytorna medför emellertid också större driftskostnader för uppvärmning och städning. Det är svårt att göra en exakt jämförelse, men i stort sett torde ekonomin för den här ombyggnaden väl hävda sig,mot en motsvarande nybyggnad. Dessutom finns miljökvaliteter i den valda lösningen. Fristadsparken slapp en utbyggnad, CE Johanssons fina verkstadsbyggnad fick ett tryggat fortbestånd och den resulterande skolmiljön är antagligen intressantare än i många nya exempel.

Problem Att inrätta hårt normerade skollokaler i en äldre, centralt belägen industribyggnad har medfört vissa

. 5:95

problem. Den mycket gamla stadsplanen behövde ändras, vilket framför allt medförde tidsutdräkt innan en fastighetsindelning och ändrad markanvändning kunde

fastställas. En planerad breddning av Tullgatan-

Västeråsvägen innebar svårigheter att klara den nödvändiga förbindelsegången mellan Rinmansskolan och fabrikskomplexet. Breddningen till fyra filer planerades i slutet av 60-talet och skulle behöva 0mPTÖV35 med hänsyn till den nu aktuella trafikutvecklingen. En underjordisk förbindelse skulle bli dyrbar och ej helt undanröja riskerna med korsande gångtrafik. En överbyggd förbindelse kunde å andra sidan inte utformas förrän man fick besked om vilken bredd på vägen som skulle gälla i framtiden.

Den planerade trafikökningen ställde också krav på bullerdämpning som i viss mån sammanföll med energinormernas krav på mindre fönsterytor. Av utseendeskäl ville man dock inte göra nâgra ingrepp i den välproportionerade fasaden och till slut enades man om att sätta in nya 3-glasfönster lika de tidigare. Krav på tilläggsisolering föranledde också diskussioner. Taket isolerades men till slut gav byggnadsinspektören och byggnadsnämnden dispens från kravet på tilläggsisolering också av ytterväggarna, en ekonomiskt och estetiskt orimlig åtgärd, enligt vissa bedömningar också tekniskt obehövlig. De gamla tegelmurarnas täthet och värmekapacitet ger i praktiken en bättre energihushållning än vad normens

för nybyggnad avsedda k-värdesberäkningar antyder.

Handikappanpassningen av den gamla verkstadsbyggnaden

mötte inga hinder i och med att ett nytt trapphus med normenlig hiss byggdes till mot gården. F.d. kontoret fick också ett nytt trapphus i anslutning till den nya förbindelsegången. De därigenom goda utrymmesmöjligheterna, de befintliga betongstommarna och helt nya mellanväggar, dörrar, ytskikt m.m. innebar att inte

heller brandskyddskraven erbjöd några

svårigheter.

Skolförvaltningen och skolans personal har naturligtvis också haft synpunkter på utformningen av lokalerna. B1.a. omintetgjordepersonalprotester en funktionellt sett välmotiverad användning av f.d. kontoret till skolans administration. Man ville hellre vara kvar i Rinmansskolans tidigare lokaler trots att dessa nu skulle ligga mindre centralt i anläggningen. I stället fick man inrymma biblioteket och klassrum för språkoch samhällsorienterade ämnen i kontoret, vilket har gett litet för trånga utrymmen för dessa funktioner. För övrigt torde samarbetet med skolförvaltningen ha underlättats av detfaktum att skolstyrelsens ordförande varit J-E Andersson, dåvarande kommunstyrelseordförande Sune Gustafssons närmaste man och sedan 1981 hans efterträdare. Sune Gustafsson var initiativtagare till den aktiva fastighetspolitik som industrihusavdelningen bedrivit.

DEN NYA VERKSAMHETEN Eskilstuna har tre gymnasieskolor, Rinmansskolan, Rekarneskolan och Szt Eskils gymnasium, tidigare var och en med sin speciella inriktning på teknik, sociala resp. ekonomiska ämnen. Nya utbildningslinjer och en strävan att skapa fler på alla

linjevalsmöjligheter

skolorna medförde ökat lokalbehov. För Rinmansskolan tillkom i första hand en 2-årig teknisk linje, en

konsumtionsteknisk linje och en särskola i landstingets

regi. Yrkestekniska högskolan kom 1977 med bl.a. en verkstadsteknisk och en fordonsteknisk linje. Elevantalet har stigit från drygt 500 i de tidigare lokalerna i Fristadsparken till nära 1 100 i den utbyggda anläggningen. Där fördelar sig utrymmena på följande sätt.

5:97

Hus l Rinmansskolans ursprungliga byggnad som 8 330 kvm skall innehålla lokaler för maskinteknik, naturvetenskapliga ämnen, teckning och musik samt skoladministrationen. Hus 2 CE Johanssons f d kontor som inrymmer bibliotek 2 555 kvm samt lokaler för språk- och samhällsorienterande ämnen.

Ombyggnadsåtgärderna har omfattat bl.a. nytt trapphus eftersom den befintliga hissen var för liten för handikappade. Schaktet utnyttjades för ny ventilation. Fönstren byttes mot nya 3-glasrutor för bullerdämpning mot Västeråsvägen. Belysning och elinstallation byttes. Ny golvbeläggning och rumsindelning krävdes. Kostnaden uppgick till ca 10 Mkr.

Hus 3 CE Johanssons verkstadsbyggnad för undervisning 10 405 kvm och laborationer i tekniska ämnen, bygg, el, konsumtionsteknik, YTH:s verkstads- och fordonsteknik med administration. Matsal och kök inryms också.

Ombyggnadsåtgärderna omfattade två nya trapphus, nya 3-glasfönster, tilläggsisolering på tak, övergolv av betong i stället för tidigare trägolv nya installationer för el och VVS, ny rumsindelning och nya ytskikt. Ombyggnadskostnad 27 Mkr.

Hus 4 Ny förbindelsegång på Västeråsvägen inklusive

6810 kvm uppehållsutrymmen och kafêteria.

Hus 5 Ny byggnad med verkstadslokaler för bygg, S 328 kvm Verkstadsteknik, fordonsteknik. Skyddsrum ingår. Beräknad byggkostnad ca 26 Mkr.

SOU 1982:LO

C E Johansson, Eskilstuna. Skolans matsal i den före detta verkstaden

Figur 4. En mellan

förbindelsegång Rinmansskolan och C E Johanssons

har fått byggas över Västeråsvägen.

sou 1982:10 5,99

SAMMANFATTNING När CE Johansson AB flyttade ur sin centralt belägna industrifastighet i Eskilstuna såg Smcdark arkitektgrupp möjligheten att utnyttja lokalerna för-närbelägna Rinmansskolans utbyggnad som de då höll på att utreda.

Ombyggnad för en så starkt reglerad verksamhet som gymnasieskolan medför vanligen besvärliga konflikter mellan brukarkrav, byggnads- och statsbidragsnormer och ekonomiska restriktioner m.m. I detta fall fanns dock goda organisatoriska förutsättningar att klara sammanjämkningen av olika krav. Under en tid av besvärlig näringslivsomvandling på 70-talet hade en handlingskraftig kommunal organisation bildats och fått erfarenhet av att återanvända äldre industribyggnader.

Verkstadsbyggnad och kontor hade dessutom i detta fall en storlek och generell utformning som gjorde anpassning för undervisningsändamål ovanligt fördelaktig.

NORRKÖPINGS FÖRENADE BRYGGERIER, NORRKÖPING Bostäder i f.d. bryggeri vid Motala ström

ORTEN Den industriella utvecklingen i Norrköping (120 000 inv) började redan på 1600-talet. Holmens bruk, grundat av holländaren Louis de Geer tillverkade kanoner, mässingsoch textilvaror. Hamnen och tillgången på vattenkraft i Motala ström gjorde Norrköping till en av de största industristäderna i landet under 1800-talet. Textilindustrin, främst ylletillverkning dominerade under början av 1900talet, men drabbades av nedgång som kulminerade i Förenade Yllefabrikernas nedläggning 1971.

Staden har även stora företag inom pappers- och massaindustrin (Holmen, Fiskeby), kemisk industri (Ce1lop1ast) och elektronisk industri (LM Ericson, Philips). Nedläggningar har förekommit i flera branscher de senaste åren (Supra, Goodyear). Genom utlokalisering av flera statliga verk i mitten på 1970-talet har Norrköping fått ett tillskott på ca 2 000 arbetstillfällen inom tjänstesektorn. Tillverkningsindustrin sysselsätter nu 28 % av de förvärvsarbetande, handel och tjänsteproduktion 60 %.

Innerstaden har på 60-70-talen utsatts för omfattande rivningar i saneringssyfte, men fortfarande står flera kvarter obebyggda. Tillgången på kontors- och affärslokaler har varit god, men förhållandena är sämre när det gäller industri och lager. Det unika industrilandskapet längs Strömmen innebär f.n. ett stort stadsplaneringsproblem. Hundraåriga industribyggnader av stort arkitektoniskt och industrihistoriskt värde är till stor del övergivna och outnyttjade.

i

.o . o

Figur 1. Kvarteret Busken, Norrköping Skala 1:5 000

DEN TIDIGARE VERKSAMHETEN

Öltillverkningen i kv Busken lär ha kommit igång redan

omkring 1857 i det nybildade Norrköpings Bryggeri AB. Mot slutet av 1800-talet fanns fem olika i bryggerier staden och den hårda konkurrensen så framtvingade småningom en sammanslagning 1912. Bryggeriet i kv Busken blev huvudanläggninggen i Norrköpings Förenade Bryggerier. År 1945 förvärvades aktiemajoriteten av AB Stockholms Bryggerier, senare en del av Pripps-koncernen. Stora nybyggnader och moderniseringar ägde rum under 1950talet. Ölbryggningen kompletterades med läskedryckstillverkning. Som mest sysselsattes ca 90 personer. Verksamheten i kv Busken upphörde 1972.

BYGGNADERNA Ålder Den äldsta bevarade byggnaden i kvarteret är det stora f.d. lagret och jäskällaren nere vid Motala ström från 1895, hus 2. Se fig. 2. Ett brygghus uppfört 1930 är också bevarat. Två äldre byggnader revs i samband med den nu aktuella ombyggnaden. Den ena var en förfallen lagerbyggnad vid Bredgatan och den andra den s.k. Spångkällaren, en utskänkningslokal byggd 1907 i hörnet Garvaregatan-Sandgatan. Dessutom revs intilliggande pannskorsten och silo. Övriga byggnader i kvarteret tillkom under den stora utbyggnaden på 1950-talet: ång- och kylcentral m.m. vid Sandgatan (1953), tappningshall m.m. vid Strömmen (1956), som ersatte det gamla mälteriet från 1850-talet, samt ett nytt kontor vid Garvegatan (1958), där tidigare ett äldre kontor och f.d. bryggmästarebostaden legat.

E103

uARVAREh/x

F d Bryggerikontor

. _ c r_-

=. unna4..- I_ . \

n u ...n n . . n u .i . › »

*i r l-S-JWZF_ . n « I -

uni., r r l \ 7 :även A4., :nu go; * :won_ I_ - ;Kau - nu -L- altan-u» A

“å a, _._ mm* man -T un +läan una 40:0* g msn *

uzunon LGN nu m7 ;nume mam nuto: Laum LouLOS

å HUS 1 HUS 2 __ 7 __7 ,,»

Figur 2 Kvarteret Busken, Norrköping

Skala 1:600

5:104

Läge, storlek Kv Busken ligger mycket centralt i Norrköping, i slutet av den långa raden industribyggnader längs Strömmen, som börjar i väster med Drags fabriker. Se fig. 1. Sandgatan längs kvarterets norra sida fortsätter i den s.k. Spången, en gångbro över Strömmen. På andra sidan utbreder sig Strömparken. Gångbron fortsätter i Nya Rådstugugatan som korsar Drottninggatan, stadens stora affärsgata, vid Tyska torget.

Tomten har en areal på 4 580 kvm och sluttar brant från Garvaregatan mot Strömmen. Diagonalt är höjdskillnaden mellan kvarterets ytterhörn över 9 m. Gården ligger straxt under Garvaregatans nivå, så byggnaderna mot Strömmen har flera souterrängvåningar.

Utformning Olika byggnadsår, tomtens nivâskillnader och bryggeriprocessens krav på utrymmen med speciell utformning för mäsk- och vörttankar, jäskar, tappningsmaskiner m.m. har medfört att lokalerna har mycket varierande egenskaper. Vissa har dagsljusinsläpp enbart på en sida mot en lägre belägen gata resp. mot Strömmen. Rumshöjderna växlar kraftigt. Nivåskillnader mellan planen i angränsande byggnader förekommer. Brygghus, jäskällare (hus 2) och ångcentral (hus 3) hade stora tankar och rörinstallationer m.m. som sträckte sig genom flera plan.

Förändringsmöjligheter Byggnadernas allmänna förutsättningar för håltagningar, tilläggsisolering, utrymme för nya installationer m.m. har haft mindre betydelse i detta projekt där en mycket genomgripande ombyggnad ägt rum. Alla ickevbärande väggar har rivits, fönsteröppningar har tagits upp, nya bjälklag gjutits.

5:105

Bedömning Den mest betydelsefulla kvaliteten hos byggnaderna i kv Busken får sägas vara det utmärkta läget, centralt med utsikt över Strömmen och Strömparken. Byggnaderna var i stort sett i god teknisk kondition. Det gamla bryggerikontoret hade naturligtvis goda förutsättningar för fortsatt användning som kontor. Nivåskillnader på tomt och mellan byggnader samt lokalernas varierande och speciella utformning skulle försvåra användning för t.ex. ett enda nytt industriföretag. En blandning av olika mindre verksamheter, kontor, småföretag, lager vore möjlig och övervägdes också. Omfattande rivnings- och upprustningsarbeten skulle dock behövas, och det kanske ändå blev svårt att få alla utrymmen utnyttjade. En radikal omvandling till bostäder med nybyggnadsstandard gav andra finansieringsmöjligheter och funktionella möjligheter att utnyttja hela fastigheten. Nivåskillnader och lokalernas växlande utformning blir mindre störande när det gäller så pass små utrymmesenheter som bostäder utgör jämfört med t.ex. verkstadshallar 0 dyl.

FÖRÄNDRINGSPROCESSEN Aktörer och beslut När Pripps lagt ner bryggeriverksamheten 1972 var fastigheten i Beijerföretaget Fannyuddes ägo. Skånska Cementgjuteriet som förvärvat intilliggande Tuppens fabriker skaffade sig option på kv Busken. Trots att 1970 och 1975 års generalplaneutredningar diskuterade en parkeringsanläggning i kvarteret hade SCG planer på att flytta sitt kontor till brygghus och bryggerikontor samt hyra ut övriga byggnader för industriell verksamhet. Men de blivande hyresgästerna backade ur och fastighetsförvärvet uppsköts.

I februari 1978 gjorde arkitektfirman Dahl-Strömdahl- Rubensson (DSR) ett idêförslag som gick ut på ombyggnad av flertalet byggnader till bostäder. På SCG var man intresserad och deras utredning av förslaget tydde på att

projektet var tekniskt och ekonomiskt genomförbart. Deras eget behov av kontorslokaler skulle tillgodoses och projektet skulle bli en fortsättsamtidigt naturlig ning på bostadsbyggandet i kvarteret intill där Tuppens fabriker fått lämna plats åt exklusiva radhus. I ett förhandsbesked meddelade att man var byggnadsnämnden beredd att pröva kvarterets för bostadsändamål. användning Läget är centralt och all service är inom räckhåll. När byggnadslovsansökan kom 1979 visade sig i markägare omgivningen inte ha några allvarliga och invändningar byggnadsnämnden kunde därför tämligen snabbt bevilja dispens från gällande stadsplan beträffande markanvändningen. Man var även beredd att diskutera smärre avvikelser från utrymmesnormer och handikappanpassning. Brandskyddskraven måste dock till fullo beaktas.

Organisation och resurser

SCG erbjöd Riksbyggen att vara byggherre och placera bostäderna på marknaden. ett Riksbyggen, byggherreföretag ägt av fackförbund och kooperationen, har 220 anställda iNorrköping och deras beserviceorganisation tjänar ca 7 000 bostadsrättslägenheter i regionen. SCG åtog sig att överlämna bostäder av nybyggnadsstandard till ett pris motsvarande vilket pantvärdet, Riksbyggen betraktade som en god affär. Största delen av kostnaden kunde därigenom täckas lån med genom garanterad ränta. Bygget handlades upp på totalentreprenad till fast pris med indexreglering. SCG anlitade DSR för arkitektarbetet. Entreprenadsumman var ca 12 milj. kr. och förvärvskostnaden ca 4 milj. kr. De färdiga lägenheterna upplåtes med bostadsrätt för en grundavgift (insats) på ca 1600 kr/kvm. Årskostnaden (kallhyra) blir l98l ca 150 kr/kvm för de större och lägenheterna upp till 200 kr/kvm för de mindre.

Ombyggnaden

Ombyggnadsarbetena kom igång på hösten 1979 och blev mycket omfattande. Ett par äldre byggnader, pannskorsten och silo revs. De kvarvarande byggnaderna rensades så att nätt och jämt de bärande delarna återstod. Små traktorer med bilnings- och schaktningsutrustning lyftes in på våningsplanen och röjde rent. Att få bort bryggeriinredningen med tankar, jäskar och rörinstallationer krävde mycket arbete.

Nya mellanbjälklag fick gjutas i bl.a. jäskällare och tappningssal som hade rumshöjder på uppåt 7 m. Samtliga byggnader tilläggsisolerades på insidan. Nya 3-glasfönster monterades. Alla installationer av el, sanitet och ventilation är nya. Byggnaderna har anslutits till fjärrvärmenätet. Hissar och i vissa fall nya trappor fick byggas. I byggnaderna vid Strömmen där brandförsvaret skulle ha svårt att komma till för att evakuera med stegar finns brand- och röksäkra trapphus.

Problem De färdiga bostäderna har blivit mycket dyra. En 3-rummare på 117 kvm kostar 182 000 kr i insats och ar en månadsavgift pä 1 431. Lars Wibrant, byggchef på Riksbyggen menar att byggnaderna inte har gett tillräckligt goda förutsättningar för ytekonomiska planlösningar. Pro» duktionskostnaden perkvm hävdar sig väl med nybygge men p.g.a. husdjupet är det svårt att få effektivt utnyttjande av ytan. Det blir långa korridorer, mörka hallar och stora klädkamrar. Se fig.4 . Det finns en 2-rummare på 107 kvm, 3-rummarna har ytor på 120«l30 kvm. Bostäderna blir klara för inflyttning i juni

1981, men några månader innan var bara 2 st sålda.

Man tänkte sig att de här bostäderna skulle vara intressanta för människor som ville sälja sin villa och flytta in till stadscentrum. Men villamarknadens

Figur 3. Bryggeribyggnaderna i kvarteret Busken sedda från - Motala ström.

ä Z . i” , ;J ;å n* ä E ›_ G \

OVERTAOKT VARDAGSRUM § HALL _5 KLK SOVRUM UTEPLATS, L s L 4_!

3RUMoKÖK 117,5 m2 Lgh nr 3 vinn (insats) 182.622: - Grunduvgifl Månudsavglfttexkl värme) LLSI: -

Skala 1:100

Figur 4. Exempel på lägenhetsplan.

Skala 1:200

stagnation p.g.a kraftiga räntehöjningar och höjd fastighetstaxering har ryckt undan förutsättningarna för en sådan efterfrågan.

Arkitektkontoret slöt ett incitamentsavtal med SCG enligtvilket de skulle få hälften av projekteringskostnaderna betalda över en ram på 200 000 kr. Den visade sig vara för snävt tilltagen och den verkliga kostnaden blev nära 400 000 kr. Knappheten på projekteringsresurser medförde även att problemlösning och besparingsåtgärder på byggarbetsplatsen ofta gjordes litet okänsligt. Det har ifrågasatts om även entreprenören fick alla sina kostnader täckta med tanke på de oväntat dryga rivningsarbetena, men det förnekar man påqSCG.

Byggnormerna visade sig gå att klara utan större svårigheter. En anledning till diskussion mellan byggherre och stadsarkitekt har dock blivit att fönstren levererades och monterades med vitmålade karmar istället för som överenskommet och föreskrivet mörkgröna.

DEN NYA VERKSAMHETEN De nya lokalkraven Bostäder i gamla industribyggnader är en mycket ovanlig form av återanvändning. I kv Ankaret i Visby finns ett f.d. bryggeri där bostäder inretts i en äldre kontorsbyggnad, men det är ett fåtal. Övriga bryggeribyggnader där används för kontor och småindustri. Problemet är ofta att, även ombyggnaderna i och för sig är möjliga att bygga om, är läget kanske i ett äldre industriområde ofta olämpligt. I detta fall är dock just läget den betydelsefulla kvaliteten hos objektet.

När det gäller själva byggnadernas förutsättningar för bostadsanvändningen är det viktigaste kravet att husdjupet inte är större än att alla boningsrum kan få fönster. Det kravet har gått att uppfylla visserligen till priset av försämrad ytekonomi och höga boendekostnader. Byggnader med bostäder i flera plan skall dessutom vara brandsäkra, d.v.s.de bärande delarna skall m0t5tåbrand i minst 60 min. Betong- och tegelstommarna i flertalet byggnader tillgodoser detta krav. Ekonomi och lånebestämmelser är också viktiga faktorer vid byggande av bostäder. I detta fall har man valt att göra en genomgripande ombyggnad till fullt modern bostadsstandard. Finansieringen gynnas då av statliga lån med låg ränta, men byggnadsarbetena kan som framgått bli omfattande och kostsamma. Jämfört med andra typer av återanvändning t.ex. för kontor, industri, kännetecknas bostäder å ena sidan av högre standard på ytskikt, tätare placering av VA-installation och mellanväggar, men å andra sidan av lägre krav på spännvidd, rumshöjd, golvbärighet och enhetlig utformning av de ursprungliga lokalerna. Bostäderna i kv Busken omfattar alla storlekar från l rum och kokvrå på 32,5 kvm till 5 rum och kök på 140 kvm. Den sammanlagda lägenhetsytan uppgår till 3 650 kvm. Några av de största lägenheterna har två plan. Lägenheterna nås från gårdssidan och från loftgâng. Souterrängplanen utnyttjas till garage och fastighetsförrâd, samt till uthyrningslokaler (kontor, lager, föreningsverksamhet).

sou 1982:10 5:111

Beskrivning

Efter ombyggnad

Z Betongstomme, tegelfasader Våningsyta ca 3 500 m i 7 plan 6 plan, - m Bostäder 15 därav 7 i rumshöjd 2,7 4,2 lgh, 2 plan Husdjup 17,5 m Garage 42 pl

Spännvidd 5 - 6 m 185 m2

Uthyrningslokal lager Fastighetsförråd

Ombyggnadsåtgärder: Loftgång ersatte lastkaj och skärmtak. Balkonger på gaveln byggdes till. Rivning av nedre takfall och nya fönsterkupor gav ytterligare en bostadsvåning på vinden. för Entréfrågan de djupa lägenheterna löstes genom en mittkorridor vartpå annat av de övre planen, omgiven av saxade 2-planslägenheter. Det medförde vissa svårigheter för vertikala installationer eftersom t ex köken kom att ligga åt olika håll på resp.plan.

Bus å›_f_d_1§g2r_› iäåkällazejädlwâ)

Tegelmurar, gjutjärnspelare, Våningsyta ca 1 800 m2 i 5 plan

tegelvalv på stâlbalkar Bostäder 17 lgh

- Uthyrningslokal, kontor 155 mz

4 plan, rumshöjd 3,0 7,0 m 15 m Fastighetsförråd Husdjup Spännvidd ca 7 m

Ombyggnadsåtgärder: Mellanbjälklag göts i den höga jäskällaren. Försänkta fönstermarkeringar i yttermuren mot Strömmen öppnades och visade sig vara gjorda med äkta valvbâgar. monte- Nya 3-glasfönster rades. Det översta träbjälklaget ersattes med brandsäker betongkonstruktion. Den frostskadade gårdsfasaden fick ett nytt tegelskikt.

Euâ §›_f_d_å2gse2t:al m E Lbilâä _

Tegelmurar, betongbjälklag Våningsyta ca l 550 m2 i

3 resp. 4 plan, rumshöjd 2,7-3,5 m 4 plan Husdjup 12 m Bostäder 6 lgh

Spännvidd 6 m Föreningslokaler 300 m2

Tvättstuga, skyddsrum

Ombyggnadsåtgärder: Nya mellanbjälklag byggdes i utrymmena mot gården där tidigare äng- och kylcentral inrymts.

SAMMANFATTNING Omvandlingen av bryggeribyggnaderna i kv Busken till bostäder är ett unikt återanvändningsprojekt. Avgörande förutsättning var det gynnsamma läget centralt i Norrköping med utsikt över Strömmen. Flertalet byggnader var dessutom uppförda så sent som på 1950-talet och i relativt god teknisk kondition. Husdjup, bjälklagsnivåer m.m. gav också acceptabla till möjligheter funktionellt riktiga bostäder.

DSR arkitektkontor i staden kom med idén, två stora företag, Skånska Cementgjuteriet och Riksbyggen,

entreprenör resp. byggherre, satsade sina resurser

och byggde 42 bostadsrättslägenheter med nybyggnadsstandard.

Kontantinsatsen hade satts högt för att få ner månadskostnaden. Ytekonomin i de trots allt rätt djupa byggnaderna blev inte heller den allra bästa. P.g.a kraftiga _räntehöjningar och villamarknadens stagnation den senaste tiden blev därför en insats på t.ex. 185 000 kr. för 3 R0K ett högt pris att betala även för en ovanlig och attraktiv bostad. När lägenheterna började bli klara i juni 1981 var endast ett fåtal sålda.

BILAGA 6 ÅTERSTÃLLNING EFTER GRUVDRIFT

Fotografier och planer tillhandahållna av Boliden AB, Västerbottens museum och Industrisaneringsutredningen

6:3

?LLLLILEQE

Läge, Tjugosex km norr om Malå i Norsjö kommun i Västerbotbefolkning tens innanför till län, just gränsen Lappland ligger Adak gruvfält. Gruvan och samhället därinvid kallades Adakgruvan. (Se karta fig. 1) Namnet har sitt ursprung från 1700-talet då en lapp vid namn Adak bosatte sig i trakten. Ca fyra km från Adakgruvan ligger Adak by. Från början var trakten en jordbruks- och skogsbygd med renbetesmark.

I dag är Norsjö sammanslaget med Malå kommun och har ca 10 000 invånare. Krafter verkar för att Malå åter

skall bli en egen kommun. Befolkningsutvecklingen

utanför tätorterna har varit negativ under de senaste decennierna, vilket resulterat i en ogynnsam åldersstruktur. I Malå har befolkningen minskat från 5 400 personer i början på 1960-talet till ca 4 200 personer varav i Adak valdistrikt från 1 000 till 500 PGTSOTIGI .

Näringsliv Förutom gruvnäringen, där huvudparten av den manliga m.m. arbetskraften i trakten är verksam, finns i Malå ett sågverk och en träförädlingsindustri, Malå panel och tillsammans sysselsätter dessa företag ca 100 personer. Sveriges geologiska undersökning (SGD harsütt distriktskontor i Malå. Vid enheten administrerar SGU ca 250 anställda, varav 80 bor inom kommunen. Kontoret är just nu under utbyggnad. Hultdins verkstäder (90 anst.) som tillverkar skogsmaskiner samt Gunbo Garden (30 anst.L ligger också i Malå. Till Norsjö är det 5 mil omkring från Malå. Norsjö kommun tillhör numera stödområde 5 och räknades före 1978 till det inre stödområdet. Kommunen har stora sysselsättningsproblem. Malmfynd På 1920-talet gjordes malmfynd i området. Mätningar utfördes av SGU. På grund av de måste knappa anslagen undersökningarna utföras i långsam takt. 1933 tog borrningar vid. En komplicerad malmfyndighet med ore-

+ - + - + Lönsgröns -H-H-i-+- Linbona - - - Landskapsgröns 9 Gruvo ----- =-=i= Kommungröns Jörnvög

Figur 1

gelbundna malmkroppar visade sig innehålla koppar. 1940 beräknade man en malmkvantitet på 750 000 ton med Ca tre procents kopparhalt. I malmfältet, som upptog en ungefärlig yta av 4 X 5 km, öppnades flera från varandra väl skilda brytningsställen. De hade namn som Adak-Lindsköld, Karlssongruvan och Brännmyragruvan. Även Bolidens egen gruva Rudtjebäcken räknades dit.

Ansvar Staten och disponerade fyndigheterna. Närmast ägde var Kungl. kommerskollegium och senare ansvarigt Nämnden för statens gruvegendom (NSG), som inrättades 1973. Nämnden har fått stora befogenheter att besluta i ekonomiska och administrativa frågor. Endast av större allmän betydelse behöver underspörsmål ställas regeringen. Samtidigt inrättades statens industriverk (SIND). Nämnden har vissa gemensamma kanslifunktioner med SIND:s mineralbyrå. SIND är för bergsstaten, en regional funktion chefsmyndighet som har att svara b1.a för tillsynen av bergshanteringen.

Avtal Boliden gruv AB var väl förtroget med bearbetning av sulfidmalmer genom sina erfarenteter från Skelleftefältet. Det föll sig därför naturligt att staten 1940 slöt ett legodriftsavtal med bolaget om verksamheten på Adakfältet. Avtalet gjordes senare om till ett entreprenadavtal.

Enligt avtalen skulle Boliden ombesörja malmbrytning, anrikning och därtill hörande arbeten. Alla investeringar gjordes emellertid av sedan tog hand staten,som om intäkterna. Bolaget fick ett arvode,som stod i protill resultatet. All personal var anställd av portion Boliden. Gruvan i Rudtjebäcken drevs däremot med arrendeavtal. Även där staten fyndigheten, men bolaget

ägde

drev gruvan på samma sätt som sina egna och svarade för alla Detta innebar att bolaget beinvesteringar. talade ett belopp till staten per ton bruten malm.

Gruvsam- Adakgruvan började av Boliden AB sommaren byggas hållet 1943. Samhället, med en av Cu 400 x 500 yta meter, låg omkring 600 meter söder om industriområdet. (Se

plan fig. 2) Bolaget satsade på för den tiden

goda bostäder och anläggningar för allmän trivsel. Man iordningställde tennisbana, fotbollsplan, ishockeybana, lekpark, tvättstuga m.m. Senare tillkom även en ritad av BrunoMathssonoch mycket omtalågstadieskola, lad för sin avancerade arkitektur. Folkets hus betydde mycket för samvaron. Där hade man möjligheter att se film, dansa, väva, läsa m.m. Totalt fanns på 1960-

talet 23 bostadshus med ett 50-tal samt

lägenheter

ytterligare inkvarteringsmöjligheter för ett 40-tal

man i för ändamålet särskilt bostadshus. uppförda Solarierna i manskapshuset användes Det var flitigt. väl sörjt Rn°kommersiel1 och annan service. Bl.a. fannsegen brandkår, p0st,två livsmedelsaffärer och kiosk. Man hade daglig bussförbindelse med Malå. Staten tillsammans med elnät bolaget byggde gator, samt vatten- och avloppsnät. Reparationer, sophämtning, snöröjning m.m. sköttes av Boliden. kom- Ingen munal service förekom, utan var helt Adakgruvan självförsörjande. Som mest var 210 personer yrkesverksamma i Adakgruvan.

Bostäder Samtliga byggnader i Adakgruvan var av trä, målade antingen faluröda eller i ljus oljefärg. De var alla byggda på platsen. Det var annars vanligt att bostäder flyttades mellan gruvsamhällena. På 1940-talet var ett rum och kök fortfarande den vanligaste bostadsstorleken för i 1andet.men här sat-

industriarbetnrfamiljer

sades på större bostäder. Ett hus hade en lägenhet på

38,6 mz med två rum och kök och en på 59 m2. Denna hus-

typ var representativ för vad som på 1940-talet kallades det växande huset. Ibland kunde det finnas två sovrum på vinden. Fler sovrum har en arbetarfamilj sällan behov av eller råd till, och det skulle bli svårt for husmodern att hinna städa ett så stort hus, sades det i en utredning från 1940-talets början. “ (se fig. 3 och 4)

62.7 V ADAKFÃLTET DAGKARTA ADAKGRUVAN sem 1950 - TAL .. 1 H F 1gur 2 0 HARS- 79 J* . INDU§IRI, summa

ORIGIILISIALÅ 1 : 8 000

/ s»

/ › L \J , aninsuu rön ,

i

V . mmnosvsmrs r \ * = sunumsm _

E,

_f_

1 s |”_ _-* - -

v19?-

i 0 _,

/“ zon-run roa §9/ å *Y . M_ ,

nnmmsonáns 1)» - “ f , “hmm / \ \ J mnsxöm f 79? - - * .. VAHElGÖRxonmz roa .. 5 “NEX gå_ m HGSGMS mmnuvz

um: s-

BRARDSTATION/

i

;. Gxuvsruan/ z [ ?ömn

mamma»-

KOIHUR :än

. .. \§.\..\_, a scms | o \ mxsxou . . - _ø- IDA! ›

i

/

i roraoLn/ \ z

AFFÄRER -ä I

i ›--

I roumrsaua- \ vävsrucgamuomz/ mmøms rön mnhsnzucn omna s

E rsmus -

amn- PLASKDAHH- W

I 4__._Ga]ins rön: LÖSTum: u/u sxoc

DISPOS nzonsnlirr

å :zman- _

i z n-rzmaxns

I axänmømu-

* orm.

i S ›

å upp.. §3

RÃSKÃN

6:8

Figur 3 Arbetarbostäder i två plan med fyra tvårumslägenheter

7/ ZeII/Åøál / ,lå/m U ,A,// 1 ,á//u/ / /,x »é ;J I/ * v

:små

Figur 4 Tvåfamiljshus, som på l940-talet kallades det växande huset”

SOU.1982:10

Industri- För gruvdriften behövdes ett ansenligt antal industribyggnader byggnader. Dessa, liksom fem bostadsannex för ensamm.m. stående anställda, förvaltningsbyggnader, verkstäder, garage m.m.,1åg på ett område för sig norr om samhället. Det stora anrikningsverket, sammanbyggt med lave och spelhus över Lindsköldgruvan, var det som genast fångade b1icken,när man kom fram till Adakgruvan. Från början var verket uppfört helt i trä och rödmålat. (Se 5 och 5). Senare byggdes en betonglave från vilfig_ ken ett överbyggt transportband ledde till anrikningsverkets krossverk. E

Gruvdriften Man började bryta 1941. Till 1943 bröts en mind-

malmen

E

re kvantitet i Adaks dagbrott för anrikning i Kristikm söder om gruvan. anrik-

å neberg,44 Adakgruvans eget

var klart för 1945.

i

ningsverk produktion Det var troi ligtvis det första anrikningsverk i som blev Sverige automatiserat. I mellantiden gjordes endast tillredningar nere i gruvan. Adakfältets malmer bröts endast | på grund av kopparinnehållet. Anrikningsverkets uppgift var att framställa ett renat högt kopparkiskon-

centrat innehållande malmens små mängder guld och sil-

ver. I sligen fanns ungefär 30 % koppar. I samband med att produktionen i Brännmyragruvan började 1960, utökades produktionen i anrikningsverket till 250 000 ton. (fig. 7)

Sligen kördes med lastbil till Slagnäs järnvägsstation för vidare befordran till Rönnskär, där Bolidens smältverk köpte produkterna. i F E Den metod, som användes var rum- och huvudsakligen l E men mot slutet bröt man även efter en

I pelarbrytning ny-

are metod. Vid denna metod sker

I

âterfyllning av brytl med ningsrummen grov anrikningssand som avskiljs ge-

l

nom cyklonering. När sanden stabiliserat efter sig, omkring en vecka,kan man köra med och borraggregat lastmaskiner på fyllmaterialet. (se fig. 8)

Figur S Anrjkningsverket före 1965 Figur 6 Ej långt från renbetct

Figur 7 Adaks dagbrott, nu vattenfyllt Figur 8 Rum- och pelarbrytning

6:12

Denna metod medförde bl.a. att det ekonomiska resultatet blev bättre, och man kunde komma åt s.k. rikmalmpelare, som stod kvar i Lindsköldgruvan efter den

tidigare brytningen. Man fick därigenom möjlighet att

hålla gruvan igång längre tid än från början var tänkt. Avfallet ovan jord blev också av mindre omfattning än vid tidigare tillvägagångssätt. Det som ej kunde i 400 - l 200 m till ett deponeras gruvan pumpades sandmagasin ovan jord. Overloppsvattnet från magasinets spegeldamm fick klarna ytterligare i den l 000 x 300 m stora Rudtjesjön med avrinning till Skellefteälven. Vattenbehovet för processen togs från gruvvattenuppfordringen från Adak och Lindsköld, där till-

rinningen var 3 000 m3 per dygn, cza 1 500 m3 mer än

behovet.

Nedlägg- efter 1974 och 1975 - Kopparpriset sjönk hastigt ningen 1977 var det bara mellan 53 och 63 % av 1974 års pris. Hösten 1972 inlämnades en petita av NSG vari det meddelades att brytvärd malm var på upphällningen i Adak och att driften beräknades 1976. Kopparupphöra priset steg åter något och mot bakgrund av sysselsättningsläget i området,sade man sig kunna hålla gruvan igång trots en viss förlust t.om. 1978.

Under år 1975 hade Rudtjebäckengruvan med 68 sysselsatta lagts ned, två år tidigare än från början planerats. Detta ökade i hög grad bekymren i Norsjö.

I blev man väl underrättad i varje Adakgruvan årligen hänseende om situationen beträffande malmbrytningen samt av Anställda i om dispositioner anslagsmedel.

ett i

levde under hela brytningstiden med 2 Adakgruvan starkt man skulle hitta ny malm som förut. hopp om,att

I verkligheten var den registrerade malmbasen vid varje i

I fram mot 1970 för endast 5 - 8 års tillräcklig

i

tidpunkt Flera år före avvecklingen fanns inga objekt produktion.

i

att undersöka, ej ens uppslag härför.

6:13

Vid beskedet om den förestående nedläggningen visade Avveckfacken och kommunen stor aktivitet och inbjöd olika lingen i ställning för diskussion. I mars personer ansvarig 1974 tillsattes en under ledning av tremannagrupp med företrädare för arbetslandshövding Bengt Lyberg marknads- och industridepartementen. Gruppen ansåg, att det behövdes ca 250 arbetstillfällen. Det nya skulle motsvara 170 vid gruvorna ingående i entreoch ca 70 vid samt ett tiotal prenaden Rudtjebäcken indirekt berördes av nedläggningen. åkare,som

En enkät, utsänd till 237 berörda gruvarbetare, var till stor för att få klarhet i situationen. hjälp Den visade bl. a. att 91 % av dem behövde ha nytt arbete. Nära hälften bodde i Adakgruvan, de flesta i hyrd bostad.

Alla var överens om att en långsam avveckling parter var att om man därigenom måste tolerera föredra,även en viss förlust i driften under de sista åren.

saknade helt ekonomiska resurser. Detta Arbetsgruppen en allvarlig begränsning för dess arbete. utgjorde förhållandet i en rapport och Landshövdingen framhö11 fordrade att skulle få ekomomiska möjligheter gruppen som var villiga att etabatt ta kontakt med företag, lera sig i Malåområdet.

Chefen för Rune Johansson, och industridepartementet, flera med honom staten hade ett ansvar ansåg l975,att för att lösa Mot bakgrund av omställningsproblemen. de väntade stora förlusterna som följd av fortsatt gruvdrift t.o.m. 1978, enligt NSG 35 miljoner kronor, borde arbetet med att lösa intensifieras. Boproblemen liden ställde 100 000 kronor till förfogande under förutatt staten med samma belopp. I slutet sättning bidrog av 1975 tillsattes en statlig utredning, åter med Lyberg som ordförande. Däri landshövding Bengt

ingick företrädare för industridepartementet, NSG, Boliden Mineral AB samt ett antal som föreexperter trädde kommunen, de anställda och AMS. Utredningen fick nu bättre om än resurser. begränsade

Ersätt- Under blev Gunbo fabriker AB i Malå avvecklingstiden ningsintresserat av att utvidga sitt och industri företag flyttade in i lokaler föga lämpliga i Adakgruvan, bl.a. den tomma skolbyggnaden och konsumbutiken. De anställda bodde i Adakgruvan. Företaget tillverkade fritidsmöbler och dynor till dessa Det befanns emellertid vara mera realistiskt att söka utverka stöd till en helt nv industrilokal för Gunbo i Adak eftersom lokalerna by, ej var lämpade för sitt ändamål och emedan det begränsade behovet av bostäder för de få anställda i Adakgruvan skulle kräva orimliga driftskostnader för vägar, vatten, avlopp, el och kommunikationer m.m.

Ett industrihus kom också att i Adak med uppföras by

en yta om totalt 1 700 mz Produktionskostnaden upp-

gick till 3,8 miljoner kronor med följande finansiering.

Statsbidrag 2 080 000 Bidrag från det s.k. 290 000

Vindelälvspaketetx)

15-årigt amorteringslån 500 000 Egna medel (kommunen) 930 000

Summa 3 800 000

Gunbo fabriker AB gjorde konkurs under byggnadstiden och kom aldrig att lokalerna. rekonnyttja Företaget struerades men behövde inte lokalerna i Adak.

x)Vindelä1vspaketet: Som k0mpensation.för att Vindelälven ej

skall byggas ut får kommuner medel till industriell angränsande utbyggnad.

Förnämliga och flexibla lokaler i Adak (se fig. 9 0 10) väntar än idag på hyresgäst, vilket på grund av kostnaderna innebär ett tragiskt och allvarligt problem för kommunen. Gott om arbetskraft, särskilt kvinnor och ungdom, går och väntar på tillfälle att få försörja sig.

E

Boliden Mineral AB erbjöd gruvarbetarna arbeten inom bolagets övriga produktionsområden. Vid nedläggningen 1978 hade samtliga anställda fått ett eller flera sådana erbjudanden. Det innebar flyttning från orten för många och en utarmning av bygden. Det totala antalet anställda var vid slutet av 1975, 1976 och 1977 189 respektive 125 och 40. Endast ett 20-tal av de anställda ansåg sig ej kunna acceptera en omplacering varför de sades upp.

Egna hem Besvikelsen är stor över att staten icke tagit ett m.m. socialt ansvar för bygden. Många problem dyker upp vid en flyttning från orten. Utredningen (I 1975:10) om vissa frågor vid avveckling av gruvdriften i Adakfältet, Adakkommittén, säger i en rapport att, den finner det förståeligt, att gruvarbetare där, som kommer att friställas anser sig särskilt missgynnade,

om de förutom förlusten av arbetet även kommer att

göra vad de uppfattar som förluster vid avyttring av sina egnahemsfastigheter.

Många och långa förhandlingar med länsbostadsnämnden har inte löst alla problem. I Adakgruvan finns tvâ egna hem kvar. I det ena bor fortfarande en familj som inte har ekonomiska möjligheter att flytta därifrån. Huset byggdes ursprungligen för att enligt avtal även Några medel har inte inrymma poststation. avsatts för att hjälpa de drabbade egnahemsägarna, som inte önskar bo kvar i ensamheten. Vägunderhåll, m.m. kostar pengar för kommunen. skolskjutsar mycket

Nya industribyggnaden, som byggdes i Adak för att ersätta gruvarbetet i ä Adakgruvan

TO flexibla men tomma lokaler Figur Förnämliga,

6:17

Man anser i kommunen att en begäran om några miljoner kronor, öronmärkta för att etablera alternativa arbetstillfällen, borde ha fonderats och deponerats hos länsstyrelsen. Den positiva investering, som återstår efter nedläggningen, är den mycket fina väg, som går mellan Adak och Malå.

Teknisk I november 1977 NSG med gruvbrytningen i upphörde 3 avveckling Adakgruvan. Kommunen, andra berörda offentliga mynsamt de anställdas organisationer kontakdigheter tades för och slutligen uppdrog nämnden synpunkter åt dåvarande Boliden Metall AB att upprätta en plan för den tekniska avvecklingen samt att ombesörja försäljning, rivning och återställande flyttning, av mark m.m.

I januari 1978 brann anrikningsverket av våda, vilket gjorde att kostnaden för rivningen reducerades, men en I r del materiel nere i blev I gruvan därigenom oåtkomlig. gruvan finns en del olja,som befaras kunna möjligen påverka grundvattnet i framtiden.

Kommunen köpte några av bostadshusen. De såldes och flyttades till Adak och Malå, där de idag pryder sin plats. Även enskilda fick tillfälle att köpa hus, som sedan flyttades från Adakgruvan och återuppfördes någon annanstans.

Nämnden och Boliden anlitade Förenade Fabriksverken Allmateriel för försäljningen av den tekniska utrustningen. En van entreprenör fick ansvaret för själva rivningen, bränningen och övertäckningen med jord av det som fanns kvar av och Skog har byn gruvverksamheten. sedermera planterats över hela området. Kostnaden för sanering av industriområdet och samhället har till augusti 1981 uppgått till 822 Omlkronor, sandmagasinet

F

undantaget.

Staten har träffat avtal med byborna i den närbelägna Kuorbevare by,som hade ett gammalt avtal om vattenför-

6:18

sörjning. Man tvingades här att bygga en ny vattenledning eftersom den gamla ledningen blev helt förstörd genom gruvdriften. Det gamla avtalet, som gjordes vid bergmästarförrättning, upphävdes och byborna har numera själva ansvar för framtida underhåll av ledningar och pumpanordningar. Denna ombyggnad samt vattenledningar för ett fåtal hus i Adak gruvsamhälle, som ej tillhörde staten, kom att kosta sammanlagt 110 000 kronor. Anslutning och upprustning av elnätet för kvarvarande bebyggelse i Adakgruvan kostade 130 000 kronor.

Sand- Sandmagasinet i Adakfältet upptar en yta om cza 40 ha magasinet och innehåller nära 6 miljoner ton avfallssand från anrikningsverket. Sanden innehåller drygt 4 700 ton koppar, 2 300 kg guld och 9 000 kg silver.(Se 11 o 12) fig.

Boliden Mineral AB har 1978 behandlat med ytorna vanliga jordbruksmetoder. Gödsling har skett 1979 1978, och 1981 med konstgödning (NPK 16:7:l3), 800, 400 respektive 250 kg/ha. Sådd har skett med en av och korn enblandning gräs ligt följande: 85 % gräsfröblandning Weibull vägslänt II 10 % timotej Botnia II D 5 % vitklöver Milka D Mängden var 80 kg/ha gräsfröblandning Kornet var Gunillakorn 40kg/ha Gödsling i samband med sådd 800 NPK l6:7:l3 /hakg

Sådden har utförts för att växtligheten skall förhindra vittringen,som kräver tillförsel av både syre och fuktighet. Saknas endera upphör vittringen. Vittring gör att dräneringsvattnet blir surt och kommer att innehålla höga metallhalter. Gräset har tagit sig bra och växte .fint 1980. Sanden ligger tämligen fast på horisontella lägen. Slänterna mot Rudtjebäckenvägen är branta 7 - 10 meter Där har man varit och höga. tvungen att föra på jord och kommer att beså dem igen. ; Gräset på hela ytan måste åter Detta räknar man gödslas. med att få göra minst vartannat år till åtminstone 1985. Vissa små försök har gjorts med tallplantor på

gscxw »ñknxxwámwmøxx . Figur 11 Vy över sandmagasinet i Adakgruvan Figur 12 Slänten rättas

6:20 sou 1982 10

men det är ännu för tidigt att säga sandmagasinet, hur det kommer att Hela området har varit stängsgå. lat till hösten 1981 för att inte renar eller andra skulle komma in och trampa sönder eller äta. djur kemisk har man ännu inte ut- Någon analys på gräset det kommer att göras. Runt magasinet har fört,men - I dessa är pH-värdet 2,8 3,

_dráneringsdiken grävts.

kommer att öka som en men förhoppningsvis pH-värdet följd av efterbehandlingen av magasinet.

Provtagning i bl.a. skärmdiken görs varje år enligt Miljökontroll i samråd med länsett miljökontrollprogram upprättat Hittills har detta kostat 5 000 kronor. styrelsen. (Se tabell och kartskiss fig. 13 och 14).

Översväm- Under gruvdriften rann vattnet från sandmagasinet på ningsprob- ett vis norrut mot över en liten naturligt Rudtjesjön lem spegeldamm. Vattnet från Adak-och Lindsköldgruvorna pumpades över mot samma sjö.

Då gruvdriften upphörde och gruvorna vattenfylldes, kom vattnet från de båda gruvhålen och dagbrotten att rinna över brädden och att fortsätta söderut ner i Skäppträskån samt vidare ner i Malån. På detta sätt kom förorenat vatten att gå ut i två olika vattenområden. Adaks dagbrott har förbindelse med Lindskölds dagbrott under jord via Adak- och Lindsköldgruvan.

För att rätta till detta missförhâ11ande,gräver man nu en fyra meter djup kanal från Lindskölds dagbrott mot Rudtjesjön. En invallning av Adaks dagbrott med en ca fyra meter hög vall blir nödvändig och Boliden Mineral AB har som ett led i saneringsarbetet tillskrivit bergmästarämbetet i Luleå i september 1981 och anhållit om tillstånd att gjuta igen de schakt som berörs av översvämningsproblemen i Adak-Lindsköldgruvans dagbrott. Detta är en som man måste vidta innan skyddsåtgärd vallen byggs. Kan man få schaktöppningarna täta kommer att lyckas. Då kommer allt vatten från projektet

sou 1982:10 6,21

13 ADAK Sandmagasin, provtag- Figur Rudtjesjön ningspunkter för dränerings-

Vatten

Väg mot Rudtjebäcken

Datum Ofiltrerat Filtrerat prov _ _ Provpunkt prov ”__ As S0 4 Fe Zn As Cu Fe Zn pH Ledn.förmåga *Cu

mS/m mg/1 mg/1 mg/1 mg/1 mg/1 mg/1 mg/1 mg/1 mgyl

I

Figur 14 ADAK. Dräneringsvatten från sandmagasinet 1981-10-02

6: 22

industriområdet att rinna norrut ner i Rudtjebäcken och med den vidare förbi Rudtjebäckengruvan, som också lämnar sitt vatten till bäcken. Allt industrivatten har då samlats där och ledes sedan genom en äldre kanal ut i Skellefteälven.

Lyckas ej projektet kan man tänka sig en automatisk kalkningsstation. Sådana finns bl.a. i Canada och har givit gott resultat.

Utan tillstånd får man ej gjuta igen gruvschakt. Motiveringen är, att man ej får försvåra en eventuell kommande brytning. Därmed är det också klart att det är förbjudet att vräka ner material tungt i gruvhålen.

Kommande Man räknar med att bevakning av sättdammen damm (en utgifter där vattenståndet kan höjas och sänkas) vattenenligt dom och framtida provtagning t.o.m. 1985 skall belöpa sig på 10 000 kronor. Framtida vartannat år gödsling fram till minst år 1985 kommer att kosta 200 000 kronor. Den största posten blir och troligen jordbeläggning insåning av slänterna på sandmagasinet samt omhändertagandet av översvämningarna från dagbrottet under 1981 - 1982 med diverse kompletteringsarbeten, vilket sammanlagt beräknas dra en kostnad av 700 000 kronor.

Sammanlagd Alla överblickbara kostnader uppgår till ca 2 milj. kostnad kronor. Därtill kommer kostnader för till ersättning

Boliden MineralAB, förvaltnings- och utredningskost-

nader, mervärdesskatt och kommande skatter.

Enligt NSG har avvecklingen gått fortare och kunnat genomföras till väsentligt lägre kostnad än vad som hade kunnat förutses.

Erfarenheterna vid nedläggningen av Adakgruvan betrak- Avslutning tas av NSG och SIND som ett och bedöms bli praktikfall

av stor vid framtida behandling av liknande

betydelse fall samt vid verkets bedömningar av koncessiousansök-

ningar.

års fordras ännu, åtminstone till och Några tillsyn med 1985. Avsikten är att skog skall växa på området, varefter allt i sinom tid skall överlämnas till domänverket.

Hela området företer en anblick, som inte låter idag ana att man här en gång haft ett sjudande och trevligt samhälle för 190 och deras familjer med gruvarbetare en mängd industribyggnader och serviceinrättningar. Ett fåtal rivningshus står ännu kvar, men det kommer inte att förrän även de är borta. De är dröja länge sålda till privatpersoner, som måhända har kalkylerat fel och det fordras en viss pådrivning av Boliden för I att allt skall komma bort. Två egna hem är det enda E som skall vara men kanske även de försvinner kvar, I med tiden.

i

Förre överingenjören Kjell Amdahl har,

E

platschefen av sammanställt en dokumentation om

l

på uppdrag NSG, i Adakfältet 1920 - 1979. Vidare har gruvdriften

Västerbottens museum gjort en föredömlig dokumentae

tion med intervjuer, fotografier samt tidningsartiklar m.m. Häri ingår även omfattande uppsatser från socialhögekolan i Umeå.

i

l I I

6:24 sou 1982:10 Å

För att ytterligare minna om vad som varit, har man sparat borrkärnarkivet på platsen och rest en minnessten vid dagbrottet med denna text: (Se.fig.,15)

A D A K F Ä L T E T

REGULJÄR MALMBRYTNING PÅGICK I ADAKFÃLTET FRÅN 1945 TILL 1977 DÅ MALMEN VAR SLUTBRUTEN. TOTALT BROTS 6 300 000 TON MALM. MALMEN ANRIKADES VID ADAKGRUVAN OCH GAV 147 000 TON KOPPARSLIG UR VILKEN 23 000 TON KOPPAR, 42 000 KG SILVER OCH 1 400 KG GULD UTVANNS. ANTALET ANSTÄLLDA VARIERADE MELLAN 125 OCH 190 PERSONER.

STATEN SOM ÃGARE AV FYNDIGHETERNA GENOM NÄMNDEN FÖR STATENS GRUV- EGENDOM OCH BOLIDEN METALL AB, SOM PÅ ÃGARENS UPPDRAG BEDREV GRUVVERK- SAMHETEN VILL PÅ DETTA SÄTT PÅMINNA OM DE INSATSER SOM GJORTS I ADAK.

15 Minnessten rest vid dagbrottet i Adakgruvan Figur

offentliga

Statens utredningar 1982

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Videoreklamfrågan. [8]

Socialdepartementet Tandvården under 80-talet. [4]

Budgetdepartementet Raalbeskattningsutredningen. 1. Real beskattning. [1] 2. Real beskattning. Bilaga 1-3. [2] 3. Real beskattning. Bilaga 4-6. [3]

Utbildningsdepartementet Talböcker-utgivning och spridning. [7]

Jordbruksdepartementet Sockernâringen. [6]

Bostadsdepartementet Nv plan- och bygglag. Remissammanställning. [9] Sanering efter industrinedläggningar. [10]

Kommundepartementet De förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner. [5]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

Statens offentliga utredningar 1982

Kronologisk förteckning

. Real beskattning. B. . Real beskattning. Bilaga 1-3. B.

øäww-

Real beskattning. Bilaga 4-6. B. . Tandvården under 80-talet. S De förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner. Kn. Sockernäringen. Jo. Talböcker-utgivning och spridning. U.

Søwsø

. Vidaoreklamfrågan. Ju. Ny plan- och bygglag. Remissammanställning. Bo. . Sanering efter industrinedläggningar. Bo.

ri l

LiberFÖrlag

ussN 91-38=06796-x Allmänna Förlaget lSSN O375Q50X