Friluftslivet i Sverige

P

A.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Jou. STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1965: 19 JCf^S* Kommunikations

departement

et

ykifes

FRILUFTSLIVET I SVERIGE DEL II FRILUFTSLIVET I SAMHÄLLSPLANERINGEN 1962 ÅRS FRITIDSUTREDNING

Stockholm 1965

\4 *g

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1965 Kronologisk förteckning

1. Sveriges sjöterritorium. Kihlström. 135 s. + 1 utviksblad. U. 2. Sammanställning av remissyttranden over forfattningsutredningens förslag till ny författning. Del 1: Allmänna uttalanden samt 1 och 2 kap. i förslaget till regeringsform. Norstedt & Söner. 188 s. Ju. 3. Sammanställning av remissyttranden over forfattningsutredningens förslag till ny författning. Del 2: Kap. 3, 4 och 5 i förslaget till regeringsform. Norstedt & Söner. 120 s. Ju. 4. Tandvårdsförsäkring. Kihlström. 186 s. S. 5. Måttenheter. Kihlström. 47 s. Fi. 6. Om den kommunala självstyrelsens lokala förankring. Esselte. 100 s. I. 7. Praktik- och feriearbetsförmedling. Esselte. 177 s. I. 8. Skånes och Hallands vattenförsörjning. Esselte. 513 s. + 5 st. kartbilagor. K. 9. Arbetsmarknadspolitik. Esselte. 567 s. I. 10. Antikvitetskollegiet. Esselte. 281 s. E. 11. Utbyggnaden av universitet och högskolor. Lokalisering och kostnader I. Esselte. 280 s. E. 12. Utbyggnaden av universitet och högskolor.. Lokalisering och kostnader II. Specialutredningar. Esselte. 741 s. E. 13. Rättegångshjälp. Norstedt & Söner. 166 s. Ju. 14. Godtrosförvärv av lösöre. Norstedt & Söner. 241 s. Ju. 15. De svenska utlandsförsamlingarnas ekonomi. Esselte. 129 s. E. 16. Ny jordförvärvslag. Hseggström. 193 s. Jo. 17. Fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. Beckman. 94 s. Ju. 18. Fartygs befälhavare. Gemensamt haveri och dispasch. Ansvarsbestämmelser m. m. Esselte. 221 s. Ju. 19. Friluftslivet i Sverige. Del II. Friluftslivet i samhällsplaneringen. Svenska Reproduktions AB. 384 s. K.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm.

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1965:19 Kommunikationsdepartementet

FRILUFTSLIVET I SVERIGE DEL II FRILUFTSLIVET I SAMHÄLLSPLANERINGEN 1962 ÅRS FRITIDSUTREDNING

S V E N S K A R E P R O D U K T I O N S AB S T O C K H O L M 1965

Innehåll Skrivelse till S t a t s r å d e t o c h chefen för k u n g l . k o m m u n i k a t i o n s d e p a r t e m e n t e t Kap.

1. Utredningsuppdraget

och

Kap.

2. översikt över lagstiftning, tioner av betydelse för

utredningsarbetets statligt stöd samt friluftslivet

..

uppläggning myndigheter

11 och

organisa-

2.1. Lagstiftning, allmänna författningsbestämmelser 2-1.1. Inledning 2.1.2. Väglagstiftningen 2.1.3. Byggnadslagstiftningen 2.1.4. Fastighetsbildningslagstiftningen 2.1.5. Arrendelagstiftningen 2.1.6. Tomträttslagstiftningen 2.1.7. Bestämmelser om vatten och avlopp 2.1.8. Hälsovårdsstadgan 2.1.9- Kommunallagstiftningen 2.1.10. Naturvårdslagstiftningen 2.1.11. Allemansrätten 2.1.12. Vattenlagstiftningen 2.1.13. Bestämmelser angående jakt och fiske 2.1.14. Vissa bestämmelser avseende turismen 2.2. Bidragsbestämmelser och myndigheter som h a n d h a r det statliga stödet till idrott, friluftsliv, naturvård och turism samt bidragens omfattning 2.2-1. Allmänt 2.2.2. Turism 2.2.3. Idrott 2.2.4. Friluftsliv 2.2.5. Stöd åt ungdomsidrott m. m 2-2.6. Naturvård 2.2.7. Planeringskostnaderna 2.2.8. Totalsumman utgifter 2.2.9. övriga myndigheter 2.2.10. Kommunal verksamhet . 2.3. Riksorganisationer för idrott, friluftsliv m. m Kap.

3. Allmänna erfarenheter och önskemål rörande fritidsbebyggelsen 3.1- Inledning 3.2. Faktorer, som påverkar efterfrågan och tillgång på mark för fritidsbebyggelse 3.2.1. Allmänt 3.2.2. Områden, som redan nu är starkt efterfrågade och aktuella för fritidsbebyggelse 3.2.3. Områden, som kan k o m m a att bli efterfrågade och aktuella för fritidsbebyggelse under den kommande tioårsperioden 3.2.4. Den utveckling, som vore den lämpligaste ur allmän samhällssynpunkt 3.3. Erfarenheter och synpunkter rörande gällande lagstiftning och organisation 3-4. Allmänna synpunkter på åtgärder för att styra och utveckla fritidsbebyggelsen

13 13 15 17 17 18 18 19 20 20 21 22 23 23

24 25 26 28 34 35 36 37 37 37 40

48 49 54 59 64

4 3.4.1. 3.4.2. 3.4 3. 3.5. Vissa Kap.

Kap.

översiktlig planering Detaljplanering Kommunens uppgifter ocli ansvar särskilda frågor

4. Utredningens förslag till allmän målsättning friluftslivets område 4.1. Allmänna synpunkter 4.2. Vissa gränsdragningsfrågor 4.3. Friluftslivet i samhällsplaneringen 4-4. Friluftslivet och kommunerna 4.5. Organisatoriska och ekonomiska frågor

"O 78 82 87 för samhällets

insatser

på 91 94 06 99 101

5. Friluftslivet i samhällsplaneringen 5.1. Allmänna riktlinjer för den framtida lokaliseringen av fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar 5.1.1. Allmänna förutsättningar och synpunkter 104 5.1.2. Friluftslivets primära rörelsefält 107 5.1.3. Friluftslivels fjärrområden 111 5.1.4. Rekommendationer rörande den framtida lokaliseringen 5.1.4-1. Allmänna lokaliseringsfrågor 112 5.1.4.2. Speciella lokaliseringsfrågor 114 5.1.4.3. Friluftslivet som en faktor i näringslivets lokalisering . . 116 5.2. Riktlinjer för den översiktliga planeringen för fritidsbebyggelsens och det rörliga friluftslivets behov 5.2.1. Planeringens bakgrund och förutsättningar 118 5.2.2. Planeringens syfte och inriktning 120 5-2.3. Planeringens system 121 5.2.4. Några iakttagelser och slutsatser från den hittills bedrivna planeringen 124 5.3. Synpunkter på detaljplaneringen för fritidsbebyggelse 5.3.1. Allmänna utgångspunkter 127 5.3.2. Om den framtida detaljplaneringens inriktning 129 5.3.3. Skogsvårdslagens tillämplighet inom byggnadsplaneområde 131 5.3.4. Förskott av eller bidrag till kostnader för upprättande av byggnadsplan 133 5-4. Glesbebyggelsen 5.4.1. Glesbebyggelsebegreppet 13-1 5.4.2. Tälbebyggelsedefinitionen 135 5.4.3. Till utredningen ingivna synpunkter och önskemål 136 5.4.4. Alternativ till åtgärder 5.4.4.1. Upphävande av den fria glesbebyggelserätten 138 5.4-4.2. Förtydligande av tätbebyggelsedefinitionen 139 5.4.4.3. Glesbebyggelseplanering 140 5.4.4.4. Utomplansbestämmelser 141 5.4.4.5. Anvisningar rörande glesbebyggelse 143 5.5. Fritidsbebyggelsens sanitära standard 5.5.1. Allmänna utgångspunkter 1-13 5-5.2. Omgivningshygieniska krav p å fritidsbebyggelsen 146 5.5.3. Va-frågan i den översiktliga planeringen 148 5.5.4. Va-frågan och renhållningen i detaljplaneringen 149 5.6. Fritidsbebyggelsens yttre miljö 152

5 6. Markpolitiska medel att främja friluftslivet 155 6.1. Om markanskaffningen i allmänhet 6.2. Fritidsmarkens dispositionsformer 6.2.1. Allmänna områden 1°' 158 6.2.2- Enskild byggnadsmark 6 3. Kommunal markpolitik 161 6.3.1. Markpolitiska utredningens förslag 6.3.2. Statligt stöd till kommunala markförvärv för friluftsändamål .. 162 6.4. Statlig medverkan i markanskaffningen 165 6.5. Enskildas medverkan i markanskaffningen 6.5.1. Allmänna synpunkter !69 6.5-2. Samverkan mellan k o m m u n och markexploatör i avtalsform (exploateringsavtal) *' * 6.6. Ändringar i gällande lagstiftning i73 6.6.1. Expropriationslagen 175 6.6.2. Byggnadslagen 7. Fritidsbebyggelsens

gemensamhetsanläggningar

7.1. Gällande bestämmelser 7.1.1. Allmänna platser och specialområden inom byggnadsplan 179 7.1.2. Vatten- och avloppsanläggningar 182 7.1.2.1. Allmänt 7.1.2.2. Byggnadslagstiftningen I82 7 1-2.3. 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar 184 7.1.2.4. Hälsovårdslagstiftningen (1958 års hälsovårdsstadga 185 7.1.2.5. Vattenlagstiftningen I88 7.1.3. Benhållning I90 7.2. Vatten- och avloppsanläggningar 7.2.1. Tekniska synpunkter och kostnader I92 7-2.1.1. Gemensamma anläggningar 194 202 7.2.1.2. Separata anläggningar 7.2.1.3. Gemensamma eller separata anläggningar 213 2 7.2.1.4. Vakuumklosettsystem 13 7.2.2. Statsbidrag till va-anläggningar för fritidsbebyggelse 2 7.2.2.1- Gällande bidragsregler 1? 7.2.2.2. Praxis beträffande statsbidrag till va-anläggningar för 2 fritidsbebyggelseområden 18 7.2.2.3. Synpunkter beträffande behovet av statsbidrag till va22 anläggningar för fritidsbebyggelse 0 7.3. Renhållningsfrågor 7.3-1. Organisationen m. m. av renhållningen 224 7.3.2. Metoder för oskadliggörande av fast avfall, kostnader för renhållningen m. m. 226 7.3.2.1. Allmänt 23 7.3.2.2. Kostnader ° 7.4. Förvaltningsfrågor inom byggnadsplan 23i 7-4.1. Allmänt 231 7.4.2. Vägförening 7.4.3. Förvaltning av vatten- och avloppsanläggning 233 233 7.4.4. Tomtägareförening 23 7.4.5. Anläggningssamfällighet 4

6 Kap.

8. Fritidsbebyggelsen

i den kommunala

ekonomin

8.1. Kommunernas befogenheter beträffande fritidsbebyggelse och frilufIsanläggningar 236 8.2. Utredningens undersökningar om kommunala utgifter och inkomster föranledda av fritidsbebyggelsen 8.2.1- Kommunernas nuvarande utgifter för fritidsbebyggelsen 242 8.2.2. Kommunernas framtida utgifter för fritidsbebyggelsen 242 8.2.3. Kommunerna och fastighetsbeskattningen av fritidsbebyggelsen . . 243 8.2.4. Kommunalskatteinkomsler genom säsongmässig omsättningsökning i fritidskommunerna 244 8.2.5. Jämförelse av kommunernas utgifter och inkomster föranledda av fritidsbebyggelsen 246 8.3. Utredningens förslag om kompensation till värdkommuncrna genom en årlig avgift på fritidsbebyggelsen 8.3.1. Till utredningen överlämnade förslag och utredningens ställningstagande 249 8.3.2. Avgiftens konstruktion 250 8.3.3. Avgiftslatitud, debitering och uppbörd 251 Kap.

9. Utredningens

författningsförslag

med

specialmotiv

9.1. Författningsförslag 9.2. Specialmotiv till utredningens författningsförslag K a p . 10. Organisatoriska råde

åtgärder

för samhällets

insatser

955 261 på friluftslivets

10.1. Allmänna förutsättningar och synpunkter 10.2. Kommunen och friluftslivet 10-3. Den regionala organisationen 10.4. Den centrala friluftsinstansen 10.5. Vissa specialmyndigheters ansvar på friluftslivets område 10.6. Friluftsorganisationernas roll K a p . 11. Sammanfattning

av utredningens

förslag

om268 270 273 276 284 288 290

Reservationer Reservation av herr Turesson Reservation av herr Fälldin

99^ Q01

Bilagor Bilaga 1. Uppskattning av kommunernas kostnader för fritidsbebyggelse 305 Bilaga 2. Inverkan av fritidsbebyggelsen på kommunernas ekonomi genom ökad varuomsättning gjQ Bilaga 3. Kostnadsbesparingar vid eluppvärmda, grunt liggande va-ledningar, jämfört med ledningar på frostfritt djup 316 Bilaga 4. Information för fastighetsägare inom Frö vi köping om organiserad soprenhållning (folder) jjjy Bilaga 5. Förslag till generalplan för Skaftölandet, Skaftö kommun, 1964 323 Bilaga 6. Koncentrerad fritidsbebyggelse 33g Bilaga 7. Utdrag av beskrivningen över ölandsplaneringen 377 Kartbilaga 1

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Kommunikationsdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 15 augusti och den 28 september 1962 uppdrog Herr Statsrådet den 8 oktober 1962 åt generaldirektören J. B. Lundgren, ordföranden i Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund, numera ledamoten av riksdagens andra kammare I. Carlsson, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren N. O. Th. Fälldin, stadssekreteraren i Göteborg C. T. Henrikson, byggnadsrådet i byggnadsstyrelsen K. I. Jonsson, filosofie kandidaten Inga Löwdin, ledamoten av riksdagens andra kammare, distriktslantmätaren B. Turesson samt dåvarande ordföranden i folkpartiets ungdomsförbund, numera ledamoten av riksdagens andra kammare O. Ullsten att såsom sakkunniga inom kommunikationsdepartementet verkställa utredning angående fritidsområden, fritidsbebyggelse och därmed sammanhängande spörsmål. Därjämte uppdrog Herr Statsrådet åt Lundgren att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Samtidigt förordnades ett antal experter åt utredningen, nämligen verkställande direktören i Reso J. G. R. Enocson, länsarkitekten i Uppsala län S. M. Erichs, överlantmätaren i Västernorrlands län N. R. Kvarby samt verkställande direktören i Svenska turistföreningen H. Sehlin. Slutligen förordnades byrådirektören i lantbruksstyrelsen N. C.-E. Norrbom att vara sekreterare åt de sakkunniga. Kretsen av experter har sedermera efter framställning av utredningen ytterligare utökats, nämligen genom beslut den 15 februari 1963 med medicinalrådet H. E. A. Bolin, överingenjören i sjöfartsstyrelsen S. F. Haggard samt länsingenjören i Örebro län S. C. E. Wetterhall, genom beslut den 4 juli 1963 med förste kanslisekreteraren P. J. Ö. Falcken, genom beslut den 5 juli 1963 med direktören, juris kandidaten S. Annevall och genom beslut den 5 februari 1964 med revisionssekreteraren L. A. Delin. De sakkunniga har antagit namnet 1962 års fritidsutredning. Utredningsuppdraget har sedermera utvidgats eller preciserats genom särskilda beslut.

8 Sålunda uppdrog Kungl. Maj:t den 3 maj 1963 åt utredningen att under beaktande av vad i propositionen 1963: 71 angående riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten, m. m. anförts ytterligare utreda spörsmålet om uttagande av exploateringsavgift på fritidsbebyggelse. Vidare har följande framställningar m. m. av Kungl. Maj:t överlämnats till utredningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag: den 14 december 1962 en framställning från Sveriges koloniträdgårdsförbund rörande markområden för koloniträdgårdar, den 14 december 1962 en framställning från Nordiska koloniträdgårdsförbundet rörande markområden för koloniträdgårdar, den 31 maj 1963 riksdagens skrivelse (24 maj 1963, nr 292) jämte allmänna beredningsutskottets utlåtande n r 33 i anledning av motionerna nr 24, 36 och 466 i första kammaren samt nr 29, 44 och 565 i andra kammaren om en inventering av förekomsten av ödegårdar, lämpade som fritidshem, angående behovet av fritidslokaler inom tätorterna och angående underhållet av vissa enskilda utfartsvägar, den 18 november 1963 en skrivelse från länsstyrelsen i Stockholms län med hemställan om åtgärder i syfte att giva skogsvårdsstyrelsen sådana befogenheter beträffande grönområden, avsatta i detaljplan enligt byggnadslagen, som svarar mot gällande befogenheter i fråga om skogsmark jämte skogsstyrelsens utlåtande i ärendet, den 25 juni 1964 en skrivelse från länsstyrelsen i Stockholms län med hemställan om att länsstyrelsen måtte bemyndigas att i särskilda fall lämna förskott och statsbidrag vid uppgörande av byggnadsplaner inom Stockholms skärgård, den 21 juli 1964 en framställning från Nordiska koloniträdgårdsförbundet rörande aktivt utnyttjande av fritiden, den 6 november 1964 riksdagens skrivelse (2 april 1964, nr 10) jämte statsutskottets utlåtande nr 10 i anledning av motionerna 1:506 och II: 638 om anslag till Sveriges koloniträdgårdsförbund. Med skrivelse av den 5 september 1963 överlämnade utredningen dels PM med utredning och förslag rörande provisorisk höjning av statens stöd till småbåtshamnar m. m., dels PM med utredning och förslag rörande provisorisk höjning av fonden för friluftslivets främjande. Utredningen har därjämte under 1964 överlämnat betänkandet Friluftslivet i Sverige, Del I, Utgångsläge och utvecklingstendenser (SOU 1964:47), innehållande material från vissa grundläggande undersökningar och inventeringar. Utredningen anmälde i sitt första betänkande (sid. 11) sin avsikt att redovisa sitt återstående arbete i två särskilda betänkanden, nämligen ett som behandlade lokalisering och översiktlig planering av fritidsbebyggelsen och de kollektiva friluftsanläggningarna, fritidsbebyggelsens detaljutformning och utrustning, vissa kommunalekonomiska frågor jämte av förslagen ak-

9 tualiserade lagstiftnings- och organisationsfrågor samt ytterligare ett behandlande utformning och utrustning av kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet, vissa spörsmål rörande allmänna och enskilda vägar, nedskräpningsfrågor m. m. Sedan andra etappen av utredningsarbetet nu slutförts, får utredningen härmed vördsamt överlämna betänkandet Friluftslivet i Sverige, Del II, Friluftslivet i samhällsplaneringen. Till betänkandet är fogat reservationer av herrar Fälldin och Turesson. Stockholm den 6 februari 1965

Ingvar

Carlsson

Ivar Jonsson

Börje

Lundgren

Thorbjörn

Fälldin

Torsten

Inga Löwdin

Henrikson

Bo

Turesson

Ola Ullsten f Claes-Eric

Norrbom

KAPITEL

1 U t r e d n i n g s u p p d r a g e t och u t r e d n i n g s a r b e t e t s u p p l ä g g n i n g Direktiven för fritidsutredningens arbete, som meddelats i utlåtande till statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden den 15 augusti 1962, har fullständigt återgivits i utredningens första betänkande, Friluftslivet i Sverige, Del I, Utgångsläge och utvecklingstendenser (SOU 1964: 47, sid. 7—11), till vilket här hänvisas. I detta betänkande har utredningen redovisat sina särskilda undersökningar rörande bl. a. fritiden och friluftslivet (3 kap.), anläggningar för det rörliga friluftslivet (4 kap.), semester och semesterförhållanden (5 kap.), fritidsbebyggelsens omfattning, lokalisering m. m. samt utvecklingstendenser (6 kap.), den nuvarande fritidsbebyggelsens utformning (7 kap.) samt efterfrågan och önskemål rörande den framtida fritidsbebyggelsen (8 kap.). Till dessa redogörelser har utredningen fogat vissa sammanfattande synpunkter (9 kap.). Utredningen har bedömt möjligt och lämpligt att redovisa sina förslag med anledning av verkställda undersökningar och eljest tillgängligt material i två särskilda betänkanden, av vilka det viktigaste och mest omfattande nu föreligger. I vissa avsnitt behandlas här friluftslivet i dess helhet. Detta gäller exempelvis förslag till allmän målsättning för samhällets insatser på friluftslivets område (4 kap.), allmänna riktlinjer för den framtida lokaliseringen resp. den översiktliga planeringen av fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar (5 kap. sid. 104 resp. sid. 118), markpolitiska medel att befrämja friluftslivet (6 kap.), kommunernas befogenheter beträffande fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar (8 kap. sid. 236) samt organisatoriska åtgärder (10 kap.), övriga avsnitt av del II avser huvudsakligen vissa frågor rörande fritidsbebyggelsen. — Utredningen har bedömt de nu presenterade frågorna och förslagen som särskilt angelägna och i behov av skyndsamma åtgärder. Utredningens tredje betänkande kommer väsentligen att behandla olika slag av anläggningar för det rörliga friluftslivet, bl. a. friluftsbad, semesterbyar, campingplatser, småbåtshamnar, friluftsgårdar, raststugor, fjällstugor m. m. Då friluftsanläggningarnas behandling i lokaliseringssammanhang och i den översiktliga planeringen liksom i markpolitiska sammanhang behandlats i del II, kommer framställningen i del III främst att avse en behovsanalys samt frågan om statligt finansiellt stöd. F. n. pågår inom utredningen en bearbetning av en fullständig inventering i hela landet av dessa anläggningstyper. Vidare kommer i del III att behandlas fritidstrafiken och dess inverkan på det allmänna och enskilda vägnätet, rast- och parkeringsplatser, nedskräpningsfrågor m. m.

12 För att i någon mån neutralisera olägenheten av att friluftsanläggningarna behandlas i det sista betänkandet har utredningen den 5 september 1963 framlagt förslag dels om provisorisk höjning av statens stöd till småbåtshamnar m. m., dels om provisorisk höjning av fonden för friluftslivets främjande. Det förstnämnda förslaget har numera till väsentlig del redan realiserats. Utredningen anser all de i del II nu framlagda förslagen kan prövas utan avvaktande av utredningsuppdragets slutliga fullföljande.

KAPITEL

2 Ö v e r s i k t över lagstiftning, s t a t l i g t s t ö d s a m t m y n d i g h e t e r och o r g a n i s a t i o n e r a v b e t y d e l s e för friluftslivet

2.1. Lagstiftning,

allmänna

författningsbestämmelser

2.1.1. Inledning Den översikt över utövade friluftsaktiviteter, som fritidsutredningens intervjuundersökning har lämnat, visar att det finns en mycket stor rikedom på variationsmöjligheter. Särskilt gäller detta, om man till friluftsverksamheten även hänför turistlivet med dess förflyttningar såväl som det mera stationärt betonade nyttjandet av fritidshuset och dess friluftsomgivningar. De ofantliga variationsmöjligheterna har gjort det otänkbart, att man skulle i ett på något sätt samordnat författningskomplex särskilt reglera de förhållanden, som hör samman med friluftsaktiviteterna. 1 princip gäller givetvis allmänna rättsregler för alla dessa förhållanden. Någon anpassning till friluftslivets rekreationssyften har icke ansetts behövlig beträffande övervägande delen av de samhällsnödvändiga ingripanden i individernas rättssfär, vilka regleras i den allmänna lagstiftningen. Författningsregler av direkt betydelse för olika friluftsaktiviteters utövning förekommer därför punktvis inströdda i vitt skilda lagkomplex. I det följande redogöres i korthet för några av de mer betydelsefulla författningsbestämmelser, som berör friluftslivet.

2.1.2.

Väglagstiftningen

De lagar och författningar, som reglerar byggande och underhåll av allmänna och enskilda vägar samt det statliga stödet till den enskilda väghållningen, är i första hand utformade med tanke på den s. k. nyttotrafiken. Väglagarna innehåller vissa bestämmelser av betydelse för såväl naturvården som friluftslivet och ägandet av fritidshus. Lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar (AVL) föreskriver, att byggande och ombyggnad av väg skall prövas av vägmyndigheten — väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — efter samråd med vederbörande länsstyrelse, och vid skilda meningar dem emellan avgör Kungl. Maj:t (14 §). I vågstadgan den 30 juni 19A3 kräves, att vägen erhåller en mjuk och naturlig inpassning i landskapet

14 samt att naturföremål, som bör skyddas för framtiden, icke beröres av vägföretag (15 §). Enligt lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar (EVL) skall vid väghållning iakttas vad som är stadgat om fasta fornlämningar, naturreservat och nationalparker (4 §). När det gäller friluftslivets behov av allmänna vägar till rekreationsområden är därjämte hl. a. att beakta väglagstiftningens regler om lokala vägnämnder och länsvägnämnder samt dessas inflytande på vägbyggnadsplanernas utformning (vägst. 10 §). För fritidsbebyggelsen behövliga vägar inom områden, som äger tätbebyggelsekaraktär, regleras av enskilda väglagens kapitel om vägföreningar, enligt vilket väghållningskostnaden för vägar av betydelse inom fritidsbebyggelseområdet fördelas på samtliga där belägna fastigheter (3 kap.). Av vikt för det rörliga friluftslivet är tillgången på rast- och parkeringsplatser. Definitionen i allmänna och enskilda väglagarna (2 §) av vad som skall hänföras till väg i lagarnas mening är avgörande för möjligheterna att få till stånd dylika rast- och parkeringsplatser genom ianspråktagande av mark med vågrätt. I praxis räknas till väg endast sådana mindre rast- och parkeringsplatser, som krävs för den flytande trafiken, men däremot ej större anläggningar vid utflyktsmål eller anläggning för det rörliga friluftslivet. 1 detta sammanhang må nämnas en bestämmelse i enskilda väglagen, enligt vilken vägförenings väghållning inom byggnadsplan jämväl skall omfatta iordningställande och underhåll av mark, som i planen avsatts till annan allmän plats än väg (71 §). Denna föreskrift torde bl. a. kunna tilllämpas beträffande parkeringsplatser för bebyggelseområdet. Nätet av enskilda vägar har mycket betydande längd, och det har ifrågasatts, särskilt med hänsyn till fritidstrafiken, att sådana vägar skulle fritt få nyttjas för motorfordonstrafik. Enligt gällande bestämmelser i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 är detta icke tillåtet, därest vägens ägare förbjuder färd på vägen för alla eller visst slags motordrivna fordon (61 § 2 mom). Kungörelsen den 19 december 1952 angående statsbidrag till enskild väghållning ålägger dock väghållare, som åtnjuter underhållsbidrag, att hålla vägen öppen lör trafik i den omfattning länsstyrelsen bestämmer (20 §, och 62 § vägtrafikförordningen). Dessa underhållsbidrag utgår till vägar, som är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet eller för trafik av andra än väghållare samt i vissa fall, då vägen har betydelse som samfärdsled eller utfart för en bebyggelse (15 §). Det rör sig alltså om sådana enskilda vägar, som i fråga om nyttjande står de allmänna vägarna nära. Underhållsbidraget kan, efter höjning 1963, uppgå till 70 och i vissa fall 85 °/o av den uppskattade årliga underhållskostnaden. Härtill kommer möjligheter för väghållaren att erhålla bidrag till underhållsredskap med 70 °/o av anskaffningskostnaden enligt kungörelsen den 23 maj 1952 angående statsbidrag till rationalisering av underhållsarbetet å vissa enskilda vägar. Bidrag till kostnaderna för anläggande av enskilda vägar kan, vad be-

15 träffar vägar av närmast allmän vägs karaktär, erhållas enligt den ovannämnda kungörelsen av 1952. Men byggnadsbidrag utgår även enligt flera olika författningar till enskilda vägar, som främst anlägges för visst produktivt syfte inom jordbruk eller skogsbruk, nämligen kungörelsen den 6 juni 1941 angående lån från skogsväglånefonden, som ofta tillämpas subsidiärt på objekt, vilka erhåller bidrag enligt kungörelsen den 30 juni 1943 angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnadcr m. m., kungörelsen den 11 juni 1948 angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. samt kungörelsen den 27 maj 1949 angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet. Underhållsbidrag utgår icke enligt de uppräknade författningarna till vägar, som erhållit byggnadsbidrag i produktivt syfte. I den mån sådana vägar även fyller en uppgift såsom samfärdsleder i allmänhet, kan de emellertid bli berättigade till underhållsbidrag med stöd av bestämmelserna i kungörelsen om statsbidrag till enskild väghållning. I sådana fall, men icke eljest, blir de i produktivt syfte anlagda vägarna underkastade länsstyrelsens bestämmande om öppethållande för trafikering. Det bör emellertid erinras, att 1962 års skogsbruksutredning i sitt betänkande (SOU 1963: 71) föreslagit, att för skogsvägar, som kan väntas komma att få betydelse för fritidstrafik med motorfordon, skall anläggningsbidraget utgå med högre andel av byggnadskostnaden än för enbart produktionsvägar. I gengäld skall länsstyrelsen äga bestämma över vägens trafikering. Till sådana skogsvägar med betydande fritidstrafik skall även utgå underhållsbidrag jämlikt den nämnda kungörelsen 1952 om statsbidrag till enskild väghållning. I 1965 års statsverksproposition framläggs förslag att i fråga om skogshuvudväg av särskild betydelse ur fritidssynpunkt bidrag skall kunna utgå med högst 7 0 % eller, om synnerliga skäl föreligger, med högst 85 °/o av byggnadskostnaderna. Som exempel på skogshuvudväg av denna art nämns sådan som kominer att utgöra tillfartsväg till naturområden som bör vara lätt tillgängliga för rekreation och friluftsliv.

2.1.3.

Byggnadslagstiftningen

Vad beträffar fritidsbebyggelsen finns bestämmelser av betydelse för dess planering och utformning, dess gemensamhetsanläggningar, markupplåtelseförhållanden och tillgång till kommunala nyttigheter i samtliga lagar och författningar, som behandlar den permanenta bostadsbebyggelsens anordnande, markförhållanden och beskattning. Särskilt må nämnas byggnadslagen den 30 juni 1947 (BL) samt byggnadsstadgan den 30 december 1959 (BS), kommunallagen den 18 december 1953, hälsovårdsstadgan den 19 december 1958, brandlagen och brandstadgan den 30 mars 1962, allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956, kommunalskattelagen den 28 sep-

16 tember 1928 samt 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom, särskilt kapitlen angående arrende och tomträtt. Närmare beskrivning av de lagrum häri, som berör fritidsbebyggelsen, lämnas i de avsnitt av utredningen, som redogör för behovet av olika författningsändringar. Här skall därför beträffande byggnadslagstiftningen endast nämnas följande. 1947 års byggnadslag utgår från en uppdelning av bebyggelsen i två kategorier, hänförda till graden av markutnyttjande, nämligen tätbebyggelse och glesbebyggelse. I 6 § sägs, att med tätbebyggelse förstås sådan samlad bebyggelse, som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. BL föreskriver vidare, att tätbebyggelse ej får komma till stånd utan föregående planering (5 och 87 §§, BL, 56 § BS). De planinstitut i byggnadslagen, genom vilka fritidsbebyggelsen påverkas, är regionplan, generalplan, byggnadsplan och eventuellt stadsplan. Regionplanen belyser frågor, som är gemensamma för två eller flera kommuner och anger grunddragen för markanvändningen i fråga om viktigare trafikleder, områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. Generalplan skall översiktligt ange grunddragen för bebyggelse, trafikleder, allmänna platser m.m. inom en kommun. I generalplan kan exempelvis reserveras mark för fritidsområde och mark, som på grund av naturskönhet eller eljest bör särskilt skyddas. För normalfallet avses generalplan utgöra en översiktsplan, som utan kategoriska rättsverkningar tjänar till vägledning för framtida detaljplanering. Efter framställning av kommunen kan generalplanen helt eller delvis fastställas av Kungl. Maj:t. Byggnadsplanens uppgift är att närmare reglera bebyggelsen och markanvändningen inom iätbeby g g elseområden. För att planläggning för tätbebyggelse skall få ske, måste marken vara lämplig härför, bl. a. med hänsyn till möjligheterna att för skäliga kostnader ordna frågan om vatten och avlopp samt tillgodose naturvårdsintresset. Upprättande av byggnadsplan skall ombesörjas av vederbörande kommun (117 § BL). Markägare eller exploateringsföretag kan på egen bekostnad i samråd med kommun låta upprätta planen. Byggnadsplan antages av fullmäktige, men fastställes av länsstyrelsen. För glesbygdsområden innehåller byggnadsstadgan av Kungl. Maj:t utfärdade utomplansbestämmelser (29 § BS), vilka emellertid träder i tillämpning för visst område först efter det kommunen särskilt förordnat härom och förordnandet fastställts av länsstyrelsen (77 och 119 §§ BL). Utomplansbestämmelser medför en med byggnadslovsplikt förenad kontroll över byggande inom vissa områden, där planläggning genom detaljplan eller fastställd generalplan saknas. Om ett icke detaljplanerat område finnes böra särskilt skyddas med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken, kan enligt 86 och 122 §§ BL länsstyrelsen förordna, att nybyggnad inom området inte får företagas utan länsstyrelsens tillstånd.

17 2.1.4.

Fastighetsbildningslagstiftningen

Fastighetsbildningslagarna inverkar i betydande utsträckning på markanvändningen för fritidsbebyggelse. Hela lagstiftningsområdet är för närvarande föremål för översyn. I gällande lagstiftning bör särskilt nämnas lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet (JDL) samt lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad (FBL). Av dessa har JDL kvantitativt sett den ojämförligt största betydelsen för fritidsbebyggelsens del. Såväl JDL som FBL är samordnade med byggnadslagen på ett sådant sätt, att tomtavstyckningar inte på ett olämpligt sätt skall föregripa planläggning enligt sistnämnda lag. Har tätbebyggelse uppkommit, eller är sådan bebyggelse att vänta inom nära förestående tid, eller kan eljest avstyckning av flera områden väntas, får — innan detaljplan fastställts — avstyckning inte verkställas så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras, eller olämplig tätbebyggelse eljest kan föranledas, eller lämplig planläggning av området motverkas (JDL 19: 13 3 mom. och FBL 5: 8 2 mom.). Tillämpningen av denna regel vid avstyckningsverksamheten innebär en garanti för att byggnadslagens plankrav blir insatt i ett mycket stort antal fall. Resultatet innebär också — och inte minst för fritidsbebyggelsens del — att fastighetsbildningsmyndigheterna gör betydelsefulla insatser i planeringsverksamheten. Även där tätbebyggelse inte förekommer eller är aktuell, främjas en lämplig fritidsbebyggelse. Vid avstyckning tillses, att byggnadstomt är lämplig för sitt ändamål med hänsyn till storlek, belägenhet och beskaffenhet i övrigt (JDL 19:2 2 st), tillgång till särskilda rättigheter, ex. rätt till utfartsväg samt rätt att använda gemensamma områden och anläggningar av olika slag (JDL 19: 12 1—3 st).

2.1.5.

Arrendelagstiftningen

I gällande jordabalk innehålles reglerna om arrende i lagen den 1A juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom (NjrL 2 kap.). Arrendebestämmelserna åsyftar främst jordbruksarrende, men gäller även arrende av mark för annat ändamål (70 §). De reglerar därför primärt arrendatorns skydd i händelse av äganderättens överlåtelse till annan, fall av dubbelupplåtelse av arrende samt upplåtarens och arrendatorns förpliktelser inbördes med hänsyn till jordbruksfastighetens byggnader och övriga tillhörigheter. Arrendetidens längd och arrendelegans storlek förutsattes parterna fritt få avtala med hänsyn till näringens drifttekniska krav. Dock gäller en längsta arrendetid om 50 år (1 kap. 1 §) samt beträffande mindre markområden en minsta arrendetid av fem år (50 §). Arrendator av mindre område kan även uttnyttja en optionsrätt till avtalets förlängning efter arrendetidens slut med ny femårsperiod, därest icke upplåtaren visar visst kvali2

18 ficerat behov av marken samt verkställer uppsägning ett år före utgången av löpande femårsperiod (52—53 §§). Endera parten äger påkalla ändring av arrendevillkoren vid förlängning av avtalet optionsvis. Tvister avgöres av skiljemän (54 §). (Jfr sid. 160.)

2.1.6.

Tomträttslagstiftningen

Fastighet som tillhör kronan eller kommun eller eljest är i allmän ägo kan upplåtas mot årlig avgäld i penningar för visst ändamål under nyttjanderätt på obestämd tid, tomträtt (NjrL 4 kap.). Genom uppsägning från fastighetsägarens sida kan tomträtt bringas att upphöra vid utgången av vissa tidsperioder. Om ej längre tid överenskommes, utgör den första perioden sextio år och varje följande period fyrtio år. Upplåtes tomträtt för väsentligen annat ändamål än bostadsbebyggelse, kan överenskommelse träffas om kortare tidsperioder, dock minst tjugo år (14 §). Tomträtt skall inskrivas i tomträttsboken, som föres av inskrivningsdomaren. Inskriven tomträtt kan intecknas för fordran samt för servitut och nyttjanderätt m. m (8 § samt särskild lag om inskrivning av tomträtt samt av fång till sådan rätt). Utredningen behandlar frågan om tomträttens användning för fritidsbebyggelse i 6 kap. sid. 159.

2.1.7. Bestämmelser om vatten och avlopp Beträffande gällande bestämmelser angående vatten- och avlopp bör erinras om 2 och 8 kap. vattenlagen av den 28 juni 1918, som genom lag den 5 maj 1939 erhållit ett särskilt avsnitt om vattentäkt (42—61 §§). Genom lag den 3 juni 1955 har tillkommit särskilda regler om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Till va-anläggningar kan under vissa förutsättningar beviljas statsbidrag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämlikt kungörelsen den 5 juni 1959 om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar. Vattenlagens regler om vattentäkt har vid 1964 ars riksdag kompletterats med bestämmelser om skydd för grundvattentillgång (2 kap. 62—68 §§). Länsstyrelse bemyndigas däri att fastställa erforderligt skyddsområde för grundvattentillgång, som tillgodogöres eller kan antagas komma att tillgodogöras för vattenförsörjningen inom tätbebyggelse, samt att meddela föreskrifter om vad som är att iakttaga inom skyddsområdet. Genom tillägg till 8 kap. vattenlagen finns numera möjligheter att till skydd för samhälles eller livsmedelsindustris vattenförsörjning förbjuda utledande av kloakvatten till visst vattenområde (8 kap. 23 §). Förslagen om dessa kompletteringar i vattenlagen grundades på vattenvårdskommitténs betänkande (SOU 1960: 38). Vid riksdagsbehandlingen (prop. 1964:42, LU 3 : 14) ansågs den pågående utvecklingen mot större utnyttjande av ytvatten för vattenförsörjnings-

19 ändamål kräva, att skyddsområden tillskapades även för ytvattentäkter. Riksdagen beslöt därför anhålla om utredning härav. Den nyssnämnda lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar gäller anläggningar för bebyggelse, vilka handhaves av kommun eller som, ehuru de handhaves av annan huvudman, förklarats för allmänna av länsstyrelse (1—2 §§). Av särskild vikt för fritidsbebyggelsen är föreskriften, att om förekommande av sanitär olägenhet för visst område gör påkallat, att vatten- och avloppsanläggning ordnas i ett större sammanhang, det ankommer på kommunen att ombesörja eller tillse, att sådan anläggning kommer till stånd så snart omständigheterna medger. Vid försummelse kan länsstyrelsen ingripa med åläggande för kommunen härom (3 §). Fastighet eller byggnad å annans grund, som har behov av anslutning till anläggningen och är belägen inom vad som förklarats vara dess verksamhetsområde, äger rätt till anslutning, men har också skyldighet till anslutning, om ej dess vatten- och avloppsförhållanden med större fördel för nyttjaren kan ordnas på annat sätt (6 §). Till täckandet av nödiga kostnader för anläggningens utförande, underhåll och drift äger huvudmannen uttaga avgifter av de anslutna fastigheterna. Avgiften utgår i förhållande till nyttan för brukaren enligt taxa. Dimensioneras anläggningen för en väntad ökning av antalet anslutna bebyggelseenheter, äger huvudmannen icke uttaga merkostnaden för detta förrän den väntade vidgningen av kretsen anslutna har ägt rum (14—16 §§). Vad beträffar fritidsbebyggelse belägen inom område, där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning, är slutligen lagen den U december 1956 om skyldighet att renhålla gata av intresse. Renhållning, snöoch isröjning samt annan åtgärd till motverkande av halka kan av kommunens fullmäktige åläggas fastighetsägare beträffande gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten (2 §).

2.1.8. Hälsovårdsstadgan Den lokala kontrollen över vatten- och avloppsanläggningars tillräcklighet ävensom beträffande övriga sanitära förhållanden i samband med bostadsbebyggelsen — också sådan med fritidskaraktär — utövas inom varje kommun av dess hälsovårdsnämnd med stöd av hälsovårdsstadgan (HVS). F r å n stadgans detaljerade krav på bostadslägenhets utformning (15—19 §§) ges, vissa möjligheter till undantag beträffande bostad, som är avsedd att begagnas endast viss årstid (22 §). Å andra sidan kan genom lokal hälsovårdsordning kraven beträffande avledning av avloppsvatten (38—42 §§) och renhållning (47—53 §§), som enligt stadgan gäller endast inom detaljplanerat område, föreskrivas avse all bebyggelse i kommunen.

20 2.1.9.

Kommunallagstiflningen

Bland dem av kommunallagens bestämmelser, som är av intresse för friluftsliv och fritidsbebyggelse, må erinras om regeln angående medlemskap i kommunen (2 §). Den innebär, att den som äger en fritidshusfastighet eller ett hus på ofri grund utanför hemortskommunen och på grund därav blir taxerad till kommunalskatt i lägeskommunen, därigenom får medlemskap i denna kommun vid sidan av sitt medlemskap i hemortskommunen. Fritidshusägaren är alltså berättigad att bl. a. angripa lägeskommunens kommunala myndighetsåtgärder genom besvär hos länsstyrelsen, om de icke tillkommit i laga ordning, strider mot gällande lag, kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund (76 §). Av betydelse för omfattningen av kommunernas insatser till förmån för fritidsbesökande, som icke är kommunmedlemmar, eller för blivande fritidshusägare, som har annan hemortskommun, är kommunallagens bestämmelse om kommunernas kompetens (3 §). Stadgandet här har med avsikt fått en synnerligen tänjbar formulering, vilken utfyllts med en rikt differentierad rättspraxis. Frågan om den kommunala kompetensen beträffande anläggande av semesterbyar har nyligen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet (KU 1964: 14) och behandlas av utredningen i 8 kap. sid 236. 2.1.10

Naturvårdslagstiftningen

Ett undantag från regeln, att de författningsbestämmelser, som är av betydelse för friluftslivet, är uppsplittrade på olika lagar, utgör den nya naturvårdslagen av den 1 januari 1965. Den innehåller de grundbestämmelser, som numera blivit erforderliga till reglering av intressekollisionen mellan det snabbt växande behovet av rekreation i naturen och det lika hastigt ökande utnyttjandet av mark och naturtillgångar i ekonomiskt syfte, särskilt i tätorternas nära grannskap. Till skydd för naturen i alla dess yttringar föreskriver naturvårdslagen, att mark av kronan kan avsättas till nationalpark, så att större sammanhängande område av viss landskapstyp skall kunna bevaras i naturligt tillstånd eller väsentligen oförändrat. I särskilda bestämmelser för varje dylikt område skall anges de hänsyn alla har att iakttaga vid vistelse där (4-—6 §§). Vidare kan visst markområde av länsstyrelsen förklaras såsom naturreservat, antingen på grund av naturens beskaffenhet eller därför att området äger betydelse för allmänhetens friluftsliv. Till skydd för naturreservat skall länsstyrelsen föreskriva de inskränkningar, som bör gälla i fastighetsägares rådighet över marken m. m. inom området, samt vad allmänheten vid vistelse där har att iakttaga, för alt ändamålet med reservatet skall tryggas. Anläggningar av vägar, parkeringsplatser, sanitetsanordningar m. m. kan äga rum, och tillträde för allmänheten kan beredas till mark, där den eljest icke skulle ägt att fritt färdas (7—10 §§). Då det inte är fråga

21 om större område, utan endast om ur viss synpunkt skyddsvärt naturföremål, kan detta av länsstyrelsen fridlysas såsom naturminne (13 §). Ytterligare kan växt- eller djurart, vilken icke skyddas av jakt- och fiskelagstiftningen och som hotas av plundring eller försvinnande, skyddas genom förbud att inom hela landet eller viss trakt tillägna sig eller skada exemplar därav (14 §). Slutligen stadgas i särskilda regler bötesstraff för nedskräpning, varav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan. Iordningställande kan vid vite åläggas den ansvarige (23—24 §§). Till skydd mot förfulande av landskapsbilden upptar naturvårdslagen flera bestämmelser, som gäller de områden utanför fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, där byggnadslov från byggnadsnämnd ej erfordras och verksamheten därför eljest skulle kunna försiggå okontrollerad. Länsstyrelsen äger sålunda där förhindra nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag, som kan skada landskapsbilden, ävensom uppsättande av varaktig tavla, skylt eller dylikt för reklam, propaganda o. likn. Förfallen byggnad kan ägaren åläggas att riva eller iståndsätta (19—22 §§). Oavsett läget utom eller inom stadsplan eller byggnadsplan kräves länsstyrelsens tillstånd för takt av sten, grus, sand eller lera, som ej sker till husbehov. Åtgärder kan föreskrivas till motverkande av skada i landskapet genom takt, som ansetts böra tillåtas av ekonomiska skäl (18 §). Till skydd för friluftslivet äger länsstyrelsen förordna, att strandområde intill 300 m från medelvattenståndslinjen vid havet, insjö eller vattendrag skall vara strandskyddsområde. Inom sådant område får inte ulan länsstyrelsens tillstånd uppföras ny byggnad eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd. Om någon eljest inom strandskyddsområde utför anläggning, varigenom m a r k tages i anspråk som tomt eller allmänhetens rörelsefrihet på annat sätt avsevärt inskränks, kan länsstyrelsen förelägga vederbörande att avlägsna anläggningen. Anläggningar för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln, renskötseln eller den allmänna samfärdseln beröres dock inte av strandskyddsbestämmelserna, såvida de ej tillgodoser bostadsändamål (15 och 16 §§). Beträffande varje område av väsentlig betydelse för friluftslivet kan länsstyrelsen förordna om genombrytande av stängsel, som hindrar eller avsevärt försvårar allmänhetens tillträde till mark, där den eljest skulle ha fått färdas fritt (17 §). Ersättning kan utgå till markägare och andra rättsinnehavare, som vållas intrång genom ingripanden enligt naturvårdslagen. 2.1.11.

Allemansrätten

Allmänhetens befogenheter att fritt färdas över och uppehålla sig på annans m a r k vilar på sedvanerättslig grund. Ehuru sedvanan på området i betydande utsträckning torde vara stadgad och allmänt erkänd, råder i

22 b r i s t p å laglig r e g l e r i n g viss o k l a r h e t o m a l l e m a n s r ä t t e n s o m f a t t n i n g och n ä r m a r e i n n e b ö r d . U r friluftslivets s y n p u n k t t o r d e det v a r a a n g e l ä g e t , att a l l e m a n s r ä t t e n e r h å l l e r en positiv f o r m u l e r i n g i s k r i v e n lag. 1960 å r s n a t u r v å r d s u t r e d n i n g h a r i sitt b e t ä n k a n d e (SOU 1 9 6 2 : 3 6 s. 179) f ö r o r d a t riktlinjer för l ö s n i n g e n a v vissa a l l e m a n s r ä t t s l i g a f r å g o r och d ä r v i d bl. a. framhållit f ö l j a n d e . Primär betydelse har rätten att färdas över annans mark och vattenområde, den s. k. färdselrätten. Ur denna rätt härledes övriga rättigheter vilka samtliga framstår som naturliga eller nödvändiga komplement till färdselrätten. För att kunna färdas måste man exempelvis ta rastplats för måltider och natlvila. Den som färdas har å andra sidan skyldigheter gentemot markägaren. Det krävs att han visar hänsyn och aktsamhet så att skada ej uppkommer och så att hemfridsintresset ej trades för när. Viktigt är att allmänhetens färdselrätt på annans mark utanför vägnätet icke innefattar rätt att färdas med vilka medel som helst. Frågan har främst betydelse vid färd på landområde. Där är färdselrätten faktiskt begränsad till att huvudsakligen avse färd till fots eller på skidor. Mindre praktisk betydelse har det förhållandet att färdselrätten får anses innefatta färd med trampcykel, ridhäst och sparkstötting på mindre vägar och stigar över mark som eljest är tillgänglig med färdselrätt. Däremot existerar helt naturligt ingen allmän rätt att färdas med motorfordon utanför det allmänna och enskilda vägnätet. Motorfordonens tyngd och hastighet måste praktiskt taget alltid leda till skada på mark, som fordonen trafikerar, såvida det icke finns iordningställd väg . . . Vid en eventuell lagstiftning på förevarande område synes det angeläget att gällande sedvanerätt kodifieras i lagregler, som — måhända i en inledande huvudregel — ger klart uttryck åt den viktiga principen att envar äger färdas över mark eller vattenområde som tillhör annan under villkor att det sker med hänsyn och aktsamhet, så att skada eller olägenhet ej uppkommer för ägaren. Med ägare likställes här liksom i det följande den som på grund av nyttjanderältsavtal eller eljest innehar ägarens rätt. Det närmare innehållet av färdselrätten med avseende å färdsätt och i territoriellt hänseende — vilket i första hand betingas av kravet på att färdandet ej får medföra skada — synes om och i den utsträckning detta kan befinnas möjligt böra anges i positiva bestämmelser, eventuellt efter mönster från den norska lagstiftningen i ämnet. Även i den mån innehållet ej kan bestämmas annorlunda än genom beskrivning av de inskränkningar i färdselrätten som följer av nämnda krav bör eftersträvas att allmänhetens rättigheter och skyldigheter på detta område i görligaste mån preciseras i lättfattliga regler.

2.1.12.

Vattenlagstiftningen

Vissa n a t u r v å r d s l a g e n n ä r s t å e n d e r e g l e r a v speciell k a r a k t ä r i n n e h å l l e s i a n d r a l a g a r , s å s o m v a t t e n l a g s t i f t n i n g e n och i l a g s t i f t n i n g e n o m fiske o c h j a k t . E n l i g t d e n t i d i g a r e n ä m n d a vattenlagen den 28 juni 1918 (VL) får b y g g a n d e i v a t t e n , u p p d ä m n i n g , s ä n k n i n g eller a n n a n i n v e r k a n p å v a t t e n f ö r h å l l a n d e n a ej ske, o m d ä r i g e n o m o r s a k a s s å d a n b e s t å e n d e ä n d r i n g av n a t u r f ö r h å l l a n d e n a , a t t b e t y d a n d e förlust f r å n n a t u r s k y d d s s y n p u n k t ä r a t t b e f a r a . U n d a n t a g gäller e n d a s t å t g ä r d e r av s y n n e r l i g b e t y d e l s e för n ä -

23 ringslivet, för orten eller eljest ur allmän synpunkt (2 kap. 3 § samt 3 kap. 2 §). Ej heller vattenavlednings- eller invallningsföretag får komma till stånd, om företaget skulle medföra sådan ändring av naturförhållandena som nyss sagts (7 kap. 39 och 49 §§). Ett allmänt skydd för ytvatten h a r lagfästs i 8 kap. vattenlagen, innehållande bestämmelser om avledande av kloakvatten och industriellt avloppsvatten. En särskild myndighet, statens vatteninspektion, vars styrelse utgörs av vattenvårdsnämnden, utövar den statliga tillsynen över sjöar, vattendrag och andra vattenområden.

2.1.13. Bestämmelser angående jakt och fiske I lag den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde angives gränserna för vatten, som kan vara föremål för enskild rätt, och i lag samma dag om rätt till fiske tillförsäkras varje svensk medborgare rätten att med rörliga redskap fiska i allmänt vatten samt med särskilt angivna, rörliga redskap i enskilt vatten inom vissa vattenområden vid kusterna och i de största sjöarna (1, 6—20 §§). Fiskelagen ger även fiskande rätt att för fiskets utövande beträda annans strand och nyttja den för tillfällig fastgöring eller uppdragning av redskap och båt, om det kan ske utan förfång för den som innehar stranden (27 §). Fiskeristadgan den 24 september 195A föreskriver bl. a. förbud mot användande av vissa redskap och fiskemetoder (6—8 §§), fastställer fredningstiden för skaldjur och anger minimimått för fisk och skaldjur som må fångas (9—11 §§). Ytterligare minimimättsbestämmelser återfinnes i en särskild kungörelse av den 21 november 1952. Lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt tillägger i princip varje jordägare jakträtten på honom tillhörigt område (2 §). Rätt att jaga vissa skadedjur tillkommer dock envar även inom annans jaktområde eller, i vissa fall, de inom annans jaktområde bosatta (14—15 §§). Jaktstadgan den 3 juni 1938 ger bl. a. föreskrifter om viltvård och förbud mot användande av vissa vapen och fångstmetoder. Med stöd av stadgan meddelas för varje jaktår bestämmelser angående fridlysning av vissa djurarter och har därjämte utfärdats kungörelse om skydd för djurlivet på vissa platser.

2.1.14 Vissa bestämmelser avseende turismen P å turismens område är bl. a. följande författningsbestämmelser av betydelse. Turism i Sverige av andra länders medborgare regleras vad angår kraven på legitimationshandlingar och uppehållstillstånd av utlänningslagen den 30 april 1954 samt utlänningskungörelsen den A juni s. å. Till underlättande av besök från de nordiska grannländerna har passtvånget för dessa länders medborgare upphävts 1958. Viseringstvånget för uppehåll här i landet h a r därutöver ömsesidigt upphävts i förhållande till ett betydande

antal såväl europeiska som utomeuropeiska stater. Reglerna om skyldighet för svensk medborgare att inneha pass vid resa till utomnordiskt land samt om utfärdande av pass återfinnes i kungörelsen den 31 maj 1940 om utfärdande inom riket av pass åt svensk medborgare för utrikes resa samt kungörelsen den 7 november 1941 om skyldighet för svensk medborgare att vid utresa ur riket innehavet giltigt pass. Begagnandet för turism av utomlands registrerade personmotorfordon underlättas genom undantagsbestämmelser från vägtrafikförordningens regler om körkort och fordonsregistrering samt särskild reglering av eljest gällande bestämmelsers krav på fordonsskatt och trafikförsäkring. Undantagsreglerna avser ett begränsat avgifts- och kontrollförfarande vid in- och utresa. De grundas på internationella överenskommelser angående behandlingen av utländska motorfordon och innehålles ursprungligen i kungörelsen den 11 oktober 1930 med anledning av Sveriges tillträde till Pariskonventionen rörande automobiltrafik av 1926 samt kungörelsen den 30 juni 1952 med anledning av Sveriges tillträde till Genévekonventionen rörande vägtrafik av 1949. Med växande antal mellanstatliga överenskommelser på vägtrafikområdet har dessa kungörelser varit underkastade ett mycket stort antal ändringar. Särskilda författningar reglerar motorfordonsbeskattningen, nämligen kungörelsen den 4 maj 1934 om skatt å motorfordon som för tillfälligt brukande införts, och trafikförsäkringen, som behandlas i kungörelsen den 26 september 1929 med särskilda bestämmelser angående försäkring å motorfordon, som för tillfälligt brukande införts från utlandet. En åtgärd avsedd att underlätta turistresor med egna vägfordon både för svenskar utomlands och för utlänningar i Sverige är statsmakternas principbeslut om övergång till högertrafik (prop. 1963: 58, rd.skr. nr 210).

2.2. Bidragsbestämmelser och myndigheter som handhar det statliga stödet till idrott, friluftsliv, naturvård och turism samt bidragens omfattning 2.2.1. Allmänt Statens ekonomiska stöd åt idrott, friluftsliv, naturvård och turism lämnas främst i form av anslag på riksstaten till statlig eller enskild verksamhet, som direkt tjänar dessa ändamål. Härutöver förekommer riksstatsanslag till ungdomssammanslutningar, i vars verksamhet idrott, friluftsliv eller naturvård ingår, men som primärt har andra uppgifter. Att kostnaderna för idrotts- och friluftsverksamhet helt bestrides av statsmedel eller av stat och kommun, torde förekomma endast inom skol- och yrkesutbildningsväsendet. I tabell 1 lämnas en översikt över riksstatens anslag i övrigt till idrott, friluftsliv samt turism och naturvård budgetåret 1964/65 samt

25 enligt statsverkspropositionen för 1965/66. Inom de olika verksamhetsområdena har även förtecknats bidrag, i allmänhet gällande 1964, ur vissa statliga bidragsfonder, vilka icke redovisas över riksstaten. Sammanställningen gör icke anspråk på att vara fullständig, då bl. a. vissa gränsdragningar är svåra att göra. Vidare ingår vissa poster som måhända icke direkt kan hänföras till idrott, friluftsliv eller naturvård. I anslutning till tabellen genomgås nedan gällande bidragsbestämmelser och de myndigheter, som handhar anslags- och bidragsärenden m. m. beträffande här ifrågavarande områden.

2.2.2. Turism Under X huvudtiteln, handelsdepartementet, anvisas medel till bidrag till Svenska turisttrafikförbundet och till bekostande av Sveriges andel i den skandinaviska turistpropagandan i USA. Svenska turisttrafikförbundet handhar bl. a. flera svenska turistcentraler i europeiska länder. Användningen av de statliga bidragsmedlen regleras genom särskilda föreskrifter givna av Kungl. Maj:t. Där krävs bl. a., att förbundet skall vara underkastat riksrevisionsverkets kontroll över medlens nyttjande. Svenska turisttrafikförbundet finansierar i övrigt sin verksamhet genom medlemsavgifter samt enskilda bidrag och fondbidrag. 1963 erhölls ett bidrag ur handels- och sjöfartsfonden med ca 50 000 kronor. Länens turisttrafikförbund och större orters turisttrafikföreningar erhåller kommunala bidrag. Turisttrafikverksamheten är f. n. föremål för utredning inom handelsdepartementet av en 1964 tillkallad sakkunnig. Det statliga stödet till turisthotellverksamheten har fått formen av kreditgarantier för lån till anläggningar och administreras i samband med stödet till hantverk och industri av kommerskollegium och företagareföreningarna. (En redogörelse för stödverksamheten till företagareföreningarna lämnas i 1960 års statsverksproposition X ht. s. 122—169.) Enligt vad som framgått av översikterna över lånegarantiverksamheten i de senaste årens statsverkspropositioner, synes turisthotellnäringen ha kommit i åtnjutande av högst 10 °/o av det för lånegarantier årligen fastställda rambeloppet. Under särskilt anslag upptages kostnaderna för täckande av förluster, som uppkommit på lånegarantigivningen. För vartdera av budgetåren 1963/64 och 1964/65 har härtill anvisats 1,2 milj. kronor. Den till turistanläggningar hänförliga delen av lånegarantiverksamheten lär dock hittills icke ha föranlett någon belastning av anslaget till täckande av förluster. Från den 1 juli 1965 kan statligt stöd i lokaliseringssyfte lämnas för ny-, till- eller ombyggnad av turistanläggningar (jfr sid. 116).

2.2.3. Idrott Statligt stöd till idrott utgår ur fonden för idrottens främjande, inrättad 1935, till vilken årligen anvisas medel under ett anslag på X huvudtiteln. För budgetåret 1962/63 anvisades 12,7 miljoner kronor, 1963/64 14,1 milj. kronor, 1964/65 17 milj. kronor och för 1965/66 föreslås 20,4 milj. kronor. Medel från fonden äskas av Riksidrottsförbundet på grundval av framställningar från anslutna förbund. Vid sidan av Riksidrottsförbundets framställning inges petitaskrivelser direkt från Korporationsidrottsförbundet, Skidoch friluftsfrämjandet samt skolöverstyrelsen. Fonden förvaltas av statskontoret, och bidrag till olika idrottsändamål beviljas av Kungl. Maj:t genom beslut i varje särskilt fall. Huvuddelen av bidragen utgår till den största riksorganisationen på området, Sveriges riksidrottsförbund, som även — genom idrottsplatskommittén — dels ombesörjer fördelning på olika ändamål av vissa bidrag till mindre idrottsanläggningar och bastuanläggningar, dels uppgör och till Kungl. Maj:t överlämnar förslag till fördelning av bidragsmedel för s. k. större idrottsanläggningar. En närmare redogörelse för Riksidrottsförbundets och sidoordnade riksorganisationers verksamhet lämnas, i ett särskilt avsnitt i det följande. De vid bidragsgivningen ur fonden tillämpade principerna har successivt utformats i praxis och har icke sammanfattats i någon särskild bidragskungörelse. Enligt Kungl. Maj:ts beslut skall Riksidrottsförbundet vid utlämnande av understöd till idrottsändamål och vid avgivande av förslag till Kungl. Maj:t i fråga om fördelning av dylika understöd iakttaga, att understöd såsom regel icke må överstiga vad för ändamålet från bidragstagare erbjudits eller utlagts, dock att när fråga är om bidrag till föreningars verksamhet, till anskaffning av idrottsmateriel och till idrottsanläggningar bidragstagares insats för ändamålet i fråga skall uppgå till minst samma belopp som erhållet statsbidrag; att säkerhet synes föreligga, att med understöd avsedd lek- och idrottsplats för framtiden underhålles utan anspråk på ytterligare understöd från riksförbundet eller Kungl. Maj:t; att understöden i främsta rummet skall avse att utgöra en sporre till självverksamhet; samt att vid behovsprövningen hänsyn tages till olika idrottsgrenars omfattning och utbredning och längden av den tid av året, då idrottsgrenen utövas, samt vidare till vederbörande idrottsorganisationers möjligheter till egna inkomster, exempelvis genom entréavgifter vid tävlingar och dylikt. För budgetåret 1963/64 anvisades till bl. a. Riksidrottsförbundet 9 189 600 kronor, Olympiska kommittén 725 000 kronor, Svenska korporationsidrottsförbundet 880 000 kronor. Skid- och friluftsfrämjandet 125 000 kronor, Simfrämjandet 32 000 kronor, andra utanför Riksidrottsförbundet stående organisationer 175 000 kronor och ungdomsidrotten 935 000 kronor. Till större idrottsanläggningar anslogs 1 925 000 kronor.

27 Utav de 800 000 kronor, som Riksidrottsförbundet kalenderåret 1963 disponerat för den centrala idrottsliga verksamheten, har 310 000 kronor använts till instruktörsverksamhet (19 s. k. idrottskonsulenter som biträder föreningar i ungdomsarbetet) och 150 000 kronor till kursverksamhet. Idrottsplatskommittén inom Riksidrottsförbundet har under 1963 förfogat över följande belopp: central administration konsulterande verksamhet kursverksamhet anslag till mindre idrottsanläggningar bastuanläggningar

• • ••

125 000 75 00 ° 15 000 1 500 000 10 ° 00°

Till simbadsdelegationen h a r av Riksidrottsförbundets anslag avsatts 85 000 kronor. Medräknas bidrag till större anläggningar, 2 milj. kronor, uppgår det sammanlagda bidragsbeloppet till idrottsanläggningar till ca 3 700 000 kronor. Hur medlen, som anslagits till fonden för idrottens främjande, disponerats under kalenderåret 1964 framgår i huvuddrag av sammanställningen på sid. 28. Bidrag till idrottsanläggningar sökes genom Riksidrottsförbundet (idrottsplatskommittén), som upprättar förslag till fördelning av bidragsmedel till större anläggningar. Beträffande bidrag till mindre anläggningar beslutar idrottsplatskommittén själv i ärendet. I fall då anläggningar är av sådan karaktär, att de kan hänföras både till idrott och friluftsliv (ex. friluftsbad), handlägges ansökningar om statsbidrag gemensamt av idrottsplatskommittén och statens friluftsnämnd. Vid uppgörande av förslag till fördelning av bidragsmedel har idrottsplatskommittén under de senaste åren haft som riktlinje att föreslå bidrag m e d 20—30 °/o av beräknad kostnad, då denna understigit 100 000 kronor. Vid högre kostnad har bidragen blivit procentuellt mindre för att i större sammanhang helt utebli. Högre bidrag än 50 000 kronor har icke förekommit under de senaste åren. Det bör nämnas, att idrottsplatskommittén vid avvägningen av bidragsbeloppens storlek särskilt uppmärksammat kommuner med oförmånligt skatteunderlag. Av bidraget till ungdomsidrott disponerade Riksidrottsförbundet 1963 440 000 kronor, medan återstoden fördelades på en rad organisationer. Riksidrottsförbundet disponerar över avkastningen av Riksidrottsförbundets idrottsfond, tillkommen 1908 genom ett lotteriarrangemang. Fonden torde numera ha en behållning om ca 4 milj. kronor. 1 dess tillgångar ingår en kontorsfastighet i Stockholm. Ur fondens avkastning tages med Kungl. Maj :ts medgivande årligen 115 000 kronor i anspråk till förbundets centrala verksamhet.

28 Under 1964 beviljade bidrag ur fonden för idrottens främjande. Anvisat belopp 1 000-tal kronor

Ändamål

Skolöverstyrelsens lärarkurser Sveriges riksidrottsförbund varav bl. a. ungdomsidrott i förbundet 455 central administration 280 44 specialförbund 6 200 23 distriktsförbund 680 stöd åt föreningar 510 central idrottslig verksamhet genom RF 1 190 Sveriges olympiska kommitté Svenska korporationsidrottsförbundet Föreningen för skidlöpningens och friluftslivets främjande

185 10 327

1 200 1 134 212

Diverse andra organisationer: Ungdomsidrott Allmän verksamhet varav bl. a. De vanföras riksförbund Simfrämjandet Skolungdomens fjällfärder Sveriges akad. idrottsförb Idrottsanläggningar varav mindre anläggningar, beslut av RF bastuanläggningar, beslut av RF större anläggningar, beslut av Kungl. Maj:t Totalsumma

199 299 90 45 26 50 4 445 1 600 100 2 745 bidrag

18 000

2.2.4. Friluftsliv Statens stöd till friluftslivet och dess anläggningar lämnas främst ur fonden för friluftslivets främjande, till vilken årligen avsattes medel ur ett anslag på X huvudtiteln, handelsdepartementet. Fondavsättningen utgjorde budgetåret 1949/1950 1 milj. kronor, 1963/1964 2,1 milj. kronor och 1964/1965 2,6 milj. kronor. För budgetåret 1965/66 föreslås 3 milj. kronor. Fonden förvaltas av statskontoret, men bidrag ur fonden lämnas enligt Kungl. Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall efter förslag av statens friluftsnämnd. Verksamheten grundar sig på beslut av 1939 års riksdag. Gällande instruktion för statens friluftsnämnd är utfärdad den 10 maj 1963. Det åligger nämnden, som är statens rådgivande organ i frågor rörande fritidens utnyttjande för friluftsliv och frågor i samband därmed, även att utöva kon-

29 troll över användningen av anvisade bidrag och understöd till friluftsanläggningar. Den stödda verksamheten skall anknyta till sportligt betonat friluftsliv och icke kunna göras ekonomiskt självbärande. Huvudman skall vara kommun eller bestående frivillig sammanslutning, vilka skall göra en väsentlig egeninsats beträffande anläggningsarbetena — ekonomiskt eller in natura. Anläggning som färdigställts med bidrag ur fonden skall vara öppen och tillgänglig för alla. Med den avgränsning som gäller ryms ibland inom en och samma anläggning både anordningar, som tjänar ett aktivt friluftsliv och anordningar, som hör till idrottssidan. Anläggningen kan då tilldelas bidrag ur såväl idrottsfonden som friluftsfonden. Bidragsändamålen framgår av nedanstående sammanställning av tillgängliga anslagsmedels disposition för skilda fritidsändamål från och med fondens tillkomst till och med den 30 juni 1964. Kronor

Procent

Friluftsgårdar m. m Semesterbyar Vandrarhem Campingplatser Semesterhem för husmödrar Husmodersemesterverksamhet (t. o. m. den 30 juni 1964) Fjällräddningstjänst Badanläggningar Kursverksamhet Scoutverksamhet Fritidsreservat Staten 445 800 Kommuner 872 250 Organisationer 493 450 493 450 Administrationsbidrag Diverse

8 515 200 4 667 900 5 104 400 1 416 650 1 592 850

29,2 16,1 17,6 4,8 5,5

461 850 185 500 1 705 450 843 600 1 525 800

1,6 0,6 5,9 2,9 5,3

1811 500 783 000 452 000

6,2

Summa

29 065 700

2,7 1,6

Det statliga bidraget är avsett att tjäna som stimulans och utgår som regel med viss procent av den beräknade anläggningskostnaden. För riksanläggningar — som inte kan förutsättas få kommunala bidrag i samma utsträckning som anläggningar avsedda att tjäna det lokala behovet — utgår i vissa fall bidrag med 80 °/o. Huvudregeln är eljest 60 °/o, dock med en maximering av bidragen till 75 000—100 000 kronor. Detta innebär, att till friluftsgårdar bidrag som regel utgår med 60 °/o av anläggningskostnaden, dock med nämnda maximering beroende på anläggningens storlek, befolkningsunderlaget etc. Under rubriken friluftsgårdar m. m. ligger ett

30 brett register av friluftsanläggningar av olika slag, friluftsgårdar, raststugor, skidstugor, övernattningsstugor i fjällen etc. Till nyanläggning av vandrarhem utgår som regel 80 °/o av anläggningskostnaden. Bidrag till semesterbyar utgår med 6 000 kronor per stuga. Bidrag till badanläggningar har utgått till mindre anordningar, såsom badbryggor för simundervisningen. omklädnadshytter etc. och då i regel med 50 °/o av anläggningskostnaderna. Till bassängbad utomhus lämnas bidrag endast i undantagsfall. Till kursverksamhet på friluftsområdet har anvisats sammanlagt omkring 800 000 kronor. Framför allt är det Skid- och friluftsfrämjandet som står som mottagare. Bidrag till vissa riksorganisationers administration har utgått till Skid- och friluftsfrämjandet, Besos bygdesemester och Biksorganisationernas campingkommitté. Då friluftsfonden inrättades, avsåg statsmakterna, att årligen 20 °/o av statens tipsmedelsbehållning skulle avsättas till fonden. Enligt riksrevisionsverkets inkomstberäkning för 1965/66 kommer statsverkets inkomster från AB Tipstjänst att uppgå till omkring 135 milj. kronor, varav 95 milj. utgör bolagets nettovinst och 40 milj. kronor är »radskatt», uppgående till fem öre per tipsrad. Till anläggningar för friluftsliv och liknande lämnas även bidrag ur allmänna arvsfonden. Jämlikt 5 kap. ärvdabalken samt lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden skall arv tillfalla fonden, då arvinge ej finnes. Fonden förvaltas av statskontoret för främjande av barns och ungdoms vård och fostran. Ansökningsförfarandet beskrives i kungörelsen den 8 sept. 1939 med vissa föreskrifter om utbekommande av understöd ur allmänna arvsfonden. Bidrag sökes i socialdepartementet och beslutas av Kungl. Maj:t. Under budgetåret 1963/64 utbetalades ur fonden till friluftsändamål: barnkolonier scoutlokaler och scoutgårdar friluftsgårdar ungdomsgårdar

81 000 704 000 230 000 1 666 000 Summa 2 681 000 kronor

Totalt utbetalades 1963/64 ur fonden till stöd åt olika ändamål 6,7 milj. kronor. Anläggningar för turism, idrott och friluftsliv kan, under vissa förutsättningar, erhålla bidrag ur anslagen under XI huvudtiteln, inrikesdepartementet, Allmänna beredskapsarbeten m. m. och Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade m. fl. Anslagen disponeras av arbetsmarknadsstyrelsen, som har att därur bevilja bidrag bl. a. till s. k. beredskapsarbeten, vilka utföres i sysselsättningsfrämjande syfte vid arbetslöshet. Bi-

31 dragsverksamheten regleras av kungörelsen den 27 maj 1949 angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet. Statlig myndighet, primärkommun eller landsting bör vara huvudman för anläggning, vars utförande skall ifrågakomma till bidrag. Organisation av rikskaraktär, såsom Svenska turistföreningen, Skid- och friluftsfrämjandet, Reso etc. kan i vissa fall även godkännas som huvudman för sådan anläggning. För statens friluftsfond tillämpade principer gäller i stort vid bestämmande av bidragets storlek och anläggningens uppgifter. Om sysselsättnings- och lokaliseringsmässiga synpunkter talar därför, kan bidraget jämkas med hänsyn till intressentens ekonomiska bärkraft. Budgetåret 1963/64 utfördes arbeten på frilufts- och turistanläggningar samt såsom naturvårdsarbeten för sammanlagt ca 13 milj. kronor, vartill statsbidrag torde ha utgått med ca 7 milj. kronor. Enligt beslut av 1964 års riksdag kan från den 1 juli 1965 ekonomiskt stöd i lokaliseringssyfte utgå för ny-, om- och tillbyggnad av turistanläggning (sid. 116). I enlighet med ett av domänstyrelsen framlagt förslag beslöt statsmakterna 1962, att domänverket skulle påbörja en aktiv verksamhet för att göra vissa värdefulla områden på kronoparkerna lätt tillgängliga och därmed underlätta allmänhetens friluftsliv. För detta ändamål anordnas bad-, camping-, parkerings- och rastplatser samt strövstigar. Vidare iordningställes fiskevatten och ordnas kortfiskeområden. För år 1964 bemyndigades domänverket att av driftmedel disponera 500 000 kronor och därjämte från verksamheten influtna medel, vilket belopp uppgick till 250 000 kronor. I årets statsverksprop. uttalar departementschefen (IX ht. sid. 287) att för de närmaste åren bör ifrågakomma en nettoutgift av högst 1 milj. kronor för denna verksamhet. Totalt är det nu 70-talet revir som på omkring 200 kronoparker vidtagit eller för 1965 planerar att vidtaga vissa fritidsåtgärder. För 1965 berörs 46 revir av verksamheten. De i särklass största investeringarna h a r gjorts på bad-, camping- och strövområden inom Boda kronopark. Åtgärderna h a r framtvingats av det starkt ökade turisttrycket på den populära semesterön. Campingplatser beräknas i övrigt under 1965 vara i drift vid Hagestad samt på Tivedens, MalingsboKlotens och Hornslandets fritidsområden. Ett större antal lägerplatser utrustade med toaletter och tillgång till vatten har anordnats. Rastplatser efter vägar och strövstigar dominerar de åtgärder som vidtagits. Vidare förekommer badplatser, ett stort antal strövstigar till reservat, fiskevatten eller utsiktspunkter samt åtskilliga kojor och stugor för övernattning inom de olika områdena (jfr sid. 36). Direkta bidrag till semestervistelser samt hem och anläggningar för sådana vistelser utgår u r anslag under V huvudtiteln, socialdepartementet, för barns och husmödrars ferieresor, driften av semesterhem, stipendier för underlättande av husmoderssemester samt bidrag till driften av barnkolonier.

32 Till statliga utgifter under V huvudtiteln för friluftslivet kan även hänföras den del av ambulans- och räddningsflygtjänsten, som hänför sig till räddnings fly g i fjällområdena. Statsverkets kostnad härför torde kunna uppskattas till f. n. 60 000—70 000 kronor per år. Den bidragsverksamhet till badanläggningar, som tidigare bedrivits av riksförsäkringsverket genom Svenska föreningen för folkbad och vartill 0,2 milj. kronor brukat årligen utgå ur verkets, tidigare pensionsstyrelsens, omkostnadsanslag, har upphört fr. o. m. utgången av budgetåret 1963/64. Riksförsäkringsverkets beslut härom lär ha berott på att bidragsbeloppen numera endast kunde bli obetydliga i förhållande till kommunernas önskemål och behov beträffande badanläggningar. Svenska föreningen för folkbad torde därmed ha nedlagt sin verksamhet. Till båtsporten lämnas statligt stöd genom bidrag till byggande av hamnar för småbåtar enligt kungörelsen den 17 maj 1935 angående statsbidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder. Bidragsanslaget upptog 1962/63 1 milj. kronor, 1963/64 2 milj. kronor och 1964/65 3 milj. kronor. För 1965/66 föreslås 4 milj. kronor. Tidigare h a r bidrag utgått med 90 °/o till båtklubbar och med 70 % till kommuner. Efter fritidsutredningens framställning beslöt 1963 års riksdag (ändringskungörelse 1964: 202) att följande skulle gälla (dep.ch.uttalande i prop. 1964: 1, SU nr 6). Statsbidrag kan utgå till byggande av h e m m a h a m n a r och anslutningshamnar samt i undantagsfall till uthamnar och farleder. Bidragets storlek bestämmes i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t på förslag av sjöfartsstyrelsen. Denna ombesörjer hamnbyggnadsarbeten, vartill bidrag beviljats. Bidraget kan uppgå till mellan 30 och 90 °/o av kostnaderna, inklusive sanitära anordningar och parkeringsplatser. Till anslutningshamnar kan vidare i vissa fall bidrag utgå med högst 70 °/o av marklösenkostnaden. Föreskrifter angående bidragsförordningens tillämpning hämtas ur kungörelsen den 10 aug. 1928 angående statsbidrag till byggande och underhåll av allmänna hamnar och farleder. Under budgetåren 1963/64 och 1964/65 har i sjöfartsstyrelsens omkostnadsstat upptagits ett mindre belopp för upplysningsverksamhet bland småbåtsägare om sjösäkerhet och sjötrafikregler. Ett visst stöd för den på långfärder inriktade båtsporten utgör friheten från hamnavgifter i handelshamnar. Denna frihet följer av de allmänna principerna i gällande författning på området, kungörelsen den 21 april 1950 om fastställelse av hamn- och grund penningtaxor m. m., och har där även särskilt angivits (8 § 1 mom.). Med stöd av Svenska turistföreningen i samarbete med Stockholms stads idrotts- och friluftsstyrelse har i Stockholms skärgård anordnats ett 30-tal s. k. gästhamnar. Härigenom har seglare och motorbåtsägare kunnat erhålla förtöjningsplatser under sina båtutflykter. För ändamålet har STF erhållit

33 bidrag ur friluftsfonden. Likartade gästhamnar växer nu i ökad takt fram över hela kustområden, ofta i samråd med vederhörande kommun. Till ridsporten utgår särskilt stöd under IX huvudtiteln t. o. m. budgetåret 1964/65. En del av anslaget till befrämjande av husdjursaveln m. m. utgår som bidrag till amatörridsporterna. Ur den från lånefonden för hästaveins befrämjande härrörande reservationen under nämnda anslag utgår dessutom statsbidrag för att anordna ridhusanläggningar. Enligt kungörelsen den 22 maj 1959 med vissa bestämmelser om statligt stöd åt hästaveln kan Kungl. Maj:t bevilja bidrag till uppförande, ombyggnad, inrättande eller inköp av ridhusanläggning med högst 75 °/o av beräknade kostnader exklusive marklösen. Lantbruksstyrelsen avger yttrande över ansökan samt utbetalar bidraget efter avsyning och godkännande av bidragsobjektet. Statligt stöd lämnas även i form av kreditgaranti vid lån för att inköpa avelsoch ridhästar. 1963 års hästutredning har i sitt betänkande (Jo-stencil 1964: 2) föreslagit, att lantbruksstyrelsen och Sveriges riksidrottsförbund gemensamt skall utforma en plan för fortsatt uppförande av ridhusanläggningar samt att framdeles Riksidrottsförbundet skall behandla ansökningarna om ridhusbidrag. Samordning av arbetet med nya idrotts- och nya ridhusanläggningar är syftet med förslaget. Hästutredningen har vidare förordat, att stödet åt ridsporten skall ökas och att bidragsanslaget skall sammanföras med anslaget under X huvudtiteln till fonden för idrottens främjande. I statsverkspropositionen för år 1965/66 föreslås även i överensstämmelse med nämnda förslag av 1963 års hästutredning, att stödet åt amatörridsporten överflyttas till fonden för idrottens främjande under X huvudtiteln. 1 riksrevisiousverkets inkomstberäkning för budgetåret 1965/66 har statens intäktsandel av totalisatoromsättningen vid professionella trav- och galopptävlingar beräknats till 77 milj. kronor. Det frivilliga skgtteväsendet åtnjuter ett årligt bidrag under IV huvudtiteln, försvarsdepartementet, bl. a. till underhåll av skjutbanor samt till administrations- och verksamhetskostnader för Skytteförbundens överstyrelse, Svenska pistolskytte- och Svenska sportskytteförbunden. Skytteväsendets organisation har utformats i av Kungl. Maj:t fastställda grundstadgar den 25 maj 1945 med därtill anslutande skjutprogram av den 28 oktober 1949, som bl. a. innehåller regler om säkerhetstjänsten vid skjutning. De statliga affärsverken upptar i sina driftkostnadsstater vissa belopp till välfärdsåtgärder för och försvarsverksamhet bland sin omfattande personal. En del av medlen föreskrives i fråga om de största verken skola utgöra bidrag till bland personalen verksamma idrottsföreningar, och så torde vara fallet inom samtliga. För postverket, televerket, statens järnvägar, domänverket, vattenfallsverket och luftfartsverket samt, fr. o. m. budgetåret 1964/65, väg- och vattenbyggnadsverket torde det samman3

34 lagda bidragsbeloppet till idrotts- och friluftsliv bland personalen kunna uppskattas till ca 500 000 kronor per år. Kommunikationsverkens driftkostnadsstater behandlas i kommunikationsdepartementet, domänverkets i jordbruksdepartementet. 2.2.5. Stöd åt ungdomsidrott m. m. Stöd åt fritidsverksamhet, som i större eller mindre utsträckning består av idrott och friluftsliv, men som paras med annan ideellt inriktad verksamhet, lämnas genom det statliga bidragssystemet till ungdomens fritidsverksamhet under VIII huvudtiteln, ecklesiastikdepartementet. Bidragsgivningen, som handhaves av skolöverstyrelsen, regleras i kungörelsen den 30 juni 1954 angående statsbidrag till ungdomens förenings- och fritidsverksamhet. Riksorganisation eller samarbetande organisationer, som har tillhopa minst 3 000 medlemmar i åldern 12—25 år och som främjar en kulturellt betonad eller eljest för ungdom lämplig, aktiv fritidsverksamhet, kan erhålla bidrag till anordnande av ungdomsledarkurser, till löne- och resekostnader för instruktörer samt till anordnande av fritidsgrupper bland ungdom. Ehuru ursprungligen främst studie- och hobbyverksamhet torde ha varit avsedd, kom redan från början en betydande del av fritidsgruppernas verksamhet att gälla idrott och friluftsliv. Kungl. Maj:t föreskrev med anledning härav 1958 (k. br. till skolöverst.), att Sveriges riksidrottsförbund i statsbidragshänseende skulle vara jämställt med av skolöverstyrelsen godkänt riksförbund för studiecirkelverksamhet. Även politisk ungdomsverksamhet, som öppet tar ställning för demokratien, kan erhålla bidrag sedan kungörelsen ändrats 1957 (nr 307). Totalt redovisades av de i ungdomsverksamheten engagerade organisationerna år 1962 ca 1,9 milj. ungdomsmedlemmar. Efter förslag av 1962 års ungdomsutredning i dess betänkande (SOU 1963: 67) har stödet till ungdomsorganisationernas fritidsverksamhet vidgats att omfatta även vissa bidrag till deras centrala organ. Enligt kungörelsen den A juni 1964 om statsbidrag till vissa ungdomsorganisationers centrala verksamhet kan sålunda utgå ett grundbidrag oavsett organisationens storlek samt instruktörsbidrag, bestämt i förhållande till antalet medlemmar, och vidare ett rörligt bidrag, som utgår efter antalet lokalavdelningar. Omfattningen av den på Riksidrottsförbundet belöpande delen av ungdomens fritidsverksamhet framgår av att, medan övriga riksorganisationer sammanlagt har 100 ungdomsinstruktörer anställda, Riksidrottsförbundet har 21 instruktörer i ungdomsarbetet. Ungdomsutredningen hade föreslagit, att bidrag till förbundets instruktörer därför skulle utgå ur VIII huvudtitelns anslag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet liksom för övriga riksorganisationer. Departementschefsuttalandena härom i 1964 års statsverksproposition (VIII ht. s. 153 och X ht. s. 147) anger emellertid,

35 alt bidrag ur fonden för idrottens främjande t. v. alltjämt skall utgå till instruktörer hos sammanslutningarna inom Riksidrottsförbundet. Bidragen till fritidsgrupparbetet lämnas däremot även vad beträffar detta förbund ur anslaget till bidrag till ungdomens fritidsverksamhet under VIII huvudtiteln. Med hänsyn härtill och till att övriga ungdomsorganisationer hos ungdomsutredningen uppgivit att de, delvis i betydande omfattning, sysselsätter sina medlemmar med idrott och friluftsliv, synes det skäligt att antaga, att ca 50 °/o av bidragen på VIII huvudtitelns anslag till ungdomsverksamhet i verkligheten är bidrag till idrott och friluftsliv. För budgetåret 1965/66 har sammanlagt föreslagits 14,2 milj. kronor under anslagen Utbildning av ungdomsledare. Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet och Bidrag till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet. Viss annan ungdomsverksamhet, som även den i stor utsträckning bereder tillfälle till sport och friluftsliv, åtnjuter sedan länge särskilda bidrag ur anslag på riksstaten. Hit hör ett bidrag under VIII huvudtiteln till Riksförbundet Sveriges ungdoms- och hemgårdar samt ett annat under IX huvudtiteln, jordbruksdepartementet, vilket fördelas mellan Hushållningssällskapens förbund för klubbverksamhet, Jordbrukarungdomens förbund och Förbundet Skog och ungdom.

3.2.6. Naturvård De under IX huvudtiteln, jordbruksdepartementet, uppförda anslagen till naturvårdsverksamhet upptar främst statens naturvårdsnämnd. Denna har enligt instruktion den 28 juni 1963 (SFS 417) överinseende över naturvården i landet. Det åligger nämnden bl. a. att leda arbetet med att inventera och utvälja naturområden, som bör avsättas ur skydds- eller friluftssynpunkt, att följa byggnadsplaneringen och verka för strändernas skydd, att övervaka takt- och anläggningsverksamhet ur naturvårdssynpunkt samt att vid behov lämna länsstyrelserna biträde i naturvårdsfrågor. Under XI huvudtiteln har för länsstyrelsernas naturvårdsarbete under budgetåret 1964/65 anslagits 600 000 kronor, som disponeras dels för ersättning till särskild arbetskraft, dels för arvoden åt lekmannaledamöter i naturvårdsråden. I 1965 års statsverksproposition föreslås anslaget höjt till 900 000 kronor. Några länsstyrelser har föreslagit inrättande av särskilda naturvårdstjänster (prop. 1965: 1, XI ht. s. 23). Departementschefen har funnit, att fasta sådana tjänster f. n. inte bör inrättas. För bidrag till naturvårdsupplysning m. m. har under budgetåret 1964/65 anslagits 250 000 kronor. Härav har 210 000 kronor fördelats mellan Svenska naturskyddsföreningen (115 000 kronor), Samfundet för hembygdsvård (85 000 kronor) och Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté (10 000 kronor). Återstoden av beloppet 40 000 kronor, är avsedd för statsbidrag

36 till upplysningsverksamhet rörande naturvård genom andra föreningar och organisationer än de nyss nämnda. I 1965 års statsverksproposition föreslås att anslaget för ifrågavarande ändamål höjes till 325 000 kronor. Under hudgetåret 1964/65 har för ersättningar till markägare m. m. anslagits 2 000 000 kronor. För budgetåret 1965/66 föreslås anslaget höjt till 3 000 000 kronor. Från anslaget anvisas medel för ersättningar i samband med täktreglering, säkerställande av naturvårdsobjekt och åtgärder för ökat strandskydd m. m. Av beloppet utgår även bidrag till kommuner eller stiftelser, som förvärvar mark för naturvårdsändamål. Till statliga markförvärv för naturvårdsändamål m. m. har för budgetåret 1964/65 anvisats 2 500 000 kronor. Samma belopp föreslås för budgetåret 1965/66. Från ett under budgetåret 1964/65 anvisat anslag å 600 000 kronor under jordbrukshuvudtiteln till kostnader för vård och förvaltning av naturvårdsobjekt skall bekostas domänverkets förvaltning av naturvårdsobjekt i kronans ägo samt skogsvårdsstyrelsernas tillsyn av sådana objekt tillhörande enskilda. Domänverkets kostnader inkluderar anläggande av broar, stigar o. dyl. samt uppförande av anläggningar för övernattning inom nationalparkerna. Enligt en av Kungl. Maj:t fastställd plan skall beloppet för innevarande budgetår disponeras med 525 000 kronor för naturvårdsobjekt i kronans ägo och med 75 000 kronor för sådana objekt i enskild ägo. För budgetåret 1965/66 föreslås det nu ifrågavarande anslaget höjt till 1 000 000 kronor. Utöver dessa utgifter på riksstaten för naturvård har domänverket bemyndigats att ta i anspråk 120 000 kronor ur driftmedel. Medel till naturvårdsupplysning lämnas även ur jaktvårdsfonden. Denna bildas av de jaktvårdsavgifter, som enligt jaktlagen varje utövare av jakt har att erlägga i den ordning, som föreskrives i kungörelsen den 4 mars 1960 om uppbörd av jaktvårdsavgift m. m. Medlen i jaktvårdsfonden förvaltas av statskontoret och disponeras av Kungl. Maj:t i jordbruksdepartementet. Under 1963/64 beviljades för jaktvårds- och naturvårdsändamål bidrag ur fonden med 4,1 milj. kronor, varur bidrag lämnades Svenska naturskyddsföreningens verksamhet med 150 000 kronor. 2.2.7.

Planeringskostnaderna

I samma mån som kommunerna övertagit huvudmannaskapet för planeringen på kommunal nivå, har även den ekonomiska ansvarigheten för planeringsuppgifterna överförts på dem. I konsekvens härmed h a r tidigare möjligheter till statsbidrag till kostnaderna för uppgörande av general- och byggnadsplaner numera upphört. I fråga om regionplaneringen däremot lämnar staten för närvarande ekonomiskt stöd till planläggningskostnaderna (i form av förskott under pågående planläggningsarbete, ersatt av ett slutligt bidrag sedan arbetet slutförts), vilket närmast torde ha motive-

37 rats med det inslag av överkommunala intressen, som denna planläggningstyp inrymmer. Även om fritidsintressen kan ha tillgodosetts vid regionplanering, för vilken bidrag av statsmedel sålunda utgått, är det icke möjligt att närmare uppskatta hur stor del som kan hänföras till fritidsintresset. 2.2.8. Totalsumman utgifter Summan av anslag och bidrag ur vissa fonder i tabell 1 uppgår till 51,6 milj. kronor för 1963/64 och 61,2 milj. kronor för budgetåret 1964/65. Bortses från jaktvårdsfonden och arvsfonden, eftersom dessa finansieras i särskild ordning och icke över riksstaten, är summan 45,2 resp. 54,4 milj. kronor. I det beräknade beloppet ingår icke de medel, som domänverket disponerar ur sina driftmedel. Slutsumman — i runt tal 50 milj. kronor — bör jämföras med driftbudgetens totalsumma för egentliga statsutgifter, uppgående till omkring 21 000 milj. kronor budgetåret 1964/65. Andelen för turism, idrott, friluftsliv och naturvård är således sammanlagt 2,4 promille av totala anslagsbeloppet till egentliga statsutgifter. 2.2.9. Övriga myndigheter Utöver de tidigare i detta kapitel omnämnda statliga organen finns en rad myndigheter, som i anslutning till sina uppgifter enligt uppräknade författningar eller eljest gör betydelsefulla insatser för fritidsbebyggelsen, det rörliga friluftslivet eller naturvården. Detta är särskilt fallet med åtskilliga regionala eller lokala statliga organ, som samtidigt fungerar som länsstyrelsens expertorgan, exempelvis länsarkitektorganisationen, länslantmäterikontoren och lantmäteriets förrättningsorganisation, länsingenjörskontoren, länsläkarna m. fl. Även flera av de mera självständiga regionala organen, såsom lantbruksnämnderna och länsarbetsnämnderna, kan i speciella fall få befattning med friluftsfrågor av väsentlig räckvidd. Dessa insatser är tillsammantagna av betydande storlek. Emellertid är ifrågavarande organs befattning med friluftsfrågorna så integrerad med deras ordinarie huvuduppgifter, att det icke lär vara möjligt att ens uppskattningsvis beräkna, hur stor merkostnaden kan vara för insatserna på friluftsområdet, helst som arbetet ifråga i vissa fall debiteras enligt varierande taxeprinciper. Utredningen har därför avstått från att beräkna storleken av denna samhälleliga insats, även om den i och för sig är betydande. 2.2.10. Kommunal verksamhet Till jämförelse med den ovan gjorda översikten över statsverkets engagemang bör noteras, att kommunal verksamhet förekommer i betydande utsträckning. Primärkommunernas förvaltningsorgan blir i allt större omfattning sysselsatta med ärenden, som rör fritidsverksamheterna. Vad beträffar fritidsbebyggelsen, dess planering och utformning, har byggnads-

38 Tabell 1. Anslag på rikastaten och bidrag ur vissa fonder till turism, idrott, friluftsliv och naturvärd. Anvisat resp. föreslaget belopp i 1 000-tal kronor 1963/64 1964/65 1965/66

Turism X ht, handelsdepartementet Bidrag till Svenska turisttrafikförb. . . Bidrag till turistpropaganda i USA . . . .

1900 104

2 300 104

2 700 104

Summa turism

2 004

2 404

2 804

14 000

17 000

20 375

1 250

1 250

3 100

3 500

4 000

1 481

1 850

—'

Idrott X ht, handelsdepartementet Avsättning till fonden för idrottens främjande VIII ht, ecklesiastikdepartementet Hälften

av a n s l a g e n

till

Utbildning av ungdomsledare Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet IX ht, jordbruksdepartementet Bidrag till viss ungdomsverksamhet . . Befrämjande av husdjursaveln, på ridsporten belöpande del: Bidrag till ridhusanläggningar Bidrag till civil verksamhet vid Strömsholm

....

Bidrag åt amatörridsporten VI ht, kommunikationsdepartementet Bidrag från affärsverken till personalidrott

—'

—l

2 100

2 200

2 300

22 237

27 093

30 512

IV ht, försvarsdepartementet Bidrag till frivilliga skytteväsendet Summa idrott 1

Dessa bidragsanslag har i 1965 års statsverksproposition föreslagits skola i fortsättningen utgå ur fonden för idrottens främjande under X ht.

39 Tabell

1. (forts.)

Anvisat resp. föreslaget belopp i 1 000-tal kronor 1963/64 1964/65 1965/66

Friluftsliv X ht, handelsdepartementet Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

2 100

2 600

3 000

2 681

2 700

2 700

2 000

3 000

4 000

7o

7 000 1

7 000 1

7 000 1

V ht, socialdepartementet Bidrag till barns och husmödrars semester, driften av semesterhem m. m. Räddningsflyg i fjällområdena Riksförsäkringsverkets bidrag till Sv. föreningen för folkbad

5 700 60

5 500 60

5 400 70

—

Summa friluftsliv

19 806

20 925

22 245

480 200 200 2 000

600 250 2 000 2 500

900 325 3 000 2 500

230 3 765 7 564

600 4 100 10 739

1000 4 100 12 796

68 357

V ht, socialdepartementet Bidrag ur allmänna arvsfonden (utom riksstaten) VI ht, kommunikationsdepartementet Bidrag till byggnad och underhåll av mindre hamnar och farleder På sjöfartsstyrelsens avlönings- och omkostnadsanslag : s jövettspropaganda, hamnprojektering m. m XI ht, inrikesdepartementet Bidrag ur anslag till sysselsättningsfrämjande åtgärder

Naturvård IX ht, jordbruksdepartementet Statens naturvårdsnämnd, löner, omkostnader Länsstyrelsernas naturvårdsarbete ifrån 1964/65 XI ht) Bidrag till naturvårdsupplysning . . . . Ersättning till markägare m. m Inköp av mark för naturvårdsändamål Vård och förvaltning av naturvårdsobjekt Jaktvårdsfonden (utom riksstat) Summa naturvård Totalsumma 1

Av beloppet hänför sig ca Va till n a t u r v å r d s ä n d a m å l .

40 nämnderna omfattande och betydelsefulla uppgifter. I större kommuner är särskilda styrelser eller nämnder för idrotts- och friluftsfrågor inrättade, och detta blir allt vanligare. I vissa kommuner handlägges dessa ärenden direkt av kommunens styrelse, drätselkammaren i stad resp. kommunalnämnden på landet. De borgerliga primärkommunerna lämnar väsentliga bidrag till anläggningar för idrott och friluftsliv. Därutöver förekommer det, att kommunen själv står som huvudman för olika anläggningar. Storleken av den ekonomiska insatsen framgår icke av den kommunala finansstatistiken. Ej heller redovisas där separat kommunala kostnader för idrottsanläggningar i allmänhet. Dessa kostnader torde emellertid vara av betydande storlek. Som exempel kan nämnas, att de borgerliga primärkommunernas totala utgifter för simbadanläggningar och kallbadhus för 1961 uppskattas till mellan 30 och 35 milj. kronor. De kyrkliga kommunerna, församlingarna, bidrar i viss omfattning till sådan ungdomsverksamhet — innefattande även idrott och friluftsliv — som bedrives av kyrkliga ungdomsorganisationer enligt vad som framgått av 1962 års ungdomsutrednings betänkande (SOU 1963:67). Direkta bidrag lämnas av landstingen bl. a. till länens turisttrafikförbund, som har anställda turistintendenter för sin verksamhet. Landstingen bidrar även de till ungdomsverksamhet, som innefattar idrott och friluftsliv. 2.3.

Riksorganisationer

för idrott, friluftsliv

m. m.

I det föregående har på flera ställen nämnts idrotts-, frilufts-, turist- och naturvårdsorganisationer, som förvaltar och nyttiggör de över riksstaten eller ur särskilda fonder givna bidragen. Nedan lämnas en översikt över på här ifrågavarande områden verksamma riksorganisationer med några uppgifter om deras organisatoriska uppbyggnad och deras arbete. På naturvårdens och friluftslivets områden finns statliga organ, statens naturvårdsnämnd och statens friluftsnämnd. Vad beträffar verksamheten inom idrotten, intar en ideell organisation, Sveriges riksidrottsförbund (RF), i vissa hänseenden en med dessa myndigheter jämförbar ställning och ombesörjer bl. a. framställningar om statsanslag samt fördelningen därav. Förbundets ändamål är, enligt dess stadgar, att genom tävlings- och rekreationsidrott höja vårt folks kroppsliga och andliga kraft samt bereda särskilt de unga en värdefull fritidssysselsättning. I detta syfte samverkar förbundet med andra ideella organisationer och samhälleliga institutioner. RF är samarbetsorgan för de vid årsskiftet 1964/65 till antalet 46 specialförbunden. Av dessa företräder 44 vart och ett viss eller vissa idrottsgrenar. De båda återstående är å ena sidan Svenska skolidrottsförbundet och Sveriges akademiska idrottsförbund, och å den andra Sveriges militära idrottsförbund.

4t S p e c i a l f ö r b u n d e n är, m e d u n d a n t a g för S v e n s k a v a r p a f ö r b u n d e t , vid sid a n a v sitt m e d l e m s k a p i R F a n s l u t n a till ett internationellt specialförbund. D e n r e g i o n a l a o r g a n i s a t i o n e n b e s t å r dels av d i s t r i k t s f ö r b u n d , 23 till a n talet, dels s p e c i a l d i s t r i k t s f ö r b u n d . De förra, vilka i a l l m ä n h e t o m f a t t a r ett l a n d s k a p , ä r R F : s o r g a n och f u n g e r a r som r e g i o n a l a m o t s v a r i g h e t e r till detta, i det a t t d e u t g ö r s a m a r b e t s o r g a n för de av s p e c i a l f ö r b u n d e n u p p r ä t t a d e specialdistriktsförbunden. Idrottsföreningarna var tidigare direkt anslutna till RF, men blir numera automatiskt medlemmar av detta i och med att de vinner inträde i ett av specialförbunden. Antalet till specialförbunden anslutna föreningar uppgick den 1 oktober 1964 Ull 21 789 med tillsammans ca 1 695 000 medlemmar, varvid emellertid bör observeras, att föreningarna i genomsnitt är anslutna till 1,9 specialförbund samt att en person kan vara medlem i en eller flera föreningar. Det verkliga antalet idrottsutövare i de till RF genom specialförbunden anslutna föreningarna beräknas uppgå till 1 200 000, av vilka det övervägande flertalet befinner sig i åldersgruppen 16—25 år. Specialförbunden har förtecknats i nedanstående tabell med uppgifter om till vart och ett anslutna föreningar. Uppgifterna avser den 1 oktober 1964 med undanlag för Sveriges akademiska idrottsförbund och Svenska kanotseglarförbundet, vilka anslöts vid en senare tidpunkt.

Specialförband Badmintonförbundet Bandyförbundet Basketbollförbundet Bilsportförbundet Bobsleighförbundet Bordtennisförbundet Bowlingförbundet Boxningsförbundet Brottningsförbundet Bågskytteförbundet Castingf örbundet Curlingförbundet Cykelförbundet Dragkampförbundet Fotbollförbundet Fri-idrottsförbundet Fäktförbundet Golfförbundet Gymnastikförbundet Gångförbundet Handbollförbundet Ishockeyförbundet Judoförbundet Kanotförbundet

Antal anslutna föreningar 121 1 170 214 257 6 1 340 592 109 238 192 42 99 175 23 2 955 1 375 79 79 1 662 483 776 1 620 31 73

Specialförband Konståkningsförbundet . . . . Minigolfförbundet Motorcykelförbundet Orienteringsförbundet Racerbåtförbundet Roddförbundet Rugbyförbundet Seglarförbundet Simförbundet Skidförbundet Skolidrottsförbundet Skridskoförbundet Skridskoseglingsförbundet . . Sportskytteförbundet Tennisförbundet Tyngdlyftningsförbundet . . . Varpaförbundet Vattenskidförbundet Volleybollförbundet Sveriges militära idrottsförbund Kanotseglarförbundet Sveriges akademiska idrottsförbund

Antal anslutna föreningar 109 109 187 1 238 43 58 7 197 426 2 013 1 927 132 18 365 512 242 188 21 65 213 30 6

42 RF:s högsta beslutande organ är det årliga riksidrotts mötet, vilket består av 150 ombud för special- och distriktsförbunden. Mötet utser riksidrottsstyrelsen, som utövar den verkställande myndigheten och består av ordförande samt nio ledamöter. I densamma ingår därjämte Kungl. Maj:ts ombud jämte dennes suppleant. Riksidrottsmötet ombesörjer granskning av styrelsens verksamhet och förvaltning, dels genom ett dechargeutskott, dels genom revisorer. Dessa ingår i en revisionskommitté, som även granskar specialförbundens räkenskaper och förvaltning. Granskning av RF:s räkenskaper sker även genom särskilda av Kungl. Maj:t utsedda revisorer. Riksidrottsmötet utser även ledamöter i riksidrottsnämnden, som är högsta myndighet för interna bestraffningsärenden samt idrottsplatskommittén, vilken ombesörjer en viktig del av RF:s allmänt administrativa verksamhet. Den består av fyra av riksidrottsmötet valda ledamöter. Kungl. Maj:ts ombud i RF samt ledamöter utsedda av Svenska stads- och kommunförbunden. Kommittén utför teknisk granskning och rådgivning bebeträffande projekt till idrottsanläggningar samt bereder RF:s förslag till Kungl. Maj:t angående bidrag till dylika. Den beslutar beträffande bidrag till mindre idrottsanläggningar. Det bör erinras att Kungl. Maj:t 1964 uppdragit åt Idrottens samarbetsnämnd att verkställa sakkunnig utredning angående frågan om statsbidrag till idrottsanläggningar. Inom Riksidrottsförbundet finns vidare poliklinikkommittén, som utför hälsokontroll, Stiftelsen Sveriges riksidrottsförbunds idrottsinstitut på Bosön (centrum för RF:s omfattande kursprogram) och Olandergårdsnämnden, som administrerar idrottsinstitutets verksamhet i fjällen. För Sveriges deltagande i olympiska spel är, i enlighet med gällande av Internationella olympiska kommittén utfärdade bestämmelser, inrättad Sveriges olympiska kommitté. Kommitténs uppgift är att främja förberedelserna för det svenska deltagandet i Olympiska spelen samt att svara för alla med deltagandet i spelen sammanhängande frågor. Kommittén åtnjuter för sin verksamhet anslag ur fonden för idrottens främjande, dels för olympiska förberedelser, dels för med deltagandet i spelen förenade kostnader. Svenska korporationsidrottsförbundet har till uppgift att verka för motionsidrott genom sammanslutning av de anställda på arbetsplatser och i inrättningar till motionsidrottsklubbar, vilka har idrott och friluftsliv på sitt program. Klubbarna sammanföres i lokalförbund för varje ort där flera sådana klubbar är verksamma. Korporationsidrottsförbundet vänder sig även till folk utanför arbetsplatsen och bildar bland annat s. k. familjeklubbar. Vidare har husmodersgymnastik och motionsövningar för handikappade och pensionärer tagits upp på programmet. År 1963 fanns 150 lokalförbund med 5 500 anslutna klubbar. Dessutom är vissa statliga och kommunala verks idrottssammanslutningar kollektivt anslutna till korporationsidrottsförbundet. Mellan klubbarna anordnas serietävlingar inom olika idrottsgrenar. För 1962 redovisas 1,7 milj. deltagare i lokalförbundens sport-

43 arrangemang. Korporationsidrottsförbundet bildades 1945, och 1963 upprättades länskommittéer för samverkan på det regionala planet mellan lokalförbunden. Idrottsförbundets beslutande organ är en riksstämma sammansatt av representanter för lokalförbunden. De verkställande uppgifterna handhas av en förbundsstyrelse, bestående av 15 personer utsedda av stämman. De löpande ärendena skötes av ett arbetsutskott och ett beredningsutskott ur förbundsstyrelsen samt av en riksombudsman. Under denne verkar distriktsombudsmän för det regionala och lokala arbetet. Skid- och friluftsfrämjandet, s o m ä r en r i k s f ö r e n i n g m e d d i r e k t a n s l u t n a i n d i v i d u e l l a m e d l e m m a r , ca 30 000, h a r till ä n d a m å l att f r ä m j a skidlöpn i n g och a n n a t friluftsliv och d ä r i g e n o m v e r k a för f ö r b ä t t r a d folkhälsa o c h s u n d livsglädje. F ö r e n i n g e n a r b e t a r för sitt syfte g e n o m p r o p a g a n d a och u p p l y s n i n g s v e r k s a m h e t r ö r a n d e friluftsliv, g e n o m u t b i l d n i n g av l e d a r e och i n s t r u k t ö r e r för friluftsliv och friluftsbetonad i d r o t t s v e r k s a m h e t gen o m att a r r a n g e r a olika slag av f r i l u f t s v e r k s a m h e t och g e n o m att s k a p a f r i l u f t s a n l ä g g n i n g a r . F ö r e n i n g e n förfogar över o m k r i n g 200 a n l ä g g n i n g a r för friluftsliv, s p r i d d a över h e l a l a n d e t . N å g r a av dessa äges och drives av f ö r e n i n g e n . H u v u d d e l e n äges o c h drives av l o k a l a v d e l n i n g a r . Medlemmarna är sammanförda i lokalavdelningar, vilka bildar regionala förbund — s. k. distriktsförbund. Antalet distriktsförbund är 22, antalet lokalavdelningar 234. Föreningens högsta beslutande organ är årsstämman, bestående av 60 ombud för distriktsförbunden. Årsstämman väljer styrelsen, som tillsätter för olika verksamhetsgrenar erforderliga kommittéer — ledarutbildning, utrustningsfrågor, vuxenverksamhet, ungdomsverksamhet och barnverksamhet. Föreningens verksamhet gäller icke i första hand dem, som är medlemmar i föreningen. Verksamheten är utåtriktad. I den av föreningen eller av dess distriktsförbund och lokalavdelningar arrangerade verksamheten, omfattande kurser, skidskolor och andra skolor samt olika slag av propagandaarrangemang deltog senaste verksamhetsåret 29 800 barn, 42 000 ngdomar och 72 000 vuxna. Dessa siffror gäller olika personer. Friluftsanläggningarna hade under samma tid 1,5 miljoner besök, vilket bedömts motsvara omkring 600 000 personer. Föreningen bedriver i fråga om friluftslivets arrangemang en omfattande serviceverksamhet åt andra organisationer samt biträder med sådan verksamhet vid skolornas friluftsdagar. Svenska turistföreningen, stiftad å r 1885, h a r till ä n d a m å l »att i fosterl a n d e t s intresse u t v e c k l a t u r i s t v ä s e n d e t s a m t a r b e t a för s p r i d a n d e t av k ä n n e d o m o m l a n d och folk». Den ä r en förening m e d för n ä r v a r a n d e (1965) 216 000 m e d l e m m a r . S T F : s v e r k s a m h e t k a n u p p d e l a s i tre h u v u d g r u p p e r : p u b l i k a t i o n s v e r k s a m h e t , f ä l t v e r k s a m h e t och resetjänst. P u b l i k a t i o n s v e r k s a m h e t e n tjänar mottot »Känn ditt land» — s e mesterresan skall naturligtvis vara avkoppling, men bör också leda till en fördjupad kunskap om det egna landet. Det viktigaste hjälpmedlet därvid är föreningens årsskrift, upplaga 190 000 ex., som systematiskt behandlat svenska landskap och miljöer likaväl som historiska minnen och de skilda årstiderna. Tidningen »Turist» skildrar i ord och bild svensk natur och svenskt kulturarv. Föreningen utger resehandböcker, turböcker för olika former av turistfärder, handböcker om fjället och andra naturtyper samt förteckning över hotell och pensionat, STF:s vandrarhem och fjällanläggningar i Sverige.

44 F ä 11 v e r k s a m h e t e n omfattar praktiska åtgärder, särskilt turistanläggningar inom områden och av sådan utformning, att andra organisationer eller enskilda icke ombesörjt den nödvändiga insatsen. Främst har detta omfattat en pionjärinsats inom det svenska fjällområdet genom upprättande av 2 300 kilometer rösade leder med broar, roddbåtar, motorbåtstrafik samt ett system av omkring 100 raststugor och kåtor samt 14 fjällstationer. Den andra huvudgruppen av anläggningar omfattar omkring 240 vandrarhem i hela landet avsedda att vara prisbilliga men goda övernattningsplatser under färd. Huvuddelen av gästerna på vandrarhemmen kominer numera per bil eller andra motorfordon, och de flesta hem h a r särskilda rum för familjer med barn. Genom STF:s anslutning till den internationella vandrarhemsrörelsen står vandrarhemmen i Sverige öppna för utländska besökare — ca 30 % av gästerna — liksom STF-medlemmarna äger tillträde till utlandets vandrarhem. R e s e t j ä n s t innefattar en mängd åtgärder för att råda, vägleda och underlätta medlemmarnas och allmänhetens färder i Sverige. Föreningens centrala kansli i Stockholm har en fullständig resebyrå, vilken säljer biljetter, förmedlar rumsbeställningar och arrangerar ett stort antal egna sällskapsresor främst inom Sverige och Norden. En omfattande skolreseverksamhet, i stigande grad också lägerskolor, samt den sedan 40 år arrangerade Skolungdomens allmänna fjällfärd (i samarbete med Skid- och friluftsfrämjandet m. fl.) administreras också av STF. Sedan år 1895 har årligen utdelats stipendier till studieresor inom landet till skolungdom och andra grupper samt till yngre vetenskapsmän. STF upprätthåller genom permanenta kommittéer samarbetet med turistföreningar och vandrarhemsorganisationer i Norden och är ansluten till tre federationer för turistsammanslutningarna i världen. STF:s ekonomi är väsentligen baserad på medlemmarnas avgifter, inkasserade genom ett nät av omkring 4 000 ombud. Från det allmänna har lämnats bidrag genom Statens friluftsnämnd årligen alltsedan år 1940 för inrättande av nya vandrarhem och bäddutrustningar på äldre vandrarhem. I mindre utsträckning har bidrag lämnats för nybyggnader i fjälltrakterna. Från arbetsmarknadsstyrelsen har under de senaste åren lämnats bidrag till turistanläggningar genom statliga beredskapsarbeten. Undantagsvis har kommuner och landsting lämnat anslag till STF:s turistanläggningar. Bidrag för föreningens administration och drift har endast undantagsvis lämnats. Reso, Folkrörelsernas re se- och semesterorganisation, b i l d a d e s å r 1937 av en r a d fackliga, k o o p e r a t i v a och ideella o r g a n i s a t i o n e r . B l a n d dessa m ä r kes L O o c h T C O och till d e m a n s l u t n a f ö r b u n d , K F , bil- och b y g g n a d s k o o p e r a t i o n e n , Sveriges l a n t b r u k s f ö r b u n d m . 11. Reso skall v e r k a för u t v e c k l i n g av t u r i s m och s e m e s t e r och d r i v a d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e e k o n o m i s k verksamhet. Vid sidan om den ekonomiska föreningen har Reso en särskild medlemsorganisation med ca 50 000 enskilda medlemmar. Landet indelas i 46 regioner, inom vilka en huvudresebyrå med sig anslutna turistbyråer och informationskontor har till uppgift att tillhandahålla allmän resetjänst och att lokalt främja fritidsaktiviteter med särskild tonvikt på rese- och studiearrangemang. Regionskontoren medverkar också inom det lokala organisations- och föreningslivet med information om aktuella fritids- och semesterfrågor. Vid sidan om sina säljande trycksaker utger Reso också en månatlig fritidstidskrift. Reso driver ett tjugotal turisthotell och resmål (privatrumsinkvartering) och har

45 dessutom två semesterbyar i Sverige och en i Italien. Resos förmedling av stugor och lägenheter har fått en betydande omfattning, och under 1964 utnyttjades enbart Resos bygdesemester av över 60 000 personer. Medräknas Resos engagemang inom stadshotellsektorn med 10 hotell och nära 4 000 bäddai\ uppgår det av Reso i Sverige totalt disponerade bäddantalet till 33 000. Reseavdelningen lägger upp fasta researrangemang inom Norden och till övriga utlandet och ordnar dessutom specialresor. Reso har också en särskild avdelning för kongress- och konferensservice. Riksorganisationernas campingkommitté b i l d a d e s å r 1956 av de l e d a n d e turist-, frilufts- o c h m o t o r o r g a n i s a t i o n e r n a , s o m a n s å g det a n g e l ä g e t a t t s ö k a leda u t v e c k l i n g e n av en a l l t m e r ö k a d c a m p i n g in p å s u n d a b a n o r till fördel b å d e för o r g a n i s a t i o n e r n a s m e d l e m m a r o c h för s a m h ä l l e t . I kommittén ingår nu Cykel- och mopedfrämjandet, Kungliga automobilklubben, Motorförarnas helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund, Reso, Skid- och friluftsfrämjandet samt Svenska turistföreningen. Kommitténs verksamhet baseras på bidrag från de medverkande organisationerna samt, från och med år 1957, anslag från fonden för friluftslivets främjande. Kommittén har som verkställande kraft en heltidsanställd sekreterare. Campingkommittén inventerar, bedömer och klassificerar de svenska campingplatserna samt upplyser allmänheten om campingförhållandena i vårt land, främst genom den regelbundet utgivna »Campingboken». En omfattande del av verksamheten är rådgivning till kommunala och statliga myndigheter samt till organisationer och enskilda i frågor gällande skötsel av campingplatser, och flera småskrifter har utgivits därom. För kommunala representanter, ägare av campingplatser m. fl. anordnas konferenser och instruktionskurser. Kommittén följer också utvecklingen på campingområdet i andra länder och samarbetar regelbundet med motsvarande organisationer i de nordiska grannländerna. Riksföreningen för simningens främjande (Simfrämjandet), som bildades å r 1935, ä r i första h a n d en s e r v i c e o r g a n i s a t i o n för s i m s k o l e v ä s e n d e t i Sverige. R i k s f ö r e n i n g e n a n o r d n a r s i m l ä r a r k u r s e r , dels i egen regi, dels i r e g i av l ä n s f ö r e n i n g a r n a , o c h dels g e n o m a t t l ä m n a e k o n o m i s k t b i d r a g till a v andra organisationer anordnade kurser. Ca 900 personer deltar årligen i sådana kurser. Simfrämjandet tillhandahåller dels ett kompetensbevis att utlämnas till godkända deltagare i de olika simlärarkurserna och dels affischer, dagböcker och blanketter samt simlitteratur. En mycket viktig del av verksamheten är en allmän rådgivning, som i första hand tar sikte på anordnandet av badplatser av olika slag. För detta ändamål ger Simfrämjandet ut tidskriften Simfrämjaren, som förutom artiklar i aktuella ämnen ger upplysningar i badbyggnadsfrågor. Av tidskriften har utgetts specialnummer om dels naturliga friluftsbad, dels landbassänger. Till tjänst för de många kommuner, i vilka byggandet av bad är aktuellt, tillhandahåller Simfrämjandet teknisk expertis. Simfrämjandets viktigaste propagandadrive för ökad och förbättrad simkunnighet hos svenska folket i skilda åldrar är simborgarmärket. Provtagning anordnas på omkring 3 000 platser i landet och omkring en kvarts miljon svenskar fullgör varje år simborgarprovet. Simbadsdelegationen

(SD), s o m tillsattes a v K u n g l . Maj:t å r 1938, b e s t å r

46 av en representant för Simfrämjandet, en för Svenska livräddningssällskapet och en för Sveriges riksidrottsförbund. SD fördelar medel ur fonden för idrottens främjande till anskaffande av simmateriel och till enklare badoch simanläggningar — för 1964/65 sammanlagt 25 000 kronor. Bidraget till en anläggning är maximerat till 2 000 kronor. Större delen av SD:s medel används till gratisutdelning av materiel: simdynor, simstänger etc. De ovan nämnda organisationerna har alla friluftslivet som en mycket väsentlig del i sin verksamhet. Bland de talrika organisationerna inom det vida området av turism och friluftsliv är det uppenbart att inånga andra organisationer ägnar dessa områden intresse. Bland sådana organisationer kan nämnas båtsportsorganisationerna — Sveriges motorbåtsunion, Svenska kryssarklubben, Svenska seglar förbundet — motororganisationerna — Motormännens riksförbund, Motormännens helnykterhetsförbund, Kungl. automobilklubben — Svenska jägarförbundet, Fiskefrämjandet, Sportfiskeförbundet, Svenska koloniträdgårdsförbundet, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska scoutförbundet. Även inom nykterhetsorganisationerna och ungdomsorganisationerna förekommer olika former av friluftsaktiviteter. Det skulle emellertid föra för långt att lämna en detaljerad beskrivning av alla dessa sammanslutningars värdefulla insatser på här aktuella områden.

KAPITEL

3 Allmänna erfarenheter och önskemål rörande fritidsbebyggelsen

3.1.

Inledning

I syfte att erhålla underlag för sitt arbete har utredningen genom cirkulärskrivelser till länsstyrelserna den 11 januari 1963 inhämtat uppgifter om den nuvarande fritidsbebyggelsens omfattning, lokalisering och hittillsvarande utvecklingstendenser. Utredningen hemställde vidare om länsstyrelsernas bedömningar av de faktorer, som styr tillgång och efterfrågan på mark fenfritidsbebyggelse. I detta hänseende upptogs följande frågeställningar: a) områden, som redan nu är starkt efterfrågade och aktuella för fritidsbebyggelse; b) områden, som kan komma att bli efterfrågade och aktuella för fritidsbebyggelse under den kommande tioårsperioden; c) den utveckling, som vore den lämpligaste ur allmän samhällsplaneringssynpunkt, d. v. s. under samtidigt beaktande av näringslivets, permanentbebyggelsens, naturvårdens m. fl. behov på längre sikt. Länsstyrelserna ombads dessutom delge utredningen dels erfarenheter och synpunkter, huruvida gällande lagstiftning och organisation medger en ur allmän samhällsplaneringssynpunkt lämplig lokalisering av fritidsbebyggelsen, dels allmänna synpunkter på utredningsarbetet. Skrivelsen till länsstyrelserna har även i orienterande syfte delgivits ett antal myndigheter och organisationer, vilka i sammanhanget beretts tillfälle att inkomma med de allmänna synpunkter och önskemål, som med hänsyn till deras verksamhetsområde vore av särskild betydelse och av beskaffenhet att böra beaktas redan i fråga om den allmänna målsättningen. Materialet rörande inventeringen av den. nuvarande fritidsbebyggelsen m. m. redovisas i Friluftslivet i Sverige — Del 1 — Utgångsläge och utvecklingstendenser, SOU 1964:47, medan materialet i övrigt redovisas i det följande. Då länsarkitekt eller överlantmätare avgivit eget yttrande och detta åberopats av länsstyrelsen, återges det som länsstyrelsens eget yttrande.

48 3. 2. Faktorer,

som påverkar

efterfrågan

och tillgång på mark

för

fritidsbebyggelse 3. 2. 1. Allmänt Länsstyrelserna har genoingående understrukit, att efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse ökat mycket kraftigt under senare år och alltjämt tenderar att öka. Detta anses vara en följd av samhällsutvecklingen i stort, d. v. s. ökad koncentration av befolkningen till tätorter, ökad fritid, höjd levnadsstandard, ökat krav på miljöbyte, större biltäthet och bättre kommunikationer. Tätortsmänniskans behov av en lämplig fritidsmiljö påverkar i hög grad utvecklingen. Befolkningskoncentration och landskapets fritidsvärde är de faktorer, som främst anses styra efterfrågan. Landskapets fritidsvärde i sin tur bestäms bl. a. av naturmiljön, tillgång till hav, insjöar och vattendrag, avstånd till bostadsorten, kommunikationer m. m. Andra faktorer, som påverkar efterfrågeinriktningen, är utbudet av mark, tomtkostnader samt önskemål o m orörd natur, avskildhet m. m. Efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse koncentrerar sig således dels till områden kring de större tätorterna, dels till kuster och insjöstränder med goda badmöjligheter. Konsumenten väljer således i första hand en plats för sitt fritidshus, som icke ligger på ett alltför långt avstånd från permanentbostaden. Utvecklingen av bilbeståndet och den ökade fritiden har dock underlättat möjligheten att ha ett fritidshus på längre avstånd. Möjligheterna till bad, båtsport och fiske framstår vidare som betydande lokaliseringsfaktorer. Tillgången på mark synes främst vara beroende av den enskilde markägarens intresse för att avhända sig mark. Andra faktorer av betydelse är behovet av mark för andra ändamål, markens lämplighet för planläggning u r andra synpunkter, bestämmelserna i byggnadslagen samt åtgärder av kommunen. Tillgången styrs med andra ord främst av äganderätten till marken, det enskilda vinstintresset och åtgärder från det allmännas sida. Tillgången på mark för exploatering påverkas vidare i hög grad av jordbrukets rationalisering — nedläggning av små enheter och överförandet av lågt avkastande marker till mark för fritidsbebyggelse. Länsstyrelsen

i Älvsborgs län lämnar följande karakteristik av läget:

Efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse påverkas i hög grad av sådana faktorer som arbetstidsförkortning och längre semester i kombination med fortgående välståndsökning och befolkningens koncentration till tätorter. Nämnda efterfrågan gör sig alltså starkast märkbar i omgivningarna till större befolkningscentra. Vad beträffar tillgång på mark för fritidsbebyggelse, påverkas denna sannolikt främst av det enskilda vinstintresset. Oftast torde det därvid vara fråga om markägare, som funnit att de kan göra sig vinst på tomtupplåtelser och tomtförsäljningar och som därför utbjuder tomtplatser för fritidsbebyggelse. Endast i undantagsfall förekommer det, att kommuner ställer mark till förfogande för sådan bebyggelse.

49 Mot bakgrunden av varierande intresse från markägarnas sida för att sälja mark för fritidsbebyggelse påpekar bl. a. länsstyrelsen i Södermanlands län, att slumpartade och på tillfälligheters spel beroende orsaker på ett avgörande sätt inverkar på lokaliseringen av fritidsbebyggelsen. Med åberopande av ett yttrande av överlantmätaren anför länsstyrelsen i Östergötlands län följande: De mera allmängiltiga krav som ställs på en fritidsboplats synes vara, att den någorlunda lätt skall kunna nås med bil och att den ligger i en trakt, som på ett eller annat sätt har naturskönhetsvärde. Närbelägenheten till vatten är i allmänhet ett önskemål, men synes numera inte vara ett oeftergivligt krav. Förekomsten av grannar torde icke ha avgörande betydelse vare sig i positiv eller negativ riktning. 3. 2. 2. Områden, som redan nu är starkt efterfrågade och aktuella för fritidsbebyggelse Då den aktuella inriktningen av efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse är av stor betydelse för den framtida utvecklingen, refereras i det följande i korthet samtliga länsstyrelsers bedömning. Stockholms län. Inom ett avstånd av tre mil från Stockholm finns ca 60 °/o av länets totala fritidsbebyggelse, ökningen under de sista åren har varit relativt liten närmast Stockholm, men växer med avståndet från staden. Det är framförallt Stockholms skärgård och kustbandet, särskilt Roslagskusten, som är mest efterfrågade och aktuella för denna bebyggelse. Redan nu är dock efterfrågan på byggbara tomter stor över länet. Ökningen är påtaglig i de för naturvården och friluftslivet ömtåligaste och viktigaste partierna. Uppsala län. Efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse, i varje fall inom länets södra del och i de större städernas närhet, bedöms vara så stor att all mark, som utbjudes för byggnadsändamål, finner köpare. Ordningsföljden vid utbyggandet ger vid handen, att det är stränderna, som är mest eftersökta. I Uppsalas närhet, där ett mycket ringa antal lämpliga badsjöar finns, förekommer exploatering av skogsmark utan anslutning till vattendrag. Södermanlands län. Med hänsyn till länets centrala läge i förhållande till Stockholmsregionen och andra större städer i Mälarbäckenet har trycket på exploatering för fritidsändamål ökat år från år. Fritidsbebyggelsen spred sig från början utefter kusten och mälarstränderna och vid den östligaste delen av Hjälmaren. Under de senaste 15—20 åren har nya områden tagits i anspråk med spridning över praktiskt taget hela länet. Influenscentra ligger så, att trycket från dem riktas mot länets alla delar. Nästan all slags mark kan säljas för fritidsbebyggelse, även om områden med tillgång till speciella naturföreteelser, såsom strand och vatten, fiske, utsikt e t c , efterfrågas mest. Åbyggnader tillhörande jordbruket har i betydande omfattning tagits i anspråk för fritidsändamål. i

50 Intresset hos jordägarna för upplåtelse av mark för fritidsbebyggelse har varit och är alltjämt mycket växlande. Således upplåtes för sådant ändamål icke mark, som tillhör domänverket, häradsallmänningar, kyrkan, bolag eller fideikommiss. Med hänvisning till överlantmätarens yttrande anför länsstyrelsen: Kollektivt sett har den jordägande befolkningen intagit och intar nog alltjämt en mer eller mindre avvisande attityd mot fritidsbebyggelsen, ehuru en glidning mot ökat intresse härför synes vara under utveckling. Försäljning och avstyckning av överflödiga hus, såväl i samband med storleksrationalisering som eljest, är vanligen förekommande. Genom det anförda har antytts ett av ekonomiska skäl föranlett intresse hos enskilda jordbrukare att genom upplåtelse i olika former medverka till fritidsbebyggelse såsom glesbebyggelse. Vid sidan härav har under de sista åren framträtt ett mera spekulationsinriktat intresse från jordbrukarhåll för fritidsbebyggelse såsom tätbebyggelse. Det är uppenbart, att skattetänkande påverkat försäljningsviljan med avseende på tomtplatser och liefrämjat uthyrningsmetoden. Östergötlands län. Särskilt stark efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse kan konstateras vid sjöar eller havet i närheten av större befolkningscentra och på platser, där god bilväg leder fram till områdena. Vidare är intresset stort för öar. I skärgården förekommer således numera fritidsbebyggelse inom hela den inre delen. Vidare förekommer omfattande fritidsbebyggelse i Norrköpings- och Linköpings-trakten (Bråviken, Roxen och Kindasjöarna). Jönköpings län. Fritidsbebyggelsen har märkbart större omfattning i länets norra del än i den södra, och således utgör södra Vätterbygden tillsammans med Nässjö-, Eksjö- och Tranåsområdet ett stort, tämligen sammanhängande område med fritidsbebyggelse. Liknande region bildar Värnamoområdet och stränderna kring sjön Bolmen. Kronobergs län. Fritidsbebyggelsen koncentreras huvudsakligen till länets västra och mellersta delar och där kring de större sjöarna (Bolmen, Åsnen, Möckeln och Helgasjön). Den östra delen av länet är föga exploaterad, bl. a. beroende på att denna del är sjöfattig och dessutom ligger relativt avlägset från större tätorter och genomfartsleder. Kalmar län. Fritidsbebyggelsen återfinns i sin huvudsakliga del inom kustbygden, medan mycket ringa fritidsbebyggelse förekommer i skogsbygden. I kustområdet nämns följande områden som starkt efterfrågade: Öland, kusten mellan Kalmar och Blekingegränsen, kusten mellan Kalmar och Skäggenäshalvön, området kring Pataholm och Mönsterås, områdena kring Påskallavik och Virkvarn, Misterhults skärgård samt kusten mellan Blankaholm och östergötlandsgränsen. Gotlands län. Fritidsbebyggelse i egentlig mening har sökt sig till kustområdena och vuxit upp i närheten av, men ej alldeles intill kusten. Därtill kommer en form av fritidsbebyggelse, som ej vållar något samhällsplane-

51 ringsproblem, nämligen den som består av pietetsfullt iståndsättande av överbliven bebyggelse i jordbruksbygden, som får nya uppgifter att tjäna som sommarbostad för tätortsbor. Blekinge län. Fritidsbebyggelsen har koncentrerats till områden utmed kusten. Praktiskt taget hela kusten framstår som attraktiv för fritidsbebyggelse. I länets inland är fritidsbebyggelsen ännu så länge av relativt ringa omfattning. En viss tendens till att förlägga bebyggelse invid sjöar och vattendrag gör sig dock gällande, och vidare tages bostäder, som upphör att vara årsbostäder för den fasta befolkningen, alltmer i anspråk som fritidsbostäder. Områden, som är lättare att nå med bil och dessutom erbjuder goda tillfällen till bad och fritidssysselsättning, exempelvis fiske, framstår som mer eftertraktade än andra. Kristianstads län. Starkast efterfrågade för fritidsbebyggelse är Bjärehalvöns kustområde. Hallandsåsens västsluttning och strandområdena inom Åhus-området. Även länets skogstrakter har under senare år visat sig vara attraktiva för fritidsbebyggelse. Malmöhus län. Efterfrågan riktar sig i första hand mot ett smalt bälte längs kusten och i andra hand mot de skogsområden, som återfinns i länets östra delar. De uppehåll i bebyggelsen, som finns utmed kusten, beror i huvudsak på terrängförhållanden eller på att marken tillhör fideikommiss eller större gods. Stadsbefolkningen föredrar överraskande ofta fritidshus i inlandet, bl. a. beroende på önskemål om vindskyddat läge. Betydande fritidsområden finns i Ringsjöbygden och på sluttningarna av Söderåsen och Romeleåsen. I trakter med större ägosplittring, och där befolkningen lämnar jordbruket, är försäljning av fritidstomter en vanlig företeelse. Med åberopande av överlantmätarens svar anför länsstyrelsen följande: Tillgången på mark för fritidsbebyggelse inom länet är endast delvis en funktion av markens beskaffenhet, belägenhet och pris. Ägareförhållandena betyder mer. Genom försäljning av några fritidstomter här och var från många fastigheter i dessa trakter har över stora områden uppstått en glesbebyggelse av fritidsstugor, vilken fläckvis tenderar mot tätbebyggelse. Hallands län. Kustområdena invid Kattegatt har sedan 1930-talets början i stor utsträckning exploaterats för fritidsbebyggelse. Människor från hela riket förlägger sin semester till Halland, och efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse tenderar att öka. Efterfrågan på fritidstomter förekommer även i länets skogsbygd och där särskilt i norra och södra delen av länet. Inom länets norra och mellersta delar är det framför allt personer från Göteborgs och Bohus län som köper fritidstomter men i södra Hallands kustbygder uppträder köpare från hela landet. Under senare år har ett ej obetydligt antal tomter förvärvats av danska och tyska medborgare. Göteborgs och Bohus län. Huvuddelen av alla fritidshus inom länet ligger vid kusterna och insjöarna inom ett avstånd av högst en kilometer från

52 stranden. Koncentrationen av fritidsbebyggelsen är störst i den södra delen av Bohuslän. 1963 var 61 °/o av samtliga fritidshus belägna inom den del av Bohuslän, som ligger inom Göteborgs-regionen. Älvsborgs län. I första hand är det strandområdena omkring de stora sjöarna (Vänern, Mjörn, Anten och Lygnern), som är aktuella för fritidsbebyggelse; dessutom förekommer en stark koncentration av fritidsbebyggelse i Göteborgs omgivningar. Skaraborgs län. Områden inom länet, som är starkt efterfrågade för fritidsbebyggelse, är i första hand sjöstränder med goda badmöjligheter, framförallt i närheten av de större tätorterna (Mariestad, Lidköping, Skövde, Hjo, Tidaholm, Falköping och Skara). I de norra länsdelarna förekommer en betydande efterfrågan från personer inom Örebro län, medan de södra delarna påverkas i fritidsbebyggelsehänseende av närheten till Jönköping. Tillgången på mark begränsas i vissa fall av svårigheter att få igång detaljplanering, vilket bedömes sammanhänga med rådande ägosplittring och markägarnas rädsla för att bli beskattade som tomtexploatörer. Värmlands län. Fritidsbebyggelsen tillgodoser huvudsakligen länsbefolkningens eget bohov. Efterfrågan på mark har varit störst inom områdena kring de större tätorterna. Vänerns strandlinjer och det närbelägna sjösystemet har främst kommit att utnyttjas. Örebro län. Fritidsbebyggelsen har hittills sträckt sig till friområden inom städernas omedelbara närhet. Landsbygdsområdena inom Örebro stad har utgjort och utgör alltjämt en stark lockelse för fritidsbebyggelse. En motsvarande utveckling spåras inom Karlskoga stads ytterområden samt de denna stad närliggande kommunerna. Vidare har gränsområdet mot länets södra höjdområden blivit mer och mer eftertraktat. Under senare tid har fritidsbebyggelsen även spritt sig till Bergslagen. Västmanlands län. Fritidsbosättningen har hittills främst skett längs mälarstränderna och i närheten av de större tätorterna. En betydande fritidsbebyggelse har också skett invid de större sjöarna inom Bergslagsområdet. Kopparbergs län. I de till städerna gränsande kommunerna har ett betydande antal fritidshus uppförts. Husen är i allmänhet så belägna, att de bekvämt kan nås dagligen av de i staden arbetande. Bebyggelsen är koncentrerad till sjöar och vattendrag, där tätbebyggelse uppkommit. En betydande efterfrågan för fritidsbebyggelse finns vidare i fjällområdena, Siljansbygden och Västerdalarna. För Siljansbygden gäller, att tillgången på mark för fritidsbostäder är relativt god genom nedläggningen av jordbruksdriften å små enheter. Att dock icke alla, som önskar förvärva mark för fritidsbebyggelse, kan tillgodoses sammanhänger dels med den ofta förekommande motviljan hos markägarna att sälja, dels med den starka ägosplittringen och de oklara äganderättsförhållandena.

53 Gävleborgs lån. Efterfrågan inriktar sig på två slag av fritidsmiljö — antingen den ostörda ensligheten, eller också den tätare bosättningsformen, som tenderar att öka snabbast. Tillgången på mark har hittills varit rätt begränsad. Fritidsområdena har uppstått slumpmässigt, beroende på var vederbörande markägare varit benägen att sälja mark. Trycket på markägarna är stort, och markpriserna skjuter i höjden. De större markägarna, bl. a. skogsbolagen, visar en utpräglad restriktivitet beträffande markupplåtelse, vilket på sina håll har medverkat till uppkomsten av en bebyggelse, som ur olika allmänna synpunkter måste betraktas som mindre önskvärd. Västernorrlands län. Fritidsbebyggelsen söker sig främst till länets kustband och alldeles särskilt till de där belägna tätortsregionerna. I övriga delar av länet är fritidsbebyggelsen mindre framträdande, men förekommer dock i icke obetydlig omfattning kring tätorterna och även sporadiskt i de mer utpräglade glesbygderna. Tillgången på mark för fritidsbebyggelse är förhållandevis god. Emellertid sker på olika sätt en begränsning av de naturliga tillgångarna, som är disponibla för ändamålet. Bl. a. är bolagen och domänverket inte särskilt hågade att tillhandahålla mark för fritidsbebyggelse. Även inom gruppen privata markägare finns åtskilliga som ogärna tillhandahåller mark. Ägosplittringen i och för sig utgör i inånga fall ett svårt hinder för en planmässig och ändamålsenlig utveckling av fritidsbebyggelsen. Jordbruksrationaliseringen har utan tvekan stor betydelse för tillgången på byggnader och mark för fritidsändamål. Jämtlands län. De naturliga betingelser för fritidsbebyggelse i detta län är i huvudsak en vacker natur, utsikt mot fjäll, goda förutsättningar för vintersport samt möjlighet till fiske och jakt. Under senare år har fritidsbebyggelsen ökat i synnerligen stor omfattning. Länets vidsträckthet och dess stora attraktion med avseende å turismen, fritidsvistelse och fritidsbebyggelse även för utom länet boende, är orsaker härtill. Fritidsbebyggelsen är i huvudsak lokaliserad till övre Härjedalen, östra Storsjö-området och västra Jämtland. Västerbottens län. I kustlandet gäller efterfrågan fritidsområden för den dubbla bosättningen av i huvudsak länets egen bofolkning. Avgörande faktorer är därvid närheten till tätorten, vägförbindelsen och tillgången till badvatten. Omkring städerna Umeå och Skellefteå är detta en gammal företeelse vilket medfört att de ur nämnda synpunkter bäst belägna områdena redan tidigt varit upptagna. Omkring kustlandets mindre tätorter har den dubbla bosättningen först på de senaste åren föranlett starkare efterfrågan på fritidsområden. Fjällbygden anses icke attraktiv för den dubbla bosättningen men däremot för sportfiske och skidsport. Detta medför att bebyggelsen får en annan karaktär: dels större centralt belägna anläggningar, dels stugor av enklare beskaffenhet, ofta avsedda för uthyrning. De senares belägenhet bestämmes av tillgången på bilväg. En starkt lokaliserande faktor är tillgången till enskild mark som i fjällregionen är begränsad till de lägre

54 dalgångarna. Från kronans mark, som i fjällregionen upptar mer än 90 °/o av arealen, upplåtes ej mark för fritidsstugor. Någon nämnvärd efterfrågan från utanför länet bosatta personer förekommer icke. I inlandet är efterfrågan mycket måttlig och synes föranledd såväl av den andra bosättningen som sportintresse. Några problem tillgång — efterfrågan finnes ej. Norrbottens län. I Norrbottens län utgör skärgården vid Bottenviken, älvdalarna och de stora sjöarna i gränsområdet mellan skogs- och fjälland den naturmiljö, som i första hand efterfrågas för fritidsbebyggelse. Grannlandskåpet kring de större tätorterna Luleå, Piteå, Boden, Gällivare, Malmberget samt Kiruna är i stor omfattning taget i anspråk för fritidsbebyggelse och vanligen på ett sådant sätt, att en utökning av bebyggelsen i dessa områden icke är möjlig. Endast de delar av dessa områden, som saknar vägar, har icke alls eller endast i liten omfattning bebyggelse för fritidsändamål. Omfattningen av mark i Bottenviksområdet, som väl lämpar sig för fritidsbebyggelse, är begränsad. Av älvdalarna är det egentligen endast Lule älvdal, som bebyggts med fritidshus i större omfattning, samt Kalix älvdal i Kirunaområdet. Beträffande sjösystemet i skogs- och fjällandet har detta i relativt liten omfattning tagits i anspråk för fritidsbebyggelse, främst på grund av att vägförbindelser saknas.

3. 2. 3. Områden, som kan komma att bli efterfrågade och aktuella för fritidsbebyggelse under den kommande tioårsperioden Genomgående framgår av svaren, att man kan förvänta sig en betydande expansion av fritidsbebyggelsen under den närmaste perioden. Länsstyrelserna har bedömt, att bebyggelsen för fritidsändamål därvid dels kommer att ytterligare koncentreras inom de områden, som redan nu tagits i anspråk, dels att nya områden tas i anspråk, genom att fritidsbebyggelsen i ökad utsträckning förlägges längre ifrån tätorter och därvid även i större omfattning än tidigare lokaliseras till inlandsområden. I det följande refereras länsstyrelsernas prognoser. Stockholms län. Utvecklingen torde komma att fortsätta i ett stegrat tempo under den kommande tioårsperioden, vilket med hänsyn till den snabba befolkningstillväxten kan komma att medföra svårbemästrade problem. Trycket torde komma att öka mot kusten, men därutöver bedömes fritidsbebyggelsen starkt tilltaga i inlandskommunerna. Uppsala län. Vilka områden som inom den närmaste tioårsperioden kommer att bli aktuella för fritidsbebyggelse kommer sannolikt att bestämmas av utbudet på tomter för fritidshus. Ett studium av den befintliga fritidsbebyggelsens förläggning visar, att alla områden icke tagits i anspråk i lika stor utsträckning, även om de i och för sig borde vara lika attraktiva. Inom den närmaste tioårsperioden räknar man med en fortsatt nedläggning av

55 icke bärkraftiga jordbruk, och i samband därmed kan mark komma all frigöras för fritidsbebyggelse. Äldre fritidsområden, som före bilismens genombrott låg på lagom avstånd från staden för att vara lämpliga weekendställen. övergår nu snabbt till villaområden. Södermanlands län. Med hänsyn till topografi, läge och kommunikationer erbjuder länet utomordentliga förutsättningar för friluftsliv i olika former, däribland vidareutveckling av en omfattande fritidsbebyggelse. Länet utgör för nämnda ändamål en förnämlig reserv, som måste och snabbt kommer att anlitas. Klart är, att en betydande efterfrågan på mark för fritidsändamål föreligger. Hos länsmyndigheterna kända informationer innebär, att denna efterfrågan på mark kommer att stegras. Inom en nära förestående framtid räknar man med att inom länet få emotta åtskilliga tusental fritidshusbyggare. Den väntade avvecklingen av fideikommissen kan förväntas få betydande följdverkningar i enahanda riktning. Östergötlands län. En fortsatt efterfrågan väntas inom de områden, där trycket redan nu är starkt. En förskjutning av efterfrågan synes komma att äga rum dels mot längre bort belägna områden, dels mot områden, som hittills icke betraktats såsom tillräckligt attraktiva. Bilismens fortsatta utveckling kominer att minska avståndsfaktorns betydelse. Sannolikt kommer därför fritidsbebyggelsen inom länet under den närmaste tioårsperioden framförallt att inrikta sig emot skärgården, även de längre ut belägna delarna, emot områdena kring Kindasjöarna, även kring de nu nästan orörda sjöarna Åsunden och Björken, emot områdena kring sjöarna i Östergötlands södra skogsbygd, områdena kring sjöarna norr om Motala samt vissa delar av områdena kring Vättern. Jönköpings län. Efterfrågan synes även i fortsättningen i första hand komma att koncentreras kring de större tätorterna. Härutöver finns vissa områden på längre avstånd, som visat sig attraktiva, t. ex. vid sjön Bolmen. Länet är rikt på sjöar, och den framtida fritidsbebyggelsen kan k o m m a att utsträckas till områden, som nu ej är nämnvärt berörda. Nya förutsättningar uppkommer genom t. ex. utbyggnad av såväl allmänna vägnätet som skogsbilvägnätet. Kronobergs län. Nya genomfartsleder kommer sannolikt att medföra en kraftigt ökande fritidsbebyggelse. Inte minst torde den danska fritidsbosättningen i länet komma att tilltaga. Kalmar län. Länet har ännu orörda kuststräckor mot Östersjön och jungfruliga skärgårdar i stor omfattning. Öland är en annan oskattbar tillgång. Även inlandet har en mångfald attraktioner med sällsynt vackra färdvägar inemot småländska höglandet med dess skogar och sjöar. Till områden, som kan komma att bli efterfrågade och aktuella för fritidsbebyggelse under den kommande tioårsperioden, räknas hela Öland, kusten mellan Kalmar och

50 gränsen mot Blekinge, Ryssby och Ålems kustområden, Mönsterås skärgård, Oskarshamnsområdet, Misterhults skärgård, Västerviksområdet samt Loftahammars och Tjust-Eds skärgård. Gotlands län. I första hand beräknas kustområdena bli efterfrågade. Om exploateringen finge fortgå oreglerad inom den angivna tidsperioden, bedömes även vissa ur naturvårdssynpunkt värdefulla områden, dyn- och strandområden, bli efterfrågade. Blekinge län. En fortsatt stegrad efterfrågan på mark vid kusten och inom skärgården torde komma att göra sig gällande. Samtidigt torde också mark för fritidsbebyggelse komma att efterfrågas inom vissa inlandsområden. Frågan om var fritidsbybyggelsen kommer att växa fram, torde i första hand bli beroende av tillgång på planlagd mark. Kristianstads län. Alla de kust- och skogsområden, som redan nu är efterfrågade bedöms komma att bli allt mer efterfrågade. Malmöhus län. Med utgångspunkt från en framtida uppskattad folkmängd om ca 750000 invånare och antagandet att var femte familj i framtiden kommer att ha en fritidsstuga, erhålles ett behov enbart för länsbefolkningen av ca 50 000 fritidsbostäder. Skulle alla dessa bostäder placeras inom länet kommer sålunda fritidsbebyggelsen att fyrdubblas, vilken siffra torde vara i lägsta laget, om hänsyn tages jämväl till att i andra län bosatta människor kommer att ha fritidsstugor i Malmöhus län och att detta utjämnar det förhållandet, att många familjer inom länet har sina fritidsstugor t. ex. i Småland. Hallands län. Efterfrågan bedömes alltjämt komma att ytterligare öka och gör sig gällande i länets alla delar, såväl kustbygd som inland. Göteborgs och Bohus län. Som hittills räknar man med att efterfrågan på fritidshus kommer att vara starkast i de områden, som ligger förhållandevis nära Göteborg, men ännu icke fullt utnyttjas som fritidsområden, alltså inom Göteborgsregionen om i denna inräknas öarna Orust och Tjörn, som ännu erbjuder stora möjligheter för ökad fritidsbebyggelse. Kustområdena i närheten av Göteborg får anses vara i det närmaste fullbyggda. I Göteborgsregionens inland får dock tillgången på mark för fritidsbebyggelse bedömas som förhållandevis god. Norra Bohuslän är den mest orörda delen av länet, men även här kan väntas kraftigt ökad efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse under den närmaste framtiden. Förbättrade vägförbindelser från Mellansverige torde framförallt inrikta intresset mot norra Bohuslän. Älvsborgs län. Länsstyrelsen bedömer, att efterfrågan under den närmaste tioårsperioden i första hand torde komma att inrikta sig på omgivningen till Göteborg och de större städerna i länet samt på Dalsland, i synnerhet den norra delen med dess rikedom på sjöar. Det sätt varpå nämnda efterfrågan skulle kunna mötas, synes till stor del bli beroende av de åtgärder, som vederbörande kommuner ämnar vidtaga.

57 Skaraborgs län. Samtliga de områden, som nu är starkt efterfrågade, förväntas bibehålla sin attraktivitet för fritidsbebyggelse. Efterfrågan på tomter stegras i takt med medborgarnas ökade möjligheter till fritid. Trycket på de ännu så länge relativt skonsamt exploaterade områdena i Tiveds- och Hökensåsbygderna torde också komma att öka, i synnerhet som dessa starkt influeras av de folkrika Örebro- och Jönköpingsregionerna. Länsstyrelsen anför vidare: Den av jordbruksrationaliseringen föranledda nedläggningen av småbruk har medfört, att på många håll i länet — oberoende av tillgång till vatten och bad — möjligheter erbjuds att erhålla fritidsboningar utan ny bebyggelse. Ett dylikt utnyttjande av ödegårdar anser länsstyrelsen vara rationellt och även tilltalande med hänsyn till miljö och landskapsbild. Värmlands län. Länsstyrelsen håller för troligt, att en starkt ökad efterfrågan på områden för fritidsbebyggelse kommer att råda, icke blott beträffande redan nu efterfrågade områden, utan jämväl vid sjöar och sjösystem inom en sektor av länet med ca 5—6 mils radie med centrum i Karlstad. Länsstyrelsen anför: Det torde icke heller vara alltför orealistiskt att våga räkna med en fördubbling av antalet fritidshus under denna tid inom länet, vilket då skulle betyda ca 20 000 hus. Håller denna beräkning streck, innebär detta — med utgångspunkt från att genomsnittligt fem personer direkt eller indirekt använder sig av ett fritidshus — att ungefär Vs av länets befolkning då får sitt fritidsbehov tillgodosett inom länet i denna form. Örebro län. Utvecklingen torde komma att innebära en förskjutning av fritidsbebyggelsen från närhetsområdena kring städerna mot mera avlägset belägna delar av länet. Det ökande bilbeståndet och upprustningen av länets vägar bedömes komma att medföra, att den rekreationssökande allmänheten kommer att finna utrymme för sin fritidsvistelse allt längre från bostadsorten. Detta torde i sin tur innebära, att fritidsområdena kommer att erhålla en bredare lokalisering inom länet. Främst bedömes Bergslagsregionen under den kommande tioårsperioden komma att utvecklas såsom ett område för ökad fritidsverksamhet. Stora områden utgörs av bolagsskogar. Under senare tid har åtminstone från domänverkets sida visats intresse för och önskemål om att ställa lämpliga markområden till förfogande. Även i södra delen av länet kring sjön Vättern och närliggande sjösystem kan en utbyggnad av fritidsbebyggelsen förväntas. Vid några sjöar inom Kilsbergsdistriktet förväntas ytterligare expansion. Västmanlands län. Länsstyrelsen framhåller, att intresset för fritidsbosättning synes vara i ständigt växande, och allt talar för att denna utveckling kommer att fortsätta, sannolikt i allt snabbare takt. Sedan vägnätet mot Stockholm blivi utbyggt på sätt, som nu planeras, kommer Bergslagen tidsmässigt så nära Storstockholm, att regionen måste bli begärlig även för huvudstadsbefolkningen. Med utgångspunkt härifrån bör man räkna med

58 att den redan nu kraftigt exploaterade marken invid och nära Mälaren snabbt blir helt tagen i anspråk. Intresset för bergslagssjöarna torde föra med sig en kraftig exploatering. Utvecklingen vid nordöstra länsdelens småsjöar bedömes gå samma väg. Kopparbergs län. Enligt länsstyrelsen torde det finnas anledning att antaga, att det stigande intresset för länets fjällområden kommer att ytterligare öka och medföra starkt stegrad efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse samt för hotell och pensionat och andra anläggningar. Efterfrågan på fritidsbostäder inom en relativt snäv räjong omkring städerna är vidare starkt stigande. Gävleborgs län. Efterfrågan visar en markant stegring. Inom Sandvikens stad har inemot ett tusental personer hört sig för om möjligheterna att anskaffa en fritidstomt. Tyngdpunkten av efterfrågan ligger i Gävle — Sandvikenområdet. Västernorrlands län. Antalet fritidshus beräknas öka med 50 % under de närmaste tio åren. Däremot synes icke fritidsbebyggelsen inom de närmaste tio åren komma att utvecklas efter andra linjer än hittills. Man räknar alltså med ökat tryck på stränder och andra naturområden, som är särskilt begärliga på grund av goda kommunikationer i förhållande till tätorterna eller genom naturskönt läge. Efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse i inlandet torde dock även komma att öka. Den fortskridande jordbruksrationaliseringen öppnar vidare möjligheter att överföra allt fler f. d. permanentbostäder till fritidshus. Jämtlands län. För den kommande tioårsperioden anses länets fjällområden i första hand komma att bli efterfrågade och aktuella för fritidsbebyggelse. I första hand kommer då de fjällområden ifråga, som nu ligger bäst till ur kommunikationssynpunkt för utom länet boende, nämligen Härjedalen och västra Jämtland, men efterhand som vägförbindelserna förbättras och nya trakter erbjuder sina speciella attraktioner, även andra fjällområden. Västerbottens län. I kustområdet väntas efterfrågan öka framförallt i Umeå- och Skellefteåregionerna. På ett avstånd av högst en timmes bilväg kan nya områden öppnas för fritidsbebyggelse därest erforderliga vägar byggs. Även i fjällregionen förutser man en ökad efterfrågan dels för sportfiskestugor och dels för vintersportstugor. De enskilda fiskevattnen är utsatta för hård konkurrens, varför det anses önskvärt att kronans vatten görs tillgängliga. Norrbottens län. Allteftersom vägnätet utbygges, kominer tidigare outnyttjade områden att bli aktuella för fritidsbebyggelse. Länets fjälltrakter med sin hittills relativt orörda natur och sina fiskevatten är mycket eftersökta som strövområden. De hittills väglösa områdena utgör den positiva

59 tillgången, som kan ges en meningsfylld betydelse ur det allmännas synpunkt. Sjösystemområdet i skogs- och fjällandet kommer att bli mycket eftertraktat för fritidsbebyggelse. Här är det i första hand möjligheterna till fiske och skidåkning, som lockar dem som önskar bygga fritidshus. 3. 2. 4. Den utveckling, som vore den lämpligaste ur allmän

samhällssynpunkt

Länsstyrelserna har starkt framhållit nödvändigheten av att den fortsatta fritidsbebyggelsen utvecklas i form av mer koncentrerad bebyggelse och under ökad kontroll samt att den lokaliseras genom olika former av planering. — Planeringsmetodiken utvecklas närmare i avsnitt 3.4 — Behovet av att fritidsbebyggelsen planeras i ett större sammanhang med beaktande av näringslivets, permanentbebyggelsens och naturvårdens intressen och behov har understrukits av flertalet av länsstyrelserna. Speciellt har därvid betonats vikten av att den framtida fritidsbebyggelsen lokaliseras så, att tillräckliga markområden lämnas fria från bebyggelse, dels ur naturvårdssynpunkt, dels med hänsyn till det rörliga friluftslivet. Länsstyrelsen i Stockholms län understryker, att fritidsbebyggelseproblemet måste lösas under beaktande av näringslivets och permanentbebyggelsens behov samt behovet av stora strövområden för friluftslivet. Vidare framhålles, att det är angeläget att tillse, att den bofasta befolkningens intressen inte träds för nära. I kustbandet och skärgården framstår det som utomordentligt angeläget att bringa den fortsatta utvecklingen under kontroll, så att tillräckliga marker kan bevaras fria från bebyggelse. I närheten av storstaden erfordras oundgängligen stora naturreservat samt en mängd andra fria områden. I den yttre skärgården kräver enbart naturvården en mycket stark restriktivitet i fråga om den fortsatta bebyggelsen. Det framstår som uppenbarligen nödvändigt, att de utmed stränderna insprängda små idylliska och för bad och båtsport lämpliga partierna bevaras fria från hus. Länsstyrelsen anför: Ur allmän samhällsplaneringssynpunkt är det angeläget, att fritidsbebyggelsen lokaliseras så, att det finns utrymme för en bofast befolkning och dess näringar samt att friluftslivets behov tillgodoses. Det måste alltså finnas gott om lungor, och de stora naturvärdena får inte förstöras. En avvägning måste ske mellan markutrymmen och naturens användning för fritidsbebyggelse, friluftsliv och för den bofasta befolkningens näringsutövning. Följande huvudpunkter namnes såsom väsentliga, nämligen: 1. ytterligare fritidsbebyggelse bör i princip inte medges inom ett avstånd av •— mycket schematiskt sett — ca tre mil från Stockholms centrum; 2. ytterligare fritidsbebyggelse bör inte medges inom vissa större, som naturreservat lämpade marker på fastlandet samt på skärgårdens alla mindre öar och kobbar; 3. ytterligare fritidsbebyggelse bör inte medges inom eller nära de ovan berörda bra strandpartierna;

4. fritidsbebyggelsen bör i jordbruksbygder försiktigt och väl inpassas i miljön utan störande dominans i bygden; 5. en allmän regel bör vara att samla husen i grupper. Även länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit behovet av att stor restriktivitet iakttages vid lokaliseringen av fritidsbebyggelseområden inpå städer och större orter. Bebyggelse bör vidare enligt länsstyrelsens mening hindras i den yttre skärgården. Vidare bör bebyggelsen utmed viktiga segelleder inskränkas och samlas till vikar etc. I närheten av allmän väg och omkring större bryggor bör större strandpartier reserveras som rast-, bad- och strövområden. Länsstyrelsen anför: Ur samhällsplaneringssynpunkt synes det önskvärt, att tillgången på lämpliga områden för fritidsbebyggelse ökas för att därmed undvika uppkomsten av olämplig fritidsbebyggelse. Det är givet, att man därvid bör tillgodose önskemålen både för dem som önskar bo i s. k. fritidsbyar eller eljest i nära anslutning till andra och för dem som önskar mera avskild bosättning. Genom översiktlig planering bör därvid klargöras, vilka områden som kan ifrågakomma för fritidsbebyggelse. Inom övriga områden skulle enstaka fritidsbebyggelse kunna anses möjlig, varvid dess placering och utformning emellertid ofta måste noggrant övervägas av byggnadsnämnd och andra myndigheter. Länsstyrelsen i Kronobergs län understryker likaledes nödvändigheten av en avvägning av markbehovet för diverse skilda ändamål. Fritidsbebyggelsen bör enligt länsstyrelsen lokaliseras till områden, där den kan förses med vägar och gemensamhelsanläggningar och naturen därvid skonas från bebyggelse inom större områden. Länsstyrelsen i Hallands län betonar, att det vid den översiktliga planeringen är angeläget att tillse, att områden lämpliga för bad och fritidsvistelse för alla som vistas vid Hallandskusten, reserveras i tillräcklig omfattning. Vidare bör även tillses, att områden med särpräglad natur eller särskilda skönhetsvärden ej tas i anspråk för bebyggelse. Erforderliga strövområden samt områden för camping bör reserveras i tillräcklig omfattning. Mark bör ävenledes reserveras för industrier och hamnanläggingar. Vidare bör vid lokaliseringen av fritidsbebyggelsen tillses, att jordbruksjord av god beskaffenhet, som efter rationalisering kan ingå i välarronderade jordbruk, ej tages i anspråk. Beträffande en samordnad planläggning med jordbruks- och annan permanent bebyggelse uttalar länsstyrelsen i Västmanlands län: Fritidsbyggandet bör samordnas med den planläggning, som nu sker i samband med den pågående jordbruksrationaliseringen. Detta måste givetvis ske efter helt andra grupper i skogsbygderna än i bergslagsområdet och nordöstra länsdelen, dalman räknar med en mer omfattande nedläggning av jordbruk än i Mälardalens jordbruksbygder. Erfarenheten har visat, att konflikter lätt uppstår mellan fritids- och permanentbyggandet. Starka skäl talar under dessa förhållanden för att fritidsbyggande endast undantagsvis får ske inom marker, som kan tänkas bli aktuella för permanent byggnad inom någorlunda överskådlig tid.

61 Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att den. framtida bebyggelsen bör förläggas till den efterträdda kustens närhet, så att den ur såväl fritids- som ren naturskyddssynpunkt ofta mycket värdefulla kustremsan lämnas fri från fritidsbebyggelse. Med en sådan, grovt antydd målsättning låter sig fritidsbebyggelsen och näringslivets intressen på de flesta håll väl förenas. Om fritidsbebyggelse kan anslutas till permanentbebyggelse och utnyttja tätortens vatten- och avloppsnät, utan. att för den skull taga i anspråk mark som kan behövas för tätortens framtida expansion, ter sig en sådan lokalisering ur allmän planeringssynpunkt önskvärd. Länsstyrelsen tvivlar dock på att en dylik lösning låter sig förenas med huvudinriktningen av fritidsfolkets efterfrågan i detta län, varför den för bebyggelseproblemet i stort endast är av underordnad betydelse. Beträffande frågan om var fritidsbebyggelsen skall lokaliseras, framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att särskilt beträffande kustområdena hänsyn måste tagas till områdets kapacitet för fritidsbebyggelse. Med hänsyn till risken för överbelastning av området och till terrängens beskaffenhet anser länsstyrelsen det icke möjligt med en högre bebyggelsetäthet än 75 hus per kvadratkilometer. Länsstyrelsen anför: På grund av den stora konkurrensen om utrymme i själva kustzonen, begränsad till omkring en kilometer från stranden, torde utvecklingen av fritidsbebyggelsen under den närmaste tioårsperioden i större utsträckning än hittills få förläggas till områden innanför denna zon. Detta förutsätter en långsiktig och omsorgsfull planering, så att alla de personer, som kommer att skaffa sig sommarstugor inom dessa längre från själva strandzonen belägna områden, likväl får tillgång till badstränder, småbåtshamnar m. m. Ur allmän samhällsplaneringssynpunkt är det vidare angeläget, att frågan om jordbrukets utveckling noga följes. I Bohuslän och framförallt i dess kustområden har det på grund av landskapets topografi funnits god tillgång på mark, som varit otjänlig eller mindre lämplig för jordbruksändamål och som därför i stor utsträckning försålts till fritidbebyggelse. Däremot har ej ännu — i motsats till vad fallet visat sig vara i andra delar av vårt land — små åker- och betesmarker tagits i anpråk för fritidsbebyggelse. Det torde emellertid med tanke på den pågående rationaliseringen inom jordbruket vara en tidsfråga när så sker även i Bohuslän. Ur fritidssynpunkt måste det anses vara angeläget, att denna rationalisering sker med viss försiktighet. Den odlade jorden och beteshagarna utgör integrerade delar av kulturlandskapet och måste betraktas som lungor, vilka om möjligt bör bevaras i sitt nuvarande skick och ej planteras med skog eller exploateras för fritidsbebyggelse. Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker, att ur naturvårds- och landskapsvårdssynpunkt är vissa områden vid trakterna omkring Siljan och Orsasjön mycket känsliga. Bebyggelsen måste här ledas så, att traktens skönhetsvärden inte spolieras. Inom vissa partier behövs således en mycket restriktiv bebyggelsereglering. Beträffande Dalafjällen anför länsstyrelsen bl. a. följande: Någon ytterligare bebyggelse i närheten av kalfjället torde icke böra tillåtas. Det är synnerligen angeläget, att detta fjällmassiv hålles intakt från småstugebebyggelse.

62 Beträffande området i övrigt är det än så länge oklart, i vilken utsträckning ytterligare fritidsbebyggelse kan tillåtas, utan att områdets karaktär förändras. Länsstyrelsen är av den uppfattningen, att detta fjällområde, som är ett av våra känsligaste områden med en stor vacker fjällvärld, som sträcker sig in i Härjedalen och Norge, bör bevaras åt dem som i fjällvistelsen söker avkoppling och ro genom vandringar, skidåkning, fiske i fjällsjöarna eller annorledes i intim kontakt med naturen. En större intensiv exploatering av fjällområdet skulle omöjliggöra detta. Goda förutsättningar att bevara fjällområdet på sätt nu nämnts föreligger därigenom, att domänverket är huvudsaklig ägare till området. Sedan detaljplan utarbetats, torde emellertid viss ytterligare mark invid Storsätern kunna ställas till förfogande för sådan bebyggelse. Även länsstyrelsen i Jämtlands län betonar vikten av att ur naturvårdssynpunkt fritidsbebyggelse hindras på kalfjället. Dessa områdens karaktär av fria strövområden bör bibehållas. Även renbetesfjällen och kronoparker, som upplåtits för renbete, bör skyddas för fritidsbebyggelse enligt länsstyrelsens mening. I övrigt anför länsstyrelsen med åberopande av överlantmätarens yttrande: Samspelet mellan land och vatten är ett av de mest attraktiva momenten i naturen. Att bibehålla strandområdena utmed sjöar och vattendrag disponibla för färdande är angeläget ur naturvårdssynpunkt och ur plansynpunkt. Härtill kommer, att det för fiskets utövande och därmed ur fritidssynpunkt är motiverat, att stränderna skall kunna beträdas. Länsstyrelsen i Västerbotten framhåller, att det icke föreligger risk för kollisioner mellan fritids- och permanentbebyggelsens intressen. En positiv inverkan anses kunna uppstå genom att nedlagda jordbruk övergår till fritidsanvändning. Ur allmänna samhällsplaneringssynpunkter torde fritidsintresset kunna tillgodoses. Däremot kan vissa interkommunala planeringssvårigheter uppträda. Länsstyrelsen i Norrbottens län har påtalat, att speciella möjligheter att säkerställa en lämplig lokalisering av fritidsbebyggelsen och erhålla tillräckliga områden fria finns, genom att kronan äger betydande markområden speciellt i inland och fjällbygder. En positiv effekt påräknas också genom lantbruksnämndens engagemang. Länsstyrelsen anför: Länets fjälltrakter är med sin hittills relativt orörda natur och sina fiskevatten mycket eftersökta som strövområden. Det är därför synnerligen angeläget, att en eventuell kommande fritidsbebyggelse planeras omsorgsfullt och förlägges så, att den icke skadar landskapsbilden. Skogsstyrelsen framhåller vikten av att gränsdragningen mellan fritidsintressena och skogsbrukets intressen uppmärksammas. Med en god planläggning synes man ha goda möjligheter att undvika, att marker med god produktionsförmåga i större utsträckning tages i anspråk. Områden, som är mindre lättillgängliga för skogstransporter eller av andra orsaker mindre gynnsamma för skogsproduktion och vissa impedimentartade områden, kan ofta vara särskilt lämpliga för fritidsändamål. Exempel härpå är strandområdena utmed kusterna, särskilt de magra och hällmarksbetonade skärgårds-

63 o m r å d e n a och f j ä l l t r a k t e r n a . Det ä r också a n g e l ä g e t enligt styrelsens m e n i n g , att m a n tillser, att s k o g s b r u k e t s a n g e l ä g n a s t r u k t u r r a t i o n a l i s e r i n g , virkest r a n s p o r t e r e t c , ej f ö r s v å r a s Svenska

naturskyddsföreningen

anför:

Vad beträffar fritidsbebyggelsens lokalisering vill föreningen understryka, att det ur ren naturvårdssynpunkt ofta är önskvärt, att glesbebyggelsen begränsas och om möjligt utformas planmässigt. Ur naturvårdssynpunkt är det avgjort att föredraga, att fritidsbebyggelsen koncentreras till vissa områden, så att mellanliggande marker i största möjliga utsträckning lämnas obebyggda såsom strövområden — naturreservat. Därigenom kan man också på ett praktiskt och ekonomiskt sätt ordna de viktiga vatten- och avloppsfrågorna. Föreningen vill understryka, att man redan i den översiktliga planeringen av fritidsbebyggelsen måste ta vederbörlig hänsyn till vatten- och avloppsfrågorna. Det finns många exempel på hur man sökt lösa dessa frågor först sedan markområdena färdigexploaterats. Det har då uppkommit krav på att t. ex. förlägga reningsanordningarna inom tidigare avsatta grönområden. Måhända föreligger det ett behov av att ur dessa synpunkter vidtaga komplettering i byggnadslagstiftningen. Föreningen vill också understryka, att det ur naturvårdssynpunkt även är önskvärt, att campingplatserna lokaliseras med allt skäligt hänsynstagande till landskaps- och naturvårdssynpunkter. Riksförbundet Landsbygdens folk a n s e r det ö n s k v ä r t , att r e d a n befintlig bebyggelse s å s o m ö d e g å r d a r , vilka a n n a r s m å h ä n d a skulle k o m m a att förfalla, i första h a n d k o m m e r till a n v ä n d n i n g som fritidsbostäder. H ä r i g e n o m skulle ä v e n en b ä t t r e s p r i d n i n g av fritidsbebyggelsen k u n n a å s t a d k o m m a s , vilket t o r d e v a r a till fördel b å d e u r r e k r e a t i o n s s y n p u n k t och u r n y t t j a n d e synpunkt. Riksförbundet anför vidare: Riksförbundet förordar, att mark, som redan är i samhällets ägo, i första hand utnyttjas då det gäller att tillskapa särskilda fritidsområden. Enskild mark bör i princip ej komma i fråga för detta ändamål utan markägarens samtycke och ej heller så, att svårigheter uppstår för ett rationellt brukande av jord och skog. Vid ianspråktagande av enskild mark måste skälig ersättning utgå. Om skador uppkommer, bör samhället träda emellan i de fall, då den verklige skadegöraren ej kan ertappas. Man kan utgå ifrån att ersättningsfrågorna i framtiden kommer att få stor omfattning, vilket bör uppmärksammas av utredningen. Sveriges lantbruksförbund anför l i k n a n d e s y n p u n k t e r :

och Sveriges

skogsägareföreningars

riksförbund

Pä sina håll är besöksfrekvensen frän friluftsfolkets sida redan nu så stor, att det kan finnas behov av särskilda fritidsområden. Sådana bör i största möjliga utsträckning förläggas pä mark redan tillhörig det allmänna. Enskild mark bör i princip inte kunna tagas i anspråk för ändamålet annat än under förutsättning, att markägaren lämnar sitt samtycke och att men inte uppkommer för jord- och skogsbruksnäringen. Landsantikvarieorganisationens

samarbetsråd

anför:

Ur kulturminnesvärdande synpunkt är det givetvis ett glädjande faktum, att möjligheterna att bevara äldre bebyggelse ökar. Den äldre bebyggelsen har betydelse dels som kulturhistoriska dokument, dels för den accent och miljö den skänker ät kulturlandskapet. Det synes vara angeläget, att det allmänna i största möjliga om-

64 fattning främjar bevarandet av äldre bebyggelse. Detta bör kunna ske vid planerandet av fritidsområden och bebyggelsegrupper för fritidsändmål. I vissa fall torde även viss premiering i form av bidrag eller långivning kunna vara på sin plats efter hörande av närmaste landsantikvarie. Ur landsskapssynpunkt bör eftersträvas, att nybebyggelse gives en utformning, som stämmer med landskapsbilden. Detta behöver ej betyda något pastischartat byggande.

3.3.

Erfarenheter

och synpunkter och

rörande

gällande

lagstiftning

organisation

Flertalet av länsstyrelserna h a r understrukit bristen på personella resurser dels i n o m l ä n s s t y r e l s e r n a och i n o m a n d r a l ä n s o r g a n , dels i n o m k o m m u n e r n a . Således f r a m h å l l e r länsstyrelsen i Södermanlands län, att det i första h a n d ä r d e o r g a n i s a t o r i s k a f ö r h å l l a n d e n a , som h i n d r a t m ö j l i g h e t e r n a att få till s t å n d en. tillfredsställande o r d n i n g b e t r ä f f a n d e fritidsbebyggelsen. D ä r e m o t a n s e r l ä n s s t y r e l s e n , att lagstiftningen p å o m r å d e t i och för sig ä r ä g n a d att h å l l a k o n t r o l l över fritidsbebyggelsen. L ä n s s t y r e l s e n a n f ö r : Tillkomsten av ny och ändrad lagstiftning på byggnadsväsendets och naturvårdens område har medfört behov av personal, som kan utföra alla de åtgärder lagstiftningen påbjuder. Omorganisationen av lantmäteristaten i länet har förorsakat ökade svårigheter för de fastighetsbildande organen att kunna medhinna sina uppgifter. Länsarkitektorganisationen har länge varit knappt tillmätt och har endast i undantagsfall kunnat åtaga sig planuppdrag för detaljplanläggning, men ingen översiktlig planläggning. Kommunerna får visserligen en viktig funktion på naturvårdens område, men alltjämt saknas utbildad personal. Särskilt synes det vara en brist, att det saknas byggnadsinspektörer för övervakande av bl. a. fritidsbebyggelsen. Slutligen är det ju allmänt känt, att länsstyrelsernas plansektioner icke fått en organisation, som svarar mot de alltmer ökade krav, som ett modernt samhälle ställer. Länsstyrelsen i Norrbottens län f r a m h å l l e r likaledes, att u n d e r förutsättn i n g att e r f o r d e r l i g a p e r s o n e l l a r e s u r s e r ställes till b e r ö r d a p l a n m y n d i g h e t e r s förfogande, t o r d e fritidsbebygggelsens lokalisering k u n n a lösas i n o m r a m e n för n u v a r a n d e lagstiftning. Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kronobergs och Älvsborgs län m. fl. f r a m h å l l e r , att g ä l l a n d e lagstiftning ger vissa möjligh e t e r till en u r a l l m ä n s a m h ä l l s p l a n e r i n g s s y n p u n k t l ä m p l i g lokalisering, m e n att m ö j l i g h e t e r n a väsentligt skulle k u n n a f ö r b ä t t r a s . Länsstyrelsen

i Älvsborgs

län u t t a l a r :

Enligt länsstyrelsens uppfattning kan gällande lagstiftning och organisation icke alltid anses medgiva en ur allmän samhällsplaneringssynpunkt lämplig lokalisering av fritidsbebyggelsen. I första hand anser länsstyrelsen härvidlag, att garantier bör skapas för en vidgad och mera aktiv kommunal medverkan vid lokaliseringen av fritidsbebyggelsen i likhet med vad 1960 års naturvårdsutredning förutsatt skola ske på naturvårdens område.

65 Länsstyrelsen

i Kalmar

län a n f ö r :

Länsstyrelsen anser för sin del, att länsstyrelsens planeringssektion icke är dimensionerad för de uppgifter, som i dag åvilar densamma. —- De nya uppgifter, som är avsedda att tillkomma planeringssektionen efter en utbyggnad av naturvården och annan samhällsplanering, kan icke fullgöras utan personalförstärkning. Än mindre förefaller det realistiskt att — som fritidsutredningen tydligen avser — tillägga planeringssektionen ytterligare uppgifter, som rör fritidsbebyggelsens planläggning och lokalisering. Detta gäller i lika hög grad de lokala organen i kommunerna. Något slutligt ställningstagande rörande behovet av arbetskraftsförstärkning är dock icke möjligt, förrän arbetsuppgifternas omfattning och innehåll närmare klarlagts. Länsstyrelsen

i Malmöhus

län a n f ö r :

Om samordningen av den allmänna samhällsplaneringen, som ligger hos förvaltande myndigheter, skall få en reell och ej huvudsakligen formell innebörd samt kunna bedrivas målmedvetet och kontinuerligt, erfordras även helt andra personella resurser än vad de för samhällsplaneringen ansvariga myndigheterna för närvarande förfogar över. En riktig fördelning av arbetsuppgifter och ansvar på olika instanser — centrala, regionala och lokala — är jämväl av grundläggande betydelse och bör komma till uttryck i förvaltningsapparatens utformning. Såvitt närmast angår länsstyrelsernas planeringssektioner, där efter utbyggnaden av naturvården de planmässiga åtgärderna i bl. a. naturskyddande och landskapsvårdande syfte regionalt skall hanteras, torde dessa ingenstädes vara så dimensionerade, att de kan bedriva ett målmedvetet, kontinuerligt och effektivt arbete inom detta ämnesområde. För denna länsstyrelses del erfordras i varje fall för möjliggörande härav förstärkning med för arbetsuppgifterna lämpad, kvalificerad personal. Enahanda är förhållandet för länsarkitektkontorets vidkommande. Länsstyrelsen i Kronobergs län f r a m h å l l e r , att lagstiftningen p å o m r å d e t icke m e d g e r d e n k r a f t i h a n d l ä g g n i n g e n av h i t h ö r a n d e frågor, som s k u l l e vara önskvärd. Länsstyrelsen i Värmlands län framför, att de n u v a r a n d e b e s t ä m m e l s e r n a i stort synes e r b j u d a m ö j l i g h e t e r att k o m i n a t i l l r ä t t a m e d de p r o b l e m , s o m u p p k o m m e r vid fritidsbebyggelsens lokalisering, m e n att det f o r d r a s a t t b e s t ä m m e l s e r n a t i l l ä m p a s . V i d a r e u n d e r s t r y k e s b e h o v e t av en a k t i v v e r k s a m h e t i olika a v s e e n d e n från b y g g n a d s n ä m n d e r n a s sida s a m t b e h o v e t a v k o m m u n a l expertis. Länsstyrelsen rande:

i Örebro

län a n f ö r m e d h ä n v i s n i n g till l ä n s a r k i t e k t e n s y t t -

Den nu för fritidsbebyggelsen gällande lagstiftningen — byggnadslagen, byggnadsstadgan och strandlagen, samt i viss mån naturskyddslagen — ger enligt länsarkitektkontorets mening i stort sett förutsättningar för en lämplig kontroll av fritidsbebyggelsens lokalisering, i varje fall beträffande tätbebyggelsen. I vissa detaljfrågor synes dock ej den gällande lagstiftningen äga tillräcklig tyngd och effektivitet för att tillstädja en tillräcklig kontroll av fritidsbyggandet. Detta gäller främst glesbebyggelsen. Även om strandlagen och naturvårdsparagraferna i byggnadslagen ger vissa möjligheter till ett skydd av värdefulla landskapspartier, kan inom områden, där landskapet äger betydande skönhetsvärden, men ej är av den utmärkande art, att 86 och 5

66 122 §§ byggnadslagen kan anses böra tillämpas, enstaka dominant förlagda och miljömässigt illa utformade fritidsbyggnader innebära en förödande inverkan på landskapsbilden. Speciellt kan detta gälla bebyggelse på lövskogsöar och inom skogsbryn. Länsarkitektkontoret vill föreslå, att frågan om ett mera allmänt utnyttjande av naturvårdsparagraferna i byggnadslagstiftningen blir föremål för överväganden. Länsstyrelsen i Stockholms län b e t o n a r likaledes, att b e t r ä f f a n d e byggn a d s v å r d e n f o r d r a s , m e d h ä n s y n till l a n d s k a p s b i l d e n , att b y g g n a d s n ä m n d e n ges b ä t t r e m ö j l i g h e t e r att ingripa, ä n v a d som n u m e d g e s i b y g g n a d s l a g e n o c h b y g g n a d s s t a d g a n generellt för h e l a l a n d e t . E n viss k o m p l e t t e r i n g av b y g g n a d s s t a d g a n e r f o r d r a s eventuellt g e n o m u t o m p l a n s b e s t ä m m e l s e r m e d b e t y d l i g t m e r v i t t g å e n d e specialföreskrifter i detta h ä n s e e n d e , ä n s o m f. n. a n s e s k u n n a ges. Länsstyrelsen i Jämtlands län p å p e k a r , att de e n d a p r a k t i s k a m ö j l i g h e t e r n a till r e s t r i k t i o n e r m e d a v s e e n d e å bebyggelse av kalfjäll ä r b e s t ä m m e l s e r n a i 122 § b y g g n a d s l a g e n . Det får emellertid a n s e s t v e k s a m t , h u r u v i d a d e s s a bes t ä m m e l s e r ä r t i l l r ä c k l i g a , v a r f ö r det enligt l ä n s s t y r e l s e n s m e n i n g k a n v a r a m o t i v e r a t , a t t b e s t ä m m e l s e r n a i s a g d a p a r a g r a f o m a r b e t a s och s k a r p e s . V i d a r e ifrågasattes, h u r u v i d a g ä l l a n d e s t r a n d l a g ä r tillräcklig i syfte att i a v s e v ä r d o m f a t t n i n g b i b e h å l l a s t r ä n d e r n a fria för s t r ö v a n d e o c h f ä r d a n d e u t m e d v a t t e n d r a g . L ä n s s t y r e l s e n a n f ö r m e d h ä n v i s n i n g till ö v e r l a n t m ä t a r e n s yttrande: Såsom allmän regel borde gälla (för områden utanför fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan), att därest ej särskilda skäl till annat föranledde, bebyggelse vid strand ej borde ske så, att själva strandområdet inginge i tomtplats, och avstyckning av tomtplats vid strand ej borde ske så, att själva strandområdet inginge i tomtplats. Bestämmelsen om strandskydd borde således införas jämväl i fastighetsbildningslagstiftningen. G l e s b e b y g g e l s e p r o b l e m e t h a r p å p e k a t s av flera länsstyrelser. Länsstyrelsen

i Göteborgs

och Bohus

län a n f ö r :

Den s. k. glesbebyggelsen har visat sig vara ett mycket besvärligt problem att komma till rätta med för myndigheterna. För fritidsändamål uppförd glesbebyggelse tillkommer ofta slumpvis och inverkar stundom störande på landskapsbilden. Den lokaliseras också ofta på sådant sätt, att den är till hinder för allmänhetens utnyttjande av större sammanhängande områden för sin fritidsvistelse. Inom regioner, där marken är föremål för en livlig efterfrågan för fritidsbebyggelse, är det angeläget, att fritidsbebyggelsen sker i form av tätbebyggelse och att områdena mellan byggnadsplaneområdena hålles helt fria från bebyggelse. Här finnes ej annat än i rena undantagsfall utrymme för någon glesbebyggelse. En sådan region är Göteborgsregionen, där — med hänsyn till redan förefintlig fritidsbebyggelse det väntade behovet av ytterligare mark för fritidsbebyggelse samt kravet på mark för annan bebyggelse — någon glesbebyggelse inom ännu relativt orörda områden icke borde få ske. Önskvärt vore, att fritidsbebyggelsen för framtiden i större utsträckning än hittills kunde underkastas detaljreglering. Problemet med glesbebyggelsens lokalisering är emellertid svårlöst. Gällande lagstiftning, strandlagen och naturskyddslagen, utgör i en del fall tjänliga medel för planmyndigheterna att hålla glesbebyggelsen under kontroll, där byggnadsförbud enligt dessa lagar kan meddelas. I övrigt är det

67 emellertid svårt för myndigheterna att hindra glesbehyggelse inom ett större område, då en fastighetsägare anses ha rätt att utnyttja sin mark för glesbebyggelse och, om detta förvägras, är berättigad till ersättning för mistad glesbebyggelserätt. Myndigheterna har därför endast möjlighet att påverka lokaliseringen av glesbebyggelsen inom varje särskild fastighet. Med hänsyn till den stora ägosplittringen är emellertid denna myndigheternas rätt att lokalisera glesbebyggelsen föga värd, då det gäller att skydda ett större sammanhängande område från bebyggelse. Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Stockholms län, som betonar, att det kräves ett klarläggande, hur man över huvud taget får bygga i ett så riksviktigt område som länets skärgård. För de områden, där man ej vill ha någon tätbebyggelse, ger strandlagen, naturskyddslagen och 122 § byggnadslagen vissa möjligheter att lokalisera glesbebyggelsen, så att man kan hålla vissa områden helt orörda. Men dessa möjligheter att reglera glesbebyggelsen står ej till buds överallt. Lagstiftningen bör därför överses, så att ökade förutsättningar erhålles för att över huvud taget kunna realisera de intentioner, som kommer till uttryck i översiktsplaner. Det borde dock enligt länsstyrelsens mening böra övervägas, om det ej borde tillskapas ett nytt planinstitut vid sidan av byggnadsplan och utomplansbestämmelser för att reglera glesbebyggelsen i syfte att hålla vissa områden helt fria från bebyggelse och bevara dem för kommande generationers friluftsliv. Ett sådant planinstitut måste i så fall förbindas med tillräckliga anslag för ersättning åt de markägare, som fråntages glesbebyggelserätten. Länsstyrelsen i Uppsala län diskuterar möjligheten att få kontroll över glesbebyggelsen genom att utsträcka byggnadsförbud enligt 122 § byggnadslagen till att omfatta skydd av sådan natur, som har sitt största värde ur rekreationssynpunkt. Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att tätbebyggelsebegreppet borde kunna definieras närmare än vad hittills skett. Länsstyrelsen anför: Det bör enligt länsstyrelsens mening vara angeläget för fritidsutredningen att vid utarbetandet av sina förslag äga tillgång till en fastare gränsdragning på detta område, vilken också skulle vara till värdefull hjälp för de praktiskt arbetande myndigheterna liksom också för de enskilda människor, som nu har att på egen risk bedöma, om lov erfordras eller ej. Länsarkitekten i länet ifrågasätter ett nytt planinstitut och anför: Skälen för eller emot tätbebyggelses lämplighet måste prövas, när bebyggelse är aktuell: antingen när en markägare önskar planläggning för tätbebyggelse eller när han överklagar fastställelse av en "glesbebyggelseplan", som har uppgjorts på grund av en ansökan om enstaka byggnad inom ett område. Detta nya planinstitut, glesbebyggelseplan, synes nödvändigt, om en stugbyggare skall kunna garanteras ett bestående och fixerat avstånd till angränsande bebyggelse. Glesbebyggelseplan skulle upprättas för den aktuella fastigheten eller grupp av fastigheter i en ägares hand med hänsyn tagen till förhållandena inom angränsande markområden, vilka ibland också skulle behöva medtagas i planen. Bestämmande för antalet glesbyggnadsrätter skulle vara en generellt för Gotland bestämd ytenhet mark per varje sådan rätt, varefter landskapliga och andra lokaliseringsförutsätt-

68 ningar skulle anvisa läget för byggnadsplatserna. Om inom "17, 19 § -områden" alla byggnadsrätter ej kan tillfredsställas i planen, skulle de resterande värderas i samband med planens fastställelse. Om markägaren så önskade, borde ersättningen utgå i form av årligt "arrende". Plankartans skala kunde lämpligen vara 1:10 000, och förutom byggnadsplatsernas lägen skulle på kartan anges max.- och minimiyta för tomtplats (samt eventuellt föreskrifter om att en liten tomtplats — ca 200 m 2 — skall avgränsas med plank eller dylikt till viss höjd, varefter befrielse kan erhållas från ytterligare tillståndstvång för bebyggelse inom denna inhägnad och upp till maximerad höjd). Byggnadsutformningen skulle däremot i övrigt granskas efter det lagrum, som föranledde ansökningen om tillstånd (utomplansbestämmelser, 122 § eller dess eventuella motsvarighet). Centrum av tomt- eller byggnadsplats skulle av planförfattaren markeras i terrängen. Glesbebyggelseplan inom "17, 19 § -områden" upprättas av länsarkitekten. Inom område med enbart utomplansbestämmelser skulle byggnadsnämnden föranstalta om plans upprättande. Fastställelse av länsstyrelsen skulle ske efter begränsat remissförfarande till markägare, byggnadsnämnd och berörd länsexpertis. 38 och 53 §§ i byggnadsstadgan måste ges större mening genom stöd åt byggnadsnämnderna vid överklaganden — eventuellt efter erforderliga omarbetningar. Även länsstyrelsen i Kristianstads län p å p e k a r , att d e n t ä t n a n d e glesbeb y g g e l s e n u t g ö r ett s v å r t p r o b l e m . Visserligen ger b e s t ä m m e l s e r i 122 § b y g g n a d s l a g e n vissa m ö j l i g h e t e r att l o k a l i s e r a glesbebyggelsen till m i n d r e k ä n s liga o m r å d e n , m e n enligt l ä n s s t y r e l s e n s m e n i n g s a k n a s m e d e l för u t g i v a n d e av e r s ä t t n i n g för v ä g r a d b e b y g g e l s e r ä t t . B e t r ä f f a n d e e r s ä t t n i n g s f r å g o r u t t a l a r länsstyrelsen i Kronobergs län m e d h ä n v i s n i n g till ö v e r l a n t m ä t a r e n s y t t r a n d e följande: Genomförandet av önskvärda lokaliseringsintentioner måste skapa åtskilliga konfliktsituationer, bl. a. mellan allmänna intressen och enskilds rätt. Ersättningsfrågorna härvid blir säkerligen besvärliga, och de ersättningsbelopp, som skäligen bör utgå, torde kunna bli betydande. Det är angeläget, att tillgängliga anslag blir tillräckliga. Det synes vidare k u n n a ifrågasättas, om nuvarande ersättningsregler, grundande sig på skillnaden mellan rätt till tätbebyggelse respektive glesbebyggelse, i alla situationer tillgodoser allmän rättviseuppfattning. Bestämmelserna har i vissa fall nödvändiggjort förfarande med frivilliga s. k. exploateringsavtal. Det förefaller finnas behov av en översyn och utredning om hithörande spörsmål, bl. a. i syfte att giva exploateringsavtal eller något dess motsvarighet en starkare ställning. F l e r a av l ä n s s t y r e l s e r n a h a r framfört, att u t o m p l a n s b e s t ä m m e l s e r b o r d e k o m m a till a n v ä n d n i n g i ö k a d u t s t r ä c k n i n g . Länsstyrelserna i Stockholms, Älvsborgs, Gävleborgs m. fl. län f r a m h å l l e r således, att t i d e n n u t o r d e v a r a m o g e n för att i n f ö r a u t o m p l a n s b e s t ä m m e l s e r över l a n d e t i dess helhet, u t a n k r a v p å a n t a g a n d e eller fastställelse. P å s å sätt skulle b y g g n a d s n ä m n d e r n a få all b y g g n a d s v e r k s a m h e t u n d e r k o n t r o l l . G e n o m att i n r a n g e r a fritidsbebyggelsen u n d e r b y g g n a d s l o v s t v å n g s k u l l e m a n å t m i n s t o n e få viss k o n t r o l l över bebyggelsen o c h k u n n a f ö r h i n d r a m å n g a g å n g e r o o r d n a d o c h a n s k r ä m l i g bebyggelse. Vissa c e n t r a l a i n s t a n s e r h a r a n l a g t s y n p u n k t e r p å den n u v a r a n d e lagstiftningen på området.

69 Byggnadsstyrelsen

f r a m h å l l e r i d e n n a del s å s o m särskilt

betydelsefulla

följande p r o b l e m : a) m ö j l i g h e t e r n a att b e t r ä f f a n d e r ä t t s v e r k n i n g a r n a effektivisera b y g g n a d s p l a n e i n s t i t u t e t m e d a v s e e n d e p å h a n d h a v a n d e t av s a n i t ä r a frågor, o r d n i n g s f r å g o r , frågor r ö r a n d e v ä g a r , p a r k m a r k och övriga g e m e n s a m h e t s anordningar; b) r e g l e r i n g e n av g l e s b e b y g g e l s e r ä t t e n ; c) f ö r u t s ä t t n i n g a r n a — i f ö r e k o m m a n d e fall — för fritidsbebyggelsens överg å n g till p e r m a n e n t b e b y g g e l s e . Svenska arkitekters riksförbund anför: Inom vissa delar av landet torde det på grund av stor markåtgång bli nödvändigt, att glesbebyggelsen regleras, om en god planering av återstående marker skall kunna ske. Som exempel kan nämnas Göteborgsregionen, där man beräknat, att plats skall beredas iför 65 000 nya fritidshus. Därtill kommer sex stora naturreservat i inlandet samt ett antal öar och uddar längs kusten. I Stockholmsregionen är problemställningen densamma, och där krävs såväl mark för fritidshus som för friområden i mycket betydande omfattning. Den enda framkomliga lösningen är då, att fritidshusen samlas gruppvis och att markerna däremellan bevaras fria. Oinskränkt rätt till glesbebyggelse sätter därför uppenbarligen den översiktliga planeringen ur spel. Gällande lagar (strandlag, byggnadslag och jorddelningslag) måste också utnyttjas så långt det går för att hejda den svällande glesbebyggelsen och spekulationen i markvärdesstegring i avbidan på en effektiv lösning av dessa problem. HSB.s riksförbund anför: Strandlagen och naturskyddslagen ger myndigheterna vissa möjligheter att begränsa exploateringsgraden. Även om exempelvis strandlagsförbud i stor utsträckning också genomförts, synes dock dispenser för byggandet av fritidsstugor förekomma i betydande utsträckning inom de flesta länen. Omfattningen av denna form av markexploatering har varit eller är föremål för utredning inom vissa län. Sådana utredningar torde dock vara av ringa värde, om de icke uppföljs av beslut om åtgärder, som syftar till ett direkt förhindrande av en alltför hård exploatering av fritidsområdena. Enligt riksförbundets mening synes det synnerligen erforderligt, att fritidsutredningen utarbetar förslag till anvisningar att tillämpas för hela landet. Dessa anvisningar synes böra omfatta alla frågor, som sammanhänger med glesbebyggelse för fritidsändamål. Redan ett auktoritativt ståndpunktstagande till de allmänna grundprinciperna torde bli av stort värde. Landsantikvarieorganisationens samarbetsråd anför: Fritidsverksamhetens administration torde böra uppbyggas på ungefär samma sätt som ifråga om naturvårdsverksamheten, alltså kommun, länsstyrelse och Kungl. Maj:t med ett sakkunnighetsorgan som statens naturvårdsnämnd. Det synes kunna ifrågasättas, om ej även fritidsverksamheten borde kunna anknytas till detta verk liksom även till länsstyrelsernas naturvårdsråd. De kulturminnesvårdande organen har otvivelaktigt en betydelsefull uppgift även ifråga om fritidsverksamheten. Ur de synpunkter, som samarbetsrådet har att företräda, vill rådet fästa fritidsutredningens uppmärksamhet på de särskilt u r ekonomisk synpunkt otillfredsställande förhållanden, under vilka kulturminnesvården arbetar och som i hög grad verkar hämmande i arbetet för de intressen av såväl kulturell som social art, som den har att bevaka och främja.

70 3. 4. Allmänna

synpunkter

på åtgärder för att styra och

utveckla

fritidsbebyggelsen 3. 4. 1. översiktlig planering I avsnittet 3.2.4. h a r diskuterats den framtida utveckling av fritidsbebyggelsen, som vore den lämpligaste ur allmän samhällssynpunkt. För att åstadkomma en utveckling i önskad riktning konstaterar länsstyrelserna genomgående behov av en översiktlig planering som första åtgärd. Länsstyrelsen i Stockholms kommendationer: 1. 2. 3. 4.

län lämnar sammanfattningsvis följande re-

översiktlig regional planläggning; kommunal planering; effektiva medel att genomföra en planmässig lokalisering av bebyggelsen; medel för kommunerna till fullständig kontroll av byggnadsverksamheten.

Som bl. a. framhållits av länsstyrelsen i Södermanlands län, placeras nu ofta fritidshusen ut i naturen på ett slumpartat sätt. Härvid uppkommer speciellt olägenheter till följd av insprängd tätbebyggelse. Genom att översiktliga planer enligt byggnadslagstiftningen saknas inom länet, har den dirigering av fritidsbebyggelsen dylika planer bör utöva väsentligen uteblivit. Vederbörande kommuns inflytande i sammanhanget har ej heller kommit till sin rätt. Samhällsmaskineriet är f. n. icke tillräckligt rustat för att på ett rationellt och riktigt sätt möta efterfrågan på fritidshus, varför det kan befaras, att utvecklingen kommer att ske utan kontroll. Denna kontroll är emellertid nödvändig icke bara för samhällets skull, utan i lika hög grad för att hjälpa blivande fritidshusägare till rätta. Ur allmän samhällsplaneringssynpunkt synes det önskvärt, fortsätter länsstyrelsen, att fritidsbebyggelsen regelmässigt kunde tvingas ske etappvis enligt utarbetade och av kommunerna antagna översiktsplaner, så att man kommer ifrån den nu ofta slumpmässiga lokaliseringen till de mer eller mindre impedimentartade markerna, vilket torde leda till att stora områden så småningom trasas sönder till förfång för såväl naturvårdens, permanentbebyggelsens, som fritidsboendes intressen. Mellan de olika intressena och markbehoven fordras en avvägning, som icke kan ske enbart genom de enskilda, utan vartill krävs insatser från det allmänna på riksplanet, länsplanet och lokalt genom lagstiftning, administration och med ekonomiska insatser. Efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse bedömes vara av sådan omfattning, att dess tillgodoseende nödvändiggör agglomererad fritidsbebyggelse. Den agglomererade fritidsbebyggelsen fordrar en omfattande planering, som tar sikte på avvägning mellan de olika behoven och resulterar i byggnadsvärdiga tomtplatser i sådan omfattning, att behovet i'ör varje tillfälle är väl fyllt.

71 Länsstyrelsen anför vidare: Vad som i första hand saknas enligt länsstyrelsens mening, är en översiktlig planläggning för fritidsbebyggelse för länet i dess helhet. I nuvarande situation har kommunerna, när en exploatör förfrågar sig om möjligheten att detaljplanera för visst område inom kommunen, svårt att, utan tillgång till översiktliga bedömningar, taga ställning till förfrågan. Det föreligger därför uppenbarlig risk för att de bedömningar, som i alla fall måste göras, icke är sakligt tillräckligt väl underbyggda. Man får hålla i minnet, att den nuvarande byggnadslagstiftningen utrustat kommunerna med stora befogenheter genom det s. k. planmonopolet, som ger dem rätt att bestämma om, när och var tätbebyggelse får komma till stånd. För att kommunerna skall kunna utöva denna sin befogenhet med fasthet och tillräcklig säkerhet, kräves därför enligt länsstyrelsens mening, att möjligheter skapas att snabbt få till stånd en översiktlig planläggning. L ä n s s t y r e l s e n p å p e k a r i f o r t s ä t t n i n g e n , att en s å d a n p l a n l ä g g n i n g ä r före n a d m e d b e t y d a n d e k o s t n a d e r och att det k r ä v s s a k k u n n i g t folk och v i d a r e en l ä m p l i g m e t o d i k . L ä n s s t y r e l s e n f o r t s ä t t e r : Vid utarbetande av metodiken synes det vara väsentligt, att tillvägagångssättet utmärkes av tillräcklig enkelhet. Det är viktigare för kommunerna att till sitt förfogande få en plan, som kanske är något summarisk, än en plan som är mycket detaljrik och därför kanske snart nog blir otidsenlig. I första momentet torde böra göras en prognos för exempelvis en tioårsperiod för huru många hushåll en planläggning bör ske. I nästa moment bör uppskattas, huru stor markareal som erfordras för att tillgodose den beräknade efterfrågan av stugor under tioårsperioden. Ett tredje eller sista moment bör omfatta lokaliseringen av den erforderliga arealen inom undersökningsområdet. Länsstyrelsen i Malmöhus län, som u t t a l a r l i k n a n d e s y n p u n k t e r , u t v e c k l a r b e g r e p p e t s a m h ä l l s p l a n e r i n g och p å p e k a r , att h ä r i i n r y m m e s även p l a n m ä s siga å t g ä r d e r i n a t u r s k y d d a n d e och l a n d s k a p s v å r d a n d e syfte i n b e g r i p e t l o k a lisering av fritidsbebyggelsen. G e n o m översiktlig p l a n l ä g g n i n g k a n s a m o r d n i n g s p r o b l e m e t få sin m e s t r a t i o n e l l a lösning. I övrigt f r a m h å l l e s ö n s k v ä r d h e t e n av a t t ö v e r s i k t s p l a n e r n a ges viss b i n d a n d e v e r k a n och att fritidsbebyggelsen i h ö g r e g r a d ä n n u k o n c e n t r e r a s till b e g r ä n s a d e o m r å d e n . Med h ä n visning till ö v e r l a n t m ä t a r e n s y t t r a n d e a n f ö r l ä n s s t y r e l s e n v i d a r e : Fritidsbebyggelsen har endast i ringa mån lokaliserats genom planläggning. Den planläggning som förekommit, har i regel bestått i upprättande av byggnadsplan på de ställen, där tätbebyggelse avsetts eller redan uppkommit. Fritidsbebyggelsen har därför översiktligt sett brett ut sig ganska ohämmat, dels genom försäljning eller utarrendering av områden här och var från många fastigheter, dels genom planläggning av spridda områden. Denna utveckling är ur flera synpunkter olämplig. Den konsumerar mycket mark. Tomtplatserna blir onödigt stora, och genom att de bästa bitarna först går åt bildas restområden, som varken kommer till nytta för fritidsändamål eller skogsbruk. Både det rörliga fritidslivet och skogsbruket fordrar större sammanhängande områden. Den styrning av utvecklingen i fråga om fritidsbebyggelsen, som ur olika samhällssynpunkter kan betraktas som eftersträvansvärd, bör alltså i Malmöhus län syfta till koncentration, så att från fritidsbebyggelsen undantages sammanhängande områden så avgränsade att de blir lämpliga produktionsområden för jord- och skogsbruket och därjämte kan tjäna som strövområden

för allmänheten. Det gäller minst lika mycket lokaliseringen i stort som detaljplaneringen av fritidsbebyggelsen. För att man skall kunna åstadkomma en ur nämnda allmänna synpunkter lämplig lokalisering av fritidsbebyggelsen fordras en översiktlig planering med rättsverkningar även beträffande den glesbebyggelse för fritidsändamål, med vilken exploateringen i en trakt vanligen börjar. Fritidsbebyggelsen är relativt billig och anspråkslös i fråga om gemensamma anläggningar såsom vatten och avlopp m. m. På grund härav är den på väg att snabbt sprida sig över vidsträckta områden. Dessa för fritidsbebyggelsen karakteristiska egenskaper synes motivera, att den belägges med strängare kontroll än hittills. Sådan kontroll torde icke överallt behöva eller böra ske genom planläggning. Man bör också ha möjlighet att i vissa trakter helt förbjuda all nybebyggelse eller nybildning av fastigheter för fritidsändamål utan särskilt tillstånd. Även länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs, Västmanlands och Västernorrlands län har framhållit, att fritidsbebyggelsen f. n. till mycket stor del sker utan någon närmare reglering, vilket ofta är förenat med stora olägenheter. Planeringen för fritidsbebyggelsen bedömes släpa efter högst avsevärt. Lånsstyrelsen i Uppsala län påpekar, att orsaken härtill till stor del synes vara, att fritidsbebyggelsen nästan alltid tillkommer på markägarnas initiativ, medan kommunerna i allmänhet icke har något positivt intresse av att ordna för sommargäster från andra kommuner, då inkomsterna av sådan bebyggelse i regel bedömes som låga i förhållande till den ökning av kommunernas omkostnader, som i regel uppstår. I fråga om permanentbebyggelsen däremot tillkommer denna på kommunalt initiativ, och kommunerna svarar i allt större utsträckning för planerna. Behovet av att översiktsplanerna ges viss bindande verkan, betonas vidare av länsstyrelsen i Östergötlands län, som understryker, att genom översiktsplanering bör klargöras, vilka områden som kan anses ifrågakomma för fritidsbebyggelse och vilka områden, som bör helt undantas. Inom övriga områden skulle enstaka fritidsbebyggelse kunna anses möjlig. Översiktlig planering bör ofta ske i ett sammanhang för områden inom flera kommuner, varvid staten bör medverka och bidraga till densamma. Länsstyrelsen har till Kungl. Maj:t gjort framställning om tillskapandet av särskilt planeringsorgan, som bl. a. skulle syssla med dylika frågor. Med åberopande av överlantmätarens yttrande uttalas: För närvarande har översiktliga planer i regel ingen bindande verkan. De kan fungera väl så länge de respekteras, men när så inte är fallet, blir planernas värde illusoriskt. Det bör därför tillses, att blivande översiktsplaner kan ges vissa bindande verkningar, utan att detta blir en oskälig belastning för det organ, som skall fungera som planens huvudman. Flera av länsstyrelserna har understrukit den översiktliga planeringens betydelse dels såsom ett instrument för att lokalisera fritidsbebyggelsen, dels för att skydda naturområden. Länsstyrelsen i Stockholms län anför i denna del: Det gäller att kanalisera och reglera användningen av de stora naturområden, som har storstaden med landets väldigaste befolkningskoncentration in på knu-

7H tärna. Skulle var och en utan vidare få förvärva sitt område och bygga där han ville, skulle länets landsbygd så småningom bli en enda inrutad fritidsby, där ingen känner trevnad. Man måste koncentrera den tätare bebyggelsen till begränsade områden och se till, att mycket stora områden utlägges däremellan. Det är angeläget, att denna planläggning intensifieras. Inom länsstyrelserna har länsrådets för samhällsplanering i länet planeringsutskott under en följd av år sysslat med problem, som sammanhänger med lokaliseringen av fritidsbebyggelsen. För att för framtiden säkra tillräckliga områden som obebyggd strövmark krävs medverkan från det allmänna, särskilt genom förvärv eller genom avtal med markägaren. Det statliga engagemanget har hittills varit förhållandevis ringa. B e h o v e t a v en översiktlig p l a n l ä g g n i n g för att s ä k e r s t ä l l a tresset och m a r k för det rörliga friluftslivet u n d e r s t r y k e s av i Norrbottens, Jämtlands och Gotlands län.

naturvårdsinlänsstyrelserna

Länsstyrelsen i Gotlands län a n f ö r : Angeläget är — särskilt i ett län av Gotlands ekonomiska och sociala struktur — att staten påtager sig huvudansvaret för det långsiktiga arbetets fullföljande. Med de resurser, som för närvarande står till förfogande, torde alltför lång tid komma att åtgå, innan nödig grund erhålles för en avvägning i bebyggelsehänseende de olika intressena emellan samt anvisande för fritidsändamål av campingplatser, parkeringsplatser, grönområden, gemensamma badstränder etc. Länsstyrelsen i Västmanlands län p å t a l a r n ö d v ä n d i g h e t e n av en översiktlig p l a n e r i n g för att u n d v i k a k o n f l i k t e r m e l l a n fritids- o c h p e r m a n e n t b y g g a n d e t , för att e r h å l l a s a m o r d n i n g m e l l a n fritidsbebyggelsen och j o r d b r u kets r a t i o n a l i s e r i n g , för att k u n n a tillgodose d e n ö k a d e s t a n d a r d e n i n o m frit i d s h u s o m r å d e n a s a m t för att å s t a d k o m m a en s a m o r d n i n g m e l l a n vägbygg a n d e och p l a n e r i n g för fritidsbebyggelse. Problemställningarna talar för att man måste ta upp frågan om någon form av översiktlig planering för fritidsboendet. Intresset för ett sådant planerande har i varje fall hittills varit obetydligt, särskilt hos de mindre landskommunerna. Då man nu får större enheter genom en kommunblocksbildning, torde dock bättre förutsättningar komma att finnas för att få till stånd sådant planerande. Det förefaller dock, som om det vore lämpligt att börja på länsplanet, varvid det torde vara naturligt att för ändamålet utnyttja länsstyrelsens experter. Förutsättningen för att kunna få till stånd ett sådant översiktligt planerande måste dock vara, att planeringskunnigt folk kan ställas till förfogande i erforderlig utsträckning. Så är ej fallet för närvarande. Länsstyrelsen i Gävleborgs län f r a m h å l l e r , att d e n m e s t b r å d s k a n d e u p p giften för k o m m u n e r n a t o r d e v a r a att å s t a d k o m m a en översiktlig p l a n e r i n g , d. v. s. en disposition i g r o v a d r a g av m a r k e n , s o m k l a r l ä g g e r dels v a r n a t u r e n b ö r l ä m n a s o r ö r d o c h helt fri f r å n bebyggelse, dels v a r e x p l o a t e r i n g för fritidsbebyggelsen, s ä r s k i l t tätbebyggelsen, b ö r få u t v e c k l a s och g y n n a s . Länsstyrelsen i Västernorrlands län u t t a l a r , att vid ö v e r s i k t s p l a n e r i n g av fritidsbebyggelsen b o r d e g e n e r a l p l a n a n v ä n d a s i ö k a d o m f a t t n i n g i v a d avs e r t i l l ä m p n i n g av 9 § tredje stycket b y g g n a d s l a g e n a v s e e n d e glesbebyggelsea-egleringen.

74 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län h a r p å p e k a t vikten av att gener a l p l a n e r s a m m a n f ö r e s till r e g i o n p l a n e r . L ä n s s t y r e l s e n a n f ö r : Det är av synnerlig vikt att styra utvecklingen av fritidsbebyggelsen genom en översiktlig planering genom samhällets försorg. Det intensiva markutnyttjandet i kustregionen har åstadkommit en svår konkurrens om utrymmet mellan skilda fritidsintressen, å ena sidan allmänbetens behov av att kunna utnyttja strandområdena för bad och friluftsliv och å andra sidan behovet av mark för fritidsbebyggelse, semesteranläggningar och campingplatser samt hamnar och industrianläggningar med därtill hörande helårsbebyggelse. Denna konkurrens mellan de olika intressena kan göra det nödvändigt, att dessa generalplaneförslag sammanföres och något slag av regionplanering för fritidsbebyggelse skapas. I sista hand kan det ifrågasättas, om icke en planering för hela länets fritidsbebyggelse kommer att visa sig nödvändig. Länsstyrelsen i Örebro län h a r m e d å b e r o p a n d e av l ä n s a r k i t e k t e n s yttr a n d e b e t o n a t n ö d v ä n d i g h e t e n av ö v e r s i k t s p l a n e r i n g länsvis. Enligt länsarkitektkontorets mening är det en självklar nödvändighet, att denna utveckling mätes och styres genom en omfattande planering, som täcker ett vidsträckt fält, från riksplanets översiktsplanering ned till det kommunala detaljplanerandet. Detta planerande måste uppenbarligen gå hand i hand med den översiktliga planeringen i övrigt, som synes erforderlig för att på ett lämpligt sätt lösa friluftslivets skiftande behov. En viktig uppgift att fylla i detta sammanhang har regionplaneringen. För att icke de mest åtråvärda landskapstyperna och friluftsområdena inom en snar framtid skall fyllas med fritidsstugor, synes det erforderligt, att en översiktlig planering företages, exempelvis länsvis, som redovisar för sommarstugebebyggelse lämpliga områden och — icke minst betydelsefullt — för de områden, som med hänsyn till naturvårdens och det övriga friluftslivets intressen bör skyddas mot en hårdare exploatering. En dylik planering måste givetvis föregås av en noggrann inventering av de ur landskaps-, natur- och kulturvårdande synpunkt skyddade och skyddsvärda objekt, som finnes inom länet. På grundval av en dylik genomgripande och omsorgsfullt redovisad inventering torde ett ställningstagande till sommarstugeområdenas lämpliga lokalisering lättare kunna ske, och en ur bebyggelsesynpunkt och med hänsyn till friluftslivets intressen väl lämpad fördelning mellan tätbebyggelse och friområden kunna erhållas. Det skulle enligt länsarkitektkontorets mening vara av stort värde, om inom fritidsutredningen dessa frågor avseende den översiktliga planeringen såväl på det regionala som det kommunala planet kunde bli föremål för närmare studium och erforderliga riktlinjer för stödjande av kommunernas aktivitet och initiativ inom detta planläggningsområde kunde dragas upp. K o m m u n e r n a s uppgifter i den översiktliga p l a n e r i n g e n h a r b e t o n a t s bl. a. av länsstyrelsen i Jönköpings län. E n l i g t l ä n s s t y r e l s e n s m e n i n g ä r det s y n nerligen angeläget, att k o m m u n e r n a a k t i v t b e v a k a r u t v e c k l i n g e n o c h v e r k a r för en u r a l l m ä n s a m h ä l l s s y n p u n k t l ä m p l i g lokalisering och u t f o r m n i n g a v fritidsbebyggelsen. L ä n s s t y r e l s e n a n f ö r : För att åtgärderna skall kunna sättas in i rätt tid och på rätt plats synes dock erfordras någon form av översiktsplan för de enskilda kommunerna. Även om dessa planer alltså endast behöver vara översiktliga, kan själva upprättandet av dem innebära en relativt stor börda för kommunen. Med hänsyn till att efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse ofta kommer från personer, som är bosatta utanför den kommun, som skall svara för planeringen och med tanke på att planeringen har till upp-

75 gift att tillgodose ett stort allmänintresse, kan det vara motiverat att låta översiktsplaneringen ske under medverkan av länsmyndigheterna. Översiktsplanerna bör kunna utgöra ledning för kommunernas antagande av detaljplaner och för länsstyrelsens ställningstagande till bl. a. förbud enligt strandlagen. För att bemästra de problem, som aktualiserats genom den glesa fritidsbebyggelsens expansion, kan det emellertid bli erforderligt, att översiktsplanerna ges viss rättsverkan. Länsstyrelsen i Västerbottens län h a r bl. a. p e k a t p å k o m m u n b l o c k e n s b e tydelse s å s o m u t g å n g s p u n k t för den översiktliga p l a n e r i n g e n och a n f ö r m e d h ä n v i s n i n g till ö v e r l a n t m ä t a r e n s y t t r a n d e : För vårt läns vidkommande synes målsättningen böra vara följande. I de attraktivaste områdena samlad bebyggelse (tätbebyggelse) med relativt stora tomter. I övrigt stora områden med glesbebyggelse. I anslutning till tätbebyggelse, områden för bad och rekreation. I övrigt är tillgången på strövområden närmast obegränsad. För att nå detta mål erfordras en enkel översiktsplan av typen kommunalt handlingsprogram. Särskild lagstiftning synes ej erforderlig härför, utan propaganda och upplysning om h u r detta på enklaste sätt skall åstadkommas i de olika fallen, torde vara det verksammaste medlet. Hos kranskommunerna till städerna har kunnat iakttas en bristande förståelse för dessa frågor som betraktats som tätortens angelägenhet. Detta synsätt håller dock på vissa håll på att vika och kan möjligen elimineras i de blivande kommunblocken. L ä n s s t y r e l s e r n a s roll och å t a g a n d e n h a r v i d a r e u t v e c k l a t s av länsstyrelsen i Kopparbergs län. Med h ä n s y n till de v å d o r , s o m en k o r t s y n t exploateringspolitik m e d f ö r för s å d a n a o m r å d e n , som ä r s ä r s k i l t betydelsefulla u r n a t u r v å r d s - o c h r e k r e a t i o n s s y n p u n k t , h a r l ä n s s t y r e l s e n t i d i g a r e i sitt y t t r a n d e till 1960 å r s n a t u r v å r d s u t r e d n i n g p å t a l a t , att det b o r d e ö v e r v ä g a s , o m icke en översiktlig p l a n e r i n g för dessa o m r å d e n b o r d e g ö r a s obligatorisk. L ä n s s t y relsen a n f ö r v i d a r e : Denna planering torde böra omfatta bebyggelsens lokalisering, vägar, parkeringsplatser, sanitära anläggningar m. m. Initiativet till och ansvaret för planeringen synes med hänsyn till att densamma ofta kan få interkommunal karaktär lämpligen kunna anförtros åt länsstyrelsen i nära samarbete med berörda kommuner och länsorgan. Kostnaden bör bestridas av allmänna medel, då det får anses vara ett allmänt samhälleligt intresse, att de områden som här avses bevaras och skyddas. I detta sammanhang bör även fästas uppmärksamheten på de ibland synnerligen stora markvärdestegringar, som kan bli följden av en planering. Denna fråga torde böra bliva föremål för särskilda överväganden. Det är icke tillfredsställande, att den planläggning, som samhället anser erforderlig för att åt samtiden och framtiden bevara eller skydda vissa områden av speciell karaktär, kan utnyttjas i spekulationssyfte. Vissa c e n t r a l a i n s t a n s e r h a r ä v e n a n l a g t v ä g l e d a n d e s y n p u n k t e r p å den översiktliga p l a n e r i n g e n av fritidsbebyggelsen. S å l u n d a e r i n r a r byggnadsstyrelsen o m det n ä r a s a m b a n d , som r å d e r m e l l a n fritidslivets och n a t u r v å r d e n s intresse, v a r f ö r det f r a m s t å r s o m u p p e n b a r t , att det till väsentlig del m å s t e bli f r å g a o m en s a m o r d n a d b e d ö m n i n g , vilken i väsentliga h ä n s e e n d e n m å s t e ske i s a m b a n d m e d p l a n e r i n g enligt b y g g n a d s l a g s t i f t n i n g e n . Beträff a n d e den översiktliga p l a n e r i n g e n a n f ö r e s :

76 Särskilt viktigt är det, att vid den översiktliga planeringen avsattes såväl naturområden som områden lämpliga för fritidsbebyggelse. I sistnämnda hänseende må observeras angelägenheten av att fritidsbebyggelsen erhåller en planmässig reglering även i det fall, att den kommun, inom vilken bebyggelsen skall komma till stånd, själv icke har någon eller endast ringa fördel av bebyggelsen. I och för sig vore det rimligt, om en kommun i sådant fall på något sätt kunde kompenseras för de kostnader den får vidkännas, exempelvis för översiktlig planering. Till belysande av det anförda kan framhållas, att det framkommit, att intresseområdet för t. ex. stockholmarnas fritidsbebyggelse sträcker sig 12—15 mil utanför Stockholm. Det översiktliga planeringsarbetet bör givetvis bygga på så ingående prognoser som möjligt rörande bl. a. industriell expansion, jord- och skogsbrukets utveckling, bostadsbehov, trafikutveckling ävensom på sociologiska undersökningar av allmänhetens behov och önskemål beträffande fritiden och dess användning. Planeringen för fritidsområden och fritidsbebyggelse rymmer ett stort komplex av frågeställningar, på vilka styrelsen icke nu anser sig böra gå närmare in. Svenska

arkitekters

riksförbund

anför:

Den längre fritiden och kortare arbetstiden kräver en vittgående planläggning av samhällets möjligheter att tillgodose alla skiftande anspråk på markutrymmen för fritidssysselsättning. Denna planläggning täcker ett vidsträckt fält alltifrån riksplanering till kommunal detaljprojektering. Särskilt utrymmeskrävande blir fritidsbebyggelsen och de olika naturreservat, som erfordras för friluftslivet. I all synnerhet i de stora tätbebyggelseområdena är detta ett verkligt lokaliseringsproblem. Genom regionalplanering bör man kunna nå en uppskattning av markbehovet för dessa ändamål inom överskådlig tid och en anvisning av lämpliga områden härför. Sådan planläggning bör göras för de delar av Sverige, där förutsättningarna för sådan fritidsverksamhet kan anses stora. Frågan begränsas sålunda inte till enbart storstadsregioner, utan täcker även andra delar av vårt land mot vilka fritidsintresset riktas från hela landet. Nästa steg i planeringen blir, att kommunerna i sina generalplaner behandlar fritidsfrågorna med samma intresse och allvar som hittills skett, när det gällt helårsbosättning, industrilokalisering etc. Sedan de stora riktlinjerna dragits upp i regioner och kommuner bör övriga frågor kunna lösas i sitt rätta sammanhang, såsom lokalisering av campingplatser, småbåtshamnar på fastlandet, utflyktsmål för båtar, parkeringsplatser, frågan om vägunderhållet etc. S a m m a n f a t t n i n g s v i s f r a m h å l l e r SAR: att en regional p l a n l ä g g n i n g a v vissa delar av l a n d e t blir n ö d v ä n d i g för a t t d r a u p p de stora l i n j e r n a i n n a n g e n e r a l p l a n e r och d e t a l j p l a n e r u t a r b e tas, att g ä l l a n d e lagstiftning u t n y t t j a s n u så l å n g t det går, m e n att f r å g a n o m generella u t o m p l a n s b e s t ä m m e l s e r för h e l a riket överväges l i k s o m f r å g a n o m en b e g r ä n s n i n g av g l e s b e b y g g e l s e r ä t t e n , att v ä g m y n d i g h e t e r n a u p p m ä r k s a m m a r dessa frågor, så att och v ä g u n d e r h å l l s a m o r d n a s m e d f r i t i d s p l a n e r i n g e n ,

vägplanering

samt att b y g g n a d s n ä m n d e r n a i lagstiftningen får ett effektivare stöd för ing r i p a n d e i u t f o r m n i n g e n av f r i t i d s h u s e n .

77 HSB:s riksförbund kritiserar i vissa avseenden den nuvarande metodiken för översiktsplaneringen: Sådan översiktsplanering, såsom den hittills genomförts inom en del kommuner, kan dock ha uppenbara risker. Detta gäller i de fall översiktsplaneringen omfattar områden, där marken i huvudsak ligger i enskild ägo. Vid dessa översiktsplaner har man exempelvis angett tänkta tätbebyggelseområden med gul färg, glesbebyggelse med ljusgrön färg och områden, där någon bebyggelse icke får förekomma, med mörkgrön färg. Även om avsikten med dessa översiktsplaner har varit att skapa förutsättningar för en ur lokaliseringssynpunkt riktig planering, har dessa syften dock oftast inte kunnat fullföljas. De mest uppenbara nackdelarna med sådan översiktsplanering är, att de med gult markerade områdena i en del fall väsentligt stigit i pris, sedan planen kommit till markägarens kännedom, utan att man därvid kunnat förhindra tätbebyggelse även inom andra än med gult markerade områden. Någon ny form av översiktsplanering torde därför vara önskvärd. Riksförbundet ifrågasätter, om man icke enbart borde markera områden, där absolut ingen bebyggelse kan tänkas få förekomma. Större respekt för översiktsplanering torde också kunna ernås på detta sätt, utan att man behöver göra avkall på den önskvärda lokaliseringen av bebyggelseområden för fritidsändamål. I översiktsplanerna borde förutom naturvårds- och vattenvårdssynpunkter hänsyn tagas till andra frågor, såsom möjligheterna att erhålla vatten, elström, telefon, post och att ordna avlopp, vägar, renhållning, sophämtning etc. Ansvaret för översiktsplaneringen bör ligga hos länsarkitektkontoren i samarbete med resp. kommuner och bör helt bekostas av statsmedel. Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att en målinriktad planering av fritidsområdenas och fritidsbebyggelsens lokalisering, där hänsyn tages till kommunikationerna mellan fritidsområden och bostadsområden, kan medverka till att samhällets kostnader nedbringas för investeringar i vägar. En väsentlig fråga är, hur rastplatser och parkeringsplatser bör utformas och lokaliseras. Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund anför, att det är en angelägen uppgift att inom ramen för den översiktliga bebyggelseplaneringen anvisa välbelägna tomtområden för fritidsbebyggelsen. Den översiktliga planeringen bör utföras i form av generalplaner och regionplaner, och till grund härför bör behovet av områden för bebyggelse av olika standard klarläggas. Målsättningen synes böra vara att skapa möjligheter för fritidsbebyggelse av såväl den höga standard, bl. a. på det sanitära området, som en ökad fritid kommer att kräva, som av en lägre standard för enklare bebyggelse och camping. Denna målsättning bör även gälla vid upprättandet av ritningar för typhus och anvisningar i fråga om byggnadsmaterial m. m. Vidare betonas vikten av att utredningen ägnar fritidsbebyggelsens vatten- och avloppsfrågor speciell uppmärksamhet.

78 3.4.2. Detaljplanering Flertalet länsstyrelser understryker nödvändigheten av en intensifierad detaljplanering efter delvis ny metodik. Allmänt anses att denna verksamhet bör stödjas och underlättas. Länsstyrelsen i Stockholms län tar upp finansieringsfrågan och anför följande: Det är dock i många fall förenat med stora svårigheter att få fram en byggnadsplan. På grund av ägosplittringen eller andra skäl vill markägarna icke bidraga till frågans lösning. Kommunerna har visserligen initiativet, men drar sig för de stora kostnader, som skall komma att stanna på dem. Kommunen —• en skärgårdskommun utan större tillgångar — är villig att stå för en del av kostnaderna, men drar sig för att sätta igång, då det är tvivelaktigt om bidrag från markägarna kan erhållas i någon nämnvärd utsträckning. Vidare ifrågasattes, huruvida icke vissa frågor rörande parker och vägar borde upptagas till behandling under hänvisning till att f. n. råder en ofta besvärlig intressemotsättning mellan markägaren och den vägförening, som vid särskild förrättning skall omhänderha skötseln av samma mark. Angelägenheten av att planera ett större område i ett sammanhang understrykes vidare av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som framhåller, att områden för fritidsbebyggelse tillkommer slumpvis, då en markägare är i behov av inkomster genom tomtförsäljning, under det att bredvidliggande områden med andra ägare alltjämt förblir oexploaterade. Enligt länsstyrelsens mening bör kommunen härvid underlätta frågans lösning dels genom förvärv, dels genom att svara för planeringen. Ett annat sätt att lösa frågan om mera sammanhängande exploatering av större områden är överenskommelse mellan markägare angående fördelning av den ekonomiska vinsten av exploatering av visst område. Det kan ju särskilt inom kustområdena, men även på andra håll inom landet, bli nödvändigt att avsätta mark inom ett exploateringsområde till strövområden, småbåtshamnar, badplatser och parkeringsplatser. Länsstyrelsen i Kronobergs län efterlyser, att ett institut, som möjliggör samverkan mellan berörda markägare, kommer till stånd. Det bör givetvis i första hand taga sikte på frivilliga överenskommelser av beskaffenhet att kunna bestå för framtiden, men samverkan bör i nödfall kunna genomtvingas. Länsstyrelsen i Örebro län anför med hänvisning till länsarkitektens yttrande: Vid exploateringen av en fastighet eller del därav för fritidsbebyggelse i form av tätbebyggelse krävs undantagslöst, att en detaljplan upprättas för bebyggelsen. Ofta nog har härvid den exploaterade fastigheten en sådan form och storlek, att för att erhålla en lämplig utformning av detaljplanen kräves, att även närliggande fastigheter måste bli föremål för utredning ur detaljplanesynpunkt. I de fall ägarna till dessa fastigheter är inställda på en exploatering av marken för fritidsändamål, torde

79 planläggningsarbetet icke stöta på några större problem, men icke sällan föreligger det förhållandet, att grannarna ej alls önskar någon exploatering och motsätter sig, att detaljplan lägges över deras markområden. Denna besvärliga fråga att kunna giva en lämplig utformning av en detaljplan inom ett begränsat område, där planen uppenbarligen måste influeras av en framtida planläggning av närliggande fastigheter, har vid flera tillfällen diskuterats. Länsarkitektkontoret har härvid föreslagit, att såsom en framkomlig lösning av denna fråga kommunen låter upprätta en översiktlig plan över det aktuella området. Denna form av generalplan kan således begränsas till den just aktuella delen av kommunen, några sjöar, ett eftersökt strandområde eller enbart några mindre fastigheter, som är och kan förväntas bli eftersökta för fritidsändamål. V i d a r e f r a m h å l l e s , att det vore av v ä r d e , o m f r i t i d s u t r e d n i n g e n tog u n d e r ö v e r v ä g a n d e de j u r i d i s k a och p r i v a t r ä t t s l i g a k o n s e k v e n s e r n a av u t l ä g g a n d e av a l l m ä n m a r k i b y g g n a d s p l a n e r , s a m t ä v e n d r o g u p p riktlinjer för h u r d e t a l j p l a n l ä g g n i n g av s t r a n d o m r å d e n b ö r ske. Länsstyrelsen

i Västmanlands

län a n f ö r l i k n a n d e s y n p u n k t e r :

Man måste även omedelbart ta itu med ett detaljplanerande för att kunna få fram de tomter, som för dagen oundgängligen erfordras. Även för detta ändamål erfordras ytterligare tillgång på planfackmän. För närvarande sker detaljplanearbetet som regel så, att varje exploateringsstycke betraktas som en enhet för sig och planlägges på uppdrag av vederbörande markägare. För att kunna få en nödvändig överblick över och sammanhang i planerandet synes det dock nödvändigt, att detta sker i större enheter. Om detta skall kunna ske, torde det visa sig nödvändigt, att kommunerna mera engagerar sig i detta planerande på samma sätt, som nu normalt sker, då det gäller planerandet för permanentbebyggelse. I viss utsträckning skulle kommunen givetvis kunna räkna med att få tillbaka planeringskostnaderna av exploatören. Med hänsyn till det nyss anförda och vad som tidigare sagts om en ej osannolik utveckling hän mot fritidsbebyggelses förseende med gemensamma anläggningar för vatten och avlopp, talar åtskilligt för att den framtida fritidsbebyggelsen i ökad omfattning kommer att ske i större samlade enheter i stil med de s. k. semesterbyar med kommunalt engagemang, som under senare år börjat tillkomma på vissa härför särskilt lämpliga orter i landet. Ur bl. a. de nyss anförda synpunkterna kan väl också en sådan utveckling bedömas lämplig och vara värd att uppmuntra. L ä n s s t y r e l s e n p å p e k a r vidare, att m a n b ö r g ö r a k l a r t för sig vilken stand a r d h ö j n i n g m a n b ö r u t g å ifrån. Den b e b y g g e l s e f o r m , s o m hittills varit a k t u e l l , h a r lett till att m a n vill r ä k n a m e d t o m t e r o m m i n s t 1 500 m 2 storlek. S o m villkor u p p s t ä l l e s regelmässigt, att v a t t e n f r å g a n k a n o r d n a s p å u n g e f ä r 200 m e t e r s a v s t å n d från varje t o m t . K r a v p å eller ö n s k e m å l o m g e m e n s a m m a a v l o p p s l e d n i n g a r h a r icke u p p s t ä l l t s i n å g o t fall vid n y p l a n e r i n g . Det h a r d o c k i n g å e n d e d i s k u t e r a t s , o m icke d e n s t i g a n d e s t a n d a r d e n i n o m e n n ä r a f r a m t i d k o m m e r att föra m e d sig ö n s k e m å l o m wc. L ä n s s t y relsen a n s e r för sin del, att m a n m å s t e r ä k n a m e d s t i g a n d e s t a n d a r d i n o m fritidsstugeområdena. Utvecklingen mot högre standard inom fritidsstugeområdena påtalas även av länsstyrelserna i Gävleborgs, Älvsborgs, Örebro m. fl. län.

80 Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, att det dels mot denna bakgrund, dels med hänsyn till permanentningen av fritidshusen, som alltså övergår till året-runt-bosättning, framstår som önskvärt, att fritidsutredningen ville behandla dessa spörsmål dels mera principiellt, dels om möjligt lämna rekommendationer och riktlinjer för en lämplig utformning av detaljerna. Med åberopande av länsarkitektens yttrande anför länsstyrelsen vidare: Det synes önskvärt, att fritidsutredningen tar under övervägande vilka åtgärder som kan rekommenderas i syfte att tillförsäkra ett bättre beaktande av miljövärdena inom förekommande exploateringsområden. Med tanke på den ofta bristfälliga och för miljön främmande utformningen av bebyggelsen, som tyvärr i stor utsträckning karakteriserar åtskilliga sportstugeområden, synes angeläget att i större utsträckning än bittills pröva seriebyggeri i kommunal eller enskild regi. Länsstyrelsen i Södermanlands län påtalar, att byggnadsplanläggning för fritidsändamål fördröjts onödigt länge på grund av svårigheter för markägarna att få fram utredning om vatten och avlopp. Mycket skulle därför vara vunnet, om genom anvisningar kunde angivas arten och omfattningen av de utredningar, som markägarna har att prestera, när det gäller fritidsbebyggelsen. Sådana anvisningar behövs således beträffande kraven på tillgången på vatten och dess beskaffenhet och likaså de krav, som rimligen bör ställas för infiltration av avloppsvatten i marken eller eljest av avloppsanordningar för fritidsområden. Som bl. a. framhållits av länsstyrelserna i Stockholms och Blekinge län, har i vissa fall exploateringsavtal tillämpats för att nå högre standard inom områdena. Genom dylika avtal mellan kommuner och exploatörer regleras utbyggnaden av vägar, va-anläggningar, allmänna platser, renhållning etc. Länsstyrelsen i Blekinge län anför: Då dylika avtal kan vara av väsentlig betydelse för att få till stånd en ur allmän synpunkt väl ordnad fritidsbebyggelse, vore det tacknämligt, om frågan bleve närmare utredd och att förslag till en rättslig reglering av hithörande frågekomplex bleve framlagd. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att det lämpligaste sättet för att få till stånd gemensamma anläggningar — vatten, avlopp, vägar, parkeringsplatser — är att exploatör, kommun eller annan lämplig huvudman svarar för iordningställandet. HSB:s riksförbund påtalar, att kommunerna har mycket begränsade resurser för planläggning, varför man torde få lov att utgå ifrån att planläggning även i fortsättningen till stor del kommer att ske på enskilt initiativ. Förbundet anför: I sin tur kan detta resultera i att enskilda markägare, vilka enbart syftar till ekonomisk vinning med sin planläggning, icke tager behörig hänsyn till de allmänna önskemål, som förefinns beträffande friläggande av stränder, strövområden etc. Alltför många exempel på sådan planläggning finns. Då ett bibehållande av det kommunala ansvaret för planernas genomförande synes vara önskvärt, måste i någon form kommunerna ges erforderliga resurser på planeringsområdet. De större,

81 mera ekonomiskt bärkraftiga kommunerna bör själva ha möjlighet att klara sina problem. Andra kommuner med mindre resurser måste dock troligen få hjälp i dessa frågor. Sådan kan lämnas exempelvis av länsarkitektkontoren, som i sådana fall får ges de extra resurser, som härvidlag kan komma att erfordras. Kommunerna skulle också kunna — i likhet med vad som i stor utsträckning skett vid utbyggandet av tätorterna — samarbeta med exempelvis de bostadskooperativa riksorganisationerna. Dessutom vore det önskvärt, att riktlinjer för byggnadsplaner över fritidsbebyggelse utarbetades inom exempelvis byggnadsstyrelsen. Dessa riktlinjer borde behandla bl. a. minimikrav på friläggande av strandmark för gemensamt bruk, frågan om tomtstorlekar, sanitära frågor samt frågan om redovisning av hustyper i samband med planens upprättande. Icke sällan förekommer, att i övrigt väl genomförda byggnadsplaner inom fritidsområden förstöres genom felaktiga byggnadssätt. Beträffande g e m e n s a m m a anläggningar inom p l a n o m r å d e n anför förbundet v i d a r e : Kraven på planernas innehåll får emellertid därvid icke drivas så långt, att fritidsbostaden ställs utom räckhåll för de stora medborgargrupperna på grund av höga exploateringskostnader. På sina håll tenderar kraven, exempelvis beträffande de sanitära anordningarna, att nära nog sammanfalla med de krav man ställer vid permanentbebyggelse. Såvitt man idag kan bedöma, torde under överskådlig tid endast en ringa del av fritidsbebyggelsen komma att ändra karaktär och utnyttjas för permanent boende. Ifråga om denna sektor kan det måhända vara motiverat att belasta exploateringskostnaderna med reservering av mark för framtida allmänna eller gemensamma ändamål. All annan fritidsbebyggelse behöver inte vidlyftigare anordningar i dessa avseenden. Huvudvikten bör läggas vid att riktigt anpassa planerna till varje områdes förutsättningar och vid miljöbildning samt att syfta till minsta möjliga ingrepp i terrängen. Ett mellanting av stadsbygd och natur bör icke eftersträvas. Vidare anföres beträffande exploateringsavtalen: Olika former av exploateringsavtal vid fritidsbebyggelse förekommer inom en del kommuner. Dessa avtal aktualiseras ibland vid behandlingen av markförvärvsfrågan, i en del fall i samband med upprättandet och antagandet av byggnadsplan och i ytterligare andra fall nöjer man sig med enbart muntliga överenskommelser. Här finns en flora av olika system utan någon samordning. Både för kommunen och för en riksomfattande organisation som HSB vore det önskvärt med av utredningen utarbetade riktlinjer för exploateringsavtal. Dessa avtal borde också samordnas med de bestämmelser i byggnadslagen, som berör likartade problem, exempelvis byggnadslagens § 113 gällande förordnande av vägmark och allmänna platser inom planlagda områden. En allmängiltig tolkning borde här eftersträvas. Skogsstyrelsen t a r u p p f r å g a n o m skogsskötseln i g r ö n o m r å d e n i b y g g n a d s p l a n och a n f ö r : Skogsvårdslagens stadganden upphör i princip att gälla när marken i väsentlig utsträckning tas i anspråk för annat ändamål än skogsbruk. I praktiken har detta vanligen inneburit, att skogsvårdsstyrelserna icke längre ansett sig kunna tillämpa skogsvårdslagen på tomtmark och tillhörande grönområden, när byggnadsplan fastställts eller när bebyggelse — ehuru plan ännu ej blivit fastställd — bedömts nära förestående. Det har också visat sig, att åtskilliga olämpliga avverkningar kommit till stånd, sedan skogsvårdslagen upphört att gälla för sådana områden. Beträffande område, som ingår i byggnadsplan (eller för vilket förbud mot nybyggnad utfärdats 6

82 därför att fråga om upprättande av plan väckts), bör dock framhållas, att länsstyrelsen äger besluta om förbud mot bl. a. trädfällning. Länsstyrelsen i Stockholms län har också i skrivelse till Konungen av den 26 januari 1963 tagit upp denna fråga och hemställt om sådan ändring i skogsvårdslagen eller sådant uttalande, att skogsvårdsstyrelsen får befogenheter beträffande dylika grönområden, som svarar mot gällande befogenheter ifråga om skogsmark. Tomtmarkens och grönområdenas förhållande ifråga om skogsvården och deras ställning visavi den skogsvårdande myndigheten bör således ytterligare klarläggas, så att en tillfredsställande lösning av deras vård nås.

3.4.3.

Kommunens

uppgifter

och ansvar

F l e r t a l e t av l ä n s s t y r e l s e r n a h a r u n d e r s t r u k i t ö n s k v ä r d h e t e n och v i k t e n av att k o m m u n e r n a e n g a g e r a r sig a k t i v t för att f r ä m j a u t v e c k l i n g e n av fritidsbebyggelsen. Länsstyrelsen i Blekinge län b e t o n a r således, att det föreligger b e h o v av k o m m u n a l aktivitet b e t r ä f f a n d e översiktlig p l a n e r i n g för f r i t i d s ä n d a m å l , d e t a l j p l a n e r i n g av s t ö r r e s a m m a n h ä n g a n d e o m r å d e n och k o m m u n a l a m a r k f ö r v ä r v såväl för friluftsreservat s o m för t o m t e x p l o a t e r i n g . H ä r i g e n o m skulle u t v e c k l i n g e n k u n n a ledas p å ett b ä t t r e sätt och en m e r a r a t i o n e l l h u s h å l l n i n g å s t a d k o m m a s m e d d e n n a t i o n a l t i l l g å n g som n a t u r e n utgör. V i d a r e s k u l l e tillg å n g e n p å b y g g n a d s m a r k k u n n a ö k a s , så att s t ö r r e v a l m ö j l i g h e t e r b e r e d d e s k ö p a r n a och en s u n d k o n k u r r e n s s k a p a d e s m e l l a n olika säljare. Länsstyrelsen i Älvsborgs län p å t a l a r , att det i e n d a s t u n d a n t a g s f a l l förek o m m e r , att k o m m u n e r ställer m a r k till f ö r f o g a n d e för fritidsbebyggelse. Länsstyrelsen anför: Som framhållits i utredningsdirektiven, bör samhällets åtgärder beträffande fritidsbebyggelsen inte bara inrikta sig på att med olika medel förhindra tillkomsten av olämplig fritidsbebyggelse. Åtgärderna bör också syfta till att tillmötesgå allmänhetens berättigade önskemål om för fritidsverksamhet ändamålsenliga områden. Härför erfordras utan tvekan större aktivitet från kommunernas sida. Å andra sidan är det förklarligt, att t. ex. landskommuner, som är belägna utanför storstadsområden, drar sig för att vidtaga kostnadskrävande åtgärder för att tillgodose fritidsverksamheten inom kommunerna, då denna verksamhet huvudsakligen avser att främja storstadsbefolkningens intressen. Länsstyrelsen anser det vara rimligt, att sådana landskommuner gör sina åtgärder i angivna hänseende beroende av ekonomiskt stöd från de storstäder, vilkas befolkning främst skulle utnyttja kommunernas områden för sin fritidsverksamhet. Det vore därför önskvärt, om utredningen närmare kunde penetrera detta spörsmål och om möjligt anvisa en utväg att på laglig grund lösa nämnda problem. För att förhindra att de som upplåter mark för fritidsbebyggelse gör sig alltför stora vinster på den byggande allmänhetens bekostnad, skulle det vidare vara önskvärt, om möjlighet kunde skapas att genom bildande av exempelvis kommunala stiftelser upplåta mark på skäliga villkor till den som önskade uppföra fritidsbyggnader.

83 I detta sammanhang vill länsstyrelsen även betona angelägenheten av att kommunerna beredes större möjligheter att förvärva mark för fritidsbebyggelse. Länsstjrelsen, som ifrågasätter, om bestämmelsen i 1 § 16 expropriationslagen är tillämplig beträffande sådan mark, får därför hemställa, att utredningen ville överväga förslag om sådan ändring av nyssnämnda lagrum, att jämväl mark för fritidsbebyggelse inbegripes därunder. Länsstyrelsen i Gotlands län anför: Ofrånkomligt torde bli, att kommunerna primärt ålägges utökat ansvar för fritidsbebyggelsen och vad därmed nära sammanhänger. I detta sammanhang måste enligt länsstyrelsens mening dock uppmärksammas, att den enskilda landsbygdskommunen ofta har mycket liten ekonomisk fördel av sommarbebyggelse och campingliv inom kommunen, under det att kostnaderna av olägenheterna blir desto påtagligare. Enär fritidsintressenas främjande snarare är ett riksintresse än den mottagande landsbygdskommunens angelägenhet, bör huvuddelen av de därmed förenade kostnaderna — i den mån de nu icke anses böra bäras av de enskilda själva eller av exploatör av fritidsområde — till större delen slutligt läggas på staten. Därest uppgiften av praktiska skäl måste läggas på den mottagande kommunen, bör denna sålunda på ett eller annat sätt erhålla statligt stöd. Länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län understryker, att det förhållandet, att kommunerna f. n. inte får någon rimlig ersättning för den service de är skyldiga att tillhandahålla i samband med planläggning, byggande och övervakning etc, utgör ett hinder för kommunalt engagemang. En ändring i detta avseende skulle sannolikt underlätta tillkomsten av planlagda fritidsområden. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför: Byggnadslagstiftningen förutsätter, att en planläggning skall ske i form av generalplan genom kommunernas försorg. Kommunerna är emellertid ofta mindre intresserade av att verkställa en sådan planering, som ju är förenad med betydande kostnader och som ofta torde betraktas såsom varande av mindre intresse för kommunens egna inbyggare. Länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker vikten av att kommunernas dels engagerar sig i planläggning, såväl översiktlig som detaljplanläggning, dels utökar sin aktiva markpolitik till att omfatta jämväl förvärv av mark för fritidsbebyggelse. Genom ett sådant förfarande underlättar man planläggningen genom att kommunen ställer sig som huvudman och även iordningställer marken före försäljningen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att det får anses vara en angelägen uppgift för kommunen att anskaffa mark på lämpliga områden samt, sedan detaljplan upprättats, erbjuda fritidsbebyggare att förvärva tomter å dessa. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att det är angeläget, att tätortskommunerna ägnar intresse åt att tillgodose invånarnas behov av fritidsbosättning. Detta bör ske genom förvärv av lämpligt belägen mark, som därefter på lämpligt sätt tillhandahålles för fritidsbosättning. Enligt länsstyrelsens mening bör stat, kommun och allmännyttiga företag bevaka utbud

84 och köpa mark för fritidsändamål inom områden, som vid översiktlig planläggning befunnits lämpliga. Staten borde således bidraga med mark genom att i ökad omfattning tillhandahålla för fritidsbebyggelse lämplig mark inom statens nuvarande markinnehav eller genom förvärv av ny mark för sådant ändamål. Särskilt inom avfolkningsbygder i skärgården torde detta böra prövas. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför i detta sammanhang: Länsstyrelsen håller före, att utredning angående fritidsbebyggelsens lokalisering lämpligen bör ombesörjas genom kommunala organ, i regel byggnadsnämnderna. I vissa fall, då en kommun finner den egna befolkningen icke vara i behov av fritidsbebyggelse i sådan omfattning att planering erfordras, kan det ligga till så, att goda betingelser finns för tillgodoseende av invånarnas i andra kommuner behov. Fråga uppkommer då hur saken skall kunna drivas fram till en lösning utan alltför mycken omgång. Länsstyrelsen föreslår, att det tages under övervägande, under vilka former planarbetet i skisserade fall lämpligen bör bedrivas. Det synes icke böra vara uteslutet, att den främmande kommunen och kanske även sammanslutningar och företag får vara initiativtagare och planutförare. De lokala myndigheterna bör dock icke få sättas ur spel, och det torde vara ofrånkomligt, att länsstyrelsen får tillfälle att från början följa och övervaka planarbetet. Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att fritidsbebyggelsen och därmed sammanhängande frågor är av sådan natur, att man icke torde kunna förvänta sig en lösning enbart genom kommunala åtgärder. Liksom inom naturskyddet torde statliga insatser bliva erforderliga, exempelvis förstärkning av olika organ för samhällsplanering, stimulans genom lån eller bidrag till översiktlig planering och förvärv av mark för fritidsändamål m. m. I samma fråga anför länsstyrelsen i Gotlands län: Angeläget är — särskilt i ett län av Gotlands ekonomiska och sociala struktur — att staten påtar sig huvudansvaret för det långsiktiga arbetets fullföljande. Med de resurser, som f. n. står till förfogande, torde alltför lång tid komma att åtgå, innan nödig grund erhålles för en avvägning i bebyggelsehänseende de olika intressena emellan samt anvisande för fritidsändamål av campingplatser, parkeringsplatser, grönområden, gemensamma badstränder etc. Länsstyrelsen i Stockholms län understryker behovet av att de skattesvaga kommunerna erhåller statsbidrag för planläggning i fall, då det finns ett allmänt intresse av planläggning. Länsstyrelsen har just under utarbetande, såsom ett led i den av Kungl. Maj:t anbefallda praktiska skärgårdsutredningen, ett förslag till Konungen om statsbidrag för upprättande av byggnadsplaner i skärgården. Länsstyrelsen erinrar också om att den i skrivelse till Konungen den 3 november 1961 framhållit behovet av en särskild sommarstugeskatt. Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter i detta sammanhang, om fastighetsskatten icke borde bibehållas. Länsstyrelsen i Örebro län tar upp frågan om exploateringsavgift och framhåller, att den av 1960 års naturvårdsutredning föreslagna avgiften

85 b o r d e u p p l a g a s till f ö r n y a t ö v e r v ä g a n d e , d å h ä r i g e n o m k o m m u n e r n a eventuellt s k u l l e k u n n a s t i m u l e r a s till ett m e r a a k t i v t f r i t i d s p l a n e r a n d e icke m i n s t a v s e e n d e d e n översiktliga p l a n l ä g g n i n g e n . Med h ä n s y n till att en exploateringsavgift h a r vissa n a c k d e l a r , u t t a l a s att s o m m a r s t u g e a v g i f t e n b ö r k n y t a s till b y g g n a d s l o v e t i stället för till e x p l o a t e r i n g s t i l l s t å n d , g e n o m att en extra avgift u t t a g e s för varje b y g g n a d s l o v a v s e e n d e n y e t a b l e r a n d e av fritidsbyggnad. B e t r ä f f a n d e e x p l o a t e r i n g e n av m a r k u t t a l a r HSB:s

riksförbund

bl. a.:

Den mark, som använts för fritidsändamål både vid gles- och tätbebyggelse, har hittills i huvudsak exploaterats av enskilda i kommersiellt syfte. Enligt riksförbundets mening bör jämväl fritidsbebyggelsen i ökad utsträckning handhavas av allmännyttiga företag och bostadskooperativa organisationer i samråd med kommunerna. Redan när det gäller att förvärva lämpliga markområden för detta ändamål synes dock framförallt de kooperativa organisationerna vara i ett betydligt sämre läge än t. ex. enskilda. I olika myndigheter tages ofta jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen till intäkt för en mycket restriktiv behandling av förvärvsärenden avsedda för fritidsbebyggelse. Även om det inte ingår i utredningens direktiv att behandla frågan om nämnda lagars tillämpning, torde dock utredningen kunna ge anvisningar om hur en enhetlig behandling av liknande ärenden inom olika länsstyrelser bör ske. Enligt riksförbundets mening borde väsentliga fördelar, både när det gäller att komma till rätta med denna prisstegring och när det gäller att över huvud taget få fram lämplig mark för fritidsbebyggelse, kunna vinnas, om staten samt primär- och sekundärkommunerna systematiskt upplät dem tillhöriga områden med tomträtt för fritidsbebyggelse. Detta behövde inte innebära någon administrativ omgång för vederbörande myndigheter. Kretsgången ökat markbehov — stegrade markpriser — fortsatt markbehov etc. kan icke brytas, därest icke någon ny faktor införes. En sådan faktor av oöverskådlig betydelse skulle ett kraftfullt initiativ från statens och kommunernas sida till utnyttjande av eljest helt oräntabel eller dåligt räntabel mark utgöra. Riksförbundet anser sig inte i detta sammanhang närmare behöva utveckla alla de fördelar, som ett tomträttsarrangemang såsom det nu föreslagna skulle innebära. Dessa torde vara väl kända av utredningsledamöterna. I sammanhanget bör emellertid pekas på att den iform för upplåtelse, isorn nu ibland tillämpas av domänverket, (nämligen arrende, icke lämpar sig för en mera vidsträckt användning, eftersom arrende på mark inte utgör tillräckligt kreditunderlag för att stugbyggare skall kunna få belåna sin stuga i vanlig ordning. B e t r ä f f a n d e t ä c k n i n g av k o m m u n e r n a s k o s t n a d e r i s a m b a n d m e d fritidsbebyggelsen anför riksförbundet vidare: Redan i 1960 års naturvårdsutrednings betänkande "Naturen och samhället" behandlas frågan om exploateringsavgift vid fritidsbebyggelse. Denna utredning tog dock endast upp frågan utifrån naturvårdande synpunkter. Däremot förbisågs helt de ekonomiska problem, som många landskommuner ställts inför vid bebyggelse av fritidsområden i större skala. Vid införandet av en exploateringsavgift i någon form torde hänsyn även böra tagas till de anspråk, som kommunerna kan ställa i detta avseende. Riksförbundet förutsätter därför, att både naturvårdsintresset och kommunernas intresse att erhålla täckning för sina ökade kostnader behandlas i ett sammanhang. Naturvårdsutredningen, som konstaterat, att det f. n. »finns ca 200 000 fritidsstugor i vårt land och att ytterligare ca 10 000 nya fritidsstugor beräknas till-

86 komma årligen, föreslår att man endast inom vissa regioner, förslagsvis berörande ca hälften av de nytillkommande fritidsstugorna, skall upptaga en exploateringsavgift. Däremot tycks utredningen förbise det förhållandet, att de redan befintliga 200 000 fritidsstugorna oftast tagit den mest attraktiva marken i besittning och alltså i realiteten borde vara de som i främsta hand belastades med någon form av avgift. Man kan också förmoda, att de nya krav, som kommer att ställas vid planläggning och exploatering av framtida områden för fritidsbebyggelse, kommer att medföra betydligt större kostnader för dem som skall förvärva sin fritidsbostad inom dessa områden, bl. a. av skäl som förbundet ovan anfört, nämligen friläggandet av stränderna för gemensamt bruk, allmänna platser för strövområden etc. Att härtill lägga en exploateringsavgift, som enbart kommer att belasta den kommande fritidsbebyggelsen, kan ur allmän rättvisesynpunkt icke vara skäligt. Förbundet föreslår med hänvisning till vad ovan anförts, att frågan om en lagstadgad årlig avgift för fritidsstugor utredes. Svenska Riksbyggen f r a m h å l l e r , att för fritidsfrågans lösning synes d e n f r a m t i d a k o m m u n b i l d n i n g e n e r b j u d a en positiv möjlighet, bl. a. g e n o m att ö k a d e e k o n o m i s k a och p e r s o n e l l a r e s u r s e r k o m m e r att tillföras k o m m u n e r n a . G l e s b y g d s k o m m u n e r n a h a r i d a g v a r k e n e k o n o m i s k a eller p e r s o n e l l a r e s u r ser för att få till s t å n d en rationell lösning av fritidsfrågan. F r å n s t a t e n s sida b ö r l å n och b i d r a g i f r å g a k o m m a för att m ö j l i g g ö r a d e initiativ g l e s b y g d s k o m m u n e r n a b ö r ta. B e t r ä f f a n d e m a r k k o s t n a d e r u n d e r s t r y k e s b e h o v e t av att m o t v e r k a d e n h ö j n i n g av m a r k p r i s e r n a , s o m följer n ä r en o r t e x p l o a t e r a s . H ä r v i d ä r n ö d v ä n d i g t att p l a n e r a o c h företaga m a r k i n k ö p i god tid, i n n a n m a r k e n ä r a k t u e l l för e x p l o a t e r i n g . V i d a r e a n f ö r e s : Den ekonomiska aktivitet, som turister och fritidsfolk från annan ort åstadkommer, får en effekt som ur kommunal synpunkt är jämförbar med traditionell företagsamhet. En växande insikt om de ekonomiskt gynnsamma verkningarna av turism och fritidsbebyggelse kommer förmodligen att medföra ökat intresse från kommunernas sida för att underlätta och stimulera turism och fritidsbebyggelse. Sannolikt kommer den kommunala välviljan och beredvilligheten att underlätta för företagsamhet att etablera sig i kommunen att så småningom gälla även för turism och fritidsbebyggelse. Riksförbundet Landsbygdens folk b e r ö r l a n d s k o m m u n e r n a s roll s o m v ä r d k o m m u n e r för fritidsfolket o c h a n f ö r : Utredningen bör även uppmärksamma kommunernas kostnader i samband med fritidsverksamheten. Det kan exempelvis ej anses vara landsbygdskommunernas uppgift att svara för markupplåtelse och kostnader för att ge städernas och tätorternas invånare tillgång till rekreation och fritidssysselsättning. Kostnaderna bör så långt möjligt bäras av förbrukarna — i annat fall av samhället — och landsbygdskommunerna bör erhålla rimlig ersättning för sina tjänster. Sveriges anför:

lantbruksförbund

och Sveriges

skogsägareföreningars

riksförbund

På vissa håll har landsbygdskommuner fått göra ansenliga investeringar för att lösa vatten- och avloppsproblem, som uppkommit till följd av fritidsbebyggelse för i huvudsak tätortsbor. Kommunerna har ej kunnat få kompensation för de kostna-

der fritidsbebyggelsen åsamkat. Fastighetsskatten, som för övrigt framdeles väntas bli avskaffad, har nämligen endast givit en blygsam återbäring. Sveriges arkitekters na och anför:

riksförbund

påpekar statens ansvar för fritidsfrågor-

När det gäller dessa stora fritidsfrågor torde det vara omöjligt att utkristallisera speciella befolkningsgrupper, för vilka åtgärder skall vidtagas. Hithörande frågor får därför ses som berörande hela landets befolkning, varför ett kraftfullt statligt engagemang blir nödvändigt. Detta skall dock ej innebära t. ex., att fritidshusbyggaren befrias från avgifter till de olika serviceanläggningar och kommunala inrättningar, som kan behövas.

3.5. Vissa särskilda

frågor

I vissa yttranden till fritidsutredningen har aktualiserats vissa allemansrättsliga frågor. Sålunda framhåller länsstyrelserna i Skaraborgs och Gotlands län önskvärdheten av att allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans mark eller vattenområde utredes och att lagregler på detta område i den utsträckning så är möjligt utfärdas. Svenska naturskyddsföreningen anför: Ur naturvårdssynpunkt medför givetvis ett vidgat användande av naturen för friluftsliv viss förslitning och åverkan. Allemansrätten är fortfarande oklar till sitt innehåll och borde föranleda en närmare analys. För såväl fritidsfolket som markägarna skulle uppdragandet av vissa riktlinjer för allmänhetens uppträdande utan tvekan vara till nytta. Ehuru dessa frågor ej direkt inrymmes i fritidsutredningens uppdrag, anser sig föreningen dock böra framhålla, att de är så intimt förbundna med frågorna angående fritidsområden och fritidsbebyggelse, att de bör kunna beröras av utredningen. Skogsstyrelsen har i detta sammanhang påtalat, att det bör utredas, hur markägarna skall hållas skadeslösa med hänsyn till den förslitning av skog och mark och den minskning i övrigt av produktionen, som kan bli följden när skogsmark läggs ut till fritidsområden. Riksförbundet Landsbygdens folk erinrar om att samhället ställs inför uppgiften att möjliggöra för människorna att utnyttja fritiden till hälsosam rekreation, varvid det behövs tillgång bl. a. till fritidshus och fritidsområden. Samtidigt bör samhället ockå söka länka in denna fritidskonsumtion på sådana banor, att icke andra befolkningsgrupper kommer i kläm. Riksförbundet anför: Riksförbundet befarar, att här berörda utveckling kommer att ge upphov till en rad problem för landsbygden och markägarna. Samhället får ej ensidigt inrikta sig på att säkerställa allmänhetens rättigheter och behovstillfredsställelse, utan måste samtidigt observera allmänhetens skyldigheter, så att fritidskonsumtionen ej inkräktar på jord- och skogsbrukets vitala intressen. En lämplig avvägning mellan fritidskonsumenternas och markägarnas intressen måste sålunda åstadkommas. Enligt riksförbundets uppfattning hade det varit av värde att få den s. k. allemansrätten

88 grundligt utredd, innan man fastställer några regler på detta område. Då så av allt att döma ej tycks vara att vänta, måste särskild uppmärksamhet riktas mot almänhetens rättigheter och skyldigheter på annans mark. Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars b e r ö r s a m m a frågeställning p å följande sätt:

riksförbund

Allmänt sett föreligger behov av en lämplig avvägning mellan markägareititressena och fritidsintressena för att därmed skapa ökad förståelse mellan de båda kategorierna. För markägarna är det angeläget, att de inte blir hindrade i sin näring och att ersättningsfrågorna blir tillfredsställande lösta i sådana fall, då intrång inte kan undvikas. Vissa v ä g f r å g o r b e r ö r s bl. a. av länsstyrelsen i Skaraborgs län, s o m efterlyser en ö v e r s y n av v ä g t r a f i k f ö r o r d n i n g e n s b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e iätten att f ä r d a s m e d m o t o r f o r d o n p å enskild väg. Länsstyrelsen i Gotlands län f r a m h å l l e r , att fritidstrafiken r e s e r krav p å tillgång till l ä m p l i g a t u r i s t v ä g a r , p å l ä m p l i g a r a s t p l a t s e r o c h p a r k e r i n g s platser. Länsstyrelsen anför vidare: Länsstyrelsen anser det värt att överväga, huruvida icke staten kunde bli huvudman för starkt trafikerade turistvägar — dock utan vinterväghållningsskylcighet. Vidare bör undersökas, huruvida icke statsbidrag i större omfattning än vad hittills är fallet kunde beviljas enskild väghållare, som har avsevärd turisttrafik på sin enskilda väg. Mycket vore vunnet, därest staten i större omfattning än nu är fallet fyllde behovet av parkeringsplatser intill allmän väg i anslutning till populära turistmål. Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter, o m inte v i k t i g a r e tillfartsvägar till s t r a n d o m r å d e n b o r d e i n t a g a s u n d e r a l l m ä n t u n d e r h å l l . V i d a r e borde enligt l ä n s s t y r e l s e n s m e n i n g ö v e r v ä g a s , o m icke k o m m u n e r i vissa fall bör deltaga i v ä g h å l l n i n g e n . Länsstyrelsen

i Göteborgs

och Bohus

län a n f ö r :

I Bohuslän är i allmänhet badstränderna och i många fall även de strandområden, som kan lämpa sig för småbåtshamnar eller bryggor för småbåtar, ej belägna intill allmän väg. Ibland finnes ingen vägförbindelse alls till området, men i allmänhet leder en ofta lång, smal och krokig enskild väg till området. Denna enskilda väg leder icke sällan genom fritidsbebyggelseområden, och i en del fall har fritidsbebyggelsen tillåtits utbreda sig ända ned till strandzonen. Väghållningen å dessa er.skilda vägar handhaves i regel av en vägsamfällighet. Parkeringsplatser finnes — med något enstaka undantag — icke anordnade för den bilburna allmänhet, som söker sig ned till strandområdena. Följden har blivit, att vid de strandområden, som är mera frekventerade, motorfordon parkeras på den enskilda vägen, så att framkomligheten där — om den ej helt omintetgöres — i hög grad försvåras. Vidare utnyttjas själva strandområdet, betesmarker och även tomter som parkeringsplats. Invasionen medför också en kraftigt ökad nedskräpning av strandområdena. Följden har blivit — vilket är fullt förståeligt — att ägare av fastigheter — ofta fritidsfastigheter — längs den enskilda vägen söker hindra allmänheten att med motorfordon trafikera vägen, antingen genom avstängningsanordningar eller genom uppsättande av förbudsskyltar. Om vägägarna icke erhållit statsbidrag till vägens anläggande eller åtnjuter statsbidrag till vägens underhåll, aide oförhindrade härtill. Eljest erfordras länsstyrelsens medgivande härtill enligt i

89 avtalet om statsbidrag intagen bestämmelse. På grund av ovan angivna olägenheter av allmänhetens motorfordonstrafik, de kraftigt ökade underhållskostnaderna och den omfattande nedskräpningen på strandområdena, har det under den senaste tiden från olika vägsamfälligheter gjorts förfrågan eller framställning till vägförvaltningen i länet om att i fortsättningen avstå från vidare statsbidrag för att därigenom få möjlighet att själva förbjuda utomstående att trafikera vägen med motorfordon. För den stora allmänhet, som saknar fritidsstugor och framför allt över veckosluten bilburen söker sig ut till strandområdena, är det angeläget, att vägförbindelserna hålles öppna för motorfordonstrafik till sådana badstränder, som är belägna på något längre avstånd från allmän väg ävensom till områden för småbåtshamnar och bryggor för småbåtar. För den fortsatta fritidsbebyggelsen, som måste lokaliseras på ett längre avstånd än en kilometer från stranden, är det även högst angeläget, att sådana vägförbindelser hålles öppna. I vissa fall har kommunen förvärvat eller arrenderat badplatsen och har härigenom blivit delägare i vägsamfälligheten. Det kan diskuteras, huruvida kommunen i sådant fall kan hindra vägsamfällighetens majoritet att besluta om vägens avstängning från motorfordonstrafik av andra än delägarna. Det synes vara erforderligt med en lagändring för att komma till rätta med här antydda problem. Därjämte är det synnerligen angeläget, att det allmänna, stat eller kommun, ekonomiskt engagerar sig i frågan. Det erfordras ej blott, att väg- och parkeringsfrågorna löses, utan även att renhållningen på strandområdena och anordnande av hamnar och bryggor för fritidsbåtar löses genom det allmännas medverkan. B e t r ä f f a n d e u t n y t t j a n d e t av s k o g s b i l v ä g a r u t t a l a r skogsstyrelsen

följande:

För beaktande av den utredning det ankommer på, fritidsutredningen eller skogsbruksutredningen, vill skogsstyrelsen även framföra synpunkter på de enskilda skogsbilvägarna och därmed sammanhängande spörsmål. Skogsbrukets och allmänhetens intressen beträffande de enskilda skogsbilvägarna skiljer sig ofta åt, men det är givetvis av stor betydelse, om kraven på vägsträckningar m. m. kan jämkas ihop. Om tillmötesgående av fritidstrafikens krav skulle leda till för skogsbruket inoptimal utformning av vägnätet, bör frågan om ersättning för dylika förluster lösas på ett för skogsbruket tillfredsställande sätt. Även frågorna om ersättning för ökade underhållskostnader för vägarna, ökat antal mötesplatser och skadegörelse i markerna genom nedskräpning, förslitning och eld är av stor betydelse. Skogsbruket kan ej heller belastas med kostnader för sådana fritidsanordningar, som inte har någon funktion i ett rationellt bedrivet skogsbruk såsom parkerings- och rastplatser. En betydelsefull fråga är slutligen markägarnas skadeståndsansvar för sådana person- och materialskador, som kan vållas fritidstrafiken på de sålunda upplåtna vägarna. Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund u n d e r s t r y k e r , att a l l m ä n h e t e n s ö k a d e a n v ä n d n i n g av det e n s k i l d a v ä g n ä t e t , s ä r s k i l t s k o g s v ä g a r n a , o c k s å h a r vållat m a r k ä g a r n a b e k y m m e r . Riksförbundet Landsbygdens folk f r a m h å l l e r , att en s t ö r r e a n d e l av kostn a d e r n a för det e n s k i l d a v ä g n ä t e t b ö r falla p å s a m h ä l l e t . Dessa v ä g a r trafik e r a s i allt s t ö r r e u t s t r ä c k n i n g av a l l m ä n h e t e n m e d m o t o r f o r d o n , vilket vållar m a r k ä g a r n a extra kostnader. Länsstyrelsen i Gävleborgs län h a r bl. a. p å p e k a t , att för att få m e r fulls t ä n d i g k o n t r o l l och s t y r n i n g av glesbebyggelsen f o r d r a s bl. a. en l ö s n i n g av

90 arrendeproblemet. Enligt länsstyrelsens mening är det angeläget, att en ifrågasatt förbättring av arrendators ställning kombineras med någon form av officialprövning av arrendeområdets lämplighet ur allmän synpunkt. Länsstyrelsen i Södermanlands län påtalar i detta sammanhang, att det är uppenbart, att skattetänkandet påverkat försäljningsviljan med avseende på tomtplatser och befrämjat uthyrningsmetoden, vilken även lockat genom sina möjligheter att ta ut ständigt förhöjda hyror. Den spontana fritidsbebyggelsen på sålda eller förhyrda tomtplatser i form av glesbebyggelse verkar mycket ofta föregripande på en planering genom ianspråktagande av mark, som lämpligen bort bibehållas fri från bebyggelse. Länsstyrelsen påpekar vidare, att fritidsbebyggelsen får ses som ett legalt samhällsintresse, varför det förefaller rimligt, att det utreds i vad mån skattetänkandet motverkar detta intresse och bromsar utbudet av lämplig mark och huruvida skattelättnader kan tänkas för markägare, som utan att vara exploatörer i egentlig mening säljer en tomtplats då och då. Svenska naturskyddsföreningen, som påtalar behovet av upplysningsverksamhet mot nedskräpning, anför: Föreningen vill i detta sammanhang även framhålla vikten av att staten på olika sätt utför eller bidrager till en utvidgad upplysningsverksamhet bland allmänheten mot nedskräpning. För denna upplysning bör, utöver de anordningar som t. ex. anordnas av vägväsendet, i första hand kunna utnyttjas radio, TV, press och skolor. I samband med den ökade fritiden är det också av största vikt, att fritidsfolket på olika sätt görs medvetna om att vår fauna och flora måste skyddas på lämpligt sätt liksom att man noga bör beakta de regler, som finns för skyddet av naturreservat och andra fredade områden. Beträffande renhållningen utefter de allmänna vägarna och frågan om vem som har ansvaret för vägrenhållningen framhåller föreningen den principiella uppfattningen, att renhållningen efter vägarna, såväl på rastplatser som på ett område närmast vägen, ankommer på väghållaren. Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund betonar, att man måste komma fram till effektiva åtgärder mot den nedskräpning och de skador, som ett intensivt utnyttjande av naturen för fritidsändamål medför. En intensiv upplysning för ett hänsynsfullt uppträdande i naturen är därför påkallad.

KAPITEL

4 Utredningens förslag till allmän målsättning för samhällets insatser på friluftslivets område

4.1.

Allmänna

synpunkter

Friluftsliv i olika former har i alla tider utövats av många som en hobby eller förströelse, som skänkt avkoppling och tillfredsställelse. Rekreationssynpunkten har emellertid undan för undan ökat i betydelse allteftersom arbetslivets tempo drivits upp och tillvaron över huvud taget i det moderna samhället blivit alltmer präglad av jäkt och stress. Den jämsides härmed alltmer ökande bekvämligheten i nutidsmänniskans tillvaro inrymmer även stora faromoment för hälsan. Såväl inom som utom arbetet får nutidsmänniskan under veckans arbetsdagar en alltför ringa motion. Förhållandet medför allvarliga risker för kroppslig ohälsa. Man talar numera om s. k. civilisationsskador, vilka enligt medicinsk erfarenhet stiger i frekvens. Behovet av allsidig fysisk träning borde vara uppenbart för alla. Den förkortade arbetstiden, den utökade fritiden och den förlängda semestern sätter sin prägel på dagens samhälle och torde, om den nuvarande utvecklingen fortsätter, i allt högre grad komma att karaktärisera morgondagen. En förkortning av arbetstiden har emellertid vunnits bl. a. genom en effektivering och rationalisering av arbetslivet, som ej sällan innebär ett uppdrivet och pressande arbetstempo. Enformighet i arbetet, ackordsoch skiftarbete är dessutom förhållanden som hos den enskilde kan förstärka upplevelsen av stress. Långa, tröttande och påfrestande resor till och från arbetsplatsen kan också bidra härtill bl. a. genom tvånget att passa restider och genom trängseln under rusningstider i överfyllda kommunikationsmedel. Vår bostadssituation är dessutom sådan, att i dag alltför många icke kan i hemmet njuta det lugn och den ro som behövs för vila och inre avspänning samt återhämtning av krafterna. En ytterligare viktig stressfaktor är den materiella inriktning hos människorna som omsattes i jäkt efter statussymboler. Den moderna livsformen, som innebär en långt driven urbanisering och vilken tämligen sent gjort sig gällande i vårt land, utgör således ett komplicerat mönster av betydelsefulla miljöpåverkningar. Många av dessa är nya och ovana för den enskilde, som därför ofta reagerar med bristande psykisk balans, vilken icke sällan förorsakar missbruk av gifter, speciellt läkemedel med avspännande, sömnframkallande eller stimulerande verkan, eller alkohol. Detta missbruk föranleder som regel

92 mera svårartade, nervösa symtom, ibland kombinerade med kroppslig sjukdom. Individens bristande psykiska balans förorsakad av stressamhällets miljöpåverkan figurerar dessutom i bakgrunden till olika missanpassningssymtom i växlande miljöer, såsom arbetsplatser, hem och äktenskap. Målsättningen för en ur hälsosynpunkt riktig lösning av fritidspröblemen måste därför vara att genom en anpassning i levnadsvanorna i riktning mot ett sunt friluftsliv söka skapa en motvikt till stressamhällets mekaniserade, onormala liv med dess ofta påtagligt neurotiserande inverkan på den enskilde. Den främsta anledningen till att samhället måste ägna omsorg ät friluftslivet är sålunda dess betydelse för människornas kroppsliga och andliga välbefinnande, en betydelse som ökat undan för undan som en effekt av tamhållsutvecklingen själv. Friluftsliv utgör en form att förebygga kroppslig och mental ohälsa och bör därför ställas i relation till de mycket betydande kostnader som samhället numera lägger ned på hälso- och sjukvård. I denna relation framstår friluftslivets betydelse i sin rätta dager. Det är enlig: utredningens mening högst sannolikt att ökade samhälleliga omsorger om friluftslivet skulle verksamt bidraga till att höja individens hälsa och därigenom minska de s. k. civilisationsskadorna samt till att sanera åtskilliga sociala företeelser, som nu bereder samhället stora bekymmer. Om friluftslivet skall få ett verkligt rekreationsvärde måste det bedrivas i former, som ger glädje, tillfredsställelse och personlig trivsel. Detta mål kan endast vinnas om man ger individerna förutsättningar att bygga upp ett personligt aktiviletsprogram med rika valmöjligheter. Även om man slår vakt om principen, att den enskilda människan själv skall avgöra, vad hon bör ha lust att ägna sig åt på sin fritid och vilka former av friluftsliv som passar henne bäst, är det uppenbart att de faktiska valmöjligheterna är beroende av de förutsättningar som står till förfogande i hennes omgivning. Det underlag i form av marker, vatten och anläggningar, som erfordras för det nutida friluftslivet och som ingående belysts i utredningens första betänkande (Friluftslivet i Sverige, Del I, Utgångsläge och utvecklingstendenser, SOU 1964: 47), kan endast i undantagsfall anskaffas eller vidmakthållas av en enskild person eller sammanslutning. Samhällets huvudansvar på friluftslivets område blir därför att tillse att den yttre miljön är så beskaffad att den ger så många som möjligt förutsättningar för ett rikt friluftsliv. I sitt första betänkande har utredningen i 9 kap. lämnat en sammanfattande karaktäristik av vissa huvuddrag i svenskt friluftsliv. Dessa torde böra bilda bakgrund och underlag för målsättningen för samhällets friluftspolitik och återges därför här i korthet. Utredningen har inledningsvis funnit, att friluftslivet redan nu har ansenliga dimensioner och av många tecken att döma är statt i snabb tillväxt — det är icke osannolikt att dess totala volym har fördubblats inom ett

93 eller annat decennium. Vidare fastslås att friluftslivet är en angelägenhet för praktiskt taget alla människor och därför framstår som ett allmänt samhällsintresse. De grundläggande utredningarna har även fastslagit friluftslivets stora variationsrikedom redan nu, och flera faktorer pekar på en ytterligare utveckling i denna riktning i framtiden. Intensiteten i friluftslivet uppvisar nu vissa toppartade tendenser — särskilt under semestern — som medför åtskilliga olägenheter. Över huvud taget pekar många faktorer på att fördelar skulle vinnas med ett mera kontinuerligt friluftsliv, som utjämnar de stora skillnaderna i aktivitet mellan sommar och vinter och som möjliggör rekreation såväl dagligen som under de längre ledigheterna. Slutligen har materialet starkt understrukit friluftslivets stora rörlighet, som har till följd att dess yttringar icke alltid med fördel kan behandlas inom våra sedvanliga administrativa förvaltningsenheter. Friluftslivet företer en rad viktiga anknytningar till arbetsliv, näringsliv och socialpolitik. Den främsta anknytningen ligger däri, att friluftslivet väsentligen äger rum under fritiden, d. v. s. den tid då människorna icke är upptagna av arbete. Sådana åtgärder som arbetstidsförkortning, arbetstidens förläggning, bl. a. utvecklingen mot 5-dagarsvecka, samt semesterns förläggning påverkar omedelbart och kraftigt friluftslivets mönster. Såsom förut antytts ligger friluftslivets främsta betydelse däri, att det bereder människorna avkoppling och rekreation och därigenom gör dem bättre rustade att motstå arbetslivets påfrestningar och civilisationsskadorna. Det utbyte friluftslivet som ett slags förebyggande hälsovård kan ge måste därför vara av största intresse för både näringsliv och samhälle. Den mera konkreta uppgiften att tillgodose friluftslivets behov av mark och anläggningar för olika ändamål är till sin allmänna karaktär en deluppgift i den fysiska samhällsplaneringen, och det ligger i sakens natur att härvidlag en avvägning ständigt måste ske gentemot andra behov, som konkurrerar om mark och investeringsmedel. Redan de exempel, som nu anförts, visar att friluftslivet är en central fråga i den allmänna samhällspolitiken och intimt måste samordnas med denna. Detta samband måste beaktas, då man söker lämpliga lösningar på friluftslivets organisatoriska och ekonomiska frågor. En första förutsättning för att samhället skall kunna bedriva en framsynt friluftspolitik är givetvis att man äger faktisk kunskap både om volymerna av friluftsaktiviteterna, deras allmänna utvecklingstendenser och ytterst deras anspråk på miljö, mark, anläggningar och kommunikationer m. m. Denna kunskap har hittills varit bristfällig eller helt saknats. Utredningens grundläggande undersökningar och inventeringar ger många betydelsefulla anvisningar, men eftersom det här är fråga om ett område i snabb utveckling måste det enligt utredningens uppfattning tillskapas en instans, som kontinuerligt följer upp friluftslivets yttringar och gör pro-

94 gnoser om dess utveckling på kortare och längre sikt. Utredningen återkommer till denna fråga senare i detta kapitel. En faktor, som kraftigt påverkar friluftslivets lokalisering, är att friluftslivet är mycket rörligare över större regioner än det normala arbetslivet. Befolkningen i våra storstadsregioner rör sig i samband med de längre ledigheterna över praktiskt taget hela landet. Våra nuvarande innehavare av fritidshus i tätorterna är till 90 °/o mantalsskrivna i annan kommun än den där huset ligger. De markpolitiska insatserna för storstadsbefolkningen görs numera i stor utsträckning icke blott i andra kommuner, utan även i andra län än det där denna befolkning har sin egentliga hemort. Friluftslivet har med andra ord för länge sedan sprängt gränserna för de normala behandlingsenheterna för samhällsplaneringsåtgärder, primärkommuner och län. Friluftslivets särdrag kräver av nyss anförda skäl oundgängligen lokaliserings- och planeringsmässiga överväganden, i vart fall av rådgivande karaktär, på riksplanet och i fråga om regioner, som i många fall måste vara större än de nuvarande länen. I detta hänseende företer alltså friluftslivet likheter med naturvården.

4.2.

Vissa

gränsdragningsfrågor

Fritidsutredningens uppdrag berör ett mycket vidlyftigt område med vaga gränser gentemot annan närbesläktad verksamhet. Olika uppgifter på friluftslivets område är också f. n., såsom framgår av 2 kap., fördelade på många departement, myndigheter och organisationer. På lagstiftningsområdet saknar friluftslivet praktiskt taget en sammanfattande, självständig författning, medan åter olika sidor av friluftslivet behandlas i specialförfattningar, såsom byggnadslagstiftningen, naturvårdslagstiftningen o. s. v. I sina grundläggande undersökningar (del I, 3 kap.) har utredningen analyserat friluftslivet som en del av fritiden. Detta har skett för att ställa friluftslivet i relation till andra alternativa fritidssysselsättningar, av vilka många har stort värde och är väl förtjänta av samhällets stöd. Detta innebär dock icke att utredningen ansett sitt uppdrag omfatta fritiden över huvud. Det är, såsom framgår av direktiven, begränsat till friluftsaktiviteter i vidare bemärkelse. En gränsdragning, som är utomordentligt svår att göra, är den mellan friluftsliv och idrott. Många aktiviteter kan lika väl hänföras till det ena området som det andra, d. v. s. begreppen täcker varandra i avsevärd grad. Utredningen har icke ansett sitt uppdrag omfatta inomhusidrotten, icke heller idrottens organisationsfrågor. Om dessa frågor berörs av fritidsutredningen är det alltså närmast för att åskådliggöra alternativa fritidssysselsättningar eller samordningsfrågor i övrigt.

95 En kanske ännu svårare gränsdragning är den som ibland måste göras mellan friluftsliv och turism. Såvitt utredningen kunnat finna existerar det icke f. n. någon allmänt accepterad definition av begreppet turist. Emellertid torde varje person, svensk eller utlänning, som lämnat sin hemort under en något längre tid för att vistas på annan plats i annat syfte än att arbeta, kunna betecknas som turist. Ur denna synpunkt kan alltså stora delar av friluftsfolket, särskilt under de längre ledigheterna, betecknas som turister. Däremot är väl icke en person, som uppehåller sig i sitt fritidshus på avsevärt avstånd från bostadsorten, att betrakta som turist i fritidskommunen. Turism och friluftsliv rör alltså i stor utsträckning samma företeelser, vilket nödvändiggjort för fritidsutredningen att direkt syssla med turistiska företeelser. Däremot har utredningen icke ansett sitt uppdrag omfatta den kommersiellt inriktade turismens organisationsfrågor, där f. ö. statsrådet och chefen för handelsdepartementet nyligen tillsatt en särskild utredning (1964 års turisttrafikutredning). Ett område, som i utomordentligt hög grad berör friluftslivet, är naturvården. Särskilt har detta blivit fallet efter 1963 och 1964 års genomgripande reformer på detta område, som bl. a. inneburit att den sociala naturvården, d. v. s. den gren som syftar till att bereda människorna rekreation i naturmiljö, numera är helt jämställd med den kulturella och vetenskapliga naturvården. Bland naturvårdsåtgärder av största betydelse för friluftslivet må särskilt nämnas tillskapande av naturreservat för friluftsändamål, strandskyddet, landskapsskyddet och kontrollen på naturvärdesförstörandc teknisk exploatering. Fritidsutredningen har i h ä r berörda avseenden i huvudsak utgått från de nyligen av riksdagen antagna riktlinjerna för naturvården och koncentrerat sitt arbete till vissa kompletterande åtgärder och förslag. I detta sammanhang vill fritidsutredningen beröra en speciell fråga av stor betydelse för friluftslivet, nämligen allemansrätten eller de rättigheter och skyldigheter, som allmänheten har att iaktta vid färd över eller vistelse på annans mark. Från många håll har framförts krav eller förslag att fritidsutredningen skulle medverka till en precisering av allemansrätten. Utredningen delar uppfattningen att en sådan precisering är både önskvärd och möjlig, men vill erinra om att förslag om utredning jämte allmänna riktlinjer för frågans lösning redan framlagts av 1960 års naturvårdsutredning (SOU 1962: 36, 9 kap.). Vid riksdagens behandling av propositionen om naturvårdslag (tredje lagutskottets uti. nr 41/1964) avvisades emellertid förslag i denna riktning. I stället uppdrogs åt statens naturvårdsnämnd att följa frågan och ta de initiativ som må finnas erforderliga. Vid sådant förhållande saknar fritidsutredningen anledning att befatta sig med frågan.

96 4.3.

Friluftslivet

i

samhällsplaneringen

En primär fråga i utredningens arbete har varit att söka härleda riktlinjeför fritidsbebyggelsens och friluftsanläggningarnas fortsatta lokalisering i landet. Som allmän bakgrund för detta arbete har utredningen använt sin detaljinventering av den befintliga fritidsbebyggelsen i landet (del I, 6 kap.). I fråga om kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet pågår f. n. en liknande inventering, men i nu förevarande sammanhang har utredningen fått nöja sig med den allmänna kännedom om dessa företeelser, som inhämtats under arbetets gång. De särskilda undersökningar, som utredningen redovisat rörande den nuvarande fritidsbebyggelsens lokalisering och aktuella utvecklingstendenser, ger otvivelaktigt anledning till farhågor rörande den framtida utvecklingen. Särskilt framträdande blir dessa farhågor, om den hittillsvarande utvecklingen ställes i relation dels till den ansenliga efterfrågan på nya fritidshus, som framgår av intervjuundersökningen, dels till de allmänna tendenserna i befolkningsomflyttningen. Om icke åtgärder vidtas från samhällets sida, torde snart våra storstadsregioner vara utarmade på marktillgångar för rörligt friluftsliv. På ett eller annat sätt måste därför den framtida fritidsbebyggelsen spridas till nya lämpliga regioner, på längre avstånd från våra tätortscentra än dem, där tyngdpunkten i efterfrågan nu ligger. Även om en sådan spridning kan uppfattas som ett hinder för fritidsbebyggelsens spontana tillväxt, måste åtgärderna primärt betraktas som nödvändiga för att möjliggöra det rörliga friluftslivet i alla dess former och för att över huvud säkerställa en sund utveckling i våra folkrikaste regioner. Både naturvårdslagen och byggnadslagen innehåller erforderliga medel för att hindra en olämplig lokalisering av fritidsbebyggelsen. Vill man styra den framtida fritidsbebyggelsen bör man emellertid icke inskränka sig till negativa åtgärder. Man måste samtidigt erbjuda konsumenterna lockande alternativ på för dem acceptabla avstånd. Enligt utredningens mening är alla åtgärder, som på sådant sätt kan lätta efterfrågetrycket inom randzonerna till våra stora befolkningscentra, i hög grad förtjänta av samhällets stöd. Friluftslivets lokalisering styres av delvis andra faktorer än dem som är normerande för näringslivet och i första hand av tillgången till en attraktiv friluftsmiljö. Ofta finns denna miljö i regioner med vikande näringsliv, exempelvis i många av våra sämre jordbruksbygder, men ibland även i områden, som samtidigt utövar stor dragningskraft på näringsliv och industri, t. ex. på västkusten. Särskilt det förstnämnda fallet, alltså konstellationen vikande näringsliv—högklassig friluftsmiljö, bör enligt utredningens uppfattning föranleda en konstruktiv lokaliseringspolitik, som tar sikte på goda helhetslösningar för bygden. I dessa fall bör alltså beaktas, att frilufts-

1)7

livet kan skapa sysselsättningsmöjligheter, som på längre sikt kan bli ett utomordentligt viktigt komplement till de traditionella landsbygdsnäringarna och möjliggöra upprätthållandet av en allmän service för såväl friluftsfolket som den fasta befolkningen, som eljest icke vore möjlig. I den situation, där konkurrens råder om markutnyttjandet mellan industri och friluftsliv, är en avvägning alltid nödvändig. Avvägningen försvåras emellertid av att mot varandra ställs fördelar och nackdelar, som icke helt kan belysas av strikt företagsekonomiska resonemang. Utredningen vill i detta sammanhang endast hävda, att friluftslivets intressen hittills sällan tillmätts den vikt, som vore befogad med hänsyn till dess betydelse för breda folkgrupper. Utredningen anser sålunda att det för framtiden är nödvändigt med målmedvetna, aktiva åtgärder för att befrämja en lämplig lokalisering av fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar. En av de viktigaste uppgifterna härvidlag blir därvid att åstadkomma den riktiga balansen i markutnyttjandet mellan å ena sidan fritidsbebyggelsens och å andra sidan det rörliga friluftslivets behov. Dessa två företeelser bör icke onödigtvis sammanblandas i den utsträckning som hittills skett i många fall — exempelvis på Hallandskusten. I stort sett synes byggnadslagstiftningen och den nya naturvårdslagen innehålla de erforderliga rättsmedlen för att uppnå en riktig avvägning mellan olika intressen och markdispositioner. De brister som därvidlag ofta kunnat påvisas synes närmare vara att hänföra till organisatoriska och ekonomiska förutsättningar att påverka utvecklingen. Utredningen har därför i sitt arbete koncentrerat sig på dessa faktorer. En faktor av avgörande betydelse för en sund utveckling av fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar är hur dessa företeelser behandlas vid översiktsplanering och detaljplanering. Utgångsläget härvidlag har utförligt belysts i utredningens första betänkande. Den bild som där lämnas pekar på framträdande brister, som snabbt måste avhjälpas. En mycket stor del av våra landskommuner saknar helt enkelt översiktliga riktlinjer för dessa frågor. Glädjande nog synes emellertid förestå en kraftigt utvidgad aktivitet på detta område. Emellertid kräves också enligt utredningens uppfattning en viss nyorientering i framtiden av behandlingen av friluftslivets markfrågor i den översiktliga planeringen. En central fråga ur friluftslivets synpunkt är den inbördes lokaliseringen av fritidsbebyggelse, friluftsanläggningar och områden, som bevaras mer eller mindre intakta för exploatering enligt den moderna målsättningen för naturvården samt dimensioneringen av dessa företeelser med hänsyn till behovet på lång sikt. Hittills har denna avvägning icke gjorts på ett sätt som tillnärmelsevis tillgodoser det rörliga friluftslivets och naturvårdens behov. Ur dessa synpunkter talar många skäl för att man i framtiden vid översiktlig planläggning för naturvårdsändamål, friluftsanläggningar och fritidsbebyggelse söker åstadkomma en syntes mel-

98 lan dessa olika intressen, varvid särskilt det organiska sammanhanget mellan de två förstnämnda företeelserna beaktas. Även ett studium av hittills verkställda detaljplaner för fritidsbebyggelse ger anledning till kritiska omdömen. Ett genomgående drag i detaljplaneringen är att urvalet och omfattningen av exploateringsområdena icke primärt styrts av ett objektivt studium av vad som i det enskilda fallet vore lämpligt att exploatera, utan i stället av den enskilde markägarens lust att exploatera eller motvilja mot att exploatera. Detta har lett utredningen fram till slutsatsen att detaljplaneringen i framtiden med olika medel och så långt detta är möjligt måste frigöras från sitt hittillsvarande beroende av den gällande fastighetsindelningen. Utredningen diskuterar i det följande olika medel att nå detta mål. Utredningens intervjuundersökning bland presumtiva fritidshusägare ger ett mycket klart utslag för att kraven på den sanitära standarden och utrustningen i fritidsbebyggelsen är i markant stigande. Det är därför hög tid att både den översiktliga planeringen och detaljplaneringen verkligen tar dessa frågor på allvar. Om så icke sker kan hela syftet med fritidsbebyggelsen och friluftsanläggningarna äventyras och sanitära olägenheter uppstå för omgivningen. Utredningen har funnit angeläget att i första hand intensifiera samhällets insatser i fråga om regionala utredningar rörande va-frågornas lösning. Vidare har utredningen funnit det nödvändigt att relativt utförligt belysa olika slag av tekniska lösningar på va-området under olika förutsättningar, bl. a. ur kostnadssynpunkt. Icke minst ur konsumentsynpunkt torde det vara värdefullt att kunna överblicka utgifterna för valösningar i olika fall. Det råder ingen tvekan om att en växande del av vår fritidsbebyggelse kommer att behöva inordnas i någon form av tätbebyggelse. Mycket talar för att vi går mot en utveckling av delvis nya former av sådan bebyggelse, där den enskilda tomtplatsen blir liten, men där ökad vikt tillmäts olika slag av allmänna platser, specialområden och kollektiva nytto- och trivselanordningar. Denna utveckling från en helt individuell planläggning av fritidshuset mot en högre värdering av gemenskapen och miljön kommer att ställa ökade krav på planförfattare, exploatörer och förvaltningsorganisationer. Denna delvis nya syn på fritidstätbebyggelsen bör underlättas genom aktivt utvecklingsarbete och en rad anpassningsåtgärder i både planering och genomförande. I detta sammanhang vill utredningen även beröra en speciell fråga av stor betydelse. Det framgår av utredningens inventeringar att en avsevärd del av den nuvarande fritidsbebyggelsen — omkring 80 000 hus eller 27 °/o av hela beståndet — ligger i en faktisk tätbebyggelse, utan att vara reglerad av detaljplan. Detta förhållande kan delvis förklaras som en följd av en successiv utveckling, men visar ändock på stora svagheter i myndigheternas faktiska möjligheter att omsätta byggnadslagstiftningens intentioner i prak-

99 tiken. I avsevärd mån kan denna anmärkningsvärda företeelse även förklaras av byggnadslagens vaga gränsdragning mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse. I syfte att i möjligaste mån styra utvecklingen åt rätt håll har utredningen funnit vissa preciseringar i byggnadslagen nödvändiga. Beträffande det enskilda fritidshusets utformning och inpassning i miljön finns i landet exempel på en rik skala — från högklassiga lösningar till rena skräckexempel. Tyvärr är den senare företeelsen ganska rikligt företrädd och utgör väl oftast resultatet av okunnighet hos den enskilda byggaren och släpphänthet hos byggnadskontrollerande organ. Över huvud taget har utredningen funnit att allmänheten icke alltid får det utbyte man förväntat eller har rätt att förvänta av sina investeringar i mark och byggnader för fritidsvistelse. Den bästa tjänst samhället kan ge de blivande fritidshusägarna torde därför vara konsumentupplysning. I detta syfte bör i första hand organiseras ett forsknings- och utvecklingsarbete, som belyser fördelar och nackdelar med olika slag av tätbebyggelse för fritidsändamål samt ger underlag för val av hustyper, konstruktioner och material. Denna tekniska service bör vara anpassad efter konsumenternas huvudönskemål beträffande fritidsbostaden (åretruntutnyttjande, självbyggeri o. s. v.) — Genomgående bör eftersträvas en klar kostnadsredovisning.

4.4.

Friluftslivet

och

kommunerna

Den bild som utredningen i det föregående lämnat av samhällets hittillsvarande insatser för att befrämja en sund utveckling av fritidsbebyggelsen innehåller många exempel på brister och misslyckanden. Många av dessa kan hänföras till bristande intresse och bristande resurser hos våra landskommuner. Utredningen har fått talrika exempel på detta under arbetets gång och har i vissa fall kunnat finna en rent negativ inställning till fritidsbebyggelsen. Då det måste vara ytterst angeläget att klarlägga grunden till denna inställning och undanröja orsakerna till denna attityd, h a r utredningen lagt ned ett betydande arbete på att klarlägga dessa sammanhang. Förklaringen torde till väsentlig del vara att finna i fritidsbebyggelsens kommunalekonomiska verkningar. Förhållandet synes vara det, att en landskommun, som ambitiöst vill uppfylla alla sina många förpliktelser i fråga om fritidsbebyggelsen, ikläder sig utgifter för vilka den endast delvis får täckning i form av skatteinkomster eller eljest. Att under sådana förutsättningar kräva ytterligare kommunala engagemang synes utredningen helt orealistiskt. Det framstår därför som en primärfråga för samhällets friluftspolitik att åstadkomma en rimligare kostnadsfördelning mellan staten, kommunen och enskilda, i första hand på fritidsbebyggelsens område. Först då denna fråga lösts, torde förutsättningar ha skapats för alla de utvecklingsbefrämjande åtgärder i form av framsynt markpolitik,

100 planering och kommunal service som redan ålagts eller förutsatts skola lösas av kommunerna. I detta sammanhang bör även beaktas kommunernas nyligen beslutade uppgifter inom vissa grenar av naturvården. I princip vore det önskvärt att kommunerna ägnade samma omsorg åt fritidsbebyggelsen som åt permanentbebyggelsen. I byggnadslagstiftningen behandlas de båda företeelserna lika. Däremot har fritidsbostaden ännu icke fått något utrymme i vår bostadspolitik på så sätt att kommunerna ålagts något ansvar för produktion av fritidsbostäder. Detta vore för övrigt orimligt med hänsyn till att huvuddelen av fritidshusägarna har sin hemvist i annan kommun. Ej heller förekommer nu någon form av ekonomiskt stöd från samhällets sida till den enskilde för anskaffande av ett fritidshus. Det föreligger heller icke något hållbart skäl för sådant stöd. Samhällets ansvar bör främst koncentreras på lokaliseringsåtgärder, planering, markpolitiska åtgärder, naturvårdsåtgärder, kommunikationsfrågor samt stöd åt olika slag av kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet, d. v. s. insatser som redan nu betraktas som samhälleliga arbetsuppgifter, men som av olika skäl ännu icke fått den omfattning och inriktning som motiveras av friluftslivets utveckling. Även om kommunerna sålunda icke bör åläggas något ansvar för produktion av fritidsbebyggelse anser utredningen i hög grad önskvärt att kommunerna kraftfullt engagerar sig för en sund utveckling på området. I första hand bör detta ske genom initiativ till översiktlig planläggning och detaljplanering. Detta kan betraktas som ett åliggande för kommunen redan nu enligt byggnadslagen, som ju tillerkänner kommunen ett faktiskt planmonopol. I andra hand bör kommunerna aktivt engagera sig för anskaffande av m a r k för såväl friluftsområden (naturreservat), friluftsanläggningar som fritidsbebyggelse. Utredningen har övervägt om kommunerna för markanskaffningen skulle vara betjänta av statligt finansieringsstöd, t. ex. i form av långfristiga lån. Otvivelaktigt skulle en sådan möjlighet ha stor betydelse i åtskilliga fall. Markpolitiska utredningen har i sitt betänkande »Kommunal markpolitik (SOU 1964:42)» föreslagit särskilda markförvärvslån och tomträttslån för att underlätta kommunernas insatser för permanentbebyggelsen. Utredningen har funnit att liknande möjligheter bör tillskapas för att befrämja kommunal anskaffning av mark för friluftsändamål. Inom en mera begränsad sektor anser utredningen att staten genom egna organ kan underlätta kommunernas markanskaffning för friluftsändamål, nämligen genom lantbruksnämndernas aktiva inköpsverksamhet. Med den omfattning, som inköp och försäljning av mark numera har i nämndernas verksamhet, inträffar det ofta att staten i sin hand tillfälligt har mark, som lämpar sig för friluftsändamål. I sådana fall bör det ej möta hinder, att mark, som saknar betydelse för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering, men som enligt kommunens och länsstyrelsens mening lämpar sig för

101 friluftsändamål, av nämnden överlåtes till kommunen eller exploatör, som kommunen rekommenderar, till nämndens självkostnader. Av betydelse i sammanhanget är att nämnden, medan området är i dess hand, kan godkänna sådana begränsningar i områdets utnyttjande, som kan vara befogade ur exempelvis naturvårdssynpunkt. — Den ovan skisserade markförmedlingen skulle otvivelaktigt få sin största betydelse i bygder, där jordbruket nu viker, men där exploatering för fritidsbebyggelse ännu icke fått större omfattning. Den skulle bl. a. kunna bli ett led i aktiva åtgärder för att sprida fritidsbebyggelsen till nya lämpliga regioner. Enligt utredningens mening torde man också böra räkna med att domänverket och kyrkan, som på många håll har lämpliga marker, ställer dessa till förfogande genom överlåtelse eller byte. I ett kommande betänkande rörande anläggningar för det rörliga friluftslivet kommer utredningen bl. a. att överväga det ekonomiska stödet till semesterbyar. Denna form av semestervistelse öppnar vidgade möjligheter för dem som icke har resurser eller själva icke vill skaffa ett eget hus att utöva friluftsliv och utnyttja långledigheterna. Sådana anläggningar är också ägnade att i varje fall delvis minska trycket på mark för fritidsbebyggelse. Det råder för närvarande viss oklarhet om hur långt den kommunala kompetensen sträcker sig i fråga om åtgärder för att främja friluftslivet. Oklarheten föranleds bl. a. av att åtgärder i nämnda syfte i olika situationer kan tänkas både inom och utom kommunens gränser och såväl till förmån för kommunens egna innevånare som för personer från andra kommuner. Enligt utredningens uppfattning kan man i gällande bestämmelser i kommunallagen inlägga erforderlig frihet för kommunen att anpassa sitt handlande till rådande mönster för friluftslivet. Ett klarläggande motivuttalande erfordras dock för att undanröja all tvekan på denna punkt.

4.5.

Organisatoriska

och ekonomiska

frågor

Utredningen har tidigare anmärkt, att anledningarna till att friluftslivets utveckling hittills hämmats främst är organisatoriska och ekonomiska. Utredningen har också hävdat att samhällets stöd åt friluftslivet i första hand bör sättas in på åtgärder och verksamheter, som redan nu ankommer på samhälleliga organ, men som hittills varit mindre lämpligt inriktade eller otillräckligt försörjda. Som exempel på dylika verksamheter har främst nämnts lokaliseringsåtgärder, översikts- och detaljplanering, markpolitiska uppgifter, allmän service och konsumentupplysning. Beträffande det ekonomiska stödet till friluftslivet anser utredningen till en början att den enskilde konsumenten, liksom hittills, både kan och bör bära kostnaderna för sin fritidsbostad.

102 För olika slag av kollektiva anläggningar, som endast utnyttjas sporadiskt av ett stort antal människor, möter i vissa situationer avsevärda svårigheter att uppnå självfinansiering. Därför bör staten, liksom hittills, vara beredd att finansiellt stödja tillkomsten av sådana anläggningar. Hithörande frågor återkommer utredningen till i ett följande betänkande. Till dess bör gälla de riktlinjer, som utredningen förslagit i PM med utredning och förslag rörande provisorisk höjning av fonden för friluftslivets främjande (5 september 1963, stenc.). Utredningen anser sig dock redan nu kunna förutskicka, att ett väsentligt utbyggt stöd till de ideella friluftsorganisationerna kommer att vara påkallat för att bereda dem möjligheter att på ett rimligt sätt anpassa sin verksamhet efter allmänhetens efterfrågan av service. Med den nära anknytning till den fysiska samhällsplaneringen som de förut skisserade huvuduppgifterna för samhället på friluftslivets område har, ger sig huvudmönstret för organisationen av samhällets insatser av sig självt. Man torde här, liksom på flertalet närbesläktade områden, böra urskilja tre ansvarsnivåer, nämligen den kommunala, den regionala och den centrala. Utan denna trestegsorganisation torde man över huvud icke kunna vinna en smidig anknytning till närbesläktade verksamheter, exempelvis naturvård, plan- och byggnadsväsende, lokaliseringspolitik o. s. v. Vad den kommunala instansen beträffar bör här uppmärksammas att ett stort antal kommuner redan inrättat organ — under många olika beteckningar — som enbart eller i kombination med annan verksamhet svarar för friluftslivet i kommunen. Som regional myndighet torde — såvitt nu kan bedömas — någon annan instans än länsstyrelsen icke gärna kunna tänkas. Centralt finns redan statens friluftsnämnd, som dock aldrig fått tillfälle att utvecklas till en myndighet med den kapacitet och kompetens, som för utredningen framstått som nödvändig. Vid bedömande av den centrala friluftsmyndighetens utformning måste stor hänsyn tagas till tillkomsten av statens naturvårdsnämnd 1963 med uppgifter av stor betydelse för friluftslivet. Under alla förhållanden erfordras enligt utredningens uppfattning en central friluftsinstans, som kan svara för allmänt samordnande uppgifter, insamla och bearbeta erfarenheter och kunskapsmaterial om friluftslivet från hela landet, uppehålla en ständigt aktuell bild av läget och utvecklingstendenserna i stort och erbjuda länsstyrelser och kommuner service av mångahanda slag. Vidare bör centralorganet uppträda som fackorgan på friluftslivets område gentemot andra centrala myndigheter med viktiga uppgifter inom detta fält, vara remissorgan för Kungl. Maj:t samt omhänderhava de ekonomiska stödåtgärderna på området, i första hand fördelning av anslag ur statens friluftsfond samt beredning av ansökningar om markförvärvslån eller tomträttslån.

103 Vid en upprustning av samhällets resurser för främjande av friluftslivet anser utredningen emellertid att det finns all anledning att i allt väsentligt respektera den nuvarande ansvarsfördelningen inom statsförvaltningen. Det vore nämligen opraktiskt eller i vissa fall omöjligt att samla alla friluftsfrågor till en myndighet. Det finns f. n. ett betydande antal specialmyndigheter, som inom sina respektive fackområden har mycket betydelsefulla uppgifter på friluftslivets område, exempelvis byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, domänslyrelsen, sjöfartsstyrelsen och naturvårdsnämnden. Det finns all anledning att man, samtidigt som man bygger upp den egentliga friluftsmyndigheten, tillser att specialmyndigheternas resurser för nödvändiga insatser inom respektive fackområden avvägs med hänsyn till föreliggande behov. För att befrämja en sund utveckling av friluftslivet och särskilt fritidsbebyggelsen h a r utredningen sålunda funnit följande åtgärder av ekonomisk-organisatorisk art särskilt betydelsefulla: 1. Genom lämpliga åtgärder ges kommunerna täckning för sina kostnader för fritidsbebyggelsen i sådan utsträckning att ekonomiskt utrymme skapas för allmänt miljöbefrämjande insatser. 2. Staten bekostar en central friluftsinstans med rådgivande och allmänt utvecklingsbefrämjande uppgifter. 3. Staten medverkar till en intensifiering av länsinstansernas samordnings-, utrednings- och planläggningsarbete under aktiv medverkan av kommunerna. 4. Staten bekostar ett centralt utvecklingsarbete rörande tätbebyggelse för fritidsändamål och det enskilda fritidshuset till stöd för regionalt eller lokalt verksamma fackmän och som grund för en konsumentupplysning åt allmänheten. 5. Staten verkar för en aktiv lokaliseringspolitik rörande fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar, särskilt i regioner med vikande näringsliv men attraktiv friluftsmiljö. 6. Den kommunala markanskaffningen underlättas genom särskilda markförvärvslån och tomträttslån. 7. Staten ställer lantbruksorganisationens markinköpsorganisation till förfogande för anskaffning av mark för friluftsändamål i vissa fall. 8. Staten bidrar i ökad utsträckning till kostnaderna för regionala utredningar rörande vattenförsörjning och avlopp. Slutligen erinras om att utredningen den 5 september 1963 framlagt förslag om en omedelbar provisorisk höjning av anslaget till statens friluftsfond till 5,1 milj. kronor. I avvaktan på utredningens slutliga ställningstagande till stödet till friluftsanläggningar m. m., som avses presenteras först i ett senare betänkande, bör detta förslag skyndsamt genomföras.

KAPITEL

5 Friluftslivet i s a m h ä l l s p l a n e r i n g e n

5.1.

Allmänna

riktlinjer

fritidsbebyggelse

för den framtida och

lokaliseringen

av

friluftsanläggningar

5.1.1. Allmänna förutsättningar och synpunkter I direktiven för fritidsutredningen har bl. a. framhållits, att det är en viktig uppgift att som underlag för samhällsplaneringen söka få fram säkrare uppgifter om fritidsbebyggelsen och dess framtida utveckling och att en prognos för åtminstone den närmaste 1 O-årsperioden rörande den beräknade omfattningen av småhusbyggandet för fritidsändamål skulle underlätta ett bättre infogande av fritidsbebyggelsen i samhällsplaneringen. Genom de särskilda inventeringar och undersökningar, som utredningen redovisat i del I, finns nu dels en god kännedom om den nuvarande fritidsbebyggelsens omfattning, lokalisering, struktur och tillväxt under senare tid, dels även en uppfattning om efterfrågeutvecklingen under 60-talet, såväl kvantitativt som i fråga om regional inriktning, standardönskemål m. m. I och för sig skulle det alltså vara ganska enkelt att summera dessa företeelser till en prognos för utvecklingen. Emellertid är frågeställningen ingalunda så enkel, vilket f. ö. framgått redan av utredningens allmänna målsättning (4 kap.). Om man vill diskutera samhällets ansvar i fråga om friluftslivets utveckling måste man till samtidig bedömning ta upp både det rörliga friluftslivets och fritidsbebyggelsens anspråk på lång sikt på marker, vatten, anläggningar, kommunikationer o. s. v., emedan dessa företeelser konkurrerar om samma attraktiva landskapsmiljöer. Vid denna avvägning måste man ha i minnet dels att den kategori av människor, som efterfrågar möjligheter till ett rörligt friluftsliv är större än den som efterfrågar fritidshus, dels att kategorierna täcker varandra i fråga om åtskilliga aktiviteter. Utredningen vill därför i det följande söka klarlägga vissa huvudlinjer i friluftslivets lokaliseringsmönster av grundläggande betydelse för samhällsinsatserna. Såsom en bakgrund till denna diskussion återges först i starkt sammandrag vissa väsentliga fakta i fråga om utgångsläget. Fritidsbebyggelsen omfattade vid årsskiftet 1962/63 ca 300 000 fritidshus. Den av utredningen verkställda inventeringen visar bl. a., att fritidsbebyggelsen i våra storstadsregioner och utmed kusterna redan nått en sådan omfattning, att naturvårdens och det rörliga friluftslivets försörjning med mark

105 på många håll är allvarligt hotad (del I, 6 kap.). Det kan erinras om att i Stockholms län (65 000 fritidshus), Hallands län (24 000) och Göteborgs och Bohus län (28 000) tillsammans finns mer än 1/3 av landets fritidsbebyggelse. Ca 60 °/o av fritidsbebyggelsen i Stockholms län finns inom ett avstånd av 3 mil från Stockholms centrum. Drygt 20 kommuner i nämnda län har en fritidsbebyggelse, som omfattar mer än 1 000 hus. Motsvarande siffra för hela riket är 49. Drygt hälften av fritidsbebyggelsen finns i kustkommuner. I flera av kustlänen har dock bebyggelsen under senare år spritt sig även till inlandskommuner. Totalinventeringen visar också, att tillväxten av fritidsbebyggelse under senare år skett snabbast i de regioner, där bebyggelsen redan nu har sin största utbredning. Under treårsperioden 1960—1962, då tillväxten i hela landet uppgick till ca 45 000 hus, ökade antalet fritidshus i Stockholms län med drygt 10 000, i Göteborgs och Bohus län med ca 4 000 och i Hallands län med ca 3 800. Tillgången till skärgårdar, stränder, vattendrag och sjöar utövar en stark dragningskraft, som i närheten av storstäderna blir särskilt markant. Av allt att döma går vi mot en mycket snabb utveckling av fritidsbebyggelsen. Ca 20 % av tätortshushållen äger idag fritidshus. Av de återstående har redan 15 °/o köpt tomt eller letar efter tomt, och ytterligare ca 35 % har uppgivit, att de troligen kommer att skaffa sig ett fritidshus inom de närmaste fem åren. I volymmässigt avseende medför detta, att i de större tätorterna, där det idag bor 3,8 milj. människor, håller f. n. 100 000—150 000 hushåll på att skaffa fritidshus, och 250 000—300 000 hushåll räknar med att köpa hus inom de närmaste fem åren. Därest hälften av de sistnämnda realiserar sina planer, skulle nytillskottet under de närmaste fem åren bli drygt 250 000 hus. Med hänsyn till dels att befolkningen i de större tätorterna växer med ca 100 000—150 000 hushåll inom de närmaste fem åren, dels att inkomststandarden höjs, dels att befolkningen i övriga tätorter skaffar sig fritidshus i ökad omfattning, har fritidsutredningen bedömt det som sannolikt, att antalet fritidshus fram till slutet av 1960-talet ökar med väsentligt mer än 300 000 hus. Av de tätortshushåll som troligen kommer att skaffa fritidshus, finns 45 %> i Stockholm, Göteborg och Malmö, 43 °/o i södra och mellersta Sverige i övrigt och 12 % i norra Sverige. Betraktar man de regioner, till vilka man i första hand vill lokalisera sina fritidshus, finner man en fortsatt stark dragningskraft mot västkusten och Svealands kustland och inland. Om föreliggande önskemål skulle realiseras, skulle de innebära följande ungefärliga tillväxt av fritidsbebyggelsen i olika huvudregioner:

106 Västkusten Sydkusten Götalands ostkust Götalands inland Svealands kustland Svealands inland Norrlands kustland Norrlands inland

Procentuell fördelning

Antal fritidshus

26 5 7 12 18 17 7 8

78 000 15 000 21000 36 000 54 000 51000 21000 24 000

300 000

Sett på längre sikt gör sig efterfrågan ännu starkare gällande. I regionplanen för Göteborgsområdet har beräknats, att antalet fritidshus inom regionen skulle uppgå till 100 000 omkring 1990. Skärgårdsplanen för Stockholms läns skärgård innebär en anvisning om ca 60 000 nya fritidshus. Då ca 33 000 av de nuvarande skulle bestå, skulle fritidsbebyggelsen i hela skärgårdsområdet komma att uppgå till omkring 93 000 hus. Beträffande det rörliga friluftslivet visar intervjuundersökningen, att friluftslivet redan nu har ansenliga dimensioner. En grov uppskattning av antalet personer, som utövat vissa aktiviteter, visar att av befolkningen i åldrarna 18—65 år i tätorter med mer än 10 000 invånare 0,86 milj. har åkt skidor under 1963, 1,65 milj. gjort bilutflykter i samband med utövande av sport och friluftsliv, 1,64 milj. idkat simning utomhus och 0,76 milj. gjort utfärder med motor- eller segelbåt. Genom undersökningen kan också anses klarlagt, att vi sannolikt står inför en allmän och avsevärd ökning, varvid utvecklingen tycks gå mot en allt större mångsidighet i vårt friluftsliv. Ca 65 °/o av befolkningen anser själva, att de ägnar för litet tid åt friluftsliv. Drygt 25 °/o har uppgivit, att de skulle ägna mer tid åt friluftsliv, om det fanns fler friluftsområden och anläggningar. Utvecklingen pekar vidare på en ganska jämnt fördelad utvidgning av flertalet av friluftsaktiviteterna. De grundläggande undersökningarna har också fastslagit, att tätortsmänniskans friluftsliv i hög grad är beroende av tillgången på anläggningar av olika slag. Med hänsyn till den stora variationsrikedom, som friluftslivet uppvisar, framstår därmed behov av en rad olika anläggningar. Intervjuundersökningen visar, att under 1963 invånarna i de större tätorterna gjort i runt tal 4—4,5 milj. besök vid friluftsgårdar och raststugor och 30— 35 milj. besök vid utomhusbad. Vad tillgången på och behovet av anläggningar för det rörliga friluftslivet i hemortens närhet beträffar, är försörjningen härmed i många fall bristfällig, och önskemål föreligger om flera och bättre friluftsanläggningar inom bekvämt räckhåll för tätorternas invånare. Härvid har också det inbördes sambandet mellan olika anläggningar understrukits.

107 Beträffande semestervanorna visar de grundläggande utredningarna, att tätortsbefolkningen i utomordentligt stor omfattning utnyttjar semestern för resor inom landet och därvid i betydande omfattning utnyttjar dels olika former av anläggningar för övernattning, dels olika former av anläggningar för friluftsliv av olika slag. Materialet visar genomgående, att de väsentliga tyngdpunkterna i efterfrågan, »konsumenttyngdpunkterna», finns i våra storstäder. Om man vill ha en realistisk bild av utvecklingen, måste man då ta hänsyn till att den nuvarande befolkningsfördelningen icke är statisk, utan undergår snabba och ganska entydiga förändringar. I tätorter med minst 500 invånare bodde 1960 5,2 milj. människor, d. v. s. 69 °/o av landets totala folkmängd. Tillgängliga prognoser tyder på, att denna andel fram till 1980 skulle öka till ca 80 °/o. Betraktar man de större tätorterna — tätorter med minst 10 000 invånare — fanns där 1960 3,6 milj. invånare. Fram till 1980 kan dessa tätorter bedömas öka sin folkmängd med ca 1 0 % . Av befolkningstillväxten 1960—1980 beräknas 2/3 falla på våra tre storstadsregioner. Stockholmsregionen, som f. n. har ca 1,2 milj. invånare, skulle 1970 uppnå 1,4 milj. och 2 000 1,7 milj. invånare. Göteborgs stad med förorter, som 1960 hade en folkmängd på 530 000, torde 1975 ha uppnått 675 000 och 1990 825 000 invånare. Malmö-Lundregionen beräknas öka från nuvarande 312 000 invånare till 400 000 1975. De pågående förändringarna i befolkningsstrukturen kommer alltså att ytterligare kraftigt understryka de tendenser, som redan föreligger, att storstadsregionerna dominerar utvecklingen på friluftslivets område och samtidigt skapar de största problemen i fråga om samhällets ansvar.

5.1.2. Friluftslivets primära rörelsefält För att få en grov överblick av den regionala intensiteten i friluftslivet bör man åtskilja de behov, som skapas av de kortare resp. de längre ledigheterna. Till den förra gruppen kan hänföras den dagliga ledigheten och veckoslutsledigheten, till den senare i första hand semesterledigheten. Den dagliga fritiden kräver anläggningar och områden av olika slag i hemorten eller dess omedelbara närhet. Dessa utnyttjas av praktiskt taget alla kategorier av människor och relativt oberoende av dessas friluftsvanor vid längre ledigheter. Veckoslutsledigheterna åter har ett betydligt vidare rörelsefält. Det begränsas dock av att de flesta icke vill begagna större delen av ledigheten till förflyttning, men å andra sidan är beredda att förflytta sig en avsevärd

108 sträcka för att få tillfälle att utöva en för dem lockande aktivitet i rätt miljö. Ett mycket vanligt sätt att tillbringa veckoslutsledigheten är alt bege sig till det egna fritidshuset. Det reseavstånd, som därvid accepteras, varierar helt naturligt med bostadsorten. Ju större stad man bor i, desto längre resa accepteras. Det h a r framgått av utredningens intervjuundersökningar att över hälften av de hushåll i tätorterna, som avser att skaffa sig ett fritidshus, accepterar reseavstånd mellan 1 och 3 timmar (del I, sid. 150). Det rörliga friluftslivet torde i stora drag kunna förutsättas acceptera en liknande restid under förutsättning att rimliga övernattningsmöjligheter står till buds, exempelvis i form av tält, husvagn eller semesterbyar. De friluftsvanor, som dominerar veckoslutsledigheterna, är för många människor även styrande för semestern. Detta gäller i första hand dem som äger ett fritidshus. För andra åter vidgas rörelsefältet under semestern hastigt till att omfatta hela landet. Vad nu sagts har föranlett utredningen att i första hand studera friluftslivets primära rörelsefält, vilket med viss schematisering har ansetts vara de regioner, som ligger inom 3 timmars reseavstånd från våra större tätorter. Inom dessa regioner kommer med visshet en mycket betydande del av det nuvarande och framtida friluftslivet att ha sin bas. Det primära rörelsefältet överlagras av och kompletteras med de längre ledigheternas, framför allt semesterns rörelsefält. Dessa s. k. fjärrområden behandlas i följande avsnitt av detta kapitel. För att få en schematisk överblick över de primära rörelsefälten har på kartorna, fig. 1 och 2, inlagts reseavstånden med bil från våra större städer. Dessa reseavstånd grundar sig givetvis på dagens normala förutsättningar. Om exempelvis E 4 utbygges till motorvägsstandard, inträffar omedelbart kraftiga förskjutningar i reseavståndet för befolkningen i flera av våra större städer. Av särskilt intresse är att studera hur de primära rörelsefälten för våra tre storstadsområden närmar sig varandra och, beträffande Göteborg och Malmö, delvis täcker varandra. De tre rörelsefälten är emellertid icke av samma tyngd. Bakom Stockholmsregionens rörelsefält står på längre sikt en befolkning av 1,7 milj., bakom Göteborgsregionens 0,8 milj. och bakom Malmö—Lundregionens 0,6 milj. Storstadsregionens rörelsefält förstärks emellertid av våra övriga större städer. Detta gäller i all synnerhet Stockholmsregionens rörelsefält, som överlagras eller kompletteras av behoven från bl. a. Södertälje, NorrköpingLinköping, Eskilstuna, Västerås och Uppsala. Redan av denna grova redovisning framgår, hur utomordentligt starkt Stockholmsregionens rörelsefält dominerar i den framtida friluftspolitiken. I andra hand framgår, att friluftslivets markdispositioner i många hänseenden kräver en gemensam planering för hela södra och mellersta Sverige.

pESE AV STAND riorn 1 timme från ockholm, teborg , almö , »vie ,

diksvalI

psala , sterås- Eskilstuna, ebro, nköping- Norrköping, nköping , rås och Isingborg

Strömstad

Goteborg

I skröna

Hälsingborg

(Simrishamn

Fig. 1

110 RORELSEFÄLTEN för Stockholm, Göteborg och Malmö

Hälsingborg

Fig. 2

Ill 5.1.3. Friluftslivets

fjärrområden

Fritidsutredningen har i sitt första betänkande redovisat resultatet av sina undersökningar rörande semester och semesterförhållanden (del I, kap. 5). I nu förevarande sammanhang är främst av intresse, vilka vistelseorter som dominerar nu. Utredningens undersökningar har härvidlag visat, att mer än 70 % av tätortsbefolkningen tillbragt den längsta, sammanhängande semestern, semesterperiod 1, i Götaland och Svealand. Den vanligaste boendeformen har varit hos släkt och vänner (24 °/o), eget eller hyrt fritidshus ( 2 3 % ) , hotell, pensionat (14%) samt tält eller husvagn ( 1 3 % ) . Dominerande friluftsaktiviteter under semestern är framför allt bad och fiske. Semesterperiod 1 är för flertalet tätortsbor (92 %) förlagd till månaderna juni—augusti. Bilen är det utan jämförelse vanligaste förflyttningsmedlet. Detta innebär att de primära rörelsefälten, som behandlats i föregående avsnitt, under sommarhalvåret och då i första hand månaderna juni—augusti, överlagras av semesterns rörelsefält. Härvid spelar reseavståndet mindre roll — semesterfolket rör sig över hela landet och många gånger är det fråga om en ambulerande tillvaro, i vilken medtages så många attraktiva resmål som möjligt. En viss belysning av vilka trakter, som är mest frekventerade, kan erhållas av den nuvarande fördelningen av våra campingplatser, kartbilaga 1. Av denna och annat tillgängligt material framgår att sommarsemesterns rörelsefält i första hand utgöres av våra kust- och skärgårdsregioner — västkusten, sydkusten, Götalands och Svealands ostkust, Öland och Gotland — omgivningarna kring de större insjöarna samt vissa attraktiva regioner i Norrland, framför allt dem som kan bjuda på bad, fiske eller fjällnatur. Av speciellt intresse i detta sammanhang är att sommarsemesterns rörelsefält i betydande utsträckning sammanfaller med och överlagrar det primära rörelsefältet för vissa av våra storstäder. Särskilt påtagligt är detta på västkusten. I undersökningarna av semestervanorna har utredningen emellertid även konstaterat det växande intresset för en vintersemester hos tätortsborna (del I, sid. 76—77), vilket bl. a. medför ett ökat intresse för Norrland, särskilt fjällregionen. Det är sannolikt att denna tendens kommer att förstärkas i framtiden. Allmänt kan sägas att vintersemesterns rörelsefält endast obetydligt konkurrerar med sommarhalvårets rörelsefält för friluftslivet i södra och mellersta Sverige. Vid en diskussion av friluftslivets fjärrområden får man ej heller glömma bort den växande internationella turismen, för vilken Sverige synes bli ett omtyckt resmål. Den del av den internationella turismen, som främst har som resmål kulturella, sociala eller kommersiella sevärdheter i våra större städer, har i detta sammanhang mindre intresse. Många utländska turister söker emellertid här primärt avkoppling och rekreation. Man ser kanske

112 framför allt dessa i våra större turistanläggningar och i den bilburna campingen. Även om utländska turister gärna i Sverige söker det unika, det för Sverige säregna, som t. ex. Siljansbygden, midnattssolen i Norrland, våra rika fiskevatten o. s. v., torde man dock kunna säga att deras rörelsefält vad friluftslivet beträffar i stort sett sammanfaller med svenskarnas. Särskilt torde detta gälla västkustens, sydkustens samt Ölands och Gotlands dragningskraft under sommarhalvåret. En broförbindelse över Öresund kan förväntas medföra en kraftigt ökad intensitet i de primära rörelsefälten för i första hand Malmö- och Göteborgsregionerna.

5.1.4. Rekommendationer rörande den framtida 5.1.4.1. Allmänna

lokaliseringen

lokaliseringsfrågor

Av den föregående mycket schematiska analysen har framgått att friluftslivets markdispositioner blir särskilt brännande inom storstadsregionernas primära rörelsefält och då i första hand inom de centrala delarna, som här kan preciseras till områdena innanför 1-timmeskurvorna. Den helt dominerande frågan här blir att skapa utrymme för den växande storstadens rörliga friluftsliv under den dagliga fritiden och veckoslutsledigheterna. Självklart diskuteras här endast de delar av nämnda regioner, där landskapet har speciella förutsättningar för friluftsliv. Vad som gör problemen särskilt påträngande i de centrala delarna av storstädernas primära rörelsefält är i första hand den nuvarande fritidsbebyggelsens lokalisering. Utredningen hänvisar härvidlag till ett jämförande studium av kartan över rörelsefälten, fig. 1, och de lokaliseringsöversikter rörande fritidsbebyggelsen, som utredningen återgivit i del I (hela riket kartbilaga 2, Hallands län kartogram 2, sid. 114, Göteborgs och Bohus län kartogram 3, sid. 115 och Stockholms län kartogram 1, sid. 119). Jämförelsen visar att stora delar av de centrala partierna av storstädernas rörelsefält redan täcks av fritidsbebyggelse med en täthet av 10—50 hus per km 2 och att särskilt stränderna i avsevärd omfattning är blockerade av fritidsbebyggelse. Detta förhållande är välbekant för planmyndigheterna. Länsstyrelsen i Stockholms län har även på ett enkelt sätt sammanfattat de huvudprinciper, som måste tillämpas för att styra den framtida utvecklingen åt rätt håll. Då dessa riktlinjer har en betydande grad av allmängiltighet, återges de här. 1. Ytterligare fritidsbebyggelse bör i princip icke medges inom ett avstånd av — mycket schematiskt sett — ca tre mil från Stockholms centrum. 2. Ytterligare fritidsbebyggelse bör inte medges inom vissa större, som naturreservat lämpade marker på fastlandet samt på skärgårdens alla mindre öar och kobbar.

113 3. Ytterligare fritidsbebyggelse bör inte medges inom eller nära strandpartier, lämpade såsom baser för rörligt friluftsliv, särskilt bad och båtsport. 4. Fritidsbebyggelsen bör i jordbruksbygder försiktigt och väl inpassas i miljön utan störande dominans i bygden. 5. En allmän regel bör vara att samla husen i grupper. Enligt utredningens mening bör dessa principer i tillämpliga delar gälla för alla expanderande städers fritidsområden. Tanken med en skyddszon närmast stadskärnan får då anpassas efter stadens storlek och sannolika expansion. Av utomordentlig betydelse är även principen om större naturreservat (p. 2). Den innebär, enligt utredningens uppfattning, att en mera avsevärd utbyggnad av fritidsbebyggelsen inom 1-timmeszonen icke bör ske, förrän dessa reservat preciserats, såvida det icke är fråga om förtätning av befintlig fritidsbebyggelse eller exploatering av områden utan större intresse för det rörliga friluftslivet. I 4 kap. har utredningen uttalat att den framtida fritidsbebyggelsen måste spridas till nya, lämpliga regioner på längre avstånd från våra tätortscentra än dem, där tyngdpunkten i efterfrågan nu ligger. Det föreliggande materialet tillåter nu en diskussion om var dessa aktiva åtgärder lämpligen skulle k u n n a sättas in. Mot bakgrund av de redan gjorda ställningstagandena torde de aktuellaste regionerna härvidlag vara de som ligger utanför skyddszonen och helst mellan 1 och 3 timmars reseavstånd från våra större städer. Man kan emellertid icke heller här exploatera kritiklöst, då dessa regioner även måste bereda utrymme för det rörliga friluftslivet. Vidare måste exploateringen inom storstädernas primära rörelsefält vika för de medelstora och mindre städernas behov av skyddszoner. Med dessa allmänna utgångspunkter finns dock i regel mycket goda möjligheter för fortsatt expansion av både fritidsbebyggelse och friluftsområden med tillhörande anläggningar i stora delar av södra och mellersta Sverige, som här främst kommer i blickpunkten. Utredningen rekommenderar att följande lokaliseringssynpunkter beaktas i fortsättningen. Det underlag i marker och vatten som idag finns för det rörliga friluftslivet är i stort sett vad som blivit över, sedan exploateringsintresset tagit sitt eller vad som ännu icke nåtts av exploateringsintresset. I fortsättningen bör det rörliga friluftslivets behov tillgodoses som en primär åtgärd. Detta innebär att behovet för de många sätts före behovet för den enskilde. Behovet i fråga har sin största tyngd i de regioner, där de större städernas primära rörelsefält sammanfaller med semesterns rörelsefält. Behovet är angelägnare ju större folkmängd som konstituerar rörelsefältet. Det rörliga friluftslivets behov är ur dessa synpunkter störst i kust- och skärgårdsbygderna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Östergötlands län, norra delen av Kalmar län, Kristianstads, Malmöhus, Hallands 8

«h

114 och Göteborgs och Bohus län samt på Öland och Gotland. Vidare är det framträdande vid våra större insjöar, Vänern, Vättern och Mälaren. Vid säkerställande av områden för det rörliga friluftslivet bör i första hand uppmärksammas de friluftsaktiviteter, som enligt utredningens undersökningar är i stark expansion — bad, strövande i skog och mark, båtsport och fiske. Vad nu sagts innebär icke att det skulle föreligga hinder för en fortsatt utveckling av fritidsbebyggelsen i de berörda regionerna. Dess lokalisering bör emellertid prövas med utgångspunkt från det rörliga friluftslivets replipunkter, bl. a. av den orsaken att företeelserna till ömsesidig nytta bör hållas åtskilda. På exempelvis västkusten torde denna princip i huvudsak innebära, att fritidsbebyggelsen får utvecklas på djupet och ej ytterligare blockera kusten. Det är emellertid också en mycket angelägen sak att skapa ytterligare utvecklingsmöjligheter för en fortsatt fritidsbebyggelse. I själva verket finns goda möjligheter till detta även om utredningens restriktiva inställning accepteras i fråga om städernas skyddszoner och det rörliga friluftslivets behov i övrigt. De regioner som därvid i första hand blir av intresse är följande. 1. De inre delarna av Södermanlands

län.

2. De inre delarna av Östergötlands bygden.

län, särskilt den norra och södra skogs-

3. Huvuddelen av Jönköpings och Kronobergs samt de inre delarna av Kalmar län, framför allt det sjörika skogslandskapet. 4. Stora delar av Älvsborgs och Skaraborgs län. 5. Bergslagsdelen av Örebro och Västmanlands

län.

Vidare finns utomordentligt rika expansionsmöjligheter i Värmlands, Koppparbergs och Gävleborgs län, som icke behöver tas i anspråk för länens egen befolkning, liksom i de fyra nordligaste länen. På grund av det avsevärda avståndet från våra stora befolkningscentra är det dock sannolikt att dessa möjligheter efterfrågas av en mera begränsad del av tätortsbefolkningen.

5.1.4.2. Speciella

lokaliseringsfrågor

Utredningen har tidigare påpekat, att den attraktiva friluftsmiljön ofta finns i bygder med vikande näringsliv, exempelvis många av våra sämre jordbruksbygder, och att detta sammanhang bör föranleda en konstruktiv lokaliseringspolitik, som tar sikte på goda helhetslösningar för bygden. Det må här erinras om att strukturomvandlingen i jordbruket och skogsbruket går mycket snabbt, särskilt i våra mellanbygder och skogsbygder. Enligt aktuella prognoser inom lantbruksorganisationen kan man räkna

115 med ett bortfall i dessa bygder av 20—40 °/o av den nu brukade åkern och ett ungefär lika stort bortfall av brukningsenheter. Denna företeelse är icke en renodlad Norrlandsföreteelse utan har ett i stora drag lika accentuerat förlopp i Götalands och Svealands skogsbygder. Denna utveckling kan vara förklarlig ur strängt företagsekonomiska synpunkter, men beklagas ofta ur naturvårds- och landskapsvårdssynpunkt. Det öppna, ljusa landskapet med dess små, oregelbundna åkrar och ängar, hagmarker och gårdstun ersätts ofta av en stereotyp granskog. Redan nu föreligger en stark efterfrågan på överblivna bostadshus på landsbygden för fritidsändamål. I regel avstyckas därvid en tomt omkring huset. Vid 1963 års ingång utgjordes 33 000 fritidshus av gammal bebyggelse från jordbruk, skogsbruk eller fiske. Denna företeelse har nyligen behandlats i en inom jordbruksdepartementet upprättad P. M. angående ny jordförvärvslag (1964: stenc.). I samband med en ifrågasatt liberalisering av tillståndsgivningen för förvärv av smärre jordbruksfastigheter uttalas bl. a. följande (sid. 23): I nära anslutning till jordlagsutredningens förslag bör vidare göras undantag för förvärv av jordbruk som varken i befintligt skick eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge ägaren tillfredsställande försörjning. Beträffande sådana svaga fastigheter kommer alltså i princip att råda fri konkurrens i den mån de inte erfordras för den yttre rationaliseringen. Byggnaderna på dessa fastigheter torde ofta vara synnerligen lämpade att tillgodose det växande behovet av fritidsbostäder. Även där fastigheten behövs för rationalisering bör ej sällan boningshuset med en väl tilltagen tomt kunna avstås för fritidsändamål. Med hänsyn till den omvårdnad, som flertalet sommarstugeägare ägnar både hus och tomt, kan en sådan lösning direkt gagna landskapsvården. Utredningen vill helt instämma i dessa uttalanden. Särskilt torde denna möjlighet att lösa fritidsbostadsfrågan uppskattas av dem, som i första hand söker lugn och avkoppling i gammal landsbygdsmiljö, önskar stort utrymme för egna arbetsinsatser och för att nå detta mål är beredda att till viss grad bortse från reseavståndet. Emellertid kan man gå ett steg längre vid utnyttjandet av den marginella jordbruksjord, som näringen av ekonomiska skäl utesluter ur driften. Dessa arealer är nämligen så betydande — uppskattningsvis ca 500 000 ha jordbruksjord kommer att friställas till mitten av 70-talet — att det icke är tänkbart att de kan skötas av dem som förvärvar överflödiga byggnader. Under vissa förutsättningar synes det därför önskvärt med en ren nyexploatering. Den bör i så fall ske försiktigt och bebyggelsen väl inpassas i miljön utan störande dominans i bygden (jfr p. 4, sid. 113). Det är ett lika stort intresse för ägarna av dessa fritidshus som för jordbrukarbefolkningen att denna syntes göres skickligt och hänsynsfullt. Om så sker synes denna miljö kunna bli en av de allra värdefullaste i framtiden. När utredningen hävdar, att här ifrågavarande fall skall lösas efter riktlinjer att skapa goda helhetslösningar för bygden, har utredningen icke enbart landskapsvårds- och miljö-

116 synpunkter i tankarna. Stor vikt bör även tillmätas synpunkten, att fritidsbebyggelsen kan bidraga till att upprätthålla en allmän service i bygden, som icke hade varit möjlig enbart med ett kvarvarande glest nät av företag i jordbruk och skogsbruk. Fritidsfastigheterna bör exempelvis bära sin andel av kostnaderna för att upprätthålla det enskilda vägnätet, genom avgifter stödja finansieringen av kommunala va-anläggningar, sophämtning o. s. v. — Frågan om en årlig kommunal avgift på fritidshus behandlas i 8 kap. — Slutligen bör uppmärksammas de arbetsmarknadspolitiska aspekterna på här ifrågavarande fall. Dessa bygder kännetecknas ofta av en viss undersysselsättning i de rena landsbygdsnäringarna på grund av brist på arbetstillfällen vid sidan av dessa. En viss del av denna undersysselsättning kan icke neutraliseras under lång tid framåt. Äldre företagare är sällan beredda att radikalt ställa om till annat yrke eller nya fulltidsföretag. Det måste därför vara riktigt ur allmän samhällsekonomisk synpunkt att stödja en sådan utveckling som här skisserats. Utredningen förutsätter därför att arbetsmarknadsstyrelsen i samverkan med det nya centralorganet på friluftslivets område särskilt kommer att uppmärksamma dessa frågor. — Vissa särskilda befogenheter för lantbruksnämnderna att hjälpa till med markanskaffningen i bl. a. dessa fall diskuteras i 6 kap. (sid. 166).

5.1.4.3. Friluftslivet

som en faktor i näringslivets

lokalisering

Enligt de av 1964 års riksdag antagna riktlinjerna för en aktiv lokaliseringspolitik skall lokaliseringspolitiken syfta till att främja en sådan lokalisering av näringslivet, att landets tillgångar av produktionsfaktorer blir utnyttjade och fördelade på olika områden på ett sådant sätt, att nationalinkomsten blir så stor som möjligt och att arbetskraften bereds full sysselsättning. Grunderna för en aktiv lokaliseringspolitik angavs i Kungl. Maj:ts proposition nr 185. För att påverka den näringsgeografiska utvecklingen skall samhället genom ekonomiskt stöd ge impulser till ökad företagsverksamhet i de delar eller områden, där man önskar påverka strukturomvandlingen. Sådant ekonomiskt stöd skall i första hand utgå inom det norra stödområdet, omfattande de fyra nordligaste länen samt Hälsingland, norra delen av Kopparbergs län, nordvästra Värmland, Dalsland och norra Bohuslän. Lokaliseringsstödet är avsett att underlätta de investeringar, som företagen behöver göra för att kunna påbörja och bygga ut industriell verksamhet. Med hänsyn till turismens betydelse och de möjligheter turistanläggningarna och turistnäringen erbjuder för att upprätthålla enskild och samhällelig service har stödet utvidgats att även omfatta stödåtgärder för ny-, om- och tillbyggnad av turistanläggningar.

117 Till följd av de varierande former i vilka friluftslivet förekommer och med beaktande av det här aktuella områdets betydelse för främst den längre ledigheten är det enligt fritidsutredningens mening angeläget, att en väsentlig utökning kommer till stånd beträffande olika typer av större kollektiva turistanläggningar: turisthotell, friluftsgårdar, vandrarhem, campingplatser och semesterbyar. För att stimulera tillkomsten av sådana anläggningar och för att överhuvudtaget förbättra turistnäringens ekonomiska villkor anser utredningen, att synnerligen starka motiv föreligger för att stödja samtliga dessa typer av större anläggningar. Utredningen vill erinra om att i propositionen understrukits, att till turistanläggning bör räknas hotellbyggnad med personalutrymmen och andra anordningar, som är nödvändiga för att anläggningen skall tjäna sitt syfte. Bankoutskottet (utlåtande nr 48, sid. 127) uttalade, att övriga anläggningar såsom bl. a. större campingplatser, semesterbyar och skidliftar icke borde uteslutas från möjligheterna att få stöd. Vid val av orter, till vilka turistanläggningarna bör lokaliseras, synes en högklassig friluftsmiljö böra vara den primära lokaliseringsfaktorn. Här bör exempelvis hänsyn tagas till att människor, som besöker turistanläggningar, många gånger önskar tillgång till orörda vildmarksområden. Vid övervägande av lämpliga orter bör givetvis hänsyn tagas till vägnätets utformning och till möjligheten att bilda servicecentra och bostadscentra för övriga glesbygdsnäringar. Helt naturligt kan det många gånger bli fråga om orter med relativt litet invånarantal. Det samband som föreligger mellan friluftsanläggningar, det övriga näringslivet, servicefunktioner, vägnätets utformning och naturvårdsintressena talar för att det är angeläget att varje ny anläggning bedöms inom ramen för en allmän översiktlig planering, där olika anläggningar kan lokaliseras i sitt rätta planmässiga sammanhang. Förhållandena inom näringslivet och utvecklingstendenserna inom olika näringsgrenar påverkar i hög grad ett områdes utnyttjande för turism och friluftsliv. Markdispositionen för friluftsändamål och lokaliseringen av anläggningar påverkar i sin tur det övriga näringslivets utveckling. Fritidsutredningen förutsätter, att även i fortsättningen, jämsides med det statliga ekonomiska stödet i lokaliseringspolitiskt syfte, anläggningar för turism, idrott och friluftsliv skall, då sysselsättnings- och lokaliseringsmässiga synpunkter talar härför, erhålla bidrag ur anslagen Allmänna beredskapsarbeten m. m. och Vissa sysselsättningsbefrämjande åtgärder för handikappade m. fl. Med hänsyn till den efterfrågeinriktning som föreligger och tillgången till lämplig friluftsmiljö är det enligt utredningens mening ur såväl friluftslivets som näringslivets synpunkter givetvis högst angeläget, att tillkomsten av olika anläggningar stimuleras och underlättas även i andra områden än de som ovan diskuterats. Detta torde emellertid i regel få ske i andra former, till vilka utredningen återkommer i ett följande betänkande.

118 5.2. Riktlinjer

för den översiktliga

planeringen

och det rörliga friluftslivets

för

fritidsbebyggelsens

behov

5.2.1. Planeringens bakgrund och förutsättningar De krav på mark, kommunikationer och andra gemensamhetsanläggningar som friluftslivet i dess olika former ställer är i många avseenden jämförliga med de krav som möter i samband med den fasta bosättningen. Vad som ger friluftsproblemen deras särprägel är i första hand snabbheten hos skeendet, friluftsfolkets rörlighet, oberoende av hemort och administrativa gränser samt den starka koncentrationen till vissa geografiska områden. Den ökade veckoslutsledigheten i kombination med den allt allmännare bilismen h a r på några få år i hög grad vidgat det område inom vilket friluftslivet rör sig. Man söker sig allt längre ut från själva bostadsorten — ut till landsbygden och fritidsområden, i stor utsträckning till egna fritidshus. Fritidsboendet håller snabbt på att anpassa sig efter de nya förutsättningarna, och mycket tyder på att önskan att skaffa sig ett fast mål för den successivt förlängda veckoslutsledigheten i hög grad kommer att bli bestämmande för den fortsatta utvecklingen i fråga om den hemortsbundna fritidsbebyggelsen. Särskilt inom storstadsregionerna kan man ta för givet att detta kommer att pressa tillgängliga markreserver, kapaciteten i utfartslederna och friluftsfolkets resvillighet till det yttersta. Konsekvensen av detta blir utan tvivel en ökad koncentration på alla platser som över huvud har någon lockelse för friluftslivet och som ligger inom något så när överkomliga reseavstånd från de stora bosättningsorterna. Framför allt torde områden med goda badmöjligheter komma att dra till sig både fritidshusbyggare, campare och mer tillfälliga besökande. Konkurrensen om utrymmet kommer att hårdna. De anläggningar som skall ta hand om besökandeströmmen måste i sådana lägen ofta bli av storformat. Fritidsbebyggelsen kan där förutses bli av rent samhällsmässig karaktär och ställa flertalet av de krav på gemensamhetsanläggningar som normalt följer med boendet i en tätort — framför allt i fråga om sanitära anläggningar, renhållning och butiksservice. Semesterfirarna visar den största geografiska spridningen och det mångsidigaste urvalet av sysselsättningar. De som över huvud stannar inom landets gränser söker sig till kuster och inland, till fjällvärld och skärgård, till skogstrakter och badorter. Av dem som har sitt fritidshus eller någon annan form av fast tillhåll inom hemortsregionen tillbringar en stor del också semestern där. Andra söker sig längre bort, sprider sig i glesbygderna eller samlar sig på de platser som vid olika tidpunkter står högst i ropet som semesterorter. Reseavstånden tillmäts allt mindre betydelse när det gäller semestern; det är fritidsmålets attraktivitet och den individuella mottagligheten för olika lockelser som blir det avgörande. Likheter i värderingar

119 inom olika grupper, modebildningar och annat gör att vissa platser och vissa typer av områden blir särskilt eftersökta både för fritidsbebyggelse och för det mer rörliga semesterlivet. Med all sannolikhet kommer kustområdena alltid att ha kvar sin lockelse — västkusten, skånekusten, Stockholms skärgård, Öland och Gotland — och dit kommer utan tvivel en dominerande del av sommarens semesterliv att koncentreras. Andra eftersökta semestermål har vi att räkna med vid våra större insjöar och i vissa av fjällområdena; friluftsanläggningarna i fjällen är i ständigt växande omfattning eftersökta för vintertidens semesterperioder. En naturlig slutsats av dessa allmänna konstateranden är att friluftslivets planläggningsproblem till övervägande del är att finna inom glesbygdskommunerna. Dessa kommuner har kanske hittills saknat varje form av reglering på byggnadsväsendets eller naturvårdens områden och har därför varit helt oförberedda när det exempelvis gällt att bringa en plötslig invasion av fritidsbebyggelse under kontroll. I många fall är det också klart att myndigheternas möjlighet till insyn försvårats genom det sätt varpå bebyggelsen tillkommit: man har i stor omfattning tillämpat arrendeupplåtelser utan särskilda fastighetsbildningsåtgärder, fritidshus av skiftande storlek och standard har transporterats färdiga till den plats där de ställts upp eller rests på några veckoslut av lättmonterade material. På kort tid och utan någon kontroll från det allmännas sida har på så sätt många områden blivit fullbelagda med fritidshus — många gånger till ohjälplig skada både från naturvårdens synpunkter och med tanke på det fortsatta fritidsbyggandet. Den bristande aktivitet från kommunernas sida som i vissa sådana fall kunnat konstateras torde åtminstone till en del kunna förklaras med att de glesbygdskommuner som det här främst gäller saknat personella och organisatoriska resurser för att snabbt och effektivt kunna ingripa och leda utvecklingen på det sätt som varit önskvärt. Ett annat skäl är att kommunerna vanligen saknat den vägledning, som en förutseende översiktlig planläggning — för regionen, kommunblocket eller kommunen — kunnat ge. För den kommunala inställningen till fritidsbebyggelsens speciella problem har det säkert också varit av betydelse att denna bebyggelse i regel tillgodoser folk från andra kommuner, varför bebyggelsens planläggning lätt kommit att betraktas som ett andrahandsintresse från värdkommunernas sida. Till planeringens grundläggande förutsättningar hör det ständiga, nära sambandet mellan friluftslivets olika yttringar, vilket ofta tar sig uttryck i ett rent konkurrensförhållande när det gäller anspråken på mark inom särskilt attraktiva områden. Vad som utövar den starkaste dragningskraften på den rekreationssökande allmänheten är framför allt de natursköna, öppna landskapstyperna — kuster och insjöstränder, öar och uddar, åsar och fjällvidder, skogsbryn och utsiktspunkter — till sådana söker sig både fritidsbusbyggare, campare och friluftsmänniskor av alla slag och konkurrerar inbördes om utrymmet. Men just dessa öppna, exponerade områden är

vanligtvis också de mest ömtåliga i fråga om natur och landskapsbild — en olämpligt förlagd eller utformad bebyggelse, en okänslig väg- eller ledningssträckning, en alltför tung eller intensiv trafik över ömtålig mark kan skada eller helt spoliera skönhetsvärden, som det kanske varit t. o. m. ett riksintresse att bevara för framtiden. Detta gör att de områden som är mest attraktiva för friluftslivet samtidigt ofta är föremål för naturvårdens särskilda intresse. 5.2.2. Planeringens syfte och inriktning Den markplanering som friluftslivet kräver kan i första hand sägas ha till syfte att klarlägga vad som får disponeras för bebyggelse och därmed jämförliga eller samhöriga ändamål och vad som icke alls eller endast i begränsad omfattning får bebyggas. Till den förra gruppen bör förutom bebyggelse i egentlig mening hänföras för bebyggelsen direkt behövliga områden såsom gemensamma parkeringsområden, idrottsplatser, lekfält etc. Starka skäl talar också för att campingplatser — jämte de sanitära och andra gemensamhetsanläggningar som dessa kräver — jämställes med bebyggelse och planmässigt redovisas på likartat sätt. Detsamma gäller också uppställningsplatser för husvagnar, vilka i många fall kan förväntas komma att kräva sina egna avskilda områden. De byggnadsfria områden som i detta sammanhang måste säkerställas är dels de olika typer av områden som enligt naturvårdslagstiftningen kräver skydd, dels de friområden — stränder, badplatser, strövområden etc. — som erfordras för ortsbefolkningens och friluftslivets behov. I sistnämnda grupp bör även medräknas de »buffertzoner» som erfordras för att skilja områden för olika användning — områden för fast bosättning respektive fritidsbebyggelse, campingplatser, allmänna badplatser, småbåtshamnar etc. — från varandra. Hur marken skall fördelas på områden för fritidsbebyggelse, för camping och olika former av rörligt friluftsliv, beror i hög grad på omständigheterna; i vissa fall är det kanske mest fritidshusbyggarna som söker sig till et I område, i andra fall dominerar kanske företrädarna för andra, mera obundna former av friluftsliv. Inom särskilt eftersökta områden, där olika intressen konkurrerar om utrymmet, måste det bli en av planeringens uppgifter att klarlägga hur fördelningen dem emellan skall ske. Gäller det exempelvis sådana områden som Stockholms skärgård och de delar av sydoch västkusterna som ligger inom bekvämt räckhåll för storstadsregionernas snabbt växande befolkning framstår det som uppenbart att det rörliga friluftslivet där måste givas företräde; framför allt gäller detta sådana områden som ä r särskilt väl ägnade för bad, båtliv, fiske, camping etc. och som på en gång kan ta emot förhållandevis många besökande. På sådana platser där turist- och friluftslivet kan förutses bli av större

121 omfattning kan det också bli aktuellt med olika anläggningar för de besökandes bekvämlighet och förströelse, såsom hotell och restauranger, festplatser, dansbanor, golf- och tennisbanor, sport- och lekfält etc. Ett sådant frilufts- och utflyktscentrum ställer givetvis stora krav på trafikförbindelser och parkeringsutrymmen; en annan förutsättning är att det kan förläggas väl avskilt från områden för permanent bosättning och för fritidsbebyggelse. Denna fråga om åtskiljandet av olika verksamheter som kan befaras störa varandra eller ge upphov till konflikter mellan olika intressenter är över huvud en av de viktigaste som den översiktliga planeringen har att behandla. Fritidsbebyggelsen ställer i många avseenden samma krav på ostördhet som den permanenta bebyggelsen. Erfarenheten har sålunda visat att exempelvis campingområden icke bör förläggas i alltför nära anslutning till fritidsbebyggelse; när förhållandena det medger kan det t. o. m. vara lämpligt att ge dessa olika kategorier åtskilda badplatser och andra slags gemensamhetsanläggningar. Önskemålen om ostördhet berör också utformningen av fritidsbebyggelsens egna områden. Även om en koncentration av fritidsbyggandet i många fall måste accepteras, framstår det av flera skäl som önskvärt att man undviker alltför stora samlade bebyggelseområden. Åtminstone i vissa landskapstyper kan en uppdelning på skilda grupper med mindre tomter vara att förorda framför ett enda område med större tomter. I detta sammanhang kan det finnas anledning framhålla att även de rena bebyggelseområdena bör ha tillgång på marker för sådana former av friluftsliv som icke kan bedrivas på den egna tomten eller inom de begränsade parkområden som normalt ingår i själva bebyggelseområdet. 5.2.3. Planeringens system Friluftslivet och dess problem kan självklart icke isoleras från samhällslivet i övrigt eller från de olika yttringar därav som kräver en samstämd behandling inom samhällsplaneringens ram. Fritidsbebyggelsen exempelvis utvecklar sig alltmer i former som närmar sig den reguljära tätortsbebyggelsen och ställer allt bestämdare samma krav på planläggning och gemensamhetsanläggningar som denna. Naturvård, kommunikations-, vatten- och avloppsanläggningar representerar andra planläggningsproblem som nära hör samman med och i många fall på ett avgörande sätt påverkar planeringen för fritidsbebyggelsen och det rörliga friluftslivet. Samtidigt gäller det verksamheter som var för sig är så pass artskilda att de till stor del ansetts böra regleras i sin egen lagstiftning. Detta innebär att den slutliga regleringen av exempelvis ett kustområde kan komma att ske genom en kombination av planer, förordnanden och föreskrifter, som kanske faller under olika lagar och författningar men som ändå måste samverka till en väl fungerande helhet. 1 sådana fall får översiktsplaneringen — den regionala

likaväl som den kommunala — den dubbla uppgiften att dels ge underlag för bedömningen av vilka regleringsåtgärder som lämpligen bör komma till användning och dels säkerställa den erforderliga samstämningen dem emellan. När det gäller formerna för den översiktiga markplaneringen för friluftslivets behov synes alla skäl tala för att denna — i analogi med den praxis som numera vuxit fram vid planeringen på de flesta andra områden — bör anknytas till administrationens olika nivåer och sålunda ske centralt, regionalt och lokalt (kommunalt). Den centrala planeringen torde i huvudsak böra vara av informell karaktär; dess uppgift blir närmast att svara för allmän översikt och erforderlig överregional samordning samt för klarlägganden i speciella frågor med statlig anknytning exempelvis rörande kommunikationsväsendet (vägar, broar, båthamnar, flygförbindelser), lokaliseringsfrågor, försvarssynpunkter, statsbidragsfrågor etc. När det gäller planeringens underlag i form av statistiska uppgifter, behovsbedömningar och prognoser är det också angeläget att man har ett centralt samordnat material att gå tillbaka på som avser landet i dess helhet. Den regionala planeringen bildar övergångsledet mellan riksplaneringens allmänt vägledande, principiella riktlinjer och den kommunala planeringens anvisningar för de konkreta markdispositionerna. Med tanke på den spridning och frigjordhet i förhållande till hemortskommunen som i alltmer växande grad kännetecknar friluftslivet är det i flertalet fall naturligt att frågorna om dess markbehov och lokaliseringen av dess anläggningar i första hand bedöms på regional nivå. Vilken arbetsmetod som därvid bör väljas beror på vilka förutsättningar som i olika fall är för handen. Inom sådana områden, där regionplanering i andra avseenden sker enligt byggnadslagens regler, är det rätt givet att även fritidsbebyggelse och andra markdispositioner för friluftslivets behov bör behandlas tillsammans med (ivriga regionala problem (såsom skett i flertalet hittills behandlade regionplaneområden). En regionplan enligt byggnadslagens regler kan även upprättas med sikte enbart eller i första hand på friluftsfrågor. Andra vägar att åstadkomma den åsyftade samplaneringen är också tänkbara: frivilligt samgående mellan de berörda kommunerna, samverkan under landstingets eller länsstyrelsens ledning etc. Åtminstone i vissa län ligger det nära till hands att behandla länet som regional enhet för en sådan översiktlig planering för friluftslivet. Oavsett i vilken form den regionala planeringen sker kan dess uppgift sägas vara att på grundval av en bedömning från bygdens — regionens, länets — synpunkter ange huvuddragen för friluftsanläggningarnas lokalisering och avgränsning. Under dessa interkommunala bedömanden faller också sådana problem som viktigare tillfartsleder, vatten- och avloppsanläggningar, anslutningshamnar, större badplatser och campingplatser etc.

123 Den regionala planeringens allmänt hållna anvisningar fullföljes och utvecklas sedan vidare genom den kommunala planeringen — i översiktlig skala genom generalplanen. Någon avsevärt högre grad av detaljering blir det kanske därvidlag inte tal om — även generalplanen bör såsom översiktlig plan hålla sig till de stora huvudlinjerna — men detta led i friluftsfrågornas behandling är ändå nödvändigt, i första hand av den anledningen att den regionala planeringen, oavsett i vilken form den sker, verkar endast indirekt via den efterföljande kommunala planeringen. Ett annat skäl som talar för att kommunen i översiktlig form tänker igenom och redovisar sina avsikter i fråga om friluftslivets markdispositioner utgör det förhållandet att dessa dispositioner i mycket hög grad är beroende av kommunens egen aktiva medverkan (detaljplanering, fastighetsbildning, markförvärv e t c ) . Även i sådana fall då planeringens fullföljande bygger på privata initiativ är klara och välgrundade förhandsbesked från kommunens sida så gott som undantagslöst en förutsättning för att olika insatser skall kunna samordnas till en ändamålsenlig helhet. Alldeles särskilt nödvändiga blir de vägledande insatserna från kommunens sida i sådana fall, då det gäller att anvisa mark för olika användningssätt — fritidsbebyggelse, camping, parkering, bad, grönytor för skiljezoner och rekreation — med starkt varierande lönsamhet eller ingen lönsamhet alls och då de berörda områdena dessutom är splittrade på inånga fastigheter med skilda ägare. Ett sådant område är vanligen svårt, i många fall kanske direkt omöjligt att disponera på ett ändamålsenligt och ekonomiskt försvarligt sätt, om planeringen skall bindas av hänsyn till den bestående fastighetsindelningen. I ett sådant fall blir det en av översiktsplaneringens uppgifter att ge anvisningar om lämplig samverkan mellan fastighetsägare eller de förändringar av fastighetsbeståndet som måste föregå detaljplaneringen eller ingå som ett led i dess fullföljande. Andra frågor som i regel måste finna sin principiella lösning på generalplanestadiet är fritidsområdenas anknytning till det kommunala vägsystemet, frågor om vattenförsörjning och vattenvård, avlopps- och renhållningsproblem etc. Ett särskilt problem som ofta möter vid planeringen gäller glesbebyggelsen och möjligheterna att vid behov kunna bringa denna under kontroll. I vissa fall kan det vara önskvärt att hålla ett område helt fritt även från glesbebyggelse. I andra fall kan det av olika skäl — med tanke på landskapsbild och växtlighet, trafikmässiga och sanitära förhållanden, samspelet med en angränsande friluftsanläggning eller ett område för fast bosättning etc. — vara önskvärt att reglera sådana frågor som glesbebyggelsens placering, inbördes gruppering, utformning och färgsättning. Det vanligaste och samtidigt ofta mest svårlösta problemet av det slaget är hur man utan inskränkning i fråga om glesbebyggelserättens omfattning skall kunna »omfördela» bebyggelsen med hänsyn till de landskapliga och bebyggelsemässiga förutsättningarna, med andra ord samla glesbebyggelsen till vissa områden

124 och i gengäld hålla andra områden helt fria. Särskilt när en sådan omfördelning berör flera markägare, där en del kan tillföras fördelar på de andras bekostnad, är den i praktiken svår eller omöjlig att åstadkomma med mindre de missgynnade markägarna tillförsäkras ersättning för inskränkningen av sin byggnadsrätt. Om man utan ändring av nu gällande rättsregler skall kunna finna en lösning på detta problem — vilket normalt synes förutsätta någon form av samgående i större exploateringsenheter, inom vilka det ekonomiska utfallet av exploateringen kan utjämnas de olika fastigheterna emellan — framstår det som uppenbart att det är den översiktliga planläggningen som måste ge underlaget för en sådan lösning. Utredningen återkommer till detta i 6 kap.

5.2.4. Några iakttagelser och slutsatser från den hittills bedrivna planeringen Friluftslivets olika problem, framför allt de som hör samman med fritidsbebyggelsen, har på ett alltmer medvetet sätt observerats och behandlats under det senaste årtiondet. I utredningens direktiv erinras därvidlag om de skärgårdsutredningar som fram till år 1960 utfördes i Stockholms och Östergötlands län samt om den strandutredning som år 1961 framlades beträffande Hallands län. I de regionplaner som hittills färdigställts eller som nu är under arbete har fritidsbebyggelsen också behandlats, om än i mycket schematiska och allmänt hållna former. Detta är exempelvis fallet med planerna för Stockholms-, Göteborgs-, Eskilstuna-, Sundsvalls- och örnsköldsviksregionerna. Regionplanen för Stockholmstrakten grundade sig i fråga om fritidsbebyggelsen inom skärgårdsområdet på den i direktiven omnämnda skärgårdsutredningen från år 1956. Studiet av fritidsproblemen inom Stockholms läns skärgårdsområde har sedermera fortsatt och resulterat i en nyligen framlagd plan, vilken varit föremål för remissbehandling bl. a. inom fritidsutredningen. Vid sidan av dessa regionala studier kan nämnas en utredning som under byggnadsstyrelsens medverkan för närvarande pågår på Gotland, vissa utredningar som genom lantmäteriorganisationen pågår på Öland, i Gävleborgs län samt inom vissa delar av Göteborgs och Bohus län. Inom sistnämnda län har ett område i Skaftö kommun varit föremål för ett särskilt studium, vilket utförts dels av länsstyrelsen, dels av statens institut för byggnadsforskning i nära kontakt med fritidsutredningen (jfr. sid. 127) På det kommunala planet har friluftsfrågorna i stigande omfattning uppmärksammats vid generalplaneringen. Detta gäller framför allt beträffande de städer som inom sina gränser även inrymmer områden, där fritidsbebyggelse tillkommit eller håller på att växa fram. Det bör kunna förut-

125 sältas att friluftsfrågorna i ökad omfattning kommer att bli föremål för översiktlig behandling på kommunal nivå i samma mån som blockbildningen tränger igenom vid den kommunala planeringen. Vid besök på ort och ställe har utredningen haft tillfälle att studera de praktiska resultat som fritidsbyggandet — planerat likaväl som oplanerat — avsatt på olika platser i Själland och Skåne samt på västkusten. Iakttagelserna vid denna resa samt inför utredningen lämnade redogörelser för vissa av de studier och undersökningar som omnämnts i det föregående har på ett övertygande sätt visat angelägenheten av att friluftslivets markproblem angripes från regionala utgångspunkter. Med den rörlighet och administrativa obundenhet som kännetecknar det nutida friluftslivet torde det höra till undantagsfallen att dess problem kan isoleras till den enskilda kommunen. Man kan i detta sammanhang erinra om den diskussion som på sistone förts kring ett par uppmärksammade lokaliseringsfall på västkusten, där fritidsintressen och storindustriella intressen med kommunal anknytning skarpt brutits mot varandra. Utredningen finner det uppenbart att frågor av detta slag som kan få utomordentligt vittgående återverkningar för många kommuner, kanske för hela län, icke kan överlämnas till den enskilda kommunens isolerade avgörande — i vart fall icke förrän ett översiktligt studium på tillräckligt bred basis skapat underlag för frågornas bedömning i ett större sammanhang. Ett sådant översiktligt studium kan givetvis ske i form av en reguljär regionplanering enligt BL:s regler, men andra former är också tänkbara: ett informellt samgående mellan de berörda kommunerna, en översiktlig planutredning i landstingets regi enligt de principer som nu tillämpas i de båda skånelänen samt i Örebro län, en samordnande planering under länsarkitektkontorets ledning — såsom i Stockholms, Hallands och Gotlands län — eller i lantmäteriets regi — såsom i Gävleborgs samt Göteborgs och Bohus län. I de fall då den regionala planeringen kan begränsas till enbart friluftsproblemen, synes starka skäl tala för att den sker i friare former än de som gäller för regionplaneringen enligt BL. Detta innebär enligt nu tillämpade regler att kommunerna icke kan få statligt bidrag till kostnaderna för planeringen, vilket för de berörda kommunerna kan vara en kännbar olägenhet, i all synnerhet som fritidskommunernas ekonomiska resurser i allmänhet torde vara rätt begränsade. Med hänsyn till det angelägna allmänna intresset att skapa goda förutsättningar för friluftslivet — vilket särskilt understrukits i utredningens direktiv — är det emellertid enligt utredningens mening väl motiverat att även staten bidrager till den planering som i sådant syfte är påkallad. Av flera olika skäl — bl. a. för att utnyttja den sakkunskap, erfarenhet och överblick som finns samlad vid länsstyrelserna — synes den lämpligaste lösningen då vara att länsstyrelserna får svara för de statliga insatserna på detta område genom att medverka vid den regionala planläggningen för friluftslivets behov. De insatser som i så-

126 dant avseende gjorts vid vissa länsstyrelser synes därvid kunna tjäna till ledning. Utredningen återkommer till denna fråga i 10 kap. Den regionala planeringen rörande friluftslivet kan till väsentlig del förväntas komma att ta sikte på sådana frågor som lokaliseringen av friluftslivets olika element, anvisandet av lämpliga områden för olika verksamheter och ändamål, principerna för deras åtskiljande, för deras betjänande med kommunikationer och andra gemensamhetsanläggningar. rekommendationer för exploateringsgrad, bebyggelsetyp etc. i den allsidiga regionala planeringen enligt byggnadslagen kan och bör dessa anvisningar, i vart fall såvitt avser den kartmässiga redovisningen, icke gå för långt i detalj. När det gäller friluftslivets anläggningar, som ofta skall infogas i ett landskap med starkt skiftande karaktär och där skyddet av naturvärdena ständigt måste stå i förgrunden, synes det emellertid i de flesta fall vara nödvändigt att driva utförligheten längre än i den reguljära regionplaneringen, om kommunerna skall få det stöd och den ledning vid deras fortsatta planering som krävs för att det avsedda syftet skall kunna uppnås. Vad beträffar den tidsmässiga samordningen av de olika planläggningsåtgärderna bygger det här diskuterade systemet rent principiellt på förutsättningen att planeringsarbetet börjar med de vidaste bedömandena, d. v. s. med den regionala översiktsplanen, och sedan fullföljes med stegvis ökad utförlighet över den kommunala generalplanen eller kommunblocksplanen fram till den slutliga detaljplanen. I det forcerade utvecklingsskede som nu råder på friluftslivets område torde det emellertid i de flesta fall vara omöjligt att upprätthålla en sådan strikt ordningsföljd mellan de olika planeringsetapperna; i det praktiska handlandet måste detaljplaneringen i många fall komma in på tidigast möjliga stadium. I den situationen måste de översiktliga bedömandena börja med de mest angelägna uppgifterna. Därvidlag bör enligt utredningens mening naturvårdsfrågorna sättas i allra första rummet, d. v. s. den översiktliga planeringen bör inriktas på att snarast möjligt kunna ge besked om vilka områden som icke får tas i anspråk för bebyggelse och andra anläggningar. Med tanke på den snabbt fortgående utvecklingen och svårigheterna att kunna förutse vad denna i olika avseenden kan innebära kan det förutsättas att region- och generalplaneringens anvisningar efter hand måste omprövas. En självklar strävan måste dock vara att bygga upp en stomme av långsiktiga riktlinjer med största möjliga fasthet. Utredningens rekommendationer rörande den översiktliga planeringens fysiska målsättning har med nödvändighet måst hållas ganska allmänna. Det finns ingen standardmetod att lösa dessa frågor. Det bör emellertid understrykas att de arbeten, som redan pågår i flera län, gett lovande resultat på anmärkningsvärt kort tid och med måttliga personalinsatser. Av särskilt intresse synes vara den starka samordningen mellan översiktlig planering för naturvård och friluftsliv, som i de flesta fall spontant vuxit fram. Utred-

ningen har funnit lämpligt att i detta sammanhang återge några exempel på tillämpad planeringsmetodik och hänvisar till figurerna i bilagorna 5 och 7, utvisande avsnitt av planeringsarbetena i Kalmar län (Öland) och Göteborgs och Bohus län (Skaftö). Rörande särskilt skaftöplaneringen, som i viss mån tjänat som ett experiment på utredningens arbetsområde, hänvisas vidare till redogörelserna i bilagorna 5 och 6, som mer i detalj redovisar hur en utomordentligt svår men angelägen generalplaneuppgift har angripits. Inget av de redovisade exemplen har ännu nått genomförandeskedet och kan därför icke begagnas som exempel på hur föreliggande problem faktiskt lösts. De återges endast som exempel på metodik. Det är emellertid uppenbart enligt utredningens mening att då denna typ av planering ytterligare utvecklats och även prövats i fråga om praktiskt genomförande, kostnader o. s. v. det successivt kommer att framväxa ett material av stort värde, som bör sammanställas, bearbetas och förmedlas till kommuner och län med liknande förutsättningar. En sådan konstruktivt inriktad serviceverksamhet torde vara ett av de effektivaste sätten att befrämja detta angelägna verksamhetsområde. Härvid bör speciell uppmärksamhet ägnas åt önskemålet att befrämja enkelhet och snabbhet i den översiktliga planeringen. 5.3.

Synpunkter

på detaljplaneringen 5.3.1. Allmänna

för

fritidsbebyggelse

utgångspunkter

Genom utredningens inventeringar av den befintliga fritidsbebyggelsen (del I, 6—7 kap.) har åtskilliga brister i fråga om detaljplaneringen kommit i dagen. Det som främst tilldrar sig uppmärksamhet är att en mycket betydande del av fritidsbebyggelsen saknar detaljplanereglering trots att den är så tät, att den enligt byggnadslagen i flertalet fall torde kunna betecknas som tätbebyggelse. Vid inventeringstillfället var 27 % av fritidsbebyggelsen eller omkring 80 000 hus belägna i grupper om minst 10 hus och med en täthet av minst 1—2 hus per ha. Denna företeelse är särskilt omfattande i exempelvis Uppsala och Södermanlands läns kustland, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län samt Västerbottens läns kustland, där inemot hälften eller mer av bebyggelsen h a r denna karaktär (jfr del I, tabell 43, sid. 94). Det är angeläget att denna typ av bebyggelse uppmärksamt bevakas och successivt blir föremål för detaljplanering, allteftersom behov därav uppträder. Detta k a n bli aktuellt som följd av att bebyggelsen fortskrider eller genom att behov av gemensamma anläggningar anmäler sig för att höja standarden i denna äldre bebyggelse. Genom inventeringen klarlades även den betydande förekomsten av fritidshus på ofri grund. Omkring 35 °/o av fritidsbebyggelsen — ca 100 000 hus — var sålunda belägen på arrenderad mark. Vad som är av speciellt intresse i detta sammanhang är att en mycket stor del av arrendebebyggel-

128 sen, trots att den är typisk tätbebyggelse, saknar detaljplan. Utredningen har i vissa delar av landet konstaterat koncentrerad fritidsbebyggelse på 100tals hus, där marken upplåtits genom arrende utan att detaljplan förelegat. Utredningen har även träffat på den uppfattningen bland markägare och lokala myndigheter att byggnadslagens bestämmelser av någon anledning icke skulle vara tillämpliga på arrendebebyggelse. Det är ytterst angeläget att i första hand våra byggnadsnämnder informeras om att byggnadslagstiftningen verkar lika på all bebyggelse oavsett i vilken form upplåtelse av mark sker. över huvud representerar den oreglerade, täta arrendebebyggelsen på sina håll stora saneringsproblem. Dess inpassande i detaljplan torde i åtskilliga fall icke kunna ske utan att byggnader flyttas eller utgår på längre sikt. — Olika medel att råda bot på arrendesystemets avigsidor diskuteras i 6 kap. Men även många av de detaljplaner, som utarbetats enligt byggnadslagstiftningens bestämmelser, företer påtagliga brister enligt modernt betraktelsesätt. Utredningen har redan i 4 kap. (sid. 98) fäst uppmärksamheten på det förhållandet, att urvalet och omfattningen av exploateringsområdena icke primärt styrts av ett objektivt studium av vad som i det enskilda fallet vore lämpligt att exploatera utan i stället av den enskilde markägarens lust att exploatera eller motvilja mot att exploatera. På grund härav har utredningen uppställt som ett primärt mål för den framtida detaljplaneringen att den så långt detta är möjligt måste frigöras från sitt hittillsvarande beroende av den gällande fastighetsindelningen. Till en början vill utredningen understryka, att byggnadslagens bestämmelser om byggnadsplan måste tolkas så, att det område, som är avsett att detaljplaneras, i och för sig skall vara lämpat för tätbebyggelse, alldeles bortsett från hur den aktuella fastighetsindelningen är beskaffad. Om därför en markägare, såsom ofta torde ha varit fallet, presenterar en byggnadsplan för sin egen registerfastighet och denna har en mycket irrationell utformning, som tillåtits styra bebyggelsens närmare placering på ett olämpligt sätt, utgör detta ofta en anledning för kommunen och länsstyrelsen att avvisa planen. Genom ett bestämt uppträdande i dylika fall befrämjas en planläggning över irrationella fastighetsgränser och en frivillig samverkan mellan fastighetsägare. Utredningen har ingående övervägt möjligheterna att tillskapa ett legalt institut för att åvägabringa samverkan mellan fastighetsägare i de aktuella fallen, även då förutsättningar för frivillig samverkan ej föreligger. Det visar sig emellertid medföra intrikata rättsliga spörsmål och att över huvud bli så invecklat, att utredningen icke anser sig kunna rekommendera en sådan lösning. För övrigt kan ju stadsplan tillgripas i ytterlighetsfall och i detta institut inryms möjligheter att lösa de flesta problem som aktualiseras i dessa sammanhang. Utredningen har däremot blivit övertygad om att man genom olika slag av frivilliga åtgärder bör kunna befrämja den åsyftade utvecklingen. Om

129 ett exploateringsprojekt berör många fastigheter, är det i de allra flesta fall praktiskt att en exploatör — gärna kommunen — inköper området av berörda fastighetsägare på ett tidigt stadium och därav bildar en särskild exploateringsfastighet. Detta torde då i regel kunna ske till ett utjämnat marknadsvärde, då den enskilde fastighetsägaren ännu icke överblickar om hans fastighet kommer att disponeras såsom byggnadsmark eller grönområde. För att befrämja detta tillvägagångssätt föreslår utredningen i 6 kap. utvidgade möjligheter för kommunerna att bedriva aktiv markpolitik liksom även ett klarläggande att kommun har befogenhet att expropriera mark för fritidsbebyggelse. Ofta torde emellertid markägarna själva vara beredda att samverka till lösningar, som kommunen finner sig kunna godtaga. Svårigheten ligger kanske närmast däri, att de icke kan överblicka hur detta i detalj bör gå till. I dylika situationer torde ett under sakkunnig medverkan utformat exploateringsavtal vara den bästa lösningen. Utredningen återkommer även till denna fråga i 6 kap. 5.3.2. Om den framtida detaljplaneringens

inriktning

I all detaljplanering är frågorna om den sanitära utrustningen och utformning och skötsel av gemensamhetsanläggningar av olika slag av mycket stor betydelse. Utredningen har närmare utvecklat sina synpunkter och förslag i dessa frågor dels i avsnittet 5.5. i detta kapitel, dels i 7 kap. Utredningen har i 4 kap. framhållit, att vi sannolikt går mot en utveckling av delvis nya former av tätbebyggelse, där den enskilda tomtplatsen blir liten, men där ökad vikt tillmäts olika slag av allmänna platser, specialområden och kollektiva nytto- och trivselanordningar. Enligt utredningens uppfattning kan det icke uppställas några standardregler för hur ett byggnadsplaneprojekt skall lösas. Det är i varje särskilt fall fråga om hur områdets förutsättningar på bästa sätt skall tillvaratagas. Det är därför farligt att formulera allmängiltiga krav t. ex. i fråga om den enskilda tomtplatsens storlek, relationen mellan kvartersmark och grönområden o. s. v. över huvud har frågan om hur man bäst utformar tätbebyggelse för fritidsändamål endast i mycket blygsam omfattning varit föremål för systematiskt utrednings- och utvecklingsarbete. Detta är särskilt beklagligt mot bakgrunden av de mycket betydande investeringar, som görs på området och som låser markutnyttjandet för avsevärd tid framåt. Utredningen har därför blivit övertygad om att ett sådant utvecklingsarbete snarast bör komma till stånd. Efter diskussioner med representanter för byggforskningen har följande allmänna riktlinjer för utvecklingsarbetet framkommit. Utformningen av en tätbebyggelsegrupp för fritidsändamål bör primärt grundas på en studie av det enskilda fritidshusets funktioner. I denna del kan utredningsmaterialet bli av betydelse för all fritidsbebyggelse, även gles9

130 bebyggelsen. Grundläggande härvidlag bör vara en diskussion om det enskilda husets behov av utrymmen och utrustning för att fylla sin funktion. Detta kan kräva detaljstudier rörande utrymmesbehov för bl. a. matlagning, matplats, samvaro, sömn, hygien, förvaring, uteplats, bodar, sopor, bilparkering o. s. v. Genom en praktisk sammankoppling av dessa funktioner erhålles ett kommunikationsschema för huset och dess närmaste omgivning. Om en viss eller vissa hustyper skall ingå i en koncentrerad bebyggelse uppstår en rad sammankopplingsproblem, som aktualiserar sådana viktiga frågor som insyn, utsikt, uteplatser, buller, tillbyggbarhet o. s. v. Kommunikationsschemat för det enskilda huset måste anknytas till ett kollektivt distributionssystem för körvägar, parkeringsplatser, gångvägar, vatten, avlopp o. s. v. Totalt måste hela bebyggelsegruppen anpassas till landskapet och miljön. Det ligger i sakens natur att ett utredningsarbete som det skisserade kan resultera i ett stort antal alternativa lösningar, beroende på områdets storlek, allmänna standard, årstidsutnyttjande, landskapstyp och olika grader av individuell eller kollektiv organisation för byggande och förvaltning o. s. v. Det är alltså fråga om ett långsiktigt och vittförgrenat utredningsarbete. Det är även fråga om en uppföljning av olika realiserade projekt. Det slutliga svaret på en viss lösnings goda eller dåliga egenskaper torde endast kunna fås genom att samla erfarenheter hos dem som bott i området i fråga någon tid. Efter medgivande av Kungl. Maj:t har utredningen beretts tillfälle att genom byggnadsforskningsinstitutet göra ett begränsat försöksarbete enligt i huvudsak de ovan skisserade idéerna i ett konkret fall i Göteborgs och Bohus län. Resultatet har redovisats i bilaga 6. Exemplet i fråga avser ett mycket besvärligt fall, där extrem konkurrens råder mellan det rörliga friluftslivets och fritidsbebyggelsens behov. Exemplet leder också till osedvanligt höga exploateringskostnader men är mycket belysande för att illustrera utvecklingstendenserna i en storstadsregion. Redogörelsen i bilaga G bör läsas parallellt med redogörelsen för generalplanearbetet i kommunen, bilaga 5. Utredningen understryker att exemplet endast är vägledande för vissa kustområden i Göteborgs och Bohus län och att det därför är önskvärt att liknande arbeten finge utföras för andra områden, där liknande förut sättningar finns men landskapstyperna kräver andra lösningar samt, icke minst, för de många enklare fall, som snabbt aktualiseras i mera ordinära landskapstyper i landets mellanbygder och skogsbygder. Utredningen återkommer till vissa frågor rörande landskapsvården och det enskilda fritidshuset senare i detta kapitel. I bilaga 6 redovisas även en undersökning rörande egenskaperna hos marknadens monteringsfärdiga fritidshus. Resultatet bestyrker att ytterligare utvecklingsarbete i samverkan med branschen skulle kunna medföra direkta fördelar för konsumenterna.

131 Den kraftigt växande efterfrågan på nya fritidshus kommer att föranleda höga krav på detaljplaneringen under hela 60-talet. Det är sannolikt att planeringskapaciteten kommer att utgöra en flaskhals i utvecklingen. Under dessa förutsättningar är det angeläget att detaljplaneringen drivs i så enkla former som möjligt. Framställningen av grundkartor för planarbetet är i våra dagar inget problem med den utveckling de fotogrammetriska metoderna undergått under senare tid. Denna metodik tillåter även en långt differentierad anpassning till kvalitetskraven i det enskilda fallet. I de enklare fallen bör man t. o. m. kunna arbeta med en uppförstoring av ekonomiska kartan eller en skalriktig fotobild. Detta förfarande innebär givetvis att man överflyttar en del tolkningsfrågor till den efterföljande fastighetsbildningsproceduren, vilket har åtskilliga fördelar. Även i övrigt bör betydande förenklingar kunna ske i den metodik, som i dag genomsnittligt tillämpas. Utredningen förutsätter att byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen tillvaratar alla möjligheter att genom anvisningar befrämja en långt driven förenkling i metodiken. Detta är särskilt önskvärt mot bakgrunden av att en eftersläpning i detaljplaneringen automatiskt föranleder ett tryck på myndigheterna att släppa fram bebyggelse dispensvägen, ett förfarande som både innebär risker för osäkra bedömanden och föranleder ett mycket betydande merarbete.

5.3.3. Skogsvårdslagens tillämplighet inom byggnadsplaneområde I skrivelse till Konungen den 26 januari 1963 har länsstyrelsen i Stockholms län hemställt om åtgärder i syfte att giva skogsvårdsstyrelsen i länet sådana befogenheter beträffande grönområden, avsatta i detaljplan enligt byggnadslagen, som svarar mot gällande befogenheter i fråga om skogsmark, över framställningen har yttranden avgivits av skogsstyrelsen efter hörande av skogsvårdsstyrelserna. Kungl. Maj:t förordnade därefter den 18 november 1963 att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till fritidsutredningen att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. Skogsvårdsstyrelsernas visas på följande sätt:

uppfattning i ärendet kan i största korthet redo-

Flertalet skogsvårdsstyrelser har i större eller mindre omfattning haft beröring med det i framställningen aktualiserade problemet. Inom vissa län i Norrland och Småland synes dock frågan ännu icke vara särskilt påträngande, men man väntar ökade svårigheter. Några styrelser har redovisat arbetsrutiner för handläggning av ärenden av detta slag vilka uppgjorts genom överenskommelse mellan länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen. Även om man genom sådana åtgärder kunnat till nöds lösa frågorna är man i allmänhet ense med länsstyrelsen i Stockholms län om att klarare regler behöver komma till särskilt för att möta den väntade påfrestningen från en ökande fritidsbebyggelse. Flertalet skogsvårdsstyrelser avvisar emellertid eller ställer sig mycket tveksamma till förslaget att detta skulle ske genom att göra skogsvårdslagen gällande för grönområdena i fråga och åtskilliga hänvisar i stället

132 till byggnadslagen. Skogsvårdsstyrelserna är emellertid med några undantag positiva till tanken att deras tjänstemän kan få i uppdrag att övervaka tillämpningen av på annat sätt utfärdade regler och att aktivt medverka i grönområdenas vård. Skogsstyrelsen

har för egen del anfört följande i själva sakfrågan:

De av länsstyrelsen påpekade förhållandena har såsom framgår av skogsvårdsstyrelsernas yttranden på sina håll stor aktualitet även för skogsvårdsorganisationen och dess arbete. En viss osäkerhet med därav följande olika handlingssätt i skilda län kan också utläsas av yttrandena. Då man bestämt kan förutse att allt större arealer skog kommer att i samband med den ökande fritidsbebyggelsen tas i anspråk för grönområden inom de genom byggnadsplan reglerade områdena är det angeläget att mera entydiga regler och handlingsnormer utarbetas i syfte både att klara upp gränsen mellan de olika lagreglernas giltighetsområden och att få till stånd en god, aktiv vård av områdena i fråga till trevnad för berörda stugägare. Liksom flertalet skogsvårdsstyrelser är skogsstyrelsen icke benägen att i första hand se lösningen i någon utökning av skogsvårdslagens giltighet. Vården av de nämnda grönområdena bör ju ej följa gängse skogsvårdsnormer utan har ett annat mål nämligen att skapa bestånd som är tilltalande ur estetisk synpunkt och lämpliga som strövområden — även om detta naturligtvis kan förenas med en viss virkesproduktion. I stor utsträckning skulle ingreppen i grönområdenas skogar få karaktären av huggningar som avviker från vad skogsvårdslagen förutsätter som normalt. Fritidsutredningen har vid sin behandling av ärendet funnit sig böra anlägga följande synpunkter. Med skogsmark förstås i skogsvårdslagen för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål. Byggnadsplan upprättas enligt byggnadslagen, då tätbebyggelse uppkommit eller sådan bebyggelse väntas inom nära förestående tid. Byggnadsplanen skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områden, som ingår i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser. Redan av dessa grundläggande definitioner framgår enligt utredningens mening att all mark inom ett byggnadsplaneområde är avsedd att i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål än skogsproduktion. Härav följer även att skogsvårdslagen icke äger tilllämpning på område, som ingår i fastställd byggnadsplan. Med hänsyn till de klart åtskilda ändamålsbestämningarna för markanvändningen, som de båda lagarna åsyftar, finns det heller enligt utredningens mening inga bärande skäl för att göra skogsvårdslagen tillämplig på mark, som ingår i byggnadsplan. Detta hindrar dock icke att utredningen har stor förståelse för huvudsyftet med länsstyrelsens framställning, nämligen att säkerställa en lämplig vård av skogsbeståndet inom vissa grönområden, som ingår i byggnadsplan. Syftet med dessa grönområden är ju många gånger — dock ej alltid — att säkerställa en lämplig vegetation. Detta sker ibland för att bevara ett befintligt skogsbestånd, ibland för att omföra ett lågklassigt bestånd till parktyp.

133 I andra fall åter är det primära syftet att vinna en skyddseffekt, exempelvis mot vind, insyn, buller eller dylikt. Enligt utredningens mening bör grönområdenas syfte och önskvärda karaktär preciseras i byggnadsplanebeskrivningen och deras framtida vård anpassas härefter. Säkerligen är det i många fall en mycket lämplig åtgärd att anlita skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän för de beståndsvårdande uppgifterna. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om bestämmelserna i 110 §, fjärde stycket, BL. Enligt dessa äger länsstyrelsen beträffande område, som ingår i byggnadsplan eller med avseende å vilket förbud mot nybyggnad meddelats enligt 109 §, i den utsträckning som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd. Denna bestämmelse fanns redan i stadsplanelagen. Av förarbetena kan utläsas att paragrafen knappast är avsedd att utgöra underlag för långtgående regleringar av exempelvis det sätt på vilket ett grönområdes vegetation skall vårdas. Förbud enligt stadgandet avser närmast att förhindra åtgärder, som uppenbarligen och väsentligt skulle försvåra ett områdes användning för avsett ändamål, exempelvis kalavverkning av ett vackert parkområde. Stadgandet bör vidare tillämpas så, att en fastighetsägare icke förhindras att utnyttja sin fastighet på ett ekonomiskt riktigt sätt i den mån detta kan ske utan förfång för andra fastighetsägare eller det allmänna. Så länge grönområden i byggnadsplan är kvar i exploatörens ägo är möjligheterna att genomdriva en systematisk vård alltså ganska begränsade. Om däremot, som utredningen föreslår i annat sammanhang (jfr sid. 178), allmänplatsmark regelmässigt överförs till lämplig huvudman (tomtägarförening, samfällighet eller kommun) finns bättre förutsättningar att vidta positiva åtgärder. Bästa lösningen torde då vara att huvudmannen, som har allt intresse av att grönområden vårdas på sådant sätt att de kommer till bästa användning för avsett ändamål, uppdrar åt skogsvårdsstyrelsen eller annan sakkunnig att biträda med skötseln av områdena. Härvid kommer även kostnaderna för vården att falla på dem, som har största intresset av att vården är fullgod. 5.3.4. Förskott av eller bidrag till kostnader för upprättande av byggnadsplan I skrivelse till Konungen den 5 maj 1964 har länsstyrelsen i Stockholms län hemställt, att länsstyrelsen måtte bemyndigas att i särskilda fall lämna förskott och statsbidrag vid uppgörande av byggnadsplan inom Stockholms skärgård. Den 25 juni 1964 förordnade Kungl. Maj:t att skrivelsen skulle överlämnas till fritidsutredningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. Länsstyrelsen har särskilt understrukit skärgårdsbornas önskemål att fritidsbebyggelsen regleras så att den ger dem möjlighet att genom fastighets-

134 försäljningar och avstyckningar få ett kapitaltillskott såsom bidrag till deras försörjning och finansiering av erforderliga investeringar i deras näringsfång. Vidare påpekas att öbornas planer att bygga ett antal fritidshus på sin mark för uthyrning ofta icke kan förverkligas på grund av att en sådan bebyggelse kräver byggnadsplan. Slutligen påpekas att länsstyrelsen vid upprepade tillfällen sökt intressera vederbörande kommun att bidra till eller förskottera planläggningskostnaderna, men att det så gott som alltid visat sig att skärgårdskommunerna inte anser sin ekonomi tillåta dylikt finansiellt stöd. Då utredningen övervägt förslaget, har det fallit sig naturligt att bedöma det mot bakgrund av de ställningstaganden som utredningen kommit fram till över huvud för att befrämja en sund utveckling av fritidsbebyggelsen. I detta sammanhang är av särskilt intresse dels utredningens förslag i 8 kap. om en årlig avgift på fritidsbebyggelsen till värdkommunen för att i första hand täcka dess utgifter på området, dels utredningens förslag om förstärkta statliga insatser på länsplanet för översiktlig planläggning i nära samverkan med kommunerna. Båda dessa förslag verkar i riktning mot att underlätta en utvidgad kommunal aktivitet. På grund härav har utredningen varit tveksam att införa några nya stödformer, som skulle bryta mot principen att kommunerna själva har det närmaste ansvaret för tillkomsten och finansieringen av den nödvändiga planläggningen inom sina områden. Vidare har utredningen ansett uteslutet att införa särskilda bidragsbestämmelser för Stockholms skärgård, då en rad andra regioner i landet skulle kunna anföra liknande skäl för ett enahanda stöd. Det måste dessutom möta utomordentliga svårigheter att avgränsa de bidragsberättigade fallen, då bidragets syfte ju bl. a. skulle vara att trygga markägarens fortsatta existens inom jordbruk eller fiske. Slutligen möter det betänkligheter att genom statliga bidrag till detaljplanering understödja exploatering i regioner, som redan nu uppvisar de i särklass högsta exploateringsvinsterna i hela landet. Av här redovisade skäl har utredningen icke funnit skäl att tillstyrka det framlagda förslaget.

5.4.

Glesbebyggelsen

5.4.1. Glesbebyggelsebegreppet Byggnadslagen skiljer på två olika slags bebyggelse, nämligen tätbebyggelse och glesbebyggelse. Endast begreppet tätbebyggelse har fått en positiv bestämning i lagen. Enligt 6 § BL förstås med tätbebyggelse sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. Annan bebyggelse benämnes enligt samma lagrum glesbebyggelse. Med denna definitionsmetod blir gränsdragningen mellan tätbebyggelse

135 och glesbebyggelse följaktligen en fråga om att bestämma tätbebyggelsens omfattning. Vad som faller utanför är glesbebyggelse. Detta leder i sin tur till att framställningen i fortsättningen i stor utsträckning måste ägnas tätbebyggelsedefinitionen.

5.4.2.

Tätbebyggelsedefinitionen

Förarbetena till BL innehåller en hel del motivuttalanden om tätbebyggelsedefinitionen, som skall klarlägga lagtextens innebörd. Avsikten sägs till en början vara, att i tätbebyggelsedefinitionen infånga all sådan bebyggelse, som på grund av sin omfattning och täthet inte bör få komma till stånd utan medgivande av det allmänna. Grunden till att man vill göra sådan bebyggelse beroende av särskilt tillstånd är behovet av gemensamma anläggningar, något som inte utan olägenhet skulle kunna överlämnas åt de enskilda att själva reglera. Normalt menas med »samlad» bebyggelse, att den skall finnas inom ett till ytvidden jämförelsevis begränsat område, även om någon viss arealgräns inte kan anges. Enstaka byggnader skall också i vissa fall bedömas som tätbebyggelse, nämligen om de utgör s. k. randbebyggelse till befintlig eller avsedd bebyggelse inom planlagt område. Även i andra fall skall hänsyn tas till framtida förväntad bebyggelse vid bedömning av fråga om viss aktuell bebyggelse är att hänföra till tätbebyggelse. Slutligen skall även allmän väg räknas som »gemensam» anläggning, till följd varav randbebyggelse längs sådan väg blir tätbebyggelse även om inga andra gemensamhetsanläggningar erfordras. Förarbetena innehåller också några uttalanden, som avser speciellt fritidsbebyggelse. Det fastslås, att även fritidsbebyggelse kan utgöra tätbebyggelse. Därvid är behovet av gemensamma anordningar i regel mindre än vid permanent bebyggelse och en viss lägre standard ifråga om anordningar för vatten och avlopp kan framstå som naturlig. Ägare av byggnader, som är avsedda endast för sommarvistelse, anses ofta beredda att klara sig utan vattenledningar; med hänsyn till kostnaderna föredrar de ej sällan att bära vatten från en närbelägen brunn. Av samma skäl lär man vara beredd att nöja sig med te i stället för wc, varigenom behovet av avlopp minskas. Där fritidsbebyggelsen äger rum på stora tomtplatser, anses behovet av gemensamma vatten- och avloppsledningar vara mindre framträdande även av denna anledning. Vid sådan fritidsbebyggelse anses därför flera byggnader inom ett begränsat område kunna vara glesbebyggelse, än om det vore fråga om helårsbebyggelse. Samtidigt påminner förarbetena om, att fritidsbebyggelsen lätt kan i större eller mindre omfattning komma att tas i anspråk för bosättning året runt, särskilt i närheten av de större städerna. Kraven på bekvämlighet stiger ofta då fritidsbebyggelse bestått under längre tid. Hänsyn måste alltid tas till omständigheterna i varje särskilt fall. Fritidsbebyggelse vid

136 havet i Skåne eller Halland ställer i allmänhet större krav än fritidsbebyggelse inne i landet. Slutligen framhålles i förarbetena, att lagens tätbebyggelsedefinition är avsedd att ge endast allmänna riktlinjer för frågans bedömande. Definitionen ger därför ganska stort utrymme för en diskretionär prövning i varje särskilt fall. Detta möjliggör, att man vid tillämpningen kan ta hänsyn till grunderna för byggnadslagstiftningen och sålunda till vad samhällsnyttan kräver. I förevarande sammanhang bör uppmärksammas, att tätbebyggelsefrågan behandlas även i fastighetsbildningslagarna, som innehåller regler om avstyckning av byggnadstomt. I 19 kap. 13 § 3 mom. JDL samt i likalydande 5 kap. 8 § 2 mom. FBL heter det som följer. Har inom visst område tätbebyggelse uppkommit eller är sådan bebyggelse att vänta inom nära förestående tid eller kan eljest avstyckning av flera lägenheter framdeles förväntas må innan stadsplan eller byggnadsplan blivit fastställd avstyckning icke verkställas så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller olämplig tätbebyggelse eljest kan föranledas eller lämplig planläggning av området motverkas . . . Regeln innebär, att fastighetsbildningslagarna är samordnade med BL, varigenom avstyckningar för bebyggelse inte på ett olämpligt sätt föregriper planläggning enligt BL. Vid prövningen enligt fastighetsbildningslagarna tas hänsyn inte bara till förefintlig bebyggelse utan också till sådan bebyggelse, som är att vänta inom nära förestående tid. Därmed har fastighetsbildningslagarna fått en framåtsyftande innebörd på förevarande område, som saknas i den lagtext, som beskriver BL:s tätbebyggelsedefinition. Tillämpningen av fastighetsbildningslagarna har fått stor effekt på planeringsverksamheten eftersom plankravet sättes in i ett tidigt skede.

5.4.3. Till utredningen ingivna synpunkter och önskemål I praxis aktualiseras gränsdragningen glesbebyggelse-tätbebyggelse i en stor mängd fall. Avgörandena kan ske antingen i administrativ eller i judiciell ordning, beroende på hur sökanden anhängiggör sin byggfråga hos myndigheterna. Om han först — i fall där utomplansbestämmelser gäller — begär byggnadslov hos den kommunala byggnadsnämnden, kommer frågan att prövas enligt byggnadslagstiftningen. I kontroversiella fall vandrar sådana ärenden från byggnadsnämnden över länsstyrelsen i länet till Kungl. Maj :t i kommunikationsdepartementet, som utgör högsta instans. Om sökanden däremot först begär avstyckning av byggnadstomt hos distriktslantmätaren i orten, kommer frågan att prövas enligt fastighetsbildningslagstiftningen. Därvid kommer samma ärende i förekommande fall att vandra från distriktslantmätaren över ägodelningsrätten och hovrätten till Kungl. Maj:t i högsta domstolen. Då fastighetsbildnings- och byggnadslagarna som

137 nämnts har samordnats på förevarande punkt, skall resultatet i princip bli detsamma oavsett om prövningen sker i administrativ eller judiciell ordning. Enligt fritidsutredningens mening innebär den samlade erfarenheten av judiciella och administrativa avgöranden i praxis, att tätbebyggelsebegreppet i stort sett inte tolkas restriktivt då fråga är om helårsbebyggelse. Samma omdöme kan inte sägas gälla fri lidsbebyggelsen. Flertalet vägledande avgöranden avser helårsbebyggelse och det är fullt klart, att fritidsbebyggelsen är utomordentligt svårbemästrad i praktiken. Som framgår av 3 kap., visar åtskilliga till utredningen ingivna yttranden också, att tillämpningsmjmdigheterna har stora svårigheter att bemästra de problem, som sammanhänger med den snabbt framväxande fritidsbebyggelsen och inte minst gränsdragningen glesbebyggelse-tätbebyggelse. Läget karaktäriseras av, att en tätnande fritidsbebyggelse växer fram planlöst under beteckningen glesbebyggelse. Som framgår av det föregående, är företeelsen också i viss mån legaliserad i BL genom motivuttalanden, låt vara att utvecklingen på området uppenbarligen gått väsentligt längre än vad BL avsett att medge. Nu begär man av fritidsutredningen förslag till lagstiftningsåtgärder, som skall öka möjligheterna att komma till rätta med glesbebyggelseproblemet. Som motiv härför anföres i stort sett följande. (Se närmare 3 kap.). Det understryks att inom vissa regioner är ytterligare glesbebyggelse olämplig med hänsyn till redan befintlig bebyggelse, det väntade behovet av ytterligare mark för fritidsbebyggelse samt kravet på mark för annan bebyggelse. Oinskränkt rätt till glesbebyggelse anses sätta den översiktliga planeringen ur spel. Ett inringande eller upphävande av glesbebyggelserätten efterlyses. För Stockholms skärgård uttalas ett behov av en riktig lokalisering av varje nytt hus varvid någon principiell skillnad mellan tät- och glesbebyggelse icke anses föreligga. En fastare gränsdragning mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse skulle vara till värdefull hjälp. Det ifrågasattes, om nuvarande ersättningsregler, som grundar sig på skillnaden mellan rätt till tätbebyggelse resp. glesbebyggelse, i alla situationer tillgodoser allmän rättviseuppfattning. Ett nytt planinstitut vid sidan av byggnadsplan och utomplansbestämmelser bör enligt vissa remissorgan övervägas för att reglera glesbebyggelsen i syfte att hålla vissa områden helt fria från bebyggelse och bevara dem för kommande generationers friluftsliv. Tiden anses mogen att införa utomplansbestämmelser för hela landet. Förslag till anvisningar efterlyses i alla frågor, som sammanhänger med glesbebyggelse för fritidsändamål. Sammanfattningsvis kan följaktligen till utredningen ingivna sjmpunkter och önskemål sägas aktualisera åtminstone fem alternativ till åtgärder, som återverkar mer eller mindre kraftigt på glesbebyggelsen, nämligen upphävande av den fria glesbebyggelserätteiL förtydligande av tätbebyggelsedcfini-

138 tionen, införandet av elt nytt planinstitut för att reglera glesbebyggelsen, införandet av utomplansbestämmelser för hela landet samt utarbetandet av förslag till anvisningar rörande glesbebyggelse. Dessa alternativ till åtgärder behandlas var för sig i följande avsnitt. 5.4.4. Alternativ till åtgärder 5.4.4.1.

Upphävande av den fria glesbebyggelserätten

Frågan om ett upphävande helt eller delvis av den fria glesbebyggelserätten aktualiseras på olika sätt i föreliggande utredningsmaterial. Utvecklingen anses ha medfört, att den stora principiella åtskillnad, som BL gör mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse är föråldrad. En ändring i utjämnande syfte anses påkallad på det sättet, att glesbebyggelseregleringen skärps. I BL är tätbebyggelse ingående reglerad och får överhuvudtaget inte komma till stånd utan medgivande från det allmännas sida i varje särskilt fall. Om tätbebyggelse vägras, uppkommer i princip ingen ersättningssituation mot markägaren, eftersom han är underkastad de inskränkningar i markens användning för bebyggelse, som stadgas i BL. Därvid bortses bl. a. från en övergångsbestämmelse i 162 § BL, som medger ersättning för tätbebyggelsevärden, som uppkommit före BL:s tillkomst enligt tidigare tillämpade värderingsgrunder. Däremot sysslar BL med glesbebyggelse i relativt obetydlig utsträckning. Detta beror på att BL intar den ståndpunkten, att det ur allmän synpunkt föreligger ett förhållandevis litet behov av att reglera markanvändningen för glesbebyggelse. I sammanhanget erinras, att BL stiftades av 1947 års riksdag samt att till grund för beslutet låg en utredning, som utförts åren 1941—45. Lagens inställning till glesbebyggelsen grundas följaktligen på erfarenheter från tiden för andra världskriget och dessförinnan. 1947 års riksdagsbeslut grundas på uppfattningen att det bara finns en hållbar grund till att göra bebyggelse beroende av medgivande från det allmännas sida, nämligen behovet av gemensamhetsanläggningar. Sådana ansågs inte utan olägenhet kunna överlämnas åt de enskilda att själva reglera. För denna ståndpunkt anfördes hygieniska, ekonomiska och sociala skäl och den ledde till, att man stannade för att ingående reglera endast den typ av bebyggelse, som hade behov av gemensamhetsanläggningar. Av nu föreliggande utredningsmaterial framgår, att fritidsbebyggelsens snabba utveckling ställer hela frågan i en annan dager. Nu gör sig också andra allmänna intressen påminta än sysslandet med gemensamhetsanläggningar, intressen som kanske skulle kunna motivera införandet av ett medgivande från det allmännas sida även beträffande glesbebyggelse. Här kan nämnas den knappa marktillgången i vissa regioner, som nödvändiggör en klok planering av markanvändningen. I sammanhanget erinras, att 1963 och 1964 års riksdagar fattat viktiga beslut på naturvårdens område. Därigenom

139 har införts en ny naturvårdslag, som är inriktad på en ny målsättning för naturvården här i landet. Den skall i fortsättningen vara den på lång sikt bästa hushållningen med naturtillgångarna. Verkningarna av den fria glesbelyggelserätten anses inte alltid överensstämma med ett sådant program. Tvirtom utgör glesbebyggelsen i många fall ett slöseri med mark och naturvärden, som man knappast har råd med på längre sikt, särskilt inte inom vissa regioner. Den stora principiella åtskillnad mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse, som ansågs föreligga tidigare, är inte längre för handen i samma mån. I och för sig är det alltså följdriktigt, att nu diskutera en mera ingående regering av glesbebyggelsen än den som ansågs påkallad på 1940-talet. Om ingenting görs i den riktningen kommer resultatet i själva verket att bli en förlöpande minskning av den planeringseffekt, som BL är avsedd att garantera, i varje fall så vitt angår fritidsbebyggelsen. Å andra sidan bedömer utredningen det som uteslutet att utredningen i förevarande sammanhang skulle kunna ta upp frågan om ett upphävande av den fria glesbebyggelserätten. Det är en betydelsefull fråga i avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen. Ur lagteknisk synpunkt har frågan stor räckvidd, eftersom den gäller ett grundläggande drag i BL, som får återverkningar i en rad andra lagar. Det är inte heller möjligt inrymma frågan i de direktiv, som gäller för fritidsutredningens verksamhet. Det är därför nödvändigt söka finna andra medel att bemästra de glesbebyggelseproblem, som aktualiseras i utredningsmaterialet. 5.4.4.2. Förtydligande av

tätbebyggelsedefinitionen

Åtskilliga tillämpningsmyndigheter framhåller, att gränsdragningen mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse är ett svårbemästrat problem speciellt beträffande fritidsbebyggelsen. Man efterlyser fastare normer på detta område. Som nämnts tidigare har den grundläggande tätbebyggelsedefinitionen i BL avgörande betydelse för gränsdragningen mellan de två bebyggelsetyperna. Ur fritidsbebyggelsens synpunkt har det särskild betydelse, att denna definition närmast utformats med tanke på helårsbebyggelsens funktion. Den grundas på en enda faktor, nämligen behovet av gemensamhetsanläggningar. Ett sådant behov anmäler sig omedelbart inom en samlad helårsbebyggelse av nutida standard. Även fritidsbebyggelsen kräver gemensamhetsanläggningar, men dess behov av sådana anläggningar är inte lika uttalat över allt och inställer sig kanske inte heller lika tidigt. Det är detta förhållande, som leder till att tätbebyggelsedifinitionen inte får samma effekt på fritidsbebyggelsen som på helårsbebyggelsen. Avsikten med tätbebyggelsedefinitionen är, som nämnts tidigare, att däri infånga all sådan bebyggelse, som på grund av sin omfattning och täthet inte bör få komma till stånd utan medgivande av det allmänna. Den mål-

140 sättningen är i princip fortfarande tillfyllest. Men fritidsbebyggelsens snabba utveckling har medfört, att en anpassning av tätbebyggelsedefinitionen till det nya läget är nödvändig. Tidpunkten är med andra ord inne att ge definitionen en sådan utformning, att den träffar fritidsbebyggelsen i samma mån som helårsbebyggelsen. I sammanhanget är det angeläget, att den delvis framåtsyftände innebörd, som lagrummet redan nu torde ha, kommer till mera tydligt uttryck i lagtexten än vad för närvarande är fallet. Utgångspunkten i det förra hänseendet är, att definitionen träffar de båda bebyggelsetyperna olika av det skälet, att det hittills rått en bestämd åtskillnad mellan dem i standardhänseende. Det är den skillnaden som slår igenom i praktiken, eftersom bebyggelsens standard återverkar på behovet av gemensamhetsanläggningar. Helårsbebyggelsens standard är hög och jämn och där fungerar tätbebyggelsedefinitionen också på ett sätt, som får anses vara i stort sett tillfredsställande. Fritidsbebyggelsens standard över hela riket har däremot genomsnittligt varit lägre och dessutom mycket mera ojämn. Å andra sidan är det fullt klart, att fritidsbebyggelsen för närvarande uppvisar en fortskridande standardhöjning. En naturlig lösning av definitionsproblemet erbjudes följaktligen däri, att man i den grundläggande tätbebyggelsedefinitionen för in ett krav på hänsyn till denna fortskridande standardhöjning hos fritidsbebyggelsen. Som tätbebyggelse bör med andra ord räknas inte bara sådan samlad bebyggelse, som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov, utan också sådan bebyggelse, som på grund av standardhöjning på det befintliga byggnadsbeståndet kan förväntas nödvändiggöra sådana anordningar. Vid bedömande huruvida viss bebyggelse innefattar tätbebyggelse eller ej, bör hänsyn tas inte bara till bebyggelse, som redan finns på platsen, utan också till bebyggelse, som är att förvänta inom den närmaste framtiden. Även om en sådan tillämpning av 6 § BL inte är oförenlig med lagstiftarens intentioner, har den som nämnts för fritidsbebyggelsens del kommit till användning i praktiken i nrycket begränsad utsträckning. Då detta förhållande i avsevärd omfattning torde ha bidragit till uppkomsten av olämplig tätbebyggelse, föreslår utredningen att ett förtydligande tillägg i ifrågavarande hänseende införes i 6 § BL. Rörande den närmare utformningen av förslagen till ändring av tätbebyggelsedefinitionen m. m. hänvisas till förslag till lagtext med tillhörande specialmotiv (sid 255). 5.4.4.3.

Glesbebyggelseplanering

I utredningsmaterialet redovisas ett önskemål, som framförts även i annat sammanhang, nämligen om införandet av ett nytt planinstitut för att reglera glesbebyggelsen i syfte att hålla vissa områden helt fria från bebyggelse och bevara dem för kommande generationers friluftsliv.

ut Enligt fritidsutredningens mening är syftet med den ifrågasatta nya glesbebyggelseregleringen både vällovligt och angeläget. Självfallet är det önskvärt, att glesbebyggelsen lokaliseras och utformas på ett sätt, som är ändamålsenligt ur plan- och miljösynpunkt. Vid lokaliseringen kommer inte minst generalplanemässiga överväganden in i bilden. Därmed är det utsagt, att BL redan innehåller ett planinstitut, som medger en viss reglering av glesbebyggelsen, nämligen generalplan. Att denna möjlighet inte kommit till användning annat än i något undantagsfall lär bero på, att kommunerna hittills inte ansett sig ha tillräckliga resurser för att angripa glesbebyggelseproblemet på ett effektivt sätt. Fritidsutredningen framlägger i detta sammanhang förslag till åtgärder, som syftar till att öka dessa resurser. Om man önskar ett områdesskydd med det syfte, som angivits ovan, finns det också goda möjligheter att utnyttja den nya naturvårdslagen, möjligheter som kan upprätthållas med statligt huvudmannaskap. Här åsyftas för olika fall tillämpliga bestämmelser om naturreservat, landskapsskyddsområde och strandskyddsområde. Av det sagda framgår, att man redan har regleringsinstitut, som kan tillgodose de önskemål som framkommit. Man kan till och med välja på att anlita statligt eller kommunalt huvudmannaskap för regleringen. Problemet är följaktligen i dag inte att föreslå nya planinstitut för reglering av glesbebyggelse utan snarare att föreslå åtgärder, som syftar till att bringa redan tillgängliga institut i effektiv tillämpning. Det är självfallet ingenting som hindrar utan tvärtom mycket lämpligt, att glesbebyggelseplanering ändå tillämpas såsom en form för översiktlig planering av glesbebyggelsens lokalisering. Men denna planeringsform bör som hittills ha informell och vägledande natur. Glesbebyggelseplanering av här åsyftat slag lär ej sällan förekomma redan nu, exempelvis vid prövning av ersättningsfrågor. Den kan också få ökad användning för framtiden, nämligen om utredningens förslag leder till en ökad omsorg om glesbebyggelsens i många fall känsliga lokaliseringsfråga. Utredningen räknar för övrigt med, att markägare och exploatörer i ökad omfattning kommer att lämna konstruktiva bidrag till en lämplig utveckling av fritidsbebyggelsen, varvid ej sällan gemensam exploatering av större områden kan bli aktuell. Därmed öppnas nya möjligheter att lösa det i förevarande avsnitt behandlade glesbebyggelseproblemet under helt frivilliga former. I 6 kap. återkommer utredningen till detta spörsmål och diskuterar vissa former för samverkan mellan kommun och en eller flera exploatörer.

5.4.4.4.

Utomplansbestämmelser

I föreliggande utredningsmaterial och även i andra sammanhang framförs vissa önskemål beträffande utomplansbestämmelserna. Ett är att man skulle genom en lagstiftningsåtgärd bringa utomplansbestämmelser att gälla i hela

142 riket. Ett annat är att man skulle göra bestämmelsernas innehåll mera ingripande, så att de möjliggör en effektiv lokaliseringskontroll över glesbebyggelsen. En ändring av utomplansbeslämmelsernas innehåll i åsyftad riktning, nämligen så att bestämmelserna blir ett lokaliseringsinstrument, kan knappast ske utan att bestämmelserna kommer att helt eller delvis övertäcka tillämpningsområdet för andra regleringsinstitut. Enligt utredningens mening bör ett sådant resultat undvikas. Vad angår frågan om utomplansbestämmelsernas kvantitativa tillämpning erinras om följande. Fritidsutredningens inventering visar (del I, sid. 110), att utomplansbestämmelser tillämpas i stor omfattning för reglering av fritidsbebyggelse. Av 945 tillfrågade kommuner uppger 258 ( 2 7 % ) , att utomplansbestämmelser tillämpas för hela kommunen samt 521 ( 5 6 % ) , att sådana bestämmelser tillämpas för en del av kommunen. Endast 163 kommuner (17 %) uppger, att de helt saknar utomplansbestämmelser som reglerar fritidsbebyggelse. Ett stort antal kommuner (ca 600) uppger därjämte, att ökade insatser för reglering av fritidsbebyggelsen är planerade. Åtskilliga tecken tyder också på, att läget vid 1965 års ingång innebär, att utomplansbestämmelser fått en kraftigt ökad tillämpning här i landet, inte minst för reglering av fritidsbebyggelsen. Föreliggande utredningsmaterial visar följaktligen, att utomplansbestämmelser redan tillämpas i stor omfattning för reglering av fritidsbebyggelse samt att tendensen är starkt ökande. Under sådana förhållanden förefaller det knappast nödvändigt att tillgripa en lagstiftningsåtgärd, som medför införandet på en gång av utomplansbestämmelser i hela riket. Vidare bör beaktas, att tillämpning av utomplansbestämmelser är en verksamhet för kommunala organ samt att hela bebyggelseplaneringen i princip är en kommunal angelägenhet. På grund av det anförda finner fritidsutredningen inte tillräckliga skäl föreslå några nya lagstiftningsåtgärder beträffande utomplansbestämmelserna i förevarande sammanhang. Däremot rekommenderar utredningen en fortsatt utveckling av bestämmelsernas tillämpning över större områden, eftersom de utgör en betydelsefull faktor i regleringen av den ej detaljplanlagda fritidsbebyggelsen. Med hänsyn till fritidsbebyggelsens snabba utveckling även till tidigare helt obebyggda områden lär det ofta vara mest ändamålsenligt att låta bestämmelserna omfatta hel kommun. Utredningen föreslår, att ett motivuttalande med här avsett innehåll göres i syfte att undanröja varje anledning till tvekan om hur utomplansbestämmelserna skall tilllämpas i fortsättningen.

143 5.4.4.5. Anvisningar

rörande glesbebyggelse

I utredningsmaterialet anmäles ett behov av anvisningar, som omspänner alla de frågor som sammanhänger med glesbebyggelse för fritidsändamål. Sådana anvisningar lär i princip kunna omfatta dels frågor, som regleras genom bestämmelser med rättsverkningar och dels andra frågor, som inte lämpar sig för sådan reglering. I förra fallet skulle anvisningarna få formen av en närmare utveckling av bestämmelsernas innebörd. I det senare fallet skulle det vara fråga om upplysnings- och rådgivningsverksamhet beträffande bebyggelsens utformning, innefattande funktionella, tekniska, ekonomiska, estetiska m. fl. krav, som ställs på den. Den första frågan är beroende av i vad mån utredningen framlägger förslag till reglering av glesbebyggelsen, som initierar behov av anvisningar. I detta hänseende föreslår utredningen ett förtydligande av tätbebyggelsedefinitionen, som får betydelsefulla återverkningar på möjligheterna att planreglera åtskillig fritidsbebyggelse, som hittills passerat som glesbebyggelse. En enhetlig tillämpning av denna regel underlättas bäst genom att vederbörande myndigheter på ett lättillgängligt sätt sammanställer och tillhandahåller uppgifter om vägledande avgöranden. Den andra frågan har stor betydelse ej endast för tätbebyggelse utan också för den fria glesbebyggelsen. I vissa delar av landet har man alltjämt att räkna med en ej obetydlig glesbebyggelse för fritidsändamål. Ur landskapsvårdande synpunkt är det betydelsefullt hur denna glesbebyggelse inpassas i naturen. Även om utvecklingen leder till en ökad koncentration av fritidsbebyggelsen — varvid byggnadsteknisk sakkunskap sannolikt kommer att i första hand ägnas åt den tätare bebyggelsen — får den egentliga glesbebyggelsens förutsättningar inte lämnas åsido. Anvisningar av rådgivande karaktär — utformade med tanke på den glesa fritidsbebyggelsens speciella villkor — bör därför hållas tillgängliga för den byggintresserade allmänheten. Utredningen återkommer till detta spörsmål under avsnittet 5.8 om fritidsbebyggelsens yttre miljö. I övrigt ankommer det på myndigheter och organisationer att fortlöpande följa frågan och ta erforderliga initiativ.

5.5.

Fritidsbebyggelsens

sanitära

standard

5.5.1. Allmänna

utgångspunkter

Intervjuundersökningens resultat motiverar det påståendet att planeringen och utformningen av fritidsbebyggelsen icke uppfyller de krav i sanitärt avseende, som fritidsbyggarna själva genomsnittligt ställer. Erfarenheten visar, att utvecklingen lett till att sanitära olägenheter uppstått inom många fritidsbebyggelseområden. Anledningarna till bristfälligheterna torde vara flera. Bland annat har byggnadsstyrelsens meddelande 1953: 10 »Reglering av vissa slag av fritids-

144 bebyggelse genom byggnadsplan och hälsovårdsordning», som gällde en enklare form av fritidsbebyggelse med låg sanitär standard, i många fall tillämpats även för sådana planområden, där planering bort ske enligt byggnadslagstiftningens normala bestämmelser och där meddelandet därför icke varit tillämpligt. I princip gjorde byggnadsstyrelsen icke något avsteg från regeln att ett planförslag skulle åtföljas av en utredning om hur vatten- och avloppsfrågorna skulle ordnas inom ett område för fritidsbebyggelse. Bestämmelse om att inom byggnadsplaneområde icke fick uppföras byggnad, vars användande påkallade anläggande av avloppsledning, skulle endast tillämpas i vissa undantagsfall. Så blev det emellertid inte. Sådan bestämmelse kom i stor omfattning att intagas i planbestämmelser för fritidsområden över hela landet. Sålunda har bestämmelsen medtagits i åtskilliga fall, där förhållandena i och för sig varit mycket gynnsamma för anordnande av avlopp och där några sakskäl mot anordnandet av avlopp icke förelegat. Förklaringen till denna restriktiva inställning till den sanitära standarden får sökas på flera håll. Förfarandet var bekvämt för exploatören och förmodades vara riskfritt för kommunen. Saneringen av den permanenta bebyggelsen krävde så stora insatser från kommunernas sida, att man inte ville skapa nya vaproblem genom fritidsbebyggelsen. Man trodde sig kunna undvika detta genom att förbjuda utförandet av avloppsledningar. Hänsyn till va-intresset ansågs från månget håll endast komplicera planeringen. Dessutom torde man ha haft den uppfattningen, att kostnaderna för va-planeringen för fritidsbebyggelsen skulle bli höga och därför icke kunna belasta denna bebyggelse. I de fall planförslag avseende fritidsbebyggelse icke åtföljts av utredningar om hur vattenförsörjnings- och avloppsfrågorna lämpligen borde ordnas har konsekvensen icke sällan blivit, att tomtägarna åsamkats avsevärda merkostnader förutom att sanitära olägenheter även kan ha uppstått med tiden just på grund av förbudet mot underjordiskt avledande. Beträffande vattenförsörjningen har det — även inom stora planområden — förekommit att varje tomtägare låtit borra egen brunn för stora kostnader i stället för att samgående skett om ett mindre antal brunnar eller om en gemensam anläggning för en betydligt lägre sammanlagd kostnad. I många fall h a r man icke respekterat planbestämmelserna utan bostadsstandarden har höjts, bl. a. genom att enskilda avloppsanläggningar utförts trots förbud; även wc har installerats. Visserligen föreligger skyldighet att göra anmälan till hälsovårdsnämnd om utförande av avloppsledning samt att inhämta tillstånd av hälsovårdsnämnd att anordna wc. Detta har emellertid ofta nog underlåtits. Hälsovårdsnämnderna har ej heller fått kännedom om dessa anläggningar och vidare icke haft resurser att hålla erforderlig kontroll. Endast i ett fåtal fall har nämnderna ingripit med åläggande för tomtägarna att koppla bort avloppsanordningarna. Nämnas må att u r juridisk synpunkt synes tveksamhet råda om hälsovårdsnämnd verkligen äger besluta om

145 åläggande för tomtägare att koppla bort utförda avloppsanordningar, därest förutsättningar föreligger att anordna avlopp och installera wc utan att sanitära olägenheter behöver riskeras. Trots avsaknad av utredningar om hur avloppsfrågan lämpligen borde ordnas, har tomtägarna som nämnts icke sällan ändock utfört avloppsanordningar. Tyvärr har dessa anordningar därvid mången gång utförts på sådant sätt, att otrevnader för grannar uppstått, liksom även risk för förorening av vattentäkter; man har med andra ord gjort anordningar, som inneburit risker för sanitära olägenheter i olika avseenden. Avlopp har anordnats med utsläpp i diken, som passerar genom eller strax intill grannfastigheterna; man har som recipienter nyttjat vägdiken, som rinner genom bebyggelsen i övrigt. Det förekommer, att tomtägare nattetid transporterar ut avfallsvatten, sopor, latrin m. m. i den sjö, som fritidsområdet ligger intill och stjälper detta avfall på ringa avstånd från stranden. Avloppsledning som m y n n a r vid badplats h a r anordnats. En hel rad exempel på olämpliga anordningar finns. Numera har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i samråd med byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, lantmäteristyrelsen och statens vatteninspektion utarbetat nya anvisningar, som ersätter byggnadsstyrelsens meddelande 1953: 10. Anvisningarna finns i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens meddelande VA 13/1964: »Vatten- och avloppsfrågor vid planering för fritidsbebyggelse». Renhållningen har inom många områden varit högst bristfälligt ordnad. Ovanligt är inte att det fasta avfallet undan för undan grävs ner på tomten eller transporteras till vägförvaltningarnas sopsäckar längs vägarna eller — som nyss nämnts — transporteras ut och vräks i sjön. I de fall transport sker till gemensamma soptippar o. d. saknar dessa ofta helt tillsyn. Ovanligt är inte heller att soporna helt enkelt slängs ut i naturen eller att man tar med soporna och annat avfall till hemorten. I diskussionerna om sanitär standard hos fritidsbebyggelsen torde man i allmänhet avse standarden ifråga om vatten- och avloppsanordningar. De minimikrav som ur hygienisk synpunkt ställs på dessa anordningar, är de allmänna krav, som anges i 19 § HVS: »bostadslägenhet skall ha lätt tillgång till vatten i erforderlig mängd och av tillfredsställande beskaffenhet till dryck, matlagning och andra hushållsändamål samt bör vara försedd med avlopp för spillvatten». Visserligen anges i 22 § att »utan hinder av vad i 16—19 §§ stadgas må rum och lägenhet, som äro avsedda att användas såsom bostad allenast under viss årstid eller eljest i begränsad utsträckning, godtagas för sådant ändamål». Detta skulle kunna innebära att en lägre standard generellt skulle få accepteras för fritidsbebyggelsen. Emellertid finns stadganden som går i annan riktning, nämligen stadganden, dels om att de åtgärder skall vidtagas, som skäligen befinns påkallade till undvikande av sanitär olägenhet, dels om avsevärt längre gående åtgärder inom tätbe10

146 byggelse (hälsovårdstätorter). Med den avsevärda allmänna standardhöjning, som utmärker en stor del av de fritidsbostäder, som nu tillkommer (bl. a. vinterbonade) följer också önskemål om och krav på en betydligt högre sanitär standard ä n som motsvarar de uppställda minimikraven. Man har hittills utgått från, att fritidsbebyggelsen alltid skulle vara av ett betydligt enklare slag än permanentbebyggelsen och att fritidsbyggarna själva skulle föredra en lägre boendestandard, icke minst ifråga om sanitär utrustning och sanitära förhållanden. Denna uppfattning torde dock icke längre vara riktig. Människorna vill ha det bekvämare än vad det innebär att bära ut avloppsvatten, köksavfall o. d. och bära in vatten. Intresset för vattenledning och avloppsledning åtminstone från kök brukar vakna redan ett eller annat år efter det en fritidsstuga i övrigt färdigställts. Den personliga hygienen ökar, vilket innebär större vattenförbrukning och önskemål om dusch, wc o. s. v. Kraven på hög sanitär standard stiger oavbrutet. Det bör vara en väsentlig uppgift vid planerandet av den framtida fritidsbebyggelsen, att dessa krav kan tillgodoses. Planeringen av fritidsbebyggelsen bör sålunda ske så att man möjliggör en successiv utbyggnad av den sanitära standarden till en standard, som närmar sig den som gäller för modern permanentbebyggelse. Myndigheterna, såväl kommunala som statliga, bör representera framsynthet vid planeringen och därför acceptera den utveckling, som här skisserats. Till och med vid den primitivaste formen av fritidsbebyggelse, campingplatserna, bör man ha tillgång till rinnande vatten, wc o. s. v. Man får icke vid planläggningen medvetet skapa »slumområden» med den låga sanitära standard, som det innebär att t. ex. hälla ut slaskvattnet på marken. Hittillsvarande praxis har på många håll skapat ohållbara sanitära förhållanden, som starkt påminner om dem som rådde inom permanentbebyggelsen innan man mer allmänt började lösa va-frågorna genom gemensamma anläggningar. Man bör alltså icke utan vägande skäl inskränka den sanitära standarden för fritidsbebyggelsen. 5.5.2. Omgivningshygieniska krav på fritidsbebyggelsen Fritidsbebyggelsen bör ha ett för fukt och vind skyddat läge. Man bör särskilt undvika att lägga fritidsbebyggelsen i närheten av sänka områden, där risken för dimma kan vara stor. Bebyggelsen bör orienteras i lämpligt väderstreck; i kuperad terräng bör företrädesvis de sluttningar väljas, som ligger i huvudriktning mot söder. Av omgivningshygieniska faktorer, som i ogynnsam riktning kan påverka en fritidsbebyggelse, märks i första hand buller. Här bortses från industribuller, eftersom man måste förutsätta att fritidsbebyggelse icke lokaliseras till grannskapet av en ur denna synpunkt störande industri. Som störande bullerkälla torde i stället trafiken komma främst. Vid utformningen av vägnätet inom eller i närheten av fritidsbebyggelseområden är det därför nöd-

147 vändigt att beakta bullerfaktorn. En självklar konsekvens härav blir, att fritidsbebyggelse icke bör placeras intill större trafikstråk. — Icke mindre viktigt är att i detta sammanhang taga hänsyn till kravet på trafiksäkerhet för barnen. — Bullerfaktorn måste också beaktas vid inplacering av dansbanor, restauranger, bensinstationer, campingplatser m. m. Luftföroreningarna torde i allmänhet icke bli något problem för fritidsbebyggelsen. Det bör sålunda knappast erbjuda några svårigheter att planera bebyggelsen så, att olägenheter genom luftföroreningar från trafiken undvikes. Luftföroreningar från industrier kan bli besvärande på betydande avstånd. Det bör dock vara möjligt att vid den översiktliga planeringen taga de hänsyn, som erfordras för att luktobehag av betydelse från industrier icke skall riskeras för fritidsbebyggelsen. Andra omgivningshygieniska faktorer av betydelse är, som tidigare framhållits, renhållningsfrågorna samt vatten- och avloppsfrågorna. Flytande och fast avfall måste omhändertas på ett tillfredsställande sätt. Brister i detta hänseende kan bl. a. leda till luktobehag, ansamling av råttor och flugor och därav följande allmän otrevnad. Nödvändigheten av ordnad renhållning torde dock icke vara en faktor, som behöver påverka lokaliseringen av fritidsbebyggelsen, eftersom sådan renhållning utan större svårigheter torde kunna åstadkommas för varje samlad bebyggelse. Det är främst ett organisationsproblem jämte en ekonomisk fråga (fördelning av kostnaderna). Vatten- och avloppsfrågorna däremot erbjuder större problem. Som nämnts tidigare torde man i stigande omfattning komma att ställa i det närmaste samma höga krav på fritidsbostadens som på helårsbostadens va-standard (bl. a. vattenledning i köket och avloppsledning därifrån). Som allmänna krav ur va-synpunkt gäller för all planering för tätbebygbelse bl. a., att vattentäkt måste finnas, som ger ett ur hygienisk synpunkt tillfredsställande vatten i tillräcklig mängd, och som är belägen på mot förorening väl skyddad plats, att gemensam vattenförsörjning genom ledningar skall kunna anordnas och vattenledning kunna indragas i husen samt att avloppsvatten skall kunna omhändertas på godtagbart sätt och avledas till lämplig recipient. Vid val av recipient måste hänsyn bl. a. tagas till vattenområdes eller grundvattens eventuella nyttjande för vattenförsörjningsändamål och till nödvändigheten av att skydda badplats mot förorening. I princip gäller dessa allmänna krav även för planeringen av fritidsbebyggelseområden, ävensom för friluftsanläggningar, ehuru det i fråga om dessa senare av naturliga skäl kanske icke gäller gemensam vattenförsörjning men väl att vattenledning måste anläggas. Kraven innebär att möjligheterna att ordna va-frågan på ett ur sanitär synpunkt tillfredsställande sätt och dessutom på ett sätt, som kommer att tillgodose önskemålen om hög standard, blir en lokaliseringsfaktor av betydelse. Fritidsbebyggelsen bör normalt lokaliseras till områden, där förutsättningar finns att tillgodose dessa krav och önskemål.

148 Med hänsyn till utvecklingen är det sålunda vid lokalisering och planering av fritidsbebyggelse nödvändigt att va-frågorna beaktas i långt högre grad än vad som hittills i allmänhet skett. Detta innebär inte att gemensam va-anläggning nödvändigtvis måste utföras, men däremot att det genom utredning skall klarläggas, att den planerade bebyggelsen — omedelbart eller framdeles — kan förses med sanitärt tillfredsställande och mot de växande kraven svarande va-anordningar. 5.5.3. Va-frågan i den översiktliga planeringen I det översiktliga planeringsarbetet måste översiktlig va-planering ingå som en väsentlig del. Avsaknaden av sådan planering har varit den ur va-tekniska och sanitära synpunkter kanske allvarligaste bristen i det hittillsvarande planläggningsarbetet. Den översiktliga utredningen om en regions va-frågor skall ange riktlinjerna för en tillfredsställande lösning av vattenförsörjnings-, avloppsoch vattenvårdsfrågorna. Den bör vidare ange de ekonomiska konsekvenserna av exploateringen liksom även om det föreligger behov av och finns teknisk-ekonomiska förutsättningar för en för flera bebyggelseområden gemensam lösning av va-frågorna. En dylik lösning kan exempelvis vara nödvändig för att vattenförsörjningen skall kunna lösas på ändamålsenligt sätt och för rimlig kostnad, eller för att avloppsvatten ej skall behöva utledas i vattenområde, som skall användas för bad eller vattenförsörjning. Om en gemensam anläggning befinns vara aktuell, skall dess huvuddrag anges i va-utredningen. Den bästa lösningen på fritidsbebyggelsens va-frågor torde i stor utsträckning bli gemensamma anläggningar. Där gemensam avloppsanläggning av ekonomiska skäl ej kommer ifråga, torde endast bebyggelse i mindre omfattning böra tillåtas, såvida icke tomterna göres stora. I sådant fall kan infiltration inom de olika tomtplatserna eller för mindre grupper av hus tillgripas under förutsättning att tomtplatserna utformas på lämpligt sätt, att markförhållandena vid undersökning visar sig vara lämpliga och att vattenförsörjningen ordnas med ledningar från skyddad vattentäkt. Om en förtätning av grupperna i framtiden förutses i planen måste planeringen ske så, att genomförandet då av en gemensam va-anläggning underlättas eller i varje fall möjliggöres. Stundom framkommer önskemål om att förlägga fritidsbebyggelse till områden, där möjligheterna att ordna vattenförsörjningen och avloppsavledningen är starkt begränsade och där alltså endast bebyggelse med begränsad sanitär standard är möjlig. I sådana fall måste särskilt noga övervägas om och i vilken omfattning områdena verkligen bör exploateras. Finner man att exploatering av speciella skäl ändock bör tillåtas ske, måste vid översiktsplanens utformning hänsyn tagas till den lägre standarden. En konsekvens av övervägandena kan bli, att svårigheter att ordna avlopps- eller

149 vattenfrågan på ett acceptabelt sätt leder till att vissa områden måste anses olämpliga för fritidsbebyggelse i form av tätbebyggelse. I regel är det vid översiktlig planering tillräckligt att beträffande vattenförsörjningen göra endast en på erfarenhet — eventuellt kompletterad med enklare undersökningar — grundad bedömning av vattentillgång och vattenbeskaffenhet. (Dock får man i sådana sammanhang icke utgå från att tillräcklig vattenmängd kan erhållas från bergborrade brunnar). Även beträffande möjligheterna för avloppsvattnets oskadliggörande (utsläpp i vattenområde eller infiltration i marken) är vid översiktlig planering enbart bedömningar i regel tillräckliga. När tveksamhet råder om förutsättningarna för lösandet av avloppsfrågan, kan särskilda undersökningar behöva göras redan i samband med den översiktliga planeringen. Så kan t. ex. undersökningar av strömförhållandena intill en kuststräcka erfordras för att kunna bedöma var och hur avloppsvatten lämpligen kan utledas. Behovet av översiktlig va-planering har framhållits av statsutskottet i dess utlåtande över propositionen till 1964 års riksdag om anslag till väg- och vattenbyggnadsverkets verksamhet 1964—65 (statsutskottets utlåtande nr 6/1964, sid. 30). I utlåtandet erinras om, att sedan åtskilliga år medel från anslaget till bidrag till vatten- och avloppsanläggningar i enlighet med riksdagens beslut får användas för forsknings- och utvecklingsarbete inom vaområdet. I samma ordning bestrides även kostnader avseende översiktliga va-utredningar. Utskottet anför att det också föreligger ett stigande behov av bidrag till upprättande av generalplaner för va-anläggningar för den ständigt ökande fritidsbebyggelsen. Jämväl detta behov av bidrag bör tillgodoses. Riksdagen har sedermera beviljat anslag i enlighet med propositionen och statsutskottets utlåtande, vilket innebär att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen numera äger lämna bidrag till översiktlig va-planering för fritidsbebyggelsen. Utredningen förutsätter, att styrelsen ges resurser att effektivt följa upp denna betydelsefulla verksamhet. 5.5.4. Va-frågan och renhållningen i detaljplaneringen I den översiktliga planen med tillhörande översiktlig va-utredning, som skall ligga till grund för ställningstagande vid den efterföljande detaljplaneringen, skall de allmänna förutsättningarna att ordna va-frågan och tillgodose vattenvårdsintresset ha klarlagts. Principiellt bör detaljplaneringen drivas så långt i sanitärt avseende, att en tomtköpare redan före köpet av tomten skall kunna få uppgift om hur de sanitära frågorna skall ordnas på ett tillfredsställande sätt och vilka förutsättningarna är för en eventuell successiv höjning av den sanitära standarden, därest man från början accepterar inskränkningar i standarden (som dock icke får gå så långt att elementära hygieniska krav åsidosätts). Han bör även få besked om ungefärliga kostnader för erforderliga anordningar och uppgift om i vilken takt gemensamma anläggningar kan komma

150 att utföras. Då det kan vara svårt för en tomtköpare att få alla önskvärda detaljupplysningar i detta avseende, bör planbeskrivning, som skall åtfölja varje planförslag och som finns tillgänglig hos vederbörande byggnadsnämnd, innehålla en kortfattad redogörelse för hur va-frågan är avsedd att lösas på kortare och längre sikt. I fråga om omfattningen av den va-utredning, som skall åtfölja en detaljplan, som avser fritidsbebyggelse, ges i och för sig tillräckliga anvisningar i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens meddelande nr VA 1/1962 och 13/1964 samt byggnadsstyrelsens i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utgivna meddelande nr 9/1953. De ytterligare detaljanvisningar, som betingas av de lokala förhållandena, kan erhållas vid hänvändelse till länsingenjören och hälsovårdsnämnden. Vissa allmänna synpunkter kan dock vara värda att här redovisas. Vad först frågan om gemensamma eller enskilda anläggningar beträffar blir valet avhängigt av en mängd faktorer, såsom tillgängliga vattentillgångar och möjligheter att oskadliggöra avloppsvattnet, markförhållanden, planens omfattning, tomtstorlek o. s. v. E n omfattande fritidsbebyggelse kräver merendels gemensam vattenförsörjningsanläggning med en eller flera brunnar och även gemensam avloppsanläggning. Enskilda avloppsanläggningar kan komma ifråga, därest vattenförsörjningen ordnas gemensamt. Ordnas däremot vattenförsörjningen genom enskilda brunnar på varje tomt, bör avloppsfrågan — för att förhindra att vattentäkterna förorenas — ordnas genom gemensam anläggning. Wc eller icke wc behöver i och för sig icke vara avgörande för valet av lösning på avloppsproblemet. Avloppsvattnet från kök och tvättställ har sådan sammansättning, att de principiella kraven på behandling blir desamma som för avloppsvatten som jämväl omfattar avlopp från wc. Föroreningsmängderna och avloppsvattenkvantiteterna blir dock självklart större om wc tillkommer, vilket påverkar dimensioneringen av reningsanläggningarna och även kan påverka valet av recipient. Även efter en mycket kraftig klorering innehåller avloppsvatten från wc så stora bakteriemängder, att en utspädning fordras för att bad skall kunna tillåtas i recipienten. I 7 kap. kommer ytterligare synpunkter av teknisk och ekonomisk art på va-anläggningar att lämnas. I va-utredningen skall beträffande gemensam anläggning för vattenförsörjning eller avlopp anges huruvida hela anläggningen avses att utföras i ett sammanhang, eller i motsatt fall i vilken ordningsföljd och takt utbyggnaden skall ske. Avloppsreningsanläggning bör regelmässigt ingå i första utbyggnadsetappen. Av va-utredningen bör framgå, att ett ur bakteriologisk synpunkt tillfredsställande vatten verkligen finns att tillgå, liksom att konsumtionsvattnet även kan beräknas bli ur fysikalisk-kemisk synpunkt acceptabelt. Detta innebär merendels, att vattenförsörjningen måste ordnas genom en gemen-

151 sam anläggning. Vattentäkten (vattentäkterna) måste förläggas på en mot förorening effektivt skyddad plats. För sådan vattentäkt erfordras i regel fastställande av skyddsområde med tillhörande skyddsbestämmelser. Anvisningar härom finns i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens meddelande VA 14/1964. Va-utredningen skall innefatta angivande på planritning av vattentäktens läge, förslag till skyddsområde samt huvudvattenledningarnas ungefärliga sträckning och dimensioner. Om vattenförsörjningen skall ordnas genom en gemensam anläggning för ett icke alltför obetydligt antal tomtplatser (i allmänhet mer än 25), kan man räkna med, att vattnet måste underkastas regelbunden fysikalisk-kemisk och bakteriologisk undersökning enligt 32 § HVS. I sådana fall bör genom va-utredningen styrkas, att ett vatten av enligt medicinalstyrelsens bedömningsregler tillfredsställande beskaffenhet kommer att kunna tillhandahållas. Frågan om hur stor vattenmängd, som skall finnas tillgänglig för varje tomtplats, bör bedömas mot bakgrund av den pågående utvecklingen mot en sanitär standard i fritidsbostaden, som närmar sig den man har i primärbostaden. Ett minimikrav bör vara, att möjlighet skall finnas att omedelbart eller framdeles anordna vattenledning i köket. För att man skall kunna tillfredsställa de anspråk på vattentillgång (för anordnande av dusch, vattenklosett m. m.), som i många fall redan tillgodosetts inom fritidsbebyggelseområden, bör man emellertid normalt säkerställa en vattentillgång motsvarande minst 300 1 per tomtplats och dygn. För i närheten av större tätorter belägen fritidsbebyggelse, som kan förväntas i viss utsträckning komma att övergå till helårsbebyggelse, samt för annan fritidsbebyggelse i den mån den planeras för samma va-standard, som vid helårsbebyggelse, bör räknas med den större vattenmängd, som förhållandena motiverar. En väsentligt högre vattenförbrukning blir det där fråga om. Om grundvatten skall användas, och det icke är uppenbart, att vattentäkten har tillräcklig kapacitet, erfordras provpumpning. Av va-utredningen bör framgå, hur behovet av vatten för brandsläckning skall tillgodoses (se vidare 7 kap.). Samråd bör ske med vederbörande brandmyndighet härom. Att ifråga om tätbebyggelse avloppsvattnet skall avledas i sluten ledning (40 § HVS) och renas före utsläpp i ett vattenområde (8 kap., 23 § VL) medför skärpta krav på den till ett detaljplaneförslag hörande avloppsutredningen. Genom denna skall sålunda visas, hur man kan avleda och oskadliggöra de icke obetydliga mängder avloppsvatten och föroreningar däri, som man har att räkna med inom fritidsbebyggelse. Där vattentäkten är belägen på en mot förorening skyddad plats utanför det bebyggda området, vilket som tidigare framhållits i regel måste krävas, föreligger från hygienisk synpunkt intet hinder mot att infiltrera avloppsvattnet i marken. Att markbeskaffenheten möjliggör infiltration måste i

samband med avloppsutredningen styrkas, i allmänhet genom infiltrationsförsök. Riktlinjer för utförande av sådana samt för utformning av infiltrationsanläggning och i samband därmed erforderlig slamavskiljare finns i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens meddelande VA 8/1962. I 7 kap. lämnas ytterligare uppgifter om bl. a. enskilda avloppsanläggningar och de förenklingar och modifikationer, som kan komma ifråga för fritidsbebyggelse. Bland de frågor, som utöver vad ovan nämnts, kan behöva behandlas i avloppsutredningen, må även nämnas ytvattenavledning och markdränering. I den mån inskränkningar måste göras eller anses lämpliga i va-hänseende (t. ex. förbud mot wc), bör stadganden därom och om de åtgärder, som kan följa av inskränkningarna (t. ex. bestämmelser om latrintömning) intagas i lokal hälsovårdsordning. I va-utredningen bör detta förhållande uppmärksammas och påpekas. Bestämmelser om inskränkningar ifråga om den sanitära standarden hör sålunda icke hemma i planbestämmelserna utan i hälsovårdsordning. I anslutning till detaljplaneringen bör det även klarläggas, hur renhållningen skall ordnas: genom kommunens försorg eller i undantagsfall genom tomtägarnas egen försorg. Sättet för destruktion av avfallet bör anges: skall avfallet transporteras till en även för andra områden och samhällen gemensam soptipp eller förbränningsanläggning eller skall en soptipp el. dyl. enbart för det aktuella området anläggas? Tomtköparna bör således kunna få ingående besked om de förutsättningar, som kommer att gälla för renhållningen. 5.6.

Fritidsbebyggelsens

yttre

miljö

Utredningen har i den föregående framställningen huvudsakligen uppehållit sig vid tekniska, ekonomiska och sanitära frågor av stor betydelse för att befrämja fritidsbebyggelsen ur funktionell synpunkt. Kraven på ändamålsenlighet är viktiga, men av minst lika stor betydelse ur trivselsynpunkt är frågorna om bebyggelsens anpassning till terräng och landskap samt dess utformning och gruppering ur estetiska synpunkter. Utredningen vill på detta område endast fästa uppmärksamheten på vissa generella bedömningsgrunder och medel att nå önskat resultat; däremot är det helt uteslutet att uppställa entydiga rekommendationer om hur alla förekommande fall i praktiken skall lösas. Bakom anskaffandet av ett fritidshus ligger i regel en önskan att få en fast replipunkt i en vederkvickande miljö; helst vill man bo »mitt i naturen». Huset och den egna tomten är ur den synpunkten bara ett medel att nå kontakten med naturen och miljön är sålunda det primära. Denna miljö kan på olika sätt förstöras eller förvanskas, t. ex. om i grannskapet byggs hus, som är så tråkigt förlagda eller utformade att de inger olustkänslor, om en tidigare tillgänglig badstrand konsumeras av bebyggelse eller om i närheten anordnas publikdragande anläggningar — exempelvis en festplats

153 eller en campingplats, som förorsakar störningar. Ibland kan uppförandet av ett enda felaktigt placerat hus — på en udde i en sjö eller på en öppen dominerande höjd — ha förödande inverkningar på en hel landskapsbild. Ur dessa synpunkter är de miljöskapande och miljöbevarande faktorerna av utomordentlig vikt och kommer sannolikt på längre sikt att bli avgörande för efterfrågeinriktningen på ett helt annat sätt än hittills. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att den nya naturvårdslagen, som trätt i kraft den 1 januari 1965, innehåller en rad betydelsefulla medel för att lösa miljöfrågorna i stort. I all synnerhet torde lagens särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet (15—16 §§) och till skydd för landskapsbilden (18—22 §§) bli av stort värde för att rädda både natur- och kulturlandskapets värden i trakter med koncenterad fritidsbebyggelse. Inom s. k. strandskyddsområde finns nu möjligheter till en mycket effektivare kontroll än tidigare att icke för allmänheten betydelsefulla strandområden tas i anspråk som tomt. Likaså öppnar bestämmelserna i 19 § stora möjligheter att bringa för landskapsbilden skadliga nybyggnader, upplag eller andra arbetsföretag utanför ett byggnadsplaneområde under kontroll, främst genom föreskrifter, som begränsar eller motverkar deras inverkan. Även det nya institutet naturreservat kan komma att bli av stor betydelse för miljöskyddet i vidsträckt bemärkelse. Utredningen vill i detta sammanhang särskilt fästa uppmärksamheten på ett motivuttalande i propositionen med förslag till naturvårdslag (nr 148/1964, sid. 45), där det särskilt framhålles att begreppet natur även innesluter den kulturpräglade naturen och att sålunda som naturreservat även bör kunna avsättas gamla lövängar och betesmarker, vilkas bevarande i traditionsenlig hävd bidrar till kännedomen om det gamla odlingslandskapet eller som utmärker sig för särskild skönhet. Enligt samma uttalande bör naturreservat i speciella fall kunna bildas för att skydda en öppen bygd mot igenskogning. Det är enligt utredningens uppfattning uppenbart, att ett lämpligt samspel mellan en riktigt utformad, måttlig exploatering för fritidsbebyggelse och tillämpning av här refererade möjligheter enligt naturvårdslagen bör kunna resultera i en landskapsmiljö med bibehållna stora skönhetsvärden och samtidigt stora rekreationsvärden. Skall detta mål uppnås, måste emellertid mycken omsorg nedläggas på fritidsbebyggelsemiljön även i trängre bemärkelse. De huvudfrågor, som då uppträder, gäller bebyggelsens anpassning till landskapet och terrängen samt bebyggelsens gruppering, utformning, färgsättning o. s. v. Som allmängiltiga bedömningsgrunder kan härvidlag framhållas, att bebyggelsen måste inordnas i eller underordnas landskapet. Särskilt i det öppna landskapet måste störande dominans eller silhuettverkan undvikas och bebyggelsen få stöd i terräng eller vegetation. Tätbebyggelse i öppen terräng bör kännetecknas av både viss enhetlighet och viss variation. Detta kan ofta ske genom att bebyggelsen fördelas i grupper, avdelade med genomgående parkstråk,

154 och att husen inom varje grupp ges en viss grad av likformighet. De kan exempelvis bestå av lika orienterade eller lika utformade byggnadskroppar, enahanda material eller färgsättning eller gemensamt formspråk i olika byggnadsdetaljer. Det äldre kulturlandskapet kräver sin alldeles speciella hänsyn, särskilt om fritidsbebyggelsen utgör ett direkt komplement till en äldre jordbruksbebyggelse, ett fiskeläge e. dyl. I dessa fall är det knappast tillrådligt att plagiera de gamla husen — de motsvarar icke alltid nutida krav på funktionsduglighet eller utförande — men däremot kan det kanske vara lämpligt att använda vissa gemensamma formelement, material eller en anslutande färgsättning. Uppenbarligen kräver ett realiserande av det program, som här endast antytts i sina huvuddrag, betydande arbetsinsatser och tillgång till expertis. Arbetsuppgiften faller i första hand på den enskilda kommunens byggnadsnämnd. Vad själva kostnadssidan beträffar, det må gälla kostnader för sakkunnig personal eller för miljöbefrämjande åtgärder, hänvisas till 8 kap. där utredningen föreslår rätt för kommunen att uttaga en årlig avgift på fritidsbebyggelsen. I detta sammanhang vill utredningen i stället ta upp en annan fråga till behandling, nämligen hur man på ett effektivt sätt skulle kunna stödja den kommunala aktiviteten, närmast i våra landskommuner, genom en centralt organiserad service av rådgivande karaktär. Utredningen har tidigare i detta kapitel (sid. 129) föreslagit, att det cenralt bör organiseras ett utrednings- och utvecklingsarbete rörande det enskilda fritidshusets funktioner och utformning samt rörande olika lösningar av tätbebyggelse för fritidsändamål. Till de där behandlade frågeställningarna ansluter sig mycket väl de här aktualiserade frågorna om fritidsbebyggelsens anpassning till terräng och landskapstyp ur främst estetiska synpunkter. De först diskuterade frågorna om det enskilda fritidshusets funktionella utformning har likaså nära anknytning till de ur estetisk synpunkt viktiga frågorna om anpassning till äldre bebyggelse, formspråk, färgsättning o. s. v. Ser man saken ur konsumentens synpunkt framträder ytterligare sådana spörsmål som kostnader, tillbyggbarhet, utrymme för egna arbetsinsatser, egenskaperna hos de hus, som kan köpas monteringsfärdiga o. s v. Utredningen har funnit det närmast självklart, att det utrednings- och utvecklingsarbete, som organiseras, bör belysa samtliga föreliggande aspekter på ämnet, både det allmännas i vidare bemärkelse, byggnadsväsendets och den enskilde konsumentens. Resultatet av insatsen får då samtidigt karaktären av service och information åt de organ och fackmän, som har att ta befattning med frågorna lokalt eller regionalt samt vägledning för konsumenterna. Genom snabba och effektiva insatser på vissa nyckelfrågor bör man kunna samtidigt råda bot på vissa miljöförstörande avarter i den nuvarande fritidsbebyggelsen och tillse att konsumenterna får större utbyte av sina investeringar. — Utredningen återkommer till denna fråga i 10 kap. (sid 277).

KAPITEL 6

Markpolitiska medel att främja friluftslivet

6.1.

Om markanskaffningen

i

allmänhet

Från olika delar av landet uppges, att efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse regionvis är så livlig att all mark, som över huvud taget kan ställas till förfogande för ändamålet, oftast också tas i anspråk omedelbart eller på kort tid. Det framgår också, att markfrågorna allt för ofta löses på ett föga ändamålsenligt sätt. Detta beror kanske främst på att den kommunala planeringen på området släpar efter. Därtill kommer, att kommunerna i allmänhet inte heller tar aktiv del i markanskaffningen genom egna markförvärv för fritidsbebyggelse. I ett sådant läge blir de enskilda markägarnas intresse av att ställa mark till förfogande för ändamålet en dominerande lokaliseringsfaktor. Deras exploateringsintresse är emellertid ojämnt, något som medför att utbuden av mark också faller ojämnt. Intrycket av planlöshet i markanskaffningen förstärks på många håll av att rådande ägosplittring ökar svårigheterna att åstadkomma en ändamålsenlig utformning av de nya fritidsbebyggelseområdena. Dessa inpassas ofta i en fastighetsindelning, som är av äldre datum och inte alls lämpad för fritidsbebyggelsens behov. Fritidsbebyggelsens lokalisering återverkar vidare kraftigt på möjligheterna att säkerställa tillräckliga och lämpliga områden för det rörliga friluftslivets behov. Här nödgas man konstatera, att mark i åtskilliga fall ockuperas av en tätnande fritidsbebyggelse, trots att den uppenbarligen hellre bort hållas helt fri från bebyggelse och säkerställas som rekreationsområde för framtiden. En sådan utveckling är till förfång inte bara för det rörliga friluftslivets utövare, utan också för fritidsbyggarna själva. En allmän erfarenhet som vinner starkt stöd i intervjuundersökningens resultat är nämligen, att planområdenas egna begränsade grönområden inte är tillräckliga för områdenas bebyggare, utan att dessa också h a r ett stort behov av tillgång till strövområden och fri natur där utanför. Med tanke på fritidsbebyggelsens snabba utveckling är det nödvändigt, att markanskaffningen snarast infogas i ett planmässigt handlande över hela riket. Detta förutsätter, att verksamheten såvitt möjligt frigöres från beroendet av ett ojämnt exploateringsintresse och en föråldrad fastighetsindelning samt att en riktig avvägning sker emellan olika motstående intressen. Därvid möter fritidsbebyggelsen konkurrens om marken inte bara

156 från det rörliga friluftslivets sida, utan också från bl. a. näringslivet, den fasta bostadsbebyggelsen och naturvården. Avvägningsmedlet är här planering enligt de riktlinjer som dragits upp i 5 kap. För att planerna inte skall stanna på papperet är det nödvändigt, att markägare av alla kategorier ställer mark till förfogande på skäliga villkor där så erfordras. Därvid bör det kunna förväntas, att stat och k o m m u n samt andra större markägare föregår med gott exempel. I sammanhanget måste beaktas, att bebyggelseplaneringen är en kommunal angelägenhet. Detta innebär, att markanskaffningen för fritidsbebyggelse och annat friluftsändamål med nödvändighet måste samordnas med en kommunal planering. Endast därigenom kan det säkerställas, att marken verkligen kan få användas för avsett ändamål. En rationell lösning av angivna samordningsproblem åstadkommes, om kommun själv förvärvar mark för fritidsbebyggelse. Sådana kommunala markförvärv kan också medföra en annan positiv effekt, nämligen stabilisera ortsprisnivån på tomtmark för fritidsbebyggelse. Det sista är inte minst betydelsefullt med tanke på den ökade efterfrågan på mark för detta ändamål, som kan motses. Fritidsutredningen rekommenderar därför, att kommunerna i den utsträckning detta bedömes möjligt och erforderligt bedriver en aktiv inköpspolitik i syfte att tillhandahålla mark för fritidsbebyggelse i lämpliga lägen och på skäliga villkor och säkerställa tillräckliga markområden för det rörliga friluftslivets behov. Inom den statliga sektorn är det angeläget, att alla organ som förvaltar eller förmedlar mark i sin allmänna verksamhet beaktar fritidsbebyggelsens och det rörliga friluftslivets markbehov. Därvid kan det komma ifråga, att staten själv exploaterar mark för fritidsbebyggelse eller överlåter mark för ändamålet till kommun eller annat organ med tillräckliga resurser att genomföra en exploatering under betryggande former. I markanskaffningen för fritidsbebyggelse finns det vidare uppenbarligen utrymme för en omfattande företagsamhet av enskild art. För såväl den statliga som den enskilda verksamheten på området gäller självfallet de allmänna krav på ändamålsenlighet, som innefattas i målsättningen för den kommunala aktiviteten. Detta förutsätter en intim samverkan med vederbörande kommunala organ inte minst för samordning med den kommunala bebyggelseplaneringen. I ägosplittrade områden kan markanskaffningen för fritidsbebyggelse möta särskilda svårigheter. Exploatering i markägarnas egen hand lär därvid som regel förutsätta frivillig samverkan mellan dem. Där sådan samverkan inte kan åvägabringas inom lämpligt avgränsade områden, kan svårigheterna knappast övervinnas på annat sätt än genom markförvärv av kommun eller annan kapabel huvudman. Om det i undantagsfall blir nödvändigt att tillgripa tvångsförvärv, kan endast kommun svara för markanskaffningen inom sådana områden.

157 I det följande diskuterar fritidsutredningen några medel att främja en framsynt markanskaffning för friluftsändamål. Eftersom formerna för markdispositionen kan ha stor betydelse för möjligheterna att utnyttja den tillgång en friluftsanläggning utgör, ägnas denna fråga särskild uppmärksamhet. Därefter behandlas i olika avsnitt den kommunala markpoliliken, statens och enskildas medverkan i markanskaffningen samt av förhållandena påkallade ändringar i gällande lagstiftning.

6.2.

Fritidsmarkens

dispositionsformer

6.2.1. Allmänna områden Här avses allmänna områden utanför detaljplan. Det är alltså fråga om sådana områden, som dels tjänar det rörliga friluftslivet och dels också kan ha stor betydelse för fritidshusägare, inte minst inom planområden. Motsvarande spörsmål för de i planområdena ingående gemensamma områdena diskuteras i annat sammanhang. De här behandlade allmänna områdena är i huvudsak av två slag, nämligen dels mark som krävs för att ge utrymme åt kollektiva friluftsanläggningar, dels egentliga friluftsområden eller fritidsreservat. De kollektiva friluftsanläggningar som avses här kan vara av många olika slag, och någon fullständig uppräkning eftersträvas inte i detta sammanhang. Till de för närvarande mest frekventerade eller efterfrågade friluftsanläggningarna hör emellertid friluftsbad, friluftsgårdar, campingplatser och småbåtshamnar. Sådana anläggningar kräver därjämte regelmässigt komplettering med tillräckliga parkeringsplatser för motorfordon. Separata rast- och parkeringsplatser för fritidsbilister är också en viktig anläggningstyp, som kräver åtskilliga markutrymmen. Enligt fritidsutredningens mening bör marken till de viktigaste kollektiva friluftsanläggningarna säkerställas genom kommunala markförvärv och detta av flera skäl. Ett är att sådana anläggningar har den största betydelse för allmänhetens friluftsliv på lång sikt, varför det är en viktig kommunal uppgift att sörja för dem. Ett annat är att det som regel är fråga om en intensiv markanvändning, eftersom anläggningarna ofta är livligt frekventerade och omgivande mark därför kräver speciell omvårdnad och skötsel. Rast- och parkeringsplatser kan i vissa fall säkerställas med allmän eller enskild vågrätt, något som självfallet är fullt betryggande i och för sig. För att denna möjlighet skall kunna utnyttjas i tillräcklig omfattning krävs dock en utvidgning av vägbegreppet i allmänna och enskilda väglagarna. Frilidsutredningen återkommer till detta spörsmål i ett senare betänkande. Då det gäller de här behandlade kollektiva anläggningarna, kan kommun som markägare givetvis mycket väl ersättas av sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad främjande av allmänhetens

158 friluftsliv och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen. En bra lösning för vissa fall kan också vara, att kommun förbehåller sig äganderätten till mark och anläggning, men uppdrar förvaltningen åt exempelvis en friluftsorganisation. Däremot kan det i allmänhet knappast vara tillfredsställande på längre sikt, att de viktigaste friluftsanläggningarna med tillhörande m a r k ligger i privat ägo. De egentliga friluftsområdena eller fritidsreservaten — med eller utan kollektiva anläggningar — kan säkerställas på ett mer eller mindre ingripande sätt beroende på områdenas karaktär och uppgift i friluftslivet samt intensiteten i utnyttjandet. I vårt land är på åtskilliga håll tillgången på relativt orörd natur alltjämt så stor, att några mera ingripande säkerställningsåtgärder inte alltid är erforderliga eller ens lämpliga. Allmänhetens möjligheter att på allemansrättslig grund färdas över eller vistas på annans mark h a r utan tvivel den största betydelse för möjligheten att bedriva ett rörligt friluftsliv. I många fall kan det därför vara tillräckligt att på en del viktiga punkter motverka ett faktiskt utplånande av allemansrätten med bebyggelse eller på annat sätt. Detta kan exempelvis ske genom inrättande av strandskyddsområden eller utnyttjande av andra typer av områdesskydd enligt naturvårdslagen. I sammanhanget erinras, att landets bestånd av nationalparker, domänreservat samt särskilda områden och anordningar på kronoskogar under domänverkets förvaltning har ökande betydelse för allmänhetens friluftsliv. Där markanvändningen inom andra, ej särskilt avsatta eller upplåtna områden uppenbarligen är eller kommer att bli mera intensiv än vad allemansrätten medger, måste särskilda åtgärder vidtas. Har sådant område stor betydelse för allmänhetens friluftsliv, kan det vara lämpligt undersöka möjligheterna att inrätta ett naturreservat enligt naturvårdslagen. Därmed öppnas möjligheter att ge markägaren ersättning för det intrång, som allmänhetens markanvändning innebär i sådana fall. Om markanvändningen för friluftslivet tenderar att bli särskilt intensiv och kanske få dominerande karaktär, är det uppenbart att föredra, att marken förvärvas för friluftsändamål. Sådana markförvärv kan vara motiverade även av andra skäl. I sammanhanget erinras om ett uttalande av jordbruksministern i prop. 148/64 med förslag till naturvårdslag m. m. att »i en del fall borde det vara att föredra att stat eller kommun söker köpa ett naturvårdsobjekt framför att tvångsvis belägga detta med långtgående och svårvärderade inskränkningar i ägarens förfoganderätt». 6.2.2. Enskild byggnadsmark Enligt gällande rätt kan mark ställas till de enskilda hushållens förfogande som byggnadstomter för fritidsbebyggelse huvudsakligen på tre sätt. De kan få tillgång till marken med äganderätt, tomträtt eller arrende (lägen-

159 hetsarrende). Av fritidsutredningens inventering (del I, sid. 100) framgår, att en dryg tredjedel av samtliga fritidshus här i landet står på arrenderad mark, under det att innehavet av fritidshus i övrigt ä r förenat med äganderätt till marken. Tomträtt lär hittills inte ha kommit till användning i nämnvärd omfattning för fritidsbebyggelse, men frågan ä r aktuell på sina håll. För att en byggnadstomt för fritidsbebyggelse skall kunna förvärvas med äganderätt krävs, att den avstyckas till särskild fastighet. Därvid underkastas den fastighetsbildningslagstiftningens krav på lämplighet och på anpassning till den kommunala bebyggelseplaneringen. Därigenom säkerställes, att byggnadstomten är lämplig för sitt ändamål med hänsyn till storlek, belägenhet och beskaffenhet i övrigt samt tillgång till särskilda rättigheter, t. ex. rätt till utfartsväg samt rätt att använda gemensamma områden och anläggningar av olika slag. Äganderätt innebär vidare trygghet i besittningen, varför ägaren med större säkerhet kan satsa på en gedigen anläggning. En annan fördel med äganderätt till marken är, att fritidshuset utgör fast egendom och följaktligen kan fungera som kreditunderlag vid belåning av fastigheten. Äganderätt utgör därför en form av markdisposition för fritidsbebyggelse, som är mycket lämplig ur såväl allmän som enskild synpunkt. Tomträtt kan utövas på mark, som äges av kronan eller av kommun eller eljest är i allmän ägo. Den uppvisar flera viktiga egenskaper, som liknar dem som karaktäriserar äganderätt. Föremål för tomträtt är således fastighet, vilket innebär en sådan garanti för ändamålsenlighet som nämnts ovan. Tryggheten i besittningen är också tillfredsställande. I princip avser tomträtt nyttjanderätt på obestämd tid. Fastighetsägaren kan dock bringa ett tomträttsavtal att upphöra genom uppsägning vid utgången av vissa längre tidsperioder. Om parterna själva inte överenskommit om ännu längre perioder, utgör vid bostadsändamål den första sextio år och varje därpå följande fyrtio år. Vid tomträtts upphörande efter uppsägning är fastighetsägaren skyldig lösa byggnad och annan egendom, som utgör tillbehör till tomträtten. Tomträtt kan intecknas såsom fast egendom, vilket möjliggör att fritidshus även i detta fall kan utgöra kreditunderlag. I och för sig kan tomträtt uppenbarligen vara ett lämpligt medel för vissa fall att tillhandahålla mark för fritidsbebyggelse. Att den ändå inte kommit till nämnvärd användning hittills har säkerligen flera orsaker, av vilka två skall beröras något här. Den första och sannolikt viktigaste orsaken är, att reglerna om tomträtt för bostadsändamål, vilka tillkommit för att befrämja den fasta bostadsbebyggelsen, i många fall kan vara allt för stränga mot markägaren för att passa fritidsbebyggelsens speciella förhållanden. Fritidsutredningen h a r närmast funnit, att reglerna om tomträtt för annat ändamål än bostadsändamål skulle vara tillfyllest för fritidsbebyggelsen. Detta innebär, att

160 tomträttsavtalet skulle löpa i perioder om minst tjugo år med möjlighet för fastighetsägaren att bringa avtalet att upphöra genom uppsägning i samband med utgången av varje sådan period. Utredningen har dock funnit övervägande skäl tala för obligatorisk lösenplikt för fastighetsägaren i likhet med vad nu gäller tomträtt för bostadsändamål. Översyn av tomträttsreglerna pågår inom 1963 års markvärdekommitté. En annan orsak till att tomträtt ej kommit att användas för fritidsbebyggelse har säkerligen en ekonomisk bakgrund. 1 första hand faller det på kommun att tillhandahålla mark med tomträtt. Att upplåta mark på detta sätt innebär regelmässigt vissa tröskelsvårigheter av ekonomisk art, även om företaget måste vara lönsamt på längre sikt. Sådana svårigheter borde i viss mån kunna avhjälpas genom att staten underlättar kommunernas kapitalanskaffning för markförvärv. I det följande återkommer utredningen till detta spörsmål i avsnittet 6.3, kommunal markpolitik. Gällande lagstiftning innebär, att lägenhetsarrende kan avse vilket markområde som helst. Någon säkerhet för att ett område, som arrenderas för fritidsbebyggelse, verkligen är lämpligt för detta ändamål finns inte. Tryggheten i besittningen är inte heller tillfredsställande för husägaren. Skriftligt avtal är inte erforderligt. Om arrendetiden inte är bestämd, skall arrendet upphöra att gälla efter det uppsägning skett från någondera sidan. Om arrendetiden däremot är bestämd, kan arrendet bringas att upphöra genom uppsägning i samband med utgången av denna tid. Systemet med arrende medger inte heller, att fritidshuset kan belånas, eftersom byggnad på ofri grund utgör lös egendom. Sammanfattningsvis kan sägas, att lägenhetsarrende utgör en alltför löslig och osäker markdispositionsform för att kunna utgöra ett lämpligt underlag för en så betydande och långsiktig investering, som byggandet av ett bostadshus utgör. Om lägenhetsarrende skall kunna användas för fritidsbostadsändamål, krävs enligt fritidsutredningens mening en reform av reglerna härom därhän, att de närmar sig vad som nämnts eller skisserats ovan för tomträttsinstitutet. Principiellt vill fritidsutredningen hävda, att en byggnadstomt som upplåtes genom arrende för bebyggelse måste definieras med samma omsorg och fylla samma krav på ändamålsenlighet som ett område, som försäljes eller upplåtes med tomträtt för samma ändamål. Detta syfte vinnes enklast genom införandet av ett krav, att föremål för arrende för bostadsändamål skall vara fastighet. Om obligatoriska långa upplåtelsetider med fast avgäld befinnes vara en oframkomlig väg, bör i stället övervägas långa upplåtelsetider mot indexreglerad avgift eller alternativt möjlighet att efter kortare perioder ompröva avgälden med hänsyn till inträffad penningvärdeförändring. Fritidsutredningen vill under alla förhållanden bestämt avstyrka sådana former för lägenhetsarrende, som möjliggör för markägaren att successivt höja arrendeavgiften med utnyttjande av det tvångsläge en nyttjanderättshavare befinner sig i som investerat ett avse-

161 värt byggnadskapital på ofri grund. Fritidsutredningen kommer dock inte att framlägga några förslag i ämnet, som är föremål för särskild utredning genom 1959 års arrendelagsutredning.

6.3. Kommunal

markpolitik

6.3.1. Markpolitiska utredningens förslag 1 markpolitiska utredningens hösten 1964 framlagda betänkande, Kommunal markpolitik (SOU 1964: 42), anförs en rad skäl för att kommunerna skall ägna sig åt en aktiv markpolitik. För att kommunerna på ett alltigenom ändamålsenligt sätt skall kunna utöva de funktioner, som ansvaret för bostadsförsörjning och samhällsbyggande innefattar, räcker det inte med att enbart lita till de medel, som byggnadslagstiftning och nuvarande bostadspolitiska stödformer tillhandahåller, utan kommunerna måste också förvärva mark. ö k a d e kommunala markförvärv medger en långsiktig markpolitik, som dels ökar tillgången på mark över huvud taget och dels tillåter, att kommunernas nyckelställning på planområdet verkligen utnyttjas, så att samhället bygges ut på ett funktionellt sätt. Sena kommunala markförvärv skapar ej sällan tvångssituationer av olika slag med höga markpriser, fellokaliserad bebyggelse etc. Intentionerna i en översiktlig planering kan förverkligas betydligt lättare vid ökat kommunalt markägande, som också medför den fördelen, att ägarförhållandena inte behöver påverka lokalisering och utformning av tätbebyggelse på ett oförmånligt sätt. Kommunala markförvärv kan också medverka till att markprisutvecklingen stabiliseras och spekulation i värdestegring motverkas. En stabilisering av prisnivån är slutligen en betydande faktor när det gäller att öka utbuden. Samtidigt konstaterar markpolitiska utredningen, att otillräckliga administrativa och finansiella resurser hindrar många kommuner att föra en långsiktig markpolitik. En sådan markpolitik kan därför inte vinna allmän utbredning med mindre staten medverkar till att undanröja de rådande finansieringssvårigheterna. Ett statligt finansieringsstöd har i första hand ansetts böra ta sikte på att säkerställa en viss bestämd kreditvolym för detta ändamål, men därutöver har för ändamålet avpassade lånevillkor ansetts nödvändiga. I sammanhanget föreslås, att statens medverkan för att lösa finansieringsfrågorna anordnas enligt ettdera av två alternativ. Det ena alternativet innebär, att ett kreditaktiebolag bildas på statligt initiativ för finansiering av markförvärv och tomträttsupplåtelser och att staten medverkar till att erforderlig utlåning skall kunna komma till stånd. Beträffande tomträttslån skulle dock befintliga kreditinstitut kunna i första hand beredas möjligheter att fylla kreditbehovet. Det andra alternativet går ut på att staten själv svarar för utlåningen via en utlåningsfond för 11

162 markförvärvslån och en utlåningsfond för tomträttslån. Fonderna skulle handhas av bostadsstyrelsen. Den markpolitiska utredningens förslag är begränsat till att avse mark för bostadsändamål. Den i sammanhanget föreslagna statliga medverkan till finansieringsfrågornas lösning kan därför inte till någon del uttnyttjas, då det gäller markförvärv för fritidsbebyggelse eller annat friluftsändamål eller till tomträttsupplåtelser av mark för fritidsbebyggelse. 6.3.2. Statligt stöd till kommunala markförvärv för

friluftsändamål

Samma skäl som markpolitiska utredningen anfört lör ett statligt kreditstöd åt bostadsförsörjningen talar enligt fritidsutredningens mening också för ett liknande stöd åt kommunala markförvärv för friluftsändamål. Av de grundläggande undersökningar, som redovisas i utredningens betänkande del I, framgår att den befintliga fritidsbebyggelsens lokalisering och utformning uppvisar betydande brister. Som nämnts tidigare styrs utvecklingen på området mindre av byggnadslagens intentioner om en ändamålsenlig lokalisering än av den enskilde markägarens lust att exploatera eller inte exploatera. Därigenom tas åtskilliga områden i anspråk för fritidsbebyggelse, som hellre borde hållas fria från bebyggelse eller som av andra skäl är mindre lämpliga för exploatering, medan andra lämpliga områden förblir oåtkomliga. En bidragande orsak är självfallet, att den alldeles övervägande delen av fritidsbebyggelsen tillhör hushåll, som är bosatta i andra kommuner än den där fritidsbebyggelsen är belägen. Det ä r som regel en landskommun, som på detta sätt blir »värdkommun» för storstads- och annan tätortsbefolkning, och den saknar ofta både resurser och intresse att effektivt engagera sig i åtgärder för att främja fritidsbebyggelsen. Den framtida utvecklingen beror därför av att det skall bli möjligt att tillskapa ett aktivt intresse och ekonomiska förutsättningar hos värdkommunerna att omhänderha alla maktpåliggande uppgifter i fråga om fritidsbebyggelsen, ö k a d e insatser från värdkommunernas sida främjas uppenbarligen på ett verksamt sätt, om kommun själv kan uppträda som exploatör eller på annat sätt skaffa sig ett avgörande inflytande på exploateringen, där problemen ej får en tillfredsställande lösning genom enskilt initiativ eller på annat sätt. Även om kommunerna inte kan eller bör åläggas något ansvar för produktion av fritidsbostäder, anser fritidsutredningen det i hög grad önskvärt, att kommunerna på annat sätt engagerar sig kraftfullt för en sund utveckling på området. Detta kan ske dels genom initiativ till översiktlig planläggning och detaljplanläggning, dels genom att kommun tar aktiv del i markanskaffningen för friluftsändamål. Detta gäller såväl friluftsområden (naturreservat) som mark för friluftsanläggningar och fritidsbebyggelse. I sammanhanget bör uppmärksammas de betydande ekonomiska förpliktelser, som kommunernas insatser på naturvårdens område kan komma att kräva.

163 Om kommunen i god tid förvärvade mark, som kan väntas bli aktuell för fritidsbebyggelse, skulle man uppenbarligen därmed vinna åtskilliga fördelar, nämligen dels öka utbudet av m a r k för ändamålet, dels hindra en inte önskvärd markspekulation, dels slutligen underlätta en samordning mellan planering och exploatering. Förutom de motiv, som markpolitiska utredningen angivit för ett kommunalt handlande, föreligger enligt fritidsutredningens mening vissa särskilda skäl för en aktiv kommunal markpolitik på friluftslivets område. Bland sådana ytterligare skäl vill fritidsutredningen nämna följande. Ur samhällsplaneringssynpunkt är det viktigt, att kommunerna ägnar samma omsorg åt fritidsbebyggelsen som åt permanentbebyggelsen. I byggnadslagstiftningen göres ingen åtskillnad härvidlag, men av skäl som nämnts tidigare får fritidsbebyggelsen oftast stå tillbaka för annan bebyggelse. Detta medför den ur samhällets synpunkt betänkliga konsekvensen, att fritidsbebyggelsen företer allvarliga brister i fråga om lokalisering, utformning och standard. Ur dessa synpunkter kan härledas ett särskilt skäl för ett statligt stöd till fritidsbebyggelsen i det här aktuella avseendet. Fritidsutredningen har funnit, att den framtida fritidsbebyggelsen av många skäl måste spridas till nya, lämpliga regioner på längre avstånd från våra tätortscentra än dem där tyngdpunkten i efterfrågan nu ligger. För att främja en sådan utveckling måste man tillgripa olika slag av restriktioner enligt byggnads- eller naturvårdslagstiftningen. Det är emellertid varken möjligt eller lämpligt att leda utvecklingen enbart med förbud och restriktioner. Samhället måste också anvisa positiva lösningar och erbjuda en service åt konsumenterna. Dessa nya exploateringsområden skall självfallet anvisas inom ramen för sedvanlig kommunal översiktlig planering. Just i sådana fall lär ett statligt finansieringsstöd vara särskilt påkallat och kan även bedömas komma att få god effekt. I sammanhanget förtjänar understrykas, att aktiva kommunala engagemang på fritidsbebyggelsens område över huvud taget kan förväntas få avsevärd återverkan på markprisnivån. För permanentbebyggelsen är markvärdestegringen främst m ä r k b a r i det omedelbara grannskapet av expansiva tätorter. För fritidsbebyggelsens expansion kan ett mycket stort antal objekt med attraktiv naturmiljö komma ifråga inom 2—3 timmars reseavstånd från våra större tätorter. Härvidlag har markvärdestegringen ännu inte på långt när tagit sig lika drastiska uttryck som i tätorternas utvecklingsområden. Även av denna anledning skulle kommunala markförvärv för friluftsändamål ännu kunna ske till rimliga priser, något som alltså skulle komma konsumenterna till godo. Slutligen vill fritidsutredningen ånyo fästa uppmärksamheten på ett av fritidsbebyggelsens nyckelproblem, nämligen dess beroende av fastighetsindelningen. Utredningen som inte funnit möjligt att konstruera ett legalt samverkansinstitut mellan fastighetsägare inom ett presumtivt bygg-

164 riadsplaneområde anser, att det nuvarande detaljplanemönstret knappast kan avlösas av ett mera rationellt, med mindre lämpliga exploateringsområden först sammanköps i en exploatörs hand. I många fall ligger det närmast till hands att kommunen gör detta. Enligt fritidsutredningens mening bör staten av här angivna skäl medverka till att lösa finansieringsfrågor då det gäller att tillhandahålla mark såväl för permanentbebyggelse som för friluftsändamål. Även för fritidsbebyggelse bör både markförvärvslån och tomträttslån kunna komma ifråga. De senare erfordras bl. a. för att skapa en motvikt mot de talrika och ofta mycket bristfälliga arrendeupplåtelserna, som nu förekommer för ca en tredjedel av den befintliga fritidsbebyggelsen. Eftersom finansieringsstödet bör ta sikte på att säkerställa en viss bestämd kreditvolym för dessa ändamål, bör enligt utredningens mening medel ställas till förfogande för att täcka kommunernas lånebehov för deras markpolitiska aktivitet i avsikt att säkerställa mark för friluftsändamål. Vid granskning av de alternativ den markpolitiska utredningen föreslagit har fritidsutredningen funnit, att båda alternativen var för sig är ägnade att främja den utveckling av markpolitiken, som framstår som angelägen. Även om ur rent markpolitiska synpunkter alternativ 2 kan vara att föredra, vill utredningen inte förorda ettdera av alternativen. Enligt utredningens mening bör för inköp av m a r k för fritidsbebyggelse utformas en direkt parallell till den lösning, som kan komma att avse markförvärvslån och tomträttslån för permanent bebyggelse. Vad kreditbehovet beträffar har fritidsutredningen beräknat, att det för såväl markförvärvs- som tomträttslån till fritidsbebyggelse under en första period torde erfordras ett årligt nytillskott av 50 milj. kronor. Utredningen har därvid utgått från att kommunerna kommer att svara för mindre än hälften av exploateringen och att alltså huvuddelen av exploateringen fortfarande sker genom kompetenta privata exploatörer eller på annat sätt. Ränte- och amorteringsvillkor bör överensstämma med de villkor markpolitiska utredningen föreslagit. Beträffande villkoren för tomträttslån bör de stå i överensstämmelse med bl. a. de ändringar, som diskuteras beträffande upplåtelseperiodens längd (sid. 159). I fråga om handläggningen av låneansökningar avseende mark för fritidsbebyggelse har fritidsutredningen inte funnit anledning att närmare taga ställning till den lämpligaste lösningen. Utredningen vill emellertid framhålla vikten av att fördelningen av medlen sker efter hörande av det centralorgan, som fritidsutredningen föreslår på friluftslivets område (sid 276).

165 6.4. Statlig

medverkan

i

markanskaffningen

Den statliga medverkan i markanskaffningen för friluftslivets behov begränsas inte till åtgärder med syfte att stimulera en aktiv kommunal markpolitik eller en ändamålsenlig markanskaffning genom försorg av företag, organisationer och enskilda. I egenskap av stor markägare uppbär staten också ett direkt ansvar i frågan. I sammanhanget erinras att mark, som tillhör kronan, intar en särställning så tillvida, som den inte får tas i anspråk genom expropriation. Detta sammanhänger med att 77 § regeringsformen uppställer krav på riksdagens samtycke för att avhända kronan egendom. I praktiken brukar riksdagen varje år bemyndiga Kungl. Maj:t att förordna om avstående av kronans egendom för sådant ändamål, för vilket expropriation kan medges. Beträffande äldre kyrklig jord anses det i viss mån oklart, huruvida den tillhör kronan eller inte. I själva verket förekommer knappast expropriation av kyrklig jord, men under alla omständigheter medges försäljning för ändamål som anges i expropriationslagen med stöd av 1927 års lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord. Av det anförda framgår att den särställning, som expropriationslagen förbehåller kronojord, ingalunda innebär att sådan jord undandras de allmännyttiga ändamål, som denna lag skall tillgodose. Så sker inte heller i praktiken där m a r k i allmän ägo regelmässigt ställs till förfogande för sådana ändamål i minst motsvarande utsträckning. Den i sammanhanget mest betydelsefulla kategorien kronojord utgör den som står under domänverkets förvaltning. Sedan 1909 förvaltar verket landets nationalparker, som nu är sexton till antalet med en sammanlagd areal av omkring 6 100 km 2 . Av kronoskogarna under domänverkets förvaltning har åtskilliga områden med stöd av äldre föreskrifter avsatts till reservat, nämligen 270 urskogar eller urskogsartade områden med en sammanlagd areal av ca 42 500 hektar, ca 150 reservat av annan typ med en sammanlagd areal av ca 2 500 hektar samt 195 områden om sammanlagt 1 000 hektar lövängar, hagar och lövlundar samt fälads- och hedmarker. Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1964 (sid. 1—2) innehåller en av domänstyrelsen lämnad redogörelse för verkets åtgärder med syfte att underlätta allmänhetens fritidsbebyggelse. (Se även 2 kap.) Domänstyrelsen har i cirkulärskrivelse till samtliga överjägmästare och jägmästare den 14 juni 1963 utfärdat riktlinjer för upplåtelse av fritidsbostäder. Styrelsen har därvid framhållit angelägenheten av att bostäder vid nedlagda arrendelägenheter samt friställda hyreslägenheter upplåts som fritidsbostäder i den mån de icke erfordras för den egna arbetskraften eller kan uthyras som bostäder till utomstående eller verkets pensionärer. Av en inom domänverket år 1962 utförd inventering angående bl. a. dispositionen av verkets äldre byggnader framgick att något över 700 fritidsbostäder då fanns upplåtna. Till följd av den pågående rationali-

seringen av skogsarbetet kommer behovet av skogsjordbruk och arbetarebostäder att minska. Med hänsyn till att de härigenom friställda bostäderna i flertalet fall är ensligt belägna och ofta av omodern standard bedömer styrelsen möjligheterna att kunna upplåta dessa för bostadsändamål som små. Antalet för fritidsändamål disponibla byggnader inom domänverket kommer därför med all sannolikhet att öka under den närmaste tiden. Domänstyreisen vill i detta sammanhang framhålla att vid upplåtelse av domänverkets fritidsbostäder hyrorna fastställts med hänsyn till bostädernas skick och belägenhet. Utannonsering och infordrande av anbud på hyra vid upplåtelse av dylika bostäder har styrelsen icke ansett sig böra rekommendera framför allt för att söka förhindra en sådan i förhållande till byggnadernas värde oskälig upptrissning av hyresnivån att vissa grupper i samhället av ekonomiska skäl skulle utestängas från möjligheterna att hyra fritidsbostäder. På mark under domänstyrelsens förvaltning har vidare iordningställts ett antal sportstugeområden inom vilka tomter för fritidsbebyggelse antingen upplåts eller försäljs till allmänheten. Ytterligare ett antal sådana områden är f. n. under planläggning. Styrelsen vill vidare erinra om att det inom domänverket under senare år vidtagits en rad olika åtgärder för att underlätta allmänhetens möjligheter att utnyttja kronoparkerna för fritidsändamål. Dessa åtgärder, som närmast avser att främja det rörliga friluftslivet, består framför allt i anordnande av bad-, camping- och rastplatser samt iordningställande av strövstigar och sportfiskevatten. Enligt fritidsutredningens mening har domänverkets åtgärder beträffande kronoskogarna i syfte att främja allmänhetens friluftsliv stor betydelse, en tendens vilken säkerligen kommer att öka kraftigt i framtiden. Det är därför angeläget, att en vidareutveckling av denna verksamhet inte hämmas genom alltför knapp medelstilldelning för ändamålet. Viktigt är enligt utredningens mening inte minst, att mark av kronoskogarna och även annan mark i allmän ägo — exempelvis mark av ecklesiastik karaktär — ställs till förfogande i ökad omfattning för fritidsbebyggelse. Beträffande formerna för sådan verksamhet hänvisar utredningen till vad som anförts i olika sammanhang om behovet av samverkan med vederbörande kommunala organ för anpassning till kommunal bebyggelseplanering samt under 6.2.2 om byggnadsmarkens dispositionsformer. Den statliga medverkan i markanskaffningen för friluftsändamål kan enligt utredningens mening utvecklas ytterligare genom insatser av lantbruksnämnderna i länen. För att underlätta strukturrationaliseringen i jordoch skogsbruk bedriver dessa en aktiv inköpsverksamhet som innebär, att jord- och skogsbruksfastigheter inköps för att genom försäljning och byten användas för rationaliseringsändamål. Denna verksamhet har under senare år ökat i hög grad och nått en betydande omfattning. Volymen framgår av följande sammanställning.

167 År

Inköpt areal åker ha

Inköpt areal skog ha

Köpeskillingar kr

1960 1961 1962 1963 1964

4 182 4 594 6 608 9 954 11 748

21918 23 631 31 493 43 170 51 578

25 957 910 27 567 895 39 197 997 62 307 089 82 345 480

Verksamheten är väl utbredd över hela landet. Forvärven sker primärt i syfte att bygga upp rationella företag i jord- och skogsbruket. Detta innehar således, att marken relativt omgående sammanförs med angränsande jordbruk eller används för bytesändamål. Med den omfattning inköpsverksamheten h a r händer det ej sällan, att lantbruksnämnd erbjudes köpa fastigheter, som endast till viss del kan användas för förstärkning av angränsande fastigheter eller bytesändamål, men som innehåller mark med sådant läge och beskaffenhet, att ett betydande intresse föreligger att ianspråktaga marken för fritidsbebyggelse, naturvårdsändamål o. s. v. Nämnderna får således tillfälligt i sin hand markområden, som passar för såväl naturvårdsändamål som exploatering för fritidsbebyggelse, men däremot saknar intresse ur jord- och skogsbrukssynpunkt. Dylika situationer torde i första hand uppstå inom bygder där jordbruket viker. De områden, som är särskilt lockande för fritidsändamål återfinns till stor del just i sådana bygder, nämligen dels kust- och skärgårdsbygder och dels skogrika bygder i inlandet. Strukturrationaliseringen inom jord- och skogsbruket och dispositionen av mark för fritidsändamål h a r många beröringspunkter. (Se även 5 kap. sid. 114.) Det är därför angeläget att planläggningen samordnas. Ett viktigt moment i jordbrukets rationalisering är att söka bedöma, i vilka områden jordbruket kommer att bestå på längre sikt och i vilka områden man får räkna med att jordbruket viker helt eller delvis. Sådana översikter över den framtida markanvändningen söker lantbruksnämnderna utarbeta inom ramen för den översiktliga utvecklingsplaneringen för jord- och skogsbrukets rationalisering. Genom sin överblick över dessa förhållanden och den allmänna kännedomen om fastighetsmarknaden har lantbruksnämnderna stora möjligheter att medverka till lösning av frågan om markbehov för friluftsändamål. Enligt gällande bestämmelser har nämnderna befogenhet att inköpa mark, om ett någorlunda kvalificerat jordbruksintresse föreligger. I prop, nr 1963: 71 angående riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten m. m. uttalade departementschefen, att det är angeläget att lantbruksnämnderna — så långt gällande lagbestämmelser och andra föreskrifter medger — i sin verksamhet med jordbrukets rationalisering tillvaratar naturvårdsintressena (sid. 114). Enligt inhämtade uppgifter från lantbruksnämnderna framgår, att dessa i bety-

dande omfattning h a r mark i sin hand, som är lämplig till exploatering lör fritidsbebyggelse. Vissa nämnder har redan nu överlåtit sådan mark, i första hand till kommuner. Enligt fritidsutredningens mening är det angeläget, att lantbruksnämnderna får befogenhet alt med medel ur jordfonden medverka till att sådana marker, som icke har väsentlig betydelse för jord- och skogsbrukets rationalisering, ställs till förfogande för friluftsändamål. Härvid blir det nödvändigt acceptera att vissa övervärden kan ingå i priset. En sådan lösning skulle innebära en smidig avvägning mellan jordbrukets och skogsbrukets intressen å ena sidan och friluftslivets intressen å andra sidan. Vidare blir det möjligt att öppna nya områden för fritidsbebyggelse eller att skapa rekreationsområden för allmänheten. Försäljning av byggnader eller delar av fastigheter i övrigt för fritidsändamål bör i sin tur vara ägnad att underlätta strukturrationaliseringen inom jordbruket, bl. a. genom att vissa övervärden avlastas. De nuvarande befogenheterna är enligt utredningens mening alltför snäva för att en markförmedling för det aktuella behovet skall kunna få önskvärd omfattning. Kravet på jordbruks- och skogsbruksintresse för att markförvärv skall kunna genomföras bör med andra ord inte ställas alltför högt. Den största effekten skulle utan tvekan uppnås, om nämnderna finge befogenheter köpa mark för friluftsändamål i alla de situationer, då ett väsentligt intresse för friluftslivet och landsbygdens utveckling kan främjas därigenom. En förutsättning för att avspaltning av mark för fritidsbebyggelse eller annat friluftsliv kommer till stånd är givetvis, att planmyndigheterna bedömer att marken i fråga är lämplig för ifrågavarande ändamål. Mark som efter sådant samråd befinnes vara efterfrågad och lämplig för exploatering bör överlåtas till kommun eller exploatör, som kommunen finner lämplig, varvid priset bör överensstämma med lantbruksnämndernas självkostnader. Enligt fritidsutredningens mening är det också önskvärt, att lantbruksnämnderna, under den tid kronan äger markområden av intresse ur naturvårds- och friluftssynpunkt, medverkar till att marken pålägges sådana restriktioner beträffande utnyttjandet, som kan vara befogade ur sådana synpunkter. Detta kan bl. a. avse skydd av strandområden, skydd för allmänhetens friluftsliv i övrigt och skydd av landskapsbilden. Även i dessa frågor har lantbruksnämnderna att regelmässigt samråda med vederbörande naturvårdsmyndigheter. En sådan lösning kan i vissa fall medföra, att marken i framtiden är säkrad för naturvård eller friluftsliv, utan att det allmänna nu eller senare behöver påtaga sig särskilda ersättningskostnader till markägare. Här skisserad medverkan från lantbruksnämndernas sida innebär inte åtaganden, som kan medföra förluster på jordfonden. Däremot innebär anordningen, att nämndernas personalresurser för inköp, försäljning, värdering o. s. v. i viss mån tas i anspråk, utan att dessa tjänster debiteras.

169 Självfallet bör nämndernas insatser inte komma ifråga i situationer, som befordrar spekulationsintressen. Om exempelvis område, som lämpar sig för exploatering för fritidsbebyggelse, överlåtes till enskild exploatör, bör genom exploateringsavtal eller på annat sätt säkerställas, att exploatören i sin tur vid utförsäljning av tomter håller en i förhållande till hans insats skälig prisnivå. I sammanhanget förtjänar också omnämnas den verksamhet, som bedriVes av statens naturvårdsnämnd samt av övriga myndigheter och organisationer, som är engagerade i naturvårdsverksamheterna (sid 35). Ett bättre utvecklat och mera effektivt naturvårdsarbete kommer i stor utsträckning allmänhetens friluftsliv till godo. Inrättandet av nya nationalparker och naturreservat samt utnyttjandet i ökad utsträckning av andra områdesskydd i naturvårdslagen innebär som regel värdefulla bidrag till säkerställandet av tillgången på fria marker för det rörliga friluftslivet i framtiden. Utöver de här nämnda myndigheterna tar en rad andra statliga organ befattning med markfrågor på ett sådant sätt, att de i vissa fall kan medverka i markanskaffningen för friluftslivets behov. Enligt fritidsutredningens mening är det angeläget att så sker där detta är möjligt och lämpligt. Det ligger för övrigt i linje med samhällsutvecklingen, att olika specialorgan breddar basen för överväganden och insatser, varigenom samhällets behov i stort tillgodoses på bästa sätt. För att bli framgångsrikt kräver ett sådant arbete betydelsefulla insatser av ett samhällsplaneringsorgan med tillsyn över markanvändningsfrågorna i hela deras vidd.

6.5. Enskildas

medverkan

6.5.1. Allmänna

i

markanskaffningen

synpunkter

Som framhållits tidigare i olika sammanhang finns det utrymme för en omfattande företagsamhet av enskild art i markanskaffningen för fritidsbebyggelse. Fritidsutredningen räknar med alt exploateringsföretag och markägare i ökad omfattning skall lämna konstruktiva bidrag till en lämplig utveckling av denna bebyggelseform. Eftersom planeringen för fritidsbebyggelse primärt är en kommunal angelägenhet, förutsätter sådana enskilda insatser också en i motsvarande mån ökad samverkan mellan kommun och företagare. I detta avsnitt behandlar utredningen vissa former för sådan samverkan. Därvid tar utredningen främst sikte på yrkesmässig exploateringsverksamhet av relativt stor omfattning, men utesluter inte möjligheten att liknande samverkansformer kan visa sig användbara i tillämpliga delar även i andra sammanhang. Åtskilliga betydelsefulla frågor kräver i förekommande fall sin lösning genom samverkan mellan kommun och exploatör. En primär uppgift är

170 härvidlag att planlägga exploateringsverksamheten på ett sådant sätt, att tillräckliga och ändamålsenliga områden hålls helt fria från bebyggelse och reserveras för allmänhetens friluftsliv på längre sikt samt att den nya tätbebyggelsen för fritidsändamål kommer att omfatta detaljplaneområden, som även ur andra synpunkter är lämpligt lokaliserade och avgränsade. Inom sådana områden är det angeläget använda en för det enskilda fallet lämpad exploateringsgrad och planutformning. Därvid skall i tillräcklig omfattning tillgodoses en stigande efterfrågan på högre boendestandard inom fritidsområden. I sammanhanget har plangenomförandet särskild betydelse, inte minst vad avser vissa gemensamma anläggningar och anordningar. Av tekniska och ekonomiska skäl är det eftersträvansvärt, att byggandet av gemensamhetsanläggningar såvitt möjligt genomföres i markexploatörens regi, varigenom det blir möjligt slå ut kostnaderna på den färdigställda tomtmarken. För den enskilde husbyggaren medför detta fördelen, att han kan bättre överblicka den totala kostnaden för sitt fritidshus, emedan han vet vad han får för pengarna i fråga om gemensamhetsanläggningar. Om efterfrågan på en ort är inriktad på en lägre boendestandard i fritidsområdena, måste konsekvensen självfallet bli en häremot svarande anpassning av utbyggnadsåtgärderna. Även för sådana fall är det dock nödvändigt utforma detaljplaneringen så, att utrymme finns för en framtida, gärna successiv standardhöjning på bebyggelsen. Även en rad andra spörsmål kan i förekommande fall lösas i samverkan mellan k o m m u n och exploatör. Kännetecknande för alla dessa frågor är att de i princip inte behöver inrymma några kontroversiella moment. Tvärtom bör det vara ett gemensamt intresse för kommun och markexploatör att främja en lämplig utveckling av fritidsbebyggelsen. Enligt BL uppbär kommun ansvaret för att byggnadsplan upprättas och laslställes, medan genomförandet av planen i princip åvilar markägaren. I jämförelse med vad som gäller för stadsplan är byggnadsplanens genomföranderegler outvecklade. Med hänsyn härtill är det så mycket mera angeläget, att markexploatör i frivillig ordning fullgör sina i sammanhanget så betydelsefulla uppgifter. Sådana insatser måste som nämnts anpassas till en kommunal målsättning för fritidsbebyggelseplaneringen. Eftersom hela frågan i princip gäller ett gemensamt intresse, är en lämplig form för denna samverkan, att kommun genom avtal med markexploatör träffar överenskommelse före byggnadsplans antagande. Intet hindrar att sådant avtal innefattar frågor som är reglerade i lag, om blott avtalets innehåll inte strider mot lagens mening. I praktiken har också s. k. exploateringsavtal mellan kommun och markexploatör fått ökad användning vid fritidsbyggandet under senare år. Dessa avtal har kommit till stånd just för att lösa bl. a. byggnadsplanens genomförandefrågor på ett tillfredsställande sätt. 1 vissa fall har de emellertid kommit att innehålla bestämmelser, som är främmande för det syfte som ett sådant avtal i princip bör tillgodose. Fritidsutred-

171 ningen rekommenderar, att avtalsformen kommer till ökad användning i samverkan mellan kommun och markexploatör för lösandet av fritidsbebyggelsens plangenomförandefrågor, men vill samtidigt understryka angelägenheten av att avtalen får en utformning och ett innehåll, som bättre svarar mot deras syfte. I det följande diskuterar utredningen dessa spörsmål mera ingående. 6.5.2. Samverkan mellan kommun och markexploatör i avtalsform (exploateringsavtal) I detta avsnitt behandlar fritidsutredningen främst sådant avtal mellan kommun och markexploatör, som omspänner ett byggnadsplaneområde (byggnadsplaneavtal). I ett avslutande avsnitt diskuteras därefter möjligheterna att genom liknande avtal reglera förhållanden utanför detaljplan. Syftet med ett byggnadsplaneavtal kan väsentligen sägas vara att där så erfordras skapa och säkerställa sådana förhållanden, att tätbebyggelse kan medges samt byggnadsplan antas och fastställas. Kontrahenter i sådant avtal ä r å ena sidan kommun, i regel företrädd av kommunalnämnd (drätselkammare), och å andra sidan en eller flera markexploatörer. Grunden för kommuns intresse att medverka i ett byggnadsplaneavtal ligger i dess allmänna ansvar för samhällsplaneringen samt den i BL stadgade skyldigheten för kommun att ombesörja upprättande av byggnadsplan när tätbebyggelse uppkommit eller kan väntas uppkomma inom nära förestående tid. I sammanhanget bör också nämnas kommuns skyldighet att förskjuta och i vissa fall också slutligt svara för kostnaden att upprätta byggnadsplan. Genom avtalet kan kommunen — liksom exploatören — i förekommande fall ikläda sig förpliktelser avseende köp, försäljning och byte av fast egendom, upplåtelse av mark enligt 113 § BL, anslutning till kommunalt vatten och/eller avloppsnät, upplåtelse av parkeringsplatser och hamnområden med båtplatser samt gäldande av kostnader för planarbete och annan utredning i syfte att skapa förutsättningar för att viss byggnadsplan skall kunna antas och fastställas. Däremot bör kommun inte i avtalet direkt utfästa sig att anta viss byggnadsplan, eftersom fråga härom i princip skall avgöras av fullmäktige på objektiva grunder enligt bestämmelserna i BL samt planen för övrigt kräver länsstyrelsens fastställelse för att bli giltig. Avtalet bör däremot innehålla, att det träffas under förutsättning att planförslaget i fråga — ev. inom viss tid — antas av kommunen och fastställes av länsstyrelsen. För att en mindre avvikelse från det i avtalet åsyftade planförslaget inte skall behöva föranleda att avtalet blir ogiltigt, kan det vara lämpligt utforma villkoret så, att förslaget fastställes i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antagits i avtalet. Bland förpliktelser som markexploatör kan åta sig bör utöver de nyss uppräknade särskilt nämnas utförande av vissa gemensamhetsanläggningar

172 för den planerade bebyggelsen. I detta hänseende kan i avtalet regleras standard och tidsprogram för färdigställande i förekommande fall av vägar, parkeringsplatser, vägbelysning, anordningar för vatten- och elförsörjning, avloppsanläggning, båtbryggor, badplatser, lekplatser, branddammar etc. Införandet av åtaganden på detta område underlättas genom de förslag till ändringar i 113 § BL och införandet av en ny paragraf, 113 a, som utredningen framlägger i följande avsnitt (sid. 178). Har byggnadsplaneavtal kommit till stånd förutsattes, att länsstyrelsen i allmänhet kan lägga det till grund för förpliktelse enligt sistnämnda paragraf. Särskilt då fråga är om utförande av gemensamhetsanläggningar bör avtalet också innehålla bestämmelser om ställande av säkerhet för exploatörens åtaganden. Därutöver k a n avtal lämpligen avse exploatörs medverkan i bildandet av förvaltningsorgan för framtida underhåll och skötsel av anläggningarna, renhållningsfrågor m. m. I vissa fall kan det också vara motiverat att i avtal reglera tomtprisnivån. Här avses främst sådana fall, där stat eller kommun överlåter mark till företag för exploatering. Härvid bör stipuleras, att exploatören vid brott mot utfästelsen i fråga skall erlägga visst vitesbelopp, eventuellt preciserat till att motsvara betingade överpriser. En fråga som ofta bör kunna med fördel lösas genom byggnadsplaneavtal avser äganderätten till allmänna platser och specialområden inom byggnadsplan. Detta gäller inte minst i de speciella fall, där det finnes lämpligt, att äganderätten till sådan mark överföres på kommun. I flertalet fall torde det dock enligt utredningens mening vara lämpligt, att äganderätten till dylik mark tillfaller tomtägarna inom planområdet. En sådan transaktion genomföres enklast på det sättet, att de gemensamma områdena vid avstyckning på en gång av samtliga byggnadstomter inom planområdet undantages som samfällda för styckningslotterna med tilllämpning av 19 kap. 12 § JDL. Med hänsyn till avstyckningsinstitutets konstruktion förutsätter detta, att markexploatören föranstaltar om avstyckning av byggnadstomterna samt ställer yrkanden i enlighet med utredningens förslag på denna punkt. Utredningen vill dock framhålla, att äganderätten till de gemensamma områdena i vissa fall bör kunna kvarligga hos markexploatör, t. ex. i de fall där i orten bosatta jordbrukare genomför exploatering av obetydlig omfattning. Genom det kommunala s. k. planmonopolet har kommun ofta ett starkt förhandlingsläge gentemot markexploatör. Givetvis får kommun inte missbruka denna ställning till att framtvinga åtaganden från exploatörens sida, som går längre än vad BL kan anses kräva i fråga om förutsättningar för att anta och fastställa byggnadsplan, varom fråga är. Hittills har behandlats avtal som reglerar förhållanden inom byggnadsplan. Som nämnts inledningsvis kan ett exploateringsavtal emellertid också mycket väl reglera förhållanden utanför detaljplan. Särskilt där förut-

173 sättningar föreligger för. samexploatering över större områden kan en sådan avtalsform få stor betydelse. Intet hindrar heller, att man i ett och samma avtal behandlar två eller flera detaljplaneområden samt för dessa gemensamma angelägenheter utanför områdenas gränser. Härigenom kan frivilliga avtal mellan kommun och en eller flera exploatörer i förekommande fall verksamt bidra till genomförandet av översiktliga planer för fritidsbebyggelse. Principiellt skall ett sådant avtal kunna konstrueras efter samma riktlinjer som gäller för byggnadsplaneavtal, men med ett mot de delvis ändrade uppgifterna svarande innehåll. Avtalsregleringen kan i sådana fall komma att omfatta frågor rörande allmänna områden och markreservat av skilda slag samt kollektiva anläggningar och anordningar utanför detaljplan. Ett exploateringsavtal av här antydd beskaffenhet har i tilllämpliga delar liknande huvuduppgifter som angivits för byggnadsplaneavtal. Till detta kan läggas ytterligare en huvuduppgift, nämligen tillgodoseendet av det rörliga friluftslivels intresse av tillgång till allmänna områden vid stränder och andra begärliga platser. Exploateringsavtal av här behandlade typer — avtal för byggnadsplaneområden och för större områden — kan enligt fritidsutredningens mening rätt utnyttjade bli ett verksamt medel för genomförandet av fritidsbebyggelseplaneringens intentioner. Med hänsyn härtill bör avtalsformens utbredning underlättas genom upprättandet av normer för olika avtalstyper. Det ankommer på vederbörande myndigheter och organisationer att ta initiativ i denna fråga. 6.6. Andringar 6.6.1

i gällande

lagstiftning

Expropriationslagen

På sätt som utvecklats närmare i det föregående måste kommunala markförvärv för friluftsändamål tillmätas väsentligt ökad betydelse i framtiden. Enligt fritidsutredningens mening bör sådana förvärv därför stimuleras på olika sätt och bl. a. genom införande av ett statligt kreditstöd. Enligt utredningens mening är saken bäst betjänt av att utvecklingen på området förs framåt genom aktiv inköpspolitik, där kommunerna i god tid och i helt frivillig ordning förvärvar mark för ändamålet. Alla skäl talar också för att erforderliga markförvärv i allmänhet skall kunna genomföras på detta sätt. Emellertid bör markförvärven för friluftsändamål ändock jämställas med andra angelägna kommunala markförvärv på det sättet, att en aktiv inköpspolitik vinner stöd i expropriationsregler för motsvarande ändamål. Visserligen kan tvångsförvärv knappast komma att tillgripas annat än i undantagsfall, men för sådana fall framstår de som lika nödvändiga här som i andra sammanhang. Erfarenheten visar också att förhandenvaron av expropriationsregler kan ha en avtalsfrämjande effekt.

174 Ur expropriationssynpunkt kan de aktuella markförvärven för friluftsändamål indelas i tre olika kategorier, nämligen mark till fritidsbebyggelse, friluftsområden eller fritidsreservat samt kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet. Det första ändamålet — mark till fritidsbebyggelse— bör kunna tillgodoses med tillämpning av 1 § första stycket punkt 16 expropriationslagen. Enligt detta stadgande kan medges expropriation för att säkerställa, att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som inte är tätbebyggd för upplåtelse med tomträtt. Enligt 111 § tillkommer sådan expropriationsrätt endast kommun, inom vars område marken är belägen. Det huvudsakliga syftet med ifrågavarande, år 1949 införda expropriationsmöjlighet är att ge kommunerna ökade möjligheter att bedriva en aktiv bostadspolitik och att genomföra den allmänna planeringen av sin tätbebyggelse. En ändamålsenlig planering i sistnämnda hänseende måste numera inbegripa även fritidsbebyggelse. Behovet att i särskilda fall kunna tillgripa expropriation för åstadkommande av att därför lämpad mark inom en kommun till överkomliga priser hålles tillgänglig för fritidsbebyggelse får genom utvecklingen under senare tid ej sällan anses lika framträdande som i fråga om permanentbebyggelse. Då begreppet tätbebyggelse även innefattar fritidsbebyggelse, som uppfyller de i 6 § första stycket BL uppställda rekvisiten, k a n skäl anföras för att stadgandet utan vidare skulle kunna tillämpas jämväl på bebyggelse av sistnämnda slag. Så torde dock hittills inte ha skett. För undanröjande av all tvekan i förevarande hänseende förordar utredningen, att det genom ett uttalande av statsmakterna klart säges ifrån, att den ifrågavarande expropriationsbestämmelsen även är tilllämplig beträffande mark för fritidsbebyggelse. — Expropriation för överförande i kommuns ägo av inte tätbebyggd mark för upplåtelse med tomträtt torde utan särskilt motivuttalande vara möjlig också i fall, där den planerade tomträttsupplåtelseii avser fritidsbebyggelse. Det andra här behandlade expropriationsändamålet — mark till friluftsområden eller fritidsreservat — är helt tillgodosett genom en ändring i expropriationslagen, som genomfördes samtidigt med naturvårdslagen och som trädde i kraft den 1.1.1965. Denna ändring avser expropriationsgrunden i 1 § första stycket punkt 11 expropriationslagen och innebär, att expropriation kan ske för att bevara område som naturreservat. Beträffande det tredje här behandlade expropriationsändamålet — m a r k till kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet — antecknas h ä r följande. Såsom framhållits bl. a. i 6.2.1, allmänna områden, är det i många fall angeläget, att m a r k till kollektiva friluftsanläggningar säkerställes genom kommunala markförvärv. Saken har sådan betydelse, att det får anses föreligga behov av att kunna i förekommande fall även med tvångsrätt ta

175 i anspråk annans mark för anläggningar, som har väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv. 1 viss utsträckning kan detta behov tillgodoses redan med tillämpning av gällande lagstiftning. Erfordras för tillgodoseende av ändamålet med naturreservat att vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar anlägges inom området, kan länsstyrelsen enligt 9 § naturvårdslagen förplikta markens ägare att tåla sådant intrång. I den mån en planerad småbåtshamn tillika kan anses främja den allmänna samfärdseln, kan expropriation av m a r k och vatten för sådana anläggningar äga rum med tillämpning av 1 § första stycket punkt 2 expropriationslagen. Med stöd av 1 § första stycket punkt 4 samma lag — enligt vilket stadgande expropriation kan ske för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose — torde med hänsyn till bestämmelser i hälsovårdsstadgan expropriation kunna ske för anläggning av friluftsbad. Bortsett från sistnämnda fall saknas emellertid möjligheter att expropriera mark för anläggningar, som väsentligen avser att tillgodose det rörliga friluftslivets behov. Som exempel må nämnas friluftsgård, småbåtshamn, som inte kan anses främja den allmänna samfärdseln samt campingplats, vilken ej ingår i naturreservat. 1 allmänhet torde det låta sig göra att förvärva för dylika fristående anläggningar erforderlig mark genom överenskommelser med markägarna. Undantagsvis kan emellertid fall förekomma, där möjlighet till expropriation ter sig angelägen. Där behov finns att anlägga en småbåtshamn för det rörliga friluftslivet vid en kust, som av naturen erbjuder få lämpliga platser för en hamn, visar det sig kanske omöjligt att ernå uppgörelse med markägarna. Med tanke på dylika fall bör enligt utredningens mening i expropriationslagen införas en möjlighet till expropriation av mark för anläggning av väsentlig betydelse för friluftslivet. Detta synes lämpligen kunna ske genom att i 1 § första stycket punkt 11 expropriationslagen — enligt vilket stadgande expropriation kan ske för att bevara område såsom nationalpark, naturreservat eller naturminne — tilllägges: eller för att inrätta friluftsbad, småbåtshamn eller annan anläggning av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv. För att expropriation skall få ske för ifrågavarande ändamål måste det givetvis genom tillfredsställande utredningar vara klarlagt såväl att ett starkt behov finns av anläggningen ifråga som att det i trakten inte finns annan för ändamålet lika lämplig mark, som på rimliga villkor kan anskaffas på frivillig väg. 6.6.2. Byggnadslagen I ett tidigare avsnitt (6.5) om enskildas medverkan i markanskaffningen för fritidsbebyggelse diskuteras samverkan mellan kommun och företagare i avtalsform (exploateringsavtal). Denna samverkansform tar främst sikte

på yrkesmässig exploateringsverksamhet av relativt stor omfattning. Därvid framhålles såsom eftersträvansvärt av tekniska och ekonomiska skäl, att byggandet av gemensamhetsanläggningar för fritidstätorter såvitt möjligt genomföres i markexploatörens regi. Detsamma är givetvis fallet om kommun själv genomför exploatering för fritidsbebyggelseändamål. Enligt fritidsutredningens mening måste angivna spörsmål numera tillmätas sådan betydelse, att markexploatörs skyldigheter beträffande planområdes gemensamma anläggningar förtjänar bli föremål för laglig reglering. Sådana regler om kontroll över gemensamhetsanläggningars utformning och standard i de för fritidsbebyggelse avsedda byggnadsplaneområden, som förvärvas och iordningställer av exploateringsföretag eller kommun, bör anknytas till BL:s stadganden i 112 och 113 §§ om markexploatörs förpliktelser vad beträffar markupplåtelse. Det åligger enligt BL den som exploaterar byggnadsplaneområde att upplåta m a r k inom området för vissa gemensamma behov. Lägges byggnadsplan över område i en ägares hand kan enligt 113 § BL länsstyrelsen vid planens fastställande förordna, att ägaren skall utan ersättning upplåta obebyggd mark, som för områdets ändamålsenliga användning erfordras till väg eller annan allmän plats, i den mån det befinnes skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter. Marken skall upplåtas när den behövs för allmänt ändamål. Jämlikt 112 § BL har markexploatören dessutom — i likhet med andra markägare i byggnadsplaneområde — skyldighet att utan ersättning upplåta obebyggd mark, som enligt byggnadsplanen är avsedd till väg eller annan allmän plats i den mån marken till följd av nybyggnad erfordras för samfärdseln inom området. Blir både 112 och 113 §§ tillämpliga, skall vid skälighetsbedömningen enligt 113 § hänsyn tagas till upplåtelsernas omfattning enligt 112 §. Slutligen är exploatören — i motsats till andra markägare — enligt 118 § BL inte berättigad till ersättning för sådan förlust, som vållas av att honom tillhörig mark i byggnadsplan bestämts skola användas för allmän byggnad och kanske som följd därav inte kan under tiden före ianspråktagandet disponeras på lika inkomstgivande sätt som eljest skulle ha varit möjligt. Även h ä r gäller dock begränsningen till vad som kan anses skäligt med hänsyn till exploatörens nytta av planen. Ifrågavarande mark bestämd för allmän byggnad skall ersättas då den tagits i anspråk. De nämnda stadgandena avser endast markupplåtelse. BL innehåller i bestämmelserna angående stadsplan mera vittgående förpliktelser för markexploatörer. Enligt 70 § BL kan Kungl. Maj:t på stadens ansökan förordna, att inom exploatörs markområde en mot hans nytta svarande skälig del av marken vilken erfordras till gata, allmän plats eller allmän byggnad skall utan ersättning tillfalla staden med äganderätt. Kungl. Maj:t kan vidare enligt 73 § BL i förordnandet om markens avstående även föreskriva, att

177 markexploatören i den mån så prövas skäligt skall bekosta anläggning av gata samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp. Fritidsutredningen har övervägt att beträffande här ifrågavarande byggnadsplaneområden, där marken förvärvats i syfte att den i sin helhet skall utnyttjas för fritidsbebyggelse, föreslå införandet av bestämmelser i BL, som vore fullt analoga med 70 och 73 §§. Markexploatören skulle således överlåta äganderätten till den mark, som erfordras för vägar, allmänna platser och eventuella gemensamhetsanläggningar av annat slag. I det fall då en kommun är markexploatör torde en dylik äganderättsavhändelse vara mindre lämplig. Den framtida bebyggelseutvecklingen kan föranleda behov av kommunala ingripanden, som förutsätter innehavet av äganderätten till marken. Vad beträffar enskilda exploateringsföretag är läget däremot ett annat. Bortfallet av företagets på reellt innehåll tämligen urholkade äganderätt till den mark, som upplåtes för allmänt ändamål, skulle skapa ökad reda i fastighetsförhållandena, och de olägenheter skulle minska, som följer av att gränsen mellan exploatörens och tomtägarens befogenheter i fråga om särskilt de allmänna platsernas disposition i många fall är oklar. Att dylika bestämmelser inte redan givits i BL sammanhänger med att genomförandet av byggnadsplan — i motsats till vad fallet är beträffande stadsplan — i princip ankommer på fastighetsägarna och inte på kommunen. Det saknas på grund härav ett rättssubjekt, engagerat i planens genomförande, som har anledning att med äganderätt förfoga över markområden för allmänna behov. En tänkbar utväg i enskilda företags exploateringsområden är att införa möjlighet att i samband med byggnadsplanens fastställande förplikta exploatören att avstå för vägar och andra gemensamhetsanläggningar erforderlig mark till kommunen. En sådan lösning torde emellertid kräva, att kommunen även liksom beträffande stadsplan får skyldighet att svara för att marken iordningställes till allmänt begagnande, när utvecklingen hunnit till ett visst stadium. Till stöd för en dylik ordning kan med dagens starka kommunala engagemang inom byggnadsväsendet anföras mera vägande motiv än vid byggnadslagens tillkomstår 1947. Då en reform i antydd riktning skulle kräva ändringar i byggnadslagstiftningen av betydande principiell räckvidd, anser sig utredningen dock böra avstå från att framlägga förslag härom. En annan lösning på ifrågavarande problem vore, om i samband med byggnadsplanens fastställande kunde förordnas, att för vägar m. m. erforderlig m a r k skulle med äganderätt avstås till de blivande fastigheterna inom planområdet. Med hänsyn till att dessa inte existerar vid tiden för planfastställelsen och då den samfällighetsbildning som skulle krävas ej gärna kan komma till stånd annorledes än genom förrättning enligt jorddelningslagen, skulle emellertid genomförandet av en dylik ordning innebära ett allvarligt ingrepp i rådande fastighetsrättsliga system och bör därför knappast övervägas i förevarande sammanhang. 12

178 I allmänhet torde förutsättningarna att lösa frågan på frivillig väg vara gynnsamma. Uppenbarligen ligger det ofta i exploateringsföretags intresse att efter exploateringens genomförande bli befriat från all befattning med allmän mark inom byggnadsplaneområde. I vissa fall kan det befinnas lämpligt, att marken efter planens fastställande överlåtes på kommunen. Den nu ganska vanliga ordningen med överlåtelse till tomtägareförening synes även erbjuda en acceptabel lösning. Enligt utredningens mening torde emellertid — som nämnts tidigare — det lämpligaste sättet att lösa problemet normalt vara, att ifrågavarande mark vid avstyckning på en gång av byggnadstomterna inom planområdet med tillämpning av reglerna i 19 kap. 12 § JDL undantas som samfälld för tomterna. Viktigare såväl ur allmän synpunkt som med hänsyn till fritidshusbyggarnas intressen synes vara. att garantier skapas för att de gemensamma anordningar och anläggningar som bebyggelsen kräver blir färdigställda redan i samband med att byggnadsplaneområdet tages i anspråk av sina blivande invånare. Utredningen föreslår därför, att efter 113 § BL införes ett stadgande härom i form av en ny 113 a § och med den huvudsakliga innebörden, att tillsynsmyndigheten beredes möjlighet att i samband med planfastställelse lämna vissa föreskrifter i ämnet. Ett sådant stadgande skulle i stort sett innehålla, att länsstyrelsen kan i förordnande enligt 113 § — i den mån så prövas skäligt — föreskriva, att områdets ägare skall vara pliktig att i den ordning länsstyrelsen bestämmer utföra och bekosta vissa gemensamhetsanläggningar för den planerade bebyggelsen. Samtidigt skulle kunna föreskrivas, att sådan anläggning sedermera skall efter länsstyrelsens bestämmande utan ersättning överlämnas till samfällighet, förening eller huvudman, som handhar för bebyggelsen gemensamma angelägenheter. Länsstyrelsen bör också kunna påfordra, att innan byggnadsplan fastställes betryggande säkerhet ställes för fullgörande av sådan förpliktelse. Angivna huvudstadgande föranleder följdändringar i 113, 118 och 148 §§ BL. Den närmare innebörden i huvudstadgandet och följdändringarna framgår av förslag till lagtext med tillhörande specialmotiv (sid. 255). I sådana fall, där kommun och företagare träffar s. k. exploateringsavtal angående gemensamhetsanläggningar m. m., blir det följaktligen angeläget tillse, att avtalet i tillämpliga delar får en sådan utformning, att dess innehåll kan godtas av länsstyrelsen.

KAPITEL 7

Fritidsbebyggelsens gemensamhetsanläggningar

7.1.

Gällande

bestämmelser

7.1.1. Allmänna platser och specialområden inom byggnadsplan Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda områden, som ingår i planen. Denna redovisning blir avgörande för markanvändningen inom planen. Det är fråga om tre olika typer av markområden, nämligen allmän plats, byggnadsmark och specialområden. Till allmän plats räknas vägmark samt park. Vägmärken omfattar vägar eller gator samt parkeringsplatser. Parkmarken innefattar planteringar, lekplatser och mindre idrottsplaner. Även mindre badplats utan särskilda anordningar torde kunna hänföras till allmän plats. Byggnadsmark inom byggnadsplan för fritidsändamål omfattar främst tomtmark för fritidshus, men också ej sällan annan tomtmark, exempelvis för handelsändamål. Om koloniträdgårdar regleras genom byggnadsplan, räknas de också hit. Som exempel på specialområden inom byggnadsplan för fritidsändamål kan nämnas båthamn, friluftsbad och vattenområde. Här avses främst sådana områden och anläggningar, som betjänar invånare inom byggnadsplaneområdet. I fortsättningen begränsas framställningen till allmänna platser och specialområden för byggnadsplaneområdes invånare. Inom en detaljplan utgör sådana gemensamma områden ett viktigt komplement till byggnadsmarken. Förekomsten av lämpligt utformade sådana områden med tillhörande anläggningar kan ha avgörande betydelse för planområdets funktion. Dimensioneringen och utformningen av allmänna platser och specialområden med tillhörande anläggningar är en detaljplanefräga, som måste prövas från fall till fall med hänsyn till de särskilda förutsättningarna. På denna punkt hänvisas till avsnittet 5.3 (sid. 127) om synpunkter på detaljplaneringen för fritidsbebyggelsen. Byggnadsplan blir rättsgiltig, genom att den fastställes av länsstyrelsen. Planfastställelsen påverkar inte i och för sig markområdenas rättsliga ställning eller äganderättsförhållandena inom planen. Emellertid öppnar den vissa möjligheter att använda legala eller administrativa medel för att i plangenomförande syfte göra mark tillgänglig för gemensamt ändamål eller för att hindra, att m a r k tas i anspråk för i planen ej avsedda ändamål. Ett viktigt medel av sistnämnda slag är, att nybyggnad ej må företas i strid mot

byggnadsplan (legalt förbud i 110 § första stycket BL). Ett annat sådant medel är, att länsstyrelsen äger förordna om förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd i den utsträckning, som föranledes av omständigheterna (administrativt förbud jämlikt 110 § fjärde stycket BL). I övrigt är åtgärdsmöjligheterna olika beträffande mark för gemensamma ändamål, beroende på om marken redovisas i planen som allmän plats eller som specialområde. Lagen utgår från att vägar och andra allmänna platser under alla förhållanden måste ordnas på något sätt. I den mån det är fråga om allmänna vägar, skall vägförvaltningen lösa uppgiften med tillämpning av AVL. I övrigt måste vägar och andra allmänna platser iordningställas och underhållas av de enskilda markägarna inom planen eller av den vägförening, som kan ha bildats för planområdet på länsstyrelsens initiativ enligt 3 kap. EVL. Sistnämnda lag ställer därvidlag tvångsmedel till förfogande för att framtvinga upplåtelse av erforderlig m a r k och fördelning av kostnaderna på alla berörda fastigheter (6, 7, 10—13, 71 och 76 §§ EVL). Jämlikt 71 § tredje stycket EVL må vägförening ej utöva verksamhet, som är främmande för dess nu angivna ändamål, föreningen dock obetaget att ombesörja vägbelysning. Detta innebär utom annat, att vägförening ej har befogenhet att ta befattning med exempelvis specialområden. BL innehåller själv ett par bestämmelser, som går ut på att obebyggd mark, som enligt byggnadsplanen är avsedd till väg eller annan allmän plats, skall kunna nyttjas för sitt ändamål utan omgång och utan ersättning. Det ena fallet är, om marken blir behövlig för samfärdseln inom området på grund av nybyggnad och den dessutom vid tiden för byggnadsplanens fastställande — alltså ej nödvändigtvis vid tiden för nybyggnaden — tillhörde samma ägare som byggnadsmarken (112 § BL). Det andra stadgandet gäller det fall, att marken tillhör markexploatör, som får sitt område helt eller delvis byggnadsplanelagt. Vid planens fastställande äger länsstyrelsen föreskriva, att han skall upplåta marken när den behöver användas för väg eller allmän plats (113 § BL). Båda stadgandena bygger på tanken, att den som säljer byggnadstomter även skall i möjlig mån tillhandahålla den vägmark, som behövs för dessas begagnande. De täcker varandra därför i stor utsträckning. Skulle ägaren vägra att upplåta marken, torde handräckning kunna erhållas hos överexekutor på begäran av sakägare. Mot bestämmelsen i 113 § BL har riktats viss kritik för oklarhet (jfr SOU 1962: 36 sid. 233). Har i byggnadsplan bestämts, att mark skall användas till väg eller annan allmän plats, utan att skyldighet att upplåta marken föreligger enligt 112 eller 113 §, skall ersättning utgå till markägaren under viss förutsättning enligt 116 § BL. Förhållandet kan medföra, att länsstyrelsen föranstaltar om bildande av vägförening, även om sådan förening eljest inte ä r erforderlig (jfr nedan).

181 På fastställd byggnadsplan kan alltså grundas skyldighet för markägare att upplåta mark lör våg eller annan allmän plats med eller utan ersättning. Under begreppet allmän plats inbegripes emellertid som nämnts inte specialområden. Detta förhållande får ej utesluta, att m a r k i förekommande fall avsattes i byggnadsplan även för sådana ändamål. En förutsättning är därvidlag, att markägare erhåller skälig gottgörelse för skada, som kan orsakas honom till följd av de med planen förbundna inskränkningarna i markanvändningen. Med hänsyn härtill kan specialområde knappast avsättas i byggnadsplan annat än efter samråd med markägaren, ett förhållande som kommit till uttryck i lagtexten i 118 § BL. I 6 kap. föreslår utredningen dels viss ändrad lydelse av 113 och 118 §§ BL, dels införandet av en ny 113 a § BL. Bestämmelser gällande vägar inom planområden finns också i 3 kap. 1939 års lag om enskilda vägar (EVL). De innebär utom annat, att en samfällighet, benämnd vägförening, i förekommande fall skall bildas av fastigheterna inom området. Vägförenings ändamål är att ombesörja och bekosta väghållning i fråga om föreningens vägar samt att handha de i föreningen ingående fastigheternas gemensamma angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar. Lika med väg anses till väg ansluten brygga, bro eller färja med färjläge. Finnes inom vägförenings område mark, som i byggnadsplan avsatts till annan allmän plats än väg, skall vägföreningens väghållning omfatta jämväl iordningställande och underhåll av dylik plats. Vägförening äger rätt, men inte skyldighet att ombesörja vägbelysning. Fråga om vägförening skall bildas prövas vid förrättning enligt 3 kap. EVL. I 79 § EVL anges de frågor, som särskilt skall utredas och prövas vid förrättningen: Förrättningsmannen skall tillse, att vid förättningcn förebringas sådan utredning angående bebyggelsen och förhållandena i övrigt inom det område, förrättningen avser, att på grund därav kan bedömas, huruvida vägförening bör bildas för att ombesörja väghållning inom området eller del därav. Finnes vägförening böra komma till stånd, skall särskilt utredas: huru föreningens område bör avgränsas; huruvida i föreningen bör ingå sådan byggnad eller industriell anläggning, som avses i 1 § andra stycket, eller sådan fastighet, som sägs i 72 §; vilka vägar som böra omfattas av föreningens väghållning samt när dessa vägar böra anläggas eller övertagas till väghållning av föreningen; huru dessa vägar böra utföras till läge, sträckning, bredd, byggnadssätt och anordning i övrigt; huruvida anledning förekommer att i enlighet med stadgandena i 76 § fastställa annan grund än taxeringsvärdena att gälla vid fördelning av väghållningsbördan eller att bestämma särskilt värde eller andelslal för viss fastighet samt vad i sådant hänseende bör föreskrivas; vilka föreskrifter som med hänsyn till samfärdselns behov och trafiksäkerheten böra gälla rörande vägarnas beskaffenhet den tid mark är bar och vintertiden; i vad mån och på vilka villkor det bör vara medgivet att hålla grind eller led över väg;

huruvida för ändamålsenliga fullgörandet av väghållningsskyldigheten erfordras rätt, som i 13 § omförmäles, samt, därest sådan rätt finnes böra upplåtas, på vilket eller vilka ställen, i vilken omfattning och på vad sätt rättigheten bör få utövas ävensom huruvida sand-, grus-, jord- eller stentäkt, som anses böra upplåtas, må för sitt ändamål nyttjas av ägaren eller eljest av annan än föreningen. Förrättningsmannen skall i den utsträckning, som kan anses erforderlig, samråda med vägförvaltningen i länet samt med övriga myndigheter, lokala organ och sammanslutningar, vilka hava ett väsentligt intresse av sättet för vägfrågornas lösande. Närmare anvisningar till ledning för förrättningsmän vid handläggning av förrättningar utfärdar Konungen eller den Konungen förordnar. Angivna frågor avgörs genom ett förrättningsutlåtande, som i förekommande fall överprövas av länsstyrelsen. Av det anförda framgår, att vägstandarden inom ett planområde i princip är en planläggnings- och förrättningsfråga. Med hänsyn härtill och då förhållandena kan vara vitt skiftande från fall till fall saknas anledning, att i förevarande sammanhang syssla närmare med detta spörsmål. Statsbidrag till enskild väghållning av här behandlad karaktär kan utgå enligt SFS 793/52 ändr. 205/56 och 103/63, samt enligt SFS 163/58. Utredningen återkommer till statsbidragsfrågan samt vissa andra vägfrågor i ett senare betänkande. 7.1.2. Vatten- och avloppsanläggningar 7.1.2.1. Allmänt Bestämmelser som innehåller principiella krav på h u r vatten- och avloppsanläggningar skall utföras eller som i övrigt h a r nära anknytning till vatten- och avloppsfrågorna finns i byggnadslagstiftningen, hälsovårdslagstiftningen, vattenlagstiftningen och i den särskilda vatten- och avloppslagstiftningen. 7.1.2.2. Byggnadslagstiftningen

För att mark skall få användas till tätbebyggelse förutsattes, att den vid planläggning enligt BL prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet (5 § BL). Planläggning skall ske så, att den främjar en ur allmän synpunkt lämplig utveckling inom det område, som planen skall avse. Där ej särskilda förhållanden föranleder annat, skall mark avses för det ändamål, vartill den är mest lämpad med hänsyn till läge, terräng- och grundförhållanden samt övriga omständigheter. Till tätbebyggelse får ej avses mark, som ur sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, möjligheterna att ordna vattenförsörjning och avlopp och faran för vattenförorening eller eljest ur allmän synpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse (9 § BL). Vid uppgörande av stadsplan och i tillämpliga delar byggnadsplan skall de anspråk tillgodoses, som ur olika synpunkter skäligen kan ställas på en väl ordnad bebyggelse. Därvid skall bl. a. tillses, att marken utnyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämpligt sätt samt att hänsyn tages till de fordringar, som bör uppställas ur sundhets-, skönhets- och trevnadssynpunkt (12 § byggnadsstad-

183 gan, BS). Byggnadsplan skall dessutom uppgöras så, att den tillgodoser de krav, som med hänsyn till de särskilda förhållandena inom det tillämnade planområdet skäligen bör ställas på en väl ordnad bebyggelse. Särskild hänsyn skall tagas till bebyggelsens art, äganderättsförhållandena samt markägarens möjligheter att genomföra planen (13 § BS). Den som upprättar förslag till plan skall därvid samråda med kommunens styrelse eller annat organ, som kommunens fullmäktige bestämmer, länsarkitekten samt övriga myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer, som kan ha ett väsentligt intresse av frågan (14 § BS). Förslag till plan skall, då det överlämnas till kommunal eller statlig myndighet för antagande eller fastställelse, bl. a. vara åtföljt av dels utredning angående de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för planens genomförande med beaktande särskilt av grundens beskaffenhet, trafikförhållandena ävensom möjligheterna att ordna vattenförsörjning och avlopp och att tillgodose vattenvårdsintresset, dels redogörelse för det samråd med myndigheter och andra, som ägt rum vid utarbetande av förslaget (16 § BS). Där så finnes påkallat, äger länsstyrelsen förordna, att nybyggnad inom område som ingår i byggnadsplan ej må företagas utan tillstånd av länsstyrelsen innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området anordnats i erforderlig mån (110 § BL). I byggnadsstyrelsens meddelande 1953: 9, vilket utfärdals i samråd med vägoch vattenbyggnadsstyrelsen, har vissa synpunkter sammanställts till ledning för bedömning och utredning av vatten- och avloppsfrågor i samband med bebyggelseplanering. Sedan detta meddelande utkom, har genomgripande förändringar skett såväl i byggnadslagstiftningen som i hälsovårds- och vattenlagstiftningen. Vidare har särskild lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar tillkommit. De riktlinjer, som angavs i meddelandet, är emellertid i huvudsak fortfarande tillämpliga. Detta gäller exempelvis de synpunkter, som anföres på vattenförsörjningen för såväl normal förbrukning som för brandsläckning, på avledande och rening av spillvatten, på avledande av dagvatten, på betydelsen av grundvattenytans läge och på möjligheter att inom planområde framdraga vatten- och avloppsledningar. Kostnadsfrågans betydelse framhålles. Det betonas, att det måste klarläggas, att vatten- och avloppsfrågan för en planerad bebyggelse kan ordnas inom en skälig kostnadsram och att en utredning, som endast visar att vatten- och avloppsfrågan tekniskt kan lösas, i allmänhet icke är tillfyllest. Vidare framhålles angelägenheten av att erforderliga tekniska och ekonomiska utredningar utföres jämsides med själva planförslaget. Samråd med länsingenjören förutsattes ske på tidigt stadium. Synpunkter lämnas på redovisningen av utredningsmaterialet. De angivna bestämmelserna och anvisningarna innebär ej krav på att en plan skall redovisa den vid en samlad bedömning bästa dispositionen av ett visst område. Däremot skall den tillgodose relativt högt ställda krav bl. a. i vatten- och avloppshänseende (9, 12 och 13 §§ BS). Vikten av att goda förutsättningar skapas för planens genomförande bl. a. i tekniskt och ekonomiskt hänseende, har särskilt betonats (12, 13 och 16 §§ BS). Det ovan anförda gäller såväl permanentbebyggelse som fritidsbebyggelse. För att speciellt belysa frågor rörande vattenförsörjning och avlopp i samband med planering av nya områden för fritidsbebyggelse i form av tätbebyggelse har vägoch vattenbyggnadsstyrelsen publicerat ett i samråd med byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, medicinalstyrelsen och statens vatteninspektion utarbetat meddelande VA 13/1964: »Vatten- och avloppsfrågor vid planering för fritidsbebyggelse.» I meddelandet betonas, att möjligheter måste skapas för en hög .sanitär standard i fritidsbostaden. Vatten- och avloppsfrågornas betydelse för lokalisering och utformning av fritidsområden belyses, och anvisningar lämnas för upprättande av

184 de vatten- och avloppsutredningar, som skall ingå i underlaget för den färdiga planen. Synpunkter på utförandet av gemensamma vatten- och avloppsanläggningar anföres. Ett tidigare av byggnadsstyrelsen utgivet meddelande 1953: 10, som tillkommit med sikte på en mycket enkel form av fritidsbebyggelse, har upphört att gälla i och med att VA 13 utsänts.

7.1.2.3. 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

(VAL)

Med allmän vatten- och avloppsanläggning avses anläggning, som har till ändamål att bereda vattenförsörjning och avlopp för bostäder eller annan bebyggelse och som omhänderhaves av kommun eller, där den omhänderhaves av annan än kommun, av länsstyrelsen förklarats för allmän. Allmänförklaring av icke-kommunal anläggning förutsätter ansökan av anläggningens huvudman (1 och 2 §§). Där till förekommande av sanitär olägenhet påkallas, att vattenförsörjning och avlopp för visst område ordnas i ett större sammanhang, ankommer på kommunen att ombesörja eller tillse, att allmän vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd så snart omständigheterna så medger. Försummas det, må länsstyrelsen giva kommunen åläggande därom (3 §). Allmän vatten- och avloppsanläggning skall utföras med tillbörlig hänsyn till allmänna sanitära intressen och i övrigt på det sätt dess ändamål kräver. Erfordras för viss bebyggelse anordningar enbart för vattenförsörjning eller enbart för avlopp, skall anläggningen lämpas därefter. Inom område, för vilket plan fastställts i enlighet med byggnadslagstiftningen eller där på annan grund särskilda bestämmelser med avseende på markens bebyggande gäller, må allmän anläggning ej utföras så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna eljest motverkas (4 §). I princip tillkommer det huvudmannen för allmän vatten- och avloppsanläggning att bestämma dess verksamhetsområde (5 §). Fastighet, som ligger inom verksamhetsområdet och behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp, skall när det begäres av huvudmannen eller av fastighetens ägare anslutas till anläggningen, såframt ej ändamålet med sådan anslutning kan med större fördel för fastigheten vinnas på annat sätt (6 §). Huvudmannen är pliktig att, så länge behovet av anläggningen kvarstår, underhålla den och i övrigt sörja för att den på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål (10 §). Till täckande av nödiga kostnader för utförande samt underhåll och drift av allmän vatten- och avloppsanläggning må avgifter uttagas av de fastigheter, vilka anslutits till anläggningen (14 §). Avgifterna å de särskilda fastigheterna skall stå i skäligt förhållande till fastigheternas större eller mindre nytta av anläggningen (15 §). Det förhållandet, att en vatten- och avloppsanläggning är allmän, är av betydelse icke blott därigenom, att lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar blir tillämplig på densamma, utan även för bedömningen av vissa frågor enligt hälsovårds- och vattenlagstiftningen. Hittills har få icke-kommunala anläggningar allmänförklarats. I princip möter det emellertid icke hinder att så sker även beträffande anläggningar inom fritidsområden. För att 3 § skall vara tillämplig fordras, att vattenförsörjning och avlopp behöver ordnas i ett större sammanhang till förekommande av sanitära olägenheter. Vanligen är förhållandet så inom områden av tätbebyggelsekaraktär. I vissa fall kan de sanitära kraven tillgodoses antingen genom flera mindre vatten- och avloppsanläggningar eller genom en enda för hela området gemensam anläggning. Valet mellan de olika alternativen torde då böra träffas med hänsyn till deras

185 företräden ur teknisk och ekonomisk synpunkt. När en kommun antar ett planförslag, påtar den sig således i allmänhet det yttersta ansvaret för att de gemensamma vatten- och avloppsanläggningarna, som kan komina att bli nödvändiga för att sanitära olägenheter ej skall riskeras, verkligen blir utförda. Bestämmelserna i 4 § innebär bl. a., att allmän vatten- och avloppsanläggning ej får utföras så, att den försvårar genomförandet av en verkställd bebyggelseplanering. Såsom exempel på vad som avses i stadgandet kan nämnas, att ledningsnätet lämpligen bör utformas i anslutning till redovisat gatu- eller vägnät, att vattentäkt bör väljas så, att den ej kommer att förorenas av blivande bebyggelse och att avloppsreningsanläggningar bör placeras på lämpligt avstånd från den tänkta bebyggelsen. Huvudmannen äger att själv bestämma verksamhetsområdet för allmän anläggning (5 §). De praktiskt viktigaste konsekvenserna av att ett område intages i verksamhetsområdet är, att bestämmelserna i 6 § om anslutningsrätt och anslutningstvång blir tillämpliga. För att kunna utföra anläggningen och fullgöra sina åligganden bl. a. enligt 10 § har huvudmannen rätt att taga ut avgifter av de anslutna fastigheterna. 14—16 §§ medger en ganska stor frihet vid utformning av taxan. I princip får hela självkostnaden tagas ut i form av avgifter. Detta innebär bl. a., att I. ex. en kommun som huvudman kan fastställa olika taxor för olika dyra anläggningar inom kommunen. En sådan taxepolitik kan ofta medverka till en från ekonomisk synpunkt sund bebyggelseutveckling, eftersom nybebyggelse härvid kommer att te sig mest lockande på de områden, där de verkliga kostnaderna blir lägst.

7.1.2.4. Hälsovårdslagstiftningen (1958 års hälsovårdsstadga) Bestämmelser innehållande krav på hur vattenförsörjning och avlopp skall ordnas för bl. a. bostadsbebyggelse finns införda i 1958 års hälsovårdsstadga, som är en riksstadga med enhetliga bestämmelser för hela riket. Genom införande av begreppet hälsovårdstätort har emellertid i stadgan inbyggts en differentiering. Denna differentiering har föranletts av de för områden med tät bebyggelse föreliggande kraven på strängare föreskrifter angående de sanitära förhållandena. Med hälsovårdstätort avses i hälsovårdsstadgan enligt dess 5 § område, för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan. Möjlighet till vidare anpassning efter de faktiska behoven föreligger dels genom utvidgning av tätortsbestämmelsernas tilllämpningsområde genom antagande av lokal hälsovårdsordning och dels genom att hälsovårdsnämnd enligt 66 § genom bestämmelse i lokal hälsovårdsordning kan tilldelas befogenhet att medge undantag från tätortsbestämmelserna. Planlagt område för fritidsbebyggelse utgör sålunda hälsovårdstätort. Hinder möter ej mot att tätortsbestämmelserna genom antagande av hälsovårdsordning utsträckes till område för fritidsbebyggelse utom stadsplan eller byggnadsplan. A andra sidan föreligger även möjlighet att för områden med genomgående fritidsbebyggelse utom stadsplan eller byggnadsplan utfärda lokal hälsovårdsordning utan att därvid förordna om tätortsbestämmelsernas tillämpning inom områdena. Bostadslägenhet skall ha lätt tillgång till vatten i erforderlig mängd och av tillfredsställande beskaffenhet till dryck, matlagning och andra hushållsändamål samt bör vara försedd med avlopp för spillvatten. Bostadslägenhet inom fastighet med anslutning till allmän vatten- och avloppsanläggning skall, där så med hänsyn till kostnaden och övriga omständigheter finnes skäligt, vara försedd med de anordningar, som fordras för utnyttjande av anläggningen (19 §). Utan hinder av vad som stadgas i bl. a. 19 § må rum och lägenhet, som är avsedda att användas som

186 bostad allenast under viss årstid eller eljest i begränsad utsträckning, godtagas lör sådant ändamål (22 §). Brunn, vars vatten användes till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel eller till rengöring av kärl eller redskap, som begagnas vid beredning eller förvaring av livsmedel, skall vara belägen på betryggande avstånd frän anläggning, som kan menligt påverka vattnet. Sådan brunn samt källa, vars vatten används för nämnda ändamål, skall vara överbyggda och bör i övrigt vara så inrättade, att dagvatten och orenlighet förhindras intränga däri (29 §). Anläggning för uppfordring, rening, förvaring eller överföring av vatten för ändamål, som i 29 § sägs, skall vara så anordnad och utförd samt skall så underhållas och skötas, att vattnet icke röner menlig påverkan av betydelse för dess användning (30 §). Vatten i brunn eller källa, som avses i 29 § eller i anläggning, som i 30 § sägs, eller vid allmänt vattenhämtningsställe i vattendrag, sjö eller annat vattenområde må ej förorenas, såvida åtgärden ej är medgiven enligt annan författning (31 §). Vatten, som inom hälsovårdstätort genom allmän anläggning för vattenförsörjning tillhandahålles för ändamål som i 29 § sägs, skall underkastas lysikaliskkemisk och bakteriologisk undersökning. Länsstyrelsen kan förordna att sådan undersökning skall ,ske även av vatten i allmän anläggning utom hälsovårdstätort eller av vatten, som genom icke allmän anläggning tillhandahålles flera hushåll eller eljest i större omfattning. Det åligger ägare av anläggning och ledning, vars vatten skall undersökas, att vidtaga erforderliga åtgärder för undersökningens genomförande (32 §). 33—36 §§ u p p t a r bestämmelser beträffande frekvensen av de i 32 § föreskrivna undersökningarna, kompetenskrav på dem som skall utföra desamma och föreskrifter om redovisningen av resultaten. Hälsovårdsnämnd skall tillse, att erforderliga och skäliga åtgärder vidtages för att motverka vattenförorening inom kommunen (38 §). F ö r avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet och av dagvatten samt för rening av avloppsvatten skall vidtagas de anordningar och åtgärder, som skäligen finnes påkallade till undvikande av sanitär olägenhet (39 §). Inom hälsovårdstätort skall urin, diskvatten och annan flytande orenlighet, som lätt kan övergå i förruttnelse, avledas i sluten avloppsledning, såvida icke hälsovårdsnämnden medgiver annat (40 §). Avloppsanläggning skall vara så anordnad och inrättad samt skall så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår (41 §). Före påbörjandet av sluten avloppsledning, som ej är avsedd att allenast föra avloppsvattnet till allmän avloppsanläggning, skall skriftlig anmälan göras till hälsovårdsnämnden (42 §). Inom eller i anslutning till byggnad, där människor uppehåller sig någon längre tid av dygnet, skall tillgång finnas till klosetter och urinoarer i erforderligt antal (43 §). Klosett och urinoar skall förläggas så, att sanitär olägenhet ej uppstår. De skall således anordnas på betryggande avstånd bl. a. från källa, brunn och annat dylikt vattenhämtningsställe (44 §). Vattenklosett får ej anordnas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden (46 §). Enligt 65 § må de ytterligare föreskrifter avseende allmänna hälsovården, som för kommun eller del därav finnes erforderliga utöver stadgan, meddelas i lokal hålsovårdsordning. Sådan föreskrift får dock icke avse förhållande, som reglerats genom annan författning än hälsovårdsstadgan. Vid meddelande av föreskrift skall vidare tillses, att därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Av förarbetena till hälsovårdsstadgan framgår, att avgörande för frågan, om lokal hälsovårdsordning borde upprättas, vore det lokala behovet ur allmän hälsovårdssynpunkt av att skärpa eller komplettera stadgans föreskrifter i olika avseenden. Det skulle alltså vara fråga om föreskrifter, som vore nödvändiga för

187 att komma till rätta med eller förebygga sanitär olågenhet inom ett visst område. Föredragande departementschefen underströk därvid vikten av att genom bestämmelserna i hälsovårdsordningen icke gjordes större inskränkning i allmänhetens handlingsfrihet än som motsvarade ett verkligt behov ur allmän hälsovårdssynpunkt. Till ledning för utarbetande av lokal hälsovårdsordning har Kungl. Maj:t den 5 juni 1959 med stöd av 67 § hälsovårdsstadgan fastställt en normalhälsovårdsordrling. Föreskrift i lokal hälsovårdsordning får icke utan särskilda skäl innebära väsentlig avvikelse från motsvarande bestämmelse i normalhälsovårdsordningen. Hälsovårdsnämnd äger meddela föreläggande och förbud, som finnes erforderliga för efterlevnaden av hälsovårdsstadgan, lokal hälsovårdsordning eller av nämnden för särskilda fall meddelade föreskrifter (71 §). Hälsovårdsnämndens beslut enligt 71 § kan avse bl. a. förbud mot bad utomhus å viss plats och mot att använda avloppsledning, klosett och imnoar. Hälsovårdsnämnden kan dessutom under vissa förutsättningar meddela föreläggande om avstängning av vattentillförseln i vattenförsörjningsanläggning och förbud mot att hämta vatten vid visst vattenhämtningsställe eller mot alt använda vatten utan kokning (72 §). Det undantag från bestämmelsen i 19 § beträffande bostadslägenhets förseende med vatten och avlopp, som stadgats i 22 §, torde bl. a. avse fritidsbebyggelse. Här är att märka, att ifrågavarande bestämmelser gäller all bebyggelse, således även glesbebyggelse. Inom tätbebyggelse, d. v. s. vanligen inom hälsovårdstätorter, är hälsovårdslagstiftningens krav normalt strängare. Detta har exempelvis kommit t ; ll uttryck i 40 §, enligt vilken avloppsvatten inom hälsovårdstätort skall avledas i sluten avloppsledning, såvida inte hälsovårdsnämnden medger annat. Stadgandet i 19 §, att bostadslägenhet inom till allmän vatten- och avloppsanläggning ansluten fastighet normalt skall vara så utrustad, att anläggningen kan utnyttjas, får ses mot bakgrunden av att anslutningstvång enligt VAL innebär skyldighet att deltaga i kostnaden för anläggningen, men ej att utföra den faktiska anslutningen. Bestämmelserna i 29—31 §§ om vattentäkts läge i förhällande till föroreningskälla och om förbud mot förorening av vattentäkt understryker h u r viktigt det är, att bebyggelseplaneringen sker så, att vattentäkt kan placeras på betryggande avstånd från exempelvis avloppsledningar, infiltrationsanläggningar för avloppsvatten och andra avloppsutsläpp eller från andra föroreningskällor, som kan tän kas uppstå på tomtmark. Även möjligheten, att en ytvattentäkt kan förorenas av alltför omfattande badning, måste beaktas. Stadgandena i 32—36 §§ om undersökning av vattenledningsvatten har hittills endast i få fall varit eller gjorts tillämpliga på fritidsbebyggelse. Den undersökning, som sker av vattenledningsvattnet för permanentbebyggelse, har visat sig vara av mycket stort värde. Eftersom fritidsbebyggelsen till större delen utnyttjas under den varma årstiden, då risken för vattenburna infektioner torde vara störst, får det anses som sannolikt, att undersökningsskyldigheten i allt större utsträckning kommer att göras tillämplig på denna bebyggelse. Sålunda sägs i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens meddelande VA 13/1964 (se ovan under byggnadslagstiftningen), att man, om vattenförsörjningen skall ordnas genom en gemensam anläggning för ett icke alltför obetydligt antal tomtplatser (i allmänhet mer än 25), kan räkna med att vattnet måste underkastas fysikalisk-kemisk och bakteriologisk undersökning enligt 32 § hälsovårdsstadgan. Råd och anvisningar för bedömning av undersökningsresultaten vid sådan undersökning har utfärdats av medicinal styrelsen (Medicinalstyrelsens cirkulär MF 48/1950). För att hälsovårdsstadgans krav på avloppsvattnets avledande och rening (38—

188 41 §§i skall kunna tillgodoses utan ekonomiskt orimliga resultat fordras, att dessa frågor beaktas vid bebyggelseplaneringen på ett mycket tidigt stadium. Att förbjuda anordnande av avloppsledning inom tätbebyggelseområden med normal tomtstorlek kan i allmänhet ej anses vara förenligt med hälsovårdsstadgans bestämmelser. Enligt den av Kungl. Maj:t fastställda normalhälsovårdsordningen kan beträffande fritidsbebyggelse föreskrivas, att inom visst område vattenklosett eller urinoar med vattenspolning ej får anordnas (20 § normalhälsovårdsordningen). Vidare kan till skydd för grundvatten föreskrivas, att inom visst område avloppsvatten från vattenklosett ej får utsläppas i marken (24 § normalhälsovårdsordningen). Bestämmelsen i 20 § tar sikte på sådana områden med fritidsbebyggelse, där man ej vill belasta samhället med kostnaderna för gemensamma avloppsanläggningar och där markinfiltration av avloppsvatten från vattenklosett och urinoar icke bör tillåtas. Finnes gemensam avloppsanläggning inom området, avses givetvis icke, att ifrågavarande bestämmelse skall intagas i hälsovårdsordningen. I sådant fall har däremot förutsatts, att en regel som motsvarar 24 § normalhälsovårdsordningen göres tillämplig. Skulle utvecklingen inom ett område, där en bestämmelse motsvarande 20 § normalhälsovårdsordningen gäller, leda till att vattenklosett bör få anordnas, har förutsatts att bestämmelsen kommer att upphävas.

7.1.2.5. Vattenlagstiftningen Erfordras till skydd mot förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, att å annan tillhörig fastighet lägges besvär eller last, är fastighetens ägare skyldig att mot ersättning tåla sådant intrång (2 kap. 14 § VL). Anläggande av grundvattentäkt, som är avsedd att användas för tillgodogörande av större vattenmängd än 300 kubikmeter om dygnet, får ej påbörjas, förrän vattendomstolen meddelat besked huru och under vilka villkor arbetet må utföras och grundvatten uttagas vid vattentäkten (2 kap. 47 §). Erfordras till skydd mot förorening av grundvatten, att å annan tillhörig fastighet lägges besvär eller last, är ägaren av fastigheten pliktig att mot ersättning tåla sådant intrång (2 kap. 62 §). Vill någon utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag eller vidtaga annan åtgärd, som kan befaras medföra menlig inverkan å grundvattentillgång, vilken tillgodogöres eller kan antagas komma att framdeles tillgodogöras, är han skyldig att till skydd för grundvattnet vidtaga de anordningar och tåla den begränsning av verksamheten ävensom i övrigt iakttaga de försiktighetsmått, som skäligen föranledes av omständigheterna (2 kap. 63 §). Länsstyrelsen äger för att bereda skydd för grandvattentillgång, som tillgodogöres eller kan antagas komma att framdeles tillgodogöras för vattenförsörjningen inom tätbebyggelse fastställa erforderligt skyddsområde för grundvattentillgången samt med giltighet inom detta område meddela allmänna föreskrifter rörande vad som jämlikt 63 § skall iakttagas (2 kap. 64 §). Spillvatten och orenlighet, som härrör från bostäder eller från verksamhet, som icke är att hänföra till industriell irörelse, kallas i vattenlagen kloakvatten (8 kap. 1 §). Med samhälle avses i 8 kap. VL verksamhetsområde för allmän vatten- och avloppsanläggning. Kan kloakledning, som skall byggas för ett samhälle, lämpligen inrättas för avledande jämväl av annat samhälles kloakvatten, skall därest det från sistnämnda samhälle påfordras, ledningen så byggas. Finnes kloakledning, som ett samhälle vill anlägga, med väsentlig fördel kunna användas för avledande av kloakvatten även från annat samhälle, som är i behov av kloakledning, är sistnämnda samhälle pliktigt att taga del i ledningens anläggande, om ej särskilda omständigheter gör,

189 att frågan hör anstå (8 kap. 9 §). Motsvarande regler gäller, om ett samhälle vill leda kloakvatten till kloakledning, som redan anlagts för annat samhälles räkning samt om ett samhälle inrättat kloakledning så, att den med väsentlig fördel kan användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle (8 kap. 11 §). Den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat vattenområde, är skyldig att vidtaga de åtgärder till motverkande av förorening, som med hänsyn till heskaffenheten av vattenområdet och förhållandena i övrigt kan anses påkallade ur allmän eller enskild synpunkt. Till vattendrag, sjö eller annat vattenområde, vars vatten användes eller kan antagas komma att användas för samhälles vattenförsörjning eller i fabrik eller annan inrättning för framställning av varor, avsedda att förtäras av allmänheten, får kloakvatten icke avledas, om därigenom kan uppkomma fara för spridning av smitta eller eljest våda ur hälsosynpunkt. Kloakvatten, som innehåller avloppsvatten från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse och som ej undergått behandling, varigenom avsättningsbar förorening frånskilts, får ej avledas till vattendrag, sjö eller annat vattenområde, med mindre det uppenbarligen kan ske utan olägenhet (8 kap. 23 §). Bestämmelserna i 8 kap. 9 och 11 §§ beträffande kloakledning gäller i tillämpliga delar även i fråga om åtgärd till motverkande av förorening genom kloakvatten (8 kap. 25 §). Den som vill utföra ledning, avsedd att till vattendrag, sjö eller annat vattenområde avleda kloakvatten från bebyggelse med mer än 200 invånare, skall innan ledningen påbörjas göra anmälan därom hos statens vatteninspektion (SFS 583/56, lörprövningskungörelsen, 4 §). Yattenlagstiftningen gör liksom tidigare behandlade lagar ingen skillnad mellan permanentbebyggelse och fritidsbebyggelse. Sålunda torde bestämmelserna i 2 kap. om skydd för vattentillgång i ökande utsträckning komma att tillämpas vid fritidsbebyggelse. De skyddsbestämmelser, som länsstyrelse kan utfärda med stöd av 2 kap. 63 och 64 §§, får ej innebära större inskränkningar än vad vederbörande fastighetsägare enligt reglerna inom grannskapsrätten eller beträffande farlig verksamhet är skyldiga att tåla utan ersättning. Önskar en vattentäkts ägare längre gående skyddsbestämmelser, måste dessa tillskapas genom servltut jämlikt 2 kap. 62 §, varvid ersättning måste lämnas till berörda fastighetsägare. Skyddsområde jämlikt 2 kap. 64 § kan fastställas endast till skydd för vattenförsörjningen inom tätbebyggelse. Begreppet tätbebyggelse är därvid detsamma som i byggnadslagstiftningen. Anvisningar för fastställande av skyddsområdes omfattning har utfärdats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dess meddelande nr VA 14/1964. När det gäller att tillskapa generella bestämmelser inom visst område till skydd lör ytvattentäkt, erbjuder vattenlagen endast en möjlighet, nämligen servitut enligt 2 kap. 14 §. Denna möjlighet har hittills utnyttjats i mycket liten omfattning. Vidare må erinras om att bestämmelser till skydd för såväl grund- som ytvattentakter kan fastställas med stöd av hälsovårdsstadgan i form av lokala hälsovårdsordningar. Bestämmelserna i 8 kap. 9, 11 och 25 §§ om skyldighet för samhällen att i vissa fall ordna avloppsfrågan gemensamt kan bli aktuella, exempelvis om en allmänförklarad avloppsanläggning i ett fritidsområde lämpligen bör anslutas till en anläggning i en närbelägen tätort. Observeras bör, att motsvarande regler ej gäller beträffande vattenförsörjningen. Huvudreglerna beträffande rening av avloppsvatten från bostadsbebyggelse återfinnes i 8 kap. 23 §. Här stadgas bl. a., att den rening skall ske, som med hänsyn till

190 vattenområdes beskaffenhet och förhållandena i övrigt är påkallad ur allmän eller enskild synpunkt. Sålunda måste hänsyn tagas till det aktuella vattenområdets användning, exempelvis för bad. När det gäller tätbebyggelse har som en minimilegel föreskrivits, att slamavskiljning skall ske. Någon skyldighet att begära tillstånd till utsläppande av avloppsvatten från bostadsbebyggelse föreligger ej. För att en viss garanti ändå skall erhållas för att erforderliga reningsåtgärder vidtages och för att den sammanlagda belastningen på ett vattenområde från flera avloppsutsläpp ej blir för stor, har — förutom anmälningsskyldigheten till hälsovårdsnämnden enligt 42 § HVS — skyldighet om anmälan till statens vatteninspektion föreskrivits (4 § förprövningskungörelsen). Om vatteninspektionen finner, att föreslaget sätt för utsläppandet ej är godtagbart, har den att i första hand lämna råd och anvisningar i syfte att åstadkomma en bättre lösning. Vatteninspektionen äger dessutom när så är erforderligt göra framställning till länsstyrelse om erforderliga förelägganden eller föra talan inför vattendomstol.

7.1.3.

Renhållning

K o m m u n e n s å l i g g a n d e n n ä r det g ä l l e r r e n h å l l n i n g och o m g i v n i n g s h y g i e n r e g l e r a s h u v u d s a k l i g e n i h ä l s o v å r d s s t a d g a n . Den d i f f e r e n t i e r i n g , s o m skett i b e s t ä m m e l s e r n a g e n o m i n f ö r a n d e t av b e g r e p p e t h ä l s o v å r d s t ä l o r t , h a r f ö r a n l e t t s av de k r a v p å s t r ä n g a r e f ö r e s k r i f t e r , bl. a. i fråga o m o m h ä n d e r t a g a n d e t av s o p o r och avfall, s o m f ö r e l i g g e r för o m r å d e n m e d tät b e b y g gelse (se v i d a r e h ä r o m i a v s n i t t 7.1.2.4.). 1 § hälsovårdsstadgan —- som avser alla orter — reglerar kommuns allmänna skyldigheter bl. a. på irenhållningens område. Enligt densamma ankommer det sålunda på kommun att handha den allmänna hälsovården inom kommunen. Denna bestämmelse utgör grund för kommuns skyldighet att bevilja erforderliga anslag till sådana åtgärder, som påkallas ur hälsovårdssynpunkt. Hit räknas anordnande av allmän avstjälpningsplats. Hälsovårdsstadgan innehåller icke någon uttrycklig bestämmelse om skyldighet för kommun att anordna dylik anläggning. Av förarbetena till hälsovårdsstadgan framgår emellertid, att skyldighet i nu berörda hänseende skall föreligga, ehuru stadgan ej innehåller några direkta bestämmelser härom. Skyldigheten omfattar dock icke anordnande av avstjälpningsplats för industriavfall. En av anledningarna till utelämnandet av direkta bestämmelser i 1958 års stadga om anordnande av avstjälpningsplatser var, att utvecklingen på detta område snabbt medför ändrade förhållanden. Med allmän avstjälpningsplats kan givetvis till gagnet jämställas allmän destruktionsanläggning och andra moderna anlägg ningar för oskadliggörande av sopor och avfall. Inrättandet av sådana medför naturligtvis, att skyldigheten att hålla avstjälpningsplats är fullgjord. Bestämmelser om allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning finns i hälsovårdsstadgans 9 kap. om renhållning. I 53 § föreskrives därvid, att allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning skall vara så belägna och anordnade samt skall så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår. Paragrafen innehåller också bestämmelse, att vid allmän avstjälpningsplats inom hälsovårdstätort skall anordnas fortlöpande tillsyn över avstjälpningsplatsens begagnande. Ansvarig för denna tillsyn är den som upplåter platsen för allmänt begagnande, d. v. s. i allmänhet vederbörande kommun.

191 Av intresse i renhållningshänseende är vidare 47 —49 §§. Enligt 47 § skall vid bebyggelse förekommande orenlighet och avfall uppsamlas och omedelbart bortforslas eller så förvaras, att sanitär olägenhet ej uppstår. 48 § upptager vissa generella regler när det gäller uppsamling och förvaring av sopor m. m., såsom att köksavfall varje dag bör bortföras från bostadslägenhet, alt flytande ämnen icke må hällas i sopkärl och att sopnedkast ävensom sopförvaringsställen skall vara ändamålsenligt anordnade och inredda samt att sopnedkast och förvaringsställen jämte kärl och andra behållare skall tillfredsställande underhållas och skötas. För hälsovårdstätort meddelas i 49 § särskilda föreskrifter om förvaringsanordningar. Inom ,sådan ort får sålunda sopor, köksavfall och dylikt i avvaktan på bortforsling icke förvaras annorledes än i täta lättömliga kärl eller andra behål lare, som vid uppställning utomhus måste vara placerade på sanitärt betryggande sätt. I den mån särskilda anordningar för förvaring av sopor, köksavfall och dylikt även erfordras utom hälsovårdstätort, kan föreskrifter härom intagas i lokal hälsovårdsordning. Nu berörda bestämmelser tar icke sikte på annat än tillfällig förvaring i avvaktan på bortforsling. Utom hälsovårdstätort kan därför sopor, köksavfall och dylikt läggas i gödselstad eller på kompost, därest sanitär olägenhet icke uppstår. Vill myndigheterna förhindra omhändertagande på sådant sätt, kan förbud stadgas i lokal hälsovårdsordning. I 52 § ges vissa generella föreskrifter om forsling av orenlighet och avfall. Vid all sådan forsling skall hygienens krav tillgodoses. Ovannämnda ur hälsovårdsstadgan återgivna bestämmelser om bortforsling av orenlighet m. m. utgör en avsevärd förkortning av tidigare i 1919 års hälsovårdsstadga och i upprättat kommittéförslag till ny stadga upptagna regler härom. Vid framläggande av förslaget till ny hälsovårdsstadga ansåg emellertid föredragande departementschefen, att övriga erforderliga bestämmelser i ämnet borde meddelas i lokala hälsovårdsordningar. Så har också blivit förhållandet (65 §). Det må här anmärkas, att varken 47 § eller efterföljande paragrafer direkt utsäger, vem ifrågavarande skyldigheter åvilar. Av bl. a. de i 73 § intagna föreskrifterna om föreläggande och förbud framgår emellertid, att bestämmelserna främst riktar sig mot vederbörande fastighetsägare. Härmed torde böra jämställas den som jämlikt 47 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 i ägares ställe är skattepliktig för fastigheten. Hit räknas sålunda bl. a. den som innehar fastighet med tomträtt. Hälsovårdsstadgan innehåller såsom framgått i huvudsak endast vissa för renhållningen fastställda allmänna normer, som syftar till att förhindra »sanitär olägenhet». Då renhållningsväsendet är föremål för en ständig utveckling mot rationellare arbetsmetoder, har man i stadgan velat undvika alltför detaljerade föreskrifter, som skulle kunna vara till hinder för utvecklingen. De allmänna normerna avses få erforderlig konkretisering och anpassning till de lokala förhållandena genom bestämmelser i lokala hälsovårdsordningar. Som nämnts under 7.1.2.4 får föreskrift i lokal hälsovårdsordning icke utan särskilda skäl innebära väsentlig avvikelse från motsvarande bestämmelse i normalhälsovårdsordningen. 70 § hälsovårdsstadgan ger hälsovårdsnämnd möjlighet att för särskilda fall meddela de föreskrifter, som utöver hälsovårdsstadgan och lokal hälsovårdsordning finnes erforderliga till förebyggande eller undanröjande av sanitär olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med utnyttjande av plats eller lokal, till vilken

192 allmänheten äger tillträde. Vid utfärdande av dylika föreskrifter gäller vad som sagts under 7.1.2.4 om lokal hälsovårdsordning. Genom dylika föreskrifter får sålunda icke läggas onödigt tvång på allmänheten eller eljest göras obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Föreskrifterna skall avse påbud eller förbud, som riktar sig mot viss eller vissa angivna personer. Erfordras allmänna föreskrifter skall dylika intagas i lokal hälsovårdsordning. Med stöd av 70 § kan hälsovårdsnämnd meddela de bestämmelser, som i ett akut läge visar sig erforderliga till undvikande av sanitär olägenhet, t. ex. i fråga om renhållning och dylikt. Här skall slutligen sägas något om några bestämmelser, som vid sidan av hälsovårdsstadgan reglerar renhållningsfrågor. När det gäller renhållning av allmän plats, hänvisar 50 § HVS till vad därom är särskilt stadgat och åsyftar därvid i första hand 3 § i allmänna ordningsstadgan, vari föreskrives skyldighet att genom tjänliga renhållningsåtgärder hålla allmän plats i sådant skick, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet tillgodoser skäliga anspråk. Vem som i olika fall skall svara för renhållning av gata m. m. regleras av bestämmelserna i lagen den 14 december 1956 om skyldighet att renhålla gata m. m. Hälsovårdsstadgan innehåller inga föreskrifter om renhållning av sådan inom hälsovårdstätort belägen obebyggd mark, som ej är allmän plats. När det gäller renhållning av dylik enskild mark kan nämligen ordningssynpunkterna eller hälsovårdssynpunkterna dominera, allt efter markens karaktär. Vid tillkomsten av 1956 åi*s allmänna ordningsstadga förutsattes sålunda, att renhållningen inom sådana områden skulle kunna i mån av behov regleras i lokal ordningsstadga. Renhållningen av andra obebyggda markområden inom hälsovårdstätort åter kan framstå som ett huvudsakligen sanitärt krav. På grund härav ansågs det vid hälsovårdsstadgans tillkomst lämpligast att överlämna åt de lokala myndigheterna att allt efter omständigheterna intaga föreskrifter om renhållning av obebyggd mark inom hälsovårdstätort i antingen lokal ordningsstadga eller lokal hälsovårdsordning. Slutligen innehåller 1964 års naturvårdslag vissa särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning. Enligt 23 § i denna lag åligger det envar tillse, att han ej skräpar ned i naturen med glas, papper, avfall eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan. Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och har därav för närboende eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller fara för skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen, enligt 24 § samma lag, vid vite ålägga den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen att iordningställa platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden. Naturvårdslagen innehåller också bestämmelse om straff för nedsikräpning.

7.2. Vatten-

och

avloppsanläggningar

7.2.1. Tekniska synpunkter och kostnader Möjligheten att för rimliga kostnader förse ett område med vatten och avlopp samt heakta vattenvårdsintresset är beroende av områdets belägenhet och hur det planeras. Om vattenförsörjningen för området på grund av ogynnsamma naturliga förutsättningar kräver långa tillförselledningar, om lämplig recipient icke står till buds annat än på betydande avstånd från området, om omfattande reningsåtgärder erfordras eller om mark- och terrängförhållandena är ogynnsamma o. s. v., kan kostnaderna för va-

193 anläggningarna bli oproportionerligt stora. På grund av va-kostnaderna kan det i vissa fall bli nödvändigt att avstå från att exploatera ett område. Den tekniska utvecklingen inom va-området medför dock, att förutsättningarna ökar att lösa va-frågorna för rimliga kostnader. Då det gäller att leda ut avloppsvatten i recipienten, är möjligheterna nu större än tidigare att lägga skarvlösa ledningar i stora längder — en kilometer eller mer. Därmed blir det möjligt att med ringa risk för läckage föra ut avloppsvattnen till stort djup på stort avstånd från stranden. Vårt vetande om utspädningsförhållanden, havsströmmar och vågkrafter håller på att vidgas, vilket är av stor betydelse för bebyggelsen vid kusterna. Även möjligheterna att genom pumpning överföra avloppsvatten har förbättrats, varför alternativet att leda avloppsvatten från ett fritidsbebyggelseområde till ett närliggande samhälles reningsverk eller till ett annat vattenområde än det vid fritidsbebyggelsen i många fall blir realiserbart till rimliga kostnader. De nya materialen för ledningar (bl. a. plaströr) utvecklas, varigenom såväl anskaffningskostnaderna som läggningskostnaderna bör kunna nedbringas. Mindre läggningsdjup ä n det frostfria djupet kan i många fall också tilllämpas för att sänka kostnaderna. Möjlighet k a n ändå tillskapas att använda ledningarna vintertid. De anvisningar för va-planering för fritidsbebyggelsen, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utgivit, syftar till att säkerställa dels att en i va-avseende riktig lokalisering och planering av fritidsbebyggelsen sker, bl. a. medgivande möjlighet till successiv standardhöjning för den enskilda tomtplatsen, dels att de gemensamma va-anläggningar, som vid planeringen befunnits erforderliga, blir utförda. Va-frågan för ett fritidsbebyggelseområde kan lösas genom för hela eller större delar av området gemensamma anläggningar eller genom separata anläggningar. För alla större planområden och för mindre planområden med små tomter är gemensamma såväl vattenförsörjnings- som avloppsanläggningar merendels den u r såväl hygienisk som teknisk-ekonomisk synpunkt lämpligaste lösningen. Inom mindre och större planområden med relativt stora tomter kan avloppsfrågan även lösas genom separata anläggningar för varje hus> eller för grupper av hus. I fråga om vattenförsörjningen inom tätbebyggelseområden kan det endast i undantagsfall accepteras, att den löses genom enskilda anläggningar. I sådana fall måste särskild uppmärksamhet ägnas åt att vattentäkterna icke förorenas genom olämpligt placerade avloppsanläggningar (infiltrationsanläggningar). Den allmänna uppfattningen torde vara, att kostnaden för enskild vaanläggning betydligt understiger kostnaden för gemensam va-anläggning per tomt räknat. Det verkliga förhållandet är emellertid, att kostnaden per tomt för enskild va-anläggning ofta endast obetydligt understiger kostnaden per tomt för gemensam anläggning. Under vissa omständigheter kan den väsentligt överskrida kostnaden för gemensam anläggning. 1 det fall 13

194 tomtägaren själv utför grävningsarbeten m. m. och hans egen insats icke inräknas i kostnaderna, blir den enskilda anläggningen dock väsentligt billigare än gemensam lösning (men kan å andra sidan ge högre driftkostnader). Man kan knappast räkna med att en gemensam anläggning — frånsett servisledningar — blir utförd genom arbetsinsatser av tomtägarna själva. För att belysa hur kostnaderna för olika lösningar av va-frågan ställer sig, har inom utredningen gjorts vissa schematiska kostnadsberäkningar över olika typer av va-anläggningar. Beräkningarna avser såväl gemensamma anläggningar som separata anläggningar. I anslutning till beräkningarna har även upprättats skisser över gemensamma va-anläggningar liksom över olika typer av separata avloppsanordningar. 7.2.1.1. Gemensamma

anläggningar

Som typexempel för beräkningarna har valts en anläggning för 25 tomter och en anläggning för 100 tomter med utformning enligt fig. 3 och 4. I båda fallen har vattenförsörjningen antagits ske genom grundvatten, som finns tillgängligt nära planområdet. Avloppsvattnet antas kunna utsläppas i närheten av området efter behandling i biologisk reningsanläggning. Vid beräkningarna, som för utredningens räkning gjorts inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av byråingenjören Herman Kersby, h a r tillämpats de priser, som enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sammanställningar f. n. gäller inom artsgrupp 3. Andra förutsättningar är, att markbeskaffenheten motsvarar jordartsklass 3 (fast jord) samt att maskingrävning tilllämpas. Slutligen förutsattes anläggningen ligga inom område, där det frostfria djupet är 1,6 m. För det mindre området har kostnadsberäkningar även genomförts under det antagandet, att markbeskaffenheten är sådan, att infiltration av avloppsvattnet kan ske på eller i närheten av de olika tomtplatserna, varigenom separata avloppsanläggningar kan tillålas. Vattenförsörjningen förutsattes även i detta fall ske genom gemensam anläggning. Fig. 5 visar h u r va-frågan antagits bli löst i detta fall.

195 BYGGNADSPLANEGPANS OM/tÄD£SGPÄNS fÖPESLAGEN TOMTGRÄNS VÄGOMRÅDES GRÄNS BYGGNAD FRILIGGANDE, Srt VA H/H G OMRÅDE POR ALLMÄAT ÄNDAMÅL I/A TTENOMRÅDE » SOM fin ÖVERBYGGAS GRUNDVATTENBRUNN OCH VATTENVERK VATTENLEDNING A VL OPPSL EDMNG ~ AVLOPPSRENINGSVERK UPPSTÄLLNINGSPLATS PÖR BRANDBIL

— ••»•«»

\d»—

100 _J

150 m _J

Fig. 3. Område för 25 tomter med gemensamma vatten- och avloppsanläggningar.

196 Fig. 4. Område för 100 tomter med gemensamma vatten- och avloppsanläggningar

197 VSJÖK YR-Y™™

/ BETECKH/MGA/? : B Y6GHA2SPL A<VEG*A Å/S OM*ÅD£SG*XNS

BF I A V Vb

*" 50

100 PÖ*£Si.AG£N TOttrGAÄNS >'ÄGO*t*Äc£SG*ÄJVS BYG6MAD fA>/ll66A*/0£, £A* VAN/HG OåfAABE PÖ* AllMÄA/r Äf/DAMAL KA rrsMOM/rAoe SOM PÅ* ÖVERBYGGAS BEKGBOPKAD BPtlftAf vArrENV£ffK VA TTC/JL £DM/MG A VL OPPS C EON/AIG SLAMAVSK/UAPE At££ PÖPDEl.HMGSBIU/MM OCH /HPILTPAr/OHSLEDWMGAP UPPSTÄllA//A/GSPi.ArS PÖW BfAMOB/L.

150 m

Fig. 5. Område för 25 tomter. Gemensam anläggning för vattenförsörjningen, avloppsanläggningar (infiltration).

men

separata

198 Beräkningarna, som endast avser ungefärliga kostnader och som närmare redovisas i sammanställningstabellerna sid. 215 och 216, har givit de resultat som framgår av följande sammanställning.

Gemensam va-anläggning Kostnad

25 tomter

100 tomter

Gemensam vattenförsörjningsanläggning, separata avloppsanläggningar (infiltration). 25 tomter

Kronor Sammanlagd kostnad Kostnad per person (om 4 pers. per tomt) Om berg förekommer tillkommer per tomt för 10 %> berg » 25 % » Kostnadsminskning per tomt vid sommarvattenledning

240 000 9 600

680 000 6 800

220 000 8 800

2 400

1 700

2 200

900 2 300

800 1800

700 1 700 — 800 1

1 Om vattenledning lägges på mindre djup (0,6 m) än frostfritt (sommarvattenledning), kan kostnaden per tomt vid normala grävningsförhållanden reduceras med detta belopp.

Av sista kolumnen i sammanställningen framgår, att anläggningskostnaden skulle kunna sänkas med åtminstone 10 °/o genom att lägga vattenledningen på mindre djup än frostfritt djup. Förekommer berg i stor utsträckning, blir kostnadsbesparingen genom mindre läggningsdjup avsevärt mer än 10 °/o. Ett system med vattenledningen på ringa djup skulle emellertid innebära, att anläggningen icke kan användas under den kallare årstiden, såvida icke möjligheten att uppvärma vattenledningarna tillgripes. Det förhållandet, att fritidshusen i stor utsträckning kommer att nyttjas — periodvis — även under vinterhalvåret, h a r föranlett utredningen att göra en sammanställning över vad en sådan uppvärmning av vattenledningarna skulle innebära ur kostnadssynpunkt. Docent L-E Janson har med statsbidrag från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfört ingående undersökningsarbeten beträffande eluppvärmning av vattenledningar. För fritidsutredningens räkning h a r docent Janson gjort följande sammanfattning av synpunkter på systemet med eluppvärmda vattenledningar för fritidsbebyggelsen (det förutsattes därvid, att även avloppsledningarna får en del av värmet, så att avloppsvattnet ej fryser i dem).

199 Vid bestämning av läggningsdjupet för vatten- och avloppsledningar i mark måste hänsyn tagas till ett flertal faktorer. En sådan bestämmande faktor är det djup, till vilket 0°-isotermen i marken nedtränger, det s. k. frostfria djupet. Lägges ledningen närmare markytan än vad som motsvarar tjäldjupet, kommer vattnet i denna, om det är stillastående eller har litet värmeinnehåll, att frysa till is. Erforderlig värmemängd, som måste tillföras ledningen för att vattnet ej skall frysa, blir under dessa betingelser en funktion av sambandet mellan läggningsdjup och tjäldjup. Ju mindre läggningsdjupet är i förhållande till tjäldjupet, desto lägre är jordtemperaturen på ledningens nivå under vintern och desto större är därmed värmeavgivningen från röret. För kompensation av denna värmemängd som avgives, kan flera olika system tänkas komma ifråga. Det enklaste sättet är att hålla vattnet i rörelse genom att ordna ett permanent utsläpp i ledningens bortre del. Har man mindre god tillgång på vatten, eller kommer vattenledningsnätet att under vinterperioden endast nyttjas periodvis, bör i stället någon form av slutet cirkulationssystem komma ifråga. Nackdelen med båda systemen är dock, att om ledningen en gång frusit, den ej åter kan tinas förrän tjälen går ur marken. Det är visserligen tänkbart att värmeisolera ledningen. En sådan åtgärd ger emellertid önskat resultat endast om vattnet i ledningen hålles i rörelse och om samtidigt vattnets utgångstemperatur ligger högre än fryspunkten. Ett annat system, som visat sig både tekniskt och ekonomiskt lämpligt, innebär att erforderlig värmemängd tillföres medelst en isolerad elektrisk ledare, som förlägges utanpå röret. Dagens elkrafttaxor visar en sjunkande tendens, vilket bl. a. medfört att eluppvärmning av bostäder aktualiserats. Med hänsyn härtill synes det icke obetänkt att välja ett system, som bygger på utnyttjande av elkraft, i all synnerhet då, som i detta fall, krafttaxa med tidspärrkomplement (»nattaxa») kan komma ifråga. Försök att på sistnämnda sätt minska läggningsdjupet för vatten- och avloppsledningar har utförts (väg- och vattenbyggnadsstyrelsens publikationsserie, Vatten och avlopp Pu 8.2), varvid goda resultat erhållits. Genom att minska läggningsdjupet jämfört med det konventionella ernås i första hand givetvis en kostnadsbesparing till följd av minskat schaktnings- och återfyllningsarbete. Men dessutom uppkommer även andra kostnadsbesparingar av olika slag till följd av att minska läggningsdjupet, vilka icke kan beräknas generellt, men som dock bör deklareras. Sådana besparingar kan exempelvis uppstå genom att risken att träffa på berg blir mindre, genom att behovet av spont och av vattenlänsning minskar eller bortfaller samt genom att mindre schaktmaskiner, exempelvis av traktortyp, många gånger kan användas. I Norrland kan ett speciellt slag av besparing bli aktuell genom att va-arbetena av socialpolitiska skäl ofta förlägges till vinterhalvåret, då marken redan är tjälad. Den kostnadskrävande sprängningen eller upptiningen av den tjälade marken får således mindre omfattning, om läggningsdjupet för ledningarna kan minskas. För vilka typer av anläggningar kan det nu bli aktuellt att söka minska läggningsdjupet genom artificiell uppvärmning av ledningarna? Ja, främst i sådana fall, där tjäldjupet medför att det konventionella läggningsdjupet blir större än det minsta djup, som erfordras för att tillfredsställande ordna avlopp för anslutna byggnader. För bostadsområden med djupa källare kan således minskning av läggningsdjupel genom användning av elektrisk uppvärmning ifrågakomma i stora delar av Norrland eller inom områden i övrigt, där man önskar åstadkomma ett frostskydd såsom en teknisk förbättring för frysbenägna ledningar. Det sistnämnda gäller i synnerhet vid användning av icke elektriskt ledande rörmaterial eller skarvdelar.

200 För bostadsområden med grunda källare eller källarlösa hus kan systemet med uppvärmda ledningar tillämpas i hela landet. Speciellt gäller detta bergsområden, exempelvis i Bohusläns kustland. Vattenledningar som ej lägges i samma rörgrav som avlopp och som till höjdläge inte är beroende av fastigheter och topografi, t. ex. intags- och huvudledningar för rå- och renvatten, kan med fördel läggas nära markytan och förses med eluppvärmning. För tillförsel av erforderlig värmemängd till vattenledningen kan någon av följande typer av elektriska ledare användas. a) Värmekabel, d. v. s. en kabel med relativt stort motstånd per längdenhet; b) Starkströmskabel för förläggning i jord, d. v. s. en kabel med relativt litet motstånd per längdenhet; c) I vattenledningar av elektriskt isolerande material (plast) indragen blank strömförande ledare. Av dessa möjligheter bör endast a) och b) dock komma ifråga. För utförande av hithörande elektriska anläggningsdelar gäller Kungl. Kommerskollegii anvisningar och föreskrifter. Antalet punkter, i vilka en elektrisk kabel måste anslutas till matande nät (i detta fall 220 V), stiger med belastningen och med kabelns motstånd per längdenhet. Härav framgår, att relativt långa sträckor erhålles med starkströmskabel, medan värmekabeln får delas i relativt korta sträckor. Detta förhållande gör, att starkströmskabeln i första hand är lämpligast vid långa ledningar, såsom distributionsoch huvudledningar, medan värmekabeln blir lämpligast vid korta ledningar, såsom servisledningar. Genom att använda starkströmskabel för huvudledningar och värmekabel för serviserna vinnes i viss mån fördelen med att rörnätets utsträckning lätt går att förändra vid tillkomst av nya fastigheter eller bortfall av gamla. Beträffande servisledningarnas uppvärmning gäller allmänt, att värmekabeln bör om möjligt anslutas till fastigheternas egna centraler, varvid överenskommelse träffas mellan fastighetsägare och vattendistributör om kostnader, skötsel m. m. När det gäller fritidsbebyggelse, som utnyttjas endast sporadiskt under vintern, kan det övervägas att hålla endast huvudledningarna ständigt upptinade och låta vattnet frysa i serviserna (vilket emellertid, om läggningsdjupet väljes lika med ortens halva maximala tjäldjup, endast sker under kalla och snöfattiga vintrar) för att först vid behov låta tina upp dem genom fastighetsägarnas försorg. Alternativt kan en fastighetsägare om han vill, själv anordna termostatstyrning för eluppvärmningen på sin egen servis, så att denna alltid förblir ofrusen. För distributions- och huvudledningar i en fritidsbebyggelse gäller, att dessa måste hållas uppvärmda via termostatstyrning hela vintern, så att de som önskar tina sina serviser verkligen får vatten. Kostnaden för denna uppvärmning av huvudsystemet kan betraktas som gemensam för hela fritidsbebyggelseområdet. Vid ekonomiskt läggningsdjup, vilket kan sägas ungefärligen motsvara ortens halva maximala tjäldjup, blir energibehovet för en 3 " plastledning i en fritidsbebyggelse mindre än 5 kWh per meter vattenledning och år. Det är dock i detta sammanhang angeläget att framhålla, att det vid detaljprojekteringen av varje separat anläggning bör beaktas, att man i många fall helt kan slopa utrustning för elektrisk uppvärmning, trots att man reducerar det för orten normalt rekommenderade läggningsdjupet. Vid vissa jordarts- och snöförhållanden kan nämligen det maximala tjäldjupet mycket väl vara mindre än det reducerade läggningsdjup, som valts för t. ex. den aktuella fritidsbebyggelsen. Om dylika förhållanden kan visas råda för en anläggning, har man fått ett exempel på ett fall, då betydande kostnadsbesparingar kan åstadkommas blott genom att ett schablonmässigt förfarande vid val av läggningsdjup frångås.

201 Kostnadsberäkningar för eluppvärmda vattenledningar har gjorts av byråingenjören Kersby. Beräkningarna, som närmare redovisas i tabellerna 5 och 6, har genomförts såväl för planområdet om 25 tomter som för det om 100 tomter (prisnivå januari 1964).

Gemensam va-anläggning med ledningarna på ett läggningsdjup av 0,6 meter. E l u p p v ä r m d a vattenledningar.

Anläggning inom planområde med 25 tomter

100 tomter Kronor

Anläggningskostnad Kostnad per tomt Kostnad p e r person (4 pers. per tomt) Om berg förekommer tillkommer per tomt för 10 % berg » 25 °/o »

215 000 8 600 2 100

625 000 6 300 1 600

300 800

300 700

I bilaga 3 redovisas dels ett exempel på beräkning av kostnader för värmekabel för fritidsområde med 25 tomter, dels en sammanställning över vilka kostnadsbesparingar som kan erhållas med eluppvärmda, grunt liggande va-ledningar jämfört med ledningar på frostfritt djup inom de två områdestyp e rna. Samtliga h ä r redovisade anläggningar är av sådan standard, att sanitära anordningar av hög klass (dusch, wc, o. s, v.) k a n tillåtas inom områdena. I de fall såväl gemensam vattenledning som gemensamt avlopp skall anordnas, bör anläggningarna i allmänhet utföras av kommunen eller av exploatören. Det ä r förenat med fördelar att bygga ut anläggningarna redan från början. Om av ekonomiska skäl en successiv utbyggnad måste accepteras, kan denna bl. a. bestå i att anläggningen utbygges allteftersom området tas i anspråk. I de fall vattenförsörjningen sker gemensamt medan avloppet ordnas separat, kan den successiva utbyggnaden bestå i att exploatören anlägger vattenverk och drar fram vattenledning till exempelvis tomtgränserna och eventuellt anordnar vattenposter på olika ställen inom området. De fritidsboende kan sedan själva avgöra när de vill ta nästa steg, d. v. s. dra in vattenledning i huset. På avloppssidan k a n den successiva utbyggnaden bestå däri att man, så länge vattenledning inte har dragits in i husen eller man inte har den höga standard som wc m. m. innebär, gör enklare avloppsanordningar än eljest. Synpunkter på de förenklingar, som kan tillåtas, lämnas i ett senare avsnitt. Av stor vikt är, att brandförsvaret för fritidsbebyggelsen beaktas vid planeringen och utförandet av vattenförsörjningsanläggningen. Statens brandinspektion h a r lämnat utredningen följande synpunkter på fritidsbebyggelsesi brandförsvar, såvitt gäller vattenförsörjningen för brandsläckningsändamål.

202 Det ankommer på de kommunala myndigheterna att svara för brandförsvaret bl. a. genom att tillhandahålla brandbilar med erforderlig utrustning. Dessa är i allmänhet utrustade med tank, som rymmer någon kubikmeter vatten. Vid fritidsbebyggelse av den omfattningen, att vattenförsörjningen kräver ledningsdimensioner av storleken 100—150 mm, är det befogat att anordna brandposter. Avståndet mellan brandposterna bör icke överstiga 150 m, och tillgänglig vattenmängd bör uppgå till åtminstone 200 1/min., d. v. s. ca 3,5 1/s. Vattenverket bör då vara försett med låg- eller högreservoar. Vid mindre fritidsområden är det med hänsyn till vattenomsättningen icke lämpligt att överdimensionera ledningsnätet för att brandposter skall kunna anordnas. Ligger fritidsområdet intill sjö eller annat vattendrag inom ett avstånd av 300—400 meter, bör man ordna med uppställningsplats för motorspruta intill vattnet och körbar väg till uppställningsplatsen. Vägen bör markeras med skyltar. Är vattenledningsnätet icke dimensionerat för brandsläckning, eller saknas större vattenförekomst inom rimligt avstånd från fritidsområdet, bör branddammar anordnas. Dammarna kan lämpligen utföras av betong och bör rymma minst 50 m3. Avståndet från en damm till den yttersta bebyggelsen inom området bör ej överstiga 300—400 meter. Dammar kan även anordnas t. ex. genom uppdämning av bäck på lämpligt ställe. 7.2.1.2. Separata

anläggningar

I väg- och vattenbyggnadsstyrelsens meddelande VA 8 redovisas typritningar för små avloppsanläggningar för enstaka hushåll eller för grupper av hushåll med sammanlagt upp till 20 personer. Anläggningarna är dimensionerade för modern bostadsstandard med de sanitära anordningar som hör därtill. Anvisningarna är närmast avsedda för glesbebyggelse, men äger tillämplighet även för sådan tätbebyggelse, där separata anläggningar kan tillåtas. Inom fritidsutredningen h a r upprättats sammanställningsritningar över de typer av anläggningar, som anges i VA 8. Sammanställningsritningarna, fig. 6 t. o. m. 9, visar sålunda 6. infiltrationsbrunn för ett enfamiljshus, 7. infiltrationsanläggning för en grupp om tre enfamiljshus, 8. infiltrationsanläggning i sluttande mark, 9. anläggning av typ markbädd för en fastighet. I figur 10 anges hur infiltrationsförsök kan utföras.

203 INFILTRATIONSBRUNN enl. meddelande från Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Nr VA 8 (1962). »Små avloppsanläggningar.» Anläggning för högst 10 personer.

01500 mm infiltrationsbrunn I

Luftninasror 0100 r

M .

01500mm

rfl50mm

%?

IHögsto

slomovskiliore (Typ A).

avloppsrör

Infiltrationsbrunn vid utfört prov

Grov sand eller grus

grundvattenyta

4* kan anordnas där infiltrationstiden befunnits vara högst 30 sekunder.

Skola

Slomovskiljoren bör om möjligt placeras pÄ ett avstflnd av minst 20 m frän bostadshus och uteplats, dör boende ofta vistas. I froga om fritidsbebyggelse, som uppenbarligen icke kan förväntas komma att överg8 i helors bebyggelse, kan för enstaka tomtplats slomavskiljare av typ A utföras med 1,2 m diameter och minst 2,0 m vattendjup, slomavskiljare av typB(tvft brunnar i serie) utföras med 1,0 m diameter och minst 1,5 m vattendjup. Om vid ifrågavarande slag av fritidsbebyggelse endast disk- och tvättvatten förekommer, kon utföras en tvådelad slomavskiljare med 1,0 m diameter och minst 1,5 m vattendjup, varjämte infiltrotionsbrunnen kan utföras med 1.0 m diameter.

Fig. 6

204 INFILTRATIONSANLÄGGNING enl. meddelande från KungK Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Nr VA 8 (1962). »Små avloppsanläggningar.» Anläggning för högst 20 personer. ParallelIkopplade infiltrationsdiken.

Luftningsror

T' Vattenledning.

minst

0100 mm

5 % 0 lutnin 9

[Nedstigningsbrunn

0100 mm dräneringsrör

09900mm

Fördelningsbrunn

läqqes

i sinqeL(se sektion) j

0900 mm.

Siarna vskiiiare (typ A)

02000mm.

11 l

K

fr: ' ' 11 i

I

Sektion av infiltrationsdike

i"i

Dimension eringsgrunder. Infiltrationstid I Dikes längd

i '

i

L

.:

\\

Skolo. 10

&

t.-..

* I — . t.. - ._

1 Slomcvskiljaren bör om m ö j l i g t placeras på ett avstånd ov minst 20 n f r å n bostadshus och uteplats, där boende- ofta vistas. I fråga -om fr tidsbebyggelse , -som uppenbarligen icke kan förväntas komma a t t öve gå i hela rsbebyggelse, kan för enstaka tomtplats slamavskiljare typ A utföras med 1,2 m diameter och minst 2,0m vattendjup, slamavskiljo re av' typ B (tva brunnar i serie) utföras med 1,0 m diameter och minst 1,5 m vattendjup, samt infiltrationsdikes längd minskas till hälften av vad som anges i meddelande VA 8. ( Se dim ens ioneringsgrunder ovan.) Om vid ifrågavarande slag ov fritidsbebyggelse endast d i s k - o c h tvättvotten förekommer, kan utföras en tvådelad slån ovskiljare med 1,0 m diameter och minst 1,5 m vat tend jup, varjän te infiltrationsdikes längd kan minskas t i l l en f j ä r d e d e l av vai som anges i meddelandet.

Fig. 7

205 INFILTRATIONSANLÄGGNING I SLUTTANDE TERRÄNG enl. meddelande från Kyngl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Nr VA 8 (1962). »Små avloppsanläggningar.» Anläggning för högst 10 personer. Seriekopplade infiltrationsdiken.

3 LD [ 1Q0 mm-

pimensionerirascrunder.

Sektion ov inf i Itra tionsd ike.

Infiltrotionstid minuter högst 1 2 3 U 5 10 15 30

D kes längd meter/person 2,0 2,5 3,0 3,5 4.0 5.0 6,5 • 8,0

0,8 m

VM i—i

m

0.150 mm rivlopps rör .

i

0'

\

100 mm drrinprinosrär Lutning 2-4%<

i

"

Skala. 10

A7LA

Brunnar 0 300 mm r

20 m.

Slamavskiljaren bör om möjligt placeras pa ett avstånd ov minst 20 m fr8n bostadshus och uteplats, „ där boende • ofta vistas I tröga om fritidsbebyggelse, som uppenbarligen -icke kan förväntas komma att övergS i helårsbebyggelse, kon för enstaka . tomtplats slamavskiljare av typ A utföras med 1,2 m diameter och minst 2,Q m vottendjup, slamavskiljare av typ B (tv8 brunnar i serie ) utföras med 1,0 m d i a meter och minst 1,5 m vattendjup samt infiltrationsdikes längd minskas t i l l hälften av vad som anges i meddelande VA 8 (Se dimensioneringsgrunder ovan ) Om vid ifrågavarande slag ov fritidsbebyggelse endast d i s k - och tvättvatten förekommer, kan utföras en tvSdelad Slamavskiljare m«t'.l,0 m diameter och minst 1,5 m v a t t e n d j u p , varjämte i h f i l t r a t ionsdi kes längd kon minskas t i l l en fjärdedel av vad som anges i meddelandet.

Fig. 8

'

206 MARKBÄDD enl. meddelande från Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Nr VA 8 (1962). »Små avloppsanläggningar.» Anläggning för högst 10 personer. Markbädd skall innehålla minst 7 Im bädd per ansluten person.

100 mm

luftningsrör

0100 mm dräneringsrör 0 600 mm somlingsbrunn 0 1 5 0 mm avloppsrör minst 3'/.. lutning 0 9 0 0 mm ford»Ininqsbrunn.

Fördelnings-och uppsamlingsledningor utförts ov 0100 mm dräneringsrör

Skgto.

med 2 - 4 */.,

lutning.

Slamavskitjaren bör om möjligt placeras pfi ett avstånd av minst 20 m frän bostadshus och uteplats, där boende ofta vistas. I fråga om fritidsbebyggelse, som uppenbarligen icke kan förväntas komma att övergä i helfirsbabyggelse, kan för enstaka tomtplats s l a m avskiljore typ A utföras med 1,2 m diameter och minst 2,0 m vattendjup, slamovskiljore av typB(tvö brunnar i serie) utföras med 1t0 m diameter och minst 1,5m vattendjup. Om vid ifrfigavarande slag av fritidsbebyggelse endast disk-och tvättvatten förekommer, kan utföras en tvådelad slamavskiljare med 1,0 m diameter och minst 1,5 m vattendjup.

Sektion ov morkbodd.

,'•0 Återfyllning. Asfottpopp el. plastfolie. 20 cm singel,kornstarlek 10-20 mm. 75 cm sand med högst 10% material mindre än 0,4 och högst 4 mm cm grus. kornstorlek 15 cm singel, kornstorlek10-20 mm.

Fig. 9

207 ANVISNINGAR för utförande av infiltrationsprov enl. meddelande frän Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Nr VA 8 (1962). »Små avloppsanläggningar.» 1 nfiltrotionsprov.

Högst 30 cm. U A LP m

J Täckonde -»,

åSL ^ i b b o

täta jordloger

borttages.

som mätstickon avläses mot.

Hotsticka

eller

tumstock.

\ V a t t t n (15 cm över gruset).

Minst 10 cm. Provh8l

för

intiltrationsprov.

1.

Övre lösa jordlager, som täcker i n f i l t r a t i o n s s k i k t e t , borttages. Dorefter graves eller borras provhålet A l l t löst m a t e r i a l borttages or provholet, som dimensioneros enligt ovonstäende skiss. Om hålets vaggor lott rasar, förstärkes desso med en cylinder av f i n m a s k i g t trädnät som nedsättes och kringfylles med singel eller grovt grus. 2. I n f i l t r a t i o n s s k i k t e t närmast omkring provholet genomblötes genom ott hålet vat tenfy lies och i görligaste man hfilles vat tenfy Ut under 2 4 t i m m a r . Vattenfyllning kan ske frSn cistern eller vattenledning varvid t i l l f l ö d e t regleras med avstängningskran. Om v a t t n e t i provholet försvinner p8 kortare tid ön 10 minuter, minskas genomblötningstiden t i l l 4 t i m m a r . 3. Efter genomblötning av i n f i l t r o t i o n s s k i k t e t utföres i n f i l t r a t i o n s p r o v e t . Vattennivån justeras t i l l 15 cm över gruset, varefter vattenytans sjunkning under 30 minuter uppmätes. 4. I n f i l t r a t i o n s t i d e n = den tid i minuter som i genomsnitt f ö r f l y t e r medan vattenytan sjunker 25mm '(Exempel:, Vattenytan sjunker 120 mm pa 30 minuter. Infiltrationstiden

är

da - | L x30 = 6 m inuter 15 sekunder

i

genomsnitt.)

06 provholet töms pfi rationstiden är dä* en

k o r t a r e tid än 30 m i n u t e r mates fjärdedel av s j u n k n i n g s t i d e n .

tiden

för

vattenytons

sjunkning 100 m m

Jnfitt-

Med enl. ovan erh8llen i n f i l t r a t i o n s t i d fas i nedanstående tabell motsvarande e r f o r d e r l i g längd i n f i l t r a t i o n s dike per person. I fråga om fritidsbebyggelse, som uppenbarligen icke kan förväntas komma a t t övergå i helärsbebyggelse, kan för enstaka tomtplats i n f i l t r a t i o n s d i k e s längd minskos t i l l hälften. Om vid i f r ä g o v o rande slag av fritidsbebyggelse endast d i s k - o c h t v ä t t v a t t e n förekommer, kan infiltrationsdikes längd minskas t i l l en fjärdedel. Infi I t r o t i o n s t id

minuter 1 2 3 U 5 10 15 30

Da infiltrationstiden är högst A n t a l anslutna 5 st 10 15 » 20 -

personer:

högst

30 sekunder

Dikeslängd meter 2,0 2,5 3,0 3,5 i.,0 5,0 6,5

per pers:

kon i n f i l t r a t i o n s b r u n n

anordnas

I n f i l t r a t i o n s b r u n n s bottenyta1,0 m 2 1,8 „ 2,7 3,6 <•

e n l . nedanstSende t a b e l l :

Brunnsdiameter: 1,2 m 1.5 •• 1.2 + 1,5 m 1-5+1,5 -

Antal brunnar: 1 st 1 2 - '/« l meter 2 " % A

För enstaka tomtplats kan i n f i l t r a t i o n s b r u n n utföras med en diameter av 1 2 m. Om endast d i s k - o c h t v ä t t v a t t e n förekommer kan för enstaka tomtplats infiltrationsbrunnen minskas t i l l 1,0 m diameter.

Fig. JO

208 Inom utredningen har vidare gjorts kostnadsberäkningar avseende de typer av reningsanläggningar, som redovisas i VA 8. En sammanställning över dessa kostnadsberäkningar, som sålunda avser anläggningar som medger installation av t. ex. wc, följer i tabell 2. Tabell 2. Ungefärliga kostnader för små avloppsreningsanläggningar för permanent eller motsvarande bebyggelse enligt alternativ, som redovisas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens meddelande nr VA 8/1962. Anläggning för 1—10 personer avser anläggning för en eller två tomter, medan anläggning för 11—15 personer avser anläggning för tre tomter. Finnes ej godtagbar recipient intill tomten, tillkommer kostnader för bortledning av det behandlade vattnet till exempelvis längre bort liggande recipient. Allmänna förutsättningar: Jordart klass 3, maskingrävning, ingen bergförekomst, slamavskiljare (trekammarbrunnar) utförda av brunnsringar, avloppsledning o 150 mm, arbetet utföres på entreprenad, ortsgrupp 3, prisnivå januari 1964Avloppsledningar Avsedd för antal personer

Typ av reningsanläggning

Kostn. inkl. Antagen grävning längd per tomt och återfyllning m kr

Slamavskiljare (jäskammare) kr

Infiltrationsdike eller markbädd

m

kr

Total kostn. inkl. ca 10 °/o tilllägg för oförutsett

Kostn. per tomt

kr

kr

Slamavskiljare (1 tomt) » (2 tomter) » (3 tomter)

.. ..

1—10 1—10 11—15

30 40 45

1 100 2 800 4 700

2 900 2 900 3 600

4 400 6 400 9 200

4 400 3 200 3 100

Utjäsningskammare 1 (1 tomt) » (2 tomter) » (3 tomter)

.. ..

1—10 1—10 11—15

30 40 45

1 100 2 800 4 700

8 700 8 700 10 000

10 800 12 800 16 200

10 800 6 400 5 400

Slamavskiljare med infiltrationsdiken (1 tomt) » (2 tomter) . . » (3 tomter) .".

1—10 1—10 11—15

20 30 40

700 2 100 4 200

2 900 2 900 3 600

142 28 2 42 2

600 1 7004 2 200 4

4 600 7 400 11000

4 600 3 700 3 700

Slamavskiljare med markbädd (1 tomt) » (2 tomter) . . » (3 tomter) . .

1—10 1—10 11—15

30 35 45

1 100 2 500 4 700

2 900 2 900 3 600

28 8 56 3 84 3

3 800 5 6 600 5 9 400 5 :

8 600 13 200 19 500

8 600 6 600 6 500

Anm. 1 T r e k a m m a r b r u n n med 6—7 dygns uppehållstid. 2 Antages till 3,5 m/person. 3 Antages till 7,0 m/person. 4 Inkl., kostnad för fördelningsbrunn. 5 Inkl. kostnad för fördelnings- och samlingsbrunnar.

209 I sitt m e d d e l a n d e VA 13 o m f r i t i d s b e b y g g e l s e n s v a - f r å g o r a n g e r väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att om separata avloppsanläggningar skall utför a s och f r i t i d s b e b y g g e l s e n u p p e n b a r l i g e n icke k a n f ö r v ä n t a s k o m m a a t t ö v e r g å i h e l å r s b e b y g g e l s e , k a n vissa f ö r e n k l i n g a r b e t r ä f f a n d e de i VA 8 b e skrivna va-anordningarna ifrågakomma. För enstaka tomtplats kan slamavskiljare av typ A (en brunn av trekammartyp) utföras med 1,2 m diameter och minst 2,0 m vattendjup, slamavskiljare av typ B (två b r u n n a r i serie) utföras med 1,0 m diameter och minst 1,5 m vattendjup, infiltrationsbrunn utföras med 1,2 m diameter, samt infiltrationsdikes längd minskas till hälften av vad som anges i meddelandet. Slamavskiljare kan icke undvaras före infiltrationsbrunn och infiltrationsdike. — Om endast disk- och tvättvatten förekommer, kan utföras en tvådelad slamavskiljare med 1,0 m diameter och minst 1,5 m vattendjup. Efterföljande infiltrationsbrunn kan ges 1,0 m diameter, medan infiltrationsdikes längd kan minskas till en fjärdedel av vad som anges i meddelande VA 8. Om vattenklosett installeras vid senare tidpunkt, kan komplettering enkelt ske till en anläggning av typ B, varjämte infillrationsanläggningen dubbleras. — Består grunden av berg eller svårgrävd jordart, kan det för minskning av anläggningskostnaderna ifrågakomma att i samråd med hälsovårdsnämnden ge slamavskiljare annan utformning (med mindre grundläggningsdjup) än vad i det föregående angivits.

210 I fritidsutredningen har jämväl gjorts kostnadsberäkningar över avloppsanläggningar med dessa förenklingar. Beräkningarna framgår av sammanställningen i tabell 3. Tabell 3. Ungefärliga kostnader för små avloppsreningsanlåggningar för sådan fritidsbebyggelse, som uppenbarligen icke kan förväntas komma att övergå till permanent bebyggelse, enligt alternativ som redovisats i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens meddelande nr VA 13/1964. Anläggning avser enstaka tomter, varvid antages 4 personer per hushåll. Allmänna förutsättningar: Se tabell 2Avloppsledningar Typ av reningsanläggning

Kostn. inkl. Antagen grävning och Slamlängd återfyllnad avskiljare

Infiltrationsdike eller markbädd

Total kostnad per tomt inkl. ca 10 °/o tillägg för oförutsett

m

kr

kr

Anläggning med wc Slamavskiljare 0 1,2 m, vattendjup 2,0 m eller 2 st 0 1,0 m, vattendjup 1,5 m

1 100

2 500

Do med infiltrationsdike

2 500

Do med markbädd

2 500

Anläggning utan wc Slamavskiljare 0 1,0 m, vattendjup 1,5 m . . . .

1 100

1300 Do med infiltrationsdike

2 400

Do med markbädd

3 1001

m

kr

kr

4 000 1 it/, =

s2

4 000

5 200 1

28/ 2 =, 143

2 600 1

Finns ej godtagbar recipient intill tomten, tillkommer kostnader för av16/ 4 = ytterligare 42 loppsledning till längre bort liggande recipient. 2 Längden är beroende av infiltrationstiden, men antages här 28/4 7 3 till 4 m/person vid permanent bebyggelse. Kan vid fritidsbebyggelse med wc minskas till hälften eller, när endast disk- och tvättvatten förekommer, till en fjärdedel. 3 Markbäddens längd 7 m/person vid permanent bebyggelse. Kan vid fritidsbebyggelse med wc minskas till hälften eller, när endast disk- och tvättvatten förekommer, till en fjärdedel. Det må understrykas att de priser som här angivits är öppna marknadens priser. Kostnaderna kan nedbringas genom tomtägarens egen insats. V i d a r e sägs i VA 1 3 : Där på grund av markbeskaffenheten grävning till fullt djup av ett infiltrationsdike skulle bli särskilt kostsam, ävensom där grundvattenytan ligger högt, kan infiltrationsdikets fördelningsledning i vissa fall läggas tämligen nära markytan, varvid dock risken för tjälskjutning och inväxning i ledningen av rötter från träd och buskar måste beaktas. Vidare erfordras isolering om anläggningen skall kunna användas vintertid.

211 Om för någon mindre del av ett planområde varken avloppsutsläpp i vattenområde eller markinfiltration kan ordnas, bör denna del normalt icke tas i anspråk för tomtplatser. Skulle ifrågavarande del av området från väsentliga synpunkter vara särskilt lämpad för fritidsbebyggelse, kan det undantagsvis if rågakomma att uppsamla avloppsvattnet i täta behållare. Det må här framhållas, att systemet att uppsamla avloppsvattnet i täta behållare på varje enskild tomt torde bli relativt dyrbart. Behållarna kostar mycket, varjämte man har problemet att omhänderta avloppsvattnet då behållarna är fulla. Det må understrykas, att det endast undantagsvis kan ifrågakomma att denna lösning tillgripes. Slutligen anges i samma avsnitt i VA 13: Om på tomtplatsen ej skulle finnas för infiltration lämpliga jordlager, kan en infiltration i vissa fall ändock möjliggöras genom att man på markytan utbreder ett sand- eller gruslager, vari infiltrationsledningarna anbringas. En förutsättning för att detta system skall kunna användas är, att avloppsvattnet i samband med utledandet i sand- eller gruslagret delvis kan upptagas av markvegetationen eller efter passerandet av det påförda lagret rinna vidare under markytan till ett vattenområde, där utsläppet ej vållar olägenhet. Denna lösning på avloppsfrågan, som även den är en ren undantagslösning för enstaka hus, förutsätter att avloppsledningen mellan bostadshus och infiltrationsanläggning kan ges tillfredsställande övertäckning av jord e.d. samt att slamavskiljning sker före infiltration. Lösningen är ett mellanting mellan infiltrationsanläggning och markbädd, och kostnaderna torde bli förhållandevis höga. Fig. 11 visar exempel på hur en anordning enligt det beskrivna sättet kan utföras. För fullständighetens skull har inom fritidsutredningen även gjorts beräkningar av ungefärliga kostnader för grundvattenbrunnar för enskilda fastigheter. Kostnadsuppgifterna, som återfinns i tabell A, avser ortsgrupp 3 och prisnivån i januari 1964.

212 INFILTRATIONSANLÄGGNING Exempel på hur infiltration på tomtplats som saknar för infiltration lämpliga jordlager kan möjliggöras genom ett på markytan utbrett sand- eller gruslager vari infiltrationsledningarna anbringas, enl. meddelande från Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Nr VA 13 (1964). . . Längdsektion A - A

Slarnavskiljaren bör om möjligt placeras där boende ofta vistas.

po ett avstånd av minst 20 m frän bostadshus och uteplats,

Fig. 11

213 Tabell A. Ungefärliga

kostnader

för grundvattenbninnar

för enskilda

Vattenledn. av El-motorplast 30 m Handdriven Pump kompl. pump pump och Kostinkl. grävkompl. med hydroforning 0. nad inkl. mon- hydrofor utrymme återfylltering kompl. ning

fastigheter.

Summa kostnader

m

kr

kr

kr

kr

kr

kr

Brunn med elmotordriven pump och vattenledning kr

Grävd brunn med 1 000 m m brunnsringar

2 000

1 500

1 000

2 500

2 500

7 000

Bergborrad brunn 0 110 mm» ca 4 m i lösa jordlager

6 000

3 000

2 500

7 000

12 500

Brunnstyp

Djup

Brunn med handpump

Brunnar med dessa anordningar kan givetvis utnyttjas för flera tomter, varvid kostnaden per tomt reduceras avsevärt. 7.2.1.3. Gemensamma eller separata anläggningar? I VA 13 a n g e s r ö r a n d e val av a v l o p p s a n l ä g g n i n g f ö l j a n d e : Då naturliga förutsättningar finns för utförande såväl av separata avloppsanläggningar på de enskilda tomtplatserna som av för flera tomtplatser (eventuellt hela bebyggelseområdet) gemensamma anläggningar, bör vid valet av alternativ särskilt beaktas, att en separat anläggning ofta kan ulföras av tomtplatsägaren själv, varigenom kostnaden väsentligt nedbringas. Vid utförande till öppna marknadens priser blir dock sammanlagda kostnaderna för de separata anläggningarna i många fall inte nämnvärt lägre än kostnaden för en gemensam avloppsanläggning. Till den gemensamma anläggningens förmån talar bland annat det förhållandet, att en större reningsanläggning fungerar bättre än en mindre, och att skötseln blir enklare samt lättare att övervaka. Vidare är en gemensam avloppsanläggning att föredra i de fall, då man i anslutning till bebyggelsen kan emotse serviceanläggningar av olika slag (affär, restaurang e. d.). I övrigt kan man, om en gemensam anläggning utförs, få möjlighet att leda avloppsvattnet bort från vattenområdena i bebyggelsens närhet och att ernå en samordning med ett närbeläget bebyggelseområdes avloppsanläggning. 7.2.1.4. Vakuumklosettsystem I k a p i t e l 5 (sid. 150) säges, att w c eller icke w c ä r i och för sig icke avgör a n d e för valet a v l ö s n i n g p å a v l o p p s p r o b l e m e t . F ö r o r e n i n g s m ä n g d e r n a o c h a v l o p p s v a t t e n k v a n t i t e t e r n a blir d o c k s j ä l v k l a r t s t ö r r e o m w c t i l l k o m m e r , vilket p å v e r k a r d i m e n s i o n e r i n g e n a v r e n i n g s a n l ä g g n i n g a r n a och ä v e n k a n p å v e r k a valet av r e c i p i e n t .

214 Tidigare har vidare angivits, att förenklingar beträffande enskilda avloppsanläggningar för fritidsbebyggelse kan ifrågakomma under vissa förutsättningar. Om endast disk- och tvättvatten förekommer, kan sålunda en väsentlig minskning av reningsanläggningarnas dimensioner tillåtas. I sådana fall installeras icke vattenklosetter, utan man nöjer sig med torrklosett av något slag. Ett system som medger samma bekvämlighet som vanlig vattenklosett är vakuumklosettsystemet. Genom ingenjören Joel Liljendahl pågår sedan flera år ett utvecklingsarbete avseende ett sådant system. Systemet kännetecknas främst av att klosettvattnet transporteras i annan ledning än bad-, disk- och tvättvattnet (BDT-vattnet) samt att transporten av avloppsvattnet sker medelst vakuum. Detta nya system har redan praktiskt prövats i viss utsträckning. Frågan om en opartisk bedömning av systemet var föremål för en interpellation i riksdagen våren 1964. I sitt svar på denna interpellation anförde kommunikationsministern bl. a.: Det är emellertid önskvärt, att frågan om dess tekniska och ekonomiska till lämplighet i olika hänseenden göres till föremål för mera ingående utredningar och överväganden. Detsamma gäller givetvis de för bedömningen av systemets värde mera grundläggande spörsmålen, i vilken utsträckning olika slags avloppsvatten behöver renas. Jag kan då nämna, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statens institut för byggnadsforskning just nu förbereder ett försöksprojekt. Försöken kommer i första hand att ske i en bostadsfastighet om tjugufem lägenheter, vilken är under uppförande och i vilken Liljendahls vakuumsystem installeras. I fastigheten är sålunda dragna skilda ledningar för klosett- och BDT-vatten. Om det visar sig, att den angivna uppdelningen av avloppsvattnet kan möjliggöra en förenklad reningsprocedur, får de praktiska transportproblemen en avgörande betydelse. Systemet måste sålunda bl. a. bedömas med hänsyn till möjligheten att samordna det med samhällenas redan utbyggda avloppssystem och reningsanläggningar. På platser där gemensamt avloppssystem förut saknas — det gäller exempelvis flertalet områden för fritidsbebyggelse — blir problemet givetvis enklare. Resultaten av de planerade undersökningarna, som avser att belysa det nya systemets konsekvenser för såväl enskilda byggnader som samhällen, kommer i sin helhet att redovisas. Då vissa av undersökningarna — exempelvis uppföljningen av drifterfarenheterna — kräver förhållandevis lång tid, avser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och institutet för byggnadsforskning att redan under år 1965 avge en preliminär rapport. Systemet tillämpas bl. a. för en gruppbebyggelse av fritidshus på Instön på västkusten.

215 Tabell

5. Sammanställning

för fritidsbebyggelse

över

om 25 tomter

beräkningar enligt

av

kostnader

för

va-anläggningar

fig. 3 och 5.

Allmänna förutsättningar: J o r d a r t klass 3, maskingrävning, ingen bergförekomst, ortsgrupp 3, prisnivå januari 1964 4 personer per tomt, entreprenad.

Va-anläggn. med ledn. på frostfritt djup 1,6 m

Anläggningsdelar

Va-anläggn. Gemensam vatmed ledn. på tenförsörjningsmindre djup anl. med ledn. (0,6 m) än frost- på frostfritt djup 1,6 m. Sefritt. Eluppparata avloppsvärmning av vattenledn. med anläggningar, infiltration jordkabel Kronor

Grävning och återfyllning samt återställande av tomtmark

57 000

24 000

41 000

Vattenverk kompl. inkl. lågreservoar

35 000

35 000

30 000

Grundvattenbrunn

10 000

10 000

15 000 1

20 000

19 000

16 500

37 000

33 000

14 500

35 000

35 000

61000 Vattenledningar, rör

(plast) och ar-

matur inkl. läggnings- och montageAvloppsledningar, rör och b r u n n a r inkl. läggnings- och

montagekost-

Elkabel inkl. montage och apparatur Tillägg för projektering,

10 000

oförutsett Summa

46 000

39 000

42 000

240 000

205 000

220 000

Kapitaliserade värdet av merkostnad 10 000 Summa Kostnad per tomt

.

För berg i rörgravarna tillkommer per tomt en kostnad av för 10 9/o berg ca 25 % » > 1

240 000

215 000

220 000

9 600 2 400

8 600 2 100

8 800 2 200

900 2 300

300 800

700 1 700

Bergborrade b r u n n a r 2 st. Avloppsreningsanläggning: utjäsningskammare i de två första fallen; slamavskiljare och infiltrationsdiken i det tredje fallet (utjäsningskammare = t r e k a m m a r b r u n n med 6—7 dygns uppehållstid). 2

216 Tabell 6. Sammanställning över beräkningar av kostnader för gemensam ning för fritidsbebyggelseområde om 100 tomter enligt fig 2. Allmänna förutsättningar,

va-anlägg-

se tabell 5.

Anläggningsdelar

Va-anläggning med Iedn. på frostfritt djup 1,6 m

Va-anläggning med ledn. på mindre djup (0,6 m) än frostfritt. Eluppvärmning av vattenledn. med jordkabel

Kronor Grävning och återfyllning samt återställande av tomtmark

160 000

70 000

Vattenverk kompl. inkl. lågreservoar

60 000

60 000

Grundvattenbrunn

20 000

20 000

Vattenledningar, r ö r och a r m a t u r inkl. läggnings- och montagekostAvloppsledningar, rör och brunnar inkl. läggnings- och montagekostnader m. m

70 000

70 000

105 000

100 000

Avloppsreningsanläggning jäsningskammare 1

120 000

120 000

30 000

30 000

typ ut-

Branddamm Elkabel inkl. montage och apparatur

25 000

Tillägg för projektering, oförutsett och diverse ca

115 000

108 000

Summa

680 000

603 000

Kapitaliserade värdet av merkostnad för elkraft

22 000

Summa

680 000

625 000

Kostnad per tomt ca » » person ca För berg i rörgravarna tillkommer per tomt en kostnad av för 10 % berg ca 25 % » »

6 800 1 700

6 300 1600

800 1800

300 700

Trekammarbrunn med 6—7 dygns uppehållstid.

217 7.2.2. Statsbidrag till v a-anläggningar för fritidsbebyggelse 7.2.2.1. Gällande bidragsregler

Statsbidrag till va-anläggningar utgår enligt bestämmelser i SFS 251/1959. Förutsättningen för bidrag är a) att anläggningen är avsedd för minst fem bostadsfastigheter; dock att bidrag må utgå jämväl till anläggning för mindre antal fastigheter, om den är särskilt kostsam eller eljest särskilda skäl föreligger; b) att anläggningen kan anses påkallad ur sanitär eller eljest ur social synpunkt; c) att den bebyggelse, för vilken anläggningen är avsedd, kan antagas komma att bestå för längre tid; samt d) att anläggningen prövas tillfredsställande med hänsyn till såväl den befintliga bebyggelsen som ock den bebyggelse, vilken kan beräknas uppstå inom rimlig tid. Bidrag må ej, med mindre synnerliga skäl föreligger därtill, utgå till anläggning för bebyggelseområde, vilket icke i huvudsak tagits i anspråk för sitt ändamål före den 1 juli 1959. Av propositionen nr 84/1959 framgår, att det bedömts tveksamt huruvida det ur allmän synpunkt vore lämpligt med bidragsgivning till sådana anläggningar för vattenförsörjning och avlopp, som tillkommer i samband med nyexploatering. En generell bidragsgivning skulle i en del fall kunna tänkas medföra stimulans till mindre lämplig bebyggelselokalisering. Nytillkommande bebyggelse borde i princip vara självbärande. Departementschefen framhöll även som skäl den allmänekonomiska och statsfinansiella situationen, som tvingade till återhållsamhet med statsutgifterna. Han påpekade också den omständigheten, att hittills anvisade medel visat sig icke på långt när förslå ens till bidragen till va-anläggningar för redan befintlig bebyggelse. Fall kunde dock förekomma, där det ur allmän synpunkt vore befogat, att statsbidrag utgick till anläggning för exploaterat område. Härvid hänsyftade han på sådana fall, där det ur riksnyttans synpunkt vore lämpligt, att en bebyggelsegrupp förlägges till viss plats, t. ex. i närheten av en militär anläggning eller en anläggning för vattenkraft eller atomenergi. Det har under senare år endast förekommit ett fall, där väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av Kungl. Maj:t bemyndigats lämna bidrag till exploateringsföretag, nämligen Fyruddens fiskaresamhälle i Gryts kommun, Östergötlands län. I detta fall ansågs det vara mycket angeläget med viss bebyggelse vid denna plats, som hade en utmärkt vinterhamn och som utgjorde replipunkt för bl. a. norrlandsfiskare, som under vintern förlade sin verksamhet till Östersjön. Statsbidragsprocenten bestämmes dels av förhållandet mellan kostnaden per person för den aktuella anläggningen och kostnadsläget i fråga om ut-

218 förandet av va-anläggningar, dels av förhållandet mellan skatteunderlaget i den kommun, vari anläggningen är belägen, och medelskatteunderlaget i riket. Förhöjt bidrag kan utgå till särskilt kostsamma anläggningar för rening av avloppsvatten. I den kostnad vartill bidrag utgår, det s. k. bidragsunderlaget, får bl. a. icke inräknas kostnad för disposition av mark. 7.2.2.2. Praxis beträffande statsbidrag till va-anläggningar för

fritidsbebyggelseområden

Frånsett bestämmelsen, att bidrag icke kommer ifråga till anläggningar för exploateringsområden, finns enligt gällande författning icke något egentligt hinder för bidrag till va-anläggning för fritidsbebyggelse. Med hänsyn till knappheten på bidragsmedel har det dock ansetts skäligt, att bidragsgivningen i första hand begränsas till anläggningar för permanentbebyggelse. Detta har emellertid icke inneburit någon större inskränkning i bidragsgivningen, eftersom förekomsten av va-anläggningar av den standard för enbart eller huvudsakligen fritidsbebyggelse, att bidrag skulle komma ifråga, hittills har varit ringa. I de fall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämnat bidrag till va-anläggningar, som helt avser fritidsområden eller där fritidsintresset varit dominerande, har bidrag utgått efter normala grunder eller har ärendet underställts Kungl. Maj:t, som bemyndigat styrelsen att lämna bidrag efter gynnsammare regler än eljest. Skid- och friluftsfrämjandets friluftsgård österström i Indals-Lidens kommun, Västernorrlands län, har erhållit bidrag i vanlig ordning med 105 000 kronor, motsvarande en anläggningskostnad av 140 000 kronor. Anläggningen beräknas betjäna ca 40 helårsboende samt genomsnittligt 25 gäster per dag. Skid- och friluftsfrämjandets friluftsgård Frostavallen i Norra Frosta kommun, Malmöhus län, har likaså erhållit bidrag till en avloppsanläggning med 102 000 kronor, motsvarande en anläggningskostnad av 218 000 kronor. Anläggningen, som genomsnittligt besöks av 180 000 personer per år, är ansluten till Höörs köpings avloppsreningsverk. I detta fall — motsvarande gäller även i de två följande fallen — har det varit angeläget att lösa avloppsfrågan genom samgående. För att åstadkomma detta har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansett sig böra lämna s. k. direktbidrag, d. v. s. utan den väntetid som gäller på grund av brist på anslagsmedel. För företag som nu påbörjas uppgår väntetiden till omkring fyra år. Områden i Sälenfjällen i Transtrands kommun, Kopparbergs län, betjänas av en avloppsanläggning, som f. n. är under utbyggnad för en beräknad kostnad av 1,2 mkr. Hittills har styrelsen lämnat bidrag till två etapper med 182 000 kronor vid den beräknade kostnaden 463 000 kronor. Till anläggningen beräknas anslutas hotell och pensionat med 1 200 gäster samt sportstugebebyggelse för ca 1 100 personer. I detta fall ansåg styrelsen det nödvändigt att förlägga utsläppet från avloppsreningsanläggningen så långt från fritidsområdet som möjligt. Därigenom uppkommer merkostnader. Detta är anledningen till att styrelsen förklarat sig villig lämna direktbidrag till dessa två etapper. Ytterligare utbyggnader pågår. Vid Hamrafjället i Tännäs kommun, Jämtlands län, uppstod det svårigheter att ena de olika intressenterna för en godtagbar lösning av de sanitära problemen.

219 Till en gemensam anläggning, vilken försörjer ca 200 personer och som har kostat 193 000 kronor, har därför direktbidrag lämnats med 102 000 kronor. Skanör med Falsterbo h a r numera i det närmaste färdigställt en va-anläggning, som hittills har kostat ca 6,3 m k r och vartill direktbidrag med sammanlagt 2 647 000 kronor lämnats. Anläggningen är dimensionerad för en framtida folkmängd av 3 600 personer; dock h a r beträffande huvudledningar o.d. hänsyn tagits till en sommarfolkmängd av 9 000 personer. I detta fall ansåg styrelsen, att de ur sanitär synpunkt synnerligen otillfredsställande va-förhållandena inom staden med dess under sommarmånaderna relativt sammanträngda befolkning måste tillmätas avgörande betydelse vid bedömningen av företagets angelägenhetsgrad. Behovet av anläggningen måste i väsentlig grad anses härröra ur ortens egenskap av sommarort. Styrelsen föreslog därför, att staden skulle lämnas antingen ett under fem år räntefritt stående lån med samma belopp som normala bidraget (d. v. s. ca 30 °/o av 3,25 mkr, vilken var den år 1959 beräknade kostnaden för företaget) eller ett till 50 °/o av 3,25 mkr förhöjt bidrag. Ärendet föranledde emellertid ingen annan Kungl. Maj:ts åtgärd, än att styrelsen fick rätt lämna ett visst extra bidrag till det höggradiga avloppsreningsverket. Till va-anläggning för Marstrands stad, som har 1 250 helårsboende samt ca 3 000 »bofasta» eller tillfälliga sommargäster, lämnade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen år 1951 ett mindre bidrag. Till fortsatta utbyggnader befanns bidrag sedermera beräkningsmässigt icke kunna utgå. När det senare visade sig nödvändigt med komplettering av vattenförsörjningsanläggningen, hemställde staden därför, att bidragsfrågan skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning. I yttrande anförde styrelsen bl. a. att anordningarna för vatten och avlopp måste dimensionera.s för den toppbelastning, som inträffar sommartid, då samtidigt riskerna för sanitära olägenheter är störst. I praktiken stötte det på svårigheter att taga ut full ersättning jämlikt va-lagen av sommargästerna, såväl av dem som bodde i egna stugor som av dem som på annat sätt tillfälligt eller mera stadigvarande vistades i staden. Detta talade för bidrag, men styrelsen var ändock tveksam huruvida de starkt begränsade bidragsmedel, som stod till styrelsens förfogande, kunde tagas i anspråk i detta fall. Genom resolution den 22 april 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t styrelsen att till staden lämna bidrag med 40 000 kronor, motsvarande en anläggningskostnad av 235 000 kronor. Under år 1964 har Kungl. Maj:t medgivit, att bidrag utgår till ny dammanläggning för vattenförsörjningsändamål med 20 000 kronor vid den beräknade kostnaden 62 000 kronor. Staden torde ha för avsikt att inkomma med ansökan om bidrag till ytterligare utbyggnader av vaanläggningar. Denna ansökan kommer även att underställas Kungl. Maj.ts prövning. Frågan om bidrag till va-anläggning i Tallberg i Leksands kommun för 600 helårsboende samt 750 turister kom att behandlas av Kungl. Maj:t genom att ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fattat bidragsbeslut överklagades av kommunen. I yttrande framhölls från styrelsens sida, att det förhållandet, att anläggningen främst påkallats av turistnäringens behov och intressen, talade emot att förhöjt bidrag i extraordinär ordning skulle utgå ur det eljest så knappa anslaget. Kungl. Maj:t medgav dock ett högre bidrag än det styrelsen lämnat. Detta har sin grund i en ändring av beräkningspraxis (maximering av den ekvivalenta kostnaden). Till etapperna 1 A och 3 har arbetsmarknadsstyrelsen därefter beviljat bidrag, medan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beviljat bidrag till etapperna 1 B och 2. Bidrag har utgått med 50 procent till alla dessa etapper. Frågan om bidrag till etapperna 4 och 5, kostnadsberäknade till 920 000 kronor, underställdes Kungl. Maj:ts prövning. Därvid framhöll styrelsen, att den höga relativa kostnaden för företaget till

220 stor del berodde på byggnadsplanens utformning med bl. a. stora tomter och grönområden. Planeringen hade skett efter länsstyrelsens direktiv med hänsyn till Tallbergs betydelse som turistcentrum med naturskönt läge och särpräglad bebyggelse. Kungl. Maj:t medgav bidrag med 35 %> av byggnadskostnaden, vilket innebar en med 7 enheter förhöjd bidragskvot. Till etapperna 1 och 2 lämnade styrelsen direktbidrag. För etapperna 4 och 5 kommer däremot bidrag att lämnas först efter sedvanlig väntetid.

7.2.2.3. Synpunkter

beträffande behovet av statsbidrag till va-anläggningar för

fritidsbebyggelse

Till va-anläggningar inom fritidsbebyggelseområden, som i huvudsak tagits i anspråk före den 1 juli 1959, kan enligt nu gällande bestämmelser bidrag utgå. Däremot utgår icke bidrag till anläggningar inom exploateringsområden annat än om synnerliga skäl därtill föreligger. Enligt utredningens mening bör fritidsbebyggelsen i princip vara självbärande. Skäl att föreslå några ändringar av bidragsreglerna skulle därför icke föreligga. Emellertid finns åtskilliga för fritidsbebyggelse attraktiva områden, där kostnaderna för att ordna va-frågan på ett tillfredsställande sätt kan bli avsevärda, men där övervägande skäl ändock talar för att området exploateras. De höga kostnaderna kan bero på att vatten måste tagas från avlägset belägna vattentillgångar eller på att avloppsvattnet måste transporteras avsevärda sträckor till lämplig recipient eller undergå långt gående rening. Även andra orsaker till höga kostnader kan finnas, såsom besvärliga terrängförhållanden. Ofta nog kommer en va-anläggning för fritidsbebyggelse att väsentligen betjäna folk från andra kommuner än den inom vilken anläggningen är belägen. Även om en kommun enligt va-lagen har rätt att taga ut alla kostnader (utom s. k. utvecklingskostnader) av de anslutna, kan det vara svårt för kommunen att klara kapitalkostnaderna i de fall dessa blir höga. Svenska kommunförbundet har till fritidsutredningen överlämnat en skrivelse från Hallands läns avdelning av förbundet, vari bl. a. säges: Ordnandet av vatten- och avloppsfrågorna för fritidsbebyggelsen skapar mycket stora ekonomiska problem för i »första hand de kommuner utmed länets kustavsnitt, där nämnda bebyggelse i huvudsak är lokaliserad. Det faktum att kustremsan, med desis välrenommerade bad- och rekreationsmöjligheter, utnyttjas och bebos av människor från praktiskt taget hela landet, komplicerar problemen för berörda kommuner. Detaljplanläggning enligt byggnadsplaneinstitutet har skett i stor utsträckning inom samtliga kustkommuner och sker i ökad takt för att tillgodose behovet av mark för fritidsbebyggelse och för att möjliggöra den allt livligare exploatering, som är att förvänta. För att markens lämplighet för bebyggelse ur olika synpunkter skall kunna bedömas på ett tillfredsställande sätt kräves emellertid ökade insatser av kommunerna i fråga om planering. Den översiktsplanering, som därmed åsyftas och som nyligen påbörjats inom vissa begränsade kustavsnitt, måste snarast möjligt komina till stånd inom länets alla kustkommuner.

221 Även om planläggningsverksamheten medför betydande kostnader för vederbörande kommuner, är de dock av ringa storleksordning jämfört med vad som kräves i fråga om kommunal ekonomisk insats för genomförande av erforderliga vatten- och avloppsanläggningar inom befintliga och planerade tälbebyggelseområden för fritidsändamål. B e t r ä f f a n d e s y n p u n k t e n , a t t det i första h a n d ä r v e d e r b ö r a n d e e x p l o a t ö r s a n g e l ä g e n h e t a t t sörja för a t t e r f o r d e r l i g a v a - a n l ä g g n i n g a r k o m m e r till stånd, framhålles: Detta får väl anses vara riktigt bedömt i de fall, d ä r man med erforderliga anordningar avser lösande av vatten- och avloppsfrågorna för lokalt begränsade bebyggelseområden utan anknytning till närliggande bostads- eller nycxploateringsområden. I regel är emellertid förhållandet ej så enkelt och okomplicerat. Ofta erfordras större gemensamma vatten- och avloppsanläggningar för att dels sanera befintliga bebyggelseområden, dels möjliggöra nyexploatering. Även om man därvid kan kräva av den enskilde markexploatören, att denne utför vatten- och avloppsledningar inom sitt område, erfordras dock en mängd åtgärder beträffande bland annat vattenförsörjning, avloppsvattenbehandling och avskärande huvudavloppsledningar, för att anläggningen i färdigt skick skall kunna anses vara av fullgod standard ur såväl teknisk som sanitär synpunkt. Som exempel kan nämnas den under byggnad varande kommunala vatten- och avloppsanläggningen för kustbebyggelseområdena i Karups och Laholms landskommuner, vilken i huvudsak är att betrakta som ett saneringsföretag, men som erfordras jämväl för att över huvud taget möjliggöra vidare exploatering. Svårigheten att utmed denna tätbebyggda kuststräcka finna en lämplig plats för avloppsreningsverk och utloppsledning i havet har framtvingat en gemensam lösning av vattenoch avloppsfrågan, som innebär mycket stora investeringar för ifrågavarande kommuner. Sålunda erfordras avskärande huvudavloppsledningar längs hela sandstranden från Mellbystrand i norr till Båstad i söder. Dessa ledningar blir mycket kostbara att anlägga till följd av de ogynnsamma grundförhållandena, vilka utgöres av sand med högt grundvattenstånd och vilka för övrigt är likartade i stora delar av södra Halland. Därtill kommer, att den flacka stranden kräver anordnande av ett flertal pumpstationer för transport av avloppsvattnet till platsen för reningsverket. V ä g - och v a t t e n b y g g n a d s s t y r e l s e n h a r l ä m n a t s t a t s b i d r a g till a v l o p p s r e n i n g s a n l ä g g n i n g , g e m e n s a m för B å s t a d s k ö p i n g , K a r u p s k o m m u n s a m t M e l i b y s t r a n d s s a m h ä l l e i L a h o l m s l a n d s k o m m u n . S t a t s b i d r a g e t v a r visserligen b e r ä k n a t enligt g ä l l a n d e n o r m e r (alltså u t a n f ö r h ö j n i n g ) , m e n u t g i c k i stället s o m d i r e k t b i d r a g . E t t a v s k ä l e n h ä r t i l l var, a t t det gällde a t t n å e n lösning, s o m u r v a t t e n v å r d s s y n p u n k t v a r a n g e l ä g e n . Av vikt vid s t y r e l sens b e d ö m a n d e n var områdets betydelse som rekreationsområde. Denna b e t y d e l s e ä r så v ä s e n t l i g , a t t s t y r e l s e n enligt u p p g i f t h a r för a v s i k t a t t i viss u t s t r ä c k n i n g l ä m n a d i r e k t b i d r a g ä v e n till k o s t n a d e r n a för l e d n i n g s sträckorna. Fortsättningsvis framhålles i länsavdelningens skrivelse: Anläggande av utloppsledningar i havet, som i flertalet fall utgör enda tänkbara recipient för större mängder avloppsvatten, är ett annat problem, som kräver stora kapitalinvesteringar för att kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. Man har

222 därvid att taga hänsyn till de speciella förhållanden, som råder utmed kusten, nämligen vindar, strömmar och bottenförhållanden samt förekomsten av oifta långgrunda badvikar, där avloppsutsläpp kan få katastrofala följder, om inte speciella och mycket kostnadskrävande åtgärder vidtages. Även i andra delar av länet, där kuststräckan till stor del utgöres av berg och bebyggelsen är lokaliserad invid badvikar med vanligtvis långt avstånd till öppet vatten, blir kostnaderna för anläggande av vatten- och avloppsledningar samt utloppsledningar i havet mycket höga. Vid sidan av de rent lokala kommunala problemen rörande fritidsbebyggelsen och vatten- och avloppsfrågorna kan nämnas de samordnande och interkommunala problemen, vilka på grund av fritidsbebyggelsens lokalisering och utbredning gör sig allt mer gällande. Hallandskustens känslighet ur vattenvårdssynpunkt och det riksintresse, som det otvivelaktigt är att kustområdets välkända bad- och rekreationsmöjligheter bevaras för framtiden, samt den redan nu inom flertalet fritidsbebyggelseområden befintliga höga bostadsstandarden, är faktorer som talar för att samordnande lösningar av vatten och avlopp i större enheter kommer att erfordras i allt större utsträckning. Dessa samordnande åtgärder kommer dock att kräva så stora investeringar, att berörda kommuner ej har möjlighet att lösa finansieringsfrågorna på egen hand. Sammanfattningsvis kan med ledning av de vid konferensen förda diskussionerna samt med kännedom om förhållandena i kommunerna konstateras, att genomförandet av erforderliga vatten- och avloppsprojekt inom länets kustområden kräver och kommer att kräva mycket stora investeringar och att de får ses som en nödvändighet, därest hallandskusten skall kunna bevara sin attraktivitet och lockelse som bad- och rekreationsområde för människor från praktiskt taget alla delar av landet. De kapitalinvesteringar, som därvid kommer att erfordras, är av en sådan storleksordning, att statliga bidrag är en förutsättning för att åsyftade åtgärder skall kunna vidtagas. Styrelsen vill också peka på det förhållandet, att proportionen mellan fast bebyggelse och fritidsbebyggelse är särskilt ogynnsam i Hallands län med dess relativt låga invånarantal, vilket ytterligare understryker vad ovan sagts om fritidsbebyggelsens belastning på helårsbebyggelsen. Kommunförbundsstyrelsen framhåller för sin del, att det för en önskvärd utveckling av fritidsbebyggelsen såväl inom kustområdena som inom övriga delar av vårt land är av största betydelse, att de av länsavdelningen i Hallands län redovisade problemen kan finna en tillfredsställande lösning. Utredningen delar i stort sett de synpunkter, som sålunda framförts. Inom Bohuslän liksom inom Skåne och vissa andra kustområden föreligger samma problemställningar som i Halland. Vid de översiktliga utredningar om den framtida vattenförsörjningen inom Skåne och Halland och även inom Bohuslän, som utföres genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg, h a r hänsyn bl. a. tagits till fritidsbebyggelsens vattenbehov. Enligt dessa utredningar kommer det otvivelaktigt att bli nödvändigt att ansluta många fritidsområden till vattenförsörjningsanläggningar för större regioner. Som exempel kan nämnas fritidsområden på Skaftö, som sannolikt icke kan få vattenförsörjningen tillfredsställande ordnad på annat sätt än genom anslutning till den regionala vattenförsörjningsanläggningen för Lysekil m.fl. tätorter. Motsvarande gäller för fritidsområden på Orust. I Halland måste de

223 större fritidsbebyggelseområdena i stor utsträckning anslutas till regionala anläggningar för städerna i länet. Skärgårdens motsvarande problem är också stora liksom Ölands och Gotlands, där svårigheterna att över huvud taget finna råvatten i tillräckliga kvantiteter som känt är betydande. Utredningen anser sålunda angeläget, att möjligheter kommer att stå till buds för kommunerna att erhålla statsbidrag till ordnandet av vattenförsörjning och avlopp för fritidsbebyggelse i sådana fall, där anordningarna för att tillföra ett område vatten eller för att omhändertaga avloppsvatten (behandla och avleda det) blir särskilt kostsamma, men områdena ändock anses böra tagas i anspråk. Detta synes kunna genomföras utan några större ändringar av nuvarande bidragsregler. Som nämnts i det föregående utgår bidrag i princip icke till va-anläggningar, som avser exploateringsområden. Emellertid kan behov i vissa speciella fall komma att uppstå av bidrag till sådana anläggningar, bl. a. för nya fritidsbebyggelseområden. Genom att bidragsförfattningen innehåller en bestämmelse av innebörd, att bidrag till anläggning för exploateringsområde kan utgå, därest synnerliga skäl därtill föreligger, synes möjlighet redan nu finnas till bidrag i de undantagsfall det kan bli fråga om. Enligt bidragsförfattningen kan förhöjt bidrag till särskilt kostsamma anläggningar för rening av avloppsvatten utgå. Sådana anläggningar kan omfatta icke blott reningsverk utan även s. k. avskärande ledningar. Någon motsvarande bestämmelse finns icke beträffande särskilt kostsamma anläggningar för vattenförsörjning. Enligt utredningens mening är det dock lika angeläget att behovet av bidrag till kostsamma vattenförsörjningsanläggningar tillgodoses som behovet av bidrag till kostsamma avloppsanläggningar. Utredningen får sålunda föreslå, att i bidragsförfattningen göres ett tillägg av innebörd, att förhöjt bidrag må utgå jämväl till särskilt kostsamma anläggningar för att tillgodose fritidsbebyggelsens behov av vatten. Det har icke varit möjligt för utredningen att bedöma, hur stora anspråken på bidrag till ovan angivna ändamål kan bli eller vilken bidragsnivå som bör väljas. Underlaget för sådana bedömanden är för litet. Tills vidare torde därför den regeln få tillämpas, att ärenden rörande förhöjda bidrag till va-anläggningar får underställas Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall. Det bör få ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter utredning inkomma med eventuellt förslag till tillämpningsregler avseende de ändamål, som här berörts.

224 7.3.

Renhållningsfrågor

7.3.1. Organisationen m. m. av renhållningen Renhållningsfrågan behandlas bl. a. i kommunalrältskommitténs betänkande om kommunala renhållningsavgifter SOU 1963: 29. I detta framhålles bl. a. att renhållningsverksamhetens organisation och utformning varit föremål för en livlig debatt under senare år. Bland annat har frågan gällt, om renhållningen bör bedrivas i kommunens egen regi eller av kommunen överlämnas på entreprenad till enskilda företagare. Det förra innebär, att kommunen genom något eget organ — det kan vara drätselkammare, kommunalnämnd, hälsovårdsnämnd eller särskild renhållningsstyrelse med därunder lydande renhållningsverk — svarar för renhållningen. Renhållningens utlämnande på kommunal entreprenad innebär, att entreprenören svarar för hämtning av sopor och latrin samt ofta också för skötsel av soptipp, förbränningsanläggning eller annan förekommande anordning för avfallets oskadliggörande. I undantagsfall kan renhållningsverksamheten vara organiserad på annat än något av ovannämnda sätt, it. ex. vara anförtrodd åt av fastighetsägare antagen entreprenör. Kommunalt renhållningsverk förekommer vanligen i de större kommunerna, medan mindre kommuner ofta lämnar ut renhållningsarbetet på entreprenad. Ofta torde entreprenadsystemets anlitande sammanhänga med att verksamheten ej har sådan omfattning, att det funnits anledning att anskaffa utrustning och anställa särskild personal för verksamhet i kommunal regi. Pågående tätortsbebyggelse med därav ökade sanitära krav när det gäller uppsamling, bortforsling och oskadliggörande av sopor och avfall har medfört, att kommunerna i allt större utsträckning har kommit att driva renhållningsverksamheten i egen regi. Därvid har kommunerna ägnat intresse åt tekniskt förbättrade metoder för hanteringen av sopor m. m. Många kommuner har tillgång till en modern och ändamålsenlig maskinpark och övrig renhållningsutrustning. En annan bidragande orsak till kommunernas ökade direkta engagement i renhållningsverksamheten är ett efter nya hälsovårdsstadgans ikraftträdande förbättrat interkommunalt samarbete på renhållningens område. I den mån en kommunal renhållningsutrustning blir för kostsam för en mindre kommun, kan två eller flera varandra närliggande kommuner gemensamt organisera renhållningsverksamheten på ett rationellt och ändamålsenligt sätt, så att kostnaderna för den enskilda kommunen blir väsentligt lägre än vid en egen organisation. Kommunalrättskommittén konstaterar, att kommunerna nu äger möjligheter att genom uttagande av avgifter finansiera sin befattning med tömning och borttransport av sopor och avfall, men däremot ej äger avgiftsfinansiera kostnaderna för anordnande och drift av anläggningar för orenlighetens oskadliggörande. Kommittén framhåller dock som sin mening, att den enskildes skyldigheter i renhållningshänseende i dag ej kan anses fullgjorda genom att orenligheten på hans bekostnad föres till soptipp e. d. Allmänhygieniska intressen motiverar en övergång till moderna anläggningar för oskadliggörandet. Från samhällets synpunkter kan kostnaderna för en modern anläggning vara betydande, och tillkomsten av en sådan anläggning kan fördröjas av konkurrensen med andra investeringsbehov.

225 Den ökning av renhållningsavgifterna, som skulle kunna föranledas av en avgiftsrätt också för oskadliggörandet, kan däremot från den enskilde nyttjarens synpunkt framstå som förhållandevis måttlig. Kommittén förordar, att kommunernas rätt till avgiftsfinansiering utsträckes att jämväl omfatta samtliga kostnader för oskadliggörande av sopor, avfall, latrin och annan orenlighet. Avgiftsfrågorna föreslås reglerade i särskild lag om kommunala renhållningsavgifter. Enligt detta förslag skall avgifterna beräknas enligt självkostnadsprincipen. För renhållningsåtgärder, som ombesörjes av kommunal entreprenör, skall entreprenadsumman kunna läggas till grund för avgiftsberäkningen. Avgifterna uppdelas på fasta avgifter och avgifter, som anpassas efter omfattningen av renhållningen åt vederbörande kund. Genom en sådan uppdelning möjliggöres bl. a. en skälig uppdelning av kostnaderna mellan helårsbebyggelse och fritidsbostäder. Lagförslaget innehåller särskild bestämmelse om den enskildes rätt till befrielse från avgiftsskyldighet. Avgift skall ej få uttagas i den mån den enskilde erhållit tillstånd av hälsovårdsnämnd att ombesörja renhållningsåtgärd utan anlitande av kommunalt verk eller kommunal entreprenör. Sådant tillstånd skall lämnas då så kan ske utan väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt och särskilda skäl därför föreligger. Dispensavgörandena skall kunna överklagas genom förvaltningsbesvär enligt hälsovårdsstadgans besvärsbestämmelse. Av särskilt intresse i detta sammanhang är vad kommunalrättskommitten anför beträffande fritidsbebyggelsens renhållningsfrågor. En avgiftsfinansiering enligt kommitténs förslag skulle uppenbarligen i hög grad kunna bidraga till förbättring av renhållningsförhållandena i orter med sommarbebyggelse. Kommunerna erhåller genom avgifter medel för anordnande av erforderliga anläggningar och vidtagande av för renhållningsväsendet nödiga anstalter. Skulle sommarbebyggelsen tillsammans med den permanenta bebyggelsen i en kommun ej ge tillräckligt underlag för ett rationellt ordnat renhållningsväsende, bör möjligheterna till samarbete med grannkommuner beaktas. En skälig fördelning av bördorna mellan helårsbebyggelse och sommarbebyggelse synes kunna åstadkommas genom en uppdelning av avgifterna mellan fasta årsavgifter och rörliga, efter anlitandets omfattning bestämda avgifter. Fördelningen mellan fasta och rörliga avgifter får då avgöras med utgångspunkt från förhållandena i vederbörande ort. Uppenbarligen måste det anses skäligt, att anläggningskostnaderna för destruktionsanläggningar o. d. i lika mån belastar all bebyggelse, som betjänas av renhållningsväsendet. Ofta kan väl finnas skäl att därutöver med fasta avgifter bestrida exempelvis viss del av verkets kostnader för fordon o. d. och för personal och administration. Vissa grundresurser i dessa hänseenden måste alltid finnas, och dylika resurser kan endast i begränsad utsträckning anpassas efter säsongmässiga variationer i renhållningsbehoven. — Rätten för kommunerna till här berörda avgiftsuppdelningen synes ej kräva något uttryckligt stöd i författningstexten. En avgiftsdifferentiering kan självfallet ifrågakomma även i andra fall. Ett sådant fall kan vara, då renhållningsväsendet i en kommun främst regelbundet beta

tjänar en tätortsdel av kommunen, under det att jordbruksfastigheter och andra fastigheter inom kommunen i övrigt endast sporadiskt anlitar verkets anläggningar såsom soptippar o. d. Det kan då vara lämpligt, att av de senare nyttjarna uttaga särskilda avgifter för varje gång. Ofta kan kanske soptippar o. d. hållas tillgängliga å vissa tider för mottagande av avfall o. d. från mera sporadiska kunder, som själva ombesörjer transport dit. Fritidsutredningen har i yttrande till Kungl. Maj:t den 20 augusti 1963 tillstyrkt lagförslaget och därvid understrukit vad kommittén uttalat rörande renhållningen i orter med fritidsbebyggelse. Renhållningen för sommarbebyggelse kan for inånga landsbygdskommuner utgöra en betydande belastning. Genom att kommunen enligt förslaget erhåller möjligheter att uttaga avgifter även för oskadliggörande av sopor och avfall, synes dels denna ekonomiska belastning komma att minska och dels kommunens möjligheter att ordna ett rationellt renhållningsväsende komma att öka. Renhållningsförhållandena i orter med sommarbebyggelse skulle härigenom i betydande utsträckning kunna förbättras. Fritidsutredningen har icke funnit behov föreligga av ytterligare utredningar och förslag i renhållningsfrågan, utan vill som sin mening uttala att utredningen finner det önskvärt och rationellt, att renhållningen inom fritidsbebyggelseområden i möjlig utsträckning ordnas i kommunal regi. Detta överensstämmer med de förslag som nyligen framlagts i prop, nr 21/1965 angående lag om kommunala renhållningsavgifter. 7.3.2. Metoder för oskadliggörande av fast avfall, kostnader för renhållningen m. m. 7.3.2.1. Allmänt Till kommunalrättskommitténs betänkande har fogats en av driftingenjören vid Göteborgs stads renhållningsverk utarbetad promemoria rörande de metoder, som anlitas för oskadliggörande, och om kostnaderna härför. Kommitténs redovisning av innehållet i denna promemoria (dagtecknad den 18 dec. 1962) säger bl. a.: Stora variationer orterna emellan föreligger beträffande den genomsnittliga sopmängden per hushåll. För överslagsberäkningar torde man kunna utgå ifrån att sopmängden i orter med ett ordnat renhållningsväsende uppgår till omkring 1,5 m3 eller 200 kg per år och invånare, eller omkring 5 m3 per hushåll. Ett särskilt avsnitt ägnas synpunkter på valet mellan olika destruktionsmetoder för avfallet. Enligt promemorian torde detta val främst avse tippning på avstjälpningsplats och förbränning i modern kommunal anläggning. Promemorian belyser fördelarna av oskadliggörande i moderna anläggningar. Kostnadsfrågorna behandlas med utgångspunkt från uppgifter om en del befintliga anläggningar och från beräkningar, som gjorts inför planläggandet av en eller flera förbränningsanläggningar för renhållningsverket i Göteborg. På renhållningsverket i Stockholm har man tagit del av promemorian, varefter från detta verk uppgivits, att verkets erfarenheter och där gjorda utredningar icke motsäger promemorians beräkningar. För omhändertagande av sopor och avfall på en väl skött soptipp kan kost-

227 naderna beräknas utgöra omkring 1 krona 50 öre per år och individ. Totalkostnaderna — kapital- och driftkostnader m. m. tillsammans — beräknas för oskadliggörande vid en modern förbränningsanläggning vara av storleksordningen 2,50 a 5,00 kronor per år och individ. Grovt räknat inemot hälften av dessa kostnader är kapitalkostnader. De nuvarande renhållningskostnaderna för hämtning och bortforsling torde utgöra omkring 15 kronor per år och individ. Enligt överslagsberäkningar kan kostnaderna för förbränning stundom bli lägre än kostnaderna för tippning, då transportsträckan till tippen är mer än 10 kilometer längre än till förbränningsanläggningen. — För samtliga beräkningar har utredningsmannen understrukit, att dessa måste vara ungefärliga och att lokala förhållanden ofta kan avsevärt påverka kostnaderna. Avfallsmängden från en tätort är alltid svår att bedöma. Detta gäller i särskilt hög grad den mängd, som kommer från fritidsbebyggelse. Till ledning för planerare och projektorer kan dock följande nämnas. I en av statens institut för byggnadsforskning utgiven publikation 1963: 8 redovisas resultatet av en undersökning i Göteborg av sopmängden från modern hyreshusbebyggelse. Enligt denna undersökning producerades ca 500 kg hushållssopor per lägenhet. Med en volymvikt av 0,16 kg per liter motsvarar detta en volym av ca 3 200 liter per lägenhet och år. Avfallsmängden i enfamiljshus är som nyss nämnts lägre och kan uppskattas till ca 2 500 1/lägenhet och år. Avfallsmängden per år från ett fritidshus är givetvis beroende på den tid huset nyttjas. Eftersom konserver i icke ringa utsträckning användes under vistelsen i fritidshuset, får man räkna med att avfallet bl. a. kommer att bestå av en mängd skrymmande emballage. Det finns därför knappast anledning räkna med mindre specifik volymmängd avfall från fritidshus än från enfamiljshus. Om fritidshuset antages bli nyttjat tre månader per år, skulle avfallsmängden sålunda bli ca 600 1/hus och år. Vid fem månaders nyttjande per år blir mängden ca 1 000 1/hus och år. Sammansättningen av avfallet påverkar valet av metod för oskadliggörande av det. Här skall endast framhållas vad nyss nämnts, att man bör räkna med att avfallet kommer att innehålla mycket skrymmande emballage, som kan vara svårdestruerat. Naturligtvis innehåller avfallet även organiskt, lätt nedbrytbart avfall. För uppsamling av avfallet inom ett fritidsbebyggelseområde och för dess transport därifrån torde papperssäckssystemet för närvarande vara att föredraga framför andra system. Det är u r hygienisk synpunkt och ur driftsäkerhetssynpunkt tillfredsställande och har ur transporttekniska och transportekonomiska synpunkter avsevärda fördelar. Av de system där kärl användes erbjuder kärlbytessystemet ur hygienisk synpunkt stora fördelar, under förutsättning att kärlen undergår rengöring. Ur transportekonomisk synpunkt är detta system dock sämre än säcksystemet, emedan lastkapaciteten hos transportvagnarna blir låg. Vad destruktionen av avfallet beträffar, bör i första hand anslutning till en renhållningsorganisation i närbeläget samhälle eftersträvas. Därest säck-

systemet användes, medger lastkapaciteten hos fordonen, att relativt långa avstånd till en sopdestruktionsanläggning icke behöver avskräcka, utan sådan transport kan bli ekonomisk. Att göra något generellt uttalande, om hur lång transportsträcka som kan ekonomiskt accepteras, är dock inte möjligt. Detta måste i varje särskilt fall bli föremål för en analys. Skulle förutsättningar för en anslutning till en större destruktionsanläggning icke föreligga, måste en destruktion av avfallet ordnas separat. De metoder som härvid står till buds är förbränning eller tippning. Förbränning kan ske antingen i ugn eller nätbur. Endast undantagsvis bör enkel bränngrop accepteras. Innan förbränning väljes bör noga övervägas, vilka resultat man når genom denna metod. Självfallet erhålles alltid en volymminskning, men den stora mängden obrännbart emballage består i det närmaste opåverkad. Innehåller avfallet trädgårdsavfall, försvåras förbränningen väsentligt. Resterna efter förbränningen utgör i de flesta fall en steril produkt och skapar väl därigenom icke några sanitära problem. Produkten måste dock uppläggas i tipp och av estetiska liksom av naturvårds- och djursk3^ddsskäl täckas över. Förbränningsugnarna finnes nu i marknaden till överkomliga priser. Det kan dock ifrågasättas, huruvida icke en ugn, som kommer att användas i intermittent drift i den utsträckning varom här är fråga, blir oekonomisk, bl. a. genom höga underhållskostnader. Den kommer att under praktiskt taget hela den kalla årstiden stå oanvänd med ty åtföljande påfrestningar på materialet. Av de nämnda förbränningssätten synes bränningen i nätbur ha vissa fördelar. Dels blir buren billigare i drift och anskaffning och dels ej så ömtålig för klimatpåverkan som en ugn. Såväl ugn som brännbur och bränngrop måste förläggas på betryggande avstånd från bebyggelse, så att inte olägenheter av rök uppträder. Hänsyn måste även tagas till terrängens beskaffenhet, förefintliga skyddsridåer och förhärskande vindriktningar. Vid små anläggningar lör fritidsbebyggelse torde tippning av avfallet bli huvudalternativet. Vid planerandet av en tipp är det viktigt, att erforderligt områdes storlek bedömes med hänsyn till bebyggelsens omfattning och avfallsmängden per lägenhet. En soptipp måste kunna övertäckas väl, varför lätt tillgång till täckningsmaterial måste finnas. Transport av täckningsmaterial långa vägar blir dyrbar. Om täckningsmaterial icke finns i närheten av tippen, riskerar man därför att få en illa skött tipp. Av yttersta vikt är, att hänsyn tas till nödvändigheten av att skydda såväl grundvatten som ytvatten. Det kan aldrig undvikas, att en tipp tillföres ämnen, som innebär en betydande fara för såväl grundvatten- som ytvattenförorening. Här måste bestämmelserna i vattenlagen 2 kap. 63 § om grundvattenskydd noga beaktas liksom även vattenlagens bestämmelser om ytvattenskydd. Bestämmelserna i lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vatten-

229 områden har intresse i detta sammanhang. Denna lag avser visserligen i första hand förorening genom avloppsvatten, men i dess 9 § anges, att vad som gäller avloppsvatten i tillämpliga delar även skall gälla fast avfall. Latrin är det avfall, som ur sanitär synpunkt är farligast och som kan skapa svåra sanitära problem, icke minst inom områden med fritidsbebyggelse. Uppsamling av latrin kan tills vidare endast ske i kärl av lämplig storlek och modell. Kärlen måste efter tömningen kunna rengöras. Vissa förberedande försök har gjorts att för uppsamlingen använda plastmaterial, men metoden är ännu icke sanktionerad. En variant av torrklosetterna är de i marknaden förekommande s. k. kemiska klosetterna. Dessa kan minska olägenheterna av lukt o. d., men problemet med borttransport och destruktion av avfallet kvarstår oförändrat. En ny anordning — kallad »multrum» — har nyligen konstruerats föluppsamling och samtida destruktion av såväl latrin som sopor och trädgårdsavfall. Nedbrytningen äger härvid rum i en stor behållare, som vid en enfamiljsvilla h a r en rymd av 6 m 3 . Behållaren är genom partiella mellanväggar uppdelad i trenne olika fack. I det första facket uppsamlas latrin, i det andra sopor och trädgårdsavfall. I det tredje facket äger den slutliga destruktionen rum. Principen att samtidigt destruera sopor och latrin är av intresse, men innan »multrum» mera allmänt föres ut i marknaden bör den bli föremål för ytterligare försöksverksamhet. »Multrum* synes endast kunna få viss begränsad användning vid fritidshus belägna inom sådan glesbebyggelse, att ett konventionellt uppsamlings- och hämtningssystem icke går att genomföra. Med hänsyn till att latrinavfallet är svårare att omhändertaga och destruera än det fasta avfallet, finns det all anledning att lösa problemet med omhändertagande av latrin i samarbete med närbelägna tätorter. Som avslutning på de synpunkter, som här redovisas, må framhållas, att tomtägarna inom ett fritidsbebyggelseområde, inom vilket renhållningen skall ordnas genom kommunens försorg, i god tid dessförinnan bör underrättas därom. Detta kan lämpligen ske genom en folder, som delas ut till alla hushåll och som innehåller uppgifter om skälen för kommunal renhållning, om organisationsformen för renhållningen, hämtningsfrekvens, kostnader m. m. Därigenom torde den kommunala renhållningen lättare accepteras. Som exempel på en enligt utredningen lämpligt utformad upplysningsbroschyr rörande dessa frågor kan nämnas den av Frövi k o m m u n utarbetade, intagen som bilaga 4.

230 7.3.2.2.

Kostnader

Inom åtskilliga landskommuner har renhållningen i kommunal regi numera ordnats, varvid även fritidsbebyggelsens behov tillgodosetts. Som kommunalrättskommittén framhållit, har i en del fall flera kommuner samgått i organiserandet av renhållningen. De taxor som fastställts grundar sig regelmässigt på särskilda utredningar, Ue avgifter för hämtning, som påföres fritidsbebyggelsen, ligger bl. a. på grund av de vanligen större transportavstånden merendels högre än avgifterna som påföres helårsbebyggelsen. Fritidsutredningen har tagit del av ett antal utredningar om kostnaderna för renhållningen i kommuner i Mellansverige. Av utredningar i Örebro län framgår sålunda, att hämtningskostnaderna — om transportavstånden icke är mycket långa — är av storleksordningen 1:50—2:00 kronor per hämtning för helårsbebyggelse och något högre 2:00—2:50 kronor när det gäller fritidsbebyggelse. Dessa beräkningar avser papperssäckssystemet. I de angivna kostnaderna ingår säckkostnaden. Utredningar på andra håll visar dock, att de verkliga sophämtningskostnaderna för fritidsbebyggelsen kan uppgå till väsentligt högre belopp, 5 kronor och mer per hämtning. I sådana fall är transportavstånden stora och de enskilda tillfartsvägarna besvärliga. I allmänhet uttages icke någon del av kostnaderna som last avgift. Däremot tillkommer en engångskostnad av storleksordningen 60 kronor för säckstativ eller annan anordning som erfordras. Kostnaden för hämtning vid kärlbytessystemet torde icke skilja sig nämnvärt från kostnaderna vid tillämpning av papperssäckssystemet. Avskrivning (nyanskaffning) av kärl ingår i regel i de angivna kostnaderna. För körning av sådant avfall som byggnadsavfall o. d. sker debitering efter ett visst pris per timme. Med avgifter av ovan angiven storlek kommer för sophämtning fritidsbebyggelsens kostnader med nuvarande fördelningsprinciper i allmänhet icke att bli större än 35—50 kronor per fritidshus (hämtning en gång per vecka under sammanlagt 4 månader per år). Fritidshusen nyttjas inom många områden även under andra årstider än sommaren. Inom en del fritidsområden i södra Sverige har man därför infört sophämtning året runt: under den varmare årstiden varje vecka och under vinterhalvåret en gång i månaden. Sistnämnda system har stora fördelar inom de fritidsområden, där det finnes ett större antal fritidsbebyggare, som utnyttjar sin stuga även under vinterhalvåret (weekend, helger etc). Hämtning av latrin i kärl inkl. rengöring av kärlen, tillhandahållande av torvströ samt visst underhåll av kärlen torde betinga en kostnad av 2—3 kronor per kärl. Vid hämtning varannan vecka skulle kostnaden bli 15—25 kronor per fritidshus och år vid ett nyttjande av fritidshuset 3—4 månader per år.

231 7.4. Förvaltningsfrågor

inom

7.4.1.

Allmänt

byggnadsplan

Inom byggnadsplan för fritidsändamål uppkommer som regel fråga om gemensam förvaltning av vissa angelägenheter. Dessa anknyter främst till allmänna platser och specialområden med tillhörande anläggningar eller anordningar. I stort sett kan det vara fråga om iordningställande och skötsel av vägar och gator, parkeringsplatser, parker, båthamnar, friluftsbad och vattenområden m. m. Härtill kommer vatten- och avloppsanläggningar samt övriga sanitära anordningar (sophämtning), som behandlas ovan under resp. 7.2 och 7.3. Även försörjningen med elkraft kan kräva gemensamma åtgärder. Reglerna om huvudmannaskap för byggnadsplaneområde är delvis outvecklade. Kommunerna svarar inte för byggnadsplans genomförande annat än beträffande vatten- och avloppsanläggningar i vissa fall. I övrigt åvilar plangenomförandet i princip markägarna inom planområdet. På grund härav har BL inte heller velat laborera med tvångsförvärv av mark för kommun inom byggnadsplan. Eftersom det ej sällan är fråga om ett relativt stort antal tomtägare inom ett byggnadsplaneområde, löses de gemensamma förvaltningsfrågorna ofta genom någon form av sammanslutning eller förening. I praktiken förekommer två olika typer av föreningar, nämligen vägföreningar och tomtägareföreningar eller liknande frivilliga sammanslutningar med annat namn. För olika fall uppträder allt efter omständigheterna antingen endera av dessa föreningar eller båda samtidigt. Särskilt i mindre fritidstätorter och under enklare förhållanden finns kanske ingen av dem representerad. Det lär också förekomma fall, där kommun eller exploaterings!'öretag äger och förvaltar m a r k inom byggnadsplan, som är avsedd för gemensamma ändamål, varvid tomtägarnas ekonomiska medverkan sker med tillämpning av ett avgiftssystem. För förvaltning av vatten- och avloppsanläggning gäller särskilda regler. Slutligen kan fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m. (SOU 1963: 23) öppna nya möjligheter på förevarande område (anläggningssamfällighet). I fortsättningen granskas var och en av angivna kollektiva förvaltningsformer för sig. 7.4.2. Vägförening Vägförening utgör den enda, särskilt för byggnadsplaneområde anpassade, formen för laglig reglering av h ä r behandlade förvaltningsfrågor, som står till buds för närvarande. Sådan förening skall bildas, där länsstyrelsen finner, att förhållandena påkallar detta. Frågan har behandlats i viss utsträckning under avsnittet 7.1.1 om allmänna platser och specialområden inom byggnadsplan.

232 Vägföreningsinstitutet infördes i svensk rätt med EVL, som trädde i kraft 1.1.1940. Från början begränsades vägförenings åligganden till väghållningen inom föreningens verksamhetsområde. I samband med tillkomsten av BL, som trädde i kraft 1.1.1948, utökades vägförenings åligganden inom område med byggnadsplan att omfatta jämväl iordningställande och underhåll av annan allmän plats än väg. Därvid regleras föreningens skyldigheter samt dess rätt att ta m a r k i anspråk på samma sätt som beträffande vägarna. Genom lagändring, som trädde i kraft 1.7.1954, ändrades formerna för tillskapande av vägförening att avse förrättning i stället för utredning genom länsstyrelsens försorg. Samtidigt fick vägförening rätt •— men ej skyldighet — att ombesörja vägbelysning. För närvarande lär vägförening tillämpas i mycket stor utsträckning inom fritidstätorter, inte minst i Stockholmsregionen och på västkusten. Därvidlag fyller vägförening en viktig uppgift och fungerar så vitt bekant tillfredsställande. Det finns därför ingen anledning till annat än att behålla vägföreningsinstitutet som medel för länsstyrelserna att tillskapa en organisation för ifrågavarande förvaltningsfrågor, där förhållandena påkallar detta. Vägförening kommer därvid som hittills att utgöra ett alternativ till förvaltningsapparat av flera möjliga. Vad som kan diskuteras är, om den stränga begränsningen av vägförenings verksamhet till i lagen angivna ändamål alltjämt är motiverad (71 § tredje stycket EVL). Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är, att denna begränsning hindrar vägförening ta befattning med specialområden samt vissa andra gemensamma anläggningar. I praktiken leder detta till att vägförening i många fall måste kompletteras med en frivillig förening, som förvaltar sådana gemensamma angelägenheter, som faller utanför vägföreningens kompetens. Regeln att vägförening ej må utöva verksamhet, som är främmande för dess i lagen angivna ändamål, infördes vid institutets tillkomst 1.1.1940. Det främsta motivet är, att fastighetsägare som mot sin vilja förpliktas att delta i vägförening, ej bör vara skyldig att till följd av tvångsanslutningen bidraga till utgifter för andra ändamål än lagen uttryckligen föreskrivit. Av betydelse har också ansetts vara, att främmande hänsyn ej bör få inverka på avgörandet av sådana frågor, i vilka beslutanderätten tillkommer föreningens medlemmar eller styrelse. Bland motiven b r u k a r till sist också nämnas hänsyn till inteckningshavares rätt. Det är fullt klart, att åtminstone förstnämnda skäl alltjämt motiverar en koncentration av vägförenings verksamhet till de i lagen angivna huvuduppgifterna. En utvidgning av vägförenings kompetens att omfatta förvaltning av andra gemensamma angelägenheter än de nu stadgade är vidare en komplicerad lagstiftningsfråga, som knappast kan angripas i förevarande sammanhang. Med hänsyn härtill och då ett genomförande av fastig-

hetsbildningskommitténs ovannämnda förslag till lag om gemensamhetsanläggningar m. m. därjämte skulle medföra väsentligt ändrade förutsättningar för en bedömning av förvaltningsfrågorna inom byggnadsplan, saknas det anledning att nu ifrågasätta någon ändring av lagstiftningen om vägförening.

7.4.3. Förvaltning av vatten- och avloppsanläggning Förvaltningen av anläggning för vattenförsörjning eller avlopp, som betjänar flera fastigheter, kan enligt gällande lagstiftning ordnas på olika sätt, beroende på den ifrågavarande anläggningens karaktär. Har enligt 8 kap. vattenlagen bildats för två eller flera fastigheter gemensamt företag för avledande av avloppsvatten, skall företagets angelägenheter handhas av deltagarna vid sammanträde, där de äger rösträtt efter sitt andelstal i företaget, samt av särskild styrelse. Vatten- och avloppsanläggning, som enligt 1955 års va-lag är eller förklarats för allmän, skall omhänderhas av en huvudman, som kan vara kommun eller enskild person eller sammanslutning. Lagen är i huvudsak avsedd för större anläggningar. Beträffande mindre vatten- och avloppsanläggningar saknas regler om gemensamhetsförvaltning. Skötseln av dylik anläggning får regleras genom avtal eller för ändamålet bildad förening.

7.4.4. Tomtägareförening Tomtägareförening är en frivillig sammanslutning för förvaltning av gemensamma angelägenheter inom exempelvis ett byggnadsplaneområde. Föreningen driver inte sådan ekonomisk — d. v. s. affärsmässig — verksamhet, som avses i 1951 års lag om ekonomiska föreningar. Den kan därför inte registreras som ekonomisk förening. I egenskap av ideell förening h a r den emellertid rättskapacitet, under förutsättning att den antar ordentliga stadgar samt tillämpar en i stadgarna angiven organisation med styrelse, revisorer och årsmöte. Ingenting hindrar, att tomtägareförening svarar för samtliga gemensamma förvaltningsåtgärder inom ett byggnadsplaneområde och således även dem som eljest åvilar vägförening. Om detta är fallet och verksamheten skötes tillfredsställande, blir resultatet, att vägförening inte behöver bildas. Länsstyrelsen finner nämligen då, att förhållandena inte påkallar bildande av vägförening. Emellertid saknar tomtägareföreningen de befogenheter att även tvångsvis verkställa plangenomförande åtgärder och uttaxering, som tillkommer vägförening enligt EVL. På grund härav kan vägförening undvaras helt, endast om upplåtelse av mark till vägar och andra allmänna

platser sker enligt 112 eller 113 §§ BL eller genom överenskommelse samt frågan om fördelning av byggnads- och underhållskostnaderna kan lösas på frivillig väg. Tomtägareförening är för många fall ett bra alternativ till vägförening då det gäller förvaltningsorganisationen inom fritidstätorter.

7.4.5.

Anläggningssamfällighet

I fastighetsbildningskommitténs ovannämnda förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m. (SOU 1963: 23j föreslås ett nytt institut för samverkan mellan fastigheter för ändamål, som är gemensamma för dem. Enligt kommitténs förslag skall gemensamt för två eller flera fastigheter kunna inrättas parkeringsanläggning, trafikled, gårdsutrymme, lekplats, anordning till skydd mot grundvatten, ledning, värmeanläggning, tvättstuga eller liknande anläggning av stadigvarande betydelse för fastigheterna. Lagen gäller dock inte anläggning för vattenförsörjning eller avlopp och ej heller annan anläggning, som enligt vad särskilt är stadgat kan efter myndighets eller domstols prövning inrättas gemensamt för fastigheter. Om anläggning som avses med lagen är av synnerlig vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan, skall sådan fastighet kunna tvångsanslutas till anläggningen. Fråga om anläggning skall inrättas prövas vid förrättning. Byggnadsnämndens medgivande erfordras. I vad avser anläggningens förvaltning erbjuder förslaget två former. Den ena innebär, att de berörda fastighetsägarna genom avtal bestämmer, att ägaren till en av fastigheterna skall såsom anläggningens huvudman och ägare på de villkor avtalet innehåller ombesörja anläggningens utförande, underhåll och drift samt tillhandahålla anslutna fastigheter den avsedda nyttigheten. Sådant avtal skall för att få saksrättslig effekt prövas av förrättningsmannen. Den andra formen innebär, att gemenskapen organiseras i en samfällighet, som väsentligen utformats efter mönster av liknande sammanslutningar enligt andra lagar, däribland EVL. Fritidsutredningen utgår från att den föreslagna lagen — såsom utredningen förutsatt i sitt yttrande över förslaget — skall äga tillämpning beträffande sådana anläggningar för fritidsbebyggelsens gemensamma behov som exempelvis småbåtshamnar, friluftsbad och vissa parkeringsplatser. I så fall kommer lagförslaget, om det upphöjes till lag, enligt utredningens mening att fylla en viktig funktion för att få till stånd erforderlig samverkan för iordningställande och förvaltning av dylika anläggningar i fall, där sådan samverkan inte kan tillfredsställande åvägabringas genom tomtägareförening eller på annat sätt.

235 Det förhållandet, att skilda legala förvaltningsformer utbildat sig beträffande olika typer av gemensamhetsanläggningar, kan medföra, att flera samverkansorgan måste finnas inom ett och samma byggnadsplaneområde. Det kan tyckas, att denna ordning åtminstone under vissa förhållanden måste vara onödigt tungrodd och ägnad att motverka önskvärd samverkan beträffande fritidsbebyggelsens gemensamhetsanläggningar och att det vore smidigare, om alla förvaltningsfrågor inom ett byggnadsplaneområde kunde omhänderhas av ett enda organ. Skapandet av ett dylikt organ skulle emellertid innefatta ett omfattande lagstiftningsarbete med ingående associationsrättsliga undersökningar och kräva betydande ändringar i den lagstiftning, vari förvaltningen av de olika slagen av gemensamhetsanläggningar nu regleras, liksom i fastighetsbildningskommitténs förslag. Enligt utredningens mening bör man inte överdriva de praktiska olägenheterna av förekomsten av olika förvaltningsformer. Dessa är ju särskilt anpassade till de anläggningar de avser. Under lång tid framåt torde inom ett stort antal fritidsbebyggelseområden de gemensamma angelägenheterna alltjämt kunna nöjaktigt ombesörjas av tomtägareförening och/eller vägförening. Erfordras två eller flera organ, torde det ofta kunna ordnas så, att sammanslutningarna får samma styrelse och att åtminstone årssammanträdena hålles samtidigt. En viss praktisk samordning av förvaltningsåtgärder torde också vara möjlig. Utredningen anser att man, innan lagstiftningsåtgärder i den ovan diskuterade samordningsfrågan överväges, bör avvakta erfarenheterna av de av utredningen föreslagna ändringarna i byggnadslagen och den lag om gemensamhetsanläggningar, som föreslagits av fastighetsbildningskommittén.

KAPITEL 8

Fritidsbebyggelsen i den kommunala ekonomin

8.1. Kommunernas

befogenheter beträffande fritidsbebyggelse friluftsanläggningar

och

Utredningen har i tidigare kapitel belyst behovet av en livlig verksamhet från kommunernas sida i arbetet för vällokaliserade friluftsanläggningar och välplanerad fritidsbebyggelse. Ett avgörande hinder häremot kan emellertid uppkomma, om de kommunala åtgärder, som kräves, i rättstillämpningen blir bedömda såsom överskridanden av gränserna för de kommunala organens befogenheter. Det synes vara tveksamt, huruvida icke de kommunala engagemang i fritidssammanhang, som utredningen finner sig böra föreslå, i vissa fall skulle bli negativt bedömda enligt i gällande rättspraxis tillämpade principer. Praxis synes fästa stor vikt vid förefintligheten av ett till kommunmedlemmarna knutet personligt samband för att en angelägenhet skall betraktas såsom kommunal. Det ligger emellertid i sakens natur, att människors förflyttningar och val av vistelseort under perioder av längre fritid ofta riktar sig mot områden utanför hemkommunens gränser. De åtgärder för friluftsliv och fritidsbebyggelse, som kommunerna vidtager, kommer därför alltid i viss utsträckning och ofta till större delen att medföra fördelar för personer, som h a r sin mantalsskrivningsort i annan kommun. De kommer även i många fall att behöva förläggas till platser utanför det egna kommunområdet. Det allmänna stadgandet angående kommunens befogenheter i 3 § kommunallagen fick 1948 sin nuvarande lydelse: »Kommunen äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan. Angående vissa kommunala angelägenheter är särskilt stadgat.» Den citerade formuleringen ersatte beskrivningen i 1930 års kommunallagar av föremålet för kommunens verksamhet, vilket där angavs vara att »vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter». Den 1930 givna formen innebar en begynnande upplösning av den i 1862 års kommunalförordningar skapade nära anknytningen mellan kommunens medlemmar och den kommunala verksamheten. Det hette 1862: »Varje socken på landet utgör för sig en särskild kommun, vars medlemmar äga att själva . . . vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, . . . » Ännu i kommunallagspropositionen 1930 (nr 99) angavs kommunens uppgift vara

237 att »vårda sina medlemmars gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter». Det var först vid riksdagsbehandlingen som konstitutionsutskottet (uti. nr 30) med anledning av motionsvis framställda förslag (mot. 1:287 och 288, 11:445 och 446) förordade den ovan refererade formuleringen med uteslutande av ordet »medlemmars». Motionärerna hade bl. a. framhållit, att anknytningen till kommunmedlemmarnas intresse, enligt förut gällande regel, hade hindrat många betydelsefulla kommunala åtgärder, som kunnat gälla endast en del av kommunens område och icke varit till gagn för flertalet av kommunmedlemmar. Den 1948 antagna formen »vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan» avser i princip att ge kommunerna möjlighet att utöva mycket vidsträckta befogenheter. Det begränsande uttrycket, att handhavandet icke får tillkomma annan, avser endast sådana verksamheter, som det genom formliga föreskrifter ålagts annat offentligt organ att utföra, enligt vad som framgår av propositionen (1948: 140 s. 78). Lydelsen av nu gällande kompetensregel hindrar således icke kommunal verksamhet på områden, där annan kommun eller statligt organ utan föreskrift därom i författning, h a r påbörjat sådan. Ej heller där enskilda i bolag, förening eller på annat sätt h a n d h a r någon verksamhet eller när — i gränstrakter — annan stats organ, lokalförvaltning eller medborgare inlett någon sådan, exempelvis färjedrift, synes stadgandet hindra kommunalt engagemang. I alla dessa fall äger kommunen i princip rätt att börja liknande konkurrerande verksamhet eller överta den redan drivna. Kommunens vidsträckta befogenheter enligt 3 § kommunallagen begränsas dock dels av tillämpningsprinciper för kompetensregeln, vilka uppställdes i de motivuttalanden, som åtföljde 1948 års kompetensreform, dels av vissa generella regler för offentlig administrativ verksamhet, varom även erinrades vid reformens genomförande. Grund för kompetensregelns tillämpning ansåg 1946 års kommunallagskommitté (SOU 1947:53) böra vara allmänintresset av de kommunala åtgärderna. Frågan om förhållandet till kommunmedlemskapet framhölls äga mindre betydelse: »Befinnes det med hänsyn till arten av ett visst ändamål vara ett allmänt intresse, att en kommun främjar ändamålet, bör kommunen vara berättigad därtill, även om åtgärden kommer blott en mindre del av kommunens område eller ett mindre antal av dess medlemmar direkt tillgodo. Den kommunala befogenheten i fråga om viss angelägenhet får sålunda bedömas u r synpunkten om det är lämpligt, ändamålsenligt, skäligt o.s.v., att kommunen befattar sig med angelägenheten» (betänkandet s. 68). Det framhölls ytterligare, att angelägenheterna borde vara lokaliserade till kommunen, men icke i den meningen att en verksamhet som kommunen önskade främja nödvändigtvis måste bedrivas inom den egna kommunen. Såsom motsats till kommunal verksamhet nämndes härvid allmänintressen, som kunde anses hänföra sig till riket såsom sådant, t. ex. det

238 militära försvaret och den statliga sjukförsäkringen (betänkandet s. 69, propositionen s. 71—72). Kommunernas omfattande handlingsfrihet inom denna ram begränsas dock av kravet på objektivitet och likställighet såsom allmän grundregel för offentliga organs aktivitet i förhållande till medborgarna. Ur objektivitets- och likställighetsprinciperna härleddes den både i kommittébetänkandet och propositionen starkt framhävda regeln att »affärsverksamhet i uteslutande syfte att erhålla ekonomisk vinst icke synes kunna betraktas som en naturlig kommunal angelägenhet» (betänkandet s. 76 och propositionen s. 78). Full frihet till kommunala ingripanden i en orts näringsliv genom upprättande av affärsföretag eller understödjande av sådana företag i vinstsyfte skulle strida mot regeln om ett objektivt förhållningssätt från de kommunala förvaltningsorganens sida gentemot övriga etablerade företag. I de fall då vinst icke är det primära syftet äger emellertid kommunen affärsmässigt driva produktiv verksamhet i konkurrens med ortens företag om ett allmänintresse tillgodoses därmed. Också med denna begränsning lämnar kompetensstadgandet utrymme för tillämpning inom vidsträckta områden, där talrika gränsfall och tveksamma lägen kan uppkomma. Syftet med denna tänjbara reglering är, att en i anslutning till samhällsutvecklingen fortgående förändring av kommunens verksamhetsområden skall vara möjlig. Det ankommer därvid på rättspraxis att, i sista hand med stöd av skälighetsprövning, utforma de vid fenvar tidpunkt gällande gränserna för kommunens befogenheter. I det nämnda kommittébetänkandet och 1948 års proposition om den kommunala kompetensen gavs dessutom för några områden, som under den närmaste tiden dessförinnan varit särskilt debatterade, vissa allmänna riktlinjer till komplettering av rättspraxis. Frågorna om kommunens befogenheter beträffande friluftsanläggningar och fritidsbebyggelse kom emellertid därvid icke att beröras. Man måste således i fråga om detta område h ä m t a ledning uteslutande ur den praxis, som föreligger dels i administrativa avgöranden rörande statsbidrags- och underställningsärenden, dels i regeringsrättens utslag i kommunala besvärsmål. I fråga om friluftsanläggningar har träffats en mängd administrativa avgöranden, som tillägger kommunerna befogenhet att ekonomiskt medverka i deras tillkomst. Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet hänför sig främst till framställningar om statsbidrag eller underställning av kommunala finansieringsåtaganden beträffande ändamål inom ramen för statens friluftsnämnds verksamhet. Att anläggningarna utförts inom annan k o m m u n s område eller att icke-kommunmedlemmar skulle äga tillträde därtill h a r ansetts icke hindra kommunens åtaganden. I regeringsrättens praxis h a r förekommit ett fåtal fall med liknande ställningstaganden, RÅ 1947, not I 30; 1962, not I 131; 1962, not I 147. Avgöranden i statsrådet beträffande kommunernas befogenheter att vid-

239 taga åtgärder till förmån för fritidsbebyggelsen har förekommit endast inom ramen för sådan speciallagstiftning rörande exempelvis sanitets- och hälsovårdsväsen, som ålägger kommunerna vissa offentliga uppgifter och därmed även reglerar befogenhetsfrågan. Emellertid kan man möjligen betrakta kommunalt engagemang i tillkomsten av s. k. semesterbyar såsom analogt med verksamhet för stimulerande av fritidsbebyggelsens utveckling. Även semesterbyar tillhör friluftsnämndens arbetsområde, och anläggningsbidrag kan, såsom utredningen i annat sammanhang närmare beskrivit, erhållas till dem ur friluftsfonden. Det har under 1950-talet i inånga fall förekommit, att kommuner förvärvat mark inom eget eller annan kommuns område och där uppfört sommarbostäder, samlade i bybebyggelse. Bostäderna uthyrs till övervägande del till icke-kommunmedlemmar. I flertalet fall har kommunerna erhållit statsbidrag till anläggningarna, enligt Kungl. Maj:ts beslut. Villkor för bidragen har varit, att hyresavgifterna endast skulle täcka kommunens kostnader, men icke bereda ekonomisk vinst. Blott ett fåtal regeringsrättsavgöranden finns, som berör fritidsbebyggelseverksamheten och kommunernas kompetens. RÅ 1941 ref. 4 gällde en storstads förvärv av ett markområde 3,5 mil från staden i annan kommun. Marken skulle begagnas till friluftsområde och för upplåtande av sportstugetomter. Besvär hade anförts med åberopande bl. a. att det ej vore stadens angelägenhet att förvärva från staden avlägset belägna markområden. De ogillades med hänsyn till »det särskilda behov av mark för tillgodoseende av ifrågavarande ändamål som i detta fall finge anses föreligga». I ett 1963 avgjort besvärsmål (20.6.63. Hallens kommun i Jämtlands län; 1963 not I 148) h a r regeringsrätten däremot ansett det ligga utom en landskommuns kompetens att — genom ett kommunalt aktiebolag - - uppföra en semesterbyanläggning i kommunen. Såsom grund för detta utslag framhölls, att semesterbyn icke vore i första hand avsedd för kommunmedlemmarnas behov av en fritids- och rekreationsanläggning, utan snarare att betrakta såsom en med kommunen såsom intressent bedriven rörelse inom turist väsende t. Vissa enskildheter i fallet talar för att man vid tolkningen av regeringsrättsutslaget bör lägga stor vikt vid förhållandet att semesterbyn ifråga tydligen avsetts alt drivas affärsmässigt och att utgången eljest skulle blivit en annan. I så fall skulle administrativ praxis överensstämma med rättspraxis vad beträffar semesterbyanläggningar och i analogi därmed fritidsbebyggelse. Man skulle då kunna utgå ifrån att kommunerna inom ramen för objektivitets- och likställighetsprinciperna h a r full frihet att verka för fritidsbebyggelsens utveckling i egen eller a n n a n k o m m u n och oavsett huruvida icke-kommunmedlemmar drar fördel därav. Vad särskilt beträffar semesterbyanläggningarna synes denna uppfattning kunna motiveras på följande sätt. Det anses föreligga ett till den anläggande kommunen knutet allmänintresse av att semesterbyn kommer till stånd. Allmänintresset hänför sig till den starka efterfrågan på bostads-

240 utrymmen för turister och semesterfirare under säsongen och behovet av sådana utrymmen till rimlig kostnad för nyttjaren. Intresset är knutet till den anläggande kommunen genom att efterfrågan på vistelseutrymmen uppträder där. Eftersom anläggningarna icke primärt skall drivas i vinstsyfte, bryter deras tillkomst icke mot likställighets- och objektivitetsprinciperna, ehuru bostadsutrymmena i semesterbyn ställes till förfogande i konkurrens med den enskilda semesterlogeringsverksamheten i orten. Stark tvekan kan emellertid hysas huruvida de ovan antydda uppfattningarna om rättspraxis är riktiga. I ena rättsfallet h a r uttalats, att en storstad ägde befogenhet att förvärva mark i annan k o m m u n för bl. a. fritidsstugetomter på grund av storstadens särskilda behov i detta fall. I 1963 års rättsfall h a r antytts att det låg utanför en landskommuns kompetens att ekonomiskt medverka till en semesterby, som icke var avsedd för kommunmedlemmarna. Möjligen kan dessa rättsfall ge stöd för uppfattningen att endast stora städer — och dessa blott i vissa fall — äger befogenhet att ekonomiskt stödja tillkomsten av semesterbyar och fritidsbebyggelse. Endast sådana städer har nämligen tillräckligt stort antal egna kommunmedlemmar för att från dessa kunna röna den efterfrågan på anläggningarnas utnyttjande, som måste vara ekonomisk förutsättning för deras tillkomst. Att det allmänintresse, som skall tillgodoses, bör vara knutet till kommunen innebär, enligt denna uppfattning, icke endast att sommarbostadsbehovet skall uppträda i kommunen. Det kräves även, att anläggningarna regelmässigt nyttjas på sådant sätt, att en direkt personlig fördel beredes främst åt individer som är medlemmar av den anläggande kommunen. Är en dylik tolkning av regeringsrättsutslagen korrekt, består emellertid en djup diskrepans mellan den administrativa rättstillämpningen och regeringsrättens praxis; en diskrepans som måste vålla förvirring i k o m m u n e r n a s arbete med fritidsbebyggelsens utveckling och som därför bör elimineras. Ett helt nyligen avgjort mål, regeringsrättens utslag den 24.9.1964 med upphävande av ett kommunalfullmäktigebeslut i Dorotea kommun, Västerbottens län, gällde främst en omfattande hotellutbyggnad i kommunens regi, även om en semesterbyanläggning ingick i projektet. Utredningen har ovan framhållit den kommungränsöverskridande karaktär som präglar friluftslivet, såväl det rörliga som det till fritidsbebyggelsen knutna. Det torde vara i bästa överensstämmelse med den kommunala självstyrelsens grundprinciper, att kommuner som förfogar över trakter med attraktiva landskapsvärden skall äga befogenhet att själva stödja och utveckla tillgodogörandet härav; De synes i sin verksamhet för sådana ändamål icke böra hindras av hänsynstaganden till mantalsskrivningsorten för de människor, som drar fördel av kommunens insatser. I fall, då det rör sig om stora stadskommuner, vars invånares behov av friluftsliv och landsbygdsvistelse kräver mycket omfattande utgifter, är det, å andra si-

241 dan, lämpligast att staden i samverkan med omgivande landskommuner bekostar erforderliga anläggningar och anordningar. För denna kategori av fall kommer den pågående omdaningen av den kommunala indelningen att medge kommunala insatser för fritidsbebyggelsen även vid befogenhetsbegränsning till kommunmedlemmarna. Fritidsbebyggelsen i inånga landskommuner torde till avsevärd del vara uppförd av invånare i en tätort som avses bli centralort för kommunblock där dessa landskommuner ingår. På längre sikt kan man då räkna med att fritidsbebyggelseområdena kommer att tillhöra samma kommunterritorium som centralorten. Det torde emellertid komma att dröja lång tid, innan en sammanläggning av samtliga kommunblocks kommuner har blivit genomförd. I de flesta delar av landet, som anses särskilt attraktiva för fritidsvistelse, härleder sig dessutom efterfrågan på fritidsbostäder från vidsträcktare områden än dem respektive kommunblock innefattar. En tillämpning av begränsade befogenheter för kommunerna beträffande fritidsbebyggelsen skulle således under en lång övergångstid medföra väsentliga olikheter kommunerna emellan och av enbart formella grunder. Enligt utredningens mening bör dylika tillfälligheter i den administrativa indelningen icke få hindra, att för fritidsbebyggelse lämpade områden med kommunalt stöd tages i anspråk och bebygges eller att kommunerna gör behövliga insatser för att utveckla och förbättra redan befintlig fritidsbebyggelse. Utredningen föreslår därför, att all tvekan rörande kommunernas kompetens i berörda hänseenden undanröjes genom ett formligt ställningstagande av statsmakterna. Det bör klargöras, att kommunernas befogenheter beträffande friluftsliv och fritidsbebyggelse icke kan begränsas av hänsynstagande till huruvida främst egna kommunmedlemmar kommer att draga personlig nytta därav eller huruvida åtgärderna är möjliga att utföra inom eget eller annan kommuns område. Det bör här erinras om att 1964 års riksdag med anledning av motion i ämnet (nr II: 469) behandlat frågan om k o m m u n s rätt att tillskapa semesterbyar m. m. På i stort sett enahanda grunder, som utredningen anfört, beslöt riksdagen anhålla om skyndsam prövning och förslag rörande sådan utvidgning av den kommunala kompetensen, att k o m m u n skall äga vidtaga åtgärder för tillskapande av semesterbyar och liknande anläggningar (konst.utsk. uti. nr 14).

242 8.2. Utredningens

undersökningar om kommunala utgifter och föranledda av fritidsbebyggelsen

inkomster

8.2.1. Kommunernas nuvarande utgifter för fritidsbebyggelsen Någon fullständig redovisning av de utgifter för kommunerna, som fritidsbebyggelsen och dess invånare förorsakar, torde knappast kunna erhållas, ökningen tre å fyra månader per år av antalet boende genom fritidsbebyggelsen innebär ofta, att invånarantalet i kommunen mer än fördubblas. Detta medför indirekta utgifter, vilkas omfattning är svårbedömbar, men som tillsammantagna torde representera betydande belopp. Svenska kommunförbundet har, efter framställning från fritidsutredningen, utfört en enkätundersökning rörande landskommunernas direkta utgifter för fritidsbebyggelsen inom vissa särskilda förvaltningsområden. De svar som erhållits från 27 kommuner efter besök där av konsulenter vid förbundets kommunalekonomiska avdelning har överlämnats till utredningen. Svaren visar en genomsnittlig nettoutgift per fritidshus och år om 56 kr för de undersökta kommunerna. Såsom framgår av den analys av undersökningsresultatet, som intagits i bilaga 1, avser detta medeltal utgifter, som i viss utsträckning torde ha underskattats. Härtill kommer alla de indirekta merkostnader som icke kunnat fastställas till sitt belopp. Undersökningsresultatet måste på grund av brister i materialet anses tämligen osäkert som underlag för bedömning av den genomsnittliga utgiftens exakta belopp. Med ledning av undersökningen torde man likväl såsom säkert kunna antaga, att landskommunernas totala merkostnad för fritidsbebyggelsen, räknat i medeltal per fritidshus, uppgår till i genomsnitt mellan 50 och 100 kronor per år.

8.2.2. Kommunernas framtida utgifter för fritidsbebyggelsen Utredningen förordar ett ökat aktivt engagemang från samhällets sida i fritidsbebyggelsens framtida utveckling. På kommunerna ankommer i första hand att svara för en förbättrad bebyggelseplanering och för en tillfredsställande sanitär standard. Men även på många andra områden än bebyggelseservice kan en ökad kommunal insats medföra betydande fördelar. Den kommunblockbildning, som nyligen inletts, kan på längre sikt skapa samlade ekonomiska förutsättningar för en aktiv kommunal insats på naturvårdsområdet i enlighet med de riktlinjer som riksdagen antagit 1963 och 1964. Därigenom kommer att vinnas ökade förutsättningar för utbyte av fritiden både vad beträffar permanentbebyggelsens och fritidsbebyggelsens invånare. Man kan emellertid inte vänta sig, att de kommunala organen skall anse det förenligt med sina förpliktelser mot den egna kom-

243 munens befolkning att pålägga kommunen kostnadsökningar till förmån för fritidsbebyggelsen, om kommunens inkomster därifrån är obetydliga och utan proportion till de ekonomiska uppoffringar den kommunala verksamheten kräver.

8.2.3. Kommunerna och fastighetsbeskattningen av fritidsbebyggelsen Jämlikt 47 och 56 §§ kommunalskattelagen skall skatt för inkomst av fastighet utgöras till den kommun, där fastigheten är belägen. Därvid skall såsom skattepliktig inkomst räknas ett »garantibelopp», motsvarande viss procentandel av taxeringsvärdet, f. n. 2,5 °/o. Efter utredningar av 1936 års kommunalskatteberedning (SOU 1942: 34) och 1950 års skattelagssakkunniga (SOU 1953:8) sänktes procentandelen, det s. k. repartitionstalet, till nuvarande nivå genom riksdagsbeslut 1953 (BU uti. 49) och 1957 (BU uti. 32). Riksdagen uttalade i samband med dessa beslut även, att garantibeskattningen av fastighetsinkomst borde avskaffas. Utredning och förslag därom antogs kunna föreläggas 1960 års riksdag. Utredningen, fastighetsskattesakkunniga av 1957 (SOU 1960: 4), fann emellertid, att garantibeskattningens avskaffande och införandet av beskattning enbart i hemortskommunen skulle medföra betydande bortfall av skatteunderlag för vissa kommuner. Endast en partiell avveckling av garantiskattesystemet kunde därför ifrågakomma. Fritidsbebyggelsen äges i regel av personer mantalsskrivna i annan kommun, såsom framgått av fritidsutredningens intervjuundersökning (del I, sid. 124 och 147). Fastighetsskattesakkunniga föreslog, att inkomsten av fritidsstugefastigheter skulle beskattas endast i hemortskommunen. Eftersom vissa kommuner med mycket omfattande fritidsbebyggelse hade en väsentlig del av sitt fastighetsskatteunderlag i sommarstugorna, skulle statsverket vid utlevercringen av kommunalskatt ombesörja en schablonmässig kompensationsöverföring av skatt från sommarstugeägarnas hemortskommuner till kommuner med fritidsbebyggelse. Enär den skattetekniska diskussionen sedan slutet av 1950-talet kommit att gälla skattesystemets allmänna utformning och dessa frågor är under utredning inom 1960 års allmänna skatteberedning, har garantiskattesystemets fortsatta avveckling hittills icke upptagits till riksdagens prövning. Diskussionen härom kan emellertid komma att börja på nytt, då resultaten av 1965 års fastighetstaxering föreligger och hunnit statistiskt bearbetas. Fritidsutredningen har konstaterat, att fritidsbebyggelsen orsakar landskommunerna betydande utgifter. Utredningen vill därför framhålla vikten av att kommuner med fritidsbebyggelse erhåller full kompensation för det inkomstbortfall, som skulle uppstå för dem i händelse av garantiskattesystemets avskaffande och beskattning av fastighetsinkomster enbart i hemortskommunen.

244 8.2.4. Kommunalskatteinkomster genom säsongmässig i fritidskommunerna

omsättningsökning

Ofta påstås, att kommuner med fritidsbebyggelse kan räkna med en väsentlig ökning av sina skatteinkomster genom att i dem belägna affärs- ocb hantverksföretag får en starkt stegrad omsättning under sommaren. På senare tid har det emellertid från kommunalt håll även framhållits, att flertalet fritidshusinvånare med bilens hjälp provianterar sitt sommarhushåll i vinterbostadsorten eller i någon närbelägen större centralort. Det kommunala skatteintäktsflödet ur denna källa blir därför obetydligt i fritidskommunerna. För att söka få någon klarhet i hur det verkligen förhåller sig med detta, har fritidsutredningen låtit utföra en undersökning gällande 1962 års varuomsättning. För undersökningen redogöres närmare i bilaga 2. Det har bl. a. visat sig, att i det undersökta hundratalet fritidskommuner den egna befolkningens inköpsaktivitet i mycket varierande grad vänder sig till där belägna affärs- och hantverksföretag. Beroende på kommunernas näringslivsstruktur och läge i förhållande till större tätorter kan man urskilja två typiska värden för den inköpsandel som gäller hemkommunen, nämligen 30 och 60 °/o. För fritidsbebyggelseinvånare, som till övervägande del har sina permanentbostäder i större tätorter, är det måhända naturligt att söka sig till hemortens butiker då tillfälliga vistelser i fritidsbostaden planeras. Endast under längre tids boende där, d. v. s. väsentligen under sommarmånaderna, kan inköpen antagas ske i fritidskommunen. De sker då där med ungefär samma fördelning av inköpsaktiviteten på vistelseort och närbelägna centralorter, som präglar ortsbefolkningens egen hushållning. Är en större centralort mycket nära belägen eller lätt att nå, blir dock fritidsinvånarnas inköpsandel i landskommunen mindre än ortsbefolkningens. Inköpsfördelningen 30 resp. 60 °/o är således maximal vad beträffar fritidsbebyggelsens invånare. Avgörande för den kommunalekonomiska inkomsten av omsättningstillskottet från fritidsbebyggelsen är emellertid den korta tid som sommarvistelsen pågår. Det konstateras i bilaga 2, att i en genomsnittlig landskommun med 2 500 invånare och lika många invånare i fritidsbebyggelsen blir vid 1962 års förhållanden tillskottet i kommunalskatteinkomst av varuomsättningsökningen 2 °/o vid 30 °/o inköpsaktivitet i kommunen och 4 °/o om inköpsandelen är 60 °/o. Såsom framgår av fig. 12 på vidstående sida gäller detta naturligtvis generellt vid lika antal invånare i kommunen och i fritidsbebyggelsen. Det har i diagrammet antagits, att antalet mantalsskrivna och invånare i fritidsbebyggelsen är lika. Fritidsinvånarnas årsinkomst efter skatt h a r uppskattats i genomsnitt vara 20 °/o större än den mantalsskrivna befolkningens. Å andra sidan blir endast den del av årsinkomsten för fritidsinvånarna, som konsumeras i kommunen, inkomstbildande där, d. v. s ett avdrag skall göras för sparande och, till största delen, bostads- och

245 Fig. 12. Kommunalskatteunderlagets ökning genom ökad varuomsättning vid lika a n t a l mantalsskrivna och f r i t idsinvänare Fritidsbebyggelseinvänarnas årsinkomst

Ortsbefolkningens årsinkomst

Sparande,

Ei beskattningsbart

/

/

Kommunalbeskattad årsinkomst:

ortsbefolkning

Del av fritidsbefolkningcns årsinkomst som föranleder kommunalbeskattning i kommunen, 30 7» inköpsandel •'„•;•;

V//,

Del av fritidsbefolkningens årsinkomst som föranleder beskattning i kommunen, 60 V. inköpsandel

kommunal-

reseutgifter. Denna del av fritidsinvånarnas årsinkomst har antagits till 25 °/o. Ortsbefolkning och fritidsboende h a r antagits fördela sina inköp på förelag inom och utom kommunen med 30 resp. 60 % . Företagens rörelsenetto förutsattes vara 1 5 % av omsättningen. Till kommunalskatt beskattningsbart belopp har antagits vara 95 °/o av taxerade inkomsten. Till rörelsevinsten enligt diagrammet från fritidsbebyggelsens omsättningsökning bör möjligen läggas ca 3 °/o av omsättningen utgörande butiksanställdas löner. Multiplikatoreffekten av såväl rörelsevinst som anställdas löner i denna omsättningsökning torde vara mycket ringa. Om nämligen huvuddelen därav konsumeras genom varuinköp och dessa till 30 resp. 60 °/o sker i kommunen, blir det endast 15—18 °/o av dessa 30—60 °/o av den proportionsvis låga nettointäkten som blir nettoinkomstbildande och kan föranleda ytterligare skatteinkomster. I kommuner med stor egenfolkmängd i förhållande till fritidsbebyggelsens invånarantal eller belägna intill en större centralort blir således den kommunala skatteinkomsten genom konsumtionsökning från fritidsinvånarna utan kommunalekonomisk betydelse. I landskommuner med liten egenfolkmängd, isolerat läge och stort antal fritidshus kan däremot omsättningsökningen lämna ett mera väsentligt tillskott till den kommunala ekonomin. Ett stort antal fritidshus betyder emellertid även en ökning

av kommunens utgifter lör fritidsbebyggelsen. Med begagnande av de andelstal för fritidsbefolkningens inköp, som omsättningsundersökningen givit, kan man ungefärligen kalkylera den kommunala skatteinkomst för varje fritidshus, som uppkommer genom fritidshushållets tillskott till varuomsättningen i kommunen. Kalkylen återges nedan. Kommunalskatteavkastning per fritidshus av fritidshushållets andel av varuomsättningen i kommunen. Fritidsbostadshushållets: bruttoinkomst per år nettoinkomst efter skatt Konsumtionsandel exkl. sparande m. m. = 75 °/o . Konsumerat under 3 månader Inköpsandel i fritidskommunen Omsättningstillskott i fritidskomm Härav 15 °/o rörelsevinst 3 % butikspers. ink Summa tillskott i tax. ink 95 °/o beskattn.bart till komm Antal skattekronor Skatteinkomst för fritidskommunen vid 10 kr utdebitering

25 000 kr 19 000 14 250 3 563 30 % 60 °/o 1 069 kr 2 138 kr 160 321 32 64 192 385 182 366 1,82 3,66 18:20

36:60

35 000 kr 24 000 18 000 4 500 30 °/o 60 °/o 1 350 kr 2 700 kr 203 105 41 81 244 486 232 462 2,32 4,62 23:20

46:20

8.2.5. Jämförelse av kommunernas utgifter och inkomster föranledda av fritidsbebyggelsen Mot bakgrunden av den ringa kommunalskatteinkomst som fritidsbebyggelsens ökning av varuomsättningen enligt kalkylen, maximalt räknat, innebär för landskommunerna, framstår klart den betydelse inkomsten av fastighetsskatt från fritidshusen tidigare hade. Genom repartitionstalets sänkning har emellertid även denna kommunala skatteinkomstkälla blivit föga givande per fritidshus räknat. I intervjundersökningen h a r inhämtats uppgifter om fritidshusens taxeringsvärden. Det framgår av tabell 62 (del I, sid. 139), därest antalet »okända» och »icke värderade» fall utproportioneras på taxeringsvärdeklasserna, att nära 60 °/o av fritidshusen h a r ett taxeringsvärde understigande 10 000 k r samt att 87 % h a r taxeringsvärden lägre än 20 000 kr. Den kommunala inkomsten av fastighetsskatten kan då kalkyleras per fritidshus för de sannolika genomsnittstaxeringsvärdena i enklare resp. dyrbarare fritidsmiljö, d. v. s. 8 000 resp. 15 000 kr. Summan av fastighetsskatteinkomst och kommunalskatteinkomst genom omsättningsökning kan därefter jämföras med den kommunala genomsnittsutgift per hus, som erhållits ur undersökningen av kommunernas utgifter. Visserligen har kommunerna även andra inkomster av fritidsbebyggelsen än de som hänför sig till fastighetsskatt och varuomsättning. Men dessa in-

247 kemister, i form av avgifter för service såsom elkraft, va- och renhållningsavgifter m. m., har redan avräknats i kommunundersökningens siffror, som anger kommunernas nettoutgifter för fritidshebyggelsen. Antages att den beräknade fastighetsinkomsten om 2,5 °/o av taxeringsvärdet beskattas till 100 % och att utdebiteringen till borgerliga kommunen är 10 kr per skattekrona, erhålles en kommunal fastighetsskatteinkomst av 20 kr vid 8 000 kr taxeringsvärde och 37: 50 vid 15 000 kr taxeringsvärde. Summeras dessa fastighetsskattebelopp med de alternativa inkomstbeloppen för varuomsättningsökningens kommunalskatteavkastning i tablån på sid. (246), erhålles följande inkomstsumma per fritidshus: Kommunalskatteink. per fritidshus vid 30 °/o inköpsandel

Kommunalskatleink. per fritidshus vid 60 °/o inköpsandel

Bruttoårsinkomst 25 000 kr tax.värde 8 000 kr 15 000 »

18: 20 + 2 0 : — = 38: 20 18:20 + 37:50 = 55:70

36: 60 + 2 0 : — = 56: 60 36:60 + 37:50 = 74:70

Bruttoårsinkomst 35 000 kr tax.värde 8 000 kr 15 000 »

23: 20 + 2 0 : — = 43: 20 23: 20 + 37: 50 = 60: 70

46: 20 + 2 0 : - = 66: 20 46: 20 + 37: 50 = 83: 70

Tablån visar, att endast i de fall, då ett högt genomsnittligt taxeringsvärde kombineras med hög inköpsaktivitet i kommunen från fritidsbebyggelsens invånare, når den kommunala skatteinkomsten per fritidshus upp till det belopp om ca 75—80 kr, som enligt vad kommunutgiftsundersökningen givit vid handen, kan antagas motsvara kommunernas nettoutgift i medeltal för fritidsbebyggelsen. En dylik kombination av högt genomsnittligt taxeringsvärde och hög inköpsandel i fritidskommunen torde emellertid vara sällsynt förekommande. Ur äldre material rörande fritidshusens taxeringsvärden i särskilda kommuner har fritidsutredningen låtit framräkna den genomsnittliga fastighetsskatteavkastningen av fritidshus vid aktuell utdebitering i ett tiotal kommuner, som har mycket omfattande fritidsbebyggelse. Härvid har erhållits en skatteavkastningssiffra om 26 kr per hus. Dessa kommuner hade emellertid betydande centralorter i sin närhet, och undersökningen av varuomsättningsökningen visar, att deras fritidsbebyggelseinvånare hade en lägre inköpsaktivitet i kommunen än ortsbefolkningen samt att den i flertalet fall låg något under 30 °/o av konsumtionen. Även om man h ä r räknar med en så osannolikt högt siffra för genomsnittlig bruttoinkomst i fritidshushållen som 35 000 kr per år, blir således i dessa fall den totala kommunala skatteinkomsten endast 23: 20 + 26: — = 49: 20 kr per år och fritidshus.

248 Vid de beräkningar över aktuella fastighetssaluvärden som föregått 1965 års fastighetstaxering har statistiska centralbyrån funnit den genomsnittliga ökningen sedan 1957 utgöra 35—70 % för fritidsfastigheter. Enligt en inom finansdepartementet hösten 1964 upprättad promemoria (Fi-stencil 1964: 9) kan genomsnittshöjningen av taxeringsvärdena för enfamiljshus vid fastighetstaxeringen beräknas bli ca 40 % . Härifrån skiljer sig en under förberedelserna till fastighetstaxeringen given rekommendation vad beträffar fritidshus i Stockholms län, som antages undergå en taxeringsvärdehöjning med 60 %>, samt i Göteborgs och Bohus län, där höjningen antages till 7 0 % . I departementspromemorian föreslås för bevarande av genomsnittligt oförändrad kommunal utdebitering för samtliga fastighetsägare i hela landet, att repartitionstalet skall sänkas till 2 % av taxeringsvärdet och talet för den schablonmässiga inkomstberäkningen beträffande en- och tvåfamiljsfastigheter ävenledes skall sänkas till 2 % . I kalkylen ovan skulle en höjning av taxeringsvärdena med 4 0 % och en samtidig sänkning av repartitionstalet till 2 % icke innebära någon förändring av betydelse. Vid i övrigt oförändrade förhållanden skulle kom munalskatteinkomsten såsom följd av taxeringsvärdehöjningen ökas vid förutvarande 8 000 kr taxeringsvärde med 2 kr 40 öre per fritidshus, och vid förutvarande 15 000 kr taxeringsvärde med 4 kr 50 öre per fritidshus. I de två storstadslänen med 60 resp. 70 % taxeringsvärdehöjning blir förbättringen av kommunalskatteinkomsten något större. För det lägre taxeringsvärdet uppgår den till 5 kr 60 öre resp. 7 kr 20 öre per hus. För det högre taxeringsvärdet utgör den 10 kr 50 öre resp. 13 kr 50 öre per fritidshus. Med hänsyn till riksdagens principbeslut om fastighetsskattens avskaffande synes det icke otänkbart, att man vid riksdagsbehandlingen av repartitionstalsfrågan kommer att förorda en sänkning av repartitionstalet till 1,75 eller 1,5 %, främst med tanke på permanentbebyggelsens behov av oförändrad skatteutgift. I normalfallet med endast 4 0 % genomsnittlig taxeringsvärdehöjning för fritidshusfastigheter skulle dessa repartitionstal innebära ytterligare minskning av fritidshuskommunernas skatteinkomster från fritidsbebyggelsen. Utredningen vill därför erinra om betydelsen för flertalet kommuner med fritidsbebyggelse av att repartitionstalet icke sänkes under 2 %, därest den genomsnittliga taxeringsvärdehöjningen begränsar sig till 40 % av nu gällande värden.

249 8.3. Utredningens

förslag om kompensation till värdkommunerna en årlig avgift på fritidsbebyggelsen

genom

8.3.1. Till utredningen överlämnade förslag och utredningens ställningstagande Resultaten av de utförda kommunalekonomiska undersökningarna visar, att landskommunernas inkomster av fritidsbebyggelsen vanligen torde ligga långt under deras totala nettoutgifter för denna bebyggelse. I belysning bärav framstår det som begripligt att, såsom tidigare nämnts, vissa komm u n e r med stort antal fritidshus har sökt kompensera sig ekonomiskt genom uttagandet av s. k. exploateringsavgifter för varje nybildad fritidsfastighet, ehuru detta förfarande icke kan anses förenligt med bestämmelserna i gällande kommunallag. Fritidsutredningen föreslår ökade kommunala insatser i flera hänseenden till förmån för fritidsbebyggelsen. Vid bestående diskrepans mellan kommunernas inkomster av och uppoffringar för fritidsinvånarna synes det orimligt all framställa dylika krav. Utredningen har alltså haft att överväga i vad form ekonomisk kompensation kan beredas kommunerna för de utgifter fritidsbebyggelsen förorsakar. 1960 års naturvårdsutredning behandlade i sitt betänkande (SOU 1962: 36, sid. 432) bl. a. frågan om uttagande av en exploateringsavgift på fritidsbebyggelse. I propositionen (nr 1963: 71) angående riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten m. m. har föredragande departementschefen, som ej ansett sig i detta sammanhang böra förorda någon sådan exploateringsavgift, uttalat att det i stället bör ankomma på 1962 års fritidsutredning att pröva härmed sammanhängande frågor mot bakgrunden av utredningens allmänna översyn av spörsmål i samband med fritidsbebyggelsen. •— Utredningsuppdraget har lämnats till fritidsutredningen genom beslut av Kungl. Maj:t den 3 maj 1963. I detta sammanhang må vidare erinras om en framställning till Kungl. Maj:t från länsstyrelsen i Stockholms län av den 3 november 1961 med förslag angående skatt på »byggnader för sommarboende och fritidsändamål». I länsstyrelsens framställning, som gäller förhållandena i Stockholms skärgård, anföres i huvudsak, att vissa skärgårdskommuner under somr a r n a får en mångdubbelt ökad befolkning genom fritidsbebyggelsen. Visserligen tillföres kommunerna vissa inkomster härigenom, men dessa är otillräckliga i förhållande till de utgifter som vållas. Särskilt h a r detta blivit fallet genom att ökade krav måst ställas på den kommunala verksamheten med anledning av fritidslivet i skärgården, bl. a. vad beträffar byggnadsväsen och hälsovård. Härtill kommer, att skärgårdskommunerna i allmänhet har ett svagt och vikande befolkningsunderlag. Som exempel namnes, att vissa kommuner haft folkminskning med ungefär 20 °/o åren 1950—60. Den med utflyttningen följande ogynnsamma åldersfördelningen har med-

250 fört skärpt försämring av skatteunderlaget. Länsstyrelsen föreslår därför en skatt till kommunen på byggnader för bostads- och fritidsändamål, vilka ägs av utanför kommunen bosatta personer samt företag och föreningar med säte utanför kommunen. Ytterligare har till fritidsutredningen remitterats motionerna till 1964 års riksdag nr I: 452 och II: 539 med hemställan om utredning och förslag angående kompensation till kommuner med fritidsbebyggelse för de extra kostnader som åsamkas dem. I motionerna framhålles bl. a., att kommuner med fritidsbebyggelse får vidkännas särskilda servicekostnader för denna bebyggelse. Utgifterna kompenseras otillräckligt av flera skäl. Taxeringsvärdena på sommarvillor är mycket låga. Fritidsinvånarna är ej inkomstskatteskyldiga i kommunen. Skatteinkomstökningen genom handelns ökning blir ej avsevärd, eftersom butikerna på dessa platser ofta är filialer till företag med ägaren mantalsskriven i annan kommun. De som vistas i annan kommun än hemorten mer än exempelvis sex veckor, bör bidra till vistelsekommunens kostnader genom fördelning på kommunerna av vedcrbörandes kommunalskatt. Fritidsutredningen har funnit vad sålunda anförts i länsstyrelsens framställning och de nämnda motionerna om fritidsbebyggelsens belastning av värdkommunernas ekonomi vara i allt väsentligt bestyrkt genom de undersökningar av förhållandena som utredningen har utfört. Med stöd av vad utredningens undersökningar visat föreslår därför fritidsutredningen införandet av en årlig avgift till kommunerna lagd på fritidsbebyggelsen. Denna avgift på innehavet av fritidsbyggnad bör utformas på sådant sätt, att kommunerna därigenom kan stimuleras till väsentligt ökade insatser för fritidsbebyggelsens planering och positiva utveckling. 8.3.2. Avgiftens

konstruktion

Avgiften kunde kanske enklast konstrueras så, att var och en, som äger taxerad annan fastighet eller byggnad på annans mark utanför sin mantalsskrivningsort, vore skyldig att erlägga avgift till vederbörande kommun. Utredningens intervjuundersökning har emellertid visat, att 1 0 % av fritidshusen hade för lågt värde för att bli taxerade, d. v. s. de var värderade till mindre än 3 000 kr taxeringsvärde. Innehavarna av dessa skulle således undgå att erlägga avgift, eftersom endast taxerade fastigheter och byggnader inbegrepes i avgiftssystemet. Detta skulle k u n n a medföra, att av två bredvid varandra belägna byggnader den ena, som hade ett mindre värde såsom byggnad, men vars innehavare även hade äganderätt till marken, pålades avgiften, medan den andra med ett högre byggnadsvärde, men på arrenderad mark, undginge avgift. Andra olägenheter ur laglikhetssynpunkt genom denna konstruktion följer av att endast i annan kommun än hemortskommunen belägen fastighet eller byggnad

251 skulle avgiftsbeläggas. Vissa större städer har i sina ytterområden talrika fritidshus, ägda av stadens invånare, och detta kommer att bli allt vanligare, därest sammanläggning av kommunerna genomföres inom de beslutade kommunblocken. Vid det ovan antydda systemet riskerar man då, att av två grannar på var sin sida om stadsgränsen den ene blir skyldig att erlägga den kommunala avgiften, den andre icke. Än värre kan det inträffa, att staden ordnat väl för fritidsbebyggelsens gemensamma behov, medan landskommunen icke haft lika stora möjligheter därtill. Man bör således icke anknyta avgiftsobjektets definition till fastighetstaxeringssystemet, och man synes ej heller böra differentiera avgiftsplikten med hänsyn till objektets läge i viss kommun. Ur ekonomisk synpunkt talar följande skäl härför. I princip torde kunna antagas, att fritidsbebyggelsen vållar kommunen ungefär samma utgift under lika terräng- och planförhållanden, oavsett i vilken kommun den ligger. Erlägges avgift för fritidshus belägna i hemortskommunen, innebär detta visserligen ett pålägg ovanpå erlagd kommunal inkomstskatt, men pålägget återföres till en del till fritidshusägarna genom att en högre standard på deras kommunala gemensamhetsanläggningar kan upprätthållas, utan att detta behöver påverka utdebiteringen eller kanske rentav samtidigt med att utdebiteringen kan sänkas just på grund av avgiftsinkomsten från fritidshusen. Eftersom endast en mindre del av kommuninvånarna är fritidshusägare i hemkommunen medan utdebiteringsförändringarna gäller alla, blir det dock endast en ringa del av avgiftsbeloppet som på detta sätt återföres till avgiftsbetalarna. Å andra sidan får dessa i de erlagda särskilda avgifterna ett starkt argument i sin hemkommun för sina intressen i samband med aktuella anläggningsbehov. Efter övervägande av olika tänkbara lösningar har utredningen slutligen stannat för att föreslå, att avgiftsplikten lägges å byggnad, som under visst kalenderår huvudsakligen begagnats som särskild fritidsbostad eller stått till ägarens förfogande för sådant ändamål. 8.3.3. Avgiftslatitud, debitering och uppbörd Avgiften bör enligt utredningens mening ges karaktären av en kommunal objektsskatt lagd på innehavet av fritidsbyggnad, övriga lagar om kommunal beskattning, även hundskatteförordningen, föreskriver att kommunerna själva äger bestämma skattesatsens höjd. En dylik ordning överensstämmer med den ordagranna lydelsen av 57 § RF »kommunerna må för egna ändamål själva sig beskatta. . .». Redan med hänsyn härtill kan det anses erforderligt att införa avgiftslatitud och uppdraga åt kommunerna att själva avgöra avgiftens storlek genom beslut varje år. Men flera skäl än kravet på grundlagsenlighet talar för att kommunerna själva bör årligen bestämma avgiftens höjd under en viss övre gräns, ehuru det ur den ad-

252 ministrativa förenklingens synpunkt vore lämpligare med ett enhetligt avgiftsbelopp för samtliga kommuner om exempelvis 100 kr per år. Användningen av kommunernas inkomster ur denna avgift bör i första hand gälla administrationskostnader och investeringsutgifter till förmån för fritidsbebyggelsen. Såsom ovan visals har kommunerna betydande löpande utgifter för denna bebyggelse. På grund av svårigheterna att uppskatta storleken av den indirekta delen av dessa utgifter synes kommunerna dock icke böra få obegränsad frihet att bestämma avgiftens årliga höjd. Om kommunerna erhåller rätt att uttaga avgiften med ett belopp av högst 200 kr per år, synes man kunna trygga uppnåendet av avsedda syften. Avgiftens storlek bör avgöras mot bakgrund av kommunens aktuella utgifter för fritidsbebyggelsen i vidare bemärkelse. Förutom direkta kostnader för administration och investeringar bör hänsyn tagas till serviceanordningar och miljöförbättrande åtgärder av olika slag som indirekt ökar kommunens rekreationsvärden, t. ex. naturvårdsåtgärder av skilda slag, tillkomsten av simbad och andra friluftsanläggningar m. m., vattenvårdsåtgärder o. s. v. Ett ytterligare skäl till en vid avgiftslatitud är den stora spridningen kommunerna emellan i fråga om antalet fritidshus. Genomsnittskommunen hade 1962 vid 2 500 invånare ca 75 700 kommunalskattekronor, d. v. s. vid 10:— kr utdebitering en kommunalskatteinkomst av 757 000 kr. Till jämförelse med denna inkomst har nedan sammanställts en tablå över den årliga avkastningen av fritidsbyggnadsavgiften vid varierande avgiftsbelopp och stigande antal fritidshus i kommunen. Tablån visar, att vid ett antal hus som överstiger 3 000 kan inkomster och utgifter för fritidsbebyggelsen komma att dominera kommunens skatteekonomi. Antal hus 350 750 1 000 2 000 3 000 5 000

Kommunens avgiftsinkomst vid ett lopp per år om: 100: — 150: — 50: — 17 500 52 500 35 000 37 500 112 500 75 000 50 000 150 000 100 000 100 000 300 000 200 000 450 000 150 000 300 000 750 000 500 000 250 000

avgiflsbe200: — 70 000 150 000 200 000 400 000 600 000 1 000 000

Det är emellertid en sällsynt undantagsföreteelse, att i en k o m m u n finns mer än 2 000 fritidshus. Fördelningen av de 1962 befintliga 297 000 fritidshusen var nämligen mycket ojämn, som nedanstående sammanställning över k o m m u n e r med minst 50 fritidshus visar: 21 vommuner med över 000 hus per kommun hade summa 64 088 hus över 2 000 37 » » 1 000—2 000 » » » » 48 949 » 101 » » 500—1 000 » » » 69 934 » 169 » » 250— 500 » » » » 58 056 » 248 » » 100— 250 » i » v 41 369 » 149 » » 50— 100 » » » » 10 644 »

253 Denna fördelning innebär, att närmare 2/3 av antalet hus ligger i cirka 160 kommuner, som h a r förhållandevis stor! antal var. Över en tredjedel av fritidsbebyggelsen finns i cirka 120 kommuner med vardera 100—500 hus. Cirka 150 kommuner har 50—100 fritidshus var. Därtill kommer givetvis ett betydande antal kommuner med en fritidsbebyggelse som omfattar mindre än 50 hus. En del har inga alls. Den ekonomiska effekten för kommunerna i allmänhet av en fritidsbyggnadsavgift beror alltså mycket på huruvida en för stora områden företagen översiktlig planering av fritidsbebyggelsen framdeles kan verka i riktning mot att den sprides till kommuner, som har lämpliga marker för sådan bebyggelse men nu relativt ringa antal fritidshus. Mycket talar för att en sådan spridning kommer att bli aktuell, se sid. 113. Avgiftens debitering och uppbörd kan utformas antingen så, att de handhas av det statliga skatteväsendet eller så, att kommunerna själva ombesörjer dem. Konstaterandet att avgiftsplikt föreligger måste, vilken debiteringsmetod som än väljes, grundas på någon form av anmälan till en kontrollmyndighet. För den statliga organisationen torde det vara lämpligast med en särskild anmälningsblankett i den årliga inkomstdeklarationen. Då avgiften är en beskattning och anmälan skall göras i skattedeklarationen, finns möjligheten att låta taxeringsnämnden i lägeskommunen konstatera förefintligheten av avgiftsskyldighet. Debitering och uppbörd kan därefter ske enligt uppbördsförordningen. Den lokala skattemyndigheten kan debitera i efterskott påföljande år, varigenom betalningen av avgiften kommer att äga rum genom utjämning av skattskyldigas tillgodohavande i överskjutande skatt eller debiteras såsom kvarskatt. Skattebeloppen inflyter då i kvarskattefallén först på andra året efter det år fritidsbyggnaden innehafts. Debiteringen kan även tänkas ske på preliiuinärskattedebetsedel, antingen på grundval av preliminärdeklaration, vilket dock innebär ökning av antalet preliminärdeklarationer, eller på grundval av tidigare års uppgifter, som i efterhand rättas med ledning av vad angivits i det löpande årets anmälan om avgiftsplikt. Man kan exempelvis tänka sig en anteckning av skattemyndigheten, att utöver skattetabellbeloppet skall vid fem tillfällen avdragas resp. inbetalas en femtedel av den kommunala avgiften på fritidsbyggnad. Utjämning äger sedan rum i vanlig ordning vid den slutliga skattens debitering. Avgiftsbeloppen kan vid denna ordning av statsverket förskotteras till kommunerna mot senare avräkning. Man får då även tillfälle att rätta uppkommande fel genom vanliga taxerings- och debiteringsbesvär under det år preliminärskatteuttaget pågår. Särskilt ur' sistnämnda synpunkt torde preliminär debitering vara att föredraga. Denna medför å andra sidan komplikationer för de lokala skattemyndigheterna beträffande platsbytande arbetstagare med A-skatt samt genom att varierande avgiftsstorlek skall tillämpas för olika kommuner.

254 Metoden med kontroll och debitering genom det statliga skatteväsendet har dock vissa olägenheter. Därest en omläggning äger rum av taxeringsförfarandet, innebärande att allt fastighetsinnehav taxeras i hemortskommunen — i en 1963 inom finansdepartementet upprättad departementspromemoria har detta föreslagits — kommer antingen tillgång till lokalkännedom att saknas hos den taxeringsnämnd som granskar fritidsbyggnadsan mälningarna, eller också måste inbördes remittering mellan taxeringsnämnderna äga rum. Man får genom avgiften kvar en del av det dubbelarbete, som den förordade taxeringsomläggningen skulle eliminera. Bl. a. med hänsyn till de anförda omständigheterna anser utredningen det vara att föredra, att kommunerna själva ombesörjer fastställandet och uppbörden av avgiften. Detta torde kunna ske utan större merutgifter för det allmänna, under förutsättning att avgiften ges en någorlunda enkel konstruktion. Det må erinras om att f. n. en annan skatt utgår, som administreras kommunalt, nämligen skatten för hundar enligt 1923 års förordning. Utredningens förslag till avgift å fritidsbebyggelse har utformats med utgångspunkt från att avgiftens administration skall handhas av kommunen. Närmare kommentarer till författningsförslaget lämnas i specialmotiveringen till detta (sid. 264). Att införa möjlighet till avdrag från den kommunala inkomstskatten av erlagd avgift för fritidsbyggnad, torde knappast vara att förorda. Det har ovan förutsatts, att samtliga fritidsbyggnader skulle förpliktas till avgift, även de i hemortskommunen belägna. Avdraget på kommunalskatten skulle då medföra, att kommuner med egna invånare i fritidsbebyggelsen icke erhölle något egentligt tillskott till sina inkomster genom avgiften. En större stad med många invånare, som har fritidshus i andra kommuner, skulle dessutom vidkännas direkt minskning av sina kommunala inkomster genom att bekosta avgiften till dessa andra kommuner. Man torde med en dylik ordning icke kunna vänta sig någon positiv inställning till fritidsbebyggelsen inom egna gränser från dylika städers sida. Deras antal kommer att ökas med kommunsammanslagningarna.

KAPITEL

9 Utredningens författningsförslag med s p e c i a l m o t i v

9.1.

Författningsförslag

Förslag till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) Härigenom förordnas, att 6, 113, 118 och 148 §§ byggnadslagen 1 den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i nämnda lag skall införas en ny paragraf, betecknad 113 a, av nedan angivna innehåll.

6 (Nuvarande lydelse) Med tätbebyggelse förstås i denna lag sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. Annan bebyggelse benämnes glesbebyggelse.

(Föreslagen lydelse) Med tätbebyggelse förstås i denna lag sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör eller kan förväntas nödvändiggöra särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. Vid prövning huruvida tätbebyggelse föreligger skall hänsyn tagas jämväl till bebyggelse som är att vänta inom nära förestående tid. Annan bebyggelse än tätbebyggelse benämnes glesbebyggelse.

113 §. Lägges byggnadsplan över område i en ägares hand, må länsstyrelsen vid planens fastställande förordna, att ägaren skall, ändå att 112 § ej är tillämplig, utan ersättning upp1

Lägges byggnadsplan över område i en ägares hand, må länsstyrelsen vid planens fastställande förordna, att ägaren skall, ändå att 112 § ej är tillämplig, utan ersättning upp-

Senaste lydelse av 113 § byggnadslagen se SFS 1959:611.

256 låta obebyggd mark, som för områdets ändamålsenliga användning erfordras till väg eller annan allmän plats, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt, Den mark som förordnandet avser skall angivas till läge och gränser, Marken skall upplåtas, när den behöver tagas i anspråk för avsett ändamål. Väckes hos Äro synnerliga

låta obebyggd mark, som för områdets ändamålsenliga användning erfordras till väg eller annan allmän plats eller gemensamhetsanlåggning, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt. Den mark som förordnandet avser skall angivas till läge och gränser. Marken skall upplåtas, när den behöver tagas i anspråk för avsett ändamål.

stadgade anmälningsskyldigheten. för ägaren.

113a §. / förordnande som avses i 113 § må länsstyrelsen, i den mån så prövas skäligt, föreskriva att områdets ägare skall vara pliktig att i den ordning länsstyrelsen bestämmer utföra och bekosta anläggning av vägar, anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt andra gemensamhetsanläggningar som erfordras för den planerade bebyggelsen. Samtidigt må föreskrivas, att sådan anläggning sedermera skall, efter länsstyrelsens bestämmande, utan ersättning överlämnas till samfällighet, förening eller huvudman som handhar för bebyggelsen gemensamma angelägenheter. Länsstyrelsen må påfordra, att innan by gg nåds plan fast ställes betryggande säkerhet ställes för fullgörande av förpliktelse som avses i första stycket.

257 118 §. Ej må mot ägarens bestridande i byggnadsplan bestämmas att mark skall användas för annat ändamål än till enskilt bebyggande, väg eller annan allmän plats, med mindre ägaren tillförsäkras ersättning för skada som han lider genom att han till följd av planen kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde. Om markägaren så fordrar, skall, innan byggnadsplan fastställes, för gäldande av ersättningen ställas säkerhet, som länsstyrelsen prövar betryggande. Från ställande av säkerhet vare kronan fri. Utan hinder av vad nu sagts må, med iakttagande att behovet av vägar och andra allmänna platser främst tillgodoses, bestämmas att mark inom område som är i en ägares hand skall användas för allmän byggnad som erfordras för området, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt. Mark som i byggnadsplan avsetts för annat ändamål än väg eller annan allmän plats må ej fördenskull tagas i anspråk för ändamålet utan medgivande av markens ägare.

17 Ej må mot ägarens bestridande i byggnadsplan bestämmas att mark skall användas för annat ändamål än till enskilt bebyggande, väg eller annan allmän plats eller till gemensamhetsanläggning som avses med förordnande enligt 113 § första stycket, med mindre ägaren tillförsäkras ersättning för skada som han lider genom att han till följd av planen kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde. Om markägaren så fordrar, skall, innan byggnadsplan fastställes, för gäldande av ersättningen ställas säkerhet som länsstyrelsen prövar betryggande. Från ställande av säkerhet vare kronan fri. Utan hinder av vad nu sagts må, med iakttagande att behovet av vägar och andra allmänna platser samt gemensamhetsanläggningar, som avses med förordnande enligt 113 § första stycket, främst tillgodoses, bestämmas att mark inom område som är i en ägares hand skall användas för allmän byggnad som erfordras för området, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt. Mark som i byggnadsplan avsetts för annat ändamål än väg eller annan allmän plats eller gemensamhetsanläggning må ej fördenskull tagas i anspråk för ändamålet utan medgivande av markens ägare.

258 148 §. I fall olagligen skett. Ansökan om avsedda fallet. Underlåter i fall som avses i 113 a § markägare att utföra anläggning enligt bestämmelse, som meddelats med stöd av sagda paragraf, och sker ej rättelse snarast efter tillsägelse, må arbetet på den försumliges bekostnad verkställas genom länsstyrelsens eller byggnadsnämndens försorg. Denna lag träder i kraft den

196 Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation Härigenom förordnas, att 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation samt rubriken till 108 § samma lag 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 1 §•

Fastighet, som 1. för befästning

— —<

det nödigt: sandflykt förebygges;

11. för att bevara område såsom nationalpark, naturreservat eller naturminne;

12. för att Särskild rätt

11. för att bevara område såsom nationalpark, naturreservat eller naturminne eller för att inrätta friluftsbad, småbåtshamn eller annan anläggning av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv; — nu nämnts. är sagt.

11. Särskilda bestämmelser om expropriation för natiir.sÄytZJsändamål eller för att bevara kulturhistoriskt märklig byggnad eller fast fornlämning

11. Särskilda bestämmelser om expropriation för naturvårdsändamål eller anläggning för friluftslivet eller för att bevara kulturhistoriskt märklig byggnad eller fast fornlämning

1 Senaste lydelse av 1 och 108 §§ se SFS 1964: 822 samt av rubriken till sistnämnda paragraf se SFS 1963:219.

259 108 §. Expropriation för att bevara område såsom nationalpark, naturreservat eller naturminne må äga rum endast till förmån för kronan samt, då fråga är om naturreservat eller naturminne, för kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad naturvård och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen.

Fråga om

Expropriation för att bevara område såsom nationalpark, naturreservat eller naturminne eller för att inrätta friluftsbad, småbåtshamn eller annan anläggning av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv må äga rum endast till förmån för kronan samt, då fråga är om naturreservat, naturminne eller anläggning för friluftslivet, för kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad naturvård eller främjande av allmänhetens friluftsliv och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen.

för egendomen.

Denna lag träder i kraft den

196 Förslag till förordning om kommunal avgift å fritidsbebyggelse Härigenom förordnas som följer. 1 §• För byggnad, som under visst kalenderår huvudsakligen begagnats såsom särskild fritidsbostad eller stått till innehavarens förfogande för sådant ändamål (fritidsbyggnad) må den kommun, där byggnaden finnes, uttaga viss avgift av den som vid årets utgång var ägare till byggnaden. Avgift som avses i första stycket skall, med beaktande av kommunens utgifter i anledning av fritidsbebyggelse, av fullmäktige årligen bestämmas till ett för varje byggnad lika belopp, dock högst 200 kr. 2 §• Avgiftsplikt för fritidsbyggnad gäller från och med kalenderåret efter det då byggnaden uppfördes. Har byggnad genom ändrat nyttjande eller annorledes övergått till att vara fritidsbyggnad, inträder avgiftsplikten året efter förändringen.

260 *> sFrån avgiftsplikt undantages a) byggnad som är uppförd i nära anslutning till innehavarens stadigvarande bostad och begagnats som fritidsbostad allenast av denne i samband med tillfällig uthyrning av förstnämnda bostad; b) till fritidsbyggnad hörande gäststuga eller liknande, för självständigt hushåll ej avsedd mindre byggnad som disponerats av innehavaren av huvudbyggnaden; samt c) byggnad som huvudsakligen använts i hotell- och pensionatrörelse. 4 §• Den som vid utgången av kalenderår, för vilket enligt beslut av fullmäktige skall uttagas avgift för fritidsbebyggelse, var ägare till fritidsbyggnad vara denna förordning äger tillämpning skall, oavsett om byggnaden tillkom först under året, senast den 15 februari påföljande år ingiva skriftlig anmälan om sitt innehav till styrelsen i den kommun där byggnaden är belägen. 5 §• Kommunens styrelse skall före den 1 maj fastställa, vilka som enligt denna förordning äro skyldiga att erlägga avgift för fritidsbyggnad för föregående kalenderår. Underrättelse om fastställd avgift skall före den 1 juni tillställas avgiftsskyldig med posten. Fastställd avgift skall före den 1 juli inbetalas till kommunens styrelse. 6 §• Underlåter någon att fullgöra i 4 § stadgad anmälningsskyldighet eller söker någon genom oriktig uppgift om sina bostadsförhållanden eller annat undandraga sig avgiftsplikt, straffes med böter, högst 500 kronor. Åtal för förseelse mot denna förordning skall anhängiggöras vid allmän domstol i den ort där förseelsen skett. 7 §• Mot beslut som avses i 5 § första stycket må anföras besvär hos länsstyrelsen, över länsstyrelsens beslut må talan föras genom besvär hos Konungen. Den omständigheten att någon anfört besvär befriar honom icke från alt i behörig ordning inbetala honom påförd avgift. 8 §• Till betalning förfallen avgift för fritidsbyggnad, vilken icke blivit erlagd inom föreskriven tid, må utmätas lika med restförd skatt på det sätt som uppbördsförordningen föreskriver. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 196

261 9.2.

Specialmotiv

till utredningens

författningsförslag

Förslaget till ändringar i byggnadslagen 6 §• Genom det föreslagna tillägget i första punkten fastslås att samlad fritidsbebyggelse skall hänföras till tätbebyggelse även om anordningar för gemensamma behov kan väntas bli nödvändiga först i framtiden. Givetvis måste det här vara fråga om antaganden som grundar sig på sannolika skäl och hänför sig till en överskådlig framtid. Dessa krav torde med nuvarande utvecklingstendenser i fråga om fritidsbebyggelsens standard i framtiden tämligen allmänt komma att uppfyllas, då flera fritidshus uppförs inom ett begränsat område. Den tillagda andra punkten i första stycket innebär att vid den i första punkten förutsatta prövningen, huruvida beträffande viss bebyggelse föreligger behov av gemensamma anordningar, hänsyn även skall tagas till behov föranledda av sådan ytterligare bebyggelse i närheten som må vara att vänta inom nära förestående tid. Är de angivna omständigheterna för handen, skall sålunda redan den första byggnaden på en plats anses innefatta tätbebyggelse. Skälen för tillägget, som huvudsakligen är att anse som ett förtydligande av gällande rätt (jfr Bexelius—Nordenstam-—Körlof, Byggnadslagstiftningen, 3:e uppl. sid. 99 f, samt Ljungman—Stjernquist, Den rättsliga kontrollen över mark och vatten, I, sid. 130), h a r redovisats i 6 kap. Den föreslagna avfattningen har viss anknytning till bestämmelser i 107 § BL, 19 kap. 13 § 3 mom. JDL samt 71 § EVL. Den redaktionella ändringen i andra stycket torde ej kräva någon kommentar. 113 §. Det i 113 § föreslagna tillägget utgör ett nödvändigt komplement till den nyinförda 113 a §. Bestämmelsen i fråga avses kunna tillämpas även beträffande mark för gemensamhetsanläggning som ej omfattas av förpliktelse enligt 113 a §. Gemensamhetsanläggning innefattar bl. a. anordning för vattenförsörjning och avlopp. Ytterligare exempel på här avsedda gemensamhetsanläggningar för den planerade bebyggelsen lämnas i kommentaren till sistnämnda paragraf. Med m a r k avses i förekommande fall även vattenområde. 113 a §. Viktigast bland de föreslagna ändringarna i BL:s regler om byggnadsplan är den som inrymmes i den nya 113 a §. Första punkten i detta stadgande har utformats efter mönster av 73 § BL. Som exempel på arbeten som länsstyrelsen med stöd av stadgandet skall kunna ålägga markexploatör i samband med fastställande av byggnadsplan må, förutom de i lagrum-

met uppräknade anläggningarna, nämnas parkeringsplatser, vägbelysning, båtbryggor, badplatser och anordningar för uppsamling av avfall. Bestämmelsen ä r tillämplig även å gemensamhetsanläggningar som skall betjäna blott en del av bebyggelsen. Såsom antytts i annat sammanhang torde det få ankomma på byggnadsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter samråd med övriga berörda myndigheter utfärda erforderliga anvisningar angående utformning och utförande av sådana gemensamhetsanläggningar som kan komina i fråga vid tillämpningen av förevarande stadgande. Länsstyrelsen bör i förordnandet bestämma vid vilken tidpunkt viss anläggning skall vara färdig. Härvid bör tillses att åtminstone oumbärliga anläggningar, såsom vägar och brunnar, blir klara samtidigt med den första bebyggelsen. Tidsfristerna skall utsättas i själva förordnandet. I regel bör anläggning, som exploatör uppfört på grund av åläggande enligt 113 a §, efter färdigställandet överlämnas till de nya tomtägarna inom byggnadsplaneområdet. Då det vid planens fastställande vanligen ännu inte finns något rättssubjekt, till vilket överlämnandet kan ske, skall länsstyrelsen i samband med åläggandet kunna föreskriva att anläggningen skall, efter vad länsstyrelsen sedermera bestämmer, utan ersättning överlämnas till samfällighet, förening eller huvudman, som handhar för bebyggelsen eller del därav gemensamma angelägenheter. Bland organ som avses med uppräkningen må nämnas företag för avledande av kloakvatten enligt 8 kap. VL, samfällighet och huvudman enligt fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar, huvudman enligt 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, vägförening och tomtägarförening. I fråga om vägförening må i detta sammanhang erinras om en bestämmelse i 71 § andra stycket EVL, enligt vilken vägföreningens väghållning jämväl skall omfatta iordningställande och underhåll av annan allmän plats inom byggnadsplan än väg. Är fråga om åläggande för exploatör att anordna väg, parkeringsplats eller annan allmän plats, som faller under sistnämnda bestämmelse, torde länsstyrelsen böra med tillämpning av 71 § EVL och 28 § BS ta initiativ till bildande av vägförening, till vilken anläggningen kan överlämnas. Även då det gäller anläggningar, för vilka regler om obligatorisk gemensamhetsförvaltning saknas, torde länsstyrelsen där så finnes lämpligt böra verka för att ett organ bildas, som för tomtägarnas räkning kan motta och förvalta anläggningarna i fråga. Det bör observeras att de föreslagna bestämmelserna inte innefattar befogenhet för länsstyrelsen att ålägga exploatör att underhålla och förvalta gemensamhetsanläggning. Det har ansetts att exploatören sedan föreskrivna anläggningar utförts och överlämnats, bör vara fri från vidare befattning med desamma och ansvaret för deras skötsel övergå till tomtägarna. Det sagda utesluter naturligtvis inte att exploatör i särskilda fall genom avtal med tomtägare kan åtaga sig att driva viss anläggning, t. ex. vattenverk.

263 Ställande av säkerhet bör fordras så snart minsta tvekan råder om exploatörens vilja eller förmåga att infria de förpliktelser som ålägges honom enligt förevarande paragraf. Då någon straffpåföljd för underlåtenhet att efterkomma åläggande varom nu är i fråga inte har föreslagits, är den i 148 § anvisade möjligheten att med anlitande av ställd säkerhet låta utföra anläggning på den försumliges bekostnad av central betydelse för bestämmelsernas efterlevnad. Sedan färdigställd anläggning avsynats och godkänts av byggnadsnämnden, bör exploatören ha rätt att återfå deponerad säkerhet. 118 §. De föreslagna ändringarna i 118 § är erforderliga för att uppnå överensstämmelse med tillägget i 113 §. Vad angår tredje stycket anmärkes att sådan mark för gemensamhetsanläggning, som ej omfattas av förordnande enligt 113 §, givetvis inte får tagas i anspråk för ändamålet utan medgivande av markens ägare. 148 §. Bestämmelsen i tredje stycket kan tillämpas såväl då föreskriven anläggning ej alls utförts som då en utförd anläggning inte fyller de kvalitetskrav som uppställts i länsstyrelsens åläggande. I sistnämnda fall bör vederbörande myndighet innan ingripande sker låta verkställa besiktning av exploatörens arbete. Frågan om omfattningen av dennes betalningsskyldighet torde nämligen i händelse av tvist få avgöras av domstol, varvid myndigheten bör vara beredd att styrka vilka brister som förelåg innan den lät färdigställa anläggningen i fråga.

Förslaget till ändringar i expropriationslagen 1 § första stycket 11. Det nya expropriationsändamålet företer släktskap med de i förevarande punkt angivna ändamålen och har därför ansetts kunna intagas i lagen såsom ett tillägg under punkten i fråga. Orden »allmänhetens friluftsliv» har förebild i 7 § naturvårdslagen. Beträffande motiveringen för tilllägget i fråga hänvisas i övrigt till framställningen under 6 kap. sid. 173. 108 §. Expropriation för att inrätta friluftsbad, småbåtshamn eller annan anläggning av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv synes i likhet med vad som gäller expropriation för naturreservat eller naturminne böra utom till förmån för kronan få äga rum endast till förmån för kommun

eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad främjande av allmänhetens friluftsliv och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen. Det bör anmärkas att expropriation kan ske även till förmån för annan kommun än den inom vars område anläggningen i fråga skall förläggas. Ändringen i 108 § nödvändiggör ändring av paragrafens rubrik. Samtidigt torde i denna »naturskyddsändamål» böra utbytas mot »naturvårdsändamål» i enlighet med den nya naturvårdslagens terminologi.

Förslaget till förordning om kommunal avgift å fritidsbebyggelse Den av utredningen föreslagna avgiften å fritidsbebyggelse har uppenbarligen karaktären av en skatt. Beteckningen avgift användes i överensstämmelse med den numera vanliga terminologi enligt vilken skatter som uppgår endast till smärre belopp och åvilar enbart vissa kategorier av fastighetsägare, arbetsgivare etc. benämnes avgift, t. ex. skogsvårdsavgift och byggnadsforskningsavgift. 1 §• Enligt utredningens förslag skall frågan huruvida viss byggnad i avgiftshänseende skall behandlas som fritidsbyggnad bedömas i efterhand med hänsyn till de förhållanden som rått under kalenderåret närmast före det då avgiftsfrågan prövas. Frågan vad som är att hänföra till byggnad får bedömas efter samma grunder som enligt byggnadslagstiftningen. I enlighet härmed bör såsom byggnad betraktas exempelvis campingvagn, som är uppställd på samma plats under avsevärd tid. I kravet att byggnaden skall ha begagnats eller stått till förfogande såsom särskild fritidsbostad ligger till en början att innehavaren skall disponera över permanentbostad på annat håll. En pensionärs permanentbostad blir givetvis inte att betrakta som fritidsbostad enbart därför att all hans tid kan betecknas som fritid. Vistas innehavaren av ett vinterbonat fritidshus regelmässigt i detta under sådana förhållanden att han enligt folkbokföringsförordningen skall vara kyrkobokförd å den fastighet vara byggnaden är belägen får denna anses som permanentbostad och är ej underkastad avgiftsplikt. Utanför förordningens tillämpningsområde faller vidare alla fall av dubbel bosättning som uppenbarligen har annat huvudsyfte än att bereda vederbörande en särskild fritidsbostad. Innehavet av en extra bostad kan t. ex. väsentligen vara betingat av utövningen av viss näringsverksamhet. Har en byggnad under visst år använts dels som fritidsbyggnad och dels

265 tor annat ändamål, blir den huvudsakliga, d. v. s. den från ekonomisk synpunkt tyngst vägande användningen avgörande. Den omständigheten att ett typiskt fritidshus, som begagnats lör sitt ändamål under sommarmånaderna, kanske under återstoden av året använts som lagerlokal för en del varor i ägarens rörelse, bör sålunda normalt ej medföra befrielse från avgiftskyldighet. Å andra sidan skall givetvis en i en badortsstad belägen hyresfastighet inte klassificeras som fritidsbyggnad därför att några vindsrum under sommarmånaderna uthyrts till sommargäster. Tveksamma fall torde främst kunna uppkomma i orter där fritidsbebyggelse håller på att övergå i permanentbebyggelse, såsom i vissa storstadsförorter, eller omvänt exempelvis gammal fiskarbebyggelse omvandlas till fritidsbostäder. I utpräglade fritidsbebyggelseområden får presumtionen för att en byggnad huvudsakligen begagnats eller stått till förfogande såsom särskild fritidsbostad anses vara mycket stark. Detsamma gäller ödetorp och fiskarhus som en gång tagits i anspråk som fritidsbostäder. Givetvis bör dock exempelvis en lantbrukare, som en sommar hyrt ut en fäbodstuga till sommargäster men sedermera avstått från uthyrning och inte heller själv begagnat den som fritidsbostad, kunna göra gällande att byggnaden ej huvudsakligen har till syfte att stå till förfogande såsom särskild fritidsbostad. Frågan huruvida en jakt- eller fiskestuga skall bedömas som fritidsbyggnad i förordningens mening torde främst få bero på dess tjänlighet som bostad. Om stugan huvudsakligen har karaktär av natthärbärge eller eljest är av så primitiv beskaffenhet att den är otjänlig som bostad under en längre tid, faller den av denna anledning utanför förordningens tillämpningsområde. En jaktstuga av hög klass är däremot att anse som en fritidsbyggnad i förordningens mening även om den användes högst tillfälligt. Beträffande gränsdragningen mot vissa andra slag av byggnader hänvisas till motiveringen vid 3 §. Med innehavaren av en byggnad avses i första stycket den som vid varje tidpunkt förfogat över densamma såsom ägare, hyresgäst eller på annan grund. I fråga om radhus, kedjehus eller liknande bebyggelse behandlas givetvis ettvart av de sammanbyggda husen som en byggnad. Å andra sidan medför inte den omständigheten att en större byggnad innehåller flera bostadslägenheter att mer än en avgift skall utgå. För att förenkla administreringen av avgiften skall denna enligt utredningens förslag alltid uttagas av den som var ägare till en fritidsbyggnad vid utgången av kalenderår. Vid överlåtelse av fritidsbyggnad kan givetvis mellan parterna inbördes överenskommas att annan än den som den 31 december ägde byggnaden i sista hand skall svara för avgiften. Frågan huruvida avgiftsplikt föreligger för en fritidsbyggnad skall såsom förut torde ha framgått bedömas med hänsyn till förhållandena under ett kalenderår oberoende av om ägareskifte förekommit under året.

266 Avgiftens storlek bör fastställas av fullmäktige under hösten det år avgiften avser. Föreskriften att avgiften skall bestämmas med beaktande av kommunens utgifter i anledning av fritidsbebyggelse innebär inte krav på en exakt anpassning efter kommunens investeringsbehov och driftkostnader för sådant ändamål ulan endast en anvisning om att nämnda faktorer bör tillmätas betydelse vid avgiftens bestämmande. Med hänsyn till att municipalsamhällena befinner sig under avveckling har utredningen ej funnit anledning föreslå regler om fördelning av avgifter å fritidsbebyggelse inom sådant samhälles område mellan detta och kommunen.

2 §• I fråga om fritidsbyggnader som tillkommit under ett kalenderår synes det med hänsyn till avgiftens förhållandevis ringa storlek ej böra komma i fråga att jämka densamma efter tillkomsttiden under året. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att avgift skall utgå först från och med året efter det då byggnaden uppfördes. — Sista punkten syftar särskilt på den allt vanligare företeelsen att ödegårdar och fiskarstugor omvandlas till fritidsbyggnader.

Genom undantaget under a) har tagits hänsyn till vanan bland den bofasta ortsbefolkningen i badorter att själva tillfälligt utnyttja enklare sommarhus på den egna fastigheten samtidigt som huvudbyggnaden uthyres till sommargäster. Denna hyressed har av statsmakterna ansetts böra underlättas genom skattefrihet för hyresinkomster under visst belopp. Med hänsyn därtill synes dylika sommarhus även böra vara befriade från avgiftsplikt. Även de i anslutning till fritidsbyggnader ofta förekommande gäststugorna bör normalt vara undantagna från avgiftsplikt. Dessa är ej avsedda för självständigt hushåll utan disponeras vanligen av huvudbyggnadens innehavare såsom ett extra rum. Är gäststugan av sådan storlek och beskaffenhet att den uppenbarligen är avsedd för självständigt hushåll eller uthyres den för sådan användning till annan än den som innehar huvudbyggnaden, bör den däremot vara underkastad avgiftsplikt. Med undantaget under c) åsyftas, förutom huvudbyggnaderna till hotell och pensionat, sådana annex och stugor som ofta finnes i närheten av turisthotell för inkvartering av hotellgäster. Stugor som uthyres separat utan skyldighet för hyresgästerna att betala för måltid på hotellet omfattas däremot inte av undantagsstadgandet.

267 4 §• Anmälningsskyldighet bör i princip vara begränsad till fritidsbyggnader å vilka denna förordning äger tillämpning och ej gälla t. ex. byggnader som omfattas av undantagsstadgandet i 3 §. För att underlätta kommunens kontroll bör dock skyldighet att inge anmälan gälla även byggnad för vilken avgiftsplikt ännu ej inträtt av den anledningen att den tillkommit först under föregående kalenderår. I sådant fall bör uppgift om byggnadens tillkomsttid lämnas i det anmälningsformulär som kommunen får förutsättas tillhandahålla. Den tidpunkt då den som vid utgången av visst å r var ägare till en fritidsbyggnad senast skall göra anmälan härom synes lämpligen böra bestämmas till den 15 februari påföljande år. 5 §• Sedan en k o m m u n under hösten fattat beslut att avgift för fritidsbebyggelse skall utgå för året måste genom särskild prövning fastställas vilka personer som enligt förordningen är skyldiga att erlägga avgift för fritidsbyggnad. I samband härmed fastställes givetvis också det antal byggnader för vilka vederbörande har att erlägga avgift. Den som vid denna prövning befunnits vara avgiftsskyldig bör underrättas om beslutet, lämpligen genom att inbetalningskort å ifrågavarande belopp tillställes honom med posten. Beloppet bör inbetalas till kommunens styrelse före den 1 juli. I övrigt torde det få bli en kommunernas egen angelägenhet att organisera registerföring, debitering och uppbörd på det sätt de finner lämpligt. 7 §• Enligt lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut skall besvär inges till vederbörande myndighet inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. — Besvär över länsstyrelses beslut i mål som avses i förevarande paragraf torde böra prövas av regeringsrätten. Dylika mål torde utan lagändring kunna hänföras till regeringsrättens avgörande jämlikt 2 § 5 mom. regeringsrättslagen.

KAPITEL

10 Organisatoriska åtgärder för samhällets insatser på friluftslivets område

10.1.

Allmänna

förutsättningar

och

synpunkter

Redan i den allmänna målsättningen för samhällets insatser på friluftslivets område (4 kap.) har utredningen funnit huvuduppgiften vara att tillse att den yttre miljön är så heskaffad att den ger så många som möjligt förutsättningar för ett rikt friluftsliv. Utredningen har även funnit att friluftslivet är en central fråga i den allmänna samhällspolitiken och intimt måste samordnas med denna. — I 5—8 kap. har utredningen närmare utvecklat på vad sätt allmänt miljöbefrämjande åtgärder skulle kunna utformas för fritidshehyggelse och friluftsanläggningar och hur i övrigt en sund utveckling av fritidsbebyggelsen skulle kunna befrämjas. I stort sett koncentrerar sig utredningens förslag till lokaliseringsinsatser, åtgärder för effektivare översiktlig planläggning och detaljplanering, olika slag av markpolitiska insatser och åtgärder för fritidsbebyggelsens gemensamhetsanläggningar samt förstärkning av primärkommunens ekonomiska möjligheter att fylla sina uppgifter på friluftslivets område. I anslutning härtill förordas en del nya författningsbestämmelser och ändringar i byggnadslagstiftningen. Dessa är dock av mindre räckvidd; enligt utredningens uppfattning är nämligen den huvudsakliga anledningen till de många bristerna på friluftslivets område i första hand att finna i otillräckliga organisatoriska och ekonomiska resurser. Det är mot bakgrund härav av utomordentligt stor betydelse att finna snabba och effektiva vägar för en förstärkning av samhällets organisatoriska insatser. Dessa måste av skäl som utvecklats i 4 kap. sättas in på tre nivåer, den kommunala, den regionala och den centrala. Den överblick som utredningen lämnat i 2 kap. över lagstiftning, statligt stöd samt myndigheter och organisationer av betydelse för friluftslivet visar en mycket stor uppsplittring av ett verksamhetsområde, som hittills ställt endast blygsamma anspråk på statens ekonomiska medverkan. Denna överblick omfattar dock ett betydligt vidsträcktare område än det utredningen har att befatta sig med. Vid en närmare granskning visar det sig emellertid opraktiskt för att inte säga omöjligt att samla allt som har med friluftsliv att göra till en enda instans, det må gälla vilken som helst av de tre diskuterade kompetensnivåerna. På många fackområden uppträder nämligen friluftslivets behov såsom en faktor som måste sammanvägas med en

269 rad andra till ett totalt handlingsprogram. Detta förhållande belyses bäst med några exempel. Friluftslivet och näringslivet utnyttjar i stort sett samma kommunikationsnät. Fritidsbebyggelsen regleras av en allmängiltig byggnadslagstiftning, som behandlingsmässigt icke gör någon åtskillnad på olika slag av bebyggelse beroende på utnyttjandet. För att bedöma sanitära frågor rörande fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar erfordras i princip samma sakkunskap och samma typ av kontroll som för motsvarande frågor i permanentbosättningen. Exemplen kan mångfaldigas. Utredningen har därför uppställt som allmänt riktmärke att den befintliga ansvarsfördelningen i förvaltningen i huvudsak bör respekteras vid lösandet av friluftslivets organisationsfrågor. Å andra sidan torde intet befintligt statligt organ i dag kunna göra anspråk på att vara en auktoritativ friluftsinstans framför alla andra. De myndigheter, som i dag gör de intensivaste insatserna på detta område, gör dem vid sidan av annan huvuduppgift, som helt dominerar kompetensinriktning, sakkunskap och organisation. — Ett undantag må göras endast för statens friluftsnämnd, som enligt sin instruktion skall vara bl. a. statens rådgivande organ rörande fritidens utnyttjande för friluftsliv. Nämnden har emellertid endast i ringa mån haft möjligheter att fylla denna funktion, då den icke disponerat en enda heltidsanställd befattningshavare. Inom förvaltningen förestår sannolikt stora förändringar inom vissa sektorer, som har betydelse för lösningen av friluftslivets organisationsfrågor. I fråga om primärkommunerna kan förväntas en successiv anpassning till den nyligen beslutade indelningen i kommunblock. Oavsett om denna anpassning sker i form av ökad kommunal samverkan inom blocken eller genom en direkt sammanslagning av berörda kommuner kommer utvecklingen att underlätta en effektivisering av behövliga kommunala insatser i fråga om lokalisering, markpolitik och planering. På det regionala planet är förestående reformer i länsindelningen och länsstyrelsernas organisation av mycket stor betydelse. Även för åtskilliga andra länsorgan av betydelse i sammanhanget övervägs f. n. organisatoriska förändringar. På central nivå är framför allt reformer rörande den departementala indelningen av intresse. Skulle t. ex. ansvaret för den fysiska samhällsplaneringen samlas till ett eller ett fåtal departement, bör friluftsfrågorna i möjligaste mån sammanhållas i ett av dem. Emellertid är friluftslivet knappast av den centrala betydelse, att det på ett avgörande sätt kan påverka förestående organisatoriska förändringar på någon av de tre kompetensnivåerna. Det torde i stället kunna sägas att de förändringar härvidlag, som motiveras av samhällsutvecklingen i dess helhet, även kommer att verka gynnsamt för behandlingen av friluftsfrågorna. Med hänsyn till de radikala förändringar, som av allt att döma förestår inom förvaltningen, har utredningen kommit till den uppfattningen att de

organisatoriska åtgärderna på friluftslivets område, som nu måste vidtagas emedan de icke tål uppskov, bör göras i former, som så litet som möjligt föregriper pågående överväganden om förvaltningens anpassning till samhällsutvecklingen. De åtgärder, som vidtas, bör smidigt kunna infogas i varje sannolik ny utveckling på detta område. I princip bör därför undvikas att nu tillskapa nya statliga organ eller nya ordinarie befattningar. Den allmänna rörligheten och föränderligheten på förvaltningsområdet får dock icke tagas till intäkt för att nödvändiga organisationsförstärkningar uppskjuts.

10.2. Kommunen

och friluftslivet

Friluftsfrågorna intar redan nu en mycket central ställning i många av våra kommuner. Framför allt gäller detta våra större städer, som länge haft särskilda kommunala organ för dessa frågor och anslår miljonbelopp varje år för olika ändamål, främst iordningställande av friluftsområden och anläggningar för friluftslivet. I första hand intresserar man sig givetvis för näranläggningar av olika slag, men det finns även exempel på städer, som stött tillkomsten av typiska fjärranläggningar. Under senare år har emellertid intresset ökat starkt även hos många landskommuner att göra aktiva insatser, särskilt i fråga om anläggningar för det rörliga friluftslivet. Det ligger i sakens natur, att dessa initiativ ofta tar sikte på att underlätta friluftsliv och turism för folk från andra delar av landet. I regel torde kommunerna häri ha sett en möjlighet att skapa en balans till ett vikande näringsliv i orten med ökade sysselsättningsmöjligheter för befolkningen. Insatser till förmån för fritidsbebyggelsen är, som förut anmärkts, mera sällsynta i landskommunerna av skäl som behandlats i 8 kap. Utredningen har i annat sammanhang (8 kap., sid 236) utvecklat sina synpunkter på den kommunala kompetensen på friluftslivets område och därvid hävdat att aktiva åtgärder för såväl fritidsbebyggelse som friluftsanläggningar bör kunna vidtagas av kommun såväl inom som utom dess egna gränser och, beroende på omständigheterna, såväl till förmån för egna kommuninvånare som för dem som är bosatta i annan del av landet men har anledning utnyttja kommunens naturliga förutsättningar för friluftsliv. Allmänt har förutsatts att kommunens insatser skall ske inom ramen för det allmänintresse, som friluftslivet representerar och icke i första hand syfta till att bygga upp vinstgivande företag. Uppenbarligen måste kommunens insatser för de egna kommuninvånarnas friluftsliv vara primära i förhållande till insatser för besökare från andra kommuner. Det måste emellertid uppmärksammas att man i praktiken sällan kan dra en skarp gräns mellan dessa insatser, eftersom de flesta anläggningar måste stå öppna för alla, oberoende av kommunhem-

271 vist. Det skulle få opraktiska och olyckliga konsekvenser om man på friluftsanläggningar i allmänhet skulle diskriminera en besökarkategori i förhållande till annan. Av flera olika skäl måste det emellertid bli svårt i många fall för primärkommunerna att isolerat utveckla planer på friluftslivets område, som tillsammantagna bildar ett lämpligt utvecklingsprogram för en större region. Man kan omöjligen räkna med att olika slag av insatser för friluftsliv och naturvård kan bli jämnt fördelade på primärkommunerna inom t. ex. ett län. Verksamheten måste därför såsom närmare utvecklats i 5 kap., sammanhållas genom översiktlig planläggning inom kommunblock, län eller områden större än län, i vilken berörda kommuner aktivt deltar. Om så sker torde man ha anledning räkna med att kommunerna inrättar sig efter den regionala planeringens rekommendationer och samverkar för att realisera dennas målsättning. Det kommer alltså att behövas ett stort mått av kommunal samverkan på friluftslivets område. De nyligen bildade kommunblocken utgör enligt utredningens mening ett naturligt samarbetsforum för primärkommunerna på friluftslivets område. Härigenom ökas möjligheterna att göra sakligt riktiga avvägningar i lokaliserings- och planeringsfrågor och man torde även ha anledning räkna med att insatserna kan göras effektivare, snabbare och billigare. Då de översiktliga frågorna lösts och arbetet mera koncentreras på detaljplanering, exploatering och byggnadskontroll, inträder ett skede med utpräglat primärkommunalt ansvar. Det är dock även i detta stadium i många fall praktiskt att kommunerna inom blocket gemensamt bygger upp den organisation, som skall betjäna de beslutande kommunala organen. Den utökade kommunala aktiviteten kommer säkerligen att föranleda betydande kostnadsökningar för många kommuner, särskilt i de fall en mera avsevärd utökning av fritidsbebyggelsen förestår. I och för sig skulle detta kunna motivera att staten bidrog till kommunens kostnader i sammanhanget. Utredningen har emellertid, såsom framgått av 8 kap., valt att gå en annan väg, nämligen att ge kommunerna befogenhet att uttaga en årlig avgift på fritidsbebyggelsen. Inom våra storstadsregioner möter det interkommunala samarbetet särskilda problem. I närheten av exempelvis Stockholm och Göteborg är åtskilliga landskommuner redan nu typiska »fritidskommuner» till storstaden och denna företeelse torde komma att utvidgas och accentueras ytterligare i framtiden. Bilden förändras icke heller i någon avsevärd mån av kommunblockindelningen. Flera kommunblock i storstadsregionerna kommer att vara kraftigt präglade av storstadens friluftsliv. Som exempel från Stockholms län kan anföras, att Gustavsbergs, Värmdö och Djurö landskommuner sammanförts till ett block. Dessa hade vid ingången av 1963 en sammanlagd befolkning av 9 200 personer. Antalet fri-

272 tidshus var sammanlagt 12 200 och av dessa hade omkring 1 800 tillkommit enbart under åren 1960—62. — I Göteborgsregionen skall exempelvis Råda och Landvetters kommuner i Göteborgs och Bohus län ingå i ett kommunblock med Björketorps landskommun i Älvsborgs län. Detta block hade en permanent boende befolkning vid 1963 års ingång på 11 300 personer och antalet fritidshus uppgick till 3 300, av vilka 1 100 tillkommit åren 1960—62. I här anmärkta fall kan givetvis diskuteras, vilken av de två kommunerna, storstaden eller »fritidskommunen», som har det primära ansvaret för friluftsfrågorna. Vilka synpunkter man än anlägger på denna fråga, torde svaret bli att en samverkan under alla förhållanden är nödvändig. »Fritidskommunen» har otvivelaktigt det primära ansvaret för lokalisering och planering — den har planmonopol enligt byggnadslagstiftningen. Å andra sidan har våra storstäder varit mycket aktiva, då det gällt att skaffa friluftsreservat och bygga friluftsanläggningar på betydande avstånd från den egna kommunen. På grund av de faktiska omständigheterna utnyttjas dessa anläggningar främst av storstadsborna och därför har det också varit riktigt att finansiera investeringarna på stadens skattebudget. Vad här antytts visar, att det i storstadsregionerna kommer att bli nödvändigt med en vidare kommunal samverkan på friluftslivets område än den inom kommunblockets ram. Samma sak gäller på den sociala naturvårdens område, där för övrigt även landstingen kommit med i bilden (västkuststiftelsen, stiftelsen Stockholms skärgård). Dessa samarbetsfrågor har emellertid ännu större betydelse och aktualitet inom andra sektorer av samhällslivet, exempelvis i fråga om kommunikationer, bostadsbebyggelse och industrilokalisering. Det torde därför icke vara praktiskt att föreslå någon särskild lösning av dessa frågor på friluftslivets område. I den mån interkommunal samverkan icke kommer till stånd trots överhängande behov, torde det få ankomma på vederbörande länsstyrelse att taga erforderliga initiativ. Såsom framgått av det föregående föreligger högst skiftande förutsättningar för kommunala insatser på friluftslivets område i olika kommuner. Man kan därför icke gärna tänka sig en enhetlig form i alla kommuner för handläggning av friluftsfrågor. Dessutom bör beaktas att friluftsfrågor, beroende på arten, redan nu ankommer på olika kommunala organ, exempelvis kommunalnämnd, byggnadsnämnd eller hälsovårdsnämnd. Även h ä r bör man alltså iaktta principen att i huvudsak respektera den befintliga ansvarsfördelningen. Med hänsyn till de växlande förhållandena i olika kommuner torde samma princip böra tillämpas på friluftslivets område som nyligen antagits på naturvårdens (prop, nr 71/1963, sid. 115), nämligen att kommunens styrelse skall svara för friluftsfrågorna, om ej annat beslutas eller gäller på grund av särskild författning.

273 10.3.

Den regionala

organisationen

Utredningen har i 4 kap. (sid. 102) uttalat att någon annan regional instans för friluftsfrågorna icke gärna, såvitt nu kan bedömas, kan tänkas än länsstyrelsen. Denna slutsats motiveras främst av länsstyrelsens ställning och uppgifter i lokaliseringsfrågor samt på planerings- och byggnadsområdet. Länsstyrelsen är tillika naturvårdsmyndighet med beslutanderätt enligt naturvårdslagen i frågor, som icke förbehållits Kungl. Maj:t, samt regional vägmyndighet. — De uppgifter inom friluftslivet, som närmast ankommer på staten, hör naturligen hemma inom länsstyrelsernas planeringssektioner. Det är emellertid av stor praktisk betydelse att länsstyrelsen utövar sina funktioner inom den fysiska samhällsplaneringen i nära samverkan med en rad fackmyndigheter på länsplanet, som visserligen står till länsstyrelsens förfogande enligt sina instruktioner eller på annan grund, men som administrativt är direkt underställda vederbörande centrala fackmyndighet. Till denna krets av sakkunniga länsorgan hör bl. a. länsarkitekten med länsarkitektkontoret, överlantmätaren med länslantmäterikontoret, länsingenjören, vägförvaltningen, länsläkaren m. fl. I andra hand kan nämnas lantbruksnämnden, hushållningssällskapet, skogsvårdsstyrelsen och länsarbetsnämnden, som inom sina specifika arbetsområden kan lämna friluftslivet betydande tjänster. Den naturliga kontaktpunkten med domänverket på länsplanet torde vara vederbörande överjägmästare, även om överjägmästardistrikten icke överensstämmer med länsindelningen. Inom vissa arbetsområden utövar länsstyrelsen sina funktioner under medverkan av särskilda organ med rådgivande funktioner. För naturvårdsfrågor finns sålunda i varje län naturvårdsråd och för lokaliseringsfrågor inrättas från och med den 1 juli 1965 särskilda planeringsråd. Naturvårdsråden utses av länsstyrelserna relativt fritt enligt vissa allmänna rekommendationer. I planeringsråden utses 3 ledamöter av Kungl. Maj:t och 4 av landstinget. I länsstyrelsens regi sker en fortlöpande samverkan mellan olika myndigheter. Fackmyndigheternas samverkan med länsstyrelsen är i regel ordnad genom s. k. länsråd, vilket innebär att en större eller mindre krets av länstjänstemän sammanträder med representanter för länsstyrelsen för behandling av ärenden av gemensamt intresse. Arbetet i länsråden torde ha stor praktisk betydelse för länsstyrelsens ställningstaganden, speciellt i ärenden av mer omfattande och principiell karaktär. Länsråden har dock i regel ingen formell beslutanderätt. Av stor betydelse i nu förevarande sammanhang är vidare att de flesta län har en, ibland flera, turisttrafikorganisationer med uppgift att befrämja turistnäringen. Deras verksamhet finansieras i regel av primärkommuner och landsting. Verkställande tjänsteman är i flertalet fall en heltidsanställd turistintendent. 18

274 Frågan om hur en förstärkning av länsinstansen för att befrämja friluftslivet lämpligast bör sättas in bör i första hand bedömas mot bakgrund av de arbetsuppgifter, som kan förväntas komina att dominera och hur dessa konkret skall verkställas i fråga om metodik och arbetsfördelning. Som grundval för sitt arbete med fritidsbebyggelse och friluitsanläggningar bör länsstyrelsen föra kartöversikter upptagande det aktuella läget samt alla gällande eller under arbete varande översiktsplaner, detaljplaner och bestämmelser. Det torde vara nödvändigt att läget i fråga om bebyggelsens fortskridande aktualiseras åtminstone en gång om året. Särskild uppmärksamhet bör ägnas fritidsbebyggelsen på arrenderad mark. Översiktsmaterialet bör lämpligen samordnas med motsvarande överblick över gällande eller ifrågasatta förordnanden enligt naturvårdslagen, upptagande nationalparker, naturreservat, strandskydds- och landskapsskyddsområden m. m. — Vad här skisserats utgör ett rent tekniskt inventerings- och sammanställningsarbete, för vilket mindre kvalificerad arbetskraft kan utnyttjas. Genom centralt utfärdade anvisningar bör redovisningen göras enhetlig inom rimliga gränser för hela landet, så att upplysningar om utgångsläget lätt kan utväxlas mellan kommuner, länsorgan och centralorgan. På detta underlag bör länsstyrelsen låta utarbeta och åskådliggöra de allmänna riktlinjer för utvecklingen rörande regionalt betingade dispositioner, som kan anses önskvärda ur hela länets synpunkt. I stor utsträckning bör dessa riktlinjer kunna hämtas u r antagna eller under arbete varande kommunala översiktsplaner. »Länsplanen» blir sålunda icke någon plan med rättsverkningar; den utgör snarare ett sakmaterial för diskussionen mellan kommunerna inbördes och mellan dessa och länsstyrelsen med dess länsexperter. Som en faktor av väsentlig betydelse må dock anmärkas, att länsstyrelsen är beslutsinstans i flertalet ärenden enligt naturvårdslagen och alltså har ett avgörande inflytande på bedömning, i vilka sammanhang exploatering icke får ske med hänsyn till naturvårdsintressena. — Exempel på metodiken vid dylik länsplanering har lämnats i 5 kap. Utredningen fäster stort avseende vid att den här skisserade rådgivande och vägledande länsplanen snabbt kommer till stånd under aktiv medverkan av kommunerna och därefter fortlöpande vidmakthålles och anpassas till utvecklingen. Länsstyrelsens planeringssektioner h a r f. n. överlag brist på arbetskraft för att kunna göra en aktiv, utvecklingsbefrämjande insats i den fysiska samhällsplaneringen. Detta beklagliga förhållande h a r bestyrkts av praktiskt taget varje länsstyrelse, som utredningen kommit i kontakt med, och framgår för övrigt med skärpa av länsstyrelsernas yttranden till utredningen, refererade i 3 kap. En riktig karakteristik torde vara att länsstyrelserna endast nödtorftigt medhinner prövningen av löpande ärenden men i regel icke hunnit skaffa sig den överblick över utvecklingen, som är en första förutsättning för en önskvärd aktivering och samordning av kom-

275 munernas verksamhet. I någon mån kan detta läge enligt utredningens mening förklaras av en alltför pedantisk behandling av detaljärenden utan större saklig betydelse. Från denna allmänna karakteristik av negativ art finns dock åtskilliga undantag. Särskilt under senare år har i flera län, ofta på initiativ av vederbörande landshövding, startats ambitiösa och realistiska länsplaneringar med sikte på friluftslivets och särskilt fritidsbebyggelsens utveckling. Dessa planer kombineras, såsom framgått av 5 kap., ofta med planering av naturvårdens och turismens behov. Dessa exempel visar, att det med rimliga insatser av personal och kostnader varit möjligt att få fram ett värdefullt underlag lör de allmänna utvecklingslinjerna i länet. I det ifrågavarande planeringsarbetet har i regel en samverkan organiserats mellan länsspecialisterna men det har alltid funnits någon som haft huvudansvaret för arbetet. Denne kan ibland ha varit länsarkitekten, ibland överlantmätaren, i några fall en särskilt engagerad fackman. I den senast organiserade länsplaneringen på området —• i Östergötlands län — har tillsatts en arbetsgrupp bestående av länsarkitekten, överlantmätaren och förste länsassessorn å planeringssektionen. Länsutredaren skall närmast svara för insamlandet av material, medan en särskilt anlitad arkitekt skall under planeringsgruppens ledning svara för själva planläggningen. Såväl inventering som planering skall ske under medverkan av statliga och kommunala myndigheter, olika organisationer samt enskilda. Det förefaller sålunda som om länsstyrelserna snabbast skulle komma till konkreta resultat, om de finge stor frihet att organisera länsplaneringen med hänsyn till rådande förhållanden och länstjänstemännens kompetens, intresseinriktning och resurser. Under dessa förhållanden torde den enklaste lösningen i organisationshänseende vara att ställa medel till länsstyrelsernas förfogande för anlitande av den expertis, som med hänsyn till förhållandena i länet och det aktuella läget är mest av behovet påkallad. Det bör stå länsstyrelserna fritt att sammanhålla denna expertis i planeringssektionen eller ställa den till förfogande för en arbetsgrupp, som närmast leds av någon av länsexperterna. Medlen i fråga bör fritt kunna utnyttjas för personalanställning, omkostnader eller ersättning för beställda uppdrag. Det må erinras att en liknande anordning beslutats för länsstyrelsernas naturvårdsarbete. Sålunda har för innevarande budgetår under Länsstyrelserna: x\vlöningar, beräknats 600 000 kronor för länsstyrelsernas befattning med naturvårds verksamheten. För budgetåret 1965/66 har motsvarande belopp beräknats till 900 000 kronor. Utredningen föreslår att minst samma belopp anvisas för förstärkning av länsstyrelsernas insatser för friluftsliv och fritidsbebyggelse. Medlen torde böra fördelas mellan länsstyrelserna av Kungl. Maj:t efter förslag av det centrala friluftsorganet. Utredningen har tidigare framhållit att den nuvarande länsindelningen

276 i vissa fall är alltför irrationell för att det enskilda länet skulle kunna utgöra lämpligt underlag för sådan utvecklingsplanering, som här avses. I dessa fall bör samverkan över länsgränserna etableras redan från början. Behov härav föreligger framför allt i våra storstadsregioner. För den centrala storregionen, som har sin tyngdpunkt i Stockholm, är sålunda en samverkan önskvärd mellan länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län och på motsvarande sätt bör i anslutning till Göteborg samverkan etableras mellan Göteborgs och Bohus län, Hallands och Älvsborgs län. Likaså bör Kristianstads och Malmöhus län samverka i här berörda avseenden; en sådan samverkan har f. ö. i vissa avseenden redan inletts. — Det torde vara lämpligt att Kungl. Maj:t vid tilldelning av medel för verksamheten meddelar närmare bestämmelser för formerna för erforderlig samverkan efter förslag av berörda länsstyrelser. Som redan påpekats i 5 kap. är högst sannolikt att det i de flesta län visar sig praktiskt att samordna den översiktliga planeringen för naturvård och friluftsliv. Medlen för att förstärka det regionala arbetet bör därför sammanhållas under en gemensam delpost för länstyrelsernas verksamhet för naturvård och friluftsliv. Denna bör för budgetåret 1966/67 upptagas med ett belopp av minst 1 800 000 kronor. Utredningen återkommer till frågan om naturvårdsrådens framtida uppgift senare i detta kapitel (sid. 283). 10.4.

Den centrala

friluftsinstansen

I 4 kap. (sid. 102) har utredningen uttalat, att det erfordras en central friluftsinstans, som kan svara för allmänt samordnande uppgifter, insamla och bearbeta erfarenheter och kunskapsmaterial om friluftslivet från hela landet, uppehålla en ständigt aktuell bild av läget och utvecklingstendenserna i stort och erbjuda länsstyrelser och kommuner service av mångahanda slag. Vidare borde centralorganet uppträda som fackorgan på friluftslivets område gentemot andra centrala myndigheter med viktiga uppgifter inom detta fält, vara remissorgan för Kungl. Maj:t samt omhänderha de ekonomiska stödåtgärderna på området. Som allmänt underlag för sin verksamhet behöver centralorganet en riksöversikt över fritidsbebyggelsens och friluftsanläggningarnas omfattning, lokalisering, struktur och standard. Denna kan tekniskt läggas upp som en schematiserad sammanfattning av länsstyrelsernas motsvarande material (sid. 274). Som tidigare anmärkts måste dessa översikter kombineras med motsvarande uppgifter rörande naturvårdens dispositioner. Detta arbete omhänderhas centralt av statens naturvårdsnämnd. Centralorganet bör på riksplanet utveckla allmänna riktlinjer för fritidsbebyggelsens och friluftsanläggningarnas fortsatta lokalisering i nära samverkan med arbetsmarknadsstyrelsen och — i fråga om regioner med vi-

277 kände landsbygdsnäringar — även med lantbruksstyrelsen, som centralt sammanställer lantbruksnämndernas utvecklingsplanering rörande strukturförändringarna i jordbruk och skogsbruk. Vidare bör centralorganet i samverkan med byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen svara för det centrala utvecklingsarbetet rörande tätbebyggelse för fritidsändamål, dess gemensamhetsanläggningar och det enskilda fritidshuset. I regel torde dessa undersökningar kunna genomföras av institutet för byggnadsforskning eller annan lämplig institution som ett beställningsarbete. Även med åtskilliga andra centrala myndigheter måste fortlöpande samverkan organiseras, t. ex. med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, domänstyrelsen och bostadsstyrelsen. Av stor betydelse är vidare ett samarbete med våra friluftsorganisationer, för vilka centralorganet torde kunna bli ett naturligt kontaktforum. Den största arbetsinsatsen torde dock erfordras för samordning och stöd åt verksamheten i länen och kommunerna. De ledande tjänstemännen i centralorganet torde i avsevärd utsträckning få förlägga sitt arbete till resor, besök och konferenser ute i landet, bl. a. för att mellan länen förmedla informationer om arbetsmetodik m. m. Centralorganets storlek är i hög grad beroende på valet mellan fristående, självständigt organ eller anslutet organ. För att kunna träffa detta val måste man inledningsvis taga ställning till centralorganets principiella uppbyggnad. Med de utomordentligt viktiga anknytningar, som friluftslivet har till den allmänna samhällspolitiken och den betydelse friluftslivet har för praktiskt taget alla medborgare framstår formen nämnd eller styrelse med vidsträckt intresserepresentation som den enda lämpliga. Denna organisationstyp har tillämpats för såväl friluftsnämnden som naturvårdsnämnden. Utredningen har vidare utgått från att den centrala friluftsinstansen, om anslutningslösningen väljes, icke bör anslutas till en myndighet, vars uppgifter inom eget nuvarande fackområde är så omfattande och så specifika, att friluftsfrågorna skulle komma i uppenbar minoritetsställning. Om dessa förutsättningar accepteras, är valmöjligheterna mycket få. Utredningen har slutligen stannat för att granska två alternativ. Det ena innebär att den nuvarande statens friluftsnämnd bygges ut med erforderliga arbetsenheter (alternativ A). Det andra innebär att de centrala uppgifterna på friluftslivets område samordnas med verksamheten i statens naturvårdsnämnd, som därvid ombildas till statens naturvårds- och friluftsnämnd (alternativ B). Vid den senare lösningen upphör friluftsnämnden. Statens friluftsnämnd består av sex ledamöter, alla utsedda av Kungl. Maj:t. Sammansättningen är närmast politisk och nämnden innehåller ingen representation för friluftsorganisationerna, då friluftsfondens medel i avsevärd utsträckning utnyttjas för stöd åt organisationernas anläggningar eller verksamhet (jfr sid. 28). Nämndens personal inskränker sig till en deltidsutnyttjad sekreterare. Den nuvarande sekreteraren är byrådirektör i statens naturvårdsnämnd.

278 Statens naturvårdsnämnd består av sex av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter samt nämndens överdirektör och chef. För att ge ett begrepp om intresserepresentationen kan nämnas att nämndens ordförande är en landshövding och dess vice ordförande är nämndens överdirektör; de övriga ledamöterna är ordföranden i Svenska naturskyddsföreningen, verkställande direktörerna i Svenska turistföreningen och Reso, en professor i zoologi och en lantbrukare, tillika aktiv kommunalman. Naturvårdsnämndens personal består f. n. av 16 befattningshavare. Verksamheten är organiserad på två byråer enligt följande tablå. I denna har även särskilt markerats de personalförstärkningar, som nämnden begärt för budgetåret 1965/66 och som huvudsakligen motiveras av de vidgade arbetsuppgifter som följer av den nya naturvårdslagen. Uppenbarligen råder ett mycket nära samband mellan naturvårdsnämndens verksamhet och de uppgifter utredningen skisserat för det centrala friluftsorganet. Icke minst har detta framgått tidigare av utredningens beskrivning av arbetet med friluftsfrågorna i kommunen och på länsplanet, liksom av referat av vissa pågående översiktliga länsplaneringar. Detta förhållande framgår även direkt av naturvårdsnämndens instruktion, enligt vilken nämnden bl. a. skall genom inventering utvälja naturområden, som bör avsättas ur skydds- eller friluftssynpunkt, följa byggnadsplaneringen och verka för strändernas skydd, övervaka takt- och anläggningsverksamhet ur naturskyddssynpunkt samt vid behov lämna länsstyrelserna biträde i naturvårdsfrågor. Utredningen har särskilt diskuterat om en sammankoppling av naturvårdsärenden och friluftsfrågor skulle kunna innebära alltför kontroversiella uppgifter för att lämpligen samordnas i ett organ. Det sägs ibland i den offentliga debatten att friluftsliv är en form av exploatering av natur, som alltid skulle verka negativt ur naturvårdssynpunkt. Häremot kan dock invändas, att den nutida naturvården uttryckligen innehåller en social målsättning, innebärande att många naturvårdsåtgärder vidtas i det primära syftet att bereda människan rekreation i naturen. Det viktigaste är dock enligt utredningens mening att man i det praktiska handlandet alltid måste göra en avvägning och en samordning mellan naturvårdsintresset och exploateringsintresset och att denna syntes bör göras i själva planeringsarbetet. Ur dessa synpunkter framstår det icke endast som möjligt utan även som önskvärt och nödvändigt med hänsyn till det praktiska arbetet att sammanhålla de två arbetsområdena. Med hänsyn till de inledningsvis uppställda villkoren möter alltså inga hinder att ansluta den centrala handläggningen av friluftsfrågorna till naturvårdsnämndens verksamhet. Vid ett realiserande av alternativ A skulle det bli nödvändigt att bygga upp minst två arbetsenheter, nämligen en för allmänt administrativa och kamerala uppgifter och för juridisk expertis samt en för planerings- och serviceuppgifter. Vid alternativ B erfordras i fråga om de förstnämnda ar-

279 CO SM

_ -ö. v: Q«

t^ CM

^

cc

«o

V

*_0»

<I4 »O G

iO _4

0 44

•3

-3

T3

V

ort

CO

K*>

-a

m

—

CI

«o 0)

a

G

-i

cS

•O >~> J> 3^ ~* **

j^

=*H

^H

JC CM

"" 'rt

£

?

0 yj tJ *2

^"O

T3 rea «-

rt O

.2 "S O 44

0 0)

t^ CM

«S M

CI

^ —

,—

' V b <: 0

V

»0 CM

JJ ^ 0

c 0 rt 4) c

0 O

<!

£

g

1 §

e

«

44 o

•*

"j-

<J

**•

.2

ocS CD

1-H

v\

T3

u

C5

os

o

t3

«<

< <

O

5 "S

tc

Q

°rt

£

£

"3 *»-> c '•5 a)

js ^

-> :/: K'i

„ _<

3 s

—•

ci

/ :- -^

C TS ort t ;

en * C

3!

cc >, a 44

O

-r

.,,

rCj

g

C

C

— ^ "5 4>

A

rt c

t - ca Cfi tH

w

d .EL irt

-

U

iO —1

O

fl > -

&

> —

rt • -

.5 «s

rt •BC C . = (- jas c; s S *3

od

IH (D t*-H

M

:0

T3

< a 3 44

s 1 45

K ^

rt 44

-% M 0

C3

•cirt

j3

•= -0

a "2

T3

G sd

eX

y:

0)

a 0

a rG

•g

O .2

S WD

tr

to ex)

0 "C

fl (3 "CG ««l "*

C O

us

CJ3^

cS

c

fl

£

^

~

0)

0J

.

g :C < u 1*

C

OJ

- (3

P-c £ ä .G C

280 betsuppgifterna endast mindre förstärkningar, huvudsakligen av rutinpersonal, då ju den administrativa basapparaten redan finns. Även arbetsenheten för planerings- och serviceuppgifter kan vid alternativ B göras måttligare än vid alternativ A, då ju flera av de högre befattningshavarna i naturvårdsnämnden redan har kompetens och arbetsinriktning på friluftslivets frågor. Utan några detaljberäkningar kan alltså göras gällande att alternativ B blir billigare att lösa än alternativ A, alldeles oavsett att alternativ B kan bedömas vara en effektivare arbetsform än alternativ A. Återstår härefter att göra en bedömning av frågan om den nuvarande sammansättningen av statens naturvårdsnämnd är lämplig även vid en samordning av naturvårds- och friluftsfrågor. Härvidlag vill utredningen först påpeka att friluftsfrågorna i betydligt högre grad än vad som f. n. gäller naturvårdsfrågorna har sin tyngdpunkt i kommunerna. Det vore därför lämpligt att icke blott landskommunerna utan även stadskommunerna vore representerade med en erfaren kommunalman. Utredningen är av den uppfattningen, att det är av stort värde för centralorganet att ha tillgång till den sakkunskap och erfarenhet som finns i våra frilufts- och naturvårdsorganisationer. Mot detta kan anföras att organisationer, som regelbundet mottar bidrag av staten, icke bör vara representerade i den förslagsställande eller beslutande instansen. Vid behandlingen av medelsfördelningsfrågan kan ju organisationsrepresentanterna visserligen icke deltaga i beslutet, men från de icke representerade organisationernas sida kan urvalet av representerade organisationer alltid framstå som svårförståeligt. Vid en samordning av naturvård och friluftsliv vidgas avsevärt kretsen av organisationer, som gärna vill ha ett ord med i laget (jfr 2 kap., sid. 41 ff). Det förefaller då rationellt att förlägga samarbetet med organisationerna till särskilda konferenser, där alla kan vara representerade. I ett dylikt forum kan även frågor om samverkan mellan organisationerna tas upp till behandling av centralorganet. Utredningen har av anförda skäl funnit, att det nya centralorganets styrelse icke bör innehålla ledande representanter för de organisationer, som mottar bidrag från staten för sin verksamhet. Om detta förslag beaktas, finnes utrymme att komplettera den nya styrelsen icke blott med det förut nämnda stadskommunala intresset utan även med några helt nya personer. Det skulle vara en stor fördel om dessa representerade en anknytning till näringslivet och löntagarorganisationer. Utredningen har övervägt, på vad sätt friluftsfrågorna bäst skulle kunna inpassas i den organisation som naturvårdsnämnden nu har. Med beaktande av det mycket nära samband som råder i fråga om lokalisering och översiktsplanering på riksnivå mellan naturvård och friluftsliv bör dessa arbetsuppgifter sammanhållas i en enhet, övriga arbetsuppgifter för det nya centralorganet kan lämpligen grupperas i en enhet för administrativa, kamerala och juridiska frågor, en enhet för naturvårdsfrågor och en för

281 friluftsfrågor. Avgörande för om dessa enheter bör vara byråbildande eller ej är icke enligt utredningens mening främst deras storlek utan organets behov av högt kvalificerade specialister med kompetens och förmåga till självständigt utvecklingsarbete och initiativ på respektive områden. Med dessa allmänna utgångspunkter föreslår utredningen en organisation på fyra byråer med följande arbetsfördelning. Statens naturvärds- och friluftsnämnd 7 ledamöter Chef och överdirektör

Administrativ

byrå

Administrativa och kamerala ärenden. Lagtillämpning och rättspraxis.

Planeringsbyrå Frågor r ö r a n d e : inventering, dokumentation m. m. för utväljande och säkerställande av naturvårdsområden; strandskyddet och det områdesbetonade landskapsskyddet; lokalisering och planering på riksnivå av fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar; inventering och översiktlig planering av landets grustillgångar.

Naturvårdsbyrå

Friluftsbyrå

Vård och förvaltning av naturvårdsobjekt. Täktplanering. Landskapsvård vid teknisk exploatering i övrigt. Utomhusreklamen. Nedskräpningen.

Analyser och prognoser r ö r a n d e friluftslivets utveckling. Ekonomiskt stöd från friluftsfonden samt ärenden rörande markförvärvslån och tomträttslån. Frågor rörande: Naturvårdsupplysning utvecklingsarbete för och naturvårdspropa- fritidsbebyggelse (och ganda. friluftsanläggningar); Värderingsfrågor och information och konersättningsfrågor. sumentupplysning. Samverkan med friluftsorganisationerna.

Förande av riksöversikter och riksregister för naturvårdsobjekt.

I statsverkspropositionen år 1965 (bil. 11, sid. 280) föreslås att naturvårdsnämndens personalorganisation utökas från 16 till 21 befattningshavare. Förstärkningen utgöres av en byrådirektörstjänst i Ae 25, två tjänster som förste byråsekreterare i Ae 23 och två kontorsbiträdestjänster i reglerad befordringsgång. De nya tjänsterna är icke låsta till vissa byråer. Naturvårdsverksamheten befinner sig f. n. i stark expansion, främst på grund av ikraftträdandet av den nya naturvårdslagen. Det är därför sannolikt att ytterligare förstärkningar måste vidtas den 1 juli 1966, vilket är den tidigaste tidpunkt, då ett realiserande av utredningens förslag skulle kunna ske. Utredningen avstår därför från att nu lägga fram ett totalförslag för den nya naturvårds- och friluftsnämnden, utan inskränker sig till

282 att skissera de förstärkningar, som skulle erfordras enbart med hänsyn till de nya uppgifterna rörande friluftslivet. Dessa består i en förstärkning av den administrativa byrån, en förstärkning av planeringsbyrån och uppbyggandet av en ny friluftsbyrå. I dessa tre frågor begränsar sig utredningen vidare till att föreslå personalresurser, som beräknas bli nödvändiga under ett inledningsskede. Om verksamhetens omfattning på längre sikt kan nu inga säkra prognoser göras. Som allmän förutsättning gäller vidare, att det nya centralorganet övertar friluftsnämndens nuvarande befattning med statens friluftsfond och att denna vid den aktuella tidpunkten har minst den storlek, som förutsatts i utredningens förslag den 5 september 1963 (anslagstillskott 5,1 milj. kronor), och disponeras för i huvudsak de ändamål, som däri skisserats. Förstärkningen av den administrativa byrån torde, i avvaktan på närmare erfarenheter, kunna inskränkas till en utbyggnad av den kvalificerade biträdespersonalen med en kansliskrivare i Ae 11 och ett kanslibiträde i Ae 7. Utredningen räknar därvid med att de högre tjänstemännen delar sin tid över hela arbetsfältet och delegerar mindre krävande göromål på specialutbildad biträdespersonal. Planeringsbyråns verksamhetsområde kommer väsentligen att utvidgas med lokaliserings- och planeringsfrågor på riksnivå av fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar samt framställning av härför erforderligt underlagsmaterial. Ur teknisk och metodisk synpunkt bör detta arbete nära samordnas med motsvarande uppgifter rörande naturvården. Byrån måste dock — under byråchefsnivån — tillföras expertis på friluftsområdet, lämpligen en byrådirektör i Ae 27 och en i Ae 25. Lönesättningen har gjorts med tanke på att kunna förvärva befattningshavare med arkitekt- eller civilingenjörsexamen. Vidare måste i kostnadsberäkningarna tagas med ytterligare en byråchefstjänst, avsedd antingen för planeringsbyrån eller för naturvårdsbyrån. De skisserade arbetsuppgifterna för friluftsbyrån (jfr tablån sid. 281) är mångskiftande och kräver ett mycket stort mått av samverkan med andra myndigheter och organisationer. Inom denna byrå skall finnas den expertis, som behövs för att utarbeta målsättningen för statens friluftspolitik på längre och kortare sikt. Utredningen föreslår, bl. a. med utgångspunkt från behovet av tillgång till sakkunskap av flera typer, följande personaluppsättning i startskedet: 1 byråchef i Be 1 1 byrådirektör i Ae 27 1 förste byråsekreterare i Ae 23 1 byråingenjör i Ae 21 1 kansliskrivare i Ae 11 2 rit- och skrivbiträden i Ae 5

283 Vid bifall till utredningens förslag erfordras en sammanlagd uppräkning av avlöningsanslaget enbart på grund av arbetsuppgifterna med friluftslivet av kronor 270 000, beräknat efter 1965 års lönenivå. Dessutom tillkommer rörligt tillägg med ca 150 000 kronor. Utredningen har vidare förutsatt, att det nya centralorganet skall aktivt verka för utvecklingsarbete rörande fritidsbebyggelse m. m. (jfr 5 kap. sid. 129 och 154). Med ledning av de försöksarbeten av begränsad art utredningen genomfört bör kostnaderna för detta beräknas till 100 000 kronor under första budgetåret. Detta belopp bör lämpligen redovisas under avlöningsanslagets anslagspost Ersättningar till sakkunniga. Omkostnadsanslaget för statens naturvårdsnämnd har för budgetåret 1965/66 beräknats till 121000 kronor, varav 52 000 kronor för reseersättningar och 57 000 kronor för övriga expenser. Vid den föreslagna utbyggnaden bör omkostnadsanslaget utökas till minst 200 000 kronor. Vidare erfordras för anskaffande av utrustning för den nya personalen ett engångsbelopp av minst 30 000 kronor. P å grund härav bör omkostnadsanslaget uppräknas med 110 000 kronor för budgetåret 1966/67 vid etl realiserande av utredningens förslag. De totala kostnaderna för att lösa friluftslivets centrala organisationsfråga i enlighet med utredningens förslag kan sålunda för budgetåret 1966/ 67 beräknas till (420 000 + 100 000 + 110 000) = 6 3 0 000 kronor. Med anledning av utredningens ställningstagande rörande centralmyndighet på friluftslivets område finns anledning att i visst hänseende återgå till den regionala myndighetens utformning. Utredningen har tidigare (sid. 273) erinrat om att länsstyrelsen för sitt arbete på naturvårdens område betjänas av en rådgivande instans, naturvårdsrådet. Grunderna för nnturvårdsrådens uppgifter och sammansättning angavs i propositionen angående riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten (nr 71/1963, sid. 114) på följande sätt: Även i fortsättningen bör länsstyrelserna till sitt förfogande i naturvårdsarbetet ha särskilda råd. Dessa nalurvårdsråds uppgifter bör, såsom utredningen uttalat, huvudsakligen vara att överlägga om den allmänna målsättningen för naturvården i länet samt att avge yttranden i ärenden av principiell betydelse. Jag delar även utredningens uppfattning att råden bör sammansättas av företrädare för närmast berörda länsorgan och av naturvård särskilt intresserade lekmän eller specialister. Lekmannaledamöterna bör representera både tätortsbefolkningen och landsbygdsnäringarna. Antalet ledamöter i råden bör vara omking tio, varav i regel hälften bör utgöras av lekmän. I likhet med utredningen anser jag att några bindande bestämmelser rörande naturvårdsrådens verksamhet och sammansättning ej bör utfärdas. Det bör sålunda ankomma på envar länsstyrelse att under beaktande av förhållandena i länet besluta i ämnet. Till lekmannaledamöter i råden bör enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande utgå arvode och i förekommande fall traktamente och resekostnadsersättning. Som en konsekvens av utredningens principiella syn på organisations-

284 frågan bör naturvårdsråden i framtiden fungera som rådgivande organ även på friluftslivets område och benämnas naturvårds- och friluftsråd. Icke heller med det utvidgade arbetsfältet finns anledning utfärda några bindande bestämmelser för deras sammansättning. Det bör sålunda ankomma p å vederbörande länsstyrelse att besluta om sammansättningen med beaktande av det delvis förändrade arbetsområdet. 10.5.

Vissa specialmyndigheters

ansvar på friluftslivets

område

Såsom tidigare anförts har utredningen funnit att den befintliga ansvarsfördelningen inom förvaltningen i huvudsak skall bibehållas vid en aktivering av samhällets insatser för friluftslivet. I stället bör de många specialmyndigheter, som nu svarar för viktiga funktioner ur friluftslivets synpunkt i samverkan med den nya friluftsorganisationen förstärka sina insatser för befrämjande av friluftslivet inom sitt fackområde. Utredningen lämnar i det följande — utan anspråk på fullständighet — en kort översikt över de viktigaste specialmyndigheterna. Byggnadsstyrelsen med det till styrelsen anknutna rådet för samhällsplanering skall som central målsman för samhällsplaneringen och som överinseendeinstans för plan- och byggnadsväsendet bl. a. svara för samordningen av de många verksamhetsgrenar som ingår i den fysiska samhällsplaneringen, bl. a. även naturvård och friluftsliv. Byggnadsstyrelsens regionala organ, länsarkitekterna, har samtidigt funktionen som länsstyrelsernas sakkunniga i plan- och byggnadsärenden. Byggnadsstyrelsen och länsarkitekterna spelar en viktig roll inom såväl naturvård som friluftsliv, icke minst genom kontakterna med kommunerna. Bland konkreta arbetsuppgifter för byggnadsstyrelsen i samverkan med den centrala friluftsmyndigheten har utredningen tidigare nämnt dels utvecklingsarbetet rörande fritidsbebyggelsens planläggnings- och standardfrågor samt — tillsammans med vägoch vattenbyggnadsstyrelsen — anvisningar om utformning och utförande av gemensamhetsanläggningar för fritidsbebyggelse (9 kap. sid. 262). Det kan förväntas att tid efter annan nya behov av anvisningar rörande fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar uppträder. Det är därför önskvärt att byggnadsstyrelsen i sin organisation upprätthåller en beredskap för insatser av denna art. Till länsarkitekternas arbetsuppgifter hör enligt instruktionen bl. a. att åtaga sig olika uppdrag inom bebyggelseplaneringen. I samma mån som detaljplanering övertagits av kommunerna själva, ofta genom länsvis organiserade kontor, har länsarkitektkontorens planverksamhet kommit att inriktas på uppgifter av översiktlig karaktär. Bristen på lämpligt utbildad arbetskraft har emellertid verkat hämmande varför det är önskvärt att länsarkitektkontoren genom förbättrade personella resurser ges möjlighet till ökade insatser inom planeringen för friluftslivets behov.

285 Utredningen har i annat sammanhang berört de krav, som friluftslivet ställer på kommunikationerna, särskilt vägnätet. Det framgår även av utredningens grundläggande undersökningar, att dessa krav snabbt kommer att öka (jfr del I, sid. 165). Det framstår på grund härav som utomordentligt betydelsefullt att väg- och v att enby g g nåds styrelsen och väg förvaltningarna i länen får resurser att följa upp denna utveckling, så att nuvarande kösituationer på våra huvudvägar under sommarhalvårets veckoslut och semestertoppar i möjligaste mån skall kunna elimineras. Utredningen har utgått från att en nära samverkan bör etableras mellan den centrala friluftsmyndigheten och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i första hand för att prognoserna om friluftslivets utveckling skall komma till konkret uttryck i vägplaneringen. Utredningen är fullt medveten om de svårlösta problem som här möter, men vill hävda att fritidstrafiken i princip bör tillmätas samma vikt och betydelse som den s. k. nyttotrafiken.Detta är även befogat med hänsyn till fritidsbilisternas andel av bilskattemedlen. — Det förutsätts vidare att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utarbetar anvisningar beträffande vägar inom fritidsbebyggelseområden (jfr sid. 262). Väg- och vattenbyggnadsslyrelsen med länsingenjörerna utövar även en betydelsefull verksamhet på fritidsbebyggelsens område i sin egenskap av central myndighet för vatten- och avloppsfrågor. Utredningen hänvisar till sin behandling av dessa frågor tidigare i detta betänkande (sid. 149). Därav framgår att en väsentlig insats förutsatts skola göras av väg- och vattenbyggnadsverket bl. a. i fråga om anvisningar rörande utförande av va-anläggningar i olika situationer liksom även i fråga om att främja tillkomsten av regionala utredningar rörande vattenförsörjning och avlopp. Länsingenjörerna har betydelsefulla uppgifter även inom vattenvården, bl. a. genom kontakterna med kommunerna. Det är angeläget att länsingenjörskontoren får den personalförstärkning som behövs för att kunna verka för att den översiktliga planeringen av fritidsbebyggelsen drives så att vattenförsörjnings-, avlopps- och vattenvårdsfrågorna kan lösas på ett ändamålsenligt sätt. Medverkan från statens vatteninspektion, som är central myndighet för vattenvården, är betydelsefull i såväl den översiktliga planeringen som lokaliseringen av fritidsbebyggelsen. Lantmäteristyrelsen med överlantmätarna (länslantmäterikontoren) och lantmäteriets förrättningsorganisation har ett mycket betydande ansvar för i första hand fastighetsbildningen för fritidsbebyggelsen. Det bör i sammanhanget erinras om att fastighetsbildningsprövningen omfattar såväl en allmän prövning av fritidsfastighetens lämplighet för sitt ändamål, i vilken även inneslutes en lokaliseringsprövning, som en prövning av fastighetsbildningens verkan ur allmän plansynpunkt. Av kanske ännu större betydelse är att lantmäteriets lokalorganisation, som nära samverkar med landskommunernas byggnadsnämnder, h a r möjligheter att emottaga uppdrag,

286 avseende översiktlig planläggning, detaljplanering och olika typer av plangenomförandeåtgärder. Dessa möjligheter utnyttjas redan i stor utsträckning på många håll. Det vore ur landskommunal synvinkel önskvärt att lanlmäteriet kunde utvidga denna serviceverksamhet. Detta bör ej möta hinder ur statsfinansiell synpunkt under förutsättning att uppdragen debiteras i stort sett efter självkos Inadsprincip. Under senare tid har organiserats specialorganisationer med huvudinriktning på plan- och byggnadsärenden. Det vore önskvärt att denna utveckling kunde fullföljas i första hand i de län som har de största problemen med fritidsbebyggelsen. Lantmäteristyrelsen bör som främsta sakkunnigorgan rörande plangenomförandeåtgärder deltaga i behandlingen av många av de frågor, som kräver anvisningar eller utvecklingsbefrämjande insatser. Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna torde ha stort intresse av fritidsbebyggelsens och friluftsanläggningarnas fortsatta lokalisering, särskilt inom det s. k. stödområdet, där ett särskilt statligt stöd till olika slag av investeringar kan tänkas. Även i landet i övrigt finns anledning till nära samverkan mellan friluftsmyndigheten och arbetsmarknadsverket i alla de fall, då friluftslivet expanderar i regioner med vikande näringsliv. Över huvud torde samråd alltid böra äga rum med arbetsmarknadsverket rörande alla ifrågasatta större investeringar för friluftslivet för att klargöra deras förutsättningar ur arbetsmarknads- och sysselsättningssynpunkt. Med sjöfartsstyrelsen måste friluftsmyndigheten uppehålla nära kontakt i första hand rörande den översiktliga lokaliseringen av nya småbåtshamnar och de allmänna riktlinjerna för fördelningen av medel. Rörande åtskilliga spörsmål i samband härmed torde utredningen få anledning återkomma i sitt nästa betänkande. Förutom lokaliseringen bör stor uppmärksamhet ägnas åt småbåtshamnens närmaste omgivning på land, dess kontakt med andra typer av anläggningar för rörligt friluftsliv o. s. v. Med hänsyn till den ansenliga expansion av båtsporlen, som förestår (jfr del I, sid. 57) bör samverkan även avse båtsportens villkor i vidare bemärkelse och lämpliga medel att bekämpa dess negativa verkningar (»sjövettspropagandan» m. m.). Medicinalstyrelsens medverkan kommer att vara betydelsefull i frågor rörande den sanitära utrustningen och standarden i fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar för att mobilisera en aktiv insats på friluftslivets område från kommunernas hälsovårdsnämnder och för att över huvud åstadkomma ett ökat hänsynstagande till omgivningshygieniska krav. Det vore härutöver önskvärt att genom medicinalstyrelsens medverkan ett bättre underlag skapades för bedömning av olika friluftsaktiviteters betydelse för den enskilda individens hälsa och välbefinnande under olika förutsättningar. •— På det regionala planet blir länsläkarorganisationens medverkan av stor betydelse.

287 Betydelsen av den typ av målinriktad forskning och aktivt utvecklingsarbete, som bedrives inom statens institut för byggnads forskning, har understrukits i annat sammanhang. Utredningen har föreslagit att den centrala Iriluflsmyndigheten skall få möjlighet att placera olika slag av »beställningsutredningar» hos byggforskningen. Självklart är det önskvärt all institutets samlade erfarenhet och sakkunskap kommer till fullt uttryck redan i planläggningen av ifrågasatta utredningar. Under nionde huvudtiteln finns ett flertal verk, som redan gör friluftslivet stora tjänster och i framtiden kan utveckla denna aktivitet ytterligare. I första hand bör nämnas domänstyrelsen, som under senare tid gjort ytterst betydelsefulla insatser för att ställa kronoparkerna i friluftslivets tjänst. Vid den av allt att döma ansenliga utbyggnad som förestår av anläggningar för det rörliga friluftslivet bör domänverkets planer ses som en del av hela riksplanen. Ur friluftslivets synpunkt är det en fördel om domänverkets inköpspolitik, som tar sikte på objekt lämpliga lör statsskogsbruket, samtidigt inriktas på objekt som är lämpliga replipunkter för friluftslivet. Tyvärr är ju slatsskogsbruket f. n. icke koncentrerat till de delar av landet, där friluftsaktiviteten är störst och mest utrymmeskrävande. Samtidigt vill utredningen erinra om sin slutsats (jfr 6 kap., sid. 165), att det allmänna bör ställa mark till förfogande för fritidsbebyggelse överallt, där det vid en planering befunnits önskvärt att mark i första hand utnyttjas för detta ändamål. Därest det skulle vara stridande mot domänverkets intressen att försälja mark för exploatering, rekommenderar utredningen att domänverket i stället begagnar sig av ett reformerat tomträttsinstitut. Lantbruksstyrelsen torde kunna biträda vid arbetet med lokaliseringen av den framtida fritidsbebyggelsen dels genom att tillhandahålla en överblick för hela landet av strukturutvecklingen i jordbruk och skogsbruk och dels genom att via lantbruksnämnderna ställa sin inköpsorganisation till förfogande för markanskaffning i vissa fall (jfr 6 kap., sid. 166). Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna har betydelsefulla uppgifter inom naturvård och landskapsvård i fråga om skötsel och förvaltning av naturvårdsobjekt som ej är i allmän ägo. Medverkan av skoglig sakkunskap kan även vara av stor betydelse vid skötseln av fritidsområden, som ej är skyddade enligt naturvårdslagens bestämmelser, och av grönområden och liknande i byggnadsplaneområden. Skogsvårdsstyrelsernas medverkan i dessa fall bör icke grunda sig på bestämmelserna i skogsvårdslagen (jfr sid. 131) utan direkt ta sikte på ändamålet med området i fråga. Slutligen vill utredningen starkt understryka fiskeristyrelsens och de lokala fiskeritjänstemännens stora ansvar för en utveckling av fritidsfisket i landet. Vilka åtgärder, som härvidlag främst bör ifrågakomma, utreds f. n. i särskild utredning (utredningen angående översyn av de statliga insatserna om fritidsfisket och därmed sammanhängande frågor). Fritids-

288 utredningen vill i detta sammanhang endast understryka, att fritidsfisket redan nu har ansenliga dimensioner och enligt utredningens undersökningar sannolikt står inför en ytterligare kraftig expansion (jfr del I, sid. 57). Fritidsutredningen vill särskilt understryka vikten av att lämpliga fiskevatten iståndsättes i snabb takt och ställes till förfogande för sportfiskarna i enkla former. Den centrala friluftsmyndigheten torde kunna bidraga med synpunkter på den regionala angelägenhetsordningen i detta arbete samt med riktlinjer för sportfiskevattnens samband med anläggningar i övrigt för det rörliga friluftslivet (campingplatser, övernattningsmöjligheter i övrigt, anordningar för bilturismen, fiskevattnens omhändertagande i naturreservat m. m.). Fritidsutredningen har icke haft möjlighet att gå in på en prövning, i vad mån ovan berörda myndigheters kapacitet svarar mot de krav som friluftslivet i dag har anledning uppställa. Utredningen har i stället förutsatt att vederbörande myndighet, sedan statsmakterna tagit ställning till utredningens förslag och därmed formulerat grunderna för samhällets friluftspolitik, skall i vanlig ordning för sitt verksamhetsområde begära de resurser, som på grund härav blir erforderliga. 10.6.

Friluftsorganisationernas

roll

Av utredningens redogörelse i 2 kap. framgår att ett mycket stort antal organisationer är verksamma på friluftslivets område. Flera av de största åtnjuter redan någon form av statligt stöd för sin verksamhet, antingen i form av bidrag till anläggningar för vilka de ställer sig som huvudman, för någon speciell gren av verksamheten eller för administration. De flesta organisationerna har anknytning till det rörliga friluftslivet, det område som utredningen avser att ytterligare behandla i sitt tredje betänkande. På grund härav kan i detta sammanhang ingen slutlig ställning tagas till organisationernas behov av stöd från samhällets sida. Utredningen har i stort sett begränsat sina förslag rörande samhällets uppgifter på friluftslivets område till insatser rörande lokalisering, översiktlig planläggning, detaljplanering, markpolitik samt en rad miljöbefrämjande åtgärder i övrigt, d. v. s. typiska samhällsuppgifter. I övrigt berör flertalet av utredningens nu framlagda förslag fritidsbebyggelsen, en företeelse som de ideella organisationerna huvudsakligen har ett indirekt intresse av. Utredningen h a r alltså icke på någon punkt av någon betydelse överfört uppgifter från organisationerna till samhället utan snarare skapat ökade förutsättningar för dessa att göra en vidgad insats för friluftslivets utveckling. Från sina många överläggningar med representanter för organisationerna har utredningen också fått bekräftat att de allmänt avser att intensifiera sin aktivitet i takt med utvecklingen. Denna aktivitet får förutsättas komma till stånd såväl centralt, regionalt som lokalt i kommunerna.

289 Utredningen har ansett det helt uteslutet att tilldela vissa organisationer vissa bestämda uppgifter inom friluftslivets område. En ideell organisation bestämmer ju själv, vilken inriktning dess arbete skall ha och dess möjligheter att göra goda insatser är icke alltid en funktion av medlemsantalet. Utredningen vill vidare påpeka, att samverkan mellan samhället och organisationerna under nuvarande förhållanden i vissa situationer kan bli komplicerad dels därför att organisationerna är så talrika, dels därför att de har inbördes övertäckande arbetsområden och dels därför att de inbördes konkurrerar om medlemmar eller aktiviteter. Det synes emellertid vara aktuellt på vissa områden, t. ex. inom båtsporten, att organisera en samverkan inbördes mellan organisationerna, som kan komma att avsevärt underlätta deras möjligheter att öva inflytande på utvecklingen. Det synes vara sannolikt, att många friluftsorganisationer just nu ställer sig avvaktande till den intensifiering av samhällsinsatserna som håller på att ske och först sedan samhällets långsiktiga politik klarlagts är beredda att taga ställning till den framtida inriktningen av sin verksamhet. Av här anförda skäl bör den nya friluftsmyndighetens första år ägnas åt kontakter med organisationerna på bred front och överläggningar om de samverkansformer, som på längre sikt kan bli de mest effektiva. Det torde ligga i sakens natur att dessa överläggningar bör öppnas på det centrala planet. Utan anspråk på fullständighet eller inbördes gradering anser utredningen det viktigt att samarbete snarast öppnas med Svenska turistföreningen, Reso, Skid- och friluftsfrämjandet, campingkommittén, båtsportorganisationerna, motororganisationerna, sportfiskeorganisationerna, scoutrörelsen och Svenska jägarförbundet. I dessa samråd bör självklart våra naturvårdsorganisationer medtagas. Slutligen vill utredningen påpeka att idrottsrörelsen, även om utredningens förslag icke direkt påverkar dess nuvarande funktioner, torde ha stort intresse av utvecklingen på friluftslivets område och då särskilt för vissa sportgrenar, t. ex. orientering, skidåkning, rodd, simning m. m. Under ett övergångsskede och intill dess utredningens kommande förslag rörande stödet åt det rörliga friluftslivet prövats av statsmakterna är det utomordentligt viktigt att nu utgående stöd ur friluftsfonden för olika ändamål icke blott upprätthålles utan även utökas. De allmänna riktlinjerna för denna provisoriska användning av friluftsfondens medel har utredningen utvecklat i sin PM den 5 september 1963.

KAPITEL

11 S a m m a n f a t t n i n g a v u t r e d n i n g e n s förslag

Utredningens förslag i det föreliggande betänkandet har som allmän utgångspunkt de grundläggande inventeringar, intervjuundersökningar och prognoser, som redovisats i utredningens första betänkande, Friluftslivet i Sverige, Del I, Utgångsläge och utvecklingstendenser (SOU 1964: 47). Särskilt hänvisas härvidlag till 9 kap. i del I med utredningens sammanfattande synpunkter. Vidare har förslagen i avsevärd mån grundats på de synpunkter från myndigheter och organisationer, som inkommit som svar på vissa av utredningen ställda frågor och som redovisas utförligt i 3 kap. i detta betänkande. I 4 kap. diskuterar utredningen den allmänna målsättningen för samhällets insatser på friluftslivets område. Utredningen hävdar att friluftslivel har mycket stor betydelse för den enskilda människan i det nutida sam hället och anser att det bör betraktas som en gren av den förebyggande hälsovården. Eftersom individen bör ha valfrihet att bygga upp ett personligt aktivitetsprogram bör samhällets ansvar på friluftslivets område vara att tillse att den yttre miljön är så beskaffad att den ger så många som möjligt förutsättningar för ett rikt friluftsliv. I en rad viktiga hänseenden har samhällets insatser hittills varit obetydliga och utan avsedd effekt, ett förhållande som är särskilt otillfredsställande med hänsyn till den snabba utvecklingen på friluftslivets område. Bristerna hänför sig enligt utredningens uppfattning mera till otillräckliga organisatoriska och ekonomiska resurser än till brister i lagstiftningen. Utredningens riktlinjer för de samhälleliga insatserna sammanfattas i 4 kap. i åtta huvudpunkter (sid. 103), som sedan närmare utvecklas i efterföljande kapitel. Där behandlas sålunda bl. a. lokaliseringsinsatser och åtgärder för översiktlig planering och detaljplanering (5 kap.), markpolitiska insatser (6 kap.), fritidsbebyggelsens gemensamhetsanläggningar (7 kap.), förstärkning av primär kommunens ekonomiska möjligheter till allmänt miljöbefrämjande insatser (8 kap.) samt förstärkning av samhällets organisatoriska insatser (10 kap.). — Av förslagen föranledda författningsförslag jämte specialmotiv redovisas i 9 kap. I fråga om lokaliseringsåtgärder, översiktlig planering och markpolitiska insatser täcker utredningens förslag såväl fritidsbebyggelsen som de kollektiva anläggningarna för det rörliga friluftslivet. I övrigt har betänkandet sin tyngdpunkt i frågor som rör fritidsbebyggelsen.

291 Som bakgrund för sina förslag om lokaliseringsinsatser diskuterar utredningen friluftslivets primära rörelse fält (sid. 107) och friluftslivets fjärrområden (sid. 111) och hävdar att fortsatt exploatering för fritidsbebyggelse måste ske med största försiktighet i de större städernas omgivningar liksom i våra typiska semesterregioner, där markresurserna i första hand måste tas i anspråk för det rörliga friluftslivets och naturvårdens behov. På grund härav bör fritidsbebyggelsen spridas till regioner på längre avstånd från våra tätorter än dem där tyngdpunkten i efterfrågan nu ligger. Utredningen riktar uppmärksamheten mot mellanbygderna och skogsbygderna i södra och mellersta Sverige, som innehåller mycket stora möjligheter. Konstellationen högklassig friluftsmiljö—vikande landsbygdsnäringar bör föranleda en konstruktiv lokaliseringspolitik, som tar sikte på goda helhetslösningar för bygden (sid. 114). Slutligen ställer utredningen vissa förhoppningar på det statliga lokaliseringsstödet för att stimulera till nya anläggningar för det rörliga friluftslivet inom det s. k. norra stödområdet (sid. 116). Utredningens rekommendationer rörande den översiktliga planeringens fysiska målsättning (sid. 118) har måst hållas ganska allmänna. En central fråga är den inbördes lokaliseringen av fritidsbebyggelse, friluftsanläggningar och områden, som bevaras mer eller mindre intakta för exploatering. Den markplanering, som friluftslivet kräver, syftar till att i första hand klargöra vad som får disponeras för bebyggelse. Friluftslivet och dess problem kan därvid självklart icke isoleras från samhällslivet i övrigt eller från de olika yttringar därav, som kräver en samstämd behandling inom samhällsplaneringens ram. Den översiktliga markplaneringen för friluftslivets behov bör ske på olika nivåer och organiseras centralt, regionalt och lokalt. Utredningen finner uppenbart (sid. 125) att frågor, som har vittgående återverkningar för många kommuner, kanske för hela län, bedöms i ett större sammanhang. I de fall den regionala planeringen kan begränsas till enbart friluftsfrågor synes starka skäl tala för att den sker i enklare former (sid. 125) än dem som gäller för regionplaneringen enligt byggnadslagen. Enligt utredningens mening bör staten bidraga till en intensifierad översiktlig planläggning för friluftslivet. Av flera olika skäl -— bl. a. för att utnyttja den sakkunskap, erfarenhet och överblick som finns samlad vid länsstyrelserna — bör dessa svara för de statliga insatserna. Därvid bör översiktlig planering för friluftsliv samordnas med naturvårdsplaneringen. Utredningen redovisar i bilagorna 5 och 7 exempel på sådan översiktlig planering. Ett studium av hittills verkställda detaljplaner för fritidsbebyggelse ger anledning till kritiska omdömen. Detaljplanläggningen måste så långt detta är möjligt frigöras från sitt hittillsvarande beroende av den rådande fastighetsindelningen. Gällande bestämmelser bör tolkas så att ett område, som

292 är avsett att detaljplaneras, i och för sig skall vara lämpat lör tätbebyggelse, alldeles bortsett från den aktuella fastighetsindelningen. En planläggning över irrationella fastighetsgränser och frivillig samverkan mellan fastighetsägarna bör främjas. Utvecklingen synes gå emot delvis nya former av tätbebyggelse, där den enskilda tomtplatsen blir liten men där ökad vikt tillmäts olika slag av allmänna platser, specialområden och kollektiva nytto- och trivselanordningar (sid. 129). Det kan icke uppställas några standardregler för hur ett byggnadsplaneprojekt skall lösas. För att befrämja detta viktiga arbetsområde föreslår utredningen (sid. 129) att staten bekostar ett utvecklings- och utredningsarbete rörande det enskilda fritidshusets funktioner m. m. samt om tätbebyggelsens utformning och organisation under olika förutsättningar (sid. 143). Härigenom vill utredningen skapa ett underlag dels för service åt de lokala myndigheterna, dels för konsumentupplysning riktad mot allmänheten. Den kraftigt växande efterfrågan på nya fritidshus kommer att föranleda höga krav på detaljplaneringen under hela 60-talet. Det är sannolikt att planeringskapaciteten kommer att utgöra en flaskhals i utvecklingen. Det är därför angeläget att detaljplaneringen drivs i så enkla former som möjligt (sid. 131). Det är en allmän uppfattning hos ansvariga myndigheter att den oreglerade glesbebyggelsen för fritidsändamål vållat stor skada. Utredningen har därför funnit angeläget att byggnadslagens tätbebyggelsedefinition anpassas så, att den infångar fritidsbebyggelsen i samma mån som helårsbebyggelsen (sid. 139). Bl. a. har det ansetts angeläget att en framåtsyftande innebörd kommer till uttryck i lagtexten. Utredningen föreslår, att i den grundläggande tätbebyggelsedefinitionen förs in ett krav på hänsyn till den fortskridande standardhöjningen. Vidare föreslås ett förtydligande tilllägg i 6 § BL, innebärande att hänsyn inte bara tas till den bebyggelse, som redan finns på platsen utan också till bebyggelse som är att förvänta inom den närmaste framtiden. Utredningen har inte funnit anledning föreslå några nya planinstitut för reglering av glesbebyggelsen utan anser att de möjligheter byggnadslagen och naturvårdslagen redan innehåller skall komina till effektivare tillämpning. Av stor betydelse ur trivselsynpunkt är frågorna om bebyggelsens anpassning till terräng och landskapstyp samt bebyggelsens utformning och gruppering ur estetiska synpunkter. Stor omsorg måste läggas ned på fritidsbebyggelsemiljön i trängre bemärkelse. Bebyggelsen måste inordnas i eller underordnas landskapet. Den kommunala aktiviteten bör stödjas genom en centralt organiserad service av rådgivande karaktär (sid. 154). Utredningen inleder det markpolitiska kapitlet med en diskussion av olika former för disposition av mark (sid. 157). Utredningen har funnit, att äganderätten alltjämt utgör en form av markdisposition för fritidsbe-

293 byggelse, som är mycket lämplig ur såväl allmän som enskild synpunkt. Tomträtt kan uppenbarligen vara ett lämpligt medel i vissa fall att tillhandahålla mark för fritidsbebyggelse. Gällande regler om tomträtt för bostadsändamål synes emellertid vara alltför strängt utformade ur markägarens synpunkt för att komma till användning för fritidsbebyggelse. Tomträttsreglerna för annat ändamål än bostadsbebyggelse synes vara lämpligare. Detta innebär, att tomträttsavtalet skall löpa i perioder om minst 20 år. Utredningen har vidare funnit övervägande skäl tala för obligatorisk plikt för fastighetsägaren att inlösa byggnaderna vid avtalets upphörande (sid. 159). Beträffande lägenhetsarrende finner utredningen att, därest denna form används för fritidsändamål, en reform av reglerna är önskvärd därhän att de närmar sig tomträttsinstitutet. Fritidsutredningen avstyrker bestämt sådana former för lägenhetsarrende, som möjliggör för markägaren att successivt höja arrendeavgiften med utnyttjande av det tvångsläge, som nyttjanderättshavaren kan befinna sig i (sid. 160). Med hänsyn till att såväl tomträttsinstitutet som arrendelagstiftningen är föremål för översyn inom pågående offentliga utredningar framlägger fritidsutredningen dock inga konkreta förslag på ifrågavarande områden. Fritidsutredningen rekommenderar, att kommunerna i den utsträckning det är möjligt bedriver en aktiv inköpspolitik i syfte att tillhandahålla mark för fritidsbebyggelse och säkerställa tillräckliga markområden för det rörliga friluftslivets behov. Fritidsutredningen föreslår i detta syfte, att statligt stöd till kommunala markförvärv för friluftsändamål lämnas i form av markförvärvs- och tomträttslån. Enligt utredningens mening finns tungt vägande skäl, som talar för att kommunala markförvärv för friluftsändamål underlättas och stimuleras. Ur samhällsplaneringssynpunkt är det viktigt, att kommunerna ägnar samma omsorg åt fritidsbebyggelsen som åt permanentbebyggelsen. Under en första period har det årliga nytillskottet för berörda lånesektor beräknats till 50 milj. kronor (sid. 164). Utredningen föreslår vidare, att lantbruksnämnderna får befogenhet att med medel ur jordfonden medverka till att sådana marker, som icke har väsentlig betydelse för jord- och skogsbrukets rationalisering, ställs till förfogande för friluftsändamål (sid 166). Då utredningen utgått från en ökad samverkan mellan enskilda exploatörer och vederbörande kommun, har utredningen ägnat exploateringsavtalen en närmare granskning. Fritidsutredningen rekommenderar (sid. 171) att avtalsformen kommer till ökad användning för lösande av fritidsbebyggelsens plangenomförandefrågor. Utredningen framhåller att det av tekniska och ekonomiska skäl är önskvärt, att byggandet av gemensamhet sanläggning ar såvitt möjligt genomföres i markexploatörens regi. I detta syfte föreslås en viss utvidgning av markägarens skyldigheter enligt 113 § BL (sid. 176). Vidare föreslås en ny

294 bestämmelse i sammanhanget, innebärande att länsstyrelse vid förordnande enligt 113 § BL i den mån så prövas skäligt må kunna föreskriva att markägaren i den ordning länsstyrelsen bestämmer skall utföra och bekosta vägar, va-anläggningar samt övriga anläggningar som erfordras för den planerade bebyggelsen. Vidare öppnas möjlighet för länsstyrelsen att bestämma att anläggningarna i fråga utan ersättning överlämnas till lämplig huvudman. Länsstyrelsen bör slutligen kunna påfordra att säkerhet ställes för åtgärdernas fullföljande. Förslagen föranleder ändringar i 113, 118 och 148 §§ BL samt infogande av en ny 113 a §. Förslag till lagtext jämte specialmotiv har intagits i 9 kap. (sid. 255). För att möjliggöra en aktivare kommunal markpolitik på friluftslivets område föreslår utredningen även vissa preciseringar och tillägg i gällande expropriationsregler. Expropriation av mark för fritidsbebyggelse bör enligt utredningens mening kunna ske med tillämpning av 1 § första stycket punkt 16 expropriationslagen. För att möjliggöra expropriation av mark till kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet föreslås vissa ändringar i 1 § första stycket punkt 11 expropriationslagen (sid. 173). Utredningen har funnit, att det är hög tid att den sanitära standarden och utrustningen i fritidsbebyggelsen ägnas större uppmärksamhet. På grund härav har i betänkandet ett betydande utrymme ägnats åt såväl gällande författningsbestämmelser som praktisk-tekniska och ekonomiska frågor. Den bästa lösningen på fritidsbebyggelsens va-frågor torde i stor utsträckning bli gemensamma anläggningar. Där gemensam avloppsanläggning av ekonomiska skäl ej kommer i fråga, torde endast bebyggelse i mindre omfattning böra tillåtas, såvida icke tomterna göres stora. I sådant fall kan infiltration inom de olika tomtplatserna eller för mindre grupper av hus tillgripas under förutsättning att tomtplatserna utformas på lämpligt sätt, att markförhållandena vid undersökning visar sig vara lämpliga och att vattenförsörjningen ordnas med ledningar från skyddad vattentäkt. Om en förtätning av grupperna i framtiden förutses i planen måste planeringen ske så, att genomförandet då av en gemensam va-anläggning underlättas eller i varje fall möjliggöres (5 kap. sid. 148). För att belysa hur kostnaderna för olika lösningar av va-frågan ställer sig, har inom utredningen gjorts vissa schematiska kostnadsberäkningar över olika typer av va-anläggningar. Beräkningarna avser såväl gemensamma anläggningar som separata anläggningar. I anslutning till beräkningarna har även upprättats skisser över gemensamma va-anläggningar liksom över olika typer av separata avloppsanordningar 7 kap. sid. 195). Utredningen har funnit angeläget att i första hand intensifiera samhällets insatser i fråga om regionala utredningar rörande va-frågans lösning (5 kap. sid. 149).

295 Utredningen anser angeläget, att möjligheter kommer att stå till buds för kommunerna att erhålla statsbidrag till ordnandet av vattenförsörjning och avlopp för fritidsbebyggelse i sådana fall, där anordningarna för att tillföra ett område vatten eller för att omhändertaga avloppsvatten (behandla och avleda det) blir särskilt kostsamma, men områdena ändock anses böra tagas i anspråk. Detta synes kunna genomföras utan några större ändringar i nuvarande bidragsregler (sid. 223). Enligt bidragsförfattningen (SFS 251/1959) kan förhöjt bidrag till särskilt kostsamma anläggningar för rening av avloppsvatten utgå. Utredningen föreslår, att i bidragsförfattningen göres ett tillägg av innebörd, att förhöjt bidrag må utgå jämväl till särskilt kostsamma anläggningar för att tillgodose fritidsbebyggelsens behov av vatten (7 kap. sid. 223). Utredningen har icke funnit behov föreligga av ytterligare utredningar och förslag i renhållningsfrågan utan understryker endast att det är önskvärt och rationellt att renhållningen inom fritidsbebyggelseområden i största utsträckning ordnas i kommunal regi. Detta överensstämmer med de önskemål, som framkommit i intervjuundersökningen och med de förslag, som nyligen framlagts i propositionen nr 21/1965 angående förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter. Utredningen berör slutligen i 7 kap. (sid 231) vissa förvaltningsfrågor inom byggnadsplan, bl. a. i anslutning till fastighetsbildningskommitténs förslag om s. k. anläggningssamfällighet. I 8 kap. behandlar utredningen fritidsbebyggelsen i den kommunala ekonomin. Inledningsvis diskuteras den kommunala kompetensens räckvidd utförligt (sid. 236). Beträffande kommunernas befogenhet enligt 3 § kommunallagen har utredningen funnit angeläget att all tvekan rörande kommunernas kompetens undanröjes genom ett formligt ställningstagande av statsmakterna. Därvid bör klargöras, att kommunernas befogenheter beträffande friluftslivet och fritidsbebyggelsen icke bör begränsas av hänsynstagande till huruvida främst egna kommunmedlemmar kommer att draga personlig nytta därav eller huruvida åtgärderna är möjliga att utföra inom egen eller annan kommuns område. På grund av påpekanden från flera länsstyrelser och egna iakttagelser har utredningen på ett tidigt stadium ansett nödvändigt analysera fritidsbebyggelsens kommunalekonomiska verkningar. Antagligen är här att finna förklaringen till att flertalet landskommuner hittills endast i ringa mån haft möjlighet att aktivt intressera sig för att befrämja fritidsbebyggelsen. I detta syfte har utredningen särskilt undersökt dels kommunernas nuvarande utgifter för fritidsbebyggelsen (sid. 242), dels fastighetsbeskattningen av denna bebyggelse (sid. 243), dels kommunalskatteinkomsterna genom den säsongmässiga omsättningsökningen i fritidskommunerna (sid. 244). Ur detta material har kunnat göras en jämförelse mellan utgifter och in-

296 komster (sid. 246). Även om materialet är behäftat med åtskillig osäkerhel och företer stora variationer anser utredningen styrkt att värdkommunernas inkomster av fritidsbebyggelsen ligger avsevärt under de totala nettoutgifterna för ändamålet. För att åstadkomma den nödvändiga aktiveringen av de kommunala insatserna — icke minst med hänsyn till de ökade anspråk utredningens förslag innebär — har det för utredningen framstått som en primärfråga i samhällets friluftspolitik att åstadkomma en rimligare kostnadsfördelning än den nuvarande. I detta syfte föreslår utredningen rätt för kommun att uttaga en årlig avgift på fritidsbyggnader, uppgående till högst 200 kronor per år. Avgiften skall enligt förslaget bestämmas med beaktande av kommunens utgifter för fritidsbebyggelsen. Enligt motiven skall avgiftsmedlen utnyttjas icke blott för löpande utgifter för administration och investeringar utan även för allmänt miljöbefrämjandc åtgärder, som ökar kommunens attraktivitet ur rekreationssynpunkt (sid. 252). — Utredningen framlägger i 9 kap. (sid. 259) förslag till förordning i ämnet. I 10 kap. framläggs förslag om den samhälleliga organisationen på friluftslivets område. Med hänsyn till arbetsuppgifternas art och samband med annan, närbesläktad samhällelig verksamhet finner utredningen att organisationen bör byggas upp på tre ansvarsnivåer, den kommunala, den regionala och den centrala. Utredningen har visserligen funnit — såsom framgår av 2 kap. — att ansvaret för friluftslivets utveckling f. n. är fördelat på ett mycket stort antal myndigheter och organisationer, men anser å andra sidan omöjligt att samla ansvaret till en enda instans. En av utredningens utgångspunkter har därför varit att i huvudsak respektera den nuvarande ansvarsfördelningen i förvaltningen. En annan förutsättning, grundad på pågående stora förändringar inom den berörda delen av förvaltningen, har varit att de omedelbart nödvändiga åtgärderna på friluftslivets område i möjligaste mån vidtas utan att tillskapa nya statliga organ eller nya ordinarie befattningar. De kommunala insatserna kommer att kräva ett stort mått av interkommunal samverkan, i första hand inom ramen för de beslutade kommunblocken. Som ansvarigt kommunalt organ föreslås kommunens styrelse, om ej annat beslutas eller gäller på grund av särskild författning (sid. 272). Det regionala ansvaret föreslås lagt på länsstyrelsen i samverkan med länsexperter av olika slag. Det nuvarande naturvårdsrådet föreslås ombildat till ett naturvårds- och friluftsråd (sid. 283). Länsstyrelsens huvuduppgift förutsattes vara att svara för en hela länet omspännande översiktlig planering för friluftslivets behov i nära samverkan med kommunerna. Utredningen föreslår att för budgetåret 1966/67 ställes till länsstyrelsernas förfogande ett belopp av minst 1,8 milj. kronor för deras verksamhet på naturvårdens och friluftslivets områden. Avsikten är att dessa medel skall få utnyttjas i mycket fria former.

297 Utredningen har funnit, att frågan om centralinstans på friluftslivets område bör lösas genom att den nuvarande statens naturvårdsnämnd utbyggs och ombildas till statens naturvårds- och friluftsnämnd. Utredningen föreslår en organisation på fyra byråer, nämligen en administrativ byrå, en planeringsbyrå, en naturvårdsbyrå och en friluftsbyrå. Organisationsförstärkningarna enbart för att tillgodose friluftsintressena har kostnadsberäknats till 530 000 kronor. Vidare föreslås att det nya centralorganet disponerar 100 000 kronor under första verksamhetsåret för utvecklingsarbete rörande fritidsbebyggelse. Dessa uppgifter förutsätts kunna bli utförda som beställningsarbete hos byggforskningsinstitutet eller annat expertorgan. Totalt har kostnaderna för friluftslivets centralinstans beräknats till 630 000 kronor under första verksamhetsåret. — Utredningens förslag innebär att statens friluftsnämnd upphör från samma tidpunkt. Utredningen behandlar i ett särskilt avsnitt olika specialmyndigheters ansvar på friluftslivets område i syfte att understryka det gemensamma ansvaret (sid. 284). Rörande friluftsorganisationernas roll görs endast vissa preliminära ställningstaganden (sid. 288). Frågan om stödet åt organisationerna för anläggningar, särskild verksamhet eller administration förutsattes bli utförligt behandlad i ett kommande betänkande (sid. 11). I avvaktan härpå hänvisar utredningen till sitt förslag den 5 september 1963 om provisorisk förstärkning av anslaget till statens friluftsfond.

Reservation av herr Turesson

Då jag inte kunnat biträda utredningsmajoritetens förslag rörande d e l s statlig medverkan för att lösa finansieringsfrågor i samband med kommuns förvärv av mark för fritidsändamål, dels

viss ändring i byggnadslagen 6 §,

d e l s också ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation samt då jag ansett, att utredningen bort uttala sig om hur den av utredningen föreslagna kommunala avgiften å fritidsbebyggelse skall behandlas i beskattningshänseende, vill jag här redovisa skälen för mina ståndpunktstaganden.

Statlig medverkan

i

markanskaffningen

Fritidsutredningen har föreslagit en rad åtgärder, ägnade att tillgodose de behov som följer med ökad fritidsverksamhet. Sålunda framlägges bland annat förslag i syfte att ge värdkommunerna täckning för administrativa merkostnader, som förorsakas av fritidsbebyggelse inom kommunen. Det har också ansetts angeläget att för att möta den stora och växande efterfrågan på mark för olika fritidsändamål kommunerna stimuleras medverka genom lämpliga markförvärv. Eftersom det får anses självklart att kostnaderna för markförvärv och anläggningar helt och fullt skall betalas av tomtmarksköparna, måste förutsättas att fri konkurrens på lika villkor skall råda mellan kommunen som exploatör och övriga exploatörer. Kommunernas möjligheter att genomföra erforderliga markförvärv för fritidsändamål är i första hand beroende av deras likviditetsställning och av läget på kapitalmarknaden. De svårigheter, som kan uppkomma då likviditetsläget är dåligt eller kapitalmarknaden ansträngd, bör på detta liksom på andra kommunala utgiftsområden kunna bemästras med en förutseende och långsiktig planering av den kommunala ekonomien och investeringsverksamheten. Mot den föreslagna statliga lånefonden kan enligt min mening anföras starka skäl av både principiell och praktisk natur. Den innebär sålunda att till förfogande stående investeringsmedel på förhand spaltas upp och att det inte blir möjligt att i det aktuella fallet väga angelägenhetsgraden av olika investeringsbehov mot varandra.

299 Statliga lånefonder innebär också belastningar på den statliga budgeten och leder till att utrymmet för enskilt sparande i motsvarande mån begränsas. Systemet med statliga lånefonder bör därför tillgripas endast då så är oundgängligen nödvändigt. På anförda skäl kan jag ej ansluta mig till förslaget om en statlig lånefond för kommunernas förvärv av mark för fritidsändamål.

Ändring i byggnadslagens

6 §

Nu föreliggande möjlighet till glesbebyggelse innebär för många människor att de kan lösa sina fritidsbyggnadsproblem i för dem mest åtråvärd form. I de flesta fall kan därigenom också kostnaderna för fritidstomten nedbringas till en bråkdel av vad en tomtplats inom planlagt område betingar. A^idare betyder möjligheterna till glesbebyggelse ett väsentligt tillskott av omedelbart tillgängliga bebyggelsetillfällen, vilket måste tillmätas stor betydelse med hänsyn till rådande stora efterfrågan på tomtplatser och de begränsade resurser, som föreligger att snabbt framskapa sådana inom planlagda områden. Rätten till glesbebyggelse är därför — bortsett från dess ekonomiska värde för markägaren — av stor betydelse. Den bör därför ej onödigtvis inskränkas. Självfallet delar jag helt av utredningen uttalade meningar om värdet av viss glesbebyggelseplanering, tillämpning av utomplansbestämmelser samt vissa anvisningar rörande glesbebyggelsen. Sådana åtgärder är med hänsyn till fritidsbebyggarna själva, det rörliga friluftslivet samt landskapsvården mer eller mindre önskvärda eller nödvändiga i olika delar av landet. Väsentliga inskränkningar i glesbebyggelserätten torde sålunda vara ofrånkomliga i vissa storstadsregioner, där planlagda områden för fritidsbebyggelse dominerar stora terrängavsnitt. Likaså kan det vara naturligt att i särskilt känsliga landskapsmiljöer glesbebyggelsen i fråga om lokalisering och utformning anpassas till rimliga estetiska krav eller inskränkes i mer eller mindre hög grad. I andra delar av landet återigen, där efterfrågetrycket är mindre och där stora obebyggda marker finnas att tillgå, torde behoven att ingripa i glesbebyggelserätten vara ringa eller obefintligt. Enligt min mening ger gällande lagstiftning vederbörande kommunala och statliga myndigheter tillräckliga möjligheter att hålla glesbebyggelsen under tillbörlig kontroll. Den föreslagna andra satsen i 6 § byggnadslagen anser jag därför obehövlig. Om den tolkas som en generell skärpning av redan föreliggande inskränkningar i glesbebyggelserätten, kan den komma att direkt motverka fritidsbyggandets intressen.

300 Ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om

expropriation

Såsom framhålles i 6 kap. är det ofta lämpligt att kommun förvärvar mark för det rörliga friluftslivets behov. Genom anläggningar av olika slag och genom anordnandet av parkeringsplatser kan sådana områden göras attraktiva och därmed kan slitage och skadegörelse på enskilda markområden i trakten begränsas. Enligt utredningens bedömande torde det i allmänhet låta sig göra att genom överenskommelse med markägarna förvärva den mark, som erfordras för anläggningar för det rörliga friluftslivets behov. Under sådana förhållanden och då det knappast någonsin kan göras gällande att förvärv av ett visst markområde utgör den enda möjliga lösningen av en anläggningsfråga av denna art, har jag inte ansett tillräckliga skäl föreligga för den utvidgning av expropriationsrätten, som nu föreslås. Jag kan alltså inte biträda föreslagna ändringar i 1 och 108 §§ expropriationslagen. Den kommunala avgift å fritidsbebyggelse, som utredningen nu föreslår är avsedd att ge värdkommunerna täckning för de administrativa merkostnader, som förorsakas av fritidsbebyggelse inom kommunen. Den är därför till sin karaktär helt jämförbar med den vanliga kommunalskatten. Detta poängteras också i specialmotiven till förslaget till förordning om kommunal avgift å fritidsbebyggelse. Under sådana förhållanden anser jag det naturligt att den föreslagna avgiften i beskattningshänseende jämställes med den vanliga kommunalskatten. Den bör sålunda få medtagas i de allmänna avdrag, som vid påföljande års inkomstdeklaration göres vid beräkning av beskattningsbart belopp för statlig inkomstskatt. Utredningen har inte ansett sig böra göra något uttalande i denna fråga. Enligt min mening hade emellertid ett uttalande av här nämnd innebörd varit motiverat. Mora den 12 februari 1965 Bo

Turesson

301 Reservation av herr Fälldin Den nuvarande lydelsen av 6 § byggnadslagen reglerar vad som i princip kan anses utgöra tätbebyggelse. Tolkningen av lagen h a r på grund av den allmänna lydelse som bestämmelsen erhållit hänskjutits till rättstillämpningen. Det kan enligt min mening ej vara skäl att i samband med fritidsutredningens arbete föreslå någon ändring eller något tillägg med den innebörd, som andra meningen i 1 :sta stycket kan anses ha enligt förslaget. Enligt min mening innebär det framlagda förslaget en skärpning av de nu föreliggande bestämmelserna. Frågan om en eventuell ändring bör enligt min mening prövas i ett vidare sammanhang och bli föremål för utredning med andra utgångspunkter än de, som kan föranledas av utredningens uppgifter och direktiv. Rörande det föreslagna tillägget 1 § 11 punkten och 108 § expropriationslagen har jag följande inställning. Innan kommun medgives rätt till expropriation i annan kommun bör värdkommunens uttryckliga medgivande föreligga. Ett upprätthållande av principen om kommunens avgörande inflytande på markdispositionen kräver enligt min mening ett sådant stadgande. Thorbjörn Fälldin

Bilagor

Bilaga 1.

Uppskattning av kommunernas kostnader för fritidsbebyggelse

Materialet Det material rörande kommunernas kostnader, som insamlats av Svenska kommunförbundet, upptar 27 kommuners uppgifter om deras direkta nettoutgifter för fritidsbebyggelsen inom följande områden: polisväsen, byggnads- och planeringsväsen, vägar och gator, vatten och avlopp, hälsovård, renhållning, friluftsbad, socialvård, brandförsvar och markexploatering samt en utgiftsgrupp »övrig verksamhet», avsedd att ange kostnader för allmän administration. Utgifterna hänför sig i regel till år 1962. I den mån på grund av bebyggelsens ökning nya utgiftsgrupper tillkommit i kommunen 1963/64, exempelvis för renhållning eller va-anläggningar, har dock den årliga nettoutgiften härför beräknats och tillagts 1962 års utgifter.

Representativitet Kommunerna är slumpvis utvalda ehuru med viss hänsyn till fritidsbebyggelsens omfattning inom dem och med syftet att främst erhålla en geografisk fördelning, som gav exempel på kommuner med olika storlek på fritidsbebyggelse och med olika omfattning av den bofasta befolkningen. Av totalt 119 landskommuner med minst 500 fritidshus har 22 kommit med i materialet. Däremot är endast fem kommuner medtagna med ett antal av mellan 200 och 500 fritidshus, ehuru antalet landskommuner med detta husantal torde uppgå till omkring 250. överrepresentationen för kommuner med stort antal fritidshus är avsiktlig och har visat sig berättigad. Inom kommuner med ännu relativt ringa antal fritidshus är kostnadsläget starkt varierande. Antingen är de aktuella utgifterna präglade av förberedelseåtgärder för en växande fritidsbebyggelse som väntas öka hastigt, d. v. s. utgiftssumman är proportionsvis hög i förhållande till antalet hus vid 1960talets början, eller också har bebyggelsen ännu så ringa omfattning, att kommunerna ej föranletts att ännu vidtaga mera omfattande åtgärder med anledning därav. Kommunen är där ännu huvudsakligen passiv. Kommunernas fördelning efter invånarantal, totalt och i undersökningsmaterialet, framgår av nedanstående tablå. 20

306 Antal k o m m u n e r i materialet Absoluta tal %

Invånarantal

1 000—2 000 2 000—3 000 3 000—4 000 4 000—5 000 5 000—6 000 över 6 000

Antal kommuner och köpingar totalt Absoluta tal %

115 270 199 114 77

18,5 33,3 29,6

5 9 8 2 2

7,4 7,4 3,7

12,9 30,2 22,3 12,8 8,6 13,2

Om man undantar den största storleksklassen, över 6 000 invånare, är överensstämmelsen någorlunda god mellan materialet och totalpopulationen vad beträffar fördelning efter antal invånare. Det väsentliga härvidlag torde vara, att de lägsta storleksklasserna icke kommit att dominera undersökningsmaterialet. Utgifterna för fritidsbebyggelsen ligger där ännu helt inom ramen för kommunernas normala verksamhet i den bofasta befolkningens intresse. I den mån fritidsbebyggelsen inom kommunerna växer, kräves en utbyggnad av denna normala kommunala service till förmån för fritidshusens invånare. De allra minsta kommunerna torde därvid ha i viss mån sämre ekonomiska förutsättningar än övriga kommuner.

Resultat En beräkning av den uppgivna kommunala genomsnittsutgiften per fritidshus synes emellertid visa, att det icke är det ekonomiska initialläget för kommunen, som är främst utslagsgivande för utgiftsomfattningen. Genomsnitten per fritidshus för de olika kommunerna visar mycket stora variationer, som närmast kan antagas hänföra sig till fritidsbebyggelsens ålder inom kommunerna. Medeltalet av kommungenomsnitten per fritidshus visar en årsutgift av 55: 99 kr. Men spridningen kring detta medeltal är betydande. Man kan i materialet urskilja tre kommungrupper med mycket olika typiska värden för medeltalsutgiften, såsom framgår av nedanstående tablå. Samtliga medeltal per hus gäller exklusive utgifter för polisväsendet, som vid årsskiftet 1964—65 överförts till en helt statlig utgiftskategori utan utgifter för kommunerna i framtiden. Kommungrupp

A B G Totalt

Medeltalsutgift kr

Antal kommuner

Antal fritidshus

21:56 51:58 141:48 55:99

14 7

29 326 5 630

6 27

3 659 38 615

307 I A-gruppen ingår kommuner med mycket omfattande eller mycket ringa fritidsbebyggelse. I C-gruppen förekommer endast kommuner med mycket liten fritidsbebyggelse. Men det framgår av de lämnade uppgifterna, att G-gruppens kommuner alla är i färd med kostsamma åtgärder till förmån för en väntad, stark ökning av denna bebyggelse. De låga värdena i A-gruppen beror sannolikt på att dessa kommuners omfattande fritidsbebyggelse vuxit fram under lång tid och under obetydlig medverkan av kommunerna. Utgifterna för avlopp, renhållning, badanläggningar, vägbelysning m. m. h a r därför fritidshusägarnas egna organisationer påtagit sig. Kommunernas utgifter h a r därigenom hållits nere. Kommuner i A-gruppen med ringa fritidsbebyggelse har förhållit sig helt passiva till denna bebyggelses behov. Uppgifternas

ekonomiskt-statistiska

tillförlitlighet

E h u r u det erhållna materialet urvalsstatistiskt sett är användbart, visar det brister i ekonomiskt-statistiskt hänseende, brister som talar för att de verkliga utgifterna ligger väsentligt högre än de erhållna medeltalen visar. Till en del beror detta på att kommunförbundets enkätundersökning krävt besked endast beträffande direkta utgifter för fritidsbebyggelsen. Men en granskning av utgiftsbeloppens rimlighet visar även, att de i många fall är tilltagna alltför lågt eller helt utelämnade. I nedanstående tablå har maKommungrupper

1.12 k o m m u n e r med s:a 15 880 fritidshus. Komplettering genom antaganden har ej erfordrats 2. 9 kommuner med s:a 14 835 fritidshus. Uppgifter om utgifter för ej specificerad administrativ verksamhet ej lämnade

Polisväsen

Byggnadsväsen

Ej specificerad administrativ , , . verksamhet

tusental

Summa utgifter totalt exkl. polis- inkl. polisvasen

kronor

103,4

178,3

66,3

614,3

717,7

119,1

117,0

(70,5)

310,6

429,7

256,8

288,6

antaget 3. 6 kommuner med s:a 7 900 fritidshus. Låga uppgifter om utgifter för ej specificerad administrativ verksamhet

31,8

45,5

7,0

308 terialets uppgifter grupperats med hänsyn till rimligheten av de kostnader, som angivits för »ej specificerad administrativ verksamhet», d. v. s. närmast allmän administration. 1 gruppen med 9 kommuner, som ej angivit några kostnader av detta slag har, med ledning av övriga kommuners enkätsvar, uppskattningsvis antagits en kostnad av 5 000—10 000 kr per år. Emellertid är kostnadsuppgifterna för allmänt administrativ verksamhet för samtliga kommuner sannolikt för låga. Landskommunerna i landet visade 1961 för de verksamhetsområden, som kommunförbundets undersökning omfattar, ett totalt nettoutgiftsbelopp om 215 milj. kr. Av nettoutgifterna hänförde sig 43 °/o till allmän förvaltning. Inom kommungrupperna i tablån ovan är andelen 9 resp. 14 och 2 °/o. Man kan utgå ifrån att uppgifterna i materialet om dessa utgifter under alla förhållanden borde fördubblas. Uppgiftslämnarnas beräkningar i kommunförbundets material är vidare i många fall alltför mycket präglade av kravet, att siffrorna skall gälla »direkta» utgifter. Det framgår sålunda av en del kommuners egna kommentarer, att de beräknat polisutgifterna för fritidsbebyggelsen endast till det belopp, som hänför sig till personalkostnad för beivrande av anmälda brott, vilka begåtts inom fritidsbebyggelsen. Man bortser därvid från polisverksamhetens brottsförhindrande effekt året runt till fördel för fritidshusägarna. Det gäller ju här bebyggelsesamlingar, som står öde större delen av året och som skyddas mot angrepp just genom förefintligheten av ett polisväsen. Storleken av den beräknade utgiften för polisväsendet har här mindre betydelse, eftersom dessa utgifter kommer att avlyftas kommunerna. Det finns emellertid många liknande, svårberäkneliga utgifter för kommunerna, som undersökningens material helt lämnar å sido. Under sommarvistelsen begagnar fritidsbebyggelsens invånare med samma rätt och lika ofta som ortsbefolkningen allmänna platser, gator och vägar i kommuncentrum samt kommunens bibliotek och samlingslokaler. Även om fritidskommunerna i allmänhet ej är väghållare, ombesörjer de dock den kommunala renhållningen och belysningen. Ett annat område, som icke beaktas, utgör förhållandena inom kommunernas taxeväsen, exempelvis för bortförande av avfall. 1 allmänhet torde taxorna vara konstruerade så, att de fasta kostnaderna för kommunens service skall täckas under förutsättning av en viss genomsnittlig frekvens i deras ianspråktagande året om. Då fritidsbebyggelsens invånare erlägger avgifter endast en mindre del av året men serviceorganisationen måste upprätthållas kontinuerligt, uppkommer en förlust på tjänsterna till fritidsbebyggelsen, som måste täckas antingen genom utdebitering eller genom att taxenivån hålles högre för de bofasta invånarna än vad eljest skulle bli erforderligt. Liknande synpunkter kan anläggas på hela den kommunala verksamhetens utgifter för lokaler och personal. Tillgången härpå måste dimensioneras med hänsyn till behovet under den tid folkmängden utökas med fritidsbebyggelsens invånare.

309 Slutsats Sammanfattas således de direkta utgifter, varom uppgifter lämnats i kommunförbundets undersökning, med ovan antydda utgiftskategorier, kommer man till slutsatsen, att landskommunernas totala nettoutgifter för fritidsbebyggelsen i medeltal torde ligga närmare 100 kr per år och fritidshus än vid det belopp om 50 å 60 k r som medeltalsberäkningen visar.

Bilaga 2.

Inverkan av fritidsbebyggelsen på kommunernas ekonomi genom ökad varuomsättning

Undersökningsmaterialet Varuskatteuppbördens förändringar har erbjudit en möjlighet att undersöka de säsongmässiga variationerna i omsättningen inom kommuner med fritidsbebyggelse. Enligt förordningen om allmän varuskatt är praktiskt taget samtliga varor, som ingår i ett hushålls förbrukning, skattepliktiga. Undantag utgör endast drivmedel, nyhetstidningar och vissa njutningsmedel. Även tjänsteprestationer är skattepliktiga, om de avser förfärdigande, tillhandahållande eller behandling i någon form av skattepliktig vara. Uppbörden av varuskatten ombesörjes av postverket, som har att redovisa uppburna skattebelopp till resp. länsstyrelser. Redovisningarna för varje uppbördstermin sammanställes taxeringsdistriktsvis, för att avstämning skall kunna äga rum vid den slutliga taxeringen till allmän varuskatt. Taxeringsdistrikten utgör ofta hela kommuner. I övriga fall kan uppbördssiffrorna för taxeringsdistrikt sammanfattas till kommunsiffror. Uppbördsbeloppen kan således alltid sammanställas kommunvis. Emellertid sker uppbörden för tvåmånadersperioder vid sex tillfällen under året med början januari— februari. Man erhåller härigenom för sommaren siffror, som sammanfattar omsättningen maj—juni och juli—augusti. Siffror enbart för de tre sommarmånaderna kan icke framställas. Även andra brister vidlåder varuskattesiffrorna vid ett utnyttjande för undersökning av variationer kommunvis i varuomsättningen. Omsättningen i företag belägna inom kommuner nära större städer torde sålunda stundom redovisas såsom hänförlig till företag i städerna, enär ägarna är mantalsskrivna där. Förhållandet rörelseort—mantalsskrivningsort kan naturligtvis även vara omvänt. Omfattningen av denna felkälla är helt okänd. Det torde dock kunna antagas, att den till övervägande del har sänkande effekt på sommarsäsongens omsättning i landskommunerna genom de fall, då företag i städerna h a r filialer på landet, som är öppna endast sommartid. För fritidsutredningens undersökning h a r från generalpoststyrelsen erhållits uppgifter om varuskatteuppbörden vid de sex ordinarie uppbördstillfällena 1962 i ett hundratal landskommuner, köpingar och småstäder — en del med och en del utan fritidsbebyggelse — samt, till jämförelse, motsvarande siffror för länen och vissa städer. Då sekretesslagens bestämmelser torde böra gälla beträffande här inhämtade data, ehuru de avser hela kommun- och länsområden, h a r hänsyn härtill måst tagas vid återgivandet av undersökningens resultat.

311 Resultat Frågan huruvida någon påverkan på varuomsättningens storlek äger rum i 'ritidsbebyggelsekommunerna, torde kunna anses besvarad genom de exempel med indextal, som framställts i tabell 2:1. Indextalen har omsä tningen januari—februari såsom bas. Genom att talen för mars—december multiplicerats med »nyckeltal», olika för varje län och så valda, att läissiffrorna transponerats till ungefär samma nivå, har all meningsfull jämförelse mellan länen omöjliggjorts. Någon dylik är ju icke avsedd. Jämförelsen skall göras mellan kommunernas och det egna länets indextal. Numreringen av länen i tabellen är en helt annan än i den vanliga länsordningen. Indextalen innehåller några typiska fall, kommunerna 1:1, II: 1—4 och III: 1—5, som visar en mycket stark relativ ökning av varuomsättningen sommartid i kommuner med enbart fritidsbebyggelse och kommuner som dessutom har turism. Undantag utgör kommunen V: 1, som visseriken rymmer betydande fritidsbebyggelse, men ligger så nära en stor stad, atl även en av dess ytterstadsdelar finns i kommunen. Följden härav är, at. kommunen har lägre varuomsättning under juli—augusti än länet i genomsnitt. Till jämförelse med de kommuner, som har stark påverkan på varuomsättningen, innehåller tablån även ett par kommuner med obetydligt antal fritidshus. I båda fallen rör det sig om små, isolerade landskommuner, belägna på stort avstånd från större tätorter. Säsongvariationen i den ena, kommunen IV: 1, ansluter mycket nära till länsvariationen. I den andra, kommunen I: 2, har någon tillfällighet spelat in och givit en säsongtopp i mars—april och maj—juni. Kanske har något vägbygge eller likni nde under dessa månader inverkat på varuomsättningen. De lämnade exemplen ger tydligt belägg för att fritidsbebyggelsen ökar varuomsättningen sommartid i därav berörda komuner. För exemplen har valts kommuner med starka säsongvariationsutslag. I materialet förekommer emellertid även kommuner med fritidsbebyggelse, som har mindre stark säsongvariation. Vidare kan vid begagnandet av indextalmetoden den starka ökningen maj—augusti till stor del bero på att den lokala inköpsaktiviteten är exceptionellt låg under basperioden januari—februari. Det har därför varit behövligt att mera ingående granska skillnaderna mellan olika fritidsbebyggelsekommuner i fråga om säsongvariationer i omsättningen. De i undersökningen ingående kommunerna har valts så, att i materialet skulle finnas exempel på kommuner med omfattande fritidsbebyggelse med och utan kombination med turistanläggningar samt kommuner med ringa eller ingen fritidsbebyggelse. Vidare har kommunernas läge i förhållande till tätorterna och de största vägtrafiklederna beaktats, så att såväl stadsnärbelägna och vägvälförsedda som avlägsna och isolerade kommuner kommit med i materialet. Teoretiskt kunde då följande antagande göras beträffande kommuner, som endast hade fritidsbebyggelse, men obetydlig turism. Om fri-

312 Tabell 2:1. Indextal för varuskattens storlek vid de sex ordinarie uppbördstillfällena 1962. Januari—februari 1962 = 100. Indextalen för länet och dess kommuner under mars—december är multiplicerade med »nyckeltal», valda olika för varje län. Jämförelse är därför möjlig endast mellan resp. län och dess kommuner, ej mellan länen inbördes.

Län I Kommun I: 1 Kommun 1: 2 Län II Kommun II: 1 Kommun II: 2 Kommun II: 3 Kommun II: 4 Län III Kommun III: 1 Kommun III: 2 Kommun III: 3 Kommun III: 4 Kommun III: 5 Län IV Kommun IV: 1

Län V Kommun V: 1

Jan.— febr.

Mars— april

Majjuni

Juli— aug.

Sept.— okt.

Nov.— dec.

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

180 179 248 205 218 221 216 141 213 182 213 236 221 192 166 170 234 228

203 219 281 224 290 317 338 355 247 313 364 580 308 326 185 173 255 281

207 287 204 211 448 486 429 984 224 469 617 1400 359 379 176 189 236 205

212 206 198 235 256 286 298 274 245 282 257 405 265 231 185 182 274 296

252 255 219 291 290 269 344 238 281 269 284 321 275 243 217 228 327 340

tidsbebyggelsens invånare förlägger sina inköp till kommunen i samma utsträckning som de där mantalsskrivna samt vistas i kommunen under utövande av inköpsaktivitet tre månader av året, blir effekten på varuomsättningen direkt beroende av proportionen mellan antalet mantalsskrivna och antalet fritidsinvånare. Man har då även gjort antagandet, att inköpsaktiviteten fördelar sig lika över årets månader. Indextalen i tabellen har visat, att detta ej är fallet. Länssiffrorna anger, att inköpen i november—december genomgående ligger högre än övriga månader. Emellertid har i stället inköpen i början av året vanligen en låg nivå. Sommarens inköpsnivå kan därför antagas ungefär motsvara den genomsnittliga inköpsnivån för samtliga månader. Vid ett fritidsinvånarantal lika stort som den mantalsskrivna befolkningen bör med dessa förutsättningar ökningen av varuomsättningen uppgå till 3/i2, d. v. s. till 25 °/o av ortsbefolkningens egna inköp under året. Vid en proportion mantalsskrivna/fritidsinvånare av 2 : 1 blir ökningen 10—15 °/o av ortsbefolkningens inköp o. s. v. Antagandet att fritidsbebyggelsens invånare gör inköp i vistelsekonnnu nen endast under sommaren är osäkert. Det framgår av intervjuundersökningen, att nära hälften av fritidshusägarna i större städer och köpingar nyttjar fritidshuset även under helger och veckoskiften. Emellertid kan förutsättas, att detta nyttjande i regel har samband med bilinnehav och att

hushållet för dylika kortare vistelser provianteras i vinterbostadsorten. För att hypotesen skall kunna verifieras i materialet, måste vidare konsumtionsmönstret under 1962 ha varit så likartat för flertalet invånare i landet, att man beträffande varje här ifrågavarande kommun — invånarantal 1 000— 12 000 — kan beräkna den ungefärliga varuomsättningen för ett givet antal invånare utifrån fixerade proportionstal för förhållandet inkomst—konsumtion och för konsumtionens tidsfördelning på årstider, även då dessa proportionstal standardiserats för mycket stora områden. Med hjälp av skattestatistiken över inkomst har den del av ortsbefolkningens inköp, som riktats till hemkommunens företag, framräknats. Gäller de gjorda antagandena, har varuskattesiffrorna för januari—april registrerat enbart ortsbefolkningens inköpsvanor. Det ur kännedomen härom och ur ortsbefolkningens totala årsinköp i kommunen framräknade varuskattebeloppet för dess inköp där under maj—augusti kan då dras ifrån totala varuskattebeloppet i kommunen för dessa sommarmånader, och man erhåller ett residuum av varuskatt, som hänför sig till förekomsten av fritidsbebyggelse eller fritidsbebyggelse i kombination med turism. Med hjälp av uppgifter om antalet bäddplatser för turister i kommunerna kan därefter betydelsen av turismens inflytande ungefär bedömas. Beräkningarna har alltså innefattat två huvudmoment: dels fastställande av ortsbefolkningens inköpsinriktning på landskommunens företag, dels beräkning av fritidsbebyggelsens andel av sommarmånadernas varuomsättning i kommunen. Den andel av ortsbefolkningens inköp, som riktas till hemkommunens företag, visar mycket stor spridning, där värdena främst bestämmes av avståndet till närmaste större tätorter. Det förekommer i materialet andelssiffror från 15—20 % upp till 80—85 %. Avståndet till större tätorter är dock icke enbart avgörande. Egenbefolkningens storlek, förekomsten av eget utvecklat inköpscentrum och bebyggelsens gruppering i förhållande till detta inverkar även. Särskilt ringa del av ortsbefolkningens inköp sker, såsom man kunde vänta, i landskommuner som ligger nära intill stora städer. Och detta gäller även, när sådana kommuner har ett mycket högt eget invånartal. I huvudsak kan man urskilja två grupper bland de undersökta kommunerna, varav den ena har mindre utvecklat affärsliv och en egen inköpsandel om högst 30 °/o av konsumtionen. Kommunerna i den andra gruppen är bättre utrustade med butiker och har en andel om ca 00 °/o av ortsbefolkningens inköp. Vid beräkningen av den del av omsättningen, som hänför sig till fritidsbebyggelsen, kunde förutsättas, att olika störningsfaktorer skulle uppträda. En sådan faktor är, att ortsbefolkningen till större eller mindre del själv vistas utanför hemkommunen under sommaren. I kommuner med större industrier är detta fallet, men icke i kommuner som har mycket omfattande fritidsbebyggelse i förening med turism. På dylika, mera kända sommarorter stannar ortsbefolkningen hemma under sommaren för att skaffa

314 sig inkomster av turismen. Här uppträder i stället en annan störningsfaktor i förekomsten av sommarhyresgäster i permanentbebyggelsen. Deras inköp kan antagas öka det omsättningstillskott, som beräkningen anger för fritidsbebyggelseinvånarna. Deras antal i undersökningskommunerna har icke närmare studerats. Sedan det till fritidsinvånarna hänförliga omsättningstillskottet i kommunerna beräknats, har sommarens beräknade genomsnittsinköp per individ i ortsbefolkningen och i fritidsbefolkningen jämförts. Härvid har konstaterats tillfredsställande överensstämmelse eller, med hänsyn till läget, ortsbefolkningens inköpsvanor m. m. lättförklarlig brist på överensstämmelse i 75 fall av 100. Således visar 25 fall oväntade resultat. Dessa kan i allmänhet antagas vara förorsakade av nyssnämnda störningsfaktorer. Slutligen har det konstaterade omsättningstillskottet från fritidsbebyggelsen satts i relation till totalomsättningen i kommunen under året. Härvid har bekräftats den ovan framställda hypotesen om direkt proportion mellan ortsbefolkningens och fritidsbefolkningens inbördes antalsrelation och förhållandet mellan sommarens omsättningsökning och årsomsättningen. Men denna regel gäller endast intill en avståndsgräns mellan kommun och större tätorter och bortom en »närhetsgräns» kring mera betydande städer. Om alltså ett egentligt hinder möter att nå en tätort med riklig varusortering snabbt och bekvämt — det kan vara avståndet eller mellanliggande naturhinder i form av vatten eller det kan vara outvecklade vägförbindelser — då gäller den teoretiska proportionaliteten. I och med att möjlighet finnes att bekvämt nå en stor tätort — avståndet kan vara ganska betydande men vägförbindelsen högklassig — inträder en förskjutning. Alltjämt finns ett omsättningstillskott hänförligt till fritidsbebyggelsen, men dess befolkning riktar långt ifrån en lika stor del av sina inköp mot landskommunens förelag som ortsbefolkningen gör. Orsaken i dessa fall kan ju helt enkelt vara, att fritidsinvånarna till större delen har sina vinterbostäder i den lättnådda stora tätorten och med bekväm förbindelse finner det naturligast att i viss utsträckning även på sommaren begagna sina invanda inköpskällor. I materialet har medtagits kommuner av varierande storlek och med fritidsbebyggelse av mycket olika omfattning. Det är därför föga meningsfullt att ange, att medeltalet för fritidsinvånarnas andel av den totala varuomsättningen i de undersökta kommunerna uppgår till 11—12%. Spridningen är så stor, att det förekommer värden på 1 och 2 °/o, men även ett par på 45 och 48 %. Kravet på skydd för affärsverksamheten omöjliggör en detaljredovisning och detaljdiskussion av förhållandena i de olika kommunerna. Den teoretiska beräkningen grundad på proportionen mellan antalet mantalsskrivna och antalet fritidsinvånare har emellertid visat sig överensstämma med verkligheten i fråga om kommuner, som har från större tätorter avlägset läge. Man kan då på grundval av denna teoretiska relation kalkylera, vad fritidsbebyggelsens köpkraftstillskott under sommaren maximalt

315 innebär i kommunalekonomiskt hänseende för en genomsnittlig landskommun vid de för olika kommuntyper konstaterade inköpsandelarna 30 resp. 60 °/o av konsumtionen. Vid antagandet av ett invånarantal i kommunen om 2 500, 10 kr utdebitering till kommunen samt en förutsatt vinstprocent i varuskattebelagd verksamhet om 15 °/o erhålles följande resultat. Har kommunen ca 800 fritidshus och därmed ca 2 500 invånare även i fritidsbebyggelsen, blir ökningen av kommunalskatteintäkten, därest 30 % av samtliga inköp riktas till kommunens företag, omkring 2 °/o, och om 60 °/o av inköpen gäller företag i kommunen följaktligen 4 % . Det fordras med dessa förutsättningar 2 000 fritidshushåll i kommunen, för att kommunalskatteavkastningen genom deras inköp skall ökas i kommunen med 5 resp. 1 0 % vid 30 resp. 6 0 % inköpsandel till kommunens företag. Det torde böra erinras om att flera undersökningar om turistlivets betydelse för olika kommuner har kommit till resultat som innebär, att även fritidsbebyggelsen lämnar mycket väsentliga bidrag till värdkommunens ekonomi. Dessa resultat synes i många fall bero på att man antagit, att fritidsbebyggelsens invånare har i medeltal samma dygnsutgift, exklusive logikostnad, som turisterna. Den här utförda undersökningen har belagt, att man i stället bör jämställa ortsbefolkningens och fritidsbebyggelsens dagsutgifter, eller i vissa fall t. o. m. räkna med en lägre utgift för fritidsbebyggelsens invånare. Dessa proportioner är ju också vad man borde vänta. Turistens dagsutgifter för kost och bostad och därtill för souvenirer och annat utanför normal hushållning ligger på en betydligt högre nivå än vad det finns anledning att räkna med för fritidsbebyggelsens invånare. Dessa driver i allmänhet sitt dagliga hushåll på samma sätt som ortsbefolkningen brukar göra.

316 Kostnadsbesparingar vid eluppvärmda, grunt liggande va-ledningar, jämfört med ledningar på frostfritt djup Förutsättningar

:

1. Beräkningen avser två områden med 25 och 100 tomter. 2. Det antas att för frostfrihet erforderligt rörgravsdjup är 1,6 m och att de eluppvärmda ledningarna läggs i 0,6 m djup rörgrav. 3. Såväl huvud- som servisledningar antas ligga i snöröjd mark. Beräkningen förutsätter en vinter med medelköldmängd. 4. Elkabel ( 2 X 4 mm 2 ) antas kosta 5 kr/m inkl. montage och erforderlig apparatur. Erforderlig kabellängd antas vara 2 000 m vid 25 tomter och 5 000 m vid 100 tomter. 5. Energibehovet antas med ledning av diagram 2.3.1 i Pu 8,2 vara 4 kWh/m år (motsvarande förhållandena i mellersta Sverige) och elpriset i genomsnitt 7,5 öre/kWh (inkl. eventuell fast avgift). Årlig elkostnad kapitaliseras efter 5 , 5 % och 30 år (faktor 14,53). Såväl huvud- som servisledningar antas hållas frysfria hela vintern. 6. Jordarten antas vara fast jord med ett pris för grävnings- och återfyllningsarbeten av omkring 17 kr/m 3 . Rörgravskostnaden antas vid såväl 0,6 m som vid 1,6 m gravdjup öka med 40 % vid 10 °/o bergförekomst och med 100 °/o vid 25 % bergförekomst. Härvid har hänsyn tagits till att sprängningen för berg med högst 0,5 m djup skall betalas per lm, vilket medför högre m 3 -pris än vid större djup å berget. 7. Vid 0,6 m rörgravsdjup uppstår en extra besparing på grund av minskade kostnader för nedstigningsbrunnar, ventiltrummor m. m. Med hänsyn härtill har vid framräkningen av totala kostnadsbesparingen tillagts ett belopp av 3 000 kronor vid 25 fastigheter och 5 000 kronor vid 100 fastigheter. Exempel på beräkning 25 tomter

av kostnader

för värmekabel

för fritidsområde

med

Energibehovet för uppvärmning av ledningar på 0,6 m djup i mellersta Sverige antas till 4 k W h / m år. Erforderlig kabellängd för huvud- och servisledningar antas vara 2 000 m. Strömkostnaden under ett år blir 2 000 X 4 X 0,075 = 600 kr/år. Kapitaliserade värdet härav är vid 5,5 °/o ränta och 30 års avskrivningstid ca 9 000 kr. Kostnad för kabel och erforderlig apparatur inkl. montage beräknas till 2 000 X 5 = 10 000 kr. Kostnaden för grävning och återfyllning beräknas vid 1,6 m rörgravsdjup till 57 000 kr och vid 0,6 m rörgravsdjup till 24 000 kr (maskingrävning, medelsvår jord, ortsgrupp 3, prisläge januari 1964).

Bilaga 3. Kostnaden för rör, brunnar och armatur m. m. för vatten- och avloppsledningar, beräknas vid 1,6 m rörgravsdjup till 57 000 kr inkl. läggningsoch montagekostnader. Vid 0,6 m rörgravsdjup beräknas motsvarande kostnad bli 54 000 kr. Kostnadsminskningen beror på minskade kostnader för brunnar, ventiler m. m. Totala ledningskostnaderna blir alltså vid 1,6 m rörgravsdjup 57 000 + 57 000 = / 1A 000 kr, och vid 0,6 ni rörgravsdjup 24 000 + 54 000 + 10 000 = 88 000 kr. Med beaktande av den kapitaliserade årskostnaden för eluppvärmningen av ledningarna blir kostnadsbesparingen vid det sistnämnda alternativet 114 000 — (88 000 + 9 000) - 17 000 kr, motsvarande 15 °lo av ledningskostnaderna. Vid en bergförekomst av 10 °/o i rörgravarna beräknas kostnaden för grävning, sprängning och återfyllning öka med 40 %>, d. v. s. till (57 000 + 23 000 = ) 80 000 kr vid 1,6 m rörgravsdjup och till (24 000 + 10 000 = ) 34 000 kr vid 0,6 m rörgravsdjup. Totala ledningskostnaderna blir därvid (80 000 + 57 0 0 0 = ) 137 000 kr respektive (34 000 + 54 0 0 0 + 1 0 0 0 0 = ) 98 000 kr och besparingen med beaktande av de kapitaliserade uppvärmningskostnaderna 137 000 — (98 000 + 9 000) =30 000 kr. motsvarande 22°/o avledningskostnaderna. Vid bergförekomst av 25 °/o i rörgravarna beräknas kostnaden för grävning, sprängning och återfyllning öka med 100 °/o, d. v. s. till (2 X 57 000 = ) 114 000 kr respektive (2 X 24 000 = ) 48 000 kr, varvid kostnadsbesparingen på analogt sätt beräknas till 50 000 kr (29 °/o).

Sammanställning

över uppskattade

kostnadsbesparingar 25 tomter

100 tomter Kronor

Elkabel

10 000

25 000

ca 9 000

22 000

Summa anläggningskostnad och kapitaliserad årskostnad för uppvärmningen

19 000

47 000

Kostnad för vatten- och avloppsrör, a r m a t u r samt brunnar jämte läggnings- och montagekostnader

57 000

175 000

Elenergi: årskostnad kr/år Kapitaliserad kostnad

Rörgravskostnad: 1,6 m rörgravsdjup

0 % berg 10 % » 25 % »

57 000 80 000 114 000

160 000 224 000 320 000

0,6 m rörgravsdjup

0% 10 % 25 %

» » »

24 000 34 000 48 000

70 000 98 000 140 000

Besparing

0 °/o 10 °/o 25 %

» • »

17 000 30 000 50 000

48 000 84 000 138 000

318 Procentuell

reduktion

av:

a) totala ledningskostnader 0 % berg 10 % » 25 %> » b) totalkostnaden för konventionell anläggning 0 °/o berg 10 % » 25 % »

Kommentarer Den procentuella kostnadsbesparingen ökar eller minskar vid motsvarande förändringar i grävningspriset, elenergipriset eller ortens köldmängd. En större procentuell kostnadsbesparing än den här beräknade kan i allmänhet ernås med hänsyn till att man vid 0,6 m rörgravsdjup kan använda mindre maskiner och sannolikt har mindre behov av spåntning och vattenlänsning än vid 1,6 m rörgravsdjup. Dessutom ökar den procentuella kostnadsbesparingen 1. om bergförekomsten överstiger den antagna delen av rörgravssektionen (25%), 2. om ledningarna delvis eller helt ligger i icke snöröjd mark. I fråga om fritidsbebyggelse uppstår därutöver ökad procentuell kostnadsbesparing 1. om huvudledningarna ej hålls frysfria hela vintern, 2. om ej alla servisledningar hålls frysfria.

Gruppkorsband till hushåll i Frövi.

INFORMATION för fastighetsägare inom Frövi köping om organiserad soprenhållning

MOTIVEN. Den 1 januari 1960 trädde en ny hälsovårdsstadga i kraft. Enligt föreskrifterna i denna skall inom s. k. hälsovårdstätort sopor och köksavfall samt annan dylik orenlighet — i avvaktan på bortforsling — uppsamlas i kärl eller behållare av typ, som hälsovårdsnämnden fastställt. Sådana behållare skola vara täta och lätta att tömma samt försedda med tättslutande lock. Kärl och behållare skola tömmas innan sanitär olägenhet uppstår och avfallet skall omintetgöras å allmän destruktionsplats. Det är förenat med mycket stora svårigheter för den enskilde att själv ombesörja sophantering på ett hygieniskt tillfredsställande sätt, sedan bebyggelsen erhållit tätorts karaktär. Därför har kommunen beslutat ombesörja renhållningen inom tätorten samt fritidsområden för vilka byggnadsplan blivit fastställd. BESLUT: Länsstyrelsen har den 15 februari 1960 fastställt lokal hälsovårdsordning för Frövi köping. Efter företagen utredning i ärendet beslutade kommunalfullmäktige den 21 september 1962 att organiserad kontinuerlig soprenhållning skall införas inom köpingen. Bestämmelserna härom skall tillämpas från den 1 juli 1963.

SOPKÄRL/SÄCKSTATIV: Enligt ovannämnda beslut skall uppsamlingen av sopor och avfall i princip ske i papperssäckar upphängda i stativ försedda med tätslutande lock. Befintliga — av hälsovårdsnämnden godkända — sopkärl får dock användas tills vidare. Ytterligare sopkärl må dock icke anskaffas, utan kärlen skall successivt utbytas mot säckstativ i den takt kärlen blir oanvändbara för sitt ändamål. Säckstativ inkl. skyddsnät kommer att tillhandahållas genom köpingens försorg, varvid köpingen kommer att debitera kostnaden härför enligt självkostnadspris f. n. cirka 6 0 : — kronor per stativ. Faktura härom kommer att utsändas genom kommunalkontoret. Då stativen utköres, anvisa då utkörarna var stativet skall ställas, den slutliga placeringen ordnar ni sedan själv, dock skola stativen så placeras, att de äro lätt åtkomliga för hämtning. Sålunda böra de placeras i soprum, inom inhägnad, såsom spaljé el. dyl. och även kunna de förvaras i lämpligt och lätt tillgängligt uthus. Undvik placering, som innebär lång eller otillgänglig transportväg. Detta medför ökad tidsutdräkt för hämtningsarbetet och kan komma att medföra ökade hämtningsavgifter för fastighetsägarna. Renhållningsarbetarna komma att nyttja gummihjulskärra för uttransport och det är därför betydelsefullt att placering blir sådan att dylikt fordon kan nyttjas. Vintertid måste uppskottad väg alltid finnas till uppställningsplatsen.

UPPSAMLING: Uppsamling skall ske i papperssäckar och t. v. i plåtkärl. Säckarna tillhandahållas genom entreprenörens försorg och kostnaden för dessa äro inkluderade i de hämtningsavgifter, som fastighetsägarna skola erlägga i enlighet med av kommunalnämnden fastställd taxa. Renhållningsarbetarna hämtar säcken i stativet och insätta ny säck. Säckarna äro utförda av våtstarkt kraftpapper och tål väta och fuktighet. Emellertid måste fastighetsägarna och husmödrarna iakttaga följande regler: Paketera allt avfall eller använd mindre påsar; Jord, trädgårdsavfall och tyngre stenar får ej läggas i säckar eller kärl; Söndrigt glas måste paketeras; Kvistar, käppar o. dyl. måste brytas sönder;

321 Varm aska får icke läggas i säckar eller kärl och givetvis får icke vätska tömmas i dessa. HÄMTNINGSINTERVALLER: Hämtning av säckar och kärl kommer att äga rum en gång varannan vecka efter av kommunalnämnden uppgjord körrutin för områdena. Detta gäller egnahemsfastigheter och liknande. Vid flerfamiljshus och affärsfastigheter kommer hämtning att behövas betydligt tätare, exempelvis en gång i veckan. Vid sommarstugor minst varannan vecka under tid de äro bebodda. Det är viktigt framhålla följande: Sedan kommunen genom antagande av entreprenör övertagit renhållningen är det förbjudet för annan än entreprenören och av entreprenören anställd personal alt taga befattning därmed. Enskild transport av sopor och avfall är sålunda icke medgivet. Entreprenören är instruerad att vid varje tömningsrutin göra besök vid varje fastighet. Även om det därvid skulle visa sig att sopuppsamlingsbehållaren endast delvis är fylld — ja. t. o. m. tom — så anses en hämtning rent taxemässigt ha ägt rum. AVGIFTER: Kommunalnämnden har som ovan sagts fastställt följande taxa för de olika renhållningsbestyren: Hämtning av sopsäck inkl. ny säck inom den centrala bebyggelsen 1:15 kronor per tömning Dito inom fritidsområden . . . . 1:65 » » » Tömning av sopkärl inom den centrala bebyggelsen 1: 35 Dito inom fritidsområden . . . . 1: 40 Hämtning av latrinkärl inom den centrala bebyggelsen . . . . 2: — Dito inom fritidsområden . . . . 2: — Hämtning av annat avfall . . . . 15: — kronor per timma Det kan inträffa att fastighetsägare kan behöva s. k. extra hämtning t. ex. i saft- och syltningstider, vid julhelgen o. s. v. Om sådan extra hämtning behövs måste s. k. budning äga rum. Härvid h a r fastighetsägare att anmäla detta per telefon 304 10, säkrast mellan 18.00—19.00. Kostnaden härför kommer att debiteras särskilt. 21

322 Kostnaderna för kontinuerlig hämtning av sopsäckar och tömning av sopkärl, inom den centrala bebyggelsen, kommer att debiteras genom kommunalkontoret, 3 gånger per år å samma räkning som gäller för el- och vattenavgifter. Avgifter för extra tömningar, tömning av latrinkärl och hämtning av annat avfall inom den centrala bebyggelsen, samt samtliga avgifter för hämtningar inom fritidsområden kommer att uppbäras direkt av entreprenören. FRÖVI KÖPING Kommunalnämnden.

Bilaga 5.

Förslag till generalplan för Skaftölandet, Skaftö k o m m u n , 1 9 6 4 av lantmätare Claes Mattsson

Skaftö kommun omfattar dels en fastlandsdel (Bokenäset) och dels en ödel I Skaftölandet i. För fastlandsdelen, som har knappt 1 000 invånare och helt saknar tätortsbildning, finnes avseende kustområdena upprättad en översiktlig planläggning av enklare beskaffenhet syftande till reglering av huvudsakligen fritidsintressena. Nu aktuell generalplaneutredning avser kommunens ödel (Skaftölandet) omfattande totalt cirka 2 600 hektar med 1 705 invånare, varav inom Grundsund 807, Fiskebäckskil 253, Östersidan 100, Rågårdsvik 118, Stockevik 46 och Gåsö 37 samt egentliga landsbygden 344 invånare. Samtliga tätorter har fiskelägeskaraktär, men numera har fisket endast för Grundsund något påtagligt värde som näringsfång. Folkmängden har oavbrutet minskat under senaste årtionden (2 317 år 1940, 2 254 år 1950, 2 087 år 1955, 1 901 år 1960 och 1 705 år 1964). En ogynnsam åldersfördelning har uppkommit (22,6% över 65 år mot riksmedeltalet 11,6%). Avgörande för framtiden är, om så konkurrenskraftiga anställningar kan erbjudas de produktiva åldersgrupperna 20—35 år, att dessa kunna kvarstanna. Skaftölandet, Lysekils stad och Stångenäs kommun bildar gemensamt kommunblock, medan Bokenäsdelen ingår i Uddevallablocket. Kommunikationer. Lysekil nås från Östersidan genom privat bilfärja över Gullmarn (3 km). Avståndet till Uddevalla är 30 km med statlig bilfärja till fastlandet vid Lunnevik (bro inom ett par år). Denna broförbindelse liksom den planerade yttre kustleden (s. k. Orustleden) få avgörande betydelse för Skaftölandets utvecklingsmöjligheter. Avståndet till Göteborg reduceras då till c:a 8 mil, helt utan färja och bilfärjan över Gullmarn blir statlig. Vägförvaltningens förslag till sträckning har redovisats, varvid dock som alternativ finnes förslag till färjläge å fastlandet (Skar). Ett framtida behov av redovisad genomfartsled över Skaftölandet finnes även i detta fall. Naturförhållanden. Hela Skaftölandet tillhör det yttre kustområdet men uppvisar trots detta vitt skilda naturförhållanden. Vi finna således genom att förflytta oss endast ett fåtal km från den karga, bergiga västsidan österut mot Strömmarna en yppighet och detaljrikedom i dalgångarna mellan bergen, som närmast antager lundkaraktär (ek, bok) med ett rikt fågelliv (sångfågel, hålbyggare, vadare). I inre södra delen finnes en mindre sammanhängande jordbruksbygd. Stranden är huvudsakligen bergig och ofta svårtillgänglig. Där dalgångarna går ut i saltsjön bildas leror och saltängar. Tillgången på goda badvikar är således starkt begränsad. Gåsö med omgivande kala, vindpiskade holmar och skär utgör en genuin skärgårds-

324 natur med lockande segelmål och härliga badklippor i direkt anslutning till öppet västanhav. Den av ålder till fiskelägena koncentrerade bebyggelsen skapar betydande skönhetsvärden sett även ur landskapsvårdande synpunkt liksom även mycket av den äldre jordbruksbebyggelsen ofta koncentrerad i mindre byar. Nytillkommen bebyggelse — särskilt den enstaka fritidsstugan — giver däremot ofta ett främmande, störande intryck i denna öppna natur. Näringslivet. Jordbruket omfattar cirka 40 brukningsenheter, varav endast 3 över 10 hektar och ingen över 20 hektar. Totala åkerarealen är knappt 200 hektar. Skogs tillgång av betydenhet saknas. Genom de av bergområden starkt splittrade ägoförhållandena kommer huvuddelen av åkerarealen att brukas endast under en kort övergångsperiod. Inom området finnes dessutom 6 handelsträdgårdar (turism och sommargäster skapar marknad härför). Näringslivet i övrigt med ungefärligt antal anställda: båtvarv, utrustningsvarv 25, konservindustri 15, byggnads- och träindustri 25, fiske, fraktfart 100, utmönstrade till sjöss 35, maskinstation, åkeri 10, marinzoologiska stationer 15, arbete utanför kommunen 70 (Uddevalla 20, Lysekil 40, Ellos och Malön 10). Handeln är starkt överdimensionerad såsom en följd av turistinflytandet med tillsammans 15 affärer, som för dagligvaror och 5 övriga. Turism. En mycket stark nedgång för pensionat- och restaurangrörelsen har ägt rum under senare år såsom en följd av allmänhetens ändrade semestervanor (rörlig bilturism och ökad fritidsbebyggelse med självhushåll) och det starkt försämrade kostnadsläget för hotell- och restaurangbranschen beträffande sommaranläggningar. Badrestaurangen i Fiskebäckskil har ej kunnat iståndsättas annat än provisoriskt efter branden. Pensionat finnes nu endast ett i vardera Fiskebäckskil, Rågårdsvik och vid färjeläget i Lunevik mot 15 anläggningar (flera små) år 1945. Ca 200 lägenheter och fristående rum uthyras mot mångdubbelt antal tidigare (en följd av den fortlöpande försäljningen av äldre hus till sommargäster). Två campingplatser med endast tillsammans c:a 150 tältplatser finnes, vilket är anmärkningsvärt lågt jämfört med Lysekils 10 områden med tillsammans närmare 2 500 tältplatser. Enligt en år 1958 verkställd utredning av civilekonom Lars Frimodig vid Handelshögskolan i Göteborg (N:o 58 Turism i Bohuslän — en ny industri) omsatte turisterna i Fiskebäckskil till ett värde av 900 000 kronor. Vid ett försök att beräkna turistunderlaget i procent av totala skatteunderlaget erhölls 33 °/o. För Marstrand erhölls 28, Bovallstrand 18, Henån 17, Fjällbacka 16, och Hällevikstrand 13°/o. Turismen skulle således betyda förhållandevis mycket mer för Fiskebäckskil, som å andra sidan är den mest utpräglade turistorten å Skaftö. Observeras bör, att omsättningen enligt ovan uppnåtts under knappt två månader. För ökad räntabilitet synes en förlängd säsong ha avgörande betydelse. Vid Fiskebäckskil finns tennisbanor med turistbetonad sommarturnering, ett

325 ordnat friluftsbad och en folkpark. En 9-håls golfbana är under anläggning. I övrigt finns inga anläggningar av påtagligt värde för turismen. Småbåtshamnarna torde redan nu inte täcka behovet, varför en utbyggnad är angelägen. Inom tätorterna utnyttjas fastighetsbeståndet av (bofast, utbo): Grundsund (325, 50), Fiskebäckskil (139, 125), Östersidan (47, 57), Rågårdsvik (35, 10), Stockevik (15, 20) och Gåsö (20, 20). Totala antalet boningshus utnyttjade för fritidsändamål är f. n. något över 400. Anmärkningsvärt är, att beträffande Bokenäset knappt 20 % av fritidsbyggarna kommer från andra delar av landet än väst-Sverige, medan för Skaftölandet denna andel utgör omkring 50 %>. Nuvarande vatten- och avlopp(vägförhållanden. Tätorterna på Skaftö saknar moderna va-anläggningar. Vattenförsörjningen sker från b r u n n a r och i Fiskebäckskil sommartid dessutom från dammar på bergen. Vattenbeskaffenheten i brunnarna är ofta dålig och vattentillgången tidvis otillräcklig. Kommunala avloppsanläggningar har byggts endast i Rågårdsvik samt inom delar av Grundsund. Den befintliga fritidsbebyggelsen har i allmänhet ej godtagbar va-standard. Längs vägen Rågårdsvik—Östersidan finnes nedlagd Lysekils stads huvudvattenledning från Orust. Denna har dimensionerats även för Skaftölandets vattenbehov, men någon anslutning har ej kunnat ske av ekonomiska skäl. Genom nyligen meddelat beslut om förhöjt statsbidrag synes dock anslutning kunna ske inom rimlig tid. Detaljförslag till va-anläggningar med anslutning till Lysekilsledningen finnes utarbetade för Rågårdsvik, Grundsund, Fiskebäckskil och östersidan. Målsättning Generalplanen skall i första hand syfta till åtgärder, som bidraga till att å Skaftölandet behålla en levande bygd, vilket förutsätter sådana planlösningar, som i möjligaste mån tillvaratager näringslivets intressen (turistnäringen inberäknad). Svåra avvägningsfrågor måste härvid självfallet uppkomma särskilt som möjligheten till en gynnsam industriell utveckling tidigare överskattats (industrikommitténs ansträngningar har varit helt resultatlösa), medan turistnäringens utvecklingsmöjligheter torde ha underskattats närmast beroende på de senare årens minskade lönsamhet med konventionella anläggningar. Beträffande jordbruksnäringen sedd på något längre sikt bedömes förutsättning härför endast föreligga å de någorlunda stora och sammanhängande åkerarealerna (c:a 50 hektar) i planområdets inre södra del och vissa ängsstråk utefter allmänna vägarna i anslutning härtill samt vissa saltängar. Dessa ängsstråk är inte minst ur landskapsvårdande synpunkt angeläget att hålla vid hävd. Marknad bör däremot finnas för handelsträdgårdar. Fisket och fraktfarten koncentreras helt till Grundsund (statlig fiske-

326 hamn). Utvecklingsmöjligheterna är svårbedömda men synes med hänsyn till den kapitalkrävande nyinvestering i båtar, som nutida fiske erfordrar, och det slitsamma arbetet vara i avtagande. Konservindustrin är på stark tillbakagång och tecken på förbättring kan ej skönjas. Snickeriindustrien vid Stockevik bör ha naturliga förutsättningar att bestå. Detta borde även i hög grad vara fallet med småbåtsvarven avseende såväl båtbygge som underhåll, och det är närmast anmärkningsvärt, att denna näringsgren hittills haft så ringa omfattning jämfört med närbelägna Orust och Dragsmark. Detta förhållande talar för underhålls- och utrustningsvarv i anslutning till planerade större småbåtshamnar. Arbetstillfällen utanför kommunen bör särskilt kunna förväntas i Lysekil, om tillfredsställande kommunikationer upprätthålles. Inför denna utveckling återstår frågan, om inte turismen ändå utgör den näringsgren, som trots allt har de största utvecklingsmöjligheterna. Förutsättningarna härför äro utmärkta. Storslagen västkustnatur, fiskelägen, utmärkt läge i nära anslutning till 3-stadsregionen Uddevalla-Trollhättan-Vänersborg (c:a 100 000 inv.) och den snabbt växande Göteborgsregionen, vilket tillsammans med en rätt avvägd fritidsbebyggelse bör giva värdefullt stöd under mellansäsongen, vartill kommer den planerade yttre kustleden, som även internationellt sett väl bör kunna hävda sig. En förutsättning är dock, att turistnäringen anpassar sig efter tidens krav och väl tillvaratager möjligheterna till säsongförlängning (ex. golf, fiske, swimmingpool). Viktigt är härvid även att se hela västkusten som en enda region och därtill hålla i minnet, att industrien hårt kommer att lokaliseras till vissa härför lämpliga områden, där den genom influensverkan kommer att påverka betydande kustområden. Kvarvarande orörd kustnatur kominer härigenom att bli förhållandevis mer värdefull och eftersökt av turister och fritidsbyggare. Vid gränsdragningen mellan å ena sidan turismens och det rörliga friluftslivets intressen samt naturvårdsintressena och å andra sidan fritidsbebyggelsens behov av m a r k får det inom ett område av Skaftölandets karaktär anses mest angeläget att försöka tillgodose de förstnämnda intressena. Detta kominer i praktiken medföra, att fritidsbyggarna i stor utsträckning får nöja sig med den för bebyggelse lämpliga m a r k som blir över, men i gengäld bevaras de ur natursynpunkt värdefullaste områdena till glädje för alla. Planförslaget Generalplanen kommer att redovisas å svart-vitt exemplar av den åjourförda ekonomiska kartan i skalan 1 : 10 000 med tillhörande beskrivning. Här redovisas endast den huvudsakliga markdispositionen å en kartskiss i skalan 1 : 50 000 med härför anpassade speciella tecken.

+* r v . / • ^ * ft

•^

0° ""

o

«-

/

II *.?*:,§ o

x5

C

t IS

S rO t

tu

O -o

£? f £ I I 3 11

e "5 b

»Cl

11S111SSI I

&

328 Mot bakgrunden av vad som tidigare anförts som målsättning har planförslaget utarbetats med beaktande av i första hand näringslivets och helårsbebyggelsens behov. Vid konkurrens om markanvändningen har turismens och naturvårdens intressen i allmänhet beaktats före den mer exklusiva fritidsbebyggelsens. Vågfrdgorna. I denna bergiga terräng medgives ofta inga alternativa vägsträckningar. Med hänsyn härtill och vägnätets centrala ställning för planlösningen har det ansetts nödvändigt att på ett tidigt stadium försöka fastställa vägsträckningarna. Enligt vägförvaltningen erfordras den i planförslaget redovisade genomfartsleden oberoende av det alternativ, som väljes för den yttre kustleden. Med hänsyn till den intensiva trafik som förväntas särskilt under turistsäsongen, bör denna väg givas hög trafikteknisk standard med få anslutningar. Denna led kommer då att på ett för planeringen välgörande sätt avlasta befintligt vägnät från genomfartstrafiken. Detta får mer lokal k a r a k t ä r och förhållandevis täta anslutningar till bebyggelseområden, bad- och campingområden m. m. bör kunna medgivas, vilket i denna bergiga terräng ofta är en förutsättning för att kunna skapa någorlunda bilfria exploateringsområden. Vatten- och avloppsfrågorna. Med hänsyn till utvecklingens krav på en tillfredsställande lösning av de sanitära frågorna har det ansetts angeläget, att på ett tidigt stadium av planarbetet göra en utredning om möjligheterna att lösa vatten- och avloppsfrågorna för ifrågasatta bebyggelseområden. Denna utredning har varit av stor betydelse för bedömningen av områdenas lämplighet och för vilken va-standard man rimligen bör syfta till inom respektive område. En sådan översiktlig utredning har i detta fall verkställts av länsingenjörskontoret (Anders Thorslund). För helårsbebyggelsen har härvid fordrats fullt modern sanitär standard och för fritidsbebyggelsen, att denna skall kunna förses med vattenledning och åtminstone köksavlopp. Vattentillgången å Skaftö kan inte ens tillgodose befintlig bebyggelses behov enligt nuvarande krav. I generalplanen förutsattes därför, att vattenfrågan till allt väsentligt kommer att lösas genom den tidigare omnämnda Lysekilsledningen. Där förutsättning finns bör avloppsfrågan även för fritidsbebyggelsen lösas på samma sätt som för helårsbebyggelsen d. v. s. genom anslutning till avloppsreningsverk med utsläpp i lämplig recipient (ledning ut i saltsjön). Förutsättning härför finnes beträffande områdena mellan Grundsund och Stockevik samt områdena omkring Fiskebäckskil, där avloppsfrågan löses gemensamt med dessa tätorter. För huvuddelen av övriga områden saknas dessa förutsättningar, varvid endast återstår möjligheten till markinfiltration. I de fall grundvattentäkter anlitas, kan detta resultera i att wc ej kommer att medgivas. För de i planförslaget redovisade bebyggelseområdena har det översiktligt bedömts möjligt att

329 godtagbart lösa va-frågorna på något av angivna sätt. Vid markinfiltration måste dock denna bedömning verifieras genom undersökning i samband med detaljplaneringen. Bostadsbebyggelse för helårsbruk. En klar gräns mellan bostadsområden avsedda för helårsbruk och för fritidsbruk är omöjlig att fastställa. Tätorternas (fiskelägenas) gamla helårsbostäder övergår således alltmer till att utnyttjas enbart för fritidsbruk (jfr inledande utredningen), och inget tecken tyder på att denna tendens är i avtagande. Härtill bidrager de höga priserna på omoderna stugor för fritidsbruk, de stora kostnaderna att modernisera dessa till dagens fordringar på helårsbostad, skillnaden mellan statliga lånepolitiken vid modernisering resp. nybyggnad m. m. Även inom många av de nyplanerade områdena för fritidsändamål uppkommer säkerligen svårigheter att hålla en klar avgränsning mot helårsbruk, då bl. a. standarden avseende vatten och avlopp kommer att möjliggöra ett sådant utnyttjande. Några påtagliga olägenheter torde ej heller vara att anföra häremot. Områden avsedda för helårsbebyggelse har koncentrerats till Grundsund och Fiskebäckskil. Den bergiga och för bebyggelse olämpliga terräng, som närmast omgiver dessa tätorter, omöjliggör dock en direkt fortsatt utbyggnad, vilken därför huvudsakligen får lokaliseras till de närmast belägna inägoområdena omfattande tillsammans cirka 35 hektar. Tillsammans med en obetydlig reserv inom tätorterna beräknas inom redovisade områden totalt finnas utrymme för cirka 230 tomtplatser. Då nyproduktion av helårshus för närvarande endast omfattar genomsnittligt 5 per år förefaller denna markreserv betryggande. Härtill kommer vissa reserver inom vissa jordbruksområden, om en bristsituation skulle uppkomma. Industri. Som tidigare antytts torde någon industriell utveckling utöver sådan, som har naturlig anknytning till orten, inte vara att påräkna. Hit hör främst underhålls- och utrustningsvarv i direkt anslutning till småbåtshamnarna, där område reserverats även för detta behov. Anledning har i övrigt inte funnits till redovisning av industriområden av någon betydenhet. Naturvård — landskapsvård — rörligt friluftsliv. Ur såväl naturvårdande som landskapsvårdande synpunkt har det bedömts särskilt angeläget att försöka bevara tillräckligt stora och för generalplaneområdets natur representativa delar helt fria från varje slag av exploatering, vilket även väl överensstämmer med det rörliga friluftslivets intressen. För att någorlunda tillfredsställande kunna tillgodose såväl dessa önskemål som de betydande exploateringsintressena av skilda slag erfordras dels ett samordnande av naturvårdens, turismens och friluftslivets intressen med jordbrukets och skogsbrukets och dels ett förhållandevis intensivt utnyttjande av för exploatering avsedd mark. Beträffande fritidsbebyggelsen innebär detta en förtätning inom de områden, där sådan bebyggelse i viss utsträckning re-

330 dan uppkommit, och därutöver en lokalisering till nya ur naturvårdssynpunkt m. m. mindre värdefulla områden. För att i rimlig omfattning kunna uppfylla ovan angiven målsättning har såsom grundstomme redovisats tre större områden som naturreservat, nämligen: 1. Gåsö med holmar och skär (c:a 450 hektar genuin skärgårdsnatur). 2. Islandsbergsområdet (c:a 200 hektar storslagna bergområden mot öppet hav). 3. området öster om genomfartsleden och naturligt avgränsat av denna (c:a 340 hektar, delvis ett stycke bohuslänskt odlingslandskap av osedvanlig skönhet med särskilt ur botanisk synpunkt stort värde). Vid friläggandet av områden av denna storleksordning uppkommer alltid frågan, hur områdena skall kunna bibehållas vid nuvarande kulturbiotop eller på vad sätt områdena i annat fall skall kunna hävdas nog tillfredsställande för att motivera ett framtida värde som naturvårdsobjekt. De båda förstnämnda områdena utgörande huvudsakligen berg medför härvid föga problem, även om viss fårbetning å Gåsö vore önskvärd för att hålla borta den påträngande buskvegetationen å tidigare inägor. Område nr 3 utgör en mer utpräglad odlingsbygd med förhållandevis stora inägoområden. Förutsättning finnes dessbättre för fortsatt brukande ännu en en tid, varefter en successiv övergång till betesdrift och lämpligt skogsbruk (ädellövskog) bör kunna bibehålla den öppna lundkaraktären åt landskapet. Om så erfordras, bör även viss subventionering för skötseln vara motiverad med hänsyn till områdets värde ur allmän synpunkt och för angränsande exploateringsområden. Allmänna badområden. En väsentlig anledning till att såväl fritidsbyggare som turister söker sig ut till Skaftölandet är de möjligheter, som här finnes till salta bad i den attraktiva miljö öppet hav, storslagna bergområden med badklippor och skärgård erbjuder. Ett av generalplanearbetets viktigaste uppgifter har därför varit att säkerställa för allmänt utnyttjande alla badområden av någon betydenhet, särskilt som badområdenas kapacitet direkt påverkar dimensioneringen av fritidsbebyggelsen, turism m. m. Tyvärr är här liksom utefter bohuskusten i allmänhet endast ett fåtal och därtill förhållandevis begränsade strandområden lämpade till större allmänna friluftsbad eller i detta fall fyra områden dessbättre någorlunda väl fördelade över generalplaneområdet. Viktigt är, att till dessa badområden ordnas ordentliga nedfartsvägar och så stora parkeringsutrymmen, som terrängförhållandena medgiver. Härtill kommer en del otillgängliga badvikar å de bergiga utmarkerna, öar och holmar utgörande värdefulla utflyktsmål per båt samt mindre badområden för den angränsande fritidsbebyggelsen. Ett högst schematiskt överslag av badområdenas kapacitet utvisar, att utöver den stationära bebyggelsens behov bör badområdena giva utrymme för ungefär lika många tillfälliga besökare. Småbåtshamnar.

Målsättningen har varit en båtplats för varje tomtom-

331 rade (såväl helårs- som fritidsbebyggelse) samt dessutom reservutrymmen för gästhamn och anslutningshamn, vilket senare är inte minst angeläget med hänsyn till generalplaneområdets goda läge för segelsporten i yttre kustbandet. Det har även ansetts viktigt att försöka koncentrera nöjesbåtarna till ett begränsat antal hamnar med tillfartsvägar och parkeringsplatser (vintertid uppläggsplatser för båtar) och i övrigt hålla stränderna fria för bad och friluftsliv — inte minst nödvändigt med hänsyn till de begränsade tillgängliga strandutrymmena vid denna branta, bergiga kust och det betydande utrymme privata småbryggor tager i anspråk. De å kartan redovisade småbåtshamnarna beräknas giva utrymme för c:a 2 700 båtar, vartill kommer vissa mindre h a m n a r för den angränsande bebyggelsen och befintliga hamnar inom tätorterna. Hamnarnas totala kapacitet uppskattas härigenom till c:a 3 500 platser, vilket, sedan bebyggelsens behov enligt ovan tillgodosetts, skulle medgiva ett reservutrymme om c:a 1 000 båtplatser huvudsakligen inom de större anläggningarna vid Fiskebäckskil och Grundsund om vardera 1 000-talet båtplatser. Här finnes förutsättning att skapa fullständig service i anslutning till underhålls- och utrustningsvarv. Camping. Tre områden har redovisats härför. Vid lokalisering av campingplatserna har eftersträvats från bebyggelsen skyddade lägen i för friluftsliv god miljö, helst i strandens närhet. Detta får i hög grad anses uppfyllt beträffande det norra och det södra området. Mot det mitt å Skaftö belägna området kan anföras olägenheten att ligga långt från stranden, vilket dock de allmänna badområdena avser att avhjälpa. Det södra området har bedömts särskilt lämpligt att utnyttja för husvagnar. Det kan nämligen såväl ur trivselsynpunkt som med hänsyn till delvis olika fasta anläggningar vara motiverat att skilja på områden för vanlig camping och för husvagnar. Inom detta område beräknas utrymme finnas för minst 300 husvagnar och inom de båda övriga tillsammans 500 tältplatser med bilutrymmen. Totalt skulle således finnas utrymme för cirka 800 platser, vilket visserligen är en sexdubbling av nuvarande kapacitet men ändå kan synas ringa jämfört med Lysekilsområdet med f. n. närmare 2 500 tältplatser. Emellertid har närheten till en stad bedömts vara mer attraktiv för camping genom de större möjligheter till service och anläggningar i övrigt, som här erbjudes. Inom Skaftö är dessutom avsikten att satsa förhållandevis mer på permanenta fritidsanläggningar, och det får härvid inte anses uteslutet, att campingplatserna åtminstone delvis kommer att övergå till mer fasta fritidsbyar. Idrott och sport. En koncentration av sportanläggningar med särskild anknytning till turismen sker i anslutning till Fiskebäckskil, vilket får anses motiverat med hänsyn till Fiskebäckskils redan goda namn inom turismen och en önskan att h ä r skapa underlag för uppförandet av ny bad-

restaurant med hotellrörelse på den gamla anläggningens utsökt vackra plats. Mark har reserverats för utbyggnad av befintlig golfbana till 18-hål, vilken delvis kommer att få ett storslaget läge med utblickar över Gåsöskärgården och över Gullmarn mot Lysekil. Stora parkeringsutrymmen reserveras i anslutning till tennisbanorna och friluftsbadet, som i framtiden bör kombineras med swimmingpool i anslutning till planerade hotellrörelsen. Då småbåtshamnen beräknas till stor del tjäna som gästhamn skulle till detta område koncentreras så utpräglade turist- och semestersporter som golf, tennis, simning och segling. Bostadsbebyggelse för fritidsbruk. Sedan m a r k för ovannämnda behov reserverats helt i överensstämmelse med de inledningsvis skissade principerna, bör återstående områden kunna utnyttjas för fritidsbebyggelse. Tyvärr består dessa områden till stor del av berg, vilka — även i de fall hinder ur landskapsvårdande synpunkter ej föreligger — i allmänhet äro olämpliga för bebyggelse med hänsyn till svårigheten att till rimliga kostnader lösa bl. a. va-frågan (dyrbar ledningsdragning) och vägfrågan. Härigenom återstår ganska begränsade områden lämpade för bebyggelse eller totalt cirka 220 hektar. Det är emellertid viktigt, att utrymme erhålles för ett någorlunda stort antal fritidsstugor dels för att skapa ett fastare stöd åt såväl handel och övriga servicegrenar som andra allmänna anläggningar (bad, båthamnar, sportanläggningar) och dels för att i någon mån kunna tillgodose den stora efterfrågan på fritidstomter å Skaftölandet. Sett ur denna synvinkel bör eftersträvas som en undre gräns 1 000 nya fritidsstugor. För att nå detta mål erfordras överallt en hög exploateringsgrad, bland annat i form av fritidsbyar. Denna exploateringsform, som kanske delvis beroende på ovanan rönt ett stort motstånd vid principiella underhandskontakter med markägare, exploatörer och tomtköpare, får dock anses försvarbar inom en trakt, som i övrigt har så mycket att erbjuda utanför den egna tomten, och där genom fiskelägena sedan gammalt hävd finnes för mycket koncentrerad bebyggelse. Mycket beror givetvis på om denna bebyggelse får en tilltalande utformning, och här kommer statens institut för byggnadsforskning in i planeringsarbetet med utarbetade principskisser användbara för representativa delar av Skaftöterrängen. De fritidsbyggare, som önskar stora tomter inom mer konventionellt utformade fritidsområden, bör söka sig till andra, huvudsakligen längre in belägna delar avkusten. Vid val av exploateringstyp förordas den koncentrerade byformen för områdena mellan Stockevik och Grundsund, då här va-frågan kan lösas gemensamt med dessa samhällen, vilket är en förutsättning för denna bebyggelsetyp och dessutom erfordras för att giva tillräckligt ekonomiskt underlag för den förhållandevis långa ledningsdragningen. Även belägenheten inom generalplaneområdet — närheten till allmänt bad, båthamnar, golfbana m. m. — talar här för denna exploateringsform. Stora bergområden ej lämpade för bebyggelse skapar naturlig rymd mellan bebyggelse-

333 grupperna. Totalt beräknas här finnas utrymme för c:a 200 fritidsstugor vid förtätning av Stockevik och dess omgivningar (själva gamla samhällskärnan beröres ej, då här förutsattes helårsbebyggelse), c:a 250 å det mittre området (närmast allmänna badet) och c:a 150 å området närmast Grundsund eller totalt c:a 600 fritidsstugor. Övriga redovisade områden för fritidsbebyggelse kommer att exploateras på ett mer konventionellt sätt — dock även här viss förtätning. Avloppsfrågan för dessa beräknas i huvudsak kunna lösas genom markinfiltration. Dessa områden torde tillsammans inte giva utrymme för mer än c:a 400 stugor. Något område speciellt för uthyrning av fritidsstugor av högre klass har inte redovisats. Behov härav kommer säkerligen att finnas i framtiden och i någon ringa utsträckning bör sådan kunna uppföras i anslutning till tätorterna. Området invid Lunnevik är även väl lämpat härför genom utbyggnad av befintlig pensionatsrörelse (centralt läge invid genomfartsleden, nära friluftsbad och båthamn).

Sammanfattning

av

markanvändningen.

Befintliga tätorter Område för helårsbebyggelse » » fritidsbebyggelse » » bestående jordbruk med gränsområden Naturreservat Område för småbåtshamnar med varv » » camping » » friluftsbad » » sport och idrott Återstående restområden

80 hektar 40 » 200 » 120 » 1 000 » 40 » 30 » 60 140 » 900 » Summa 2 600 hektar.

Vid slutligt fastställande av genomfartsleden kan eventuellt ytterligare minst 25 hektar bli tillgängligt för fritidsbebyggelse. Inom hela generalplaneområdet skulle utrymme finnas för totalt c:a 2 500 boningshus, varvid fördelningen mellan helårs- och fritidsbruk helt kommer att bero på utvecklingen. Vid ett överslag av 4 personer per hus skulle under sommarsäsongen finnas c:a 10 000 stationärt boende, och det finns skäl förvänta lika många tillfälliga besökande vid toppbelastning eller totalt 20 000. (Som jämförelse kan angivas, att turistintendenten uppskattar antalet personer i Lysekil med omgivningar till 30 000 under högsäsongen.) En sådan belastning bör bad- och båtplatser och de fria »strövområdena» kunna tåla, medan svårigheter kan uppkomma att lösa parkeringsfrågan.

334 Plangenomförandet Vid en bedömning av hur planen skall genomföras är det först erforderligt att klarlägga de viktigaste av de föreliggande förutsättningarna. Planområdet är fördelat på en stor mängd fastigheter med skilda ägare. Planläggningen har självfallet inte kunnat ske med ett fullständigt beaktande av de exploateringsintressen som kunna vara förknippade med varje fastighet för sig. Vissa markägare medgives sålunda enligt planen omfattande exploateringsmöjligheter för bebyggelse, medan andra, som kanske i särskilt hög grad bidrager till planområdets samlade värde (ex. badområden, båthamnar, fria strövområden), inte medgives motsvarande försäljningsvinster. Utmärkande för planområdet är just att dess attraktivitet i väsentlig mån är avhängigt av dess belägenhet i ett vackert landskap vid kusten med rika möjligheter till friluftsliv, bl. a. till bad, båtutflykter, promenader, sport av olika slag. Det är därför uppenbart att plangenomförande inom de olika delarna av området måste samordnas. Detta är nödvändigt för att en rimlig fördelning av exploateringsvinsterna skall kunna åstadkommas men jämväl för att bostadstomterna — såväl för permanent- som fritidsbebyggelse — skall kunna förses med till fastigheterna för framtiden knutna rättigheter av olika slag. Särskilt inom ett område av förevarande natur präglas det fasta friluftslivet av att en stugägares aktiviteter i väsentlig mån utövas utanför den egna tomten, t. ex. vid stranden, i vattnet, i strövområdena. Dessa synpunkter bli av största betydelse vid koncentrerad tätbebyggelse, som kan sägas bygga just på denna idé. En fastighet utan tillförsäkrad rätt i de viktigaste av de nyss antydda avseendena torde inte ens kunna behålla sitt värde. Att en nära samordning mellan exploateringen för bostadsbebyggelsen och ianspråktagandet av m a r k för båtplatser, badplatser, parkeringsplatser m. m. blir nödvändig faller sålunda utom varje tvivel. De samexploateringsproblem som uppkomma präglas därjämte av att generalplanearbetet i väsentlig mån inriktas på att lösa det föreliggande stora behovet att tillgodose turismen och det rörliga friluftslivet i övrigt. Dessa betydelsefulla intressen och bebyggelseintressena måste jämsides tillgodoses. Härigenom vidgas perspektiven, vilket emellertid även innebär att ansvaret för planens genomförande kan fördelas på flera, varvid uppkomma frågor om ansvars- och kostnadsfördelning mellan stat, kommun, exploatörer och tomtägare. De rättsliga medel som stå till förfogande vid plangenomförandet äro av flera olika slag, som kunna avse lämplig markanvändning mera allmänt, tillförsäkrande av positiva rättigheter till tomtplatserna, byggande och underhåll av anläggningar m. m. Medel att åstadkomma en ändamålsenlig markanvändning ges t. ex. i byggnadslagstiftningen, fastighetsbildningslagstiftningen och — efter den

335 1/1 1965 — naturvårdslagen, vilka alla torde kunna komina till tillämpning. I fråga om ansvarsfördelningen kan då först konstateras, att det ekonomiska ansvaret för naturvårdslagens tillämpning i första hand faller på staten, medan åtgärder enligt byggnadslagen belastar kommunen. Självfallet kan en utjämning av primäransvaret åstadkommas genom bidrag eller tillskjutande av medel i annan form. Valet av planmedel och deras faktiska utformning blir sålunda av avgörande betydelse i flera avseenden och torde kunna slutgiltigt ske först när plangenomförandefrågorna utretts närmare, inte minst i fråga om tillskjutande av medel för genomförandet. Ur principiella synpunkter torde redan nu kunna göras gällande, att en partiell fastställelse av generalplanen, åtminstone avseende allmänna badplatser, småbåtshamnar, parkeringsplatser och viktigare vägar får anses vara mycket angeläget särskilt för att säkerställa områdenas utnyttjande för avsett ändamål inom rimlig tid, vilket ofta förutsätter att kommunen tillförsäkras områdena ifråga. Även i övrigt kan en fastställelse vara befogad som ett medel att säkra planens intentioner, t. ex. för att förhindra all bebyggelse på strövområdena, en verkan som jämväl kan ernås med naturvårdslagen, varigenom som anförts förstahandsansvaret faller på staten. I nu aktuellt fall har för att snabbt få utvecklingen under kontroll en översyn av gällande byggnadsförbud jämlikt strandlagen skett i samband med den förberedande inventeringen, vilket resulterat i strandlagsförbud för hela strandlinjen. I likartat syfte har i planarbetets slutskede fråga väckts om fridlysning såsom naturreservat av det stora området öster om genomfartsleden, varvid ett sådant 3-årigt förbud som avses i 11 § naturvårdslagen förväntas bli utfärdat i avvaktan på vidare åtgärder. Byggnadsplanerna torde därefter böra ges en lämplig omfattning, avpassad med hänsyn till behovet av att kunna utfärda förordnanden enligt 113 § byggnadslagen beträffande exploateringsfastigheterna och till sammanjämkningen av allmänhetens och bebyggelseområdenas behov av de allmänna platserna. Beträffande behovet av att tillförsäkra bostadsfastigheterna positiva rättigheter till väg, parkering, båtplats och ev. badplats torde fastighetsbildningslagen, lagen om enskilda vägar och den föreslagna lagen om gemensamma anläggningar bli lämpliga instrument, varjämte härigenom får lösas vissa frågor om byggande och särskilt underhållet av gemensamma anläggningar av olika slag. Samexploateringsfrågans praktiska lösning torde också sammanhänga med behovet av garanti för att de olika intressena medverka i fråga om planens genomförande i sin helhet. Detta torde kunna ernås på olika sätt. Under planarbetets gång har diskuterats möjligheten att betrakta hela Skaftölandet som ett enda stort och av vatten klart avgränsat samexploateringsobjekt, då ett visst utnyttjande av hela generalplaneområdets till-

336 gångar kommer att ske oberoende av bebyggelsens lokalisering. Särskilt avseende i planen redovisade allmänna badområden, småbåtshamnar med tillfartsvägar och parkeringsplatser samt övriga områden, som är av väsentlig betydelse för fritidsbyggarna, torde ett sådant samgående vara mest framkomlig väg. Exploatörerna skulle då redan vid förslagsvis detaljplans antagande ställa ett belopp till kommunens förfogande och därvid har angivits storleksordningen 1 000 kronor per föreslagen tomtplats som bidrag till lösandet av markfrågorna. Härtill kommer bidrag till utbyggnad av anläggningarna av uppskattningsvis samma storleksordning, vilket dock förutsätter stora bidrag även från det allmänna. (Beträffande småbåtshamnarna förväntas ett förhöjt statsbidrag, då dessa till stor del komma att tjäna som gäst- och anslutningshamnar). Skötseln av dessa anläggningar beräknas däremot huvudsakligen kunna bestridas genom avgifter. Beträffande de större naturvårdsområdena beräknas det allmänna (statens naturvårdsnämnd) få svara för huvudparten av såväl ersättning till markägarna som områdenas framtida skötsel och inte minst renhållningen. Kommunens aktiva medverkan är helt naturligt av den största betydelse för planens realiserande. Dess uppgifter torde bli av flera olika slag. Bl. a. synes det med hänsyn till aktiviteten å fritidsbebyggelsen vara väsentligt, att den bebyggelsemark som är avsedd för permanentbebyggelse förvärvas av kommunen. I de delar generalplanen ej blir fastställd är det angeläget, att den antages som ett handlingsprogram för kommunens verksamhet. I väsentliga delar torde kommunen få stå som huvudman för plangenomförandet. Detta gäller bl. a. frågor angående tekniska anläggningar för vattenförsörjning (Orustledningen) och avlopp (huvudledningar och anslutning till samhällenas reningsverk). Viktigt är härvid, alt de större gemensamma anläggningarna kunna utbyggas i takt med exploateringens krav så att kostsamma provisorier undvikes (ex. egna djupborrade brunnar, privata småbåtsbryggor). Frågorna om plangenomförande kommer att i fortsättningen närmare övervägas och beskrivas i den slutliga redovisningen av generalplanearbetet. Exploateringskostnader Det vore givetvis mycket värdefullt att erhålla en åtminstone överslagsvis uppskattning av exploateringskostnaderna per byggnadstomt inte minst för att kunna bedöma alternativa planlösningar. Hur angeläget detta än är, måste dock omfattningen av dessa utredningar bli beroende på de medel härför som i första hand kommunen är beredd bidraga med. Med hänsyn till att fritidsbebyggelsen för flertalet kommuner inte anses tillhöra deras mest angelägna uppgifter, måste tyvärr dessa utredningar ofta bli begränsade. En preliminär uppskattning visar dock, att en godtagbar lösning av vatten-, avlopps- och vägfrågorna med generalplaneområdets förutsättning-

ar och målsättning inte nämnvärt torde understiga 10 000 kronor och att tomtkostnaden totalt torde komma att uppvisa en storleksordning som kan uppgå till det dubbla. Vid koncentrerad exploatering i byform har Statens Institut för Byggnadsforskning gjort en del preliminära kostnadskalkyler för av institutet utarbetade planlösningar i aktuella terrängavsnitt. Fullt byggnadsklar tomtplats inberäknat råmarksvärdet även för planen tillhörande friområden torde närma sig 15 000 kronor — till synes en ganska obetydlig inbesparing. Härvid bör observeras, att by formen syftar till en högre teknisk standard och även i vissa fall bättre gemensamma anläggningar. För Skaftö-landet med dess goda förutsättningar att bli attraktivt och dess begränsade tillgång på tomtmark finnes ej anledning befara, att inte exploateringen snabbt skall bli genomförd trots de höga kostnader, som tomtplatserna komma att betinga med hänsyn till den rätt exklusiva standarden. Den standard, som eftersträvas, får dock i detta läge anses vara försvarbar och ur kommunal synpunkt klart att föredraga framför den hittills förhärskande enklare sommarstugebebyggelsen med dess problem. Härvid står dock klart, att stora samhällsgrupper av ekonomiska skäl förhindras att utnyttja generalplaneområdet annat än som tillfälliga besökare. Dessa får söka sig till andra delar av kusten, där enklare och billigare planlösningar eftersträvas, eller där utbyggnaden kan ske mer successivt och kanske med möjlighet till större egen insats. Förhållandena synas dock snabbt tendera till att bli likartade utefter stora delar av bohuskusten i takt med att bebyggelsen tätnar, då i flertalet fall naturförhållandena försvårar en enkel och därmed billig lösning av särskilt vatten-, avlopps- och vägfrågorna. Utvecklingen tenderar även till en fordran på att få flertalet anläggningar utbyggda i ett sammanhang, vilket gör det mer angeläget än tidigare att försöka underlätta lånefrågan även för fritidsbebyggelsen. I samband med generalplanearbetet kommer att göras en värdering efter i länet utarbetade grunder av de områden, som genom sitt värde ur allmän synpunkt blivit undantagna från exploatering. En sådan värdering har inte enbart betydelse för bedömandet av planlösningens ekonomiska konsekvenser utan avses även ligga till grund vid underhandlingar i samexploateringsfrågor. Härvid har tillsatts en kommitté omfattande förutom berörda länsexperter och planförfattaren, representanter för kommunen, exploatörerna och övriga markägare med uppgift att förbereda och föreslå lösningar å det komplex av problem, som uppkommer i samband med den förestående exploateringen av betydande delar av generalplaneområdet.

Bilaga 6.

Koncentrerad fritidsbebyggelse av Statens institut för byggnadsforskning

1.

Utredningsuppdraget

Våren 1964 erhöll statens institut för byggnadsforskning från fritidsutredningen uppdrag att utreda krav på hustyper användbara för koncentrerad fritidsbebyggelse samt belysa olika bebyggelsetypers utformning, funktion och miljömässiga anknytning till natur och befintlig bebyggelse. De synpunkter på dessa frågor som här framläggs av institutet har sin tyngdpunkt på plantekniska förhållanden, såväl beträffande det enskilda huset som detaljplanen, och får ses i första hand som en genomgång av aktuella frågeställningar. 1 Uppdraget har inte omfattat utarbetande av typhus, inte heller behandling av administrativa planläggningsfrågor eller genomförandefrågor. Utredningen upptar en genomgång av katalogmaterial avseende fritidshus samt behandlar det enskilda husets olika funktioner, dess utrymmesbehov och organisation och den koncentrerade bebyggelsens planeringsfrågor samt hustyper och tomtstorlekar i denna. Slutligen visas ett exempel på bebyggelse på Skaftö. Exemplet utgör ett avsnitt av den försöksplanering av teoretisk art som på fritidsutredningens uppdrag sker på Skaftö och som beträffande översiktsplanering och genomförandefrågor utföres av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i samverkan med olika fackmyndigheter i länet. De av institutet framlagda detaljplaneskisserna har utarbetats stegvis under diskussioner med dessa myndigheter, speciellt de som direkt arbetat med översiktsplanen. 2.

Kataloginventering

För att få ett begrepp om planegenskaper hos fritidshus som saluföres h a r en genomgång av katalogmaterial gjorts. Från ett femtiotal firmor rekvirerades kataloger, och tjugofyra, i vilka ingår de större företagen, översände material. Ett stort antal av de övriga tycks vara mindre företag som saluför fritidshus utan ett utarbetat katalogmaterial. Ur detta material h a r m n d r e varianter på samma planform uteslutits. Totalt har data om 259 hus från de 24 fabrikerna registrerats. Denna genomgång säger ingenting 1

Utredningen har utförts inom institutets samhällsplaneringsgrupp av Hans Fog i samarlete med Rodel Stintzing. Vidare har Bo Lanesjö och Maj F l y h a m m a r medverkat, speciellt vid kataloginventeringen. Institutets övriga grupper har bidragit i olika specialfrågor.

340 om i vilken omfattning olika hustyper har blivit byggda, inte heller något om deras kostnader, byggnadstekniska egenskaper eller monteringsteknik. Frekventa och mindre frekventa hus ingår sålunda likvärdigt i sammanställningarna. Tabell 6: 1. Antal hus i olika storlekar hos respektive fabrikanter. Husens byggnadsyta i m 2 Fabrikant 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24

—29

30—39

40—49

50—59

60—

Totalt

7 5 5 1

9 4 6 1

2 4 4 1

23 3 1 2 2 5 4 3 1

11 5 2 3 2 2 2 3 2 2 1 3 2 2

3 3 3 8 8 1 1

53 20 17 15 12 12 11 11 10 10 9 9 8 8 8 8 7 6 6 4 4 4 4 3

1 5 3 1 2 3 1 3 4 1 1 2

2 2 3 3 2 3 3 1

1 2

Totalt

2 1 3 1 2 2

1 8 1 2 1 2 2 1 1

1 3 3 1 2 64

1 1 1 49

259 De olika fabrikanternas sortiment varierar mellan 3 och 53 hustyper, genomsnittet är 11 hustyper per fabrik. Totalt täcks de olika husstorlekarna, —29, 30—39, 40—49, 50—59 och 60— m 2 byggnadsyta, som undersökningen inordnat materialet i, ganska väl. Emellertid kan iakttagas att de olika fabrikanterna sinsemellan har en olikartad inriktning beträffande storleken. Tabell 6: 2. Hus med olika planform, procentuellt. Husens byggnadsyta i m 2

—29

30—39

40—49

50—59

60—

Totalt

Rektangel Rektangel med indragning Vinkel Flera kroppar

16 2 — —

14 6 — —

10 14 1 —

6 10 2 1

4 8 4 2

50 40 7 3 100

341 Beträffande planformen är den enkla rektangulära planen vanligast. Hälften av alla hustyper har denna planform. Särskilt dominerar denna form då det gäller de mindre husen. Med ökad byggnadsyta följer också en tendens till mera splittrade planformer. Den näst vanligaste planformen är den som erhålles om t. ex. en uteplats skjutes in i ett av husets hörn. Denna planform förekommer hos 40 % av hustyperna och är den dominerande formen för de större husen (över 40 m 2 ). Resterande 1 0 % fördelar sig på vinkelhus (atrium), 7 °/o, och på hustyper med flera fristående huskroppar, 3 °/o. De båda senare planformerna visar en ökande frekvens med ökad byggnadsyta.

Tabell 6: 3. Bedömd användning, procentuellt. Husens byggnadsyta i m2

—29

Sommar Week-end

14 2 2

30—39 40—49 50—59 19 1

24 1

—

—

60—

Totalt

— —

— —

94 4 2

100 I regel anges ingenting om hustypernas användningsområde eller användningstid. 4 °/o har dock angivits vara avsedda för användning under sommaren eller har saknat väggisolering som möjliggjort vinteranvändning. Som week-endstuga (fiske- eller jaktstuga) har 2 % klassificerats. Dessa är samtliga mindre än 30 m 2 . Även de renodlade sommarhusen är små.

Tabell 6: 4. Antal sängplatser i sovrum eller sovhytter, procentuellt. Husens byggnadsyta i m2

—29

0 sängar 1 säng 2 sängar 3 » 4 »

7 6 5 — —

— 2 13 5 —

— — 7 13 5

—

—

—

>

30—39 40—49 50—59

60—

Totalt

— — 2 7 8

— — 1 5 8

7 8 28 30 21

6 100

Inte endast den absoluta byggnadsytan beskriver husets storlek. Antalet sängplatser visar husets lämplighet för hushåll av olika storlek. Vid registreringen av antal sängplatser har genomgående beräknats hur många sängar som maximalt kan rymmas i sovrum och sovhytter. Eventuella sovplatser i kök, storstuga etc har inte medtagits. Tvåvåningssängar har för jämförbarhetens skull räknats som en sängplats.

342 Givetvis ökar antalet sängplatser i takt med byggnadsytan, men stora variationer inom varje klass förekommer. I husen om 50—59 m 2 finns typer med endast 2 sängplatser, medan andra typer av samma storlek rymmer ända upp till 5 sängplatser i sovrum eller sovhytter. I den minsta hustypsklassen, mindre än 30 m 2 , saknas ofta separat sovrum eller sovhytt vilket medför att en tredjedel av hustyperna kommer att sakna sängplats enligt definitionen. Som medeltal innehåller denna storlek 1 sängplats. Redan i nästa storleksklass, 30—39 m 2 , ligger medeltalet på drygt 2 sängplatser och det är endast en tiondel som har ingen eller 1 sängplats. I klassen 40—49 m 2 finns det i genomsnitt 3 sängplatser per hus och i de därpå följande klasserna 50—59 m 2 och 60— något under fyra sängplatser. Klassen med de största husen uppvisar en variation mellan 2 och 6 sängplatser. Totalt sett dominerar husen med 3 sängplatser följda av hus med respektive 2 och 4 sängplatser. 43 °/o av de studerade hustyperna innehåller högst två sängplatser. Påfallande många hus är således små och ger begränsade möjligheter till avskilda sängplatser. Detta bör ses mot att de flesta av dessa hustyper är svåra att bygga till. Husets samband med omgivningen redovisas ej (bortsett från perspektivteckningar o. d.). Av de 259 studerade husen finns inget som är anpassat speciellt för sluttande terräng. Den enda anpassningen härvidlag erbjuder de hustyper som har bostadsytor och förråd uppdelade på skilda huskroppar. Tabell 6: 5. Anpassning till tätbebyggelse, — antal fönster — dörrlösa fasader, procentuellt. Husens byggnadsyta i m

0 sidor 1 sida 2 sidor

—29

30—39

40—49

50—59

60—

Totalt

5 10 3

12 8 —

17 8

15 3 1

14 3 1

63 32 5 100

Möjligheten till användning i tät bebyggelse är starkt begränsad för flertalet av husen. 63 °/o av hustyperna har fönster eller dörrar på alla sidor och kommer därigenom att försvåra möjligheterna att anordna ostörda uteplatser på näraliggande granntomter. Tabell 6: 6. Förekomst av i sidled skyddad uteplats, procentuellt. Husens byggnadsyta i m 2

—29

30—39

40—49

50—59

60—

Totalt

Finns Saknas

2 16

6 14

14 11

13 6

13 5

48 52 100

343 Tabell 6: 7. Förekomst av regnskyddad uteplats, procentuellt. Husens byggnadsyta i m2

—29

Finns Saknas

13 5

30—39 40—49 50—59 14 6

20 5

14 5

60—

Totalt

11 7

72 28 100

Långt ifrån alla hustyper möjliggör i och för sig insyns- och vindskyddade uteplatser. Endast 48 % har en uteplats i form av veranda eller en vinkel i huset. Behovet av regnskydd över uteplatsen har tillgodosetts i något större omfattning. Drygt tre fjärdedelar av hustyperna redovisar uteplats under tak. En stor del av dessa har inget skydd i sidled utan enbart tak. Därutöver visas i en del fall på möjligheten att senare kunna bygga tak över uteplatsen. Troligen har det faktum att hustyperna i regel har fönster runt om medfört att problemet med husets lämpligaste orientering med hänsyn till solbelysningen föga uppmärksammats. Endast en fabrikant anger lämpligaste väderstrecksorientering för husen. Tabell 6: 8. Angiven utbyggnadsmöjlighet, procentuellt. Husens byggnadsyta i m 2

—29

30—39

40—49

50—59

60—

Totalt

Utbyggnad redov ej redov. . . .

1 17

2 18

1 24

— 19

1 17

5 95 100

Möjligheten till utbyggnad av hustyperna har endast sporadiskt redovisats i katalogerna. För endast 5 °/o av hustyperna visas tillbyggnadsmöjlighet. För flertalet av hustyperna är tillbyggnadsmöjligheten tvärtom ytterligare begränsad t. ex. genom konstruktionssystemet, planens disposition, eller genom att alla sidor av huset redan utnyttjats till fönster- eller dörröppningar. En tillbyggnad vid en sådan sida innebär vanligen att nya fönster måste tagas upp i den befintliga byggnaden. De tillbyggnadsmöjligheter som redovisas berör i stort sett alla hustyper lika. Det är tydligen inte så att de små husen i större utsträckning är avpassade för byggande etappvis, i takt med familjetillväxt och ekonomi. Kök eller kokvrå finns i flertalet av hustyperna, 85 °/o. I resterande hus har matberedningsfunktionen förlagts till annat rum, i regel storstugan, eller till entrégång. Det är huvudsakligen de små hustyperna som saknar separat kök men även i hus över 50 m 2 finns exempel med köksbänkar, spis och skåp i storstugan. All skåpinredning avsedd för köksändamål samt spislängd har mätts upp, i tabellen kallad bänklängd. Variationerna är även här mycket stora

344 Tabell 6: 9. Matlagning i kök eller kokvrå, i storstuga eller i entrégång, procentuellt, köksutrustning i dm och förekomst av separat matplats, procentuellt. Husens byggnadsyta i m2

—29

Kök eller kokvrå °/o genomsnitt bänklängd dm separat matplats % Storstuga % genomsnitt bänklängd dm separat matplats % Entrégång % genomsnitt bänklängd dm separat matplats °/o Totalt genomsnitt bänklängd dm separat matplats %

12 26 1 5 17 — 1 20 — 23 1

30—39 40—49 50—59 17 29 3 —

60—

Totalt 85

— 3 30 —

22 31 3 1 38 — 2 29 1

17 35 5 1 44 — 1 30 1

17 43 12 1 40 — — — —

29 3

31 4

35 6

42 12

24 8 — 7 2

o c k s å för i övrigt lika s t o r a h u s . O m e m e l l e r t i d g e n o m s n i t t b e r ä k n a s för v a r j e s t o r l e k s k l a s s av h u s t y p e r n a v i s a r sig b ä n k l ä n g d e n s g e n o m s n i t t ö k a med ökad byggnadsyta. L ä n g d e n p å k ö k s u t r u s t n i n g e n i de minsta hustyp e r n a , u n d e r 30 m 2 , ä r i g e n o m s n i t t 230 c m för a t t ö k a till 420 c m för d e s t ö r s t a h u s t y p e r n a , ö v e r 60 m 2 . Även b e t r ä f f a n d e b ä n k l ä n g d e n föreligger vissa s k i l l n a d e r m e l l a n s e p a r a t a k ö k och k ö k i a n s l u t n i n g till a n n a t r u m eller e n t r é . De s e p a r a t a k ö k e n r y m m e r i regel ett p a r d m l ä n g r e k ö k s i n r e d n i n g ä n d ä r i n r e d n i n g e n finns vid e n t r é n . R i k l i g a s t e k ö k s i n r e d n i n g e n i sin s t o r l e k s k l a s s u p p v i s a r d e t y p e r n a o m 40—60 m 2 d ä r k ö k s i n r e d n i n g e n ligger i s t o r s t u g a n . 1 Möjlighet till s e p a r a t m a t p l a t s h a r p r a k t i s k t t a g e t e n b a r t d e h u s t y p e r s o m h a r s e p a r a t k ö k . O c k s å m ö j l i g h e t e n till m a t p l a t s ö k a r m e d ö k a n d e b y g g n a d s y t a . Av t o t a l a a n t a l e t h u s t y p e r ä r det en f j ä r d e d e l s o m h a r m ö j lighet till s e p a r a t m a t p l a t s . Tabell 6: 10. Genomsnittlig

garderobslängd

Husens byggnadsyta i m2

—29

Garderobslängd i dm . .

8 Tabell 6: 11. Förekomst Husens byggnadsyta i m2

—29

Finns Saknas

7 11

per klass i dm.

30—39 40—49 50—59 14

av kapphylla,

19 6

procentuellt.

30—39 40—49 50—59 15 5

60—

18 1

60—

Totalt

16 2

75 25 100

1 Som jämförelse kan nämnas att Bostadsstyrelsen i »God bostad i dag och i morgon» anger 590 cm bänklängd som »godtagbar standard» i flerfamiljshuskök.

345 Klädförvaringen har registrerats dels som genomsnittlig garderobslängd för var och en av storleksklasserna och dels som förekomst av kapphylla för ytterkläder vid entrén. En fjärdedel av hustyperna saknar kapphylla. Det gäller speciellt de minsta husstorlekarna - två tredjedelar har ingen förvaringsmöjlighet för ytterkläder. Garderobslängden är i genomsnitt 8 dm för hustyperna i den minsta klassen, mindre än 30 m 2 , och växer successivt till i genomsnitt 28 dm för hus större än 60 m 2 . Tabell 6: 12. Förekomst 2

Husens byggnadsyta i m

—29

Finns Saknas

av TC eller WC,

30—39 40—49 50—59 2 18

Tabell 6: 13. Förekomst Husens byggnadsyta i ni

2 Finns Saknas

—29 2 16

procentuellt.

3 22

av tvättplats,

7 12

17 8

Totalt

14 4

26 74 100

procentuellt.

30—39 40—49 50—59 4 16

60—

17 2

60—

Totalt

17 1

57 43 100

~~

Tvättplats för personlig hygien samt TC eller WC saknas i stor utsträckning. Av samtliga hustyper har endast en fjärdedel redovisat plats för XC—WC. Något över hälften har tvättplats. Det är framför allt de mindre hustyperna som saknar hygienutrymmen. I den största storleksklassen är det nästan i en tredjedel som inte TC—WC förekommer. Tvättplats saknas nästan helt i den minsta klassen men har tillkommit vid ökad byggnadsyta så att den största klassens hus nästan samtliga har tvättutrymme. Tabell 6: Ih. Förekomst Husens byggnadsyta i m Fristående På annat sätt Saknas

—29 — 1 17

av förrådsutrymme,

procentuellt.

30—39 40—49 50—59 — 1 19

— 3 22

— 3 16

60—

Totalt

1 7 10

1 15 84 100

F r å g a n o m f ö r r å d o c h b i u t r y m m e n till f r i t i d s h u s e t h a r b a r a u n d a n t a g s vis b e a k t a t s . 8 4 % a v h u s e n , oavsett storlek, h a r i n g e n r e d o v i s a d förvaringsmöjlighet utöver vad garderober erbjuder. Tydligen förutsätts att d e s s a f u n k t i o n e r s k a l l l ö s a s för sig i en s e p a r a t f ö r r å d s b y g g n a d ev. tills a m m a n s m e d T C eller i e n k ä l l a r v å n i n g . Att d ö m a av d e p e r s p e k t i v s o m i l l u s t r e r a r h u s t y p e r n a i k a t a l o g e r n a ä r e m e l l e r t i d h u s e n t ä n k t a a t t ligga d i r e k t p å m a r k e n u t a n n å g o n k ä l l a r v å n i n g u n d e r n å g o n del a v h u s e t . E n

konsekvens av detta borde vara att varje typhusfabrikant förutom fritidshuset också saluförde eller redovisade en eller ett par uthusvarianter som avpassats efter fritidshusets utformning. Endast en av de fabrikanter som ingår i genomgången har i katalogen upptagit förrådsbyggnader. Husköparna får antas bygga förråd, TG etc. i lösvirke och efter egna idéer. Sammanfattande synpunkter Vad som frapperar i denna genomgång är den stora spridning som råder beträffande planform, storlek, utrustning, standard och följaktligen också pris. Bland fritidshusen finns flera som inte skiljer sig från villor för permanentboende i något avgörande hänseende. Å andra sidan finns också fritidshus av typen fiske- eller jaktstugor omfattande omkring 10 m 2 byggnadsyta. Om spridningen i hustyper är stor på grund av användningsområde, -tid, reseavstånd, grad av gemensamhetsanläggningar m. m. kan det dessutom förutsättas att innehavaren ställer krav på huset som varierar starkt beroende på olikheter i bl. a. hushållsstruktur och inkomstförhållanden. Detta borde innebära att husen kunde byggas ut och successivt kunna förses med el, vatten och avlopp. En andra aspekt på fritidshusens utformning gäller tomtstorlek och graden av täthet i bebyggelsen. Många av de hus som visas i katalogerna byggs troligen i nära kontakt med andra tomter och fritidshus. Nästan samtliga hus är dock planlösta och illustrerade i perspektiv på ett sådant sätt att det framgår att det varit en stor, fredad och naturskön plats med vidsträckt utsikt som föresvävat författaren. Ingen av de båda nämnda aspekterna har präglat typhuskatalogerna. Husen tycks vara avsedda att byggas färdiga i ett sammanhang och i form av ensamt liggande hus. Det vore önskvärt med ett tillskott i typhuskatalogerna av hus som uppfyller kravet på utbyggbarhet och byggande i grupp. En tredje tveksam punkt i förevarande typhusmaterial är i hur ringa utsträckning bostaden redovisar sambandet med förråd och TC—WC samt med tomten. Förrådsutrymmen har sålunda, som nämnts, saknats i mycket stor utsträckning. Inte i något av de studerade husen har utrymme för sopförvaring beaktats. I endast några få har bilplats redovisats. Regelmässigt finns stor murad öppen spis, även i de minsta hustyperna. I många hus finns öppen spis såväl inne som ute. Spisen tillsammans med skorstensstocken har ibland upptagit över en tiondel av golvytan. Spisarnas placering försämrar ofta starkt möblerbarheten. En murad skorstensstock medför en stark låsning av planlösningen. Den försvårar och fördyrar ombyggnad och ändringar i samband med tillbyggnad. Beträffande husens anpassning till tomten borde det gå att göra hustyper som lämpar sig även för sådana tomter som inte är helt plana. Vissa aspekter på förhållandet hus—mark och omgivning är i stort sett av generell natur t. ex. väderstrecksorientering i relation till uteplats och storstugans och sovrummens fönster.

347 Såsom inledningsvis framhållits ger denna genomgång av katalogmaterial i nia upplysningar om byggda fritidshus utan endast en bild av planlösnhgsstandarden hos ritningar som lämnas spekulanter på fritidshus. I många avseenden skulle planlösningarna kunna funktionellt förbättras utan att husens storlek eller kostnad ökade. Planlösningarna karakteriseras ofta av ogynnsamma rumsmått. Fönsteroch dörrplaceringar medför i en stor del av planmaterialet stor försämring av möblerbarheten. Särskilt markant framträder detta genom att rummen genomgående är relativt små.

3. Fritidshusets organisation utrymmen

och

Det är knappast möjligt att entydigt karakterisera fritidshuset. Det kan i ett ytterlighetsfall vara en byggnad som helt motsvarar en villa för permanent bosättning och i ett annat fall ett enda rum för övernattning. I relation till övrig bebyggelse kan det på motsvarande sätt ligga i ett samhälle i ena fallet och i det andra fullkomligt isolerat. Gemensamt för dessa hus skulle dock vara att de ger den som nyttjar dem miljöbyte och ändring i levnadsvanorna. Dessa ändringar avser i stor utsträckning speciella aktiviteter såsom bad, fiske, trädgårdsodling, skogspromenader eller sport av olika slag. Byggnaden kan sägas utgöra en komponent i detta friluftsliv. Ett annat gemensamt drag för fritidshusen är den periodiska användningen. Även den kan skifta från enstaka korta perioder till tider som, t. ex. vid gott läge i förhållande till arbetsplats, kan närma sig permanentbostadens. Ett ytterlighetsfall, tänkbart för pensionärer eller andra fritt verksamma, är att vistelsen i fritidshuset sträcker sig över längre tid på året än vistelsen i den andra bostaden. Skillnaden mellan bostäderna gäller i ett sådant fall i mindre grad bostadstekniska förhål-

348 landen än sammanhanget med olika former av samhällsservice. Det enskilda fritidshusets storlek, inre organisation, utrustning, uppvärmning, materialval och uppbyggnad är en sammanvägning av faktorer avseende bl. a. hushållsstorlek och umgänge, typer av aktiviteter, användningstider, läge i landskapet och i förhållande till samhällen och kommunikationer, plantekniska förordningar, byggresurser och ekonomiska förhållanden. Om fritidshuset betraktas i sina enskildheter utifrån olika funktioner kan vissa mer generella förhållanden anges. Utrymmenas dimensionering grundas p å människans mått, liggande, sittande och i rörelse, på föremålsmängder och dessas storlekar samt på estetiska önskemål. Därvid är det i första hand måtten som beror på föremålsmängder som kan skilja sig från vad som gäller för permanentbostaden. De mått som här utgår från människan och hennes rörelser är rimligen oberoende av om det är fråga om fritids- eller permanentbostad. Det lilla fritidshuset bestäms i sina mått av sängplatser, matplats och köksutrustning och förvaring av nödvändiga kläder. Ju större hus det blir fråga om desto mindre spelar dessa primära mått in på totalmått för huset eller rummen. En kortfattad och allmän genomgång skall göras av utrymmen för entré, matlagning, måltider, samvaro, sömn, hygien, kläder, redskap, hobbyarbete, uteplats, avfall och bil. Genomgående diskuteras mått och utrustning som bör ses som önskvärda i hus som avses att nyttjas mer frekvent. 1 1 För komprimerade uppgifter om mått hänvisas till informationsblad 1962:7 och 1962:35 från Statens institut för byggnadsforskning och särtryck ur Möbelråd, Svenska Slöjdföreningen 1962. Fritidshusets olika utrymmen behandlas i handboken BYGG del 7, 735:2 där också litteraturhänvisningar finns. Förvaringsutredning av ingenjör Ingvar Holmström har dessutom utnyttjats.

ttefdaA 'JU£i£dt6

SSUÅ*?

*jH*z£o&mma*

t Vatten,

jfoitMUt

zåxtkirv* Entré

En mycket direkt kontakt mellan inne och ute är karakteristisk för fritidshuset. Det är emellertid nödvändigt att räkna med plats för ytterkläder, regnkläder, stövlar och skor i alla typer av hus. Platsen för ytterkläder och skor kan i många fall förläggas till en särskild vinter- och ruskvädersentré under det att andra ytterdörrar kan ge den önskvärda direkta kontakten. Ett tak över ytterdörren tillåter avtagning ute av våta ytterplagg. För hus som används vintertid bör ett rymligt vindfång finnas. Platsen för ytterkläderna bör genomgående vara utformad som en nisch så att kläderna kan hängas på galgar. Kapphylla bör ge plats för 20 cm stånglängd per person och nischens djup bör vara 60 cm. Under kapphyllan bör finnas skohylla för sandaler, träskor, o. s. v. En stövelhylla, 25 cm per person och med 45 cm fri höjd kan förläggas till entrén, eventuellt över skohyllan, eller i bodutrymmet. För hus som användes året runt bör finnas en gar-

derob utöver kapphyllan. I vissa fall, t. ex. där vintersport är vanligt, kan ett särskilt torkskåp vara värdefullt. I det fall bodutrymmet ej ligger nära till kan ett skåp för städutrustning förläggas till entrén. Plats för en pall eller stol är av nytta då skor eller stövlar tas på och barn kläs på eller av. Gångbredden framför ytterklädsniscben bör vara minst 90 cm. Matlagning Köksutrymmenas storlek kan variera kraftigt mellan olika stora hus. Förvaringsutrymmena för porslin, kärl och matvaror påverkar dimensioneringen i lika stor utsträckning som spisen och bänkytan för beredning och diskning. Där vatten och avlopp inte finns måste plats finnas för färsk>- vattenkärl och slaskhink. Vedlår eller gasbehållare tar utrymme och i hus som används längre tider bör plats finnas för ordentlig matförvaring och varmvattenberedare. Regeln bör vara att ett ventilerat skafferi alltid finns. Enbart kylskåp kan undantagsvis tänkas i små hus. Olika kombinationer av köksskåp enligt svensk standard (SIS) är tänkbara. Några exempel på olika stora köksenheter redovisas. I större hus kan ett separat arbetskök ge en god lösning, i mindre kan det vara fördelaktigare med ett stort gemensamt rum med köksinredning längs t. ex. ena kortväggen än med två skilda, knappt tilltagna rum. Matplats Matplatsen bör ligga lätt åtkomlig från köksutrustningen och vara välbelyst. I små stugor blir den ofta det enda samvaroutrymmet. I större hus uppstår en avvägningsfråga om matplatsen skall placeras i ett kök i direkt anslutning till köksbänkar och spis och därmed medge en mycket lätt

351 dukning eller om den skall placeras i ett särskilt utrymme. I det senare fallet kanske dukning och avdukning vid måltiderna blir något mindre bekväm men i gengäld kan matbordet bättre utnyttjas för inånga andra sysslor emellan måltiderna. Vilken placering av matplatsen som än väljs bör matbordet, som i många fall är den enda större bordytan, kunna användas för sällskapsspel, läsning, skrivning och olika småarbeten. Samvaro Det ger ett dåligt resultat att i fritidshuset krympa ned alla utrymmen som förekommer i en permanentbostad om totala ytan på fritidshuset är liten. Det är i det lilla huset bättre att koncentrera samvaroutrymmet, såsom nämnts, till bekväma stolar runt ett bord som också används vid måltider än att dela upp denna funktion på en liten sittgrupp och en liten matplats. 1 större hus, där en särskild sittgrupp kan ges tillräckligt utrymme, bör dess riktning i förhållande till utsikt, eventuell öppen spis eller TV-plats studeras. Fönsterplaceringar och vägglängder i samvaroutrymmet bör alltid ge plats för en två meter lång soffa så att denna eventuellt kan anslutas till en sittgrupp utan att stå under fönster då en sådan soffa ofta används som sängplats, permanent eller extra. En eventuell skorstensstock bör placeras med tanke på om- och tillbyggnad. Uppvärmning med elektricitet eller flytande bränslen innebär att den ej behöver binda planlösningen och kommunikationssystemet genom ett läge i centrum av byggnaden. En fristående öppen spis av gjutjärn eller en kamin kan i små hus vara en god lösning. Sömn Utrymmen för lösa sängar bör ha en längd av 210 cm. Fasta sängar bör ej understiga

195 X 80 cm. Tvåvåningssängar ger utrymmesvinster men är svåra att bädda. Sovrummen eller sovhytterna bör dessutom ge plats för ett litet arbetsbord, minst 60 X 75 cm, eller en bänk i bordshöjd med stol så de kan utnyttjas för sådant skriv-, läs- och hobbyarbete som fordrar avskildhet. Det fria måttet bredvid sängar bör ej understiga 70 cm. En ökning med 30—40 cm ger en betydande ökning av möblerbarheten med plats för t. ex. bokhyllor, byrå, stol. Klädförvaring Garderoberna bör ligga i eller i nära anslutning till sovrummen. I hus som används under längre tider bör en stånglängd av minst 50 cm per person beräknas utöver entréns förvaringsutrymmen. I mindre stugor med huvudsakligen veckoslutsanvändning kan 30 cm stånglängd anses tillfyllest. En differentiering i klädförvaringen bör kunna göras så att finkläder—stadskläder kan förvaras avskilt från arbets-, sportoch överdragskläder m. m. Linne, underkläder och liknande förvaras lämpligen i backskåp. I små fritidshus där all volym är värdefull kan utrymmet under sängar användas för klädlådor. Behovet av torkskåp kan vara lika stort som i permanentbostaden. Om inte våta persedlar kan hängas till tork i ett förråd bör torkskåp finnas. I garderobsskåpens överdelar kan extra bäddutrustning förvaras. Bodutrymmet, vars storlek kan variera avsevärt, kan efter behov ta emot övrig förvaring. Hygien Tvättrum och toalett är naturligtvis nödvändiga i alla fritidshus, oavsett storlek och användningstid. Hygienutrustning av det slag som finns i permanentbostäder ställer krav på rinnande vatten och avlopp, vilket medför höga kostnader. En lägre

353 standard och bekvämlighet än den permanentbebyggelsen erbjuder är i många fall ofrånkomlig. Även om de tekniska anordningarna blir av betydligt enklare slag måste dessa utrymmen finnas. I enklaste fallet har huset ett toalettrum med TC väl ventilerat och vid t. ex. entrén samt i direkt anslutning ett löst tvättfat på en bänkskiva. Plats skall finnas för vattenbehållare och eventuellt anordning för uppvärmning av vattnet. Från detta minimum kan tillbyggnader och förbättringar av den tekniska standarden göras. Rinnande vatten och avlopp för tvättvatten kan ledas in. Duschrum kan inredas och beroende på avloppssystemet kan WC installeras. Det är av stor betydelse att hygienutrymmet från början får sådana dimensioner att dessa standardförbättringar 160 kan genomföras utan ingrepp i byggnadsstommen. En bastu kan med fördel förläggas i anslutning till förråd och även tjäna som torkrum. Åtminstone ett av planmåtten bör vara 200 cm så att en person kan ligga på laven. Redskap och hobbyarbete Utformningen av bodförvaringen beror p å intressen och i vilken utsträckning förvaring finns ordnad inom huset. I första hand gäller förvaringen verktyg, målarutensilier, trädgårdsredskap, sportredskap, cyklar och bränsle. Då reparationer och underhåll vanligen utförs av innehavaren bör en belyst plats finnas för en arbetsbänk om ca 2 meters längd. Vidare bör plats finnas för frysskåp och viss förvaring på hyllor för konserver i avskilt ventilerat utrymme mot svalt väderstreck. Då hobbyverksamheten k a n fordra mycket skiftande utrymmen och denna ofta kan ske i anslutning till förrådsbyggnaden bör tillbyggnadsmöjligheter finnas. 23

240 O

^L Uö

a BE—3

^E3xEE!

Uteplatser Av särskild betydelse för fritidshusets trivsel och funktionsduglighet ä r uteplatsernas utformning och läge i förhållande till inneutrymmen och väderstreck. I första hand är plats för solstolar och dylikt, utematplats och utekök aktuella. Speciellt de två senare bör ses i ett funktionellt sammanhang med motsvarande utrymmen inomhus då inånga föremål används omväxlande ute och inne. Utekökets bänkskiva bör sålunda ligga som direkt fortsättning på köksinredningen inomhus. Uteköket bör vara försett med tak och utematplatsen kan med fördel vara placerad på ett sådant sätt att måltiderna endera kan intas under tak eller under bar himmel allt efter väderleken. Avfall Utrymme för soptunna krävs vare sig kollektiv sophämtning finns ordnad eller sopdestruktion sker separat. Speciellt vid koncentrerad bebyggelse för soputrymmen vara minst 90 X 90 cm. Av utseendeskäl kan det vara skyddat placerat, t. ex. invid garage eller plank. Vid sådan bebyggelse kan också centralt soprum försett med sopsäckar eller sopkärl tänkas i det fall köksavlopp finnes och sopförvaringen i husen kan då inskränkas till påse i köket. Bilplats Bilens plats är beroende av detaljplanens utformning och tomtens storlek och lutningsförhållanden. I det fall bilplatsen förses med skärmtak, vilket förutom att skydda mot solsken också underlättar ilastning vid dåligt väder bör taket även ge plats för cyklar. I många fall kan taket komponeras ihop med förrådsbyggnad eller eventuella plank och dessa element kan användas att forma skyddade uteplatser.

4. Hustyper

och

tomtstorlekar

Skälen till att bygga fritidshus i grupper och på små tomter är bland annat den stora numerära efterfrågan inom begränsade geografiska områden, t. ex. kuster och storstadsregioner, där också efterfrågan på områden för det rörliga fritidslivet är som störst samt önskemål om vatten, avlopp, elektricitet och telefon i det enskilda huset. Detta innebär att exploateringskostnaderna i stort sett blir lika stora som för permanent bebyggelse. För att begränsa initialinvesteringen kan antingen exploateringskostnaderna eller byggnadskostnaden hållas nere. Med tanke på att önskan om höjd standard får antas fortsätta får valet ställas i relation till vad som är tekniskt och organisatoriskt lättast att förändra. Det är knappast någon tvekan om att det mest praktiska är att låta det successiva utbyggandet gälla huset. Detta skulle innebära att tomtkostnaden är relativt hög vid husbyggandets start. Ovanpå denna baskostnad får storlek och standard på huset väljas utifrån tillgängliga resurser. Tillbyggnader och inre standardförbättringar kan därefter ske inom den egna tomten oberoende av i vilken takt och i vilken omfattning motsvarande förändringar utföres av grannarna. Även i det fall relativt stora och välutrustade hus byggs med en gång, visar erfarenheten att tillbyggnadsmöjligheter bör finnas. Möjlighet att utvidga och ändra gäller alla fritidshus. Mer speciella krav som den koncentrerade bebyggelsen ställer på husen rör uteplatsens placering, insynsförhållanden, ljudavskärmning och biluppställningsplatsen. Utformningen av miljön kan ligga mellan två karakteristiskt olika typer. Den ena är den miljö där husen i stort sett vetter direkt mot mark som är tillgänglig för alla. Denna bebyggelsetyp finns i vissa fiskelägen. Det går att promenera på hällarna fritt mellan husen, endast här och där ligger en rabatt eller en liten täppa i en skreva. De små privata uteplatserna är samtidigt en del i det gemensamma uterummet. Den andra ytterligheten är den bebyggelse som visar en relativt sluten sida mot det gemensamma uterummet. Huset vänder sig mot en privat gård, omsluten av höga plank eller murar. Båda typerna ställer speciella krav på husens planlösning och fönsterplacering. Den första typen kan tänkas tilltala personer vars intressen mindre gäller trädgårdsskötsel än båtsport, fiske, tennis, golf eller andra aktiviteter på annat håll än tomten. Utöver huset kan en matplats i det fria och en plats för några vilstolar vara tillräckligt. För många är emellertid en egen trädgård en väsentlig del av fritidsbostaden. Den mest framträdande skillnaden mellan hus med trädgårdar i koncentrerad bebyggelse och fritt lig-

356 gande hus i landskapet är att det förra i sin planlösning måste inbegripa uteplatsen som en del i rumssammanhanget och i planen klarlägga utbyggnadsriktningar och förrådsplacering. Det fritt liggande huset kan inordnas i ett samspel med landskapet med utsikt och öppenhet. Motsvarande förhållande för tätt liggande hus är det lilla och till sin form klart definierade uterummet med detaljrikedom och närhet. För att ernå en visuell och akustisk avskildhet kan huset inte ha fönster eller dörrar på alla fasader. Vid små tomtbredder får entréer och ljus lov att tas endast från två håll, vid större tomtbredder möjligen från tre håll.

Hustyper Då utredningen inte syftat till typhus skall endast några exempel på planlösningar på hus och tomt visas. Exemplen utgörs av sammanbyggda vinkelhus, friliggande Z-hus och sluttningshus. Vinkelhuset kan vara en sammanhängande uppvärmd huskropp eller i form av flera huskroppar, t. ex. bostadsdel och i vinkel förrådshus eller dagligstuga och i vinkel hus med sovhytter. I fallen med två huskroppar kan dessa sammanbindas med plank under vilket kan ligga entréer, utekök samt skuggad och regnskyddad del av uteplatsen. En möjlighet att ge stor frihet för varje enskilt hus utformning och byggtid och samtidigt ge den stadga och ordning i exteriörer från väg eller gemensam gård som är önskvärt är att uppföra m u r a r eller plank i vinkel i tomtgräns. I innervinklarna eller motsatt dessa kan olikformade huskroppar byggas relativt fritt utan att exteriörerna tappar sin grundform och utan att grannhusens uteplatser störs. Vinkelhusen kan också förläggas mot bergssluttningar eller jordvallar och ges ett slutet uterum där två väggar är vegetation eller ett bergsparti. Z-huset är avsett att ligga fritt på små tomter. Från den Z-formade kärnan med entré, kök, matplats, hygienutrymmen och förråd kan huset byggas till på båda skänklarna. Huset h a r två, diagonalt placerade, uteplatser, en vid entré och förråd och en vid matplats och storstuga. En eller båda av uteplatserna kan omges med plank eller häckar och ändå ha fri utsikt från några platser i huset. I många sammanhang där fritidshus är aktuella är terrängen kuperad. Den plana mark som kan förekomma bör reserveras för lek och sportfält. Den täta bebyggelsen är särskilt beroende av god anslutning mellan husen och terrängens nivåer bland annat genom att många entréer förekommer på små avstånd från varandra. För att illustrera h u r sluttningar kan utnyttjas visas ett exempel på sluttningshus där huset invändigt h a r två nivåer och där båda har god anslutning till omgivande m a r k där vanliga uteplatser kan ligga. Som komplement förekommer en mycket liten och helt sluten gård inbyggd i huset.

lis Mm; (Kv KX30 taw l

M>

!!!!! Ill

msm

^ ^

^fr£&&2^&^>5&

-&*%

358 Föreg. sida. Exempel på hus av vinkeltyp. Denna hustyp ger god möjlighet till individuella variationer och till byggnader inom den yttre ramen.

Ovan. Z-hus illustrerade i två utbyggnadsstadier. Hustypen är lämplig att passas in i befintlig bebyggelse.

Nästa sida. Detta hus är med sina två i höjdled förskjutna plan tänkt att passa i sluttande terräng. Genom förskjutningen uppnås direkt kontakt med uteplatserna på båda sidorna.

360 Tomtstorlekar I mer än någon annan bebyggelseform är i fritidsbebyggelsen tomten en aktiv del och omedelbart funktionellt sammankopplad med huset. I den koncentrerade bebyggelsen måste emellertid de mer utrymmeskrävande sysselsättningarna som bollspel, badminton, krocket och annat förläggas till större gräsplaner gemensamma för hela grupper av hus. Den enskilda tomten kan ge plats för uteplatser för måltider, vila, solbad, småbarnslek och en liten trädgård med plats för köksland och prydnadsväxter. Kostnaderna för ledningar och vägar varierar i första hand med tomtbredden, men den totala tomtstorleken inverkar genom att bestämma gruppernas möjliga totala storlek och därmed andelen i huvudledningar, vatten- och reningsverk, huvudvägar samt andra gemensamma anordningar och marker. Då en väsentlig fördel i koncentrerad bebyggelse ligger i tillgång till välskötta gemensamma anläggningar, t. ex. närområdenas gräsytor som ger lekutrymme och ett ängslandskap i direkt anslutning till husen bör även den totala tomtstorleken hållas nere. Som grova riktvärden för tomter som ger plats för nämnda funktioner kan tas ca 300 m 2 för hus som i någon form byggs samman och ca 400 m 2 för hus som är friliggande. Den förra typen har därvid ca 15 meters tomtbredd, den senare ca 20 meter. Variationer kan naturligtvis tänkas beroende på terrängförhållanden och hustyp. 5. Den koncentrerade

fritidsbebyggelsens

organisation

och

utrymmen

Den koncentrerade bebyggelsens utformning bestäms av landskapsförutsättningar och förutsättningar i form av uppställda önskemål om viss teknisk standard. Hur bebyggelsens karaktär skall anpassas till olika landskapstyper, såsom bergkusten, sandkusten, slätten, fjället eller skogen, skall inte här närmare diskuteras. Det enskilda huset bör i stor utsträckning kunna framställas i en industrialiserad process med avsättning över stora områden. Det kan knappast ges stilmässiga, lokalt anknutna särdrag. Däremot bör för gruppens form och planering många av de principer vara tillämpliga efter vilka allmogebebyggelsen utformats, t. ex. öländska och skånska randbyar, skärgårdarnas fiskelägen och norrländska kyrkbyar. Bebyggelsen kan dels upplevas såsom ingående i landskapet, från betraktarens synpunkt, och bör där ha sin funktionella och utseendemässiga förklaring och dels, från den boendes synpunkt, som en plats där det omgivande landskapet utgör utsikt. (Uppfattningen av det visuella förhållandet påverkas av hur landskapet nyttjas. En mangårdsbyggnad på ett tun omgiven av brukad m a r k ter sig ändamålsenlig genom att sammanhanget mellan de öppna markerna och den vida synliga boplatsen är lätt uppfattbart. Ett fritidshus i motsvarande läge men med ett annat användande av marken uppfattas på ett annat sätt. Huset förbrukar mycket mer av landskapet än vad som praktiskt nyttjas. En fritidsby i motsvarande

361 läge ger ett annat intryck. Det blir många boende som använder de öppna markerna till lek och sport. Det är troligt att i många landskapstyper avvägningen mellan betraktarens och den boendes synvinkel och önskemål, allmänt och enskilt, bör kunna finna bättre lösningar i den koncentrerade bebyggelsen än i glesbebyggelsen. Denna fråga gäller naturligtvis inte enbart landskapsbilden som sådan utan också den praktiska användningen, uppdelningen mellan allmänt tillgänglig m a r k och mark för exklusivt nyttjande.) Landskapsförutsättningar som spelar in inom bebyggelseområdet är markbeskaffenhet och lutningsförhållanden, vegetation och lokalklimat och utom området avstånd och kapacitet på badplatser, hamnar, strövmarker och andra komplement. Trafiksystemen bestäms i ett överordnat mönster av de intresseriktningar som målpunkter i det omgivande landskapet och vägar till området ger. I sin detaljutformning får trafiksystemet anpassas efter områdets markförutsättningar och typ av biluppställning. Systemen för vatten men i första hand för avlopp h a r kraftig effekt på bebyggelsens utformning genom att avloppssystemet vanligen har självfall. Bebyggelse som sålunda är utrustad med vatten, och avlopp påverkas i sin placering och utformning på två sätt, dels tekniskt, genom att placeras så att ledningarna får självfall och dels, ekonomiskt, på sådant sätt att kostnaderna för rörgravar, ledningar och vägar inom och utom området blir överkomliga. I den koncentrerade bebyggelsen kan, grovt uttryckt, fem typer av markanvändning särskiljas, nämligen trafikytor, byggnadsytor, tomtytor, närområden och strövområden. Med hänsyn till organisatoriskt sammanhang, exploateringskostnader, utseende samt underhållskostnader skall lämpligast möjliga delar av bebyggelseområdet väljas för var och en av ytorna. Trafiksystem Trafiksystemet inom ett område bestäms såväl beträffande gångvägar som körvägar i sina anslutningspunkter och till sina huvuddrag, såsom nämnts, av externa förhållanden. Riktningarna till bad, hamn, strövområde, butik, busshållplats ger dragningen av gångvägssystemet. Gångvägarna bör ges så direkta dragningar som möjligt till dessa mål. Cyklandet är omfattande i fritidsområden t. ex. då det gäller att nå badstrand och handelsbod. Det är därför önskvärt att trafiksystemet löses så att dessa mål kan nås utan konflikt med biltrafiken. Körvägarna kan med tanke på trafiksäkerhet och buller dras i mer kringgående sträckningar. I koncentrerad bebyggelse är det knappast möjligt eller önskvärt att placera bilarna intill varje enskilt hus. Med tanke på buller och lukt bör bilplatserna och körvägarna förses med skyddsområden med vegetation. Detta sker med bibehållet markutnyttjande om bilplatserna förs samman i större enheter.

362 Fyra olika principer för biltrafikens och -uppställningens ordnande. Avloppssystemet är förlagt till områdets gångsida. Till vänster hus utmed väg med bilplats till varje tomt, därefter liten grupp med separat parkeringsplats, större grupp med centralt placerad parkeringsplats samt större grupp med parkeringen lagd utanför gruppen.

Bilplatser och gångavstånd Inställningen till gångavståndet från bilplats till hus är med all säkerhet beroende av utformningen på anläggningarna. Körvägen till en bebyggelsegrupp bör ge en utblick över husen så att en allmän orientering erhålles. Parkeringsplatsen bör ha en form som klart visar att den är en slutpunkt för körtrafiken. Parkeringsplatser kräver stora ytor och kan ofta bli främmande inslag i landskapet. Därför bör de undanhållas från de mest exponerade lägena. Vegetation runt om och på parkeringsgårdarna hjälper härvid till att dela upp ytan och skärma av olika partier. Ett alternativ i det fall bilplatserna förs in i bebyggelsen är att omge parkeringsplatsen med ett ca 2 meter högt plank. En sådan bilgård kan komponeras in i den täta bebyggelsen utan att avvika utseendemässigt. Planket avskärmar i viss mån bullret. Husgrupp och omgivning Marken intill husen och inom husgruppen blir, när det är fråga om tät bebyggelse, utsatt för starkt slitage. Det är inte bara barnen som leker och spelar krocket, badminton, fotboll och andra spel. Även de äldre finner säkert nöje i att under sin ledighet kunna motionera. Som antytts av de aktiviteter som nämnts, krävs en plan, någorlunda jämn och slitstark gräsyta inom närområdet. Terrängen inom närområdet kan i övrigt väljas så att den kompletterar gräsytans plan med kullar, trädpartier eller berg. Vid barnens lekar är terrängens skiftning och mångsidighet en fördel. Gruppbebyggelse av fritidshus möjliggör också andra kollektiva anordningar för den gemensamma trevnaden t. ex. klubbhus. Detta kan ligga intill närområdet och tjäna som träffpunkt om kvällarna och som lokal för gemen-

samma angelägenheter. Det är ofta en förutsättning för att ungdomar skall trivas och stanna kvar i fritidsområdet att dans- och kafémöjlighet finns. F r å n fritidsgruppens närområdc skall gångtrafikmålen såsom badstranden, småbåtshamnen och strövområdena lätt kunna nås. Strövområdena kan vara dels särskilda områden, naturskyddsområden, intill stranden eller i andra vackra partier dels också mark huvudsakligen för annat t. ex. skogsbruk. Planeringen av fritidsområden på Skaftö illustrerar och exemplifierar de synpunkter som här framförts. 6.

Skaftöexempel

De områden som studerats med avseende på detaljplanering på Skaftö, inom ramen för provplaneringens översiktsplan, ligger i anslutning till ett dalstråk mellan samhällena Stockevik och Grundsund. Dalstråket löper parallellt med stranden ca 500 meter in i land, i stort sett i nord—sydlig riktning. Från detta stråk sträcker sig öst—västliga ängsmarker och andra relativt plana partier österut in mot öns centrala delar. Bebyggelsezonen, trafiksystemen och huvudledningarna Den studerade bebyggelsen ligger i dessa delar samlad kring en gångväg mellan de befintliga samhällena. I stort sett i samma sträckning som gångvägen räknas i planerna med huvudvattenledning och två huvudavloppssystem, ett mot vardera av de två samhällena vid vilka reningsverk har antagits placerade. Intresseriktningarna för gångtrafiken är dels mot Stockevik och Grundsund, dels mot strandens badplatser och båtplatser samt mot golfbana och tennisbanor öster om Stockevik. Körtrafiken kommer från huvudvägarna mitt på ön. Ett system av återvändsvägar som sträcker sig vinkelrätt ut mot den nord—sydliga huvudgångvägen ger få konfliktpunkter mellan kör- och gångtrafik. Genom att återvändsvägarna inte har tvärförbindelser kan stranden nås till fots eller på cykel även från en stor del av eventuell bebyggelse öster om de studerade områdena. Tre bebyggelsegrupper, som i det närmaste länkar i varandra, har studerats. Två av dem, Backa och Åseberget, gäller tidigare helt obebyggd mark, det tredje, Stockevik, förtätning av ett befintligt samhälle. Gruppernas lokalisering framgår av dispositionsplan. Att bebyggelsen placerats i dessa lägen har flera skäl. De höga berg som omger dalarna bildar siluett från havet och det har ansetts önskvärt att behålla bergens konturer fria. Bergen är vidare starkt kuperade vilket innebär mycket höga vägbyggnadskostnader. Brunnar ger ej tillräckligt med färskvatten. Marken tillåter ej infiltrering av avloppsvatten. Vidare saknar såväl Stockevik som Grundsund vatten- och avloppsledningar. Sett i detta större sammanhang framstår den beskrivna lösningen som den ekonomiskt och tekniskt rimligaste.

364 J&o&j&riJOsiJe&^sisHsCL.

^lala

1--4000

Den plana dalgången vid Backa har utnyttjats för huvudsakligen vinkelhus i olika stadier av utbyggnad. Till vänster en alternativ utformning. Biltrafiken förs in i området på säckgator. Mellan husgrupperna finns lekfält.

366 Ovan. I varje kvartersgrupp

Nästa sida. Vid Åseberget

finns en gemensam

har bebyggelsen

starkt

gräsyta för lek och spel.

påverkats

av det kuperade

landskapet.

Backa Backa är den sydligaste av de studerade grupperna. Bebyggelsen ligger här på en i stort sett trekantig slätt, tidigare åkermark. Mot bergssidorna växer lövträd. Bebyggelsen orienteras efter de begränsande bergens huvudriktningar och har i sitt inre ett rätvinkligt nät av gångvägar. Några kullar och dungar ligger som gemensam m a r k för lek och som omväxling i det regelbundna huvudmönstret. Gemensamma gräsmattor ligger i kvartersgruppernas inre. Ett litet centrum med kiosk och klubbhus ligger vid entrén från körvägen. Biltrafiken förs utmed berget i nordost. Parkeringsplatsen ligger helt skild från bebyggelsen i en skålformad formation i berget. Den redovisade planen har omkring 120 hus på tomter om mellan 300 och 400 m 2 . Ett alternativ med en serie mindre grupper inom samma område har ett annat system för gång- och körtrafik. Husen i var och en av grupperna ligger runt en allmänning. I kanten av denna ligger en plankomgärdad parkeringsgård. Bilarna förs sålunda i detta alternativ närmare husen.

367 If ,Aö^å^U3^e^

^Å<z£a,

II :

f 4000

368 Åsebergets

sluttningar

har utnyttjats

för sluttningshus.

Perspektiv

av tidigare

visad

hustyp.

Aseberget Omkring Aseberget korsas dalstråket mellan Stockevik och Grundsund av flera smala dalgångar. Norr om berget i riktning mot Stockevik bildas en öppen plats med en naturlig amfiteater. Strax invid ligger en gammal kolerakyrkogård. Väster om kyrkogården reser sig en lätt tillgänglig höjd med en storslagen utsikt över havet. Den största dalgången ligger direkt söder om Aseberget. Vegetationen är sparsam med undantag av en ridå utmed dalsidorna. Landskapet har några få, mycket markanta huvudriktningar. Körtrafiken förs ej in i bebyggelsen utan stoppas i ett antal parkeringsplatser i bebyggelsens östra delar i relativt avskilda dalpartier. Parkeringsplatserna är placerade på ett sådant sätt att de ansluter till huvudgångvägar. Landskapets form har även h ä r fått påverka byggnadsgrupperna. Uppdelningen i grupper har bestämts dels av lämpliga byggnadszoner anslutna till närområden, dels av gångvägsnätet. På bl. a. Åsebergets jämna sydvästsluttning ligger sluttningshus. Gångvägarna mot Stockevik och golfbanan har dragits samman invid den naturliga amfiteatern. I korsningen ligger ett litet centrum med butik och klubbhus invid en större gräsplan och teatern. En körväg leder fram till detta centrum.

369 Exempel på byggnader för kollektiva komplement i Åsebergets område.

Stockevik Stockevik är ett litet fiskeläge. Det har aldrig utvecklats till samma täthet och typ som t. ex. Grundsund. Hamnen är nu ganska liten men tankes utbyggd att rymma ca 300 båtar samt läge för färja till Gåsö. Förslaget upptar en kraftig förtätning med fritidshus och en mindre ökning av hus för helårsbosättning. Körtrafik förekommer endast ned till hamnen och den permanenta bebyggelsen som är samlad norr om denna. Parkering sker i två dalgångar, en norr och en öster om samhället. Ingen parkering finns vid hamnen mot vilken bebyggelsen tränger nära. Vid hamnen ligger butiker, servering och klubbhus. Fritidshusen är illustrerade som 1 xh plans-hus med kök, storstuga, entré, hygienutrymmen samt förråd i bottenvåningen och två eller tre sovkamm a r e under takfallet. Husens tomtplats upptar endast byggnadsytan och en liten uteplats intill entré, matplats eller storstuga i ett ur terrängsynpunkt lämpligt läge. För att något minska insynsförhållandena mellan de mycket tätt liggande husen är genomgående en långfasad utan fönster eller dörrar. Gångtrafiken rör sig i stort sett fritt mellan husen. 24

/ Stockevik har befintlig bebyggelse vid hamnen föreslagits utökad med nya hus av likartad karaktär.

Gångavstånd, sophämtning, markskötsel i exemplen I de redovisade exemplen på detaljplaner har bilar inte i något fall förts fram till det enskilda huset. Motiven till detta h a r gällt trafiksäkerhet, frihet från buller och avgaser och en idé om att fritidsmiljön skall ha en annan karaktär än permanentbebyggelsen. De nackdelar, i form av längre gångavstånd som detta system medför, bör kunna övervinnas genom att gångvägarna ges goda sträckningar och måttliga lutningsförhållanden samt att cyklar och kärror användes för tyngre transporter. Gångvägarna bör inte i

371 Samhållet i Stockevik kommer i sin tillbyggda form att påminna om de täta fiskelägena. Perspektiv från piren.

något avseende vara tillgängliga för privata fordon. Ett nät av gångvägar skall anläggningstekniskt kunna bära arbetsfordon under byggnadstiden samt brandfordon och eventuella skötselfordon. (Att den i exemplen visade trafikföringen och transportmetoden är tillämpbar i fritidsbebyggelse kan iakttas på alla öar där bilar inte ulls förekommer.) Sophämtningen kan ske endera genom att traktorsläp kör utmed husraderna och hämtar eller att centrala sopgårdar med en rad nedkast placeras invid körgatan. Soppåsar för det torra avfallet får bäras dit på i princip samma sätt som sker i hyreshus. Avståndet till sopnedkastet blir i fritidsbebyggelsen dock något större. Valet av m a r k för närområden, har berörts. Närområdena måste sålunda, förutom att ligga lämpligt i förhållande till husen, ha en markbeskaffenhet som tål det starka slitage de olika fritidsaktiviteterna kommer att medföra. Skötseln av dessa områden blir av den största betydelse för landskapsbilden, för funktionsdugligheten och för den allmänna trivseln. Den koncentrerade bebyggelsen bör kunna vara en organisatorisk utgångspunkt för att skapa de ekonomiska resurser som fordras för denna skötsel av m a r k och vegetation.

/ den täta tvåvåningsbebyggelsen platser kan anordnas.

i Stockevik

är en långsida fönsterlös

Nedtill till vänster vindsvåning,

övriga planer

så att skyddade

ute-

bottenvåningar.

Exploateringsgrad och kostnader Ett överslag av exploateringsgraden i de redovisade planerna visar att inom bebyggelseområdena är den ianspråkstagna ytan utslagen per tomt 600— 800 m 2 . De enskilda tomtplatserna är mellan 300 och 400 m 2 . Därvid är inräknat de närområden, trafikområden och skyddszoner som inneslutits av bebyggelsen. Inräknas vidare de större närområdena i anslutning till bebyggelsen, parkeringsområdena, körvägarna och skyddsområdena, ökar

373 Tomterna i Stockevik är endast något större än husen. Övrig mark är trafiktomt där gångtrafiken kan röra sig fritt.

ytan till ungefär det dubbla, sålunda ca 1 400 m 2 . En bebyggelse av denna koncentrerade typ fordrar utöver detta fria strövområden och fritt landskap i sin omgivning varvid ytan per tomt ytterligare ökar. Emedan gränsdragningen för strövområdena är ytterligt svår att fixera samt emedan landskapsförutsättningar och ställningstaganden i översiktsplaneringen om lämplig markanvändning spelar in kan knappast några arealangivelser utifrån detaljplanerna göras. Den koncentrerade bebyggelsen kan, vilket framgår av ovanstående, inte ses som ett medel till kraftig exploateringsökning. Det är i stället några andra frågor, vilket tidigare berörts, som kan få sin lösning. En är exploateringskostnaderna vid högre hygienisk standard, en andra fråga är det ekonomiska underlaget att forma och sköta en landskapskaraktär och gemensamhetsanläggningar samt en tredje att de strövområden som omger bebyggelsen också kan vara tillgängliga för det rörliga friluftslivet och ha en arrondering som gör att de nyttjas. (De remsor som regelmässigt förekommer i fritidsbebyggelseplanerna med stora tomter är utan intresse för det rörliga friluftslivet och även för planområdenas boende som strövområden).

374 För att få ett ungefärligt begrepp om exploateringskostnaderna per tomt i de redovisade detaljplaneexemplen har överslagsberäkningar av exploateringsarbetena gjorts för Åseberget och Backa. Anläggningsmängderna är av ungefär samma storlek i de två områdenas planer varför kostnaderna redovisas sammanslagna. För bebyggelseområdena har räknats med medelsvår jordschakt med 25 % sprängning, för huvudledningarna större inslag av sprängning. För körvägarna har räknats med 7 meters körbana och 1 meters vägrenar och beläggning med asfaltbetong, för gångvägarna 2,5 meters bredd och asfaltindränkning. Dagvattenavrinningen sker i öppna diken. Vatten och avlopp har räknats fram till tomtgräns. Följande runda tal har erhållits för de två områdena, angivna i kronor. Tabell 6: 15. A.

Utom områdena Huvudledningar för vatten och avlopp Andel i kostnader för reningsanläggningar Kör- och gångvägar fram till områdena

600 000 200 000 840 000 1 640 000

A. B.

Kostnad per tomt 4 500

Inom områdena Gångvägar inom områdena Parkeringsplatser, med 3 bilar per 2 tomter Vatten och avlopp inom områdena Gräsytor på närområdena

735 000 320 000 635 000 160 000 1 850 000

B. C.

Kostnad per tomt 5 000

övrigt Andel i båthamnar, badplatser och grönområden samt m a r k för bebyggelse 1 260 000 Planering, avstyckning m. m., 1 000 per tomt 360 000 1 620 000 C.

Kostnad per tomt 4 500

Summa kostnad under A, B och G per tomt ca 14 000 I det fall bilarna körs fram till varje tomt och dessa vägar görs med samma ytbeläggning som gångvägarna och 5,5 meter breda ökar kostnaden med drygt 2 000 per tomt. Vägbelysning ökar kostnaden, beroende p å standard med 500—800 per tomt. En ökning av tomtstorleken innebär att det totala antalet ledningar och vägar inom området minskar något. Beroende på ökningen av tomtbredden

375 ökar emellertid kostnaden per tomt. Vidare är de gemensamma anläggningarna och huvudledningar, reningsanläggning och tillfartsvägar i stort sett fasta kostnader beroende på förutsättningar som inte är avhängiga av bebyggelseområdena. Dessa kostnader skall sålunda slås ut på ett mindre antal tomter vilket ytterligare ökar kostnaden per tomt. Med den relativt höga anläggningstekniska standard som här har räknats med skulle kostnaden per tomt med en koncentrerad bebyggelse i huvudsak enligt detaljplanerna kunna tänkas ligga i storleksordningen 14—16 000 kronor. Med en exploatering av detta slag skulle byggnadernas kostnader kunna väljas inom vida gränser. Någon exemplifiering av sådana kostnader eller av byggnadstekniska, produktionstekniska eller organisatoriska frågor ingår inte i denna studie. Denna diskussion om koncentrerad fritidsbebyggelse h a r som syfte haft att illustrera egenskaper hos en bebyggelse som hittills inte varit vanligt förekommande. Bakgrunden är sociala, ekonomiska och tekniska förhållanden som här har tagits för givna. Planlösningarna är några exempel på vilka konsekvenser dessa förhållanden kan medföra för fritidsbebyggelsens miljö.

Bilaga 7.

Utdrag av beskrivningen över Ölandsplaneringen upprättad av överlantmätaren Gunnar Arnberg

För åstadkommande av en naturvårds- och exploateringsplan för hela Öland, utformad som en vägledande planering, med rättsverkningar först efter beslut grundade på gällande byggnads- och naturvårdslagstiftning höll länsstyrelsen på initiativ av distriktslantmätaren i Ölands distrikt i slutet av år 1961 sammanträde i Färjestaden med länsexperter och representanter från de sex Ölandskommunerna. Härvid beslöts att en planering i angivna syfte omedelbart borde komma till stånd, och att arbetet borde påbörjas med en inventering.

Inventeringen

och förhållanden

i övrigt av betydelse för planarbetet

Enligt överenskommelse med kommunerna skulle inventeringen syfta till en lätttillgänglig sammanställning av för det egentliga planarbetet betydelsefulla kunskaper, som snabbt och kostnadsfritt kunde inhämtas från tillgängliga myndigheter, experter och organisationer. Ölands lantmäteridistrikt åtog sig att å av kommunerna i skala 1 : 20 000 tillhandahållna kartor redovisa inventeringsresultaten. Inventeringen utfördes och avslutades under 1962.

Det egentliga planarbetet Organisation Länsstyrelsen beslöt uppdraga ledningen av planarbetet åt en grupp, bestående av överlantmätaren, länsarkitekten, assessorn på länsstyrelsens plansektion samt distriktslantmätaren i Ölands distrikt. Länsstyrelsen uppdrog åt överlantmätaren att vara ordförande i gnippen och tillika verkställande planförfattare. Länsstyrelsen och dess experter ansåg synnerligen angeläget att kommunerna engagerades i det förestående planarbetet genom att utse en planeringsgrupp inom varje kommun för samråd och samarbete med länsstyrelsegruppen. I kommunernas planeringsgrupper borde om möjligt ingå stadsarkitekt samt representanter för byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd och markägare. Direktiv

och

målsättning

Planen skall i princip täcka hela Öland. Den är avsedd att vara en markanvändningsplan med huvudsyfte att å ena sidan bereda skydd för landskapet och å andra sidan lokalisera lämpliga områden för stationärt och rörligt friluftsliv. Planen bör sålunda icke vara en regionplan eller översiktsplan i den bemärkelse byggnadslagen angiver med studium av och överväganden rörande den egentliga samhällsbildningen och därmed sammanhängande frågor.

378 Vissa tätorter såsom Borgholm, Färjestaden, Mörbylånga m. fl. som kräver generalplan och detaljplanering enligt byggnadslagen bör alltså uteslutas från den naturvårds- och exploateringsplan varom här är fråga, vilken som av ovanstående framgår måste grunda sig på vida utförligare inventeringar och utredningar än normalt med avseende på förhållanden, som bl. a. gäller kultur-, natur- och landskapsvård. Planerna för de sex Ölandskommunerna bör lämpligen upprättas i ett sammanhang och i väsentliga delar samordnas. För Ölands vidkommande har bedömts synnerligen angeläget att söka tillgodose de ökade kraven på upplåtelse av mark för fritidsbebyggelse och friluftsliv under största hänsynstagande till att så mycket som möjligt av ursprungsmiljön bevaras. 1 planeringen bör vidare stor uppmärksamhet ägnas åt frågan hur glesbebyggelsen skall regleras. Naturvård, kulturella och vetenskapliga intressen förutsättas tillvaratagna på sådant sätt, att näringslivets betingelser beaktas och främjas i syfte att i största möjliga utsträckning hålla landskapet och bygden levande.

F ö r det egentliga planarbetet hade varit önskvärt om mera ingående utredningar kunnat tillhandahållas. Fritidsbebyggelsens stora utbredning och omfattning samt förväntad ny fritidsbebyggelse av olika slag, ävensom anordningar för det starkt tilltagande rörliga friluftslivet har emellertid blivit ett så allvarligt problem för Öland, att en vägledande och rådgivande planering i första hand grundad på erfarenheter och redan tillgängliga statistiska uppgifter ansetts böra komma fram skyndsamt, även om man får räkna med en snar överarbetning av densamma och att områden, som i planen föreslås som exploateringsområden, på grund av vattenförsörjningssvårigheter och annat vid närmare undersökningar måste utgå. Utförande I den upprättade naturvårds- och exploateringsplanen redovisas utan exakt gränsdragning skyddsområden av olika angelägenhetsgrad, områden för fritidsbebyggelse, camping och friluftsbad samt områden för jordbruket med binäringar, där reglerad fritidsbebyggelse i begränsad omfattning kan tillåtas.

De kommunvis upprättade naturvårds- och exploateringsplanerna har för bättre åskådliggörande av hela landskapsplaneringen sedermera sammanställts till två kartor i skala 1 : 50 000, den ena omfattande Ölands-Åkerbo, Köpingsvik och Gärdslösa, den andra Torslunda, Mörbylånga och Ottenby kommuner.

Beträffande den under arbetets gång vid överläggningar mellan länsstyrelsegruppen och kommungrupperna utexperimenterade planmetodiken har här såsom betydelsefullt ansetts böra antecknas. Skyddsområdena är med ledning av inventeringsresultaten och här tidigare angivna direktiv och målsättning i terrängen studerade med avseende å geologiska förhållanden, vegetation, flora och fauna. Gränsdragningen för skyddsområdena är flytande och förutsätter inom mörkgröna områden 1 senare ställningstaganden och beslut i samband med plangenomförandet i vilken omfattning naturreservat och skydd av naturminnen samt växtoch djurarter skall ifrågakomma.

379 Lämpligt torde dock vara om de mörkgröna områdena angelägenhetsgraderades, och att de från början intill dess bildandet av reservat för olika ändamål blir aktuellt skyddas med sådana bestämmelser, som här nedan föreslås för de ljusgröna områdena. Med ljusgrön färg utmärkta områden 2 kan i sin helhet eller delvis komma att skyddas som antingen strandskyddsområden (15 § naturvårdslagen) för tryggandet av tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller naturvårdsområden (19 § naturvårdslagen) till skydd av landskapsbilden. Uteslutet är emellertid icke att ljusgröna områden kan få tagas i anspråk för såväl det stationära som det rörliga friluftslivets behov. Områden för jordbruk med binäringar inom vilka reglerad fritidsbebyggelse är tänkbar, har utlagts i sådan omfattning, att det öländska landskapet i stort sett skall bibehålla sitt nuvarande utseende, och så att jordbruket skall ha förutsättningar att bestå och utvecklas. Liksom inom skyddsområden med ljusgrön färg utesluter icke redovisningen av jordbruksområdena, att tätbebyggelse inom dessa för såväl permanent som tillfälligt behov kan tillålas i den ordning och under de förutsättningar byggnadslagstiftningen angiver. Enligt ovanstående omnämnd tänkbar glesbebyggelse annat än för jordbrukets behov bör i största möjliga utsträckning undvikas såvida icke densamma kan anpassas till redan befintliga boplatser eller eljest inpassas i lämplig miljö. Till förhindrande av olämplig glesbebyggelse för fritidsändamål har i översiktsplanen redovisats så rikligt med områden för tätbebyggelse, att glesbebyggelsen bör kunna hållas inom rimliga gränser. Områden för tätare fritidsbebyggelse och camping har anvisats under förutsättning att vatten- och i vissa fall avloppsfrågan samt övriga tekniska anläggningar kan ordnas på tillfredsställande sätt. Dessutom har planförfattarna sökt avgränsa exploateringsområdena för angivna ändamål så, att hela eller delar av dessa skall kunna omfattas av exploateringsavtal berörande å ena sidan kommunen och exploatörerna och å andra sidan exploatörerna inbördes. Områdena har utlagts i vägledande och rådgivande syfte och icke i större omfattning än att behovet skall kunna anses täckt under en femårsperiod. Beträffande gränsdragningen för områden avsedda för fritidsbebyggelse och camping anger naturvårds- och exploateringsplanen klart och tydligt att områdena endast ungefärligt angivits, och att deras vidare utformning kräver ytterligare undersökningar, när fråga uppkommer om deras exploatering. Det egentliga planarbetet påbörjades i januari 1963 och avslutades i december 1964. Jag är angelägen framhålla de betydelsefulla insatser i planarbetet som gjorts av Kommunernas konsultbyrå, LBF, genom arkitekt Sven Boysen, SAR, och ingenjören Bernt Söllscher samt arkitekterna SAR Arne Delborn och Lennart Arfwidsson samt icke minst av t. f. distriktslantmätaren Gösta Malmgren.

1 2

På översiktskartan markerade med lodräta, glesa våglinjer. På översiktskartan markerade med vågräta, glesa våglinjer.

380 GRUNDKARTA,REDOVISANDE SAMMANSTÄLLNING AV ÅReez TILL GRUND FOR Ö V E R S I K T L I G N A T U R -

V A R D S P L A N E R I N G PÅ Ö L A N D

VERKSTÄLLDA

INVENTERINGAR; UTFÖRD AR i 9 6 2. A V MAC R HAMRIN Dl STRIKTSLANTMÅTARE

SKALA ^ 20000.*

OLANDS LANTrlATERIDISTRIKX

•JL.

INVENTERARE OCH TECKENFÖRKLARING.

BYGGNADSPLANER, FASTSTÄLLDA, FORSLAG DCH * W 3 a E R

LÄNSSTYRELSEN

G Gi 6s A

l^FFRAN AMJER UNGtFARUGA ANTALET T O K T t R

GRUSOMRÄOE, SOM UR GEOLOGISK SYNPUNKT MÅSTE SEDDAS " , , " I SISTA HAND FÅR EXPLOATERAS OCH SOM MÅSTE BELÄGGAS MED TILLSTANDSTVÅNG

LANDSANTIKVARIEN CMRÅSE AV SYNNERLIG BETYDELÖ,^ UR ANTIKVARISK SYNPUNKT (OMRÅDENA

GRUSOMRÅDE, SOM KAN EXPLOATERAS, DOCK ENLIGT SÄRSKILDA

LÄNSARKITEKTEN LAND3KAPSARKITEKT3T0NISKA

SYNPUNKTER

STORA A L V A R E T

N

NATURSKYDOADE OMRÅDEN

NH

GMRÅOEN

Hz

"

E 3 SÄRSKILT

REDOVISADE,).

S O M I FÖRSTA

"

HAND DOR NATUR3KYDCA3

"ANDRA

•

.

,

DOMÄNVERKET AV DOMÄNVERKET FREDAT OMRÅDE

ÅKER, KVALITETSKLASS I

SEMESTERSTUGOR AYSEDDA FOR DOMÄNVERKETS PERSONAL n

ÖLANDS HEMBYGDSFÖRBUND CSSKVAROA NATURVÅRDSDMRÄOEN

VÅGFDRVALTNIM6EN

=136=

A

NATURSKYDDSRÅDET

LANTBRUKSNÄMNDEN

vm

ALVARSMARK ENL. GENERALSTABENS KARTA ISKALA LIOCCOO

SKYDOSYARDA KVARNAR

ALLMÄN VÄQ »

" , NY STRÄCKNING UNCER UTREDNING

ENSKILD • ' «

ÖLANDS T U R I S T F Ö R E N I N G BADSTRÄNDER

• , HT STRÄCKNING CAMPINGOMRÅDEN

DISTRIKTSINGENJQREN

VOA STRÖVOMRÅDEN

BEFINTLIG KOMMUNAL VATTENTÄKT " PLANERAD

" »

AVLOPPSRE.NINGSANLAGGNING i

SEMESTERSTUGOR

BEFINTLIG VATTEN-OCH AVLOPPSLEDNING PLANERAD • i VATTENUNDERSÖKNING, LYCKAD

HOTELL OCH PENSIONAT

(SIFFRAN KAMv,*AA T l L L UPPRÄTTAD FUFtTECKN.)

V Ä T T E N U N D E R S Ö K N I N G , MISSLYCKAD

ÖVRIGT

(SIFFRAN HÄNVISAR T1U. UPPRÄTTAD FDRTECKN.)

H053PÄNNINGSLEONINQ

VATTENUNDERSÖKNING, PLANERAD

M A R K , SOM S T E N I N D U S T R I N ÄGER

WERLANTMÄTAREN FRrTIDSTOMT ELLER FRITIDSB/66NAD TILLKOMMEN, FORE A R 1951 ENL. 1951 Å R S TAXERINGSLÅNGD ' FRITIDSTOMT ELLER FRITIDSBYGGNAD TILLKOMMEN EFTER AR I95f ENL. I9«l ÅRS T A X E R I N G S L Ä N G D

M A R K , SOM S T E N I N D U S T R I N HARK

P å sid. 381 återgivet i ungefärlig skala 1 : 100 000 Ij lr\U IM

i4

i '.. .

ARRENDEÅR

F 6 R S T E N I N D U S T R I N S F R A M T I D A SEHOV

381 v—v*vv—tv*.

/

h \ i * i . . 3 r V 3 j 0Vr: / / T / /VP

,'

i

382 UTDRAG AV

NATURVÅRDS-OCH EXPLOATERINGS PLAN FOR Ö L A N D , OMFATTANDE Ö L A N D S - Å K E R B O KOMMUN I KALMAR L Ä N : UPPRÄTTAD A R E N 4 9 6 3 H 9 6 4 PÅ UPPDRAG AV L A N S S T Y R E L S E N I SAMRÅD MED DESS PLANSEKTION OCH K O M MUNEN.

GUNNAR ARNBERG

STEN RISBERG LÄNSARKITEKT

ÖVERLANTMÅTARE MED B I T R Ä D E AV SVEN BOYS E N STADS ARK. SAR.

GuSTA MALMGREN TF

DISTRIKTSLANTMÅTARE.

SKALAD 20 000.*

BETECKNINGAR I PLANEN FASTSTÄLLD BYGGNADSPLAN

OMRÅDE FOR F R I T I D S B E B Y G G E L S E

OMRÅDE FDR C A M P I N G

NATURRESERVATT

BYGGNAD3FDRBUD ENL.15 OCH e § § N L .

BYGGNADSFORBUD ENL.-122. § B L .

JORDBRUKSOMRÅDE

RD rp~|

|

FRILUFTSBAD PARKERINGSPLATS BEFINTLIG VAG FORESLAGEN VAG

På sid 383 återgivet i ungefärlig skala 1: 100 000

—

Kartbilaga 1

1 4 APR STC

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1965 1. Transportekonomisk forskning i Norden. 3. Enkelte mellomriksveger mellom Norge og Sverige.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1965 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Sammanställning av remisyttranden över författningsutredningens förslag till ny författning. Del 1: Allmänna uttalanden samt 1 och 2 kap. i förslaget till regeringsform. [2] Del 2: Kap. 3, 4 och 5 i förslaget till regeringsform. [3] Rättegångshjälp. [13] Godtrosförvärv av lösöre. [14] Fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. [17] Fartygs befälhavare. Gemensamt haveri och dispasch. Ansvarsbestämmelser m. m. [18]

Utrikesdepartementet Sveriges sjöterritorium. [1]

Socialdepartementet Tandvårdsförsäkring. [4]

Kommunikationsdepartementet Skånes och Hallands vattenförsörjning. [8] Friluftslivet i Sverige. Del II. Friluftslivet i samhällsplaneringen. [19]

Finansdepartementet Måttenheter. [5] Antikvitetskollegiet. [10] 1963 års universitets- och högskolekommitté 1. Utbyggnaden av universitet och högskolor. Lokalisering och kostnader I. [11] 2. Utbyggnaden av universitet och högskolor. Lokalisering och kostnader II. Specialutredningar. [12] De svenska utlandsförsamlingarnas ekonomi. [15]

Jordbruksdepartementet Ny jordförvärvslag. [16]

Inrikesdepartementet Om den kommunala självstyrelsens lokala förankring. [6] Praktik- och feriearbetsförmedling. [7] Arbetsmarknadspolitik. [9]

Svenska Reproduktions AB, Stockholm 1965

1 4 APR 8T0C