SOU

Friluftslivet i Sverige

Beteckning: SOU 1966:33
Typ: SOU

Hänvisat till av

Förarbeten

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Arkivexemplar STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966: 33 Kommunikationsdepartementet

not-ff

FRILUFTSLIVET I SVERIGE DELHI ANLÄGGNINGAR FÖR DET RÖRLIGA FRILUFTSLIVET M. M. 1962 ÅRS FRITIDSUTREDNING

Stockholm

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 6 6 Kronologisk

förteckning

1. Svensk ekonomi 1966—1970. Esselte. 294 s. Fl. 2. Export och Import 1966—1970. Bilaga 1. Esselte. 92 s. Fl. 3. Yrkesutbildningen. Håkan Ohlssons boktryckeri, Lund. 586 s. E. 4. Ny myntserie. Beckman. 87 s. Fl. 5. Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. Norstedt & Söner. 61 s. U. 6. Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjukvården. Håkan Ohlssons boktryckeri, Lund. 157 s. S. 7. Utsökningsrätt IV. Esselte. 147 s. Ju. 8. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. Esselte. 67 s. Fl. 9. Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. Esselte. 187 s. S. 10. Handelns arbetskrafts- och investeringsbehov fram till 1970. Esselte. 82 s. Fi. 11. Tygförvaltningens centrala organisation. Svenska Reproduktions AB. 164 s. Fö. 12. Renbetesmarkerna. Svenska Reproduktions AB. 273 s. + 1 kartbilaga. Jo. 13. Utvecklingstendenser inom undervisning, hälsooch sjukvård samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6. Esselte. 51 s. Fl. 14. Ny hyreslagstiftning. Utkommer senare. 16. Undersökning angående hyressplittringen. Utkommer senare. 16. Ny folkbokföringsförordning m.m. Esselte. 241 s. Fi. 17. Arbetspromemorior i författningsfrågan. Esselte. 94 s. Ju. 18. Strategi i väst och öst. Esselte 173 s. Fö. 19. Statliga betänkanden 1961—1965. Kihlström. 170 s. Fi. 20. Decentralisering av naturalisationsärenden m. m. Norstedt & Söner. 50 s. Ju. 21. Oljebranschen. Esselte. 71 s. Fi. 22. Lagstiftning mot radiostörningar. Esselte. 91 s. H. 23. Markfrågan I. Norstedt & Söner. 330 s. Ju. 24. Markfrågan II. Bilagor. Norstedt & Söner. 231 s. Ju. 25. Sällskapsresor. Hseggström. 229 s. H. 26. Bostadsarrende m. m. Esselte. 247 s. Jo. 27. Skeppsholmens framtida användning. Kihlström. 114 s. + 1 utviksblad. Fö. 28. Läkemedelsförmånen. Beckman. 228 s. S. 29. Atomansvarighet III. Norstedt & Söner. 391 s. Ju. 30. Den framtida jordbrukspolitiken. A. Berlingska Boktryckeriet, Lund. 361 s. Jo. 31. Den framtida jordbrukspolitiken. B. Esselte. Jo. 32. Kommunerna och ungdomen. Esselte. 214 s. S. 33. Friluftslivet i Sverige. Del III. Anläggningar för det rörliga friluftslivet m. m. Svenska Reproduktions AB. 248 s. K.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966:33 Kommunikationsdepartementet

FRILUFTSLIVET I SVERIGE DEL III ANLÄGGNINGAR FÖR DET RÖRLIGA FRILUFTSLIVET M. M. 1962 ÅRS F R I T I D S U T R E D N I N G

S V E N S K A R E P R O D U K T I O N S AB S T O C K H O L M 1966

Innehåll Skrivelse till S t a t s r å d e t och c h e f e n för k u n g l . k o m m u n i k a t i o n s d e p a r t e m e n t e t och

utredningsarbetets

Kap.

1. Utredningsuppdraget

uppläggning

Kap.

2. De nuvarande friluftsanläggningarnas lokalisering, beskaffenhet m. m. 2.1. Allmänt 2.2. Friluftsgårdar och raststugor 2.2.1. Antal anläggningar 2.2.2. Tillgången på anläggningar i närheten av vissa större orter . . . . 2.2.3. Anläggningarnas beskaffenhet m. in 2.2.3.1. Beskaffenhet 2.2.3.2. Anläggningarnas utnyttjande 2.2.3.3. Ägareförhållanden 2.2.4. Pågående utbyggnad av friluftsgårdar och raststugor 2.3. Friluftsbad 2.3.1. Antal anläggningar 2.3.2. Tillgången på anläggningar i närheten av några större orter . . . . 2.3.3. Anläggningarnas beskaffenhet m. m 2.3.4. Utbyggnaden av friluftsbad 2.3.5. Förekomsten av utomhusbassänger 2.4. Småbåtshamnar 2.4.1. Antal anläggningar 2.4.2. Tillgång till anläggningar i närheten av vissa större tätorter . . . . 2.4.3. Utbyggnaden av s m å b å t s h a m n a r 2.5. Spår och leder m. m. 2.5.1. Allmänt 2.5.2. Strövstigar och p e r m a n e n t a terränglöpningsbanor 2.5.3. Anordningar för skidsport 2.5.3.1. Skidspår 2.5.3.2 Slalombackar och teknikbackar 2.5.3.3. Hoppbackar 2.(5. Kombinerade anläggningar — gruppanläggningar 2.7. Campingplatser 2.7.1. Antalet anläggningar 2.7.2. Tillgången p å anläggningar i närheten av vissa större orter . . . . 2.7.3. Campingplatsernas beskaffenhet m. m 2.7.4. Utbyggnadsplaner 2.8. Semesterbyar 2.8.1. Antal anläggningar 2.8.2. Anläggningarnas utnyttjande, utrustning m. m 2.8.3. Utbyggnadsplaner 2.9. Fjällstugor m. m 2.10. Vandrarhem 2.11. Bygdesemester

7 11 13 14 19 23 23 26 26 26 27 31 33 33 35 35 37 37 39 40 41 41 41 41 46 52 52 55 56 58 58 59 61 62

4 Kap.

Kap.

3 . Efterfrågan pä och behov av mark och anläggningar för del rörliga friluftslivet 3.1. Allmänna utgångspunkter 3.2. Friluftslivets struktur 3.2.1. Friluftslivets inriktning, allmänt 3.2.2. Utvecklingstendenser 3.2.3. Anspråken p å friluftsmiljön 3.2.4. Friluftslivets rörelsefält 3.2.4.1. Allmänt 3.2.4.2. Närområden för dagligt bruk 3.2.4.3. Utflyktsområden 3.2.4.4. Veckosluts- och semesterområden — fjärrområden 3.3. Näranläggningar 3.3.1. Mark 3.3.2. Friluftsgårdar och raststugor 3.3.3. Friluftsbad 3.3.4. Småbåtshamnar 3.3.5. Spår och leder 3.3.6. Vissa övriga anläggningar av betydelse för det rörliga friluftslivet i tätorternas närhet 3.3.7. Kombinerade anläggningar — gruppanläggningar 3.4. Fjärranläggningar 3.4.1. Mark 3.4.2. Campingplatser 3.4.3. Semesterbyar 3.4.4. Fjällstugor och fjällstationer 3.4.5. Vandrarhem 3.4.6. Bygdesemester 3.4.7. Turisthotell 3.4.8. Anläggningar för olika friluftsaktiviteter 4. Det nuvarande 4.1. 4.2.

finansiella

stödets

66 67 69 70 72 73 74 74 75 76 78 80 81 82 84 85 86 88 88 89 90 90 92

utformning

Allmänt Friluftsfonden 4.2.1. Allmänt 4.2.2. Allmänna bidragsändamål 4.2.3. Viktigare bidragsändamål 4.2.3.1. Friluftsgårdar 4.2.3.2. Semesterbyar 4.2.3.3. Vandrarhem 4.2.3.4. Campingplatser 4.2.3.5. Semesterhem 4.2.3.6. Friluftsbad 4.2.3.7. Markförvärv 4.2.3.8. övriga bidragsändamål 4.2.4. Av utredningen år 1963 framförda förslag 4.3. Statligt stöd till småbåtshamnar 4.3.1. Anslagets hittillsvarande storlek 4.3.2. Anläggningar utförda med statligt stöd 4.3.3. Hittillsvarande medelsdisposition 4.3.4. Bidragsvillkor

93 94 95 97 98 98 98 98 98 99 99 99 100 102 102 1°3

5 4.4.

4.5. ap.

ap.

Stöd till anläggningar för friluftsliv genom beredskapsarbeten och lokaliseringsstöd 4.4.1. Beredskapsarbeten 104 4.4.2. Lokaliseringsstöd 105 Turisthotellens lånegarantier 106

5. Analys av ekonomin vid vissa anläggningar 5.1. Undersökningens uppläggning 5.2. Semesterbyar 5.2.1. Allmänt 5.2.2. Byarnas storlek och standard 5.2.3. Anläggningskostnader 5.2.4. Finansiering 5.2.5. Avgifter 5.2.6. Utnyttjandet 5.2.7. Driftsutgifter 5.2.8. Intäkter 5.2.9. Slutsatser angående det ekonomiska resultatet 5.3. Campingplatser 5.3.1. Allmänt 5.3.2. Utrustning, anläggningarnas storlek m. m 5.3.3. Anläggningskostnader 5.3.4. Finansiering 5.3.5. Utnyttjandet 5.3.6. Avgifter per tältplats 5.3.7. Driftsutgifter 5.3.8. Inkomster 5.3.9. Slutsatser angående det ekonomiska resultatet 5.4. Ekonomiska förhållanden vid friluftsgårdar och raststugor G. Utredningens m. m.

förslag

till åtgärder

för att befrämja

107 107 108 110 110 110 110 111 111 111 113 113 114 116 116 117 117 117 117 121

friluftsanläggningar

6.1. Allmänna utgångspunkter 6.2. Utredningens förslag till principiella riktlinjer för stöd till anläggningar m. m. 6.2.1. Markfrågorna 6.2.2. Planeringssynpunkter 6.2.3. Huvudmannaskap 6.2.4. Behovet av statligt finansiellt stöd 6.3. Friluftsgårdar och raststugor 6.3.1. LokaliseringsfrAgor m. m 6.3.2. Utformning och kapacitet 6.3.3. Finansieringsfrågor 6.4. Friluftsbad 6.4.1. Lokaliseringsfrågor m. m 6.4.2. Utformning, utrustning m. m 6.4.3. Finansieringsfrågor m. m 6.5. Småbåtshamnar 6.5.1. Lokaliseringsfrågor m. m 6.5.2. Allmänna synpunkter på projektering, utrustning m. m 6.5.3. Finansieringsfrågor 6.6. Vissa övriga näranläggningar

123 frilufts125 126 127 128 134 135 135 136 137 138 139 139 142 144

(i G.7.

Kap.

Campingplatser 6.7.1. Lokaliseringsfrågor ni. m 145 (5.7.2. Standard och ulrustningsfrågor 6.7.2.1. Gällande sanitära normer 146 6.7.2.2. Auktorisation av campingplatser genom Riksorganisationernas campingkommitté 147 6.7.2.3. Av campingkommittén rekommenderade dimensioneringsnormer 148 6.7.2.4. Klassificeringsnormer i vissa europeiska länder 149 6.7.2.5. Utredningens synpunkter 150 6.7.3. Finansierings- och förvaltningsfrågor 151 6.8. Semesterbyar 6.8.1. Lokaliseringsfrågor ni. m 152 6.8.2. Dimensionering, utformning m. m 152 6.8.3. Finansierings- och förvaltningsfrågor 153 6.9. Vissa övriga fjärranläggningar 154 7. Särskilda frågor rörande koloniträdgårdsområden m. ni. 7.1. Koloniträdgårdarnas uppkomst och nuvarande omfattning 156 7.2. Till utredningen överlämnade framställningar m. m 158 7.3. Utredningens synpunkter och förslag 159 8. Fritidstrafiken 8.1. Allmänt 163 8.2. Det allmänna vägnätets utformning 165 8.3. Det enskilda vägnätets utformning 167 8.4. Allmänhetens rätt att färdas med motorfordon på enskild väg 176 8.5. Renhållning längs allmänna vägar 8.5.1. Nedskräpningens omfattning 181 8.5.2. Gällande rätt 182 8.5.3. Utredningens förslag 185 9. Stödet till frihiftsorganisationerna 9.1. Nuvarande förhållanden 189 9.2. Utredningens synpunkter och förslag 191 10. Organisationsfrågor och kostnadsberäkningar 10.1. Organisationsfrågor 195 10.2. Kostnadsberäkningar 10.2.1. Friluftsfonden 196 10.2.2. Bidrag till småbåtshamnar m. m 197 10.2.3. Utvecklingsarbete 198 10.2.4. Stöd till organisationer 198 1 1 . Sammanfattning av utredningens förslag 199

Bilagor Bilaga 1. Bad- och campingplatser 211 Bilaga 2. Kungl. medicinalstyrelsens cirkulär till samtliga hälsovårdsnämnder i riket angående sanitära anordningar å campingplatser m. ni.; den 9 mars 1959 . . 248 Kartbilaga 1. Förekomsten av friluftsgårdar och raststugor 1965 Kartbilaga 2. Förekomsten av friluftshad 1965 Kartbilaga 3. Förekomsten av utomhusbassänger 1965 Kartbilaga 4. Förekomsten av småbåtshamnar 1965 Kartbilaga 5. Förekomsten av campingplatser 1965 Kartbilaga 6. Förekomsten av semesterbyar 1965 Kartbilaga 7. Förekomsten av hotell och pensionat 1965, städer undantagna Kartbilaga 8. Friluftsgårdar och raststugor som erhållit stöd ur friluftsfonden

Till Herr Statsrådet

och Chef en för Kungl.

Kommunikationsdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 15 augusti och den 28 september 1962 uppdrog Herr Statsrådet den 8 oktober 1962 åt generaldirektören J. B. Lundgren, ordföranden i Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, numera ledamoten av riksdagens andra kammare I. Carlsson, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren N. O. Th. Fälldin, kommunalrådet i Göteborg C. T. Henrikson, byggnadsrådet i byggnadsstyrelsen K. I. Jonsson, filosofie kandidaten Inga Löwdin, ledamoten av riksdagens andra kammare, distriktslantmätaren B. Turesson samt dåvarande ordföranden i folkpartiets ungdomsförbund, numera ledamoten av riksdagens andra kammare O. Ullsten att såsom sakkunniga inom kommunikationsdepartementet verkställa utredning angående fritidsområden, fritidsbebyggelse och därmed sammanhängande spörsmål. Därjämte uppdrog Herr Statsrådet åt Lundgren att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Samtidigt förordnades ett antal experter åt utredningen, nämligen verkställande direktören i Reso J. G. R. Enocson, länsarkitekten i Uppsala län S. M. Erichs, överlantmätaren i Västernorrlands län N. R. Kvarby samt verkställande direktören i Svenska turistföreningen H. Sehlin. Slutligen förordnades byrådirektören i lanlbruksstyrclsen N. C.-E. Norrbom att vara sekreterare åt de sakkunniga. Kretsen av experter har sedermera efter framställning av utredningen ytterligare utökats, nämligen genom beslut den 15 februari 1963 med medicinalrådet H. E. A. Bolin, överingenjören i sjöfartsstyrelsen S. F. Haggård samt länsingenjören i Örebro län S. C. E. Wetterhall, genom beslut den 4 juli 1963 med förste kanslisekreteraren P. J. Ö. Falcken, genom beslut den 5 juli 1963 med direktören, juris kandidaten S. Annevall och genom beslut den 5 februari 1964 med numera hovrättsrådet L. A. Delin. De sakkunniga har antagit namnet 1962 års fritidsutredning. Utredningsuppdraget har sedermera utvidgats eller preciserats genom särskilda beslut. Sålunda uppdrog Kungl. Maj:t den 3 maj 1963 åt utredningen att under beaktande av vad i propositionen 1963: 71 angående riktlinjer och organi-

8 sation för naturvårdsverksamheten m. m. anförts ytterligare utreda spörsmålet om uttagande av exploateringsavgift på fritidsbebyggelse. Vidare har följande framställningar m. m. av Kungl. Maj:t överlämnats till utredningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag: den 14 december 1962 en framställning från Sveriges koloniträdgårdsförbund rörande markområden för koloniträdgårdar, den 14 december 1962 en framställning från Nordiska koloniträdgårdsförbundet rörande markområden för koloniträdgårdar, den 31 maj 1963 riksdagens skrivelse (24 maj 1963, nr 292) jämte allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 33 i anledning av motionerna nr 24, 36 och 466 i första kammaren samt nr 29, 44 och 565 i andra kammaren om en inventering av förekomsten av ödegårdar, lämpade som fritidshem, angående behovet av fritidslokaler inom tätorterna och angående underhållet av vissa enskilda utfartsvägar, den 18 november 1963 en skrivelse från länsstyrelsen i Stockholms län med hemställan om åtgärder i syfte att giva skogsvårdsstyrelsen sådana befogenheter beträffande grönområden, avsatta i detaljplan enligt byggnadslagen, som svarar mot gällande befogenheter i fråga om skogsmark jämte skogsstyrelsens utlåtande i ärendet, den 25 juni 1964 en skrivelse från länsstyrelsen i Stockholms län med hemställan om att länsstyrelsen måtte bemyndigas att i särskilda fall lämna förskott och statsbidrag vid uppgörande av byggnadsplaner inom Stockholms skärgård, den 21 juli 1964 en framställning från Nordiska koloniträdgårdsförbundet rörande aktivt utnyttjande av fritiden, den 6 november 1964 riksdagens skrivelse (2 april 1964, nr 10) jämte statsutskottets utlåtande nr 10 i anledning av motionerna I: 506 och II: 638 om anslag till Sveriges koloniträdgårdsförbund. Utredningen har fortlöpande avgivit remissutlåtanden över åtskilliga betänkanden, motioner och framställningar. Med skrivelse av den 5 september 1963 överlämnade utredningen dels PM med utredning och förslag rörande provisorisk höjning av statens stöd till småbåtshamnar m. m., dels PM med utredning och förslag rörande provisorisk höjning av fonden för friluftslivets främjande. Under 1964 överlämnade utredningen betänkandet Friluftslivet i Sverige, Del I, Utgångsläge och utvecklingstendenser (SOU 1964:47), innehållande material från vissa grundläggande undersökningar och inventeringar, samt under 1965 betänkandet Friluftslivet i Sverige, Del II, Friluftslivet i samhällsplaneringen (SOU 1965:19), behandlande lokalisering och översiktlig planering av fritidsbebyggelsen och de kollektiva friluftsanläggningarna, fritidsbebyggelsens detaljutformning och utrustning, vissa kommunalekonomiska frågor jämte av förslagen aktualiserade lagstiftnings- och organisationsfrågor. Utredningen

9 anmälde därvid sin avsikt att redovisa sitt återstående arbete i ett tredje betänkande som skulle behandla utformning och utrustning av kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet, vissa spörsmål rörande allmänna och enskilda vägar, nedskräpningsfrågor m. m. Under utredningens gång har hållits ett stort antal överläggningar med myndigheter, utredningar och organisationer. Experterna har deltagit i behandlingen av alla förekommande frågor. Sedan utredningsarbetet nu slutförts får utredningen härmed vördsamt överlämna betänkandet Friluftslivet i Sverige, Del III, Anläggningar för det rörliga friluftslivet m. m. Betänkandet är enhälligt. Manuskriptet till föreliggande betänkande slutjusterades vid sammanträde den 22 februari under ledning a v Lundgren. Lundgren avled den 11 maj 1966. Stockholm den 31 maj 1966. Ingvar Ivar

Carlsson Jonsson

Thorbjörn

Fålldin

Torsten

Inga Löwdin

Henrikson Turesson

Ola Ullsten I Claes-Eric

Norrbom

KAPITEL

1 U t r e d n i n g s u p p d r a g e t och u t r e d n i n g s a r b e t e t s u p p l ä g g n i n g Direktiven för fritidsutredningens arbete, som meddelats i utlåtande till statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden den 15 augusti 1962, har fullständigt återgivits i utredningens första betänkande, Friluftslivet i Sverige, Del I, Utgångsläge och utvecklingstendenser (SOU 1964:47, sid. 7—11), till vilket här hänvisas. Vidare har på grund av motioner vissa uttalanden gjorts av riksdagen om omfattningen av utredningens uppdrag (allm. beredningsutsk. uti. nr 33/1963). I första delbetänkandet har utredningen redovisat sina särskilda undersökningar rörande bl. a. fritiden och friluftslivet (3 kap.), anläggningar för det rörliga friluftslivet (4 kap.), semester och semesterförhållanden (5 kap.), fritidsbebyggelsens omfattning, lokalisering m. m. samt utvecklingstendenser (6 kap.), den nuvarande fritidsbebyggelsens utformning (7 kap.) samt efterfrågan och önskemål rörande den framtida fritidsbebyggelsen (8 kap.). Till dessa redogörelser har utredningen fogat vissa sammanfattande synpunkter (9 kap.). Utredningens andra delbetänkande, Friluftslivet i Sverige, Del II, Friluftslivet i samhällsplaneringen (SOU 1965:19) överlämnades i mars 1965. I vissa avsnitt behandlas här friluftslivet i dess helhet. Detta gäller exempelvis förslag till allmän målsättning för samhällets insatser på friluftslivets område (4 kap.), allmänna riktlinjer för den framtida lokaliseringen resp. den översiktliga planeringen av fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar (5 kap. sid. 104 resp. sid. 118), markpolitiska medel att befrämja friluftslivet (6 kap.), kommunernas befogenheter beträffande fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar (8 kap. sid. 236) samt organisatoriska åtgärder (10 kap.). Övriga avsnitt av del II avser huvudsakligen vissa frågor rörande fritidsbebyggelsen. övriga i utredningsuppdraget ingående frågor behandlas i det nu föreliggande betänkandet, Friluftslivet i Sverige, Del III, Anläggningar för det rörliga friluftslivet m. m. Utredningen lämnar i 2 kap. en överblick över de nuvarande friluftsanläggningar nas lokalisering, beskaffenhet m. m. Denna grundar sig på en riksomfattande inventering med hjälp av kommuner och länsstyrelser av alla friluftsanläggningar av någon betydelse. Härvid har medtagits åtskilliga typer av anläggningar, som icke direkt omnämnts i utredningens direktiv, i syfte att få bilden fullständig. I 3 kap. lämnas därefter en koncentrerad redogörelse för efterfrågan och behov av anläggningar för det rörliga friluftslivet. Denna redogörelse by g-

12 ger i allt väsentligt på det material, som framkommit vid utredningens intervjuundersökningar, tidigare redovisade i första betänkandet. I 4 kap. refereras innehållet och omfattningen av det nuvarande finansiella stödet för olika slags anläggningar. För sina ställningstaganden till det framtida stödels utformning har utredningen funnit nödvändigt genomföra vissa stickprovsundersökningar till grund för en analys av ekonomien i vissa anläggningar. Dessa redovisas i 5 kap. I 6 kap. har utredningen samlat sina förslag till åtgärder för att befrämja friluft sanläggning ar. Här behandlas lokaliseringsfrågor, standard- och utrustningsfrågor samt finansierings- och förvaltningsfrågor för flertalet typer av friluftsanläggningar. I 7 kap. framlägger utredningen särskilda synpunkter och förslag rörande kolonistugor m. m. I 8 kap. redovisar utredningen sina förslag om fritidstrafiken, i förslå hand vissa spörsmål rörande allmänna och enskilda vägar. Återstående kapitel (9—11 kap.) ulgöres av sammanfattningar rörande ekonomiskt stöd åt friluftslivet, vissa organisatoriska frågor m. m.

KAPI TEL

2 D e n u v a r a n d e friluftsanläggningarnas lokalisering, beskaffenhet m . m .

2.1. Allmänt För att erhålla material till grund för behovsanalys av och förslag om det statliga ekonomiska stödet till olika typer av anläggningar har utredningen funnit det nödvändigt att få en allmän kartläggning av de viktigaste replipunkterna för det rörliga friluftslivet. Därvid har eftersträvats dels en inventering av de nuvarande förhållandena, dels uppgifter om aktuella utbyggnadsplaner. Vid inventeringen har medtagits anläggningar dels för boende, dels för utövande av viss aktivitet. I första hand har inventeringen därvid inriktats på traditionella friluftsanläggningar: friluftsgårdar, raststugor, permanenta spår för vinter- och sommarbruk, teknikbackar, friluftsbad, småbåtshamnar, semesterbyar, campingplatser, fjällstationer och fjällstugor. Bland dessa anläggningar finns då sådana som är att betrakta som enbart näranläggningar och sådana som är att betrakta som i huvudsak fjärranläggningar. Vidare har förhållanden rörande koloniträdgårdsområden kartlagts. Allmänna idrottsanläggningar, idrottsplatser, bollplaner, sportfält etc. samt specialanläggningar av olika slag, d. v. s. anläggningar för tennis, golf, skytte, motorsport, ridsport, bågskytte, curling har icke medtagits i inventeringen. Inventeringen har utförts länsvis med kommunerna som den primära undersökningsenheten. Fritidsutredningen tillskrev den 15 december 1964 länsstyrelserna med hemställan, att dessa under medverkan dels av berörda länsexperter (turistintendent eller länsutredare), dels av kommunerna ville redovisa tillgång, utbyggnadsplaner, standard, ägareförhållanden, i vad mån anläggningarna utnyttjades av egna resp. andra än egna kommuninvånare samt anläggningarnas gemensamhetsanordningar. Inventeringen på länsplanet tillgick på så sätt, att länsstyrelsen tillställde varje kommun av utredningen utarbetade frågeformulär. De av kommunerna redovisade uppgifterna insändes sedan till länsstyrelsen, som genom särskilt utsedd kontaktman granskade och sammanställde vissa uppgifter till en särskild för ändamålet iordningställd länsöversikt.

! 1 2.2.

Friluftsgårdar

och

raststugor

2.2.1. Antal anläggningar Friluftsgårdar och raststugor utgör väsentliga replipunkter för det rörliga friluftslivet. Båda anläggningarna uppträder i olika former. Den traditionella raststugan är i regel belägen på ett avstånd av ca 5 km från tätorten och har tillkommit i första hand för att tjäna som utflyktsmål. Undan för undan har emellertid uppstått behov av raststugor dels som utflyktsmål inom friluftsområden på längre avstånd från tätorten, dels som replipunkter i tätortens närmaste omgivningar. Frilufisgård har i undersökningen definierats som större anläggning avsedd att tjäna som replipunkt för det rörliga friluftslivet. Här förekommer således anläggningar såväl med som utan övernattningsmöjligheter. Till raststugor har hänförts mindre anläggningar med uppgift att tjäna som replipunkter för det rörliga friluftslivet. Fjällstugor har redovisats särskilt. Då inventeringen begränsats till anläggningar, som är öppna för allmänheten, har således icke medtagits sådana klubbstugor, scoutstugor o. d., som endast utnyttjas av en sluten grupp. Någon skarp gräns mellan friluftsgård och raststuga har av naturliga skäl icke eftersträvats. Sammanlagda antalet friluftsgårdar i riket uppgavs vid inventeringstillfället till 190 och antalet raststugor till 334. Som framgår av tabell 1 är fördelningen i landet mycket ojämn. Västernorrlands län har uppgivit 13 friluftsgårdar och 63 raststugor, Västerbottens län 20 resp. 28, Kopparbergs län 18 resp. 28, Gävleborgs län 12 resp. 29, Jämtlands län 12 resp. 25, Värmlands län 11 resp. 21 samt Älvsborgs län 12 resp. 10. Antalet friluftsgårdar och raststugor är särskilt lågt i Uppsala län, sammanlagt 6, Södermanlands län 7, Kronobergs län 5, Kalmar län 2, Blekinge län 5, Kristianstads län 8, Malmöhus län 7 och Hallands län 5. Stockholms län har 21 friluftsgårdar och 9 raststugor, medan i Göteborgs och Bohus län finns 5 friluftsgårdar och 8 raststugor. Denna fördelning visar således en icke obetydlig dominans av denna typ av anläggningar i norrlandslänen. En av orsakerna härtill är, att många av friluftsgårdarna och raststugorna tillkommit som replipunkter för skidåkning. Studerar man lokaliseringen mer i detalj framstår ett rätt intressant mönster. Å kartbilaga 1 har åskådliggjorts antalet anläggningar per kommunblock. Anläggningarna är markerade kommun för kommun. På kartan finns även angivet tätorter med mer än 10 000 invånare. Materialet visar bl. a., att län med ett relativt stort antal friluftsgårdar och raststugor i flertalet fall har minst en anläggning i varje kommunblock. 1 åtskilliga kommunblock finns flera friluftsgårdar och raststugor. De större tätorterna har i dessa län i stort sett tillgång till någon friluftsgård och raststuga inom ett rätt bekvämt avstånd. Det är också att märka, att flera landskommuner, även om de ligger på avsevärt avstånd från någon större tätort, har

15 Tabell

1. Antal

befintliga

frihiftsgdrdar och raststugor, anläggningar rande och planerade anläggningar. Friluftsgårdar

Baststugor

Under uppförande

Län Befintliga

Stockholms län och siad Städer, köpingar Landskommuner

Planerade Befintliga

21 13 8

Uppsala Städer, köping Landskommuner Södermanlands Städer, köpingar Landskommuner Östergötlands Städer, köpingar Landskommuner

12 6 6

Jönköpings Städer, köpingar Landskommuner

4 3 1

Kronobergs Städer, köpingar Landskommuner

3 2

Kalmar Städer, köpingar Landskommuner

19 12

1 1 1

Gotlands Blekinge Städer, köping Landskommuner

3 3

Kristianstads Städer, köpingar Landskommuner

Malmöhus Städer, köpingar Landskommuner

2 1 1

Hallands Städer, köping Landskommuner

3 Göteborgs och Bohus . . . Städer Landskommuner

5 4 1

Alvsborgs Städer, köpingar Landskommuner

under

3 <S 4 4 1(1

10 6

uppfö-

Planerade

16 Friluftsgårdar

Raststugor

Under uppförande

Län Befintliga

Planerade Befintliga

Skaraborgs Städer, köpingar Landskommuner

12 3 9

7 5 2

Värmlands Städer, köpingar Landskommuner

11 4 7

21 12 9

Örebro Städer, köpingar Landskommuner

8 4 4

16 12 4

Planerade

6 6

Västmanlands Städer, köpingar Landskommuner Kopparbergs Städer, köpingar Landskommuner

18 4 14

28 7 21

Gävleborgs Städer, köpingar Landskommuner

29 8 21

Västernorrlands . . Städer, köpingar Landskommuner

13 13

63 19 44

Jämtlands Stad, köpingar . . Landskommuner

12 1 11

25 1 24

Västerbottens Städer, köpingar Landskommuner

20 5 15

28 8 20

Norrbottens Städer, köping . , Landskommuner

6 2 4

Hela riket Städer, köpingar Landskommuner

190 66 124

10 3 7

— 1

24 6 18

22 9 13

334 125 209

friluftsgård eller raststuga. Detta får då tolkas så, att även mindre tätorter har ansett det angeläget att skaffa rastmöjligheter och utflyktsmål i lämpliga friluftsområden. Av tabell 2 framgår antalet kommuner resp. kommunblock, som saknar friluftsgård eller raststuga samt kommuner resp. kommunblock, som har 1, 2, 3 eller flera anläggningar. I exempelvis Västerbottens län saknar endast 11 kommuner friluftsgård eller raststuga. Ser man till kommunblock

17 Tabell

2. Kommuner

och

kommunblock gårdar och

fördelade efter raststugor.

antal

befintliga

Antal kommuner, kommunblock ined

frilufts-

anläggningar

Län 3 el. flera Stockholms 1 Städer, köpingar Landskommuner Kommunblock .

31 7 24 8

16 7 9 10

Uppsala Städer, köping . Landskommuner Kommunblock .

20 2 18 3

4 1 3 3

Södermanlands . . . Städer, köpingar Landskommuner Kommunblock . .

33 8 25 1

Östergötlands . . . . Städer, köpingar Landskommuner Kommunblock .

32 Jönköpings Städer, köpingar Landskommuner Kommunblock .

42 9 33 5

Kronobergs Städer, köpingar Landskommuner Kommunblock . .

39 10 29

Kalmar Städer, köpingar Landskommuner Kominunblock . .

48 10 38 10

Gotlands Siad, köping . . . Landskommuner Kommunblock .

14 2 12 1

Blekinge Städer, köping . Landskommuner Kommunblock . Kristianstads Städer, köpingar Landskommuner Kommunblock . .

50 13 37 6

Malmöbus Städer, köpingar Landskommuner Kommunblock . .

G3 16 47 12

1 Stockholms stad ej medräknad.

18 Antal kommuner, kommunblock med . . . anläggningar Län

Hallands Städer, köping . . . Landskommuner . Kommunblock . . .

36 6 30

Göteborgs och Bohus Städer Landskommuner . Kommunblock . . .

3 34 9

Älvsborgs Städer, köpingar . Landskommuner . Kommunblock . . .

8 44

Skaraborgs Städer, köpingar . Landskommuner . Kommunblock . . .

44 G 38

Värmlands Städer, köpingar . Landskommuner . Kommunblock . . .

29 3

Örebro Städer, köpingar . Landskommuner . Kommunblock . . .

9 3 (5

2C> 3

14 6 8

15 4

Västmanlands Städer, köpingar . Landskommuner . Kommunblock . . .

20 3 17

Kopparbergs Städer, köpingar . Landskommuner . Kommunblock . . .

28 (i 22 3

Gävleborgs Städer, köpingar . Landskommuner .

8 4 4 4

18 Kommunblock . . . II 1 10

10 2 8 1

Jämtlands Stad, köpingar . . . Landskommuner . Kommunblock . . .

3 1

Västerbottens Städer, köpingar . Landskommuner . Kommunblock . . .

11 1 10 1

Västernorrlands

...

Städer, köpingar . Landskommuner . Kommunblock . . .

o •

—

9 3 6 4

19 Antal kommuner, kommunblock med . . . anläggningar Län o

1 Norrbottens Städer, köping Landskommuner Kommunblock . . . .

14 3 11 2

9 1 8 4

3 1 2 1

4 1 3 7

Hela riket Släder, köpingar Landskommuner Kommunblock

733 137 596 103

140 40 100 74

70 25 45 30

62 26 36 74

3 el. flera

ar det endast el t som icke har friluftsgård eller raststuga. I Gävleborgs län, där 21 kommuner har någon typ av anläggning, saknas sådan i 18 kommuner. Motsvarande tal för Västernorrlands lån är 30 resp. 11. Ser man till fördelningen inom exempelvis Östergötlands, Södermanlands, Uppsala, Västmanlands, Örebro, Jönköpings och Kronobergs län framgår, att friluftsgårdarna och raststugorna i första hand förekommer inom själva tätorten eller i landskommun i direkt anslutning till större tätorter. Åtskilliga rätt stora tätorter saknar tillgång till friluftsgård eller raststuga, och det är endast ett fåtal mindre tätorter, som inom rimligt avstånd har tillgång till denna typ av replipunkt. Materialet visar också, att befolkningen i flera av de större tätorterna endast har några få friluftsgårdar och raststugor att välja på. I Södermanlands län saknar 33 av 39 kommuner friluftsgård eller raststuga. Motsvarande tal för Västmanlands län är 20 resp. 27 och Uppsala län 20 resp. 25. I Östergötlands, Södermanlands, Uppsala, Västmanlands, Örebro, Jönköpings och Kronobergs län saknar 28 kommunblock friluftsgård eller raststuga. I Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län saknar 53 kommunblock friluftsgård eller raststuga.

2,2.2. Tillgången på anläggningar i närheten av vissa större orter 1 tabell 3 anges närmare tillgången till anläggningar i förhållande till vissa större tätorter. Härvid har fördelningen av replipunkterna skett med hänsyn till deras förekomst dels inom tätortens administrativa område, dels i (ivrigt inom ett reseavstånd av ca en timme. Vidare har särskilts anläggning som ägs av den egna kommunen och sådan som ägs av annan ägare. De ca 1,2 milj. invånarna i Stockholmsregionen kan inom en timmes reseavstånd nå 22 friluftsgårdar och 8 raststugor. Av dessa anläggningar ligger 2 inom Stockholms stads område. Göteborgsregionens befolkning, 0,0 milj.

20 Tabell

3. Tillf/ängen

på friluftsgårdar och raststugor inom frön vissa större tätorter.

en timmes

reseavstånd

Friluftsgårdar och raststugor, antal Ort över 50 000 invånare

Friluftsgårdar

Raststugor

Summa

Stockholm Folkm. -65: 791 000 Inom slädens område ägda av staden andra ägare Summa Utom stadens område ägda av staden ägda av annan kommun andra ägare

9 17

Summa

28 T o ta1 su m m a

30 Göteborg Folkm. -05: 419 000 Inom stadens område ägda av staden andra ägare Summa Utom stadens område ägda av staden ägda av annan kommun andra ägare Summa T ota1summ a Malmö-Lund Folkm. -66; 290 000 Inom städernas områden ägda av städerna andra ägare Summa Utom städernas områden ägda av städerna ägda av annan kommun andra ä^are Summa Totalsiim m a Norrköping-Linköping Folkm. -65: 164 000 Inom städernas områden ägda av städerna andra ägare

2 1

1 Summa Utom städernas områden ägda av städerna ägda av annan kommun andra ägare

5 1 8

Summa

14 Totalsumma

21 Friluttsgårdar oeh raststugor, antal Orl (her 50 000 invånare

Västerås-Eskilstuna Folkm. -65: 147 000 Inom städernas områden ägda av städerna andra ägare

Friluftsgårdar

Summa

1 2

1 3

o 3

3 G

2 Summa Utom städernas områden ägda av städerna ägda av annan kommun andra ägare

Planerade 1'riluftsg. o. rastst.

Raststugor

Summa

1 T o ta 1 su m ma

1 Hälsingborg-Landskrona Folkm. -65: 108 000 Inom städernas områden ägda av städerna andra ägare

1 Summa Utom städernas områden ägda av städerna ägda av annan kommun andra ägare

5 Summa

5 T otalsum m a

1 1 2

5 5

0 12

—

Örebro-Kumla Folkm. -65: 90 000 Inom städernas områden ägda av städerna andra ägare Summa Utom städernas områden

ägda av städerna ägda av annan kommun andra ägare Summa Totals u m m a Uppsala Folkm. -05: 81000 Inom stadens område ägda av staden a n d r a ägare

1 2 3 3

2 1

2 2

4 Summa Utom slädens område ägda av staden ägda av annan kommun andra ägare

1 1 4

1 Summa

5 T ota1 summ a

'V2 Friluftsgårdar och raststugor, antal Ort över 50 000 invånare

Raststugor

Summa

2 2

1 3 4

1 17

2 20

1 1 2

Gäolc-Sandvikcn Folkm. -65: 83 000 Inom städernas områden

Summa

Planerade friluftsg. o. rastst.

Friluftsgårdar

Utom städernas områden ägda av annan kommun

1 9

1 25

3 31

3 1

Summa

4 Totals u m m a

1 8

14 Summa

14 Totalsumma

20 Summa Totalsumma Sundsvall-Härnösand Folkm. -65: 75 000 Inom städernas områden

Summa Utom städernas områden

ägda av annan kommun

Borås Folkm. -65: 69 000 Inom stadens område ägda av staden

1 Summa

1 Utom stadens område ägda av annan k o m m u n Summa Totalsumma

1 1 1 2

Jönköping Folkm. -65: 53 000 Inom stadens område ägda av staden Summa Utom stadens område ägda av staden ägda av annan kommun andra ägare

2 2 2

23 invånare, har tillgång till 3 friluftsgårdar och 6 raststugor, flertalet i Älvsborgs län. Befolkningen i Sundsvall och Härnösand, ca 75 000 invånare, har 8 friluftsgårdar och 36 raststugor att tillgå inom en timmes reseavstånd. Materialet visar även vid denna analys, att många av de större tätorterna måste bedömas sakna tillräckligt antal replipunkter i form av friluftsgårdar och raststugor. Det är också intressant att konstatera, att replipunkter av detta slag ofta förläggs utanför tätortens administrativa område och vidare alt tätortskommunen härvid i vissa fall själv äger anläggningen.

2.2.3. Anläggningarnas beskaffenhet m. m. Av tabellerna 4 och 5 framgår friluftsgårdarnas och raststugornas ålder, utrustning, antal bäddar, ägareförhållanden samt i vad mån anläggningen i huvudsak utnyttjas av värdkommunens invånare eller befolkning från andra kommuner.

2.2.3.1.

Beskaffenhet

Av det sammanlagda antalet friluftsgårdar, 190 st., har 51 st. eller 27 °/o Iillkommit efter 1960. Antalet raststugor, som tillkommit efter 1960 uppgår ävenledes till 51, motsvarande 15 % av hela antalet. I första hand har nybyggnad under 1960-talet förekommit i norrlandslänen. 1 Östergötlands län har efter 1960 tillkommit 3 friluftsgårdar och 3 raststugor. Antalet nybyggda anläggningar sedan 1960 uppgår i Stockholms län till 4 friluftsgårdar och i Göteborgs och Bohus län till 1 friluftsgård och 3 raststugor. Ett betydande antal av friluftsgårdarna är alltså av äldre datum, varför man då har att räkna med att flera anläggningar är i behov av omfattande reparationer och moderniseringar. Behovet av modernisering framgår också av uppgifterna om utrustningen. Vid inventeringen uppgavs i vad mån anläggningen var utrustad med servering, bastu, omklädningsrum, motionshall. Av tabellerna 4 och 5 kan utläsas att endast 5 % av friluftsgårdarna är utrustade med servering, bastu, omklädningsrum och motionshall. I 46 friluftsgårdar (24%) och 33 raststugor (10 %>) finns servering, bastu och omklädningsrum. Vid 24 % av friluftsgårdarna och 29 % av raststugorna finns av de uppräknade anordningarna endast servering. Materialet visar således, att det är ganska få anläggningar, som fyller de krav man i dag vill ställa på en replipunkt av detta slag. Vad storleken beträffar får man en viss uppfattning, då man ser till bäddantalet. Av antalet friluftsgårdar saknar 2 8 % övernattningsmöjligheter, och 23 % har mellan 1—25 bäddplatser. Av raststugorna saknar 44 % övernattningsmöjligheter, och 14 % har 1—25 bäddplatser. Antalet bäddplatser i friluftsgårdar har uppskattats till ca 3 500 och i raststugor till ca 650.

24 i i i i i i i i i i t H r i •**• i t f i i i I I i W , V H

•SUB r%[

*B a

AUI B.ipiIB AT' lap A.I3AO i p x

"AUI BjpuB AB lap a j p m u i i p j ,

AUI BuSa AB 1-iBqu-j

5 2

i Mi-1 — i 1 i—I 1 M W N N H t O t - ^ v O I N C O M ^ O r f c O

O N ,-H

t—

1 H

1 l

]

r—1

1 l

1 I

| l

1 T« r H

uaSa

f , ,

N t - H l / 5 H t ^ O 0 3 O H l r t N H t—1

CM CO

CO Tf<

[

1 1

| i — I I 1 1

1 1

1 H 1

—,

• —

1 r—1 <M

1 I

, i , ,_| CM i I I I i

qsuoiioiu ' l ^ i u o 'niSBq ''AJas

i r r i i i i i i ! i i ii

•ppuo 'msiiq '"AJas

CO CM

n}SBq fa ' p p u o

f-J

niSBg

•A.ias } j B q u a

1 CO

I « J 'O PFfS

1 CM CM r—1

,_| ,_|

1 CM

j B p p n q p3}uy

•8UB r g

Ti<

1 N

' J "# W

O M ^ H

CO 1/5

i" i i i i H i i T i i i i H H i i i i i i ** *

UBUUB

uasia.ioasjio.ipi

t -

I l

I I 1 |.1 1 1 ! 1 I I M 1 1 1 1 1 1 1 N 1 1 1 ** rt

•SUB f a BSUAQ

i I I

O O CO CM

if—i

T t O 1—1 O \ © t~- NO CM i—1

1 CM LO r—1 CM

| 1 < ! M M W * H

1 CM CO i — I I

r-H i—l —1 1 H M H r t W N H h N C H l 1

r H i ° ' ii

|CMr—IT—II-HCOCOTJILOI—1

1 T ? T-Jl 1

I I

TTJI

[—

O i--1 " * CM

M ° w |i—li—1

SO T}I

T? CM

| C M ] r — l l — l l r — l | C M r - H i — I r — I I I — I C O l — I O N ©

.—i i

i l

« ( N H H C O C \ r ? t - - C O ( N O M O H M f M I N

L i

ii—i

I 1

| \ © T J < O C M O C O C O [ - V O O C O L O C O r — 1 © VO I C O C O O i C i ^ ^ O H T f r - 1 CO CM TT< CO LO T-JI M I M H H M I N T f l M H M H H

| H N | |

r—1

v©

T-H

1—1 SO Tf CO

—TOT 001—IS

.S -O C TJ

CJ0:rS

CCS M3 .

r—Ii

sz—n oi—I

i — 1 |

•SUB f a

1 1 — 1 1 1 — I I

1 I 1 - * !

, i

( M l-H f-H r-H

i I

,_| ,_| I I

|, g

i-H I—1

"" 1

1 N

1 I—1 r—1 CO I—1 I—1

1 IN

1 CM CO CO CO CM i—1 T J I CM

T-JI

C-

1 CO CO N

(O O

f - 1 LO T?l CO

1 1

CO lO

CO CM

1 | | | | | M | ^ ^ I ~ I | N H 1 I 1 1 M e q 1 -1 s *" I

0961—IS6I

I O H C N H H H

1 1

Ii—Ir—1 1

0S6I—I86I

f ~ ,—|

1 If—If—ll—1

icjuy

•USSBHIB

| W T,

1 | ^ ' | 1 1 1 1 ^ 1 1 1 "** 1 N 1 S ^

-"-' 1 " !

r H i-H r-H

| C M ]

0661—

i;|

1 H

—1961

| i - I r — 1 r-H

o<; <»r,

1 M 1 1 1 l H H ! 11 1 M ! M 1M ^

1 1r i CO

| W . ^ - or» ^

_-<

I I

CI5 H

,-H CM I-H

I I

1 CM I—1 1—1 r—1

Ii—1 1

1 H

1 CO W

CO CO *

ICOCOTJiTfiCOOTjiLO^OCMr—' 1 i—l

ITjlCOLOCOTjILOLOCOi—1

1 II M 11M M l

i—1 CM CM LO Tj< CO i—1 CM

1 CM CO

! 1M 1i

ICMCO

1 H H

i-H

C-

ON LO

f-H CO

r-H

M =° *

I C O ^ O C M C O L O C M C M i — 1 CO ON CO I N CO I N O \ 0 1 r—Ii—Ir—1 I—1 r—1 I—1 r—1 CM

Stockholms stad och län Uppsala Södermanlands . Östergötlands . . Jönköpings . . . . Kronobergs . . . . Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads . . Malmöhus . . . . Hallands Göteb. o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs . . . . Värmlands . . . .

«s . 6C i

O ON I—1

Summa

| ^ -H

Västmanlands . . Kopparbergs .. Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens . . Norrbottens . . .

SUB f a

O © i—1

25 r-H l-H i—I CM

• S U B !';,[ All; [ap

C J p u i l AB

I r-H

H N l C N

i—i

I CO i-H LO CJ\

CO CM CO COCT\C I

I LO CO i—I O M N O

i—I H

AjoAo U J X

A l l ] R j p i I K AH ] 0 p O.ipiIUU

•»? CO r—I VO O

| ] [ ]v

AIM K i l o . ) AB }.IR((UT[

N i f l n c o w H v o o ^ H - * ^

•8UB };.[

BglJAQ «

I M

l-H

U.lS|,).l().lSlJO.ipi

CM <M

CM - ^ F—i

t T?fflN

ICOI-HCOCOOS

i w

i-H

\ O I N O < * M O f - N ( N H f O

N H f O t J > 0 •HJJ "o -P!>(S

•8UB

CM CM

I CM CO

LO i-H

| LO CM

qSiifoui-irjiBuaaAQ

H H i n M N I N i i H O I N O i W a O l

I CO CO

I (N^OINCOfl) W

1[SU0|101U PfUIO 'njSBq

•|>juio ' n j s c q

'"AJOS

n;sBq fa

AJ9S

CO CM

•|>[uio

nisuy

M t ~ - O N

i-H CM CM CM

A.I.1S l J ( 7 t [ i r . [

CM i—i

i H i r t

i—I

H i n

CM - # CM i—I

i—I

O CO

i—l

•<#

I i — I C O C M t - C O C O S O C O ^ T f ^ O N

JBppBq [Miuy

•ji IB 1\[

CM r-1 C M L O F-H

-- T O T . 3 TS SC:CJ

ooi--VI 0(J - 9 2

ss 01-

l-H

C O i—I

| i-H I—I i—I C O - H CM

i-H CM f—I i-H

rHLOC^-^i-HCO

•>* O

CM CM C O L O V O C M i-H

•imc

i-H

fg J—I CO CM r-H i-H

ICOCO

| *

H / cc rji

ll-HCOl-HLOCMOONLOCO

l-H

CO CO r-H CM O

i—ICMi-HVOi-HOCOCMLnOCOCOTfif-

*•©

LO l-H CO t— C -

LOVOO^I-Hr—lOCO-^OO

—T96T

0961- -T96T

COCM

icOi-HCMLO

0Q6I-- 1 6 6 1

0S61— O

T f LO CM O CM i-H

'UuSlJpJB IB]UV

5j oc ao

affärs i

3 IH ? C B t- "5 cc rt - :o : C . 0 - 3 — 0 n 88 Q (a S » o o « fi c .,2 H C 3 "3 K ^ y "3 .3 3 co >3 — " ( D T ' - ^ C C C S•sT•— : — r u 3 -M * B — a; t« i, •f c^ 2 . * 'O ud c : — • ~ O — -S ' >H H i5 =0 ~ — M ^ •S jai jaj O 33 tsJS 0 * < c/3

>o >

O 9J v- C O

B :~ a > »-> •^ ^

26 2.2.3.2. Anläggningarnas

utnyttjande

Vid inventeringen har sökt kartläggas i vad mån anläggningarna används av enbart egna kommunmedlemmar, till mindre del av andra ån egna kommuninvånare eller till övervägande del av andra än egna kommunmedlemmar. Vad friluftsgårdarna beträffar framgår, alt IG °/o används enbart av egna kommunmedlemmar, 43 °/o används till övervägande del av egna kommunmedlemmar och 40 °/o till övervägande del av andra än egna kommunmedlemmar. 26 % av raststugorna utnyttjas av enbart egna kommunmedlemmar, 41 °/o till mindre del av andra än egna kommuninvånare och 21 °/o till övervägande del av andra. Åtskilliga av de mindre raststugorna utnyttjas således i första hand av den egna kommunens invånare. Då friluflsgården eller raststugan ligger inom ett friluftsområde, som ur reseavståndssynpunkt kan användas av befolkningen i en större tätort, förekommer enligt materialet en betydande användning av andra än egna kommunmedlemmar. Här understrykes således behovet av att den större tätortens befolkning har tillgång till replipunkter utanför den egna kommunens område. 1 vissa fall har, som framgår av tabell 3, tätortskommunen skaffat sig anläggningar i annan kommun. 2.2.3.3. Agar eför hållanden

1 fråga om ägareförhållandena har följande ägarekategorier differentierats: Skid- och friluftsfrämjandet, idrottsrörelsen, den egna kommunen, annan kommun, övriga. Någon absolut klar gränsdragning har inte kunnat åstadkommas, då i många fall ägare- och driftsförhållandena är blandade. Av materialet framgår alt huvuddelen, 120 st. eller 36 °/o av raststugorna, ägs av Skid- och friluftsfrämjandet, idrottsrörelsen äger 71 st., värdkommun 38 st. och annan kommun än värdkommun 9 st. Av friluftsgårdarna ägs 57 st. eller 30 °/o av Skid- och friluftsfrämjandet. 1 kategorien övriga återfinns bl. a. Svenska turistföreningen, lokala turistföreningar, nykterhetsorganisationer, scoutorganisationer eller andra sammanslutningar. Vissa av de raststugor, som ägs av idrottsrörelsen, scoutrörelsen och nykterhetsorganisationer, torde endast i begränsad omfattning utnyttjas av icke medlemmar, varför antalet raststugor som är tillgängliga för allmänheten i verkligheten är lägre än det i inventeringen redovisade. Som framgår av materialet äger kommunerna i begränsad omfattning friluftsgård eller raststuga. I en del fall förekommer, att kommunen äger anläggningen och driften överlåtits till Skid- och friluftsfrämjandet. 2.2.4. Pågående utbyggnad av friluftsgårdar och raststugor I tabell 1 anges vid sidan av befintliga anläggningar även anläggningar, som är under uppförande samt anläggningar, som är planerade att byggas under de närmaste åren. Som framgår är utbyggnadsplanerna betydande.

27 Enligt uppgifterna är för närvarande 10 friluftsgårdar och 7 raststugor under uppförande, och vidare är 22 friluftsgårdar och 27 raststugor planerade. Utbyggnadsplanerna är mest framträdande i Västernorrlands län, 5 friluftsgårdar och 6 raststugor, och i Gävleborgs län, 4 friluftsgårdar och 6 raststugor. I Uppsala län, som tidigare endast har 2 friluftsgårdar och 4 raststugor, har planerats 2 friluftsgårdar och 3 raststugor. 1 bl. a. Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus och Hallands län, som redan nu har ett litet antal friluftsgårdar och raststugor, finns anmärkningsvärt nog inga utbyggnadsplaner. 2.3.

Friluftsbad

2.3.1. Antal anläggningar Vid inventeringen har medtagits endast sådana friluftsbad, som är försedda med särskilda anordningar. Enligt anvisningarna skulle badbryggor och omklädningshytter förekomma och anläggningen vara av sådan omfattning Tabell

6. Antal

friluftsbad

vid insjö

samt

Antal anlagen.

Län

S:a

Stad o.

34 4 13 19 20 13 4

Jämtlands Västerbottens . . Norrbottens . . . .

80 39 G5 73 96 07 49 2 21 35 9 17 20 89 51 109 07 50 101 75 111 41 69 49

1 4 1 1 7 13 14 45 29 19 15 17 12 1 12 11

52 35 52 54 70 54 45 2 20 31 8 10 13 70 37 04 38 37 80 58 99 40 57 38

Summa

1088 Västernorrlands

storlek,

Strandlängd, m

köp.

Stockholms . . . . Uppsala Södermanlands . Östergötlands . . Jönköpings .... Kronobergs . . . . Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads . . . Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands .... Örebro Västmanlands . . Kopparbergs . . . Gävleborgs

anläggningarnas

13 1

13 9

100—

48 27 43 40 01 40 26 2 11 20 4 11 7 49 20 00 40 37 58 47 34 23 52 18

Jo 10 17

8 28 23 38 20 10 35 20 24 13 12 23

utrustning

m. m.

Utrustning

10 13 5 11 11 4 8

28 13 13

EnAnnan bart av toal. egna anläffgn kom.

Till Till mind- överre del väg, av del av andra andra inv. inv.

10 G 14 10 20 14 8 54 7 0 7

47 10 54 45 40 34 34 2 20 23 2 4 11 37 20 58 37 22 41 03 36 22 33 20

10 24 16 19 19 27 50 7 11 20

07 22 42 44 59 39 23 2 4 23 0 7 13 32 20 72 43 27 59 41 57 29 40 24

45 4 3

Användning

K) (i 11 14 24 18 21 10 7 1

8 3 K) 4 11

11 8 7 3 0 4 4 7

28 och beskaffenhet, att simundervisning kunde bedrivas. De enkla, naturliga friluftsbaden utan anordningar vid insjö eller hav ingår således icke i det redovisade siffermaterialet. Materialet har vid uppgiftslämningen differentierats på friluftsbad vid insjö, friluftsbad vid hav samt landbassäng. För att kunna få en uppfattning om fördelningen mellan mindre och större anläggningar har vidare en uppdelning gjorts med avseende på strandlängd och utrustning. Sammanlagt för riket redovisas 1 397 friluftsbad vid insjö och 412 friluftsbad vid hav, tabellerna 6 och 7. Med hänsyn till svårigheterna att klart definiera bad med särskilda anordningar hör dessa siffror betraktas såsom ungefärliga. Materialet tillåter icke heller alltför långtgående jämförelser länen emellan. Bortsett från dessa brister i materialet visar inventeringen, att trots rikedomen på sjöar och vattendrag antalet välordnade badplatser är att anse som ganska ringa. Därtill kommer att åtskilliga anläggningar är små och av mycket enkel beskaffenhet. Av friluftsbaden vid insjö har 134 en strandlängd understigande 25 m, medan drygt 400 är av mer betydande storlek. Tillgången till friluftsbad har vidare illustrerats i tabell 8, där kommunerna grupperats efter antalet bad i kommunen samt å kartbilaga 2. Vad kustlänen i södra Sverige beträffar dominerar helt naturligt baden utmed kusten. Göteborgs och Bohus län redovisar 80 friluftsbad vid hav

Tabell

Stockholms

Sta

Stad o. köp.

22 Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus Gävleborgs Västernorrlands . . Västerbottens .... Norrbottens

8 12 53 25 39 17 37 21 80 17 24 15 8

4 2 11 6 12 9 21 7 15 8 7 4 1

Summa

129 Södermanlands . . . Östergötlands . . . .

—25

29 5 4 10 42 19 27 8 10 14 05 9 17 11

3 1

25 100

ang.

_ — — —

5 1 1 3 18 2

:: i

— — —

K) 3 2

35 18 33 13 33 10 05 11 8 12 4

—

•

1 1 1 2

100—

24 4 5 5 10 7 5 3 2 5 13

Användning

Utrustning

Strandlä ngd. m

Ant il anläggn.

Län

utrustning //i. m

vid hav samt <m äggnil garnas storlek,

7. j ntal friluftsbad

EnAnnan bar 1 av toal. egna anläggn. kom. inv. 30

—

1 1

— —

5 25 3 2 3 13 1 2

5 8 30 20 33 9 8 8 42 13 3 9 3

— 2

— 0

—

1 1 1

;> (5 2

—

1 Till Till mind- överre del väg. av del aj andra andra inv. inv. 25 3 5 8 19 9 15 5 22 11 23 12 21 10

25 1 3 4 26 15 19 11 10 10 51 3 3

och 20 vid insjö, H a l l a n d s län 21 vid h a v och 17 vid insjö, M a l m ö h u s län 37 r e s p . 9, K r i s t i a n s t a d s län 17 r e s p . 35. O s t k u s t l ä n e n K a l m a r och B l e k i n g e r e d o v i s a r 53 resp. 39 friluftsbad vid hav.

Tabell

8. Kommuner

fördelade

Län

efter

antal

befintliga

friluftsbad

Antal inlandskommuner med

vid

insjö.

anläggningar 3 el. flera

Stockholms 1 Stader, köpingar Landskommuner Uppsala Städer, köping . Landskommuner

(5 2 4

1 6

Södermanlands . . Städer, köpingar Landskommuner

6 3 3

10 5 5

Östergötlands Städer, köpingar Landskommuner

13 4 9

10 3

8 1 7

Jönköpings Städer, köpingar Landskommuner

20 9 11

13 4 9

13 1 12

Kronobergs Städer, köpingar Landskommuner

17 7

8 3

Kalmar Städer, köpingar Landskommuner

10 2 8

1 1

4 4 10 10

3 Gotlands Blekinge Städer, köping .. Landskommuner

— 1

—

2 Kristianstads Städer, köpingar Landskommuner

20 6 14

14 2 12

3 Malmöhus Städer, köpingar Landskommuner

35 9 26

ö 1 4

Hallands Städer, köping . . Landskommuner

9 1 8

6 1 5

Göteborgs o. Bohus Städer Landskommuner ,

7 1 8

—

1 Stockholms stad ej medräknad.

3 3

30 Antal inlandskommuner med . . . anläggningar

Län

3 el. flera

Städer, köpingar Landskommuner

1-1

20 3 17

Skaraborgs Städer, köpingar Landskommuner

4 21

18 2 16

Värmlands Städer, köpingar Landskommuner

9 1 8

17 2 15

10 4 6

6 1

Älvsborgs

10 Örebro Städer, köpingar Landskommuner Västmanlands Städer, köpingar Landskommuner Kopparbergs Städer, köpingar Landskommuner

1 4

11 3

15 5 10

12 12

6 9 11 5 6

9 3 6

8 4 4

10 2 8

17 1 16

Gävleborgs Städer, köpingar Landskommuner

10 3

Västernorrlands . . Städer, köpingar Landskommuner

9 9 5

Jämtlands Stad, köpingar . Landskommuner

13 2 11

Västerbottens Städer, köpingar Landskommuner

4 1 3

1 4

Norrbottens Städer, köping . . Landskommuner

4 1 3

1 6

150 36 114

161 24 137

Hela riket Städer, köpingar Landskommuner

214 47

5 6

223 56 167

1 Tillgången till friluftsbad i kustkommunerna i södra Sverige belyses vidare i tabell 9. Tabell 9 visar, att i Hallands län saknar 12 kustkommuner friluftsbad, i Malmöbus län K) och i Kristianstads län 9. Man bör givetvis då hålla i minnet, att flera av dessa kommuner har friluftsbad, som saknar varje form av anläggning. Dessa bad har, som tidigare påpekats, icke ingått i

Tabell 9. Kustkommuner i södra Sverige, fördelade efter antal havsbad inom res kommun. Lfin

Antal kommuner med . . . anläggningar 0

Göteborgs och Bohus Hallands Malmöhus Kristianstads Blekinge Kalmar

4 12 K) 9 1 3

1 4 12 7 10

3 el. flera 14 2 4 2 7 7

inventeringen. Tillgången till friluftsbad inom kustområdena i södra Sverige hör givetvis bedömas med hänsyn fill alt just detta område utgör den dominerande semesterregionen i Sverige. Bland länen i mellersta Sverige har Stockholms län 51 friluftsbad vid hav samt 86 vid insjö. Del kan noteras att 6 av inlandskommunerna över huvud taget saknar iordningställd badplats. Av kustkommunerna saknar 9 badplats vid havet. Av dessa är dock endast 2 landskommuner. I Södermanlands, Östergötlands och Uppsala län får antalet anläggningar vid hav anses ringa. Flera kustkommuner saknar här över huvud taget tillgång till friluftsbad vid hav. I Södermanlands län, där 4 inlandskommuner saknar badplats, har 10 av inlandskommunerna 3 eller flera anläggningar. Av mälarlänen har Uppsala det minsta antalet badplatser vid insjö, 39. 4 inlandskommuner saknar badplats. I Västmanlands lån saknar 5 kommuner badplats, och 8 kommuner har fler än 3 anläggningar. Motsvarande tal för Örebro län är 8 resp. 11. Både Kopparbergs och Värmlands län har redovisat mer än 100 badplatser; flera kommuner saknar trots detta iordningställd badplats. Bland inlandslänen i södra Sverige har Jönköpings 96 anläggningar, Älvsborgs 89, Kronobergs 07 och Skaraborgs 51. Även här saknar elt betydande antal kommuner anläggningar: i Älvsborgs län hela 19 och i Skaraborgs län 25. Ett flertal kommuner har liera mindre anläggningar. Av norrlandslänen redovisar Västernorrlands 24 friluftsbad vid hav samt 111 vid insjö och Västerbottens 15 vid hav och 69 vid insjö, Gävleborgs 17 vid hav och 75 vid insjö samt Norrbottens 8 vid hav och 49 vid insjö. Det är att märka, alt i såväl Västernorrlands som Gävleborgs län har i det närmaste samtliga kommuner minst en iordningställd badplats.

2.3.2. Tillgången på anläggningar i närheten av några större orter I tabell 10 anges tillgången på anläggningar i förhållande till vissa större orter. Inom en timmes reseavstånd från Stockholm finns 38 friluftsbad vid hav. 76 vid insjö och 10 bassängbad utomhus. På samma reseavstånd från

32 Tabell 10. Antal friluftsbad inom en timmes reseavstånd från vissa större täta Planerade eller under byggnad

Befintli ga Ort över .')()()()() invånare

Frilu tsbad-insjö

Frik ftsbad-lnn mind- större re bad bad

ang.

mind- större re bad bad

ej ang.

Utomhus- Friluftsbassänger bad-hav

Frilufts- Utom q bad-insjö »assän

Stockholm Folkm. -65: 791 000 .

8 Göteborg Folkm. - 6 5 : 419 000 .

2 Malmö-Lund Folkm. -65: 290 000 .

—

4 Norrköp.-Linköp. Folkm. -65: 104 000 .

—

4 Västerås-Eskilstuna Folkm. -66: 147 000 .

—

3 Hälsingb. -Landskrona Folkm. -65: 108 000 .

—

7 Örebro- Kumla Folkm. -65: 90 000 ..

—

5 Uddevalla- Vänersborg-Trollhättan Folkm. -65: 90 000 ..

—

3 Uppsala Folkm. -65: 84 000 ..

—

5 Gävle-Sandviken Folkm. -65: 83 000 . .

Sundsvall-Härnösand Folkm. -65: 75 000 ..

—

Borås Folkm. -65: 09 000 ..

—

1 Kiruna-Gällivare Folkm. -65: 56 000 ..

—

1 Jönköping Folkm. -65: 53 000 ..

—

10 Göteborg finns sammanlagt 52 friluftsbad vid hav, 42 friluftsbad vid insjö och 1 hassängbad utomhus. Norrköping och Linköping med en sammanlagd folkmängd av 164 000 invånare har inom en timmes reseavstånd tillgång till 9 havsbad och 07 insjöbad. Befolkningen i Västerås och Eskilstuna kan med en timmes resa nå 99 anläggningar. Borås med sina 09 000 invånare har tillgång till 48 insjöbad.

33 2.3.3. Anläggningarnas beskaffenhet ra. ra. Av speciellt intresse har varit att söka klarlägga den sanitära utrustningen vid friluftsbaden. Vid inventeringen har därför efterfrågats i vad mån baden är utrustade med wc eller andra toalettanordningar. Som framgår av tabellerna 6 och 7 är endast 17 °/o av friluftsbaden vid insjö försedda med wc och 52 °/o med andra toalettanordningar. Närmare vart tredje bad saknar alltså sanitär anordning. Bland anläggningar vid hav saknar likaledes ungefär var tredje anläggning toalettanordningar. Härtill kommer att flera av utomhusbadens toaletter inånga gånger är otillräckliga. Det torde i hög grad kunna anses anmärkningsvärt, att ett icke obetydligt antal av de verkligt stora friluftsbaden saknar varje form av toalettanordning. (Tabell 11.) Tabell 11. Standarden vid olika stora friluftsbad. Sanitär utrustning Friluftsbad vid hav

Friluftsbad vid insjö

Strandlängd, rn

— 25 25—100 100— ej ang

annan toalettanordning

toalettanordning saknas

1 19 62 2

6 52 163 1

3 39 57 7

wc 14 109 91 23

annan toalettanordning

toalettanordning saknas

64 420 222 21

56 249 100 28

Av de 80 friluftsbaden vid havet i Göteborgs och Bohus län har endast 2 wc och 42 annan toalettanordning, tabell 7. Förhållandena är i stort lika bristfälliga i Hallands län, där 10 anläggningar av 21 saknar varje form av toalettanordning. Flertalet av dessa bad är ju synnerligen välbesökta under badsäsongen. Inslaget av främmande besökare varierar mycket vid friluftsbaden. Av havsbaden används 6 °/o enbart av egna kommuninvånare, 48 % av i första hand egna kommuninvånare och 40 °/o till övervägande del av andra än egna kommuninvånare. Insjöbaden användes helt naturligt i första hand av värdkommunens egna invånare.

2.3.4. Utbyggnaden av friluftsbad Av de befintliga friluftsbaden har ca 200 insjöbad och ca 30 friluftsbad vid hav tillkommit efter 1960, tabellerna 12 och 13. Utbyggnadstakten har alltså varit betydande under de senaste åren. För närvarande är 11 anläggningar vid hav under utbyggnad och ytterligare 29 anläggningar planerade att k o m m a till stånd under de närmaste åren. Vad insjöbaden beträffar byggs för närvarande 29, medan 61 är planerade. 3

34 Tabell 12. Utbyggnad

av friluftsbad

vid

insjö.

Befintliga anläggningar, lillkomstår

Län —1930

1931— 1950

1951— 1960

1961—

Ej ang.

32 16 20 20 30 19 20

7 4 6 6 24 14 5

13 4 22 23 16 17 15

7 12 3 10 4 27 12 25 28 14 31 22 36 14 22 27

1 3 1 3 2 7 6 18 7 6 6 13 26 8 21 6

2 7 1 3 2 30 15 36 10 11 32 21 28 9 19 5

341 Stockholms . . . Uppsala Södermanlands . Östergötlands . . Jönköpings . . . . Kronobergs . . . . Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads . . Malmöhus . . . . Hallands Göteb. o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs . . . . Värmlands . . . . Örebro Västmanlands . . Kopparbergs . . Gävleborgs . . . . Västernorrlands Jämtlands . . . . Västerbottens . . Norrbottens . . .

6 3

28 12 17 24 23 15 9 2 8 12 3 1 12 21 15 26 18 19 28 17 21 10 7 7

Summa

3 o 3 1 1 4 3 4 4 6 4 2

Tabell 13. Utbyggnad

av friluftsbad

vid

—1930

Stockholms . . . Uppsala Södermanlands . Östergötlands . . Gotlands Blekinge Kristianstads . . Malmöhus . . . .

7 1 1 1 8 17 1 6

2 1

Göteb. o. Bohus Gävleborgs . . . . Västernorrlands Västerbottens . . Norrbottens . . .

10 Summa

1951— 1960

1961- -

Ej ang.

19 1 3 2 18 10 8 3 10 4 15 5 2 8 1

1 4 27 7 10 3 5 2 10 7 6 6 1

12 4 3 1 4

1 3 1 3 3 1 2 29

3 2 1

2 2 2 1 1 1 3 4 1

3 4 2 l 1 1 1 6 8 3 1 4 7 3 1 5 4

61 Anläggningar under uppförande

Planerade anläggningar

hav.

1931— 1950

4 3

Planerade anläggningar

6 Befintliga anläggningar, tillkomstår

Län

Anläggningar under uppförande

4 10 13 14 42 5 10

1 2 1 2

4 2 1 4 2 3 1

1 2

1 4 6

35 Tabell 14. Befintliga och planerade utomhusbassänger. Antal befintliga anläggningar

Län

Stockholms län och stad Uppsala Södermanlands . . Östergötlands . . . . Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads . . . . Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands . . . Kopparbergs . . . . Gävleborgs Västernorrlands . . Jämtlands Västerbottens . . . . Norrbottens Summa

S:a

Stad, köp.

9 1

1 3 0

1 1 19 9 6 2 2 8

2 2 1 1 G 3 2 2

1 2 8 3 2 3 4 1

1 2 2

1 1 1

Ung. tillkomster

Landskom- —1930 1931— 1951— 1961— Ej 1950 1900 ang. mun

2 1 1

1 1 1 1

Anlägg- Planerade ningar anläggunder ningar byggnad

6 2 1 2

1 13 9 3

5 2 1

2 6

6 3 1 2 3 1 51

1 1

6 o 2 1 3 2 2 1 1 1 2

1 1

1 8 4 3 1 1

3 1 2 1 1 1

8 3 1 1 6 3 2 2 4 6 1 5 3 1 4 2

1 4 2

1 2

1 2 2 3 3

2.3.5. Förekomsten av utomhusbassänger Som framgår av tabell U finns för närvarande 88 utomhusbassänger. Anläggningarnas lokalisering framgår närmare av kartbilaga 3. Antalet bassänger är störst i Kristianstads (19), Stockholms (9), Malmöhus (9) och Kopparbergs län (8). Av det totala antalet bassänger har större delen, eller 37, tillkommit sedan 1960. Sammanlagt 30 bassänger är uppvärmda. Som också kan utläsas av tabellen är för närvarande 14 anläggningar under byggnad och ytterligare 63 anläggningar planerade att komina till stånd under de närmaste åren. Bassängbaden tycks alltså få allt större betydelse.

2.4. Småbåtshamnar 2.4.1. Antal anläggningar I fråga om småbåtshamnar har inventeringen omfattat sådana hamnar, som helt eller i avsevärd utsträckning används för småbåtar (motor- och segelbåtar). Följande typer av hamnar har åtskilts: hemmahamnar, anslutnings-

36 Tabell

15. Antal

småbåtshamnar

fördel ning

med

Antal anläggningar

efter

antal båtplatser,

hamntyp 721. 771.

Antal h a m n a i m. . . . båtplatser

Ht i m m y p

Ägareförhållanden Kommun

Län ec

rt C

n •J1

c rt '5 t£ ~o 5 5 s 3 C

s .sr 3 o *> 3 < J3 !« ^ J M

199 161 14 8 Södermanlands . . . 22 18 Östergötlands . . . . 20 10 4 2 Jönköpings 3 3 Kronobergs 27 16 Kalmar 17 2 19 17 Blekinge 15 3 Kristianstads 24 12 Malmöhus 4 22 Hallands Göteborgs o. Bohus 97 23 19 16 Älvsborgs 11 2 Skaraborgs 14 11 Värmlands 6 5 Örebro 13 12 Västmanlands 4 10 Kopparbergs 29 15 Gävleborgs 4 Västernorrlands . . 15 3 2 Jämtlands 18 8 Västerbottens 45 15 Norrbottens

Stockholms

Summa

38 145 5 6 4 15 10 9 2 1 2 — 11 17 15 3 2 15 7 12 12 18 3 18 74 34 3 10 9 7 3 13 6 1 1 9 6 6 14 11 11 — 1 — 10 13 30 41

666 373 293 390

3 1 2

— — — — — 1 1

— — — — — — 1

— — 1 4 14

,. H

3 A

ejb 3

ej v:

•£ O

._,

| l.

o o

._>

« .2 c ^

c c

46 1 9 6

34 2 1 1

— —

41 12 6 5 1

— — —

—

82 223 309 159 118

46 018 391

— — —

— —

2 3 2 2 6 3 1

30 7 2 5 3 1 10 14 3 6 6 18 61 8 4

—

— — — — —

—

3 4 17 14 3 4

— — — — 1

— 1

33 4 8 8 6

1 1

—

58 10 10 12 2 3 19 15 11 10 11 9 33 9 9 5 3 5 7 20 10 2 16 20

61 1 2 1 2

—

4 2 5 3 11 9 12 4

— 6 1 4 2 4

— 1

—

.SF

14 887 150 543 2 2 493 16 1365 10 205 2 70 3 1378 23 570 2 1229 15 448 7 1435 5 1723 8 8 418 43 1432 11 541 b 1322 11 415 4 1834 8 487 4 1622 11 178 5 128 3 510 9 2 785 34

—

SJD

«s

— 2 4 23 3 2 3 2 4 1 5

— — —

•

1 2

— — 29 3

— — — — — 5

— 2

3 1

—

15 3

8 2

— — 1

— — — — — — — —

— 16 13 26 6 3 3 2 4 6 18 10

— 7 10

26 207

hamnar, uthamnar och gästhamnar. Fördelningen av dessa typer av hamnar med avseende på län redovisas i tabell 15. Här anges vidare fördelning efter antal båtplatser samt i vad mån värdkommun, annan kommun eller övriga ägare står för anläggningen. Lokaliseringen av hamnarna framgår närmare av kartbilaga 4. Sammanlagt redovisas 066 småbåtshamnar, varvid drygt hälften eller 390 st. angivits såsom hemmahamnar, 14 som anslutningshamnar, 12 som uthamnar, och 82 har karakteriserats som i första hand gästhamnar. Det sammanlagda antalet båtplatser har beräknats till ca 46 000. Flera av de redovisade hamnarna är som framgår relativt små. Drygt 300 av hamnarna har således mindre än 50 båtplatser, och endast 118 kan ta emot mer än 100 båtar. Vad antalet h a m n a r i de olika länen beträffar finner man, att bland kustlänen har Stockholms län det största antalet anläggningar eller 199 med sammanlagt ca 15 000 båtplatser. Huvuddelen av hamnarna, som är belägna

i städer och köpingar, är av typen hemmahamnar, 46 har angivits vara av sådan storlek att de rymmer mer än 100 båtar. Bland ostkustlänen i övrigt har Södermanlands län 22 anläggningar med sammanlagt ca 2 500 båtplatser, Östergötlands län 20 anläggningar med ca 1 400 båtplatser och Kalmar län 27 anläggningar med likaledes ca 1 400 båtplatser. Åtskilliga av de redovisade hamnarna har, som framgår av materialet, relativt begränsad kapacitet. Bland länen utmed västkusten dominerar Göteborgs och Bohus med 97 anläggningar med en sammanlagd kapacitet av ca 8 500 båtplatser. En tredjedel av dessa hamnar tar mindre än 50 båtar. Här förekommer nästan uteslutande hemmahamnar. Bland norrlandslänen är Norrbottens bäst försett med 45 anläggningar rymmande ca 2 800 båtar, Gävleborgs län redovisar 29 anläggningar, medan Västernorrlands län endast har 15. Betraktar man inlandslänen framgår, att i första hand länen kring de stora sjöarna, Mälaren, Vänern, Vättern och Hjälmaren, har h a m n a r för båtsporten. I Älvsborgs län finns således 19 anläggningar med 1 400 båtplatser, i Värmlands län 14 anläggningar resp. 1 300 båtplatser, i Västmanlands län 13 anläggningar resp. 1 800 båtplatser. De övriga inlandslänen h a r ett mycket begränsat antal anläggningar.

2.4.2. Tillgång till anläggningar i närheten av vissa större tätorter Som illustreras i tabell 16 finns inom en timmes reseavstånd från Stockholm 201 hamnar med ca 23 000 båtplatser. Av dessa ligger 98 inom Stockholms stad, och nästan samtliga ägs av staden. Utanför sina gränser äger staden 4 anläggningar. Göteborgs stads befolkning har tillgång till 44 småbåtshamnar inom en timmes reseavstånd, varav 6 ligger inom staden. Liksom i fråga om många andra anläggningar återfinns en tendens att storstaden skaffar sig egna anläggningar i annan kommun. Samtliga de anläggningar, som redovisas i tabell 16 och som ligger inom en timmes reseavstånd, är givetvis inte öppna och tillgängliga eller lämpliga för storstadsbefolkningen. Vissa anläggningar ligger dessutom vid insjöar. Materialet visar emellertid i stort storstadsbefolkningens försörjning med denna typ av anläggningar.

2.4.3. Utbyggnaden av småbåtshamnar Tabell 17 visar, att ett betydande antal av småbåtshamnarna, ca 80, byggts sedan 1960. I Stockholms län har sedan 1960 byggts ca 20 och i Göteborgs och Bohus län 9. Materialet visar vidare att sammanlagt 19 småbåtshamnar för närvarande är under byggnad och 101 planerade. Av dessa återfinns 20 i Stockholms län och 13 i Göteborgs och Bohus län. Utbyggnaden under senare år och den planerade utbyggnaden får givetvis ses som en följd av båtsportens starka frammarsch under 1960-talet.

38 Tabell 16. Antal småbåtshamnar

inom en timmes orter.

reseavstånd

från vissa större tät-

Småbåtshamnar Planerade

Ort över 50 000 inv.

Antal hamnar

Antal båtplatser

95 3

14 656 231

14 887

4 53 46

497 4 314 3 248

7 Summa

8 059

17 Totalsumma Göteborg Folkm. -65: 419 000 Inom stadens omr. ägda av staden andra ägare Summa

22 946

18 Stockholm Folkm. -65: 791000 Inom stadens omr. ägda av staden . . andra ägare Summa Utom stadens omr. ägda av staden ägda av annan kommun andra ägare

Utom stadens omr. ägda av staden ägda av annan kommun andra ägare

Antal hamnar

3 638 3 638

16 22

1288 1577

Summa

2 865

Totals u m m a

6 503

Malmö-Lund Folkm. -65: 290 000 Inom städernas omr. ägda av städerna . andra ägare Summa Utom städernas omr. ägda av städerna ägda av annan kommun andra ägare

60 200

Summa

260 T ota1summ a

260 Norrköping-Linköping Folkm. -65: 164 000 Inom städernas omr. ägda av städerna . . andra ägare

610 120

1 8 2

25 1 145 80

650 Summa

650 Totalsumma

650 Summa Utom städernas omr. ägda av städerna ägda av annan k o m m u n andra ägare ,

39 Tabell 17. Utbyggnaden av småbåtshamnar. Befintliga anläggningar, tillkomstår Län

Stockholms . . . Uppsala Södermanlands . Östergötlands . . Jönköpings . . . . Kronobergs . . . . Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads . . Malmöhus . . . . Hallands Göteb. o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs . . . . Värmlands . . . . Örebro Västmanlands . . Kopparbergs . . Gävleborgs . . . . Västernorrlands Jämtlands .... Västerbottens . . Norrbottens . . . Summa

—1930

1931— 1950

1951— 19(50

58 4 5 4

62 1 4

26 4 3 3 1 1 5 4 5 2 2 2 24 4

8 10 9 11 2 2 1 1 2 3 2 6 1 129

1 6 2 1 5 1 2 15 3 4 2 1 5

1961—

Ej ang.

19 3 4 3 1 1 6

34 2 6 10 2

2 1 2 9 5 1 6 2 3 2 1

6 2 1 7 13

1 1 1 4 3 2 1 6 12

1 3 4

2 1 2 7 10 14 47 6 5 3 2 1 2 13 11

Anläggningar Planerade anläggunder ningar byggnad

1 1

20 4 4 l 4

1 5 1 4

4 6 4 3 3 1 8 2 1 3 2

1 16

3 4 4 3 4 13

1 1

2.5. Spår och leder m. m. 2.5.1. Allmänt För att i någon mån belysa förekomsten av näranläggningar — förutom friluftsgårdar, raststugor och friluftsbad — har kommunerna ombetts lämna uppgifter om förekomsten av permanenta strövstigar, permanenta terränglöpningsbanor med resp. utan el-ljus, fasta orienteringskontroller och dessutom följande anläggningar för vinterbruk: permanenta skidspår med resp. utan elljus, slalombackar, teknikbackar och hoppbackar. I fråga om permanenta terränglöpningsbanor, permanenta skidspår och permanenta strövstigar har då avsetts sådana spår, som särskilt iordningställts och som underhålls. Detta gäller såväl markering av spåren som röjning. Rösade leder i fjällen har icke upptagits i inventeringen. Flera av de här angivna anordningarna finns i anslutning till friluftsgårdar och raststugor. I flera fall sammanfaller områden med strövstigar och terränglöpningsbanor och områden med skidspår.

40 2.5.2. Strövstigar och permanenta terränglöpningsbanor Som framgår av tabell 18 har för hela landet uppgivits, att strövstigar anlagts inom 300 områden. Den sammanlagda längden uppgår till 3 600 km. Stockholms län har redovisat 32 områden med en längd av 607 km. Av dessa områden finns 5 inom Stockholms stads område och sammanlagt 30 inom ett sådant avstånd, att de torde kunna utnyttjas av stockholmare. Göteborgs och Bohus län redovisar 15 områden med 200 km strövstigar och Älvsborgs län 28 områden med 575 km strövstigar. En stor del av älvsborgsanläggningarna utnyttjas av göteborgarna. Inom en timmes avstånd från Göteborg finns sammanlagt 14 områden. I fråga om permanenta terränglöpningsbanor har sammanlagt 150 områden redovisats med totalt 1 055 km. Det sammanlagda antalet fasta orienteringskontroller har uppgivits till 109 områden med närmare 3 000 punkter. I Stockholms län finns 24 områden, i Älvsborgs län 13 och i Gävleborgs län 12 områden. Övriga län har endast några få områden. Tabell 18. Förekomst av och utbyggnadsplaner beträffande strövstigar, terränglöpningsbanor och orienteringskontroller. Strövstigar Längd

i-c

Län

< o

Västerbottens . . Norrbottens . . .

32 3 6 15 17 9 2 3 11 20 2 6 15 28 7 18 20 14 22 15 14 7 9 5

607,2 21,0 36,0 262,0 147,4 30,7 10,0 15,0 62,2 170,5 16,0 104,0 199,7 574,5 56,0 104,5 150,5 114,0 329,5 150,0 26,2 324,5 74,0 38,0

S:a

3 623,4

Sthlms st. o. län Södermanlands . Östergötlands . . Jönköpings . . . . Kronobergs . . . . Blekinge Kristianstads . . Malmöhus .... Göteb. o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs . . . . Värmlands . . . . Örebro Västmanlands . . Kopparbergs . . Gävleborgs . . . . Västernorrlands

—

C c 3 'g a a

B! O""

4->

o; «

S o

1 1 1 1

29 4 6 12 5 2 1

283,15 12,75 29,7 128,0 43,5 6,0 17,5

29,2

jj"2

1 1 2 1 2

2 1 4 1 1

3 8

1 2 28

26 OJ W5 •C 5£

u o

-a

i i i

24 4 5 4 4

648 240 98 50 89

2 1

1 1

2 6 13 2 7 5 3 6 12 2 2 4 1

61 111 245 50 190 77 183 162 166 83 35 200 31

O""

7,5 29,5 71,2 39,0 151,85 8,5 37,2 91,5 34,5 4,7 2,5 18,0 10,0

150 1 055,75

II 1 1

i i i i

2 1 1 1 4 1

1 2

1 2 1 1 1 1

109 2 758

6 15

5 C O

2 3 8 8 6 23 3 10 8 8 2 1 5 3

s ä7

ii 5 3

a u

< o

2 1 1

•- —

Antal

o •a a u

3 1 2 1 2

Orienteringskontroller

Terränglöpningsbanor

41 2.5.3. Anordningar för skidsport 2.5.3.1.

Skidspår

Kommunerna h a r redovisat 468 områden med permanenta skidspår, tabell 19. Den sammanlagda spårlängden har uppskattats till 4 500 km. Av dessa anläggningar är 183 utrustade med el-ljus. I Stockholms län uppgår antalet anläggningar till 51 med drygt 800 km längd; 5 finns inom Stockholms stad. Inom en timmes reseavstånd finns 50 anläggningar. För vardera Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings och Älvsborgs län har uppgivits ca 15 anläggningar. Norrlandslänen har redovisat genomgående 30— 50 anläggningar. I de mellansvenska länen och skogslänen i södra Sverige förekommer även i detta fall ett fåtal anläggningar. Inom de olika områdena finns i likhet med strövstigar olika typer av spår t. ex. 1 km, 2,5 km, 5 km, 7,5 km, 1 mil, 2 mil. I regel kan man tala om en spårcentral, varifrån spår med olika längd och karaktär löper ut. 2.5.3.2. Slalombackar och teknikbackar

Sammanlagt har redovisats 340 slalom- och teknikbackar. Endast 159 har en fallhöjd av mer än 50 m. Norrlandslänen dominerar givetvis: Norrbottens län redovisar 26, Västerbottens län 46 och Jämtlands län 38. I Stockholms län finns 48, varav dock endast två har en fallhöjd på över 50 m. Antalet anläggningar i Uppsala län uppgår till 5, i Kronobergs län till 1, i Södermanlands län till 5, i Örebro län till 11 och i Västmanlands län till 8. 2.5.3.3.

Hoppbackar

Sammanlagt har i undersökningen redovisats 132 hoppbackar, varav endast 14 anläggningar bedömts vara av större omfattning. Största antalet anläggningar finns i Västernorrlands län, 20, och i Värmlands län, 19. Stockholms stad har inom staden 7 anläggningar. 2.6. Kombinerade anläggningar — gruppanläggningar För att belysa i vad mån anläggningar för det rörliga friluftslivet sammanförts inom ett område och i vad mån friluftsområde såsom bärare av anläggningar tillskapats, ombads kommunerna att inom ramen för inventeringen särskilt redovisa friluftsområden, varmed då avsågs områden för fritidsändamål i allmän ägo eller eljest på betryggande sätt disponibla för allmänheten och med en eller flera anläggningar. Vid bearbetning av materialet har följande gruppindelning gjorts: a) område med friluftsgård/raststuga, spår och leder, teknikbacke; b) område med friluftsgård/raststuga, spår och leder; c) område med friluftsgård/raststuga, teknikbacke; d) område med spår och leder, teknikbacke; e) friluftsgård/raststuga, bad;

42 •pre apciouBij qsSuiupjoi .lapun quy •8rre f a

^ u

N H

S 2

o?—?6

—s rt o c -^

QS— B:S

que opcjoinqd

1 11M II 1M II 11lrtl LO

•guB f g

C! —i

t-T

—oos 00c—001

S. = 5

001—05

09 —

II <

»;s

C 0 0,

JIUO apBjauuifT

qs8uiupjoi

r-~

-c

snfi-qa u«ijq

T: ^

Ii—1

1 CN LO

1 O

1 CN LO t— C— C O C —

C O " *

1 LO •* vO L O

[ N N H t - « N N r " # N M N

• *

ICO-*?

1 Ii—1

1 - t W H f f i l r t N C O m O N O H ,_| , - 1 CN i—1 i—i

CN CO i—I

o © 1—4

1 i—1 i—4 i—I

1 I

^-4

]

1 H

1 I

1 H

I I | ( M l

! ! I I

CN LO

r—' i

i c O ( M |

1 IN

1 I f i ^ O O O r t H t -

rtHHtfl

1 H

1 1 1 1 I I

1 I

i—4

1 CO

1 ^ 1 1 %VV

1 N

O» H

Ifl

1 ««•««> t-t- o w

1 N r t W O O M O

t—

1 I N i N L r ; a \ i - 4 t - « ) C O ' * W C 5 v O ' * ' ^ 1—1 1—1

CO T? 1—1

"# T?

N N « H i n * N C O W « ( O M H O M f l < * i—Ii—Ir—Ii-INr-1

<N © CM

o LO

i—t

| < M

W N t O M

T I

Ii—1

<M i — I I

1! 1 1 1 M H H I

! 1 ! 1 1 M

H _ ^

i CN 1

I N r - 4

1 I

•«* i—1 i—1

1 N

1 i—i

1 L O CO CO CO LO i — c < J i M O > i - t

,-H

^ H ^ H ^ - | I - 4 ( M I - I C O T *

I—1

M W —i

O H —

i N 1

1 I

l f r—1

H H C CN r—1

N N O I N M I N

1 I

M P N |

J N N W

» t

* * O '

O N

Ifl

o ^ w

eo^

1 * O CO » H H H ^ * » ffl * H O I f t C O O O i ^ O W M M O H O N i—I - * ! — I i — 1 CO CO CN CO <M i-4

£CM ©

^ N

i M c o t - L o o i - o o

t~ ©

* * e v f c o 1 0 ' e > \ o tr<f t— VD C - CO CO O t— •—i • 1

i t^"oT 1 N CO

O M N u) w

c/:

snfi-qo paj\j snfi-qa UB}Q

snf[-qa paj\[

•-

( i n

ocd

1 «-.. c* | « 2 H

-*i—1 ^

r H i i

.10pun *.iui()

,—| c N

1 1 1 1 1

U!I P3IM

•c

cÄ -a a

CN " # CO LO CO -i.

i n i «Gin

s "a c

I I

qs3uiup.ioi japun quy

! N M 111I 1i H M i r

.— o

|' | | | | | | | H « M | f-li-H <N

1 11! 1111111! 1111M r t H ! H M

—oe

| | f* | | | | j

•JUIO qaq quy

•^cor-ocOLO c<f © © csf vd cö i

i i

inint-iooMfl»io^o\rHifi0^o iTpcOLoocoi—4cococovoot~-i—i

1 O s •<*< CO LO 1—4

CN r H CO

C?\ <N O CO

< N t ~ - * r - C O e N ,_!

I l

r—1 ON CO \ 0 C— LO LO LO r-4 r-1 1-4

" * LO

I l

1 I l

I l

ITjiLO 1

» 1 — 4

T j i H N C O C O T j l l N ^ l O

1 CN <M CO T ? LO LO i—I • * r f O H 1 — 4 1 — I N r t i - I i — 4

lO « 1

« CO CO CN i — I C O

" * Ol O M O IN ^ W « OS O V ON CO 1-4 r P C N C N L O C O C O C N e N I N v O

* * «fl * , * *•< ti •C

: :-2 • : 0 : ' ' c :C5

__. ,"2 e f » * 00 ^ a 2 .2 .0

t/i

•v • 1.« • « ^ &^ — L- f ^- .^ i - G —'

.1/3

r ~ "

c r a j ^ ^ w ^ t C A i * g C C3 : 0 C • O —• r— ^

£*~

t LO

| C O - < * i - l i O - < # C O i — 1 O 1 — l O t - v D i - l LO 1 — 4 C O ( M i — I C O C M r — I i — I r - I C O

| c a S £ S - £ o

Bä i i T5 ö £ 7 •£ CH > sn S »i t-

O 2 'u £ 5J ="3 Å S : ^ *!« 0 :s :es ,§ ied c > w O > *-i > 4; xn P S O % « U O PQ W ^ K C =< V2 > C

O O

43 Materialet får naturligtvis ej betraktas som fullständigt. Syftet är närmast att ge en grov bild av förekomsten av kombinerade friluftsområden. För hela landet redovisas 135 områden med friluftsgård, spår och leder samt teknikbacke, 79 områden med friluftsgård samt spår och leder, 38 med friluftsgård och teknikbacke samt 41 med spår och leder samt teknikbacke. Friluftsgård och bad (enbart dessa anläggningar) finns kombinerade inom 23 områden. Av de redovisade områdena har 231 en areal understigande 50 ha, 79 är om 50—250 ha, 14 är om 250—500 ha och 25 om mer än 1 000 ha. Ser man till spridningen av dessa friluftsområden i landet finner man, att det största antalet finns i Stockholms, Älvsborgs, Gävleborgs, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län. Av typ a) finns i Gävleborgs län 18, Västerbottens län 18, Västernorrlands län 14, Stockholms stad och län 12, Älvsborgs län 10, Kopparbergs län 10, Östergötlands län 5, Södermanlands län 4 och Göteborgs och Bohus län 3. Det är alltså endast i begränsad omfattning integrerade friluftsområden eller gruppanläggningar tillskapats. Markområdena kring anläggningarna är i arealmässigt hänseende av begränsad omfattning, oftast mindre än 50 ha. De gruppanläggningar som förekommer har i stor omfattning byggts upp kring en friluftsgård, varvid utbyggnaden och kompletteringen med andra anläggningar gått olika långt. I vissa fall har man således endast en anläggning i anslutning till friluftsgård, i andra fall har man ett brett register med både permanenta skidspår, permanenta terränglöpningsbanor, permanenta strövstigar, teknikbacke, hoppbacke, orienteringskontroller, bollplaner, anläggningar för båtsport och fiskemöjligheter. En annan huvudtyp av område är det där badplatsen är huvudanläggningen och i anslutning till denna finns campingplats, i vissa fall spår för vinterbruk och sommarbruk och kanske även teknikbacke, över huvud taget kan man urskilja en strävan att söka utnyttja området såväl sommar som vinter. Ofta är det en större eller mindre tätort, som inom sitt eget område eller inom annan kommuns område själv förvärvat markområde och uppfört anläggningarna. Speciellt träffar man på denna lösning i storstadsregionerna. Det förekommer emellertid också, att landskommuner byggt ut anläggningar av detta slag. Tillgången på friluftsområden kring några storstäder illustreras nedan med några exempel, hämtade från kommunernas egen redovisning. Stockholms stad har inom och utom staden vid inventeringen redovisat följande större friluftsområden, helt eller delvis ägda av staden. Södra Djurgården, 790 ha, friluftsgård, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta orienteringskontroller, bollplan, isbana, el-ljusspår, lift; Mälarhöjden, 60 ha, campingplats, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar;

44 Farstanäset, 43 ha, campingplats, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, el-ljusspår, lift; Judarn, 100 ha, campingplats, utomhusbad, permanenta strövstigar, bollplan, tennisbana, isbana; Grimstareservatet, 200 ha, utomhusbad, båthamn, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta orienteringskontroller, bollplan, isbana, el-ljusspår; Flatenområdet, 400 ha, campingplats, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, fasta orienteringskontroller, bollplan samt tennisbana; Nackareservatet (Nacka stad), 716 ha, raststuga, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta orienteringskontroller, bollplan, el-ljusspår; Del av Erstavik (Nacka), 110 ha, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, fasta orienteringskontroller; Tyresö (Tyresö), 1 300 ha, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar; Finnhamn (Ljusterö), ca 140 ha, semesterstugor, campingplats, gästhamn och badplats; Grinda (Värmdö), 160 ha, semesterstugor, campingplats, gästhamn, badplats; Bogesund1 (österåker), 1 000 ha, campingplats, båthamn, badplats, fiskemöjligheter; Ågesta (Huddinge), 1 140 ha, raststuga, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, fasta orienteringskontroller; Ty resta1 (Österhaninge), 1 416 ha, raststuga, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta orienteringskontroller samt bastu; Åva (Tyresö), 860 ha, campingplats, semesterstugor, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar samt fasta orienteringskontroller ; Ägnö1 (Tyresö), 100 ha; Nämdö, 475 ha; Kolinge (Grödinge), 650 ha, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta orienteringskontroller samt lift; Norrga (Grödinge), 200 ha, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar; Lissma (Huddinge), 502 ha, raststuga, semesterstugor, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar samt fasta orienteringskontroller; Gålö (österhaninge), 1 820 ha, raststuga, semesterstugor, campingplats, utomhusbad, båthamn, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar samt teknikbacke; Fjärdlång1 (österhaninge), 350 ha, campingplats och semesterstugor; Ålö (österhaninge), 546 ha; Nåtarö (österhaninge), 555 ha, campingplats och semesterstugor; Liljedal (Ekerö), 40 ha, campingplats; Aske gård (Upplands-Bro), 1300 ha; Frötuna gård (Håbo-Tibble och Håtuna kommuner), 332 ha; Fräcksta i Sorunda (Grödinge), 340 ha; Breviks gård (Värmdö), 790 ha; Rånö (Utö), 375 ha, campingplats och semesterstugor; Arrende.

45 östanvik och Västanvik pä norra delen av Nämdö, samt södra delen av Uvön (Djurö) J ; 475 ha. ' Göteborgs stad, a n l ä g g n i n g a r ä g d a helt eller delvis av Göteborgs s t a d : Detsjöområdet (Göteborgs stad), 2 700 ha, raststuga, campingplats, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta orienteringskontroller, isbana, el-ljusspår, golfbana samt ridvägar. Bollplan och tennisbana har planerats; Bergsjöområdet (Göteborgs stad), 1500 ha, utomhusbad och permanenta strövstigar. Bollplan har planerats; Uärskogsområdet (Lerum), 10 000 ha, raststuga, utomhusbad, permanenta skidspår, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta orienteringskontroller, bollplan samt snökanon; Hindäsområdet (Björketorp), raststuga, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta orienteringskontroller, bollplan samt isbana. D e s u t o m r e d o v i s a s följande p l a n e r a d e o m r å d e n , n ä m l i g e n : Svartendaienområdet, 5 000 ha, Risvedenområdet, 9 000 ha, och Sandsjöbackaområdet, 5 000 ha. Norrköping h a r redovisat: Olson (Stegeborg), 850 ha, raststuga, campingplats, utomhusbad, bastu, roddbåtsuthyrning, servering, matvarubutik, drivmedelsförsäljning samt möjligheter till fiske; Moon (Stegeborg), 50 ha, raststuga, utomhusbad, bollplan, möjligheter till fiske och hyrning av roddbåtar samt servering och drivmedelsförsäljning; Vrinneviskogen (Norrköping), 68 ha, raststuga, utomhusbad, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta orienteringskontroller, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, bollplan och el-ljusspår. Inom området finns även bastu, servering, minigolf, ridstigar och skjutbana; Himmelstalund (Norrköping), 70 ha, campingplats, utomhusbad, permanent terränglöpningsbana, teknikbacke, bollplan och tennisbana. Inom området finns även idrotts- och mässhall, varpaplaner, bågskjutningsbanor, minigolfbanor, båtuthyrning, fiskevatten, servering, hällristningar, teater och festlokal; Sörsjön (Kvillinge), 12 ha, raststuga, campingplats, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta orienteringskontroller, bollplan, isbana samt servering; Bodaviken (Kolmården), 14 ha, campingplats, utomhusbad, fiskevatten samt fornminnesområde; Esterön (Västra Vikbolandet), 35 ha, raststuga, campingplats, utomhusbad, semesterstugor, småbåtshamn, servering, affär för matvaror, fiskevatten samt båtförbindelse med fastlandet. Västerås h a r u p p g i v i t följande a n l ä g g n i n g a r : Björnön (Västerås), 150 ha, campingplats, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, bollplan, el-ljusspår och lift; Hästholmarna (Västerås), 39 ha, campingplats, utomhusbad, permanenta strövstigar samt bollplan; Sundängen (Kungsåra), 170 ha, campingplats och utomhusbad; Johannisberg (Västerås), 35 ha, campingplats, utomhusbad och bollplan; Rocklunda (Västerås), 50 ha, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, bollplan, isbana och el-ljusspår.

46 Eskilstuna har uppgivit: Vilsta-Skjulsta (Eskilstuna), 75 ha, raststuga, vandrarhem, campingplats, utomhusbad, permanenta skidspår, permanent terränglöpningsbana, permanenta strövstigar, teknikbacke, fasta orienteringskontroller, bollplan samt el-ljusspår; Sundbyholm (Kafjärden), 70 ha, campingplats, utomhusbad, permanenta strövstigar, bollplan samt isbana. Gävle stad redovisar: Måsberget (Gävle), 10 ha, raststuga, teknikbacke och hoppbacke; Hemlingbij (Gävle), 25 ha, raststuga, permanenta skidspår, permanent terränglöp ningsbana, teknikbacke och el-ljusspår.

2.7. Campingplatser 2.7.1. Antalet anläggningar Till följd av campingens stora frammarsch under 1950-talet har ett betydande antal campingplatser tillkommit. Tillkomsten av dessa campingplatser bör ses som en strävan dels att främja campinglivet, dels att bringa campingen under kontroll. Bland campingplatserna återfinns dels sådana som utnyttjas för korta tillfälliga besök, s. k. turistcamping, eller övernattningscamping, dels sådana avsedda för längre uppehåll, s. k. långtidscamping, eller semestercamping, och dels sådana som är avsedda för övernattning inom ett friluftsområde. I första hand kan campingplatsen ses såsom en fjärranläggning, d. v. s. en anläggning belägen på avsevärt avstånd från bostadsorten. I inventeringen har kommunerna redovisat sammanlagt 819 platser, tabell 20, kartbilaga 5. Campingkommitténs förteckning för 1965 upptar 431 platser (tabell 21). Denna innehåller dock endast sådana som klassificerats av campingkommittén 1 . Skillnaden mellan tabellerna 20 och 21 beror alltså på att i inventeringen medtagits dels de mindre, enkla platserna, som icke återfinns i campingkommitténs förteckning, dels även vissa större platser, som av olika anledningar icke klassificerats av campingkommittén. Sammanlagt rymmer de i inventeringen redovisade anläggningarna ca 106 000 tältplatser. De i campingkommitténs förteckning redovisade har beräknats rymma ca 75 000 platser. Av tabell 20 framgår vidare, att av tältplatserna rymmer 243 eller 30 % mer än 100 tält, 181 eller 22 °/o 50—100 tält, medan 128 har plats med högst 25 tält. Vad campingplatsens arealmässiga omfattning beträffar framgår, att ca 270 har en areal överstigande 2 ha och ytterligare 157 en areal av mellan 1—2 ha. Tillgången på campingplatser i de olika länen varierar starkt. Inom den dominerande sommarsemesterregionen h a r Göteborgs och Bohus län 80 anläggningar med ca 12 000 tält. Ca 40 av platserna med ca 8 500 tältplat1

Antalet platser uppgick i januari 1966 till 454.

•SUB

BSIJAQ

uaSa

•Sue fg

CM t— < N

I i—I i—i

f H r-< ( M

rH rH

r-H r-H

LO v ©

J0311JS 8ujdniB3

r-H

[CIJJIIA) -|_ •UI>[()>[ -[_ OJ,

3 AY

i N N t f l r t H H

4 CO <M <M _ | CM r o

CM •>* i—I v O CO CO

t—

CM r-H r-H CS] r H H

[ N r t H H N « M H N » O J C C ' < J CO NO I r-H r-H r-Hr-Hr-Hl—tr-Hr-HCOr—(

O Ov

r-H r-H

H N H l O N f M l O ^ H W l f l « W H ( M H V O >-H

•[CIUBAI + 3} p 3yVV 01 " p 0A\ jJBqug

M W h H H M T j i n ^ t - H M u l H t - H ' r l ' r f 1—1 I—I

•ui>|o>f + o A V P

< N LO

r-H r-H r-H r-H

r-H

r-H^-O M S ^ C O O l O O N r ^ ^H C ^ O N N Ifi H l-H _ _ ,-v, , _ ,

00 • *

<M Tj<

| V O O C - V O I - H C S ] L O L O L O C M O V O © © V O © 1 l-i r-H r-H r-H <N r H r-H

CO VO

r-H <N

C O M ^ C O C O < ^ 0 t - O N O ^ r-H r_,r-^nH Tj< ^ H

| *

d N i r t a a o m ^ r H M f - H , M o l / , N C 0 N N H ( N t , c 0 H rtN

r _ l 1

-1

>-<

< M r - H T } < ( M i - H C s l O C O

.IOS l O MS t > CO VO t - t - CO r - ( LO Tj< r-H O CO

•8OB

CO LO <M

CO VO r-H S

M ( N M C O » O t > M H H T j H < N W * t O I N « ^

T f Cs| VO ( M CO O

CM I « M H W N U 5 H H * c 0 0 5 i M N 1-1

—TOI 001—IS O? —90

CO o

<TM

r-H r-H

_ , _ < „ ,

r-H

t- CO CO CO LO Tf. CO LO V© <M LO CO T? LO CO T? C- LO OS Os C-3 I- CO Os r-H <N ""' "—' <M r-t CO CM <N I CO O CO r f O CO s o CO LO v© O v© rji t - r f r-H t - O t - LO Os CO 1—1

•—I

C ^ r—I CO LO l— LO CM

O H T J U N N U J C O M

1—1

SUB fa N

" H CO

| VO

|C0COr-HCOLOCM<Nr-HLO

5 O

« I CN

N ^ r-H

M N r-H

O V T J U O i—I

t ^ O S N r-H

t r-H

• * r-H

r-l

r-H

O —b

t i

r f l f l B 5 l f l VO ^

H r t H C S l

f—Vz

M N 2 2 ' O H r t a : * v o ^ O W I N N H « ' * N f - * ^ a o >

-Vf

CO O

VOHrtUSWN^iO^MMCOt-mTft-MsjuONt-HTfO r-H

Ov vo

r-H

C-J

r-H

Z—T'T

O s P H LO CO t - CO SO VO TrJ. CO r-H t - r-H T ? - # r H CO CO O O C - t - Os CO W rH r-H r-H

t LO

Os r-H

T—e!o

CO CM C - O s VO CO CK| <M LO LO V O LO O S SO LO C - T}< CM V© VO T ? CO CO l-H

r-H

r—I

r—I CM

r-^

r—ir-ic^j-H^Hr-HLOCO

(NTTJ-^HPH I ^ H ^ ^ J ^ ^ J , I^,^, , rtot-t^as | < M co co

Q'0— JBSUIU -SSBIUB iBjuy

r-H

CM VO Os CO CO LO Os v© T * C- t- t- O CO r-H CO CO r-H CO CO C- CO C- <M

Os O CO l-H P

iff

c a » ) * * « = .5 2 o S)fea 2:0 O « C C .S : ° C ^

•3 s s

»3

„

OJ te t- j f ^ oj

C3 <-! i

B S -Q o

48 Tabell

21. Antal

auktoriserade campingplatser

1965.

***

Ungefärligt antal tältplatser

2 1 5 2 1 10 2 4 4 6 5 13 2 3 7 3 2 7 2 7 5 6 9

4 2 2 3 1 3 8 5 3 5 2 6 13 3 2 5 4 2 2 6 8 13 6 6

6 2 9 6 9 5 19 4 8 10 8 8 16 5 7 9 2 4 14 14 19 13 5 7

3 525 550 1995 3 348 1880 570 11880 2 550 2 545 2 625 4 405 5 420 8 385 960 1015 3 340 1165 1665 3 689 3 105 2 150 1890 2 150 3 300

74 107

Antal auktoriserade campingplatser Län

Summa

ser är upptagna i campingkommitténs förteckning. Av de i inventeringen redovisade platserna är drygt 30 av mer betydande storlek. Som framgår av tabell 22 har mer än hälften av kommunerna minst en campingplats, och 8 kommuner har mer än 3 platser. Hallands län redovisar 37 campingplatser med ca 7 000 platser. Även här är ungefär hälften upptagna i campingkommitténs förteckning. Kristianstads län har sammanlagt 3 500 tältplatser fördelade på 37 platser. Bland ostkustlänen i södra Sverige har Kalmar län uppgivit 59 campingplatser med sammanlagt 13 700 tältplatser. Antalet auktoriserade platser uppgår till 37. 34 av platserna har här en kapacitet av mer än 100 tält. Summeras antalet tältplatser i kustlänen i Götaland med undantag av Östergötland finner man, att på sammanlagt 280 anläggningar antalet tältplatser är 49 000, därav 38 000 på auktoriserade platser. Antalet tältplatser på trestjärniga anläggningar uppgår till 18 000, (tabell 23). Som närmare framgår av 3 kap. kan antalet tältlag under högsäsongen inom området beräknas uppgå till 75 000—100 000. Stockholms län har vid inventeringen redovisat sammanlagt 32 campingplatser (12 auktoriserade) med drygt 8 500 tältplatser. Av de redovisade platserna är 12 belägna i stad eller köping. Sammanlagt saknar emellertid 35 kommuner campingplats, varav 9 städer och köpingar samt 26 landskommuner. Detta innebär bl. a., att 11 kommunblock saknar camping-

49 Tabell

22. Antal

kommuner

Län

Stockholms 1 Städer, köpingar . Landskommuner . Uppsala Städer, köping . . . Landskommuner . Södermanlands Städer, köpingar . Landskommuner . Östergötlands Städer, köpingar . Landskommuner . Jönköpings Städer, köpingar . Landskommuner . Kronobergs Städer, köpingar . Landskommuner . Kalmar Städer, köpingar . Landskommuner . Gotlands Stad, köping Landskommuner . Blekinge Städer, köping . . . Landskommuner . Kristianstads Städer, köpingar . Landskommuner . Malmöhus Städer, köpingar . Landskommuner . Hallands Städer, köping . . . Landskommuner . Göteborgs och Bohus Städer Landskommuner . Älvsborgs Städer, köpingar . Landskommuner . Skaraborgs Städer, köpingar . Landskommuner . Värmlands Städer, köpingar . Landskommuner . Örebro Städer, köpingar . Landskommuner .

och kommunblock pingplatser.

Antal bef. anl.

25 12 13 6 2 4 19

12 7 28 10 18 28 17 11 15 8 7

59 12 47 16 3 13 2+ 8 16 37 14

g 26 19 1 18 23 1 22 20 2 18 32 3 29 29

".>

5 24 27 2

25 5 T) 9

— g

28 80

—.

13 48

15 33 18 10 2

Stockholms stad ej medräknad. 1

15 15 50 5 45 37 4 33 17 1 16 19 2 17

7 6 2 4 13 8 5 21 8 13 19 10 9 10 6 4 12 5 7 5 1 4 5 3

antal

befintliga

cam-

Antal kommunblock med . anläggningar

3 el. flera

3 2 1

2 1 1

— — —

— — — — — —

—

—.

27 15 12 .37

07 18 10 8 21 8

efter

Anh 1 kommuner med . anläggninga r

31 3 28 48 8 40 17

fördelade

3 2 1 2 1 1 3 2 1 1 1

— 1 1 1

— 1

3 el. flera

— 1 5 1 4 3

—

3 2

—

•)

1 4

1 4 3 3

1 2 1 1 1 1

—

— 5 2 3 8 1 7

—

— — — — — —

19 8 11 18

12 12 1 11 14 5 9 14 0 8 17 (5 11 25 9 1(5 9 7 2

— G 2 4 1 1

;")

5 1 4 6 1 5 2 2

— 2 1 1 6 3 3

— — —

— 3 3 3

—

50 Antal bef. anl.

Län

Västmanlands Städer, köpingar Landskommuner Kopparbergs Städer, köpingar Landskommuner Gävleborgs Städer, köpingar Landskommuner Västernorrlands . . Städer, köpingar Landskommuner Jämtlands Stad, köping . . Landskommuner Västerbottens Städer, köpingar Landskommuner Norrbottens Städer, köping . Landskommuner Hela riket Städer, köpingar Landskommuner

Tabell

11 9 2 53 11 39 43 13 30 (57 13 54 53 5 48 37 13 24 42 10 32 812 261 551

23. Tillgång

Antal kommuner med . . . anläggningar

Antal kommunblock med . . . anläggningar

3 el. flera 18 1 17

8 6

16 2 14 13

18 4 14 14 1 13

1 12 9 1 8 8 8 9

3 el. (lera

«.)

12 3

9 11 2 9 14 3

9 6

11 14 4

6 512 53 459

10 322 119 203

1 I 1 6 8 3 5 11 3 8 9

4 1 3 99 34 65

22 50

till campingplatser

inom

olika

Campingplatser

Auktoriserade campingplatser

semesterregioner. Trestjärniga campingplatser

Område

Goteborgs och Bohus län Hallands län Kristianstads län Malmöhus län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kopparbergs län Värmlands län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

antal

antal tältplatser

antal

antal tältplatser

antal

antal tältplatser

48 805

37 810

17 980

10 112

7 029

4 790

10 605

7 145

7 660

5 450

3 535

51 plats. Bland mälarlänen i övrigt redovisar Uppsala län 6 campingplatser (4 auktoriserade) med 675 tältplatser, Södermanlands län 19 (12 auktoriserade) med 3 700 tältplatser och Västmanlands län 11 platser (8 auktoriserade) ined 2 300 tältplatser. Bland länen i mellersta Sverige kan i övrigt noteras, att Kopparbergs län har 53 campingplatser (23 auktoriserade). Det sammanlagda antalet tältplatser uppgår till närmare 6 000. I 6 kommuner finns tre eller fler anläggningar, medan 16 kommuner helt saknar campingplats. 1 Värmlands län finns 48 campingplatser (21 auktoriserade) med sammanlagt 4 300 tältplatser. 1 de båda sistnämnda länen är emellertid ett stort antal av campingplatserna relativt små. Vad beträffar inlandslänen i södra Sverige har Jönköpings län 28 (12 auktoriserade), Kronobergs län 15 (9 auktoriserade), Älvsborgs län 18 (10 auktoriserade) och Skaraborgs län 21 (12 auktoriserade) campingplatser. Antalet tältplatser varierar från 800 i Kronobergs län till 2 600 i .Jönköpings län. Många av campingplatserna är också små. Som understryks av tabell 22 saknar åtskilliga kommuner campingplatser i dessa län. I Jönköpings län saknar t. o. m. 3 kommunblock tillgång till campingplats, i Kronobergs län 2, i Skaraborgs län 4 och i Älvsborgs län 9. Bland norrlandslänen har Västernorrlands län 67 anläggningar (34 auktoriserade). Det sammanlagda antalet tältplatser uppgår här till 3 800. Flertalet av campingplatserna är av mindre storlek. Gävleborgs län har redovisat 43 campingplatser (22 auktoriserade) med drygt 4 000 tältplatser och Jämtlands län 53 campingplatser (31 auktoriserade) med 2 700 tältplatser. Att ett så stort antal kommuner just i Norrland skaffat sig en campingplats får bl. a. ses såsom en strävan att söka dra till sig turister. Ser man till kommunblock så är det i hela Norrland endast ett som icke har tillgång till någon campingplats. Det sammanlagda antalet campingplatser i Norrland framgår även av tabell 23. Av sagda tabell framgår då 1)1. a., att antalet tältplatser på trestjärniga platser i denna region inskränker sig till 4 300 st. Tillgången till campingplatser är alltså störst i de områden, som är efterfrågade av semesterfirarna. Dessutom förekommer campingplatser i betydande omfattning i närheten av städerna för att ta emot besökande turister. Många av de större tätorterna har dock ett relativt litet antal campingplatser, och vissa saknar till och med campingplats helt. Summerar man antalet tältplatser inom den huvudsakliga sommarsemesterregionen västkusten-ostkusten, torde man kunna konstatera, att antalet tältplatser på de befintliga campingplatserna är otillräckligt. Materialet visar också betydande brister i åtskilliga inlandslän, vilket i sin tur leder till slutsatsen, att antalet campingplatser utefter de större allmänna vägarna, i varje fall inom vissa regioner, kan betraktas som otillräckligt. Ytterligare en typ av campingplatser utgör de läger som olika organisationer anordnar under sommaren, i första hand för ungdom. Lägerplatserna

52 anordnas antingen utan samband med bebyggelse, eller i anknytning till kursgårdar, skolor, särskilda lägergårdar el. dyl. I regel är dessa lägerplatser av mer tillfällig art. Endast ett fåtal fasta, väl iordningställda platser förekommer. 2.7.2. Tillgången på anläggningar i närheten av vissa större orter För att erhålla en uppfattning om tillgången på turistcampingmöjligheter visas i tabell 2 i campingplatser inom en timmes reseavstånd från tätorter med mer än 50 000 invånare. Av tabellen kan också utläsas tältplatsernas fördelning efter en-, två- och tre-stjärniga samt antalet icke auktoriserade platser. Stockholm har inom en timmes reseavstånd 29 platser med sammanlagt drygt 8 100 tältplatser. 7 av anläggningarna med 2 300 tältplatser ligger inom stadens område. Göteborg har 25 anläggningar inom samma reseavstånd, varav dock endast en anläggning inom stadens område. Vad de övriga tätorterna med mer än 50 000 invånare beträffar finner man, att man i stort sett har tillgång till några tusen tältplatser inom en timmes reseavstånd. Flera städer kan inom stadens egna område erbjuda 1 000— 2 000 campingturister övernattningsmöjligheter. För att erbjuda camparen tältplats har tätorten i flera fall engagerat sig i anläggande av campingplats utanför det administrativa området.

2.7.3. Campingplatsernas beskaffenhet m. in. De speciella kraven på den tekniska och sanitära standarden hos den välordnade campingplatsen har blivit allt större. Exempel på gemensamhetsanordningar som erfordras är sanitära anordningar, Ivagningsplaiser, dusch, matlagningsplatser, servicebyggnader, tvätt- och strykrum, sovhytter, samlingsrum, kök, etc. (se 0 kap.). Som tidigare nämnts bedömer och klassificerar campingkommittén campingplatserna i tre grupper: enkla men godtagbara campingplatser (*), välordnade campingplatser (**) och mycket välordnade campingplatser (***). Innebörden av de olika klasserna framgår närmare av ö kap. sid. 147). Av de av campingkommittén klassificerade platserna har 108 ansetts som tre-stjärniga, 11-1 två-sljärniga och 209 en-stjärniga (tabell 21). Vid inventeringen eftersträvades att få en närmare uppfattning om campingplatsernas sanitära utrustning. Här efterfrågades sålunda i vad mån det fanns wc, andra toalettanordningar, särskilt iordningställda kokmöjligheter, ordnade tvättplatser, servering och campingstugor. Som framgår av tabell 20 är det ett relativt litet antal campingplatser, som fyller de krav man i dag ställer på en välutrustad anläggning. Sammanlagt 136 platser är samtidigt utrustade med vattentoalett, kokmöjligheter och tvättplatser. Ytterligare 90 har annan toalettanordning, kokmöjlighe-

53 Tabell 24. Campingplatser

inom en timmes reseavstånd

frän vissa större

tätorter.

C a m p i n g p 1 a 1s e r

Aula I

Stockholm Folkm. -65: 791 0(H) Inom stadens område . . . Utom stadens område . . .

7 22

T o ta Isu m m a

Antal t; iltplatsei

Därav

***

Planerade

* * * ** och :i övriga Summa Antal

Antal platser

400 200

1 200 1 325

669 4 350

2 269 5 875

1 4

350 550

1 1 2

2 525

5 019

8 144

900 Göteborg Folkm. -66: 419 000 Inom stadens område . . . Utom stadens område . . . T o t a 1 s u ni m a

1 24

350 2 130

350 3 340

2 480

3 690

575 Malmö-Lund Folkm. -05: 200 000 Inom städernas område . . Utom städernas område . . T ota1summ a

3 19

2 2

840 800

110 1 335

950 2 910

1 040

1 445

3 860

750 Norrköping-Linköping Folkm. -65: 104 000 Inom städernas område . . Utom städernas område . .

2 24

700 1 143

1 905

2 620

700 5 668

2 550

T o t a l s u m ni a

2 3 5

1 905

2 620

6 368

2 550

Västerås-Eskilstuna Folkm. -05: 147 000 Inom städernas område . . Florn städernas område . .

4 17

1 500 1680

500 1 180

2 000 2 860

905 T otal sn m m a

1 500

1 680

4 860

905 Hälsingborg-Landskrona Folkm. -65: 108 000 Inom städernas område . . Utom städernas område . .

3 30

2 3

1 800 1 200

200 985

2 000 3 425

710 T ota1snm m a

3 000

1 185

5 425

710 Örebro-Kumla Folkm. -65: 90 000 Inom städernas område . . Utom städernas område . .

4 25

2 5

250 2 000

400 1 055

30 2 035

680 5 090

700 Totalsum ma

2 250

1 455

2 065

5 770

700 U ddevalla-VänersborgtTrollhättan Folkm. -05: 90 000 Inom städernas område . . Utom städernas område . .

4 31

1 4

200 1 475

300 2 360

500 4 870

200 25

T o ta1 su m m a

1 G75

2 660

5 370

1 1 2

54 Cam pingplatser Plane rade

Antal tältplatser Antal

Därav

***

**och * övriga Summa

Antal

Antal platser

Uppsala Folkm. -65: 84 000 Inom stadens område . . . Utom stadens område . . .

1 14

150 1 400

150 3 344

1 1

200 350

T ota1sum m a

1 344

3 494

550 Gävle-Sandviken Folkm. -65: 83 000 Inom städernas område . . Utom städernas område . .

5 16

1600 990

70 265

1 670 1 270

2 590

2 910

6 35

1 3

250 495

625 920

25 1 400

900 2 815

1 2

25 85

1 545

1 425

3 715

1 5

100 100

100 280

1 2

175 275

450 Kiruna-Gällivare Folkm. -65: 56 000 Inom kommunernas omr. T ota1summ a

—

Jönköpiny Folkm. -65: 53 000 Inom stadens område . . . Utom stadens område . . .

2 10

1 1 2

250 500

50 670

300 1 725

2 025

525 Totalsumma Sundsvall-Härnösand Folkm. -65: 75 000 Inom städernas område . . Utom städernas område . . Totalsumma Borås Folkm. -65: 69 000 Inom stadens område . . . Utom stadens område . . . Totalsumma

Totalsumma

tor och tvättplats, 348 platser har wc eller annan toalettanordning och tvättplats, medan 168 som enda anordning har toaletter. Vattentoaletter finns vid sammanlagt 301 anläggningar. Av de auktoriserade platserna är drygt 220 försedda med vattentoalett. Sammanlagt 133 anläggningar har campingstugor. Det är här intressant att kunna konstatera, alt ett icke obetydligt antal av de större campingplatserna har en otillfredsställande standard. Av de 243 platserna med mer än 100 tältplatser har endast 57 wc, kokmöjligheter och tvättplats och ytterligare 127 wc eller annan toalettanordning och tvättplats. Campingplatserna fördelade efter standard och antal tältplatser framgår närmare av tabell 25.

55 Tabell 25. Campingplatserna fördelade efter standard och antal tältplatser.

Storlek

Hela riket — 10 tält 11— 25 » 26— 50 » 51—100 » 101— » Ej angivet

.. .. . . .. . .

Summa

Annan Wc el. Wc + toalettannan kokmöj- a n o r d n . + Campingtoalettstugor a n o r d n . + ligh. + kokmöjtvättplats tvättplats lighet + tvättplats

Summa anläggningar

Enbart wc el. annan toalettanordn.

11 117 189 181 243 78

4 34 73 58 105 27

5 47 00 20 14 16

3 32 63 93 127 30

2 13 30 27 57 7

1 7 18 23 33 8

2 14 28 29 47 13

17 19 11 13 17

77 Ej angivet

Vad gäller ägareförhållandena visar materialet (tabell 20), att värdkommunen i 412 fall äger anläggningen och annan kommun i 37 fall. Bland kategorien övriga ägare återfinns utöver enskilda personer, organisationer och föreningar. Privata campingplatser förekommer i betydande utsträckning inom sommarsemesterregioner. I norra Sverige och i skogslänen i övrigt har kommunen i större omfattning engagerat sig i anläggningar av campingplatser.

2.7.4. Utbyggnadsplaner Av campingplatserna har 212 tillkommit efter 1960 och 311 under 1950lalet, tabell 26. Sedan 1960 har i Kalmar län tillkommit 15, i Göteborgs och Bohus län 18, i Värmlands län 14, i Västernorrlands län 22, i Jämtlands län 23, 18 i Västerbottens län och 16 i Norrbottens län. Däremot har endast en tillkommit i Stockholms län, 2 i Uppsala län och 2 i Malmöhus län. Antalet anläggningar under byggnad uppgår för riket till 26 och antalet planerade anläggningar till 114. Av de anläggningar, som f. n. byggs, hänför sig 5 till Jämtlands län och 3 till vardera Västerbottens och Östergötlands län. I flertalet län finns av allt att döma planer på en utvidgning. Jämtlands och Västerbottens län planerar vardera 11 platser och Gävleborgs län 8. Bland de mellansvenska länen märks Stockholms län med 6 planerade anläggningar och Södermanlands län med 5. Utbyggnadsplanerna är vidare betydande i Kalmar län, 8, Kronobergs län, 8, Gotlands län, 7, och Kristianstads län, 5.

56 Tabell 26. Utbyggnaden ao campingplatser. Befintliga anläggningar Ti lkomstår Län

Antal —1930

Sthlms stad o. län Uppsala Södermanlands . . . Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar

Västmanlands . . . . Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands . . Jämtlands Västerbottens Norrbottens

32 6 19 28 28 15 59 16 24 37 27 37 80 18 21 48 18 11 53 43 67 53 37 42

Summa

819 Kristianstads Göteborgs o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands

1931— 1951— 1960 1950

— — —

8 7 3 6 3 3 6 3 4 8 12 6 2 4 3

11 1 6 12 7 (i 31 7 7 17 K) 21 50 8 10 21 4 4 22 11 24 20 9 22

— — — — — — — —

2.8.

> ' 5 5

2 8 4

1961— Ej ang. 1

3 6 9 4 15 4 6 7 2 6 18 3

2 1 5 4 4 3

,> 3 5

2 9 10 22 23 18 16

7 5 4 3 6 3 1 14 9 14 8 6 1

ningar under uppförande

de an laggninga

6 3 5 4 3 8 8

— — 3

— 1

— — 1

— — 1 1 2 1

4 5 2 1 3 3 1 4

3 1

1 6 8 o 11 11 3

.')

Semesterbyar

2.8.1. Antal anläggningar Önskemålet att hyra en bostad under semester och veckoslut har under senare år blivit framträdande. Semesterbyar har härvid blivit en populär och eftersökt form. Semesterbyanläggningen består av ett större eller mindre antal fritidshus, som är avsedda för uthyrning. I uppförandet av dessa byar har såväl kommuner, organisationer som enskilda engagerat sig. Då företeelsen med semesterbyar är relativt senkommen, är antalet befintliga semesterbyar ganska ringa, för hela landet 113 (tabell 27). Många är dessutom små, d. v. s. de har ett ringa antal stugor, varför de knappast är att hänföra till verkliga semesterbyar. Det totala antalet stugor har uppgivits till drygt 2 600. Studerar man storleks fördelningen finner man, att det endast är 11 byar som har mer än 50 stugor, 18 byar har mellan 26 och 50 stugor och 38 semesterbyar 11—25 stugor. Fördelningen i landet är ojämn, kartbilaga 6. Det största antalet finns i norrlandslänen, där se-

57 •8UB fg te

BjpiIB AB p p A.IOAO HJJ,

111111w 1 11111 1|~ | | *

1 l 1 1 II

'AIM

AUI

BjpUB AB lap

ojpimu ipx

i o i—ii—ii—( i M N O i f l i - i w n H H i M

iin

1—1 r -

i co CN co •—i ••* LO |

t(^

1—1

!" I 1 ^ M 1 I 1 I I I ^ 1 | | | | | * , w | | ^ *

•AU;

i i r

BuBa ' q u g

i r

i i i i ii i i i i i IHI i i i M

i i i I I i i i i ii i i i i i i i i ii i i i i

•8UB fa MAO

1 CN

I H

« U ! M

i H

| H

]

1 <M <M CO CO CO •>#

ed ej;

UBUUB

!4 2

aaSa •8UB

}Buoqiajuiy\

2 ^ r t M 1 1 1^1 l ^ l ^ l ^ l ^ l H

1 C O \ O W

1 C N M

1 I

1 1 l~l

1 £

l ^ l i — I C O C O c O i — I C M — H

ro i—i

i(M

i n o t - m

i « M LT r-i CM i i r j

i HirtHinmw

i—C

1 I

r-l i — I I

r—1

1 W m i N H

,—l

| < M |

C— •—t i—1

•"# r f

1 CM

Oi w H N W ^ ^i O >—1 i—1 r—1

co LO \0

C en

•8n8 f;,i

> 0 T—1

äuuaAjas

1 r—i CO

.lotfnis [ B ) u y

O O O O 0\T?>r—ICO CM i—1

1 M O t - r t H N M l f l H H

1 «

1 CO CM ©

1 CO CO T ?

1 i—1

1 1—1

i i o e M L O v O c o c o i o c O L r j t - 1 N CN VO r - l t - CM © i—1 CM C O C N H r—Ii—1

G^l

i v o 1 "C1

1 CO i—1 CO

i H O 1 IT! O

•JUB u O c£ g

—19 0 9 " -9S

-c

1 1 1 i 1 1 1 1 1 1 1 1H 1 1 | | | I |N | H 1 ^ M

i rHMHrt i i i i i i i i i r

N H

i ! 1 1 t " * " H 1 1 rtM II

1 II

i ^

I~ i~ 2

Cö—TI

i—1

| H O l v O i 1

I i — I i — I i — I i — 1 CM

ICO

ICOCO»—l^r—ICO

1 CO

>> "éj

01—9

C O l i — I i — l l i — I i — I I

9 —Z

1 H

1 i—< CO CO i—Ii—1

V© 1—11—1 CO 1—1

c 0

•J) — —

"2 c

i i i i r i

|COCO©LOl—ICOCOLOl—ICM 1 1—1 1—1

ILO 1

i^-* i^ 3 1 M l O H N ' j U O 1 J—1 1—[

CO 1—1 1—1

Summa

[B}uy

IHH

Södermanlands Östergötlands . Jönköpings . . . Kronobergs . . . Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads . Malmöhus . . . . Hallands Göteb. 0. Bohus Älvsborgs . . . . Skaraborgs . . . Värmlands . . . Örebro Västmanlands . Kopparbergs . Gävleborgs . .. Västernorrland s Jämtlands . . . . Västerbottens . Norrbottens . .

•USSIJIUC

i r r

58 mesterbyn i stor utsträckning tillkommit som semesterbostad för den vintersemestrande allmänheten. Jämtlands län har således 12 anläggningar med sammanlagt 145 stugor, Västernorrlands län 11 anläggningar med 59 stugor, Norrbottens län 6 anläggningar med 102 stugor och Västerbottens län 4 anläggningar med 141 stugor. Inom den södra semeslerregionen redovisar Kalmar län 13 anläggningar med 822 stugor, Gotlands län 10 anläggningar, 265 stugor, och Blekinge län 5 anläggningar, 116 stugor. På västkusten förekommer endast ett mindre antal semesterbyar, 5 i Göteborgs och Bohus län och 3 i Hallands län. Även i inlandskommunerna är antalet semesterbyar litet. För Stockholms län har redovisats 16 anläggningar. 11 av dessa har dock mindre än 10 stugor. Några av semesterbyarna med mindre än 10 stugor kommer emellertid enligt de redovisade planerna att successivt byggas ut.

2.8.2. Anläggningarnas utnyttjande, utrustning ni. m. Semesterbyn kan i huvudsak betraktas såsom en fjärranläggning, d. v. s. belägen dels inom sommarsemesterregionen, dels inom vintersemesterregionen. 1 en del fall förekommer det också, att tätorter skaffat sig tillgång till semesterby i tätortens omgivningar. Dessa byar kan då utnyttjas såväl under semester som under veckoslut. Kommunerna har engagerat sig i denna anläggningstyp dels för att skaffa sina egna invånare tillgång till semesterby, dels för att erbjuda andra kommuninvånare en semesterbostad. Speciellt inom fjärrområdena har den sistnämnda lösningen förekommit. Som framgår av tabell 27 ägs 41 semesterhyar av värdkommunen, 24 av annan kommun samt övriga 48. Endast ett fåtal byar används helt eller till övervägande del av egna kommuninvånare. Som exempel på att lälortskommunen skaffat sig semesteranläggningar i annan kommun kan nämnas, att Stockholm har anlagt semesterbyar på 12 platser, i första hand i Stockholms skärgård, Norrköping och Linköping har två i skärgården, Örebro har en i Tiveden och en på Skaftö på västkusten och Uppsala har en i Stockholms skärgård.

2.8.3. Utbyggnadsplaner Av de befintliga semesterbyarna har 41 tillkommit efter 1960 (tabell 28). Flertalet av de norrländska anläggningarna har således tillkommit under slutet av 1950-talet eller i början av 1960-talet. Enligt lämnade uppgifter skulle f. n. 12 semesterbyar vara under byggnad och 95 planerade. Det kan noteras, att i Gotlands län planeras ytterligare 9, i Kalmar län 5, i Kronobergs län 3, i Kopparbergs län 14, i Värmlands län 7, i Gävleborgs län 9, i Västernorrlands län 12 och i Jämtlands län 13.

59 Tabell 28. Utbyggnad av semcsterbyar. Befintliga anläggningar, tillkomstår

Län —1930 Sthlms st. o. län Uppsala Södermanlands . Östergötlands . . Jönköpings . . . . Kronobergs . . . . Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads . . Malmöhus Hallands Göteb. o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs . . . . Värmlands . . . . Örebro Västmanlands . . Kopparbergs . . Gävleborgs . . . . Västernorrlands Jämtlands Västerbottens . . Norrbottens . . . Summa

1931— 1950

1951— 1960

9 1 1

1961—

o 1 1

2 7 3 3

1 1

1 1 1 1

2 2 3 5 9 6 2 2 1 1

1 3

3 4 2 1

2 1 4 K) 3 2

1 5 6 2 1 2

1 3 3

1 Ej ang.

Anläggn. under Planerade uppföanläggn. rande

2.9. Fjällstugor

1 3 1 8

1 3 1 1 12

7 14 9 12 13 4 95

Genom att uppföra enkla logianordningar såsom fjällstugor och kåtor och genom att rosa leder, uppföra vindskydd och broar har Svenska turistföreningen allt sedan föreningen bildades år 1885 tagit som en av sina viktigaste uppgifter att göra det möjligt för envar att ulan alltför stora kostnader eller alltför stor utrustning kunna företaga vandringar eller skidfärder i den svenska fjällvärlden. På många för färdelivet viktiga punkter har STF uppfört fjällstationer. De har olika standard men har det gemensamt, att där finns personal, som handhar matlagning, servering och städning. På de flesta av fjällstationerna kan turister också inköpa proviant för sin fortsatta färd. Fjällstugorna är avsedda att ge tillfälligt logi åt färdande turister, och de kan ej hyras för längre vistelse. Det finns ett flertal olika typer och storlekar av stugor. De minsta har endast två bäddar, de största 20, och i många av de nyare stugorna finns ofta ett särskilt rum för matlagning. På några platser utmed de mest frekventerade lederna finns flera stugor — så finns exempelvis vid Sälka på Kungsleden i norra Lappland fyra stugor

(•»()

med totalt 54 bäddar. Stugorna är utrustade med sängkläder, servis och köksutrustning. Till många av stugorna transporterar STF bränsle. Om del intill stugorna inte finns en olåst kåta, är alltid ett rum olåst. Till del låsta rummet eller rummen lår turisterna mot depositionsavgift låna nyckel på ett flertal utlåningsställen. Vid besök i stugorna har turisterna att själva ombesörja eldning, matlagning och städning. Stugorna är vanligen obemannade, men vid de mer frekventerade finns under högsäsongerna stugvärdar, som hjälper turisterna till rätta, inkasserar logi- och dagavgifter samt övervakar stugornas skötsel och städning. STF har tills för några år sedan ensam svarat för såväl investeringskostnader som driftskostnader. Under senare år har emellertid ett flertal stugor kunnat uppföras tack vare bidrag från arbetsmarknadsverket (monteringsfärdiga stugor har tillverkats och uppförts som statliga beredskapsarbeten), och till några nyanläggningar har dessutom utgått bidrag ur fonden för friluftslivets främjande. I slutet av 1950-talet och framför allt i början av 1960-talet noterades en mycket kraftig ökning av vandringslivet utmed lederna, huvudsakligen i norra Lappland. Ökningen är till stor del beroende på ett internationellt intresse för de vida ödemarkerna i norr, och ca 30 procent av dem som vandrar Kungsleden sommartid kommer från andra länder. Förutom STF har domänverket uppfört stugor av liknande slag och med samma ändamål som STF.s fjällstugor. Domänverkets stugor bar i första hand uppförts utmed vandringsleden genom Padjelanta nationalpark under åren 1964 och 1965. För stugorna gäller samma ordningsbestämmelser som för STF:s stugor, och driften handhas av STF. Ett fåtal stugor har dessutom tillkommit på annat sätt. För säkerheten inom fjällvärlden finns ett flertal säkerhetsanordningar såsom vindskydd och ledsljärnerösningar. STF svarade intill år 1951 helt med egna medel för anordningarnas uppförande. Därefter har föreningen uppfört leder och vindskydd i fjällänen på uppdrag av länsstyrelserna, och

Norrbottens län Anläggningar

Fjällstationer

Antal

. ..

Kåtor Vindskydd Sommarleder, km . Vinterleder, km. 1

Västerbottens län

Antal

bäddar

Antal

5 HJS 25 8 648 58

411 »755

2 3 1 147 127

Antal bäddar 122 28

Jämtlands län Antal

5 14 4 17 454 454

Kopparbergs län

Antal bäddar

Antal

Antal bäddar

238 140

1 1

88 8

Därav äger domänverket 12 stugor med 100 bäddar.

38 Totalt

Antal

Antal bäddar

13 859 »81 »931 30 25 1 249 677

61 medel har ställts till länsstyrelsernas förfogande nr fonden för friluftslivets främjande. STF har ansvarat för och bekostat tillsyn och underhåll för leder och vindskydd under en LO-årsperiod från anläggningarnas färdigställande. Vid utgången av år 1965 äger eller förvaltar Svenska turistföreningen fjällstationer, fjällstugor, kåtor, vindskydd och leder enligt sammanställning pä sid. 60.

2.10.

Vandrarhem

Svenska turistföreningen har sedan 1933 drivit s. k. vandrarhemsrörelse, föregångare till vandrarhemmen kan sägas vara de skolreselogin, som föreningen började driva 1909 och som avvecklats i den mån vandrarhemsnätet under 1930-talet byggts ut. Fram till 1950-talets början hade vandrarhemmen, som i första hand var avsedda för vandrande och cyklande ungdomar, logementskaraktär med skilda sovrum för damer och herrar, och minimiåldern för tillträde var 0 år. Bilismens genombröt! under 1950-talet kom emellertid att i flera avseenden ändra vandrarhemsrörelsens karaktär: antalet vandrarhem decimerades genom att avstånden mellan hemmen kunde förlängas, bäddantalet på hemmen ökades, sovrummen avpassades efter den bilande familjen med små rnmsenheter med 4—5 bäddar i varje. Kraven på komfort och goda sanitära arrangemang har också stigit. De vandrarhem, som nu planeras, har sovrum lör högst 1 personer med rinnande varmt och kallt vatten. Inom anläggningarna skall vidare om möjligt finnas möjlighet till varmdusch samt kök för dem, som själva vill laga sin mal. Vissa grundprinciper linns dock ännu kvar sedan rörelsens början: Logipriset skall hållas så lågt som möjligt, och gästerna skall betjäna sig själva. Vidare är vandrarhemmen avsedda för den rörliga turismen, \ör dem som är ide på färd i landet, och därför är gästerna — särskilt under högsäsong — skyldiga all flytta efter tre nätters vistelse, om nyanlända gäster annars inte kan beredas plats. Vandrarhemmen är inte heller av någon standardiserad typ: de är inrymda i skolor, föreningslokaler, hembygdsgårdar, stugbyar eller privathem; endast i några få fall är de helt nya, specialbyggda anläggningar. Ett 30-tal av anläggningarna, som hör till den grupp av permanenta vandrarhem, som utgör de viktigaste knutarna i nätet, är byggnader av kulturhistoriskt intresse, som ombyggts och inretts för sitt nya ändamål och i några fall kompletterats med specialbyggda sovpaviljonger. Antalet vandrarhem uppgår f. n. (år 1905) till 231 i hela landel (tabell 29) med sammanlagt ca 10 000 bäddar. Största antalet anläggningar finns i landskapen Småland (27), Västergötland (17), Värmland (15), Skåne (14),

62 Jämtland (13), Ångermanland (12), Uppland (12), Norrbotten (11) och Lappland (11). Medlemmar i Svenska turistföreningen erhåller genom uppvisande av sitt medlemskort tillträde till vandrarhem i ett 40-tal länder. Inom den internationella vandrarhemsrörelsen (organisationer anslutna till International Youth Hostel Federation) finns t', n. ca 4 000 vandrarhem med sammanlagt omkr. 200 000 bäddar. Tabell

Antal

vandrarhem

Antal anläggningar

Landskap Uppland (inkl. Stockholm) Södermanland Östergötland Småland Öland Gotland Blekinge Skåne Halland Bohuslän Västergötland Dalsland Värmland Närke Västmanland Dalarna Gästrikland Hälsingland Medelpad Ångermanland Härjedalen Jämtland Västerhotten Norrhotten Lappland Summa

2.11.

1905. Antal bäddar

12 11 12 27 -1 6 7 14 4 G 17 4 15 3 5 12 2 K 4 12 4 13 7 11 11

570 453 573 1 117 198 325 294 749 257 288 602 155 737 151 205 G02 95 215 202 335 93 423 343 417 526

9 925

Bygdesemester

För att tillvarata bostäder på landsbygden, som friställts till följd av avflyttning och samtidigt bereda tätortsbefolkningen möjligheter att till överkomliga priser utnyttja semesterledigheten, bedrivs inom Reso en förmedling av bostäder för självhushåll på landsbygden. Denna verksamhet går under namnet bygdesemester. Då RESO 1952 startade bygdesemestern, var det främst genom 3-veckorssemesterns tillkomst en angelägen uppgift för organisationen att bereda -temesterpubliken ökade och prisbilliga resor och semestervistelser. De

63 sociala och samhälleliga aspekterna var redan vid starten uppenbara och sammanfattades sålunda: 1. Man skulle snabbi få tram disponibla utrymmen åt ett stort antal semesterfirare utan några kapitalinvesteringar. Den hårt ansträngda byggnadskvoten skulle ej behöva ytterligare pressas. 2. Man skulle bereda stora folkgrupper, framför allt barnfamiljer, möjlighet att tdl överkomligt pris utnyttja sin semesterledighet. 3. Landsändar som drabbats av utflyttning får ell välkommet ekonomiskt tillskott. De bostäder som används är lägenheter i bondgårdar och villor, torpstugor, härbren och fäbodar och numera i allt större usträckning sportoch sommarstugor. Det finns ett stort antal varianter, men då vid inventeringen vissa minimikrav måste vara uppfyllda beträffande allmän standard, utrustning och läge, omfattar förmedlingsverksamheten endast synade och godkända bostäder. Tabell

30. Antalet

bosläder

och

Område

Stugor

Lägenheter

10 9

Lappland Arjeplog Arvidsjaur

. . ..

Dorotea Jokkmokk

Lyckselebygden Vilhelmina . . . .

:V2 20 22 17 (52

bäddar som disponerades i Sverige 1964.

12 24 3

81 Norrbotten Junosuando Pitebygden . Råneå

Bäddar

65 128 146 125 90 338

89 84

Västerbotten

Burträsk Lövånger

Vindeln-Degerfors

(i 17 6

1 1

30 68 28

Ångermanland

Fjällsjö Junsele Nordingrå Nätra-Ulvön . . Ramsele Tåsjö Ullånger Ådalen Adalsliden Anundsjö Jämtland Borgvattnet

lo 62 0 4 24 9 33

3 5 12

50 86 390 69 19 12 42 201 78 15 12:

Område

av Resos

bygdesemester

Stugor Lägen- Bäddar heter

Bräcke Frostviken . . . . Frösön Hallen Hammerdal . . . Hoverberg Klövsjö Kälarne Ottsjö Oviken Ragundadalen . Revsund Ströms Vattudal Undersåker-Kall

15 26 41 50 95 20 11 5 4 50 6 30 82 46

Härjedalen Funäsdalen Hede-Långå Hedeviken . . Lillhärdal . . Ljungdalen . Skålan Svegsbygden Vemdalen . . Tännäs Medelpad Aino, Indalsliden. Njurunda Borgsjö Stöde

1 19 3 18 6 3 3 8 20

226 225 300 597 107 64 30 57 305 32 168 476

39 13 26 69 21 7 29 27 3

IN 11 14 48 10 5 12 17 3

286 92 160 117 150 62 182 204 27

39 3 16

208 17 90

64 Område

Hälsingland Bergsjö Bollnäsbygden . . . Delsbo Gnarp Harmånger Hudikskusten . . . . Järvsö Ljusdal-Ramsjö . . Söderhamnskusten Voxnadalen Arbrå

Stugor

Lägen- Bäddar heter

g 26 39 4 14 26 35 8 16 35 11

4 12 9 1 IS T> 6 3 6

Gästrikland N:a Gästrikland . . Dalarna Boda-Ovanmyra Furudal-Ore Gagnef Grangärde Grövelsjön-Idre . Morabygden . . . . Nås Orsa Siljansnäs Sollerön Stora Tnna Salen Säterbygden . . . . Venjan Vikarbyn Våmhus Älvdalen

98 152 243 28 96 120 170 70 89 155 74

30 32 33 30 22 26 19 84 50 59 14 f) 12 18 58 9

13 11 4 5 10

13 12 8 7

11 6 10 21

181 106 136 140 116 152 07 405 255 275 08 99 76 82 342 41 450

Nåtke Tiveden

58 Västmanland Frövi Ljusnarsberg Norberg . . .

(i 31 8

40 180 54

Värmland Hagfors-Råda . . . Arvika-Jösseh. . . . Ekshärad Finnskoga-Dalby . Fryks- o. Rottnad. Högboda Skillingmark . . . . Årjäng Ostmark

15 37 27 21 24 12 8 25 12

Dalsland Bengtsfors Ed Tössbo . . .

14 44 13

4 11

155 138 111 163 64 36 124 71

82 242 70

Stugor

Område

Bolin si än B ullaren Hälle Inre Stångenäset . Krokstrand Strömstadsbygden

26 0 27 7 43

Västergötland Biltingen Hökensås Läekö-Kinnekulle . Ulriceh.-Åsunden .

21 6

Östergötland Gryt Kindabygden Ydre

14 34 12

....

Lägen- Bäddar heter

14 16 65 24 17

175 80 356 142 553

36 106 39 10 28 14

129 244 73

Småland Bellö-Hult Bolmsö-Sunnaryd Grännabygden . . Ingatorp Linnébygden . . . N:a Kalmarsund Ramkvilla Smal. Rydaholm S:a Kalmarsund Södra Vi Tingsryd-Urshult Tjust-Ed Tranås-Sommen Unnaryd Virserum Värendsbygden . Västbo-Oslbo Yästerviksbygden . . Linneryd Njudungsbygden . .

11 IS 5 13 32 44 11 28 30 18 12 24 20 30 5 8 10 15 4 0

Gotland N:a Gotland Övriga Gotland . . .

41 212

46 121

315 1 328

Halland Halmstadsbukten . . Laholmsbukten . .

45 31

13 13

215 159

22 S 23

373 182 336

Blekinge Ronnebybygden . V:a Blekinge . . . . 0:a Blekinge . . . .

6 38 8 6 10 0 14 12 4 13 10 1

65 112 43 82 163 320 77 152 182 114 114 138 146 249 39 91 47 108 21 46

Skåne Bjärebygden Göinge Ringsjöbygden . . .

41 43

10 12 11

248 232 80

Öland

1 936

Summa

3 697

1 547 22 646

65 Verksamheten har expanderat kraftigt. År 1952 arbetade man inom 9 områden och redovisade 23 000 gästdagar, 1902 arbetade man inom 120 områden och redovisade 130 000 gästdagar. Som framgår av tabell 30 ingick i bygdesemestern 1964 ca 3 700 stugor och ca 1 600 lägenheter med totalt 22 700 bäddar. Dessa gästades av 56 433 personer, och antalet gästdagar uppgick till 662 590. Ett bygdesemeslerområde omfattar i regel en kommun. Både vid uppläggningen och i det fortsatta arbetet inom ett område hålles god kontakt med kommunerna. En liknande uthyrning av bostäder sker också genom regionala turisttrafikföreningar, Svenska turistföreningen och motororganisationerna.

K AP ITK L 3

E f t e r f r å g a n p å och b e h o v a v m a r k och a n l ä g g n i n g a r för d e t rörliga friluftslivet

3.1. Allmänna

utgångspunkter

Den dagliga arbetstiden förkortas undan för undan, femdagarsveckan blir vanligare och semestern allt längre. Utvecklingen innebär således, att människorna får allt mer fritid, som på olika sätt kan användas för att berika tillvaron. Konsumtionsutgifterna för fritidsvaror (kultur och rekreation samt resor) 1962 har beräknats till ca 11 miljarder kronor (del I, sid. 18). Förändringarna i riktning mot ökad fritid har möjliggjorts av den tekniska utvecklingen och den åtföljande produktivitetsstegringen. En betydande del av standardhöjningen har helt enkelt tagits ut i form av ökad fritid. Dagens samhälle skapar också i och för sig ett allt starkare behov av fritid. Den strukturförändring, som ägt rum, har bl. a. lett till att ca 75 °/o av landets folkmängd nu är bosatta i städer och andra tätortsliknande samhällen. Den högt uppdrivna takten inom arbetslivet samt den många gånger ensidiga och pressande stadsmiljön med långa resor till och från arbetet orsakar jäkt och andra störningar. Detta i sin tur har medfört behov av att ägna allt mer tid åt avkoppling och rekreation. Fritiden används dels till vila och avkoppling och dels till olika sysselsättningar. Valet av sysselsättning blir bl. a. beroende av intresseinriktning, allmän orientering, de mål individen önskar uppnå, inkomst- och familjeförhållanden o. s. v., vilka alla skapar olika förutsättningar ifråga om disposition av fritiden. Det är alltså individens önskningar vid sidan av andra faktorer som exempelvis ekonomiska förhållanden och fri lidsmiljön, som förklarar sysselsättningsvanorna. Med ökad fritid har behovet av olika sysselsättningar blivit större. Den längre fritiden får emellertid inte bli något självändamål. Den skall ha en självklar syftning att göra livet innehållsrikare. Helt allmänt kan man säga, att individen önskar sig ett rikare utbyte av den relativt omfattande fritiden. Fritiden tenderar att bli mer aktiv, varvid en allt större del förläggs utanför bostaden. Som fritidssysselsättning tilldrar sig därvid olika former av friluftsliv ett ökat intresse. Detta har i sin tur bl. a. tagit sig uttryck i en betydande efterfrågan på m a r k och anläggningar för att trygga befolkningens möjligheter att idka friluftsliv. Brist på bl. a. organisatoriska och ekonomiska resurser har emellertid lett till att denna efterfrågan icke kun-

nat tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Detta problem blir också allt mer brännande i och med att efterfrågan ständigt stegras och att dessutom konkurrensen om markresurserna ökar. I förslag till allmän målsättning för samhällets insatser på friluftslivets område uttalar utredningen i sitt andra delbetänkande (SOU 1965: 19 sid. 92), att målsättningen för en ur hälsosynpunkt riktig lösning av fritidsproblemen måste vara att genom en anpassning av levnadsvanorna i riktning mot ett sunt friluftsliv söka skapa en motvikt mot stressamhällets mekaniserade, onormala liv med dess ofta påtagligt neurotiserande inverkan på den enskilde. Då friluftsliv alltså utgör en form för att förebygga kroppslig och mental ohälsa, bör det ställas i relation till de mycket betydande kostnader, som samhället numera lägger ner på hälso- och sjukvård. Den yttre miljön måste alltså vara så beskaffad, att den ger så många som möjligt förutsättningar för ett rikt friluftsliv.

3.2. Friluftslivets

struktur

3.2.1. Friluftslivets inriktning,

allmänt

Omfattningen och inriktningen av tätortsbefolkningens friluftsliv har ingående redovisats i fritidsutredningens första delbetänkande. Av undersökningen framgår, att friluftslivet redan nu har ansenliga dimensioner, att det är en angelägenhet för alla, att det uppvisar utomordentligt stor variationsrikedom, att alla tecken tyder på att dess totala volym snabbt kommer att växa och troligen fördubblas på ett eller annat decennium, att det föreligger högst betydande önskemål om flera och bättre friluftsanläggningar i tätorternas närhet samt att olika slag av åtgärder erfordras för att berika den längre ledigheten. Att friluftslivet redan nu har ansenliga dimensioner framgår bl. a. av att ca 20 °/o av tätortsbefolkningen anser, att friluftslivet utgör den främsta fritidsaktiviteten. Mer än hälften av tätortsbefolkningen utövar i genomsnitt någon form av friluftsliv minst en gång i veckan och ytterligare 17 % en gång i månaden. Endast 25 °/o synes vara mer eller mindre likgiltiga för friluftssysselsättningar. Friluftslivet förekommer i en mängd olika former. Det är därför vanskligt att principiellt och var för sig avgränsa de olika aktiviteter, som tillsammans utgör friluftslivet. Man kan å ena sidan urskilja olika slags sport och å andra sidan det enkla strövandet i skog och mark, bad, utflykter av olika slag o. s. v. Ser man till omfattningen av olika friluftsaktiviteter framgår det, att tyngdpunkten ligger på bad, motionspromenader, strövande i skog och m a r k och arbete med den egna stugan och trädgården. 70—80 °/o av befolkningen har utövat ett relativt omfattande friluftsliv med tyngdpunkten på dessa

68 enkla aktiviteter, medan 60 °/o har utövat någon form av mer sportbetonat friluftsliv, såsom camping, bollspel, orientering, terränglöpning, skridskoåkning, skidåkning eller annan motionsidrott. Beträffande omfattningen av enskilda aktiviteter visar intervjuundersökningen (del I, sid. 42), att 80 % av befolkningen någon gång under året har företagit bilutflykter och 85 °/o skogspromenader. Hälften av befolkningen har minst var fjortonde dag tagit en motionspromenad. Ca 35 °/o har åkt skidor någon gång under året och ca 40 % har fiskat. Bland de sysselsättningar, som kräver anläggningar av olika slag, dominerar bad, camping, båtutfärder, skridskoåkning och bollspel. Ca 30 % har gjort båtutflykter, drygt 25 % har campat och drygt 20 °/o har åkt skridskor. Mindre än 10 % har ägnat sig åt tennisspel, skytte, orientering och friidrott. De klassiska inslagen i det svenska friluftslivet hävdar sig alltså med överväldigande styrka, men parallellt härmed har med den yngre generationen växt fram andra aktiviteter, till stor del baserade på specialanläggningar. Beträffande friluftslivets omfattning med hänsyn till ålder, familjeförhållanden etc. visar materialet, att friluftslivet i vidare bemärkelse är en angelägenhet för alla: ungdomar, barnfamiljer, ensamstående och t. o. m. åldringar. Yngre personer uppvisar större aktivitet beträffande idrottsbetonade grenar av friluftslivet. Skidåkning och simning sysslar man med i samma utsträckning i åldrarna upp till 45 år. Ett annat väsentligt drag är friluftslivets variationsrikedom. Den enskilde ägnar sig ingalunda enbart åt en eller två aktiviteter. Detta ger i sin tur anledning till stor försiktighet gentemot alla standardiserande eller urvalsbegränsande åtgärder på detta område. Ett annat utmärkande drag är, att friluftslivet har sin höjdpunkt under sommarhalvåret, men att en tilltagande vintersport tycks utjämna skillnaderna. Utredningen har också konstaterat (del I, sid. 162), att det förefaller vara en viktig uppgift att i framtiden med olika åtgärder befrämja en lämplig balans mellan sommarens och vinterns aktivitetsmönster. Semestern utgör den längre, samlade fritiden i form av ett avbrott i arbetsåret. För att fysiskt och psykiskt tillgodogöra sig semestern ägnar man sig dels åt sådana aktiviteter, som man är intresserad av, dels åt sådana som är konditionsbefrämjande, d. v. s. åt sådana sysselsättningar som den enskilde individen uppfattar som stimulerande och avkopplande. Vid sidan av resor och hobbies dominerar olika former av friluftsliv semestersysselsättningarna (del I, sid. 73). Den tilltagande biltätheten och den höjda levnadsstandarden har bidragit till att allt fler människor söker sig bort från bostadsorten under semestern. För sommarsemestern är södra Sverige den dominerande regionen, medan under vintern tyngdpunkten är förskjuten mot Norrland. 15— 20 °/o tillbringar sin huvudsemester utomlands. Av dem som haft semester under april—maj har drygt 40 °/o rest utomlands. En tydlig tendens kan spåras, innebärande att allt fler söker få vintersemester och då utnyttjar

69 vintersportmöjligheterna i norra Sverige. Ser man till semestersysselsättningarna framgår det, att 80 % har använt semestern för att bada, 43 % för att fiska, att 30 % har gjort utfärder med segel- eller motorbåt, medan 90 °/o har idkat andra typer av aktivt friluftsliv. Ett iögonfallande drag i lätortsbefolkningens semestervanor är den starka koncentrationen av semestrar till månaderna juni—augusti. Denna koncentration har naturligtvis flera orsaker. Förutom huvudskälet, att dessa sommarmånader alltid ansetts vara de lämpligaste för bad och friluftsliv, bidrar naturligtvis det nuvarande schemat för industrisemestrarna och — för barnfamiljerna — förläggningen av skolornas sommarferier. En alltför ensidig förläggning av semesterledigheten till mitten på sommaren medför emellertid även avsevärda olägenheter i form av toppbelastning av kommunikationsmedel, badstränder och friluftsanläggningar. Varje förlängning av semestersäsongen, vilket med hänsyn till själva rekreationsvärdet är fullt möjligt i åtskilliga delar av landet, skulle otvivelaktigt medföra fördelar för de flesta. Icke minst betydelsefull är den ekonomiska fördelen: att vinna längre utnyttjandetider och därmed rationellare användning av våra friluftsanläggningar. 3.2.2. Utvecklingstendenser En central fråga är givetvis med hur mycket den totala volymen av friluftslivet kommer att öka. Avgörande härvidlag är i första hand den enskilda individens behov och önskemål och arten av de faktorer, som hittills hindrat vederbörande att realisera dessa önskemål. I intervjuundersökningen (del I, sid. 51) har 6 5 % av tätortsbefolkningen givit ett klart uttryck för att de anser sig ägna för litet tid åt friluftsliv. Materialet visar också, att det finns en strävan hos den enskilda individen att få ett rikare och mer stimulerande friluftsliv genom att, såsom komplement till motionspromenader etc, utöva mer sportbetonade friluftssysselsättningar. De faktorer, som hindrat vederbörande att utöva friluftsliv i tillräcklig omfattning, har varit bl. a. brist på fritid och brist på anläggningar, alltså faktorer som successivt kommer att elimineras. Andra faktorer, som talar för en snabb ökning, är den förutsedda ökningen av vårt personbilbestånd, från 1,6 milj. 1964 till 2,3—2,5 milj. 1970, en förväntad arbetsvecka om 40 timmar omkring 1970, fortsatt inkomsthöjning, en ytterligare inflyttning till tätorter samt ökat behov av friluftsliv såsom förebyggande hälsovård. Med utgångspunkt från dessa förhållanden och liknande prognoser för exempelvis USA har utredningen tidigare konstaterat (del I, sid. 161), att det icke torde få anses osannolikt, att vi här i landet kan emotse en fördubbling av friluftsaktiviteterna inom ett eller annat decennium. Konsumtionsprognosen för vissa fritidsvaror visar, att utgifterna bedömes komma att öka med 5 6 % under perioden 1960—1970, medan motsvarande tal för total konsumtion beräknats till 50 % .

70 Det torde således vara alldeles uppenbart, att man får räkna med att den växande fritiden i stor utsträckning kommer att utnyttjas för rekreation i naturen. Antalet människor som kommer att ägna sig åt olika former av friluftsliv ökar, och vidare anslår varje enskild individ mer fritid åt friluftssysselsättningar. Man torde också få räkna med ett mångsidigare aktivitetsprogram än det man har i dag till följd av den yngre generationens vanor. Inkomstutvecklingen verkar i samma riktning. Allt fler ägnar sig åt sådan sport, som tidigare av kostnadsskäl varit förbehållen ett fåtal, exempelvis segling, ridning, tennis, golf.

3.2.3. Anspråken på friluftsmiljön Det moderna samhället ställer utan tvekan stora krav på fritidsmiljön. Olika faktorer talar för att friluftslivet i allt större utsträckning än hittills blir en del av samhällslivet och en faktor, som måste uppmärksammas på ett tidigt stadium av samhällsplaneringen. De alltmer framträdande önskemålen att förlägga fritiden till annan miljö än vardagens leder till växande och nya anspråk på utrymme för fritidsrekreation. Det är nödvändigt, att planering av permanentbebyggelse, fritidsbebyggelse, vägnät och utnyttjande av vatten o. s. v. sker på ett sådant sätt, att friluftsmiljön befrämjas. Instituten naturreservat och strandskyddsområde i naturvårdslagen har tillkommit i syfte att skydda mark och vatten till förmån för allmänhetens friluftsliv. Samtidigt som det är nödvändigt att trygga befolkningens möjlighet att idka friluftsliv genom att tillse att tillräckliga markområden står till förfogande för olika former av friluftsutövning, framstår också ett behov av anläggningar av olika slag. Bland anläggningarna kan urskiljas sådana för boendet, exempelvis campingplatser, semesterbyar, raststugor o. s. v., anläggningar för utövande av viss aktivitet eller vistelse under dagen, exempelvis friluftsbad, naturreservat eller nationalpark, fiskevatten o. s. v. samt anläggningar som underlättar själva färdandet eller rastandet, såsom parkeringsplatser och rastplatser, småbåtshamnar o. s. v. Den aktuella situationen i fråga om anläggningar på en viss ort eller inom en region blir ofta bestämmande för friluftslivets intensitet. Intervjuundersökningen visar, att de nuvarande anläggningarna utnyttjas i mycket hög grad. I första hand använder man sig av anläggningar och replipunkter för friluftsaktiviteter av allmän karaktär (del I, sid. 59). Utomhusbad och rastplatser för bilutflykter har utnyttjats av 60—70 °/o av tätortsbefolkningen, friluftsområden och fritidsreservat av ca 40 °/o. Även anläggningar för mera specialiserade aktiviteter i närheten av tätorten används i betydande omfattning, eller av 2 0 — 2 5 % av befolkningen. Yngre personer replierar på anläggningar av olika slag oftare än äldre personer, vilket sammanhänger med att ungdomen utövar ett mera specialbetonat friluftsliv. I åldersgrupperna 26—35 och 36—45 har 25 resp. 22 °/o använt

campingplatser minst tre gånger under året. Skid- och slalombackar har använts av ca 20 °/o av personerna i åldersgrupperna 18—25 år och av ca 15°/o av personerna i åldersgruppen 26—35 år. Friluftsbad, rastplatser för bilutflykter, friluftsområden och fritidsreservat synes i stort sett utnyttjas i samma omfattning inom alla åldersgrupper. Om man här gör ett försök att grovt beräkna antalet personer i tätorter med mer än 10 000 invånare som besökt resp. anläggning under ett år finner man, att utomhusbad besökts av i runt tal 1,7 milj. människor, friluftsgårdar och raststugor av drygt 700 000, campingplatser av ca 600 000 och friluftsområden av 1 milj. människor. Den faktiska besöksfrekvensen är naturligtvis avsevärt större, eftersom dessa siffror illustrerar utnyttjandet av de större tätorternas befolkning. Antalet besök vid de olika anläggningarna kan beräknas till följande: friluftsgårdar och raststugor campingplatser utomhusbad iordningställda skidspår skid- och slalombackar friluftsområden

4 — 4,5 milj. 5 — 6 » 30 —35 » 5,5— 6,5 » 3 — 3,5 » 10 —12 »

Som framgått av intervjuundersökningen efterfrågar tätortsbefolkningen ytterligare möjligheter att idka friluftsliv i hemortens närhet. En av orsakerna till att man ansett sig ägna för litet tid åt friluftslivet är just bristen på lämpliga anläggningar. Intervjuundersökningen visar, att det föreligger betydande svårigheter att tillmötesgå den alltmer växande efterfrågan och att en stor del av tätortsbefolkningen saknar tillgång till en rad viktiga anläggningar. Detta är i sin tur ett uttryck för att det föreligger ett betydande behov av nya anläggningar för det rörliga friluftslivet (del I, sid. 65). Beträffande exempelvis friluftsgårdar har 30 % av den vuxna tätortsbefolkningen uttalat, att förhållandena i hemorten är otillfredsställande. Motsvarande tal för utomhusbad är drygt 40 %>. Ser man till anläggningar för vintersport, exempelvis skidåkning och skridskoåkning, saknar 27 °/o isbanor eller anser att det finns för få, och 30 % anser att tillgången till skid- och slalombackar är otillfredsställande. Då tälortsbefolkningen angett behov av anläggningar för friluftsliv har det framkommit, att hela 73 % önskat något slag av anläggning. Önskemålen är i stort sett jämnt fördelade på anläggningar av olika slag. För såväl simhallar som utomhusbad redovisas höga värden för första- och andrahandsönskemål. Högt på listan kommer vidare önskemålen om friluftsområden, friluftsgårdar och raststugor samt anläggningar för skridskosport. Utnyttjandet av fjärranläggningar belyses av att 27 °/o av tätortsbefolkningen campat någon gång under året. Det vanligaste sättet att lösa bostadsfrågan under semestern är att hälsa på släkt och vänner: inte mindre än

1/4 har bott på detta sätt. Ungefär lika många har bott i ägt eller hyrt fritidshus, 13 °/o har begagnat sig av tält eller husvagn, lika många har bott på hotell och pensionat, och 1 6 % har stannat kvar i den egna bostaden. Behovet av anläggningar av god standard för att ta emot den semesterfirande allmänheten är utan tvekan utomordentligt stort. Om man skall tillskapa anläggningar och områden för det svenska folkets fritidsbehov och eftersträva en anpassning till friluftsvanorna på längre sikt, är det otvivelaktigt ett differentierat behov som skall tillgodoses. Anspråken gör sig gällande såväl i tätortens omgivning som i svårtillgängliga och orörda vildmarksområden. Det gäller att tillgodose både den kortare fritidens behov och den längre fritidens, semesterns. I de olika situationerna efterfrågar den friluftsidkande allmänheten fria markområden, en kvalificerad naturmiljö i intresseväckande form, rena vatten och lämpliga replipunkter.

3.2.4. Friluftslivets rörelsefält 3.2.4.1. Allmänt

Behovet av mark och anläggningar för det rörliga friluftslivet varierar med fritidens längd, kommunikationer, befolkningskoncentrationen o. s. v. Fritidens längd innebär givetvis olika förutsättningar för valet av fritidssysselsättningar och för valet av fritidsmiljö. Det finns därvid anledning särskilja den dagliga fritiden, som kan omfatta några timmars eller en hel dags ledighet, veckoslutsledigheten och semestern eller annan längre ledighet. Dessa tre huvudtyper av ledighet skiljer sig främst genom den tid man kan ägna åt friluftslivet och därigenom också i fråga om den vägsträcka, som man har möjlighet att tillryggalägga från bostadsorten. Under den kortare dagliga fritiden måste man söka utöva sitt friluftsliv i bostadens närmaste omgivningar. Då en hel dag står till förfogande, kan man bege sig längre bort på sina utflykter och under veckosluten till ännu mer avlägsna områden, speciellt om man eftersträvar en viss miljö. Kring en storstad uppstår vidare den situationen, att ur ren tillgångssynpunkt de s. k. näranläggningarna måste kompletteras med mer perifert belägna områden. Det gäller helt enkelt att fördela trycket på mark och anläggningar. Under långledigheterna har människorna återigen andra anspråk och andra ambitioner, som leder till att man ofta söker sig till helt andra regioner. Som utredningen tidigare konstaterat (del II, sid. 107), kan man tala om friluftslivets olika rörelsefält. Den dagliga fritiden och veckoslutsledigheten ger upphov till friluftslivets primära rörelsefält, medan den längre ledigheten kan sägas ge upphov till friluftslivets fjärrområden. Det primära rörelsefältet har utredningen med viss schematisering ansett omfatta det område, som ligger inom ca 3 timmars reseavstånd från bostadsorten. I stort har utredningen härvid alltså utgått

ifrån att det rörliga friluftslivet under veckoslutsledigheten accepterar ett reseavstånd på 1—3 timmar. Omfattningen av denna region blir naturligtvis beroende på tätortens storlek, tillgång till friluftsmiljö etc. Med utgångspunkt från den här ovan förda diskussionen uppstår följande behov av områden och anläggningar för det rörliga friluftslivet: 1. närområden för dagligt bruk — områden och anläggningar i den permanenta bostadens närhet. Dessa områden och anläggningar är avsedda för kortvarigt dagligt bruk inne i eller invid tätbebyggelsen. 2. utflyktsområden — områden och anläggningar belägna utanför tätorten och avsedda för längre dagligt bruk och med möjligheter till ett mer aktivt friluftsliv. 3. utflyktsområden avsedda för friluftsliv under veckosluten. 4. fjärrområden och fjärranläggningar avsedda för den längre ledigheten. Denna bild kompliceras givetvis av att olika tätorters rörelsefält täcker över varandra, vilket innebär att ett område, som är utflyktsområde för en tätort, kan vara närområde för en annan. Det råder givetvis ett bestämt sammanhang mellan befolkningskoncentrationen och behov av friluftsområden och anläggningar. En tyngdpunkt i efterfrågan kan således anses finnas i södra och mellersta Sverige. Som utredningen konstaterat i del II (sid. 113) är det rörliga friluftslivets behov av mark, vatten och anläggningar allra störst i de regioner, där de större städernas primära rörelsefält sammanfaller med semesterns rörelsefält. Detta innebär i sin tur, att det rörliga friluftslivets behov är särskilt markant i kust- och skärgårdsbygderna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Östergötlands län, de norra delarna av Kalmar län, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Göteborgs och Bohus län samt på Öland och Gotland. Vidare är behovet framträdande kring våra större insjöar, Vänern, Vättern och Mälaren. Vad friluftslivets fjärrområden beträffar, utgörs sommarsemesterns rörelsefält i första hand av kust- och skärgårdsregionerna — västkusten, sydkusten, Götalands och Svealands ostkust, Öland och Gotland — omgivningarna kring de större sjöarna samt vissa attraktiva regioner i Norrland, framför allt de som kan bjuda på bad, fiske eller fjällnatur. Vintersemesterns rörelsefält å andra sidan omfattar i betydande utsträckning Norrland, särskilt fjällregionerna. 3.2.4.2. När områden för dagligt bruk

Tätortsbefolkningen efterfrågar i allt större utsträckning möjligheter att utöva motion och rekreation i det fria även under vardagarna, då ledigheten i regel endast omfattar några timmar. Detta leder alltså till ett behov av områden och anläggningar, som är belägna på ett sådant avstånd, att de kan nås utan att man behöver sätta till allt för mycket tid till förflyttningar.

74 All erfarenhet talar lör att ett ordnat område för fysisk rekreation i tätortens omedelbara närhet blir väl utnyttjat. Här skall allmänheten under kortare utflykter ha möjligheter till bad, promenader, terränglöpning, skridskoåkning, skidåkning etc. Områden och anläggningar för detta ändamål efterfrågas också i hög grad för skolornas friluftsövningar. Friluftsområden kan i sin tur göras mera lämpliga för sitt ändamål och mer attraktiva genom att de förses med en rad olika anläggningar. Exempel på anläggningar som behövs är friluftsbad, småbåtshamn, raststuga, bastu, spår och leder, teknikbacke, golfbana samt anordningar för picknick. Till detta kommer anläggningar för mer idrottsbetonat friluftsliv, såsom idrottsplan, bollplan, tennisbana, isbana, skjutbana, bågskyttebana, motorsportanläggning, ridsportanläggning etc.

3.2.4.3.

Utflyktsområden

Närområdena måste bli av begränsad omfattning och bör kompletteras med andra områden på sådant avstånd från tätorten, att de kan vara lämpliga utflyktsområden för dagsutflykter. För längre dagsutflykter efterfrågas områden, där man får tillfälle att njuta av fri natur, kuster och sjöar, ströva i skog och mark och utöva ett aktivt friluftsliv. Året om finns det stort behov av lämpliga marker som mål för dagsutflykter inom räckhåll för de större tätorterna. Under sommaren söker man sig till områden, som erbjuder bad, fiske, bärplockning, vandringar, orientering etc. och under vinterhalvåret till områden, som erbjuder möjlighet till framför allt skidsport och skridskosport. Här krävs en vacker och orörd natur med omväxlande terräng, men också tillgång till olika anläggningar. Alltefter karaktären på området behövs bl. a. följande anläggningar och anordningar, nämligen parkeringsplatser, friluftsbad, friluftsgård eller raststuga, fiskevatten, spår och leder, samt teknikbacke.

3.2.4.4. Veckosluts- och semesterområden —

fjärrområden

Under veckosluten önskar åtskilliga människor bege sig bort från tätorten till en mer exklusiv fritidsmiljö för att få vila, avkoppling och möjligheter att utöva olika former av friluftsliv. Kustområdena, fjällområdena och övriga rena vildmarksområden utövar en betydande lockelse. Inom de olika fjärrområdena behövs anläggningar dels för övernattning, dels för utövande av olika slag av sport. Bland övernattningsanläggningarna kan nämnas turisthotell, campingplatser och semesterbyar. Behovet av anläggningar för friluftsliv är i stort samma som tidigare behandlats under de två föregående typerna av områden.

75 3.3.

Näranläggningar 3.3.1. Mark

Det rörliga friluftslivet är i hög grad beroende av tillgång till fria markområden med omväxlande terräng, tillgång till stränder o. s. v. Det framstår alltså, såsom fritidsutredningen tidigare uttalat i del II, som ett klart samhälleligt intresse, att tillräckliga områden i tätorternas randzoner friställs för det rörliga friluftslivet och vidare att markområden kan disponeras i andra, mer avlägset belägna områden, dit tätortsbefolkningen beger sig under veckoslut eller semester. Utredningen har bland annat hävdat den åsikten, att i fråga om en expansiv tätort de områden, som ligger inom en timmes reseavstånd i första hand bör avsättas för det rörliga friluftslivet och icke exploateras för fritidsbebyggelse. Bristen på tillgängliga naturområden har bl. a. belysts i Naturen och samhället (SOU 1962: 36). Behovet av mark för det rörliga friluftslivet föreligger dels i form av områden, vars huvudsakliga uppgifter är att vara bärare av anläggningar, dels av naturområden med eller utan anläggningar. Bl. a. kan följande typer av markområden urskiljas: a) friluftsområden som ägs av kommun, landsting etc. — fritidsreservat — dels begränsade markområden, som är bärare av en eller flera anläggningar, exempelvis friluftsbad och friluftsgård, dels större strövområden med eller utan anläggningar, b) naturområden som säkerställts såsom naturreservat etc. — i huvudsak stora sammanhängande strövområden, som kan vara utrustade med vissa anläggningar, exempelvis friluftsbad, campingplats, c) nationalparker, d) domänreservat och kronans fritidsskogar, e) strandskyddsområden, områden som säkerställts för fortsatt användning för bad och friluftsliv utan att samhället förvärvat äganderätt, f) nalurområden som disponeras utan särskilt skydd — i regel större sammanhängande strövområden. Mark för det rörliga friluftslivet kan alltså säkerställas på olika sätt och med olika medel (jfr del II, sid. 157). Det kan ske genom en framsynt planering och planeringens genomförande enligt BL, med hjälp av naturvårdslagen, eller genom direkta förvärv. Där markanvändningen för friluftslivet är intensiv, uppstår behov av att säkerställa marken genom äganderätt. Detta gäller speciellt ifråga om mark till viktigare kollektiva friluftsanläggningar. Det blir då i regel fråga om att kommun, landsting eller stiftelse förvärvar marken. Då det gäller markområde som behövs för en anläggning, som skall utgöra replipunkt för det rörliga friluftslivet, måste hänsyn tas till behovet av ut-

rynime för olika slag av friluftsliv kring anläggningen. Kring en friluftsgård eller en raststuga bör marken inom tillräckligt stora områden kunna disponeras av allmänheten för friluftsliv. För flertalet anläggningar, t. ex. friluftsbad, friluftsgårdar och småbåtshamnar, erfordras regelmässigt komplettering med tillräckliga parkeringsplatser för motorfordon. Vidare bör man i markbehovet räkna med s. k. buffertzoner, d. v. s. fria områden som erfordras för att skilja områden för olika användning — områden lör last bosättning, fritidsbebyggelse, anläggningar för rörligt friluftsliv etc. Det är därför en viktig planeringsuppgift att kombinera och i förekommande fall särskilja de företeelser, som skall beredas utrymme inom ett friluftsområde.

3.3.2. Friluftsgårdar och raststugor Utvecklingen har lett till att anläggningar av detta slag i allt större omfattning blivit replipunkter för en omfattande daglig verksamhet. Åtskilliga av dessa anläggningar har också blivit centralpunkter för skolornas friluftsdagar. Med den ökade bilismen har dessutom ett ökat behov av raststugor uppstått i utflyktsområdena, d. v. s. längre bort än den ursprungliga raststugan. Här har denna typ av anläggningar blivit utgångspunkt för friluftsliv i skog och mark. Ytterligare en typ av friluftsgårdar och raststugor är de större regionala anläggningarna, som är belägna inom ett friluftsreservat av större omfattning. Dessa anläggningar är avsedda för allmänhetens veckoslutsvistelse, men också för att användas såsom kursgårdar för olika ändamål. Intervjuundersökningen visar (del I, tabell 16 sid. 59), att tätortsbefolkningen till en mycket betydande del — 30 °/o — använder friluftsgårdar och raststugor som replipunkt för sitt friluftsliv. I absoluta tal innebär detta, att av den vuxna tätortsbefolkningen, 2,46 milj., ca 700 000 individer besöker dessa anläggningar. Sammanlagt kan dessa besökare beräknas avlägga 4—4 V2 milj. besök. Av inventeringen framgår också att friluftsgårdar och raststugor används i ungefär lika hög grad av personer i åldrarna 18—45 år. Även grupperna däröver använder dem i betydande omfattning. Utnyttjandet av friluftsgårdar kan också bedömas mot bakgrunden av vissa andra förhållanden. Betydelsen av detta slag av replipunkt understryks om man ser till förhållandena vid några aktuella friluftsgårdar, tabell 31. Här framgår dels tätortens storlek, dels antalet besök vid friluftsgården eller raststugan. Härskogen och Skatåsen, båda i Göteborgsområdet, redovisar 80 000 resp. 160 000 besök per år. Även friluftsgårdarna i närheten av de mindre tätorterna har en betydande besöksfrekvens. Kettilsås utanför Vetlanda har redovisat 20 000 besök, Kolsvedjan (Ljusdal 5 400 inv) 15 000 besök och Kajvalls friluftsgård (Ljusdal) 7 000 besök.

77 Tabell

31. Antal

besökare

Namn, Ort (Befolkning)

Lunddalen Finspång (11400) Marskogen Göteborg Skatåsen Göteborg Fiskartorpet Stockholm Sätrastugan Kristinehamn (20 100) . Ombergsliden Vadstena (4 100) Sausstugan Ludvika (17 000) Dragberget Ludvika Gillermarksstugan Ludvika Högbyn Fagersta (15 000) Lövhult Nässjö (17 300) Larsbo skidstuga (Bastuträsk) (800) Skackastugan Karlsborg (4 600) Kettilsås Vetlanda (9 300) Ryssbergsstugan Sölvesborg (5 700) Tjärnmvråsstugan A n g e ' ( 4 100) Kalmarslunds Friluftsgård Lindesberg (6 100) Björkvallens Friluftsgård Sandviken (20 200) Majabergsstugan J ö r n (1 400) Rävastugan Klemensnäs (3 000) . . . . Kajvalls Friluftsgård Ljusdal (5 400) Midstugan Vännäs (3 700) Bubergsgården Vindeln (1 900) Solia Norsjö (1200) Kolsvedja Ljusdal (5 400) Ramsjöhult Katrineholm (19 000) . . Harsa Järvsö (1 200) Ännaboda Friluftsgård Örebro (71 300)

1964 vid vissa

friluftsgårdar.

Antal besök per år

max per dag

2 500

80 000

4 000

160 000

1 500

150 000

5 000

1 000

6 000

2 000

1 200

35 000

3 000

80 000

2 000

7 000

3 000

20 000

3 000

2 000

3 000

13 000

12 000

6 000

4 500

7 000

30 000

24 000

1 000

4 000

15 000

12 000

1 000

60 000 60 000

7 000

78 Inventeringen visar betydande brister i det nuvarande beståndet av raststugor. Sålunda har framkommit (sid. 19), att i hela landet drygt 100 kommunblock saknar tillgång till friluftsgårdar och raststugor, att 17 tätorter med över 10 000 invånare saknar sådan anläggning inom en mils avstånd, att 178 tätorter med 1 000—10 000 invånare saknar sådan anläggning inom nämnda avstånd, att storstadsregionerna är otillräckligt försörjda, att många av de befintliga anläggningarna är otillräckliga samt att det nuvarande beståndet är starkt nedslitet. Intervjuundersökningen har visat, att 3 0 % av lätortsbefolkningen ansett, att det finns ett otillräckligt antal eller att de befintliga är i dåligt skick. Ett betydande antal personer har också framfört som ett starkt önskemål, att raststugor och friluftsgårdar byggs ut. Utifrån den här dokumenterade efterfrågan och de klarlagda bristerna i beståndet av friluftsgårdar och raststugor framgår ett mycket klart behov av denna kategori av replipunkter. Det blir fråga om sådana anläggningar både i närområdena, i utflyktsområdena och i fjärrområdena. Olika krav beträffande utrustning och utformning ställs givetvis i de olika fallen. Det förhållandet, att ett stort antal av de befintliga anläggningarna är relativt gamla och icke ändamålsenligt utrustade, talar vidare för behov av upprustning av det nuvarande beståndet. Av allt att döma är behovet störst i södra och mellersta Sverige och där framför allt i de större tätorternas omgivningar. Utredningen har tidigare konstaterat att det rörliga friluftslivets behov av mark och anläggningar är utomordentligt stort i Mälarområdet med sina många stora tätorter. För södra och mellersta Sverige torde det i varje fall kunna uppställas som ett förstahandsönskemål att erhålla samma tillgång till raststugor och friluftsgårdar, som för närvarande finns i Norrland. Det synes således icke orealistiskt att räkna med att beståndet av friluftsgårdar och raststugor inom en 10-årsperiod skulle behöva fördubblas, d. v. s. utökas med ca 500 objekt. I detta sammanhang kan erinras om att 10 friluftsgårdar och 7 raststugor är under byggnad för närvarande och att ytterligare sammanlagt 49 sådana anläggningar planeras. 3.3.3. Friluftsbad Bland friluftsbaden kan olika typer urskiljas: det enkla naturliga friluftsbadet, det iordningställda naturliga friluftsbadet och landbassängen. Det är givetvis många gånger svårt att dra en gräns mellan det enkla naturliga friluftsbadet, d. v. s. platser där man kan bada mer eller mindre tillfälligt, men där förhållandena är sådana, att badfrågan icke kan anses löst på ett tillfredsställande sätt, och det iordningställda badet. Utvecklingen går emellertid från badplatser utan anordningar över ett friluftsbad med enkla anordningar till det större friluftsbadet, fullt utbyggt med olika typer av anläggningar och anordningar. Betydande krav ställs i dag på parkeringsplat-

79 ser, omklädningsmöjligheter, sanitära anläggningar, brygg- och hoppanordningar, serveringsmöjligheter etc. I närheten av våra tätorter, i områden som saknar tillgång till naturliga vattendrag, men också utmed våra havskuster gör sig efterfrågan på uppvärmda landbassänger alltmer gällande. Det är inte enbart bristen på vattendrag och föroreningar av vattendragen, utan också önskemålen om en förlängd badsäsong och om att ha ett bad på bekvämt avstånd, som gör att landbassängen har många fördelar. För lätortsbefolkningen uppstår ofta behov av olika typer av friluftsbad. Man vill ha tillgång till ett bad, som man kan nå under den dagliga fritiden, »kvickbad», ofta kanske det blir ett mindre bad eller utomhusbassäng. I utflyktsområden vill man ha goda möjligheter att bada utmed stränder och kuster. Detta behov blir givetvis särskilt framträdande, om badmöjligheter saknas i bostadsortens närmaste omgivningar. Man kan tala om friluftsbad iör regionalt och lokalt behov. Enligt intervjuundersökningen är friluftsbadet den mest frekventerade av alla friluftsanläggningar. Hela 7 0 % av tätortsbefolkningen har uppgivit, att de besökt denna typ av anläggningar. Detta skulle betyda, att av den sammanlagda vuxna tätortsbefolkningen, 2,46 milj., har 1,7 milj. någon gång under året besökt utomhusbad. Antalet besök skulle härvid kunna beräknas till 30—35 milj. I andra sammanhang har beräknats, att i medeltal 4—5 % av stadsbefolkningen samtidigt utnyttjat friluftsbaden, men att det totala antalet badande per dag normalt är 2—3 gånger större än de samtidigt badande. — Tillgången på friluftsbad har tidigare berörts (2 kap. sid. 27). Av inventeringen har framkommit, att ett betydande antal inlandskommuner — 214 — saknar bad och vidare att flera av de befintliga baden är små och dåligt sanitärt utrustade (sid. 28). Åtskilliga tätorter är otillfredsställande försörjda med bad. I intervjuundersökningen understryks detta bl. a. genom att 4 3 % uttalat, att badanläggningarna i hemorten var otillräckliga eller i dåligt skick. Huvuddelen av personerna har också placerat utomhusbaden som förstahandsönskemål i fråga om behov av ytterligare anläggningar. Utifrån den diskuterade efterfrågan och den verkliga tillgången på badanläggningar synes det angeläget med en snabb upprustning av friluftsbad i närområden, utflyktsområden och semesterområden. I många fall torde det vara fråga om en standardhöjning av befintliga anläggningar. Utvecklingen tycks nämligen gå emot större, välutrustade anläggningar. Av väsentlig betydelse i detta sammanhang är, att det kommer till stånd en snabb upprustning av de sanitära förhållandena vid våra nuvarande bad och att man vid anläggandet av bad ägnar de sanitära frågorna tillräcklig uppmärksamhet. I detta sammanhang vill utredningen anmäla, att utredningen vid sina resor påträffat större, allmänna badstränder, som under högsäsongen frekventeras av tusentals, ibland tiotusentals personer, där de sanitära anordningarna varit bristfälligt ordnade eller ibland rentav obefintliga. Detta gäller exempelvis flera av de livligt besökta badstränderna på västkusten

80 och kan där leda till direkt oefterättliga förhållanden för hade besökare och närboende. Enligt utredningens mening framstår det såsom angeläget att i närheten av tätorter, där det saknas möjligheter att tillskapa naturliga friluftsbad, anlägga utomhusbassänger. Efterfrågan på uppvärmda bassängbad, där man alltså avsevärt förlänger badsäsongen, torde bli allt större även i orter med tillgång till naturliga bad. Efterfrågan på utomhusbassänger framgår i viss mån av att 29 anläggningar för närvarande är under uppförande och 61 är planerade.

3.3.4. Småbåtshamnar Småbåtshamnarna brukar uppdelas i följande kategorier: Hemmahamnar, som är avsedda att tillgodose i tätorten boende båtägare, som ofta icke har möjlighet att lägga sin båt på annat ställe än i allmän hamnanläggning eller inne i tätorten. Behov av sådana hemmahamnar kan också uppstå utmed kusterna i anslutning till nybildade fritidshusområden, där man saknar strandtomter och där alltså uppstår ett kollektivt behov av hamnplatser. Uthamnar är i första hand avsedda att tjäna som utflyktsmål för de i tätorten baserade småbåtarna, men fungerar även som stödhamnar för båtar, som gör mera vidsträckta färder. Anslutningshamnar, eller kommunikationshamnar, har aktualiserats främst under den senaste tiden. De är belägna utanför tätorten i anslutning till attraktiva fritidsområden utmed kusten och är avsedda för den båtägande tätortsbefolkningen. En anslutningshamn medger att båten icke behöver tas ända till hemorten, utan båtägaren kan färdas med bil eller allmänt fortskaffningsmedel mellan tätorten och hamnen. Gästhamnar är avsedda att ge båtfolket möjlighet att tillfälligt lägga kvar sina båtar. I hamnarna finns olika former av serviceanordningar. Behovet av hamnar får ses mot bakgrunden av båtsportens starka frammarsch. Antalet småbåtar med motorer beräknas idag till ca 200 000. Det totala antalet småbåtar, inkl. segelbåtar av sådan storlek, att de bör ha särskilda förtöjningsanordningar, skulle då kunna uppskattas till ca 300 000. Enligt intervjuundersökningen skulle 7,5 °/o av tätortshushållen ha en motorbåt och 0,2 % av hushållen två eller flera båtar. Det sammanlagda antalet hushåll med motorbåtar i tätorter med mer än 10 000 invånare uppgick således (1963) till 185 000. Därtill kom ca 32 000 hushåll med segelbåtar. Åtskilliga faktorer pekar på en fortsatt, snabb ökning av antalet småbåtar. Av intervjuundersökningen har framgått att båtsporten är mycket omtyckt och att ett stort antal människor på sin fritid företar båtutflykter. Ungefär

81 30 % av den vuxna tätortsbefolkningen skulle således någon gång under året göra motor- eller segelbåtsutflykter. Av intervjuundersökningen framgår vidare, att ett betydande antal personer önskar utöka sin friluftsaktivitet just inom detta område. Det ständigt ökade antalet småbåtar skapar ett betydande behov av gemensamma anläggningar. Behovet framgår klart om man ställer antalet befintliga båtar i relation till befintliga båtplatser i småbåtshamnar. Givetvis är alla båtägare ej beroende av att ha sådana båtplatser. Antalet befintliga småbåtshamnar uppgår f. n. till 666 med en sammanlagd kapacitet av drygt 45 000 båtplatser. Totalinventeringen har också visat, att åtskilliga kustkommuner saknar varje form av småbåtshamn och att förhållandet synes särskilt otillfredsställande i de större tätorterna. Härtill kommer de nya behov som tillskapas av ytterligare småbåtar. Det synes således icke orealistiskt att räkna med en båt per var femtonde person om 10—20 år. Den utbyggnad som f. n. pågår omfattar 19 anläggningar, medan drygt 100 beräknas på planeringsstadiet. I en till chefen för kommunikationsdepartementet under år 1963 avgiven PM konstaterade utredningen, att det förelåg ett mycket stort behov av ytterligare småbåtshamnar. Enligt en begränsad inventering i vissa tätorter framkom ett omedelbart behov av ca 50 större anläggningar och ca 50 mindre anläggningar med ett sammanlagt antal båtplatser av 27 000. Mot bakgrunden härav föreslog utredningen, att det statliga stödet för småbåtshamnar skulle höjas från dåvarande 2 milj. kronor till 3 milj. för budgetåret 1964/65 och 5 milj. för budgetåret 1965/66. Anslaget har också höjts till 3 milj. kronor för budgetåret 1964/65 och 4 milj. kronor för budgetåret 1965/66 och upptas i årets statsverksproposition med 4,207 milj. kronor för budgetåret 1966/67.

3.3.5. Spår och leder För att underlätta för allmänheten att komma ut i naturen är det angeläget med spår och leder i samhällets omgivningar och inom friluftsområdena. Det kan vara fråga om permanenta strövstigar, permanenta terränglöpningsbanor med eller utan elljus, fasta orienteringskontroller samt permanenta skidspår med eller utan elljus. Beträffande utnyttjande av permanenta skidspår har 3 5 % av tätortsbefolkningen uppgivit att de någon gång under året åkt skidor i hemorten. Flertalet av dessa har med all sannolikhet utnyttjat iordningställda spår i betydande omfattning. Enligt intervjuundersökningen har sammanlagt 24 % använt sig av iordningställda skidspår, motsvarande drygt 600 000 vuxna tätortsbor. Vid bedömning av de nuvarande förhållandena har 1 6 % ansett, att förhållandena beträffande spår och leder är otillfredsställande. (5

82 Av totalinventeringen framgår, att strövstigarnas totallängd (sid. 40) uppgår till 3 600 km, fördelade på 300 områden. De permanenta terränglöpningsbanornas längd har uppskattats till drygt 1 000 km och skidspårens längd till drygt 4 500 km inom något mer än 450 områden. Av skidspåren är 183 utrustade med elljusanläggning. Beträffande fördelningen av befintliga anläggningar inom de olika länen jämfört med antalet större tätorter kan man konstatera, att åtskilliga tätorter av betydande storlek saknar någon form av sådan anläggning. Man kan också konstatera, att de större tätorterna i förhållande till sin folkmängd är starkt underförsörjda. Ser man till omfattningen av olika friluftsaktiviteter, som är beroende av nämnda anordningar framgår, enligt utredningens mening, ett starkt behov av en betydande utbyggnad av spår och leder i lämpliga natur- och friluftsområden i samhällenas omgivningar. Inte minst gäller detta de större och medelstora tätorterna. Det blir alltså fråga om spår för såväl sommar- som vinterbruk som är avpassade efter människornas olika prestationsförmåga. Allt fler människor vill söka sig ut under kvällstid, varför utnyttjandet av anläggningar av detta slag starkt kan ökas genom komplettering med elljus. Som inledningsvis påpekats torde iordninggjorda spår och leder vara ägnade att stimulera och möjliggöra för allmänheten att komma ut i naturen samtidigt som man härigenom kan skydda naturen för onödig slitning.

3.3.6. Vissa övriga anläggningar av betydelse för det rörliga friluftslivet i tätorternas närhet Vid sidan av de nu nämnda anläggningarna finns det givetvis en rad andra, som tjänar till stöd för det rörliga friluftslivet och som är av utomordentlig betydelse. Bland dessa kan nämnas teknikbackar, isbanor, golfbanor, anläggningar för motorsport, tennisbanor, idrottsplatser, iordningställda fritidsfiskevatten, anläggningar för ridsport, anläggningar för sportflyg, skjutbanor och bågskyttebanor. Åtskilliga av våra idrottsplatser används exempelvis såsom utgångspunkt för olika friluftsövningar, såsom terränglöpning, orientering etc. Med utvecklingen mot ett mer specialinriktat friluftsliv framstår åtskilliga av de nämnda anläggningarna såsom utomordentligt betydelsefulla. I vad mån tätortsbefolkningen ägnar sig åt aktiviteter som är knutna till dessa har tidigare behandlats i del I samt i inledningsavsnittet. Skid- och slalombackar används av ca 1 5 % av tätortsbefolkningen, 1 7 % har sina motionsaktiviteter knutna till idrottsplatser och fotbollsplaner, 8 % till tennisbanor, 20 % till isbanor och 7 % till skjutbanor. Även om de som utnyttjar dessa anläggningar relativt sett är betydligt färre än de som utnyttjar exempelvis friluftsgårdar, raststugor och rastplatser för bilutflykter, så utgör de som är knutna till denna typ av anläggningar ett betydande

83 antal, om man ser till de absoluta talen. Som också understrukits av intervjuundersökningen är de nuvarande förhållandena vid åtskilliga av dessa anläggningar otillfredsställande. I åtskilliga fall saknas anläggningar helt, medan i andra fall de befintliga anläggningarna uppvisar betydande brister. Här kan erinras om att 27 °/o av tätortsbefolkningen uppgivit att de är missnöjda ifråga om isbanor och 30 % ifråga om skid- och slalombackar. Totalinventeringen (2 kap.) ger ytterligare belägg för att de nuvarande förhållandena inte kan anses tillfredsställande. Ifråga om slalombackar och teknikbackar har för hela landet endast redovisats 340 stycken, vilket, speciellt om man ser till fördelningen i landet, torde få anses helt otillfredsställande. Kravet på tillgång till fritidsfiske har sedan mitten på 1950-talet blivit alltmer framträdande. Av intervjuundersökningen framgår, att 40 % av tätortsbefolkningen ägnar sig åt fritidsfiske. Antalet kortfiskevatten beräknas 1963 uppgå till ca 1 200. Bland de personer, som ägnar sig åt fritidsfiske, kan man urskilja olika grupper, dels sådana personer som med minsta möjliga besvär vill nå ett fiskevatten och där få fångst, dels en annan kategori som vill pröva större svårighetsgrad vad både våglängd och fångst beträffar, men som fortfarande har önskemål om hyggliga anordningar för fritidsfiske och dels en grupp s. k. vildmarksfiskare, som besöker mera avlägset belägna fiskeplatser. Detta leder alltså fram till behov av fiskevatten inom strövområdena i såväl utflykts- som fjärrområden. Ifråga om åtskilliga av de övriga anläggningarna som ovan nämnts framgår av bl. a. upprättade planer för sport och idrott i Göteborg och Stockholm m. fl. tätorter, att en betydande utbyggnad är nödvändig för att tillgodose invånarnas behov. I stort har i dessa planer följande sportanläggningar utomhus uppmärksammats. Utomhusanläggningar, sommar Idrotts-, sport-, lekfält basketboll, dragkamp, friidrott, fotboll, handboll, rugby, volleyboll. Specialanläggningar bågskytte, casting, golf, minigolf, simning, sportskytte, tennis, varpa, kanot, rodd, segling, bilsport, motorcykel, cykel, orientering, ridning. Utomhusanläggningar, vinter Specialanläggningar bandy, curling, ishockey, konståkning, skidor, skridsko. Till dessa anläggningar kommer de områden och anläggningar, som mera direkt hör samman med tätorternas bostadsområden och som avser att tillgodose de mest närliggande, dagliga behoven av utrymme för utevistelse och friluftsliv: parker, lekplatser, bollplaner etc. Dessa behov ankommer

84 det emellertid närmast på tätortsplaneringen att tillgodose. Så långt friluftslivets intressen i den delen är berörda synes de också, efter vad utredningen kunnat finna, vara föremål för vederbörlig uppmärksamhet från planmyndigheternas sida. 3.3.7. Kombinerade anläggningar — gruppanläggningar I friluftsplaneringen har hittills i första hand uppmärksamhet ägnats åt punktanläggningar. På ett ställe har exempelvis förlagts ett friluftsbad och på ett annat ställe en campingplats, på ett tredje ställe en friluftsgård och på ett fjärde kanske vissa andra anordningar, såsom spårcentraler o. s. v. Inom ytterligare ett annat område har mark kanske säkerställts för strövande i skog och mark. Utvecklingen tycks gå i den riktningen, att anläggningarna i allt större utsträckning förs samman inom friluftsområden, i form av s. k. kombinerade anläggningar eller gruppanläggningar. Det finns anledning att förmoda, att det blir dessa typer av områden som blir förhärskande i framtiden. Flera faktorer talar för att man på olika sätt försöker tillskapa friluftsområden, som kan fungera som verkliga friluftscentra. Till dessa centra kan människorna komma för att rasta under en bilutflykt, ströva i skog och mark samt idka olika friluttssysselsättningar. Förekomsten av befintliga gruppanläggningar belyses av totalinventeringen (2 kap. sid. 41). Av denna undersökning framgår, att det endast är i begränsad omfattning som gruppanläggningar tillskapats; dessutom rymmer de befintliga områdena i regel endast två eller tre anläggningar, och ofta saknas tillräckliga strövarealer i anslutning till anläggningarna. Behovet av gruppanläggningar kan härledas ur ett allmänt önskemål att bättre utnyttja de markarealer som står till förfogande, att göra dessa områden användbara såväl sommar som vinter, att bättre utnyttja och tillvarata gemensamma anläggningar — bilparkeringsplatser, sanitära anordningar etc. och att underlätta anläggningarnas skötsel. — Kombinerade områden kan också bättre tillgodose variationsrikedomen i friluftslivet. Som tidigare understrukits är den enskilda individen intresserad av en rad olika aktiviteter. Därtill kommer de olika intressena hos olika familjemedlemmar. Det bör finnas möjlighet för var och en av medlemmarna i en familj att välja den aktivitet han föredrar. Utformningen av gruppanläggningen är givetvis beroende på hur den ligger i förhållande till tätorten. Ett klart behov föreligger emellertid av denna typ av anläggningar såväl i tätortens närhet som i utflyktsområdet, i weekendområdet och i semesterområdet. Erfarenheterna från de befintliga anläggningarna torde vara, att de är mycket uppskattade av allmänheten och starkt frekventerade. En gruppanläggning för dagligt bruk i tätortens närhet bör lämpligen inrymma ett större eller mindre antal av följande element: parkeringsplats, friluftsgård eller raststuga med bastu och om-

85 klädnadsmöjligheter, permanenta spår för såväl sommar- som vinterbruk, motionsspår, fasta orienteringskontroller, lägerplats för ungdom, teknikbacke, isbana, kälkbacke, plan för bollspel, lekplats, picknickområde, ev. friluftsbad i någon form, planer för olika småspel samt fria arealer för strövande i skog och mark och för utövande av olika friluftsövningar. Det kan också finnas utrymme för fritidsfiskevatten. Dessutom kan det vara lämpligt att i varje fall i vissa fall även ingruppera anordningar för vissa kulturella aktiviteter. Med beaktande av att flertalet tätorter helt saknar sådana anläggningar samt att dessutom de större tätorterna är otillräckligt försörjda, föreligger otvivelaktigt ett mycket stort utbyggnadsbehov. Det bör vara angeläget för flertalet tätorter att i tillräcklig omfattning skaffa sig tillgång till dylika anläggningar. Som exempel på gruppanläggningar lämnas i det följande redogörelse för Hemlingbyanläggningen utanför Gävle. Hemlingbijanläggningen ligger ca 4 km från stadens centrum och är avsedd att användas för allmänhetens regelbundna konditionsträning, olika former av friluftsliv samt av skolorna under friluftsdagarna. Anläggningen ägs av Skid- och friluftsfrämjandet. Marken ägs till största delen av Gävle stad, och friluftsområdet är upptaget i stadens generalplan och är avsett att avsättas som naturreservat. Friluftsgården är uppförd med en källarvåning och en bottenvåning med en sammanlagd golvyta på ca 900 m2. I källarvåningen finns inrymt bastu för damer och herrar, lokal för konditionstestning, vänthall, ekonomilokaler m. m. I bottenvåningen finns dagrum, storstuga med barservering, expedition, förråd, kurslokal samt förläggningsutrymmen med 24 bäddplatser. De senare är i första hand avsedda för kursdeltagare och i andra hand för turister. Inom området finns promenadstråk, löpstigar och skidspår av olika längd. Ett elbelyst, stenfritt, »fotvänligt» löpspår på ca 2 000 m har iordningställts för den speciella konditionsträning som pågår på platsen. I anslutning till detsamma finns en gymnastikplats med enkla redskap för rygg- och bukmuskelträning. I övrigt finns inom området grillspisar för familjebruk och för skolklasser, friluftsaula för friluftslektioner och sammankomster av olika slag, basläger för träning i friluftsteknik, koja och lekplats för barnverksamhet, campingplats, teknikbackar med lift m. m.

3.4.

Fjärranläggningar 3.4.1. Mark

Vad utredningen sagt ifråga om behov av mark för näranläggningar gäller i stort även beträffande fjärrområdena. Med tanke bl. a. på den spridning och frigjordhet i förhållande till hemortskommunen, som kännetecknar friluftslivet i dessa områden, kan det givetvis för värdkommunen framstå såsom en icke primär uppgift att engagera sig i markanskaffning etc. Den

86 mest praktiska handlingslinjen torde emellertid ofta vara, att värdkommunen fungerar såsom huvudman. De markområden som efterfrågas är större sammanhängande skogsområden, gärna med tillgång till vatten och med kuperad terräng och som ur andra synpunkter är lämpliga att använda som strövområden. Särskilt har under senare år delar av Dalarna och Norrland fått ökad aktualitet som fjärrområden för våra storstadsbor.

3.4.2. Campingplatser Som påpekas i 2 kap. sid. 46 har i samband med tillkomsten av campingplatser eftersträvats icke blott att främja campingen såsom en friluftsaktivitet utan även att bringa campingplatserna under viss kontroll. Behovet av campingplatser illustreras av utredningens intervjuundersökning. Enligt denna skulle under 1963 27 °/o av tätortsbefolkningen ha campat någon gång under året. En tredjedel av personerna i åldersgruppen 18—25 år har ägnat sig åt camping mer än tre gånger under året. Detta innebär, att av den undersökta tätortsbefolkningen skulle antalet som besökt campingplatser kunna uppskattas till 650 000 och antalet övernattningar till mellan 5 och 6 milj. Som framgår av uppgifter om semestervanorna har bela 13 °/o övernattat i huvudsak i tält eller husvagn under semestern. Hela 24 % har över huvud taget campat någon gång under semestern. Av undersökningen framgår vidare, att 15 °/o av camparna inte besökt någon campingplats utan campat fritt, 24 %> besökt en campingplats, medan 40 % besökt fyra eller flera campingplatser. Även om åtskilliga ligger stilla på en plats, stannar dock huvuddelen endast en kort tid på varje ställe, d. v. s. camparna tillbringar i stor utsträckning en rörlig semester. Undersökningen har visat, att 40 °/o stannar 1—2 dagar, 35 °/o tre dagar till en vecka och 16 % 1—2 veckor samt endast 7 °/o två eller flera veckor på en och samma plats. Utvecklingen av husvagnar i landet understryker ytterligare behovet av välutrustade campingplatser. Vid 1960-talets början fanns ca 8 000 husvagnar. Nyregistreringen per år har uppskattats till mellan 4 000 och 5 000. Det totala antalet uppgår enligt uppgifter f. n. till mellan 25 000 och 30 000 vagnar av olika typer. Ifråga om campingplatserna kan man särskilja turistcampingplatser, som behövs för att omhänderta turister och främlingar på orten, alltså en campingplats som ligger i anslutning till samhället och ofta intill en trafikhuvudled, genomreseplatser utmed turiststråk, veckoslutscampingplatser i utflyktsområden och semester campingplatser i semesterområdena. Den lägerverksamhet som omnämnts i 2 kap. har numera en betydande omfattning. Enligt lämnade uppgifter skulle antalet anordnade läger 1964

87 uppgå till 3 500—4 000 med 150 000—160 000 deltagare. Lägren är ofta av betydande omfattning, upp till några tusen deltagare. Av den inventering, som medicinalstyrelsen genomfört 1965, framgår att bristfälliga sanitära förhållanden förelegat vid ett flertal fall. Således konstaterades, att för att uppnå en acceptabel standard erfordras såväl bättre anordningar för omhändertagande av latrin som förbättrade tvätt- och duschmöjligheter, men också ökade resurser för att under tillfredsställande förhållanden förvara livsmedel. För att tillgodose det ökade behovet av lägerplatser och för att möjliggöra en godtagbar sanitär standard synes önskvärt, att ungdomsorganisationerna i större utsträckning får tillgång till fasta lägerplatser, vilka då kan utnyttjas år från år och vara försedda med rationella anordningar. Förekomsten av campingplatser framgår av 2 kap. sid. 47. I hela landet redovisas totalt 819 st. rymmande sammanlagt 106 000 tältplatser. Förekomsten av campingplatser varierar starkt i olika delar av landet. Ett mycket stort antal av dem är emellertid små och dåligt utrustade, vilket bl. a. framgår av att antalet av campingkommittén godkända platser uppgår till endast 431. Av dessa har endast 108 betecknats såsom trestjärniga. Av det sammanlagda antalet platser (819) är endast 301 utrustade med wc. Endast ett fåtal platser h a r speciella anordningar för omhändertagande av latrin från husvagnarnas kemiska toaletter. E n viss belysning av relationen befintliga campingplatser — campare erhålles, om man utifrån intervjuundersökningen gör en uppskattning av antalet hushåll som campar. Antalet semestrande hushåll från tätorter med mer än 10 000 invånare under juli kan beräknas till ca 1 milj. 40 % av dessa kan beräknas uppehålla sig i Götaland. Om 13 % av dessa campar, skulle det motsvara 50 000 hushåll. Lägger man härtill uppskattningsvis ca 25 000 från andra tätorter, skulle minst 75 000 hushåll efterfråga campingmöjligheter i enbart Götaland. Därtill kommer utländska turister. Med utgångspunkt från totalinventeringens uppgifter om antalet campingplatser finner man, att antalet tältplatser i kustlänen i Götaland, med undantag av Östergötland, uppgår till ca 50 000, varav på auktoriserade platser 38 000. Antalet tältplatser på trestjärniga campingplatser uppgår endast till 18 000. Detta skulle tyda på behov av en betydande utökning, i varje fall i vissa regioner. Som tidigare påpekats (sid. 51), föreligger dessutom behov av bättre campingmöjligheter intill tätorterna, utmed de allmänna vägarna och inom olika utflyktsområden. Här kan erinras om den ojämna spridningen som konstaterats beträffande de nuvarande campingplatserna. Det kanske allra angelägnaste synes emellertid vara en modernisering av många av de nu befintliga platserna. Målsättningen torde i stort böra vara en standard motsvarande den som campingkommittén anger såsom trestjärnig. E n betydande utbyggnad pågår också redan. Antalet campingplatser under byggnad uppgår till 26 och antalet planerade anläggningar till 114.

88 3.4.3. Semesterbyar Semesterbyanläggningarna är som tidigare framgått (sid 56) en mycket sen företeelse. Tillgängligt material visar en mycket hög beläggningsfrekvens i de nuvarande semesterbyarna. Erfarenheten är också den, att del är långa köer och att man måste reservera långt i förväg. Beläggningen i några semesterbyar framgår av följande sammanställnig. Antal stugor Oknö Orsa Landskrona Blårör, Borgholm Gustafsvik, Visby Gräftåvallen (Oviken, Jämtland) Barnsele Hammarstrand

130 18 60 60 94 14 10 20

Antal hushåll som hyrt 500 86 375 390 613 130 75 160

Även om man räknar med en fördubbling av fritidsbebyggelsen torde det alltjämt finnas en mycket stor grupp människor, som av ekonomiska och andra skäl icke önskar binda sig vid ett fritidshus, utan finner det både lämpligt och önskvärt att välja semesterort för ett år i sänder, att dela semestern o. s. v. Vintersemestern synes vidare bli allt vanligare. Det blir under sådana förhållanden speciellt för barnfamiljer angeläget att finna enkla och billiga former för övernattning. Behovet av semesterbyar synes göra sig gällande såväl inom sommar- som vintersemesterregionen. Kusterna och fjällregionen kommer således i blickpunkten i första hand. I sammanhanget bör också uppmärksammas den i regel mycket goda möjligheten för expansion av friluftsanläggningar i södra och mellersta Sveriges skogsbygder. Även om behovet av semesterbyar inte direkt kan uppskattas exakt, anser utredningen det vara realistiskt att räkna med ett utbyggnadsbehov av semesterbyarna motsvarande minst 50 000 stugor, d. v. s. en 10dubbling. För närvarande är 12 semesterbyar under byggnad, och vidare är 95 anläggningar planerade. — En sådan expansion får anses önskvärd, bl. a. som motvikt till en alltför hastigt fortskridande exploatering av enskilda fritidshus. 3.4.4. Fjällstugor och fjällstationer Den i 2 kap. kortfattat skildrade utvecklingen ifråga om fjällturismen torde under de närmaste åren fortsätta i än mer stegrat tempo. Fjällområdet erbjuder några av landets viktigaste och alltmer efterfrågade fjärrområden för friluftslivet. Den breddning av fjällturismen, som nu pågår, gäller både

89 en fjärrturism med besökare från Mellan- och Syd-Sverige och en närturism, ofta under kortare färder, för de olika fjäll-länens egna invånare. Den utbyggnadstakt, som funnits under de senaste åren med 6 å 8 nytillkomna fjällstugor per år, torde behöva ökas. Under 1906 planeras ytterligare fjällstugor i norra Lappland, men placeringen av dessa har inte kunnat fastställas, då lägesbestämningen måste ordnas så, att renskötseln icke åsamkas skador. Inom Jämtlands län uppföres ytterligare fjällstugor vid de befintliga stugorna vid Gåsen och Vålådalen, och en stuga uppföres vid Skedbrosjön. Denna stuga utgör den första replipunkten på den planerade utbyggnaden av en led, som skall göra det möjligt att företaga färder genom södra Häljedalens och norra Dalarnas fjällområden Fjällnäs till Grövelsjön. Även de större fjällanläggningarna av fjällstationskaraktär är stadda i snabb utveckling. Som exempel kan anföras att inom Svenska turistföreningen föreligger rätt omfattande utbyggnadsplaner. Vid Abisko turiststation planeras en större tillbyggnad med serveringslokaler, konferensutrymmen och gästrum. I avvaktan på att denna större tillbyggnad skall komma till stånd uppföres under 1966, då den nya linbanan på Nuoljas sluttning tas i bruk, en serveringslokal huvudsakligen avsedd att tjäna den väntade strömmen av daggäster. Vid Kebnekaise, som är en centralpunkt för fjällturismen i hela norra Lappland, tages sommaren 1966 i bruk en nybyggnad rymmande personal- och gästrum. Genom de omfattande vattenkraftsarbetena utmed stora Luleälvs sjösystem har tillkommit bilväg långt in i fjällvärlden, och det har blivit nödvändigt att till sommaren 1966 ha serverings- och logiutrymmen till förfogande vid Vietas, där den allmänna trafiken på den s. k. Sjöfallsvägen stoppas. Anläggningen kommer att ägas av domänverket och drivas av STF. Vid Storulvån i Jämtland avser STF att uppföra en ny fjällstation med ca 100 bäddar. I samband därmed anläggs väg den 11 kilometer långa sträckan mellan Handöl och Storulvån. Vid Grövelsjöns fjällstation i norra Dalarna planeras en utbyggnad med serviceanordningar för den stora strömmen av bilburna turister, som för en dag far upp till fjällen kring Grövelsjön.

3.4.5. Vandrarhem Vandrarhemmen i landet har under de drygt 30 år som de funnits i sin av Svenska turistföreningen skapade form visat sig ha en stor uppgift att fylla. Under senare år har de framför allt tjänat de bilburna familjerna under deras semesterfärder. I mindre utsträckning har vandrarhemmen, varav de flesta är öppna endast under sommarsäsongen, tjänat som replipunkter för kortare utfärder under den dagliga fritiden eller under veckosluten. Under de närmast kommande åren torde behovet av vandrarhemsbäddar av god standard öka betydligt. Denna enkla och billiga form av övernattning

90 är numera väl känd och starkt efterfrågad. Därtill kommer det icke obetydliga inslaget av utländska gäster, som år 1965 uppgick till omkring 30 procent av hela gästantalet på vandrarhemmen. Standarden i fråga om antal bäddar per rum liksom kvaliteten på bäddutrustningar och andra inventarier har successivt förbättrats. Det är givetvis önskvärt att denna utveckling fortsätter. Den starkt ökade bilturismen och den större rörligheten som följd därav har fört med sig en tendens att koncentrera vandrarhemsbäddarna till något större och bättre utrustade permanenta anläggningar, som också är lättare att driva på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt. Denna tendens torde komma att förstärkas än mer. 3.4.6. Bygdesemester Bygdesemesterns snabba utveckling redovisas i 2 kap. sid. 62. Denna utveckling pekar också på att behovet av denna typ av semesterbostad är stort. Numera utnyttjas bygdesemester inte bara på sommaren. Allt större skaror söker denna semesterform även på vintern. Det blir allt vanligare, att man tar ut en semestervecka tillsammans med barnen under skollovet för att på så sätt hålla familjen samlad. Under julledigheten tenderar också efterfrågan på bygdesemester att öka. Även utlänningar har uppmärksammat den svenska bygdesemestern, och tillströmningen söder ifrån ökar år från år, vilket bl. a. bidragit till att bredda beläggningen. Hittills har inte förelegat några svårigheter att utbygga verksamheten. Även om bygdesemestern nu täcker stora områden av de turistiskt värdefulla delarna i Sverige, finns det ännu åtskilliga kommuner, som inom sina räjonger rymmer förutsättningar för bygdesemesterverksamhet. Bostadstillgången för ändamålet tillgodoses i takt med utflyttningen från landsbygden. Det stora problemet är emellertid den starka semesterkoncentrationen, som gör att man på många håll, speciellt norr ut, endast kan hyra ut på några få veckor. Samtidigt ökar kraven på standard, för vilken gästerna synes beredda att betala. Då emellertid trots denna beredvillighet utnyttjandefrekvensen av bostad blir ringa, täcker inkomsterna inte gjorda eller planerade investeringar till förbättring och upprustning. Förmedling av enskilda stugor och lägenheter för semesterbruk görs också av andra riksorganisationer och av flera regionala turistorganisationer, även om denna förmedling icke på långt när nått samma omfattning som RESO bygdesemester. Efterfrågan på sådan inkvartering väntas stadigt öka på alla håll. 3.4.7. Turisthotell Antalet hotell och pensionat, som används för semesterändamål, kan uppskattas till omkring 400. Huvudparten, eller cirka 75 °/o av dessa, är byggda före 1939, de flesta långt tidigare. 1939—1950 tillkom 45, 1950—1960 34

91 och efter 1960 20 anläggningar. Lokaliseringen av hotell och pensionat i landet framgår av kartbilaga 7, där dock icke hotell och pensionat i städer medtagits. Flertalet av anläggningarna är emellertid inte nyuppförda, utan har omändrats från annat användningssätt. Västkusten har jämte vissa sjöområden i Mellansverige de tätast belägna turisthotellen, medan i norr Jämtlands län intar en särställning. Kusthotellen är öppna under sommaren (juni—augusti), fjällhotellen har en sommar- och en vintersäsong, och endast vissa turisthotell och pensionat i inlandet håller öppet året om. Någon samlad genomsnittlig beläggningssiffra finns ej beroende på de varierande öppethållningstiderna. För sommaranläggningarna kan dock sägas, att full beläggning knappast kan påräknas mer än under 4—6 veckor. Fjällhotellen kan numera räkna med god beläggning under jul- och nyårshelgen, från februari t. o. m. april (inkl. påskhelgen), medan sommarsäsongen vanligen är sämre belagd. Den växande turistströmmen från andra länder har också starkt ökat efterfrågan på goda turisthotell. De korta säsongerna och de starkt stegrade kostnaderna, i synnerhet på personalsidan, gör lönsamheten problematisk. De äldre anläggningarna erbjuder endast undantagsvis sådan utrustning, som motsvarar dagens krav. Behovet av upprustning och modernisering är därför stort, men mot bakgrunden av den dåliga lönsamheten kan några större nyinvesteringar knappast förväntas. Detta torde i synnerhet gälla de mindre enheterna, som efter hand kommer att minska i antal, men svårigheterna även för övriga turisthotell är påtagliga. En viss upprustning och tillbyggnad har skett med hjälp av de statliga garantilån, som branschen kunnat få sedan 1959. De turisthotell, speciellt i södra och mellersta Sverige, som kan erbjuda konferensservice, har under senare år kunnat notera en förbättrad lönsamhet genom den ökande efterfrågan på kurs- och konferensplatser. Av den undersökning, som utredningen redovisade i del I, framgick att under 1963 14 °/o av semesterfirarna bodde på hotell och pensionat under sommarsemestern, medan 40—60 % använde denna inkvarteringsform under semester, som togs ut under vinterhalvåret. Den längre semestern har medfört en mindre säsongförlängning sommartid och en efterfrågeökning under vintern. Även om sådana boendeformer som stugor och camping sannolikt kommer att visa större ökning, behöver det framtida behovet av hotell och pensionat med dessas större bekvämlighet knappast sättas ifråga. Efterfrågetrycket kommer även i fortsättningen främst att vända sig mot kustregionerna i södra och mellersta Sverige. Allt flera kommer emellertid att försöka ta ut en semestervecka under vinterhalvåret och, i den mån utlandsresa icke föredras, välja de svenska fjällen som resmål. Hotellgästen ställer krav på service och tillgång till variationsmöjligheter. Dessa krav torde bäst kunna tillgodoses av större eller medelstora anläggningar, gärna grupperade i vad som skulle kunna kallas turistiska tätorter.

92 Utbyggnaden av turisthotell och pensionat i Sverige torde hänga intimt samman med möjligheterna att ernå förlängda säsonger genom ytterligare semesterspridning.

3.4.8. Anläggningar för olika friluftsaktiviteter Flertalet av de människor som under semestern, veckoslut eller annan ledighet uppehåller sig i fjärrområden av olika karaktär och som önskar utöva ett aktivt friluftsliv, är vid sidan av övernattningsmöjligheter beroende av en rad olika anläggningar där. Dessa anläggningar är i stort sett samma som tidigare behandlats under avsnittet näranläggningar. Här framstår således ett betydande behov av olika former av raststugor, friluftsbad, teknikbackar, skidliftar, fiskevatten, spår och leder etc. Av stor betydelse för det rörliga friluftslivet i fjälltrakterna är de anordningar, som vidtagits för att ge vägledning, framkomlighet och säkerhet: ledmarkeringar, broar, vindskydd. Under årens lopp har Svenska turistföreningen låtit rosa med stenrösen eller trästakar med kryss — s. k. ledstjärnerösningar — sammanlagt ca 2 300 km. Genom lappväsendet, olika lappbyar, domänverket och olika turistorganisationer och turistanläggningar har liknande anordningar flerstädes tillkommit, och under det senaste året har rikspolisstyrelsen inträtt som högsta instans för fjällräddningstjänsten och därmed tagit ansvar för vissa anordningar. Alltjämt kan STF:s system av anordningar betraktas som en stomme i systemet, och föreningen har under senare år ombesörjt åtskilliga anordningar åt länsstyrelserna i fjälllänen, vilka erhållit särskilda bidrag ur statens friluftsfond för ändamålet. STF har i sådana fall också åtagit sig och av egna medel bekostat underhåll av anläggningarna under 10 år. Med den fortgående snabba ökningen av fjällturismen kommer detta slag av anordningar att få ökad vikt.

KAP1TEL

4 D e t nuvarande finansiella s t ö d e t s utformning

4.1.

Allmänt

I sitt andra delbetänkande (SOU 1965: 19, sid. 24 ff) har utredningen lämnat en översiktlig redogörelse för statens ekonomiska stöd åt idrott, friluftsliv, naturvård och turism. De sammanlagda anslagen på riksstaten för dessa ändamål beräknades till ca 70 milj. kronor för budgetåret 1965/66. Som jämförelse kan nämnas, att de kommunala investeringarna i idrottsanläggningar vid en särskild undersökning avseende året 1963 beräknats uppgå till sammanlagt 80 milj. kronor. Närmare uppgifter över kommunernas insatser för friluftsliv och naturvård saknas, men de torde vara av betydande storlek. Enligt en undersökning, utförd av 1964 års turisttrafikutredning, uppgick kommunernas insatser för turism i samband med investeringar i olika anläggningar för perioden 1960—1964 till ca 130 milj. kronor. Här ingår anläggningar, som helt eller delvis utnyttjas av turister, dels inkvarteringsutrymmen, dels anordningar som kan vara ägnade att locka turister, friluftsgårdar, badplatser etc. Det redovisade beloppet måste emellertid betraktas mot bakgrunden av det stora svängrum, som ges för bedömningar i det enskilda fallet, d. v. s. om den enskilda anläggningen tillkommit för att delvis utnyttjas av turister eller helt av egna invånare. Statens stöd till friluftslivet och dess anläggningar lämnas i första hand genom fonden för friluftslivets främjande, anslaget till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder, kreditgarantier för turisthotell samt statskommunala beredskapsarbeten och lokaliseringsstöd. Dessutom utgår bidrag till vissa delar av friluftsanläggningar ur fonden för idrottens främjande (bastur, el-ljusspår, friluftsbad) och ur allmänna arvsfonden (för främjande av barns och ungdoms vård och fostran). Till förvärv av mark för friluftslivet disponeras även vissa naturvårdsanslag. För att underlätta fritidstrafiken utgår stöd till vissa enskilda vägar (8 kap.) Huvuddelen av stödet till friluftsliv utgår till anläggningar. Bidrag till administrationskostnader och kostnader för instruktörer för friluftsverksamhet utgår i begränsad omfattning ur friluftsfonden och idrottsfonden. Särskilt statligt stöd till ungdomens idrotts- och friluftsliv utgår i form av det statliga stödet till ungdomens fritidsverksamhet (VIII ht). Det sistnämnda avser i första hand att täcka administrationskostnader och instruktörsverksamhet.

94 Följande exempel belyser i viss mån storleken av bidragen till administrationskostnader m. m. Skid- och friluftsfrämjandet erhöll 1965/66 följande bidrag för administrationskostnader samt för kostnader för central och regional kursverksamhet och instruktörsverksamhet: Administrations- och instruktörsverksamhet

Ur friluftsfonden

35 000

Central och regional kursverksamhet

50 000 (dessutom för annan verksamhet lOOOOi

Ur idrottsfonden

77 500

132 500

(varav tilläggsanslag 50 000)

(dessutom för ungdomsidrott m. m. 7i 500)

För ungdomsverksamhet (VIII ht)

116 000

Reso erhåller för sin bygdesemester ett administrationsbidrag ur fonden för friluftslivets främjande med 75 000 kronor. Till Svenska turistföreningen utgår för närvarande icke något administrationsbidrag.

4.2.

Friluftsfonden 4.2.1. Allmänt

Till fonden för friluftslivets främjande sker avsättning ur ett anslag på X ht. 1 I 1939 års statsverksproposition föreslog föredragande departementschefen, att 20 °/o av behållningen av AB Tipstjänsts verksamhet skulle avsättas för befrämjande av friluftslivet. Då statens behållning av ifrågavarande verksamhet förväntades uppgå till 15 milj. kr., föreslogs avsättningen till den nya fonden för budgetåret 1939/40 uppgå till 3 milj. kr. Detta förslag biträddes av riksdagen, som för budgetåret 1939/40 anvisade ett förslagsanslag av 3 milj. kr. för överföring till en av statskontoret förvaltad fond, benämnd Fonden för friluftslivets främjande. Förslag till anslagsfördelning skulle framföras av ett särskilt inrättat organ, statens fritidsnämnd, år 1963 ombildad till statens friluftsnämnd. Instruktion för nämnden utfärdades 1940. Däri angavs att nämndens uppgift skulle vara att utgöra statens rådgivande organ i frågor rörande fritidens utnyttjande för friluftsliv, ävensom i frågor, vilka därmed äger samband. Nämnden är alltså ett förslagsställande organ, medan Kungl. Maj:t prövar och beslutar i varje särskilt fall om dispositionerna av friluftsfondens medel. Den plan för tipsmedlens fördelning, som 1939 års riksdag godkände och som bl. a. innebar att 20 °/o av överskottet skulle gå till friluftsändamål, kom aldrig att genomföras. 1

Fr. o. m. budgetåret 1966/67 redovisas anslaget på IX ht.

95 Avsättningarna budgetårsvis till fonden har varit 1939/40 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53

3,0 milj. kr. 0,5 — 0,75 0,75 0,75 1,25 1,5 2,0 1,0 1,0 1,0 0,75 0 /.)

4.2.2. Allmänna

1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 (förslag) ..

0,75 milj. kr. 1,0 1,0 1,1 1,25 1,25 1,4 1,4 1,6 1,8 2,1 2,6 3,0 3,5

bidragsändamål

För att bidrag ur fonden skall kunna utgå, skall ändamålet i fråga på ett eller annat sätt äga anknytning till ett sportligt betonat friluftsliv. Härigenom har erhållits en allmän avgränsning i förhållande till idrottsändamålen, vilka tillgodoses via Riksidrottsförbundet och idrottsfonden (del II, sid. 26). Ibland ryms inom en och samma anläggning både anordningar som tjänar det aktiva friluftslivet och anordningar som hör till idrottssidan. I så fall kan anläggningen tilldelas bidrag ur båda fonderna. För att en anläggning skall kunna ifrågakomma för bidrag gäller vidare, att den enligt traditionell bedömning icke kan göras ekonomiskt självbärande. Hotell, pensionat, motell och skidliftar har ansetts vara anläggningar, som alla i och för sig kan vara till gagn för friluftslivet, men dylika anläggningar förutses vara ekonomiskt självbärande och är därför undantagna från bidrag. Som ett tredje huvudvillkor för bidrag gäller, att en kommun eller annan institution av viss stadga, t. ex. en stiftelse, förening e t c , skall stå som huvudman. Däremot godtas inte en privatperson som huvudman. Delta sammanhänger med att staten kräver alt anläggningar, som fått bidrag ur fritidsfonden, skall vidmakthållas i 25 år. Om ändamålet förändras eller anläggningen upphör, föreligger återbetalningsskyldighet med avseende på den tid, som anläggningen ej kommit att tjäna sitt ursprungliga syfte. Om bidrag utgick även till privatpersoner, har man ansett garanti saknas för kontinuitet i användningen. Ytterligare gäller att anläggningen skall vara öppen och tillgänglig för alla och envar, oavsett medlemskap i viss organisation eller sammanslutning.

96 Detta innebär alltså, att en klubbstuga med en förening eller annan organisation som huvudman faller utanför bidragsgivningen i sådana fall, där stugan är avsedd att användas för exempelvis kursverksamhet eller semesterbruk enbart för föreningens eller organisationens egna medlemmar. Bidrag kan däremot utgå till förening och organisation, som vill äga och driva en friluftsgård eller skidstuga avsedd att vara tillgänglig för allmänheten. För erhållande av bidrag gäller vidare, att vederbörande huvudman skall göra en egen insats. Det statliga bidraget är alltså avsett att tjäna som stimulans och utgår som regel med viss procent av de beräknade anläggningskostnaderna. Procentsatsen varierar med ändamålet. För riksanläggning, som inte kan förutsättas få kommunbidrag i samma utsträckning som anläggning avsedd att i huvudsak tjäna det lokala behovet, utgår i vissa fall bidrag med 80 °/o av anläggningskostnaderna. Huvudregeln är eljest bidrag med 60 °/o. Det har emellertid under senare år ej varit möjligt för nämnden att i varje enskilt fall tillstyrka bidrag motsvarande hela denna procentsats. Dessutom har nämnden ansett, att man med nuvarande medelstillgång i friluftsfonden inte bör ge mer än 75 000—100 000 kronor till en och samma anläggning, semesterbyar undantagna. De olika bidragsändamålen framgår närmare av följande avsnitt. I tabell 32 har de tillgängliga anslagsmedlen fördelats på olika verksamhetsområden. Bidragens regionala fördelning framgår av tabell 33. Tabell 32. Tillgängliga anslagsmedels disposition för skilda ändamål från och med fondens tillkomst den 1 juli 1939 till och med den 30 juni 1965. Kronor Procent Friluftsgårdar m. m 8 678 800 Semesterbyar 4 857 900 Vandrarhem 5 404 400 Campingplatser 2 084 950 Semesterhem för husmödrar . . . . 1 584 400 Husmoderssemesterverksamhet • • 461 850 Fjällräddningstjänst 185 500 Badanläggningar 1 929 200 Kursverksamhet 1 038 600 Scoutverksamhet 1 598 300 Fritidsreservat Staten Kommuner Organisationer Administrationsbidrag Diverse

445 800 884 750 503 450

28,0 15,6 17,4 6,7 5,1 1,5 0,5 6,2 3,4 5,1

1 834 000

5,9

903 000 547 000

2,9 1,7

Summa 31 107 900

100,0

97 Tabell 33. Beviljade bidrag ur fonden för friluftslivets främjande fördelade länsvis. Anslag Stockholms stad och lån 1 934 350 Uppsala län 319 500 Södermanlands län 254 800 Östergötlands län 525 600 .lönköpings län 475 750 Kronobergs län 400 350 Kalmar län 2 425 900 Gotlands län 1 264 550 Blekinge län 988 450 Malmöhus och Kristianstads län . 1 661 600 Hallands län 588 050 Göteborgs och Bohus län 636 900 Älvsborgs län 543 100 Skaraborgs län 793 400 Värmlands län 842 000 Örebro län 550 900 Västmanlands län 442 000 Kopparbergs län 822 500 Gävleborgs län 774 300 Västernorrlands län 1 133 950 Jämtlands län 536 150 Västerbottens län 2 104 800 Norrbottens län 1 191 200 Summa 21 210 100 Riket gemensamt (vandrarhem, seoutverksamhet m. m.) Administrationskostnader

Procent 9,1 1,5 1,2 2,5 2,2 1,9 11,4 6,0 4,7 7,8 2,8 3,0 2,6 3,7 4,0 2,6 2,1 3,9 3,7 5,3 2,5 9,9 5,6 100,0

9 149 800 748 000

Summa 31 107 900

4.2.3. Viktigare bidragsändamål 4.2.3.1.

Friluftsgårdar

Till friluftsgårdar, raststugor, skidstugor, övernattningsstugor i fjällen och liknande har fr. o. m. budgetåret 1939/40 sammanlagt anvisats 8,7 milj. kronor (tabell 32). Lokaliseringen av friluftsgårdar och raststugor till vilka stöd utgått framgår av kartbilaga 8. Bidrag utgår med högst 60 °/o av anläggningskostnaderna, dock med maximering av bidragen enligt vad tidigare anförts till mellan 75 000 och 100 000 kr. beroende på anläggningens storlek, befolkningsunderlag etc.

98 4.2.3.2.

Semesterbyar

De första semesterbyarna med bidrag ur friluftsfonden uppfördes i början av 1950-talet. Nämnden har sedermera medverkat i tillkomsten av omkring 40 sådana byar, huvudsakligen i södra och mellersta Sverige. Nämnden har hittills uppställt särskilda krav i fråga om semesterstugornas utformning. De skall vara av sådan storlek och vara så inredda samt äga sådan köksoch annan utrustning, att en familj på 4—6 personer bekvämt kan vistas där under 2—3 veckor. Som villkor för bidrag gäller även, att hyran inte sätts högre än som kan anses motiverat med hänsyn till storleken av det i anläggningen nedlagda kapitalet med avdrag för uppburet statsbidrag. Kostnaden per stuga har beräknats uppgå till i allmänhet 12 000—18 000 kr. Bidrag lämnades tidigare med 4 500 kr. per stuga. Detta belopp har numera höjts till 6 000 kr. Sammanlagt har under årens lopp till semesterbyar anvisats ca 4,9 milj. kr. 4.2.3.3.

Vandrarhem

Till Svenska turistföreningen har för nya vandrarhem och för anskaffande av vissa inventarier till äldre vandrarhem sammanlagt anvisats 5,4 milj. kr. Huvuddelen av bidragen utgår med 80 % av byggnads- och investeringskostnaderna. 4.2.3.4.

Campingplatser

Till campingplatser har ur friluftsfonden hittills anvisats omkring 2,1 milj. kr. Bidrag utgår med ca 50 °/o av kostnaderna för främst sanitära anordningar. 4.2.3.5. Semesterhem

Till semesterhem för husmödrar och annan husmoderssemester har ur friluftsfonden anvisats sammanlagt 2,1 milj. kr. Under senare år har ytterst få ansökningar om bidrag till dessa ändamål inkommit. 4.2.3.6.

Friluftsbad

Iordningställande av friluftsbad har hittills primärt ansetts som en kommunal angelägenhet. Bidrag har dock lämnats ur friluftsfonden för viss speciell utrustning med sammanlagt omkring 1,9 milj. kr. Det har i allmänhet gällt badbryggor för simundervisning, omklädningshytter och toaletter. Till bassängbad lämnas bidrag endast i undantagsfall, nämligen när naturliga badmöjligheter och därmed möjligheter att meddela simundervisning över huvud laget saknas på orten eller i dess närhet. Bidrag utgår i regel med mellan 40 och 50 % av bidragsunderlaget. Då friluftsbad omfattar särskilda bryggor för simtävlingar, hopptorn och liknande, prövas ansökningen av Riksidrottsförbundets idrottsplatskommitté.

99 4.2.3.7.

Markförvärv

När friluftsfonden bildades uttalades att medel ur fonden även skulle kunna användas till inköp av mark för friluftsändamål. Närmast avsågs mark för planerade anläggningar. Bidrag härtill har emellertid beviljats endast i ringa grad, sammanlagt under årens lopp 1,8 milj. kr. Därav har 400 000 kr. ställts till domänstyrelsens förfogande, 900 000 kr. har gått till kommuner och 500 000 kr. till olika organisationer. Bidragen har som regel bestämts att utgå med 25 procent av köpeskillingen. 4.2.3.8. Övriga

bidragsändamål

Till kursverksamhet på friluftsområdet har anvisats sammanlagt omkring 1 milj. kr. Det är framför allt Skid- och friluftsfrämjandet som står som mottagare. Bidragen gäller vissa i främjandets regi anordnade, årligen återkommande ledarkurser. Scoutverksamhet. Under denna rubrik lämnas åt vissa scoutorganisationer bidrag till kostnaderna för lägervistelse för mindre bemedlad ungdom och till organisationernas kostnader för inköp av tält. Sammanlagt har till dessa ändamål anvisats drygt 1,6 milj. kr. I enlighet med 1939 års riksdagsbeslut har bidragen till organisationernas löpande administrationskostnader begränsats i möjligaste mån. Sammanlagt har härför anvisats 900 000 kr. Det gäller framför allt Skid- och friluftsfrämjandets löpande administration, Resos administrering av bygdesemestern och Riksorganisationernas campingkommittés löpande förvaltningskostnader. Senast har till dessa tre organisationer utbetalats resp. 35 000, 75 000 och 65 000 kr.

4.2.4. Av utredningen år 1963 framförda förslag l en till chefen för kommunikationsdepartementet år 1963 överlämnad promemoria 1 föreslog fritidsutredningen, att friluftsfonden omedelbart skulle uppräknas till 5,1 milj. kr. Den behovsanalys, som därvid åberopades och som utarbetats av friluftsnämnden, redovisade följande omedelbara behov. Friluftsgårdar m. m Semesterbyar Vandrarhem Campingplatser Friluftsbad Lägerverksamhet m. m Administrationskostnader

1 200 000 1 400 000 800 000 800 000 500 000 200 000 200 000 5 100 000

1 PM med utredning och förslag rörande provisorisk höjning av fonden för friluftslivets främjande, stencil 1963.

100 B e t r ä f f a n d e b i d r a g s v i l l k o r e n u t t a l a d e u t r e d n i n g e n bl. a., att det icke t o r d e v a r a riktigt att v i d h å l l a p r i n c i p e n , att b i d r a g e t till en a n l ä g g n i n g , semesterb y a r u n d a n t a g n a , skall m a x i m e r a s till 75 000 ä 100 000 k r . I fråga o m statligt stöd för i n k ö p av m a r k a n f ö r d e u t r e d n i n g e n v i d a r e : Beträffande statligt stöd för inköp au mark för friluftsändamål har utredningen utgått från att kostnader i samhand med tillskapande av naturreservat för sociala ändamål från och med budgetåret 1964/65 kommer att lösas inom naturvårdsbudgeten. Det är emellertid att märka att naturvården i princip liar som mål att säkerställa ett naturområde för framtiden i dess naturliga skick. För friluftsanläggningarnas vidkommande är i regel det primära kravet att säkerställa den mark. som erfordras som bärare av anläggningen. Detta markbehov kan ibland vara betydande. För att en anläggning skall fungera på bästa sätt erfordras ofta betydande parkeringsutrymmen, skyddszoner till angränsande bebyggelse m. m. Över huvud bör markanskaffningsfrågan till friluftsanläggningen behandlas med stor omsorg. Av dessa skäl anser utredningen det fullt befogat att statsbidrag även må kunna utgå till inköp eller långsiktig upplåtelse av mark för vissa anläggningar, främst semesterbyar, campingplatser och friluftsbad. Härigenom skulle även kunna underlättas en ändamålsenlig lokalisering av anläggningen. Utredningen föreslår därför alt, efter prövning i varje särskilt fall, bidrag till markkostnad må kunna utgå med samma procentsats som till anläggningsarbeten. Denna möjlighet torde främst böra tagas i anspråk för att möjliggöra tillkomsten av nya anläggningar pä ur friluftssynpunkt lämpliga platser, men där förutsättningar utan detta stöd icke skulle föreligga. U t r e d n i n g e n föreslog vidare, alt s t a t s b i d r a g skulle u t g å till erforderliga s a n i t ä r a a n l ä g g n i n g a r på b a d s t r ä n d e r . 1 de fall b a d s t r a n d e n ligger i n o m en l a n d s k o m m u n , m e n d ä r t ä t o r t s b o r från a n d r a k o m m u n e r h u v u d s a k l i g e n u t n y t t j a r a n l ä g g n i n g e n föreslogs b i d r a g e t utgå med 00 % av a n l ä g g n i n g s kostnaden. 1 fråga om b i d r a g e n s storlek u t t a l a d e sig u t r e d n i n g e n i stort för ett bibeh å l l a n d e av de t i l l ä m p a d e n o r m e r n a , m e n a n s å g en s t ö r r e differentiering ö n s k v ä r d i första h a n d b e t r ä f f a n d e c a m p i n g p l a t s e r och s e m e s t e r b y a r . Detta stöd b o r d e enligt u t r e d n i n g e n s m e n i n g a v v ä g a s m e l l a n 30 och 0 0 % . H ä r v i d skulle då h ä n s y n bl. a. las till d e n a k t u e l l a a n l ä g g n i n g e n s b e r ä k n a d e e k o n o miska s i t u a t i o n och de e k o n o m i s k a m ö j l i g h e t e r n a för v e d e r b ö r a n d e k o m m u n al i e n g a g e r a sig i tillkomsten av a n l ä g g n i n g e n i fråga. F r i t i d s u t r e d n i n g e n s h ä r r e d o v i s a d e förslag h a r icke u p p t a g i t s till n ä r m a r e p r ö v n i n g av s t a t s m a k t e r n a .

4.3.

Statligt

stöd till

4.3.1. Anslagets

småbåtshamnar

hittillsvarande

storlek

Till b å l s p o r t e n l ä m n a s s e d a n b u d g e t å r e t 1935/36 statligt stöd enligt k u n görelse d e n 17 m a j 1935 a n g å e n d e s t a t s b i d r a g till b y g g a n d e o c h u n d e r h å l l av m i n d r e h a m n a r och farleder. Efter förslag a v f r i t i d s u t r e d n i n g e n 1 beslöt *PM med utredning och förslag rörande provisorisk höjning av statens stöd till småbåtshamnar m. m., stencil 1963.

101 1963 års riksdag om vissa ändringar i dittills gällande regler (SFS 1964: 284). Anslag beviljas av Kungl. Maj:t efter förslag av sjöfartsstyrelsen, före 1956 av väg- oeh vattenbyggnadsstyrelsen. Bidrag har hittills utgått i följande omfattning.

Budgetår 1935/36 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42 1944/45 1946/47 , 1947/48 1948/49 . 1949/50 . 1950/51 . 1951/52 . 1952/53 .

Kronor 500 000 750 000 750 000 750 000 550 000 500 000 500 000 100 300 000 500 000 100 000 100 000 100 000 100 000 500 000

Transport 6 000100 1953/54 . 500 000 1954/55 . 600 000 1955/56 . 700 000 1956/57 . 700 000 1957/58 . 700 000 1958/59 I 000 000 1959/60 1 000 000 1960/61 1 000 000 1961/62 1000 000 1962/63 1 000 000 1963/64 2 000 000 1964/65 3 000 000 1965/66 4 000 000 1966/67 (förslag) 4 207 000

transport 6 000 100

27 407 100

Budgetår

Kronor

Utöver dessa anslag har arbetsmarknadsstyrelsen till statskommunala beredskapsarbeten i form av byggande av småbåtshamnar anvisat ca 3,5 milj. kronor. Anslaget har ursprungligen ansetts utgöra restitution av bensinskatt, som inkörts av småbåtsägarna. Frågan om anslagets storlek i förhållande till den inkörda bensinskatten har flera gånger varit uppe till debatt i riksdagen med anledning av motioner i frågan. För att bringa mera klarhet i frågan hemställde 1955 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t om utredningar tid efter annan angående hur mycket bensin, som årligen förbrukas av den mindre sjöfarten och storleken av den härpå belöpande bensinskatten. Samma år uppdrog Kungl. Maj:t åt väg- och vallenbyggnadsstyrelsen att verkställa utredningen. Uppdraget överflyttades sedermera Ull sjöfartsstyrelsen. Utredningen fullföljdes år 1957 oeh överlämnades då till Kungl. Maj:t. Vid utredningen utgick man från antalet inkomna ansökningar om bensintilldelning till motorbåtar år 1949 och beräknade sedan med stöd av importsiffror samt uppgifter om inhemsk tillverkning av båtmotorer hur många dylika som tillförts marknaden sedan år 1949 samt hur många som genom förslitning förbrukats. Man kunde på delta sätt uppskatta, att det fanns

102 86 000 småbåtar med motor år 1957. En beräkning med stöd av ökningen av antalet försäkringstagare eller ökningen av antalet medlemmar i båtklubbar gav högre värden. Den inkörda bensinskatten för dessa motorbåtar beräknades samtidigt till ett belopp av 6,8 milj. kronor per år. År 1961 genomfördes en liknande uppskattning, varvid man kom fram till att det fanns 148 000 småbåtar med motor, vilka körde in en bensinskatt av 13,4 milj. kronor. År 1964 uppskattades motsvarande bensinskatt till 20 milj. kronor. Sjöfartsstyrelsen har i sina petita lör budbetåret 1966/67 äskat medel för alt utarbeta en plan för en undersökning av beståndet av fritidsbåtar, syftande bl. a. till en noggrannare beräkning av ifrågavarande bensinskatt. De år 1949 inkomna ansökningarna om bensintilldelning utvisade, att vid denna tidpunkt ca 30 % av båtarna var hemmahörande i Stockholms stad och län och ca 10 °/o på västkusten. I övrigt var fördelningen tämligen jämn med Norrbottens län som därnäst störst med ca 6 °/o. I fråga om tillhörighet till båtklubbar har man jämfört det enligt ovan beräknade antalet båtar år 1957, 86 000 stycken, med antalet klubbanslutna båtar samma år och därvid kommit fram till att genomsnittligt för hela landet 2 2 % av båtarna var klubbanslutna. Störst var frekvensen i Uppsala län med 37 % . Därnäst kom Stockholms stad och län med 36 % , medan västkusten hade 18 % . Dessa siffror kan givetvis numera ha förändrat sig avsevärt. 4.3.2. Anläggningar utförda med statligt stöd De sålunda till förfogande ställda statsmedlen har hittills fördelats på ca 190 skilda intressenter, varvid i många fall en intressent har fått bidrag flera gånger för olika anläggningar. En uppskattning av antalet båtplatser i dess anläggningar, baserad på en omräkning till dagens prisläge av anläggningskostnaderna samt ett ungefärligt medelvärde av kostnaden per båtplats, ger vid handen, att 11000— 12 000 båtplatser torde finnas tillgängliga i de hamnar, som byggts med statsbidrag. Då antalet småbåtar med motorer för närvarande torde uppgå till ca 200 000, vartill kommer ett stort antal segelbåtar utan hjälpmotorer, kanoter m. m., är det uppenbart, att dessa med statligt stöd utförda hamnar endast härbärgerar en liten del av båtbeståndet. Båtbeståndet i övrigt torde delvis vara baserat på hamnar utförda av kommuner och båtklubbar utan statsbidrag, men till sin huvuddel säkerligen vid privata bryggor. 1.3.3. Hittillsvarande

medelsdisposition

Av förut nämnda ca 190 bidragsmottagare är ca 100 st. kommuner samt 80 st. föreningar (båtklubbar, fiskehamnsföreningar m. m.). I fråga om bidragens storlek faller 77 % på kommunerna, 2 1 % på föreningarna och 2 %

103 på sluten. Bidragen fördelar sig med 88 % på hemmahamnar, 7 °/o på uthainnar och 5 %> på farleder. De objekt, som kommit till stånd med statligt stöd, hänför sig som regel till hemmahamnar i tätörtskomrouner. Behovet av att anlägga sådana hamnar har också varit störst. Orsaken till prioriteringen är sålunda att hemmahamnen är en nödvändig förutsättning för att en stor del av tätortens befolkning över huvud taget skall kunna ha en båt. Det stigande antalel båtar, inflyttningen till tätorterna samt det ökade markbehovet inom tätorterna har medfört en akut brist på bål platser i inånga städer och samhällen. Det liar ansetts vara en förstahandsuppgifl att avhjälpa denna brist. Näst hemmahamnar har anslutningshamnar ansetts vara angelägnast med hänsyn till den betydelse de har för att underlätta färd snabbt till längre bort belägna fritidsområden i våra kusttrakter. Behovet av dylika hamnar blir mer och mer trängande allt efter som fritidsbebyggelsen förskjutes allt längre ut. Anledningen till att dylika hamnar icke kommit till utförande i större utsträckning tidigare är främst dels att markfrågorna är svårlösta på de platser som har ur kommunikationssynpunkt gynnsamma lägen vid kusten, dels alt den närmast till hands liggande intressenten, nämligen värdkommunen, i regel är föga angelägen att lägga ned kostnader på en anläggning, som huvudsakligen betjänar en allmänhet från annan kommun. Uthamnar har under senaste år endast kommit i fråga för statsbidrag i något enstaka fall. 4.3.4. Bidrogsvillkor Av bidragsvillkoren (SFS 189/1935, ändr. 682/1955, 282/1904, statsverksprop. 190-1 bil. 8 i). 49) framgår bl. a. följande. Bidrag kan beviljas till byggande och underhåll av hamnar, bryggor och farleder, som är avsedda att tjäna den mindre sjöfartens och motorbåtstrafikens intressen. Några restriktioner beträffande bidragsmottagarens status finns icke. Bidraget kan uppgå Lill mellan 30 och 90 °/o av den verkliga kostnaden för arbetet. Bidragsprövningen görs beroende bl. a. på kommunens finansiella situation, om anläggningen är avsedd enbart för kommunens egen befolkning eller ej, de av naturförhållandena betingade byggnadskostnaderna per båtplats samt angelägenheten ur allmän friluftssynpunkt av att anläggningen kommer till stånd. 1 bidragsberättigade kostnader må inräknas projekteringskostnader samt kostnader för sanitära anordningar och parkeringsplatser för bilar. Till anslutningshamn kan i vissa fall bidrag utgå till 70 % av marklösenkostnaden. Statsbidraget utgår ej till byggnadsarbete, som påbörjats innan bidraget beviljats. Underhåll och drift av anläggningen skall ombesörjas och bekostas av anläggningens ägare, såvida ej statsbidrag utgår härför.

104 Byggandet oinbesörjes av sjöfartsstyrelsen, såvida icke i särskilda fall annorlunda bestämmes. Hamnområdet skall vara avstyckat och lagfart ha meddelats för bidragsmottagaren. Sjöfartsstyrelsen har dock möjlighet att medge undantag tills vidare. Där stadsplan finns, bör hamnens eller farledens område däri införas och fastställas. Området får ej försäljas, intecknas eller uthyras längre än 10 år utan sjöfartsstyrelsens hörande. Länsstyrelsen skall yttra sig över bidragsansökningen, som skall vara ställd till Konungen. Sjöfartsstyrelsen ingiver ansökningen jämte eget och länsstyrelsens yttrande till Kungl. Maj:t.

4.4. Stöd till anläggningar för friluftsliv genom och lokaliseringsstöd

beredskapsarbeten

4.4.1. Beredskapsarbeten Arbetsmarknadsstyrelsen som central statsmyndighet för allmänna arbetsmarknadsfrågor åligger bl. a. att vidtaga åtgärder till främjande av sysselsättning åt arbetslösa. Anordnandet av beredskapsarbeten är ett av de medel som härvid kommer i fråga. Beredskapsarbete kan ulföras antingen som statligt eller statskommunalt beredskapsarbete, vilket anger i vilken regi arbetet utföres. Statligt beredskapsarbete utföres sålunda i arbetsmarknadsstyrelsens eller annan statlig myndighets regi och statskommunalt beredskapsarbete i pri markorn muns eller landstings regi. För beredskapsarbete kan anläggningar för turism och friluftsliv ifrågakomma. Anläggningar av ifrågavarande slag, som avses att utföras som beredskapsarbete, bör i första hand ägas och drivas av primarkommun eller landsting. I det fall anläggningen skall ägas och drivas av turist- eller fritidsorganisation, bör huvudmannaskapet för anläggningen gentemot arbetsmarknadsstyrelsen i första hand åvila den kommun, i vilken anläggningen är belägen. Undantag härifrån kan som regel endast ifrågakomma i det fall huvudmannen utgöres av större turist- eller fritidsorganisation med riksomfattande verksamhet. Statsbidrag till anläggning som utföres som beredskapsarbete utgår i princip efter samma grunder, som skulle gällt därest anläggningen varit berättigad till statsbidrag från friluftsfonden etc. Detta innebär att arbetsmarknadsstyrelsen i fråga om anläggningar för turist- och fritidsändan ål inhämtar statens friluftsnämnds yttrande dels ur tekniska och funktionela synpunkter, dels i statsbidragsfrågan. Vid utförande av anläggning som leredskapsarbete kan statsbidrag dock utgå även till kostnader för sådaia delar av anläggningen, som enligt gängse normer icke skulle varit statsDidragsberättigade. Bidragets storlek kommer alltså att i stort ligga på 30— 50 °/o av anläggningskostnaden.

105 Beredskapsarbeten avseende objekt på naturvårdens, idrottens, friluftslivets och angränsande områden har ökat i betydelse under de senast förflutna budgetåren. Sådana beredskapsarbeten beviljades till en sammanlagd byggnadskostnad av ca 11,0 milj. kronor 1962/63, ca 33,8 milj. kronor 1963/64 och ca 38,6 milj. kronor 1964/65. Motsvarande statsbidrag utgjorde ca 6,1, 13,4 och 15,5 milj. kronor. Under samma budgetår beviljade arbetsmarknadsstyrelsen projektcringsbidrag på 180 000 kronor, 445 000 kronor och 185 000 kronor. De härav berörda anläggningarna beräknades draga en sammanlagd byggnadskostnad av 3,6 milj. kronor 1962/63, ca 12,0 milj. kronor 1963/64 och ca 6,8 milj. kronor 1964/65. Beredskapsarbeten i anslutning till direkta friluftsanläggningar har för budgetåret 1963/64 utförts till en sammanlagd kostnad av 9,2 milj. kronor, varav statsbidrag utgått med ca 4,8 milj. kronor. Siffrorna för budgetåret 1964/65 är 11 resp. 5 milj. kronor. Dessutom har statsbidrag utgått till vägbyggnader inom fritidsområden, till utbyggnader, röjning och städning av fritids- och grönområden. Bidrag har hittills utgått till badplatser, campingplatser, rastplatser, skidbackar, småbåtshamnar, turiststationer, friluftsgårdar, raststugor m. m. Med hänsyn till att situationen på arbetsmarknaden bestämmer medlens lokalisering har dessa hittills i första hand använts i Norrland.

4.4.2. Lokaliseringsstöd Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse nr 101 av den 23 april 1965 kan statligt lokaliseringsstöd i form av lokaliscringslån och i undantagsfall lokaliseringsbidrag lämnas till ny-, till- eller ombyggnad av turistanläggningar inom norra stödområdet under förutsättning att stödet kommer glesbygderna till godo. I inrikesdepartementets anvisningar sägs vidare, att stöd inte utgår till turistanläggningar i de större tätorternas närhet i det norra stödområdet, men väl till sådana anläggningar på landsbygden och i mindre tätorter, under förutsättning att fortvarig sysselsättning därigenom direkt eller indirekt bereds befolkningen där. I undantagsfall kan stöd utgå till turistanläggningar i större tätorter i norra stödområdet, under förutsättning att fortvarig sysselsättning bereds befolkningen i angränsande glesbygder. Till turistanläggning räknas hotellbyggnad med personalutrymmen och andra anordningar för att anläggningen skall kunna tjäna sitt syfte, större campinganläggningar, semesterbyar och skidliftar. Stödets storlek bedöms från fall till fall. I regel utgår det inte med högre belopp än 2/3 av stödunderlaget. Procenttalen 35 och 5 0 % representerar vad som högst kan utgå i form av bidrag. Bidragets storlek bestäms med hänsyn till företagels egna resurser, den tilltänkta investeringens storlek samt angelägenheten från samhällets synpunkt av att företaget kommer till stånd på viss plats.

100 4.5. Turisthotellens

lånegarantier

Syftet med de statliga s. k. hotellgarantilånen är att medverka till en upprustning och modernisering av turisthotellen samt alt genom utbyggnad av kapaciteten skapa bättre likviditet. Lånen administreras av kommerskollegium och riksbankens avdelningskontor. Vid handläggningen av dessa ärenden inhämtas regelmässigt yttrande från Svenska turisthotellens riksförbund. Från och med den 1 juli 1959, då denna möjlighet tillkom för turisthotellen, har garanti tecknats för lån på 11,0 milj. kronor. Lånen är maximerade till 1 milj. kronor. Antalet berörda anläggningar uppgår till 58, av vilka ca hälften är belägna i Jämtland och Härjedalen. Den totala investeringen i samband härmed har beräknats till ca 40 milj. kronor. Beträffande villkoren för lånen kan bl. a. nämnas, att den längsta möjliga amorteringstiden uppgår till 20 år — vilket dock endast medgivits i undantagsfall, att amorteringsfrihet i regel icke beviljas längre än för två år samt att ränta erlägges efter rörlig räntefot. Den till turistanläggningar hänförliga delen av låneverksamheten har icke hittills föranlett någon belastning av det speciella anslag som finns för täckande av förluster av statlig lånegarantiverksamhet.

KAPITEL

5 A n a l y s a v e k o n o m i n vid vissa a n l ä g g n i n g a r

5.1. Undersökningens

uppläggning

Till grund för ställningstaganden och bedömanden angående behovet av -statligt finansiellt stöd till olika typer av anläggningar har utredningen ansett det nödvändigt alt få belyst de ekonomiska förhållandena vid vissa anläggningstyper. Utredningen fann den lämpligaste vägen vara att inhämta uppgifter från ett antal kommunalägda semesterbyar och campingplatser. För ändamålet utarbetade utredningen frågeformulär i samråd med Svenska kommunförbundet. I formulären ingick bl. a. en allmän beskrivning över anläggningarnas storlek och läge, utnyttjande av anläggningarna, uthyrningspriser, anläggningskostnader, finansiering, driftsutgifter och intäkter. Frågeformulären sändes till resp. kommunalnämnd eller drätselkammare, vilka ifyllde desamma. Med hänsyn bl. a. till svårigheten att exakt ange vissa begärda uppgifter är givetvis undersökningsmaterialet behäftat med vissa brister. Enligt utredningens mening synes materialet dock ge en god allmän bild av de ekonomiska förhållandena vid campingplatser och semesterbyar. Efter visst bortfall har det bearbetade materialet omfattat 20 semesterbyar och 46 campingplatser.

5.2.

Semesterbyar

5.2.1. Allmänt De undersökta anläggningarna har utvalts så att ekonomin under olika betingelser skulle komma att belysas. 1 undersökningen ingick sålunda större och mindre anläggningar inom semesterregionerna i såväl södra som norra Sverige. Resultatet av undersökningen framgår av tabell 34, där materialet grupperats på följande sätt: semesterbyar i södra Sverige semesterbyar i mellersta Sverige semesterbyar i norra Sverige. Det ekonomiska resultatet är givetvis beroende på en rad olika faktorer såsom anläggningskostnader, finansiering, driftsutgifter och intäkter. De olika posterna skall kortfattat kommenteras.

103 Tabell ii i. Sammanställ ling över ilen o

o •si

y. BB

te •r,

~~r. ~

n ET

Södra Sverige

1902 1959 1954 1950 1950 1957 1958 1900 1955 1955 1950

C)0 94 00 130 41 25 34 45 21 15 30

S:a

501 Medeltal

51 Mellersta Sverige

1953 1950 1953 1951

114 Medeltal

29 Norra Sverige

1904 1904 1901 1903 1901

SL o

18 14 10 20 20

X X

—

7 7 7 4 0 0 5 7 4

—

11 20 11 10 10 12 10 9 11

125—150 95—195 70— 84 77— 98 75— 95 00—100 84—105 70—110 100—120 100—120 85—135

Anläggningskostnad exkl. markvärde

X X

totalt

per stuga

totalt

24 300 14 500 7 333 21 400 10 300 13 272 10 353 8 400 8 333 8 (507 10 278

1 458 000 1 363 000 440 000 2 782 000 425 000 331 805 352 000 378 000 175 000 130 000 370 000

1 007 330 1 500 0 292 488 340 1 170 778

100 000 31 000 90 000 818 000 20 000 8 500 40 000 35 000

x X

—

4 007 1 042

70 000 37 500 1 250 000

8 201 805

14 025

20 10 (i 5

14 13 11 7

53— 70 53—• 70 70— 85 40— 05

20 985 12 750 18 143 3 231

2 228 1 808 000 408 000 127 000 25 850

3 731 3 125

20 779

15 17 8 17 0

22 19 9 18 9

150 145—210 100 145—180 05— 95

27 778 19 043 7 573 15 915 10 110

250 000 100 000

__ 025

2 308 850

40— 85

Markvärde

per sluga

00—195

07 32 7 8

S:a

Hyresavgift per stuga — c per vecka

5 SP M si--

ekonomiska

5 000 355 000

3 111 500 000 275 000 75 734 318 300 202 201

2 778 357

— 1 250 700

25 000 14 000 94 000

1 371 235

05—210

50 000 5 000

S:a

82 Medeltal

10 722

1 110

Medeltal lör de 10 bästa

13 707

1 105

5.2.2. Byarnas storlek och standard De semesterby ir som finns i dag varierar sinsemellan beträffande storlek, utrustning etc. Detta är också i hög grad förhållandet beträffande de byar, som ingår i un dersökningen. 1 fråga om storlek har medtagits dels anläggningaf som ha r ett relativt stort antal hus, 60—130, dels sådana som har ett mycket beg ränsat antal hus, 10—20. Vad utrustningen beträffar, återfinns dels såda na med en mycket hög standard, innebärande att varje hus är försett med wc, vatten, avlopp, kylskåp, el-ljus, dels sådana med en något enkla i*e sta ndar< 1, te, köks avloj >p, VIttten vid gemensu nit tapp ställe, cl els

KM) situationen

tid de

undersökta semester!) yarna. Driftsutgifl IM"

S inn ni a anläggningskostnader

1 558 000 1 394 000 530 000 3 (500 000 445 000 340 305 392 000 413 000 175 000 200 000 407 500

Inkomster

per stuga

Driitsöver-/underskott 1964

Kapitaltjanslkostnader

totalt exkl.

under-

underh.

håll

1 035 224 940 360

174 10 412 49

352 419 581

503 72

6(59

143 49 194

905 799

1(54

9 454 805

62 000 113 604 14 0(58 175 868 1(5 763 21 381 1(5(586 33 553 17 043 14 312 35 750

per stuga

totalt

per stuga

2 033 1 209 833 1 512 912 1 467 1014 1 214 1 274 1029 1 295

122 000

113 611 49 983 196 507 37 400 36 681 34 470 54 648 26 744 15 440 46 605

+ +

521 028

1 309

2 058 000 508 000 127 000 30 850

1 102 l 522 562 100

729 363

122 691 (50 308 9 774 2 920

1 210 1 185 1 274 5(58

2 723 850

195(593

23 893

1 117

550 000 280 000 75 734 343 300 216 201

1 396 1 326

527 1 034

1 717

1 162

25 264 18 5(55 (5 096 25 280 17 482

2 604 2 (522

—

82 230 67

1 465 235

612 523

+ 219 095 701

4(59

-1- 462

75 + 1 128 + 302 10 855

+ +

81 056 37 934 8 920 1545

910 2 102

92 687

totalt

1 809 1046 596 1 834 7(50

108 518 98 323 35 740 238 422 31 175 23 983 26 992 28 588 12 425 12 730 28 145

959 794 635 592 849 782

621 699

645 041 1 150

122 203

41 635 22 374 854 1 625

2 103 1 0(52 1 288 261

63 238

555 46 8(55 36 703 9 095 42 03(5 16 854

per stuga

+ 213 061

132 455

•

+ 60 000 + 7 + 35 915 + 20 (539 + 20 637 + 15 300 + 17 784

1 000 0 599 159 503

734 089

1(5 853

834 2(55

+ + + +

totalt

-1- 1200 + 1296 J_ 300 + 838 31

185 938 1 631

+ 21 601 + 18 138 + 2 999 + 1(5 756 628

2 111 1 413

538 1 192

+ 58 866

151 553

140 868 33 968 9 017 2 085

38 000 19 775 5 377 23 849 15 056 102 057

1 7 869

1 046

1 130

1 848

1 245

14 872

1 442

+ 701 1

1 033

sådana som har gemensamma toaletlanordningar. Speciellt tycks de anläggningar som tillkommit Under senare år ha fått en högre standard än övriga. De anläggningar som byggts under senare år har också i regel vinterbonade hus. Byarna skiljer sig också rätt väsentligt i fråga om serviceutrustning. I de större byarna finns ofta inom området servicebyggnader inrymmande servering, affär, samlingslokal etc. och oftast finns inom området bollplaner, lekplatser, badplatser etc. Vid andra anläggningar förekommer endast några få av dessa gemensamhetsanordningar och vid en del saknas de helt. , ,

110 5.2.3.

Anläggningskostnader

Anläggningskostnaderna för en semcsterby varierar bl. a. beroende på antalet stugor inom anläggningen, standard, anläggningsår, serviceanordningar av olika slag o. s. v. Undersökningsmaterialet visar en mycket stor variation om man ser till anläggningskostnad per bus exklusive markvärde. För de mest välutrustade byarna, med vinterbonade bus ocb vart och ett försett med vatten ocb avlopp ocb separat vattentoalett, ligger anläggningskostnaderna exklusive markvärde på omkring 24 000—28 000 kr per bus. Där standarden är något lägre — separata te-toaletter ocb gemensamma vattenposter — varierar anläggningskostnaderna mellan 15 000—20 000 kr per hus. I båda fallen ingår dock olika typer av gemensamma anläggningar, servicebyggnader, bollplaner etc. För vissa byar som varit i bruk 5—6 år eller mer är anläggningskostnaderna ofta lägre. Vid flera anläggningar, speciellt vid mindre byar ligger anläggningskostnaderna på 8 000—10 000 kr. I dessa fall är standarden ofta lägre och vidare saknas servicebyggnader m. m. inom området. Markkostnaderna per hus varierar rätt kraftigt, från några hundra till drygt 1 000 kr. Ser man till de huvudsakliga anläggningskostnaderna består de givetvis i första hand av byggnadskostnader, som då inte enbart inkluderar uthyrningshusen och inredningen utan också servicebyggnader. Av den totala anläggningskostnaden exklusive värdet för tomtmark utgör byggnadskostnaderna således ofta 05—80 °/o, kostnaderna för vatten- och avloppsanläggningar ligger på 10—fl °/o i de fall där man har separata wc. Även kostnader för vägar och parkeringsplatser är betydande, 5—10%. 5.2.4. Finansiering Huvuddelen av kostnaderna bar 1 »estritts med kommunernas egna medel. I flertalet fall har bidrag utgått från friluftsfonden. Bidragen bar varierat mellan 15 och 40 °/o beroende bl. a. på anläggningskostnaden och semesterbyns storlek. Däremot syns bidraget icke ha varit beroende på don förväntade ekonomiska avkastningen. 5.2.5. Avgifter Som framgår av tabellen är uthyrningsavgiftcrna rätt låga och varierar mellan 40 och 195 kr i veckan. Den vanligaste avgiftsnormen tycks vara 100—120 kr per vecka och hushåll. Avgifterna under högsäsongen är något högre än under övriga tider. Flertalet av stugorna har en utrustning för 4—o personer. Den nu tillämpade hyresnormen innebär således att boendekostnaden per person ligger under 5 kronor per dag. 5.2.6. Utnyttjandet Utnyttjandet av semesterbyn har undersökningen sökt belysa dels genom att kartlägga antal vistelseveckor per stuga ocb dels antal hushåll som hyrt

Ill por stuga. Flertalet av anläggningarna i de södra semesterregionerna har varit öppna från slutet av maj till början av september. Antal hushåll som hyrt per stuga varierar från 4—7 och antal vistelseveckor per stuga kan beräknas till 9—20. De semesterbyar som ligger så til att de kan utnyttjas även som replipunkter lör friluftsliv under vinterhalvåret har en något längre utnyttjandetid. Antal hushåll som använt dessa stugor uppgår i åtskilliga fall till 8—9 och antalel vistelseveckor per sluga kan uppgå till 20. 5.2.7. Driftsutgifter I driftsutgifterna ingår kostnader för personal, uthyrningsverksamhet, renhållning, vatten- och avlopp, elektrisk energi, skatt och försäkringar, underhåll av byggnader och underhåll och förnyelse av inventarier. I driftsutgiflerna har däremot icke modtagits kapitaltjänslkoslnader. Beräknar man driftsutgifterna per stuga varierar dessa bland annat I 111 följd av skillnader i underhållskostnader och anläggningens storlek. Kostnaderna för uthyrningsverksamheten har i vissa fall varit svåra att uppskatta. Speciellt har kommunens egen insats bedömts något olika. För de mera välutrustade byarna varierar driftkostnaderna per stuga mellan 800 och 1 200 kr per år, medan för vissa av de mindre välutrustade byarna driftkostnaderna per hus ligger något lägre, 500—800 kr, beroende på lägre personalkostnader bl. a. genom att vissa servicefunktioner, försäljning av varor, daglig tillsyn etc. saknas. Då man granskar driftkostnaderna i tabellen bör man också som ovan påpekats ha i minnot att i vissa fall kostnaderna för kommunens eller kommunalkontorets engagemang icke har upplagils till sitt fulla värde. 5.2.8. Intäkter Inläkterna består dels av hyresinkomster och dels av försäljningsinkomster. I stort varierar summa intäkter per sluga från 1 000— 1 B00 kr. 5.2.9. Slutsatser angående det ekonomiska resultatet Jämför man driftsutgifter och inkomster finner inan att nästan samtliga semesterbyar haft ett driftsöverskott. Detta varierar i stort mellan 300 och 1 000 kr per hus, tabell 35. Det har inneburit ett överskott på 20 000—60 000 kr för de större byarna och 5 000—15 000 kr för de mindre. Driftsöverskottels storlek blir givetvis beroende på i vad mån underhållskostnaderna varit normala, speciellt höga eller låga, om kommunens samtliga administrationskostnader för uthyrningsverksamhet etc. medtagits. Trots dessa reservationer synes materialet ge underlag för slutsatsen att anläggningarna nästan genomgående betalar sina driftsutgifter. Kapitaltjänstkostnaderna har beräknats utifrån 5 % ränta och en avskrivningstid på 25 år. Räntekostnaden på markvärdet är osäker då i regel

112 Tabell 35. Semesterbijama fördelade efter driftsöuerskoii resp. kapit<dtjänstkostnad per stuga. Driftsöverskott resp. kapitaltjfinstkostnad per sluga, kr.

—

0— 100

100— 200— 400— 600— 800— 1000— 1500— 1500 1000 800 600 400 200

Totalt

Driftsöverskott per sluga Södra Sverige . . Mell. Norra »

1 1 1

.3 1

11 4 5

1 1

1 2 2

Kapitalljänstkostnad per stuga Södra Sverige . . Mell. Norra »

2 1 1

11 4 5

Tabell 36. Semesterbijama fördelade med hänsyn till den del driftsönerskottet täcker kapitaltjänst kost nåden. tnell

Södra Sverige . . Meit. Norra »

iinde

öv. 100

100—75

1 1 1

av kapilalljäustkos tnaden läekt av driftsöverskottet 75

50 5 3

50-25

25—0

."i

Antal

3 l

11 4 5

resp. uppgiftslämnarc måste uppskatta markvärdet. Don mark som ianspråktagits hur i regel icke behöv! förvärvas ulan bar tidigare varit i kommunens ägo. Som framgår av beräkningarna i tabell 36 har endast en av de undersökta byarna inom sommarregionen belt betalat sina kapitaltjänstkostnader, medan sex bar kunnat betala mer än hälften och lyra mindre än 50°/o. I Norrland har fyra byar betalat mer än 50 Vt. Orsakerna till skillnaderna är givetvis flera och förklaras bl. a. av utnyttjandet och anläggningskostnaderna. Vid studium av det ekonomiska resultatet torde clet vara nödvändigt att särskilt lägga märke till den nu tillämpade avgiftsnivån. En höjning av avgiftsnivån med 30 °/o skulle innebära att flertalet anläggningar skulle ge ett tillräckligt driftsöverskott för alt även täcka kapitaltjänstkostnader. I stort synes följande slutsatser kunna dras av undersökningen. 1. Driftsöverskottet varierar i hög grad till följd av uthyrningsperiodens längd, underhållskostnader under det aktuella året och uthyrningsavgiftens storlek.

113 2. Kapitaltjänstkostnaderna är i hög grad beroende på anläggningens utformning. Hög standard och högt markvärde ger höga kapitaltjänstkostnader. 3. Semesterbyanläggningarna lämnar i regel kostnadstäckning för samtliga driftsutgifter. 4. Anläggningar belägna inom attraktivare semesterregioner lämnar ofta ett driftsöverskott av den storleksordningen att kapitaltjänstkostnaderna helt eller delvis täckes. 5. De nuvarande ekonomiska förhållandena kan väsentligt förbättras dels om uthyrningstiden förlänges, dels genom att uttaga en veckohyra, som motsvarar den högre, som tillämpas f. n. Avgiftsnivån synes nämligen för närvarande ofta ligga under vad konsumenten kan anses vara beredd att betala. 6. Förutsättningar synes föreligga att vid en utnyttjandetid av 10—12 veckor och med en normal veckohyra göra en semesterbyanläggning ekonomiskt självbärande. 7. Kravet på standard kan dock medföra så betydande investeringar att, särskilt vid kort utnyttjandetid, anläggningarna icke kan bära kapitaltjänstkostnaderna.

5.3.

Campingplatser 5.3.1. Allmänt

För att få en så allsidig belysning av ekonomin som möjligt har bland de uttagna anläggningarna medtagits såväl stora som små anläggningar, anläggningar med hög resp. låg standard, anläggningar inom semesterregionen i södra resp. norra Sverige samt platser invid tätorter och utmed allmänna vägar. Materialet har redovisats i tabell 37 med fördelning på följande huvudgrupper a) anläggningar i södra Sverige b) anläggningar i mellersta Sverige c) anläggningar i norra Sverige De olika huvudgrupperna har sedan uppdelats efter campingplatsernas storlek och utrustning. 5.3.2. Utrustning, anläggningarnas storlek m.m. I undersökningen ingår dels stora campingplatser, 250—1 000 tältplatser, dels mindre anläggningar, 50-—100 tältplatser. I fråga om utrustning finns dels anläggningar med mycket hög standard — servicebyggnader innehållande vattentoaletter, duschrum, kök, strykrum, samlingslokal o. s. v. — dels platser med relativt låg standard, i något fall endast toalettanordning. 8

114 Tabell 37. Sammanställning över den ekonomiska Antal tältplatser

£ a

Område

Antal besökande tältlag per tältplats

Avgift per tältplats

u •—c <w

st £n C

< &. Med.

1 Anläggn.kostn. per tältplats exkl. markvärde

Markvärde per tältplats

Var. 2

Med. 1

Var. 2

Med. 1

Var. 2

Med. 1

Var. 2

Med.1

Var. 2

Stora platser i södra Sverige . . .

250— 1000

0,423

3:50

2:00— 4:00

382— 1 359

200 400

Stora platser i södra Sverige, mindre god standard

175— 550

0,4— 8

4:20

3:50— 5:50

350— 699

20— 571

Medelstora platser i södra Sverige . . .

75— 110

8— 30

3:25

3:00— 3:50

130— 427

349 Södra Sverige

....

75— 1000

0,4— 30

3: 75

2:00— 5:50

130— 1 359

20— 571

Stora platser i Mellansverige . . . .

170— 500

0,04— 25

3: 70

2:60— 4:50

1 337

322— 3 900

50— 833

Medelstora platser i Mellansverige . .

50— 215

0,1— 32

3:40

1:50— 4:00

52— 2 499

80- 769

Mellansverige

50— 500

0,04— 32

3: 50

1: 50— 4:50

1 133

52 — 3 900

50— 833

Stora platser i Norrland och Dalarna

225— 850

7— 26

3:30

2:00— 4:00

256— 1679

60—

Medelstora platser i Norrland och Dalarna

26— 110

8— 26

3:40

3: 00— 4:00

455— 7 953

277— 625

Norrland Dalarna

26— 850

3:30

2:00— 4:00

256— 7 953

60— 625

....

och 1 2

7-—•

471 Medeltal. Variation.

5.3.3.

Anläggningskostnader

Anläggningskostnaderna varierar, som framgår av tabellen, bl. a. till följd av anläggningens storlek och befintliga serviceanordningar. För de större campingplatserna ligger anläggningskostnaderna i huvudsak mellan 800 och 1 200 kr. per tältplats, exklusive markvärde. Några campingplatser har en lägre anläggningskostnad per tältplats, 400 kr. Å andra sidan finns exem-

115 situationen

vid de undersökta

campingplatserna.

Driftsutgifter per tältplats per tä ltplats

Driftsöver-/ underskott per tältplats 1964

Kapitaltjänstkostnader per tältplats Med. 1

Var. 2

per t. iltplats

exkl. underhåll

Med. 1

Var*

Med.1

Var. 2

Med. 1

Var. 2

Med. 1

Var. 2

Med. 1

Var. 2

1 097

782— 1 716

47— 176

5— 117

132— 372

+ 90

+ 3— + 227

47— 114

380— 1 086

9— 37

12— 20

27— 152

+ 30

+ 0,3— + 101

27— 67

130— 776

3— 43

7— 23

18— 75

+ 6

— 26— + 18

9— 48

130— 1 716

3— 176

5— 117

18— 372

+ 59

— 26— + 227

9— 114

1 594

404— 4 733

4— 158

5— 100

4— 236

— 25

28— 319

93— 2 692

2 489

1— 499

15— 181

— 69

+ 17— — 539

7_ 177

93— 4 733

1— 499

4— 236

— 38

+ 17— — 539

7— 319

1 077

433— 2 844

15— 132

5— 58

28— 250

+ 17

+ 105— — 38

27— 194

2 166

455— 8 277

20— 208

6— 720

9— 234

— 53

+ 39— — 694

32— 581

1 175

433— 8 277

5— 720

9— 250

+ 11

+ 105— — 694

27— 581

underhåll

± 0— — 82

pel i Mellansverige, där anläggningskostnaden ligger mellan 2 000 och 4 000 kr. per tältplats. För markvärdet tillkommer ytterligare 200—400 kr. per tältplats. De ovannämnda skillnaderna beror bl. a. på servicebyggnadernas utformning och dimensionering samt kostnader för vatten och avlopp. I undersökningen finner man t. ex. att en anläggning med 400 platser försetts med en servicebyggnad som kostat 250 000 kr. Å andra sidan kan

116 andra anläggningar av samma storlek ha en servicebyggnad som kostat 70 000 kr. För de större, välutrustade campingplatserna fördelar sig anläggningskostnaderna exklusive markvärdet på ungefär följande sätt: kostnader för byggnader » » vatten- och avloppsanläggningar » » stängsel och inventarier m. m

70—80 °/o 5— 8 % 10—20 °/o

För de mindre anläggningarna med hög standard ligger anläggningskostnaderna per tältplats i regel högre än vid större anläggningar. De campingplatser som har en enkel standard redovisar en anläggningskostnad på 300— 1 500 kr. per tältplats. Servicebyggnader saknas regelmässigt vid en anläggningskostnad av 300—400 kr. per tältplats. Det är att märka att för den mindre campingplatsen kan anläggningskostnaden bli relativt hög, även om standarden är låg. 5.3.4. Finansiering Anläggningarna har i stort sett finansierats genom kommunernas egna medel. Flera platser i södra Sverige har erhållit bidrag från friluftsfonden. Bidragen varierar från ett par procent till ca 10 % av de totala anläggningskostnaderna. I Norrland har stöd i regel utgått i form av statskommunala beredskapsarbeten. Bidragen ligger i dessa fall i regel något högre. 5.3.5. Utnyttjandet För att få ett grepp om beläggningsfrekvensen och utnyttjandegraden av campingplatsen har efterfrågats antalet veckor anläggningen varit öppen, antalet veckor då anläggningen varit fullbelagd, antalet besökande tältlag, antalet vistelsedagar och antalet långtidscampare. Campingplatserna utnyttjas givetvis i mycket olika grad. Medan de allra största platserna redovisar besök av 6 000 tältlag eller fler är motsvarande siffra för de minsta campingplatserna under 500 och i något fall under 100. Det innebär att de större campingplatserna under sin säsong sammanlagt haft 15 000—20 000 övernattningar av tältlag, vilket, omräknat till personer, torde motsvara ca 50 000. De mindre campingplatserna och sämre belägna platserna redovisar sammanlagt ca 500 övernattningar av tältlag. Materialet visar vidare att utnyttjandet under säsongen är mycket ojämnt. Campingplatserna i semesterregionerna har således i regel under sommaren er. överbeläggning under en period av 10—14 veckor, men under resterande jppethållandetid en relativt låg beläggning. Av materialet framgår vidare att öppethållningstiden i södra Sverige uppgår till ca 110 dagar och i Norrland till ca 70 dagar. Ställer man det sammanlagda antalet tältlagsnätter i relation till platsernas kapacitet uttryckt i tillgängliga tältplatser under hela öppethållandetiden, finner man att det är ett relativt litet antal platser som utnyttjas mer än till hälften genomsnittligt under hela säsongen.

117 5.3.6. Avgifter per tältplats Som framgår av undersökningen ligger avgiftsnivån i genomsnitt mellan 2 och 4 kr. per tältplats. I några fall uppgår avgiften till 5 kr. Någon verklig differentiering mellan goda och dåliga platser föreligger knappast.

5.3.7. Driftsutgifter Driftsutgifterna har i undersökningen fördelats på kostnader för personal, renhållning, vatten- och avlopp, elektrisk energi, skatter och försäkringar, markarrende, hyror för byggnader, övriga utgifter inklusive kommunal administration samt underhållskostnader. Ser man till driftkostnaderna exklusive underhåll har dessa beräknats per tältplats till 20—80 kr. Det innebär att den större campingplatsen med 400—500 tältplatser har en driftkostnad mellan 60 000 och 70 000 kr. En genomgång av personalkostnadernas storlek har visat att dessa i halva antalet fall uppgår till mer än 50 % av totala driftkostnaderna. Personalutgifterna är således vanligen den dominerande kostnadsposten vid sidan av kostnaderna för löpande underhåll. Campingplatsernas kostnader för personal och underhåll är i huvudsak fasta, d. v. s. tämligen oberoende av variationer i antalet vistelsedagar (övernattningar). Det synes därför vid anläggnings- och utbyggnadsplanering böra eftersträvas, att campingplatsen får sådan utformning och storlek att så låga personalkostnader som möjligt (per tältplats) kan hållas.

5.3.8. Inkomster Inkomsterna härrör dels ifrån avgifter och dels från försäljning. För de större campingplatserna lämnar nettoinkomsten av försäljning och servering upp till 30 °/o av campingplatsens intäkter.

5.3.9. Slutsatser angående det ekonomiska resultatet Det ekonomiska resultatet har belysts i tabell 37 dels i form av driftsöverskott resp. -underskott, dels genom att kapitaltjänstkostnaden beräknats, varigenom denna kan ställas i relation till eventuellt driftöverskott. I tabellerna 38, 39 och 40 har dessutom anläggningarna fördelats med avseende på driftsöverskott, kapitaltjänstkostnader samt i vilken omfattning driftsöverskottet täckt kapitaltjänstkostnaden. Kapitaltjänstkostnaderna har beräknats efter en räntefot av 5 °/o och en avskrivningstid av 25 år. Ser man till skillnaden mellan intäkter och utgifter finner man att samtliga camping-

118 Tabell 38. Campingplatserna fördelade efter driftsöverskott per tältplats. Fördelning ;fter driftsöverskott per tältplats Område

— Stora platser i södra Sverige . .

0—25 kr 25—50 kr

50— 100 kr

100— 200 kr

200 kr—

Antal camp.platser

—

3 Stora platser i södra Sverige, mindre god standard

3 Medelstora platser i södra Sverige

2 Södra Sverige . .

—

12 Stora platser i Mellansverige . .

—

22 Stora platser i Norrland och Dalarna

—

7 Medelstora platser i Norrland och Dalarna . . .

—

5 Norrland Dalarna

—

12 Medelstora platser i MellanMellansverige

och

—

platser inom den intensiva semesterregionen, med undantag av två inläggningar, redovisar ett driftsöverskott. För de större platserna har det 'ört sig om 50—200 kr. per tältplats, de mindre platserna uppnår ett överscott på 25 kr. per tältplats. Tältplatserna i Mellansverige har däremot nästan genomgående lämnat ett mindre driftsunderskott. 1 norra Sverige återigen lur flertalet av campingplatserna redovisat ett driftsöverskott. Orsakerna t!l dessa skillnader torde i första hand vara att söka i utnyttjandet av campingplatserna. Inom semesterregioncn i södra Sverige har utnyttjandetiden i regel varit längre än i mellersta Sverige. Vidare har campinggästen i regel stannat en längre tid i södra Sverige. Flertalet av de i undersökningen irgående campingplatserna, som är belägna i mellersta Sverige har varit iv den karaktären att camparen endast stannat 1—2 nätter. Kapitaltjänskostnaden per tältplats varierar, som framgår av tabell 39 mellan 25 och 200 kr. per tältplats. I regel ligger de mellan 25 och 50 kr. per tältplats. Viriatio-

119 Tabell

3D.

Campingplatsenia

fördelade

efter

kapitaltjänstkostnad

per

tältplats.

Kapitaltjänstkostnad per tältplats Område

-25 kr

25— 50 kr

50— 75— 100— 150— 200 kr 75 kr 100 kr 150 kr 200 kr

Antal camp.platser

Stora platser i södra Sverige Stora platser i södra Sverige, mindre god standard Medelstora platser i södra Sverige

3 Södra Sverige

12 Stora platser i Mellansverige

9 Medelstora platser i Mellansverige

13 Mellansverige

90 Stora platser i Norrland och Dalarna Medelstora platser i Norrland och Dalarna Norrland

Tabell

oeli Dalarna

40.

Campingplatserna

fördelade med hänsyn till täcker kapitaltjänstkostnaden.

den

del

driftsöverskottet

Procentuell andel av kapitaltjänstkostnaderna Område 100-

100— 75

50— 25

Ej ang.

Antal camp.platser

Stora platser i södra Sverige Stora platser i södra Sverige, mindre god standard Medelstora platser i södra Sverige

3 Södra Sverige

12 Stora platser i Mellansverige

9 Medelstora platser i Mellansverige

13 Mellansverige

22 Stora platser i Norrland och Dalarna Medelstora platser i Norrland och Dalarna Norrland

och

Dalarna

120 nen beror som tidigare framgått av avsnitt 5.3.3. på utrustning, kostnader för servicebyggnader, markvärden o. s. v. Jämför man det uppkomna driftsöverskottet med kapitaltjänstkostnaderna finner man — vad den södra semesterregionen beträffar — att av 12 platser har 5 st. helt betalat samtliga kapitaltjänstkostnader, medan 5 betalat mindre än 50 °/o av kapitaltjänstkostnaderna. De senare utgörs med ett undantag av små anläggningar med låg standard, alltså sådana platser som icke varit tillräckligt attraktiva för att dra till sig långtidscampare. I norra Sverige har icke några campingplatser uppvisat ett sådant driftsöverskott att de kunnat täcka hela kapitaltjänstkostnaden. Vad sålunda framkommit torde kunna sammanfattas på följande sätt: 1. Det ekonomiska resultatet är i hög grad beroende på utnyttjandetidens längd och möjligheter att få långtidscampare. 2. Kapitaltjänstkostnaden blir i hög grad beroende på anläggningens utformning, sanitära standard etc. 3. De större campingplatserna kan i regel bättre än de små bära sina investeringskostnader. 4. Den relativt korta säsongen kan bl. a. innebära att anläggningen icke helt kan bära investeringskostnaden. 5. Kravet på hög standard medför betydande investeringskostnader. Detta kan i sin tur leda till svårigheter att uppnå ett driftsöverskott som täcker kapitaltjänstkostnaderna. 6. Välutrustade campingplatser av storformat belägna i sommarsemesterregionen betalar dock i regel såväl driftskostnader som kapitaltjänstkostnader. 7. Anläggningar belägna invid tätorter och utmed allmänna vägar och som används som tillfälliga övernattningsplatser lämnar ofta ej kostnadstäckning för samtliga driftsutgifter. 8. Turistcampingplatserna i Norrland har ofta en alltför låg utnyttjandegrad för att helt täcka investeringskostnaderna, speciellt gäller detta de större och mer dyrbara campingplatserna. Utnyttjandet av campingplatserna kommer inte att stå i relation till investeringskostnaden. 9. Avgiftsnivån synes för närvarande ofta ligga under vad konsumenten kan anses vara beredd att betala. 10. Förutsättningar synes föreligga att vid en utnyttjandetid om 10—12 veckor och normal avgiftsnivå få en campingplatsanläggning ekonomiskt självbärande.

121 5.4. Ekonomiska

förhållanden

vid friluftsgårdar

och

raststugor

För att klargöra de ekonomiska förhållandena vid friluftsgårdar och raststugor har utredningen erhållit material från ett antal sådana anläggningar genom Skid- och friluftsfrämjandet. Materialet har sammanställts i tabell hl. Av undersökningen framgår byggnadsår, utnyttjandefrekvens, anläggningskostnader, anläggningens finansiering och driftkostnader. Anläggningskostnaderna varierar såsom framgår av tabellen inom vida gränser, 7 000—200 000 kronor. Statsbidrag har i regel beviljats med 15— 50 %. De kommunala bidragen uppgår högst till 25 °/o. I posten driftsutgifter ingår kostnader för underhåll, värme, lyse, skatt, fasta avgifter m. m. men däremot icke kapitaltjänstkostnader. Kostnaderna varierar här från 500—ca 7 000 kronor. Det har varit av intresse att se hur dessa driftkostnader täcks. Som framgår av tabellen täcks huvuddelen av kostnaderna genom inkomsten av servering. Andra väsentliga inkomstkällor är lotteri och uthyrningsverksamhet. Kommunala bidrag har förekommit i ungefär en tredjedel av fallen och varierar från 2 5 — 5 0 % av driftsutgifternas storlek. Ytterligare andra inkomstkällor är parkeringsavgifter och inkomster från skidlift. Sammanfattningsvis kan man med utgångspunkt från materialet, som givetvis är behäftat med betydande brister, konstatera att det vid en friluftsgård eller raststuga torde föreligga svårigheter att t. o. m. erhålla täckning för driftsutgifterna, speciellt om man där inräknar behövliga underhållskostnader. Ännu mindre kan man räkna med ett driftsöverskott som täcker ränte- och amorteringskostnader. Friluftsgården och raststugan får närmast ses som ett exempel på näranläggning, där det möter praktiska svårigheter att på ett enkelt sätt debitera avgifter samtidigt som man har att göra med en anläggning som kräver stora anläggningskostnader.

122 o •JAQ c

unppis

_ w

o 35

SAi:- d ri

U J A I | | ;\

C-l

~z*

** *"

->[S01>[

SlITJ c

^, o» a i.

-OAJOt,'

r»

O -f

CO CO

,M o

uoiioi

C-l

»H

o o

-fl

1 c o o c o c

!-.

•"^

c ~-<

lti

c (0

c o c c

o o c

c oo

c o

c c c c

o o 1^ o

c o c

1 i

1 oo-v

c o c

o c o

c o o

oo •—

o o >o i ^

c c c

c ct ^

c ct~-

CM Cl

c c o o

o o o ^re o o o >n

^o c »o co o c o o

o c o

c o c

CO C-l

o o »o CO

o o c »o C-l

c o c c Cl

c c1^-

o c o co

c o o c

c o c

c o c >o

:/:

o c 5 -c

•^ O ^4

—^ ^£ oc

o o o

r—

•>-<

• ^

•

3 »• & •

«->

j « >-<

_0> _4

,->

iO 00

W C3 £ 13

c-i

ep o o 1^.

1 X

o o c c o c Cl CO

c 00

c cI-O

cd g

x cc ^n

l^.

H a « (A

1 o o c o

ifl c — CM

1^.

~* o otå c

— •>#

c o c

o o o o

>o —1

• * * .

C-l

c c o1-1

IO C-I

1 X

o o ÖS

c c

o oCO

i.O

c c o c o o o^ H co —

o c o

CM •H

"+ o o

c£:

o c

co c

oc o

CO lO

—

[

c c c

o o c

i-O

Cl *H

*—'

o c— H

c o o c iC O

c o o o cCO to»

CO -t<

ta &0

o o c o

o o

C-l

-«

O C5

"O sc ec

o o co o c o

o c1^-

»0

C P"

sJ4

coco

c —• O o C jj

>6!

•o -f

•o

_i. C Ö — tc -r g ÖO o

*-"

ö —

«2

',2

—

VC! CO

~•'

•8AB8IHS

feiupiq l[i!iuumuo}i

"•^ cn

-o

'uffBSJQJ

c w »4

co c c oiO Cl

1-1

00 Cl

c c c er.

""* c c c c oCl

co -r c o c oo c o (Cl

oCl

X X

o c c

—-

c o c1—1

c c c

c o c- f

>o o

1^ CO

o 1—1

lå

—H

—,

ga CO

-t

o»

KA P I T E L 6

U t r e d n i n g e n s förslag till å t g ä r d e r för a t t b e f r ä m j a friluftsanläggningar m . m .

6.1. Allmänna

utgångspunkter

Utredningen har i tidigare sammanhang starkt understrukit friluftslivets betydelse för den enskilda människan i dagens samhälle och funnit, att kraftfulla åtgärder bör insättas för att bereda människorna rika valmöjligheter att utöva olika friluftsaktiviteter. Om man vill bereda så stor del av svenska folket som möjligt tillfälle till ett rikt och omväxlande friluftsliv till rimliga kostnader, finns all anledning att befrämja tillkomsten av välplanerade och välutrustade kollektiva anläggningar. Ett sådant inslag i friluftspolitiken har speciell betydelse därigenom, att det rörliga friluftslivet, som replierar på ett nät av kollektiva anläggningar, är den för medborgarna minst kostnadskrävande formen av friluftsliv under semestern och kortare ledigheter och därmed den enda som står till buds för vissa kategorier, bl. a. ungdomen. Välutrustade friluftsreservat lämpligt belägna i förhållande till större tätorter medför också den fördelen, att tätortsbefolkningens friluftsliv kanaliseras till sådana områden, varigenom trycket och slitaget på marker för i första hand produktiva ändamål minskas. I 3 kap. har efterfrågeulvecklingen beskrivits sammanfattande sådan denna återspeglats i utredningens grundläggande undersökningar. Här understrykes, att den växande fritiden i stor utsträckning kommer att utnyttjas för rekreation i naturen. Friluftslivets rörlighet gör, att man rör sig inom stora områden. Allt fler människor synes komma att ägna sig åt olika former av friluftsliv, och vidare torde fritid i ökad utsträckning anslås till friluftssysselsättningar. Det alltmer framträdande önskemålet att förlägga fritiden till annan miljö än vardagens leder till växande och nya anspråk på utrymme för fritidsrekreation. Utvecklingen av det rörliga friluftslivet är starkt beroende av tillgången till mark och anläggningar. Tillgången på mark och anläggningar för det rörliga friluftslivet blir i verkligheten helt avgörande för människornas möjligheter att utöva olika friluftsaktiviteter. Om man skall tillskapa anläggningar och områden för svenska folkets fritidsbehov med cftersträvan till en anpassning till friluftslivet på längre sikt, är det otvivelaktigt ett differentierat behov som skall tillgodoses. Efterfrågan riktar sig dels mot tätortens närmaste omgivningar, dels mot anläggningar på ett reseavstånd av upp till 2—3 timmar, d. v. s. områden som man kan nå över ett veckoslut, dels mot semesterområden.

124 Mot denna allmänna bakgrund framstår samhällets hittillsvarande insatser för det rörliga friluftslivet som allmänt sett otillräckliga och i vissa avseenden felplanerade. En kritisk analys av utgångsläget ger bl. a. underlag för följande slutsatser. Den nuvarande tillgången till anläggningar för det rörliga friluftslivet, vilken närmare framgår av 2 kap., visar betydande brister. Bl. a. kan man konstatera, att en väsentlig del av tätortsmänniskorna för närvarande saknar tillgång till en rad olika anläggningar, t. ex. friluftsbad, friluftsgårdar och raststugor. I flera fall efterfrågas på längre sikt en fördubbling eller mer av nuvarande kapacitet. Lokaliseringen av anläggningarna tycks i åtskilliga fall inte ha skett till platser, där behovet är störst. Andra faktorer har varit bestämmande om en anläggning skulle komma till stånd eller inte. Genomgående anser sig utredningen kunna konstatera, att storstadsområdena i allmänhet är starkt underförsörjda. Vidare framgår klart, att semesterregionerna ej är dimensionerade för att ta emot det växande antalet semestrande personer. Åtskilliga anläggningar fyller inte de krav på utrustning och utformning, som man för närvarande ställer. Planeringen uppvisar betydande brister. Olika anläggningars inbördes samband h a r hittills icke tillräckligt uppmärksammats. Man kan också konstatera att de enskilda anläggningarna i regel saknar tillräckliga markområden för att människorna skall kunna röra sig fritt kring anläggningarna. Frågor rörande parkering, skyddszoner o. s. v. har i åtskilliga fall lämnats helt obeaktade. Vad slutligen beträffar det nuvarande ekonomiska stödet till friluitsanläggningar, kan utredningen konstatera åtskilliga brister. Stödet har varit otillräckligt. Bidrag synes icke alltid ha beviljats med hänsyn till anläggningarnas ekonomiska förutsättningar. Det kan i många fall ifrågasättas, om bidrag utgått till anläggningar, där behovet varit störst. Bidragen har i vissa fall varit så obetydliga, att de knappast kan ha varit avgörande för tillkomsten av anläggningarna ifråga. Stödet till friluftsorganisationer har icke varit av sådan omfattning, att en tillräckligt effektiv insats från dessas sida varit möjlig på väsentliga områden. Från dessa allmänna utgångspunkter diskuterar utredningen i följande avsnitt behovet av ändrad inriktning av samhällets åtgärder för att främja det rörliga friluftslivet.

125 6.2. Utredningens

förslag till principiella riktlinjer friluftsanläggningar m. m.

för stöd till

6.2.1. Markfrågorna I direktiven för utredningen har särskilt betonats behovet av att säkerställa fritidsområden. Bl. a. påpekas, att i de större städernas närmaste omgivningar h a r redan tillgången på mark för fritidsändamål minskat kraftigt och att efterfrågan på sådan mark nu gör sig gällande inom större regioner. Vidare framhålles, att den i stort sett orörda landsbygdsnaturen torde kunna räknas som en av våra största tillgångar. För allas trevnad måste det därför vara en angelägen uppgift att tillgodose de växande kraven på ökad upplåtelse av markområden för fritidsändamål under hänsynstagande till att så mycket som möjligt av ursprungsmiljön bevaras. Därför lämpade områden måste, sägs i direktiven, reserveras för gemensamt nyttjande, exempelvis för bad och såsom strövområden. Efter det att fritidsutredningen tillsattes har 1960 års naturvårdsutredning avlämnat sitt betänkande Naturen och samhället (SOU 1962:36). På grundval härav har betydelsefulla reformer på naturvårdens område genomförts vid 1963 och 1964 års riksdagar (prop. 71/1963 och 148/1964). Genom dessa beslut har nya riktlinjer antagits för naturvårdspolitiken, en ny naturvårdslag utfärdats samt en ny naturvårdsorganisation inrättats. I de nya riktlinjerna ingår som ett viktigt led att på olika sätt tillgodose markbehovet för rekreation och friluftsliv. Härigenom har de ovan återgivna uttalandena i fritidsutredningens direktiv redan i väsentlig mån tillgodosetts såväl beträffande behovet av lagstiftning som organisation och finansiering. I detta sammanhang bör speciellt erinras om att område av länsstyrelsen enligt 7 § naturvårdslagen må förklaras som naturreservat bl. a. av det skälet, att området är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv. I beslutet om bildande av naturreservat skall bl. a. föreskrivas de inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet, som finnas nödiga för att trygga ändamålet med reservatet, såsom förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel (8 §). Men det är även förutsatt, att en rad positiva åtgärder skall kunna vidtas för tillgodoseende av ändamålet med reservatet. Som exempel på dylika åtgärder nämner lagen anläggande av vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar inom området eller att där företages gallring, röjning, slätter, plantering, avspärrning eller dylik åtgärd eller att allmänheten beredes tillträde till mark inom området, där den eljest ej skulle ägt att fritt färdas (9 §). — Naturreservatet får härigenom anses vara ett mycket användbart hjälpmedel för att tillgodose friluftslivets behov.

126 Under en särskild avdelning av naturvårdslagen, Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet, har vidare intagits regler om bildande av strandskyddsområde (15—16 §§). Grunden för avsättande av sådant område är uteslutande syltet att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag. Inom strandskyddsområde gäller viss kontroll av bebyggelsen samt av vissa anläggningsarbeten. Om, såsom utredningen anser, friluftslivets markbehov primärt tillgodoses genom tillämpning av naturvårdslagstiftningen och utnyttjande av anslagen på naturvårdsbudgeten, återstår huvudsakligen att diskutera Formerna för anskaffande och säkerställande av områden, vilkas primära uppgift är att vara bärare av frilultsanläggningar. Även dessa områden kan ibland bli av betydande storlek, då utrymme där måste beredas för exempelvis parkeringsplatser, skyddszoner gentemot bebyggelse m. m. 1 princip anser utredningen, att ett sådant markområde bör utgöra särskild fastighet, innehavd med äganderätt av huvudmannen för anläggningen. Härför talar en rad praktiska skäl, bl. a. att områdets skötsel och vård direkt måste integreras med anläggningens drift, att anläggningen bör kunna utgöra säkerhet för krediter, kunna bli delägare i vägförening m. m. Det torde ofta vara lämpligt, att dylik fritidsfastighet planmässigt anslutes till naturreservat, strandskyddsområde eller annat liknande område, som står till förfogande för allmänhetens friluftsliv. — Utredningen erinrar i sammanhanget om sitt tidigare framlagda förslag om vidgade expropriationsmöjligheter rörande område som erfordras för att inrätta friluftsbad, småbåtshamn eller annan anläggning av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv (del II, sid. 173 och 258).

6.2.2.

Planeringssynpunkter

Utredningen har i del II framlagt riktlinjer för såväl den framtida lokaliseringen (sid. 104) som den översiktliga planeringen (sid. 118) av friluftsanläggningar. I detta sammanhang vill utredningen endast ytterligare understryka behovet av effektiva åtgärder på detta område. Såsom påpekals tidigare i 2 och 3 kap. har hittills knappast några godtagbara resultat åstadkommits på detta område. Med hänsyn till att investeringsresurserna under lång tid framåt kommer att vara begränsade i förhållande till utbyggnadsbehovet, måste stor omsorg nedläggas på lokaliseringen, så att anläggningarna i första hand kommer till stånd där behovet är störst. Det nu tillgängliga materialet understryker ytterligare behovet av att varje lokalisering av friluftsanläggningar föregås av en översiktlig planering. Det är härvid av vikt, att markdispositionerna för naturvård, fritidsbebyggelse och anläggningar för det rörliga friluftslivet samordnas.

127 I .sill andra delbetänkande framlade utredningen även vissa synpunkter på detaljplaneringen av fritidsbebyggelsen (sid. 127). Utredningen fann därvid att det knappast var möjligt att formulera allmängiltiga krav för denna planeringsuppgift. Samhällets ansträngningar borde istället inriktas på ett konstruktivt utvecklingsarbete, som vid olika förutsättningar gav anvisningar om lämpligaste hustyper, organisation och utformning av kollektiva anläggningar m. m. Utredningen har funnit, att i stort sett samma tillvägagångssätt bör komma i tillämpning beträffande friluftsanläggningar. Som exempel på hur frågorna lämpligen bör angripas har statens institut för byggnadsforskning lör utredningens räkning gjort vissa principstudier rörande utformningen av campingplatser och friluftsbad, som intagits som bilaga 1 till detta betänkande. Av dessa studier framgår klart, att stor omsorg måste ägnas de många funktioner, som skall samordnas inom en friluftsanläggning, för att helhetsresultatet skall bli tillfredsställande. Liknande funktionsstudier bör eidigt utredningens mening genomföras för flertalet typer av friluftsanläggningar och därigenom underlag byggas upp för en rådgivning och service till kommuner och friluftsorganisationer. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas de storlekstyper av anläggningar, som ger bästa underlag för en ekonomiskt tillfredsställande drift, samt s. k. gruppanläggningar (jfr sid. 84), som i en kombinerad enhet förenar anläggningar för en rad olika friluftsaktiviteter, som med fördel kan samförläggas. Utredningen ha* i del II ägnat stor uppmärksamhet åt fritidsbebyggelsens sanitära standard (sid. 143). Vad där anförts om omgivningshygieniska krav i allmänhet samt va-frågan och renhållningen gäller i tillämpliga delar även friluftsanläggningarna. Olika sätt att lösa dessa frågor bör ingå som ett viktigt led i det utvecklingsarbete, som ovan skisserats.

6.2.3.

Huvudmannaskap

Utvecklingen har under senare tid alltmer bestämt gått i den riktningen, att anläggning av och ansvar för friluftsanläggningar betraktas som en primärkommunal uppgift. Framför allt då det gäller näranläggningar för tätortsbefolkningen anser utredningen vederbörande kommun i de flesta fall som en självklar huvudman. Därmed är icke sagt, att kommunen alltid behöver sköta den löpande driften av anläggningen. Denna kan, beroende på de praktiska förutsättningarna, ofta med fördel uppdras åt exempelvis en friluftsorganisation med erfarenhet på området. Ofta är emellertid situationen den, att en större tätort icke kan lösa de aktuella problemen inom sitt eget administrativa område, utan måste söka rekreationsutrymme för sin befolkning inom angränsande landskommuner. I sådana fall kan, som utredningen påpekat i del II (sid. 270). antingen

128 tätortskommunen eller värdkommuncn uppträda som huvudman. Detta nödvändiggör under alla förhållanden en interkommunal samverkan i lokaliserings- och planeringsfrågorna. I många fall är det praktiskt, att flera tätorter går ihop om anläggandet av vissa näranläggningar. Stiftelseformen synes i så fall vara lämplig. Även för s. k. fjärranläggningar, som huvudsakligen betjänar andra än värdkommunens invånare, framstår ofta denna som den lämpligaste huvudmannen. Utredningen erinrar i detta sammanhang om sina förslag i del II (sid. 236) om behovet av vissa klarlägganden rörande kommunernas befogenheter beträffande bl. a. friluftsanläggningar. Utredningen har där hävdat, att aktiva åtgärder för bl. a. friluftsanläggningar bör kunna vidtas av kommunen såväl inom som utom dess egna gränser och, beroende på omständigheterna, såväl till förmån för egna kommuninvånare som för dem som är bosatta i annan del av landet men har anledning utnyttja kommunens naturliga förutsättningar för friluftsliv. Utredningen förutsatte därvid, att kommunens insatser skall ske inom ramen för det allmänintresse, som friluftslivet representerar, och icke i första hand syfta till att bygga upp vinstgivande företag. Vad här sagts om det kommunala huvudmannaskapet för friluftsanläggningar bör icke hindra att såväl friluftsorganisationer som enskilda ställer sig som huvudmän för anläggningar av mera turistbetonad typ. Under senare tid har, bl. a. i norrländska vintersportorter, betydande intresse visats från enskilt håll att engagera sig i stora anläggningar. Det är då fråga om anläggningar, som kan drivas på självbärande basis. Det finns ingen anledning att hindra en sådan utveckling under förutsättning att investeringarna sker inom ramen för vad som anses lämpligt ur lokaliserings- och planeringssynpunkt.

6.2.4. Behovet av statligt finansiellt stöd Det nuvarande statliga stödets utformning har beskrivits i 4 kap. Här framgår att stödet f. n. är fördelat på i huvudsak fyra olika delområden. Ur friluftsfonden beviljas bidrag till bl. a. friluftsgårdar, semesterbyar, vandrarhem, campingplatser och friluftsbad. Bidrag till småbåtshamnar beviljas enligt en särskild författning från ett anslag på sjätte huvudtiteln. Vidare utgår ett betydelsefullt stöd till vissa anläggningar, i huvudsak samma som stöds genom friluftsfonden, genom beredskapsarbeten och inom ramen för det statliga lokaliseringsstödet (lokaliseringslån och lokaliseringsbidrag). Slutligen kan särskilda hotellgarantilån utgå för upprustning och modernisering av turisthotell. Vid första påseende verkar denna bild något splittrad både i fråga om fördelningen på departement och i fråga om tillämpning av olika stödformer (bidrag, lån och lånegarantier).

129 I ett avseende inträffar från och med budgetåret 1966/67 en betydelsefull förändring i fråga om det departementala ansvaret. Enligt statsverkspropositionen 1966 (bilaga 11, sid. 264) överflyttas nämligen anslaget Avsättning till fonden för friluftslivets främjande från handelsdepartementets huvudtitel till jordbruksdepartementets, där det redovisas under naturvårdsverksamheten. Som skäl har anförts anslagets nära samband med anslagen till naturvårdsändamål. Att anslaget till stöd åt småbåtshamnarna redovisas på kommunikationsdepartementets huvudtitel sammanhänger med den starka förankring denna verksamhet har och måste ha i sjöfartsstyrelsens planläggande och projekterande verksamhet. Enligt utredningens mening talar starka praktiska skäl för att nuvarande ordning bibehålls. Likaså har utredningen funnit i det närmaste självklart att det stöd till friluftsanläggningar som utgår i form av beredskapsarbeten och lokaliseringsstöd bör administreras av de ansvariga arbetsmarknadspolitiska organen. Såsom närmare utvecklas i det följande (sid. 154) har utredningen beträffande turisthotellens lånegarantier, som nu administreras av kommerskollegium och riksbanken, inskränkt sina förslag till förlängd amorteringstid och möjligheter till anstånd med ränte- och amorteringsinbetalningar. Genom stödfrågornas fortsatta fördelning på flera departement aktualiseras i stället såvitt möjligt gemensamma bedömningsgrunder i fråga om anläggningarnas lokalisering och utformning samt stödets storlek i jämförbara situationer. Detta underlättas i första hand genom tillskapande av en central remissinstans med kompetens inom hela friluftslivets område. 1 samband med friluftsfondens inordnande under naturvårdsverksamheten finns anledning att jämföra fondens bidragsformer med det statliga stödet för olika naturvårdsåtgärder. På naturvårdens omåde svarar staten för kostnaderna för avsättande av nationalparker och naturreservat, som är av utpräglat kulturell eller vetenskaplig betydelse. Vidare svarar staten primärt för kostnaderna med anledning av strandregleringen, skyddet av landskapsbilden samt täktregleringen. I fråga om kostnaderna för bildande av naturreservat av utpräglat social betydelse har emellertid en gemensam finansiering genom stat och kommun ansetts böra eftersträvas. I denna för friluftslivet centrala fråga uttalade departementschefen följande (prop. 71/1963, sid. 110): Utredningens uttalanden rörande fördelningen av kostnaderna för naturvårds åtgärder mellan stat och kommun kan jag i allt väsentligt biträda. Jag vill understryka att jag anser det vara väl motiverat att kommun antingen i egen regi eller genom att delta i stiftelser och dylikt engagerar sig ekonomiskt för att skaffa sina invånare tillgång till områden för rekreation och friluftsliv. Det kan dock ej förväntas att kommunerna skall vara beredda att svara för kostnaderna för sådana '.)

130 områden av utpräglad rikskaraktär. Beträffande vissa av dem synes det var limpligt att stat och kommun, såsom utredningen förutsatt, delar på kostnaderna. I^ågra fasta normer för sådan fördelning bör dock enligt min mening ej fastställas. Överenskommelse bör i stället från fall till fall träffas med berörda kommuner. På det område, där naturvårdsverksamheten har sin största betydelse för friluftslivet, har alltså principen om samgående mellan stat och kommun numera fastslagits. I några principiellt betydelsefulla reservatbildningar på senare tid, där det sociala intresset varit framträdande, har statsbidraget uppgått till storleksordningen 50 °/o. Det kommunala intresset har där representerats av en stiftelse med bl. a. landstinget som aktiv medverkande. På naturvårdens område tillämpas i här förevarande fall endast bidrag, inga låne- eller lånegarantiformer. Utredningen får i detta sammanhang erinra om att den i sitt andra delbetänkande (sid. 162) framfört förslag om särskilt statligt stöd till kommunala markförvärv for friluftsändamål. Förslaget var utformat som en direkt parallell till markpolitiska utredningens förslag angående mariförvärvslån och tomträttslån för permanent bebyggelse. Utredningen räknade under en första period med ett årligt lånebehov av 50 milj. kronor. Utredningen anförde rent markpolitiska skäl för detta förslag. När det gäller den nu aktuella frågan, stöd till investeringar i friluftsanläggningar, har utredningen icke funnit skäl att föreslå inrättandet av några nya låneformer. Främsta skälet härtill är, att det på anläggningsområdet icke finns anledning vidta några specialregleringar; kommunerna torde vara mest betjänta av att göra erforderliga upplåningar på detta område efter samma principer som gäller för övriga kommunala invester ngar och under avvägning av friluftslivets behov till hela det kommunala investeringsprogrammet. På grund av det anförda kan utredningen i fortsättningen begränsa diskussionen till behovet av bidrag för i huvudsak de ändamål, som hittills tillgodosetts ur friluftsfonden och ur anslaget till småbåtshamnarna. Därvid utgår utredningen från att förekommande bidrag även skall kunna utgå för anskaffningen av den mark, som erfordras för anläggningen, anläggnings-

fastigheten (jfr sid. 125). Utredningen har i sitt första delbetänkande påvisat, att fritidskorsumtionen redan nu uppgår till mycket betydande belopp (sid. 18). Sålunda beräknas utgifterna under år 1962 för kultur och rekreation till 4,6 miljarder och för resor till 5,8 miljarder kronor. Enbart fritidsresorna med egen bil uppskattades detta år kosta 3 miljarder kronor. Rekreationskontot beräknas under slutet av 60-talet komma att utgöra en av de snabbast expanderande konsumtionsgrupperna. Välståndsutvecklingen h a r nu komn.it så långt, att genomsnittsmedborgaren både kan och är beredd betala etl rimligt pris för de tjänster, som erbjuds honom på fritidsområdet. Dessa för-

131 hållanden har bl. a. föranlett utredningen till det ställningstagandet beträffande fritidsbebyggelsen, att den enskilda konsumenten bör bära kostnaderna för sin fritidsbostad (del II, sid. 101). Utredningens i 3 kap. redovisade allmänna överväganden pekar mot ett mycket stort samlat investeringsbehov i fråga om friluftsanläggningar. Med hänsyn till de stora anspråk på investeringsutrymme, som över huvud taget föreligger på de flesta samhälleliga områden, måste därför bidragen till friluftsanläggningar styras av en sträng behovsgranskning och i huvudsak reserveras för objekt av stort allmänt intresse, som icke skulle komma till stånd utan stöd av staten. Utredningen lägger alltså stor vikt vid bidragens funktion att medverka till en lämplig lokalisering. Enligt utredningens mening är det icke möjligt att tillämpa generella bidragsgrunder för olika typer av anläggningar såsom hittills i stor utsträckning skett. Det finns uppenbarligen anläggningar, som på grund av goda yttre betingelser och hög besöksfrekvens kan göras ekonomiskt självbärande. Framför allt gäller detta välplanerade och vällokaliserade semesterbyar och campingplatser, där ju alltid en avgift debiteras, som i yiss mån kan vara en regulator på ekonomin. Motsvarande torde även i princip gälla vandrarhemmen, som numera närmast bör jämställas med enkla turisthotell med begränsad service. I nu nämnda fall bör bidrag över huvud taget icke utgå med mindre en investerings- och driftskalkyl utvisar ett underskott, som måste täckas, därest anläggningen över huvud skall kunna komma till stånd. Understundom förekommer dock fall, där investeringskostnaderna blir osedvanligt höga på grund av att nutida krav på sanitär standard nödvändiggör dyrbara investeringar för vatten och avlopp. Om anläggningen i fråga ändock ur allmän synpunkt bör komina till stånd, bör stödet få formen av ett bidrag just till va-kostnaderna. Detta är enligt utredningens mening befogat med hänsyn till den särskilda omsorg, som i våra dagar måste nedläggas på de sanitära frågorna vid friluftsanläggningar. Sådana bidrag bör även kunna utgå till vissa befintliga anläggningar, där de sanitära förhållandena icke är tillfredsställande, under förutsättning att anläggningen ur allmän lokaliseringssynpunkt bör bibehållas. Å andra sidan finns uppenbarligen typer av friluftsanläggningar, där en självfinansiering är svår eller helt omöjlig att uppnå. Ett typiskt exempel är fjällstugorna, där byggnads- och underhållskostnader är extremt höga och där en avgift aldrig kan sättas så högt, att den täcker ens driftkostnaderna. Även vid andra typer av anläggningar, exempelvis friluftsgårdar, raststugor och flertalet friluftsbad, är en självfinansiering icke möjlig av den anledningen, att det i regel är omöjligt att debitera avgift för utnyttjandet av den besökande allmänheten. Ett mellanläge intar småbåtshamnarna, där visserligen en avgift kan debiteras av de båtägare, som varaktigt hyr en båtplats, men där dessa avgifter i flertalet fall skulle bli alltför höga,

132 om de avvägdes så att kostnadstäckning skulle uppnås. I dessa och liknande fall måste alltså finansieringen i avsevärd utsträckning grundas på ett kommunalt eller statligt bidrag. Det finns också skäl att göra skillnad mellan näranläggningar och fjärranläggningar. Det ligger uppenbarligen nära till hands att anse näranläggningar väsentligen vara en kommunal uppgift. Den typiska fjärranläggningen utnyttjas emellertid i stor utsträckning av andra än värdkommunens invånare och har alltså rikskaraktär. Här är det svårt att tänka sig ett engagemang från värdkommunen, om inte anläggningen uppenbart är lönsam. På grund härav är det befogat med ett högre statligt stöd till icke självbärande fjärranläggningar av rikskaraktär än till tätorternas näranläggningar. Som förut påpekats utgår f. n. ett betydande statligt stöd till friluftsanläggningar i form av beredskapsarbeten eller lokaliseringsstöd. Utredningen har icke funnit anledning ifrågasätta någon ändring i de principer, som därvidlag tillämpas. Det bör emellertid understrykas, dels att arbetslöshetssituationen undergår snabba förändringar och ständigt förbättras genom särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder, dels att lokaliseringsstödet i princip är en tillfällig, tidsbegränsad åtgärd. Stödet till friluftsanläggningar denna väg kan därför aldrig helt ersätta ett stöd av mera permanent beskaffenhet genom friluftsfonden. Fonden bör därför bibehålla sin tillämplighet över hela landet. Dispositionen av medel ur fonden skall däremot ständigt ske med beaktande av det faktiska stöd, som vid varje tidpunkt kan lämnas via arbetsmarknadsorganen inom vissa regioner. Bidragsreglerna rörande småbåtshamnar har nyligen ändrats av riksdagen efter förslag av fritidsutredningen. De nya reglerna innebär (jfr sid. 103), att bidrag kan beviljas med 30—90 °/o av de verkliga kostnaderna för arbetet och att bidragsprövningen görs beroende av bl. a. kommunens finansiella situation, om anläggningen är avsedd enbart för kommunens egen befolkning eller ej, de av naturförhållandena betingade byggnadskostnaderna per båtplats samt angelägenheten ur allmän friluftssynpunkt av att anläggningen kommer till stånd. I statsbidragsunderlaget må inräknas projekteringskostnader samt kostnader för sanitära anordningar och parkeringsplatser för bilar. Föreligger synnerliga skäl må statsbidrag även utgå med högst 70 °/o av skälig kostnad för lösen av mark. Sådana skäl har ansetts föreligga främst för s. k. anslutningshamnar. — De refererade bidragsprinciperna innebär långt differentierade bedömningsgrunder och ansluter sig på väsentliga punkter till den diskussion utredningen ovan fört rörande anläggningar i allmänhet. Det må ytterligare anmärkas, att anslaget till småbåtshamnarna i statsverkspropositionen 1966 upptagits till 4,207 milj. kronor och att motsvarande anslag till friluftsfonden upptagits till 3,5 miljoner kronor för budgetåret 1966/67. Småbåtshamnarna befinner

sig därför, på grund av de partiella reformer som skett under senare år, i ett betydligt gynnsammare läge än de anläggningar som stöds genom friluftsfonden. En förstahandsåtgärd synes därför böra vara att för de senare anläggningstyperna åtminstone genomföra en med småbåtshamnarna jämförbar stödvolym. Utredningen har på grund av vad ovan anförts och vad som i övrigt framkommit genom de särskilda utredningar, som redovisats tidigare i detta betänkande, funnit sig böra rekommendera följande allmänna principer rörande statsbidrag till friluftsanläggningar. 1. Bidragen bör primärt tjäna syftet att medverka till en lämplig lokalisering av anläggningar till de regioner, där behovet är störst. 2. För alla typer av anläggningar bör eftersträvas en så hög grad av självfinansiering som möjligt. För vissa typer av anläggningar, där avgift för utnyttjandet debiteras, bör genom en realistisk avvägning av avgiften statsbidrag helt kunna avvaras. Detta torde i avsevärd utsträckning kunna bli fallet med välbelägna och välplanerade semesterbyar, campingplatser och vandrarhem. 3. För att uppnå ett ur allmän synpunkt önskvärt utnyttjande av landets attraktivaste rekreationsområden måste även ifrågakomma investeringar i anläggningar, där kapital- och driftskostnader ej kan täckas genom intäkter. Detta gäller anläggningar, där en utnyttjandeavgift av praktiska skäl ej kan tas upp, där anläggningens utnyttjandetid är kort eller där byggnadskostnaderna av särskilda skäl blir osedvanligt höga. Detta kommer att i avsevärd utsträckning bli fallet med bl. a. friluftsgårdar och raststugor, fjällstugor, friluftsbad, småbåtshamnar samt vissa av de under 2 exemplifierade anläggningarna. Det statliga stöd som lämnas här ifrågavarande anläggningar bör i första hand ta sikte på att säkerställa en lämplig sanitär utrustning, som krävs både för besökarnas bekvämlighet och av omgivningshygieniska skäl. 4. För att uppnå en realistisk prövning av bidragsärenden bör varje beslut grundas på en av sökanden ingiven investerings- och driftskalkyl för den tilltänkta anläggningen, där —- i förekommande fall — även intäktssidan utförligt belyses. 5. Friluttsfondens medel bör i princip reserveras för friluftsanläggningar med kommunala engagemang. Vid sidan härav bör organisationer av rikskaraktär med erkänd kompetens på området och förmåga att träffa långsiktiga förpliktelser i fråga om anläggnings utnyttjande och vidmakthållande kunna ifrågakomma. Bidrag bör i princip endast utgå till anläggning, som hålles öppen för alla.

134 6. Bidragens storlek bör i förekommande fall avvägas efter en differentierad skala omfattande förslagsvis spännvidden 30—90 °/o av anläggningskostnaderna resp. bidragsberättigade delkostnader (va-kostnader). Bidrag av så ringa storlek, att de saknar reell betydelse för en anläggnings tillkomst, bör helt utmönstras. Inom bidragsskalan bör de lägre nivåerna tillämpas för tätorternas näranläggningar och de högre för fjärranläggningar av rikskaraktär. Det torde icke finnas anledning att hänvisa markkostnader till en lägre nivå eller ogynnsammare ställning än övriga anläggningskostnader. 7. Ovan föreslagna allmänna bidragsprinciper bör kunna tillämpas icke blott för investeringar i nya friluftsanläggningar utan även, i tillämpliga delar, för upprustning av äldre anläggningar, som anses angelägna att bibehålla för framtiden. I det följande behandlas under varje särskild anläggningstyp de särskilda villkor, som bör ifrågakomma. Friluftsfondens och småbåtshamnsanslagets totala storlek behandlas i 10 kap. Erforderligt stöd till friluftsorganisationer för särskild verksamhet behandlas i 9 kap.

6.3. Friluftsgårdar

och

6.3.1. Lokaliseringsfrågor

raststugor m.m.

I 3 kap. har friluftsgårdarnas och raststugornas betydelse som replipunkter för tätortsmänniskans friluftsliv starkt understrukits. Det är ofta dessa typer av anläggningar som blir utgångspunkter för friluftsliv i skog och mark. Till dessa anläggningar knyts dessutom en rad andra viktiga anordningar av olika slag. Enligt utredningens bedömande föreligger behov av friluftsgårdar såväl i tätortens närhet som i utflyktsområdena och i fjärrområdena. Det sammanlagda antalet friluftsgårdar och raststugor har redovisats till ca 500 (2 kap.). Mot bakgrunden av lokaliseringen av anläggningarna, som är mycket ojämn, samt befolkningens fördelning i landet finner utredningen, att de största bristerna föreligger i de tätbefolkade delarna av södra och mellersta Sverige. En rad större tätorter saknar helt tillgång till denna typ av friluftsanläggningar, och vidare är storstadsregionerna otillräckligt försörjda. För att öka allmänhetens möjligheter till friluftsliv synes en angelägen uppgift vara att tillskapa denna typ av replipunkt i tätortens närhet. Enligt utredningens bedömning bör det vara realistiskt att sikta mot en utökning med 500 objekt under den närmaste 1 O-årsperioden. För närvarande är ca 20 under byggnad och ytterligare ca 50 planerade. Som tidigare framhållits föreligger dessutom ett betydande behov av upprustning av befintliga anläggningar.

135 6.3.2. Utformning och kapacitet Det föreligger behov av anläggningar av olika storlek och med olika utrustning, både större länsanläggningar som tillika kan fungera som kurs-gårdar etc. och mindre anläggningar för användning enbart under dagen. Betydande omsorg bör ägnas anläggningars förläggning, planering och utformning. Som utredningen tidigare redovisat fyller endast ett ringa antal de krav man i dag vill ställa på en modern friluftsgård eller raststuga. En modern anläggning bör bl. a. innehålla en avdelning med värmestuga, omklädnadsmöjligheter, bastu och toaletter samt ev. motionshall; i en annan avdelning bör finnas trivselstuga, kioskrörelse, barservering, mindre rum för gruppsammankomster samt i vissa fall enklare förläggningsmöjligheter. Stor omsorg måste vidare nedläggas på utformningen av friluftsgårdens närmaste omgivning, t. ex. i fråga om anordnande av parkeringsplatser m. m. Vid anläggningens lokalisering bör tillgången till fria markområden med omväxlande terräng, sjöar och vattendrag samt goda kommunikationer vara avgörande. Stor vikt måste tillmätas förutsättningarna att anordna vatten och avlopp. 6.3.3. Finansieringsfrågor Friluftsgårdar och raststugor tillhör den typ av anläggningar, där utnyttjandeavgift av praktiska skäl svårligen kan tas upp. Som framgår av 5 kap. leder detta till att friluftsgårdar i bästa fall möjligen kan betala de nödvändigaste driftskostnaderna genom inkomster från servering, tillfällig uthyrning o. s. v. Detta förhållande verkar enligt utredningens mening starkt dämpande på kommunernas intresse att ekonomiskt engagera sig i denna typ av anläggningar. Därtill kommer, att i åtskilliga fall anläggningar av denna typ måste förläggas till annan kommun än tätortskommunen. Även om utredningen anser tillskapandet av friluftsgårdar vara en primärkommunal uppgift, bör det emellertid vara skäligt, att tillkomsten och upprustningen stimuleras genom bidrag. Dessa kan också medverka till att de krav, som bör ställas på anläggningens utformning, inte minst den sanitära standarden, icke behöver eftersättas. Utredningen föreslår därför, att bidrag lämnas till friluftsgårdar och raststugor med minst 30 % av den sammanlagda anläggningskostnaden. Bidragets storlek bör härvid avpassas bl. a. med hänsyn till i vad mån anläggningen utnyttjas av egna kommuninvånare eller ej, kommunens finansiella situation och de ekonomiska förutsättningarna att göra anläggningen självbärande. Förekommande bidrag till bastuanläggning i friluftsgård bör av praktiska skäl lämnas ur friluftsfonden och icke, som nu är fallet, ur idrottsfonden. Under budgetåret 1964/65 utgick bidrag ur idrottsfonden med 108 000 kronor till bastur. Utredningen har bedömt det som skäligt, att staten medverkar till 4—5 större och ett 10-tal mindre anläggningar per år. Kostnaden för detta har beräknats till 3 milj. kronor/år.

6.4.

Friluftsbad

6.4.1. Lokaliseringsfrågor

m.m.

Som starkt understryks i fritidsutredningens intervjuundersökning är en av de mest omtyckta friluftssysselsättningarna under sommaren att njuta av sol och bad. Behovet av nya friluftsbad och modernisering av äldre anläggningar framgår klart av fritidsutredningens material (2 kap. och 3 kap.). Antalet välutrustade friluftsbad utmed kusten inom den södra semesterregionen är relativt litet. Uppgifterna visar att 1/3 av anläggningarna saknar varje form av toalettanordning och att endast ett fåtal anläggningar har vattentoalett. Överbeläggning på många av anläggningarna under högsäsong leder till sanitära olägenheter och otrivsel för de besökande. Även i fråga om insjöbaden framträder betydande brister. Åtskilliga av anläggningarna är små och dåligt utrustade och ett betydande antal kommuner saknar helt tillgång till friluftsbad inom egen eller angränsande kommun. Bl. a. bidrar följande faktorer till ett ökat behov av bättre badanläggningar: allt fler personer beger sig på sommaren till badplatserna vid södra Sveriges kuster, och i allt större utsträckning söker man sig över lördagar och söndagar till områden i tätorternas närhet för att utöva friluftsliv i olika former; strävan till ökad simkunnighet kräver ytterligare anläggningar för simundervisning; en rad av de äldre badanordningarna är uttjänta och kan inte anses fylla rimliga anspråk på modernitet och sanitära förhållanden. I många fall utnyttjas inte de naturliga förutsättningarna för friluftsbad, främst därför att ordentliga anläggningar saknas. Den geografiska fördelningen av våra vattendrag är vidare sådan, att inånga samhällen helt saknar tillgång till naturligt bad inom rimligt avstånd, på andra platser är tillgängliga vatten så förorenade, att de inte längre lämpar sig för bad. För att tillgodose behovet krävs en utbyggnad på bred bas. Det bör vara angeläget att bättre än hittills tillvarata de naturliga förutsättningarna genom att se till att rationella anläggningar anordnas. Dessutom bör i områden, där man helt enkelt saknar vatten inom rimligt avstånd eller där vattnet förorenats av avloppsvatten, bassängbad komma till stånd. Det största behovet av en utbyggnad och förbättring av badanläggningar synes föreligga inom kustområdet i södra Sverige. Därnäst i angelägenhetsgrad torde komina anordnandet av s. k. kvickbad i tätorternas närhet. Utredningen vill dock starkt understryka behovet av friluftsbad över huvud taget i våra tätorts- och landskommuner. F. n. byggs 11 anläggningar vid hav medan ytterligare 29 har planerats. Motsvarande siffror beträffande insjöbaden är 29 respektive 61. Ifråga om utomhusbassänger byggs f. n. 14, och 63 är planerade.

137 6.4.2. Utformning, utrustning m.m. Enligt hälsovårdsstadgan är det en skyldighet för kommunen att anordna friluftsbad, där så är möjligt. Som utredningen påpekat behövs emellertid en mera målmedveten kommunal planering än tidigare på detta område. När kommunerna planerar sin badfråga, är en av de primära åtgärderna att i god tid reservera erforderlig mark för att utnyttjas, när behov och ekonomiska resurser för badets anläggande finns. Denna planering bör inte göras fristående från övrig kommunal planering utan inpassas såsom en del i den översiktliga planeringen. Grundläggande utgångspunkter för en kommunal planering av friluftsbad är kommunens tätorter, beräknat framtida invånarantal, de framtida skolornas placering, befintliga badplatsers läge och möjligheter för utvidgning, alternativa badplatsers läge, vattenkvalitet och vattendjup, bottnens beskaffenhet, isförhållanden samt kommunikationer till och från befintliga och ifrågasatta badplatser. Avståndet till ett friluftsbad på landsbygden anses enligt nu tillämpade normer ej böra överstiga 3 km. Ofta tvingas man emellertid av förhållandena att godta större avstånd. Ett bad bör utformas och dimensioneras med hänsyn till den badfrekvens, som kan väntas. Att beräkna denna frekvens kan vara svårt, eftersom många olika faktorer inverkar. Enligt tillgänglig in- och utländsk statistik kan badfrekvensen antas bli i medeltal per dag under säsong 2—3 % av samhällets eller influensområdets invånarantal, medan det största antalet badande kan antas uppgå till 8—12 °/o. För närvarande rekommenderas en dimensioneringsnorm på 7 — 1 0 % av samhällets eller influensområdets invånarantal. Vid bedömningen av den väntade badfrekvensen bör man givetvis räkna med bilburna badgäster och inom semesterområdena med semesterbefolkningen. Inom semesterregionen blir det helt naturligt i regel fråga om storanläggningar. För att ett friluftsbad skall kunna anses vara komplett erfordras bl. a. följande anordningar: bryggor, hoppanordningar, vattenområde med lämpligt vattendjup för skilda åldrar och för olika grader av simkunnighet, solbadsområde, andra friytor, omklädningsutrymme, materialbod, ev. sjukrum, lekplats för småbarn, toaletter samt goda parkeringsplatser (se närmare bil. 1). Beträffande de sanitära förhållandena vill utredningen speciellt understryka behovet av en snabb upprustning vid befintliga bad och att de sanitära förhållandena ägnas en speciell uppmärksamhet vid utbyggandet av nya friluftsbad. Av utredningens material framgår såsom påpekats, att de nuvarande förhållandena är synnerligen otillfredsställande. Ett oeftergivligt krav bör vara, att vid samtliga badplatser finns godtagbara toalettanordningar, som bör vara lättillgängliga och inte ligga för långt från omklädnadspaviljong eller badets centrum.

138 I fråga om badens inplacering i landskapet, behov av olika gemensamhetsanordningar och deras funktionella samband får utredningen i övrigt hänvisa till de synpunkter som framförs i bilaga 1. 6.4.3. Finansieringsfrågor

m.m.

Friluftsbaden tillhör den typ av anläggningar, som icke kan beräknas bli finansierade medelst avgifter, bl. a. på grund av att åtskilliga av badanläggningarna inte är inhägnade. I de fall anläggningarna är inhägnade och avgift upptas, kan avgiften i regel endast beräknas täcka driftskostnaderna. Kostnaderna för anläggandet av en modern badanläggning är i dag betydande, bl. a. till följd av avsevärda markkostnader och de krav som ställs på goda sanitära förhållanden, parkeringsområden o. s. v. Med den betydelse friluftsbaden har, anser utredningen det befogat, att staten medverkar för att stimulera tillkomsten av välutrustade badanläggningar, såväl i fjärrområdena som i tätorternas närhet. I fråga om fjärranläggningar utnyttjas dessa till övervägande del av befolkningen från andra kommuner. Det blir också ofta fråga om verkliga storanläggningar. För att intressera värdkommunerna för dessa anläggningar har utredningen funnit skäligt, att bidrag utgår med 30—60 °/o av de totala anläggningskostnaderna. Differentiering bör här ske med hänsyn till kommunens finansiella situation, de av naturförhållandena betingade byggnadskostnaderna samt angelägenheten ur friluftssynpunkt att anläggningen kommer till stånd. För att säkerställa goda sanitära förhållanden bör statsbidrag kunna utgå med 90 °/o av anläggningskostnaderna för detta ändamål. I de bidragsberättigade kostnaderna bör i övrigt inräknas markkostnader och kostnader för omklädnadshytter, nödvändiga badbryggor samt hoppanordningar etc. Till sådana anläggningar, som till övervägande del utnyttjas av kommunens egna invånare, bör bidragsprocenten kunna sättas lägre. Utredningen föreslår här, att bidrag utgår med 30 °/o av anläggningskostnaderna. I åtskilliga fall kan det vara fördelaktigt att anlägga ett uppvärmt bassängbad i anslutning till ett naturligt friluftsbad. Utredningen vill understryka betydelsen av uppvärmda utomhusbad, då de väsentligt förlänger badsäsongen. Till kostnaderna för detta bassängbad bör bidragsprocenten sättas lika som för badet i övrigt. Med hänsyn till begränsningen av tillgängliga medel bör emellertid högre bidrag än 50 000 kronor till sådana bassängbad ej utgå. Till sådana bassängbad som byggs i sjöfattiga trakter eller där tillgång till naturliga badmöjligheter saknas till följd av vattenföroreningar föreslår utredningen, att bidrag utgår med 3 0 % ; dock att bidragsbeloppet begränsas till 100 000 kronor. Vid bidragsprövningen bör hänsyn tas till möjligheten att uppta inträdesavgifter, parkeringsavgifter etc. Enligt nu gällande bestämmelser utgår statligt stöd till bryggor för simtävlingar och hopptorn etc. ur idrottsfonden efter prövning av riksidrotts-

139 förbundets idrottsplatskommitté. Bidragsbeloppet under senaste budgetåret uppgick till 68 000 kronor. För att förenkla handläggningen bör enligt utredningens mening friluftsbadets samtliga anläggningar ingå i de anläggningskostnader, vartill bidrag kan utgå ur friluftsfonden. Vid frågor rörande stöd till friluftsbad bör samråd äga rum med riksidrottsförbundets idrottsplatskommitté. Tävlingssportens synpunkter och önskemål bör bl. a. härigenom kunna tillgodoses. Med hänsyn till redovisade behov har utredningen bedömt skäligt, att staten medverkar till nybyggnad och utbyggnad av minst 30 badanläggningar per år av typen naturliga friluftsbad och minst 10 utomhusbassänger. Dessutom tillkommer behov av medverkan för upprustning av ett betydande antal anläggningar. Behovet av bidragsmedel har härvid beräknats till 4,5 milj. kronor per år.

6.5. Småbåtshamnar 6.5.1. Lokaliseringsfrågor m.m. Enligt den genomförda behovsanalysen föreligger ett betydande behov av småbåtshamnar. Antalet båtplatser i de 666 befintliga hamnarna uppgår till drygt 45 000. Det totala antalet småbåtar, som behöver hamnplats, beräknas till ca 300 000. Vidare framgår av utredningens material, att båtsporten är på stark frammarsch, och det synes icke orealistiskt att räkna med en båt per var femtonde person om 10—20 år. För tätorter med attraktiva vattenområden skulle detta betyda ett behov av 1—1,5 km brygga per 10 000 invånare. För närvarande är ungefär ett 20-tal anläggningar under byggnad samt ett 100-tal på planeringsstadiet. Det största behovet tycks i dag föreligga inom de större tätortsregionerna. Beträffande olika hamntyper bör enligt utredningens mening hemmahamnar och anslutningshamnar i första hand komma i fråga. Hittills har ett begränsat antal anslutningshamnar i närheten av de större tätorterna kommit till utförande. Enligt utredningens uppfattning torde en riktig lösning för att tillgodose behovet inom tätortsområdena i åtskilliga fall just vara anläggandet av denna hamntyp. 6.5.2. Allmänna synpunkter på projektering, utrustning m.m. En inventering av det omedelbara behovet och en prognos över väntad utveckling av båtantalet bör inleda all projekteringsverksamhet. Av stor vikt blir att bedöma vilka markområden som behöver säkerställas. Prognosen är också av betydelse ur kostnadssynpunkt, bl. a. för dimensionering av hamnen. En prognos är givetvis vansklig att genomföra. En båt per 25 invånare är i nuläget ett försiktigt antagande för tätorter vid attraktiva kustområden. I många fall kan säkerligen intresset bli så stort att beståndet ganska snart stiger till en båt per 15 invånare och kanske än högre. För

140 fritidsområden i skärgården bör man räkna med att åtminstone varannan familj äger en båt. Här bör hänsyn tas till att många familjer har tillgång till egen båtplats på tomten. Det är angeläget att hamnplatsen utväljs med stor omsorg, då byggnads kostnaderna kan variera högst väsentligt beroende på naturförhållandena. En ogynnsam hamnplats kan bli 2 a 3 gånger dyrare per båtplats än en gynnsam. Hemmahamnen bör förläggas så nära bostadsområdet som möjligt och, vilket kanske är viktigare, placeras så att båtfärden ut till de attraktiva områdena blir så kort som möjligt. För den som har tillgång till bil torde en h a m n belägen långt ut mot sjön ofta föredragas framför ett läge närmare bostaden. Anslutningshamnen kan som nämnts i 2 kap. komma att erfordra stora markutrymmen inom attraktiva områden, där tidigare exploatering för fritidsbebyggelse och egna bryggor gör det svårt alt komma över tillräckliga arealer, såväl i vattnet som på land. Det kan då många gånger vara fördelaktigt att välja ett nytt mera orört område, till vilket då som regel en helt ny bilväg måste byggas. Vägkostnaden kan bli väsentligt lägre än de höga marklösenkostnaderna, som förvärv av tidigare exploaterade områden som regel för med sig. Vägen kan samtidigt bli till nytta för friluftslivet i övrigt. För uthamnarna blir de naturliga tekniska förutsättningarna för ett hamnbygge avgörande för lokaliseringen. Den enklaste och billigaste formen för en småbåtshamn torde vara ett område, som är väl skyddat för sjögång och där ett djup av 1,5—2,5 m kan åstadkommas för låga kostnader. Muddring av lösa massor som lera och sand kan betinga en kostnad av 4—8 kr/m 3 , medan muddring i hård morän kan dra en 3 å 5 gånger högre kostnad. Sprängning av berg kostar i normala fall 80—120 kr/m 3 . Som brygga erbjuder pontoner i regel den bästa lösningen. Standardutföranden såväl i betong som i form av plåtcisterner med träöverbyggnader finns i marknaden. Även plast har kommit till användning under senare år. På västkusten är givetvis användningen av plåtcisterner diskutabel ur korrosionssynpunkt och medför, att särskilda åtgärder måste vidtas. I vissa fall kan pålade bryggor av djupimpregnerat virke med fördel användas, varvid man dock, speciellt på ostkusten, måste beakta risken för islyftning. Vid projekteringen bör hänsyn tas till att landkajer som regel kostar ungefär lika mycket per meter som en fristående brygga, men medger förläggning av båtar endast på ena sidan. Landkajer blir därför som regel oekonomiska. Pontoner är givetvis känsliga för sjögång, särskilt om de ligger i rad efter varandra. Till skillnad mot båtarna ligger pontonerna ute under senhöst- och vintersäsongen, då de svåraste stormarna uppträder. Det är därför i regel icke tillrådligt att använda långa pontonbryggor, om den fria vattenytan (stryklängden) utanför pontonerna överstiger cirka 1 km. För fasta bryggor blir däremot båtarnas förtöjningsanordningar och

141 avståndet mellan båtarna avgörande för den stryklängd som kan accepteras. Avståndet mellan bryggorna liksom mellan båtarna måste väljas med hänsyn till båttyp, båtlängder, båtbredder och typ av akterförtöjning. För vanliga motorbåtar behövs i regel ett avstånd av 30 å 35 m mellan bryggorna och att varje båt disponerar 2,5—3 m i bredd. För segelbåtar bör avståndet mellan bryggorna ökas till 40 å 50 m. Förutom bryggplatser och vågskydd, om naturligt skydd icke finns, bör en småbåtshamn i sitt fullständiga skick också utrustas med båtupptagningsanläggning, belysning, vatten och avlopp inkl. wc, stängsel, bilparkeringsplatser samt utrymmen för vinterförvaring. Båtupptagningsanläggning kan utföras som släpställe med vagn och eventuellt spel eller som en brygga med kran och vagn. Vagnarna utförs oftast som gummihjulsvagnar. I de fall där det finns möjlighet att hyra en mobilkran är det tillräckligt med tillgång till en kort landkaj för båtarnas upptagning och sjösättning. Belysningen är främst av betydelse på bryggorna, bl. a. ur ren säkerhetssynpunkt, men bör anordnas även så, att en upplyst hamnplan blir tillgänglig. Frågan om vatten och avlopp är aktuellare ju längre från bostadsområdena hamnen är belägen. Som regel bör dock i alla större småbåtshamnar finnas en servicebyggnad med toalettanordningar samt kranar för dricksvatten. Stängsel erfordras omkring hamnområden i eller invid större städer eller större stråkvägar. Icke minst omkring båtuppläggningsplatser är detta viktigt. I vissa fall kan man nöja sig med stängsel, som endast hindrar fri passage till bryggorna. Behovet av parkeringsplatser för bilar varierar, beroende på om det är fråga om en hemmahamn, anslutningshamn eller ut hamn. För en hemmahamn är givetvis avståndet från hamnen till bostadsområdet av betydelse. Sommartid kan området för båtuppläggningen användas för parkering, om detta är förlagt invid hamnen, men under utrustningstiden, då behovet av bil är väl så stort som sommartid, har man icke denna möjlighet. Under båtsäsongen bör vid en hemmahamn helst finnas tillgång till ett antal parkeringsplatser, som motsvarar minst hälften av antalet båtplatser. Vid en anslutningshamn bör antalet parkeringsplatser vara större, eller 2/3 till 3/4 av antalet båtplatser. För uthamnar torde regelmässigt behovet av bilparkeringsplatser vara ringa. Området för vinterförvaring, som ej nödvändigtvis behöver ligga i direkt anslutning till hamnen, bör projekteras i nära kontakt med vederbörande brandmyndigheter, så att läge och dimensionering av brandgator mellan de upplagda båtarna blir beaktade. Mycket är också vunnet, icke minst ur estetisk synpunkt, om man kan intressera båtägarna för att uppföra gemensamma förvaringsskjul för båtarna eller åtminstone gemensam standard för båttäckningsmaterial. Utrymmesbehovet för båtuppläggningar varierar självfallet efter båtstorlekar, men ett genomsnittsvärde av 30—40 m 2 per båt inkl. brandgator och dylikt torde kunna användas som riktvärde.

142 6.5.3.

Finansieringsfrågor

Det statliga stödet till småbåtshamnar har hittills finansierats av bilskattemedel. Endast en mindre del av den bensinskatt, som erlagts av båtägarna, har emellertid återförts i denna form, ett förhållande som starkt kritiserats av båtägarna. I denna kritik har bl. a. framförts, att jordbrukare och fiskare får full återbäring för av dem erlagd bensinskatt. Man har även pekat på gällande princip för trafikpolitiken, att varje trafikmedel skall bära sina kostnader, vilket bör innebära, att småbåtarna bör vara jämförliga med bilarna i detta avseende och att den av småbåtarna inkörda bensinskatten icke bör tillgodoföras vägväsendet. I utredningens förslag om en höjning av bidraget till båtsporten 1963 framhöll utredningen, utan att därvid taga ställning till frågan om en dylik specialdestination, att omfattningen av bensinskattemedel, som bör ställas till förfogande för detta ändamål, icke rimligen kan sättas högre än som erfordras för att ge skäliga bidrag till behovsprövade och väl planerade småbåtshamnar, allteftersom dylika projekt kan framläggas. Utredningen har vid sina ytterligare överväganden icke funnit anledning att frångå denna ståndpunkt. Dagens situation med dess brist på hamnar och andra anläggningar motiverar trots allt icke stödåtgärder från det allmännas sida av den storlek, som svarar mot ifrågavarande bensinskatt om ca 20 milj. kr per år. Bl. a. synes detta icke rimligt vid jämförelse med behov av andra angelägna åtgärder för främjande av friluftslivet. Å andra sidan bör man inte helt bortse ifrån småbåtarnas betydelse som rent kommunikationsmedel och att frågan om bensinskatten kan vara en positiv faktor vid bedömandet av anslagets storlek. Vid bedömandet av statsbidragsanslagels skäliga storlek har utredningen funnit, att avgiftsfrågan bör tillmätas stor betydelse. I en hemmahamn bör en årsavgift för en fast hamnplats av 100—200 kr anses rimlig. Under förutsättning att ränta och amortering, drift och underhåll för en hamn drar en kostnad av 15 °/o av anläggningskostnaden, bör denna avgift kunna täcka en anläggningskostnad motsvarande 670—1 340 kr per båtplats. Den verkliga anläggningskostnaden kan i regel beräknas ligga mellan 1 500—6 000 kr. I gynnsammaste fall skulle man alltså kunna uppnå en i det närmaste full kostnadstäckning, medan å andra sidan vid det ogynnsammaste alternativet statsbidrag med 90 °/o skulle erfordras för att hamnanläggningen ej skulle bli förlustbringande. I sitt 1963 framlagda förslag om ökat stöd till småbåtshamnarna, vilket i huvudsak ligger till grund för nu gällande bestämmelser och tillämpad praxis, framhöll utredningen, att bidragsprocenten för hemmahamnar borde röra sig inom spännvidden 30—90 % . Utredningen uttalade härvid, att differentieringen borde ske med hänsyn till bl. a. kommunens finansiella situation, om anläggningen vore avsedd enbart för kommunens egen befolkning

143 eller ej, de av naturförhållandena betingade byggnadskostnaderna per båtplats samt angelägenheten ur allmän friluftssynpunkt att anläggningen kommer till stånd. Dessa principer synes alltjämt böra gälla. Vid tillämpningen av dessa principer är emellertid utfallet inom bidragsskalan av väsentlig betydelse. Enligt utredningens mening bör de högre bidragsprocentsatserna endast tillämpas i rena undantagsfall för hemmahamnar. Statens ansvar bör i görligaste mån begränsas dels genom en betydande insats från kommunen — huvudmannen, dels genom att finansieringen av projektet underlättas genom en realistisk avgift vid uthyrning av båtplatser. En årlig avgift av 100—200 kr anser utredningen, som tidigare nämnts, skälig med hänsyn till det faktiska värdet av tjänsten i fråga och de kostnader som innehavet av båt i övrigt för med sig. Den antydda avgiftsstorleken torde vara väsentligt högre än vad som nu regelmässigt tillämpas. Om dessa principer tillämpas, torde det genomsnittliga statsbidragsbehovet för hemmahamnar kunna begränsas till omkring 50 % . Anslutningshamnar torde i framtiden få stor betydelse ur friluftssynpunkt. Angelägenheten av att planeringen för dessa genomförs i god tid bör starkt understrykas, bl. a. med hänsyn till nödvändigheten av att säkerställa lämpliga strand- och markområden. Mot bakgrunden härav samt med hänsyn till värdkommunens ofta begränsade resurser för dessa anläggningar bör det enligt utredningens mening vara rimligt, att ett 90-procentigt bidrag som regel utgår till dessa anläggningar. Vidare bör särskilt bidrag med upp till 7 0 % av kostnaderna för inköp av mark kunna utgå liksom nu är fallet. Ofta kan skötseln av dylika hamnar bli rätt betungande, då båtägarna till stor del kommer att utgöras av ett starkt växlande klientel, som knappt själv kan beräknas ombesörja hamnens drift. Ifråga om uthamnarna synes samma spännvidd ifråga om statsbidragsprocenten böra gälla som för hemmahamnar. Även här bör kostnaderna per båtplats samt hamnens angelägenhet ur allmän friluftssynpunkt vara avgörande för bidragens storlek. Till statsbidragsberättigade kostnader för hamnarna bör få räknas sådana anläggningar såsom båtupptagningsanordningar, båtuppläggningsplatser, bilparkeringsplatser, sanitära anläggningar, belysning och stängsel. Farleder för småbåtar bör enligt utredningens mening betraktas som en rent statlig angelägenhet, då någon kommun eller båtklubb knappast kan ha anledning att ställa sig som intressent bakom ett sådant för den allmänna småbåtstrafiken utfört arbete. Som följd härav bör också underhåll av sådana anläggningar åvila staten. Undantag bör dock göras för infartsleder till hamnar, som bör jämställas med h a m n ur bidragssynpunkt. Ett särskilt problem utgör åtskilliga kanalföretag, som förlorat sin kommersiella betydelse och som till följd härav måste läggas ned. Dessa kanaler är som regel mycket natursköna och utgör samtidigt betydelsefulla minnesmärken över gammal kultur och förnämlig byggnadskonst. Dylika anlägg-

ningar äger redan nu en viss dragningskraft för mindre båtar och turisttrafik. Mycket talar för att detta intresse kommer att öka. Det torde dock vara svårt att göra ett kanalföretag lönsamt enbart för denna trafik. Det bör därför vara motiverat, att statligt stöd utgår till dessa företag genom att förutsättningar tillskapas för anläggningarna att hållas i drift i avvaktan på hur det fortsatta intresset för att bibehålla kanalerna ifråga kan utveckla sig. I fråga om huvudmannaskapet för småbåtshamnarna finner utredningen, att kommunerna som regel bör stå som huvudman för hamnanläggningarna. Dock kan skötseln av hamnarnas drift och underhåll med fördel överlämnas till båtklubbar. Båtklubbar bör dock vara oförhindrade att få bidrag på samma villkor som kommunerna, om särskilda skäl talar härför. I dessa fall förutsattes givetvis, att den klubbägda hamnen accepteras av vederbörande kommun ur allmän lokaliserings- och planeringssynpunkt. I fråga om prioritering mellan olika hamnar synes hemmahamnar och anslutningshamnar i första hand böra få bidrag, medan uthamnar och farleder endast i enstaka fall bör komma ifråga. Fastlåsning av denna gradering på längre sikt bör dock ej ske. För den fortsatta utbyggnaden framstår det som angeläget, att rullande tre- eller femårsplaner för angelägna projekt upprättas. Under hänsynstagande till dels för närvarande föreliggande kända behov av anläggningar, dels vad ovan anförts beträffande av båtägare erlagd bensinskatt, dels det medelsbehov som föreligger inom andra delar av friluftslivet anser utredningen att i dagens läge ett årligt anslag av 5 milj. kr är rimligt för småbåtarnas behov. Anslagets storlek får framdeles bedömas efter den fortsatta utvecklingen av båtbeståndet. I fråga om den formella handläggningen av ärendena föreslår utredningen att prövningen, som nu sker hos Kungl. Maj:t, bör kunna delegeras till vederbörande myndighet, d. v. s. sjöfartsstyrelsen. Samråd bör i frågor av principiell betydelse eller större räckvidd äga rum med den centrala friluftsmyndigheten. En smidigare och snabbare handläggning synes härigenom kunna åstadkommas.

6.6. Vissa övriga

näranläggningar

Utredningen har i 3 kap. framhållit, att det är angeläget att allmänhetens friluftsliv underlättas genom en rad särskilda anordningar, exempelvis spår och leder samt teknikbackar. Härvid har också betonats lämpligheten av att sådana anordningar sammanförs inom ett och samma område till s. k. gruppanläggningar. På detta sätt blir det möjligt att tillgodose olika intresseinriktningar, utnyttja marken rationellt, tillvarata gemensamma anläggningar, underlätta anläggningarnas skötsel o. s. v. Som utredningen tidigare påpekat

145 (3 kap.) kan det anses finnas behov att för varje större eller medelstor tätort söka tillskapa dylika gruppanläggningar. All erfarenhet talar nämligen för att ett välutrustat område för fysisk rekreation i tätortens närhet blir väl utnyttjat. För att stimulera tillkomsten av sådana anläggningar bör enligt utredningens mening bidrag utgå, förutom till friluftsgårdar, raststugor, friluftsbad och campingplatser till spår och leder samt mindre hopp- och teknikbackar. I bidragsberättigade kostnader för spår bör även elljusanlägguingar ingå. Orsaken till att bidragen, enligt utredningens mening, bör begränsas till dessa anläggningar är, att de nu nämnda bör anses såsom de grundläggande och de mest väsentliga inom ett friluftsområde. Bidragsprocenten föreslås till 30 %>. Till de nu nämnda anläggningarna bör under en första period anslås 1 milj. kr/år. Utredningen förutsätter att anläggningar, som har direkt anknytning till rent idrottslig verksamhet men samtidigt fyller en funktion som replipunkt för friluftsliv och som här tidigare icke nämnts, erhåller bidrag ur idrottsfonden. Bland exempel på sådan anläggning kan nämnas golfbanor, isbanor, fotbollsplaner, idrottsfält och tennisbanor. Principen för del statliga stödet i delta avseende övervägs för närvarande av 1965 års idrottsutredning.

6.7.

Campingplatser

6.7.1. Lokaliserings frågor m.m. Som framgår av 2 kap. finns i landet för närvarande ca 820 campingplatser med sammanlagt drygt 100 000 tältplatser. Ett stort antal av dessa anläggningar är emellertid små och dåligt utrustade: 431 platser hade (1965) godkänts av campingkommittén. 1 Av dessa har dock endast ca 100 klassificerats som trestjärniga. Campingen har under senare år ökat mycket starkt. Ett stort antal människor väljer att använda tält eller husvagn under sommarsemestern. Denna tendens synes också komma att fortsätta. Härigenom uppstår i sin tur ett ständigt ökande behov av välplacerade anläggningar i olika miljöer. Av den genomförda behovsanalysen framgår, alt bristerna på goda och välplanerade campingplatser i första hand finns inom södra och mellersta Sverige. Det sammanlagda antalet tältplatser inom sommarsemesterregionen uppskattas till ca 50 000, varav 38 000 på auktoriserade platser. Av dessa är dock endast ca 18 000 trestjärniga. Behovet av tältplatser för campare och husvagnsägare har inom denna region uppskattats till minst 75 000 under högsäsong. Då ett betydande antal av semesterfirarna även söker sig till inlandsmiljöer i södra och mellersta Sverige samt till Norrland, föreligger även här en ökad efterfrågan på goda campingplatser. Som vidare framgår av 1

lil

Jfr not sid. 46.

kartbilaga 5 saknar flera av de större tätorterna möjligheter att i tillräcklig omfattning ta emot semestrande campingturister. Turistcampingplatser behövs också jämnt utspridda utmed allmänna turiststråk. Även i del la fall visar den nuvarande lokaliseringsbilden betydande brister. Under de senare åren har i medeltal ca 50 nya campingplatser tillkommit per år. För närvarande är 20 under byggnad och 114 planerade. För all ge semestrande och turister möjligheter till camping är det enligt utredningens mening angeläget, alt det föreliggande behovet tillgodoses genom alt nya anläggningar samt kompletteringar och förbättringar på redan existerande anläggningar kommer till stånd. Speciellt bör utbyggnadstakten ökas i södra Sveriges kustområden. Utöver semestercampiugplalser och turistcampingplatser, som ovan diskuterats, uppslår också behov av campingmöjligheler inom tätorternas ulflyklsområden, varigenom människor, som söker sig ut till dessa områden för alt idka friluftsliv under veckoslutsledighelen, kan få möjlighet till denna billiga övernattningsform. Vidare föreligger enligt utredningens uppfattning ett betydande behov av en utbyggnad och upprustning av fasta lägerplatser för ungdomsorganisationernas tilltagande lägerverksamhet. Vid anläggande av nya campingplatser synes det angeläget, att dessa lokaliseras planmässigt inom en större region med hänsyn till efterfrågeinriktning och fritidsmiljö. Genom att på ett tidigt stadium låta campingplatserna ingå i den översiktliga planeringen såväl på det regionala som det lokala planet tillskapar man förutsättningar för att erhålla ett nät av goda campingplatser rätt lokaliserade i förhållande till fritidsmiljön och riktigt dimensionerade med hänsyn till behovet och efterfrågeinriktningen. I del II (sid. 120) har utredningen framhållit, att campingplatser och de sanitära och andra gemensamhelsanläggningar som dessa kräver vid planläggningen jämställes med bebyggelse och i planerna redovisas på likartat salt.

6.7.2. Standard och utrustningsfrågor 6.7.2.1. Gällande sanitära normer

Redan i mitten av 1950-talet påkallade den växande campingplalsverksamhelen medicinalstyrelsens uppmärksamhet. Styrelsen utfärdade då i cirkulär till hälsovårdsmyndigheterna vissa anvisningar angående toaletlanordningar m. m. på platser, där ett större antal personer församlas för tillfälligt vistande. Sedermera har medicinalstyrelsen i cirkulär till hälsovårdsnämnderna den 9 mars 1959 anbefallt, att vissa hygieniska grundkrav alltid skall iakttagas vid anordnandet av campingplatser (bilaga 2). Kraven gäller utrymmet mellan tälten, som icke bör understiga fyra meter, Det framhålles i samband därmed även, att vid så tät gruppering brandfaran bör beaktas av ortens brandmyndigheter. Ytterligare kräves sådana anord-

147 n i n g a r för v a t t e n t ä k t och s p i l l v a t t e n a v l e d n i n g , att en y m n i g tillgång p å gott v a t t e n k a n b e r e d a s u n d e r s k y d d m o t f ö r o r e n i n g a r från spillvattnet. Å t g ä r d e r skall v a r a v i d t a g n a för u p p s a m l i n g av såväl disk- och s p i l l v a t t e n s o m m a t r e s t e r o c h sopor, o c h särskilt i n r ä t t a d e t v a g n i n g s p l a t s e r m e d s p i l l v a t t e n a v l e d n i n g skall f i n n a s . F ö r det fasta avfallet b ö r finnas erforderligt a n t a l t ä t a , f l y t t b a r a u p p s a m l i n g s k ä r l . Klosetter b ö r finnas till ett a n t a l a v m i n s t e n för varje tjugotal p e r s o n e r och fördelade m e d b e a k t a n d e av p r o p o r t i o n e n d a m e r o c h h e r r a r b l a n d c a m p i n g p l a t s e n s b e s ö k a r e . Minst en s ä r s k i l d u r i n o a r s k a l l ä v e n v a r a a n l a g d . C i r k u l ä r e t anbefaller slutligen, att lätt i a k t t a g b a r a a n s l a g u p p s a t t e s som a n v i s a r p l a t s e r n a för d r i c k s v a t t e n , tvagning, disk, sopor, a n n a t avfall o. s. v.

6.7.2.2. Authorisation

av campingplatser genom Riksorganisationernas

campingkommitté

V e r k s a m h e t e n i n o m d e n a v vissa r i k s o r g a n i s a t i o n e r för t u r i s m , friluftsliv o c h bilism b i l d a d e c a m p i n g k o m m i t t é n h a r t i d i g a r e beskrivits (del II, sid. 4 5 ) . Av c a m p i n g k o m m i t t é n t i l l ä m p a d e k l a s s i f i c e r i n g s g r u n d e r för c a m p i n g p l a t s e r h a r p u b l i c e r a t s , bl. a. i k o m m i t t é n s f ö r t e c k n i n g över a u k t o r i s e r a d e c a m p i n g p l a t s e r i n o m l a n d e t , o c h i n n e h å l l e r följande. Enkla men godtagbara campingplatser» (*) I sin rådgivning och vid klassificeringen upprätthåller campingkommittén i första hand de av medicinalstyrelsen angivna hygieniska grundkraven. Vidare bör finnas ordnade tvättplatser avskärmade för insyn och helst skilda för damer och herrar. För godkännande av kommittén såsom »enkel men godtagbar» campingplats, (enstjärnig), kräves härutöver vad beträffar hygienen, att daglig tillsyn av platsen är anordnad och tider fastställda för regelbunden hämtning eller tömning av kärlen för latrin, sopor och avfall. Vissa fordringar i fråga om platsens planering skall även vara uppfyllda. Den skall sålunda vara lätt tillgänglig för och farbar med motorfordon samt ha för tältslagning lämpad, skyddad och väl dränerad terräng. Välordnade campingplatser» (**) På grundval av bl. a. internationella normer för campingplatsers anordnande, vilka anpassats till svenska förhållanden, har campingkommittén utformat ett klassificeringssystem som upptar två högre standardklasser ovanför gruppen »godtagbara». För att en campingplats skall klassificeras såsom »välordnad» (två-stjärnig), erfordras utöver kraven för »godtagbara» i huvudsak följande. Platsen skall vara inhägnad eller äga naturlig avskärmning på sådant sätt alt trafik som berör området kan hållas under kontroll. Tillsyn och bevakning skall vara permanent. På klosettutrymmena skall finnas belysning, tvätt- och diskplatser skall ha tak och avskärmning och om friluftsbad ej är beläget vid campingplatsen skall i stället finnas duschar. Tvagningsplatserna skall ha rinnande vatten, t. ex. hällränna med kran. I servicehänseende kräves tillgång till försäljningsställe för kioskvaror och proviantartiklar inom eller i närheten av området. För att kunna betecknas såsom »välordnad» bör campingplatsen dessutom kunna erbjuda möjligheter till matlagning under tak, anslutning av el-rakapparater samt anordningar för tvätt och strykning.

148 Mycket välordnade campingplatser» (***) Kvalifikationskraven för klassificering av en campingplats i högsta klassen, d. v. s. såsom »mycket välordnad) (tre-stjärnig), innebär i första hand att de för lägre klasser uppställda fordringarna på terräng och anordningar skall vara uppfyllda på det bästa sätt aktuell teknik ger möjligheter till. Toaletterna skall vara utrustade med WC, urinoarerna med vattenspolning. Tvättställ skall finnas och vara av porslin eller rostfri plåt, tvättplatserna försedda med tak och skyddsväggar. Inhägnaden kring campingplatsen skall ha särskild in- och utfart med bevakning. Belysning skall finnas icke blott i byggnaderna utan även utomhus över hela området så att tillsyn därav kan ständigt utövas. Telefon skall finnas på campingplatsen. I servicehänscende erfordras, att försäljningsställe för kioskvaror och proviant skall finnas inom eller invid campingplatsen och att särskilda arrangemang för lek och bollspel är anordnade i anslutning till området. Bland trevnadsbefordrande serviceanordningar som även bör finnas, namnes tillgång till samlingsrum eller nternm under tak, etablissemang som serverar enklare maträtter och konditorivaror ävensom särskilda anordningar för biltvätt. 6.7.2.3. Ar rampingkommiltén

rekommenderade

dimensioneringsnormer

De av campingkommittén auktoriserade campingplatserna är av myckel varierande storlek. Inklusive utrymmen för tältgator, plats för allmän samvaro samt utrymmen för .skyddsplanteringar och gemensamma anordningar räknar kommittén med ett utrymmesbehov av 200 m 2 per tall, d. v. s. all 50 tältplatser rymmes på ett hektar mark. Campingkommittén räknar med alt: varje tältlag bör få disponera en yla av 80 ni 8 . De intill 1965 godkända 431 campingplatserna upptar en yta av sammanlagt omkring 1 400 ha eller i genomsnitt ca 3 ha per campingplats. Med nyssnämnda ulrymmesregel innebär detta en medeltalsstorlek av 150 tältplatser. Det förekommer emellertid bland de godkända campingplatserna sådana med utrymme för endast ett tiotal t Jill såväl som sådana som har omkring 2 000 tältplatser. Till hjälp för sin rådgivningsverksamhet har campingkommittén bl. a. låtit utarbeta principer för vislelseenhelernas gruppering, som vad beträffar anläggningar av masskaraktär medför, att ganska betydande arealer disponeras {'är all åtskilja grupper av tältplatser i separata »byar» av lämplig storlek. Även behoven av särskilda utrymmen och särskilda dispositionsplaner för besökare med husvagnar har beaktats. Ovan har nämnts medicinalstyrelsens norm beträffande klosetter, en toalett för tjugo dygnsvistande. Campingkommittén arbetar i sin rådgivningsverksamhet även efter vissa normer för dimensionering av övriga anordningar. Bl. a. rekommenderas begagnandet av pumpar eller ledningar med talrika tappställen i stället för brunnar och en vattentillgång av 30—50 liter per person och dygn. Utöver behövliga tvättanordningar i anslutning till toaletterna framhålles såsom lämpligt, att en tvagningsplats anordnas för varje tio- till tjugotal besökare. Diskplatser förordas anordnade såsom skyddade platser inomhus med endast ett tiotal per medelstor campingplats, men detta gäller under förutsättning att en rymlig grovdiskplats anordnats utomhus.

149 6.7.2.1. Klassificeringanormer

i vissa europeiska länder

Gmnpingkommittén har, som nämnts, utgått ifrån internationellt vedertagna normer vid utformningen av i Sverige tillämpade klassificeringsregler. Likartade klassificeringssystem till grund för i första hand de hygieniska anordningarna är vanliga i Västeuropa. De finns i bl. a. Danmark och Norge och tillämpas där av riksorganisationer för friluftsliv, turism eller bilism. Finland saknar klassificering i denna mening, men en delegation inom Turistföreningen i Finland utger en förteckning över campingplatser kontrollerade av töreningen. I Frankrike och Spanien är klassificeringen reglerad genom kontroll av statliga myndigheter. Det franska klassificeringssystemet överensstämmer med ett av Alliance international de tourism (AIT) upprättat schema, omfattande fem bekvämlighetsklasser, varav den lägsta och högsta saknar motsvarighet i Sverige. Den lägsta klassen kräver endast förekomsten av elementära sanitära anordningar och dricksvatten i campingplatsens närhet. Den högsta klassen bereder viss andel av besökarantalet tillgång till tältplatser med separata hygieniska anordningar för varje tältplats. AIT har utfört klassificering enligt detta syslem av vissa campingplatser i Italien, Grekland, Väst-Tyskland, Belgien och Holland m. fl. länder. I Holland och Belgien kräves den lokala administrationens tillstånd för öppnande av campingplatser. Tillståndet meddelas först efter kontroll av hälsovårdsmyndigheterna och av landets riksorganisation för camping. Den väsentliga skillnaden mellan svenska och västeuropeiska dimensioneringsprinciper för campingplatser synes ligga i de lägre kontinentala kraven på markutrymmen för mellanrum mellan tälten och för gemensainhelsanordningar. Avståndet mellan tälten anges vanligen till lägst två meter och antalet personer som tillåts inrymmas per hektar till omkring 300. Räknat efter tre personer per läll blir motsvarande siffra i Sverige endast 150 personer per hektar mark. Även i Danmark tillämpas den trängre utrymmesnormen. Den danska motsvarigheten till campingkommittén, Lejrpladsudvalget, kräver vidare, all varje godkänd campingplats skall ha minst 2 500 n r mark för tältplatser. Kravet innebär, att campingplatserna genom lämpligt läge och goda anordningar skall ha vissa ekonomiska minimiförutsättningar. I en av Lejrpladsudvalget utgiven handledning om campingplatsers anläggande och drift framhålles även, alt 75—100 tältplatser bör finnas för att campingplatsen skall kunna avlöna permanent föreståndare och hållas i gott stånd. Handledningen anger som dimensioneringsnorm för toaletter 1 per 20 damer och 1 per 30 herrar samt urinoar. Den lämnar i övrigt endast anvisning om utformningen av tvättplatser, diskplatser o. s. v., men upptar ej uppgifter om lämpligt antal i förhållande till tältplatsantalet. Eftersom campingplatsverksamheten i Frankrike är föremål för statlig kontroll, anges tillämpade dimensioneringsnormer i en ministeriell kungörelse. Som nämnts klassificeras campingplatserna i fem bekvämlighetskategoiier. I fråga om toaletter kräves 1 för 25 personer eller 1 för 35 jämte

150 1 urinoar för 50 personer. Täckta avfalisuppsamlingskärl med 75 liters rymd skall finnas, 1 för 35 personer. Vattentillgången löreskrives skola vara 30 liter per dag och person eller, om wc finnes, 40 liter. För näst lägsta och högre klasser fordras tillgång till tvagningsanordningar, där kraven stiger från 1 tvättho för 50 personer till 1 tvättställ per 25 personer jämte tvättho med två kranar för 50. För duschar löreskrives 1 på 50 personer. I näst högsta klassen höjes kravet till 1 dusch per 40 personer samt 20 °/o av tvättställen och 30 % av duscharna på campingplatsen reserverade endast för innehavarna av bestämda tältplatser. Den högsta kategorien, »turistcampingplatserna», har i varierande grad högre proportion »individuella» hygieniska anordningar. 6.7.2.5. Utredningens

synpunkter

Som framhållits i direktiven för utredningen har den fortgående standardstegringen och särskilt den ökade omfattningen av bilcampingen gett upphov till behov av bättre utrustning och bättre serviceanordningar på campingplatser av olika slag. Som framgår av tabell 20, 2 kap. uppvisar de nuvarande campingplatserna betydande brister speciellt i sanitärt avseende. Endast ett fåtal av anläggningarna fyller de krav man i dag vill ställa på en modern campingplats. En god campingplats bör bl. a. vara utrustad med goda sanitära anordningar, tvagningsplatser, duschar, matlagningsmöjligheter, anordningar för diskning, tvätt- och strykrum, sovhytter, samlingsrum etc. Det framstår också som i hög grad angeläget, att vid planering av campingplatser behovet av uppställningsplatser för husvagnar beaktas, varvid även frågor om differentierade platser, anslutning till vatten, avlopp och el prövas. Utvecklingen synes till stor del gå ifrån de små och mindre väl utrustade platserna till större anläggningar, vilka bl. a. har bättre förutsättningar att bära sina drifts- och kapitalkostnader. Enligt utredningens mening är det utomordentligt angeläget, att en snabb standardförbättring sker vid de nuvarande campingplatserna, speciellt vad gäller de sanitära förhållandena. Målsättningen i detta avseende bör vara att söka nå den standard som i dag krävs för en tresljärnig campingplats. De synpunkter som bl. a. bör vara allmänt vägledande för campingplatsens lokalisering och dimensionering framgår närmare av bilaga 1. Beträffande dimensioneringen av antalet toaletter har till utredningen framförts, att de nu gällande normerna lätt leder till en viss överdimensionering och således onödigt kan fördyra anläggningarna. I samband med undersökningen av de ekonomiska förhållandena vid ett antal anläggningar (5 kap.) efterfrågades också den sanitära standarden. Av detta material har framgått, att flertalet av de nuvarande campingplatserna har följt lägre dimensioneringsnormer än vad som rekommenderas i bl. a. medicinalstyrelsens anvisningar, men trots detta enligt egna bedömanden uppnått tillfreds-

151 ställande förhållanden. Med hänsyn Lill de erfarenheter, som nitinera föreligger från en rad välplanerade campingplatser, vill utredningen föreslå, att de nu gällande normerna överarbetas. Detta arbete bör närmast ankomma på medicinalstyrelsen, som också påbörjat detsamma. Vad gäller campingplatsens inordnande i landskapet såväl som campingplatsens inre funktion är det angeläget, att ett betydande arbete nedlägges på planeringsstadiet.

6.7.3. Finansierings- och förvaltningsfrågor Enligt utredningens mening tillhör campingplatserna den anläggningstyp, för vilken en så hög grad av självfinansiering som möjligt bör eftersträvas. Enligt den av utredningen gjorda undersökningen av ekonomin vid vissa campingplatser (5 kap.) har också framkommit, alt vällokaliserade och välplanerade campingplatser med en relativt lång utnyttjandesäsong och med en skälig avgift kan förväntas betala såväl driftskostnader som kapitalkostnader. A andra sidan finns det anläggningar, som på grund av kort utnyttjandetid eller särskilt höga byggnadskoslnader icke kunnat betala kapitalkostnaderna tillfullo. Som tidigare framhållits kan det dock ur allmän synpunkt i vissa fall vara högst angeläget, att sådana anläggningar kommer till stånd. Här inryms sålunda bl. a. anläggningar i inlandet i norra och mellersta Sverige, där säsongen av naturliga orsaker i många fall blir relativt kort. Det kan icke heller ur allmän synpunkt anses tillfredsställande, att byggnadskoslnaden vid dessa anläggningar hålls nere genom att deras sanitära standard eftersatts. Till delta kommer vidare alt de anläggningar, som ligger i semesterregioner, utnyttjas till övervägande del av icke ortsbor. Värdkommunen kan då icke påräknas komma att engagera sig, såvida anläggningen icke går ekonomiskt ihop. Utredningen finner det motiverat, att bidrag utgår till sådana campingplatser, som medelst investerings- och driftskalkyler uppvisar att man sannolikt har att räkna med ett underskott, men som ändock bedöms böra komma till stånd. Allmänt bör gälla, att anläggningarna bedöms vara rätt lokaliserade och rätt dimensionerade samt alt de fyller kraven på en godtagbar sanitär standard. Bidragen bör utgå med 30—50 °/o av kostnaderna för de sanitära anläggningarna. Campingplatser inom fjärrområdena, tillfälliga övernattningsplatser utmed allmänna turistvägar, anläggningar som skall användas för läger verksamhet samt campingplatser inom tätorternas utflyktsområden bör vara bidragsberättigade. Turistcampingplatser vid de större tätorterna bör däremot ses som en rent kommunal uppgift. Det sammanlagda bidragsbehovet under de närmaste åren för utbyggnad och upprustning av campingplatser har beräknats till 1,5 milj. kronor per år. Under senaste året har ur friluftsfonden utgått 0,63 milj. kronor till campingplatser.

152 6.8. Semeslerbyar 6.8.1. Lokaliseringsfrågor m.m. Av den genomförda inventeringen framgår, att det lolala antalet semesterbyar i landet för närvarande endast är 113 med drygt 2 600 stugor. Som framgår av kartbilaga 6 finns det största antalet semesterbyar i norrlandslänen. De har alltså i stor utsträckning tillkommit som semesterbostad för den vintersemestrande allmänheten. I den södra semesterregionen finns semesterbyar framför allt i Kalmar län och på Gotland. På västkusten finns däremot endast ett ringa antal anläggningar. Detta är också förhållandet i inlandet i mellersta och södra Sverige. Enligt vad utredningen tidigare redovisat har man att räkna med en snabb ökning av fritidsbebyggelsen. Trots detta torde det finnas en betydande grupp människor, som av ekonomiska och andra skäl icke önskar binda sig vid ett fritidshus, utan finner det både lämpligt och önskvärt att välja en semesterort för ett år i sänder. Åtskilliga andra faktorer, exempelvis strävan att ha dels en sommarsemester och dels en vintersemester ökar otvivelaktigt behovet av semesterbyar. Enligt utredningens bedömande utgör semesterbyarna således synnerligen viktiga replipunkter för friluftslivet i fjärrområdena, såväl de områden som används för sommarsemester som de som utnyttjas för vintersemester. Utredningen vill erinra om konstitutionsutskottets utlåtande nr 14: 1964 med anledning av väckt motion om rätt för kommun att tillskapa semesterbyar m . m . Utskottet uttalade bl. a.: Ur fritidsverksamhetens aspekter och särskilt med tanke på semestrande barnfamiljer måste det tvärtom anses vara ett allmänt intresse att kommuner i natursköna områden medverkar till att semesterbyar kommer till stånd, där de semestrande oberoende av kommuntillhörighet kan erhålla standardmässigt goda boplatser till överkomlig kostnad. Sett ur nationalekonomisk synpunkt torde vidare betydande fördelar uppnås genom att flera familjer kan använda en och samma fritidsbostad. Det största behovet av semesterbyar föreligger dels utmed kusterna i södra och mellersta Sverige, dels inom fjällregionen. Attraktiva regioner i inlandet i södra och mellersta Sverige drar emellertid också åt sig semesterfirare i ökad utsträckning, och även här finner utredningen ett dokumenterat behov av semesterbyar. Utredningen har funnit det realistiskt att grovt uppskatta utbyggnadsbehovet till minst 50 000 stugor under de närmaste 10 åren. För närvarande är 12 semesterbyar under byggnad och vidare 95 anläggningar planerade, vilket i och för sig ger en stark indikation om det föreliggande behovet. Utbyggnadstakten måste emellertid avsevärt accelereras för all motsvara det behov som föreligger. 6.8.2. Dimensionering, utformning m.m. Betydande fördelar ur ekonomisk synpunkt bör kunna vinnas, om man kan sammanföra ett rätt stort antal, kanske ett 50-tal stugor eller i vissa

153 fall fler fill en enhet. Enligt utredningens mening bör man i de mest attraktiva områdena söka tillskapa storanläggningar. Man vinner därigenom ett förbilligande av stugornas gemensamhetsanordningar oeh förbilligade driftskostnader. Vidare skapas underlag för olika former av service. De krav som friluftsnämnden för närvarande uppställer i fråga om semesterstugornas utformning, innebärande att de skall vara av sådan storlek och så inredda och med sådan köks- och annan utrustning, alt en familj på 4—6 personer bekvämt kan vistas där under 2—3 veckor, att det skall finnas avskilda sovrum, ett ordentligt vardagsrum samt ett kök, finner utredningen alltjämt böra gälla. Vid planeringen och inredningen bör stora krav ställas på den sanitära standarden, inte minst mot bakgrund av de ständigt ökade kraven på bekvämlighet och komfort. I varje fall inom vintersemesterregionen synes det angeläget, att stugorna göres vinterbonade, så att de kan användas under vintersäsongen. Därigenom förlängs utnyttjandesäsongen, och de ekonomiska förutsättningarna förbättras. 1 fråga om utrustning, det enskilda husets utformning, husens inbördes sammankoppling och husgruppens anpassning i landskapet får utredningen hänvisa till vad som sagts i fråga om fritidsbebyggelsen (del II, sid. 152). 6.8.3. Finansierings- och förvaltningsfrågor Enligt de gjorda ekonomiska analyserna (5 kap.) kan man förvänta, att vallokaliserade och välplanerade semesterbyar utnyttjas i sådan omfattning, att de vid rimlig veckohyra kan uppnå full kostnadstäckning. Där en ekonomisk kalkyl uppvisar, att såväl kapitalkostnader som driftskostnader kan antas bli täckta, bör särskilda stimulansbidrag enligt utredningens mening icke såsom nu utgå. Tillräckliga motiv torde ändock föreligga för kommuner, organisationer och enskilda alt tillskapa sådana anläggningar. El t skäl för kommuner att engagera sig är bl. a., alt turismen, speciellt i glesbygderna, bör framstå som en viktig näringsgren. Liksom i fråga om campingplatser finns emellertid anläggningar, som på grund av speciellt kostnadskrävande anordningar eller begränsad säsong icke kan göras fullt ekonomiskt bäriga. Då man i detta fall inte kan räkna med att en värdkommun är villig att investera kapital, finner utredningen motiverat, att bidrag utgår i sådana fall, där anläggningen ändock bedöms böra komma till stånd med hänsyn till efterfrågan och friluftsmiljö. Då en av huvudorsakerna till att anläggningarna icke kan förväntas ekonomiskt gå ihop torde vara kostnaderna för sanitära anordningar och då dessa icke bör eftersättas, bör bidragen begränsas till att utgå till detta anläggningselement. Utredningen föreslår bidragsgränserna till 30—50 °/o av kostnaderna för de sanitära anordningarna. I de bidragsberättigade kostnaderna bör inräknas kostnaderna för huvudledningen för vatten och avlopp, reningsanläggningar och installationer i de enskilda husen. Vid bedömningen av anläggningarnas ekonomi bör på inkomstsidan räknas med en veckohyra, som är rimlig med hänsyn till erbjuden standard.

154 Under de ovan angivna förutsättningarna har utredningen ansett, att statens ekonomiska medverkan bör kunna inskränkas till att befrämja tillkomsten av ett 20-tal semesterbyar per år. Bidragskostnaderna härför kan uppskattas till omkring 2 milj. kronor per år. 6.9. Vissa övriga

fjärranläggningar

Turisthotell, vandrarhem och fjällstugor utgör viktiga replipunkter inom fjärrområdena. I fråga om turisthotellen utgår statligt stöd i form av hotellgarantilån, och vidare utgår inom norra stödområdet ekonomiskt stöd i lokaliseringssyfle. I åtskilliga regioner synes en utbyggnad och upprustning av turisthotellen angelägen. Det framstår därvid såsom önskvärt, att denna utbyggnad sker inom ramen för en genomtänkt plan för en större region. För de inre delarna av Norrland bör exempelvis en samordnad planering ske. Ett sådant förfaringssätt bör vara ägnat att leda till rätt dimensionering och lokalisering av anläggningarna. Vid val av orter, till vilka turistanläggningarna bör lokaliseras, synes en högklassig friluftsmiljö främst böra eftersträvas. Speciellt för Norrland torde gälla, att de människor som söker sig till turistanläggningar primärt önskar tillgång till orörda vildmarksområden. Vägnätets utformning och befintliga serviceorter blir givetvis andra väsentliga lokaliseringsfaktorer. Utredningen har icke funnit skäl föreligga att föreslå att bidrag ur friluftsfonden skulle utgå till byggande av turisthotell. Beträffande det nuvarande kreditstödet i form av hotellgarantilån och lokaliseringsstöd finner utredningen att dessa stödåtgärder är högst angelägna för att stimulera och möjliggöra tillkomsten av önskvärda anläggningar. Lönsamhetsutvecklingen vid vissa anläggningar har lett till att speciellt nyskapade anläggningar har betydande svårigheter att under igångsättningsskedet ge ett tillräckligt överskott för alt täcka amorterings- och räntekostnader. För att turisthotellseklorn skall utvecklas har utredningen därför funnit att garantilånen bör få en något förmånligare utformning. Utredningen vill föreslå, dels att amorteringstiden utsträcks till högst 25 år, dels att amorteringsfrihet kan medges under en tid av högst fem år, dels att uppskov med ränteinbetalning må kunna beviljas under högst fem år. Sålunda upplupen ränta skall vid anståndstidens slut läggas till den beviljade lånesumman. Vad vandrarhemmen beträffar utgår för närvarande stöd ur friluftsfonden. Som framhållits i 3 kap. har vandrarhemmen bl. a. på grund av det höjda standardkravet undan för undan ändrat karaktär. Vandrarhemmen spelar enligt utredningens mening otvivelaktigt alltjämt en betydande roll som replipunkt för friluftslivet. I likhet med turisthotell, campingplatser och semesterbyar bör man emellertid kunna räkna med att denna typ av anläggningar kan göras ekonomiskt självbärande. Bidrag till vandrarhem bör därför enligt utredningens mening i fortsättningen endast utgå i undantagsfall.

155 Många vandrarhem är inrymda i kulturhistoriskt värdefulla byggnader, som det framstår såsom angeläget att bevara. Därest kommunen icke anser sig ha resurser att påtaga sig detta ansvar bör det vara motiverat med statsbidrag för att möjliggöra byggnadens utnyttjande för vandrarhem. Såväl iordningställande som drift av dessa anläggningar torde nämligen bli särskilt kostnadskrävande. För att underlätta tillkomsten av vandrarhem i övrigt vill utredningen föreslå, att lån till nya sådana eller upprustning av äldre utgår på samma grunder som till turisthotell. Det statliga stödet till fjällstw/orna har hittills i huvudsak utgått genom friluftsfonden, beredskapsarbeten och domänverkets initiativ. Den pågående utbyggnaden bör enligt utredningens mening intensifieras inom de närmaste åren, så att ett tillräckligt antal fjällstugor kan tillskapas inom fjällområdet för att ta emot den ökade turistströmmen. För att stimulera till denna angelägna utbyggnad finner utredningen, alt statligt stöd liksom nu bör utgå. Bidragen föreslås till 70—90 °/o av anläggningskostnaden. Det statliga stödet bör emellertid i varje fall under de närmaste åren i huvudsak kunna utgå i form av beredskapsarbete. Utredningen förutsätter vidare, att domänverket får ekonomiska möjligheter att genomföra sina utbyggnadsplaner. Till ledmarkerinc/ar, broar och vindskydd har hittills utgått stöd genom friluftsfonden. Med den fortgående snabba ökningen av fjälllurismen är det angeläget att anordningar för att ge vägledning, framkomlighet och säkerhet får ökad vikt. För att stimulera tillkomsten finner utredningen, att statligt stöd liksom nu bör utgå. De årliga kostnaderna för nyanläggning, underhåll och tillsyn har uppskattats till ca 100 000 kronor. Behovet av det statliga stödet ur friluftsfonden för att stimulera tillkomsten av vandrarhem, fjällstugor och leder m. ni. har utredningen uppskattat till 0,5 milj. kronor per år.

KAPITEL

7 Särskilda frågor r ö r a n d e k o l o n i t r ä d g å r d s o m r å d e n m . m .

7.1. Koloniträdgårdarnas

uppkomst

och nuvarande

omfattning

Koloniträdgårdsrörelsen har sin upprinnelse i Danmark. De första koloniträdgårdarna, som då kallades arbetsträdgårdar, uppstod i Aalborg på Jylland omkring 1884. Ett tiotal år senare kom rörelsen över till Sverige. Då anlades den första koloniträdgården i Malmö av Malmö Planterings- och lörsköningsförening. Ett område vid Pildammarna uppdelades i lotter om 72 m2. Omkring sekelskiftet fick koloniträdgårdsrörelsen hastigt ökad popularitet, i första hand i Skåne och på västkusten. 1906 startades en förening i Stockholm under Anna Lindhagens energiska ledning. Ungefär samtidigt nådde rörelsen Gävle. År 1914 fanns koloniträdgårdar i 37 av landets städer, Tabell

42.

Kolonitrtidyard.s-

Ungefärligt tillkomstår Antal områden

Län

1931 - 1 9 5 1 1950 1960 1961-

Stockholms siad och län . Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

40 4 12 11 12 1 12 3 5 9 58 9 17 4 6

21 2

8 2

3 1 1

3 i

Summa

L>29

3 1 10

Tillhoran-1.0

1.1— 5,0

4 1 1 1 3 33

1 11 10 i

och under de följande krigsåren fick rörelsen en speciell betydelse genom att den lämnade vissa bidrag till livsmedelsförsörjningen. År 1921 bildades Sveriges Koloniträdgårdsförbund, som sedan dess varit central målsman för rörelsen. För alt få en detaljerad bild av koloniträdgårdarnas nuvarande omfattning har fritidsutredningen genom kommunerna och länsstyrelserna införskaffat närmare uppgifter om deras nuvarande antal, tillkomsfår, omfattning och antal hus m. m. Dessa uppgifter har sammanställts i tabell 42. Av tabellen framgår, att det f. n. finns 229 kolonilrädgårdsområden i landet med koncentration i första hand till Malmöhus län (58 st.), Stockholms stad och län (40 st.) och Göteborgs och Bohus län (17 st.). Andra mera framträdande län är Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings och Kalmar län. Sin minsta utbredning har koloniträdgårdsrörelsen i Kronobergs, Kopparbergs och Jämtlands län (vardera 1 område) samt Norrbottens län,' som helt saknar något område. Av uppgifterna om tillkomstår — som dock är ofullständiga — framgår, att huvuddelen av våra koloniträdgårdar tillkommit före 1950. Tillväxten har därefter varit blygsam, och de under 00-talet nyanlagda områdena torde områden

i Sveriye. Omfattning

<lo areal, ha 5.1— 10,0 9 3 2

Antal hus

10,1 —

Ej ang.

4 1

— •

•-

3 1

— —

—

1 11

2 7

2 1

1 2

2 2

—1

•

— 1 11 1

6 • — •

1 1

1 2 3 21 1

1 3

—

— —

—

— —

—

— —

1—25

26—50 51—100 101— Ej ang. 4 2 2

—

10 1 4 2 2

—

2 2 10 4 3

2 7 2 1

—

2 1 1

—

2 Summa hus

— 1 1 1

—

10 1 1 3

— — 1 2 15 3 2 2 1 1 2 2

— 2 1 4

4 2 4 10

— — — —.

4 210 385 515 843 105 412 24 290 005 4 897 799 837 277 230 179 386 503 35 350

1 1

— — —

— —

31 70

4r>

10 043

158 i stort endast svara mot ersättningsbehovet för de områden, som av olika skäl måst nedläggas. Utredningen har även införskaffa! uppgifter om anläggningar, som är under uppförande eller som planeras. Det visar sig därav att koloniträdgårdsrörelsen knappast befinner sig i något expansivt stadium; i hela landet liar endast anmälts 5 anläggningar under upptinande och 7 planerade. Av tabellens uppgifter om koloniträdgårdarnas omfattning framgår, at I många innehåller ganska obetydliga arealer; tyngdpunkten ligger i storleksklassen 1,1—5,0 ha. Totala antalet hus på koloniträdgårdslotterna utgör enligt inventeringen ca 16 000 med tyngdpunkt i Stockholms stad och län (ca 4 300), Malmöhus län (ca 4 900), Hallands län (ca 800) samt Göteborgs och Bohus län (drygt 800).

7.2. Till utredningen

överlämnade

framställningar

m.m.

I två motioner vid 1964 års riksdag (nr I: 506 och II: 638, likalydande) upptogs till behandling frågan om koloniträdgårdsverksamhetens befrämjande genom underlättande av anskaffandet av mark. I motionerna anfördes bl. a. följande: I takt med att arbetstiden förkortas ökas människornas krav på möjligheter till rekreation och friluftsliv. Särskilt uttalat är delta krav och behov i våra tätorter. Sedan lång tid tillbaka har koloniträdgårdsverksamheten inneburit stimulerande fritidssvsselsättning för många människor som på grund av sina bostadsförhållanden icke haft möjlighet att i anslutning till sin bostad odla sina intressen. Verksamhetens inriktning har under åren ändrat karaktär. Under krigsåren — då samhället starkt stimulerade denna verksamhet — var verksamheten företrädesvis inriktad på odling av nyttoväxter. Numera torde odling av andra växter dominera. Genom tätorternas tillväxt kommer ofta de områden som hittills varit reserverade för denna verksamhet att tas i anspråk för annat ändamål. I vissa fall erbjudes nya områden genom samhällets försorg, i andra fall overbites åt förekommande lokala föreningar att försöka ordna ett nytt område. Enligt min mening är detta otillfredsställande. På många håll i landet pågår översiktlig planläggning i en eller annan torm beträffande markanvändningen. Enligt min mening borde ovan redovisade förhållanden ägnas uppmärksamhet i dessa sammanhang. Därvid är ytterligare att märka, att koloniträdgårdsverksamheten ändrat karaktär även i annat avseende än beträffande odlingsinriktningen. I takt med standardstegringen har den tidigare typen av kolonilotter — ofta belägna i mycket centrala delar av staden — på vilka uppforts mindre byggnader, som i första hand varit avsedda såsom förvaringsplats för redskap, fått vika. I de fall nya koloniträdgårdsområden kommer till stånd har de mera karaktär av fritidsby eller fritidsstugeområde med till varje stuga hörande markområde, lämpligt för trädgårdsodling. En förutsättning för att sådana områden skall bli tillgängliga för människor med »vanliga» inkomster är att marken ligger i kommunal hand och att varje tomtplats avstås till enskilda med tomträtt, mot rimliga kostnader. Det är angeläget att lokaliseringen av sådana områden sker under hänsynstagande till verksamhetens speciella karaktär.

1 59 Sedan statsutskottet (uti. nr 10/1964, 74:o, sid. 30) uttalat, att skäl talade för att det i motionerna framförda förslaget om att koloniträdgårdsverksamhelens befrämjande måtte underkastas närmare prövning, förordnade Kungl. Maj:t den 6 november 1964 aft handlingarna i ärendet skulle överlämnas till fritidsutredningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. Vidare har till utredningen överlämnats dels en av Nordiska koloniträdgårdsförbundet till statsministern ställd framställning den 1 juli 1964 rörande aktivt utnyttjande av fritiden, dels en av Sveriges koloniträdgårdsförbund den 21 november 1962 gjord framställning m. m. rörande markområden för koloniträdgårdar. I den förstnämnda framställningen betonas särskilt betydelsen av att fritiden utnyttjas på ett sätt, som möjliggör att familjen hålles samlad. I den senare framställningen berörs vissa konkreta problem för koloniträdgårdsrörelsen, bl. a. svårigheterna att få mark reserverad för koloniträdgårdar i samband med tätorternas expansion. Som en lösning rekommenderas, alt kolonilrädgårdsrörelsen inpassas i ett lagenligt plansystem. Vidare understryks, att den sedvanliga exploateringen för fritidsbebyggelse av ekonomiska och andra skäl ej passar alla. För koloniträdgårdsändamål erfordras endast lotter om 350—400 m2, i första hand lämpade för odling. Vid uppvaktningar från Sveriges koloniträdgårdsförbund inför utredningen har nyssnämnda synpunkter ytterligare understrukits. Särskilt har framhållits det osäkerhelstillstånd som många koloniträdgårdsinnehavare hamnat i därigenom alt äldre områden måst tas i anspråk för tätorternas utbyggnad, utan att dessförinnan nya elableringsmöjligheter på ett tillfredsställande sätt planerats.

7.3. Utredningens

synpunkter

och förslag

Koloniträdgårdsrörelsen företer många likheter med fritidsbebyggelsen. I båda fallen är målet att skapa en replipunkt för familjens fritid, som ger kontakt med naturen och utrymme för hobbybetonad verksamhet. Även om gränsen mellan de två företeelserna är vag, finns dock vissa bestämda skillnader. För fritidsbebyggelsen är fritidshuset den väsentligaste faktorn, och del inrättas numera i regel som andra bostad, ofta utnyttjad året runt. I koloniträdgården är markområdet med dess odlingsmöjligheter det primära och byggnaden endast ett komplement härtill. Det anses allmänt, att en kolonistuga ej skall inrättas för vinteranvändning. För fritidsbebyggelsen dominerar det enskilda ägandet av hus och tomt. Koloniträdgårdarna är nästan undantagslöst belägna på kommunägd mark, och lotterna upplåts genom

hyresavtal på i regel 20 a 25 år. Koloniträdgårdslottefl omfattar genomgåonde en mindre areal - - några hundra kvadratmeter har ansetts fullt tillräckligt. Slutligen har koloniträdgårdarna i regel ett centralt läge i förhållandetill tätorten, medan för fritidsbebyggelsen accepteras reseavstånd med bil på upp till 2—3 timmar och mer. Fritidsbebyggelsen har under senare tid utvecklats mycket raskt. Antalet fritidshus torde f. n. växa med ca 20 000 per år och totalantalet närmar sig 400 000. Del kan därför icke råda någon tvekan om att fritidsbebyggelsen successivt kommit att i stor utsträckning ersätta de behov, som koloniträdgårdsrörelsen ursprungligen tillkom för att tillgodose. Fortfarande finns dock inånga människor, för vilka koloniträdgården är den lämpligaste eller enda möjliga lösningen av fritidsfrågan. Även om utredningen icke anser sig kunna räkna med någon större expansion av koloniträdgårdsrörelsen, finns det anledning att bereda densamma rimliga existensvillkor i en omfattning som svarar mot efterfrågan. Trädgårdsodlingen är otvivelaktigt en hobby, som ger sin utövare rikt utbyte. Koloniträdgårdsrörelsen ger dessutom många tillfällen till kollektiv samvaro i föreningens hägn, som för många av medlemmarna torde vara av stor betydelse. Utredningen har icke funnit anledning ifrågasätta några ändringar i de hittills tillämpade formerna för upplåtelse av koloniträdgårdslotter. Denna bör alltjämt organiseras som en upplåtelse genom arrendeavtal av i allmänhet kommunägd mark. Härvid förutsattes, att kommunen iordningställer galor, vägar och andra erforderliga allmänna platser samt förser området med vatten och avlopp i erforderlig utsträckning. För att icke idén med koloniträdgårdsrörelsen skall äventyras, bör de årliga arrendeavgifterna fortfarande hållas relativt låga. — Vad nu sagts innebär, att utredningen icke ansluter sig till den i de förut refererade motionerna antydda tanken, att upplåtelse av koloniträdgårdslotter skulle ske med tillämpning av bestämmelserna rörande tomträtt. Dessa bör förbehållas upplåtelse av mark för bostadsändamål för permanentbebyggelse eller ordinär fritidsbebyggelse. De äldre koloniträdgårdsområdena har genomgående haft ett centralt läge i tätorten. Det har emellertid visat sig förenat med stora svårigheter att bibehålla dessa vid tätorternas utbyggnad. Marken har behövt tas i anspråk för stadsbebyggelse, kommunikationsleder o. s. v. Utredningen har funnit denna utveckling ofrånkomlig. I städernas centrala utbyggnadsområden kan man icke gärna tänka sig att ge koloniträdgårdarna prioritet framför andra väsentliga samhällsbyggnadsintressen. Man torde i stället få acceptera, att koloniträdgårdarna förskjuts mot städernas ytterområden men där genom dispositioner i den översiktliga planeringen och detaljplaneringen bereds en i möjligaste mån långsiktig lokalisering. Vid lokaliseringen måste eftersträvas god anslutning till allmänna kommunikationsleder. Koloniträdgårdslotten måste vara lättåtkomlig, då kolonistugan endast i undantagsfall erbjuder övernattningsmöjligheter.

161 Huvudproblemet för koloniträdgårdsrörelsen i våra dagar är, såsom framgått tidigare, otryggheten i besittningen. För att råda bot på dessa olägenheter anser man inom koloniträdgårdsrörelsen, att koloniträdgårdarna skulle beredas ett särskilt skydd i planlagstiftningen. Kommunerna skulle ha laglig skyldighet att vid sin planering säkerställa välbelägna koloniträdgårdsområden. Utredningen erinrar om att grunddragen för markens användning inom en kommun för olika ändamål, såsom till tätbebyggelse, viktigare trafikleder och andra allmänna platser, avgöres genom att generalplan upprättas. Vilka dispositioner som obligatoriskt skall behandlas vid generalplanens upprättande har icke närmare reglerats i byggnadslagen. Med hänsyn till de växlande förhållandena har detta ansetts böra prövas i varje särskilt fall. Att i detta sammanhang införa bestämmelser om att eventuellt förekommande behov av koloniträdgårdsområden alltid obligatoriskt skulle prövas, synes icke realistiskt. Detta skulle nämligen förutsätta en fullständig uppräkning av alla andra allmänna eller enskilda behov, som i princip borde beaktas, något som är främmande för lagstiftningen på området. Det får i stället förutsättas, att i varje kommun, där ett faktiskt behov föreligger av koloniträdgårdsområden, detta beaktas av planmyndigheterna. Generalplanen är emellertid i första hand en översiktsplan, som skall tjäna till ledning vid den efterföljande detaljplaneringen, som inom städerna i regel sker genom stadsplan. Koloniträdgårdsområdena bör i förekommande fall tagas med i stadsplanerna och deras anordnande närmare regleras i stadsplanebestämmelserna. Härigenom låses utnyttjandet på sådant sätt, att kolonisterna kan känna rimlig trygghet i besittningen. Eftersom koloniträdgårdsområdena nästan uteslutande anläggs på kommunalt ägd mark, måste förutsättas att kommunerna, om icke lämplig m a r k för ändamålet redan finns tillgänglig, försäkrar sig om ny mark. Detta kan naturligtvis i vissa fall möta svårigheter, icke minst med hänsyn till de mycket stora behov som kommunerna måste engagera sig för i fråga om bostadsförsörjningen m. m. Koloniträdgårdsrörelsens intressen får då tillgodoses i avvägning gentemot andra samhällsintressen. Den kan därvid enligt utredningens mening icke givas någon prioriterad ställning. Från koloniträdgårdsförbundets sida har framförts tanken, att de friluftsreservat, som många städer nu har tillgång till, skulle vara ett lämpligt expansionsutrymme för koloniträdgårdar. Utredningen är emellertid tveksam om denna lösning generellt kan vara lämplig, speciellt inom närområden. Städerna har ännu icke på långt när tillgång till erforderliga närområden för det rörliga friluftslivet, och man måste därför iaktta stor försiktighet att ta dessa markresurser i anspråk för enskilda ändamål. Utredningen vill dock icke utesluta, att det i särskilda fall kan vara möjligt och lämpligt att komponera in enstaka koloniträdgårdsområden i anslutning till större friluftsreservat. Ett välplanerat koloniträdgårdsområde kan utgöra ett vackert 11

162 inslag i landskapsbilden och behöver icke vid en lämplig lokalisering verka störande för övrigt utnyttjande av ett friluftsområde. Utredningen har sålunda icke funnit några åtgärder påkallade från statsmakternas sida för att befrämja koloniträdgårdsrörelsen. Denna är en typisk kommunal angelägenhet. Kommunernas möjligheter att aktivt intressera sig för dessa frågor torde förbättras, då den nya kommunindelningen har genomförts, bl. a. därigenom att planläggning av markanskaffning underlättas. Utredningen rekommenderar, att städerna genom planläggning och markpolitiska insatser eftersträvar att bereda koloniträdgårdsrörelsen ett utrymme, som svarar mot det faktiska behovet på orten och att upplåtelserna sker i former som ger rimlig trygghet i besittningen.

KAPITEL

8 Fritidstrafiken

8.1. Allmänt Med fritidstrafik menar utredningen sådan trafik, som direkt tjänar fritidslivet. Hit hör följaktligen den del av trafiken, som transporterar utövare av friluftsliv, turism och annan fritidsverksamhet och detta oavsett om transporten sker med kollektiva eller enskilda transportmedel. Den del av verksamheten, som inte utgör fritidstrafik, har ibland kallats nyttotrafik. Beteckningen är knappast adekvat, eftersom även fritidstrafiken tjänar ett nyttigt syfte i det moderna samhället. I stället ligger det nära till hands att låta indelningen av människornas verksamhet i arbete och fritidsverksamhet slå igenom på trafikområdet. Detta skulle innebära, att den totala trafikvolymen indelas i arbetstrafik och fritidstrafik. Även en sådan indelning skapar gränsdragningsproblem. Av mindre betydelse är härvidlag, att vad som i sammanhanget kallas fritidstrafik i stor utsträckning skapar arbetstillfällen för andra människor än trafikanterna. Denna egenskap har fritidstrafiken gemensamt med stora delar av fritidsverksamheten i allmänhet. Såvitt angår persontransporter låter sig trafiken ändå indelas på angivet sätt, om blott transportens huvudändamål får vara avgörande i gränsdragningsfrågan. Värre är det på godstransportsidan, där en principiellt klar gränsdragning mellan arbets- och fritidstrafik uppenbarligen kan erbjuda stora svårigheter, något som dock knappast h a r praktisk betydelse för utredningens del. Detta sammanhänger med att den del av fritidstrafiken, som sysslar med godstransporter, i allmänhet inte skapar några speciella fritidstrafikproblem. De grundläggande undersökningar, som fritidsutredningen framlägger i sitt första delbetänkande (SOU 1964: 47), visar att friluftslivet här i landet har en betydande omfattning samt att utvecklingstendensen innebär en ytterligare betydande ökning under de närmaste åren. Detsamma gäller turism och annan fritidsverksamhet. Det är fullt klart, att denna expansion inom fritidssektorn i väsentliga delar måste bygga på en motsvarande utveckling av fritidstrafiken. I själva verket lär fritidstrafiken numera omfatta en mycket betydande andel av den totala trafikvolymen, en andel som av allt att döma kominer att öka i framtiden. Det är därför viktigt, att fritidstrafikfrågan följs upp inom samhällsplaneringen över huvud taget. Fritidstrafiken tar i anspråk transportresurser till lands, till sjöss och i luften. Den kvantitativt sett ojämförligt största delen faller på landtrafi-

164 ken, som huvudsakligen kanaliseras till allmänna och enskilda vägar samt järnvägar. Inom denna sektor tilldrar sig motorfordonstrafiken på det allmänna och enskilda vägnätet av flera skäl särskilt intresse ur de synpunkter utredningen har att företräda. Detsamma kan beträffande sjötrafiken sägas vara fallet med småbåtstrafiken samt i viss mån turisttrafiken på Göta kanal samt till Gotland och Öland och på vissa andra båtleder. Trafikflyget slutligen måste uppenbarligen tillmätas en kraftigt ökande betydelse för turism och friluftsliv i framtiden. Det faller utom ramen för fritidsutredningens uppdrag att syssla med trafikfrågor i vidare mån än som är påkallat av utredningens förslag rörande fritidsbebyggelse och rörligt friluftsliv. I det följande begränsas framställningen därför till en diskussion av några spörsmål, som aktualiseras av fritidstrafiken på de allmänna och enskilda vägarna. Utgångspunkten är härvidlag, att fritidstrafiken numera innebär resor med motorfordon i mycket stor utsträckning. Samtidigt tenderar den att sprida sig över landet även till tidigare mera undangömda trakter, men också att utöva ett allt starkare tryck på särskilt begärliga områden. Denna utveckling medför, att anspråken ökas på vägnätet beträffande både utformning och skötsel. Det allmänna vägnätet omfattar ca 97 000 kilometer på landsbygden, där kronan är väghållare samt ca 12 000 kilometer i städer och samhällen, som är egna väghållare. Det är öppet för alla, men tangerar långt ifrån alla områden man vill nå. Det enskilda vägnätet grenar ut sig därifrån och utgör ett värdefullt komplement. Det är svårare att ange en totalsiffra för det enskilda vägnätets längd, även om man begränsar sig till den del därav som kan befaras med motorfordon. Emellertid vet man, att de statsbidragsberättigade enskilda s. k. byvägarna och vissa andra vägar har en sammanlagd längd av ca 58 000 kilometer samt att motsvarande siffra för de egentliga skogsvägarna utgör ca 150 000 kilometer. Det samlade enskilda vägnätet är alltså mera än dubbelt så långt som det allmänna vägnätet och tillväxer för övrigt betydligt snabbare. Allmänhetens rätt att färdas med motorfordon på enskild väg är emellertid begränsad. Att en så övervägande clel av turisterna och friluftsmänniskorna numera färdas med bil ger ökad betydelse åt bilvägar, som leder till viktigare turistiska sevärdheter. I vissa fall kan en bilväg ha anlagts främst eller uteslutande för att möjliggöra besök på en sådan turistiskt intressant plats. Ett exempel är den ursprungligen av Svenska turistföreningen anlagda vägen till Tännforsen i Jämtlands län, som senare infogats i det allmänna vägnätet på grund av den stora trafikfrekvensen och den turistiska betydelsen. Under senare år har allt flera vägar i fjärrområdet fått ökad betydelse för friluftslivet, emedan de leder till goda utgångspunkter för friluftsliv sommar som vinter. I sådana fall likaväl som i nyssnämnda typfall kan företagets betydelse för turism och friluftsliv motivera att ny väg bygges som allmän väg eller att befintlig enskild väg förändras till allmän.

165 De författningar, som reglerar byggande och underhåll av allmänna och enskilda vägar samt det statliga stödet till den enskilda väghållningen, är ursprungligen utformade för att tjäna arbetstrafiken, men en anpassning kan sägas ha påbörjats med syfte att ta ökad hänsyn till den växande fritidstrafiken. 1 det följande diskuteras det aktuella läget och vissa önskemål i vad avser utformningen av de allmänna och enskilda vägnäten, allmänhetens rätt att färdas med motorfordon på enskild väg samt frågan om renhållning längs allmänna vägar.

8.2. Det allmänna

vägnätets

utformning

Gällande ordning för handläggning av frågor om byggande av allmän väg samt upprättande och fastställande av arbetsplan för ändamålet regleras i 1943 års vägstadga. Flerårsplan för byggande av riksvägar, länsvägar och ödebygdsvägar upprättas av länsstyrelsen efter hörande av lokal vägnämnd samt länsvägnämnd. Vid upprättande av arbetsplan för särskilt vägföretag skall beaktas en rad allmänna och enskilda intressen. Sådan plan upprättas genom försorg av väghållaren, på landsbygden normalt vägförvaltningen i länet. Vid utarbetandet av arbetsplan skall samråd beträffande vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med länsstyrelsen och ordföranden i den lokala vägnämnden samt i förekommande fall med överlantmätaren, länsarkitekten och riksantikvariens ombud ävensom de övriga myndigheter, lokala organ och sammanslutningar som h a r ett väsentligt intresse av företaget. Även på annat sätt är det säkerställt, att planläggningen av det allmänna vägnätet underkastas en allsidig prövning. Arbetsplan fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på förord av länsstyrelsen. Detta innebär, att det i 1943 års vägstadga är väl sörjt för att även friluftslivets intressen skall bli beaktade vid den översiktliga planläggningen av det allmänna vägnätet. Någon anledning att framlägga nya förslag på denna punkt föreligger därför inte. Då det gäller detaljplaneringen av de allmänna vägarna får innebörden i begreppet allmän väg avgörande betydelse inte minst i sådana fall, där fråga om vägs sträckning är kontroversiell. I sammanhanget erinras, att tillgång till erforderlig mark utanför fastställd stadsplan säkerställes med vågrätt, som är en till tiden obegränsad rätt för det allmänna att med företräde framför alla sakrättsägare använda m a r k till allmän väg. Vågrätt uppkommer genom att mark tas i anspråk för allmän väg på grund av fastställd arbetsplan eller medgivande av markägare eller genom att enskild väg förändras till allmän. I förekommande fall utgår ersättning till markägare eller annan rättsinnehavare för upplåtelse av mark till väg och för annat intrång. Om allmän väg indrages, återfaller marken automatiskt

166 till vederbörande markägare. Någon egentlig definition av begreppet allmän väg har aldrig givits. Vågrätten anses helt enkelt omfatta för vägen erforderlig mark. I 2 § 1943 års lag om allmänna vägar (AVL) finns en exemplifierande uppräkning av vad som hör till väg. Denna paragraf har följande lydelse: Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats, ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd eller brukande utförd anordning. Lika med väg anses till väg ansluten brygga, bro eller färja med färjläge, så ock för den allmänna samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled (särskild vinterväg). Av särskilt intresse med hänsyn till fritidstrafiken är, att parkeringsoch rastplatser saknas i uppräkningen över områden som tillhör väg. I praktiken har man dock ansett, att vägbegreppet innefattar sådana begränsade platser, som erfordras för den flytande trafiken längs vägen. Däremot har man inte ansett sig kunna inräkna större parkerings- och rastplatser av typen ändpunktsanordningar eller liknande anläggningar längs färdvägarna. Men sådana anläggningar erfordras numera i betydande utsträckning för fritidstrafikens behov. I utredningens första delbetänkande (SOU 1964: 47) redovisas en mycket stor efterfrågan på »rastplatser vid bilutflykter». Den omfattande fritidstrafiken på det allmänna vägnätet och alldeles särskilt på riksvägarna samt fritidsbilisternas invasion av vissa begärliga områden skapar ett stort behov av sådana anläggningar i anslutning till det allmänna vägnätet. Här kommer i första hand två olika typer av anläggningar i blickpunkten. Den ena gäller rastplatser till tjänst för snabbtrafiken längs de större trafikstråken. Efter mönster av förhållandena på kontinenten och i USA önskar man sig här väl tilltagna områden med ordentlig avskärmning från trafikstråken och med ändamålsenlig utrustning för måltidsvila, gedigna sanitära anordningar, uppsamlingskärl för skräp etc. Där så låter sig göra, bör rastplatserna utformas och lokaliseras under tillvaratagande av de möjligheter till naturupplevelse och rekreation, som landskapet utefter vägen erbjuder. För att sådana anläggningar skall komma till sin rätt är det också viktigt, att vägmärkningen innefattar effektiv förvarning om rastplatsernas belägenhet. Huvudmannaskapet för här åsyftad anläggning faller på väghållaren. Den andra anläggningstypen har närmast karaktären av parkeringsplats, där motorfordon kan ställas upp medan ägarna besöker ett utflyktsmål eller bedriver någon form av friluftsaktivitet, t. ex. skidsport i fjällterräng eller friluftsbad på västkusten eller i andra kustområden. Även på sådana platser är viss utrustning av tidigare nämnd beskaffenhet erforderlig. I varje fall är det nödvändigt att sätta in effektiva åtgärder mot sanitära olägenheter och nedskräpning. Huvudmannaskapet för denna typ av anläggning kan mycket väl falla på annan än väghållaren, t. ex. den som är huvudman för den anläggning eller det om-

167 rade som besökes av trafikanterna (ex. kommun, friluftsorganisation). Där frågan inte kan bli tillfredsställande ordnad på detta sätt, måste ansvaret för parkeringsplatsen dock falla på väghållaren. Enligt fritidsutredningens mening bör strävandena att komplettera det allmänna vägnätet med anläggningar av här åsyftat slag stödjas på det sättet, att vägbegreppet utvidgas att omfatta för ändamålet erforderliga markområden. Det synes angeläget, att en sådan utvidgning av vägbegreppet inte ges en alltför snäv avgränsning. Enligt vad utredningen erfarit är frågan om en utvidgning av vägbegreppet till att innefatta även rastplatser vid vägen föremål för behandling av 1960 års vägsakkunniga. Utredningen förutsätter, att därvid även kommer att beaktas det särskilda behov av en dylik utvidgning, som enligt vad ovan utvecklats föreligger med hänsyn till fritidsintresset. I sammanhanget vill utredningen framhålla, att en lämplig och trafiksäker förläggning av sådana till det allmänna vägnätet k n u t n a serviceanläggningar som bensinstationer är av stor vikt, inte minst för fritidstrafiken. Även denna fråga övervägs av vägsakkunniga.

8.3. Det enskilda

vägnätets

utformning

1939 års lag om enskilda vägar (EVL) reglerar byggande och underhåll av enskild väg, som är till nytta för en eller flera vägintressenter. Under begreppet enskild väg faller alla vägar, som inte är allmänna och som förmedlar vanlig vägtrafik (farväg, gångväg, cykelväg, ridväg e t c , men inte exempelvis järnväg eller vattenväg). Kapabel vägintressent ä r fastighet (d. v. s. registerfastighet i den officiella fastighetsindelningen), gruva samt byggnad eller industriell anläggning på ofri grund i vissa fall. Där överenskommelse ej kan åvägabringas, prövas frågor om gemensam väghållning vid ett förrättningsförfarande med skilda regler för glesbygds- och tätbebyggelseförhållanden i resp. 2 och 3 kap. EVL. Därvid avgörs hur enskilda vägar skall byggas och/eller underhållas, varjämte ett förvaltningsorgan bildas med av länsstyrelsen fastställda stadgar för verksamheten. Det finns två typer av sådana organ, nämligen vägsamfällighet för enskilda vägar i allmänhet i glesbygden samt vägförening för vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse (byggnadsplaneområden). Beträffande vägförening bör uppmärksammas, att den förvaltar inte enbart ett väg- eller gatunät. Genom lagändring i 71 § EVL, som trädde i kraft den 1.1.1948, åligger det vägförening att iordningställa och underhålla annan allmän plats än väg som utlagts vid byggnadsplan (park, parkeringsplats). Genom ytterligare ändring i samma lagrum, som trädde i kraft den 1.7.1954, h a r vägförening fått rätt — men ej skyldighet — att ombesörja vägbelysning.

168 Bestämmelserna om vägsamfällighet i 2 kap. EVL grundas på principen, att vägintressenterna i huvudsak äger ordna väghållningen efter egna önskemål så länge tredjemansrätt inte kränkes. Denna frihet är i allmänhet illusorisk av två skäl. Det ena är, att statsbidragsgivningen till enskild väghållning är allmänt utbredd och att den framtvingar en planläggning, som kan godtagas av den bidragsbeviljande myndigheten. Det andra är, att enskilda vägfrågor oftast är gemensamma för ett flertal vägintressenter, varvid olika frågor ej sällan är kontroversiella. På grund därav kommer exempelvis fråga om enskild vägs sträckning mycket ofta att avgöras genom officialprövning vid ett förrättningsförfarande enligt EVL. Bestämmelserna om vägförening i 3 kap. EVL medför, att väghållningen ordnas på ett sätt som vid officialprövning bedömes ändamålsenligt för det tätbebyggda området i dess helhet. Det allmänna intresse, som tillgodoses på detta sätt, går ut på att samhällsbildningen redan från början skall ledas i en sund riktning. Vägnätet bildar en stomme i fastighetsindelningen och måste därför planläggas, utbyggas och underhållas på ett lämpligt sätt. Statsbidrag till enskild väghållning utgår i förekommande fall beträffande tre olika huvudtyper av vägar, nämligen byvägar, skogsvägar och jordbruksvägar. Beslutande myndighet är respektive länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och lantbruksnämnden. Störst betydelse ur friluftslivets synpunkt har skogsvägarna och byvägarna. Bidragsgivningen till dessa två vägtyper behandlas därför något mera ingående i det följande. Vad angår skogsvägarna har — efter förslag av skogsbruksutredningen — en ny statsbidragskungörelse trätt i kraft den 1.7.1965 (SFS 303/1965). Erforderlig utredning för bedömning av uppkommande bidragsfrågor utföres av skogsvårdsstyrelscn i länet. För att främja skogsbruket på mark, där 1948 års skogsvårdslag äger tillämpning, må statligt byggnadsbidrag beviljas till byggande, omläggning eller förbättring av enskild väg, som kan antagas få väsentlig betydelse för utforsling av skogsprodukter med motorfordon (skogsväg). Med skogshuvudväg förstås i samma kungörelse skogsväg, som kan användas året runt för tung trafik, under förutsättning att vägen är till nytta för ett större skogsområde och, om särskilda skäl inte föranleder annat, även ett större antal skogsägare. Byggnadsbidrag utgår till skogshuvudväg med högst 50 °/o och till annan skogsväg med högst 40 °/o av den kostnad för företaget, som skogsvårdsstyrelsen godkänner. Är skogshuvudväg som tillfartsväg till naturområde för rekreation och friluftsliv eller på annan grund av särskild betydelse för fritidsändamål, må bidraget bestämmas till högst 70 eller — om synnerliga skäl föreligger — högst 85 °/o av den godkända kostnaden. Är fråga om bidrag bör bestämmas till sådan s. k. fritidsväg, skall skogsvårdsstyrelsen med eget yttrande överlämna ärendet till länsstyrelsen. Denna skall efter samråd med statens naturvårdsnämnd avgöra ärendet eller — om länsstyrelsen finner att bidraget bör överstiga 70 °/o — med eget yttrande vidarebefordra ärendet till

169 Kungl. Maj:t för prövning. Efter avgörandet skall ärendet återlämnas till skogsvårdsstyrelsen, som i förekommande fall utbetalar bidrag. Utgår bidrag till skogshuvudväg på grund av dess betydelse för fritidsändamål, skall bidragstagaren förbinda sig att inte utan länsstyrelsens medgivande avstänga vägen för trafik. Ur friluftslivets synpunkt innehåller 1965 års statsbidragskungörelse väsentliga förbättringar i förhållande till tidigare gällande ordning. Det är nu möjligt att öppna vissa skogshuvudvägar för fritidstrafik, genom att de med statsbidrag byggs ut till den högre standard som erfordras för den samlade skogsbruks- och fritidstrafiken. Av förarbetena (SOU 1963: 71, statsverkspropositionen år 1965, bil. 11, jordbruksdepartementet) framgår, att statsbidragsgivningen skall underlättas genom en översiktlig planering i hela landet rörande behovet av och det ungefärliga läget för skogshuvudvägar. De synpunkter på det fortsatta arbetet med denna planering, som skogsbruksutredningen anlagt, har inte föranlett någon erinran från departementschefens sida. Skogsbruksutredningen har i sammanhanget anfört bl. a. följande (sid. 52—54). Den översiktliga vägnätsplaneringen för de enskilda skogarna handhas inom länen numera huvudsakligen av skogsvårdsstyrelserna och lantmäteriorganen i samarhete, med bistånd av specialister i skogsstyrelsen och lantmäteristyrelsen. 1 några fall har konsulterande privatföretag medverkat i arbetet. Vissa större skogsbolag har utfört planeringen i egen regi inom sina större sammanhängande skogskomplex. Detsamma gäller domänverket. Dessutom är på vissa håll lokalkommittéer av Skogsbrukets transportutredning i någon mån sysselsatta med uppgiften. Efter hand som planeringsarbetet fortskridit har behovet av en samordning framträtt med ökad styrka. De myndigheter som i första hand blir berörda av en översiktlig planeringsverksamhet av den omfattning utredningen tänkt sig är skogsvårdsstyrelserna såsom bidragsbeviljande myndigheter för skogsvägarna, lantmäteriet såsom den myndighet som handhar huvudparten av förrättningarna enligt enskilda väglagen och därjämte fastighetsbildningsverksamheten, lantbruksnämnderna såsom bidragsbeviljande myndigheter för skogsvägar som tillkommer i samband med strukturrationalisering och för jordbruksvägar, länsstyrelserna såsom allmänna planeringsorgan och naturvårdsmyndigheter samt vägförvaltningarna såsom vägmyndigheter. Samtliga dessa organ är mer eller mindre berörda av pågående organisationsöversyn inom länsförvaltningsutredningen och 1960 års jordbruksutredning. Skogsbruksutredningen utgår från att i dessa sammanhang också frågan om vilket organ som skall handha ifrågavarande vägnätsplanering kommer att lösas. I avvaktan härpå vill utredningen som ett provisorium föreslå ett samrådsförfarande inom länsrådets ram under landshövdingens ordförandeskap med företrädare för berörda organ, på motsvarande sätt som enligt beslut av 1959 års riksdag (prop. 148, JoU 30, rskr. 284) skall ske vid behandlingen av rationaliseringsåtgärder på jordbrukets och skogsbrukets område. Inte blott de nyssnämnda organen utan också länsarbetsnämnden och i vissa delar av landet (jfr femte kapitlet) den militära myndigheten behöver inkopplas i samrådet. Själva planeringsarbetet bör som för närvarande handhas av skogsvårds- och lantmäterimyndigheterna i samarbete men detta utesluter inte att dessa myndigheter, om de så anser lämpligt, bör kunna engagera annan myndighet eller kon-

170 sulterande privatföretag för vissa uppgifter. Kontakt bör kontinuerligt upprätthållas med vägintressenterna — i första hand domänverket och skogsbolagen samt skogsägareföreningarna som företrädare för de mindre skogsägarna — så att planen från början får förankring bland intressenterna. Samordning bör därvid ske med den planläggningsverksamhet som bedrivs av de större markägarna själva. Länsrådet har visserligen inga beslutande funktioner men det torde dock vara möjligt att inom detsamma åstadkomma den koordination som är nödvändig. Företrädare för vägintressenterna bör beredas tillfälle att delta i överläggningarna inom länsrådet beträffande hithörande frågor. Behandlingen i länsrådet bör ge till resultat en av myndigheterna och företrädarna för vägintressenterna accepterad plan över huvudledsnätet av den översiktliga typ som tidigare beskrivits. Med ledning av planen och de önskemål som framkommer från intressenterna torde den bidragsbeviljande myndigheten kunna göra erforderliga framställningar beträffande den statliga stödgivningen. — Med hänsyn till att de översiktliga vägnätsplanerna skall utgöra underlag för detaljplaneringen är det angeläget att sådana planer snarast blir framställda. Detta synes vara betydelsefullt också ur sysselsättningspolitiska synpunkter genom att planerna ger en kartläggning över arbetsprojekt och bidrar till att förbättra beredskapsläget på området. Planeringen får anses vara av stort allmänt intresse och bör därför bekostas av staten. Detta är ingen ny princip. Redan nu sker den översiktliga planläggningen såsom ett led i skogsvårdsstyrelsernas och lantmäteriorganens övriga uppgifter utan kostnad för markägarna. I det föregående har framhållits att behovet av större last- och upplagsplatser för skogstransporterna samt större parkerings- och rastplatser för fritidstrafiken bör uppmärksammas i den översiktliga vägplanläggningen. Enligt 1939 års lag om enskilda vägar och 1943 års lag om allmänna vägar faller sådana platser inte under vägbegreppet. Som från flera håll i olika sammanhang påpekats är detta otillfredsställande. Utredningen har under hand framfört sina synpunkter i frågan till 1960 års vägsakkunniga som har till uppgift att verkställa översyn av väglagstiftningen och vill kraftigt understryka nödvändigheten av en snar ändring i nämnt avseende. Utredningen har endast haft anledning att uppehålla sig vid den översiktliga planläggningen av skogsvägnätet. I delta sammanhang bör dock framhållas att behov torde föreligga av motsvarande planläggning av huvudvägarna inom det enskilda vägnätet i övrigt. I f r å g a n o m ö p p n a n d e t a v vissa s k o g s v ä g a r för f r i t i d s t r a f i k a n f ö r d e p a r t e m e n t s c h e f e n följande (sid. 209—211): I likhet med utredningen och flertalet remissinstanser anser jag, att det är angeläget att skogsvägar i större utsträckning än som nu är fallet blir tillgängliga för trafik av allmänheten med motorfordon. Av vad utredningen anfört framgår dock att sådan trafik bland annat medför högre standardkrav på vägarna och ökat ansvar för väghållarna. Utredningen synes till följd härav anse, att det ej lämpligen som ett allmänt villkor för bidrag av nuvarande storlek till skogsvägbyggnad bör krävas att väg hålls öppen för allmän trafik. Denna uppfattning torde böra godtas. Enligt min mening är det emellertid i vissa fall så angeläget ur fritidssynpunkt att skogsväg får fritt trafikeras att det är motiverat att staten lämnar högre bidrag till byggnadskostnaderna. Jag föreslår därför, att sådant högre bidrag skall kunna utgå i fråga om skogshuvudväg av särskild betydelse ur fritidssynpunkt. Sådan betydelse bör skogshuvudväg kunna anses ha om den kommer att utgöra tillfartsväg till naturområden som bör vara lätt tillgängliga för rekreation och friluftsliv.

171 Sådant naturområde kan vara trakten kring en sjö som är en attraktiv badplats eller ett område med speciellt lämplig vintersportterräng. Speciell hänsyn bör tas till om området avsatts som naturreservat med stöd av naturvårdslagen. Ett villkor för bidrag i nu angivna fall bör givetvis vara att vägen ej får avstängas utan medgivande av myndighet. I byggnadskostnaderna för skogshuvudväg av särskild betydelse ur fritidssynpunkt bör få inräknas kostnad för den högre vägstandard som krävs för fritidstrafik och för härför erforderliga parkeringsplatser. Däremot kan jag ej tillstyrka att någon speciell kompensation lämnas för utgift för ansvarighetsförsäkring, som väghållare eventuellt anser sig böra teckna. Frågan om bidrag till underhåll av berörda vägar bör enligt min mening prövas i gängse ordning enligt bestämmelserna angående statsbidrag till enskild väghållning. — — — — — Av vad jag anfört rörande skogsvägbyggandets betydelse för skogsbrukets rationalisering följer, att jag i princip ansluter mig till utredningens förslag att skogsvårdsstyrelserna alltjämt skall vara bidragsbeviljande myndighet. Samordningen med övrig bidragsgivning till enskilda vägar bör enligt min mening kunna tillfredsställande tillgodoses genom samråd. Från nämnda princip bör dock undantas prövningen om skogshuvudväg har sådan särskild betydelse ur fritidssynpunkt att högre bidrag bör utgå av denna anledning. Frågan härom har sådant samband med länsstyrelsens arbetsuppgifter på naturvårdens och samhällsplaneringens område att den bör avgöras av denna myndighet. Samråd bör ske med statens naturvårdsnämnd. I sådana fall bör sålunda skogsvårdsstyrelsen, sedan den prövat bidragsfrågan ur skogliga synpunkter, överlämna ärendet till länsstyrelsen. Utbetalning och kontroll bör dock alltjämt åvila skogsvårdsstyrelsen. Uppstår fråga om att bevilja bidrag med mer än 50 respektive 70 procent av byggnadskostnaderna bör prövningen hänskjutas till Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Enligt fritidsutredningeiis mening innebär den nya utformningen av statsbidragskungörelsen rörande skogsvägarna så betydelsefulla nyheter, att verkningarna av de nya reglerna bör prövas en tid innan man överväger fråga om ytterligare hänsyn till fritidstrafiken är erforderlig vid statsbidragsgivningen till skogsvägbyggandet. Utredningen inskränker sig därför till att rekommendera, att myndigheter och organisationer omedelbart vidtar verksamma åtgärder för att föra ut de nya reglerna i praktisk tillämpning. Vad angår byvägarna utgår statsbidrag till väghållningen enligt SFS 793/52 (ändr. 205/56 och 103/63) i mån av tillgång till medel till dels byggande (byggnadsbidrag) och dels underhåll och vinterväghållning (underhållsbidrag). Erforderlig utredning för bedömning av uppkommande bidragsfrågor utföres av vägförvaltningen i länet. Vägdirektören är föredragande i länsstyrelsen i dessa ärenden. Byggnadsbidrag utgår till sådan väg som är av väsentlig betydelse som samfärdsled för en bygds befolkning, d. v. s. den typ av väg som i författningen kallas byväg. Byggnadsbidrag kan utgå med 70 °/o av kostnaden för utarbetande av arbetsplan samt med högst 7 0 % eller — då synnerliga skäl därtill är och efter Kungl.

172 Maj.ts medgivande i varje särskilt fall — med högst 85 °/o av beräknad övrig kostnad för företaget. Underhållsbidrag kan utgå i följande fall, nämligen: a) där vägen är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet (1) eller för trafik av andra än väghållare (2), eller b) där vägen är av väsentlig betydelse såsom samfärdsled eller utfart fölen bebyggelse och vägen är av betydande längd (3) eller vägens nödiga underhåll eller vinterväghållning måste anses vara för väghållama synnerligen betungande (4). Underhållsbidrag enligt den här behandlade statsbidragskungörelsen kan följaktligen utgå till en större grupp av enskilda vägar än de egentliga byvägarna, nämligen därutöver alla övriga vägar, som fyller någotdera avangivna fyra kvalifikationskrav. Underhållsbidrag kan utgå årligen med 70 °/o eller — då synnerliga skäl därtill är — 85 °/o av beräknad underhållskostnad. Även iståndsättningsbidrag — högst 70 °/o av den beräknade kostnaden — kan utgå till »underhållsvägarna», nämligen om iståndsättningen prövas erforderlig ur trafiksynpunkt. Såsom villkor för årligt underhållsbidrag skall gälla utom annat skyldighet för väghållama att icke ulan länsstyrelsens medgivande avstänga vägen för trafik. Det generella villkoret för byggnadsbidrag — väsentlig betydelse som samfärdsled för en bygds befolkning — innebär, att sådant bidrag kan utgå till väg som betjänar permanent bebyggelse av tillräcklig omfattning. Såvitt angick förhållandena före den 1.1.1966 uteslöts däremot väg som betjänar enbart fritidsbebyggelse. För att sådan bebyggelse skulle kunna dra nytta av byggnadsbidrag krävdes, att den var insprängd i permanent bebyggelse. Förhållandet var detsamma oavsett om det var fråga om glesbebyggelse eller tätbebyggelse (vägsamfällighet eller vägförening). Inte heller var det möjligt att ta hänsyn till den rörliga allmänhetens fritidstrafik vid beviljandet av byggnadsbidrag. Genom Kungl. brev den 30.6.1965 har meddelats föreskrifter rörande bidragsgivning till fritidsvägar att gälla fr. o. m. den 1.1.1966 av följande innehåll: 1. I mån av tillgång på medel må från reservationsanslaget Bidrag till byggande av enskilda vägar lämnas statsbidrag till byggande av enskild väg som utgör tillfartsväg till naturområde för rekreation och friluftsliv eller på annan grund är avsärskild betydelse för fritidsändamål. 2. För bidragsgivningen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om byggnadsbidrag i kungörelsen den 19 december 1952 (nr 793) angående statsbidrag till enskild väghållning. Vid utredning som sägs i 8 § kungörelsen skall erforderligt samråd ske även med statens naturvårdsnämnd. 3. Väg- och vattenbyggnadsslyrelsen skall årligen i samband med sina anslagsframställningar lämna en redogörelse för erfarenheterna av ifrågavarande statsbidragsgivning.

173 Om den i angivna kungl. brev föreskrivna utvidgningen av den kategori enskilda vägar för vilka statsbidrag kan utgå anför departementschefen (statsverksprop. år 1965; bil. 8, kommunikationsdepartementet, sid. 44 45): I fråga om det enskilda vägbyggandet bör en uppräkning av anslaget ske med hänsyn till de anmälda bidragsbehoven. I detta sammanhang vill jag också ta upp till behandling ett spörsmål om utvidgning av den kategori enskilda vägar för vilka statsbidrag kan utgå. Chefen för jordbruksdepartementet kommer senare vid behandlingen under nionde huvudtiteln av anslaget till vägbyggnader å skogar i enskild ägo att framlägga förslag rörande stödgivningen till skogsvägar. Förslaget innebär bl. a., att förhöjt byggnadsbidrag skall kunna utgå till skogshuvudväg av särskild betydelse ur fritidssynpunkt. Sådan betydelse bör skogshuvudväg kunna anses ha om den kommer att utgöra tillfartsväg till naturområden som bör vara lätt tillgängliga för rekreation och friluftsliv. Sådant naturområde kan vara trakten kring en sjö, som är en attraktiv badplats, eller ett område med särskilt lämplig vintersportterräng. Särskild hänsyn bör tas till om området avsatts som naturreservat med stöd av naturvårdslagen. Enligt kungörelsen den 19 december 1952 (nr 793) angående statsbidrag till enskild väghållning må byggnadsbidrag utgå för sådan väg, som är av väsentlig betydelse såsom samfärdsled för en bygds befolkning (byväg). Enskild väg av stor betydelse från fritidssynpunkt kan således icke enligt hittills gällande bestämmelser erhålla bidrag, därest den icke samtidigt utgör sådan byväg. Enligt min mening är det angeläget, att möjligheter öppnas för att tillgodose det trafikbehov, som föranledes av ett klart dokumenterat fritidsintresse. Det finns därför starka skäl att staten i viss utsträckning lämnar bidrag till byggande av jämväl andra enskilda vägar av särskild betydelse från fritidssynpunkt än skogshuvudvägar. Det föreliggande behovet av sådana vägar är dock inte närmare utrett. Jag förordar därför, att bidragsgivningen får formen av en försöksverksamhet och att den lämpligen knyter an till bestämmelserna i kungörelsen om statsbidrag till enskild väghållning. Vid den utredning i byggnadsärende, varom länsstyrelse enligt kungörelsen regelmässigt har att föranstalta, bör i här förevarande fall erforderligt samråd ske med statens naturvårdsnämnd. Det torde få ankomma på Kungl. Maj.t att meddela närmare bestämmelser om försöksverksamheten. Ur friluftslivets synpunkt innebär den på angivet sätt fr. o. m. 1966 beslutade utvidgningen av statsbidragsgivningen den betydelsefulla nyheten, att byggnadsbidrag kan lämnas även till andra enskilda vägar av särskild betydelse från fritidssynpunkt än de tidigare behandlade skogshuvudvägarna. Enligt fritidsutredningens mening bör denna bidragsgivning — som bar formen av en försöksverksamhet — prövas någon tid innan ytterligare åtgärder på området övervägs. Utredningen inskränker sig därför även här till att rekommendera, att myndigheter och organisationer omedelbart vidtar verksamma åtgärder för att föra ut de nya reglerna i praktisk tilllämpning. Därvid ankommer det på de berörda länsmyndigheterna att verka för en samordnad planläggning av olika kategorier fritidsvägar. De generella villkoren för underhållsbidrag och istdndsättningsbidrag är utformade på ett sätt, som får anses tillfredsställande ur friluftslivets synpunkt såvitt angår vägsamfälligheterna. Vägföreningarna skall i princip vara jämställda med vägsamfällighe-

174 terna. För närvarande gäller, att till statsbidragsberättigad »väg av väsentlig betydelse för en stor allmänhet» inom vägförenings område (byggnadsplaneområde) räknas endast stamvägar, viktigare förbindelseleder samt större bostadsgator. Dessa tre vägtyper omfattar tillsammans genomsnittligt cirka 60°/o av en vägförenings vägnät. I SOU 1959: 19 (sid. 94) föreslog utredningen om städernas väghållning betydelsefulla förbättringar. Man ville bl. a., att statsbidrag skulle kunna utgå till vägförenings samtliga vägar och att detta skulle kunna ske oberoende av bebyggelsens art. Även fritidsbebyggelseområden skulle alltså kunna komma i åtnjutande av underhållsbidrag. Förslaget angående vägföreningar föranledde dock ingen författningsändring men väl ett departementschefsuttalande angående tillämpningen av gällande rätt (prop. 81/60 sid. 55—56). Där sägs beträffande förslaget att ta hänsyn till samtliga vägföreningsvägar, att det inte är lämpligt att på det sättet vidga ramen för bidragsgivningen. Bidragen måste i huvudsak reserveras för de viktigare trafiklederna i likhet med vad som är fallet i städer och stadsliknande samhällen. Frågan om bidrag till vägar inom fritidsbebyggelse bör enligt departementschefens mening i princip lösas så, att sådan bebyggelse inte generellt uteslutes från bidrag, men att vid avgörande av bidragsfrågan skäligt avseende fästes vid det förhållandet, att vägarna är av betydelse blott under vissa årstider. Då det gäller att främja en ändamålsenlig fritidsbebyggelse är det uppenbart, att man måste eftersträva att i stor utsträckning samla denna bebyggelse i välordnade tätbebyggelseområden. Ftt bra sätt att stimulera sådan koncentration är att skapa förutsättningar för goda gemensamhetsanläggningar inom sådana områden. Detta gäller inte minst vägnätet, som är en av de viktigaste gemensamhetsanläggningarna. Med hänsyn härtill håller fritidsutredningen före, att underhållsbidrag till vägförenings vägar bör kunna utgå i större fritidsorter beträffande huvudvägarna, som har väsentlig betydelse för en större allmänhet. En sådan tillämpning av statsbidragskungörelsen låter sig väl förena med gällande rätt på området enligt angivna departementschefsuttalande angående statsbidragsgivningen till enskilda vägar i fritidsbebyggelseområden. Sammanfattningsvis kan om den översiktliga planläggningen av det enskilda vägnätet sägas följande. Under det att planläggningen av det allmänna vägnätet är organiserad i enhetliga och fasta former, är motsvarande åtgärder beträffande det enskilda vägnätet uppdelade på flera myndigheter, vartill kommer att markägarinflytandet ä r betydande. Trots denna splittrade organisation av verksamheten kan man i allmänhet knappast påvisa några allvarligare brister i resultatet av det samlade planläggningsarbetet beträffande huvudvägarna, som har störst betydelse ur fritidssynpunkt. Detta sammanhänger uppenbarligen med att de statsbidragsbeviljande myndigheterna tillämpar såvitt möjligt likartade normer vid prövning av fråga om enskild vägs sträckning och utformning. Härtill

175 kommer, att planläggningen i samband med förrättningsverksamheten enligt enskilda väglagen — som ofta ombesörjes av lantmäteriets förrättningsorganisation — genomföres i samverkan med de statsbidragsbeviljande myndigheterna. Enhetlig planläggning främjas ytterligare genom den nya utformningen av statsbidragskungörelsen angående skogsvägarna. Med hänsyn härtill finner fritidsutredningen inte anledning att nu ifrågasätta ytterligare åtgärder för att säkerställa en ändamålsenlig översiktlig planläggning av s. k. fritidsvägar. Då det gäller detaljplaneringen av det enskilda vägnätet aktualiseras liknande fråga om innebörden i begreppet väg, som behandlats tidigare för det allmänna vägnätets del. I 2 § EVL finns en exemplifierande uppräkning av vad som hör till väg. Paragrafen överensstämmer med ovan återgivna 2 § AVL med undantag av att den inte upptar någon föreskrift om särskild vinterväg. Att EVL ändå är tillämplig även på vinterväg framgår på annat sätt i såväl lagtext som förarbeten (jfr 8 § EVL samt kommentaren till 1 § första stycket EVL i Väglagarna, Stockholm 1958, sid. 165). 1 den mån det enskilda vägnätet anlitas för fritidstrafik uppkommer följaktligen i tillämpliga delar liknande anspråk på parkerings- och rastplatser m. m., som redovisats ovan beträffande det allmänna vägnätet. Som framgår av det föregående har detta förhållande också understrukits av skogsbruksutredningen, då den framlagt sitt förslag om att iordningställa och öppna vissa skogshuvudvägar för fritidstrafik. Utredningen förutsätter, att frågan om en utvidgning av vägbegreppet i EVL i ifrågavarande avseende kommer att tagas upp i samband med de ändringar i nämnda lag som torde bli en nödvändig följd av vägsakkunnigas förslag till ändringar i lagen om allmänna vägar. För det enskilda vägnätets del har vägintressentbegreppet också särskilt intresse. I sammanhanget erinras om vad 1960 års naturvårdsutredning anfört i denna fråga (SOU 1962:36, sid. 359): Enligt utredningens förslag kommer i framtiden åtskilliga nya nationalparker, naturreservat och naturminnen att bildas och det befintliga beståndet av motsvarande objekt att överses. Man torde allmänt kunna utgå från att flertalet av dessa objekt, om de skall fylla sitt syfte, måste vara tillgängliga med bilväg. För att uppnå detta torde objekten i fråga, om de icke är särskilda fastigheter, böra ges ställning som vägintressent, d. v. s. likställas med fastighet. Vidare torde det med hänsyn till övriga intressenter vid vägen ifråga vara av värde att naturvårdsobjekt formellt kan åläggas en mot dess utnyttjande svarande andel av väghållningskostnaderna. Utredningen förordar därför nu angiven komplettering av 1 § enskilda väglagen. Frågan om en dylik vidgning av kretsen av vägintressenter synes emellertid lämpligast böra behandlas i samband med nyss berörda, partiella översyn av EVL. Fritidsutredningen anser sig därför inte böra framlägga något eget förslag i ämnet.

176 8.4. Allmänhetens

rätt att färdas

med motorfordon

på enskild

väg

Frågan om allmänhetens rätt att lärdas med motorfordon på enskild väg tilldrar sig numera ett betydande intresse. Detta sammanhänger med att pågående snabba utveckling av naturvård, friluftsliv och turism bygger på den ökade rörlighet motorismen medger. För att nå naturområden som ter sig begärliga lämnar man allt oftare det allmänna vägnätet och färdas på enskilda vägar av olika slag. Därmed kommer fritidsintressena i kontakt med näringslivets och den bofasta befolkningens intressen, företrädda av enskilda vägintressenter. Denna kontakt är inte alltid fri från komplikationer. I vissa fall kan fritidstrafiken på en enskild väg få sådan omfattning, att den innebär ett påtagligt intrång på vägintressenternas egen arbetstrafik, helst som vägen kanske inte är utbyggd till en standard som är anpassad för en sådan trafikökning. Härtill kominer, att det ökade vägslitaget inte alltid fått en häremot svarande täckning vid statsbidragsgivningen till väghållningen. Liknande och andra skäl har ej sällan lett till att enskild väg avstängts för trafik med motorfordon av utomstående. Ur allmän synpunkt är det emellertid angeläget, att i varje fall sådana enskilda vägar som har särskild betydelse för fritidsändamål också kan hållas öppna för trafik med motorfordon av andra än väghållarna. Det viktigaste medlet för statsmakterna att påverka frågan ligger i statsbidragsgivningen till enskild väghållning. Obetingad rätt för allmänheten att färdas med motorfordon på enskild väg föreligger på sådana vägar, där årligt underhållsbidrag utgår enligt den av länsstyrelsen tillämpade statsbidragskungörelsen (SFS 793/1952). Såsom villkor för sådant underhållsbidrag gäller nämligen skyldighet för väghållarna att icke utan länsstyrelsens medgivande avstänga vägen för trafik. Detta är fallet med de inledningsvis omnämnda statsbidragsberättigade s. k. byvägarna och vissa andra vägar till en sammanlagd längd av ca 58 000 km. Siffran inkluderar till en mindre del vissa skogsvägar, där kontinuerligt underhållsbidrag utgår på grund av att vägen gör tjänst inte bara som skogsväg utan också har väsentlig betydelse såsom samfärdsled eller utfart för en bebyggelse och har betydande längd eller därför att vägen har väsentlig betydelse för en stor allmänhet eller för trafik av andra än väghållarna. Eftersom det samlade skogsvägnätet som nämnts tidigare har en längd av ca 150 000 km, är det följaktligen en mycket liten del därav som berörs av det kontinuerliga underhållsbidraget. På grund av att årligt underhållsbidrag utgår i stor utsträckning till enskilda vägar av typen byvägar kan man säga, att de större och viktigare enskilda vägarna i den odlade bygden i stora delar av landet är öppna för motortrafik av andra än väghållarna. Det är också möjligt att inom ramen för gällande bidragsförfattning i förekommande fall utöka beståndet av sådana enskilda vägar. Denna möjlighet har ökats nyligen genom ovan-

nämnda kungl. brev den 30.6.1965 om statsbidrag till byggande av enskild väg, som har särskild betydelse för fritidsändamål. Något egentligt behov att med hänsyn till friluftslivets intressen tillskapa nya möjligheter att genom statligt stöd till enskild väghållning vidga allmänhetens rätt till trafik på sådana vägar kan därför knappast sägas föreligga för närvarande. Beträffande skogsvägarna utgår som nämnts årligt underhållsbidrag i mycket ringa utsträckning. Beträffande huvuddelen av skogsvägnätet föreligger följaktligen rätt jämlikt 61 § 2 mom. vägtrafikförordningen för väghållarna att avstänga vägen för trafik av utomstående. I vissa delar av landet lär det ändock knappast vara vanligt att avstänga skogsvägarna annat än under sådana »förfallsperioder», då trafik är utesluten av vägtekniska skäl. Om en skogsväg avstänges året runt kan detta också ske av andra skäl än hänsyn till väghållningen. Emellertid har krav rests upprepade gånger, bl. a. i riksdagen, på en liberalisering i fråga om möjligheten för allmänheten att färdas med motorfordon på de enskilda skogsvägarna. Frågan behandlades av skogsbruksutredningen som utom annat anförde följande (SOU 1963:71, sid. 30—36): Någon generell lagbestämmelse som reglerar frågan i vad mån det är tillåtet för envar att begagna befintlig enskild väg — skogsväg eller annan — respektive för vagägaren att avstänga sådan väg för trafik finns inte. I förarbetena till lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar diskuterades emellertid spörsmålet och därvid ansågs svensk rättsuppfattning vara att all trafik som medförde fara för skada eller slitage på vägbanan eller avsevärd olägenhet av annat slag med laga verkan kunde förbjudas av vägens ägare. Någon ändring i denna rättsuppfattning har veterligen därefter inte inträtt. Beträffande visst slag av körtrafik har frågan reglerats. I vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (61 § 2 mom.) har sålunda uttryckligen stadgats att det beträffande enskild väg ankommer på ägaren av vägen att avgöra om trafik får äga rum där med motordrivna fordon eller visst eller vissa slag av sådana. Det finns också en straffbestämmelse i förordningen som kan tillämpas vid överträdelse av ett av ägaren meddelat förbud i nyssnämnt hänseende. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är spörsmålet huruvida bindande foreskrifter om upplåtande av enskild väg för allmän trafik kan meddelas i samband med beviljande av statsbidrag till väghållningen. Här må nämnas att av de tidigare nämnda förarbetena till 1939 års lag om enskilda vägar framgår att frågan huruvida i den tilltänkta lagen borde inskrivas skyldighet att upplåta enskild väg for allmänheten då var föremål för övervägande. Ett genomförande av denna tanke skulle uppenbarligen ha inneburit att man brutit med den rättsuppfattning som enligt vad nyss framhållits ansågs gälla på förevarande område. Enighet rådde emellertid om, vad beträffade enskilda vägar utanför tätbebyggt område, att det eventuella intresset av vägarnas öppethållande för allmän trafik borde tillgodoses genom fakultativa statsbidrag förenade med skyldighet att hålla vägarna öppna for sådan trafik. Tvångslagstiftning borde däremot inte komma i fråga. Den bidragsförfattning som närmast är av intresse i nyssberört sammanhang ar den i andra kapitlet omnämnda kungörelsen 1952: 793 angående statsbidrag till enskild väghållning. Enligt denna kungörelse skall, som också tidigare framhållits, som villkor för bidrags åtnjutande föreskrivas skyldighet för väghållaren, bland annat, att inte utan länsstyrelsens medgivande avstänga vägen för trafik. I kungö12

178 relsen 1943: 530 angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader m. m., vilken som framgår av andra kapitlet är den författning som i främsta rummet reglerar den statliga bidragsgivningen till byggande av skogsvägar, finns ingen motsvarande bestämmelse rörande villkor om vägs öppethållande. Underhållsbidrag till skogsväg kan inte beviljas med stöd av bestämmelserna i denna författning. Om emellertid beträffande en skogsväg något av de villkor är för handen som uppställts för beviljande av underhållsbidrag enligt kungörelsen 1952: 793 angående statsbidrag till enskild väghållning möter intet hinder mot att jämlikt den kungörelsen bevilja underhållsbidrag för skogsvägen. Då skall också i beslutet om bidragets beviljande föreskrivas skyldighet att inte utan länsstyrelsens medgivande avstänga vägen för trafik. Vad nu sagts om skogsvägar till vilka byggnadsbidrag må utgå jämlikt kungörelsen 1943: 530 angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader m. m. gäller i tillämpliga delar även i fråga om sådana vägar som omfattas av kungörelsen 1940: 599 angående villkor för statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. Krav har upprepade gånger rests, bl. a. i riksdagen, på en liberalisering i fråga om möjligheterna för allmänheten att med bil trafikera de enskilda skogsvägarna. Vid 1960 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 456 och II: 266) vari motionärerna med hänvisning bl. a. till bilismens snabba tillväxt framhöll det som otillfredsställande att skogsvägar avstängdes för biltrafik under en stor del av året. Visserligen kunde avstängning av viss anledning och under vissa begränsade tidsperioder vara nödvändig men beslut om sådan avstängning borde lämpligen fattas efter prövning av länsstyrelsen. Tredje lagutskottet som behandlade motionerna delade emellertid inte motionärernas uppfattning. Utskottet ansåg (uti. nr 20/1960) att det var av avgörande betydelse att de skogsvägar som endast åtnjöt byggnadsbidrag enligt 1943 års kungörelse angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader m. m. inte byggdes för att motsvara de krav som måste ställas på en allmän trafikled. Om sådana vägar uppläts för allmän trafik skulle följden bli ökade kostnader inte bara för underhåll utan också för vägens anpassning som sådan trafikled. Detla skulle i sin tur leda till berättigade krav på ökade statsbidrag. En dylik utveckling kunde enligt utskottets mening av olika skäl inte anses önskvärd. Utskottet fann därför för sin del motionerna inte böra föranleda någon riksdagens åtgärd vilket också blev riksdagens beslut. Även vid 1961 års riksdag motionerades (II: 254) i samma syfte som nyss nämnts. Tredje lagutskottet ansåg i avgivet utlåtande (nr 2/1961) över den ifrågavarande motionen att det inte kunde komma i fråga att ålägga de enskilda vägintressenterna att stå kostnaden för det utbyggande av vägarna och det ökade underhåll som en allmän trafik skulle medföra. Utskottet kunde emellertid för det dåvarande inte förorda en ökad statsbidragsgivning av den storleksordning varom det uppenbarligen skulle bli fråga. På utskottets hemställan avslog riksdagen motionen. Den i inledningen till detta kapitel berörda frågan vid 1962 års riksdag angående allmän trafik å skogsvägar hade sin upprinnelse i två likalydande motioner (I: 233 och II: 286) vari hemställdes att riksdagen måtte besluta att all avstängning av skogsbilvägar skulle prövas av länsstyrelsen och vidare att erforderlig ändring i vägtrafikförordningen vidtogs. Riksdagens tredje lagutskott erinrade i sitt utlåtande (nr 3/1962) över motionerna om att chefen för jordbruksdepartementet nyligen förklarat sig ämna hemställa om bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa utredning rörande bl. a. bestämmelserna om bidrag till skogsvägbyggnad (den blivande skogsbruksutredningen). Utskottet förutsatte att om en utökad bidragsgivning övervägdes den frågan också uppmärksammades huru-

179 vida det allmänna borde betinga sig villkor om vägarnas öppethållande. Detta kunde givetvis, framhöll utskottet, komma i fråga endast för vägar vars standard kunde anses fylla kraven på en allmän trafikled och beträffande vilka det allmänna skulle komma att bära en väsentlig del av vägkostnaderna. Utskottet hemställde att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening ge till känna vad utskottet anfört i anledning av motionerna. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. I två vid 1963 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 358 och II: 420) angående underhållsbidrag till vissa skogsbilvägar har jämväl frågan om vägarnas öppethållande för allmän trafik behandlats. Motionerna har jämte jordbruksutskottets utlåtande 1963: 1 överlämnats till utredningen för kännedom. I en interpellation vid 1963 års riksdag riktades till chefen för jordbruksdepartementet bl. a. frågorna vem som kunde anses behörig att beträda domänverkets skogsvägar och om statsrådet hade för avsikt att vidta sådana åtgärder att detta spörsmål blev nöjaktigt klarlagt ur allmänhetens synpunkt. I sitt interpellationssvar framhöll departementschefen bl. a. att enligt vad han inhämtat som huvudregel beträffande domänverkets vägar gällde att allmänheten skulle tillåtas trafikera vägarna i all den utsträckning som befanns lämplig med hänsyn till allmänhetens trafikbehov, vägarnas beskaffenhet och domänverkets användning av dem. Departementschefen erinrade vidare om att skogsbruksutredningen hade att ta upp till prövning frågan huruvida stöd till skogsvägbyggnad borde förbindas med villkor att allmänheten skulle äga trafikera vägen. Enligt departementschefens mening borde de grunder för rätten att trafikera sådan väg som kunde bli resultatet av utredningens överväganden även tillämpas i fråga om domänverkets vägar. I avvaktan på detta resultat ansåg departementschefen anledning inte föreligga att vidta åtgärder i det syfte interpellanten efterfrågat. Även utanför riksdagen har i olika sammanhang framförts tankegångar som för sitt förverkligande förutsatt bl. a. ökade möjligheter till fri trafik på enskilda vägar. 1960 års naturvårdsutredning framlägger i sitt betänkande Naturen och samhället (SOU 1962: 36) synpunkter som ansluter härtill. Naturvårdsutredningen framhåller bl. a. att det är uppenbart att de önskemål som framkommit om en aktivare insats från samhällets sida i fråga om naturvårdspolitiken numera bärs upp av en mycket bred allmän opinion. Bland de egentliga naturvårdsuppgifterna framstår säkerställandet av naturområden som en primär och omfattande arbetsuppgift. Stor uppmärksamhet måste därvid ägnas områdenas tillgänglighet, bl. a. utrustningen med vägar och parkeringsplatser. De flesta av skogsvägarna är inte så belägna att de torde kunna anses begärliga som färdvägar för allmänheten. Många av de mindre skogsvägarna är dessutom inte byggda i sådan standard att de lämpar sig för en utökad trafik. Av varje mera varaktig stegring av trafikintensiteten på en väg följer högre underhållskostnader och ökade olägenheter för den skogliga trafiken. Det kan inte vara samhällsekonomiskt riktigt — oavsett om kostnaderna betalas av samhället eller den enskilde — att investera mera kapital i dylika vägar än som är påkallat med hänsyn till det egentliga trafikintresset av dem. Ur flera olika synpunkter, ordnings-, trafik-, ansvarighets- och vägstandardsynpunkter, synes sålunda ett öppnande av samtliga dessa vägar inte vara lämpligt. Utredningen finner det dock naturligt att kraven på skogsvägarnas öppethållande för allmän trafik har ökat bl. a. för tillgodoseendet av de starkt expanderande fritidsintressena. Även om principiella och praktiska svårigheter finns i fråga om dylika vägars upplåtelse för allmänheten har utredningen därför sökt finna en form

180 för att tillgodose de önskemål som föreligger. Utredningen föreslår i detta syfte att den allmänna trafiken — fritidstrafiken — kanaliseras till sådana vägar som vid den översiktliga planeringen av skogsvägnätet, vartill utredningen återkommer i sjätte kapitlet, bedöms erforderliga och lämpliga för dylik trafik. Förutsättningen för att vägägarna skall vara skyldiga att hålla ifrågavarande »fritidsvägar» öppna för allmänheten skall vara att de bereds ersättning i form av statsbidrag för de kostnader av olika slag som är en följd av att vägarna upplåts för fritidstrafiken. [ denna kostnad bör även inräknas vederbörandes utgifter för ansvarighetsförsäkring som väghållare. Hur utredningen anser bidragssystemet böra utformas redogörs för i sjunde kapitlet. Utredningen avser med sitt förslag inte att åstadkomma någon rubbning i den alltjämt — enligt vad här tidigare anförts — rådande rättsuppfattningen om förhandenvaron av en principiell rätt för vägägare att om han så önskar avstänga vägen för trafik. Slutbehandlingen av skogsbruksutredningens förslag framgår av ett ovan åberopat avsnitt av statsverkspropositionen år 1965; bil. 11, jordbruksdepartementet, sid. 209—211. I likhet med utredningen och flertalet remissinstanser ansåg departementschefen att det är angeläget, alt skogsvägar i större utsträckning än som nu är fallet blir tillgängliga för trafik av allmänheten med motorfordon. Av vad utredningen anfört framgår dock, att sådan trafik bl. a. medför högre standardkrav på vägarna och ökat ansvar för väghållarna. Utredningen synes till följd härav anse, att det ej lämpligen som ett allmänt villkor för bidrag av nuvarande storlek till skogsvägbyggnad bör krävas, att väg hålls öppen för allmän trafik. Denna uppfattning godtogs av departementschefen. I stället infördes fr. o. m. den 1.7.1965 den tidigare beskrivna anordningen med förhöjt byggnadsbidrag till vissa skogshuvudvägar, som har särskild betydelse för fritidsändamål, varvid till villkoren för det förhöjda bidraget fogas förbindelse att icke utan länsstyrelsens medgivande avstänga vägen för trafik. Sammanfattningsvis gäller att endast en mindre del av landets skogsvägnät är öppet för allmän trafik av det skälet, att årligt underhållsbidrag utgår. I verkligheten är emellertid betydligt större delar av samma vägnät ändock tillgängliga för trafik av andra än väghållare. Detta sammanhänger med att skogsägare i åtskilliga fall inte funnit anledning avstänga sina skogsvägar annat än där särskilda skäl föranleder därtill, trots att årligt underhållsbidrag ej utgår. För statsskogarnas del regleras frågan genom bestämmelser i domänverkets reglementssamling kap. N 19, som avhandlar allmänhetens rätt att trafikera verkets bilvägar. I nu gällande lydelse innebär huvudregeln här, att allmänheten skall tillåtas trafikera domänverkets bilvägar i all den utsträckning jägmästaren (revirförvaltaren) finner lämpligt med hänsyn till trafikbehovet samt till vägarnas beskaffenhet och verksamheten inom förvaltningen. Förbud för obehöriga att med motorfordon trafikera väg skall utfärdas endast om särskilda skäl föranleder därtill. Dessa skäl är av tre slag, nämligen a) om vägen befinner sig i så bristfälligt skick eller eljest är av sådan beskaffenhet, att trafik med ifrågavarande fordon

181 bedömes vara förenad med risk, b) om vägen bedömes kunna taga skada av trafiken samt c) om trafiken medför avsevärd olägenhet för verksamhet bedriven på eller i anslutning till vägen. Bland skogsbolagen förekommer också exempel på liknande behandling av trafikfrågorna på bolagens bilvägar. Inom privatskogsbruket är det i vissa delar av landet knappast vanligt att avstänga skogsvägarna annat än under vägarnas »förfallsperioder». För alla skogsägarkategorier lär för övrigt gälla, att effektiv avstängning avskogsväg — exempelvis genom låst grind eller bom — knappast kan tilllämpas utan vissa olägenheter för vägintressenternas egen arbetstrafik. I sammanhanget erinras också, att domänverket och vissa andra markägare i en del fall håller skogsvägar öppna för att bereda allmänheten tillfälle till kortfiske i för ändamålet iordningställda fiskevatten eller till annat friluftsliv inom vägarnas båtnadsområden. Med hänsyn till det enskilda skogsvägnätets utomordentliga betydelse för allmänhetens rörliga friluftsliv är det värdefullt, att markägarna där så är möjligt håller dessa vägar öppna för sådan trafik. I sammanhanget erinras, att om den därav förorsakade trafikökningen får tillräcklig omfattning, kommer automatiskt förutsättningar att föreligga för statsbidrag enligt SFS 193/1952 till iståndsättningsarbeten och årligt underhåll. Utredningen erinrar i sammanhanget om den fr. o. m. budgetåret 1965/66 införda möjligheten att bevilja byggnadsbidrag till skogshuvudväg, som har särskild betydelse för fritidsändamål. Med hänsyn till att hela frågan om skogsvägnätets öppnande för fritidstrafik behandlats på ett positivt sätt så sent som av 1965 års riksdag, finner fritidsutredningen inte anledning att nu framlägga nya förslag i detta ämne. Det är som nämnts tidigare i stället angeläget, att de nya bestämmelserna prövas i praktiken innan frågan övervägs på nytt.

8.5. Renhållning

längs allmänna

8.5.1. Nedskräpningens

vägar

omfattning

Med pågående utveckling av friluftsliv och turism följer en ökad nedskräpning i naturen. Även om denna nedskräpning ibland får sådan omfattning, att den utgör ett allvarligt problem för landskapsvården, är företeelsen dock i första hand ett ordningsproblem och även ett sanitärt problem längs allmänna vägar samt rastplatser och utflyktsmål i anslutning till sådana vägar. Den nedskräpning inom och utom vägområdet som förorsakas av trafikanter är ofta betydande. En del av skräpet h a m n a r i vägdikena och blandas där med sandningssand, slitlagergrus från grusbana, växtlighet m. m. Detta skräp kommer i allmänhet att avlägsnas i samband med den regelbundna

182 dikesrensning, som ingår i vägunderhållet. På och invid uppställningsplatser, rastplatser och parkeringsplatser uppstår särskilda problem. Kvantiteten avfall på marken (glas, konservburkar, plastförpackningar, matrester, papper etc.) blir här betydande och förekommer, trots att papperssäckar eller sopkärl för uppsamling av avskräde numera finns uppsatta på flertalet sådana platser. Avskräde förekommer såväl inom vägområdet som i terrängen vid sidan av rastplats eller annat vägområde. Ett specialfall utgör den tömning av hushållssopor, emballage m. m. i av vägförvaltningen uppsatta sopkärl, som förekommer särskilt i närheten av fritidsbebyggelse utan ordnad sophämtning. I regel utföres denna tömning av fritidsbostadsinnehavare, som återvänder från berört område till hemorten. Ett beklämmande inslag i nedskräpningen är den omfattande förorening med exkrementer, som på sina håll förekommer längs allmänna vägar. En speciell men mycket påtaglig form av nedskräpning utgör slutligen ansamlingar eller enstaka exemplar av bilvrak och skrotbilar. Inte minst med tanke på att nedskräpningen numera innefattar ett betydande inslag av oförstörbar förpackningsmaterial (glas, porslin, plast) är det angeläget, att effektiva motåtgärder vidtas. Frågan om renhållning längs allmänna vägar tangerar tre skilda verksamhetsområden, nämligen väghållning, naturvård och hälsovård. Det finns därför anledning undersöka om och i vad mån renhållning längs allmänna vägar enligt gällande rätt innefattas i dessa verksamheter.

8.5.2. Gällande rätt I vad avser väghållning tilldrar sig härvidlag 5 § AVL särskilt intresse. Paragrafen som reglerar omfattningen av vägunderhåll har följande lydelse: Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Till underhåll av väg räknas dels åtgärd för vägs vidmakthållande i fargillt skick, såsom påförande av väghållningsämnen, vägbanans jämnande, dikesrensning, underhåll och iståndsättning av bro eller färja samt ombyggnad av trumma, dels uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning, såvida åtgärden ej företages i samband med vägens byggande, dels ock öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färjan. Vintertid omfattar underhåll av väg även arbete för att hålla vägbanan till erforderlig bredd fri från hinder av snö och is samt för dess utmärkande, där så tarvas, så ock sändning ävensom åtgärd för vägbanans bättrande genom påskottning av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre, som med hänsyn till samfärdselns art och omfattning är till avsevärd olägenhet. Å länsstyrelsen ankommer att bestämma, huruvida väg skall hållas fri från hinder av snö och is i den omfattning, som kräves för biltrafik, eller allenast i den utsträckning, som erfordras för samfärdsel med åkdon framfört av dragare. I lagens beskrivning av vad som räknas till vägunderhåll saknas renhållning. I kommentaren utvecklas saken n ä r m a r e (A. Bexelius—V. Körlof, Väglagarna, Stockholm 1965, sid. 32):

183 Underhåll av väg omfattar icke renhållning. Med avseende å gränsdragningen mellan underhåll och renhållning — en gräns som ofta är svår att draga •— må framhållas, att allt underhållsarbete syftar till att vidmakthålla väg eller gata i ett för samfärdseln tillfredsställande skick och att vintertid bereda trafiken framkomstmöjlighet på den allmänna trafikleden. Åtgärd, som avser att avlägsna sanitära olägenheter o. d., räknas som renhållningsarbete. För den egentliga landsbygden har gränsdragningen mellan underhåll och renhållning mindre betydelse. De grundläggande bestämmelserna i denna paragraf om vad som är att hänföra till underhåll ha avfattats främst med tanke på förhållandena på landsbygden. I KBr den 3 dec. 1943 till VoVStn med anvisningar rörande den allmänna väghållningen i de städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, ha beträffande underhållets avgränsning mot renhållning meddelats vissa föreskrifter med hänsyn till de speciella förhållandena i städer och samhällen. Till renhållning bör räknas bortskaffande av sand, som kan hava påförts vintertid till motverkande av halka. Medan reparation av rännstensbrunn och övriga för vägs eller gatas avvattning utförda anordningar är att anse såsom underhållsarbete, har rensning och upptining av rännstensbrunn och från denna utgående ledning hänförts till renhållning. Rännstensbrunnens uppgift är visserligen att förmedla vattenavrinning från vägen. Rensningsarbetet är emellertid till sin natur ett renhållningsarbete, vars utförande av stads eller samhälles renhållningsorgan måste anses praktiskt lämpligt. Se vidare förenämnda KBr och NJA 1949: 561. Lerbeläggning, som avsatts å vägbanan vid körningar från åker och som efter nederbörd gjort vägbanan hal, har icke ansetts innebära sådan fara för trafiken att väghållaren på grund av underlåtenhet att utan dröjsmål bortskaffa den eftersatt sin skyldighet att hålla vägen i fargillt skick (NJA 1946: 407). Av det a n f ö r d a f r a m g å r , a t t b e g r e p p e t v ä g u n d e r h å l l i n t e i n n e f a t t a r r e n h å l l n i n g . Att v ä g f ö r v a l t n i n g e n ä n d o c k i s t o r u t s t r ä c k n i n g o r d n a r m e d u t p l a c e r i n g och t ö m n i n g a v p a p p e r s s ä c k a r eller s o p k ä r l för u p p s a m l i n g av avskräde beror följaktligen inte på något föreläggande h ä r o m i väglagstiftningen. Såvitt a n g å r n a t u r v å r d ä r 23 och 24 § § 1964 å r s n a t u r v å r d s l a g (NVL) av i n t r e s s e i f ö r e v a r a n d e s a m m a n h a n g . P a r a g r a f e r n a i n n e h å l l e r s ä r s k i l d a bes t ä m m e l s e r till s k y d d m o t n e d s k r ä p n i n g och h a r f ö l j a n d e l y d e l s e : 23 §. Envar skall tillse att han ej skräpar ned i naturen med plåt, glas, plast, papper, avfall eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan. 24 §. Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och kan därav för närboende eller andra uppkomma obehag av någon betydenhet eller skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen förelägga den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden. Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frågan om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning.

184 Bestämmelserna innebär att på visst sätt kvalificerad nedskräpning är kriminaliserad och kan medföra påföljd för den skyldige i två hänseenden. 23 § innebär ett förbud mot nedskräpning, och ett åsidosättande av detta förbud kan enligt 37 § sista stycket NVL straffas med dagsböter. Förseelsen faller under allmänt åtal. 24 § ger länsstyrelsen befogenhet förelägga den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa platsen samt vidta förebyggande åtgärder för framtiden. Principiellt innehåller NVL alltså en tillfredsställande reglering av nedskräpningsfrågan i allmänhet, varvid den här behandlade nedskräpningen längs allmänna vägar inkluderas. Bestämmelserna får dock ringa effekt i praktiken på grund av svårigheten i flertalet fall att påträffa den skyldige. Genom riksdagens skrivelse nr 371 år 1964 till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till naturvårdslag m. m., dels i ämnet väckta motioner, har riksdagen anhållit, att en utredning verkställes angående myndighets ansvar för undanskaffande av skräp i fall, där den skyldige ej anträffas. Till frågan i vad mån reglerna om hälsovård kan ha betydelse för bekämpning av nedskräpningen längs allmänna vägar antecknas här följande. 1958 års hälsovårdsstadga reglerar i ett sammanhang omgivningshygienen i hela riket utan åtskillnad mellan land och stad. Att för vissa orter med utpräglad tätbebyggelse erfordras strängare föreskrifter angående sanitära förhållanden än för riket i övrigt beaktas i stadgan på det sättet, att den innehåller skärpta bestämmelser för s. k. hälsovårdstätorter. Med hälsovårdstätort avses område för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan. Genom antagande av lokal hälsovårdsordning kan dels tätortsbestämmelsernas tillämpningsområde utvidgas att omfatta område utanför fastställd detaljplan och dels hälsovårdsnämnd tilldelas befogenhet medge undantag från samma bestämmelser. Såvitt angår fråga om renhållning längs allmänna vägar tilldrar sig hälsovårdsstadgans bestämmelser för den egentliga landsbygden särskilt intresse och då främst den inledande 1 § som fastslår, att på kommun ankommer att handha allmänna hälsovården inom kommunen. Begreppet allmän hälsovård klarläggs i ett uttalande av departementschefen i prop. Någon definition av begreppet »allmän hälsovård» har icke antagits i författningstexten. Begreppet ansluter sig nära till vad som numera, t. ex. av den förut nämnda kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, betecknas som omgivningshygien. Något mer påtagligt behov av en allmän definition i författningstexten kan enligt mitt förmenande knappast anses föreligga, då de olika författningsbestämmelserna torde ange begreppets innehåll i olika avseenden. Såvitt jag har mig bekant har det ej heller i praxis framkommit några gränsdragningssvårigheter avseende begreppet »allmän hälsovård». I anledning av yppad tveksamhet hos vissa remissinstanser vill jag dock understryka, att hälsovårdsstadgans be-

185 stammelser — såsom även framgår av vad häisovårdsstadgekommittén anfört — i första hand tager sikte på hälsotillståndet bland människor, även om vissa av dem indirekt blir till gagn också för hälsotillståndet hos t. ex. en djurbesättning pa en lantgård. I allmän hälsovård måste anses ingå såväl förebyggande och undanröjande av vad som kan betecknas som sanitär olägenhet för människor som en fortlöpande höjning av den allmänna hygieniska standarden. Härav framgår att kommunen i princip är ansvarig för renhållning i den mån åtgärder erfordras för att antingen förebygga sanitär olägenhet eller också avhjälpa sådan olägenhet som redan uppkommit. Skyldigheten i fråga torde åvila kommunen i den mån den inte på grund av särskilda bestämmelser åvilar annan, vilket f. n. ej synes vara fallet beträffande vägområden. Enligt hälsovårdsstadgan åligger det vidare den enskilde, främst fastighetsägaren, att uppsamla och omedelbart bortforsla eller förvara orenlighet och avfall vid bebyggelse, så att sanitär olägenhet inte uppstår. Kommuns skyldighet att anordna allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning innefattas i dess allmänna åligganden avseende hälsovården enligt 1 § hälsovårdsstadgan. På grund härav var avfallsdestruktion tidigare helt skattefinansierad och följaktligen avgiftsfri för den enskilde. Genom en nyligen stiftad lag om kommunala renhållningsavgifter (SFS 54/1965) har emellertid från 1 januari 1966 införts rätt för kommun att inom hälsovårdstätort eller eljest område med hälsovårdsordning ta ut avgift av enskilda inte bara som hittills för hämtning av orenlighet och avfall utan också för oskadliggörande av avfallet på avstjälpningsplatser och i sopförbränningsanläggningar. De enskildas ansvar för renhållning enligt hälsovårdsstadgan vid bebyggelse avser närmast den permanent eller tillfälligt bosatta befolkningen i kommunen och främst fastighetsägarna. Den med fritidstrafiken förenade nedskräpningen eller föroreningen längs allmänna vägar förorsakas emellertid som regel av främmande människor utan markägarnas vetskap. Vid sådant förhållande kan markägarna rimligtvis inte göras ansvariga. I den mån nedskräpningen medför eller kan beräknas komma att medföra sanitär olägenhet och den skyldige ej kan anträffas faller det följaktligen enligt 1 § hälsovårdsstadgan på kommun att ombesörja erforderliga renhållningsåtgärder.

8.5.3. Utredningens förslag Vid behandlingen av frågan, hur renhållningen bör vara ordnad längs allmänna vägar, bortser fritidsutredningen i det följande från allmänna vägar inom städer och samhällen, där frågan är reglerad i särskild ordning. Då det gäller renhållningen längs övriga allmänna vägar, finns det anledning göra åtskillnad på det egentliga vägområdet å ena sidan samt marken utanför vägområdet å andra sidan.

186 Det egentliga vägområdet disponeras som nämnts med vägrätt, som är en till tiden obegränsad rätt för det allmänna att med företräde framför alla sakrättsägare använda marken till allmän väg. Den ojämförligt större delen av de trafikanter, som förorsakar nedskräpningen, har ingenting att skaffa med den kommun, där nedskräpningen äger rum. Med hänsyn till det anförda är det rimligt, att det primära ansvaret för renhållningen, såvitt angår allmänt vägområde, uppbäres av det allmänna, företrätt av vägförvaltningen. Fritidsutredningen anser därför, att renhållning av allmänt vägområde på landsbygden bör ombesörjas av väghållaren. Utredningen vill framhålla angelägenheten av att sådan renhållning i förebyggande syfte innefattar inrättande i tillräcklig omfattning av sanitära anläggningar samt anordningar för uppsamling av skräp och avfall. Den mycket viktiga kontinuerliga skötseln av sådana anläggningar eller anordningar liksom övrig renhållning inom vägområdet kan enligt utredningens mening ombesörjas på olika sätt. Den kan utföras av vägförvaltningens egen personal eller — om detta ej befinnes ändamålsenligt — efter avtal härom uppdras till kommun eller entreprenadföretag. I fall där övergivna bilvrak eller skrotbilar påträffas inom allmänt vägområde, lär bortforslingen förutsätta samverkan med polismyndigheten i orten. Vid underhandskontakt med 1960 års vägsakkunniga har utredningen erfarit, att vägsakkunniga kommer att framlägga förslag i nu berörda fråga. Då det gäller mark längs allmänna vägar utanför det egentliga vägområdet är frågan om ansvaret för renhållningen komplicerad. Även här är det uppenbarligen vägtrafikanterna, som är skyldiga till den ojämförligt största delen av nedskräpningen. Trots detta är det — bl. a. av praktiska skäl — uteslutet att lägga ett primärt ansvar för renhållningen på väghållaren. Det är för övrigt sannolikt, att en välordnad renhållning inom allmänt vägområde kommer att indirekt påverka nedskräpningen utanför vägområdet på det sättet, att den minskar väsentligt. Det bästa sättet för kronan i egenskap av väghållare att bekämpa den tilltagande nedskräpningen längs allmänna vägar är följaktligen att ombesörja en effektiv renhållning av det egentliga vägområdet. Som nämnts tidigare innehåller naturvårdslagen en principiellt tillfredsställande reglering av nedskräpningsfrågan i allmänhet, varvid den här behandlade nedskräpningen längs allmänna vägar inkluderas. Därvid lägges ansvaret för renhållningen på den skyldige, d. v. s. den som vållat nedskräpningen. Att naturvårdslagen ändock får en ringa effekt i praktiken sammanhänger som nämnts med svårigheten i flertalet fall att påträffa den skyldige. Det är nu angeläget, att detta spörsmål snarast möjligt får en tillfredsställande lösning. Den närmast till hands liggande utvägen är att såvitt möjligt skärpa tillämpningen av naturvårdslagens nedskräpningsregler. På denna punkt iiaåste polisens kontinuerliga trafikövervakning tillmätas stor betydelse. I

187 samband med denna verksamhet bör övas tillsyn över trafikanternas efterlevnad av gällande nedskräpningsförbud. Enligt fritidsutredningens mening är det angeläget, att polisen ges resurser att bedriva denna del av övervakningen på vägarna effektivt. Det är också angeläget, att regionala och lokala naturvårdsorgan underlättar polisens tillsynsverksamhet på alla sätt. Detta sker inte minst genom att uppenbara överträdelser av nedskräpningsförbudet snarast möjligt anmäles till polismyndigheten i orten samt att anmälan såvitt möjligt kompletteras med uppgifter av betydelse för åtalsfrågans handläggning. Även om övervakningen skärps så långt det är möjligt, kommer trafiken på det allmänna vägnätet säkerligen ändock att föranleda nedskräpning utanför vägområdet i åtskilliga fall, där den skyldige ej kan anträffas. Ett primärt ansvar för renhållningen åvilar i dessa fall som nämnts vederbörande kommun endast i den mån åtgärder erfordras för att antingen förebygga sanitär olägenhet eller också avhjälpa sådan olägenhet som redan inträffat. I övrigt ä r frågan oreglerad i gällande rätt. Som framgår av det föregående har 1964 års riksdag begärt en särskild utredning angående myndighets ansvar för undanskaffande av skräp i fall, där den skyldige ej anträffas. Detta spörsmål faller följaktligen utanför ramen för fritidsutredningens uppdrag. Eftersom ansvaret för renhållningen längs allmänna vägar är splittrat eller oklart, utgör samverkan mellan berörda myndigheter och organisationer en så mycket mera angelägen och värdefull arbetsform då det gäller att motverka nedskräpning eller vidtaga åtgärder för avstädning. Fritidsutredningen rekommenderar därför, att sådan samverkan — som torde vara lättare att få till stånd sedan ansvarsfrågan reglerats lagstiftningsvägen — etableras i den utsträckning så befinnes möjligt och lämpligt med hänsyn till lokala förhållanden. Ett bra exempel på sådana arbetsformer utgör de arbetsgrupper, som inrättades år 1961 i kommunerna i Kopparbergs län och som alltjämt är verksamma där. Dessa arbetsgrupper består av representanter för den kommunala hälsovårdsnämnden samt de lokala polis- och vägmyndigheterna och samarbetar i förekommande fall med turistorganisationer och hembygdsföreningar. Ett annat föredömligt exempel på samverkan mellan statliga och kommunala organ i bekämpandet av nedskräpningen omnämnes här, även om det ligger vid sidan av problemet om nedskräpningen längs allmänna vägar på landsbygden. Här åsyftas polisledningens i Stockholm A-order nr 175 den 17.8.1965 beträffande uppställda fordon. Enligt denna order kan övergivet fordon på allmän plats efter utredning och beslut av chef för vaktdistrikt behandlas som renhållningsobjekt samt bortforslas och nedskrotas. Verkställigheten ombesörjes av Stockholms stad. Avslutningsvis vill fritidsutredningen understryka betydelsen av en kontinuerlig upplysnings- och propagandaverksamhet på bred front och riktad

188 mot nedskräpning i naturen över huvud taget. Det måste göras klart för alla, att nedskräpning vållar obehag eller skada till person eller egendom och att den är en brottslig gärning, som kan medföra påföljd i judiciell och administrativ ordning. I den mån en sådan upplysnings- och propagandaverksamhet når resultat, kommer sannolikt den största effekten att kunna inregistreras i form av minskad nedskräpning längs allmänna vägar, där de största olägenheterna nu är för handen. Det är en uppgift inte bara för myndigheter och organisationer, utan också för skola och hem att föra frågan framåt. Verksamheten förekommer redan, men tydligen inte i tillräcklig omfattning och tillräckligt slagkraftigt och uthålligt. Den för ett par år sedan på initiativ av Svenska naturskyddsföreningen igångsatta rikskampanjen »Håll naturen ren» har uppenbarligen avsatt vissa positiva resultat. Men den måste följas upp av regionala och lokala aktioner. Ett bra exempel på sådan verksamhet utgör den våren 1965 startade aktionen mot nedskräpning i Malmöhus län under mottot »Håll Skåne rent». Särskilt i vad avser nedskräpning längs allmänna vägar faller ett särskilt ansvar för upplysningsverksamheten bland motortrafikens utövare på deras egna organisationer.

KAPITEL

9 S t ö d e t till friluftsorganisationerna

9.1. Nuvarande

förhållanden

Medlen på frilufts fonden har förutom för sitt huvudändamål, stöd åt friluftsanläggningar, i icke obetydlig omfattning använts för stöd åt verksamhet inom vissa organisationer. Enligt den till riksdagsberättelserna fogade redovisningen av beviljade bidrag ur friluftsfonden uppgick anläggningsstödet år 1964 till 2 078 160 kronor samt stödet till lägerverksamhet, kursverksamhet och administration m. m. till 283 500 kronor. Motsvarande belopp för år 1965 är resp. 1 522 000 kronor och 428 000. Det finns här anledning att redovisa hur organisationsstödet närmare fördelats. Utredningen skiljer därvid av praktiska skäl mellan å ena sidan lägerverksamhet och å andra sidan kursverksamhet, administration m. m. Organisation: . T ..

Bidragsbelopp k r 1964 1965

Lagerverksamhet Frälsningsarmén, Stockholm KFUK :s riksförbund, Stockholm KFUM:s triangelförbund, Stockholm Svenska scoutrådet, Stockholm Sveriges flickscoutråd, Stockholm Unga ö r n a r s riksförbund, Stockholm Summa Kursverksamhet, administration m. m. Skidfrämjandet Reso • • •; Riksorganisationernas campingkommitté Svenska naturskyddsföreningen Svenska scoutförbundet Sveriges Dövas riksförbund Fiskefrämjandet

8 000 1 000 3 000 26 500 21 000 14 000 73 500

95 000 15 000 55 000 35 000 10 000

* 160 000 83 000 65 000 35 000 2 000 10 QOO

Summa 210 000

355 000

* Det här redovisade beloppet hänför sig ej endast till verksamheten för 1965. Under budgetåret 1964/65 utgick i bidrag 83 000 kronor och under budgetåret 1965/66 95 000 kronor. Jfr sid. 94. 2 För verksamheten under året har utbetalats sammanlagt 90 000 kronor.

190 Emellertid utgår även ur idrottsfonden vissa bidrag till organisationer, som jämte annat arbetar inom friluftslivets område. För fullständighetens skull och för att möjliggöra en jämförelse med de inom idrotten tillämpade normerna återges därför nedan utdrag av förteckningen över beviljade bidrag åren 1964 och 1965. Organisation m. m. mr88^10^^ Skid fram jandet Kursverksamhet Ungdomsidrott Kursverksamhet m. m Administration

' 500 67 000 137 500 —

Summa 212 000 Diverse andra organisationer a) bidrag till ungdomsidrott Förbundet Vi unga, Södertälje 10 000 KFUM:s och KFUK:s riksförbund, Stockholm 6 000 Nationaltemplarordens ungdomsförbund, Kristinehamn HOOO Riksförbundet Sveriges 4 H, Stockholm 44 000 Riksförbundet Sveriges ungdoms- och hemgårdar, Stockholm 12 000 Svenska frisksportarförbundet, Stockholm 4 000 Svenska missionsförbundets ungdom, Stockholm . . 19 000 Svenska scoutförbundet, Stockholm 9 000 Sveriges storloge av IOGT, Stockholm 17 000 Unga ö r n a r s riksförbund, Stockholm 67 000 Summa 199 000

67 000 132 500 27 500 227 000

10 000 6 000 11000 44 000 12 000 4 000 19 000 9 000 17 000 67 000 199 000

b) bidrag till organisationernas allmänna verksamhet m. m. Bidragsbelopp kr 1964

Centralkommittén för fältsport 15 000 De vanföras riksförbund (De handikappades riksförbund) 90 000 Organisationskommittén för skolungdomens fjällfärder 26 000 Riksföreningen för simningens främjande 45 000 Svenska gymnastikförbundets gymnastikfolkhögskola åLillsved 40 000 Svenska livräddningssällskapet 15 000 Sveriges akademiska idrottsförbund 50 000 Sveriges Dövas idrottsorganisation 18 000 Summa 299 000

15 000 150 000 26 000 55 000 50 000 20 000 90 000 406 000

191 Av materialet framgår, att vissa organisationer stöds av båda fonderna. Detta gäller framför allt Skidfrämjandet, men även exempelvis scoutrörelsen, KFUM och Unga örnar. Det bör erinras om att i vissa fall stöd även utgår till många organisationer ur anslag på ecklesiastikdepartementets huvudtitel, exempelvis anslagen för utbildning av ungdomsledare, bidrag till ungdomens fritidsverksamhet och bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet. Vidare utbetalas från det under naturvårdsverksamhet på jordbruksdepartementets huvudtitel redovisade anslaget Bidrag till naturvårdsupplysning m. m. bidrag till bl. a. Svenska naturskyddsföreningen (budgetåret 1965/66 med 115 000 kr). Denna förening åtnjuter även bidrag för sin verksamhet ur jaktvårdsfonden (budgetåret 1964/65 med 130 000 kr).

9.2. Utredningens

synpunkter

och förslag

Utredningen har tidigare berört friluftsorganisationernas roll för friluftslivets utveckling (del II, sid. 288). Därvid påpekades, att utredningen i stort sett begränsat sina förslag rörande samhällets uppgifter på området till insatser rörande lokalisering, översiktlig planering, detaljplanering, markpolitik samt en rad miljöbefrämjande åtgärder i övrigt. I nu förevarande betänkande framläggs vidare förslag om ett väsentligt utbyggt statligt stöd till anläggningar för det rörliga friluftslivet. Däremot har utredningen förutsatt, att det utökade och intensifierade friluftsliv, som av alla tecken att döma förestår här i landet, i övrigt skall uppbäras och utvecklas av medborgarna själva och de organisationer de väljer att tillhöra. Det ligger i sakens natur, att organisationerna härigenom får ett stort ansvar och att det ligger i hela samhällets intresse att se till att de får verka under gynnsamma betingelser. Utformningen av stödet möter emellertid vissa svårigheter, som utredningen tidigare påpekat, dels därför att organisationerna är så talrika, dels därför att de har inbördes övertäckande arbetsområden och dels därför att de inbördes konkurrerar om medlemmar eller aktiviteter. För att stödet i framtiden skall få största möjliga effekt ur allmänhetens synpunkt, bör det enligt utredningens uppfattning koncentreras till organisationer med riksomfattande verksamhet, som har någon viktig gren av friluftslivet som huvuduppgift eller väsentligt inslag i verksamheten. Organisationer, som vid sidan av en huvuduppgift av helt annat slag även ägnar sig åt viss friluftsverksamhet, bör hänvisas till andra förekommande stödmöjligheter. Avgörande för stödets omfattning bör vidare vara vederbörande organisations faktiska kompetens och möjligheter att lämna allmänheten — alltså inte enbart organisationsmedlemmarna — en service på friluftslivets område. Med hänsyn till det allmänna mönstret för organisationen av samhällets insatser på en kommunal, regional och central nivå får det förutsättas, att riksorganisationer med väl utbyggda lokalavdelningar har större möjligheter att göra insatser än andra typer av huvudmän.

192 Organisationernas service gentemot medlemmar och allmänhet kan ta sig många uttryck. Praktiskt taget varje organisation lämnar information om olika saker av intresse inom dess verksamhetsfält genom sammanträden, tidskrifter, årsböcker, broschyrer o. dyl. En del går längre och anordnar exempelvis särskilda kurser för olika grenar inom friluftslivet. I sin mest utvecklade form har organisationen knutit till sin verksamhet en stab av instruktörer eller konsulenter verksamma inom olika arbetsfält. Denna väl utbyggda serviceorganisation torde bli allt vanligare i framtiden, eftersom man numera icke längre kan bygga på enbart frivilliga arbetsinsatser inom ideella organisationer. Man torde enligt utredningens mening få räkna med väsentligt utbyggda insatser i fråga om sistnämnda slag av service. Friluftslivet kräver på många områden kunskap, färdigheter och träning, som enklast meddelas av specialister. Det har tidigare varit vanligt att ideella organisationer ägt och förvaltat friluftsanläggningar, som ställts till förfogande för medlemmar och allmänhet. Denna företeelse tycks nu i vad gäller näranläggningar vara under avveckling, och huvudmannaskapet går i stället mer och mer över till kommuner. I några fall har de organisationsägda anläggningarna gått över till mera renodlade affärsföretag. Utredningen räknar alltså inte med att det i framtiden blir någon väsentlig uppgift för organisationerna att äga och förvalta friluftsområden eller anläggningar. Däremot kan de få stor uppgift att biträda med driften av kommunägda anläggningar. Denna gren av verksamheten torde dock böra ordnas så, att organisationerna får full kostnadstäckning för sina tjänster. Ett visst område, där allmänheten f. n. efterfrågar en utbyggd service, är samlad information om de friluftsanläggningar av olika slag och de aktiviteter, som organiserats inom en region eller hela landet. Man får nu gå till ett otal olika källor för att samla de nödvändigaste upplysningarna. Enligt utredningens uppfattning bör denna uppgift angripas av friluftsorganisationerna i samverkan inbördes och med turistorganisationerna. I den överblick som lämnats i föregående avsnitt över de senaste årens stöd till olika friluftsorganisationer ingår visserligen flera av de ledande organisationerna på området, men där saknas uppenbarligen också organisationer med mycket väsentliga uppgifter. Endast en av sportfiskeorganisationerna är representerad och med ett relativt ringa belopp; båtsportens organisationer är över huvud icke representerade, ej heller Svenska turistföreningen. Kretsen av bidragsmottagare bör uppenbarligen vidgas för att ernå en jämnare satsning på friluftslivet i hela dess bredd. Utredningen har särskilt diskuterat, om det skulle vara möjligt att uppnå en klarare gränsdragning mellan friluftsfonden å ena sidan och idrottsfonden och andra stödformer å andra sidan i nu förevarande avseende, bl. a. för att undvika att stöd utgår från flera olika håll till samma organisation för enahanda eller liknande ändamål.

193 Motsvarande frågeställningar föreligger inom 1962 års ungdomsutredning och torde komma alt aktualiseras inom 1965 års idrottsutredning. Utredningen vill till en början ta upp en begränsad fråga, nämligen stödet till s. k. lägerverksamhet. Under 1964 och 1965 lämnades ur idrottsfonden bidrag till sex olika organisationer med sammanlagt 73 500 kronor. Medlen har huvudsakligen använts för stipendier samt inköp av tält och annan utrustning. Alla organisationerna får sägas ha annan huvuduppgift än att befrämja allmänhetens friluftsliv. Enligt utredningens uppfattning bör stödet ur friluftsfonden för detta ändamål avse bidrag till iordningställande av ett lämpligt antal lägerplatser i landet. Dessa lägerplatser torde enklast anordnas på ett sådant sätt att vissa gemensamhetsanordningar till andra anläggningar kan utnyttjas. Medel härför har även beräknats under p. 6.7. (sid. 151). Det stöd som organisationerna härutöver må vara i behov av torde böra lämnas från vederbörande anslag till ungdomens fritidsverksamhet eller ungdomsorganisationernas centrala verksamhet. Därmed torde stödändamålet lägerverksamhet kunna utgå ur friluftsfonden. Ett särskilt stöd till Sveriges Dövas riksförbund över friluftsfonden synes ur utredningens allmänna utgångspunkter knappast kunna försvaras med mindre en lång rad andra organisationer med liknande behjärtansvärda ändamål bereddes ett liknande stöd. Utredningen är av samma skäl tveksam om scoutrörelsen skall stödjas över friluftsfonden. Det vore otvivelaktigt mest logiskt, att denna verksamhet finge hela sitt stöd enligt de gängse normerna för ungdomsverksamheten. Utredningen har tidigare påpekat, att Svenska naturskyddsföreningen erhåller sitt väsentligaste statliga stöd från naturvårdsanslag och jaktvårdsfonden. Det synes därför ur redovisningssynpunkt mindre lämpligt, att stöd även lämnas via friluftsfonden. Detta stöd bör därför utgå. Vad utredningen har anfört om Sveriges Dövas riksförbund, scoutrörelsen och naturskyddsföreningen får icke tagas till intäkt för ett minskat statligt stöd till dessa organisationers betydelsefulla verksamhet. Utredningen har framfört sitt förslag enbart av redovisningstekniska skäl. Den största bidragsmottagaren, Skidfrämjandet, erhöll 1965 ur friluftsfonden 160 000 kronor och ur idrottsfonden 227 000 kronor (sid. 189). Motsvarande siffror för budgetåret 1965/66 var 95 000 kronor resp. 284 500 kronor. Det får förutsättas att dessa medel, som bl. a. avser administration, knappast kan hållas strängt åtskilda i föreningens verksamhet. Det vore därför otvivelaktigt en fördel, om stödet kunde lämnas ur endera av fonderna och efter en samlad bedömning av verksamheten. Å andra sidan kan med fog göras gällande, att föreningens insatser är lika viktiga ur friluftslivets som ur idrottens synpunkt. Utredningen har därför kommit till den slutsatsen, att det f. n. icke finns skäl att förorda någon ändring. Det slutliga ställningstagandet till denna fråga torde böra ske, då idrottsutredningen slutfört sitt uppdrag. 13

194 Av de organisationer, som under 1965 erhållit statsbidrag för sin verksamhet från friluftsfonden, återstår nu efter gjorda avgränsningar Skidfrämjandet, Reso, Riksorganisationernas campingkommitté och Fiskefrämjandet. Sammanlagt uppgick stödet till 318 000. Detta stöd får anses utomordentligt väl befogat, men är enligt vad utredningen kunnat finna mycket knappt redan nu och helt otillräckligt för en framtida intensifierad verksamhet. Som tidigare påpekats måste även nya organisationer komma in i bilden, bl. a. Svenska turistföreningen, båtsportorganisationerna m. fl. Uppräkningen är icke uttömmande; med hänsyn bl. a. till att den nuvarande organisationsbilden kan undergå snabba förändringar bör kretsen av bidragsberättigade organisationer hållas öppen. Utredningen anser icke att det tjänar något praktiskt ändamål att i fortsättningen söka upprätthålla någon gräns mellan kostnader för administration och särskilda verksamhetsgrenar. iVvgörande för bidraget till en organisation bör vara verksamhetens omfattning, inriktning och betydelse för allmänhetens friluftsliv. Bidraget bör dock kunna göras beroende av vissa faktiska prestationer, som organisationen är villig åta sig under ett visst verksamhetsår. I många fall torde det bli praktiskt och lämpligt, att bidrag lämnas till vissa organisationer gemensamt för en uppgift de bör lösa i samverkan. Utredningen har i andra sammanhang (del II, sid. 102) understrukit, att ett väsentligt utbyggt stöd till de ideella friluftsorganisationerna kommer att vara påkallat för att bereda dem möjligheter att på ett rimligt sätt anpassa sin verksamhet efter allmänhetens efterfrågan av service. På längre sikt torde det vara befogat, att detta stöd närmar sig den storlek som nu ges idrottsrörelsen. Det kommer emellertid att ta viss tid innan friluftsorganisationerna själva hunnit planlägga och konsolidera sin verksamhet. Stödet bör därför utbyggas etappvis. Utredningen har efter olika överväganden funnit skäligt, att det totala stödet till friluftsorganisationerna från och med budgetåret 1967/68 beräknas till 800 000 kronor. Därvid har förutsatts att det stöd, som f. n. utgår till Skidfrämjandet ur idrottsfonden (år 1965 227 000 kronor) icke minskas. Utredningen får till sist ta upp en anslagsteknisk fråga. Hittills har, som ovan redovisats, organisationsbidrag lämnats ur friluftsfonden. I framtiden kommer enligt utredningens förslag fonden i ökad utsträckning att tjäna sitt huvudsyfte, att stödja huvudsakligen kommunala investeringar i friluftsanläggningar. Enligt utredningens mening är det mindre tillfredsställande att i en och samma fond sammanföra investeringsstöd och organisationsstöd. De båda ändamålen är väsensskilda och kräver i budgetarbetet avvägningar efter delvis olika grunder. Utredningen föreslår därför, att organisationsstödet lämnas från ett särskilt anslag, lämpligen betecknat Bidrag till 'rissa friluftsorganisationer m. m.

KAPITEL

10 Organisationsfrågor och k o s t n a d s b e r ä k n i n g a r

10.1.

Organisationsfrågor

Utredningen har tidigare (del II, 10 kap.) lagt fram förslag om organisationen av samhällets insatser på friluftslivets område. Förslaget innebär en fördelning av arbetet på kommunal, regional och central nivå. Som ansvarigt kommunalt organ föreslogs kommunens styrelse, om ej annat beslutas eller gäller på grund av särskild författning. Som regional friluftsmyndighet skulle länsstyrelsen fungera med hjälp av ett rådgivande organ, naturvårdsoch friluftsrådet. Slutligen föreslog utredningen att nuvarande statens naturvårdsnämnd skulle utbyggas och ombildas till en statens naturvårds- och friluftsnämnd, innehållande bl. a. en särskild friluftsbyrå. Sedan utredningens andra delbetänkande framlagts, har riksdagen beslutat om en gemensam organisation för naturvården, vattenvården och luftvården (prop, nr 97:1965, jordbr.utsk.utl. nr 16:1965). Förslaget innebär att statens vatteninspektion, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå samt statens luftvårdsnämnd fr. o. m. 1 juli 1967 skall föras samman med statens naturvårdsnämnd till ett enda organ. Naturvårdsnämnden blir härigenom central myndighet för naturvårdsverksamheten i vidsträckt bemärkelse. Länsingenjörskontoren skulle vidare bli inordnade i länsstyrelserna. Enligt utredningens uppfattning har de skäl som utredningen tidigare anfört för att ansluta den centrala handläggningen av friluftsfrågorna till naturvårdsnämnden icke minskat i styrka genom det nämnda riksdagsbeslutet. Det torde i stället kunna göras gällande, att den nya naturvårdsmyndigheten är ett ännu lämpligare forum för friluftsfrågorna än den nuvarande. Utredningen får särskilt peka på den betydelse som tillmätts de sanitära frågorna, både när det gäller fritidsbebyggelsen och friluftsanläggningar. Den nya naturvårdsnämnden erbjuder utmärkta möjligheter att centralt samordna dessa frågor — både i fråga om planläggning, utförande och statligt stöd. Även på regionalplanet bör en god samordning kunna uppnås genom länsstyrelsen, som till sitt förfogande har naturvårdsråd jämte sina experter. Utredningen har sålunda icke funnit anledning frångå sina tidigare förslag på grund av det nya läget. Utredningen är emellertid medveten om att det framdeles kan bli skäl att ompröva här berörda organisatoriska frågor i samband med en kommande översyn av frågan om organisationen av den fysiska samhällsplaneringen och därmed samhöriga centrala instanser.

196 Utredningen har tidigare påpekat (sid. 129), att det i 1906 års statsverksproposition föreslagits, att friluftsfonden överflyttas från handelsdepartementets huvudtitel till jordbruksdepartementets, där den kommer att redovisas under naturvårdsverksamheten. Även denna förändring talar för utredningens tidigare framlagda förslag i organisationsfrågan. De särskilda organisationsspörsmål, som aktualiseras genom det nu föreliggande betänkandet, är på grund av vad nyss anförts av mycket begränsad räckvidd. De avser närmast att undersöka, vilka resurser som behövs för att administrera statens stöd till friluftsanläggningar och friluftsorganisationer. Vidare har utredningen förutsatt (sid. 127). att det skall organiseras ett utvecklingsarbete rörande friluftsanläggningars planläggning och utformning som underlag för en service riktad till i första hand kommunerna. I likhet med vad utredningen förutsatte beträffande fritidsbebyggelsen bör emellertid detta arbete icke utföras inom friluftsmyndigheten utan i form av beställningsarbete lämnas till lämpligt sakkunnigt organ. Beträffande friluftsanläggningarna har utredningen lagt stor vikt vid en lämplig lokalisering och deras behandling i den översiktliga planläggningen. Hela det material som erfordras för dessa bedömningar får förutsättas redan tillgängligt i den av utredningen tidigare föreslagna organisationen både på länsplanet och centralt. Ärenden rörande stöd ur friluftsfonden eller till friluftsorganisationer får förutsättas handläggas centralt, de förstnämnda efter remiss till berörd länsstyrelse. Ärendena hör naturligt hemma i den föreslagna friluftsbyrån ur sakbehandlingssynpunkt, men kan, även om detta befinnes vara att föredraga, handläggas i en administrativ byrå. Ur de begränsade synpunkter, som utredningen haft anledning anlägga på centralorganets utformning, torde det vara tillräckligt att för de nytillkommande arbetsuppgifterna till den tidigare föreslagna organisationen tillskjuta en kvali ficerad arbetskraft, förslagsvis en förste byråsekreterare. Emellertid bör personalbehovet numera bedömas med hänsyn till de sammanlagda resurser som den nya naturvårdsnämnden skall ha. Denna fråga har utretts inom statskontoret på grund av uppdrag av Kungl. Maj:t den 3 juni 1965. Utredningen föreslår därför, att vid prövningen av organisationsförslaget till följd av nämnda utredning de organisatoriska konsekvenserna av fritidsutredningens förslag i såväl tidigare som nu föreliggande betänkande inneslutes. 10.2. 10.2.1.

Kostnadsberäkningar Friluftsfonden

Utredningen har tidigare föreslagit, att medel å friluftsfonden enbart skall användas som bidrag till friluftsanläggningar. Principerna för stödets utformning har närmare avhandlats i 6 kap. Enligt där redovisade beräkningar skulle det årliga bidragsbehovet uppgå till följande.

197 Friluftsgårdar och raststugor Friluftsbad Vissa övriga näranläggningar Campingplatser Semesterbyar övriga fjärranläggningar

3s0 milj. 45 » 1,0 » 15 , 20 » 0,5 » Summa 12,5

kr. » » » » » »

De av utredningen rekommenderade riktlinjerna för stödgivningen innebär icke någon rätt för huvudmannen — i regel en kommun — att alltid erhålla bidrag till en viss anläggning enligt vissa automatiska regler. De innebär snarare, att staten stöder tillkomsten av ett urval av anläggningar, som ur allmän synpunkt är särskilt angelägna. Summan 12,5 miljoner kronor är ett mått på de satsningar, som utredningen funnit nödvändiga som ett genomsnitt under ett antal år framöver. Av flera olika skäl torde emellertid få förutsättas, att medelsbehovet först successivt stiger till den angivna storleksordningen. Åtskilligt planerings- och projekteringsarbete måste först nedläggas. Utredningen har på grund härav ansett tillräckligt att fonden budgetåret 1967/68 uppgår till 10 milj. kr. och därefter successivt ökas till 12,5 milj. kr. under de därefter följande två budgetåren. — Enligt förslag i årets statsverksproposition skall till fonden budgetåret 1966/67 anvisas ett anslag av 3,5 milj. kronor. Utredningen föreslår sålunda, att till Avsättning till fonden för friluftslivets främjande för budgetåret 1967/68 anvisas ett anslag av 10 milj. kronor. 10.2.2. Bidrag till småbåtshamnar m.m. 1 1966 års statsverksproposition föreslås (bil. 8 kommunikationsdep. sid. 131) alt till Bidrag till småbåtshamnar m. m. för budgetåret 1966/67 skall anvisas ett reservationsanslag av 4 207 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen. Under detta anslag skall enligt förslaget även redovisas sjöfartsstyrelsens kostnader för administration, projektering m. m. av ifrågavarande anläggningar. Dessa har beräknats till 207 000 kr. Till anslaget i fråga överföres eventuell reservation från det nuvarande anslaget till bidrag till byggande och underhåll av mindre h a m n a r och farleder. Denna uppgick vid utgången av budgetåret 1964/65 till 2 662 300 kr. Utredningen föreslår, att till Bidrag till småbåtshamnar m. m. för budgetåret 1967/68 anvisas ett reservationsanslag av 5 milj. kr., häri icke inberäknat sjöfartsstyrelsens projekteringskostnader. Vad de sistnämnda beträffar förutsätter utredningen, att styrelsen får resurser att i snabb takt handlägga de många ärenden, som torde komma att aktualiseras. Förslag härom torde ankomma på styrelsen att framlägga i sina anslagsäskanden för budgetåret 1967/68.

198 10.2.3. Utvecklingsarbete Oavsett hur frågan om centralorgan för friluftsfrågorna slutligen kommer att lösas, bör medel ställas till förfogande för utvecklingsarbete rörande friluftsanläggningars planläggning och utformning. Det bör nämligen förutsättas, att stödgivningen på området måste förenas med en allmän rådgivning gentemot kommuner med begränsad erfarenhet på området. Det är då viktigt att exempel på goda lösningar kan visas. Denna service torde böra lämnas oberoende av om statsbidrag kommer att utgå till anläggningen eller ej. Däremot räknar utredningen med att projekteringen i det enskilda fallet liksom hittills ombesörjes av konsulterande fackmän, om den icke kan utföras av huvudmannen själv. Utredningen anser det vara viktigt, att utvecklingsarbetet kommer snabbt i gång, så att så stor del av den förestående projekteringen i landet som möjligt kan betjäna sig av dess resultat. För ändamålet bör för budgetåret 1967/68 beräknas ett belopp av 100 000 kronor. Det bör lämpligen anvisas under den centrala friluftsmyndighetens omkostnadsanslag eller ett särskilt sakkunniganslag. 10.2.4. Stöd till organisationer I 9 kap. har utredningen behandlat stödet till friluftsorganisalionerna. Utredningen har härvid föreslagit att stöd till friluftsorganisationer lämnas från ett särskilt anslag exempelvis betecknat Bidrag till vissa friluftsorganisationer m. m. Anslagets storlek har för budgetåret 1967/68 beräknats till 800 000 kronor.

KAPITEL

11 S a m m a n f a t t n i n g a v u t r e d n i n g e n s förslag Utredningens förslag i det föreliggande betänkandet grundar sig dels på den intervjuundersökning och de prognoser, som redovisats i utredningens första delbetänkande Friluftslivet i Sverige del I, Utgångsläge och utvecklingstendenser (SOU 1964:47), dels på de speciella inventeringar som utredningen utfört beträffande förekomsten av olika friluftsanläggningar samt ekonomin i vissa anläggningar. Sistnämnda undersökningar redovisas i 2 resp. 5 kap. i detta delbetänkande. Förslagen har vidare byggts upp utifrån den allmänna målsättningen för samhällets insatser på friluftslivets område, som utredningen diskuterat i sitt andra delbetänkande Friluftslivet i Sverige del II, Friluftslivet i samhällsplaneringen (SOU 1965: 19). 1 sistnämnda betänkande h a r utredningen också behandlat lokaliseringsåtgärder, översiktlig planering och markpolitiska insatser för såväl fritidsbebyggelse som kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet. I 2 kap. lämnas en överblick över de nuvarande friluftsanläggningarnas lokalisering, beskaffenhet m. m. Den inventering som utförts länsvis med kommunerna som primära undersökningsenheter visar, att det i dagens läge föreligger betydande brister i fråga om replipunkter för det rörliga friluftslivet. Bl. a. kan man konstatera, att flera kommunblock saknar sådana grundläggande anläggningar som friluftsbad, friluftsgårdar e t c , och att en betydande del av tätortsmänniskorna icke har tillgång till en rad olika anläggningar. Lokaliseringen av anläggningar tycks i åtskilliga fall inte ha skett till platser, där behovet är störst. Andra faktorer har varit bestämmande om en anläggning skulle komma till stånd eller inte. Genomgående anser sig utredningen kunna konstatera, att storstadsområdena i allmänhet är starkt underförsörjda. Vidare framgår klart, att semesterregionerna ej är dimensionerade för att ta emot det stigande antalet semestrande personer. Ett annat allmänt drag är, att åtskilliga anläggningar icke fyller de krav på utrustning och utformning, som man för närvarande ställer. Planeringen uppvisar betydande brister. Olika anläggningars inbördes samband synes inte tillräckligt ha uppmärksammats. Man kan också konstatera, att den enskilda anläggningen i regel saknar tillräckliga markområden för att människorna skall kunna röra sig fritt kring anläggningen. Frågor rörande parkering, skyddszoner o. s. v. har i åtskilliga fall lämnats helt obeaktade. I 3 kap. har efterfrågan och behov av anläggningar för det rörliga friluftslivet beskrivits sammanfattande, sådana denna återspeglas i utredningens grundläggande undersökningar. Här understryks, att den växande fritiden

i betydande utsträckning torde komma att utnyttjas för rekreation i naturen. Utredningen konstaterar, att tillgången på mark och anläggningar för det rörliga friluftslivet i verkligheten blir avgörande för människornas möjligheter att utöva olika friluftsaktiviteter. I fråga om anspråken på friluftsmiljö, framhåller utredningen, att om man skall tillskapa anläggningar och områden för det svenska folkets fritidsbehov och eftersträva en anpassning till friluftsvanorna på längre sikt, är det otvivelaktigt ett differentierat behov som skall tillgodoses. Anspråken gör sig gällande i såväl tätorternas omgivningar som i svårtillgängliga och orörda vildmarksområden. Det gäller att tillgodose både den dagliga fritidens, veckoslutsledighetens och semesterns behov. Mot bakgrunden av friluftslivets rörelsefält (sid. 72) analyseras närområden, utflyktsområden och fjärtområden. I de olika situationerna efterfrågar den friluftslivsidkande allmänheten fria markområden, en kvalificerad naturmiljö i intresseväckande form, rena vatten och lämpliga replipunkter. Bland näranläggningar behandlas friluftsgårdar och raststugor, friluftsbad, småbåtshamnar, spår och leder samt vissa övriga anläggningar såsom teknikbackar etc. Bland fjärranläggningar diskuteras campingplatser, semesterbyar, vandrarhem, fjällstugor, fjällstationer, turisthotell och bygdesemester. I fråga om friluftsgårdar och raststugor (sid. 76) har utredningen funnit, att det inte synes orealistiskt att räkna med att beståndet av sådana anläggningar skulle behöva fördubblas inom en 1 O-årsperiod. Behovet har bedömts störst i södra och mellersta Sverige och framför allt i de större tätorternas omgivningar. Vad friluftsbad beträffar understryker utredningen behovet av en snabb upprustning på bred basis. Inte minst är det angeläget med en utbyggnad dels inom semesterregionen i södra Sverige, dels inom de större tätortsregioncrna. I många fall torde det vara fråga om en standardhöjning och förbättring av de sanitära förhållandena vid befintliga anläggningar. Förhållandena har i detta avseende bedömts som mycket otillfredsställande. Behovet av uppvärmda utomhusbassänger (sid. 79) har starkt understrukits. En intensifierad utbyggnad av småbåtshamnar har utredningen bedömt såsom angelägen för att motsvara det behov som föreligger. På längre sikt kan det vara realistiskt att räkna med en båt per var femtonde person. Bland övriga näranläggningar har behovet av spår och leder, teknikbackar m. m. analyserats. Även i dessa fall synes en fördubbling av kapaciteten nödvändig. Enligt utredningens mening bör en lämplig lösning vara att sammanföra olika anläggningar inom ett och samma område till gruppanläggningar (sid. 84). I fråga om fjärranläggningar konstaterar utredningen behov av betydande utökning av olika övernattningsanläggningar. Sålunda har bedömts, att antalet semesterbyar bör utökas att omfatta ca 50 000 hus (sid. 88). Den ökade campingen erfordrar vidare en utbyggnad av campingplatser i olika miljöer; sålunda efterfrågas turistcampingplatser och semestercamping plat-

201 ser (sid. 86). Vidare föreligger behov av fasta lägerplatser. För semesterregioner i södra Sverige har en fördubbling av antalet tältplatser bedömts behövlig. En stor del av de befintliga platserna är små och dåligt utrustade. Behovet av en standardhöjning har starkt framhållits. I 4 kap. redovisas det nuvarande finansiella stödet till friluftslivet. För sina ställningstaganden till det framtida stödets utformning har utredningen funnit nödvändigt utföra vissa stickprovsundersökningar att tjäna som grund för en analys av ekonomien vid campingplatser och semesterbyar, 5 kap. Undersökningarna ger vid handen, att förutsättningar synes föreligga att vid en tillfredsställande utnyttjandetid och en normal avgiftsnivå göra en campingplats eller semesterbyanläggning ekonomiskt självbärande. De större anläggningarna kan i regel bättre än de små bära sina investeringskostnader. Detta talar i sin tur för storanläggningar. Undersökningarna visar vidare, att avgiftsnivån f. n. ofta ligger under vad som kan betraktas som normalt. Kravet på hög standard, speciellt i samband med kort utnyttjandetid, kan leda till att anläggningarna icke till fullo kan bära kapitaltjänstkostnaderna. I 6 kap. framlägger utredningen förslag till åtgärder för att befrämja friluftsanläggningar. Här behandlas lokaliseringsfrågor, standard, utrustnings-, förvaltnings- och finansieringsfrågor för flertalet typer av friluftsanläggningar. Här konstateras, att en analys av de nuvarande förhållandena (2—5 kap.) ger vid handen, att samhällets hittillsvarande insatser för det rörliga friluftslivet framstår som allmänt sett otillräckliga och i vissa avseenden felplanerade (sid. 124). Beträffande det nuvarande stödet fastslås (sid. 124), att det varit otillräckligt, att bidrag inte alltid har beviljats med hänsyn till anläggningens ekonomiska förutsättningar, att det i inånga fall kan ifrågasättas om bidrag utgått till anläggningar, där behovet varit störst, att bidragen i vissa fall varit så obetydliga, att det knappast kan ha varit avgörande för tillkomsten av anläggningen i fråga, alt stödet till friluftsorganisationerna inte varit av sådan omfattning, att en tillräckligt effektiv insats från dessas sida varit möjlig på väsentliga områden. I fråga om friluftslivets markbehov framhåller utredningen, att detta primärt bör tillgodoses genom tillämpning av naturvårdslagstiftningen och utnyttjande av anslag på naturvårdsbudgeten (sid. 125). Beträffande anskaffande och säkerställande av områden, vilkas primära uppgifter är att vara bärare av friluftsanläggningar, anser utredningen i princip, att ett sådant markområde bör utgöra särskild fastighet innehavd med äganderätt av huvudmannen för anläggningen. Ofta kan det vara lämpligt, alt dylik fritidsfastighet planmässigt ansluts till naturreservat, strandskyddsområde eller annat liknande område, som står till förfogande för allmänhetens friluftsliv. 1 fråga om planeringen understryker utredningen vikten av att varje lokalisering av en friluftsanläggning föregås av en översiktlig planering, varvid markdispositionerna för naturvård och fritidsbebyggelse och anläggningar

för det rörliga friluftslivet samordnas. Stor omsorg bör ägnas den enskilda anläggningens förläggning, planering och utformning. Campingplatser och de sanitära och andra gemensamhetsanläggningar som dessa kräver bör jämställas med bebyggelse och i planen redovisas på likartat sätt. De sanitära frågorna måste ägnas ökad uppmärksamhet. Målsättningen vid tillskapandet av campingplats bör vara att nå den standard, som i dag krävs för en trestjärnig plats. Medicinalstyrelsen föreslås att överse de nu gällande normerna för dimensionering av sanitära anläggningar vid campingplatser. Utredningen konstaterar vidare, att stor omsorg måste ägnas åt de många funktioner, som skall integreras inom en friluftsanläggning för att helhetsresultatet skall bli tillfredsställande. Funktionsstudier bör enligt utredningens mening genomföras för flertalet typer av friluftsanläggningar, varigenom underlag erhålles för en rådgivning och service till k o m m u n e r och friluftsorganisationer. Som ett exempel på hur ett sådant utvecklingsarbete kan bedrivas, hänvisar utredningen till en studie utförd av statens institut för byggnadsforskning. Samhället bör medverka till ett konstruktivt utredningsarbete (sid. 127). För ändamålet föreslås ett belopp på 100 000 kronor för budgetåret 1967/68. I fråga om huvudmannaskapet för anläggningar framhåller utredningen att, framför allt då det gäller näranläggningar för tätortsbefolkningen, bör vederbörande kommun i de flesta fall anses vara den självklara huvudmannen (sid. 127). Då en större tätort måste söka sig ut utanför sitt eget administrativa område för att lösa de aktuella problemen, kan antingen tätortskommunen eller värdkommunen uppträda som huvudman. Under alla förhållanden uppstår ett behov av en interkommunal samverkan i lokaliseringsoch planeringsfrågorna. Även för s. k. fjärranläggningar, som huvudsakligen betjänar andra än värdkommunens invånare, framstår ofta denna som den lämpligaste huvudmannen. Vid granskning av behovet av statligt stöd till investeringar i friluftsanläggningar har utredningen icke funnit skäl att föreslå inrättande av några nya låneformer (sid. 130). 1 fråga om statliga bidrag anser utredningen, att en viktig utgångspunkt bör vara, att välståndsutvecklingen nu kommit så långt, att genomsnittsmedborgaren både kan och är beredd att betala ett rimligt pris för de tjänster som erbjuds honom. Det redovisade behovet av anläggningar pekar på ett mycket stort investeringsbehov i fråga om friluftsanläggningar. Bidragen bör därför styras av en sträng behovsgranskning och huvudsakligen reserveras för sådana objekt av stort allmänt intresse, som icke skulle komma till stånd utan stöd av staten. Utredningen lägger stor vikt vid bidragens funktion att medverka till en lämplig lokalisering av anläggningar till regioner, där behovet är störst. Enligt utredningens mening är det icke möjligt att tillämpa generella bidragsgrunder för olika typer av anläggningar. För alla typer av anläggningar bör eftersträvas en så hög grad av självfinansiering som möjligt. Det finns

203 uppenbarligen anläggningar, som på grund av goda yttre betingelser, hög besöksfrekvens etc. i regel kan göras ekonomiskt självbärande, exempelvis semesterbyar och campingplatser. Bidrag bör i sådana fall i princip icke utgå. För att uppnå ett ur allmän synpunkt önskvärt utnyttjande av landets attraktivaste rekreationsområden måste även ifrågakomma investeringar i anläggningar, där kapital- och driftskostnader ej kan täckas genom intäkter. I vissa fall blir investeringskostnaderna osedvanligt höga på grund av dyrbara investeringar för vatten och avlopp. Om anläggningen ur allmän synpunkt ändock bör komma till stånd, bör stödet få formen av bidrag till vakostnader. Vidare finns uppenbarligen friluftsanläggningar, där en självfinansiering genom avgifter är svår eller helt omöjlig att uppnå, såsom exempelvis friluftsgårdar och friluftsbad. I dessa fall måste finansieringen i avsevärd utsträckning grundas på ett kommunalt eller statligt bidrag. För att uppnå en realistisk prövning bör varje beslut i bidragsärende grundas på en investerings- och driftskalkyl. Friluftsfondens medel bör i princip reserveras för kommunala engagemang i friluftsanläggningar (sid. 133). Vid sidan härav bör organisationer av rikskaraktär med erkänd kompetens på området och förmåga att träffa långsiktiga förpliktelser i fråga om anläggnings utnyttjande och vidmakthållande kunna ifrågakomma. Bidrag bör i princip endast utgå till anläggning, som hålles öppen för alla. Bidragens storlek föreslås i förekommande fall avvägas efter en differentierad skala omfattande spännvidden 30—90 °/o av anläggningskostnaderna resp. bidragsberättigade delkostnader (va-kostnader). Bidrag av så ringa storlek, att de saknar reell betydelse för en anläggnings tillkomst, bör helt utmönstras. Inom bidragsskalan föreslås de lägre nivåerna tillämpas för tätorternas näranläggningar och de högre för fjärranläggningar av rikskaraktär. Kostnader för markförvärv finner utredningen böra jämställas med övriga anläggningskostnader. Bidragsprincipen föreslås gälla även för upprustning av äldre anläggningar. Utredningen har inte funnit anledning att ifrågasätta ändring i de principer som gäller beträffande beredskapsarbeten och lokaliseringsstöd till friluftsanläggningar. Bidrag till friluftsgårdar och raststugor föreslås utgå med minst 30 % av den sammanlagda anläggningskostnaden. Bidragets storlek bör härvid avpassas bl. a. med hänsyn till i vad mån anläggningen utnyttjas av egna kommuninvånare eller ej, kommunens finansiella situation och de ekonomiska förutsättningarna att göra anläggningen självbärande (sid. 135). Förekommande bidrag till bastuanläggning i friluftsgård bör av praktiska skäl lämnas ur friluftsfonden och icke, som nu är fallet, ur idrottsfonden. Utredningen har funnit skäligt, att staten medverkar till fyra—fem större och ett tiotal mindre anläggningar per år. Kostnaden för detta har beräknats till 3 milj. kronor/år.

204 I fråga om friluftsbaden innebär förslaget, att till fjärranläggningar bidrag kan utgå med 3 0 — 6 0 % av de totala anläggningskostnaderna. För att säkerställa goda sanitära förhållanden bör statsbidrag kunna utgå med 90 °/o av anläggningskostnaderna för detta ändamål. Till sådana anläggningar, som till övervägande del utnyttjas av kommunens egna invånare, föreslås ;itt bidrag utgår med 30 % av anläggningskostnaderna. Bidrag till bassängbad bör utgå på samma grunder, dock med begränsning till 50 000 kronor om bassängen ligger i anslutning till naturligt bad och till 100 000 kronor då det är fråga om bassängbad i sjöfattiga trakter eller där tillgång till naturliga badmöjligheter saknas till följd av vattenföroreningar. Vid bidragsprövningen bör genomgående hänsyn tas till möjligheten att uppta inträdesavgifter, parkeringsavgifter etc. Med hänsyn till redovisade behov har utredningen bedömt skäligt, att staten medverkar till nybyggnad och utbyggnad av minst 30 badanläggningar per år av typen naturliga friluftsbad och minst 10 utomhusbassänger. Dessutom tillkommer behov av medverkan för upprustning av ett betydande antal anläggningar. Behovet av bidragsmedel har härvid beräknats Ull 4,5 milj. kronor per år (sid. 138). I fråga om småbåtshamnar föreslår utredningen, att de nuvarande bidragsreglerna innebärande en bidragsdifferentiering på 30—90 °/o fortfarande bör gälla. För den fortsatta utbyggnaden finner utredningen det angeläget, att rullande tre- eller femårsplaner för angelägna projekt upprättas. Utredningen har bedömt det årliga anslagsbehovet för statens medverkan till 5 milj. kronor. Anslagets storlek får framdeles bedömas efter den fortsatta utvecklingen av båtbeståndet. I fråga om den formella handläggningen av ärendena anser utredningen, att prövningen, som nu sker hos Kungl. Maj:t, bör kunna delegeras till vederbörande myndighet, d. v. s. sjöfartsstyrelsen. För att stimulera tillkomsten av sådana anläggningar som spår och leder samt teknikbackar föreslås bidrag till dessa anläggningar utgå med 30 %>. Till de nu nämnda anläggningarna bör under en första period anslås 1 milj. kronor per år (sid. 145). Utredningen finner det motiverat, att bidrag utgår till sådana campingplatser, som medelst investerings- och driftskalkyler uppvisar, att man sannolikt har att räkna med ett underskott, men som ändock bedöms böra komma till stånd. Allmänt bör gälla, att anläggningarna bedöms vara rätt lokaliserade och rätt dimensionerade samt att de fyller kraven på en godtagbar sanitär standard. Bidragen föreslås utgå med 30—50 % av kostnaderna för de sanitära anläggningarna. Campingplatser inom fjärrområden, övcrnattningsplatser utmed allmänna turistvägar, anläggningar som skall användas för lägerverksamhet samt campingplatser inom tätorternas utflyktsområden bör vara bidragsberättigade. Turistcampingplatser vid de större tätorterna bör däremot ses som en rent kommunal uppgift. Det sammanlagda bidragsbehovet under de närmaste åren för utbyggnad och upprustning av campingplatser har beräknats Ull 1,5 milj. kronor per år (sid. 151).

205 I fråga om semesterbyar föreslår utredningen, att samma principer bör gälla som vid campingplatser. Statens ekonomiska medverkan bör kunna inskränkas till att befrämja tillkomsten av ett 20-tal semesterbyar per år. Bidragskostnaderna härför kan uppskattas till omkring 2 milj. kronor per år. Till vandrarhem föreslås bidrag endast i vissa speciella fall (sid. 154). Bidrag bör liksom nu lämnas till fjällstugor och raststugor samt leder i fjällen. Det sammanlagda bidragsbeloppet för dessa ändamål har beräknats till 0,5 milj. kronor. De av utredningen rekommenderade riktlinjerna för stödgivningen innebär icke någon rätt för huvudmannen — i regel kommun — att alltid erhålla bidrag till en viss anläggning enligt vissa automatiska regler. De innebär snarare, att staten stöder tillkomsten av ett urval av anläggningar, som ur allmän synpunkt är särskilt angelägna. Summan 12,5 milj. kronor är ett mått på de satsningar, som utredningen funnit nödvändiga som ett genomsnitt under ett antal år framöver. Av flera olika skäl torde emellertid få förutsättas, att medelsbehovet först successivt stiger till den angivna storleksordningen. Åtskilligt planerings- och projekteringsarbete måste först nedläggas. Utredningen har på grund härav ansett tillräckligt, att fonden budgetåret 1967/68 uppgår till 10 milj. kronor och därefter successivt ökas till 12,5 milj. kronor under de därefter följande två budgetåren (sid. 197). Utredningen har icke funnit skäl föreligga alt föreslå bidrag ur friluftsfonden till byggande av turisthotell. Beträffande hotellgarantilånen föreslås, att amorteringstiden utsträcks till högst 25 år, att amorteringsfrihet kan medges under högst fem år och att uppskov med ränteinbetalning må kunna beviljas under högst fem år. I 7 kap. behandlar utredningen koloniträdgårdsområden mm. Utredningen konstaterar, att koloniträdgårdsrörelsen företer många likheter med fritidsbebyggelsen. Även om man icke kan räkna med någon större expansion av koloniträdgårdsrörelsen, finns det enligt utredningens mening anledning att bereda densamma rimliga existensvillkor i den omfattning, som svarar mot efterfrågan. Utredningen har icke funnit anledning ifrågasätta några ändringar i de hittills tillämpade formerna för upplåtelse av koloniträdgårdslotter. Utredningen rekommenderar, att koloniträdgårdsområden i förekommande fall tages med i stadsplanerna och där närmare regleras i stadsplanebestämmelserna. Härigenom löses utnyttjandet på ett sådant sätt, alt kolonisterna kan känna rimlig trygghet i besittningen. Utredningen har inte funnit särskilda åtgärder påkallade från statsmakternas sida att befrämja koloniträdgårdsrörelsen. Denna bör ses som en typisk kommunal angelägenhet (sid. 159). Kommunernas möjlighet att aktivt intressera sig för dessa frågor torde förbättras, då den nya kommunindelningen har genomförts, bl. a. därigenom att planläggning och markanskaffning underlättas. Utredningen rekommenderar, att städerna genom planläggning och markpolitiska insatser eftersträvar att bereda koloniträdgårdsrörelsen ett utrymme, som

206 svarar mot det faktiska behovet på orten och att upplåtelserna sker i former, som ger rimlig trygghet i besittningen. I 8 kap. konstaterar utredningen, att fritidstrafiken numera upptar en betydande andel av den totala trafikvolymen, något som medför krav på ökat hänsynstagande till denna trafik i samhällsplaneringen i allmänhet. Utredningen diskuterar särskilt vissa önskemål kring utformningen av de allmänna och enskilda vägnäten, allmänhetens rätt att färdas med motorfordon på enskild väg samt frågan om renhållning längs allmänna vägar. En ändamålsenlig detaljplanering av de allmänna vägarna skulle kunna underlättas genom en vidgning av vägbegreppet, så att detta kommer att omfatta rast- och parkeringsplatser i tillräcklig omfattning för fritidstrafiken. Utredningen har erfarit, att 1960 års vägsakkunniga behandlar denna fråga och förutsätter att därvid kommer alt beaktas de särskilda behov, som föreligger med hänsyn till fritidsintresset. Det enskilda vägnätet har stor betydelse ur friluftssynpunkt såsom komplement till det allmänna vägnätet, ett förhållande som förtjänar beaktas vid statsbidragsgivningen till den enskilda väghållningen. 1 sammanhanget hänvisar utredningen till de nya statsbidragsbestämmelser, som införts med verkan från den 1.7.1965 beträffande skogsvägarna och den 1.1.1966 beträffande övriga vägar. Enligt utredningens mening bör verkningarna av de nya bestämmelserna prövas någon tid innan man överväger fråga, om ytterligare hänsyn till fritidstrafiken är erforderlig vid denna statsbidragsgivning. Utredningen förutsätter, att frågan om en vidgning av vägbegreppet i enskilda väglagen kommer att tas upp i samband med de ändringar i nämnda lag, som torde bli en nödvändig följd av vägsakkunnigas förslag till ändringar i lagen om allmänna vägar. Vid en sådan partiell översyn av enskilda väglagen synes därjämte böra övervägas, huruvida friluftslivets expansion motiverar en vidgning av kretsen av enskilda vägintressenter (sid. 175). Obetingad rätt för allmänheten att färdas med motorfordon på enskild väg föreligger på sådana vägar, där statsbidrag utgår till det årliga vägunderhållet på grund av villkor härom vid bidragsgivningen (sid. 176). Detta är vanligen fallet med de större enskilda vägarna i den odlade bygden, men däremot mindre vanligt beträffande skogsvägar. Endast en obetydlig del av skogsvägnätet är därför öppen för allmän trafik av det skälet, att årligt underhållsbidrag utgår. I verkligheten är dock betydligt större delar av samma vägnät tillgängliga för trafik av andra än väghållare, beroende på att skogsägare i åtskilliga fall inte funnit anledning avstänga sina skogsvägar annat än där särskilda skäl föranleder därtill. För statsskogarnas del regleras frågan genom särskilda bestämmelser i domänverkets reglementssamling, som avhandlar allmänhetens rätt att trafikera verkets bilvägar. Med hänsyn till det enskilda skogsvägnätets utomordentliga betydelse för allmänhetens rörliga friluftsliv är det värdefullt, att markägarna där så är möjligt håller dessa vägar öppna för sådan trafik. Om den därav förorsakade trafikökningen får tillräcklig omfattning, kommer automatiskt förutsättningar

207 att inträda för statsbidrag till vägarnas underhåll. Med hänsyn till att hela frågan om skogsvägnätets öppnande för fritids trafik behandlats så sent som av 1965 års riksdag finner fritidsutredningen inte anledning att nu framlägga nya förslag i detta ämne. Nedskräpningen längs allmänna vägar utgör ett allvarligt problem, inte minst med tanke på att den innefattar ett betydande inslag av oförstörbart förpackningsmaterial. Gällande rätt innehåller viss ansvarsfördelning då det gäller att komma till rätta med nedskräpningen, men den är inte fullständig. Fritidsutredningen anser, att renhållning av allmänt vägområde på landsbygden skall ombesörjas av väghållaren (sid. 185). Enligt vad utredningen erfarit, behandlas frågan av 1960 års vägsakkunniga, varför utredningen avstår från att framlägga förslag i ämnet. Beträffande tillämpningen av naturvårdslagens nedskräpningsförbud tillmäter utredningen polisens kontinuerliga trafikövervakning stor betydelse. I samband med denna verksamhet bör övas tillsyn över trafikanternas efterlevnad av förbudet. Utredningen rekommenderar, att samverkan mellan berörda myndigheter och organisationer etableras för att motverka nedskräpning eller vidtaga åtgärder för avstädning. Utredningen understryker också betydelsen av en kontinuerlig upplysnings- och propagandaverksamhet på bred front och riktad mot nedskräpning i naturen över huvud taget. I 9 kap. behandlar utredningen stödet till friluftsorganisationerna. Utredningen har förutsatt, att det utökade och intensifierade friluftsliv, som av alla tecken att döma förestår, skall uppbäras och utvecklas av medborgarna själva och de organisationer de väljer att tillhöra (sid. 191). Organisationerna får ett stort ansvar, och det ligger i samhällets intresse att se till, att de får verka under gynnsamma betingelser. Ett väsentligt utbyggt stöd till de ideella friluftsorganisationerna kommer att vara påkallat för att bereda möjlighet att anpassa verksamheten efter allmänhetens efterfrågan av service. Utredningen r ä k n a r inte med att det i framtiden blir någon väsentlig uppgift för organisationer att äga och förvalta friluftsanläggningar. Friluftslivet kräver på många områden kunskap, färdighet och träning, vartill krävs information, rådgivning och upplysning. Ett område, där allmänheten efterfrågar en utbyggd service, är information om friluftsanläggningar, som finns inom viss region. För att stödet till organisationerna skall få största möjliga effekt föreslår utredningen, att det koncentreras till organisationer med riksomfattande verksamhet och som har någon viktig gren av friluftslivet som huvuduppgift. Avgörande för stödets omfattning bör vara vederbörande organisations faktiska kompetens och möjligheter att lämna allmänheten en service på friluftslivets område. Utredningen har funnit skäligt, att det totala stödet till friluftsorganisationerna beräknas till 800 000 kronor. Utredningen föreslår vidare, att detta organisationsstöd lämnas från ett särskilt anslag Bidrag till vissa friluftsorganisationer.

Bilagor

Bilaga 1.

B a d - och c a m p i n g p l a t s e r Inledning I juni månad 1965 erhöll statens institut för byggnadsforskning ett uppdrag från 1962 års fritidsutredning avseende utformningen av campingplatser och friluftsbad. Den begränsade tiden har ej medgivit undersökningar på fältet. Det föreliggande arbetet stöder sig därför, förutom på litteraturstudier, på material från fritidsutredningen, campingkommittén oeh andra organisationer samt på uppgifter från medicinalstyrelsen. Material har också utnyttjats från konsulter som specialiserat sig på de behandlade ämnesområdena, nämligen arkitekt SAR Lars Forsby beträffande campingplatser och civilingenjör SVR Eskil Lundahl beträffande badplatser. Utredningen har utförts inom institutets samhällsplaneringsgrupp av Hans Fog och Birgit Krantz. Arbetet upptar en diskussion om olika typer av campingplatser och badplatser, en genomgång av den enskilda campingtomten, de olika komplement som erfordras eller är önskvärda, trafiksystem, skötsel och anläggningsfrågor samt hur olika enheter kan variera i storlek beroende på typen av plats. Arbetet avslutas med en exempelserie, som visar bad- och campingplatsen, som total organisation. Det visade illustrationsmaterialet har inte haft ett sådant underlag att det direkt kan bilda utgångspunkt för eventuella normeringar. Arbetet skall ses som en genomgång av de problem, vilka fordrar ställningstaganden såväl vid lokaliseringen av platserna som vid deras plantekniska utformning. En serie bakomliggande eller grundläggande frågor behandlas inte alls, t. ex. campingens omfattning geografiskt eller socialt, motiven till camping jämfört med andra övernattningssätt eller rekreationssätt.

Typer

campingplatser

i en skrift från europarådet om hygienfrågor vid camping, Camping Hygiene, Strasbourg 1961, urskiljs fem typer av platser och som utgångspunkt tas deras ändamål. De är: 1. Semesterplatser avsedda för längre sammanhängande vistelse, placerade i naturskön omgivning och med möjlighet till fysisk träning av olika slag. 2. Veckoslutsplatser i närheten av stora städer. 3, Genomreseplatser vid turiststråk och attraktiva platser. 4. Tillfälliga platser vid sportevenemang, utställningar, festspel. 5. Specialplatser, till exempel för ungdom eller som träningsläger för handikappade. De tre första skall behandlas här, ej tillfälliga platser eller specialplatser. Dessa tre har vissa givna lokaliseringsförutsättningar. Semesterplatsen skall ligga i anslutning till bad och strövområden och ha bra klimatförhållanden.

212 Den skall tillgodose behovet av avkoppling och fysisk aktivitet. Den kan och bör ligga på visst avstånd från större vägar, industrier och fast bosättning, men skall ändå vara lätt tillgänglig från allmänna vägar. Man reser till dessa platser över stora avstånd för att få uppleva en direkt kontakt med natur, frisk luft och rent vatten. De ideala lokaliseringsförutsättningarna står att finna endast på vissa håll och avvägningar blir nödvändiga. För vissa campare kan vattnet betyda mer än den akustiska miljön och en plats med till exempel bra bad vid en kust men i närheten av flygplats föredras, medan andra skattar tystnad högre och väljer ett läge i till exempel en obebyggd inlandsdel, där tystnad och stora strövområden får väga tyngre än havsbad. Genomreseplatsen bör visserligen vara beroende av naturförhållandena men primärt gäller för denna plats, att den skall ligga lätt åtkomlig från de stora bilvägarna och utmed dessa på avstånd som, beroende på turistströmmens storlek, motsvarar hela eller halva normala dagsetapper. Där turistströmmen är stor minskas avstånden ytterligare för att motverka alltför stora platser. Veckoslutsplatsen bestäms i sin lokalisering av reseavstånden från befolkningscentra. Två slag kan urskiljas. Dels sådana platser som campinghushåll reser till enstaka gånger och dels sådana som i stort sett används på samma sätt som fritidsbebyggelse, med andra ord regelbundet över hela säsongen. Det senare användningssättet kanske gäller i särskild grad hushåll med husvagnar. För vissa utrustningsdetaljer föreligger ingen skillnad mellan dessa tre typer, till exempel för hygienutrymmen, medan det för de andra, till exempel lek- och sportfält, kan finnas olikheter. I närheten av storstadsområden och attraktiva naturområden, i första hand kuster, kan det bli svårt att renodla eller urskilja de tre typerna. I sådana fall kan i stället en differentiering inom platserna komma ifråga, så att genomresecamparna förläggs nära entrén, avskilda från campare som vistas på platsen längre tid. Campingplatserna kan sålunda i stora drag klassificeras efter om de utgör mål i sig själva, är en del i en förflyttning eller ett sätt att övernatta invid attraktiva platser eller orter. Ett annat sätt att klassificera campingplatserna är att utgå från camparnas intressen och aktiviteter. För genomreseplatsen föreligger kanske inte några önskemål om olika utformning med dessa förhållanden som utgångspunkt. Däremot kommer behovet av olika utrustning för olika typer av campare starkare fram vid semesterplatser och veckoslutsplatser. Vilken utrustning som skall väljas blir där beroende av vilka förströelser eller speciella arrangemang, till exempel dansbanor eller idrottsanläggningar, som finns i campingplatsens närhet. Alternativt kan en plats byggas för att tillgodose en viss grupps intressen och den kan genom annonsering vända sig till endast denna grupp. Därvid närmar sig platsen typen specialplatser.

213 Lokaliseringsfrågor Den nuvarande eller planerade markanvändningen när det gäller areell produktion, industrier, övrig bebyggelse, försvar, rörligt ocb fast friluftsliv tillsammans med de större trafiklederna bildar regionala lokaliseringsförutsättningar. Vidare tillkommer de olikheter landskapstyperna ger genom olika tillgång på lämplig m a r k i attraktiva lägen. Områden fria från buller och luftföroreningar förekommer i starkt varierande grad i olika landsdelar. Till de regionala lokaliseringsförutsättningar, som natur och befintliga bebyggelseförhållanden ger, kommer möjligheterna att skapa attraktioner, till exempel tillgängliga vildmarksområden, fiskevattensområden, djurparker och annat som lockar till besök eller aktivitet. Om turistströmmen väntas ge tillräckligt underlag för campingplatser, gäller de mer lokala förutsättningarna frågor som lokalklimat, terräng- och vegetationsförhållanden, vatten- och avloppsförsörjning, kraftförsörjning, telefonledningar och vägförbindelser och därav delvis betingade anläggningskostnader. De gäller även störningar, såväl omgivningens effekt på campingplatsen som tvärtom. Campingplatsens avstånd till motorväg eller annan större väg bör exempelvis minst vara 100—200 m om inte särskilda terräng- eller vegetationsförhållanden föreligger, som skärmar av bullret. Andra lokala förutsättningar som speciellt har betydelse för anläggningskostnaderna och platsernas storlek är vilken service, som är tillgänglig i omgivningen. Ligger platsen relativt isolerad kan krav på till exempel livsmedelsförsäljning och servering tänkas uppställas. Därmed fordras en viss storlek på platsen för att ge erforderligt underlag. Ligger däremot platsen nära en friluftsgård eller ett samhälle kan camparna tänkas utnyttja servering och butiker utanför området och platsens storlek kan bedömas och avgöras på andra grunder. Beträffande det slutliga valet av markområde gäller, att marken skall vara relativt jämn och väl dränerad. För att hålla anläggningskostnaderna nere bör ytskiktet vara bärigt, till exempel ej fin sand eller lera, så att det tål såväl körtrafik som gångtrafik. Växtförutsättningarna bör beaktas. I det fall en mer omfattande ändring av landskapet görs, bör den hastighet med vilken vegetationen växer tas med i beräkningarna. Vid långsam växthastighet bör befintliga vegetationsinslag inarbetas i planen för att hålla nere den tid platsen ser ofullständig ut. För utseendet på en plats är spelet mellan ljus och skugga av stor betydelse. Grupper av träd eller enstaka träd delar in luftrummet, skapar perspektiv och skuggmönster. När det gäller träden bör den naturliga vegetationen rå. Av många skäl är lövträd att föredra. Gran bör över huvud taget ej förekomma, eftersom den har förödande verkan på undervegetation, har hygieniska olägenheter och även från brandrisksynpunkt är olämplig.

214 Lokalklimatet är av den största betydelse. Platsen bör ej ligga i svackor, där kall luft och dimma samlas. Den bör vara väl exponerad lör solsken, men bör också, som nämnts, ge viss naturlig skugga. På en plats, som av särskilda skäl är lämpad för camping, exempelvis ett attraktivt läge vid en strand, kan ett inte helt idealiskt lokalklimat förbättras med hjälp av vallar och vegetation, som hindrar uppkomsten av köldgropar.

Kombinationer

med andra

anläggningar

Avvägningen mellan service utanför och inom campingplatsen har berörts. En fråga i detta sammanhang är i vilka kombinationer med andra anläggningar campingplatserna bör förekomma. För genomfartsplatserna kan en anslutning till motell tänkas. Det tycks föreligga en önskan att ibland byta tältet mot en övernattningsstuga och på vissa campingplatser förekommer enkla sådana. I den mån stugor av detta slag skall förekomma, kan det ifrågasättas, om dessa inte bör ordnas i ett bestämt bebyggelsemönster i sammanhang med övriga byggnader. En kombinationsmöjlighet kan sålunda vara att genomfartsplatser ligger i anslutning till motell med dels mer koncentrerad bebyggelse dels mer fritt liggande stugor. En fråga av intresse beträffande kombinationer är om campingplatsens serviceutrymmen kan tänkas utnyttjas även vid de tider på året då inte camping förekommer, med tanke på att de bör ha en hög standard, vilket medför höga investeringskostnader. Även om det är önskvärt att hålla nere de totala investeringarna kan det hävdas, att camparna efterfrågar högre standard och att de kan förmodas vilja betala denna standard. Kombinationer kan försämra funktionsdugligheten hos campingplatsen, till exempel i fråga om gångavstånd, och därmed just den efterfrågade standarden. Förutom byggnaderna är det emellertid ytterligare en kostnadspost som bör beaktas om kombinationer diskuteras. Det är kostnaderna för huvudledningssystem och vägarna. Genom att kraven skärps på att vatten, avlopp, el och tele skall finnas, kan lokalisering av inluftsanläggningar inom ett område, som kan betjänas av samma huvudledningssystem och vägar, medföra fördelaktiga kostnader, även om varje anläggning lör sig förses med sina speciella servicebyggnader. Det närmare sammanhanget mellan friluftsbad och campingplatser skall behandlas senare.

Storlek på

campingplatser

Storleken på campingplatsen påverkas av tillgången på plan m a r k inom det markområde som står till förfogande, av eftersträvat utseende på platsen eller i landskapet och vald nivå på standard, av tröskelvärden för utrustningsdetaljer, av skötsel-, övervaknings- och administrationssystem

215 samt naturligtvis av storleken på turistströmmen och andelen campare i denna. Med alla dessa förutsättningar är det svårt att finna några bestämda storlekar på platser som skulle vara att föredra generellt. Vissa övre och undre gränser kan emellertid diskuteras utifrån skötsel och bevakning. Sålunda rekommenderar den nämnda skriften från europarådet, att platserna inte bör rymma mer än 2 000 personer. I det fall behovet är större bör ytterligare platser läggas på visst inbördes avstånd. I vissa länder finns lagstadgade mått på dessa avstånd. Skälen till maximeringen gäller förutom hygien även möjligheten att övervaka ordningen. Storleken på en plats kan emellertid inte diskuteras ulan att det tas i beaktande hur uppdelad den är i olika enheter och h u r stor personalen är som sköter anläggningen. För den undre gränsen bör gälla, att platsen inte bör vara mindre än att den ger ekonomiskt underlag för kontinuerlig personlig bevakning och skötsel under i stort sett hela dygnet. Här kommer också in i vilken utsträckning platsen ligger i anslutning till andra friluftsanläggningar, som fordrar motsvarande skötsel och tillsyn. En campingplats, som kan samutnyttja viss personal med andra anläggningar, kan få en mindre storlek än en plats som ligger ensam. Å andra sidan kan en ensamt belägen plats kanske sälja mer tjänster än en plats i närheten av en tätort. För de större platserna kommer ordningsproblem och hygienfrågor in som avgörande begränsande faktorer, varför en övre gräns skulle kunna vara 600—700 campingtomter. De mindre anläggningarnas undre storleksgräns är svår att ange, men kan beräknas ligga vid 100—150 campingtomter. En annan faktor som påverkar storleken är vatten- och avloppsförsörjningen. Ökade krav på vatten och på rening av både wc-avlopp och diskvattenavlopp går parallellt med ökad utrustningsstandard hos platserna. Vattentillgången bör uppgå till minst cirka 50 1 per person och dag när platsen är utrustad med vattentoaletter och duschar. I de fall ledningar kan anslutas till befintliga avloppssystem och reningsanläggningar är va-frågan inte avgörande. I andra fall blir investering i någon typ av reningsanläggning nödvändig och kommer att påverka valet av storlek på plats. Vilka typer av reningsanläggningar som är lämpliga i detta sammanhang kominer den forskning som för närvarande pågår, bland annat inom byggforskningsinstitutet, att ge visst besked om. Campingtomten Den primära enheten är campingtomten för tältet eller husvagnen och bilen. Det tycks vara så att mer än nio av tio reser med bil, varför tomtens storlek bör bestämmas av måttet på bil, tält eller husvagn och de friytor kring dessa som behövs för dörrslagning, manövrering, linor och passager. Till detta kommer utrymme för matlagning, måltider, solbad och viss småbarnslek. Campinghushållet består i genomsnitt av tre personer.

216 Fig. 1. Plan

av campingtomt

med alternativa uppställningar möbler, medhavda eller fasta.

av tält,

husvagn,

bil

och

Från dimensioneringssynpunkt kan det vara lämpligt att räkna med fyrmannatält. De största i marknaden förekommande har planmåtten 4—5 X 3 m. Till detta kominer ofta plats för linor. Stora tält tycks emellertid i allt större utsträckning konstrueras med invändiga ställningar och upptar därför inte mer plats än mindre tält med linor. Bilen skall kunna ställas upp i direkt anslutning till tältet, eftersom den används som förrådsutrymme och ofta även som sovplats. Bilen kräver ca 2 X 5 m och till detta kommer en cirka en meter bred gång runt bilen för i- och urlastning. Husvagnarna är smalare än tälten men har vanligen trappa som medför en bredd motsvarande tältens. Längden sammanfaller som regel med vanliga typer av fyrpersonstält, även om vagnar på upp mot åtta meter finns i marknaden.

217 Starka skäl, som senare skall redovisas, talar lör att på campingplatsen anvisa husvagnar och tält till olika platser. Tomterna bör emellertid ges samma mått, då fördelningen av tält och husvagnar varierar, och en möjlighet till alternativ användning bör finnas. Vidare bör tomten tillåta olika kombinationer av uppställningar för att tillfredsställa olika önskemål. Den stramhet som förekommer på till exempel en parkeringsplats kan, när det gäller större anläggningar, lätt ge ett monotont intryck. För husvagnarna kan större mellanrum än för tält diskuteras. Husvagnarna är högre och skuggar mera och har vanligen fönster åt de flesta håll. I England fordras 6 m mellan husvagnar och halva detta avstånd mellan tält. Minsta tillåtna avstånd mellan tält och mellan husvagnar i Sverige är 4 m. Om emellertid campingtomten regelmässigt upptar plats för bilen synes behovet av olika tomtstorlekar bortfalla. Måtten på ytorna för matlagning och måltider kan beräknas till ca 2,5 X 2,0 m och för solbad ca 2,0 X 2,0 m. Möjligheterna till småbarnslek blir beroende av tomtens totala rymlighet. De här angivna ytbehoven ger en total yta av ca 100 m 2 . Även en campingtomt på 80 m 2 rymmer det mesta som upptagils och kan uppfylla kravet på minst 4 meter mellan tält eller husvagnar. Det finns knappast behov av att fixera en enda storlek som i alla sammanhang skall gälla. För en genomreseplats med asfalterade körbanor kan det med tanke på anläggningskostnaderna för dessa och en önskan om minskning av gångavstånd till servicebyggnader vara rimligt att använda den mindre tomtstorleken. Detsamma kan gälla i lägen där tillgången på plan mark är starkt begränsad. På en semester- eller veckoslutsplats kan det däremot vara önskvärt med den rymligare tomten. 1 det fall en mindre tomt än 10 X 10 m kommer till användning bör måttet utmed trafikytan minskas, då våglängden därmed hålls nere. En ändring till 10 X 10 meters tomter kan dessutom lätt göras med en sådan disposition. När det gäller avgränsningen av campingtomterna talar mycket för att rader, byar eller kvarter skiljs med buskar, vallar, staket eller murar. Det är däremot mindre lämpligt alt så sker mellan enskilda tomter då detta medför svårigheter att rationellt sköta gräset och kan medföra skräpighet och ovårdnad. Med hjälp av bilen, husvagnen eller tältet och ofta ytterligare arrangemang av duk kan camparna skapa önskvärd avskildhet. Tomten bör vara markerad på marken med till exempel till i markens plan nedsänkta stenar. Fasta bänkar och bord på varje tomt kan också utgöra markering. Campingtomlens markbehandling måste naturligtvis anpassas till platsens speciella förutsättningar. Vissa generella krav kan dock uppställas. Marken bör vara så gott som plan. Lutningen bör om möjligt ej överstiga 1 : 20. För vattenavrinningen bör lutningen dock uppgå till minst 1 : 50.

218 Marken bör ha god vattengenomsläpplighet, tåla belastningen av bil- och husvagnshjul och ge en god grogrund för gräset. Ytlagret bör, med avseende på belastningen, ej vara lör mjukt eller löst. Ett fint grus ovanpå matjorden kan ge den erforderliga fastheten. Om nämnda krav är uppfyllda ger marken också gott fäste för tältpinnar. Som nämnts bör lokalklimatet noga undersökas innan en plats väljes. Den lär inte vara blåsig, kylig eller fuktig. Dimmiga, fuktiga platser och köldgropar eller kalluftsstråk bör alltid undvikas. I lägen där blåsighct ej kan undvikas bör vallar och vegetation planeras så att de ger läverkan för förhärskande vindar. Där terrängen ger möjligheter till utsikt bör campingtomterna placeras så att största antalet får del av denna utsikt.

Gruppering

tomterna

Tomterna samlas av flera skäl i olika stora grupper. Utgångspunkt för grupperingen kan vara terrängförhållanden, valet av internt trafiksystem, underlag för servicebyggnader, önskemål om uppdelning på olika intressekategorier eller utseendeskäl. Vilka faktorer som blir starkast avgörande varierar från fall till fall. En småkuperad terräng ger till exempel anvisningar om grupperingar. På en plats i ett slätt landskap bestäms gruppering utifrån gångavstånd eller överskådlighet. Det är knappast möjligt att generellt ange om de kompletterande byggnaderna skall vara koncentrerade eller utspridda. På grund av olikheter beträffande markens bearbetbarhet, och därmed exploateringskostnaderna, beträffande kontakten med strand- eller strövområden och de gångtrafikriktningar som därmed är givna, kan servicebyggnaderna ligga koncentrerade eller spridda. Generellt

fflP

fflu? Fig. 2. Beroende på camping platsens storlek kan körvägssystemet bli enkelt eller dubbelt. I båda fallen sker inkörningen in i den minsta enheten med 10—20 campingtomter över en gråsyta. Tomtgrupperna kan läggas rygg mot rygg, med friytor emellan eller med friytor inuti grupperna beroende pä disponibel markyta eller önskemål om uppdelning av gångtrafik och biltrafik.

219 gäller naturligtvis att de skull ligga utmed ett ledningssystem, som ger låga kostnader med hänsyn till de utgångspunkter som i övrigt valts och att de kan nås med skötselfordon. Vissa olikheter i gruppering kan tänkas mellan genomreseplatser och de två andra typerna. På genomreseplatsen kan en regelbundenhet i planutformningen, som gör det lätt att hitta vara att föredra, även om platsen därmed blir något enformig. Semester- och veckoslutsplatserna kan å andra sidan vara friare grupperade för att skapa omväxling och nära kontakt med friytor. Grupperingar och planfigurationer kommer att ytterligare tas upp vid genomgången av exempel på sidorna 238—243.

Trafiksystem Kravet på att bilen skall kunna ställas upp på campingtomten medför att det är svårt att genomföra en åtskillnad mellan biltrafik och gångtrafik av en kvalitet som från säkerhetssynpunkt är önskvärd. Avstånden mellan de ytor bilarna måste ha tillgängliga blir i många typer av platser med nödvändighet små. Två huvudprinciper är tänkbara. Den ena innebär, att varje tomt vetter åt såväl en körsida som en sida som enbart används av gående. Den andra innebär, att biltrafiken leds in i grupper av begränsad storlek och längd och att körtrafik sker på ytor som också gångtrafiken använder och som ligger i dennas huvudriktningar. Den senare principen är försvarlig om grupperna är små och camparnas vistelsetider ej är för korta. Om campingplatsen däremot ligger på ett sådant sätt att bilen används flera gånger dagligen, till exempel in till en stad eller till ett bad, som ligger på ett visst avstånd ifrån platsen, blir denna princip mer tveksam. För båda dessa system gäller att en uppsamlande väg bör finnas i campingplatsens periferi, så att inte biltrafik passerar igenom några grupper för att nå utfartsvägen. Vissa anlagda gångvägar bör finnas, som sammanbinder olika servicebyggnader med varandra och med entrébyggnaderna. Biltrafikens riktningar får underordna sig de riktningar gångtrafiken har till

>nect-6<£

CAMPI/VG .TOMT

-(dl

Fig. 3. Principen för trafikrörelserna med bil och Ull fots inom campingplatsen och mot attraktioner utanför.

<+.

bad, servering och andra mål. Dei ta medför ofta att bilvägen får en längre, kringgående sträckning för att inte skära av gångtrafikens väg. För att tillgodose trafiksäkerhet och bekvämlighet bör vid utplaceringen av servicebyggnader och lekfält i förhållande till strövområden, strand eller andra attraktiviteter de ideala trafikriktningarna studeras och ett mönster eftersträvas med minsta möjliga konflikter mellan bilar och gående.

•

•UÄ

Fig. >i. Schematiska planfigurationer med enkelt och dubbelt körvägssystem. Tomtgrupperna matas alltid ensidigt, passager genom grupperna far ej förekomma. Planfigurationerna visar principen för koncentration eller spridning av de kompletterande byggnaderna. I förstnämnda fallet ligger tomtgrupperna cirkulärt kring byggnaderna, i andra är dessa utlagda på ett band parallellt med grupperna. Ur dessa ytterlighetsprinciper kan mellanformer utvecklas. Huvudgångriktningen — från tomtgruppen, förbi byggnaderna för hygien och matlagning till reception och bad eller strövområden — är markerad med prickad linje.

221 Kompletterande

byggnader

Av kompletterande byggnader är byggnader för den personliga hygienen obligatoriska, liksom entrébyggnad med vaktrum och sjukrum. Byggnader för diskning, matlagning, klädvård, servering och försäljning kan förekomma i varierande utsträckning. Det bör emellertid observeras, att den önskan om en högre standard på campingplatserna, som gjort sig starkt märkbar, gällt dessa funktioner. Om en plats inte omedelbart ges en enhetlig, högstandard, bör den ändå planeras så att den kan kompletteras med nämnda utrymmen utan att ändringar av det redan byggda behöver göras.

Personlig

hygien

Den i Sverige hitintills av medicinalstyrelsen tillämpade normen för dimensionering av klosettavdelningar anger 1 klosett på 20 personer. Denna norm överensstämmer med internationella normer. En undersökning, som nyligen företagits av medicinalstyrelsen, pekar emellertid på att antalet toaletter borde kunna reduceras om dessa utförs som vattenklosetter eller torrklosetter med hög standard. En dimensioneringsnorm på i stället 1 klosett på 25 personer torde kunna tillgodose den önskvärda hygienstandarden. Klosetterna skall emellertid alltid kompletteras med urinoarer. Klosettavdelningen skall nås från det fria. I det fall förbindelse med tvättavdelningen förekommer bör tvättavdelningen ej användas som genomgångsrum till klosettavdelningen. Allmänt gäller att skilda avdelningar för m ä n och kvinnor skall finnas. Utformas klosettavdelningen så att de enskilda klosetterna har sina dörrar direkt mot det fria kan uppdelningen på kön släppas och risken för köbildning därmed minskas. Varje klosett skall ha handtvättställ intill klosettstolen. Klosettavdelningen för kvinnor kan förses med elektrisk destruktionsapparat för bindor, placerad så nära klosettstolarna som möjligt. I den kvinnliga klosettavdelningen skall finnas snyggningsrum. Tvättplatser skall finnas i proportionen 1 plats per 20 personer och skall vara uppdelade för män och kvinnor. (Europarådets expertgrupp rekommenderar det dubbla antalet eller en tvättplats per tio personer.) Tvättplatserna bör vara individuellt utformade. Tvättrännor bör sålunda undvikas. I männens avdelning skall elurtag för rakapparater finnas. Tvättavdelningen skall ha direkt anslutning till klosettavdelningen. I det fall den sistnämnda har enskilda klosetter med direkt ingång från det fria skall tvättavdelningen förses med egna klosetter till ett antal som blir beroende på dess storlek. I tvättavdelningen skall finnas duschar. Duschar kan också finnas i det fria. Normerna för antalet duschar varierar starkt mellan olika länder, sannolikt beroende på ländernas olika tillgång på fri-

'"'"'™

."••„ll/„|lniiiiiiiimiiiilJ.U.!'.!!J!!i llllllllH iiniiii/iwj [innu i mil

mm CD \thm-.

CJD GD 1/uatt-. Zvaff-. r\ D MKUbtwv

^ Ilillll ! !I |!,

Hill wlllll f/dil cwdihwnå* Q ' »nu

itiiii I/IIIM IIII^

innfmrrrn'mwiiiHinHi

Ilir'i'^'illi'l'l'lllin'lllli

I ,.';///l/i7/

IIUl

i\Avfaamni\ )WU*l|/l/l/lliiii''i'i'-»-' . . .

: ! l

tf/l/H//l/l/(Hll |(//llH/lll/ll/IJ/|!/ll iJllf//(ll7'//(lll/lllll ..lll/WI njiiiniiMii/'/H'i/iiwniii//ji///in//!i

/•'fr/. 5. Anläggning med byggnader för hygien, måltider och klädvård för ca 75 campingtomter. Den'vänstra delen av byggnaden överst på planen, med toalett- och tvatiavdelningar, är avsedd för kvinnor. Utanför de tre vattenkloselterna med sina handtvattstall är ett'snyggningsrum. Manliga avdelningen har tre unnoarer. Toalettavdelningarna har direkt ingång utifrån men står i invändig förbindelse med tvättavdelningarna. Dessa har tre tvättställ med skärmväggar emellan. Två duschar ingår med plats för omkladmng. Matlagningshuset har ett kök med sex matlagningsplatser — 2 kokplattor och en arbetsyta med diskho. Utanför är en diskränna placerad. Plats för måltider finns både inomhus och utomhus, i det fria och under tak. En klädvåidsavdelning innehåller en mindre tvättstuga torkrum både för tvätt och regnvåta kläder samt ett strykrum. 1 anslutning till de gemensamma byggnaderna är det lämpligt att placera sandlåda och lekanordningar for småbarnen.

luftsbad. 2—5 duschar föx hundra personer kan las som riktvärde, varvid de undre värdena bör tillämpas vid våra vanliga typer av campingplatser. Även bastu är en tillgång. Dimensioneringen av klosetter, tvättplatser och duschar bör utgå från tre personer per campingtomt fördelade lika på män och kvinnor. I vilken utsträckning toaletter och tvättplatser skall kunna sammanföras till stora enheter blir beroende av gångavstånden och områdets form. Vilken figuration som väljs är också avhängigt av övriga terrängförutsättningar och markens bearbetbarhet. Olika principer redovisas i figur 4. Gångavstånden från de längst bort belägna tomterna bör inte överstiga 150 m. Stora enheter har fördelar i anläggningskostnad och beträffande övervakningen. Små enheter kan dock tänkas medföra mindre disciplinproblem och har den fördelen att de kan stängas av till ett antal som motsvarar beläggningen för tillfället. Byggnaderna för personlig hygien skall vara upplysta hela nätterna. Detta får ökad betydelse i och med att campingsäsongen, genom bättre uppvärmningsanordningar och spridda semestrar i landet och utomlands, kan förmodas bli längre än hittills och därmed omfatta även månader med mörka kvällar och nätter. Hygienbyggnaderna bör inte ligga alltför nära campingtomterna.

Disk Diskplatser bör obligatoriskt finnas anordnade emedan hänsyn till hygien och trivsel gör att diskning inte får tillåtas på campingtomten. Diskplatsen kan i enklaste fallet vara en ränna med rinnande kallt och varmt vatten med avställningsylor intill i det fria, men under tak samt sopsäck och bänkar för väntande. Diskplatsen bör ha god belysning. I anslutning till diskplatsen bör särskilt tappställe för vatten finnas. I det fall matlagningshus finns, bör diskplatsen ingå i denna enhet.

Matlagning Camparna har sina matvaror och husgeråd på campingtomten, varför ofta måltiderna tillredes och förläggs dit. Under dåliga väderleksförhållanden och även vid andra tillfällen kan en särskild byggnad för matlagning efterfrågas. Inredningen bör utgöras av individuella platser med två kokplattor, en arbets- och avställningsyta och rinnande vatten vid varje plats. Det bör också här finnas bord och stolar under tak för samma antal campinghushåll som kan laga mat. Hur mycket matlagningshuset används ä r troligen starkt beroende av gångavståndet genom att en stor mängd utrustning och

varor skall transporteras dit och tillbaka. Dess attraktionskraft är säkert också starkt beroende av hur det är utformat och placerat. Exempel på byggnad av detta slag ges i figur 5. Beträffande dimensioneringen av diskplatser och matlagningsplatser gäller att alla, som har självhushåll, bör använda diskplatserna, men att diskningen å andra sidan tar relativt kort tid. För matlagningsplatserna gäller troligen att ett mindre antal använder dessa, men å andra sidan under längre tid. Om alla skall hinna diska inom en tidsrymd av ungefär två timmar och halva antalet hushåll under samma tid skall hinna laga sin mat och äta, fordras ungefär en diskplats per 3 0 - 4 0 personer och en matlagningsplats p e r 20—30. Antalet självhushåll varierar emellertid, bland annat beroende av vilka serveringsmöjligheter, som finns i närheten. En minskning av antalet platser till 50—60 personer per disk- och matlagningsplats kan därför i vissa fall tänkas.

Sopor I anslutning till campingtomterna, till byggnaderna för hygien och matlagning samt vid diskplatsen bör säckar i ställ för sopor finnas. En vanlig dimensioneringsregel är en 125 liters säck för 10 campingtomter. Tömning sker då varje dag. Säckarna bör stå på ett sådant sätt att gångavstånden är små. De bör också stå i ett system, som gör hämtningen lätt med ett minimum av störning i området. På stora platser kan en omlastningsstation tänkas. Säckarna transporteras på traktorsläp till ett centralt soprum, varifrån de med längre intervall hämtas med lastbil. Papperskorgar bör undvikas annat än i direkt anslutning till kiosker eller serveringar.

Klädvård Utrymmen för klädvård bör finnas i någon form. Även om camparna försöker förenkla tvätt och klädvård finns behov av utrymmen för detta, speciellt som semestertiderna ökar och därmed också förmodligen den tid camparna är borta från sina hem. Enklaste utrustningen är tvätthoar, torkutrymme och strykplatser. Den mest exklusiva formen är en fullständigt utrustad tvättstuga med automatmaskin, centrifug, torkskåp, tvättho och plats för efterbehandling. Olika upplåtelseformer och även placering inom området är tänkbara. Ett extra torkutrymme för regnvåta plagg bör finnas. En stryk- och tvättplats bör finnas h u r liten platsen än är. ö k n i n g bör ske vid varje påbörjat 150-tal personer. Underlaget för större anläggningar är svårare att ange, då det beror på avgiftens storlek och vilken total standard som platsen planeras för.

225 Dimensionering 1

Dimensionerande beläggning tält/pers

Klosett 1 k/20 p

33/ 100 67/ 200 100/ 300 133/ 400 167/ 500 200/ 600 233/ 700 267/ 800 300/ 900 333/1 000

5 10 15 20 25 30 35 40 45 50

Dimensionering

15 Antal enheter

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30

20 40 60 80 100 120 140 160 180 200 220 240 260 280 300 320 340 360 380 400 420 440 460 480 500 520 540 560 580 600

av hyg 'emit rym men och övriga kompletterande 2 3 4 5 6 7 Vattentoalett 1 t/25 p

Tvättplats 1 pl/20 p

Dusch 2-5 d/100 p

Diskplats 1 pl/3040 p

Kokplats 1 pl/20 30 p

Matbord 1 b/2030 p

Sopsäck (125 1) 1 s/30 p

4 8 12 16 20 24 28 32 36 40

5 10 15 20 25 30 35 40 45 50

2— 5 4—10 6—15 8—20 10—25 12—30 14—35 16—40 18—45 20—50

3— 4 5— 7 8—10 10—14 13—17 15—20 18—24 20—27 23—30 25—34

4— 5 7—10 10—15 14—20 17—25 20—30 24—35 27-40 30—45 34—50

4— 5 7—10 10—15 14—20 17—25 20—30 24—35 27—40 30—45 34—50

4 7 10 14 17 20 24 27 30 34

3 4 4 5 6 0

anordningar

med

av hygienutrymmen utgångspunkt 2

anordningar. 8 9

och övriga kompletterande från antalet enheter. 5

6 Tvättl strvkj lpl/1

1 1 2

> '

20— 30 40— 60 60— 90 80—120 100—150 120—180 140—210 160—240 180—270 200—300 220—330 240—360 260—390 280—420 300—450 320—480 340—510 360—540 380—570 400—600

30 60 90 120 150 180 210 240 270 300 330 360 390 420 450 480 510 540 570 600

150 300 450 600

Dimensionerande antal personer 25 50 75 100 125 150 175 200 225 250 275 300 325 350 375 400 425 450 475 500 525 550 575 600

20 40 60 80 100 120 140 160 180 200 220 240 260 280 300 320 340 360 380 400 420 440 460 480 500 520 540 560 580 600

20— 50 30— 40 40—100 60— 80 60—150 90—120 80—200 120—160 100—250 150—200 120—300 180—240 140—350 210—280 160—400 240—320 180—450 270—360 200—500 300—400 220—550 330—440 240—600 360—480 390—520 420—560 450—600

20— 30 40— 60 60— 90 80—120 100—150 120—180 140—210 160—240 180—270 200—300 220—330 240—360 260—390 280—420 300—450 320—480 340—510 360—540 380—570 400—600

226 Husvagnarna

— särskilda

frågor

För de här diskuterade komplementen gäller i viss mån olika förutsättningar för husvagnar jämfört med tälten. Husvagnarna har sålunda vanligen pentry, tvättplats och ofta kemisk toalett. För dem gäller att det skall finnas vatten inom bekvämt räckhåll, möjlighet att hälla ut avloppsvatten och att tömma kemtoalettens latrinkärl på ett hygieniskt tillfredsställande sätt samt sopsäck för avfall. Latrinkärlet skall kunna tömmas i avloppet och kunna spolas i samhand med tömningen. Vilken reduktion av dimensioneringstalen, som husvagnarnas speciella utrustning medför för hygienhyggnaderna och anordningarna för matlagning och disk, heror på om husvagnarna placeras på en särskild del av campingplatsen eller hlandas med tälten samt på hur utrustningen används, när vagnen är uppställd på campingplatsen. Vissa ekonomiska fördelar kan stå att vinna om tält och husvagnar hålls isär. Campingvagnarnas andel är emellertid inte konstant. En noggrann uppföljning av fördelningen mellan dessa två grupper har ekonomisk betydelse. Det kan tänkas att nyetableringar av rena campingvagnsplatser bör få en större omfattning om nuvarande utveckling av campingvagnsmarknaden fortsätter. Andra frågor beträffande husvagnarna är vintercamping och husvagnarnas terrängberoende. Husvagnarna börjar i allt större utsträckning tillverkas med en sådan värmeisolering, att de kan användas året runt. Därmed uppstår behov av platser som är öppna även vintertid med vad detta innebär anläggningstekniskt för de komplement som behövs. Kombinationer med friluftsgårdar, motell eller hotell kan därvid bli aktuella. Dessutom kan, såsom redan förekommer, specialplatser förläggas i lägen som är aktuella under olika säsonger, till exempel vinterplatser i god skidterräng och sommarplatser vid kust med bad. Även för dessa platser gäller naturligtvis att höga krav måste uppställas på att vatten- och avloppsfrågorna är lösta på ett hygieniskt tillfredsställande sätt. Tomterna för husvagnarna behöver inte vara så plana som tälttomterna, då husvagnarna har ett plant golv i sig själva. Ett krav h ä r är endast att de två hjulen skall stå på samma nivå. Om tillfarterna läggs parallellt med nivåkurvorna kan således marken slutta något mer än vad som tolereras för tält från eller emot tillfarterna.

Administrations-

och

gemensamhetslokaler

Mottagningen av campare och tillsynen av platsen spelar en stor roll för ordning och trivsel. En entrébyggnad har den dubbla uppgiften att annonsera platsen och ge utrymme åt personal. Entrébyggnaden bör därför ligga invid tillfartsvägen och den avgränsning i form av staket, häckar eller naturhinder som bör finnas. Entrébyggnaden bör, även i det fall platsen

är liten, förutom en ren reception med brits för personal med nattjour, rymma telefonhytt, sjukrum, personalrum och vissa förrådsutrymmen. En viktig detalj i anslutningen till entrén är ordentliga anslagstavlor (på flera språk), som dels visar campingplatsens plan, dels anger omgivningens attraktioner med uppgifter om avstånd och färdsätt. Vidare skall finnas anslaget telefonnummer till läkare, distriktssköterska, apotek, ambulans, polis och brandkår. Receptionsbyggnaden bör vara utformad med tanke på att den på ett

Fig. 6. Receptionsbyggnad för en medelstor campingplats. Byggnaden bör ligga väl synlig och med god överblick över själva entrén till campingplatsen och den eventuella avstängningsanordningen. Bilarna skall kunna köra fram så nära som möjligt till vakten i expeditionen. På en mindre plats kombineras ofta expedition och kioskförsäljning. Innanför expeditionen finns ett vaktrum med brits för nattjour. Byggnaden innehåller i övrigt två telefonhytter, ett sjukrum med tvättställ, lager för försäljningen, toalett för personal och sjukrum samt förråd och en central, mindre sopstation. Anordningar för biltvätt och parkeringsplatser för tillfälliga besökare finns i anslutning till byggnaden.

228 bekvämt sätt skall utnyttjas av dem som kommer eller lämnar platsen per bil. På speciellt den lilla platsen bör den ansluta till gångvägarna inom området och uppfattas som en central del, emedan personal i flera lägen knappast är tänkbart i detta fall och olika former av försäljning kan ske i receptionsbyggnaden. Denna placering, som skall tillgodose två ofta motstridiga synpunkter, kan innebära att begränsningslinjen får vika in i området vid entrén eller att tillfartsvägen når platsen i en punkt, där gångvägarna naturligt kan samlas. Detta är illustrerat i figur 4. Ett tänkbart alternativ är fjärrmanövrerad avstängning och högtalaranläggning vid entrén, igenom vilken instruktioner till ankommande kan ske. Receptions byggnaden kan då läggas oberoende av entrén. På större platser kan funktionerna separeras, så att entrén har sin personal och byggnad och att försäljning, upplysningar, eventuell uthyrning och övriga utrymmen som uppräknats finns i centralt läge. Genom att den större platsen har större utsträckning och därmed längre gångavstånd blir en sådan uppdelning även från denna utgångspunkt önskvärd. Såsom tidigare har diskuterats är graden av service beroende på typen av plats, platsens storlek och vilken service som finns i platsens omgivningar. För försäljnings- och serviceutrymmen gäller speciella bestämmelser för deras utformning. Beträffande deras lokalisering bör vägar för varutransporter läggas på ett sådant sätt, att de inte stör camparna. Byggnader för dessa ändamål kan ha så skiftande storlek och utformning att några andra principer för deras läge och form knappast kan ställas upp än att de bör ligga i centrum av platsen, såvida inte terrängförutsättningar ger andra anvisningar eller utsikt, höjdförhållanden, belysning eller vegetation skapar något särskilt attraktivt läge. För att ge möjlighet till omväxling och avkoppling, speciellt under regniga dagar, kan det vara lämpligt att ha en eller flera gemensamhetslokaler tillgängliga för exempelvis läsning och brevskrivning. Även tv-rum kan naturligtvis komma ifråga. Sådana rum bör ligga nära eller i anslutning till administrationslokaler eller andra gemensamma lokaler som ger möjlighet till kontinuerlig översyn. Nio av tio campare färdas med bil. Det bör därför finnas iordningställda platser för bilens tvättning och skötsel. Utöver de här angivna lokalerna, avsedda för de campande, kommer utrymmen för personal såsom wc och dusch, omklädningsrum och matrum och i vissa fall övernattningsrum eller bostäder. Vidare fordras utrymmen för förråd, redskap och maskiner, vilkas storlek, förutom av platsens omfattning, är beroende av vilka system för underhåll och skötsel som skall användas, och av hur mycket arbete som sker i egen regi, som entreprenad eller i samordning med eventuella angränsande anläggningar. Här kommer också in eventuell omlastningsstation för sopor, pumpstation eller andra tekniska utrustningsenheter.

229 Rekreation,

lek

Campingtomten fordrar kompletterande arealer av olika slag och storlek beroende på typ av campingplats och omgivningarnas betingelser. Genomreseplatsen har naturligtvis betydligt mindre behov av sådana ytor än semester- och veckoslutsplatser. På de senare behövs gräsytor för olika funktioner på olika avstånd från den enskilda campingtomten. Emedan tomten inte tillåter någon form av mer utrymmeskrävande lek eller spel bör det mycket nära finnas gräsytor för de mindre barnens lek och för sådana bollspel som kräver relativt små ytor. till exempel badminton. För handboll eller fotboll kan större planer på längre avstånd finnas. Även tennisbanor kan vara önskvärt. Det är vidare fördelaktigt att det finns sandlådor och lekredskap för de mindre barnen. Som riktvärde på de mindre barnens lekyta kan anges 150—200 m 2 , på äldre barns och vuxnas bolb och lekytor ca 3 000 m 2 . Vilken storlek och typ de större rekreationsytorna inom campingplatsen skall ha — när-områden bör under alla förhållanden finnas — får ställas mot om det finns friområden eller sportanläggningar i närheten och hur belagda dessa är. I trakter där turismen är mycket omfattande kan den brist på utrymme som därmed uppstår behöva kompenseras av iordningställda sportfält inom campingplatserna. Dessa bör placeras på visst avstånd från campingtomterna, gärna med vegetation som avgränsning, för att ej störa. På större platser kan det i vissa fall också vara berättigat med en enkel dansbana, särskilt med tanke på ungdomarna. Denna bör i så fall placeras så att ljudet från den ej blir störande för omgivningen. Med hjälp av vallar och vegetation, eller genom att placera dansgolvet i en grop, kan de eventuella akustiska nackdelarna elimineras. Ett av de mest attraktiva komplementen är friluftsbadet.

230 Friluftsbad1) Friluftsbad är den gemensamma beteckningen på bassängbad i det fria och naturligt utomhusbad. Bassängbadet är helt och hållet anlagt och vanligen inhägnat, hitintills mest förekommande i de större tätorterna eller på platser, som saknar lämpligt vatten eller har så speciella vind- och isförhållanden att dessa försvårar möjligheterna att ha bryggor och andra anordningar. De naturliga friluftsbaden är anläggningar vid hav, insjö eller älv, vars utrustningsstandard i hög grad kan variera från ganska enkla brygganordningar till en för olika aktiviteter mycket differentierad uppsättning anordningar. De kan också som komplement ha en landbassäng med tempererat vatten. Den diskussion, som här skall föras om faktorer som påverkar planeringen av friluftsbaden och kraven på deras utformning och utrustning, är främst inriktad på det naturliga friluftsbadet. Denna avgränsning h a r motiverats med att de helt anlagda, fullständigt utrustade bassängbaden nu har en begränsad betydelse för speciellt det rörliga friluftslivet. En viktig förutsättning för utvecklingen av detta är den direkta kontakt det ger med natur och friområden, som främst de naturliga baden med sitt läge i en ofta attraktiv omgivning kan ge. De frågor som tas upp beträffande de naturliga baden rör deras lokalisering i förhållande till andra friluftsanläggningar, olika krav på naturförhållanden vid planeringen samt dimensioneringsfrågor och funktionssammanhang för de olika elementen i en badanläggning. Storlek

och typer av bad

Friluftsbadens storlek och typ är beroende inte enbart av det uppskattade besöksundcrlagets storlek utan också av den form för finansieringen som måste väljas eller de resurser som står till buds. Finansieras de löpande kostnaderna för badet huvudsakligen med entréavgifter, som fallet nästan alltid är i fråga om de fullständiga bassängbaden, måste också området inhägnas. Det innebär i sin tur att dess omkrets inte får vara för stor. I gengäld kan badet få en utrustning som svarar både mot fritidsbadares och simsportares speciella krav. Om kraven på standard måste upprätthållas utan att möjlighet finns att inhägna området eller stänga av en strand och effektivt kunna ta ut entréavgift, kan alternativt ett system med avgifter på de olika enheterna inom området ge möjlighet till samma utrustningsstandard. Andra möjligheter att skapa balans mellan önskvärd utrustningsnivå och tillgängliga resurser kan vara genom kombinationer med andra anläggningar, exempelvis med en campingplats, en friluftsgård eller andra enheter 1 Avsnittet bygger i huvudsak på artiklar i Simfrämjaren 1965/2, specialnummer om naturliea friluftsbad.

231 inom en s. k. gruppanläggning. Sådana kombinationer kan inte bara medföra ett breddat besöksunderlag och därmed följande bättre lönsamhet, utan också ge fördelar redan på investeringsstadiet. Kostnader för vattenoch avloppsanläggningar, inklusive eventuella reningsverk samt tillfartsvägar och vissa parkeringsplatser kan gemensamt bäras av flera anläggningar. Driftskostnader för administration, för skötsel av mark och byggnader och för soptömning kan också belasta flera anläggningar gemensamt och genom samordningen göra delta både billigare och mera rationellt. Kombinationerna blir av särskild betydelse i de lägen där en anslutning av vatten och avlopp inte kan ske till kommunens befintliga nät. Den besparing däremot, som ett dubbelutnyttjande av toalettbyggnaderna inom badet eller inom campingplatsen borde ge möjlighet till, har i de fall detta prövats, gett anledning till sådana komplikationer och störningar för båda parter att varje anläggning bör göras helt självförsörjande i fråga om toalettbyggnader. När det gäller försäljningslokaler och servering kan dock kombinationerna skapa förutsättningar för bättre service och bredare sortiment. Framför allt får samordningen av dessa komplement betydelse för campingplatsen, vilken annars måste ha ett relativt stort underlag för att kunna bära en differentierad försäljning eller en servering. Badens storlek påverkas av om de tillåter tävlingar eller inte. Den stora platsen har olika anläggningar för tävlingssimning, också använda för rekreationsbad, för simundervisning och för barnbad. Denna typ av plats fordrar ett underlag som gör att det kan fungera som enhet i sig själv men också i gruppanläggningar. Campingplatsen blir här en anslutande del. Ett friluftsbad som enbart används av campare får en begränsad storlek och utrustas med relativt enkla anordningar. Ett alternativ till friluftsbadet är bassänger inom själva campingområdet. En fördel med en sådan lösning är att inga extra byggnader för omklädning eller toaletter behöver byggas, varför investeringarna här inskränker sig till kostnaden för själva bassängen och markområdet i direkt anslutning till detta, till exempel en vattenmatta. Då ofta redan, som en följd av framför allt semestercampingplatsens lokalisering, den strand som står till buds är av särskilt attraktivt slag i sig själv, vid hav eller insjö med naturliga rekreationsmöjligheter, kan byggda anordningar inom badområdet diskuteras med tanke på att det attraktiva just är naturförhållandena.

Inplacering

av badet i

landskapet

Vissa lokala betingelser bör vara uppfyllda för att ett strandområde skall vara lämpligt för en anläggning. Frånsett de primära krav på vattnets, vattenstrandbältets och landstrandbältets kvalitet, som diskuteras i det följande, måste strandområdet, både beträffande det öppna och det inhägnade

232 badet, ha en sådan utsträckning och sådana terrängförhållanden att arealbehovet för olika aktiviteter och anordningar kan tillgodoses, önskvärt markutrymme är 10—15 kvadratmeter per person, parkeringsutrymmet oräknat. Det sistnämnda kräver ett tillskott på plan mark av ca 5 m 2 per person under förutsättning att var femte—sjätte besökare medför bil. Parkeringsplatsen bör vara så belägen att den inte dominerar i landskapet och den bör ligga på sådant avstånd att buller och avgaser inte stör besökarna inom badet. De byggnader för administration, omklädning, toaletter, försäljning och materielförvaring, som är nödvändiga delar av ett bad, bör också placeras med stor hänsyn till den totala landskapsbilden. Detta gäller såväl områdets exponering inåt land som utåt vattnet. En naturlig eller planterad vegetation och en viss kupering av terrängen kan hjälpa till att maskera anläggningarna i de mest utsatta lägena. Så mycket som möjligt av de ursprungliga, naturliga förutsättningarna bör självfallet sparas, emedan badens attraktion för turister ofta är en funktion av den särpräglade karaktär ett speciellt landskap kan ha. Här ger de olika kust- och insjölandskapen olika utgångslägen. De naturliga sandstränderna både vid den sydskånska kusten och vid många insjöar ger goda möjligheter att bevara en genuin karaktär. Men även stränder med fint grus, vidsträckta exempelvis efter den halländska kusten och i vikar mellan klippor i Bohuslän, kan i en utbyggd anläggning ge denna en speciell karaktär.

Vattnet Det primära kravet vid planeringen av det naturliga friluftsbadet är givetvis att vattnet har en sådan kvalitet från hygienisk synpunkt att det är lämpligt för bad. En undersökning av vattnets renhetsgrad måste dels bygga på fälthygieniska undersökningar omfattande bland annat kontroller av strömnings- och vindförhållanden samt eventuella avloppsutsläpps läge, dels kontinuerliga prov under längre tid. Andra krav gäller vattnets temperatur, som inte får vara för låg, vattnets strömning, som inte får vara för kraftig och bottnens beskaffenhet som inte får vara dy och lera. (En naturlig botten med ett fast lerlager under och ett icke alltför tjockt dylager ovanpå kan emellertid förbättras genom påfyllning av ett ca 30 cm tjockt grus- eller sandlager. I vissa fall krävs en särskild förstärkning av bottnen med flätad matta av ris, halm eller vass under sandlagret.) För de fasta anläggningarna — bryggor och hoppställningar — har isförhållanden och variationer i vattenstånd stor betydelse. Dessa anordningar medför också krav på bestämda vattendjup och ger, i de fall det naturliga vattendjupet inte är tillräckligt, investeringskostnader för muddring.

233 Stranden Beträffande själva strandområdet måste flera faktorer beaktas: markbeskaffenhet, vegetation, orientering, fuktighet och vindar. För bottnen gäller att den inte bör vara lerig, dyig eller stenig. För klippbaden gäller att stranden skall ha vissa plana partier och i övrigt ej vara för oländig. För andra stränder gäller att markutrymmena närmast vattnet, som är avsedda för solbad och lek, bör ha samma markunderlag som campingplatsen: de bör vara själdränerande, ge god vattenavrinning och god jordmån för gräs. Marken kan för friluftsbadets del gärna vara något kuperad med gropar och läställen som ger möjlighet till avskildhet under solbadet. Kravet på avskildhet kan även tillgodoses genom naturlig eller planterad vegetation eller genom omformning av markytan. Orienteringen är av stor betydelse. Önskvärt läge är söder—väster. Det bör inte vara blåsigt. I utsatta lägen bör vindskyddade uppehållsplatser skapas med m u r a r eller vegetation. Både strandområdet och vattenytan skall helst vara solbelysta hela dagen och framför allt under eftermiddagen, då den stora besökstoppen inträder.

Anordningar

i och invid

vattnet

Anordningar i och invid vattnet i ett fullständigt utrustat friluftsbad är främst bryggor för simundervisning och tävlingar samt hoppställningar. Bryggan för simundervisning bör vara minst 10—15 m lång, helst 20— 25 m. Dess vattenområde bör inte ha större djup än 90 cm och detta djup bör vara konstant innanför dess begränsningslinjer. Bryggans bredd bör minst vara 1,20 m och helst ca 2,0 m. För de större barnen kan också tillkomma en hopptrappa med 50 cm trappsteg. Simbana som skall användas för internationellt gällande rekord måste ha en längd av 50 m. För ett medelstort bad är dock en kortare simbana på 25 m lämpligare. Den ger möjligheter till mindre tävlingar, träning och märkestagning. Simbanans bredd kan variera mellan 10 och 20 m. Vattendjupet måste minst vara 1,20 m. Utformningen på hoppanordningarna är också beroende av om de skall användas för tävlingar och vilka kategorier badet skall tillgodose. Minimiutrustningen för ett bad av normal storlek är ett par sviktar på en respektive tre meters höjd över vattenytan. En större anläggning bör dessutom utrustas med trampolin med avsatser på tre, fem och — för tävlingshoppning — tio meter. Vattendjupet för de olika hopphöjderna måste minst vara 3, 3,5, 3,8 och 4,5 m för respektive höjd inom ett visst område i enlighet med de internationella säkerhetsbestämmelserna. Trampolinen måste vara placerad så att hopparna ej bländas av solen, dvs. riktad mot n o r r öster, samtidigt som dessa bör kunna ses av åskådarna i profil. 16

234 miiwini\\iiiiniiiii|»iiiHninnMiHiu!iii

WlliMlllUL|H|iliil!ll|l|)llil\\\lll!!nHlllllll'i"il!';l!rM:

iQdnm^i'inwwnitiiiituiiwifiirunm^ uuh;; •

iiiiiiiiiiJiiiiitiiiutiiiiHni iiiii.iiiiiiuii'/d

' flllllll UVIIIimUHWIIII

in iii

nHHntlUIIIIHIlllltllllllllllllDlllllfl

illi Mi*^MIIlll lllllh) ! :;i iflr - "_p In • •

I 111111111111111111116*

i lulu

^ 1 K ' : ifmii ' inV• ' ;• • 'I'vviiitfs .! "!H|llllll!l]ll||||ltinl'fi' •iiiiH'w 'innu s BIn« < • • JlWÖiiiiliiuiir:.•..;.'..". '•••:.;. • ' •-!'; ]f'-'\bwi^

'i'.Miii^ViiiiiiiK'Ti.ii:;:!.:;

\u jiuiri

i . ...': '$*&\\ mm IIiiiiink^iiiiiPiiiiiii||i/i||i, l II U l l IB 111)1' l l l l / ! / ! l i » l ! l lin-' ll l . ^ i i l ' . ' i i i w ..•• .•i i l i imi ! | n| | l | l i niiiii'ffl i i i r• • / .iiwiiiiiii »HI,•.•'•urn 11ii111i111111.iniitii)iM|l il '/.'.'I l iniiiiii'inuiiiiiiiiiiiiiiriii'iiiiiiiiiiii! IIIHI llllPl ;j RlllllMM|li\\Uiiiii|i\iiiiv;'ii.iiiiii|1;.,..:i ,,||||

MrB/H VvmmSLf ifraili™ wuiiamfrti t«H™ {i«"»" J» *»**i\i% im u*i« i uiuu t W/JAtfiWwf,1,

|iii,;,:::n:iw

IIU'IIDIIN:; /HUM

•ll'MHlHl .

^tÄ^

i.iiiiiiiiniiriiiiiiiiii'iiiii!,. ii.ii

^:;TlliVHliiniiiili^HiiWiTrHilii....

rSSSF iiiiiiiimui!iiiiiiiiiiniiiiiiiiriii!iiin'irniiiiii|!nii (HiiiiiiiniiiiMiiiiiiiiiii/i/miiiiiniiniiiiiiii'i^i ;; 1 ^ ' ! iHMiiiim'W'iini'WHiw'wiiwiiwijj!;*» '. imiHi| !!Uil Jtii!!]|Uill|Ll!Rn)Wl': ••! I,' V'.' ^JrA'^aPr^^uvf i lP 'in 11! n\ n lil i u n >. n ilinVliiiiiWii'iill'iiiiiiiiI'ViiUiiiiiiiiiniiniiilv Jli':llinnH!llliu!|i]l|l\iV^ll|»*Caii!!i' !;!i,:iili/iiiiiiii|iii|i/|/ii///,ffv*^',|lM-Éi|- ;;;• :;i; M:.: i 11IHf^Tii 5liiiiuiMiluiiniiiiiiiiiuiiiiiiiuiM',uiniiit\iinii Hi, MI iiimiii'iiiiiiiHMninnnnlLlfe.- •*?; .'irz/y/i/i/// •i/',v;//i//!iiiiw/Hffflini//iBiiiii£ Km tiitfji* iBiBnnw'.Hiinimiui'inii'.niiiiiii'" IH.'Miii'i!;: ..'.'Hi:;!!!""!- «»ii *i in iti 111 nil if» wi«i t f i/r niri f mi tin • M i vd^^^Mji: t ii "1*11 Vi" iVin"i'*/ii /»n illtf%(|i\iiHi\''iiiiiiiuiiiiiiiiriiii .ii!ii M iiiniiiiiiMiiiiiiiii!!iiii!iiiii^^ •"•'^tiiuiuiuiiiiimniiiiiiiiiiiiiiiiT. • .-> J '• i ------ :• •: i--/ - • ./i/i!:/1 • n' .:i. i: •.::.- /.-/17/11! i vi w H '-'/ /111111 n n.-: ii i»'w* nu«riiiiiif*.^M itiuiifK^cS^^Wiiiii illffln <pii^i^iiäiimii:iiiiiiiii!i<iiiii

. iiil|UI/imuUiailllllltt1lll»llllll!l!'lfl'/l pilITiViiMliiiihi ii, ,:iiihH&^ >iiiiiii|iiiiiii»iiiii;iiiiiiiiiiiiiii'iiiiii&: iiiinmiiimiliir.'miii'miiuii;:! niiiiunii. ii^,iii:iii):ii!ii;i!ii!i/;i/i/i'i!i'//////iiiiiiiuiiiiMiiiiiiiiiiiiiiPivd " ••nmu iiiiiiiimiiiffei^iHi l /11111 I*-7fnTf?i ••'.Hi mi »iniiiiiiiiiiiiiniiiiiiiiinniimmimiiii iui Jntiwt i«r i.'i ii/mt«vt if if in 111 n \lir\nt firti#/'#t \tt 1 imtff f 1; lili7//i/" U111 [' n 11 J / J///^ / M/ J^rf.^r? J)<*itlUJJ<i11111/ 11 u 1 C'.'III ••••

MI.innu iiriiiiiiiiiiiiiiiiii/iliiiiiiiiii.i.i».'''""'"

III I I I I » IM III I l l l l l l i l l IIU III I ' l ' 1 I'I I I U I I ' " » UN III 11 " • • ! • •

"ATmSiiaRjUiUif. - '-'* i0....i;.».--.»ii:uv• 1 i,;:..[ 1;i:1111 in 1 wUumWW.WWw:»!WV.' • • •. ".' " I ' l l

,ri,,'IIBil«fJUklJJ

I.T,11 ' ' " l l "

"»'I'»'

'lll-'lllll'llll""»

'-^^^~f«niMwi0«tHnUHIM1!!,«<i1 JUin!»»ilUPi1^/'«f«>H".».»J ; i / . ; ^ i , , ' J Ä S ^ W O * ^ - - . . . / l u u w i i i i i . u u u r : : • : ; ' H P : ' ilium

1 bi ' •'

Fig. 7. Schematisk plan över ett anlagt, naturligt friluftsbad. Byggnaderna innehåller entré med försäljning och servering, omklädningsutrymmcn och toalettavdelningar för män och kvinnor. Anordningarna vid vattnet är differentierade för simsport och vuxenbad, simundervisning och barnbad: startbryggor och hoppställningar, vattendjup i bassängen minst 1,20 m; bryggor för simundervisning med bassäng pä max 90 cm; barnbad innanför en avstängande anordning, max 50 cm. Framför hoppställningar och tävlingsbana skall åskådare kunna sitta. Den stora ytan för solbad bör vara gräsbevuxen. Närmast vattnet sand, ca 10 m. Något avskilt i områdets högra del finns ytor för vuxna med småbarn försedda med lekanordningar och vid motsatta sidan gräsplaner för motion och bollspel.

235 Utöver bryggorna och hoppanordningarna med dess vattenområden för ungdomar och vuxna kan det vara lämpligt att ge de minsta barnen ett eget vattenområde, som avgränsas med en brygga eller eventuellt timmerflänsar. Djupet i småbarnsbadet skall ej överstiga 50 cm vid högt vattenstånd. En rutschbana kan vara ett komplement till barnbadet. Strandremsan närmast vattnet bör helst vara sand, ca tio meter. I övrigt bör området vara gräsbevuxet. Det bör differentieras med avseende på aktiviteter och i viss mån på kategorier besökare. Större friytor avsätts lämpligen för lek och motionsövningar för ungdomar och vuxna. Ytorna kan förses med redskap för motion och träning, såsom barr, räck och eventuellt torrsvikt. För vuxna med småbarn bör finnas ett markområde, som med hjälp av planteringar, jordschaktcr eller eventuellt hägnader, ges en viss avskildhet. Markområdet bör vara försett med sandlådor och lekanordningar inom bekvämt räckhåll och med goda tillsynsmöjligheter för solbadande vuxna. Detta område bör ligga en bit från vattnet för att ej skapa olycksrisker. Barnbadet bör ha sandstrand av tillräcklig storlek för att möjliggöra lekar med sand och vatten. Sanddjupet bör där vara minst en halv meter. Eventuellt kan nakensolbad anordnas i särskilt avskärmade utrymmen. Är badet utrustat med simbanor och hoppställningar för tävlingar, måste också sittplatser för åskådare finnas, antingen i gradänger eller på plan mark med fasta eller lösa bänkar framför tävlingsområdet. I kuperad terräng kan naturliga terrasser utan fasta bänkar vara den bästa lösningen; terrasseringen kan då utnyttjas av de solbadande. 1 anslutning till solbadsområdet placeras en eller flera 125 1 sopsäckar i ställ. Intill kiosker och servering bör papperskorgar finnas lätt åtkomliga.

Byggnader

för

omklädning

Friluftsbadet bör alltid förses med övertäckta utrymmen för omklädning, oberoende av badets storlek. Däremot kan en rad olika utformningar tänkas; ofta är det lämpligt med kombinationer av olika typer och system. Dimensioneringen är beroende av mer eller mindre kända förhållanden, såsom exempelvis skollov och semesterperioder. Gruppbesök av simskoleelever, simklubbar, skolklasser kan förorsaka mycket kraftiga toppar. Den enklaste omklädningsbyggnaden kan innehålla ett öppet utrymme med bänkar och klädkrokar, ett för män och ett för kvinnor. Vid ett större bad, där övervakningen blir av större betydelse än vid ett mindre, kan det vara motiverat att förse ett öppet omklädningsutrymme med låsbara skåp eller göra en uppdelning på flera utrymmen för gruppomklädning med möjlighet att låsa varje utrymme för sig. Ett öppet omklädningsrum kan också kompletteras med garderobsinlämning.

23(3

Ett alternativ eller ett komplement Lill det öppna omklädningsrummet, främst för de större baden, är enmanshyller, utförda antingen som låsbara hytter eller som växelhytter. Sistnämnda system innebär att hytten endast beläggs just under själva omklädnirtgen genom att den står i förbindelse med en garderob där kläderna lämnas in mot kvitto. Dimensioneringen av omklädningsrummet bör ske med hänsyn till medeltalet samtidigt besökande under en värmeperiod. Trots bristen på en mera tillförlitlig statistik om variationer i den dagliga beläggningen kan man anta att toppbelastningen inträder mellan kl. 12—16. Beräknas ca hälften av det dimensionerande antalet besökare anlända inom loppet av en timma, blir behovet av växelhytter per 100 samtidiga besökare 4 hytter. Beräkningen utgår härvid från en avklädningstid på fem minuter. Den större spridningen av besökare som lämnar badet och sådana som anländer under eftermiddagstimmarna innebär att angivna antal hytter även räcker för eftermiddagsbelastningen, trots alt påklädningen beräknas ta tio minuter i genomsnitt. Den toppbelastning som värmeböljor och gruppbesök åstadkommer kan tillgodoses genom massomklädningsrum. För den absoluta toppen kan man räkna med en höjning av massomklädningsrummens kapacitet med nästan det dubbla. I anslutning till omklädningen placeras ined fördel några duschar antingen i det fria eller inom byggnaden. En eller ett par toaletter bör också finnas i direkt anslutning till omklädningen. Här bör också finnas sköljmöjligheter för baddräkter. Toaletter De naturliga friluftsbaden har hittills i många fall varit utrustade med primitiva toalettanordningar. Särskilt gäller detta de mindre baden. Även om de hygieniska kraven kan tillgodoses genom torrklosetter bör man vid nyanläggningar i första hand räkna med vattenklosetter. Ilandtvättmöjligheter med rinnande vatten skall finnas intill klosettstolen. Badets läge i förhållande till kommunens avloppsnät påverkar givetvis starkt investeringskostnaderna. I de fall en anslutning till kommunnälet inte är möjlig, måste reningsverk anläggas. Dimensioneringen av toaletterna måste, liksom när det gäller omklädningsutrymmena, bestämmas utifrån väntad frekvens av samtidigt besökande under normal värmeperiod. Beläggningen på toaletterna kan i jämförelse med omklädningen antagas vara jämnare fördelad under dagen. Dimensioneringen bör utgå från normen ca 1 toalett per 100 besökare. En uppdelning skall finnas på dam- och herrtoaletter såvida inte toaletter med direkt ingång förekommer. Herrtoaletterna förses med urinoarer, ungefär lika många som antalet wc. Varje toalett förses med ett handtvättställ. Det kan vara önskvärt att dam- och herrtoaletterna placeras på skilda platser

eller all entréerna ar åtskilda. Toalettbyggnaderna kan ges en sådan placering i området, att de ger möjlighet till övervakning från vaktpersonalen. De bör ej ligga för perifert och kan med fördel kombineras med omklädningsutrymmena. Övriga

utrymmen

Utöver utrymmen för omklädning och toaletter bör badet ha lokaler för den övervakande personalen, för simlärare och eventuellt för simklubbar. Personalen skall ha egna toaletter. Är badet helt inhägnat (och har entréavgitt) kan sädana lokaler inrymmas i en entrébyggnad. I denna bör också finnas ett sjukrum, lätt tillgängligt för ambulans och läkare. Soprum och förrådsutrymmen för skötselredskap och simmateriel är också lämpligt all förlägga till en sådan central byggnad, just med tanke på tillgängligheten. Vid entrén bör finnas skyltar och tavlor som visar vad som finns inom området och som anger temperaturer i vattnet och luften. Någon form av försäljning är troligen alltid aktuell även på de minsta baden. I sistnämnda fall kan det vara nödvändigt att receptionen tar hand om kioskförsäljning i begränsad skala liksom den sköter en viss uthyrningav baddräkter, linne, simmateriel och dylikt. De stora, fullständigt utrustade baden ger oftast underlag för en mera differentierad försäljning av läskedrycker, varm korv, godsaker, tidningar m. ni. De gör det också möjligt att driva en mindre restaurang eller servering, som också kan utnyttjas av eventuella campare i närheten. Allmänt upplåtna bad måste vara bevakade av livräddningskunnig personal och vid högfrekvens bör baden vara under ständig uppsikt. Skyltar, som finns utformade av Simfrämjandet, skall varna för huvudhopp på grunt vatten, där så kan vara befogat. Baden måste utrustas med väl synlig livräddningsmateriel, till vilket också skall höra en livbåt. Exempel på utrymmesbehov för de olika aktiviteterna och dessas inbördes organisation ges i figur 7.

238 Fyra exempel på campingplatser

Denna campingplats ligger på västkusten strax innanför själva kustbebyggelsen i en skogbevuxen dalgång mellan låga åsar. Den rymmer ca 300 campingtomter. Körvägens läge har bestämts av ett högre terrängparti, som skär genom dalens mitt. P å ett avstånd av ca 1 km västerut öppnar sig havet och den breda sandstranden. Platsen är tänkt — genom sitt läge vid ett av landets viktigaste trafikstråk och sin kontakt med bad och strövområden — att fungera både som genomrese- och som semesterplats. För camparna på genomresa är det önskvärt, att byggnaderna för hygien och matlagning, liksom receptionsbyggnaden med eventuell försäljning, är lätta att nå. De förstnämnda byggnaderna har samlats parvis i tre grupper utefter vägen och utefter de gångstråk på ömse sidor om denna, som leder till receptionen. Behovet av friytor är inte så stort för genomresarna, vilket ger möjlighet till ett relativt hårt utnyttjande av marken. Semestercampare med önskemål om större ytor för rekreation kan lämpligen anvisas de tomter, som ligger längst bort från de gemensamma byggnaderna och har god kontakt med omgivande skogsdungar. Platsens storlek och användning som genomreseplats, kan tänkas ge underlag för en mindre servering intill receptionen.

239 Exemplet visar en genomreseplats i utkanten av en mindre tätort och på en k n a p p mils avstånd till en europaväg. Genom markens kraftiga lutning har i ena delen av området campingtomterna lagts ut i enkla rader med buskvegetation på de slänter, som tar upp lutningen. Raderna av campingtomter följer nivåkurvorna. Campingplatsen är högt belägen och från varje tomt är det fri sikt ut över landskapet åt norr. Hygien- och matlagningshusen har placerats med en viss spridning i områdets mitt. En starkare koncentration vore länkbar, om markens lutning inte varit så kraftig. Ett nedlagt sandlag i områdets norra del har gett en samlad rekreationsyta med badbassänger för barn och vuxna. Dessa ligger i det gångstråk, som bildas från de gemensamma byggnaderna längst i söder till receptionen i norr. Campingplatsen rymmer ca 250 campingtomter.

240 Det långsträckta strandområdet i ett lågt, öppet landskap har, som i detta exempel men 370 campingtomter, gjort det naturligt med en spridning av hygien- och matlagningsbyggnaderna. De bildar ett band utefter strandens längdriktning och passeras av camparna på väg till badet. Det attraktiva gångstråk, som följer stranden, leder längst i söder fram till en central anläggning med badbassäng, kiosker och servering. Infartsvägen till campingtomterna viker in mot detta intressecentrum, där också receptionsbyggnaden ligger. För besökarna till badet som inte kommer från campingplatsen, finns en parkeringsplats vid entrén till området. En bred strandremsa — öppen för allmänheten liksom det anlagda friluftsbadet — begränsas av en stengärdesgård med samma karaktär, som finns i den ursprungliga omgivningen En viss inplantering av låga buskar i det annars fria landskapet kan vara önskvärd, dels som skydd mot bullret från infartsvägen, dels som skydd mot vindarna från havet.

""Vniiiui'i'i1]'

242 Det starkt kuperade landskapet inbjuder till friare gruppering av campingtomterna och ger möjlighet till naturlig uppdelning av campare med tält och campare med husvagnar eller av kategorier med olika anspråk på avskildhet och på kontakt med strövområden. Det kan föra med sig en viss spridning av de gemensamma byggnaderna för hygien och matlagning, som ur anläggningssynpunkt är en nackdel, men som för camparnas del kan vara en fördel i och med att enheterna blir mindre och gångavstånden kortare. Den mest utpräglade landskapstypen av ovannämnda slag finns i det bohuslänska kustområdet med dess kala bergknallar och trånga dalsänkor. I detta exempel härifrån med sina ca 200 campingtomter har de relativt plana, gräsbevuxna rummen mellan bergen utnyttjats för tält och husvagnar. De små tomtgrupperna, där bilarna kör in över gräsytan, har fått varierande storlekar. Hygien- och matlagningsbyggnaderna har delats upp i fyra enheter och gränsar till terrängpartier, som är lockande för strövpromenader och lek. Campingplatsens naturliga förutsättningar gör den särskilt lämplig som semesterplats. Förutom möjligheterna till bad från klippor finns ett anlagt naturligt friluftsbad med bryggor och hoppanordningar, beläget i anslutning till campingplatsens reception.

i|Hi;|i'"l\\.JIH/|l

•w/sa

244 Ställningstaganden

på olika

nivåer

Utbyggnaden av bad- och campingplatser har betydelse för hela det rörliga friluftslivet, i vilket de ingår som viktiga beståndsdelar. Deras lokalisering påverkas av andra sektorer av samhällsplaneringen och kan, om en integrering inte sker redan på översiktlig nivå, hamna i konkurrensläge gentemot andra intressen med speciella anspråk på mark. Planeringen av badoch campingplatserna blir därför en angelägenhet på olika nivåer i samhällsplaneringen. (Jämför fritidsutredningens betänkande del II, SOU 1965: 19, 5 kap.) I den diskussion, som har förts, kring förutsättningar och krav som påverkar planeringen av bad- och campingplatserna, har inte närmare preciserats på vilka nivåer de olika frågorna bör beaktas. Här skall göras en sammanfattning, som behandlar arbetsfördelningen mellan centrala, regionala och lokala instanser samt sådana frågor, som bör lösas på byggherrenivå.

Central

nivå

På det centrala planets instanser ankommer att studera utvecklingen av camping både i och utanför landet. Genom inventeringar av befintliga anläggningar med avseende på deras kapacitet och standard och genom kontinuerlig statistik av turistströmmarnas storlek och rörelser, av utnyttjandefrekvenser hos anläggningar, kan ett prognosunderlag skapas för den framtida planeringen. En översiktlig planverksamhet på riksnivå, som differentierar markanvändningen med hänsyn till exempelvis industrilokaliseringens, tätorternas samt skogs- och jordbrukels intressen gentemot det rörliga och lasta friluftslivet, kan medverka till samordning av planeringen på läns- och regionplanet och ge garantier för att attraktiva områden i tid blir avsatta för friluftslivets behov. Samordning blir av särskild vikt när det gäller vägnätet i stort och dess anpassning till turismens intressen. Av vikt är också att naturvårdsfrågorna och del rörliga friluftslivet blir föremål för en samordnad behandling på riksplanet. På olika centrala organ och myndigheter ankommer att utfärda riktlinjer i form av normer, råd och anvisningar som på olika nivåer är nödvändiga i den översiktliga planeringen, i detaljplaneringen och i själva projekteringen av bad- och campingplatserna. Regional

nivå

Även på länsnivå är det angeläget att, på ett mer detaljerat sätt, utvecklingen av det rörliga friluftslivet kontinuerligt följes. Inventeringar och statistik bör ligga till grund för en samordnad planering i den regionala enheten.

245 I sammanfattande planer, som anger markanvändningen för hela regioner, kan från såväl statligt som kommunalt håll förhållanden i områden som är attraktiva för turismen mera grundligt bli utredda. Regioner, där detta blir siirskilt betydelsefullt, är sådana som omfattar kustbygder, områden med större sjöar, öar, liksom vissa fjällområden, där det rörliga frilufslivet redan är betydande eller där utvecklingen kan väntas. Många frågor i den regionala planeringen blir gemensamma för flera län och fordrar ett samarbete över länsgränserna. Det ankommer på länsstyrelserna att besluta om bildandet av naturreservat, vilka under vissa förhållanden bör kunna upplåtas för mera kontrollerade typer av anläggningar, exempelvis bad- och campingplatser. Rationaliseringen av jordbruket med intensiv drift av de områden som år lönsamma och nedläggning av andra, innebär att vissa av de senare i någon form kan tänkas tas i anspråk av det rörliga friluftslivet. Genom att områden, som annars löper risken att förfalla, kan tå en ny funktion, kan deras skötsel inordnas bland de åtgärder som friluftsanläggningarna fordrar. Lokal

nivå

Kommunens eller kommunblockets översiktliga planering för det rörliga friluftslivet kan ha formen dels av en investeringsplan för vissa tidsperioder, dels av en generalplan, som anger markanvändningen. Generalplanens utförlighet kan variera för de olika sektorerna inom samhällsplaneringen. I kommuner, där friluftslivets intressen har en framskjuten plats, kan dess intressen fordra en mera långsiktig och detaljerad behandling i generalplanen än i andra. I generalplanen anges de markområden, som är lämpliga för bad och campingplatser. Lokaliseringsfaktorer, knutna till befintliga och planerade framtida förhållanden, kan gälla exempelvis vägnätets utformning, möjligheterna att reservera mark för campinganläggningar inom rimliga avstånd från de stora lederna, lokaliseringsfrågor inom andra sektorer i kommunens planering med särskilt beaktande av störningseffekter. De kan också gälla va-nätets nuvarande och utbyggbara kapacitet, den kommersiella och samhälleliga service, som turisterna kan erbjudas, liksom samordningen med andra anläggningar i så kallade gruppanläggningar. Där detaljplanering erfordras kan den ske med hjälp av stadsplan eller byggnadsplan. 1 en sådan detaljplan anges de markområden, som skall användas för bad och camping. Kompletterande byggnader bör dock ej bestämmas i detalj, planen bör vara elastisk men särskilt i känsliga partier ange bebyggelsens läge i landskapet. Valet av markområde måste bygga på uppgifter om markens och vattenområdets beskaffenhet, lokalklimat, vegetationsförhållanden m. m. Anslutning till kommunens va-nät och dess reningsanläggning — alternativt egen reningsanläggning — bör prövas från funktionella, ekonomiska och anläggningstekniska aspekter.

246 Byggherrenivå För den slutliga utformningen och för byggandet av bad- och campingplatserna svarar byggherren. Byggherre kan vara kommun, friluftsorganisationer, stiftelser eller enskilda företagare. Utformning och dimensionering av anläggningarna blir en fråga om att väga ekonomiska förutsättningar och framtida lönsamhet i driften mot sociala behov och önskemål om viss storlek och viss standard. Storleken på en plats kan därvid bli beroende av det väntade besöksunderlaget, av tillgången på plan mark av rätt beskaffenhet, av möjligheterna att dra ledningar och dimensionera en reningsanläggning, av tillgängliga personella resurser för administration och skötsel. Kraven på en viss sanitär utrustning och på kompletterande byggnader ger minimistorlekar på anläggningarna, tröskelvärden vid dimensioneringen ger vissa rimliga storleksnivåer. Campingplatsernas utformning kan påverkas av om de är tänkta som semester- eller genomreseplatser. Dessa båda typer kan ha olika storlek på friytorna, eventuellt också på campingtomterna, och kan ge olika förutsättningar för placeringen av de kompletterande byggnaderna. En koncentration av de kompletterande byggnaderna kan ge lägre investeringskostnader ifråga om ledningsdragning och installationer och ur driftssynpunkt vara fördelaktig genom möjligheterna till bättre övervakning och skötsel. Gångavstånden från de längst bort belägna campingtomterna blir därvid större — de bör dock ej överstiga 150 m. Koncentrationen av hygienbyggnaderna och övriga gemensamma utrymmen kan medföra att tält och husvagnar måste placeras tätare — tomterna och friytorna blir mindre. Detta ställer särskilda krav på markbehandlingen i praktisk och utseendemässig bemärkelse. De kompletterande byggnader, som hör till campingplatserna, skall rymma vattenklosetter, tvättrum, viss utrustning för klädvård, diskplatser inomhus eller utomhus, matlagningshus med kokplattor och plats för måltider, vissa utrymmen för försäljning, administration och redskapsförvaring, sjukrum samt eventuellt gemensamma lokaler för exempelvis samvaro, skrivarbete eller tv. Beträffande badens anläggningar gäller, att de, förutom primära anordningar som bryggor och hopptorn m. m., vars dimensionering och utformning delvis bestäms av simsport och simskoleundervisning, bör vara försedda med klosetter, utrymmen för omklädning samt vissa administrationsoch redskapsutrymmen. Campingplatserna ansluts ofta till ett naturligt friluftsbad och ibland till ett fullständigt utrustat bassängbad. Badet bör vara en självständig anläggning utanför campingplatsen. Erfarenheter visar att samutnyttjande av exempelvis hygienbyggnader kan ge vissa svårigheter i övervakning och skötsel. Ett annat sätt att tillgodose camparnas önskemål om bad är att

anlägga en mindre simbassäng inom själva campingplatsen centralt placerad och intill de kompletterande byggnaderna. Anläggandet av en sådan bassäng behöver inte innebära några mer komplicerade problem, varken tekniskt eller ekonomiskt. Då särskilda byggnader för omklädning och toaletter inte heller behövs, bör den totala kostnaden för ett sådant bad bli relativt låg. Frilnftsbadens finansiering kan, i de fall strandområdet eller den givna markytan på ett naturligt sätt kan inhägnas, ske genom entréavgifter. I många fall, framförallt vid kustbaden, är en inhägnad inte möjlig. Andra finansieringsformer, såsom bidrag från stat eller kommun, avgifter på de olika serviceenheterna inom badet eller försäljning, måste då prövas. Både beträffande badens och campingplatsernas detaljutformning måste hänsyn tas till den givna landskapsbilden och den verkan anläggningarna kan få i denna. De lägen, som blir aktuella, är ofta utsatta och exponerade, de utgör ofta delar av ett större attraktivt naturområde. Genom kombinationer av bad- och campingplatser och genom integrering av dessa i gruppanläggningar kan deras verkan i landskapet bli relativt dominerande. Denna verkan bör kunna reduceras genom att hänsyn tas till de naturliga förutsättningar som finns i terräng och vegetation och genom att byggnaderna ges en enhetlig och sammanhållande form.

Bilaga 2

K u n g l . m e d i c i n a l s t y r e l s e n s cirkulär till s a m t l i g a h ä l s o v å r d s n ä m n d e r i riket angående sanitära anordningar å campingplatser m . m . ; den 9 m a r s 1959 Medicinalstyrelsen vill härigenom för hälsovårdsnämnderna framhålla vikten av att erforderlig uppmärksamhet ägnas åt de sanitära förhållandena på platser, där ett större antal människor samlas, framförallt campingplatserna — en grupp av fritidsområde, där de hygieniska anordningarna ofta är starkt eftersatta. Hälsovårdsnämnderna bör verka för att följande synpunkter iakttages. Angeläget är att anhopningen av människor vid campingplatserna ej blir för stor i förhållande till det utrymme som står till förfogande. Avståndet mellan tältens väggar bör ej understiga 4 meter. Med tält bör i förevarande hänseende likställas bäddbar bil, husvagn e. dyl. Vid en sådan tät uppställning av tält uppstår brandfara, varför vid områdets planering kontakt bör sökas med vederbörande brandmyndigheter. För matlagning, dryck och andra hushållsbehov bör finnas ymnig tillgång på gott vatten från vattenledning eller pump. Klosetler bör finnas, skilda för damer och herrar. Antalet bör ej understiga en på tjugo personer. Klosetterna bör fylla vanliga hygieniska krav och skötas väl, så att sanitära olägenheter icke uppstår. Minst en urinoar bör därutöver finnas och därest avlopp saknas, vara så anordnad att orenligheten upptages i tätt kärl innehållande torvströ eller lika tjänligt ämne. Klosett och urinoar bör vara uppställda å tätt underlag, som ligger högre än angränsande marks yta. Vidare bör anordningar finnas för uppsamling av disk- och spillvatten på lämplig plats. För uppsamling av sopor, matrester och annat fast avfall bör finnas erforderligt antal täta, flyttbara kärl. För sopor kan även papperspåsar ifrågakomma. Även lämpliga tvättplatser bör anvisas, så anordnade att vattentäkten ej förorenas. Tydliga anslag bör vara uppsatta som anger: dricksvatten, urinoar, avlopp, sopor och tvättplatser. Hälsovårdsnämnderna bör ägna uppmärksamhet också åt andra platser, där större folksamlingar väntas uppstå på grund av den under sommarmånaderna ökade friluftsverksamheten. I tillämpliga delar bör därvid ovan angivna anvisningar tillämpas. I övrigt vill medicinalstyrelsen hänvisa till sitt cirkulär den 28 april 1956 angående toalettanordningar m. m. å platser, där ett större antal människor samlas, vilket cirkulär finnes intaget såsom nr 30/1956 i samlingen av författningar och cirkulär m. m. angående medicinalväsendet (MF).

Kartbilaga 1

000 00E

C3 C/3

(£

L£

•< <0 (0 t—

O O Z>

cc u_ 1— ~> <J) t— < U) 2 LU h-

< a:

(/) X ^ o O o *: LL! Q:

Kartbilaga 2

o o

1 LU

(/) 2

3 ,:

er o Ll_

Dl C

c O

c?)

•

Kartbilaga

Kartbilaga '/

Kartbilaga 5

-a.

Kartbilaga 6 000 OS?

000 00»

000 os t

000 00£

E? T*

000 09J

— a 000 003

^^ y:

Kartbilaga 7

Kdrtbilaga 8

o (0 -)

1— CO I— CO

LU Q Z O LU O 1— LL

ID _J

< vr Lt — _L

a: n <. : 0 C_l

l—

en c/) "< O

CO i— Ll

K-

_l _1

~) • < . J

X DC LU

Ll_

z o CO

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1966 1. La Cooperation internordique.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 6 6 Systematisk förteckning \ (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet

jUtsökningsrätt IV. [7] (Hyfeslagstiftningssakkunniga. 1. Ny HyreslagstiftX/riing [14] 2. Undersökning angående hyressplittringen. [15] Utkommer senare. Arbetspromemorier i författningsfrågan. [17] Decentralisering av naturalisationsärenden m. m. [20] 1963 års markvärdekommitté. 1. Markfrågan I. [23] 2. Markfrågan II. Bilagor. [24] Atomansvarighet III. [23]

Utrikesdepartementet Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. [5]

Försvarsdepartementet Tygförvaltningens centrala organisation. [11] Strategi i väst och öst. [18] Skeppsholmens framtida användning. [27]

Socialdepartementet Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjukvården. [6J Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. [9] Läkemedelsförmånen. [28] Kommunerna och ungdomen. [32] Kommunikationsdepartementet Friluftslivet i Sverige. Del III. Anläggningar för det rörliga friluftslivet m. m. [33]

Finansdepartementet 1965 års långtidsutredning 1. Svensk ekonomi 1966— 1970. [1] 2. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. [2] 3. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. [8] 4. Handelns arbetskrafts- och investeringsbehov fram till 1970. Bilaga 3. [10] 5. Utvecklingstendenser inom undervisning, hälso- och sjukvård samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6. [13] Ny myntserie. [4] Ny folkbokföringsförordning m. m. [16] Statliga betänkanden 1961—1965. [19] Oljebranschen. [21]

Ecklesiastikdepartementet Yrkesutbildningen. [3] Jordbruksdepartementet Renbetesmarkerna. [12] Bostadsarrende m. m. [26] 1960 års jordbruksutredning. 1. Den framtida jordbrukspolitiken. A. [30] 2. Den framtida jordbrukspolitiken. B. [31]

Handelsdepartementet Lagstiftning mot radiostörningar. [22] Sällskapsresor. [25]

SVENSKA REPRODUKTIONS AB STOCKHOLM 1966