Utredning om fastighetsbeskattningen

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

X- n STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 5 3 : 8 FIKANSDEl'ABTEMEXTET

UTREDNING OM

FASTIGHETSBESKATTNINGEN Av 1930 års

skattelagssakkunniga

S T O C K H O L M . 19 5 3

Statens offentliga utredningar

1953 Kronologisk förteckning

1. Valkretsar vid fullmäktigeval i kommunerna. 1950 års folkotmöstnings- och valsättsutrednings betänkande 4. Kihlström. 36 s. J u . 2. Betänkande med förslag till fiskenstadga m. m. Kihlström. 99 s. J o . 3. Betänkande med förslag till åtgärder för stödjande av hästaveln m. ni. Victor Petterson. 77 s. J o . 4. Noidisk Passfrihet. Betänkande nr 4. Victo>- Petterson. 28 s. U. 5. Lättnader i fråga om tullbehandling m. m av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna. Vicior Petterson. 45 s. U. 6. Generella metoder och fysiska kontroller inom investc:ingspolitiken. 229 s. Idun. S. 7. Läkarutbildningen Victor Petterson. 394 s. E. 8. Utredning om Fastighetsbeskattningen. Marcus. 136 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. - ecklesiastikdepartementet/jo = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 5 3 . 8 FINANSDEPARTEMENTET

UTREDNING OM

FASTIGHETSBESKATTNINGEN Av 1950 års

skattelagssakkunniga

STOCKHOLM 1953 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 537160

•

-

^

^

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

MOTIV Skrivelse till Statsrådet och Chefen för F i n a n s d e p a r t e m e n t e t I. Föremålen för gällande k o m m u n a l b e s k a t t n i n g II. Den k o m m u n a l a fastighetsbeskattningens u p p k o m s t och utveckling I I I . Fastighetsbeskattningen efter a n t a g a n d e t av 1928 års k o m m u n a l skattelag — ändringar, utredningar och diskussioner IV. Nu gällande k o m m u n a l a skattesystem och fastighetsbeskattningens ställning däri V. Garantiskattesystemets n u v a r a n d e verkningar för de skattskyldiga VI. Garantiskattesystemets n u v a r a n d e verkningar för k o m m u n e r n a . . . V I I . Redogörelse för statistiska undersökningar rörande fastighetsskattens verkningar V I I I . Fastighetstaxeringens betydelse i andra hänseenden än för fastighetsbeskattningen I X . Erinringar m o t fastighetsbeskattningen i dess n u v a r a n d e form . . . . X. Skäl för och emot bibehållandet av en särskild fastighetsbeskattning X I . Alternativ vid omprövning av den n u v a r a n d e fastighetsbeskattningen X I I . De sakkunnigas s t å n d p u n k t i fråga om fastighetsbeskattningen och dess framtida utformning X I I I . Speciella frågor X I V . K o m m e n t a r e r till författningsförslag om ändringar i k o m m u n a l skattelagen

7 9 10 23 38 42 51 56 63 73 74 77 80 SS 91

BILAGOR Bilaga A. Uppgifter angående antalet skattekronor i hela riket, m. m 93 Tabell A 1. Antal skattekronor samt utdebitering per skattekrona i hela riket åren 1931—1952 94 Tabell A 2. Antal skattekronor i de olika landstingen samt i de i landstingen icke ingående städerna enligt 1952 års taxering 95 Tabell A 3. K o m m u n e r n a s fördelning efter fastighetsskattekrontalets procentuella andel av totala skatteunderlaget (omräknade) enligt 1952 års taxering 96 Tabell A 4. Tablå, utvisande den mot effektiv fastighetsskatt svarande utdebiteringshöjning, som blir följden vid ett avskaffande av n u v a r a n d e fastighetsskatt, under nedan angiven utdebitering och procentuellt effektivt fastighetsskatteunderlag . . . 97 Bilaga B. Tabeller avseende provtaxering beträffande 11 landskommuner (27 församlingar) för taxeringsåret 1952 98 Tabell B 1. Vissa statistiska d a t a för de p r o v t a x e r a d e k o m m u n e r n a . . . 100 Tabell B 2. Skatteunderlag och utdebitering år 1952 samt det bearbetade materialets taxeringsvärde i % av t o t a l a 101 Tabell B 3. Antal i undersökningen ingående fastighetsägare samt det antal d ä r a v , som d r a b b a t s av effektiv fastighetsskatt (1952 års taxering) 102 Tabell B 4. Antal fastighetsskattekronor samt d ä r a v effektiva skattekronor enligt det bearbetade materialet (1952 års taxering) 103

4 Tabell B 5. Antal effektiva fastighetsskattekronor (uppräknade siffror) samt mot dessa svarande utdebiteringshöjning vid borttagande av fastighetsskatten (1952 års taxering och utdebiteringsbeslut) 104 Tabell B 6. Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighetsskattekronornas fördelning å fastigheter av olika storleksklasser, m. m., kommunvis 105 Tabell B 7. Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighetsskattekronornas fördelning å fastigheter av olika storleksklasser, m. m., församlingsvis för i tab. 6 redovisade kommuner med fler än en församling 107 Bilaga C. Tabeller avseende provtaxering beträffande 8 landskommuner (3 storkommuner) för taxeringsåret 1950 111 Tabell C 1. Taxeringsvärde å fastighet och antal skattekronor enligt 1950 års taxering samt utdebitering per inkomstskattekrona enligt 1950 års beslut 112 Tabell C 2. Det bearbetade materialets taxeringsvärde i % av totala samt antal i undersökningen ingående fastighetsägare jämte det antal därav, som icke kunnat utnyttja procentavdraget (1950 års taxering) 112 Tabell C 3. Antal fastighetsskattekronor samt därav effektiva skattekronor enligt det bearbetade materialet (1950 års taxering) . . 113 Tabell C 4. Antal effektiva fastighetsskattekronor (uppräknade siffror) samt mot dessa svarande utdebiteringshöjning vid borttagande av fastighetsskatten (1950 års taxering och utdebiteringsbeslut) 113 Tabell C 5. Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighetsskattekronornas fördelning å fastigheter av olika storleksklasser m. m., kommunvis; 1950 års taxering 114 Tabell C 6. Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighetsskattekronornas fördelning å fastigheter avolika storleksklasser m. m., församlingsvis för i tab. 6 redovisade kommuner; 1950 års taxering 115 Bilaga D. Jämförelsetabell beträffande ett antal för skilda taxeringsår provtaxerade kommuner. Effektiva fastighetsskattekronor samt däremot svarande utdebiteringshöjning 117 Bilaga E. Undersökning angående fastighetsbeskattningens betydelse för norrländska skogskommuner 118 Tabell E 1, utvisande för 18 församlingar (10 kommuner) i Västernorrlands län minskning av skatteunderlaget och höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt vid bortfall av å jordbruksfastighet, ägd av aktiebolag, belöpande effektiva fastighetsskattekronor 120 Bilaga F. Undersökning angående fastighetsbeskattningens betydelse för Djurö kommun 121 Tabell F 1, utvisande för Djurö kommun taxeringsvärde å fastighetsskattepliktig fastighet år 1952, antal skattekronor enligt 1952 års taxeringar samt utdebitering per inkomstskattekrona enligt beslut år 1952 123 Tabell F 2, utvisande för Djurö kommun enligt 1952 års taxeringar dels totala antalet skattekronor och dels antalet effektiva skattekronor av fastighet, som äges av person, som icke mantalsskrivits i kommunen, samt erforderlig höjning av utdebiteringen vid bortfall av de effektiva skattekronorna 123

5 Bilaga G. Undersökning angående fastighetsbeskattningens betydelse för Norrtälje stad m. m 124 Tabell G 1, utvisande för taxeringsåret 1952 beträffande Norrtälje stad antalet effektiva fastighetsskattekronor och deras fördelning å olika slag av fastigheter 128 Tabell G 2, utvisande för taxeringsåret 1952 beträffande Norrtälje stad antalet effektiva fastighetsskattekronor, därest för varje fastighet fastighetsskatten beräknades å ett med 20 000 kronor reducerat taxeringsvärde samt antalet effektiva fastighetsskattekronor, därest för varje fastighet fastighetsskatten beräknades å ett med 20 000 kronor per lägenhet reducerat taxeringsvärde 128 Bilaga H. Undersökning angående fastighetsbeskattningens betydelse för Stockholms stad 129 Tabell H 1, utvisande för taxeringsåret 1952 effektiva skattekronor av fastigheter i Oskars 2:a, Adolf Fredriks 2:a, Sofia 2:a och Enskede 4:e taxeringsdistrikt i Stockholms stad 131 Tabell H 2, utvisande för taxeringsåret 1952 på grundval av 1951 års taxeringsvärden beräknade effektiva skattekronor av fastigheter i Stockholms stad 131 Bilaga 1. Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) m. m 132

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet

1950 års skattelagssakkunniga få härmed vördsamt överlämna en av de sakkunniga verkställd utredning om fastighetsbeskattningen. Stockholm den 12 februari 1953. H. BJÖRNE ÅKE GRANLUND

BO TIDESTRÖM

UTREDNING OM FASTIGHETSBESKATTNINGEN Av 1950 års skattelagssakkunniga

I. FÖREMÅLEN FÖR GÄLLANDE KOMMUNALBESKATTNING. Kommunalförfattningarna innehålla föreskrifter om rätt för kommunerna att ålägga skatter men kommunerna ha icke rätt att bestämma om beskattningsföremålen eller om skattskyldighetens fördelning å dessa. Frånsett de speciella kommunalskatterna, i huvudsak nöjesskatt och hundskatt, vilka äro av ringa betydelse, skall nämligen kommunens medelsbehov, i den mån det icke fylles genom andra inkomster, täckas genom utdebitering av en allmän proportionell skatt, uttagen i förhållande till särskilda relationstal, skattekronor och skatteören, som varje år genom särskilt taxeringsförfarande i varje kommun påföras en var i kommunen skattskyldig. Beträffande grunderna för påförande av de för skattskyldigheten avgörande relationstalen hänvisa kommunalförfattningarna till kommunalskattelagen. Sistnämnda lag anvisar såsom föremål för den allmänna kommunalskatten dels fastighet och dels inkomst. Den reglerar vidare omfattningen av dessa beskattningsföremål samt huru relationstal skola för dem beräknas. De nämnda beskattningsföremålen beskattas icke var för sig oberoende av varandra. Visst samband föreligger mellan beskattning av fastighet och av inkomst i en form, som plägar betecknas såsom garantiskattesystemet. Sistnämnda system antogs år 1920 och betecknades redan då såsom ett provisorium. Den utveckling, som i olika avseenden ägt rum sedan år 1920, har medfört så avsevärda förändringar i såväl kommunernas som de skattskyldigas förhållanden, att fastighetsbeskattningen i garantiskattesystemets form numera icke har samma karaktär som vid tiden för systemets antagande. Med hänsyn till anförda omständigheter föreligga vid en teknisk revision av kommunalskattelagen skäl att ompröva, huruvida en fastighetsbeskattning av nuvarande beskaffenhet skall bibehållas. Den tekniska utformningen av kommunalskattelagen i övrigt är i åtskilliga avseenden beroende av den ställning, som kommer att intagas till frågan, huruvida en fastighetsbeskattning av i princip samma konstruktion som den nuvarande skall bibehållas eller ej.

II. DEN KOMMUNALA FASTIGHETSBESKATTNINGENS UPPKOMST OCH UTVECKLING. Inledning. Den form för kommunal beskattning av fastighet — i allmänhet benämnd garantiskattesystemet — som för närvarande tillämpas i vårt land, härrör såsom redan nämnts från år 1920. Garantiskattesystemet tillkom såsom resultatet av den utveckling, som den kommunala beskattningen undergått i samband med att den kommunala självstyrelsen närmare utformats och omfattningen av den kommunala verksamheten alltmera utvidgats samtidigt med att de ekonomiska förhållandena i landet genomgripande förändrats. Såsom det mest betecknande för kommunalbeskattningens utveckling torde kunna framhållas den förskjutning, som ägt rum beträffande beskattningsföremålen. Från att ursprungligen helt eller så gott som helt ha varit en beskattning av fastighet, har den kommunala beskattningen numera antagit huvudsaklig karaktär av en allmän inkomstbeskattning för kommunala ändamål, vartill anknyter en på visst sätt utformad objektbeskattning av fastighet. Tiden före 1843. Fram till början av 1800-talet var den kommunala verksamheten av jämförelsevis ringa omfattning och den kommunala självstyrelsen föga omfattande. Självstyrelsen var begränsad till sådana uppgifter, som uttryckligen tillerkänts naturen av kommunala angelägenheter. Detta kom i 1817 års förordning om sockenstämmor till uttryck i följande stadgande: »Den åtgärd till upplysning, överläggning eller beslut, som sockenstämman i dessa mål tillkommer, stadgas i de författningar, som röra varje särskilt ärende, dem det tillhör sockenstämma att noga iakttaga». De olika författningarna föreskrevo även de avgifter, som i varje särskilt fall skulle uttagas för bestridande av kostnaderna för de i författningarna avsedda kommunala verksamhetsgrenarna. Till följd därav innehöll 1817 års förordning inga bestämmelser om allmän beskattningsrätt för kommunerna. Emellertid tillkom enligt förordningen — i likhet med vad som tidigare varit brukligt — rätten att inställa sig vid sockenstämma i allmänhet ägare av fastighet, och skyldigheten att erlägga bidrag till de kommunala utgifternas bestridande ålåg i stort sett fastighetsägarna. 1843 års förordning om sockenstämmor. En egentlig beskattningsrätt tillerkändes kommunerna första gången genom Kungl. förordningen den 29 augusti 18b3 om sockenstämmor i riket. Först efter denna tid kan man tala om allmänna kommunala utskylder.

11 Visserligen skulle skattskyldigheten liksom tidigare i första hand bestämmas efter hemmantalet, men skyldighet att bidraga till de kommunala utgifterna skulle också åvila löntagare, yrkesutövare och näringsidkare. For dessa sistnämnda skulle den statliga bevillningen utgöra grund för skattskyldigheten. Den kommunala skattebördan kom dock att i högre grad åvila fastighetsägarna; i stad 2 1/2 gånger och på landet 4 gånger skattebördan för inkomst. Den högre delaktighetsgrunden för fastighet motiverades av 1840— 41 års riksdag (skrivelse nr 400) med att de kommunala angelägenheterna, sådana de dittills visat sig, måste anses huvudsakligen och allmännast, särdeles å landet, vara förenade med innehavet av fastighet. Riksdagen framhöll vidare, att de kommunala anstalterna för dem som u t a n att innehava fastighet vistades i ett samhälle icke kunde vara av samma betydelse som för fastighetsinnehavarna, vilka måste taga i betraktande ett för framtiden varaktigt bestående förhållande. Den vid tiden för 1843 års sockenstämmoförordning gällande 1841 ars bevillningsförordning ersattes 1861 med ny förordning. Enligt denna skulle upprätthållas den tidigare rådande likställigheten mellan fastighetsägare och inkomsttagare. Med hänsyn till svårigheten att uppskatta den verkliga inkomsten av fast egendom skulle denna dock liksom tidigare beräknas till viss procent av det uppskattade fastighetsvärdet. Bevillning utgick med en procent av avkastningen i de olika förvärvskällorna. Fastighetsbevillning utgjordes i förhållande till en antagen avkastning av 3 procent av jordbruksfastighets och 5 procent av annan fastighets taxeringsvärde. Det lägre procenttalet för jordbruksfastighet förklaras av de grundskatter, som vid ifrågavarande tid ännu åvilade jordbruksfastigheterna. 1862 års kommunallagar. Bestämmelser om den kommunala beskattningen intogos i 1862 års kommunallagar. Enligt dessa skulle i städerna allmänna kommunalutskylder utgöras efter bevillningen. Å landsbygden skulle de i mantal satta jordbruksfastigheterna i varje kommun tillsammans deltaga i den kommunala skatterepartitionen med lika stor andel som i hela den inom kommunen utgående bevillningen, men mellan hemmanen inbördes skulle denna skattebörda fordelas efter mantalet. Beträffande den kommunala repartitionsskatten å landet stadgades emellertid år 1863, att bevillningen skulle helt utgöra grund för denna beskattning, varvid jordbruksfastighet dock skulle ingå i repartitionen med dubbelt så hög delaktighet som andra beskattningsföremål. Detta innebar, att vid den kommunala beskattningen avkastningen av jordbruksfastighet upptogs till 6 procent å taxeringsvärdet och avkastningen av annan fastighet till 5 procent å detta värde.

12 Kommunalskattefrågan vid tiden omkring år 1900. Frågan om en reform av den kommunala beskattningen, som uppmärksammats av skatteregleringskommittén (år 1881) och även av de s. k. bevillningskommittéerna under 1890-talets förra hälft, blev på allvar aktuell genom den framställning i ämnet, som gjordes av 1897 års riksdag. Med anledning av en vid denna riksdag väckt motion avlät riksdagen en skrivelse (nr 65), däri hemställdes, att Kungl. Maj :t ville utreda, huruvida ej den kommunala beskattningen kunde byggas på annan grund än den allmänna bevillningen, och, därest detta funnes möjligt, för riksdagen framlägga förslag till särskild kommunalskattelag. I anledning av riksdagens skrivelse tillsattes en kommitté med uppdra» att verkställa den begärda utredningen kallad 1897 års kommunalskattekommitté. I kommitténs den 18 maj 1900 avgivna betänkande framfördes tanken på en garantiskatt för fastighet. Kommitténs förslag innebar i princip en ren inkomstbeskattning. I fråga om beskattningen av fast egendom ville dock kommittén för kommunalbeskattningens vidkommande icke under alla förhållanden inskränka fastighetsägarnas skatteplikt enbart till nettoinkomsten av fastighet. Med avseende å den starka skuldsättning, varav särskilt jordbruksfastigheterna trycktes, kunde nämligen enligt kommitténs mening befaras, att en beskattning av nettoinkomsten av jordbruksfastighet skulle inom ett stort antal kommuner giva alltför ringa utbyte och således åstadkomma alltför våldsamma rubbningar i den fördelning av den kommunala skattebördan, som med gällande beskattningsgrunder vore rådande. För undvikande härav föreslog kommittén, att å fastighetsägarna skulle vila en till sitt minimum garanterad inkomstskatt. Fastighetsägare skulle nämligen i första hand utgöra skatt för en beräknad inkomst av 5 procent å fastighetens taxeringsvärde och därjämte för den behållna inkomsten, i den mån denna \\C taxeringen befunnes överstiga nämnda procentsats. Skattetekniskt iramtradde denna anordning i kommitténs förslag under formen av en kombinerad fastighets- och inkomstskatt, varvid från vad som skulle taxeras såsom inkomst medgavs avdrag med 5 procent av fastighetens taxeringsvärde. • Kommittéförslaget föranledde icke någon

lagstiftningsåtgärd.

1910 års bevillningsförordning. Redan innan granskningen av 1897 års kommunalskattekommittés betankande slutförts, hade ett reformarbete påbörjats i syfte att omlägga den djrekta statsbeskattningen, vilket arbete ledde till införande år 1902 av en statlig inkomstskatt vid sidan av bevillningen. Denna inkomstskatt ersattes ar 1910 av en statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Sistnämnda år antogs även 1910 års förordning angående bevillning av fast egendom samt av inkomst. Enligt denna förordning skulle med vissa undantag och avdrag skattskyldigs inkomst i penningars värde av fastighet, kapital och arbete bliva

13 föremål för beskattning. Inkomsten av fast egendom, som beskattades genom fastighetsbevillning, skulle anses motsvara viss procent av taxeringsvärdet — 6 för jordbruksfastighet och 5 för annan fastighet — oavsett om den verkliga inkomsten av fastigheten varit högre eller lägre. Fastighetsbevillningen och den därav beroende kommunalskatten hade sålunda alltjämt karaktär av en efter fastighetens taxeringsvärde beräknad avkastningsskatt. Vid beräkning av inkomst av rörelse eller yrke fick dock avdrag ske för det genom fastighetsbevillning beskattade hyresvärdet å fastighet, som begagnats för utövande av sådan verksamhet. Genom den skattereform, som genomfördes vid 1910 års riksdag, löstes i realiteten om ock ej formellt kommunalbeskattningen från sitt samband med statsbeskattningen. Redan genom antagandet av 1902 års förordning om inkomstskatt hade en väsentlig del av den direkta statsskatten kommit att uttagas genom en särskild inkomstskatt, som dock fått en mera provisorisk gestaltning i avbidan på den fullständigare reform av statsbeskattningen, vilken genomfördes år 1910. Den egentliga direkta statsskatten utgick därefter såsom inkomst- och förmögenhetsskatt. Bevillningen nedsattes till en tiondel av det belopp, varmed den tidigare utgått, och inflöt visserligen fortfarande till statskassan men utbetalades därifrån till landstingen och med dem likställda städer. Sedan bevillningen sålunda i realiteten förlorat sin betydelse såsom statsskatt, blev dess huvudsakliga uppgift att utgöra grund för den kommunala beskattningen. Kommunalskatteutredningar efter år 1910. Arbetet på lösning av kommunalskattefrågan återupptogs år 1910. Detta resulterade i två förslag, nämligen dels ett av landskamreraren G. V. Eiserm a n och kammarrättsrådet E. J. von Wolcker den 16 april 1917 avgivet betänkande med förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet, dels ock ett av landskamreraren Otto V. Landén den 31 januari 1917 avgivet betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen. Enligt Eiserman och von Wolckers förslag skulle vid sidan av dels en allm ä n avkastningsskatt, avsedd att träffa nettoavkastningen av varje förvärvskälla och dels, vad anginge enskilda skattskyldiga, en allmän inkomst- och förmögenhetsskatt utgå en fristående objektskatt å fastighet, beräknad efter taxeringsvärdet. I motiveringen till förslaget framställdes den huvudanmärkningen mot det då gällande kommunalskattesystemet att detta saknade mångsidighet och smidighet. Det framhölls att fast egendom och näring icke i förhållande till andra beskattningsföremål ålagts en bidragsskyldighet som motsvarade n ä m n d a beskattningsföremåls oförnekligen starkare intressegemenskap med kommunen, samt anfördes i detta avseende följande (s. 173 ff): »Att värdet av fast egendom såsom sådan underkastas kommunal beskattning, oavsett huruvida eller till vad belopp egendomen under förhandenva-

14 rande förhållanden lämnar avkastning, står i full överensstämmelse med intresseprincipens fordringar och kan icke i och för sig giva anledning till erinran. I den mån således vår kommunala beskattning efter fastighetsbevillningens linjer verkar såsom en objektskatt verkar den enligt sakkunnigas mening i rätt riktning, men ett fel är att denna beskattning föreligger allenast såsom en eventualitet, ett annat och större fel är att hela den kommunala beskattning, som en fastighetsägare i denna sin egenskap är underkastad, under alla förhållanden drabbar enbart under denna form. Att ägarna till två fastigheter med samma taxeringsvärden beskattas alldeles lika, fastän den enes fastighet ligger oanvänd i avbidan på lägligt tillfälle till avkomstgivande användning — ett tillfälle som ju länge nog kan låta vänta på sig — medan den andres fastighet redan lämnar god avkastning, överstigande måhända vanlig ränta å det kapital fastigheten för honom representerar, kan icke erkännas vara förenligt med rättvisa. Tager man så vidare i betraktande, att den senare fastighetens ägare kan vara skuldfri, medan den förre är skuldsatt, eller att den ene fått sitt fastighetsvärde stegrat enbart på grund av kommunens utveckling utan några hans egna åtgöranden, synas ovillkorligen andra beskattningsformer påkallas, ägnade att i berörda avseenden åstadkomma en utjämning vid skattebördans fördelning fastighetsägarna sins emellan. Detta är desto angelägnare, som de ogynnsamma verkningarna av bristen på mångsidighet hos det nuvarande kommunala beskattningssystemet väsentligen skärpas dels därav att proportionerna för bidragsskyldigheten icke kunna anses rättvist avvägda mellan jordbruksfastighet, å ena, och annan fastighet, å andra sidan, ej heller mellan fast egendom såsom ett beskattningsföremål för sig, å ena, samt övriga beskattningsföremål — inkomst av kapital och arbete — å andra sidan, och dels i fråga särskilt om den fasta egendomen därav att själva uppskattningen av beskattningsunderlaget i så hög grad som är fallet brister i enhetlighet och likformighet.» Även Landén i sitt förslag rörde sig med en objektskatt å fastighet. Han ansåg, att de kommunala förhållandena hänvisade i fråga om kommunernas beskattningsrätt omedelbart till ett skattesystem, bestående i främsta rummet av objektskatter, sådana som rena realskatter på de lokala skatteföremålen, och förvärvsskatter, ävenledes satta i direkt samband med själva inkomstkällan. Realskatterna borde lämpligast utgå i förhållande till värdet å de föremål, som de vore avsedda att beskatta, och strängt utformas i enlighet med sin karaktär att vara rena objektskatter. Bland de föremål, vilka skulle drabbas av en kommunal objektskatt, inginge givetvis inom kommunen belägen fast egendom. 1920 års s. k. kommunalskatteprovisorium. I 1920 års proposition med förslag till kommunalskattelag (nr 191) byggdes fastighetsbeskattningen på samma principiella grund. Förslaget upptog alltså för fastighet dels en objektskatt att utgå efter fastighetens taxeringsvärde dels vid sidan därav en kommunal inkomstskatt att utgå av den inkomst fastigheten lämnat. (Jämväl i kommunen driven näring skulle enligt förslaget på liknande sätt bliva föremål för såväl objekt- som inkomstbeskattning.)

15 Beträffande motiveringen för den sålunda föreslagna objektbeskattningen å fastighet (och näring) må ur departementschefens uttalande här återgivas följande: »Otvivelaktigt torde också en beskattning efter intresse vara berättigad för k o m m u n e r n a s vidkommande. I detta hänseende må erinras om kostnaderna för t. ex. anläggandet av en hamn eller framdragandet av gata eller vattenledning. Väl är det sant, att dylika företag kunna sägas lända kommunen i dess helhet till gagn, men i främsta rummet är det dock vissa grupper av kommunens medlemmar, som hava fördel därav. Sålunda komma ju förbättrade kommunikationer i första hand näringsidkarna och fastighetsägarna till godo, medan åter igen gaturegleringar och liknande arbeten särskilt medföra varaktig nytta för närbelägna fastigheter och därmed for dessas ägare. De nu anförda förhållandena äro endast exempel. Såsom regel torde väl åtgärder som avse att främja vad man i dagligt tal benämner ett samhälles materiella utveckling eller uppblomstring, vara jämförbara med de här n ä m n d a : ökade avsättningsmöjligheter beredas producenter, fastigheterna stiga i pris och handelsomsättningen ökas. För löntagaren blir däremot förhållandet, rent ekonomiskt sett, ofta det motsatta, i det att levnadskostnaderna å orten samtidigt stegras. Det kan därför ej anses annat an ratt och billigt, att de, vilka draga särskild nytta av vissa kommunala anordningar, jämväl få i större utsträckning än andra deltaga i kostnaderna därför • Vad angår de rena landskommunerna, bör det ihågkommas, att nödvändigheten av att trygga tillgången på beskattningsföremål i de olika kommunerna talar för en på intresseprincipen vilande objektbeskattning 1 en k o m m u n med dess begränsade område kunna förhållandena från det ena året till det andra ändras så avsevärt, att, om en beskattning grundades uteslutande på de taxerade inkomstbeloppen, kommunen skulle kunna finna sig ur stånd att fylla sitt skattebehov. ., \jag vill i detta sammanhang erinra, att den nuvarande fastighetsbevillningen utgör en objektskatt. . Enligt vad jag tidigare nämnt har vidare såsom stod for en differentiering i fråga om beskattningen åberopats, att kommunernas utgifter for gemensamma angelägenheter av såväl allmän som av mera lokal natur, därtill otta de mest betydande, icke äro att anse såsom utgifter för årsbehovet utan avse att skapa värden av mera varaktig art, samt att, i den man sa vore torhallandet, det ändamål, för vilket utgifterna gjorts, i större utsträckning komine allenast de samhällsmedlemmar till godo, som stode i en tor längre tid bestående intressegemenskap med kommunen. Särskilt har detta ansetts galla fastighetsägarna; man har nämligen förmenat, att, även om de icke for någon längre tid behölle sina fastigheter, det dock vore tydligt, att fastighetsvärdet inom kommunen rönte inverkan av kommunens hushållning i det hela, vadan hastigt amorterade kommunala kostnader for skapande av bestående värden och därav föranlett lägre skattetryck efter amorteringstidens slut lände särskilt fastighetsägarna, betraktade såsom grupp, till fromma. Jag torde i korthet få beröra ett uti vissa avgivna yttranden framfört uppslag till den kommunala beskattningens ordnande; man har, under förmenande att beskattningen borde läggas uteslutande efter förmåga, visserligen i princip motsatt sig en intressebeskattning men därvid, for att trv«ga tillgången på beskattningsföremål, ifrågasatt den bestämmelse att inkomst av fastighet ej skulle få beräknas lägre än till vissa procent av taxeringsvärdet. Det är påtagligen i känslan av att en ren inkomstbeskattning, sådan denna kommer till uttryck vid vara nutida taxeringar, icke skulle bereda våra landskommuner tillräcklig permanent tillgäng pa beskatt-

16 ningsobjekt, som man föreslagit den nyss antydda begränsningen nedåt i traga om inkomst av fast egendom. En dylik bestämmelse skulle emellertid verka i allra högsta grad obilligt. Den skuldfrie jordägaren, som sutte med en god nettoinkomst, skulle få skatta endast för denna. Den gäldbundne jordagaren, vars deklarerade nettoinkomst ej uppginge till det fastslagna procenttalet av fastighetsvärdet, skulle få skatta för högre belopp än °sin inkomst, och denna skillnad skulle bliva större, ju mindre nettovinst jorden lämnade, det vill säga ju fattigare han vore. En dylik ståndpunkt innebär i själva verket, att man anser sig ej kunna undvara intressebeskattning av tast egendom — mmimiberäkningen skulle nämligen avse endast inkomst av dylik egendom — men att man, i stället för att lägga skatten å all fast egendom, begränsar den till att avse allenast de skuldsatta fastigheterna.» Riksdagen biföll ej det i propositionen framlagda förslaget utan antog i stället, för att lända till efterrättelse provisoriskt och under viss tid, vissa ändringar i bevillningsförordningen. Det sålunda genomförda s. k. kommunalskatteprovisoriet, vilket lades till grund jämväl för nu gällande 1928 års kommunalskattelag kan sägas omfatta — förutom den numera avskaffade kommunala progressivskatten och skogsaccisen — följande två skatteformer, nämligen skatt för fastighet, genom vilken fastighet deltog i den allmänna reparationen gentemot inkomst med 6 procent av jordbruksfastighets taxeringsvärde och 5 procent av annan fastighets taxeringsvärde; inkomstskatt, utgående efter den beskattningsbara inkomsten, vid vars fastställande inkomsten av fastighet beräknades till sitt verkliga belopp men varifrån avdrag finge, i den mån inkomsten därtill försloge, göras för den del därav, som beskattades genom fastighetsskatten, nämligen beträffande jordbruksfastighet 6 procent och beträffande annan fastighet 5 procent å taxeringsvärdet (s. k. procentavdrag). Skälen för riksdagens ståndpunktstagande finnas angivna i andra särskilda utskottets utlåtande (nr 1). Däri anförde utskottet i fråga om den vikt, som borde tillmätas den s. k. intresseprincipen följande (s. 37 ff): »De anmärkningar, som riktats mot de föreslagna nya 'intresseskatterna — fristående fastighetsskatt och näringsskatt vid sidan av en tor a la skattskyldiga gemensam inkomstskatt — hava under utskottets behandling ay ärendet blivit yttermera bestyrkta. Angående den i propositionen hävdade principen om 'intresse' såsom grund för en särskild kommunal beskattning skall utskottet inskränka sig till att uttala, att denna princip vid en mera ingående prövning synes synnerligen vansklig att omS f. t , 1 , f ? r S 1 S i k a . s k a t t e b e s t ä m m e l s e r m e d hänsyn till omöjligheten att på ett tillförlitligt satt gradera olika skattskyldigas 'intresse' i kommunen. Vid utskottets överläggningar har också en märkbar tendens visat sig bland det kungliga forslagets anhängare att undanskjuta den egentliga intresseteorin och i dess ställe låta begreppet 'objektbeskattning' träda i förgrunden genom att identifiera de olika slagen av särskilt 'intresse' inom kommunerna med vissa 'objekt' för särskilda skatteformer samt att motivera en dylik särskild objektbeskattning dels med behovet av fasta skattekällor som aro oberoende av växlingarna i kommunmedlemmarnas personliga inkomster, dels med den särskilda skattekraft, som kan antagas följa av^innehavet av ett dylikt skatteobjekt. Utskottet hyser för sin del den meningen

17 att en dylik förskjutning av den principiella frågeställningen borde kunna bliva av ett visst värde såsom innebärande en mindre omstridd utgångsp u n k t för det kommunala skatteproblemets fortsatta behandling. Att en viss objektbeskattning i kommunerna kan vara behövlig och berättigad vid sidan av skatt på personlig inkomst, lärer icke kunna principiellt bestridas, så mycket mindre som redan vår nuvarande beskattning av jordbruksfastighet och annan fastighet utgör en form av dylik objektbeskattning. Men utskottet vill understryka, att, därest en objektskatt skall kunna motiveras genom den särskilda skattekraft, som innehavet av ett visst objekt anses medföra, så måste också frågan, huruvida en sådan skatteform bör användas och huru skatten i så fall bör avvägas avgöras genom en prövning av denna skattekraft, vilken prövning i realiteten uppenbarligen måste ske enligt principen om skatt efter förmåga. Utskottet anser, att de av Kungl. Maj :t föreslagna intresse- eller objektskatterna icke motsvara denna fordran, samt att de även i övrigt äro anordnade på ett sådant sätt, att de icke kunna förordas till genomförande.» Rörande den föreslagna kombinerade fastighets- och inkomstskatten yttrade utskottet (s. 45 ff): »Den av utskottet föreslagna beskattningen av fast egendom innebär en kombinerad fastighets- och inkomstskatt, i vilken det själva fastigheten påförda beskattningsbara beloppet ingår såsom ett garanterat minimum för dess beskattning. Genom denna anordning vinnes å ena sidan, att kommunerna få behålla ograverad den viktiga skattekälla, som de hittills haft i de stadgade sex procenten på jordbruksfastighets och fem procenten på annan fastighets taxeringsvärden, samt å andra sidan att man undanröjer den anomali, som för närvarande består, nämligen att inkomst av fastighet som överskjuter nämnda procent på taxeringsvärdet, går fri från kommunal beskattning. Det kan tilläggas, att i och med det att en dylik överskjutande inkomst av fastighet underkastas beskattning, vinnes också ett verksamt korrektiv emot alltför låg fastighetstaxering. Att denna kompletterande beskattning av inkomst från fastighet bör kunna tillföra kommunerna ett avsevärt antal nya bevillningskronor, i all synnerhet om noggrannare regler införas för taxeringen av sagda inkomst ligger i sakens natur och bestyrkes av de beräkningar, som utskottet låtit verkställa om verkningarna av de olika motionernas skatteförslag. Utskottet har ingalunda förbisett den anmärkning, som både i den kungl. propositionen och under ärendets behandling blivit framställd mot ifrågavarande anordning ur den synpunkten, att de fastighetsägare, som på grund av skuld eller annan orsak ej nå en nettoinkomst, motsvarande den för fastigheten stadgade procenten av taxeringsvärdet, på detta sätt få skatta för mer än sin inkomst. Men denna olägenhet är — oskiljaktig från all minimibeskattning, den existerar nu och skulle fortfara även enligt Kungl. Maj :ts förslag, och det kan icke begäras av ett förslag till provisorium, att detta skall lösa ett problem, som hittills icke i något framkommet skatteförslag blivit löst.» Tillkomsten av 1928 års kommunalskattelag. 1921 års kommunalskattekommitté avgav år 1924 betänkande angående den kommunala beskattningen (SOU 1924:53 o. 54). Det av kommittén framlagda förslaget till kommunalskattelag (det reviderade A-förslaget) — vilket var av samma principiella innebörd som 1920 års förslag — upptog kommunal repartitionsskatt för fastighet, näring och inkomst. 2—537160.

18 Av dessa skatter var fastighetsskatten och näringsskatten fristående objektskatter, utgående i förhållande till fastighets taxeringsvärde respektive närings på visst sätt beräknade s. k. skattevärde. Inkomstskatten var en personlig, i huvudsak proportionell inkomstskatt. Två reservanter inom kommittén förordade ett förslag, det s. k. reviderade C-förslaget, som i princip överensstämde med kommunalskatteprovisoriet. Kommitténs allmänna ståndpunkt i kommunalskattefrågan framgår av följande principuttalande (s. 149 ff): Kommittén har under sitt arbete ej funnit anledning att till diskussion upptaga frågan om huruvida kommunalbeskattningen borde byggas väsentligen å principen »skatt efter intresse» eller å principen »skatt efter förmåga». Kommittén har funnit detta spörsmål vara av föga praktisk betydelse. I verkligheten är det nog så, att, såsom även i alla föregående förslag faktiskt skett, hänsyn måste tagas till båda de sidor av problemet, som tagit sig uttryck i nämnda formler. Såsom förut nämnts, måste kommunalskatten fylla vissa förhandenvarande behov, och problemet blir att fördela skattesumman på kommunens skattdragande medlemmar så rimligt och skäligt, d. v. s. så rättvist som möjligt. Skall detta kunna ske, är det förvisso icke nog att såsom i fråga om statsskatten allenast spörja om skatteförmågan; även andra synpunkter måste härvid få göra sig gällande. Inom det relativt trånga beskattningsområde, som kommunen bildar, finnas vissa slag av beskattningsobjekt, som äro mera intimt förbundna med kommunen än andra, vissa, som av de kommunala anordningarna kunna hava mera omedelbart och direkt gagn än andra, vissa, som kunna förorsaka kommunen direkta kostnader i högre grad än andra; och det måste vara rimligt och skäligt, att hänsyn tages härtill vid utmätande av deras bidragsskyldighet till kommunen. En sådan särställning intaga enligt A- och B-förslagen fastighet och näring inom kommunen, enligt G-förslaget fastighet. De skäl, som lågo till grund för kommittémajoritetens ställningstagande i fråga om fastighetsbeskattningen gingo väsentligen ut på att det endast med ett objektskattesystem vore möjligt att åstadkomma rättvisa och jämlikhet i beskattningen dels emellan de olika fastighetsägarna inbördes dels ock emellan dessa fastighetsägare såsom grupp betraktade och andra skattdragande. Kommittén framhöll sålunda, att objektskatten fördelade merbelastningen å fastighet efter likformiga grunder mellan fastighetsägarna samt att objektskatten i kombination med en inkomstbeskattning utjämnade skattetrycket mellan fastighetsägarna så att detta bleve hårdare för de ekonomiskt bättre ställda och lindrigare för de ekonomiskt svagare. Ävenså ansåg kommittén, att ur taxeringsteknisk synpunkt ett objektskattesystem vore vida överlägset ett garantiskattesystem, som medförde tekniska svårigheter av den art att resultatet av taxeringarna kunde befaras bliva i stor omfattning förryckt. Reservanterna voro eniga med kommittémajoriteten om att fastigheterna med avseende å uppbärande av skattetungan inom kommunerna intoge en särställning. Att en fastighet på grund av sitt närmare och fastare samband med kommunen och större beroende av de kommunala institutionerna hade ett större ansvar för kommunens ekonomi, vore av gammalt anfört och er-

19 känt, och det låge i viss mån i sakens natur, att, i den mån andra skattekällor sinade, fastigheterna inom kommunen måste träda till för att fylla de oundgängliga behoven. Däremot delade ej reservanterna majoritetens uppfattning, att fastighet såsom skatteobjekt hade en annan och större bärkraft än exempelvis den rena arbetsinkomsten. Lösningen av kommunalskattefrågan borde enligt reservanternas mening fortfarande sökas i en riktigt avvägd kompromiss mellan hänsynen till den enskildes skatteförmåga och kommunens intresse att i fastigheterna äga säkerhet för behövlig skatteintäkt. C-förslaget innebure en sådan kompromiss, som å ena sidan — utan att medföra någon omvälvning av det bestående — skänkte kommunerna avsedd trygghet och å andra sidan ej ställde hårdare krav på fastighetsägaren än som vore nödvändigt. Reservanterna hävdade, att A-förslagets skattebestämmelser skulle i förhållande till provisoriet eller C-förslaget, medföra en ökad skattetunga för fastigheterna, vilken icke motsvarades av ett ökat behov av skattekronor inom kommunen. Kommittémajoriteten hade framhållit, att den »velat bibehålla belastningen på jordbruksfastighet vid ungefärligen den nivå, som den haft under provisoriet». Reservanterna åsyftade ej heller någon lindring, men ansågo, att just status quo äventyrades genom A-förslaget, som i stället komme att medföra en ytterligare overvaluing av skattebördan på jordbruket och andra näringar, vilka för sin verksamhet vore beroende av ett större fastighetsinnehav. Provisoriet hade medfört en sådan övervältring på fastigheterna, som under detta fått bära 33 procent av skattetrycket mot förut 19 procent. Denna överflyttning hade kunnat förklaras och åtminstone i viss grad försvaras av den då ännu bestående relativt gynnsamma konjunkturen för landets näringsliv. En ytterligare övervältring av skattebördan på fastigheterna kunde ej undgå att hava för jordbrukare och andra fastighetsägare samt därmed för hela landet synnerligen ödesdigra följder. Sedan genom remisser yttranden infordrats över kommittébetänkandet, gjordes detta till föremål för överarbetning av särskilda sakkunniga, kallade 1924- års skatteberedning. I anslutning till skatteberedningens utredningar och förslag framlades för riksdagen 1927 års proposition med förslag till kommunalskattelag m. m. (nr 102). Detta förslag utgick från att det gällande garantiskattesystemet skulle bibehållas och att det av 1921 års kommunalskattekommitté utarbetade förslaget till fristående objektbeskattning av fastigheter och näringsföretag sålunda ej skulle läggas till grund för skattesystemet. I den allmänna motiveringen för det framlagda förslaget framhöll departementschefen att han anslöte sig till det uttalande angående intresseprincipens tillämpning vid den kommunala beskattningen, som gjorts av särskilda utskottet vid 1920 års riksdag (se ovan sid. 16). Enligt departementschefens uppfattning rådde en praktiskt taget fullständig enighet därom, att objektbeskattning i någon form vore nödvändig inom kommunerna, på det att dessa måtte kunna under dåliga inkomstår vara tryggade i avseende å tillgången till beskattningsföremål. Även därom rådde en ganska en-

hällig mening, att denna objektbeskattning måste åtminstone i främsta rummet avse fastigheter. Beträffande frågan huruvida vid objektbeskattningen av fastighet provisoriets garantiskattesystem borde bibehållas eller utbytas mot en fristående objektskatt vid sidan av en inkomstskatt, anförde departementschefen, sedan han lämnat en redogörelse för de olika systemens inverkan på fördelningen av skattebördan, sammanfattningsvis bl. a. följande (s. 141 ff): »Till förmån för systemet med fristående objektskatter kan enligt min uppfattning obestridligen åberopas dels den omständigheten, att det åstadkommer en fördelning av skattebördan mellan fastighetsägarna inbördes, som teoretiskt sett tager större hänsyn till skatteförmågan än garantiskattesystemet, dels att det har vissa tekniska företräden. Dessa fördelar hava blivit så utförligt belysta i kommunalskattekommitténs betänkande, att jag ej behöver här ytterligare utveckla desamma. Vore den uppfattningen allmän i landet, att det nuvarande systemet är orättvist just i avseende å skattebördans fördelning mellan fastighetsägarna inbördes, så skulle väl därför skäl finnas att på allvar reflektera på ett system, som i detta hänseende vore bättre, och göra detsamma till föremål för ingående provundersökningar för att med större grad av visshet än det nu är möjligt konstatera dess verkningar. Av de inkomna yttrandena övertygas man dock ej, att en dylik uppfattning allmänt råder. I stället bibringas man den bestämda föreställningen, att framför allt bland fastighetsägarna själva råder den meningen, att det nuvarande systemet är rättvisare än den fristående objektbeskattningen och att någon ändring ej är behövlig. Detta för majoritetsförslagets anhängare måhända svårförklarliga ståndpunkttagande torde i viss mån vara grundat på den omständigheten, att fastighetsskatten för närvarande icke alltid i realiteten är blott en objektskatt, utan i sig inkluderar skatt på inkomst av det arbete, som nedlägges å fastigheten av brukaren och hans familj, samt att den stora massan av brukningsenheter i vårt land äro sådana, för vilka inkomsten av detta arbete är större än av det kapital, som fastigheten representerar. För den skull måste den nuvarande fastighetsskatten vid en eventuell övergång till ett fristående objektskattesystem ersättas med en objektskatt av betydligt mindre tyngd än den av kommittén föreslagna för att icke av den stora massan fastighetsägare kännas såsom en ökad belastning. Med hänsyn till berörda ståndpunkttagande och då övriga skattskyldiga i allmänhet ej skulle beröras av reformen — ty man tänker sig ju fördelningen mellan å ena sidan fastighetsägarna, å andra sidan övriga inkomsttagare oförändrad — synes anledning saknas för dessa övriga att söka framtvinga reformen.» I vid 1927 års riksdag framlagda motioner yrkades bl. a. införande av ett system med fristående objektskatt å fastighet. Första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag (kommunalskatteutskottet) förordade i fråga om huvudprinciperna för den kommunala beskattningen propositionens förslag (utlåtande nr 1). I sådant avseende anförde utskottet efter att hava berört de i propositionen framförda skälen för garantiskattesystemets bibehållande i huvudsak följande (s. 31 ff): »Av anförda och andra under den långvariga diskussionen i detta ämne framkomna skäl har även utskottet blivit övertygat, att kommunalskattefrågans lösning bör ske i enlighet med garantiskatteprincipen, och är det härvid särskilt två synpunkter, som för utskottet framstått såsom avgö-

21 rande. En sådan lösning sluter sig till den hävdvunna ordningen för den kommunala fastighetsbeskattningen såsom en naturlig utveckling i enlighet med ändrade förhållandens berättigade krav utan att medföra någon tvär omkastning, ett på skattelagstiftningens område synnerligen viktigt psykologiskt moment. Vidare får ihågkommas, att kommunalskattefrågans, liksom andra skattefrågors, lösning ligger i ett rätt avvägande mellan två motsatta intressen, den skatteberättigades och de skattskyldigas. Emot kommunens intresse av garanterad skatteinkomst står fastighetsägarnas intresse att icke betungas mera än nödigt. Nu har det aldrig påståtts annat än att det förra intresset blivit behörigen tillgodosett med nu gällande bestämmelser och att detsamma skulle bliva det i fortsättningen i mån av lämpliga repartitionstal för garantin. Å andra sidan hava efter allt att döma fastighetsägarna själva funnit sig väl med provisoriet i huvudsak och otvetydigt uttalat sympatier för systemets bibehållande i definitiv form.» Vid utskottets utlåtande voro fogade ett flertal reservationer. I en reservation yrkades sålunda avslag å propositionens förslag i huvudsak samt förlängning av kommunalskatteprovisoriet till och med år 1929. Tillika hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning, på vad sätt och i vad mån tryggandet åt kommunerna av tillgång på fasta beskattningsunderlag kunde, oavsett i vilken form detta skulle ske, komma att åvila jämväl andra beskattningsföremål än fastighet, samt framläggande för riksdagen — i samband med nytt förslag till lösning av kommunalskattefrågan — av utredningens resultat. Vad angår fastighetsbeskattningen anfördes i reservationen att 1920 års provisorium icke följde så rationella linjer, att det kunde utgöra grundvalen för ett definitivt ordnande av den kommunala beskattningen i vårt land. Sålunda ledde det därtill, att den ekonomiskt svage fastighetsägaren drabbades hårdare och den ekonomiskt bättre ställde lindrigare; dess struktur medgåve ej heller tillbörligt hänsynstagande till fastighetsägarens försörjningsplikt m. m. Härjämte medförde det stora svårigheter vid den praktiska tillämpningen, som gjorde taxeringsarbetet onödigt komplicerat och ohanterligt. Dessa olägenheter komme att vid genomförande av Kungl. Maj :ts förslag bliva för lång tid framåt kvarstående i vårt kommunalskatteväsen. Vid frågans behandling i riksdagen bifölls i huvudsak utskottets förslag av första kammaren, medan andra kammaren biföll den förutnämnda reservationen. Sedan frågan om ett definitivt ordnande av kommunalskattefrågan sålunda förfallit, beslöt riksdagen om förlängning av provisoriet till och med utgången av år 1929. Under debatten gåvos emellertid från olika håll uttryck åt önskemålet att förslag i kommunalskattefrågan, i huvudsaklig överensstämmelse med 1927 års proposition, måtte, utan att den beslutade nya provisorietidens utgång avvaktades, ånyo föreläggas riksdagen. I överensstämmelse med de vid 1927 års riksdag framkomna önskemålen framlades för riksdagen 1928 års proposition med förslag till kommunalskattelag m. m. (nr 213). Det framlagda förslaget överensstämde vad beträffar beskattningen av fastighet nästan helt med 1927 års proposition. I propositionen åberopade föredragande departementschefen i huvudsak den

22 vid 1927 års proposition i ämnet fogade motiveringen samt framhöll, att utsikterna att i riksdagen genomföra ett förslag efter andra än gällande principer för det dåvarande syntes ytterst små. Särskilda utskottet vid 1928 års riksdag tillstyrkte i avgivet utlåtande (nr 1) i huvudsak propositionens förslag. Tillika beslöt utskottet föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning bl. a. angående spörsmålet om en särskild beskattning av näringsföretag och penningkapital. Inom utskottet yrkades reservationsbevis bl. a., att repartitionstalet för jordbruksvärde skulle bestämmas till 0,05. Därvid förordades dock icke någon motsvarande sänkning av repartitionstalet för skogsvärde, enär det ej ansågs tillrådligt att alltför mycket beskära skogskommunernas tillgång till beskattningsföremål. Riksdagen beslöt i de nu berörda huvudpunkterna i enlighet med det i propositionen framlagda förslaget. I samband med antagandet av den nya kommunalskattelagen upphävdes från och med ingången av år 1929 kommunalskatteprovisoriet och den allmänna bevillningen till staten. Riksdagen gjorde tillika, i överensstämmelse med utskottets förutnämnda förslag, framställning om utredning bl. a. rörande särskild näringsbeskattning (skrivelse nr 344).

III. FASTIGHETSBESKATTNINGEN EFTER ANTAGANDET AV 1928 ÅRS KOMMUNALA SKATTELAG - ÄNDRINGAR, UTREDNINGAR OCH DISKUSSIONER. Tiden före kommunalskatteutredningens förslag. Vid 1930 års riksdag yrkades i olika motioner sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde till 0,05. Bevillningsutskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t bl. a. framhålla önskvärdheten av att de i 1928 års ovan berörda riksdagsskrivelse omförmälda utredningar, i vad dessa avsåge själva beskattningsgrunderna, måtte utföras med den skyndsamhet som med hänsyn till uppgifternas natur och omfattning vore möjlig. Riksdagen beslöt i enlighet med bevillningsutskottets hemställan. I anledning härav uppdrogs åt särskilda sakkunniga, vilka antogo benämningen 1930 års kommunalskatteberedning, att verkställa de av riksdagen sålunda ifrågasatta utredningarna i kommunalskattefrågan. Inom beredningen verkställdes en utredning rörande förskjutningen av den kommunala skattebördan mellan olika slag av beskattningsföremål vid sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet enligt olika alternativ (se SOU 1931:31). Utredningen grundades på en statistisk bearbetning av taxeringsresultatet för år 1930 i 110 kommuner. Uti proposition till 1932 års riksdag (nr 220) föreslogs bl. a. sådan ändring i kommunalskattelagen att repartitionstalet för jordbruksvärde skulle nedsättas till 0,05. Riksdagen biföll propositionen. I en motion (II: 271) vid 1931 års riksdag riktades uppmärksamheten på gällande garantiskattesystems verkningar vid taxeringen för inkomst av skog och åberopades därvid innehållet i vissa likartade motioner vid 1927 och & 1928 års riksdagar. Motionären framhöll, att beskattningen drabbade ägarna av större och mindre skogsfastigheter olika hårt. Då skogsuttagen från större skogskomplex, hörande till en enda förvärvskälla, regelmässigt kunde göras mera kontinuerligt och j ä m n t men ägare av mindre skogsområden av ekonomiska eller andra skäl merendels torde se sig nödsakade att koncentrera sina skogsuttag till ett färre antal år, vore ägare av större skogskomplex i tillfälle att bättre utnyttja på fastigheterna belöpande procentavdrag. Genom den sålunda ernådda skattelindringen bleve icke endast kommunerna lidande utan den återverkade även på andra enskilda skattedragare genom förhöjd utdebitering. Rättvisan krävde, att skattelagarna så avfattades att de drabbade alla skattskyldiga lika i förhållande till deras inkomst.

24 Motionen, som åsyftade, att 1930 års kommunalskatteberedning skulle anmodas beakta det påtalade missförhållandet, föranledde icke någon riksdagens åtgärd, enär beredningen på grund av särskild hemställan i 1928 års riksdagsskrivelse (nr 344) erhållit i uppdrag att verkställa utredning av frågan om förvärvskällornas omfattning vid beskattning av inkomst av jordbruksfastighet. Beredningen avlät en den 11 december 1931 dagtecknad underdånig skrivelse i ämnet. Rörande den förutsatta högre skattebelastningen av skogar i enskild ägo vid jämförelse med de av aktiebolag ägda skogarna hänvisade beredningen i skrivelse till av beredningen verkställda undersökningar i ifrågavarande hänseende, vilka dock med hänsyn till den begränsade omfattningen icke tilläte mera vittgående slutsatser. Beredningen fann sig emellertid kunna konstatera, att möjligheten att utnyttja procentavdraget syntes vara mindre för de större fastigheterna än för de smärre och mindre för enskilda ägare av större fastigheter än för aktiebolagen men att möjligheten att utnyttja procentavdragen synbarligen skiftade i högre grad för aktiebolag än för enskilda. Beredningen framhöll i anslutning härtill att det ej vore skäl att pålägga enskilda ägare av större fastigheter den ökning av fastighetsskattebördan, som skulle bliva ett sannolikt resultat av förvärvskällornas uppdelning på smärre enheter än de dåvarande. Med förmälan att beredningen vid fullföljande av sitt uppdrag komme att ägna fortsatt uppmärksamhet åt nu berörda spörsmål, förordade beredningen, att den framställda begäran om utredning i frågan icke måtte föranleda någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd. I propositionen till 1932 års riksdag med förslag till ändringar i kommunalskattelagen (nr 220) anmälde föredragande departementschefen ifrågavarande utredning utan att föreslå någon särskild åtgärd i anledning av densamma. I en motion vid 1933 års riksdag (II: 27) påtalades, att gällande garantiskatt utginge oberoende av den verkliga inkomsten och utan någon som helst avdragsrätt för skuldränta. Vid jämförelse med andra skattedragare ställdes jordbrukarna härigenom i en oförmånlig särställning, och garantiskatten utgjorde särskilt i rådande depressionstider för jordbruket en tyngande och orättvis börda. Även mellan jordbrukarna inbördes verkade garantiskatten ytterligt ojämnt. En jordbrukare, som häftade i skuld för allt vad han ägde, hade lika hög garantiskatt som den skuldfrie, ehuru skattekraften i de båda fallen måste vara mycket olika. Då inkomsten av jordbruk och skogsbruk sällan uppginge till garantiskattens belopp, framträdde ölägenheterna starkare på detta område än då det gällde annan fastighet. Motionärerna ifrågasatte därför en särskild rätt till ränteavdrag. I anledning av motionen uttalade bevillningsutskottet (betänkande nr 20), att ett bifall till det framlagda förslaget skulle innebära ett avsteg från de principer, varpå kommunalbeskattningen vore byggd. Med hänsyn härtill syntes det framlagda spörsmålet, i den mån detsamma kunde förtjäna beaktande, böra göras till föremål för avgörande först i samband med en allmän revision av den kommunala beskattningen. Riksdagen beslöt i enlighet

25 med utskottets hemställan, att motionen icke skulle föranleda någon dess vidare åtgärd. I en motion vid 1935 års riksdag (II: 8) yrkades utredning angående sådan ändring av grunderna för åtnjutande av familjeavdrag att dylika avdrag skulle kunna medgivas jämväl vid taxering till kommunal fastighetsskatt. Vidare hemställdes i en motion vid samma års riksdag (II: 399) om utredning rörande ändrade bestämmelser i kommunalskattelagen, ägnade att förhindra att skattebelastningen å inkomst av fastighet skärptes vid sänkt allmänt ränteläge. I motionen framhölls, att en sänkning av ränteläget verkade till höjning av taxeringsvärdena och därigenom till skärpning av fastighetsskattens belastning. Ränteläget hade, såsom i motionen närmare utvecklades, i vårt land varit statt i sjunkande under senare år. Motionären hänvisade därför bl. a. till möjligheten att hava rörliga repartitionstal. Dessa förutsattes skola variera med effektiva medelräntan för statsräntelån. Här berörda jämte andra vid 1935 års riksdag väckta motioner behandlades i bevillningsutskottets betänkande nr 54. Däri framhöll utskottet, att utskottet fann önskvärt, att utredningen av kommunalskattefrågan inom en nära framtid åter upptoges. Beträffande frågan om rätt till familjeavdrag vid kommunal fastighetsskatt framhöll utskottet, att det framställda yrkandet härom borde övervägas, om ock enligt utskottets mening åtgärder i sådant syfte näppeligen kunde vidtagas utan att garantiskattesystemet ersattes med ett system med fristående objektskatt. Med anledning av en i vissa motioner (I: 272 och II: 460) framförd kritik mot garantiskattesystemet i vad gällde beskattningen av skogsfastighet uttalade utskottet, att det vore obestridligt att beskattningen av växande skog, oavsett accisen, i vissa fall verkade hårdare än fastighetsbeskattningen i allmänhet på den grund att avverkningarna skedde så ojämnt att den i fastighetsskatten inneslutna garantien i större utsträckning toges i anspråk beträffande skogsfastigheter än beträffande andra fastigheter. Utskottet fann det angeläget, att åtgärder vidtoges i syfte att undanröja denna ojämnhet i beskattningen och berörde den utvägen till vinnande av ändring häri att ägare av skogsfastighet medgåves rätt att för avverkningsåret åtnjuta avdrag även för den garanti, som påförts under ett antal av de senaste åren och icke då kunnat avdragas. Utskottet uttalade emellertid, att de med en sådan anordning förenade taxeringstekniska svårigheterna uppenbarligen vore betydande, och att vid den av utskottet ifrågasatta utredningen därför borde undersökas, om dessa kunde övervinnas. Beträffande det framförda uppslaget att låta repartitionstalen för fastighet variera med ränteläget anförde utskottet, att, ehuru såväl principiella som praktiska betänkligheter kunde hysas mot att slå in på en sådan väg, utskottet likväl ansåge lämpligt att frågan om ett förändrat ränteläges inverkan å fastighetsbeskattningen, i den mån denna fråga kunde förtjäna beaktande, övervägdes vid det fortsatta utredningsarbetet.

26 Utskottets betänkande, vilket godkändes av riksdagen, utmynnade i en hemställan att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta om återupptagande av utredningen på kommunalbeskattningens område samt att Kungl. Maj :t vid denna utredning ville beakta de synpunkter, som utskottet i betänkandet framhållit. I enlighet med utskottets hemställan avlät riksdagen skrivelse nr 282 med begäran om utredning i angivna hänseende.

Kommunalskatteberedningens förslag av år 1942 beträffande fastighetsbeskattningen. Med föranledande av riksdagens skrivelse beslöt Kungl. Maj :t år 1936 tillsätta en kommitté, benämnd kommunalskatteberedningen, med uppdrag att verkställa utredning rörande den kommunala beskattningen jämte därmed sammanhängande frågor. Kommunalskatteberedningen avgav den 18 juli 1942 ett betänkande angående den kommunala beskattningen (SOU 1942:34). Enligt betänkandet skulle de kommunala beskattningsföremålen såsom hittills vara av två slag nämligen inkomst och fastighet. Med hänsyn till kommunernas behov av ett fast skatteunderlag hade en särskild fastighetsbeskattning befunnits alltjämt vara nödvändig. Denna beskattning hade dessutom ansetts sedan så lång tid tillbaka hava inverkat på fastighetsvärdena att dess borttagande kunde befaras innebära en opåkallad rubbning i de bestående egendomsförhållandena. Beträffande fastigheternas särskilda belastning föreslog beredningen en övergång från det nuvarande garantiskattesystemet till fristående objektskatt, så att viss del av fastighets taxeringsvärde skulle ingå i det kommunala skatteunderlaget utan att fastighetsinkomstens storlek rönte inverkan därav vid inkomstbeskattningen. Detta borde enligt beredningens uppfattning leda till en rättvisare fördelning av fastighetsägarnas bördor. Den faktiskt utgående objektskattens storlek påverkades då icke av ovidkommande förhållanden. Storleken av den föreslagna objektskatten å fastighet hade beredningen sökt avväga på sådant sätt, att den skulle medföra en lika stor sammanlagd belastning av fastighetsägarna i förhållande till övriga skattskyldiga som den nuvarande garantibeskattningen, varvid jämförelse skett på grundval av skatteunderlaget vid bl. a. 1936 års taxering. För att i stort sett uppnå denna verkan hade beredningen funnit ett repartitionstal av 0,025 för fastighet vara erforderligt. Med den av beredningen förordade ordningen för fastigheternas deltagande i repartitionen skulle inkomsten bliva föremål för en helt fristående beskattning. Fördelarna av en renodlad inkomstskatt till kommunen ansåg beredningen vara avsevärda. En sådan skatt bleve framför allt bättre anpassad efter skatteförmågan. Ortsavdragen skulle kunna utnyttjas mera ef-

27 fektivt varigenom de bättre konime att fylla sin uppgift att åstadkomma en differentiering mellan de skattskyldiga efter försörjningsbördan. Särskilda yttranden avgåvos av vissa av beredningens ledamöter. I ett av dessa yttranden, som avgivits av herr Veländer, togs sikte på fastighetsskattens avveckling. Remissyttranden över kommunalskatteberedningens förslag. I de yttranden, som efter remiss avgavs över kommunalskatteberedningens förslag, synes i allmänhet enighet ha rått därom, att fastighetsskatten i princip vore oberättigad och egentligen borde avskaffas, därest så kunde ske med hänsyn till skatteunderlaget för kommunerna. Två länsstyrelser vore emellertid av annan mening. Länsstyrelsen i Gotlands län ansåg sålunda ej att principen skatt efter förmåga utgjorde något hinder för objektskatt beträffande fast egendom. Länsstyrelsen i Gävleborgs län erinrade om att äganderätten till jordbruksfastighet tillförsäkrade ägaren avkastning och ett stadigvarande arbete på den egna fastigheten. Ägaren intoge härigenom en väsentligt tryggare ställning än exempelvis en skogs- eller industriarbetare. Liknande om än i mindre grad vore förhållandet med ägare av annan fastighet. Då sålunda fastigheter vore verkliga realvärden samt härtill konime, att beskattningen, i vad densamma gällde inkomst av fastigheter, icke kunde anses lika effektiv som beskattningen av andra slag av inkomst, beroende på svårigheter att kontrollera vissa inkomster av fastighet och på lagbestämmelsernas svårtillämplighet, syntes vid ett totalt upphävande av fastighetsbeskattningen risk för en viss obehörig förskjutning av skattebördan från fastighetsägarna till andra skattskyldiga kunna uppstå. Av de remissinstanser som ansågo fastighetsskatten principiellt oberättigad, medgåvo flertalet, att man svårligen — åtminstone under den närmaste tiden — kunde avskaffa densamma. Industriförbundet framhöll därvid, att borttagande av fastighetsskatten med därav följande ökning av utdebiteringen ytterligare skulle begränsa antalet kommuner, lämpade för utövande av rörelse, till förfång för näringslivet och det allmänna. Kammarrätten framhöll, att därest småkommuner komme att bliva sammanslagna till större enheter, risken för fluktuationer i skatteunderlaget i viss omfattning borde komma att minska, då ju detta brukade vara mera stabilt i större kommuner än i mindre. Bortsett härifrån syntes det emellertid mindre tilltalande att vid sökandet efter ett fast skatteunderlag för kommunerna nödgas stanna för att välja endast fastigheterna därför att dessa vore så att säga lättare åtkomliga än näringar och penningkapital. Om det andra av beredningen åberopade skälet — att ett borttagande av fastighetsbeskattningen skulle medföra vissa mindre önskvärda verkningar i fråga om de bestående egendomsförhållandena — ansåge sig kammarrätten ej kunna göra något bestämt uttalande. Redan svårigheten att bedöma de verkningar i ena eller andra avseendet, som ett borttagande av fastighetsskat-

28 ten skulle medföra, talade emellertid enligt kammarrättens mening mot en rubbning av det bestående. Kammarrätten ansåge sig därför trots vissa betänkligheter böra biträda beredningens förslag om bibehållande av en särskild beskattning av fastigheterna. (En ledamot av kammarrätten reserverade sig och förordade fastighetsbeskattningens avskaffande.) Lantbruksstyrelsen framhöll, att i den mån skäliga priser i framtiden kunde erhållas för jordbrukets produkter konime fastighetsskattens betydelse för det kommunala skatteunderlaget att avsevärt minska. Det vore anledning förmoda, att jordbrukets inkomster skulle i det stora hela lämna trygghet för ett tillfredsställande skatteunderlag för landsbygdens kommuner och särskild fastighetsskatt sålunda bliva obehövlig. Med hänsyn till risker för dåliga skördar eller missväxt hade lantbruksstyrelsen dock icke ansett sig kunna förorda ett fullständigt slopande av all fastighetsbeskattning. En del remissinstanser synes emellertid ha ansett, att man borde slopa fastighetsskatten omedelbart, eventuellt under en viss awecklingstid. Sålunda föreslogs fastighetsbeskattningens avskaffande av riksräkenskapsverket, 2 länsstyrelser (Södermanlands och Värmlands län), 5 hushållningssällskap (Jönköping, Kronoberg, Kalmar norra, Örebro och Halland), 8 kommuner (Huskvarna och Luleå städer och 6 landskommuner), 2 handelskammare (Östergötlands och Södermanlands samt Västernorrlands och Jämtlands) samt fastighetsägareförbundet. Av dessa förordade riksråkenskapsverket en successiv avveckling av fastighetsskatten genom på varandra följande sänkningar av repartitionstalet i samband med åtgärder för skapande av mera bärkraftiga kommuner och en effektivisering av den kommunala fondbildningen. I princip borde enligt riksräkenskapsverkets mening alla speciella skatter förbehållas staten, medan den kommunala beskattningen borde bygga allenast på det kommunala inkomstskatteunderlaget. Fastighetsskatten vore närmast jämförlig med en särskild skatt å förmögenhet och en kommunal sådan beskattning vore icke förenlig med en systematisk uppläggning av skattesystemet. Fastighetsvärdena kunde visserligen antagas bli påverkade av fastighetsskattens borttagande, men det skulle beträffande ett stort antal fastigheter bli följden även vid ett genomförande av beredningens förslag. Detta argument vore för övrigt ej så betydelsefullt vid en successiv, över en lämplig period genomförd avveckling. Det för bibehållande av fastighetsskatten anförda skälet att den skulle vara nödvändig för att trygga skatteunderlaget för en del kommuner ansåg riksråkenskapsverket icke böra vara avgörande bland annat med hänsyn till den mera begränsade betydelsen av fastighetsgarantier i det nuvarande samhällets hushållning. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhöll att svårigheterna vid kriser mera ändamålsenligt kunde övervinnas genom kommunala fondbildningar. Länsstyrelsen i Värmlands län ansåg, att ersättning för det minskade skatteunderlaget i vissa kommuner kunde givas genom lämpligt skatteutjämningsförf ärande.

29 Västernorrlands och Jämtlands handelskammare framhöll, att redan totala beloppet av objektskattebelastningen av fastighet för hela riket närmast syntes peka i den riktningen, att med ett avskaffande av fastighetsskatten förbundna olägenheter eller svårigheter borde kunna bemästras. Det skäl, som kommunalskatteberedningen främst åberopat till stöd för en omläggning av gällande garantiskattesystem till ett system med fristående objektskatt, det nämligen att större rättvisa skulle ernås fastighetsägarna emellan, ity att därigenom bättre utrymme än för närvarande skulle vinnas för utnyttjande av ortsavdragen för familjeförsörjare, vore föråldat. Enighet syntes nämligen råda om att familjeförsörjarna icke kunde beredas erforderlig lättnad genom reglering av ortsavdragen, varför ett system med direkta barnbidrag vore att förvänta. Icke heller kunde den av beredningen framförda synpunkten att garantiskattens slopande skulle innebära en förmögenhetsövervältring till förmån för fastighetsägarna tillerkännas särskild betydelse. Det kunde icke med bestämdhet antagas att garantiskatten medfört direkta återverkningar på fastighetsvärdena. Däremot framstode det som uppenbart, att en objektskatt med enhetlig belastning av alla fastigheter konime att medföra en däremot svarande minskning av dessas värde. En övergång från garantiskatt till fristående objektskatt komme vidare att medföra en omfördelning av skattebördan i kommunerna till förfång för bl. a. landets näringsliv. Industri- och handelsföretag med egna fastigheter i sin rörelse skulle få en merbelastning av inemot 20 procent. Skattebelastningen i kommunalt hänseende i Norrland vore mellan 20 och 25 procent högre än i landet i övrigt. Det vore av utomordentligt intresse för arbetsoch företagarlivet i Norrland att icke hämmas av en skattebelastning väsentligt härdare än i landets övriga delar och som därtill vilade på ett fiktivt skatteunderlag. Enligt handelskammarens mening borde övervägas huruvida icke objektbeskattningen av fastighet kunde helt avvecklas eller i varje fall begränsas till det minsta möjliga. Beträffande frågan om bibehållande av garantiskatten eller dess ersättande med en fristående objektskatt var meningarna i remissyttrandena synnerligen delade. Vad först angår de av frågan närmast berörda — kommunerna och fastighetsägarnas representanter — så förordades bibehållande av garantibeskattningen av 33 kommuner (15 städer och 18 landskommuner) samt genomförande av fristående objektbeskattning av 34 kommuner (30 städer och 4 landskommuner). Av de kommuner, som förordade garantiskattens bibehållande, uttalade exempelvis Stockholms stad, att garantiskatten verkade skatteutjämnande, då den gåve ett större skatteunderlag vid lågkonjunktur. Ett borttagande av denna utjämningsverkan vore föga lyckligt. Staden påpekade vidare, att förslaget för stadens del skulle medföra överflyttning av cirka 500 000 skattekronor från fastighetsägare till andra skattskyldiga. Solna stad uppgav, att förslagets genomförande skulle för staden innebära en reell minskning med cirka 15 000 skattekronor. Fastighetsägarna inom staden skulle tillföras en minskad utgift, som motsvarade förränt-

ningen av ett kapital mellan 3 000 000 och 3 500 000 kronor. Riktigheten härav kunde ifrågasättas, då garantiskatten å fastighet vid köp och försäljning alltid ansetts utgöra en fastigheten åvilande utgift, varför garantiskatten också städse påverkat köpeskillingarna. Älvkarleby kommun (Uppsala län) påvisade, att en omläggning av fastighetsskatten från garantiskatt till objektskatt för kommunernas vidkommande skulle komma att innebära ett avsevärt reducerat skatteunderlag, då de skatter, som härledde sig från fastighetsvärdena å de tvenne inom socknens gränser belägna kraftverken, skulle komma att nedsättas med 50 %. Detta skulle innebära ett reducerat skatteunderlag om cirka 8 %. Nässjö stad framhöll, att kommunalskatteberedningens argumentering närmast talade för bibehållande av garantiskatten. Skulle en ändring komma till stånd borde denna ske under hänsynstagande till att en härav föranledd stegring av fastighetsvärdena i någon form konime det allmänna till godo. Ett genomförande av förslaget skulle för Nässjö stads vidkommande betyda en minskning av skatteunderlaget med nära 3 %. Rävinge kommun (Hallands län) uttalade, att förslaget skulle leda till att de mindre jordbruken bleve hårdare beskattade än de större, eftersom de större jordbruken sällan visade något överskott. Det sist sagda gällde även beträffande sådan annan fastighet, som inrymde allenast bostad åt ägaren. Stora Mellösa kommun (Örebro län) ansåg, att förslaget innebure en direkt orättvisa mot ägare av små och medelstora jordbruk. Härnösands stad framhöll, att förslaget för vissa fastighetsägare skulle innebära lindring i beskattningen. Detta skulle leda till en icke motiverad värdestegring å fastigheterna. För andra fastighetsägare åter skulle förslaget medföra en skärpt beskattning. Förutom att denna skärpning komme att te sig hård och orättvis, kunde den leda till försök att övervältra skatteökningen på hyresgästerna. Stadsförbundet ville ej motsätta sig förslaget om fristående objektskatt, men yrkade förnyad undersökning rörande repartitionstalet, då en höjning för städernas del syntes allmänt påkallad. Landskommunernas förbund ansåg, att en garantiskatt med ett väsentligt sänkt repartitionstal vore att föredraga framför den av beredningen föreslagna objektskatten (reservation av 3 styrelseledamöter för beredningens förslag). Landstingsförbundet (med reservation av en styrelseledamot) tillstyrkte fristående objektskatt. Denna skatteform förordades också av samtliga landsting med undantag av Västerbottens läns landsting, som anslöt sig till den av beredningsledamoten Veländer avgivna reservationen. Lantbruksförbundet framhöll, att förslaget skulle innebära återupplivande av de efter inånga diskussioner och med mycken möda avskaffade grundskatterna. — En redovisning av jordbruksinkomster efter bokföringsmässiga grunder, varom utredning påginge, skulle komma att medföra en utjämning mellan de olika beskattningsåren, varigenom man ernådde ett jämnare skatteunderlag. Rätt för jordbrukare att vid inkomsttaxering få göra avsättning

31 till investeringsfonder, varom framställning gjorts, skulle även medföra utjämning av skatteunderlaget över olika beskattningsår. Även den kommunala fondbildningen, som trätt i kraft sedan betänkandet avgivits, verkade utjämnande och detsamma kunde sägas om sammanslagningen av kommuner till större kommunala enheter. — Ett införande av den föreslagna objektskatten skulle medföra en ökning av jordbrukets skattebörda, medan förvärvskällan annan fastighet komme att erhålla en gynnsammare ställning än tidigare. Skattelättnaden för annan fastighet komme inom kommunerna att medföra en skatteövervältring på andra skattskyldiga och då främst å idkare av jordbruk och skogsbruk. Inom landstingsområdena komme städerna att erhålla lättnad på landsbygdens bekostnad, vilket icke komme att motverka flykten från landsbygden. — Enligt lantbruksförbundets mening vore det lämpligast att tills vidare bibehålla garantiskatten men att nedsätta densamma, i första hand genom att tillämpa ett repartitionstal av 0,03, tills man nådde ett lämpligt läge, som torde ligga vid ett repartitionstal på 0,02. Skogsägarförbundet tillstyrkte införande av en fristående objektskatt medan skogsägareföreningarnas riksförbund ville bibehålla garantiskatten. Industriförbundet och 3 handelskammare (Smålands och Blekinge, Skånes samt handelskammaren i Karlstad) förordade den fristående objektskatten under det att 3 andra handelskammare (Östergötlands och Södermanlands, handelskammaren i Göteborg samt handelskammaren i Gävle) uttalade sig för bibehållande av garantiskatten. Av hushållningssällskapen ansågo 8 (Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Hallands, Malmöhus, Älvsborgs norra, Skaraborgs och Örebro), att garantiskatten borde bibehållas, under det att 4 (Jönköpings, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens) förklarade sig föredraga den fristående objektskatten. Hushållningssällskapens ombud framhöll, att den orättvisa, som garantiskatten innebure för oförskyllt ekonomiskt svagt ställda jordbrukare, ersattes med en orättvisa mot alla jordbrukare. Ett sådant förslag kunde icke godtagas, så mycket mindre som en fastighetsbeskattning efter nya grunder kunde befaras få längre livslängd än den nuvarande garantibeskattningen. Ombuden tillstyrkte alltså i princip garantiskattens bibehållande tills vidare, men repartitionstalet borde sänkas till exempelvis 0,03. Vad angår övriga remissinstanser biträdde kammarrätten beredningens förslag om att den nuvarande garantibeskattningen utbyttes mot en ren objektskatt. Av länsstyrelserna ansågo 9 (Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens), att den föreslagna objektskatten vore att föredraga framför den gällande garantiskatten, medan 14 (Överståthållarämbetet, Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Jämtlands och Västernorrlands) syntes vilja bibehålla garantiskatten.

32 Av de länsstyrelser, som tillstyrkte fristående objektskatt, ansåg länsstyrelsen i Gävleborgs län att en förutsättning för en övergång till det nya systemet borde vara att sådana åtgärder vidtoges att taxering för inkomst av fastighet bleve mera effektiv än för närvarande. Av dem, som ville bibehålla garantiskatten, framhöll Överståthållarämbetet, att den fristående objektskatten, sett ur de enskilda skattedragarnas synpunkt beredde större rättvisa än garantiskatten. Skulle emellertid kommunernas behov av ett någorlunda stabilt skatteunderlag tillgodoses måste repartitionstalet för en fristående objektskatt sättas jämförelsevis högt och i varje fall avsevärt högre än den av beredningen föreslagna siffran. Därigenom komme att å fastighetsägarna läggas en något tyngre skattebörda om man begagnade en fristående objektskatt än om man använde en garantiskatt. Det vore på denna motivering, som riksdagen på sin tid föredroge garantiskatten framför den fristående fastighetsskatten. Det förelåge särskild anledning att nu bibehålla garantiskattesystemet, då det varit i tilllämpning under så pass lång tid, att detsamma måste ha i större eller mindre utsträckning påverkat fastighetsvärdena. Det vore möjligt, att en fast objektskatt konime att påverka fastighetsvärdena i sänkande riktning. Å andra sidan vore uppenbart, att en direkt skatteminskning komme att inträda för ägare av fastigheter, vilka utnyttjades till sommarnöje eller dylikt. En stegring av dessa fastigheters värden torde därav även bliva följden. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalade, att länsstyrelsen funne det icke tillrådligt att under rådande förhållanden, då skattetrycket måste betecknas såsom särdeles skärpt, genomföra förslag som otvivelaktigt komme att medföra en icke obetydlig omflyttning av skattebördan. Länsstyrelsen funne desto större skäl för denna ståndpunkt som det finge befaras, att i icke ringa utsträckning ganska bärkraftiga element fölle inom de grupper av skattskyldiga, som skulle beredas skattelättnader vid förslagets genomförande. Härvid åsyftade länsstyrelsen främst innehavare av mer eller mindre lyxbetonade bostäder för eget bruk (bostadsvillor och sommarställen). Länsstyrelsen i Uppsala län framhöll, att för de enskilda kommunerna komme en omläggning till fristående objektskatt med repartitionstalet 2,5 att medföra ett övervältrande av skattetyngden från fastighetsägare till andra skattskyldiga även om så ej skedde för riket i dess helhet. Inom Uppsala län funnes kommuner med så gott som uteslutande större jordbruk, som i allmänhet icke lämnade någon till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst efter procentavdraget. Vattenfallsstyrelsen hade hittills icke redovisat någon till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst av kraftverksrörelse inom Älvkarleby socken. Taxeringsvärdet av kraftverksfastigheterna inom nämnda socken utgjorde 10 598 300 kronor. Även för Uppsala stad skulle ett genomförande av förslaget förorsaka en icke obetydlig minskning av antalet skattekronor. Länsstyrelsen i Blekinge län framhöll, att för de jordbruks- och andra fastigheter, där ägarna insatte endast ringa arbetskraft eller eljest icke genomfört en ekonomisk förvaltning samt beträffande ett stort antal sådana

fastigheter som sommarvillor och lyxjordbruk m. m. förelåge starka skäl för bibehållande av garantiskatten, i all synnerhet som det av beredningen föreslagna systemet med lägre repartitionstal icke innebure upphävande utan allenast en utjämning i viss omfattning av de av beredningen påtalade ojämnheterna på fastighetsbeskattningens område. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhöll, att det knappast kunde bestridas, att garantiskatten vore avgjort smidigare och hade större anpassningsförmåga efter växlingarna i det ekonomiska livet. Garantiskatten medförde emellertid också under vissa omständigheter en icke helt önskvärd förskjutning av skattebördans fördelning fastighetsägarna emellan. Objektskatten, som till dels vid lägre repartitionstal eliminerade nyssnämnda nackdel, tedde sig emellertid vid goda konjunkturer alltför otymplig, ity att den icke på något sätt toge hänsyn ens till en så betydelsefull faktor som fastighetens skuldbelastning. Dessutom gynnade den obehörigen andra inkomsttagare därigenom, att den utginge jämväl vid ett inkomstskatteunderlag, då ingen garanti vore erforderlig. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anförde, att beträffande jordbruket alla omständigheter syntes tala för en inkomsttaxering i framtiden, som med bibehållet garantiskattesystem i vida högre grad, än vad beredningen räknat med, tilläte de skattskyldiga fastighetsägarna att tillgodogöra sig såväl procentavdrag som allmänna avdrag och ortsavdrag. Att under sådana förhållanden tvärt bryta mot det bestående och införa en fristående objektskatt syntes snarast innebära ett fastlåsande för beständigt av garantiskattesystemets sämsta verkningar. Länsstyrelsen i Örebro län påpekade, att garantiskattesystemet med därtill hörande procentavdrag hade visat sig vara av stort värde såsom en utjämnande faktor mellan å ena sidan taxeringen för inkomst av fastighet och å andra sidan fastighetstaxeringen. Hur fullkomliga reglerna för dessa taxeringar än måtte bliva kunde icke undvikas att misstag och felbedömningar beginges, vilka till sin verkan icke sällan utjämnades genom procent^ avdraget. Även bland återstående remissinstanser voro meningarna delade. Lantbruksstyrelsen framhöll, att ur jordbrukets synpunkt garantiskatten vore att föredraga vid goda konjunkturer och objektskatten vid dåliga konjunkturer. Då det funnes anledning antaga, att det ginge lättare att bära ett ökat skattetryck vid goda än vid sämre konjunkturer samt objektskatten tydligtvis fördelade skattetrycket på ett ojämförligt mera jämnt och likformigt sätt på de skattskyldiga än den nuvarande garantiskatten funne sig lantbruksstyrelsen böra förorda en fristående objektskatt. Kammarkollegium, kommers kollegium och domänstyrelsen tillstyrkte förslaget om införande av en fristående objektskatt. Skogsstyrelsen ansåg däremot att garantiskattesystemet tills vidare borde bibehållas i avvaktan på ett helt avskaffande av fastighetsbeskattningen. Vattenfallsstyrelsen uppgav, att en omläggning av skattesystemet enligt beredningens förslag skulle för vattenfallsstyrelsen år 1943 ha inneburit en 3—537160.

34 ökning av det totala kommunalskattebeloppet med 46,2 procent. (Taxeringsvärdet utgjorde 205,5 miljoner kronor, nettointäkten 9,9 miljoner kronor och utdebiteringen 11:80 kronor per skattekrona.) En ökning av beskattningen skulle tvinga vattenfallsstyrelsen att höja kraftavgifterna. Detta skulle främst drabba kommunerna själva och sådana industrier, från vilka kommunernas skatteintäkter till en del komme. Sparbanksföreningen framhöll, att av särskilt stor betydelse ur sparbankernas synpunkt vore frågan i vad mån den föreslagna reformen kunde antagas påverka fastighetstaxeringen, vars jämnhet för fastighetsbelåningen vore synnerligen viktig. Föreningen hade sökt bilda sig en föreställning om de sannolika verkningarna i detta avseende och hade kommit till den uppfattningen att en mera rationell fördelning av skattebördan snarast torde medföra en förmånlig inverkan på taxeringen. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund framhöll, att en omläggning från garantiskatt till fristående objektskatt ur taxeringssynpunkt hade mycket bestämda fördelar. Enligt nu gällande bestämmelser uppkomme ofta ej någon till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst. Detta medförde tyvärr på sina håll, att fastighetsbilagorna ej underkastades tillräckligt ingående granskning. Särskilt gällde kanske detta i de fall, då ägaren bodde utanför kommunen. Vid övergång till objektskatt bleve en effektivare taxering nödvändig till båtnad icke minst för staten. Norrlandskommittén slutligen ifrågasatte, om icke kommunalskatteberedningens förslag skulle medföra en alltför betydande skatteökning för icke minst en del norrländska företag med deras ofta avsevärda kapitalinvestering i industrifastigheter. Huru härmed skulle komma att ställa sig, bleve emellertid beroende av skatteunderlagets sammansättning i de skilda kommunerna samt inverkan av orts- och familjeavdrag m. m. Kommittén hade icke av den utredning, som lämnats av kommunalskatteberedningen, kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning om räckvidden av de förändringar, vartill ett genomförande av beredningens förslag skulle kunna leda för de speciella företagen. Kommittén ifrågasatte, om icke dessa spörsmål borde ägnas fortsatt övervägande. Fastighetsbeskattningsfrågan under senare år. Vid 1948 års riksdag yrkades i de likalydande motionerna I: 178 och II: 363, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj :t ville snarast möjligt förelägga riksdagen förslag till fastighetsskattens avskaffande. I enlighet med förslag av samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande nr 42 beslöt riksdagen i anledning av nämnda motioner att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t ville med beaktande av vad utskottet i betänkandet anfört snarast låta verkställa en förnyad utredning rörande frågan om kommunalskattelagstiftningens utformning samt för riksdagen framlägga de förslag, som kunde av utredningen föranledas. Utskottet yttrade i sitt betänkande bl. a. följande.

35 Utskottet får erinra om att kommunalskatteberedningen i år 1942 avgivna betänkanden framlagt förslag till omläggning av den kommunala beskattningen, innebärande bl. a. det nuvarande garantiskattesystemets ersättande med en fristående objektskatt å fastighet. Att dessa betänkanden ännu icke föranlett ändrad kommunalskattelagstiftning torde bl. a. sammanhänga med den omständigheten, att de vid utarbetandet av beredningens förslag verkställda skattestatistiska undersökningarna huvudsakligen avsett taxeringsåren 1933 och 1936 samt att den ekonomiska utvecklingen numera medfört helt ändrade förhållanden. Såsom framhållits i motionerna torde på grund av den inträdda inkomstförbättringen för jordbruket den effektiva garantiskatten för närvarande vara betydligt lägre än kommunalskatteberedningens undersökningar gåvo vid handen. Med hänsyn till de förbättrade inkomstförhållandena torde sålunda den merbelastning å fastighetsägarna, som kan uppkomma genom fastighetsskatten, för närvarande vara avsevärt mindre än som tidigare varit fallet. Ur denna synpunkt sett skulle måhända kunna göras gällande, att frågan om fastighetsskattens bibehållande eller icke i det nuvarande läget ej har någon större aktualitet. Det förhåller sig emellertid så, att fastighetsskatten på grund av dess karaktär av garantiskatt är av stor betydelse även vid den kommunala inkomstbeskattningen. I olika sammanhang ha uppmärksammats de svårigheter, som med det gällande garantiskattesystemet uppkomma vid en ifrågasatt höjning av de kommunala ortsavdragen. Även vid en ganska ringa höjning av dessa avdrag uppstår lätt en övervältring av skattebördan å ägare av fastighet. Frågan om fastighetsskattens avskaffande eller icke sammanhänger också med den kommunala skatteutjämningen, som alltså synes böra upptagas till behandling i samband med förstnämnda fråga. Särskilt i betraktande av att en förnyad utredning rörande frågan om kommunalskattelagstiftningens utformning kan förväntas komma att kräva en avsevärd tid finner utskottet angeläget, att en sådan utredning snarast skall kunna påbörjas. Härför synes även tala den omständigheten, att genomförandet av den av statsmakterna beslutade ändrade kommunindelningen säkerligen kommer att resultera i större kommunala enheter och att därigenom ökad möjlighet vinnes att tillgodose kommunernas behov av ett av konjunkturväxlingar mera oberoende skatteunderlag. Utskottet föreslår fördenskull, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att en förnyad utredning av frågan om kommunalskattelagstiftningens utformning snarast kommer till stånd. Däremot kan utskottet icke uttala sig om huruvida denna utredning, på sätt i de ifrågavarande motionerna yrkats, bör leda till fastighetsskattens avskaffande eller om densamma eventuellt bör leda till den nuvarande garantiskattens ersättande med en annan skatteform. För ett ställningstagande till detta spörsmål torde närmare undersökningar och överväganden vara erforderliga. Utskottet inskränker sig här till det uttalandet, att frågan om fastighetsskattens bibehållande eller dess utformning torde komma att bliva ett betydelsefullt led i denna utredning. I de likalydande motionerna I: 100 och II: 120 till 1949 års riksdag yrkades att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning snarast avseende fastighetsskattens avskaffande samt tryggande av erforderligt minimum av skatteunderlag, eventuellt ersättning för förlorat skatteunderlag för kommuner, som äro i behov därav, genom en reformerad tidsenlig kommunal skatteutjämning. Samma års bevillningsutskott hemställde i sitt i anledning av bl. a. motionerna I: 100 och II: 120 avgivna

betänkande nr 13, att nämnda motioner icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Efter erinran om att chefen för finansdepartementet med stöd av ett av Kungl. Maj :t i februari 1949 givet bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga för utredning av frågan om ändring av kommunalskattelagens bestämmelser angående ortsavdrag och därmed sammanhängande spörsmål (ortsavdragskommittén) framhöll utskottet i berörda betänkande, att frågan om fastighetsskattens avskaffande icke avsetts skola upptagas till behandling i samband med den tillsatta utredningen. Då emellertid den i motionerna I: 100 och II: 120 berörda frågan fölle inom ramen för den av 1948 å r s riksdag begärda utredningen rörande kommunalskattelagstiftningens utformning, samt utskottet förutsatte, att Kungl. Maj :t ägnade uppmärksamhet jämväl åt spörsmålet, huruvida fastighetsskatten borde bibehållas eller icke, ansåge sig utskottet ej hava anledning att ånyo förorda skrivelse till Kungl. Maj :t i detta ämne. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Vid 1950 års riksdag framställdes i de likalydande motionerna I: 321 och 11:372 enahanda yrkande som i nyssnämnda, vid 1949 års riksdag väckta motioner. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 35 avstyrkte 1950 års bevillningsutskott motionerna under hänvisning till att Kungl. Maj :t genom beslut den 17 mars 1950 bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunniga med uppdrag att inom departementet biträda med en teknisk revision av kommunalskattelagen m. m. samt att i direktiven för de sakkunniga anförts, att vid den tekniska revisionen av inkomstskattelagstiftningen aktuella reformfrågor inom detta område skulle beaktas och bringas till lösning, i vilket hänseende i främsta rummet nämnts frågan om den kommunala fastighetsbeskattningen. I de likalydande motionerna I: 102 och II: 134 till 1952 års riksdag yrkades i skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning rörande en reform av den kommunala fastighetsbeskattningen efter i motionerna angivna riktlinjer. En såa>n utredning borde enligt motionärernas mening taga sikte på dels att undanröja orättvisorna i den nuvarande garantiskatten och dels att säkerställa kommunernas behov av medel. Motionärerna ha därvid framhållit, att på grund av de ekonomiska riskmoment för kommunerna, som ett avskaffande av fastighetsskatten skulle medföra, måste dess eventuella slopande förenas med åtgärder, som garanterade kommunerna en viss inkomst. En möjlighet vore, att staten inträdde som garant och lämnade kommunerna de tillskott, som behövdes för att kompensera fastighetsskattens bortfall. En annan utväg vore, att alla de företag och enskilda, vilka ägde fastigheter i andra kommuner än sina hemortskommuner, ålades skyldighet att erlägga kommunal garantiskatt till de kommuner, vari deras fastigheter vore belägna. Vidare yrkades i de likalydande motionerna I: 16 och II: 23, att riksdagen för sin del måtte besluta att — i avvaktan på fastighetsskattens avskaffande — sänka repartitionstalet för fastigheternas andel i det kommunala

37 skatteunderlaget till tre procent från och med 1953 års taxering. Ett yrkande av väsentligen samma innebörd har framförts i motionen II: 458. Bevillningsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 12 följande. Fastighetsskattens verkningar ha i förevarande motioner gjorts till föremål för åtskilliga uttalanden. Sålunda har framhållits, att fastighetsskatten på grund av sin konstruktion icke möjliggjorde hänsynstagande till skattekraft och försörjningsbörda. I detta hänseende har i motionerna I: 102 och II: 134 anförts, att det vore sannolikt att flertalet fastighetsägare genom den väntade, avsevärda höjningen av taxeringsvärdena komme att få erlägga högre skatt till kommunen än vad deras verkliga inkomster skulle motivera. Samma uppfattning har kommit till uttryck i motionerna I: 16 och II: 23, i vilka även uttalats, att den beslutade höjningen av de kommunala ortsavdragen jämte den ytterligare höjning av dessa med 20 procent, som förutskickats i statsverkspropositionen, skulle medföra en betydande övervältring på fastighetsägarna. Utskottet anser, att vad i förevarande motioner anförts rörande fastighetsskattens verkningar bör klarläggas genom den pågående utredningen. Det är enligt utskottets mening icke möjligt att utan tillgång till ett aktuellt utredningsmaterial bedöma de i motionerna framförda synpunkterna. Å andra sidan står det för utskottet fullt klart, att frågan om kommunalskattelagstiftningens utformning i förevarande hänseende snarast bör bringas till en lösning. Den nu pågående utredningen bör därför bedrivas med all skyndsamhet. Utskottet förutsätter, att de sakkunniga vid sitt utredningsarbete pröva även de i föreliggande motioner framkomna förslagen. Med hänsyn till det nu anförda anser utskottet någon skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet ej erforderlig och finner ej heller skäl tillstyrka någon provisorisk sänkning av repartitionstalet för fastighetsskatten.

IV. NU GÄLLANDE KOMMUNALA SKATTESYSTEM OCH FASTIGHETSBESKATTNINGENS STÄLLNING DÄRI. Underlaget för utdebitering av allmän kommunalskatt. Allmän kommunalskatt skall erläggas dels för inom kommunen belägen skattepliktig fastighet och dels för sådan inkomst, som skall taxeras till kommunal inkomstskatt i kommunen. Till grund för beskattningen av fastighet ligger dess taxeringsvärde och i princip skall skatt erläggas för skattepliktig fastighets taxeringsvärde i dess helhet. Hänsyn tages icke till ägarens ekonomiska villkor eller till vem som är ägare. Beskattningen av inkomst sker hos varje skattskyldig på grundval av en för honom beräknad beskattningsbar inkomst. Skatten beräknas emellertid formellt icke direkt på fastighets taxeringsvärde eller på beskattningsbar inkomst. För att erhålla ett för såväl fastighet som inkomst gemensamt underlag för den kommunala beskattningen har införts ett särskilt begrepp, skattekronor och skatteören, vilka endast utgöra tekniska hjälptal för beräkning av skatteunderlaget och skatterna. För fastighet påföres skattskyldig fem skatteören för varje 100-tal kronor av fastighetens taxeringsvärde. För inkomst påföres ett skatteöre för varje krona beskattningsbar inkomst. Etthundra skatteönm utgöra en skattekrona. Garanti skattesystemet. Fastighetsskatten debiteras i dess helhet och uppbäres vid särskild uppbörd. Vid beräkning av den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten får emellertid avdrag ske för belopp, motsvarande 5 procent av taxeringsvärdet å fastighet, som ingått i den förvärvskälla, vars inkomst beräknas. Detta förhållande — att å ena sidan för fastighet alltid skall betalas kommunalskatt motsvarande vad som utgår å en beskattningsbar inkomst, uppgående till 5 procent av fastighetens taxeringsvärde, medan å andra sidan vid inkomstberäkningen avdrag får ske för 5 procent av nämnda taxeringsvärde — har föranlett att det nu gällande systemet för fastighetsbeskattning benämnes garantiskattesystemet. Systemet har ansetts innebära, att fastigheterna gentemot kommunen garanterade ett skatteunderlag motsvarande en inkomst av minst 5 procent å taxeringsvärdet. I garantiskattesystemet ingår alltså, att skattskyldig, som har så stor inkomst av förvärvskälla vari fastighet ingår, att han kan utnyttja det s. k.

39 procentavdraget med 5 procent av fastighets taxeringsvärde samt så stor sammanlagd till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst, att han kan tillgodonjuta honom tillkommande allmänna avdrag och ortsavdrag, i realiteten icke betalar mera skatt än om någon fastighetsskatt icke utginge. Man brukar säga, att fastighetsskatten för en sådan skattskyldig icke är effektiv. För kommunerna innebär fastighetsbeskattningen en inkomst vid sidan av inkomstskatten allenast i den mån fastighetsskatten är effektiv, d. v. s. i den mån skattskyldig på grund av att procentavdrag, allmänna avdrag eller ortsavdrag icke kunna utnyttjas måste betala högre skatt än om fastighetsskatt icke utginge. Utöver den ökning av skatteunderlaget, som fastighetsbeskattningen medför i den mån fastighetsskatten är effektiv, innebär garantiskattesystemet, att kommunerna ha tillgång till ett skatteunderlag, som är underkastat förändringar i mindre mån och i långsammare tempo än vad det av inkomst härrörande skatteunderlaget stundom visat sig vara. Garantiskattesystemets betydelse för kommuner och skattskyldiga skall närmare beröras i annat sammanhang. Den allmänna kommunalskattens repartitionsnatur. Den allmänna kommunalskatten har i allmänhet brukat betecknas såsom en repartitionsskatt. Med repartitionsskatt åsyftar man, såsom benämningen antyder, en skatt, som uttages av givna beskattningsföremål för att uppbringa ett visst behövligt skattebelopp. Skattesatsens beräkning innebär alltså en fördelning av det belopp, som skall uttagas, å beskattningsföremålen. Ordalagen i de författningar, som reglera den allmänna beskattningsrätten för olika slag av kommuner, hava påverkats av uppfattningen om kommunalskattens repartitionskaraktär. Sålunda stadgas i 67 § i lagen om kommunalstyrelse på landet, att kommuns medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster täckas genom utdebitering av allmän kommunalskatt i förhållande till de skattekronor och skatteören, som påförts de till kommunen skattskyldiga. Kommunalskattens repartitionskaraktär torde emellertid ha varit mera utpräglad under tidigare skeden, då den kommunala verksamheten var mera begränsad och ofta inskränktes till ett nödvändigt minimum och då kommunerna för bestridande av sina utgifter i huvudsak voro hänvisade till egna resurser. Efter hand som den kommunala verksamheten fått allt större omfattning, ha kommunerna måst inrikta sig på en planering av sina ekonomiska förhållanden på längre sikt och en utjämning av utgifterna mellan olika år. I detta syfte kunna för vissa ändamål medel upplånas för att utgifterna må kunna fördelas på ett större antal år och i andra fall sker fondavsättning, varvid en i och för sig möjlig nedsättning av utdebiteringen underlåtes. Vid anslagsprövningen tages ej sällan stor hänsyn till den föreliggande budgetsituationen på det sättet, att prövningen sker efter strängare

40 grunder, då budgetsituationen är ansträngd. Över huvud taget eftersträvas i allt större omfattning en jämn utdebitering och dennas höjd blir beroende av medelsbehovet, bedömt på längre sikt, och den utveckling, som skatteunderlaget kan väntas undergå. Den omfattning, vari statsbidrag numera utgår, har vidare medfört, att kommunerna icke äro lika beroende av det egna skatteunderlaget som tidigare. Med hänsyn till berörda förhållanden torde kunna sägas, att kommunalskatten icke på samma sätt som tidigare framstår såsom repartitionsskatt i den ursprungliga meningen utan snarare har karaktären av en för kommunernas behov uttagen proportionell skatt, vars föremål i huvudsak är den i kommunen skattepliktiga inkomsten. Den i den allmänna kommunalskatten ingående fastighetsskatten ter sig, i den mån den är effektiv, såsom en speciell kommunal skatt, vilken naturligtvis såsom inkomstkälla för kommunen icke saknar betydelse. Kort sammandrag av gällande bestämmelser rörande fastighetsbeskattningen. Bestämmelser om fastighetsbeskattningen äro meddelade i kommunalskattelagen och innehålla i sammandrag följande. 1 §. Allmän kommunalskatt, varom stadgas i kommunallagarna, skall utgöras i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påföres en var skattskyldig. 2 §. Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt, dels kommunal inkomstskatt. För fastighet påföres fem skatteören för varje etthundra kronor taxeringsvärde. 4 §. Skattepliktig är all inom riket belägen fastighet med undantag enligt 5 §. Med fastighet förstås dels vad som enligt allmän lag är fast egendom dels ock byggnad, även om den enligt allmän lag icke är fast egendom. Registrering av elektrisk anläggning enligt 1920 års lag påverkar icke frågan om vad som i beskattningshänseende skall hänföras till fastighet. 5 §. Från skatteplikt undantagas fastigheter av viss beskaffenhet. Undantagen avse i allmänhet fastigheter, avsedda för offentliga ändamål. Byggnad å ofri grund är undantagen från skatteplikt, om värdet understiger 500 kr. 6 §. Fastighet taxeras med hänsyn till förhållandena vid taxeringsårets ingång. 7 §. Fastighet taxeras såsom jordbruksfastighet, då den användes för jordbruk eller skogsbruk, eljest såsom annan fastighet. 8 §. Särskilt taxeringsvärde åsättes varje taxeringsenhet. Såsom sådan räknas varje fastighet, som särskilt upptages i jordregister eller fastighetsregister. Dock skola i vissa fall flera sådana fastigheter, som bilda en bruknings- eller förvaltningsenhet, utgöra en taxeringsenhet. På liknande sätt

41 skall i andra fall en jordregister- eller fastighetsregisterenhet uppdelas i två eller flera taxeringsenheter. 9 §. Taxeringsvärde skall motsvara allmänna saluvärdet. För värdering av skogsmark och växande skog gälla särskilda grunder, innebärande att värdet grundas på kapitalisering av värdet å behållna årliga avkastningen vid uthålligt skogsbruk. 10 §. Förutom taxeringsvärde å fastigheten i dess helhet redovisas i förekommande fall följande del värden: betr. jordbruksfastighet å jordbruksvärde, däri ingående skogsmarksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärde; betr. annan fastighet: å markvärde, byggnadsvärde och parkvärde. 11 §. Taxeringsvärde och delvärden skola utföras i hela 100-tal kronor. Taxeringsenhet med värde under 100 kronor upptages endast i taxeringslängdens anteckningskolumn. 12 §'. Allmän fastighetstaxering sker vart femte år. Dessemellan må ändring av taxeringsvärde ske i huvudsak endast då ändring skett beträffande indelningen i taxeringsenheter eller då fastighets beskaffenhet så ändrats, att värdet ökat eller minskat med minst en femtedel. Omtaxering sker efter prisläget vid den tid, som var avgörande för den senaste allmänna fastighetstaxeringen. 13 §. Skyldigheten att erlägga fastighetsskatt åligger ägaren. I vissa fall är innehavare likställd med ägare. 14 §. Skattskyldigheten bedömes med hänsyn till förhållandena vid taxeringsårets ingång. 16 §. Fastighetsskatt utgöres till den kommun, där fastigheten är belägen. 45 §. Vid beräkning av inkomst av någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse skall avdrag ske med 5 procent av taxeringsvärdet å fastighet, som ingått i förvärvskällan. Rätt till nämnda avdrag tillkommer fastighetens ägare eller därmed jämställd innehavare. Dock skall medlem av bostadsförening, som innehaft lägenhet i föreningen tillhörig fastighet, i föreningens ställe tillgodonjuta den del av avdraget, som belöper på lägenheten. Likaså skall ägare till strömfallsfastighet med skyldighet att bidraga till kostnaderna för regleringsdamm tillgodonjuta den del av avdraget för regleringsdammen, som svarar mot bidragsskyldigheten. Har fastighet under beskattningsåret bytt ägare, fördelas avdraget mellan ägarna efter den tid, varunder en var av dem ägt fastigheten. Avdraget beräknas å taxeringsvärdet året före taxeringsåret.

V. GARANTISKATTESYSTEMETS NUVARANDE VERKNINGAR FÖR DE SKATTSKYLDIGA.

Vår nuvarande fastighetsbeskattnings betydelse för de skattskyldiga kan icke åskådliggöras på samma enkla och schematiska sätt som kan ske beträffande övriga direkta skatter. Detta sammanhänger med garantiskattesystemets tekniska utformning: för varje fastighet skall årligen till vederbörande kommun erläggas ett skattebelopp, motsvarande vad som utgår för en beskattningsbar inkomst uppgående till 5 procent av fastighetens taxeringsvärde men i den mån fastigheten eller förvärvskälla, vari fastigheten ingår, lämnar inkomst, får vid beräkning av den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten avdrag ske för vad som anses beskattat genom fastighetsskatten, d. v. s. 5 procent av taxeringsvärdet å fastighet, som utgjort förvärvskälla eller ingått i förvärvskälla. I vad mån den ett visst år för viss fastighet debiterade fastighetsskatten blir effektiv, d. v. s. utgår utöver vad som skulle utgå enbart för inkomst, blir sålunda beroende av den skattskyldiges inkomst under det år, varunder fastighetsskatten debiteras, och det av denna inkomst beroende utfallet för den skattskyldiges vidkommande av påföljande års inkomsttaxering. Med hänsyn till de avsevärda variationerna i de skattskyldigas inkomstförhållanden är det uppenbart, att frågan om och i vad mån effektiv fastighetsskatt kan anses utgå är av tämligen komplicerad beskaffenhet. I detta hänseende kan särskilt framhållas, att inkomstförhållandena växla icke blott mellan de skattskyldiga inbördes utan även för samma skattskyldig mellan olika år. Vidare är storleken av den effektiva fastighetsskatten icke enbart beroende av möjligheten att vid beräkning av inkomsten från fastigheten eller förvärvskälla, vari fastigheten ingår, utnyttja avdraget med 5 procent av fastighets taxeringsvärde. Även om detta avdrag kan helt utnyttjas, blir fastighetsskatten i vissa fall effektiv därigenom att på grund av procentavdragets utnyttjande den skattskyldiges sammanräknade till kommunal inkomstskatt i viss kommun skattepliktiga inkomst blir så låg, att den skattskyldige icke kan utnyttja honom tillkommande allmänna avdrag och ortsavdrag. Av det anförda framgår, att man efter utgången av visst beskattningsår, sedan inkomsttaxering för detta år blivit åsätt, för viss skattskyldig kan beräkna, huruvida och till vilken del de skattekronor och skatteören, som föregående år påfördes den skattskyldige för fastighet, kunna betecknas såsom effektiva, d. v. s. föranlett beskattning utöver vad som skolat utgå, om kommunalbeskattningen endast omfattat inkomst. På grundval av antalet effektiva skattekronor och skatteören samt storleken av den kommunala utdebiteringen kan beräknas, hur stor del av den skattskyldige påförd fastighets-

43 skatt, som belöper på effektiva skattekronor och skatteören. Den sålunda beräknade delen av den debiterade fastighetsskatten kan emellertid icke i dess helhet betecknas såsom effektiv fastighetsskatt i den betydelsen att den utgör en merbelastning för den skattskyldige vid jämförelse med den skattebelastning, som skulle ha uppkommit vid enbart inkomstskatt. I den m å n effektiva fastighetsskattekronor förekomma i en kommun, innebära desamma, att kommunen tillföres en inkomst, som vid fastighetsbeskattningens bortfall måste täckas genom höjning av utdebiteringen å inkomstskatteunderlaget. En undersökning av huru stor del av fastighetsskatten, som innebär verklig merbelastning, förutsätter alltså en bedömning av huru mycket högre kommunal utdebitering, som skulle ha varit erforderlig, om fastighetsbeskattningen ej funnits, samt på vad sätt en sådan högre utdebitering skulle ha påverkat den skattskyldiges kommunalbeskattning. För åtskilliga skattskyldiga motsvaras den effektiva fastighetsskatten helt eller delvis av den minskning av deras kommunala inkomstskatt, som möjliggöres genom den inkomst, de effektiva fastighetsskattekronorna tillföra vederbörande kommun. Vid undersökning av i vad m å n fastighetsbeskattningen utgör en belastning för den skattskyldige måste även beaktas, att fastighetsskatten såsom kommunal utskyld är avdragsgill vid taxeringen till statlig inkomstskatt. Detta innebär, att man för att komma fram till den verkliga belastning, som fastighetsskatten innebär, måste minska denna skatt med den nedsättning i den statliga inkomstskatten, som erhålles genom utskyldsavdraget i den mån detta motsvarar å effektiva fastighetsskattekronor belöpande kommunala skatter. Storleken därav är beroende av den skattskyldiges till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst och det procenttal, enligt vilket den skattskyldiges statliga s. k. marginalskatt utgår. Den kompensation för påförd effektiv fastighetsskatt, som erhålles genom utskyldsavdraget, kan enligt senast antagna statliga skatteregler variera mellan 0 och 65 procent av den effektiva fastighetsskatten. Med hänsyn till att fastighetsbeskattningen för ett stort antal skattskyldiga, som nu påföras fastighetsskatt, icke innebär någon reell belastning och att belastningen för dem, som ha att vidkännas effektiv fastighetsskatt, varierar avsevärt med hänsyn till vederbörandes ekonomiska och personliga förhållanden, kunna fastighetsägarna icke i beskattningshänseende anses utgöra någon särskid, enhetlig kategori bland de skattskyldiga, så mycket mindre som antalet till fastighetsskatt skattskyldiga genom de senaste decenniernas utveckling vuxit avsevärt. Till belysande härav kan anföras, att antalet årligen utfärdade debetsedlar å fastighetsskatt för närvarande utgör omkring 1 300 000. Antalet skattskyldiga, som påföras fastighetsskatt, torde visserligen något understiga denna siffra, enär samma skattskyldig i vissa fall äger mer än en fastighet och på den grund erhåller mer än en debetsedel, men antalet till fastighetsskatt skattskyldiga kan knappast antagas understiga 1 200 000. Det torde vara uppenbart, att ifrågavarande skattskyldiga icke utgöra en i skattehänseende enhetlig grupp. Till jämförelse kan näm-

44 nas att antalet skattskyldiga, som i inkomstlängderna påföras taxerad inkomst, uppskattas till omkring 4 200 000. Vad här framhållits om antalet skattskyldiga, som påföras fastighetsskatt, och olikheterna i dessa skattskyldigas ekonomiska förhållanden är värt särskilt beaktande med hänsyn till att uttalanden om fastighetsbeskattningen och krav på ändringar däri stundom framläggas såsom avseende fastighetsägare i gemen, ehuru uttalandena och kraven i själva verket formulerats med utgångspunkt från de förhållanden, som råda beträffande en viss måhända föga omfångsrik grupp fastighetsägare, och utan fullständigt beaktande av fastighetsbeskattningens verkningar ens för denna grupp. För belysande av fastighetsbeskattningens verkningar må följande schematiska exempel åberopas. 1. Jordbruksfastighet med taxeringsvärde av 30 000 kronor, ägd av gift skattskyldig i ortsgrupp III a) Ägarens nettointäkt av fastigheten 6 000 (ingen annan inkomst) Ägarens allm. avdrag 200 » ortsavdrag 1 840 Sammanlagd kommunal utdebitering 12 kronor per skattekrona. Beskattning enligt garantiskattesystemet: skattekronor såsom underlag för fastighetsskatt — 15- _ & 100-100 nettointäkt g 000 avgår s. k. procentavdrag 1 500 allm. avdrag 200 ortsavdrag ^840 3 540 beskattningsbar inkomst .7777 2 460 skattekronor såsom underlag för kommunal inkomstskatt 24: 60 summa skattekronor 39- 60 kommunala skatter 475. 20 Beskattning vid enbart inkomstskatt: nettointäkt = inkomst 6 000 allm. avdrag 200 ortsavdrag 1840 2 040 beskattningsbar inkomst .7777 3 960 skattekronor såsom underlag för kommunal inkomstskatt 39: 60 kommunala skatter 475. 20 Ägaren betalar alltså i båda fallen lika stor kommunal skatt och fastighetsbeskattningen utgör icke någon reell belastning. b) Samma förhållande som under a) men nettointäkten 3 000 kronor.

45 Beskattning enligt garantiskattesystemet: skattekronor såsom underlag för fastighetsskatt nettointäkt 3 000 avgår: s. sk. procentavdrag 1 500 allm. avdrag 200 ortsavdrag 1^840 3 540 skattekronor såsom underlag för kommunal inkomstskatt

15: —

summa skattekronor kommunala skatter

15: — 180: —

0 Beskattning vid enbart inkomstskatt: nettointäkt = inkomst 3 000 allm. avdrag 200 ortsavdrag 1840 2 040 beskattningsbar inkomst 960 skattekronor såsom underlag för kommunal inkomstskatt kommunala skatter

9: 60 115: 20

Skillnaden mellan skattebeloppen vid nuvarande garantiskattesystem och vid enbart inkomstskatt uppgår vid oförändrad utdebitering till 64 kronor 80 öre. Om man antager, att fastighetsbeskattningens slopande skulle medföra en utdebiteringshöjning av 30 öre per skattekrona, blir den skattskyldiges verkliga merbelastning på grund av fastighetsbeskattningen 61 kronor 92 öre. Det statliga ortsavdraget enligt de från och med år 1953 gällande bestämmelserna överstiger nettointäkten, varför någon reduktion på grund av utskyldsavdraget vid den statliga beskattningen icke ifrågakommer. c) Samma förhållanden som under a) men nettointäkten 0 kronor. Enligt garantiskattesystemet uppgå de kommunala skatterna till 180 kronor, som i dess helhet äro att hänföra till fastighetsbeskattningen. 2. Annan fastighet (eget hem) med taxeringsvärde av 30 000 kronor, ägd av gift skattskyldig i ortsgrupp III. Ägarens inkomst av tjänst 8 000 kronor. Nettointäkt av fastigheten antages på grund av avdrag för räntor m. m. vara 0 kronor. Sammanlagd kommunal utdebitering 12 kronor per skattekrona. Beskattning enligt garantiskattesystemet: skattekronor såsom underlag för fastighetsskatt inkomst av tjänst avgår: allm. avdrag ortsavdrag beskattningsbar inkomst

15: — 8 000 200 1 840 2 040 5 960

46 skattekronor för inkomst

59: 60

summa skattekronor kommunala skatter på grund av rätten till avdrag för nämnda belopp vid den statliga beskattningen bör detta belopp reduceras med 12 % till

74: 60 895: 20 787: 78

Beskattning vid enbart inkomstskatt: om utdebiteringen på grund av fastighetsskattens bortfallande måste höjas med 30 öre per skattekrona, blir utdebiteringen å 59: 60 skattekronor 733:08 på grund av rätten till avdrag för nämnda belopp vid den statliga beskattningen bör detta belopp reduceras med 12 % till 645: 11 Den verkliga merbelastningen på grund av fastighetsbeskattningen kan alltså uppskattas till 142: 67 3. Annan fastighet (hyresfastighet) med taxeringsvärde av 600 000 kronor, ägd av gift skattskyldig i ortsgrupp V. Ägarens inkomst av tjänst o. d Nettointäkt av fastigheten Sammanlagd kommunal utdebitering 12 kronor per skattekrona.

20 000 10 000

Beskattning enligt garantiskattesystemet: skattekronor såsom underlag för fastighetsskatt inkomst av fastigheten 10 000 avgår s. k. procentavdrag 30 000 0 inkomst av tjänst o. d 20 000 avgår: allm. avdrag 200 ortsavdrag 2 000 2 200 17 800 skattekronor såsom underlag för kommunal inkomstskatt

300: —

178: —

summa skattekronor 478: — kommunala skatter 5 736: — på grund av rätten till avdrag för kommunala utskylder vid den statliga beskattningen bör detta belopp reduceras med 35 % till 3 728: 40 Beskattning vid enbart inkomstskatt: skattekronor för inkomst 278: — om utdebiteringen på grund av fastighetsskattens bortfallande måste höjas med 30 öre per skattekrona, blir utdebiteringen å 278 skattekronor 3 419: 40 detta belopp reduceras på grund av utskyldsavdraget med 35 % till 2 222: 61 merbelastningen på grund av fastighetsbeskattningen kan alltså beräknas till skillnaden mellan 3 728: 40 och 2 222: 61 eller 1 505: 79

4. Fastighet med taxeringsvärde av 2 000 000 kronor, vilken tillhör aktiebolag och ingår i rörelse. a) Nettointäkt av rörelsen 150 000 kronor. Beskattning enligt garantiskattesystemet: skattekronor såsom underlag för fastighetsskatt nettointäkt avgår: s. k. procentavdrag till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst skattekronor såsom underlag för kommunal inkomstskatt

1 000 150 000 100 000 50 000

summa skattekronor

500 1 500

Beskattning vid enbart inkomstskatt: skattekronor såsom underlag för kommunal inkomstskatt

1 500

Fastighetsbeskattningen utgör sålunda icke någon merbelastning för bolaget. b) Nettointäkt av rörelsen 25 000 kronor. Beskattning enligt garantiskattesystemet: skattekronor såsom underlag för fastighetsskatt 1 000 nettointäkt 25 000 avgår: s. k. procentavdrag 100 000 till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst 0 skattekronor såsom underlag för kommunal inkomstskatt O summa skattekronor 1 000 Vid 12 kronors utdebitering uppgå de kommunala skatterna till 12 000 Detta belopp bör emellertid på grund av rätten till avdrag för kommunalutskylder vid den statliga beskattningen reduceras med 40 % till 7 200 Beskattning vid enbart inkomstskatt: skattekronor såsom underlag för kommunal inkomstskatt om utdebiteringen på grund av fastighetsbeskattningens upphävande måste höjas med 30 öre per skattekrona, uppgå de kommunala skatterna till detta belopp reduceras med hänsyn till utskyldsavdraget vid den statliga beskattningen med 40 % till Merbelastningen på grund av fastighetsbeskattningen uppgår till 7 200 — 1 845 = 5 355. c) Nettointäkten av rörelsen 0 kronor.

3 075

1 845

Beskattning enligt garantiskattesystemet: skattekronor såsom underlag för fastighetsskatt Vid 12 kronors utdebitering uppgå de kommunala skatterna till Beskattning vid enbart inkomstskatt: Skatt utgår ej.

1 000 12 000

48 De enligt garantiskattesystemet utgående kommunala skatterna å 12 000 kronor äro i sin helhet att hänföra till fastighetsbeskattningen. Förestående schematiska exempel äro endast ägnade att belysa fastighetsskattens verkningar för viss skattskyldig under visst år under de förutsättningar, som i exemplen angivas. I vad mån de äro typiska för verkningarna sett på längre sikt är givetvis beroende på om förhållandena äro oförändrade. Av de schematiska exemplen och vad tidigare anförts framgår, att fastighetsbeskattningen för många fastighetsägare är endast nominell, d. v. s. någon effektiv fastighetsskatt utgår ej. För de fastighetsägare, som ha att vidkännas effektiv fastighetsskatt, varierar graden av den belastning, fastighetsbeskattningen innebär. Belastningen kan även för samma fastighetsägare variera år från år. Av anförda skäl kunna fastighetsägarna, såsom ovan framhållits, med hänsyn till fastighetsskattens nuvarande verkningar icke betraktas såsom en enhetlig grupp. En granskning av taxeringsutfallet ger emellertid vid handen, att man bland fastighetsägarna kan urskilja vissa grupper, inom vilka fastighetsbeskattningen har likartade verkningar. En översikt av dessa grupper lämnas här nedan. A. lordbruksfastighet. 1. Mindre och medelstora fastigheter, vara jordbruk eller jordbruk med skogsbruk bedrives av å fastigheterna bosatta ägare. Det stora flertalet av dessa skattskyldiga erlägga för närvarande icke någon effektiv fastighetskatt. Inkomstförhållandena inom jordbruksnäringen äro sådana, att de skattskyldiga kunna utnyttja såväl procentavdrag som allmänna avdrag och ortsavdrag. Detta utnyttjande kan ske med god marginal, varför normala variationer i inkomsterna eller de år 1952 höjda taxeringsvärdena icke medföra risk för effektiv fastighetsskatt. Givetvis k a n inkomsten för en skattskyldig av denna kategori något enstaka år till följd av mera omfattande reparationer å byggnader eller inventarieanskaffning nedgå, så att effektiv fastighetsskatt uppkommer. Inkomsten av de minsta jordbruksfastigheterna medge väl icke alltid i och för sig utnyttjande av både procentavdrag och ortsavdrag — procentavdraget kan dock i regel utnyttjas — men ägarna av dessa fastigheter ha vanligen, då fastigheterna äro för små för att ägarna skola kunna försörja sig å dem, andra inkomster, som medge utnyttjande av ortsavdraget. 2. Mindre och medelstora för jordbruk eller jordbruk med skogsbruk nyttj a d e fastigheter, vilkas ägare icke äro bosatta å fastigheterna eller i huvudsak ägna sig åt annat än jordbruksdriften. Inom denna grupp är det icke ovanligt, att effektiv fastighetsskatt uppkommer. Stundom förekommer, att för sådan fastighet år efter år redovisas underskott. 3. De största jordbruksegendomarna. Effektiv fastighetskatt uppkommer jämförelsevis ofta.

49 4. Skogsfastigheter utan jordbruk. Huruvida effektiv fastighetsskatt uppkommer är beroende av den ordning, vari skog eller skogsprodukter avyttras. Om en skogsägare uttager skog årligen motsvarande tillväxten, kan procentavdraget i allmänhet utnyttjas och effektiv fastighetsskatt drabbar icke ägaren. Om skogsuttagen däremot koncentreras till vissa år, har ägaren att för mellanliggande år erlägga effektiv fastighetsskatt. Sättet för skogsuttagen variera avsevärt. Ägare till mindre skogsarealer måste i allmänhet göra sina skogsuttag med vissa års mellanrum, medan uttagen från större fastigheter eller fastighetskomplex kan ske mera kontinuerligt. För skogsägare med skogsmark i olika kommuner ha möjligheterna att utnyttja procentavdraget hittills varit beroende av att skogsuttag skedde i varje kommun, där fastighet var belägen, enär beträffande jordbruksfastighet fastigheter i olika kommuner alltid skolat betraktas såsom skilda förvärvskällor och beräkning av till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst sker särskilt för varje förvärvskälla. I samband med införandet av bestämmelser om beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder har emellertid föreskriften att jordbruksfastighet anses såsom särskild förvärvskälla inom var kommun för sig slopats med verkan från och med 1954 års taxering. Om en ägares skogsfastigheter i olika kommuner bilda en förvaltningsenhet — och så är i regel fallet — får alltså i framtiden procentavdraget för samtliga fastigheter ske från den samlade nettointäkten. Ändringen torde bli av särskild betydelse för s. k. skogsbolag. B. Annan fastighet. 1. Hyreshus, ägda av enskilda personer, fastighetsbolag och fastighetsföreningar. Nettointäkt uppkommer i allmänhet men i regel till belopp, som väsentligt understiger procentavdraget, varför fastigheten delvis blir effektiv. Gjorda undersökningar ha givit vid handen, att procentavdraget genomsnittligt kan utnyttjas till omkring 35 %, varför fastighetsskatten kan anses vara effektiv till 65 %. 2. Hyreshus ägda av vissa försäkringsanstalter. Såsom nettointäkt av livförsäkringsrörelse, som drives av inländsk försäkringsanstalt, skall anses bland annat nettointäkt av fastighetsförvaltning, som belöper på kapitalförsäkringar. Fastigheterna ingå därmed i rörelsen och procentavdrag får göras från nettointäkten av rörelse. Då denna alltid kan beräknas överstiga procentavdraget, utgår ingen effektiv fastighetsskatt för dessa fastigheter. 3. Enfamiljshus (egna h e m ) . Nettointäkten understiger i allmänhet procentavdraget. Ej sällan uppkommer vid inkomstberäkningen underskott. Fastighetsskatten blir som regel helt eller till stor del effektiv. 4. Sommarvillor, sportstugor o. d. 4—Ö37160.

50 Nettointäkten är i allmänhet obetydlig. Ofta uppkommer underskott. Fastighetsskatten i dess helhet blir i huvudsak effektiv. 5. Fastigheter som användas i rörelse. Under de senare årens goda konjunkturer ha rörelseinkomsterna i allmänhet varit sådana, att procentavdragen kunnat utnyttjas. Det är därför för närvarande endast i speciella, jämförelsevis fåtaliga fall, som fastighetsskatten blir effektiv och då i växlande omfattning.

VI. GARANTISKATTESYSTEMETS NUVARANDE VERKNINGAR FÖR KOMMUNERNA.

Vid tiden för garantiskattesystemets antagande voro många kommuner ännu starkt beroende av det skatteunderlag, som fastigheterna erbjödo. Framför allt var detta fallet med kommuner, vars fastighetsbestånd i huvudsak utgjordes av jordbruksfastigheter och vars invånare i huvudsak grundade sin försörjning på arbete inom jordbruksnäringen. Invånarnas inkomster voro ofta små och taxeringsväsendet jämfört med nuvarande förhållanden outvecklat. Inkomsttaxeringen skedde i stor utsträckning schablonmässigt, ofta utan att man syftade till en beräkning av den verkliga inkomsten på sätt som nu sker. Den kommunala verksamheten var visserligen begränsad och kommunernas utgifter jämförelsevis små men å andra sidan voro kommunerna i stort sett hänvisade till eget skatteunderlag för bestridande av utgifterna, då systemet med statsbidrag till kommunerna ännu var föga utvecklat. Under angivna förhållanden torde det icke gärna ha varit möjligt att vid den tid, garantiskattesystemet antogs — år 1920 — övergå till ett kommunalt skattesystem, grundat enbart på inkomstbeskattning. Om så skett, torde skatteunderlaget i ett stort antal kommuner, kanske framför allt beroende på den bristfälliga inkomsttaxeringen, ha nedgått i en omfattning, som medfört en orättvis fördelning av skattebördan och vållat svårbemästrade situationer för kommunerna. Den garanti, kommunerna erhöllo genom garantiskattesystemet, innebar icke blott att varje kommun garanterades ett totalt skatteunderlag, minst motsvarande fastighetsskatteunderlaget, u t a n den innefattade även, att visst minimibelopp skatt uttogs av varje fastighetsägande medlem av kommunen, vilket främjade en viss likformighet i beskattningen. Olika omständigheter — bland vilka kunna nämnas den allmänna ekonomiska utvecklingen, det förbättrade taxeringsväsendet, utformningen av statsbidragen till kommunerna och kommunindelningsreformen — ha medfört, att fastighetsbeskattningens betydelse för kommunerna nu är en annan än tidigare. Den allmänna ekonomiska utvecklingen har givit till resultat, att fastighetsskatteunderlaget numera är en betydligt mindre del av det totala skatteunderlaget än tidigare. Medan det ännu år 1933, såsom kommunalskatteberedningens undersökningar visa, icke var ovanligt att i landskommuner skatteunderlaget till 35 å 50 procent utgjordes av effektiv fastighetsskatt, utgjorde det totala fastighetsskatteunderlaget — det effektiva fastighetsskatteunderlaget är ju alltid väsentligt mindre — vid 1952 års taxeringar i 750 av rikets 904 landskommuner mindre än 20 % av hela skatteunderlaget. Endast i 6 kommuner uppgick det totala fastighetsskatteunderlaget

52 till 35 a 45 % av hela skatteunderlaget. För städernas vidkommande är fastighetsskatteunderlaget procentuellt av mindre betydelse än på landsbygden. Taxeringsväsendet har numera utvecklats därhän, att man söker komma fram till de verkliga inkomsterna. Även om i detta avseende åtskilligt återstår att göra, är det uppenbart, att man numera vid inkomsttaxeringen verkställer en inkomstuppskattning, som betydligt mera än vad som var fallet vid tiden omkring år 1920 återspeglar de verkliga inkomsterna. Genom det sätt, varpå statens bidrag till kommunerna utbyggts ha kommunerna mindre än förut blivit beroende av eget skatteunderlag för tillgodoseende av sina behov av inkomster. Variationerna mellan kommunerna i fråga om den kommunala utdebiteringen äro också betydligt mindre nu än tidigare. De år 1952 beslutade utdebiteringarna för kommunala ändamål i rikets 2 747 kommunområden växla mellan 8 och 21 kr. Tidigare var skillnaden mellan högsta och lägsta utdebitering betydligt större. I 2 634 av kommunområdena håller sig den sammanlagda utdebiteringen inom så jämförelsevis snäva gränser som mellan 10 och 16 kronor. Kommunindelningsreformen har medfört, att ett stort antal småkommuner med ringa eller för växlingar känsligt skatteunderlag uppgått i större enheter, där växlingarna icke bli så stora som de kunna bli i små enheter. Sådana förhållandena alltså utvecklat sig, torde garantiskattesystemet icke kunna anses fylla den uppgift att åt varje kommun garantera visst erforderligt minimum av skatteunderlag, som ursprungligen tillmättes densamma. En sådan uppgift kan garantiskattesystemet fylla endast under förutsättning att tillgången till det mera stabila fastighetsskatteunderlaget i mera nämnvärd grad förmår bromsa den utdebiteringshöjning, som kan beräknas bli erforderlig vid sjunkande inkomster. Emellertid är det effektiva fastighetsskatteunderlaget numera så litet i förhållande till det totala skatteunderlaget, att fastighetsskattens förmåga att bromsa utdebiteringshöjningen är jämförelsevis ringa. E t t schematiskt exempel kan anföras för belysande av detta förhållande. En kommun har under en följd av år haft cirka 48 000 skattekronor, varav 8 000 skattekronor belöpa å fastighet. Av de sistnämnda föranleda en fjärdedel effektiv fastighetsskatt. Utdebiteringsbehovet föranleder utdebitering av 12 kronor per skattekrona. Så nedgå inkomsterna varför de tillgängliga skattekronornas antal under en senare följd av år uppgår till blott 35 000, varav fortfarande 8 000 belöpa på fastighet. På grund av sänkningen av inkomsterna beräknas hälften av fastighetsskattekronorna föranleda effektiv fastighetsskatt. Den summa, som skall anskaffas genom utdebitering, antages vara oförändrad. Under de tidigare åren utgör utdebiteringen med bibehållen fastighetsskatt 12 kronor. Om samma utdebiteringsbehov skulle ha fyllts utan tillgång till de 2 000 effektiva fastighetsskattekronorna, hade utdebiteringen blivit 12 kr. 52 öre.

53 Under de senare åren blir utdebiteringen med bibehållen fastighetsskatt 16 kr. 46 öre. Om samma utdebiteringsbehov skall fyllas utan tillgång till de 4 000 effektiva fastighetsskattekronorna, blir utdebiteringen 18 kr. 58 öre. Om ej andra omständigheter inverkade, skulle garantiskattesystemets förmåga att i det anförda exemplet vid sjunkande inkomster bromsa erforderlig utdebiteringshöjning kunna anses motsvara 2 kronor 12 öre per skattekrona, procentuellt sett ett ganska lågt belopp. I realiteten torde fastigheternas garantiskatt påverka utdebiteringen väsentligt mindre, då en nedgång av skatteunderlaget i angiven omfattning kan påverka kommunens utgifter, såsom fallet kan bli om nedgången beror på sänkning av den allmänna prisnivån. Sänkningen av skatteunderlaget kan vidare påverka till kommunen utgående statsbidrag, så att utdebiteringshöjningen icke blir så stor som ovan beräknats. Ett par omständigheter av stor betydelse i förevarande sammanhang är frågan dels i vad mån kommunerna behöva räkna med sådan avsevärd nedgång i det å inkomst grundade skatteunderlaget, som gör behovet av ett mera stabilt skatteunderlag aktuellt, dels ock huruvida fastigheterna numera erbjuda ett skatteunderlag av samma stabilitet som tidigare. I båda dessa avseenden torde kunna sägas, att förhållandena nu äro annorlunda än vid tiden för garantiskattesystemets uppkomst. Sålunda råder numera i stort sett enighet om angelägenheten av att samhällets produktiva resurser helt utnyttjas samt att såväl staten som kommunerna när så erfordras aktivt kunna och böra verka i detta syfte, bland annat genom åtgärder för beredande av om möjligt full sysselsättning åt tillgänglig arbetskraft. De olika grupperna i samhället äro vidare starkt organiserade med syfte att tillförsäkra sina medlemmar skälig inkomst och sådana syften ha på olika sätt lämnats stöd från det allmännas sida. Såsom exempel på sådant stöd kan nämnas olika åtgärder inom jordbrukspolitikens område. Av anförda skäl torde man kunna räkna med att under nu rådande förhållanden icke skall förekomma sådan nedgång i inkomsterna i vissa kommuner, som tidigare förekom och som kunde göra det behövligt att äga tillgång till ett garanterat skatteunderlag. Ett ekonomiskt läge, där fastighetsskatteunderlaget finge verklig betydelse i förevarande hänseende, kommer emellertid utan tvivel att medföra sådana problem, att beskattningen och därmed sammanhängande problem över huvud taget måste omprövas med hänsyn till då rådande förhållanden, särskilt som det icke kan förutses, om och i vilken utsträckning fastigheterna i ett sådant läge över huvud taget kunna svara för sin skattskyldighet. Om sålunda den garanti för ett minimiskatteunderlag, som fastighetsbeskattningen erbjuder kommunerna, numera icke kan tillmätas större vikt, så har denna beskattning dock sin betydelse såsom inkomstkälla för kommunerna. Den merinkomst som fastighetsskatten genom den effektiva de-

54 len därav ger kommunerna, jämfört med vad som skulle utgå vid enbart inkomstskatt, motsvarar för åtskilliga kommuner ett icke obetydligt belopp per skattekrona. Bortfall av fastighetsskatten skulle alltså betyda en utdebiteringshöjning, som visserligen i åtskilliga kommuner stannar vid relativt blygsamma belopp men i andra kan uppgå till en krona eller mera. Hur stor den erforderliga utdebiteringshöjningen skulle bli, kan för varje särskild kommun endast utrönas genom provtaxering. Av den statistiska redogörelsen framgår, vilka resultat som erhållits vid de av de sakkunniga gjorda undersökningarna, önskar man veta betydelsen av den effektiva fastighetsskatten för viss kommun, kan man erhålla en god uppfattning därom genom att jämföra förhållandet mellan antalet fastighetsskattekronor och det totala skatteunderlaget i kommunen med de statistiska undersökningarnas resultat rörande storleken av den effektiva fastighetsskatten i kommuner av olika typ. Stickprovsundersökningar, som verkställts, visa att fastighetsskattens verkningar för kommunerna äro tämligen likartade i kommuner av samma typ. Den i statistiken ingående översikten över den totala fastighetsskattens procentuella andel i skatteunderlaget visar att denna andel utom i undantagsfall håller sig inom en tämligen snäv gräns. Om fastigheter ingå i rörelse, som hänför sig till flera kommuner, skall inkomstberäkningen ske för rörelsen i dess helhet, varefter från den framräknade nettointäkten s. k. procentavdrag med 5 procent av taxeringsvärdet å samtliga i rörelsen ingående fastigheter får ske. Först om överskott därvid uppstår, anses rörelsen ha lämnat till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst. Detta kan sägas innebära, att fördelningen av inkomsten av rörelse, vilken hänför sig till flera kommuner, sker på det sättet, att i första hand till varje kommun hänföres vad som motsvarar 5 procent av taxeringsvärdet å inom kommunen belägen i rörelsen ingående fastighet och att återstoden fördelas enligt de i 57 och 58 §§ kommunalskattelagen givna reglerna. Med hänsyn till den betydelse, fastighetsbeskattningen på detta sätt har för kommunerna, måste, om upphävande av fastighetsbeskattningen överväges, bestämmelserna om fördelning av rörelseinkomst mellan olika kommuner upptagas till omprövning. Kommunalskatteberedningen, som föreslog utbyte av garantiskattesystemet mot en fristående objektskatt å fastighet, förutsatte i samband därmed sådan ändring av fördelningsreglerna, att vid fördelning av inkomst av rörelse varje kommun i första hand skulle tilldelas ett belopp, motsvarande 5 procent av taxeringsvärdet å i rörelsen ingående inom kommunen belägen fastighet. Genom en sådan regel skulle ha åstadkommits, att fastighetsbeskattningens frikoppling från inkomstbeskattningen icke medfört någon ändring i fördelningen av rörelseinkomst mellan olika kommuner. I det föregående har fastighetsbeskattningen betraktats närmast ur primärkommunernas synpunkt, enär det är för dessa, som fastighetsbeskattningen har sin största betydelse. De speciella kommunbildningarna — municipalsamhällen och tingslag — ha ett så jämförelsevis ringa utdebiteringsbe-

55 hov, att fastighetsbeskattningen för dem är av väsentligt mindre betydelse än för primärkommunerna, även om denna betydelse icke bör helt förbises. För landstingen motsvarar, såsom framgår av särskild tabell, det totala fastighetsskatteunderlaget i genomsnitt blott 13,4 % av skatteunderlaget med jämförelsevis små variationer beträffande de särskilda landstingen. Man torde kunna utgå från att ett fastighetsskatteunderlag av denna relativa storlek icke har mera nämnvärd betydelse ur garantisynpunkt. Fastighetsskattens betydelse för landstingen skulle därmed helt vara att hänföra till den inkomst, som fastighetsbeskattningen bereder landstingen i form av effektiv fastighetsskatt. Såsom framgår av redogörelse för verkställda statistiska undersökningar kan den effektiva fastighetsskatten genomsnittligt anses motsvara en utdebitering av 29 öre per skattekrona.

VII. REDOGÖRELSE FÖR STATISTISKA UNDERSÖKNINGAR RÖRANDE FASTIGHETSSKATTENS VERKNINGAR.

De av de sakkunniga utförda statistiska undersökningarna innefatta provtaxeringar beträffande 11 landskommuner (27 församlingar) för taxeringsåret 1952 och 8 landskommuner (numera utgörande 3 storkommuner) för taxeringsåret 1950. Av de taxeringsåret 1952 undersökta kommunerna äro två — Ragunda och Ådals-Liden — av speciell karaktär. Mera begränsade undersökningar ha företagits i fråga om dels ett antal skogskommuner i Västernorrlands län och dels en skärgårdskommun i Stockholms län. Därjämte har provtaxering ägt rum beträffande Norrtälje stad och en undersökning i fråga om annan fastighet företagits beträffande fyra taxeringsdistrikt i Stockholms stad. För undersökningarnas innebörd och resultat lämnas en mera ingående redogörelse i bifogade bilagor. I det följande skall på grundval av statistiken i korthet belysas fastighetsskattens verkningar för fastighetsägarna och för kommunerna. Fastighetsskattens verkningar för de skattskyldiga. Svårigheter föreligga att genom statistik påvisa i vilken omfattning det nuvarande fastighetsskattesystemet medför ökad skattebelastning för fastighetsägarna eller i vad mån fastighetsskattens avskaffande för dem skulle medföra skattelättnad. Detta skulle lättare låta sig göra, därest man ifråga om fördelning av skattebördan inom kommunen kunde sätta fastighetsägarna som grupp i motsats till icke-fastighetsägare. De förhållanden, under vilka fastigheter innehavas, äro emellertid alltför olikartade för att fastighetsägarna kunna betraktas som en enhetlig grupp skattskyldiga. Med hänsyn härtill torde vara av mindre intresse att söka beräkna den sammanlagda merbelastning i jämförelse med förhållandena vid ren inkomstskatt, som fastighetsskatten innebär för fastighetsägarna. (Berörda merbelastning motsvarar icke den effektiva fastighetsskatten utan är lägre än denna. Den högre utdebitering, som skulle utgå vid ren inkomstskatt, skulle nämligen också komma att drabba fastighetsinkomst.) De av de sakkunniga utförda statistiska undersökningarna, som i första hand ha till syfte att påvisa verkningarna för kommunerna av ett avskaffande av fastighetsskatten, kunna emellertid även tjäna till belysning av vad det nuvarande fastighetsskattesystemet innebär för olika grupper av fastighetsägare. Vad först angår jordbruksfastighet utgöra enligt den för taxeringsåret 1952 utförda provtaxeringen beträffande 9 landskommuner (de två speciella

57 kommunerna redovisas för sig) de effektiva fastighetsskattekronorna 25 procent av fastighetsskatteunderlaget (tab. B 4 kol. 6). Till de effektiva fastighetsskattekronorna bidraga långt ifrån alla ägare av jordbruksfastighet. Av utredningen (tab. B 3 kol. 6) framgår, att endast 25 procent av ägarna erlägga någon effektiv fastighetsskatt. För övriga 75 procent skulle ett avskaffande av fastighetsskatten icke medföra någon lindring i den kommunala skattebördan; deras kommunalskatt skulle tvärtom bli högre med hänsyn till den höjning av utdebiteringen, som bleve en följd av fastighetsskattekronornas bortfall. (En ökning av kommunalskatten kan också uppkomma för fastighetsägare, som enligt gällande system drabbas av effektiv fastighetsskatt, nämligen i det fall, att hans fastighetsskatt icke är högre än att den uppväges av utdebiteringshöjningen.) I den bilaga, vari nu ifrågavarande utredning redovisas, har i tabellerna 6 och 7 gjorts en uppdelning å olika ägarkategorier med hänsyn till taxeringsvärdenas storlek, varjämte som särskilda grupper upptagits dels i kommunen icke mantalsskrivna ägare och dels juridiska personer. Av tabellerna framgår att ägare av mindre jordbruksfastigheter i mindre utsträckning drabbas av effektiv fastighetsskatt än ägare av större jordbruksfastigheter. Medan beträffande ägare av fastigheter, vilkas taxeringsvärde understiger 50 000 kronor, procenttalet sådana som erlägga effektiv fastighetsskatt uppgår till allenast 17,6, stiger nämnda procenttal i takt med taxeringsvärdenas storlek upp till 85,7 för ägare av jordbruksfastighet med taxeringsvärde över en miljon kronor. På motsvarande sätt stiger det procenttal, som anger de effektiva fastighetsskattekronornas andel av antalet fastighetsskattekronor från lägst 8,4 för fastigheter med lägre taxeringsvärde än 50 000 kronor till högst 72,8 procent för fastigheter med taxeringsvärde överstigande en miljon kronor. Av totala antalet effektiva fastighetsskattekronor härrörande från de i de nio kommunerna belägna jordbruksfastigheterna belöper 21 procent å fastigheter, beträffande vilka taxeringsvärdet understiger 200 000 kronor och som tillhöra i kommunen mantalsskrivna fysiska personer. Återstående 79 procent belöper å fastigheter med ägare som nyss sagts men med taxeringsvärde överstigande 200 000 kronor samt å fastigheter, som tillhöra i kommunen icke mantalsskrivna personer eller juridiska personer. Vad angår annan fastighet ligger det ifråga om fastighetsskattens effekt annorlunda till än beträffande jordbruksfastighet. Övervägande delen av ägare av annan fastighet erlägga effektiv fastighetsskatt. Av de ägare av annan fastighet, som ingå i den statistiska undersökningen rörande nio landskommuner, erlägges effektiv fastighetsskatt av 86,2 procent. Beträffande annan fastighet har icke skett någon uppdelning i olika ägarkategorier men skäl finnes att antaga, att en stor del av de ägare — uppgående till 13,8 procent av hela antalet — som icke erlägga effektiv fastighetsskatt, använda sina fastigheter i egna rörelser. Av från annan fastighet i ovannämnda kommuner härrörande fastighetsskattekronor äro 64,i procent effektiva. Avvikelserna de olika kommunerna

58 emellan från detta medeltal äro icke av samma betydenhet, som fallet var ifråga om jordbruksfastigheterna. Procenttalet torde ock giva ett ganska riktigt uttryck för den genomsnittliga fastighetsskatteeffekten beträffande annan fastighet. Detta hindrar dock icke att förhållandena skifta för olika slag av fastigheter. I de undersökningar (bilagorna F, G, och H ) , som utförts beträffande Djurö, Norrtälje och Stockholm har uppdelning skett å olika slags fastigheter med hänsyn til fastigheternas användningssätt samt till deras ägare. En sammanfattning lämnas i vidstående tabell.

Fastigheternas karaktär

Kommunala bostadsbolag, allmännyttigaj bostadsföretag och lik nande Bostadsföreningar En- och tvåfamiljsfastigheter , > > Sommarnöjesfastigheter Hyresfastigheter ej nämnda ovan > > > » Fastigheter använda i ägarens rörelse

Kommun

Effektiva fastighetsskattekronor i procent

Stockholm Norrtälje Stockholm Norrtälje Djurö Stockholm Norrtälje Stockholm Norrtälje

93-9 93-4 84-7 87-4 80-0 63-7 58-2 21-8 31-1

Fastighetsskattens verkningar för kommunerna. Såsom tidigare berörts ha av de sakkunniga utförda provtaxeringar och övriga statistiska undersökningar haft till huvudsakligt syfte att utröna fastighetsskattens verkningar för kommunerna. Härvid har varit av särskilt intresse att påvisa de utdebiteringshöjningar, som äro att räkna med vid ett avskaffande av fastighetsskatten. På samma sätt som — i enlighet med vad i det föregående påvisats — fastighetsskattens effekt växlar i fråga om olika slag av fastigheter, föreligga också differenser beträffande de höjningar av den kommunala utdebiteringen, som skulle följa av fastighetsskattens avskaffande. Berörda differenser sammanhänga främst med arten av det i kommunerna befintliga fastighetsbeståndet. Ju mera i detta ingår fastigheter med hög fastighetsskatteeffekt desto högre blir utdebiteringshöjningen. I fråga om de år 1952 provtaxerade nio kommunerna (se tab. B 5 kol. 7) skulle fastighetsskattens avskaffande medföra en genomsnittlig höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt med 58 öre. (Då det här och i det följande talas om utdebiteringshöjning vid avskaffande av fastighetsskatten avses icke den faktiska utdebiteringshöjningen utan en med borteliminerande av ovidkommande faktorer beräknad höjning. Angående sättet för höjningens beräknande hänvisas till bilaga B). Av skäl, som ovan angivits, varierar emellertid utdebiteringshöjningen avsevärt de olika kommunerna

59 emellan. Med hänsyn härtill och då den statistiska undersökningen omfattat ett allenast begränsat antal landskommuner torde den vid undersökningen erhållna genomsnittliga utdebiteringshöjningen icke kunna anses representera genomsnittet för samtliga landskommuner i riket. Detta hindrar dock icke, att den utförda statistiken ger en tämligen god bild av den utdebiteringshöjning, som i landskommuner av olika karaktär är att räkna med vid ett avskaffande av fastighetsskatten. Den högsta utdebiteringshöjningen föreligger för Bara kommun med en krona 18 öre. För den i berörda kommun ingående församlingen Bjärshög skulle utdebiteringshöjningen utgöra en krona 30 öre. Den i förhållande till genomsnittet höga utdebiteringshöjningen i Bara kommun har sin förklaring däri (tab. B 6 kol. 2), att av sammanlagda taxeringsvärdet å jordbruksfastigheter, 23 771 900 kronor, å jordbruksfastigheter med taxeringsvärde understigande 50 000 kronor belöper allenast 1 235 400 kronor, medan å jordbruksfastigheter med taxeringsvärde överstigande en miljon kronor belöper 12 991 200 kronor. Därtill kommer, att icke inom kommunen mantalsskrivna fysiska personer samt juridiska personer äga jordbruksfastigheter inom kommunen med ett sammanlagt taxeringsvärde av 3 271 100 kronor. Av i kommunen förefintliga effektiva fastighetsskattekronor, 7 638 kronor, belöpa allenast 1,7 procent å sådana av inom kommunen mantalsskrivna fysiska personer ägda jordbruksfastigheter, vilkas taxeringsvärde understiger 50 000 kronor. Den lägsta utdebiteringshöjningen, 15 öre, föreligger för Nysätra kommun i Västerbottens län — även denna liksom Bara en typisk jordbrukskommun. I Nysätra uppgår emellertid det sammanlagda taxeringsvärdet å jordbruksfastigheter med taxeringsvärde understigande 50 000 kronor och ägda av inom kommunen mantalsskrivna fysiska personer till över 93 procent av det totala, jordbruksfastigheter åsatta taxeringsvärdet. I motsats till vad som gäller beträffande övriga provtaxerade landskommuner belöper å tre landskommuner, belägna i Norrland, större delen av taxeringsvärdet å annan fastighet. I samtliga tre kommuner hänför sig denna del av taxeringsvärdet i huvudsak till kraftverksanläggningar. I två av kommunerna, Ådals-Liden och Ragunda, där kraftverken tillhöra staten, skulle fastighetsskattens avskaffande komma att medföra en allenast obetydlig höjning av utdebiteringen eller för vardera av kommunerna 11 öre. Vid denna beräkning av utdebiteringshöjningen har dock förutsatts, att vid avskaffande av fastighetsbeskattningen en ändring vidtages i reglerna om fördelningen mellan olika kommuner av inkomst av rörelse, vari fastighet ingår. Under förutsättning, att kommun, där kraftverk är beläget, tilldelas en andel av nettointäkten motsvarande 5 procent av kraftverkets taxeringsvärde innan fördelning i övrigt sker, skulle så länge vattenfallsstyrelsen — såsom för närvarande sker — redovisar nettointäkt överstigande 5 procent av de kraftverken åsatta taxeringsvärdena, ett avskaffande av fastighetsskatten icke komma att medföra någon minskning av skatteunderlaget för kraftverkskommunerna.

60 Vad angår den tredje av ifrågavarande kommuner, Högdal i Jämtlands län, skulle emellertid fastighetsskattens avskaffande medföra den näst efter den för Bara gällande högsta utdebiteringshöjningen eller en krona 10 öre. Denna relativt höga utdebiteringshöjning har emellertid sin förklaring i mera tillfälliga förhållanden. I berörda kommun är nämligen ett icke staten tillhörigt kraftverk under utbyggnad. Ehuru detta ännu icke lämnat avkastning är det åsätt taxeringsvärde, vara utgår fastighetsskatt, som följaktligen i sin helhet blir effektiv. Till jämförelse kan nämnas, att för taxeringsåret 1950 (se tabell C 4), då kraftverksbygget ännu icke påbörjats, ett avskaffande av fastighetsskatten för Högdals kommun skulle innebära en utdebiteringshöjning av allenast 15 öre. Av skäl, som framgår av bilaga E, ha de sakkunniga verkställt en i bilagan redovisad undersökning angående fastighetsskattens betydelse för de norrländska skogskommunerna. Undersökningen, om vars närmare innebörd och resultat hänvisats till bilagan, giver vid handen, att ett bortfall av den å bolagsskogarna belöpande effektiva fastighetsskatten icke skulle — åtminstone i nuvarande ekonomiska läge — medföra någon mera betydande höjning av den kommunala utdebiteringen, och detta icke ens i kommuner, där fastighetsskattekronorna av bolagsskogar äro till större delen effektiva. Av den i redogörelsen för fastighetsskattens verkningar för de skattskyldiga återgivna tablån framgår, att den effektiva fastighetsskatten är relativt hög i fråga om fastigheter, som utnyttjas som sommarbostäder. I bilaga F redovisas en undersökning beträffande Djurö, där fastigheterna till övervägande delen utgöras av sommarnöjesfastigheter. I ifrågavarande kommun skulle ett bortfall av den på berörda fastigheter belöpande effektiva fastighetsskatten medföra en betydande höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt, nämligen för de olika i kommunen ingående tre församlingarna respektive 3 kronor 45 öre, 2 kronor 86 öre och 2 kronor 72 öre. Beträffande en del av de av de sakkunniga provtaxerade landskommunerna har provtaxering ägt rum jämväl i samband med av kommunalskatteberedningen verkställd utredning. I bilaga D har i fråga om nämnda kommuner för jämförelse sammanställts vissa uppgifter från såväl kommunalskatteberedningen som förevarande utredning. I nedanstående tabell lämnas en sammanfattning omfattande samtliga de olika åren undersökta kommuner.

Taxeringsår

1933 1936 1950 1952 1952

Antal provtaxerade kommuner (församlingar)

Antal skattekronor

33 77 8 25 2

111008 500041 156 724 652 796 291 278

Procentuell minskning därav vid bortfall av effektiva fastighetsskattekronor

Mot effektiva fastighetsskattekronor svarande utdebiteringshöjning

28-1 13-6 4-1 66

4-48 1-43 0-28 058 0-11

!•!

61 Vad angår fastighetsskattens verkningar för stadskommunerna ha undersökningar utförts beträffande Norrtälje stad och fyra taxeringsdistrikt i Stockholms stad. Undersökningarna, vilka redovisas i bilagorna G och H, giva vid handen, att ett avskaffande av fastighetsskatten skulle medföra en höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt med i Norrtälje 95 öre och i Stockholm omkring 70 öre. De i det föregående angivna siffrorna för höjning av utdebiteringen vid avskaffande av fastighetsskatten avse allmän kommunalskatt. Höjningen av utdebiteringarna av landstingsskatt och tingshusmedel är sålunda icke medräknad. Vad angår utdebiteringen av tingshusmedel torde man kunna bortse från denna, då den genomsnittliga höjningen understiger ett öre. Höjningen av utdebiteringen av landstingsskatt däremot har på grundval av de statistiska undersökningarna i genomsnitt för samtliga landsting beräknats till 29 öre. För att få en riktig bild av höjningen av hela den kommunala utdebiteringen vid avskaffande av fastighetsskatten bör sålunda de tal, som ovan och i de i bilagorna framlagda tabellerna angivits för höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt, ökas med 29 öre. Med ledning av det material, som framkommit vid de av de sakkunniga utförda statistiska undersökningarna, ha de sakkunniga sökt göra en ungeTabell, utvisande

for taxeringsåret 1952 den beräknade effektiva fastighetsskatten.

sammanlagda

Skattebelopp i miljoner kronor Primärkommuner

.Landsting

Summa

91 0-6 0-1 9-7

3-9 02

13-0 07 0-1

4-1

30-9 40-0 41-5

13-4 14-2

27-6

44-3 54-2 4L-5 1400

40-0 40-5 41-6

17-3 14-4

122-1

317 Jordbruksfastighet

Summa Annan

fastighet

Landskommuner

Summa Samtliga

fastigheter

Landstingsstäder Summa

57-3 54-9 41-6 1538 0-8 0-6

Municipalsamhällen Tingslag Summa

15.V2

farlig beräkning rörande det totala skattebelopp, som fastighetsskatten tillfört kommunerna för taxeringsåret 1952. I fråga om jordbruksfastighet utvisar den taxeringsåret 1952 avseende undersökningen rörande nio landskommuner, att i genomsnitt 25,i procent av fastighetsskatteunderlaget utgöres av effektiva fastighetsskattekronor. Med hänsyn emellertid bland annat till att de i undersökningen ingående skånekommunerna, där procenttalet effektiva fastighetsskattekronor är osedvanligt högt, fått i alltför hög grad inverka på genomsnittsresultatet, har ett procenttal av 20 procent ansetts giva ett bättre uttryck för den genomsnittliga fastighetsskatteeffekten. Vad angår annan fastighet utgör enligt de verkställda utredningarna den effektiva fastighetsskatten i procent av den debiterade fastighetsskatten för de år 1952 undersökta nio landskommunerna 64,i procent, för Norrtälje stad 70,4 procent och för Stockholms stad 68,7 procent. Med hänsyn till angivna procenttal ha de sakkunniga ansett sig kunna vid en approximativ beräkning utgå ifrån, att av den fastighetsskatt, som härflyter från annan fastighet, ett belopp motsvarande 65 procent utgör effektiv fastighetsskatt. På grundval av ovannämnda procenttal, 20 procent för jordbruksfastighet och 65 procent för annan fastighet, ha de i vidstående tabell angivna skattebeloppen beräknats. De sakkunniga vilja framhålla, att resultatet av de statistiska undersökningarna i huvudsak motsvarar den kännedom om de av undersökningarna berörda förhållanden, som de sakkunniga erhållit vid i andra sammanhang gjorda iakttagelser. Resultatet av undersökningarna torde därför kunna betraktas såsom tillräckligt representativt för att ett bedömande av fastighetsbeskattningens nuvarande verkningar skall kunna grundas å detsamma.

VIII. FASTIGHETSTAXERINGENS BETYDELSE I ANDRA HÄNSEENDEN ÄN FÖR FASTIGHETSBESKATTNINGEN.

Fastighetstaxeringens ursprungliga och primära uppgift är att åsatta de fastigheter, som äro underkastade fastighetskatt, värden som skola tjäna som underlag för denna skatt. Vid sidan av denna uppgift har fastighetstaxeringen emellertid kommit att få vidsträckt betydelse icke blott inom olika grenar av beskattningen utan även i skilda sammanhang utanför beskattningens område. Vid ett principavgörande beträffande fastighetsbeskattningen torde detta böra beaktas. I det följande lämnas en kortfattad översikt av vissa förhållanden, där fastighetstaxeringen är av betydelse. A. Taxeringsvärdenas betydelse för inkomsttaxeringen. 1. Inkomstuppskattningens

hänförande

till

förvärvskällor.

Vid fastighetstaxeringen sker en uppdelning av fastigheterna i jordbruksfastighet och annan fastighet. Den klassificering, som sålunda sker vid fastighetstaxeringen, är bestämmande för huruvida intäkt av fastighet vid inkomsttaxeringen skall anses såsom intäkt av jordbruksfastighet (21 § kommunalskattelagen) eller intäkt av annan fastighet (24 § kommunalskattelagen). 2. Avdraget för värdeminskning

å

byggnader.

Vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet och av annan fastighet brukar taxeringsvärdet tagas till utgångspunkt vid beräkning av avdrag för värdeminskning å byggnader. Beträffande jordbruksfastighet är avdrag medgivet för värdeminskning å driftsbyggnader, därunder inbegripna för driften nödiga bostadsbyggnader. Avdraget bör bestämmas till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid en byggnad av ifrågavarande art anses kunna för sitt ändamål utnyttjas (punkt 2 anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen). Dessa bestämmelser hava i princip tillämpats så att avdraget ansetts böra beräknas å anskaffningsvärdet. Då detta emellertid merendels icke kan visas, har den praxis utbildat sig, att avdraget beräknas till viss procent vanligen en procent, "av jordbruksvärdet (stundom efter avdrag av skogsmarksvärdet). Beträffande annan fastighet är i punkt 2 anvisningarna till 25 § kommunalskattelagen enligt dess hittillsvarande lydelse stadgat, att avdrag för värdeminskning å byggnad skall bestämmas på sätt som i fråga om jordbruksfastighet gäller. Emellertid har i sist-

64 nämnda anvisningspunkt utryckligen uttalats, att såsom byggnadsvärde skall, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, anses taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) under beskattningsåret. I samband med att vid 1951 års riksdag beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder blivit uttryckligen lagfäst, hava nyss berörda bestämmelser blivit ändrade, varjämte vissa övergångsbestämmelser av intresse i detta sammanhang tillkommit. (Se härom S. F. S. 1951 nr 790.) De nya bestämmelserna skola tillämpas första gången vid 1954 års taxering. Enligt punkt 2 anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen i dess nya lydelse skall avdrag för värdeminskning å till jordbruket hörande driftsbyggnader alltjämt bestämmas till viss procent av byggnadens värde. I anvisningspunkten har emellertid nu inskrivits, att detta värde skall anses vara lika med anskaffningskostnaden, men att om denna icke kan visas, såsom byggnads värde skall anses två tredjedelar av det under beskattningsåret gällande taxerade jordbruksvärdet, minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån det överstiger 25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner. Dessa anses såsom mera betydande, om värdet därå överstiger en tiondel av det taxerade jordbruksvärdet. För skattskyldiga, som övergå till beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, meddelas för övergången vissa föreskrifter beträffande bland annat värderingen av tillgångar vid beskattningsårets ingång. För det fall att övergång sker vid ingången av det beskattningsår, för vilket taxering skall ske år 1954, gäller, såvitt nu är i fråga, att värdet å byggnad i jordbruksdriften upptages till belopp, motsvarande anskaffningskostnaden minskad med beloppet av åtnjutna värdeminskningsavdrag. Kan nyssnämnda kostnad icke visas, bestämmes byggnadsvärdet, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, till belopp, motsvarande två tredjedelar av det vid 1952 års allmänna fastighetstaxering åsatta jordbruksvärdet, minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån det överstiger 25 000 kronor samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner. För skattskyldig åter, som vid senare tidpunkt övergår till ifrågavarande beräkningsmetod skall, därest anskaffningskostnaden icke kan visas, värdet å byggnaden upptagas till belopp, motsvarande två tredjedelar av det vid den närmast töre sistnämnda tidpunkt verkställda fastighetstaxeringen åsatta jordbruksvärdet, minskat på sätt nyss sagts. Vidare stadgas i övergångsbestämmelserna, att därest skattskyldig, utan att redovisa inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, övergått till att, vid beräkning av avdrag för värdeminskning av byggnad, beräkna avdraget å anskaffningskostnad, skall värde å byggnad vid övergången bestämmas med motsvarande tillämpning av nyss anförda bestämmelser.

65 3. Beräkning

av avdrag för värdeminskning

av skog.

Åsättande av taxeringsvärde å skog och skogsmark sker efter en senast i förordningen den 1 juni 1951 (nr 437) med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet närmare reglerad metod. Såsom led i taxeringen enligt denna metod ingår bland annat att för varje taxeringsenhet uppskattas och angives: arealen skogsmark, boniteten eller den siffra, som i kbm per har anger skogsmarkens genomsnittliga årliga virkesavkastningsförmåga vid normal skogstillgång och rationellt skogsbruk, rotvärdet per kbm å den årliga virkesavkastningen, det å fastigheten befintliga genomsnittliga virkesförrådet, uttryckt i kbm per har, siffror för relativt virkesförråd och relativ skogstillgång. De resultat, som utvinnas vid taxeringen av skogsmark och växande skog, begagnas ofta vid tillämpning av bestämmelserna om beräkning av inkomst av skogsbruk enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen med tillhörande anvisningar. Dessa bestämmelser gå i korthet ut på att den skattskyldige är berättigad till avdrag vid inkomstberäkningen, om avverkning eller skogsförsäljning medfört, att den växande skogens värde eller det befintliga virkesförrådets storlek nedgått under det värde eller det förråd, som var för handen vid den skattskyldiges förvärv av fastigheten. Föreligger sådan nedgång, betraktas inkomsten från skogen i motsvarande mån principiellt såsom kapitaluttag, som icke skall inkomstbeskattas. Sker försäljning av skog därigenom att hela fastigheten avyttras, är ägaren i vissa fall berättigad till avdrag med fyra gånger värdet av den normala årliga virkesavkastningen från fastigheten. Vid beräkning av avdrag av angiven art är det av betydelse att ha tillgång till sådana uppgifter i fråga om fastigheter med skog, som enligt vad ovan sagts bli föremål för periodiskt återkommande och sakkunnig uppskattning vid fastighetstaxeringarna. Uppgifterna utnyttjas av såväl de skattskyldiga, som ha att förebringa utredning till stöd för sina avdragsyrkanden, som taxeringsmyndigheterna, vilka ha att pröva avdragsyrkandena. Särskilt om utredningen från den skattskyldiges sida är bristfällig, vilket ofta är fallet beträffande mindre skogsägare, äro taxeringsmyndigheterna i stort behov av fastighetstaxeringens siffror för att kunna åstadkomma skäliga taxeringar. Fastighetstaxeringens betydelse för beräkning av avdrag för värdeminskning av skog kommer i viss män i annat läge, i den mån värdering av skog kommer att ske enligt den skogsvärderingsinstruktion (SFS 1951 nr 440), som är avsedd att träda i tillämpning vid nästa allmänna fastighetstaxering år 1955. Den nya metoden bygger på de skogliga förhållanden (genomsnittssko5—537U0.

66 gar), som konstaterats vid riksskogstaxeringen. Värderingen utgår sålunda från det slags skogsbruk, som i genomsnitt bedrives i den trakt, där vederbörande fastighet är belägen. På grundval av det skogsbruk, som i genomsnitt faktiskt förekommer, indelas riket med hänsyn till klimatiska förhållanden i tillväxtområden och marken inom varje sådant område med hänsyn till sin produktionsförmåga i godhetsklasser. Genom hänförande av varje skogsfastighet till viss godhetsklass för visst tillväxtområde skola samtliga fastigheter i riket kunna indelas i grupper efter fastigheternas naturliga betingelser för skogsproduktion. Denna uppdelning av skogen på tillväxtområden och godhetsklasser ersätter den bonitetsbestämning, som sker enligt den äldre metoden. Fastställande av absoluta kbmtal för avkastningen per har skall således ej vidare förekomma. Uppskattning av virkesförrådet per har skall alltjämt äga rum, men däremot skola tal för relativt virkesförråd och relativ skogstillgång icke vidare beräknas. Vid uppskattning av virkesförrådet enligt den nya metoden skall i stället en fördelning å trädslagsklasser och förrådsgrupper ske. I själva verket innebär dock en sådan uppskattning ingenting annat än ett bestämmande av de faktorer, som varit avgörande för den relativa skogstillgången enligt de äldre bestämmelserna. I sammanhang med införandet av ändrade grunder för värderingen av skogsfastighet har lydelsen av 22 § 1 mom. tredje stycket kommunalskattelagen ändrats så tillvida, att i stället för det tidigare alternativt medgivna avdraget med ett belopp motsvarande värdet av fyra gånger den normala årliga virkesavkastningen av marken (det s. k. schablonavdraget) avdrag medgives med ett belopp motsvarande värdet av det för skogen beräknade minsta producerande skogskapitalet. Ändringen, som tillkommit genom en lag den 1 juni 1951 (nr 438), gäller från och med den 1 januari 1956. Enligt samtidigt ändrade anvisningar till samma paragraf skall vid tilllämpning av den nya bestämmelsen som värde av minsta producerande skogskapital anses viss mångfald av det vid taxeringen fastställda skogsmarksvärdet. Det har från olika håll uttryckts förmodan om att de metoder, som hittills med stöd av uppgifter från skogstaxeringarna och i anslutning till gällande blanketter brukat i praktiken tillämpas vid beräkning av skogsvärdeminskningsavdrag, skulle komma att sakna underlag enligt den nya taxeringsmetoden. Vad som därvid främst åsyftas torde vara bonitetsbestämningens avskaffande, varigenom uppgift om tillväxten skulle komma att saknas. Avsikten är emellertid, att sådana uppgifter — härstammande från äldre fastighetstaxeringar — skola finnas även efter den nya metodens genomförande. Därvid torde förhållandet mellan den nya metodens godhetsklasser och den gamla metodens taxeringsboniteter komina att direkt angivas. Då i övrigt uppgifter, som hittills plägat inhämtas från fastighetstaxeringen för beräkning av intäkt av skogsbruk, även i fortsättningen komma att stå till buds synes anledning saknas att antaga, att fastighetstaxeringen kommer att minska i betydelse i förevarande sammanhang.

67 4. Beräkning

av hyresvärde

å bostad.

Enligt 24 § kommunalskattelagen skall såsom intäkt av annan fastighet upptagas bl. a. hyresvärdet av lägenhet, som ägaren använt för sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning. Värdet av sådan förmån skall enligt 42 § kommunalskattelagen beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris eller, i saknad av tillfälle till sådan jämförelse, efter annan grund, som må finnas skälig. Då det gäller uppskattning av hyresvärdet av bostad i villor, egna hem o. d., stundom även i bostadsrättslägenheter, har uppskattningen i stor utsträckning av praktiska skäl ansetts böra anknytas till taxeringsvärdet på det sättet, att hyresvärdet bestämts till viss procent av nämnda värde. 5. Värdeminskningsavdrag

för byggnad, nyttjad

i rörelse.

Beträffande avdrag för värdeminskning å byggnad, som helt eller delvis nyttjas i rörelse, gäller att avdraget i första hand skall bestämmas till viss procent av anskaffningsvärdet. 1 de ofta förekommande fall, då detta ej är utrett, brukar analogivis i praxis tillämpas den i punkt 2 anvisningarna till 25 § kommunalskattelagen givna regeln, att som byggnads värde skall anses det taxerade byggnadsvärdet. Enligt 10 § kommunalskattelagen skall vid taxering av annan fastighet bland annat redovisas särskilt byggnadsvärde. Ur detta värde skall emellertid urskiljas vad som belöper å maskiner och liknande tillgångar, vilka äro avsedda att huvudsakligen tjäna industriellt eller därmed jämförligt ändamål. Detta utbrutna värde benämnes särskilt maskinvärde. Bestämmelsen om redovisning av ett särskilt maskinvärde tillkom år 1937, enär det visat sig, att en riktig tillämpning av gällande bestämmelser rörande avskrivning för värdeminskning vid inkomstbeskattningen ofta försvårades därav, att det ej läte sig göra att vid denna beskattning bedöma, huruvida och i vad mån värdet å fasta maskiner innefattades i industrifastighets taxeringsvärde. Det förmenades, att en rationell lösning av det då aktuella avskrivningsproblemet skulle försvåras, om ej särskild redovisning erhölles av värdet å fasta maskiner i industrifastigheter. Vidare ansågs det av betydelse för förmögenhetsbeskattningen, att beträffande till förmögenhetsskatt skattskyldiga personer äga kännedom om vilka fasta maskiner, som inginge i taxeringsvärdet å dem tillhöriga fastigheter. Vid värdesättning av tillgångar för förmögenhetsbeskattningen gäller nämligen att fastighet skall upptagas till taxeringsvärdet, medan lös egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i rörelse, skall upptagas till vad som efter årliga avskrivningar återstår av anskaffningsvärdet. 6. Taxeringsvärdet

som grund vid fördelning

av inkomst

mellan

kommuner.

I några §§ i kommunalskattelagen föreskrives, att vid fördelning till beskattning av inkomst, som härflutit från fastigheter i flera kommuner, det förhållande, vari fastigheternas taxeringsvärde stått till varandra, skall utgöra fördelningsgrund.

68 56 § andra stycket kommunalskattelagen innehåller sålunda bestämmelser för det fall att inkomst gemensamt härflutit från fastigheter av annan fastighets natur, belägna inom olika kommuner men utgörande en förvärvskälla. Enligt huvudregeln skall inkomsten tagas till beskattning i varje kommun till så stor del, som kan anses hava inom kommunen influtit. Men kan utredning härom icke vinnas, skall inkomsten fördelas efter vad som kan finnas skäligt med hänsyn till den bruttointäkt, som influtit inom varje kommun, eller till det förhållande, vari fastigheternas taxeringsvärden stått till varandra. Efter ändring genom lag den 7 december 1951 (nr 790) avser stadgandet numera fastigheter såväl av jordbruksfastighets som av annan fastighets natur. Den ändrade lydelsen skall tillämpas från och med 1954 års inkomsttaxering. Fördelning i förhållande till taxeringsvärden kan också enligt punkt 2 anvisningarna till 58 § kommunalskattelagen ifrågakomma vid beskattning inom flera kommuner av inkomst av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft. I samma anvisningspunkt gives därjämte en specialregel beträffande fördelningen mellan kommuner, där vatten-, gas- eller kraftverk varit beläget eller förbrukning ägt rum, för det fall, att den andel, som enligt i punkten angivna grunder skall tillfalla sådant verk, överskjuter tio procent av verkets eller verkens taxeringsvärde. Här angivna regler kunna också komma i tillämpning vid sådan fördelning av inkomst, som avses i 60 § kommunalskattelagen, d. v. s. vid fördelning mellan olika inom en och samma kommun belägna områden, inom vilka menighet äger utöva beskattningsrätt. B. Taxeringsvärdenas betydelse för andra skatter och avgifter än statlig och kommunal inkomstskatt. 1.

Skogsvårdsavgiften.

Bestämmelser härom finnas i förordningen den 28 juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift. Enligt 1 § i denna förordning skall sådan avgift erläggas för jordbruksfastighet, vilken vid fastighetstaxering åsatts särskilda värden för skogsmark och växande skog. 2. Statlig förmögenhetsskatt

samt arvsskatt

och

gåvoskatt.

Enligt förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt samt förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt skall fastighet (fast egendom) i regel upptagas till taxeringsvärdet. Hänvisning till arvsskatteförordningens värderingsregler förekommer i 4 § förordningen den 26 juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt.

69 3. Stämpel-

och

expeditionslösenförfattningarna.

Taxeringsvärdet är av betydelse vid tillämpning av förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen samt förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften. Då vid rådhusrätt lagfart meddelas på grund av köp, byte eller gåva är den lösen, som enligt lösenförordningen skall utgå för lagfartsbeviset, utöver visst grundbelopp bestämd i förhållande till fastighetens värde enligt nästföregående års taxering, dock, att vid lagfart på grund av köp, lösen beräknas efter köpeskillingen, därest denna överstiger taxeringsvärdet. I stämpelförordningen stadgas stämpelfrihet för vissa bevis, som av myndighet skola utfärdas i lagfartsärenden, därest varken taxeringsvärdet eller köpesumman för den egendom, beviset avser, uppgår till 1 000 kronor. Vidare skall enligt stämpelförordningen — med vissa undantag — avhandling om oneröst förvärv av fast egendom förses med stämpel, i regel med en krona för varje fulla 100 kronor av egendomens värde. Att detta i vissa fall skall upptagas till taxeringsvärdet framgår av förordningens 10 § mom. 1. 4.

Investeringsavgiften.

I 7 § förordningen den 14 december 1951 (nr 794) om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift) tillmätes taxeringsvärdet betydelse i visst hänseende. C. Taxeringsvärdenas betydelse för fördelning av inteckningsansvar. Enligt 32 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, att därest inteckning för fordran är meddelad i flera egendomar gemensamt och visst värde å varje egendom icke är utsatt i inteckningshandlingen, det värde, efter vilket varje egendoms ansvarighet för intecknade beloppet primärt bestämmes, utgöras av taxeringsvärdet för året näst före den tid då inteckningen söktes, eller, om taxeringsvärde för det året ej finnes, det taxeringsvärde, som efter nämnda tid först fastställes. Vidare är för visst i 121 § andra stycket utsökningslagen angivet fall taxeringsvärdet å fast egendom normerande för fördelningen av inköpssumman för gemensamt intecknade egendomar mellan egendomarna. Finnes för någon av gemensamt intecknade egendomar icke taxeringsvärde fastställt åligger det enligt 79 § fjärde stycket utsökningslagen utmätningsman att föranstalta om värdering av denna egendom.

70 D. Taxeringsvärdenas betydelse för författningsenligt reglerad medelsplacering och fastighetskredit. Taxeringsvärdet å fastighet är understundom avgörande för frågan i vad mån inteckning i fast egendom må godtagas såsom säkerhet eller som placeringsobjekt för fondmedel m. m.; sådana bestämmelser återfinnas bland annat i 125 § första stycket utsökningslagen, 2 § förordningen den 21 november 1924 med särskilda bestämmelser om anbringande av omyndigs medel, 35 § andra stycket förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor, 4 § 1 mom. reglementet den 18 december 1936 (nr 638) ang. förvaltningen om folkpensionsfonden m. m., 19 § lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar, 274 § lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse samt 1 § 1 mom. och 3 § 2 mom. reglementet den 25 november 1949 (nr 585) angående förvaltningen av i postsparbanken och på postgiro innestående medel. Bestämmelser i samma ämne äro meddelade jämväl i åtskilliga författningar, som reglera olika kreditinrättningars verksamhet, t. ex. 4 § förordningen den 16 maj 1890 angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningarnas bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, sådan paragrafen lyder enligt förordningen den 27 mars 1942 (nr 133), 27 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker, sådan paragrafen lyder enligt lagen den 30 juni 1947 (nr 320), 23 § förordningen den 3 augusti 1929 (nr 256) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar, sådan paragrafen lyder enligt förordningen den 19 september 1947 (nr 757), 8 § förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet, sådan paragrafen lyder enligt förordningen den 19 september 1947 (nr 755) samt 59 § förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor, sådan paragrafen lyder enligt förordningen den 26 juni 1948 (nr 375). E. Taxeringsvärdenas betydelse för författningsenligt reglerad balansvärdering. I sådant hänseende må framhållas, att 25 § sparbankslagen, till vilken paragraf hänvisning göres i 29 § och 73 § mom. 7, ävensom 1 § lagen den 30 juni 1947 (nr 321) med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning, innehålla bestämmelser om att såsom täckning för sparbanks inlåning må godkännas lån, varför säkerheten utgöres av inteckning inom viss angiven del av senast fastställda taxeringsvärde å fastighet av visst slag. För jordbrukskreditkassornas vidkommande finnas motsvarande bestämmelser i 32 § ovannämnda förordning 325/1942, sådan paragrafen lyder jämlikt förordningen 375/1948, samt förordningen den 26 juni 1948 (nr 376) med särskilda bestämmelser angående in- och upplåning vid centralkassa för jordbrukskredit.

71 I 72 § 2 mom. lagen den 14 september 1944 om aktiebolag stadgas att vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. av samma paragraf — vilka gälla fondering och utdelningsbegränsning i bolag med viss skuldsättning — bland skulderna icke skall inräknas gäld, för vilken bolaget lämnar säkerhet av inteckning inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet för fastighet av visst slag. 100 § 2 mom. samma lag innehåller förbud mot uppskrivning i räkenskaperna av fast egendom över senast fastställda taxeringsvärdet. Med anledning av den betydelse, som sålunda givits åt fastigheters taxeringsvärden i angivna hänseenden, skall enligt 103 § 1 mom. uppgift om desamma lämnas i förvaltningsberättelsen. Motsvarande förbud mot uppskrivning av fastigheter gäller enligt 93 § 3 mom. och 205 § lagen om försäkringsrörelse jämväl i fråga om försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Sambruksförenings skyldighet att av sin årsvinst göra avsättning till reservfond enligt 21 § lagen den 30 april 1948 om sambruksföreningar har gjorts beroende av reservfondens och inbetalat insatskapitals förhållande till taxeringsvärdet å föreningen tillhörig fast egendom. F. Taxeringsvärdenas betydelse enligt viss annan lagstiftning. Enligt lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning i dess nuvarande lydelse 1 skall för skada å egendom här i riket i följd av krig, vari riket kommit, ävensom för krigsskada under neutralitetstid, kunna utgå ersättning genom statlig krigsförsäkring. Ersättning för dylika skador, i vad de drabbat fastigheter, avses skola täckas genom bidrag från rikets fastighetsägare. Bidrag skall nämligen enligt lagen kunna utdebiteras för fastighet, som faller under bestämmelserna i lagen, med högst en halv procent för år av fastighetens värde, dock högst under tio år. Såsom fastighetens värde skall därvid anses dess taxeringsvärde. Saknas sådant, skall fastighetens värde fastställas i den ordning Konungen bestämmer. Vid prövning av ansökningar om tillstånd att förvärva eller behålla fast egendom, där sådant tillstånd enligt gällande lagar kräves, fordras vanligen uppgift om egendomens värde. Bestämmelser om att för sådant ändamål ansökning skall vara åtföljd av bevis om egendomens taxeringsvärde finnes sålunda i 2 § kungörelsen den 18 juni 1937 med föreskrifter rörande den utredning, som erfordras för prövning i vissa fall av bolags, förenings eller stiftelses ansökning i fråga om förvärv av fast egendom, m. m. och 1 § kungörelsen den 17 juni 1948 rörande tillämpning av lagen den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Vidare föreskrives i 6 § 2 mom. förstnämnda kungörelse att, då i vissa fall värdesättning å fast egendom skall ske, i tillämpliga delar skola iakttagas de grunder, som i kommunalskattelagen stadgas för taxering av fastighet. I detta sammanhang kan tillika anmärkas, att bestämmande för en fastighets natur 1

Ändr. se SFS 1940 nr 980, 1943 nr 209 och 808, 1944 nr 248 samt 1945 nr 122.

72 av jordbruksfastighet enligt nyssnämnda lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet är den för fastigheten vid tiden för förvärvet gällande taxeringen, varjämte egendom, som vid denna taxering behandlats såsom en enhet, anses som en fastighet. G. Taxeringsvärdenas betydelse i allmänt ekonomiskt hänseende. Fastighetstaxeringens betydelse i andra hänseenden än för den kommunala fastighetsbeskattningen är icke begränsad till sådana fall, då enligt särskilda lagar eller författningar hänsyn skall tagas till fastighets taxeringsvärde eller till fastighetstaxeringen. Även i andra sammanhang, då värdet av fastighet är aktuellt, framför allt när det gäller fastighetsöverlåtelser eller kreditfrågor, är det av synnerligt värde för enskilda parter och företag eller myndigheter att ha tillgång till officiellt åsatta värden å fastigheterna. Visserligen kunna under perioder av kraftig prisstegring eller under särskilda förhållanden, såsom vid bostadsbrist, uppkomma rätt avsevärda differenser mellan dagens saluvärden och taxeringsvärdena, men dessa tjäna dock till jämförelse och kontroll vid bedömande av fastighetsvärdena. Det torde vara överflödigt att söka närmare belysa taxeringsvärdenas betydelse för det ekonomiska livet i allmänhet, men densamma bör icke förbises vid övervägande av fastighetsbeskattningen och den därmed förbundna fastighetstaxeringen. Man kan visserligen tänka sig att bibehålla denna taxering, även om fastighetsbeskattningen slopades, men sannolikt skulle fastighetstaxeringen därvid förlora åtskilligt i kvalitativt avseende. I detta hänseende kan anföras, att enligt gjorda erfarenheter taxeringen av fastigheter, som äro undantagna från skatteplikt, för närvarande sker betydligt mera summariskt, än som är fallet beträffande fastigheter, som äro underkastade fastighetsskatt.

IX. ERINRINGAR MOT FASTIGHETSBESKATTNINGEN I DESS NUVARANDE FORM.

Mot fastighetsbeskattningen i den utformning den fått genom garantiskattesystemet har riktats åtskillig kritik. Det måste emellertid framhållas, att denna kritik ofta varit ensidig och att den reella innebörden av fastighetsbeskattningen icke alltid beaktats. Den omständigheten att fastighetsskatten debiterats och uppburits för sig har av många uppfattats som om fastighetsskatten i dess helhet vore en merbelastning, som ålåge fastighetsägarna vid sidan av den vanliga inkomstbeskattningen. Av redogörelsen för fastighetsbeskattningens verkningar framgår, att så icke är fallet. Mot garantiskattesystemet har anmärkts, att detsamma icke överensstämde med principen skatt efter förmåga. I viss mån verkade garantiskattesystemet i rakt motsatt riktning. Sålunda hade en fastighetsägare, som åtnjöte sådan inkomst av fastigheten eller av förvärvskälla, vari fastigheten inginge, att han med hänsyn till nämnda inkomst och annan förekommande inkomst kunde utnyttja såväl procentavdrag som allmänna avdrag och ortsavdrag, i realiteten icke att vidkännas någon fastighetsskatt. Å andra sidan kunde fastighetsägarens ekonomiska förhållanden vara sådana, att han icke hade någon skattepliktig inkomst eller så låg sådan inkomst, att med hänsyn till allmänna avdrag och ortsavdrag någon skatt icke skulle påföras honom, om icke fastighetsskatten funnes. Mellan dessa ytterlighetsfall kunde den belastning, som fastighetsskatten innebure, variera på ett sätt, som framstode såsom slumpartat och föga överensstämmande med en rationell och överskådlig beskattning. Det har vidare sagts, att fastigheterna såsom sådana icke hade någon förmåga att bära en beskattning. Sådan förmåga uppkomme först i och med att fastigheterna i en eller annan form lämnade inkomst. Därför borde fastighetsbeskattningen upphävas. Såsom argument mot garantiskattesystemet har stundom anförts, att detsamma icke vore rättvist, då någon liknande garanti icke ålagts andra värdeobjekt än fastigheter.

X. SKÄL FÖR OCH EMOT BIBEHÅLLANDET AV EN SÄRSKILD FASTIGHETSBESKATTNING.

Vid den diskussion, som under senare år förts rörande fastighetsbeskattningen, har kritiken mot denna beskattning stundom utmynnat i krav på att fastighetsskatten skulle helt avskaffas. Den omständigheten att erinringar i vissa avseenden kunna framställas mot detaljer i den gällande fastighetsbeskattningens konstruktion och verkningar innefattar emellertid icke i och för sig tillräckliga skäl att helt slopa denna beskattning. Frågan huruvida en fastighetsbeskattning i någon form bör bibehållas och huru densamma i så fall bör utformas, får prövas förutsättningslöst och med beaktande av alla på frågan inverkande omständigheter. Därvid är det viktigt, att fastighetsbeskattningen icke bedömes ur allenast en viss fastighetsägargrupps synpunkter eller med hänsyn endast till de vid viss tidpunkt rådande förhållandena. Över huvud måste beaktas, att frågan huruvida en fastighetsbeskattning jämväl i fortsättningen skall ingå i vårt skattesystem liksom andra skattefrågor av allmän natur ytterst är en bedömnings- och lämplighetsfråga. De som yrka på fastighetsbeskattningens totala avskaffande kunna sålunda icke till stöd därför åberopa rättsgrunder eller grunderna för skattesystemet i dess helhet. Såsom i andra bedömningsfrågor kunna skäl anföras för och emot fastighetsbeskattningen. Det slutliga ståndpunktstagandet måste därför bliva beroende av styrkan hos de skäl, som kunna åberopas i ena eller andra riktningen. När invändningar mot fastighetsbeskattningen framställts under påstående att denna beskattning skulle strida mot principen om skatt efter förmåga och att fastigheterna såsom sådana icke ägde någon skatteförmåga, torde man ha utgått från vissa principer eller föreställningar, som icke svara mot de faktiska förhållandena. Bland annat har man förutsatt, att inkomsten sådan den kommer till uttryck i den för varje skattskyldig taxerade inkomsten borde vara norm för den kommunala beskattningen och därvid förbisett, att denna inkomst icke alltid innefattar all verklig inkomst eller utgör det enda godtagbara uttrycket för skatteförmågan. I vårt land såväl som i andra jämförliga länder har det allmännas utgifter och därmed behovet av skatteinkomster efter hand stigit till sådana belopp, att det icke är möjligt att enbart genom en direkt enhetlig inkomstskatt uttaga hela skattebehovet. Beskattningen sker därför regelmässigt genom ett helt system av skatter, av vilka åtskilliga utgå utan hänsyn till deras inkomst, vilka ytterst drabbas av skatterna. Så länge skattesystemet är och måste vara så beskaffat, kan något principiellt hinder mot en särskild fastighetsskatt icke anses föreligga. Mot fastighetsbeskattningen har invänts, att tillräckliga skäl icke förelåge att enbart för fastigheternas vidkommande uttaga en objektskatt, då det av

75 olika skäl icke befunnits lämpligt att införa sådan skatt å andra tänkbara slag av objekt. Emellertid torde denna invändning icke kunna tillmätas avgörande betydelse. Det måste nämligen beaktas, att fastighetsbeskattningen sker för kommunalt ändamål samt att mellan en kommun och de i kommunen belägna fastigheterna föreligger ett samband, vartill motsvarighet icke torde kunna påvisas i fråga om andra slag av objekt. Av grundläggande betydelse för kommunbegreppet är nämligen icke allenast personsammanslutningen av medlemmarna i kommunen utan även kommunområdet. Det sistnämnda består av de fastigheter, som enligt gällande administrativa indelning ingå i kommunen. Det måste anses såsom ett kommunens berättigade intresse, att kommunen från de värdeobjekt, som fastigheterna utgöra, erhåller visst bidrag till kommunens gemensamma utgifter. Det kan icke anses tillfredsställande, om en kommun skulle helt gå miste om skatt från mycket värdefulla fastigheter, vilket skulle kunna inträffa, om fastighetsbeskattningen avskaffades. Såsom exempel kunna nämnas jordbruksegendomar, för vilka underskott regelbundet redovisas, bostadshus, för vilka på grund av ränteavdrag eller av andra skäl ingen eller mycket obetydlig nettointäkt redovisas o. s. v. Såsom ett särskilt skäl att erkänna ett kommunens berättigade intresse av fastighetsbeskattning i någon form kan åberopas, att vissa grenar av den kommunala verksamheten — även om de i princip kunna anses tillgodose kommunens gemensamma intressen — stundom på ett särskilt sätt lända till förmån för de fastigheter, som därav beröras. Såsom exempel härpå kunna nämnas åtgärder för anläggning och underhåll av gator och vägar, för andra kommunikationsändamål, för anordnande av vatten och avlopp o. d. Det har stundom ifrågasatts, att fastighetsägarna skulle täcka kostnaderna härför genom ett system av kommunala avgifter. Det är emellertid uppenbart, att ett sådant system skulle bli komplicerat och svårhanterligt. Om kommunens intresse av att från fastigheterna erhålla visst bidrag till de kommunala utgifterna erkännes såsom berättigat, återstår emellertid att överväga, huruvida skyldigheten att underkasta sig fastighetsbeskattning i en eller annan form kan anses oskäligt betungande eller orättvis för fastighetsägarna. I detta hänseende må först erinras om de skäl mot fastighetsbeskattningens avskaffande, som tidigare anförts. Därutöver kan åberopas, att fastigheter, enligt vad erfarenheten visar, äro värdeobjekt av den beständighet och beskaffenhet, att andra värdeobjekt näppeligen kunna jämföras därmed. Förmånen att äga fast egendom får därför anses vara av den art, att en viss beskattning vid sidan av den vanliga inkomstbeskattningen får anses befogad. Det bör i detta sammanhang även beaktas, att den vanliga inkomstbeskattningen träffar endast egendomens avkastning, i den mån denna enligt bestämmelserna i skatteförfattningarna skall beskattas. I praktiken kan emellertid denna avkastning ofta icke beskattas så fullständigt som avkastningen av vissa andra förvärvskällor. Sålunda blir i regel värdet av bostadsförmån och andra naturaförmåner uppskattat på ett för den skatt skyldige jämförelsevis förmånligt sätt.

76 Vid åtskilliga tillfällen har varit på tal att genom en särskild värdestegringsskatt beskatta den höjning av fastighetsvärdena, som erfarenhetsmässigt äger r u m särskilt inom eller i närheten av tätbebyggda områden. Någon sådan beskattning har emellertid ännu icke kommit till stånd, oaktat man i stort sett torde hava varit ense om det i och för sig befogade i en sådan beskattning. Orsaken till att beskattningen i fråga icke kommit till stånd torde främst kunna sökas i de med en sådan beskattning förbundna tekniska svårigheterna. En fastighetsbeskattning, som uttages med anknytning till fastigheternas saluvärden, har i viss mån samma verkan som en värdestegringsskatt å fast egendom. De skäl, som kunna åberopas till stöd för befogenheten av en sådan värdestegringsskatt, kunna därför åberopas även till stöd för en fastighetsbeskattning i allmänhet. Och så länge en värdestegringsskatt icke införts, föreligger ett särskilt skäl att bibehålla en allmän fastighetsbeskattning. I anslutning till det nu sagda må framhållas det samband som råder mellan fastighetsbeskattningen och den allmänna fastighetstaxeringen. Detta kan visserligen icke åberopas som skäl för en fortsatt fastighetsbeskattning, men å andra sidan bör man icke helt bortse från fastighetstaxeringens betydelse för fastighetsägarna och för det ekonomiska livet över huvud. Upprättandet av fastighetslängderna och den jämförelsevis noggranna, på utförliga uppgifter om varje fastighet grundade officiella värderingen av fastigheterna är utan tvivel av den största betydelse för alla de skiftande rättsförhållanden, som äro förbundna med fastigheterna. Vid köp och andra avtal om överlåtelser av fast egendom äro ofta taxeringsvärdet och de övriga uppgifter, som kunna hämtas ur taxeringslängderna, av stort värde för de avtalsslutande parterna. Att fastighetstaxeringen har betydelse i åtskilliga avseenden, som icke direkt sammanhänga med fastighetsbeskattningen, framgår av särskild redogörelse härför. Det må slutligen anmärkas, att en officiell uppskattning av fastigheternas värden utan samband med en allmän fastighetsskatt säkerligen icke skulle bliva så noggrann och fullständig som den fastighetstaxering, som nu sker. Det torde i avsevärd mån vara den på fastighetstaxeringen grundade skattskyldigheten, som framtvingar den noggrannhet och jämnhet, varmed taxeringen i stort sett numera verkställes. I detta avseende må erinras om den skillnad i fråga om taxeringens verkställande, som för närvarande kan iakttagas beträffande taxeringen av å ena sidan de skattepliktiga och å andra sidan de skattefria fastigheterna. Taxeringen av de sistnämnda sker ofta mycket summariskt.

XI. ALTERNATIV VID OMPRÖVNING AV DEN NUVARANDE FASTIGHETSBESKATTNINGEN.

Såsom framgår av vad i annat sammanhang anförts kan fastighetsbeskattningen i garantiskattesystemets form icke längre anses fylla sin ursprungliga uppgift att åt kommunerna garantera erforderligt minimum av skatteunderlag. På grund av de ändrade förhållandena kan en garanti av den art, som garantiskattesystemet vid tiden omkring år 1920 utgjorde, för närvarande icke anses erforderlig. Fastighetsbeskattningen utgör emellertid en inkomstkälla för kommunerna, som det kan vara vanskligt att beröva dem. Till detta läge har man att anknyta de alternativ, som kunna uppställas rid en omprövning av garantiskattesystemet. I första hand måste den frågan uppställas, om en fastighetsbeskattning skall bibehållas eller ej. Eftersom garantiskattesystemet i huvudsak förlorat sin garantiuppgift, torde svaret på nämnda fråga böra bli beroende av om tillräckliga skäl föreligga att upphäva den skattskyldighet, som nu åligger fastigheterna i den mån fastighetsskatten blir effektiv, och därmed låta kommunerna avstå från motsvarande inkomst. Anses en fastighetsbeskattning av i huvudsak samma art som den nuvarande böra bibehållas, uppkommer frågan, om formerna för beskattningen lämpligen böra ändras eller modifieras. Kommunalskatteberedningen föreslog för sin del, att fastighetsskatten skulle frikopplas från inkomstbeskattningen och utgå i form av en objektskatt å fastighet, motsvarande hälften av den nuvarande totala fastighetsskatten. Detta förslag kan närmast anses anknyta till förhållandena vid mitten av 1930-talet, till vilken tid kommunalskatteberedningens undersökningar av fastighetsbeskattningens verkningar i huvudsak hänförde sig. För närvarande skulle emellertid utbyte av garantiskatten mot objektskatt innebära en ökning av skattebelastningen för det stora flertalet jordbruksidkare och rörelseidkare, medan belastningen för vissa bostadsfastigheter skulle minska. För andra bostadsfastigheter, framför allt ett stort antal hyreshus, skulle ändringen icke betyda så mycket. Om en så genomgripande förändring av fastighetsbeskattningen som den nyss antydda icke anses möjlig att genomföra, återstår att undersöka vilka modifikationer i eller tekniska förändringar av den nuvarande fastighetsbeskattningen, som äro tänkbara. Bland de möjligheter, som i detta avseende stå till buds, kunna nämnas följande. 1. Förändring av det nuvarande repartitionstalet för fastighet. Det nu gällande repartitionstalet innebär i stort sett att fastighet eller förvärvskälla, vari fastighet ingår, alltid skall beskattas som om inkomsten därav uppgått till minst 5 procent av taxeringsvärdet. Då någon höjning av repartitions-

78 talet icke torde vara aktuell, är en sänkning av repartitionstalet vad som närmast kan ifrågakomma. Frågan om repartitionstalets avvägning ha de sakkunniga icke ansett sig ha anledning upptaga till närmare undersökning. 2. Påförande av underlag för fastighetsskatt i samband med inkomsttaxeringen. Detta kan ske genom att det nuvarande systemet med särskild påföring av fastighetsskatt och medgivande av procentavdrag vid inkomstberäkningen utbytes mot den anordningen, att särskild påföring av fastighetsskatt underlåtes och ett för inkomstskatt och fastighetsskatt gemensamt skatteunderlag påföres. Därigenom skulle vinnas, att fastighetsskatt påfördes endast i den mån den vore effektiv, och den särskilda uppbörden av fastighetsskatt skulle undgås. Metoden bereder möjlighet att låta fastighetsägare, som med nuvarande system icke kan utnyttja ortsavdrag, att på ett jämförelsevis enkelt sätt få åtnjuta sådan förmån. Minskning av fastighetsskatten med hänsyn till icke utnyttjade ortsavdrag, eventuellt sådant avdrag och allmänna avdrag, kan givetvis åstadkommas även inom ramen för nu gällande sätt för uppbörd av fastighetsskatt men skulle innebära en komplicering av förfarandet utan att lättnad i annat avseende vunnes. 3. För varje skattskyldig eller fastighet beräknad reduktion av underlaget för fastighetsskatt. Enligt gällande bestämmelser reduceras för en var skattskyldig skatteunderlaget genom ortsavdrag och skatt påföres icke med mindre den beskattningsbara inkomsten uppgår till ett minimibelopp av 20 kronor. Beträffande fastighetsskatten förekomma vissa jämförliga bestämmelser, som emellertid ha blott ringa praktisk betydelse. Sålunda skall värde å taxeringsenhet, vilket understiger 100 kronor, upptagas endast i taxeringslängdens anteckningskolumn, och byggnad å ofri grund med värde under 500 kronor är undantagen från skatteplikt. Slutligen föreligger frihet från skyldigheten att betala fastighetsskatt för sådan fastighet, vars värde icke uppgår till 1 000 kronor och vilkens enda eller huvudsakliga värde utgöres av för ägarens eller innehavarens personliga behov använd åbyggnad, dock blott under förutsättning att den skattskyldige eller hans maka icke på annan grund skall erlägga skatt för fastighet eller inkomst. En lindring i fastighetsbeskattningen skulle kunna ske genom att fastighetsskatten beräknades — icke såsom nu å hela taxeringsvärdet av skattepliktig fastighet — utan å ett på visst sätt reducerat taxeringsvärde. En sådan reduktion kunde ske på olika sätt. Reduktionen kunde anknytas till taxeringsenheterna på det sättet, att fastighetsskatt — och därmed även procentavdrag — för varje taxeringsenhet beräknades endast å den del av taxeringsvärdet, som överstege visst belopp, exempelvis 20 000 eller 30 000 kronor. Därigenom skulle debiteringen av en hel del mindre skattebelopp av jämförelsevis måttlig betydelse för kommunerna bortfalla. Reduktionen kunde även anknytas till varje skattskyldigs fastighetsinnehav i viss kommun, men en sådan reduktion bleve besvärligare i tillämpningen. En tredje möjlighet vore att reduktionen begränsades till fysisk persons fastighetsinnehav i hemortskommunen.

79 Med hänsyn till att i den allmänna debatten om fastighetsskatten den uppfattningen kommit till uttryck, att man genom medgivande av ett skattefritt avdrag å taxeringsvärdet borde lätta på den skattebörda, som i fastighetsskattehänseende åvilar främst ägare av en- och tvåfamilj sfastigheter, ha de sakkunniga vid en statistisk undersökning avseende Norrtälje stad sökt belysa konsekvenserna vid genomförandet av ett förslag av antydd innebörd. I fråga om resultatet av ifrågavarande undersökning hänvisas till bilaga G. 4. Möjlighet till nedsättning av eller befrielse från fastighetsskatt vid nedsatt skatteförmåga efter prövning i varje särskilt fall. Vid inkomstbeskattningen kan lindring i eller befrielse från skattskyldighet meddelas beträffande 3 000 kronor utöver vad som är skattefritt på grund av ortsavdragen. I fråga om fastighetsskatten föreligger liknande möjlighet endast beträffande dödsbo, som kan erhålla hel eller partiell befrielse beträffande efter dödsfallet förfallande skatt, om behållningen i boet uppgått till högst 40 000 kronor och synnerligen ömmande omständigheter äro för handen. Obenägenheten att i större utsträckning än nyss sagts bereda möjlighet till lindring i skattskyldigheten för fastighet torde ha sin grund i fastighetsskattens karaktär av objektskatt och i farhågor för att den garanti, som fastighetsbeskattningen borde erbjuda, skulle minska i värde. Med den ändring, som skett i fråga om fastighetsskattens betydelse, torde en viss utsträckning av möjligheterna att efter individuell prövning på grund av nedsatt skatteförmåga medgiva lindring i skyldigheten att erlägga fastighetsskatt icke behöva möta principiella betänkligheter.

XII. DE SAKKUNNIGAS STÅNDPUNKT I FRÅGA OM FASTIGHETSBESKATTNINGEN OCH DESS FRAMTIDA UTFORMNING.

Frågan om bibehållande av en fastighetsbeskattning. Vid det principiella övervägandet av frågan om fastighetsbeskattningen utgå de sakkunniga från följande uppfattning av det aktuella läget. Till följd av utvecklingen av den kommunala verksamheten och den dominerande betydelse, inkomsten jämfört med fastigheterna numera har såsom underlag för kommunal beskattning, ävensom nuvarande utformning av statsbidrag till kommunerna och den nya kommunindelningen, k a n den uppgift att åt varje kommun garantera visst minimum av skatteunderlag, som ursprungligen tillmättes garantiskattesystemet, anses ha förlorat sin betydelse. Något egentligt behov av en garanti av sådan art synes ej heller numera föreligga. För övrigt torde möjligheter saknas att anvisa till kommunerna anknutna beskattningsföremål av den natur, att de utan avseende å inkomstutvecklingen erbjuda kommunerna ett beständigt skatteunderlag av tillräcklig storlek. Frågor om garanti åt kommunerna i form av att staten garanterade visst skatteunderlag eller att brist på skatteunderlag i en kommun finge täckas från skatteunderlag i a n d r a kommuner synas vara att hänföra till frågor om statsbidrag eller lokalisering av det kommunala skatteunderlaget och därför icke kunna anses stå i direkt samband med frågan om fastighetsbeskattningen, sådan denna nu ligger till. Fastighetsbeskattningens betydelse ur kommunal synpunkt kan anses begränsad till den inkomst, som fastighetsskatten i den mån den är effektiv ger kommunerna. Den effektiva fastighetsskatten är att anse som en objektskatt å fastighet, vilken dock icke utgår för alla fastigheter utan endast i den mån av fastighet eller av förvärvskälla, vari fastighet ingår, icke redovisas inkomst, uppgående till minst 5 procent av fastighetens taxeringsvärde jämte, i förekommande fall, vad som erfordras för att den skattskyldige skall kunna utnyttja honom tillkommande allmänna avdrag och ortsavdrag. Frågan om bibehållandet av fastighetsskatten blir med detta betraktelsesätt en fråga, huruvida den objektbeskattning av fastighet, som nu sker i garantiskattesystemels form, kan eller bör upphävas med hänsyn till å ena sidan kommunernas berättigade intressen och å andra sidan kraven på rättvisa och ändamålsenlighet i beskattningen. Ur kommunal synpunkt torde i allmänhet kunna sägas, att kommunernas utgifter stegrats så avsevärt, att man inte utan tvingande skäl bör fråntaga dem de inkomster, som nu tillkomma dem och vilkas bortfall skulle mera nämnvärt påverka utdebiteringen. Vidare måste betydelse tillmätas den

81 omständigheten, att det väsentliga för kommunbegreppet är icke blott kommunens invånare utan även de fastigheter, som tillsammans bilda kommunens område. Med hänsyn härtill framstår det såsom eft kommunens berättigade intresse att av fastigheterna, i den mån de äro värdeobjekt av betydelse, utfå bidrag till kommunens utgifter, såvida icke sådant bidrag erhålles genom skatt å inkomst från fastigheterna eller från förvärvskällor, vari fastigheterna ingå. Särskilt markerat är detta intresse med hänsyn till att vissa av kommunens utgifter, såsom för kommunikationsleder, vattenoch avloppsledningar m. m., i åtskilliga fall på ett påtagligt sätt tjäna fastigheternas behov, även om de samtidigt äro av betydelse för kommunen i dess helhet. Ej sällan medför kommunal eller statlig verksamhet en värdestegring å fastigheter, vilken för närvarande ofta undgår beskattning i form av inkomstskatt e. d. Tidigare utredningar ha visat, att det möter stora praktiska svårigheter att på lämpligt sätt beskatta sådan värdestegring och sådan beskattning h a r därför icke hittills införts. Fastighetsbeskattningen i dess nuvarande form torde kunna anses i viss mån ersätta en särskild värdestegringsskatt. Ur kommunal synpunkt föreligga sålunda enligt de sakkunnigas uppfattning åtskilliga skäl för bibehållande av fastighetsbeskattningen. Några skäl, som ur sådan synpunkt principiellt kunna anföras mot denna beskattning, torde icke vara för handen. Vad därefter angår frågan huruvida från de skattskyldigas sida sett vägande invändningar k u n n a framställas mot fastighetsbeskattningen, har man att beakta icke blott de krav att slippa denna beskattning, som tid efter annan framförts från vissa fastighetsägargrupper, utan även den avvägning och skälighetsbedömning, som måste ske för att det kommunala skattesystemet med hänsyn till samtliga skattskyldigas intressen skall te sig så tillfredsställande som möjligt. Av väsentlig betydelse är, att fastighetsskatten innebär en pålaga för fastigheterna allenast i den mån den är effektiv och att densamma till denna del är en objektskatt å de värdeobjekt av den särskilda beskaffenhet, som fastigheterna utgöra. Denna objektskatt har förefunnits sedan lång tid och fastighetsägarna ha förvärvat sina fastigheter med vetskap om den föreliggande skyldigheten att — i förekommande fall —• vidkännas effektiv fastighetsskatt, och denna skyldighet kan därför anses jämförlig med andra skyldigheter, som en fastighetsförvärvare ofta ådrager sig i och med förvärvet. Denna skyldighet kan antagas ha påverkat fastighetspriserna i sänkande riktning, i den mån fastighetsskattepålagan icke kan anses i verkligheten vara helt eller delvis överftyttad å andra. I vissa fall kan en sådan överflyttning direkt påvisas, exempelvis då vid hyresnämnds bestämmande av hyror nio tiondelar av fastighetsskatten får beräknas såsom omkostnad för fastigheten och därmed påverka hyrorna i höjande riktning. Även där en sådan överflyttning av skattskyldigheten icke kan direkt påvisas, torde den bestående skyldigheten att vidkännas fastighetsskatt få anses ha påverkat fastighetspriser och priserna å produkter, varför det icke kan påstås, att fastig6—537160

82 hetsskatten i sista hand drabbar enbart fastighetsägarna. Någon siffermässig utredning om huru härmed förhåller sig kan dock av naturliga skäl icke åstadkommas. De nuvarande fastighetspriserna få i princip anses angiva det värde, fastigheterna i den allmänna marknaden anses äga med hänsyn tagen till den pålaga, skyldigheten att vidkännas effektiv fastighetsskatt kan innebära. Ett upphävande av denna skyldighet kan därför innebära, att fastigheter, för vilka effektiv fastighetsskatt erlägges, i de nuvarande ägarnas hand undergå värdestegring, motsvarande kapitalvärdet av den skattskyldighet, från vilken befrielse vunnits, i den mån nu icke befrielsen kan tänkas medföra en sänkning av inkomsterna från fastigheterna, exempelvis i form av en allmän nedsättning av bostadshyror i hyreshus. Sker icke sådan nedsättning, kunna fastighetsägarna beräknas tillgodogöra sig värdestegringen vid avyttring av fastigheterna. Den värdestegring, som sålunda skulle komina fastighetsägarna till godo, motsvaras av ökad beskattning för inkomsttagarna, då kommunerna skulle bli nödsakade att å inkomsterna utdebitera vad som nu erhålles i fastighetsskatt. En viss betydelse torde fastighetsbeskattningen kunna anses äga ur den synpunkten, alt den kan verka h ä m m a n d e på eventuella tendenser att spekulera i fastigheter eller att förvärva fastigheter utan syfte att nyttja dem på inkomstbringande sätt. Vetskapen om skyldigheten att vidkännas årlig utgift, motsvarande fastighetsskatten, torde medföra, att fastighetsförvärv övervägas noggrannare än om sådana förvärv icke skulle vålla andra utgifter än räntan å det i fastigheterna nedlagda kapitalet. Det resonemang, som här förts, är naturligtvis icke i samma utsträckning tillämpligt för alla slag av fastigheter. För exempelvis hyreshus av den beskaffenhet, att saluvärdet framgår såsom resultat av kapitalisering av avkastningen, kan det vara helt tillämpligt. För andra fastigheter åter, såsom egnahemsfastigheter o. d., är saluvärdet mera beroende av åtskilliga växlande och svårbedömbara faktorer, såsom tillgång och efterfrågan inom orten, byggnadskostnader m. m., varför fastighetsskattens inverkan på saluvärdet icke är så påtagligt. Man kan dock beträffande sådana fasligheter erinra, att den som förhyr en lägenhet i realiteten indirekt får betala fastighetsskatt genom att denna skatt påverkat hyran och att det med hänsyn härtill ur likformighetssynpunkt icke ligger något orätt i att även den som bor i enfamiljshus får betala fastighetsskatt. Tidigare har anförts, att det u r kommunal synpunkt syntes skäligt att bidrag från fastigheterna erhölles med hänsyn till det påtagliga gagn, som vissa grenar av kommunal eller statlig verksamhet medföra för de inom kommunen belägna fastigheterna eller vissa delar av fastighetsbeståndet, antingen detta gagn framträder i ökad användbarhet, högre avkastning eller efter hand skeende värdestegring. I den mån ett sådant krav från kommunens sida anses skäligt, kan från de skattskyldigas sida befogade erinringar icke framställas mot att fastigheterna åläggas viss särskild skattskyldighet. Visserligen kan invändas, att den nuvarande fastighetsbeskattningen sedd ur

83 varje fastighetsägares synpunkt icke svarar mot den för varje fastighet uppkomna fördelen av det allmännas verksamhet, men att genom kommunala avgifter eller särskild beskattning på ett någorlunda enkelt, lätthanterligt och rättvist sätt tillföra det allmänna skäliga bidrag från fastigheterna torde icke vara möjligt. Fastighetsbeskattningen torde i själva verket på ett bättre sätt än som framgår vid ett mera ytligt betraktande fylla uppgiften att tillföra kommunerna bidrag till de gemensamma utgifterna även från de fastighetsägare, från vilka sådana bidrag icke komma i form av inkomstskatt. Vid övervägande av å ena sidan det berättigade intresse, som måste tillerkännas kommunerna med avseende å fastighetsbeskattningen och å andra sidan de erinringar, som från de skattskyldigas sida kunna framställas mot denna beskattning, anse de sakkunniga för sin del, att de skäl, som kunna anföras mot beskattningen, icke k u n n a tillmätas avgörande betydelse. De sakkunniga anse alltså, att fastighetsbeskattningen med de modifikationer eller de tekniska förändringar därav, som anses lämpliga, bör bibehållas. Formerna för fastighetsbeskattningen. Kommunalskatteberedningen föreslog i sitt år 1942 avgivna betänkande, att fastighetsbeskattningen skulle ske i form av objektskatt, motsvarande hälften av den efter ett repartitionstal av 5 nu utgående fastighetsskatten. Detta kan i korthet sägas innebära, att den nu utgående fastighetsskatten skulle nedsättas till hälften men utan rätt att vid inkomsttaxeringen åtnjuta procentavdrag. Om detta förslag genomfördes, skulle det innebära, att de som nu på grund av sin inkomst av fastigheterna i realiteten icke betala någon fastighetsskatt, finge beskattningen skärpt med hälften av fastighetsskatten, medan de, för vilka fastighetsskatten nu är helt effektiv, skulle få densamma nedsatt till hälften. Reformen skulle icke innebära någon ändring i belastningen för dem, vilkas fastighetsskatt är till hälften effektiv. Förslaget torde k u n n a anses ha varit antagligt såväl ur kommunernas som fastighetsägarnas synpunkter, om detsamma förelegat exempelvis i mitten av 1930-talet, då fastighetsskatten var effektiv i förhållandevis mycket större omfattning än nu och utbytet av garantiskatt mot objektskatt icke torde ha inneburit ökad belastning för någon särskild grupp av fastighetsägare. Förhållandena äro i detta avseende numera helt ändrade. Införande av objektskatt i stället för garantiskatt skulle för närvarande innebära en avsevärd omfördelning av den beskattning, som nu bäres av fastigheterna och betyda en icke oväsentlig skatteskärpning, framför allt för det stora flertalet jordbrukare, liksom för flertalet industrier, kraftverk och andra rörelser med avsevärt fastighetsbestånd. Med hänsyn till anförda förhållande räkna de sakkunniga icke med möjligheten att nu genomföra en från inkomstbeskattningen frikopplad objektbeskattning av fastighet.

84 De sakkunniga ha övervägt möjligheterna att utan ändring i princip av den nuvarande fastighetsbeskattningen erhålla en mera rationell form för fastighetsskattens uttagande. En granskning ur teknisk synpunkt av den nu tillämpade anordningen giver anledning till den erinringen, att det ur olika synpunkter synes mindre rationellt att först debitera fastighetsskatt, vilken motsvarar skatten å en till 5 procent av taxeringsvärdet beräknad inkomst av visst fastighetsinnehav, för att sedan vid inkomstberäkningen göra avdrag för däremot svarande del av inkomsten. Detta system medför bland annat, att även sådana fastighetsägare, som nu icke ha att vidkännas effektiv fastighetsskatt, likväl erhålla debetsedlar å fastighetsskatt och därmed lätt kunna få den uppfattningen, att de ha att erlägga en merskatt på grund av fastighetsinnehavet. Debiteringen och uppbörden är med den tilllämpade metoden förenad med åtskillig omgång såväl för skattskyldiga som för myndigheter. Ett stort antal av debetsedlarna å fastighetsskatt lyda å så låga belopp, att bestyret med debiteringen och uppbörden knappast står i rimligt förhållande till vad skatten ger. I detta avseende åberopas följande av 1949 års uppbördssakkunniga upprättade tablå över antalet debetsedlar å fastighetsskatt : A n t a l Summa fastighetsskatt m. m. (Debetsedelns slutsumma)

d e b e t s e d l a r

Städer utom Stockholm

Fögderier

Stockholm

Hela riket

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

•2

9 Andra skattskyldiga än svenska aktiebolag: 1— 99 kr 100—199 > 200—499 > 500—999 > 1 000 kr. och därutöver..

836 000 176 000 66 000 11000 11000

76 16 6 1 1

48 25 16 5 6

17 600 7 800 3 300 2 700 6100

47 21 9 7 16

913 100 214 800 89 200 19 900 24 500

72 17 7 2 2

Summa 1100000

59 500 31000 19 900 6 200 7 400 124000

37 500

9 700 3 000 3 700 2 300 4 300

42 13 16 10 19

1400 700 1100 800 2 000

500 200 200 200 1400

20 8 8 8 56

11 600 3 900 5 000 3 300 7 700

Summa 23 000 Sammanlagt 1123 000

24 11 18 13 34 100

2 500

37 12 16 11 24 100

Svenska aktiebolag: 1— 99 kr 100—199 > 200—499 > 500—999 » 1 000 kr. och därutöver..

6 000 130 000

40 000

31500 1293000

En teknisk omläggning av den nu tillämpade metoden för uttagande av fastighetsskatten kan anknyta till det i andra sammanhang berörda förhållandet, att fastighetsbeskattningen k a n sägas innebära att inkomsten

85 av fastighet eller förvärvskälla vari fastighet ingår vid den kommunala beskattningen skall upptagas till visst minimibelopp. Fastighetsbeskattningen kan alltså, utan att densamma för kommuner eller skattskyldiga ändrar karaktär eller storlek givas den formen, att den kommunala beskattningen grundas å ett för varje skattskyldig beräknat taxerat belopp, beräknat på samma sätt som den nuvarande enligt kommunalskattelagen beräknade taxerade inkomsten och med föreskrift att om nettointäkten av fastighet eller av förvärvskälla, vari fastighet ingår, icke uppgår till 5 procent av fastighetens taxeringsvärde, i stället för nettointäkten skall beräknas ett belopp av 5 procent av taxeringsvärdet å fastighet, som utgör eller ingår i förvärvskällan. Den ifrågasatta metoden innebär att den särskilda debiteringen av fastighetsskatt slopas. De skattskyldiga skulle å den vanliga debetsedeln å slutlig skatt få alla sina utskylder debiterade. Vid tillämpning av den ifrågasatta metoden bör för varje skattskyldig ett för fastighetsskatt och kommunal inkomstskatt gemensamt underlag fastställas. Underlaget har förslagsvis benämnts taxerat belopp. Metoden medger att man på ett jämförelsevis enkelt sätt kan tillgodose önskemålet att den, som är skattskyldig för fastighet och icke har inkomst, vilken medger utnyttjande av ortsavdrag, skall få utnyttja sådant avdrag från underlaget för fastighetsskatt. Om detta medgives, får en fastighetsägare för beskattningsår, varunder icke någon del av ortsavdraget kan utnyttjas från inkomst, ett belopp av taxeringsvärdet fritt från fastighetsskatt, vilket belopp varierar från 23 600 kronor för ogift skattskyldig i ortsgrupp I till 40 000 kronor för gift skattskyldig i ortsgrupp V. Om det särskilda avdraget vid nedsatt skatteförmåga får ske från det för fastighetsskatt och inkomstskatt gemensamma underlaget, kan ytterligare lindring beredas sådana fastighetsägare, som ha så låga inkomster, att fastighetsskattens erläggande för dem är särskilt betungande. Särskilt skulle folkpensionärer och därmed jämförliga skattskyldiga automatiskt beredas lindring i eller befrielse från nu utgående fastighetsskatt. För belysande av den ifrågasatta metoden må följande exempel anföras: 1. Ägare till jordbruksfastighet med taxeringsvärde av 30 000 kronor har på grund av inventarieköp e. d. nettointäkt av fastigheten å blott 500 kronor. Ingen annan inkomst. Utdebitering 12 kronor. Ortsgrupp II, gift, skattskyldig. Med nuvarande regler får h a n betala fastighetsskatt motsvarande vad som utgår å en beskattningsbar inkomst av 1 500 kronor eller 180 kronor. Enligt den ifrågasatta metoden utgår ej särskild fastighetsskatt och beskattningsbart belopp uppkommer ej, då ortsavdraget 1 760 kronor överstiger det taxerade beloppet 1 500 kronor. 2. Samma förhållanden som under 1. men nettointäkt 4 000 kronor. Med nuvarande regler får den skattskyldige betala dels fastighetskatt med 180 kronor och dels inkomstskatt å 4 000 — 1 500 — 1 760 = 740 kronor med kronor 88: 80 eller sammanlagt kronor 268: 80.

86 Enligt den ifrågasatta metoden skulle den skattskyldige icke ha att erlägga särskild fastighetsskatt utan kommunalskatt å 4 000 — 1 760 = 2 240 kronor med kronor 268: 80, alltså samma belopp som enligt nuvarande regler. 3. Ägaren av ett hyreshus med taxeringsvärde av 100 000 kronor har därav en nettointäkt å 2 000 kronor samt inkomst av tjänst å 10 000 kronor. Ortsgrupp V, gift, skattskyldig. Utdebitering 10 kronor. Med nuvarande regler erlägges särskild fastighetsskatt motsvarande vad som utgår för en beskattningsbar inkomst å 5 000 kronor med 500 kronor samt inkomstskatt å 10 000 — 2 0 0 0 = 8 000 kronor med 800 kronor, sammanlagt 1 300 kronor. Enligt den ifrågasatta metoden skulle den skattskyldige ha att erlägga kommunalskatt å ett beskattningsbart belopp av 5 000 + 10 000 — 2 000 = 13 000 kronor med 1 300 kronor. Införandet av rätt att utnyttja ortsavdrag, eventuellt även avdrag för nedsatt skatteförmåga, från underlaget för fastighetsskatt kan icke antagas nämnvärt påverka kommunernas utdebiteringsbehov. De fall, där skattelindring jämfört med vad som nu gäller skulle beredas, äro nämligen så förhållandevis få och avse så ringa belopp, att verkningarna på skatteunderlaget äro obetydliga. Vid tillämpning av det ifrågasatta förfarandet bör beräkningen av visst minimibelopp vid fastställande av det för fastighetsskatt och inkomstskatt gemensamma underlaget ske på grundval av det för beskattningsåret gällande taxeringsvärdet, vilket bäst överensstämmer med den princip, varpå förfarandet grundats. För närvarande erlägges fastighetsskatt på grundval av taxeringsårets taxeringsvärde, varefter den mot fastighetsskatten svarande reduktionen av inkomstbeskattningen sker vid påföljande års inkomsttaxering. Den ifrågasatta tekniska omläggningen av förfarandet för fastställande av underlaget för den allmänna kommunalskatten är i första hand anknuten till nu gällande bestämmelser om vad som utgör förvärvskälla och om inkomstberäkningen. Skulle dessa bestämmelser i principiellt avseende ändras, uppkommer frågan i vad mån den tekniska omläggningen påverkas av de ändrade bestämmelserna. De sakkunniga vilja i detta avseende erinra om det förslag till ändrade grunder för inkomstberäkning beträffande enfamiljshus, som tidigare framlagts av de sakkunniga. Detta förslag kan anses gå ut på att enfamiljsfastigheterna icke längre skola betraktas såsom förvärvskällor i samma bemärkelse som fastigheter för övrigt och inkomstberäkning i vanlig ordning skall icke äga rum. Såsom inkomst av enfamiljsfastighet skall nämligen beskattas endast beräknad ränta enligt fastställd procentsats å ägarens i fastigheten nedlagda egna kapital. Den ändrade natur, som vissa fastigheter sålunda skulle komma att intaga i skattehänseende, utgör anledning att ompröva, om de fastigheter, vilka undantagas från det vanliga förvärvskällebegreppet, det oaktat böra vara föremål för den särskilda fastighetsbeskattningen. Ur vissa synpunkter synes det mest följdrik-

87 tigt att undantaga dessa fastigheter från denna beskattning. Detta skulle för den ifrågasatta nya metodens vidkommande betyda, att å enfamiljsfastigheterna icke skulle tillämpas föreskriften om att i taxerat belopp skall ingå visst minimibelopp — 5 procent av taxeringsvärdet — från förvärvskälla, som utgöres av fastighet eller vari fastighet ingår. Enfamiljsfastigheterna skulle med andra ord befrias från skyldigheten att gentemot kommunen svara för visst beskattningsbart belopp. Förutom de principiella synpunkterna — enfamiljsfastigheternas ändrade natur i beskattningsavseende — kan såsom skäl för den ifrågasatta åtgärden åberopas att ägarna till dessa fastigheter skulle erhålla kompensation för de jämfört med nu rådande förhållanden ogynnsamma verkningarna av de föreslagna reglerna om beskattning av inkomst av enfamiljsfastigheter. Slutligen kan framhållas, att den antydda åtgärden skulle medföra förenkling av deklarations- och taxeringsbestyret och alltså tjänar samma syfte som förslaget om ändrade regler för beskattning av inkomst av enfamilj sfastigheter. Den genom åtgärden i fråga uppkommande förlusten av fastighetsskattekronor torde icke bli av den storlek, att betänkligheter ur kommunal synpunkt behöva uppkomma. Denna förlust kompenseras delvis av att underskottsavdrag till icke oväsentliga belopp bortfalla och att den beräknade räntan å eget kapital i fastigheterna skulle medföra taxering i åtskilliga fall, där någon nettointäkt för närvarande icke uppkommer. Skulle de sakkunnigas förslag om viss schabloniserad beräkning av inkomst av enfamiljsfastigheter genomföras, torde få förutsättas, att grunder för liknande beräkning komma att utarbetas och införas även beträffande bostadslägenheter, som innehavas med bostadsrätt. I samband därmed bör då till övervägande upptagas frågan om fastighetsbeskattningen av fastigheter, som tillhöra bostadsföreningar eller bostadsaktiebolag.

XIII. SPECIELLA FRÅGOR.

Under den tid, som kommunalskattelagen varit i kraft, ha framförts åtskilliga förslag om ändring beträffande vissa detaljer i fastighetsbeskattningen. Dessa förslag ha i allmänhet icke föranlett omedelbar åtgärd utan hänskjutits till övervägande vid en allmän revision av kommunalskattelagen. De sakkunniga komina senare att till behandling upptaga speciella frågor om ändring i kommunalskattelagens detalj bestämmelser rörande fastighetsbeskattningen. De frågor av dithörande art, som särskilt hänskjutits till de sakkunniga eller som förutsatts skola behandlas av de sakkunniga, ha här nedan förtecknats. Skattepliktig fastighet. Riksdagens skrivelse 1935 nr 282 (bev. bet. nr 54) i anledning av motion II: 429, däri hemställts, att i motionen berörda synpunkter, avseende bland annat omfattningen av statens och enskilda järnvägars frihet från skatteplikt för fastigheter enligt kommunalskattelagen, måtte beaktas vid en blivande revision av kommunalskattelagen. Riksdagens skrivelse 1946 nr 163, vari riksdagen under åberopande av bevillningsutskottets av riksdagens godkända betänkande nr 27 och i anledning av de likalydande motionerna I: 210 och II: 341 om hävande eller begränsning av den för staten gällande skattefriheten i fråga om kommunal fastighetsskatt anhöll, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning rörande den i motionerna berörda frågan och därvid beakta vad utskottet i omförmälda betänkande anfört samt för riksdagen framlägga de förslag, som måtte av utredningen föranledas. Bevillningsutskottets betänkande 1950 nr 36 i anledning av likalydande motionerna I: 160 och II: 199, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådana ändringar i gällande skattelagstiftning att ägare av allmänna samlingslokaler, befriades från skyldighet att erlägga fastighetsskatt och skatt för inkomst av fastighet genom fastighetens begagnande för avsett ändamål. Utskottet avstyrkte motionerna på grund av att frågan om fastighetsskattens fortbestånd över huvud taget komme att tagas under övervägande i samband med skattelagssakkunnigas utredning. En den 10 oktober 1944 till chefen för finansdepartementet inkommen framställning från Folkets Husföreningarnas riksorganisation angående befrielse från fastighetsskatt för folketshusföreningar, m. m. En den 29 januari 1944 till Konungen inkommen framställning från Upp-

89 sala universitet med hemställan om sådan ändring av 5 § 3 mom. kommunalskattelagen, att från skatteplikt undantages icke blott tomtområde, som »hörer till byggnad», som enligt 1 mom. d. är undantagen från skatteplikt, utan även tomtområde, som enligt stadsplan eller eljest är reserverat för sådant ändamål. En den 27 december 1951 till chefen för finansdepartementet inkommen framställning från Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap med hemställan om sådan ändring av kommunalskattelagen, att hushållningssällskap tillhörig byggnad för undervisning bleve undantagen från skatteplikt till fastighetsskatt. Skattskyldighet. Riksdagens skrivelse den 11 juni 1932 (nr 361) med anhållan om utredning, hur prästerna skola befrias från skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt för prästgårdar, som upplåtas åt dem. Skrivelsen överlämnades den 18 april 1941 till kommunalskatteberedningen med anmodan att inkomma med den av riksdagen begärda utredningen. Förevarande spörsmål upptogs i enlighet med lämnade direktiv till behandling av 1944 års skattesakkunniga, som jämväl utarbetade förslag i ämnet. Riksdagens skrivelse den 6 juni 1935 (nr 282), vari riksdagen under åberopande av bevillningsutskottets betänkande nr 54 samt i anledning bland annat av motion II: 209 anhöll hos Kungl. Maj :t, att utredningen på kommunalbeskattningens område måtte återupptagas. I berörda motion yrkades sådan ändring av 13 § kommunalskattelagen, att till 2 mom. av samma paragraf skulle fogas två nya punkter — d) och e) — av följande lydelse: d) efterlevande make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastning av fastighet tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap, samt e) annan, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av fastighet, vartill äganderätten tillagts någon hans avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling. Bevillningsutskottets betänkande 1949 nr 19 i anledning av två likalydande motioner, I: 153 och II: 185, vari hemställts, att »riksdagen måtte besluta sådana ändringar i kommunalskattelagen, att den som i förmögenhetshänseende likställes med ägare, skall vara skyldig att erlägga fastighetsskatt samtidigt som värdeminsknings- resp. procentavdrag beviljas honom. Bevillningsutskottet uttalade, att utskottet förutsatte, att den förevarande frågan togs under omprövning i samband med den av 1948 års riksdag begärda utredningen angående kommunalskattelagstiftningens utformning. Med hänsyn härtill avstyrkte utskottet de föreliggande motionerna. Bevillningsutskottets betänkande 1952 nr 13 i anledning av de likalydande motionerna 1: 290 samt II: 383, vari framställes enahanda yrkande som i motionerna I: 153 och II: 185 till 1949 års riksdag. Bevillningsutskottet avstyrkte bifall till de förevarande motionerna med hänsyn till att kommunalskattelagstiftningens utformning vore föremål för utredning av 1950 års skattelagssakkunniga.

90 Rätt till procentavdrag. Riksdagens skrivelse den 6 juni 1935 (nr 282), vari riksdagen under åberopande av bevillningsutskottets betänkande n r 54 samt i anledning bland annat av motionerna II: 11 och II: 70 anhöll hos Kungl. Maj:t, att utredningen på kommunalbeskattningens område måtte återupptagas. I motion II: 11 föreslogs, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och framläggande av förslag till sådan ändring av nu gällande kommunalskattelag, att, där arrendator enligt arrendekontraktet har att erlägga fastighetsskatten för den utarrenderade fastigheten, han också må äga rätt till avdrag av garantiskatteprocenten. I motion II: 70 yrkades, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till sådan ändring i skattelagstiftningen, att den som betalar fastighetsskatterna även kommer i åtnjutande av garantiskatteavdraget». Siloanläggningar. Riksdagens skrivelse den 4 maj 1949 (nr 180), vari under åberopande av bevillningsutskottets betänkande samt i anledning av de likalydande motionerna I: 151 och II: 184 hemställdes om utredning av frågan om siloanläggningars jämställande i taxeringshänseende med fasta maskiner.

XIV. KOMMENTARER TILL FÖRFATTNINGSFÖRSLAG OM ÄNDRINGAR I KOMMUNALSKATTELAGEN.

För närvarande grundas debiteringen av fastighetsskatt å fastigheternas taxeringsvärden. Fastighetsskatten för en fastighet motsvarar vad som utgår för en till 5 procent av taxeringsvärdet uppgående inkomst av fastigheten. Vid taxering för inkomst av förvärvskälla, som utgjorts av fastighet eller vari fastighet ingått, anses denna inkomst genom fastighetsskatten beskattad till belopp motsvarande 5 procent av taxeringsvärdet, varmed avdrag i den mån inkomsten därtill förslår erhålles vid taxeringen till kommunal inkomstskatt. Nuvarande regler ge alltså i huvudsak samma resultat som skulle uppnås genom en föreskrift, att inkomst av fastighet eller förvärvskälla, vari fastighet ingår, vid den kommunala taxeringen alltid skall upptagas till minst 5 procent av fastighetens taxeringsvärde och att allmänna avdrag eller ortsavdrag icke få åtnjutas till sådant belopp, att den beskattningsbara inkomsten nedgår under 5 procent av taxeringsvärdet. Det av de sakkunniga utarbetade författningsförslaget innebär en metod för kommunal beskattning av fastighet i följande ordning. Den särskilda debiteringen av fastighetsskatt upphör. Vid den årliga taxeringen åsättes varje skattskyldig ett taxerat belopp, vilket utgör summan av den nuvarande enligt kommunalskattelagen beräknade taxerade inkomsten och 5 procent av taxeringsvärdet å fastighet, för vilken den skattskyldige har att erlägga fastighetsskatt. Det taxerade beloppet innefattar underlag för såväl kommunal skatt för inkomst som — i förekommande fall — skatt för fastighet. F r å n det taxerade beloppet medges ortsavdrag enligt nu gällande bestämmelser, varjämte vid bestämmande av beskattningsbart belopp avdrag kan medges för nedsatt skatteförmåga. Det taxeringsvärde, vartill hänsyn skall tagas, är det för beskattningsåret gällande taxeringsvärdet. Förslaget avser att bibehålla samma skattebelastning för fastigheterna, som nu föreligger, dock med den lindringen, att ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga må åtnjutas även beträffande fastighetsskatt. Genom den föreslagna anordningen kommer skatt för fastighet icke att debiteras i andra fall än där effektiv fastighetsskatt nu utgår. Debiteringen av skatt för fastighet sker i samband med debiteringen av skatt för inkomst å gemensamt underlag. Det förutsattes att taxeringsmyndigheterna till ledning vid beräkning av taxerat belopp skola erhålla uppgifter om taxeringsvärden, vartill hänsyn skall tagas, och att dessa uppgifter skola k u n n a upprättas med anlitande av folkbokföringsavdelningarnas tryckande register. Vad som med den föreslagna metoden kan vinnas är främst, att den särskilda debiteringen av fastighetsskatt, som nu sker även i det stora antal

92 fall, där någon effektiv fastighetsskatt icke utgår, skulle undvikas. Vidare möj liggöres på ett enkelt sätt den lindringen i fastighetsbeskattningen, att ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga kan medges även beträffande fastighetsskatt. Det kan ifrågasättas, om icke den årliga omskrivningen av fastighetslängderna åtminstone i avsevärd utsträckning kan undvikas, om den föreslagna metoden genomföres. Beträffande metodens anknytning till uppbördsförfarandet kan framhållas, att densamma väl torde lämpa sig för skattskyldiga med debiterad preliminär skatt. Det stora antal skattskyldiga, som erlägga preliminär A-skatt och äro skattskyldiga för egnahemsfastighet e. d., kräver särskild uppmärksamhet för att icke metoden skall vålla ökning av antalet skattskyldiga med kvarstående skatt. Ur praktisk synpunkt vore det givetvis fördelaktigt, om ett genomförande av metoden förbundes med antagande av de sakkunnigas förslag om beräkning av inkomst av enfamilj sfastigheter och att fastigheter, för vilka sådan inkomstberäkning sker, fritoges från fastighetsbeskattning. En viss ökning av det tekniska taxeringsarbetet kan metoden medföra i ett fåtal kommuner med stort bestånd av sommarnöjesfastigheter. Denna ökning torde dock vara ringa i jämförelse med de göromål, som på andra håll inbesparas. Förslagets genomförande förutsätter vissa ändringar i taxerings- och uppbördsförfattningarna, vartill förslag senare kommer att upprättas. Med hänsyn till pågående teknisk revision av kommunalskattelagen ha de sakkunniga ansett önskvärt att i förevarande sammanhang föreslå endast sådana ändringar i nämnda lag, som äro nödvändiga för förslagets genomförande, ehuru den föreslagna tekniska omläggningen av fastighetsbeskattningen för erhållande av en ur systematisk synpunkt tillfredsställande avfattning av kommunalskattelagen bort föranleda en mera omfattande omskrivning av författningstexten.

93 Bilaga A.

UPPGIFTER ANGÅENDE ANTALET SKATTEKRONOR I HELA RIKET M. M. I denna bilaga vidfogad tabell A 1 meddelas för åren 1931—1952 hela riket omfattande uppgifter angående det kommunala skatteunderlaget. Såsom framgår av tabellen har under åren skett en icke obetydlig förskjutning i skatteunderlagets sammansättning såväl med avseende å dess fördelning å inkomstskattekronor och fastighetsskattekronor som å sistnämnda skattekronors fördelning å jordbruksfastighet och annan fastighet. I ifrågavarande tabell redovisas jämväl den kommunala utdebitering, som beslutats under ovan angivna år. I tabell A 2 har intagits uppgifter beträffande 1952 års taxering angående antalet skattekronor i de olika landstingen och i de i landstingen icke ingående städerna. I tabell A 3 har verkställts en fördelning av rikets kommuner med hänsyn till den procentuella andel, som fastighetsskattekronorna utgöra av det totala skatteunderlaget. Tabellen torde giva en viss antydan om i vilken utsträckning kommunerna för sitt inkomstbehov äro beroende av fastighetsskatteunderlaget. Med hänsyn emellertid till att fastighetsskatteeffekten, som är uttryck för de effektiva fastighetsskattekronornas andel av hela antalet fastighetsskattekronor, växlar oberoende av fastighetsskattekrontalets storlek i förhållande till det totala skatteunderlaget, kan tabellen icke u t a n vidare användas som en säker måttstock i nu angivet hänseende. Vad särskilt angår de i tabellen angivna kommuner, där fastighetsskattekronornas andel av totala skatteunderlaget överstiger 30 procent, utgöras dessa dels av kommuner av typisk badortskaraktär, där fastighetsbeståndet till stor del torde utgöras av sommarnöjesfastigheter och dels av kommuner med kraftverk eller — i något fall — andra större industriella anläggningar, vilkas taxeringsvärden utgöra en huvudsaklig del av det fastigheter inom kommunen åsatta taxeringsvärdet. Vad angår förstnämnda kommuner tillhöra dessa den kategori av kommuner, som för sitt inkomstbehov äro allra mest beroende av fastighetsskatten, medan beträffande kraftverkskommuner och liknande avskaffandet av fastighetsskatten i allmänhet skulle medföra en allenast obetydlig höjning av utdebiteringen. I tabell A 4 är intagen en tablå, som utvisar den utdebiteringshöjning, som fastighetsskattens avskaffande skulle medföra i en kommun med viss utdebitering per skattekrona och där de effektiva fastighetsskattekronorna utgöra viss procent av det totala skatteunderlaget. Berörda procenttal kan för en kommun icke konstateras utan genomförande av en provtaxering. Genom anställande av jämförelse med de av de sakkunniga provtaxerade landskommunernas karaktär torde dock av tabellen kunna erhållas viss ledning för bedömande av den utdebiteringshöjning, som i andra kommuner skulle föranledas av ett avskaffande av fastighetsskatten.

94 , 3 , cc^ <« *^ ° S « 5

shag» O

»3 OS

S

g

o o o o o

o o o o o

o o o o o

x o o o r o

Ö Ö Ö Ö - T H

T H T H O O O

r-ooooooo

I>I>I>-OOO

oooooooo

i>i>ooc-oo

ooooo oo

OO O I O rH O Ä

Ä

O

Ä

O

« CS

•os 5 ^ ^ Sag»» D ^os ^

ooooo

-4Ä

ooooo

ooooo

C^ÖÖ^iC^

O O O O O

O O Ö Ö 6

ooooo

ooooo

ooooo

ooooo

o

t c.2P §8 b

o

>s M ^ i H

esoooirso

n o a o i o

m e o ^ M

>c«5

ör-cöiör-C - C ~ I > 1 > [ >

O O O O H N C - 0 0 0 0 0 0 0 0

CM->#iöc-iö 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

c ö o b ö ö ö 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

obi> 0000

• * >C ( N N

O -<i< t-- • * ( N

rt

0 ) i » 0 0 (O

O tO • * « « N

O S - *

cö •<* co i>-co

K~>I#CÖCÖCÖ

C Ö T H Ö Ö Ö

öobobobob

o b ö

O

l <u >p H N

>*N

i>obi>t>6

IMO0

«5CO«OM<vf5

O ^ - l

cöiöiåiö^»

H ( S K! H

•>*•>#cöcöcö

cöCMCMCMCM

CMCÖ

c o o O < M 0 0 l > CM i-H O 1—I O N CM <M CO 00 00 l>-CMO I O O " # i O CO 0 0 CO 0 0 CM " * 0 0 O C D

CO CO ( M O " # CO CD CO 0 0 I O C O r H O O O CM O t O i O H co O I > 0 0 1 > CO c o o I O i—* " *

» O CO co-<* CMlO o o CO CM oo-"*

C O ^ f O O O " * i H r f i O t O I> i—(

C » CO COCM i-H CM

• H O I ^ O O O * # i—11—I 0 0 l O 0 0 <M T-t 0 0 •*#

CM O o r ~

tO C O O C M 00 c o o o i o -i-i c o

c o o o o

i—11> CO co o

0 0 • * * O O CM *rj^ TJ* -^1 CO " *

t > t—i o o i—i c o "<* l O O CD CD

<M

coco

C M I O - * ^ # C - CO T - I O O

•«* CM

tS H < f i

o o o o

C D I > l > O I > H o s i o o c 3 C

o

c *-> C as

C

O J i O CD O 0 0 t < - CD t > [^- t > O l > O lO »o CS1ICC»IOO X T H O O J M

r » CM CD CO H O CO CM CO CM c o » o •«# ooo I—I O i—I o o o o o C O " * o co co coco C D O r t i

O iO o o-oo O C ^ CM "*-«*iO COI>- O 0 0 " # O CM O C D i - l " * ^ t < co co i-i C O C M CD CO I—I

oo

O O C D 00 lO CO 0 0 CD C M O

cot>^#oo

T } < 0 0 0

I O O

r-uo

t>

o

o

o

-rt<0 COI>

oo

ooooo o m O CM CO

oo io *#o

O C O C O I > - C M

r^ c^

c

co co co CM co

a

cooocooooo

o o o c o o u o

c o r o i o ^ c

io

O

O O O O C O C M O O

COOO

•^CDCDiOiO

i J N O S H C O

COO-^i-HCO

•"# 0 0 " * " * T - l

CDiO

i-iCOiOt>CM " # T - I CO CD CM N ^ C D M J )

O O O C D i - H O COCOOOOOO i-H •<# O ( M I >

0 0 < * C 0 03 l O O I X Q O O O i-H CO I > C M

C M O O T - H C O 00 i-H CM O CD CO coco CD " * i—I l > CO O O

CDCOCOCDCD

t > l > I > 0 0 0 0

O O O O O i - H i-H

i-ICMCOCO"* H H r t i H H

lOi-l T H CM

-^ "5

il ^ a> 3.3

C0OO5

in

T*

•>* c o

i noo c>-oo " # C

M

O

I

>

^

c M i o r - O i n O ) r t 0 < * 0 1 " * O 0 0 - < * O

t > o c M i n o CDOOOOOOT-I C-OOTJHOO'*

o r - i - i c - c o C O C O " * [ > 0 T H • < * CM i£3 CO

i > o o c o ^ c ^ H C O O C O I > t > CO i - l O CM

v oCM I O I > O CO

co i oco i >c o o oo oo oo irixooooooo

[ > O O O H H oo oo i >c o C D o o o o i - i i - i i—i

o o ^ c a o i o UOCDCOCOCO H H H H O

o o o o u o o i > i > - c o c o i n O O O O C O

c o i > i - n o cooo

CO CO (M CM CM

CM CM CO CO CO

CO CO CO CO - ^

T* T * Tj( - ^ •<*

Tf< CO

•^HCMCOTj<uO co co co co co o o o o o

C O t > 0 0 0 0 co co co co • * o o o o o

i-ICMCO^iO • * - ^ - ^ •«# •># O o o o o

COC-OOOO "*"*^*<-*in o o o o o

i-H CM icno o o

^3 5P

o .rt •ca S

fe " tfl

§ '5c "

D. Q. 3

se O 3 3 4->

3 O r - t ~ - t - 0 0 ! D l M r ~ ( M C 0 O © « t - t - t ~ M < M > 0 O 0 0 « 0 C f t C M O

CO

ö o c b •># 6 T H o TJ< « * 6 " * T J I c ö c o c o ö o b r - 6 o b o b o b c ö o b I - H 00 00 00 00 00 00 00 00 00 00 00 00 00 00 00 00 00 00 00 00 00 00 00 00 O

CÖ ö ö ö o b ö ö 00 0 0 O O 0 0 0 0 O

n

H

M

00 CO T-1

o r>» 00

3 O TI O t-l Si : 0

PH < n

> ec < X3

o r t M n t j i i i o o n w ^ o O N e o M M i - i i o i D O O i i t i H i i o i i i

MI

i » cs N

s> N

ö

cö

6 H

TJI c ö ö

c ö ö

T J I » Ö Ö

cö co 6

cö cö TM

H

CM CÖ CM T H

TH 6

A

ob

CO » C " * CD O CD CM i—I 0 0 CO O O i—I i-H CM CM O CO 0 0 CO CO CM-TH CO o CO T J I i-H O O O i - l T-i T J I i-H O 0 0 I > O T j i T H H TJ< CO CO O T * O O CO O O O CO O T J I O CM T J I CM CO i—I O CM O - O O CM 0 0 CM O CD CO 0 0 I > l O H T f O C O C D H t ^ T f O C O ^ O e O O J O i O C O M D - O i O N O P C-- CD O CO 0 0 CO O T j i O CD i — I l > C"- CO O P - i—I -i-l CO CO CM O CO CM D O O CM O T J I CD CM T H CM CM 0 0 O O 0 0 C - O C - CO CM CO CM 0 0 CO CO CM

s> 6

o SÅ

o o T j i i n o o o

«© "<* k-"5 i® ©d TJI es <M CM

i>-

00 O O

O C - TJI " * D- O 0 0 H D - 0 0 i—I T - I TJI C D i > oo o TJI CO CD [ > • i-H O i—I T i l CO CM O J l O D M l O O N C M H COi-l

O i - l CO O - O i O CO T j i CO C - T j i O O O O O O CO O T j i T j i i-H CO CM i—I CM T j i CM CM 0 0 CO CD O O <M CM O 0 0 O O C— O C - CO 0 0 O CD CO CM CO i-H O O O C - O TJI O CO 0 0 0 0 O O T j i O O C D CO 0 0 CD i - l C » T j i CM CM T j i O O CO CM T J I i n l O i - l C ^ CO C ^ 0 0 O CO i-H T J I i-H C ^ i - l

TJI

oo i-i i o TJI no o

TH

CO

CO 00 O O CO O

O

CO

O C O O i O O i O

os

CM O O T-I

O CD

CO T j i 0 0 O O CO CO T J I i—I CO c - o

K »

T H co co

CM T J I CO CD C— CO CM CO i—I CO O i-H

AS

o

0 0 CO T J I O

O

CO t>- CD 0 0 l > 0 0 CO O

0 0 CO O T J I O C O

TJI

CD 00 -r-i i-l

CO o TH

O C O C O O C M T J I

00 T-I O - O

liS

TJI TJI 1-1

o o CM t> o o c ^ TH I—I CM oo co o o m c^ o co CM co I—I co t> IO oo Coo O i - I C O C M O O «6 CD O T J I 0 0 O H 0 0 O O C O O O O C O i - l T J I [ > • CD C D T J I CO T J I O O O O O CM CM o c~ o CM TJI os O CO O O CD CO T H CM T - I CM TJI C - CO T j i 0 0 T j i D - CD O I > CO C - CO TJM ! > • Tji Tji IS Si

i o

SS 2

O

CM T J I CM O

COCO O

O

O

O

T J I O r ~ CO O

O

OO O O O 0 0 O 0 0 C ^ CM 0 0 T H CM O O T j i 0 0 O CO i—I T J I CO CO O l > CM CO TJI CO O i - l 0 0 0 0 O O co co o

c - T J I ifs i o r - o

[> o

O O i O C M i O 0 0 CD CM CM O 0 0 CO 0 0 O

O

O

CO O

T j i l O CO O C O O CO T - I T J I O O

TH

o o T J I i—i i—i [ > - 1 > - i o C M T J I o

CO CM C O C O T j i O

i-H T j i O

T J I O O TJI r^ C O i - l O

O

o

i-l C - T j i O O i - H O

T J I C O CO CO C ~ O

0 0 0 0 0 0

O

O

o-

oo TJI TJI C O O

CD O

CO

O

CO CO

i-l O

i-H O

a

OO

na

CM CD CD

CM

C - CO CM T-I

OS

TJITH

SI

CM I/O

3 B

a

X3

TC

'te

O l > C D 0 0 TJI 0 0 0 0 O O 0 0 O C O l > O CO T - I T J I 0 0 I—I CO O I—I O I O CD T H O O O i - l T J I CO T J I O C ^ CO O O CM O O O

O O CO O D - C O T j i i-H CO O O O CM O CD T J I 0 0 CO T J I CO CM O CO T J I 0 0 I > O T-I T J I CO i - l TM O

0 0 CO CM O 0 0

TJI O C D

O T J I

CM co o

o

CD

oo

co

o o o i - i » o c o

«©

O I O C D C O C M T - I TJIT-I

«

i cu

O T 5 0D

c o i o x T H t c i o i O i o o T H i O H O o o o c s o a J i O H i - i w j c s i o o H O

co

i—i c - o

I—I 0 0 O i-H O O

O o

O T j i C ^ CO c ^ o o o o o o o o o o o

o O

1-1 T J I T - I C O O i—I T - I T-I

C D T-I T H CM o

CO CD CO T - I CO H

CO O

0 0 TJI TJI O

CM C O O O

co H

C O O

TJI O

O

i—i c o T J I T - I i o c o c - o

T j i CD I >

CD C D O

l>

CO CO T J I

T-I

O C O O CO CM O

0 0 O C - C O T J I T H O O CO CD 0 0 l > - T H O O O O TJI O 0 0 T - I O O O C D I > C O O O O

CO CM CD O T - I O CD 0 0 » O i—I

o o c o oo c o oo c o c - o o TJI TJI co c o TJI T-I CM TJI oo c o o o c o o CM 0 0 T J I CM C O O CD O [ > I—I C - T H CO T J I I O CD O O O O O O C M T H C M T J I C O C M I — I

CM

CD

O

co o 00 O

T H C O C D C M T - I C O C O T J I C M C M C O C M C M C M C M C M

T-I

CD O

CM CM O

l > 00 i «

Tji T-I

c o oo CM TJI o

CO T J I i C

CM C O O

O CO i - l i-H CD T J I C O O O C M I > 0 I > Tjt CM l O 0 0 O

O

o

r-i-H O

O O CD

TJI TJI T-I

<M

OO

O

cc fe

B

o

ä O :o « 2P C

£ 2 £ 0 ^ t t

öfflWSKOMJco^O^^O^

to <"*

ill

O TM

CM

3 ja c ^ -3 « U ^ T § Ö Ä "> 2 =0 « O jrt : «

96 rt g

S

co c o o o

o

T j i CM CO T j i TJI

CM TJI CO 1—1 T j i co T J H > H O J T J I TJI i-H CM O co co co co TJI

CO O C O T J I C T j i CM CM T j i CO

O T J I O O T+I co co co CM o

o

3 CO

t~

DO T-I

o

o A o co

O

ta

4)

4> •3 3 3 co

oo

-2 "3

H->

"o

M co cl cl 4-> O H-"

>

11 1 1 1 11 11 11 11 1 1 M 1 11 1

I

M I I I

| H

1 I I I

1 I

1 CM |

1 co

| CO

-

1 o T1 uö

TJI

|

|

1 1 1 1 1H H 1 1 1 11

I

I

I

1 O CO CO

1o

T1© o co

GJ

T ,

CO

g C<

CM

|

I CO i - l

1 1 1 1 1 1 1 1

1 1

1 1

111 1 1 M i l l

1T H CM

1 1 ">1~l 1 111 I1I1 1

I

I

O

o TH

H

I 1

! CM T H 1

1 1

1 I I> 1 TH

3 o

CO

C o

t, -Vt1

v

k C

U

CS)

»O o I-H

-3 "S> CO

-2 *S o

C 6J

,"a —s <5J

CO

a

a

et

*i—.

k, OJ

-i: •C t.

CM T H

I O

CM

1 ICM

1 1 1

<?ö

TH

TH

O

i-H

i | in i I I I 1

1 i-H

1 H l

| CM

1 THTJI

Tji

1 1 CM

.2f

H-> CO

a

-3 o»

§3 ? 2 3

c o - * oo co 0 ' 3 rt -H c t f 4) CO _ ,

O l - I C M TjiTji

O

O

H

i-H i—I

1-1

i-l

1T_ITH I I I 11

O t - T j i T H CO CM

lo

?6

:rt

-3

C O O C M O CM T-I T-I

O T J I I O T J I C O

TH 00

T-I T-I

CM

T-I

T J I O I > TH TH

COCOCO

I co

T-I CM

I

I 00

i-H

1 1 O

T-I

1 I

1 CD O

1 1 1 r-lCO

1 I>CM i-H

os os

•rttH H_> rt O" O CO CO H J

T—1 I>l-H

O ^

5^

CO

CÖ o

©

m

u

COCMOC- o 1—1 1—1 T-I

TJI O O I-H l - l

c - o T-I

0 0 CM O

C - O T-I T - I

C - 0 0 O

COCD

T j I l O CM

| CD

o

1 i—1 O

T1ö

k »

O CM

O i—1 i—i

rt

lo

cöfo

TS^-I PQ--H °P

-13 CD CO O

CO

o 1—1

O O T-I

T-I O

O 1—1

O C M H i O H T H T-I T H

00 O 1—1

i-l

O Tji Tji O i-H l—l

CD CO CM I-H T - I

CM i - l i-H

C O O CM CO TJI i-l oo I-H

00 CD i—1 O l—l l—l

-TU CD

<M CM

^P Ö

SH

CO

CM

3 3

s s

—'

"rt

C

rt ^ o

«« •

<TH

-*-, F c v

^

TH

^-3-3

O C M

CO CO

o

O,

CO

t-

CM CM CM

rt H3

vP bi «

lo

H->

-*H

'

.»

rt

1)

C!

TH

T-l S P

(M

1 -O r<M

o 3 o k, Q,

:0

rt o Qrcö «s

I

CO

°Q

co M

•

«

° 3 TJI

oo

'SE

v|S

«3

11 O

CM T H i - l

| CO

CO CM i-H CM CO

T CM O i-l iH

1 CDOCM 1 TH

O

T J I CO i-H CO T-I

O O CM

I —ico

1?O

TH

v,t

rt J-H o H-) CO

I

TH

1™ 1

I 1—1 T-I CO

00 O

i-l O

CD

O C M C - C D CO T-I CD

-H

O

oo

ö1-1

TS

T-, ° ° T 3

rt " i; 5

3 TH -Q> > 3 co Q0-^

S5H HH

1 1 1 1 1 I1 I1 I1 I1 I 1 11 11 11 11 M I M

| I r i 1 M 1 1 1 1 1

I I

1 1

1 i-ICM

1—1

^O

os

rt oo (—> co • zXt

rt

\OCO

.

WO 'en 0)

cö §3 g CO PH "o

'TH

rt

•EHO^P

3 :c3 *

*

*

*

o

*

*

*

CO

hJ

ö

co ^ p rt T1 c N r3; oo CO

* * * Ä *

*

co

g

'ij co 3 T3 3 CO

CO

rt

7 : as so oo M

5 _

.an

3 .3 o PQ

co '•'-'

co

°" CO co CO CO 0 0 3 co 00 00 s-i

co

co T3 co 3 CD „ S t . ? .

g

o« g § 4 C»O rt 3K cQJ.2^ :D C 2 ° -O -2 g g gjå

g rt •-" * J 3"3 C oo.g* C o S S — 22 O Q.— ° — M rt o ,2 'C 3 0 , 3 to .5 ^ Ld O W T4 S E O ^ O O

rt nz> a

C/} p

o o O i-5

S H Q I %£

H ffl »1 W > :rt ( H : r t 3 :c3

1 , 0

C ^rt

.

T3

a-

&>

co O T J

e >> g co X) •rt ca K '

O ^ O +j c

e a-e i «

TH O

co B co T Q H-> Q H-> »H cs CO H CO TH ,—l

"O

?> o > ^ o :rt :J3 : « O O T > ^ ^ T H K

c/)

3 - * ; •JT=CO>°

Z 00°

'-* T.

:

3 O rt _li

KT?

97 Tabell A 4. Tablå, utvisande den mot effektiv fastighetsskatt svarande utdebiteringshöjning, som blir följden vid ett avskaffande av nuvarande fastighetsskatt, under nedan angiven utdebitering och procentuellt effektivt fastighetsskatteunderlag. Utdebitering per skattekrona 8-00 9-00 10-00 11-00 12-00 13-00 14-00 15-oo 16-oo 17-00 18-00

7—537160.

Utdebiteringshöjning per skattekrona, där effektiva fastighetsskattekronorna i % av hela skatteunderlaget utgör: 9 0/ & /o

4* °//o

u

fi °//o

8 %

10 %

1 9 0/ J-ö /o

14 %

ifi <y

0-16 0-18 0-20 0-22 0-24 0-27 0-29 0-31 0-33 0-35 0-37

0-33 0-38 0-42 0-46 0-50 0-54 0-58 0-63 0-67 0-71 0-75

0-51 0-57 0-64 0-70 0-77 0-83 0-89 0-96 1-02 1-09 1-15

0-70 0-78 0-87 0-96 1-04 113 1-22 1-30 1-39 1-48 1-57

0-89 1-00 1-11 1-22 1-33 1-44 1-56 1-67 1-78 1-89 2-00

1-09 1-23 1-36 1-50 1-64 1-77 1-91 2-05 2-18 2-32 2-45

1-30 1-47 1-63 1-79 1-95 2-12 2-28 2-44 2-60 2-77 2-93

1-52 1-71 1-90 2-10 2-29 2-48 2-67 2-86 3-05 3-24 3-43

-1-0 /o

18 % 1-76 1-98 2-20 2-41 2-63 2-85 3-07 3-29 3-51 3-73 3-95

98 Bilaga B.

TABELLER AVSEENDE PROVTAXERING BETRÄFFANDE 11 LANDSKOMMUNER (27 FÖRSAMLINGAR) FÖR TAXERINGSÅRET 1952. Ifrågavarande provtaxering har haft till syfte att belysa fastighetsskattens verkningar vid tillämpning av de vid 1952 års allmänna fastighetstaxering fastställda taxeringsvärdena samt de höjda kommunala ortsavdrag, vilka första gången skola användas vid 1953 års inkomsttaxering. För att uppnå detta syfte har omtaxering av de skattskyldiga måst vidtagas. Härvid har procentavdraget omräknats efter de i allmänhet högre värden, som åsatts vid 1952 års allmänna fastighetstaxering. Därefter har framräknats en ny taxerad inkomst, varifrån avdrag verkställts med de nya ortsavdragen. De i tabell B 4 redovisade effektiva fastighetsskattekronorna på grund av icke utnyttjade procentavdrag avse de enligt ovan beräknade procentavdragen. De icke utnyttjade — på grundval av de nya ortsavdragsbestämmelserna beräknade — ortsavdragen ha framkommit såsom en skillnad mellan å ena sidan de ortsavdrag, som skulle ha kunnat utnyttjas vid ren inkomstskatt, och å andra sidan de vid ovannämnda omtaxering utnyttjade ortsavdragen. Vid beräkningen av effektiva fastighetsskattekronor har hänsyn tagits endast till icke utnyttjade procentavdrag och ortsavdrag och sålunda ej till icke utnyttjade allmänna avdrag. Vid den undersökning, som utförts beträffande 1950 års taxering konstaterades, att sistnämnda avdrag voro av synnerligen ringa betydelse för beräknande av det effektiva fastighetsskatteunderlaget. Det har icke varit möjligt att erhålla uppgifter beträffande samtliga fastigheter i kommunerna; det i tabell B 4 redovisade antalet effektiva fastighetsskattekronor avse endast det bearbetade materialet. En uppräkning av siffrorna har emellertid verkställts med användande av det uppräkningstal, som erhålles om det totala taxeringsvärdet sättes i relation till det bearbetade. Uppräkningen har skett för varje församling särskilt för jordbruksfastighet och särskilt för annan fastighet. De i tabell B 5 redovisade effektiva fastighetsskattekronorna avse de sålunda uppräknade siffrorna. Enligt gällande bestämmelser fastställa kommunerna på hösten varje år den utdebitering, som skall tillämpas vid uttag av preliminär inkomstskatt nästfoljande år. Fastighetsskatten däremot är s. k. slutlig skatt, varför denna uträknas efter den utdebitering som fastställts två år före taxeringsåret. Å det enligt 1952 års taxering fastställda skatteunderlaget debiterades sålunda preliminär inkomstskatt enligt kommunernas utdebiteringsbeslut samma år men fastighetsskatt enligt de år 1950 fastställda utdebiteringssatserna. Detta förhållande påverkar givetvis den beräknade utdebiteringshöjningen vid övergång till ren inkomstskatt. Då syftemålet varit att klargöra de effektiva fastighetsskattekronornas inverkan på utdebiteringens storlek, har berörda påverkan eliminerats. Vid beräkningarna har sålunda fastighetsskatten antagits utgå efter samma utdebitering som den preliminära inkomstskatten. Det debiterade belopp, som på så sätt framkommer, har därefter satts i relation till det kvarstående skatteunderlaget,

99 d. v. s. antalet skattekronor minskat med antalet effektiva fastighetsskattekronor, varigenom erhållits de i tabell B 5 redovisade utdebiteringshöjningarna. Taxeringsvärdet å annan fastighet i Ådals-Lidens och Ragunda kommuner uppgå till belopp, som med mer än det dubbla överstiger det sammanlagda taxeringsvärdet å annan fastighet i övriga kommuner. Med hänsyn härtill och då de effektiva fastighetsskattekronorna i Ådals-Liden och Ragunda, på grund av att i dessa kommuner belägna kraftverken ansetts kunna helt utnyttja procentavdragen, uppgå till onormalt låga belopp, ha ifrågavarande kommuner för att icke obehörigt få inverka på genomsnittsresultatet redovisats särskilt för sig.

100 Tabell

B 1. Vissa

Kommuner, län församlingar

statistiska

data för de provtaxerade

kommunerna.

Taxeringsvärde å fastighet enligt YrFolkAreal 1952 års taxering, kr. kes- Ortskarak grupp mängd Vi 1952, Vi 1952 hektar JordbruksDärav Annan tär fastighet skogsvärde fastighet 8

Julita, Södermani. län . . Julita österåker

3 359 2146 1213

20 777 15 212 5 565

19 939 500 7 768 300 14 106 200 5 875 900 5 833 300 1 892 400

6 850 200 3 300 300 3 549 900

Ryssby, Kronob. län Agunnaryd Ryssby Tutaryd

3 296 1011 1989 296

31869 18 385 600 7 249 700 12 010 6 625 400 2 889 500 15 983 9 570 000 3 393 800 3 876 2 190 200 966 400

4 527 900 991400 3 368 500 168 000

Alstad, Malmöh. län Fru Alstad V. Alstad L. Slågarp St. Slågarp

2146 374 940 592 240

4 605 939 1397 1663 606

19 168 200 3 689 000 5 536 400 7 262 500 2 680 300

4 336 400 370 200 2 922 600 621 500 422 100

Bara, Malmöh. län Bjärshög Skabersjö Bara Hyby

2 706 105 604 439 1558

9 786 330 2 513 1709 5 234

23 868 400 1120 700 1 363 400 5 979 900 290 600 4 819 800 173 700 11705 300 656 400

9 497 400 380 400 3 104 200 1 436 200 4 576 600

Eldsberga, Hall. län Tönnersjö Eldsberga Trönninge

2 897 701 1295 901

17 844 18 382 600 2 202 900 11630 6 013 500 1 674 100 4 969 8 786 500 528 800 1245 3 582 600

8 877 400 585 400 2 458 300 5 833 700

Bollebygd, Älvsb. l ä n . . . Töllsjö Bollebygd

5122 1122 4 000

26 543 12 270 200 5 945 800 10 279 400 10 478 3 725 400 1 935 200 563 000 16 065 8 544 800 4 010 600 9 716 400

Töcksmark, Värml. l ä n . . Västra Fågelvik Töcksmark östervallskog

3 081 633 1463 985

32 958 16 824 300 7 847 400 7 208 4 256 900 1 653 400 11989 6 709 600 2 801100 13 761 5 857 800 3 392 900

Högdal, Jämtl. län överhogdal Ytterhogdal Ängersjö

2 822 498 2 000 324

133 728 15 375 800 9 583 400 24 807 700 21620 1 921100 984 200 335 700 75 940 10 220 100 6 431 000 24 285 600 36168 3 234 600 2 168 200 186 400

3 018 900 41300 2 406 900 570 700

Nysätra, Västerb. län . . .

3 695

38 260

Summa

316 370 156 254 300 43 491 500 75 311600

12 039 700 1 773 300

3116 300

Ådals-Liden, Västern, län

3 923

49 410

7 970 000 3 724100

Ragunda, Jämtl. län . ..

5 047

18 167 000 8 542 400 101 885 800

65 501 000

101 Tabell

B 2. Skatteunderlag

och utdebitering

år 1952 samt det bearbetade

taxeringsvärde

i % av

materialets

totala.

Av Av fastiginkomst het

Skattekronornas Utdebi- Bearbetat material procentuella tering i % av totala fördelning per intaxeringsvärdet komstAv JordskatteAnnan Av bruks- fastighet Summa fastig kr. år inkomst het fastighet 1952

Julita Julita österåker

13 395 8 703 4 692

55 011 34 780 20 231

68 406 43 483 24 923

19-6 20-0 18-8

80-4 80-0 81-2

7-49 7-56 7-36

95-3 95-3 95-4

88-5 84-6 92-9

Ryssby Agunnaryd Ryssby Tutaryd

11461 3 808 6 473 1180

48 480 13 891 27 721 6 868

59 941 17 699 34194 8 048

19i 21-5 18-9 14-7

80-9 78-5 81-1 85-3

9-08 8-90 9-15 915

97-6 99-6 96-3 97i

93-1 91-2 93-9 87-4

Alstad Fru Alstad V. Alstad L. Slågarp St. Slågarp . . . .

11752 2 030 4 229 3 942 1551

41377 6 250 18 582 11044 5 501

53129 8 280 22 811 14 986 7 052

221 24-5 18-5 26-3 22-0

77-9 75-5 81-5 73-7 78-0

6-43 6-39 6-29 6-61 6-59

98-1 97-8 98-0 100-0 94-2

97-0 92-8 100-0 93-2 85-9

Bara Bjärshög Skabersjö Bara Hyby

16 683 872 4 542 3128 8141

58 553 2 026 13 573 10 554 32 400

75 236 2 898 18115 13 682 40 541

22-2 30-1 25-1 22-9 20-1

77-8 69-9 74-9 77-1 79-9

6-94 7-65 7-02 7-35 6-73

99-6 100-0 100-0 99-6 99-4

90-9 97-1 96-4 94-3 85-5

Eldsberga Tönnersjö Eldsberga Trönninge

13 630 3 300 5 622 4 708

48 841 10 996 20 955 16 890

62 471 14 296 26 577 21598

21-8 23-1 21-2 21-8

78-2 76-9 78-8 78-2

7-98 7-80 7-80 8-32

95-2 91-2 98-1 94-4

92-2 90-3 88-3 94-0

Bollebygd Töllsjö Bollebygd

11275 2144 9131

97 651 15 013 82 638

108 926 17157 91769

10-4 12-5 9-9

87-5 90-1

6-50 6-50 6-50

79-4 79-0 79-6

74-3 66-6 74-7

Töcksmark Västra F"ågelvik. Töcksmark Östervallskog. . .

9 922 2149 4 559 3 214

57 936 12 286 28 386 17 264

67 858 14 435 32 945 20 478

14-6 14-9 13-8 15-7

85-4 85-1 86-2 84-3

9-59 10-40 9-30 9-50

99-7 99-7 99-7 99-7

97-2 90-6 98-5 91-8

Högdal Överhogdal . . . . Ytterhogdal . . . . Ängersjö

20122 1128 17 283 1711

75 599 10 764 53 866 10 969

95 721 11892 71149 12 680

21-0 9-5 24-3 13-5

79-0 90-5 75-7 86-5

10-oo 10-oo 10-oo 10-00

83-6 84-3 85-7 76-9

92-7 47-4 93-7 51-0

Antal skattekronor enligt 1952 års taxering Kommuner, församlingar

1 Nysätra

7 578 53 530 Summa 115 818 536 978 Ådals-Liden 36 735 92 048 Ragunda 60 026 102 469

12-4

87-6

9-80

96-9

70-9

652 796

82-3

8-17

89-1

128 783

28-5

71-5

10-90

87-5

98-2

162 495

36-9

63-1

9-53

80-0

77-6

102 Tabell

B 3. Antal

i undersökningen

som drabbats

av effektiv

ingående

fastighetsägare

fastighetsskatt

Jordbruksfastighet

Kommuner, församlingar

därav,

taxering). Annan fastighet

Därav antal med effektiv fastighetsskatt

Antal fastig- Ej ut- Ej uthets- nyttjat nyttjat Hela anägare p r o c - ortstalet 1 avdrag avdrag

samt det antal

(1952 års

Antal fastigI % av hetssamt- ägare liga ägare

Därav antal med effektiv fastighetsskatt Ej ut- Ej utnyttjat nyttjat p r o c - ortsavdrag avdrag

Hela antalet 1 10

Julita Julita . . . österåker

300 167 133

55 29 26

19 14 5

69 40 29

23-0 24-0 21-8

268 133 135

200 113 87

22 10 12

210 118 92

Ryssby Agunnaryd Ryssby Tutaryd . .,

577 208 314 55

129 50 68 11

41 17 21 3

159 61 84 14

27-5 29-3 26-8 25-5

326 82 222 22

285 72 195 18

26 4 22

293 74 201 18

Alstad Fru Alstad V. Alstad L. Slågarp St. Slågarp

267 49 107 83 28

110 13 40 39 18

24 6 11 6 1

119 14 44 43 18

44-6 28-6 41-1 51-8 64-3

320 57 151 75 37

248 41 120 57 30

57 10 30 13 4

272 48 128 64 32

Bara Bjärshög . Skabersjö Bara . . . . Hyby

118 14 17 8 79

65 7 11 6 41

15 4

72 10 11 6 45

61-0 71-4 64-7 75-0 57-0

261 13 20 29 199

241 12 20 25 184

19 2 1 16

243 12 20 25 186

Eldsberga . . Tönnersjö Eldsberga Trönninge

263 125 91 47

46 20 11 15

68 32 17 19

25-9 25-6 18-7 40-4

446 34 132 280

409 29 124 256

28 7 9 12

417 32 124 261

Bollebygd .. Töllsjö . . , Bollebygd

574 180 394

10 78

51 17 34

135 24 111

23-5 13-3 28-2

466 43 423

393 30 363

37 2 35

408 31 377

Töcksmark Västra Fågelvik. Töcksmark östervallskog...

965 295 371 299

272 79 120 73

51 14 22 15

310 89 137 84

32-1 30-2 36-9 28-1

243 6 171 66

202 6 147 49

205 6 149 50

Högdal överhogdal , Ytterhogdal Ängersjö ...

442 85 239 118

69 9 35 25

16 3 11 2

81 12 43 26

18-3 14-1 18-0 22-0

107 18 74 15

76 12 57 7

81 12 60 9

Nysätra Summa

2 9

6 2

6-5

4 211

25-1

2 586

2 228

Ådals-Liden

31-5

144 Ragunda ...

22-6

1 Fastighetsägare, som drabbats av effektiv fastighetsskatt både på grund av icke utnyttjat procentavdrag och ortsavdrag, ha redovisats såväl i kol. 3 som 4, resp. 8 och 9. Hela antalet i kol. 5 och 10 utgör därför icke s u m m a n av delposterna.

103 Tabell B 4. Antal fastighetsskattekronor samt därav effektiva skattekronor enligt det bearbetade materialet (1952 års taxering). Annan fastighet

Jordbruksfastighet Kommuner, församlingar

Därav effektiva skattekronor Antal Därav effektiva skattekronor Antal fastig- Av icke Av icke fastig- Av icke Av icke 1% hets- utnyttj. u t n y t t j . 1% hets- u t n y t t j . utnyttj. Summa av Summa av skatte- p r o c skatteortsortskol. 7 kol. 2 kronor avdrag avdrag kronor p r o c avdrag avdrag 2

* 1

9 506 6 724 2 782

1784 1298 486

105 69 36

1889 1367 522

19-9 20-3 18-8

3 032 1395 1637

1000 725 275

53 35 18

1053 760 293

34-7 54-5 17-9

Ryssby Tutaryd

8 969 3 299 4 606 1064

1117 303 693 121

176 61 106 9

1293 364 799 130

14-4 11-0 17-3 12-2

2107 452 1582 73

1291 276 963 52

62 12 50

1353 288 1013 52

64-2 63-7 64-0 71-2

V. Alstad L. Slågarp St. Slågarp

9 407 1803 2 712 3 630 1262

2 569 208 710 1118 533

178 46 54 72 6

2 747 254 764 1190 539

29-2 14-1 28-2 32-8 42-7

2104 172 1461 290 181

1425 96 1001 196 132

79 17 41 16 5

1504 113 1042 212 137

71-5 65-7 71-3 73-1 75-7

7 522 235 2 353 1378 3 556

116 44 30 42

7 638 279 2 353 1408 3 598

64-3 40-9 78-7 58-7 61-9

4 315 185 1496 677 1957

2 814 154 883 324 1453

41 Hyby

11886 682 2 990 2 399 5 815

9 1 31

2 855 154 892 325 1484

66-2 83-2 59-6 48-0 75-8

Trönninge

8 746 2 744 4 311 1691

1734 387 1065 282

185 55 84 46

1919 442 1149 328

21-9 16-1 26-7 19-4

4 092 264 1085 2 743

2 980 145 840 1995

60 16 16 28

3 040 161 856 2 023

74-3 61-0 78-9 73-8

Bollebygd Töllsjö Bollebygd

4 874 1472 3 402

558 51 507

141 43 98

699 94 605

14-3 6-4 17-8

3 818 187 3 631

1997 93 1904

103 2 101

2100 95 2 005

55-0 50-8 55-2

1345 209 629 507

161 22 83 56

1506 231 712 563

18-0 10-9 21-3 19-3

1467 19 1186 262

1018 16 866 136

östervallskog...

8 385 2122 3 344 2 919

1030 16 875 139

70-2 84-2 73-8 53-1

Högdal Överhogdal . . . . Ytterhogdal . . . . Ängersjö

6 429 809 4 377 1243

614 37 316 261

46 6 34 6

660 43 350 267

10-3 5-3 8-0 21-5

11499 80 11372 47

8 078 32 8 021 25

8105 32 8 044 29

70-5 40-0 70-7 61-7

5 835 Summa 74 037

4-5

41-1

17 411

18 616

21494 Ådals-Liden

3 486

64i 2-4

Ragunda

7 264

2 5 1 33 539 21008 720 12-3 32176 8-3 39 546 \ 745

2-1

1 Eldsberga

Västra Fågelvik,

9 3

23 4

104 Tabell

B 5. Antal

svarande

effektiva

fastighetsskattekronor

utdebiteringshöjning

vid

borttagande

och

(uppräknade av fastighetsskatten

Absoluta tal

samt mot

(1952

års

dessa taxering

utdebiteringsbeslut).

Antal effektiva fastighetsskattekronor. Uppräknade siffror Kommuner, församlingar

siffror)

I % av hela antalet fastighetsskattekr.

I % av samtliga skattekr.

Mot effektiva fastighetsskattekronor svarande utdebiteringshöjning På grund av icke utnyttjat proc.-avdrag

På grund av icke utnyttjat ortsavdrag

Summa

(i

Julita Julita österåker

3198 2 334 864

23-9 26-8 18-4

4-7 5-4 3-5

0-34 0-35 0-33

0-02 0-02 0-02

0-36 0-37 0-35

Ryssby Agunnaryd . . . . Ryssby Tutaryd

2 783 680 1910 193

24-3 17-9 29-5 16-4

4-6 3-8 5-6 2-4

0-40 0-38 0-42 0-38

0-04 0-05 0-05 0-04

0-44 0-43 0-47 0-42

Alstad Fru Alstad V. Alstad L. Slågarp St. Slågarp

4 351 382 1820 1418 731

37-0

18-8 43-0 36-0 47-1

8-2 4-6 8-0 9-5 10-4

0-55 0-46 0-51 0-57 0-60

0-03 0-04 0-04 0-04 0-03

0-58 0-50 0-55 0-61 0-63

Bara Bjärshög Skabersjö Bara Hyby

10 831 438 3 280 1757 5 356

64-9 50-2 72-2 56-2 65-8

14-4 15-1 18-1 12-8 13-2

1-16 1-25 1-22 1-19 110

0-02 0-05 0-02 0-02 0 02

1-18 1-30 1-24 1-21 1-12

Eldsberga Tönnersjö Eldsberga Trönninge

5 299 661 2141 2 497

38-9 20-0 38-1 53-0

8-5 4-6 8-1 11-6

0-70 0-60 0-68 0-83

0-04 0-04 0-04 0-04

0-74 0-64 0-72 0-87

Bollebygd Töllsjö Bollebygd

3 703 262 3 441

32-8 12-2 37-7

3-4

1-5 3-7

0-21 0-19 0-21

0-02 0-02 0-02

0-23 0-21 0-23

Töcksmark Västra Fågelvik. Töcksmark Östervallskog. . .

2 567 250 1601 716

25-9 11-6 35-1 22-3

3-8 1-7 4-9 3-5

0-35 0-33 0-35 0-34

0-03 0-03 0-03 0-03

0-38 0-36 0-38 0-37

Högdal Överhogdal Ytterhogdal Ängersjö

9 523 120 8 999 404

47-3 10-6 52-1 23-6

9-9 1-0 12-6 3-2

1-09 1-05 1-11 1-06

0-01 0-oi 0-oi 0-oi

1-10 1-06 1-12 1-07

Nysätra Summa Ådals-Liden Ragunda

12-1

1-5

0-12

0-03

0-15

37-3

6-6

0-56

0-02

0-58

1273 1805

3-5 3-0

1-0 1-1

0-10 0-10

0-oi 0-oi

0-11 011

105 Tabell B 6. Jordbruksfastighet skattekronornas

fördelning

(endast det bearbetade materialet). å fastigheter av olika storleksklasser,

Effektiva m. m.,

fastighetskommunvis.

Anm. I kommunen icke mantalsskrivna fastighetsägare samt juridiska personer ha sammanförts till särskilda grupper oberoende av fastighetens taxerinj*svärde Antal fastighetsä gare Kommuner Taxeringsvärde i klasser

Taxeringsvärde, kr.

Totalt

Som ej utnyttj at p r o c - el. ortsavdrag

I %

l

< 5 0 000 50— 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 > 1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa

4 830 100 1 787 500 1143 500 2 310 340 1 424 900 1 852 200 5 663 460

208 30 9 7 1 27 18

33 6

15-9

19 012 000

8 690 820 2 794 360 1195 640 431100 2 893 400 1 931 400

427 41 9 2 82 16

96 8 3

17 936 720

2 664 960 2 845 500 4 088 300 4 890 300 2 545 000 1 780 000

123 39 29 17 46 13

18 814 060

Antal fastighetsskattekronor

Därav effektiva

Antal

I % av kol. 6

2 416 894 571 1155 713 926 2 831

188 70

7-8 7-8

28-0

337 971

36-4 34-3

23-0

9 506

22-5

4 345 1397 598 215 1447 967

412 123 102

9-5 8-8 17-0

549 107

37-9 Hl

27-5

8 969

40 12 12 10 32 13

32-5

1333 1423 2 044 2 445 1272 890

204 313 404 539 598 689

15-3 22-0 19-8 22-0 47-0 77-4

44-6

9 407

2 747

29-2

1 235 400 1 387 500 2170 800 2 715 900 12 991 200 1 824 300 1 446 800

42 18 16 9 5 20 8

20 6 7 8 5 18 8

47-6

618 694 1085 1358 6 496 912 723

132 126 216 696 5 266 508 694

21-4 18-2 19-9 51-3 81-1 55-7 96-0

23 771 900

61-0

7 638

64-3

4 681180 3 343 600 2 003 000 2 181 500 2 042 000 1 793 600 1 447 100

166 48 15 7 1 21 5

32 8 6 4 1 13 4

19-3

2 341 1672 1002 1090 1021 897 723

176 71 143 359 728 384 58

7-5 4-2 14-3 32-9 71-3 42-8 8-0

17 491980

25-9

8 746

21-9

Julita

5 14 11

Ryssby < 5 0 000 5 0 _ 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa

46 6

Alstad < 5 0 000 50— 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa Bara < 5 0 000 50— 100 000 100 200 000 200 1 000 000 > 1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa Eldsberga < 5 0 000 50— 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 > 1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa

106 Tabell

B 6 (forts.).

Jordbruksfastighet

fastighetsskattekronornas

(endast

fördelning

det bearbetade

å fastigheter

av olika

materialet).

Effektiva

storleksklasser,

m.

m.,

kommunvis. Antal fastighetsägare

Antal fastighetsskattekronor

Därav effektiva

Kommuner Taxeringsvärde i klasser

Taxeringsvärde, kr.

Totalt

Som ej utnyttjat p r o c - el. ortsavdrag

Bollebygd < 5 0 000 50—100 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer

7 730 655 1132 525 473 700 410 000

509 19 30 16

104 6 21 4

20-4

3 865 566 238 205

388 81 160 70

Summa Töcksmark < 5 0 000 50—100 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer

9 746 880

4 874

8 579 800 1008 400 5 749 100 1 432 900

637 17 229 82

132 3 127 48

20-7

4 290 504 2 874 717

401 18 795 292

Summa Högdal < 5 0 000 50—100 000 100—200 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer

16 770 200

8 385

4 207 650 681 830 130 500 1 490 350 6 349 310

311 5 1 110 15

16-4

27 3

2104 340 65 745 3175

110 353

Summa Nysätra < 5 0 000 50—100 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer

12 859 640

18-3

6 429

10 862 380 161 400 219 300 427 700

671 3 18 13

5-2

5 431 81 109 214

139 Summa

11670 780

6-5

5 835

30 96 265

Samtliga ovan redovisade kommuner < 5 0 000 50— 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 > 1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer

53 482 945 15 142 615 10 731 740 12 529 140 16 458 100 18 840 950 20 888 670

3 094 220 79 42 7 583 186

543 49 28 27 6 306 100

17-6 22-3 35-4 64-3 85-7 52-5 53-8

26 743 7 571 5 365 6 263 8 230 9 420 10 445

2 237 802 865 1917 5 994 3 471 3 330

Summa 148 074160 Ådals-Liden < 5 0 000 2 894 820 50—100 000 417 200 Ej mantalsskr. ägare 76166 Juridiska personer 3 583 834 Summa 6 972 020 Ragunda <50 000 7 663 720 50—100 000 1 615 100 100—200 000 246 200 Ej mantalsskr. ägare 697 000 Juridiska personer 4 306 500 Summa 14 528 520

4 211

25-1

74 037

18 616

296 6 7 27

97 1 1 7

32-8

1447 209 38 1792

250 22 3 155

3 486

546 26 2 66 27

116 5

21-2

3 832 808 123 348 2153

371 126

7 264

604 I %

8 3

22 22-6

Antal

60 47

107 Tabell B 7. Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighetsskattekronornas fördelning å fastigheter av olika storleksklasser, m. m., församlingsvis för i tab. 6 redovisade kommuner med fler än en församling. Antal fastighetsägare Som ej utnyttj. Totalt ]sroc- el. ortsavdrag

Församlingar, taxeringsvärde i klasser

Taxeringsvärde, kr.

2 527 100 557 000 794 500 1 654 540 1 424 900 912 600 5 576 760

114 10 6 5 1 16 15

20 1

17-5

13447 400

2 303000 1230 500 349 000 655 800 939 600 86 700

94 20 3 2 11 3

13 5

5 564 600

3 130 840 1 073 900 502 240 228 600 1 041 300 620 600 6 597 480

159 15 4 1 25 4

46 1 1

28-9

4 725 080 1 611 460 452 300 202 500 1 562 900 657 500

226 24 3 1 52 8

41 6 1

9 211 740

834 900 109 000 241100 289 200 653 300

42 2 2 5 4

2127 500

förs. < 5 0 000 50 100 000 100— 200 000 200 1 000 000 > 1 000 000

Antal fastighetsskattekronor

Därav effektiva

Antal

[ % av kol. 6

1264 279 397 827 713 456 2 788

106 4

8-4 1-4

20-9

124 960

27-2 34-4

24-0

6 724

20-3

13-8

1152 615 174 328 470 43 2 782

82 66

71 10-7

150 213 11

45-7 45-3 25-6

18-8

1565 537 251 114 521 311

194 2 8

12-4 0-4 3-2

128 32

24-6 10-3

29-3

3 299

11-0

18-1

2 363 806 226 101 781 329

191 120 67

8-114-9 29-6

346 75 799

44-3 22-8 17-3

1%

Julita

Summa österåkers

7 9

förs.

< 5 0 000 50 100 000 100 200 000 200 1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Summa Agunnaryds

2 7 2

förs.

< 5 0 000 50 100 000 100 200 000 200 1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Summa förs. < 5 0 000 50 100 000 100 200 000 200 1 000 000 Ej mantalsskr. ägare

11 2

Ryssby

Summa Tutaryds

32 4 84

26-8

4 606

9 1 1 3

21-4

417 54 121 145 327

27 1 27 75

6-5 1-9 22-3 51-7

25-5

12-2

förs.

< 5 0 000 50 100 000 100 200 000

Summa

108 Tabell

B 7 (forts.).

Jordbruksfastighet

tighetsskattekronornas lingsvis

fördelning

(endast

å fastigheter

för i tab. 6 redovisade

det bearbetade av olika

kommuner

materialet).

storleksklasser,

med fler än en

Antal fastighetsägare

Effektiva m. m.,

församling.

Antal fastighetsskattekronor

Därav effektiva

Församlingar, taxeringsvärde i klasser

Taxeringsvärde, kr.

Fru Alslads förs. < 5 0 000 50— 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer . . .

701 300 494 600 891 900 1 097 000 275 700 145 700

25 8 7 2 5 2

3 2 2 2 3 2

Summa V. Alstads förs. < 5 0 000 50— 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer . . .

3 606 200

59 30 254

1300 260 1 099 300 657 900 1 058 000 643 900 664 100

69 14 5 4 13 2

27 3 3 3 6 2

650 550 329 529 322 332

112 103 119 137 93 200

Summa L. Slågarps förs < 50 000 . 50— 100 000 . 100— 200 000 . 200—1 000 000 . Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa St. Slågarps förs. < 5 0 000 50— 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer

5423 460

2 712

415 200 765 800 2 354 500 1 832 300 1112 900 779 600

20 11 16 8 23 5

5 4 6 3 20 5

208 383 1177 916 556 390

37 103 185 187 288 390

7 260 300

3 630

248 200 485 800 184 000 903 000 512 500 190 600

9 6 1 3 5 4

124 243 92 452 256 95

35 68 92 117 158 69

2 524 100

5 3 1 2 3 4 18

498 400 218 200 324 200 129 800

4 1 2 2

2 1 2 2

82 48 56 65

249 109 162 65 682

78100 96 300 245 500 451 800 4 309 700 570 000 228 500

2 1 2 2 1 7 2

1 2 1 5 2

39 48 123 226 2155 285 114

45 67 2 037 119 85

5 979 900

2 990

2 353

Summa Bjärshögs förs. < 5 0 000 . . . . 50— 100 000 . . . . 100— 200 000 . . . . 200—1 000 000 . . . . Ej mantalsskr. äga Juridiska personer Summa Skabersjö förs. < 50 000 50— 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 > 1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa

Som ej utnyttj. Totalt p r o c - el. ortsavdrag

1%

12-0

192 800

64-7

fasförsam-

351 247 446 548 138 73

Antal

20 39

109 Tabell

B 7 (forts.).

Jordbruksfastighet

tighetsskattekronornas lingsvis

fördelning

för i tab. 6 redovisade

Församlingar, taxeringsvärde i klasser

(endast

å fastigheter

Taxeringsvärde, kr.

det bearbetade av olika

kommuner

materialet).

storleksklasser,

med fler än en

Antal fastighetsägare Som ej utnyttj. Totalt p r o c - el. 1 % ortsavdrag

fasförsam-

församling.

Antal fastighetsskattekronor

Därav effektiva

Antal

(i

l

förs. < 50 000 50— 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 > 1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa Hyby förs. < 50 000 50— 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 > 1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa Tönnersjö förs. < 5 0 000 50— 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer . . .

Effektiva m. m.,

Bara

15 000 133 000 799 700 3 741100 69 600 40 000 4 798400

66 400 1871 35 20 2 399

475 646 647 623 2 470 430 524

104 126 89 352 2 080 323 524

229 1149 10 20

949 500 1 291 200 1 293 900 1 246 200 4 940 400 860 500 1 048 500

34 17 9 4 3 9 3

17 6 4 3 3 9 3

11630 200

5 815

3 598

2 585 300 421 700 111300 292 900 811 500 1 265 000

102 7 1 1 12 2

1 10 1

1293 211 56 146 406 632

61 277 14

Summa Eldsberga förs. < 50 000 50— 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 > 1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa Trönninge förs. < 5 0 000 50—100 000 100—200 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer . . .

5487 700

2 744

1 730 280 1 454 300 697 500 1 888 600 2 042 000 732 700 77 200

54 21 5 6 1 3 1

2 2 3 1

58 10 55 298 728

865 727 349 944 1021 366 39

8 622 580

4 311

365 600 1 467 600 1194 200 249 400 104 900

10 20 9 6 2

4 6 4 3 2

183 734 597 125 52

61 88 107 44

Summa Töllsjö förs. <50 000 50—100 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa

2 530 080 218 500 194 900

167 4 9

19 1 4

1265 109

54 6 34

2 943480

4-3 5-5 34-7

6-4

110 Tabell B 7 (forts.). Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighetsskattekronornas fördelning å fastigheter av olika storleksklasser, m. m., församlingsvis för i tab. 6 redovisade kommuner med fler än en församling. Antal fastighetsägare Församlingar, taxeringsvärde i klasser

Taxeringsvärde, kr.

Som ej utnyttj. Totalt p r o c - el ortsavdrag

T o/ i /n

Antal fastighetsskattekronor

Därav effektiva

Antal

1 Bollebygds förs. < 5 0 000 50—100 000 Ej mantalsskr. ägare . . . Juridiska personer

5 200 575 914 025 278 800 410 000

342 15 21 16

85 5 17 4

2 600 457 140 205

334 75 126 70

6 803400

28-2

3 402

2 641 400 661 400 553 000 388 500

165 11 96 23

27 2 48 12

16-4

1321 331 276 194

58 17 90 66

Summa

4 244 300

< 5 0 000 50—100 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa

3 443 900 347 000 1 955 000 941 200

243 6 73 49

56 1 51 29

23-0

1722 173 978 471

6 687100

36-9

223 1 298 190 712

2 494 500 3 241100 103 200

229 60 10

49 28 7

21-4

1247 1620 52

120 407 36

Summa

5 838 800

28-1

2 919

< 5 0 000 50—100 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa

922 020 186100 189 000 321 500

70 3 10 2

14-3

461 93 94 161

1618 620

2 748 010 432 530 130500 827 300 4 615 900

179 1 1 52 6

17-3

1374 216 65 414 2 308

133 71 146

8 754 240

537 620 63 200 474 050 1 411 910

62 1 48 7

15 1

2486 780

26 Summa V. Fågelviks

förs.

< 5 0 000 50—100 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Töcksmarks

förs.

östervallskogs

förs.

< 5 0 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer överhogdals

Ytterhogdals

förs. 16

förs.

< 5 0 000 50—100 000 100—200 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa Ängersjö

10 2 43

18-0

4 377

16-1

269 31 237 706

förs.

< 5 0 000 50—100 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer

Summa

22-0

23 207 267

Ill Bilaga C.

TABELLER AVSEENDE PROVTAXERING BETRÄFFANDE 8 LANDSKOMMUNER (3 STORKOMMUNER) FÖR TAXERINGSÅRET 1950. Vid ifrågavarande provtaxering bearbetades 1950 års deklarationer och taxeringslängder. Undersökningen grundar sig sålunda på de lägre taxeringsvärden, som voro åsatta före 1952 års allmänna fastighetstaxering, varjämte de äldre ortsavdragsbestämmelserna tillämpats vid bearbetningen. Vid beräkningen av effektiva fastighetsskattekronor har eliminerats det bortfall, som uppkommer genom att procentavdraget för jordbruksfastighets skogsvärde vid 1950 års taxering beräknades efter 4 %, medan däremot antalet fastighetsskattekronor även vad angår skogsvärdet beräknades efter 5 %. Bearbetningen har i övrigt följt samma principer som vid undersökningen rörande 1952 års taxering. Det torde endast böra tilläggas, att — ehuru kommunindelningsreformen trädde i kraft först fr. o. m. år 1952 — även vid 1950 års taxering storkommunen tagits som enhet vid beräknandet av utdebiteringshöjningen för den borgerliga kommunen. Detta förfaringssätt har valts dels med hänsyn till att undersökningen framlägges först efter det att kommunindelningsreformen trätt i kraft och dels för att erhålla fullt jämförbara siffror med 1952 års undersökning.

112 Tabell C 1. Taxeringsvärde

å fastighet och antal skattekronor

samt utdebitering per inkomstskattekrona

Kommuner, församlingar

Därav skogsvärde

Annan fastighet

1 Skattekronornas Utdeb. procentuella per infördelning komstskatteAv Av kr. år Summa fastig- in1950 het komst

Antal skattekronor enligt 1950 års taxering

Taxeringsvärde å fastighet enligt 1950 års taxering, kr. Jordbruksfastighet

enligt 1950 års taxering

enligt 1950 års beslut.

Av fastig- Av inkomst het 5

8 647 5 364 3 283

47 784 31611 16173

56 431 36 975 19 456

15-3 14-5 16-9

84-7 85-5 83-1

5-76 5-76 5-76

Eldsberga, Hall. län 11 282 200 1 848 300 4 392 200 7 837 Tönnersjö . . . 3 529 400 1 369 000 304 800 1917 Eldsberga . . . 5 508 200 478 400 1 285 500 3 397 Trönninge . . . 2 244 600 900 2 801 900 2 523

39 652 6 557 18 609 14 486

47 489 8 474 22 006 17 009

16-5 22-6 15-4 14-8

83-5 77-4 84-6 85-2

5-65 6-oo 5-65 5-50

Högdal, Jämtl. län 10 868 700 9 059 200 1 909 400 6 389 46 415 52 804 Överhogdal . . 1 428 500 1 086 800 141 700 785 6 882 7 667 Ytterhogdal.. 7 121 000 5 933 900 1500900 4 311 34146 38 457 Ängersjö . . . . 2 319 200 2 038 500 266 800 1293 5 387 6 680 Summa 34479 700 16101900 11268 700 22 873 133 851 156 724

12-1 10-2 11-2 19-4

87-9 89-8 88-8 80-6

8-49 8-50 8-50 8-40

14-6

85-4

6-67

Julita, Söd. län 12 328 800 5 194 400 4 967 100 Julita 8 647 700 3 855 400 2 081500 Österåker . . . 3 681100 1 339 000 2 885 600

Tabell C 2. Det bearbetade materialets taxeringsvärde sökningen

i % av totala samt antal i under-

ingående fastighetsägare jämte det antal därav, som icke kunnat procentavdraget (1950 års Bearbetat material i % av totala taxeringsvärdet

Kommuner, församlingar

utnyttja

taxering).

Jordbruksfastighet

Annan fastighet

Därav med icke utnyttjat proc.-avdrag

Därav med Antal icke utnyttjat fastig- • proc.-avdrag hetsI % av ägare % av Antal Ikol. kol. 4 7

Jordbruksfastighet

Annan fastighet

Antal fastighetsägare

9 Julita

92-5 911 95-7

86-0 76-7 92-6

291 156 135

54 32 22

18-6 20-5 16-3

237 124 113

153 100 53

64-6 80-6 46-9

Eldsberga

93-6 88-8 96-5 93-8

88-7 77-7 90-3 89-1

250 113 83 54

42 14 13 15

16-8 12-4 15-7 27-8

392 27 122 243

329 19 110 200

83-9 70-4 90-2 82-3

87-6 94-7 94-6 94-6 932

63-8 26-5 64-3 81-3

371 67 224 80

76 10 50 16

20-5 14-9 22-3 20-0

74 7 49 18

42 3 32 7

56-8 42-9 65-3 38-9

83-3

18-9

74-5

1 Tönnersjö Trönninge Högdal överhogdal Ytterhogdal Summa

Antal

113 Tabell C 3. Antal fastighetsskattekronor samt därav effektiva skattekronor enligt det bearbetade materialet (1950 års taxering).

Kommuner, församlingar

Jordbruksfastighet

Annan fastighet

Därav effektiva skattekronor Antal fastighets- Av icke Av icke 1% skatte- u t n y t t j . utnyttj. av Summa kronor proc.ortskol. avdrag avdrag 2

Därav effektiva Antal skattekronor fastighets- Av icke Av icke 1% skatte- utnyttj. utnyttj. av Summa kronor proc.ortskol. avdrag avdrag 7

4 Julita 5 700 Julita 3 939 österåker . . . 1761

1402 1238 164

28 25 3

Tönnersjö . . . Eldsberga . . . Trönninge . . .

5 279 1568 2 657 1054

1706 507 971 228

50 34 11 5

1756 541 982 233

Högdal överhogdal . . Ytterhogdal.. Ängersjö . . . .

5 095 626 3 372 1097

676 20 618 38

48 16 27 5

Summa 16 074

3 784

1430 25-1 1263 32-1 167 9-5

2134 797 1337

587 391 196

31 16 15

618 29-0 407 51-1 211 15-8

33-3 34-5 37-0 22-1

1948 119 580 1249

1126 55 403 668

27 6 7

724 14-2 36 5-8 645 19-1 43 3-9 3910 24-3

609 19 482 108

90 4 69 17

4 691

14 2 2 60

il

1153 61 410 682

59-2 51-3 70-7 54-6

92 4 71 17

15-1 21-1 14-7 15-7

1863 39 7

Tabell C 4. Antal effektiva fastighetsskattekronor (uppräknade siffror) samt mot dessa svarande utdebiteringshöjning vid borttagande av fastighetsskatten (1950 års taxering och utdebiteringsbeslut). Antal effektiva fastighetsskattekronr. Uppräknade siffror Kommuner, församlingar

I % av hela I % av Absoluta antalet fastig- samtliga tal hetsskattekr. skattekr.

Mot effektiva fastighetsskattekronor svarande utdebiteringshöjning På grund av icke utnyttj at proc.avdrag

På grund av icke utnyttjat ortsavdrag

Summa

2 319 1917 402

26-8 35-7 12-2

4-1 5-2 2-1

0-24 0-24 0-23

0-01 0-01 0-oi

0-25 0-25 0-24

Eldsberga Tönnersjö

3172 688 1471 1013

40-5 35-9 43-3 40-2

6-7 8-1 6-7 6-0

0-39 0-42 0-36 0-42

0-01 0-02 0-01 Ooi

0-40 0-44 0-37 0-43

Högdal överhogdal Ytterhogdal

913 56 791 66

14-3 7-1 18-3 5-1 28-0

1-7 0-7 2-1 1-0

0-14 0-12 0-14 0-12

0-oi 0-oi 0-oi 0-oi

0-15 0-13 0-15 0-13

4-1

0-27

0-oi

0-28

1 Summa 8-537160.

6 404

114 Tabell C 5. Jordbruksfastighet skattekronornas fördelning

(endast det bearbetade materialet). å fastigheter av olika storleksklasser 1950 års

Taxeringsvärde, kr.

< 5 0 000 50— 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 > 1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer

fastighetskommunvis;

taxering.

Antal fastighetsägare Kommuner Taxeringsvärde i klasser

Effektiva m. m.,

Antal fastighetsskattekronor

Därav effektiva

Totalt

Som ej utnyttjat procentavdraget

3 974 715 512 900 237 950 2 172 400 1 812 800 1133 275 1 556 700

242 7 2 4 1 29 6

26 1 1 3 1 17 5

1987 256 119 1086 907 567 778

106 16 7 168 332 134 667

11400 740

5 700

3 703 900 1 350 300 726 700 745 100 1 472 000 1 486 964 1 073 700

189 20 5 3 1 26 6

14 3

7-4

2 1 17 5

1851 675 364 372 736 744 537

194 668 426 287

10 558 664

5 279

2 947 151 442 200 148 000 823 442 5 828 800

282 7 1 61 20 371

49 2

17-4

1474 221 74 412 2 914

1%

Antal

Julita

Summa Eldsberga < 5 0 000 50— 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 > 1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa

95 Högdal < 5 0 000 50—100 000 100—200 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa Samtliga

10189 593

20 5 76

20-5

5 095

92 440 724

12-5

5 312 1152 557 1458 1643 1723 4 229

336 159 7 362 1000 652 1394

18-9

16 074

3 910

kommuner

< 5 0 000 50— 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 > 1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa

10 625 766 2 305 400 1112 650 2 917 500 3 284 800 3 443 681 8 459 200 32 148 997

713 34 8 7 2 116 32

6 1 5 2 54 15

172 I %av kol. 6

115 Tabell

C 6. Jordbruksfastighet

skattekronornas

fördelning

(endast

det bearbetade

materialet).

Effektiva

å fastigheter

av olika

storleksklasser

för i tab. 6 redovisade

kommuner;

1950 års

taxering.

Antal fastighetsägare

Antal fastighetsskattekronor

Församlingar Taxeringsvärde i klasser

Taxeringsvärde kr.

Totalt

Som ej utnyttjat procentavdraget

1%

10-6

m. m.,

fastighetsförsamlingsvis

Därav effektiva

Antal

I % av kol. 6

Julita 50 000 50— 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa

923 163 67 659 907 488 732

68 — 7 79 332 114 663

20-5

3 939

10-9

1 846 620 326 700 134 000 1 318 600 1 812 800 975 100 1 464 600

123 4 1 3 1 20 4

7 878 420

2128 095 186 200 103 950 853 800 158 175 92100

119 3 1 1 9 2

13 1

3 522 320

1 490150 119 000

100 2

567 076 959 600

7 4

5 3

3135 826

12-4

1 338 400 509 400 621100 745 100 1 472 000 514 200 114100

61 8 4 3 1 4 2

4 1

6-6

669 255 311 372 736 257 57

1 2 1 11 4 32

7-4 10-4 12-0 36-6 23-4 90-6

Österåker 50 000 50— 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa

16-3

38 16 — 89 20 4 167

6-0

745 59

61 —

8-2

284 480

248 232 541

87-3 48-3

2-1 9-8

93 52 427 79 46

1 6 1

3-6 17-2 20-8 25-3 8-7 9-5

Tönnersjö 50 000 50—100 000 100—200 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa

345 Eldsberga 50 000 50— 100 000 100— 200 000 200—1 000 000 1 000 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa

5 314 300

15 7

2 657

14 25 — 194 668 26 55 982

14-3

437 361 53 203

11 70 — 152

2 1 3 2

52-2 90-8 10-1 96-5 37-0

Trönninge < 5 0 000 50—100 000 100—200 000 Ej mantalsskr. ägare Juridiska personer Summa

875 350 721 900 105 600 405 688

28 10 1 15

4 2

2 108 538

9 27-8

2-5 19-4 74-9

116 Tabell C 6. (forts.) Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighetsskattekronornas fördelning å fastigheter av olika storleksklasser m. m., församlingsvis för i tab. 6 redovisade kommuner; 1950 års taxering. Antal fastighetsägare Församlingar Taxeringsvärde i klasser

Taxeringsvärde kr.

2 Som ej Totalt utnyttjat procentavdraget 3

17-5

334 52

Överhogdal <50 000 50—100 000 100—200 000

667 517 104000

57 2

Juridiska personer Summa

44 667 435 200 1251384

4 4 67

Summa

1 894 284 278 600 148 000 487 327 3 936 600 6 744 811

176 4 1 33 10 224

385 350 59 600 291 448 1 457 000 2193 398

Ytterhogdal <50 000 50—100 000 100—200 000

Ängersjö <50 000 50—100 000 100—200 000 Summa

1%

Antal fastighetsskattekronor

31 2

17-6

12 5 50

22-3

49 1

16-3

24 6 80

8 16

20-0

Därav effektiva Antal

I % av kol. 6

10-8

5-8

92 48

9-7 34-5

65 440 645

26-6 22-4 191

193 30

8-3

146 728 1097

18-5

3-9

22 218 626 947 139 74 244 1968 3 372

117 Bilaga D.

JÄMFÖRELSETABELL BETRÄFFANDE ETT ANTAL FÖR SKILDA TAXERINGSÅR PROVTAXERADE KOMMUNER. EFFEKTIVA FASTIGHETSSKATTEKRONOR SAMT DÄREMOT SVARANDE UTDEBITERINGSHÖJNING. Mot effektiva fastighetsI % av I % av skattekr. svarande Absoluta antal fas- totala utdebitetighetsantalet tal skatteskatte- ringshöjning, kr. kronor kronor Effektiva fastighetsskattekronor

Kommuner (församlingar)

Taxeringsår

Antal skattekronor

7 Julita, Södermanlands län . . . .

1950 1952

1917 2 334

1936 1950 1952

35-7 26-8 45-9 12-2 18-4

5-2 5-4

österåker, Södermanlands län .

36 975 43 483 4 688 19 456 24 923

13-6 2-1 3-5

0-25 0-37 0-90 0-24 0-35

Agunnaryd, Kronobergs län . . .

1936 1952

2 683 17 699

67-3 17-9

30-4 3-8

3-06 0-43

1933 1936 1950 1952

1789 2106 8 474 14 296

70 53-5 35-9 20-0

40-1 27-8 8-1 4-6

7-56 4-32 0-44 0-64

1950 1952

22 006 26 577

816 680 718 585 688 661 1471 2141

43-3 38-1

0-37 0-72

1950 1952

17 009 21598

6-7 8-1 6-0 11-6

östervallskog, Värmlands län . .

1933 1936 1952

Ådals-Liden, Västernorrl. län .

637 402 864

J

1961 2 216 20 478

1013 2 497 877 532 716

40-2 53-0 174 50-8 22-3

44-7 24-0 3-5

1933 1936 1952

5 753 6 660 128 783

2 528 1323 1273

*84 55-1 3-5

43-9 19-9 1-0

överhogdal, Jämtlands l ä n . . . .

1950 1952

7 667 11892

7-1 10-6

Ytterhogdal, Jämtlands län . . .

1936 1950 1952

6 733 38 457 71149

0-7 1-0 15-2 21 12-6

Ängersjö, Jämtlands län

1950 1952

6 680 12 680

56 120 1022 791 8 999 66 404

Nysätra, Västerbottens län . . .

1936 1952

6 250 61108

1745 914

62-9 121

1 Decimal kan ej angivas.

48-5 18-3 52-1 5-1 23-6

1-0 3-2 27-9 1-5

0-43 0-87 8-80 3-35 0-37 14-71 3-95 011 013 1-06 2-00 0-15 1-12 013 1-07 4-86 0-15

118 Bilaga E.

UNDERSÖKNING ANGÅENDE FASTIGHETSBESKATTNINGENS BETYDELSE FÖR NORRLÄNDSKA SKOGSKOMMUNER. I den allmänna debatten om fastighetsskatten har som skäl mot dess avskaffande bland annat framhållits, att sådana norrlandskommuner, där en stor del av skogsfastigheterna ägdes av aktiebolag, vore — i synnerhet under lågkonjunktur — starkt beroende av den fastighetsskatt kommunerna ägde uppbära av bolagen. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga ansett sig böra söka belysa den nuvarande betydelsen för de norrländska skogskommunernas ekonomi av den fastighetsskatt, som belöper å bolagsskogarna. För detta ändamål har med ledning av uppgifter hämtade från 1945 års allmänna fastighetstaxering utvalts ett antal sådana kommuner i Västernorrlands län, där skogsmark och växande skog till övervägande delen ägdes av aktiebolag. I den mån jämte sålunda utvald kommun annan kommun ingått i nybildad storkommun har jämväl sådan kommun medtagits i undersökningen, som på det sättet kommit att omfatta 18 kommuner (fr. o. m. år 1951 18 församlingar, tillsammans bildande 10 storkommuner). För de undersökta kommunerna uppgick taxeringsvärdet å skogsmark och växande skog enligt 1945 års fastighetstaxering till sammanlagt 74 107 700 kronor, varav å aktiebolags skogar belöpte 37 785 000 kronor. Den utförda undersökningen har omfattat taxeringsåren 1948—1952. I tabell E 1 lämnas en sammanfattning av undersökningens resultat. Av tabellen framgår bland annat att för kommunerna sammanlagt ett bortfall av de å bolagsägd jordbruksfastighet belöpande effektiva fastighetsskattekronorna skulle medföra en allenast obetydlig höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt eller lägst ett öre för år 1952 och högst 9 öre för år 1951. Såsom tabellen utvisar blir emellertid resultatet annorlunda, därest utdebiteringshöjningen beräknas för varje kommun (fr. o. m. år 1951 församling) för sig. Visserligen skulle för flertalet kommuner utdebiteringshöjningen intet av de undersökta åren uppgå till mer än några få ören, men i vissa fall skulle höjningen dock bliva icke obetydligt högre än det för samtliga kommuner beräknade medeltalet. Taxeringsåret 1951 skulle sålunda utdebiteringshöjningen beträffande två församlingar (ingående i samma storkommun) uppgå i den ena församlingen till 36 och i den andra till 37 öre. I den förra av dessa församlingar var den på bolagsägd jordbruksfastighet belöpande fastighetsskatten i sin helhet effektiv, vilket innebär att beträffande dylik fastighet någon nettointäkt icke redovisats. I den senare församlingen var fastighetsskatt hänförlig till bolagsägd jordbruksfastighet effektiv till 95 procent. I förhållande till det totala antalet skattekronor uppgick de på bolagsägd jordbruksfastighet belöpande effektiva fastighetsskattekronorna i det ena fallet till bortåt 4 procent och i det andra fallet till bortåt 3 procent. Den för ifrågavarande två församlingar beräknade utdebiteringshöjningen skulle ha blivit något 10-tal öre högre, därest församlingarna bildat självständiga kommuner. I vad utdebiteringshöjningen hänförde sig till den borgerliga utdebiteringen verkade här — liksom ofta eljest — den nya kom-

119 munindelningen utjämnande. För den storkommun i dess helhet, vari ifrågavarande församlingar ingår, var sålunda fastighetsskattekronorna effektiva till allenast 74 procent. Höjningen av den borgerliga utdebiteringen till storkommunen skulle ha uppgått till 26 öre. Förutom förenämnda församlingar ingår i storkommunen ytterligare två församlingar. I dessa uppgick taxeringsåret 1951 antalet effektiva fastighetsskattekronor av bolagsägd jordbruksfastighet, i den ena till 23 procent och i den andra till 3 procent av totala antalet sådana fastighetsskattekronor. Bortfallet av effektiva fastighetsskattekronor av bolagsägd jordbruksfastighet skulle medföra en höjning av utdebiteringen i den förra församlingen med 27 öre samt i den senare med 26 öre d. v. s. i sistnämnda fall med det belopp, varmed den för församlingarna gemensamma borgerliga utdebiteringen skulle ha höjts. För den församling, beträffande vilken fastighetsskattekronorna av bolagsägd jordbruksfastighet med 1951 års taxering voro effektiva till 100 procent, förelåg enahanda förhållande vid 1950 års taxering. Även detta år skulle i berörda församling, som då utgjorde självständig kommun, bortfallet av förenämnda fastighetsskattekronor medföra en höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt, som ifrågavarande år var nära fyra kronor lägre än nästfoljande år, med 36 öre. Även i fråga om den andra av de båda församlingar, som vid 1951 års taxering utvisade högsta utdebiteringshöjningen, gäller att förhållandet mellan effektiva och totala antalet fastighetsskattekronor av bolagdsägd jordbruksfastighet var detsamma år 1950 som år 1951. Förstnämnda år skulle utdebiteringshöjningen vid bortfall av effektiva fastighetsskattekronor härrörande från bolagsägd jordbruksfastighet utgöra 26 öre. I likhet med vad som var fallet åren 1950 och 1951 skulle även år 1949 ett bortfall av effektiva fastighetsskattekronor av bolagsägd jordbruksfastighet medföra högre utdebiteringshöjning i de ovan berörda kommunerna än i någon av de övriga undersökta kommunerna. Sistnämnda år var i båda förenämnda kommuner samtliga fastighetsskattekronor av bolagsägd jordbruksfastighet effektiva och bortfallet av desamma skulle medföra en utdebiteringshöjning i var och en av kommunerna med 33 öre. Vad slutligen angår taxeringsåret 1948 skulle i en av de bägge kommuner, varom ovan förmälts, ett bortfall av effektiva fastighetsskattekronor nödvändiggöra en utdebiteringshöjning av 27 öre. Detta år utgjorde i ifrågavarande kommun de effektiva fastighetsskattekronorna av bolagsägd jordbruksfastighet 95 procent av totala antalet sådana fastighetsskattekronor. Bortsett från de i det föregående behandlade i samma storkommun ingående församlingarna skulle taxeringsåret 1951 ett bortfall av de på bolagsägd jordbruksfastighet belöpande fastighetsskattekronorna ha medfört en relativt hög höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt i ytterligare två församlingar tillsammans bildande en storkommun. I dessa församlingar var ungefär hälften av nyssnämnda fastighetsskattekronor effektiva och utdebiteringshöjningen skulle ha uppgått till 30 respektive 31 öre. Slutligen kan nämnas, att vid 1949 års taxering i en kommun ett bortfall av effektiva fastighetsskattekronor, uppgående till 61 procent av totala antalet sådana skattekronor, skulle ha medfört en höjning av utdebiteringen med 25 öre.

120 Tabell E 1, utvisande för 18 församlingar (10 kommuner) i Västernorrlands län minskning av skatteunderlaget och höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt vid bortfall av å jordbruksfastighet, ägd av aktiebolag, belöpande effektiva fastighetsskattekronor. Taxeringsår

1952 Antal fastighetsskattekronor av jordbruksfastighet ägd av aktiebolag . . .

28 246

15 233

17 941

20 806

Därav effektiva fastighetsskattekronor Totala antalet skattekronor

2 221

4 371

3 925

4 727

653 163

659 200

696 680

603 727

994188 Minskning därav i procent vid bortfall av ovanstående effektiva fastighetsskattekronor

0-34

0-66

0-56

0-78

0-14

Utdebiteringshöjning vid ovanstående effektiva skattekronor

0-03

0-07

0-05

0-oi

8 3 4 1 1

3 7 3 1 1 1

4 6 4 1 1

4 3

9 9

bortfall av fastighets-

Antal församlingar (kommuner), där utdebiteringshöjningen skulle hava blivit 0 öre 1—5 i 6—10 » 11—15 > i 16—20 » 21—25 »> 26—30 * 31—35 »> 36—40 »>

1 2 1

5 3 1 2

121 Bilaga F.

UNDERSÖKNING ANGÅENDE FASTIGHETSBESKATTNINGENS BETYDELSE FÖR DJURÖ KOMMUN.

Fastighetsbeskattningen är av särskild vikt bland annat för kommuner, där förekomsten av fastigheter, använda såsom sommarbostäder, är mera betydande. Sådana fastigheter lämna i allmänhet ringa avkastning, varför den effektiva fastighetsskatten blir hög. Härtill kommer att i den mån de i en k o m m u n belägna fastigheterna tagas i anspråk för sommarbostadsändamål, inkomstskattekronor härflytande från andra förvärvskällor visa en naturlig tendens att sjunka. Den nya kommunindelningen har visserligen i nu ifrågavarande hänseende verkat utjämnande, i det att kommuner av typisk sommarbostadsk a r a k t ä r ofta kommit att sammanslås med kommuner av annan karaktär, men även efter kommunindelningsreformens genomförande finnas kommuner, där sommarvillorna utgöra en betydande del av det totala fastighetsbeståndet. En sådan kommun är Djurö, som är belägen i Stockholms skärgård. Såsom framgår av vidstående tabell F 1 uppgår taxeringsvärdet å samtliga fastigheter i Djurö kommun till 39 605 100 kronor. Härav belöper 30 187 000 kronor eller 76 procent å fastigheter, ägda av personer, som äro mantalsskrivna å a n n a n ort. Den helt övervägande delen av sistberörda fastigheter torde utgöras av sommarbostäder. Såsom tabellen utvisar utgöra i Djurö kommun skattekronor av fastighet en betydande del av skatteunderlaget. Icke mindre än 45 procent av totala antalet skattekronor belöper å fastighetsskattekronor. Berörda procenttal är också det högsta i riket. Av tabell F 2 framgår att av totala antalet skattekronor i Djurö kommun belöpa 34,2 procent d. v. s. över en tredjedel å skattekronor av fastigheter, som ägas av i kommunen icke mantalsskrivna personer. Den statistik, de sakkunniga utfört beträffande ett antal landskommuner, grundar sig på en undersökning av fastighetsägarnas självdeklarationer. Vad angår Djurö k o m m u n har detta tillvägagångssätt icke kunnat användas. Det visade sig nämligen att huvuddelen av de fastighetsägare, som här äro av särskilt intresse, d. v. s. de i annan kommun mantalsskrivna ägarna till sommarvillor, icke avlämnat särskilda självdeklarationer i Djurö. Sådana hade icke heller avkrävts dem av taxeringsmyndigheterna, då dessa tydligen förutsatt, att efter verkställt procentavdrag någon till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst icke uppkomme. Även om sålunda exakta siffror saknas angående nu ifrågavarande fastighetsägares möjlighet att utnyttja sina procentavdrag, ha de sakkunniga emellertid med hänsyn bland annat till material, som framkommit vid en av de sakkunniga i samband med utarbetande av promemoria angående taxering av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter verkställd statistisk undersökning rörande Ljusterö kommun — liksom Djurö belägen i Stockholms skärgård — ansett sig kunna utgå ifrån att fastighetsskattekronor av sommarvillor i Djurö vid 1952 års taxering varit effektiva till 80 procent. E n beräkning grundad på förutsättningen, att av skattekronor av fastigheter, utnyttjade som sommarbostäder av i orten icke mantalsskrivna per-

122 söner, 80 procent voro effektiva, skulle innebära, att — som tabell F 2 utvisar — de effektiva skattekronorna av ifrågavarande art utgjorde 27,4 procent av totala antalet skattekronor. Ett bortfall av en så betydande del — över en fjärdedel — av skatteunderlaget skulle givetvis medföra en icke obetydlig höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt. Hur stor höjningen skulle bli i den borgerliga och kyrkliga kommunen framgår av kolumnerna 7, 8 och 9 i tabell F 2. De där angivna siffrorna innefattar icke den höjning av utdebiteringen, som skulle bli en följd av ett bortfall av effektiva skattekronor av andra fastigheter i Djurö än de, som ägas av personer mantalsskrivna å annan ort. Ett sådant bortfall skulle medföra en ytterligare höjning av utdebiteringen med något tiotal ören.

123 Tabell F 1, utvisande för Djurö kommun taxeringsvärde å fastighetsskattepliktig fastighet dr 1952, antal skattekronor enligt 1952 års taxeringar samt utdebitering per inkomstskattekrona enligt beslut år 1952. Taxeringsvärde Kommun Församlingar

Jordbruksfastighet

Annan fastighet

Summa

l

Antal skattekronor Därav ägda av personer Av Av Summantals- fastig- inma skrivna å het komst annan ort 5

2 666 300 36 938 800 39 605 100 30187 000 19 802 24 317 44119 Djurö Möja förs. 808 800 3 541100 4 349 900 2 071 200 2175 4 760 6 935 Djurö » 1 397 800 30 310 400 31 708 200 25 282 300 15 854 18 201 34 055 Nämndö » 459 700 3 087 300 3 547 000 2 833 500 1773 1356 3129

Utdebitering B

° 3

|f

6-60 6-60 6-60 6-60

1-67 0-87 1-69

8-27 7-47 8-29

M

"rt

Tabell F 2, utvisande för Djurö kommun enligt 1952 års taxeringar dels totala antalet skattekronor och dels antalet effektiva skattekronor av fastighet, som äges av person, som icke mantalsskrivits i kommunen, samt erforderlig höjning av utdebiteringen vid bortfall av de effektiva skattekronorna. Antal skattekronor av fastighet ägd av person, ej mantalsskriven i komm. Kommun Församlingar

i absoluta tal

i procent av totala antalet fastighetsskattekronor

skattekronor

Därav beräknade Erforderlig höjning av utdebiteringen vid bortfall av effektiva fastigberäknade effektiva fastighetsskattehetsskattekronor enl. kol. 5 kronor i procent i av totala Borg. abso- antalet kommun luta skattetal kronor

Kyrkl. kommun

Inalles

9 Djurö Möja förs. . . Djurö » Nämndö »

15 093 1035 12 641 1417

76-2 47-6 79-7 79-9

34-2 14-9 37-1 45-3

12 074 828 10113 1133

27-4 11-9 29-7 36-2

2-49 2'49 2-49 2-49

0*23 0-37 0-96

2-72 2-86 3-45

124 Bilaga G.

UNDERSÖKNING ANGÅENDE FASTIGHETSBESKATTNINGENS BETYDELSE FÖR NORRTÄLJE STAD M. M.

För alt klargöra fastighetsbeskattningens betydelse för städerna och utröna verkningarna av dess avskaffande ha de sakkunniga gjort en statistisk undersökning beträffande Norrtälje stad avseende 1952 års inkomst- och fastighetstaxering. Undersökningen har jämväl haft till syfte att belysa fastighetsskattebördans fördelning å olika grupper av fastighetsägare. Det sammanlagda taxeringsvärdet å inom Norrtälje stad belägna fastigheter uppgick enligt 1952 års fastighetstaxering till 50 367 900 kronor. Härav belöpte 44 389 900 kronor å annan fastighet ägd av annan än aktiebolag. Beträffande en betydande del av hithörande fastighetsbestånd — motsvarande ett taxeringsvärde av 8 280 400 kronor — hade självdeklaration till ledning för inkomsttaxeringen icke avgivits. Över en tredjedel av sistnämnda taxeringsvärde hänförde sig till kommunägd fastighet, varför skattskyldighet till statlig inkomstskatt icke föreligger. Av återstoden belöpte ett belopp av 4 467 100 kronor å fastigheter, ägda av bostadsrättsföreningar. Dessa fastigheter voro nyuppförda och lägenheterna hade ännu icke upplåtits åt föreningsmedlemmarna. Till övervägande del ägdes berörda fastigheter av byggmästare, bosatta å annan ort, vilka icke avlämnat särskild självdeklaration och icke heller avkrävts sådan, då nettointäkten förutsatts vara ringa eller i varje fall icke av den storlek, att efter verkställt procentavdrag någon till kommunal inkomstskatt återstående inkomst kunde ifrågakomma. Taxeringsvärdet å inom Norrtälje stad belägen jordbruksfastighet uppgick till 1 207 500 kronor. Till denna grupp har hänförts jämväl sådan som annan fastighet taxerad fastighet, vilken av ägaren redovisats å jordbruksbilaga. Vad slutligen angår fastighet, ägd av aktiebolag, uppgick taxeringsvärdet därå till 4 778 500 kronor. Undersökningens resultat redovisas i tabell G 1. I tabellen har till en särskild grupp, betecknad som kommunägd, hänförts fastigheter — såväl jordbruks- som annan fastighet — ägda av Norrtälje stad, Stockholms läns landsting samt tingshusbyggnadsskyldige. Som en andra grupp har upptagits övrig jordbruksfastighet. Annan fastighet har fördelats å fastigheter, använda i ägarens rörelse, fastigheter, tillhöriga bostadsrättsföreningar, en- och tvåfamilj sfastigheter samt övriga fastigheter, d. v. s. egentliga uthyrningsfastigheter. I kolumn 3 i tabellen har angivits antalet effektiva fastighetsskattekronor, d. v. s. det antal skattekronor, varmed skatteunderlaget skulle ha minskat, därest fastighetsskatten avskaffats och staden för°sitt utdebiteringsbehov varit helt hänvisad till inkomstskatteunderlaget. Härvid har hänsyn icke tagits till den effektiva fastighetsskatt, som kan belöpa å icke utnyttjade allmänna avdrag och ortsavdrag. Det visade sig nämligen, att de effektiva fastighetsskattekronor, som belöpte å berörda avdrag, voro till antalet så obetydliga, att de icke nämnvärt kunde påverka undersökningens resultat.

125 Det i kolumn 3 angivna antalet effektiva fastighetsskattekronor hänför sig sålunda uteslutande till icke utnyttjade procentavdrag. Undersökningen har härvidlag utförts i form av provtaxering. I stället för att såsom skett vid 1952 års inkomsttaxering beräkna procentavdraget å 1951 års taxeringsvärden har avdraget beräknats å de taxeringsvärden, som framkommit vid 1952 års fastighetstaxering. Härigenom har erhållits ett resultat, som bättre överensstämmer med de förhållanden, som komma att råda under åren intill nästkommande allmänna fastighetstaxering. För fullständighetens skull ha vid beräkningen av antalet effektiva fastighetsskattekronor även medtagits fastigheter, beträffande vilka självdeklaration icke avgivits. Härvid har för kommunägda fastigheter fastighetsskattekronorna ansetts vara till hela sitt antal effektiva. I övrigt har beträffande olika grupper av fastigheter, nämligen annan fastighet, ägd av bostadsrättsföreningar, annan fastighet, ägd av aktiebolag, övrig annan fastighet samt jordbruksfastighet förutsatts, att icke deklarerade fastigheter lämnat samma procentuella avkastning som deklarerade fastigheter. På angivet sätt för icke deklarerade fastigheter beräknade effektiva fastighetsskattekronor ha vad angår fastigheter ägda av bostadsrättsföreningar hänförts till denna grupp av fastigheter, medan effektiva fastighetsskattekronor för övriga icke deklarerade fastigheter upptagits som en särskild grupp. I kolumn 4 i tabellen angives antalet effektiva fastighetsskattekronor i procent av antalet totala fastighetsskattekronor. Bortsett från fastigheter, ägda av kommun, där fastighetsskattekronorna i enlighet med vad ovan angivits beräknats vara effektiva till hela sitt belopp, är procenttalet högst i fråga om fastigheter, som ägas av bostadsrättsföreningar. Här uppgår procenttalet till 93,4 procent, vilket innebär, att beträffande ifrågavarande fasligheter procentavdraget vare sig av bostadsrättsföreningarna såsom sådana eller dess medlemmar kunnat utnyttjas annat än i synnerligen obetydlig omfattning. Den fastighetsskatt, som i Norrtälje stad erlägges av bostadsrättsföreningarna, är sålunda effektiv till så gott som hela sitt belopp. Även för ägare av en- och tvåfamiljshus ha möjligheterna att utnyttja procentavdraget visat sig vara begränsade. Beträffande ifrågavarande fastigheter uppgår sålunda det å icke utnyttjade procentavdrag belöpande antalet effektiva fastighetsskattekronorna uttryckta i procent av antalet totala fastighetsskattekronor till 87,4 procent. Vad angår fastigheter, avsedda för uthyrning, uppgår för dessa procenttalet effektiva fastighetsskattekronor till ett betydligt lägre tal än det, som gäller för bostadsrättsföreningar och en- och tvåfamiljshus, nämligen till 58,2 procent. Ägare av dylika fastigheter kunna sålunda utnyttja nära hälften av procentavdraget. För jordbruksfastighet och fastighet, använd i ägarens rörelse, är den effektiva fastighetsskatten mera obetydlig; uttryckt i procent av den totala fastighetsskatten uppgår den för jordbruksfastighet till 13 procent och för rörelsefastighet till 21 procent. I kolumn 5 i tabellen har för de olika grupperna av fastigheter i procent angivits deras andel av det effektiva fastighetsskatteunderlaget. Å kommunägd fastighet belöper 8 procent, å rörelse 4 procent samt å icke deklarerad fastighet 3 procent. Av återstående effektiv fastighetsskatt, tillhopa utgörande 85 procent, belöper å bostadsrättsföreningar 21 procent, å en- och tvåfamiljshus 38 procent samt å uthyrningsfastigheter 26 procent. Tillsammans svarar sålunda bostadsrättsföreningar samt en- och tvåfamiljshus för över hälften eller för 59 % av den i Norrtälje stad utgående effektiva fastighetsskatten.

126 Av skäl, som framgår av vad de sakkunniga anföra i annat avsnitt av utredningen, ha de sakkunniga ansett sig böra genom ytterligare bearbetning av det Norrtälje stad avseende statistiska materialet söka belysa konsekvenserna för kommun och fastighetsägare av en anordning, enligt vilken fastighetsskatten beräknades icke å det åsatta taxeringsvärdet utan å ett i förhållande till detta reducerat värde. Resultatet av undersökningen framgår av tabell G 2. I första hand ha undersökts verkningarna — i fråga om den effektiva fastighetsskattens storlek och dess fördelning å de olika grupperna av fastighetsägare — av ett system, enligt vilket för varje fastighet taxeringsvärdet minskades med ett belopp av 20 000 kronor. Såsom framgår av tabellen skulle detta innebära, att de effektiva fastighetsskattekronorna reducerades till 10 495 kronor eller uttryckt i procent av totala antalet fastighetsskattekronor från 70,4 till 41,7 procent. Ifrågavarande anordning skulle naturligen innebära en lättnad i fastighetsbeskattningen särskilt för en- och tvåfamiljsfastigheterna. För berörda fastigheter skulle sålunda antalet effektiva fastighetsskattekronor sjunka från 6 780 kronor till 2 381 kronor och fastighetsskatteeffekten uttryckt i procent från 87,4 procent till 30,7 procent. Beträffande egentliga uthyrningsfastigheter skulle anordningen medföra en minskning av antalet effektiva fastighetsskattekronor med 1 587 kronor och en sänkning av fastighetsskatteeffekten från 58,2 procent till 37,9 procent. Lättnaden för fastigheter tillhöriga bostadsrättsföreningar skulle bli mera obetydlig. För dessa fastigheter skulle minskningen av de effektiva fastighetsskattekronorna utgöra allenast 259 kronor och fastighetsskatteeffekten skulle icke sjunka med mer än 4 procent — från 93,4 till 89,2 procent. Enligt ett andra alternativ, innebärande att för varje fastighet avdrag å det åsatta taxeringsvärdet medgåves med 20 000 kronor per lägenhet, skulle de effektiva fastighetsskattekronorna sjunka till 4 162 kronor. För fastigheter, tillhöriga bostadsrättsföreningar, och för uthyrningsfastigheter skulle den effektiva fastighetsskatten reduceras till en obetydlighet eller uttryckt i procent av den totala fastighetsskatten till 3,2 procent för bostadsrättsföreningshus och till 7,0 procent för uthyrningsfastigheter. För en- och tvåfamilj sfastigheter skulle däremot lättnaden i förhållande till vad som bleve fallet, därest avdraget å taxeringsvärdet begränsades till 20 000 kronor för varje fastighet, bliva mera begränsad. En fördelning av de effektiva fastighetsskatlekronor, som skulle återstå enligt nu ifrågasatta system, utvisar att huvuddelen härav belöpte å en- och tvåfamilj sfastigheter. Belastningen å dessa fastigheter framträder än tydligare vid frånräkning av de å kommunägda fastigheter belöpande effektiva fastighetsskattekronorna. Av härefter återstående effektiv fastighetsskatt skulle en- och tvåfamilj sfastigheter komma att svara för närmare 60 procent. Den höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt, som fastighetsskattens avskaffande skulle medföra för Norrtälje stad, har på grundval av de i tabell G 1 återgivna siffrorna beräknats till 95 öre. Skulle det system genomföras, enligt vilket vid beräkning av fastighetsskatten det fastighet åsatta taxeringsvärdet reducerades med 20 000 kronor, bleve utdebiteringshöjningen 42 öre. Vid genomförande av en anordning, innebärande en reducering av taxeringsvärdet med 20 000 kronor per lägenhet, komme den beräknade utdebiteringshöjningen att uppgå till 75 öre. Vid beräkning av ovan angivna höjningar av utdebiteringen till allmän kommunalskatt har — i likhet med vad som skett vid beräkning av utdebiteringshöjningar beträffande övriga de sakkunnigas utredning omfattande kommunerna — hänsyn icke tagits till att fastighetsskatten i realiteten beräknas på grundval av den utdebitering, som fastställes två år tidigare än

127 den utdebitering, efter vilken inkomstskatten beräknas, utan har uträkningen av den effektiva fastighetsskatten skett med hänsyn till den för inkomstskatten gällande utdebiteringen. Ehuru detta icke mera avsevärt påverkar beräkningen av utdebiteringshöjningen har dock vad angår Norrtälje stad hänsyn tagits till den minskning av inkomstskattekronorna, som skulle inträda, därest procentavdraget beräknades å de höjda taxeringsvärden, som fastställts vid 1952 års allmänna fastighetstaxering. Liksom vid beräkning av utdebiteringshöjningen i Stockholms stad har beträffande Norrtälje stad beaktats, att bortfallet av effektiva fastighetsskattekronor av Norrtälje stad tillhöriga fastigheter icke innebär ett reelt inkomstbortfall.

128 Tabell G 1, utvisande för taxeringsåret 1952 beträffande Norrtälje stad antalet effektiva fastighetsskattekronor och deras fördelning å olika slag av fastigheter. Antalet effektiva fastighetsskattekronor

Effektiva fastighetsi procent av skattekronor fördelade i totala an- procent å olika talet fastig- grupper av hetsskattefastigheter kronor

Fastigheter

Taxeringsvärden

l

2 948 800 862 800

1474 56

100-0 13-0

6 191 700 7 757 600 15 518 000 15 644 200 1 444 800

654 3 718 6 780 4 555 486

21-1 93-4 87-4 58-2 67-3

21 38 26

50 367 900

17 723

70-4

100 Jordbruksfastighet Annan fastighet: Rörelse Bostadsrättsföreningar Ej deklarerade Totalt

i absoluta tal

3 Tabell G 2, utvisande för taxeringsåret 1952 beträffande Norrtälje stad antalet effektiva fastighetsskattekronor, därest för varje fastighet fastighetsskatten beräknades å ett med 20 000 kronor reducerat taxeringsvärde samt antalet effektiva fastighetsskattekronor, därest för varje fastighet fastighetsskatten beräknades å ett med 20 000 kronor per lägenhet reducerat taxeringsvärde. Taxeringsvärdet för varje fastig- Taxeringsvärdet för varje fastighet reducerat med 20 000 kronor het reducerat med 20 000 kronor per lägenhet Antalet effektiva fas- Effektiva Antalet effektiva fas- Effektiva tighetsskattekronor fastighets- tighetsskattekronor fastighetsi procent skattekronor i procent skattekronor fördelade i av totala av totala fördelade i i procent å i procent å antalet antalet absoluta olika grupper absoluta olika grupper fastighetsfastighetstal av fastigtal av fastigskatteskattehetsägare hetsägare kronor kronor

Fastigheter

l

Kommunägd Annan fastighet: Rörelse Bostadsrättsföreningar En- och tvåfamiljshus.

Totalt

920 0

62-4

540 3 459 2 381 2 968 227 10495

1039 0

70-5

17-4 89-2 30-7 37-9 29-2

5 33 23 28 2

604 123 1803 477 116

15 3 43 11 3

19-5 3-2 23-2 7-0 16-1 165

129 Bilaga H.

UNDERSÖKNING ANGÅENDE FASTIGHETSBESKATTNINGENS BETYDELSE FÖR STOCKHOLMS STAD.

För att erhålla exakta uppgifter angående fastighetsbeskattningens betydelse för Stockholms stad skulle erfordras statistisk bearbetning av samtliga de självdeklarationer, som i Stockholm avgivits av ägare till fastighet. För en ungefärlig beräkning har emellertid en mera begränsad undersökning ansetts vara tillfyllest. I till denna bilaga fogad tabell H 1 föreligger resultatet av en undersökning beträffande fyra taxeringsdistrikt i Stockholm. Taxeringsdistrikten äro utvalda med tanke på att utredningsmaterialet bör vara i görligaste mån representativt för staden i dess helhet. De i tabellen angivna effektiva fastighetsskattekronorna hänföra sig uteslutande till icke utnyttjade procentavdrag. Hänsyn har sålunda icke tagits till i vad mån garantiskattesystemet medfört att allmänna avdrag och ortsavdrag icke kunnat utnyttjas. Detta förhållande har emellertid icke nämnvärt kunnat påverka undersökningens resultat, då det endast i rena undantagsfall lär inträffa, att fastighetsägare i Stockholm icke vid sidan av fastighetsinkomst har inkomst av annan förvärvskälla av sådan storlek, att denna förslår att täcka såväl allmänna avdrag som ortsavdrag. De till grund för undersökningen liggande uppgifterna angående fastighetsägarnas nettointäkter äro hämtade ur fastighetsbilagorna till 1952 års allmänna självdeklarationer. De effektiva fastighetsskattekronorna ha i första hand framräknats som en skillnad mellan de i fastighetsbilagorna upptagna procentavdragen och berörda nettointäkter. Hänsyn har sålunda här icke tagits till de genom 1952 års allmänna fastighetstaxering vidtagna höjningarna av taxeringsvärdena. De i kolumnerna 5 och 6 i tabellen angivna uppgifterna återspegla i stället förhållandena, så som dessa skulle ha gestaltat sig, därest berörda fastighetstaxering icke ägt rum. I andra hand har verkställts en provtaxering i den form, att procentavdragen icke upptagits till de i lastighetsbilagorna angivna beloppen utan beräknats å de nya taxeringsvärdena. De på så sätt erhållna siffrorna — upptagna i kolumnerna 9 och 10 i tabellen — giva uttryck för de förhållanden, som komma att råda under åren intill nästkommande allmänna fastighetstaxering. I syfte att få belyst jämväl fastighetsbeskattningens betydelse för fastighetsägarna har gjorts en uppdelning av fastigheterna å olika ägarkategorier. Såsom framgår av kolumnerna 6 och 10 föreligga de olika kategorierna emellan stora variationer med avseende å fastighetsskattens effekt. Det må anmärkas, att procenttalet för fastigheter ägda av bostadsrättsföreningar icke utgör ett exakt beräknat medeltal utan har framkommit genom en stickprovsvis utförd undersökning av ett par bostadsrättsföreningar. I tabell H 2 har på grundval av 1951 års taxeringsvärden och de vid 1952 års inkomsttaxering redovisade fastighetsintäkterna gjorts ett försök till beräkning av antalet effektiva fastighetsskattekronor av hela fastighetsbeståndet i Stockholm. En uppdelning har skett å olika kategorier av fastigheter. Beträffande fastigheter tillhöriga Stockholms stad, sex större fastighetsaktiebolag, samtliga försäkringsbolag samt kommunala bostadsbolag, 9—537160.

130 allmännyttiga bostadsiöretag och liknande ha uppgifter införskaffats angående såväl taxeringsvärden som effektiva fastighetsskattekronor. Vad angår övriga kategorier ha taxeringsvärdena måst beräknas uppskattningsvis. För beräkning av effektiva fastighetsskattekronor ha beträffande fastigheter tillhöriga sistnämnda kategorier använts de i tabell H 1 kolumn 6 angivna procenttalen. Med ledning av de i tabellerna H 1 och H 2 redovisade uppgifterna har beräknats den ungefärliga höjning av den kommunala utdebiteringen i Stockholm, som ett avskaffande av fastighetsskatten skulle medföra. Härvid har tagits i beaktande, att ett bortfall av den å stadens egna fastigheter belöpande effektiva fastighetsskatten icke skulle innebära en reell inkomstminskning för staden. Om man utgår ifrån de i tabell H 1 angivna procenttalen för fastighetsskatteeffekten skulle utdebiteringshöjningen bli respektive 73 och 80 öre. Läggas de i tabell H 2 upptagna effektiva fastighetsskattekronorna till grund för beräkningen, erhålles en utdebiteringshöjning av 65 öre. Sistnämnda siffra torde giva det riktigaste uttrycket för den utdebiteringshöjning, som i Stockholm skulle erfordras för att täcka förlusten vid bortfall av de på grundval av 1951 års taxeringsvärden beräknade effektiva fastighetsskattekronorna. Tages hänsyn till den vid 1952 års allmänna fastighetstaxering genomförda höjningen av taxeringsvärdena torde utdebiteringshöjningen vid avskaffande av fastighetsskatten kunna få beräknas till omkring 70 öre.

131 Tabell H l, ulvisande för taxeringsåret 1952 effektiva skallekronor av fastigheter Oskars 2:a, Adolf Fredriks 2:a, Sofia 2:a och Enskcde 4:e taxeringsdistrikt i Stockholms stad.

Fastigheter tillhöriga

1 Fysiska personer; Hyresfastigheter . . . . En- och tvåfamiljsfastigheter Bostadsrättsföreningar. Fastighetsföreningar och fastighetsbolag . Försäkringsbolag Till statlig inkomstskatt icke skattskyldiga stiftelser m. fl Övriga juridiska persoFastigheter som användas i av ägaren bedriven rörelse . . . .

i

Därav Antal Därav Antal effektiva fastigeffektiva fastig1952 1951 fastighetshetsfastighetshetsårs års skattc- skattekronor taxe- skatte- skattekronor taxe- kronor kronor Antal ringsrings- beräkfastig- värden beräkvärden nade å i i heter i 1 000- nade å i i 1000- 1952 års i 1951 års absoabso- proprotal tal taxetaxeluta luta cent kronor cent kronor ringsringstal tal värden värden 2

118 392

33 902 57-3 135 370

67 685

63-7

811 38

15 297 20 836

7 649 10 418

6111 79-9 9 376 90-0

20 281 24 760

10141 12 380

8 589 11142

84-7 90-0

40 16

39 513 25 695

19 757 12 848

15 575 78-8 3 795 29-5

59 441 29 540

29 721 14 770

24134 5 682

81-2 38-5

6 575

3 288

3 288 100-0

7 890

3 945

3 945 100-0

17 159

8 580

59-9

10 027

6 728

4 841

2 421

500 77 687

20-7

5 070

2 535

21-8

62-6 302406 151 204 103 906

68-7

Samtliga fastigheter 1228

248 308 124 157

67-1

Tabell H 2, ulvisande för taxeringsåret 1952 på grundval av 1951 års taxeringsvärden beräknade effektiva skattekronor av fastigheter i Stockholms stad.

Fastigheter tillhöriga

Antal fastighets1951 års taxerings- skattekronor värden i beräknade å 1951 års 1 000-tal taxeringskronor värden

i absoluta tal

i procent

i

Stockholms stad Sex större fastighetsaktiebolag Försäkringsbolag Kommunala bostadsbolag, allmännyttiga bostadsföretag och liknande Bostadsrättsföreningar lin- och tvåfamilj sfastigheter Hyresfastigheter, tillhöriga andra ägare än de ovan nämnda Fastigheter, som användas i av ägaren bedriven rörelse Jordbruksfastigheter Summa

Därav effektiva fastighetsskattekronor

292 524 122 573 177 611

146 262 61287 88 806

146 262 32 551 6 785

100-0 53-1 7-6

400 464 700000 510000

200 232 350000 255 000

188 020 315 000 204 000

93-9 90-0 79-9

859 500

57-3

1 537 950 19138

768 975 9 569 3 380131

159 177 2 392 1913 687

20-7 25-0 56-6

0 760 260

132 Bilaga I.

Förslag till Lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) m. m. Härigenom förordnas dels att 2 §, 4 §, 11 §, 14 §, 47 §, 48 §, 2 mom., oO §, 51 §, 52 §, 60 §, 62 §, 63 §, 64 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) samt anvisningarna till 50 § punkterna 1 och 2, 58 § punkt 2, 60 §, 62 §, 69 § och 70 § nämnda lag 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 15 § samma lag skall upphöra att galla, dels att i sagda lag skall införas en ny paragraf, benämnd 71 a §, dels ock att kapitelrubriken till 3 kap. ävensom underrubrikerna till 50 och 51 §§ samt till 64—71 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 2 §.

Allmän kommunalskatt utgår för fastighet (fastighetsskatt) och för inkomst (kommunal inkomstskatt) på grundval av ett för en var skattskyldig beräknat taxerat belopp. I det taxerade beloppet skall ingå såsom underlag för fastighetsskatt fem kronor för varje etthundra kronor av fastighets taxeringsvärde och såsom underlag för kommunal inkomstskatt enligt denna lag uppskattad inkomst. Det taxerade beloppet, i förekommande fall minskat med avdrag som avses i 48—50 §§, utgör beskattningsbart belopp. För varje krona beskattningsbart belopp påföres skatt skyldig ett skatteöre. Etthundra skatteören bilda en skattekrona. 4 §. Fastighetsskatt utgöres för skattepliktig fastighet. Skattepliktig är 5 §. Med fastighet — till fastighet. 11 §• Taxeringsvärde utföres åsatta taxeringsvärdet. Uppgår taxeringsenhets hela värde icke till 100 kronor, skall detta värde införas endast i vederbörande taxeringslängds anteckningskolumn. 14 §. Skattskyldigheten skall bedömas med hänsyn till förhållandena under kalenderåret före taxeringsåret. Har fastighet under nämnda kalenderår bytt ägare, skall skattskyldigheten fördelas mellan ägarna i förhållande till den tid, en var av dem ägt fastigheten. 1 Senaste lydelse av 2 § se 1947: 590, av 48 § 2 mom se 1950: 252, av 50 § 2 mom. se 1951- 422 av 51 § se 1951:328, av 52 § 1 mom. se 1952:405, av 60 § se 1952:377, av 62 § se 1943:856, av anvisningarna WU 50 § punkterna 1 och 2 se 1951: 422 samt av anvisningarna till 62 S se 1950:252. *

133 3 KAP. Om kommunal

inkomstskatt

samt taxerat och beskattningsbart

belopp.

47 §. Sammanlagda beloppet av dels den inkomst från en eller flera förvärvskällor, vilken är skattepliktig i en kommun, med avdrag i förekommande fall enligt 46 § dels ock ett belopp motsvarande för helt år räknat fem kronor för varje etthundra kronor av taxeringsvärdet å fastighet, för vilken den skattskyldige har att i samma kommun erlägga fastighetsskatt, utgör den skattskyldiges inom kommunen taxerade belopp. Det taxerade beloppet skall angivas i j ä m n a tiotal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller, 48 §. 2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, äger att å det i hemortskommunen taxerade beloppet åtnjuta kommunalt ortsavdrag på sätt nedan sägs. Skattskyldig, som 2 000 kronor. Skattskyldig, som stycke sägs. Annan skattskyldig 1 400 kronor. Beskattningsbart

belopp.

t mom. Skattskyldigs inom en kommun beskattningsbara belopp skall, med iakttagande av vad nedan i 51 och 52 §§ stadgas, fastställas enligt de i 2 och 3 mom. angivna grunder. 2 mom. För fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres såvitt angår hemortskommunen det beskattningsbara beloppet av det taxerade beloppet minskat med kommunalt ortsavdrag. Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande den skattskyldiges taxerade belopp minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag, med ytterligare ett efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst 3 000 kronor. Om skattskyldigs ovan sägs. Skattskyldig, vars stycket förmäles. Vad härefter återstår avrundas nedåt till jämna tiotal kronor och utgör för skattskyldig, som nu nämnts, beskattningsbart belopp. 3 mom. För skattskyldig, som i 2 mom. avses, såvitt angår annan kommun än hemortskommunen, så ock för annan skattskyldig, utgör det taxerade beloppet tillika beskattningsbart belopp. 51 §. För fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, inträder skatteplikt enligt denna lag i hemortskommunen: då det beräknade beskattningsbara beloppet där uppgår till minst 20 kronor; i annan k o m m u n : då det beräknade beskattningsbara beloppet där uppgår till minst 100 kronor.

134 För annan skattskyldig än i första stycket sägs inträder skatteplikt, då det beräknade beskattningsbara beloppet i kommunen uppgår till minst 100 kronor. 52 §.

/ mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas ä den ena makens skattepliktiga inkomst, må bristen avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun. Underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som uppkommit för endera maken, må avräknas från den andra makens inkomst i samma kommun av förvärvskälla av samma slag. Ortsavdrag beräknas för en var av makarna till hälften av det belopp, som i 48 § 2 mom. andra stycket sägs, dock att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens taxerade belopp, bristen må avräknas å den andra makens taxerade belopp. Avdrag, som i 50 § 2 mom. andra eller tredje stycket sägs, beräknas för vardera maken för sig under iakttagande av att avdraget för makarna tillsammans icke må överstiga det i 50 § 2 mom. andra stycket angivna högsta beloppet. Skola makarna högre ortsgruppen. 2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i fråga om taxering enligt denna lag anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga. 60 §.

Finnes inom kommun, municipalsamhälle eller annat administrativt område, inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skall vid taxering enligt denna lag för en var skattskyldig angivas, huru stor del av beskattningsbart belopp som å dylikt område belöper, och skola därvid de här ovan givna bestämmelser om beskattningsort hava motsvarande tillämpning. Innefattar stad flera församlingar, skall dock fysisk person, som skall där mantalsskrivas, för av honom i staden bedriven rörelse beskattas i den församling, där han skall mantalsskrivas. 62 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftsskyldig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning och har därav föranletts, att han icke blivit enligt denna lag inom vederbörande kommun taxerad för inkomst eller att han blivit därstädes för lågt taxerad för inkomst, skall han där eftertaxeras för vad som genom berörda förfarande förut undgått taxering. Eftertaxering må för registrering. 63 §.

Med avseende å beräkningen av det antal skattekronor och skatteören, i förhållande till vilket allmän kommunalskatt skall enligt 1 § utgöras, skall genom eftertaxering fastställt beskattningsbart belopp vara likställt med annat beskattningsbart belopp, som fastställts vid taxering det år, då eftertaxeringen skett.

135 Särskilda

bestämmelser.

64 §. 1 mom. Vid taxering enligt denna lag skall med ägare av fastighet likställas den, som jämlikt 13 § är att anse såsom ägare eller i ägares ställe skattskyldig för fastighet. 71 a § . Ingår i taxerat belopp underlag för fastighetsskatt, skall påförd skatt, i den mån den belöper på ett beskattningsbart belopp, icke överstigande det för den skattskyldige beräknade underlaget för fastighetsskatt, utgöra sådan skatt. I övrigt utgör påförd skatt kommunal inkomstskatt. Övergångsbestämmelser. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954 men skall icke tillämpas vid taxering nämnda år. Fastighetsskatt enligt lagens äldre lydelse påföres sista gången år 1953. Anvisningar till 50 §. 1. Den — beslut. Har den skattskyldige icke haft högre inkomst än det för honom beräknade existensminimibeloppet och har detta befunnits bero av förhållande, varom i 50 § 2 mom. tredje stycket förmäles, bör avdrag för nedsatt skatteförmåga medgivas med så stort belopp, dock högst 3 000 kronor, att den skattskyldige icke påföres beskattningsbart belopp. Är arbetsinkomst. 2. Därest skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende av vad han i form av folkpension eller i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag uppburit, bör det taxerade beloppet regelmässigt minskas med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppburit, dock högst 3 000 kronor. Om den skattskyldige mot låg avgift vistats å sjukhus eller annan anstalt eller om hans levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet, bör det belopp, varmed det taxerade beloppet enligt vad nyss sagts må minskas, jämkas med hänsyn därtill. Om föranleda. till 58 §. 2. Beträffande ägt rum. Vid taxering av statens inkomst av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla elektrisk kraft, skall, därest kraft levererats till statens kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller till sådan statens industriella verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens egna behov, iakttagas följande. Inkomsten i dess helhet beräknas i vanlig ordning. Från den samlade inkomsten dragés därefter den del därav, som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk eller nämnda industriella verksamhet. Återstoden utgör taxerat belopp. Kan den inkomst, som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk eller nämnda industriella verksamhet, icke på annat sätt tillförlitligen beräknas, må den upptagas till så stor del av hela inkomsten, som den till sagda verk och industriella verksamhet levererade kraften utgör av all från kraftverket levererad kraft. Vid fördelningen av den å förbrukningen

136 belöpande delen av inkomsten skall hänsyn icke tagas till kraft, som levererats till statens kommunikationsverk eller nämnda industriella verksamhet, och skall ej heller vid fördelning å olika kraftverk av den på dem belöpande delen av inkomsten andel tillgodoräknas kraftverk, i den mån från detsamma levererats kraft till dylikt ändamål. till 60 §. Till ledning vid tillämpningen av 60 § anföres följande exempel: A. är mantalsskriven i det inom kommunen B belägna municipalsamhället C och har bedrivit rörelse inom den del av kommunen, som är belägen utanför municipalsamhällets område. Han har haft inkomst dels av rörelsen till belopp av 9 000 kronor och dels av kapital till belopp av 3 000 kronor eller sålunda tillhopa 12 000 kronor. Efter frånräknande av allmänna avdrag, ortsavdrag m. m. utgör det beskattningsbara beloppet 8 000 kronor. Av sistnämnda belopp skola alltså 2 000 kronor upptagas såsom belöpande å municipalsamhället. till 62 §. Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna om eftertaxering anföres följande exempel: En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år 1955 för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 2 000 kronor. Hans beskattningsbara belopp blir då med tillämpning av bestämmelserna i 48 och 50 §§ 770 kronor. År 1956 upptäckes, att deklarationen varit felaktig, i det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av 2 800 kronor. Det beskattningsbara beloppet hade alltså med tillämpning av nyssnämnda lagrum år 1955 rätteligen bort vara 1 570 kronor, och till eftertaxering år 1956 skall upptagas ett belopp av 1 570 — 770 = 800 kronor. Detta belopp upptages — utan sammanblandning med det beskattningsbara belopp, som kan i vanlig ordning fastställas — i 1956 års taxeringslängd. till 69 §. Skattskyldig, som i denna paragraf omförmäles, åtnjuter vid sin taxering i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål samma förmåner i beskattningshänseende, som om han varit i nämnda stad bosatt. Å honom äro således tillämpliga bestämmelserna om allmänna avdrag (46 §), ortsavdrag (48 §) samt de i 50 och 51 §§ för i riket bosatt person meddelade föreskrifterna om beskattningsbart belopp och om lägsta skattepliktiga belopp. De i 49 § meddelade stadgandena äro jämväl tillämpliga beträffande dödsbo efter person, varom i förevarande paragraf förmäles. till 70 §. Å person, som i 1 mom. av denna paragraf avses, äro icke tillämpliga i de om allmänna avdrag i 46 § 2 och 3 mom. meddelade bestämmelserna och icke heller föreskrifterna om ortsavdrag (48 §) eller de i 50 och 51 §§ för i riket bosatt person meddelade föreskrifterna om beskattningsbart belopp och om lägsta skattepliktiga belopp. De i 49 § meddelade stadgandena äro icke gällande för dödsbo efter person, varom i 1 mom. av förevarande paragraf är fråga.

Statens offentliga utredningar

1953 Systematisk förteckning (Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna ni redningarnas n u m m e r i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. B e t ä n k a n d e med förslag till fiskeristadga m. m. [2] B e t ä n k a n d e med förslag till å t g ä r d e r för stödjande a v liästaveln m. m. [3J

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Valkretsar vid fullmäktigeval 1 k o m m u n e r n a . 1930 års folkomröstnings- och valsättsuUednings b e t ä n k a n d e . 4. [lj

Vatlenväscn. Skogsbruk. Bergsbruk.

Industri.

Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfarl. Statens och kommunernas finansvnsen.

Kommunikationsväsen.

Politi. Bank,- kredit- och penningväscn.

Försäkringsväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Generella metode; om fysiska kontroller inom Investeringspolitiken. iG] U t r e d n i n g om Fastighetsbeskattningen. [8]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Hälso- oeli sjukvård.

Läkarutbildningen. [7]

Försvnrsväscn.

Allmänt näringsväsen. Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordiska p a r l a m e n t a r i s k a k o m m i t t é n . 4. Nordisk passfrihet. [4] 5. L ä t t n a d e r i fiåg.i om tullbehandling m. m. a v motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna. [5]

ISAAC M A R C U S B O K T R Y C K E R I - A K T I E B O L A G