Statsbidrag för ålderdomshem

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

Ex^Tt S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 5 0 : 22 SOCIALDEPARTEMENTET

STATSBIDRAG FÖR ÅLDERDOMSHEM 1949 ÅRS STATSBIDRAGSSAKKUNNIGA FÖR ÅLDERDOMSHEM M. M.

S T O C K H O L M 19 5 0

Statens offentliga utredningar 1950 Krön ologisk förteckning

1. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 18. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Örebro län. Beckman, 44 s. K. 2. Betänkande angående tyskgruvorna och centralorgan för gruvärenden. Victor Petterson. 157 6. H. 3. Betänkande med förslag angående folkskolans disciplinmedel m. m. Kihlström. 137 s. E. 4. Skolöverstyrelsens utlåtande angående beskärning av timplanerna vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter. Statens Reproduktionsanstalt. 105 s. E. 5. Ortsavdngskommittén. Betänkande med förslag till ändrade kommunala ortsavdrag m. m. Beckman. 199 s. Fi. 6. Utredning angående överflyttning av viss del av riksbankens rörelse till en statlig affärsbank m. m. Marcus. 64 s. Fl. 7. 1949 års uppbördssakkunniga. 1. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. Marcus. 112. s. Fi. 8. Betänkande angående rationaliseringsverksamheten inom den offentliga förvaltningen. Beckman. 156 s. Ju. 9. Utredning angående de handelspolitiska arbetsformerna m. m. 2. Redogörelse för de olika avtalstyperna i det svenska avtalssystemet. Katalog- och Tidskriftstryck. 74 s. H. 10. Den svenska elbranschens kapacitet och konkurrensförhållanden. Marcus. 176 s., 1 pl. H. 11. Socialvårdskommitténs betänkande. 17. Utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m. Beckman. 64* s., 515 s. S. 12. Handelantbildningskommitténa betänkande och förslag. 1. Handelsgymnasierna. Marcus. 445 s. E.

13. Skyddsrum för civilbefolkningen. Nordisk Rotogravyr. 154 s., 1 pl. I. 14. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 4. De smalspåriga västgötabanorna. Oummesson. 99 s. E . 15. 1948 års järnbruksutredning. Betänkande angående järnbrukens arbetskraftsförsörjning och därmed sammanhängande problem. Kihlström. 65 s. S. 16. Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område. Av I. Strahl. Victor Petterson. 168 s. Ju. 17. Betänkande med förslag rörande decentralisering inom väg- och vattenbyggnadsverket m. m. Victor Petterson. 151 s. K. 18. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:19. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Västmanlands län. Beckman 37 s. K. 19. Betänkande med utredning och förslag angående fordringar på synförmågan för anställning i allmän och enskild tjänst m. m. Kihlström. 235 s. S. 20. Undersökning rörande brukningskostnadernas samband med åkerfältens storlek, form och beskaffenhet. Gernandt. 276 s. J o . 21. 1944 års skattekommitté. 4. Betänkande med förslag angående ändrade bestämmelser för beskattning av periodiskt understöd, m. m. samt av utdelning å svenska aktier och andelar i vissa fall, m. m. Marcus. 170 s. Fl. 22. Statsbidrag för ålderdomshem. Beckman. 61 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 5 0 : 22 SOCIALDEPARTEMENTET

STATSBIDRAG

FÖR

ÅLDERDOMSHEM 1949 ÅRS STATSBIDRAGSSAKKUNNIGA FÖR ÅLDERDOMSHEM M. M.

STOCKHOLM 1950 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [918 50]

INNEHALL. Sid.

Skrivelse till Herr

Statsrådet och Chefen för Kung]. Socialdepartementet

Utredningsuppdraget

5 7

I.

Allmänna synpunkter

„

II.

Bidragens konstruktion

12 III.

Bidragens differentiering efter skattekraft

16 IV.

Bidrags underlaget

21 Kvotregler sid. 21. Personalbostäder naderna sid. 25.

ni. m. sid. 22. Byggnadskost-

V7.

Bidragets storlek

27 V].

Ålderdomshemmens standard

32 VII.

Handläggningsförfarandet m. m

40 Ärendenas handläggning sid. 40. Statsbidragens utbetalande sid. 42. Kostnadsberäkningar sid. 43. VIII. Frågan

om särskilda

statsbidragsvillkor

för anordnande av ålder-

domshem för lappar

45 Bilagor. 1. 2.

P.M. angående uppskattning av byggnadskostnader för ålderdomshem

51 Förslag till kungörelse angående statsbidrag till anordnande av ålderdomshem

3.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 34 § fattigvårdslagen

4.

Förslag till kungörelse angående upphävande av vissa bestämmelser i kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 277) angående statsbidrag till fattigvård och barnavård för lappar

5.

59 Förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462) om statsbidrag till anordnande av pensionärshem

;

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Socialdepartementet.

Den 28 april 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla högst lem sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning om grunder för statsbidrag till anordnande av ålderdomshem m. m. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 7 maj 1949 såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens första kammare A. Gillström, kommunalkamreraren i Stora Kopparbergs kommun Ilob. Backman, numera andre vice talmannen i riksdagens andra kammare Anders Olsson i Mora, ledamoten av samma kammare Anders P. Pettersson i Dahl samt ombudsmannen Axel E. Svensson, Malmö, varjämte uppdrogs åt Gillström att såsom ordförande leda do sakkunnigas arbete. Som sekreterare åt de sakkunniga, vilka antagit benämningen 1949 års statsbidragssakkunniga för ålderdomshem m. m., förordnades kanslisekreteraren i socialdepartementet Stig Hammar. Experter åt de sakkunniga ha varit byråchefen hos socialstyrelsen Ali Berggren och förste aktuarien hos bostadsstyrelsen Magnus Elison. Sedan utredningsarbetet numera slutförts, få de sakkunniga härmed vördsamt avlämna sitt betänkande. Stockholm i juni 1950. A. Rob. Backman. Anders

P. Pettersson.

Gillström. Anders

Olsson.

Axel E.

Svensson. I Stig Hammar.

7 Utredningsuppdraget

1 ett i juli 194(3 avgivet betänkande (SOU 1946: 52) framlade socialvårdskommittén vissa förslag, vilka syftade till en reformering av ålderdomshemsvården. Ålderdomshemmen, vilka ursprungligen varit avsedda för vård av understödstagaré, skulle enligt förslaget förändras till kommunala inackorderingshem utan fattigvårdskaraktär och reserveras för åldringar och invalider, som vore i behov av omvårdnad och tillsyn å anstalt, men för vilka dock icke erfordrades vård på sjukvårdsinrättning eller därmed jämförlig vårdanstalt. I fråga om hemmens inrättande föreslogos vissa allmänna riktlinjer, innebärande bl. a. att minst hälften av vårdplatserna skulle förläggas till enkelrum. Kommittén föreslog härjämte, att statsbidrag skulle utgå till anordnande av ålderdomshem. Vid behandlingen av denna fråga anförde kommittén bl. a., att mellan ålderdomshem och pensionärshem skulle finnas en principiellt klar åtskillnad i fråga om klientelet, men att denna gräns dock ofta vore svår att närmare fastställa i praktiken. Det skulle därför enligt kommittén vara en fördel, om statsbidragsbestämmelserna för anordnande av ålderdomshem och pensionärshem bleve likartade. Vid utformningen av bestämmelser om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem borde de av statsmakterna år 1945 fastställda bestämmelserna angående statsbidrag till folkskolebyggnader uppmärksammas. Kommittén ville för sin del föreslå, att samma regler i tillämpliga, delar skulle gälla för statsbidrag till ålderdomshem. En på socialvårdskommitténs betänkande grundad proposition avläts till riksdagen den 18 april 1947 (nr 243). Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, tillstyrkte i huvudsak de av kommittén föreslagna riktlinjerna för ålderdomshemsvårdens ordnande. Vad angår frågan om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem anförde departementschefen bl. a., att han fann det skäligt att kommunerna erhölle statsbidrag iför nybyggnad samt om- eller i illbyggnad av ålderdomshem, men att han icke var beredd att taga ställning till den närmare utformningen av bidragsbestämmelserna. Bl. a. ansåg departementschefen, att slutförandet av den då pågående översynen av grunderna och villkoren för statens bidrag till hälso- och sjukvården borde avvaktas. Departementschefen fann emellertid det väsentliga vara, att kommunerna erhölle kännedom om att statsbidrag kunde påräknas ävensom de huvudsak

8 liga villkoren härför. I enlighet med vad s o c i a l v å r d s k o m m i t t é n föreslagit föro r d a d e han, att s t a t s b i d r a g skulle k u n n a u t g å till k o m m u n eller kommunalföl b u n d för n y b y g g n a d s a m t om- eller tillbyggnad av å l d e r d o m s h e m . S t a t s b i d r a g b o r d e även utgå, d ä r e s t u r allmänt ekonomiska s y n p u n k t e r befunnes uppenb a r t fördelaktigt, att för å l d e r d o m s h e m toges i a n s p r å k k o m m u n a l eller annan befintlig byggnad. S o m f ö r u t s ä t t n i n g för s t a t s b i d r a g b o r d e gälla, att byggn a d e r n a fyllde vissa i p r o p o s i t i o n e n angivna krav ävensom de övriga villkor, som k o m m e att ställas av m y n d i g h e t i s a m b a n d m e d g r a n s k n i n g och godkän n a n d e av byggnadsförslagen. S t a t s b i d r a g b o r d e utgå till byggnadsföretag, som p å b ö r j a t s efter den 1 juli 1946. R i k s d a g e n g o d k ä n d e de i p r o p o s i t i o n e n framlagda förslagen. Arad angår s t a t s b i d r a g s f r å g a n framhöll r i k s d a g e n ö n s k v ä r d h e t e n av att g r u n d e r n a för s t a t e n s b i d r a g fixerades s n a r a s t möjligt. D e n förut o m n ä m n d a översynen av g r u n d e r n a och villkoren för s t a t e n s b i d r a g till hälso- och s j u k v å r d e n h a r n u m e r a slutförts och b e t ä n k a n d e i ä m n e t h a r avgivits ( S O U 1948:48). D e i b e t ä n k a n d e t framlagda förslagen b e r ö r a dock ej frågan om b i d r a g till å l d e r d o m s h e m . V i d sin h e m s t ä l l a n om tillkallande av sakkunniga för förevarande u t r e d n i n g anförde d e p a r t e m e n t s c h e f e n bl. a. följande. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 mars 1949 ha utredningsmän tillkallats för att företaga en allmän översyn ur rationaliseringssynpunkt av gällande statsbidragsbestämmelser. Det skulle ur vissa synpunkter ha varit fördelaktigt om ställningstagandet till frågan om statsbidragen till anordnande av ålderdomshem kunnat anstå tills resultåtet av denna översyn förelegat. Med hänsyn till behovet för såväl staten som kommunerna a t t erhålla klarhet rörande fördelningen av kostnaderna för anordnande av ålderdomshem anser jag emellertid nödvändigt, att statsbidragsfrågan rörande ålderdomshemmen nu upptages till förnyat övervägande. Socialvårdskommitténs förslag kan enligt min mening icke utan vidare läggas till grund för en proposition i ämnet utan statsbidragsfrågan bör göras till föremål för ytterligare utredning genom särskilda sakkunniga. Vid utredningen bör behovet av en samordning beträffande statsbidragen till ålderdomshem och till pensionärshem samt möjligheterna härtill undersökas. Om så finnes påkallat, bör förslag till ändrade regler rörande statsbidrag till pensionärshem framläggas. Vidare bör beaktas frågan, huruvida det kan anses erforderligt att begränsii statsbidragsgivningen beträffande ålderdomshemmen till a t t avse endast visst antal vårdplatser i relation till folkmängden i kommunen. Det bör även övervägas, huruvida vissa utrymmen, exempelvis personalbostäder, böra undantagas från statsbidrag. I samband med utredningen bör prövas huruvida allmänna föreskrifter, utöver dem som angivits i propositionen, böra meddelas rörande ålderdomshemmens standard. Jag vill erinra att 1945 års vårdhemssakkunniga år 1947 avgivit förslag rörande utformning av ålderdomshem m. m. (SOU 1947: 74), vilket förslag är beroende av Kungl. Majrts prövning, samt a t t socialstyrelsen enligt lämnat bemyndigande utlyst en arkitektpristävlan angående ålderdomshem. Enligt kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 277) utgår f. n. statsbidrag till fattigvårdssamhällen och kommunalförbund för uppförande eller inrättande m. m. av

9 särskilda ålderdomshem för lappar. I samband med utredningen bör övervägas om särskilda bidragsvillkor alltjämt böra gälla för anordnande av ålderdomshem för lappar. Den 4 mars 1949 har Kungl. Maj:t uppdragit åt socialstyrelsen att utreda frågan om särskilda ålderdomshem för dövstumma och andra lytesbelastade åldringar. Om och efter vilka grunder statsbidrag till sådana hem skall utgå bör närmare utredas. Härvid bör samråd äga rum med socialstyrelsen. Slutligen bör frågan om för bidragsgivningen erforderlig ekonomisk granskning och byggnadsteknisk kontroll av byggnadsarbetena liksom ordningen för statsbidragens utbetalande uppmärksammas. I samband härmed bör undersökas, om det är lämpligt att genom bostadsstyrelsen eller annat organ bereda kommunerna tillgång till expertis för förhandsbedömning av kostnaderna för ålderdomshem. Åt de sakkunniga uppdrogs även att pröva frågan om statsbidrag till anordnande av pensionärslägenheter i kommunala och allmännyttiga bostads företag, finansierade med statliga tertiärlån, på grundval av ett av bostadsstyrelsen i januari 1949 framlagt förslag till statsbidragsgrunder. Utredningsuppdraget i denna del inskränktes sedermera till att avse yttrande över bostadsstyrelsens förslag. De sakkunnigas yttrande avgavs den 17 februari 1950. I föreliggande betänkande framlägges förslag till statsbidragssystem för ålderdomshem i samband varmed även föreslås ändrade regler för statsbidraget till anordnande av pensionärshem. Förslag framlägges vidare om avveckling av de nuvarande särskilda statsbidragen till anordnande av ålderdomshem för lappar. Utredningsuppdraget liar i den del det avser statsbidrag till anordnande av särskilda ålderdomshem för dövstumma m. fl. icke kunnat fullgöras, då den socialstyrelsen anbefallda utredningen av frågan om dylika hem ännu icke slutförts.

I.

Allmänna synpunkter

i_ye grundläggande bestämmelserna om ålderdomshem återfinnas i 31 § fattigvårdslagen, vari föreskrives, att fattigvårdssamhälle skall hava anstalt (ålderdomshem, försörjningshem, vårdhem) för mottagande av understödstagare, vilka äro i behov av vård samt ej lämpligen kunna understödjas i hemmet eller utackorderas. Till sådan anstalt utgår icke statsbidrag, bortsett från vid anstalten eventuellt anordnad avdelning för kroniskt sjuka. Den av 1947 års riksdag beslutade reformen av ålderdomshemmen syftar till att undanröja de allvarliga brister, främst i fråga om klientelblandning och otidsenliga byggnader, varmed den nuvarande verksamheten på området är behäftad. En bidragande orsak till att uppmärksamheten riktats på behovet av förbättrade förhållanden inom ålderdomshemsvården har varit tillkomsten av pensionärshemmen med deras relativt höga standard. Från att ursprung ligen ha varit anstalter avsedda för personer i behov av fattigvård skola ålderdomshemmen förvandlas till kommunala inackorderingshem, där omvårdnad och tillsyn skall lämnas åldringar och invalider mot erläggande av en skälig, genom de förbättrade folkpensionerna möjliggjord avgift. Ålderdomshemmen förlora härigenom sin karaktär av fattigvårdsanstalter och som följd härav avses, att bestämmelserna om ålderdomshem skola brytas ut ur fattigvårdslagen och upptagas i särskild lagstiftning. Liksom enligt gällande fattigvårds lag skall det även i fortsättningen ankomma på primärkommunerna att anordna ålderdomshem. Det har därjämte i princip fastslagits att ålderdomshem i regel skall finnas i varje kommun. För att underlätta reformens genomförande skola kommunerna erhålla statsbidrag för nybyggnad samt om- eller tillbyggnad av ålderdomshem. Denna omvandling av ålderdomshemmen i praktiskt och rättsligt avseende medför, att de få en med pensionärshemmen mera likartad ställning än förut. Pensionärshemmen utgöra av kommunerna frivilligt med statligt stöd uppförda bostadshus, vari inrymts uteslutande för mindre bemedlade åldringar och invalider avsedda smålägenheter mot fastställda maximihyror. De i pensionärshemmen boende skola vid sjukdoms- eller olycksfall kunna erhålla tillsyn och vård. I betänkandet angående ålderdomshem m. m. diskuterade socialvårdskommittén möjligheten att även för ålderdomshemmens del införa benämningen

11 pensionärshem. Enligt kommittén skulle därmed ytterligare markeras, att de båda institutionerna icke äro skiljaktiga på annat sätt än att på det ena hemmet förefinnas konsekvent genomförda kollektiva anordningar, under det att på det andra de kollektiva anordningarna äro ringa utvecklade. Av rent praktiska skäl stannade kommittén emellertid för ett bibehållande av deu gamla benämningen ålderdomshem. En principiellt klar åtskillnad skall dock upprätthållas mellan de båda institutionerna. Ålderdomshemmen skola reserveras för åldringar och invalider, som utan att erfordra vård å speciell vårdanstalt dock behöva omvårdnad och tillsyn. Pensionärshemmen åter skola tjäna som bostäder åt åldringar och invalider, vilka kunna sköta eget hushåll och i övrigt taga hand om sig själva. I praktiken torde denna gräns mellan ålderdomshemmen och pensionärshemmen ofta vara svår att upprätthålla. Bland pensionärshemmens hyresgäster finnas åtskilliga gamla, som skulle behöva vård å ålderdomshem, och större delen av det egentliga pensionärshemsklientelet kommer ju efter hand i samma situation. Så länge ålderdomshemmen icke uppfylla samma krav i fråga om trivselstandard som pensionärshemmen, leder detta till att åldringar, vilka egentligen borde inackorderas på ålderdomshem, söka sig till pensionärshemmen. Åldringarnas ganska vanliga motvilja mot miljöbyte leder även till att de i det längsta vilja bo kvar i pensionärshemmen. För att underlätta den ur vårdsynpunkt förr eller senare nödvändiga flyttningen från pensionärshemmen måste pensionärerna kunna erbjudas plats i ålderdomshem, som ur trivsel- och standardsynpunkt äro lika bra. Socialvårdskommittén har vid behandlingen av statsbidragsfrågan i betänkandet angående ålderdomshem m. m. beaktat svårigheterna i fråga om gränsdragningen mellan ålderdomshemmen och pensionärshemmen. Kommittén fruktade att, om statsbidragen till ålderdomshemmen gjordes väsentligen mindre än bidragen till pensionärshemmen, detta skulle innebära en frestelse för kommunerna att bygga pensionärshem för ålderdomshemsklientelet. Enligt kommittén vore det därför en fördel om statsbidragsbestämmelserna bleve likartade. De av kommittén uttalade betänkligheterna äga utan tvivel ett visst berättigande. Därtill kommer att en samordning av statsbidragen till anordnande av ålderdomshem och pensionärshem framstår som både naturlig och lämplig med hänsyn till såväl det nära sambandet dem emellan som bidragens anknytning till byggnadsverksamheten på respektive områden. En samordning av bidragen, som givetvis även bör omfatta regler för bidragens beräknande och utbetalande, skulle därjämte underlätta administrationen av bidragen för både staten och kommunerna. Av nu anförda skäl ha statsbidragssakkunniga vid utformandet av sitt förslag till statsbidragssystem för ålderdomshem sökt åstadkomma såvitt möjligt enhetliga regler för det statliga stödet till anordnande av såväl ålderdomshem som pensionärshem.

II.

Bidragens konstruktion

1 det förut nämnda betänkandet angående ålderdomshem m. m. föreslog socialvårdskommittén, att de nu gällande bestämmelserna angående statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet (SFS 882/1945) borde läggas till grund vid utformningen av statsbidrag till anordnande av ålderdomshem. Enligt dessa regler utgå statsbidragen med viss procent av de styrkta verkliga kostnaderna för godkänt byggnadsföretag, i den mån dessa ej överstiga den högsta kostnadssumma, som fastställes vid meddelande av tillstånd till sådant företag. Bidragen avvägas därjämte med hänsyn främst till skatteunderlaget i skoldistriktet. Likartade regler gälla för statsbidragen till anordnande av pensionärshem (SFS 462/1939)l. Bidragen utgå i förhållande till de verkliga byggnadskostnaderna, i den mån de ej överstiga ett som skäligt skattat högsta belopp, samt efter en procentsats, som bestämmes med hänsyn till uttaxeringen i kommunen. Då socialvårdskommittén, som förordat likartade regler för statsbidrag tiil ålderdomshem och pensionärshem, uppställt bidragssystemet beträffande skollokaler som förebild och ej det för pensionärshemmen gällande, torde detta främst sammanhänga med den angivna skillnaden i fråga om underlagen för bidragens gradering. I princip skilja sig emellertid de båda statsbidragssystemen icke från varandra. Enligt bägge systemen utgå bidragen med viss procent av de verkliga kostnaderna och bidragen syfta i båda fallen till att likställa kommunerna beträffande deras möjligheter att bära utgifterna. Socialvårdskommitténs förslag i statsbidragsfrågan tillstyrktes i all mänhet vid remissbehandlingen eller lämnades utan erinran. Från något håll uttalades dock farhågor för att den granskning av byggnadsförslag, som måste följa med det föreslagna systemet, kunde medföra fordringar på kostnadeoas minskning genom inskränkningar i byggnadsprogrammet. Av denna anledning ifrågasattes huruvida ej statsbidragen borde ställas i relation till antalet platser i ålderdomshemmen i likhet med vad som gäller för statsbidragen till 1

Ändr. 941/1939, 573/1942, 904/1947, 538/1948.

13 uppförande och inrättande av barnhem (SFS 507/1945). Dessa bidrag utgå med en fixerad del av de faktiska kostnaderna och äro tillika maximerade till vissa belopp per vårdplats. Beloppen äro olika i den mån fråga är om nybyggnad, om- eller tillbyggnadsarbeten vid inköp av byggnad eller då i vederbörandet ägo befintlig byggnad tages i anspråk. Samma konstruktion kännetecknar de nu förekommande anläggningsbidragen inom den slutna kroppssjukvården. Någon differentiering av dessa fasta bidrag efter skattekraft eller andra faktorer är icke genomförd. En differentiering torde dock vara möjlig att åstadkomma utan komplikationer av teknisk art. Det må erinras om att 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården (SOU 1948: 48) övervägt en dylik differentiering av de nämnda anläggningsbidragen men avstått på grund av bidragens mindre betydelse ur kommunal-finansiell synpunkt. Statsbidragssakkunniga ha vid sina överväganden rörande utformningen av det statliga stödet till anordnande av ålderdomshem utgått ifrån att bidragen, oavsett om de konstruerades som fasta bidrag eller avpassades efter kommunernas verkliga byggnadskostnader, skola liksom pensionärshemsbidragen och bidragen till skollokaler kunna avvägas med hänsyn till kom munernas ekonomiska bärkraft. Efter vilken måttstock detta lämpligen bör ske behandlas i nästa kapitel. I det följande framlägga statsbidragssakkunniga närmare sina synpunkter på valet av bidragsform. Den beslutade reformen av ålderdomshemsvården innebär väsentligen en allmän höjning av ålderdomshemmens standard. I sådant syfte ha i propositionen nr 243 till 1947 års riksdag uppställts vissa krav dels i kvalitativt avseende och dels i fråga om antalet platser i ålderdomshemmen. Det kan då synas naturligt, att statens tillskott bör syfta till att åstadkomma en viss minimistandard, lika i alla kommuner. Som grund för utformningen av ett dylikt standardbidrag ligger det nära till hands att lägga platsantalet i ålderdomshemmen. En annan tänkbar grund är ytinnehållet uttryckt i kvadratmeter. Ett standardbidrag enligt den ena eller andra metoden förutsätter ett på förhand fastställt, standardiserat belopp för kostnaden per plats eller per kvadratmeter, varav bidraget skulle utgöra en given andel. Bidragens storlek skulle därigenom bli oberoende av kommunernas åtgärder, och utgifterna för en högre standard än den, som motsvarade den fastställda kostnaden per plats respektive kvadratmeter, skulle sålunda komina att helt falla på kommunerna. Vidare behövde bidragen icke förenas med någon ingående kontroll och redovisning av byggnadskostnaderna. Härigenom skulle ett standardbidrag bli bättre ägnat att bevara och ge utrymme åt den kommunala självstyrelsen än ett bidrag på de verkliga kostnaderna. En avsevärd nackdel med standardbidrag är emellertid att ett på så sätt fixerat bidrag icke skulle tillräckligt stimulera kommunerna till att utbygga och modernisera ålderdomshemsvården. Ett standardbidrag måste nämligen fastställas i relation till en minsta eller genomsnittlig byggnadskostnad under en given tidsperiod och måste därför i verkligheten verka återhållande på utvecklingen.

14 Vissa svårigheter uppkomma därjämte vid fastställande av bidragets to: lek. Enligt 1947 års riksdagsbeslut skola kommunerna kunna erhålla satsbidrag till nybyggnads- samt om- och tillbyggnadsarbeten för ålderdoms era, som påbörjats efter den 1 juli 1946. Statsbidragssakkunniga ha från scialstyrelsen inhämtat uppgifter rörande omfattningen av och kostnaderna för nybyggnadsföretag, som påbörjats efter nämnda datum och under tidei till och med november 1949. Härav framgår att efter den 1 juli 1946 750 »latser ha nybyggts eller hålla på att byggas i 18 ålderdomshem för en kosnad av omkring 10 830 000 kronor, vilket ger en kostnad av 14 440 kronor per plats. Platskostnaden i de enskilda ålderdomshemmen varierar för 16 1/gg nadsföretag mellan 18 000 kronor och 9 970 kronor. De två återståmle extrema platskostnaderna äro 22 530 kronor (för en anläggning som erda^t utbyggts i sin företa etapp) och 9 170 kronor. Kostnads variationerna bestyrka alltså att ett fixerat standardbidrag skulle komma att verka slump.rtat ojämnt. Även om dessa skiftande kostnader skulle kunna läggas till grund för fastställandet av ett standardbidrag, skulle det likväl bli nödvändigt att först närmare granska kostnadsunderlaget för de olika byggnaderna am t deras standardutförande, vilket icke skulle låta sig göra utan betydande svårigheter. Enda utvägen bleve då att fastställa bidragsbeloppet utan drekt relation till de verkliga kostnaderna. Därigenom skulle bidragets schematska karaktär ytterligare understrykas. Vidare skulle det sannolikt bli nödvändigt, att tid efter annan omräkna det fastställda bidragsbeloppet med hänsyn till byggnadskostnadsutvecklingen. Statsbidragssakkunniga ha vid vägandet av skälen för och emot att bestämma bidragen till ålderdomshemmen efter mer eller mindre godtyclliga grunder eller att anpassa dem till kommunernas verkliga kostnader fuinit avgörande vikt böra fästas vid att den beslutade reformen av ålderdomshems vården må komma till ett så snabbt genomförande som omständigheterna tillåta. Kommunerna böra därför stimuleras att utbygga och modernisera ålderdomshemmen bl. a. genom att de lämnas ett effektivt ekonomiskt stöd. Bidragens anknytning till de verkliga kostnader, som i varje särskilt fall nsas sakligt motiverade, är ur denna synpunkt en fördel och är därjämte ägnad att smidigt följa utvecklingen. Statsbidragssakkunniga ha därför enat sig om att förorda ett sådant system. De sakkunniga ha härvid icke borsett från att det förordade systemet, med vilket måste förenas en statlig granskning av kommunernas byggnadsplaner och kostnaderna för deras förverkligande, kan påverka kommunernas frihet vid anordnandet av sina ålderdomshem. Enligt statsbidragssakkunnigas mening äger dock denna synpmkt mindre betydelse än att det i såväl statens som kommunernas, i samhällets samlade intresse måste anses angeläget, att kostnaderna icke bliva större än vad som kan anses nödvändigt och rimligt. Beträffande den närmare utformningen av bidragen föreslå statsbidragssakkunniga, att de i likhet med bidragen till pensionärshem och skollokaler

15 bestämmas att utgå med en efter den ekonomiska bärkraften i varje kommun avpassad procentuell andel av de verkliga kostnaderna. Den av statsbidragssakkunniga eftersträvade samordningen av statsbidragsreglerna för ålderdomshem och pensionärshem skulle härigenom bli möjlig att genomföra utan att någon genomgripande förändring av de nuvarande reglerna för pensionärshemsbidragen skulle behöva vidtagas.

III.

Bidragens differentiering efter skattekraft

1 betänkandet angående ålderdomshem m. m. uttalade socialvårdskommittén, att det icke minst ur skatteutjämningssynpunkt var angeläget att statsbidrag utgick till anordnandet av ålderdomshem. E n differentiering av bidragen ur denna synpunkt borde enligt kommitténs mening ske med till lämpning av de för statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet föreskrivna normerna. Som uttryck för dessa gäller i första hand antalet skattekronor och skatteören (skatteunderlaget) per invånare i skoldistriktet och i andra hand sådana särskilda faktorer som det totala kommunala skattetrycket, skoldistriktets ekonomiska ställning i övrigt, dess ekonomiska och geografiska struktur samt andra liknande faktorer. Antalet skattekronor per invånare bestämmes med hänsyn till medeltalet av fem av de sju senast förflutna kalenderårens skatteunderlag per invånare i skoldistriktet, varvid bort ses från de två år, som utvisa det högsta respektive det lägsta skatteunderlaget per invånare. Socialvårdskommitténs förslag innebar, att samma regler skulle fastställas för graderingen av bidragen till ålderdomshemmen, dock att bland de särskilda faktorer, till vilka hänsyn skulle tagas, »skoldistriktets ekonomiska ställning i övrigt» borde ersättas med kommunernas belastning i avseende på utgifter för socialvården. För åskådliggörande av den praktiska tillämpningen av dessa regier må här återgivas den tabell efter vilken bidragen fastställas. Antal skattekronor per invånare.

över 5 » 7 » 9 » 11 » 13 » 15 » 17

högst 5 » 7 » 9 » 11 » 13 » 15 » 17

Statsbidrag i % av bidragsunderlaget

80—70 75—65 70—60 65—55 60—50 55—45 50—40 45—35

Med utgångspunkt från respektive skatteunderlagstal fastställes bidrags procenten inom de mot detta tal svarande bidragslatituderna. Mellan dessa

17 fixeras sedan bidragsprocenten genom prövning och beslut i varje särskilt tall, därvid de övriga i författningen angivna faktorerna skola tjäna till ledning. En differentiering efter skatteunderlag finnes även genomförd i fråga om statsbidrag till anordnande av skolmåltider (SFS 553/1946). I samband med framläggande av sitt förslag i fråga om gradering av bidragen till ålderdomshemmen fäste socialvårdskommittén uppmärksamheten på behovet av att avvägningen av statsbidragen till pensionärshemmen upptogs till prövning. Dessa bero nu helt av uttaxeringen i kommunen. Bidra gen avvägas sålunda med hänsyn till den för de senast förflutna fem kalenderårens genomsnittliga uttaxeringen per inkomstskattekrona av kommunal-, landstings- (och väg-)skatt med avdrag i förekommande fall för understöd av skatteutjämningsmedel. En allmän gradering av de speciella statsbidragen till kommunerna efter skatteunderlaget har tidigare förordats av kommunalskatteberedningen i dess betänkande angående omläggning av den kommunala beskattningen, del I I I (SOU 1943:43). Beredningen uttalade härom bl. a. följande. Liksom utgifterna varierar skatteunderlaget per invånare starkt i kommunerna, vilket vållar stora ojämnheter i kommunernas skattetryck. Även om de kostnader för kommunernas statliga uppgifter, som på grund av ogynnsamma förutsättningar tillkomma för vissa, kommuner utöver vad som är normalt, kunde i sin helhet täckas genom statsbidrag och kommunernas uttaxeringsbehov per invånare sålunda bliva någorlunda lika, skulle det utjämnade uttaxeringsibehovet förorsaka ett mångdubbelt högre skattetryck i kommuner med lågt skatteunderlag än i kommuner med högt skatteunderlag. I avseende å skatteunderlagets verkningar är det emellertid möjligt att skapa likställighet mellan kommunerna. Oenom lämplig utformning av statsbidragen kan erlhållas den verkan att lika stora nettoutgifter per invånare för en viss verksamhet eller anordning förorsaka samma skattetryck i alla kommuner oavsett skatteunderlagets storlek. Om samma kostnad per invånare skall bliva lika kännbar i alla kommuner, måste kommunernas andel i de verkliga kostnaderna göras större för kommuner med högt skatteunderlag än för kommuner med lågt. En gradering av statsbidragen efter skatteunderlaget bör sålunda genomföras. Efter skatteunderlaget differentierade statsbidrag innebära även betydande fördelar såväl med hänsyn till ko-mmiunernas sparsamhetsintresse som ur effektivitetssynpunkt. Då en viss utgiftsökning per invånare överallt medför en lika stor böjning av utdebiteringen, påverkas kommuner av alla slag till återhållsamlhet beträffande utgifterna, även de som hava ett rikligt skatteunderlag. Utgifter för en högre standard än den normala och ur statens synpunkt tillräckliga, samt utgifter, som bero på oekonomisk förvaltning bliva — där det ej kan undvikas, att statsbidrag utgår å dylika utgifter — lika kännbara för alla kommuner. Kommuner med svagt skatteunderlag få å andra sidan möjlighet att vidtaga nödvändiga och nyttiga åtgärder utan att behöva vidkännas större utdebiteringsökningar än de mera välbeställda kommunerna, vilket är av mycket stor betydelse med hänsyn till den kommunala förvaltningens effektivitet och allmänna likvärdighet. Från denna utgångspunkt upptog beredningen de särskilda bidragsfrågorna till närmare granskning. Beredningen erinrade om att socialvårdskommitti''ii i sitt betänkande angående socialvårdens organisation m. m. (SOU 1942: 56) 2 —918 50

i princip uttalat sig för statsbidrag till kommunernas socialvärdskostnadcr. Beredningen förklarade sig helt dela denna uppfattning samt framhöll att de blivande bidragen borde differentieras så långt möjligt med hänsyn till objektivt bestämbara faktorer, som inverka på kommunernas kostnader, och framför allt borde en gradering av bidragen efter skatteunderlaget genomföras. I fråga om statsbidraget till pensionärshem erinrade beredningen om att enligt det sakkunnigbetänkande (SOU 1938:40), som legat till grund för de gällande bestämmelserna, avsåg bidragsskalan att såvitt möjligt ställa bidragsprocentens storlek i direkt förhållande till storleken av de bördor, pen sionärshemmens inrättande kunde medföra för skattebetalarna inom kom munen. Enligt beredningens mening tillgodosåg emellertid den nuvarande ordningen för bidragets bestämmande icke detta syfte, då den ej likställde kommunerna beträffande deras möjligheter att förskaffa sig pensionärshem. Kommuner med lågt skatteunderlag och måttligt skattetryck fingo nu underkasta sig förhållandevis stora utdebiteringsökningar, om de skulle uppföra pensionärshem, medan kommuner med gott skatteunderlag, vilka genom höga utgifter ökat sitt skattetryck så att de kommit i åtnjutande av betydande skatteutjämningsunderstöd, kunde med ringa ökning av skattetrycket anskaffa pensionärshem. Beredningen ansåg icke skattetrycket vara ett fullt adekvat uttryck för kommunernas bidragsbehov och det syntes beredningen därför mest ändamålsenligt att gradera statsbidraget efter skatteunderlaget, varigenom lika stora kostnader per invånare för pensionärshem komme att kräva samma utdebitering i alla kommuner. Denna synpunkt borde enligt beredningens mening vara grundläggande vid bidragets utformning och andra faktorer än skatteunderlaget endast i andra hand tagas i beaktande. Med hänsyn till att statsbidraget till anordnandet av pensionärshem var ett nytt, differentierat effektivitetsbidrag till en frivillig kommunal uppgift och kunde bliva normgivande beträffande framtida bidrag av enahanda slag, ansåg sig beredningen icke böra underlåta att framföra förslag om ändrade grunder för detta bidrag. Enligt förslaget skulle de nuvarande gränserna för bidragens storlek bibehållas men avvägningen inom gränserna göras beroende av skatte underlaget i stället för uttaxeringen i kommunen. Beredningens förslag ha i icke lett till någon statsmakternas åtgärd. Statsbidragssakkunniga ha i det föregående som sin uppfattning angivit, att statsbidragen till ålderdomshemmen liksom de nuvarande bidragen till lokaler för folkskoleväsendet och till pensionärshem böra utformas på sådant sätt att kommunerna såvitt möjligt jämställas i fråga om sina kostnader för anordnandet av ålderdomshem. Såsom fördelningsgrund mellan kommunerna gäller ur denna synpunkt i fråga om statsbidragen till skollokaler främst antalet skattekronor per invånare och i fråga om pensionärshem den kommunala uttaxeringen per inkomstskattekrona. Med hänsyn till statsbidragssakkunnigas uttalade förord för en samordning av bidragsreglerna för ålderdomshem och pensionärshem kan det vid ett första påseende förefalla lämpligast att gradera statsbidragen till ålderdomshemmen efter såthma

19 grunder som pensionärshemsbidragen framför att även för de senare införa nya grunder. Emellertid synes, såsom kommunalskatteberedningen utvecklat, uttaxeringen i jämförelse med skatteunderlaget icke utgöra ett fullt adekvat uttryck för kommunernas bidragsbehov. För belysande av skillnaden härvidlag ha statsbidragssakkunniga uppgjort vissa sammanställningar rörande den kommunala uttaxeringen per inkomstskattekrona samt antalet skattekronor per invånare i ett antal kommuner, vilka ansökt om statsbidrag till pensionärshem; tabell 1 och 2. Tabell 1.

Städer från vilka ansökan om statsbidrag till anordnande av pensionärshem inkommit under tiden 1/i 1947—b/i<i 1949. (Uppgifterna om skattekronor och uttaxering avse år 1948)

Tabell 2, Landskommuner och köpingar från vilka ansökan om statsbidrag till anordnande av pensionärshem inkommit under tiden V7 1947—5/io 1949. (Uppgifterna om skattekronor och uttaxering avse år 1948) Antal skattekronor per invånare Uttaxering per hikomstskatte. krön a. kr.

-1

,CJS to to

under 10 10-10:99 11—11:99 12-12:99 13-13:99 14-14:99 15-15:99 16 -16:99 17 Samtliga

r—

t—'

•~J

1 CO

to

!

t-"

•

i p

te

te

1 * 1

~z _

i

_

1 1

5 ÖS

T l to 1—t

•

tO

3 I 9 5 ! 7 2 j 4 3

! i

o< 1 os o to

12 5 2 3 1 2

— i 0 2 ! 1 1 1 1 — 1 15 33 26 i

- t

CO

>-» CO

to

o 22 9 5 5 3

t£> O tö to

6 5 2 2

te 1 to

to £5

to o

to

4 3 1 1

3 1 1

1 to o

ro to

to

CO to to

3 1

?

CD

_

5 Samtliga

to

Oi to to

~ 9

-i

5 1

to

r 1 1

~"

74 40 18 16 10 9 6 3 1 177

11 G

20 Av sammanställningarna framgår att mellan kommuner med ungelär lika stor uttaxering per inkomstskattekrona föreligga stora variationer med hän syn till antalet skattekronor per invånare. Mot uttaxeringen som mätare på kommunernas .bidragsbehov kan även in vändas, att skattetryckets höjd kan påverkas av kommunernas egna disposi tioner beträffande utgifterna för det ena eller andra ändamålet. Att kommu nerna däremot i fråga om skatteunderlaget vilja eller kunna vidtaga åtgärder för en .försämring torde få anses som uteslutet. Statsbidragssakkunniga anse att vid valet mellan en avvägning av statsbidragen till ålderdomshemmen efter skatteunderlaget eller efter uttaxeringen kravet på största möjliga rättvisa mellan kommunerna bör vara utslagsgivande. Någon tvekan torde icke råda om att en gradering efter skatteunderlaget härvidlag ger det bästa resultatet. Statsbidragssakkunniga finna det därför riktigast att skatteunderlaget lägges till grund för en differentiering av statsbidragen till ålderdomshemmen. Av samma skäl och med hänsyn till önskvärdheten av likformiga statsbidragsregler för ålderdomshem och pensionärs hem anse statsbidragssakkunniga, att skatteunderlaget även bör läggas till grund för avvägningen av statsbidragen till pensionärshem. E n annan fråga är om denna differentiering efter skatteunderlaget bör, såsom socialvårdskommittén föreslagit, göras längre gående så att i andra hand liksom i fråga om statsbidragen till skollokaler hänsyn skall tagas till även andra faktorer, som inverka på en kommuns ekonomiska bärkraft. Ur rättvisesynpunkt kan en sådan ytterligare differentiering anses önskvärd. Emellertid kan det praktiska värdet av densamma diskuteras. Till grund för : bidragsprövningen måste kommunerna till sina ansökningar foga utförliga uppgifter rörande sina ekonomiska och andra förhållanden. Dessa uppgifter måste av den bidragsbeviljande myndigheten underkastas en ingående och noggrann prövning, innan desamma kunna läggas till grund för bestämman det av bidragens storlek. En viss risk för en överdriven redovisning av upp gifter ävensom för ett slentrianmässigt bedömande av desamma torde där jämte icke kunna uteslutas. 'Statsbidragssakkunniga anse att en differentia .ring efter även andra faktorer än skatteunderlaget skulle för såväl den bidrags beviljande myndigheten som kommunerna innebära en komplikation utan större reellt värde. Vid angivna förhållande föreslå statsbidragssakkunniga, att statsbidragen till såväl ålderdomshemmen som pensionärshemmen skola graderas uteslutande efter skattekraft d. v. s. antalet skattekronor per in vanare.

IV.

Bidragsunderlaget

K v o t r e g 1 e r. JCinligt sitt utredningsuppdrag ha statsbidragssakkunniga att överväga huruvida det kan anses erforderligt att begränsa bidragsgivningen till att avse endast visst antal vårdplatser i relation till folkmängden i kommunen. I propositionen nr 243/1947 uttalade föredragande departementschefen att en minimistorlek av 20 ä 25 platser i regel borde upprätthållas beträffande ålderdomshemmen. Med ledning av erfarenheter rörande platsbehovet i de kommuner, som redan anordnat ålderdomshem med i stort sett den standard, som förordats i propositionen, hade man anledning räkna med ett genomsnittligt platsbehov på ålderdomshemmen av omkring tio platser per ettusen invånare. Sedan den nya kommunindelningen genomförts, syntes förutsättningar komma att föreligga för det övervägande antalet kommuner att anordna eget ålderdomshem av önskvärd storlek. Hinder borde vidare ej möta att i en kommun uppföra mer än ett ålderdomshem, där detta kunde anses önskvärt och lämpligt med hänsyn till kommunens invånarantal eller ytvidd. Om bidragsgivningen skulle begränsas till ett visst antal platser, borde tydligen gränsen sättas med utgångspunkt från det angivna kvottalet 10 platser per 1 000 invånare. Statsbidrag skulle då utgå å tie kostnader för ålderdomshemmens anordnande, vilka motsvarade normalbehovet av platser. Om något ålderdomshem utbyggdes över denna gräns, skulle kostnaderna härför stanna helt å kommunerna. Dylika kvotregler förekomma nu bl. a. i fråga om anläggningsbidragen för den slutna kroppssjukvården. Motiven för desamma ha förutom statsfinansiella skäl varit farhågor för att en vårdgren skulle alltför mycket utb}<ggas till förfång för övrig sjukvård. 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och kroppssjukvården ha i sitt betänkande angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården (SOU 1948: 48) framhållit, att mot hittillsvarande kvotregler för anläggningsbidragen rests sakligt berättigade invändningar bl. a. med hänsyn till att vårdbehovet varierade områdena emellan och ej kunde för all framtid anses vara konstant utan förändrade sig med tiden. Förefintliga kvotregler hade efterhand uppmjukats och kvotandelen höjts i den mån kvoterna ej helt slopats. De nämnda sakkunniga funno det därför mindre välbetänkt att söka erhålla spärr mot anläggningsbidragen genom kvotbestämmelser.

22 Statsbidragssakkunniga kunna i stort sett ansluta sig till dessa synpunkter. Det angivna kvottalet kan endast betraktas som den generella utgångs punkten för bedömning av det faktiska platsbehovet i en given kommun. Detta platsbehov måste närmare bestämmas på grund av befolkningsprognos och andra inverkande faktorer i kommunen. Även bortsett härifrån kan ej gärna som skäl för den ifrågasatta kvotbegränsningen åberopas, att ålder domshemmen kunna utbyggas till förfång för annan våldgren. Tvärtom måste andra vårdgrenar utbyggas avsevärt för att den beslutade reformen av vården av åldringar skall kunna genomföras. Huvuddelen av de vårdbe hövande personer, som nu vistas å ålderdomshemmen men som i enlighet med de nya riktlinjerna för ålderdomshemsvården icke böra vårdas därstädes, utgöres av sinnessjuka, sinnesslöa och kroniskt sjuka personer. T propositionen angående ålderdomshemmen har förordats olika åtgärder i syfte att befria ålderdomshemmen från detta klientel. Emellertid har det icke varit möjligt att närmare fixera tidpunkten härför och man har av den anledningen icke ansett sig kunna nu helt spärra ålderdomshemmen för ifråga vårande klientel. Det senast anförda utgör enligt statsbidragssakkunnigas mening ett ytterligare skäl mot uppställandet av en kvotregel. En sådan regel skulle vidare icke vara förenlig med det av statsbidragssakkunniga angivna syftet för det statliga stödet till ålderdomshemmen, nämligen att stimulera kommunerna till ökad utbyggnad av ålderdomshemmen. Några farhågor torde i allmänhet icke behöva hysas för att kommunerna skola utbygga ålderdomshemmen mer än nödvändigt, Redan pensionärshemmen medföra dryga kostnader för kommunerna och ålderdomshemmen torde i flertalet fall ställa sig ännu mera kostnadskrävande på grund av sina nödvändiga kollektiva anordningar. Fall kunna naturligtvis tänkas uppkomma, där ett byggnadsprojekt framstår som överdrivet stort med hänsyn till antalet vårdplatser och en begränsning av bidragsgivningen kan anses motiverad. Huruvida en begränsning verkligen skall göras bör emellertid avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet, men därifrån till uppställande av generella kvotbestämmelser är steget långt och statsbidragssakkunniga kunna för sin del icke förorda införandet av sådana. P e r s o n a l b o s t ä d e r m. m. Statsbidragssakkunniga ha enligt sina direktiv även att överväga huruvida vissa utrymmen, exempelvis personalbostäder, böra undantagas från statsbidrag. 1945 års vårdhemssakkunniga ha i sitt betänkande med råd och anvisningar för utformning av ålderdomshem m. m. (SOU 1947: 74) framhållit, att bostäder för personalen i viss utsträckning kunde behöva anordnas vid fler talet ålderdomshem, beroende på hemmens belägenhet och tillgången på hyresbostäder inom orten m. m. Ur sociala och humanitära synpunkter ha nämnda sakkunniga principiellt förordat en förläggning till friliggande bostadshus av erforderliga personalbostäder. När det emellertid gällde hem av i huvudsak den storlek, som förordats i propositionen angående ålderdoms-

28 hem, ha vårdhenissakkunniga av ekonomiska skäl ej velat utesluta möjligheten att inrymma personalbostäder inom den för ålderdomshemmet avsedda byggnadskroppen. Synpunkterna på friliggande bostäder ha vårdhemssakkunniga här sökt tillgodose genom att i sina förslag till ritningar för ålderdomshem av den nämnda storleksordningen lägga bostäderna så avskilt och ostört som möjligt från övriga lokaler inom hemmet. I ritningsförslagen har räknats med bostäder för föreståndarinna och tre biträden i ålderdomshem för 20 pensionärer, för ytterligare ett biträde i hem för 30 pensionärer samt för ännu ett biträde i hem för 40 pensionärer. För personalen ha vidare beräknats vissa gemensamma utrymmen såsom badrum och tekök m. m. Statsbidragssakkunniga äro angelägna om att understryka vårdhemssakkunniga,s synpunkter i fråga om att bereda personalen bostäder i bostadshus skilda från ålderdomshemmen. En sådan anordning torde även överensstämma med personalorganisationernas uppfattning och har för övrigt rekommenderats av socialstyrelsen i det program för arkitektpristävlan angående ålderdomshem, som socialstyrelsen efter erhållet bemyndigande utlyst och förvars resultat redogöres i kap. 6 i detta betänkande. I en normal situation på bostadsmarknaden skulle man kunna tänka sig att bostäder i någon större utsträckning icke behövde anordnas för personalen utan att denna i likhet med flertalet yrkesgrupper finge ordna sin bostadsfråga själv. Frågan om statsbidrag till bostäderna som sådana skulle därmed haft en begränsad aktualitet. Innan den nuvarande bostadsbristen blivit hävd, är emellertid en sådan lösning av personalens bostadsfråga i stort sett otänkbar. Med undantag möjligen för de större tätorterna, där åtminstone biträdespersonalen i viss utsträckning torde kunna erhålla bostad i öppna marknaden, blir det nödvändigt för kommunerna att bygga bostäder för personalen. Svårigheterna att i den nu rådande bristen på arbetskraft erhålla tillräcklig personal spelar härvidlag också in. Ålderdomshemsvårdens utbyggande medför ej blott ett ökait personalbehov utan även fordringar på kvalificerad personal, särskilt vad gäller hemmens föreståndarinnor. Förslag till ökad och obligatorisk utbildning av de senare överväges f. n. av socialstyrelsen. Huruvida bostäderna komma att anordnas i friliggande bostadshus eller inbyggas i ålderdomshemmen torde sammanhänga med den storlek, som hemmen givas i de särskilda fallen. När det gäller de mindre hemmen, vilka utan tvivel bli de vanligast förekommande, har man anledning räkna med att personalbostäderna i flertalet fall, främst av ekonomiska skäl, inrymmas i hemmen. För ålderdomshemsvårdens utbyggnad är det av vital betydelse, att personal kan erhållas i tillräcklig omfattning. Det kan ur denna synpunkt förefalla rimligt att staten genom bidrag till kostnaderna för anordnande av personalbostäder underlättar för kommunerna att lösa ålderdomshemmens per sonalfrågor. Av principiella skäl synes någon skillnad härvid icke böra göras mellan bostäder, som förläggas fristående från ålderdomshemmen eller som inbyggas i desamma. En möjlighet är att begränsa denna bidragsgivning till

24 att omfatta i första hand föreståndarinnans bostad. Som närmast ansvarig för åldringarnas vård och tillsyn samt hemmets skötsel måste hon kunna ingripa vid snart sagt alla tider på dygnet. De krav, som i dessa avseenden ställas på henne, torde i regel icke kunna uppfyllas med mindre hennes bostad förlägges i eller intill ålderdomshemmet. Samma skäl tala för att bostäder åt det biträde, som intar ställningen som föreståndarinnans ersättare eller, såvitt gäller de större hemmen, den biträdande föreståndarinnan, ävensom åt något eller några biträden i övrigt alltefter hemmens storlek icke undantagas från statsbidragsgivning. För bedömandet av förevarande spörsmål ha statsbidragssakkunniga undersökt hur motsvarande fråga lösts på andra likartade områden. Vid statsbidragsgivningen till barnhemmen undantagas i regel icke kostnader för personalbostäder. Bidrag utgår oavsett om bostäderna förlagts till friliggande bostadshus eller om de inrymts i hemmen. Enahanda är förhållandet beträffande anläggningsbidragen för den slutna kroppssjukvården. I de större pensionärshemmen finnes i regel särskild bostad för portvakt, vars hustru brukar se till pensionärerna. Statsbidrag utgår i regel för denna bostad: P å sina håll förekommer det även att man i de större pensionärshemmen inrymt bostad för hemsystern i kommunen. Statsbidrag till bostaden har emellertid då i allmänhet vägrats på den grund att kostnaderna för hennes avlöning, vilken enligt numera gängse grunder bestämmes efter bruttolöneprincipén, till väsentlig del bestridas av statsmedel. Om statsbidrag i någon större omfattning skulle utgå till avlöningskostnaderna för ålderdomshemmens personal, kunde man tänka sig att kommunerna i analogi med det senast anförda exemplet själva skola bestrida kostnaderna för personalens bostäder. I betänkandet angående ålderdomshem m. m. diskuterade socialvårdskommittén möjligheten av driftbidrag till ålderdomshemmen. Kommittén förklarade, att den för det dåvarande icke var beredd att framlägga förslag härom, men att den finge anledning återkomma därtill i samband med frågan om statsbidrag till kommunernas socialvårdsutgifter. Förslag i denna fråga har numera framlagts av kommittén (SOU 1950:11). Kommunerna torde härigenom komma att i viss utsträckning erhålla bidrag äA^en till lönekostnaderna för personalen vid ålderdomshemmen. Emellertid torde bidragen till isocialvårdsutgiftema komma att i väsentlig grad inkludera även andra utgiftsposter såsom kosthåll m. m. Den andel av bidragen, som skulle hänföra sig till personalkostnaderna iför ålderdomshemmen, torde därför icke bli av den storleksordningen, att densamma kan anföras som ett övertygande skal för att undantaga personalbostäderna vid ålderdomshemmen från bidragsgivndng. Beträffande exempelvis barnhemmen utgår jämsides med anläggningsbidragen även bidrag till driftkostnaderna vid hemmen. Statsbidragssakkunniga ha även sökt bedöma förevarande fråga med utgångspunkt från kommunernas kostnader för personalbostäderna. I de i kap. 2 omnämnda nya 18 ålderdomshemmen ha så gott som utan undantag

25 personalbostäderna inbyggts i hemmen. Det har icke visat sig möjligt att utan ingående och tidsödande undersökningar i dessa fall få fram de på personalbostäderna belöpande byggnadskostnaderna och statsbidragssakkunniga ha därför avstått därifrån. Man torde dock kunna antaga att utgifterna för personalbostäder i allmänhet komma att utgöra en icke obetydlig del av kommunernas totala kostnader för anordnande av ålderdomshem. Det kan då förefalla rimligt att lägga dessa totala kostnader som grund för bidragsgivningen. Statsbidragssakkunniga ha emellertid efter övervägande av olika möjligheter ansett sig böra föreslå att bidragsgivningen begränsas till att avse bostäder åt föreståndarinna och hennes ställföreträdare. En begränsning av bidragsgivningen torde även i andra fall böra göras. En kommun kan sålunda utbygga sitt ålderdomshem i flera etapper. I första omgången kunna vissa gemensamma utrymmen, exempelvis ekonomilokaler, ,ltb y ^ a s tiU slutlig storleksordning, medan utbyggandet av hemmet i övrigt får anstå till en senare tidpunkt. Statsbidrag bör då icke utgå för större del av dessa gemensamma utrymmen än som kan anses svara mot hemmets storlek vid den första utbyggnaden. I den mån statsbidrag sedermera sokes till kostnaderna för hemmets slutliga utbyggande, böra givetvis kostnaderna för de undantagna utrymmena medtagas vid bidragsberäkningen. Byggnadskostnaderna. I likhet med vad som nu gäller i fråga om statsbidrag till anordnande av pensionärshem finna statsbidragssakkunniga det rimligt att kommunerna skola helt bestrida kostnaderna för anskaffande av tomt och anordnande av väg till densamma. Statsbidrag bör vidare icke utgå till kostnader för iordningställande av tomt eller för framdragande till tomtgränsen av vatten-, avlopps-, gas- eller kraftledningar. Till övriga byggnadskostnader bör statsbidrag utgå i den mån desamma kunna anses skäliga med hänsyn till såväl de standardkrav, vilka vid varje tillfälle normalt böra ställas på ett ålderdomshems utförande, som de föreliggande förhållandena i varje särskilt fall. I icke ringa utsträckning torde nybyggnad komma att ske för att ersätta äldre otidsenliga ålderdomshemsbyggnader, vilka kommunerna då kunna antingen sälja eller disponera för annat kommunalt ändamål. Exempel finnas på att kommuner överlåtit otidsenliga byggnader åt landsting för användning såsom vårdhem. T de fall en äldre ålderdomshemsbyggnad överlåtits mot vederlag uppkommer frågan huruvida vid bidragsberäkningen för det nya hemmet hänsyn bör tagas härtill. Har statsbidrag icke utgått till den äldre byggnaden bör kommunen enligt statsbidragssakkunnigas mening icke få vidkännas en reduktion av kostnaderna för det nya hemmet. Om statsbidrag däremot utgått till

20 det tidigare ålderdomshemmet, förorda statsbidragssakkunniga, att frågan om en reduktion av kostnaderna för det nya hemmet motsvarande den äldre bygg nådens värde göres beroende av en prövning av omständigheterna r varje särskilt fall. H a r en byggnad skadats eller förstörts och kommunen uppburit ersättning härför genom försäkring eller annorledes finna statsbidragssakkunniga det skäligt, att avdrag göres härför vid bidragsberäkningen, förutsatt att statsbidrag utgått till den äldre byggnaden. Om detta icke är förhållandet torde frågan om en reducering av kostnaderna även i detta fall få avgöras med hän svn till omständigheterna i det enskilda fallet.

27 V.

Bidragets storlek

I

det föregående ha statsbidragssakkunniga föreslagit, att statsbidraget till anordnande av ålderdomshem i likhet med vad som gäller i fråga om bidraget till anordnande av pensionärshem bör utgå med en procentuell andel av de verkliga godkända byggnadskostnaderna. Vidare har föreslagits, att denna prövning bör ske med hänsyn till antalet skattekronor per invånare i kommunen. I samband härmed har även förordats, att skatteunderlaget lägges till grund för graderingen av pensionärshemsbidragen, vilka nu helt bero av uttaxeringen i kommunen. Söcialvårdskommitténs förslag i betänkandet angående ålderdomshem m. m. innebar att statsbidraget till anordnande av ålderdomshem skulle bestämmas inom samma gränser, som gälla för dylikt bidrag till folkskolebyggnader. Bidraget skulle i enlighet härmed kunna uppgå till lägst 35 och som regel högst 80 % av byggnadskostnaden. För statsbidraget till anordnande av pensionärshem gäller även en övre gräns av 80 %, medan den undre satts till 25 %. Vid bestämmandet av procentsatsen skall följande tabell lända till efterrättelse: Uttaxeriug. kr.

Under 10 10—10,90 11—11,90 12—12,90 13—13,00 14—14,99 15—15,99 IG—16,99 17 och däröver

Statsbidrag %

25 27 30 34 40 48 57 68 80

Där särskilda skäl därtill föranleda, må dock procentsatsen för statsbidrag bestämmas enligt andra grunder. Den angivna bidragsskalan fastställdes efter beslut av 1942 års riksdag, dä en höjning vidtogs i syfte att stimulera de mest skattetyngda kommunerna att inrätta pensionärshem. Frågan om statsbidragets storlek har sedan varit

28 föremål för prövning av 1948 års riksdag. I propositionen nr 231/1948 angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen anmäldes ett av särskilt tillkallade sakkunniga i februari 1948 avgivet betänkande (otryckt) med utredning och förslag rörande hyressättningen och statsbidragsgrunderna för pensionärshem. I samband med framläggandet av förslag om en höjning av maximihyrorna i pensionärshem, vilket ledde till fastställande av de nu gällande hyrorna, hade nämnda sakkunniga diskuterat en justering av statsbidragets storlek med hänsyn till att den föreslagna höjningen av maximihyrorna skulle reducera de årliga nettokostnaderna beträffande pensionärshemmen för flertalet kommuner. Efter noggrant övervägande ansågo de sakkunniga emellertid att en justering av statsbidragsgrunderna icke var påkallad. Till stöd härför åberopades bl. a., att sedan 1942 en förskjutning till kommunernas nackdel i fördelningen av totalkostnaderna mellan stat och kommun kunde antagas ha inträtt, vilket icke minst gällde i fråga om de skattetyngda kommunerna, för vilka driftutgifterna utgjorde den väsentliga delen av kostnaderna, samt att en automatisk utgiftsstegring för underhåll följde med pensionärshemsfastigheternas tilltagande ålder. Föredragande departementschefen anslöt sig till förslaget om oförändrade bidragsgrunder, vilket även blev riksdagens beslut. I enlighet med den tidigare förordade samordningen beträffande statsbidragen till ålderdomshem och pensionärshem ha statsbidragssakkunniga ansett sig böra föreslå, att bidragen till anordnande av ålderdomshem bestämmas inom samma gränser, som nu gälla för bidragen till anordnande av pensionärshem samt att lika bidragsskalor med gradering efter skatteunderlaget fastställas för såväl ålderdomshem som pensionärshem. I sådant syfte ha de sakkunniga till en början närmare prövat kommunalskatteberedningens i kap. 3 berörda förslag i fråga om avvägningen efter skatteunderlaget inom de nuvarande gränserna av statsbidragen till pensionärshem. Det lägsta bidraget, 25 %, borde enligt beredningen utgå till kommuner med ett skatteunderlag av 10 kronor eller mer per invånare. Det nämnd.i skatteunderlaget av 10 kronor per invånare hade av beredningen i annat sam manhang befunnits närmast motsvara ett normalskatteunderlag d. v. s. medeltalet för samtliga primärkommuner under taxeringsåren 1937—1941. Procent satsen skulle stiga med 6 enheter för varje skattekrona, varmed skatteunderlaget understeg 10 skattekronor per invånare. Bidraget skulle i enlighet här med uppgå till 85 % då inget skatteunderlag fanns. För de sämst ställda kommunerna skulle bidraget bli ungefär 80 %, eftersom kommuner helt utan skatteunderlag icke funnes. Procentsatsen skulle dock såsom hittills kunna bestämmas enligt andra grunder, om särskilda skäl därtill voro. Det av kommunalskatteberedningen angivna normalskattetalet torde med hänsyn till den på senare år inträdda stegringen av skatteunderlaget icke nu kunna läggas till grund för en bidragsskala i enlighet med beredningens för-

29 slag. Statsbidragssakkunniga ha därför gjort vissa beräkningar avseende medeltalet av primärkommunernas skatteunderlag under en sjuårsperiod, omfattande åren 1942—1948. Till utgångspunkt för beräkningarna ha tagits uppgifter för oa en tiondel av köpingarna och landskommunerna och ca en femtedel av städerna, varvid bortsetts från de två år som utvisa det högsta respektive det lägsta skatteunderlagstalet per invånare. De utvalda kommunernas fördelning efter antalet skattekronor per invånare och motsvarande beräknade fördelning av rikets samtliga kommuner framgå av nedanstående tablå. Boräknad fördelning ar C:a Vio av Skattekronor per köpingar C:a >,'r. av invånare och lands- samtliga samtliga städer landskomkommuner muner under 5 5 - 6: 99 7— 8: 99 9 - 1 0 : 99 11—12: 99 13—14: 99 15—16: 99 17—18: 99 19—20:99 21—22: 99 2 3 - 2 4 : 99 25—

1 22 61 63 36 19 6 2 3 2

— — 215

— — 3 6 8 3 4 2

i

samtliga städer

samtliga lands- och stadskommuner

11 243 673 694 397 210 66 22 33 22 —

15 30 40 15 20 10

11 243 673 694 397 225 96 62 48 42 10

2 501

—

— — —

•

— 26

Medeltalet av antalet skattekronor per invånare utgör för samtliga landskommuner 11,20 kronor och för samtliga städer 23,9 o kronor. Medeltalet för .samtliga lands- och stadskommuner utgör 16,80 kronor. I jämförelse med det av kommunalskatteberedningen redovisade normalskatteunderlaget 10 kronor per invånare visar sålunda det nu (framräknade normalskatteunderlaget att en betydande ökning inträtt. Därest ett bidrag av 25 % i enlighet med kommunalskatteberedningens förslag fastställdes att utgå till kommuner med ett skatteunderlag, som motsvarar det framräknade normalskatteunderlaget, skulle detta för städernas del icke medföra någon differentiering av statsbidraget. Statsbidragssakkunniga ha i detta sammanhang även beaktat de undersökningar beträffande storleken av det statliga stödet till pensionärshem, som år 1948 utförts av de förut nämnda sakkunniga för översyn av statsbidragsgrunderna för dylika hem. Enligt av dessa sakkunniga redovisade uppgifter hade från och med pensionärshemsverksamhetens början år 1939 till och med januari 1948 statsbidrag utanordnats till 357 pensionärshem. 8om anmärkningsvärt betecknades, att endast 36 eller omkring en tiondel av pensionärshemmen byggts i kommuner, som varit berättigade att erhålla statsbidrag med över 50% av de godkända kostnaderna. Vid framräknandet

30 av den genomsnittliga bidragsprocenten för de 357 pensionärshemmen visade det sig att för dessa hem utanordnats i medeltal endast 28—29 %. Motsvarande beräkningar rörande storleken av de statsbidrag, som beviljats under år 1949, visa för 125 pensionärshem ett genomsnittligt bidrag av omkring 33 %. I endast 5 fall ha bidrag beviljats med över 50 % av kostnaderna. Statsbidragssakkunniga ha övervägt att vid utformningen av en gemensam bidragsskala för ålderdomshem och pensionärshem inom de föreslagna gran serna 25—80 % bestämma statens bidrag till ca 33 % vid fall av normalskatteunderlag. Emellertid skulle resultatet härav bli i stort sett samma som vid en tillämpning av kommunalskatteberedningens förslag. Statsbidragssakkunniga ha ansett sig böra eftersträva en större differentiering av bidragen även om härigenom en höjning av de nu utgående statsbidragen till pensionärs hem icke torde kunna undvikas. Efter prövning av olika möjligheter ha statsbidragssakkunniga funnit en skälig fördelning av bidragen mellan staten och kommunerna kunna erhållas, om statsbidraget vid fall av normalskatte underlag fastställes till omkring 45 %. Med utgångspunkt härifrån ha statsbidragssakkunniga, uppgjort följande förslag till bidragsskala. Antal skattekronor per invånare.

Under 5 5— 6,99 7— 8,99 9—10,99 11—12,99 13—14,99 15—16,99 17—18,99 19—20,99 21—22,99 23 och däröver

Statsbidragsprocent.

*P 70

65 60

M 5° 45 40 35 30

25 Vid tillämpning av skalan synes en kommuns genomsnittliga skatteunderlag i likhet med gällande bestämmelser för statsbidrag till folkskolebyggnader lämpligen böra bestämmas på grundval av de sju senaste årens skatteunderlag med bortseende från de två år, som utvisa det högsta respektive det lägsta skatteunderlaget. Som framgår av det föregående gäller i fråga om statsbidragen till pensionärshem att procentsatsen, där särskilda skäl därtill föranleda, må bestämmas enligt andra grunder än de fastställda. Statsbidragssakkunniga föreslå att denna regel bibehålles i fråga om pensionärshemsbidragen och att den även göres tillämplig beträffande statsbidragen till ålderdomshem. För att belysa verkningarna av den föreslagna bidragsskalan för pensionärshemmens del i jämförelse med den nu gällande bidragsskalan ha statsbidragssakkunniga gjort vissa beräkningar. Från bostadsstyrelsen ha inhämtats uppgifter rörande ett antal av styrelsen under år 1949 tillstyrkta ansökningar om statsbidrag till pensionärshem. Summan av de tillstyrkta state-

31 bidragen uppgår till ca 2,4 miljoner kronor. Med tillämpning av de ovan föreslagna bidragsbestämmelserna skulle statsbidragssuinman bli 3,5 miljoner kronor. E n höjning av statsbidragen till pensionärshemmen synes sålunda ofrånkomlig, vilket sammanhänger med den större differentiering, som bidragens gradering efter skatteunderlaget erbjuder i jämförelse med den gradering efter uttaxeringen, som kännetecknar det gällande bidragssystemet För pensionärshem. Framhållas må vidare; att den antydda ökningen vid den utformning, som givits den föreslagna bidragsskalan, kommer att väsentligen falla på landskommunenia medan flertalet städer torde erhålla mindre bidrag än som nu utgå. I detta sammanhang må även beröras ett problem, som sammanhänger med Indragens gradering efter skatteunderlaget. Med hänsyn till förskjutningar i detta torde det bli nödvändigt att tid efter annan justera bidragsskalan, därest kommunerna skola kunna erhålla samma statsbidrag, som ursprungligen avsetts. Sedan statsbidragssakk.unniga i november 1949 i huvudsak färdigställt sitt betänkande har en dylik justering aktualiserat-s av de förslag till höjda kommunala orteavdrag, som framlagts av ortsavdragskommittén i betänkande i februari 1950 (SOU 1950: 5) och på grundval varav proposition i ämnet avlåtits till riksdagen den 31 mars 1950, nr 241. I propositionen framlagda förslag ha sedermera bifallits av riksdagen. Bestämmelserna om höjda kommunala ortsavdrag, vilka avses träda i kraft den 1 januari 1952, medföra, att en nedgång i kommunernas skatteunderlag kommer att inträffa. För att kompensera kommunerna härför skall statsbidrag utgå i sådan omfattning att den sammanlagda utdebiteringen till kommun och landsting icke skall behöva höjas med mer än högst en krona. Ortsavdragskommittén har i sitt betänkande framhållit att, då det föreslagna bidra gssysfcemet avser att intill en viss gräns kompensera kommunerna för nedgång i skatteunderlaget, detta medför att minskningen i antalet skattekronor per invånare icke motsvaras av en lika stor nedgång i kommunernas ekonomiska bärkraft. Kommittén har påpekat att det på grund härav torde bli erforderligt att verkställa vissa jämkningar av de skalor efter vilka de speciella statsbidragen med gradering efter skatteunderlaget beräknas. Statsbidragssakkunniga ha efter förnyade överväganden icke funnit en justering f. n. påkallad av den ovan föreslagna bidragsskalan. Frågan om en jämkning av skalan med anledning av ortsavdragsreformen synes statsbidragssakkunniga böra upptagas till prövning först sedan reformens verkningar slagit igenom i praktiken. Med hänsyn härtill ha statsbidragssakkunniga även övervägt att nu icke föreslå en omläggning av statsbidragssystemet för pensionärshem. Då emellertid en omläggning nu skulle underlätta en ändring av systemet framdeles ha statsbidragssakkunniga icke velat underlåta att i förevarande sammanhang framlägga förslag härom.

VI. Ålderdomshemmens standard

JZinligt utredningsdirektiven ha de sakkunniga att pröva, huruvida all manna föreskrifter utöver dem som angivits i propositionen nr 243/1947 om ålderdomshemmen, böra meddelas rörande ålderdomshemmens standard. De i propositionen angivna kraven avse dels standarden allmänt sett och dels hemmens utrustning med enkelrum samt hemmens storlek. I fråga om ålderdomshemmens allmänna standard uttalade föredragande departementschefen, att fordringarna på ålderdomshemmen ej borde sättas lägre än de som i allmänhet anses böra gälla beträffande en god vård på inrättning, som drives av det allmänna. Man borde i möjligaste mån sträva efter att undvika anstaltsprägeln och i stället få fram en trivsam hemmiljö. Beträffande hemmens utrustning med enkelrum anslöt sig departementschefen till socialvårdskommitténs uppfattning, att pensionär, som så önskade, i regel skulle kunna erhålla eget rum. Den av kommittén föreslagna bestäm melsen att antalet enkelrum med hänsyn härtill skulle utgöra minst hälften av hela platsantalet biträddes därför i princip. Med anledning av att i några yttranden påpekats, att behovet av enkelrum i vissa landsdelar icke vore så stort som socialvårdskommittén räknat med, ansåg departementschefen en uppmjukning böra ske, såtillvida att föreskrift meddelades om att minst hälften av platsantalet borde vara förlagt till enkelrum. Det borde ankomma på myndighet, som hade att granska ritningar till ålderdomshem, att i varje särskilt fall pröva i vad mån undantag borde göras från huvudregeln. Enligt departementschefens mening borde självfallet, vid förläggandet av ett -större antal platser än hälften till enkelrum, statsbidrag utgå även till kostnaderna härför. Vad angår hemmens storlek delade departementschefen socialvårdskom mittens uppfattning, att hemmen ej borde vara för små med hänsyn till de olägenheter ur driftsynpunkt, söm detta förde med sig. Den av kommittén förordade minimistorleken, 20 å 25 platser, ansåg departementschefen i regel böra upprätthållas. Med ledning av erfarenheter rörande platsbehovet i de kommuner, som redan vid tiden för propositionens färdigställande i början av år 1947 anordnat hem med i stort sett den standard som föreslagits i propositionen, torde man enligt departementschefen kunna räkna med ett

33 genomsnittligt platsbehov på ålderdomshem av omkring tio platser perettusen invånare. Sedan den nya kommunindelningen genomförts, syntes därför förutsättningar komma att föreligga för det övervägande antalet kommuner att anordna eget ålderdomshem av önskvärd storlek. I sammanhang härmed ansåg sig departementschefen böra framhålla, att de anförda synpunkterna på ålderdomshemmens storlek och antalet enkelrum tills vidare endast borde avse hem, för vars uppförande eller om- eller tillbyggnad statsbidrag vore avsett att utgå. Befintliga hem, som ej fyllde de angivna fordringarna, borde under förutsättning att de i övrigt motsvarade skäliga anspråk på ett gott hem ej slopas omedelbart enbart på grund av sin ringa storlek. Även om dessa mindre hem undan för undan borde ersättas med större och mera moderna, torde, framhöll departementschefen vidare, med hänsyn till läget på byggnadsmarknaden ej nu kunna uppställas någon viss tidsfrist or det fortsatta utnyttjandet av dessa äldre hem. Slutligen uttalade departementschefen att hinder icke borde möta att i en kommun uppföra mer än ett iilderdomshem, där detta kunde anses önskvärt och lämpligt med hänsyn till kommunens invånarantal och ytvidd. I utredningsdirektiven för statsbidragssakkunniga erinras om att 1945 ars vardhemssakkumiiga år 1947 avgivit förslag rörande utformning av ålderdomshem m. m. (SOU 1947: 74), vilket förslag är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Enligt direktiven för det uppdrag, som lämnats vårdhemssakkunniga, hade dessa att med ledning av civila byggnadsutredningens den 15 tebruari 194o avgivna betänkande och de däröver avgivna remissyttrandena ompröva frågan om utformningen av ålderdomshem m. m. Civila byggnadsutredningens uppdrag avsåg att med hänsyn till det av kriget och dess konsekvenser försämrade ekonomiska läget söka åstadkomma förenklingar och besparingar i den offentliga byggnadsverksamheten. I sådant syfte hade utredningen bl. a. föreslagit, att fordringar skulle uppställas, vilka utformades såsom maximiföreskrifter, d. v. s. en övre gräns skulle fixeras för bl. a. ålderdomshemsbyggnadens standard. Förslag till dylika författningsbestämmelser utarbetades, innehållande dels en allmän regel, att byggnad icke finge givas större omfattning eller mera kostnadskrävande utförande än som med hänsyn till ändamålet kunde anses strängt erforderligt, och dels specificerade föreskrifter om hemmens platsantal, vårdoch behandlingsutrymmen samt beläggning, korridorutrymmen, övriga lokalers antal och storlek m. m., ävensom byggnadsplats och utförande. Förslaget att i författningsväg fastslå vissa tvingande maximiföreskrifter mötte stark kritik och avstyrktes genomgående av remissinstanserna. Vårdhemssalclcunniga ansågo sig icke kunna förorda maximiprincipen. Den kritik som enstämmigt framförts mot denna syntes dem bärande. Den starkaste invändningen mot maximiprincipen var enligt de sakkunniga, att den icke stimulerade huvudmän och arkitekter att följa med utvecklingen och göra framsteg i planläggningsarbetet. Ej heller ansågo de sakkunniga en kombination av maximi- och minimiprinciper lämplig. Större skäl talade då 3 - 9 1 8 50

34 enligt de sakkunnigas mening för att stanna vid den hittills tillämpade minimiprineipen. Även denna hade emellertid enligt de sakkunniga sina påtagliga svagheter, då den endast gåve regler för utformningen av vissa fundamentala element för tryggande av en god vård men i övrigt lämnade öppet, hur anstalten i andra delar lämpligen kunde och borde utformas. På anförda grunder ansågo vårdhemssakkunniga, att bindande normer, utarbetade efter den ena eller andra av dessa principer, icke lämpligen borde komma i fråga. Yad som i första hand enligt nämnda sakkunnigas mening behövdes var, att såväl huvudmän och arkitekter som centrala myndigheter lämnades vägledning för utformningen av hithörande byggnader. De sakkunniga så go därför som sin uppgift att utarbeta råd och anvisningar till ledning vid planläggning och utförande av byggnader för ålderdomshem m. ni. Huru hithörande byggnader lämpligen kunde utformas i anslutning till dessa råd och anvisningar exemplifierades därjämte i ett antal ritningar. I direktiven för statsbidragssakkunnigas utredning erinras vidare om att socialstyrelsen enligt lämnat bemyndigande utlyst en arkitekt pristävlan angående ålderdomshem. I socialstyrelsens program den 15 december 1948 för tävlingen framhölls bl. a. att tävlingen avsåg att ge riktlinjer för ett förverkligande — i fråga om byggnaderna — av den ålderdomshemsreform, varom riksdagen 1947 fattat principbeslut. Att få fram hemkaraktär hos ålderdomshemmen var enligt programmet ett huvuds}rfte med pristävlingen. Vidare framhölls att stort avseende borde fästas vid en planlösning, som gåve möjligheter för en ändamålsenlig skötsel av ålderdomshemmet utan åsidosättande av kraven på trevnad. Resultatet av tävlingen förelåg den 12 november 1949. Med hänsyn till dess betydelse för belysning av frågan om standardkrav på ålderdomshemsbyggnader ha statsbidragssakkunniga tagit del av prisnämndens utlåtande över tävlingsförslagen. Tävlingen avsåg förslag till ålderdomshem i två storleksklasser för respektive ca 30 och 80 åldringar. Vid tävlingstidens slut hade 66 förslag avgivits, varav 43 avseende det mindre hemmet och 23 det större. I utlåtandet betonas tävlingens karaktär av idétävling utan avseende på någon särskild tomt. Det låg i idétävlingens natur, att icke ens de förslag, som erhållit belöningar, kunde utan vidare bearbetning läggas till grund för lösandet av en aktuell byggnadsfråga. Förslagen finge endast betraktas såsom utvecklingsbara principlösningar enligt de uppgifter och anvisningar, som lämnats i tävlingsprogrammet. I utlåtandet märkas vidare bl. a. följande allmänna synpunkter på byggnadsfrågan. En större utbredning i plan av en anläggning medför ofta högre byggnadskostnader. Därtill kommer att ett så planlagt hem ur driftsynpunkt blir ofördelaktigt, bl. a. personalkrävande. Det har sålunda visat sig att det större hemmet svårligen kan anordnas i ett plan, medan vid det mindre en sådan lösning är godtagbar om planen göres tillräckligt koncentrerad. Jämsides med driftsynpunkterna måste beaktas att det vid en utbredning i ett

35 plan är svårt ätt undvika långa korridorer och därmed en viss anstaltskaraktär, som i varje fall invändigt blir lätt märkbar. Ehuru en utbildning med enkelkorridor ofta ger möjligheter till skapandet av trevnadsvärden är en dylik anordning i och för sig ej alltid liktydig med att anstaltskaraktären undvikes. En orientering av bostadsrummen för åldringar i öster och väster gör det möjligt a t t utforma byggnaden med mittkorridor, vilket i sin tur kan bidraga till en mera ekonomisk lösning. Utan särskilda åtgärder för omväxling och god belysning i korridorerna i en sådan byggnad, visar sig emellertid anordningen alltför ofta medföra en karaktär av anstalt, som icke är önskvärd. Det framgår av tävlingsresultatet — och prisnämnden har velat särskilt understryka vikten därav — a t t uppmärksamhet bör ägnas frågan om skapandet av sådan omväxling i korridorer och andra förbindelseleder, som motverkar enformighet. I det mindre hemmet h a härvidlag flera förslag visat lösningar där en naturlig och enkel disposition k u n n a t förenas med en dylik omväxling och där en tillräcklig koncentration k u n n a t erhållas även med ljusa och trivsamma förbindelseleder. Prisnämnden har funnit, att det med de förutsättningar, som givits i programmet synes föreligga betydande svårigheter a t t åstadkomma en lösning, som äger tillräckliga trevnadsvärden och samtidigt innebär en logisk och ur driftsynpunkt fördelaktig disposition av hela anläggningen. Ur dessa synpunkter förefaller det som om det angivna platsantalet, 80, för det större hemmet är i största laget. I fråga om bostadsrummen för åldringar ha de tävlande endast i ett fåtal fall lyckats åstadkomma särskilda trevnadsvärden. De smala rumsformer, som i allmänhet valts, ge knappast heller möjlighet härtill. En mer kvadratisk golvyta ger större frihet och möjliggör en önskvärd omväxling vid möbleringen. Garderob och tvättställ etc. böra placeras så att de icke störa i rummet eller onödigtvis binda möbleringen. I tävlingsförslagen ha de ofta placerats i en mindre sluss mellan rum och korridor. Detta ger mer hela väggar och visst värde kan ligga i att få tvättstället avskilt placerat. Lösningen har dock ofta medfört, att rummens bredd minskats för undvikande av alltför stort förrum, vilken anordning i sin tur medfört svårigheter för möbleringen. Därför synes, åtminstone i enkelrummen, böra övervägas en placering av tvättställen på annat sätt, varpå också exempel visas i en del tävlingsförslag. Personalbostäderna h a i många fall förlagts i friliggande byggnader, vilket kan innebära viss fördel. Personalens berättigade önskan om avskildhet tillgodoses nämligen härmed. Av tävlingsresultatet a t t döma synes ett anordnande av bostäderna inne i byggnaden ofta försvåra planlösningen av hemmet i övrigt. När bostäderna anordnats på sistnämnda s ä t t böra de alltid ha separata ingångar och invändig förbindelse med hemmet bör undvikas, såvida den icke kan anslutas till huvudentré eller annat neutralt utrymme. Slutligen har prisnämnden framhållit att frågan om anordningar för brandskydd och utrymning i händelse av eldsvåda bör ägnas särskild uppmärksamhet. M e d b e a k t a n d e av s å l u n d a r e d o v i s a d e u t r e d n i n g a r och s t å n d p u n k t e r i fråga om s t a n d a r d k r a v p å å l d e r d o m s h e m s b y g g n a d e r h a s t a t s b i d r a g s s a k k u n n i g a efter y t t e r l i g a r e ö v e r v ä g a n d e n k o m m i t till följande s l u t s a t s e r och förslag. Till en början h a de s a k k u n n i g a u t g å t t ifrån vad som av s t a t s m a k t e r n a a n t a g i t s såsom a l l m ä n t s t a n d a r d k r a v på å l d e r d o m s h e m , n ä m l i g e n a t t fordringarna, p å å l d e r d o m s h e m m e n ej b ö r a s ä t t a s lägre än de s o m i a l l m ä n h e t a n s e s b ö r a gälla i fråga om god vård p å i n r ä t t n i n g , som d r i v e s av d e t allm ä n n a samt v i d a r e a t t m a n b ö r i möjligaste m å n sträva efter a t t u n d v i k a a n s t a l t s p r ä g e l n och i stället få fram en t r i v s a m hemmiljö. D e t t a u t t a l a n d e

36 får bl. a. anses innebära, att ålderdomshemmens standard i fråga om anordningar för bekvämlighet, hygien etc. icke bör vara lägre än pensionärshemmens standard. I jämförelse med pensionärshemmen, som äro bostadshus för pensionärer som kunna sköta sig själva, måste ålderdomshemmen vara anordnade och utrustade på sådant sätt, att de kunna fylla uppgiften att tjäna såsom »kommunala inackorderingshem för åldringar och invalider, som äro i behov av omvårdnad och tillsyn». Under utredningsarbetets gång har även framförts tanken på en annan benämning än ålderdomshem. Emellertid har frågan härom icke ansetts ingå i de sakkunnigas uppdrag. Såsom förutsättning för statsbidrag bör alltså helt allmänt gälla, att byggnaderna i olika avseenden äro så anordnade och inredda, att de väl fylla sitt ändamål. Frågan är då närmast huru dylika krav böra utformas och huru detaljerade och bindande de böra vara. I princip äro de sakkunniga av den meningen att bindande krav böra uppställas endast i vissa begränsade avseenden, som äro avgörande för byggnadens karaktär, men att i övrigt lämpliga anvisningar av den granskande myn digheten böra utfärdas rörande byggnadens utrustning med exempelvis sanitära anordningar och gemensamhetsutrymmen. Till motivering för denna ståndpunkt vilja de sakkunniga erinra om att det i fortsättningen liksom hittills skall ankomma på primärkommunerna att anordna ålderdomshem. Att ålderdomshemmet sålunda är en angelägenhet för den kommunala självstyrelsen innebär bl. a., att de initiativ och det planeringsarbete, som ålderdomshemsreformens genomförande kräver, liksom ansvaret för att ålderdomshemmet rätt fyller sin uppgift, i första hand vilar på kommunens organ. Härtill kominer att de olika orterna i vårt land äro mer eller mindre skiljaktiga i fråga om klimat, befolkningsstruktur, boendevanor, byggnadssätt och ekonomiska förutsättningar. Allmängiltiga tvingande normer skulle under dessa förhållanden, i högre grad ju mer detaljerade de voro, försvåra lokala initiativ och överhuvudtaget otillbörligt begränsa den kommunala självstyrelsen samt lämna de lokala behoven och skiljaktigheterna utan nödigt beaktande. Att märka är vidare att utvecklingen i fråga om planerandet av ålderdoms hemsbyggnader f. n. går mycket raskt framåt. För framtiden har man också att räkna med framsteg i fråga om arkitektur och byggnadsteknik. E t t fast läggande av byggnadernas planering genom detaljerade normer skulle, liksom tidigare kunnat iakttagas i fråga om typritningar, leda till att nya uppslag och idéer ginge ålderdomshemmen förbi och skulle sålunda verka hämmande på den framtida utvecklingen. Stor vikt måste enligt de sakkunnigas mening tillmätas den rådgivningsoch upplysningsverksamhet i hithörande byggnadsfrågor, som — enligt vad som framgår närmare av följande kapitel — förutsattes ankomma på socialstyrelsen. Genom en dylik rådgivningsverksamhet kommer byggnadskommunen i själva verket att på ett tidigt stadium få förutsättningarna för den mest

37 ändamålsenliga utformningen av ett ålderclomshemsbygge prövade. Detta förfaringssätt minskar behovet av fastställda detaljerade normer. Utifrån nu anförda synpunkter föreslå de sakkunniga, att standardkraven pä ålderdomshemsbyggnader skola begränsas till följande. Enligt riksdagens principbeslut om ålderdomshemsreformen bör en minimistorlek av 20—25 platser i regel upprätthållas. Ett mindre platsantal än 20 torde föra med sig olägenheter bl. a. i ifråga om personalkostnader. Vidare medger icke gärna planlösningen av byggnaden för ett sådant litet hem att tillräckligt stora och trivsamma personalbostäder och gemensamhetsutrymmen kunna anordnas inom en rimlig kostnadsram. Å andra sidan bör man söka undvika att centralisera platserna i en kommun till ett ålderdomshem, i fall att hemmet därigenom skulle få en storleksordning, som medför en alltför utpräglad anstaltskaraktär hos hemmet. Enligt vad de sakkunniga inhämtat av socialstyrelsen har erfarenheten givit vid handen — och det har också bestyrkts av resultatet av den i det föregående berörda arkitektpristävlingen — att betydande svårigheter föreligga för att bygga ett ålderdomshem med ett större platsantal på ett sätt, som ger tillräckliga trevnadsvärden och samtidigt innebär en ur driftsynpunkt fördelaktig disposition av hela anläggningen. De sakkunniga vilja därför rekommendera att ålderdomshem i regel icke planeras för mera än 70—75 platser. Önskvärt är vidare att ålderdomshemmen förläggas så nära vanlig bebyggelse som möjligt. Avsides och isolerad förläggning av ålderdomshem måste undvikas. Ej heller böra ålderdomshem och pensionärshem uppföras i omedelbar närhet av varandra utan särskilda skäl. I fråga om ålderdomshemmens utrustning med enkelrum anslöt sig riksdagen till departementschefens uttalande i propositionen nr 243/1947, att minst hälften av platsantalet bör vara förlagt till enkelrum samt att vid förläggandet av ett större antal platser till enkelrum statsbidrag bör utgå till kostnaderna härför. Den centrala punkten i riksdagens principbeslut om ålderdomshemsrelormen är, att ålderdomshemmen böra få karaktären av kommunala inackorderingshem för normalt åldrande personer. Hemmen skola befrias från fatngvårdskaraktär och man skall sträva efter att få fram trivsamma hemmiljöer. Pensionär, som så önskar, skall om möjligt kunna erhålla eget rum. Enligt vad statsbidragssakkunniga inhämtat av socialstyrelsen har det av statsmakterna uppställda kravet i fråga om antalet enkelrum allmänt iakttagits vid nybyggnader under de senaste åren. För ålderdomshemmens karaktär av inackorderingshem äro enkelrummen av dominerande värde och avsteg från den angivna huvudregeln synes därför endast undantagsvis böra medgivas. Övriga rum böra enligt de sakkunnigas mening anordnas som dubbelrum, vilket även överensstämmer med praxis under senare år. I de större hemmen, d. v. s. med mer än 40 platser, kan det dock vara arbetssparande att sammanföra ett lämpligt antal platser till en grupp för att utnyttjas som sjuk-

38 avdelning vid tillfälliga och lindrigare sjukdomsfall eller för vård av pensionärer, som av ålderdomssvaghet äro sängliggande. Beträffande pensionärsrummens storlek har socialstyrelsen vid den gransk ning av kommunernas byggnadsförslag, som styrelsen nu utför, följt byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan. I gällande anvisningar (godkända av Kungl. Maj:t den 3 februari 1950) säges om rum av här avsedd karaktär följande. För enkelrum i anläggning som står under betryggande tillsyn må byggnadsnämnden medgiva undantag från bestämmelserna i 61 § 2 mom. första och andra stycket. Som villkor för sådant medgivande skall gälla att rummet är avsett för endast en person samt ej försett med kök eller kokvrå, att gemensamt kök, matrum, dagrum och andra erforderliga gemensamma utrymmen finnas inom anläggningen samt att till rummet hör särskilt utrymme för förvaring av ytterkläder och för tvättställ. Rummets golvyta må icke understiga 10 m2. Enligt socialstyrelsens erfarenhet har det visat sig önskvärt att golvytan i enkelrummen ökas till 11 m2 för att möjliggöra bättre variationer i rummets form och möblerbarhet. Vad dubbelrummen beträffar finnas icke några motsvarande bestämmelser som för enkelrummen utan socialstyrelsen har tillrått en möblerbar golvyta av omkring 15 m s . I programmet för socialstyrelsens arkitekttävling föreskrevs även att rummen skulle ha en möblerbar golvyta av omkring 11 respektive 15 m2. De i programmet angivna kraven i fråga om golvyta synas statsbidragssakkunniga i regel böra gälla även som villkor för statsbidrag. I fråga om pensionärsrummens utrustning har, enligt vad de sakkunniga inhämtat av socialstyrelsen, praxis vid nybyggnader under de senaste åren stadgats vid anordnande av tvättställ och garderob i varje rum. Föreskrifterna i socialstyrelsens pristävling ha också upptagit krav därpå. Enighet torde numera också allmänt råda om att det är lämpligt och värdefullt att varje pensionärsrum utrustas med dylika anordningar. Från socialstyrelsen har framhållits att önskemål vidare gjort sig hörda från några kommuners sida om utrustning av pensionärsrummen även med w. c. och kokplattor. Socialstyrelsen har avrått från att varje rum utrustas med dylika anordningar. I likhet med socialstyrelsen förorda de sakkunniga att gemensamma toalettrum, skilda för män och kvinnor, anordnas för de pensionärer som bo i enkelrum. För pensionärer, som bo i dubbelrum, böra emellertid enligt de sakkunnigas mening toalettrum kunna anordnas i anslutning till varje rum. Beträffande kokplattor i rummen anse de sakkunniga att en dylik anordning bl. a. med hänsyn till eldfara och risk för olycksfall icke bör uppmuntras med statsbidrag utan att pensionärernas önskemål om egna kokmöjligheter böra tillgodoses i ett särskilt kaffekök gemensamt för flera pensionärer. Utöver förut nämnda utrymmen bör ålderdomshemmet innehålla matsal för pensionärer, matsal för personal, dagrum, samlingssal (lämpligen anordnad genom kombinering av en matsal och ett intilliggande dagrum), syssel-

159 sättnings- eller hobbylokaler, badrum, skölj- och städrum, förrådslokaler, köksavdelning med tillhörande utrymmen, rum för expedition, användbart även för läkare och nattvakt, entréutrymmen, lokaler för förvaring av pensionärernas tillhörigheter, balkonger, svepningsrum samt nödiga källarutrymmen. Några normer för storleken av dylika utrymmen synas dock icke erforderliga. Vid ombyggnad av bestående ålderdomshem liksom beträffande ålderdomshemsbyggen, som påbörjats efter den 1 juli 1946 men före den dag statsbidragsbestämmelserna träda i kraft, synes standardfrågan böra bedömas efter förutsättningarna i varje särskilt fall.

VII.

Handläggningsförfarandet

Ärendenas

m. m.

handläggning.

1 gällande fattigvårdslag, 34 §, stadgas, att för uppförande av ålderdomshem skall uppgöras plan, vilken underställes länsstyrelsen, som prövar huruvida anstalten är så inrättad, att den uppfyller det ändamål, som enligt lagen därmed avses. Denna prövning tillgår numera i praktiken så, att länsstyrelsen efter inhämtande av yttrande från socialstyrelsen fastställer plan till ny-, omeller tillbyggnad av ålderdomshem. I ett till betänkandet angående ålderdomshem m. m. fogat förslag till lag om ålderdomshem föreslog socialvårdskommittén att, innan ålderdomshem uppfördes, Konungen eller där Konungen så bestämt, socialstyrelsen skulle ha godkänt såväl den för hemmet avsedda tomten som ritningar för den bygg nad, vari hemmet skulle inrymmas. I flera remissyttranden ansågs detta förslag innebära en onödig centralisering av handläggningen av ifrågavarande ärenden. Den nu rådande ordningen ansågs i några yttranden böra bibehållas. Socialstyrelsen anförde för sin del, att förslaget innebar ett lagfästande av en praxis, som utvecklats i fria former för kontakten mellan kommunerna och styrelsen. Det var praktiskt taget regel, att fattigvårdsstyrelser direkt eller genom förmedling av fattigvårdskonsulenterna påkallade upplysningar, samråd och biträde av socialstyrelsen vid planering av ändringar eller nybyggnad av ålderdomshem. Vid behandlingen av frågan i propositionen nr 243/1947 angående ålderdomshemmen uttalade föredragande departementschefen, att han för sin del ansåg att man borde sträva efter att i möjligaste mån lägga statens gransknings- och beslutanderätt i här avsedda ärenden liksom överhuvud i sociala ärenden axlokal natur hos länsstyrelserna. E n förutsättning för att detta skulle kunna ske var emellertid att länsstyrelserna hade tillgång till kvalificerade tjänstemän med särskild kompetens för handläggning av olika sociala frågor. Departementschefen framhöll att detta som regel icke torde vara fallet för närvarande. Med den fortgående snabba utbyggnaden av socialvården hade bristen i detta hänseende gjort sig alltmera kännbar. Bl. a. hade de centrala ämbetsverk, som voro tillsyningsmyndigheter för de särskilda sociala verksamhetsgrenarna, kommit att belastas med detaljfrågor, som med fördel borde kunna handläggas av det lokala länsorganet. Departementschefen erinrade om att socialstyrelsen i utlåtande över befolkningsutredningens betänkande om befolkningspolitikens organisation framhållit, att länsstyrelsernas organisation ur socialvårdssyn-

41 punkt framstod som mindre ändamålsenlig samt att man borde eftersträva en organisation med byråindelning, varvid en särskild byrå för socialvården i vidsträckt bemärkelse borde komma till stånd. I anslutning härtill framhöll departementschefen, att vid den översyn av länsstyrelsernas nuvarande organisation, vilken f. n. verkställes av 1948 års länsstyrelseutredning, särskilt beaktande borde skänkas organisationens utformning ur socialvårdssynpunkt. Den nuvarande ordningen för handläggning av ärenden rörande godkännande av ålderdomshemsbyggnader syntes departementschefen böra tills vidare bibehållas. Enligt vad statsbidragssakkunniga erfarit torde länsstyrelseutredningen vid framläggandet av sina förslag, vilket beräknas ske inom kort, komma att förorda en organisation innefattande bl. a, en särskild byrå för socialvårdsärenden. Vid ett genomförande av en sådan organisation skulle länsstyrelserna otvivelaktigt bli bättre rustade än f. n. att handlägga frågor rörande ålderdomshemsbyggnader. Då förslag vidare kan väntas från länsstyrelseutredningen om knytande till länsstyrelserna av de nuvarande länsbostadsnämnderna skulle även de utrednings- och granskningsarbeten av teknisk och ekonomisk art, vilka bli en direkt följd av det föreslagna statsbidragssystemet, kunna ombesörjas av länsstyrelserna. Statens gransknings- och beslutanderätt i ärenden angående statsbidrag till anordnande av ålderdomshem skulle härigenom kunna läggas hos länsstyrelserna. I likhet med vad departementschefen givit uttryck åt i propositionen angående ålderdomshemmen anse statsbidragssakkunniga att man bör eftersträva en sådan decentraliserad ordning för statsbidragsärendenas handläggning. Intill dess länsstyrelserna erhållit tillräckliga möjligheter härför torde det emellertid bli nödvändigt att välja en annan ordning för handläggningsförfarandet. Sfcatsbidragssakkunniga ha sålunda till en början ansett att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att meddela beslut om statsbidrag. Detta medför att även förslag beträffande tomt och byggnadsritningar måste fastställas av Knngl. Maj: t i istället för såsom nu av länsstyrelserna. Även om den prövning ;,v byggnadsförslag, som nu sker hos länsstyrelserna, på grund av deras bristande resurser är av huvudsakligen formell karaktär, skulle ett handläggningsförfarande, genom vilket länsstyrelserna skulle uteslutas från deltagande, vara betänkligt ur synpunkten av att länsstyrelsernas centrala ställning i länen icke bör försvagas. Vissa fördelar äro även förbundna med länsstyrelsernas medverkan. Inhämtandet av för bidragsprövningen nödvändiga uppgifter bl. a. i tomt- och byggnadsplanefrågor skulle härigenom kunna underlättas. Ehuru skitsbidragssakkunniga vid utredningsarbetet sökt eftersträva ett så enkelt och okomplicerat administrativt förfarande som möjligt, ha de sakkunniga med hänsyn till att bidragsgivningen framdeles kan komma att läggas på länsstyrelserna, funnit sig böra iförorda, att länsstyrelsernas medverkan bibehålles i den formen, att de skola yttra sig i ärenden angående ansökningar om statsbidrag.

42 Beträffande ärendenas förberedande handläggning under Kungl. Maj:t föreslå statsbidragssakkunniga att den praxis, som utvecklats i fria former mellan kommunerna och socialstyrelsen stadfästes. Socialstyrelsens nuvarande rådgivnings- och granskningsverksamhet beträffande byggnadernas utformningur standardsynpunkt och med hänsyn till deras ändamål bör sålunda bibehållas. Emellertid ha statsbidragssakkunniga icke ansett sig kunna förorda att jämväl den nödvändiga tekniska och ekonomiska granskningen av byggnadsförslagen lägges hos socialstyrelsen. Ehuru en sådan ordning skulle vara önskvärd av administrativa skäl, skulle detta medföra en utvidgning av socialstyrelsens personalorganisation med såväl arkitekter som ingenjörer. Det må erinras om att motsvarande granskning beträffande byggnadsförslag till pensionärshem åvilar bostadsstyrelsen, där det redan nu finns en samlad och erfaren expertis för dessa uppgifter. En utbyggnad med tillhörande expertis hos socialstyrelsen skulle alltså innebära en dubbelorganisation. Enligt vad statsbidragssaikkunniga inhämtat torde ett förläggande av ifrågavarande granskningsuppgilter till antingen socialstyrelsen eller bostadsstyrelsen än dock för såväl den ena som den andra myndighetens del kräva en mindre ökning av personalen. Statsbidragssakkunniga föreslå att den tekniska och ekonomiska granskningen av byggnadsförslagen förlägges till bostadsstyrelsen. Detta förslag förutsätter givetvis -samråd mellan socialstyrelsen och bostadsstyrelsen. I formellt avseende torde denna fråga kunna lösas så, att socialstyrelsen inhämtar bostadsstyrelsens yttrande i tekniskt och ekonomiskt avseende över kommunernas ansökningar. Gången i handläggningsförfarandet skulle enligt statsbidragssakkunnigas förslag då bli den, att ansökningar om statsbidrag, åtföljda av ritningsförslag, arbetsbeskrivning och kostnadsberäkning, ingivas till länsstyrelsen, som med yttrande vidarebefordrar dem till socialstyrelsen. Efter inhämtande av yttran den från bostadsstyrelsen överlämnar socialstyrelsen ansökningarna till Kungl. Maj:t med eget yttrande. För att underlätta handläggningen av bidragsärendena samt åstadkomma ett så snabbt förfarande som möjligt böra kommunerna liksom nu är fallet beträffande byggnadsförslag till skollokaler och pensionärshem erhålla möjlighet till förhandsgranskning av ritningsförslag genom socialstyrelsens och bostadsstyrelsens försorg. Det torde kunna överlåtas åt socialstyrelsen att i samråd med bostadsstyrelsen närmare fastställa ordningen härför. Statsbidragens utbetalande. Statsbidragssakkunniga ha övervägt att föreslå samma utbetalningsordning som nu gäller för statsbidragen till anordnande av pensionärshem. I gällande statsbidragsförfattning stadgas att statsbidrag ej må utbetalas förrän hemmet blivit avsynat och godkänt samt det belopp med vilket statsbidrag skall utgå blivit slutligt fastställt. Enahanda bestämmelser gälla för utbetalning av statsbidrag till uppförande och inrättande av barnhem.

43 I fråga om utbetalandet av statsbidragen till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet gäller en annan ordning. Enligt denna utbetalas halva statsbidraget vid byggnadsarbetets påbörjande och en fjärdedel då byggnaden är under tak. Avser byggnadsföretaget huvudsakligen ombyggnad eller mera omfattande ändrings- och reparationsarbeten må dock tre fjärdedelar av statsbidraget lyftas redan vid igångsättandet. Den återstående fjärdedelen utbetalas, sedan arbetena blivit avsynade och godkända samt bidragsbeloppet blivit slutligt fastställt. Någon ändring i utbetalningsreglerna för statsbidragen till pensionärshemmen har såvitt statsbidragssakkunniga erfarit icke tidigare påyrkats. När det gäller kommunernas utgifter för anordnande av ett ålderdomshem torde dessa komma att icke oväsentligt överstiga kostnaderna för byggandet av ett pensionärshem av motsvarande storleksordning. Eventuella svårigheter att finansiera byggnadsföretagen bli följaktligen större i det förra fallet. Med hänsyn härtill ha statsbidragssakkunniga icke velat underlåta att hålla möjligheten Öppen för kommunerna att erhålla lättnad i finansieringsfrågan. I kungörelseutkastet har därför intagits i huvudsak samma bestämmelser som gälla för utbetalning av statsbidrag till skolbyggnader. I syfte att åstadkomma likformiga statsbidragsregler för ålderdomshem och pensionärshem ha bestämmelserna om utbetalning av statsbidrag till de senare hemmen omformulerats i enlighet härmed. Kostnadsberäkningar. I propositionen nr 243/1947 framhöll föredragande departementschefen, att inom socialstyrelsen verkställts en preliminär överslagsberäkning av behovet av ålderdomshem. Denna beräkning hade givit vid handen, att byggnadsarbeten för tillhopa lägst omkring 200 miljoner kronor och högst 400 miljoner kronor borde komma till utförande. Enligt av statsbidragssakkunnigas expert, byråchefen A. Berggren, verkställda beräkningar, för vilka närmare redogöres i en som bilaga till betänkandet intagen promemoria, torde för ålderdomshemsreiformens genomförande kräves en nyproduktion av 20 000 platser för platsökning och 9 700 platser som ersättning för utdömbara och olämpliga platser, eller sålunda tillhopa 29 700 platser. Efter en antagen kostnad av 14 000 kronor per plats skulle en investering av omkring 415 miljoner kronor erfordras. Medräknades även kostnader för ombyggnad och reparationer m. m. av befintliga ålderdomshem, skulle det totala investeringsbehovet i. n. kunna uppskattas till omkring 430 miljoner kronor. Att nu närmare angiva de totala konsekvenserna för statsverket av den beslutade reformen torde icke vara möjligt. Ej heller torde det vara möjligt att närmare angiva den tidrymd, inom vilken byggnadsarbeten av denna omfattning kunna komma till utförande, då detta väsentligen måste bli beroende av den allmänna ekonomiska utvecklingen.

44 Med utgångspunkt från att ålderdomshemsrefornien skulle kunna genom föras under en tidrymd av 20 år och under antagande att statsbidragsgivningen skulle kunna börja från ocli med den 1 juli 1951 lia statsbidragssak kunniga gjort vissa beräkningar angående det erforderliga anslagsbehovet för budgetåret 1951/52 och följande budgetår. Till en början må erinras om att enligt 1947 års riksdagsbeslut kommunerna skola erhålla statsbidrag till nybyggnads- samt om- och tillbyggnadsarbeten, som påbörjats efter den 1 juli 194G. Enligt uppgifter, vilka inhämtats från socialstyrelsen, ha efter nämnda datum och under tiden fram till och med maj 1950 påbörjats nybyggnader för 47 ålderdomshem för en upp given kostnad av 29 miljoner kronor. Samtliga nybyggnader beräknas vara färdigställda före utgången av 1951. Motsvarande uppgifter från socialstyrelsen rörande om- och tillbyggnadsarbeten visa för 21 ålderdomshem en kostnad av 3,6 miljoner kronor. Den sammanlagda kostnaden, å vilken stats Indrag i första hand måste beräknas, uppgår sålunda till 32,6 miljoner kronor. Med tillämpning av de i det föregående föreslagna statsbidragsbestäminelscrna skulle summan av statsbidragen bli ca 13,5 miljoner kronor. Från socialstyrelsen har vidare inhämtats att ytterligare byggnadsarbeten avseende 35 ålderdomshem tillstyrkts av styrelsen för en beräknad kostna-ii av omkring 25 miljoner kronor. Dessa byggnadsarbeten väntas komma till utförande under tiden fram till utgången av år 1952. Då emellertid byggnads tillstånd i intet fall meddelats ännu i slutet av maj 1950, är det givetvis vansk ligt att avgöra i vad mån anslagsmedel bör beräknas för sistnämnda kostna der redan under budgetåret 1951/52. Därest samtliga byggnadsföretag skulle komma att igångsättas före utgången av nämnda budgetår torde efter en antagen genomsnittlig bidragsprocent av 40 för utbetalande under samma budgetår av statsbidrag till kostnaderna för dessa byggnadsarbeten behöva beräknas omkring 8 miljoner kronor. Det sammanlagda anslagsbehovet för budgetåret 1951/52 skulle sålunda kunna beräknas till omkring 21,5 miljoner kronor. Det erforderliga anslagsbehovet under följande budgetår inom den förui antagna 20-årsperioden uppskatta de sakkunniga till omkring 8 miljoner kronor per år. Till anordnande av pensionärshem har sedan budgetåret 1948/49 å riksstaten anvisats ett årligt reservationsanslag av 6 miljoner kronor. Under budgetåret dessförinnan utgick anslaget med 12 miljoner kronor. I kaj). 5 i betänkandet har påvisats att en tillämpning av den av statsbidragssakkunniga föreslagna bidragsskalan kominer att medföra en höjning av de nu utgående bidragen till dylika hem. Enligt av statsbidragssakkunniga gjorda beräkningar torde de sakkunnigas förslag vid oförändrad byggnadsverksamhet förutsätta ett årligt anslag av omkring 9 miljoner kronor.

VII.

Frågan om särskilda statsbidragsvillkor för anordnande av ålderdomshem för lappar

X öre 1927, då nu gällande bestämmelser utfärdades, var lapparnas fattigvård inom Norrbottens och Västerbottens län principiellt lagd på kommunerna. Inom Jämtlands län däremot ombesörjdes lappfattigvården av de från kommunerna fristående lappförsamlingarna utan att något stöd därför fanns i lag. Alltsedan 1852, då ett kungligt brev första gången utfärdades i ämnet, har staten i alla tre länen bidragit till kostnaderna för lapparnas fattigvård. I ett i september 1924 avgivet betänkande framlade f. d. landshövdingen Johan Widén såsom tillkallad sakkunnig inom socialdepartementet förslag angående ordnandet av fattigvården bland lapparna. Förslaget gick i korthet ut på att lappfattigvården skulle organiseras enhetligt över hela området och att organisationen i största möjliga mån skulle göras likartad med den allmänna fattigvården. Primärkommunerna skulle följaktligen bli bärare av jämväl ifrågavarande fattigvård ooh sålunda de särskilda lappförsamlingarna upphöra. Slutligen skulle staten bidraga såväl till kostnaderna för fattigvården som till anskaffande av ålderdomshem för lappar. Som skäl for inrättande av särskilda ålderdomshem för lappar angav den sakkunnige främst, att det ur vårdsynpunkt såväl för lappar som för andra nnderstödstagare icke var lämpligt, att de olika befolkningselementen sammanfördes inom samma ålderdomshem. Lapparna krävde för sin trevnad större rörelsefrihet och en mindre preciserad dagordning än som tillämpades vid de vanliga ålderdomshemmen. Överhuvudtaget borde i görligaste mån hänsyn tagas till det levnadssätt, som lapparna voro vana vid före deras inträde å hemmet. De sålunda erforderliga lappålderdomshemmen borde i första hand vara avsedda för den nomadiserande lappbefolkningen men i mån av utrymmen även stå öppna för andra lappar som i levnadssätt och vanor kunde jämställas med de nomadiserande. På grundval av den sakkunniges förslag avläts proposition (nr 108) till 1927 års riksdag. Vid behandlingen i propositionen av frågan om särskilda ålderdomshem för lappar anförde föredragande departementschefen bl. a., att det måste framstå som en viktig uppgift att åstadkomma en ändring beträf rande den ringa tillgången på för lappar lämpade platser i ålderdomshem. Be träffande de vägar, som i sådant syfte borde väljas, kunde däremot tvekan råda.

46 Man torde emellertid kunna utgå ifrån att man bäst tillgodosåg lapparias behov genom anordnandet av särskilda ålderdomshem. Att ålägga kommunerna, vilka enligt lag hade att inrätta ålderdomshem för den allmänna fattiggården, att även bekosta inrättandet av sådana hem särskilt för den lapska fattigvården fann departementschefen icke rimligt. I propositionen framlagda förslag biföllos i huvudsak av riksdagen. Enligt kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 277) angående statsbidrag till fattigvård och barnavård för lappar utgår bl. a. statsbidrag till fattigvårdssamhällen och kommunalförbund för uppförande eller inrättande av särskilda ålderdomshem för lappar, som huvudsakligen ägnat sitt liv åt renskötsel, samt för sådan om- eller tillbyggnad av dylikt hem, som närmast är att likställa med nybyggnad (byggnadsbidrag). Statsbidrag må även utgå för inköp ock inrättande till särskilt ålderdomshem för lappar av redan befintlig, för anna", ändamål disponerad byggnad. Byggnadsbidrag utgår med hela den godkända kostnaden för uppforande, inrättande, om- eller tillbyggnad av ålderdomshemmet eller den del därav, som är avsedd för lappar. Bidrag till inköp och inrättande till särskiH ålderdomshem utgår med hela köpesumman, i vad den kan anses skäligen belöpa å själva byggnaden, samt hela den godkända kostnaden för erforderliga onieller tillbyggnadsarbeten. Sedan bidragsgivningens början har Kungl. Maj:t beviljat byggnadsbidrag till anordnande av sju lappålderdomshem i Västerbottens och Norrbottens län. Av dessa ålderdomshem finnas fyra i följande kommuner i Västerbotten, nämligen i Mala (11 pl.), Sorsele (11 pl.), Tärna (20 pl.) och i Vilhelmina (14 pl.) och de återstående i Arjeplogs (20 pl.), Jokkmokks (10 pl. och i Kiruna (18 pl.) kommuner i Norrbotten. Att märka är, att lappålderdomshemmen i Mala och Tärna kommuner äro gemensamma för lappar och andra. Genom olika beslut under åren 1934—1949 har Kungl. Maj:t på framställ ningar av vederbörande kommuner förklarat hinder ej möta mot att å samtliga nämnda särskilda ålderdomshem tills vidare mottagas även andra vårdbehövande än lappar, i den utsträckning så kan ske utan eftersättande av hemmens egentliga uppgift. Såsom villkor härför har föreskrivits, att kommunen skall för varje å ålderdomshemmet intagen annan person till staten erlägga en årlig särskild avgift, motsvarande ungefär 2,3 % av kostnaden för inrättad vårdplats å ålderdomshemmet. Denna avgift har i intet fall bestämts till högre belopp än 100 kronor. Av de framställningar, vilka legat till grund för Kungl. Maj:ts tillstånd till intagande å lappålderdomshem av jämväl andra personer, framgår att hemmen i regel icke kunnat fullbeläggas med lappar. Det sammanlagda platsantalet å lappålderdomshemmen uppgår till 104 platser. Enligt inhämtade uppgifter funnos den 30 juni 1949 sammanlagt endast 43 lappar och den 25 november 1949 endast 28 lappar inackorderade å hemmen. Behovet av särskilda ålderdomshem för lappar synes sålunda f. n. vara ganska begränsat.

47 För ett närmare bedömande av denna fråga ha statsbidragssakkunniga av socialstyrelsen beretts tillfälle att taga del av handlingarna i ett på styrelsens prövning beroende ärende rörande planering av nytt ålderdomshem för lappar i Jokkmokks kommun. Av handlingarna inhämtas i huvudsak följande. Sedan det gamla lappålderdomshemmet i Jokkmokks kommun förstörts av eld, hade efter överläggningar mellan socialstyrelsen och fattigvårdsstyrelsen i kommunen ett förslag utarbetats till ett särskilt ålderdomshem för lappar med 15 platser i enlighet med de riktlinjer, som angivits i propositionen nr 243/1947 angående ålderdomshemmen. Efter prövning av förslaget hade emellertid socialstyrelsen i samförstånd med kommunen funnit att den ekonomiskt fördelaktigaste lösningen av ålderdomshemsfrågan för kommunens del skulle vara att anordna ett ålderdomshem med förslagsvis 60 platser för kommunens samtliga åldringar, såväl lappar som övriga svenskar. En lösning efter de antydda riktlinjerna förutsatte emellertid enligt socialstyrelsen att vård å ålderdomshem kunde beredas lappar i en särskild, lämpligt anordnad avdelning i ett vanligt ålderdomshem och icke krävde uppförande av särskilt ålderdomshem för lappar. Då olika meningar gjort sig hörda i frågan om det nuvarande och framtida behovet av speciella lappålderdomshem anhöll socialstyrelsen — i syfte att få ett sakkunnigt utlåtande i frågan — i skrivelse den 29 augusti 1949 till länsstyrelsen i Norrbottens län, att länsstyrelsen ville uttala sig huruvida det vore sakligt befogat eller eljest kunde anses särskilt önskvärt att numera planera och uppföra särskilda ålderdomshem för lappar. Länsstyrelsen avgav yttrande i ärendet den 7 september 1949 med bifogande jämväl av yttranden av fattigvårdskonsulenten samt lappfogden i Norrbottens södra distrikt. Lappfogden i södra distriktet anförde efter samråd med övriga lappfogdar i Norrbottens län bl. a. följande. När i början av 1920-talet den nu gällande lagstiftningen om fattigvården blaud lapparna förbereddes rådde inga delade meningar om nödvändigheten av särskilda från de vanliga fattigvårdsanstalterna fristående vårdhem för de lapska åldringarna. Olämpligheten av att intaga lappar på kommunernas vanliga ålderdomshem var allmänt omvittnad. Det framhölls, att lappen vantrivdes i den för honom främmande miljön på en sådan anstalt. Livet där med dess regelbundenhet hade han mycket svårt att finna sig i. Själva sättet för måltidernas anordnande och intagande vore honom främmande och plågsamt. Han behövde frihet att röra sig utanför anstalten, att komma och gå ungefär som han själv behagade. Övriga vårdtagare på anstalten kunde ej heller finna sig väl tillrätta med lappen och hans sätt att vara och sköta sig i det dagliga livet. Ordningen å anstalten i sin helhet blev därför lidande. De då uttalade tankarna voro nog riktiga med hänsyn till den tidens lapska åldringar. De renskötande fjällapparna förde då ännu ett helnomadiserande liv. De bodde vanligen året om i kåtor. De hade föga sinne för huskultur och deras matvanor skilde sig högst väsentligt från den bofasta befolkningens. Vad särskilt Jokkmokks-lapparna beträffar var dessutom förmågan att uttrycka sig på annat språk än lapska ofta mycket bristfällig, vilket givetvis skulle ha lett till besvärligheter och irritation på en vårdanstalt med blandat klientel.

48 Under de tjugofem år, som förflutit sedan lagstiftningen om fattigvården bland lapparna förbereddes, ha emellertid stora förändringar skett i lapparnas livsföring. De äro icke längre samma genuina nomadfolk som blott ett par årtionden tillbaka. De ha nu i stor utsträckning inrättat sig i fasta bostäder. Deras kostb.alhi.ng har fått en mera blandad sammansättning och de ha genom att anlita de moderna, tidsbestämda kommunikationsmedlen fått bättre förståelse för punktligtet och regelbundenhet i fråga om tider. Deras språkliga insikter ha vidgats, så att ytterst få bland dem numera äro oförmögna att tala ettdera av länets huvulspråk, svenskan eller finskan. Någon stor skillnad i livsföring och uppträdande förefinnes, kort sagt, ej längre mellan lappen och lappmarksbon i gemen. I anslutning till det anförda uttalade lappfogden, att vägande skäl ej längre 1'unnos för ett strikt upprätthållande av kravet på helt fristående vårdar.stalter för lapparna. Så länge han tjänstgjort i lappväsendet — sedan 1930 — hade ungefär hälften av klientelen på lappålderdomshemmen i Arjeplog ocL Jokk mokk i brist på lapska vårdsökande bestått av åldringar från den svenska lapp marksbefolkningens krets. Slitningar, osämja eller missbelåtenhet på dessa anstalter med blandat klientel hade icke givits tillkänna från vare sig personalen eller vårdtagarna. Några humanitära skäl torde enligt lappfogden icke längre kunna åberopas som krav på särskilda ålderdomshem för lappar. Eko nomiska och praktiska skäl borde i stället vara utslagsgivande härför. Det var ingen tvekan om att det var billigast och i övrigt mest ändamålsenligt med ett gemensamt hem för lappar och övriga svenskar. Fattigvårdskonsulenten anslöt sig helt till vad lappfogden anfört i sitt yttrande. All konsulentens erfarenhet från såväl Norrbottens som Västerbottens län visade, att några olägenheter ej uppkommit av att lappar och andra vårdbehövande vårdats å samma ålderdomshem. Länsstyrelsen förklarade sig för egen del kunna i allt väsentligt ansluta sig till de anförda synpunkterna. Länsstyrelsen ansåg dock att frågan om lämpligheten av en sammanslagning framdeles av de båda slagen av ålder domshem inom länet borde bedömas från fall till fall och att sålunda lösningen av ålderdomshemsfrågan i Jokkmokk icke borde bliva prejudicerande. Det var nämligen ej säkert, att inom andra områden i länet lappbefolkningen nått den grad av samhörighet med den övriga befolkningen, som syntes vara fallet beträffande trakterna kring Jokkmokk. Den ovan lämnade redogörelsen synes statsbidragssakkunniga bestyrka att något egentligt behov av särskilda ålderdomshem för lappar icke längre kan anses föreligga. Möjligen kan försiktigheten bjuda att, såsom länsstyrelsen framhållit, låta frågan härom bli beroende av en prövning från fall till fall. I propositionen nr 243/1947 angående ålderdomshemmen har fastslagits, att storleken av ett ålderdomshem i regel icke bör understiga 20 å 25 platser. Avgörande härför har varit driftekonomiska synpunkter. Icke något av de nuvarande lappålderdomshemmen har större antal vårdplatser och de Ina utan undantag de senaste åren endast till en ringa del kunnat beläggas med lappar. Med hänsyn såväl härtill som till den fortgående utjämningen av den skillnad i lapparnas och den övriga lappmarksbefolkningens livsföring, som varit be-

49 stämmande för statsbidragen till lappålderdomshemmen, torde man för framtiden sannolikt kunna räkna med ett mindre antal nya vårdplatser i vederbörande kommuner för den nomadiserande lappbefolkningen än som mot svarar det fastställda minimiantalet platser i ett vanligt ålderdomshem. Under sådana omständigheter kunna statsbidragssakkunniga icke finna någon anledning att längre upprätthålla kravet på särskilda ålderdomshem för lappar. Som ovan framhållits finnas redan nu i Mala och Tärna kommuner gemensamma hem för lappar och andra. Det kan vidare tilläggas, att några särskilda ålderdomshem icke ansetts erforderliga för lappbefolkningen i Jämtlands län. De nomadiserande lapparnas behov av större frihet i sin livsföring torde på olika sätt kunna tillgodoses, bl. a. genom att åtminstone i de större ålderdomshemmen anordnas en särskild avdelning för dem. Några betänkligheter ur kommunal-finansiell synpunkt torde icke heller möta mot en sådan lösning av lapparnas ålderdomshemsvård. Visserligen utgår statsbidrag nu med hela den godkända kostnaden för anordnandet av lapp alderdomshem eller den del därav, som är avsedd för lappar, men tillämpningen av det statsbidragssystem för ålderdomshem som föreslagits i det föregående torde för ifrågavarande kommuner medföra, att de kunna påräkna ett förhållandevis stort statsbidrag vid anordnande av nya ålderdomshem. Vad angår de nuvarande särskilda lappålderdomshemmen förutsätta statsbidragssakkunniga, att de såsom hittills i huvudsak skola reserveras för lappar men att i enlighet med den praxis, som utvecklats på området, inackordering å hemmen i mån av tillgång på lediga platser tillätes jämväl för andra personer än lappar. Statsbidragssakkunniga anse dock att frågan om erläggande till staten av särskild avgift för varje sådan annan person bör omprövas. Anledningen till uttagande av dylika avgifter har varit ett uttalande, som gjordes av statsutskottet vid 1935 års riksdag (nr 126 s. 5) vid behandlingen av riksdagens år 1934 församlade revisorers berättelse. Revisorerna hade ifrågasatt, om icke vederbörande fattigvårdssamhälle borde för vård å lappålderdomshem av andra vårdbehövande än lappar få vidkännas en särskild avgift. Utskottet delade revisorernas mening härutinnan samt uttalade att genom att kommunerna medgåves rätt att få använda hemmen i fråga jämväl för dylika vårdtagare bereddes kommunerna en ekonomisk fördel bl. a. därigenom att de icke behövde bekosta vård för dessa understödstagare annorstädes. Det kunde därför enligt utskottets mening icke anses obilligt, att kommunerna i sådana fall erlade någon avgift. Enligt vad statsbidragssakkunniga inhämtat har till statsverket under år 1948 i dylika avgifter inbetalats tillhopa omkring ettusen kronor. Ur statsfinansiella synpunkter torde dessa inkomster icke spela någon större roll. Då det vidare här är fråga om kommuner, vilka sedan gammalt haft en ringa ekonomisk bärkraft i jämförelse med flertalet andra kommuner, föreslå statsbidragssakkunniga att några särskilda avgifter ej längre skola uttagas. 4 —918 50

50 I detta sammanhang må även beröras ett annat problem i anslutning till de sakkunnigas förelag beträffande de nuvarande lappålderdomshemmen. För den händelse ett sådant hem skulle nedläggas i samband med uppförande av ett nytt vanligt ålderdomshem och statsbidrag sökes för det senare hemmet uppkommer frågan huruvida vid bidragsberäkningen en reduktion avkostnaderna för det nya hemmet bör vidtagas med hänsyn till att statsbidrag utgått till den äldre byggnaden. Samma fråga uppkommer jämväl i det fall. då ett lappålderdomshem förstörts eller skadats och i anledning härav ett nytt vanligt ålderdomshem uppförts. I likhet med vad statsbidragssakkunniga givit uttryck åt vid behandlingen av enahanda problem för de allmänna ålderdomshemmens del (s. 25) synes det skäligt att i de fall, då kommunen till följd av förstörelse eller skada upp burit ersättning genom försäkring eller annorledes, kostnaderna för det nya hemmet reduceras härmed. Då ett särskilt lappålderdomshem eljest nedlägges i samband med uppförande av ett nytt ålderdomshem torde frågan om en reduktion av kostnaderna för den nya byggnaden motsvarande värdet av det gamla hemmet böra prövas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Är fråga slutligen om nedläggande av ett lappålderdomshem utan sam band med uppförande av nytt ålderdomshem gäller redan enligt de fastställda villkoren för statsbidrag till lappålderdomshem att kommunen skall återbära uppburet statsbidrag eller så stor del därav, som av Kungl. Maj:t bestämmes.

51 Bilaga

1.

P. M. ANGÅENDE UPPSKATTNING AV BYGGNADSKOSTNADER FÖR ÅLDERDOMSHEM TILL FÖLJD AV RIKSDAGENS BESLUT OM ÅLDERDOMSHEMSVÅRDENS ORDNANDE OCH UTBYGGNAD. Av byråchefen i socialstyrelsen AU

Berggren.

innebörd i fråga om byggnaderna avser såväl platstill; 1. Riksdagsbeslutets gång som standard. a) Vad först platsbehovet beträffar uttalas i propositionen nr 243/1947, a t t man med beaktande bl. a. av den fortgående ökningen av antalet åldringar torde kunna räkna med ett genomsnittligt platsbehov på ålderdomshem av omkring 10 platser per 1 000 invånare. Kommentar: Då ungefär 10 % av en ordinär folkmängd motsvarar andelen personer i åldrarna över 65 år, betyder 10 ålderdomshemsplatser per 1 000 invånare a t t ungefär var tionde person över 65 års ålder kan påräkna plats på ålderdomshem. Att märka är att i platsantalet inräknas icke blott vårdbehövande åldringar utan även invalider, som behöva omvårdnad. Erfarenheten från nya ålderdomshem, som i alla avseenden äro tidsenliga, bestyrker, att beräkningen icke innebär någon överdimensionering. Även kalkyler på basis av erfarenheter från ålderdomshem från tiden före 1940 peka på omkring 10 %e platser i framtiden. Sålunda framkommer detta resultat även på följande väg. Platsantalet på väl utnyttjade gamla ålderdomshem före 1940 beräknades efter 7 °/oo, vari då ingick platser för sjuka. Avdrag för de sjuka med ungefär 1 V* °/oo gav 572 °/oo platser. Om detta platsantal i en given kommun ökas med samma procent, varmed åldersförskjutningen beräknades öka antalet personer över 65 års ålder i kommunen 1940—1970, kommer man, med tillägg av några platser på grund av standardhöjningen, just till ett platsantal, som motsvarar omkring 1 % av folkmängden. Det må dock starkt betonas att det givetvis icke är meningen att platsantalet för varje kommun automatiskt skall fixeras till 10 °/oo av folkmängden vid tiden för planeringen. Man måste i det enskilda fallet ta hänsyn till flera olika faktorer, främst åldersstrukturen i kommunens folkmängd, in- och utflyttningsförhållanden etc. Sålunda verkställer socialstyrelsen i varje särskilt fall i regel åldersprognos för tiden 1940 (45)—1970 och diskuterar även andra faktorer, som kunna inverka på platsbehovet. b) Standarden avser hemmens utrustning med enpersonsrum, rumsytornas storlek, fasta bekvämlighets- och trivselanordningar samt ålderdomshemmens storlek (platsantal). I propositionen uttalas att minst hälften av platsantalet bör vara förlagt till enkelrum. Erfarenheten har givit vid handen a t t enkelrummen böra utgöra ungelär 2/a av platsantalet för a t t var och en som så önskar skall kunna få eget rum. Rumsytan i enkelrum bör helst vara 11 m 2 , minst 10 m 2 , möblerbar yta och i dubbelrum 15 m 2 . Därtill kommer utrymme för garderob och tvättställ. Beträffande trivselanordningar etc. må hänvisas till tävlingsprogrammet för den av socialstyrelsen anordnade idétävlingen för ålderdomshem. Ålderdomshemmens storlek bör av hänsyn till driftskostnaderna etc. i regel icke vara mindre än 20 å 25 platser. Men de böra i regel icke göras större än 70—75 platser till undvikande av anstaltskaraktär.

02 2. Det nuvarande byggnadsbeståndet torde praktiskt taget överensstämma med vad som redovisas i socialvårdskommitténs betänkande I med statistisk undersökning angående kommunernas ålderdomshem år 1938 (SOU 1940: 22). E t t mindre antal ålderdomshem har tillkommit i ersättning för äldre. Vidare har platsantalet reducerats till följd av socialstyrelsens fortgående rekommendationer till kommunerna att minska den på de flesta hem för täta beläggningen i rummen. Med bortseende till en början från städerna Stockholm, Göteborg och Malmö må följande tupplysningar lämnas om beståndet av ålderdomshemsbyggnader. a) Byggnadernas ålder. Av samtliga år 1940 befintliga byggnader, ungefär 1 400 ha 267 tagits i bruk före 1901, 223 åren 1901—1910, 249 åren 1911—1920, 368 åren 1921—1930 samt något över 300 åren 1931—1940. Alltså ha noga räknat icke färre än 739 ålderdomshem tagits i bruk praktiskt taget under tiden för tillämpningen av 1871 års fattigvårdsförordning. b) Förekomsten av godkända avdelningar för sinnessjuka och kroniskt kroppssjitka å ålderdomshem.. Förhållandena torde på grund av den sedan 1938 högst avsevärt skärpta plats bristen på sjukhus etc. för sinnessjuka och kroppssjuka ha utvecklats i den riktningen, att ett betydligt större antal rum och avdelningar å ålderdomshem — om än icke godkända — nu äro tagna i anspråk för sjukvård än 1938. År 1938 fwnnos inemot 170 dylika medicinskt godkända avdelningar med mer än 3 800 platser för vård av sinnessjuka och svårt kroppssjuka å ålderdomshem. c) Ålderdomshemmens storlek (platsantal) framgår av följande tablå. Platsantal. Högst 10 1 1 — 20 2 1 — 30 3 1 — 40 4 1 — 50 5 1 — 75 76—100 101—150 Mer än 150

Antal ålderdomshem.

195 717 277 97 48 44 12 12 8 Samtliga 1 410

d) Ålderdomshemmens platsantal — exkl. anstalterna i Stockholm, Göteborg och Malmö med sammanlagt omkring 6 500 platser; se nedan under 3 a) 1) — var tillsammans 35 900, varav 3 800 å godkända sjukavdelningar och 32 100 å egentliga ålderdomshem. c) Antal kommuner, som saknade eget ålderdomshem var år 1938 tillsammans 540, medan 770 kommuner hade gemensamma hem och återstående 1 213 kommuner ägde eget ålderdomshem. Slutligen kan tillfogas, att ålderdomshemmen ganska allmänt ha en standard, som ligger väsentligt under den som angivits som riktlinjer för ålderdomshemmen i det förut n ä m n d a riksdagsbeslutet 1947. P å grund av långvarigt stillastående på området är en standardhöjning upp till en socialt anständig nivå nu ofrånkomlig. Det är alltså icke fråga om standardhöjning över en redan godtagbar nivå utan om en reform från efterblivna förhållanden till tidsenliga.

års

3. Överväganden riksdagsbeslut.

av ny- och omplanering

av ålderdomshem

Ull följd av 1917

53 a) Behovet av nyplanering kan enklast uppskattas på basis av tillgängligt och erforderligt platsantal. 1) Om man räknar med 1 % av folkmängden 6,7 miljoner, skulle m a n komma till ett platsbehov av 67 000, avrundat nedåt till 60 000 (== 9 °/oo). Totala antalet platser år 1938 var 35 900 i riket utom i Stockholm, Göteborg och Malmö och i nämnda städer 6 500 eller tillhopa omkring 42 400 platser. Genom minskning av beläggningen i rummen kan m a n på grund av konstaterade förhållanden i Värmlands län år 1946 räkna med en platsminskning med 6 % och alltså komma fram till ett platsantal f. n. av ungefär 40 000. Man har alltså att räkna med a t t fylla en platsbrist av något sådant som 20 000 platser. 2) Men härtill kommer nyplanering av platser som ersättning för fattigvårdsanstalter, som numera böra utdömas, samt av platser i ålderdomshem, som icke av ekonomiska eller tekniska skäl k u n n a ombyggas så, att de fylla kraven pä tidsenliga ålderdomshem (tillräckligt många och lämpliga enkelrum och nödvändig utrustning i övrigt). En uppskattning av nu ifrågavarande nybyggnadsbehov är givetvis vansklig. Men man kan till a t t börja med räkna med att småhemmen undan för undan måste ersättas med nybyggnader, dels därför a t t de med fä undantag äro gamla byggnader och dyra a t t driva samt dels med hänsyn till den rationalisering av ålderdoms vården, som måste genomföras i samband med den nya kommunindelningen. Om man räknar med ersättning genom nybyggnader för 150 småhem med genomsnittligt 7 platser och 500 hem med genomsnittligt 15 platser — och härvid torde man vara på säker sida — fås ett nybyggnadsbehov av (1 000 + 7 500) 8 500 platser. 3) Men även ett antal större ålderdomshem äro av den beskaffenhet att de måste ersättas med nybyggnader, t. ex. i Norrköping, Enköping, Gävle, Uddevalla, Söderhamn, Härnösand, Luleå, Mölndal m. fl. Man kan räkna med a t t dylika ersättningsbyggen — alltså utan hänsyn till platsökning — omfatta lågt räknat 1200 platser. För nybyggnader kommer man alltså till lågt räknat (20 000 + 8 500 + 1 200) 29 700 platser. b) Behovet av ombyggnader, reparationer och nyinredningar är naturligtvis ganska svårt att uppskatta. Men så mycket torde vara säkert, a t t praktiskt taget samtliga de byggnader, som icke efter nybyggnader rivas bort eller överlåtas till annan användning, måste underkastas renoveringar eller mer eller mindre genomgripande reparationer. Man torde härvid k u n n a räkna med omkring 500 ålderdomshem. 4. Överslagsberäkningar rörande investeringsbehovet sådant det kan bedömas år 1949. Kostnaderna per plats vid nybyggnader äro ganska svåra a t t fixera. Med den allmänna standard, de rumsytor och den utrustning, som svarar mot riktlinjerna i det förut nämnda riksdagsbeslutet och som äro oeftergivliga, kan kostnaden per plats f. n i Mellansverige uppskattas till omkring 14 000 kronor. I norra Sverige äro byggnadskostnaderna högre, och platskostnaden kan anges till omkring 16 000 kronor. I sydliga Sverige äro de möjligen något lägre än 14 000 kronor. Då byggnadsprogrammets genomförande måste utsträckas över avsevärd framtid, sannolikt ett par decennier, spela byggnadskostnadernas framtida variationer en avgörande roll. Men en överslagsberäkning måste baseras på de ungefärliga aktuella kostnaderna, och dessa kunna anges till närmast 14 000 kronor i medeltal per plats. Enligt förut utvecklade beräkningar kräver ålderdomshemsreformens genom-

54 förande en nyproduktion av 20 000 platser för platsökning och 9 700 platser som ersättning för utdömbara och olämpliga platser eller tillhopa 29 700 platser, vilket efter en kostnad av 14 000 kronor per plats skulle kräva en investering av omkring 415 miljoner kronor. Därtill komma kostnader för ombyggnad, tillbyggnad, reparationer etc. av förut nämnda 500 ålderdomshem. Om man antager att de genomsnittliga kostnaderna härför belöpa sig till 30 000 kronor per hem, skulle här ifrågavarande investeringsbehov vara omkring 15 miljoner kronor. Det totala investeringsbehovet för ålderdomshemsreformens genomförande torde sålunda f. n. kunna uppskattas till omkring 430 miljoner kronor, fördelat på sannolikt 20 år. Stockholm i oktober 1949.

55 Bilaga 2.

Förslag till

Kungörelse om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem. Kungl. Maj:t har, med anledning av riksdagens beslut 1 , funnit gott förordna som följer.

1§Kommun äger enligt de grunder och i den ordning, som nedan sägs, erhålla statsbidrag till bestridande av kostnader för nybyggnad samt om- eller tillbyggnad av hem, avsedda för inackordering av åldringar och invalider, vilka äro i behov av omvårdnad och tillsyn å anstalt men för vilka dock icke erfordras vård å sjukvårdsanstalt eller annan därmed jämförlig vårdanstalt. Sådant hem benämnes ålderdomshem. Befinnes ur allmänt ekonomiska synpunkter uppenbart fördelaktigt att kommun för anordnande av ålderdomshem tager i anspråk kommunal byggnad eller inköper annan befintlig byggnad, må statsbidrag utgå ej mindre på grundval av ett belopp, som prövas skäligt med avseende å värdet av byggnaden vid övertagandet, än även till bestridande av kostnader för erforderliga lindrings- och reparationsarbeten. Statsbidrag må jämväl utgå till bestridande av kostnader för anordnande i lör ålderdomshem avsedd byggnad eller i friliggande byggnad i anslutning till hemmet av bostäder åt hemmets föreståndarinna och hennes ställföreträdare. Vad enligt denna kungörelse gäller om kommun skall äga motsvarande tillämpning beträffande kommunalförbund.

2§. Ålderdomshem bör inrättas och utrustas så, att trevnaden och hygienen befordras. Antalet platser i ett ålderdomshem bör i regel icke understiga 20—25. Minst hälften av hela platsantalet bör förläggas till enkelrum. Socialstyrelsen äger utfärda närmare anvisningar rörande utformning och utrustning av ålderdomshem. 3§Beslut om statsbidrag meddelas av Kungl. Maj:t. Byggnadsarbete, för vilket statsbidrag avses skola utgå, må icke igångsättas, innan beslut om statsbidrag meddelats. 1

Riksdagens skrivelse nr

56 4 §• Statsbidrag utgår icke till bestridande av kostnader för anskaffande eller iordningställande av tomt eller anordnande av väg till densamma eller framdragande till tomtgränsen av vatten-, avlopps-, gas- eller kraftledningar. Till bestridande av övriga kostnader må bidrag utgå efter viss, för varje fall bestämd procentsats, dock med den begränsning, att statsbidrag icke må beräknas å högre belopp än det, till vilket vid den tidpunkt då beslut om statsbidrag meddelas, sistnämnda kostnader skäligen kunna skattas. Sker ny- eller ombyggnad för att ersätta äldre ålderdomshem må, därest statsbidrag utgått till uppförandet av den äldre byggnaden, det belopp, ä vilket statsbidrag enligt nästföregående stycke skall beräknas, minskas med den äldre byggnadens värde. Har kommun uppburit ersättning på grund därav att ålderdomshemsbyggnad förstörts eller skadats, skall avdrag ske på motsvarande sätt, dock att, om statsbidrag icke utgått till uppförandet av den äldre byggnaden, Kungl. Maj:t bestämmer i vad mån sådant avdrag skall ske. Procentsatsen för statsbidrag bestämmes med hänsyn till antalet skattekronor och skatteören (skatteunderlaget) per invånare i kommunen. Därvid skall följande tabell lända till efterrättelse. Antal skattekronor per invånare

Under 5 5— 6,90 7— 8,99 9—10,99 11—12,99 13—14,99 15—16,99 17—18,99 19—20,99 21—22,99 23 och däröver

Statsbidragsprocent

75 70 65 60 55 50 45 40 35 30 25

Då särskilda skäl därtill föranleda må procentsatsen bestämmas enligt andni grunder. Antalet skattekronor per invånare enligt ovanstående tabell skall utgöras av medeltalet av fem av de sju senast förflutna kalenderårens skatteunderlag per invånare i kommunen, skolande vid uträkningen härav bortses från de två år, som utvisa det högsta och det lägsta skatteunderlaget per invånare. Uträkningen av skatteunderlagen per invånare skall ske med hänsyn till folkmängden vid respektive års början. Har under loppet av nyss avsedda sjuårsperiod vidtagits sådan ändring i rikets indelning i kommuner, som berör den kommun, varom fråga är, bestämmer Kungl. Maj:t det skatteunderlag, å vilket statsbidraget skall beräknas.

5§Ansökan om statsbidrag skall ingivas till länsstyrelsen samt vara åtföljd av a) utdrag ur protokoll, utvisande att kommunen beslutat utföra det byggnadsarbete, för vilket bidrag begäres; b) uppgifter till styrkande av att hemmet är behövligt; e) beskrivning å läget samt storleken och beskaffenheten av den tomt, som är avsedd att komma till användning; d) huvudritningar för den byggnad, vari hemmet skall inrymmas, jämte beskrivning till ritningarna; e) uppgift beträffande det antal platser för vilket hemmet är avsett; f) specificerad kostnadsberäkning: g) finansieringsplan; h) upplysning i de hänseenden, som i 4 § sista stycket avses; samt i) förbindelse av kommunen att icke utan Kungl. Maj:ts medgivande använda älderdomshemsbyggnaden för annat ändamål än det därmed avsedda, att för hemmets del underkasta sig bestämmelserna i denna kungörelse ävensom de föreskrifter i övrigt, som må varda i behörig ordning meddelade, samt att, därest något av nu nämnda åtaganden icke fullgöres, i den mån Kungl. Maj:t så påfordrar återbära uppburet statsbidrag. Formulär för ansökan fastställes av socialstyrelsen. 6§Sedan ansökan om statsbidrag inkommit till länsstyrelsen, har länsstyrelsen att efter granskning av de i handlingarna lämnade uppgifterna och inhämtande av de ytterligare upplysningar, som kunna vara erforderliga, med eget yttrande översända handlingarna till socialstyrelsen. Efter inhämtande av bostadsstyrelsens yttrande beträffande de planerade byggnadsarbetenas utförande i tekniskt och ekonomiskt avseende har socialstyrelsen att med eget utlåtande överlämna ärendet till Kungl. Maj:t. I utlåtande över ansökan om statsbidrag skall socialstyrelsen dels enligt i 4 § angivna grunder avgiva förslag rörande den procentsats, efter vilken under förutsättning av bifall till ansökningen bidrag anses böra utgå, dels ock angiva, å vilket högsta belopp under samma förutsättning statsbidrag enligt styrelsens förmenande bör beräknas. Vidare skall styrelsen i förekommande fall yttra sig över huruvida byggnadsritningar och till sådana ritningar hörande beskrivning äro av beskaffenhet att kunna fastställas. Där så prövas nödigt, må styrelsen i utlåtandet ock avgiva förslag till närmare föreskrifter om huru det planerade hemmet skall anordnas.

?§. Sedan ålderdomshem, till vars anordnande statsbidrag beviljats, tagits i användning för sitt ändamål, skall kommunen till länsstyrelsen insända räkenskapssammandrag rörande anskaffningskostnaderna, vilket sammandrag skall vara till riktigheten bestyrkt utav minst två av de för granskning av kommu-

58 nens räkenskaper utsedda revisorerna. Länsstyrelsen har därpå att granska räkenskapssammandraget och att besiktiga ålderdomshemmet. Föreligger ej anledning till anmärkning mot det sätt, a vilket hemmet anordnats, fastställer länsstyrelsen, på grundval av Kungl. Maj:ts beslut, med vilket belopp stats bidrag skall utgå. Länsstyrelsens beslut skall delgivas socialstyrelsen och kommunen.

ö§. Till byggnadsarbeten beviljat statsbidrag må av kommunen lyftas hos läns styrelsen med hälften vid arbetets påbörjande och med en fjärdedel, dä bygg nåden är under tak, dock att, därest byggnadsföretaget huvudsakligen avser ombyggnad eller mera omfattande ändrings- och reparationsarbeten eller fråga är om byggnadsföretag, som avses i 1 § andra stycket, tre fjärdedelar avbidraget må lyftas redan vid igångsättandet. Återstoden av bidraget skall inne hållas, till dess byggnadsföretaget blivit avsynat och godkänt samt bidrags beloppet av länsstyrelsen slutligt fastställt.

Denna kungörelse träder i kraft den Statsbidrag må dock utgå till bestridande jämväl av kostnader för sådana i denna kungörelse omnämnda byggnadsarbeten, vilka påbörjats efter den 1 juli 1946, därvid bestämmelserna i kungörelsen i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse.

59 Bilaga 3. Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 34 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården. 34 §. För uppförande av anstalt, varom i 31 § förmäles, skall uppgöras plan, vilken där statsbidrag sokes till anstalten skall underställas Konungen och eljest KB, som prövar huruvida anstalten är så inrättad, att den uppfyller det ändamål, som enligt denna lag därmed avses. Plan till Konungens prövning. Denna lag träder i kraft den

Bilaga 4. F ör s1a g till

Kungörelse angående upphävande av vissa bestämmelser i kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 277) angående statsbidrag till fattigvård och barnavård för lappar. Kungl. Maj:t har, med stöd av riksdagens beslut 1 , funnit gott förordna, att §§ 7, 8, 9, 10 och 11 kungörelsen den 27 juni 1927 angående statsbidrag I ill fattigvård och barnavård för lappar skola upphöra att gälla samt att § 1 samma kungörelse skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. §1Statsbidrag utgår till fattigvårdssamhällen och kommuner för deras kostnader för fattigvård och barnavård för lappar (vårdbidrag). Denna kungörelse träder i kraft den

' Riksdagens skriveise nr

60 Bilaga 5,

Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av o och 8 §§ kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462) om statsbidrag till anordnande av pensionärshem. Kungl. Maj:t har, med anledning av riksdagens beslut 1 , funnit gott förordna att 5 och 8 §§ kungörelsen den 22 juni 1939 om statsbidrag till anordnande av pensionärshem skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 5 §• Statsbidrag må skall förläggas. Till övriga kunna skattas. Procentsatsen för statsbidrag bestämmes med hänsyn till antalet skattekronor och skatteören (skatteunderlaget) per invånare i kommunen. Därvid skall följande tabell lända till efterrättelse. Antal skattekronor per invånare

Under 5 5— 6,99 7— 8,99 9—10,99 11—12,99 13—14,99 15—16,99 17—18,99 19—20,99 21—22,99 23 och däröver

Statsbidragsprocent

75 70 05 00 55 50 45 40 35 30 25

Då särskilda skäl därtill föranleda må procentsatsen bestämmas enligt andra grunder. Antalet skattekronor per invånare enligt ovanstående tabell skall utgöras av medeltalet av fem av de sju senast förflutna kalenderårens skatteunderlag per invånare i kommunen, skolande vid uträkningen härav bortses från de två år, som utvisa det högsta och det lägsta skatteunderlaget per invånare. Uträkningen av skatteunderlagen per invånare skall ske med hänsyn till folkmängden vid respektive års början. Har under loppet av 1

Riksdagens skrivelse nr

61 nyss avsedda sjuårsperiod vidtagits sådan ändring i rikets indelning i kommuner, som berör den kommun, varom fråga är, bestämmer Kungl. Maj:t det skatteunderlag, å vilket statsbidraget skall beräknas. 8§Sedan pensionärshem, till vars anordnande statsbidrag beviljats, tagits i användning för sitt ändamål, skall hemmets anordnare till bostadsstyrelsen insända räkenskapssammandrag rörande anskaffningskostnaderna, vilket sammandrag skall vara till riktigheten bestyrkt utav minst två av de för granskning av vederbörande kommuns räkenskaper utsedda revisorerna. Bostadsstyrelsen har därpå att granska räkenskapssammandraget och att besiktiga pensionärshemmet. Föreligger ej anledning till anmärkning mot det sätt, å vilket hemmet anordnats, fastställer styrelsen, på grundval av Kungl. Maj:ts heslut, med vilket belopp statsbidrag skall utgå. Till byggnadsarbete beviljat statsbidrag må av hemmets anordnare lyftas hos statskontoret med hälften vid arbetets påbörjande och med en fjärdedel, då byggnaden är under tak, dock att, därest byggnadsföretaget huvudsakligen avser ombyggnad eller mera omfattande ändrings- och reparationsarbeten, tre fjärdedelar av bidraget må lyftas redan vid igångsättandet. Återstoden av bidraget skall innehållas, till dess byggnadsföretaget blivit avsynat och godkänt samt bidragsbeloppet av bostadsstyrelsen slutligt fastställt.

Denna kungörelse träder i kraft den

Statens offentliga utredningar 1950 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område. [16]

Statsförfattning.

Allmän statsförvaltning.

Tattenväsen. SkogRbruk. Bergsbruk. Betänkande angående tyskgruvorna och centralorgan för gruvärenden. [2]

Industri. 1948 års järnbruksutredning. Betänkande angående järnbrukens arbetskraftsförsörjning och därmed sammanhängande problem. [15]

Kommunalförvaltning. Handel och sjöfart. Utredning angående de handelspolitiska arbetsformerna m. m. 2. Redogörelse för de olika avtalstyperna i det svenska avtalssystemet. [9] Statens och kommunernas finansväsen. Ortsavdragskommittén. Betänkande med förslag till ändrade kommunala ortsavdrag m. m. (51 1949 års uppbördssakkunniga. 1. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. [7] 1944 års allmänna skattekommitté. 4. Betänkande med förslag angående ändrade bestämmelser för beskattning av periodiskt understöd, m. m. samt av utdelning å svenska aktier och andelar i vissa fall. m. m. [21]

Kommunikations väsen. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 4. De smalspåriga västgötabanorna. [14] Betänkande med förslag rörande decentralisering inom väg- och vattenbyggnadsverket m. m. [17]

Bank-, kredit- och ponningväsen. Utredning angående överflyttning av viss del av riksbankens rörelse till en statlig affärsbank m. m. [6]

Politi.

Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande angående rationaliseringsverksamheten inom den offentliga förvaltningen. [8] Socialvårdskommitténs betänkande. 17. Utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m. [11] Statsbidrag för ålderdomshem. [22]

Iliilso- och sjukvård. Betänkande med utredning och förslag angående fordringar på synförmågan för anställning i allmän och enskild tjänst m. m. [19]

Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:18. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Örebro län. [1] 2: 19. Västmanlands län. [18] Den svenska elbranschens kapacitet och konkurrensförhållanden. [10]

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag angående folkskolans disciplinmedel m. m. [8] Skolöverstyrelsens utlåtande angående beskäming av timplanerna vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter. [4] Handelsutbildningskommitténs betänkande och förslag. 1. Handelsgymnasierna. [12] Försvars viisen. Skyddsrum för civilbefolkningen. [13]

Utrikes ärenden. Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Undersökning rörande brukningskostnadernas samband med åkerfältens storlek, form och beskaffenhet. [201 Stockholm 1950. K. L. Beckmans Boktryckeri. 918 50

Internationell r ä t t .