Socialvårdskommitténs betänkande. 13,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

S T A T E N S OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1946:37 SOCIALDEPARTEMENTET

SOCIALVÅRDSKOMMITTENS

B E T Ä N K A N D E XIII: FÖRSLAG ANGÅENDE

FOLKPENSIONERINGENS ADMINISTRATIVA HANDHAVANDE M. M.

STOCKHOLM 19 4 6

Statens offentliga utredningar 1946 Kronologisk

1. Betänkande angående rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. Norstedt. 168 s. K. 2. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhållande vid olika former av förlossningsvård samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. Av C. Gyllenswärd. Beckman. 115 s. S. 3. Betänkande med förslag till ändrade grunder för ilottningslagstiftningen m. m. Haeggström. 99 s. Jo. 4. Betänkande med förslag angående uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. V. Petterson. 59 s. Fö. 5. Betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag m. m. V. Petterson. 351 s. S. 6. Betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag m. m. Bilagor. Beckman. 153 s. S. 7. Betänkande och förslag rörande åtgärder för att begränsa antalet kontraktsanställt manskap inom krigsmakten. Beckman. 136 s. Fö. 8. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till boställsordning för folkskolans lärare m. m. Marcus. 146 s. F i . 9. 1945 års universitetsberedning. 1. Docentinstitutionen. Haeggström. 62 s. E. 10. Betänkande med förslag till omorganisation av vägoch vattenbyggnadsstyrelsen m. m. Katalog- o. Tidskriftstryck. 217 s. K. 11. 1940 ars skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. Idun. 341 s. E. 12. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 1. Beckman. 216 s. E . 13. Investcringsutredningens betänkande med utredning rörande personal- och materielresurser m. m. för genomförande av ett arbetsprogram enligt av utredningen tidigare framlagt förslag. Marcus 72 s. Fi. II. 1910 ars skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolplikts tidens skolformer. 4. Bealskolan. Praktiska'linjer. Idun. 193 s. E. 15. 1940 ars skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. B. Förslag till undervisningsplaner. Idun. 253 s. E. 16. Betänkande angående forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland. V. Petterson. 133 s. Jo. 17. Den familjevårdande socialpolitiken. Beckman. 132 s. S. 18. PM angående utvecklingsplanering på jordbrukets område. Marcus. 252 s. J o . 19. Betänkande med förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. Idun. 1)2 s. Fo.

förteckning

20. Betänkande angående den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärväsendet. Idun. 361 s. S. 21. Betänkande med utredning och förslag angående rätten till arbetstagares uppfinningar. Norstedt. 71 s. Ju. 22. Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivnings- och rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av företagarnämnder. Marcus. 144 s. H . 23. Socialvårdskommitténs betänkande. 12. Utredning och förslag angående moderskapsbidrag. Beckman. 115 s. S. 24. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 1. Förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedliiigsvcrksamhet för partiellt arbetsföra m. m. Katalog- och Tidskriftstryck. 200 s. S. 25. Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar m. m. av betydelse för rikets försvar. Norstedt. 37 s. J u . 26. Betänkande angående tjänstepensionsförsäkringens organisation. Marcus. 71 s. H. 27. Betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1946/47 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus, vij, 378 s. Fi. 28. Bilagor till betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1946/47 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus. 95 s. Fi. 29. 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser i fråga om taxering av inkomst av jordbruksfastighet samt lag om jordbruksbokföring. Marcus. 281 s. 3 bil. Fi. 30. Socialutbildningssakkunniga. 2. Utredning och förslag rörande statsvetenskapliga examina m. m. Haeggström. 127 s. E. 31. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 6. Skolans inre arbete. Synpunkter på fostran och undervisning. Idun. 194 s. E. 32. Betänkande ined förslag till förordning angående allmänt kyrkomöte m. m. Haeggström. 161 s. E. 33. Försäkringsutredningen. Förslag till lag om fe .akringsrorel.se ni. m. 1. Lagtext. Norstedt, iv, 150 s. H . 34. Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försäkringsrörelse ni. m. 2. Motiv. Norstedt, vj, 441 s. H. 35. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 6. Tiden juli 1944—juni 1945. Idun. 476 s. F o . 36. Parlamentariska undersökningskommissionen angående (lyktingårenden och säkerhetstjänst. 1. Betänkande angående flyktingars behandling. Beckman. 500 s. S. 37. Socialvårdskommitténs betänkande. 13. Förslag angående folkpensioneringens administrativa handhavande in. m. V. Petterson. 114 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstd utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1946:37 SOCIALDEPARTEMENTET

SOCIALVÅRDSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE XIII: FÖRSLAG ANGÅENDE

FOLKPENSIONERINGENS ADMINISTRATIVA HANDHAVANDE M.M.

VICTOR

PETTERSONS BOKINDUSTRI AKTIEBOLAG STOCKHOLM 1946

Innehållsförteckning.

Sid.

Skrivelse till Konungen

5 Kap.

1. Allmänna synpunkter

Kap.

2. Folkpensioneringens lokala handhavande

10 Kap.

3. Utbetalningen av folkpensionerna m. m

20 Kap.

4. Besvärsrätten

30 Kap.

5. Pensionsstyrelsens nuvarande arbetsuppgifter och organisation

Kap. 6. Synpunkter å pensionsstyrelsens framtida organisation Allmänna synpunkter Invaliditetsprövningen inom folkpensioneringen Inkomstprövningen inom folkpensioneringen Tillsynen över sjukkassor, understödsföreningar och pensionsstiftelser Kap. 7. Byråindelningen inom pensionsstyrelsen

....

34 40 40 41 46 47 51

Kap. 8. Behovet av personal i högre grader inom pensionsstyrelsen . . . . Generaldirektören Kanslibyrån Fond- och kameralbyrån Folkpensionsbyråerna Sjukvårdsbyrån Försäkringsbyrån Sjukkassebyråerna

61 61 61 61 62 64 67 68

Kap. 9. ö v r i g a frågor angående pensionsstyrelsens personalbehov Pensionsstyrelsens personal i lägre grader Pensionsstyrelsens läkare

73 73 74

Kap. 10. Tiden för genomförandet av förslagen m. m

75 Särskilda yttranden

76 Tab. 1. Pensionsstyrelsens personal den 1 januari 1946

80 Tab. 2. Antal högre befattningar i pensionsstyrelsen enligt föreliggande förslag 82 Bilaga A. Särskilda sakkunnigas utredning och förslag angående utbetalning av folkpensioner 83

Till

KONUNGEN.

Socialvårdskommittén får härmed överlämna sitt betänkande XIII innefattande dels förslag till ändring i vissa delar av det i proposition nr 220 till årets riksdag framlagda förslaget till lag om folkpensionering och dels utredning och förslag angående pensionsstyrelsens organisation och verksamhet.

6 Till kommitténs sekreterare vid utredningen angående folkpensioneringens administration har av chefen för socialdepartementet den 16 januari 1946 förordnats kamreraren i pensionsstyrelsen Erik Malm. Till sakkunniga att biträda kommittén vid utredning av denna fråga har av chefen för socialdepartementet förordnats byråchefen i pensionsstyrelsen Rolf Broberg samt t.f. byråchefen i samma styrelse Manne Ferdinand Parenius. Kommittéledamöterna redaktör Lennart Hartmann och riksdagsman Martin Skoglund ha icke deltagit i detta ärendes behandling. Särskilda yttranden ha avgivits av undertecknade Bexelius, Hagård och Olivia Nordgren ävensom av herr Parenius. För utredning av frågan om lämpligaste sättet för utbetalning av folkpensionerna har kommittén den 12 april 1945 tillkallat särskilda sakkunniga, som avgivit ett särskilt utlåtande, vilket som bilaga åtföljer detta betänkande. De sakkunnigas ordförande har varit byråchefen i pensionsstyrelsen Josef Östlind. Som ledamöter hava deltagit från pensionsstyrelsen t.f. byråchefen Folke Broberg och förste aktuarien Åke Kjellström samt från generalpoststyrelsen postmästaren i Sollefteå Emil Ludvig Haag, förste postkontrollören Karl Axel Eklund, postkontrollören Olof Bertil Lindskog samt förste postassistenten Adolf Herbert Lindström. Sedan Eklund på grund av sjukdom blivit förhindrad deltaga i de sakkunnigas arbete har kommittén den 3 december 1945 tillkallat postkontrollören Hjalmar Walentin Owe såsom sakkunnig i Eklunds ställe. Stockholm i maj 1946. Underdånigst BERNH. ERIKSSON ERNST BEXELIUS

ALARIK HAGÄHI)

KARL J. HÖJER

OLIVIA NORDGREN

FRITZ PERSSON

OTTO WALLÉN

OTTO WANGSON

/ Erik Malm

7 Kap. 1. Allmänna synpunkter. I sitt år 1944 avgivna betänkande med utredning och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) framhöll socialvårdskommittén, att det vore uppenbart, att tillsynen över den föreslagna försäkringen på ett eller annat sätt borde anknytas till den inom pensionsstyrelsen för bl. a. tillsynen över erkända sjukkassor inrättade byrån, sjukkassebyrån. Med hänsyn till det nära samarbete, som kommittén förutsatt skola äga rum mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen, syntes starka skäl tala för att dessa båda socialförsäkringsgrenar även i fortsättningen sorterade under samma ämbetsverk. Visade det sig under den fortsatta utredningen, alt den sociala olycksfallsförsäkringen kunde i mera väsentlig mån samordnas med den föreslagna sjukförsäkringen, borde övervägas huruvida och på vad sätt det skulle vara möjligt att i organisatoriskt avseende anknyta olycksfallsförsäkringen till de nyss nämnda socialförsäkringsgrenarna. Av det sagda framginge att kommittén icke avsåge att något särskilt ämbetsverk skulle upprättas för tillsynen av de allmänna sjukkassorna. Uppenbart vore dock att den föreslagna lagstiftningen komme att nödvändiggöra uppdelning av de arbetsuppgifter, som nu omhänderhades av pensionsstyrelsens sjukkassebyrå, på liera byråer. Förslag till proposition i sjukförsäkringsfrågan har förelagts lagrådet för granskning men proposition i ämnet har ännu icke framlagts för riksdagen. Det till lagrådet remitterade förslaget ansluter sig i materiellt avseende till de i departementspromemorian av den 31 maj 1945 såsom alternativ II betecknade linjerna samt bygger i fråga om sjukförsäkringens lokala handhavande i huvudsak på kommittéförslaget. Socialvårdskommittén har i november 1945 framlagt förslag angående lag om folkpensionering (SOU 1945: 46). Detta förslag innefattar dock icke förslag i frågan om folkpensioneringens administrativa handhavande. Kommittén anförde att det i detta avseende vore kommitténs avsikt att framlägga särskilt betänkande, sedan vissa pågående utredningar om en annan ordning för folkpensionernas utbetalande avslutats och klarhet vunnits rörande den närmare beskaffenheten av en blivande obligatorisk sjukförsäkring. I proposition nr 220 till årets riksdag har Kiingl. Maj:t framlagt förslag till ny folkpensioneringslag. Även i propositionen, som i materiellt hänseende ansluter sig till det i kommitténs nyssnämnda förslag omförmälda alternativ

8 III, har anmärkts att de administrativa bestämmelserna vore av provisorisk natur i aVbidan på socialvårdskommitténs vidare utredning i frågan. Av det föregående framgår det samband som även i administrativt avseende kan råda mellan sjukförsäkringen och den sociala olycksfallsförsäkringen. Även möjligheterna att för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkrings del utnyttja den för den allmänna sjukförsäkringen uppbyggda lokala organisationen böra beaktas. Varken i fråga om den sociala olycksfallsförsäkringen eller arbetslöshetsförsäkringen föreligga ännu reformförslag. Det är emellertid kommitténs förhoppning att förslag till lag om arbetslöshetsförsäkring skall kunna framläggas inom relativt kort tid. Vid en lösning av sjukförsäkringsfrågan i enlighet med den nu utarbetade propositionen torde möjligheter att i någon större omfattning åstadkomma en närmare samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen icke föreligga, varför i det följande bortses därifrån. Vad särskilt angår socialförsäkringens lokala organisation har inom kommittén diskuterats ett förslag innebärande att, för erhållande av önskvärd samordning mellan de olika socialförsäkringsgrenarna, inom varje kommun skulle finnas en socialförsäkringsnämnd. Denna nämnd skulle vara styrelse för den inom kommunen verksamma sjukkassan och handhava bestyren med arbetslöshetsförsäkringen samt vara pensionsnämnd. En sådan anordning kan dock icke genomföras utan att det s. k. småkommunsproblemet löses antingen därigenom att de av socialvårdskommittén föreslagna sjukkasseområdena även bli pensionsdistrikt eller därigenom att kommunerna sammanslås till större kommuner. Den sistnämnda metoden är ur alla synpunkter att föredraga. I Kungl. Maj:ts proposition nr 236 till årets riksdag framlagda förslag rörande ny kommunindelning syftar till kommuner av sådan storlek, att, därest förslaget vinner riksdagens bifall, småkommunsproblemet kan anses löst även ur nu förevarande synpunkt. Den nya kommunindelningen torde dock icke komma att vara genomförd förrän tidigast år 1950. Med hänsyn härtill har det icke synts lämpligt att nu framlägga förslag i fråga om ett gemensamt lokalt socialförsäkringsorgan. Kommittén har därför i detta sammanhang ansett sig böra utgå från att pensionsnämnder av nuvarande beskaffenhet tills vidare skola finnas. I detta betänkande har kommittén därför funnit sig, i vad avser socialförsäkringens lokala handhavande, allenast böra upptaga vissa detaljfrågor angående pensionsnämnderna. Dessa frågor böra nämligen lösas innan folkpensionsreformen träder i kraft. Före denna tidpunkt böra även av den nya lagstiftningen påkallade föreskrifter vara utfärdade angående handläggningen inom pensionsstyrelsen av pensionsärendena — särskilt bör härvid invaliditetsbedömningen beaktas. Vad nu sagts innebär även att pensionsstyrelsens organisation bör omprövas i vad den angår handläggningen av pensionsärendena. Slopandet av den indivi-

9 duel la avgiftspåföringen och den omläggning av utbetalningssystemet, som föreslås i detta betänkande, nödvändiggöra även förändringar av pensionsstyrelsens organisation. I samband med de sålunda erforderliga organisatoriska förändringarna bör även upptagas frågan om sjukkassebyråns uppdelning trots att det kan antagas förflyta några å r innan en obligatorisk sjukförsäkring träder i kraft. Organisationen av pensionsstyrelsen i vad den rör tillsynen av sjukkassor och andra understödsföreningar (utom erkända arbetslöshetskassor) samt av aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser är redan nu otillräcklig, vilken olägenhet skulle göra sig mycket starkt kännbar, därest förberedelsearbetena för den nya sjukförsäkringen skulle utföras utan att omorganisation av styrelsen jämväl i denna del skett. Kommittén har därför ansett sig nu böra upptaga pensionsstyrelsens organisation i dess helhet till granskning. Därvid har emellertid ansetts lämpligt att begränsa utredningen att avse byråindelningen och det erforderliga antalet befattningar i högre lönegrader. I det föregående har antytts att frågan om utbetalningen av folkpensionerna påkallat kommitténs uppmärksamhet. Denna fråga är av mycket stor betydelse med hänsyn såväl till möjligheterna att utforma vissa bestämmelser angående folkpensionerna på ett lämpligt sätt som till pensionstagarnas intresse. Frågans lösning påverkar även i avsevärd mån pensionsstyrelsens organisation. Med hänsyn till vad nu sagts har även frågan om folkpensionernas utbetalning upptagits i detta betänkande.

10 Kap. 2. Folkpensioneringens lokala handhavande. Kommittén har i föregående avsnitt redovisat de synpunkter som göra det olämpligt att för närvarande anordna för de olika socialförsäkringsgrenarna gemensamma lokala organ samt uttalat, att den därför ansett sig böra utgå från att pensionsnämnder av nuvarande beskaffenhet tills vidare skola finnas. Vad sålunda anförts innebär icke att det skulle vara uteslutet att redan i detta sammanhang taga upp vissa betydelsefulla problem rörande pensionsärendenas lokala handläggning till diskussion. En kortfattad redogörelse för folkpensioneringens lokala handhavande enligt gällande lagstiftning torde i detta sammanhang böra lämnas. Varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som utgör egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt. Där så prövas lämpligt må kommun fördelas i två eller flera pensionsdistrikt, likaså må två eller flera kommuner sammanslås till ett pensionsdistrikt. Beslut om sådan fördelning eller sammanslagning fattas å landet av kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige. Beslutet skall underställas länsstyrelsen, som äger att antingen fastställa detsamma oförändrat eller ock ogilla detsamma på anförda skäl. Länsstyrelsen må även väcka fråga om fördelning eller sammanslagning av pensionsdistrikt. För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd beslående av en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex. Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av länsstyrelsen för fyra år i sänder. Ledamöterna i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot väljas varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige. Där två eller flera kommuner sammanslagits till ett pensionsdistrikt skall minst en ledamot av pensionsnämnden jämte en suppleant för denne utses av varje kommun. Länsstyrelsen äger alt i övrigt bestämma huru många ledamöter jämte suppleanter varje kommun har att välja. Pensionsnämnd har att där någon söker folkpension, vari ingår tilläggspension, fastställa sökandens årsinkomst och besluta, huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. I samband härmed skall pensionsnämnden meddela beslut i fråga om undantag från bestämmelsen att pensionssökande skall

ha tillhört den andra eller tredje ortsgruppen i tre år innan hans pension må utgå enligt de för sådan ortsgrupp gällande reglerna. Vidare skall pensionsnämnden besluta angående tillämpningen av värdighetsbestämmelserna. Söker någon folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete skall pensionsnämnden pröva, huruvida sökanden äger rätt till pension. Pensionsnämnd har vidare att i allmänhet övervaka folkpensioneringslagens efterlevnad inom pensionsdistriktet samt att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i nämnda lag och de föreskrifter, som av Konungen meddelas angående pensionsnämnd. För pensionsnämnderna har den 13 mars 1937 (nr 69) utfärdats särskild instruktion. Enligt lagen om barnbidrag har pensionsnämnd att pröva ärenden om barnbidrag på i tillämpliga delar samma sätt som gäller pensionsärenden. Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer, på kallelse av ordföranden så ofta denne med avseende på inkomna ärendens antal och vikt finner det nödvändigt, dock minst en gång varje kalenderhalvår. Sammanträdet skall av ordföranden i samråd med pensionsstyrelsens ortsombud utsättas till tid då ombudet är oförhindrat att närvara. Tid och ställe för sammanträde skall ordföranden minst en vecka förut låta kungöra i kyrka samt tillika på annat sätt bringa till allmänhetens kännedom. Suppleant för ordföranden äger, om han icke är ledamot av nämnden, likväl närvara å nämndens sammanträden och del laga i överläggningarna men ej i besluten. I instruktionen för pensionsnämnderna har föreskrivits att ärende, som för prövning eller yttrande av pensionsnämnd inkommit till nämndens ordförande, skall handläggas snarast möjligt och senast inom två månader, såvida icke pensionsstyrelsen, där det prövas erforderligt, annorlunda förordnar. Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, såvida icke förutom ordföranden minst två ledamöter äro tillstädes. I pensionsdistrikt, som bildats genom sammanslagning av två eller flera kommuner, må pensionsnämnd ej handlägga ärende, som rör viss kommun, utan att minst en ledamot från denna kommun är tillstädes. A pensionsnämnds sammanträde skola till prövning företagas de ärenden, som inkommit sedan nästföregående sammanträde, och skall ärende genast avgöras, såvida icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest i följd av särskilda omständigheter finner uppskov oundgängligen erfordras. I sådant fall skall dock ärendet bringas till slut å näst därpå följande sammanträde. Sedan protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger det ordföranden att ofördröjligen å förut kungjort ställe anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut fattats, och anses härigenom meddelande om besluten ha skett den dag anslag gjordes. Samtidigt skall ordföranden med posten tillställa varje sökande besked om det beslut, som fattats i anledning av hans ansökan.

12 Ordföranden och hans suppleant äro med avseende å rätt till gottgörelse i anledning av sitt uppdrag likställda med vald ledamot av kommunal nämnd, som utsetts till ordförande. För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat ombud (ortsombud). Samma person kan förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt. Den 1 januari 1946 uppgick antalet ombud till 77. Ombud äger närvara vid pensionsnämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. I övrigt gäller för ombudens verksamhet en av pensionsstyrelsen den 30 mars 1938 utfärdad instruktion. Till ombuden utgå arvoden och reseersättningar från ett till pensionsstyrelsens förfogande ställt anslag, som för budgetåret 1945/46 upptagits till 240 000 kronor. I propositionen nr 220 till årets riksdag ha provisoriskt föreslagits bestämmelser rörande folkpensioneringens lokala handhavande, som i huvudsak äro identiska med de nu gällande. Emellertid har den ändringen vidtagits att pensionsnämndssammanträde skall hållas minst en gång i månaden, om på nämndens prövning beroende ärende finnes. Liksom fallet är enligt den gällande lagstiftningen skall enligt propositionen ansökning om den del av ålderspension, som utgår oberoende av den egna inkomstens storlek (allmän ålderspension), i princip icke prövas av pensionsnämnd utan av pensionsnämndens ordförande omedelbart insändas direkt till pensionsstyrelsen. Enligt propositionen skall emellertid, i motsats till vad nu är fallet, ansökan om icke inkomstprövad folkpension (allmän ålderspension) i vissa fall prövas av pensionsnämnden. Så skall ske då fråga uppkommit, huruvida sökanden i folkpensionshänseende skall anses såsom gift eller icke eller huruvida pension bör förvägras på grund av alkoholmissbruk. I kommun, som beslutat införa den nya i propositionen föreslagna pensionsform som benämnts särskilt bostadstillägg, kommer pensionsnämnd att få sig pålagd en helt ny arbetsuppgift. Pensionsnämnden skall nämligen i enlighet med de grunder, som kommunen bestämt, besluta, huruvida och med vilket belopp samt för vilken tid sådant tillägg skall utgå.

Handläggningen av pensionsärendena såväl lokalt som centralt avser i huvudsak dels, beträffande sökande som ej fyllt 67 år, att pröva om invaliditet i lagstiftningens mening föreligger — i n v a l i d i t e t s p r ö v n i n g — och dels, beträffande alla som söka pensionsförmån, vars storlek beror av den egna inkomsten, att fastställa denna inkomst — i n k o m s t p r ö v n i n g . Både invaliditetsprövning och inkomstprövning bli nödvändiga jämväl sedan den nya lagstiftningen trätt i kraft om också inkomstprövning beträffande dem som fyllt 67 år i regel icke erfordras i den lägsta bostadskostnadsgruppen.

13 Socialvårdskommittén har i sitt betänkande angående lag om folkpensionering (SOU 1945: 46) uttalat att invaliditetsprövning alltid bör ske även centralt samt motiverat detta ståndpunktstagande sålunda: Vid en decentraliserad prövning kan icke undvikas en ganska stor ojämnhet, varjämte det är ogörligt att till lokala organ knyta den erforderliga medicinska expertisen. Det torde också vara lättare för ett centralt ämbetsverk att motstå påtryckningar från de pensionssökandes sida, något som är av särskild vikt då förmånerna äro stora och sålunda mycket begärliga. Vid en centraliserad invaliditetsprövning föreligga även större möjligheter att anordna invaliditetsförebyggande sjukvård samt yrkesutbildning. Redan att låta lokala organ, sjukkassorna, verkställa prövning av arbetsoförmåga, då det gäller understöd under så lång tid som två år, ansågs av kommittén under dess arbete med sjukförsäkringslagstiftningen icke helt tillfredsställande. Kommittén föreslog dock en sjukhjälpstid av två år med hänsyn särskilt till den sjukhjälpstid, som förefinnes inom de erkända sjukkassorna. Det är angeläget att även inom sjukförsäkringen vissa sjukdomsfall, som varat längre tid än t. ex. ett år, bli underkastade en central prövning i syfte att möjliggöra invaliditetsförebyggande åtgärder och yrkesutbildning samt att förhindra, särskilt i neurosfall, att sjukhjälp utgår för tid, då vederbörande kan arbeta, om han är därtill nödsakad. Föreskrifter i sådan riktning kunna emellertid enligt kommitténs förslag till lag om allmän sjukförsäkring meddelas av pensionsstyrelsen. För rätt till invalidpension eller sjukbidrag förutsattes sålunda enligt det nu föreliggande förslaget liksom enligt gällande lagstiftning en central prövning av invaliditetsfrågan. Kommittén anser det självfallet att vid denna prövning skall föreligga den utredning, som hos sjukkassorna finnes tillgänglig beträffande den sökande. Kommittén har icke sedermera funnit anledning ändra sin då uttalade uppfattning och anser sålunda att invaliditetsprövning även i fortsättningen skall verkställas såväl lokalt som centralt. Inkomstprövningen tillgår nu så att vederbörande pensionsnämnd å formuläret till nämndsutlåtande specificerar sökandens olika beräknade inkomster och utgifter samt med stöd härav beslutar det belopp vartill sökandens årsinkomst skall uppskattas. Denna inkomstberäkning granskas i detalj inom pensionsstyrelsen. Föranleder granskningen icke till erinran fastställes beslutet. Finnes så ej kunna ske kan styrelsen i vissa fall vidtaga ändring utan återförvisning under det att i övriga fall ärendet återförvisas till nämnden för rättelses vidtagande. Vid pensionsnämnds sammanträde skall såsom förut sagts närvara ett ortsombud för pensionsstyrelsen. Ombudet har till huvudsaklig uppgift att övervaka och verka för en likformig lagtillämpning vid behandling av ärenden inom de till ombudets område hörande pensionsnämnderna samt i denna sin verksamhet iakttaga det allmännas rätt. Finner ombudet pensionsnämnds beslut icke lagligen grundat eller eljest stridande mot av pensionsstyrelsen lämnade anvisningar, skall ombudet anföra besvär över beslutet. Kommittén har övervägt, huruvida det icke skulle vara lämpligt att ersätta

de nämnda ortsombuden med tjänstemän, vilka kunde å nämndssammanträde eller inom kort tid därefter träffa det avgörande i inkomstfrågan som nu ankommer på pensionsstyrelsen eller med andra ord att inkomstprövningsfrågornas slutliga avgörande decentraliserades. I dylikt fall skulle pensionsstyrelsens befattning med inkomstprövningen inskränkas tiU att avse ärenden i vilka besvär anförts eller vilka av särskild anledning eljest underställts styrelsens prövning. En sådan decentralisering borde möjliggöra ett snabbare avgörande av ärendena, varjämte den beslutande tjänstemannen komme i intim kontakt med ortsförhållandena och hade möjlighet att bilda sig ett självständigt omdöme om vederbörande sökandes förhållanden. Då kommittén avstått från att föreslå en sådan anordning för inkomstprövningen har detta förestavats av följande skäl. Innan en ny kommunindelning genomförts är antalet pensionsnämnder så stort, att det skulle erfordras ett betydande antal tjänstemän för att övervara alla pensionsnämndssammanträden, särskilt om dessa sammanträden, såsom är önskvärt, hållas oftare än nu. Därest folkpensioneringen såsom i propositionen föreslagits utformas enligt kommittéförslagets alternativ III blir vidare antalet inkomstprövade ärenden i de lägre bostadskostnadsgrupperna avsevärt mindre än vad annars skulle blivit fallet och behovet av decentralisering därigenom icke lika starkt. Slutligen skulle det medföra vissa tekniska svårigheter att bereda vederbörande tjänsteman kännedom om de sökandes tidigare pensionsansökningar och eventuella tidigare beslut rörande vederbörandes pensionsrätt. En annan utväg att ordna inkomstprövningen är att låta vederbörande kommun träffa slutligt avgörande i frågan såsom sker i Danmark. Att märka är likväl att där verkställes utbetalningen av pensionen av kommunerna, som sedermera rekvirera statsbidrag, och de under föregående år utbetalade pensionerna äro föremål för en statlig revision. En sådan eftergranskning av statlig myndighet måste för kommunerna medföra osäkerhet vid bestämmandet av pensionsbeloppen och innebära ett betydande arbete för den granskande myndigheten. Att utan någon statlig central kontroll överlämna till kommunala organ att handhava inkomstprövningen kan icke vara tillrådligt. Det synes rimligt att utgivandet av förmåner, som i huvudsak eller i varje fall till betydande del finansieras av statsmedel, underkastas en kontinuerlig statlig tillsyn, i vilket fall man mer eller mindre kommer över antingen till det nuvarande systemet eller till det nyss skisserade. Denna fråga är av betydelse icke endast ur statsfmansiell synpunkt utan även ur pensionärernas synpunkt. Om kommunerna skulle utan central tillsyn omhänderhava inkomstprövningen kan befaras att lagtillämpningen skulle bli mycket ojämn och influeras av kommunernas olika ekonomiska ställning och den subjektiva uppfattningen inom det kommunala organ, som har att handlägga ärendet. Vad invaliderna beträffar är uppskattningen av arbetsinkomsten ett så

15 betydelsefullt moment vid invaliditetsprövningen att inkomstprövning måste ske i samband med pensionsstyrelsens behandling av invaliditetsfrågan, Det är enligt kommitténs uppfattning icke möjligt att låta endast pensionsnämnderna pröva rätten till änkepension. I fråga om denna nya hjälpform torde det nämligen vara särskilt betydelsefullt att en riktig och enhetlig praxis utbildas och vidmakthålles. Med den betydande kostnadsandel, som skall utgivas av kommunerna till bostadstilläggen, kunde det likväl tänkas att undantaga de bostadstillägg, som tillkomma åldringar (utan rätt till hustrutillägg), från central prövning. Man får likväl icke förbise att med det varierande skatteunderlaget inom kommunerna och den olika uppfattning, som kan komma att göra sig gällande beträffande beräkning av de sökandes inkomster, lagtillämpningen även beträffande bostadstilläggen skulle kunna bli mycket ojämn. Även om bostadstilläggen i vissa fall äro relativt små, medför dock deras sammanlagda summa en betydande kostnad för staten, som väl motiverar en granskning inom pensionsstyrelsen av pensionsnämndernas beslut. Om den definitiva prövningen av åldringarnas bostadstillägg skulle ligga hos pensionsnämnderna, föreligger vidare risk att vid denna prövning kommer att tillämpas andra principer än vid inkomstprövningen för invalider, något som icke vore lämpligt. Det finnes även anledning antaga, att om inkomstberäkningen icke blir föremål för central prövning antalet besvär över pensionsnämndernas beslut skulle komma att avsevärt öka. Någon förlängning av väntetiden för erhållande av allmän ålderspension behöver icke uppkomma genom att beslut om bostadstillägg granskas inom pensionsstyrelsen, eftersom den allmänna ålderspensionen kan utbetalas omedelbart och bostadstillägget vid en senare tidpunkt. Vad ovan sagts motiverar enligt kommitténs förmenande att den nuvarande ordningen för inkomstprövningen i princip bibehålles. Det föreliggande förslaget till folkpensioneringslag innebär höjning av pensionsbeloppen men också att dessa i betydande omfattning komma att utgå oberoende av den egna inkomstens storlek. Den förra omständigheten leder till ökning av kravet på noggrannhet vid pensionsärendenas handläggning. Den senare medför att antalet ärenden, som tarva handläggning av pensionsnämnd, reduceras inom ett stort antal pensionsdistrikt. I de orter, som bli hänförda till bostadskostnadsgrupp I, komma pensionsnämnderna att i huvudsak få handlägga ärenden angående invalidpension, sjukbidrag och änkepension samt ärenden angående hustrutillägg jämväl beträffande ålderspensionärerna. Man torde kunna räkna med att antalet ärenden, som i dylika orter tarva handläggning av pensionsnämnd, blir omkring hälften av nuvarande antalet. I gengäld tarva ärendena i vissa fall grundligare behandling. Invaliditetsbedömningen kommer att intaga en mera

16 central plats än nu i nämndsarbetet. Då inkomstbedömning i denna bostadskostnadsgrupp erfordras, kommer den ofta att bli av större ekonomisk betydelse än vad nu är fallet. Ä övriga orter tillkommer prövningen av ansökningar om bostadstillägg å ålderspensionerna. Tages därjämte hänsyn till de nya pensionsförmånerna och till den ökning av antalet jämkningar, som kan förväntas, torde man kunna utgå ifrån att å dessa orter antalet pensionsansökningar, som skola prövas av pensionsnämnderna, i regel torde bli större än nu. Om kvaliteten av prövningen gäller i stort sett detsamma som inom ortsgrupp I, om också inkomstprövningen, då fråga är om allenast bostadstillägg, å vissa orter icke kommer att gälla särskilt stora pensionsbelopp. Införes särskilt bostadstillägg i kommun, komma kraven å pensionsnämnden eller -nämnderna i kommunen att stiga högst avsevärt. I själva verket överflyttas i viss mån å pensionsnämnden tillgodoseendet av hjälpbehov, som förut ankommit på fattigvården. Pensionsnämndens beslut i fråga om det särskilda bostadstillägget blir vidare av mera slutgiltig natur än i fråga om annan folkpension i det att pensionsstyrelsens granskning beträffande sådant bostadstillägg allenast blir av formell art. Pensionsnämndernas avgöranden av ärendena, särskilt då fråga är om invalidpension och sjukbidrag, bli framdeles i regel av större betydelse för vederbörande kommuns ekonomi än tidigare. Redan detta torde mana nämnderna att iakttaga varsamhet vid invaliditetsbedömningen och noggrannhet vid årsinkomstens fastställande. Det måste emellertid göras klart för nämnderna att med den storlek de föreslagna pensionerna få, varje anledning saknas att beräkna pensionstagarnas inkomster lägre än till de belopp vartill de rimligen böra upptagas. I detta avseende kommer säkerligen att erfordras en intensiv upplysningsverksamhet från pensionsstyrelsens sida. Sker icke detta torde risken vara överhängande att de uppgjorda kostnadskalkylerna ej hålla streck. I detta sammanhang torde böra erinras om det samarbete socialvårdskommittén förutsatt skola komma till stånd mellan pensionsnämnder och taxeringsnämnder. Det förutsattes, att sådana åtgärder vidtagas att pensionsnämnd alltid får uppgift om de fall, då pensionstagare taxeras för större inkomst än den som ligger till grund för beräkningen av hans pension. Å pensionsstyrelsens ortsombud torde böra ställas större fordringar än hittills med hänsyn såväl till den nya lagstiftningens mera invecklade beskaffenhet som till den större ekonomiska betydelse för det allmänna som folkpensioneringen erhåller. Socialvårdskommittén förutsätter därför att de nuvarande ombudens kompetens snarast möjligt omprövas och att mindre lämpliga ersättas med andra. Man torde även kunna utgå ifrån att en höjning av ombudsarvodena är behövlig om kompetenta personer skola kunna erhållas för ombudsuppdragen.

17 Enligt kommitténs mening är det av vikt att ombuden övervara alla pensionsnämndssammanträden och sålunda även de, då endast ett eller annat ärende skall handläggas. I stora pensionsdistrikt, där pensionsnämnden kan antagas hava god rutin, är det dock mindre betydelsefullt att ombudet är närvarande om endast något enstaka ärende skall handläggas än vad fallet är i små distrikt. Kommittén övergår härefter att beröra vissa speciella spörsmål rörande pensionsnämnderna och deras verksamhet. 2// § fjärde stycket propositionen. I fråga om pensionsdistriktens storlek torde det, såsom framgår av vad tidigare sagts, icke vara lämpligt att nu vidtaga förändringar i de gällande bestämmelserna. Redan nu torde emellertid böra stadgas att fördelning eller sammanslagning av pensionsdistrikt icke må fastställas av länsstyrelse utan att pensionsstyrelsen haft tillfälle yttra sig i frågan. 25 § andra stycket propositionen. I praxis höres pensionsstyrelsen så gott som alltid innan länsstyrelse förordnar ordförande i pensionsnämnd eller suppleant för ordförande. Enligt kommitténs mening bör denna praxis lagfästas och föreslår därför att i bestämmelsen om förordnande av ordförande och ordförandesuppleant inskjutas orden »efter pensionsstyrelsens hörande». 28 § första stycket första punkten propositionen. De nu gällande bestämmelserna om tidpunkten för pensionsnämndssammanträdes hållande återfinnas såsom förut nämnts dels i lagen om folkpensionering och dels i instruktionen för pensionsnämnderna. I propositionen nr 220 till årets riksdag har föreslagits att sammanträde skall hållas minst en gång i månaden, om på nämndens prövning beroende ärende finnes. Chefen för socialdepartementet har i motiveringen angivit att förslaget i denna del avsåge, att han ville markera sin ståndpunkt till detta spörsmål. Kommittén delar helt den uppfattning, som torde ligga bakom nyssnämnda ståndpunktstagande, nämligen att på alla sätt bör eftersträvas att de pensionssökande få den folkpension, vartill de må finnas vara berättigade, utan onödigt dröjsmål. De pensionssökande äro i regel gamla eller sjukliga människor, varför varje dröjsmål med pensionens erhållande kan i avsevärd mån minska värdet av folkpensionen för dem. Ett dröjsmål på några månader innebär icke så sällan, att det endast blir den pensionssökandes dödsbodelägare som få glädje av pensionen. Emellertid måste också viss hänsyn tagas till de svårigheter, som kunna vara förenade med allt för täta nämndssammanträden, särskilt i kommuner med svåra kommunikationsförhållanden. Då fråga är om indragning eller minskning av pension eller då pensionsstyrelsen återförvisat pensionsärende men samtidigt provisoriskt beviljat pension torde ofta behovet av snabbhet i handläggningen icke vara så stort som då fråga är om 2

18 nybeviljande eller ökning av pension. Den omständigheten att ålderspensionerna i regel icke behöva prövas av pensionsnämnd i lägsta bostadskostnadsgruppen leder också till att antalet ärenden per sammanträde i regel blir mindre än för närvarande i sådan pensionsnämnd. I de högre bostadskostnadsgrupperna kan det måhända ibland visa sig lämpligt, att den pensionssökande söker den allmänna ålderspensionen i separat ansökning, i vilket fall denna kan av pensionsnämndens ordförande insändas direkt till pensionsstyrelsen, under det att frågan om bostadstillägg och eventuellt hustrutillägg i vanlig ordning prövas av pensionsnämnden. En sådan anordning medför att åtminstone i bostadskostnadsgrupp II ansökan om ålderspension endast kan anses såsom mera brådskande då den avser hustrutillägg. I bostadskostnadsgrupperna III—V torde i regel pensionsnämndssammanträden hållas ganska ofta, men synes även här vissa fördelar kunna vinnas genom att den allmänna ålderspensionen sökes separat. Det bör även bemärkas att den pensionssökande ibland har så stora egna likvida tillgångar att det för honom icke är av större betydelse om han får pensionen någon månad senare än vad som måhända kunde ha varit möjligt. Motsvarande kan gälla, då den pensionssökande är på det allmännas bekostnad omhändertagen å anstalt. Vad nu sagts bör enligt kommitténs mening leda till att åt pensionsstyrelsen inrymmes befogenhet att genom generella bestämmelser eller för speciella fall dispensera från den huvudregel som inflyter i lagtexten. Vid utformningen av lagtexten i förevarande avseende torde böra beaktas att den tid, för vilken folkpension kan retroaktivt utbetalas, minskats från sex till tre månader före den månad, under vilken ansökningen ingivits till pensionsnämndens ordförande. Det torde nämligen icke vara ovanligt att ingivandet av ansökning sker strax före ett pensionsnämndssammanträde. Det torde sålunda i varje fall böra stadgas, att minst ett sammanträde skall hållas varje kalenderkvartal. Kommittén vill sålunda föreslå, alt pensionsnämnd skall sammanträda å ställe, som nämnden bestämmer, på kallelse av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna ärendens antal och vikt finner det nödigt, dock minst en gång varje kalenderkvartal samt under iakttagande av att på nämndens prövning beroende ansökning om pension eller om ökning av pension skall handläggas snarast möjligt och senast inom en månad, såvida icke pensionsstyrelsen, där det prövas erforderligt, annorlunda förordnar. 28 § första stycket sista punkten propositionen. Bestämmelsen att tid och ställe för pensionsnämndssammanträde skall minst en vecka förut kungöras i kyrka samt tillika på annat lämpligt sätt bringas till allmänhetens kännedom synes böra ersättas av föreskrift att sådant kungörande skall ske genom anslag vid pensionsnämndens expedition, om sådan finnes anordnad, och eljest å lämplig plats inom pensionsdistriktet samt på det sätt i övrigt, som

19 må av pensionsnämnden bestämmas. Kungörande i ortstidningar är givetvis en lämplig metod att hålla allmänheten underrättad om nämndssammanträdena men synes icke böra uttryckligen föreskrivas, enär behovet av ett effektivt kungörelseförfarande minskas genom den nu föreslagna regeln angående tidpunkten för pensionsnämndssammanträdes hållande samt enär detta förfaringssätt medför särskilda kostnader. Lämpligt är givetvis att pensionsnämndens kungörelser anslås å förefintlig anslagstavla för kommunala meddelanden. 28 § andra stycket propositionen. För bevarandet av kontinuiteten i pensionsnämndernas arbete synes det önskvärt att suppleanterna i möjligaste mån deltaga i nämndssammanträdena. Dessa böra därför erhålla särskilt meddelande om nämndssammanträde samt äga rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Det torde därför böra stadgas att suppleant skall, där icke förhållandena till annat föranleda, särskilt underrättas om sammanträde med nämnden samt äga närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. 30 § första stycket propositionen. Enligt gällande bestämmelser skall pensionsärende genast avgöras, där icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest i följd av särskilda omständigheter finner uppskov oundgängligen erfordras, dock skall i sådant fall ärendet bringas till slut å näst därpå följande sammanträde. Detta i och för sig synnerligen välmotiverade stadgande är icke alltid lämpligt å ort, där pensionsnämnden sammanträder ofta. Det kan då ibland inträffa att erforderlig utredning icke kan förebringas till nästa sammanträde, exempelvis på grund av att den pensionssökande tillfälligt vistas å annan ort. Stadgandet torde därför allenast böra föreskriva att ärendet skall bringas till slut inom tre månader från det första sammanträdet räknat. 31 § andra stycket propositionen. Det nu förefintliga stadgandet att, sedan protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, å förut kungjort ställe skall anslås en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut fattats, leder till att allmänheten erhåller en inblick i de pensionssökandes förhållanden som icke är önskvärd. Kommittén föreslår därför att stadgandet ersattes med en bestämmelse alt skyldighet skall föreligga att, sedan protokollet justerats, ofördröjligen kungöra detta på sätt som gäller beträffande kungörande av pensionsnämndssammanträdes hållande.

20 Kap. 3. Utbetalningen av folkpensionerna m. m. Såsom tidigare angivits har en av anledningarna till att kommittén icke tidigare kunnat avgiva förslag angående folkpensioneringens administrativa handhavande varit den att utredning påginge angående nytt system för folkpensionernas utbetalning. Resultatet av ifrågavarande utredning föreligger nu. Redogörelsen för detsamma bifogas här såsom bilaga A. Kommittén kan i allt väsentligt ansluta sig till vad utredningsmännen anfört i fråga om nackdelarna med det nuvarande utbetalningssystemet och behovet av en ändrad utbetalningsmetod. Under det att utredningsmännen utgått från att pensionsutbetalningarna skola verkställas centralt från pensionsstyrelsen anser sig kommittén även böra beröra vissa andra föreliggande möjligheter att verkställa pensionsutbetalningarna. Ett sätt är att låta kommunerna utbetala folkpensionerna såsom fallet är i Danmark. Detta skulle innebära att pensionsstyrelsen hade att tillställa något kommunalt organ de uppgifter som vore erforderliga för utbetalnings verkställande samt att styrelsen, efter granskning av redogörelse över verkställda utbetalningar, gottgjorde kommunen det belopp, för vilket den ej själv hade att svara. Fördelarna med ett sålunda decentraliserat utbetalningssystem äro emellertid obetydliga i förhållande till de nackdelar som vidlåda detsamma. Endast i undantagsfall torde det sålunda visa sig lämpligt för kommunerna att själva utbetala pensionerna kontant till pensionstagarna utan även kommunerna bli i regel tvungna att verkställa utbetalningarna genom postverket. Härvid blir det givetvis icke möjligt att begagna en så rationaliserad utbetalningsmetod som den i ovanberörda utredning föreslagna. Kommunerna skulle då åsamkas ett betydande arbete med utbetalning och redovisning utan att postverkets respektive pensionsstyrelsens befattning härmed bleve i mera avsevärd mån reducerad. De fördelar ur statistisk synpunkt och ur synpunkten att pensionsstyrelsen genom utbetalningarna erhåller en viss kontroll över att pensionstagaren själv får tillgodonjuta sin pension m. m., som föreligga vid det centraliserade utbetalningssystemet, återfinnas ej vid systemet med kommunal utbetalning. Kontroll över att icke kommunal myndighet utan att vara därtill berättigad uppbär folkpension blir vid detta system så gott som utesluten. En variant av systemet med kommunal utbetalning är att låta de allmänna sjukkassorna (centralsjukkassorna) svara för pensionsutbetalningen. Detta system innebär vissa fördelar med hänsyn till samordningen mellan folkpensioneringen och sjukförsäkringen. Centralsjukkassorna kunna dessutom i större utsträckning än kommunerna begagna sig av maskinella hjälpmedel.

21 Systemet är emellertid i övrigt behäftat med de nackdelar, som vidlåda varje decentraliserat utbetalningssystem. Det torde dessutom icke kunna komma i fråga att sjukkassorna betungas med en för deras verksamhet i stort sett främmande arbetsuppgift av denna storleksordning förrän viss tid förflutit efter sjukförsäkringens reformering. Denna utbetalningsmetod är sålunda icke tänkbar för närvarande. I det nuvarande läget har man sålunda enligt kommitténs mening endast att välja på att behålla det nuvarande utbetalningssystemet och vidtaga de förbättringar i detsamma, som kunna vara möjliga, eller att genomföra direkt utbetalning från pensionsstyrelsen på sätt föreslagits i den föreliggande utredningen. Generalpoststyrelsen har i sitt yttrande över socialvårdskommitténs i november 1945 framlagda betänkande i folkpensionsfrågan gjort följande uttalande: Styrelsen anser sig emellertid redan nu böra framhålla, att det för närvarande tillämpade utbetalningssystemet, som grundar sig på pensionstagarna tillställda häften med kvittoblanketter, enligt styrelsens erfarenhet visat sig fungera mycket tillfredsställande under ordinära förhållanden. De anmärkningar, som ur postal synpunkt kunna riktas mot detsamma, äro huvudsakligen föranledda av vissa expeditionstekniska svårigheter, som uppkommit i samband med utbetalningen av de under de senaste åren utanordnade dyrtidstilläggen och provisoriska pensionsförbättringarna. Om den nu föreslagna pensionsregleringen genomföres, kan väl förväntas, att pensionerna under avsevärd tid framåt komma att utgå med oförändrade belopp. Därmed skulle givetvis de nu antydda olägenheterna med det nuvarande systemet bortfalla. Något som i detta sammanhang förtjänar särskilt framhållas är vidare den säkerhet för pensionstagaren, att han å pensionsbeloppens förfallodagar skall utfå honom tillkommande pension, som det nuvarande utbetalningssystemet medför. Varje annat system torde nödvändiggöra utfärdandet av särskilda utbetalningsbemyndiganden beträffande varje till betalning förfallande pensionsbelopp. Distributionen av dylika bemyndiganden, vare sig de bleve utställda i form av särskilda pensionspostan visningar eller på annat sätt, måste givetvis ske genom postverkets försorg och föranleda en varje månad återkommande massförsändning. Erfarenheten har visat, att massdistribution av här avsett slag är förenad med många osäkerhetsmoment. Detta har särskilt framkommit vid de under de senaste åren förekommande massförsändningarna av utbetalningskört, avseende familjeunderstöd på grund av beredskapstjänstgöring. Det har visat sig, att dylika utbetalningskort i stor utsträckning kommit i händerna på obehöriga eller helt förkommit på grund av otillfredsställande anordningar för postens mottagande, stöld ur brevlådor och andra lokala förhållanden. Det torde icke kunna undvikas, att liknande oregelbundenheter skulle i icke ringa utsträckning komma att inträffa vid en eventuell massdistribution av pensionspostanvisningar till folkpensionärerna. Det nuvarande systemet med kvittenshäften medför såsom nyss nämnts i förevarande hänseende stor säkerhet. Oegentligheter eller andra oregelbundenheter beträffande dylika häften ha ytterst sällan förekommit.

22 Socialvårdskommittén kan icke dela generalpoststyrelsens mening att det för närvarande tillämpade utbetalningssystemet visat sig fungera mycket tillfredsställande under ordinära förhållanden. Man torde på sin höjd kunna göra gällande, att det under sådana förhållanden fungerat någorlunda tillfredsställande. Det har nämligen, enligt vad kommittén inhämtat, i icke obetydlig utsträckning förekommit, att folkpensionerna lyftats och tillgodogjorts av andra än pensionstagarna, ett missförhållande, som knappast kan förebyggas i det nuvarande utbetalningssystemet. Därjämte bereder det mycket stora svårigheter att kontrollera flyttningar mellan olika ortsgrupper med det nuvarande utbetalningssystemet. Vid jämkningar av pensionerna är de! nödvändigt att infordra kvittenshäftena, vilket i sin tur leder till att vederbörande pensionstagare under en eller flera månader icke har möjlighet lyfta sin pension. Under de senaste åren har vidare med all tydlighet framgått vilka utomordentliga svårigheter det nuvarande utbetalningssystemet medför då man önskar generellt ändra pensionsbeloppen. Det kan enligt kommitténs mening icke vara rimligt att pensionernas storlek och utformning skall vara beroende av utbetalningssystemet. Detta måste i möjlig mån vara så beskaffat, att statsmakterna icke vid sina överväganden äro bundna av detsamma. Vad generalpoststyrelsen anfört rörande de osäkerhetsmoment, som äro förenade med en massdistribution av utbetalningskort, är uppenbarligen av den natur, att det måste förtjäna visst beaktande. Enligt kommitténs mening har detta skett i den utredning, som nu föreligger. Genom att de föreslagna folkpensionsanvisningarna redan inom pensionsstyrelsen fördelas å olika postanstalter och brevbäringsdistrikt elimineras så gott som helt risken att dessa anvisningar komma fel postanstalt tillhanda. Den föreslagna möjligheten för postanstalterna att utfärda dubblett av förkommen folkpensionsanvisning undanröjer den olägenhet för pensionstagarna, som kan uppkomma genom felexpediering. Därigenom att folkpensionsanvisningarna endast äro betalbara på viss postanstalt och att för utbetalning erfordras att pensionsbrevet företes synas riskerna att en obehörig skall kunna tillgodogöra sig någons pensionsbelopp vara mycket små. Enligt kommitténs mening böra sålunda de olägenheter, som förekommit i samband med massförsändelserna av inbetalningskort, avseende familjeunderstöd på grund av beredskapstjänstgöring, icke behöva göra sig gällande vid det föreslagna utbetalningssystemet för folkpensionerna. Ur folkpensioneringens synpunkt är det enligt kommitténs mening av stor betydelse att frågor om utbetalning till myndigheter, såsom fattigvårdssamhällen och sjukvårdsanstalter, handläggas av pensionsstyrelsen, som måste förutsättas äga bättre kännedom om gällande bestämmelser i detta avseende än de postala myndigheterna. Socialvårdskommittén vill för sin del starkt betvivla, att det nuvarande utbetalningssystemet skall kunna över huvud taget begagnas för den reformerade folkpensioneringen utan att allvarliga olägenheter uppkomma för

de pensionsberättigade. I detta avseende må särskilt framhållas att antalet jämkningar av folkpensioner kommer att bli väsentligt större enligt den nya lagstiftningen än enligt den nuvarande med hänsyn till dels pensioneringens utformning såsom en familjepensionering, dels till det större antalet bostadskostnadsgrupper i förhållande till antalet ortsgrupper och dels till att ålderspensionerna beräknas efter andra grunder än invalidpensionerna och sjukbidragen. Komma de allmänna ålderspensionerna att i större utsträckning sökas särskilt även då rätt till bostads- eller hustrutillägg föreligger, blir det tydligen ganska vanligt att jämkningar av pensionsbeloppen måste äga rum redan några få månader efter den första pensionsutbetalningen. Socialvårdskommittén vill sålunda ansluta sig till det föreliggande förslaget att folkpensionerna i regel skola utbetalas genom folkpensionsanvisningar. Förslaget synes även i övrigt vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för reformering av utbetalningssystemet. Enligt kommitténs mening bör det närmast ankomma på pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen att granska de tekniska detaljerna i förslaget. Vad angår kostnaderna för folkpensionsutbetalningarna må erinras att dessa enligt nuvarande utbetalningssystem i huvudsak hänföra sig till tre olika poster, nämligen a) postverkets ersättning för utbetalningarna; b) erforderlig personal inom pensionsstyrelsen; och c) kvittenshäften. Härtill kommer viss mindre del av kostnaderna för pensionsstyrelsens lokaler och styrelsens expensutgifter. Sedan den nya lagstiftningen trätt i kraft kan beräknas, att årliga antalet utbetalningar skulle fördela sig ungefärligen enligt följande 8 580 000 månadsutbetalningar 140 000 kvartalsutbetalningar 600 000 utbetalningar till fattigvårdssamhällen och sjukvårdsanstalter. Skulle postens ersättning per utbetalning uppgå till samma belopp som innevarande budgetår eller 18 öre bleve kostnaden i runt tal 1 675 000 kronor. Antalet befattningshavare inom pensionsstyrelsen, som skulle erfordras för arbete (av ej juridisk natur) sammanhängande med utbetalningarna, beräknas till 15. Beräknas dessa draga en genomsnittlig årlig kostnad av 5 000 kronor, skulle personalkostnaden i pensionsstyrelsen bli 75 000 kronor om året. Kostnaderna för kvittenshäften kunna med utgångspunkt från nu tillämpade priser beräknas till i genomsnitt i runt tal 150 000 kronor om året. Totalt skulle alltså pensionsutbetalningen årligen kosta 1 900 000 kronor, om det nuvarande systemet tillämpades i fortsättningen, om man bortser från kostnader för lokaler och cxpenser inom pensionsstyrelsen.

24 De kostnader, som uppkomma för pensionsutbetalningarna enligt det föreslagna utbetalningssystemet, fördela sig sålunda a) postverkets ersättning för distribution av folkpensionsanvisningarna och utbetalningen av pensionsbeloppen; b) erforderlig personal inom pensionsstyrelsen; c) pärmar till pensionsbrev samt hålkort och blanketter för anvisningar; och d) maskinkostnader. Härtill komma vissa kostnader för lokaler och expenser inom pensionsstyrelsen. Beräknas postverkets kostnader, för den händelse revisionen av gjorda utbetalningar till större delen förlägges till pensionsstyrelsen, enligt a) till 16,5 öre per genom postanstalt verkställd utbetalning, utgör ersättningen till postverket 1 440 000 kronor. Utbetalningarna till fattigvårdssamhällen m. fl. komma icke att vid det nya systemet medföra andra kostnader än personalkostnader inom pensionsstyrelsen samt porto- och blankettkostnader för anvisningarna. Antalet befattningshavare i lägre lönegrader inom pensionsstyrelsen, som skulle erfordras för hela det arbete (av ej juridisk natur) som sammanhänger med utbetalningarna, beräknas till 40. Kostnaden härför kan enligt ovan angiven grund beräknas till 200 000 kronor om året. Härtill kommer c:a 50 000 kronor om året för arbetsledning eller sammanlagt 250 000 kronor i personalkostnader. Kostnaderna för pärmar till pensionsbreven, hålkort till utbetalningsregister och anvisningar, inbegripet anvisningar till fattigvårdssamhällen m. fl., samt postlistor kunna beräknas till 110 000 kronor om året. Maskinkostnaderna kunna uppskattas till omkring 120 000 kronor om året. Totalt skulle alltså under samma förutsättning, som angivits för det nuvarande utbetalningssyslemet, årskostnaden för pensionsutbetalningen enligt det föreslagna systemet uppgå till 1 920 000 kronor eller ungefärligen samma belopp som ovan erhölls för det förra systemet. Vid jämförelsen av här gjorda uppskattningar av kostnaderna för de båda systemen bör beaktas, att vid det nuvarande systemet vissa utbetalningsfrågor av juridisk natur handläggas av postverket, under det att dessa frågor vid det föreslagna systemet skulle handläggas inom pensionsstyrelsen och sålunda öka denna styrelses personalbehov, samt att pensionsstyrelsens lokalbehov för själva utbetalningen blir större vid det nya systemet än nu. Å andra sidan torde den här beräknade maskinella utrustningen i det närmaste bli tillräcklig även för uppgörande av statistik och beräkning av kommunandelar. Nämnda arbeten komma därför vid det nya utbetalningssystemet att kräva betydligt mindre kostnader än eljest skulle bli fallet.

25 Kommitténs ståndpunkttagande i utbetalningsfrågan aktualiserar tre olika spörsmål, vilka äro av betydelse för utformningen av vissa bestämmelser i den nya lagen om folkpensionering. Dessa spörsmål avse bestämmelser dels i syfte att förhindra att pension behöver utbetalas annorledes än i jämnt antal kronor, dels angående hustrutilläggets utbetalande och dels angående befogenheter för pensionsstyrelsen att generellt eller i vissa fall besluta om pensionens utbetalning till annan än den pensionsberättigade eller hans förmyndare. I samband härmed torde böra upptagas frågan angående de tidsperioder, för vilka folkpension skall utgivas. I sitt betänkande angående lag om folkpensionering föreslog socialvårdskommittén, att folkpension skulle utbetalas månadsvis, därvid den finge anses belöpa på december månad med högst elva kronor högre belopp än på envar av årets övriga månader. Folkpension, som utgjordes av enbart grundpension eller änkepension, skulle dock kunna utbetalas kvartalsvis, därvid den i fråga om änkepension finge anses belöpa på kalenderårets sista kvartal med högst tre kronor högre belopp än på ett vart av årets övriga kvartal. Angående sättet och den närmare tidpunkten för utbetalning av folkpension skulle förordnas av Konungen. Dessa bestämmelser ha med hänsyn till kommitténs arbete angående förbättrad utbetalning av folkpensionerna icke upptagits i det förslag, som förelagts riksdagen. Enligt vad kommittén inhämtat har det vid uppgörandet av arbetsrutinen för det föreslagna utbetalningssättet visat sig lämpligast att utbetala samtliga änkepensioner månadsvis. Med hänsyn härtill torde någon föreskrift om utbetalning av änkepensioner kvartalsvis icke böra upptagas. I övrigt torde bestämmelserna, vilka korrespondera med i 12 § i den föreslagna lagen förefintlig avrundningsbestämmelse och vilka möjliggöra att folkpension alltid kan utbetalas i jämna kronor, böra inflyta i 38 § i samma lag. Därest såsom föreslagits den på december månad belöpande folkpensionen kan uppgå till högre belopp än den, som belöper på envar av årets övriga månader, torde såsom kommittén föreslagit i sitt betänkande angående lag om folkpensionering böra föreskrivas, att vid beräkning av kommuns bidrag li 11 pensionskostnaderna en tolvtedel av pensionsberättigad årligen tillkommande tilläggspension, änkepension och bostadstillägg skall anses belöpa på varje månad. Beräkningen av kommunens bidrag skulle i annat fall onödigtvis försvåras. I samband härmed må beröras ytterligare en av kommittén föreslagen bestämmelse, som icke medtagits i den föreslagna folkpensioneringslagen, nämligen att vid beräkning av kommuns bidrag skall höjning eller sänkning, som sker på grund av stadgandet om avrundning av folkpensionen till närmast hela krontal, anses ha skett proportionellt å tilläggseller änkepension och bostadstillägg. Genom en sådan föreskrift undanröjes all ovisshet om kommunbidragets beräkning, då sådan avrundning skett.

26 De i detta stycke berörda bestämmelserna torde böra inflyta i 23 § i den föreslagna folkpensioneringslagen. Vissa skäl tala enligt kommitténs mening för att hustrutillägg utbetalas till hustrun själv. Sker ej detta uppkomma svårigheter, då mannen intages på statens bekostnad å anstalt eller han intages å fattigvårdsanstalt eller fattigvården eljest är berättigad uppbära hans folkpension, ävensom då hustrun är omhändertagen å anstalt. Kommittén vill därför föreslå att i 38 § den i propositionen föreslagna lagen om folkpensionering intages bestämmelse, att hustrutillägg uppgående till lägst 60 kronor skall utbetalas till hustrun. Härigenom torde vissa redaktionella ändringar av 4 § 1 mom. och 9 § i lagförslaget bli erforderliga. De fall då hustrutillägget understiger nämnda belopp torde bli mycket få. Någon olägenhet torde icke behöva uppkomma av att hustrutillägget i dessa fall utbetalas till mannen för undvikande av separat utbetalning av alltför små belopp. Anledningen till att hustrutillägg föreslagits är den att båda makarna eljest skulle ha att i huvudsak livnära sig på mannens pension. Detta skäl föreligger tydligen icke, då den ena av makarna för längre tid är intagen å anstalt. Har mannens pension reducerats jämlikt 17 § den i propositionen föreslagna lagen om folkpensionering, har pensionsstyrelsen möjlighet att medgiva nära anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av den pensionsberättigades folkpension, rätt att uppbära denna eller del därav. Pensionsstyrelsen har sålunda möjlighet att låta hustru i ett dylikt fall behålla sitt hustrutillägg. Då det i själva verket torde vara önskvärt att en viss prövningsrätt härvidlag föreligger — hustruns försörjningsförhållanden kunna måhända bli förändrade under mannens anstaltsvistelse och sådana förhållanden kunna inträda att makarna böra anses såsom icke gifta — synes anledning saknas att ur nu ifrågavarande synpunkt vidtaga ändring i nämnda paragraf. Är det däremot hustrun, som är intagen å sådan anstalt, som avses i nämnda paragraf, synes hustrutillägg icke böra utgå, därest intagningen skett för så lång tid, att hustrun icke skulle ha ägt rätt till folkpension om hon själv varit pensionsberättigad. Är mannen intagen å fattigvårdsanstalt eller har fattigvårdssamhälle eljest jämlikt 18 § 2 mom. lagförslaget rätt att uppbära den honom tillkommande folkpensionen, vill det synas som om hustrutillägget borde kunna tillkomma hustrun under ungefär samma förutsättningar som stadgats för det fall att mannens pension reducerats jämlikt 17 §. Har åter hustrun intagits å fattigvårdsanstalt eller föreligger eljest beträffande henne sådan omständighet att fattigvårdssamhället ägt uppbära hennes folkpension, om hon varit pensionsberättigad, torde hustrutillägget böra indragas, åtminstone då förhållandet avser någon längre tid. I de fall hustrutillägg indrages kommer mannens pension automatiskt att höjas på sätt stadgats i 4 § 1 mom. och 9 § i lagförslaget.

27 Socialvårdskommittén vill ifrågasätta, huruvida icke i 8 § i den föreslagna lagen om folkpensionering bör införas ett stadgande av innehåll att hustrutillägg icke utgår, om beträffande hustrun föreligger förhållande, som jämlikt 17 § skolat föranleda minskning av hennes folkpension, därest hon varit pensionsberättigad, eller om fattigvårdssamhälle under samma förutsättning ägt jämlikt 18 § 2 mom. uppbära hennes pension för tid som kan antagas vara minst två kalendermånader i följd. I 18 § 2 mom. torde vidare böra föreskrivas att, där omständighet som i momentet avses kan antagas bestå minst två kalendermånader, hustrutillägg ej skall utgå, pensionsstyrelsen dock obetaget medgiva hustrun rätt att uppbära hustrutillägget eller del därav. Vad angår möjligheten för pensionsstyrelsen att bestämma om utbetalning av folkpension till annan än pensionstagaren själv har i fråga om de s. k. retroaktivbeloppen i propositionen föreslagits bestämmelser, som överensstämma med kommitténs förslag. Däremot har icke heller i propositionen upptagits något bemyndigande för pensionsstyrelsen att i övriga fall då särskilda skäl föreligga, besluta att pension skall kunna utbetalas till annan än pensionstagaren. Kommittén har å sid. 111 i sitt betänkande angående lag om folkpensionering förklarat sig icke kunna förorda ett så starkt ingrepp i folkpensionärernas frihet att själva råda över sina medel som en bestämmelse i antydd riktning skulle innebära. Kommittén finner icke heller nu skäl föreligga att i lagtexten införa något sådant bemyndigande. Frånvaron av ett sådant bemyndigande bör enligt kommitténs mening icke utgöra hinder för Kungl. Maj:t att, i samband med utfärdandet av detaljbestämmelser rörande utbetalningsförfarandet, föreskriva att folkpension skall i vissa angivna fall kunna utbetalas annorledes än direkt till pensionstagaren under förutsättning att betryggande garantier finnas för att dennes rätt icke trades för nära. Sålunda bör utbetalning av folkpensionen till pensionstagare, som för längre tid är intagen å sjukvårdsanstalt utan att vara omyndigförklarad, kunna ske till anstalten eller till vid densamma anställd tjänsteman under förutsättning att särskilt postgirokonto öppnats för pensionsbetalningar till patienter vid anstalten. I detta sammanhang torde ytterligare böra uppmärksammas frågan om pensionsrätten för pensionsberättigade, som missbruka alkohol eller nyligen varit hemfallna åt sådant missbruk. I 16 § fjärde stycket i den föreslagna folkpensioneringslagen har föreslagits att ansökan om folkpension under vissa omständigheter skall avslås för pensionsberättigad, som varit hemfallen åt alkoholmissbruk, samt att folkpension skall indragas för pensionstagare, som förfallit till sådant missbruk. P e n s i o n s s t y r e l s e n hade i sitt yttrande över socialvårdskommitténs förslag i denna del ifrågasatt, huruvida denna bestämmelse borde bibehållas, samt framhållit att förutsättningen för bestämmelsens borttagande vore att det i annan ordning ginge att

28 förhindra att pensionen missbrukades. Enligt styrelsens mening bleve detta möjligt, därest styrelsen, då synnerliga skäl förelåge, ägde besluta om utbetalning av folkpensionen till annan än den pensionsberättigade. Även vissa andra remissmyndigheter ha på sätt framgår av sid. 139—140 i propositionen berört ifrågavarande värdighetsbestämmelses berättigande. Departementschefen har i frågan anfört följande: Då det onekligen måste anses stötande, att folkpension utgår till en person, som kan förväntas komma att i stor utsträckning förslösa den på alkoholhaltiga drycker, synas bestämmelser om indragning av pensionen på grund av alkoholmissbruk tills vidare böra bibehållas. För tolkningen av begreppet hemfallen åt alkoholmissbruk bör tillämpningen av alkoholistlagen vara vägledande. Kommitténs åsikt att bestämmelserna böra utsträckas att avse jämväl grundpension, respektive allmän ålderspension, kan jag därvid godtaga, då bestämmelserna, såvitt angår ålderspensionen, eljest skulle bliva praktiskt betydelselösa. Pensionsstyrelsens förslag att ersätta reglerna om indragning av pensionen med föreskrifter om utbetalning av densamma till annan än den pensionsberättigade finner jag innebära ett uppslag som synes värt ett närmare övervägande. Då spörsmålet om folkpensioneringens organisatoriska handhavande skall ytterligare utredas av kommittén, torde anledning finnas att återkomma till här förevarande fråga. Även socialvårdskommittén finner att det skulle vara tilltalande, därest förevarande påföljdsbestämmelser kunde ersättas med ett stadgande, som innebure möjlighet för pensionsstyrelsen att i fall av alkoholmissbruk utbetala folkpension till annan än den pensionsberättigade själv, exempelvis I ill kommunal myndighet eller den pensionsberättigades make. Då kommittén såsom framgår av vad som nyss sagts ställer sig tveksam inför spörsmålet att giva pensionsstyrelsen ett allmänt bemyndigande att utbetala pensionen till annan än den pensionsberättigade, vill det synas, som om en framkomlig väg skulle vara, att sådan befogenhet tillkomme pensionsstyrelsen, därest nykterhetsnämnd gjort framställning därom. Socialvårdskommittén vill därför förorda att ifrågavarande värdighetsbestämmelse utgår ur 16 §, i samband varmed 34 § första och andra styckena torde tarva viss omredigering, samt att i 38 § införes en bestämmelse av innehåll att pensionsstyrelsen äger, där nykterhetsnämnd därom gjort framställning, besluta, att folkpension till den, vilken är eller nyligen varit hemfallen åt alkoholmissbruk, skall utbetalas till annan än den pensionsberättigade. I övrigt synes omläggningen av utbetalningssystemet och vad därmed sammanhänger icke medföra behov av ändringar i den föreslagna lagen om folkpensionering. I det vid propositionen med förslag till lag om folkpensionering fogade statsrådsprotokollet uttalar sig föredragande departementschefen (å sid. 132— 133) sålunda:

29 Pensionsstyrelsen har i sitt yttrande över socialvårdskommitténs förslag, med vilket departementsförslaget i sak överensstämmer, framhållit, att de nu gällande och i förslaget bibehållna reglerna om pensionsförmånernas beroende av mantalsskrivningsorten medförde mindre önskvärda resultat. Exempelvis komme i de icke sällsynta fall, då en på sinnessjukhus intagen pensionsberättigad försöksutskrivits till annan ort än sin hemort, pensionen att utgå enligt den bostadskostnadsgrupp hemorten tillhörde, oaktat den pensionsberättigade måhända stadigvarande vistades å ort i lägre bostadskostnadsgrupp. Styrelsen har med hänsyn härtill ifrågasatt, om icke styrelsen borde beredas möjlighet att till förekommande av uppenbara missförhållanden hänföra pcnsionstagare, som stadigvarande vistas å ort, tillhörande lägre bostadskostnadsgrupp än mantalskrivningsorten, till den lägre bostadskostnadsgruppen. Länsstyrelsen i Kristianstads län och drätselkammaren i Kalmar ha vid förevarande stadgande ifrågasatt, om icke villkoret om tre års mantalsskrivning såsom villkor för tillhörighet till högre bostadskostnadsgrupp kunde slopas eller minskas. Vad sålunda anmärkts har icke givit mig anledning att vidtaga någon ändring i förslaget. De i yttrandena återgivna synpunkterna torde böra bliva föremål för närmare övervägande i samband med frågan om ändrad ordning för pensionernas utbetalande. Genomföres en centralisering på denna punkt, synes spörsmålet om ändring av pensionens belopp i anledning av den pensionsberättigades vistelse å annan ort än mantalsskrivningsorten bliva aktualiserat av att ändring i utbetalningsorten måste ske. Jag förutsätter att socialvårdskommittén vid sitt fortsatta arbete beaktar detta spörsmål. Vad angår pensionsstyrelsens förslag att styrelsen borde beredas möjlighet att i vissa fall beräkna folkpensionen efter lägre bostadskostnadsgrupp än vad normalt skall ske finner kommittén de skäl som anförts härför värda beaktande. Genomföres det föreslagna utbetalningssystemet, blir det även lättare än för närvarande att tillämpa en bestämmelse av antytt slag. Kommittén förordar därför att i 5 § den föreslagna lagen om folkpensionering inrymmes befogenhet för pensionsstyrelsen att, där pensionsberättigad stadigvarande vistas i lägre bostadskostnadsgrupp än den till vilken hans mantalsskrivningsort hör, beräkna pensionen efter bestämmelserna för den lägre bostadskostnadsgruppen. I fråga om villkoret om tre års mantalsskrivning får kommittén såsom sin mening uttala att anledning icke föreligger att ändra ifrågavarande regel, vilken avser att utgöra en spärr för inflyttning till orter i de högre bostadskostnadsgrupperna av dem som blivit pensionsmässiga. En sådan inflyttning bör i möjlig mån undvikas med hänsyn såväl till de utgifter, vilka genom densamma uppkomma för sagda orter, som till bostadsförhållandena å tätorterna. Enligt vad kommittén inhämtat medges i praxis undantag från den nu gällande bestämmelsen, vilken överensstämmer med den föreslagna, efter mycket liberala grunder, då skäl härför kunna åberopas. Anledning saknas att antaga att denna praxis skall ändras.

30 Kap. 4. Besvärsrätten. Såväl enligt gällande bestämmelser som enligt förslaget till ny lag om folkpensionering gäller att ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av kommun och av ombud för pensionsstyrelsen sökas hos styrelsen genom besvär, vilka skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de äro honom tillhanda sist å fjortonde dagen efter beslutets meddelande, den dagen oräknad då sådant skedde. Ordföranden äger ock att anföra besvär över nämndens beslut. Över anförda besvär skall nämnden avgiva yttrande att åtfölja handlingarna till pensionsstyrelsen. Enligt kommitténs mening föreligger icke något behov att i princip ändra den nu återgivna bestämmelsen. I ett par detaljer torde den dock kunna förbättras. Sålunda torde böra stadgas att den omständigheten, att besvären ingivits eller insänts direkt till pensionsstyrelsen i stället för till pensionsnämndens ordförande, ej må utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning, därest de inkommit till pensionsstyrelsen före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant fall skall pensionsstyrelsen ha att omedelbart överlämna besvären till vederbörande pensionsnämndsordförande för vederbörlig behandling. Har pensionsnämnd särskild expedition, synas besvären böra anses såsom inkomna till pensionsnämndens ordförande den dag de inkommit till expeditionen. Vad sålunda föreslagits torde redan nu tillämpas i praxis. Det torde vidare i de flesta fall vara tillfyllest att pensionsnämndens ordförande yttrar sig över inkomna besvär, såvida det icke är han själv som besvärat sig. Den nuvarande bestämmelsen kan, om den tillämpas strängt, leda till en betydande försening av ärendes slutliga avgörande. Det torde vara vanligt att pensionsnämnd bemyndigar sin ordförande att avgiva yttrande över inkomna besvär. Det förekommer i viss utsträckning att ombud utan motivering anför besvär över pensionsnämndens beslut. Enligt kommitténs mening bör ombud alltid angiva skälen för besvären. Över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må enligt gällande bestämmelser klagan ej föras av enskild sakägare. Justitiekanslern eller efter dennes medgivande kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens ombud må söka ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen genom

31 nesvär, vilka, vid talans förlust, skola vara inkomna till socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den dag beslutet gavs. Propositionen överensstämmer i detta avseende med socialvårdskommitténs förslag, vilket i sin tur är identiskt lika med de gällande bestämmelserna så när som på att orden »före klockan tolv» utgått. Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har emellertid i sitt yttrande till statsrådsprotokollet anmärkt alt bestämmelserna enligt hans mening icke vore helt tillfredsställande. Fråga om ändring därav torde dock böra anstå i avbidan på socialvårdskommitténs förslag till nya bestämmelser angående folkpensioneringens organisatoriska handhavande. Enligt lagen om regeringsrätten skola mål angående folkpensionering, invalidunderstöd och barnbidrag tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande. I detta sammanhang torde böra erinras att jämväl mål om beslut av tillsynsmyndighet över registrerade understödsföreningar och om beslut av tillsynsmyndigheten över stiftelse, varom stadgas i lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande, varför besvär över beslut som sammanhänga med pensionsstyrelsens verksamhet regelmässigt skola i sista instans avgöras av regeringsrätten. I sitt förslag angående lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) föreslog socialvårdskommittén att klagan ej skulle få föras mot pensionsstyrelsens beslut i frågor sammanhängande med den allmänna sjukförsäkringen. Kommittén anförde såsom motivering för den sålunda föreslagna bestämmelsen följande: För närvarande kunna pensionsstyrelsens beslut i frågor angående sjukkasseverksamheten överklagas hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten. Enligt vad kommittén inhämtat förekomma dock dylika besvär ganska sällan och ha endast ett fåtal gånger föranlett ändring i tillsynsmyndighetens beslut. Funnes besvärsrätt även sedan den föreslagna lagstiftningen trätt i kraft, är dock sannolikt, att antalet besvär över tillsynsmyndighetens beslut skulle bli större än hittills. Dessa tämligen speciella ärenden kunde måhända i så fall bli relativt betungande för regeringsrätten. Samordnas den obligatoriska olycksfallsförsäkringen med sjukförsäkringen, är det också olämpligt med två högsta instanser i ärenden, som beröra olycksfallsförsäkringen. Högsta instans enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete är försäkringsrådet. Kommittén har med hänsyn härtill övervägt, huruvida icke försäkringsrådet borde vara högsta instans jämväl i frågor avseende sjukförsäkringen, men har med hänsyn till den tidsspillan i fråga om ärendenas avgörande och de utgifter för försäkringsrådets utbyggnad, som skulle uppkomma i sådant fall, funnit mest tilltalande, att tillsynsmyndigheten i dylika frågor blir sista instans. Förslaget har utformats i överensstämmelse härmed. Någon risk för rättssäkerheten torde icke uppkomma genom en sådan anordning under förutsättning, att erforderliga kompetenskrav äro tillgodosedda vid besvärsärendenas avgörande inom tillsynsmyndigheten. I detta avseende torde föreskrifter böra

inflyta i tillsynsmyndighetens instruktion. Det vill synas som om härvid krav borde uppställas på att i besvärsärendenas avgörande deltaga minst två tjänstemän i högre grad, av vilka åtminstone den ena fullgjort sedvanlig domsagetjänstgöring. Från förbudet att överklaga tillsynsmyndighetens beslut kunna möjligen vissa undantag bli behövliga, därest den av kommittén förutsatta samordningen mellan sjukförsäkringen och den sociala olycksfallsförsäkringen blir genomförd. I samband med översynen av folkpensioneringen kommer kommittén att överväga, huruvida den nu förefintliga besvärsrätten över pensionsstyrelsens beslut i ärenden rörande folkpension och därmed likartade förmåner kan borttagas. Behovet av bestämmelser om besvär över pensionsslyrelsens beslut i folkpensionsfrågor är uppenbarligen beroende såväl av den betydelse sådan frågas avgörande kan ha för sökanden eller det allmänna som av sättet för frågornas handläggning inom pensionsstyrelsen. Tydligt är alt ökningen av pensionsförmånernas storlek genom den föreslagna reformen skärper kravet på tillförlitlighet vid pensionsärendenas avgörande, vilket förhållande sålunda talar för att pensionsstyrelsens beslut böra kunna överklagas i viss utsträckning. Förhållandet medför emellertid också behov av en omsorgsfullare handläggning av dessa ärenden inom pensionsstyrelsen och i den mån detta behov tillgodoses, minskas behovet av besvärsmöjligheter. Det torde under alla förhållanden vara nödvändigt att besvärsrätten i folkpensionsärendena begränsas, enär eljest kan befaras att en mycket stor del av de ärenden, i vilka ansökan om pension eller ansökan om högre pension avslås av pensionsstyrelsen, komma att dragas inför den högsta instansen. Antalet avslagna sådana ansökningar utgjorde åren 1942—1945 respektive 8 694, 8 044, 6 899 och 6 704. Inkomstprövningens partiella bortfallande kan antagas verka sänkande å antalet avslagna ansökningar. I höjande riktning verka höjningen av pensionsförmånerna, familjepensioneringens konstruktion och änkepensionerna. Det är därför icke uteslutet att, om besvärsrätten icke på lämpligt sätt beskäres, antalet pensionsärenden som skulle dragas under den högsta instansen kunde komma att stiga till omkring 5 000 om året. Det bereder emellertid stora svårigheter att avgränsa vissa fall, i vilka besvärsrätt skall föreligga, enär i så gott som alla fall beviljandet av folkpension är en fråga av synnerlig vikt för den sökande samt det ofta är svårt att anlägga principiella synpunkter på ett ärende, vars avgörande är beroende av bedömningen av invaliditetsgraden eller sökandens framtida arbetsinkomst. De förhållanden som påverka en sådan bedömning äro av mycket varierande natur. En möjlighet vore att pensionsstyrelsen, sammansatt på särskilt sätt, finge avgöra om dess beslut i pensionsärende finge överklagas. Överklagande skulle i så fall medgivas dels då invaliditetsfråga kan anses tveksam och dels då beräkning av inkomst eller tillämpning av påföljdsbestämmelse är tveksam och tillika av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt

för den pensionsberättigade. Beslut bör dock alltid få överklagas, då någon av dem, som pröva rätten att överklaga, finner skäl härför föreligga. I det till lagrådet remitterade förslaget till proposition angående allmän sjukförsäkring uttalar föredragande departementschefen, att han på anförda skäl funnit att möjlighet bör tillskapas för vederbörande att få tillsynsmyndighetens beslut i vissa frågor prövade av en högre instans. Departementschefen anför vidare: Vad beträffar spörsmålet, hos vem klagan över tillsynsmyndighetens beslut bör föras, synes det särskilt under de första åren efter lagens ikraftträdande vara av vikt att chefen för socialdepartementet blir i tillfälle att följa tillämpningen av lagen. Jag förordar därför, att besvär över tillsynsmyndighetens beslut skola, efter föredragning av nämnda departementschef, avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. En besvärsordning motsvarande den, som föreslagits beträffande sjukförsäkringen, torde icke vara att tillråda inom folkpensioneringen. Folkpensionsärenden äro enligt kommitténs mening av sådan natur att de icke lämpa sig för avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet. Därest klagorätt över pensionsstyrelsens beslut i pensionsärenden skall föreligga torde överinstansen böra utgöras av en myndighet, som har att mera regelbundet handlägga frågor rörande bedömning av arbetsförmåga och beräkning av arbets- och andra inkomster, och denna myndighet bör även hava tillgång till erforderlig medicinsk expertis. Ur dessa synpunkter synes icke heller regeringsrätten lämpligen böra vara den högsta instansen. Kommittén vill även framhålla, att det skulle vara av stor betydelse för samordningen av de olika socialförsäkringsgrenarna om den högsta instansen vore gemensam för samtliga. Så är för närvarande icke fallet. Med hänsyn till vad nu sagts vill kommittén föreslå, att frågan om inrättande av en särskild socialförsäkringsöverdomstol upptages till utredning. I avbidan på denna frågas lösning torde nuvarande bestämmelser om besvär över. pensionsstyrelsens beslut i folkpensionsärenden böra behållas.

34 Kap. 5. Pensionsstyrelsens nuvarande arbetsuppgifter och organisation. För pensionsstyrelsen gäller instruktion av den 23 december 1937 (nr 1034) med däri senare vidtagna ändringar (nr 101/1938 och nr 524/1939). Enligt denna instruktion åligger det styrelsen att handlägga: ärenden angående folkpension, pension på grund av frivilliga avgifter, invalidunderstöd, barnbidrag och blindhetsersättning; ärenden angående åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet; ärenden, som ankomma på styrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet dels över erkända sjukkassor och andra understödsföreningar — med undantag av föreningar som uteslutande avse att bereda understöd vid arbetslöshet — dels ock över aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser; samt ärenden, som enligt reglemente angående förvaltningen av folkpensioneringsfonden och andra särskilda bestämmelser tillhöra styrelsens ämbetsbefattning. Vad särskilt angår pensionsstyrelsens befattning med folkpensioneringen gäller enligt lagen därom i huvudsak följande: Finner pensionsstyrelsen den som, utan att åberopa varaktig oförmåga till arbete, ansökt om folkpension, vari icke ingår tilläggspension, vara berättigad till sådan pension, skall styrelsen bestämma pensionsbeloppet. Finner pensionsstyrelsen i ärende rörande ansökning om folkpension, vari ingår tilläggspension, eller om folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, att pensionsnämndens beslut är lagligen grundat, skall styrelsen fastställa beslutet ävensom, där sökanden funnits berättigad till pension, bestämma pensionsbeloppet. Om pensionsstyrelsen finner för bedömande av ansökning erforderligt att sökandens hälsotillstånd undersökes å sjukvårdsanstalt, äger styrelsen föreskriva såsom villkor för rätt till pension, att sökanden under högst en månad för undersökning vistas å sjukvårdsanstalt som styrelsen anvisar. Sökandens kostnader för att följa pensionsstyrelsens föreskrift bestridas av statsmedel enligt de närmare bestämmelser, som återfinnas i kungörelse den 22 januari 1937 (nr 21). Finner pensionsstyrelsen att pensionsnämndens beslut i pensionsärende icke är lagligen grundat, skall styrelsen, där ej på grund av anförda besvär

35 rättelse kan ske, återförvisa ärendet till förnyad prövning. Har fel uppenbarligen blivit begånget vid fastställandet av sökandens årsinkomst samt detta fel antingen uppkommit allenast genom felräkning eller ock icke överstiger ett belopp av 100 kronor, må pensionsstyrelsen dock, efter vederbörandes hörande, utan återförvisning verkställa nödig rättelse. I behandling av fråga om återförvisning och i handläggning av besvärsmål skola deltaga minst två av styrelsens ledamöter. Av dessa skall åtminstone en ha fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domarämbeten må nyttjas. Finnes grundad anledning antaga att folkpension bör minskas eller indragas äger pensionsstyrelsen, innan slutligt beslut i ärendet fattas, provisoriskt minska eller indraga pensionen. Enligt lagen om provisoriska utjämningspensioner och utjämningsunderstöd gäller beträffande dessa förmåner i tillämpliga delar vad i lagen om folkpensionering stadgats. Angående pensionsstyrelsens befattning med utbetalning av folkpensioner, invalidunderstöd, utjämningspensioner, utjämningsunderstöd, blindhetsersättningar och barnbidrag gäller i stort sett att styrelsen, då det gäller folkpensioner och invalidunderstöd, har att genom pensionsnämndernas ordförande tillhandahålla de pensionsberättigade pensionsbrev och kvittenshäften samt att övriga angivna förmåner utbetalas av styrelsen över postgiro. Sistnämnda system tillämpas även för utbetalningen av pensioner på grund av den frivilliga pensionsförsäkringen. Uträkningen av landstingens och kommunernas bidrag till folkpensioner m. m. verkställes av pensionsstyrelsen, som därefter utkräver bidragsbeloppen av vederbörande landsting och kommuner, allt enligt bestämmelser i kungörelse den 5 november 1937 (nr 923). I samband med pensionsavgifternas redovisning och bokföring ankomma vissa kvantitativt sett stora arbetsuppgifter å pensionsstyrelsen, för vilka det dock torde saknas anledning att närmare redogöra här. Enligt propositionen (nr 220) skall nämligen, såsom socialvårdskommittén föreslagit, den individuella avgiftsbokföringen upphöra, varigenom pensionsstyrelsens befattning med pensionsavgifterna inskränkes till att tillse att de redovisas till folkpensioneringsfonden och inlevereras till statsverket. Pensionsstyrelsens åligganden i dess egenskap av tillsynsmyndighet för understödsföreningar (ej arbetslöshetskassor) regleras i lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar. I detta sammanhang torde vara tillräckligt erinra om att tillsynen avser registrering av föreningarna, övervakning av de registrerade föreningarnas verksamhet samt tillhandagående med råd och upplysningar i ändamål att sådana föreningars rörelse drives på lämpligt sätt. I övervakningsskyldigheten ingår åliggande att i betydande omfattning

granska och efter framställning även verkställa försäkringstekniska utredningar. Tvist mellan medlem av understödsförening och föreningen underställes ofta tillsynsmyndigheten, som har att, om den finner att föreningen förfarit felaktigt, meddela föreningen anvisning att vidtaga rättelse. I fråga om de understödsföreningar, som äro erkända sjukkassor enligt förordningen den 26 juni 1931 (nr 280), tillkomma ytterligare uppgifter såsom antagande av understödsförening till sådan kassa, övervakning att verksamheten står i överensstämmelse med nämnda förordning ävensom i övrigt utövas på lämpligt sätt, beräkning av avgifter, verkställande av samtliga försäkrings tekniska utredningar, medgivande till utgivande av extra förmåner samt utbetalning av statsbidrag och kristillägg. Rörande den erkända sjukkasserörelsens verksamhet utarbetar pensionsstyrelsen årlig statistik. Vad ankommer på pensionsstyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet för understödsföreningar och aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser framgår närmare av redogörelsen för sjukkassebyråns arbetsuppgifter. Pensionsstyrelsen utgöres av en generaldirektör och chef samt sex byråchefer, av vilka en tillika är generaldirektörens ställföreträdare. Byråcheferna förestå var sin byrå, nämligen kanslibyrån, fond- och kameralbyrån, granskningsbyrån, försäkringsbyrån, sjukvårdsbyrån och sjukkassebyrån. Utanför byråindelningen finnas en överläkare och två biträdande läkare. Kanslibyrån

arbetar å en kansliavdelning och en registeravdelning.

K a n s l i a v d e l n i n g e n handlägger organisations- och personalfrågor, som angå pensionsstyrelsen och folkpensioneringens lokala organ, frågor om ändring i gällande eller utfärdande av nya lagar och författningar, frågor av rättslig natur rörande utbetalning av folkpension, invalidunderstöd, pension för frivilliga avgifter, barnbidrag och blindhetsersättning, frågor rörande styrelsens bibliotek, samt ärenden i övrigt, som ej tillhöra annan byrå eller registeravdelningen. R e g i s t e r a v d e l n i n g e n registrerar ansökningar om folkpension, invalidunderstöd, pension för frivilliga avgifter, barnbidrag och blindhetsersättning, utför förberedande formell granskning av ansökningarna, granskar från pastorsämbeten inkomna dödsfallsuppgifter och meddelar timade dödsfall till vederbörande tjänsteman inom pensionsstyrelsen och till generalpoststyrelsen, införskaffar såsom förberedelse till efterkontroll av pensionsärenden i vissa fall uppgifter rörande avliden pensionstagares dödsbo samt förvarar ansökningshandlingar. Fond- och kameralbyrån delning.

arbetar å en fondavdelning och en kameralav-

Till f o n d a v d e l n i n g e n hör förvaltningen av folkpensioneringsfonden, den frivilliga försäkringens fonder samt övriga fonder, som förvaltas

tillsammans med folkpensioneringsfonden, frågor rörande fullföljd av återkrav av folkpension, invalidunderstöd och barnbidrag, som obehörigen uppburits, samt ärenden angående rättegångar och i övrigt frågor av rättslig natur, som icke ankomma på annan byrås handläggning. Till k a m e r a l a v d e l n i n g e n hör bokföring och redovisning av anslagsmedel och övriga kassagöromål, frågor om anslag till styrelsens förvaltning, upphandlingsärenden och övriga kamerala ärenden, förvaltningen av styrelsens inventarier och materialförråd samt inseendet över styrelsens lokaler. Granskningsbyrån handlägger ärenden angående folkpension, invalidunderstöd, pension för frivilliga avgifter, barnbidrag och blindhetsersättning med undantag av dels sådana ärenden, som ankomma på sjukvårdsbyrån, dels ärenden avseende pension vid uppnådd pensionsålder enbart för obligatoriska eller frivilliga avgifter, utövar efterkontroll i till byrån hörande ärenden samt verkställer återkrav av obehörigen uppburna folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. Försäkringsbyrån är uppdelad i en avgiftsavdelning, en pensionsavdelning, en bokföringsavdelning, en statistisk avdelning och en avdelning för den frivilliga försäkringen. A v g i f t s a v d e l n i n g e n bokför erlagda obligatoriska pensionsavgifter, handhar ärenden rörande påföring, redovisning och återbetalning av sådana avgifter, uträknar grundpensioner (avgiftspensioner) samt handlägger ansökningar om enbart grundpensioner (avgiftspensioner) på grund av uppnådd pensionsålder. P e n s i o n s a v d e l n i n g e n uträknar tilläggspensioner m. m., barnbidrag och kommunala barnbidragsförhöjningar, utfärdar pensionsbrev och utfärdar och expedierar bevis om barnbidrag och blindhetsersättning, för register över barnbidrag och blindhetsersättningar, handlägger ansökningar om ersättning till kommuner för förskott å barnbidrag, beräknar kommuners andelar i kostnaden för barnbidrag, vidtager erforderliga åtgärder i anledning av beslutad jämkning av folkpension och invalidunderstöd samt utbetalar barnbidrag och blindhetsersättningar. B o k f ö r i n g s a v d e l n i n g e n för register över folkpensioner och invalidunderstöd, beräknar landstings och kommuners andelar i kostnaden för tilläggspensioner m. m., infordrar och bokför nämnda andelar ävensom kommunernas andelar i kostnaden för barnbidrag, expedierar pensionsbrev med tillhörande kvittenshäften, handhar ärenden av icke rättslig natur angående utbetalning av folkpensioner, vidtager erforderliga åtgärder i anledning av beslutad indragning av folkpension och invalidunderstöd samt handlägger

38 ansökningar om ersättning av statsmedel för kommunala pensions- och barnbidragsförhöjningar. S t a t i s t i s k a a v d e l n i n g e n för register över utgående folkpensioner och invalidunderstöd, verkställer statistiska och försäkringstekniska undersökningar och redogörelser rörande folkpensioner, invalidunderstöd, barnbidrag och blindhetsersättningar samt beräknar anslag till nämnda förmåner m. m. A v d e l n i n g e n för den f r i v i l l i g a f ö r s ä k r i n g e n handlägger ärenden av icke rättslig natur rörande pensionsstyrelsens på frivilliga avgifter grundade försäkring. Sjukvårdsbyrån handlägger ärenden angående pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet, ärenden rörande folkpension, invalidunderstöd, pension för frivilliga avgifter, barnbidrag och blindhetsersättning, där undersökning för utrönande av sökandens hälsotillstånd ifrågasatts eller ärendena äga samband med ärenden rörande invaliditetsförebyggande åtgärder, samt utövar efterkontroll och verkställer återkrav i till byrån hörande ärenden. Sjukkassebyrån arbetar å en juridiskt-administrativ avdelning, en försäkringsteknisk avdelning och en ekonomisk-statistisk avdelning. Till j u r i d i s k t - a d m i n s t r a t i v a avdelningen hör registrering av understödsförening, antagande av understödsförening till erkänd sjukkassa, registrering av stadgeändring för understödsförening, av ändring i fråga om styrelsens sammansättning och rätten att teckna firma samt av understödsförenings likvidation och upplösning, gillande av beslut om överlåtelse av understödsförenings rörelse, i 78 § lagen om understödsföreningar och 42 § förordningen om erkända sjukkassor omförmälda ärenden, meddelande avråd och upplysningar i frågor rörande aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, granskning av dessa stiftelsers förvaltning, ärenden i övrigt av juridiskt-adminstrativ natur rörande understödsföreningar och aktiebolags pensions- och andra personalstiftelsers förvaltning samt förandet av understödsföreningsregistret, förteckningen över erkända sjukkassor och förteckningen över aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser. Till f ö r s ä k r i n g s t e k n i s k a avdelningen hör prövning i försäkringstekniskt och ekonomiskt avseende av registreringsärenden rörande understödsföreningar och ärenden rörande överlåtelse av understödsförenings rörelse, ärenden angående upphörande i understödsförening av avsättning till fond eller undantagande av viss del av fond för särskilt ändamål, utövande av fortlöpande kontroll av understödsförenings ekonomiska ställning samt avgivande av förslag till åtgärder, som vid kontrollen kunna finnas påkallade, verkställande av statistiska och andra utredningar, som erfordras för fastställande av grunder för beräkning av avgifter och upprättande av försäk-

39 ringstekniska utredningar för understödsföreningar, meddelande av råd och upplysningar i försäkringstekniska frågor rörande understödsföreningar samt aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser samt ärenden i övrigt av försäkringsteknisk natur rörande dessa föreningar och stiftelser. Till e k o n o m i s k - s t a t i s t i s k a a v d e l n i n g e n hör frågor om statsbidrag och annan ersättning av statsmedel till erkända sjukkassor, utövande av fortlöpande kontroll av understödsförenings ekonomiska förvaltning och avgivande av förslag till åtgärder, som vid kontrollen kunna finnas påkallade, meddelande av råd och upplysningar till understödsförening i fråga om statsbidrag, revision och statistik, utarbetande av statistiska berättelser för erkända sjukkassor och för andra understödsföreningar samt upprättande av i övrigt erforderlig statistik i den mån detta icke åvilar försäkringstekniska avdelningen. Pensionsstyrelsens läkare skola biträda styrelsen i frågor, som erfordra medicinsk sakkunskap och för sådant ändamål avgiva yttranden i ärenden, som till dem överlämnas. Vid pensionsstyrelsens sida finnas fyra pensionssakkunniga med uppgift att avgiva yttranden över andra än det statsunderstödda sjukkasseväsendet berörande frågor, som till dem hänskjutas, samt sjukkassenämnden, vilken består av sex personer och med vilken styrelsen äger samråda i angelägenheter rörande det statsunderstödda sjukkasseväsendet. Frågor om placering av medel tillhörande folkpensioneringsfonden och tillsammans med denna förvaltade fonder handhavas av särskilda fullmäktige för folkpensioneringsfonden. Dessa äro till antalet sju och utgöras av generaldirektören såsom ordförande, generaldirektörens ställföreträdare, chefen för fond- och kameralbyrån samt fyra av Kungl. Maj:t utsedda personer. Pensionsstyrelsens personal den 1 januari 1946 och dess fördelning på byråer och avdelningar framgå av tab. 1.

40 Kap. 6. Synpunkter å pensionsstyrelsens framtida organisation.

Allmänna synpunkter. Sedan folkpensionsreformen genomförts och en allmän sjukförsäkring kommit till stånd, kommer pensionsstyrelsen att intaga en central ställning i fråga om den samhälleliga omvårdnaden av medborgarna, då de av fysiska eller psykiska orsaker äro ur stånd att försörja sig själva. Detta framgår bland annat av att de belopp, som komma att utbetalas till behövande medborgare av pensionsstyrelsen själv eller under dess överinseende, komma att överstiga en miljard kronor om året. De flesta framtida sociala reformer komma att mer eller mindre intimt beröra pensionsstyrelsens ämbetsområde. Pensionsstyrelsen kan därför antagas i större omfattning än nu bli anmodad avgiva remissyttranden i olika frågor. Dessutom böra å styrelsens ledning ställas stora krav i fråga om initiativ till de förbättringar och förändringar av verksamheten som påkallas av utvecklingen. Av det sagda torde framgå, att man vid utformandet av pensionsstyrelsens framtida organisation ej bör vara alltför bunden av den nuvarande organisationen, vilken för övrigt icke ens torde i alla delar vara lämpligt anpassad efter de arbetsuppgifter som nu ankomma på styrelsen. Man torde också böra se till att pensionsstyrelsens ledning, generaldirektören och cheferna för de olika byråerna, icke skall behöva vara helt upptagen med löpande göromål utan även hava tid för personlig kontakt med den lokala verksamheten samt för utformande av uppslag till reformer i fråga om arbetets bedrivande och verksamheten i stort. I detta avseende torde den nuvarande organisationen icke hålla måttet. Vid tillgodoseendet av de ovan angivna synpunkterna kan man i fråga om styrelsens ledning i princip välja två vägar. Antingen bestämmes antalet ämbetsmän närmast under generaldirektören, här benämnda byråchefer, förhållandevis lågt, i vilket fall beslutanderätten i löpande ärenden i största omfattning överlämnas åt innehavarna av underordnade befattningar — befintliga eller nytillskapade — eller också bestämmes antalet byråchefer högre, i vilket fall byråcheferna i större omfattning kunna deltaga i de löpande ärendenas avgörande. Båda vägarna äro förenade med för- och nackdelar. Den förstnämnda innebär en koncentration på få händer av ledningen, därvid dock risk föreligger att byråcheferna icke få erforderlig beröring med det

41 löpande arbetet och den underställda personalen. Den andra innebär, att byråcheferna i betydande omfattning deltaga i det löpande arbetet och komma i god kontakt med personalen, därvid dock uppkommer en viss splittring i fråga om arbetsuppgifternas handhavande och ett månghövdat plenum. Det rimliga synes sålunda vara att man söker sig fram till en kompromisslösning mellan dessa båda principer. Nyss har sagts att pensionsstyrelsens ledning bör ha möjlighet träda i personlig kontakt med den lokala verksamheten. Detta bör naturligen ske genom inspektionsresor samt anordnande av konferenser med ortsombud, pensionsnämnder och sjukkassor. Men en sådan personlig kontakt får icke begränsas till enbart styrelsens ledning. Det bör i stället eftersträvas att så många som möjligt av styrelsens tjänstemän i beslutande ställning komma i kontakt med den lokala organisationen och med allmänheten. Delta är av utomordentlig vikt för styrelsens förmåga att fullgöra sin uppgift såsom ett socialt samhälleligt organ. Enbart granskning av inkomna handlingar kan icke giva det intresse för arbetsuppgiften och den kunskap om de hjälpbehövandes förhållanden, som måste fordras. För de lokala organens, pensionsnämndernas och sjukkassornas, verksamhet är det också av mycket stor betydelse att de få tillfälle direkt rådgöra med representanter för pensionsstyrelsen. Vad särskilt angår sjukförsäkringen är det enligt kommitténs mening mycket betydelsefullt att eventuella missförhållanden i fråga om den ekonomiska förvaltningen, sjukkontroll m. m. kunna snabbt och friktionsfritt avlägsnas. Med hänsyn till statsbidragsbestämmelsernas utformning och statsbidragens storlek blir även stickprovskontroll av bokföringen i kassorna nödvändig. Kommittén förutsätter sålunda att möjligheterna att utföra tjänsteresor radikalt ökas samt att vissa inspektörsbefattningar eller -förordnanden inrättas. Vid den närmare utformningen av organisationen bör enligt kommitténs mening tillses att beslutanderätten å styrelsens vägnar även formellt tillkommer dem, som faktiskt handlägga ärendena, såsom fallet nu är med avseende å pensionsärendena. Högre och flera befattningshavare böra ej deltaga i ett ärendes handläggning än som svarar mot dess betydelse och svårighetsgrad. Å andra sidan bör tillses att ärenden av stor betydelse för den enskilde och det allmänna handläggas på ett fullt betryggande sätt.

Invaliditetsprövningen i n o m folkpensioneringen. Då någon nu söker folkpension för tid före fyllda 67 år, har han att i regel vid sin pensionsansökning foga ett å särskilt formulär upprättat läkarintyg. Detta intyg har han att själv inlämna till pensionnämnden, varför dess

innehåll till alla delar är bekant både för honom och för nämnden. Pensionsnämnden beslutar med stöd av läkarintyget, uppgifterna i ansökningshandlingen och för nämnden eljest kända förhållanden, huruvida pensionsrätt föreligger eller ej. Att samband råder mellan nämndens ståndpunktstagande till invaliditetsfrågan och dess beräkning av sökandens arbetsinkomst torde vara uppenbart. Någon skarp gräns mellan invaliditetsprövningen och inkomstprövningen finnes med andra ord icke. Granskningen inom pensionsstyrelsen av nämndsbeslutet verkställes i flertalet fal! av en enda tjänsteman (ledamot). I regel men icke alltid remitteras ärendet för yttrande till en av styrelsens biträdande läkare, överensstämmer den av läkaren uttalade meningen ej med tjänstemannens egen eller föreligger eljest tveksamhet hos honom kan han underställa ärendet jämväl överläkaren för erhållande av dennes yttrande. I avgörandet av vissa ärenden skall byrådirektör eller byråchef deltaga. Är ärende särskilt tveksamt eller av principiell natur underställes det generaldirektören. Har besvär anförts eller finnes ärende böra återförvisas till pensionsnämnden skall det alltid handläggas av två ledamöter av styrelsen. Pensionsstyrelsens tjänstemän och läkare ha i regel att bygga sitt bedömande av invaliditetsfrågan å det till pensionsnämnden ingivna läkarintyget, ansökningshandlingen och pensionsnämndens yttrande. Emellertid har pensionsstyrelsen (enligt 31 § fjärde stycket lagen om folkpensionering) såsom tidigare nämnts möjlighet att föreskriva att pensionssökandes hälsotillstånd undersökes å sjukvårdsanstalt. Denna möjlighet har begagnats i ganska betydande omfattning särskilt de senaste åren, år 1945 i 1 557 fall. I dylika fall bestridas kostnaderna för undersökningen av statsmedel. I vissa fall uppkommer vid prövningen av pensionsansökningen frågan om icke sökanden kan genom lämplig vård förbättras så att invaliditet ej uppkommer eller invaliditetens inträdande kan uppskjutas. I dylika fall måste tillses att sökanden erhåller lämplig sjukvård. Kostnaderna å hemortssjukhus för sådan vård bestridas i regel av sökanden själv eller av kommunen. I vissa fall, där behov föreligger av specialvård, bekostas vården delvis av pensionsstyrelsen från det till styrelsens förfogande stående anslaget till den invaliditetsförebyggande verksamheten. Först sedan vårdresultatet föreligger träffas slutligt avgörande i invaliditetsfrågan. Vid prövningen kan även uppkomma fråga att genom yrkesutbildning eller omskolning bereda den sökande möjlighet till självförsörjning. Bidrag till kostnaderna för yrkesutbildningen eller omskolningen kan utgå från nyssnämnda anslag. De hos pensionsstyrelsen anställda läkarna utgöras av en överläkare och två biträdande läkare. De skola vara tillgängliga inom styrelsens ämbetslokaler, överläkaren minst fyra timmar i veckan och vardera av de biträdande läkarna minst sju timmar i veckan, varav i regel minst en timme varje dag. Till läkarna utgå av Kungl. Maj:t fastställda arvoden, till över-

läkaren 7 200 kronor jämte ett personligt arvodestillägg å 550 kronor samt till envar av de biträdande läkarna 5 250 kronor. De totala kostnaderna för styrelsens läkare uppgå sålunda till 18 250 kronor. I detta sammanhang är en kortfattad redogörelse för invaliditetsprövningen i Danmark av intresse. Ansökningar om invalidränta skola enligt lagen ingivas till vederbörande s o c i a l n ä m n d (sociale udvalg), som avger utlåtande över den sökandes förhållanden och även uttalar sig i invaliditetsfrågan. I praxis sker emellertid ingivandet oftast till sjukkassan, som uttalar sig om den sökandes sjukförsäkringsförhållanden och därefter översänder handlingarna till socialnämnden. I lagen föreskrivet läkarintyg sändes direkt till s j u k k a s s e d i r e k t ö r a t e t för att medfölja handlingarna till i n v a l i d f ö r s ä k r i n g s r ä t t e n . Socialnämnden insänder de till nämnden inkomna handlingarna jämte sitt eget utlåtande till sjukkassedirektoratet, som undersöker om den sökande uppfyller de formella förutsättningarna för erhållande av invalidränta och, om så är fallet, överlämnar ärendet till invalidförsäkringsrätten, som har att avgöra invaliditetsfrågan. Invalidförsäkringsrätten är uppdelad på tre byråer (kontor) under var sin byråchef. Första byrån handlägger livränteärenden, andra byrån yrkesutbildningsärenden och tredje byrån sjukvårdsärenden. I rättens plenum behandlas alla ansökningar om invalidränta, hjälplöshetstillägg, blindhetstilllägg, kontrollärenden i vilka ifrågasatts indragning av ränta eller tillägg samt ärenden angående hjälp till kroniskt sjuka, inalles omkring 12 500 ärenden om året. Av ärendena äro drygt en tredjedel »summariska», varmed avses att sökanden lider av sådan sjukdom att det ej råder någon tvekan om invaliditeten. Då ett invalidränteärende kommit till första byrån registreras det och tillställes därefter läkare för yttrande. Sedan göres av lägre personal på ett formulär en sammanfattning av de sociala uppgifterna i ärendet, varefter handlingarna granskas av en amanuens (sekreterare), som även uppgör förslag till beslut. Han överlämnar därefter ärendet till en byråsekreterare eller förste byråsekreterare (fullmäktig resp. expeditionsfullmäktig). Denne avgör, eventuellt efter att ha hört vederbörande överläkare, om ärendet skall anses såsom summariskt, i vilket fall det ej skall föredragas muntligt i rättens plenum, eller icke. Anses ärendet vara summariskt tillställes rättens ledamöter hela den uppgjorda resumén av detsamma. Är så ej fallet utsändes blott en kortare promemoria. De ärenden som skola föredragas muntligen i rätten överlämnas till byråchefen (eventuellt till en förste byråsekreterare), som verkställer föredragningen. Invalidförsäkringsrättens plenum arbetar på två avdelningar. Chefen (for-

I! manden) är ordförande å båda avdelningarna. Av rättens ledamöter skola två vara läkare. Dessutom närvara direktören för sjukkasseväsendet och direktören för olycksfallsförsäkringen eller en byråchef från vartdera av respektive ämbetsverk. Rättens beslut gå endast ut på att avgöra om vederbörande är invalid eller icke. Befinnas yrkesutbildning eller sjukvårdande åtgärder behövliga, beslutas därjämte att ärendet skall överlämnas till vederbörande byrå, såvida icke rätten själv bestämmer i sådant spörsmål. Hos invalidförsäkringsrätten finnas anställda en kirurgisk överläkare med två biträdande läkare, en medicinsk överläkare med fyra biträdande läkare och en neurologisk överläkare med tre biträdande läkare. Vidare finnas anställda en kontrollerande överläkare och en biträdande läkare för behandling av alla ärenden rörande efterkontroll. Vidare skola, såsom nyss nämnts, två läkare vara ledamöter av rättens plenum. Avlöningarna till de anställda läkarna (ej ledamöter av rätten) uppgingo budgetåret 1944/1945 till 85 735 kronor. Av vad ovan sagts rörande invaliditetsprövningen i vårt land och i Danmark torde tydligt framgå att densamma handlägges med en ojämförligt mycket större omsorg i Danmark än hos oss. Ej minst påfallande är skillnaden i fråga om begagnandet av medicinsk sakkunskap. Den administrativa organisation som står till förfogande för invaliditetsprövningen samt yrkesutbildning och sjukvårdande åtgärder är, även om hänsyn ej tages till de båda ländernas olika folkmängd, avsevärt mera utbyggd i Danmark än i vårt land, varjämte i Danmark sjukkassornas erfarenheter rörande de sökande väl tillgodogöras, vilket knappast kan sägas vara fallet i Sverige. Socialvårdskommittén anser det visserligen icke nödvändigt eller ens önskvärt att en så stor organisation för invaliditetsärendenas handläggning uppbygges hos oss som den i Danmark förefintliga men finner det med hänsyn till den stora betydelse invaliditetsförklaringen har såväl för den person det gäller som för det allmänna, oundgängligen nödvändigt att invaliditetsprövningen i vårt land ägnas större uppmärksamhet. Härvid bör beaktas de förändrade förutsättningar som uppkomma genom folkpensioneringens föreslagna reformering. Pensionsbeloppens höjning kan med största sannolikhet väntas leda till att klena eller relativt gamla personer i större utsträckning än nu söka folkpension före 67 års ålder. Det är härvid av vikt att de erhålla pension, som äro därtill berättigade, men också att de sökande, som icke äro invalider i lagens mening, icke erhålla pension. En slapp invaliditetsbedömning medför en betydande ökning av utgifterna för folkpensioneringen samtidigt som arbetsmarknaden undandrages välbehövlig arbetskraft. De föreslagna sjukbidragen torde i viss mån underlätta invalidiletsbedömningen därigenom att i de fall invaliditetens varaktig-

45 het är osäker sjukbidrag kan beviljas intill dess detta spörsmål kan säkrare avgöras. Emellertid komma sjukbidragens rätta användning att ställa ökade krav framför allt å den medicinska expertisen inom styrelsen. Sjukbidragen komma också att öka antalet ärenden, i vilka invaliditetsbedömning förekommer samt nödvändiggöra ett intimt samarbete med sjukförsäkringen — ibland kan det vara tveksamt om sjukpenning eller folkpension är den rätta eller den för den sökande bästa hjälpformen. Yrkesutbildnings- och omskolningsverksamheten samt den sjukvårdande verksamheten bli av ökad betydelse genom pensionsbeloppens ökning och införandet av sjukbidragen. Denna invaliditetsförebyggande verksamhet bör emellertid i möjlig mån sättas in redan innan den tidpunkt uppnåtts, då en invaliditetsbedömning blir aktuell i samband med ansökning om folkpension. Genomförandet av en allmän sjukförsäkring öppnar stora möjligheter i detta avseende samtidigt som verksamheten blir av stor betydelse jämväl för sjukförsäkringen själv. Denna verksamhet bör sålunda vara lagd så att den ej blott tjänar folkpensioneringen utan även sjukförsäkringen. Det är att märka att den långa sjukhjälpstiden, två år, och de i vissa fall höga understöden i den föreslagna svenska sjukförsäkringen medföra problem som icke ha motsvarighet i länder, där sjukhjälpstiden är kortare och understöden lägre, såsom exempelvis i Danmark, där högsta sjukhjälpstiden är 26 veckor under loppet av 12 på varandra följande månader och medelsjukpenningen är mycket låg. Socialvårdskommittén har funnit att i invaliditetsfrågors avgörande alltid bör deltaga minst två tjänstemän i högre grad — fiktionen av ledamotsställning torde dock kunna bortfalla — samt en läkare. Den ene av tjänstemännen, som förutsattes i regel vara placerad i lägre lönegrad än den andre, bör intaga ställningen av föredragande. Föredragningen bör i princip ske muntligt å sammanträde där alla de i beslutet deltagande äro närvarande. Ärenden, i vilka tvekan om invaliditeten ej råder, behöva uppenbarligen endast i korthet anmälas vid sammanträdet. I ärende förekommande fråga om årsinkomst skall givetvis avgöras i samband med invaliditetsfrågan men i denna del av beslutet förutsattes läkare icke deltaga. I tveksamma ärenden och ärenden av principiell natur skola deltaga byråchef eller byrådirektör samt, i den omfattning denne själv bestämmer, generaldirektören. Vid prövningen skall särskilt uppmärksammas frågor om yrkesutbildning, omskolning eller sjukvård. Frågor om undersökning å sjukvårdsanstalt eller genom specialist förutsättas kunna avgöras av föredraganden efter samråd under hand med en läkare och eventuellt med den högre tjänstemannen. Inom kommittén har ingående diskuterats, huruvida de ärenden, i vilka invaliditetsbedömning erfordras, skola handläggas å den byrå, som handhar den invaliditetsförebyggande verksamheten. Kommittén har emellertid, såsom framgår av avsnittet om byråindelningen, stannat för att föreslå, att denna

verksamhet handhaves av en särskild byrå — sjukvårdsbyrån — och att invaliditetsfrågorna i regel prövas å en folkpensionsbyrå. Vid denna lösning åligger det uppenbarligen vederbörande tjänstemän å folkpensionsbyrån att utan dröjsmål till sjukvårdsbyrån överlämna ärende i vilket yrkesutbildning, omskolning eller sjukvårdande åtgärder synas böra ifrågakomma. I tveksamma fall bör givetvis samråd ske mellan de båda byråerna innan ärende sålunda överlämnas. En fråga av särskilt intresse är i detta sammanhang läkarintygens utfärdande och beskaffenhet. I detta avseende är den nuvarande ordningen icke helt tillfredsställande. Det är givet att ett läkarintyg, som skall överlämnas till den pensionssökande och därefter ingivas till pensionsnämnd, icke alltid kan givas samma utformning som ett intyg, som direkt tillställes den prövande myndigheten. Det synes därför kunna ifrågasättas, om icke läkarintyget borde av läkaren insändas till pensionsstyrelsen. Kommittén har emellertid icke ansett sig kunna förorda en sådan lösning, enär pensionsnämnden härigenom skulle undandragas för dess avgörande av invaliditetsfrågan betydelsefullt material. Då det likväl många gånger torde vara olämpligt, att läkarintyget överlämnas till sökanden själv, vill kommittén föreslå, att läkarintyg alltid skall av läkaren översändas direkt till vederbörande pensionsnämndsordförande. Det är av vikt att läkarna vid utfärdande av läkarintyg företaga en noggrann undersökning av pensionssökande och de nuvarande intygsformulären torde i viss mån böra kompletteras. Den ersättning läkarna nu erhålla för undersökning och utlåtande synes vidare vara alltför låg, varför ersättningsfrågan bör tagas under omprövning. Därvid bör även övervägas, huruvida icke kostnaden för läkarundersökning och läkarintyg bör betalas av statsverket i de fall, då sökandens pensionsansökning bifallits eller föranlett invaliditetsförebyggande åtgärder med avseende å honom. Rörande invaliditetsprövningen och den invaliditetsförebyggande verksamheten får kommittén i övrigt hänvisa till sitt betänkande angående lag om folkpensionering (SOU 1946:46) sid. 104—108 och 187—193.

Inkomstprövningen inom folkpensioneringen. För närvarande handläggas pensionsärenden, i vilka fråga endast är att bedöma årsinkomstens storlek, på samma sätt som ärenden i vilka invaliditetsbedömning erfordras, därvid dock givetvis hörande av läkare icke ifrågakommer. Detta innebär att det stora flertalet pensionsärenden handläggas och avgöras av en enda tjänsteman (ledamot).

a^edan folkpensioneringen reformerats kominer antalet ärenden, i vilka allenast inkomstprövning förekommer, att minska, varjämte prövningen i ett icke obetydligt antal fall kommer att avse relativt små pensionsbelopp, särskilt då ärendet endast avser bostadstillägg i bostadskostnadsgrupperna II och III. A andra sidan tillkommer prövningen av änkepensionsansökningarna och den visserligen formella men dock icke betydelselösa prövningen av ansökningar om de särskilda bostadstilläggen. Enligt kommitténs mening är det icke nödvändigt att dessa ärenden handläggas på det kvalificerade sätt som föreslagits i fråga om de ärenden, i vilka invaliditetsbedömning förekommer. Kommittén anser därför att dessa ärenden kunna avgöras av allenast en tjänsteman såvida icke ärendena i något avseende föranleda tvekan. I avgörandet av alla tveksamma ärenden bör en högre tjänsteman deltaga. Denne högre tjänsteman skall även vara skyldig verkställa stickprovsgranskning av övriga ärenden, vilka handlagts av de honom underställda tjänstemännen. Ärenden, i vilka anförts besvär eller i vilka återförvisning eller avslag ifrågasatts, skola alltid underställas den högre tjänstemannen. Särskilt tveksamma och principiellt viktiga ärenden skola handläggas i samma ordning som motsvarande slag av invaliditetsärenden (med undantag för deltagandet av läkare). Ärendet förutsattes alltid vara särskilt tveksamt, då de i ärendets handläggning deltagande båda tjänstemännen äro av olika mening.

Tillsynen över sjukkassor, understödsföreningar och pensionsstiftelser. Genomförandet av en allmän sjukförsäkring kommer att väsentligt öka pensionsstyrelsens arbetsuppgifter. Sålunda må framhållas den skillnad, som måste råda mellan ledningen av en allmän, av staten huvudsakligen bekostad försäkring och tillsynen av en frivillig försäkring, som omhänderhaves av fristående tämligen självständiga sjukkassor. Skillnaden framgår i främsta rummet därav, att den allmänna försäkringen blir en statsangelägenhet och icke såsom för närvarande en fråga, som närmast berör de försäkrade och sjukkassorna. Sjukkassorna bli i den allmänna försäkringen — ehuru fria rättsbildningar — organ i det allmännas tjänst. I motsats till vad nu är fallet måste sjukkassor finnas och i stort sett alla medborgare måste vara försäkrade genom medlemskap i dessa. Detta medför ett väsentligt ökat ansvar för statens tillsynsorgan både i vad det gäller kassornas skötsel och de försäkrades rättigheter. Enligt det föreliggande förslaget till lag om allmän sjukförsäkring bli statsbidragen av en helt annan storleksordning än i den frivilliga försäkringen. Besvärsrätt över kassornas beslut föreslås i lagförslaget och att antalet besvärsärenden blir betydande är sannolikt med hänsyn till det utomordentligt stora antal ärenden, som kommer att prövas av kassorna. Sammanfattningsvis torde kunna sägas att det centrala handhavandet av en allmän

48 sjukförsäkring är av den storleksordning att det skulle kunna motivera inrättandet av ett särskilt ämbetsverk — att detta ej föreslås av kommittén framgår av vad tidigare sagts. Emellertid är det uppenbart, att en betydligt större del av pensionsstyrelsens verksamhet framdeles kommer att hänföra sig till sjukförsäkringen än vad nu är fallet. Pensionsstyrelsen handhar emellertid för närvarande icke endast folkpensionering och statsunderstödd sjukförsäkring utan även tillsynen över understödsföreningar i allmänhet (ej arbetslöshetskassor) och aktiebolags pensionsoch andra personalstiftelser. Betydelsen av denna verksamhet torde framgå av följande uppställning: Under pensionsstyrelsens tillsyn stående understödsföreningar (utom erkända sjukkassor) och stiftelser vid 1944 års utgång. Pensionskassor: Tjänstepensionskassor 1 övriga pensionskassor Summa för pensionskassor

Antal för- Antal medlemeningar resp. mar den 31/12 stiftelser 1944 114 69 636 120 17 289 234 86 925

Tillgångar över skulder den 31/12 1944, kr 586 525 475 40 148 755 626 674 230

Kapitalförsäkringsföreningar: (begravningskassor) 2 Sjuk- och begravningskassor Sjukkassor 3 Samtliga understödsföreningar

490 326 160 1210

807 923 187 873 278 606 1361327

70 873 947 14 621388 6 066 910 718 236 475

Pensions- och andra personalstiftelser: 4 Allmänna pensionsstiftelser Särskilda pensionsstiftelser Understödsstiftelser Summa pensionsstiftelser

341 299 53 693

— — — —

87 081037 54 277 481 4 531 554 145 890 072

1 Häri ingå bl. a. 5 »järnvägskassor» vilkas verksamhet n u m e r a överlåtits på staten. Dessa kassors medlemsantal den 31 december 1944 utgjorde 9 524 och kapitalet vid samma tidpunkt 184 771 427 kronor. 2 För begravningskassorna ha (bortsett från några smärre ändringar) uppgifterna hämtats ur en i november 1945 gjord utredning. Uppgifterna om dessa kassors kapitalbehållning den 31 december 1944 avser endast fonder för kapitalunderstöd (begravningshjälp). 3 Här avses sådana understödsföreningar, som meddela enbart sjukhjälp. De erkända sjukkassorna ingå icke i sammanställningen. 4 Uppgifterna ha hämtats ur tidskriften Folkpensioneringen 1945 nr 2.

Aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser äro såväl till antalet som till storleken av tillgångarna i snabb ökning. Antalet sådana stiftelser har numera stigit till betydligt över 800. I detta sammanhang må erinras att tjänstepensionsutredningen i sitt den 9 februari 1946 dagtecknade betänkande (SOU 1946: 26) gjort ett uttalande i fråga om tjänstepensioneringens organisation, vilket berör den tillsyn över tjänstepensionskassor och -stiftelser, som nu åvilar pensionsstyrelsen. Yttrandet är av följande lydelse:

49 »Utredningen har förut uttalat, att nu gällande lagstiftning om den genom understödsföreningar och stiftelser bedrivna pensioneringsverksamheten samt om offentlig tillsyn över densamma i vissa avseenden icke skapar nödig garanti för att de i ett föregående kapitel uppställda kraven på ändamålsenlighet bliva uppfyllda. Vad härvid särskilt åsyftas är dels att offentlig registrering och tillsyn ej gjorts obligatorisk i fråga om pensionsstiftelser, som avses i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser, dels att den tillsyn, som förekommer i fråga om understödsföreningar och stiftelser (s. k. fria stiftelser samt aktiebolags pensionsstiftelser), splittrats på olika statliga organ. Tillsynsmyndighet är nämligen för de i nyssnämnda lag avsedda s. k. fria stiftelserna vederbörande länsstyrelse men för understödsföreningar och aktiebolags pensionsstiftelser pensionsstyrelsen. Enligt utredningens åsikt böra understödsföreningar och stiftelser, i den mån de äro att betrakta såsom organ för tjänstepensionering, obligatoriskt vara underkastade registrering och effektiv tillsyn. Vid denna tillsyn bör givetvis beaktas, att avsättning för blivande pensionering bör såsom förberedande åtgärd kunna ske innan plan för pensionering antagits och att vidtagande av sådana beredskapsåtgärder icke böra försvåras. För vinnande av en enhetlig bedömning och övervakning av de skilda slag av organ, som äro verksamma på tjänstepensioneringens område, bör tillsynsmyndigheten för dessa helst vara gemensam; närmast till hands torde härvid ligga alt anförtro tillsynen åt försäkringsinspektionen. Utredningen har emellertid ej heller härvidlag funnit sig böra framlägga preciserade förslag utan inskränker sig till att framhålla önskvärdheten av att dessa spörsmål snarast upptagas till prövning i särskild ordning. Det är att märka, att enligt vad utredningens statistiska sammanställningar utvisa, nya understödsföreningar och stiftelser årligen tillkomma i ej ringa antal.» Socialvårdskommittén får i denna fråga till en början erinra om att alla nu förefintliga tjänstepensionskassor av understödsförenings karaktär äro pliktiga att vara registrerade enligt 1938 års lag om understödsföreningar och i denna egenskap underkastade bland annat försäkringsteknisk kontroll av i stort sett samma beskaffenhet som utövas i fråga om försäkringsbolagen. Det är att märka att pensionskassorna först helt nyligen blivit inordnade under 1938 års lag, varför tillsynen över kassorna enligt denna lag egentligen först nu blivit aktuell. Det torde under sådana förhållanden vara för tidigt att uttala sig om tillsynens effektivitet. Vad angår frågan huruvida tillsynen bör ankomma på pensionsstyrelsen eller försäkringsinspektionen må följande synpunkter framhållas. Understödsföreningarna överensstämma i fråga om sin föreningsrättsliga natur i stort sett jämväl med de föreslagna allmänna sjukkassorna. Då pensionsstyrelsen är tillsynsmyndighet för den allmänna sjukförsäkringen är det naturligt, att den jämväl är tillsynsmyndighet för de s. k. fria sjukkassorna och för begravningskassorna, vilka ofta äro intimt lierade med sjukkassorna. Är det sålunda naturligt, att tillsynen över andra understödsföreningar än pensionskassorna handhaves av pensionsstyrelsen, torde starka skäl behöva förebringas för att tillsynen över dessa kassor skall anförtros åt ett annat ämbetsverk. I själva verket synes det i t

50 hög grad naturligt, att tillsynen över pensionskassorna finnes just hos pensionsstyrelsen, vilken har till sin ena huvuduppgift att omhänderhava folkpensioneringen. Sedan folkpensioneringen reformerats torde detta skäl växa i styrka, enär den privata tjänstepensioneringen kan antagas komma att bygga på folkpensioneringen såsom grund. Vad sist sagts gäller även den tjänstepensionering, som kan meddelas av stiftelse, å vilken lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser är tillämplig. Socialvårdskommittén förutsätter sålunda att pensionsstyrelsen även i fortsättningen skall vara tillsynsmyndighet för nu omförmälda understödsföreningar och stiftelser.

51 Kap. 7. Byråindelningen inom pensionsstyrelsen. Vid ställningstagandet till frågan om pensionsstyrelsens indelning å byråer är det i första hand två frågor som tilldraga sig intresset, nämligen organisationen av den del av styrelsen, som handhar granskningen av pensionsärendena, och styrelsens organisation i dess egenskap av tillsynsmyndighet för sjukkassor, understödsföreningar och aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser. Med den första av dessa frågor sammanhänger intimt frågan om organisationen av styrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för pensionsstyrelsens organisation handläggas pensionsärendena i princip å styrelsens g r a n s k n i n g s b y r å. Emellertid handläggas en del ärenden å den byrå, som är inrättad för styrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet, d. v. s. s j u kv å r d s b y r å n . Ä sjukvårdsbyrån handläggas ärenden angående folkpension (även ålderspension), då den pensionssökande eller dennes make någon gång varit föremål för invaliditetsförebyggande åtgärd eller sådan åtgärd ifrågasatts, ävensom ärenden, i vilka vid handläggningen å granskningsbyrån fråga uppkommer om invaliditetsförebyggande åtgärd eller undersökning å sjukvårdsanstalt. Antalet ärenden, som sålunda av granskningsbyrån överlämnas till sjukvårdsbyrån uppgår till omkring 2 300 om året. Omkring 1 000 av dessa ärenden avse invaliditetsförebyggande åtgärd. Antalet pensionsärenden, som efter den nya lagstiftningens ikraftträdande årligen tarva granskning — hit räknas icke ärenden om enbart allmän ålderspension — torde kunna uppskattas ungefärligen sålunda: Antal

Invalidpension och sjukbidrag till personer, som ej tidigare uppburit någon pensionsförmån 18 000 Invalidpension och sjukbidrag till kvinnor, som tidigare uppburit hustrutillägg 2 000 Invalidpension och sjukbidrag till kvinnor, som tidigare uppburit änkepension 1 000 Jämkningar av invalidpensioner och sjukbidrag inklusive ansökan om hustrutillägg, då mannen tidigare har pension 3 500 Av pensionsnämnd avslagna ansökningar om invalidpension och sjukbidrag 2 500 Summa ansökningar om invalidpension och sjukbidrag

27 000

52 Bostadstillägg och hustrutillägg till ålderspensionärer, som ej tidigare uppburit sådant tillägg 16 000 Änkepension 4 QOO Jämkningar av ålders- och änkepensioner inklusive ansökan om hustrutillägg, då mannen tidigare har inkomstprövad pension . . . . 10 000 Av pensionsnämnd avslagna ansökningar om bostads- och hustrutillägg och änkepension 2 000 Summa ansökningar om inkomstprövad ålderspension och änkepension 32 000 Totala antalet ansökningar, som kräver granskning

59 000

Till jämförelse må nämnas att år 1945 till pensionsstyrelsen inkommo handlingar angående 43 000 av pensionsnämnd nybeviljade tilläggspensioner (invalidunderstöd, utjämningspensioner och utjämningsunderstöd), 12 000 av pensionsnämnd behandlade jämkningar och 4 500 av pensionsnämnd avslagna pensionsansökningar. Sammanlagt inkommo sålunda ansökningshandlingar avseende 59 500 personer. Antalet ansökningar var dock lägre, enär makar ofta söka pension gemensamt i en ansökning. Att det ovan beräknade antalet är ungefär lika stort som det nuvarande trots att inkomstprövningen i bostadskostnadsgrupp I bortfaller för åldringarna sammanhänger med att pensioneringens utformning såsom familjepensionering och det större antalet bostadskostnadsgrupper i förhållande till antalet ortsgrupper medför större antal jämkningar, att sjukbidrag, hustrutillägg och änkepensioner införts samt att inkomstgränserna avsevärts höjts. Kommittén vill dock betona, att de anförda siffrorna lida av en hög grad av osäkerhet och anförts närmast för att visa den ungefärliga storleksordningen av arbetsuppgifterna. Vid bedömandet härav bör också hållas i minnet, att ytterligare ett betydande antal ärenden omprövas i samband med den inom styrelsen bedrivna efterkontrollen och att en del ärenden tarva handläggning vid flera tillfällen. Det är sålunda icke möjligt att beräkna antalet behövliga befattningshavare genom att dividera siffrorna med det antal ärenden, som varje befattningshavare kan antagas medhinna på ett år. Inom pensionsstyrelsen handlades år 1944 omkring 15 000 ärenden angående invaliditetsförebyggande åtgärder (undersökningar jämlikt 31 § folkpensioneringslagen ej medräknade). Varje ärende handlades i medeltal två gånger. För att erhålla en riktig uppfattning angående omfattningen och behovet av invaliditetsförebyggande verksamhet inom pensionsstyrelsen torde böra beaktas olika på frågan inverkande omständigheter. Till en början må erinras att i det av 1941 års reumatiker vårdsakkunniga avgivna och den 10 juni 1944 dagtecknade betänkandet (SOU 1944:28) föreslås att hänvisning av reumatiskt sjuka skall ske utan pensionsstyrelsens

53 förmedling. I sitt yttrande till det vid propositionen nr 224 till årets riksdag fogade statsrådsprotokollet anförde föredragande departementschefen bland annat följande: I princip delar jag de sakkunnigas uppfattning, att pensionsstyrelsens befattning med reumatikeravdelningarna vid lasaretten bör avvecklas. Tills vidare torde emellertid undersökningarna om reumatikervårdens utbyggande avtalsvägen böra anförtros åt pensionsstyrelsen, som dock därvid bör samråda med medicinalstyrelsen. Nya avtal böra underställas Kungl. Maj:t för prövning och godkännande. Samtliga avtal kunna sedermera vid önskad tidpunkt överflyttas på medicinalstyrelsen, därest icke beslut fattas om deras annullering i enlighet med de sakkunnigas förslag. Beläggningen av reumatikeranstalterna torde tills vidare, liksom hittills, böra ske centralt genom pensionsstyrelsens försorg. Frågan om perifer beläggning av dessa anstalter torde få upptagas till omprövning i samband med det slutliga ställningstagandet till reumatikervårdens utbyggande. Av detta uttalande torde framgå att pensionsstyrelsens möjligheter att hänvisa reumatiskt sjuka till sluten vård under de närmaste åren torde bli större än nu, men att denna hänvisnings verksamhet därefter kan komma att helt upphöra. Då antalet sådana ärenden under år 1944 uppgick till över 4 000, skulle, om denna verksamhet bortfölle, vid oförändrade förhållanden i övrigt inom styrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet återstå omkring 11 000 ärenden om året. Uppenbart är, att den invaliditetsförebyggande verksamheten i viss mån kommer att underlättas, därest rätt till fri sjukhusvård införes. Verkningarna därav torde dock icke böra överdrivas, enär redan nu sjukhusvård i de fall sådan är nödvändig i betydande omfattning står varje medborgare till buds. Kommittén för partiellt arbetsföra har i sitt i mars 1946 avgivna betänkande (SOU 1946:24) utgått ifrån att pensionsstyrelsen alltjämt ska!l ägna intresse åt arbetsvårdsfrågor och höra till de myndigheter, med vilka arbetsmarknadskommissionen skall samråda i dylika frågor. Angående behovet av en inom pensionsstyrelsen bedriven invaliditetsförebyggande verksamhet jämväl i framtiden får kommittén hänvisa till vad anförts å sid. 191—193 i dess betänkande med förslag till lag om folkpensionering. Därav framgår att verksamheten är behövlig icke blolt för folkpensioneringen utan även för sjukförsäkringen (se härom även ovan sid. 45). Kommittén anser sig med hänsyn till vad nu anförts kunna räkna med att den invaliditetsförebyggande verksamheten framgent skall bliva av minst samma omfattning som nu. Under vissa övergångsår torde den bli ännu större. Inom kommittén har diskuterats ett förslag innebärande att samtliga ärenden avseende invalidpension och sjukbidrag skulle handläggas å samma byrå, som hade till uppgift att bedriva invaliditetsförebyggande verksamhet, och

att tjänstemännen å byrån skulle handlägga såväl pensionsärenden som ärenden rörande den invaliditetsförebyggande verksamheten. Det har gjorts gällande, att endast genom en sådan anordning säkerhet skulle föreligga för alt invaliditetsförebyggande åtgärder beträffande en pensionssökandc komme att vidtagas i behövlig omfattning och att anordningen skulle bidraga till ett snabbare avgörande av ärenden, i vilka invaliditetsförebyggande åtgärd ifrågasattes, genom att sådana ärenden endast behövde handläggas å en byrå. Detta skulle i sak innebära att den nuvarande granskningsbyrån delades i två byråer, av vilka den ena jämväl skulle övertaga sjukvårdsbyråns nuvarande uppgifter. Den andra granskningsbyrån skulle endast handlägga frågor, som avsåge inkomstprövning såsom bostadstillägg och hustrutillägg till ålderspensioner, änkepensioner och barnbidrag. Den sålunda föreslagna anordningen kan vid första påseendet förefalla lämplig men är dock förenad med allvarliga olägenheter. Den av de båda byråerna, som skulle handhava såväl prövningen av ansökningar om invalidpensioner och sjukbidrag som de invaliditetsförebyggande åtgärderna, skulle bli mycket stor — över tjugutalet tjänstemän i högre grad skulle erfordras å densamma — och därjämte ha att handlägga såväl de i genomsnitt ur bedömningssynpunkt svåraste pensionsärendena som de många kvalificerade arbetsuppgifter, som sammanhänga med den invaliditetsförebyggande verksamheten. Chefen för en sådan byrå skulle med största sannolikhet bli utomordentligt hårt belastad med löpande arbetsuppgifter. Detta skulle leda till att han icke finge möjlighet att taga initiativ till förbättringar eller upprätthålla kontakten med de lokala organen. Han skulle icke heller kunna på ett tillfredsställande sätt upprätthålla kontakten med de enskilda tjänstemännen på byrån och följa deras arbete. Genom byråns storlek komme också de fördelar, som vore förenade med att samma personer i viss utsträckning handlade både pensionsärenden och ärenden rörande invaliditetsförebyggande åtgärder, att i väsentlig mån försvinna. En fördelning av arbetsuppgifter av olika slag på skilda tjänstemän bleve säkerligen nödvändig och förekommer för övrigt redan nu inom sjukvårdsbyrån. Den andra granskningsbyrån bleve visserligen väl avvägd i fråga om storleken, men komme att i genomsnitt handlägga enklare ärenden än den förstnämnda byrån. Den största olägenheten med denna uppdelning ligger dock däri. att det kan befaras att den invaliditetsförebyggande verksamheten endast blir ett bihang till invaliditetsprövningen inom folkpensioneringen. Detta skulle vara desto mindre tillfredsställande som verksamheten såsom tidigare framhållits bör vara i ungefärligen lika mån anknuten till sjukförsäkringen som till folkpensioneringen. Det bör även beaktas, att de invaliditetsförebyggande åtgärderna endast i begränsad omfattning höra samman med pensionsärenden. Gemensamt för

55 alla pensionsärenden, frånsett ärenden om allmän ålderspension, är däremot att sökandens inkomster måste prövas, och de vid inkomstprövningen uppkommande frågorna äro i stort sett lika vare sig det gäller åldringar, invalider eller änkor. Andra arbetsuppgifter, som äro likartade för alla pensionsärenden, äro tillämpningen av värdighetsbestämmelserna och efterkontroll. Ur arbetsteknisk synpunkt synes vidare stora fördelar stå att vinna om alla pensionsansökningar diarieföras och arkiveras gemensamt. Allt detta talar för att alla pensionsärenden böra handläggas under gemensam ledning. Då det vidare icke rimligen kan befaras, att de två tjänstemän och den läkare, som enligt vad tidigare föreslagits alltid skola deltaga i prövningen av invaliditetsärenden, icke komma att i tillräcklig mån ha sin uppmärksamhet riktad å behovet av invaliditetsförebyggande åtgärder samt någon större olägenhet icke behöver uppkomma genom att ett relativt fåtal ärenden behandlas å två byråer i stället för å två avdelningar inom samma byrå, anser sig kommittén icke kunna förorda den sålunda diskuterade byråindelningen. Enligt kommitténs mening bör i stället sjukvårdsbyrån bibehållas och helt befrias från avgörandet av pensionsärenden samt granskningsbyrån uppdelas på två folkpensionsbyråer under gemensam ledning och med vissa avdelningar gemensamma. Vid denna lösning kan sjukvårdsbyrån helt koncentrera sig på sin uppgift att handhava den invaliditetsförebyggande verksamheten och i detta avseende samarbeta såväl med folkpensionsbyråerna som med de byråer, som ha tillsynen av sjukförsäkringen såsom huvuduppgift. Med hänsyn till betydelsen av att de tjänstemän, som skola handlägga pensionsärenden, äro inriktade å möjligheten att anordna invaliditetsförebyggande åtgärder och äga kännedom om de härvidlag förefintliga möjligheterna, bör sjukvårdsbyrån åtminstone i viss mån vara en byrå, genom vilken rekryteringen av de högre tjänstemännen å folkpensionsbyråerna verkställes. Anledningen till att kommittén funnit sig böra föreslå en uppdelning av granskningsbyrån å två byråer är den, att byrån eljest blir allt för stor för att chefen för densamma skall kunna bemästra de uppgifter, som böra ankomma på honom. Detta torde vara fallet redan för närvarande. Även om man sålunda uppdelar ansvaret för verksamhetens bedrivande å två chefer, synes det på sätt förut framhållits nödvändigt ur synpunkten av verksamhetens rationella bedrivande att registrering, arkivering, sekretariat och efterkontroll äro gemensamma för alla pensionsärenden. Likaså bör den verksamhet, som enligt vad kommittén tidigare uttalat bör bedrivas för upprätthållande av kontakten med den lokala organisationen, vara en för byråerna gemensam arbetsuppgift. Då därjämte prövningen av åtskilliga frågor bör ske enhetligt, synes det lämpligt att den ene av cheferna för de båda byråerna utövar ledningen av de frågor, som äro gemensamma för byråerna. Vissa skäl kunna tala för att ärenden, i vilka invaliditetsprövning före-

56 kommer, handläggas å den ena byrån och övriga pensionsärenden ävensom barnbidragsärenden å den andra. Det torde emellertid icke vara behövligt att kommittén närmare ingår på denna fråga, utan torde den närmare fördelningen av de olika slagen av ärenden mellan byråerna lämpligen kunna ske i samband med fastställande av arbetsordning för styrelsen. Kommittén har i sitt betänkande med utredning och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) uttalat, att genomförandet av en allmän sjukförsäkring komme att nödvändiggöra en uppdelning av s j u k k a s s e b y r å n på flera byråer. Tillsynen över sjukkassor, understödsföreningar och aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser med vad därmed sammanhänger är emellertid även för närvarande en så omfattande arbetsuppgift, att sjukkassebyrån enligt kommitténs mening redan med nuvarande arbetsbörda är i behov av en uppdelning och personalförstärkning. Även om allmän sjukförsäkring icke skulle komina till stånd kan förutses, att sjukförsäkringsverksamheten kommer att betydligt utvecklas. Tillsynen över understödsföreningar och aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser blir en alltmer betungande och ansvarsfull arbetsuppgift. Särskilt gäller detta i fråga om understödsföreningarna, vilka nyligen inordnats under 1938 års understödsföreningslag och enligt denna måste bli föremål för en tillsyn av helt annan karaktär än den tillsyn, som utövades enligt den tidigare gällande lagstiftningen. Då byråns organisation även under nuvarande förhållanden måste anses otillfredsställande föreligger uppenbarligen en betydande risk att även väsentliga åligganden måste eftersättas, om icke en organisationsändring kommer till stånd. Då det vidare är av vikt att den personella utrustningen icke är för svag inom ifrågavarande del av pensionsstyrelsen under förberedelsearbetet för genomförandet av en allmän sjukförsäkring samt det icke vore rimligt, att den del av styrelsen, som nu är ojämförligt sämst tillgodosedd ur organisatorisk synpunkt, lämnades å sido, då styrelsen i övrigt omorganiseras, anser kommittén det vara av största betydelse, att med omorganisationen av sjukkassebyrån icke anstår till senare tidpunkt. Uppskjutes byråns omorganisation kan för övrigt befaras, att den dugliga personal, som trots de dåliga befordringsförhållandena ännu finnes kvar, söker sig över till andra byråer inom styrelsen eller till annan verksamhet. Skulle så ske torde det icke bli möjligt att effektivt bedriva tillsynsverksamheten. Vid uppdelningen av sjukkassebyrån kunna olika grunder komma till användning. De ärenden som handläggas å byrån äro sålunda till sin natur av administrativ, av juridisk, av försäkringsmatematisk och av statistisk natur. Handhavandet av den allmänna eller, för närvarande, statsunderstödda sjukförsäkringen är den dominerande arbetsuppgiften. Att den övriga tillsynsverksamhet, som ankommer på styrelsen, dock är långt ifrån

57 oviktig framgår av den redogörelse, som lämnats för densamma. Efter övervägande av olika möjligheter för uppdelningens verkställande har kommittén funnit rationellast, att byrån delas på allenast två byråer, av vilka den ena skulle handhava i huvudsak de arbetsuppgifter, som nu ankomma på byråns juridiskt-administrativa avdelning, och den andra ungefärligen de, som ankomma på de försäkringstekniska och ekonomisk-statistiska avdelningarna. Denna uppdelning innebär, att den första av byråerna skulle erhålla följande huvudsakliga uppgifter, nämligen 1) antagande av allmänna (erkända) sjukkassor; 2) registrering av understödsföreningar; 3) registrering av stadgeändringar hos sjukkassor och understödsföreningar och av ändringar i fråga om styrelsens sammansättning och rätten att teckna firma; 4) prövning av beslut om överlåtelse av understödsförenings rörelse och registrering av sådan förenings likvidation och upplösning; 5) övervakning av understödsförenings och allmän sjukkassas verksamhet i den mån övervakningen är av juridiskt-administrativ natur (tvistefrågor) ävensom rådgivande verksamhet med avseende å föreningarna och kassorna; 6) ärenden angående aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, i den mån de ej höra under den andra byrån. Efter den föreslagna allmänna sjukförsäkringens genomförande tillkomma: 7) ärenden angående skyldighet att vara sjukförsäkrad eller att vara sjukpenningf örsäkrad; 8) ärenden angående placering av sjukkassas fondmedel och tillstånd för kassa att upptaga eller övertaga lån eller ikläda sig ansvarsförbindelse; 9) ärenden angående utseende av verkställande tjänstemän i centralsjukkassa samt ärenden angående avlönings- och pensionsförmåner för verkställande tjänstemän och förtroendeläkare m. m samt 10) prövning av besvär över sjukkassas beslut. Den andra byrån skulle i huvudsak ha att: 1) i försäkringstekniskt och ekonomiskt avseende pröva ärenden rörande antagande av allmänna (erkända) sjukkassor, registrering av understödsföreningar och av stadgeändringar för sjukkassor och understödsföreningar samt ärenden rörande överlåtelser av dylika kassors och föreningars verksamhet; 2) utöva försäkringsteknisk tillsyn över understödsföreningar, sjukkassor och stiftelser; 3) verkställa utredningar, som erfordras för bestämmande av grunder för avgiftsberäkning;

58 4) meddela råd och upplysningar av försäkringsteknisk natur; 5) handlägga frågor om statsbidrag; 6) utöva fortlöpande kontroll över understödsförenings eller sjukkassas förvaltning samt 7) utarbeta statistiska berättelser angående understödsföreningar och sjukkassor. • Efter tillkomsten av lagstiftning om allmän sjukförsäkring byrån ytterligare att:

tillkommer

8) fastställa avgifter i de allmänna sjukkassorna samt 9) utfärda bestämmelser om sjukkontrollens anordnande. De erkända sjukkassorna äro understödsföreningar vilket däremot ej är fallet med de föreslagna allmänna sjukkassorna, därför har ovan, visserligen något oegentligt, gjorts skillnad på understödsföreningar och sjukkassor. Den del av dessa byråers arbete, som kommer att avse de allmänna sjukkassorna, kommer vid jämförelse med de nuvarande förhållandena att avsevärt kompliceras genom att den föreslagna lagstiftningen avser både obligatorisk och frivillig försäkring. I vissa fall blir gränsdragningen mellan byråernas arbetsuppgifter ej helt klar, vartill kommer att åtskilliga ärenden tarva handläggning å båda byråerna liksom de för närvarande kunna behöva handläggas å olika avdelningar inom sjukkassebyrån. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att vissa register äro gemensamma för båda byråerna. Ett nära samarbete mellan byråerna är även i övrigt nödvändigt, bland annat till förhindrande av att båda byråerna var för sig giva direktiv till viss förening eller kassa i samma fråga. Det synes därför lämpligt att chefen för en av byråerna erhåller högre tjänsteställning än chefen för den andra byrån och därmed ansvaret för att tillbörlig samordning av byråernas arbete kommer till stånd. F ö r s ä k r i n g s b y r å n får i samband med genomförandet av folkpensionsreformen sina arbetsuppgifter radikalt förändrade. Slopandet av den individuella bokföringen av folkpensionsavgifterna gör byråns största avdelning, avgiftsavdelningen, obehövlig. Det föreslagna nya utbetalningssystemet kommer att medföra att byråns befattning med utbetalningen av folkpensionerna får en helt annan omfattning och betydelse. De nuvarande pensions- och bokföringsavdelningarna få härigenom sina arbetsuppgifter helt omlagda och en särskild utbetalningsavdelning blir erforderlig. Genom det föreslagna utbetalningssystemets införande öppnas möjligheter att rörande folkpensioneringen upprätta en modern statistik. Avsaknaden av sådan har icke minst gjort sig kännbar under socialvårdskommitténs arbete. Enligt kommitténs mening är det oundgängligt att inom pensionsstyrelsen

59 kontinuerligt upprättas sådan statistik rörande folkpensioneringen, att statsmakterna utan svårighet eller dröjsmål kunna erhålla behövliga upplysningar rörande hithörande förhållanden. Den statistiska avdelningen bör förses med erforderlig utrustning för maskinell bearbetning av materialet och stå under ledning av en statistiker. Denna avdelnings resurser bör i möjlig mån utnyttjas även för sjukförsäkringens del. I fråga om pensionsstyrelsens frivilliga pensionsförsäkring får kommittén hänvisa till vad den anfört å sid. 194—195 i betänkandet angående lag om folkpensionering. Det synes lämpligt att avdelningen för frivillig försäkring fortfarande är knuten till försäkringsbyrån. Frågor av juridisk natur angående utbetalning av folkpensioner handläggas nu å kanslibyrån i den mån de ej ankomma på postverket. Dessa frågor, som avse rätt för annan än pensionstagaren att lyfta pensionen, torde bli mycket talrika och i vissa fall av ganska invecklad natur. Även om vissa skäl kunna anföras däremot har kommittén funnit det lämpligast, att den avdelning, som har att handlägga dylika ärenden ävensom ärenden av juridisk natur rörande utbetalning av barnbidrag, tillhör samma byrå, som har hand om pensionsutbetalningarna. Den olägenhet, som ligger i att chefen för byrån icke kan antagas vara jurist, torde kunna kompenseras genom att i avgörandet av viktigare utbetalningsfrågor av juridisk innebörd deltager en byråchef med juridisk utbildning samt att avgörandet av övriga frågor anförtros åt föreståndaren för avdelningen. Den avdelning inom byrån, som har att fastställa pensionsbeloppen bör även handlägga ansökningar om enbart allmän ålderspension. Har sådant ärende prövats av pensionsnämnd bör det dock avgöras å folkpensionsbyrå. Med hänsyn till de olikartade arbetsuppgifter, som ankomma å denna byrå, bereder det svårigheter att finna ett kort och lämpligt namn å densamma. Kommittén föreslår därför att den alltfort, ehuru ganska oegentligt, benämnes försäkringsbyrån. Såsom framgår av redogörelsen för styrelsens nuvarande organisation finnas två administrativa byråer, nämligen k a n s l i b y r å n och f o n doch k a m e r a l b y r å n . Kanslibyråns uppgifter komma att bli mera maktpåliggande, därest pensionsstyrelsen, såsom kommittén antagit, i allt större omfattning anmodas avgiva remissyttranden. Vidare komma större krav att ställas på folkpensioneringens lokala organ. Då ärenden rörande dessa handläggas å kanslibyrån återverkar detta förhållande även å byråns arbetsuppgifter. Behov föreligger redan nu av större möjligheter att följa arbetet inom de olika byråerna i syfte att åstadkomma bästa möjliga disposition av personalen. Emellertid torde registeravdelningen, som nu sorterar under byrån, därest vad förut föreslagits angående granskningsarbetets organisatoriska hand-

havande genomföres, böra sammanföras med folkpensionsbyråerna. Utbetalningsärenden av juridisk natur skola vidare enligt vad nyss föreslagits överflyttas till försäkringsbyrån. Kanslibyrån kan sålunda antagas komma att framdeles bli en numerärt ganska liten byrå, vilken emellertid kommer att ha att handlägga kvalificerade arbetsuppgifter i mycket stor utsträckning. Fond- och kameralbyråns arbetsuppgifter påverkas i så måtto av folkpensioneringens reformering att medelsförvaltningen blir mer omfattande, ej blott i fråga om storleken av inkomster och utgifter utan även i fråga om de bokförda posternas antal. Detta gäller i all synnerhet om utbetalningen av folkpensionerna centraliseras till pensionsstyrelsen. Med hänsyn till kanslibyråns och fond- och kameralbyråns relativt ringa storlek och det nära sambandet mellan vissa av byråernas arbetsuppgifter har kommittén övervägt ett förslag om sammanslagning av de båda byråerna. Även om vissa skäl tala för en sådan sammanslagning bör den dock enligt kommitténs mening icke komma till stånd under de närmaste åren, då genomförandet av folkpensions- och sjukförsäkringsreformerna kommer att icke minst i administrativt avseende pressa pensionsstyrelsens ledning osedvanligt hårt. Vid sidan av byråindelningen stå styrelsens läkare. Kommittén förutsätter att så skall bli fallet även framdeles. Läkarna böra nämligen stå både folkpensions-, sjukvårds- och sjukkassebyråerna till tjänst. Vad ovan föreslagits innebär, att följande byråer komma att finnas inom pensionsstyrelsen: Kanslibyrån, Fond- och kameralbyrån, Två folkpensionsbyråer, Sjukvårdsbyrån, Försäkringsbyrån och Två sjukkassebyråer. Antalet byråer blir sålunda åtta, vilket antal med hänsyn till de utomordentligt viktiga arbetsuppgifter, som komma att åvila styrelsen, icke torde kunna sägas vara för högt. Socialvårdskommittén begagnar i detta betänkande benämningen pensionsstyrelsen, även då tal är om det omorganiserade ämbetsverket. Kommittén vill emellertid ifrågasätta om icke denna benämning, som blott anknyter till den ena av verkets huvuduppgifter och dessutom ofta medför förväxlingar med andra verk och inrättningar, borde utbytas mot någon lämpligare. Måhända kunde folkförsäkringsstyrelsen vara en lämplig benämning.

61 Kap. 8. Behovet av personal i högre grader inom pensionsstyrelsen. Generaldirektören. Generaldirektören är placerad i lönegraden C 12. Kommittén anser en förbättrad löneställning motiverad med hänsyn till de ökade krav och det ökade ansvar som reformeringen av socialförsäkringen kommer att ställa på pensionsstyrelsens chef. Lönegraden C 14 synes lämpligen böra ifrågakomma. Kanslibyrån. Byråchefen torde fortfarande böra vara placerad i lönegraden A 30. Här såsom i det följande utgår kommittén från de nuvarande principerna för lönegradsplacering av byråchefer och andra befattningshavare. Förste byråsekreterarebefattningen å byrån, vilken nu är placerad i lönegraden A 24, torde böra placeras i lönegraden A 26. De med denna befattning förenade göromålen, främst utarbetande av remissyttranden och frågor angående verkets personal, torde vara av minst lika kvalificerad natur som göromålen å de förste byråsekreterarebefattningar inom verket, som äro placerade i lönegraden A 26. Innehavaren av förevarande befattning måste även besitta sådana kvalifikationer att han vid förfall för byråchefen kan vikariera för denne. Den å kansliavdelningen placerade aktuariebefattningen i lönegraden A 21 lorde böra utbytas mot en byråsekreterarebefattning i samma lönegrad. Byråns personal i högre grad föreslås sålunda utgöra: 1 byråchef i lönegraden A 30, 1 förste byråsekreterare i lönegraden A 26 och 1 byråsekreterare i lönegraden A 21. Fond- och

kameralbyrån.

I fråga om de högre befattningshavarna å denna byrå torde ändring endast böra vidtagas beträffande kamrerarebefattningens lönegradsplacering. Genom de föreslagna reformerna kommer kamrerarens ansvar och arbetsbörda att

betydligt öka. Kassarörelsens omslutning kan sålunda beräknas komma att uppgå till närmare en miljard kronor per budgetår. Befattningen, som nu är placerad i lönegraden A 22, torde böra uppflyttas till lönegraden A 24. Byråns personal i högre grad föreslås sålunda utgöra: 1 byråchef i lönegraden A 30, 1 förste byråsekreterare och ombudsman i lönegraden A 26 och 1 kamrerare i lönegraden A 24.

Folkpensionsbyråerna. Cheferna för dessa båda byråer föreslås placerade i lönegraden A 30. I det föregående har föreslagits att den ene av cheferna bör utöva ledningen av för byråerna gemensamma arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill bör övervägas, huruvida icke ett särskilt lönetillägg bör utgå till denne byråchef. Å nuvarande granskningsbyrån finnas tre byrådirektörer i lönegraden A 28 och lika många torde sammanlagt erfordras å folkpensionsbyråerna. Byrådirektörerna förutsättas deltaga i handläggningen av tveksamma ärenden i den mån icke byråchef deltager i densamma. De böra liksom för närvarande biträda byråchef och under denne leda handläggningen av ärendena och därvid särskilt tillse, att enhetliga bedömningsgrunder tillämpas. För prövningen av de ärenden, i vilka invaliditetsbedömning förekommer, torde lägst erfordras fyra förste byråsekreterare i lönegraden A 26, tre förste byråsekreterare i lönegraden A 24 och tre byråsekreterare i lönegraden A 22. Befattningshavarna i lönegraderna A 24 och A 22 böra såsom föredragande deltaga i besluten under det att befattningshavare i lönegraden A 26 skola utgöra sådana högre tjänstemän, som förutsatts skola deltaga i ärendenas avgörande. Antalet föreslagna befattningar torde vara väl lågt, varför sannolikt ett antal amanuenser mer eller mindre tillfälligt behöva förordnas såsom föredragande tjänstemän. I sådant fall torde vikariatsersättning eller vid längre tids förordnande vikariatslön såsom vid förordnande å befattning i lönegraden A 22 böra utgå. För deltagande i handläggningen av rena inkomstprövningsärenden (även barnbidragsärenden), i vilka tveksamhet yppats, och för stickprovsgranskning av sådana ärenden torde vara tillräckligt med två förste byråsekreterare i lönegraden A 26. För den direkta handläggningen av dessa ärenden föreslås två förste byråsekreterare i lönegraden A 24 och två byråsekreterare i lönegraden A 22. För användningen av amanuenspersonal för ärendenas avgörande torde böra gälla vad ovan sagts. För efterkontroll av beviljade pensioner torde böra finnas en efterkontrollavdelning. Kommittén vill i detta sammanhang särskilt understryka vikten av att efterkontrollen av invalidpensionerna intensifieras. Enär efterkontroll-

63 arbetet i viss omfattning torde kunna anförtros amanuenser eller lägre personal torde antalet högre ordinarie befattningar å avdelningen kunna begränsas till tre. Föreståndaren för avdelningen bör lägst vara såsom förste byråsekreterare placerad i lönegraden A 26. De båda övriga föreslås vara den ene förste byråsekreterare i lönegraden A 24 och den andre byråsekreterare i lönegraden A 22. Föreståndaren för folkpensionsbyråernas gemensamma sekretariat föreslås vara förste byråsekreterare i lönegraden A 26 i likhet med motsvarande befattningshavare å nuvarande granskningsbyrån. Till biträde åt föreståndaren torde erfordras en byråsekreterare i lönegraden A 22. I det föregående har föreslagits att den nu till kanslibyrån hörande registeravdelningen skall överflyttas till folkpensionsbyråerna. I samband därmed torde föreståndaren, vilken nu är aktuarie i lönegraden A 21, böra erhålla ställningen av byråsekreterare i lönegraden A 22. Befattningen torde för närvarande vara väl lågt placerad med hänsyn till vikten och omfattningen av avdelningens arbetsuppgifter. Såsom av ovanstående framgår har kommittén avsett befattningarna i 26 :e och högre lönegrader för uteslutande sådana arbetsuppgifter, som kräva särskilda kvalifikationer av befattningarnas innehavare. Inom den nuvarande granskningsbyrån hava de ordinarie befattningshavarna i 26 :e lönegraden icke mera kvalificerade arbetsuppgifter än övriga befattningshavare, vilka äro förordnade såsom tillfälliga ledamöter (se härom sid. 65), och befattningshavarnas lönegradsplacering är sålunda i stort sett endast beroende på vederbörandes tjänsteålder. Man kan sålunda icke utan vidare utgå från att de nuvarande innehavarna av befattningar i lönegraden A 26 äro bäst lämpade att handhava de kvalificerade arbetsuppgifter, som framdeles böra ankomma på innehavare av befattning i denna lönegrad. Med hänsyn framför allt till den av kommittén föreslagna ordningen för invaliditetsoch inkomstprövning är det emellertid av vikt, att dessa arbetsuppgifter anförtros härför särskilt lämpade befattningshavare. Det torde därför vara nödvändigt, att antalet befattningar i lönegraden A 26 övergångsvis ökas och att såsom följd härav antalet befattningar i lönegraden A 22 i motsvarande mån minskas — någon minskning övergångsvis av antalet befattningar i lönegraden A 24 torde icke böra ifrågakomma med hänsyn till att de flesta tillfälliga ledamöterna nu äga uppbära vikariatslön såsom vid förordnande att uppehålla tjänst i denna lönegrad. En sådan övergångsanordning torde böra erhålla den omfattningen, att det eljest erforderliga antalet befattningar såsom förste byråsekreterare i lönegraden A 26, som ovan beräknats till åtta, ökas med fyra, samtidigt som de föreslagna åtta befattningarna såsom byråsekreterare i lönegraden A 22 minskas med samma antal. I den mån de fyra förste byråsekreterarebefattningar i lönegraden A 26, vilkas innehavare förutsättas komma att bestrida på befatt-

64 ningshavare i lägre lönegrad ankommande göromål, bliva vakanta. böra de ersättas med byråsekreterarebefattningar i lönegraden A 22.

Tidigare har framhållits behovet av kontakt mellan pensionsstyrelsen och folkpensioneringens lokala organ både genom tjänsteresor och konferenser samt genom särskilda inspektörer. Dessa inspektörer böra bevista pensionsnämndssammanträden och därvid verka för att enhetlig praxis tillämpas vid handläggning och beslut, instruera nämnder och ombud och kontrollera deras sätt att fullgöra sina åligganden icke minst vad efterkontrollen beträffar samt själva taga del av de lokala organens erfarenheter, över sina iakttagelser böra de avgiva rapport till pensionsstyrelsen med förslag till åtgärder, som kunna befinnas påkallade. Kommittén anser det icke önskvärt att särskilda befattningar inrättas för inspektionsverksamheten utan vill i stället föreslå, att befattningshavare hos styrelsen av styrelsen förordnas såsom inspektörer för viss tid — minst ett år åt gången. Antalet inspektörer torde kunna begränsas till fem. Under förordnandetiden förutsattes inspektörerna ägna sig åt inspektionsverksamhet minst sju månader av varje tolvmånadersperiod. Resten av perioden böra de tjänstgöra å någon av folkpensionsbyråerna eller å sjukvårdsbyrån i den mån de icke åtnjuta semester. Genom sådan tjänstgöring bibehålla inspektörerna kontakten med arbetet inom pensionsstyrelsen och verka, om de tjänstgöra inom styrelsen under tider, då antalet inkommande pensionsärenden plägar vara särskilt stort, utjämnande å arbetsbalansen. Förordnande som inspektör kommer att medföra icke oväsentliga nackdelar, särskilt för gifta befattningshavare, vilka en stor del av året måste vistas å annan ort än sin familj. Med hänsyn härtill synes ett lönetillägg vara erforderligt, om lämpliga inspektörer skola kunna erhållas. Detta lönetillägg torde måhända lämpligen kunna bestämmas så att lönen under tiden för förordnandet med två löneklasser överstiger den för vederbörande befattningshavare i egen befattning gällande löneklassen. I avsnittet rörande sjukvårdsbyrån lämnas en redogörelse och sammanställning angående föreslagna och nu förefintliga befattningshavare å folkpensionsbyråerna och sjukvårdsbyrån.

Sjukvårdsbyrån. Byråchefen torde såsom för närvarande böra vara placerad i lönegraden A 30. Såsom föreståndare för byråns sekretariat föreslås en förste byråsekreterare i lönegraden A 26. Ytterligare två förste byråsekreterare i samma lönegrad torde vara erforderliga, varav den ene bör förestå yrkesutbildnings- och

65 omskolningsverksamheten och den andre den sjukvårdande verksamheten. För prövning av de på byrån ankommande ärendena torde därutöver erfordras minst tre högre befattningshavare. Av dessa föreslås en vara placerad i lönegraden A 24 och två placerade i lönegraden A 22. Erfordras att amanuenspersonal tages i anspråk för ärendenas avgörande torde vikariatsersättning eller vid längre tids förordnande vikariatslön böra utgå såsom vid förordnande i lönegraden A 22. Enär kommittén utgått från att pensionsstyrelsen allt framgent skall handhava den invaliditetsförebyggande verksamheten och att denna kommer att bli av minst samma omfattning som nu, har kommittén föreslagit, att samtliga befattningar å byrån skola uppföras å ordinarie stat.

Vid jämförelse mellan å ena sidan det av kommittén föreslagna antalet befattningar å folkpensionsbyråerna och sjukvårdsbyrån och å andra sidan det nuvarande antalet befattningar å gransknings- och sjukvårdsbyråerna må följande beaktas. Å sistnämnda båda byråer förefintliga fjorton befattningar såsom förste byråsekreterare och biträdande ledamot (nio i 26 :e lönegraden å granskningsbyrån, en i 26 :e och fyra i 24 :e lönegraden å sjukvårdsbyrån) inrättades vid pensionsstyrelsens omorganisation i samband med ikraftträdandet av gällande folkpensioneringslag den 1 januari 1937. Antalet dylika befattningar visade sig redan från början icke på långt när motsvara behovet. Enligt den för styrelsen gällande instruktionen äger styrelsen förordna tillfälliga ledamöter i mån av behov. Så har också skett i betydande omfattning. Vid 1945 års utgång hade sålunda två aktuarier och åtta amanuenser å granskningsbyrån och tre amanuenser å sjukvårdsbyrån innehaft sådant förordnande i oavbruten följd i omkring åtta år och därvid ägt uppbära — utöver lön å egen befattning — vikariatsersättning, i vad angår tillfällig ledamot å granskningsbyrån såsom vid förordnande att uppehålla tjänst i lönegraden A 26 och beträffande tillfällig ledamot å sjukvårdsbyrån såsom vid förordnande att uppehålla tjänst i lönegraden A 24. Utöver dessa ha ytterligare aktuarier och amanuenser mer eller mindre tillfälligt innehaft ledamotsförordnande. Praktiskt taget under hela den tid gällande folkpensioneringslag varit i kraft har antalet biträdande och tillfälliga ledamöter i 26 :e lönegraden sålunda uppgått till tjugo och antalet ledamöter i 24 :e lönegraden till sju. Kungl. Maj:t har i brev den 8 mars 1946 medgivit, att till högst åtta befattningshavare, vilka å gransknings- eller sjukvårdsbyråerna tjänstgöra såsom tillfälliga ledamöter med skyldighet att uteslutande bestrida på ledamot eller biträdande ledamot eljest ankommande göromål, finge utgå vikariatslön enligt de grunder, som skulle gälla, därest vederbörande innehade förordnande att mot åtnjutande av vikariatslön uppehålla tjänst i lönegraden A 24. 5

66 I nedanstående sammanställning av den föreslagna och den nuvarande personalen å folkpensionsbyråerna (granskningsbyrån) och sjukvårdsbyrån ha medräknats tillfälliga ledamöter, som äga uppbära vikariatslön — däremot ej övriga inom byråerna tjänstgörande tillfälliga ledamöter. Antal föreslagna befattningar å Befattning (lönegrad)

Folkpensionsbyråerna

Byråchef (A 30) Byrådirektör (A 28) Förste byråsekreterare (A 26) Förste byråsekreterare (Eo 26) Förste byråsekreterare (A 24) Förste byråsekreterare (Eo 24) Förste byråsekreterare med vikariatslön enligt lönegrad 24 jämlikt Kgl. brev Byråsekreterare (A 22) Aktuarie (A 21) Aktuarie (Eo 21) Summa

Sjukvårdsbyrån

Summa

Antal nuvarande befattningar å gransknings- och sjukvårdsbyråerna (samt å kanslibyråns registeravdelning)

iI

s-

1 Därutöver föreslås fyra sådana befattningar, vilka i mån av vakanser skola ersättas med byråsekreterarebefattningar i lönegraden A 22. 2 Antalet sådana befattningar föreslås övergångsvis minskal till fyra (jfr not 1).

Vid bedömandet av ovanstående uppställning kan uppenbarligen den reflexionen inställa sig, att personalbehovet för pensionsprövningen borde bli avsevärt minskat genom den föreslagna utformningen av ålderspensionelingen, varför man kunnat vänta att antalet befattningar å dessa byråer skulle kunna nedsättas. Denna reflexion är otvivelaktigt riktig i så måtto att personalbehovet skulle blivit större om ett annat alternativ valts för ålderspensioneringens anordnande. Emellertid måste ihågkommas, att den föreslagna lagstiftningen i andra avseenden är mera komplicerad och omfattande än den nuvarande. Familjepensionsprincipen, änkepensioneringen, sjukbidragen och hustrutilläggen äro sålunda nyheter, som medföra ett betydande administrativt arbete. Detsamma gäller i viss mån ökningen av antalet bostadskostnadsgrupper i förhållande till antalet ortsgrupper. Pensionsbeloppens ökning medför också krav å omsorgsfullare handläggning, särskilt av invaliditetsärendena.

67 Försäkringsbyrån. Byråchefen torde såsom för närvarande böra vara placerad i lönegraden A 30. De med utbetalningsverksamheten sammanhängande arbetsuppgifterna torde böra fördelas å en pensionsavdelning och en utbetalningsavdelning. Pensionsavdelningen bör i huvudsak handlägga ansökningar om allmän ålderspension, upprätta huvudkort, innehållande för utbetalning och statistik m. m. erforderliga uppgifter om pensionstagarna, fastställa pensions- och kommunbidragsbelopp, utkräva kommunbidragen samt utöva den befattning med barnbidragen, som tillkommer den nuvarande pensionsavdelningen. En underavdelning till pensionsavdelningen, förslagsvis benämnd huvudregisteravdelningen, bör ha att förvara huvudkorten och med ledning av dessa stansa hålkort, att vidtaga erforderliga åtgärder med avseende å pensionens utbetalande i anledning av pensionstagares dödsfall eller flyttning till annan adress m. m. samt att föra för kontroll av utbetalningarna erforderliga liggare. Till föreståndare för pensionsavdelningen föreslås en förste byråsekreterare i lönegraden A 24. Dessutom torde å avdelningen erfordras två byråsekreterare i lönegraden A 21, av vilka den ene bör handhava de med beräkningen och infordrandet av kommunbidragen sammanhängande arbetsuppgifterna och den andre under föreståndaren svara för arbetet å huvudregisteravdelningen. På utbetalningsavdelningen torde i huvudsak böra ankomma att trycka folkpensionsanvisningar och postlistor och svara för deras expedierande, att verkställa utbetalningar av pensioner över postgiro till myndigheter m. fl., att revidera genom postverket gjorda utbetalningar för att konstatera vilka anvisningar, som ej inlösts, samt att vidtaga i anledning av revisionen erforderliga åtgärder. Föreståndaren för denna avdelning måste fylla stora krav på organisationsförmåga och duglighet och hans ansvar blir betydande. Kommittén föreslår med hänsyn härtill att föreståndaren erhåller ställningen av byrådirektör i lönegraden A 28. På denne bör även ankomma att fördela och övervaka allt för kommunbidragsberäkning och statistik erforderligt maskinellt arbete. Såsom föreståndarens närmaste man föreslås en förste byråsekreterare i lönegraden A 24. Ä avdelningen torde därutöver erfordras minst en byråsekreterare i lönegraden A 21. Till föreståndare för byråns juridiska avdelning, vilken skall handlägga utbetalningsärenden av juridisk natur, föreslås en förste byråsekreterare i lönegraden A 26, vilken såsom närmaste man torde böra ha en byråsekreterare i lönegraden A 21. Det torde sannolikt komma att visa sig att ytterligare befattningar bli erforderliga å denna avdelning, men försiktigheten

synes bjuda att antalet högre ordinarie tjänstemän icke fastställes högre än vad nu föreslagits. Den statistiska avdelningen torde liksom nu böra förestås av en förste aktuarie i lönegraden A 26. Föreståndaren för avdelningen för den frivilliga försäkringen torde med hänsyn till vikten av att för denna post kan erhållas och behållas en dugande kraft, böra placeras lägst i lönegraden A 26. Befattningen kan lämpligen rubriceras såsom förste aktuariebefattning. Ä avdelningen torde vidare erfordras en aktuariebefattning i lönegraden A 21. De sålunda föreslagna och de nuvarande högre befattningarna å byrån framgå av följande uppställning.

Befattning (lönegrad)

Byråchef (A 30) Byrådirektör (A28) Förste aktuarie eller förste byråsekreterare (A 26) Förste aktuarie eller förste byråsekreterare (A 24) Aktuarie eller byråsekreterare (A 21) . . Summa

Antal föreslagna befattningar

Antal nuvarande befattningar

1 1 3 2

3 1 3 8

Sjukkassebyråerna. I det föregående har föreslagits att chefen för den ena av dessa byråer skulle erhålla högre tjänsteställning och utöva ledningen av de för de båda byråerna gemensamma arbetsuppgifterna. Kommittén föreslår att denne befattningshavare, som närmast under generaldirektören skall ha att ansvara för tillsynen över sjukkassor, understödsföreningar och aktiebolags pensionsoch andra personalstiftelser, erhåller överdirektörs ställning samt att han placeras i lönegraden C 8 med förordnande för viss tid. Chefen för den andra byrån torde böra placeras i lönegraden A 30. Den sjukkassebyrå, som skall handhava de juridiskt-administrativa arbetsuppgifterna, torde med hänsyn till uppgifternas art böra arbeta å tre avdelningar, nämligen en registreringsavdelning, en avdelning för tvistemål (besvärsavdelning) och en allmän avdelning. Föreståndaren för registreringsavdelningen, vilken avdelning skulle handhava registreringsärenden och organisatoriska ärenden rörande allmänna (erkända) sjukkassor och understödsföreningar ävensom ärenden rörande aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, föreslås vara förste byrå-

69 sekreterare i lönegraden A 26. Därutöver erfordras å avdelningen två byråsekreterare i lönegraden A 21. Avdelningen för tvistemål kan förväntas erhålla en betydande arbetsbelastning, och stora krav komma att ställas å de befattningshavare, som ha att avgöra ärendena. Det torde vara uteslutet att byråchefen får möjlighet att deltaga i andra ärenden än sådana av särskilt tveksam natur eller principiell betydelse. Föreståndaren för avdelningen bör med hänsyn till vad nu anförts såsom byrådirektör vara placerad i lönegraden A 28. I avbidan på närmare erfarenhet om antalet besvärsärenden torde övriga högre befattningar å avdelningen böra begränsas till en förste byråsekreteraretjänst i lönegraden A 26, en sådan tjänst i lönegraden A 24 och en byråsekreteraretjänst i lönegraden A 21. Byrådirektörstjänsten och förste byråsekreteraretjänsten i lönegraden A 24 torde icke vara erforderliga före den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande. Förste byråsekreteraretjänsten i lönegraden A 26 och byråsekreteraretjänsten i lönegraden A 21 äro däremot behövliga redan nu. Ehuru något uttryckligt stadgande icke finnes om rätt för medlem av sjukkassa eller annan understödsförening att överklaga föreningens beslut förekommer nämligen i stor utsträckning, att medlemmarna för att få en tvistefråga avgjord hänvända sig till tillsynsmyndigheten, som, om den finner att föreningen förfarit felaktigt, meddelar föreningen anvisning att vidtaga rättelse. För närvarande avgöras sådana ärenden av byråchefen i den mån de icke underställas generaldirektören. Ärendena taga emellertid alltför stor del av byråchefens tid i anspråk och möjlighet bör därför föreligga för denne att överlämna beslutanderätten till underordnade tjänstemän. A den allmänna avdelningen skulle ankomma att handhava övervakning av sjukkassors och andra understödsföreningars verksamhet i frågor av juridisk natur samt tillhandagående med råd och upplysningar i sådana frågor. Ärendena äro av mycket skiftande art. Hit höra bland annat utredningar i anledning av att missförhållanden inom en understödsförening kommit till tillsynsmyndighetens kännedom, rådfrågningar rörande understödsförenings bildande, stadgeändringar och tolkning och tillämpning av författningar och andra bestämmelser, som äro av betydelse för föreningarnas verksamhet. Ärendena äro många gånger av principiell betydelse och deras avgörande vägledande för föreningarna. Avdelningen torde få en betydande arbetsbörda särskilt under tiden för genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen. Föreståndare för denna avdelning föreslås vara en förste byråsekreterare i lönegraden A 26. Å avdelningen torde därutöver erfordras en förste byråsekreterare i lönegraden A 24 och en byråsekreterare i lönegraden A 21. Av dessa befattningar torde endast förste byråsekreterarebefattningen i lönegraden A 24 vara erforderlig redan nu. Med inrättandet av de båda övriga befatt-

70 ningarna torde kunna anstå till dess förberedelsearbetena för genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen påbörjas. Den andra sjukkassebyrån torde böra arbeta på en försäkringsteknisk och en ekonomisk-statistisk avdelning. Dessa avdelningars arbetsuppgifter framgå av vad tidigare anförts. Beträffande den försäkringstekniska avdelningen må här understrykas den vikt den försäkringstekniska övervakningen har icke blott för sjukkassornas och andra understödsföreningars ekonomi utan även för statsverkets kostnader för sjukförsäkringen. Att denna övervakning blir av särskilt stor betydelse efter den allmänna sjukförsäkringens genomförande är uppenbart. Såsom tidigare berörts har tillsynen över andra understödsföreningar än erkända sjukkassor hittills endast kunnat bedrivas i mindre omfattning, beroende på att föreningarna nyligen inordnats under 1938 års understödsföreningslag. Övervakningen av dessa understödsföreningar kommer i fortsättningen att bli en betydande uppgift. Föreståndaren för avdelningen torde med hänsyn till de stora krav, som måste ställas å honom såväl i fråga om försäkringstekniskt kunnande som omdömesgillhet, böra såsom byrådirektör placeras i lönegraden A 28. Det torde böra fordras att denne befattningshavare uppfyller föreskrivna villkor för behörighet att utöva befattning såsom aktuarie vid försäkringsbolag. Föreståndaren för den underavdelning, som handhar den försäkringstekniska kontrollen av understödsföreningar, torde böra vara förste aktuarie i lönegraden A 26, under det att föreståndaren för den underavdelning, som har motsvarande uppgift med avseende å de allmänna (erkända) sjukkassorna, torde kunna vara en förste aktuarie i lönegraden A 24. På varje underavdelning bör dessutom finnas en aktuarie i lönegraden A 21. I fråga om arbetsuppgifterna å den ekonomisk-statistiska avdelningen må erinras att socialvårdskommittén i sitt betänkande med utredning och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring anförde: Sjukkassornas räkenskaper förutsättas komma att bli uppställda enligt ett enhetligt formulär. Lokalsjukkassorna skola vidare enligt förslaget underkastas fortlöpande kontroll och revision från centralsjukkassornas sida, och centralsjukkassorna skola underkastas erforderlig kontroll och revision från tillsynsmyndighetens sida. Tillsynsmyndigheten förutsattes dessutom erhålla möjlighet att kontinuerligt utöva kontroll inom såväl central- som lokalsjukkassor. Dessa anordningar möjliggöra att statsbidragen byggas direkt på sjukkassornas bokföring. Utbetalningen av statsbidrag till lokalsjukkassorna förutsattes komma att ske genom centralsjukkassorna, vilka sålunda skola rekvirera statsbidrag både för sig själva och för de anslutna lokalsjukkassorna. Tillsynsmyndigheten får därför vid utbetalningarnas verkställande ett avsevärt mindre arbete än för närvarande.

71 Med hänsyn till vad sålunda föreslagits torde arbetet med statsbidragsansökningarnas granskning och statsbidragens utbetalning icke behöva bli av större omfattning inom styrelsen sedan sjukförsäkringen reformerats. Däremot blir en kontroll av sjukkassornas bokföring genom granskning å ort och ställe genom särskilda inspektörer nödvändig. Det bör emellertid observeras att avdelningen vid sidan av bestyret med statsbidragen har att utöva den fortlöpande kontrollen över sjukkassornas ekonomiska skötsel och deras sätt att därvid tillämpa gällande lagstiftning. Detta arbete är utomordentligt betydelsefullt för att sjukförsäkringsverksamheten skall bedrivas på ett rätt sätt. Det bör visserligen delvis handhavas av nämnda inspektörer, men uppenbart är att de centrala uppgifterna bli betydande och i stor utsträckning av sådan art att de fordra beslut av byråns chef. Med hänsyn särskilt till vad nu sist sagts, torde det vara tillfyllest att föreståndaren för avdelningen såsom förste aktuarie placeras i lönegraden A 26. Därest befattningens nuvarande innehavare, som är byrådirektör i lönegraden A 28, kvarstår såsom föreståndare för avdelningen, måste befattningen övergångsvis ersättas med en byrådirektörsbefattning. För den inom avdelningen utövade kontrollen av sjukkassornas ekonomiska förvaltning och för föredragning av statsbidragsärenden bör utöver föreståndaren finnas en förste aktuarie i lönegraden A 24. För statistikarbetet, vilket nära sammanhänger med den ekonomiska kontrollen, föreslås en aktuarie i lönegraden A 21. Möjligen torde dock denna befattning böra placeras högre, om en dugande kraft skall kunna erhållas för detta arbete, som är av stor betydelse för sjukförsäkringsverksamheten. För inspektionsverksamheten torde erfordras minst tre byråinspektörer, vilka föreslås placerade i lönegraden A 24. Kommittén förutsätter att byråinspektörerna ägna större delen av året åt inspektionsresor. I övrigt torde deras tid huvudsakligen komma att åtgå för förberedelser till inspektionerna och bearbetning av dessas resultat. Dessa tre befattningar torde emellertid icke vara behövliga före den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande. För tiden dessförinnan torde de kunna ersättas med två aktuariebefattningar i lönegraden Eo 21. Inom den ekonomisk-statistiska avdelningen handläggas för närvarande även ärenden rörande moderskapspenning. Kommittén har icke föreslagit någon befattningshavare för denna arbetsuppgift, enär den framtida utformningen av de ekonomiska stödåtgärderna vid havandeskap och barnsbörd är oviss. Personalen i högre grad å de båda byråerna föreslås sålunda erhålla följande sammansättning:

72 Befattning överdirektör (C 8) Byråchef (A 30) Byrådirektör (A 28) Förste aktuarie(A 26) Förste byråsekreterare (A 26) Byråinspektör (A 24) Förste aktuarie (A 24) Förste byråsekreterare (A 24) Aktuarie (A 21) Byråsekreterare (A 21)

Sjukkassebyrå I Sjukkassebyrå II

l3 2« :?•-

,

4<

Summa

12 Summa 1 1 2 2 3 3 2 2 3 4 23

1 Dessa befattningar kunna eventuellt byta plats. Befattningen torde icke erfordras före den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande. 3 Under en övergångstid ersattes ev. en av de båda angivna förste aktuariebefattningarna i lönegraden A 26 med en byrådirektörsbefattning. 4 En av dessa befattningar torde icke erfordras förrän förberedelsearbetena för den allmänna sjukförsäkringens genomförande påbörjas. 5 Dessa befattningar torde för tiden intill den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande kunna ersättas med två befattningar i lönegraden Eo 21. 6 En av dessa befattningar torde icke erfordras före den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande. 2

Till jämförelse må nämnas att antalet befattningar i högre lönegrader — häri inräknade tre med vikariatslön enl. kungl. brev den 8 mars 1946 — i sjukkassebyrån för närvarande utgör elva. Antalet högre befattningar i pensionsstyrelsen enligt det föreliggande förslaget ha sammanställts i tab. 2.

73 K a p . 9. Övriga frågor angående pensionsstyrelsens personalbehov. Pensionsstyrelsens personal i lägre grader. Kommittén h a r icke ansett sig böra ingå på bedömandet av pensionsstyrelsens behov av personal i lägre grader. I detta avseende förutsätter kommittén att styrelsen själv kommer att framlägga förslag. Kommittén vill emellertid framhålla att anledning finnes att antaga att antalet lägre befattningshavare icke skall behöva bli större än för närvarande trots verksamhetens starka utveckling, enär försäkringsbyråns stora avgiftsavdelning helt bortfaller. I ett avseende torde dock ett uttalande från kommitténs sida vara på sin plats. Vid granskning av pensionsstyrelsens personalförteckning har kommittén funnit det påfallande att antalet befattningar i mellangrader är mycket obetydligt. Detta måste innebära att den lägre, i huvudsak kvinnliga, personalen så gott som helt saknar möjligheter att avancera längre än till sjunde eller nionde lönegraderna och att endast en mindre del av de anställda kunna nå dessa grader. Det anmärkta förhållandet kan icke vara gynnsamt ur vare sig statsverkets eller befattningshavarnas synpunkter och måste leda till att arbetsglädjen och sammanhållningen inom ämbetsverket bli mindre än vad som för ett gott arbetsresultat är önskvärt. Måhända skulle också vissa arbetsuppgifter, som nu handläggas av amanuenser eller högre befattningshavare, kunna handhavas av dugliga personer utan högre teoretisk utbildning samt en del av de arbetsuppgifter, som faktiskt handläggas av personal utan sådan utbildning, motivera högre löneställning än den nu tillämpade. Kommittén anser sig sakna förutsättningar att mera exakt bedöma behovet av mellangradstjänster inom pensionsstyrelsen men vill framhålla sin uppfattning att det vid uppgörande av den nya personalstaten bör undersökas, huruvida icke Vissa arbetsuppgifter inom styrelsen äro av den art att de med fördel kunna handläggas av tjänstemän i elfte till femtonde lönegraderna. Riksförsäkringsanstaltens organisation synes i detta avseende kunna erbjuda vissa jämförelsepunkter. Kommittén vill vidare påpeka de svårigheter att inom statsförvaltningen erhålla kompetenta stenografer, som bottna i att sådana vid anställningen icke kunna beredas större löneförmåner än annan biträdespersonal. Genom anställandet av stenografer är det särskilt i ämbetsverk, som ha att handlägga ett mycket stort antal ärenden, vilka äro förenade med en omfattande korrespondens med underordnade organ och allmänheten, möjligt att bättre

utnyttja de högre befattningshavarnas arbetskraft, vilket ur det allmännas synpunkt måste vara fördelaktigt. Vad nu sagts torde icke minst gälla pensionsstyrelsen. Pensionsstyrelsens läkare. Kommittén har i det föregående föreslagit att en läkare alltid skall deltaga i pensionsstyrelsens beslut i invaliditetsfrågor samt att dylika frågor skola avgöras på muntlig föredragning. Tydligt är att detta kommer att medföra att behovet av medicinsk sakkunskap inom pensionsstyrelsen blir avsevärt större än nu. Pensionsstyrelsens läkare förutsättas liksom för närvarande deltaga i sjukvårdsbyråns arbete — eventuellt böra de även formellt deltaga i vissa beslut om invaliditetsförebyggande åtgärder. Vidare böra styrelsens läkare biträda pensionsstyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet för sjukkassorna i ärenden av medicinsk natur. Enligt vad kommittén inhämtat är den medicinska expertis, som för närvarande står till pensionsstyrelsens förfogande, kvantitativt sett helt otillräcklig för de uppgifter som nu ankomma å densamma. Kommittén har sålunda funnit att en avsevärd förstärkning av pensionsstyrelsens läkarpersonal är nödvändig. Det är enligt kommitténs mening önskvärt att styrelsens läkare aktivt deltaga i medicinskt arbete och sålunda ha möjlighet följa utvecklingen inom läkarvetenskapen. Läkarbefattningarna inom styrelsen böra sålunda icke ha karaktären av heltidsbefattningar. Å andra sidan måste vissa krav uppställas å arbetstid å tjänsterummet med hänsyn särskilt till sättet för invaliditetsfrågornas prövning. Befattningarna böra sålunda icke vara rena bisysslor utan ha karaktären av deltidsbefattningar. Det är uppenbarligen icke möjligt för kommittén att mera exakt angiva behovet av läkarpersonal inom pensionsstyrelsen, enär detta behov bland annat sammanhänger med antalet ärenden, i vilkas behandling läkares medverkan erfordras. Kommittén har därför allenast sökt beräkna det minimiantal läkare, som under alla omständigheter är erforderligt, och förutsatt, att till pensionsstyrelsens förfogande ställes ett förslagsanslag, från vilket styrelsen kan bestrida de ytterligare utgifter för läkarpersonal, som må betingas av omständigheterna. Det minimiantal läkare, som sålunda ä r erforderligt, kan icke skattas lägre än till sex, d. v. s. dubbla det nuvarande antalet. Av dessa bör en intaga ställningen av överläkare. Kommittén föreslår sålunda att hos pensionsstyrelsen skola vara anställda en överläkare och fem biträdande läkare. Arbetstiden å tjänsterummet torde för de biträdande läkarna böra fastställas till lägst 10 timmar i veckan. Årsarvoden å 10 000 kronor till överläkaren och 6 000 kronor till envar av de biträdande läkarna torde vara lämpliga.

75 Kap. 10. Tiden för genomförandet av förslagen m. m. De ändringar i den föreslagna lagen om folkpensionering, som nu föreslagits, böra genomföras före ikraftträdandet av denna lag. De föreslagna ändringarna i fråga om pensionsstyrelsens organisation äro av synnerligen brådskande natur, enär den nya organisationen bör vara i funktion i god tid innan den nya folkpensioneringslagen träder i kraft. Skulle riksdagen sammanträda under instundande höst synes böra övervägas att genomföra den nya organisationen — även i vad den avser sjukkassebyråns verksamhetsområde — redan den 1 januari 1947. Det torde ankomma på pensionsstyrelsen att framlägga förslag i fråga om det personalbehov, som föranledes enbart av arbetsförhållandena inom verket under tiden för övergången till de nya lagstiftningarna om folkpensionering och sjukförsäkring.

76 Särskilda yttranden. 1. Herr Bexelius med instämmande av herr Hagård. Vid behandlingen av frågan om folkpensioneringens lokala handhavande har kommittén även övervägt, om inkomstprövningen skulle kunna decentraliseras, så att pensionsstyrelsen icke skulle upptaga andra ärenden angående inkomstprövning än sådana, i vilka besvär anförts. Kommittén har stannat för att förorda, att den nuvarande ordningen för inkomstprövningen i princip behålles. Vid bedömandet av denna fråga bör man enligt mitt förmenande utgå från att ärenden av sådan art som inkomstprövning om möjligt böra avgöras lokalt och att den slutliga prövningen skall centraliseras till en statlig myndighet endast om det är uppenbart, att en decentraliserad ordning skulle medföra stora olägenheter. Riktigheten av denna sats torde väl icke heller bestridas av kommitténs majoritet. I motsats till denna kan jag dock icke finna, att någon större risk för missbruk skulle föreligga, om man läte pensionsnämndernas beslut angående inkomstprövning gälla utan omprövning av pensionsstyrelsen annat än om besvär anförts. Pensionsstyrelsen har dock ett ortsombud närvarande vid nämndens sammanträden, och dessa ombud kunna efter en höjning av arvodena göras mera effektiva i fortsättningen. Tillräcklig enhetlighet i praxis kan vinnas genom vägledande instruktioner av pensionsstyrelsen och genom den intensifierade inspektionsverksamhet, som kommittén i annat sammanhang föreslår. I övrigt är det min tro, att man kan förlita sig på kommunernas goda vilja att åstadkomma ett riktigt resultat. Jag vill särskilt understryka, att en pensionsnämnd genom ett beslut om fastställande av pensionssökandes inkomst icke direkt inverkar på fråga om överflyttande av en utgift från kommunen till staten. Detta sker däremot genom ett beslut om invalidförklaring. Sådana ärenden böra därför även enligt mitt förmenande avgöras centralt. Man kan då invända, att inkomstprövningen och invalidprövningen hänga så nära ihop, att det slutliga beslutet i dessa frågor bör fattas på samma gång. Om en sådan invändning godtages, vore det lätt att föreskriva, att inkomstprövningen skall underställas pensionsstyrelsen i de fall, då det är fråga om en ansökan om invalidpension. Man skulle ändock vinna, att inkomstprövningen decentraliseras i alla ärenden om bostadstillägg och änkepension.

77 Jag vill även påpeka, att antalet fall av inkomstprövning i de små pensionsdistrikten på landet bli så förhållandevis få, att ortsombuden böra kunna få tid att omsorgsfullt granska pensionsnämndens samtliga beslut. I de större pensionsdistrikten bör man kunna förutsätta sådan sakkunskap hos pensionsnämnderna, att dessa med förtroende kunna anförtros avgörandet av inkomstprövningen. Jag föreslår sålunda, att pensionsnämnderna skola bemyndigas att fatta slutliga beslut i ärenden angående inkomstprövning. Pensionsstyrelsens ortsombud liksom pensionssökanden själv skall äga anföra besvär hos pensionsstyrelsen över nämndens beslut. Jag k a n icke finna, att det skulle vara nödvändigt att för en decentralisering av dessa frågor på sätt kommittén anfört ersätta ortsombuden med särskilda tjänstemän, som skulle träffa de avgöranden i inkomstfrågan, som nu ankommer på pensionsstyrelsen. Det kan icke vara en nödvändig följd av en decentralisering, att man på sätt som sker i Danmark låter kommunen verkställa utbetalningen av pensionsbeloppen och sedermera rekvirera statsbidrag. Den av kommittén förordade centrala anordningen för utbetalning av pensionerna synes erbjuda stora fördelar. Man bör därför helt enkelt låta pensionsnämnderna till pensionsstyrelsen anmäla av dem fattade beslut om fastställande av pensionssökandes inkomst. Såsom framgår av vad kommittén anför å sid. 51 och 52 kan mer än halva antalet ansökningar, som inom pensionsstyrelsen skulle underkastas granskning, antagas bestå av ansökningar om inkomstprövad ålderspension och änkepension. Vid bifall till mitt förslag om decentralisation av ärendena angående inkomstprövning kan därför pensionsstyrelsens tänkta organisation nedskäras betydligt. Sålunda torde det icke bliva nödvändigt att uppdela den nuvarande granskningsbyrån på två folkpensionsbyråer. Att närmare ingå på frågan om behovet av tjänstemän har emellertid icke varit mig möjligt. 2. Fru Nordgren. Undertecknad har med viss tveksamhet anslutit sig till förslaget om att folkpensionerna skola utbetalas genom folkpensionsanvisningar. Det torde inte kunna bestridas, att vissa av de skäl för det nuvarande utbetalningssystemets bibehållande, som anföras av reservanten herr Owe, ha fog för sig. Sålunda torde det vara obestridligt, att förmånen för en pensionär att inneha utbetalningshandlingar med därå angivna framtida förfallodagar för med sig en känsla av trygghet och säkerhet av betydande värde för denne. Av värde är det onekligen också att pensionsbrevet utgör en legitimationshandling, då det i många fall, när det gäller åldringar, torde bli svårt för postfunktionären att övertyga pensionstagaren att han måste legitimera sig. Även vad som av reservanten anföres angående den oro, som kommer att göra sig gällande om

78 en pensionär någon gång skulle råka ut för ett uteblivande — eller ett förkommande — av folkpensionsanvisningen, äro värda beaktande. Då det emellertid vid ärendets behandling inom kommittén anförts starka skäl för en omläggning av utbetalningssystemet, har jag, trots min tveksamhet, ansett mig böra ansluta mig till kommitténs mening på denna punkt.

3. Herr Parenius. Kommitténs förslag till organisation av de byråer inom pensionsstyrelsen, å vilka ärenden angående folkpension samt angående styrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet skola handläggas, anser jag mig icke kunna tillstyrka. Pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet har till syfte att förebygga eller helt eller i mera väsentlig grad häva arbetsoförmåga hos personer, som drabbats av vissa invalidiserande sjukdomar eller lyten. Denna verksamhet har i olika avseenden visat sig vara av stor betydelse för folkpensioneringen. Med den nya folkpensioneringslagens införande torde också, på grund av de avsevärt ökade pensionsbeloppen och den nya formen för folkpension, sjukbidrag, kraven å denna verksamhet komma att ytterligare ökas. Det synes därför vara lämpligt, att man söker organisera de byråer inom pensionsstyrelsen, å vilka ärenden angående folkpension samt angående styrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet skola handläggas, så, att man bl. a. erhåller största möjliga säkerhet för att personer, vilka i första hand böra beredas vård å sjukhus eller kuranstalt eller vilka böra erhålla yrkesutbildning, också bliva föremål för sådana invaliditetsförebyggande åtgärder. De sakkunnigas förslag till organisation av folkpensions- och sjukvårdsbyråerna synes icke tillfredsställande i detta avseende samt innebär dessutom att de olägenheter, innefattande bl. a. ett tidsödande dubbelarbete samt ärendenas överflyttande mellan olika byråer, som för närvarande vidlåda invaliditetsprövningen, i väsentlig mån komina att kvarstå. Om ärendena angående folkpension och den invaliditetsförebyggande verksamheten handläggas å två byråer och fördelas så, att ärenden angående folkpension, i vilka invaliditetsprövning skall äga rum, jämte ärenden angående den invaliditetsförebyggande verksamheten, handläggas å den ena, och övriga ärenden angående folkpension, å den andra byrån, synes fordran på tillräckligt effektiva och omfattande invaliditetsförebyggande åtgärder beträffande personer, som söka folkpension och sjukbidrag, i möjligaste mån uppfyllas, varförutom de ovannämnda olägenheterna praktiskt taget helt och hållet kunna undanröjas. Eventuellt skulle för att erhålla lämplig fördelning av arbetsbördan å de båda byråerna en uppdelning av de pensionsärenden, vilka kräva invaliditetsprövning, kunna ske så, att jämväl pensionsärenden rörande personer, som fyllt sextio år, och beträffande vilka således någon invaliditetsförebyggande åtgärd knappast kan komma i fråga, handläggas å sistnämnda byrå. Genom

79 den nu föreslagna organisationen vunne man framför allt att ärenden rörande invaliditetsprövning och invaliditetsförebyggande åtgärder handläggas av samma tjänstemän och under ständigt aktgivande på möjligheterna att genom invaliditetsförebyggande åtgärder häva eller förhindra arbetsoförmåga. Dessutom är det givetvis av synnerligen stor betydelse att den som åtnjuter sjukbidrag under tiden erhåller erforderlig vård och behandling samt att åtgärder även i övrigt — arbetsberedning o. dyl. — vidtagas för att med minsta möjliga tidsutdräkt sätta vederbörande i stånd att helt eller i mera väsentlig grad försörja sig, så att denne vid sjukbidragstidens slut kan återgå till arbete. Samtidigt vunnes en enklare och billigare organisation och, som tidigare framhållits, en eliminering av tidsödande dubbelarbete och omgång genom remittering av ärenden mellan olika byråer. Detta torde visa sig vara särskilt betydelsefullt vid handläggning av ärenden rörande sjukbidrag, då dessa för att helt fylla sitt syfte, så snart som möjligt böra utbetalas till den sökande. Den på nu föreslaget sätt organiserade byrån för invaliditetsprövning och invaliditetsförebyggande verksamhet komme visserligen att bliva ganska omfattande, men genom en lämplig rationalisering av arbetet och fördelning av göromålen å tjänstemännen närmast byråchefen torde olägenheterna härav kunna undanröjas.

80 Tab. 1.

Ej indelade å byrå

Befattning

Generaldirektör (C 12) Byråchefer (A 30) Byrådirektörer och bitr. ledamöter (A 28) Byrådirektör (A 28) Förste byråsekr. o. bitr. ledamöter (A 26) Förste byråsekr. och ombudsman (A 26) Förste aktuarier (A 26) Förste byråsekr. o. bitr. ledamot (Eo26) Förste byråsekr. o. bitr. ledamot (A 24) Förste byråsekreterare (A 24) Förste aktuarie (A 24) Förste byråsekr. o. bitr. ledamöter (Eo 24) Kamrerare (A 22) Aktuarier (A 21) Aktuarier (Eo 21) Amanuenser (Eo 18, Eo 15, Ex 15) Bokhållare (A 17) Bokhållare (A 14) Kassör (A 14) Bokhållare (Eo 13) Kansliskrivare ( A l l o. Eo 11) . . . Materialförvaltare (A 10) Kontorister (A 9 och Eo 9) Värmeledningsskötare, tillika reparatör av 1: a klass (A 8) Förste expeditionsvakt (A 7) Kanslibiträden (A 7 o. Eo 7) Expeditionsvakter (A 5 o. Eo 5) . . Kontors- och skrivbiträden (A4,J E o 4 , Ex 4, E o 2 , Ex 2 o. tillf.) Kontorsgossar (Eo 1, Ex 1 o. tillf.) Överläkare Biträdande läkare Tillf. anst. läkare Summa

Kansli byrån Kansliavd.

Reg.avd.

Pensionsstyrelsens

Fond- och kameralbyrån Fondavd.

Granskningsbyrån

Kameralavd.

-

!

1 o 11 1

11 Anm. 1. Då byrå är indelad i avdelningar har vederbörande byråchef redovisats under den först angivna avdelningen. Anm. 2. Den 1 januari 1946 voro tio av de ovan angivna befattningarna i 21 och högre lönegrader vakanta eller deras innehavare tjänstlediga för tjänstgöring i annat ämbetsverk.

81 personal den 1 januari 1946. Sjukkassebyrån

Försäkringsbyrån Avgiftsavd.

Pens.avd.

Bokf.avd.

1 Statist. avd.

Avd. för friv. förs.

-

—

Sjukvårdsbyrån

Jur.adm. avd.

1 Förs.tekn. avd.

Ekon.stat. avd.

Summa

1 6

-

-

3 1 9

-

—

-

— o

— 1

-

-

-

-

—

—

—

-

—

1 1

-

—

—

—

—

— —

z 1

—

— — — — —

o

— — —

— — —

— — — , —

— — —

— —

— — — —

— — —

1 3

1 1 3

1 2

—

—

—

—

—

_ — —

. —

z

z

—

— —

— —

— — — — — -

— — — —

—

— — — —

1 2 2

— 3

-

1 3

— — —

— — —

3 1 10 3 24 1 1 1 1 4 1 12

— 1 1 33 11

o

—

—

—

—

—

—

—

—

— —

— —

— —

—

— —

— —

— —

—

—

— —

— — —

—

—

—

226 5 1 2 1

— 98

—

Anm 3. Utö\ er de 2' redovis ade ama nuenserna funnos ytterliga re tio, v ilka frånräknats med hänsyn till att motsvarande antal befattningar i högre lönegrader icke uppehöllos av ordinarie innehavare.

82 .

c

d >

« 43

« 43

u c« ^c

3 -a Ä

c

0) •a

°2 < c

>> c- OBl JS •a £

—

3 en «8 —> cö t

I «(N

H

SiS

U) a >•

<^

tH

o

't.

C -

H

O

I

«

I

I

-tf

-

B

ico

C/J

rf

O -1

fl T3 — : r f~ o -a 43 - fa c - :rf — s~ •O rf rf JS en • j - o fl 6 c a>

3 C

7.

43 CO -1

K

—

—

fO

I OJ

I

I

lO

C 3

1-4

4)

«

en

*J

J*

-T

.-£

•~

4J

>. >A rf d R — O en •a) 4 -C3 £)P»

<d

03 BH

•^

fl)

T?

.X *r-i

3 O -i

fl rf3 fl 3 C u rf rf rf 3 Cl

k.

K'

0) 7.

CD

> • o :rfc rf fl o o rf fi 3 /-' rf fla C—rf fi fl rf C > rf C — 3 O fl :rf C a (4 en i* O

C3 73

IH

s >.

• r f

ICO

cl

H

•fil

83 Bilaga

A.

Särskilda sakkunnigas utredning och förslag angående utbetalning av folkpensioner. Till Socialvårdskommittén. Genom beslut den 12 april 1945 har socialvårdskommittén tillkallat från pensionsstyrelsen byråchefen Josef Östlind, t. f. byråchefen Folke Broberg samt förste aktuarien Åke Kjellström och från generalpoststyrelsen postmästaren i Sollefteå Emil Ludvig Haag, förste postkontrollören Karl Axel Eklund, postkontrollören Olof Bertil Lindskog samt förste postassistenten Adolf Herbert Lindström såsom sakkunniga för att utreda frågan om lämpligaste sättet för utbetalning av folkpensioner. Därjämte uppdrogs åt Östlind att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Sedan Eklund på grund av sjukdom blivit förhindrad att fullgöra sitt uppdrag såsom sakkunnig, har socialvårdskommittén genom beslut den 3 december 1945 tillkallat postkontrollören Hjalmar Walentin Owe såsom sakkunnig i Eklunds ställe. I en särskild P. M. anförde socialvårdskommitténs ordförande, f. landshövdingen Bernhard Eriksson följande: »Frågan om lämpligaste sättet för utbetalning av folkpensionerna är för såväl administrationen som för folkpensionärerna av mycket stor betydelse. Socialvårdskommittén har därför ansett sig böra i samband med revisionen av folkpensioneringslagen även upptaga denna detalj av verksamheten till undersökning. Även om det nuvarande systemet är behäftat med vissa brister torde dock detsamma före införandet av särskilda tillägg i stort sett ha fungerat tillfredsställande. Om pensionsbeloppen i någon större utsträckning behöva ändras eller särskilda tillägg skola utbetalas, medför den nuvarande ordningen, med på förhand utsända kvittenshäften, betydande besvär och ökat arbete för den centrala administrationen och för de utbetalande postkontoren samt vissa olägenheter för folkpensionärerna. Även om man efter genomförande av en reformerad folkpensionering icke har anledning att räkna med att särskilda tillägg till pensionerna komma att utbetalas, kan man räkna med att pensionsbeloppen kunna komma att generellt förhöjas och måhända, vid en lägre levnadskostnadsnivå, även att sänkas. Om statsmakterna skulle, hos oss liksom i Danmark, gå in för indexberäknade pensioner, kan en sådan reform icke tillämpas med det nuvarande systemet utan stora administrativa

84 svårigheter. Frånsett allmänna förhöjningar eller sänkningar av pensionsbeloppen komma otvivelaktigt individuella förändringar av pensionsbeloppen att efter den planerade pensionsreformen bli mera ofta förekommande än nu. Om sålunda, som sannolikt är, äkta makar komma att få pension efter särskilda grunder, måste vid ändring av makarnas civilstånd nya pensionsbelopp bestämmas. Även i vissa andra avseenden torde oftare än nu pensionsbeloppen komma att förändras. Vid den avsedda utredningen bör övervägas bl. a. huruvida det vore mera ändamålsenligt att utbetala pensionerna genom postgiro. Vid utredning av denna fråga bör beaktas icke endast fördelar och nackdelar med en sådan omläggning sedd ur pensionsstyrelsens och postverkets synpunkt utan även övervägas verkningarna därav för folkpensionärerna. En reform på detta område får icke försvåra för folkpensionärerna att uppbära sina pensioner. Om pensionerna utsändas genom postgiro, kan anledning föreligga befara att på landsbygden, där posten utbäres genom lantbrevbärare, som lämna posten i för flera hushåll gemensamma postlådor, ofta uppsatta vid vägen, utbetalningskort kunna förkomma. Denna fråga bör särskilt beaktas.» De sakkunniga få härmed överlämna utredning och förslag till nytt sätt för utbetalning av folkpensioner. Särskilt yttrande har avgivits av undertecknad Owe. Undertecknad Kjellström har tjänstgjort såsom de sakkunnigas sekreterare. Stockholm den 30 mars 1946. JOSEF ÖSTLIND FOLKE BROBERG

EMIL HAAG

ÅKE KJELLSTRÖM

O. B. LINDSKOG

HERBERT LINDSTRÖM

HJALMAR OWE

85 Nuvarande metod för utbetalning av folkpensioner. Nu gällande bestämmelser om utbetalning av folkpension återfinnas i kungl. kung. den 25 september 1942 (nr 772) angående sättet och tiden för utbetalning av pensioner och understöd jämlikt lagen om folkpensionering och förordningen om invalidunderstöd. 1 Därjämte ha detaljbestämmelser utfärdats av pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen. I enlighet med vad sålunda föreskrivits sker utbetalningen i stora drag på följande sätt. Sedan en pension beviljats, utfärdas ett pensionsbrev jämte ett kvittenshäfte, som tillställes pensionstagaren genom pensionsnämndens försorg. I pensionsbrevet, som är numrerat, angives att vederbörande har rätt till pension med det belopp, som framgår av tillhörande kvittenshäfte med samma nummer, och att pensionen i fråga får lyftas å viss postanstalt. Kvittenshäftet innehåller blanketter för pensionens utkvitterande under en period avseende det löpande och de fyra följande kalenderåren. På varje blankett finnas förfallomånad, terminsbelopp och pensionsbrevsnummer angivna. Första gången utbetalning skall ske äger kvittering r u m på särskilt regleringskvitto, omfattande den retroaktivt utgående pensionen. Regleringskvitto kan inlösas när som helst, under det att övriga pensionskvitton få inlösas endast under tiden 15—25 i den månad som anges å kvittot eller under motsvarande tid en senare månad. Inga kvitton få dock inlösas efter utgången av året näst efter det då kvittot förfallit till betalning, i vilket fall beloppet är förverkat. Vid varje kalenderårs slut utlämnas till de pensionstagare, vilkas kvittenshäften helt utnyttjats, nya sådana häften, avseende följande femårsperiod och försedda med det gamla häftets nummer. Nytt pensionsbrev behöver sålunda icke tillställas pensionstagaren. Vid utfärdandet av nya pensionsbrev med anledning av jämkningar av pension samt i stället för förkomna pensionsbrev och kvittenshäften tilldelas dock desamma nya nummer i syfte att underlätta för generalpoststyrelsen att hålla reda på vilka häften som utlöpa vid varje års slut. Pensionen får endast lyftas på i pensionsbrevet angiven postanstalt. Genom spärrorder å s. k. spärrkort till postanstalten i fråga kan sålunda det fortsatta 1

Ändrad genom kungl. kung. den 1 juni 1945 (nr 237).

86 utbetalandet av en folkpension förhindras, då anledning därtill föreligger. Dylikt spärrkort är försett med pensionsbrevets nummer och i förekommande fall med uppgift om den tidpunkt, intill vilken utbetalning längst får äga rum. Spärrkorten ordnas på postanstalten i pensionsbrevsnummerordning, och vederbörande posttjänsteman har att före varje utbetalning av folkpension förvissa sig om att spärrkort icke anlänt för pensionen i fråga. ö n s k a r pensionstagaren lyfta sin pension på annan postanstalt än den i pensionsbrevet angivna, har han att till fast postanstalt inlämna anmälan härom samt därvid avlämna pensionsbrevet och kvittenshäftet. Från generalpoststyrelsen erhåller han därefter pensionsbrevet och kvittenshäftet åter med vederbörliga noteringar införda. Detta system för utbetalning av folkpensioner, vilket i sina huvuddrag varit gällande sedan den 1 januari 1918, kan ur pensionstagarens synpunkt sägas under normala förhållanden ha fungerat relativt tillfredsställande. Dess värde för pensionstagaren torde främst hänga samman med känslan av trygghet att i sin ägo ha en handling som framdeles å fastställda tider kan omsättas i kontant valuta. Det nuvarande systemets nackdelar. Kvittenshäftessystemet är emellertid förenat med många olägenheter av teknisk och administrativ art, vilka i vissa fall medföra nackdelar även för pensionstagarna. Vid jämkning av pension måste det gamla pensionsbrevet jämte tillhörande kvittenshäfte infordras, innan nytt brev och kvittenshäfte kunna utfärdas. Detta fördröjer behandlingen i synnerhet vid minskning av pension, då svårigheter understundom kunna yppa sig att få pensionstagaren att utlämna sitt gamla pensionsbrev. Här berörda olägenheter göra sig även gällande vid överföring av ort från en ortsgrupp till en annan. Det omnämnda spärrsystemet, som är ett nödvändigt komplement till ett kvittenshäftessystem, förorsakar såväl pensionsstyrelsen som postverket åtskilligt besvär. Utbetalningar trots spärr ha icke kunnat helt undvikas. Det torde också förekomma att pension utbetalas vid annan postanstalt än den i pensionsbrevet angivna. Vidare är det årligen återkommande arbetet med utbyte av förbrukade kvittenshäften en omständlig och tidsödande procedur. Förarbetena för detta utbyte, som äger rum vid kvitteringen av december månads pension, börja redan i april månad. Med ledning av från generalpoststyrelsens folkpensionsavdelning meddelade preliminära antalsuppgifter å häftestyper och belopp kan postverkets tryckeri i maj påbörja tryckningen av häftesblanketterna, tills vidare utan pensionsbrevsnummer. När sedermera dessa nummer fastställts i definitiva rekvisitionslistor, färdigställas häftena och levereras under

87 loppet av oktober månad. På folkpensionsavdelningen kollationeras så häftena först mot rekvisitionslistorna och senare mot kortregistret över pensionstagarna. Såsom en säkerhetsåtgärd genomgås materialet på detta sätt två gånger. Att detta är behövligt framgår därav att vid 1941 års häftesutsändning, som omfattade 409 000 häften, vid andra läsningen 180 fel påträffades. En annan olägenhet är att pensionsstyrelsen vid kvittenshäftessystemet icke erhåller sådan kontakt med pensionstagarna och sådan möjlighet att följa pensionsutbetalningarna, som är önskvärd för pensionsstyrelsens efterkontrollerande verksamhet. Denna sker i syfte att undersöka, huruvida sådana ändrade förhållanden inträtt för pensionstagare, att minskning eller indragning av utgående pension bör äga rum. Vissa missförhållanden synas slutligen vara rådande i fråga om tillämpningen av de bestämmelser, som reglera utbetalningen av folkpension till annan än pensionstagaren. E n närmare redogörelse härför lämnas i det följande, varför här endast i korthet skola beröras ett par missförhållanden, vilka visat sig omöjliga att helt komma till rätta med vid det rådande utbetalningssystemet. Sålunda förekommer alt pensionstagare överträder förbudet i 36 § lagen om folkpensionering mot överlåtelse (belåning) av rätt till folkpension genom att han undertecknar ett lämpligt antal kvitton samt därefter pantförskriver pensionsbrev och kvittenshäfte. Vidare förekommer att kommunal myndighet förmår pensionstagare att utlämna pensionsbrev och kvittenshäfte med undertecknade kvitton och därigenom kringgår eller överträder gällande föreskrifter om rätt för kommunal myndighet att uppbära folkpension samt om sättet för utbetalning av folkpensionsmedel till sådan myndighet. Att detta kan medföra synnerligen allvarliga konsekvenser av skilda slag är uppenbart. Vid ett genomförande av något av socialvårdskommitténs förslag till ny lag om folkpensionering komma de flesta av ovan berörda nackdelar hos kvittenshäftessystemet att bli väsentligt mera framträdande. Härtill bidrager givetvis redan ökningen av de utgående förmånernas belopp. Av denna anledning kommer sålunda bl. a. pensionsstyrelsens efterkontrollerande verksamhet att få långt större ekonomisk betydelse än tidigare. Vidare kommer på grund av de föreslagna bestämmelserna om olika invalid- och ålderspensioner ävensom om olika pensioner för gifta och ogifta samt om hustrutillägg och änkepensioner antalet jämkningar att öka i hög grad. Flyttningarna mellan de föreslagna bostadskostnadsgrupperna torde även komma att bli flera än mellan de nuvarande ortsgrupperna, eftersom de förra äro fem men de senare tre till antalet. För närvarande uppgår antalet jämkningar till omkring 20 000 per år. Enligt av de sakkunniga verkställda beräkningar torde de vid ett genomförande av socialvårdskommitténs förslag kunna uppskattas till mellan 60 000 och 70 000 eller mer än tre gånger det

88 nuvarande antalet. En dylik ökning av antalet jämkningar kommer självfallet att medföra i motsvarande grad ökade besvärligheter med infordrande av gamla kvittenshäften, betydande ökning av antalet spärrkort etc. Ovan anförda synpunkter giva enligt de sakkunnigas mening tillräcklig anledning att starkt ifrågasätta lämpligheten av att bibehålla nuvarande system för utbetalning av folkpensioner efter den nya pensionslagstiftningens genomförande. Härtill kommer en omständighet, som hittills icke tagits i betraktande och som måste tillmätas avgörande betydelse. De under senare år starkt ökade levnadskostnaderna ha som bekant föranlett statsmakterna att söka kompensera tilläggspensionärerna därför genom att med korta mellanrum höja pensionsbeloppen. Även utöver den av levnadskostnadsstegringen betingade ökningen har det befunnits påkallat att förbättra pensionerna. Vid utformandet av dessa pensionsförhöjningar har det nuvarande utbetalningssättet visat sig synnerligen stelt och svårhanterligt och framtvingat mycket schematiska regler både för tilläggens beräkning och för sättet för deras utbetalande. Ett nytryck och utbyte av kvittenshäften för varje gång pensionerna skulle förhöjas kunde nämligen icke komma i fråga, enär en dylik procedur såsom varande alltför tidsödande icke skulle ha hunnit verkställas innan en ny omräkning blivit aktuell. Man var därför hänvisad till att anknyta pensionsförhöjningarna till de enligt kvittenshäftena gällande beloppen. Enär den ortsgrupp efter vilken pensionen beräknats icke angivits å kvittenshäftena, ha tilläggen sålunda i första rummet måst göras oberoende av dyrort. Man har vidare för underlättande av posttjänstemännens arbete måst sätta pensionsförhöjningarna i enklast möjliga relation till de å kvittensblanketterna tryckta beloppen. Sålunda ske extra utbetalningar numera vissa månader med samma belopp som det å kvittot angivna månadsbeloppet, andra månader med 35 kronor, dock minst med nämnda månadsbelopp, och ytterligare andra månader med 50 kronor. Härtill kommer att ogifta och vissa gifta pensionstagare dessutom vissa månader genom särskilda utanordningar erhålla ytterligare 50 kronor. Förstnämnda slag av extra pensionsbelopp kvitteras av pensionstagarna på så sätt, att de underskriva en på kvittoblanketten vid föregående utbetalningstillfälle av posttjänstemannen påstämplad extra kvittomening. De måste sålunda kvittera på två ställen på ifrågavarande kvittoblanketter. De 70 procent av pensionstagarna, som numera ha rätt till den ytterligare förhöjningen å 50 kronor, ha att före nämnda belopps utbetalning styrka sin rätt till beloppet i fråga genom inlämnande till postverket av särskilt intyg. För folkpensionstagarna har det nuvarande utbetalningssättet medfört, att det stora flertalet av dem har föga kännedom om de belopp de ha rätt att vid varje tillfälle utbekomma. Visserligen finnas å alla postanstalter tabellariskt

89 uppställda anslag om de olika extra tilläggen, men hur tydliga dessa än äro torde pensionstagarna ofta ha svårt att förstå dem. För posttjänstemännen medför utbetalningssättet numera ett i hög grad nervpåfrestande arbete med påstämplande av de olika extra kvittomeningarna å vissa kvittoblanketter (fyra olika stämplar komma för närvarande till användning) och uträknande av de pensionsbelopp, som inalles skola utbetalas å de så påstämplade kvittona, då dessa företes till inlösning. Arbetet kompliceras även därav, att pensionstagare ofta lyfta pension på flera kvitton för föregående tid, varvid det gäller för posttjänstemannen att tillse, att även dessa äldre kvitton äro eller bliva försedda med extra kvittomeningar och att även dessa äro eller bliva riktigt kvitterade. Att under här skildrade förhållanden felaktiga utbetalningar äga rum till ett stort antal och att ej heller alla dylika fel kunna rättas till är fullt förklarligt. De oriktiga utbetalningarna föranleda ej sällan förluster för posttjänstemännen. Härtill kan läggas att de sporadiskt förekommande och under olika tider av året till sin storlek varierande extra tilläggen göra det synnerligen svårt för fattigvårdsmyndigheterna att i varje särskilt fall beräkna det understöd, som eventuellt bör tilldelas en understödstagare, som samtidigt uppbär folkpension. Likaså försvåra de varierande tilläggen i hög grad avräkningsförfärandet mellan hemorts- och vistelsekommun samt mellan fattigvårdssamhälle å ena sidan och landsting eller staten å den andra sidan. Även om man efter en ny pensionslagstiftning har anledning att förvänta, att pensionsbeloppen skola vara väl avpassade och frånsett individuella ändringar bliva bestående för längre tid, kunna dock inga garantier vinnas för att man icke på nytt finner sig stå inför en situation liknande den under senaste åren inträffade med sjunkande penningvärde och därav betingat behov av allmän förbättring av pensionerna. Det är givetvis icke heller uteslutet att statsmakterna i en framtid kunna finna det befogat att för vissa grupper av pensionstagare vidtaga större eller mindre jämkningar i utgående pensioner. I detta sammanhang är även att uppmärksamma den i socialvårdskommittén reservationsvis framförda tanken på indexreglerade pensioner. Därest man vill gardera sig för sådana eventualiteter framstår det såsom en nödvändighet att ersätta kvittenshäftessystemet med en utbetalningsform, som bättre kan tillgodose kraven på smidighet och anpassningsförmåga. Dessa krav synas endast kunna uppfyllas därigenom att man centralt utfärdar och utsänder ett särskilt betalningsbemyndigande för varje till betalning förfallande pensionsbelopp.

90 Utbetalning av folkpension genom anvisningsforfarande. Vid användande av särskilt betalningsbemyndigande för varje pensionsbelopp torde man ha att välja mellan utbetalning per postgiro, d. v. s. medelst utbetalningskort, och ett helt nytt, för folkpensionsutbetalningarna speciellt tillskapat system. Postgirot anlitas redan nu av pensionsstyrelsen för utbetalning av barnbidrag ävensom för utbetalning av folkpensionsbelopp till fattigvårdssamhällen och vissa sinnesslöanstalter. Utbetalning av statliga tjänsteoch familjepensioner sker även över postgiro. Det kan därför förefalla naturligt, att postgirot tages i anspråk för utbetalning av samtliga folkpensioner. Mot ett sådant förfarande kunna emellertid anföras vissa vägande invändningar. I första hand bör framhållas, att behandlingen av pensionsutbetalningarna måste ske på ett från giroutbetalningar i allmänhet i flera hänseenden avvikande sätt. Särskilda föreskrifter skulle sålunda krävas i fråga om utbetalningstid, förfarande vid adressändring och reklamation, rätt för annan än pensionstagare att lyfta pension m. m. Pensionsstyrelsens behovav att snabbt erhålla uppgift å icke utbetalda pensionsbelopp m. m. torde även förutsätta en särbehandling av pensionsutbetalningskorten vid postgirorevisionen. Vidare skulle en anhopning av mer än 3A miljon utbetalningskort under någon eller några få dagar otvivelaktigt bereda postgirokontorets bokföringsavdelning väsentliga svårigheter. Av detta och även av andra skäl vore det av stort värde, därest omgången över postgirokontoret vid pensionsutbetalningskortens utsändande kunde undvikas genom att korten expedierades från pensionsstyrelsen direkt till postanstalterna. En dylik anordning skulle emellertid även den innebära ett väsentligt avsteg från postgirots normala arbetssätt. Mot pensionsutbetalningarnas verkställande över postgiro kan även anföras, att det med hänsyn till postgirorörelsens egentliga uppgift torde få anses mindre lämpligt att rörelsen anlitas för kontanta utbetalningar i den omfattning här skulle bli fråga om. Slutligen bör beaktas, att postverket för handläggningen av folkpensionsutbetalningarna självfallet måste beredas en ersättning, som täcker dess kostnader för nämnda bestyr. Enär postverket icke komme att erhålla någon ränteinkomst av de av pensionsstyrelsen till postgirot inbetalda medlen och då den vanliga utbetalningsavgiften, 15 öre per utbetalningskort, icke skulle förslå till täckandet av ifrågavarande kostnader, finge en särskild avgift eller ersättning för folkpensionsutbetalningarna fastställas. Anförda förhållanden tala enligt de sakkunnigas mening för att folkpensionsutbetalningarna icke böra inkapslas i postgirorörelsen och att sålunda handläggningen av desamma bör ordnas enligt ett för ändamålet speciellt lämpat och utformat system. De sakkunniga ha utarbetat ett förslag till ett dylikt system, vilket i stora drag ter sig på följande sätt.

91 Utbetalning av pensionsbelopp till pensionstagare eller enskild person, som äger rätt att i pensionstagarens ställe utkvittera pensionen, sker medelst ett nytt försändelseslag, förslagsvis kallat folkpensionsanvisning. Anvisningen framställes och förses på maskinell väg med erforderliga nummer-, beloppsoch adressuppgifter. Anvisningarna för viss månad (förfallomånad) expedieras av pensionsstyrelsen i slutna försändelser direkt till resp. utbetalningspostanstalter. Förteckning över anvisningarna bifogas varje försändelse. Duplettexemplar av samtliga förteckningar överlämnas därjämte till generalpoststyrelsens folkpensionsrevision. Utbetalning av folkpension sker under viss period (giltighetstid), som omfattar tiden fr. o. m. den 15 i förfallomånaden t. o. m. den 25 i påföljande månad. Utbetalning skall äga rum vid å anvisningen angiven postanstalt. Anvisning kan dock efter särskild framställning eftersändas. Folkpensionsanvisning skall i allmänhet kvitteras av adressaten (i regel pensionstagaren) personligen. Pensionsbrevet skall obligatoriskt företes vid beloppets lyftande. Har folkpensionsanvisning icke kommit pensionstagare tillhanda eller efter mottagandet förkommit, skall postkontor eller postexpedition i vissa fall kunna utfärda duplett av anvisningen. Inlösta folkpensionsanvisningar insändas av postkontor och postexpedition till folkpensionsrevisionen. Snarast möjligt efter utgången av månaden näst efter förfallomånaden lämnar revisionen pensionsstyrelsen uppgift å det sammanlagda utbetalda pensionsbeloppet ävensom en specificerad uppgift å icke utkvitterade pensionsbelopp. Utbetalning av pensioner till kommunala myndigheter och vissa anstalter ombesörjes helt av pensionsstyrelsen, som månatligen utanordnar pensionsbeloppen över postgiro. Likaså bör utbetalning till i utlandet boende pensionstagare ske över postgiro. Om det skulle visa sig lämpligt, bör utbetalning över postgiro jämväl kunna ske, då pensionen årligen endast skall utgå för vissa månader, och i undantagsfall i fråga om första utbetalningen. Om det skulle anses olämpligt att för utbetalning av sjukbidrag använda här föreslagna folkpensionsanvisningar, bör även utbetalning av sådant bidrag ske över postgiro. Av de sakkunniga uppgjort förslag till närmare bestämmelser om utbetalning av folkpension medelst folkpensionsanvisning återfinnes å sid. 93. Förslaget förutsätter, i motsats till socialvårdskommitténs förslag, att hustrutilllägg utbetalas till hustrun, då i annat fall utbetalningsförfarandet i fråga om man, som är berättigad till sådant tillägg, skulle i ganska hög rad kompliceras. I de sakkunnigas förslag avses därför med pensionstagare även hustru, för vilken hustrutillägg utgår.

De nackdelar av teknisk och administrativ natur som vidlåda kvittenshäftessystemet torde med ovan beskrivna utbetalningssätt vara till stor del

92 eliminerade. Jämkningarna kunna behandlas utan onödig tidsutdräkt, enär något kvittenshäfte icke behöver infordras. Vidare komma spärrkorten att så gott som helt bortfalla. Endast i sällsynta undantagsfall torde det behöva förekomma att en redan utsänd folkpensionsanvisning skall spärras. Åtgärder för på grund av dödsfall upphörda och av andra anledningar indragna pensioner skola nämligen i regel vara vidtagna innan anvisningarna skickas ut. För närvarande skola pastorsämbetena insända anmälningar om dödsfall för varje månad inom 8 dagar efter månadens slut. Då en sådan anordning icke är möjlig att bibehålla med här föreslaget utbetalningssätt med mindre man vill ta risken att beloppen obehörigen bli kvitterade av dödsbodelägare eller andra, ha de sakkunniga förutsatt, att bestämmelser införas om att pensionsstyrelsen genom folkbokföringens försorg skall med kortare tidsintervall erhålla uppgifter om avlidna. Arbetet med nytryck och utbyte av förbrukade kvittenshäften faller helt naturligt bort. Vad angår den säkerhet och trygghet, varmed pensionstagaren kan fordra att pensionen skall komma honom tillhanda i rätt tid, torde det vara väl sörjt därför genom de anordningar som vidtagits för att säkerställa transporten av pensionsanvisningarna till postanstalten samt genom möjligheten för pensionstagaren att utan större besvär erhålla duplett av anvisningen, därest densamma förkommit. För pensionstagare, som betjänas av lantbrevbärare och postombud — enligt av generalpoststyrelsen verkställd utredning utgöra de över 8 procent av samtliga pensionstagare — kommer lyftandet av pensionerna att i icke oväsentlig grad underlättas genom det nya utbetalningssättet. För närvarande tillgår utbetalningen så att pensionstagaren först till lantbrevbäraren resp. postombudet mot särskilt mottagningsbevis avlämnar pensionsbrevet med tillhörande kvittenshäfte, varvid det till betalning förfallna pensionsbeloppet skall vara kvitterat, rlandlingarna överlämnas av lantbrevbäraren (postombudet) till vederbörande fasta postanstalt, varifrån desamma jämte erforderliga medel sedan utsändas med lantbrevbäraren resp. till postombudet, som utbetalar pensionsbeloppet och samtidigt återställer pensionsbrevet och kvittenshäftet till pensionstagaren. För utfående av pensionen måste alltså pensionstagare, varom här är fråga, för närvarande passa lantbrevbäraren eller besöka postombudet vid två tillfällen. Vid användande av det föreslagna nya utbetalningssättet erhåller lantbrevbäraren resp. postombudet av postanstalten samtidigt med folkpensionsanvisningen erforderliga medel för belopppets utbetalning. Pensionstagaren kommer alltså att kunna kvittera och utfå beloppet vid ett och samma tillfälle. Jämväl utbetalningen å postanstalterna kommer vid föreslaget utbetalningssätt att ske på ett såväl enklare som snabbare sätt än med nuvarande kvittenshäftesförfarande.

93 Genom en centralisering av alla utbetalningsfrågor till en myndighet försvinner också åtskilligt av det dubbelarbete som hittills onekligen förekommit och som i viss mån varit betingat av det nuvarande kvittenshäftessystemet. Ehuru de sakkunniga äro väl medvetna om de svårigheter, som kunna möta för postverket vid en massdistribution av c:a 800 000 folkpensionsanvisningar varje månad, synas dock så stora fördelar vara förbundna med en central utbetalning, att ingen tvekan bör kunna råda om vilket system som är att föredraga. De sakkunniga ha likväl haft under övervägande att, i det fall alt. III skulle komma att genomföras, tillämpa ett kvittenshäftessystem för de ålderspensionärer, som tillerkänts 800 resp. 1 000 kronor i pension, och här föreslaget utbetalningssätt för alla övriga. Det båda grupperna skulle komma att omfatta ungefär lika många pensionstagare vardera. Anledningen skulle främst vara den, att man kan förvänta ett relativt ringa antal jämkningar beträffande ålderspensionärerna utan bostadstillägg. Även om jämkningarna minska i antal och massdistributionen för dessa pensionstagare undvikes, kvarstå dock alla övriga olägenheter som äro förknippade med ett kvittenshäftessystem. Härtill komma de administrativa svårigheter som äro ofrånkomliga, när två olika utbetalningssystem samtidigt skola tillämpas. Knappast någon postanstalt torde dessutom undgå att få ombesörja båda slagen av utbetalningar, varvid givetvis helt olika förfaringssätt bli rådande beträffande såväl utbetalningen som redovisningen till generalpoststyrelsen. De sakkunniga ha därför icke velat förorda en dylik uppdelning.

Förslag till närmare bestämmelser o m utbetalning av folkpension medelst anvisning. Pensionsbrev. Pensionsbrev skall innehålla uppgift om brevets nummer samt pensionstagarens fullständiga namn och födelsetid, ävensom — med hänsyn till att folkpensionsanvisningarna icke skulle förses med kupong för pensionstagarnas räkning — pensionens storlek (termins- och årsbelopp) och retroaktivbelopp. Om retroaktivbeloppet uppdelas å flera mottagare, lämnas särskilt meddelande härom. Pensionsbrevet med tillhörande förvaringspärm, avsedd att vara en tillfällig förvaringsplats även för folkpensionsanvisning, översändes av pensionstyrelsen i rekommenderat brev direkt till pensionstagaren. Vid jämkning av pensionen erhåller pensionstagaren uppgift om det nya beloppet genom ett nytt pensionsbrev, som han har att insätta i pärmen i stället för det förutvarande pensionsbrevet. I de fall annan än pensionstagaren skall äga att å postanstalt lyfta pensionen, skall anteckning härom göras i pensionsbrevet.

94 Folkpensionsanvisning. Utbetalning av pensionsbelopp till pensionstagare eller enskild person, som äger rätt att i pensionstagares ställe utkvittera pensionen, sker medelst ett nytt försändelseslag, förslagsvis kallat folkpensionsanvisning. Blanketten till folkpensionsanvisning bör ha ett från postanvisnings- och utbetalningskortsblanketterna avvikande utseende. Förfallomånad och giltighetstid skola finnas tydligt angivna. Folkpensionsanvisningarna böra för underlättande av utbetalningarna och revisionen ha olika färger för olika på varandra följande månader. Härvid bör lämpligen minst tre eller fyra färger komma till användning. Pensionsbeloppet anges endast med siffror. För underlättande av utbetalningsförfarandet bör folkpensionsanvisning anordnas ulan kupong. Utbetalningsperiod. Utbetalningstiden för en folkpensionsanvisning anses böra utsträckas till tiden fr. o. m. den 15 i förfallomånaden t. o. m. den 25 i den därpå följande månaden till skillnad från den nuvarande ordinarie utbetalningstiden av 11 dagar. Genom att giltighetstiden upphör den 25 och icke den sista i den andra månaden vinnes, att samtliga under viss månad förfallna belopp hinna krediteras och insändas till revisionen före utgången av den följande månaden. Har pensionen icke utkvitterats före giltighetstidens utgång har pensionstagaren, om han önskar lyfta pensionen, att inge framställning till pensionsstyrelsen om att beloppet utanordnas på nytt. Utbetalning av dylikt belopp torde böra ske över postgiro. Folkpensionsanvisnings behandling vid adresspostanstalt. Folkpensionsanvisning skall vid adresspostanstalten icke ankomst- eller skyddsstämplas och behöver vid poststation icke införas i särskild ankomstbok. Som sådan tjänar från pensionsstyrelsen erhållen förteckning, i vilken också avprickning sker av anvisningar, som av poststationen utbetalats, eftersänts eller återsänts. Anvisning utbäres i vanlig ordning av lokal- och lådbrevbärare, utdelas i lösväskor, med löspostutdelare eller avhämtas av pensionären personligen. Om denne i vanliga fall erhåller sin post med lantbrevbärare eller genom postombud, utsändes anvisningen jämte medel med lantbrevbäraren eller till postombudet, som sedermera redovisar utbetalningen i vanlig ordning. Pensionsanvisning utdelas om möjligt alltid i så god tid, att vederbörande den 15 i månaden, då postanstalt öppnas för allmänheten, kan vara i tillfälle att lyfta medlen.

95 Om pensionären (adressaten) icke anträffas eller om han avrest eller avflyttat utan att eftersändning av folkpensionsanvisningen begärts, skall anvisningen omedelbart med upplysning angående orsaken till obeställbarheten insändas till folkpensionsrevisionen. Om postanstalt erhåller kännedom om att pensionär icke stadigvarande vistas enligt uppgiven adress, anmäles förhållandet till pensionsstyrelsen. Skulle adresspostanstalt den 12 i förfallomånaden icke ha mottagit väntad folkpensionsanvisningsförsändelse, skall anmälan därom omedelbart göras till pensionsstyrelsen, eventuellt per telefon eller telegraf. Är fråga om försändelse till poststation, skall överordnade postkontoret underrättas, vilket har att avlåta anmälan som nyss nämnts. Pensionsstyrelsen har att vid mottagandet av sådan anmälan ofördröjligen iordningställa och översända nya folkpensionsanvisningar jämte förteckning till vederbörande postanstalt. Kommer den första försändelsen tillrätta, skall densamma eller i förekommande fall den sist utsända försändelsen omgående återsändas till pensionsstyrelsen. Utbetalning. Pensionsanvisning utbetalas vid postanstalt fr. o. m. den 15 i förfallomånaden eller — om den 15 infaller å sön- eller helgdag — närmast efterföljande vardag, t. o. m. den 25 i efterföljande månad till den som med företeende av pensionsbrev styrker sin rätt att utkvittera beloppet. Efter den 25 i efterföljande månad får utbetalning icke under några förhållanden äga rum. Om utbetalning genom lantbrevbärare, postombud eller medelst lösväska icke kan ske den 15 på grund av att posttur icke fullgöres denna dag, må utbetalning ske i samband med närmast föregående posttur. Kvitto skall vara undertecknat av adressaten personligen med bläck eller anilinpenna. Anlitas bud för medlens avhämtande, skall budet på anvisad plats på folkpensionsanvisningen jämväl teckna sitt namn och sin adress. Som legitimation lör medels utbekommande gäller pensionsbrevet, för så vitt icke postfunktionär i särskilt fall skulle anse ytterligare legitimation erforderlig. Rätt för annan att uppbära pension. Därest annan enskild person än pensionstagaren önskar uppbära folkpension, skall framställning därom göras hos pensionsstyrelsen på särskild blankett. Vid framställningens insändande till pensionsstyrelsen skall pensionsbrevet och eventuella behörighetshandlingar bifogas. Sedan sådan framställning prövats och godkänts, antecknar pensionsstyrelsen i pensionsbrevel fullständiga namnet på den som tills vidare skall äga utkvittera pensionen. Adresseringen av folkpensionsanvisningen ändras i överensstämmelse därmed.

96 Önskar pensionstagare eller dennes förmyndare befullmäktiga enskild person att under viss tid eller tills vidare utkvittera pensionen, förfares på sätt nyss sagts. Avser fullmakten endast visst utbetalningstillfälle, kan utbetalning omedelbart verkställas, men skall fullmakten i dylikt fall åtfölja folkpensionsanvisningen och efter vederbörlig revision vidarebefordras till pensionsstyrelsen. Utbetalning av pension till- kommunala myndigheter och vissa anstalter ombesörjes såsom tidigare angivits av pensionsstyrelsen över postgiro. Eftersändning. Önskas pensionsanvisning utbetalad genom annan postanstalt än den vanliga, avlämnas framställning härom på därför avsedd blankett i 2 exemplar till den postanstalt, varifrån eftersändningen skall äga rum. Adressförändringen annoteras vid postanstalten och förteckningen, å vilken berörda pensionsanvisning är förtecknad, förses med anteckning om eftersändningen. Anvisningen, försedd med den nya adressen och avstämplad pa därför anvisad plats, översändes i rekommenderad försändelse till den nya adresspostanstalten, vilken tillför pensionsanvisningen på sin förteckning och därefter behandlar anvisningen i vanlig ordning. Ena exemplaret av adressförändringsbegäran förvaras vid den ursprungliga utbetalningspostanstalten och det andra insändes till pensionsstyrelsen. Avser adressförändringen längre tid än 3 månader, utanordnar pensionsstyrelsen pensionen under den nya adressen under avsedd tid. Vid ombyte av bostad utan ändring av utbetalningspostanstalt förfares i tillämpliga delar på sätt ovan sagts. Utfärdande av duplettanvisning. När vanlig postanvisning eller utbetalningskort förkommit och duplett av sådan handling erfordras, tillämpas det förfaringssättet, att framställning om duplett av postanvisningen resp. utbetalningskortet avlåtes till vederbörande revisionsavdelning i generalpoststyrelsen, som prövar om och nar sådan duplett kan utfärdas. Förfaringssättet torde i vissa fall få anses otillfredsställande för vederbörande adressat, särskilt då en avsevärd tid på grund av säkerhetsskäl o. d. måste förflyta, innan duplett kan utfärdas. Det måste därför, med hänsyn särskilt till pensionstagarnas ofta stora beroende av pensionen och dess utbetalning på viss dag, övervägas, om icke ett smidigare förfaringssätt skulle kunna komma till användning, då det gäller pensionsanvisningar. Detta torde vara möjligt dels med hänsyn till de relativt begränsade belopp det här kommer att röra sig om, dels därför att adressaterna äro å vederbörande ort bofasta personer och dels slutligen enär postverket beträffande pensionsanvisningar enligt förslaget skulle förfoga över handlingar,

97 som möjliggöra omedelbar kontroll och undersökning vid adresspostanstalten. Även om det förutsattes, att försändningen av anvisningarna från pensionsstyrelsen till postanstalterna sker på ett särskilt betryggande sätt och anvisningarna i regel äro försedda med fullt tillförlitliga adresser och den utdelande postpersonalen är ålagd särskild försiktighet och noggrannhet, torde det dock ej kunna undvikas, att en eller annan anvisning förkommer under själva distributionen — t. ex. på grund av avsaknad av brevlåda, dålig sådan, icke tillförlitliga bud o. s. v. eller att den råkar i vangömmo hos adressaten eller förstöres hos denne. Beträffande utfärdande av duplett av folkpensionsanvisning föreslås följande anordning. Om pensionstagare önskar utfärdande av duplett av pensionsanvisning, har han att på särskild av postverket tillhandahållen blankett inlämna framställning härom till adresspostanstalten med uppgivande i förekommande fall av de närmare omständigheter, under vilka anvisningen förkommit. I framställningen bör han förbinda sig dels att, om anvisningen kommer till rätta, omedelbart återställa denna till vederbörande postanstalt, dels ock att återbetala beloppet, om detta skulle råka utbetalas två gånger till honom. Framställningen kollationeras av postanstalten i avseende å pensionsbrevsnummer och belopp mot från pensionsstyrelsen erhållen förteckning. Härefter undersökes, huruvida beloppet redan utbetalats. Vid postkontor och postexpedition tillgår detta så, att vid kontoret resp. expeditionen befintliga kvitterade anvisningar genomgås. Vid poststation undersökes, om vederbörande anvisning avprickats i förteckningen såsom utbetald. Om genom undersökningen konstaterats, att pensionsbeloppet icke utkvitterats, utfärdar postkontor resp. postexpedition omedelbart duplett av den saknade anvisningen. För ändamålet användes en särskild blankett, som bör vara paginerad och tillhandahållas nämnda postanstalter i numrerade häften. Poststation har att insända framställningen till överordnade postkontoret, som utfärdar den begärda dupletten och översänder densamma till vederbörande postanstalt. Vid utbetalningspostanstalten måste givetvis vidtagas erforderliga spärråtgärder till förhindrande av dubbelutbetalning. Om postkontor eller postexpedition, när framställning om duplett av pensionsanvisning inkommer, redan insänt kvitterade anvisningar för den ifrågavarande förfallomånaden till folkpensionsrevisionen, kan självfallet den ovannämnda undersökningen rörande pensionsbeloppets eventuella utbetalning icke verkställas vid postanstalten, varför framställningen i sådant fall måste insändas till revisionen för åtgärd. För att nedbringa antalet sådana fall föreslås, att redovisning av kvitterade folkpensionsanvisningar från postkontor och postexpeditioner skall äga rum endast vid utgången av varje månad, alltså icke för varje tiodagarsperiod. 7

98 Utbetalning av pension efter pensionstagares död. Har pensionstagare avlidit, skall pensionen utbetalas till den som äger befogenhet att på dödsboets vägnar kvittera pensionen. Har pensionsstyrelsen, innan folkpensionsanvisningen för viss månad eller kvartal expedierats, erhållit kännedom om dödsfallet, bör anvisningen adresseras till dödsboet. Är fråga om kvartalspension, skall pensionsstyrelsen i förekommande fall reglera pensionsbeloppet. Begäres vid postanstalt utbetalning av pension för pensionstagare, som avlidit tidigare än under den å folkpensionsanvisningen angivna förfallomånaden, får utbetalning, där anvisningen icke adresserats till dödsboet, icke äga rum, utan skall pensionsanvisningen omhändertagas och med anmälan om förhållandet insändas till folkpensionsrevisionen, som har att efter erforderlig annotation överlämna densamma till pensionsstyrelsen, som i fråga om kvartalspension till dödsboet utanordnar eventuellt resterande belopp.

Redovisning. Redovisning av kvitterade folkpensionsanvisningar bör tillgå på i huvudsak samma sätt som redovisningen av de nuvarande pensionskvittona. Redovisning till folkpensionsrevisionen skall dock icke äga rum för tiodagarsperiod utan endast efter varje månads utgång (jfr ovan angående duplett av folkpensionsanvisning) .

Revision. Revisionen av pensionsutbetalningarna tillgår så, att de från postanstalterna inkomna krediterade anvisningarna först kontrollsummeras mot de medföljande kreditförteckningarna. När samtliga utbetalade anvisningar avseende viss förfallomånad inkommit, d. v. s. efter utgången av påföljande månad, sorteras anvisningarna i fråga på adresspostanstalt och efter redovisningsnummer. Anvisningarna kontrollsummeras härefter mot vederbörande förteckningar, varvid hänsyn tages till icke krediterade belopp. Pensionsstyrelsen tillställes uppgifter rörande utbetalt belopp och icke utkvitterade pensioner. Eventuella fullmakter översändas samtidigt till pensionsslyrelsen.

Iordningställande och utsändande av folkpensionsanvisningar. Alla för utbetalning av pensioner, kommunbidragsberäkning och statistik erforderliga primäruppgifter införas å särskilda kort, s. k. huvudkort, ett för varje pensionstagare. Registret av huvudkort ordnas i pensionsbrevsnummer-

99 ordning. Från uppgifterna på huvudkorten stansas olika hålkort för olika ändamål. De för utbetalningen stansade hålkorten samlas till ett utbetalningsregister. 1 detta register skola kort, avseende pensioner som skola utbetalas medelst folkpensionsanvisning, vara ordnade postanstaltsvis och för varje postanstalt efter utbetalningstermin samt inom sådan i ordning efter pensionsbrevens nummer. Varje postanstalt tilldelas ett särskilt ordningsnummer, som stansas i hålkortet. Folkpensionsanvisningarna skola vid tryckningen maskinellt förses med löpande redovisningsnummer inom varje postanstalt. Härigenom underlättas postanstalternas övervakning av spärrade anvisningar ävensom revisionen av de krediterade anvisningarna. Sedan anvisningarna till en postanstalt färdigställts, tryckes omedelbart förteckning över desamma i tre exemplar. Förteckningen behöver endast upptaga nyssnämnda ordnings- och redovisningsnummer, pensionsbrevets nummer samt pensionsbelopp; adressaternas namn och bostadsadresser uteslutas. Summan av pensionsbeloppen antecknas på förteckningen (sista bladet). Det ena exemplaret av förteckningen översändes till vederbörande adresspostanstalt, det andra exemplaret till generalpoststyrelsen och det tredje behålles av pensionsstyrelsen. Folkpensionsanvisningarna och förteckningarna skola expedieras från pensionsstyrelsen i så god tid, att de med säkerhet äro resp. adresspostanstalter tillhanda senast den 12 i förfallomånaden. Postanstalt tilldelas ett 4-siffrigt nummer (som vid stansningen göres till 5-siffrigt genom tillsättande av 0 framför numret). Om det för viss större ort, som är delad i ett flertal brevbäringsdistrikt, befinnes önskvärt att för underlättande av folkpensionsanvisningsdistributionen fördela anvisningarna å nämnda distrikt före deras utsändande från pensionsstyrelsen, tilldelas postanstalten eller postanstalterna å orten ett 3-siffrigt ordningsnummer, lägst 100 och högst 899, till vilket fogas ett 2-siffrigt nummer angivande de olika brevbäringsdistrikten å orten. Folkpensionsanvisningarna med tillhörande förteckningar inslås av pensionsstyrelsen i försändelser, som förses med utbetalningspostanstaltens namn och eventuellt viabeteckning (postkupé eller dylikt). Skulle postanstalt ha tilldelats 3-siffrigt ordningsnummer, sorteras folkpensionsanvisningarna avseende sådan postanstalt före expeditionen maskinellt å brevbäringsdistrikt och adresseras anvisningsförsändelsen på sätt som överenskommits med postverket. Folkpensionsanvisningsförsändelserna, vilkas speciella karaktär bör utmärkas på ett iögonenfallande sätt, avlämnas av pensionsstyrelsen på för olika adresspostanstalter överenskomna tider till av generalpoststyrelsen anvisad postanstalt för vidare behandling. 7*

100 Utbetalning av folkpension till myndighet. Hålkort, avseende pensionstagare för vilka pensionen skall utanordnas till myndighet, förvaras i särskilt register. Inom detsamma ordnas korten för varje myndighet på samma sätt som för postanstalt i registret avseende pensioner, som skola utbetalas genom folkpensionsanvisningar. Myndigheterna numreras -— för undvikande av sammanblandning med postanstalts och brevbäringsdistrikts nummer — med 5-siffriga tal, lägst 90 000. I stället för folkpensionsanvisningar tillverkas s. k. uppgiftskort, vilka kunna ha enklare utseende än de förra. Uppgiftskorten skola innehålla uppgift om myndighetens nummer, pensionstagarens namn, pensionsbrevsnummer, löpande redovisningsnummer för varje myndighet, pensionsbelopp och utbetalningsmånad. över dylika pensioner upprättade förteckningar ges i tillämpliga delar samma utseende som postanstallernas förteckningar men utskrivas endast i två exemplar, varav det ena åtföljer uppgiftskorten till resp. myndighet och det andra behålles av pensionsstyrelsen. Uppgiftskorten äro avsedda att behållas av resp. myndighet för att av denna förvaras tillsammans med föregående månaders kort, under det att förteckningen, efter påtecknande av myndigheten att denna ägt laga rätt utkvittera beloppet i fråga, skall återställas till pensionsstyrelsen. Iordningställandet av kort och förteckningar för myndigheterna sker för samtliga under månaden till betalning förfallna pensioner omedelbart efter det postanstalternas anvisningar expedierats och bör vara avslutat i så god tid, att expeditionen till myndigheterna liksom gireringen av det belopp som skall tillkomma resp. myndighet kan äga rum före månadens slut.

Kontroll av uf anordnade pensionsbelopp. För kontroll av de utgående anvisningarnas belopp föras liggare, en för varje postanstalt resp. myndighet, utvisande månad för månad antal och belopp för de pensioner, som skola utbetalas genom postanstalten eller till myndigheten i fråga. Enär pensionerna belöpa sig till annat belopp för december än för övriga månader, föras liggarna genomgående med hänsyn till båda beloppen. Pensioner som utbetalas kvartalsvis skiljas i liggarna från övriga pensioner. Slutligen införas i liggarna även utgående retroaktivbelopp. Alla uppgifter i liggarna införas med hjälp av huvudkorten. En effektiv kontroll förutsätter avstämning varje månad mellan liggarna och till postanstalter eller myndigheter översända förteckningar över anvisningar och uppgiftskort.

101 Den maskinella framstäUningen av folkpensionsanvisningarna. De möjligheter till maskinell framställning av folkpensionsanvisningar som stå till buds kunna skiljas i två huvudgrupper, där i princip helt olika förfaringssätt tillämpas. Till den ena gruppen kunna hänföras alla system, som basera sig på användandet av tryckplåt eller tryckschablon, till den andra gruppen sådana, där hålkort komma till användning. Av de maskiner, vid vilka plåtar användas för tryckningen, torde en viss typ av Adressograph vara den lämpligaste. Denna maskin har i jämförelse med andra maskiner för plåtar den stora fördelen, att den genom i adressplåtramen stansade hål möjliggör maskinell summering av å anvisningar och listor tryckta belopp. Nämnda maskin har även såtillvida stora fördelar som den möjliggör samtidig tryckning för varje plåt av anvisning och förteckning ävensom automatisk tryckning å bådadera av ett löpande nummer förutom pensionsbrevsnumret. Även uppgives maskinen i fråga, vilken är relativt nykonstruerad, kunna trycka det å plåten stansade beloppet, ökat med visst procenttal av beloppet, med önskad avrundning av totalbeloppet. De sakkunniga ha i valet mellan adressmaskiner och maskiner, i vilka hålkort komma till användning, emellertid funnit sig böra förorda de sistnämnda för framställningen av anvisningar och förteckningar. De skäl, som härvid varit avgörande, ha bestått däri, att vid ett begagnande av adressplåtar all sortering av plåtar och anvisningar måste ske manuellt ävensom all summering vid revisionen. Vidare kan icke en eventuell omräkning av pensionsbelopp, omfattande samtliga pensionstagare eller en större del av dem, efter andra regler än sådan, som innebär en rent procentuell förhöjning, med ett adressplåtsystem ske så snabbt som önskvärt vore. En omräkning efter andra regler skulle dessutom med största sannolikhet behöva föregås av en uppsortering av hela pensionstagarebeståndet i olika kategorier. Den stora fördelen med hålkort är att, sedan alla för ett arbete erforderliga uppgifter instansats i form av hål å dylika kort, dessa kunna med stor hastighet rent maskinellt sorteras, listskrivas och summeras. Även finnas maskiner för automatiskt utförande av enklare räkneoperationer med de i hålkorten stansade uppgifterna såsom ingående faktorer och som samtidigt instansa i hålkorten resultaten av de utförda räkneoperationerna. Den vanligaste maskinutrustningen består av stansmaskiner, sorteringsmaskiner och tabulatorer. De sistnämnda addera, subtrahera, listskriva och utskriva summor eller skillnader. Härtill komma icke sällan maskiner för automatiskt överförande av hål från kort till kort, s. k. reproducers eller duplicerande stansmaskiner, samt översättningsmaskiner, som å korten översätta stansade hål till skriven text. Tabulatorerna kunna även utrustas med anordningar, som möjliggöra automatisk stansning av kort, innehållande summor för grupper av kort, som

102 passera tabulatorn, vilka sedan i sin tur kunna sorteras och summeras i vanlig ordning. Även finnas maskiner, som medge automatiskt sammanparande u r två register av kort med samma nummer, s. k. collatorer eller interpolatorer. Av håikortsmaskiner finnas två olika fabrikat, Hollerith och Powers. Maskiner av förstnämnda fabrikat tillverkas i U.S.A. och kunna endast hyras. Powersmaskiner för den svenska marknaden tillverkas i England och kunna såväl köpas som hyras. De automatiska maskinerna skilja sig väsentligt på så sätt från varandra, att i Hollerithmaskinerna alla rörelser ske genom impulser, som frambringas på elektrisk väg, då hålen i korten passera en rad borstar, av vilka var och en svarar mot viss kolumn, under det att i Powersmaskinerna alla impulser uppstå på rent mekanisk väg. Korten för de olika maskinerna skilja sig från varandra såtillvida som Hollerithkortet innehåller 80 kolumner, under det att det största Powerskortet innehåller 65 kolumner. Det senare kan dock genom stansning även i ett nedre stansningsläge ersätta ett kort med 130 kolumner. Denna skiljaktighet gör att tidigare nämnt utbetalningsregister av hålkort skulle komma att bestå av två kort för varje pensionstagare, om Hollerithmaskiner komme till användning, men endast ett kort vid användning av Powersmaskiner. I förra fallet kunna dock till det ena av korten sammanföras de uppgifter för pensionstagaren, som endast i enstaka fall skulle komma att förändras. De sakkunniga förutsätta nämligen att pensionsbrevsnumret, som måste finnas å båda korten, icke ändras vid en pensions jämkning, eftersom vid ett övergivande av nuvarande kvittenshäften något skäl för en sådan ändring icke föreligger. Vill man skilja de olika pensionsbreven åt, kan detta ske genom tillägg till själva pensionsbrevsnumret av ett index, som dock endast behöver instansas å det kort, som under alla förhållanden måste ändras. De sakkunniga ha med hänsyn till önskvärdheten av att även revisionen av inlösta folkpensionsanvisningar i största möjliga utsträckning kunde ske maskinellt i samråd med representanter för de firmor, som föra ifrågavarande maskiner, undersökt möjligheten att tillverka anvisningar, å vilka för revisionen erforderliga uppgifter angivas även i form av stansade hål. Dylika anvisningar å folkpension m. m. komma till användning på Nya Zeeland sedan år 1940. De sakkunniga ha under utredningen blivit övertygade om att tillverkningen av folkpensionsanvisningar kan ske med fullt tillfredsställande säkerhet med båda slagen av maskiner. Enligt vad de sakkunniga vilja benämna Hollerithmetoden skulle anvisningarna kunna ges ungefärligen det utseende, som framgår av bilden å sid. 104.

103 Arbetsrutinen vid tillverkning av anvisningar enligt Hollerithmetoden är följande. 1. Erforderliga sifferuppgifter, omfattande bl. a. pensionsbrevsnumret, reproduceras från adresskorten i utbetalningsregistret till anvisningskort (se hålen till vänster); 2. hålen i dessa kort översättas (se de överst utskrivna sifferuppgifterna); 3. namn och adress samt å namnraden angivet pensionsbrevsnummer tryckas med hjälp av tabulator. överensstämma de båda pensionsbrevsnumren, kan man vara övertygad om att alla uppgifter å kortet avse en och samma pensionstagare. Man förutsätter givetvis härvid att uppgifterna i utbetalningsregistret äro rätt stansade. Hollerithfirmans representanter ha för övrigt ställt i utsikt en ny anordning å tabulatorn, som automatiskt förhindrar felaktigheter vid tryckning av anvisningarna. Å anvisningar tillverkade medelst Hollerithmetoden kan som synes pensionsbeloppet utan svårighet utläsas även av de stansade hålen. Enligt vad här kallas Powersmetoden skulle anvisningarna kunna ges ungefärligen det utseende, som framgår av bilden å sid. 105. Arbetsrutinen vid tillverkningen av anvisningar enligt Powersmetoden är följande. 1. Erforderliga uppgifter i utbetalningsregistret reproduceras å anvisningskort. Trygghet vinnes genom att härvid båda stanslägenas hål i ett utbetalningskort överföras innan nästa kort reproduceras; 2. hålen i anvisningarna översättas och översättningen ger såväl namn som adress och erforderliga sifferuppgifter. Tidigare nämnda på Nya Zeeland använda folkpensionsanvisningar äro tillverkade enligt ovan skildrade Powersmetod. Då dessa anvisningar emellertid icke innehålla uppgift om pensionstagarens adress, synas anvisningarna icke befordras längre än till resp. postanstalt eller annat utbetalningskontor. Vid båda metoderna sker tryckningen av förteckningar över anvisningar med hjälp enbart av hålen i själva anvisningarna, d. v. s. utan hjälp av utbetalningsregistret. Genom att för postanstalt löpande redovisningsnummer (kan för en pensionstagare växla från månad till månad) automatiskt stansas i anvisningarna vid båda metoderna under den första arbetsproceduren måste i båda fallen alltid löpande nummer å anvisning och förteckning komma att överensstämma. Genom tillverkning av anvisningarna i form av hålkort vinner man förutom nyssnämnda trygghet i fråga om de löpande redovisningsnumren och att vid revisionen sorteringen och summeringen av inlösta anvisningar kunna ske maskinellt även att, om så skulle önskas, anvisningarna för Stockholm, Göteborg och Malmö m. fl. större städer kunna maskinellt sorteras på brevbäringsdistrikt före expeditionen från pensionsstyrelsen. Man måste dock

106 givetvis räkna med att en del anvisningar vid revisionen befinnas skadade i sådan grad att de icke kunna behandlas maskinellt. I sådana fall måste hålen i den skadade anvisningen reproduceras eller omstansas i ett nytt kort. Antalet för maskinell bearbetning oanvändbara kort torde emellertid kunna i väsentlig grad nedbringas, om tidigare omnämnd pärm för pensionsbrevet göres av styv kartong och förses med en smal ficka utefter högra insidan för tillfällig förvaring av anvisningen.

De sakkunniga ha icke ansett sig böra ta ställning till valet av maskiner, då detta torde böra ankomma på den eller de myndigheter, som komma att bära ansvaret för utbetalningarnas verkställande. Här skall endast framhållas att de ytterligare undersökningar och utredningar, som möjligen erfordras före träffandet av ifrågavarande val, torde, därest folkpensionerna skola ändras fr. o. m. den 1 januari 1948, böra verkställas utan tidsutdräkt, så att kontrakt kan skrivas med vederbörande firma omedelbart sedan den förebådade folkpensionsreformen antagits av statsmakterna. Erforderliga stansmaskiner och någon sorteringsmaskin måste nämligen kunna levereras senast i början av januari 1947 för att icke arbetet skall behöva forceras mer än nödvändigt. Erforderlig personal för stansning av hålkorten torde, om möjligheter härtill befinnas föreligga, böra utbildas redan innevarande år.

Närmare redogörelse för utbetalningen av folkpension till annan än pensionstagaren. Gällande bestämmelser och några erfarenheter från tillämpningen av desamma. I följande fall kan folkpension utkvitteras av annan än pensionstagaren. 1. Enligt 11 § lagen om folkpensionering äger kommun som förskotterat folkpension (11 § första stycket) och fattigvårdssamhälle, som svarar för kostnaderna vid pensionstagares vård å anstalt (11 § andra stycket) under vissa i paragrafen närmare angivna förhållanden uppbära pensionstagaren tillkommande folkpension. För utbekommande av dylikt pensionsbelopp har vederbörande kommunala myndighet att till utbetalningspostanstalten avlämna pensionsbrev och tillhörande kvittenshäfte ävensom under tjänstemannaansvar avgivet intyg rörande de förhållanden, på vilka myndigheten grundar sin rätt att uppbära beloppet. Kvittoblankett, som är avsedd att in-

107 lösas, skall därvid icke vara kvitterad. Postfunktionären har att, efter viss granskning, från vederbörande kvittenshäfte avskilja och datumstämpla kvitto, avseende pensionsbelopp som skall utbetalas, varefter pensionsbrev och kvittenshäfte återställas. Kvittoblanketter jämte tillhörande intyg insändas omedelbart till generalpoststyrelsens folkpensionsavdelning. Pensionsbeloppet tillställes det kommunala organet medelst girering. 2. Enligt 14 § lagen om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa äger centralanstalt för bildbara sinnesslöa under vissa förhållanden uppbära pensionstagare tillkommande pension. Utbetalning av dylikt pensionsbelopp äger rum på sätt nyss angivits beträffande utbetalning av pensionsbelopp till kommunal myndighet. 3. Då pensionstagare är omyndig, äger förmyndaren lyfta pensionen. Förmyndaren har antingen att vid varje utbetalningstillfälle styrka sin rätt att uppbära pensionen eller ock att hos utbetalningspostanstalten skriftligen begära tillstånd att för viss tid eller tills vidare lyfta pensionen samt därvid bifoga pensionsbrev och kvittenshäfte jämte handling, som styrker hans rätt att uppbära pensionen. Då sådant tillstånd lämnas, anbringas på innersidan av pensionsbrevets främre pärm, där sådan finnes, eller på pensionsbrevets andra sida en etikett, »Meddelande om dispositionsrätt till folkpension». På denna blankett antecknas förmyndarens namn samt tid, för vilken medgivande lämnats. 4. Pensionstagare eller förmyndare för denne kan i vederbörlig ordning befullmäktiga annan att vid ett särskilt tillfälle, under viss tid eller tills vidare utkvittera pensionen. Avser fullmakten att gälla viss tid eller tills vidare, skall skriftlig framställning göras hos utbetalningspostanstalten på sätt vid 3. angivits. 5. Jämlikt 8 § 1 mom. andra stycket och 10 § lagen om folkpensionering kan, då pensionstagare med bidrag av allmänna medel åtnjuter sjukvård eller yrkesutbildning eller på statens bekostnad är intagen å anstalt, folkpensionen i vissa fall utbetalas till anhörig till pensionstagaren. Tillämpningen av föreskrifterna om utbetalning av folkpension till annan än pensionstagaren har enligt vad de sakkunniga under hand inhämtat från generalpoststyrelsens folkpensionsavdelning och pensionsstyrelsen givit bl. a. följande erfarenheter. Antalet anmälningar om förskottering av folkpension (11 § första stycket lagen om folkpensionering) utgjorde år 1944 934. Sättes detta antal i relation till under nämnda år nybeviljade tilläggspensioner och invalidunderstöd, 34 638, erhålles procentsiffran 2,-. Man torde emellertid med säkerhet kunna utgå från att förskottering av folkpension förekommit i mycket större utsträckning än denna siffra angiver. Härav — och även av inkommande förfrågningar från pensionstagare — kan man sluta sig till att de kommunala myndigheterna icke sällan kringgå gällande föreskrifter angående utbekom-

108 mande av ersättning för lämnat förskott å folkpension. Detta medför bl. a. att ersättningen — i strid mot kungörelsen den 10 november 1933 (nr 613) angående sättet för vissa utbetalningar till kommuner m. fl. — icke tillföres myndigheten över postgiro. Vidare uppkommer mången gång en osäkerhetskänsla hos pensionstagaren i fråga om hans skyldighet att överlämna pensionsbelopp till myndigheten. I detta sammanhang må nämnas, att beträffande nybeviljade barnbidrag, där på grund av utbetalningssättet möjligheterna att kringgå gällande föreskrifter icke äro desamma som i fråga om folkpension, ersättning för utgivna förskott erhålles genom pensionsstyrelsens förmedling i jämförelsevis stor utsträckning. Sålunda inkommo år 1944 572 förskottsanmälningar, under det att antalet nybeviljade barnbidrag nämnda år var 3 033. Procentsiffran var alltså 18,9. Utbetalning till fattigvårdssamhällen jämlikt 11 § andra stycket lagen om folkpensionering förekom under år 1944 beträffande i medeltal 48 000 pensionstagare för månad. Ifrågavarande utbetalningar ske såsom förut sagts med stöd av under tjänstemannaansvar avgivna intyg att i 11 § andra stycket angivet förhållande föreligger. Det har visat sig att oriktiga uppgifter i anmärkningsvärt stor utsträckning lämnas i dessa intyg (fattigvårdssamhället har ej längre några kostnader för pensionstagaren, eller kostnaderna äro av sådan art att rätt för samhället att uppbära pensionen ej föreligger). I de fall, då generalpoststyrelsen eller pensionsstyrelsen erhåller kännedom om att fattigvårdssamhälle uppburit folkpension, vartill det ej varit berättigat, sker återkrav av det oriktigt uppburna beloppet. Sådana återkrav ha under senare år skett i ett stort antal fall och med betydande belopp. De nu angivna missförhållandena kunna delvis förklaras med att fattigvårdsmyndigheterna ej upprätthålla erforderlig kontakt med vederbörande anstalter samt med att bestämmelserna i 11 § andra stycket torde vara alltför snäva. De påtalade förhållandena medföra stora olägenheter för såväl generalpoststyrelsen som pensionsstyrelsen. Från de därav berörda pensionslagarnas synpunkt äro de givetvis mycket otillfredsställande. Några uppgifter angående antalet fall i vilka fullmakt begagnas vid lyftande av folkpension har ej kunnat erhållas, enär tillstånd att anlita fullmakt lämnas av de lokala postorganen. Det torde numera ej vara lika vanligt som tidigare att folkpension lyftes på detta sätt. Ibland är det dock en pensionstagare som icke kan hushålla med pengar, vilken av kommunal myndighet anmodats att befullmäktiga myndigheten eller någon pålitlig person att utkvittera pensionen för att sedan i smärre poster tillhandahålla pensionstagaren densamma. Ibland har fullmakt utfärdats för en handlande mot det att denne lämnar pensionstagaren kredit. Överlåtelse (belåning) av rätt till pension sker emellertid i allmänhet icke med användande av fullmakt. Pensions-

109 tagaren undertecknar i stället på förhand ett lämpligt antal pensionskvitton. Belåning av pensionsrätten på detta sätt var tidigare mycket vanlig. Långivarna betingade sig därvid ofta hög ränta. Detta missförhållande torde numera i viss utsträckning hava stävjats genom av generalpoststyrelsen och pensionsstyrelsen gemensamt vidtagna åtgärder med stöd av förbudet i 36 § lagen om folkpensionering mot överlåtelse av rätt till folkpension. Slutligen må nämnas, att det icke sällan inträffar att kommunal myndighet tillgodogör sig folkpension utan att avgiva intyg i föreskriven ordning och ibland till och med utan medverkan av pensionstagaren. Detta är givetvis ur skilda synpunkter i högsta grad olämpligt, bl. a. kringgås härigenom förenämnda kungörelse angående sättet för vissa utbetalningar till kommuner m. fl. Generalpoststyrelsen har därför måst fästa postfunktionärernas uppmärksamhet på att meddelande från pensionsnämndsordförande, fattigvårdsstyrelse eller annan icke postal myndighet icke får föranleda avvikelse från av generalpoststyrelsen utfärdade föreskrifter rörande handläggningen av folkpensionsärenden.

I socialvårdskommitténs betänkande angående ny lag om folkpensionering föreslagna bestämmelser. I fråga om utbetalning av folkpension till annan än pensionstagaren innebär socialvårdskommitténs förslag i huvudsak följande skiljaktigheter i förhållande till de nu gällande bestämmelserna. Kommittén föreslår en utvidgning av möjligheten för kommun att ur s. k. retroaktivbelopp erhålla ersättning för kostnader som kommunen haft för pensionstagare. Kommunal myndighet skulle sålunda ur dylikt belopp kunna få ersättning även för vissa utgifter som icke kunde rubriceras såsom förskott. En avsevärd ökning av antalet fall då kommun vore berättigad uppbära retroaktivbelopp eller del därav skulle härigenom uppkomma. Någon utökning av antalet fall, i vilka fattigvårdsamhälle, då fråga ej är om retroaktivbelopp, skall äga rätt att få pensionen utbetalad till sig, har kommittén däremot icke föreslagit. I vad avser begagnandet av fullmakt vid lyftande av folkpension h a r kommittén endast uttalat (sid. 266), att därest folkpensionerna skola utbetalas direkt från pensionsstyrelsen till de pensionsberättigade frågan, huruvida pensionsstyrelsen äger på grund av fullmakt utbetala pensionen till annan än den pensionsberättigade själv eller dennes förmyndare, måste upptagas till prövning. Utbetalning av folkpension till nära anhörig skall enligt kommitténs förslag kunna ifrågakomma i större utsträckning än enligt nu gällande bestämmelser.

110 Vidare föreslår kommittén återinförande av en bestämmelse, som fanns i lagen om allmän pensionsförsäkring, men bortföll vid införandet av folkpensioneringslagen, nämligen stadgandet om rätt för barnavårdsnämnd att i vissa fall uppbära folkpension. Kommittén föreslår slutligen såsom en nyhet att pensionsstyrelsen, där särskilda skäl föranleda att det först till betalning förfallande pensionsbeloppet bör helt eller till viss del uppbäras av annan än den pensionsberättigade, skall äga besluta att så skall ske. I samband härmed har kommittén berört frågan, huruvida pensionsstyrelsen bör beredas möjlighet att även beträffande andra pensionsbelopp än det först till betalning förfallande kunna bestämma att pensionen skall utbetalas till annan än pensionstagaren själv. Kommittén har därvid uttalat, att kommittén icke ansett sig för närvarande kunna förorda ett så starkt ingrepp i folkpensionärernas frihet att själva råda över sina medel som en bestämmelse i antydd riktning skulle innebära. Samtidigt har kommittén betonat önskvärdheten av att pensionsmyndigheterna tillse att pensionstagare, som ej är i stånd att själv handhava sin ekonomi, erhåller förmyndare. Sättet för utbetalning av folkpension till annan än pensionstagaren vid av de sakkunniga föreslaget utbetalningssystem samt vissa därmed sammanhängande spörsmål. Om det utav de sakkunniga förordade utbetalningssystemet samt de av socialvårdskommittén föreslagna bestämmelserna angående utbetalning till annan än pensionstagaren genomföras, torde i huvudsak följande förfaringssätt böra tillämpas vid utbetalning till annan än pensionstagaren. Då jämlikt 8 § 1 mom., 10 § eller 11 § förslaget till ny lag om folkpensionering eller 14 § lagen om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa annan än pensionstagaren önskar erhålla folkpension utbetalad till sig, har vederbörande att göra framställning härom hos pensionsstyrelsen och därvid bifoga till stöd för framställningen erforderliga handlingar. Bifaller pensionsstyrelsen framställningen, sker utbetalningen därefter i regel över postgiro. Med hänsyn till den anmälnings- och återbetalningsskyldighet som kommittén föreslagit (8 § 3 mom. sista stycket, 10 § sista stycket och 11 § 2 mom. första stycket och 32 §) torde pensionsstyrelsens beslut i regel icke behöva tidsbegränsas utan böra gälla tills vidare. Någon skyldighet för kommunal myndighet att, såsom för närvarande, vid varje utbetalningstillfälle ingiva framställning om utbekommande av pensionen skulle således icke föreskrivas. Då utbetalning till förmyndare skall ske, bör i pensionsbrevet antecknas att förmyndaren äger uppbära pensionen, varefter folkpensionsanvisningen ställes till förmyndaren.

Ill Vad beträffar de missförhållanden, vilka såsom förut nämnts nu råda i fråga om utbetalning av folkpension till annan än pensionstagaren, må framhållas, att dessa i viss utsträckning torde komma att kvarstå, såvida icke särskilda åtgärder vidtagas. Därest vården å allmän sjukvårdsanstalt såsom kommittén utgått ifrån, skall bekostas av staten eller allmän sjukkassa, torde visserligen antalet fall, då folkpension oriktigt utgår till fattigvårdssamhälle, därför att detta icke uppehåller erforderlig kontakt med vederbörande anstalt, komma att minska avsevärt, då ju fattigvårdssamhällena icke längre behöva befatta sig med dessa anstaltsfall. Men hänsyn till att någon utökning icke föreslagits av de kommunala myndigheternas rätt att få andra pensionsbelopp än retroaktivbelopp utbetalade till sig, synes dock fall alltjämt komma att kvarstå, i vilka de kommunala myndigheterna på olika sätt torde söka kringgå gällande bestämmelser, vilkas snävhet de särskilt vid jämförelse ined 62 § fattigvårdslagen och 68 § barnavårdslagen ha svårt att förstå. Behovet av en sådan utökning kan givetvis ej försvinna, då det ju alltid, oavsett pensionsbeloppens storlek, kommer att finnas pensionstagare, vilka på grund av ålder, sjukdom eller av annan orsak sakna förmåga att själva på rätt sätt handha pensionsmedlen, och erfarenheten visat, att man icke alltid kan komma tillrätta med dessa olägenheter genom bestämmelserna i fattigvårdsoch förmyndarskapslagarna. Förenämnda behov kommer tvärtom att bliva än starkare, därest — på sätt de sakkunniga föreslå — en avsevärd inskränkning sker i möjligheten att begagna fullmakt vid lyftande av folkpension. Vad nu sagts ger vid handen, att det påtalade missförhållandet endast torde kunna avhjälpas genom en utvidgning av möjligheten att utbetala folkpension till annan än pensionstagaren. Vid en övergång till utbetalning av folkpensionerna medelst folkpensionsanvisningar försvinner givetvis systemet med överlåtelse (belåning) av rätt till pension genom undertecknande i förväg av ett lämpligt antal pensionskvitton. Detta är enligt de sakkunniga en av de fördelar, som äro förenade med det föreslagna utbetalningssättet. En annan fördel är att garantier vinnas för att all folkpension, som utbetalas till kommunal myndighet, tillföres myndigheten över postgiro. Slutligen må i fråga om rätten att begagna fullmakt vid lyftande av folkpension följande synpunkter framhållas. För närvarande finnes ingen inskränkning i nämnda rätt, vilket otvivelaktigt medfört visst missbruk. Pensionstagaren har t. ex. flyttat till lägre dyrortsgrupp eller rent av till utlandet men låter ett ombud lyfta pensionen vid postanstalt i den gamla bostadsorten, enär pensionsmyndigheterna vid ändring av utbetalningsorten skulle få kännedom om flyttningen och minska eller indraga pensionen. Genom användande av fullmakt torde även överlåtelse av rätt till pension i viss utsträckning ha förekommit. Detta torde dock ej ha varit så vanligt med hänsyn till att — såsom nyss nämnts — en bekvä-

112 mare utväg att överlåta (belåna) rätten till pension stått till buds genom möjligheten att i förväg underteckna pensionskvitton. I och med att sistnämnda förfaringssätt omöjliggöres genom övergång till nytt utbetalningssätt bli emellertid pensionstagarna hänvisade till att begagna fullmaktsförfarandet vid belåning av pensionsrätt, varför detta kan förväntas få en avsevärt ökad användning, såvida icke särskilda åtgärder vidtagas. Vad nu sagts talar enligt de sakkunnigas mening närmast för att föreskrifter utfärdas, som förbjuda anlitandet av fullmakt vid lyftande av folkpension. Uppenbart är emellertid att det i vissa fall kan föreligga legitimt behov av att vid enstaka utbetalningstillfällen använda fullmakt. De sakkunniga förorda därför att det föreskrives, att fullmakt endast får avse ett utbetalningstillfälle samt att densamma skall åtfölja anvisningen till generalpoststyrelsen för att därifrån vidarebefordras till pensionsstyrelsen. Om missbruk i något fall kan tänkas föreligga, bör pensionsstyrelsen verkställa utredning samt därefter eventuellt å anvisningarna till sådan pensionstagare teckna förbud mot användande av fullmakt. Skulle i något fall, exempelvis då pensionstagare, tillhörande nomadbefolkningen, vissa tider på året ej har postförbindelse och därför måste anlita handlande eller annan person som ombud, ett legitimt behov föreligga för pensionstagare att befullmäktiga annan att under viss tid eller tills vidare utkvittera pensionen, synes utbetalningsfrågan böra underställas pensionsstyrelsen, vilken därvid bör äga möjlighet att — om synnerliga skäl därför föreligga — besluta utbetalning av folkpensionen till den befullmäktigade.

Särskilt yttrande av herr Owe. Vid utbetalning av folkpension tillämpas sedan år 1918 ett kvittenshäftessystem, som före införandet av dyrtidstillägg och provisoriska förstärkningar fungerat på ett synnerligen tillfredsställande sätt. Förmånen för en pensionär att inneha utbetalningshandlingar med därå angivna framtida förfallodagar för med sig en känsla av trygghet och säkerhet av betydande värde. Anmälningar om förkomna kvittenshäften ha ock varit mycket fåtaliga. Till en snabb expediering vid postanstalterna har bidragit det förhållandet, att pensionsbrevet utgjort legitimationshandling. A pensionskvittona har pensionärens namn icke funnits angivet, varigenom pensionärerna själva insett nödvändigheten av att medtaga pensionsbrevet till postanstalten vid pensionens lyftande. Om åter pensionärens namn finnes angivet å utbetalningshandlingen, torde det i många fall bli svårt för postfunktionären att övertyga pensionstagaren om nödvändigheten av legitimering. Pensionärerna torde ock

113 i stor utsträckning komma att glömma legitimeringskravet från ett utbetalningstillfälle till ett följande. Med ett kvittenshäftesförfarande eliminerar man de osäkerhetsmoment, som vidlåder en massdistribution av den omfattning, de sakkunnigas förslag innebär. Om en pensionär en gång råkat ut för oregelbundenhet vid distributionen av folkpensionsanvisningar, torde oron för ett återupprepande bli bestående under en avsevärd tid. Ett kvittenshäftessystem medför emellertid en del olägenheter av expeditionsteknisk art. Så har bland annat anförts svårigheterna att vid jämkning av pension kunna införskaffa förutvarande utbetalningshandlingar, särskilt då fråga är om minskning av pensionsbeloppet. Antalet dylika jämkningar beräknas komma att avsevärt öka, varigenom uppkommer en ökning av antalet spärrkort. Med här nedan föreslagen förkortad giltighetstid för kvittenshäften torde emellertid spärrkortsbeståndet vid postanstalterna ändock komma att nedbringas. Vid postanstalterna utestående spärrkort av alla slag varierar för närvarande mellan 4 000 och 10 000, vilket i medeltal per postanstalt motsvarar 1—2 Vi. Vid varje form av pensionsutbetalning kommer spärrkort att bli erforderliga i någon omfattning. Häftessystemet har emellertid, såsom ovan nämnts, visat sig vara en för pensionärerna mycket förmånlig utbetalningsform, medan separatutsändning av folkpensionsanvisningar synes vara att föredraga rent expeditionelit sett. Då emellertid de expeditionstekniska svårigheterna vid ett häftessystem icke kunna anses vara alltför betungande, synes förslaget om införande av folkpensionsanvisningar ha bort kombineras med häftesformen, varigenom de vunna erfarenheterna av det hittills tillämpade häftessystemet kunnat tillvaratagas. Undertecknad vill därför föreslå, att de i de sakkunnigas yttrande föreslagna folkpensionsanvisningarna sammanföras till häften gällande för två år, vilka häften skulle utlämnas till pensionärerna på samma sätt, som för närvarande sker. Med det föreslagna tillverkningssättet för folkpensionsanvisningar skulle även vid av mig föreslagen utbetalningsform postverket fortlöpande kunna lämna pensionsstyrelsen specificerade uppgifter om verkställda utbetalningar. Genom dylika utbetalningsuppgifter finge pensionsstyrelsen möjlighet att i sin efterkontrollerande verksamhet i viss mån följa pensionsfallen, vilket icke är möjligt med nuvarande kvittenshäftessystem. överträdelser av förbudet mot belåning (pantsättning) av utbetalningshandlingar torde icke numera förekomma i någon nämnvärd omfattning. Vid ett ställningstagande till lämpligaste utbetalningsform synes sålunda förekomsten av dylika överträdelser icke böra tillmätas större betydelse. Till generalpoststyrelsens folkpensionsavdeLiing synes under år 1945 icke ha inkommit mer än fem ärenden berörande pantsättning av kvittenshäften.

114 Den nu föreslagna häftesformen torde besitta erforderlig smidighet för att exempelvis vid ett statsmakternas beslut om allmän ändring av pensionsbeloppen medgiva framställning av nya häften jämsides med omräkning av pensionerna. Häftesform synes icke heller förhindra genomförande av den ur flera synpunkter önskvärda ändringen, att pensionsstyrelsen ensam skall äga att utfärda de erforderliga närmare bestämmelserna rörande sättet för utbetalning av folkpension.

Statens offentliga utredningar 1946 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Betänkande ang. forsknings- och försöksverksambclen på jordbrukets område i Norrland. [16] PM ang. utvecklingsplanering på jordbrukets område. [18]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med förslag till omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrclsen m. m. [10]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till ändrade grunder för llottningslagstiftningen ni. ni. [3]

Kommunalförvaltning. Industri.

Statens ock kommunernas

Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivningsoch rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av företagarnämnder. [22]

finansväsen.

1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser i fråga om taxering av inkomst av jordbruksfastighet samt lag om jordbruksbokföring. [29]

Handel och sjöfart.

Politi. Parlamentariska undersökningskommissionen ang. flyktingärenden och säkerhetstjänst. 1. Betänkande ang. flyktingars behandling. 136]

Betänkande ang. rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. [1]

Kommunikationsväsen.

Bank-, kredit- och penningväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhållande vid olika former av förlossningsvård samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. [2] Belänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag till allmänna barnbidrag m. ra. [5] Bilagor. [6] Investeringsutredningens betänkande med utredning rörande personal- och materielresurser m. m. för genomförande av ett arbetsprogram enligt av utredningen tidigare framlagt förslag. [13] Den fanhljevårdande socialpolitiken. [17] Betänkande med förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. [19] Socialvårdskommitténs betänkande. 12. Utredning och förslag ang. moderskapsbidrag. [23] Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 1. Förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbetsföra m. m. [24] Betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1946/47 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. [27] Bilagor. [28] Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försäkringsrörelse m. m. 1. Lagtext. [33]. 2. Motiv. [34] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 6. Tiden iuli 1914—juni 1945. [35] Social vårdskommitléns betänkande. 13. Förslag ang. folkpensioneringens administrativa handhävande in. m. [37] Hälso- och sjukvård. Betänkande ang. den centrala organisationen civila medicinal- och veteriuärväsendet. [20]

det

Allmänt näringsväsen. Betänkande med utredning och förslag ang. rätten till arbetstagares upplinningar. [21]

Försäkringsväsen. Betänkande ang. tjänstepensionsförsäkringens tion. [26]

organisa-

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling, i övrigt. Kill års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till boslällsordning för folkskolans lärare m. m. [8] 1945 års universitetsberedning. 1. Docentinstitutionen. [9] 1010 års skolutrednings betänkanden och utredningar. IV. Skolpliklstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. [11] B. Förslag till undervisningsplaner. [15] 4. Realskolan. Praktiska linjer. [14] VI. Skolans inre arbete. Synpunkter på fostran och undervisning. [31] Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 1. [12] Socialutbildningssakkunniga. 2. Utredning och forslag rörande statsvetenskapliga examina m. m. [30] Betänkande med förslag till förordning ang. allmänt kyrkomöte m. m. [32] Försvarsväsen. Betänkande med förslag ang. uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. [4] Betänkande och förslag rörande åtgärder för att begränsa antalet konlraktsanställt manskap inom krigsmakten. [7] Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om upplinningar m. ra. av betydelse för rikets försvar. [25] Utrikes ärenden.

Internationell rätt.

Stockholm 1946. Victor Pettersons Bokindustriaktiebolag. 1980C