1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. D. 2,

_V)NC<,

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1944: 28 SOCIALDEPARTEMENTET

1941 ÅRS REUMATIKER VÅRDSSAKKUNNIG AS BETÄNKANDE DEL II

UTREDNING OCH FÖRSLAG rörande behovet av och formen för statligt understöd till utbyggande inom landets sjukvårdsväsen av

EFTERBEHANDLING OCH

KOi\ \ VLESCENTVÅRD

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1944 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g

1. Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. Av E. LinSocialvårdskömmittéhs betänkande. 7. Utredning och dahl och L. Lemne Marcus. 71 s. J o . förslag angående lag om allmän sjukförsäkring. Beck2. Betänkande med förslag angående långtjänstunderbeman. 360 s. S. fäl m. m. Beckman. 91 s. F ö . Social värdskommitténs betänkande. S. Kostnadsberäk3 Betänkande angående nykterhetstillståndet under krigsningar angående lag om allmän sjukförsäkring. Beckåren. Marcus. 336 s. F i . man. 91 s. S. 4. Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om Betänkande med förslag till åtgärder för främjandet allmänna behörighetsvillkor lör vissa kommunala uppav litteraturtjänsten inom de tekniska fackområdena. drag m. m, Haeggströrn. 60 s. S. Hseggsjröm. 105 s. E. 5. Betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. Betänkande med förslag till vägtrafikstadga m. m. Beckman. 262 s. S. Beckman. 84 s. K . 6. Betänkande med förslag till byordningar och instrukOm inrättande av ett samhällsvetenskapligt forsktioner för ordningsmannen i lappbyarna. Marcus. 85 s. ningsråd. Hseggström. 23 s. E. Jo. 1910 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 7. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 1. Sicilian i samhällets tjänst. Frågeställningar och prob1. Marcus. 215 s. Fl. lemläge. Idun. 138 s. E . 8. Betänkande med förslag angående revision av riksl(i-)0 ars skolutrednings betänkanden och utredningar. dagens arbetsformer. Norstedt. 114 s. J u . 2. Sambandet mellan folkskola och bögre skola. Idun. 354 s. E . 9. Processlagberedningens förslag till lag om införande 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. av nya rättegångsbalken m. ra. 1. Lagtext. Norstedt. 3. Utredning och förslag angående vidgade möjligheter viij, 192 s. J u . till högre undervisning för landsbygdens ungdom. 10. Processlagberednir.gens förslag till lag om införande Idun. 104 s. E . av nya rättegångsbalken m. m. 2. Motiv m. m. Norstedt, 1940 äts skolutrednings betänkanden och utredningar. 500 s. J u . Bilaga 3. Förhandlingarna vid sammanträde den 15— 11. Statsmakterna och folkhushållningen under den till den 17 juni 1943 med 1940 års skolutrednings rådgivande nämnd. Idun. (2), 148 s. E . följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 4. Tiden juli 1942—juni 1943. Idun. 559 s. F o . Betänkande med förslag rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet att innehava statstjänst 12. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplaneriDg. och annat allmänt uppdrag. Norstedt. 65 s. J u . 2. Investeringsutredningens betänkande med förslag Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. till investeringsreserv av statliga, kommunala ocb stats5. Promemoria angående yrkesutbildning för arbetsunderstödda anläggningsarbeten för budgetåret 1941 45. lösa m. m. HfPggström. 92 s. E . Marcus. 272 s. F i . Befolkningspolitik i utlandet. Beckman. 239 s. S. 13. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. Betänkande med utredning och förslag angående rätten 3. Bilagor till investeringsutredningens betänkande till vissa uppfinningar m. m. Marcus. 83 s. H . med förslag till investeringsreserv av statliga, kom- 28. 1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 2. munala och statsunderstödda anläggningsarbeten för Utredning och förslag rörande behovet av och formen budgetåret 1944/45. Marcus. 77 s. F i . för statligt understöd till utbyggande inom landets 14. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. sjukvårdsväsen av efterbehandling och konvalescentvård. Sv. Tryckeri AB. 101 s. 6 ritn. S. 4. Marcus. 153 s. Fi.

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1 9 4 4 ^ SOCIALDEPARTEMENTET

19 41 Å R S R E U M A T I K E R V Å R D S S A K K U N N I G AS BETÄNKANDE

DEL II.

UTREDNING OCH FÖRSLAG rörande behovet av och formen för statligt understöd till utbyggande inom landets sjukvårdsväsen av

EFTERBEHANDLING OCH

KONVALESCENTVÅRD

S T O C K H O L M 19 44 SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Socialdepartementet.

I beslut den 17 oktober 1941 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga med uppdrag att inom nämnda departement biträda med fortsatt utredning av frågan om reumatikervårdens utbyggande och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumatiska sjukdomarnas bekämpande. P å grund av detta bemyndigande tillkallades den 23 oktober 1941 såsom sakkunniga undertecknade generaldirektören och chefen för medicinalstyrelsen J. Axel Höjer, tillika ordförande, docenten i reumatologi och fysikalisk terapi vid Lunds universitet Gunnar Edström, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, numera landshövdingen Elof Lindberg, Umeå, ledamoten av riksdagens första kammare, f. d. domänintendenten Bernhard Nilsson, Landeryd, ordföranden i Uppsala läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning, medicine doktorn Axel Petterson och professorn i medicin vid karolinska institutet Nanna Svartz. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 27 oktober 1941 förste amanuensen i medicinalstyrelsen Martin Runald. De sakkunniga antogo benämningen 1941 års reumatikervårdssakkunniga. I enlighet med de direktiv, som i statsrådsprotokollet angivits för utredningen, borde denna i första hand undersöka lämpligheten av att anordna en eller två, med erforderlig utrustning försedda specialavdelningar för reumatiskt sjuka i anslutning till undervisningssjukhus eller annat lämpligt sjukhus. Avdelningarna borde så planläggas, att de dels medförde ett ej oväsentligt tillskott till befintlig vårdtillgång för reumatiskt sjuka, dels ock bildade underlag för bedrivande av undervisning och forskning rörande de reumatiska sjukdomarnas uppkomst och bekämpande. Utredningen borde i denna del bedrivas med sådan skyndsamhet, att förslag om möjligt kunde föreläggas 1942 års riksdag. Såsom ett första led i fullgörandet av sitt uppdrag framlade de sakkunniga den 24 februari 1942 betänkande med förslag om inrättande av kliniska reumatologiska avdelningar i Stockholm och Uppsala, samt en ortopedisk avdelning i Uppsala, avsedda att tjäna utom sjukvården även undervisning och forskning.

I

Med vederbörligt medgivande hava de sakkunniga föranstaltat om en utredning rörande de reumatiska sjukdomarnas frekvens och behovet av sluten vård. Denna utredning är ännu icke slutförd. De sakkunniga avse med denna bland annat att vinna klarhet om den utsträckning, i vilken ytterligare sjukhusplatser, av den typ, som kallas A-platser, kunna komma att krävas utöver de berörda nya kliniska avdelningarnas, och om lämpligaste formen för en sådan utbyggnad. Samtidigt med igångsättande av nyss berörda utredning upptogo de sakkunniga till prövning frågan om att tillgodose en del av platsbehovet genom inrättandet av enklare och billigare vårdplatser för sådana sjuka, som ulan att vara i behov av lasarettsvård å de dyraste platserna, A-platserna, erfordra sluten vård. Då för närvarande sådana sjuka i viss utsträckning måste värdas å A-platser, komme genom inrättande av enklare vårdplatser ett antal A-platser att frigöras. Det visade sig snart under diskussionen av detta problem, att det icke kunde vara lämpligt att taga ställning till olika möjligheter att tillgodose behovet av efterbehandling och konvalescentvård för de reumatiskt sjuka såsom ett från övrig efterbehandling och konvalescentvård skilt problem. Ärendet hänsköts till Kungl. Maj:t i skrivelse från de sakkunniga den 20 mars 1942. I anledning härav föreskrev Kungl. Maj:t den 27 mars 1942, att de sakkunnigas uppdrag skulle utvidgas till att avse utredning och förslag rörande behovet av och formen för statligt understöd till utbyggande av efterbehandling och konvalescentvård i allmänhet. Då de sakkunniga icke kunna beräkna att under innevarande år framlägga sitt huvudbetänkande och då vägen att utvinna A-platser genom ordnande av vårdplatser för efterbehandling och konvalescens är den enklare och billigare, som därtill under senaste tid vunnit stor aktualitet, hava de sakkunniga ansett sig böra redan nu framlägga denna del av sin utredning. De sakkunniga hava med representanter för Svenska Provinsialläkarföreningen haft (iverläggningar rörande bland annat frågan om efterbehandling och konvalescent vård. Samråd har ägt rum med Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos angående efterbehandlingsavdelningar för tuberkulösa, med professorn Adolf Lichtenstein angående efterbehandlingsavdelningar för barn och med Statens Sjukhusutredning av år 1943 angående en enhetlig begreppsbestämning i fråga om anstalter för efterbehandling och konvalescentvård. Genom Kungl. Utrikesdepartementets försorg hava upplysningar begärts rörande frågor om efterbehandling och konvalescentvård i Danmark, Finland och Norge. På grund av rådande förhållanden har svar inkommit endast från Danmark. De sakkunniga hava tillika haft överläggningar i Stockholm med överläkaren Hans Heckscher, Köpenhamn, docenten Nils Gustaf Ehrn-

5 rooth, Helsingfors, och överläkaren Hans Jacob Ustvedt, Oslo, vilka lämnat upplysningar om efterbehandling och konvalescentvård i vederbörande länder. Vid de preliminära överläggningarna om efterbehandlingsavdelningarnas planläggning hava arkitekterna Hakon Ahlberg och Gustaf Birch-Lindgren biträtt de sakkunniga. Den sistnämnde har utarbetat här bilagda ritningar. De sakkunniga hava haft förmånen att från Konung Gustaf V:s 80-årsfond erhålla ett belopp av femtusen kronor, vilket belopp av styrelsen för fonden ställts till de sakkunnigas förfogande för vissa i samband med ritningarnas utarbetande stående undersökningar. De sakkunniga jämte sekreteraren hava i studiesyfte avlagt besök å konvalescenthem i Stockholm med omnejd. För att erhålla kännedom om antalet tillgängliga platser samt det ytterligare behovet av platser för efterbehandling och konvalescentvård tillställde de sakkunniga samtliga sjukvårdsberedningar inom landstingen och direktioner för sjukvårdsinrättningar i städerna utanför landsting en skrivelse den 4 augusti 1942 med hemställan om uppgifter i nämnda avseenden. Svaren å denna skrivelse hava varit de sakkunniga till stort gagn. En sammanställning av dessa svar bifogas betänkandet. 1941 års reumatikervårdssakkunniga få härmed överlämna föreliggande utredning om eftervården som en andra del av sitt betänkande. Med hänvisning till den utförda utredningen få de sakkunniga hemställa, alt Kungl. Maj:t ville — efter inhämtande av de yttranden över förslaget, som kunna befinnas önskvärda — överlämna ritningarna med tillhörande motiveringar till centrala sjukvårdsberedningen för mångfaldigande och fördelning till huvudmännen. De sakkunniga föreslå tillika 1. d e l s att Kungl. Maj:ts kungörelser den 27 juni 1927 (N:ris 245 och 240) angående statsbidrag till uppförande eller inrättande av och till driftkostnaderna vid hem för kroniskt sjuka så omändras, att sängliggande efterbehandlingspatienter, som icke äro berättigade till statsbidrag, där måtte få vårdas, ändock att statsbidrag icke utgår till deras vård, d e l s att den i berörda kungörelser nr 245 2 § 2. och nr 246 3 § 2. stadgade begränsningen av antalet statsbidragsberättigade vårdplatser inom ett sjukvårdsområde måtte bortfalla, d e l s att statsbidragens storlek snarast ökas, förslagsvis till det dubbla, både beträffande uppförande eller inrättande av och beträffande driftkostnaderna vid hem för kroniskt sjuka; 2. att — under förutsättning att landsting eller stad utanför landsting uppgjort plan för utbyggande av sin eftervård och fått denna av medicinalstyrelsen godkänd — statsbidrag skall utgå för byggande av efterbehandlingsavdelning (E-avdelning) enligt planen

till efterbehandlingsplats (E-plats), avsedd för reumatiskt sjuk, med hela byggnadskostnaden, maximerad vid nuvarande prisläge till 5.000 kronor, till E-plats för barn med samma belopp, som må utgå till byggande av A-plats vid barnsjukhus och på enahanda villkor, till E-plats för tuberkulöst sjuk med samma belopp, som må utgå vid byggande av sanatorium och på enahanda villkor, till E-plats för väntande mödrar och nyförlösta med samma belopp, som må utgå vid byggande av förlossningsavdelning och på enahanda villkor, samt 3. att under samma förutsättning, som under 2. sagts, driftbidrag till E-avdelning, byggd enligt planen, skall utgå till vårdplatser för reumatiskt sjuk med 3 kronor under förutsättning att legosängsavgiften icke överstiger 2 kronor per dag, för sjukt barn, tuberkulöst sjuk och nyförlöst med det belopp, som utgår för vård å A-plats på barnsjukhus, sanatorium eller förlossningsavdelning samt för väntande moder med det belopp, som utgår för vård på väntehem: 4. att gällande förordningar /K. förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor och stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem/ ändras så (resp. att föreslagen lag om allmän sjukförsäkring får en sådan formulering), att sjukkassa för viss vårdtid lämnar bidrag till kostnaden för vård på konvalescenthem, som godkänts av medicinalstyrelsen, i fall där sådan vård enligt läkarintyg kräves. Stockholm den 10 juni 1944. Vördsamt J. AXEL HÖJER. GUNNAR EDSTRÖM.

ELOF LINDBERG.

BERNHARD NILSSON.

AXEL PETTERSON.

NANNA SVARTZ. Martin

Runald.

7 Kap. I. Översikt av föregående utredningar. Behovet av särskilda anstalter för sjuka, som icke kräva lasarettsvård men dock erfordra sluten vård beaktades på sin tid av dåvarande statsinspektören för vanföreanstalternas ortopedisk-hygieniska verksamhet, professor J o h n B e r g . I ett »förslag till vissa systemändringar i de svenska offentliga sjukvårdsanstalternas anordning med hänsyn till önskemålet av en verksammare invalid- och vanförebehandling», 1 bilagt professor Bergs årsberättelse för 1917, förordade han sålunda inrättande av en ny typ anstalter, benämnda »vårdanstalter för ortopedisk och fysikalisk terapi» och avsedda att från »läns- och stadssjukhusen» emottaga patienter, vilka för återvinnande av arbets- och förvärvsförmåga främst vore i behov av sådan vård, som fölle inom begreppet fysikalisk behandling. Professor Berg tager detta begrepp i dess vidaste mening, omfattande icke blott bad-, värme-, elektrisk och mekanisk behandling utan även arbets- och rörelseterapi. Å dessa anstalter skulle alltså mottagas stora grupper av konvalescenter. Jämväl de år 1920 tillkallade s a k k u n n i g a f ö r u t r e d n i n g b e t r ä f f a n d e v å r d e n a v k r o n i s k t s j u k a upptogo frågan om en avlastning av de dyrbarare sjukvårdsanstalterna utan uppgivande av den slutna vårdens fördelar. I sitt betänkande framhålla dessa sakkunniga, att det av kostnadsskäl lärer bliva »nödvändigt att bygga sjukhus av olika typer, så att ingen sjuk vårdas å ett i förhållande till hans sjukdom för dyrbart sjukhus, och vidare att ingen kvarhålles å även våra enklaste sjukhus eller sjukvårdsinrättningar av annan anledning än verklig sjukdom». 2 De erinra ock om att fattigvårdens krav på sjukvård i vissa större städer fört fram en både i anläggning och drift billigare sjukhusvård än den, som eljest lämnas å dessa städers sjukhus. De sakkunniga anföra härefter följande: Man bör gå vidare på den där inslagna vägen, men söka åstadkomma sjukhus av tre olika klasser. Någon gradering av de olika sjukhusen i rang betyder ej detta. Alla äro lika nödvändiga och ha i så måtto samma uppgift att fylla, som de alla åsyfta att om möjligt ge patienterna hälsan åter eller, om detta är ogörligt, vårda och från onödiga smärtor och kval befria sjuka medmänniskor, som ej kunna vårdas utom sjukhusen. Sjukhus av I klassen måste utrustas med alla till buds stående tekniska hjälpmedel för att ge skickliga fackläkare möjligheter att ställa diagnos och lämna även den tekniskt svåraste och mest dyrbara behandling. Dessa sjukhus komma alltid att ställa sig dyrbara, både i uppförande och drift, och därför skola på dem aldrig intagas andra fall än de, som äro i behov av den högst kvalificerade sjukhusvården. Ej heller böra patienter här behållas längre än som är oundgängligen nödvändigt. 1

Allmänna svenska läkartidningen 1918, sid. 1. - Betänkande angående vården av kroniskt sjuka avgivet den 24 februari 1921 av tillkallade s a k k u n niga», sid. 31

8 Rekonvalescenter och patienter, som för att nå social funktionsduglighet öro i behov av viss efterbehandling, liksom personer med lindriga, lätt behandlade sjukdomar, kunna mycket väl vårdas å sjukhus av 11 klassen. Då patienterna å dessa sjukhus böra åtminstone delvis kunna gå uppe, förflytta sig själva, kläda sig själva och äta utan hjälp, kunna dessa sjukhus både byggas av en helt annan och enklare typ och drivas på ett mycket billigare sätt än sjukhus av I klassen. De böra förläggas i omedelbar närhet av sjukhusen av I klassen, vilkas specialläkare och specialbehandlingsmetoder vid behov skola stå även patienterna å sjukhusen av 11 klassen till förfogande. En förutsättning härför blir att mottagnings-, röntgen-, bad- och andra avdelningar, som avse att tjäna även det polikliniska materialet, å sjukhusen av klass I ej tilltagas för små vid sjukhusens anläggning.1 För sådana patienter, som icke å sjukhusen av klass I och klass II kunnat inom rimlig tid återställas till hälsan, måste inrättas ett särskilt slag av sjukhus — sjukhusen av III klassen motsvarande vad som i det föregående kallats sjukhem. Även statens sjukvårdskommitté b e h a n d l a d e i sitt » B e t ä n k a n d e a n g å e n d e d e n s l u t n a k r o p p s s j u k v å r d e n i riket» (Statens offentliga utredningar 1934: 22) f r å g a n o m a n s t a l t e r för k o n v a l e s c e n t v å r d . K o m m i t t é n u t s ä n d e i ä m n e t en r u n d f r å g a , v i l k e n gav vid h a n d e n , a t t e n d a s t d e t r e största s t ä d e r n a s a m t V ä s t m a n l a n d s o c h M a l m ö h u s l ä n s l a n d s t i n g v i d t a g i t å t g ä r d e r för a n o r d n a n d e a v e g n a k o n v a l e s c e n t h e m eller för u n d e r s t ö d j a n d e a v p å enskilt initiativ t i l l k o m n a d y l i k a h e m . Å b e t ä n k a n d e t s sid. 312 o. ff. u p p d r a g e r k o m m i t t é n följande r i k t l i n j e r för k o n v a l e s c e n t v å r d e n s u t b y g g a n d e : Till grund för den slutna konvalescentvården ligger, såsom i inledningen till detta kapitel antytts, principen att sjuka, som utan att vara i behov av lasarettsvård dock erfordra sluten vård, böra vårdas å enklare och billigare anstalter. Lika riktig som denna grundprincip torde vara, lika svår är densamma att i praktiken förverkliga eller rättare sagt lika skiftande ter sig dess tillämpning i de enskilda fallen. Detta beror närmast på två omständigheter: sjukdomarnas olika natur samt de sociala förhållanden, under vilka den sjuke lever. Det är en alldaglig erfarenhet, som icke fordrar någon närmare förklaring, att sjukhusbehovet gestaltar sig väsentligt olika för ekonomiskt välsituerade och för fatliga. De förra kunna utanför ett sjukhus erhålla vård för en hel del sjukliga tillstånd, vilkas behandling, då det gäller obemedlade eller mindre bemedlade, fordr a r sjukhusvård. De kunna ock ofta förkorta en sjukhusvistelse genom att bereda sig nödig efterbehandling i sina hem eller på enskilda konvalescenlhem eller rekreationsanstalter, under det att konvalescenter, hörande till den senare kategorien, sakna dessa möjligheter och därför behöva kvarstanna längre på de allmänna sjukhusen. Att från nu antydda synpunkt svårigheter kunna uppstå för ett rätt bedömande av den sjukes möjligheter till vård utanför sjukhuset ligger i öppen dag. Än svårare kan det vara att träffa ett avgörande rörande den sjukes vårdmöjligheter utanför sjukhuset med hänsyn till sjukdomens art samt den sjukes kynne och psyke. För stora grupper av sjuka — t. ex. sådana, som genomgått operativ behandling för akuta sjukdomar eller behandlats för benbrott eller vårdats för akuta medicinska sjukdomar — är det säkerligen ofta ganska likgiltigt, om de under en kon1

Kurs. av 1941 års sakkunniga.

9 valscenstid få tillsyn av annan läkare än den, som behandlat patienten på sjukhuset. För det stora flertalet av dessa betyder läkarens person mindre än hans tekniska skicklighet och speciella erfarenhet. För andra grupper åter och för en mångfald sjuka, som lida av kroniska sjukdomar, för vilkas behandling en ingående kännedom om den sjukes psykiska och fysiska konstitution är av väsentlig betydelse och där den sjukes förtroende för den behandlande läkaren kan vara avgörande för vårdens och behandlingens resultat, ställer sig frågan om den tillfrisknandes utskrivning från sjukhuset annorlunda. Här kan otvivelaktigt den ekonomiska vinst, som göres genom en överflyttning till en billigare vårdanstalt eller genom en tidig utskrivning till hemmet, ofta lätt bliva skenbar och förbytas i ökade kostnader genom återfall i sjukdomen och därmed förenat nytt behov av sjukhusvård. Här föreligger emellertid också en skillnad mellan den bemedlade och den obemedlade, i det att den förre h a r väsentligt större möjligheter till ett fritt läkarval än den senare. Kommittén h a r med dessa allmänna synpunkter, vilka visserligen icke innehålla något nytt, endast velat uttala en varning mot en för långt driven förenkling av ifrågavarande vårdproblem. Några betänkligheter mot en av det allmänna anordnad eller understödd konvalescentvård innebära de anförda synpunkterna i och för sig icke. Emellertid hava sådana betänkligheter, grundade på andra förhållanden, framförts, enligt kommitténs förmenande icke utan bärande skäl. Kommittén åsyftar härvid i första hand det förhållandet, att konvalescentvård är ett tämligen diffust begrepp och att inrättandet av särskilda anstalter för dylik vård kan aktualisera ofta tvivelaktiga vårdbehov i den omfattning, att den slutna sjukvården endast skenbart skulle förbilligas genom en utbyggd konvalescentvård. Det är därför av vikt att i detta sammanhang närmare precisera begreppet konvalcscentvård. Håller man fast vid att med konvalescent avses en person, som är stadd i tillfrisknande efter sjukdom, falla de s. k. vilo- och rekreationshemmen utanför ramen för konvalescentvården. Dessa hem avse nämligen närmast att bereda personer, som därav äro i behov, lugn och ro efter ansträngande arbete eller dylikt. Kommittén förbiser ingalunda, att välordnade sådana hem kunna i vissa fall hava en sjukdomsförebyggande betydelse och därför kunna i någon mån lätta på behovet av lasarettsplatser. Vikten av ett begränsande av ifrågavarande vårdproblem fordrar dock, att dessa hem i det stora hela lämnas utanför denna framställning. Jämlikt direktiven h a r kommittén att i första hand beakta en konvalescentvård, som omedelbart ansluter sig till föregående lasarettsvård. Spörsmålet, om det allmänna bör inskränka sig till att ombesörja en på så sätt begränsad konvalescentvård, är emellertid alltför närliggande för att här helt lämnas åsido. Rent administrativt sett kunna otvivelaktigt skäl anföras för en sådan begränsning. Från medicinsk synpunkt måste emellertid en gränsdragning, varigenom intagande på konvalescenthem direkt från den öppna sjukvården skulle bli uteslutet, te sig konstlad.1 Kommittén finner sig därför icke kunna i princip förorda en dylik begräsning, om ock av naturliga skäl ett utbyggande av konvalescentvården i första hand bör taga sikte på behovet av sådan vård i omedelbar anslutning till åtnjuten lasarettsvård. Med uppgivande av kravet på omedelbart föregången sjukhusvård måste man emellertid hålla i minnet, att skaran vårdbehövande vidgas högst väsentligt, att sökandens behov av konvalescentvård ofta icke varit föremål för den prövning, som kan äga ram under en sjukhusvistelse, och att sålunda faran för ett utnyttjande av denna vård utöver de gränser, som betingas av rent medicinska och sociala skäl, ej oväsentligt ökas. Ett noggrant beaktande av dessa synpunkter synes Kurs. av 1941 års sakkunniga.

10 kommittén vara desto angelägnare som h ä r är fråga om en vårdangelägenhet, vilken det allmänna hittills i stort sett ställt sig utanför. För att fylla sin uppgift böra anstalter för konvalescentvård vara försedda med anordningar för massage- och sjukgymnastikbehandling ävensom med sådana hjälpmedel, som tillhöra den s. k. fysikaliska terapien, d. v. s. falla under bad-, värmeoch elektrisk behandling. Med hänsyn härtill kan det starkt ifrågasättas, om icke ifrågavarande anstalter lämpligen böra anordnas som enklare inredda, mera eller mindre »hembetonade» avdelningar i samband med lasarett. Dessa hem skulle jämväl kunna tillgodose vård av kroniskt sjuka och bleve under sådana förhållanden närmast att likna vid en anstaltstyp, åt vilken även föreningen för invärtes medicin lämnat sitt förord. Hinder torde icke möta att för den del av dessa anstalter, som avses för kroniskt sjuka, komma i åtnjutande av statsbidrag jämlikt gällande kungörelser angående bidrag till uppförande och drift av hem för kroniskt sjuka, därest härför föreskrivna villkor i övrigt iakttagas. Emot förfarandet att anordna konvalescentvård i samband med lasarett kan helt naturligt den invändningen göras, att anläggningskostnaderna skulle ställa sig relativt höga. Dessa kunde eljest i viss mån reduceras genom att äldre byggnader, uppförda för andra ändamål, t. ex, corps de logier vid herrgårdar o. d., toges i anspråk. Häremot må emellertid an fö ras, att till lasaretten förlagda konvalescentavdelningar böra kunna både till anläggning och drift förbilligas genom anordnande av en med lasarettet gemensam b ad- och fysikalisk behandlingsavdelning. Konvalescen t av del ningen kunde ock draga fördel av andra lasarettets, för såväl medicinska som administrativa ändamål avsedda lokaler. Bland de förra vill kommittén nämna dietkök och laboratorier. Emot en dylik typ av konvalescenthem kan måhända erinras, att den bleve rätt aktivt behandlingsbetonad och att den lätt kommc att bliva en faktisk lasarettsavdelning samt att förty den grupp av konvalescenter, som vore i behov enbart av ro och vila, icke vunne tillräckligt beaktande. Även om utvecklingen skulle gå i denna riktning, vore emellertid enligt kommitténs förmenande därmed ingen skada skedd. Det innebur e i allt fall ett steg i den riktningen, att vårdanordningarna icke göras dyrbarare än de sjukas vård kräver, och skulle under förutsättning av en noggrann prövning av vårdbehovet leda till besparing. Jämlikt sin principiella inställning till vårdproblemet har kommittén med sitt förslag jämväl avsett ail i görligaste mån begränsa den genom dei allmännas försorg ordnade konvalescentvården för patienter, tillhörande sist berörda kategori.1 Sedan ett flertal år lämna några landsting bidrag till vissa bad- och brunnsanstalter för beredande av vård därstädes åt obemedlade och mindre bemedlade personer, i främsta rummet konvalescenter. Den vård, som kan lämnas vid dessa anstalter, har, på sätt kommittén i kap. 3 c) närmare utvecklat, i regel sin givna begränsning, bl. a. på grund av den korta tid under året, de kunna hållas öppna. Genom de vårdresurser, varöver en del bad- och brunnsanstalter förfoga, kunna de dock bereda den allmänna sjukvården en viss lättnad. Kommittén h a r därför intet att erinra mot att bidrag jämväl i fortsättningen utgår till anstalter av ifrågavarande art, förutsatt att de äro på tillfredsställande sätt utrustade. Som villkor bör ock gälla, att det klientel, vars vård man genom nämnda bidrag vill främja, blir delaktigt av all den behandling, som patienternas tillstånd erfordrar, och att härvid ingen skillnad göres mellan patienter, till vars vård bidrag från det allmänna utgår. Kurs. av 1941 års sakkunniga.

11 och patienter, som på egen bekostnad åtnjuta vård vid anstalterna i fråga. Vad här sagts om bad- och brunnsanstalterna gäller även vilo- och rekreationshem med tillgång till för konvalescenter erforderliga vårdresurser. Frågan om konvalescenlvårdens tillgodoseende vad angår personer, som lida av lungtuberkulos eller kirurgisk tuberkulos, h a r av kommittén berörts i kap. 6 och 7. Av det ovanstående torde framgå, att enligt kommitténs mening en sluten konvalescentvård, som icke avser tubcrkulospatienter, främst bör anordnas på enkelt inredda och utrustade avdelningar i omedelbar anslutning till lasarett, varvid lasarettets vårdtekniska hjälpmedel böra komma konvalescentavdelningen till gagn. Å dessa avdelningar böra i första hand mottagas konvalescenter från lasaretten, men de böra även stå öppna för andra konvalescenter. Ett utbyggande av konvalescentvården efter dessa linjer bör icke utesluta ett understödjande från det allmännas sida av sådana enskilda bad- och brunnsanstalter resp. vilo- och rekreationshem, som förfoga över för konvalescenivård erforderlig utrustning.1 E f t e r b e h a n d l i n g s - och k o n v a l e s c e n t v å r d s p r o b l e m e t b e r ö r d e s p å visst sätt ä v e n a v d e å r 1936 tillkallade sakkunniga för pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet. Efter a t t h a v a r e d o g j o r t för sin f r a m l a g d a p l a n för r e u m a t i k e r v å r d e n s tillgodoseende a n f ö r a 1936 å r s s a k k u n n i g a i sitt bet ä n k a n d e (Statens offentliga u t r e d n i n g a r 1 9 3 7 : 2 3 ) sid. 52 följande: Såsom redan antytts är det ej osannolikt, att även om reumatikervården utbygges i enlighet med ovanstående plan, avdelningarna i åtskilliga län efter någon tid visa sig otillräckliga för emottagande av alla vårdsökande. Det är nämligen ett känt faktum, att tillkomsten av en specialavdelning inom ett län spontant framkallar ett ökat, förut latent vårdbehov av olika omfattning. Att söka tillfredsställa detta vårdbehov genom ett ytterligare utökande av antalet vårdplatser finna de sakkunniga icke tillrådligt, åtminstone icke i första hand. I stället torde i anslutning till reumatikeravdelningarna böra anordnas p o 1 i k l i n i s k b e h a n d l i n g av sådana fall, som icke oundgängligen erfordra sjukhusvård, samt, i mån av behov, inrättas särskilda p o l i k l i n i k h e m för inackordering och eventuell sysselsättning av poliklinikfallen under vårdtiden. Utrymmen för dessa anordningar böra beräknas redan från början och därvid tillmätas så, att de kunna lagas i anspråk jämväl för andra patienter, främst psykoneurosfall. / regel böra poliklinikhemmen endast vara öppna för patienter, som bo utanför poliklinikorten, men även andra patienter böra kunna där mottagas, då förhållandena i patientens hem eller andra omständigheter så påkalla. Då poliklinikhemmen kunna göras enkla till sin beskaffenhet och utrustning, lära de kunna åstadkommas och drivas för en relativt låg kostnad, i varje fall för en lägre kostnad än själva vårdavdelningarna och alltså i sin mån bidraga till att begränsa huvudmännens sjukvårdskostnader.1 Detta förslag av 1936 å r s s a k k u n n i g a r ö n t e a n s l u t n i n g i det stora flertalet r e m i s s y t t r a n d e n , i den m å n v e d e r b ö r a n d e r e m i s s i n s t a n s tog ställning till detsamma Enligt en av d å v a r a n d e förste u n d e r l ä k a r e n vid S:t G ö r a n s s j u k h u s , m e d . lic. Olof O d e n å r 1938 gjord u t r e d n i n g a n g å e n d e d e n a k u t a p l a t s b r i s t e n vid S t o c k h o l m s stads s j u k h u s u p p s k a t t a d e s a n t a l e t »vård»- och k o n v a l e s c e n t Kurs, av 1941 års sakkunniga.

12 fall på stadens sjukhus till ett antal liggande mellan 7 och 12 °/o. I gruppen vårdfall inneslötos kroniska fall. För de medicinska avdelningarna rörde sig siffran mellan 10 och 15 % . De undersökningar angående behovet av sjukhusplatser m. m. i Stockholms stad, vilka undersökningar på uppdrag av kommunala omorganisationskommittén i Stockholm utfördes under ledning av professorn S. G. W. Wahlund och vilkas resultat i november 1940 framlades i ett betänkande, 1 gåvo vid handen, att 12 % av beläggningen på sjukhusen icke hade karaktären av rena sjukhusfall, utan i stor utsträckning hade kunnat vårdas på enklare sjukvårdsinrättningar. Anmärkas bör, att ett mindre antal patienter på enklare sjukvårdsinrättningar å andra sidan ansågos böra överflyttas till sjukhus, varför vinsten efter en omflyttning i båda riktningarna beräknades till drygt 10 % av de å sjukhus inneliggande patienterna. Av de fall, vilka icke kunde rubriceras som rena sjukhusfall, voro 7,1 °/o uppgivna som efterbehandlings- och konvalescentfall. Härtill kommer, att en del av de 4,4 % , vilka rubricerats såsom »övriga fall», utgjordes av sådana patienter, som väntade på intagning på efterbehandlings- eller konvalescenthem. Procenttalet sjuka av karaktären eftervårds- eller konvalescentfall är sålunda högre än 7,1 %.

Sammanfattning. Föregående utredningar hava kommit till samstämmig uppfattning, att ett behov av enklare avdelningar för eftervård föreligger. Diskussionen av härmed sammanhängande frågor har givit värdefulla synpunkter utan att dessa förts fram till utarbetade förslag.

»Betänkande angående dispositionen av platser för sjukhusvård m. m.-- (Stockholms stads statistik. X Specialundersökningar, Nr 21).

13 TABELL 1. Tillgängliga anstaltsplatser för ef ter behandling och konvalescentvård år 1942. Landsting jämte städer utanför landsting. Efterbehandling Permanenta

LANDSTING Södermanlands läns landsting Östergötlands » » Jönköpings » » Kronobergs » » Göteborgs och Bohus 1. » Örebro läns » Västmanlands » » Gävleborgs » » Jämtlands » » Summa

Konvalescentvård

Provisoriska

Permanenta

Provisoriska

48 471) 172) 16

—

30 403) 13

1186)

-5)

30 4 ) 10

56 STÄDER UTANFÖR LANDSTING Stockholm Göteborg

3197)

216 120 s ) 15 25

Norrköping Hälsingborg

-9) _10)

511) 16

Summa

0 H ik et Su m m a

*) Därav 14 platser för barn å Blåklintshemmet, Linköping. 2 ) Vid tuberkulossjukstugan i Tenhult. ) Vid större epidemier måste konvalescentavdelningen utrymmas. 4 ) Möjlighet att få in ett betydligt större men ej fixerbart antal mera lättvårdade fall å försörjningshemmen i Bollnäs, Arbrå, Alfta, Ovanåker och Hanebo-Segersta. 6 ) Konvalescenthem omkring 12 km från Östersund. Platsantal ej angivet. 6 ) I allmänhet å epidemisjukhus. 7 ) Därav 49 för tbc-sjuka och 75 för barn. Dessutom har staden genom avtal tillgång till 115 konvalescentplatser på enskilda hem. För övrigt har staden möjlighet remittera sjuka till andra enskilda vilo- och konvalescenthem utan förtursrätt på grund av avtal, bl. a. till Stortorp (30 platser), Byle gård (26 platser) och Sundby gård (13 platser). 8 ) 70 platser vid Sahlgrenska sjukhuset, därav 52 å med. avd. I och 18 å de kirurgiska avdelningarna samt 50 platser å Vasa sjukhus. 9 ) 150 platser vid sommarsanatoriet vid Sandarne. (Vistelse allenast under dagarna). 10 ) Ottarpskolonien (Malmö stads förening mot tuberkulos) 16 platser. ") För barn under 14 år kan konvalescentvård beredas å Mamre barnhem (under särskild styrelse) 3 km från stadens centrum. 3

u

Kap. II. Översikt av nuvarande förhållanden rörande efterbehandling och konvalescentvård i Sverige och övriga nordiska länder. Sverige. Förhållandena i Sverige i fråga om efterbehandling och konvalescentvård framgå av de svar, som inkommit från landsting och städer utanför landsting på en av de sakkunniga den 4 augusti 1942 gjord enquéte (tabell \, bilaga 1). De sakkunniga använda i det följande begreppet e f t e r v å r d såsom ett sammanfattande uttryck för efterbehandling och ikonvalescentvård. I fråga om avgränsningen av begreppet k o n v a l e s c e n t i här föreliggande sammanhang ansluta sig de sakkunniga helt till vad statens sjukvårdskommitté anfört därom i sitt betänkande. Kommitténs framställning är återgiven ovan sid. 9. De flesta lasarett, sjukstugor och sanatorier sakna alldeles efterbehandlingsavdelningar. Av tuberkulosvårdens anstalter användas i viss utsträckning B-anstalterna för eftervård, men dessa hava dock i huvudsak andra uppgifter. Några lasarett använda epidemisjukhus som efterbehandlingsavdelningar. Så är bl. a. fallet i Nyköping, Eskilstuna och Mölndal. Lasarettet i Örebro använder som efterbehandlingsavdelning ett epidemisjukhus, beläget 2 k m från lasarettet (se bilaga 1, sid. 63). Gävle stad har haft planer i samma riktning. Samtliga dessa epidemisjukhus disponeras för efterbehandling så länge den epidemiologiska situationen tillåter. För andra lasarett (Värnamo, Mora m. fl.) fungera i viss mån sjukstugorna som E-avdelningar eller konvalescenthem. I flera län, framför allt i Malmöhus, Kristianstads och Östergötlands, samarbeta lasaretten med sjukkassornas konvalescenthem. Andra lasarett söka placera sina eftervårdsfall på hem för kroniskt sjuka, så i Kalmar och Hallands län. I Skaraborgs län hava åtta efterbehandlingsplatser i Falköping överförts till barnbördsvård. I Västerås har ett konvalescenthem beläget 3 k m från lasarettet småningom belagts med kroniskt sjuka. Älvsborgs län har planerat efterbehandlingsavdelningar vid lasaretten i Borås och Vänersborg. Hallands läns landsting har år 1943 givit anslag till uppförande av en efterbehandlingsavdelning om 20 platser i Halmstad. Stockholm har ett s. k. efterbehandlingssjukhus, som med hänsyn till utrustning och byggnadsplan enligt de sakkunnigas mening bör betraktas som ett A-sjukhus. Stockholm har dessutom 319 konvalescentplatser, var-

15 till komma vissa under stadens fattigvårdsstyrelse lydande sjukavdelningar, vilka delvis fungera som efterbehandlingsavdelningar. Sjukhusdirektionen i Stockholm har planer på att mera systematiskt ordna eftervården. Karolinska sjukhuset anlitar enligt svars skrivelsen för efterbehandling, frånsett en evakueringsavdelning vid Radiumhemmet om 25 platser, pensionsstyrelsens anstalter, kommunala anstalter eller enskilda vårdhem. Liknande är förhållandet vid Serafimerlasarettet. I Göteborg har behovet av efterbehandlingsavdelningar lett till provisoriska lösningar efter olika linjer. För detaljer hänvisas till bilaga 1, (sid. 63 och 65). Förhållandena därstädes förklaras fortfarande vara mycket otillfredsställande. Malmö stad har en efterbehandlingsavdelning om 15 platser. Norrköping har 25 platser i en gammal tuberkulossjukhusbyggnad (Trozellisjukhuset, beläget en kilometer från det nuvarande lasarettet). Stadens fattigvårdsstyrelse har ett sjukhus av karaktären hem för kroniskt sjuka med 144 platser. Av dessa sägas fem användas för efterbehandling.

Sammanfattning. Man har i Sverige sökt tillgodose e f t e r v å r d e n på flera olika sätt. För denna vård har på några håll inrättats särskilda avdelningar eller anstalter. Dessa hava dock i flera fall icke länge kunnat reserveras för sitt ändamål. Erfarenheten visar, att svårigheter föreligga att bibehålla dem för eftervårdsfall, då på en ort antalet A-platser eller antalet platser för kroniskt sjuka är för lågt. Vid för litet antal A-platser övergå eftervårdsplatserna successivt till A-platser, om avdelningens utrustning tillåter detta. Om åter antalet platser för kroniskt sjuka är för lågt, bliva sådana sjuka ofta kvarliggande på avdelningen för längre eller kortare tid. Endast vid fasthållandet av mycket strama principer för beläggningen, såsom t. ex. skett i Örebro, har efterbehandlingssjukhuset fortsättningsvis kunnat fylla sin funktion såsom sådant. Å andra sidan hava de anstalter, som avsetts för efterbehandling, ofta utan fast gräns övergått i konvalescenthem, i synnerhet då lokalen varit belägen en till flera kilometer från vederbörande huvudsjukhus. På de ställen där man kunnat vidtaga särskilda åtgärder för e f t e r b eh a n d l i n g e n hava erfarenheterna varit uppmuntrande. Detta har medfört, att man på ytterligare en del orter fattat beslut om eller planerat för inrättandet av efterbehandlingsavdelningar. På de flesta håll särskilt ute i länen ställer m a n sig dock tillsvidare avvaktande. I några län säges, att behov av efterbehandlingslokaler icke föreligger, då sjukstugorna få tjänstgöra som sådana. Ju mera intensiv driften är på en anstalt, ju tidigare patienten skrives ut, dess mera har man känt behov av och även vidtagit sär-

16 skilda föranstaltningar för efterbehandling. Så är förhållandet framför allt i storstäderna och på några andra ställen. I de flesta delar av landet finnes någon form av konvalescentv å r d. I allmänhet ges sådan vård å konvalescenthem, ordnade av enskilda, bolag eller sjukkassor, och å kurorter. På flera av konvalescentanstalterna ligga priserna på sådan höjd, att endast mera välställda kunna använda deras platser. Övriga nordiska länder. Genom Kungl. Utrikesdepartementets försorg hava upplysningar begärts rörande frågor om efterbehandling och konvalescentvård i Danmark, Finland och Norge. På grund av rådande förhållande har svar inkommit endast från Danmark. Det inkomna svaret redovisas i bilaga 2. Vid överläggningar med de sakkunniga hava överläkaren H. Heckscher, Köpenhamn, docenten N. G. Ehrnrooth, Helsingfors, och överläkaren H. J. Ustvedt. Oslo, avgivit bilagda skildringar (bilaga 3 A, B och C). Det framgår, att förhållandena i våra grannländer i fråga om efterbehandling och konvalescentvård äro tämligen lika de svenska. En särställning intar krigssjukvården i Finland. En del av dess eftervård har varit ordnad i Sverige, i samband härmed hava tidigare gjorda erfarenheter beträffande sysselsättningen av patienterna på kroppssjukhusen aktualiserats. På den svenska medicinalstyrelsens initiativ utkommer i dagarna en handledning, vilken kommer att utgöra bilaga A. Även i bilagda akter rörande förhållandena i våra grannländer understrykes vikten av att de patienter, vilkas tillstånd tillåta det, erhålla viss sysselsättning. De sakkunniga hänvisa särskilt till bilagda »Betaenkning fra udvalget angaande arbejdsterapi for kirurgiska patienter» (bilaga 5).1

Sammanfattning. Behovet av efterbehandlingsavdelningar är även i övriga nordiska länder känt och erkänt. Liksom i Sverige har hittills föga åtgjorts i praktiken. Konvalescentvården omhänderhaves i viss utsträckning av kommuner och sjukkassor, under det att åtskilliga anstalter äro privata och hålla taxor, som reservera dem för det mera välsituerade klientelet.

1 Ö v e r l ä m n a d till Socialdepartementet.

17 Kap. III. Motivering för anordnande av eftervårdsplatser. Olika former av eftervård: Efterbehandlwgsavdelningar; kroniskt sjuka; konvalescenthem; kurorter.

hem

för

Motivering för anordnande av eitervårdsplatscr. Ju mera sjukvården utbygges, ju större anspråk den måsle ställa på del allmänna, dess angelägnare är det, att icke kostnaderna bliva högre än de ur saklig synpunkt behöva. För visso äro de medel, som nedläggas på hälso- och sjukvård, ur samhällets synpunkt på längre sikt i allmänhet väl räntabla, även om ur humanitär synpunkt åtskilliga sjukvårdande åtgärder vidtagas, vilkas ekonomiska räntabilitet kan ifrågasättas. Men just därför att den önskelista med krav på det allmänna, som av sakkunniga inom hälso- och sjukvårdens område framlägges, ännu för läng tid framåt kommer att vara längre än att den i sin helhet kan tillfredsställas, är det av synnerlig vikt att av anslagna medel utfå största möjliga effekt. Kraven på intagning av patienter på våra sjukhus hava alltmera stegrats. På många håll i landet klagas över en stark platsbrist på sjukhusen. För att säkerställa vård för de mest akuta fallen söker man på sjukhusen i allmänhet hålla två eller flera reservplatser obelagda. Synnerligen vanligt ar emellertid, att dessa reserver snabbt bliva fyllda, så att inträdessökande. t. o. m. svårt akut sjuka, måste hänvisas till vård på annat håll. Väntetiden för mindre brådskande sjukdomsfall är å dessa sjukhus ofta mycket lång. För att erhålla ett begrepp härom hava uppgifter begärts från landets samtliga medicinska lasarettsavdelningar (utom Stockholm) samt ett motsvarande antal kirurgiska avdelningar. Genomsnittliga väntetiden uppskattas av vederbörande lasarettsläkare hava under senaste året uppgått till följande: Väntetid i veckor

O1

1—2

mer än 2

Summa

Medicinska avdelningar

30 Kirurgiska

36 Ifi

»

Summa avdelningar

Av fem tillfrågade öronavdelningar i mindre städer hava 3 avdelningar ingen väntetid, en avdelning en väntetid av 1—3 veckor och en avdelning 1

o

Någon dags väntetid k a n förekomma. 1932 44

18 on väntetid av 4—8 veckor. På de ortopediska avdelningarna är väntetiden synnerligen varierande. Vid vanföreanstalten i Stockholm är den för närvarande cirka 4 månader, vid vanföreanstalten i Hälsingborg ingen. Platsbristen på sjukhusen visar sig emellertid icke endast genom förekomsten av väntetid. För att underlätta intagningen tvingas läkarna ofta att utskriva inneliggande patienter tidigare än som är önskvärt, en åtgärd, som för många sjuka är synnerligen ödesdiger. Denna för tidiga utskrivning äventyrar sålunda ej sällan de resultat, som vunnits genom sjukhusvården. Ett typiskt exempel på en sådan kategori av patienter, som ofta erhålla en alltför kortvarig sjukhusvård, utgör de reumatiskt sjuka. Deras tillstånd är merendels icke alarmerande. Risk för akut försämring genom en transport föreligger i regel icke. På grund härav utskrivas de ofta, då det gäller att bereda plats för akuta sjukdomsfall med mera påtagligt vårdbehov. Ändock råder det intet tvivel om att ett avbrott i vila och övervakning av de reumatiskt sjuka i ett för tidigt skede i hög grad ökar risken för försämring och invaliditet med de konsekvenser, som detta innebär för individen och samhället, även om följderna först långt senare komma till synes. Den av reumatikervårdssakkunniga företagna utredningen rörande de reumatiskt sjuka i landet visar bl. a., att vårdtiden på våra lasarett för ifrågavarande sjuka är synnerligen kort. En granskning av en uppgjord kurva över vårdtiden för de vid lasarett och sjukstugor under år 1943 vårdade fallen av akut polyarthrit och kronisk polyarthrit visar, att det största antalet sådana patienter haft en vårdtid av endast 19 dagar. Hälften hava haft en kortare vårdtid än en månad. 19,7 °/o hava haft en vårdtid av över åtta veckor. Alla sakkunniga äro ense om att dessa vårdtider för flertalet av sjukdomsfallen i fråga äro mycket för korta. En ändring härulinnan är ur tolkhälsans synpunkt påkallad. Tilläggas må, att det nu om de reumatiskt sjuka sagda likaledes gäller för patienter lidande av ett flertal andra sjukdomstillstånd med långvarig! förlopp. För att bereda ökade vårdmöjligheter för akut sjuka, för att minska köbildningen i fråga om sjukdomsfall även med mindre trängande vårdbehov och för att tillförsäkra de sjuka, som äro i behov därav, en längre vårdtid är alltså någon form av ökning av antalet vårdplatser oundgängligen nödvändig. En sådan ökning kan självfallet åstadkommas genom att bygga nya s. k. A-platser. Att behov av ett antal sådana föreligger i olika delar av landet såväl för invärtesmedicin som för vissa andra specialiteter är otvivelaktigt. Behovet av nya sådana platser kan dock med säkerhet avse värt nedbringas genom ett bättre tillgodoseende av eftervården, varigenom A-platser kunde lösgöras. Då det gäller att taga ställning till denna fråga, måste man nämligen uppmärksamma det förhållandet, att ett visst antal

19 av de sjukdomsfall, som nu belägga A-platser, utan tvivel skulle kunna erhålla tillfredsställande vård på avdelningar av enklare beskaffenhet. Eftervårdsavdelningar vid lasarett fungera i viss grad som en säkerhetsventil för modersjukhuset. Om en patient, som är i trängande behov av omedelbar sjukhusvård, kommer till en fullbelagd lasarettsavdelning, bör plats lättare kunna beredas genom att någon patient, som är nära utskrivning, överflyttas till en förefintlig eftervårdsavdelning. Ytterligare en uppgift fylles av eftervårdsavdelningar vid lasarett. I många fall är det önskvärt, att patienter, som återvänt till sina hem, återkomma för observation med jämna mellanrum. Detta gäller patienter med blodsjukdomar och sockersjuka, det gäller även många hjärt-, led- och magsjuka. patienter med inkretoriska rubbningar (rubbningar i insöndringen) samt ett flertal andra. Många kirurgiska fall, t. ex. patienter med frakturer, och personer, opererade för ondartade svulster, behöva komma in för efterundersökning. Personer, som opererats för ögon- och öronåkommor, ävensom gynekologiska och ortopediska fall utgöra andra exempel på sjukdomskategorier, som ofta tarva efterkontroll. Ett stort antal patienter måste vidare med jämna mellanrum återkomma för röntgenkontroll eller röntgenbehandling. Behovet av efterkontroll och efterbehandling finnes kort sagt i stor utsträckning inom alla specialiteter. Om de sjuklingar det här gäller icke äro bosatta på eller i närheten av den ort, varest det sjukhus är beläget, där de vårdats, bruka de ej sällan intagas för ett par dagars observation på de vanliga A-platserna. Dessa patienter skulle i många fall kunna placeras på ett efterbehandlingssjukhus, varifrån de kunde gå över till modersjukhuset för behövliga kontrollundersökningar respektive behandlingar. Eftervårdsavdelningen skulle i dylika fall komma att fungera som ett s. k. poliklinikhem. Avdelningar för eftervård skulle också i icke oväsentlig mån kunna nedbringa antalet resor för patienterna, i det att i många fall några dagars uppehåll på sådan avdelning skulle medföra, att ett flertal undersökningar och behandlingar kunde utföras i följd. Det kan även tänkas, att avlägset boende patienter, som för första gången söka på sjukhusens öppna mottagningar, i mån av plats skulle kunna intagas på sådan avdelninig under den tid un dersökningarna pågå. Efterbehandlingsavdelningar behövas även vid barnavdelning, resp. barnsjukhus, om de dyrbara A-platserna skola kunna till fullo utnyttjas. Barnsjukhusens platser beläggas ej sällan med fall, som väl skulle kunna vårdas under enklare förhållanden, och de intagna patienterna få ej sällan kvarbli alltför lång tid på sjukhuset, om hänsyn tages endast till det rent medicinska behovet. En ej obetydlig del av sjukhusklientelet skulle kunna tidigare och ofta avsevärt tidigare än vad nu sker utskrivas, om detta kunde ske till ett efterbehandlingssjukhus. Under nuvarande förhållanden kan det i och

20 lör sig berättigade strävandet efter en förkortad genomsnittlig vårdtid icke drivas alltför långt, särskilt i fråga om utskrivning av barn från socialt sämre ställda hem. Man riskerar eljest att äventyra resultatet av sjukhusvården genom en för tidig utskrivning till en för fortsatt vård olämplig miljö. De reumatiskt sjuka tillhöra en sjukdomsgrupp, som med säkerhet kommer att i stor utsträckning anlita de olika möjligheter för eftervård å sluten anstalt, som i det föregående avhandlats. Under behandlingens första del måste de ofta intaga sängen å ett A-sjukhus. Under en senare del av behandlingen, då de fortfarande äro i behov av A-sjukhusets undersöknings- och behandlingsmöjligheter, kunna många av dem vårdas såsom uppegående, medan andra fortfarande äro sängliggande. De senare skulle i många fall icke behöva upptaga A-plats å huvudanläggningen, om i anslutning till densamma funnes ett vårdhem för kroniskt sjuka, där den reumatiskt sjuke kunde intagas. De uppegående reumatiskt sjuka patienterna åter skulle i stor utsträckning kunna vårdas på en efterbehandlingsavdelning för uppegående sjuka. Då de äro talrika och kräva en lång vårdtid, komma de säkerligen ofta att belägga en väsentlig del av en sådan avdelnings vårdplatser. Även en sådan avdelnings funktion såsom poliklinikhem är av betydelse för de reumatiskt sjuka, som ofta måste återkomma till sjukhuset för kontroll av processens förlopp både under sjukdomens tidigare och under dess senare stadier. De sakkunniga anse, att reumatikerklientelets behov av dessa platser bör på något sätt säkerställas.

Olika former av eftervård. För eftervården stå f. n. till förfogande olika slag av anstalter. En del av dessa äro förlagda invid större sjukvårdsanläggningar. Så finner man vid en del av våra lasarett dels vissa anordningar för efterbehandling, dels hem för kroniskt sjuka. Helt friliggande äro i allmänhet de s. k. konvalescenthemmen; smärre hem för kroniskt sjuka äro stundom även helt friliggande men träffas oftare i anslutning till faltigvårdsanstalter eller sjukstugor. Avsikten med att förlägga eftervårdsplatser i anslutning till lasarett, sanatorier och andra självständiga sjukvårdsinrättningar är att komplettera huvudanläggningen med vårdplatser, som äro billigare i anläggning, utrustning och drift genom att de kunna utnyttja huvudanläggningens speciella utrustning och specialutbildade personal. I viss mån gäller detta invid lasarett förlagda vårdhem för kroniskt sjuka, i vilka hem plats beredes sängliggande patienter med kroniska sjukdomar, vilka icke längre äro i behov av så intensiv undersökning respektive behandling. Besparingen blir i dessa fall icke så stor. I full utsträckning göra sig besparingsmöjligheterna gällande först då patienterna äro uppegående, De sakkunniga reservera ut-

21 trycket efterbehandl i n g s av d cl nin lör invid annan sjukvårdsanstalt liggande uppegående patienter.

g, förkortat E-a v del n i n g, efterbehandlingsavdelning för

Efterbehandlingsavdelningar (E-avdelningar). Den specialutrustning på huvudanläggningen, som patienterna pä en Eavdelning kunna draga nytta av, är dels den diagnostiska (röntgenanläggning, centrallaboratorium) och dels den terapeutiska, till vilken bör räknas anläggningens kost och ej minst den fysikaliska terapins utrustning. I den mån en sådan utrustning för fysikalisk behandling redan är maximalt utnyttjad eller icke förefinnes i behövlig utsträckning ens för huvudanläggningens behov, kan det vid komplettering av densamma befinnas förmånligt att förse E-avdelning med viss sådan utrustning. Principiellt bör apparatur för fysikalisk terapi centraliseras till ett ställe för hela sjukhuset och helst förläggas till A-sjukhuset. Vad beträffar specialpersonal är avsikten, att huvudanläggningens läkare skola omhänderhava undersökning och vård av E-avdelningens patienter. Det är möjligt, att detta i vissa fall kan betinga en jämkning i normerna för antalet läkare å A-avdelningar. Patienterna böra söka den läkare, som förut skött dem å A-avdelningen, på tid och plats, som lämpar sig bäst för denne. Är läkarens arbetskraft redan helt eller t. o. m. otillbörligt utnyttjad, lår annan åtgärd vidtagas. All egentlig medicinsk behandling, frånsett distribuering av medicin och eniklare injektioner, sker lämpligast å huvudsjukhuset och handhaves som nämnts av den läkare, som tidigare vårdat patienten. Dagligen bör Iäkarrond göras å E-avdelning. Skyldigheten att fullgöra denna bör tilldelas någon av sjukhusets läkare, vilkens dagliga arbetsbörda tillåter detta. En sådan rond av någon därtill bland A-sjukhusets läkare utsedd, vilken icke gives fullt heltidsarbete å sjukhuset i övrigt, bör vid en enstaka vårdavdelning om exempelvis 40 sängar endast behöva taga kort tid i anspråk, genomsnittligt måhända en halv timme. Denna rond avser i första rummet att upprätthålla ordning samt utöva tillsyn att intet mera akut inträffat. Den kan lämpligen förläggas till eftermiddagen, då patienterna äro samlade å Eavdelningen. På förmiddagarna kunna dessa avdelningars patienter åtnjuta väsentligt större rörelsefrihet än övriga, blott de passa sin behandling, mål tiderna, vilotimmarna och utsatta mottagningar. Lämpligt torde vara. att patienterna vid promenader använda egna ytterkläder. Vad övrig medicinsk personal beträffar bör varje vårdavdelning stå under ledning av en sjuksköterska. Denna får bland annat övervaka medicinering. Då större omläggningar, förbandsbyten etc. avses ske å huvudanlägg-

•)'>

ningen, blir kravet på biträdande sjukvårdspersonal betydligt lägre än pa en A-avdelning. Patienterna förutsättas själva i stort sett sköta sin personliga vård, äta själva, kläda sig själva, hjälpa till med bäddning, dukning och servering, såvida ej lyte eller sjukdom hindrar, däremot ej deltaga i arbetet i kök eller i tvätt, ej heller i allmänhet vid städning. Nattövervakning kan på E-avdelning om t. ex. en enhet av förslagsvis 40 patienter tänkas ordnad som på lasarettet i Örebro, där den underordnade personalen ligger i s. k. beredskap (den är tillstädes på sitt rum var femte natt). Ringklockorna äro ställda till vederbörandes sovrum. Hon har rättighet att vid behov väcka avdelningssköterskan eller annan sköterska, som även har beredskap. Vid större E-paviljonger på tre eller flera vårdavdelningar torde man ur ordningssynpunkt knappast kunna undgå en mera permanent nattövervakning. Uppskattningsvis borde det vara möjligt att på en E-avdelning reda sig med allra högst hälften av den sköterskepersonal och den underordnade personal, som kräves å en A-avdelning. Den personalbesparing, som enligt vad ovan sagts beräknats uppstå, är främst beroende av att samtliga patienter äro uppegående. Patienterna förutsättas intaga sina måltider gemensamt å lämplig lokal, dit de själva bege sig. Förefinnes sådan lämplig lokal inom huvudanläggningen, kan detta medföra, att matsal inom E-avdelningen kan inbesparas; dock behövs även i sådant fall inom avdelningen samlingslokal för dessa uppegående patienter och denna bör icke vara för knappt tilltagen. Skola E-avdelningens patienter intaga sina måltider inom avdelningen, kan detta ske i särskild matsal eller i kombinerad matsal och samlingslokal. Sängtransporter behöva icke förekomma. Mått å dörrar och korridorer kunna därför göras mindre. Sängar kunna placeras utefter väggarna, varigenom vårdrummen kunna göras mindre. Härigenom bliva byggnadskosl naderna lägre. Överhuvud böra icke kraven på byggnaden och dess inredning ställas högre än de, som u r hygieniska och brandtekniska synpunkter ställas på hotell eller pensionat. De böra heller icke ställas lägre. Trähus i en eller två våningar kunna ifrågakomma. De sakkunniga ansluta sig till vad arkitekten G. Birch-Lindgren i sin utredning (sid. 46) anfört beträffande b y g g n a cl s k o s t n å d e r n a för en E-avdelning för vuxna i jämförelse med en avdelning med A-platser, nämligen att en plats å den förra bör kunna byggas för högst hälften av kostna den för en plats å den senare. En översiktlig beräkning av d r i f t k o s t n a d e r n a antyder, att dessa kunna begränsas till mindre än tre fjärdedelar av kostnaderna för en Aavdelning, då fråga är om för vuxna avsedd avdelning. Vistelsen på en E-avdelning kommer för patienterna att bliva en övergång mellan sängläge och arbetsförhet. Det är av stor vikt att patienterna

beredas sysselsättning bl. a. för att förstärka deras motoriska apparat. Även psykologiska synpunkter spela in. Arbetslokaler böra därför ingå i en Ii-avdelning eller stå densamma till buds på annat sätt. Betonas må att det här inom lasarettsvården ej är fråga om yrkesutbildning i någon form. än mindre om omskolning. Dessa problem måste lösas för sig. Det rör sig om att giva tillfrisknande människor sysselsättning för alt bereda dem för övergången till normalt liv. Beläggning av en E-avdelning, som ligger intill en annan anstalt, bör ske endast genom huvudsjukhuset. Detaljerna kunna givetvis ordnas på olika sätt. Man kan tänka sig en anordning, genom vilken de patienter från sjukhusets olika avdelningar, som komma i fråga för överförande under närmaste tiden, anmälas till E-avdelningens läkare och av honom uppföras på en gemensam lista. Allmän E-avdelning för vuxna. Redan i ovanstående framställning hava omnämnts flera olika patientkategorier, som kunna förväntas bliva förlagda till en E-avdelning. Säkerligen kunna patienter komma att där vårdas från samtliga eller de flesta specialavdelningar inom ett centralsjukhus, men de medicinska sjukdomsfallen — ej minst de reumatiska — torde komma att belägga en jämförelsevis stor del av E-avdelningen. E-avdelning för väntande mödrar. På orter, där av lokala skäl bostäder äro önskvärda för väntande mödrar, vilka bo på långt avstånd från den förlossningsanstalt, där de skola förlösas, och vilka icke i förväg kunna beredas plats på anstalten, skulle en del av E-avdelningen lämpligen kunna helt avskiljas för att tjäna ett sådant syfte. Därigenom skulle i många fall långa transporter under pågående förlossning kunna undvikas, vilket utan tvivel är ett önskemål.

E-avdelning för tuberkulösa. Efterbehandiingsavdelningar för tuberkulöst sjuka krävas såväl vid sanatorierna som vid lasarettens tuberkulosavdelningar. Då tuberkulosvården ställer särskilda krav på byggnadens anordning, rekommendera de sakkunniga, att särskilda avdelningar anordnas för denna form av efterbehandiing. E-avdelning för barn. Från flera landsting hava anmälts behov av E-avdelningar för barn. En sådan måste självfallet både i planläggning och drift bliva något olika dem. som avses för vuxna. Avdelningarnas storlek måste sannolikt göras mindre.

24 Besparingen å personalkontot kan för barn icke drivas lika långt som för vuxna. För närvarande finnes endast ett exempel på ordnat samarbete mellan en barnavdelning å lasarett och en anstalt, som delvis tjänstgjort såsom efterbehandlingsavdelning, nämligen i Linköping, varjämte i detta sammanhang bör nämnas, att det vårdhem för reumatiskt hjärtsjuka barn, som sedan några år drives i Göteborg av pensionsstyrelsen, i viss utsträckning fungerar som E-avdelning för ett flertal sjukhus.

Hem för kroniskt sjuka. Fran åtskilliga håll klaga lasarettsläkarna över att sängliggande patienter, som icke längre äro i behov av alla el t A-sjukhus' resurser, gärna bliva kvarliggande på lasaretten, då annan lämplig vårdmöjlighet för dem saknas. En del sådana patienter höra till det klientel, som bör vårdas å hem för kroniskt sjuka. Dessa hem äro dock i allmänhet fullbelagda och kunna icke hålla platser lediga för mottagande av de patienter, som lasaretten kunna vilja utskriva. Utökning av platsantalet å vårdhemmen för kroniskt sjuka synes vara av stor vikt. Enligt Kungl. Maj:ts kungörelser den 27 juni 1927 (N:ris 2-15 och 246) må statsbidrag till uppförande eller inrättande av och till driftkostnaderna vid hem för kroniskt sjuka icke sammanlagt respektive icke för samma tid utgå för flera sjukplatser än: för stad, som icke deltager i landsting, en på varje tal av tvåtusen av stadens invånare och för landstingsområde en på varje tusental av landstingsområdets invånare. Redan Statens sjukvårdskommitté föreslog i sitt år 1934 avgivna betänkande. att landsting och kommunalförbund borde få statsbidrag även om dessa kvottal överskredes. Utökning av antalet platser å dessa hem skulle numera på flera håll betyda, att normen 1: 2000 resp. 1: 1000 av befolkningen finge överskridas. I ärendet har Svenska Landstingsförbundet den 3 april 1944 ingivit framställning till Kungl. Maj:t. Tabell 2 (sid. 25—28) visar i vilken utsträckning vården av kroniskt sjuka f. n. är utbyggd. Att märka är, att åtskilliga landsting redan beslutat eller planerat en ytterligare utbyggnad utöver den i tabellen angivna, ehuru planerna på grund av tidsläget icke kunnat realiseras. I mer än ett femtiotal städer med lasarett finnas hem för kroniskt sjuka och i uppemot ett tiotal fall äro hemmen belägna i anslutning till lasarett.

TABELL 2.

Tabell över antalet statsbidragsberättiaade platser för kroniskt sjuka. Vårdanstalter för kroniskt sjuka

Antal platser för Provilka statsbidrag ercentuell hållas eller utbyggnad kunna utgå

sjukhem ålderdomshem (å. h.) försörjningsanstalt (f. a.) kommunhem (k. h.) vårdhem (v. h.)

Antal före fintliga platser

Stockholms stad Vårdhemmet Sturebv 322.

107 Stockholms län Sjukh. Eiras avd. för kr. sj. 20, Lidingö å.h:s sjukavd. ' Sundbybergs sjukhem 15, Huddinge å.h:s sjukavd. 10. Kniv sta s:n« ä.h:s sjukavd. 8, Stockholms läns sjukh.. Hammarby, 30, Färingsö sjukhem 19, Norrtälje sjukhem 28, Vax helms sjukhem 35, Nynäshamns å.h:s sjukavd. 8, Spånga å.h:s sjukavd. 13, Södertälje å.h:s sjukavd. 17, östhammars sjukhem 18.

79 Uppsala län Uppsala hmdslings sjukh. 46, Uppsala å.h:s sjukavd. 30, Älvkarleby å.h:s sjukavd. 12, Lena å.h:s sjukavd. 4. Enköpings sjukhem 32.

89 Södermanlands län Nyköpings sjukhem 64, Katrineholms å.h:s sjukavd. 12, Strängnäs å.h:s sjukavd. 6, Strängnäs sjukhem 18, Eskilstuna sjukhem 66.

86 Östergötlands län Motala å.h:s sjukavd. 14. Östergötlands sjukh., Söderköping, 41, Risingc sjukhem 16, Krokeks v.h:s sjukavd. 6, Östergötlands sjukhem, Vadstena, 30, Linköpings stads f.a:s sjukavd. 47.

14 Norrköpings stad . . Borgs hem för kr. sj. Jönköpings län Hemmet för kr. sj. (landstingets) Jönköping, 70. Värnamo las.avd. för kr. sj. 56, Åkers å.h:s sjukavd. 12, Huskvarna å.h:s sjukavd. 13, Långaryds å.h:s sjukavd. 12, Nässjö å.h:s sjukavd. 12. Sävsjö epid. sjukh. 21.

82 Kronobergs län Hemmet för kr. sj. (landstingets), Växjö, 41, Växjö stads vårdhem 20, Ekeberga å.h:s sjukavd. 7, Hälleberga å.h:s sjukavd. 5, Berga å.h:s sjukavd., Veka, 10. Linneryds å.h:s •sjukavd. 4, Hovmantorp å.h:s sjukavd. 4, Ljungby epid. sjukh. 44, Markaryd å.h:s sjukavd. 8.

95 Kalmar län Landstingsområdets hem, Hultsfred, 79, Halltorps å.h:s sjukavd. 10, Högsby å.h:s sjukavd. 8, Nybro å.h:s sjukavd. 7, Solgårdens vårdhem, Påryd, 8, Kalmar slads sjukhem 22, Kalmar epid. sjukh. 16.

26 Vårdanstalter för kroniskt sjuka sjukhem ålderdomshem (å. h.) försörjningsanstalt (f. a.) kommunhem (k. h.) vårdhem (v. h.)

Antal platser för Antal före- vilka statsbidrag erfintliga hållas eller platser kunna utgå

Gotlands län Mariahemmet, Visby, 57.

59 Blekinge län Asarums sjukhem 18, Karlshamns f.a:s sjukavd. 10, Karlskrona f.a:s sjukavd. 27, Johannishus å.h:s sjukavd. 5, Bräkne-Hoby f.a:s sjukavd. 13, Ramdala å.h:s sjukavd. 5, Sölvesborgs sjukhem 10, Ronneby s:ns å.h:s sjukavd. 16.

145 Kristianstads län Ängelholms å.h:s sjukavd. 5, Mansdala sjukhem 68, Gyllebo sjukhem 30, Åstorps sjukhem 33.

249 Malmö stad Malmö sjukhem, avd. för kr. sj. 78.

79 Hälsingborgs stad Familjen Romares stiftelse 25.

31 Malmöhus län Anderslövs sjukhem 26, Billesholms 6jukhem 16, Skurups sjukhem 25, Höganäs sjukhem 27, Svedala sjukhem 18, Teckomatorp sjukhem 24, Ystads sjukhem 16, Landskrona sjukhem 22, Sjöbo (gamla epid.stugan) 8, Sjöbo (epid. sjukh.) 12.

312 Hallands län Falkenbergs å.h:s sjukavd. 27, Kungsbacka sjukhem 17, Eldsberga å.h:s sjukavd. 7, S:t Olofhemmet, Halmstad, 19, Varbergs sjukhem 31, Hemmet för kr. sj., Laholm, 20

152 Göteborgs stad Vasa sjukhus 145.

142 Göteborgs o. Bohus län Mölndals å.h:s sjukavd. 16, Tossene å.h:s sjukavd. 6, Lysekils sjukh. 8, Jonsereds å.h., Partille, 11, Brastads a.h:s sjukavd. 6, Krokstads sjukhem 7, Backa sjukhem 14, Uddevalla sjukhem 20, Råda å.h:s sjukavd. 10, Strömstads sjukhem 10, Kungälvs f.a:s sjukavd. 10, Bro å.h:s sjukavd. 3, Tjörns härads hem för kr. sj. 9, Västra Frölunda å.h:s sjukavd. 18, Kungshamns å.h:s sjukavd., Gravarne, 4, Skeo å.h:s sjukavd. 6, Tanums å.b:s sjukavd. 10

204 Älvsborgs län Alingsås (fattigv.anst.) 10, Alingsås las:s avd. för kr. sj. 30, Vårdhemmet Haralds minne, Alingsås, 20, Vänersborgs stads försörjn.hems avd. för kr. sj. 14, Trollhättans vård hem 40, Mellerud (epid.sjukh.) 26, Sunnanå å.h:s sjukavd. 7, Skene vårdhem 26, Ulricehamns sjukhem 30, KullingSkövde vårdhem 8, örby å.h:s sjukavd. 6, Fritsla å.h:s sjukavd. 10, Vassända-Naglum f.a:s sjukavd. 6.

27 Vårdanstalter för kroniskt sjuka sjukhem ålderdomshem (å. h.) försörjningsanstalt (f. a.) kommunhem (k. h.) vårdhem (v. b.)

Antal före fintliga platser

Antal platser för Provilka statsbidrag ercentuell hållas eller utbyggnad kunna utgå

Skaraborgs län Lidköping (cpid.sjukh.) 22, Lidköpings stads å.h:s sjukavd. 12, Tidaholms sjukhem 10, Haga sjukhem 29, Sjöryds sjukhem 41, Skara sjukhem 18, Mariestads stads å.h:s sjukavd. 8, Mariestod (epid.sjukh.) 19, Fagre o. Trästena å.h:s sjukavd., Moholm, 4, Skövde å.h:s sjukavd. 12, Falköpings sjukh. 20.

81 Värmlands län Nyeds å.h:s sjukavd., Backa, 12, Kroppa å.h:s sjukavd. 12, Arvika sjukhem 22, Filipstads å.h:s sjukavd. 18, Ekshärads å.h:s sjukavd. 11, Eda å.h:s sjukavd. 15, Färnebo kommuns hem (Fogdhyltan) 8, Norra Råda (Myra) å.h:s sjukavd. 12, Grava s:ns å.h., Berg, 8, Torsby sjukhem 19, Karlstad, hemmet för kr. sj. 34, Kristinehamn, hemmet för kr. sj. 28.

74 Örebro län Ålderdomshemmet i Örebro 38, Hammars å.h:s sjukavd. 13, Ljusnarsbergs å.h:s sjukavd. 14, Degerfors å.h:s sjukavd. 11, Linde sjukhem (Vedevåg) 14, Nora k.h:s sjukavd., Älvstorp, 10.

44 Västmanlands län Köpings å.h:s sjukavd. 8, Västerås sjukh. 108.

64 Gävle stad Gävle stads sjukhem 19.

95 Gävleborgs län .Tärvsö f.a:s sjukavd. 8, österfärnebo å.h:s sjukavd. 4, Ilanebo k.h:s sjukavd. 10, Ljusdals å.h:s sjukavd. 11, Hu diksvalls å.h:s sjukavd. 15, Söderala å.h:s sjukavd. 10, Färila å.h:s sjukavd. 5, Sandvikens å.h:s sjukavd. 10, Hedosunda å.h:s sjukavd. 4, Näs sjukhem, Storvik, 38 Söderhamns å.h:s sjukavd. 13, Sävstaås sjukhem, Bollnäs, 20.

63 Västernorrlands län Nätra å.h:s sjukavd. 12, Gudmundrå sjukhem 51, Anundsjö sjukstugas 6jukavd. 9, Själevads vårdanst. 10, Torps sjukhem 15, Sundsvalls sjukhem 32.

129 Jämtlands län Ströms å.h:s sjukavd. 5, Kvarnsveds sjukhem 20, Östersunds å.h:s sjukavd. 11, Jämtlands läns epid.sjukh. 10.

46 Kopparbergs län Älvgårdens sjukhem, Gagnef, 20, Krylbo (epid.sjukh.) 22 Vansbro (epid.sjukh.) 22, Rättviks vårdhem 14, Malungs vårdhem 9, Grangärde vårdhem 15, Södra Dalarnes sjukhem, Hedemora, 30, Kopparbergs läns Its paviljong vid i Falu las. 29.

28 Vårdanstalter för kroniskt sjuka sjukhem ålderdomshem (å. h.) försörjningsanstalt (f. a.) kommunhem (k. h.) vårdhem (v. h.)

Antal före lintliga platser

Antal platser för Provilka statsbidrag ercentuell hållas eller ufbygu'vul kunna utgå

Västerbottens län Asele å.h:s sjukavd. 8, Skellefteå å.h:s sjukavd. 14. Byske å.h:s sjukavd. 8.

'>')9

14 Norrbottens län Jokkmokks å.h:s sjukavd. 10, Gällivare k.h:s sjukavd. 16, Arjeplogs å.h:s sjukavd. 6, Arvidsjaurs å.h:s sjukavd. 12, Luleå k.h:s sjukavd. 14, Nederkalix sjukhem 10.

31 Enskilda hem för kroniskt sjuka 1 ) Östergötlands län John o. Mathilda Lennings sjukhem, Norrköping Vallahemmet, Linköping

Antal platser

.'54

Jönköpings län Nobynäs hem för kr. sj., Nässjö Malmöbus län Ribbingska sjukh. i Lund österhemmet, Hälsingborg Älvsborgs län Älvsborgs läns sjukhem i Ulricehamn

20 37

Skaraborgs län Skaraborgs läns sjukhem i Skövde

h Platserna p å dessa enskilda h e m , vilka åtnjuta statsbidrag, medtagas icke vid beräkningen avkvoten för det s j u k v å r d s o m r å d e , inom vilket hemmet är beläget.

Sådana reumatiskt sjuka, som äro sängliggande men icke i behov av alla ett A-sjukhus' resurser, torde ofta kunna rubriceras som kroniskt sjuka och därmed få rättighet att vårdas å hem för sådana. Med hänsyn tagen till den reumatiska ledinflammationens karaktär gäller detta enligt de sakkunnigas mening i själva verket alla sådana fall. En del andra sängliggande sjuka, t. ex. lårhalsfrakturer, som icke längre äro i behov av att stanna på A-plats, kunna emellertid icke rubriceras som staisbidragsberättigade kroniskt sjuka. För denna kategori finnas f. n. knappast några vårdmöjligheter nian lör huvud-

29 sjukhuset. Dessa patienter bereda därför ofta svårigheter, då det gäller utskrivning från lasarett. Från olika håll har vid besvarandet av de sakkunnigas enquéte ifrågasatts att bereda dessa patienter plats på efterbehandlingsavdelning. Skulle man blanda sådana patienter med de uppegående på samma efterbehandlingsavdelning, skulle de av de sakkunniga föreslagna efterbehandlingsavdelningarna icke kunna byggas, inredas och drivas för de låga kostnader och på det sätt de sakkunniga föreslagit. En sådan sammanblandning är oekonomisk och olämplig. Återstår möjligheten att bereda dessa sjuka vård å annan avdelning. Rent medicinskt skiljer sig deras värd. med hänsyn till de tekniska resurser, som krävas, icke från vården av kroniskt sjuka. Även de kroniskt sjuka kunna skiljas i två grupper: så dana som äro i behov av lasarettels tekniska utrustning, och sådana som icke behöva denna. Nu har från landstingshåll uttalats en mycket bestämd önskan, att man icke skulle skapa nya kategorier av vårdfall eller anstalter med eller utan särskilda statsbidragsbestämmelser, där så icke är alldeles nödvändigt. De sakkunniga finna sig därför böra ifrågasätta, om icke de sängliggande efterbehandlingsfall, som för närvarande icke falla under bestämmelserna i ovanberörda kungörelser om statsbidrag till hem för kroniskt sjuka, borde beredas plats inom en utbyggd organisation av vården för kroniskt sjuka, utan alt för dem statsbidrag skulle utgå i annan mån än de redan därtill äro berättigade. Direktiven för intagning på hem för kroniskt sjuka skulle i sä fall behöva uppmjukas. Kontrollen av alt icke dessa sjuka erhölle statsbidrag såsom kroniskt sjuka enligt hittillsvarande bestämmelser synes vara relativt enkel. I diariels statsbidragskolumn skulle dessa patienter införas med en nolla såsom icke statsbidragsberättigade och det vore därigenom möjligt att i efterhand kontrollera, huru många statsbidragsberättigade patienter, som varje dag vårdats å anstalten. De sakkunniga vilja i detta sammanhang framhålla, att det är ett allmänt önskemål bland de för vården av kroniskt sjuka ansvariga läkarna och kommunalmännen, att klientelet på detta sätt skall bliva uppblandat, så att hemmen för kroniskt sjuka skola förlora sin karaktär av asyler för hopp löst sjuka. En sådan utveckling har redan i viss mån ägt rum. Från vårdhemmen för kroniskt sjuka utskrivas numera de sjuka icke så sällan i et i så förbättrat tillstånd, att hemvård åter blir möjlig. Den differentiering inom kategorin vårdhem för kroniskt sjuka, som är på väg att utveckla sig, finna de sakkunniga lycklig. En del sådana hem, ofta med ett större antal patienter, förläggas intill en annan anstalt (lasarett, sjukstuga) och kan därigenom få tillgodogöra sig dennas tekniska vårdresurser och konsultationsmöjligheter. En del mindre hem, och dessa utgöra för närvarande det överväldigande flertalet, äro placerade ute i bygderna, varigenom patienterna hava större utsikt att kunna uppehålla kontakten med hemorten (familj, närstående, vänner). I den mån ett landsting

anskaffar båda dessa vårdformer av hem för kroniskt sjuka, kan man tänka sig en fördelning mellan dem allt efter patienternas behov och eventuellt en förflyttning av patienter dem emellan. De sakkunniga anse, att en sådan utveckling bör rekommenderas. I detta samband kunna de sakkunniga icke underlåta att beröra frågan om storleken av statens bidrag för vårdhemmen för kroniskt sjuka. Den långsamma takt, i vilken denna vårdform tillgodosetts, kan måhända sättas i samband med statsbidragets ringa storlek, som numera endast motsvarar en mindre del av den del av utgifterna både för byggnads- och driftkostnad, vartill statsbidraget utgick vid bestämmelsernas antagande år 1927. Detta ärende är i samband med andra på liknande sätt liggande stalsbidragsärenden berört i en hemställan från Svenska Landstingsförbundet till Kungl. Maj:t den 30 oktober 1942. Kungl. Maj:t fann framställningen i och för sig berättigad men gjorde med hänsyn till det statsfinansiella läget icke något förslag till riksdagen. Enligt de sakkunnigas mening föreligger anledning att nu aktualisera denna fråga för vårdhemmen för kroniskt sjuka. Orsaken härtill är främst åldersförskjutningen, varigenom behovet av sådana platser för varje år blir allt större, särskilt inom närmaste årtiondet. Det är därför av synnerlig vikt att utan att invänta en ändring i den statsfinansiella situationen söka stimulera landstingen att snarast möjligt sätta i gång med önskvärd utbyggnad av vården för kroniskt sjuka. De sakkunniga vilja ånyo betona, att en sådan utbyggnad av vården för kroniskt sjuka skulle bereda den lämpligaste vården för många genom kroniska reumatiska ledlidanden invalidiserade. Detta kan betraktas som ett viktigt led i reumatikervårdens utbyggande. För att det skall bliva möjligt att bereda ett större antal reumatiskt sjuka, som därav äro i behov, plats å vårdhem för kroniskt sjuka, torde kvoten för antalet statsbidragsberättigade platser böra höjas. Åtskilliga landsting hava redan utbyggt sin vård för kroniskt sjuka till eller nära intill de givna statsbidragsnormerna. Det synes de sakkunniga rimligt, att dessa normer väsentligt höjdes eller helt slopades. Det borde kunna lämnas till medicinalstyrelsen att vid sina inspektioner och genom den övervakning, som förste provinsialläkarna utöva, bevaka, att icke kostnaderna för ålderdomsvården överskjutas på staten i vidare mån än författningarna avse. Indirekt vunnes genom här ifrågasatt anordning flera platser även för reumatikervård, då såsom ovan sägs större möjligheter öppnas att på ett gott sätt ordna efterbehandlingen för sängliggande lasarettspatienter, som icke längre äro i behov av A-vård men som av en eller annan anledning icke kunna hemskrivas.

31 Konvalescenthem. För många, som utskrivas från sjukhus, är det icke möjligt att återvända till det egna hemmet för att, om så är behövligt, erhålla fortsatt vila. De måste i stället, om de återvända hem, omedelbart gå i arbete. Ofta saknas kanske all form av hjälp i bostaden. För många finnes ej heller möjlighet att erhålla vila hos anhöriga eller andra bekanta utom hemmet. Man kan därför vara nödsakad att låta sådana patienter stanna kvar på sjukhuset, på en A-plats eller på en efterbehandlingsavdelning. Den rätta platsen för de patienter det här rör sig om är ett konvalescenthem, där de kunna få den vila, som är nödvändig för fullt återställande. Konvalescenthemmen äro ofta inredda i byggnader uppförda för annat syfte. Speciella normer synas icke böra uppsättas för sådana hem utöver de, som följa av att ett stort antal människor, som äro i behov av vila, där skola leva och utspisas. Särskilt bör uppmärksamhet ägnas åt köksavdelningen och den sanitära inredningen, som måste fylla vissa minimikrav. Lämpligen synes medicinalstyrelsen böra utfärda råd och anvisningar härom. I övrigt kunna förhållandena vara mycket skiftande. Någon som helst behandling utöver den medicinering etc, som patienten själv sköter, bör icke krävas. Ej heller kräves för mindre hem sjukvårdsutbildad personal. När patientantalet överstiger 20 å 25, är dock sköterskekompetens för föreståndarinnan icke blott fördelaktig utan även mycket önskvärd. Som läkare bör anlitas på platsen eller orten boende tjänsteläkare eller annan, vilken bör vara ansvarig för vården och vara skyldig att regelbundet göra besök minst en, å större hem minst två gånger i veckan samt i övrigt på kallelse, när helst så erfordras. Vid vissa lasarett benämnes E-avdelning konvalescentavdelning. Detta k a n motiveras av att ingen bestämd tidpunkt kan angivas, då sjukdomen kan anses vara övervunnen. De sakkunniga hava i början av sin utredning icke heller varit främmande för nämnda terminologi och då talat om konvalescentauc/e/rH/w/ såsom liggande i anslutning till sjukvårdsanstalt och konvalescent/iem såsom betecknande mera självständig sådan inrättning. I fortsättningen av utredningen hava de sakkunniga funnit benämningen Eavdelning vara att föredraga framför konvalescentavdelning. Beläggningen å en E-avdelning och å ett konvalescenthem synes böra vara principiellt skiljaktig. E-avdelningens klientel är förut berört. Ä konvalescenthem bör vårdas person, som efter i hemmet eller å anstalt genomgången sjukdom icke bör kvarbliva i, respektive återvända till sitt hem, dels i det fall att hemmet är så fattigt och torftigt, att de krav, som konvalescensen ställer, icke där kunna tillgodoses, dels i det fall att den tillfrisknande i hemmet icke kan beredas den vila, som konvalescensen fordrar. Till den senare kategorien höra t. ex. husmödrar med drygt arbete i hemmen.

32 För dem kan efter en genomgången sjukdom vilan på ett konvalescenthem bliva av avgörande betydelse för återvinnande av full arbetskraft. Gränsen mellan konvalescenthem å ena sidan och semester- och barnhem å andra sidan måste bli osäker, om den över huvud taget kan dragas. 1 den mån bidrag av allmänna medel t. ex. genom sjukkassorna komma alt utgå till konvalescenthem, bör ett sådant hem vara godkänt av medicinalstyrelsen och viss ordning stadgas för intagning av patient, för vilkens vistelse på hemmet bidrag skulle utgå. Det torde vara ett uttryck för behovet av stöd för konvalescentvården, att vissa centralsjukkassor, trots att sjukkasseförordningen icke synes tilllåta det, likväl lämnat bidrag till konvalescentvård på godkända enskilda sjukhem. Då gränsen mellan sjukvård och konvalescentvård måste sägas vara obestämd, äro klara bestämmelser i ämnet önskvärda. Erhåller även konvalescentvården det allmännas stöd, varigenom nämnda svårighet avlägsnas, uppstår i stället behov att avgränsa konvalescentvård gentemot semestervistelse. De sakkunniga återkomma härtill.

Kurorter. Såväl i de svar, som inkommit på de sakkunnigas enquéte den 4 augusti 1942 till sjukvårdsberedningarna angående efterbehandling och konvalescentvård, som ock i flera yttranden över det år 1937 av särskilt tillkallade sakkunniga avgivna betänkandet angående pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet har erinrats om den betydelse för efterbehandling och konvalescentvård, som våra bad- och kurorter hava. Särskilt har detta understrukits vad gäller eftervården av reumatiskt sjuka. Statens sjukvårdskommitté anför (se ovan sid. 10), att en del bad- och brunnsanstalter genom de vårdresurser, över vilka de förfoga, kunna bereda den allmänna sjukvården en viss lättnad. 1941 års reumatikervårdssakkunniga äro medvetna om kurorternas betydelse i berörda hänseende och återkomma i ett senare betänkande till kurorternas roll för eftervård och reumatikervård och till framställda förslag om deras understödjande med allmänna medel.

Sammanfattning och definitioner. För en person, som vårdas å sjukhus och icke är tillräckligt återställd för att återvända till sitt hem, böra alltefter fallets art olika möjligheter för eftervård förefinnas. Är han icke i behov av vård å A-plats men tarvar fortsatt kontroll eller behandling vid huvudanstalt och är han uppegående, bör han överflyttas till en efterbehandlingsavdelning. Är han i samma läge men sängliggande, bör han — under förutsättning av ändring i gällande före-

33 skrifter — överflyttas till en invid huvudanslalt förlagd vårdanstalt för kroniskt sjuka, där sådan finnes. Är regelbunden kontroll eller specialbehandling icke längre erforderlig, k a n patienten överflyttas antingen till ett konvalescenthem, om han är uppegående, eller till ett icke vid sjukhus beläget hem för kroniskt sjuka. Till konvalescenthem eller kurort kan patienten remitteras från A-avdelning, E-avdelning eller från den öppna vården. Med E-a v d el ni n g förstå de sakkunniga till lasarett, sanatorium eller annan självständig sjukvårdsinrättning hörande avdelning, som är avsedd för eftervård av uppegående patienter, vilka icke behöva vårdas på A-plats men fortfarande äro i behov av observation eller behandling vid sjukhuset. E-avdelningen bör i viss utsträckning kunna fungera även såsom poliklinikhem. Avsikten med inrättande av särskilda E-avdelningar är alt komplettera huvudanläggning med vårdplatser, billigare i anläggning, utrustning och drift. Med konvalescenthem. förstå de sakkunniga i detta sammanhang anstalter för konvalescenter, vilka utan att vara i behov av värd pä E-plats behöva anstaltsvård för vila och återhämtning. Konvalescenthcmmen förutsättas förlagda utan nära anslutning till större sjukvårdsinrättning. De böra fylla vissa hygieniska minimikrav och hava för patienternas tillsyn och vård ansvarig läkare. *

Kap. IV. U p p s k a t t n i n g av behovet av eftervårdsplatser (efterbehandlings- och konvalescentplatser).

Inkomna utlåtanden. I kapitel I har redogörelse lämnats för några sjukvårdsutredningars ståndpunkter rörande efterbehandling och konvalescentvård. Reumatikervårdssakkunniga hava i sin sammanfattning konstaterat, att såväl år 1921 som åren 1934 och 1937 olika sakkunniga, som nalkats problemet från skilda utgångspunkter, kommit till mycket nära överensstämmande uppfattning om linjerna för utbyggnad av dessa vårdformer. Trots detta har på de flesta håll varken genom det allmännas eller genom enskildas försorg åtgärder i någon större utsträckning vidtagits i och för åstadkommande av dylik vård. Hithörande frågor hava på många håll ansetts vara av relativt ringa intresse. Uppfattningen om betydelsen av avdelningar för efterbehandling har emellertid under de allra senaste åren genomgått en avsevärd förändring. Ett bevis för det stegrade intresset utgör bl. a. det förhållandet, att sedan den tidpunkt i februari 1942, då 1941 års reumatikervårdssakkunniga preliminärt yttrade sig om eftervården, densamma vid olika 3

44 1932

tillfällen varit föremal för offentlig diskussion, dels i november 1942 i Svenska Landstingsförbundet med överläkaren G. Bohmansson som inledare, dels i maj 1943 i Svenska Sjukhusföreningen, där sjukhusdirektören N. Hansson, arkitekten M. Grep och sjukkassedirektören C. Brännberg voro inledare. Vidare föreligger från 1942 i Svenska läkartidningen ett uttalande av professorn M, Ljungdahl. Samtliga, som i denna diskussion yttrat en mening, synas vara eniga med reumatikervårdssakkunniga därom, att tidpunkten nu är inne att söka komma fram till en mera tillfredsställande lösning av eftervårdsproblemen. På denna uppfattning hava de sakkunniga erhållit en slående bekräftelse. Genom en rundfråga till samtliga landstings sjukvårdsberedningar och städer utanför landsting, utsänd den 4 augusti 1942, anhöllo de sakkunniga bl. a. om uppgift på behovet av efterbehandlings- och konvalescentplatser. Detta behov är tydligen beroende dels av antalet patienter, som kunna med fördel vårdas på E-avdelning resp. konvalescenthem, dels av den antagliga medeltiden för vistelsen i fråga. Då här två obekanta faktorer föreligga, var för sig svåra att uppskatta, särskilt kanske medelvårdtidens antagliga längd, har uppgift icke begärts för var och en av nämnda faktorer utan frågan ställts direkt om platsbehovet för eftervården. Svar hava ingått från samtliga sjukvårdsberedningar respektive i städer utanför landsting från sjukhusdirektionerna (bilaga 1, sid. 62). En av sjukvårdsberedningarna (Västernorrlands län) anser sig icke kunna taga ställning till de utsända frågorna. Fjorton läns landstings sjukvårdsberedningar (Södermanland, Östergötland, Jönköping, Kronoberg, Kalmar södra, Gotland, Kristianstad, Halland, Göteborgs och Bohus, Älvsborg, Värmland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten), vilka inhämtat yttranden från lasarettsdireklionerna, foga därtill egna yttranden, som samtliga gå i positiv riktning. I svaren från tre av senast uppräknade sjukvårdsberedningar (Kronoberg, Jämtland och Västerbotten) ges en siffermässig uppskattning för hela länet — för Jämtlands län dock Härjedalen undantaget —- av behovet för såväl efterbehandlingsplatser (E-platser) som konvalescentplatser (K-platser). (tabell 3). Sju läns sjukvårdsberedningar (Uppsala, Kalmar- norra, Malmöhus, Skaraborg, Örebro, Kopparberg och Gävleborg) och samtliga städer utanför landsting, utom Stockholm, samt Karolinska sjukhuset överlämna utlåtanden från vederbörande lasarettsdirektioner eller förste stadsläkare utan egna yttranden. I flertalet fall hava frågorna besvarats för lasarettsvården, i några fall även för tuberkulosvården, i det denna inbegripits i uppskattningen. Endast svaren från Bollnäs och Söderhamn angiva, att behov av platser för eftervård icke förefinnes. I Malmöhus län ges för Lunds lasarett en hög siffermässig uppskattning, medan behov förklaras saknas för flera av smålasaretten i länet. Samtliga övriga direktioners svar äro uteslutande positiva. Från Ljungby, Kristianstad, Lund, Halmstad och

^

o o

a> tO

• o s-t

;_<

i |jj

&

ca

a>

^ H

*

S

co so CC

it

Ant plats

Q;

i-. c->

X

t

•*

lO

o/ n /o «

a C

jO

o

?N

f

o

to ef

1 1

a

O;

d

> 2

CO

^ :«

a

—

to

•a

"CJJ

c 1_

tt ^

u

1 |

S3

ca

CO 11

_2

^^

LO

DC

i cä

ä? JE •a

OJ

atse

t»

resp

-•

O

to

-£ "3 o

CO

s o

w s

—^

"3

JC

*^

ft

fed

il, v

O

"E .«

:

I I I * .*

re o<

B?©

S" H

•* T-l

c» i-H

-*

(N

a

LO

•* -

CC

CO tM

»•

s

0) ^

tN

0 DD

a C'

O) •—H co O «->

<J o •Ö

« —i

JI O) j=t

c

p

ffl -c

e «M

g oca

(O N

3 CO

CM

T

:3

'C

i f5 '-'

O

•a

«

a

IO IN LO 00 CO •i

c. ~^

CO O O CO C5 »M

f» C CM CO -* cN

CO CO ** H lO i-

CO Tf CO « T

CO [ N

0"5 rt LO

"* to "* w IN

co tO m i-i CM tM

r» 05 oo O i -< CM

CM tfl Tf tN LO -H

O o H -<

DC ^ ca "J3 3 s s S .°

^

S.

DC .3

:Q

"S •a u •0

äs « w n « co CO O

i co OT3 *""3 b<

o

m t-O

•* CO LO

ic 0C C"3

M

CO -r

^t CO *d*

H

0>

Ts ö 'Si a

OJ

o CO er

~ CJJ I

rCrf 00 A

I N

M

>• a

>o LO •>*

CM

LO

1 i

1 i

c i-i

I

i

ca r*

co fN co

Ä

C5

*3

-H CO CO

o

" - i .

1 IN

i5"

O

to

.2

_ca

"ca

r S S-c JZj -J»Q

>

tX)

M 8

.S ?

•3 3 •x

^ 0 ej

Cv»

Ä

O

>

CO

ca

S p

—

5:

O w

0u

~

• "

"3

a

M OJ

S JO "^

O N

CO OJ

» O

» lO

I N

I O

© CO ^

(U

Ii-

x;

'-'

« o 00

© ^ .

CO 0 0

o IO co

tN

K IN

o

.5

J, °° 2 S _j,

LO

c

la

oa-

b. :ca

a to

"2 C

=ca -H

:« —

i-]

,2

co

t/

C

a»3

oj

:- 1

™

.3

a.

:CC

CC

B

s

:ca CO

c

ca "5 6 a -S o" a. c e t-, : 0 C p C/2 1-5 ^ E lä a: :ca •* t O

:o

U

:c•J

I-S

il O ac 3

•o c; •-

.

• —

A 0

a

0. -t* to , _ DD

co 0

a c X a

— —

;/•

:cc

:C

M " 5 "r ac

X

e

S

XC

B to "to

to er.

IN —

ty T3

.S

a !»3

»a

2-3 co « .a •a"?a °• 3 3 CO h C 0 C 3 0 ~ o; CO 0 Bfi to co to . V .5 * i O H

CO

t! 0

§ « *=a

> co

g 5 * 0 •2 0

u 00

c « OJ >$

"^ ja09

C 0

ca

^

O

to

GQ ö

*«

S *3 t!5

to eö

ta

"O ^5

W

W

% a * 3 bi to CO 10 to CO C te u to

•p

•

OA 0

-al

g

a JA H S I •a bi 0 -o

«

00 C 5 tO " „

S _, 3 2 S "S

10 O i-, a a* to C ta c-o c a s tO " " T 3 *-• O K C "O ca o a t « 9 ja : d S 2 < A 9*

i

>

<

w

"2S

"5 ä £ IS

JC

t C

ss

'to

V v C3 A

I/J

fc< 5 £ ro c a a gto 3

0 c2 A 3 a'3 C a

0 c:

5 s —" 0

B CU

äo DC . C

a 3

-*^ a3J oLO ? "3 C 5 05 0 i

h

s ° .

1| | 1 1 > i

g

„ "i

s

"5 - ca

:•*

B e 3

BO 4) ri t a — .-

o

:ca

•g 2

T.

73 o 00

'T 1

3 £c 'c?

-

S*

CO

ts

h .8

ca CJ

s aa

oB

"5 i5 3

NO

a >

DC 3 ca teej C 73 SJ "O •O 3 | a S ;ca

° §

^^

'/)

^

u

0 CO

0 JA 0

0 DC

JCC ca

<8

0 Lo

B Ä ED 00 C t, •3 0 •3 -?

B t

p( Ck

"T S

'i »

W

IN

a

0 S ft

g

w

•M

g,^

a

Jj

«

ao co *ä a JA

to la

m

c., oi

a «

<t

^

ca

ten

=s a

o

« CO

cti

-r

•<S w

C»

O CO

^

SH

hJ

rfi

W N

i

o -••

'f N

o

.5 >

115 CO

to

tea

*"^ 2 «

a

en

O "

ca

to :3 g

I.5

Anta -plal ni. k 4 pe 000

—i

g

u Qj>

S -c O

3 co m c/D •0H

a tu

O — .

" "

fc s ^ CO Tf<

a dg

-

ca

36 TABELL 4.

Uppskattat behov av anstaltsplatser för efterbehandlincj och konvalescentvård vid lasarett.

Sjukhusets namn

Antalet Uppskattat A-platser antal för vilket Eoch K-platser E-platser beräknats

E-platser i % av antalet A-platser

Uppskattat antal K-platser

K-platser i % av antalet A-platser

— — — — — —

— — — — — —

15—20 117 50

19 26 27 13 12 39 8—13 8—10 9 18—19 11 — 13 12 -1 13 25 20—27 26 23

120 24 24 40 24

Katrineholms lasarett Eskilstuna » Nyköpings » Eksjö » Ljungby » Karlskrona » Kristianstads » Lunds » Halmstads » Karlstads » Örebro » Mora » Avesta » Umeå » Skellefteå »

638 93 90 299 194 64 120 272 397 904 234 365 467 110 75 452 221

Malmö allmänna

13 Akademiska sjukhuset

sjukhus

25 + 10—15

— 34 165—170 25—30 minst 45 60

—

—

—

10—15 50—60 10—15

3—4 6—7 4—6

—

— — — —

några

— — 60

—

— — —

{mindre )

l antal j —

Umeå lämnas en siffermässig uppskattning av behove! för de bada slagen av platser (tabell i). Stockholms läns landstings förvaltningsutskott har icke remitterat frågan om behovet av förevarande platser till direktionerna, men utskottet självt synes positivt inställt till saken. Frän återstående två län (Blekinge, Västmanland) samt Stockholms stad ävensom frän Serafimeriasarettet och Akademiska sjukhuset i Uppsala överlämnas vederbörande läkares utlåtande, vilka samtliga gå i positiv riktning. I tabell 3 är det uppskattade behovet av efterbehandlingsplatser satt i relation dels till antalet A-plalser, beräknat per 10 000 invånare, och dels till befolkningstalet. I procent av antalet A-platser växlar antalet E-platser, som ansetts behövligt, från 12 i Jönköpings län till 28 i Västerbottens län. På 10 000 invånare växlar det uppskattade behovet av E-platser från 3 i Jönköpings län till 8 i Västerbottens län. Uppsala län har 9, men denna höga siffra har sina speciella grunder, i det att Akademiska sjukhuset är undervisningssjukhus och därtill i dess upptagningsområde ingår en del av Stockholms län. I siffran för E-platser i Jönköpings. Kronobergs och Blekinge län ingå ett antal konvalescentplat-

37 ser. Någon skarp gräns synes i allmänhet icke i utlåtandena dragas mellan E-pIatser och K-platser. Jämtland har angivit behovet av konvalescentplatser till 3 % av antalet A-platser (1: 10 000 invånare), medan Västerbottens län rapporterat ett behov för konvalescentplatser av 11 °/o av A-platser (3: 10 000 invånare). Beträffande behovet av anstaltsplatser för efterbehandling och konvalescenlvård i städer utanför landsting har någon uppskattning av behovet av ifrågavarande platser icke gjorts för Stockholm och Göteborg. Direktionen över Allmänna sjukhuset i Malmö anser, att 70 efterbehandlingsplatser äro erforderliga för stadens räkning. Någon uppskattning av behovet av konvalescentplatser för Malmö stads del har icke gjorts. Direktionen för Norrköpings lasarett beräknar antalet platser till 68, men har icke delat upp behovet på de två kategorierna. Centrallasarettet i Gävle uppskattar behovet till 15—20 platser, likaledes utan kategoriklyvning. Många sjukvårdsberedningar och direktioner hava översänt yttranden från ett flertal lasarett och sjukstugor. Det är av intresse att närmare studera dessa utlåtanden. Sådana föreligga från läkarna vid 44 lasarett. I sju fall anges, att intet behov föreligger, i 37 uttrycker man sig mycket positivt. De negativa svaren gälla odelade lasarett med ett medeltal av 100 platser. Av de 37 positiva svaren hava 19 {tabell 4, sid. 36) lämnat en siffermässig uppskattning av E-platsbehovet, liggande mellan 9 och 39 °/o. Hälften av svaren angiva behovet liggande mellan 12 och 25 °/o av antalet A-platser. Medianvärdet är 1 3 % . För de största sjukhusen ligger siffran vid 15— 19 °/o. Fyra lasarett (Växjö, Karlshamns, Varbergs och Östersunds, bilaga 1) ge en gemensam siffra för summan av eftervårds- och konvalescentplatser och denna ligger i samtliga fall vid 15—22 °/o. Läkarna vid 22 sjukstugor hava sökt göra en siffermässig uppskattning av E-platsbehovet. Sju sätta siffran till 0. Av dem finna fem, att behov ej heller föreligger för konvalescentplatser. Läkare vid övriga femton sjukstugor angiva behovet från en till 25 platser, vilket ofta ger en rätt hög procent beräknat på sjukstugornas egna platser. Om också, som synes av de givna utlåtandena, behovet av eftervårdsplatser uppskattas till mycket olika storlek, har genom utlåtanden från samtliga län, från sjukvårdsberedningar, lasarettsdirektioner, lasarettsläkare och sjukstuguläkare, vilka, några få undantagna, varit uttalat positiva, behovet av efterbehandlingsplalser respektive konvalescentplatser blivit klart vitsordat.

De sakkunniga. För de nordligaste länen synes behovet av E- och K-platser vara större än för övriga delar av landet. Orsaken torde framför allt vara de nordliga länens glesa bebyggelse och de stora avstånden.

38 Skulle man på grundval av de givna utlåtandena söka sätta en övre gräns för behovet av eftervårdsplatser, synes denna övre gräns för riket, frånsett de två nordligaste länen, kunna sättas till 20 °/o, och för de båda nordligaste länen till 25 °/o av antalet tillgängliga A-platser. Härvid är då icke hänsyn tagen till den olika graden av utbyggnad av lasarettsvården i olika län. Skulle nyss angivna övre gränser uppnås, skulle detta betyda, att varje lasarett i landet med undantag av Norrbottens och Västerbottens län, som, nådde en storlek av 200 platser, skulle förses med en E-avdelning om 40 platser 20 . . r^—X 200 = 40. För att ett lasarett i de två nordligaste länen ensamt skulle hava behov av en E-avdelning med 40 platser, borde lasarettets storlek vara omkring 160 vårdplatser. Med dessa krav skulle sjutton lasarett få en E avdelning, femton lasarett två, två lasarett tre, tre lasarett fyra, tre lasarett fem och två lasarett sex E-avdelningar. 42 lasarett skulle således kunms bära 92 E-avdelningar om 40 patienter, vilket skulle betyda 3 680 E-platser. Dessa större lasarett representera något mer än 80 procent av rikets lasarettsplatser. Återstående smålasarett och sjukstugor skulle kunna betinga högst 20 E-avdelningar om 40 platser = 800 E-platser. Denna siffra är at! anse såsom för hög, då vissa sjukstugor och smärre lasarett angivits själva i viss mån tjäna som efterbehandlingssjukhus, antingen på grund av att de ofta icke äro fullbelagda eller på grund av arten av de fall. som där vårdas. När t u b e r k u l o s v å r d e n medtagits vid frågornas besvarande, synes detta icke givit anledning till ändring i de för lasarettsvården angivna procentsiffrorna. Frågeformuläret synes dock icke varit remitterat till sanatorieläkarna. En motsvarande beräkning, som ovan skett för lasaretten, visar, att 13 sanatorier äro av den storlek (200 platser för landet frånsett Norrbottens och Västerbottens län och 160 platser för dessa iän), att de kunna bära minst en. efterbehandlingsavdelning om 40 vårdplatser, då man räknar med ett antal E-platser, som är 20 respektive 25 °/o av platsantalet på sanatorierna. 4 sanatorier skulle kunna förses med två E-avdelningar om 40 platser. Dessa 13 större sanatorier representera ungefär hälften av hela antalet A-platser vid sanatorier inom riket. Totalantalet A-platser för lungtuberkulos är 7 161. Det beräknade antalet E-avdelningar om ( 9 - f - 4 X 2 = ) 17 skulle alltså representera hälften av det uppskattade behovet, som i själva verket skulle utgöra 34 avdelningar om 40 platser eller 1 360 platser. Det finge bli beroende av särskild utredning, var den senast berörda hälften av dessa E-avdelningar skulle förläggas, sannolikt i anslutning till olika centralsanatorier. En beräkning som den ovanstående måste emellertid taga hänsyn till ytterligare faktorer. I fråga om tuberkulosvården äro många särskilda synpunkter att taga i beaktande. Just nu och för det närmaste årtiondet eller

39 något längre kommer till följd av den tilltänkta och redan påbörjade undersökningen av hela folket med hjälp av skärmbildsfotografering behovet av platser inom tuberkulosvården att göra sig särskilt gällande. Därefter kan man hoppas, att platsbehovet skall hastigt nedgå. Frågan diskuteras bland sakkunniga i vilken mån det ökade platsbehovet den närmaste liden bör tillgodoses genom en förkortning av vårdtiden för samtliga sanatoriefall, genom nybyggnad eller genom en förening av dessa båda. Anförda förhållanden synas närmast tala för att i den mån en nybyggnad av sanatorieplatser är behövlig, denna sker i sådan form, att de nyuppförda byggnaderna i sinom tid lätt kunna finna annan användning. Detta synes vara förhållandet med de enligt av de sakkunniga presenterade ritningar uppförda E-avdelningarna. Om E-avdelningarna inom lasarettsvården i allmänhet behöva och böra erbjuda endast sysselsättningsterapi, komma de inom tuberkulosvården att behöva erbjuda även yrkesutbildning. Särskilt inom den nordliga delen av landet betyder en genomgången tuberkulos ofta ett behov av omskolning, då t. ex. skogsarbete är alltför hårt för en sådan patient. Detta skulle kräva ett visst samarbete mellan olika landstingsområden med hänsyn till placeringen av E-patienterna, då vid varje centralsanatorium endast en eller ett fåtal yrkeslärare kunna tänkas anställda i anslutning till de byggda E-avdelningarna. Slutligen är det möjligt, att antalet E-platser inom ett län kan påverkas av antalet B-platser, även om dessa två kategorier hava olika uppgifter, ej minst inom tuberkulosvården. Antalet B-platser är för närvarande 1 880, men dessa äro mycket ojämnt fördelade mellan de olika länen, och åtskilliga hava icke några B-platser alls. De sakkunniga erinra om att en eftervårdspatient inom tuberkulosvården i genomsnitt vårdas längre än en sådan patient inom lasarettsvården. Frågan om utsträckningen av E-vården inom tuberkulosvården och fördelningen av E avdelningarna mellan de olika sanatorierna synes därför böra göras till föremål för fortsatta överläggningar. Dessa synas i första hand böra föras mellan Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos, direktionerna för jubileumssanatorierna, Svenska Landstingsförbundet och Svenska Stadsförbundet. Under sådana förhållanden ingå de sakkunniga icke på ytterligare beräkningar om antalet E-platser för tuberkulosvården eller den kostnad för statsverket de kunna komma att medföra. En kontroll av given uppskattning av E-platser inom lasaretts vården erhålles genom att taga den siffra, som av olika landsting angivits såsom representerande behovet av E-platser, och sätta den i relation till befolkningstalet. Som framgår av tabell 3 kolumn 9 sid. 35 kan siffran för den större delen av landet sättas till 5 och för de två nordligaste länen till 8 per 10 000 invånare. En sådan beräkning ger ett antal platser av cirka 3 400, av vilka 9 enheter om 40 platser räknas för Norrbotten och Västerbotten och 76 en-

heler om 40 platser för den övriga delen av riket. Det synes sannolikt, att man med ledning av denna beräkning jämfört med den föregående skulle kunna utgå från denna siffra, 3 400 efterbehandlingsplatser vid lasaretten, som ett ungefärligt mått på det nu aktuella behovet av sådana platser. En fördelning av dessa efterbehandlingsplatser på olika kategorier av dylika blir osäker. De sakkunniga göra som bas för kostnadsberäkningarna det antagandet, att minst 400 platser komma på barnavdelningar, representerande t. ex. 10 avdelningar a 40 platser eller 20 avdelningar å 20 platser, medan 3 000 platser beräknas för vuxna efterbehandlingspatienter, observationspalienter och blivande mödrar, samt förutsätta vidare, att i genomsnitt 25 procent av dessa platser eller 750 komma att reserveras för reumatikervårdens behov. Antalet huvudmän, som kunna väntas komma att begära statsbidrag till efterbehandlingsavdelningar vid lasarett, torde sannolikt uppgå till vid pass 30 eller i det närmaste samtliga. De sakkunnigas uppskattning av det aktuella behovet skulle enligt ovanstående innebära två till tre allmänna Eavdelningar på varje huvudman. Det är möjligt att denna beräkning är hållen i underkant. Alltför många subjektiva moment ingå i beräkningarna, för alt dessa skola kunna erhålla någon större grad av säkerhet. I anledning härav hava de E-avdelningar, som kunna beräknas bliva uppförda vid anstalter, som ägas av staten eller för vilka staten i sista hand bär ansvaret (vanföreanstalter) icke givit anledning till några särskilda beräkningar.

Behovet av K-platser. De inkomna uppgifterna tillåta icke en beräkning av behovet av platser på k o n v a 1 e s c e n t h e m. De sakkunniga anse sig icke böra utan säkrare bas försöka en uppskattning. Självfallet innebär det icke någon besparing att utbygga eftervården i större utsträckning än vad behovet betingar. Detta påpekas i några av enquétesvaren. Från Östergötlands län rekommenderas att bygga ut denna vårdform etappvis. Där man icke anser sig kunna säkert bedöma behovet, torde en viss försiktighet vid utbyggnaden av antalet eftervärdsplatser vara befogad.

Sammanfattning. De sakkunniga diskutera på basen av inkomna yttranden E- och K-platsbehovet och göra försök till uppskattning av det förstnämnda.

41 Kap. V. Förslag till efterbehandlingsavdelningar. A) E-avdelningar vid lasarett. Vid utarbetandet av förslagsritningar till efterbehandlingsavdelningar hava de sakkunniga i första hand avsett att g e n o m e x e m p e l visa, att dylika avdelningar kunna utföras till en avsevärt lägre kostnad än vanliga sjukhusavdelningar i A-avdelningar). De sakkunniga avse således icke att framlägga typritningar att lända till ovillkorlig efterrättelse vid utförande av sädana avdelningar. Det är utan vidare klart, att konkreta ritningsförsJag måste anpassas efter de i varje särskilt fall föreliggande förutsättning arna i fråga om tomtens storlek, dess läge i förhållande till väderstrecken, markens lutning samt möjligheterna att utnyttja huvudsjukhusets behandlingsavdelningar och driftcentraler såsom pannanläggning, kök och tvätt. Den eftersträvade kostnadsminskningen avser icke endast den besparing, som kan vinnas därigenom att efterbehandlingsavdelningen kan anslutas till huvuds jukhusets ovan nämnda driftcentraler och utnyttja dess behandlingsavdelningar, utan även den, som vinnes genom sparsamhet vid planeringen av själva vårdavdelningen. Program. Vårdavdelningarnas storlek. Såsom lämplig vårdenhet betraktas med hänsyn till personal och biutrymmen en avdelning om cirka 40 patienter. Hur många sådana avdelningar, som behövas, är naturligtvis beroende av huvudsjukhusets storlek. De minsta efterbehandlingssjukhusen utgöras således av en enda dylik avdelning, de större av två eller flera kombinerade till en anstalt. Patientrum. a) A n t a 1 e t p a t i e n t e r p e r s j u k r u m. En verksam åtgärd för nedbringande av bruttogolvytan är patienternas sammanförande på stora sjuksalar. Större sådana än fyra-sängsrum anse de sakkunniga icke böra förekomma på efterbehandlingsavdelningar, då det här är fråga om patienter från sjukhusets olika avdelningar och ett relativt stort antal en- och två-sängsrum måste i hög grad öka avdelningens användbarhet. En-sängsrum äro erforderliga, särskilt i den mån avdelningen kan komma att utnyttjas för enklare utredningsfall, som möjligen kunna vara infektiösa, eller för fall, som i särskilt hög grad böra skyddas mot infektionssjukdomar, t. ex. blivande elier nyförlösta barnaföderskor. De sakkunniga anse det också vara viktigt att patienterna beredas vila och ro genom största möjliga avskildhet.

b) G o ] v y t a p e r

p a t i e n t.

Golvytan i sjukrummen kan nedbringas under vanliga normer därigenom att sängarna utan olägenhet för vården kunna ställas utmed väggarna med hänsyn till att patienterna äro uppegående. Å andra sidan uppställes önskemålet, att varje patient skall hava ett skåp för sina kläder och andra tillhörigheter samt att i varje rum skall finnas bord och sittplats. c) T v ä t t a n o r d n i n g a r. Patienterna böra beredas möjlighet att tvätta sig skyddade mot insyn antingen genom anordnande av ett särskilt, genom skärmar avdelat tvättrum eller därigenom att sjukrummen förses med tvättställ vilka i fråga om tvåoch fyra-sängsrummen böra placeras så, att patienterna kunna göra toalett ostörda. Dessa frågor angående sjukrummens utformande ha särskilt beaktats i avarkitekten G. Birch-Lindgren företagna utredningar, till vilka de sakkunniga (sid. 43) återkomma. D a g r u m böra med hänsyn till att patienterna vistas uppe vara ganska rymliga. Då emellertid icke alla patienterna behöva vistas här på en gång, torde en golvyta av cirka 1 m 2 per patient vara tillräcklig. P e r s o n a l b o s t a d s r u m bör inredas med direkt ingång från trappan, för det fall, att någon av personalen skall bo å avdelningen. Skulle rummet icke behöva användas för detta ändamål, kan det utnyttjas som patientrum. B i 1 o k a 1 e r n a kunna reduceras till vad som motsvarar behovet på ett enkelt hotell. a) W.C. skilda för män och kvinnor motsvarande en WC.-stol för tio till fjorton patienter erfordras. Härvid påpekas, att reumatiska patienter ofta behöva en något förhöjd W.C.-stol och tillräckligt utrymme för att kunna sitta även med rakt knä eller stel höft. b) S t ä d r u m med utslagsback, arbetsplats för rengöring, plats för förvaring av städningsredskap och nödvändiga förbrukningsartiklar. Däremot behövas inga anordningar för bäckentömning. Mera skrymmande förråd såsom för madrasser och filtar torde utan större olägenhet kunna förläggas till vinden. B e h a n d l i n g s l o k a l e r kunna uteslutas under förutsättning att huvudsjukhusets kunna utnyttjas. V a k t r u m tillika expeditionsrum anordnas, i vilket även medicinförrådet kan förvaras i lämpliga skåp. Vaktrummet kan även användas av läkaren för samtal med patienter och för enklare undersökningar. Kapprum

anordnas invid huvudingången.

43 K o r r i d o r e n s bredd kan minskas till 1,5 m, då endast mycket sällan transport av en liggande patient torde förekomma. Utom h u v u d t r a p p a n bör enligt de sakkunnigas mening i en byggnad om två eller flera våningar anordnas r e s e r v t r a p p a i enlighet med gällande föreskrifter för hotell och pensionat. Under samma förutsättning är det ett önskemål att p e r s o n h i s s (för tre—fem personer) anordnas, då en del av patienterna kunna hava svårt att gå i trappor. M a t s a l med tillhörande serveringskök kan, då patienterna äro uppegående, vid lämplig terräng förläggas till souterrainvåningen. För serveringens underlättande och besparing av personal ifrågasattes anordnandet invid serveringsköket av en bardisk, vid vilken patienterna kunna betjäna sig själva. A r b e t s r u m med tillhörande förrådsrum inrättas för patienternas sysselsättande med t. ex. enklare snickeri, vävning eller bokbinderi. Om behövlig storlek på dessa lokaler föreligger knappast någon erfarenhet, varför i souterrainvåningen återstående tillgängligt utrymme torde böra reserveras för detta ändamål. Badr u m samt sn y ggn i ngsrum liksom f ö r v a r i n g sr u m f ö r p a t i e n t e r n a s k l a d e r och övriga förrådsrum kunna likaledes förläggas till souterrainvåningen. S k y d d s r u m anordnas av föreskriven omfattning i förhållande till patienternas antal eller också lämnas anvisning om erforderliga åtgärder för att vid behov kunna använda andra lokaler för detta ändamål. V å n i n g s h ö j d e n kan i patient våningarna med hänsyn till rummens ringa djup och patienternas låga antal vara 2,7 m och kan i souterrainvåningen minskas till 2,6 m. Alternativa förslag. För att belysa föreliggande problem angående sjukrummens utformande har av arkitekten G. Birch-Lindgren, som medverkat även vid utformandet av programmet, upprättats flera alternativa förslag till skissritningar till en efterbehandlingsavdelning om 42 sängar. A l t e r n a t i v a l ö s n i n g a r a v t v ä t t s t ä l l s f r å g a n . Ritningarna hava till en början utförts enligt två olika alternativ. Dessa skilja sig från varandra huvudsakligen däruti, att i det ena alternativet tvättställ anordnas i varje patientrum, varigenom särskilt tvättrum kan uteslutas. I det andra alternativet saknas tvättställ i patientrummen, varför särskilda tvättrum för m ä n och för kvinnor föreslås. Om tvättställ anordnas i varje rum har det visat sig nödvändigt att göra golvytan i två- och fyra-sängsrummen större än som eljest erfordras, medan utrymmet för särskilt tvättrum inbesparas. En jämförelse mellan totala golvytorna i de olika alternativen, som

4-1

båda avse tvåvåningsbyggnader, har givit vid handen, att alternativet med tvättställ i sjukrummen medgivit en besparing av cirka 4 m 2 total golvyta per våning. Oavsett att sålunda detta alternativ ger en något mindre byggnad, vilket måhända ur kostnadssynpunkt uppväges av ett något dyrare rörledningsnål, synes detsamma vara att föredraga ur den synpunkten, att större rörelsefrihet erhålles vid avdelningens beläggning med olika kön. De sakkunniga hava särskilt av sistnämnda skäl stannat vid att förorda alternativet med tvättställ i varje sjukrum. Arkitekten Birch-Lindgren har med iakttagande härav uppgjort alternativa ritningar, vilka återgivas efter bilagorna. En del övriga frågor angående planläggning och kostnadsberäkning beröras i en särskild av arkitekten Birch-Lindgren verkställd utredning, som här följer. Utredning av Bireh-Lindgren rörande kostnaderna för en »E-avdelning» med 42 sängplatser utförd enligt av de sakkunniga uppställda alternativ. Utredningens

ändamål.

Avsikten har varit att klarlägga, huru kostnaderna för en viss avdelning, alt. A, uppförd i två våningar, ändras om antingen sjukrummens storlek ökas med 10 °/o, alt. 13, eller proportionen mellan stora och små sjukrum ändras, så att de förras antal ökas på bekostnad av de senares, alt. C, eller avdelningen uppföres i endast en i stället för två våningar, alt. D. D e a 11 e r n a t i v a f ö r s 1 a g e n. Alt. A har framkommit som resultat av en noggrann anslutning till de uppställda kraven och under största möjliga hänsynstagande till sparsamheten utan åsidosättande av dessa krav. En beskärning av detta alternativ på ena eller andra sättet anses med andra ord medföra oproportionerligt stor inskränkning i avdelningens användbarhet. I alt. Ii hava sjukrummens storlek ökats med 10°/o, varigenom deras användbarhet och patienternas trevnad givetvis väsentligt stegrats. Den större golvytan har vunnits genom att ruinsdjupet ökats. Detta medför självfallei motsvarande ökning av en del andra utrymmen, t. ex. bilokaler och trappor ehuru en ökning av dessa, även om den medför vissa fördelar, eljest icke är behövlig. Planlösningen är i övrigt helt lika alt. A. I alt. C har antalet sjukrum för fyra sängar ökats från 4 till 8, sjukrummen för två minskats från 10 till 4 och enkelrummen minskats från 6 till 2. Detta anses innebära en ur sjukvårdssynpunkt väsentligt minskad användbarhet, och avsikten har varit att utröna, i vilken utsträckning en sådan anordning motsvaras av en ekonomisk vinst. En dylik ändring av sjukrummens storlek och antal medför, att planlösningen måste ändras. Det la

45 yttrar sig huvudsakligen i en omplacering av vissa sjukrum. Byggnadens längd minskas härigenom med 2,10 m. Alt. D avser en envåningsbyggnad, vilket medför vissa rätt stora ändringar i planlösningen. Sålunda kan trappornas antal begränsas till en enda och hiss uteslutas. (Att märka är dock, att för den händelse en framtida påbyggnad förutses, redan från början plats för ett hisschakt och minst en ytterligare trappa bör finnas.)

Ö v r i g a f ö r u t s ä 11 n i n g a r. Förutom ändringar, som betingats av de förhållanden, vilka skola belysas, hava så få sådana som möjligt gjorts i planerna. Där ändringar varit nödvändiga, hava utrymmena i fråga gjorts så likvärdiga som möjligt. Likaså hava givetvis kostnaderna räknats efter fullt likvärdiga materialföreskrifter. A 11 m ä n n a a n t a g a n d e n. Av uppenbara skäl har antagits, att i samtliga fall byggnadsplatsens lutningsförhållanden, undergrundens beskaffenhet m. m. varit fullt likartade och gynnsamma. Vidare har förutsatts, att kostnaderna för yttre ledningar, vägar o. s. v., varit helt lika, varför de uteslutits i samtliga beräkningar. Slutligen hava kostnaderna för ritningar, kontroll och administration uteslutits vid jämförelsen, då de pläga vara proportionella mot de egentliga byggnadskostnaderna och sålunda icke inverka på relationen mellan de jämförda resultaten. Kostnaderna hava räknats med i mars 1941 gällande stockholmspriser. T i 11 v ä g a g å n g s s ä 11. För att uppnå möjligast exakta resultat hava alternativen ritats i skala 1 : 100 med däri omsorgsfullt studerade detaljer. Därefter hava för de olika bjälklagsspännvidderna uppgjorts särskilda konstruktionsritningar av ingenjörsfirman Jacobsson & Widmark. För värme, vatten och avloppsledningar hava konstruktionsritningar uppgjorts till samtliga alternativ av entrepcnadfirman Björklund & Wedin. som därefter detaljberäknat desamma. Chefen för AEG:s installationsavdelning, ingeniör Sven Swärd, har uppgjort konstruktionsritningar och kostnadsberäkningar för elinstallationerna. Byggnadskostnaderna slutligen hava beräknats av Tolls Byggnads A.-B. Såväl specialritningar som samtliga beräkningar hava sålunda utförts av på området synnerligen erfarna personer och firmor. Resultat. En sammanställning av de nämnda firmornas beräkningar ger följande resultat för de alternativa förslagen.

46 Beräknade

Alternativ

Byggnadsarb. Värme, sanit. A B G D

172 000 180 000 159 000 181 000

kostnader

Skillnad i förhåll, till A

Elinstall.

Summa

Totalt

Per pat.

15 700 15 740 15 150 7 150

212 750 221 450 197 150 214 560

+ 8 700 — 15 600 + 1 810

+207 -371 -;- 43

25 050 25 710 23 000 26 410

Vad de verkliga byggnadskostnaderna beträffa, erhållas de, om till de ovan beräknade lägges kostnaden för oförutsedda utgifter, ritningar, arvoden och kontroll, vilka torde böra beräknas till c:a 12 °/o. Därigenom erhålles för: Totalkostnad m8 kr/m 3 Kostnad/säng Alt. A » B » C » D

238 280 248 024 220 808 240 307

2 818 3 008 2 631 2 600

84,50 82,45 83,90 92,42

5 673 5 905 5 257 5 719

Allt exklusive yttre ledningar, planering och terrängarbeten samt tomt. Totalkostnaderna äro, som nedan nämnts, beräknade med stockholmspriser. På grund av olika förhållanden såsom material- och transportpriser, arbetslöner ni. m. kunna totalkostnaderna variera väsentligt å olika platser i landet. Därvid inverkar även klimatet, vilket kan kräva en mer värmeisolerande yttervägg än som behövs i Stockholm och omvänt. För t. ex. Jönköping kan, enligt inom statens byggnadslånebyrå verkställd utredning, beräknas en c:a 9 % lägre kostnad, varigenom kostnaderna för alt. A reducerats till 193 000 kr. eller 4 600 kr./säng och övriga i samma proportion, allt exklusive oförutsedda utgifter, ritningar, arvoden och kontroll. Kostnaderna äro räknade för utförande i sten. De kunna även för vissa fall tänkas reducerade genom att byggnaden uppföres av trä. En direkt jämförelse med kostnaderna för en säng å en läsare ttsavdelning låter sig icke utan vidare göra. Man kan visserligen jämföra en byggnadskropp för en E-avdelning med en sådan, där utrymmena givils det antal, den storlek och den byggnadstekniska standard m. m., som kräves för att de skola motsvara anspråken på en A-avdelning å ett lasarett. En överslagsberäkning visar då, att besparingen i byggnadskostnad blir 20 å 30 °/o. En sådan jämförelse har dock endast teoretiskt intresse, ty med nya Aplatser å ett lasarett följer, enligt vad erfarenheten visat, alltid betydande anspråk utöver dem, som måste ställas på själva avdelningen som sådan. Det torde därför icke innebära någon överdrift, om anläggningskostnaderna för en E-plats beräknas till högst hälften av en motsvarande A-plats.

47 Diskussion

av

resultat.

Det framgår, att 1 0 % ökning av sjukrummens golvyta (alt. B) och därmed av vissa övriga lokaler medför en ökning av byggnadskostnaderna med endast 4,1 °/o. Ökningen av sjukrumsytan med 10 °/o medför dock endast 7 % ökning av den bebyggda ytan och därmed av byggnadsvolymen. Man finner sålunda, att den ökade byggnadsvolymen kostar 45: 80 kr./m 3 d. v. s. något mer än hälften av kubikmeterpriset för alt. A, närmare bestämt c:a 53 °/o därav. Den minskning av kubikinnehållet, som alt. G innebär, vinnes genom en minskning av byggnadens längd med 2,10 m, varigenom den totala, bebyggda ytan minskas med 21,45 n r eller c a 0,8 "/0. Därigenom har emellertid vunnits 7,3 % besparing av byggnadskoslnaderna, cl. v. s. besparingen blir något större, än vad som svarar mot volymminskningen multiplicerat med m 3 -priset. Detta kan förefalla egendomligt, men har sin förklaring i, att de större rumsenheterna förutom byggnadens förkortning medfört färre mellanväggar, tvättställ, dörrar o. s. v. i den återstående delen. Alt. D slutligen har visat sig endast obetydligt dyrare än A. Detta förklaras bl. a. av att hissen uteslutits, vilket enbart för maskininstallationen innebär en kostnadsminskning av c:a 8 000: — kr. Då emellertid ett så stort hus icke torde böra uppföras utan att möjlighet beredes till framtida påbyggnad, måste man säkerligen i de flesta fall räkna med att plats för hiss och ytterligare minst en ev. två trappor medtagas redan från början, varigenom envåningsalternativet blir väsentligt dyrare än samtliga tvåvåningsalternativ. Eventuellt måste även möjlighet beredas till ökade källarlokaler, och sålunda en större del av källaren utschaktas redan från början. Stockholm den 12 april 1944. Gustaf

Birch-Lindgren.

Sjukrummens golvyta i de alternativa furslagen. De sakkunnigas huvudförslag (Alt. A, sid. 44, 46), upptar rum med följande golvytor: enkelrum c a 8,9 m 2 , tvåsängsrum c a 13,5 m 2 och fyrasängsrurn c a 21,5 m 2 . Att nämnvärt underskrida dessa ytmått synes medföra väsentliga olägenheter och minska de möjligheter till trevnad, som man har rätt att kräva även i en enkel anstalt. Ännu en synpunkt talar för att icke pressa rumsmåtten alltför långt. En minskning av golvytan ger nämligen icke en motsvarande ekonomisk vinst. 1 alternativ B äro sjukrummens golvytor ökade med 10 °/o. Kostnadsskillnaden mellan de båda alternativen A och B uppgår till 4,1 %

48 Patienternas fördelning på större och mindre sjukrum i alternativa förslag. Huvudförslaget (Alt. A) innehåller 4 rum för 4 patienter, 10 rum för 2 patienter och 6 rum för 1 patient och torde kunna betecknas såsom tillfredsställande ur differentierings- och isoleringssynpunkt. Ett alternativ (Alt. C) upptar 8 sjukrum för 4 patienter, 4 rum för 2 patienter och endast 2 rum för 1 patient. Detta medger en besparing av byggnadskostnaderna uppgående till 7.8 °/o. Det synes dock böra betecknas som ett extremt förslag, som icke ger tillräckliga isoleringsmöjligheter och därför icke kan av de sakkunniga rekommenderas. Vid uppgörande av ritningar för ett konkret fall torde möjligen en medelväg mellan dessa båda alternativ kunna övervägas t. ex. med följande fördelning av patienterna: 6 rum för 4 patienter, 6 rum för 2 patienter och 6 rum för 1 patient. Besparingen i jämförelse med alt. A torde dock i så fall komma att reduceras till några få procent. Avdelningens utförande såsom en- eller tvåvåningsbyggnad i de alternativa förslagen. Vid planering av en fristående vårdavdelning uppkommer givetvis frågan. om det är lämpligast att bygga en- eller tvåvåningshus. En avdelning i ett enda plan erbjuder fördelar ur brandsäkerhetssynpunkt och anses vara lättare att övervaka. Någon nämnvärd lokalbesparing kan därvid knappast ifrågakomma, då en sådan avdelning för ett 40-tal patienter eller däröver under alla förhållanden blir så lång, att bl. a. två städrum torde bliva behövliga. Två W.C.-avdelningar måste i varje fall anordnas med hänsyn till olika kön. För en förläggning i ett plan kan möjligen anföras den synpunkten, att om krav resas på att skilja olika kön från varandra, större smidighet skulle kunna uppnås vid fördelningen av rummen, i det att något eller några rum skulle alternativt kunna förläggas till den ena eller andra avdelningen. Utförda ritningar hava emellertid visat, att praktiska svårigheter härvid uppstå för planlösningen. Då nu av andra skäl tvättställ anbringas i patienlrummen och den personliga toaletten utföres i dessa, hava de sakkunniga icke funnit nödvändigt fasthålla vid ett strängt åtskiljande av könen i olika avdelningar. Därmed bortfaller också nämnda fördel av en förläggning av hela avdelningen i en våning. Vid begränsat tomtutrymme kan en tvåvåningsbyggnad vara den enda möjliga lösningen. Det är vidare uppenbart, att en tvåvåningsbyggnad är billigare i uppvärmning, vilket särskilt i landets nordligare delar har betydelse. En byggnad i två våningar medför cirka 45 % besparing av grundoch takytor samt även en viss minskning av sammanlagd bjälklagsyta. Men då de sakkunniga anse, att ett tvåvåningshus helst bör utrustas med en personhiss (för tre—fem personer) och i överensstämmelse med gällande föreskrifter för hotell och pensionat måste förses med en reservtrappa, redu-

49 ceras denna vinst. Kostnaderna för dessa anordningar omintetgöra likväl icke hela ovannämnda vinst av byggnadens uppförande i två våningar. I sin ovan anförda utredning upptar arkitekten G. Birch-Lindgren även ett förslag till efterbehandlingsavdelning utförd som en envåningsbyggnad (Alt. D), vilket vid jämförelse med huvudförslaget (Alt. A) visar sig vara något dyrare än detta. Mo (liflkationsmö j ligheter. Förslaget till efterbehandlingsavdelning, som innehåller 42 sängar, är så konstruerat, att ett antal sjukrum utan svårighet kan tilläggas eller uteslutas. Förslaget kan också modifieras genom att i båda våningarna de två tvåpatientrummen intill enpatientrummen kunna ersättas av tre enpatientrum, varigenom dock en patientplats i varje våning förloras. Om behovet av vårdplatser väsentligt överstiger det antal av 42, för vilket den föreslagna byggnaden är beräknad, kan densamma dubbleras. Härigenom erhållas två vårdavdelningar, vardera i ett våningsplan med sammanlagt cirka 80 patienter. Då emellertid reservtrappa och hiss ej behöva dubbleras, kommer denna anläggnings längd att understiga huvudförslagets dubbla längd, vilket medför en ur kostnadssynpunkt fördelaktig reduktion av biultogoivytan per patient. En anstalt för cirka 120 patienter kan utföras i form av trevåningshus enligt samma grundplan. På de speciella problem, som uppstå vid sådana större anstalter, anse sig de sakkunniga icke böra ingå. B y g g n a d e n s t e k n i s k a k o n s t r u k t i o n har varit föremål för särskilt övervägande. De sakkunniga anse sig likväl icke böra lämna detaljerade anvisningar härom. Att byggnader av mer än två våningars höjd böra uppföras av sten är ju klart. Eljest böra olika utföranden kunna ifrågakomma med hänsyn därtill, att i olika delar av vårt land kraven på ytterväggarnas värmeisolering, priserna på byggnadsmateriel o. s. v., äro olika. Såväl stenhus som trähus kunna och böra sålunda ifrågakomma. Det bör för varje särskilt fall undersökas, vilket byggnadssätt, som medför de största ekonomiska fördelarna, och andra synpunkter vägas däremot. En enkel standard bör enligt de sakkunnigas mening tillämpas såväl i fråga om behandling av väggar, golv m. m. som i fråga om snickerier, beslag, sanitär inredning o. s. v. Mot vatten motståndskraftig golvbeläggning under tvättställ bör användas. Patientrummen böra kunna låsas inifrån men också av personalen öppnas utifrån. B y g g n a d s k o s t n a d e r n a för huvudförslaget (Alt. A) utfört i tegel utgöra såsom det framgår av arkitekten G. Birch-Lindgrens utredning enligt i mars 1944 gällande stockholmspriser — frånsett kostnaderna för tomt, yttre ledningar, planering och terrängarbeten — 238 280 kronor. Denna kostnad motsvarar vid en beläggning med 42 patienter 5 673 kronor per 4

1932 44

50 säng. Den genomsnittliga kostnaden för efterbehandlingsavdelningarna vid rikets lasarett utom Stockholm torde sålunda icke behöva överstiga 5 000 kronor per säng vid nuvarande prisläge. Även om siffrorna icke äro direkt jämförbara, erinra de sakkunniga om att senast byggda lasarett dragit en kostnad av 18 000—20 000 kronor per säng. Som mera direkt jämförelsetal namnes, att den senare delen av kvinnokliniken i Uppsala, som i våningarna inrymmer endast vårdavdelningar, kostat 15 000 kronor per säng.

B) E-avdelningar vid sanatorier. Då frågan om efterbehandlingsavdelningar för tuberkulöst sjuka redan varit föremål för övervägande inom Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos, som föranstaltat om särskild utredning om eftervården av tuberkulösa, hänvände sig de sakkunniga till nationalföreningen i och för samarbete. Detta samarbete har sedan i april 1943 lett till utarbetande genom nationalföreningens försorg och efter dess direktiv av ritningar till E-paviljong vid sanatorier av arkitekt G. Birch-Lindgren, vilka återfinnas efter bilagorna. Beträffande dessa ritningar är att märka, att å ena sidan rum för mer än två sängar icke förekommer, å andra sidan golvytan i både två-sängsoch en-sängsrummen gjorts något mindre än i de sakkunnigas huvudförslag. Beträffande planläggningen märkes i övrigt, alt patienterna beräknas intaga sina måltider i den å varje sanatorium förekommande matsalsavdelningen. Särskild matsal förekommer sålunda ej i rilningsförslaget, däremot innefattar detsamma en ligghall. Förslagsritningen avser ett trähus i två våningar. Då kostnadsökningar respektive -minskningar på grund av ovannämnda skiljaktigheter i jämförelse med de sakkunnigas alt. A ungefär uppväga varandra bliva totalkostnaderna med nuvarande prisnivå för en E-paviljon^ med arbetslokaler för tuberkulösa ganska nära sammanfallande, eller för det förstnämnda förslaget (12 sängar i stenhus i c:a 5 700 kronor, för det sistnämnda 5 100 kronor (44 sängar i trähus). Nationalföreningens styrelse, inom vilken det huvudsakliga arbelet med denna fråga omhänderhafts av professor emeritus Einar Key, sanatorieöverläkaren Sigurd Berg och sekreteraren i föreningen, medicine doktorn John Lundquist i samarbete med arkitekten, har godkänt nedan intagna anvisningar till dessa ritningar och i cirkulärskrivelse till landstingens hälso- och sjukvårdsberedningar samt till stadsfullmäktige och sjukhusdirektioner i städer, som icke deltaga i landsting, i oktober 1943 utsänt meddelande, att ritningar och anvisningar kunna erhållas genom nationalföreningen.

51 P. M. ang. ritningar till E-paviljong lör tbc vid sanatorier. (justerad efter byggnadskostnader i början av år 1944) Förslaget är ritat så, att byggnaden kan uppföras med 44 eller 52 sängar, ev. ännu fler blott genom huvudbyggnadens och ligghallens förlängning med erforderligt antal rum, resp. liggplatser. Anläggningen kan vidare uppföras med eller utan arbetssalar utan ändring av planen i övrigt. Salarna äro så dimensionerade, alt de kunna, om de uppföras framdeles, utan svårigheter i endera eller båda våningarna, helt eller delvis inredas till patientrum. Beträffande utförandet kan ifrågakomma sten eller trähus, ligghall avbetong eller trä. Hänsyn måste också vid ett ev. utförande tagas till tomtens lulningsförhållanden, väderstreck och andra lokala förhållanden m. m. Även om planlösningen kan bibehållas från fall till fall ,så erfordras dock en del justeringar, varför ett utarbetande av detaljerade entreprenadhandlingar och arbetsritningar icke ansetts böra utföras på sakens nuvarande stadium. Skulle intresse för ett uppförande av paviljonger förefinnas på mer än ett ställe, kan emellertid ändock ritningskostnaderna liksom kostnaderna för program till värme, sanitet, elledningar o. s. v. nedbringas genom det förhållande!, att planlösningen är lika, även om vissa detaljer i utförandet variera från fall till fall. Byggnadens totala volym är med 44 sängar utan arbetslokaler 2 200 m 3 exklusive ligghall. och byggnadskostnaden c:a 195 0 0 0 : — kronor inklusive ligghall eller c:a 4 400:— kronor per säng. Med ett sängantal av 52 minskas sistnämnda kostnad till c:a 4 100:— kronor per säng, motsvarande en totalkostnad av c:a 210 0 0 0 : — kronor. Arbetslokaler öka kostnaderna med c:a 30 000: — kronor eller med c:a 700: — resp. 600: — kronor per säng. Samtliga nämnda kostnader äro endast överslagskostnader och således approximativa. G. Birch-Lindgren.

C) E-avdelningar vid barnsjukhus eller barnavdelningar. Storleken av behovet av efterbehandlingsavdelningar är, då det gäller barn, vansklig att bedöma. Ett försök till uppskattning, som nyligen gjorls vid stockholmssjukhusen, visar emellertid, att man med sannolikhet kommer till ett behov av ungefär samma storleksordning, som de sakkunniga beräknat för vuxna, eller 15—20 °/o av antalet A-platser. Möjligheten att det latenta behovet är större kan dock icke uteslutas. Det förslag till efterbehandlingsavdelningar, som utarbetats för vuxna, kan med mycket små förändringar användas även för barn, framför allt därför, att förslaget upptager endast smärre vårdenheter med 1—4 patien-

52 ter, något som från infektionssynpunkt, då det gäller en barnavdelning, är i hög grad lämpligt. Den viktigaste förändring, som synes böra företagas, är att det för personalen avsedda rummet mitt för dagrummet anslutes till detta, som därigenom kan bli ett kombinerat dag- och matrum för barnen med plats även för vakt. E-avdelningar för barn torde i mån av platstillgång, förutom som avlastningssjukhus för A-sjukhuset, även kunna tjänstgöra som ett s. k. poliklinikhem för tillresande patienter, vilka behöva stanna i A-sjukhusets närhet kanske ett par, tre dagar för ingående undersökning utan att behöva intagas på A-sjukhuset. Förslag till E-avdelning för barn återfinnes efter bilagorna.

D) E-avdelningar såsom väntehem för barnaföderskor. I några av de yttranden, som avgivits av sjukvårdsberedningarna och lasarettsdirektionerna på de sakkunnigas ovanberörda rundfråga den 4 augusti 1942, har understrukits behovet av att å efterbehandlingsavdelning plats beredes för blivande mödrar. De sakkunniga finna detta vara en god utväg att något minska olägenheterna av överbelastningen på förlossningsanstalterna. Genom att en blivande moder något tidigare än vad nu i allmänhet är fallet kan få plats invid en förlossningsanstalt undanröjas mycken ängslan och obehag, bland annat de på senare år då och då i bilar och andra fordon inträffade förlossningarna. Den oskäliga förkortning av vårdtiden, som för närvarande gör sig gällande, väsentligt under de önskvärda tio da garna, kan visserligen icke i högre grad påverkas härigenom, utan kräver en utbyggnad av antalet A-platser. Detta hindrar icke att vid tillfällig överbelastning av förlossningsanstalten efterbehandlingsplatserna kunna tjänstgöra såsom temporär förläggning för uppegående mödrar efter förlossningen. De sakkunniga framlägga icke särskilt förslag till E-avdelningar för blivande mödrar. Det låter sig utan svårighet göra att, såsom i bl. a. alt. A visats, genom en vägg tvärs över korridoren, lämpligen försedd med en dörr, avstänga den del av avdelningen till vilken smårummen äro förlagda. Denna del kan då förses med egen ingång och särskilt W. C , såsom framgår av ritningen till allmänna E-avdelningar alt. A.

Sammanfattning. De sakkunniga framlägga program och ritningsförslag till E-avdelningar, allmänna, för tuberkulöst sjuka och för barn. Alternativa lösningar upprättas och värdesättas.

53 Kap. VI. Finansiering av eftervården. Reumalikervården i allmänhet — E-avdelning för reumatiker, väntande mödrar och nyförlösta, tuberkulösa och barn samt övriga sjuka. —- Hem för kroniskt sjuka. Konvalescenthem. Kurorter. De sakkunniga finna det ytterst angeläget, att efterbehandlingsavdelningar utan dröjsmål komma till stånd och att reumatikervårdens behov därvid blir i önskvärd omfattning tillgodosett. För att så skall vara möjligt, böra statsmakterna taga ställning till frågan om statens ekonomiska medverkan för ordnande av efterbehandlingsavdelningar vid sjukvårdsinrättningarna. Ett sådant ställningstagande förutsätter emellertid, att de principiella riktlinjerna för reumatikervårdens finansiering över huvud taget äro uppdragna.

Reumatikervårdens finansiering. För närvarande utgår icke statsbidrag för vård av reumatiskt sjuka å landstingens sjukhus (med landsting förstås här och i det följande jämväl städer utanför landsting) utom i de särskilda fall, då de reumatiskt sjuka vårdas på vårdhem för kroniskt sjuka i landstings regi. Vid några landstingssjukhus finnas av pensionsstyrelsen inrättade reumatikeravdelningar, som bekostas av statsmedel. Sammalunda är förhållandet vid pensionsstyrelsens fristående anstalter, där reumatiker vårdas. Slutligen svarar staten ytterst för vården av reumatiker å vanföreanstalterna. I ett år 1934 avgivet betänkande föreslog statens sjukvårdskommitté, att kostnaden för vården av reumatiker å dåvarande och nyinrättade reumatikeravdelningar borde, frånsett inflytande legosängsavgifter, i princip bestridas av staten. I motsats härtill föreslogo de sakkunniga för utredning av frågan om pensionsstyrelsens invaliditetsf örebyggande verksamhet i sitt år 1937 avgivna betänkande, att kostnaden för reumatikervården, som borde ställas under landstingens huvudmannaskap, skulle bäras av landstingen och staten gemensamt. Enligt detta förslag skulle till landstingen utgå ett byggnadsbidrag av högst 5 000 kronor per vårdplats och ett driftbidrag av 2 kronor per dag och patient, på villkor att av patient icke uttoges högre dagavgift än 1 krona 50 öre. I remissyttrandena över 1937 års betänkande hava rests starka invändningar mot den ekonomiska merbelastning av landstingen, som ett överförande på dem av den av pensionsstyrelsen bedrivna invaliditetsförebyggande sjukvården skulle innebära. Det har också satts i fråga, om en lösning efter de i nämnda betänkande föreslagna linjerna kommer att medföra den önskvärda utökningen av antalet vårdplatser för reumatiskt sjuka. Det kunde nämligen befaras, att omvårdnaden av reumatikerna skulle komma i efterhand

för andra trängande sjukvårdsuppgifter och att huvudsyftet med en reform därigenom skulle bli förfelat. Ävenledes riktades starka invändningar mot 1937 års förslag med hänsyn till att irya A-platser för reumatiker av många invärtesläkare ansågos hellre böra läggas å nyinrättad invärtesmedicinsk avdelning än å specialavdelning. Under sina överväganden av hur renmatikervården lämpligen bör ordnas hava 1941 års reumatikervårdssakknnniga kommit fram till en ståndpunkt, som utgör en förening av de i statens sjukvårdskommittés och de i 1937 års betänkande framlagda förslagen. De sakkunnigas ståndpunkt k a n i kortbet uttryckas så, att staten bör påtaga sig hela kostnaden för inrättande au värdplatser, avsedda för ledgång sr eumatiskt sjuka (akuta och kroniska ledgångsinflammationer, artriter), medan driftkostnaden bör bäras gemensamt av staten och landstingen. I sitt den 24 februari 1942 avgivna betänkande hava de sakkunniga föreslagit, att staten skall ikläda sig hela kostnaden för inrättande av kliniska reumatologiska avdelningar vid undervisningssjukhusen i Stockholm och Uppsala samt en ortopedisk avdelning i Uppsala. De sakkunniga hava för avsikt att föreslå, att de av pensionsstyrelsen inrättade reumatikeravdelningarna i Umeå, Västerås, Lidköping, Norrköping och Lund överlåtas ulan vederlag på vederbörande landsting. Till frågan om nya avdelningar skola inrättas eller om behovet av A-platser för reumatikervården kan tillgodoses inom de invärtesmedicinska avdelningarna eller på annat sätt, komma de sakkunniga att taga ställning i ett senare betänkande, i vilket också framlägges förslag till normer för statens bidrag till A-vårdens utbyggande, i anslutning till en av de sakkunniga verkställd utredning om platsbehovet. Utbyggnaden av reumatikervården bör enligt de sakkunnigas mening inom varje landstingsområde ske enligt en av statlig myndighet godkänd plan. vilken skall vara förutsättning för utgående av statsbidrag till byggnad eller drift av reumatikervårdpTats. Efter granskning av ritningar till nybyggnadsförslag genom vederbörande myndigheter (centrala sjukvårdsberedningen, medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen) fastställer Kungl. Maj:t det belopp, med vilket statsbidrag kommer att utgå per plats, och antalet statsbidragsberälligade vårdplatser inom nybyggnaden. I en plan för reumatikervårdens utbyggande i ett landstingsområde, där av pensionsstyrelsen bekostad reumatikeravdelning finnes, bör landstinget förbindas alt mottaga denna avdelning och tills annorlunda överenskommes driva densamma som avdelning med riksplatser mot åtnjutande av statsbidrag motsvarande i princip halva vårdkostnaden, varvid legosängsavgiften för inomlänspalient fastställes till exempelvis högst 2 kronor och för utomlänspatient till det högre belopp medicinalstyrelsen bestämmer, varvid det

55 legosängsavgiften överskjutande beloppet skall erläggas av det landsting patienten tillhör. I en motsvarande plan för ett landstingsområde, där av pensionsstyrelsen bekostad reumatikeravdelning icke finnes, bör gälla, att landstinget för erhållande av statens ekonomiska medverkan till inrättande av E-avdelningar med vårdplatser för reumatiker skall förbinda sig att å A-sjukhuset avsätta platser för ledgångsreumatiskt sjuka inomlänspatienter, till det antal statsmakterna efter vederbörande sjukvårdsberednings förslag bestämmer, mot åtnjutande tills vidare av ett visst d r i f t b i d r a g även för dessa vårdplatser per patient och dag vid viss fixerad legosängsavgift. Statsbidraget bör tills vidare kunna sättas till 3 kronor. De sakkunniga avse att inkomma med sitt nästa betänkande, i vilket här skisserade förslag upptagas till närmare utredning, innan statsmakterna hava att taga slutlig ställning till föreliggande förslag om E-vårdens finansiering. Med hänsyn till angelägenheten av att reumatikervården så skyndsamt som möjligt ulbygges, och då utbyggnadsbehovet till icke ringa del kan tillgodoses genom efterbehandlingsavdelningar, synes det de sakkunniga lämpligt, att provisoriska bidragsgrunder för statens medverkan till inrättande av efterbehandlingsavdelningar så fort som möjligt fastställas och föreslå de sakkunniga följande.

E-avdelning för reumatiker, väntande mödrar och nyförlösta, tuberkulösa och barn samt övriga sjuka. Till landsting, som inrättar efterbehandlingsavdelning, bör utgå statsbidrag till b y g g n a d s k o s t n å d e r enligt följande grunder. För plats å efterbehandlingsavdelning, avsedd att disponeras för vård av >edgångsreumatiskt sjuka, ikläder sig staten i princip hela byggnadskoslnaden. Vid nuvarande prisläge bör statsbidraget utgå med högst 5 000 kronor per plats. För vårdplatser för väntande mödrar och nyförlösta utgår statsbidrag enligt samma grunder som för vårdplats på förlossningsavdelning vid lasarett, under förutsättning att särskild del av byggnaden avsattes för deras räkning. För vårdplatser för tuberkulösa och för barn utgår statsbidrag enligt för tuberkulossjukhus (A-sjukhus) och för barnavdelning nu gällande grunder. Avses efterbehandlingsavdelning eller del därav för vård av andra sjuka än reumatiker, tuberkulösa, mödrar och barn, får landsting bära hela byggnadskostnaden för de platser, som tagas i anspråk för dessa andra sjukdomsfall. I fråga om d r i f t k o s t n a d e n för vården av ledgångsreumatiskt s juka avse de sakkunniga som tidigare för A-vården sagts att föreslå, att den

56 skall bäras gemensamt av staten och landstingen. Statsbidrag skall utgå, där E-avdelning finnes, för vård av patienter med reumatiska artriter å specialavdelningarna, å de invärtesmedicinska avdelningarna och å efterbehandlingsavdelningarna. Då vårdkostnaden å A-plats blir högre än å E-plats, torde det bli nödvändigt att fastställa högre statsbidrag för A-plats än för Eplats. På frågan om storleken av statsbidraget för A-plats och sättet för bidragets uträknande ingå de sakkunniga i ett senare betänkande. För vård av ledgångsreumatiskt sjuka å E-plats föreslås utgå ett d r i f tb i d r a g från staten av 3 kronor per dag under villkor, att legosängsavgiften fastställes till högst 2 kronor per vårddag. För väntande mödrar, som vårdas å E-avdelning, synes lämpligast statsbidrag till driften icke böra utgå såsom för vård på förlossningsanstalt vid lasarett (3 kronor för dag och barnaföderska i tillsammans med vården på A-avdelningen högst 10 dagar) utan såsom för vård på väntehem (2 kronor för dag och barnaföderska i högst 15 dagar på E-avdelning). För förlösta mödrar däremot synes samma driftbidrag från staten böra utgå såsom för vård på förlossningsanstalt vid lasarett. Driftbidrag för vård å efterbehandlingsavdelning av tuberkulösa och barn föreslås med hänsyn till storleken av de verkliga kostnaderna för driften av en E-plats icke böra utgå med lägre belopp än de för A-plats nu gällande (1: 75 kr. och 2 kr. per vårddag). Statsbidrag för patienter å E-avdelningar komma sålunda att utgå med olika belopp allt efter olika sjukdom. Detta är en följd av olika statsbidragsgrunder för A-plats. En efterprövning bör komma till stånd så snart den framställning, som Landstingsförbundet den 30 oktober 1942 avgivit till Kungl. Maj:t om höjda statsbidrag till olika former av vård, upptages till behandling. Ifrågasättas kan att redan nu bestämma ett enhetligt belopp som statsbidrag till all eftervård. Detta skulle i så fall få lov att sättas till lägsta ifrågavarande belopp, 1: 75 kronor, då man icke gärna k a n ge högre statsbidrag till E-plats än till A-plats. Då E-vården principiellt har samma kvalificerade karaktär som A-vården, finna de sakkunniga ett sådant förslag mindre önskvärt, även om förfaringssättet skulle göra tillämpningen av en statsbidragskungörelse beträffande E-plats lättare. De sakkunniga förutsätta, att frågan om fördelningen av byggnads- och driftkostnader för E-avdelning vid sjukhus, där staten är ägare eller delägare, kommer att regleras genom särskild överenskommelse i varje fall mellan staten och övriga intressenter såsom hittills skett i fråga om Karolinska sjukhuset, Serafimerlasarettet, Akademiska sjukhuset och garnisonssjukhusen.

57 Hem för kroniskt sjuka. På i kapitel III given motivering föreslå de sakkunniga, att statsbidragen till uppförande eller inrättande av och till driftkostnaderna vid hem för kroniskt sjuka måtte utgå med ökade belopp. För närvarande må enligt kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 245) angående statsbidrag till uppförande eller inrättande av hem för kroniskt sjuka statsbidrag utgå till landsting, kommuner samt kommunalförbund a) för nybyggnad med högst hälften av byggnadskostnaderna, däri ej inräknade utgifter för anskaffande av tomt eller inventarier, dock att bidraget ej må överstiga 1 500 kronor för varje för fattiga sjuka avsedd sjukplats, som hemmet med normal beläggning beräknas rymma, bj vid inköp av byggnad med högst hälften av köpesumman och av kostnaderna för erforderliga om- eller tillbyggnadsarbeten, dock högst 1 000 kronor för varje sådan sjukplats som under a) sägs, samt c) för i vederbörandes ägo befintlig byggnad, som ej av vederbörande uppförts eller inköpts för sådant ändamål, med högst hälften av kostnaderna för erforderliga om- eller tillbyggnadsarbeten, dock högst 750 kronor för varje sådan sjukplats som under a) sägs. Enligt kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 246) angående statsbidrag till driftkostnaderna vid hem för kroniskt sjuka må f. n. statsbidrag utgå till landsting, kommuner, kommunalförbund, föreningar och enskilda med 90 öre per dag och patient, som i kungörelsen avses. Dessa statsbidrag hade ansetts utgöra ungefär en tredjedel av totala vårdkostnaderna. Med hänsyn till kostnadernas stegring och i avvaktan på en allmän omprövning av storleken av statens bidrag till huvudmännen för byggande av och drift vid olika sjukvårdsanstalter finna de sakkunniga en fördubbling såväl av de byggnadsbidrag, som i olika fall må högst utgå, som ock av driftbidraget vara rimlig. Detta skulle vid nybyggnad motsvara en byggnadskostnad av högst 6 000 kronor per vårdplats. Driftbidraget per dag, 1 krona 80 öre, skulle — frånsett ett trettiotal av de vid annan sjukvårdsanstalt eller i Stockholm, Göteborg och Malmö belägna hemmen — innebära täckande av minst en tredjedel av driftkostnaderna, i flertalet fall något mera än en tredjedel av länens genomsnittliga kostnader.

Konvalescenthem. De sakkunniga hava icke funnit lämpligt att föreslå statsbidrag till konvalescenthem, som drives av enskild, förening, stiftelse, sjukkassa eller landsting. Däremot böra sådana kunna understödjas genom att patienter, som vårdas där, i analogi med vad som sker i Danmark, erhålla visst bidrag av sin sjukkassa för vistelse på konvalescenthem, som uppfyller medicinalstyrelsens krav, på samma sätt som för vistelse på sjukhus. För att detta skall kunna bliva möjligt, synes i 22 § andra stycket Kungl. förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor böra inom parentesen efter

58 ordet »sjukhusvård» insättas ordet »konvalescentvård» och efter orden »godkänt enskilt sjukhem» insättas orden »eller godkänt konvalescenthem». 1 det av socialvårdskommittén i april 1944 framlagda förslaget angående Lag om allmän sjukförsäkring höra motsvarande tillägg göras, så att i förslagets 12 § 1 mom. efter ordet »sjukhusvård» insattes ordet »konvalescentvård» och i 3 mom. efter ordet »sjukhem» insättas orden »och konvalescenthem». Bestämmelserna om godkännande synas enklast kunna ordnas genom att i stadgan den 29 maj 1931 angående enskilda sjukhem och förlossningshem 1 § 2 mom. efter orden »därstädes vårdas» tillsättas orden samt konvalescenthem». I Kungl. socialdepartementets ämbetsskrivelse den 29 maj 1931 med bestämmelser angående medicinalstyrelsens prövning av ansökan om tillstånd att driva enskilda sjukhem och förlossningshem m. m. är stadgat, att medicinalstyrelsen före godkännandet av hem, som avses i nyss berörda stadga, skall inhämta yttrande över ansökningen av länsstyrelsen samt av förste provinsialläkaren eller med sådan läkare likställd stadsläkare efter hörande av vederbörande lokale tjänsteläkare och hälsovårdsnämnden. Det synes icke erforderligt, att yttrande över ansökningen om tillstånd att driva bidragsberättigat konvalescenthem avgives av andra än den lokale tjänsteläkaren och hälsovårdsnämnden på orten. Bidragsberättigade vårdtiden på konvalescenthem synes skäligen böra begränsas till högst 30, i undantagsfall högst 45 dagar. I det särskilda fallet skall patientens behov av konvalescentvård efter genomgången sjukdom vara behörigen styrkt genom intyg av läkare å allmän anstalt, där patient vårdats, eller, för vården i övrigt, av läkare, som vårdat patienten i hemmet eller å enskild anstalt; sistnämnde läkares intyg bör, där sjukkassa så finner behövligt, gälla först sedan det före intagningen attesterats av en av sjukkassan utsedd läkare. Bestämmelse härom bör ingå i sjukkasseförordningen. Ett bidrag till vårdavgiften i enlighet med ovanstående förslag, högst lika med legosängsavgiften på lasarett, kommer självfallet icke ensamt att göra konvalescentvården tillgänglig för de mindre bemedlade. Fortfarande komme önskemålet, att det allmänna, närmast representerat av kommuner, landsting och centralsjukkassor, i större utsträckning driver egna konvalescenthem, att kvarstå. Särskilt synes detta behövligt genom de alltmera förkortade vårdtiderna på lasaretten. Skulle föreslagen åtgärd att underlätta konvalescentvården visa sig otillräcklig, få senare ytterligare åtgärder övervägas.

Kurorter. I anslutning till vad ovan i kapitel III anförts om kurorter, komma de sakkunniga att i ett senare betänkande taga ställning till frågan om ett understödjande av dem från det allmännas sida.

59 Sammanfattning av förslag till finansiering av E-vården. Till landsting, som inrätta e f t e r b e h a n d l i n g s a v d e l n i n g vid A-anstalt, föreslås statsbidrag utgå enligt vissa normer. B y g g n a d s b i d r a g bör utgå för plats å efterbehandlingsavdelning, som avsattes för vård av t) patienter med akuta och kroniska reumatiska ledgångsinflammationer, samt 2) väntande mödrar och nyförlösta. Vidare bör statsbidrag utgå till efterbehandlingsavdelning 3) för tuberkulossjuka, samt 4) för sjuka barn. För andra E-platser vid landstings sjukhus bör landstinget bära byggnadskostnaden. För reumatikervårdplats utgår byggnadsbidrag med hela kostnaden, vid nuvarande prisläge skäligen maximerat till 5 000 kronor per plats. För vårdplats för väntande moder och ny förlös t bör statsbidrag utgå enligt kungörelsen den 21 juli 1937 (nr 742) angående statsbidrag till uppförande eller inrättande av förlossningsanstalter. För tuberkulossjuka och för barn utgår byggnadsbidrag till E-plats med samma belopp som till Aplats. Driftbidrag bör utgå för vård av ovan nämnda reumatiskt sjuka med 3 kronor per vårddag under villkor att legosängsavgiften fastställes till nögst 2 kronor. För vård av barn och tuberkulossjuka bör driftbidrag utgå med samma belopp som för A-plats (2 respektive 1:75 kronor per vårddag). För väntande mödrar och nyförlösta bör bidrag utgå enligt kungörelsen den 21 juli 1937 (nr 743) angående statsbidrag till driften av förlossningsanstalter och väntehem m. m. med 2 respektive 3 kronor per vårddag på i densamma angivna villkor. Till k o n v a l e s c e n t h e m föreslås icke något direkt statsbidrag. Det föreslås, att konvalescenthem under vissa betingelser skola godkännas av medicinalstyrelsen såsom sjukvårdsanstalter, för vård å vilka enligt 22 § sjukkasseförordningen ersättning av sjukkassa utgår.

Kostnadsberäkning. Vid en antagen sannolik utbyggnad av eftervården, såsom den kan väntas komma i fråga i anknytning till nuvarande A-anstalter, sanatorierna frånräknade, med ett beräknat antal E-avdelningsplatser av 750 (25 % av 3 000 allmänna E-avdelningsplatser) reumatikervårdplatser och 400 barnplatser skulle statens byggnadsbidrag kunna komma att uppgå till högst (750 X 5 000) 3 750 000 kronor + (400 X 2 500) 1 000 000 kronor eller tillsammans 4 750 000 kronor. Vid en antagen utbyggnad av E-avdelningsplatser om 3 400 skulle statens

60 driftbidrag — frånsett de relativt obetydliga kostnaderna för vårdbidrag till väntande mödrar — komma att uppgå till (750 X 300 X 3) 675 000 kronor för reumatiskt sjuka och (400 X 300 X 2) 240 000 kronor för b a r n eller tillhopa årligen 915 000 kronor. Den föreslagna fördubblingen av driftbidragen till vården av kroniskt sjuka skulle med nuvarande platsantal betyda en merutgift för staten av c:a 1 200 000 kronor årligen.

Kap. VII. Sammanfattning och förslag. De sakkunniga, som den 27 mars 1942 erhöllo i uppdrag att utreda frågan om behovet av och formen för statligt understöd till utbyggande av efterbehandling och konvalescentvård i allmänhet, finna att dithörande problem vid flera tillfällen diskuterats utan att någon allmängiltig lösning rekommenderats eller tillämpats (kapitel i). Efter en detaljerad skildring av nuvarande förhållanden (kapitel II) och allmän motivering (kapitel III) finna de sakkunniga, att det i nuvarande läge är befogat att lägga särskild vikt vid utbyggandet av eftervården. De sakkunniga finna förmånligt, om vid varje lasarett och likvärdig sjukvårdsinrättning förefunnes dels ett vårdhem för kroniskt sjuka, där efterbehandling kunde ges åt sådana sängliggande patienter, som icke längre borde upptaga A-plats men dock fortfarande vore i behov av kvalificerad tillsyn, dels en efterbehandlingsavdelning, till vilken uppegående sjuka, som ännu behövde för fortsatt undersökning eller behandling vara i nära kontakt med sjukhuset, kunde överföras. På sådana efterbehandlingsavdelningar borde också vissa observationspatienter kunna placeras. Avdelningen skulle i sådant fall tjänstgöra såsom ett s. k. poliklinikhem. Ävenså synes den lämpligen kunna tjänstgöra såsom väntehem för blivande mödrar. De sakkunniga hava gjort en enquéte om behovet av eftervårdsplatser, som redovisas i kapitel IV. Mönsterritningar framläggas till allmänna sådana efterbehandlingsavdelningar, till efterbehandlingsavdelningar för tuberkulösa och till sådana för barn. Alternativa förslag framläggas och diskuteras (kapitel V). De sakkunniga finna det principiellt befogat, att staten betalar till efterbehandlingsplatser motsvarande byggnadsbidrag, som utgå till A-platsei\ samt att ävenså driftbidrag utgår till patienter på E-plats enligt samma princip som till patienter på A-plats inom olika kategorier av statsbidragsberättigad sjukvård, reumatikervård, barnsjukvård, tuberkulosvård och förlossningsvård. För väntande mödrar på E-avdelning föreslås gälla samma bestämmelser som för sådana på väntehem. Förutsättningen för statsbidrag skulle vara, att huvudmannen, landsting eller stad utanför landsting, utbyggde sin E-vård enligt en av medicinalstyrelsen godkänd plan. Beslut om att E-avdelning är berättigad till statsbidrag för visst antal plat-

61 ser skulle fattas av Kung]. Maj:t. De sakkunniga föreslå flera åtgärder för att underlätta utbyggnaden av vården av kroniskt sjuka (kapitel VI). På grundval av denna utredning hava de sakkunniga således funnit sig böra föreslå, 1. d e l s att Kungl. Maj:ls kungörelser den 27 juni 1927 (N:ris 245 och 246) angående statsbidrag till uppförande eller inrättande av och till driftkostnaderna vid hem för kroniskt sjuka så omändras, att sängliggande eflerbehandlingspatienter, som icke äro berättigade till statsbidrag, där måtte få vårdas, ändock att statsbidrag icke utgår till deras vård, d e l s att den i berörda kungörelser nr 245 2 § 2. och nr 246 3 § 2. stadgade begränsningen av antalet statsbidragsberättigade vårdplatser inom ett sjukvårdsområde måtte bortfalla, d e l s att statsbidragens storlek snarast ökas, förslagsvis till det dubbla, både beträffande uppförande eller inrättande av och beträffande driftkostnaderna vid hem för kroniskt sjuka; 2. att — under förutsättning att landsting eller stad utanför landsting uppgjort plan för utbyggande av sin eftervård och fått denna av medicinalstyrelsen godkänd — statsbidrag skall utgå för byggande av eflerbehandlingsavdelning (E-avdelning) enligt planen till efterbehandliiigsplats (E-plats), avsedd för reumatiskt sjuk, med hela byggnadskostnaden, maximerad vid nuvarande prisläge till 5 000 kronor, till E-plats för barn med samma belopp, som må utgå till byggande av A-plats vid barnsjukhus och på enahanda villkor, till E-plats för tuberkulöst sjuk med samma belopp, som må utgå vid byggande av sanatorium och på enahanda villkor, till E-plats för väntande mödrar och nyförlösta med samma belopp, som må utgå vid byggande av förlossningsavdelning och på enahanda villkor, samt 3. att under samma förutsättning, som under 2. sagts, driftbidrag till Eavdelning, byggd enligt planen, skall utgå till vårdplatser för reumatiskt sjuk med 3 kronor under förutsättning, att legosängsavgiften icke överstiger 2 kronor per dag, för sjukt barn, tuberkulöst sjuk och nyförlöst med det belopp, som utgår för vård å A-plats på barnsjukhus, sanatorium eller förlossningsavdelning samt för väntande moder med det belopp, som utgår för vård på väntehem; 4. att gällande förordningar /K. förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor och stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem/ ändras så (resp. att föreslagen lag om allmän .sjukförsäkring får en sådan formulering), att sjukkassa för viss vårdtid lämnar bidrag till kostnaden för vård på konvalescenthem, som godkänts av medicinalstyrelsen i fall där sådan vård enligt läkarintyg kräves.

62 Bilaga 1.

Enquete till landsting och städer utanför landsting den 4 augusti 1942 angående nuvarande

förhållanden rörande efterbehandling och konvalescentvård uppskattning av vårdbehovets storlek.

samt

I syfte att erhålla en utgångspunkt för bedömandet av det vårdplatsbehov för efterbehandling och konvalescentvård, som kan föreligga, hava de sakkunniga från samtliga landsting och städer utanför landsting införskaffat vissa uppgifter. De sakkunniga hava beträffande vederbörande sjukvårdsområde begärt uppgifter om dels antalet tillgängliga anstaltsplatser för efterbehandling, respektive konvalescentvård, dels ock behovet av sådana anstaltsplatser. I. Efterbehandling. En sammanställning av uppgifterna om tillgängliga anstaltsplatser {tabell 1, sid. 13) giver vid handen, att vid av landsting respektive städer utanför landsting drivna anstalter mera permanenta platser för efterbehandling finnas i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, medan vissa landsting företagit provisoriska anordningar. Stockholms stad disponerar för närvarande ett enda efterbehandlingssjukhus, vilket uppförts i anslutning till S:t Görans sjukhus. Antalet platser är 216. Efterbehandlingssjukhuset förvaltas i samband med S:t Görans sjukhus och lyder således direkt under sjukhusdirektionen, som tillika bestrider dess driftkostnader. I Göteborg stå enligt vederbörande läkares uppgifter till Sahlgrenska sjukhusets förfogande efterbehandlingsplatser till ett antal av 70, varav för medicinska avdelningen I 52 platser och för de kirurgiska avdelningarna 18. Vasa sjukhus för kroniskt sjuka torde, då det gäller de därstädes vårdade fallen av reumatiskt sjuka, i stor utsträckning göra tjänst såsom en efterbehandlingsavdelning för sängliggande sjuka. Det antal platser, som för närvarande belägges med reumatiskt sjuka av detta slag på sjukhuset, torde hålla sig omkring 50. Allmänna sjukhuset i Malmö förfogar över en »konvalescentavdelning med 15 vårdplatser, inrymd i det i omedelbar närhet av sjukhuset liggande »Malmö sjukhem» (för kroniskt sjuka). Denna »konvalescentavdelning» tjänstgör som efterbehandlingsavdelning för sängliggande sjuka.

63 Antalet i Norrköping tillgängliga efterbehandlings- och konvalescentplatser är 25 stycken av de 50 platserna å Trozellisjukhuset, vilket egentligen byggts för tuberkulosvården. Det är beläget 1 000 meter från huvudsjukhuset. Nämnda Trozellisjukhus lyder under lasarettsläkaren å medicinska avdelningen, men vården handhaves på eget ansvar av en av medicinalstyrelsen förordnad biträdande lasarettsläkare. Tillgång till bad, gymnast och lämplig lasarettsvård finnes. Vissa landsting förfoga över efterbehandlingsplatser av provisorisk natur. I Södermanlands län finnas invid lasaretten i Nyköping och Eskilstuna två sjukpaviljonger om 24 sängar vardera, som tjänstgöra såsom efterbehandlingssjukhus, när de icke behövas för vård av epidemiskt sjuka. Dessa paviljonger tillhöra officiellt epidemisjukhusen på respektive platser, men som epidemisjukvården under de senaste femton åren endast undantagsvis behövt taga dem i bruk, hava de med medicinalstyrelsens medgivande fått användas av lasaretten. Göteborgs och Bohus läns landsting disponerar icke över särskilda anstaltsplatser för efterbehandling och konvalescentvård i annan mån än att i det intill lasarettet i Mölndal liggande epidemisjukhuset en avdelning om cirka 30 platser med medicinalstyrelsens medgivande å tider, då epidemivården så tillåter, i viss utsträckning användes för efterbehandling och konvalescentvård. Även denna avdelning måste tidvis i större eller mindre del disponeras som vanlig lasarettsavdelning. Antalet tillgängliga anstaltsplatser för efterbehandling och konvalescentvård utgör inom Örebro läns landstingsområde 40. Dessa äro anordnade som konvalescentavdelning till centrallasarettet i Örebro och inrymda i landstingets epidemisjukhus. Vid större epidemier måste konvalescentavdelningen utrymmas. Detta sjukhus (lasarettets konvalescentavdelning) drives i lasarettets regi utan särskild där anställd läkare. För att kunna begränsa personalen vid detsamma särskiljes strängt mellan konvalescenter och efterbehandlingspatienler å ena sidan och kroniskt sjuka ä andra sidan, så att patienter av den senare kategorin, som icke kunna reda sig själva, icke få till sjukhuset överföras. Denna konvalescentavdelning torde helt motsvara, vad de sakkunniga kommit att avse med termen eflerbehandlingsavdelning (E-avdelning).

II. Konvalescentvård. Konvalescenthem disponeras endast av Stockholms stad och några landsting. Norrköping förfogar dessutom över några konvalescentplatser. Stockholms stad äger och driver sju anstalter för konvalescentvård med sammanlagt 319 vårdplatser, fördelade enligt nedanstående:

64 Isidor Dannströms konvalescenthem Albert och Hulda Pålsons konvalescenthem Jacques och Galathée Lamms konvalescenthem för tuberkulossjuka ..

53 52

Heijkenskjölds Konvalescenthem

9i

(tuberkulossjuka)

(tuberkulossjuka) (därav 60 120 barn) 15 (för barn)

Vårby konvalescenthem

40 Stiftelsen Martin Gebers konvalescenthem Ihrfeltska barnhemmet Summa platser:

319, därav 49

för tuberkulossjuka och 75 för barn. Dessutom har staden genom avtal tillgång till konvalescentplatser på följande enskilda hem: örnberga konvalescenthem: Hemmets samtliga 25 platser stå enligt avtal till stadens disposition. Tobo konvalescenthem: Platsantal 50. Hemmet är avsett för medlemmar i registrerade sjukkassor i Stockholm och mottager i första hand i Stockholm bosatta medlemmar, som från stadens sjukhus dit hänvisas. I den mån platser ej belagts av sådana medlemmar gives företräde åt sådana, vilka av ekonomiska skäl själva icke kunna ordna sin konvalescentvård. Vid platstillgång utöver vad ovan sagts skall staden äga att mot självkostnad till hemmet remittera andra vårdbehövande än sjukkassemedlemmar. Sigridsgården: Platsantal 40. Något skriftligt avtal finnes ej, men platserna stå helt till sjukhusdirektionens disposition. För övrigt har staden möjlighet att remittera sjuka till andra enskilda vilo- och konvalescenthem, utan att dock hava någon förtursrätt på grund av ingångna avtal. Sådana konvalescenthem äro, bland andra, Stockholms konvalescenthem i Stortorp (30 platser), Byle Gårds konvalescenthem (26 platser) och Smedby Gårds konvalescenthem (13 platser). Samtliga kommunala konvalescenthem lyda under sjukhusdirektionen, som alltså är deras huvudman. De stå under sjukhusdirektörens direkta ledning med undantag för Gebers konvalescenthem, som förvaltas av en av sjukhusdirektionen utsedd särskild styrelse. Den kamerala förvaltningen handhaves av en gemensam redogörare med undantag för Vårby och Gebers konvalescenthem samt Dannströms konvalescenthem. De båda förstnämnda hava egna redogörare, medan Dannströms konvalescenthem, som huvudsakligen är avsett för konvalescenter från Sabbatsbergs sjukhus, förvaltas av detta sjukhus' syssloman. Redogörarna äro tillika sjukhusdirektionens tjänstemän. Driftkostnaderna bestridas av sjukhUvSdirektionen och

65 anslag beviljas på sjukhusdirek tionens stat. För de patienter, som av sjukhusdirektionen remitteras till de enskilda konvalescenthemmen, betalar sjukhusdirektionen helt eller delvis vårdavgiften. Göteborgs stad har icke något konvalescenthem. För konvalescentvården, sådan den här fattas, står endast till förfogande Dicksonska stiftelsens konvalescenthem Meryt i Onsala och sjukkassornas vilohem i Landvetter. Det förstnämnda är emellertid endast öppet under sommarmånaderna och i första h a n d avsett för obemedlade. Det mottager och behandlar kostnadsfritt varje sejour omkring 100 patienter, de flesta från Sahlgrenska sjukhuset. Det senare är framför allt avsett för sjukkassepatienter, dock mottagas i mån av platstillgång även andra patienter för en kostnad av 3 kronor 50 öre per dag. Dicksonska stiftelsen besitter medel för ännu ett konvalescenthem, som enligt donationsbestämmelserna bör vara öppet hela året. Förslag föreligger att snart bringa dessa i verkställighet, varigenom ett 20—30-tal konvalescentplatser för obemedlade skulle kunna anskaffas. Någon kommunal anstalt för konvalescentvåld finnes ej i Malmö. Malmö stads förening mot tuberkulos äger och driver en koloni, modernt inredd, den s. k. Ottarpskolonien, som under sommarmånaderna användes för barn, vilka ur tuberkulosvårdsynpunkt anses som »osäkra» och därför helst ej böra vårdas vid skolornas kolonier. Från och med år 1942 drives denna anstalt med socialstyrelsens medgivande under tiden september—maj som konvalescenthem i samarbete med sjukkassorna och sjukhuset och med ekonomiskt stöd från dessa, delvis också från staden. Anstalten, som rymmer 16 platser för vuxna, står under överinseende av läkare, som gör regelbundna besök. Denna verksamhet är mer att betrakta som en försöksverksamhet, framkallad å ena sidan av behovet alt kunna vårda konvalescenter efter pleurit och knölros, som ej fordra sanatorievård, anämiker, konvalescenter efter ulcus, operativt behandlade sjukdomar o. s. v., å andra sidan av känslan, att det är oekonomiskt att alla dessa väl inredda barnkolonier stå tomma och oanvända under nio månader av året. Norrköping har för de av fattigvårdens patienter, som äro i behov av efterbehandling och konvalescentvård å anstalt, stadens väl utrustade sjukvårdsavdelning å fattigvårdsanstalten Sandbyhov med ett kroppssjukhus på 141 sängar. De flesta av dessa sängplatser, cirka 134, användas för vården av rent kroniska sjukdomsfall, cirka 5 för akuta, kortare sjukdomar inom Sandbyhovsklientelet självt och cirka 5 stycken för efterbehandlings- och konvalescentvård, sålunda i sådana fall, där hemmen av olika skäl icke kunnat taga emot patienter under dessas minskade försörjningsmöjlighet. För barn under 14 år kan konvalescentvård beredas å Mamre barnhem, beläget tre kilometer från stadens centrum.

66 Sandbyhov lyder under fattigvårdsstyrelsen och Mamre barnhem under särskild styrelse. Detta barnhem är till karaktären en stiftelse. Staden lämnar fast årligt bidrag, varjämte två styrelsemedlemmar utses av stadsfullmäktige. I Hälsingborg finnas sedan 12 år tillbaka 16 vårdplatser för konvalescen ter, vilka platser utgöra en avdelning å ett hem för kroniskt sjuka, konvalescenter och ålderstigna om tillhopa 70 vårdplatser. Hemmet, som benämnes Familjen Romares Stiftelse, är donerat till Hälsingborgs stad, som också förvaltar detsamma. Konvalescentplatserna stå enligt donationsbeslämmelserna öppna för obemedlade och mindre bemedlade vårdbehövande med hemortsrätt i Hälsingborg. Vid Västmanlands läns sjukhem i Västerås (hem för kroniskt sjukaj fanns inrättad en konvalescentavdelning om 13 platser. Hemmet lyder under landstingets sjukhusdirektion i Västerås, vilken jämväl utgör direktion för övriga landstingets sjukvårdsanstalter i Västerås. Sjukhemmet bedrives helt fristående från övriga sjukvårdsanstalter. På grund av det relativt stora avståndet, cirka 3 km, mellan centrallasarettet och sjukhemmet har det emellertid visat sig vara ganska svårt att belägga konvalescentavdelningen med patienter från centrallasarettet och de övriga tre lasaretten i länet. Då dessutom tillströmningen av kroniskt sjuka blivit allt större för varje år, har konvalescentavdelningen under de senare åren med sjukhusdirektionens medgivande helt belagts med kroniskt sjuka. I Jämtlands län finnes ett konvalescenthem, beläget omkring 12 km från staden. Hemmet, till vilket landstinget bidragit med kostnader, har blivit föga utnyttjat. Förutom ovannämnda konvaiescenthem finnas sådana hem och inrättningar med konvalescentplatser, där landstingen icke innehava huvudmannaskapet. Inom Östergötlands läns landstingsområde äger och driver Östergötlands sjukkassors centralförening Älvas konvalescenthem, Kimstad, med 33 vårdplatser. Landstinget har beviljat centralföreningen för hemmets uppehållande och drift ett räntefritt lån å 20 000 kronor. Såsom efterbehandlingsavdelning för barn torde också kunna betraktas det av föreningen Östergötlands Barn ägda Blåklintshemmet, Linköping, med 14 vårdplatser. I Kronobergs län finnas praktiskt taget inga anstalter för efterbehandling eller konvalescentvård. Å Växjö stads vårdhem finnas emellertid 8 platser för män och 8 platser för kvinnor, avsedda för sådana sjuka från Växjö stad, som ej kunna beredas vård i hemmet, men som ändå ej behöva egentlig sjukhusvård. Å dessa platser kunna sådana sjuka från Växjö stad, för vilka den egentliga lasarettsvården kan anses avslutad, men där behov av viss anstalts vård föreligger, tagas emot. Inom Gävleborgs läns landstingsområde finnas 30 konvalescentplatser å

67 hemmen för kroniskt sjuka. Dessutom finnes möjlighet att få in ett betydligt större men ej fixerbart antal mera lättvårdade fall å försörjningshemmen i Bollnäs, Arbrå, Alfta, Ovanåker och Hanebo-Segersta. Huvudmannaskapet för alla dessa på hem för kroniskt sjuka och i försörjningshem befintliga vårdplatser innehaves av respektive kommuner. I Jämtlands län finnes ett vilohem för 10 konvalescenter i Strömsund. Vilohemmet äges av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och giver endast möjlighet till vila och rekreation. Läkare är ej bunden till hemmet, utan patienterna söka läkare i Strömsund.

S ammanfat t ning. Sammanlagda antalet anmälda efterbehandlingsplatser i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping utgör 376 (tabell 1, sid. 13). I de olika landstingsområdena finnas dessutom 118 provisoriska platser, inredda i epidemisjukhus. Medräknas sistnämnda platser blir det 494 efterbehandlingsplatser i hela riket. Antalet allmänna konvalescentplatser är 77 i landstingsområdena och 340 i städer utanför landsting eller tillhopa 417. Dessutom finnas i landstingens sjukvårdsområden 56 konvalescentplatser av provisorisk natur. Totala antalet allmänna konvalescentplatser blir alltså 473. Sammanläggas de båda kategorierna platser kommer man till 967 efterbehandlings- och konvalescentplatser i landstings och städers utanför landsting regi, av vilka 174 äro av provisorisk natur. Uppskattning av vårdbehovets storlek. Beträffande frågan om behovet av anstalsplatser för efterbehandling och konvalescentvård har i allmänhet gjorts gällande, att ett stort behov av dylika platser föreligger. Från många sjukvårdsområden har framhållits svårigheten att exakt angiva antalet platser, varför någon uppskattning av platsbehovet icke skett. I vissa landsting har behovet av ifrågavarande platser beräknats för vissa orter inom sjukvårdsområdet men ej för området i sin helhet. Vidare har i många yttranden framhållits, att gränserna mellan efterbehandling och konvalescentvård äro så flytande, att svårigheter uppstå vid fördelningen av platser mellan de båda anstaltstyperna. Förvaltningsutskottet i Stockholms läns landsting har icke gjort någon uppskattning av behovet av platser för efterbehandling och konvalescentvård. Hälso- och sjukvårdsberedningen i Uppsala län hänvisar till en utredning om vårdplatsbehovet, som direktionen för Akademiska sjukhuset förklarat sig vilja verkställa. Direktionen för Akademiska sjukhuset yttrar sig sålunda:

N

68 Angående behovet av sådana platser kan nian endast säga, att ett dylikt behov gör sig starkt gällande. Hur många värdplatser, som skulle behövas, kan däremot ej preciseras. Detta beror helt och hållet på, vilka indikationer man uppställer för beläggandet av dessa platser. Om patienter med långvariga sjukdomar, som stå pä gränsen till vad man kallar »kroniskt sjuka», skola vårdas på dessa anstalter sa uppstår en flytande övergång till »Hem för kroniskt sjuka». Om vidare sådana sociala indikationer, som t. ex. svårigheten att skaffa hembiträdeshjälp för sjuka husmödrar eller ensamboende sjuka personer, får anses som giltig orsak till vård på konvalescenthem, så icke blott växer behovet av vårdplatser, utan detta behov kommer att växla allt efter tillgången på hembiträden och hemsystrar. Den bristande tillgången på dylik arbetskraft är, som bekant, för tillfället till stort hinder för konvalescentvården i hemmen. För att emellertid erhålla ett ungefärligt begrepp om antalet av de sjukhuspatienter, som kan tänkas vara i behov av vård på efterbchandlingssjukhus eller konvalscenthem, har direktionen anmodat respektive överläkare att under en viss tid registrera detta och om denna undersökning leder till något resultat, skall direktionen sedermera insända meddelande därom. S e d e r m e r a h a r professorn Olle H u l t é n , Uppsala, till de s a k k u n n i g a överl ä m n a t resultatet av en u n d e r s ö k n i n g över behovet av »s. k. B - s j u k h u s p l a t ser» vid A k a d e m i s k a s j u k h u s e t i U p p s a l a . Professor H u l t é n l ä t u n d e r 15 d a g a r (från och m e d d e n 13 m a r s till och m e d d e n 27 m a r s 1943) vid Akad e m i s k a s j u k h u s e t s k l i n i k e r företaga en daglig r e g i s t r e r i n g av del a n t a l patienter, som skulle k u n n a v å r d a s å s. k. B - s j u k h u s .

Resultatet återges i n e d a n s t å e n d e tabell. Dag

Kir.-avd.

Öronavd.

Barnavd.

Gyn.-avd.

13/ /3

24 24 24 21 27 20 25 23 23 25 25 25 22 20 20

16 15 9 11 12 14 13 12 11 11 5 9 8 11 9

5 5 4

«».

5 5 4 4

9 11 9 7 7 12 11 12 12 11 11

11(93,3)

"/• 15 /3 1B /3 17 /3 18 /3 19 /3 2

%

n ö

/3

u /a

/3 /3 26 /3

27/ 13

23,e ($12,8)

B.B.-avd. ögonavd.

Summa

2 2 2 2 2 2 2 0 0 0

0 1 1 1 0 0 0 0 0 1 2 2 1 1 1

2 2 2 1 1 1 1 1 1 0 0 0 0 1 1

52 48 44 47 52 54 50 45 44 51 45 50 43 44 42

2,3

0,8

0,9

S:a47,6($20)

'•\

69 M e d e l b e l ä g g n i n g e n u n d e r tiden 13/3 t. o. m. 27/3 v a r för Kir.-avd.

öronavd.

57 Barnavd. Gyn.-avd. B.B.-avd. ögonavd. 61,7

53,9

78,3

21 Med.-avd.

Hela sjukh.

178,3

633 F ö r m e d i c i n s k a k l i n i k e n a n g a v s , a t t 50 °/o a v i n n e l i g g a n d e p a t i e n t e r ( = 89) k u n d e ö v e r f ö r a s till 13-sjukhus, vilket k a n s k e får a n s e s väl h ö g t b e r ä k n a t . F r å n k v i n n o k l i n i k e n och b a r n b ö r d s a v d e l n i n g e n ä r o de m e d d e l a d e siffrorna s ä k e r l i g e n alltför låga, v a r f ö r a n t a l e t behövliga k v i n n o p l a t s e r s a n n o l i k t är n å g o t för lågt. Med h ä n s y n t a g e n h ä r t i l l visar u n d e r s ö k n i n g e n , att A k a d e m i s k a s j u k h u s e t b ö r k u n n a u t n y t t j a ett B - s j u k h u s p å 120 sängar, v a r a v 10 p l a t s e r a v s e d d a för b a r n , 50 för m ä n och 60 för k v i n n o r . 1 Södermanlands län finnas s å s o m o v a n b e r ö r t s invid l a s a r e t t e n i N y k ö ping och E s k i l s t u n a två s j u k p a v i l j o n g e r o m 24 s ä n g a r v a r d e r a , som ä r o avsedda att t j ä n s t g ö r a s å s o m e f t e r b e h a n d l i n g s s j u k h u s , n ä r d e icke b e h ö v a s för v å r d av e p i d e m i s k t sjuka. S j u k v å r d s a v d e l n i n g e n i l ä n e t y t t r a r o m v å r d p l a t s behovet: Ytterligare behov av dylika vårdplatser h a r ansetts föreligga, varför landstinget i princip redan 1939 beslutat, att liknande paviljonger om 24 sängar skola uppföras vid lasaretten i Flen och Katrineholm. Den framtida situationen kan således beräknas bliva att det i omedelbar närhet av vart och ett av länets fyra lasarett kommer att finnes en paviljong om 21 sängar, som kan tjäna som efterbehandlingssjukhus, såvida icke inträffande epidemier tillfälligtvis fordra deras användning för vård av epidemiskt sjuka. L a s a r e t t s l ä k a r e n E m a n u e l B e r g m a n , E s k i l s t u n a , h a r i särskilt y t t r a n d e anfört: Ett 40-tal sädana platser torde behövas, i främsta rummet för medicinska fall men i viss mån även för övriga avdelningars behov. En sådan avdelning, som här benämnes efterbehandlingssjukhus, ha vi länge saknat. Officiellt h a r lasarettet en konvalescentavdelning, som emellertid av olika anledningar ej kommit att tas i bruk. Senast var den upplåten för sjuka finländska barn, men denna avdelning måste helt nyligen upplösas, emedan den paviljong, som tagits i anspråk, måste användas för epidemiändamål. Denna osäkerhet beträffande nyttjanderätten till denna paviljong (vid epidemisjukhuset härstädes) gör, att den ej lämpar sig såsom efterbehandlingssjukhus. För det ändamålet måste tydligen nybyggnad ske. Den hastiga ökningen av vårdsökande vid lasarettet under de senaste åren har medfört, att vårdtiden måste avsevärt förkortas. Den är för 1942 i medeltal 13,8 vårddagar, varav 18,7 för med. avd. och 13,5 för kir. avd. Vårdtidens nedgång för medicinska och kirurgiska avdelningarna sedan 1932 visar följande tabell.

70 Vårdtid. 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942

med. avd. 31,4 32,1 29,0 24,8 21,8 20,o 18,4 17,0 17,o 18,0 18,7

kir. avd. 18,1 17,6 17,9 17,6 16,3 15,6 14,3 1-4,0 15,3 14,4 13,5

Så mycket mera kan nog inte vårdtiden avkortas. I stället måste nog antalet vårdplatser utökas. I första hand bör det ske genom ökning av antalet isoleringsrum. För detta ändamål lämpa sig de nuvarande extrarummen bra, och de kunna lösgöras, så snart den planerade extrarumsavdelningen blir färdig. Därjämte h a r det växande antalet personal vid lasarettet skapat ett allt mera kännbart behov av vårdplatser för personalen. För närvarande är delta behov mycket stort. För infektiösa fall bör även finnas en särskild isoleringsavdelning. Såsom det nu är ordnat, måste iniektiöst sjuka av personalen och eleverna vårdas på sina rum, där de få rika tillfällen att smitta sina rumskamrater. På samma sätt smitta givetvis salspatienterna varandra, så länge tillfredsställande isoleringsmöjligheter saknas. Ådragandet av sådan nosokomial smitta förlänger också vårdtiden för patienterna i smittotider, då efterfrågan utifrån på vårdplatser brukar vara särskilt stor. Även på den medicinska barnavdclningen förefinnes ett stort behov av isoleringsrum. Detta är så mycket mera trängande, som det måste räknas med att någon pediatrisk avdelning ej kommer alt inrättas under de närmaste fem åren. Då allt detta influerar på behovet av eftcrbehandlingssjukhusplatser, har jag ansett mig böra påpeka dessa behov. L a s a r e t t s l ä k a r e n A. Zetlerqvist, N y k ö p i n g , h a r i d e n n a fråga avgivit ett så l y d a n d e y t t r a n d e : Någon anstalt för efterbehandling resp. konvalescentvård beträffande Nyköpings upptagningsområde finnes ej. En till Nyköpings epidemisjukhus hörande paviljong h a r periodvis disponerats av lasarettet för eftervård av reumatiska och andra konvalescentfall och har visat sig fylla ett stort behov. Ständig tillgång till en dylik paviljong (efterbehandlingssjukhus) i direkt anslutning till lasarettet å minst 24 platser under internläkarens kontroll är i högsta grad önskvärd liksom även konvaiescenthem för ej reumatiskt sjuka utan samband med lasarettet i analogi med Stockholms Stads konvalesccnthem vid Stortorp och Vällinge. De mera långdragna och svårbehandladc fallen av reumatiska sjukdomar översändas till Pensionsstyrelsens anstalter eller i obotliga fall till hem för kroniskt sjuka. Tillgången till platser för den sistnämnda gruppen är alldeles otillräcklig, varför fall av obotlig ledgångsreumatism i rätt stor utsträckning under långa tider upptaga platser å de akuta sjukhusen, där de ej höra hemma. Östergötlands läns landstings vårdplatsbehovet sålunda:

förvaltningsutskott

besvarar

frågan

om

71 Beträffande frågan angående behovet av anstaltsplatser för efterbehandling och konvalescentvård synes den utan några erfarenheter på området förvaltningsutskottet svår att besvara. Utskottet håller därför före, att utbyggnad av h ä r omskrivna vård bör ske etappvis. Denna metod h a r ock med gott resultat tillämpats av Östergötlands läns landsting vid genomförande av andra vårdformer. Den ger, utom tillfälle till konstaterande av verkliga behovet av vårdplatser, möjligheter att anpassa sig efter gjorda rön och erfarenheter. S j u k v å r d s b e r e d n i n g e n i Jönköpings län meddelar: Vad angår behovet av sådana anstaltsplatser anser sig beredningen med ledning av den utredning, som verkställts samt av vunna erfarenheter, kunna angiva detsamma till cirka 100 platser, därav 25 å 30 för tuberkulosvård. Det bör emellertid beaktas, att behovet av dylika platser i hög grad sammanhänger med förefintligheten av vårdplatser å s. k. B-sjukhus. Finnas dylika sjukhus, vilket för närvarande icke är fallet inom Jönköpings län utom beträffande tuberkulosvården, 17 platser vid tuberkulossjukstugan i Tenhult, blir givetvis behovet av nu omfrågade platser mindre. L a s a r e t t s l ä k a r e n Olof A n d r é n , Nässjö, y t t r a r : Behovet av platser för efterbehandling och konvalscentvård är enligt min mening synnerligen trängande, och om sådana platser kunde ställas till anstaltens förfogande, skulle härigenom sparas på behovet av dyrare lasarettsplatser. D i r e k t i o n e n för E k s j ö s a n a t o r i u m a v g e r följande svar: Landstinget förhyr vårdplatser vid Spenshult och Hessleby sanatorier. Här mottages i stort sett endast patienter, som behöva vård på A-platser. Patienter, som kunna vårdas på B-platscr mottagas därför i stor utsträckning på länssanatoriet. I Tenhult, där isoleringsrum saknas och avståndet från länssanatoriet är så stort att dettas resurser ej kan utnyttjas för sjukstugans patienter, inläggas blott patienter, som tillhöra kategorin konvalescenter, medan eftervårdsfallen ligga på länssanatoriet. För avlastning av länssanatoriet i detta avseende anses en vid sanatoriet förlagd eftervårdsavdelning på c:a 25 sängar vara behövlig. Från landstingets synpunkt sett kunde en ännu större avdelning med B-platser invid sanatoriet vara fördelaktig, då sanatoriets maskinella och övriga kapacitet kunde mera utnyttjas med beräkning på alt reducera antalet av jubileumsfonden förhyrda platser. Sjukstuguläkaren Tore Jacobson, Vetlanda, uppger: Behovet av sådana anstaltsplatser är tämligen stort, ett 20-tal. Många, som nu ligger i månader på sjukstugan skulle få billigare vård på ett efterbehandlingssjukhus. Ett sådant sjukhus kan mycket väl tänkas inrett i Epidemisjukhuset i Vetlanda, vilket enligt mitt förmenande bör läggas ner. Ett sjukhus som endast tidvis kommer till användning kan icke betjäna de sjuka på samma sätt som ett ordinarie sjukhus. Länets epidemisjukvård bör helst förläggas till de ordinarie epidemisjukhusen, där reservutrymmen böra iordningställas. Hälso- och s j u k v å r d s b e r e d n i n g e n i Kronobergs län meddelar i oljande: Växjö lasarett: Vid gjorda undersökningar har det visat sig, att antalet patienter, som lämpligen skulle kunna vårdas å konvalescenthem eller efterbehandlingssjukhus i regel uppgår till omkring 15 % av det ordinarie antalet platser eller för Växjö lasarett till ungefär 40 platser.

72 Ljungby lasarett: Behovet av efterbehandlingsplatser är ieke stort utan skulle kunna beräknas till ungefär 10 å 15 st. Konvalescentvård är ej heller ordnad och behovet av sådana platser kan beräknas till c:a 10 st Kalmar läns norra l a n d s t i n g h a r icke gjort n å g o n u p p s k a t t n i n g av behovet av p l a t s e r för e f t e r b e h a n d l i n g och k o n v a l e s c e n t v å r d . D i r e k t i o n e n för l ä n s l a s a r e t t e t i V ä s t e r v i k a n f ö r i f r å g a n : Redan nu börjar frågan bliva aktuell att ordna konvalescentvården och efterbehandlingen härstädes. Antalet vårdade på den 1939 nyinrättade medicinska avdelningen har ökat betydligt för varje år, år 1942 troligen omkring 200. Ännu h a r några större svårigheter ej förefunnits att ordna med plats men inom några få år torde säkerligen platsbrist uppstå. Det vore därför av stort värde om en del patienter, som ej absolut nödvändigt äro i behov av sjukhusvård men av en eller annan orsak ej kunna få nödvändig undersökning och vård i hemmet kunde intagas resp. överföras till anstalt av enklare typ något som även skulle vara av stor ekonomisk betydelse för landstinget. Å kirurgiska avdelningen måste av och till en del enklare fall, som ej nödvändigtvis måste hava lasaretlsvård, intagas å avdelningen, då fallen kräva efterbehandling å lasarettet men längre avstånd och dåliga kommunikationer eller svårighet att i hemmet få hjälp med matlagning o. dyl. omöjliggör öppen behandling. I anslutning av vad ovan anförts synes det mig en anstalt av enklare typ för efterbehandling och konvalescentvård vara önskvärd. Ur många synpunkter torde det vara lämpligt att en ev. sådan anstalt anlägges i anslutning till lasarettet eller ej alltför avlägset från detsamma. S j u k v å r d s b e r e d n i n g e n i Kalmar läns södra l a n d s t i n g y t t r a r : Då behov av fortsatt anstaltsvård uppenbarligen måste anses föreligga vid ett icke ringa antal fall av från sjukvårdsanstalterna utskrivna personer vill utskottet förorda anordnande av i sakkunnigas skrivelse omnämnda såväl efterbehandlingssjukhus som konvalescenthem. För den allmänna sjukvården skulle dylika anstalter även hava betydelse genom att frigöra platser å lasaretten till disposition för det mera akuta vårdbehovet. D i r e k t i o n e n för K a l m a r c e n t r a l l a s a r e t t a n f ö r i s ä r s k i l t y t t r a n d e : Inrättandet av dylika anstaltsplatscr äro ur driftsynpunkt önskvärda, enär ett antal dylika platser skulle avlasta lasarettets dyrbarare och mera kvalificerade sjukvårdsplatser och enär driften utan tvivel skulle ställa sig billigare vid dylika enklare sjukvårdsplatser. L ä s a r e t t s d i r e k t i o n e n i O s k a r s h a m n b e s v a r a r d e n n a fråga s å l u n d a : Att behov av vårdplatser av h ä r berörda typ föreligger är självklart, säger styresmannen, men att för närvarande precisera antalet sådana platser anser han svårt i saknad av statistiska uppgifter. Behovet torde dock ej vara ringa. F ö r v a l t n i n g s u t s k o t t e t i Gotlands läns l a n d s t i n g a n f ö r : Genom den långa tid dylik konvalescentvård och efterbehandling ofta kräver, bindes emellertid ett flertal platser vid lasarettet till förfång för akuta sjukdomsfall och bidrager i stor utsträckning till den permanenta överbeläggning, som alltid är rådande. Ett stort behov av platser för konvalescentvård och efterbehandling föreligger sålunda.

78 B e t r ä f f a n d e b e h o v e t a v i f r å g a v a r a n d e a n s t a l t s p l a t s e r för Blekinge läns v i d k o m m a n d e a n f ö r a s t y r e s m ä n n e n för l ä n s l a s a r e t t e n i K a r l s k r o n a och K a r l s h a m n följande: Lasarettsläkaren Johan Widén, Karlskrona: Beträffande behovet av sådana anstaltsplatser h a r en utredning gjorts i samband med förarbeten till ett förslag till utvidgning av lasarettet. Denna utredning visade, att av de patienter, som vårdades å de nuvarande medicinska och kirurgiska avdelningarna, c:a 8—10 % av fallen voro av den art, att de lämpligen kunde vårdas på ett efterbehandlingssjukhus. Det är dock att märka, att denna siffra är genomsnittlig, och att det procentuella antalet av ifrågavarande fall är underkastat betydande växlingar under olika tider av året, framförallt beroende på variationer i tillströmningen av patienter. Om kravet på sjukhusplatser är trängande, måste utskrivningen av patienter ske mera rigoröst, varför ovan angivna procentsiffra avsevärt reduceras, medan den å andra sidan ligger högre, när platstillgången tillfälligtvis är god. Den nu nämnda beräkningen är gjord med tanke på ett efterbehandlingssjukhus i anslutning till lasarettet. Om ett mera avlägset beläget konvalesccnthem avses, blir antalet fall, lämpade för dylik vård, betydligt reducerat. Slutligen är att märka, att utredningen i denna fråga endast avser en uppdelning av det klientel, som för vård intagits å länslasarettet. Det torde emellertid dessutom finnas ett latent behov av vård på konvalesccnthem även för många sådana patienter, som under nuvarande förhållanden icke anmälts till vård å lasarettet, och som för den skull icke kunnat tagas med i beräkningen. Hur stort deras antal är undandrager sig mitt bedömande. L a s a r e t t s l ä k a r e n T. N o r d m a r k , K a r l s h a m n : Frågan »om behovet av sådana anstaltsplatser», är givetvis svart att exakt besvara. Efter genomgång av materialet för de under de fem senaste åren å lasarettet vårdade torde jag dock våga göra det ullalandet att cirka 30 å 40 dylika anstaltsplatser skulle för Karlshamns lasaretts upptagningsområde vara av oskattbart värde och fylla en mycket stor uppgift. S j u k v å r d s b e r e d n i n g e n i Kristianstads l ä n l ä m n a r p å f r å g a n följande s v a r : Behov av anstaltsplatser av omförmält slag föreligger, ehuru antalet torde vara svårt att angiva. Direktionen för centrallasarettet i Kristianstad h a r för lasarettets vidkommande uppskattat behövligt antal platser å efterbehandlingssjukhus till 34 och å konvalesccnthem till 10—15. För lasaretten i Ängelholm och Hässleholm skulle gemensamt konvalesccnthem kunna anordnas, lämpligen beläget i Hässleholm. För länets sanatorium innebure anordnandet av dylika platser en välbehövlig avlastning, då därigenom väntetiden för de många exspektantcrna komme att nedbringas. Direktionen för c e n t r a l l a s a r e t t e t i K r i s t i a n s t a d a n f ö r : Keumatikervårdssakkunniga skilja på efterbehandlingssjukhus och konvalescenthem och framhålla svårigheten att särskilja de fall, som höra hemma på det ena och det andra stället. Det är givetvis förenat med mycket stora svårigheter att bedöma hur stort behovet kan vara av platser å dylika anstalter.

74 Lasarettsläkarna vid Centrallasarettets sjukvårdsavdelningar ha med ledning av det klientel, som är inneliggande, sökt bilda sig en uppfattning om, hur många av inneliggande p a t , som i medeltal lämpligen kunna vårdas å ett efterbehandlingssjukhus av angiven art. Antalet blir följande: Medic, avd Kir. avd Öron-, näs- och halsavd ögonavd Barnavd

11 st. 8 » 5 » 5 » 2 »

Dessa siffror kunna emellertid ej anses ge ett fullt korrekt uttryck för behovet inom Centrallasarettets upptagningsområde av platser å efterbehandlingssjukhus. Å ena sidan föreligger en kronisk platsbrist å medic, avdelningen, vilket är läkarna i länet väl bekant och måste föranleda en viss återhållsamhet i inremitteringen, så att en del sjuka, vars vårdbehov är mindre trängande ej inremitteras. Sannolikt skulle en del av dessa sjuka kunna vårdas å ett efterbehandlingssjukhus. Liknande gäller för ögonavdelningen. Å andra sidan stå, som framgår av årsberättelserna på öron-, näs- och halsavdelningen ett växlande antal platser obelagda. Beläggningen på övriga avdelningar varierar givetvis även som naturligt är men mellan en mer eller mindre betydande överbeläggning och underskott. Särskilt på barnavdelningar är säsongvis starkt växlande behov av vårdplatser regel. Riktigast torde vara, att låta de anförda siffrorna tjäna till ledning tills erfarenhet vunnits. I de reumatikersakkunnigas skrivelse står, att konvalescenthemmen avses för sådana sjuka, vars sjukdomar är att betrakta som avlupen, men vars allmäntillstånd kräver av läkare ledd fortsatt vård å anstalt eller eljest. Behovet av dylika platser är det ännu svårt att uppskatta. Vad man kommer fram till beror delvis på, hur strängt man fattar reumatikersakkunnigas krav på, att behov skall föreligga för av läkare ledd vård. Många av de sjuka, som till följd av nedsatt allmäntillstånd efter en sjukdom, skulle behöva vård på ett konvalescenthem äro i ringa behov av läkarvård, även om ett dylikt konvalescenlhem givetvis bör ha läkare, som leder dess verksamhet och kan meddela nödig läkarvård. Riktigast torde vara att anta, att reumatikcrvårdssakkunniga ej avsett lägga betydande vikt vid vårdbehovet av läkare. För sådana pat., som vårdats å Centrallasarettet, uppskattas behovet av platser å ett dylikt konvalescenthem till omkring 10—15. Otvivelaktigt föreligger dessutom behov av vård för en del sjuka inom upptagningsområdet, som ej vårdats a sjukhus. Lasarettsdirektionen i Ängelholm uppger: Direktionen anser, att för tillfället några tillgängliga anstaltsplatser för ellerbehandling resp. konvalcsccntvård finnas ej att tillgå vare sig i staden eller dess närmaste omgivning, men att givetvis behovet av sådana föreligger. Om sjukhuset inom närmaste framtiden skulle utvidgas, anser direktionen, att man bör ha i åtanke anskaffande av ett efterbehandlingssjukhus. D i r e k t i o n e n för l ä n s l a s a r e t t e t i H ä s s l e h o l m avger följande s v a r : Lasarettets beläggning och vårdtidens längd talar för behov av anstaltsplatser för efterbehandling och konvalescentvård. En anstalt för dylik behandling och vård måste emellertid för att medföra det förbilligande av sjukvården, som skulle vara anstaltens huvudändamål, göras väsentligt större än det antal platser, som skulle motsvara enbart Hässleholms lasaretts behov.

75 D i r e k t i o n e n för B r o b y s a n a t o r i u m y t t r a r : Behov av anstaltsplatser för cflcrbehandling finnes, bl. a. därför att därigenom åtskilliga sjukvårdsplatser vid sanatoriet skulle kunna bli lediga för de många, som vänta på intagning. Behovet torde lämpligen böra tillgodoses på det sätt, som föreslagits i utredningen angående förbättrad tuberkuloseftervård, verkställd av Nationalföreningen mot tbc 1939, nämligen genom inrättandet av eftervårdshem. över denna utredning h a r styrelsen för svenska sanatorieläkareföreningen i skrivelse till Konungen yttrat sig och därvid framhållit: »För att bereda vissa grupper av smittsamt tubcrkulösa tillfälle till produktivt arbete föreslås i utredningen inrättande av tvenne nya anstaltstyper, verkstadshem och eftervårdshem. En utbyggnad av anstaltsvården för de tubcrkulösa i den åsyftade riktningen torde för ernående av en god eftervård vara behövlig, men härvidlag synes man böra gå fram med en viss försiktighet. Erfarenheter från andra land äro ej i allo uppmuntrande. Man måste nog räkna med att de föreslagna verkstadshemmen komma att bliva dyra i driften. Försök med denna anstaltstyp bör dock göras med beaktande av i vårt land rådande förhållanden och under relativt fria former, så att gjorda erfarenheter må kunna utnyttjas till vidtagande av nödiga ändringar och utbyggnader i de planerade anstalternas driftsförhållanden.» H ä l s o - och s j u k v å r d b e r e d n i n g e n i Malmöhus l ä n u p p t a g e r i sin s a m m a n ställning av d e y t t r a n d e n , s o m d i r e k t i o n e r n a för d e l a n d s t i n g e t u n d e r l y d a n d e l a s a r e t t e n avgivit r ö r a n d e d e n n a fråga, följande: Lasarettsdirektionen i Lund: Under förutsättning att cfterbehandlingssjukluisel förlägges såsom en del av sjukhuskomplexet i omedelbar anslutning till detsamma samt att därstädes blott skola vårdas så lättskötta fall, att de kunna gå till vederbörande avdelning eller poliklinik för cftersyn och behandling, föreslås följande antal platser: för medicinska avdelningen kirurgiska » ortopediska » reumatologiska » ögon )> öron ;> radiologiska » barn »

25 platser 25 » 20 » 30 » 10 » 15 » 15 » 25-30 » , vilka dock bör vara helt avskilda från de övriga. Summa

ViO platser for vuxna samt 25-30 för barn.

Avdelningen för gynekologi med B. B. h a r ej ansett sig behöva några platser av dylik karaktär. Platser h a r i detta hänseende ej heller beräknats för avdelningen för tuberkulos, avd. för veneriska sjukdomar samt för psykiatriska avdelningen. Hänsyn h a r även tagits till möjligheten att i viss utsträckning använda detta efterbchandlingssjukhus som poliklinikhem. Behovet av vårdplatser å på längre avstånd från sjukvårdsinrättningarna belägna fristående konvalcsccnthem är betydligt svårare att beräkna. Cirka 50—60 platser torde måhända vara tillräckligt, åtminstone i första utbyggandet och innan effekten av inrättandet av efterbehandlingssjukhuset kan avläsas. Över huvud torde dock denna vårdform först i andra hand böra komma till utbyggande, då behovet av

76 platser å efterbehandlingssjukhus är betydligt mer trängande oeh av större betydelse för att åstadkomma en avlastning av A-platserna. I den händelse obligatorisk sjukförsäkring komme att genomföras i landet, torde det även kunna tänkas såsom en möjlig utväg, att utbyggandet av vårdplatserna å fristående konvalescenthem överlätes till sjukkassorna, en utveckling som redan påbörjats i vissa landsändar. Lasarettsdirektioneii i Landskrona: Beträffande behovet av konvalescentplatser vid härvarande sjukhus skulle direktionen vilja framhålla, att det vore lämpligt att i anslutning till sjukhuset bygga ett B-sjukhus med plats för såväl kroniskt sjuka som konvalescenter. Den nuvarande starka överbeläggningen gör det synnerligen önskvärt, att någon form av avlastning kunde erhållas, och dessutom skulle härigenom dyrbara lasarettsplatser kunna sparas. Ett sådant blandat sjukhus vore också att föredraga framför ett hem för enbart kroniskt sjuka, då den hopplösa stämning, som ofta präglar ett hem för kroniskt sjuka, i hög grad skulle lättas, om klientelet uppblandades med konvalescenter av olika slag, vilka icke kräva ständig läkaretillsyn men ändå i likhet med de kixiniskt sjuka skulle ha glädje och nytta av att vårdas i närheten av ett modernt sjukhus med tillgång till dess läkare och utrustning som t. ex. röntgenavdelning och olika former av fjsikalisk terapi. Lasarettsdirektioneii i Trelleborg: Självfallet vore det en stor fördel att hava tillgång till ett speciellt efterbehandlingssjukhus, som i viss mån vore anknutet till lasarettet. De konvalescenthem, som f. n. anlitas, bli dels ålderdomshemmen, dels sjukkassornas vilohem och dels en del privata konvalescenthem. Vad de förstnämnda, ålderdomshemmen, beträffar, äro ju dessa främst avsedda för de till hög ålder komna sjuka. De äro emellertid så gott som alllid fullbelagda med »långliggare» och därför hör det nästan till sällsyntheterna, att man från lasarettet kan få någon konvalescent där intagen — åtminstone inom rimlig tid. Yngre och medelålders sjuka, som kräva konvalescentvård, emottagas nästan undantagslöst aldrig å dessa. Sjukkassornas vilohem är endast avsett för sjukkassornas medlemmar och är ju således dettas intagningsmöjlighet begränsad till dessa. De privata konvalescenthemmen äro oftast anlitade av de bättre bemedlade, då ju vårdkostnaderna h ä r uppgå till icke ringa belopp. Kvar står således som ett oavvisligt faktum att de mindre bemedlade konvalescenterna, som tillhöra den yngre eller medelålders kategorien och som ej äro medlemmar av sjukkassa, f. n. inte kunna beredas någon konvalescentvård utom på lasarettet, där de måste vårdas under så lång tid, att de bliva fullkomligt friska. Behovet av ett efterbehandlingssjukhus eventuellt konvalescenthem synes därför vara mera än väl motiveral. L a s a r e l t s d i r e k t i o n e r n a i Ystad och H ö r b y : Något behov av anstaltsplatscr för efterbchandling eller konvalescentvård föreligger icke för lasarettens vidkommande. S j u k v å r d s b e r e d n i n g e n i Hallands l ä n a v g e r följande svar p å f r å g a n : Beträffande frågan om behovet av anstaltsplatser för efterbchandling och konvalescentvård får sjukvårdsberedningen under hänvisning till de yttranden, som avgivits av direktionerna, anmäla att behovet av en efterbehandlingsavdelning för Halmstads lasaretts vidkommande, enkannerligen för lasarettets medicinska avdelning, blivit av erfarenheten under de senare åren väl dokumenterat. Emedan den

// medicinska avdelningen nu är väl liten oeli sålunda platsbristen ständigt gör sig påmint, framträder där behovet av cfterbchandlingsplatser särskilt tydligt. Årets Jandsting (1912) h a r fördenskull beviljat medel för inrättande av en efterbchandlingsavdelning för klientel från Halmstads lasaretts medicinska avdelning att anordnas vid epidemisjukhuset i staden, vilket är beläget i lasarettets omedelbara närhet och därför skulle möjliggöra att lasarettets läkare ävensom dess undersöknings- och behandlingmöjligheter kunde anlitas. Framställning om rätt att för nämnt ändamål utnyttja viss del av epidemisjukhuset kommer snarast att ingivas till Medicinalstyrelsen. För de andra sjukvårdsanstalternas räkning liksom för den kirurgiska avdelningens vidkommande vid lasarettet i Halmstad är platsbristen f. n. icke så besvärande, till följd varav behovet av särskilda platser för efterbehandling och konvalescentvård icke gör sig i samma mån påmint. L a s a r e t t s l ä k a r e n M å n s Arborelius, m e d i c i n s k a a v d e l n i n g e n , lasarettet i H a l m s t a d h a r i sitt y t t r a n d e , vari d i r e k t i o n e n i n s t ä m t , f r a m h å l l i t : Beträffande behovet av anstaltsplatser för efterbehandling resp. konvalesccntvård torde detta tillsammans böra beräknas motsvara en vårdavdelning om 25—30 platser, gemensam för manliga och kvinnliga patienter. Härtill bör dessutom beräknas 10—15 platser för efterbehandling av tumörfall. Denna avdelning bör förläggas i lasarettets närhet och givas karaktären av efterbehandlingssjukhus. Det bör emellertid påpekas, att detta platsbehov är mycket svårt att f. n. bedöma, då det kommer att influeras av flera faktorer, som ännu icke äro bestämda. Främst bör framhållas, att anspråken på medicinska avdelningen ökas för varje år, dels genom att befolkningen i norra länsdelen allt mer söker sig till avdelningen och dels genom att de högre åldersklasserna med större relativ sjuklighet bli allt större. Behovet av efterbehandlings- och konvalcscenlplalscr ökas även därigenom. Verksamheten vid medicinska avdelningen kommer i fortsättningen att i väsentlig grad påverkas, när den planerade medicinska avdelningen i Varbcrg kan komma till stånd. Likaså är det för närvarande svårt bedöma, hur utökningen av medicinska avdelningen i Halmstad skall ändra behovet av efterbehandlingsplatser. Ytterligare är av betydelse, om den kroniska sjukvården blir tillfredsställande ordnad. I nuvarande läge med brist på sådana platser komma en del konvalescentplatscr att beläggas av kroniska vårdfall, som annars belasta de dyrbara lasarettsplatserna. Den ovan beräknade avdelningen är därför beräknad efter utbyggnad av medicinska avdelningen i Halmstad och med en planerad medicinsk avdelning i Varberg men utan nya kroniska vårdplatser. D i r e k t i o n e n för l a s a r e t t e t i V a r b e r g m e d d e l a r : Under normala förhållanden skulle lasarettets kapacitet bättre kunna utnyttjas om en anstalt för efterbehandling och konvalescentvård på c a 30 platser stode till förfogande. Under de förhållanden som nu råda föreligger knappast behov av en dylik anstalt beroende på dels genom militärinkallelscrna minskad beläggning av sjukhuset, dels ock att lasarettets klientel (huvudsakligen från landsbygden) i allmänhet torde hava relativt goda och rymliga bostäder. D i r e k t i o n e n för K u n g s b a c k a s j u k s t u g a y t t r a r : Dylika platser finnas för närvarande ej, behovet därav är svart att angiva exakt och dessutom varierande med årstiden. Ungefär 5 ä 8 sängar torde vara erforderliga, det lägre antalet om enbart reumatiska fall avses, det högre om alla klientelgrupper skola erhålla utrymme.

78 F ö r v a l t n i n g s u t s k o t t e t i Göteborgs och Bohus l ä n u p p g e r , a t t f r å n flertalet s j u k h u s f r a m h å l l i t s , a t t b e h o v av p l a t s e r å e n k l a r e a n s t a l t e r , helst i anslutn i n g till n å g o t lasarett, förefunnes. Älvsborgs l ä n s l a n d s t i n g s s j u k v å r d s b e r e d n i n g m e d d e l a r a n g å e n d e behovet a v n y a a n s t a l t s p l a t s e r , a t t b e r e d n i n g e n för n ä r v a r a n d e icke k a n göra n å g o t b e s t ä m t u t t a l a n d e . B e r e d n i n g e n f r a m h å l l e r , att b e h o v e t ä r b e r o e n d e av p r i n c i p e r n a för p a t i e n t e r n a s fördelning å d e t v å a n s l a l t s t y p e r n a . D i r e k t i o n e n för s j u k s t u g a n i B ä c k e f o r s a n f ö r : Behovet av platser för vård av konvalescenter och ej fullt färdigbchandlade sjuka å anstalter av enklare karaktär än lasarett och sjukstugor ligger i sådan öppen dag, att den knappast behöver särskilt vitsordas. Särskilt inom sådana landsdelar, där bebyggelsen är relativt gles och det är långt till lasarettspolikiiniker och läkarstationer, framstår detta tydligt. Med nuvarande brist på möjligheter av detta slag följer antingen att de dyrbarare lasarettsplatserna tagas i anspråk för sådana efterbehandlingsfall, som egentligen ej kräva dessa större resurser, eller att de sjuka få undvara en för hälsans återställande och arbetsförmågans höjande värdefull behandling. Vilketdera fallet än blir, måste det innebära dålig samhällsekonomi. För Dalsland erfordras enligt direktionens mening ett 25-tal konvalescentplatscr. Då mindre anstalter ej böra komma i fråga, bör endast en dylik upprättas inom landskapet och bör den då förläggas i anslutning till endera av dess båda sjukstugor, varvid den mest centralt belägna, i Bäckefors, i första hand bör komma i åtanke. D i r e k t i o n e n för M a r i a Alberts Stiftelses S j u k h u s , T r o l l h ä t t a n , y t t r a r : Behov av anstaltsplatser för efterbehandling och konvalescentvård förefinnes, spec, för olycksfalls- och andra patienter, som skulle behöva fortsatt behandling med sjukgymnastik, massage, diatermi, kortvåg, värme- och ljusbehandling eller event, annan behandling, men som av ekonomiska eller andra skäl ej kunna fortsätta behandlingen, tills full effekt blivit nådd. I sådana fall blir f. n. antingen behandlingen avbruten utan fullgod läkning eller nödgas man av ömmande skäl behålla dessa kvar på sjukhus, dit de rätteligen ej höra, därmed i onödan upptagande sjukvårdsplatser ävensom fördyrande sjukvården för resp. landsting. Allt detta skulle undvikas, om sådana anstaltsplatser kunde anordnas. S j u k s t u g u l ä k a r e n Rolf S a m u e l s s o n , U l r i c e h a m n , h a r i ett u t l å t a n d e , vilket av d i r e k t i o n e n ö v e r l ä m n a t s s å s o m eget y t t r a n d e , a n f ö r t : Inrättandet av några få konvalescent- eller efterbehandlingsplatser för sjukstugan skulle vara synnerligen välbetänkt för att i någon mån spara de dyrbara sjukstuguplatserna. På grund av att den kringliggande landsbygden delvis h a r nära nog ödebygdskaraktär med svåra transportförhållanden händer ej så sällan, att patienter få kvarligga av rent humanitära skäl. F ö r v a l t n i n g s u t s k o t t e t i Skaraborgs l ä n säger sig b e t r ä f f a n d e behovet o c h l ä m p l i g h e t e n a v i n r ä t t a n d e t a v e f t e r b e h a n d l i n g s s j u k h u s och k o n v a l s c e n t h e m för egen del s a k n a e r f a r e n h e t s a m t i c k e heller h a v a i d e från l a s a r e t t e n a v g i v n a u t l å t a n d e n a erhållit tillräckligt stöd för att k u n n a bilda sig en u p p fattning h ä r o m . D i r e k t i o n e n för L i d k ö p i n g s lasarett a n f ö r :

79 Direktionen anser det vara uppenbart, att ett stort behov av sådana platser föreligger, dels emedan en avlastning av de oftast överbelagda avdelningarna kunde förväntas, och dels för att de dyrbara vårdplatserna å lasarettet icke måtte upptagas längre än som är oundgängligen nödvändigt för den högre kvalificerade sjukhusvården. För konvalescenthem föreligger även behov, men efter hörande av överläkaren för medicinska avdelningen finner direktionen, att inrättandet av ett sådant är mindre påkallat än av ett efterbehandlingssjukhus. S j u k v å r d s b e r e d n i n g e n i Värmlands län meddelar: Det är beredningens uppfattning, att ett klart uttalat behov av vårdplatser av ifrågavarande slag förefinnes. Det förefaller emellertid beredningen som gränserna mellan eftervård och konvalescentvård alltid kommer att bli flytande och att behovet i stort sett kommer att tillgodoses genom tillkomsten av nu planerade hem. Någon erfarenhet av hur stort behovet är förefinnes icke, men denna erfarenhet torde så småningom vinnas. C e n t r a l l a s a r e t t e t s i K a r l s t a d s t y r e s m a n J o h n Svensson h a r för d i r e k t i o n e n avgivit följande u t l å t a n d e : Behovet av konvalescentplatser torde vara fyllt i och med Alsterhemmets tillkomst, i varje fall för den närmaste tiden. Att det föreligger ett behov även av platser för efterbehandling, anser jag otvivelaktigt. Svårare är att yttra sig om hur många platser, som kunna vara behövliga. Doktor Örström anser, att c:a 5 platser för vardera manliga och kvinnliga kirurgpatienter skulle vara tillräckligt. För medicinska avdelningen skulle jag uppskatta behovet till resp. 15 och 20. Barnavdelningen är ännu ej öppnad, varför det är vanskligt att yttra sig om, vad som för denna avdelning kan vara erforderligt. D i r e k t i o n e n för s j u k v å r d s i n r ä t t n i n g a r n a i T o r s b y m e d d e l a r , a t t lasarettet nyligen u t v i d g a t s , v a r f ö r p l a t s a n t a l e t ä r tillräckligt och n å g o t b e h o v av efterb e h a n d l i n g s s j u k h u s och k o n v a l e s c e n t h e m för n ä r v a r a n d e ej föreligger. S j u k v å r d s b e r e d n i n g e n i Örebro l ä n a n f ö r : Behovet av ifrågavarande anstaltsplatser uppskattas av vederbörande direktioner till för centrallasarettet Örebro 60, för sjukstugan i Lindesberg 0, för Ramsbergs sjukstuga 10 och för Hällefors sjukstuga 5. Från Karlskoga lasarett och sjukstugorna i Kopparberg, Nora och Askersund h a r siffermässig uppskattning av behovet icke erhållits. L a s a r e t t s l ä k a r e n G. B o h m a n s s o n , Ö r e b r o , y t t r a r s å s o m s t y r e s m a n för lasarettet: Behovet av sådana anstaltsplatser varierar under olika årstider, men är i allmänhet icke täckt med det antal (40 sängar) eUer ungefär 10 % av antalet A-platser vid lasarettet, som finnas. Med den definition, som de sakkunniga givit av efterbehandling och konvalescentvård, anser jag att f. n. cirka 60 platser skulle kunna beläggas å konvalescentavdelningen. Detta sammanhänger emellertid med ekonomiska och sociala förhållanden för befolkningen och är i huvudsak beroende på, huruvida sådan vård med hänsyn till avstånd från läkare kan ordnas i hemorten. Framförallt då sjuka, som äro bosatta långt från lasarettet, äro i behov av röntgenbehandling, diatermibehandling, massage eller annan fysikalisk behandling eller som i hemmet icke kunna få lämplig diet, äro sådana platser av betydelse.

80 L a s a r e t t s l ä k a r e n E r i k B e r g n e r m e d d e l a r , a t t för förlossningsfall b e h o v av dylika a n s t a l t e r k n a p p a s t t o r d e föreligga. B e r g n e r tillägger: Beträffande gynekologiska fall föreligger ett visst behov av konvalescentplatser, ehuru det för närvarande kan anses ringa. L a s a r e t t s l ä k a r e n T. L a r s o n a n f ö r s å s o m r e p r e s e n t a n t för den radiologiska delen av s j u k v å r d e n vid lasarettet: Beträffande konvalescenlvård i den mening, som framgår av definitionen i reumatikersakkunnigas skrivelse, vill jag framhålla att något större behov av dylik ej kan anses föreligga. Som regel kunna de patienter, som efter genomgången radioterapeutisk åtgärd skola avvakta resultatet av denna, utan olägenhet vistas i sina hem. Även om undantag härifrån otvivelaktligen finnas, kan man dock inte tala om att ett verkligt behov av platser för konvalescentvård föreligger för dessa patienter. D i r e k t i o n e n för K a r l s k o g a l a s a r e t t m e d d e l a r : Behovet av omfrågade anstaltsplatser kan med säkerhet förutses bliva mycket stort. Dels komma lasarettets vårdplatser att i onödig utsträckning belastas med fall av eftcrbehandlingsnatur, dels kommer denna vård därigenom att i många fall på ett icke önskvärt sätt avkortas. Samhället är f. n. mycket trångbott med bostadsbrist, vilket kommer att ytterligare skärpa svårigheterna i avsaknaden av konvalescentplatser. En siffermässig fixering av behovet av dessa platser, anser sig Direktionen f. n. ej kunna göra. D i r e k t i o n e n för L i n d e s b e r g s s j u k s t u g a l ä m n a r följande s v a r : Angående behovet av sådana anstaltsplatser vill direktionen erinra om, att den 1931 lät utföra ritningar till en flygelbyggnad medelst en gång förenad med nuvarande sjukhusbyggnadens nordvästra hörn. Dessa ritningar, som sommaren 1931 blevo av byggnads- och medicinalstyrelsen granskade och godkända, inrymde en del personalrum samt i bottenvåningen BB-avdelning på 8 platser, i våningen 1 trappa hem för kroniskt sjuka på 16 platser, i våningen 2 trappor konvalescenthem eller efterbchandlingssjukhus, som det med nuvarande terminologi måhända skulle benämnas, med 12 platser (6 manliga och G kvinnliga). Dessa ritningar kommo aldrig till utförande, delvis emedan det samtidigt inrättades ett hem för kroniskt sjuka i anslutning till Linde sockens åldersdomshem i Ö. Bohr och h a r sedan den egentliga sjukstugans platsantal genom ombyggnaden 1931-1932 ökats från 24 till 34 platser och 1938 en BB-avdelning på 8 platser tillkommit på vinden f. n. mislat sin aktualitet, men böra has i minne för att upptagas till alternativt bedömande vid eventuella framtida tillbyggnadsprojekt. För närvarande täcker sjukhusets platsantal ortens behov och avlastning på efterbehandlingssjukhus resp. konvalescenthem är tills vidare icke erforderlig. S j u k s t u g a n i R a m s b e r g ( s j u k s t u g u l ä k a r e n H. F a g e r l i n d ) f ö r k l a r a r , att beh o v av i f r å g a v a r a n d e a n s t a l t s p l a t s e r givetvis föreligger och t o r d e k u n n a u p p s k a t t a s till ett 10-tal. D i r e k t i o n e n för Hällefors s j u k s t u g a a n s e r , att 5 p l a t s e r t o r d e v a r a sjuks t u g a n s b e h o v för e f t e r b e h a n d l i n g och k o n v a l e s c e n t v å r d . F ö r v a l t n i n g s u t s k o t t e t i Västmanlands l ä n f r a m h å l l e r , att den l a n d s t i n g e t tillhörande k o n v a l e s c e n t a v d e l n i n g e n icke u t n y t t j a s helt, vilket möjligen ä r

cSl b e r o e n d e på dess läge i f ö r h å l l a n d e till s j u k v å r d s a n s t a l t e r i s l ä d e n och inom länet i övrigt. Ö v e r l ä k a r e n A. Bjure a n f ö r i f r å g a n : Antalet vårdbehövande vid centrallasarettet har ökat för varje år och därmed har behovet av utvidgning blivit alltmer trängande. En avlastning måste därför ske på ett eller annat sätt, om man, som rimligt är, vill undvika att tillgodose detta behov enbart genom utökandet av antalet vårdplatser. En konvalescentavdelning vore för detta ändamål synnerligen önskvärd dock endast under förutsättning, att den inrättas i anslutning till Centrallasarettet, då därigenom ett smidigare samarbete mellan densamma och lasarettets olika avdelningar kunde etableras än vad under nuvarande förhållanden kunnat ske. Del är emellertid ej endast behovet av konvalescentplatser, som behöver tillgodoses. Fråga är, om det inte i första hand är nödvändigt alt utöka antalet vårdplatser i länet för de kroniskt sjuka. Åtminstone vad beträffar den medicinska avdelningen är det i främsta rummet de kroniskt sjuka (som ej kunna få plats på sjukhemmet), och ej konvalescenterna, som lägga hinder i vägen för avdelningens utnyttjande i önskvärd grad för de akut sjuka. Givetvis skulle det vara tacknämligt, om särskilda s. k. efterbehandlingssjukhus kunde inrättas för de patienter, vilkas sjukdom ännu icke är avlupen utan därför kräver fortsatt behandling, ledd av läkare. Enligt vad som synes framgå av skrivelsen skulle dessa efterbehandlingssjukhus och de s. k. konvalescenthemmen kunna vara från varandra helt skilda anstalter, de förra förlagda så nära sjukhusen som möjligt, de senare ev. mera avlägset belägna. Del förefaller mig emellertid vara lämpligast, att även konvalescenthemmen förläggas till sjukhus och helst kombineras med efterbehandlingssjukhusen, då det torde vara svårt att alllid kunna skilja mellan de båda kategorierna patienter. (Reumatikervårdssakkunniga anmärka ju också i sin skrivelse att »gränserna mellan efterbehandling och konvalesccntvård bliva i praktiken flytande»). Erfarenheten från Västmanlands län ger, som nämnts, dessutom vid handen, att det är olämpligt att placera konvalescentavdelningar även på rel. kort avstånd från sjukhus. Jag vill i detta sammanhang även påminna om vad Statens sjukvårdskommitté i sitt betänkande av år 1934 skriver å sid. 3f5: Sluten konvalescentvård bör främst anordnas i omedelbar anslutning till lasarett. 1 Västerås föreligga nu planer på att flytta Epidemisjukhuset, som för närvarande ligger mitt i staden, ut till Centrallasarettet. Fördelen härav synes vara tvåla Idig. Dels vinner man på så sätt en bättre kontakt mellan de olika specialavdelningarna pa lasarettet och Epidemisjukhuset, dels kan nian då få möjlighet att i icke epidemitider belägga epidemisjukhuset delvis med konvalescenter. Kombinationen hem för kroniskt sjuka — konvalcscenthem i anslutning till epidemisjukhus å Centrallasarettets område förefaller mig vara en lämplig form för ordnandet av eftervården av patienter, som utskrivits från Centrallasarettets medicinska resp. kirurgiska m. fl. avdelningar. Betr. de kroniskt sjuka, som vårdas å Centrallasarettet, är jag angelägen att framhålla, att det enligt min mening nog vore lämpligare, att en del vårdplatser för kroniskt sjuka stode till lasarettets eget förfogande inom lasarettsområdet än all dessa sjuka, som hittills transporteras till sjukhemmet i staden. F r å n de av Kopparbergs l ä n s l a n d s t i n g s hälso- och s j u k v å r d s b e r e d n i n g ö v e r l ä m n a d e y t t r a n d e n a i n h ä m t a s följande: S t y r e s m a n n e n vid F a l u länslasarett M. Zethelius m e d d e l a r , a l l något behov av platser för eftervård och k o n v a l e s c e n t v å r d för n ä r v a r a n d e icke förelä 19:i> 14

82 ligger, även o m det k u n d e v a r a värdefullt att d i s p o n e r a över ett m i n d r e antal. S t y r e s m a n n e n vid M o r a lasarett Nils T o l a g e n h a r b e s v a r a t frågan sa1 unda: Antalet behövliga vårdplatser av här avsedd typ är svårt att fixera. Att ett stort latent behov finnes är påtagligt, och att detta behov inom Mora lasaretts upptagningsområde med sina stora avstånd och sin glesa bebyggelse är relativt större än inom andra områden av landet synes mig självklart. Den i skrivelsen skisserade formen av konvalescentvård med särskilda hem närmar sig vad man skulle kunna kalla statligt eller kommunalt drivna vilohem. ! samma mån som dylika anstalter tillkomma, skulle behovet av platser växa och gränsen torde i huvudsak bli bestämd enbart av hur mycket det allmänna h a r råd att offra på denna form av socialvård. Genom tillkomsten av billiga efterbehandlingssjukhem skulle lasarettets vårdplatser i någon mån avlastas, men de flesta platserna på dessa hem skulle fyllas av sjuka. som nu av nödtvång måste skötas i öppen sjukvård. Som ett förslag till antalet platser vid dessa sjukhus eller hem att börja med skulle jag vilja framkasta siffran högst 25 % av lasarettets ordinarie platser. Lasarettsdirektionen i Ludvika meddelar: Lasarettets styresman med. doktor II. Wahren hade i en skrivelse till direktionen bl. a. uttalat att han icke ansåg något sådant vårdbehov föreligga inom lasarettets upptagningsområde på grund av att där finnas flera därtill lämpliga sjukstugor, varjämte plats för patienter som fordra längre vårdtid kan beredas i det vid lasarettet belägna f. d. bygdesanatoriet. I n ä m n d a skrivelse a n f ö r d o k t o r W a h r e n : Det synes vara en beaktansvärd tanke att genom inrättande av billiga anstalter av enklare typ skaffa ökad platstillgång på lasarett och andra högre differentierade sjukhus. Jag måste dock framhålla, att jag under min verksamhet vid Ludvika lasarett ej märkt något egentligt behov av en dylik anstalt. Delta torde i törsta hand bero på, att lasarettets platsantal nyligen utökats genom att det invid lasarettet belägna bygdesanatoriet tagits i anspråk. Plats kan h ä r beredas för patienter, som fordra längre vårdtid. Vidare finnes inom lasarettets upptagningsområde flera sjukstugor, där ävenledes efterbehandling och konvalescentvård kan lämnas. Jag h a r satt mig i förbindelse med stadsläkaren samt provinsialläkare i grannskapet, likaså med ordförande i fattigvårdsstyrelser och pensionsstyrelser. Ej heller dessa personer ha i sin verksamhet funnit, att något mera utpräglat behov av en anstalt för efterbehandling och konvalescentvård föreligger inom Västerbergslagen. Däremot framhålles från alla håll behovet av ökat antal platser för kronisk:) sjukdomsfall. Såsom egen uppfattning skulle jag vilja framhålla, att i dessa bygder där befolkningen genomgående befinner sig i jämförelsevis goda ekonomiska förhållanden, konvalescentvården bäst skötes i hemmen under ledning av vederbörande tjänsteläkare. L a s a r e t t s l ä k a r e n Axel Freidenfelt, Avesta, y t t r a r : Önskligt vore att en sådan anstalt av enklare typ funnes, dit särdeles vid överbeläggning av sjukhuset en del lättare sjukdomsfall i konvalescensstadium samt en del lättare och mindre svåra olycksfall i pågående läkning kunde överföras. Under nuvarande förhållande måste många av dessa behållas å lasarettet tills de äro fullt

83 läkta, dels beroende på att de äro avlägset boende och dels på alt de äro i behov av en eller annan form av daglig vård och tillsyn, massage och sårbehandling el. dyl., som icke kan beredas dem i hemtrakten. Förslagsvis skulle jag vilja uppskatta behovet av dylika platser på en anstalt till 15 å 20. Direktionen för Långshyttans sjukstuga svarar: När den sjuke icke har några möjligheter till vård i hemmet, bör denne överföras till hem för kroniskt sjuka eller konvalescenthem, men då även i dessa fall platsantalet är alltför ringa, är en utökning i detta fall även att rekommendera. Direktionen för Älvdalens sjukstugor har i frågan uttalat sig sålunda: Älvdalens sjukstuga är i flera avseenden omodern och otidsenlig, men förslag om ombyggnad är framlagt. Något behov av inrättande av omnämnda anstaltsplatser finnes för närvarande ej ehuru det är möjligt att framdeles ett begränsat antal dylika platser kunna bli önskvärda. Sjukstuguläkaren Ragnar Caspersson, Gagnef, anför: Några platser motsvarande efterbehandlingssjukhus resp. konvalescenthem finnas ej här, ej heller synes det behövligt att inrätta dylika, enär klientelet är så fåtaligt. Däremot förefaller det vara synnerligen önskvärt om sådana platser inrättades centralt i länet. Direktionen för Grangärde sjukstuga meddelar, att enligt den ordinarie läkarens uppfattning behov föreligger av fem anstaltsplatser för efterbehandling och konvalescentvård vid sjukstugan. Direktionen för Leksands sjukstuga anmäler att behov av ifrågavarande anstaltsplatser föreligger. Läkaren vid Lima sjukstuga Vidar Montell anser, att några platser för efterbehandling och konvalescentvård ej torde behövas vid sjukstugan. Direktionen för Smedjebackens lasarett anser ej, att något egentligt behov av efterbehandlings- och konvalescenthem föreligger, enär avstånden från den sjukes hemort till lasarettet i allmänhet äro mindre än tre mil, och därför sådan vård ganska lätt kan ordnas i ambulatorisk behandling. Däremot vill direktionen understryka det ofta trängande behovet av ökat antal vårdplatser för kroniskt sjuka. Direktionen för Domnarvets sjukstugor uppger, att behov av särskilt efterbehandlingssjukhus ej för närvarande torde föreligga, varemot ett antal vårdplatser för konvalescenter anses önskvärda. Ur de av Gävleborgs läns landsting infordrade yttrandena inhämtas följande rörande frågan om behovet av anstaltsplatser för efterbehandling och konvalescentvård: Direktionen för länslasarettet i Bollnäs meddelar, att behovet av sådana anstaltsplatser hitintills icke påtagligt överstigit platsmöjligheterna, varför nödig vård städse med god vilja kunnat beredas. Lasarettsdirektionen i Ljusdal anser, att behovet är svårt att exakt beräkna.

84 D i r e k t i o n e n för l a s a r e t t e t i S ö d e r h a m n s v a r a r , att något b e h o v av s å d a n a anstaltsplatser icke t o r d e förefinnas i S ö d e r h a m n . F ö r v a l t n i n g s u t s k o t t e t i Västernorrlands län h a r icke gjort n å g o n u p p s k a t t n i n g av b e h o v e t av p l a t s e r för e f t e r b e h a n d l i n g och k o n v a l e s c e n t v å r d . F ö r v a l t n i n g s u t s k o t t e t i Jämtlands län å b e r o p a r innehållet i u t l å t a n d e n i ä m n e t av ö v e r l ä k a r e n Axel Odelberg, såvitt avser k i r u r g i s k a a v d e l n i n g e n vid c e n t r a l l a s a r e t t e t i Ö s t e r s u n d , ö v e r l ä k a r e n 1. L u n d h o l m , såvitt avser m e d i cinska a v d e l n i n g e n vid s a m m a lasarett, s a m t av d i r e k t i o n e r n a för S t r ö m s s j u k v å r d s i n r ä t t n i n g a r respektive G ä d d e d e s j u k s t u g a , såvitt a v s e r s i s t n ä m n d a anstalter. Vad a n g å r f ö r h å l l a n d e n a vid l ä n s l a s a r e t t e t i Sveg a n s e r förvaltningsutskottet, att b e h o v a v s ä r s k i l d anstalt för e f t e r b e h a n d l i n g och k o n v a l e s c e n t v å r d icke förefinnes d ä r , e n ä r lasarettet u n d e r s e n a r e å r som regel i c k e varit fullbelagt. L a s a r e t t s l ä k a r e n Odelbergs u t l å t a n d e l y d e r : Behovet av efterbehandlingsplatser resp. konvalescentplatser är svårt att uppskatta. De kirurgiska patientgrupper, som närmast komma i fråga, äro de med benbrott, magsår, prostatalidanden och gallvägssjukdomar representerade av 217, 41, 112 och 93 patienter med en medelvårdtid av resp. 47, 17, 32 och 20 dagar år 1941. Vad benbrotten beträffar, h a r en del av dem, sedan de erhållit gips, kunnat vårdas i hemmen och ånyo intagits endast för kortare tid för t. ex. röntgenkontroll och omgipsning e. dyl. eller ock för mer eller mindre långvarig fysikalisk behandling, sedan skadan läkts. Andra fall åter ha behandlats med sådana metoder, som erfordra sjukhusvård samt efter behandlingens slut och i direkt anslutning till densamma erhållit fysikalisk behandling. Med den blandning av medicinska, försäkringstekniska och sociala hänsyn, som här uppstår, är det, utan att i detalj gå igenom varje enstaka fall, omöjligt att direkt ange i vad mån efterbehandlingssjukhus kunnat komma till användning. Sannolikheten talar emellertid för att 30 dagar av vårdtiden kunnat tillbringas å sådant, samt att en förlängd vistelse för intensivare fysikalisk behandling med 14 dagar för halva klientelet varit önskvärd. Detta motsvarar 8 029 vårddagar eller 27 platser. Magsårspatienternas efterbchandlingsbehov uppskattas till 2 veckor, d. v. s. 190 dagar eller 1,6 sängplatser. För prostatafallen är beräkningssvårigheterna mycket stora. Jag utgår ifrån en undersöknings- och förbehandlingspcriod av 7 dagar och en operationsperiod om 1 1 dagar eller 21 dagar och drager av detta från medelvårdtiden. Då återstå 11 dagar, som skulle kunna ha tillbragts på efterbehandlingssjukhus. Härav följer 1 232 vårddagar eller 4,1 platser. Gallvägsfallen äro ofta i behov av vila efter ingreppen, och delsamina kan väl också sägas om strumaklientelet (01 st.). Med ett genomsnitt av 10 dagar per patient skulle detta motsvara 1 450 vårddagar eller 5 sängplatser. Vidare bör beaktas att oavsett åkommans natur en kategori alltid är i särskilt behov av vila i anslutning till en sjukhusvistelse, nämligen s. k. utsläpade hustrur. Uppskattning av behovet är härvidlag helt omöjlig. Av något mindre svårbedömd natur är gruppen väntande mödrar. Då 500—000 kvinnor från landsorten söka sk1; till B. B.-avdelningen i Östersund, torde man kunna utgå från. att minst hälften av

85 dom skulle önska möjlighet att en vecka före förlossningen vistas i avdelningens närhet, en verksamhet som lämpligen kan hopkopplas med övrig värd av enklare beskaffenhet. Behov 7 platser. -Till sist återstår att nämna, att den långa väntetiden för intagning på kustsanatorium medför en årlig belastning för lasarettet av 1 050 vårddagar, eller 3,5 platser, efter avdrag av tid för utredning och diagnos. Ovanstående resonemang för fram till ett beräknat behov av 48 platser på efterbehandlingssjukhus och konvalescenthem. Fördelningen av klientelet på dessa olika kategorier är flytande. Benbrott och prostatafall höra dock otvivelaktigt till den förstnämnda kategorin, huvuddelen av övriga till den senare. Magsårspatienternas hänförande till den ena eller andra gruppen är närmast en fråga om möjligheterna föf dietmatlagning. L a s a r e t t s l ä k a r e n L u n d h o l m s u t l å t a n d e ä r av följande lydelse: Till utgångspunkt kan tagas det faktum, alt medicinska avdelningen arbetar med konstant fullbeläggning och långa tider överbeläggning, samt att efterfrågan på platser för nyinsjuknade är så stort, att en ständig väntelista för sådana finnes. Utskrivningen av vårdade patienter måste sålunda i vissa fall ske tidigare än vad som egentligen ur behandlingssynpunkt är lämpligt, för ätt plats skall kunna beredas al nya väntande. Frågan blir då, hur stort behovet är för fortsalt vård av dem, som utskrivas. Därvidlag gäller ju inte enbart medicinska synpunkter utan i mycket stor utsträckning även sociala. Frågan kan vara, om patienten överhuvudtaget h a r någonstans att taga vägen, när han utskrives, om han kan skötas i hemmet, om hans ekonomi tillåter sådan skötsel, om hans arbetsförhållanden o. dyl. Härvidlag vill jag i detta sammanhang såsom min på flera års erfarenhet grundade uppfattning framhålla, att behovet av en social kurator, när det gäller invärtes sjuka, är synnerligen stort bl. a. för att på ett ändamålsenligt sätt organisera pat:s eftervård och anpassning till arbetet. För att vinna en åtminstone ungefärlig uppfattning om behovet av ifrågasatta eflervårdsplatser har jag tagit hänsyn till följande större grupper av sjuka, där enligt min erfarenhet sjukhusvistelsen i åtskilliga fall måste anses ha nödtvunget avkorlats på grund av platsbrist, och där i många fall den sociala situationen varit sådan, att behovet av eftervårdsplatser framstått i särskilt tydlig dager. De sjukdomar, som det är fråga om, äro följande: Ulcussjukdom, lumbago-ischias, arthrosis och spondylosis deformans med myalgier, polarthritis chron. samt inkompenserade hjärtan med myocardit, myodogeneratio, cardioscleros eller hypertoni som grundorsak. Tillvägagångssättet har varit att beräkna medelvårdtiden för var och en av dessa kategorier samt det antal fall av sjukdomen i fråga, som vårdades under år 1941 på lasarettet. Härefter h a r jag efter en allmän erfarenhet om lämplig vårdtid sökt att uppskatta, vad som för varje sjukdomsgrupp fattats i fråga härom och sålunda fått en siffra för det antal vårddagar patienterna böra tänkas beredas plats på efterbehandlingssjukhus eller konvalescenthem. Det ligger i sakens natur, att denna uppskattning måste vara mycket grov, och skäl kunna naturligtvis anföras såväl för en kortare som för en längre efterbehandling både ur medicinsk synpunkt och ur social synpunkt. Den senare synpunkten är därvidlag ännu mera svårgripbar än den förra. Den uppfattning, som nedan kommer till uttryck kan ju heller icke bevisas vara den riktiga, utan den är endast grundad på den personliga uppfattning, som jag själv kommit till på grund av de senaste årens erfarenheter om den medicinska avdelningens arbete. Vad först behovet av platser på s. k. efterbehandlingssjukhus beträffar skulle jag hit vilja hänföra iöljande grupper: Lumbago-ischiasgruppen, representerad av 72 patienter med en medelvårdtid på

86 2-1 dagar. Dessa patienter ha i många fall fått utskrivas strax efter uppstigningen. Det är ju känt, att i fråga om så gott som alla dylika fall en tids anpassning till uppevistelse under ambulatorisk behandling är mycket önskvärd. Om 2 veckors sådan behandling beräknas, får man ett antal vårddagar av 1 008 för denna grupp. Arthrosis- och spondylosis deformans-klientelet h a r utgjorts av 31 patienter, som haft medelvårdtiden 22 dagar. Ofta är det h ä r fråga om utarbetade, slitna människor, som föra ett mycket hårt och strävsamt liv. Ytterligare 2 veckors vistelse på efterbehandlingssjukhus är mycket lämplig, och härav skulle framgå ett antal vårddagar av 434 per år. För gruppen polyarthritis chron. gäller, alt 54 patienter haft en medelvårdtid av 10 dagar. Här h a r dock vårdtiden växlat oerhört med hänsyn till vårdens natur och behandlingsmöjlighet. De, som blivit föremål för injektionsterapi med metallsalter ha givetvis vårdats längre än de övriga. Här gäller det ett klientel, som ofta ligger ovanför den ålder, då Pensionsstyrelsen bereder vård, och som egentligen skulle höra hemma på ett hem för kroniskt sjuka. Vårdplatserna för dylika äro emellertid för närvarande alltför få inom Jämtlands län, för att detta klientels vårdbehov kan tillgodoses. Jag hade då tänkt mig, att genom att man åtminstone räknade med att bereda dessa sjuka möjlighet till en injektionskur under samtidig fysikalisk behandling först på lasarettet och därefter på efterbehandlingssjukhus, skulle man kunna åtminstone något så när sörja för de »överåriga» reumatiskt sjuka. Om man räknar en sådan kur till 75 dagar såsom minimum, skulle där behövas utöver de 40, som patienterna redan få på lasarettet, ytterligare 35, som kunna förläggas till efterbehandlingssjukhus. Härav följer ett antal vårddagar - 1 890. Gruppen inkompenserade hjärtan omfattar för 1941 59 fall med medelvårdtiden 32 dagar. 38 av dessa fall ha varit fullt kompenserade vid utskrivningen. Till dem återkommer jag. Beträffande 21 fall har inkompensationen icke varit fullt hävd, och där måste man räkna med ytterligare 14 dagars vård på efterbehandlingssjukhus, vilket gör 294 vårddagar. Summeras antalet vårddagar för dessa fyra sjukdomsgrupper få vi 3 026, vilket skulle innebära ett behov av 10 vårdplatser på s. k. cfLerbclumdlingssiukhus. Härtill bör dock anmärkas, att lasarettet för närvarande belastas med ett klientel av lungtuberkulos, som på grund av bristande platsmöjligheter på centralsanatoriet måste behållas på lasarettet under en tid av i genomsnitt 30 dagar för 5G fall. Om det kan beräknas, att vårdmöjligheterna för luberkulossjuka inom länet utökas därtill, att lasarettet endast behöver hålla tuberkulossjuka för nödvändig utredning och diagnosställning, låt oss säga c:a 10 dagar, så skulle man från ovan nämnda dagantal — 3 620 — kunna draga 1127 dagar och alltså komma ner till ett platsbehov av 7 på det tilltänkta efterbehandlingssjukhuset för invärtes sjuka. Följande grupper kunna tänkas vara fullt ut betjänta ined en öppen värd på anstalt av enklare typ, s. k. konvalescenthem. Det gäller dels fallen av ulcussjukdom. Vad denna grupp beträffar är medelvårdtiden 22 dagar. Patienterna ha således i många fall måst utskrivas redan efter halv dietkur och endast 1 ä 2 dagar efter uppstigningen. Givetvis ha inga utskrivits, utan att vissa möjligheter till dietföring i hemmet ha förelegat, men möjligheterna ha, del kan icke frånkommas, ofta måst pressas. Ytterligare 2 veckors behandling av dessa patienter under kontroll på konvalescenthem anser jag önskvärd, och med hänsyn till totalantalet fall, 57 för ett är, skulle antalet behövliga vårddagar för denna kategori bli 798. En annan grupp, som lämpligen bör beredas konvalescentvård, är pvskoneuroserna, en synnerligen heterogen grupp, där medicinska avdelningen ju ofta blir en genomgångsstation för diagnos och remiss till Pcnsionsstyrelsens anstalt, Frösö sjukhus eller utskrivande av pensionsintyg. En ganska stor grupp ur detta klientel utgöres

87 emellertid av människor, där tillfälligt skadliga miljömoment och icke minst överansträngning genom kroppsligt eller andligt slitage varit den tillfälligt nedbrytande faktorn, och där helt enkelt c:a 3 veckors vila med lämplig fysikalisk behandling skulle vara behövlig för återställelse. Här har beräknats ett vårdbehov av 50O dagar för denna grupp. Jag återkommer till gruppen inkompenserade hjärtan. Med nuvarande krav på platser är det nästan ogörligt att behålla dessa sjuka längre än till kompensation nåtts. Sällan blir tid över för en tillvänjnings- eller träningsperiod under badbehandling, övningsterapi o. s. v., utan patienterna måste ofta utskrivas, innan någon sådan form av behandling ägt rum. Om för våra 59 fall av inkompenserade hjärtan beräknas en dylik efterbehandlingsperiod av 30 dagar, vilken bör kunna äga rum på ett närbeläget konvalescenthem, skulle ytterligare 1770 vårddagar behövas på ett sådant hem. Slutligen återstår en grupp på medicinska avdelningen inskrivna patienter, vilka för närvarande upptaga onödigt dyra vårdplatser, nämligen kategorien ammande mödrar, som äro intagna endast för amning av sina sjuka barn, som ligga på spädbarnsavdelningen. Dessa mödrar ha under år 1941 upptagit ett antal vårddagar av 354 och måste ju mer än någon annan grupp av vårdbehövande vara lämpade för ifrågasatta konvalescenthem. Hopräknas de ovannämnda grupperna av vårdbehövande å konvalescenthem, får man ett antal vårddagar av 3 422 och kommer sålunda fram till resultatet, att detta hem bör innefatta 10 platser för de på medicinska avdelningen vårdade. D i r e k t i o n e n för S t r ö m s s j u k v å r d s i n r ä t t n i n g a r a n s e r icke n å g o t b e h o v av att u p p r ä t t a e f t e r b e h a n d l i n g s - och k o n v a l e s c e n t h e i n för del lokala behovet föreligga, u t a n bör detta k u n n a lösas g e n o m central o r g a n i s a t i o n för länet i sin helhet. D i r e k t i o n e n för G ä d d e d e s j u k s t u g a anser, att något b e h o v av anstaltsplatser för e f l e r b e h a n d l i n g ej föreligger. Västerbottens l ä n s l a n d s t i n g s s j u k v å r d s b e r e d n i n g m e d d e l a r , att ett stort behov av e f t e r b e h a n d l i n g s s j u k h u s eller k o n v a l e s c e n t h e i n förefinnes i n o m länet. S j u k v å r d s b e r e d n i n g e n h ä n v i s a r till och å b e r o p a r de Iran n å g r a av s j u k v å r d s a n s t a l t e r n a i länet a v g i v n a y t t r a n d e n a . D i r e k t i o n e n för c e n t r a l l a s a r e t t e t i U m e å avger följande y t t r a n d e : Kfterbehandlinyssiukhustil bör förläggas intill lasarettet med kulvertförbindelse till detta för att kunna utnyttja lasarettets utrustning. Platsbehovet beräknat för de olika lasarettsavdelningarna föreslås till följande antal: Kirurgiska avd. 40 (därav 25 manliga, 15 kvinnliga) Medicinska » 40 » 20 » 20 » » 5 » 3 » 2 » Ogon» 2 » 3 » 5 » Oron» 3 » 2 » Röntgen5 » — 7 » » 7 » B.B.» samt 10 för spädbarn » 3 » 15 » 2 BarnSumma platser 117, därav 55 manliga, 52 kvinnliga (varav 2 barn) (varav 3 barn) samt 10 för spädbarn.

88 Dt- 7 B. B.-platserna böra kunna få utnyttjas även för blivande barnaföderskor, vilka bo avlägset från B. B.-avdelningen och behöva observeras av läkare. Av de 40 platserna för medicinska avdelningen avses 20 lör reumatiskt sjuka. 10 manliga och 10 kvinnliga. Konvalescenthem bör med hänsyn till att dess uppgift närmast blir att vara en övergäng från sjukhus till hem förläggas utom sjukhusmiljön men sä nära läkarestation att läkarhjälp vid behov lätt kan erhållas och utan alltför stora resekostnader. Med hänsyn till de långa avstånden inom länet böra flera sådana hem inrättas, förslagsvis ett större i kustlandet och två mindre inom lappmarken. Platsbehovet är svårt att bedöma ur medicinsk synpunkt. Intagning på ett sådant hem torde nämligen komma att ske i stor utsträckning efter sociala indikationer. Med hänsyn iill bristen på rckrcationshem i Västerbotten bör platsbehovet beräknas ej endast för fattigvårdsklientelet och mindre bemedlade utan även för bättre ekonomiskt situerade men för vilka en resa till sydligare kurorter skulle innebära en alltför stor ekonomisk belastning. Vid beräkning av platsantalet måste även den ekonomiska synpunkten beaktas, så att driftkostnaderna ej bli oproportionerligt stora. Platsantalet bör således ej tilltagas alltför lågt. Ev. kan även tänkas kombination med platser för annat ändamål med social prägel och tidvis t. ex. för semesterbehövande. Förslagsvis uppgives följande platsantal: Kustlandet: 1 konvalescenthem med 30 konvalescentplalser Lappmarken: 2 » » 15 » i varje. Summa inom Umeå lasaretts upptagningsområde: 60 konvalescentplalser. Avses ett konvalescenthem att utnyttjas även för annat ändamål bör det utökas med lämpligt antal ytterligare platser. Styrelsen för Stensele s j u k s t u g a a n f ö r : Behovet av anstaltsplatser är svårt att exakt ange. Styrelsen uppskattar emellertid det just nu för Stensele provinsialläkardistrikt aktuella behovet av platser på efterbehandlingssjukhus till 1 å 5 st. och på konvalescenthem till en eller annan plats. S j u k s t u g u l ä k a r e n Ossian Ohlén, T ä r n a , l ä m n a r följande svar: Ett behov av dylika platser förefinnes. Platsantalet kan beräknas till c:a 20 platser pr år, därav c:a 10 platser å efterbehandlingssjukhus och övriga å konvalescenthem. Å efterbehandlingssjukhus skulle inläggas en del av dem, som lidit av ischias, muskelreumatism, ledgångsreumatism (såvitt de icke kunnat överföras till någon av Pensionsstyrelsens anstalter), en del fall av blodbrist (en icke alltför ovanlig åkomma bland medelålders kvinnor i detta distrikt), lättare nervösa rubbningar m. fl. åkommor. Å konvalcscenthem inläggas vårdfall efter avlupna mera svårartade akuta sjukdomar (lunginflammation, magtarm-sjukdomar, ev. blodsjukdomar, hjärtsjukdomar etc.) samt sjukdomstillstånd eller nedsatta krafttillstånd efter kirurgiska åkommor. Givetvis bli gränserna och indikationerna flytande.

Visserligen har sjukstugan i viss mån möjlighet alt utöver del akuta sjukdomstillståndet bereda patienterna plats ännu någon tid för efterbehandling och konvalescens. Men då dessa vårdbchövandc, så vitt jag kan förslå, torde tarva dels lämplig sysselsättning; dels en mera fri vårdform, torde de i allmänhet mindre passa på

8fi sjukstuga. Jag åsyftar härmed bl. a. arbetsterapi (trädgårdsarbete, olika former av handarbeten såsom syning, vävnad och dylikt), lämpliga dagrum, tillfallen till promenader och förströelser (a sjukstugan äro de intagna iförda sjukstugans kläde:-. för tillfällig vistelse utanför denna skulle de ha behov av sina egna kläder, en anordning som ur organisatorisk och disciplinär synpunkt svårligen kan genomföras å sjukstuga). V ä s t e r b o t t e n s läns n o r r a l a s a r e t t s direktion, Skellefteå, gör följande uttalande: Behovet av efterhehandlingssjukhus och konvalescenthem är uppenbart Det är emellertid givet, att det möter svårigheter att ange det platsbehov, som kan förefinnas. Under åren 1933—1934 hade emellertid lasarettet möjlighet att använda en av epidemiavdelningarna såsom efterhehandlingssjukhus. Man disponerade c:a 25 platser och voro dessa ständigt upptagna. Sedan dess har lasarettet tillväxt och tillströmningen av patienter har också ökat, varför direktionen skulle anse ett ungefärligt platsantal av 50 vara önskvärt. Dessa platser skulle då till största delen beläggas med efterbehandlingspatienter från hela lasarettets upptagningsområde. Därutöver skulle lasarettet ha behov av konvalescentplatser för den del av lasarettets klientel, som bor i Skellefteå stad och landsförsamling. Konvalescenter från övriga delar av norra Västerbotten skulle med fördel kunna vårdas så nära hemorten som möjligt, d. v. s. på sjukstugorna, om dessa utökades till att omfatta även en del konvalescentplatser. För lasarettets del vill Direktionen ifrågasätta om det skulle vara praktiskt ha skilda byggnader av olika kvalitet, en mera gedignare således av karaktär efterhehandlingssjukhus och en enklare av konvalescenthemstyp. Mest ändamålsenligt torde vara att inreda samtliga platser som efterhehandlingssjukhus. B u r e å s j u k s t u g a (Almar G r a n l u n d ) m e d d e l a r , att behovet av a n s t a l t s p l a t ser l ö r e f t e r b e h a n d l i n g och k o n v a l e s c e n t v å r d för s j u k s t u g a n s v i d k o m m a n d e b e r ä k n a s till 5. F ö r v a l t n i n g s u t s k o t t e t i Norrbottens län m e d d e l a r s o m svar p å frågan följande: Ett stort behov föreligger för åstadkommande av dylik vård — en förening existerar också inom länet, som i upprepade framställningar framfört kravet på att denna fråga fortast och på ett tillfredsställande sätt skall lösas. Särskilt bör vid denna frågas bedömande kunna framhållas, att konvalescenterna inom länet till icke ringa antal utgöras av arbetare med tungt arbete — exempelvis skogsarbetare — vilka efter en genomgången sjukdom antingen måste omskolas för alt övergå till något lättare arbete eller åtminstone under viss övergångstid sysselsättas med något sådant arbete. Med avseende på antalet behövliga platser av detta slag uppskattar förvaltningsutskottet detsamma till minst ett 50-tal, detta antal föreslås under den uttalade förhoppningen, att staten startar minst en större anstalt för hela landet av detta slag. i det av Stockholms stads sjukhusdirektion överlämnade tjänsteutlåtandet anför sjukhusdirektören Hansson: a) Eflcrbehandlingssjukhus: I syfte att minska belastningen på akutsjukhusen h a r staden låtit uppföra ett eftcrbehandlingssjukhus i anslutning till S:t Görans sjukhus samt planerar att uppföra efterhehandlingssjukhus vid Sabbatsbergs sjukhus och Södersjukhuset. I dessa båda senare fall är något beslut dock ännu icke fattat.

90 b) Konvalescenthem: Nuvarande antalet platser på konvalescenthemmen torde vara tillräckligt för den närmaste framtiden. F r å n en av Göteborgs sjukliusdirektion ingiven p r o m e m o r i a a n t e c k n a s följande r ö r a n d e f r å g a n o m b e h o v e t av a n s t a l t s p l a t s e r för e f t e r b e h a n d l i n g och konvalescent v å r d : Ö v e r l ä k a r e n Martin Odin, S a h l g r e n s k a s j u k h u s e t s m e d i c i n s k a avdeln i n g II a n f ö r : Det råder emellertid ingen tvekan om, att ett ökat behov av konvalescenthem föreligger. Till frågan om hur stort detta behov är, vågar jag ej taga någon bestämd ståndpunkt. Rationellast synes mig vara, att till en början ej ställa kravet högre än 100 platser, med möjlighet för senare utbyggande av denna vårdform. ö v e r l ä k a r e n vid R e n s t r ö m s k a s j u k h u s e t G. Vallentin y t t r a r : En eller ett par anstalter av denna typ torde vara behövliga för Göteborgs del. Härvid vore det säkerligen mest rationellt att i första hand söka åstadkomma en anstalt av typen verkstadshem. Då saken är oprövad inom vårt land, vore väl lämpligast att till en början planera en mindre anstalt av denna typ såsom försöksanstalt. ö v e r l ä k a r e n vid R o m a n ä s s a n a t o r i u m Allan B e s k o w a n f ö r : Frågan om de lungtuberkulösas eftervård utgör i vårt land ett mycket viktigt och i väsentliga delar ännu olöst problem. Denna fråga h a r på uppdrag av Styrelsen för Svenska Nationalföreningen mot Tuberkulos blivit föremål för särskild utredning. Utredningsmännens betänkande är dagtecknat den 17 maj 1939 och föreligger i tryck. Bland de olika åtgärder av social och medicinsk art, som föreslås i detta betänkande, förekommer även upprättandet av »eftervårdshem» för konvalscenter samt smittoförande och även smittfria arbetsdugliga kroniska tuberkulösa, jämte »verkstadshem» för tillvaratagande av den partiella arbetskraften hos arbetsföra tuberkulösa. Det förefaller mig mycket sannolikt att behov av dylika anstaltstyper även förefinnes i Göteborg, även om jag icke h a r möjlighet att lämna några siffermässiga belägg härför. Skulle frågan om uppförande av någon dylik anstalt bliva aktuell för Göteborgs vidkommande, bör densamma förläggas till själva staden och icke i anslutning till Romanäs sanatorium. S j u k h u s d i r e k t ö r e n s eget y t t r a n d e : Behovet av anstaltsplatser för efterbehandling och konvalescentvård med avseende a kroppssjukvården är för Göteborgs stads vidkommande synnerligen stort. Det är mig för närvarande icke möjligt att närmare angiva detta behov. De infordrade yttrandena från vederbörande överläkare lämna icke erforderligt material för en sådan sammanfattande uppgift, och med hänsyn till ärendets försening torde tiden icke medgiva, att särskild utredning på denna punkt verkställes, innan sjukbusdireklionen avgiver yttrande till de sakkunniga. Direktionen över Allmänna sjukhuset i Malmö l ä m n a r å frågan elt så l y d a n d e svar: Behovet av anstalt för efterbehandling, närmast med tanke på önskvärdheten alt kunna avlasta sjukhusklinikerna, är stort. Sjukhusläkareföreningen i Malmö h a r uppskattat behovet av sådana vårdplatser till omkr. 70. Behovet av anstalter för konvalescentvård h a r ej framträtt på långt när så starkt men dock tydligt nog. Storleken av delta behov kan f. n. ej uppskattas.

91 Direktionen för Norrköpings lasarett h a r gjort följande u t r e d n i n g o m behovet a v e f t e r b e h a n d l i n g s - och k o n v a l e s c e n t p l a t s e r : Angående behovet av ifrågavarande efterbehandlings- och konvalescentplatser må framhållas, att anordningen med 25 platser å Trozellisjukhuset, som byggts och avsetts för tuberkulosvård men genom dennas nedgång för ögonblicket i sin helhet icke är behövligt för stadens tuberkulosvård, ej kan anses vara riktig utan får endast betraktas såsom ett provisorium. Att behovet av sådana eflerbehandlingsplatser finns är dock klart. Av vad ovan anförts framgår, att, om man undantager barnplatser, för vilka ifrågavarande behov för närvarande kan anses fyllt, 50 platser inom stadens sjukvårdsområde stå till disposition. Men detta platsantal är för litet. I bilaga 2: a 1 är uppsatt en tablå över Trozellisjukhusets konvalescentavdelnings patientantal, vårddagar, medeltal vårdade per dag och medellängd av sjukhusvistelsen. I bilaga 2: b 1 finnas samma uppgifter fördelade på de 3 lasarettsavdelningarna, ined., kir. och B. B.-gyn., varifrån patienterna närmast kommit. För 1941 är antalet vårddagar å nämnda avdelning 25 konvalescentsängar 6 789, varav för pat. från med. 78 %, kir. 16 % och B. B.-gyn. 6 %. För hela 1942 blir antalet vårddagar beräknat på siffrorna 16/9 1942: 5 979 (den 16/9: 4 242), varav för pat. från med. 71 %, kir. 22 % och B. B.-gyn. 7 %. Hopsummeras 1941 och 1942 fås 12 768 vårddagar, varav för pat. från med. 75 %, kir. 19 % och B. B.-gyn. 6 %. För 1941 är antalet intagna konvalescentpatienter 146, varav från med. 67 %, kir. 19 % och B. B.-gyn. 14 %. För hela 1942 blir antalet intagna beräknat på siffrorna 16/9 1942 162 (den 16/9: 115), varav från med. 62 %, kir. 28 % och B. B.-gyn. 10 %. Hopsummeras 1941 och 1942 fås 308 palienter, varav från med. 64 %, kir. 24 % och B. B.-gyn. 12 %. Medellängden av sjukhusvistelsen är 1941 för alla 46,5, för pat. från med. 54,6, kir. 39,4 och B. B.-gyn. 18,4 dagar. För hela 1942 är den beräknade medellängden lör alla 36,9, för pat. från med. 42,5, kir. 28,8 och B. B.-gyn. 25,6 dagar. Beräknas medellängden för 1941 och 1942 blir den för alla 41,5, för pal. från med. 48,5, kir. 32,9 och B. B.-gyn. 21,6 dagar. Vid beräknandet av behovet av konvalscenlplatser för de olika avdelningarna kan man utgå från dessa %- och medellängdsiffror. Öronavdelningen har icke kunnat använda någon av dessa konvalescentplatser under 1941 och 1942. Vid tider för »förkylningssjukdomar» (oktober—maj) är behovet av öronpatient-platser större och beräknas då under nuvarande förhållanden ett 15-tal platser vara aktuellt. Blir öronavdelning utbyggd, minskas konvalescentbehovet. Av tabellen 2: a1 ses att under 1941 — 1912 antalet vårddagar för med.-, kir.- och B. B.-gyn.-konvalescenter varit 12 768 d. v. s. 6 384 per år och fördelade å med., kir. och B. B.-gyn. i proportionen 75—19—6 d. v. s. i runda tal för med. 5 000, kir. 1300 och B. B.-gyn. 500. öronavdelningen anser sig behöva en medellängd av konvalescentvistelsen på 15 dagar. Sålunda mindre än någon av de övriga avdelningarna och Va av kir. avd:s. Vidare anses behovet konvalescentplatser endast vara aktuellt under 2 / s år, d. v. s. en beläggningssiffra på c:a 66 % för helt år räknat. Å Trozellisjukhuset h a r beläggningsprocenten 1941—1942 varit 70 %. Då denna stämmer i stort sett med öronavdelningens behov, kan man med en ökning av c:a 20 % av medicinska avd.:s konvalescentvårddagar och 50 % av kir. avd.:s och B. B.gyn. avd.:s konvalescentvårddagar samt en medellängd av sjukhusvistelsen för de olika avdelningarna enligt Trozellisjukhusets siffror få fram följande behovskalkyl. 1

Överlämnade till Socialdepartementet.

92 Jag h a r då vidare tagit hänsyn till svårigheten att nu på grund av med. avd.:s höga beläggning å Trozellisjukhuset få in konvalescentpatienter från de övriga avdelningarna:

Medellängd av vistelsen

Med. Kir. B.B.-gyn. Öron

Medeltal vårdade per dag i % = medelbeläggn. %

| Vårddagar

Antal pat. per år

Sängbehov

50 dagar 35 » 25 » 15 »

70 % 70 % 70% 70%

6 000 2 000 750 1 500

120 58 30 100

24 8

33,3

70 %

S:a 10 250

6 Vi la sålunda fram ett konvalescents ängbehov på 41 sängar, vartill bör läggas ovannämnda 5 sängar å Sandbyhov, summa 46 sängar. Trozellisjukhuset kan nu (enligt tabell bilaga 2: a) på 25 platser och med en medellängd på nuvarande 11,5 dagar och 70 % medelbeläggning taga emot 12768 vårddagar och ett patientantal av 308 d. v. s. på ett år 154 pat. Trozellisjukhusets beläggningsmöjlighct på 50 sängar, 33,3 dagars medelliggetid och 70 % beläggning är 12 775 vårddagar, varför ett reservutrymme linnes på 20 %. För ögon-fall föreligger nu intet ytterligare behov. Ovanstående i tabellen efter 20 % ökning för med. avd. beräknade vårddagsbehov på 6 000 sammanhänger med, om nedan av samma avdelningsöverläkare anförda behov av platser för kroniskt sjuka blir fyllt. Skulle så icke vara fallet måste c:a 30 % ökning beräknas, varigenom vårddagsbehovet för med. avd. konvalescenter ökas till c:a 7 000 vårddagar. D. v. s. sängbebovet blir då 28 sängar för denna avd. och totala sängbehovet ökas då till 50. Totalbehovet av en sådan efterbehandlings- och konvalscentanstalt för Norrköpings del torde sålunda för närvarande kunna beräknas till högst 50 platser. Ett sådant efterbehandlings- och konvalescentsjukhus kanske lämpligare bör läggas intill nuvarande lasarett Dock kan nuvarande Trozellisjukhuset med sina .10 platser få övertaga funktionen av sådan konvalescent- och efterbehandlingsavdelning, om dess luberkulosvårdplatser förläggas dels till outnyttjat utrymme ä stadens platsdel å Kolmårdssanaloriel, dels till en nyinrättad lungavdelning (möjligen i samband med dispensärvårdscentralen) i anslutning till lasarettet och å dess tomt. Då staden har behov av ett nytt epidemisjukhus, förlagt i anslutning och i samdrift med lasarettet, kan även delta under icke epidemitider delvis användas som sjukhus i här avsett syfte. T. f. förste s t a d s l ä k a r e n i Hälsingborg E r n s t Olsson m e d d e l a r , att stort b e h o v föreligger i H ä l s i n g b o r g av p l a t s e r å a n s t a l t för e f t e r b e h a n d l i n g respektive k o n v a l e s c e n t v å r d , h ä r i i n b e g r i p e t j ä m v ä l e f t e r v å r d s h e m för t u b e r kulösa. Lasarettsdirektionens i Gävle y t t r a n d e , vilket b i t r ä t t s av s j u k v å r d s b e r e d n i n g e n för lasarettet, l y d e r : Vid år 1938 företagen räkning av inneliggande patienter å lasarettet, som utan men kunde utskrivas för eftervård å konvaleseenthem, visade det sig, att platsbehovet för dessa patienter utgör minst 15 ä 20.

93 Sundhedsstyrelsen Kflfbcnhavn

Bilaaa 2

I Besvarelse af Forespergsel af 4. Januar d. A. om Rekonvalescenthjem i Danmark skal man meddele, at Efterbehandlingsafdelinger ikke findes her i Landet. Det her i Landet herskende System er et andet end det fra svensk Side paataenkte. hvorfor de med nsevnte Skrivelse folgende Skemaer ikke vel kan udfyldes. Om de rejste Spflrgsmaal kan imidlertid oplyses folgende lorsaavidt angaar Sygekasscmedlemmer: De fleste offentlige Sygehuse Landet over giver formentlig Sygekassemedlemmer Adgang til ambulant Behandling, baade som Efterkur tfter IndIreggelse paa Sygehnset og uden forudgaaende lndheggelse. Ifolge Folke forsikringslovens § 18, Stk. 1. No. 2, skal de anerkendte Sygekasser da ogsaa betale tor saadanne ambulante Behandlinger eller tilsvarende Regler som de for Sygehusophold ga?ldende. hvorhos der etter samme Lovs § 16, Stk. 1. gives dem en lignende Nedsa^ttelse i Taksterne for Behandlingen som for Sygehusophold. De fleste Sygekasser har derhos paataget sig at betale for ambulante Behandlinger, ydet paa private Sygehuse, Kliniker o. 1. i samme Omfång som for Behandlinger paa de offentlige Sygehuse. De ambulante Behandlinger paa Sygehusene omfatter formentlig i väsentlig Grad fysikalisk Behandling. Saadan ydes dog ogsaa i ikke ringe Omfång paa de. oftesl smaa Kur- og Badeanslalter, som er godkendt dertil af Direktoratet — efter Förhandling med Sundhedsslyrelsen — og paa de dertil indrettede Kliniker, som drives af nogle Kasser eller deres Samvirksomhed. Massagebehandling. ambulant, ydes iovrigt efter Overenskomst med autoriserede Massoser. Ngermere Oplysninger om Omfånget af den ambulante Sygehusbehandling savnes, men om Sygekassernes Udgifter dertil kan dog oplyses, at af Kassernes samlede Udgifter i 1941 og 1942 til Behandling paa Distriktssygehusene, ialt Kr. 12.5 Mill, og Kr. 14.4 Mill., var henholdsvis Kr. 1.6 Mill, og Kr. 1.9 Mill, anvendt til ambulant Behandling. Til Massage- og Badebehandling udenfor Sygehuse har Sygekasserne i 1941 og 1942 anvendt henholdsvis e. 700.000 Kr. og c. 860.000 Kr. I Henhold til Folkeforsikringslovens § 22, Stk. 1, No 1, kan Sygekasserne yde Medlemmer Hjaslp til Ophold paa de af Socialministeriet godkendte Hekonoalescenthjem til en ligeledes af Ministeriet faslsat Takst Slorstedelen af Landets c. 1600 Sygekasser har paataget sig denne Ydelse, dog saaledes, at der i Almindelighed kun ydes 4 Ugers Ophold paa Hjemmene, og kun, naar Opholdet er nodvendigl som afsluttende Led i Kur paa egentligt Sygehus eller Laigebehandling i Hjemmet. For tiden virker 23 Rekonvalescenthjem. som er godkendt af Socialministeriet til Brug for Sygekassepatienter, med ialt c. 900 Sengepladser.

«>4

3 af Hjemmene tilhorer Kobenhavns Kommu ne, 1 tilhorer Frederiksbergs Kommune, hvilke Kommuner selv ejer og driver Sygehuse, S tilhorer enkelte Sygekasser eller en Sammenslutning af Sygekasser, medens Resten tilhorer Foreninger eller private Personer. 9 af Hjemmene oplager alene kvindelige Patienter, 3 alene mandlige Patienter, 1 alene Born, medens Resten af Hjemmene optager Patienter al begge Kon. Hjemmene staar under Tilsyn af Direktoren for Sygekassevaesenet, der udover dette Tilsyn gennem en af Socialministeriet efter Indstilling herfra udpeget Tjenestemand i naervserende Direktorat. For Tilsynet gaelder en instruks, af hvilken et Par Eksemplarer vedlaegges.1 Laegeligt foretager paagEBldende Embedslrege periodisk Tilsyn med Hjemmene. Alle Hjemmene har fast, gennemgaaende ugentligt Laegetilsyn Lsegeu lilser Patienterne og forer Journal over disse, forordner den fornodne Efterkur, bl. a. med Hensyn til Hvile. Forplejning, Spasereture, Brug af Liggehal (forsaavidt saadan forefindes) m. v. for hver enkelt Patient, kontrollerer Medicinforbruget og udskriver Rekonvalescenter, for hvem Ophold ikke lamgere er fornodent. Desuden vejleder Laegen Personalet vedrorende Patienternes Behandling og kontrollerer Hjemmets Forplejning og Kostbog. Tvende Eksemplarer af det Udkast til Overenskomst, der almindeligvis anvendes ved Ansrettelse af tilsynsforende Laeger, folger hoslagt. 1 For Tilsynet yder Hjemmene Laegen et Honorar, afpasset efter Hjemmets Storrelse, i et Par Tilfrelde dog beregnet pr. Rekonvalescent. Paa de större Hjem er tilige ansat en fuldt uddannet Sygeplejerske. Lonning af Hjemmenes Personaler fastsa?ttes ved mundtlig eller skriftlig Overenskomst mellem paaga^ldende Bestyrelse eller Ejer af det enkelte Hjem og dettes Personale. Bortset fra de kommunale Hjem, der yder Ophold til samme Takst som for Ophold paa Hospital, udgor Betalingen for Ophold paa Hjemmene 3 :t 4 Kr. pr. Dag for Faellesvaerelse, dog for Tiden med et Tilheg paa c. 30 % paa Grund af den herskende Dyrtid. Om Hjemmenes Beliggenhed, Drift. Belsegningsforholdene og Udgifterm henvises til vedlagte Oversigter vedrorende Aarene 1941 og 1942, der omfatter de fleste Hjem. 1 Der findes flere Sygehuse i hvert af Landets 23 Amler; men det vil bemaerkes af Oversigterne, at der findes 8 Amter, hvori der ikke forefindes noget godkendt Rekonvalescenthjem. Sygekassernes Udgifter til omhandlede Rekonvalescentophold har i 194i udgjort c V« Mill. Kr. og i 1942 c. 600.000 Kr. Ved ingen af Rekonvalescenthjemmene er ansat nogen Kurator af den 1

Överlämnade tiJl Socialdepartementet.

95 i den svenske Kommissions Skrivelse af 4. Januar d. A. i Slutningen omtalte art. Oplysninger om Efterbehandlinger af krigsramte foreligger ikke. 1 sferskilt Forsendelse folger Betrenkning fra et her i Landet nedsat Udvalg angaaende Arbejdsterapi for kirurgiske Patienter. 1 P. D. V. .4. V. Nielsen.

1 Överlämnad till Socialdepartementet.

96 Bilaga 3 A.

Efterbehandlingsafdelinger. Saadanne Afdelinger knyttet iil Statens eller kommunernes Hospitaler lindes, saa vidt vides, ikke i Danmark. En Undtagelse udgör dog Samfundet og Hjemmet for Vanföre, som er knyttet til Ortopoedisk Hospital. En selvstaendig Institution overvejende bepegnet til Viderebehandling af tidligere hospitalsbehandlede Patienter med Gigtsygdom, Nervesygdom eller anden medicinsk Sygedom er Dansk rode Kors' Folkekuranstalt ved Huld i Jylland), som ränder over 300, om Sommeren 500, Pladser, overvejende paa Flersengsstuer. Der er her eget Lregepersonale og eget Sygeplejerskepersonale. Der er Indretninger til almindelig medicinsk Undersogelse og Behandling, specielt til fysisk Terapi: Bade. Värme, Lys. elektrisk Behandling. Massage, Sygegymnastik. Folkekuranstaltens Bygninger er, saa vidt vides, overvejende traebarakker. Prisen er 5,50 Kr. pr. Dag. De stalsanerkendte Sygekasser betaler Halvdelen for deres Medlemmers Vedkommende. Desuden findes rnndt om i Danmark en nekke Kuranstalter, som nok er indrettede paa at modtage medicinske Patienter under selve Sygdommen, men som dog hovedsagelig anvendes til Efterbehandling og Bekonvalescens. Af saadanne kan naevnes: Dianalund Nervesanatorium (80 Pladser), Dr. hind's Klinik for sindslidende ved Vordingborg (ca. 15 Pladser), Frydenstrand Kuranstalt ved Frederikshavn, Hareskov Kuranstalt ved Bagsvserd, Juelsminde Kuranstalt i Jylland, Montebello ved Helsingör, Gammel Skovridergaard ved Silkeborg i Jylland, Silkeborg Bad, Skodsborg Badesanatorium. Tilsammen raader disse Kuranstalter over et betydeligt antal Pladser med Adgang til Rekreation, medicinsk og specielt fysiurgisk Terapi. Men det drejer sig i alle disse tilfa?lde om privatkapitalistiske Foretagende med eget Personate, Larger, Sygeplejersker o. s. v., overvejende om Enevoerelser eller 2-Sengssluer samt Priser, som ligger over storstedelen af Befolkningens Krafter. Der er ved disse Kuranstalter en del Legatydelser og Fripladser, men intet Tilskud fra Stat eller Kommuner. En Institution af hel anden Art, mere hospitalslignende er Andelsforeningernes Gigtsanatorium ved Skelskor. Denne Institution er reserverel for Patienter med Gigtsygdomme. Den har egne Larger, Plejepersonale o. s. v. Den drives af de danske Andelsforeninger, faar ikke Tilskud af Stat eller Kommuner. Prisen er alt efter vserelser 8,50—10,00—18,00 Kr. pr. Dag. Saa vidt vides giver Sygekasserne ikke deres Patienter Tilskud. Dette Sanatorium har Pläds til 128 Patienter. I Bevidsthed om, at der vilde kunne naas meget og spares meget for Sam-

97 fundet, baade for den enkelte Patient og for de Institutioner, som bekoster Dreiften af Hospitalerne, om man naaede frem til en effektiv Efterbehandling af Hospilalspatienlerne, har man i del ganske smaa begyndt et arbejde i tre retninger: a) almindelig Bevcegehesterapi for samtlige Patienter, som drives paa Ho spitalemes Afdelinger, b) sierlig Beskceftigelsesterapi ved Beska.ftigelsesterapeut. der er ansat paa en del Afdelinger paa Kobenhavns Kommunes Hospitaler, c) Kobenhavns Kommunes Arbejdsskole, hvortil Patienter henvises fra Kommunens Hospitalsafdelinger. Disse Ting er endnu i deres Begyndelse, men synes at love godt. Del er niuligt, at man ad denne Vej vil kunne naa ret langt frem. Men berlil kra> ves, at samtlige Hospitalslseger interesserer sig for Sagen, og at de bevilligende Myndigheder yder deres Hjselp. Der er Ting, der taler for, at man ad disse Yeje kan blive i Stand til at yde Rekonvalescenter og efter Sygedommen delvis invaliderede den bedste Hjrelp med de ringeste I dgifter for Samfundet.

Rekonvalescenthjem o. v. . Om Rekonvalescenthjem knytte til den danske Slats Hospitaler er del mig ikke muligt at give Oplysninger. De forskellige Kommuner bar en del Rekonvalescenthjem, som drives for Kommunens midler. For Kobenhavns Kommunes Vedkommende haves folgende Rekonvalescenthjem: Skjoldborg ved Frederiksvaerk, Plads for 26 Kvinder Hegels Minde — Fredensborg, > » 37 » Ncesseslottet — Holte, » » 62 Maud Gyvelholm — Frederiksdal, » » 28 » (the) Rgdholt — Holte, » » 27 Kvinder (tbc) Stenslettegaard — Nodebo, » » ö7 Mänd (the) Faarupgaard — Jellinge, » » 38 » (a.c.) Disse Hjem er större Landejendomme ombygget til Bruken. Kobenhavns Kommune har 2 Hospitalsafdelinger til Anbringelse af kroniske patienter, Norre Hospitid og Kopenhuuns Plejehjem og De Gamles By. Disse Avdelinger sorterer ikke under Hospitalsva?senet men under Kommunens Forsorgsafdeling. For Norre Hospital og Kobenhavns Plejehjems Vedkommende, som rummer henholdsvis 300 og 355 Pladser har Meningen va?ret, at der her skulde anbringes de kroniske Patienter, hvis sociale Forhold gjorde offentlig Försorg indieeret. Der var m. a. o. Meningen, al der hertil fra de almindelige

98 Hospitalsavdelinger skulde kuime overflyttes saadanne Patienter, hvis helbredstilstand skönnedes uophjaelpelig. Forskellige forhold har imidlertid medfört, att Karakteren af Norre Hospital har aendret sig saaledes, at Afdelingen her de senere Aar har arbejdet mere som en almindelig medicinsk Afdeling. Resultatet heraf er, at mange gamle eller kronisk syge Patienter op tager Hospitalspladserne for mere trrengende syge. Der findes en del private Sygehjem rundt om i landet, specielt i Kobenhavn. Saadanne findes paa Skt. Josefs Hospital, Kobenhavns Sygehjem i Ordrup, Mara Sygehjem tilknyttet Diakonissestiftelsen, Salem » » » , Samvirkende Menighedsplejers Sygehjem i Gentofte. Om alle disse Sygehjem maa det siges, at Omkostningerne ligger mellem ca. 1500 og 3500 Kroner aarlig. Hans

Heckscher.

99 Bilaga 3 B. Chefen för utrikesbyrån i finska arméns sjukvård, sanitetsmajor, professor Gösta Becker, som själv är förhindrad att närvara vid sammanträdet, har bemyndigat mig att göra följande uttalande: På grund av aktuella omständigheter äro vi tyvärr ur stånd att i della skede presentera ett utförligt material om de förhållanden i Finland som i detta sammanhang kunde vara av intresse. De uppgifter jag här har äran meddela, hänföra sig dessutom endast till arméns sjukvård. I Finland har man i allmänhet strävat till att hålla patienterna så länge på avdelningarna, att de som konvalescenter kunnat vistas hemma. Poliklinisk vård förekommer dock allmänt i stor utsträckning varvid denna sker på de egentliga sjukhusen. Särskilda konvalescentsjukhus (efterbehandlingssjukhus) finnas icke i Finland. Däremot finnes 2 s. k. protessmedjor, den ena förenad med Vanföreanstalten, den andra med Invalidsjukhuset, båda i Helsingfors. Därjämte finnes en avdelning för hjärn- och nervskadade i samband med Röda Korsets sjukhus i Helsingfors. Ett antal konvalescenthem finnas. De skötas dels i arméns, dels i privat regi. Särskilda läkare äro icke attacherade till dessa sjukhus. De finska krigsskadade som vårdats i Sverige ha delvis vårdats på konvalescenthem i Stockholms närhet. Ett särskilt intresse har ägnats arbetsterapien. I en paviljong på Beredskapssjukhusets område har en slöjdverkstad och ett bokbinderi varit upprättade, där undervisningen skötts av yrkeslärare. På avdelningarna i Stockholm och Göteborg har arbetsterapi varit anordnad, ävensom på konvalescenthemmen. De erfarenheter som här vunnits torde böra tillmätas ett visst intresse även för svensk civil sjukvård. N. G.

Ehrnrooth.

100 Bilaga 3 C. Egentlige etlerbehandlingsavdelinger i den forstand som om tält i det motlatte spörreskjema, kan ikke sies å foreligge i Norge. Enkelte av vare sykeluis, först og fremst Ullevåls sykehns ved Oslo, hor egne pleieavdelinger for kronisk syke, og det bender nokk at en viss etlerbehandling av oppegående pasienter kan finne sted på disse avdelinger. Videre har man på Ullevål og ved enkelte andre större sykehus (Bergen, Trondheim, Stavanger) til sine tider benyttet en del av epidemiavdelingens senger til avlastning av de medisinske og kirurgiske avdelinger. Dette har imidlertid värt en temporär lorholdsregel. og noe fast antall plasser har iallfall ikke for lengere tid stått til disposisjon. liva rekonvalesenthjem angår i betydningen av anstalter til behandling av rekonvalesenter, organisatorisk adskilt fra sykehnsene, med ansvarlig lege, finnes en hel rekke slike. dels i större byers omgivelser, dels i landdistnktene. Antall plasser har det ikke i den her tilgjengelige statistikk värt meg miilig a bringe på del rene. Flertallet av disse rekonvalesenthjem eies av private organisasjoner eller av religiöse organisasjoner, Frelserarméen. Sanitetsforeninger, Jernbanen o. s. v. Enkelte er beregnet på nervöse eller pasienter med ikke smittefarlig tuberkulose. De lokaler trygdekasser eller Rikstrygdeverket har undertiden plasert lån i hjemmene. Avgiften belöper seg i alminnelighet til 4 til 7 kroner. Trygdekassen belaler som oftest denne avgiften fullt ut. For Oslo by med ca. 275 000 innbyggere og vel 5 000 sykehusplasser kan en antaklig regne med at mellom 100—200 plasser på rekonvalesenthjem. dels i närheten av byen. dels lengere borte, står til disposisjon. Ved de Reste rekonvalesenthjem er det legetilsyn I gang i nken. Stockholm, den 10. januar 1944. Hans Jacob

Ustuedt.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och chefen för Kungl. Socialdepartementet

3 Kap.

i. översikt av föregående utredningar

7 Kap.

II. översikt av nuvarande förhållanden rörande efterbehandling och konvalescentvård i Sverige och övriga nordiska l ä n d e r . . . 14

Kap. III. Motivering för anordnande av eftervårdsplatser

17 Kap. IV. Uppskattning av behovet av eftervårdsplatser

33 Kap.

41 V. Förslag till efterbehandlingsavdelningar

Kap. VI. Finansiering av eftervården

53 Kap. VII. Sammanfattning och förslag

60 Bilagor och ritningar

5«fc o

^

-ft! *

I

[_J

1 B—I

IS

1 1

!

1—1 1 1

1—1 1 1

1 1 1 1

1 1

1 1 1 1

1 1 1 1

1 1

5 C

5$

•5

«5 «*4 S

Cg

BOJTENI/AN/NG

E-AVd. VW lASA/lEW. FÖXSIAG D

KAILAWAN/NG

lll'lllilll

L

I

I

L

J

I

I

I

I

I

I

I

I

» . ' » ' A F BiKCH (ÖUHL.-i tHKITCKTKONTOH

L STOCKHOtM DEfJ

Z0.4.

/9V/

n

in

n

n

c

in ^ozJlni^^cozF

FASAD M O T VASTER

FASAD MOT SÖDER

^

PATIENTERNAS KLADfi

on

a

ta

t±

EV F6RR^D

EV. FÖRRÅD

fc=fc

FÖRRÅD

e.

DO

" _ JPOT3 WATT

S FASAD

F6RRAD

EV AU I .

MOT ÖSTER

PANNRUM

OCH BRÄNSLERUM

!; EV. FÖRRÅD

ALT.I

DUSCH ELIER BAD FAR AV<N OCH KVINNOR. KÄLLARVÅNING

TYPRITNING TILL B-PAVILONG VID SANATORIUM PLANER / BOTTENVÅNING

SEKTION

FASADER

VÅNING 1 Te

20 J

I

I

I

I

I

I

i

l

L

J

L_l

I

S'SflHAF

L •STOCKHOLM DEN IO-5.)<?42.

8I8CM-UNOORO

A««ITfc-KTJT0h7OR RHN.IMK. 1 9 2 - 0 .

E -AV0ELMH6 /W IASARE7T MMAVDELNJNG.

0 lllllllllll

I

/

2 I_ J

I

3 I

I

4 I

I

f i

I

to I

I

I

I

I

I

I

I

l

I

IS I

I

|

I

|

IOM |

1 I

I

QU»fAF

|

lIRCn

i.,MUGP« • '

»FK'TEKTKOHTO» SrOCKHOlM OEM

20.4/944

z/m/jg.

W-/4.

Statens offentliga utredningar 1944 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Allmän lagstiftning. R ä t t s s k i p n i n g . Fångvård. Processlagberedningens förslag till lag om införande av nya Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. [1] rättegångsbalken m. m. 1. Lagtext. [9] 2. Motiv m.m. [10] Betänkande med förslag till byordningar och instruktioner för ordningsmännen i lappbyarna. [6] Betänkande med förslag rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behöriebet att innebava statstjänst och annat allmänt uppdrag. [24] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med förslag ang. revision av riksdagens arbetsformer. [8] Industri. Kommunalf örvaltnin g. Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om allmänna behörighetsvillkor för vissa kommunala uppdrag m. m. [4]

Statens o c h k o m m u n e r n a s finansväsen.

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen. Betänkande med förslag till vägtrafikstadga m. m.

Bank-, kredit- och penningväsen. Politi. Betänkande ang. nykterhetstillståndet under krigsåren. [3] Försäkringsväsen.

Nationalekonomi o c h socialpolitik. Utredningar ang. ekonomisk efterkrigsplanering. 1. [7] 2. K y r k o v ä s e n . Undervisningsväsen. Andlig [12] 3. [13] 4. [14] 5. [25] o d l i n g i övrigt. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 4. Tiden Betänkande med förslag till åtgärder 'ör främjandet av litteraturtjänsten inom de tekniska fackorarådena. [17] juli 1942-juni 1943. [11] Socialvårdskommitténs betänkande. V. Utredningar och för- Om inrättande av ett samhällsvetenskapligt forskningsni.!. [19] slag ang. lag om allmän sjukförsäkring. [15] 8. Kost nadsberäkningar ang. lag om allmän sjukförsäkring. [16: 1910 års skolutrednings betiinkanden och utredningar. I. Skolan i samhällets tjänst. [20] 2. Sambandet mellan Befolkningspolitik i utlandet. [26] folkskola och högre skola. [21] 3. Utredning och förslag ang. vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom. [22] Bilaga 3. Förhandlingarna vid sammanträde den 1 5 - d e n 17 juni 1943 med 1940 års skolutrednings rådgivande nämnd. [23] Försvarsväsen. H ä l s o - och sjukvård. 1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 2. Betänkande med förslag ang. långtjänstunderbefäl m. m. [2] Betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. [6] Utredning och förslag rörande behovet av och formen för statligt understöd till utbyggande inom landets sjukvårdsväsen av efterbehandling och konvalescentvård. [28] Utrikes ärenden.

Allmänt n ä r i n g s v ä s e n . Betänkande med utredning och förslag ang. rätten till vissa uppfinningar m. m. [27]

Stockholm 1944 Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B. MM64

Internationell rätt.