Socialvårdskommitténs betänkande. 12,

s m i; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1946: 23 SOCIALDEPARTEMENTE T

SOCIALVÅRDS K O M M I T T É N S BETÄNKANDE

XII:

U T R E D N I N G OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

MODERSKAPSBIDRAG

S T O C K H O L M 19

4 6

Statens offentliga utredningar 1946 Kronologisk

1. Betänkande angående rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. Norstedt. 167 8. K. 2. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhållande vid olika former av förlossningsvård samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. Av C. Gyllenswärd. Beckman. 115 s. S. 3. Betänkande med förslag till ändrade grunder för flottningslagstiftnincen m. m. Hseggström. 99 s. Jo. 4. Betänkande med förslag angående uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. V. Petterson. 59 s. Fö. 5. Betänkande om barnkostnadernas fördelning med för slag angående allmänna barnbidrag m. m. V. Petterson 351 s. S. 6. Betänkande om barnkostnadernas fördelning m^d för slag angående allmänna barnbidrag m. m. Bilagor Beckman. 153 s. S. 7. Betänkande och förslag rörande åtgärder för att be gränsa antalet kontraktsanställt manskap inom krigs makten. Beckman. 13G s. Fö. 8. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till boställsordning för folkskolans lärare m. m. Marcus. 14G s. Fi. 9. 1945 års universitetsberedning. 1. Docentinstitutionen. Hseggström. 62 s. E. 10. Betänkande med förslag till omorganisation av vägoch vattenbyggnadsstyrelsen m. m. Katalog- och Tidskriftstryck. 217 s. K. 11. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. Idun. 311 s. E.

förteckning

12. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 1. Beckman. 216 s. E. 13. Investeringsutredningens betänkande med utredning rörande personal- och materielresurser m. m. för genomförande av ett arbetsprogram enligt av utredningen tidigare framlagt förslag. Marcus. 72 s. Fi. 14. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4 Skolpliktstidens skolformer. 4. Realskolan. Praktiska linjer. Idun. 193 s. E. 15. 19-10 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. B. Förslag till undervisningsplaner. Idun. 253 s. E. 16. Betänkande angående forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland. V. Petterson. 133 s. Jo. 17. Den familjevårdande socialpolitiken. Beckman. 132 s. S. 18. P M angående utvecklingsplanering på jordbrukets område. Marcus. 252 s. Jo. 19. Betankande ' med förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. Idun. 92 s. Fo. 20. Betänkande angående den centrala organisationen av det civila medicinal: och veterinärväsendet. Idun. 361 s. S. 21. Betänkande med utredning och förslag angående rätten till arbetstagares uppfinningar. Norstedt. 71 s. J u . 22. Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivningsoch rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av företagarnämnder. Marcus. 144 s. H. 23. Socialvårdskommitténs betänkande. 12. Utredning och förslag angående moderskapsbidrag. Beckman 115. s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1946: 23 SOCIALDEPARTEMENTET

SOCIALVÅRDS KOM M I T T E N S BETÄNKANDE

XII:

U T R E D N I N G OCH F Ö R S L A G ANGÅENDE

MODERSKAPSBIDRAG

STOCKHOLM 1946 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [1895 45]

.*W<

&

V*/

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Konungen

.

Kommitténs huvudförslag

5 7

Förslag till förordning om moderskapsbidrag

7 Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd

13 Förslag till förordning angående ändring i vissa delar av Kungl. förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor

13 Alternativt förslag Förslag till förordning om moderskapsbidrag Kap. I.

Inledning

14 14 19

Utredningens tillkomst s. 19, Utredningens omfattning s. 20.

Kap. II. ö v e r s i k t över tidigare förslag angående ekonomisk hjälp i samband med havandeskap och barnsbörd samt därav föranledd lagstiftning

22 Kap. III. Nuvarande former av ekonomisk hjälp vid havandeskap och barnsbörd

26 Moderskapshjälp s. 26, Moderskapspenning s. 26, Mödrahjälp s. 27, Statistiska uppgifter s. 27, Särskilda uppgifter angående mödrahjälpen s. 28, E r s ä t t n i n g till förvärvsarbetande kvinnor vid ledighet i samband med havandeskap och barnsbörd s. 38.

Kap. IV.

Utländsk lagstiftning

1. Obligatorisk försäkring'i anslutning till sjukförsäkring

39 39

Tyskland s. 39, Frankrike s. 42, Sovjetunionen s. 42, Spanien s. 43, Schweiz s. 43, Nederländerna s. 43, Norge s. 43, England s. 44.

2. Obligatorisk fristående moderskapsförsäkring

44 Italien s. 45, Argentina s. 45.

3. Frivillig försäkring i anslutning till sjukförsäkring

45 Danmark s. 45, Norge s. 46.

4. Moderskapshjälp från arbetsgivarna

47 Polen s. 47, Belgien s. 47.

5. Moderskapshjälp från stat och kommun

47 Tyskland s. 47, Finland s. 48, Danmark s. 48.

Kap. V. ö v e r s i k t över vissa andra samhällsåtgärder till skydd och stöd för blivande och nyblivna mödrar och deras barn Den förebyggande mödra- och barnavården s. 50, Förlossningsvården s. 51, Allmän folktandvård s. 53, Den sociala hemhjälpen s. 53, Livsmedelsrabatter s. 54, Den halvöppna barnavården s. 54, Bostadsförsörjning för mindre bemedlade b a r n r i k a familjer s. 54.

4 Sid.

M o t i v e r i n g för k o m m i t t é n s h u v u d f ö r s l a g

55 Kap. VI. Allmänna synpunkter på frågan om en reform av samhällets stödåtgärder vid havandeskap och barnsbörd

55 Åtgärdernas syfte s. 55, Åtgärder av kollektiv n a t u r s. 56, R a b a t t - eller subventionssystem? s. 61, Å t g ä r d e r till stöd för den enskilda hushållningen s. 62, Vilka behov böra tillgodoses genom moderskapsbidrag? s. 66, Bidragsformer s. 67, Organisatoriska spörsmål s. 69.

Kap. VII. Moderskapsbidragets storlek, förutsättningarna för erhållande a v bidrag m. m 1. Grundbidraget 2. Hemvårdspenningen 3. Moderskapspenningen Kap. VIII.

70 70 72 73

Organisatoriska spörsmål

Organ för bidragsverksamheten s. 88, Förhållandet till den förebyggande mödraoch barnavården s. 88, Ansökningsförfarandet s. 90.

Kap. IX.

Inskränkningar i rätten att förfoga över moderskapsbidrag

Kap. X.

Moderskapsbidragets inverkan i fråga om mödrahjälpen

99 Kap. XI.

Kostnaderna för moderskapsbidraget

107 Kap. XII.

..

Alternativt förslag

108 Allmänna synpunkter s. 108, Moderskapshjälpen s. 109, Moderskapspenningen s. 109, Mödrahjälpens ställning enligt alternativet s. 110, Kostnaden för det alternativa förslaget s. 112.

Särskilda yttranden

113 Bilagor: 1. Förslag till förteckning å varor att inköpas genom anvisning 2. Kostnadsberäkningar

114 114

TILL

KONUNGEN.

Socialvårdskommittén, som efter samråd med 1938 års arbetarskyddskommitté och 1941 års befolkningsutredning till behandling upptagit frågan om ekonomiska stödåtgärder vid havandeskap och barnsbörd, får härmed

6 efter verkställd utredning överlämna sitt betänkande X I I med utredning och förslag angående moderskapsbidrag innefattande dels förslag till förordning angående moderskapsbidrag och dels motiv till sagda lagförslag. Särskilda yttranden hava avgivits av herrar Hartmann och Höjer samt Hagård och Skoglund. Stockholm i februari 1946. Underdånigst BERNH. ERIKSSON ERNST BEXELIUS

ALARIK HAGÅRD

LENNART HARTMANN

KARL J. HÖJER

OLIVIA NORDGREN

MARTIN SKOGLUND

OTTO WALLÉN

OTTO WANGSON / Sven Larsson

7 KOMMITTÉNS

HUVUDFÖRSLAG. Förslag till

F ö r o r d n i n g om moderskapsbidrag. Bidragsformer.

1.8Envar svensk kvinna, som författningsenligt skall vara mantalsskriven i riket, äger i enlighet med bestämmelserna i denna förordning vid havandeskap och barnsbörd erhålla moderskapsbidrag. Moderskapsbidrag utgår av statsmedel samt utgöres av grundbidrag, hemvårdspenning och moderskapspenning. 2§. 1 mom. Grundbidraget är avsett för lindring av de med havandeskap och barnsbörd förenade kostnader och utgår till envar barnaföderska med ett kontant belopp av tvåhundra kronor samt, vid flerbörd, med ytterligare etthundra kronor för varje levande fött barn utöver ett. 2 mom. Där havande kvinna styrker sig vara i behov av tandvård, skall grundbidraget ökas med belopp, motsvarande kostnaden för erforderlig tandbehandling, dock högst etthundrasjuttiofem kronor. 3§Hemvårdspenningen är aivsedd att bereda barnaföderska möjlighet till lättnad i hemarbetet i samband me«d havandeskap och barnsbörd samt utgår till envar barnaföderska, som icke enligt vad nedan sägs är berättigad till moderskapspenning. Hemvårdspenningen utgår med ett belopp av en krona femtio öre om dagen under sammanlagt högst nittio dagar, tidigast från och med ingången av fjärde veckan före den, då nedkomsten beräknas ske, samt längst till och med nittionde dagen efter nedkomsten. 1 mom. Moderskapspenningen är avsedd att gottgöra förvärvsarbetande barnaföderska för förlust av arbetsinkomst under tid, då hon i anledning av havandeskap och barnsbörd åtnjuter ledighet från förvärvsarbete. Berättigad till moderskapspenning är kvinna, som under de åtta månader, vilka närmast föregått barnsbörden eller den beräknade tidpunkten härför, utfört förvärvsarbete i sammanlagt minst 120 dagar. Yid tillämpningen av nämnda tidsvillkor skola medräknas dagar, då kvinnan varit frånvarande från arbetet på grund av

omständigheter, varöver hon ej kunnat råda. Hänsyn skall däremot icke tagas till dag, varunder förvärvsarbete utförts under kortare tid än fyra timmar. Moderskapspenning utgår under sammanlagt högst etthundraåttio dagar, tidigast från och med ingången av åttonde veckan före den, under vilken nedkomsten beräknas ske, samt längst till och med etthundraåttionde dagen efter nedkomsten. 2 mom. Moderskapspenningens belopp bestämmes efter kvinnans årliga inkomst av förvärvsarbete enligt nedanstående tablå: Kvinnans årliga inkomst av förvärvsarbete:

understiger 800 kr uppgår till 800 » men ej till 1500 kr » » 1500 » » » » 2 200 » » » 2 200 » » » » 2 900 » » » 2 900 » » > » 3 600 » » » 3 600 » eller högre belopp

Moderskapspenning kr.

2 3 4 5 6 7.

3 mom. Såsom förvärvsarbete skall vid tillämpningen av denna förordning anses arbete, som barnaföderska mot avlöning utför för annans räkning i arbetsgivarens hem eller eljest å av arbetsgivaren anvisat arbetsställe utanför barnaföderskans hem. 4 mom. Såsom kvinnans årliga inkomst av förvärvsarbete skall vid tilllämpningen av denna förordning anses den för år beräknade inkomst i penningar eller naturaförmåner, som hon kan komma att tills vidare åtnjuta av sådant arbete. Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas enligt de vid taxering till kommunal inkomstskatt tillämpade reglerna. 5 mom. För tid, varunder kvinna jämlikt författning eller avtal eller utfästelse av arbetsgivare äger erhålla avlöning eller annan däremot svarande kontant ersättning under ledighet i anledning av havandeskap och barnsbörd, får moderskapspenning ej utgå med högre belopp än att detsamma tillsammans med ersättning, som nu sagts, för dag räknat uppgår till högst beloppet av den moderskapspenning, vartill hon eljest varit berättigad, ökat med femtio procent. 5§Moderskapsbidrag får ej utgå med mindre kvinnan och barnet stå under hälsokontroll av institution för förebyggande mödra- och barnavård eller ock i annan ordning anordnats därmed jämförlig kontroll. 6§1 mom. Hemvårdspenning och moderskapspenning utgå icke för tid efter den fjortonde dagen från nedkomsten, under vilken kvinnan ej haft barnet i

*-

sin vård. Utan hinder av vad nu sagts skall dock, där barnet avlidit, moderskapsbidrag som här avses utgå under fjorton dagar efter dödsfallet, dock längst till och med den fyrtionde dagen efter nedkomsten. Utöver vad i första stycket sägs skall beträffande moderskapspenning gälla, att sådant bidrag ej utgår för dag, varunder kvinnan utför förvärvsarbete, ej heller till kvinna, som anställts för att utföra huvudsakligen husligt arbete, för tid, då hon beredes bostad i arbetsgivarens hem. 2 mom. Hemvårdspenning och moderskapspenning utgå ej för tid, under vilken kvinnan är omhändertagen å fångvårdsanstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän uppfostringsanstalt, skyddshem, anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka eller å fattigvårdsanstalt eller annan härmed jämförlig anstalt. ?§• Har kvinna avlidit i samband med förlossning, skall efterlevande make äga uppbära grundbidrag, som eljest skolat utgå till kvinnan, ävensom hemvårdspenning för tid, under vilken han har barnet i sin vård; och skall i övrigt vad i denna förordning stadgas angående nämnda bidrag i ty fall äga motsvarande tillämpning. Om utgi?ande av moderskapsbidrag. 8§Rätten till moderskapsbidrag prövas och bidragen utbetalas av centralsjukkassan för den ort, där kvinnan är bosatt, dock att centralsjukkassan äger överenskomma med lokalsjukkassa att denna för centralsjukkassan skall handhava uppgift som nu sagts, såvitt angår kvinnor bosatta inom lokalsjukkassans verksamhetsområde. 9§1 mom. Ansökan om grundbidrag skall göras hos sjukkassan i god tid före den väntade nedkomsten. Framställning som göres efter sextio dagar från barnsbörden får icke upptagas till prövning. Tillsynsmyndigheten fpr sjukkassorna får dock, då sökanden finnes hava anfört giltigt skäl för att framställning ej gjorts inom nämnda tid, medgiva att ansökningen upptages till prövning. Vid framställningen skall fogas intyg av läkare eller barnmorska, utvisande antingen att kvinnan är havande eller att hon fött barn. I förstnämnda fall skall angivas den beräknade tidpunkten för nedkomsten samt i det senare fallet dagen för denna. Avser ansökningen jämväl bidrag till tandvårdskostnad, skall vid densamma fogas av legitimerad tandläkare utfärdat kostnadsförslag enligt fastställt formulär. 2 mom. Ansökan om hemvårdspenning och moderskapspenning skall göras i god tid före den tidpunkt, då kvinnan önskar börja uppbära bidraget. An-

10 sökan för förfluten tid må éj bifallas för längre tid än två veckor innan ansökan gjordes, där ej sökanden finnes hava varit av giltiga skäl förhindrad att tidigare göra ansökan. Vid ansökan skall, där så ej skett i samband med framställning om grundbidrag, fogas intyg som i 1 mom. sägs. Avser ansökningen moderskapspenning, skall därjämte fogas 1) intyg av arbetsgivare till bestyrkande av att kvinnan uppfyller de i 4 § 1 mom. första stycket angivna tidsvillkoren, därvid särskilt skall angivas om och i vad mån den dagliga arbetstiden understigit fyra timmar; * 2) vederbörliga uppgifter till utredning angående kvinnans inkomst av förvärvsarbete, avfattade å fastställda formulär. 3 mom. Intyg, som i denna paragraf avses, må av sjukkassan eftergivas, där de förhållanden, varom intyget skolat lämna upplysning, eljest äro för sjukkassan kända. 10 §. 1 mom. Moderskapsbidrag skall, där ej nedan annorlunda förordnas, utbetalas till kvinnan själv eller till av henne befullmäktigat ombud. 2 mom. H a r kvinnan genom intyg, som i 9 § 1 mom. sägs, gjort sannolikt, att havandeskapet är längre framskridet än i sjunde månaden, må såsom förskott å kvinnan tillkommande grundbidrag utbetalas femtio kronor. Bidrag till kostnaden för tandvårdsbehandling skall, sedan denna fullbordats, av sjukkassan utanordnas till den tandläkare, som verkställt behandlingen, dock skall, därest kvinnan styrker, att hon guldit nämnda kostnader, bidraget utbetalas till henne. I övrigt må grundbidrag ej utbetalas, förrän det blivit styrkt att kvinnan fött barn. 3 mom. Hemvårdspenning och moderskapspenning utbetalas i efterskott för vecka eller för den längre period, varom kvinnan gör framställning, dock längst för fyra veckor. 4 mom. För envar betalningsperiod skall utbetalning av hemvårdspenning och moderskapspenning ske efter skriftlig framställning från kvinnan. Avser framställningen tid efter barnsbörden, skall, där ej fall som i 6 § första stycket andra punkten sägs är för handen, vid densamma fogas en på fastställt formulär avfattad, på heder och samvete avgiven försäkran, att kvinnan de dagar, som avses med framställningen, haft barnet i sin vård. Avser framställningen moderskapspenning skall kvinnan därjämte på enahanda sätt försäkra att hon å dag, för vilken utbetalning begäres, icke ägnat sig åt förvärvsarbete. Sjukkassan äger ock förelägga kvinnan att inom viss tid inkomma med intyg eller andra handlingar till styrkande av hennes rätt till moderskapsbidrag, som i första stycket sägs, vid äventyr av att bidrag icke eller endast i begränsad omfattning utbetalas. H a r framställning som i första stycket sägs ej gjorts inom fyra veckor från utgången av den period, för vilken utbetalning jämlikt 3 mom. skall ske, vare å perioden belöpande bidrag förverkat.

fl§. 1 mom. Är kvinna intagen å anstalt som i 6 § 2 mom. sägs och beräknas nedkomsten ske eller har den skett å tid, då kvinnan är omhändertagen å anstalten, skall henne tillkommande grundbidrag utbetalas till anstaltens styrelse. 2 mom. Barnavårdsnämnd må besluta omhändertaga moderskapsbidrag eller del därav, där a) kvinnan är sinnessjuk, sinnesslö eller för ett asocialt levnadssätt, utan att dock fall som i 1 mom. sägs är för handen; b) barnet uppenbarligen icke kan erhålla en tillfredsställande vård i kvinnans hem eller annorstädes, där kvinnan har eller ämnar taga sin bostad, på grund av där rådande missförhållanden; eller c) kvinnan finnes försumma barnets utrustning eller dess behöriga skötsel. Om beslut som i första stycket sägs skall sjukkassan ofördröjligen underrättas; och skall utan hinder av att beslutet icke vunnit laga kraft utbetalning av bidrag, som med detsamma avses, ske till barnavårdsnämnden. 3 mom. Moderskapsbidrag eller del därav skall ock utbetalas till barnavårdsnämnden, där kvinnan a) underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som av läkare utfärdats med avseende å barnets vård; eller b) vägrar att låta sig eller barnet undersökas av läkare, sjuksköterska eller barnmorska, som därtill har sjukkassans uppdrag. Beslut som i detta moment sägs meddelas av sjukkassan. Före beslutet bör samråd hava ägt rum med barnavårdsnämnden eller dess ordförande. 4 mom. Vid tillämpning av 1—3 mom. skall utan hinder av häremot stridande stadgande i 10 § gälla, att hela grundbidraget får utbetalas före barnsbörden, att utbetalning av hemvårdspenning och moderskapspenning skall ske för period, varom barnavårdsnämnden gör framställning, dock längst för fyra veckor, samt att sådant bidrag för varje period skall utbetalas mot intyg av nämnden eller den nämnden därtill förordnat angående de i 10 § 4 mom. angivna förhållanden. 5 mom. Styrelse eller nämnd, som enligt bestämmelserna i denna paragraf uppburit moderskapsbidrag, skall på lämpligt sätt tillhandahålla kvinnan detta. I beslut, som i 2 mom. sägs, skall barnavårdsnämnden angiva de huvudsakliga ändamål, vartill nämnden avser att använda medlen. 12 §. Har åtgärd som i 11 § 2 och 3 mom. sägs vidtagits utan att dock rättelse vunnits i förhållande, som föranlett åtgärden, eller finner barnavårdsnämnden att medlen ändock icke kunna antagas komma till behörig användning, må nämnden besluta, att ytterligare moderskapsbidrag icke skall utgå i anledning av samma barnbördsfall. Om sådant beslut skall sjukkassan ofördröjligen underrättas.

•

«

*

12 Särskilda bestämmelser. 13 §. Rätt till moderskapsbidrag kan ej överlåtas och får förty icke tagas i mät för gäld. 14 §. I händelse av missnöje med sjukkassas beslut rörande moderskapsbidrag eller eljest rörande kassas tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse, må frågan hänskjutas till tillsynsmyndigheten för sjukkassorna. Tillsynsmyndigheten äger, ändå att sådant hänskjutande icke skett, till prövning upptaga ärende, som i denna paragraf avses. Tillsynsmyndighetens beslut meddelas kostnadsfritt. 15 §. Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet ingå överenskommelse med främmande stat, att dess medborgare skola i avseende å tillämpning av denna förordning likställas med svenska medborgare. 16 §. Närmare föreskrifter angående ordningen för ansökan om tandvårdsbidrag, som i 2 § 2 mom. sägs, samt grunderna för sådant bidrag, ävensom de förutsättningar, under vilka hälsokontroll, anordnad annorledes än genom institution för förebyggande mödra- och barnavård, må anses jämförlig med sådan kontroll, så ock beträffande tillämpningen i övrigt av denna förordning meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av tillsynsmyndigheten för sjukkassor, som därvid i den omfattning Konungen bestämmer skall samråda med socialstyrelsen och medicinalstyrelsen. Denna förordning träder i kraft den , från och med vilken dag Kungl. förordningarna den I I juni om moderskapspenning (nr 338) och om mödrahjälp (nr 339) skola upphöra att gälla.

13 Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd. 2§3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnden eller dess ordförande ankommande åtgärder är stadgat i lagarna om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om adoption, om barn utom äktenskap, om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket, om förmynderskap, om förskottering av underhållsbidrag till barn, om socialregister samt om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa ävensom i 14 kap. 45 § strafflagen, i lagarna om särskild förundersökning i brottmål och om eftergift av åtal mot vissa underåriga samt i förordningen om moderskapsbidrag. Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Förordning angående ändring i vissa delar av Kungl. förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor. Kungl. Maj:t har, med riksdagen, funnit gott förordna att 12 och 32 §§ i Kungl. förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor skola upphöra att gälla samt att 1 § i samma förordning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 1§Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar meddelar sjukhjälp i enlighet med vad i denna förordning föreskrives, må på sätt i förordningen sägs antagas till erkänd sjukkassa. Meddelas understöd benämningen centralsjukkassa. Annan erkänd förordning lokalsjukkassa. Om erkänd sjukkassas verksamhet i samband med beviljande av moderskapsbidrag är särskilt stadgat. Denna förordning träder i kraft den

14 ALTERNATIVT

FÖRSLAG.

Enligt detta alternativ skall förutom nedan föreslagna moderskapsbidrag utgå mödrahjälp efter behovsprövning enligt förordningen den 11 juni 1937.

Förslag till

F ö r o r d n i n g om m o d e r s k a p s b i d r a g . Bidragsformer. 1§Enligt vad nedan stadgas skall till svensk kvinna, som författningsenligt skall vara mantalsskriven i riket, av statsmedel utgå moderskapsbidrag. Moderskapsbidrag utgöres av moderskapshjälp och moderskapspenning,

Om moderskapshjälp. 2§Moderskapshjälpen är avsedd för lindring av de med havandeskap och barnsbörd förenade kostnader och utgår till envar barnaföderska med ett kontant belopp av etthundrafemtio kronor samt, vid flerbörd, med ytterligare femtio kronor för varje levande fött barn utöver ett. Har kvinnan avlidit i samband med förlossning, skall efterlevande make äga uppbära moderskapshjälpen.

Om moderskapspenning. 3§1 mom. Moderskapspenningen är avsedd att gottgöra förvärvsarbetande barnaföderska för förlust av arbetsinkomst under tid, då hon i anledning av havandeskap och barnsbörd åtnjuter ledighet från förvärvsarbetet. Berättigad till moderskapspenning är kvinna, som under de åtta månader, vilka närmast föregått barnsbörden eller den beräknade tidpunkten härför, utfört förvärvsarbete i sammanlagt minst 120 dagar. Vid tillämpningen av nämnda tidsvillkor skola medräknas dagar, då kvinnan varit frånvarande från arbetet på grund av omständigheter, varöver hon ej kunnat råda. Hänsyn skall däremot icke tagas till dag, varunder förvärvsarbete utförts under kortare tid än 4 timmar. Med iakttagande av vad nedan stadgas skall moderskapspenning utgå under sammanlagt högst etthundraåttio dagar, tidigast från och med ingången av åttonde veckan före den, under vilken nedkomsten beräknas ske, samt längst till och med etthundraåttionde dagen efter nedkomsten.

15 Moderskapspenning utgår icke a) för tid efter den fjortonde dagen efter nedkomsten, under vilken kvinnan icke haft barnet i sin vård, dock att vad nu sagts ej skall utgöra hinder för kvinna, vars barn avlidit, att uppbära moderskapspenning under fjorton dagar efter dödsfallet, dock längst till och med den fyrtionde dagen efter nedkomsten; b) för dag, varunder kvinnan utför förvärvsarbete; c) till kvinna, som anställts för att utföra huvudsakligen husligt arbete, för tid, då hon beredes bostad i arbetsgivarens hem; d) för tid, under vilken kvinnan är omhändertagen å fångvårdsanstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän uppfostringsanstalt, skyddshem, anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka eller å fattigvårdsanstalt eller annan härmed jämförlig anstalt. 2 mom. Moderskapspenningens belopp bestämmes efter kvinnans årliga inkomst av förvärvsarbete enligt nedanstående tablå: Kvinnans årliga inkomst av förvärvsarbete:

understiger 800 kr uppgår till 800 » men ej till 1500 kr » » 1500 » » » » 2 200 » » » 2 200 » » » » 2 900 » » » 2 900 » » » » 3 600 » » » 3 600 » eller högre belopp

Moderskapspenning kr.

2 3 4 5 6 7,

3 mom. Såsom förvärvsarbete skall vid tillämpningen av denna förordning anses arbete, som barnaföderska mot avlöning utför för annans räkning i arbetsgivarens hem eller eljest å av arbetsgivaren anvisat arbetsställe utanför barnaföderskans hem. 4 mom. Såsom kvinnans årliga inkomst av förvärvsarbete skall vid tillämpningen av denna förordning amses den för år beräknade inkomst i penningar eller naturaförmåner, som hon kan komma att tills vidare åtnjuta av sådant arbete. Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas enligt de vid taxering till kommunal inkomstskatt tillämpade reglerna, 5 mom. För tid, varunder kvinna jämlikt författning eller avtal eller utfästelse av arbetsgivare äger erhålla avlöning eller annan däremot svarande kontant ersättning under ledighet i anledning av havandeskap och barnsbörd, får moderskapspenning ej utgå med högre belopp än att detsamma tillsammans med ersättning, som nu sagts, för dag räknat uppgår till högst beloppet av den moderskapspenning, vartill hon eljest varit berättigad, ökat med femtio procent. 4§Moderskapsbidrag får ej utgå med mindre kvinnan och barnet stå under hälsokontroll av institution för förebyggande mödra- och barnavård eller ock i annan ordning anordnats därmed jämförlig kontroll.

16 Om utgivande av moderskapsbidrag. 5§. Rätten till moderskapsbidrag prövas och bidragen utbetalas av centralsjukl a s s a n för den ort, där kvinnan är bosatt, dock att centralsjukkassan äger överenskomma med lokalsjukkassan att denna för centralsjukkassan skall handhava uppgift som nu sagts, såvitt angår kvinnor bosatta inom lokalsjukkassans verksamhetsområde. 6§1 mom. Ansökan om moderskapshjälp skall göras hos sjukkassan i god tid före den väntade nedkomsten. Framställning som göres efter sextio dagar från barnsbörden får icke upptagas till prövning. Tillsynsmyndigheten för sjukkassorna får dock, då sökanden finnes hava anfört giltigt skäl för att framställning ej gjorts inom nämnda tid, medgiva att ansökningen upptages till prövning. Vid framställningen skall fogas intyg av läkare eller barnmorska, utvisande antingen att kvinnan är havande eller att hon fött barn. I förstnämnda fall skall angivas den beräknade tidpunkten för nedkomsten samt i det senare fallet dagen för denna. 2 mom. Ansökan om moderskapspenning skall göras i god tid före den tidpunkt, då kvinnan önskar börja uppbära bidraget. Ansökan för förfluten tid må ej bifallas för längre tid än två veckor innan ansökan gjordes, där ej sökanden finnes hava varit av giltiga skäl förhindrad att tidigare göra ansökan. Vid ansökan skall, där så ej skett i samband med framställning om moderskapshjälp, fogas intyg som i 1 mom. sägs. Vid ansökningen skall därjämte fogas 1) intyg av arbetsgivare till bestyrkande av att kvinnan uppfyller de i 3 § 1 mom. angivna tidsvillkoren, därvid särskilt skall angivas om och i vad mån den dagliga arbetstiden understigit fyra timmar; 2) vederbörliga uppgifter till utredning angående kvinnans inkomst av förvärvsarbete, avfattade å fastställda formulär. 3 mom. Intyg, som i denna paragraf avses, må av sjukkassan eftergivas, där de förhållanden, varom intyget skolat lämna upplysning, eljest äro för sjukkassan kända. 7§1 mom. Moderskapsbidrag skall, där ej nedan annorlunda förordnas, utbetalas till kvinnan själv eller till av henne befullmäktigat ombud. 2 mom. Har kvinnan genom intyg, som i 6 § 1 mom. sägs, gjort sannolikt, att havandeskapet är längre framskridet än i sjunde månaden, må såsom förskott å kvinnan tillkommande moderskapshjälp utbetalas femtio kronor. I .övrigt må moderskapshjälp ej utbetalas, förrän det blivit styrkt att kvinnan fött barn.

17 3 mom. Moderskapspenning utbetalas i efterskott för vecka eller för den längre period, varom kvinnan gör framställning, dock längst för fyra veckor. 4 mom. För envar betalningsperiod skall utbetalning av moderskapspenning ske efter skriftlig framställning från kvinnan. Vid framställningen skall fogas en på fastställt formulär avfattad, på heder och samvete av kvinnan avgiven försäkran att hon under tid, för vilken utbetalning begäres, icke ägnat sig åt förvärvsarbete samt, där fråga är om tid efter den fjortonde dagen efter nedkomsten, haft barnet i sin vård. Sjukkassan äge förelägga kvinnan att inom viss tid inkomma med intyg eller andra handlingar till styrkande av hennes rätt till moderskapspenning, vid äventyr att dylikt bidrag icke eller endast i begränsad omfattning utbetalas. Har framställning som i första stycket sägs ej gjorts inom fyra veckor från utgången av den period, för vilken utbetalning jämlikt 3 mom. skall ske, vare å perioden belöpande moderskapspenning förverkad.

8§1 mom. Är kvinna, som är berättigad till moderskapshjälp, intagen å anstalt som i 3 § 1 mom. tredje stycket under d) sägs, och beräknas nedkomsten ske eller har den skett å tid, då kvinnan är omhändertagen å anstalten, skall moderskapshjälpen utbetalas till anstaltens styrelse. 2 mom. Barnavårdsnämnd må besluta omhändertaga moderskapsbidrag eller del därav, där a) kvinnan är sinnessjuk, sinnesslö eller för ett asocialt levnadssätt, utan att dock fall som i 1 mom. sägs är för handen; b) barnet uppenbarligen icke kan erhålla en tillfredsställande vård i kvinnans hem eller annorstädes, där kvinnan har eller ämnar taga sin bostad, på grund av där rådande missförhållanden; eller c) kvinnan finnes försumma barnets utrustning eller dess behöriga skötsel. Om beslut som i första stjycket sägs skall sjukkassan ofördröjligen underrättas; och skall utan hinder aiv att beslutet icke vunnit laga kraft utbetalning av bidrag, som avses med detsamma, ske till barnavårdsnämnden. 3 mom. Moderskapsbidrag eller del därav skall ock utbetalas till barnavårdsnämnden, där kvinnan a) underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som av läkare utfärdats med avseende å barnets vård; eller b) vägrar att låta sig eller barnet undersökas av läkare, sjuksköterska eller barnmorska, som därtill har sjukkassans uppdrag. Beslut, som i detta moment sägs meddelas av sjukkassan. Före beslutet bör samråd hava ägt rum med barnavårdsnämnden eller dess ordförande. 4 mom. Vid tillämpning av 1—3 mom. skall utan hinder av häremot stridande stadgande i 7 § galla, att hela grundbidraget får utbetalas före barnsbörden, att utbetalning av moderskapspenning skall ske för period, varom barnavårdsnämnden gjort framställning, dock längst för månad, samt att sådant 2—1895 45

18 bidrag för varje period skall utbetalas mot intyg av nämnden eller den nämnden därtill förordnat angående de i 7 § 4 mom. angivna förhållanden. 5 mom. Styrelse eller nämnd, som enligt bestämmelserna i denna paragraf uppbära moderskapsbidrag, skall på lämpligt sätt tillhandahålla kvinnan detta. I beslut som i 2 mom. sägs skall barnavårdsnämnden angiva de huvudsakliga ändamål, vartill nämnden avser att använda medlen.

9 §. Har åtgärd som i 8 § 2 och 3 mom. sägs vidtagits utan att dock rättelse vunnits i förhållande, som föranlett åtgärden, eller finner barnavårdsnämnden att medlen ändock icke kunna antagas komma till behörig användning, må nämnden besluta, att ytterligare moderskapsbidrag icke skall utgå i anledning av samma barnbördsfall. Om sådant beslut skall sjukkassan ofördröjligen underrättas.

Särskilda bestämmelser. 10 §. Rätt till moderskapsbidrag kan ej överlåtas och får förty icke tagas i mät för gäld. 11 §• I händelse av missnöje med sjukkassas beslut rörande moderskapsbidrag eller eljest rörande kassas tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse, må frågan hänskjutas till tillsynsmyndigheten för sjukkassorna. Tillsynsmyndigheten äger, ändå att sådant hänskjutande icke skett, till prövning upptaga ärende, som i denna paragraf avses. Tillsynsmyndighetens beslut meddelas kostnadsfritt. 12 §. Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet ingå överenskommelse med främmande stat, att dess medborgare skola i avseende å tillämpning av denna förordning likställas med svenska medborgare. 13 §. Närmare föreskrifter angående de förutsättningar under vilka hälsokontroll, anordnad annorledes än genom institution för förebyggande mödra- och barnavård, må anses jämförlig med sådan kontroll, så ock beträffande tilllämpningen i övrigt av denna förordning meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av tillsynsmyndigheten för sjukkassor, som därvid i den omfattning Konungen bestämmer skall samråda med socialstyrelsen och medicinalstyrelsen. Denna förordning träder i kraft den , från och med vilken dag Kungl. förordningen den 11 juni 1937 om moderskapspenning (nr 338) skall upphöra att gälla.

MOTIVERING

KAP. I.

Inledning. Utredningens tillkomst. — Frågan om åtgärder till skydd och stöd för blivande och nyblivna mödrar har under senare år varit föremål för det allmännas uppmärksamhet i olika sammanhang. Vid sidan om anordningar, där de socialmedicinska synpunkterna trätt i förgrunden, ha införts eller utbyggts hjälpformer av ekonomisk natur, såsom moderskapshjälp, moderskapspenning och mödrahjälp. Detta reformarbete kan ännu icke anses avslutat. Den i materiellt hänseende mest framträdande bristen i de nuvarande ekonomiska stödåtgärderna till förmån för blivande och nyblivna mödrar är otvivelaktigt avsaknaden av effektiv hjälp åt sådana kvinnor, som i anledning av havandeskap och barnsbörd nödgas avstå från förvärvsarbete. Socialvårdskommittén har av olika skäl fått anledning att ägna detta förhållande sin uppmärksamhet. 1938 års arbetarskyddskommitté, vilken är sysselsatt med utarbetandet av förslag till en reformerad arbetarskyddslagstiftning, har därunder haft att behandla frågan om kvinnas ledighet vid barnsbörd m. m.; bestämmelser härom återfinnas för närvarande i 17 § arbetarskyddslagen. Arbetarskyddskommittén skall enligt sina direktiv jämväl beakta frågan om ratificering av den s. k. Washingtonkonventionen av år 1919 angående kvinnors arbete före och efter barnsbörd, vilken konvention bland annat innehåller föreskrifter angående understöd för kvinnans och b.arnets uppehälle under den tid, kvinnan är från varande från arbetet av anledning som nyss nämnts. Sedan inom arbetarskyddskommittén yppats tvekan, huruvida med hänsyn till socialvårdskommitténs arbetsuppgifter denna ersättningsfråga fölle inom ramen för det uppdrag, som givits arbetarskyddskomniitlen, överenskoms på våren 1943 mellan de båda kommittéerna, att socialvårdskommittén skulle handhava utredningen av ifrågavarande spörsmål. Socialvårdskommittén ansåg emellertid, att med utarbetandet av definitiva förslag borde anstå, intill dess det kommittén anförtrodda uppdraget att verkställa utredning angående införandet av obligatorisk sjukförsäkring slutförts. Sedan så skett på våren 1944, upptog kommittén jämsides med övriga arbetsuppgifter till behandling frågan om ekonomiskt stöd till blivande och nyblivna mödrar. Då utformningen av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring i olika avseenden kunde beräknas utöva inverkan å lösningen av sistnämnda spörsmål, gjordes detta i avvaktan på departementsbehandlingen av sjukförsäkringsförslaget allenast till föremål för vissa förberedande utredningar. I juni 1944 erhöll socialvårdskommittén från befolkningsutredningen en

20 skrivelse, vari med utgångspunkt från abortfrågan behandlades spörsmålet om ersättning för inkomstbortfall till förvärvsarbetande kvinna under ledighet i samband med barnsbörd. Utredningen, som erinrade om att flertalet kvinnor för närvarande icke åtnjuta någon sådan ersättning, upptog i skrivelsen till diskussion frågan om införandet av en obligatorisk moderskapsförsäkring, anknuten till den blivande obligatoriska sjukförsäkringen. Efter gemensamma överläggningar mellan befolkningsutredningen och socialvårdskommittén konstaterades, att den av befolkningsutredningen väckta frågan fölle inom ramen för ovan omförmälda, av socialvårdskommittén upptagna utredningsarbete, varför befolkningsutredningen vid sin fortsatta behandling av abortfrågan icke upptog densamma till behandling. Utredningens omfattning. — De spörsmål, vilka på sätt ovan anförts aktualiserades för socialvårdskommittén, voro såtillvida begränsade, att de allenast omfattade frågan om ersättning till förvärvsarbetande kvinna för den arbetsinkomst, från vilken hon nödgas avstå under ledighet från arbetet i samband med havandeskap och barnsbörd. I och för sig kan detta anses utgöra ett tämligen fristående problem, vilket icke nödvändigtvis behöver äga något direkt samband med övriga former av ekonomisk hjälp till blivande och nyblivna mödrar. Efter samråd med befolkningsutredningen och i övrigt av skäl, som närmare utvecklas i det följande, har kommittén emellertid ansett sig böra verkställa en översyn av samtliga nuvarande hjälpformer av ifrågavarande natur, såväl ur synpunkten av deras effektivitet som för att om möjligt få till stånd ett administrativt mera enhetligt system, vari hjälpen till de förvärvsarbetande mödrarna inginge som ett led. E t t av huvudspörsmålen har härvid varit frågan om vilket utrymme som borde tillmätas den på individuell behovsprövning baserade hjälpen. Såsom av det följande framgår föreslår kommittén, att mödrahjälpen skall slopas samt att såväl denna som moderskapshjälp och moderskapspenning skola ersättas av hjälpformer, som icke äro förknippade med vare sig behovs- eller inkomstprövning. Dessa hjälpformer, vilka skola handhavas av ett och samma organ, sjukkassorna, utgöras av grundbidrag, vilket närmast utgör en utbyggd moderskapshjälp respektive moderskapspenning, men inom vars ram jämväl kunna tillgodoses vissa behov som för närvarande täckas av mödrahjälpen, hemvårdspenning, som avser att bereda de i hemmet arbetande kvinnorna lättnad i hemarbetet i samband med havandeskap och barnsbörd, samt moderskapspenning, som utgör ersättning för inkomstbortfall under förvärvsarbetande kvinnas ledighet från arbetet i samband med havandeskap och barnsbörd. Dessa tre olika hjälpformer ha åsatts den sammanfattande beteckningen moderskapsbidrag. Kommittén har emellertid ansett sig böra utarbeta ett alternativt förslag, enligt vilket visst utrymme skall lämnas den individuella behovsprövningen. Detta grundar sig på förutsättningen, att mödrahjälpen skall bestå samt att nuvarande moderskapshjälp och moderskapspenning skola uppgå i en ny hjälp-

21 form, betecknad moderskapshjälp (vilken således motsvarar grundbidraget enligt kommitténs huvudförslag) samt att de förvärvsarbetande mödrarna under ledighet i samband med havandeskap och barnsbörd skola erhålla moderskapspenning. Som en sammanfattande beteckning å dessa två hjälpformer användes även enligt detta alternativ termen moderskapsbidrag. Jämväl enligt detta alternativ skola sjukkassorna vara organ för moderskapsbidragen samt dessa utgå utan behovs- eller inkomstprövning. Erforderliga bestämmelser enligt såväl huvudförslaget som det alternativa förslaget ha sammanförts i två författningsförslag, betecknade förslag till förordning om moderskapsbidrag. Redan här må i korthet anföras att kommittén icke funnit anledning förorda några bestämmelser av den natur, att cle böra antagas i den ordning som är föreskriven i fråga om allmän lag. En i annat sammanhang framkommen tanke, nämligen att i en lag, en lag om mödraskydd, borde sammanföras samtliga stadganden som äga särskild tillämpning å blivande och nyblivna mödrar, t. ex. arbetarskyddslagens bestämmelser om ledighet, bestämmelserna i lagen om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m. samt sådana stadganden, som reglera frågan om ekonomisk hjälp till mödrar och deras späda barn, har således icke. direkt aktualiserats under kommitténs arbete. Härtill har också bidragit den omständigheten, att arbetarskyddslagstiftningen för närvarande är föremål för översyn i annan ordning. Mot en dylik kodifiering talar för övrigt att en sådan lag — även om dess stadganden skulle uppbäras av ett gemensamt syfte — skulle komma att reglera förhållanden av vitt skild natur, varvid i vissa hänseenden tilllämpningen vore anförtrodd åt vissa organ eller myndigheter och i andra hänseenden åt helt skilda sådana organ eller myndigheter. Lagstiftningens överskådlighet och lättillgänglighet för lekmannen kan också lätt bliva lidande på en alltför långt driven systematisering. Härmed vill kommittén dock icke bestrida, att det framdeles kan förtjäna övervägas, huruvida icke en kodifiering på ovan antytt sätt bör site.

22 KAP. I I .

översikt över tidigare förslag angående ekonomisk hjälp i samband med havandeskap och barnsbörd samt därav föranledd lagstiftning. Sedan i lagen den 17 oktober 1900 angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke införts förbud för sysselsättande av kvinna inom industriellt yrke under de fyra första veckorna efter barnsbörden, hemställde 1908 års riksdag om utredning rörande frågan om moderskapsförsäkring under statens medverkan. I skrivelsen framhölls bland annat att den lämpligaste vägen för lösande av denna fråga vore att moderskapsförsäkrmgen kombinerades med sjukförsäkringen. Det må erinras om att sjukkasseverksamheten vid denna tid reglerades av 1891 års lagstiftning, varigenom uppkomsten av frivilliga hjälpkassor främjades genom bidrag av statsmedel samt viss offentlig kontroll anqrdnades över kassorna. Med anledning av riksdagens framställning utarbetades av särskilda inom civildepartementet tillkallade sakkunniga ett förslag till lag om moderskapsjör säkring, vilket avlämnades år 1911. Förslaget innebar i stort sett, att varje kvinna mellan 15 och 51 år, som hade anställning i industriellt företag för tid, ej understigande två arbetsveckor, skulle vara försäkrad för erhållande av moderskapshjälp och amningsbelöning. Moderskapshjälpen skulle utgå till kvinna, som minst 180 dagar omedelbart före barnsbörden varit försäkrad, med 2 kronor för varje söckendag under tid, då den försäkrade icke utfört industriellt arbete, dock för högst sex veckor, därav två före barnsbörden. Amningsbelöning skulle utgå med 15 kronor för varje barn till försäkrad, som under minst 90 dagar efter barnsbörden ammat barnet. Moderskapsförsäkrmgen skulle handhavas av tillsynsmyndigheten för sjukkassorna, men denna skulle utse lokala försäkringsorgan, företrädesvis registrerade sjukkassor men även kommunalnämnder och hälsovårdsnämnder. Försäkringsavgiften skulle utgöra 27 öre i månaden, varav den försäkrade skulle tillskjuta 18 öre, arbetsgivaren 9 öre och staten bestrida övriga kostnader. På grundval av förslaget utarbetades en proposition till 1912 års riksdag, men på grund av erinringar från lagrådet blev den icke förelagd riksdagen. Även propositionen byggde på principen om obligatorisk moderskapsförsäkring för kvinnor i industriellt arbete i arbetarskyddslagstiftningens mening. Moderskapshjälp skulle utgå under högst 6 veckor med 1 krona 70 öre för dag, söndagar inräknade. Kostnaderna beräknades till ungefär 40 öre i månaden, varav i avgifter skulle erläggas av den försäkrade 10 öre och av arbetsgivaren 10 öre samt återstoden skulle bekostas av staten. — Lagrådet ifrågasatte lämpligheten av att beträda den obligatoriska försäkringens väg samt ansåg,

23 att en obligatorisk moderskapsförsäkring under alla förhållanden ej borde införas förrän sjukförsäkringen gjorts obligatorisk. Vid 1912 års riksdag beslöts emellertid införa statsbidrag åt sådana sjukkassor, som meddelade moderskapshjälp, varom kungörelse utfärdades den 30 juni 1913. Statsbidraget utgick med 60 öre per dag, för vilken registrerad sjukkassa utgav moderskapshjälp, under högst 42 dagar för varje barnsbörd. Moderskapshjälp skulle lämnas under minst 14 dagar med minst 90 öre för dag eller i form av vård å förlossningsanstalt. Den utgick till barnaföderskor, som varit sjukförsäkrade i minst 270 dagar. Det förslag till lag om allmän sjukförsäkring, som socialförsäkringskommittén avlämnade år 1919, innefattade även obligatorisk moderskapsförsäkring såtillvida att genom sjukförsäkringen alla försäkrade kvinnor skulle erhålla moderskapshjälp. Denna utgjordes enligt förslaget dels av barnmorskehjälp och dels av kontanta understöd, benämnda moderskapspenning och ampenning. Barnmorskehjälp och moderskapspenning skulle utgå till varje försäkrad kvinna, vare sig hon var lönearbetare eller ej och utan avseende å hennes civilstånd. Moderskapspenningen skulle utgå med samma belopp som vanlig sjukpenning, dock med minst 1 krona under åtta veckor, varav minst två veckor före barnsbörden. Ampenning skulle endast tilkomma kvinna, som för sitt uppehälle vore huvudsakligen beroende av arbete för arbetsgivares räkning, och skulle, sedan moderskapspenningen upphört, utgå för tid, under vilken modern ammade barnet, dock under högst 50 dagar. Till beloppet motsvarade ampenningen halv sjukpenning. Enligt den överarbetning av socialförsäkringskommitténs förslag, som senare verkställdes inom socialdepartementet av särskilt tillkallade sakkunniga, skulle rätten till moderskapshjälp bortfalla för bland annat hustrur till icke försäkrade män och viss.a kvinnliga familjemedlemmar, vilka skulle uteslutas från försäkringen. Diäremot behöllos de föreslagna bestämmelserna rörande moderskapshjalpens fstorlek i stort sett oförändrade. Det av socialförsäkringskoimmittén framlagda förslaget föranledde emellertid icke någon proposition till riksdagen. Det av fattigvårdslagstiftningskommittén år 1921 avgivna förslaget till Lag om den offentliga barnavården innehöll en bestämmelse, enligt vilken barnavårdsnämnd hade att meddela understöd till moder till barn utom äktenskap, som på grund av havandeskapet eller barnsbörden vore i behov därav; understödet skulle utgå under en tid av högst sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten. Någon motsvarighet till denna bestämmelse ingick dock icke i 1924 års proposition med förslag till lag om samhällets barnavård m. m. Ett år 1924 av särskilda sakkunniga framlagt förslag till lag om moderskapshjälp föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Förslaget innebar, att fattigvårdsstyrelse skulle tilldela kvinna, som på grund av havandeskap (dier barnsbörd vore i behov av understöd, moderskapshjälp, dels till moderns

24 underhåll under en månad vid tiden omkring förlossningen och dels till bar? nets underhåll under sex månader från dess födelse. Visst statsbidrag skulle utgå till denna hjälp. I samband med förslag till sjukkasseväsendets reformering hade 1926—1927 års riksdagar att behandla vissa förslag, som avsågo, att sjukkassorna mot erhållande av väsentligt höjda statsbidrag skulle vara skyldiga att lämna moderskapshjälp i större omfattning än förut. Förslagen vunno ej riksdagens bifall. Ej heller en av Kungl. Maj:t vid 1926 års riksdag framlagd proposition med förslag till förordning ångande moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst industriellt arbete antogs av riksdagen. Förslaget innebar i huvudsak införandet av rätt till moderskapsunderstöd av statsmedel för kvinna, som på grund av arbetarskyddslagens bestämmelser förhindrades arbeta efter barnsbörd eller avhöll sig därifrån dessförinnan. Understödet skulle utgå med samma belopp som hel sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen och skulle utanordnas av riksförsäkringsanstalten. De med anledning av framställning från 1926 års riksdag tillsatta s. k. moderskapsunderstödssakkunniga framlade år 1929 ett betänkande angående moderskapsskydd, vilket bland annat innehöll lagförslag angående moderskapsunderstöd och ersättning åt vissa barnaföderskor för mistad arbetsförtjänst. Moderskapsunderstödet, som skulle tillkomma mindre bemedlade barnaföderskor och som utgick efter inkomstprövning, skulle utgöras av förlossningspenning och barnsängspenning, i båda fallen 25 kronor. Moderskapsunderstödet skulle beviljas av barnavårdsnämnd, vilken dock ägde rätt att till Vs bekomma gottgörelse av statsmedel. — Ersättning för mistad arbetsförtjänst skulle tillkomma sådana barnaföderskor, som på grund av arbetarskyddslagens bestämmelser nödgades avstå från arbetsförtjänst. Ersättningen skulle utgå för tiden från och med den fjärde till och med den sjätte veckan efter barnsbörden, dock endast för tid, varunder barnaföderskan avhöll sig från förvärvsarbete, och med 2lz av den arbetsförtjänst, hon skäligen kunde hava gått förlustig. Arbetsförtjänstersättning skulle beviljas av barnavårdsnämnden, vilken dock skulle erhålla full gottgörelse av statsmedel. I åtskilliga yttranden över de sakkunnigas förslag förordades en anknytning av understödsverksamheten till de statsunderstödda sjukkassorna. I anledning härav utarbetades — i samråd med de sakkunniga som vid denna tid voro sysselsatta med förarbetena till ett förslag i sjukförsäkringsfrågan — inom socialdepartementet en promemoria, vilken behandlade spörsmålet om såväl utvidgning av sjukkassornas moderskapshjälpsverksamhet som införandet av en understödsform för icke moderskapsförsäkrade kvinnor. I samband med den vid 1931 års riksdag framlagda propositionen med förslag till ny sjukkasselagstiftning föreslogs skyldighet för centralsjukkassa att till kvinnlig medlem utgiva moderskapshjälp, omfattande dels ersättning för barnmorskevård eller vård å allmän sal å förlossningsanstalt och dels moderskapspen-

25 ning. Samtidigt framlades ett förslag till förordning om moderskapsunderstöd. Förslagen vunno med vissa ändringar riksdagens bifall. Moderskapspenningen skulle motsvara den sjukpenning, kvinnan var tillförsäkrad, dock lägst 2 kronor, samt utgå för i regel minst 30 och högst 56 dagar, dock ej för tid, under vilken kvinnan ej avhöll sig från förvärvsarbete. Moderskapsunderstödet skulle utgå efter en behovsprövning av summarisk natur; behov skulle således i allmänhet anses föreligga, därest sökandens taxerade inkomst icke uppginge till visst belopp. Understödet skulle i regel utgå med 1 krona om dagen under högst 30 dagar, varav högst 14 dagar före barnets födelse, dock skulle för industriarbeterskor, som uppburit moderskapshjälp under kortare tid än 56 dagar, understödet kunna utgå såsom en fortsättning å moderskapshjälpen, så att sammanlagda hjälptiden uppginge till 56 dagar. Ärenden rörande moderskapsunderstöd handlades av centralsjukkassorna, Vid 1935 års riksdag framlades motionsvis flera förslag angående ett förbättrat moderskapsskydd; bland annat påtalades i en av fru Olivia Nordgren m. fl. väckt motion (II: 196) behovet av en förbättring av moderskapsunderstödet, antingen genom en höjning av understödet till exempelvis lägst 50 kronor eller genom en komplettering av detsamma med fri barnmorskevård. Vid 1937 års riksdag fattades beslut om ökat ekonomiskt skydd åt mödrar. Till grund härför lågo av befolkningskommissionen utarbetade förslag. Enligt dessa skulle moderskapshjälpen till de sjukförsäkrade kvinnorna omläggas, så att den skulle utgöra ett för alla medlemmar fast belopp av minst 110 kronor, vartill statsbidrag skulle utgå med 75 kronor. Moderskapsunderstödet benämndes moderskapspenning och höjdes från 30 kronor till 75 kronor att utgå efter en starkt mildrad inkomstprövning. Samtidigt framlades förslag till förordning om mödrahjälp, enligt vilket hjälp av statsmedel skulle kunna utgå till kvinna, som i anledning av havandeskap eller barnsbörd vore i uppenbart behov av understöd. Mödrahjälpens maximibelopp skulle utgöras av 300 kronor. Förslagen vunno med vissa förändringar riksdagens bifall. Efter 1937 ha bestämmelserna angående moderskapshjälp, moderskapspenning och mödrahjälp undergått vissa förändringar, av vilka den viktigaste är den höjning av mödrahjälpens maximibelopp till 400 kronor (vid flerbörd 500 kronor), som beslöts vid 1944 års riksdag.

26 KAP. III. Nuvarande former av ekonomisk hjälp vid havandeskap och barnsbörd. Moderskapshjälp. Moderskapshjälp utgives åt kvinnlig medlem av sjukkassa, därest hon omedelbart före barnsbörden varit medlem av kassan under oavbrutet minst 270 dagar. Den utgår med ett belopp av 110 kronor; dock må centralsjukkassa efter medgivande av tillsynsmyndigheten utgiva moderskapshjälp med högre belopp. I flertalet centralsjukkassor utgör understödsbeloppet 125 kronor. Av moderskapshjälpen skall 60 kronor utlämnas i förskott, om kvinnan genom intyg av läkare, barnmorska, distriktssköterska eller vid mödra- eller barnavårdscentral anställd sjuksköterska gör sannolikt, att hon befinner sig i havandeskap, längre framskridet än i sjunde månaden. Statsbidrag utgår med 75 kronor för varje barnsbördsfall, för vilket centralsjukkassa utgivit moderskapshjälp. Moderskapspenning. Till kvinna, som icke är sjukkassemedlem och som är i behov därav, utgår av statsmedel moderskapspenning med 75 kronor till lindrande av de med barnsbörd förenade kostnaderna. Sådant behov skall, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, anses föreligga, om för kvinnan, eller, där hon är gift och sammanlever med sin man, för makarna tillsammanls vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart belopp uppgående till minst 2 500 kronor. Är det beskattningsbara beloppet högre, må dock behov av moderskapspenning anses vara för handen, där med hänsyn till ändrade förhållanden eller eljest omständigheterna äro särskilt ömmande. Ansökningar om moderskapspenning prövas och avgöras av vederbörande centralsjukkassa. Ansökan, som inkommit senare än å sextionde dagen efter barnsbörden, må ej upptagas till prövning. Har kvinnan genom intyg av läkare, barnmorska, distriktssköterska eller vid mödra- eller barnavårdscentral anställd sjuksköterska gjort sannolikt, att havandeskapet är längre framskridet än i sjunde månaden, må såsom förskott å moderskapspenningen utbetalas ett belopp av fyrtio kronor. Utbetalning skall i sådant fall ske till vederbörande barnavårdsnämnd, som har att tillställa kvinnan beloppet. Erhåller kvinnan vård å förlossningsanstalt, skall sjukkassan av moderskapspenningen innehålla belopp, som motsvarar enligt fastställd taxa utgående ersättning för vård, samt på begäran tillhandahålla anstalten beloppet. För sitt biträde vid handhavandet av hithörande verksamhet äger centralsjukkassa av statsmedel erhålla vederlag med 2 kronor för varje av centralsjukkassan eller för dess räkning av lokalsjukkassa behandlad ansökan om moderskapspenning.

27 Mödrahjälp. Mödrahjälp må utgå till kvinna, som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av understöd. Hjälpen bekostas helt av statsmedel. Mödrahjälp lämnas i den form, som för varje särskilt fall finnes lämpligast, i en eller flera poster, till ett sammanlagt värde av högst 400 kronor, eller, vid flerbörd, högst 500 kronor. Då anledning därtill finnes, må mödrahjälp helt eller delvis lämnas såsom räntefritt lån. Vederbörande mödrahjälpsnämnd kan medgiva uppskov med återbetalningen av sådant lån intill 10 år, varjämte socialstyrelsen på framställning av nämnden äger medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet helt eller delvis. Mödrahjälp må ej avse tid, som infaller senare än sex månader eller, såvitt fråga är om hjälp till tandvård, nio månader efter nedkomsten. Härifrån äger dock socialstyrelsen, när särskilda skäl därtill är, medgiva undantag. Mödrahjälpsärendena handläggas av för varje landstingsområde och ickelandstingsstad särskilt tillsatta mödrahjälpsnämnder, bestående av en ordförande, förordnad av Kungl. Maj:t samt två ledamöter, av vilka en förordnas av Kungl. Maj:t och den andra av landstinget eller vederbörande stadsfullmäktige. Ansökan om mödrahjälp skall ingivas till barnavårdnämnden i den kommun, där kvinnan vistas. Ansökan skall, där det kan ske, göras i god tid före den väntade nedkomsten. Ansökan, som ingives senare än å sextionde dagen efter barnsbörden, må ej upptagas till prövning; dock äger socialstyrelsen, där sökanden finnes hava anfört giltigt skäl för att ansökan ej ingivits inom nämnda tid, medgiva att ansökningen upptages till prövning. Barnavårdsnämnden skall efter verkställd utredning översända ansökningen jämte eget yttrande till mödrahjälpsnämnden. Tillstyrkan om mödrahjälp skall innefatta förslag om lämpligai hjälpåtgärder. I beslut av mödrahjälpsnämnd, varigenom mödrahjälp beviljas, skall angivas vilka huvudsakliga behov hjälpen avser att täcka. Barnavårdsnämnden har a t t verkställa beslut, varigenom mödrahjälp beviljats, ävensom att vaka över att hjälpen kommer till användning i enlighet med givna föreskrifter. Socialstyrelsen är, med biträde av statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, tillsynsmyndighet över möclrahjälpsverksamheten samt har att pröva besvär över mödrahjälpsnämnclens beslut. Statistiska uppgifter. Den omfattning, vari moderskapshjälp och moderskapspenning utgivits under åren 1938—1944, framgår av nedanstående tablå. Moderskapshjälp

År

1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944

Antal barnsbördsfall totalt

i % av samtliga

22 962 28 271 31 163 36 418 50 226 64 727 80 244

24i 28-6 32o 36i 43-7 51o 59-is

Utbetalat belopp 1 000 kr.

2 753 3 435 3 859 4 541 6 241 8 036 9 895

Antal kvinnor med moderskapshjälp och moderskapsUtbetalat penning i % av belopp samtliga barna1 000 kr. föderskor

Moderskapspenning Antal barnsbördsfall totalt

67 094 64 263 59 687 57 646 57 52(5 53 9i if) 45 838

i % av samtliga 70'4

65" i 61-4 57-1 50i 42 6 34 2

4 545 4 963 4 723 4 099 4 696 4 040 3 306

94-5

93? 93-4 93-2 93-8 93-6 94-o

28 Storleken av anslagen till mödrahjälpen ävensom nettoutgifterna för densamma till och med andra halvåret 1944 framgår av nedanstående tablå: B u d g e t å r 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 Anslag 1 000 kr. Nettoutgift 1 000 kr. 1

1000 2 523

1700 8 692

5 800 7 278

1941/42

1942/43

1943/44

1944/45

6 500 9 473

7 500 10 015

9 500 11290

12 800 ! 6 471

6 500 7 374

2:a halvåret 1944.

Mödrahjälpens värde samt antalet hjälpta mödrar åren 1938—1944 belyses av följande tablå: Mödrahjälj i kronor Kalenderår

1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 därav l:a halvåret 2:a » 1945 l:a »

.... ....

Hjälpta mödrar

Bidrag utan återbetalningsskyldighet

Lån

Antal

Procent av antal levande födda barn

6 711597 8 554 998 6 706 644 8 754 542 9 953 523 10 548 150 12 519 946 6 061082 6 458 864 6 558 422

138 705 124 618 107 845 72 456 34 456 27 570 23 517 10 557 12 960 5 828

34 265 45 726 42 178 50 071 53 681 56 489 63 745 31837 31 908 39 091

34'9 47-2 44o 50-4 47-3 45-2 47-6 46-5 498 49-2

I följande tablå redovisas mödrahjälpsfallen i procent efter mödrahjälpens totalbelopp; tillgängliga uppgifter avse allenast år 1944. Mödrahjälpsfall,

fördelade i procent efter mödrahjälpens åren 1943 och 1944.

totalbelopp

Det procentuella antalet fall med nedanstående belopp i % 1944 1-49 50-99 100-149 150-199 200-249 250-299 300 301-349 350-399 400 401-500 l:a halvåret 2: a »

3-o

126 12 1

16*9 16-8

19i 17-8

17-5 17-o

12-1 12-8

18-9 86

4-o

8-5

4'8

0-1

Från och med andra halvåret 1944 höjdes maximibeloppet till 400 kronor; En viss tendens till ökning av den andel av fallen, som beviljats 300 kronor eller mera, kan under denna period observeras. Medan under första halvåret 19 % av mödrarna erhöllo 300 kronor, ha under andra halvåret 21 % fått 300 kronor eller mera. Mindre än 100 kronor erhöllo under första halvåret 15,5 % och under andra halvåret 15, i % av mödrarna. Belopp mellan 100 och 300 kronor fingo under de båda halvåren respektive 65,6 och 63,9 % av mödrarna. Här

29 har alltså en mindre förskjutning uppåt mot 300-kronorbeloppen och däröver skett. Beträffande mödrahjälpens relativa fördelning på olika hjälpformer hänvisas till följande två tabeller. Mödrahjälpens fördelning på olika hjälpformer, i procent av den beviljade mödrahjälpens värde, samt genomsnittligt och beviljat belopp, halvårsvis 1 juli 1941—31 december 1944. 1941

2: a halvåret

l:a halvåret

2:a halvåret

l:s halvåret

2:a halvåret

l:a halvåret

2:a halvåret

oq

Hjälpformer

P' §

Tandvård Kos tförb ättring . Hemhjälp Barnets utrustninj Moderns » Inackordering . . . Barnvagn Övriga ändamål .

**s

—o p-B

—o p-S

21l 87 21-4 88 21 90 21-1 91 19-9 91 87 18-5 19-2 76 18 4 74 15 74 13-9 73 127 74 76 12-2 78 10-8 47 11-1 49 11 50 107 50 10-9 52 53 96 55 7-o 37 8-o 41 9 45 9-7 46 10-7 48 53 12-9 55 29-4 80 29 o 83 31 89 31 2 92 32.3 97 99 33-4 106 7-4 149 7-5 154 7 152 7-5 158 7'6 149 160 7-9 170 2-7 39 3o 42 2 43 3-8 46 38 49 51 3-5 54 2-4 55 1-6 51 1 34 9-i 36 38 38 2-0 41 2-1 100 173 100 178 100 187 10 187 187 100 191 100 203 100

Det procentuella

antalet beslut angående viss 1941

hjälpform.

1944 Hjälpformer

Tandvård Kostförbättring Hemhjälp Barnets utrustning Moderns » Inackordering Barnvagn Övriga ändamål

2:a halvåret

l:a halvåret

2:a halvåret

l:a halvåret

2:a halvåret

1:8 halvåret

2:a halvåret

42-2 44i 39-7 32-5 63-7 8-6 11-8 7-5

43-8 44-2 40-3 35-o 627 8'7 127 5-7

44-6 373 404 37-4 635 8-9 11-8 87

43 8 35-8 39 6 40-0 63-7 8-9 15-8 10-8

41-3 32-8 39 o 41-4 62-9 9c, 14-8 105

426 32-9 36o 42-8 62-8 9-1 11-9 lOi

42'8 314 358 47-5 64-2 94 132 10*1

Mödrahjälpen har sås<Dm i delj ovanst ående f ramgår, under å ,rens lo op kommit att bliva av allt stör re betyclelse fö r de bli vande o ch nybl ivna mcidrarna, icke blott genom att anta Let hjälj)fall öka its utan även ge nom de n fortsk ridande höjningen av hjälpens g enomsn ittsbelo pp. I r unt tal hälften av alla i barnaföderskor erhålla för nä rvarand e hjälp från s<imhälle i i demra form med i genomsnitt 203 kronor, Talrika st förel[omman de äro bidrage n till E loderns utrustning; dylika lämna 3 i över 50% av mödrah; alps fall en. Det genoms nittliga beloppet av denna form av hjäl a har o ckså ök at år fr ån år o ch upp£*ick för

30 andra halvåret 1944 till 106 kronor, d. v. s. bortåt hälften av mödrahjälpens genomsnittliga värde. Även bidragen till barnets utrustning visa ökad frekvens och ökat genomsnittsvärde. Under andra halvåret 1944 ingingo sådana bidrag i nära 48 % av mödrahjälpsfallen med ett genomsnittligt värde av 55 kronor. Bidragen till tandvård upptaga också stort utrymme inom mödrahjälpen; de över 40 % av fallen samt med ett genomsnittligt belopp av cirka 90 kronor. Kostförbättringsbidragens betydelse synes ha minskat något med åren. De utgå dock alltjämt i över 30 % av fallen och ha ett genomsnittsvärde av 78 kronor under andra halvåret 1944. Bidragen till hemhjälp karakteriseras också av en nedgående frekvens, ehuru genomsnittsbeloppet företer någon ökning (55 kronor under andra halvåret 1944). Inackorderingsbidrag förekommer blott i 7—8 % av fallen, men de äro å andra sidan de till storleken största (i genomsnitt under andra halvåret 1944 170 kronor). I fråga om förhållandena under andra kvartalet 1944 må ytterligare anföras följande. Med avseende på såväl antalet fall, i vilka de olika ändamålen beviljats, som beloppets fördelning på olika ändamål, förekomma stora olikheter mellan landsbygd och stad samt mellan mödrahjälpsområdena inbördes. Vad först gäller olikheterna mellan landsbygd och stad, visar det sig att tandvården procentuellt upptar större belopp i städerna. Detsamma gäller kostförbättring, barnvagn och inackordering. På landsbygden åter faller en större del på hemhjälp, utrustning och övriga ändamål (huvudsakligen resor och sjukvård). Till synes äro dessa skillnader i hjälpens disposition naturligt betingade av de stora strukturskillnaderna mellan lands- och stadskommunerna. Olikheterna mellan mödrahjälpsområdena däremot synas mera vara beroende på olika praxis, även om de olika landsdelarnas speciella förutsättningar avspegla sig i siffrorna. Tandvården dominerar som hjälpform i Stockholms stad och län. I Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt i Blekinge län har tandvården ej krävt mera än knappt 10 % av totalbeloppet. Gotlands län har blott i mycket obetydlig utsträckning kunnat lämna hjälp till tandvård, eftersom privattandläkarna ej velat utföra tandvård till den s. k. socialvårdstaxan ( = folktandvårdstaxan + 33,3 %) och hittills endast två folktandvårdskliniker funnits att tillgå. Kostförbättringen är den dominerande hjälp formen endast i Norrköpings stad. Relativt sällan förekommer den i Östergötlands, Kristianstads, Hallands, Gävleborgs och Västerbottens län, där mindre än 5 % av beloppet beviljats till detta ändamål. Hemhjälp är en omfattande hjälpform i de två nordligaste norrlandslänen. I de sex städerna utanför landsting och i Malmöhus län användes den däremot mycket sparsamt. Beträffande utrustningen måste vid jämförelsen barnets och moderns utrustning slås samman, eftersom nämnderna tillämpa mycket olika principer vid redovisning av utrustningsbeloppen. Genomgående har mellan en tredjedel och hälften av beloppet beviljats till utrustning. Undantag utgör framför allt Stockholms stad och Norrköpings stad, där ej mer än 23 respektive 13 % av beloppet beviljats till utrustning åt sökanden och barnet, samt Gotlands län, där cirka två tredjedelar använts härför. Bidragen till barnvagn och inackorde-

31 Tab 1. Samtliga beviljade mödrahjälpsansökningar under 2:a halvåret 1944, fördelade

erter m ö d r a r nas CM ilstaiK 1, å l d e r o c h t i d i g a r e Antal mödrahjälps fall

Landsbygd. Gifta kvinnor. D ä r a v m. 0 b a r n 1 » 2 » 3 » 4 » 5 el.fl.barn okänt antal Ej gifta krinnor, D ä r a v in. 0 b a r n 1 » 2 » 3 » 4 » 5 el.il.barn okänt antal

totalt

%

5 086 5 442 3 431 2 005 1 101 1686 137 18 888

26i) 28 a 1«-J 10-o 5i> 8-9 0-7 1000

2 625 385 116 42 26 25 22 3 241

81-o 11-9 3-c 1-3 0-8 0-7 0-7 100-0

2 729 2 183 1200 581 '284 263 316 7 556

1) ä r a T

i

barnantal. å 1 de r n okänt födcl seår

25 — 30 30—35 35—40 4 0 - 4 5 4 5 — •20 år •20 -25 år år år år år år 500 108 4 1 1

—

2 343 1 525 479 101 18 5

4 471

949 24

1220 144 18 1 1

1287 1764 1095 524 186 110 2 4 968

624 12&3 1058 678 366 422

253 583 575 480 367 657

—

—

—

—

4 4 3 1 2 915

135 137

114 61 39 13 14 6

48 29 19 12 3 10

6 17 10 4 1 7

1 1

— .—.

—

288 109 27 12 7 1

—

—

—

—

_

36i 28-9 15 - a 7-7 3'7 8-6 4'2 100-o

332 36 5

1344 698 178 26 6 2 1 2 255

291 642 521 667 385 365 129 205 40 117 16 74 1 1 1 860 1 5 9 4

94 208 216 163 77 96

23 51 50 52 42 67

3 2 1 6 2 8

. — __ — —

—

—

—

313 313

1758 256 69 29 14 8 89 2 223

79 i 115 3i 18 0-6 0-4 4o 1000

463 14

129 46 22 7 5 3

42 32 11 11 5 5

8 3 5 6 2

—

_

7 815 7 625 4 631 2 5ö6 1385 1 949 453 26 444

'> _._ — — —

—

75 167 204 204 148 432

4 11 16 17 14 60

—

—. — 1

1 22 22

Städer. Gifta kvinnor. Därav m. 0 barn 1 » 2 » 3 4 » 5 el.fi. barn okänt antai Ej gifta kvinnor. Därav m. 0 barn 1 » 2 » 3 » 4 » 5 el.il. barn okänt antal

— — — — 373

— — — —

835 96 15 2

— —

1 478

1 949

296 28 8 17-5 98 5-2 7-4 1-7

832 144 9 1 1

100- o

80-2 11-7 34 1 3 OS 0c 2-o 100-0

1412 38 2

281 65 16 3 2

_ 1 368

—

—

— . , —

, . 86 86

3 687 2 223 657 127 24 7 1 6 726

1 929 915 2 431 1 8 0 4 1460 1443 883 653 483 226 126 496 1 3 6 828 6 025

347 791 791 643 444 753

98 218 254 256 190 499

—

—

3 769

2 055 24o 33 3 1

14 20 15 10 3 7

—

—

—

69 1584

3 147

108 108 558

1515 69

144 3

450 108

Hela riket. Gifta kvinnor. Därav m. 0 b a r n 1 » 2 » 3 » 4 » 5 el. fl. barn okänt antal Ej gifta kvinnor. D ä r a v m. 0 b a r n 1 » 2 » 3 » 4 » 5 el. fl. barn okänt antal Summa därav: gifta ej g i f t a

4 383 641 185 71 40 33 111 5 464 31 90S 26 444 5 464

— —

lOOo

1 1453 2440

1 2 333 9 059

243 569 90 174 107 61 43 61 30 20 15 23 9 19 8 9 15 1 1 — — 459 812 227 7 640 6 4 8 4 3 9 9 6

82.9 17i

987 1453

6 726 2 3ö3

6 828 6 025 812 459

— — —

—

3 769 227

7 13 17 23 16 68

1 1

—. 1

— 1

.... — 1

—.

448 450

_ — — — —

32 Tab . 2. Tanc vård

Ändamål, vartill mödrahjälp

Kostförbättring

Hemhjälp Genomsnittligt belopp kr.

Antal fall %

Genomsnittligt belopp kr.

Antal fall %

Genomsnittligt belopp kr.

45o 40-9 35-6 28-5 25-9 20-5 39-7

87 90 92 97 97 99 73

21-8 27-9 34-4 42i 49-4 60-4 14-5

69 67 69 73 76 84 68

70-4 73o 18-3

44 49 56 63 66 73 63

38o

38i

33-7

52T>

38-y

2lo

7'5

57o 57-e

» > 5 barn eller flera . . . . Ej uppgivet b a r n a n t a l

44-6 39-6 38-o 36-2

82 84 91 95 91 97 77

28-5 276 31-8 41-c 47s 60-9 32-1

97 88 93 94 91 105 81

50 44 45 49 49 58 51

Summa

53 9

31i

2-1 11-6 23(i 33i 37-6 41 3 10-9 11 7

.

56-9

33-4

15-3

52-9

28-6

65 Mödrar med 0 b a r n » » i » » 2 » » 3 » »> .. 4 » » » 5 barn eller flera . . . . Ej uppgivet barnantal

49-4 45-8 40i 32-2 28-s 22-8 36-9

85 88 92 96 96 99 76

24-2 27-8 33-7 42-o 49o 60-5 27-8

81 74 75 78 79 87 79

12-3 53-4 62-3 63-5 68-7 12-9

45 48 55 61 64 72 56

Summa

42»

31»

gifta

43-3

33-o

42-2

ej gifta

40-8

22-o

4-8

48 Mödrahjälpsområden

Antal fall %

Landsbygden. Mödrar med 0 barn » a 1 » I)

>. o »

B

.» »

3 » 4 » 5 barn eller flera . . . .

»

Summ a

18-3 498 64-3

71o

därav:

Städerna. • Mödrar med 0 barn » » 1 » » o 2 » i .. » 3 » »

i)

52G

»

därav: gifta ej gifta

Hela riket. !

38G

därav:

33 beviljats under andra halvåret 1944. Barnets utrustning

Moderns utrustning

Antal fall

%

Genomsnittligt belopp kr.

%

Genomsnittligt belopp kr.

94 96 108 126 140 164 72

12-4 8-5 85 7-5 7-5 7'4 12-2

58 56 56 58 58 56 59

19o 34 1-7 11 09 11 6-9

156 158 117 117 92 73 102

71i

8-1

Antal fall

%

Genomsnittligt belopp kr.

57 53 53 54 55 56 50

60-9 66-8 77-1 83-8 89-4 94-6 30-6

48s

55 Antal fall

%

Genomsnittligt belopp kr.

50-7 45-4 47-4 47-5 49-7 49-7 38-9

Antal fall

Inackordering

Barnvagn

Samtliga ändamål

Övriga ändamål Genomsnittligt belopp kr.

Genomsnittligt belopp kr.

41 36 34 33 33 33 75

13 5 11-5 11-4 13o 14-4 17-5 9-2 129

190 182 212 244 272 318 113 210

Antal fall

%

47-o

71-9

111.

9-3

1-5

12-G

57-7

69-4

12-3

46-6

15 5

44-9 46-9 47-8 51-o " 50o 55o 28-7

57 55 54 56 54 56 43

41-1 49i 584 73-o 76-5 90-4 23-8

77 84 95 108 126 144 61

24-s 18-7 18-3 18-o 18-1 20-7 20i

50 52 50 52 54 45 47

46o

21-4 6-3 3-5 3-3 lo 1-8 10-6 126

208 174 117 98 162 84 130 196

5-2 2-5 2-2 2-i 1-7 3-o 3s 37

81 62 62 63 45 40 59 73

193 168 183 219 233 297 112 188

49-6

53o

22-a

2-5

1-6

41-8

44-5

21s

48-7

9-8

485 45-8 47-5 48-3 49-8 5Ö-4 31-4

57 54 53 55 55 56 45

53-6 . 6lG 72-2 81-3 86-7 94-o 25 5

89 93 105 123 138 161 65

16-8 11 5 11 1 99 97 92 18 0

54 54 53 56 56 53 49

19-9 43 2-2 1-6 0-9 1-2 9-c

18 2

177 165 117 108 109 75 124 170

10-fi 8-9 9-o 105 11-7 15-5 4-9 101

48 38 36 35 33 33 67 41

191 178 204 239 264 315 112 204

47-7

66-6

12-9

1-8

9-5

43-5

12-7

47-i

3 — 1896 45

14-9

u ring variera betydligt. Flera nämnder bevilja intet som helst bidrag till barnvagn. I Hälsingborgs stad däremot ha 11 % av beloppet använts för inköp av barnvagn. Inackordering, som ju huvudsakligen är en hjälpform för ej gifta mödrar, har i Stockholms stad, Norrköpings stad och Västmanlands län krävt en femtedel av det beviljade beloppet. I övrigt varierar denna hjälpform i huvudsak mellan 5 och 10 % av det beviljade beloppet. För andra halvåret 1944 lämnas här nedan, särskilt till belysande av barnförekomsten bland mödrahjälpsklientelet, vissa kompletterande uppgifter. I tab. 1 redovisas således mödrarnas civilstånd, ålder och tidigare barnantal. Av tabellen framgår att flertalet mödrar voro gifta, för hela riket 82,9 % av samtliga mot 17,i % ogifta. I städerna var det relativa antalet ogifta mödrar större än på landsbygden (22,7 % respektive 14,6 %). Såväl i städerna som på landsbygden utgjordes flertalet eller i runt tal 80 % av de ogifta mödrar som erhöllo mödrahjälp, av förstföderskor. Motsvarande siffra för de gifta kvinnornas vidkommande är cirka 30 %. Högst två barn förut hade i runt tal tre fjärdedelar av de gifta mödrarna. Beträffande åldersfördelningen må allenast påpekas att de ogifta kvinnorna i väsentligt högre grad representera yngre åldersklasser än de gifta; i runt tal 70 % av de ogifta mödrarna hade sålunda icke uppnått en ålder av 25 år, medan motsvarande tal för de gifta mödrarnas vidkommande är cirka 30 %. I tab. 2 redovisas med angivande av genomsnittliga belopp de olika ändamål, vartill mödrahjälp beviljats under andra halvåret 1944, efter mödrarnas civilstånd och tidigare barnantal. Tabellen utvisar bland annat hurusom genomsnittsbeloppen för de olika ändamålen i regel ökar med stigande barnantal. Några mera anmärkningsvärda variationer med hänsyn till mödrarnas bostadsort kunna knappast utläsas; dock må påpekas det högre genomsnittsbeloppet för kostförbättring i städerna (94 kronor) än på landsbygden (72 kronor). I tab. 3 redovisas de mödrar, som under andra halvåret 1944 erhöllo 400 kronor i mödrahjälp, efter civilstånd och tidigare barnantal, allt i procent av samtliga mödrahjälpsfall under samma period. Av denna tabell framgår bland annat att 400-kronorsfallen varit relativt sett talrikare på landsbygden än i städerna; för hela riket uppgå de till 4,8 % av samtliga fall, därav 3 % å landsbygden och 1,8 % i städerna. Maximibeloppet tillföll en relativt större andel av de ogifta mödrarna än av de gifta, nämligen i förra fallet något över 10 %, och i det senare knappt 4 % av samtliga ogifta respektive gifta mödrar som erhöllo mödrahjälp. Under det att frekvensen 400-kronorsfall i förhållande till samtliga mödrahjälpsfall för de gifta kvinnornas vidkommande var dubbelt så stor på landsbygden som i städerna, (4 %, respektive 2 %) rådde ett diametralt motsatt förhållande i fråga om de ogifta mödrarna (7 % respektive 15,2 %). I tab. 4 redovisas 400-kronorsfallen för sig efter mödrarnas civilstånd, ålder och tidigare barnantal. m Av tabellen framgår, att de gifta mödrarna dominera inom denna grupp, ehuru ej så utpräglat som i fråga om mödrahjälpsklientelet i dess helhet; de

Tab. 3.

Mödrar med 400 kr. i beviljad mödrahjiilp uiider 2:a halvåret 1944 ined olika barnantal^ i % av s a m t l i g a inödrahjälpsfall. Hela antalet ni b drahjälpsfall Landsbygd. Gifta kvinnor. Därav med_0 b a r n 1 2

5 086 5 442 3 431 2 005 1101 1686 137

» »

•

»

5 eller fler okänt antal Ej gifta kvinnor. Därav med 0 barn 1 2 3 4

» » » »

5 eller fler okänt antal Städer. Gifta kvinnor. Därav med 0 barn 1 2 3 4

» » )> »>

Ej gifta kvinnor. Därav med 0 barn » » « »

5 eller fler okänt :antal Hela riket. Gifta kvinnor. Därav med 0 barn 1 2 3 4

» a » »

5 eller fler okänt ;antal Ej gifta kvinnor. Därav med 0 barn 1 2 3 4

» » » »>

5 eller fler okänt antal Summa därav: gifta ej gifta

Antal

% av hela antalet fall

27 31 39 86 80 494

29s

18 888

4-0

2 625 385 116 42 26 25 22

180 26 8 4 3 7

6-9

3 241

0-6 0-6 11 4-8

7-a

68 6-9 9-6 115 28-0 7-o

5 eller fler okänt ; antal

1 2 3 4

Därav mod 400 kr.

2 729 2183 1200 581 284 263 316

41 27 30 32 25 67

1-5 1-2 2-5 5-5 88 25-5

7 556

2-o

1758 256 69 29 14 8 89

281 45 9 2 2

16-o 17-6 13-o 6-9 14-3

2 223

15-2

7 815 7 625 4 631 2 586 1385 1949 453

58 69 118 105 561

26 444

4 383 641 185 71 40 33 111

461 71 17 6 5 7

10-5 111 9-2 8-5 125 21-2

0-9 0-8 1-5 4-G

7-e 28-8

5 464

4-8

26 444 5 464

979 567

3-7 10-4

3«5

Tab. 4. Mödrar med 409 kr. i beviljad mödrahjälp under 2:a halvåret 1944 fördelade efter mödrarnas civilstånd, ålder och tidigare barnantal. Antal mödrahjälpsfall, till vilka beviljats 400 kr.

Landsbygd. Gifta Därav

kvinnor. m. 0 b a r n 1 » 2 »> 3 » 4 » 5 el. fl. b a r n . . okänt antal. .

Ej gifta kvinnor. Därav m. 0 b a r n 1 » 2 » 3 » 4 » 5 el. fl. b a r n . . okänt antal. .

totalt

%

27 31 39 86 80 494

3-G 4i Bi 11-4 10-6 65-2

—

Därå v i å 20 år

4 1 1

d e m

20 — 25 2 5 - 3 0 30 — 35 3 5 - 4 0 4 0 — 4 5 45 — år år år år år år 11 12 4 11

1 6 12 28 33 119

3 2 10 12 19 192

3 2 2 11 9 136

—

— — — —

5 7 9 24 19 25

—

—

—

—

—

—

180 26 8 4 3 7

78-9 11-4 35 1-8 1-3 3-i

67 16 1

15 6 4 2 2

i 2 1 1

—

— — — — — 2

— — — — — —

100-0

41 27 30 32 25 67

18-5 12-2 13-5 14-4 11 2 30-2

—

— 1 1

— —

— — —

—

9 2 2 1 1 2

—

— — — — —

20 8 5 4 2 1

11 6 13 10 5 4

4 11 7 12 6 15

2 1 4 4 9 23

1 1 1 1 3 24

— — —

100-0

281 45 9 2 2

82-9 13-3 2-6 0-o 0-6

69 3

44 14 3

8 3 2

— —

— —

— — —

27 11 3 1 1

— — — — --

131 14 1 1

— —

— —

100 0

— — — — — — — —

68 58 69 118 105 561

6-9 5-9 7-i 12i 107 57-3

7 1 1

—

—

_ — —

31 20 9 15 2 3

lOOo

461 71 17 6 5 7

81-3 12-5 3-o l-i 0-9 1-2

157 3

—

—

567 1546

100-0 1000

160 169

979 567

63-3 36-7

9 160

— — — — —

3 Städer. Gifta Därav

kvinnor. m. 0 b a r n 1 » 2 » 3 » 4 »> 5 el. fl. b a r n . . okänt antal. .

Ej gifta kvinnor. D ä r a v m. 0 b a r n 1 » 2 » 3 » 4 » 5 el. fl. b a r n . . okänt antal. .

— —

— —— —

— — — — — —

16 13 22 34 24 29

5 17 19 40 39 134

5 3 14 16 28 215

4 b 3 12 12 160

198 30 2 1

59 20 7 2 3

9 5 3 1

—

36 13 5 2 2 2

— — — — { 2

— — — — — —

231 311

91 229

60 314

21 302

4 198

80 231

138 91

254 60

281 21

194 4

—

2 Hela riket. Gifta Därav

kvinnor, m. 0 b a r n 1 » 2 » 3 » 4 i 5 el. fi. b a r n . . okänt antal. .

Ej gifta kvinnor. Därav m. 0 barn 1 » 2 » 3 » 4 » 5 el. fl. b a r n . . okänt antal. . Summa därav: gifta ej g i f t a

— —. — —

— —

—

— 1 1 1

— 20

— 23

37 ungefärliga proportionerna äro två tredjedelar gifta och en tredjedel ogifta mödrar mot grovt räknat respektive fyra femtedelar och en femtedel i senare fallet. Förstföderskorna bland de ogifta kvinnorna i denna grupp uppgick till ungefär samma relativa antal som bland de ogifta mödrar i allmänhet, vilka erhöllo mödrahjälp, eller till cirka 80 %. A andra sidan åskådliggör tabellen beträffande de gifta kvinnorna hurusom behovet av mödrahjälp med maximibeloppet ökat allt efter familjens storlek. Särskilt för landsbygdens del är det anmärkningsvärt, vilken betydande andel av dessa fall som belöper på de stora familjerna; icke mindre än över 65 % av de gifta mödrar, som erhöllo 400 kronor, hade således förut minst fem barn. För städernas vidkommande utgör motsvarande tal cirka 30 %, över huvud taget utgöra i städerna de mindre och medelstora familjerna relativt en större grupp bland dessa 400-kronorsfall än på landsbygden. Särskilda uppgifter angående mödrahjälpen. Mödrahjälp skall visserligen utgå efter behovsprövning, men flertalet mödrahjälpsnämnder ha låtit upprätta vägledande taxor, i vilka för olika familjetyper och inkomstlägen angivas de maximibelopp, vilka normaliter skola gälla vid hjälpens meddelande. Enligt de råd och anvisningar för mödrahjälpsverksamheten, vilka utfärdats av socialstyrelsen, skall naturaformen vara att betrakta som den normala; kontantbidrag skall endast utgå, när särskild anledning därtill finnes. De vanligaste fallen, då kontantbidrag bör kunna ifrågakomma, utgöras enligt dessa råd och anvisningar av handpenning vid inackordering i mödrahem, bidrag i förening med anvisningar å kostförbättring och dylikt till hemmadöttrar, som vistas hos fattiga föräldrar, bidrag för förfluten tid, bidrag till resor samt, där särskild anledning föreligger, bidrag till kostförbättring. Eljest skall bidrag till kostförbättring lämnas i form av livsmedel, bidrag till hemhjälp skall utbetalas till och kvitteras av den som erhållit uppdraget, bidrag till inackorderingsavgift skall utbetalas direkt till inackorderingsstället, utrustningsbidrag skall i regel meddelas i form av anvisning o. s. v. I anslutning till ovannämnda taxor ha åtskilliga mödrahjälpsnämnder sammanställt prislistor å de vanligast förekommande utrustningspersedlarna; de däri angivna priserna äro de högsta belopp som av mödrahjälpsmedel må utgivas vid inköp av respektive persedel. Den mest omfattande prislistan synes ha sammanställts av mödrahjälpsnämnden för Stockholms stad, vilken lista upptager priser å ej mindre än 48 olika utrustningspersedlar. I den mån prislista ej sammanställts, vilket delvis torde bero på att priserna variera å olika orter, pläga nämnderna i stort sett följa barnavårdsnämndernas förslag beträffande beloppen till de olika persedlarna. I vissa fall ha mödrahjälpsnämnderna träffat överenskommelser med vissa firmor rörande priser och typer å utrustningspersedlar. Liknande överenskommelser ha, framför allt i de större städerrfa, också träffats av barnavårdsnämnderna. Detta gäller framför allt i fråga om säng och sängutrustning till barnet samt, ehuru i mindre utsträckning, barnvagn med utrustning. Mödrahjälpsnämnden i Jämtlands läns landstingsområde har träffat överens-

38 kommelse med firmor rörande säng och sängutrustning åt såväl mor som barn ävensom beträffande spädbarnsutrustning; den sistnämnda levereras genom Eöda Korset. Mödrahjälpsnämnden rekvirerar själv varorna och sökanden får dem hemskickade till sig. Räkningarna gå direkt från leverantören till barnavårdsnämnden. Ett fåtal barnavårdsnämnder rekvirera dock även dessa persedlar själva, enär de önska att inköpen göras inom den egna kommunen. Även mödrahjälpsnämnden i Värmlands läns landstingsområde har träffat överenskommelse med viss firma angående leverans av barnsäng med utrustning till visst pris och av viss typ; rekvisition sker genom nämnden och leverans direkt till sökanden. I övrigt sker rekvisitionen av utrustningspersedlarna oftast så, att sökanden får en skriftlig rekvisition av barnavårdsnämnden, därvid hon, därest ej särskild överenskommelse med viss firma föreligger, vanligen själv får välja inköpsställe. I vissa fall, exempelvis i Kronobergs och Kopparbergs län, har dock uttryckligen föreskrivits, att inköpen skola ske i samråd med någon av barnavårdsnämnden utsedd person. I andra än nu nämnda fall har sökanden att vända sig till den eller någon av de leverantörer, med vilka avtal träffats av nämnden. Dessa översända sedan räkning å varorna till denna. Ersättning till förvärvsarbetande kvinnor vid ledighet i samhand med havandeskap och barnsbörd. För närvarande finnas inga enhetliga principer, enligt vilka ersättning utgår från arbetsgivare till förvärvsarbetande kvinnor under deras ledighet från arbetet i samband med havandeskap och barnsbörd. Enligt civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet skall kvinnlig tjänsteman vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd vidkännas A-avdrag under en tid av högst 120 dagar, dock ej för tid efter 90:e dagen från förlossningen; för tid därefter utgår icke någon kontant lön. (I ortsgrupp A motsvarar A-avdraget för ordinarie tjänsteman lägst cirka 15 %, (i de högre löneklasserna) och högst cirka 20 % av lönen (i de lägre löneklasserna); för övriga ortsgrupper gäller lägre procenttal.) Motsvarande bestämmelse återfinnes i folkskolans avlöningsreglemente. Kvinnliga kommunalanställda i tjänstemannaställning erhålla i regel 70 % av lönen under ledighet i anledning av havandeskap och barnsbörd. Tiden varierar men torde i allmänhet uppgå till minst tre månader. Kvinnlig personal i arbetstagareställning erhåller under tre månader två tredjedelar av sin tidavlöning. I banker och försäkringsbolag erhåller den kvinnliga personalen i regel ersättning med 75 % av lönen under fyra månader. Till kvinnliga handelsanställda utgår ersättning, i den mån sådan förekommer, efter mycket skiftande grunder. Flertalet av dem torde icke erhålla någon ersättning. Kvinnliga industriarbetare äga i regel icke rätt till ersättning vid barnsbörd. Av denna korta sammanfattning över nu rådande förhållanden framgår således, att flertalet kvinnliga arbetstagare icke uppbära någon ersättning från arbetsgivarna under ledighet i anledning av havandeskap och barnsbörd.

39 KAP. IV.

Ltländskf lagstiftning. I utlandet har frågan om ekonomisk hjälp åt blivande och nyblivna mödrar i allmänhet lösts enligt någon av följande metoder, nämligen antingen genom någon form av moderskapsförsäkring, anknuten till sjukförsäkringen eller fristående, genom bidrag från arbetsgivarna eller genom bidrag från stat och kommun. Den redogörelse för utländsk lagstiftning, som följer här nedan, bygger i allt väsentligt på de uppgifter, som lämnas i befolkningsutredningens betänkande med redogörelse för befolkningspolitiken i utlandet (SOU 1944:26).

1. Obligatorisk försäkring i anslutning till sjukförsäkring. Tyskland har infört moderskapshjälp som en reguljär prestation i sjukförsäkringen, varjämte genom en år 1942 beslutad mödraskyddslagstiftning försäkringens prestationer dels i viss utsträckning ökats och dels utsträckts utöver kretsen av sjukförsäkrade personer. Sjukförsäkringen — och således även den försäkringsmässiga moderskapshjälpen — omfattar obligatoriskt så gott som alla som utföra avlönat arbete samt oavlönade gesäller och vissa andra personer; lönens storlek får dock e j — m e ( j undantag för arbetare, sjömän och några mindre grupper — överstiga 3 600 RM per år. Finansieringen av försäkringen är ordnad på så sätt, att arbetsgivarna inbetala Vs av avgifterna och de försäkrade 2/s. För den tid, varunder försäkrad kommer i åtnjutande av moderskapshjälp, behöver avgift till sjukkassan ej erläggas, så länge den försäkrade ej utför avlönat arbete. Mödraskyddslagen av 1942 omfattar alla förvärvsarbetande mödrar, som stå i ett anställningsförhållande, dock icke samma grupper av personer som sjukförsäkringen, och resultatet har blivit att de båda hjälpformerna gripa in i och korsa varandra. E n redogörelse skall här ges genom att taga i betraktande följande fyra grupper av kvinnor. A. Kvinnor, som äro sjukförsäkrade, men som icke höra under mödraskyddslagen. Till denna kategori höra bland annat dels de få grupper av självständiga yrkesutövare, som äro sjukförsäkringspliktiga, dels vissa frivilligt försäkrade, och dels vissa frivilligt vidareförsäkrade. Dessa kvinnor få endast den moderskapshjälp, som sjukförsäkringen ger dem. Till kvinnliga försäkrade, som under de två åren före nedkomsten i 10 månader och under det sista året i 6 månader varit försäkrade, ges olika slag av moderskapshjälp (Wochenhilfe): Moderskapspenningar utbetalas med samma belopp som sjukpenningarna

40 (utgöra normalt hälften av vederbörandes grundlön) dock minst 0: 50 RM per dag och utgår under 4 veckor före och 6 veckor efter förlossningen. Utför modern avlönat arbete under någon del av de närmaste 6 veckorna efter förlossningen, utgå moderskapspenningar för den tiden med halva normalbeloppet. Arbetar den havande kvinnan icke före nedkomsten, utgå moderskapspenningarna med ZU av grundlönen för 4 veckor före nedkomsten, vilka för övrigt ökas till 6 veckor, såvida en läkare eller barnmorska förklarar, att förlossningen antagligen skall äga rum inom 6 veckor. Om den blivande modern så önskar, utgår i stället för moderskapspenningar vistelse och vård på ett mödrahem, och såvida vederbörande moder har någon hon helt eller delvis försörjer, utgår till dessa under denna tid en »Hausgeld» med ett dagligt belopp motsvarande hälften av sjukpenningarna. Vårdas hon hemma, utgår om så önskas i stället för hälften av moderskapspenningarna hemhjälp och tillsyn genom speciell sköterska. Amningspenningar utgå under 12 veckor efter förlossningen till ammande mödrar med ett belopp motsvarande hälften av sjukpenningarna, dock minst 0: 25 RM per dag. Ett förlossningsbidrag avsett att bidraga till särskilda kostnader i samband med förlossningen utgår med ett engångsbelopp av 10 RM. Barnmorskehjälp: Sjukkassan förbinder sig att utan kostnader för modern ställa en barnmorska till hennes tjänst för förlossningen och den omedelbart därmed sammanhängande vården. Om förlossningen äger rum på mödrahem eller sjukhus utan sjukkassas förmedling, och om den av sjukkassan erbjudna barnmorskehjälpen ej tages i anspråk, erhåller modern det bidrag, som i annat fall från sjukkassan skulle utbetalts till barnmorskan. Slutligen erhålles läkemedel och medicin samt erforderlig läkarbehandling. Speciella förmåner: Extra ersättningar kunna i vissa fall ges, om särskilda bestämmelser därom införts i vederbörande kassas reglemente. Sålunda kan moderskapspenningarna även för tiden efter förlossningen utgå med större belopp än det normala, dock högst 3A av grundlönen, och under 13 veckor, amningspenningarna kunna utgå under 26 veckor och vidare kan förlossningsbidraget höjas till 25 RM. Slutligen kan vederbörande sjukkassa bestämma, att till havande kvinnor, som varit sjukförsäkrade minst Vi år och som bliva arbetsoförmögna på grund av sitt havandeskap, skall vid sidan av nämnda hjälpformer utgå särskilda havandeskapspenningar under en tid av sammanlagt 6 veckor. Äro de ovannämnda karensvillkoren icke uppfyllda för dessa försäkrade kvinnor, kunna de icke få någon moderskapshjälp, med mindre de äro berättigade till att få moderskapshjälp genom en familjemedlems sjukförsäkring (se under D.); i så fall få de en liknande moderskapshjälp som ovan refererats, dock i visa hänseenden av mindre omfång (»Familienwochenhilfe»). B. Sjukförsäkrade kvinnor, som höra under mödraskyddslagen. Dessa kvinnor, som utgöra den största gruppen, få 6 veckor före och 6 respektive 8 eller 12 veckor efter förlossningen en moderskapspenning med ett belopp,

4A som motsvarar den genomsnittliga dagsförtjänsten under de närmast föregående 13 arbetsveckorna, dock minst 2 RM per dag. Utför kvinnan avlönat arbete eller får hon fortsatt lön utan att arbeta under den tid, varunder hon äger rätt uppbära moderskapspenning, utgår denna endast med skillnaden mellan den aktuella och den tidigare genomsnittliga arbetsförtjänsten. För ifrågavarande kvinnor äro moderskapspenningarna i förhållande till de, som presteras vid A) utvidgade icke blott med hänsyn till storlek och varaktighet utan även därigenom att de utbetalas även om de försäkrade icke uppfylla sjukförsäkringens karensbestämmelser. Men vad som utbetalas utöver vad sjukförsäkringen är pliktig göra vilar icke på sjukförsäkringens bärare — de försäkrade och arbetsgivarna — utan ersattes av staten. Liksom under A) finnes det möjlighet att få vistelse och vård på ett mödrahem, men i så fall skall endast den del av moderskapspenningarna, som sjukförsäkringen skall prestera fråndragas samt resten utbetalas till mödrarna, och detsamma gäller vid hemhjälp och vård i hemmet, i det blott ett belopp av samma storlek som hälften av sjukförsäkringens moderskapspenningar skall fråndragas. Amningspenningar utgå här med 0: 50 RM per dag, så länge modern ammar, dock högst för ett halvt år. Utgifterna härför skola bäras av sjukförsäkringen. Slutligen ha vi även här sjukförsäkringens övriga prestationer: förlossningsbidrag, barnmorskehjälp, läkemedel och medicin, erforderlig läkarbehandling samt speciella förmåner, som utgå på samma sätt som redovisats under A). C. Kvinnor, som icke äro sjukförsäkrade, men som falla under mödraskyddslagen. Härmed avses sådana kvinnor, som ha för stor inkomst för att vara med i sjukförsäkringen eller som höra till de speciella grupper, vilka särskilt äro undantagna från försäkringsplikten. Från staten erlägges till dessa kvinnor under den tidrymd som de äro eller ha rätt till att vara lediga från arbetet på grund av havandeskapet och förlossningen moderskapspenningar till en storlek, som motsvarar deras regelmässiga arbetsinkomst. Få de under denna tid någon lön eller åtnjuta de en viss moderskapshjälp från en sjukkassa genom en familjemedlems sjukförsäkring (se under D), skola moderskapspenningarna utgå med ett i motsvarande grad reducerat belopp. Amningspenningar ges icke och ej heller några av de övriga prestationer, som sjukförsäkringen erbjuder. D. Icke sjukförsäkrade kvinnor, som icke höra in under mödraskyddslagen. De viktigaste av de kategorier kvinnor det här är fråga om framgår av följande. »Familienwochenhilfe»: kvinnor, som icke äro sjukförsäkrade, (eller försäkrade, som icke äro berättigade till moderskapshjälp) ha en möjlighet att trots detta få moderskapshjälp från sjukförsäkringen, i det att en försäkrads hustru, dotter och adoptivdotter i dennes hushåll äro berättigade till viss

42 moderskapshjälp, såvida den försäkrade uppfyller de förut berörda karensvillkoren. De understöd, som utgå, äro i stort sett desamma, som utgå i »Wochenhilfe» (se A). Detta är sålunda fallet med förlossningsbidrag, barnmorskehjälp, läkemedel och medicin samt erforderlig läkarbehandling. I fråga om moderskapspenningarna föreligger en skillnad så till vida, att de här endast utgå med 0: 50 RM per dag och att regeln om eventuell utvidgning av moderskapspenningstiden före förlossningen till 6 veckor icke gäller; amningspenningar utgå endast med 0: 25 RM per dag; vad beträffar speciella förmåner få moderskaps- och amningspenningarna förhöjas upp till högst hälften av sjukpenningarna (som regel utgör hälften av grundlönen) förutom det att här icke får utgå extra ersättning som förlossningsbidrag. I övrigt gäller vad som sagts under A) för självständigt försäkringsberättigade. F r a n k r i k e införde 1928 en obligatorisk socialförsäkring, vari ingick försäkring mot sjukdom, invaliditet och dödsfall samt moderskapshjälp. 1935 uppdelades denna socialförsäkring i en särskild försäkringsordning för löntagare inom handel, industri och husligt arbete och en för löntagare inom jordbruket. I den första försäkringsordningen äro alla franska medborgare, som arbeta för andra, försäkringspliktiga ävensom vissa grupper av självständiga yrkesutövare. Inom försäkringsordningen för jordbruket äro nästan alla löntagare försäkringspliktiga. Premierna, av vilka arbetsgivarna skola erlägga hälften, utgå inom den första försäkringsordningen med viss procent av de försäkrades årsinkomst. Inom jordbruket erlägga de försäkrade icke några premier för moderskapshjälpen. I övrigt lämnar staten vid båda försäkringsordningarna visst tillskott. Till försäkrad kvinna och försäkrad mans hustru lämnas fri läkarhjälp och betalning av medicin, narkos etc. Till försäkrad kvinna lämnas dessutom en moderskapspenning så länge hon icke arbetar, vilket i varje fall måste vara fallet i minst 6 veckor. Moderskapspenningen utgår under högst 6 veckor före och 6 veckor efter förlossningen med ett visst dagligt belopp i förhållande till dagslönen. Dessutom får en försäkrad under amningstiden, dock under högst 9 månader, en amningspenning med sammanlagt högst 850 francs; en försäkrad kvinna, som icke kan amma sitt barn men behåller det hos sig, får tillskott till mjölk åt barnet, dock högst 3/s av amningspenningen. För att erhålla moderskapspenning måste vidare vissa karensvillkor vara uppfyllda. Sovjetunionen har utformat moderskapsförsäkringen som en del av socialförsäkringen, som omfattar alla arbetare och anställda vid de statliga företagen. Enligt bestämmelser från december 1938 skall den försäkrade ha varit kontinuerligt sysselsatt under 7 månader före förlossningen för att komma i åtnjutande av försäkringsförmånerna i full utsträckning. Hon erhåller då, förutom sedvanlig hjälp vid förlossningen, en moderskapspenning lika med den normala lönen under den tid hon begagnar sig av sin rätt att vara borta från arbetet. Till och med 1938 förefanns en rätt till ledighet från arbete under

43 8 veckor före och 8 veckor efter förlossningen, men den inskränktes sedan att gälla för 5 veckor före och 4 veckor efter förlossningen. Förutom ersättning för förlorad lön utgår ett engångsbidrag till babyutstyrsel på 45 rubel samt amningspengar under 9 månader med 10 rubel per månad. För erhållande av dessa senare tillägg gäller som villkor, att lönen ej får överstiga 300 rubel samt att den försäkrade under en viss minimitid har varit sysselsatt i samma företag. Enligt den ryska socialförsäkringslagstiftningen betala de försäkrade själva icke några medlemsavgifter. Dessa betalas av företagen, som årligen avsätta en viss summa härför. Spanien har anordnat nioderskapsförsäkringen som en del av den obligatoriska försäkringen. Försäkringen omfattar alla sysselsatta personer under en viss inkomst, varvid även självständiga yrkesutövare och personer sysselsatta i det husliga arbetet räknas in under försäkringen, medan tjänstemän och dylikt uttryckligen äro undantagna. De försäkrade skola erlägga premier, som beräknas i förhållande till arbetsinkomsten. Arbetsgivaren betalar hälften av premien, medan självständiga yrkesutövare själva måste betala hela premien. Dessutom lämnar bland annat staten ett visst tillskott. Vid barnsbörd lämnas fri läkarhjälp och medicin såväl under havandeskapstiden som vid och efter förlossningen ävensom ampenning. Slutligen utgår fri barnmorskehjälp samt moderskapspenning. Den sistnämnda utgår under 6 veckor före och 6 veckor efter förlossningen och utgör ett belopp av 15 pesetas för varje kvartal, vederbörande under loppet av de sista 3 åren betalt försäkringspremier. Moderskapspenningen utgår endast om den försäkrade uppfyller vissa karensvillkor (varit försäkrad under de sista 18 månaderna före nedkomsten) och om hon har låtit undersöka sig av en läkare de två månaderna före nedkomsten. Schweiz företer en blandning mellan den obligatoriska och den frivilliga försäkringsformen. Edsförbundet har ej rätt att ålägga någon plikt att inträda i sjukkassa. Däremot ha kantonerna rätt att förklara sjukförsäkringen obligatorisk för bestämda yrkeskategorier, vilken rätt kan överlåtas åt de enskilda kommunerna. Barnsäng betraktas i den schweiziska lagen som ett sjukdomsfall jämställt med övriga och de bidrag, som kunna utfås, bli beroende av vilka prestationer som försäkringstagaren i det individuella fallet genom medlemskap i sjukkassa försäkrat sig för. I maj 1943 har förslag framlagts om införande av fristående, obligatorisk moderskapsförsäkring. Nederländerna utvidgade den obligatoriska sjukförsäkringen från och med november 1941 till att även omfatta moderskapshjälp. E n försäkrad kvinna erhåller under 6 veckor före sin nedkomst en moderskapspenning som är lika stor som hennes dagliga lön antingen hon är i stånd att arbeta eller ej. Samma bidrag utgår under minst 6 veckor efter nedkomsten och kan i den händelse kvinnan ej kan återupptaga arbetet utgå under 20 veckor. Dessutom äro barnmorskehjälp och läkarhjälp kostnadsfria.

44 Norge har infogat en moderskapsförsäkring i den obligatoriska sjukförsäkring, som infördes 1909. Försäkringspliktiga äro alla löneanställda (samt vissa fiskare), som fyllt 15 år och ha en årsinkomst under 6 000 kronor samt lärlingar och understödsberattigade arbetslösa. De försäkrade grupperas i 7 löneklasser efter arbetsinkomstens storlek. Premierna variera efter löneklasserna; arbetsgivaren betalar Vio samt staten 3/io. Vid barnsbörd får en försäkrad kvinna, som varit försäkrad i minst 10 månader, fri barnmorskehjälp samt en barnsängspenning 2 veckor före samt 6 veckor efter nedkomsten med ett dagligt belopp motsvarande sjukpenningen (denna är fastställd till ett bestämt dagligt belopp för varje löneklass och är större för en högre löneklass), dock minst ett sammanlagt belopp av 30 kronor. Sjukkassan kan, om det visar sig nödvändigt, i stället för barnmorskehjälp och barnsängspenning lämna vård på förlossningshem eller sjukhus, i vilket fall en familjepenning lämnas till de anhöriga, som sammanbo med vederbörande kvinna (familjepenningens storlek varierar mellan 1U och 3 /4 av sjukpenningen beroende på hur många familjeanhöriga, som finnes). En kvinna, som icke själv är försäkrad, men vars make är det, får (såvida han varit försäkrad minst 10 månader före förlossningen) samma förmåner som en försäkrad kvinna, dock är här barnsängspenningen fastställd till ett fast belopp nämligen 30 kronor. England har sedan 1911 haft en obligatorisk moderskapsförsäkring i förening med sjuk- och invalidförsäkringen. Försäkringen omfattar samtliga kroppsarbetare jämte de icke-manuellt sysselsatta, vilkas lön icke överstiger 420 pund om året. Moderskapshjälpen består av 40 sh per förlossning till försäkrad kvinna eller försäkrad mans hustru, men härtill kommer att summan fördubblas om båda makarna äro försäkrade. Beloppet är alltså lika stort oavsett lönen i motsats till exempelvis Tyskland, men så äro också försäkringsavgifterna i den engelska försäkringen karakteriserade av att de äro oberoende av lönen (flat rate). Arbetsgivarna betala cirka Vs av avgifterna. Några sjukkassor giva sjukpengar under den tid kvinnan icke kan arbeta före och efter förlossningen. Enligt regeringens i januari 1946 för parlamentet framlagda socialförsäkringsplan skall enligt referat i Times den 21 januari 1946 utgå följande moderskapsunderstöd: Envar barnaförderska skall i samband med barnsbörden erhålla moderskapshjälp om 4 pund. Till förvärvsarbetande kvinna skall dessutom utgå ett moderskapsunderstöd om 36 sh per vecka, vilket skall utgå under 13 veckor med början ungefär 6 veckor före den väntade nedkomsten, under förutsättning att hon avstår från arbete. Till övriga mödrar skall i stället för moderskapsunderstöd utgå ett vårdbidrag med ett pund i veckan under 4 veckor såsom ett tillägg till moderskapshjälpen.

2. Obligatorisk fristående moderskapsförsäkring. Italien hade till 1939 obligatorisk moderskapsförsäkring för alla arbetande kvinnor i åldern 15 till 50 år med vissa undantag. Villkor för erhållande av ut-

45 gående förmåner voro bland annat, att kvinnan hade varit sysselsatt med förvärvsarbete vid tiden för konceptionen och att hon under de 365 dagar, som föregått förlossningen, haft sysselsättning minst 14 dagar. Genom en lagstiftning av år 1939 slopades den tidigare anordnade moderskapsförsäkringen och ersattes med en likaledes som en obligatorisk försäkring anordnad utbetalning av födelsepremier. För att vara berättigad till premie vid barnafödelse skall medlem av försäkringen ha varit ansluten till denna under sammanlagt minst två år samt dessutom under minst ett av det två åren närmast före födelsen ha erlagt föreskrivna avgifter. För anställda arbetare såväl som tjänstemän, inom andra näringar än jordbruket skall premien för första barnet utgå med 300 lire, för andra och tredje barnet med 350 lire och slutligen för varje följande barn med 400 lire. Inom jordbruket skola motsvarande premier, lika för såväl anställda som övriga, icke anställda yrkesutövare, uppgå till respektive 150, 175 och 200 lire. Dotter till person, som omfattas av försäkringen, är även utan att själv vara försäkrad, berättigad till födelsepremier, när villkoren i övrigt äro uppfyllda. Försäkringen finansieras till lika delar genom bidrag från de försäkrade själva och deras arbetsgivare. Argentina utbetalar från moderskapsförsäkringsfonden under 30 dagar före och 45 dagar efter förlossningen, varunder förbud mot utförande av avlönat arbete föreligger, till de försäkrade — kvinnor inom handel och industri — en moderskapspenning lika med 27a gånger månadslönen, beräknad efter 25 arbetsdagar per månad. 3. Frivillig försäkring i anslutning till sjukförsäkring. I några få länder ingår moderskapsförsäkringen som en del av en frivillig sjukförsäkring. Så är t. ex. fallet i Danmark och i Nya Zeeland. Danmark erbjuder möjlighet att ingå i sjukkassa för var och en, som har en med lönearbetaren jämförbar ekonomisk ställning. Genom socialreformen av år 1933 infördes skyldighet för alla, som icke äro aktiva, d. v. s. sjukförsäkrade, medlemmar, att inträda som passiva medlemmar i försäkringen. Dessa passiva medlemmar, som betala en mindre avgift, erhålla ej något bidrag från sjukförsäkringen, men ha bland annat möjlighet att bli aktiva medlemmar utan särskild undersökning av hälsotillståndet, om de i framtiden t. ex. genom inkomstminskning skulle uppfylla de formella betingelserna härför. Försäkrads rätt att uppbära moderskapshjälp inträder först sedan tio månader förflutit efter upptagandet i sjukkassan. Kostnaderna för försäkringen bestridas, utom med medlemmarnas avgifter, med bidrag från det allmänna, såväl staten som kommunerna. Vid barnsbörd ger sjukkassan fri barnmorskehjälp, vilket innefattar honorar till barnmorska för själva förlossningshjälpen och i omedelbar för-

46 bindelse därmed stående hjälp till modern och barnet samt vid förlossningen behövliga förbandsartiklar m. m. Om läkarbehandling enligt barnmorskas eller läkares uppfattning erfordras, ges kostnadsfri sådan. Under fjorton dagar efter barnets födelse erhåller den försäkrade dagpengar av samma storlek som vid vanliga sjukdomsfall. De som äro sysselsatta med sådant förvärvsarbete, som omfattas av lagstiftningen om vila i samband med barnsbörd — fabriksarbeterskor i vid bemärkelse — erhålla särskilda dagpengar under de fyra veckor efter nedkomsten, varunder förbud mot arbete är stadgat. Om modern blir borta från arbetet under längre tid för att amma sitt barn, utgår denna hjälp under 6 veckor efter förlossningen. Vidare erhålla dessa kvinnor en dagpenning under 8 veckor före förlossningen, om med läkarintyg kan styrkas, att arbetet skulle vara till skada för moderns eller barnets hälsa. Dessa dagpengar uppgå för närvarande till 4 kronor 55 öre i Köpenhamn, 3 kronor 60 öre i övriga städer och stadsliknande samhällen och 2 kronor 70 öre på landsbygden. Den danska befolkningskommissionen föreslog i sitt betänkande om »Moderens Rettigheder i Anledning af Födsel» (1938), att de utanför hemmet arbetande kvinnorna skola ha rätt till ytterligare 4 veckors frånvaro från arbetet förutom de 4 veckor, som äro påbjudna samt att de skola ha rätt att vara borta från arbetet under 8 veckor före nedkomsten. I samband härmed föreslog kommissionen en väsentlig höjning av den ersättning, som utgår till mödrarna för förlorad arbetsförtjänst under viloperioden. Ersättningen bör så nära som möjligt svara mot den förlorade arbetsförtjänsten och bör utgå för hela vilotiden efter barnets födelse, om den försäkrade själv ammar sitt barn eller det kan styrkas, att hon av medicinska grunder ,är oförmögen amma barnet. Samma ersättning bör utgå för den del av vilotiden före nedkomsten, för vilken med läkarintyg kan styrkas, att arbetet är skadligt för moderns och barnets hälsa. Kan sådant intyg ej företes, bör beloppet utgå med 2/3 av det normala. Dessa ersättningar föreslogos skola utbetalas direkt ur statsmedel, och samtidigt skulle dagpengarna från sjukkassan bortfalla. Den norska s. k. sociallovkommittén av år 1935 lade 1939 fram ett betänkande med förslag om en utvidgning av den obligatoriska sjukförsäkringen, vari som förut nämnts moderskapsförsäkring ingår, så att sjukförsäkringen i stället för att endast omfatta löneanställda m. fl. under en viss inkomst skulle omfatta hela befolkningen. Vid barnsbörd skall liksom tidigare till kvinnliga försäkrade och till hustrur, vilkas män äro försäkrade, givas fri barnmorskehjälp och nödvändig läkarhjälp. Dessutom skall arbetstagare med en årsinkomst på mellan 600— 6 000 kronor få en barnsängspenning av samma storlek som sjukpenningen med barntillägg; den tid under vilken denna barnsängspenning skall utgå föreslås utvidgad till 6 veckor före och 6 veckor efter förlossningen. Alla övriga medlemmar och hustrur, vilka icke själva äro medlemmar, få ett belopp på 100 kronor i barnsängspenningar. I stället för barnmorskehjälp och barnsängspenning kan vård lämnas å sjukhus eller förlossningshem, varvid till

47 3

familjemedlemmar lämnas er. familjepenning motsvarande /4 av sjukpenningen. De nu gällande bestämmelserna om karenstid för att få moderskapshjälp föreslås slopade.

4. Moderskapshjälp från arbetsgivarna. I vissa länder, varest någon moderskapsförsäkring ej finnes, samt för vissa befolkningsgrupper, som i länder med moderskapsförsäkring ej omfattas av denna, ha arbetsgivarna enligt lag ålagts att utbetala vissa bidrag i samband med kvinnlig anställds barnsbörd. Så är fallet i flera mellan- och sydamerikanska och andra utomeuropeiska stater. Arbetsgivarnas åligganden gå i regel ut på att under kvinnans lagliga frånvaro till henne utbetala full lön eller viss del av lönen. Polen hade före kriget bestämmelser om att arbetsgivaren för kvinnor, sysselsatta inom jordbruket, vilka icke omfattades av moderskapsförsäkringen, skulle betala förlossningskostnaderna, 90 % av utgifterna för medikamenter och läkarkontroll samt dessutom ge ett bidrag lika med 50 % av lönen under 8 veckor av vilka 6 efter nedkomsten. Belgien har ålagt arbetsgivarna att till anställda inom handeln med en lön upp till 24 000 francs betala full lön under 30 dagar efter nedkomsten.

5. Moderskapshjälp från stat och kommun. Vid sidan av socialförsäkringen har i de flesta länder från staten och kommunernas sida organiserats en hjälpverksamhet, avsedd att omfatta även de grupper inom samhället, som ej omfattas av socialförsäkringen. Därvid har man understundom gått efter andra linjer än socialförsäkringens och infört understöd, finansierade genomi skattemedel. Bland de med allmänna miedel finansierade åtgärder, som närmast taga sikte på att nå av socialförsäkringen ej omfattade befolkningsgrupper, kan som exempel nämnas de undeirstöd, som i Tyskland ges enligt lagen om den utvidgade fattigvårdshjälpen (gehobene Fursorge). Till medellösa men även till mindre bemedlade havande kvinnor utgå enligt denna lag understöd, som i det väsentliga motsvarar »Familienwochenhilfe» enligt sjukförsäkringen. I Danmark reglerar »Forsorgsloven» den del av socialvården, som socialförsäkringslagarna icke täcka. Hjälp kan'enligt denna utgå som fattighjälp, kommunalhjälp eller särhjälp, av vilka den sistnämnda utgör ett annat exempel på åtgärder av sådant slag. »Särhjälp» ges åt den som i regel kan klara sig med egna medel, men som på grund av tillfälliga svårigheter måste vända sig till det allmänna med anhållan om hjälp, och medför inga rättsverkningar för mottagaren. Enligt denna hjälpform kan en kvinna, som ej erhåller den i försäkringslagen fastställda moderskapshjälpen, erhålla understöd av vistelsekommunen i form av särhjälp vid barnafödande. Denna består i barnmorskehjälp, eventuell läkarbehandling och inläggning på kommunalt barnbördshus. Hon erhåller vidare bidrag under den tvungna bortovaron

48 från arbetet. Slutligen kan hon under sex månader efter barnets födelse få en liter sötmjölk om dagen, om hon helt eller delvis själv ammar barnet, eller om det vid läkarundersökning konstateras, att hon ej är i stånd att amma barnet. Finland har på grundval av ett förslag av den finska befolkningskommissionen år 1937 antagit en lag om moderskapsunderstöd, som trädde i kraft från början av följande år. Enligt nu gällande bestämmelser erläggas av statsmedel moderskapsunderstöd om 1 000 mark till mödrarna för varje nyfött barn, dock endast om kvinnan själv eller tillsammans med maken vid kommunalbeskattningen påförts högst 170 skatteören eller, om kvinnan är bosatt i kommun, där levnadskostnaderna äro avsevärt högre än i landet överhuvud, det högre antal skatteören, dock ej över 280, som av finska regeringen bestämmes. Moderskapsunderstöden uppdelas till sin beskaffenhet i två huvudformer: understöd in natura och i penningar. Hälften av understödet eller, där det prövas nödvändigt eller ändamålsenligt, högst två tredjedelar skall utgivas in natura, främst i form av klädesplagg, utrustningspersedlar eller andra förnödenheter. Om anledning föreligger att befara att penningunderstöd icke kommer att användas på ändamålsenligt sätt, eller när kvinnan så önskar, kan hela understödet utgivas in natura. Det ankommer på Socialministeriet att bestämma, vilka klädesplagg etc. som skola utgivas såsom naturaunderstöd till vederbörande kvinna. Med anledning härav tillhandahåller ministeriet s. k. persedelsnormer, standardförpackningar med olika slags babykläder etc. Understöden beviljas och utbetalas till vederbörande genom de kommunala vårdnämnderna, som efter prövning ha att besluta i vilken form och i huru stora poster moderskapsunderstödet bör erläggas. Som allmän regel gäller härvid att naturaunderstödet skall erläggas i god tid före nedkomsten, medan understödets penningandel lämpligast erlägges så snart som möjligt efter nedkomsten, emedan den då medför den största nyttan. Den danska befolkningskommissionen framlade 1938 ett förslag till utsträckt moderskapshjälp. Förslaget innebär, att en särskild moderskapshjälp skall utgå till alla till folkförsäkringen som aktiva eller passiva medlemmar knutna kvinnor samt till de kvinnor, som icke ha kunnat ingå i denna försäkring, emedan de ej uppfyllt de villkor i fråga om hälsotillståndet, som försäkringen uppställer. Vidare föreslog kommissionen, att de, som på grund av inkomstens storlek ej kunna erhålla bidrag från erkända sjukkassor, skola kunna tilldelas moderskapshjälp först på särskild begäran därom, under det att övriga kategorier skulle erhålla hjälpen omedelbart vid anmälan till vederbörande sjukkassa. Moderskapshjälpen är avsedd att utgå dels som ett kontantbidrag, dels in natura, i huvudsak efter följande principer. E n del av babyutstyrseln ges in natura, nämligen den del som lämpligen kan utgå i form av standardiserade artiklar. Till barnsäng och barnvagn ges dels anvisningar, som blott

49 kunna användas för inköp av dessa, dels även kontantbelopp. Bidrag till hemhjälp utgår dels i form av anvisningar, som blott kunna användas för anställande av en hemhjälp, men dessutom är en del av det kontanta bidraget avsett att täcka kostnader för en sådan hemhjälp. Man har uppskattat värdet av naturahjälpen för babyutstyrsel, barnvagn, säng med sängkläder och hemhjälp till ungefär 105 kronor, samt det kontanta belopp, som vore erforderligt för att täcka de återstående kostnaderna till 92 kronor. Kommissionen har emellertid ansett, att moderskapshjälpen ej helt bör täcka samtliga dessa kostnader, och föreslår därför, att kontantbeloppet måtte utgå med 65 kronor. Det sammanlagda värdet av moderskapshjälpen skulle då komma att uppgå till omkring 170 kronor. Denna moderskapshjälp beräknas skola komma cirka 90 % av de födande kvinnorna till del. Administrationen föreslås skola handhas av sjukkassorna, som sålunda skola utdela såväl den standardiserade babyutstyrseln som anvisningarna och kontantbeloppen, och finansieringen skulle ske med statsmedel. Kommissionen föreslår dessutom, att i vissa fall efter behovsprövning ytterligare ekonomisk hjälp må kunna ges åt sådana, som icke med egna medel kunna täcka den del av kostnaderna vid barnafödande, som icke täckes av den föreslagna moderskapshjälpen, och motiverar detta med att ingen bör vara tvungen att till följd av ett barns födelse vända sig till fattigvården för att erhålla hjälp. Dessa tilläggsbidrag böra därför organiseras som en särhjälp, som ej går via fattigvården.

4— 1895 45

50 KAP.

V.

översikt över vissa andra samhällsåtgärder till skydd och stöd för blivande och nyblivna mödrar och deras barn. I detta avsnitt vill kommittén lämna en kortfattad översikt över de viktigaste av de socialpolitiska och andra åtgärder som i vårt land vidtagits till förmån för mödrar och barn. För närmare studier av detta ämne må hänvisas till den av befolkningsutredningen utarbetade redogörelsen för socialvårdens omfattning och kostnader efter 1930 (SOU 1944:33). Den förebyggande mödra- och barnavården grundar sig på beslut vid 1937 års riksdag. Verksamheten befinner sig ännu under utbyggnad. Antalet inskrivna mödrar och spädbarn samt antalet mottagningsplatser under år 1944 framgår av nedanstående tablå: Antalet inskrivna mödrar och spädbarn samt antalet mottagningsplatser vid institutionerna för förebyggande mödra- och barnavård 1944. Antal

I n sk *i v n a mödrar antal

1. Landstingsområden: Stockholms län Uppsala län , Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar n:a Kalmar s:a Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län . . Alvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Summa

spädbarn

Antal kvkm mottag- i gen omföre 1 man. ålder nings- snitt per platser mottagantal % ningsplats

%

antal

%

53 48 62 68 69 55 866 54 1330 49 485 38 1829 61 2 085 44 2 030 45 1264 45 1 579 51 3379 57 1562 36 2 630 55 1 670 39 2 275 62 3 576 72 2 971 63 3 764 64 2106 67 4 288 82 4 310 72

5 905 2518 2 808 4 390 3 515 1K09 1225 1905 2 581 3 582 2 042 2 134 2 616 5 3u4 2 872 4315 3 249 3 323 4 203 3 906 5 222 2 952 4 812 5 348

91 89 69 90 95 70 76 70 67 86 76 45 76 85 89 65 91 76 91 85 83 89 94 93 89

2 379 1359 2 690 1737 1728 3 372 1219 1996 2 387

58 578

57 9

83 417

82-5

42 505

9 910 2 554 1 118 1296

70 42 32 86 63 62 59

11149 5 016 2 854 1362 1106

78 83 81 90 78 57 80

8 201 4 669 1 645 1051

3 456 1 852 2 508 3 288 2 557 1418

3 540 1205 1199 2 645 2 394

530 565 884 560 1759 1386

820 819 1324 3 527

58 47 43 59 67 29 46 46 66 66 38 39 39 51 66 17 54 41 70 40 43 64 40 40 44 50o

104 18 61 50 41 35 17 21 8 21 39 23 23 27 84 37 72 40 43 45 49 75 73 71 107

395 145 165 211 214 187 152 229 267 231 157 670 402 343 708 833 986

74 93 58 77 62 38 75

47 14 5 3 5 4 78

2. Städer: Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Gävle

895 707 Summa

IG 480

474 21961

686 179 16 431

74 296 112 221 281 283 304

51 Av tablån framgår bland annat, att i runt tal 75 000 mödrar, d. v. s. nära 60 % av samtliga, samt 105 000 spädbarn, d. v. s. cirka 80 % av samtliga, under år 1944 voro inskrivna vid institution för förebyggande mödra- och barnavård. Då anlitande av dylik institution är ett villkor för erhållande av mödrahjälp, böra dessa siffror ses mot bakgrunden av de i det föregående lämnade uppgifterna angående mödrahjälpens frekvens; av en dylik jämförelse framgår att mödrahjälpsfallen dominera bland dem som anlita institutionerna. Det relativa antalet inskrivna mödrar och barn varierar starkt inom olika områden. Genomgående är inskrivningsfrekvensen för mödrarna mindre än den för spädbarnen. Anmärkningsvärt i betraktande av de geografiska förhållandena är den stora utsträckning, i vilken hälsokontroll är anordnad över spädbarnen i de norrländska länen; även här har mödrahjälpen spelat en särskilt stor roll. Förlossningsvården är i princip fri för alla barnaföderskor. Statsbidrag utgår till driften av förlossningsanstalter med visst belopp för dag, dock för högst 10 dagar per barnaföderska, mot villkor att vårdavgiften å allmän sal eller därmed jämställt rum som regel icke överstiger 1 krona för dag och barnaföderska jämte barn för dep tid, under vilken statsbidrag utgår, samt för tiden därefter den avgift, som fastställts för andra patienter, tillhörande sjukvårdsområdet, för vård å allmän sal å lasarett respektive sjukstuga. Vårdavgiften om 1 krona kan närmast betraktas som ett bidrag till barnaföderskans kosthåll och icke som en vårdavgift i egentlig mening. Antalet vårdplatser på barnbördshus och barnbördsavdelningar vid lasarett och sjukstugor, som år 1920 uppgick till icke fullt 500, utgjorde år 1943 2 759 vid tillhopa 180 anstalter. Sagda år skedde 73 % av alla förlossningar å anstalt samt 27 % i respektive barnaföderskas hem. Parallellt med anstaltsväsendets utbyggnad har skett en kraftig reduktion av antalet i öppen vård verksamma barnmorskor; under de sista femton åren har antalet nedgått från bortåt 2 600 till något mer än 1 300. Tillgången på barnmorskor har under samma år varit högst otillräcklig; av cirka 1 100 distriktsbarnmorsketjänster voro således i april 1945 165 vakanta. Distriktsbarnmorska åligger bland annat att utan annan ersättning av den vårdade än resekostnaden lämna förvård åt havande kvinnor, biträda vid förlossning i hemmet och lämna eftervård åt barnaföderskor, som efter förlossning vårdas i hemmet, ävensom att, då så bestämmes, tjänstgöra å allmän förlossningsanstalt, biträda i förebyggande mödra- och barnavård m. m. I sitt i november 1945 avlämnade betänkande om förlossningsvården har befolkningsutredningen föreslagit en serie åtgärder till utbyggnad av denna vård i syfte att bringa densamma upp till en sådan nivå, att varje barnaföderska i riket, oavsett social ställning, ekonomiska förhållanden och vistelseortens belägenhet beredes möjlighet att föda sitt barn under i görligaste mån likvärdiga och i varje fall medicinskt, socialt och humanitärt godtagbara former för både moder och barn. Utöver vissa förslag på den slutna förlossningsvårdens område, vilka i detta sammanhang kunna förbigås, har

52 befolkningsutredningen föreslagit en utbyggnad av de ekonomiska stödåtgärderna i samband med själva barnsbörden i bland annat följande hänseenden: 1. Kostnadsfria resor till och från förlossningsanstalt (inklusive vänte- och inackorderingshem) skola genomföras successivt på så sätt, att Kungl. Maj.-t efter hörande av medicinalstyrelsen skall äga att fastställa den tidpunkt, från vilken inom ett sjukvårdsområde barnaföderskornas resor av denna art skola bestridas av statsmedel. 2. Ersättning för resor skall från och med den 1 juli 1946 utgå av statsmedel till vissa grupper barnaföderskor, oavsett vilket sjukvårdsområde de tillhöra, i den mån resekostnaderna överstiga 3 kronor, nämligen a) barnaföderskor, vilka på grund av komplikationer intagits å allmän sal på specialanstalt; ersättningen skall mot av läkare utfärdat intyg om behovet av specialistvård utbetalas av sjukkassa; b) barnaföderskor, vid vilkas förlossning distriktsbarnmorska icke kunnat biträda på grund av att vederbörande distriktsbarnmorsketjänst är obesatt eller enär barnmorskan på grund av andra förrättningar icke kunnat biträda vid förlossningen; ersättningen utbetalas av sjukkassa mot intyg av barnmorska samt bestyrkande av landstingets hälsovårdsberedning; c) obemedlade eller mindre bemedlade barnaföderskor i sådana fall, där hemförlossning icke bör ifrågakomma på grund av bostadshygieniska brister, trångboddhet, brist på hemhjälp, sjukdom i hemmet m. m.; ersättningen skall efter ansökan och sedan mödrahjälpsnämnd efter prövning funnit behov av bidrag föreligga utbetalas av sjukkassa. 3. Kostnaden för barnmorskas resor i samband med förlossning skall helt bestridas av statsmedel efter samma grunder som gälla inom den förebyggande mödra- och barnavården; medlen skola förskotteras av landstingen, vilka skola äga få dem ersatta hos vederbörande länsstyrelse halvårsvis i efterskott. 4. Statsbidrag skall utgå till kostnaden för läkare, som tillkallas av barnmorska på grund av inträdd eller med fog befarad komplikation i samband med förlossning; ersättningen skall mot intyg av läkaren utbetalas av sjukkassan. 5. Vissa läkemedel under barnsängstiden, vilka skola fastställas av medicinalstyrelsen, skola kostnadsfritt ställas till barnaföderskornas förfogande. 6. Barnmorskorna skola utrustas med några omgångar av för förlossningen oundgängliga persedlar i och för utlåning till sådana barnaföderskor, som underlåtit att vidtaga erforderliga åtgärder i detta avseende. 7. Kostnaderna för barnmorskornas resor för eftervård skola helt bestridas av statsmedel. 8. Varje i enskilt hem fött barn, vars födelsevikt icke uppgår till 2 500 gram och vilket eljest bedömes livsdugligt och som icke med fördel kan vårdas i hemmet, skall efter remiss av barnmorska eller läkare kunna intagas å specialanstalt, därvid transporten av barnet jämte resekostnaderna för dess vårdare och dennes återresa helt skola bestridas av statsmedel. Motsvarande

53 skall gälla med avseende å barn, födda å anstalt, vilka på samma grunder remitteras till annan anstalt. Ersättningen skall utbetalas av sjukkassan mot företeende av intyg och kvitto å faktiskt erlagda resekostnader. I fråga om kostnaden för moderns resor till och från anstalten skola gälla samma regler. 9. Kostnaden för vården av ofullgångna barn å specialanstalt skola bestridas i samma ordning som om vårdnadshavaren varit sjukförsäkrad, därvid sjukkassan skall erhålla full gottgörelse av statsmedel härför. Allmän folktandvård infördes genom beslut av riksdagen år 1938. Antalet tandpolikliniker utgjorde under år 1944 168 med tillhopa 262 tandläkare och samma antal tandsköterskor. Under året har tandvården för barn före skolåldern omfattat cirka 7 000 systematiskt behandlade barn och över 6 000 akuta fall. I fråga om barn i skolåldern har systematiskt behandlats cirka 125 000 fall och för akuta åkommor behandlats i runt tal 9 000 fall. Sammanlagt ha även 101 000 vuxna personer behandlats. Barn som anmälts till regelbundet deltagande i folktandvård äger mot en avgift av 5 kronor för år från och med kalenderåret näst efter det, varunder barnet fyllt 3 år till och med det kalenderår, varunder barnet fyller 15 år, åtnjuta tandvård i form av såväl munsanering med därpå följande årliga revisioner som behandling för avhjälpande av akuta tandåkommor. Äro flera barn i samma familj anmälda, nedsättes avgiften för andra barnet till 3 och för tredje barnet till 2 kronor samt utgår icke någon avgift för ytterligare barn. För övriga fall ha behandlingsavgifterna fastställts i en taxa för folktandvården (SFS 1944: 721) Enligt Kungl. förordningen den 3 juni 1938 (SFS 1938:360) åligger det kommun, inom vilken folktandvård anordnats av landsting med bidrag av statsmedel, att till landstinget erlägga de årliga behandlingsavgifter, vilka belöpa å de barn inom kommunen, som äro anmälda till regelbundet deltagande i folktandvården. Kommunen äger att av vederbörande målsman uttaga nämnda avgifter i den mån de icke belöpa på obemedlade eller mindre bemedlade barn. Kommunen äger också anvisa till fattigvård ej hänförliga medel för bestridande av avgifter för folktandvård åt obemedlade vuxna samt erhåller ersättning av staten med hälften av kostnaderna härför; i fråga om mindre bemedlade vuxna utgår i vissa fall ersättning av statsmedel till kommunen med mindre andel av kostnaden. Under år 1944 åtnjöto 4 090 patienter mödrahjälp; denna siffra bör ses mot bakgrunden av att under samma år 27 199 kvinnor erhöllo mödrahjälp i form av ersättning för tandvårdskostnad. I den taxebelagda verksamheten voro 869 patienter obemedlade och 270 mindre bemedlade. Statens kostnader för folktandvården under år 1944 belöpte sig till 822 031 kronor, landstingens till 1 503 579 och kommunernas till 228 222 kronor. Den sociala hemhjälpen grundar sig på beslut vid 1943 års riksdag samt har till ändamål att i hem, där på grund av sjukdom, barnsbörd eller därmed

54 jämförbara omständigheter tillfälligt behov föreligger av biträde med hemmets skötsel, genom särskild hemvårdarinna lämna sådant biträde under kortare tid. Fullt utbyggd har verksamheten beräknats omfatta 2 800 heltidsanställda eller däremot avseende antal deltidsanställda hemvårdarinnor. Fram till den 1 oktober 1945 ha inrättats cirka 1 000 hemvårdarinnetjänster med statsbidrag, varjämte något hundratal hemvårdarinnor finnas, till vilka statsbidrag icke utgår. Till mindre bemedlade, bland vilka räknas kvinnor som tillerkänts mödrahjälp, lämnas hemhjälpen kostnadsfritt, medan för hemhjälp, som lämnas bemedlad person, betingas skälig ersättning. Livsmedelsrabatter infördes i maj 1940 och gällde till en början endast vid inköp av smör. I oktober 1940 utvidgades rabatterna till att omfatta allt matfett och i juni 1941 jämväl till mjölk. Mjölkrabattkort utdelas endast till åldringar och barn, matfettrabattkort dessutom till vissa andra vuxna personer. För utdelningen av rabattkort ha gällt vissa inkomstgränser, vilka i detta sammanhang kunna förbigås; det må vara nog att erinra om att i runt tal inemot halva befolkningen erhållit ett eller flera rabattkort. Varje barn får ett matfettrabattkort till ett årsvärde av kronor 26: 07 och ett mjölkrabattkort å kronor 27: 37; sammanlagda årsvärdet per barn blir således något över 53 kronor. Statens totala kostnader för livsmedelsrabatterna ha uppgått till i runt tal 100 miljoner kronor årligen. Den halvöppna barnavården erhåller efter beslut av 1943 års riksdag vid dess höstsession statligt stöd genom bidrag till driften av institutioner, anordnade av kommuner, stiftelser, föreningar eller industriföretag. Av nämnda institutioner må i detta sammanhang beröras allenast de s. k. daghemmen för späda barn, vilka bereda dylika barn heldagsvistelse, d. v. s. vård under mer än sex timmar. Statsbidrag utgår för närvarande till cirka 80 sådana daghem eller spädbarnsavdelningar å daghem för äldre barn. Dessa hem eller avdelningar äro till övervägande delen belägna i städer; sammanlagt 18 städer ha dylika institutioner men allenast 5 andra orter. Daghemmens verksamhet skall bedrivas enligt en av socialstyrelsen uppgjord plan, upptagande bland annat storleken av vårdavgifterna. Dessa bruka varieras efter föräldrarnas inkomster samt efter antalet barn i familjen. Friplatser pläga finnas för barn, vilkas föräldrar ej anses kunna betala någon som helst avgift. Bostadsförsörjningen för mindre bemedlade barnrika familjer främjas sedan 1935 genom bostadsanskaffningslån och familjebidrag. De sistnämnda utgå i regel med 30 % av hyran för familjer med 3 barn, 40 % av hyran för familjer med 4 barn, 50 % av hyran för familjer med 5 barn, 60 % för familjer med 6—7 barn och med 70 % för familjer med 8 eller flera barn. Från och med budgetåret 1935/36 till och med den 31 oktober 1945 ha familjebidrag beviljats för tillhopa 22 231 lägenheter, därav i flerfamiljshus 9 571 och i egna hem 12 660. Under budgetåret 1944/45 utbetalades familjebidrag med tillhopa 6,7 miljoner kronor.

55 KOMMITTÉNS

HUVUDFÖRSLAG.

KAP. VI.

Allmänna synpunkter på frågan om en reform av samhällets stödåtgärder vid havandeskap och barnsbörd. Åtgärdernas syfte. Frågan om samhällets stöd till blivande och nyblivna mödrar samt deras späda barn är att betrakta som ett led i ett större problemkomplex, innefattande befolkningspolitiskt och socialpolitiskt motiverade åtgärder av skilda slag. I stort sett torde på det begränsade område, som i detta sammanhang varit föremål för socialvårdskommitténs uppmärksamhet, beträffande målsättningen för de samhälleliga stödåtgärderna böra gälla detsamma som beträffande övriga sociala anordningar, vilka taga sikte på familjernas och det uppväxande släktets bästa. Kommittén vill härvidlag särskilt framhålla två huvudsynpunkter, vilka kunna betecknas kostnadsutjämningssynpunkten respektive minimistandardsynpunkten. Att en jämnare fördelning av de i samband med barnens ankomst, vård och försörjning förenade kostnaderna bör eftersträvas, torde numera vara ställt utom diskussion. Vad särskilt angår kostnaderna i samband med havandeskap och barnsbörd, så föreligger intet tvivel om att det i vårt land alltjämt finnes behov av och utrymme för ytterligare åtgärder i kostnadsutjämnande syfte, eller, med andra ord, åtgärder som innebära en överflyttning i högre grad än hittills av ifrågavarande kostnader från den enskilde till hela samhället. E n fortsatt kostnadsutjämning är dock icke nog. Även om samhället skulle övertaga samtliga kostnader, som uppkomma i samband med havandeskap och barnsbörd, så att den enskilde vid dessa tillfällen icke skulle behöva vidkännas några som helst extra utgifter — något som i praktiken knappast låter sig göra — så är det minst lika angeläget ur social synpunkt att den blivande och nyblivna modern och det späda barnet leva under ur hygienisk synpunkt tillfredsställande förhållanden, att moderns krafter i möjligaste mån sparas under den mest påfrestande tiden före och efter barnsbörden, att bostads- och näringsförhållandena icke lämna rum. för erinran och att moder och barn över huvud taget icke utsättas för nöd eller vanvård. Å andra sidan är det uppenbart, att samhällets omsorger om mödrar och barn icke böra inskränkas till tiden omedelbart före och efter nedkomsten, men då härmed sammanhängande spörsmål, bland annat frågorna om en utbyggnad av förlossningsvården och införandet av allmänna barnbidrag liksom om övriga samhällsåtgärder för att underlätta familjebildningen och utjämna omkostnaderna för barnens vård och uppfostran, varit föremål för behandling av befolkningsutredningen, har kommittén inskränkt sig till att göra en översyn över sådana samhälleliga åtgärder, vilka aktualiseras under havandeskapstiden och under tiden närmast efter barnsbörden.

56 Åtgärder av kollektiv natur. Det har således icke ingått i kommitténs utredningsuppdrag att upptaga frågan om åtgärder till förmån för mödrar och barn i hela dess vidd. Denna fråga omfattar i mera vidsträckt bemärkelse åtgärder av den mest skiftande beskaffenhet, av vilka vissa direkt och andra endast indirekt äga betydelse för de blivande och nyblivna mödrarna samt de späda barnen. Genom arbetarskyddslagstiftningen har man sökt skapa garantier mot överansträngning hos den förvärvsarbetande kvinnan under den mest prövande tiden före och efter förlossningen, genom den förebyggande mödraoch barnavården har anordnats en vitt utgrenad hälsokontroll i förening med tillhandahållandet av skyddsläkemedel, förlossningsvården har alltmera utbyggts och den enskildes kostnader i samband med själva barnsbörden ha i allt större omfattning övertagits av det allmänna, genom mödrahem, spädbarnshem och liknande institutioner har man sökt tillgodose vårdbehovet hos dem, som icke kunna vårdas i det egna hemmet eller för vilka något sådant icke står till buds, genom folktandvården har öppnats en möjlighet för blivande mödrar att på förmånliga villkor erhålla tandvårdsbehandling, den sociala hemhjälpsverksamheten har som en betydelsefull uppgift att lätta den hemarbetande kvinnans arbetsbörda, när krafterna tryta i samband med barnets ankomst, och slutligen har man genom instituten moderskapshjälp, moderskapspenning och mödrahjälp sökt sörja för att de övriga behov, som uppträda i samband med havandeskap och barnsbörd, icke skola bliva försummade. Frånsett de arbetsreglerande bestämmelserna möter man således på detta område ett samspel mellan å ena sidan kollektiva anordningar, som avse att till de blivande eller nyblivna mödrarnas förfogande kostnadsfritt eller mot en ringa avgift ställa tjänster eller förnödenheter av olika slag vilka aktualiseras genom havandeskapet eller barnsbörden, och å andra sidan hjälpformer, varigenom en direkt ekonomisk hjälp lämnas till bestridandet av kostnaderna för sådana ändamål, vilka falla utom ramen för förstnämnda anordningar. Kommitténs utredning omfattar närmast sistnämnda ekonomiska stödåtgärder, men då behovet av och räckvidden för dylika åtgärder är beroende av övriga hjälp- och vårdanordningar vid havandeskap och barnsbörd, har kommittén icke kunnat undgå att ägna viss uppmärksamhet även åt de sistnämnda. Av de nuvarande ekonomiska stödåtgärderna för den enskilda modern ha moderskapshjälpen och moderskapspenningen till syfte att lindra de med själva barnsbörden förenade kostnaderna och att i viss mån fördela dem mellan medborgarna i gemen, medan mödrahjälpen har större räckvidd, icke blott såtillvida att den avser tiden såväl före som efter barnsbörden utan även och framför allt därigenom, att den syftar till icke så mycket en allmän kostnadsutjämning som en standardhöjning för ett visst klientel, som icke utan denna extra hjälp kan förutsättas vara i stånd att bereda moder och barn tillfredsställande levnads- och vårdförhållanden. I viss mån sammanhänger givetvis behovet av en direkt ekonomisk hjälp i samband med havandeskap och barnsbörd därmed, att övriga, på naturaprestationer byggda stöd-

57 åtgärder till förmån för blivande och nyblivna mödrar samt deras barn ännu icke nått tillräcklig effektivitet eller hunnit utbyggas i önskvärd omfattning; detta är exempelvis fallet med folktandvården och den sociala hemhjälpsverksamheten. Även om dessa och övriga hittills beslutade välfärdsanordningar inom överskådlig tid skulle kunna utbyggas, så att envar svensk kvinna skulle kunna bliva delaktig av dem vid havandeskap och barnsbörd, så finnes det dock en gräns för möjligheten att genom dylika kollektiva anordningar tillgodose samtliga de behov som föranledas av graviditeten. Av såväl praktiska som psykologiska skäl böra dessa föranstaltningar kompletteras med hjälpformer, varigenom hjälpen får karaktär av bidrag till familjens egen hushållning och möjlighet vinnes att taga hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Såsom nedan skall närmare utvecklas behöver detta ingalunda betyda, att dessa hjälpformer helt skola vara baserade på individuell behovsprövning. E t t av de spörsmål, vilka träda i förgrunden vid behandlingen av frågan om formerna för samhällets stöd till blivande och nyblivna mödrar, är således att bestämma området för å ena sidan förutnämnda åtgärder av kollektiv natur och å andra sidan åtgärder, vilka taga direkt sikte på omständigheterna i det enskilda fallet eller vilka åtminstone lämna visst utrymme härför. Vid en granskning av nuvarande kollektiva föranstaltningar i syfte att bedöma, huruvida de kunna anses tillräckligt effektiva eller om det föreligger ett behov av en utvidgning av de särskilda åtgärderna eller en komplettering av systemet med nya anordningar, har kommittén kommit till följande slutsatser. Den förebyggande mödra- och barnavården är ännu icke tillräckligt utbyggd. Samtliga mödrar och spädbarn i landet ha således ännu icke tillgång till helt eller i det närmaste helt kostnadsfri hälsovård. Kommittén har emellertid icke ansett det föreligga någon anledning att föreslå åtgärder till utbyggnad av hithörande institutioner, då detta spörsmål är föremål för en kontinuerlig handläggning av medicinalstyrelsen. Någon anledning att förorda ändrade bestämmelser i fråga om tillhandahållandet av skyddsläkemedel eller läkemedel vid havandeskapssjukdomar har ej heller synts kommittén föreligga. Behovet av en utbyggnad av förlossningsvården har klart dokumenterats genom den av befolkningsutredningen företagna och i dess nyligen avlämnade betänkande redovisade utredningen. Kommittén vill i detta sammanhang inskränka sig till att understryka önskvärdheten av att anstaltsväsendet snarast möjligt utbygges och att åtgärder vidtagas för en ökad rekrytering av barnmorskekåren; till frågan om de av befolkningsutredningen föreslagna ekonomiska stödåtgärderna, för vilka en kort redogörelse lämnats under kap. V här ovan, återkommer kommittén i följande avsnitt. Befolkningskommissionen föreslog i sitt betänkande i näringsfrågan (SOU 1938: 6) att vid av läkare konstaterat behov vissa skyddsfödoämnen (fram-

58 för allt mjölk, smör, ost och nyponmust) skulle kostnadsfritt och utan ekonomisk behovs- eller inkomstprövning tillhandahållas havande och ammande kvinnor samt spädbarn. Tilldelningen skulle handhavas av den förebyggande mödra- och barnavårdens organ i samarbete med barnavårdsnämnderna. Förslaget föranledde emellertid icke någon proposition. Vederbörande departementschef fann, att realiserandet av förslaget skulle hava ganska ringa praktisk betydelse med hänsyn till den ofullständiga utbyggnaden av den förebyggande mödra- och barnavården. Vådorna av ett uppskov förminskades enligt hans uppfattning därigenom, att de mest trängande behoven av en förbättrad livsmedelsförsörjning åt havande kvinnor, ammande mödrar och barn i spädbarnsåldern i betydande utsträckning kunde tillgodoses genom mödrahjälpen. Uppmärksamhet måste också ägnas åt de svårigheter, som kunde uppkomma genom att anlita ett jämsides med mödrahjälpen arbetande organ för åstadkommande av en förbättrad näringsstandard. Detta spörsmål har i viss mån kommit i ett annat läge efter införandet av livsmedelsrabatterna. Såsom av redogörelsen å s. 00 framgår är det ett icke obetydligt antal mödrar och barn, som erhålla rabatt å mjölk och smör. Det har icke fallit under kommitténs uppdrag att företaga en omprövning av rabattsystemet, men kommittén har vid sina nu företagna överväganden utgått ifrån, att den förbättring av näringsstandarden, som möjliggjorts genom rabatterna, skall upprätthållas, även om rabattsystemet avlöses av andra åtgärder med samma syfte. Även om således kostnaderna för skyddsfödoämnen för en stor grupp mödrar och barn för närvarande helt eller till en betydande del övertagits av det allmänna, så kan det icke sägas att man på detta område erhållit en kostnadsutjämning över hela linjen. Så skulle däremot ske, om befolkningskommissionens ovan refererade förslag genomfördes. Kommittén delar emellertid de betänkligheter ur administrativ synpunkt, som framförts häremot. Kommittén har således uppfattningen, att spörsmålet om det allmännas ekonomiska medverkan vid tillhandahållandet av erforderliga skyddsfödoämnen bör lösas utanför ramen av kollektiva åtgärder; i den mån behov i visst fall finnes av ekonomisk hjälp för att garantera mödrar och spädbarn en förbättrad livsmedelsförsörjning bör detta enligt kommitténs mening tillgodoses i samma former som övriga hjälpbehov i samband med havandeskap och barnsbörd, vilka icke täckas av socialpolitiska eller socialmedicinska föranstaltningar av kollektiv natur. Folktandvården är hittills utbyggd i jämförelsevis ringa utsträckning, och det är svårt att bedöma, när den kan beräknas bliva fullt utbyggd. Kommittén vill emellertid kraftigt understryka angelägenheten av att hindren för en snabb utveckling av folktandvården undanröjas. Enligt nu gällande taxebestämmelser meddelas vården kostnadsfritt allenast i begränsad utsträckning, nämligen för obemedlade, där vederbörande kommun anslagit särskilda medel för ändamålet; därutöver har, såsom i det föregående påvisats, mödrahjälps-

59 medel i betydande omfattning kommit till användning för att bereda barnaföderskor erforderlig tandvårdsbehandling. Man kan givetvis räkna med en lindring av tandvårdskostnaderna för allt större grupper mödrar i den mån folktandvården utbygges, men det är synnerligen vanskligt att förutse den takt, vari utbyggnaden kan ske. Därest kostnadsfri behandling för mödrar nu skulle införas inom folktandvården, skulle denna förmån kunna åtnjutas av allenast en mycket begränsad krets. Redan av detta skäl har kommittén icke funnit anledning att i detta sammanhang ingå på en prövning av folktandvårdens avgiftssystem. Under nuvarande förhållanden är det fastmera angeläget att mödrarna beredas möjlighet att genom direkta ekonomiska bidrag erhålla lindring i tandvårdskostnaderna. Vad ovan sagts angående folktandvården gäller i allt väsentligt även i fråga om den sociala hemhjälpen. Jämväl på detta område böra således tills vidare de kollektiva anordningarna kompletteras med någon form av ekonomisk hjälp i de enskilda fallen. E n fullständig utbyggnad av mödrahem och spädbarnshem kan beräknas ske inom de närmaste åren, sedan genom beslut vid 1945 års riksdag landstingen blivit legala huvudmän för dessa institutioner samt statsbidrag införts. Nämnda lagstiftning förutsätter bibehållande av vårdavgifter (utom såvitt angår viss typ mödrahem, vilken dock icke torde bliva mera allmän under den närmaste framtiden). Vissa skäl tala otvivelaktigt för slopandet av vårdavgifterna. Till frågan härom återkommer kommittén i det följande. Frågan om en utbyggnad av den verksamhet som bedrives genom daghemmen för späda barn omfattas av den utredning angående den halvöppna barnavården, varmed befolkningsutredningen är sysselsatt. Kommittén har icke funnit anledning att i förevarande sammanhang upptaga detta spörsmål till behandling samt har således haft att utgå ifrån, att anlitandet av daghemsvård i fråga om späda barn alltjämt kommer att medföra vissa kostnader för den enskilde. Gemensamt för ovan redovisade socialpolitiska och socialmedicinska föranstaltningar är, att de avse att fylla behov, vilka äro normalt uppträdande i samband med havandeskap och barnsbörd eller åtminstone föreligga i ett större antal fall samt att de, låt vara i högre eller mindre grad, äro ägnade att främja en jämnare fördelning av kostnaderna för tillgodoseendet av dessa behov. Det återstår att undersöka, huruvida detta system lämpligen bör kompletteras med kollektiva föranstaltningar på andra områden till främjande av nämnda syfte. Härvidlag har man enligt kommitténs mening att röra sig på ett tämligen begränsat område. E n begränsning ligger redan däruti, att det näppeligen kan anses påkallat eller ur ekonomiska synpunkter lämpligt att genom naturaprestationer av kollektiv natur fylla behov, som mera sporadiskt förekomma i samband med havandeskap och barnsbörd. Ur dylika synpunkter kan det förtjäna övervägas, om icke kostnaderna för den enskilde kunde nedbringas genom att det allmänna tillhandahölle sådana

60 normalt erforderliga förnödenheter som spädbarnsutrustning, barnsäng med utstyrsel samt barnvagn. I den mån man avser att skapa en kostnadsutjämnande effekt böra dessa förnödenheter i så fall tydligen ställas till förfogande kostnadsfritt eller åtminstone till så lågt pris, att en viss del av kostnaden finge bäras av det allmänna. Vad först spädbarnsutrustningen angår må erinras om ett av den danska befolkningskommissionen år 1938 framlagt förslag till utvidgad moderskapshjälp, enligt vilket sjukkassorna bland annat skulle tillhandahålla viss del av spädbarnsutrustningen i standardförpackningar; denna del skulle omfatta sådana persedlar, där den individuella smaken icke gjorde sig gällande. Värdet av dessa persedlar, vilka skulle närmare preciseras i bestämmelser, utfärdade av socialministeriet, uppskattades till cirka 60 kronor. Beträffande den återstående delen av utrustningen gjorde sig enligt befolkningskommissionen den individuella smaken gällande; för inköp av denna enligt mödrarnas fria val skulle utgå kontant belopp från skjukkassorna. De persedlar, som skulle kunna inköpas efter fritt val, utgjordes av täcken, tröjor, mössor samt yttre beklädnadspersedlar ävensom badhanddukar, tvål, puder, tvättfat m. m. Detta förslag har hittills icke lett till lagstiftning. Kommittén vill för sin del givetvis medgiva, att man genom att tillhandahålla spädbarnsutrustningen eller viss del därav in natura får bättre garantier än vad nu är fallet i fråga om utrustningens kvalitet ävensom att det icke torde vara uteslutet att man genom centraliserade inköp samt.standardisering kan nå fram till viss kostnadsminskning. Kommittén hyser dock starka betänkligheter mot att — åtminstone för närvarande — förorda ett system sådant det i Danmark föreslagna. För sjukkassorna skulle det vara en uppgift av alldeles nytt slag att tillhandahålla naturaprestationer, och det skulle uppkomma många rent praktiska problem, exempelvis i samband med bestämmandet av persedlarnas standard, deras inköp och förvaring m. m., vilka icke alltid vore så lätta att lösa. Det skulle enligt kommitténs mening vara olämpligt att just nu, när sjukkasseverksamheten står inför en genomgripande reform och en mäktig ansvällning av medlemstalet, pålägga kassorna denna nya uppgift, vilken skapar alldeles speciella problem. Ej heller skulle det låta sig väl förena med mödra- och barnavårdsinstitutionernas organisation att låta dessa omhänderha distributionen av spädbarnsutstyrsel i standardförpackningar; även för dem skulle uppstå stora praktiska svårigheter. Detta torde i ännu högre grad gälla i fråga om mödrahjälpsnämnderna därest dessa skulle äga bestånd framdeles. Mot det föreslagna danska systemet torde också kunna invändas, att det lämnar föga utrymme för den för de flesta kvinnor naturliga önskan att själva lägga hand vid det väntade barnets utrustning. Det kan med visst fog ifrågasättas, om området för den individuella smaken är eller bör vara så begränsat som enligt detta förslag förutsattes. Ur kostnadssynpunkt kan det heller icke vara utan betydelse att de mödrar, som ha tillfälle därtill, själva färdigställa barnets utstyrsel. Att samhället genom något offentligt organ skulle tillhandahålla härför erforderliga råvaror, kan näppeligen komma i fråga.

61 Mot en anordning, enligt vilken barnsäng med utstyrsel samt barnvagn skulle tillhandahållas mödrarna genom organ för det allmänna, kan riktas i huvudsak samma invändningar som mot tanken att spädbarnsutstyrsel skulle tillhandahållas. Även på dessa områden gör sig den individuella smaken gällande. Vad särskilt barnvagnar beträffar, så äro måhända möjligheterna att tillgodose de individuella önskemålen för närvarande större än som är sakligt betingad, men å andra sidan skulle mot en alltför långt driven standardisering resas ett berättigat motstånd. Vissa mödrahjälpsnämnder och barnavårdsnämnder bedriva eller ha bedrivit utlåning av barnvagnar med skiftande resultat. Barnavårdsnämnden i Göteborg träffade således under år 1941 avtal med en firma, enligt vilket denna mot ersättning enligt viss taxa skulle uthyra barnvagnar till mödrahjälpsklientelet. Efter ett år upphörde verksamheten, som var av mycket ringa omfattning. Från nämnden upplyses, att mödrarna icke värdesatte att erhålla anslag till förhyrning av barnvagn; firman fick i de flesta fall själv återhämta vagnen i mer eller mindre skadat skick. I Västervik har barnavårdsnämnden bedrivit dylik utlåningsverksamhet sedan sommaren 1942; under år 1945 funnos 21 vagnar till utlåning. För förhyrningen utgår viss ersättning. Enligt uppgift från nämnden råder stor efterfrågan på vagnarna, vilka oftast äro utlånade. Nämndens erfarenhet är att mödrarna i mycket hög grad uppskatta arrangemanget och att detsamma avsevärt nedbringar deras kostnader. Jämväl i Norrköping har bedrivits utlåning av barnvagnar, enligt uppgift med gott resultat. Av det ovan anförda torde emellertid framgå, att kommittén av flera skäl — framför allt sådana av psykologisk och organisatorisk natur — icke ansett det vara en framkomlig väg att samhället i kostnadsut jämnande syfte skulle in natura tillhandahålla ifrågavarande persedlar. Å andra sidan finner kommittén uppenbart att det beträffande dessa i särskilt hög grad finnes utrymme för och behov av kostnadslindrande åtgärder. Detta syfte bör man dock söka vinna på andra vägar. Rabatt- eller subventionssystem? Det skulle givetvis kunna ifrågasättas att det ekonomiska stödet till blivande och nyblivna mödrar i viss utsträckning borde anordnas i form av rabatter, t. ex. vid inköp av spädbarnsutrustning, barnsäng, barnvagn och övriga persedlar, eller i form av subventioner för att förbilliga inköpen av dylika. Som bekant har kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering förordat utdelandet i vissa konjunktursituationer av inköpslicenser, berättigande till rabatt å vissa konsumtionsartiklar. Konjunktur- och sysselsättningspolitiska synpunkter kunna näppeligen anföras till förmån för ett dylikt rabattsystem i det sammanhang, varom nu är fråga, d. v. s. vid en persedelanskaffning, som till stor del är av engångsnatur och där volymen av efterfrågan är beroende av en så varierande faktor som födelsefrekvensen. Å andra sidan skulle man visserligen kunna bringa ned den enskildes utgifter samt få till stånd viss kostnadsutjämning, men varje rabattsystem framkallar administra-

62 tiva problem och förutsätter kontrollåtgärder, som kunna bliva tungrodda. Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering har i fråga om möjligheterna till missbruk bland annat påtalat, att man riskerar att den rabattberättigade säljer sitt rabattkort, kanske vanligen till underpris, och därigenom erhåller kontanter, vilka han eventuellt kan använda för inköp av andra varor än dem, som verksamheten är avsedd att omfatta. Han kan också sälja eller pantsätta inköpt vara ävensom hos handlanden använda rabatten för inköp av andra varor o. s. v. Kommissionen har för sin del funnit, att ett effektivt bekämpande av dylika missbruk endast är möjligt genom att otillåten överlåtelse av rabattkort straffbelägges. Kommittén har för sin del icke funnit ett rabattsystem vara lämpligt i det sammanhang varom nu är fråga. Under hand har kommittén inhämtat, att befolkningsutredningen ämnar föreslå införandet av generella subventioner som sänka priset i den allmänna marknaden för standardiserade barnkläder och barnskodon. Till en början föreslås verksamheten skola omfatta overalls, hängselbyxor, golfbyxor, hängslekjol, lågskor och pjäxor men den bör efter hand byggas ut till även andra plagg. Ett centralorgan skall träffa avtal med fabrikanterna om tillverkning av ett större antal av de utvalda modellerna, vilka skola märkas på visst sätt och försäljas i öppna marknaden till ett pris, som skall bringas ned genom att staten lämnar fabrikanten viss subvention, förslagsvis 25 % av fabrikspriset. När det gäller spädbarnsutstyrslar har kommittén icke funnit skäl basera sina förslag på förhandenvaron av dylika subventioner. Visserligen skulle det vara av värde, om en viss standardisering av nyssnämnda persedlar kunde ske, men kommittén har ansett, att man bör avvakta erfarenheterna från en eventuellt genomförd subventionsverksamhet, inriktad på andra beklädnadsföremål, innan man överväger att utsträcka verksamheten till spädbarnsutrustning. Åtgärder till stöd för den enskilda hushållningen. Mot bakgrunden av vad i det föregående anförts kan konstateras, att åtskilliga kostnader i samband med havandeskap och barnsbörd, vilka kunna anses vara normalt uppkommande eller som i allt fall drabba betydande grupper mödrar, icke täckas av nu befintliga föranstaltningar av kollektiv natur och ej heller kunna antagas bliva täckta efter en utbyggnad av dessa. Andra vägar måste således beträdas, därest en mera fullständig kostnadsutjämning skall kunna åstadkommas. Frågan om en utbyggnad av sådana samhälleliga åtgärder, vilka avse att utgöra ett stöd för den enskilda hushållningen under graviditetens senare skede, i samband med förlossningen och under skälig tid efter barnsbörden, kommer härvidlag självfallet i främsta rummet. Den kostnadslindring, som i dylika situationer beredes mödrarna genom nuvarande moderskapshjälp och moderskapspenning är uppenbarligen icke till fyllest. Kommittén vill i detta sammanhang inskränka sig till att erinra om, att enligt i det före-

63 gående lämnade uppgifter angående värdet av beviljad mödrahjälp redan summan av de genomsnittligt beviljade beloppen till barnets och moderns utrustning under andra halvåret 1944 för hela riket uppgått till över 160 kronor. E n utbyggnad av sådana samhälleliga åtgärder, vilka syfta till en fortsatt lindring eller utjämning av kostnaderna i samband med havandeskap och barnsbörd, aktualiserar åtskilliga problem, bland vilka i första hand må nämnas frågan, vilket utrymme som skall lämnas den individuella behovsprövningen. Med denna frågeställning, d. v. s. därest åtgärdernas syfte skall vara det ovan angivna, kan någon tvekan knappast råda angående det ur principiell synpunkt riktiga svaret. Därest åtgärderna skulle vara förknippade med en ekonomisk behovsprövning, varigenom vissa grupper mödrar skulle uteslutas från rätten till hjälp, skulle den kostnadsutjämnande effekten givetvis bliva begränsad. Redan på grund härav tala starka skäl för att man på detta område icke skall tillämpa en individuell behovsprövning. Ej heller skulle det vara förenligt med nyss angivna syfte att basera hjälpen på inkomstprövning, d. v. s. att i analogi med vad som nu gäller i fråga om moderskapspenning från rätten till hjälp utesluta dem, som åtnjuta viss inkomst. De kostnader, som uppkomma för den enskilde i anledning av havandeskap och barnsbörd äro givetvis varierande, även om vissa utgiftsposter kunna sägas vara mer eller mindre obligatoriska. En hundraprocentig utjämning av dessa kostnader medelst allmänna bidrag till stöd för den enskilda hushållningen skulle förutsätta en prövning i varje särskilt fall, visserligen icke av vederbörandes inkomst- och förmögenhetsförhållanden men av de utgifter, som föranletts av graviditeten och förlossningen och av de ändamål, vartill utgifterna gått. En sådan prövning, som bland annat torde böra omfatta frågan huruvida viss utgift varit behövlig eller ej, skulle bliva synnerligen besvärlig och måste förutsätta en vidlyftig administrativ apparat. Det nu anförda kan enligt kommitténs mening icke leda till annat resultat än att man för att nå en fortsatt kostnadsutjämning till stöd för den enskilda hushållningen har att införa ett system med generellt utgående bidrag till standardiserade värden. Dessa bidrag betecknas av kommittén moderskapsbidrag. I princip borde från dessa utgångspunkter vid bestämmande av bidragens storlek såsom riktpunkt gälla den genomsnittliga storleken av vissa utgiftsposter, vilka normalt förekomma i samband med havandeskap och barnsbörd. Det ovan anförda grundar sig uteslutande på kostnadsutjämningssynpunkter. Det kan, såsom i det föregående framhållits, icke anses till fyllest att stanna härvid. Det allmännas ekonomiska stöd till de blivande och nyblivna mödrarna bör jämväl ha till syfte att bereda bättre levnads- och vårdmöjligheter för de mödrar och spädbarn, vilka leva under otillfredsställande förhållanden, att åstadkomma en standardhöjning i de fall och på de punkter i de enskilda fallen, där behov därav föreligger. För närvarande tillgodoses detta syfte genom mödrahjälpen eller, där denna icke förslår, ge-

'64 nom fattigvården. Kommittén anser det icke vara en tillfredsställande anordning att det för dylika fall skall finnas två olika former av behovsprövad hjälp. Betänkligheterna häremot bliva icke mindre därigenom att behovsprövningen icke följer samma regler. A andra sidan är uppenbart att det även i dessa fall finnes behov av en form av hjälp, som utgår efter individuell prövning av behovet, dettas omfattning och sättet för dess tillgodoseende. I och för sig är det emellertid icke uteslutet att inom ramen för ett system med generellt utgående, standardiserade penningbidrag bereda barnaföderskan möjlighet att tillgodose åtskilliga av de speciella behov, vilka föreligga i det enskilda fallet. I vad mån så kan ske, beror givetvis på storleken av bidraget i jämförelse med de normalt uppträdande kostnaderna i samband med barnsbörden. Saken kan i korthet uttryckas så, att ju rikligare den generella hjälpen utmätes, desto mindre blir utrymmet för och behovet av hjälp efter individuell prövning. Därest detta område skulle krympa samman i avsevärd grad, blir den frågan aktuell, huruvida anledning finnes att bibehålla en hjälpform med en administration sådan som mödrahjälpens, eller, med andra ord, huruvida icke de undantagsfall, där kompletterande hjälp erfordras, böra handhavas av samma samhälleliga organ och hjälp utgå i samma form som annan, på individuell behovsprövning grundad hjälp. Härtill återkommer kommittén i det följande. Närmast är att behandla frågan om området för kontant- resp. naturalinjen inom ett system med generella bidrag till stöd för den enskilda hushållningen. I samband därmed uppstår spörsmålet, i vad mån bidragen skola vara konsumtionsdirigerade samt om erforderliga kontrollåtgärder. I den mån bidraget skall utgöra ersättning för förlorad arbetsinkomst i samband med havandeskap och barnsbörd kan det sägas ligga i sakens natur att det skall utgå kontant. Även i övrigt tala enligt kommitténs förmenande övervägande skäl för att kontantlinjen skall äga företräde. Man bör ha rättighet utgå ifrån att det stora flertalet av värt lands mödrar skall förstå att rätt använda bidragen; mot eventuella missbruk kunna på sätt i det följande utvecklas åtgärder vidtagas utan att rubba på principen om kontantlinjen som den pri- • mara. Det inom mödrahjälpen tillämpade systemet är enligt kommitténs mening på både gott och ont. Mot den metod, som på sina håll användes, nämligen att en representant för barnavårdsnämnden medföljer kvinnan till handlanden och verkställer inköpet, kan riktas vägande invändningar. Att i mödrahjälpsnämndens beslut en uppdelning av mödrahjälpsbeloppet sker på olika poster, envar med sitt mer eller mindre noggrant bestämda ändamål, kan ju, givetvis i förening med inköpskontroll, innebära vissa garantier för att hjälpen kommer till avsedd användning, men värdet av sådana arrangemang torde icke böra överskattas. De kunna ha sin betydelse, när hjälpen avser utrustningspersedlar och dylikt men ingalunda när fråga är om exempelvis kostförbättring. Överhuvudtaget torde med visst fog kunna påstås, att där viljan till missbruk av mödrahjälpsmedel finnes, där slå de mest rigorösa kontrollåtgärder slint. Å andra sidan visar erfarenheten, att hjälpens

65 bundenhet vid bestämt angivna ändamål ofta är av betydelse ur en alldeles speciell synvinkel, i det att det härigenom är lättare för kvinnan såväl att hindra t. ex. makens försök att för egen räkning lägga beslag på mödrahjälpsmedlen som att övervinna en oftast naturlig frestelse hos henne själv att disponera medel, avsedda för hennes personliga utrustning, för ändamål som hon ur hela familjens synpunkt finner angelägnare, ehuru de icke äga något direkt samband med barnets ankomst, t. ex. amortering av egnahemslån, avbetalning på hotande möbelskulder o. s. v. För att syftet med en på visst sätt konsumtionsdirigerad hjälp skall uppnås, fordras en inköpskontroll, som icke kan vinnas utan stora administrativa besvärligheter; att erhålla hundraprocentiga garantier mot missbruk är helt enkelt ogörligt. Man bör ej heller förbise att om ett beviljat bidrag användes till ett ändamål, som icke står i direkt samband med havandeskapet eller barnsbörden, så behöver detta ej alltid innebära ett »missbruk», sett ur en vidare synvinkel. E n hustru, som t. ex. beviljats mödrahjälp för inköp av en kappa men som använder medlen till betalning av en förfallen hyresskuld för att undvika familjens vräkning, torde näppeligen kunna övertygas om att hon missbrukat medlen. Av ovan anförda skäl har kommittén, såsom redan nämnts, utgått ifrån att bidragen till stöd för den enskilda hushållningen i första hand skola utgå kontant, dock med möjlighet att i undantagsfall förvandla dem till naturabidrag; kommittén har jämväl övervägt ett system, innebärande en kombination av kontanta bidrag och anvisningar för inköp efter moderns fria val av varor inom ramen för en officiellt fastställd, för hela riket gällande förteckning å sådana varor, av vilka ett mer eller mindre regelmässigt behov framträder under havandeskap och efter barnsbörd. Förslag till en dylik förteckning har också upprättats i samråd med befolkningsutredningens kvinnodelegation och bifogas som bil. 1 till detta betänkande. Kommittén har dock slutligen stannat vid att icke förorda en sådan kombination, vilken ju måste förutsätta särskilda administrativa föranstaltningar. När kommittén på sätt ovan anförts ansett sig kunna i princip förorda, att ett utvidgat stöd till den enskilda hushållningen i samband med havandeskap och barnsbörd skall taga formen av kontanta, standardiserade penningbidrag, så baseras detta på uppfattningen för att inte säga förvissningen, att det för det övervägande antalet mödrar kommer att framstå såsom naturligt och självklart, att medlen skola användas för att tillgodose behov, vilka aktualiserats i anledning av barnets ankomst. Samtidigt har kommittén varit medveten om att möjlighet till undantag från denna huvudregel måste givas. Kommitténs ståndpunktstagande i denna del baseras emellertid på ytterligare en förutsättning, nämligen att det från det allmännas sida skall bedrivas en målmedveten upplysnings- och rådgivningsverksamhet i alla frågor, som äga betydelse för blivande och nyblivna mödrar, och detta icke blott från i trängre mening medicinska och hygieniska utgångspunkter 0 — 1895 45

66 utan även beträffande sådana spörsmål som barnets och moderns klädesutrustning, kostfrågor, sovplatsförhållanden m. m. samt hemvårdsfrågor i allmänhet. I främsta rummet räknar kommittén härmed på medverkan från institutionerna för förebyggande mödra- och barnavård samt barnmorskorna; redan här kan nämnas att kommitténs förslag bland annat innebär, att de mödrar, som erhålla bidrag från det allmänna, i regel skola stå under hälsokontroll av institution som nyss nämnts. Kommittén förutsätter vidare, att de organ, som skola handhava bidrags verksamheten, sjukkassorna, i fortsättningen skola bedriva en betydligt intensivare upplysningsverksamhet än den som nu utövas, och att tillsynsmyndigheten skall övervaka och leda denna verksamhet. För ändamålet torde denna myndighet böra sättas i tillfälle att anlita sakkunnigt bistånd. Vidare bör det åligga sköterska inom den förebyggande mödra- och barnavården att när så erfordras vid hembesök lämna modern råd och anvisningar för användandet av moderskapsbidrag, som ännu icke förbrukats. En upplysningsverksamhet av ovan angiven art bör emellertid vara förknippad med åtgärder i syfte att förbilliga och förbättra kvaliteten hos sådana förbrukningsartiklar, vilka aktualiseras under havandeskapet och efter barnsbörden. Kommittén tänker härvid närmast på spädbarnsutstyrslar, sängar och sängutrustning samt barnvagnar. Det förtjänar undersökas, huruvida man icke genom viss (ehuru givetvis icke allt för långt driven) standardisering under det allmännas ledning skulle kunna uppnå såväl en prissänkning som en kvalitetsförbättring av dylika persedlar. Kommittén är icke beredd att nu framlägga några förslag i ovan angivet syfte, men har velat rikta statsmakternas uppmärksamhet på frågan. Denna blir av så mycket större betydelse som kommittén på sätt i det följande anföres såsom huvudalternativ förordar mödrahjälpens slopande; de av åtskilliga mödrahjälpsnämnder träffade pris- och rabattöverenskommelserna skulle i så fall försvinna. Vilka behov böra tillgodoses genom moderskapsbidrag? E t t system med generellt utgående, icke konsumtionsdirigerade moderskapsbidrag i penningar förutsätter givetvis, att modern i det enskilda fallet skall äga valfrihet i fråga om medlens användande. Då bidragen på sätt ovan anförts förutsättas skola i princip utgå med standardbelopp, är det nödvändigt att man gör klart för sig, vilka huvudsakliga behov som bidragen normaliter avse att täcka. Av sakens natur torde följa att det härvidlag måste bli fråga om tämligen schematiska överväganden. Moderskapsbidragen böra enligt kommitténs mening i första hand fylla samma funktion som nuvarande moderskapshjälp och moderskapspenning, d. v. s. täcka kostnaderna i samband med själva förlossningen och för barnets utrustning. I vissa hänseenden kommer förstnämnda spörsmål emellertid i ett annat läge, därest befolkningsutredningens i det föregående refererade förslag angående förlossningsvårdens utbyggnad realiseras. Kommittén anser sig kunna utgå ifrån att den enskildes kostnader för själva förlossningen — vare sig

67 den sker å anstalt eller i hemmet — framdeles skola avsevärt nedbringas och i vissa fall helt försvinna genom ett förverkligande av befolkningsutredningens förslag härutinnan. Kommittén är jämväl ense med befolkningsutredningen angående vikten av att de enskilda mödrarna beviljas lättnader i kostnaderna för resor i samband med barnsbörden. I och för sig .skulle det — framför allt för att antalet hjälpformer i samband med havandeskap och barnsbörd skulle nedbringas — varit önskvärt, därest de av befolkningsutredningen föreslagna resekostnadsbidragen kunde anordnas som en form av moderskapsbidrag med samma administration som dessa. Kommittén har också noggrant prövat möjligheten av en dylik anordning men har stannat vid att förorda att man åtminstone tills vidare bör reglera frågan om resekostnadsbidragen i särskild ordning och således icke infoga dem i här behandlade lagstiftning om moderskapsbidrag. Detta ståndpunktstagande sammanhänger ytterst därmed att resekostnadsbidragen enligt befolkningsutredningens förslag på skäl, som kommittén anser sig böra godtaga, skola införas etappvis allt efter förlossningsväsendets utbyggnad inom de olika sjukvårdsområdena, därvid det dock förutsattes att bidragen skola äga giltighet för hela landet senast den 1 januari 1950. Kommittén befarar, att det under en dylik övergångstid skulle uppträda administrativa svårigheter, därest resekostnadsbidragen infogades i en eljest för hela riket omedelbart gällande lagstiftning om moderskapsbidrag. Däremot vill kommittén livligt förorda, ätt här berörda fråga företages till omprövning efter övergångstidens slut. Genom moderskapsbidrag böra emellertid täckas även utgifterna för sådana ändamål, vilka nu i huvudsak tillgodoses genom mödrahjälp. Kommittén inskränker sig i detta sammanhang till att erinra om de utgiftsposter, vilka redovisas i kap. I I I , nämligen kostförbättring, hemhjälp, inackordering, moderns utrustning, barnets utrustning, barnvagn och tandvård. Slutligen bör enligt kommitténs mening inom ramen för förevarande lagstiftning lösas den gamla frågan om ersättning till förvärvsarbetande mödrar under ledighet i samband med havandeskap och barnsbörd. Kommittén har övervägt att låta moderskapsbidragen omfatta jämväl ersättning till mödrar, som äro sysselsatta i förvärvsarbete men som få vidkännas utgifter eller inkomstminskning i samband med amningen av barnet. Denna fråga har emellertid visat sig vara synnerligen svårlöst, bland annat med hänsyn till den mängd gränsfall, som kan förväntas uppträda, samtidigt som den framkallar alldeles speciella kontrollproblem. Försiktigheten torde därför bjuda att man åtminstone till en början lämnar denna fråga utanför ifrågavarande lagstiftning, helst som behovet av hjälp i dessa fäll icke kan anses alldeles oomtvistat. Bidragsformer. Kommittén har i det föregående använt termen moderskapsbidrag sorn en samlingsbeteckning. Då det icke är möjligt eller lämpligt att tillämpa fullständigt enhetliga bestämmelser för alla kategorier mödrar, har det befunnits erforderligt att verkställa viss differentiering av

68 bidragen. E n indelningsgrund, som i viss mån givit sig själv, har varit att uppdela bidragen i fasta respektive löpande bidrag. Utgifter av engångsnatur böra därvid täckas av fasta bidrag, medan de löpande bidragen böra vara avsedda för behov, vilka fordra en mera kontinuerlig täckning. Till utgifter av .det förra slaget äro exempelvis att hänföra kostnader i samband med själva förlossningen, för barnets och moderns utrustning, för barnvagn, tandvård o. s. v. Av mera löpande natur däremot äro utgifter för kostförbättring, hemhjälp och inackordering. Vid avgörandet av förevarande spörsmål är emellertid ännu en synpunkt att beakta. Moderskapsbidragen skola visserligen tillfalla modern, men det ligger i sakens natur att ett av huvudsyftena med dessa bidrag måste vara att bereda barnet så tillfredsställande vård- och uppväxtförhållanden som möjligt under dess späda och mest ömtåliga ålder. Bidragen böra således taga sikte på att i görligaste mån öka moderns möjligheter att själv ha hand om sitt barn i en för detsamma lämplig miljö. De böra med andra ord i viss mån ha karaktären av vårdbidrag. Uppenbarligen främjas detta syfte bäst med löpande bidrag, anpassade efter de ökade utgifter eller minskade inkomster som inträda för modern till följd av omsorgen om barnet, vilka bidrag icke skola utgå till andra mödrar än dem, som själva vårda sina barn. Det nu sagda skulle således leda till en differentiering av moderskapsbidragen i dels fasta engångsbidrag och dels löpande vårdbidrag. Ehuru utgifterna för kostförbättring äro av mera kontinuerlig beskaffenhet, böra de vid denna indelningsgrund omfattas av de fasta bidragen. Vårdbidragens syfte bör rimligen vara att bereda barnaföderska möjlighet till lättnad i hemarbetet i samband med havandeskap och barnsbörd. När det gäller mödrar, som i vanliga fall ägna sig åt förvärvsarbete utanför hemmet, tillkommer emellertid ännu en synpunkt. E n dylik moder nödgas i allmänhet avstå från den ordinarie arbetsinkomsten, därest hon tager sig ledigt från arbetet för att ägna sig åt barnets vård. För henne är icke så mycket fråga om ökade utgifter i samband med vården som fastmer om minskade inkomster i anledning av densamma, något som oftast innebär en starkare belastning av ekonomien än nyssnämnda utgiftsökning. Såväl på grund härav som av andra motiv, vilka närmare redovisas i det följande, finnas det enligt kommitténs mening starka skäl för att införa en särskild form av moderskapsbidrag till de förvärvsarbetande mödrarna såsom gottgörelse för förlust av arbetsinkomst under ledighet i samband med havandeskap och barnsbörd. Av ovan anförda skäl vill kommittén således förorda, att moderskapsbidragen skola utgå i form av dels fasta engångsbidrag, förslagsvis betecknade grundbidrag, dels löpande bidrag till mödrar, vilka icke ägna sig åt förvärvsarbete utanför hemmet, vilka bidrag av kommittén betecknas hemvårdspenning, och dels löpande bidrag till förvärvsarbetande mödrar såsom gottgörelse för inkomstbortfall under ledighet i anledning av havandeskap och barnsbörd, vilka bidrag betecknas moderskapspenning.

69 Organisatoriska spörsmål. Moderskapsbidragen skola enligt vad ovan anförts vara på visst sätt differentierade men de olika formerna äga det gemensamt, att de skola utgå med i förväg bestämda, standardiserade belopp utan behovs- eller inkomstprövning. De administrativa problemen äro vid sådant förhållande relativt enkla. Förslaget innebär, att bidragsverksamheten skall handhavas av sjukkassorna, vilka ju förvärvat erfarenhet på hithörande område vid omhänderhavandet av moderskapshjälp och moderskapspenning. Denna organisationsform behöver icke innebära, att bidragsverksamheten skall utformas som en försäkring i egentlig mening. Härför skulle förutsättas att verksamheten åtminstone delvis finansierades genom avgifter, samt att rätten till hjälp vore beroende av att avgiftsplikten fullgjorts. Kommittén har dock icke funnit anledning förorda ett avgiftssystem på detta område. Det står utan tvivel bäst i överensstämmelse med redan hävdvunna principer på det befolkningspolitiska området att kostnaderna för åtgärderna fördelas mellan samhällets samtliga medborgare efter deras ekonomiska bärkraft, d. v. s. att bidragen finansieras genom skattemedel. En tillämpning av försäkringsmässiga finansieringsmetoder skulle i fråga om moderskapsbidragen te sig särskilt främmande för vårt land, såväl om avgiftsplikt skulle åligga allenast kvinnorna som om den skulle utsträckas till alla medborgare; den försäkrade »risken» är bland annat ingalunda universell. Det kan ej heller utan vidare anses givet, att försummelser i fråga om avgiftsbetalningen under alla förhållanden böra verka diskvalificerande i förhållande till försäkringen; hänsynen till barnets bästa synas tala för en viss restriktivitet härvidlag.

i

70 KAP. VII. Moderskapsbidragets storlek, förutsättningarna för erhållande av bidrag m. m. 1. Grrundb i draget. Grundbidraget är, såsom av vad tidigare anförts framgår, avsett som ett fast bidrag till täckning av åtskilliga kostnader i samband med havandeskap och barnsbörd, huvudsakligen sådana av engångsnatur. Kommittén har icke ansett det lämpligt att i författningstexten lämna en mera detaljerad anvisning angående bidragets syfte; detta har således i likhet med vad som är fallet i fråga om nuvarande moderskapspenning helt allmänt angivits vara att lindra de med havandeskap och barnsbörd förenade kostnaderna. Rätt till grundbidrag skall tillkomma envar svensk kvinna, som författningsenligt skall vara mantalsskriven i riket, utan hänsyn till civilstånd, sysselsättning, inkomst eller förmögenhet. Ej heller skall denna rätt vara beroende av att kvinnan efter nedkomsten själv vårdar sitt barn; sistnämnda syfte tillgodoses genom övriga bidragsformer. När det gäller att bestämma grundbidragets belopp intager frågan om tandvårdskostnaderna en särställning. Av den i kap. I I I lämnade redogörelsen framgår, hurusom mödrahjälpsmedel i anmärkningsvärt stor utsträckning kommit till användning för tandvårdsändamål. Om mödrahjälpen skall slopas, är det—åtminstone intill dess folktandvården blivit tillräckligt utbyggd — enligt kommitténs mening nödvändigt att inom moderskapsbidragens ram sörja för att medel för erforderlig tandbehandling ställas till de blivande mödrarnas förfogande. På denna punkt skulle möjligen med särskild tyngd kunna göras gällande att hjälpen bör utgå efter ekonomisk behovsprövning eller inkomstprövning. Kommittén har emellertid stannat vid att icke föreslå detta, icke blott med hänsyn till de administrativa föranstaltningar, som i så fall skulle krävas, utan även och framför allt på grund av tandvårdens socialhygieniska betydelse. Däremot torde det ligga i sakens natur att tandvårdsbehandling på det allmännas bekostnad bör ifrågakomma allenast om och i den mån behandlingen är ur odontologisk-medicinsk synpunkt motiverad. Då en viss individuell prövning således icke kan undvikas, har kommittén ansett lämpligt att ersättningen för tandvårdsbehandling utbrytes ur grundbidraget i övrigt och utformas som ett tillägg till dettas normala belopp. Även om denna del av grundbidraget utgår efter individuell prövning av själva tandvårdsbehovet, är det enligt kommitténs mening oundgängligen nödvändigt att maximera bidragsbeloppet. Mödrahjälpstandvårdens genomsnittliga belopp utgjorde för hela riket för första halvåret 1944 87 kronor och

/

71 för andra halvåret 88 kronor. De lokala variationerna voro dock ganska avsevärda; under andra halvåret 1944 representeras det högsta genomsnittstalet (117 kronor) av städerna i Kronobergs län, motsvarande tal var för städerna i Blekinge län 107 kronor, och i Västernorrlands län 105 kronor samt för städerna i Hallands län ävensom på landsbygden i Blekinge, Hallands och Västernorrlands län 102 kronor. För att de individuella behoven skola kunna tillgodoses i största möjliga utsträckning, bör maximibeloppet dock sättas tämligen högt. Kommitténs förslag innebär en maximering av denna del av grundbidraget till etthundrasjuttiofem kronor. Mödrahjälpstandvården meddelas för närvarande å folktandvårdspoliklinik i de fall, då modern är bosatt inom kommun, som ingår i upptagningsområde för i gång varande sådan poliklinik, samt eljest av privatpraktiserande tandläkare i den mån dessa äro villiga att åtaga sig vården av detta klientel, ävensom i viss utsträckning å kommunala tandpolikliniker. Eftersom folktandvården hittills endast kunnat utbyggas till cirka en fjärdedel av den planerade omfattningen och många av de privatpraktiserande tandläkarna förklarat sig icke kunna utföra mödrahjälpstandvård på nuvarande villkor, återstå åtskilliga problem att lösa inom mödrahjälpstandvården, problem som äga oförminskad aktualitet, därest densamma skall avlösas av vård, som bekostas av de nu föreslagna moderskapsbidragen. Kommittén har icke ansett sig kunna taga upp samtliga dessa frågor till behandling i nu förevarande sammanhang utan har förutsatt att tillsynsmyndigheten för sjukkassorna i samråd med medicinalstyrelsen skall utfärda de föreskrifter, framför allt angående kontrollen, som äga direkt samband med lagstiftningen angående moderskapsbidrag. Kommittén vill emellertid i detta sammanhang framföra, sin uppfattning, att en kommun, inom vilken folktandvård anordnats, bör icke blott som nu äga rättighet utan även skyldighet att anvisa till fattigvård ej hänförliga medel för bestridande av avgifter för folktandvård åt obemedlade vuxna. Såväl på grund härav som med hänsyn till den jämförelsevis ringa utbredning, som folktandvården hittills vunnit, måste kommitténs förslag såvitt angår bidrag till tandvårdskostnad anses som ett provisorium, som i en framtid bör göras till föremål för förnyat övervägande. Beträffande storleken i övrigt av grundbidraget kunna olika uppfattningar göra sig gällande. E t t ståndpunktstagande måste givetvis baseras på en tämligen schematisk uppskattning av sådana i flertalet fall förekommande kostnader i samband med havandeskap och barnsbörd, som icke täckas av eljest befintliga eller föreslagna hjälpformer. Samtidigt måste de statsfinansiella synpunkterna skänkas tillbörligt beaktande. Från dessa utgångspunkter vill kommittén förorda, att grundbidragets belopp — bortsett från ovan omförmälda bidrag till kostnaderna för tandvårdsbehandling — bestämmes till tvåhundra kronor. Av sakens natur följer, att grundbidraget vid flerbörd bör utgå med större belopp än eljest, dock ej med dubbla beloppet. Förslaget innebär, att bi-

72 draget i sådant fall skall höjas med etthundra kronor för varje levande fött barn utöver ett. Någon anledning att vid flerbörd låta den del av grundbidraget, som avser bidrag till tandvårdskostnad, utgå med högre belopp än eljest finnes givetvis icke. Grundbidragets maximala belopp utgör således enligt förslaget vid enfödsel trehundrasjuttiofem kronor samt vid tvillingfödsel fyrahundrasjuttiofem kronor.

2. Hemvårdspenningen. Såsom förut anförts måste det anses som ett betydelsefullt önskemål att barnaföderskorna beredas möjlighet att få lättnad i hemarbetet under tiden närmast före och efter förlossningen. I ett hushåll kan husmodern visserligen inom vissa gränser anpassa arbetsuppgifterna efter sina krafter, exempelvis genom att uppskjuta stortvättar och liknande grövre göromål, men i många fall, särskilt i större familjer och för landsbygdens kvinnor, ställa de återstående göromålen stora krav på husmoderns uthållighet och fysiska kondition. De arbeten, som uppskjutas, måste ju också förr eller senare uträttas; om så sker alltför snart efter förlossningen, ligger risken för överansträngning nära till hands. Ehuru förhållandena givetvis skifta från fall till fall, kan man icke bortse ifrån att kvinnan under graviditetens sista skede icke är fullt arbetsför, att även enklare rutinsysslor i hushållet kräva ett större uppbåd av kroppsliga och själsliga krafter än eljest samt att uttröttbarheten är större. Barnet .kräver under sina första levnadsmånader mycken omsorg, och amningen tar i anspråk både tid och krafter för modern. Det är givetvis omöjligt för att icke säga olämpligt att söka med anspråk på exakthet i penningar mäta storleken av den effektivitetsminskning med avseende å det husliga arbetet, som för kvinnor i allmänhet inträder under graviditetens sista skede, eller värdet av det merarbete eller de merutgifter, som uppkomma för dem genom att till övriga hemsysslor kommer omsorgen om det späda barnet. Det torde dock vara uppenbart, att det föreslagna grundbidraget icke förslår att täcka kostnaderna för avlönad hemhjälp under den tid, som skäligen bör ifrågakomma i detta sammanhang. Nyss antydda svårigheter böra emellertid enligt kommitténs mening icke utgöra hinder för fastställandet av ett skäligt ansett belopp, vilket såsom moderskapsbidrag skall tillfalla barnaföderska för att bereda henne möjlighet till lättnad i hemarbetet i samband med havandeskap och barnsbörd. Behovet av ett sådant bidrag sammanhänger således dels med nedsättningen av moderns arbetsförmåga strax före och efter barnsbörden och dels med den inskränkning i hennes möjligheter att ägna sig åt övriga hemsysslo'r som följer av bestyren med barnets skötsel. Att låta ett sådant bidrag utgå med ett engångsbelopp finner kommittén såsom tidigare anförts icke lämpligt; såvitt angår tiden före barnsbörden skulle visserligen hinder icke möta att fastställa ett skäligt belopp såsom bidrag till kostnaden för hemhjälp eller dylikt, men då bidrag efter barnsbörden enligt kommitténs mening i princip icke bör

73 utgå, med mindre kvinnan har barnet i sin vård, synes det lämpligare att låta hemvårdspenningen i dess helhet utgå med visst belopp per dag, varigenom det blir möjligt att taga hänsyn till förändringar med avseende å vårdförhållandena. Hemvårdspenningens belopp skall enligt förslaget utgöra 1 krona 50 öre om dagen. Kommittén är väl medveten om att detta belopp mången gång i och för sig icke är till fyllest för tillgodoseendet av ifrågavarande bidragsforms syften, men dels bör detsamma betraktas mot bakgrunden av storleken av grundbidraget och dels har kommittén ansett sig böra stanna därvid av statsfinansiella skäl. Av sakens natur följer att bidraget bör kunna utgå viss tid före barnsbörden; någon anledning att utsträcka bidraget utöver fyra veckor före barnsbörden har dock icke synts kommittén föreligga. Förslaget innebär slutligen att bidraget skall kunna utgå i sammanlagt 90 dagar och ej för längre tid än till och med nittionde dagen efter nedkomsten. Av skäl, vilka närmare utvecklas i följande avsnitt, har kommittén ansett lämpligt att mödrar med förvärvsarbete utanför hemmet beredas ersättning för inkomstbortfall under ledighet i anledning av havandeskap och barnsbörd genom en särskild form av moderskapsbidrag, moderskapspenning, för vilken skall gälla speciella regler med avseende å belopp, rätt till bidrag o. s. v. Gemensamt för nämnda båda bidragsformer skall dock bland annat vara, att de efter nedkomsten i princip skola utgå allenast för tid, varunder modern har barnet i sin vård. Där så är fallet, skall inom ramen för ovan angivna tidsvillkor — högst 90 dagar, tidigast från och med ingången av veckan före den, då nedkomsten beräknas ske samt längst till och med 90:e dagen efter nedkomsten — hemvårdspenning utgå till envar barnaföderska, som icke är berättigad till moderskapspenning. Från huvudregeln, att hemvårdspenning efter nedkomsten skall utgå allenast för tid, då modern har barnet i sin vård, har kommittén funnit lämpligt förorda vissa undantag. Under de första fjorton dagarna efter nedkomsten ha hänsynen till modern ansetts motivera rätt för henne till hemvårdspenning, även om barnet befinner sig i annans vård. Vidare har det ansetts skäligt, att hemvårdspenning utgår, ehuru barnet avlidit, dock högst 14 dagar efter dödsfallet och längst till och med den 40:e dagen efter nedkomsten.

3.

Moderskapspenningen.

Inledningsvis må framhållas att termen moderskapspenning enligt kommitténs förslag har en annan innebörd än för närvarande; denna bidragsform är nämligen avsedd att utgöra ersättning för förvärvsarbetande mödrars inkomstbortfall under ledighet i anledning av havandeskap och barnsbörd. Kommittén har i det föregående i olika sammanhang framhållit såsom sin uppfattning, att ett av de angelägnaste reformkraven på mödraskyddets område är att bereda de förvärvsarbetande mödrarna ekonomisk möjlighet att

74 taga sådan ledighet. Kommittén är emellertid medveten om att vissa skäl kunna anföras till stöd för uppfattningen, att full likställighet ifråga om rätt till bidrag från det allmänna vid havandeskap och barnsbörd bör råda mellan förvärvsarbetande mödrar och andra. Så torde t. ex. vara fallet om man bedömer problemet ur synpunkten av de fysiska och psykiska påfrestningar för modern, som graviditeten medför, det merarbete i hemmet för henne, som föranledes av barnets ankomst, samt barnets behov av omvårdnad. Även om strikt ekonomiska synpunkter anläggas, kan det icke utan vidare förutsättas, att hjälpbehovet hos de förvärvsarbetande kvinnorna generellt sett är mera trängande än hos andra. Slutligen skulle såväl lagtekniska som icke minst administrativa fördelar vara att vinna, därest bidragen vore enhetliga. Nu anförda omständigheter kunna dock enligt kommitténs mening icke förringa det faktum, att ett inkomstbortfall för en förvärvsarbetande kvinna mestadels har en helt annan och kännbarare effekt än en utgiftsstegring för andra kvinnor. Hennes livsföring, allmänna levnadsstandard och icke minst hennes ekonomiska åtaganden äro helt naturligt i regel direkt avhängiga äv arbetsinkomstens storlek; hennes bundna utgifter (hyror, försäkringar, avbetalningskontrakt o. s. v.) äro också rimligen baserade på vissa antaganden angående de framtida inkomsterna och det är icke alltid möjligt att vid en rubbning av dessa beräkningar snabbt anpassa utgifterna härefter. Med hänsyn till den genomsnittliga låga lönenivån inom de kvinnliga yrkena torde det ej heller vara alltför djärvt att antaga, att den marginal, inom vilken inkomstminskningar kunna tålas utan kännbarare verkan, oftast är tämligen liten. För en kvinna, vars tillvaro icke är på detta sätt beroende av den egna arbetsinkomsten, uppstå givetvis ofta ekonomiska problem i samband med havandeskapet och barnsbörden, men man kan enligt kommitténs mening icke rättvisligen göra gällande, att dessa generellt sett ha samma storleksordning som dem, som uppkomma för en förvärvsarbetande kvinna, när arbetsinkomsten faller bort. Slutligen men icke minst bör man vid bedömandet av denna fråga icke förbise, att det med hänsyn till barnets intresse är påkallat att låta den förvärvsarbetande kvinnan intaga en särställning såvitt angår moderskapsbidragen. Det gäller här på ett alldeles särskilt sätt att söka främja gemenskapen mellan mor och barn och såvitt möjligt tillgodose behovet av en naturlig uppfödning av barnet, och det torde icke kunna bestridas, att åtskilliga faktorer finnas, vilka i och för sig äro av beskaffenhet att verka hämmande på den förvärvsarbetande kvinnans beredvillighet att förverkliga dessa önskemål. Mot bakgrunden härav kunna de »rättvisesynpunkter», vilka pläga anföras till stöd för ett system med enhetliga bidrag till förvärvsarbetande mödrar och andra icke tillmätas avgörande betydelse. E t t sådant system skulle säkerligen för övrigt antingen komma att sakna nödig effektivitet såvitt anginge de förvärvsarbetande kvinnorna eller ock innebära, att övriga mödrar bleve delaktiga av förmåner, som knappast kunde försvaras ur sakliga eller samhällsekonomiska grunder.

75 Kommittén övergår härefter till att behandla frågan om den krets personer, som bör vara berättigad till moderskapspenning. E t t minimikrav torde vara, att sådan rätt bör tillkomma alla kvinnor, som omfattas av arbetarskyddslagstiftningens bestämmelser angående rätt till ledighet i samband med havandeskap och barnsbörd. För närvarande omfattar arbetarskyddslagens ledighetsbestämmelser i huvudsak industriellt arbete, byggnadsarbete, skogsavverknings- och kolningsarbete samt arbete med transport av varor eller gods. Kvinna, som fött barn, må icke användas till dylikt arbete under de första sex veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet tidigare kan börja arbetet. Företer kvinnan läkarintyg, att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom 2 veckor, eller ock att hon sannolikt kan vänta nedkomsten inom sex veckor och med hänsyn därtill har behov av ledighet, må sådan ej förvägras henne. Enligt ett av 1938 års arbetarskyddskommitté upprättat förslag till arbetarskyddslag, varav socialvårdskommittén beretts tillfälle att under hand taga del, skola bestämmelserna om arbetarskydd i regel äga tillämpning å varje verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning. Bland dessa bestämmelser återfinnas vissa stadganden rörande kvinnas ledighet i samband med havandeskap och barnsbörd, vilka återgivas här nedan. Dessa stadganden skola emellertid icke äga tillämpning å varje slag av verksamhet. Enligt lagförslaget jämte därtill hörande anvisningar skola ledighetsbestämmelserna således icke äga tillämpning i fråga om: 1) husligt arbete, som utföres i arbetsgivarens hem; 2) arbete som är att hänföra till skeppstjänst; 3) hemindustriellt arbete, d. v. s. sådant hantverks- eller industriellt arbete, som arbetsgivare i och för sin yrkesmässiga verksamhet uppdrager åt arbetstagare att utföra och som av denne eller medlemmar av hans familj utföres i arbetstagarens hem eller å annan plats som av honom bestämmes; 4) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj. Nyssnämnda bestämmelser om ledighet ha följande innebörd: Kvinna, som företer intyg av läkare eller barnmorska av innehåll, att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor, får ej förvägras ledighet från arbetet. Har kvinna fött barn, får hon icke användas till arbete under de sex första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet tidigare kan börja arbetet. Kvinna, som ammar sitt barn, får ej förvägras härför erforderlig ledighet. I jämförelse med gällande rätt innebär förslaget dels en utvidgning av den krets kvinnor, som tillerkännes rätt till ledighet i samband med barnsbörd (den nya gruppen räknar framförallt statligt och kommunalt anställda) och dels en utvidgning av rätten till ledighet såvitt angår tiden fore barnsbörden. Varken enligt gällande rätt eller enligt förslaget äger kvinnan rätt att erhålla ledighet för att besöka organ för den förebyggande mödra- och barnavården. Frågan om verkan därav att enligt statliga eller kommunala avlöningsbe-

76 stämmelser eller enligt kollektivavtal kvinnans rätt till ledighet är vidsträcktare än enligt arbetarskyddslagen synes icke vara behandlad i lagförslaget. I detta sammanhang må även erinras om de bestämmelser angående förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av havandeskap och barnsbörd, vilka antagits vid 1945 års höstriksdag. Stadgandena, vilka äga tillämpning å varje verksamhet, där arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning, innebära bland annat att kvinnlig arbetstagare, som sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos viss arbetsgivare, ej får skiljas från anställningen på den grund att hon blivit havande eller fött barn. Ej heller får arbetsgivaren, där han har vetskap om havandeskapet eller barnsbörden, skilja arbetstagaren från anställningen på den grund, att hon i samband med havandeskapet eller barnsbörden avhåller sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader. Ett villkor härför är dock, att arbetstagaren på förfrågan av arbetsgivaren utan dröjsmål underrättar denne om att hon önskar återinträda i arbetet efter bortovaron. Arbetsgivaren är ej skyldig låta återinträdefc ske tidigare än tre veckor från det han mottagit meddelande om den dag, då återinträdet kan äga rum, eller från det arbetstagaren utan föregående meddelande inställt sig hos honom. Arbetstagare, som enligt vad nu sagts åtnjuter uppsägningsskydd, är ej heller pliktig att i anledning av havandeskapet eller barnsbörden vidkännas löneavdrag i annan mån än som betingas av bortovaron från arbetet. Att flertalet av arbetarskyddslagens bestämmelser icke kunna göras tilllämpliga i fråga om husligt arbete i arbetsgivarens hem torde ligga i sakens natur. Behovet härav torde också vara i viss mån mindre efter tillkomsten av hembiträdeslagen, som för minderåriga hembiträden innehåller vissa speciella skyddsbestämmelser. Däremot tala enligt kommitténs mening starka skäl för att ersättning för inkomstbortfall i princip skall utgå jämväl till arbetstagare i husligt arbete, icke minst med hänsyn till den nuvarande räckvidden av lagen om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning och äktenskap m. m. Vissa inskränkningar i dessa arbetstagares rätt till moderskapspenning äro dock oundgängliga. Det ligger i sakens natur att moderskapspenning icke skall utgå för annan tid än den, varunder kvinnan åtnjuter ledighet från förvärvsarbetet. Det skulle emellertid vara verklighetsfrämmande att antaga, att en kvinna, som anställts för att utföra huvudsakligen husligt arbete (t. ex. en hushållerska eller ett hembiträde) skulle (eller finge) i anledning av havandeskapet avhålla sig från arbete, så länge hon hade sin bostad i arbetsgivarens hem. Härvidlag skulle alla kontrollåtgärder komma till korta. Mest rationellt är därför enligt kommitténs mening att överhuvudtaget icke låta moderskapspenning utgå till en dylik kvinna under tid som nyss sagts. Däremot bör hon under i övrigt gällande förutsättningar erhålla hemvårdspenning under nämnda tid. Arbetarskyddslagens ledighetsbestämmelser omfatta ej kvinnor, som i

77 sitt hem utföra arbete för annans räkning. Det torde ej heller vara lämpligt att i dessa fall införa någon rätt till ersättning för inkomstbortfall. Häremot talar framför allt svårigheten att kontrollera att kvinnan icke under sin »ledighetstid» utför förvärvsarbete. Då dessa kvinnor ha sin arbetsplats förlagd till hemmet, föreligger ej heller med hänsyn till amningen o. s. v. lika starka skäl som i fråga om andra förvärvsarbetande att garantera dem en ekonomisk hjälp under längre tid efter barnsbörden. De böra dock självfallet under eljest gällande förutsättningar bliva berättigade till hemvårdspenning. Att »arbete, som är att hänföra till skeppstjänst», d. v. s. arbete som å svenskt fartyg anställd person för fartygets räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord å fartyget eller annorstädes, undantages i arbetarskyddslagen beror därpå, att för dessa arbeten gälla särskilda bestämmelser. Det synes icke föreligga anledning att Undantaga denna kategori kvinnor från tillämpligheten av bestämmelserna om ersättning för inkomstbortfall. Vad angår företag, vilka endast sysselsätta medlemmar av arbetsgivares familj, så föreligga givetvis skäl att utesluta dem från arbetarskyddslagens tillämpning, men den omständigheten, att ett företag är ett renodlat familjeföretag kan knappast motivera en särställning i oförmånlig riktning för de i verksamheten sysselsatta, såvitt angår rätten till ersättning för inkomstbortfall. Arbetarskyddslagen omfattar icke självständiga företagare. På grund av kontrollsvårigheterna (det gäller ju att i det enskilda fallet avgöra, huruvida och i vad mån vederbörande avhåller sig från arbete) torde det icke vara möjligt att för dem införa någon form av ersättning för inkomstbortfall. Däremot böra de givetvis äga åtnjuta hemvårdspenning. Av vad ovan anförts framgår, att det icke torde vara möjligt att låta bestämmelserna om ersättning för inkomstbortfall sammanfalla med arbetarskyddslagens bestämmelser om ledighet såvitt personkretsen angår. Starka skäl finnas för att låta de förra få ett vidsträcktare tillämpningsområde. Kommitténs förslag innebär därför, att såsom förvärvsarbete som kvalifikationsgrund för rätt till moderskapspenning skall anses arbete, som barnaföderska mot avlöning utför för annans räkning i arbetsgivarens hem eller eljest å av arbetsgivaren anvisat arbetsställe utanför barnaföderskans hem. Uppenbarligen måste man försöka få till stånd en så klar gränsdragning mellan hemvårdspenningen och moderskapspenningen som möjligt. Om alltför lättvindiga förändringar av en och samma barnaföderskas kategoritillhörighet skulle tillåtas, skulle hela systemet lätt falla sönder, och moderskapsbidragen skulle draga kostnader och i många fall omfatta tidrymder, som icke skulle låta sig försvaras. Man bör med andra ord fordra att kvinnan dokumenterat sig såsom förvärvsarbetande i ovan angiven mening redan innan hjälpbehovet uppstått. Härvid torde man ha att välja mellan två alternativ,

78 antingen att kvinnan viss tid före barnsbörden uppburit arbetsinkomst av minst viss storlek eller att kvinnan viss tid före barnsbörden ägnat sig åt förvärvsarbete i minst viss omfattning. Det förstnämnda alternativet skulle givetvis erbjuda åtskilliga tekniska fördelar framför det andra; inkomstprövningen torde icke erbjuda några större svårigheter. Mot principen att mäta tillhörigheten till kategorien »förvärvsarbetande» med inkomstmått kan emellertid anföras tungt vägande invändningar. Till följd av den allt efter orter och yrken skiftande lönenivån skulle en tillämpning av denna princip ofta leda till orättvisa resultat. E n kvalificerad yrkeskvinna i en storstad skulle säkerligen ofta uppvisa väsentligt högre arbetsinkomst än ett hembiträde på landsbygden, även om den senares arbetstid vore mångdubbelt längre per år än den förras. Det skulle givetvis vara synnerligen stötande, om hembiträdet ginge förlustig rätten till ersättning för inkomstbortfall av den anledningen, att den redovisade årsinkomsten understege vad som författningsenligt antoges vara uttryck för »full sysselsättning», medan yrkeskvinnan förvärvade sådan rätt, ehuru hon måhända endast i mindre utsträckning ägnat sig åt förvärvsarbete. Redan skäl av denna natur synas böra leda till att avgörande för tillhörigheten till kategorien »förvärvsarbetande» bör vara en kvantitativ bedömning av arbetet, ej en inkomstuppskattning. Härför talar också själva syftet med ersättningen för inkomstbortfall, d. v. s. att göra det möjligt för modern att utbyta arbetstid mot samvaro med och vård av barnet. Är arbetstiden så kort, att nämnda syfte ändock kan nöjaktigt tillgodoses, finnes ur samhällelig synpunkt näppeligen någon anledning att lämna modern särskild ekonomisk kompensation för att hon avstår från arbete. Det är givetvis svårt att finna en generellt tillämplig formel för det mått av arbete under förfluten tid, som bör fordras för att rätt till moderskapspenning skall inträda. Kommitténs förslag innebär emellertid, att kvinnan under de åtta månader, vilka närmast föregått barnsbörden eller den beräknade tidpunkten härför,- skall ha utfört förvärvsarbete i sammanlagt minst 120 dagar. Vid tillämpningen av detta tidsvillkor skola å ena sidan medräknas dagar, då kvinnan varit frånvarande från arbetet på grund av omständigheter, varöver hon ej kunnat råda samt å andra sidan frånräknas dagar, varunder förvärvsarbete utförts under kortare tid än 4 timmar. Beträffande moderskapspenningens storlek kan man överväga antingen ett system med ett enhetsbelopp eller ett system med varierande belopp, helt eller delvis graderade efter storleken av det presumerade inkomstbortfallet. Det sistnämnda alternativet bör dock förutsätta viss maximering av ersättningen. E t t enhetsbelopp har givetvis stora administrativa fördelar. Om bidraget skall kunna fylla funktionen att vara incitament till avbrott i förvärvsarbete för så många mödrar som möjligt under den för modern och barnet ömtåligaste tiden, måste det emellertid utgå med så högt belopp, att man i åtskilliga fall torde kunna tala om »överförsäkring». Några betänkligheter

79 av försäkringsmässig art torde detta likväl inte böra väcka, då man knappast kan räkna med att »försäkringsfall» skulle framkallas uteslutande i syfte att profitera på en för vederbörandes förhållanden alltför hög inkomstkompensation. Även om motsatsen skulle vara fallet, torde detta näppeligen kunna anföras som ett negativt kriterium. Möjligen skulle en viss form av »missbruk» erhålla ökad frekvens, nämligen att sådana förvärvsarbetande mödrar, som ha för avsikt att definitivt upphöra med arbetet efter barnets födelse, utnyttja inkomstkompensationen i strid med dess egentliga syfte. Däremot skulle en relativt hög ersättning givetvis ha den i och för sig önskvärda effekten att överkompenserade mödrar särskilt starkt lockades att begagna sig av tillfället att ägna barnet en personlig omvårdnad. I andra fall finge man givetvis räkna med underkompensation med därav betingad reaktion i motsatt riktning. Verkan av ett enhetligt ersättningsbelopp, baserat på någon slags minimistandardprincip, är synnerligen svår att bedöma. Dessa ovissa faktorer synas böra leda till att företräde lämnas det andra alternativet, d. v. s. att bidraget bestämmes i viss proportion till den förlorade eller presumtivt förlorade arbetsinkomsten. Även förhållandet mellan de mödrar, som erhålla hemvårdspenning, och dem, som erhålla moderskapspenning, måste beaktas. Det skulle komma att te sig oförklarligt för de mödrar, som arbeta i hemmet, t. ex. lantbrukarhustrur, därest andra mödrar, som äro sysselsatta med förvärvsarbete med låg inkomst, t. ex. mjölkerskor, städerskor, hembiträden m. fl., skulle erhålla en moderskapspenning, som väsentligen överstiger deras arbetsinkomst. Jämväl vid utformningen av ett dylikt system är det möjligt att tillgodose det i och för sig berättigade önskemålet, att ersättningen garanterar en rimlig standard även för dem, vilkas arbetsinkomster ligga särskilt lågt; vid bestämmandet av ersättningens minimibelopp bör man således låta försörjningssynpunkter väga över renodlade kompensationssynpunkter. En differentierad sjukpenning brukar icke utgöra full kompensation för inkomstbortfallet, detta för att förebygga missbruk av försäkringen. Någon motsvarande risk kan näppeligen förekomma i fråga om ersättning för inkomstbortfall i samband mod havandeskap och barnsbörd. A andra sidan kunna vissa skäl anföras mot att bereda en förvärvsarbetande kvinna, som i anledning av havandeskap och barnsbörd upphör med arbetet, allenast partiell kompensation för inkomstbortfallet, åtminstone om man vill eftersträva att hon i barnets intresse lämnar arbetsmarknaden för längre tid än som påkallas av förlossning och eftervård. Uppenbarligen är en 100-procentig kompensation bättre ägnad att främja sistnämnda syfte än en partiell sådan. Man kan emellertid icke bortse ifrån att i många fall andra än rent ekonomiska motiv spela in, när den blivande eller nyblivna förvärvsarbetande modern skall taga ställning till frågan om tidpunkten för arbetets återupptagande, t. ex. fruktan att förlora kontakten med arbetsmarknaden eller att förlora yrkesskickligheten, obenägenhet att underkasta sig den inskränkning i »friheten», som följer av barnets vård o. s. v. I vissa fall skulle måhända dessa

80 och liknande motiv förlora i styrka, därest det ekonomiska stödet till modern utmättes rikligare än som vore betingat av den bortfallna inkomsten. Å andra sidan bör beaktas, att den förvärvsarbetande kvinnan, när hon i samband med en barnsbörd avhåller sig från förvärvsarbete, ofta sköter sitt hem och sålunda utför ett arbete av stor ekonomisk betydelse för familjen, ehuru det icke giver någon kontant inkomst. Man har emellertid härvidlag att göra med så många motiv av skilda slag, att det är synnerligen vanskligt att uttala ett omdöme om den sannolika verkan av tillämpningen av den ena eller andra principen vid bestämmandet av storleken av ersättningen för inkomstbortfall. Det torde bliva nödvändigt att pröva sig fram och framdeles vidtaga de ändringar av beloppen som eventuellt kunna visa sig påkallade. Med hänsyn till det i det föregående omförmälda arbetsvillkoret finnes icke något behov av en nedre inkomstgräns för rätten till moderskapspenning. Dennas minimibelopp bör enligt kommitténs mening icke understiga 2 kronor; detta belopp bör utgå vid en arbetsinkomst av upp till 800 kronor. Högsta belopp av moderskapspenning föreslås utgöra 7 kronor. I övrigt har förslaget följande innebörd: ; v inkomst • i i». .. T. i Ärlig av förvärvsarbete. °

under 800 kr 800 kr. men ej 1 500 kr 1500 » » » 2 200 » 2 200 » » » 2 900 » 2 900 » » » 3 600 » över 3 600 kr

Moderskapspenning p r Jd a g ikr.

2 3 4 5 6 7

Enligt denna skala är moderskapspenningens belopp beroende av den årliga inkomsten av förvärvsarbete. Uppskattningen av denna synes böra följa samma principer som inom sjukpenningförsäkringen; detta innebär, att såsom kvinnans årliga inkomst av förvärvsarbete skall anses den för år beräknade inkomst i penningar eller naturaförmåner, som hon kan komma att tills vidare åtnjuta av sådant arbete. Sjukkassorna skola således göra en särskild uppskattning av de förvärvsarbetande kvinnornas årsinkomst för bestämmandet av moderskapspenningens belopp. Med hänsyn till det relativt begränsade antal fall det här är fråga om (maximalt torde det för hela riket röra sig om cirka 14 000 fall per år), bör detta icke medföra större administrativa svårigheter. Det blir ej aktuellt att bestämma moderskapspenningens belopp på grundval av en beräkning av årsinkomsten förrän i det enskilda fallet en ansökning föreligger; av sakens natur följer också att dessa ärenden inom de olika sjukkassorna bli spridda året runt. Beträffande den tidrymd, under vilken moderskapspenning må åtnjutas, må till en början erinras om att arbetarskyddslagens ledighetsbestämmelser

81 närmast ha karaktären av minimiföreskrifter ur rent medicinska synpunkter. Frågan måste emellertid när det gäller att bestämma ersättningen för inkomstbortfall ses ur vidare synvinkel. Därvid göra sig olika synpunkter gällande såvitt angår tiden före och efter barnsbörden. Inom vissa yrken finnes behov av ledighet för gravid kvinnlig arbetstagare under avsevärt längre tid än de i arbetarskyddslagstiftningen medgivna sex veckorna. Detta gäller såväl där arbetet är särskilt fysiskt påfrestande som där kvinnan har till uppgift att betjäna eller eljest komma i direkt kontakt med allmänheten, t. ex. restaurangpersonal och affärsanställda. I vissa fall kunna väl dessa beredas annat arbete, som bättre lämpar sig för deras tillstånd, men man har i allt fall att räkna med att förenämnda sexveckorsperiod många gånger är för kort. I detta sammanhang må erinras om de inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen utfärdade s. k. havandeskapsdirektiven. Vad angår tiden före barnsbörden innebära dessa: 1. Om medlemmen blivit arbetslös av anledning, som icke har samband tned havandeskapet, må understöd kunna utbetalas intill barnsbörden. Medlemmen äger sålunda utan att riskera indragning av understödet vägra antaga arbete, som icke lämpar sig för hennes tillstånd. Därvid bör hon emellertid genom läkarintyg styrka arbetets olämplighet. Kan medlemmen icke sålunda göra gällande, att det erbjudna arbetet är olämpligt, och framgår detta icke heller klart av omständigheterna i övrigt, avstänges medlemmen från understöd under 4 veckor. 2. Om medlemmen åter permitterats eller avskedats på grund av havandeskapet eller om hon slutat på egen begäran av samma anledning bör hon i allmänhet betraktas såsom arbetsoför och avstängas från understöd till dess hon efter barnsbörden åter blir understödsberättigad. I undantagsfall kan hon emellertid betraktas såsom arbetsför och tillerkännas understöd enligt reglerna i punkt 1. En förutsättning härför är, att det arbete, som medlemmen lämnat, varit i alldeles särskild grad för hennes tillstånd olämpligt (exempelvis arbete med lyftning, skiftarbete, servitrisarbete, butiksbiträdesarbete) och att omständigheterna även i övrigt giva vid handen, att medlemmen trots att hon icke kan utföra sitt ordinarie arbete, likväl kan betraktas såsom arbetsför. Ej heller beträffande tiden efter barnsbörden är det tillfyllest att i det sammanhang, varom nu är fråga, anlägga rena arbetarskyddssynpunkter. Ofta hindrar vårdnaden om barnet en förvärvsarbetande moder att återgå till arbetet vid den tidpunkt, då några hänsyn till moderns hälsa icke tala däremot. Dessa fall skulle visserligen minska till antalet, därest en utbyggnad skedde av spädbarnshemmen och daghemmen för spädbarn och liknande institutioner, men att för lösningen av frågan om de förvärvsarbetande kvinnornas ledighet efter barnsbörd uteslutande lita till sådana anstalter är varken praktiskt möjligt eller sakligt försvarbart. Alldeles frånsett att man knappast kan tänka sig ett så utbyggt nät av dylika institutioner, att denna vårdmöjlighet skulle stå till buds för alla förvärvsarbetande mödrar som ville begagna sig härav, så är det i regel ur olika synpunkter att föredraga, 6—1895 45

82 att modern beredes tillfälle att under någon längre tid helt ägna sig åt det nyfödda barnets vård. Till en början må erinras om att vården i såväl spädbarnshem som daghem för späda barn är jämförelsevis kostnadskrävande; i många fall skulle ett bidrag till modern, motsvarande inkomstbortfallet, komma att uppgå till väsentligt lägre belopp per dag. Även om en naturlig uppfödning av barnet kan åstadkommas genom moderns amningspauser i förvärvsarbetet, så är detta både fysiskt och psykiskt påfrestande för henne, och detsamma gäller — liksom för barnet — i fråga om transporter av barnet till och från daghemmet. Särskilt när det gäller ogifta mödrar är någon längre tids ostörd samvaro med barnet av värde för att frammana modersinstinkten och knyta banden fastare mellan mor och barn. Detta syfte kan icke nås, om barnet intages i spädbarnshem; av daghemsvården å sin sida följer otvivelaktigt vissa friktionselement. Inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen gäller enligt förut nämnda havandeskapsdirektiv beträffande tiden efter barnsbörden följande: Understöd bör icke utgå under de närmaste 6 veckorna efter barnsbörden. Härifrån undantagas medlemmar, som efter barnsbörden utfört arbete inom jordbruk, trädgårds- eller boskapsskötsel eller inom handel, hotell, restaurang- och kaférörelse, i husligt arbete, i badanstalter samt i rak- och frisérsalonger, eller* efter företeende av läkarintyg, inom annat yrkesområde, under minst 3 dagar och som därefter blivit oförvållat arbetslös på grund av arbetsbrist. Jämväl efter de 6 veckorna skall viss inskränkning av understödsrätten äga rum, nämligen om medlemmen uppburit understöd under de närmast före barnsbörden förflutna 2 veckorna. I dylikt fall skola de 6 veckorna (eller den nyss berörda kortare tiden) förlängas med lika många dagar som medlemmen uppburit understöd under den angivna 2-veckorsperioden. Även för den efterföljande tiden måste ofta en viss inskränkning av understödsrätten ske. Medlemmen måste nämligen styrka, att omvårdnaden om barnet icke hindrar henne att antaga förvärvsarbete. Hon måste sålunda styrka, att barnet kan omhändertagas av någon hemmavarande hjälp eller släkting, av grannar, å barnkrubba eller dylikt. Dylik prövning bör alltid ske, då medlemmen söker understöd första gången efter barnsbörden. Den skall sålunda företagas, oavsett om arbetsförmedlingen lämnat rapport om arbetsvägran eller hinder för utförande av förvärvsarbete eller ej. När det gäller att avgöra den optimala tidrymden för avbrott i moderns förvärvsarbete efter barnsbörden, träder i förgrunden hänsynen till barnets uppfödningsförhållanden. I detta sammanhang må erinras om det uttalande i amningsfrågan, som landets professorer i pediatrik gjorde år 1944, vari bland annat framhålles, att ingen med konst framställd näring finnes, som under barnets första sex levnadsmånader ens tillnärmelsevis i värde når upp till bröstmjölkens; utan tvingande skäl skall avvänjningen icke påbörjas före denna tidpunkt. Själva avvänjningen borde icke ske brådstörtat, utan om möjligt utsträckas över en tid av 6—8 veckor. När man går utöver de rent yrkeshygieniska synpunkterna är det givetvis icke fråga om en skyldighet för modern att — låt vara mot ersättning för inkomstbortfall — avhålla sig från arbete. I detta sammanhang bör uppgiften

83i vara att bereda ekonomisk möjlighet för henne att avbryta förvärvsarbetet under längre tid än som är direkt betingad av hälsosynpunkter men som påkallas av skäl av annan natur, vilka berörts i det föregående. Det möter givetvis åtskilliga svårigheter att för rätten att åtnjuta ersättning för inkomstbortfall generellt fixera en tidrymd, inom vars ram skälig hänsyn kan tagas till de skiftande förhållandena inom olika yrken och behoven och önskemålen hos olika mödrar. Så skulle visserligen kunna ske, om gränserna gjordes mycket vida, men detta skulle å andra sidan, om individuella prövningsmetoder ej tillämpades, leda till missbruk. Vad angår tiden efter barnsbörden torde väl andra än kostnadsskäl knappast kunna anföras emot en valrätt för den nyblivna modern under en relativt lång tidrymd, generellt bestämd med hänsyn till amningssynpunkter. Beträffande tiden före barnsbörden däremot skulle en alltför vidsträckt valrätt för modern — mot vilken givetvis även talar kostnadsskäl — möta betänkligheter av medicinsk natur och försvåra en eljest önskvärd och ofta möjlig anpassning av arbetet efter moderns tillstånd. Att införa en individuell prövning — låt vara inom generellt fastställda gränser — av den i varje särskilt fall lämpliga tiden för åtnjutande av ersättning för inkomstbortfall skulle förutsätta en annan organisationsform än den som ur andra synpunkter funnits lämplig, nämligen moderskapsbidragens administration genom sjukkassorna. Efter övervägande av olika synpunkter har kommittén stannat vid att förorda att kvinnan skall äga rätt uppbära ersättning för inkomstbortfall under högst 180 dagar, vilken rätt skall inträda tidigast från och med ingången av åttonde veckan före den, under vilken nedkomsten beräknas ske, samt upphöra senast å 180:e dagen efter nedkomsten. Kommittén är.medveten om att den föreslagna maximitidrymden 180 dagar, avseende tiden såväl före som efter förlossningen, kan synas väl kort i betraktande av vad som av medicinsk expertis anses vara den för amning och avvänjning önskvärda tiden. Det har dock synts lämpligast, att man på detta område prövar sig fram och först efter erfarenheter från systemets tillämpning i praktiken överväger frågan om en förlängning av tiden. Härför tala givetvis i första hand kostnadsskäl. Det bör också bemärkas, att kommittén veterligen intet annat land har infört en längre gående rätt till ersättning för inkomstbortfall i samband med havandeskap och barnsbörd; i flertalet länder är ifrågavarande tid väsentligt kortare. Såsom rätten till moderskapspenning föreslås utformad kan kvinnan själv i många fall öva inverkan å längden av den tidrymd efter barnsbörden, under vilken ersättning må utgå. J u närmare barnsbörden hon fortsätter med förvärvsarbete, desto längre tid efter barnets födelse kan hon taga sig ledigt från detta. Mot det föreslagna systemet kan invändas, att det icke tager tillbörlig hänsyn till de kvinnor, som av yrkesskäl eller på grund av sin konstitution måste upphöra med förvärvsarbetet tidigare än åtta veckor före den beräknade nedkomsten. Detta spörsmål aktualiserar frågan om förhållandet mellan moderskapspenningen, å ena, samt den frivilliga och eventuellt blivande obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen, å andra sidan.

84 För närvarande kan, såsom förut nämnts, en kvinna, som på grund av havandeskap permitterats eller avskedats eller slutat sin anställning på egen begäran, erhålla understöd från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, därest hon kan betraktas som arbetsför. I sådant fall kan understöd utgå intill barnsbörden. Till denna grupp höra framför allt sådana arbetstagare, som på grund av sin direkta kontakt med allmänheten eller på grund av det ordinarie arbetets särskilt påfrestande natur behöva ledighet från arbetet tidigare än ovan förutsatta åtta veckor. Dessa komma således i sin egenskap av arbetsföra att åtnjuta understöd från arbetslöshetsförsäkringen redan före den tidpunkt (åtta veckor före nedkomsten) då rätt till moderskapspenning inträder. Konkurrensen mellan ifrågavarande båda hjälpformer synes böra lösas så, att moderskapspenningen obligatoriskt avlöser arbetslöshetshjälpen, när åtta veckor beräknas återstå till nedkomsten. Inom en eventuellt blivande obligatorisk arbetslöshetsförsäkring torde reglerna angående havande kvinnors understödsrätt bli utformade på samma sätt som inom den frivilliga försäkringen, och förhållandet mellan moderskapspenning och arbetslöshetsförsäkring bör således lösas på samma sätt som nu föreslagits. Det ligger i sakens natur att en kvinna, som är berättigad uppbära sjukpenning enligt den frivilliga eller blivande obligatoriska sjukförsäkringen icke samtidigt skall kunna uppbära ersättning för inkomstbortfall i form av moderskapspenning. Av det ovanstående framgår, att vissa fall icke komma att täckas av vare sig arbetslöshetsförsäkringen eller sjukförsäkringen eller reglerna om moderskapspenning, t. ex. där modern på grund av klenhet, som medför arbetsoförmåga men som dock ej kan rubriceras som sjukdom, behöver lämna förvärvsarbetet tidigare än åtta veckor före barnsbörden, ävensom där modern av enahanda orsak behöver längre tids vila än tillhopa 180 dagar. Det torde icke vara möjligt att tillgodose dessa och liknande behov — vilka kunna beräknas uppträda allenast undantagsvis — inom ramen för en på generell prövning grundad hjälpform. Dessa fall få således avgöras efter individuell prövning och hjälp meddelas i form av socialhjälp (fattigvård). Kommitténs förslag med avseende å moderskapspenningens belopp baseras på förutsättningen att kvinnan under den tid, moderskapspenning uppbäres, icke åtnjuter någon som helst arbetsinkomst, detta i överensstämmelse med grundtankarna i kommitténs förslag i denna del, nämligen att kvinnan skall beredas möjlighet att taga ledighet från förvärvsarbetet. I princip bör därför råda förbud för henne att utföra förvärvsarbete, d. v. s. avlönat arbete för annans räkning, utfört i arbetsgivarens hem eller eljest å av arbetsgivaren anvisat arbetsställe utanför barnaföderskans hem, under den tid, då moderskapspenning uppbäres. Det kan självfallet icke komma i fråga att låta det arbete, som kvinnan utför i sitt hem, inverka på rätten till moderskapspenning. Ej heller finnes anledning att i detta sammanhang taga hänsyn till sådana undan-

85 tagsfall, som att kvinnan för annans räkning utför oavlönat arbete. I och för sig skulle det måhända föreligga skäl att låta arbete, som kvinnan eventuellt under ledigheten från det ordinarie arbetet utför i sitt hem för annans räkning för att därmed dryga ut sina inkomster, inverka på rätten till moderskapspenning, men då någon kontroll häröver näppeligen skulle kunna anordnas, har kommittén funnit det lämpligare att icke förorda några regler härvidlag. Det skulle också kunna ifrågasättas att moderskapspenning skulle kunna utgå i sådana fall, där kvinnan utförde avlönat förvärvsarbete allenast viss kortare tid per dag. Detta borde tydligen medföra viss reduktion av moderskapspenningens belopp i förhållande till arbetsinkomstens storlek samt således förutsätta en prövning av moderskapspenningen från fall till fall. Även en tämligen schematisk prövning skulle förorsaka administrativa besvärligheter och kontrollsvårigheter. Det är enligt kommitténs mening följdriktigast och ur administrativ synpunkt enklast att såsom förutsättning för erhållande av moderskapspenning uppställa kravet, att kvinnan fullständigt avhåller sig från avlönat förvärvsarbete. Under tid, då hon tillfälligtvis ägnar sig åt dylikt under en ledighetsperiod, går hon följaktligen miste om moderskapspenningen men äger under eljest gällande förutsättningar rätt till hemvårdspenning. Kommittén är givetvis medveten om att barnaföderskorna ha vissa möjligheter att åsidosätta förbudet mot förvärvsarbete. Ett kontrollsj^stem, varigenom missbruk helt skulle kunna förebyggas, låter sig väl knappt tänkas och skulle för övrigt förutsätta en administrativ apparat av helt annan storleksordning än den kommittén funnit rimlig för handhavandet av moderskapsbidragsverksamheten. E n viss kontroll över verksamheten och även över tilllämpningen av förbudet att utföra förvärvsarbete under tid, då moderskapspenning uppbäres, erhålles otvivelaktigt genom den medverkan från den förebyggande mödra- och barnavårdens institutioner, varom förmäles i det följande. Beträffande övriga kontrollåtgärder må hänvisas till kap. IX. Även om en förvärvsarbetande kvinna enligt kommitténs förslag icke skall äga uppbära moderskapspenning samtidigt med lön för utfört arbete, så fordras dock särskild reglering av de fall, där kvinnan, trots frånvaro från arbete i samband med havandeskap och barnsbörd, äger uppbära sin avlöning eller del därav eller annan ersättning av arbetsgivaren. Såsom av redogörelsen i kap. I I I framgår, innehålla vissa avlöningsförfattningar och kollektivavtal bestämmelser, enligt vilka sådan rätt föreligger för kvinnliga befattningshavare. I vissa fall uppgå nämnda ekonomiska förmåner, per dag räknat, till högre belopp än den nu föreslagna moderskapspenningen, men i intet fall torde förmånerna avse en längre tidrymd än denna. Av moderskapspenningens karaktär av ersättning för förlorad arbetsinkomst följer, att det rimligen icke kan vara utan verkan i fråga om rätten till moderskapspenning, att kvinnan under ledighet från arbetet i samband med havandeskap och barnsbörd åtnjuter viss lön från arbetsgivaren. Ur vissa

86 synpunkter vore det naturligt, att moderskapspenning utginge allenast om uppburen lön understege kvinnan tillkommande moderskapspenning samt att denna i varje särskilt fall reducerades, så att summan av lön, per dag räknat, samt sålunda avkortad moderskapspenning uppginge till högst moderskapspenningens regelmässiga belopp. Kommittén anser dock en sådan regel vara alltför sträng. Den skulle säkerligen leda till att arbetsgivarna i fortsättningen avstodo från att göra sådana utfästelser, varom här är fråga, och från arbetstagarnas sida skulle det väl i regel saknas anledning att söka avtalsmässigt reglera dessa ersättningsfrågor. Ur befolkningspolitisk synpunkt — kommittén tänker här närmast på önskvärdheten av att intresset för de befolkningspolitiska sammanhangen sprides över så vida kretsar som möjligt — skulle en sådan utveckling knappast vara till gagn. Därtill kommer, att moderskapspenningens belopp i många fall icke utgör full kompensation för det faktiska inkomstbortfallet. På grund härav och då, såsom i olika sammanhang framhållits i det föregående, en »överförsäkring» på detta område näppeligen kan erbjuda samma faror som eljest bruka vara förknippade härmed, har kommittén stannat vid att förorda, att avlöning, som uppbäres under ledighet, allenast i så måtto skall verka reducerande på moderskapspenningens belopp, att summan av utbetalad moderskapspenning och avlöning, per dag räknat, får uppgå till högst beloppet av den moderskapspenning, vartill kvinnan eljest varit berättigad, ökad med femtio procent. Denna regel skall gälla i fråga om sådana förmåner från arbetsgivaren, vilka grunda sig på författning eller avtal eller utfästelser och som ha karaktären av avlöning eller annan däremot svarande kontant ersättning. Någon privaträttslig form av försäkring, som inrymmer ersättning för inkomstbortfall under ledighet i samband med havandeskap och barnsbörd, i den mån ett sjukdomstillstånd ej föreligger, finnes ej att taga hänsyn till i detta sammanhang. Ej heller böra sådana ekonomiska prestationer från arbetsgivarens sida, som ha karaktären av gåva, inverka på moderskapspenningens belopp. Ovan angivna bestämmelse skall äga tillämpning under den tid, då rätten till arbetsgivarersättning löper parallellt med rätten till moderskapspenning. Den omständigheten att en kvinna i visst fall är berättigad till särskilt hög ersättning från arbetsgivaren, skall således icke inverka på den tid, under vilken hon må uppbära moderskapspenning. När det gäller att avgöra, vilka villkor i övrigt som böra gälla för erhållande av moderskapspenning, uppträder, såvitt angår tiden efter förlossningen, spörsmålet om de krav, som böra uppställas med avseende å moderns förhållande till barnet. Ur vissa synpunkter skulle det vara naturligt att envar kvinna finge ersättning för inkomstbortfall under den tid efter barnsbörden, då det enligt lag förelåge förbud för arbetsgivare att anlita henne i arbete, utan hänsyn till om hon hade barnet i sin vård eller ej. Denna ståndpunkt har bland annat intagits av tidigare svenska förslag i ämnet. Kommittén vill för sin del förorda, att modern skall äga rätt till moderskapspenning

87 under de första 14 dagarna efter nedkomsten, även om hon då ej har barnet i sin vård, men att i övrigt en dylik förmån från det allmännas sida bör motsvaras av en förpliktelse för kvinnan att ägna sig åt barnets vård. Det är visserligen viktigt, att kvinnan får täckning för inkomstbortfallet, men när detta sker genom allmänna medel finns anledning att anlägga vidare synpunkter än rent ekonomiska. Kommittén har i det föregående vid behandlingen av frågan angående den tid, under vilken moderskapspenning må åtnjutas, lagt avgörande vikt vid att barnet såvitt möjligt skall tillförsäkras tillfredsställande uppfödningsförhållanden. I överensstämmelse härmed innebär kommitténs förslag, att vad angår tiden efter nedkomsten skall — bortsett från de ovan nämnda 14 dagarna — såsom villkor för erhållande av moderskapspenning gälla, att kvinnan har barnet i sin vård. Det skulle kunna ifrågasättas att undantag från denna regel borde medgivas i sådana fall, där modern funnes icke böra vårda barnet med hänsyn till enderas hälsotillstånd. Kommittén har dock icke funnit anledning att för dessa fall föreslå några undantagsbestämmelser. I de fall, där moderns hälsotillstånd hindrar henne att omhänderhava vården om barnet, kommer hon i regel att erhålla sjukpenning, sedan den obligatoriska sjukpenningförsäkringen trätt i kraft. Liksom beträffande hemvårdspenningen har kommittén funnit skäl förorda viss specialbestämmelse för det fall att barnet avlidit vid förlossningen eller strax därefter. Moderskapspenning skall således kunna utgå under 14 dagar efter dödsfallet, dock längst till och med fyrtionde dagen efter nedkomsten.

HZ

KAP. VIII. Organisatoriska spörsmål. Organ för bidragsverksamheten. Såsom redan tidigare antytts har kommittén förutsatt att den föreslagna bidragsverksamheten skall handhavas av sjukkassorna. För dem är detta icke någon fullständigt ny uppgift. Lagstiftningen är också utformad så, att kassorna icke ställas inför tillämpningen av prövningsgrunder, artskilda från dem som förekomma inom sjukförsäkringen. Ej heller är fråga om annan än ekonomisk hjälp. I och för sig skulle det naturligen kunna övervägas att förlägga verksamheten till ett kommunalt organ, men kommittén har funnit sjukkassorna vara att föredraga på grund av arten av deras verksamhet i övrigt. Förslaget sammanfaller med nuvarande förordningar om moderskapshjälp och moderskapspenning därutinnan, att verksamheten i princip skall vara förlagd till centralsjukkassorna, med rätt dock för dessa att träffa överenskommelse med lokalsjukkassorna om övertagande av uppgiften. Förhållandet till den förebyggande mödra- och barnavården. Av den i Kap. VI lämnade redogörelsen framgår, att ett stort antal av de blivande och nyblivna mödrarna samt deras barn stå under hälsokontroll av institution för den förebyggande mödra- och barnavården. Denna vård är ännu icke fullt utbyggd, men antalet institutioner ökas snart sagt år för år. Om betydelsen av en förebyggande hälsovård i anslutning till graviditeten och omfattande jämväl barnet kan blott råda en mening. Det är därför naturligt att kommittén ägnat särskild uppmärksamhet åt spörsmålet om förhållandet mellan moderskapsbidragen och den förebyggande mödra- och barnavården. Inledningsvis må dock i korthet anföras vissa synpunkter på frågan om kontrollsystemet inom moderskapsbidragsverksamheten. Den omständigheten att bidragen (frånsett den del av grundbidraget, som är avsedd som bidrag till tandvårdskostnad) skola utgå utan individuell prövning, kan näppeligen åberopas som argument mot en samhällelig kontroll över bidragens användning. Tvärtom skulle kunna göras gällande, att just denna omständighet i förening med de jämförelsevis höga bidragsbeloppen, vilka komma att draga betydande årliga kostnader för staten, gör det särskilt angeläget att vaka över att medlen komma till lämplig användning. Kontrollsystemet måste emellertid ses mot bakgrunden av de föreslagna moderskapsbidragens allmänna karaktär och de olika bidragsformernas syften. Av skäl, för vilka redogörelse lämnats i det föregående, har kommittén valt att förorda kontanta bidrag. Det har ansetts lämpligt att i princip lämna mödrarna valfrihet vid bidragens användning, och då någon föregående undersökning av barnaföderskans ekonomiska förhållanden eller hennes hemmiljö icke skall före-

89 tagas, kan det näppeligen komma i fråga att i författningsmässig ordning verkställa en ändamålsbestämning i trängre mening av de olika bidragsformerna (från tandvårdsbidraget kan i detta sammanhang bortses). Grundbidragets syfte har således helt allmänt angivits vara att lindra de med havandeskap och barnsbörd förenade kostnaderna och hemvårdspenningens att bereda barnaföderska möjlighet till lättnad i hemarbetet i samband med havandeskap och barnsbörd. Härav följer, att det icke kan bliva fråga om anordnandet av någon kontroll i särskild ordning över de inköp, som verkställas. I ännu högre grad gäller detta i fråga om moderskapspenningen, vilken ju är utformad som en ersättning för förlorad arbetsinkomst. Lämpligare än att anordna ett till sjukkassorna knutet kontrollsystem är enligt kommitténs mening att i möjligaste mån samordna moderskapsbidragsverksamheten med den förebyggande mödra- och barnavården. I princip bör moderskapsbidrag icke utgå, med mindre kvinnan och barnet stå under hälsokontroll av institution för förebyggande mödra- och barnavård. Denna kontroll har i detta sammanhang särskild betydelse därigenom att den är i viss mån fortlöpande. För moderskapsbidragsverksamheten skulle detta innebära så stora fördelar, att denna form av hälsokontroll helst borde vara obligatorisk. Av flera skäl skulle det dock icke gå att upprätthålla ett sådant krav. I vissa fall skulle uppstå svårigheter för mödrarna på grund av avståndet mellan deras hem och närmaste institution för förebyggande mödra- och barnavård. Även om dessa svårigheter icke böra överdrivas, framför allt icke efter en utbyggnad av denna vårdform, så kan man enligt kommitténs mening icke undgå att taga hänsyn till vissa andra faktorer. P å sina håll, särskilt i de större städerna, måste man beräkna en ganska lång väntetid vid ett besök å mödra- och barnavårdscentralen, och även om denna skulle kunna bringas ned genom utökning av antalet centraler, så ligger det i sakens natur att det då och då måste uppstå stockningar. Av dessa skäl bör enligt kommitténs mening moderskapsbidrag kunna utgå, även om hälsokontrollen ej verkställes genom institution för förebyggande mödra- och barnavård, blott den kan anses jämförlig med dylik kontroll. Det bör med andra ord vara fråga om en medicinsk kontroll av fortlöpande beskaffenhet. Att låta sjukkassorna företaga en fullständigt fri prövning i varje särskilt fall av frågan, huruvida en av enskild läkare, utövad kontroll kan godtagas, finner kommittén av flera skäl icke lämpligt. Kommitténs förslag innebär därför, att närmare föreskrifter angående de förutsättningar, under vilka hälsokontroll, anordnad annorledes än genom institution för förebyggande mödraoch barnavård, får anses jämförlig med sådan kontroll, skola meddelas av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av tillsynsmyndigheten för sjukkassor. I förevarande hänseende bör förslag till föreskrifter lämpligen upprättas av medicinalstyrelsen. Ansökningsförfarandet. Detta har i stort sett ansetts kunna anordnas på samma sätt som för närvarande gäller i fråga om moderskapshjälp och moder-

90 skapspenning, dock med de avvikelser som betingas därav att vissa former av moderskapsbidrag skola utgå per dag. Ansökan om grundbidrag skall enligt förslaget göras i god tid före den väntade nedkomsten. Framställning, som inkommer till sjukkassan senare än sextio dagar efter nedkomsten, får icke upptagas till prövning; tillsynsmyndigheten kan dock meddela dispens från denna bestämmelse, om kvinnan finnes ha anfört giltigt skäl för dröjsmålet. Vid framställningen skall fogas intyg av läkare eller barnmorska, utvisande antingen att kvinnan är havande eller att hon fött barn; i förstnämnda fall skall angivas den beräknade tidpunkten för nedkomsten samt i det senare fallet dagen för denna. Kommittén har varit synnerligen angelägen att i görligaste mån förenkla ansökningsförfarandet. Så som moderskapsbidragen utformats, med skilda förutsättningar för olika kategorier bidrag, vilka skola utgå utan individuell behovsprövning, är det nödvändigt att i viss utsträckning basera sjukkassornas avgöranden på skriftliga intyg. Härvidlag gäller det dock att gå försiktigt fram. Risken att uppställa alltför stränga krav, att betunga mödrarna med besväret att anskaffa intyg av olika slag med ty åtföljande kostnader, att belasta läkare, barnmorskor, arbetsgivare m. fl. med ett vidlyftigt intygsskrivande och att över huvud taget snöra in verksamheten i stela former ligger onekligen nära till hands. Kommittén har emellertid ansett sig kunna förorda bestämmelser, enligt vilka skriftliga intyg skola förekomma allenast i samband med själva ansökningsförfarandet, där de för övrigt intaga en relativt blygsam plats och ej heller äro obligatoriska. Förslaget förutsätter således å ena sidan, att graviditeten respektive barnets födelse samt kvinnans arbets- och inkomstförhållanden, när fråga är om moderskapspenning, skola bestyrkas medelst skriftliga handlingar, men medgiver å andra sidan sjukkassan rätt att eftergiva kravet på intyg, där de förhållanden, varom intyget skolat lämna upplysning, eljest äro för sjukkassan kända. Frågan om ordningen för styrkandet av tandvårdsbehov har berörts i det föregående. Utbetalningen av grundbidrag skall kunna ske i etapper sålunda, att sjukkassan skall äga rätt utbetala femtio kronor i förskott, när havandeskapet är längre framskridet än i sjunde månaden. Återstoden av grundbidraget skall utbetalas efter barnets födelse; dock skall beviljat tandvårdsbidrag utbetalas till den tandläkare som verkställt behandlingen, sedan denna fullbordats. Har kvinnan själv betalat kostnaderna för behandlingen, skall denna del av grundbidraget emellertid utbetalas till henne. Att utbetalning även i vissa andra fall skall ske till annan än kvinnan behandlas i det följande. När det gäller hemvårdspenning och moderskapspenning har kvinnan enligt förslaget rätt att inom vissa gränser själv bestämma den tidpunkt, då

91 bidraget skall börja utgå. Ansökan om sådant bidrag bör ske i god tid före den tidpunkt, då kvinnan önskar börja åtnjuta hjälpen. Enligt kommitténs mening bör det icke medgivas, att dessa bidrag utgå retroaktivt i någon större utsträckning. Detta skulle bland annat innebära att dörren lämnades öppen för ett åsidosättande av bestämmelserna om hälsokontroll. Kommittén föreslår på denna punkt, att ansökan för förfluten tid ej må bifallas för längre tid än två veckor innan ansökningen gjordes, där ej sökanden finnes hava varit av giltiga skäl förhindrad att tidigare göra ansökan. Det ligger i sakens natur att graviditetsintyg eller intyg om barnets födelse skall åtfölja ansökan om hemvårdspenning och moderskapspenning, därest icke sådant intyg företetts i samband med ansökan om grundbidrag eller där ej sjukkassan eljest äger kännedom om de förhållanden, varom intyget skolat lämna besked. I övrigt uppkomma särskilda administrativa problem till följd av sistnämnda bidragsforms karaktär av periodiska bidrag, utgående med visst belopp per dag under viss tidrymd, så länge särskilt angivna förutsättningar föreligga. Av sistnämnda omständighet följer, att utbetalningen av dessa bidrag bör ske i efterskott. Det är dock av betydelse för kvinnan att hon redan på ett tidigt stadium får besked om sin rätt till bidrag. Detta gäller givetvis framför allt de förvärvsarbetande kvinnorna, vilkas inställning till frågan om arbetets fortsättande eller återupptagande helt naturligt måste vara avhängig av huruvida de kunna påräkna ersättning för inkomstbortfall eller ej. För övriga mödrar, d. v. s. de som äro berättigade till hemvårdspenning, föreligger väl icke dylika motiv, men kommittén har funnit det mest praktiskt att proceduren i möjligaste mån löper i samma banor såvitt angår bidragsformerna hemvårdspenning och moderskapspenning. Förslaget innebär, att kvinnan på ett tidigt stadium skall erhålla besked från sjukkassan, om hon är berättigad till den önskade hjälpen. Detta har framfor allt betydelse såvitt angår moderskapspenningen, där ju dels en prövning måste verkställas av frågan, huruvida kvinnan uppfyller de tids- och arbetsvillkor, som äro förbundna med detta bidrag, och dels fastställes storleken av kvinnans inkomst av förvärvsarbete. Till grund för prövningen av förstnämnda omständighet skall i första hand ligga intyg från vederbörande arbetsgivare. Kommittén är medveten om att en dylik anordning icke är i allo tillfredsställande. För kvinnor, vilka ofta byta arbetsgivare, kan det uppstå svårigheter att anskaffa intyg som täcka hela den period, som i detta hänseende är relevant (åtta månader före den väntade nedkomsten), och hos ogifta mödrar får man räkna med en naturlig obenägenhet att av tidigare arbetsgivare begära intyg, vars syfte knappast kan fördöljas. Av skäl som berörts i det föregående skall intyget jämväl innehålla uppgift om i vad mån kvinnans dagliga arbetstid under den period, intyget omfattar, understigit fyra timmar, och det kan naturligen mången gångvara svårt att erhålla tillförlitliga uppgifter i detta hänseende, framför allt såvitt angår tid som ligger längre tillbaka. Dessa och liknande svårigheter

92 torde emellertid komma att försvinna eller åtminstone förminskas i samma mån som arbetslöshetsförsäkringen göres obligatorisk. Under en övergångstid torde de mest framträdande nackdelarna av den föreslagna ordningen i väsentlig mån kunna reduceras genom en smidig tillämpning från sjukkassornas sida. Erforderliga uppgifter till ledning vid bestämmandet av moderskapspenningens belopp böra avfattas å formulär, som fastställas av tillsynsmyndigheten. Såsom tidigare nämnts skola hemvårdspenning och moderskapspenning utbetalas i efterskott. För att förenkla administrationen böra utbetalningstillfällena icke komma alltför tätt, men å andra sidan är det ur kontrollsynpunkt ej heller lämpligt, att betalningsterminerna äro alltför glest utspridda. I möjligaste mån bör hänsyn tagas till kvinnans egna önskemål. Kortare bidragsperioder än en vecka böra dock icke komma i fråga och ej heller längre än en månad. Förslaget innebär i denna del att nämnda bidrag skola utbetalas för vecka, där ej kvinnan uttryckligen gör framställning om en längre period. I så fall skall hennes begäran tillmötesgås, men bidragsperioden får ej utsträckas över en månad. Av vad nu sagts framgår — mot bakgrunden av de olika villkor som föreslås skola gälla för erhållande av moderskapsbidrag för viss dag — att sjuk kassan icke kan i förväg fatta beslut, varigenom kvinnan tillerkännes en obetingad rätt att för viss kommande tid utkvittera ett periodiskt utgående moderskapsbidrag; omfattningen av hennes rätt måste tvärtom prövas efter utgången av varje period. Den prövning, som sker av ansökan om bidrag för kommande tid utmynnar således i ett beslut, som huvudsakligen är av villkorlig natur; när ansökningen avser moderskapspenning skall dock i beslutet fastställas, dels huruvida sökanden tillhör kategorien förvärvsarbetande samt uppfyller föreskrivna tidsvillkor och dels moderskapspenningens belopp. I samband med förhandsprövningen har utredning förebragts angående kvinnans graviditet respektive barnets födelse samt, när fråga är om moder skapspenning, hennes föregående respektive hennes aktuella sysselsättningsförhållanden. Vid utbetalningstillfället tillkomma vissa andra faktorer, som äga relevans, varierande allt efter bidragsformen. Vad först angår hemvårdspenningen erfordras för tid före barnsbörden ingen ytterligare prövning. För tiden efter 14 dagar från barnsbörden är för rätten till hemvårdspenning avgörande, att kvinnan haft barnet i sin vård under de dagar, som infallit under bidragsperioden. Vad moderskapspenningen angår är beträffande såväl tiden före som tiden efter barnsbörden avgörande, att kvinnan avstått från förvärvsarbete samt för sistnämnda tidrymd — bortsett från de första 14 dagarna från nedkomsten — jämväl att hon haft barnet i sin vård. Det kan icke komma i fråga att anordna någon form av löpande kontroll från sjukkassornas sida över kvinnans arbetsförhållanden eller barnets vård.

93 Däremot torde den medverkan, som enligt förslaget skall lämnas av institutionerna för förebyggande mödra- och barnavård, kunna vara av en viss betydelse även när det gäller att avgöra, huruvida nyssnämnda formella villkor för erhållande av moderskapsbidrag äro uppfyllda; kommittén vill därför föreslå att det införes skyldighet för befattningshavare vid dylik institution att till vederbörande sjukkassa anmäla, om till hans eller hennes kännedom kommit att kvinna, som uppbär hemvårdspenning eller moderskapspenning åsidosatt villkor som nyss nämnts, d. v. s. icke haft barnet i sin vård under tid efter barnsbörden, för vilken sådant bidrag begäres, eller ägnat sig åt förvärvsarbete å dag, för vilken begäres moderskapspenning. Helt naturligt måste en sålunda anordnad kontroll bliva slumpartad. Att fordra företeende av intyg från arbetsgivare vid varje tillfälle, då moderskapspenning skall utbetalas, kan ej heller enligt kommitténs mening på allvar övervägas med hänsyn till den belastning detta skulle utgöra för såväl mödrarna som intygsgivarna och sjukkassorna. Detsamma gäller intyg angående moderns vård av barnet, varjämte det i dessa fall knappast skulle vara möjligt att generellt fastställa kretsen av intygsgivare. Kommittén har inför alla dessa svårigheter stannat vid att föreslå ett system, enligt vilket kvinnan innan utbetalning sker skall avlämna en på fastställt formulär avfattad, på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran av innebörd att hon icke å dag, för vilken periodiskt utgående bidrag begäres, åsidosatt något av nyssnämnda formella villkor för bidragets åtnjutande. Beträffande det närmare innehållet i denna försäkran för olika fall hänvisas till författningstexten (10 § 4 mom.). Såsom ett komplement till denna på heder och samvete avgivna försäkran föreslås vidare att sjukkassan när som helst under löpande bidragsperiod skall äga rätt att förelägga kvinnan att inom viss tid inkomma med intyg eller andra handlingar till styrkande av sin rätt till bidrag. En preskriptionsregel meddelas i sista stycket av 10 § 4 mom. Enligt denna skall, när framställning om utbetalning ej skett inom fyra veckor från utgången av viss betalningsperiod, å denna period belöpande bidrag vara förverkat.

94 KAP. IX. Inskränkningar i rätten att förfoga över moderskapsbidrag. En av huvudtankarna i kommitténs förslag är, som tidigare nämnts, att kvinnan bör åtnjuta största möjliga valfrihet vid dispositionen av moderskapsbidragen. Denna ståndpunkt baseras givetvis på uppfattningen att man i allmänhet kan räkna med en förnuftig användning av medlen. Utan inskränkningar kan dock icke en dylik princip tillämpas, och i detta avsnitt skall lämnas en redogörelse för kommitténs överväganden i denna del. Till en början skall behandlas frågan om moderskapsbidrag till kvinnor, som äro intagna på anstalter av olika slag. Enligt gällande lagstiftning kan varken mödrahjälp eller moderskapspenning men väl moderskapshjälp utgå till kvinna, som är intagen på straffanstalt eller därmed jämförlig anstalt, å tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän uppfostringsanstalt eller skyddshem eller å anstalt för sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka och ej heller till kvinna, som av fattigvården mottagits till stadigvarande försörjning. I de fall, där barnet efter nedkomsten åtföljer modern till anstalten, tillhandahålles erforderlig utrustning i regel av denna; i flertalet andra fall omhändertages barnet för samhällsvård och utrustningen ombesörjes av barnavårdsnämnden. Det skulle givetvis kunna ifrågasättas att grundbidrag överhuvudtaget icke borde utgå till kvinnor, som vore intagna på anstalter av ovan angiven natur. Kommittén har dock en motsatt uppfattning. Det kan knappast anses vara en tillfredsställande ordning att behovet av hjälp i samband med barnsbörd och till barnets utrustning skall tillgodoses av många olika organ, och det finnes enligt kommitténs mening ingen anledning att låta kommunerna svara för denna hjälp för en viss kategori kvinnor. När det gäller grundbidraget böra för övrigt s. k. »värdighetssynpunkter» icke öva något inflytande. E n annan sak är att särskilda bestämmelser angående rätten att disponera över bidraget erfordras för sådana fall, där kvinnan i samband med en anstaltsvistelse faktiskt är förhindrad att själv göra detta. I sådana fall bör utbetalning av bidraget ske till anstaltens styrelse med skyldighet att på lämpligt sätt tillhandahålla kvinnan detta. Kommittén föreslår därför, att detta skall gälla, när nedkomsten beräknas ske eller har skett å tid, då kvinnan är omhändertagen i anstalt, tillhörande någon av vissa särskilt angivna kategorier, nämligen fångvårdsanstalt, tvångsarbetsanstalt, alkonolistanstalt, allmän uppfostringsanstalt, skyddshem, anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka och kroniskt sjuka eller å fattigvårdsanstalt eller annan härmed jämförlig anstalt. När det gäller hemvårdspenning och moderskapspenning saknas däremot

95 anledning att låta sådant bidrag utgå under tid, då kvinnan är omhändertagen å anstalt som nyss nämnts. Även i andra fall bör enligt kommitténs mening kvinnans rätt att förfoga över moderskapsbidrag vara underkastad vissa restriktioner. Härmed avses sådana fall, där det visserligen icke föreligger faktiskt hinder för kvinnan att disponera över henne tillkommande bidrag men där det ur olika synpunkter är olämpligt att så sker. Det skulle icke vara mycket vunnet med att låta rätten till moderskapsbidrag omedelbart förverkas vid vissa förfaranden från kvinnans sida, vilka icke böra lämnas utan åtgärd; detta skulle i flertalet fall allenast innebära att samhället finge tillgodose hjälpbehovet på annat sätt, mestadels då med användande av kommunala medel. Lämpligare än att i sådana fall snabbt avstänga vederbörande från rätten till moderskapsbidrag är enligt kommitténs mening att i största möjliga utsträckning låta rätten till moderskapsbidrag kvarstå men sörja för att bidragen komma till riktig användning. Erforderliga garantier härför kunna vinnas, därest bidragen i sådana fall omhändertagas av barnavårdsnämnderna och på lämpligt sätt tillhandahållas vederbörande mödrar. Detta förutsätter å sin sida ett intimt samarbete mellan institutionerna för förebyggande mödra- och barnavård, barnavårdsnämnderna och sjukkassorna. Såsom tidigare nämnts har kommittén ej funnit anledning att i samband med moderskapsbidragen införa någon särskild form av hemkontroll från sjukkassornas sida. Endast i undantagsfall torde sjukkassorna därför komma att ha anledning att utan från annat håll kommande hänvändelse överväga frågan, huruvida moderskapsbidraget lämpligen bör utbetalas till modern eller ej. Av såväl praktiska som psykologiska skäl har kommittén ej heller funnit lämpligt att föreslå en till moderskapsbidragen direkt knuten tillsyn från barnavårdsnämndernas sida över samtliga mödrar som åtnjuta moderskapsbidrag. A andra sidan kommer barnavårdsnämnden givetvis i kontakt med åtskilliga av dem under utövande av sina normala arbetsuppgifter, och i många fall äro barnavårdsmännen i tillfälle att kontinuerligt följa mödrarnas och barnens, förhållanden. Kommittén vill dock förorda att sjukkassorna skola lämna vederbörande barnavårdsnämnder meddelande angående inkomna ansökningar om moderskapsbidrag, så att barnavårdsnämnderna skola kunna överväga vidtagandet av de åtgärder, varom nedan förmäles, i sådana fall, där nämnden finner skäl härtill på grund av sin föregående kännedom om kvinnan. Däremot avser kommittén icke att barnavårdsnämnderna på grundval av dessa meddelanden skola verkställa undersökningar i samtliga ärenden av detta slag, som handläggas av sjukkassorna, Erforderliga bestämmelser härutinnan böra utfärdas i administrativ ordning. Kommittén har emellertid i detta sammanhang ansett sig böra lägga tyngdpunkten å den verksamhet som utövas av institutionerna för förebyggande mödra- och barnavård. Det skulle emellertid alltför mycket strida mot dessa institutioners egentliga uppgifter, därest åt dem skulle anförtros att omhändertaga och för mödrarnas och barnens räkning använda moderskapsbidragen i sådana fall, där utbetalningen funnes icke böra ske till modern. Ur alla syn-

96 punkter lämpligare är att vederbörande institution i sådana fall riktar barnavårdsnämndens uppmärksamhet på förhållandet samt att nämnden omhändertager bidraget. Regler angående kommunikationen mellan ifrågavarande institutioner och barnavårdsnämnderna böra utfärdas i administrativ ordning. Om barnavårdsnämnden skulle tillerkännas en vittgående rätt att efter diskretionär prövning omhändertaga moderskapsbidragen, skulle dessa kunna få en helt annan karaktär än som åsyftats. Nämndens befogenhet i detta hänseende bör därför föreligga allenast i vissa, i författningsenlig ordning så skarpt avgränsade situationer som möjligt. Härvid är till en början att märka, att det ej kan anses förenligt med den föreslagna lagstiftningens principer att så tillvida knyta rätten och skyldigheten för barnavårdsnämnden att omhändertaga moderskapsbidragen vid konstaterat »missbruk», att nämnden skall träda i funktion när helst det upplyses, att modern använt medlen för ett ändamål, som ej äger något som helst samband med havandeskapet eller barnsbörden. Om en kvinna t. ex. kunnat med egna medel skaffa sig en tillfredsställande spädbarnsutrustning långt före den väntade nedkomsten, finnes givetvis ingen anledning för det allmänna att reagera, om hon underlåter att använda grundbidraget för samma ändamål. Huvudregeln bör enligt kommitténs mening vara, att kvinnan skall äga att fritt disponera över henne tillkommande moderskapsbidrag, om och så länge förutsättningarna äro för handen att barnet skall födas, vistas och vårdas under tillfredsställande förhållanden. Det är således enligt kommitténs mening i främsta rummet på grund av sociala indikationer, som kvinnans förfoganderätt över moderskapsbidragen bör inskränkas. Det torde ligga i sakens natur att barnavårdsnämnden har större möjligheter än styrelsen för sjukkassan att i varje särskilt fall bedöma förhandenvaron av dylika. Av dessa skäl bör nämnden icke blott ha initiativrätt i förhållande till sjukkassans styrelse utan även befogenhet att, när skäl av nyss angiven art föreligga, med för styrelsen bindande verkan besluta om omhändertagande av moderskapsbidragen. E t t sådant beslut bör icke innebära att kvinnan går förlustig sin rätt .till bidrag utan att det skall tillfalla henne i den form, som nämnden i varje särskilt fall finner lämplig. Av sakens natur följer, att fråga i regel är om ett utbytande av kontantbidragen mot bidrag in natura. Ifrågavarande bestämmelser återfinnas i 11 § 2 mom. a)—c) i förslaget till förordning om moderskapsbidrag. I punkten a) stadgas — i likhet med vad som för närvarande gäller i fråga om moderskapspenning — att barnavårdsnämnden skall äga besluta omhändertaga moderskapsbidrag, om kvinnan, utan att vara intagen å anstalt, är sinnessjuk, sinnesslö eller för ett asocialt levnadssätt. I dessa fall är med andra ord frågan om sådana brister med avseende å moderns person, att det kan befaras att barnets bästa åsidosattes. Omhändertagande av moderskapsbidrag bör även kunna ske, om den miljö, vari barnet vistas eller kan väntas komma att vistas, är behäftad med brister. Enligt punkten b) i 11 § 2 mom. skall barnavårdsnämnden således äga besluta att omhändertaga bidraget, om barnet uppenbarligen icke kan erhålla en till-

97 fredsställande vård i kvinnans bostad eller annorstädes, där kvinnan har eller ämnar taga sin bostad, på grund av där rådande missförhållanden. Genom denna bestämmelse får barnavårdsnämnden bland annat möjlighet att föranstalta om intagande på mödrahem eller inackordering i lämpligt enskilt hem av sådana mödrar, som uppenbarligen äro i behov därav. I detta sammanhang uppkommer fråga om vårdavgifterna å mödrahemmen. I flertalet hem uttages numera en vårdavgift om en krona 50 öre om dagen. Med den föreslagna hemvårdspenningen skulle sålunda kunna bekostas en vistelse om tre månader å ett mödrahem, medan den kvinna, som ej vore berättigad till moderskapspenning, för längre tids vistelse skulle behöva taga i anspråk en del av grundbidraget eller från annat håll kommande medel. Denna konsekvens finner kommittén mindre tilltalande. Att utsträcka den tid, under vilken hemvårdspenning må utgå, utöver tre månader i sådana fall, där kvinnan är intagen a mödrahem, har kommittén ej ansett lämpligt. P å grund härav har kommittén företagit en omprövning av de under år 1945 utfärdade bestämmelserna angående vårdavgifterna vid de mödrahem, som erhålla driftbidrag av statsmedel. Kommittén har stannat vid att föreslå, att sedan kvinna vistats å mödrahem i sammanlagt tre månader, vårdavgift ej må uttagas av henne för annan dag än sådan, för vilken hon är berättigad till moderskapspenning. I samband härmed bör sådan ändring av Kungl. kungörelsen den 22 juni 1945 om statsbidrag till driften av barnhem vidtagas, att statsbidraget höjes till tre kronor för dag, då vårdavgift sålunda ej må uttagas. Barnavårdsnämnden skall slutligen enligt punkten c) i 11 § 2 mom. i förslaget till förordning om moderskapsbidrag kunna omhändertaga sådant bidrag, därest kvinnan finnes försumma barnets utrustning eller dess behöriga skötsel. Att det i dylika fall måste finnas möjlighet att utbyta kontantbidraget mot bidrag in natura finner kommittén uppenbart. Såsom tidigare nämnts är i nu angivna fall sjukkassans styrelse bunden av barnavårdsnämndens beslut om omhändertagande av moderskapsbidrag. Någon riitt för styrelsen att överklaga ett dylikt beslut bör enligt kommitténs mening icke föreligga. Däremot bör kvinnan själv kunna underställa beslutet högre myndighets prövning. Någon anledning att föreskriva besvärsprövning i annan form än den som gäller för andra beslut av barnavårdsnämnden har icke synts föreligga; besvär skola således anföras hos länsstyrelsen. Såsom redan antytts skall barnavårdsnämnden på lämpligt sätt tillhandahålla kvinnan moderskapsbidrag, som omhändertagits med stöd av bestämmelserna i 11 § 2 mom. Det synes lämpligt att kvinnan redan i samband med beslut om omhändertagande av bidraget får besked om, huru nämnden tänkt disponera bidraget. Några mera detaljerade föreskrifter i detta hänseende torde icke alltid vid denna tidpunkt kunna meddelas, men kommittén föreslår, att nämnden i beslutet skall angiva de huvudsakliga ändamål, vartill nämnden avser att använda medlen. Då det uppenbarligen icke bör ifrågakomma, att kvinnan genom besvär skall kunna göra om intet ett önskvärt utbyte av kontantbidrag mot naturabidrag, 7 — 1895 45

98 föreslås, att i här avsedda fall utbetalning av bidraget skall ske till näunden utan hinder av att beslutet icke vunnit laga kraft. Möjlighet att omhändertaga moderskapsbidrag bör emellertid finnas även i vissa andra fall än de ovan angivna, nämligen i vissa fall av tredski från kvinnans sida. Kommittén har härvid närmast tänkt på sådana situationer, där kvinnan underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som av läkare utfärdats med avseende å barnets vård eller där hon vägrar att låta sig eller barnet undergå läkarundersökning. Här är med andra ord mera fråga om medicinska än om sociala indikationer. Det har synts kommittén lämpligast att beslut i dessa fall meddelas av sjukkassans styrelse och ej av barnavårdsnämnden, låt vara att ett samråd mellan styrelsen och nämnden givetvis bör föregå beslutet. Bestämmelser i dessa hänseenden ha upptagits i 11 § 3 mom. i förslaget till förordning om moderskapsbidrag. När beslut om omhändertagande av moderskapsbidrag meddelats, kunna de eljest föreslagna bestämmelserna om rekvisition av bidrag m. m. icke oförändrade äga tillämpning. Vissa specialbestämmelser för dessa fall meddelas i 11 § 4 mom. i förslaget. I flertalet fall torde åsyftat resultat kunna vinnas genom att bidraget omhändertages av nämnden och på lämpligt sätt tillhandahålles kvinnan Där så ej sker, finnes givetvis ingen anledning att låta moderskapsbidrag itgå i fortsättningen. Kommittén föreslår därför att om moderskapsbidrag omhändertagits utan att rättelse vunnits i förhållande, som föranlett åtgärden, eller om barnavårdsnämnden finner, att medlen i allt fall icke kunna antagas tomma till behörig användning, så skall nämnden äga besluta, att ytterligare noderskapsbidrag icke skall utgå i anledning av samma barnbördsfall. Härigenom erhåller barnavårdsnämnden bland annat samma möjlighet som mödralijälpsnämnden nu äger att såsom villkor för ekonomisk hjälp uppställa kravet, att kvinnan underkastar sig sterilisering i sådana fall, där detta finnes påkallat med hänsyn till kvinnans bristande förmåga att tillfredsställande sörja för barnens vård.

99 KAP. X.

Moderskapsbidragets inverkan i fråga om mödrahjälpen. Då moderskapsbidragen, närmast grundbidragen, bland annat fylla samma funktion som moderskapshjälpen och moderskapspenningen, förutsätter kommittén, att sistnämnda båda hjälpformer skola slopas i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande. Det återstår emellertid att taga ställning till den i det föregående antydda frågan om mödrahjälpens framtida ställning, därest moderskapsbidrag av den nu föreslagna storleksordningen införas. Kommittén vill till en början erinra om att dess förslag innebär, att varje moder, som ej tillhör de förvärvsarbetandes kategori, skall äga uppbära moderskapsbidrag dels i form av grundbidrag till ett belopp av (vid enkel börd) 200 kronor jämte i förekommande fall bidrag till tandvårdskostnad med högst 175 kronor, och dels i form av hemvårdspenning till ett sammanlagt belopp av 135 kronor, d. v. s. vid maximalt utnyttjande av tandvårdsbidraget tillhopa 510 kronor, samt att de förvärvsarbetande kvinnorna skola äga uppbära grundbidrag och bidrag till tandvårdskostnad med nyss angivna belopp ävensom moderskapspenning till belopp, som sammanlagt variera mellan i runt tal 360 kronor och 1 260 kronor; dessa mödrar kunna således vid maximalt utnyttjande av tandvårdsbidraget erhålla mellan 735 och 1 635 kronor. Dessutom utgår kommittén från förutsättningen, att moderskapsbidragen skola kompletteras med fria resor i samband med havandeskap och barnsbörd i överensstämmelse med befolkningsutredningens i det föregående refererade förslag. Värdet av denna förmån varierar givetvis från fall till fall, och det torde vara tämligen fruktlöst att räkna med några slags medelvärden. Det må dock erinras om att enligt i befolkningsutredningens betänkande om förlossningsvården redovisade utredningar angående skjutskostnaderna vid förlossning och eftervård vid hemförlossningar i Kronobergs, Östergötlands, Västmanlands och Västerbottens län år 1943 kostnaderna för skjuts i samband med förlossning, där sådana resor förekommit, varierat från någon eller några kronor upp till 70 kronor, samt att motsvarande kostnader i samband med eftervården kunnat uppgå till över 40 kronor. Det ligger i sakens natur att bland dessa län Västerbottens län uppvisar de högsta skjutskostnaderna. Mot bakgrunden av dessa siffror kan konstateras, att mödrarna enligt kommitténs förslag samt under förutsättning av fria resor i samband med förlossning och eftervård komma att bli delaktiga av ekonomiskt stöd till belopp, som i övervägande antalet fall överstiger mödrahjälpens nuvarande maximibelopp; detta kommer för de icke förvärvsarbetande mödrarna att underskridas med i runt tal 65 kronor i de fall, där bidrag icke erfordras för vare sig tandvård eller resekostnad. Då det emellertid torde vara ytterst sällsynt, att mödra-

100 h j ä l p u t g å r m e d m a x i m i b e l o p p e t u t a n a t t därav b e s t r i d a s k o s t n a d e r för tandvård och (eller) resor, är d e n n a jämförelse dock m i s s v i s a n d e . F r å g a n om förhållandet mellan m o d e r s k a p s b i d r a g e n och m ö d r a h j ä l p e n h a r b e r ö r t s av b e f o l k n i n g s u t r e d n i n g e n i en den 16 o k t o b e r d a g t e c k n a d skrivelse till k o m m i t t é n , s e d a n u t r e d n i n g e n b e r e t t s tillfälle a t t u n d e r h a n d t a g a del av h u v u d d r a g e n av den av k o m m i t t é n n u föreslagna lagstiftningen. I d e n n a skrivelse anför b e f o l k n i n g s u t r e d n i n g e n b l a n d a n n a t : »Vid de undersökningar, som av utredningen verkställts för belysning av abortsökande kvinnors ekonomiska och sociala situation, har framkommit, att den i arbetarskyddslagen samt lagen den 19 maj 1939 om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m. garanterade rättigheten till ledighet från förvärvsarbetet upp till tolv veckor under tiden kring förlossningen ofta av kvinnorna själva betraktas som meningslös, då den icke är förbunden med någon form av ekonomisk hjälp. Helt säkert är denna uppfattning förekommande icke enbart bland sådana kvinnor, som på grund av svåra yttre omständigheter frestas att begå abort, utan allmänt utbredd bland förvärvsarbetande kvinnor, som vänta barn. Det torde ej heller vara alldeles ovanligt, att kvinnor med nyligen genomgången förlossning, som på grund av arbetarskyddslagens bestämmelser äro förbjudna industriellt arbete, för sin utkomsts skull se sig tvingade att utföra vida tyngre arbete, exempelvis städning. För alla kvinnor, hemarbetande såväl som förvärvsarbetande, är ett barns ankomst förenat med vissa extra utgifter. Samtliga kvinnor lida vidare genom havandeskapet och förlossningen en nedsättning av arbetsförmågan. Motiv kunna därför anföras för a t t ekonomisk hjälp i någon form beredes varje barnafödande kvinna under den tid det här är talat om. Emellertid är det tydligt, att sådana kvinnor, gifta eller ogifta, som av arbete utanför hemmet ha direkta penninginkomster, genom barnafödandet komma i ett oförmånligare läge än de gifta kvinnor, som ha sitt arbete i hemmet och sin ekonomiska ställning reglerad genom mannens arbetsinkomst. Många av de förra äro för sin utkomst direkt beroende av a t t uppehålla sitt förvärvsarbete, antingen de som ogifta ha detta som enda inkomstkälla eller de som gifta basera familjens ekonomi även på den inkomst de genom arbetet erhålla. För det bortfall av inkomsten, som de under ledigheten på grund av barnsbörd bli ställda inför, äro de uppenbarligen i särskilt behov av kompensation. Alternativ I enligt kommitténs förslag innebär en omläggning av den nu utgående hjälpen vid havandeskap och förlossning. Det ligger sålunda helt i linje med den utveckling bort från hjälpformer grundade på en individuell behovsprövning, som för närvarande karakteriserar socialpolitiken och som bland annat kommit till uttryck däri, a t t den på behovsprövning grundade fattigvården i allt större utsträckning ersattes och kompletteras med ett socialförsäkringssystem, i vilket — såsom vid arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och folkpensioner — hjälpen utgår efter generella normer. Befolkningsutredningen betraktar denna omgestaltning av socialpolitiken som principiellt riktig. Utredningen är emellertid tveksam, huruvida en objektivisering av grunderna för det ekonomiska stödet i den utsträckning, som här förutsattes, är möjlig, då det gäller samhällets hjälpåtgärder vid barnsbörd. Utgifterna i samband med barnafödandet kunna av flera skäl endast delvis beräknas på förhand. Familjernas situation är så ytterligt växlande vid barnets ankomst. I den ena familjen kan mannen vara arbetslös, i den andra ha bägge makarna förvärvsarbete. Den ogifta modern och hennes problem åter erbjuder en annan och helt ny situation. Vidare variera kostnaderna för barnets ankomst även ur andra synpunkter från familj till familj. Täta barnsbörder kunna i en

101 familj göra hjälpbehovet särskilt stort. Modern och det nyfödda barnet kunna drabbas av sjukdom. För landsbygdens mödrar tillkomma de långa och dyrbara resorna i samband med förlossningen. E t t a k u t behov av en många gånger kostsam tandvård kan uppstå för alla kategorier mödrar. En viss belysning av mödrarnas växlande hjälpbehov vid ett barns ankomst kan erhållas, om man studerar ansökningsfrekvensen hos mödrahjälpsnämnderna, m ä t t i antalet ansökningar om mödrahjälp i procent av antalet levande födda och den beviljade mödrahjälpens belopp inom olika mödrahjälpsområden. Vad först ansökningsfrekvensen beträffar var denna under andra halvåret 1944 ungefär likartad, när det gällde städer eller omkring 45 %. Landsbygden i norrlandslänen samt i Blekinge och Värmlands län ha däremot en ansökningsfrekvens som överstiger 80 %, medan motsvarande siffror för t. ex. Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Hallands och Västmanlands läns landsbygd ligger omkring 50 %. De beviljade beloppen äro vidare ytterligt varierande. Det räcker att här konstatera, att det finns betydande skillnader mellan de beviljade beloppen på landsbygd och i städer samt att cirka 5 % av samtliga fall erhöllo maximibelopp. Vidare råda stora differenser i fråga om de beviljade beloppen till gifta och icke gifta. Uppenbarligen kunna sådana variationer, som här antytts, icke förklaras enbart under hänvisning till skiftande praxis, regionalt betingade olikheter i fråga om befolkningens struktur m. m. Visserligen kan man icke objektivt mäta de förut berörda variationerna i hjälpbehovet i olika familjer inför ett barns ankomst, men det torde vara obestridligt, att de måste utgöra en av förklaringarna till de differenser, som de nyss anförda siffrorna åskådliggöra. En fullständig objektivisering av grunderna för det ekonomiska stödet åt mödrarna bör enligt befolkningsutredningens mening icke eftersträvas. Såvitt utredningen kan finna skulle det första inom socialvårdskommittén utarbetade alternativet sannolikt innebära, att hjälpbehovet för vissa kvinnor likväl icke tillfredsställande tillgodosågs, samtidigt som den lämnade hjälpen i många fall skulle framstå såsom större än det föreliggande behovet. Det andra alternativet är ur utredningens synpunkt i så fall mera tillfredsställande, då detsamma förutsätter ett bibehållande av den nuvarande mödrahjälpen och sålunda tillåter ett tillgodoseende av olika varierande behov. Utredningen anser starka skäl tala för ett sådant bibehållande av den nuvarande mödrahjälpen, en hjälpform, som visat sig värdefull och varit mycket uppskattad av landets mödrar. Utredningen skulle dock för sin del n ä r m a s t vilja förorda följande utformning av samhällets stöd åt barnaföderskorna vid havandeskap och förlossning. 1. Samtliga barnaföderskor tillförsäkras fri förlossningsvård, fria resor till och från förlossningsanstalt samt fria resor för barnmorskan såväl vid förlossning som for eftervård för dem som förlösas i öppen vård. Förslag härom kommer att inom kort framläggas av befolkningsutredningen. Under en övergångsperiod förutsätter utredningen — med hänsyn till det bristande utrymmet på förlossningsanstalterna — att rätten till fri resa till sådan anstalt förbehålles vissa grupper av mödrar. Den i samband härmed nödvändiga prövningen tänker sig utredningen utövad av mödrahjälpsnämnderna. 2. Havande kvinnor, som äro i behov av tandvård, beredas kostnadsfri sådan i enlighet med vad socialvårdskommittén förutsatt i sitt första alternativ. Eventuellt bör denna hjälp maximeras till 150 kronor för varje kvinna. 3. Till varje barnaföderska utgår moderskapshjälp avsedd för lindring av de med havandeskapet och barnsbörden förenade kostnaderna med ett kontant belopp, som bör avvägas efter en beräkning av de faktiska kostnaderna för utrustningåt moder och barn m. m. 4. Samtliga barnaföderskor tillförsäkras vidare under viss kortare tid en ytterligare ersättning per dag.

102 Utredningen är tveksam rörande benämningen på denna ersättning, men vill anmärka, att de av socialvårdskommittén föreslagna beteckningarna synas ägnade att medföra förväxlingar vid diskussionen i denna fråga. En objektiv motivering för denna ersättning kan sökas i arbetarskyddslagens bestämmelser om förbud för barnaföderskor a t t arbeta i vissa yrken viss tid efter förlossning. Utredningen kan icke finna det annat än som en oformlighet, a t t samhället genom dylika föreskrifter förbjuder kvinnor arbeta utan a t t lämna dem någon ersättning för härigenom utebliven arbetsförtjänst. Emellertid torde anledning saknas att begränsa denna ersättning till de kategorier, som omfattas av arbetarskyddslagens bestämmelser. Läget torde vara likartat för sådana grupper av förvärvsarbetande kvinnor, t. ex. hembiträden, vilka icke beröras av dessa bestämmelser. Även för de hemarbetande kvinnorna föreligger samma behov av att erhålla vila från arbetet under den första tiden efter en förlossning Utredningen vill därför föreslå, att denna hjälp utgår till alla barnaföderskor under den tid, som avses i arbetarskyddslagens bestämmelser om förbud att utföra visst arbete i samband med barnsbörd, d. v. s. för närvarande 6 veckor. I samma m å n som här nämnd ersättning kommer till stånd, synes emellertid hinder icke längre föreligga för en viss utsträckning av den i arbetarskyddslagen angivna tidsperioden. Ersättningens storlek kan enligt befolkningsutredningens mening förslagsvis sättas till en krona femtio öre per dag för hemarbetande kvinnor och till efter inkomsten varierande belopp, lägst två och högst sju kronor per dag för förvärvsarbetande kvinnor. Inom utredningen ha dock olika meningar uttalats rörande utformningen av sistnämnda bestämmelser. Enligt en uppfattning borde härvidlag ingen skillnad göras mellan hemarbetande och förvärvsarbetande mödrar. Samhällets understöd borde närmast avvägas efter behovet av sådant stöd och sålunda, därest det över huvud differentieras, göras störst för dem, vilkas ekonomiska ställning är mest ansträngd, vare sig dessa äro hemarbetande eller förvärvsarbetande. Det måste framstå som orimligt, om många kvinnor skulle erhålla en lägre ersättning vid andra eller tredje barnets födelse än vid det första barnets ankomst, då de hade ett senare lämnat förvärvsarbete och därmed en kanske bättre ekonomisk ställning. Det borde likväl övervägas, huruvida en högre ersättning för dem som så önska kunde erhållas genom påbyggnad av en frivillig moderskapsförsäkring, för vilken särskilda premier finge uppbäras, men som kunde befordras genom stöd från det allmänna. Här ovan nämnd hjälp torde liksom den i föregående punkt omtalade moderskapshjälpen lämpligen kunna utanordnas genom sjukkassorna. 5. För tillgodoseende av genom ovannämnda hjälpformer icke täckta behov för såväl förvärvsarbetande som hemarbetande kvinnor bibehålles den nuvarande mödrahjälpen efter i stort sett oförändrade riktlinjer. Utredningen förordar dock, att mödrahjälpens maximibelopp höjes till förslagsvis ett tusen kronor samt att bidragen under punkterna 1 och 2 ovan till tandvård och resor till förlossningsanstalt icke inräknas i maximibeloppet. Utredningen är klar över, att den under föregående punkter föreslagna hjälpen många gånger icke är tillräcklig. Bland annat torde den icke förslå för att avhålla kvinnor från att i en besvärlig situation begå abort. Möjlighet till en komplettering genom mödrahjälp bör därför finnas. Genom en så kraftig höjning av mödrahjälpens maximibelopp, som här föreslagits, skulle mödrahjälpsnämnderna beredas möjlighet att till en förvärvsarbetande kvinna, som verkligen är i behov därav, utbetala en ersättning som erbjuder en relativt fullständig kompensation för hennes i samband med förlossningen bortfallna inkomst. En lika stor hjälp kan även lämnas till verkligt behövande hemarbetande kvinnor. I samband härmed vill befolkningsutredningen ifrågasätta en viss uppmjukning

103 av nu tillämpade förfarande vid utdelning av mödrahjälp. Så torde maximibeloppets höjning möjliggöra för mödrahjälpsnämnderna a t t företaga en friare prövning av behoven. Denna prövningsrätt bör icke begränsas genom alltför snäva regler. Utredningen vill även förorda, att mödrahjälp i ökad omfattning måtte utgå i kontant form. Föreskrifter om och kontroll av hjälpens användning torde endast böra förekomma, då särskilda skäl motivera en sådan anordning. I samband härmed bör en förenkling av mödrahjälpsnämndernas verksamhet eftersträvas.» I b e t ä n k a n d e t om f ö r l o s s n i n g s v å r d e n h a r b e f o l k n i n g s u t r e d n i n g e n vidhållit sitt i f ö r e n ä m n d a skrivelse l ä m n a d e förord för en h ö j n i n g av m ö d r a h j ä l p e n s m a x i m i b e l o p p till 1 000 kronor, därvid e r s ä t t n i n g för t a n d v å r d och r e s o r till f ö r l o s s n i n g s a n s t a l t icke skulle i n r ä k n a s i m a x i m i b e l o p p e t . I sitt i j a n u a r i 1946 a v l ä m n a d e b e t ä n k a n d e om b a r n k o s t n a d e r n a s fördelning ( S O U 1946: 5) h a r b e f o l k n i n g s u t r e d n i n g e n förklarat sig alltjämt vidhålla den uppfattning, som u t r e d n i n g e n givit uttryck för i sin ovan omförmälda skrivelse. U t r e d n i n g e n f ö r k l a r a r vidare: »Utredningen har icke k u n n a t finna det möjligt att åstadkomma en anordning med till alla mödrar efter generella regler utgående bidrag, som kan anses tillfredsställande. Om man strävar efter att göra dessa bidrag så stora, att de kunna anses tillräckliga i alla fall, som kunna uppkomma, torde kostnaderna komma att stiga till en sådan storleksordning, som måste väcka betänkligheter ur finanspolitiska synpunkter. En generell hjälp av den omfattningen synes icke heller tillräckligt motiverad av föreliggande behov. Så snart man åter stannar för lägre bidrag, måste detta innebära, att i vissa fall behövande mödrar tvingas att söka ytterligare hjälp, där sådan står att erhålla, närmast hos fattigvårdsorganen. Denna konsekvens bör enligt utredningens uppfattning undvikas, vilket enklast sker därigenom, att mödrahjälpen med dess på individuell behovsprövning grundade bidragsverksamhet bibehålies. Höjningen av maximibeloppet är framförallt avsedd att tillgodose behov, som inom ramen för nuvarande maximering icke i tillfredsställande utsträckning k u n n a t täckas. Utredningen har sålunda lagt märke till att mödrahjälpen inom t. ex. de nordligaste länen — där mödrahjälpsfrekvensen är särskilt stor och behovet av tillräckliga bidrag uppenbarligen betydande — måst användas för ändamål, som kunna betraktas som mera elementära, medan utrymme icke i så stor utsträckning funnits för att tillgodose syften som t. ex. tandvård, vilka fått större plats inom mödrahjälpen på andra håll, främst i städerna. Nu emellanåt otillräckligt tillgodosedda behov kunna icke helt förväntas bli tillfredsställda ens genom de förbättringar, som socialvårdskommitténs förslag innebära. Med defc betraktelsesätt, som utredningen anlägger på dessa frågor, skulle det framstå som naturligt, om de organ, som hade att pröva hjälpbehoven i de enskilda fallen, erhölle möjlighet att utan några generella maximeringsregler lämna bidrag, som till fullo svarade mot föreliggande behov. Om en maximering av psykologiska skäl likväl är nödvändig, har utredningen ansett gränsen böra dragas så högt, att den så litet som möjligt inkräktar på önskvärd stödverksamhet. Givetvis utgår utredningen från a t t en så stark höjning av maximigränsen, som den utredningen förordat, icke får tagas till intäkt för en generell höjning av bidragsnivån även i fall, där detta icke är direkt motiverat av behovens karaktär.» B e f o l k n i n g s u t r e d n i n g e n h a r h ä r b e h a n d l a t två skilda m e n m e d v a r a n d r a samm a n h ä n g a n d e s p ö r s m å l , n ä m l i g e n dels den möjliga och lämpliga r ä c k v i d d e n av efter generella regler u t g å e n d e b i d r a g till b l i v a n d e och n y b l i v n a m ö d r a r och dels sättet för t i l l g o d o s e e n d e t i det e n s k i l d a fallet av b e h o v , som icke täckas av dylika b i d r a g . K o m m i t t é n h a r i det föregående d e k l a r e r a t sin principiella

104 ståndpunkt till förstnämnda spörsmål. I den mån man vill främja en utjämning av kostnaderna i samband med havandeskap och barnsbörd bör man således i görligaste mån begränsa utrymmet för en individuell behovsprövning. Huru långt man i detta hänseende kan och bör gå kan givetvis bliva föremål för olika meningar. Såvitt kommittén kan finna äro dock möjligheterna att objektivisera det ekonomiska stödet större än vad befolkningsutredningen synes antaga. De föreslagna beloppen av grundbidrag och hemvårdspenning äro anpassade efter de genomsnittliga utgifterna för tillgodoseendet av behov, vilka kunna förutsättas vara normalt uppträdande eller åtminstone förekomma i ett större antal fall. När det gäller ersättning för inkomstbortfall till förvärvsarbetande kvinna är det enligt kommitténs mening särskilt olämpligt att basera hjälpen på individuell behovsprövning. Icke minst på grund av de psykologiska faktorer, med vilka man här måste räkna, skulle detta vara ägnat att äventyra de syften, som denna form av hjälp är avsedd att tillgodose. Om man — vilket såvitt kommittén kan finna är det riktiga — lägger huvudvikten vid vad som är påkallat med hänsyn till barnets intresse, finnes allenast ett begränsat utrymme för en differentiering av hjälpen såvitt angår den tidrymd, under vilken hjälp bör utgå. Jämväl när det gäller ersättningens belopp ligger det närmast till hands att tillämpa objektiva kriterier, d. v. s. att i princip utgå ifrån att ersättningen bör nära ansluta sig till storleken av inkomstbortfallet. Kommittén finner sålunda befolkningsutredningens förslag att använda mödrahjälpen för att förmå förvärvsarbetande kvinnor att under den tid, barnet bör ammas av modern, avhålla sig från förvärvsarbete, föga effektivt. Befolkningsutredningen har även pekat på behovet av att kunna använda mödrahjälpen för att avhålla kvinnor från att i en besvärlig situation begå abort. I och för sig kan kännedomen om att tillräckliga förmåner i samband med havandeskapet och nedkomsten erbjudas av samhället självfallet verka abortförebyggande. En sådan inverkan kan emellertid knappast beräknas inträda, om förmånerna utgå efter individuell behovsprövning. Kvinnan kan ju då icke veta vad hon kommer att få. Det finnes i själva verket föga anledning att räkna med att mödrahjälpen hittills haft någon abortförebyggande inverkan. Möjligheterna till ett visst resultat böra vara betydligt större, om förmånerna utgå efter generella grunder. Befolkningsutredningen har för övrigt själv tidigare, nämligen i sitt betänkande i abortfrågan (SOU 1944: 50, s. 139) företrätt en sådan ståndpunkt, i det att den uttalat, att förmånens »karaktär av en kvinnorna tillkommande rätt och ej understöd icke (skulle) komma tillräckligt klart till uttryck genom mödrahjälpen». Möjligen har befolkningsutredningen här avsett att mödrahjälpen skulle sättas in just i den kritiska abortsituationen. Emellertid är ju i regel abortfrågan aktuell på ett tidigt stadium av havandeskapet. Vid denna tidpunkt är kvinnan icke benägen att hänvända sig till barnavårdsnämnden för att söka mödrahjälp. Dylikt torde praktiskt taget icke förekomma. Den ekonomiska hjälp, som då kan behöva sättas in, kan skapas genom att fortsätta på den väg, som statsmakterna redan på befolkningsutredningens förslag slagit in

105 på, nämligen att ställa vissa medel till abortkuratorernas förfogande. Detta torde vara den enda väg, man här kan gå. Beträffande en höjning av mödrahjälpens maximibelopp till 1 000 kronor utgår befolkningsutredningen från att en så stark höjning av maximigränsen icke får tagas till intäkt för en generell höjning av bidragsnivån även i fall, där detta icke är direkt motiverat av behovens karaktär. Kommittén är för sin del av den uppfattningen, att en sådan inverkan icke kan undgås, och finner sannolikt, att mödrahjälpen därigenom skulle komma att bli använd för täckande av allehanda behov, vilka ehuru kanske i och för sig angelägna, dock föga eller intet ha att skaffa med havandeskapet och nedkomsten, t. ex. för sanering av ett fattigt hem i avseende på inventarier m. m. I den mån dylika behov föreligga böra de i annan ordning avhjälpas, varom befolkningsutredningen även framlagt särskilda förslag. Att låta mödrahjälpen flyta ut över gränserna för syftet med densamma kan icke vara rationellt. I fråga om kostnaderna för mödrahjälpen bör man räkna med att utredningens förslag skulle leda till en mycket stark ökning, kanske en fördubbling. Kommittén är givetvis medveten om att icke alla de hjälpbehov, som kunna uppträda i samband med havandeskap och barnsbörd, kunna tillgodoses inom ramen för ett system med bidrag efter generella linjer. Det återstår emellertid att undersöka, i vilken utsträckning sådana fall kunna tänkas uppkomma efter ikraftträdandet av en lagstiftning sådan som den nu föreslagna. Såsom ovan anförts komma de föreslagna förmånerna att i det överväldigande antalet fall överstiga mödrahjälpens nuvarande maximibelopp. Sistnämnda belopp erhöllo under andra halvåret 1944 allenast 4,8 % av samtliga kvinnor, vilka beviljats mödrahjälp. Om man skulle antaga, att moderskapsbidragen i samtliga dessa fall icke skulle ha erbjudit tillräcklig hjälp, skulle detta ha inneburit, att cirka 3 000 mödrar per år vore hänvisade till att komplettera moderskapsbidragen med hjälp efter individuell behovsprövning. E t t sådant antagande är dock näppeligen sakligt grundat. Siffran måste bliva väsentligt lägre dels på grund av det föreslagna grundbidraget till tandvårdskostnad, dels på grund av de fria resorna till och från förlossningsanstalt m. m. och dels på grund av den föreslagna moderskapspenningens storlek. Det är givetvis vanskligt att söka i siffror uppskatta det antal fall, där föreliggande behov icke kunna täckas genom moderskapsbidrag och övriga på generella grunder vilande hjälpformer, men kommittén anser sig ha goda skäl för uppfattningen, att dessa fall komma att bliva så fåtaliga, att det skidle innebära en överorganisation att för dem bibehålla en hjälpform sådan som mödrahjälpen. Härvid har kommittén icke tagit med i räkningen de av befolkningsutredningen föreslagna kontanta barnbidragen. Därest dessa genomföras, skulle antalet dylika fall ytterligare nedgå, vilket bland annat belyses av de i tab. 3 å s. 35 lämnade uppgifterna angående antalet barn hos de mödrar, vilka erhållit mödrahjälpens maximibelopp. Kommittén vill således förorda, att mödrahjälpen slopas i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande. Moderskapsbidragets belopp i för-

106 ening med tidigare omförmälda speciella förmåner såsom fria resor m. m. är tillräckligt för att i praktiskt taget samtliga fall täcka de behov, vilka verkligen hava något samband med havandeskapet och barnsbörden. I den mån det likväl skulle inträffa fall, där ytterligare hjälp erfordras, får dylik lämnas genom den universella hjälpform, som i varje fall måste ingå i socialvårdssystemet, d. v. s. under en övergångstid fattigvården och, efter en reform av denna, socialhjälp. Kommittén vill dock påpeka, att så i varje fall icke torde bli fallet i större utsträckning än nu, utan att tvärtom en inskränkning av de fall, där denna form av hjälp behöver tillgripas, kommer att inträda. Härtill kommer att den nya socialhjälpslagstiftningen, som förberedes av kommittén, kommer att meddela hjälp utan den speciella karaktär, som dock alltjämt vidlåder fattigvården. Kommitténs huvudförslag är alltså det i denna avdelning av betänkandet behandlade förslaget. Kommittén har emellertid även utarbetat ett alternativt förslag till moderskapsbidrag, baserat på mödrahjälpens bibehållande. Detta avhandlas i en följande avdelning.

107 KAP. XL

Kostnaderna för moderskapsbidraget. Kostnaderna för den föreslagna reformen bli givetvis i första hand beroende av den framtida födelsefrekvensen. Kommittén har icke funnit erforderligt göra några mera ingående analyser i detta hänseende, utan har ansett sig kunna basera kostnadsberäkningarna på ett årligt antal barnaföderskor av 126 000 (1943 års siffra). Med denna utgångspunkt kunna kostnaderna för grundbidragen (exklusive den del därav som belöper på tandvård) sättas till högst 25,2 miljoner kronor årligen. Vanskligare är givetvis att beräkna tandvårdskostnaderna. Erfarenheter som vunnits från mödrahjälpen giva dock en viss ledning, varför kommittén anser sig kunna beräkna denna kostnad till cirka 4 miljoner kronor årligen. Till grund för beräkningen av kostnaderna för moderskapspenning och hemvårdspenning har lagts en av byråinspektören fil. dr Gerdt Brundin gjord utredning, vilken bifogas detta betänkande som Bil. 2. Under förutsättning av ett hundraprocentigt utnyttjande av sagda förmåner kunna de årliga kostnaderna skattas till 9,5 miljoner kronor för moderskapspenningen och 15, i miljoner kronor för hemvårdspenningen. De verkliga kostnaderna komma emellertid att ställa sig lägre. De mödrar, som icke ha barnet i sin vård, äro ju icke berättigade till vare sig hemvårdspenning eller moderskapspenning, och vad särskilt den sistnämnda förmånen angår kan inan icke räkna med att samtliga de mödrar, som ha rätt att utnyttja densamma, skola göra detta i full utsträckning. Alla antaganden, angående vilken frekvens, dessa bidrag med hänsyn till nu angivna förhållanden skulle komma att få, måste dock vila på mycket svaga grunder; kommittén har därför uraktlåtit att göra några prognoser i detta hänseende. De beräknade kostnaderna ha således karaktären av maximikostnader. Enligt detta alternativ kunna således de årliga kostnaderna för moderskapsbidraget beräknas till sammanlagt högst 53,8 miljoner kronor, nämligen för grundbidrag (exkl. tandvårdsbidrag) » tandvård » hemvårdspenning » moderskapspenning

25,2 milj. kr. 4,0 > » 15,1 » » 9,5 » S:a 53,8 milj. kr.

ALTERNATIVT

FORSLAG.

KAP. XII. Alternativt förslag till moderskapsbidrag med mödrahjälpens bibehållande. Allmänna synpunkter. — Om man av statsfinansiella skäl finner sig böra begränsa det ekonomiska stödet till blivande och nyblivna mödrar inom en trängre kostnadsram, är det icke lätt att komma bort ifrån invändningen, att det är viktigare att de mödrar, som verkligen äro i behov av hjälp, få detta tillgodosett i full utsträckning och under värdiga former än att samtliga mödrar oavsett behovet skola åtnjuta bidrag av allmänna medel efter tämligen schematiska grunder. Skulle effektivitetssynpunkten få fälla utslaget, skulle ett val mellan de olika systemen knappast kunna undgå att utfalla till förmån för det förstnämnda systemet. Valet försvåras emellertid genom förhandenvaron av åtskilliga andra faktorer, icke minst sådana av psykologisk natur. Det av kommittén upprättade alternativa förslaget kan sägas vara en kompromiss mellan nämnda båda system. Det torde knappast ifrågasättas från något håll, att all ekonomisk hjälp till blivande och nyblivna mödrar skall utgå efter behovsprövning. Genom moderskapspenningen och i viss mån även moderskapshjälpen ha vi slagit in på en väg som det ej finnes anledning att helt frånträda. Däremot kan råda olika meningar om huru långt man bör fortsätta på denna väg. Därest det av statsfinansiella skäl icke befinnes möjligt att nu införa moderskapsbidrag i den utsträckning, som förutsattes enligt kommitténs huvudförslag, böra dock enligt kommitténs mening generella principer tillämpas åtminstone såvitt angår dels den samhälleliga hjälp, som har till syfte att lindra de direkta kostnader, som äro förenade med havandeskap och barnsbörd, och dels den form av bidrag, som avser att ersätta de förvärvsarbetande kvinnorna för inkomstbortfall under ledighet i samband med havandeskap och barnsbörd. I förstnämnda fall dominerar kostnadsutjämningssynpunkten, och en tillämpning av generella principer ter sig därför naturlig. I det andra fallet är väl syftet icke så mycket att åstadkomma en kostnadsutjämning som att tillgodose ett hjälpbehov, som under angivna förutsättningar måste anses vara normalt uppträdande och där man måste anses berättigad att utgå från att behovet är av i stort sett samma storleksordning hos samtliga förvärvsarbetande mödrar, eller åtminstone hos samtliga förvärvsarbetande mödrar tillhörande samma inkomstklass. Med användande av den terminologi, som använts i huvudförslaget, skulle således de bidragsformer, som enligt det alternativa förslaget skola vila på generella grunder, utgöras av grundbidrag och moderskapspenning. Då beteckningen grundbidrag måhända är mindre lämplig i ett system, där de: stora

109 flertalet mödrar icke äro berättigade att åtnjuta moderskapsbidrag i annan form, har kommittén i det alternativa förslaget utbytt beteckningen grundbidrag mot termen moderskapshjälp. Moderskapsbidragen utgöras således enligt detta alternativ av moderskapshjälp och moderskapspenning; erforderliga författningsbestämmelser ha sammanförts i ett förslag till förordning om moderskapsbidrag. I den mån i visst fall behov föreligger av samhällelig hjälp utöver moderskapsbidragen, skall den enligt detta alternativ utgå efter individuell behovsprövning. Området för denna blir således beroende av moderskapsbidragens storlek och omfattning. Härtill återkommer kommittén i det följande; redan nu vill kommittén emellertid framhålla att den på individuell behovsprövning baserade hjälpen bör utgå i form av mödrahjälp med bibehållande av nuvarande administration för denna. Moderskapshjälpen. — När moderskapsbidragen på sätt i detta alternativ förutsättas skola kunna kompletteras medelst mödrahjälp, kan det icke rimligen komma i fråga att moderskapshjälpen skall utgå med samma belopp som grundbidraget enligt kommitténs huvudförslag. En reducering bör tydligen ske. Kommittén har ansett sig böra föreslå, att detta bidrag reduceras från tvåhundra till etthundrafemtio kronor samt att tillägget vid flerbörd minskas från etthundra till femtio kronor. Frågan om hjälp till tandvårdskostnad kommer också i ett annat läge, därest mödrahjälpen skall bibehållas. Till stöd för en individuell prövning talar onekligen det skiftande tandvårdsbehovet hos olika mödrar. Icke ens enligt huvudförslaget har en sådan prövning ansetts kunna undvaras, låt vara att den skall baseras på odontologisk-medicinska och icke ekonomiska indikationer. Någon anledning att med bibehållande av mödrahjälpens uppgifter i övrigt överföra hjälpen till tandvård från mödrahjälpen, där den nu upptager stort utrymme, till moderskapsbidraget finnes enligt kommitténs mening icke. Av det ovan anförda framgår, att den enligt det alternativa förslaget föreslagna moderskapshjälpen närmast kan betraktas som en förhöjning av nuvarande moderskapshjälp och moderskapspenning till etthundrafemtio kronor jämte en utvidgning av området för nämnda förmåner till att omfatta alla mödrar. Moderskapspenningen. — Om denna form av moderskapsbidrag enligt det alternativa förslaget kan kommittén fatta sig kort. Enligt kommitténs mening bör detta bidrag utformas så, att området för en individuell behovsprövning blir så begränsat som möjligt. Från dessa utgångspunkter har kommittén icke funnit anledning att föreslå någon förändring — frånsett smärre redaktionella avvikelser — av de bestämmelser som i motsvarande sammanhang föreslås enligt huvudförslaget. Beträffande de synpunkter, som varit avgörande för kommittén vid utformningen av nämnda bidrag, må således hänvisas till den i samband med huvudförslaget lämnade redogörelsen.

110 Mödrahjälpens ställning enligt det alternativa förslaget. — Den ur materiell synpunkt mest framträdande olikheten mellan moderskapsbidraget enligt kommitténs huvudförslag och samma bidrag enligt det alternativa förslaget är dels att bidraget till lindring av de med havandeskap och barnsbörd förenade kostnaderna enligt det sistnämnda uppgår till allenast etthundrafemtio kronor mot tvåhundra kronor enligt huvudförslaget, dels att nämnda bidrag enligt det sistnämnda men icke enligt det alternativa förslaget kan omfatta jämväl visst bidrag till tandvårdskostnader och dels att någon bidragsform, motsvarande den i huvudförslaget upptagna hemvårdspenningen, icke återfinnes i det alternativa förslaget. Denna differens i fråga om moderskapsbidragets storlek kompenseras emellertid därigenom, att det alternativa förslaget förutsätter mödrahjälpens bibehållande. Vad särskilt angår sådana hjälpbehov, som uppkomma för andra än förvärvsarbetande mödrar till följd av graviditetens och förlossningens inverkan på moderns förmåga att utföra hemsysslor och på grund av bestyren med det späda barnets skötsel, d. v. s. sådana hjälpbehov som enligt huvudförslaget tillgodoses genom hemvårdspenningen, så kunna dessa givetvis avhjälpas på det mest effektiva sättet, därest en prövning sker i varje särskilt fall med en vid marginal för den prövande myndigheten vid bestämmandet av hjälpens omfattning. Ett allmänt hemvårdsbidrag av schematisk natur låter sig visserligen försvaras såsom ett led i strävandena att av skäl, vilka berörts i det föregående, i möjligaste mån komma bort från behovsprövningen, när det gäller hjälp till blivande och nyblivna mödrar, men skall inom denna hjälp utrymme överhuvudtaget lämnas för individuell prövning, så torde de hjälpbehov, som nu avses, tillhöra dem som lämpligen böra tillgodoses genom mödrahjälp. I övrigt bör mödrahjälpen enligt detta alternativ intaga i huvudsak samma ställning som förut, d. v. s. överhuvudtaget avse fall, där en kvinna i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av understöd. Beträffande den avsevärda höjning av mödrahjälpens maximibelopp, som föreslagits av befolkningsutredningen, får kommittén hänvisa till vad som anförts å s. 105. Kommittén avstyrker således någon förändring i detta hänseende. Mödrahjälpen är i sin nuvarande form en utpräglad naturahjälp. Häremot har understundom riktats anmärkningar och bland annat har befolkningsutredningen i sin förut berörda skrivelse, uttalat sig för att mödrahjälp i ökadl omfattning måtte utgå i kontant form. Enligt utredningens uppfattning böra föreskrifter och kontroll av hjälpens användning endast förekomma, då särskilda skäl motivera en sådan anordning. Kommittén har såsom tidigare framhållits övervägt, att låta huvudförslagets grundbidrag till en del utgå såsom naturahjälp eller snarare såsom ett konsumtionsstyrt bidrag, men avstått ifrån att föreslå en sådan anordning. Ehuru mödrahjälpens karaktär av naturahjälp bland annat otvivelaktigt inne-

Ill burit vissa fördelar för de mödrar, vilka eljest knappast skulle för sin personliga del fått del av hjälpen, har kommittén dock funnit de skäl, som tala mot en dylik ordning, i fråga om moderskapsbidraget övervägande; bland annat skulle ett delvis konsumtionsstyrt moderskapsbidrag kräva administrativa anordningar av komplicerad art. Inom mödrahjälpen ligger saken delvis annorlunda till. När det likväl skall verkställas en noggrann, individuell behovsprövning, kräves i varje fall en organisation, som icke behöver bli mera komplicerad därför att hjälpen blir konsumtionsstyrd. Emellertid måste de övriga skäl, som i berörda sammanhang anförts för kontantlinjen, tillmätas betydelse även i fråga om mödrahjälpen, och man har därför anledning ställa sig tveksam, huruvida mödrahjälpens naturakaraktär bör bibehållas. En övergång till kontantlinjen torde i praktiken knappast kunna begränsas till vissa slag av hjälp, bortsett ifrån att bidrag till tandvård liksom i kommitténs huvudförslag alltjämt bör utgå endast till bevisligen utförd tandvård. Däremot torde inga bärande skäl kunna anföras för att — om man alls vill godtaga kontantlinjen — någon av de övriga vanligen förekommande arterna av hjälp snarare än de andra skall utgå in natura. Kontantlinjen kommer därför att innebära, att —• fortfarande bortsett från tandvården — all hjälp utgår kontant, därest icke med hänsyn till sökandens livsföring, man har direkt anledning att räkna med missbruk, då all hjälp bör utgå in natura. En sådan radikal omläggning av mödrahjälpen skulle betyda, att man avstår ifrån den dock avsevärda fördelen av att man har en visserligen icke absolut men för de flesta fall dock god garanti för att hjälpen kommer till en användning, som svarar mot verksamhetens syften. Kommittén finner det oklokt att, därest man skulle komma att bibehålla den behovsprövade hjälpen, avstå från denna fördel. I stället bör man söka minska de nuvarande olägenheterna genom att avstå från den detaljerade reglering av hjälpens art, som nu företages. Man skulle lämpligen genomgående kunna inom mödrahjälpen använda det system för en konsumtionsstyrd hjälp, som skisserats av kommittén å s. 65. Detta skulle betyda, att det beviljade beloppet finge av modern fritt disponeras för utrustning enligt särskild förteckning (se bil. 1), kostförbättring, hemhjälp eller inackordering, men utbetalning skulle ske endast i form av anvisning till affär enligt moderns önskan, till den som lämnat hemhjälp o. s. v. I den mån modern önskade disponera medlen för annat ändamål än de vanligen förekommande, finge hon i sin ansökan begära detta. Av rent praktiska skäl torde dock som regel en mindre del av hjälpen, förslagsvis 10—20 %, böra utbetalas kontant. Självfallet skulle mödrahjälpsnämnden i särskilda fall äga att binda hjälpen till viss form t. ex. inackordering på mödrahem. Kommittén har stannat för att en sådan ordning åtminstone bör under en tid prövas och vill sålunda föreslå att, om mödrahjälpen bibehålles, det uppdrages åt socialstyrelsen att utarbeta reviderade råd och anvisningar av nu angiven innebörd.

112 Kostnaderna för det alternativa förslaget. — Under de förutsättningar i fråga om den framtida födelsefrekvensen, som angivits i kap. XI, skulle kostnaderna för moderskapshjälpen komma att uppgå till 18,9 miljoner kronor per år samt för moderskapspenningen till högst 9,5 miljoner kronor årligen. Den inverkan, som moderskapsbidraget skulle komma att få med avseende å omkostnaderna för mödrahjälpen, låter sig svårligen beräkna; försiktigast torde vara att icke kalkylera med någon kostnadsminskning utan fastmera utgå ifrån att den kontinuerliga ökning av mödrahjälpsfallens frekvens, som hittills ägt rum, kommer att fortsätta, om än i minskad takt. Kommittén anser sig därför böra beräkna de närmaste årens kostnader för mödrahjälp till 15 miljoner kronor per år. De sammanlagda årliga kostnaderna för moderskapsbidrag enligt det alternativa förslaget och för mödrahjälp kunna därför beräknas icke komina att överstiga 43,4 miljoner kronor enligt följande tablå: för moderskapshjälp * moderskapspenning » mödrahjälp

18*9 milj. kr. 9'6 » » 15'0 » » S:a 43"4 milj. kr.

113 Särskilda yttranden: av herrar Hartmann

och

Höjer.

Till socialvårdskommitténs förslag till lag om folkpensionering ha vi fogat ett särskilt yttrande av innebörd, att de av kommittén föreslagna pensionsavgifterna skulle utgå såsom allmänna socialförsäkringsavgifter; bestämmelserna om dylika borde sammanföras i en särskild lag. Härigenom skulle vinnas den fördelen, att socialförsäkringen även i de delar, som eljest skulle bekostas helt av skattemedel, komme att framstå såsom delvis bekostad genom avgifter av de försäkrade själva och därigenom till alla delar göra skäl för namnet socialförsäkring. I anslutning härtill anse vi, att kommitténs nu föreliggande huvudförslagtill förordning om moderskapsbidrag borde erhålla formen av en lag om moderskapsförsäkring. Lagens första paragraf borde då innehålla dels ett stadgande, att varje svensk kvinna skall vara försäkrad för erhållande av moderskapsbidrag, dels i fråga om erläggande av avgifter en hänvisning till lagen om socialförsäkringsavgifter. I övrigt ha vi inga erinringar emot huvudförslagets innehåll. av herrar Hagård och Skoglund. I föreliggande utredning om moderskapsbidrag har socialvårdskommittén till sitt huvudförslag fogat ett alternativt sådant, som bland annat förutsätter ett bibehållande av den nuvarande mödrahjälpen. Av de verkställda kostnadsberäkningarna synes visserligen framgå, att sistnämnda förslag skulle medföra lägre utgifter för statsverket än huvudförslaget, men dessa beräkningar grunda sig på antagandet, att mödrahjälpens nuvarande genomsnittsbelopp skulle förbliva oförändrade. Skulle mödrahjälpen komma att bibehållas, måste man emellertid enligt vårt förmenande räkna med förskjutning uppåt av hjälpens genomsnittliga värde och totalbelopp. Denna utveckling skulle bliva ännu mer accentuerad, därest i annat sammanhang framlagda förslag angående väsentlig höjning av mödrahjälpens maximibelopp skulle realiseras. I själva verket skulle en lagstiftning enligt det alternativa förslaget säkerligen efter ganska kort tid komma att medföra statsutgifter, som skulle motsvara eller överstiga vad huvudförslaget skulle betinga. I fråga om finansieringen av huvudförslaget ha vi en från kommitténs majoritet avvikande mening. Vi anse nämligen att den nya hjälpformen bör ha karaktären av socialförsäkring och att kostnaderna till en del böra täckas genom avgifter från medborgarna. Moderskapsbidraget hade således bort utformas som en moderskapsförsäkring samt inrymmas i den blivande allmänna sjukförsäkringen.

114 Bilaga

1 Förslag till förteckning å varor att inköpas genom anvisning. Babysäng Större utdragbar barnsäng Sängar till äldre barn (t. ex. tripp-trapptrull-sängar) Säng till vuxen Barnvagn (event, endast delkostnad för barnvagn)

Madrasser Filtar Kuddar Lakan Örngott Badbalja Hink (för barntvätten)

Babyutstyrsel: Skjortor, tröjor, navelbindor, blöjor, Gummiunderlägg. gördlar. Barnsele. Sovdräkter, underbyxor, krypdräkter, Torrmassa och cellstoff i 10-kilosjaket. blusar, strumpor, vantar. Tyger till babykläder och sängutrustning. Kofta, åkpåse. Garner. Badlakan. Kläder åt m o d e r n : Grossessgördel Korsett Bysthållare Nattlinnen Underkläder Klänning (kjol och blus) Olja Tvål

Skyddsrockar Kofta Kappa Strumpor Skodon Tyger till kläder åt modern Barnpuder Barnsalva

Febertermoineter

Bilaga 2. Kostnadsberäkningar. Antalet barnbördsfall årligen ha beräknats till 126 000. Kostnaderna för de olika ersättningsformerna beräknas enligt följande: 1. Grundbidrag 200 kronor, utgående till alla barnaföderskor. Kostnaden beräknas till 200X126 000 eller 25,2 miljoner kronor. 2. Tandvårdsbidrag. Kostnaden uppskattas till 4 miljoner kronor. 3. Moderskapspenning till förvärvsarbetande mödrar. Enligt en inom pensionsstyrelsen verkställd undersökning avseende år 1944 voro 11,1 procent av samtliga barnaföderskor förvärvsarbetare. I n ä m n d a procenttal ingår även sådana förvärvsarbetande barnaföderskor, som enligt de föreslagna bestämmelserna icke skulle vara berättigade till moderskapspenning (då förvärvsarbetet utföres i eget hem etc). Vid kostnadsberäkningen har hänsyn icke tagits till därav påkallad reduktion. De framräknade kostnaderna bliva därför något högre än som motivera förhållandena under år 1944, men torde detta vara påkallat, då man försiktigtvis bör räkna med en viss fortgående ökning av antalet kvinnor i förvärvsarbete.

115 Antalet förvärvsarbetande barnaföderskor beräknas enligt ovan till 0,1 i l X 126 000 eller, avrundat, 14 000. Inkomstfördelningen antages överensstämma med inkomstfördelningen för samtliga förvärvsarbetande kvinnor enligt de antaganden härom, som tillämpats i en inom socialdepartementet upprättad promemoria angående vissa ifrågasatta jämkningar i socialvårdskommitténs förslag till allmän sjukförsäkring. De i följande sammanställning upptagna relativtalen avse nuvarande inkomstläge och motsvara de relativtal, som i tab. 9 nämnda promemoria (s. 59) finnas angivna för kvinnor. Kostnaden för moderskapspenning framkommer enligt följande:

kr.

Moderskapspenning kr.

— 800 800—1 500 1 5 0 0 - 2 200 2 200—2 900 2 900—3 600 3 600-

2 3 4 5 6 7

Inkomst

Summa

Antal barnaföderskor

%

absolut

Ersättning, per fall kr.

6-o 50-3 20-5 12-5 6i 4-6

840 7 042 2 870 1750 854 644

360 540 720 900 1080 1260

lOOo

14000 Kostnad kr. 302 400 3 802 680 2 066 400 1 575 000 922 320 811 440 9 480240

Det i sammanställningen framkommande kostnadsbeloppet avrundas till 9,5 miljoner kronor. 4. Hemvårdspenning. Antalet barnaföderskor, som skola åtnjuta hemvårdspenning, beräknas enligt ovan till 126 0 0 0 — 1 4 000 eller 112 000. Kostnaden beräknas till 90 X 1,50 X 112 000 eller 15,1 miljoner kronor. Med sammanställning av ovanstående beräknas de sammanlagda kostnaderna till 53,8 miljoner kronor. Gerdt

Brundin.

Statens offentliga utredningar 1946 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

Allmän lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkade med förslag till omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m. [10]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till ändrade grundel för fiottninj lagstiftningen m. m. [3]

Industri. Betänkande med förslag till ordnande iv Ireditgivnii och rådgivningsverksamhet för hantveri och småindu samt bildande av företagarnämnder. [22]

Kommunalförvaltning. Handel och sjöfart. Statens och kommunernas finansväsen. Koniinunikationsväsen. Betänkande ang. rundradion i Sverige. Dess aktuella be] och riktlinjer för dess framtida verksamhet. [1]

Politi.

Bank-, kredit- och penningvisea. Nationalekonomi och socialpolitik. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sveriire. Dess samband med nativitetsminskuingen och dess förhållande vid olika former av förlossningsvård samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. 2 Betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag till allmänna barnbidrag m. m. [5] Bilagor. [6] Investeringsutredningens betänkande ined utredning rörande personal- och materielresurser m. m. för genomförande av ett arbetsprogram enligt, av utredningen tidigare framlagt förslag. [13J Den familjevårdande socialpolitiken. [17] Betäukande med förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. [19] Socialvårdskommitténs betänkande. 12. Utredning och förslag ang. moderskapsbidrag. [23]

lliilso- och sjukvård. Betänkande ang. den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärväsendet. [20]

Allmänt näringsväsen. Betänkande med utredning och förslag ang. rätten till arbetstagares uppfinningar. [21]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande ang. forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland. |16] P M ang. utvecklingsplanering på jordbrukets område [18]

Försäkrings väsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrijfl 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag t H boställsordning för folkskolans lärare nt. ni. [8] 1945 års universitetsberedning. 1. Docent.nstitutioneii; [f 1940 års skolutrednings betänkanden ocl utredningar. • IV. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. [11] B. Förslag till u n d Ä visningsplaner. [15] 4. Realskolan. Praktiska linjer. [14] Betänkande om tandläkarutbildningens crdnandc m. nfe Del 1. [121 Försvnrsväsen. Betänkande med förslag ang. uniformspliltens omfatta för viss personal vid försvarsväsendel. [t] Betänkande och förslag rörande åtgärder för att begräi antalet kontraktsanställt manskap inom krigsmakten.

Utrikes ärenden.

• Stockholm 1946. K. L. Beckmans Boktryckeri. 1895 45

Intcrnatione.l rätt.