Befolkningspolitik i utlandet en redogörelse

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 4 : 2 6 SOCIALDEPARTEMENTET

BEFOLKNINGSPOLITIK I UTLANDET EN REDOGÖRELSE UTARBETAD AV

1941 ÅRS BEFOLKNINGSUTREDNING

S T O C K H O L M 19

4 4

Statens offentliga utredningar 1944 Kronologisk 1. J o r d b r u k s b e f o l k n i n g e n s l e v n a d s k o s t n a d e r . Av E . L i n d a h l och L . L e m n e . M a r c u s . 71 8. J o . 2. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e långtjUnstunderbefäl m . m . B e c k m a n . 91 s. F Ö . 3 . B e t ä n k a n d e a n g å e n d e n y k t e r h e t s t i l l s t å n d e t u n d e r krigså r e n . M a r c u s . 336 s. F i . 4. P r o m e m o r i a m e d förslag till l a g m e d b e s t ä m m e l s e r o m a l l m ä n n a b e h ö r i g h e t s v i l l k o r för vissa k o m m u n a l a u p p d r a g m . m . Hasggström. 66 s. S. 5. B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l civilförsvarslag m . m . B e c k m a n . 262 s. S. 6. B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l b y o r d n i n g a r o c h i n s t r u k t i o n e r för o r d n i n g s m ä n n e n i l a p p b y a r n a . M a r c u s . 85 s. Jo. 7. U t r e d n i n g a r a n g å e n d e e k o n o m i s k efterkrigsplanering. 1. M a r c u s . 215 s. F i . 8. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e revision a v riksdag e n s a r b e t s f o r m e r . N o r s t e d t . 114 s. J u . 9. P r o c e s s l a g b e r e d n i n g e n s förslag till lag o m införande av n y a r ä t t e g å n g s b a l k e n m . m . 1. Lagtext. N o r s t e d t , viij, 192 s. J u . 10. P r o c e s s l a g b e r e d n i n g e n s f ö r s l a g till l a g o m i n f ö r a n d e av n y a r ä t t e g å n g s b a l k e n m . m . 2. Motiv m . m . N o r s t e d t . 500 s. J u 11. S t a t s m a k t e r n a o c h f o l k h u s h å l l n i n g e n u n d e r d e n till följd av s t o r m a k t s k r i g e t 1939 i n t r ä d d a k r i s e n . Del 4. T i d e n j u l i 1942—juni 1943. I d u n . 559 s. F o . 12. U t r e d n i n g a r a n g å e n d e e k o n o m i s k efterkrigsplanering. 2. I n v e s t e r i n g s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e m e d förslag till i n v e s t e r i n g s r e s e r v av statliga, k o m m u n a l a o c h statsu n d e r s t ö d d a a n l ä g g n i n g s a r b e t e n för b u d g e t å r e t 1944/45. M a r c u s . 272 s. F i . 13. U t r e d n i n g a r a n g å e n d e e k o n o m i s k efterkrigsplanering. 3. Bilagor t i l l i n v e s t e r i n g s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l i n v e s t e r i n g s r e s e r v av statliga, k o m m u n a l a och s t a t s u n d e r s t ö d d a a n l ä g g n i n g s a r b e t e n för b u d g e t å r e t 1944/45. M a r c u s . 77 s. F i .

förteckning

14. U t r e d n i n g a r a n g å e n d e e k o n o m i s k e f t e r k r i g s p l a n e r i i 4» M a r c u s . 153 s. F i . 15. S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 7. U t r e d n i n g o förslag a n g å e n d e l a g o m a l l m ä n s j u k f ö r s ä k r i n g . Be< m a n . 360 s. S. 16. S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 8. K o s t n a d s b e r ä n i n g a r a n g å e n d e lag o m a l l m ä n s j u k f ö r s ä k r i n g . Bec m a n . 91 s. S. 17. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g t i l l å t g ä r d e r för f r ä m j a n d av l i t t e r a t u r t j ä n s t e n i n o m d e t e k n i s k a f a c k o m r å d e n Hacggström. 165 s. E . 18. B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l v ä g t r a f i k s t a d g a m . r B e c k m a n . 84 s. K . 19. Om i n r ä t t a n d e av e t t s a m h ä l l s v e t e n s k a p l i g t forskning r å d . Hfeggström. 23 s. E. 20. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n o c h u t r e d n i n g a 1. Skolan i s a m h ä l l e t s t j ä n s t , f r å g e s t ä l l n i n g a r och p r o l e m l ä g e . I d u n . 138 s. E . 21. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n o c h u t r e d n i n g s 2. S a m b a n d e t m e l l a n f o l k s k o l a o c h h ö g r e s k o l a . I d u : 354 s. E. 22. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n o c h n t r e d n i n g a 8. U t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e v i d g a d e möjligheti till högro u n d e r v i s n i n g f ö r l a n d s b y g d e n s ungdori I d u n . 104 s. E . 23. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n o c h n t r e d n i n g a Bilaga 3. F ö r h a n d l i n g a r n a v i d s a m m a n t r ä d e d e n 15 den 17 j u n i 1943 m e d 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s r å d g v a n d e n ä m n d . I d u n . (2), 148 s. E . •24. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e r e v i s i o n av lagstii ningen om kvinnas behörighet att i n n e h a v a statstjän och a n n a t a l l m ä n t u p p d r a g , N o r s t e d t . 65 s. J u . 25. U t r e d n i n g a r a n g å e n d e e k o n o m i s k e f t e r k r i g s p l a n e r i n 5. P r o m e m o r i a a n g å e n d e j ' r k e s u t b i l d n i n g f ö r a r b e t s l ö s ni. m . Hx'ggstrom. 92 s. E . 26. Befolkningspolitik i u t l a n d e t . B e c k m a n . 2391 s. S.

A n m . O m s ä r s k i l d t r y c k o r t ej angives, ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . Bokstäverna m e d f e t s t i l u t g ö r a b e g y n n e l s e b o l •stäverna till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t . ex. E . = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . = j o r d b r u k d e p a r t e m e n t e t . E n l i g t k u n g ö r e l s e n d e n 3 febr. 1922 ang. s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g ( n r 98) utgivt u t r e d n i n g a r n a i o m s l a g m e d e n h e t l i g färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 4 4 : 2 6 SOCIALDEPARTEMENTET

BEFOLKNINGSPOLITIK I UTLANDET EN REDOGÖRELSE UTARBETAD AV

1941 ÄRS BEFOLKNINGSUTREDNING

STOCKHOLM 1944 K L. BECKMANS BOKTRYCKERI [1642 43]

*2Efc

w

INNEHÅLLSFÖETECKNING. Sid.

I Skrivelse till Statsrådet och Chefen för socialdepartementet

i Kap.

I.

Inkomstomfördelning till barnfamiljernas förmån genom skatterna 7 Allmän översikt 7 De nordiska länderna JQ De anglosachsiska länderna 16 Tyskland ig De latinska länderna 32

I Kap.

II.

Inkomstomfördelning till barnfamiljernas förmån genom familjelöner och barnbidrag 44. 1. Åtgärder för en fortlöpande inkomstomfördelning 49 a) Frivilligt organiserad löneutjämning för vissa grupper av anställda 49 b) Löneutjämning omfattande alla löneanställda inom vissa eller alla ett lands näringsområden, obligatoriskt organiserad och kontrollerad av statsmakterna 75 c) Allmän inkomstomfördelning till barnfamiljernas förmån genom barnbidrag eller »barnpensioner», eventuellt begränsade till vissa inkomstskikt och familjer med visst barnantal 95 d) Speciella löpande familjebidrag 112 2. Åtgärder för en inkomstomfördelning av engångskaraktär.. 115

Kap.

III.

Åtgärder för underlättande av äktenskapsbildningen 1. Ekonomisk hjälp åt nygifta Äktenskapspremier Aktenskapslån 2. Den gifta kvinnans ställning på arbetsmarknaden 3. Speciella äktenskapsfrämjande åtgärder

Kap.

IV.

Mödraskydd samt mödra- och barnavård 132 1. Rättsligt skydd för förvärvsarbetande mödrar 132 2. Hjälp till mödrar i samband med barns födelse 134 Moderskapshjälp enligt försäkringsprincipen 135 Moderskapshjälp från arbetsgivarna 146 Moderskapshjälp från stat och kommun 147 3. Speciella mödra- och barnavårdsåtgärder 150 4. Åtgärder för a t t reglera den ogifta moderns och det utom äktenskapet födda barnets rättsliga och ekonomiska ställning 160

120 120 120 122 127 130

4 Kap.

V.

Offentliga åtgärder beträffande födelsekontrollen 165 1. Statliga restriktioner mot tillverkning, import, försäljning m. m. av och reklam för preventivmedel 167 2. Positiva åtgärder för preventivteknikens utbredning 171

Kap.

VI.

Abortfrekvens och abortlagstiftning 1. Uppskattningar av abortfrekvensen och omfattning 2. Abortlagstiftningen 3. Rådgivning till abortsökande kvinnor 4. Abortlagstiftningens effekt

Kap. VII.

174 följdsjukdomarnas 1' 4 180 191 192

Statliga åtgärder på arvshygienens område 194 1. Kvalitativa krav på mottagare av befolkningspolitiska förmåner 194 2. Förbud att ingå äktenskap i vissa fall 197 3. Steriliseringslagstiftningen 198 4. Övriga åtgärder 204

Bilagor: Bilaga 1: Några födelsetal från vissa främmande länder 206 Bilaga 2: Befolkningspolitikens effekt på den demografiska utvecklingen i Tyskland 1933—1939 207

Till Herr Statsrådet och Chefen for socialdepartementet.

Genom beslut den 12 september 1941 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen j för socialdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga att inom socialI departementet verkställa utredningar rörande vissa befolkningspolitiska spörsI mål. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades samma dag såsom sak| kunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, statssekreteraren Tage I Erlander, docenten, numera professorn Curt Gyllenswärd, e. o. byråchefen I Alf Johansson samt numera ledamoten av riksdagens första kammare, proI fessorn Sten Wahlund. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades från I och med den 16 oktober 1941 hovrättsassessorn Sven Eomanus, vilken på •; egen begäran den 1 februari 1944 entledigades från sitt uppdrag, varvid till ( sekreterare förordnades filosofie licentiaten Gustav Cederwall med politices j magistern Göran Tegnér såsom biträdande sekreterare. De sakkunniga ha | antagit benämningen 1941 års befolkningsutredning. De problem, som bruka sammanföras under benämningen befolkningsI frågan, ha aktualitet icke blott i vårt land. I en rad länder har den befolk| ningspolitiska diskussionen lett till vidtagandet av mer eller mindre långt f gående åtgärder åsyftande en stegring av födelsetalen eller ett höjande av I barnfamiljernas standard. Befolkningsutredningen har ansett det vara av [ värde om en samlad översikt för dessa åtgärder i utlandet utarbetades. En j sådan översikt har därför på utredningens uppdrag utarbetats av notarien i I statens industrikommission politices magistern Erik Grafström, filosofie j kandidaten Eudolf Meidner, politices magistern Göran Tegnér samt sekrej teraren i Stockholms stads kammarkontor Per Åsbrink. Befolkningsutredi ningen anhåller härmed vördsamt att få överlämna resultatet av ifrågavarande | utredningsarbete. Försöket att ge en bild av den utländska befolkningspolitiken har mött betydande svårigheter. Kedan bristen på en allmängiltig definition på vad [ som menas med befolkningspolitik innebär en betydande svårighet. I de ; flesta länder räknas ju till befolkningspolitik numera icke blott de åtgärder, som mera direkt taga^ sikte på att stimulera äktenskapsbildning och viljan att ha barn, utan även de åtgärder, som på direkt eller indirekt väg avse att I komma familjerna, barnen och mödrarna till godo. Befolkningspolitiken blir

6 alltså mer och mer en integrerande del av den allmänna socialpolitiken. För att en redogörelse för -befolkningspolitik i utlandet därför icke skall bliva alltför omfångsrik är det nödvändigt att på något sätt begränsa materialet. I det följande har sålunda främst och utförligast behandlats barnkostnadernas fördelning till förmån för barnfamiljerna genom familjebeskattningen och olika slag av familjelöner, barnbidrag etc. Härefter behandlas äktenskapslån och äktenskapspremier, de på vissa håll omfattande åtgärderna på mödra- och barnavårdens område samt sedan mera kortfattat de utländska åtgärderna mot aborterna, beträffande födelsekontrollen och på arvshygienens område. Som bilagor publiceras en siffersammanställning avsedd att belysa det befolkningsstatistiska läget i vissa främmande länder samt en analys av befolkningspolitikens effekt på den demografiska utvecklingen i Tyskland 1933—1939. De bostadspolitiska åtgärderna till förmån för barnrika familjer har här icke upptagits till behandling, då en redogörelse för dessa äro under utarbetande på annat håll. Vidare har någon översikt av de olika krigsfamiljebidragen, vilka i krigförande och neutrala länder utbetalas till de inkallade och som ju måste anses ha en viss befolkningspolitisk betydelse, icke ansetts vara behövlig, då dessa åtgärder troligen komma att avvecklas efter krigets slut och således endast hava temporärt intresse. Utredningsarbetet har även försvårats genom de av kriget föranledda bristande informationerna från flera länder. Genom välvilligt bistånd från bl. a. ett flertal utländska legationer i Stockholm har dock material i viss utsträckning kunnat erhållas. På flera ställen i den följande redogörelsen har dock framställningen måst avbrytas något av åren innan kriget på grund av att senare uppgifter icke stått att erhålla. Stockholm den 12 juni 1944. Vördsamt TAGE E R L A N D E R CURT GYLLENSWÄRD

ALF JOHANSSON

STEN WAHLUND Göran

Tegnér

7 KAP. I.

Inkomstomfördelning till barnfamiljernas förmån genom skatterna. Allmän översikt. Vid den statliga och kommunala inkomstbeskattningen i olika länder gäller som allmän regel, att den skattskyldige medgives skattefrihet för viss del av sin inkomst. Oftast höjes denna skattefria del med ökningen i antalet familjemedlemmar. Tanken bakom detta system liar i de flesta fall varit, att ingen bör beskattas för den del av inkomsten, som han behöver för att trygga ett »existensminimum» för sig och sin familj. I vissa länder, såsom t. ex. England och Förenta Staterna, har däremot statens inkomstbehov fram till krigsutbrottet varit relativt litet i förhållande till inkomstunderlaget, varigenom gränsen för skattefrihet kunnat sättas betydligt högre än vad som i och för sig skulle kunna motiveras även med ett frikostigt tilltaget »existensminimum». Familjebeskattningen har därför i dessa länder icke i nämnvärd grad influerats av befolkningspolitiska tankegångar. Där utgå före fastställandet av den beskattningsbara inkomsten vissa till sin absoluta storlek bestämda avdrag för den skattskyldige, hans hustru och minderåriga barn. E t t karaktäristiskt drag har därvid varit, att barnavdragen varit små i förhållande till avdragen för den skattskyldige och hans maka. Under kriget har visserligen inkomstbeskattningen kommit att omfatta även smärre inkomsttagare utan att dock frågan om lättnader för barnrika familjer i högre grad aktualiserats. •• Även de nordiska ländernas skattelagstiftning rönte under tiden före kriget föga inverkan av den pågående diskussionen i befolkningsfrågan. Barnavdragen voro genomgående små, lika stora för varje barn och även små i förhållande till avdragen för den skattskyldige och hans maka. U n d e r kriget har emellertid som en följd av den skärpta beskattningen och den allmänna sänkningen av levnadsstandarden, särskilt i Norge och Finland, den statliga beskattningen omgestaltats så, att den i väsentligt högre grad kommit att drabba skattskyldiga utan försörjningsplikt gentemot anhöriga. Den kommunala inkomstbeskattningen, som just i de nordiska länderna är betydande och som även drabbar smärre inkomsttagare relativt hårt, har av skilda skäl däremot icke kommit att genomgå en liknande utveckling. T länder, där skattelagstiftningen redan tidigare utformats under större hänsynstagande till familjesociala och befolkningspolitiska synpunkter, har man vid tillgodoseendet av dessa gått skilda vägar. En väg har varit att

8 sänka avdragen för den skattskyldige och hans maka och samtidigt höja barnavdragen. Barnavdragen ha därvid gjorts större fr. o. m. t. ex. det tredje barnet. Dessa avdrag ha företagits antingen direkt på bruttoinkomsten före fastställandet av den inkomst på vilken skatten skall beräknas eller också på den uträknade skatten. Till formen ha avdragen antingen utgjorts av till sitt absoluta värde fastställda belopp eller också av en viss procentsats av inkomsten eller skatten. Fördelen med det senare systemet har ansetts vara, att man därigenom kunnat göra skattelättnaderna proportionella mot inkomstens storlek. Å andra sidan ha i flera fall avdragen begränsats till sin absoluta storlek, och för skattskyldiga med höga inkomster, för vilka det ansetts att skattelättnaderna ej kunnat ha någon väsentlig betydelse som stimulans till barnafödande, ha avdragen reducerats eller helt borttagits. Ibland förekomma kombinationer av systemen med fasta och procentuella avdrag; sålunda medgives vid den s. k. cedulära beskattningen på arbetsinkomster i Belgien dels fasta avdrag på bruttoinkomsten, dels procentuella avdrag på skatten. Den befolkningspolitiska innebörden av dessa avdrag framgår klart därav, att de procentuella avdragen på skatten blott beviljas familjeförsörjare med minst tre barn, men att de, när detta barnantal uppnåtts, utgå för samtliga barn i familjeförsörjarens vård. I vissa länder äro mycket stora familjer helt befriade från vissa skatter. I Italien infördes bestämmelser härom redan på 1920-talet. Även i Jugoslavien genomfördes redan tidigt med exempel från Italien en sådan lagstiftning. I Spanien blevo genom lag av augusti 1941 familjer med en årsinkomst av arbete av högst 6 000 pesetas och med mer än fem barn helt befriade från inkomstskatt. Familjer med 5—7 barn och en årsinkomst av 6—16 000 pesetas behövde blott betala hälften av inkomstskatten och familjer med 8 eller fler barn befriades helt från inkomstskatt oberoende av inkomstens storlek. Bestämmelserna beräknades komma att beröra omkring 200 000 familjer. Genom en lag av den 13 december 1943 utvidgades ramen för dessa skattelättnader betydligt. Familjer med fyra barn eller fler erhöllo total befrielse från inkomstskatt för inkomster av arbete understigande 16 000 pesetas; för inkomster överstigande 16 000 pesetas medgavs viss reducering av skatten enligt en sjunkande skala intill inkomster om 100 000 pesetas för familjer med högst 7 barn och intill inkomster om 150 000 pesetas för familjer med mellan 7 och 12 barn. Familjer med över 12 barn erhöllo total befrielse från skatten oberoende av inkomstens storlek. Den andra huvudprincipen vid genomförandet av en efter barnförsörjningsbördan differentierad beskattning har varit att låta särskilda skatter drabba ogifta och barnlösa, varvid inkomsterna från dessa skatter ibland direkt avsatts för finansierandet av sådana utgifter, som staten påtagit sig för utförande av andra åtgärder av befolkningspolitisk karaktär. I Italien infördes en särskild beskattning av ungkarlar redan på 1920-talet, vilken sedan i ett flertal repriser skärpts. I Jugoslavien infördes 1930 en särskild lag om ungkarlsskatt. Enligt denna skulle samtliga manliga personer i åldern 30 till 60 år, som voro ogifta eller barnlösa änklingar eller vilkas

9 äktenskap upplösts utan att någon laglig underhållsplikt gentemot makan eller barnen fastställts, betala en särskild skatt. Skatten varierade med levnadsåldern och utgjorde: För personer i åldern 30—35 år 50 % » » » » 35—40 » 40 % » » » » 40—50 » 25 % ;> * » » 50—60 » 10 % av de statliga skatter, som i övrigt åvilade den skattskyldige. I Frankrike och Belgien ha vid sidan av ett omfattande barnavdragssystem införts särskilda skatter eller skattetillägg på ungkarlar och gifta barnlösa. I Tyskland uttages hela den statliga inkomstskatten numera med ledning av en skattetabell, genom vilken de skattskyldiga beskattas enligt olika tariffer, beroende på deras försörjningsförpliktelser. Historiskt har den nuvarande familjebeskattningen vuxit fram ur ett system med fasta och procentuella avdrag för familjemedlemmarna å ena sidan och en särbeskattning av gifta barnlösa och ogifta å andra sidan. I Finland infördes redan 1935 en särskild ungkarlsskatt i form av ett 20-procentigt tillägg till inkomstskatten. Efter krigets utbrott höjdes detta tillägg till 40 %. Genom skattereformen av november 1943 uppdelades de skattskyldiga med hänsyn till försörjningsbördan i tre kategorier, vilka beskattades enligt olika tariffer. Genom detta system, som i viss utsträckning påminner om det tyska, kom det extra skattetrycket på ungkarlar att ytterligare skärpas. Mellan vissa inkomstlägen ligger sålunda skatten på ungkarlar nu 100 % högre än på familjeförsörjare. Även i Norge har ungkarlar och därmed jämställda genom under kriget införda bestämmelser kommit att beskattas avsevärt hårdare än övriga kategorier. Det ibland framförda förslaget att grunda beskattningen på en på det totala antalet familjemedlemmar — eller på antalet konsumtionsenheter i familjen — uppdelad inkomst ha, såvitt känt är, icke genomförts i något lands skattelagstiftning. Ehuru det främst varit de olika slagen av inkomstskatter, som blivit föremål för ingripanden vid strävandena att via skatterna åstadkomma en utjämning av barnkosinaderna, så ha dock på vissa håll befolkningspolitiska synpunkter spelat in vid utformandet av även andra direkta skatter, t. ex. förmögenhetsskatten i Tyskland och Finland och arvsskatten i Tyskland, Frankrike och Belgien. I några länder har man strävat efter att uttaga inskomstskatten redan vid inkomstens utbetalande till inkomsttagaren. Så sker t. ex. i Tyskland vid uttagande av Lohnsteuer, skatt på arbetares och anställdas inkomster. Ur befolkningspolitisk synpunkt måste detta betraktas som en fördel, förutsatt att man redan vid skatteavdraget i samband med löneutbetalningen kan taga hänsyn till inkomsttagarens familjeförsörjningsbörda. Så sker även i Tyskland. England har i ännu större utsträckning än Tyskland tillämpat principen, att skatten skall upptagas vid källan, d. v. s. avdragas vid in-

10 komstens utbetalande. Nackdelen med detta har varit, att man ej omedelbart differentierat skatten efter skatteförmåga. I själva verket göres avdrag för skatt på lönen under en viss månad först på den lön, som utfaller tio månader senare. Vanlig taxering sker sedan efter kalenderårets slut och det verkliga skattebeloppet fastställes, varvid hänsyn tages till avdragsrätt m. m. Den skattskyldige kan sålunda i sinom tid få restitution, därest han genom avdraget å lönen skulle inbetalt för stort belopp, respektive i förekommande fall åläggas att inbetala resterande skattebelopp. För närvarande förberedes i England en förändring av skattelagstiftningen därhän, att skatten under hänsynstagande till föreliggande rätt till avdrag direkt må kunna uttagas på den lön, till vilken den hänför sig. I Finland har numera införts ett system, varigenom skatten för vissa kategorier uttages redan vid inkomstens uppbärande. Yad beträffar den indirekta beskattningen lämpar den sig mindre väl för ingripanden av befolkningspolitisk art. Allmänna sociala synpunkter ha medfört, att man allt efter dessas bärkraft i olika länder i högre eller lägre grad sökt lägga den indirekta beskattningen på lyxvaror respektive nödvändighetsvaror. De senaste årens utveckling med en stark ökning av även den indirekta beskattningen genom införande av omsättningsskatter m. m., innebärande även en skärpning av beskattningens regressiva karaktär, har dock ytterligare aktualiserat problemet, hur man skall kunna skona de lägre inkomsttagarna och inkomsttagare med stora familjer. Därvidlag har tanken på en prisrabattering på vissa varor för särskilda kategorier på sina håll kunnat realiseras.

De nordiska länderna. Norge. Den statliga direkta beskattningen utgöres främst av inkomstskatt och förmögenhetsskatt och den kommunala av inkomstskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. Hänsyn till den skattskyldiges försörjningsbörda tages vid bestämmandet av de två inkomstskatterna. Statlig inkomstskatt för fysisha personer utgår med en från 3,4 % för lägre inkomster till 60 % för inkomstdelar över 475 000 kronor stigande skatteskala. Äkta makar beskattas i regel gemensamt. Inkomster under 2 000 kronor beskattas icke. Sedvanliga avdrag medgivas för kostnader för inkomstens förvärvande och avgifter till olika slag av försäkringar. Däremot är avdragsrätten för under året erlagda skatter begränsad till den kommunala skatten på egendom. De skattskyldiga indelas med hänsyn till försörjningsförpliktelser i åtta olika skatteklasser. Till första skatteklassen höra de som icke i sitt hushåll ha någon person att försörja och till åttonde skatteklassen de som i sitt hushåll ha 7 försörjda persöner. Till försörjda räknas den skattskyldiges maka och barn under 15 år samt arbetsoförmögna föräldrar. Avdrag på inkomsten beviljas för till första skatteklassen hänförliga skattskyldiga med 900 kronor, för till andra skatteklassen hörande med 1 400 kronor och stiger

11 sedan med 400 kronor för varje ytterligare försörjd person, numera även om antalet försörjda personer skulle överstiga sju. Under krigsåren ha vissa modifikationer i beskattningen införts, som inneburit en väsentlig skärpning av skatten för ungkarlar och därmed jämställda och en successivt stegrad lättnad i beskattningen för skattskyldiga med stor försörjningsbörda. Sålunda beskattas personer hörande till första skatteklassen numera för inkomster mellan 10 000 och 150 000 kronor enligt en särskild skatteskala. Vid en inkomst av 10 000 kronor utgår skatten med drygt 35 % och vid en inkomst av 20 000 kronor med drygt 50 % högre belopp än för övriga kategorier. Dessutom utgår en särskild tilläggsskatt till inkomstskatten, som för första skatteklassen utgör 30 % av den ordinarie skatten och för följande kategorier 25, 20, 15 och för femte och högre skatteklasser 10 % av den ordinarie skatten. Den kommunala inkomstskatten är proportionell och får i allmänhet icke överstiga 12 % av det beskattningsbara beloppet. Dessutom äga kommunerna i vissa fall att uttaga en progressiv tilläggsskatt på inkomstdelar över 12 000 kronor. Den normala skattesatsen utgör härvid 1 % för inkomstdelar närmast över 12 000 kronor och stiger till 5 % för inkomstdelar över 150 000 kronor. Kommunerna kunna efter särskilt tillstånd från högre myndighet skärpa denna skatt till högst det femdubbla. De skattskyldiga beviljas vissa avdrag med hänsyn till försörjningsbörda och inkomstens storlek. Liksom vid den statliga beskattningen uppdelas de skattskyldiga med hänsyn till försörjningsbördan i åtta skatteklasser. Kommunerna bestämma i viss utsträckning själva, vilka som skola räknas som försörjda. Dit räknas likväl alltid samma kategorier som vid den statliga beskattningen. För de olika skatteklasserna äro alltid inkomster under 200 för första skatteklassen, 350 för andra, 500 kronor för tredje etc. helt befriade från skatt. Efter särskilt tillstånd från myndighet kan kommunen höja gränsen för de helt skattefria inkomsterna till i landskommunerna 600 kronor för första skatteklassen samt ytterligare 200 kronor för varje försörjd person och i stadskommunerna till 1000 kronor med likaså 200 kronors tillägg för varje försörjd person. För skattskyldiga med inkomster, som överstiga dessa minimibelopp utgår avdrag enligt olika normaltabeller för varje skatteklass. De uppgå för landskommunernas del till högst 600 kronor för första skatteklassen och öka sedan med 300 kronor för varje försörjd person. Emellertid ha kommunerna rätt att inom vissa gränser frångå dessa normaltabeller, vilket i allmänhet lett till reduceringar i avdragen i förhållande till normaltabellerna. Danmark. De statliga direkta skatterna utgöras främst av en allmän inkomst- och förmögenhetsskatt samt ett par fastighetsskatter. Den kommunala beskattningen består av dels fastighetsskatter, dels en inkomstskatt — i vissa kommuner så anordnad att inkomst av förmögenhet kommer att särskilt beskattas. Hänsyn till familjeförsörjningsbördan tages vid fastställandet av statlig och kommunal inkomsskatt.

12 Statlig inkomstshatt på fysiska personer utgår för närvarande enligt en progressiv skatteskala, stigande från 2 % för de lägsta inkomstdelarna till 50 % för inkomstdelar över 400 000 kronor. Äkta makar beskattas gemensamt, Från bruttoinkomsten medgives avdrag för under året till stat och kommun erlagda skatter samt ett till högst 400 kronor fastställt belopp för avgifter till försäkringar och dylikt. Mindre inkomsttagare erhålla dessutom vissa lättnader i beskattningen enligt följande system. Ungkarlar och ensamstående utan försörjningsplikt erhålla total befrielse från skatten, därest deras inkomst understiger 800 kronor i Köpenhamn och Fredriksborg, 700 kronor i övriga städer samt 600 kronor i landskommuner. För gifta män och änklingar etc. med underhållsplikt gentemot barn under 18 år utgöras motsvarande gränser av 1 600, respektive 1 400 och 1 200 kronor. Överstiger inkomsten dessa belopp erhålles motsvarande avdrag för inkomster upp till 5 000 kronor. Därefter sjunka avdragen successivt för att vid inkomster över 10 000 kronor helt försvinna. Tidigare medgavs för varje barn under 15 år i den skattskyldiges vård avdrag som för de olika kommuntyperna uppgingo till 300, respektive 250 och 200 kronor. Genom en lag av den 18 mars 1941 ändrades grunderna för barnavdragen i riktning mot ett större hänsynstagande till barnrika familjer. Barnavdrag i kronor enligt lagen av den 18 mars 1941. Köpenhamn och Frederiksborg Övriga stad skom mun er Landskommuner

E t t barn.

Två Larn.

Varje följ. barn.

400 350 300

900 750 600

600 500 400

Kommunal inkomstskatt. Yid fastställandet av det beskattningsbara beloppet utgår man från den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten. I Köpenhamn och Frederiksborg utgår skatten enligt en progressiv skatteskala. I andra kommuner är skatten formellt proportionell. P å olika vägar nås dock även här en avsevärd progressivitet. Sålunda kunna inkomster av vissa förvärvskällor höjas — inkomst av kapital t. ex. med högst 50 %. Vissa reduceringar eller ökningar av det beskattningsbara beloppet kunna vidare i de enskilda fallen beslutas av kommunerna. Hänsyn tages därvid till kända förhållanden rörande den skattskyldiges ekonomiska situation (familjestorlek, plötslig ökad eller minskad inkomst, stora engångsutgifter och dylikt). E n förhöjning av det beskattningsbara beloppet av högst 40 % och i vissa fall 50 %, respektive en reducering på upp till 70 % kan på detta sätt ernås. Från det sålunda fastställda beloppet göres generellt avdrag för varje barn under 15 år, i allmänhet 200 kronor per barn, vilket belopp i landskommunerna kan sänkas till lägst 100 kronor och i stadskommunerna höjas till högst 300 kronor. Finland. De direkta skatter, som åligga fysiska personer, utgöras främst av statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt samt av kommunal inkomst-

13 skatt. Hänsyn till den skattskyldiges familjeförsörjningsbörda tages vid fastställande av samtliga dessa skatter. Statlig inkomstskatt. Före år 1935 uppvisade den finska inkomstbeskattningen icke några ur befolkningspolitisk synpunkt intressanta drag. Vissa avdrag för minderåriga barn och adoptivbarn — lika för vart och ett av barnen — fick göras före fastställandet av den beskattningsbara inkomsten. Avdragen voro relativt små (1 200 mark). 1935 höjdes dessa avdrag till 2 500 mark, men måste alltjämt betecknas såsom relativt obetydliga såväl absolut som i förhållande till den för varje skattskyldig skattefria inkomstdelen (10 000 mark). Samma år höjdes åldern för avdragsberättigade barn från 15 till 16 år. Ur befolkningspolitisk synpunkt intressantare var, att samtidigt ett skattetillägg om 20 % påfördes sådana skattskyldiga, som voro över 24 år — ogifta eller gifta — och som ej huvudsakligen försörjde andra än makan eller som ej tidigare under minst 16 år fullgjort underhållsskyldighet mot barn. Detta tillägg har efter krigsutbrottet höjts till 40 %. Medan i princip äkta makar beskattats efter deras sammanräknade inkomst, gjordes i 1935 års lagstiftning en avvikelse härifrån så till vida, att förvärvsarbetande hustrus inkomst beskattades för sig. Före fastställandet av den beskattningsbara inkomsten fick avdrag även göras för avgifter till arbetslöshetsförsäkringar, till pensionskassor samt för försäkringsavgifter för den skattskyldige och hans familj, dock ej mer än 200 mark per försäkrad person. Personer, boende på särskilda dyrorter fingo vidare enligt finansministeriets förordnande åtnjuta ett avdrag på högst 5 000 mark så länge inkomsten icke översteg 40 000 mark. P å den efter dessa avdrag kvarstående nettoinkomsten utgick skatt med en procentsats som steg från 0"7 % för de lägsta inkomstdelarna till 20 % för inkomstdelar över 1 500 000 mark. Från och med år 1939 utgick dessutom ett särskilt tillägg på denna skatt med 20 %. Det under kriget alltmer skärpta såväl direkta som indirekta skattetrycket liksom den allmänna pressen på levnadsstandarden ledde till försök att mildra skattetrycket för skattskyldiga med barn. Sålunda beslöt 1942 års riksdag en ändring av barnavdragen därhän, att avdraget successivt stegrades så att det för det sjätte barnet kom att ligga 50 % högre än för första barnet. E t t samtidigt för riksdagen framlagt förslag till ändring av inkomstbeskattningen kom dock ej att genomföras. Vid 1943 års riksdag framlades ett nytt förslag till inkomst- och förmögenhetsbeskattning, som i väsentliga hänseenden innebär en omläggning av den tidigare gällande. Detta förslag antogs av riksdagen med vissa modifikationer. Lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt av den 17 november 1943. Enligt den nya lagen äro äkta makar skyldiga att erlägga skatt på grundval av deras sammanräknade inkomst och det från 1935 gällande undantaget beträffande förvärvsarbetande hustrus inkomst utgick. Om bägge makarna

14 haft förvärvsarbete får avdrag dock göras med 50 % av den inkomst, som uppburits av den av makarna, som haft den lägsta inkomsten. Har äktenskapet ingåtts under skatteåret skola makarna beskattas var för sig. Avdrag får liksom tidigare göras för avgifter till arbetslöshetskassor och till pensionskassor. Det avdragsgilla beloppet för familjens försäkringar — liv, kapital-, livränte-, olycksfalls- och sjukförsäkring — maximerades till 1 000 mark per familjemedlem oavsett om samtliga familjemedlemmar voro försäkrade eller ej. Det särskilda avdraget för personer boende på dyrort är alltjämt maximerat till 5 000 mark, utom för det fall den skatteskyldige fullgjort underhållsplikt mot minderårigt barn, i vilket fall avdraget kan höjas till högst 7 500 mark. Den tidigare inkomstgränsen, 40 000 mark, ovanför vilken detta avdrag bortföll, har slopats. Kedan förändringarna i dessa allmänna avdrag innebär för den skatteskyldige familjeförsörjaren vidgade möjligheter att erhålla lättnader i beskattningen. De ur befolkningspolitisk synpunkt betydelsefullaste förändringarna utgjordes dock av den differentiering av beskattningen som åstadkoms därigenom att de skattskyldiga med avseende på ålder, äktenskapsförhållande och försörjningsplikt indelades i tre skatteklasser — var och en beskattad efter olika skatteskalor — samt genom omläggningen av barnavdragssystemet, varigenom i stället för absoluta avdrag från inkomsten infördes procentuella avdrag från skatten. Till den första skatteklassen hänfördes 24 år fyllda ogifta personer, frånskilda, änklingar eller änkor och därmed jämställda, vilka icke under året eller dessförinnan under minst 10 år fullgjort underhållsplikt mot minderårigt barn under 17 år. Till andra skatteklassen hänfördes gifta personer, vilka vid skatteårets utgång varit gifta minst tre år och vilka icke under skatteåret eller dessförinnan under minst 10 år försörjt barn under 17 år, dessutom ogifta personer, änklingar eller änkor etc. vilka icke fyllt 24 år och vilka icke fullgjort ovan åsyftade försörjningsplikt. Till tredje skatteklassen hänfördes övriga skattskyldiga, d. v. s. alla familjeförsörjare med barn, personer utan barn, som varit gifta mindre än tre år samt gifta under 24 år utan barn oavsett äktenskapets varaktighet. Till första och andra skatteklassen hörande skattskyldiga äro befriade från skatter för inkomster upp till 15 000 mark medan till tredje skatteklassen hörande åtnjuta skattefrihet för inkomster upp till 18 000 mark. Den höjning av skattefria beloppet, som sålunda genomförts, torde ungefär motsvaras av penningvärdeförsämringen under kriget. Skatten utgår för första skatteklassen med en från 6 till 34 % stigande skattesats. För tredje skatteklassen uppgår skatten till hälften härav för inkomster på upp till 90 000 mark, varefter den ökar relativt mer för att nå sitt maximum med 29 %. För personer hänförliga till andra skatteklassen ligger skatten mitt emellan de två andra klasserna för inkomster upp till 45 000 mark, varefter den närmar sig första skatteklassens skatteskala och når sitt maximum med 32 %. Jämfört med tidigare gällande bestämmelser innebära de nya en avsevärd skärpning av beskattningen på ungkarlar och gifta utan barn. Det nya systemet beträffande avdrag för försörjda barn innebär att för

15 varje sådant barn avdrag göres från skatten med ungefär 1 % av den beskattningsbara inkomsten dock maximerat till 900 mark per barn, vilket belopp uppnås vid en beskattningsbar inkomst av 90 000 mark. I nedanstående tabeller belyses skattelättnaden för olika familjetyper i jämförelse med ungkarlar. Såsom jämförelse återges även en tabell utvisande skattelättnaden vid olika barnantal enligt de tidigare bestämmelserna. Skattelättnad för olika kategorier ar skattskyldiga enligt lagen ar 17 november 1943 i förhållande till skattskyldiga hänförliga till Skatteklass I. Beskattningsbar inkomst i mark

Skatteklass I Skatt

15 000 18 000 24 000 30 000 45 000 60 000 75 000 90 000 135 000

Skattelättnad för Skatteklass II

120 300 720 1200 2 700 4 650 7 050 9 900 19 800

60 180 300 675 1125 1650 2 250 4 500

Skatteklass I I I utan .barn

med 1 barn

med 2 barn

med 4 barn

120 180 360 600 1350 2 325 3 525 4 950 9 450

120 300 600 900 1800 2 925 4 275 5 850 10 350

120 300 720 1200 2 250 3 525 5 025 6 750 11250

120 300 720 1200 2 700 4 650 6 525 8 550 13 050

Skattelättnad enligt tidigare gällande bestämmelser för skatteskyldiga ar olika kategorier i förhållande till ogifta över 24 år. Beskattningsbar inkomst i mark

15 000 18 000 24 000 30 000 45 000 60 000 75 000 90 000 135 000

Skattelättnad för

Skatt för ogifta och gifta över 24 år utan barn

ogifta och gifta under 24 år utan barn

gifta med 1 barn

gifta med 2 barn

gifta med 4 barn

252 403 706 1008 2 268 4 032 6 300 9 072 18144

72 115 202 288 648 1152 1800 2 592 5184

120 205 292 378 798 1362 2 070 2 922 ' 5 544

168 261 382 468 948 1572 2 340 3 252 5 904

252 403 562 648 1248 1992 2 880 3 912 6 624

Skatten för olika kategorier erhålles alltså genom att dra de i de olika kolumnerna upptagna beloppen från det för första skatteklassen (ogifta) angivna skattebeloppet. Den genom tabellerna dragna kroklinjen utvisar gränsen för skattefrihet vid olika barnantal enligt nuvarande och tidigare bestämmelser.

16 Av en jämförelse mellan de båda tabellerna framgår tydligt Lättnaden i skattetryck för skattskyldiga med underhållsplikt gentemot minderåriga. Sålunda åtnjuter en skattskyldig med 4 barn skattefrihet intill en inkomst av 60 000 mark, medan tidigare skatt för sådan skattskyldig började utgå vid inkomster över 20 000 mark. Vid en inkomst av 90 000 mark, då de nya avdragen uppnå sitt maximum eller 900 mark, uppgick barnavdraget enligt tidigare bestämmelser till 330 mark. Därtill kommer vidare att skillnaden i skattetryck mellan ungkarlar och de som numera räknas till tredje skatteklassen för inkomster upp till 90 000 mark vidgats från 40 % till 100 %. Statlig förmögenhetsskatt. Sådan skatt uttages vid beskattningsbar förmögenhet över 100 000 mark och skatteskalan stiger med förmögenheten från 1-8 °/oo för förmögenhetsdelar mellan 100 000 och 300 000 mark till 11 °/oo för förmögenhetsdelar mellan 18 och 30 miljoner mark. Äkta makar åtnjuta ett avdrag om 50 000 mark före fastställandet av den beskattningsbara förmögenheten, och för varje minderårigt barn i den skattskyldiges vård åtnjuter denna avdrag om ytterligare 50 000 mark. Den kommunala inkomstskatten är proportionell. En viss progressivitet erhålles därigenom att smärre inkomsttagare beviljas vissa avdrag — större i städerna än på landet. Kommunerna bestämma i viss utsträckning själva enligt vilka grunder dessa avdrag skola göras. Enligt nya bestämmelser från mars 1943 medgives för varje minderårigt barn avdrag — i städerna minst 3 000 och högst 6 000 mark per barn och på landsbygden minst 2 000 och högst 4 000 mark.

De anglosachsiska länderna. England. Beskattningen är i England koncentrerad till ett fåtal skatter. Den viktigaste statsskatten är inkomstskatten och kommunalbeskattningen utgöres numera av endast en skatt, »local rates», som åligger personer, vilka inom skattedistriktet bo eller bruka fast egendom. Endast beträffande den statliga inkomstskatten tages genom olika avdrag hänsyn till den skattskyldiges underhållsplikter. Statlig inkomstskatt för fysiska personel'. Inkomstskatten består av två delar, en proportionell normalskatt, »normal income tax» och en progressiv tilläggsskatt, »sur tax». Även normalskatten blir progressiv genom ett omfattande avdragssystem. Äkta makars inkomst beskattas gemensamt. Progressiviteten i den vanliga inkomstbeskattningen åstadkoms före kriget genom följande system av avdrag och modifikationer i beskattningen. Därest den sammanlagda inkomsten understeg 125 £ , erhölls total skattfrihet. Å arbetsinkomst beviljades ett avdrag lika med 20 % av inkomsten — dock högst 300 £ . Personliga avdrag medgavs dessutom med 100 £ för ensamstående, 180 £ för gifta och därest hustrun hade egen förvärvsinkomst ytterligare med 4/Ö av denna inkomst — dock högst 45 £ . Eör varje barn (ävensom styvbarn och adoptivbarn) under 16 år beviljades avdrag med 60 £ . Därest barnet

17 åtnjöt skolutbildning eller viss yrkesutbildning kunde detta avdrag även beviljas för barn över 16 år. Vissa avdrag medgåvos även för ensamstående, som försörjde kvinnliga anförvanter. Därjämte beviljades betydande avdrag för livförsäkringspremier och dylikt. Däremot medgavs icke avdrag för iinder beskattningsåret erlagda skatter. A det därefter återstående beskattningsbara beloppet utgick skatten för de första 135 £ blott med 10/33 av normalskatten. Då skatten i regel uttages vid källan, kan emellertid full hänsyn icke omedelbart tagas till avdragsrätten. Efter inkomstårets utgång skall emellertid den skattskyldige deklarera all sin inkomst, varefter taxering sker under hänsyn till avdragsrätt och nedsättningar och den skattskyldige erhåller — därest han skulle ha inbetalt för stort belopp — restitution. Under 1943 har av regeringen framlagts vissa förslag, som skulle innebära dels en närmare avslutning i tiden till inkomst och skatt dels ett hänsynstagande omedelbart till olika rättigheter till nedsättning av skatten. Under kriget ha de olika avdragen ändrats enligt följande. Avdraget på arbetsinkomst minskades från 20 % till 10 % och maximerades till 150 <£. Personligt avdrag för ensamstående sänktes till 80 £ och för äkta makar till 140 £. Däremot höjdes det särskilda avdrag, som medgavs, därest hustrun hade förvärvsarbete, från maximum 45 £ till högst 80 £. Denna höjning torde väl närmast varit betingad av arbetsmarknadspolitiska skäl. Avdragen för minderåriga sänktes från 60 £ till 50 £. Under det att tidigare den normala skattesatsen utgått med endast omkring Vs för inkomstdelar under 135 £ höjdes denna del nu till 13/2o, men samtidigt höjdes den gräns för vilken denna reducerade skattesats utgick från 135 till 165 £. Vid »surtax», som uttages på inkomster överstigande 2 000 £ med en snabbt stigande skatteskala, medgivas inga personliga avdrag och åtskillnad göres ej på kapitalinkomst och arbetsinkomst. Som befolkningspolitiskt instrument har den engelska inkomstbeskattningen ägnat sig lika litet som den amerikanska, helt enkelt därför att de lägre inkomstklassernas inkomster icke behövt tagas i anspråk för täckande av statens inkomstbehov. En fortsatt utvidgning av inkomstskatten till allt lägre inkomstskikt kan dock — särskilt när hänsyn tages till kommunalbeskattningen — aktualisera barnavdragens storlek liksom deras relation till avdrag för ensamstående och äkta makar. F ö r e n t a Staterna. Skatter uppbäras dels av unionen, dels av delstaterna, dels även av städer, kommuner etc. Unionella shatter. Större delen av unionens inkomstkällor utgöras av inkomstskatten, arvsskatten och de 1935 tillkomna s. k. löneskatterna. Endast vid uttagandet av inkomstskatten har hänsyn tagits till den skattskyldiges försörjningsförpliktelser. Ben federala inkomstskatten för fysiska personer har ända från dess början varit uppdelad i en proportionell »normal tax» och en progressiv »sur tax». Normal tax erlägges för inkomst av arbete och kapital — dock ej för vissa 2 — 1642 43

18 kapitalinkomster såsom räntor från unionella obligationer m. m. Före fastställandet av beskattningsbara beloppet får avdrag göras för vissa till unionen, delstat eller kommun erlagda skatter. E n viss skillnad göres mellan arbetsinkomst och kapitalinkomst så till vida att från arbetsinkomsten får dragas 10 % vid uträknandet av beskattningsbar inkomst. Såsom arbetsinkomst räknas därvid all inkomst under 3 000 $ samt därutöver verklig arbetsinkomst, dock maximerad till 14 000 $. Skattesatsen utgick ursprungligen med 1 % av beskattningsbara beloppet, men liar successivt höjts och uppgick fr. o. m. år 1941 till 4*4 % inklusive en särskild »defence tax» i form av ett 10 %-igt tillägg till alla direkta skatter. De personliga avdragen från bruttoinkomsten utgjorde ursprungligen 3 000 % för ogifta och ensamstående gifta, 4 000 $ för övriga gifta och 400 $ för varje av den skattskyldige försörjd person under 18 år oberoende av släktskap. Medan avdragen för minderåriga bibehållits oförändrade ha avdragen för den skattskyldige själv och i förekommande fall hans maka tid efter annan sänkts. 1932 uppgingo sålunda avdragen för ensamstående till 1 000 $ och för äkta makar till 2 500 $. 1940 sänktes avdragen till 800 respektive 2 000 $ och 1941 ytterligare till 750 respektive 1 500 $. Trots den väsentliga reduceringen av de personliga avdragen under senare år beräknas 1941 alltjämt blott c:a 10 % av den förvärvsarbetande befolkningen erlägga inkomstskatt till unionen. 1 Under sådana förhållanden är det givet att den befolkningspolitiska synpunkten i stort sett saknar betydelse för inkomstskattens utformning. »Surtax» utgick ursprungligen på beskattningsbara belopp över 4 000 $ med en från 4 till 50 % stigande skatteskala. Avdrag får ej göras för arbetsinkomst liksom ej heller för unionella räntor etc. 1941 avskaffades 4 000 $gränsen och skatten uttogs nu med en från 6 % för de första 2 000 $ av inkomsten till 77 % på inkomstdelar över 5 miljoner $ stigande skala inklusive defence tax. Personer med inkomster under 3 000 $ erhålla dock vissa lättnader genom en förenklad beskattning. De personliga avdragen för den skattskyldige och hans familj äro desamma som vid »normal tax» och skattelagstiftningen skiljer sig häri från den engelska, där sådana avdrag ej får göras vid uttagande av »surtax». Löneskatter (employment taxes) infördes 1935 i samband med upprättandet av pensions- och arbetslöshetsförsäkring. Dessa ha karaktären av bidrag till respektive försäkringar och utgår för berörda kategorier för inkomster upp till 3 000 $ med 1 % av månadslönen för pensionsförsäkringen och 3 % för arbetslöshetsförsäkringen. Avgifterna uppbäras och inbetalas av arbetsgivaren. Under år 1940 uppgick dessa employment taxes tillhopa till 834 miljoner $, varav en mindre del dock härrörde direkt från arbetsgivarna ålagda bidrag. Samma år uppgick den unionella inkomstskatten till 982 miljoner $. Någon differentiering av denna beskattning med hänsyn till familjeförsörjningsbördan förekommer ej. Statliga shatter. Den direkta beskattningen inom delstaterna är mycket varierande och svår att systematisera. Här skall endast hänsyn tagas till 1

Enligt American Public Finance av William J. Schultz.

19 den delstatliga inkomstbeskattningen som på senare år införts i allt fler stater och som 1941 ingick i 32 staters skattelagstiftning. Dessa inkomstskatter äro i huvudsak uppbyggda på likartat sätt som den unionella inkomstskatten. Skatteskalorna äro dock oftast lägre. Avdragen för försörjda minderåriga personer uppgår i regel till 400 $ och avdragen för äkta makar varierar mellan 1 000 och 3 000 $. I vissa stater gives icke avdrag från inkomsten utan först från den uträknade skatten. Den kommunala beskattningen företer en vittgående differentiering i anslutning till den mångskiftande kommunala indelningen. Den huvudsakliga skattekällan är dock »general property tax;; som i detta sammanhang icke erbjuder något intresse.

Tyskland. Sedan mer än ett femtontal år tillbaka är beskattningen i Tyskland så ordnad, att det för kommunernas del praktiskt taget ej förekommer någon inkomstbeskattning. Den relativt obetydliga s. k. Biirgersteuer utgör ett undantag härifrån. Kommunerna äro för övrigt hänvisade till vissa objektskatter m. m., vilka emellertid endast kunna inbringa en del av deras medelbehov, och till bidrag från staten. En mycket väsentlig del av den statliga inkomstskatten utdelas nämligen till kommunerna genom ett särskilt förfarande (Finanz-Ausgleich). Vid betraktande av den tyska beskattningen å inkomst och förmögenhet har man således företrädesvis att taga hänsyn till statsbeskattningen. Inkomstberäkningen enligt den tyska skattelagstiftningen sker efter grunder, som i väsentliga delar likna dem, vilka tillämpas enligt den svenska skattelagstiftningen. Äkta makar taxeras gemensamt, så länge båda äro oinskränkt skattskyldiga och icke leva varaktigt skilda. Gemensam taxering äger rum för kalenderår, under vilket denna förutsättning förelegat i åtminstone fyra månader. Sambeskattningen sker på sådant sätt, att makarnas inkomster sammanläggas och skattetariffen tillämpas å den sammanlagda inkomsten. I huvudsak motsvarande förhållanden gälla beträffande familjeförsörjare och hans barn, för vilka avdrag för skatten medgives. Familjeförsörjarens och barnens inkomster sammanläggas sålunda, så länge han och barnen äro oinskränkt skattskyldiga. Vissa inkomster avräknas dock vid dylik sammanläggning. Hänsyn till familjestorleken i tidigare tysk skattelagstiftning. I modern tid finner man de första ansatserna till en familjebeskattning i 1848 års lagstiftning i t. ex. Baden och Bayern. I Baden höjdes den skattefria delen från 200 till 300 gulden, om den skattepliktige var gift. I Bayern skilde man på ungkarlar, gifta som hade upp till tre barn och gifta som hade över tre barn, och den skattefria inkomstdelen kunde med hänsyn härtill stiga från 250 gulden till 500 gulden. Under 1870-talet bliva sådana bestämmelser i tysk skattelagstiftning allt vanligare. Genom 1891 års preussiska skattereform infördes

20 skattefria avdrag på 50 E M för varje barn för inkomster upp till 3 000 RM. 1906 höjdes inkomstgränsen till 6 500 RM och 1909 infördes ett nytt system, varigenom familjeförsörjaren beskattades genom en lägre skattetariff. I Bayern infördes ett liknande system. Riksinkomstskattelagen av den 29 mars 1920 medgav ett skattefritt avdrag för den skattskyldige på 1 500 RM och för hustru och barn vardera 500 RM. Om det beskattningsbara beloppet ej översteg 10 000 RM, höjdes avdragen med 200 RM för varje barn under 16 år. E n annan princip följdes i 1923 års Steuernotverordnung. Enligt denna lämnades en viss inkomstdel skattefri, och å den överskjutande inkomstdelen uttogs skatten med 10 %. Dessa 10 % reducerades med 1 % för varje till hushållet hörande medlem. Härigenom kommo alltså barnavdragen att växa med växande inkomst. Genom riksinkomstskattelagen av den 10 augusti 1925 utbyggdes inkomstbeskattningen ytterligare med hänsyn till familjestorleken. Denna lag skilde, i vad gäller fysiska personers beskattning, på två olika slag av skatter. 1. Vanlig inkomstskatt (Skatt på deklarerad inkomst, Veranlagte Einkommensteuer). 2. Löneskatt (Lohnsteuer). Vanlig inkomstskatt uttogs av alla inkomsttagare, vilkas inkomster härledde sig från självständigt arbete, samt av löntagare och anställda med en inkomst överstigande 8 000 RM. Vid fastställande av denna skatt gjordes först avdrag för det s. k. existensminimum, bestämt till 720 RM. Sådant avdrag beviljades så länge inkomsten ej översteg 10 000 RM. På den återstående inkomstdelen beräknades därefter familjeavdragen, antingen enligt principen om fasta avdrag eller enligt principen om procentuella avdrag. Vid låg inkomst medförde principen med fasta avdrag större lättnader i beskattningen, vid högre inkomster däremot principen med de procentuella avdragen. De fasta avdragen uppgingo för skattskyldiga enligt denna skatt till följande belopp: för hustru och första barnet till vardera 100 RM, för andra barnet till 180 RM, för tredje barnet till 360 RM, för fjärde barnet till 540 RM, för femte barnet och följande till 720 RM vardera. De procentuella avdragen uppgingo till 8 ?4 av den beskattningsbara inkomsten för hustrun och varje barn. Familjeavdragen fingo sammanlagt ej överskrida 8 000 RM. Löneskatt uttogs av alla löntagare och anställda och avdrogs av arbetsgivaren vid lönens utbetalande. De skattskyldiga medgåvos ett skattefritt avdrag (existensminimum) på 1200 RM oberoende av familjestorleken. Familjeavdragen uppgingo till 120 RM för hustru och första barnet, till 240 RM för andra barnet, 480 RM för tredje barnet, 720 RM för fjärde barnet samt 960 RM för femte och följande barn. De procentuella avdragen utgjorde 10 % av beskattningsbara beloppet för hustru och varje barn. Arbetstagaren fick själv bestämma, vilken princip som skulle komma till användning vid uträknande av familjeavdragen. Dessa fingo även här högst uppgå till 8 000 RM.

År 1930 infördes en särskild ungkarlsskatt. Den utgick från början som ett 10-procentigt tillägg till bägge slagen av inkomstskatt och höjdes senare samma år ytterligare något. Principen om en särskild ungkarlsbeskattning stadfästes i en något förändrad form genom lagen om minskning av arbetslösheten 1933. I denna ingick bestämmelserna om utgivande av äktenskapslån (se sid. 123). Den förutvarande ungkarlsskatten upphävdes, men i stället finansierades äktenskapslånen genom att nödiga medel uttogos genom avgifter från de ogifta. Dessa avgifter utgingo för en månadslön mellan 75 och 150 E M med 2 % av lönen, mellan 150 och 300 E M med 3 %, mellan 300 och 500 E M med 4 % och för högre inkomster med 5 %. Dessa avgifter uttogos i samband med inkomstskatten och betydde en ytterligare skärpning av skattetrycket på ogifta. Den under julikrisen 1931 införda krislöneskatten övergick under skärpningen av krisen sommaren 1932 till en särskild uttaxering till arbetslöshetshjälp. För i det allmännas tjänst anställda utgick den med lägsta procentsats, IV2 %, då dessa redan förut drabbats av särskilda avgifter till följd av krisen. Samma procentsats gällde även för andra löntagare med högst 125 E M i månaden och steg sedan till 6V2 % i högre inkomstklasser. Enligt »Gesetz zur Erhaltung und Hebung der Kaufkraft» av den 24 mars 1934 sänktes denna avgift med omkring hälften. Skatteskyldiga med tre eller flera barn befriades helt oavsett inkomstens höjd. Skatteskyldiga med ett eller två barn befriades helt, om deras inkomst ej översteg 500 E M i månaden, medan gifta barnlösa samt ogifta gingo fria, endast om deras inkomst uppgick till högst 100 E M i månaden. Familjebeskattningens utformning i nu gällande skattelagstiftning. 1934 års skattereform. Nu gällande inkomstbeskattning från statens sida grundar sig i huvudsak på inkomstskattelagen av den 16 oktober 1934. Enligt denna inbyggdes i inkomstskatten de tidigare specialskatterna, såsom t. ex. de avgifter, varmed äktenskapslånen finansierades, och avgifterna till arbetslöshetshjälpen. Skatteberäkningen har förenklats och skatten kan direkt utläsas ur två tabeller, varav den ena hänför sig till den årliga sammanlagda inkomsten och den andra till anställdas och löntagares månadsinkomst. Vanlig inkomstskatt uttages på den s. k. nettointäkten. Denna erhålles — förutom genom sedvanliga avdrag från bruttointäkten av olika utlägg i samband med inkomstens förvärvande — efter avdrag av särskilda utgifter (Sonderausgaben). Dessa Sonderausgaben, bland vilka märkas olika slag av försäkringsavgifter, inbetalningar till byggnadssparkassor samt det 1933 närmast av arbetsmarknadspolitiska skäl införda avdraget på 50 E M per månad för den som anställde en hemhjälp, få för en ungkarl ej överstiga 500 EM. Maximibeloppet för avdrag för Sonderausgaben höjdes med 300 E M för vardera hustrun och första barnet, med 400 E M för andra barnet, 600 EM för tredje barnet, 800 E M för fjärde barnet och 1 000 E M för vart och ett av de följande barnen. I jämförelse med be-

stämmelserna enligt 1925 års inkomstskattelag betyder detta en väsentlig ökning och avdragen innebära, i den mån de kunna utnyttjas, en ej oväsentlig lättnad i beskattningshänseende för den skattskyldige familjeförsörjaren. Om till följd av särskilda förhållanden den skattskyldige fått sin skatteförmåga väsentligen nedsatt och om inkomsten ej överstiger 20 000 RM eller 30 000 RM för en familj med minst två minderåriga barn, kunna dessa avdrag på den skattskyldiges begäran ytterligare höjas. Såsom särskilda förhållanden betraktas underhåll av barn eller anhöriga, som ej tillhöra den skattskyldiges hushåll, samt utgifter till följd av sjukdom, dödsfall eller olycksfall. Inkomster från lantbruket beskattas i full utsträckning först när inkomsten överstiger 8 000 RM. Så länge så ej är fallet, beskattas blott den del, som går utöver 3 000 RM. Den skatt, som uttages på den efter avdragen framkomna nettointäkten, sjunker med antalet barn i familjen. Barnavdrag beviljas för minderåriga barn upp till 21 års ålder, som tillhört den skattskyldiges hushåll under minst fyra månader under det kalenderår, för vilket han är skatteskyldig och kan även beviljas för fullvuxna barn upp till 25 års ålder, om de undergå utbildning på den skattskyldiges bekostnad, oavsett om de tillhöra hans hushåll eller ej. Barnavdragen uppgå — med vissa begränsningar i fråga om deras absoluta storlek samt med hänsyn till inkomstens höjd — till 15 % av skatten för ett barn, 35 % för två barn, 55 % för tre barn, 75 % för fyra barn, 95 % för fem barn samt 100 % för sex barn. Enligt inkomstskattetabellen är nettoinkomsten skattefri intill 560 RM för en ungkarl, 825 RM för gifta personer utan barn, 1125 RM för gifta med ett barn, 1 425 RM för gifta med två barn, 1 925 RM för gifta med tre barn, 2 550 RM för gifta med fyra barn, 3 880 RM för gifta med fem barn och 9 250 RM för gifta med sex barn. Yid inkomster över 120 000 RM utgår inkomstskatten med 50 % för ungkarlar och 40 % för alla övriga. Till följd av att specialskatterna inbyggts i inkomstskatten, framgår sammanhanget mellan barnavdragen och skattens storlek ej klart av skattetabellerna. Skatten på ungkarlar, som vid lägre inkomster uppgår till det dubbla av skatten på gifta personer utan barn, sjunker sedan till omkring 160 % av denna, och som en följd av principen, att skatten ej får uppgå till större belopp än 50 % av inkomsten, sjunker den vid mycket höga inkomster ytterligare i relation till skatten på övriga kategorier och stabiliseras vid inkomster över 120 000 RM på en 25 % högre nivå. Inkomstskatten inbetalas förskottsvis en gång i kvartalet med 1/t av den senast fastställda inkomstskatten. Slutlig reglering sker, sedan den nya skatten fastställts. Löneskatt (Lohnsteuer) uttages av dem, som äro sysselsatta med icke självständigt arbete, d. v. s. arbetare och anställda. Uppbärandet av skatten tillgår så att arbetsgivaren vid löneutbetalningen gör avdrag för den skatt, den skatt-

23 skyldige enligt löneskattetabellen skall betala, och på fastställda dagar levererar dessa pengar till vederbörande skattemyndighet. Till grund för uträknandet av skatten ligger, förutom löneskattetabellen, ett skattekort för varje arbetstagare, som denne varje år eller, när så av särskilda skäl erfordras, skall uppvisa för kommunalmyndigheterna och på vilket dessa göra anteckningar om de avdrag, den skattskyldige har rätt att komma i åtnjutande av. Detta skattekort skall sedan förvaras av arbetsgivaren. På den skattskyldiges begäran kunna följande avdrag från arbetslönen beviljas före fastställande av den nettoinkomst, på vilken uträknandet av löneskatten skall grundas. 1. Om de kostnader, den skattskyldige haft i samband med inkomstens förvärvande samt de särskilda utgifter han haft i form av försäkringspremier, bidrag till byggnadssparkassor m. m., tillsammans överstiga 40 KM i månaden, kan det överskjutande beloppet dragas av från lönen. 2. Om han har en hemhjälp anställd, som tillhört hans hushåll, kan han för henne få åtnjuta avdrag på upp till 50 EM i månaden. 3. Om säriskilda ekonomiska förhållanden väsentligen nedsatt hans skattebetalningsförmåga, kan han ävenledes medgivas vissa avdrag (se ovan sid. 22). Enligt löneskattetabellen utgör den skattefria inkomstdelen av månadslönen efter de eventuella avdragen för en ungkarl 80 EM, för gifta personer utan barn 104 EM, för gifta med ett barn 130 EM, med två barn 156 EM, med tre barn 195 EM, med fyra barn 260 EM, med 5 barn 351 EM, med 6 barn 780 E M etc. Av skattskyldiga med mer än tio barn uttages ingen löneskatt. Barnavdragen äro i princip desamma för dem, för vilka vid löneutbetalningen avdrag för skatt göres, som för andra inkomsttagare; dock ligger skatten för personer tillhörande samma familjekategori något högre, om de beskattas enligt den vanliga inkomstskattetabellen. Om den skattskyldige förutom arbetslönen erhåller andra inkomster från samma förvärvskälla (tantiemer, gratifikationer e. d.), så uppgår löneskatten för dessa särskilda inkomster: 1. för ungkarlar till 16 % 2. för gifta personer utan barn till 10 % 3. för gifta personer med ett barn till 8% 4. för gifta personer med två barn till 6% 5. för gifta personer med tre barn till 3% 6. för gifta personer med mer än tre barn till ... 1 %. Nämnas bör i detta sammanhang, att förutom de egentliga skatterna uttagas genom avdrag på lönen en rad andra avgifter, av vilka många i det allmänna medvetandet torde intaga samma ställning som de direkta skatterna. Främst bland dessa avgifter komma avgifterna till olika grenar av den tyska socialförsäkringen. Dessa avgifter uppgå till betydande belopp och äro i sina

24 verkningar av regressiv karaktär i förhållande till inkomsten. Någon hänsyn till familjestorleken tages ej vid bestämmandet av dessa avgifter. Nämnas bör också, att avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen under senare år, då någon nämnvärd arbetslöshet ej förekommit, använts bl. a. till finansiering av befolkningspolitiska åtgärder. Härvidlag ha alltså de lägre inkomsttagarna oavsett familjeställning genom en regressivt verkande »beskattning» finansierat åtgärder i befolkningspolitiskt syfte. Taxering till vanlig inkomstskatt av dem, som äro underkastade löneavdrag för skatt, sker på följande sätt. Består inkomsten helt eller delvis av intäkter, från vilka avdrag för skatt skett, taxeras den skattskyldige för sin inkomst, om 1. inkomsten överstiger 8 000 RM om året; 2. de intäkter, från vilka skatteavdrag icke skett, utgöra mer än 300 RM om året, eller 3. den skattskyldige är ensam och i hans inkomst ingå intäkter av kapital, för vilka avdrag skett, på mer än 1 000 RM om året. Om de här angivna gränserna icke överskridas, sker ingen taxering, utan hela skatten anses ha fullgjorts genom avdrag för löneskatten. I den mån taxering äger rum, tillgodoräknas den skattskyldige det belopp, vilket avdragits vid utbetalningen av lönen. Någon restitution av belopp, vilket innehållits genom skatteavdrag, medgives emellertid ej. År 1938 utvidgades barnavdragen att gälla även släktingars barn, om dessa tillhörde den skattskyldiges hushåll. Detta gäller även, om släktskapet grundar sig på en utomäktenskaplig förbindelse. Till följd av tyska statens ökade behov av skattemedel genomfördes i lagen av den 17 februari 1939 och lagen av den 27 februari 1939 vissa ändringar i inkomstskattelagen. Det år 1933 införda avdraget på högst 50 RM i månaden för den som i sin tjänst hade en hemhjälp anställd, vilket allt efter inkomstens höjd kunde medföra en årlig skattelättnad från 50 till 200 RM, slopades. Omkring 1 miljon skattskyldiga beräknas komma att beröras av denna förändring. Även om detta närmast kom att drabba de barnrika familjeförsörjarna, så innebar å andra sidan de två andra viktigaste justeringarna av inkomstskattelagen, att man allt fortfarande sökte skona familjerna vid skatteskärpningen. Skatten på ogifta höjdes med 1272 %. Denna höjning inträdde dock först vid en viss inkomstgräns, då man ej ville belasta de smärre inkomsterna mer än hittills varit fallet. Höjningen innebar, att de ogifta mellan vissa inkomstgränser fingo betala 80 % mer i skatt än gifta utan barn mot förut 60 % och att gränsen för maximibeskattningen på ogifta ändrades från förut 50 % till 55 % av inkomsten. Slutligen infördes mellan ogifta och gifta personer utan barn en ny kategori, nämligen sådana personer, som varit gifta över fem år utan att ha fått barn. Dessa komma att beskattas 40 % högre än övriga gifta utan barn. Skattehöjningen inträder ej, om årsinkomsten understiger 1 800 RM och icke heller om en av makarna uppnått sitt 65 :e levnadsår. Denna nya kategori beräknas komma att omfatta omkring IV2 miljon äkta

25 par. Maximigränsen för beskattningen av denna kategori går vid 45 % av inkomsten och ligger för övriga gifta alltjämt vid 40 %. I slutet av detta kapitel återges några utdrag ur inkomstskattetabellen och löneskattetabellen av den 27 februari 1939. Borgarskatt. Beträffande den kommunala borgarskatten (Biirgersteuer) gälla i huvudsak följande bestämmelser. Kommunerna äro berättigade och i vissa fall förpliktade att upptaga sådan skatt. Den drabbar alla fysiska personer, som bo inom kommunen, dock ej dem som ännu ej fyllt 18 år, eller mottaga offentligt understöd eller vilkas inkomst är mindre än 130 % av arbetslöshetsunderstöden. För borgarskattens storlek gälla vissa s. k. grundbelopp, vilka utgöra: 3 RM för skattskyldig, som varit fri från inkomstskatt, 6 RM för inkomst icke överstigande 4 500 RM, 9 RM för inkomster över 4 500 RM men under 6 000 RM och stiga till ett maximum av 2 000 RM för inkomster över 500 000 RM. Inkomsten beräknas enligt inkomstskattelagens bestämmelser. För skattskyldig, till vilkens hushåll höra minst två barn, minskas grundbeloppet med 2 RM för andra och varje ytterligare barn, om inkomsten icke uppgår till högre belopp än 2 400 RM, samt med 1 RM för andra och tredje barnet och 2 RM för varje ytterligare barn, om inkomsten uppgår till mer än 2 400 RM men ej når upp till 25 000 RM. Borgarskatten uttages antingen med grundbeloppet eller med en procentsats, som står i relation till övriga kommunala skatter. Maximum för vad kommunen utan tillstånd av delstatsmyndighet fått uttaga är 500 %. Högre procentsatser ha dock uttagits, t. ex. i Berlin (700%). Förmögenhetsskatten är proportionell och utgår med 5 °/oo av förmögenhetens storlek. Före 1934 beskattades var och en, som ägde en förmögenhet över 20 000 RM, för hela förmögenheten. Genom 1934 års skattereform kom även här viss hänsyn att tagas till familjestorleken, nämligen så att den skattskyldige åtnjuter ett skattefritt grundavdrag å 10 000 RM samt ett lika stort avdrag för hustru och varje barn, varvid även här gäller, att avdrag i vissa fall får göras för barn upptill 25 års ålder. Arvsskatten. Tidigare gällde för barn och barnbarn skattefrihet vad beträffar arvsskatten, om arvet per arvtagare ej översteg 5 000 RM. Vid högre belopp uttogs skatt på hela arvet. Genom arvsskattelagen 1934 höjdes detta belopp till 30 000 RM för barn och 10 000 RM för barnbarn. Jämförelse mellan beskattningen före 1934 års reform och beskattningen efter 1934. Familjeavdragen enligt 1925 års skattelagstiftning ansågos av dem, som ivrade för en mer differentierad familjebeskattning, för i hög grad otillfredsställande. Under det att grundavdraget, som alla skattskyldiga kommo i åtnjutande av, för dem som beskattades enligt löneskattstariffen uppgick till 1 200 RM, uppgick avdragen för hustru och första barn blott till 120 RM för vardera.

26 Den tyske befolkningsstatistikern Burgdörfer, som företagit en undersökning av tillgängligt statistiskt material för år 1928, kommer till det resultatet, att den sammanlagda skattefria inkomstdelen för dem som betala löneskatt svarar mot en total skattelättnad på omkring 1 800 miljoner RM. Av dessa utgjorde skattelättnaden för minderåriga barn ej fullt 200 miljoner RM, omkring 7» av hela skattelättnaden, under det att skattereduceringen för ogifta uppgick till i runt tal 650 miljoner RM och för gifta utan barn till 360 miljoner RM. Vid en sammanläggning av löneskatt och vanlig inkomstskatt kom Burgdörfer till den slutsatsen, att den totala skattelättnaden uppgick till omkring 2 400 miljoner RM, av vilka i allt blott omkring 300 miljoner RM, d. v. s. 1/s, var att hänföra till skattereducering för de 12'7 miljoner barnen. 1934 års skattereform innebar i viss mån ett hänsynstagande till den framförda kritiken. Grundavdragen minskades icke oväsentligt, och barnavdragen höjdes. Samtidigt skärptes beskattningen för de ogiftas del eller rättare sagt förankrades i inkomstskattelagen den redan genom specialskatter införda ungkarlsbeskattningen. Skillnaden i skattetryck 1925 och 1935 kan utläsas ur följande tabell, utvisande skattetrycket för löneskattepliktiga i procent av inkomsten.

Ink o m 8 t per

Ungkarl 1925 1935 Gifta u t a n barn 1925 1935 Gifta m e d : ett b a r n 1925 1935

1 000

5-oo

6oo

11-96

6-66 13-60

7-83 14'28

8-oo 1570

8-66 18-13

9-58 19-52

2-66 2-94

4'50 4"42

5'40 5"72

6oo 702

6-60 7-62

7-20 9-36

7-80 11-33

8-45 12-22

2-oo

4oo

1-21

4'80 436

583 5ii

586 5-54

6-4 0 7-17

693 963

7-33 10-92

0-66

3oo 2-08

4 - 20 3-12

4-66 372

5-13 4-09

5-60 5-20

606 7'66

6-30 9-43

l'OO 0-26

2-80 1-87

4-oo

4 - 40 2-77

4'80 3 32

5'20 4 - 22

5-40 6-18

—

0-40

2oo

3-48 1*38

3-60 1-76

433 239

4-50 4-62

2oo 4'36

333 606

1'20 1-66

—

tre barn 1925 1935

—

fyra b a r n 1925 1935

—

fem b a r n 1925 1935

—

sex b a r n 1925 1935

—

RM

—

i

två b a r n 1925 1935

månad

— -

2-51

1-33

—

—

—

—

—

1-46 0-27

3'20 0-31

346 0-83

3 60 322

—

—

—

—

2-oo

2-60

2-70 l-92

27 Den genom tabellen dragna kroklinjen särskiljer de kategorier, som enligt den nya inkomstskattelagen blivit hårdare beskattade, från dem, som enligt samma lag ernått en lindring i beskattningen. Det framgår med önskvärd tydlighet av tabellen, hurusom beskattningen ökat dels för barnlösa, dels för skattskyldiga med högre inkomster. Emellertid ger ju en jämförelse mellan 1925 och 1935 en felaktig bild av vad 1934 års skattereform betydde i familjebeskattningspolitiskt hänseende, då där ej tages hänsyn till under mellantiden införda specialskatter. Tagas dessa med och göres en jämförelse mellan beskattningen före och efter 1934, erhåller man en ganska oenhetlig bild. Först för familjer med tre eller fler barn, och först när inkomsten överstiger 300 RM i månaden, kan man märka en något så när enhetlig tendens till minskning av skatten. Stiger inkomsten till över 800 RM i månaden, inträder dock åter en ökning av skatten för dessa familjer jämfört med förhållandena omedelbart före skattereformen. Icke realiserade förslag: I Tyskland har man rätt ingående diskuterat möjligheten att göra beskattningen till det huvudsakliga instrumentet för en ur befolkningspolitisk synpunkt motiverad inkomstfördelning mellan barnrika och barnfattiga. H ä r skola nämnas några av de förslag, som under denna diskussion framkommit, samt i någon mån beröras frågan om i vilken grad den nuvarande inkomstbeskattningen kan sägas tjänstgöra som ett instrument för utdelande av indirekta barnbidrag samt om möjligheterna att vidare reformera beskattningen i denna riktning. Lenz tänkte sig ursprungligen att så gott som uteslutande med skattepolitiska medel kunna åstadkomma den ur befolkningspolitisk synpunkt önskvärda inkomstomfördelningen på så sätt, att skattskyldiga ur alla inkomstklasser skulle beviljas ett avdrag på skatten med 20 % per barn. Därigenom skulle alla familjer med fem barn eller flera bli skattefria. H a n modifierar sedermera sitt förslag därhän, att i de lägre inkomstklasserna avdragen göras större, i de högre återigen mindre. Då de lägre inkomstklasserna ändå komma att missgynnas, eftersom deras skatt överhuvudtaget ej uppgår till så stora belopp, att den motsvarar någon avsevärd del av barnkostnaderna, föreslår han, att för vissa av dessa lägre inkomsttagare som ett komplement till skatteavdraget beviljas direkta statliga familjetillägg till lönen. För de högre inkomstklasserna, där skatteavdragen skola göras mindre, föreslår han i stället vissa lättnader i arvsskatten efter barnantalet och motiverar detta med att dessa skikt måste anses särskilt värdefulla ur eugenisk synpunkt. Förslaget innebär, att familjer med tre barn eller flera överhuvudtaget befrias från arvsskatt, under det att den uppkommande minskningen i skatteutfallet täckes genom större arvsskatt för familjer med två eller färre barn. Burgdörfer har angivit flera vägar för att åstadkomma en omfördelning av familjekostnaderna för hela folket, av vilka här ett par i korthet skola beröras. Rent teoretiskt tänker sig Burgdörfer, att inkomstomfördelningen skulle kunna ske på följande sätt. Å ena sidan åläggas ungkarlar, barnlösa

28 och gifta med högst ett barn att betala utjämningsavgifter, som komma att ingå i deras skatter, å andra sidan skola familjer med mer än två barn erhålla barnbidrag under barnets uppväxttid. Familjeutjämningsbidragen skola uttagas på basis av bruttoinkomsten, alltså före avdragen till löne- och inkomstskatt, för att större klarhet skall nås om den befolkningspolitiska kostnadsutjämningens totalkostnad. Avgifterna och bidragen skola regleras så, att principiellt familjer med två barn varken betala avgifter eller erhålla bidrag. Blott i de lägsta inkomstklasserna skola barnbidrag utgå även till familjer med ett eller två barn. Till utjämningsavgifterna skola alla ogifta bidraga, om deras årsinkomst överstiger 600 RM, och avgifterna skola utgå med 3 till 25 % allt efter inkomstens höjd. Barnlösa äkta par skola betala bidrag, när deras inkomst överstiger 1 800 RM med procentsatser från 2 till 20 av bruttoinkomsten. Familjer med ett barn befrias från erläggande av avgifter upp till en inkomst av 3 600 RM, och betala sedan från 2 till 10 %. Familjer med två eller flera barn betala inga avgifter. Barnbidrag utgå från tredje barnet och stå i viss proportion till inbetalda avgifter i samma inkomstklass med viss begränsning av deras storlek uppåt. Vid smärre inkomster erhålla även familjer med färre barn bidrag, nämligen familjer med ett barn för inkomster upp till 2 400 RM och familjer med två barn för inkomster upp till 4 200 RM. Ehuru grundtanken är att åstadkomma en inkomstutjämning inom inkomstklasserna och ej emellan dem, så menar dock Burgdörfer, att från de högre inkomstklassernas avgifter skola kunna ges bidrag till de lägsta inkomstgrupperna. Enligt dessa principer kommer Burgdörfer fram till det resultatet, att för de löneskattepliktiga, som utgöra den övervägande delen av de skattskyldiga, avgifterna för ungkarlar, barnlösa och barnfattiga sammanlagt skulle uppgå till omkring 1 200 miljoner RM och barnbidragen till 1185 miljoner RM. (Beräkningarna gjorda på grundval av 1928 års skattestatistik.) Nedan återges ett par tabeller, som visa, med vilka procentsatser Burgdörfer tänkt sig, att avgifterna skola uttagas, och hur stora barnbidragen till de barnrika familjerna enligt förslaget skulle bli. Avgifter i procent av bruttoinkomsten. Inkomst i RM

Ungkarlar

6 0 0 - 1200 1 2 0 0 - 1800 1 800— 2 400 2 400— 3 000 3 0 0 0 - 3 600 3 600— 4 200 4 200— 4 800 4 800— 6 000 6 0 0 0 - 8 400 8 400—12 000 12 000 -16 000 16 000-25 000 över 25 000

3 % 5 % 7 % 8 % 9 % 10 % 11 % 12 % 15 % 1T5% 20 % 25 % 25 %

Gifta utan barn

—

2% 3 % 4 % 5 % 6 % 7 % 10 % 12 % 15 % 20 % 20 %

Gifta med 1 barn

— — — —

2% 3 % 4% 5 % 7 % 8 % 10 % 10 %

29 Barnbidrag i ItM. Inkomst i RM

1 barn

2 barn

3 barn

4 barn

5 barn

600— 1200 1 200— 1 800 1 800— 2 400 2 400— 3 000 3 000— 3 600 3 600— 4 200 4 2 0 0 - 4 800 4 800— 6 000 6 000— 8 400 8 400—12 000 12 000—16 000 16 000-25 000 över 25 000

120 120 120

240 240 240 120 120 120

360 360 480 360 420 480 480 600 600 720 840 840 840

480 480 720 600 720 840 960 1200 1200 1440 1680 1680 1680

600 600 960 840 1020 1240 1440 1800 1800 2160 2 520 2 520 2 520

— — — — — — — — — —

— — — — — — —

Burgdörfer medger, att ett genomförande i praktiken av detta förslag medför flera komplicerade problem, särskilt vad gäller de icke skattskyldiga kategorierna, däribland större delen av bondebefolkningen, och tänker sig därför även andra alternativ. Så föreslår han bl. a. en familjeförsäkring, som skulle omfatta till en början dem som omfattas av den tyska socialförsäkringen. För andra kategorier, främst dem som på grund av högre inkomster ej tillhöra socialförsäkringen, anser han, att en inkomstomfördelning bör ske via skattedebiteringen. Han tänker sig därvid en beskattning per konsumtionsenhet, d. v. s. familjeinkomsten skall uppdelas på antalet konsumtionsenheter inom familjen, och på den så fastställda inkomsten per konsumtionsenhet skall skatt uttagas. Den befolkningspolitiskt nödvändiga utjämningen av familjekostnaderna skall sedan följa subsidiärt därigenom, att de icke försäkrade medgivas ett flera gånger större skattefritt avdrag än övriga. Burgdörfer föreslår, att den skattefria inkomstdelen sättes till 300 RM för varje barn, men att denna del vid inkomster över 3 000 RM höjes med ett procentuellt tillägg, så att sammanlagda avdraget uppgår till 10 % av inkomsten per barn, dock med en maximisumma av 1 800 RM per barn. För i familjeförsäkringen ej ingående skulle då dessa avdrag flerdubblas. Beträffande arvsshatten har Burgdörfer föreslagit en omgestaltning av lagstiftningen därhän, att ett ensamt barn eller två eller tre barn icke skulle erhålla större del av arvet, än vad de skulle fått, om arvlåtaren hade haft fyra barn. För varje felande barn skulle en motsvarande andel tillfalla det allmänna på sådant sätt, att vid fullständig barnlöshet blott 7* av förmögenheten kan ärvas. De medel, som härigenom komme att tillfalla staten, skulle användas till stöd åt familjer med fyra eller flera barn via den familjeförsäkring, Burgdörfer i annat sammanhang skisserat. Kuzcinsky och Mansfeld ha varit inne på liknande tankegångar, medan Gruber föreslagit, att arvsrätten borde utsträckas att gälla en större krets än familjen. Finnas fyra eller flera barn, böra dessa ärva allt. Finnas blott tre barn, skall 25 % av arvet gå till sidoarvingarnas barn, finnes blott 2 barn 50 % o. s. v.

30 Om tillräckligt antal barn ej heller finnes på sidolinjerna, skall motsvarande del tillfalla staten. Den n u v a r a n d e skattedifferentieringens betydelse. I samband med diskussionen om möjligheterna att med skattelagstiftningen såsom huvudsakligt instrument nå fram till en ur befolkningspolitisk synpunkt önskvärd inkomstomfördelning ha undersökningar gjorts för att klargöra, vad de olika avdragen kvantitativt betyda för familjeekonomien. Burgdörfers undersökning på 1928 års statistiska material har redan omnämnts och här skall endast tillfogas, att mot de uppskattade lättnaderna till följd av barnavdrag på omkring 300 miljoner RM stå de i Burgdörfers förslag nämnda totalsummorna på omkring 1 200 miljoner RM. Här skall i anslutning till en undersökning av Jessen i korthet redogöras för de nu gällande barnavdragsbestämmelserna ur synpunkten att betrakta barnavdrag vid beskattningen såsom indirekta barnbidrag. Följande tabell visar, vad de indirekta barnbidragen uppgingo till för varje barn enligt år 1936 gällande skattebestämmelser. Siffrorna hänföra sig för inkomster upp till 9 000 RM till löneskattepliktiga och för högre inkomster till skattepliktiga enligt den vanliga inkomstskatten. Indirekta barnbidrag yid uttagande av inkomstskatten år 1936 (i RM). Skattelättnad för gifta jämfört med ungkarlar Bruttoinkomst per år

Skatt på ogifta

1500 1800 2 400 3 000 4 000 5 000 7 000 9 000 12 000 18 000 24 000 30 000 50 000

68 110 222 359 487 733 1145 1744 2 560 4 544 7168 10 368 21568

för hustru

för l:a barnet

för 2:a barnet

för 3:e barnet

för 4:0 barnet

för 5:e barnet

för 6:e barnet

43 57 116 187 200 334 427 654 940 1704 2 688 3 888 7 088

25 31 34 41 78 109 136 150 180 220 300 350 350

22 22 37 53 75 137 180 210 264 352 420 420

44 38 53 71 175 336 390 540 676 870 910

6 56 50 72 122 164 204 252 356 420 490

53 56 118 120 168 252 308 420 490

16 30 120 168 222 308 420 490

De indirekta barnbidragens storlek i % av inkomsten framgår av tabellen på nästa sida. Räknar man skattelättnaderna för hustru och första barnet såsom indirekta barnbidrag till första barnet, blir detta utom för de lägsta inkomsterna av väsentlig betydelse för täckande av kostnaderna för detta barn. De indirekta avdragen äro annars störst för tredje barnet. Jessen uppskattar inkomstomfördelningen till följd av barnavdragen till mellan 3 och 400 miljoner RM (avdragen för hustru ej medräknade). Medan kostnaderna för ett barn i in-

31 Indirekta barnbidrag vid uttagande ar inkomstskatt i % av inkomsten. Skattelättnad för gifta jämfört med ungkarlar Bruttoinkomst per år (i RM)

Skatt på ogifta

1500 1800 2 400 3 000 4 000 5 000 7 000 9 000 12 000 18 000 24 000 30 000 50 000

6-t 93 12-o 12-2 14-5 16-2 19-2 21-3 25-3 298 35i 43-2

för hustru

för l:a barnet

för 2:a barnet

för 3:e barnet

för 4:e barnet

för 5:e barnet

för 6:e barnet

2'9 32 4-9 6-2 5-o 66 6-i 7-3 7-8 9-5 11-2 12-9 142

1-7 1-7 1-4 1-4 2-o 22 1-9 16 1-5 lä 11 1-2 0-7

1-2 0-9 1-2 1-3 lo 1-9 2-o 1-7 1-4 1-5 1-4 0-8

1-8 1-3 1-3 1-5 2-5 37 32 8-0 2-8 3-o 1-8

0-3 1-9 1-3 1-5 1-7, 1-8 1-7 1-4 1-5 1-4 lo

1-3 11 1-6 1-4 1-4 1-4 1-3 1*4 lo

0-3 0-5 1-3 1-4 1-2 1-3 1-4 To

komstklasserna 2 000—4 000 RM i genomsnitt kan uppskattas till mellan 10 och 15 % av faderns inkomst, uppgå skattelättnaderna blott i undantagsfall till 2 % av inkomsten. För inkomster upp till 2 400 RM föranleder det fjärde barnet i stort sett ingen skattelättnad, emedan då i regel skattefrihet redan föreligger. För smärre inkomster bli därför skattelättnaderna för små, och kunna ej göras tillräckligt stora för att motsvara ordentliga barnbidrag. En annan väsentlig invändning mot att via skattesystemet införa indirekta barnbidrag är, att ett stort antal barn ej på detta sätt komma med i bidragssystemet. Det beräknas — alltjämt enligt Jessen — att 1935 omkring 18 miljoner barn skulle ha kommit ifråga för ett hela befolkningen omfattande barnbidragssystem, motsvarande omkring 12 miljoner skattskyldiga barnafäder. 1932 funnos emellertid omkring 25 miljoner potentiella skattskyldiga, av vilka 14-6 miljoner blevo helt obeskattade, 0'7 miljoner befriade från skatt samt 9*6 miljoner skattebelastade. Av dessa 9*6 miljoner räknar man med att bortåt Vs voro barnlösa. E t t mycket stort antal familjeförsörjare med barn kunna alltså ej alls komma ifråga för ett barnbidragssystem via skattelättnader. Däremot kan systemet med barnavdrag vid beskattningen för högre inkomstklasser erbjuda vissa fördelar, bl. a. därigenom att anknytningen till beskattningen gör det lättare att låta barnavdragen stiga proportionellt med stigande inkomster. E t t från befolkningspolitisk synpunkt framfört krav är därvidlag, att skattelättnaderna, t. ex. genom på debetsedeln för varje barn företagna procentuella avdrag direkt på skatten, för den skattskyldige komma att framstå som tydliga och kvantitativt mätbara lättnader för det antal barn, som ingå i hans hushåll. Icke oväsentligt har den tidpunkt ansetts vara, när skatten uttages. Den skattskyldige bör kunna kalkylera med att komma i åtnjutande av barnbidrag ungefär samtidigt med att ett barn födes. Den tyska skattelagstiftningen äger i detta hänseende den fördelen, att den övervägande delen av de skattskyldiga genom avdragssystemet vid Lohnsteuer

32 Utdrag ur skattetabellerna enligt iukomstskattelagen ar den 27 februari 1939. V a n l ig Medelinkomst per år, RM

Ogifta

600 10 900 46 1200 84 1500 125 2 100 256 3 000 420 4 000 640 5 000 882 7 000 1422 10 000 2 232 12 000 2 880 15 000 3 924 20 000 6 048 50 000 24 264 100 000 » 55 000

Gifta Gifta mindre över 5 år än 5 år och barnoch barnlösa lösa

30 61 93 187 317 491 686 1106 1736 2 240 3 052 4 704 18 872 44 240

14 38 62 118 215 342 490 790 1240 1600 2180 3 360 13 480 33 480

i n k o m s t s k a 11 i

RM

för

Gifta med barnavdrag för 1 barn

2 barn

—

10 34 82 164 249 344 640 1090 1420 1960 3100 13130 33 080

3 barn

4 barn

5 barn

Nedgång i skatten för vart ytterligare barn

14 78 122 182 302 544 820 1276 2 224 11800 31560

29 63 90 158 376 616 1060 1924 11310 31000

13 17 28 220 448 850 1672 10 820 30 440

13 17 28 140 168 210 252 490 560

—.

10 58 120 185 265 496 910 1210 1744 2 796 12 710 32 600

1 Vid nkom8ter över 135 ( 00 RM äi skatten 55 % för ogifta, 45 % för gifta över 5 år utan barn och 4 0 % för övriga.

Månatlig Månadslön

RM

Ogifta

Gifta Gifta över mindre 5 år än 5 år och och 1 barnbarn- barn lösa lösa

löneskatt

i RM

för

Gifta med barnavdrag för 2 barn

3 barn

4 barn

5 barn

6 barn

barn

8 9 barn barn

10 barn

84-50— 91 0-78 9 1 - 104 l-82 1'04 1 4 3 - 156 9-io 6-76 442 l-82 195— 208 18-46 13-52 8-84 5'98 4-16 0-52 247— 260 29-90 22-io 14-so 10-92 7-so 4-68 299— 312 40-82 30-94 21-06 15-34 11-18 7-54 4'16 338— 351 48-36 36-92 25-4 8 18-46 13-78 9-io 5 20 0-26 3 9 0 - 403 58-50 4 4 9 8 31-72 22-88 1 7 1 6 11-44 5'72 1-30 494— 507 84-24 65-52 46-80 35-88 1664 8-84 l - 56 598— 611 1 1 4 1 4 88-66 63-44 51-48 326-oo 23-92 12-74 234 9 5 2 689— 702 138-84 107-90 77-22 64 - 48 28-86 16-12 2-60 793— 806 166-92 129-74 92-82 80-08 50-44 65-2 6 36-92 23-14 1 1 4 4 1-04 9 8 8 - 1 001 219-96 171-os 122-20 109-20 94-38 61-88 46-28 3 2 2 4 19-24 7-54 1196—1 222 277-42 215-80 154-18 141-44 126-62 94-38 76-7 0 5 9 2 8 44-20 30 16 17-42 5-98 1 482—1 508 354-64 275-86 197-0 8 184-60 1 6 9 5 2 137-28 119-60 102-is 84-7 6 67-08 50-44 36-4 0 22-62

erlägga skatten vid källan, varigenom tillkomsten av ett barn snabbt kan medföra en lättnad för honom i skattehänseende.

De latinska länderna. I Frankrike, Belgien, Italien m. fl. latinska stater består den direkta statliga beskattningen dels av ett system av huvudsakligen proportionella skatter

33 på olika inkomstarter och dels som ett komplement härtill av en progressiv inkomstskatt för större inkomsttagare. De proportionella inkomstskatterna, de s. k. cedulära skatterna, bestå huvudsakligen av fastighetsskatter, som belasta fastighetsinkomst, skatter på olika kapitalinkomster, vilka vanligen avdragas från inkomsten vid dess utbetalande och ej minskas genom avdrag av någon sort, samt skatt på arbetsinkomst, vilken ofta avsevärt nedsättes för mindre inkomsttagare och för familjeförsörjare. Även vid den progressiva inkomstskatten äro lättnader för familjeförsörjare i regel av betydelse. De kommunala utgifterna bestridas inom de latinska länderna dels genom överföring av vissa andelar av vissa statsskatter, dels genom speciella tillägg till rissa statsskatter och dels genom särskilda pålagor, bland vilka de indirekta skatterna äro av stor betydelse. Frankrike. Den nuvarande franska skattelagstiftningen rörande de direkta skatterna kodifierades genom Code General des Impöts et Taxes Assimilées i december 1934, vilken lagsamling reglerar såväl den statliga som kommunala beskattningen. Åtskilliga förändringar ha dock sedermera förekommit, främst vad gäller familjebeskattningen. Den statliga beskattningen dominerar i Frankrike. Den består dels av ett system av s. k. cedulära skatter på olika inkomstarter, vartill ansluter sig en fristående skatt på kapitalinkomst, dels av en allmän kompletterande inkomstskatt och dels av vissa speciella skatter, varibland märkes en enligt 1939 års Code de la Famille genomförd särskild beskattning av ogifta och gifta barnlösa och en under de sista åren införd värn- eller krisskatt. De cedulära skatterna äro följande: 1. skatt på inkomst av handel och industri (impöt sur les benefices industriels et commerciaux), 2. skatt på inkomst av jordbruk (impöt sur les benefices de 1'exploitation agricole), 3. skatt på avlöningar, pensioner och livräntor (impot sur les traitements publics et privés, les indemnités et emoluments, les salaires, les pensions et les rentes viagéres), 4. skatt på inkomst av fria yrken (impöt sur les benefices des professions non commerciales), 5. fastighetsskatt på bebyggd fastighet (contribution fonciére des propriétés båties), 6. fastighetsskatt på obebyggd fastighet (contribution fonciére des propriétés non båties). Därtill kommer så en särskild skatt på kapitalinkomst (impöt sur le revenu des capitaux mobiliers). På de tre sist nämnda skatterna tages vid utdebiteringen ingen hänsyn till familjestorleken. Skatt på inkomst av handel och industri utgick enligt 1934 års lagstiftning med 12 % av beskattningsbara inkomsten men har sedermera höjts och 3—1642 43

«

34 utgick för 1940 med 16 %. E n viss progressivitet åstadkommes därigenom, att den del av inkomsten, som ej överstiger 5 000 francs, blott beskattas med 4 %, samt att den del, som överstiger 5 000 francs men ej uppgåi till 10 000 francs, beskattas med 8 %. Först den del av den beskattningsbara inkomsten, som överstiger 10 000 francs, beskattas med 16 %. För familjeförsörjare reduceras skatten genom procentuella avdrag å densamma i proportion till antalet avdragsberättigade barn i den skattskyldiges vård. Eätt till reduktion av skatten föreligger för barn som ingå i den skattskyldiges hushåll och ännu ej fyllt 21 år, antingen de äro den skattskyldiges egna barn eller fosterbarn, samt för samma kategorier av barn oavsett deras ålder, om de äro arbetsoförmögna. Avdragen uppgå vid denna skatt till 10 % på skatten för vart och ett av de två första barnen samt 30 % för vart och ett av de följande. Enligt 1934 års lagstiftning fingo dessa reduktioner icke uppgå till mer än 800 francs per barn, men denna maximigräns har sedan ändrats i olika repriser och låg för år 1940 vid 1 000 francs. Skatt på inkomst av jordbruk utgick för år 1940 även med 16 % av beskattningsbara inkomsten. Dock beskattas ej de första 2 500 francs av inkomsten, och de följande 7 500 beskattas blott med 8 %. Skattereduktionerna för avdragsberättigade barn äro desamma som vid skatt på inkomst av handel och industri. Skatt på avlöningar, pensioner och livräntor. Före bestämmandet av det belopp, på vilket skatten skall uttagas, har den skattskyldige rätt att göra ett generellt avdrag för olika omkostnader uppgående till 10 % av inkomsten, som dock ej får överstiga 20 000 francs, samt avdrag för under året betalad »impot sur les traitements». Av den återstående inkomstdelen äro 10000 francs skattefria. De följande 10 000 francs beskattas med 4 % och återstoden med 8 %. H a r den skattskyldige i sitt hushåll barn, för vilka enligt föregående rätt till avdrag föreligger, beviljas procentuella avdrag på skatten enligt följande: de som ha en nettoinkomst ej överstigande 20 000 francs erhålla 20 % avdrag för vart och ett av de två första barnen och 60 % avdrag för de följande. De som ha inkomster mellan 20 000 och 40 000 francs erhålla 15 % avdrag för vart och ett av de två första barnen samt 45 % avdrag för vart och ett av de följande, och de slutligen, som ha inkomster över 40 000 francs, erhålla 10 % avdrag för vart och ett av de två första barnen och 30 % avdrag för vart och ett av de följande. Även beträffande dessa skattereduktioner gällde för år 1940, att de ej fingo uppgå till mer än 1000 francs per barn. Skatt på inkomst av fria yrken utgick för 1940 med 16 %. Sådan skatt uttages icke på den del av inkomsten, som understiger 10 000 francs. Avdrag för barn i den skattskyldiges vård äger rum enligt samma principer, som gälla vid skatt på inkomst av handel och industri. Allmän inkomstskatt (Impöt general sur le revenu). Förutom de cedulära källskatterna uttages på den skattskyldiges totala inkomst en särskild inkomstskatt. Yid uttagande av denna skatt beskattas mannens, hustruns och *

35 de i hemmet arbetande barnens inkomster gemensamt. Efter avdrag för under året erlagda skatter jämte andra avdragsgilla poster fastställes det beskattningsbara beloppet. P å de första 10 000 francs av detta uttages ingen skatt. Enligt 1934 års lagstiftning utgick skatten med 24 % av inkomsten. Skatten är likväl starkt progressiv och denna progressivitet ernås på följande sätt. Av det beskattningsbara beloppet mellan 10 000 och 20 000 francs beskattas blott V25, av beloppet mellan 20 000 och 30 000 francs 2/25 o. s. v. upp till 100 000 francs. Därefter ökas den del av inkomsten, som beskattas, med V25 för varje nya 25 000 francs upp till 400 000 francs, varefter den del av inkomsten, som beskattas, ökas med ytterligare V25 för varje ytterligare 50 000 francs upp till 550 000 francs. Först för den del av inkomsten, som ligger över 550 000 francs, utgår skatten med 24 % på hela beloppet. Familjeavdragen voro för år 1935 följande. För gifta 5 000 francs, för det första och andra barnet vartdera 5 000 francs, för det tredje barnet 8 000 francs, för det fjärde barnet 9 000 francs och för det femte och varje följande barn 10 000 francs. Denna allmänna inkomstskatt höjdes dessutom med 40 % för dem, som voro över 30 år och ogifta, änklingar, änkor eller skilda, och som ej i sin vård hade några avdragsberättigade barn. Med 20 % höjdes skatten för skattskyldiga över 30 år, vilka varit gifta i två år utan att ännu ha fått några barn. Dessa bestämmelser gällde icke krigsinvalider eller personer, vilkas barn dött. Enligt en skattereform av den 31 december 1936 sänktes denna extrabeskattning på ogifta och barnlösa gifta till 30 % respektive 15 % av den allmänna inkomstskatten, varjämte bestämdes att dessa skattetillägg ej skulle uttagas på kvinnliga skattskyldiga, om deras totala inkomst ej överstege 75 000 francs. I samband med ovan omnämnda skattereform ändrades även grunderna för den allmänna inkomstskatten i övrigt. Sålunda utgick den allmänna inkomstskatten enligt för år 1937 gällande bestämmelser efter avdrag av under året betalda skatter m. fl. avdragsgilla poster samt de därefter följande första 10 000 francs av inkomsten enligt följande schema: Med 1 % av den del av den återstående inkomsten, som ej översteg 10 000 francs. Med 1—4 % av inkomstdelen mellan 10 000 och 70 000 francs på så sätt, att skatten ökades med 5/ioo % per 1 000 francs. Med 4—13 % för inkomstdelen mellan 70 000 och 170 000 francs genom en ökning av skatten med 9/ioo % per 1 000 francs. Med 13—18 % av inkomstdelen mellan 170 000 och 270 000 francs genom en ökning av skatten med 5/ioo % per 1 000 francs o. s. v. så att inkomstskatten för inkomstdelar över 1 320 000 francs utgick med 40 %. Barnavdragen ändrades på följande sätt: För vart och ett av de två första barnen utgjorde avdraget alltjämt 5 000 francs. För det tredje barnet höjdes avdraget till 10 000 francs och för det fjärde och varje följande barn fastställdes det till 15 000 francs. Dessa avdrag för barn nedgingo med Vs om

36 inkomsten översteg 75 000 francs men understeg 150 000 francs oct nedgingo med 2/s för inkomster mellan 150 000 francs och 300 000 francs, n e d 3/5 for inkomster mellan 300 000 och 600 000 francs samt med «/. för inko.nster, som överstego 600 000- francs. För gifta är avdraget oförändrat eller 5 )00 francs. Denna skatt har sedermera undergått procentuella höjningar vid olika tillfallon Värnskatt (Contribution nationale extraordinaire). Enligt ett dekret av den 12 november 1938 infördes för år 1939 en särskild värnskatt, bestående dels av en höjning av den allmänna inkomstskatten med Va, dels en höjning av de cedulära skatterna på inkomst av handel och industri, inkomst av åkerbruk avlöningar, pensioner och livräntor och inkomst av fria yrkei med 2 %. För 1940 höjdes dels den del av värnskatten, som utgick på »bs revenus professionals», dels infördes en ny diskriminering av skattskyldigheten med hänsyn till militära åligganden. o Den normala skattesatsen, med vilken denna värnskatt uttagas pa »les revenus professionals» fastställdes för år 1940 till 5 %. För inkomst av åkerbruk uttages denna skatt på det totala beskattningsbara beloppet, om detta överstiger 2 500 francs; på inkomster av handel och industri och fria vrken tages den ut på det beskattningsbara beloppet, om detta överstiger L ä n s e n för skattefrihet, som satts till 7 000 francs. Denna minimigräns okas med 2 000 francs för varje barn fr. o. m. det andra. För avlöningar, pensioner och räntor utgår skatten enligt samma regler, som gälla för inkomst av handel och industri. Dock beskattas de inkomster ur denna kategori, som icke överstiga 10 000 francs, blott för den del av inkomsten, som överstiger 7 000 francs För män i åldern 1 8 - 4 9 år, vilka icke utöva någon militär funktion, utgår denna värnskatt med en högre procentsats, nämligen 15 %. Denna högre skatteprocent utgår på den del av inkomsten, som överstiger 7 000 tranos och detta från den högre skatteprocenten undantagna belopp okas med 1 OUU francs för första barnet, 2 000 francs för andra barnet, 3 000 francs for tredje barnet 4 000 francs för fjärde barnet samt 5 000 francs för det femte barnet. På den sålunda undantagna inkomstdelen uttages värnskatten med den normala skattesatsen, 5 %. u-,wI den samling lagar, som utkom "den 2 8 - 2 9 juli 1939, och som brukar sammanfattas under namnet Gode de la Famille, ingick även införandet av nya skatter för ogifta och barnlösa. De tidigare bestämmelserna om en höjning av den allmänna inkomstskatten för dessa kategorier slopades. I stallet infördes en särskild familjeutjämningsskatt, »taxe de compensation familiale». De genom denna skatt inflytande medlen avsågs för täckning av utgifter som drabba den franska staten genom utförandet av andra beslut enligt Code de la Famille. Enligt denna familjeutjämningsskatt skola de som aro skattskyldiga enligt den allmänna inkomstskattelagens bestämmelser och som äro ogifta, skilda eller änklingar (änkor) och som icke hava några avdragsberättigade barn betala skatt enligt följande progressiva skala. P å den del av inkomsten, som ligger under 50 000 francs, utgår skatt med 3 %.

37 På inkomstdelen mellan 50 000 och 100 000 francs utgår skatt med 6 % » » » 100 000 » 200 000 » » » » 9 % » » » 200 000 » 300 000 » » » » 12 & 300 000 » 500 000 » » » » 15 % 500 000 800 000 » » » » 18 £ över 800 000 francs »20%. Enligt den allmänna inkomstskattelagen skattskyldiga, som varit gifta i mer än två år, men icke ha några barn, äro även ålagda att betala sådan utjämningsskatt, ehuru efter en lägre skala. Skatten uppgår för dessa kategorier till: för inkomster eller inkomstdelar under 50 000 francs 2% för inkomstdelar mellan 50 000 och 100 000 francs 4 % 100 000 och 200 000 francs 6% 200 000 » 300 000 » 8% 300 000 » 500 000 » 10 % » 500 000 » 800 000 » 12 % samt för den del av inkomsten, som överstiger 800 000 francs 14 %. Befriade från denna skatt äro bl. a.: 1. skattskyldiga, vilkas barn äro döda, om åtminstone ett av barnen under sin levnad uppnått 16 års ålder, 2. skattskyldiga krigsinvalider från förra världskriget. Även vid uttagandet av arvsskatt, gåvoskatt och skatt pä testamenterade ägodelar tar den franska skattelagstiftningen hänsyn till det antal barn eller barnbarn arvlåtaren efterlämnar eller till det antal barn, som finnes på sidolinjerna, hos gåvotagaren eller testamentstagaren. Skatten uttogs tidigare för de olika kategorierna med olika procentsatser allteftersom den person, som erhöll del av kvarlåtenskapen hade inget, ett eller flera barn. Om den avlidne efterlämnade mer än tre levande bam eller genom avkomlingar representerade barn reducerades dessutom det belopp, på vilket skatt skulle uttagas, med 10 % per barn fr. o. m. det fjärde barnet, utan att denna reduktion fick uppgå till mer än 15 000 francs per barn. Dessutom gällde, att om arvtagaren, gåvotagaren eller testamentstagaren hade tre barn eller flera den skatt, som han enligt skattetabellerna hade att betala, reducerades med 10 % för varje barn fr. o. m. det tredje. Skatteavdraget fick dock ej uppgå till mer än 2 000 francs per barn och den totala skattelättnaden fick ej överstiga 50 % av hela skatten. Enligt 1939 års Code de la Famille samt lagen av den 9 november 1940 utökades lättnaderna i arsv- och gåvobeskattningen ytterligare för barnrika. Den grundläggande tabellen för uttagande av dessa skatter differentierades ytterligare efter barnantalet. Förutom denna differentiering av skattesatsen efter barnantalet reducerades själva det belopp, på vilket skatt skall uttagas, med 75 %, om den avlidne efterlämnade tre barn, med 100 %, om han efterlämnade fyra barn eller

38 flera. Reduktionen får dock ej uppgå till mer än 50,000 francs per barn fr. o. m. det tredje. För arvtagare, gåvotagare och testamentstagare gäller vidare enligt Code de la Famille, att den skatt, som de enligt den grundläggande tabellen ha att betala, reduceras med 25 %, om de ha tre barn, med 50 %, om de ha fyra barn, med 75 %„ om de ha fem barn samt med 100 %, om de ha sex barn eller fler. Skattereduktionen får dock ej överskrida 5 000 francs per barn räknat fr. o. m. det tredje barnet. Slutligen infördes även särskilda tillägg på dessa skatter för ogifta och barnlösa, i det arvtagare, gåvotagare och testamentstagare, vilka äro minst 30 år och ogifta, skilda eller gifta utan levande eller genom avkomlingar representerade barn, få erlägga ett tillägg till den i den grundläggande tabellen fastslagna skattesatsen på 15 %. Den franska kommunalbeskattningen sker huvudsakligen genom tillägg till de statliga fastighetsskatterna samt genom särskilda kommunala skatter, av vilka de viktigaste äro »contribution mobiliére», vilken utgår i förhållande till hyresvärdet på bostaden, samt »contribution des patentes», vilken utgår som en licensavgift för bedrivande av handel och industri enligt tariffer, olika för olika slag av rörelse samt för städer av olika storleksordning. Vid ifrågavarande beskattning tages ej särskild hänsyn till familjeförhållanden o. d. Belgien. Det belgiska skattesystemet företer stora likheter med det franska, särskilt vad gäller den direkta inkomstbeskattningen. Inom ramen för den statliga beskattningen återfinnes systemet med' ett antal cedulära skatter på olika inkomstarter jämte en kompletterande inkomstskatt, som uttages på den samlade inkomsten. Under senare år ha dessutom flera specialskatter införts, varibland märkes en särskild krisskatt, samt för år 1940 en särskild värnskatt. Fr. o. m. slutet av förra världskriget har beskattningen mer och mer modifierats i riktning mot större hänsynstagande till familjestorleken. Beskattningens differentiering efter antalet familjemedlemmar äger i allmänhet rum, dels genom att grundavdragen öka i storlek i och med att familjestorleken ökar, dels genom att procentuella avdrag på själva skatten beviljas i proportion till antalet barn i familjeförsörjarens vård. Cedulärskatterna äro tre, skatter på inkomst av fastighet, på inkomst av kapital och på inkomst av yrke, tjänst eller rörelse. Fastighetsskatten, »la contribution fonciére», utgår med en viss procent, för år 1939 i allmänhet 7 % av fastigheternas beräknade medelnettoavkastning. Familjeförsörjare med minst tre barn erhålla på begäran reduktion av skatten på av honom bebodd fastighet med 7 % av skatten för varje barn. Reduktionen får dock ej uppgå till mer än 200 francs per barn. Skatt på inkomst av yrke, tjänst eller rörelse, »la taxe professionelle». Denna träffar dels yrkesutövare och anställda, dels näringsföretag, i den mån dessa senares inkomster ej redan drabbats av kapital- eller fastighetsskatten.

39 Principiellt utgår skatten på nettoinkomsten efter avdrag för under året erlagda skatter, hänförliga till denna inkomst, men arbetsanställda m. fl. äga även utan särskild bevisning göra avdrag för omkostnader, skatter o. d. med en viss procent av inkomsten, varierande efter dennas storlek. För beskattningsbara inkomster intill vissa maximibelopp angivas skattebeloppen för skattskyldiga med olika antal familjemedlemmar direkt i fastställda tariffer gällande i kommuner med olika folkmängd. Fria från skatt äro inkomster, understigande vissa belopp, varierande efter hemkommunernas storlek och familjemedlemmarnas antal. Skattefria äro sålunda inkomster för ensamstående upp till 7 200 francs i kommuner med över 30 000 innevånare, 5 600 francs i kommuner med mellan 5 000 och 30 000 innevånare samt 4 800 francs i kommuner med mindre än 5 000 innevånare. Denna skattefria inkomstdel ökas med 20 % för varje barn i familjeförsörjarens hushåll. Finnas mer än två barn i familjen, fixeras tilläggsavdraget oberoende av hemkommunens storlek till 2 500 francs för det tredje och det fjärde barnet, till 4 000 francs för det femte och det sjätte samt till 5 000 francs för varje ytterligare barn. För hustrun medgives ett avdrag lika med avdraget för det sista barnet. Dessutom reduceras även själva skatten efter barnantalet så, att skatten nedgår med 5 % för vart och ett av de två första barnen och med 7 % för vart och ett av de följande. Vid uttagandet av skatt på inkomst av kapital, »taxe mobiliére» tages ej särskild hänsyn till familjestorleken. Allmän personlig inkomstskatt, »1'impöt complementaire personnel», infördes i sin nuvarande form den 22 februari 1935 och utgår på den sammanlagda inkomsten. Skatten utgår efter en progressiv skala, som börjar med 1 % å inkomstskiktet under 25 000 francs och stiger till 20 % på den del av inkomsten, som ligger över 300 000 francs. En viss differentiering mellan arbetsinkomst och annan inkomst sker därigenom, att av "det beskattningsbara beloppet till »taxe professionelle» endast 85 % medräknas av den del, som ligger under 100 000 francs. Skatten uttages på den sammanlagda familjeinkomsten. I stort sett få samtliga under året erlagda statliga och kommunala skatter avdragas före fastställandet av det beskattningsbara beloppet. Skatt uttages ej på inkomster, som icke uppgå till 12 500 francs i kommuner med mindre än 5 000 innevånare, 15 000 francs i kommuner med mellan 5 000 och 30 000 innevånare samt 20 000 francs i kommuner med över 30 000 innevånare. Dessa minimibelopp ökas med 20 % för varje barn, om familjen består av minst tre barn. Även själva skatten är föremål för reduktioner i förhållande till antalet barn i familjen. Sålunda reduceras skatten med 7 % för vart och ett av de barn, som finnas kvar i familjens vård i familjer med minst tre barn. Dessa avdrag få dock ej uppgå till mer än 100 francs, om blott ett barn ingår i den skattskyldiges hushåll, till 200 francs per barn, om två barn inräknas i hushållet o. s. v.

40 Avdragen för ett sådant barn komma alltså att uppgå till högst 100 francs avdragen för två barn till » 400 » » » tre » » » 900 » » » fyra » » » 1 600 » » fem • » » 2 500 » » sex » » » 3 600 » » sju » » » 4 900 För varje ytterligare barn får avdraget uppgå till högst 700 francs. Dessa skattelättnader bli som synes fr. o. m. det tredje barnet av ganska stor räckvidd. Förutom dessa reduktioner av skatten för barnrika skattskyldiga ökas ytterligare skillnaden i skattetryck på barnlösa och barnrika därigenom, att gifta skattskyldiga utan barn få betala ett skattetillägg på 10 % av denna skatt och övriga barnlösa ett skattetillägg på 20 %. Den krisskatt, »contribution nationale de crise», som ursprungligen uttogs i samband med krisen under tidigare delen av 1930-talet, har sedan utgått under varje år, ehuru den flera gånger varit föremål för förändringar. Den består av tre delar, motsvarande de tre cedulärskatterna. För arbetsinkomst utgår den enligt en förordning av den 22 oktober 1940 med 2*5 % för inkomster under 15 000 francs och stiger sedan till 10 % för inkomstdelar över 150 000 francs. Även vid uttagandet av denna skatt äro inkomster under en viss höjd skattefria, varierande efter civilstånd och familjestorlek. Å själva skatten beviljas reduktioner med 7 % för varje barn i familjens vård, om familjen har minst tre barn, varvid gäller samma bestämmelser om maximiavdragen som vid uttagandet av »la taxe professionelle». Värnskatt. Genom en lag av den 10 januari 1940 infördes en särskild värnskatt, »taxe militaire». Denna skatt drabbar med vissa undantag alla belgiska medborgare, som icke fullgöra någon militär funktion och utgår på den totala inkomsten. Den utgår med 240 francs för dem, som icke beskattas enligt den allmänna inkomstskattelagen, men vilkas beskattningsbara inkomster enligt cedulärskatterna uppgå till minst det skattefria avdraget enligt »taxe professionelle». Skatten höjes till 400 francs för dem, vilkas inkomster överstiga detta avdrag med mer än 5 000 francs utan att ändå vara föremål för beskattning enligt den allmänna inkomstskattelagen. För personer, som beskattas enligt den allmänna inkomstskattelagen, uppgår värnskatten till *U av denna skatt utan att dock få understiga 500 francs eller överstiga 5 000 francs. Denna skatt ökas med 50 % för ogifta och för skilda utan barn och med 25 % för gifta personer utan barn. Även i Belgien differentieras arvs-, gåvo- och testamentsskatten med hänsyn till antalet barn hos arvlåtaren, arvtagaren, gåvotagaren och testamentstagaren. De kommunala utgifterna i Belgien bestridas dels genom överföring till kommunerna och provinserna av vissa kvotdelar av statsskatterna, dels genom

4L av kommuner och provinser pålagda tillägg till vissa statsskatter, dels slutligen genom särskilda kommunala skatter. Genom detta system kommer alltså även vid den kommunala beskattningen i viss utsträckning hänsyn att tagas till den skattskyldiges försörjningsbörda. Italien. Även i Italien är den statliga inkomstbeskattningen uppdelad på huvudsakligen proportionella skatter på olika inkomstarter samt på en kompletterande inkomstskatt på den totala inkomsten. Vid beräknandet av den allmänna inkomstskatten, som uttages med 1 till 10 % av det beskattningsbara beloppet, beroende på inkomstens höjd, medgives procentuella avdrag om 5 % av beskattningsbara beloppet för varje minderårigt barn. Avdraget får dock högst uppgå till 3 000 lire per barn. När det gäller familjebeskattningen kännetecknas det italienska skattesystemet i övrigt främst av den särskilda och betydande ungkarlsbeskattningen samt av skattelättnaderna för stora familjer. Ungkarlsskatt. Enligt dekret av december 1926 infördes i Italien en särskild ungkarlsskatt. Den drabbade "ogifta män i åldern 25—65 år och utgjordes av två olika uppbyggda delar. Den ena var till sin storlek beroende av den skattskyldiges ålder. Sålunda utgjorde denna skatt för ungkarlar mellan 25 och 35 år ursprungligen 25 lire per år, för ungkarlar mellan 35 och 50 år 50 lire och för dem mellan 50 och 65 år återigen 25 lire. Avsikten med skatten var att befordra ingående av giftermål vid unga år, men den var givetvis till sin storlek alltför begränsad för att man skulle kunna räkna med några resultat i denna riktning. Den andra delen av ungkarlsskatten var däremot av större betydelse. Den utgick ursprungligen med 25 % av inkomstskatten på den totala inkomsten och drabbade samtliga ungkarlar i åldern 25—65 år utan särskild åldersgradering. Om ungkarlen ej betalte någon skatt på sin totala inkomst skulle ungkarlsskatten baseras på den inkomst, han uppbar från jordbruket, från fastigheter eller från sin anställning och som blev föremål för beskattning enligt de cedulära skatterna. Betalte den ogifte ej skatt å någon av dessa inkomster, beräknades ungkarlsskatten på en uppskattad inkomst. Befriade från denna ungkarlsskatt voro katolska präster, personer som till följd av medlemskap i vissa ordnar voro ålagda celibat, svårt sårade krigsinvalider, officerare och andra tillhörande krigsmakten, vilka voro beroende av vissa särskilda betingelser för ingående av äktenskap, samt de som enligt lag av hälsoskäl voro förbjudna att ingå giftermål. Den inkomst, som erhölls från denna ungkarlsskatt, skulle gå till finansiering av arbetet för barns och mödrars vård. Under de följande åren skärptes denna beskattning ett flertal gånger, dels emedan behovet av skatteintäkter ökades, dels emedan den ej syntes medföra någon märkbar ökning av äktenskapsfrekvensen. Enligt olika dekret från år 1928 fördubblades båda slagen av ungkarlsskatt. Inkomsterna från denna beskattning, som 1928 uppgingo till 53'2 miljoner lire, steg för år 1930 till 110'9 miljoner lire. Någon inverkan på äktenskapsfrekvensen var

42 dock alltjämt icke skönjbar. 1934 höjdes därför skatten ytterligare med 50 % och slutligen skärptes den genom ett dekret av den 6 februari 1936. Enligt detta utgjorde den första delen av ungkarlsbeskattningen 115 lire per år för ungkarlar i åldern 25—30 år, 155 lire för ungkarlar i åldern 30—55 år samt 85 lire för ungkarlar i åldern 55—65 år. Den andra delen av ungkarlsbeskattningen sattes lika med den kompletterande skatten på en persons totala inkomster. Skattelättnader för stora familjer. Icke långt efter införandet av en särskild ungkarlsbeskattning genomfördes en lagstiftning, som reglerade beskattningen för familjeförsörjare med mycket stora familjer. De grundläggande bestämmelserna därom meddelades i en lag av den 14 juni 1928. De stora familjerna uppdelades enligt denna i två olika kategorier. Personer, som voro anställda i statlig tjänst eller i kommunal tjänst eller i halvstatliga institutioner, ansågos ha »stora familjer» i lagens mening, om de hade sju eller fler minderåriga barn av italiensk nationalitet. Andra personer ansågos ha »stora familjer», om de hade tio eller fler minderåriga barn av italiensk nationalitet, eller om de hade tolv eller fler levande födda och alltjämt levande barn, av vilka minst sex alltjämt voro minderåriga. Dessa två kategorier av skattebetalare befriades helt från inkomstskatten likaväl som från besläktade kommunala tilläggsskatter för de första 100 000 liren av sin inkomst. De voro också berättigade till motsvarande reduktioner på skatten på personlig egendom, på den industriella kommunalskatten och på motsvarande provinsialskatt, på vissa andra kommunala skatter samt på skatten på inkomst från jordbruket. Vidare voro dessa familjer oavsett inkomstens höjd helt befriade från den kommunala licensskatten m. fl. kommunala skatter. Slutligen befriades alla dessa familjer från olika slag av skolavgifter. Yid den år 1937 på olika områden genomförda lagstiftningen med befolkningspolitiskt syfte blev även skattelagstiftningen föremål för ändringar. Skattelättnaderna för stora familjer utvidgades. Sålunda reducerades den nettoinkomst, på vilken den kompletterande inkomstskatten beräknas, med ytterligare 5 % för det femte och varje följande minderårigt barn, varvid reduktionen dock ej fick uppgå till mer än 6 000 lire per barn. Personer i statlig, kommunal eller halvstatlig tjänst erhöllo total befrielse från vissa skatter, om de hade sju eller fler barn oavsett barnens ålder och 50 % nedsättning, om de hade fem eller sex barn. Andra personer erhöllo total befrielse, om de hade åtta eller flera barn samt 50 % nedsättning, om de hade sex eller sju barn. Denna skattelagstiftning till förmån för de barnrika familjerna måste av naturliga skäl bli av begränsad betydelse för den demografiska utvecklingen i Italien, även om man utgår från att ekonomiska lättnader i och för sig gynnsamt påverka denna, ty dels äro familjer med ett så stort antal barn även i Italien relativt fåtaliga, dels föreligger en viss korrelation mellan barnrikedom och fattigdom, som gör, att de barnrika familjerna redan av

43 detta skäl betala mycket litet i skatt. 1928 funnos i Italien 1 532 206 familjer med sju barn eller flera. Dessa familjer hade sammanlagt omkring 13*4 miljoner barn och representerade en befolkning på omkring 16*5 miljoner människor eller omkring 41 % av Italiens befolkning. Emellertid täcktes ej på lång väg alla dessa av 1928 års skattelagstiftning. För det första hade långt ifrån alla familjer sju barn i livet vid tiden för undersökningen. För det andra voro ett stort antal av de ännu levande barnen ej längre minderåriga eller underhållsberättigade gentemot föräldrarna. För det tredje gällde bestämmelsen om sju barn som villkor för skattebefrielse blott för anställda i statlig, halvstatlig och kommunal tjänst och enligt undersökningen skulle blott omkring 30 000 av de 1 500 000 flerbarnsfamiljerna ha utgjorts av sådana. För de återstående familjerna gällde, att de för ernående av skattelättnader måste ha minst tio minderåriga barn eller minst tolv levande barn oberoende av ålder. Av de 1*5 miljoner familjerna hade blott 430 451 tio barn eller flera eller hade haft så många barn. Även förutsatt att alla dessa barn alltjämt voro vid liv och att båda föräldrarna även voro vid liv, skulle den totalt omfattade befolkningen ej uppgå till mer än omkring 5*6 miljoner människor. Då många barn under tiden dött, och ännu fler ej längre voro minderåriga, var den av lagstiftningen täckta befolkningsgruppen betydligt mindre. I själva verket visa statistiska undersökningar, att endast ett ringa antal personer erhöllo befrielser. Om man tar de fem huvud skatterna — den direkta skatten på jord, byggnader, personlig egendom, inkomst från jordbruk och total inkomst — utgjorde antalet befrielser under tiden 1 juli 1928 till 31 december 1931 165 883 och antalet befriade familjer 82 757. År 1931 erhöllo 31 447 familjer befrielse från de fem huvudskatterna och 33 559 familjer befrielse från provinsiella och kommunala skatter, och dessutom utgjorde antalet befrielser från avgifter till de syndikala organisationerna 18 061. Totala värdet av befrielserna uppgick för år 1931 till omkring 18 miljoner lire. Genom 1937 års lagstiftning utvidgades denna familjepolitiskt inriktade skattelagstiftning, men skattelättnaderna i Italien torde alltjämt få betraktas som mycket blygsamma i jämförelse med vad förhållandet är t. ex. i Frankrike.

44 KAP. I I .

Inkomstomförclelning till barnfamiljernas förmån genom familjelöner och barnbidrag. Förutom via skatterna har i ett flertal länder i befolkningspolitiskt syfte genomförts en inkomstomfördelning till barnfamiljernas förmån medelst olika konstruerade system för direkta familjebidrag eller olika familjelöneanordningar, och i en hel del fall ha dessa åtgärder numera nått en ganska betydande storleksordning och räckvidd. Därutöver ha på flera håll förslag till liknande anordningar framlagts, utan att de hittills genomförts. Den efterföljande framställningen avser huvudsakligen att ge en redogörelse för de olika hittills genomförda utjämningsanordningarna av detta slag; en kortfattad redogörelse för några av de mera utformade av de nämnda, hittills orealiserade förslagen på området lämnas emellertid även. Framställningen har vad gäller dessa begränsats till ett par typiska och mera uppmärksammade förslag, men även vad gäller redogörelsen för genomförda åtgärder har för undvikande av upprepningar och dubbelbeskrivningar framställningen på vissa punkter gjorts mindre utförlig. I själva verket är, trots de yttre olikheterna, överensstämmelsen mellan olika länders såväl genomförda åtgärder som orealiserade förslag ganska stor. De låta sig tämligen uttömmande klassificeras utifrån ett fåtal gemensamma utgångspunkter. I det följande har i första hand skilts mellan å ena sidan åtgärder (inklusive förslag till dylika) avseende en fortlöpande inkomsiomfördelning och å andra sidan sådana avseende en inkomstomfördelning av engångskaraktär. Utjämningsanordningar av det förstnämnda slaget äro de, som i olika länder rymmas under beteckningarna familjelön, familjeunderstöd, barntilllägg, barnbidrag, barnpension, family allowance, allocation familiale, Soziallohn, Kinderbeihilfe, barnetrygd o. s. v. Dessa utjämningsanordningar kunna sedan förutom i fråga om de omfördelade beloppens storlek avvika från varandra i huvudsak med avseende på systemets 1) räckvidd och omfattning, 2) finansiering och 3) administration och organisation. Utjämningssystemets räckvidd varierar dels med avseende på vilka grupper av familjer, som omfattas av anordningarna, och dels med avseende på vilka medlemmar av familjen, som tillgodoses av desamma, d. v. s. äro bidragsberättigade. Vad först gäller utjämningssystemets räckvidd i det förstnämnda avseendet, omfattas — detta gäller de statsreglerade, icke frivilliga systemen — i vissa länder (Belgien, Frankrike, Tyskland, Irländska fristaten, Australien enligt unionslagstiftningen) alla eller praktiskt taget alla grupper inom be-

45 foJkningen av anordningarna, oberoende av yrkestillhörigket och inkomst. I vissa andra länder (Finland, Nya Zeeland, Nya Syd-Wales enligt den statliga lagstiftningen) omfatta systemen likaledes principiellt alla medborgare- och yrkesgrupper av befolkningen men däremot icke alla inkomstskikt inom densamma. I övriga länder innebära gällande bestämmelser, att utjämningsanordningarna äro begränsade till att omfatta enbart vissa grupper av medborgare. Till de nu nämnda statsreglerade utjämningssystemen komma sedan andra, mer eller mindre fristående sådana, vilka omfatta ännu mera begränsade grupper av familjer. Hit höra de anordningar för genomförande av efter familjestorleken graderade löner för enstaka grupper av yrkesutövare, vilka i olika länder organiserats på frivillig väg av respektive arbetsgivare eller arbetstagare och administreras genom privata utjämningskassor, bestämmelser i kollektivavtal eller uteslutande genom den enskilde arbetsgivarens försorg. Även de i flera länder förekommande familjegraderade lönerna till statstjänstemän och till anställda i annan allmän tjänst och allmännyttiga företag etc. böra nämnas i detta sammanhang. I fråga om utjämningssystemets räckvidd med avseende på kretsen av bidragsberättigade familjemedlemmar råder större enhetlighet mellan olika länders åtgärder. I allmänhet räknas — åtminstone är detta fallet, där åtgärderna ha en direkt befolkningspolitisk målsättning — endast barnen i familjen som bidragsberättigade, men i några fall ha även andra av familjeförsörjaren beroende familjemedlemmar hänförts till kretsen av bidragsberättigade. Vad gäller de statsreglerade systemen inträder i några länder (Belgien, Italien, Ungern, Portugal, Bulgarien, Nya Zeeland, Chile) bidragsrätt redan fr. o. m. första barnet i familjen. I tre länder (Frankrike, Spanien, Australien) inträder bidragsrätt fr. o. m. andra barnet, i fyra länder (Holland, Tyskland, Irländska fristaten, Nya Syd-Wales) fr. o. m. tredje barnet och i två länder (Finland, Sovjetunionen) fr. o. m. det femte respektive det sjunde barnet. Till bidragsberättigade förutom barn i nyss angiven utsträckning räknas därjämte i tre länder (Belgien, Frankrike, Bulgarien) familjeförsörjarens minderåriga syskon samt i tre länder (Italien, Portugal, Chile) familjeförsörjarens moder och andra släktingar, som försörjas av honom. Slutligen förekommer dels i två länder (Frankrike, Italien) rätt till särskilt bidrag för hustru i de fall, då denna avhåller sig från förvärvsarbete utanför hemmet, samt i ett par andra fall bidragsrätt för hustru oavsett hennes eventuella förvärvsarbete och dels i ett land (Tyskland) ett särskilt bidrag för vissa barn, som undergå utbildning. Utjämningssystemets finansiering kan ske på tre olika vägar: genom en direkt löneutjämning, genom försäkringsavgifter (skillnaden mellan båda dessa vägar är mera teknisk än principiell) samt genom den ordinarie beskattningen. I verkligheten förekommer oftast en blandning av olika finansieringsformer. Finansiering genom en direkt löneutjämning (»familjelön» i egentlig mening) — som får anses äga rum vare sig finansieringen tekniskt

46 åvägabringas genom en poolning av löneavdrag för alla ifrågakommande anställda eller kostnaden helt »bäres av arbetsgivaren», vilken då antingen direkt utbetalar lönetilläggen eller inlevererar avgifter till utjämningskassor — var ursprungligen för de frivilligt organiserade utjämningssystemen den vanliga finansieringsformen. Den tillämpades sålunda uteslutande för de tidigare systemen i bl. a. Belgien och Frankrike, och den spelar alltjämt den övervägande rollen för de nu existerande utjämningsanordningarna i dessa och andra (Holland, Ungern m. fl.) länder, liksom den självfallet är finansieringsformen för alla i olika länder existerande familjelöneinstitut för enstaka yrkeskategorier. Renodlad skattefinansiering förekommer i fyra länder (Finland, Irländska fristaten, Nya Syd-Wales, Nya Zeeland) och har föreslagits för projekterade system i andra länder (t. ex. Norge, England). I ett annat land (Sovjet-Unionen) får finansieringen av utgående barnbidrag också närmast sägas vara en skattefinansiering. Finansiering genom försäkringsavgifter får anses, åtminstone huvudsakligast, förekomma i Tyskland samt för vissa yrkeskategorier (icke-löntagare) i Belgien och Frankrike. Som ovan anmärkts är emellertid, vad gäller de statsreglerade systemen, en blandning av finansieringsformer vanlig: endast i ett par länder har finansieringen sålunda genomförts helt utan skattefinansierade statliga bidrag. Utjämningssystemets organisation och administration förete olikheter utöver sådana, som betingas av de olika systemens räckvidd och finansiering, främst vad gäller de anordningar, som avse en direkt löneutjämning efter familjestorlek och försörjningsbörda (»egentlig familjelön»). I fråga om dessa kan man skilja mellan en rad olika typfall eller organisationsformer. E t t första typfall är att en enstaka arbetsgivare direkt, utan några särskilda utjämningsanordningar, utbetalar familjedifferentierade löner till sina anställda. På grund av konkurrensförhållanden står i allmänhet denna möjlighet öppen endast för stat, kommun och allmännyttiga företag (och möjligen vissa enskilda företag med monopolställning), även om det i enstaka fall förekommit och förekommer, att enskilda arbetsgivare med patriarkaliskfilantropisk inställning betala familjedifferentierade löner. E t t andra typfall är för handen, när man för att motverka de olägenheter, som ha samband med nyssnämnda konkurrensförhållanden, i kollektivavtalen för en hel näringsgren eller bransch fastställt normer för familjedifferentierade löner. Sådana avtal ha förekommit i flera länder, särskilt inom vissa näringsgrenar (textilindustrin, kolgruveindustrin) men kunna ändå knappast sägas ha slagit igenom på allvar. För att systemet skall arbeta »rättvist», d. v. s. icke gynna vissa arbetsgivare och arbetare på andras bekostnad, förutsattes ju också icke bara, att ifrågavarande näringsgren eller bransch helt täckes av avtalet, alltså att inga utomstående arbetsgivare kunna undandraga sig dess förpliktelser, utan även att familjestrukturen hos olika företags anställda är någorlunda lika. En tredje organisationstyp föreligger, då arbetsgivarna — eller eventuellt arbetstagarna — äro sammanslutna i utjämningskassor, till vilka på visst

47 sätt fastställda bidrag inbetalas, varmed sedan familjetillägg till de anställda bestridas. Genom att dessa bidrag till utjämningskassorna göras oberoende av familjestrukturen hos de olika företagens anställda — bidragen till kassorna fastställas till visst belopp per anställd, till viss procentsats av företagens utbetalade lönesumma e. d. — uppfylles den ena av de nyssnämnda förutsättningarna för en »rättvis» löneutjämning. Den andra nämnda förutsättningen uppfylles, liksom förut beträffande en löneutjämning via bestämmelser i kollektivavtalen, endast i den mån utjämningssystemet kan bringas att omfatta alla företag inom branschen eller näringsgrenen. En fjärde organisationsform föreligger, när anslutning till utjämningskassor gjorts obligatorisk och underkastats statskontroll. I detta fall föreskrives genom lag skyldighet för arbetsgivarna inom vissa eller eventuellt alla näringsgrenar att tillhöra en utjämningskassa och att fullgöra bidragsplikt till denna. Utjämningen organiseras antingen så, att man har en enda kassa, gemensam för hela landet och för alla näringar, eller också arbetar man med flera kassor, vilka i så fall kunna vara yrkeskassor, omfattande en viss yrkeskategori inom hela landet, eller distriktskassor, omfattande alla ifrågakommande yrkeskategorier inom ett visst distrikt. När utjämningen som i det senare fallet är uppdelad på flera kassor, arbetar man ibland dessutom med en särskild utjämning mellan kassorna för att avlasta sådana yrkeskategorier respektive distrikt, där kostnaderna för familjetilläggen ställa sig särskilt höga. — Denna organisationsform får anses representera den ur många synpunkter mest tillfredsställande formen för ett familjelöneinstitut. Den tilllåter, teoretiskt åtminstone, inga arbetsgivare på de områden eller inom de branscher, som beröras av regleringen, att stå utanför löneutjämningen för att därmed tillvinna sig konkurrensfördelar. Den kan lättare än den frivilliga utjämningen utsträckas till nya områden och därmed motverka en sådan för löneutjämningen hinderlig konkurrens om arbetskraften, enkannerligen den ogifta, familjelösa arbetskraften, som gör sig gällande icke blott inom respektive näringar utan även mellan dessa. Samtidigt erbjuder den statliga kontrollen andra garantier för administrationen, än vad de frivilliga och fristående kassorna kunna tänkas bjuda o. s. v. Å andra sidan är emellertid inte heller denna organisationsform fri från nackdelar. Den första och viktigaste är, att den familjepolitiskt motiverade inkomst- eller barnkostnadsomfördelningen på denna väg aldrig kan bringas att omfatta andra kategorier än dem, som erhålla sin inkomst i form av lön. Den även i högindustrialiserade länder betydande del av befolkningen, som självständiga bönder och hantverkare, småföretagare inom varudistributionen, s. k. fria yrkesutövare m. fl. utgöra, ställes helt utanför en på detta sätt organiserad utjämning. I praktiken synes emellertid inte ens alla löntagare undantagslöst ha kunnat fogas in i utjämningssystemet: på de håll, där anordningar av detta slag prövats, synas åtminstone de anställda hos de allra minsta företagen, de tillfällighetsanställda och liknande kategorier ofta ha blivit lämnade utanför även i de fall, då de enligt teorien och lagtexten skulle ha varit med. Slutligen måste det också beteck-

48 nas som en nackdel—en nackdel, som liksom den nyss påtalade utmärker all egentlig löneutjämning och således även denna utvecklade form därav — att den inkomstomfördelning till barnfamiljernas förmån, som åvägabringas genom en löneutjämning, endast fyller sin uppgift så länge, som familjeförsörjaren regelbundet åtnjuter en löneinkomst. D å familjeförsörjaren på grund av arbetslöshet, sjukdom eller annan liknande anledning mister sin lön, utebli oftast familjetilläggen, alltså just då de som allra bäst skulle behövas. I praktiken har det oftast visat sig svårt att, så länge det varit fråga om frivilliga anordningar, ernå den nödvändiga, allmänna anslutningen till utjämningssystemen, detta vare sig utjämningen organiserats via bestämmelser i kollektivavtalen eller genom särskilt upprättade utjämningskassor. En större eller mindre del av arbetsgivarna ha alltid kunnat hålla sig utanför avtalsbestämmelserna respektive utjämningskassorna och därför blivit bättre ställda i konkurrensavseende än de i löneutjämningen medverkande arbetsgivarna. Detta förhållande har i de länder, där anordningar av detta slag förekommit i någon större utsträckning (Belgien, Frankrike) ständigt åberopats som ett argument för och i praktiken starkt bidragit till att förverkliga obligatoriska, statskontrollerade system. Den andra huvudgruppen av utjämningsanordningar, avseende en inkomstomfördelning av engångskaraktär, företer mindre variationer i fråga om åtgärdernas utformning. Omfördelningsåtgärder av detta slag äro för övrigt mindre vanliga än de nyss behandlade åtgärderna för en fortlöpande inkomstomfördelning. Bortsett från en del åtgärder (amningspengar, utstyrselbidrag etc), vilka äro direkt hänförliga till den egentliga mödra- och spädbarnsvården och därför här behandlats under detta avsnitt (sid. 132), och bortsett från de likaledes under ett annat avsnitt (sid. 120) behandlade äktenskapspremierna jämte de i vissa länder förekommande avskrivningarna i samband med barns födelse på beviljade äktenskapslån, vilka i och för sig också kunna betraktas som en inkomstomfördelning av engångskaraktär, förekommer endast ett par former av engångsbidrag. I Tyskland har sålunda under en tid till vissa barnrika familjer utbetalats s. k. engångsbarnbidrag, och även i ett par andra länder ha premier till stora familjer utgått. I Italien liksom i några andra länder utbetalas dessutom födelsepremier. De tyska engångsbidragen utgingo — de ha numera upphört — som nämnts endast till barnrika familjer och därtill endast till sådana under en viss inkomstgräns. Dessa bidrag finansierades av staten till övervägande delen med intäkter från arbetslöshetsförsäkringen, alltså i stort sett en försäkringsmässig finansiering. Födelsepremier utgå efter varierande grunder i olika länder. Frankrike, där en anordning med födelsepremier sammankopplats med familjesystemets löpande barnbidrag, skola enligt 1939 års Code de la Famille premierna oberoende av inkomst obligatoriskt utgå till alla familjer vid första barnets födelse, om denna ägt rum inom två år efter äktenskapets ingående. Födelsepremier utbetalas däremot icke vid följande födelser,

49 vilka i stället berättiga till de förut omnämnda löpande bidrag, som utgå fr. o. m. det andra barnet. De franska födelsepremierna finansieras till en del med familjelönekassornas löpande inkomster och till en del med statsbidrag över budgeten. Kedan tidigare, före antagandet av Code de la Famille, har i Frankrike förekommit att enskilda familjelönekassor använt en del av sina inkomster till att utbetala frivilliga födelsepremier, och detsamma har varit fallet i Belgien. I sistnämnda land utbetalar staten till sina anställda födelsepremier på 250 francs för varje barnafödelse, och en liknande praxis tillämpas av många kommuner. I Italien ha födelsepremier utbetalats och finansierats dels genom en obligatorisk försäkring och dels genom en officiell mödra- och barnaskyddsorganisation. Med tillämpning av de i det föregående antydda indelningsgrunderna kunna de olika ifrågakommande åtgärderna klassificeras enligt nedanstående schema, som lagts till grund för den följande redogörelsen. 1. Åtgärder för en fortlöpande inkomstomfördelning. a) Löneutjämning, omfattande endast vissa grupper av anställda och frivilligt organiserad av arbetsgivarna och/eller av de anställda. 1. Familjelön till anställda i stat, kommun och allmännyttiga företag. 2. Familjelön till enskilda grupper av anställda genom löneutjämning via kollektivavtalen. 3. Familjelön till enskilda grupper av anställda genom av de anställda själva eller av arbetsgivarna upprättade utjämningskassor.. b) Löneutjämning omfattande alla löneanställda inom ett visst näringsområde eller ett helt land, obligatoriskt organiserad och kontrollerad av statsmakterna. c) Allmän inkomstomfördelning till barnfamiljernas förmån genom barnbidrag eller »barnpensioner», eventuellt begränsade med hänsyn till familjestorlek och inkomst. d) Speciella löpande familjebidrag. 1. Husmodersbidrag. 2. Undervisningsbidrag. 2. Åtgärder för en inkomstomfördelning a) Födelsepremier. b) Premier till barnrika familjer.

av

engångskaraktär.

1. ÅTGÄRDER FÖR EN FORTLÖPANDE INKOMSTOMFÖRDELNING.

a) Frivilligt organiserad löneutjämning för vissa grupper av anställda. Familjelön till anställda i stat, kommun ooh allmännyttiga företag. Det allmänna kan lättare än snart sagt varje annan arbetsgivare för sina anställda genomföra ett lönesystem, där lönen direkt och utan några om4 — 1642 43

50 ständliga och svåradministrerade utjämningsförfaranden utgår differentierad efter arbetstagarens familjestorlek och försörjningsbörda. Det allmänna är som arbetsgivare till skillnad från enskilda företagare, som på det hela taget måste betala arbetet efter dess produktionskostnadsmässiga värde, i stånd att auktoritativt fastställa lönesatser och -normer och likaledes i stånd att tilllämpa dessa utan någon diskriminering i det ena eller det andra avseendet gentemot arbetstagareklientelet. Staten t. ex. kan betala högre lön till en gift familjeförsörjare än till en icke-familjeförsörjare på samma post och likväl underlåta att söka göra besparingar genom att ge den senare företräde till arbetet i.fråga. Å andra sidan riskerar staten knappast heller — som i ett motsvarande fall det enskilda näringslivet skulle riskera — att, för den händelse den tillämpar en dylik löneprincip, bli sämre ställd i konkurrensen om den ogifta och billigare arbetskraften eller att för den skull få hålla till godo med enbart »dyra» familjeförsörjare. Genom denna sin speciella ställning på arbetsmarknaden och genom sina möjligheter att föra en rent auktoritativ lönepolitik intar det allmänna härvidlag en särställning bland arbetsgivare. Även om detta i och för sig inte har kunnat vara någon orsak till att familj edifferentierade löner blivit förhållandevis vanliga i offentlig tjänst, är det givet att därmed en av de allra väsentligaste förutsättningarna förelegat för att dylika löner överhuvud taget skulle vara möjliga att genomföra. De många familjelöneåtgärderna på de speciella »arbetsområden», det här är fråga om, förklaras åtminstone till en del härav. De direkta anledningarna till åtgärderna ha annars varit varierande, och långt ifrån alltid har det varit befolkningspolitiska motiveringar, som legat bakom ingripandena. En stor del av familjelöneanordningarna på detta område tillkommo under och efter det förra världskriget, då å ena sidan de stegrade levnadskostnaderna gjorde löneförbättringar för de i offentlig tjänst anställda önskvärda och samtidigt å andra sidan de statsfinansiella förhållandena i många länder inte ansågos tillåta en allmän och lika stor dyrtidskompensation för alla anställda. När det inte befanns möjligt att över lag höja lönerna, ville man åtminstone höja dem för de anställda, vilka hårdast drabbats av dyrtiden, nämligen familjeförsörjarna. Familjelönetilläggen representerade i denna situation en möjlighet att förbilliga den nödvändiga dyrtidskompensationen till de anställda, en möjlighet som inom parentes sagt inte blott insågs och utnyttjades av det allmänna utan faktiskt också låg bakom den tidens familjelönesträvanden inom det enskilda näringslivet i en rad länder. Det förefaller emellertid som om alltjämt förekomsten respektive frånvaron av familjedifferentierade löner för de anställda i offentlig tjänst stode i ett visst samband med det statsfinansiella läget i respektive länder. Å ena sidan kan man iakttaga, både att länder med relativt god finansiell ställning (England och dess dominions, U. S A.) aldrig infört familj edifferentierade löner och att andra länder, vilka under trycket av tidigare statsfinansiella svårigheter infört dylika, sedermera helt eller delvis avvecklat desamma, allteftersom statsfinanserna förbättrats (Danmark, Norge, Polen). Å andra sidan däremot ha existerande lönesystem av detta

51 slag ytterligare utbyggts i de länder och under de tider, lönenedskärningar aktualiserats (Tyskland, Finland). Direkt befolkningspolitiska överväganden och argument ha emellertid så småningom gjort sig gällande, främst kanske för att motivera ett bibehållande och vidareutbyggande av redan tidigare med andra motiveringar genomförda familjelöneåtgärder. Alldeles särskilt gäller detta sådana länder som Belgien, Frankrike och Tyskland, där på senare tid den befolkningspolitiska motiveringen för de familjedifferentierade lönerna helt trätt i förgrunden. Men alldeles oavsett vilka de direkta motiven och anledningarna till införandet av dessa löneformer än varit i olika länder, är det givet att de i samtliga fall framstå som befolkningspolitiskt relevanta. Principen om lönens gradering efter löntagarens försörjningsbörda kommer i de länders lönesystem, där den överhuvud taget är företrädd, till synes på olika sätt, Detta gäller även om man bortser från att sådana förhållanden, som att lönerna i allmänhet automatiskt stiga med åldern och att män i realiteten ofta åtnjuta högre lön än kvinnor, i viss mån också kunna sägas vara uttryck för samma princip och ofta motiveras med argument, som ha avseende på respektive löntagarekategoriers olika försörjningsbörda. Principen kommer sålunda därutöver till uttryck dels i lönesystem med familjetillägg, ingående antingen i den ordinarie lönen eller i dyrtidstilläggen, dels i lönesystem med särskilda hyresbidrag eller ortstillägg, vilka till beloppen bestämmas av om befattningshavaren är gift, har eget hushåll eller är försörjningspliktig mot barn o. s. v., samt dels i lönesystem med löneavdrag för ogifta befattningshavare. Därtill får slutligen i detta sammanhang även nämnas den i ett par länder utnyttjade möjligheten att vid själva löneklassplaceringen och befattningshavarnas befordran tillgodose samma syften, alltså att den befattningshavare, som är gift, har barn etc, av den anledningen placeras i en högre löneklass eller befordras. Den följande redogörelsen avser i första hand lönesystemen för de statliga tjänstemännen och anställda i en rad olika länder. Vad gäller övriga likställda grupper, kommunernas, de offentliga företagens etc. anställda, äro tillgängliga uppgifter alltför ofullständiga för att medge någon motsvarande redogörelse för i olika länder tillämpade avlöningsnormer. Så mycket torde kunna sägas, att i länder, i vilka familjegraderade löner tillämpas för ståtligtjänst, sådana äro vanliga även i kommunal och annan liknande tjänst. I Danmark tillgodoses principen om lön efter försörjningsbörda i någon mån genom de s. k. »Keguleringstillseg», som utgå utöver den ordinarie lönen och som (fastställda i 1931 års nu gällande tjänstemannalag) ersatte de tidigare, sedan förra världskriget utgående dyrtids- och konjunkturtilläggen. Liksom tidigare beträffande dessa tillägg tages vid utmätandet av det nuvarande regleringstillägget hänsyn till löntagarens försörjningsbörda på så sätt, att tillägget utgår med fullt belopp endast till gifta män samt sådana änklingar, änkor, frånskilda och hemskilda män och kvinnor, vilka ha eget

hushåll eller försörjningsplikt mot barn under 18 år, ävensom till ogifta män och kvinnor, vilka ha både sådan försörjningsplikt och eget hushåll. För andra tjänstemän — gifta kvinnor; änkor, änklingar, hemskilda och frånskilda utan barn och utan eget hushåll; ogifta män eller kvinnor med försörjningsplikt men utan eget hushåll; ogifta utan försörjningsplikt — utgår regie. | ringstillägget med lägre belopp, nämligen med -h av fulla beloppet för befattningshavare, som uppnått 40 års ålder, och med 73 av fulla beloppet för befattningshavare under 40 år. Eegleringstilläggets storlek varierar dels med lönens storlek dels med prisnivån, varvid den senare mätes med kostnaden för en för tjänstemännen fastställd speciell normalbudget. Procentuellt är tillägget högst för de lägsta inkomsterna (under 1500 kronor); vid stigande inkomster minskas tillägget procentuellt men stiger absolut intill en lön på 10 500 kronor eller däröver, då tillägget är maximerat till ett visst absolut belopp. En närmare redogörelse för hur tillägget fastställes torde här vara obehövlig. För att ge en föreställning om tilläggets betydelse som instrument för en omfördelning av familjekostnaderna kan blott nämnas, att 1 enhet regleringstillägg de senaste åren utgjort för ordinarie löner på 1 500—3 000 kronor: 96 kronor, 3 000—6 000 kronor: 108 kronor, 6 000—7 500 kronor: 120 kronor, 7 500— 10 500 kronor: 132 kronor och för ordinarie löner på 10 500 kronor och däröver: 144 kronor. För närvarande utgår regleringstillägget med c:a 19V2 enheter. Skillnaden mellan gifta män och därmed likställda å ena sidan och alla övriga tjänstemän å andra sidan blir c:a Vs av dessa regleringstillägg. Det danska systemet har tidigare icke arbetat med direkta barntillägg, men sedan 1 april 1943 har man emellertid givit tjänstemän med barn ett barntillägg på 120 kronor för varje barn utom det första. Även i Norge ha lönerna för statstjänstemännen på samma sätt som i andra länder dels under prisstegringsperioder — under förra världskriget — och dels i samband med lönenedskärningar kompletterats med särskilda anordningar, varigenom principen om lön efter försörjningsbörda i någon mån kommit till uttryck. Åren under och efter förra världskriget voro dessa anordningar sammankopplade med dyrtidstilläggen, vilka utgingo dels med ett grundbidrag dels med särskilda »försörjningstillägg» för varje av befattningshavaren försörjd person. Bestämmelserna härom ändrades vid flera tillfällen. Till en början utgick dyrtidstillägget endast till befattningshavare, vilkas lön ej översteg 2 000 kronor, och endast med mycket obetydliga belopp. Grundbidraget utgjorde (för lön under 1 200 kronor) 80 kronor eller (för lön mellan 1 200—2 000 kronor) 60 kronor vartill kom ett försörjningstillägg på 40 kronor för varje försörjd person. Tilläggen förbättrades sedan i olika omgångar, och inkomstgränsen borttogs så småningom helt. Åren 1918—19 utgjorde grundbidraget 500 kronor, medan försörjningsbidraget utgjorde 300 kronor för första, 200 kronor för andra samt 120 kronor för varje följande försörjd person. Försörjningstilläggen reducerades sedan, och från

53 och med 1924 avskaffades de helt för alla statstjänstemän, vilkas lön reglerats under 1919 eller senare. I samband med den allmänna lönenedskärning, som genomfördes 1927, aktualiserades emellertid ånyo frågan om särskilda tillägg för familjeförsörjare. Åtgärden var avsedd att bli provisorisk: medan man ansåg att huvudprincipen för den statliga lönesättningen normalt borde vara lika lön för lika arbete, fann man det rimligt att under en övergångstid genom särskilda barntillägg göra löneminskningen mindre kännbar för familjeförsörjarna. Det nya barntillägget utgick till en början med 60 kronor om året för varje barn under 18 år. Tillägget utgick emellertid endast till de lägre löntagarna •— lön och tillägg fingo tillsammans inte överstiga 4 500 kronor. De sammanlagda tilläggen för flera barn fingo vidare inte utgöra mer än 11 % av årslönen. Efter hand har tillägget •— som också förutsågs, när det genomfördes — reducerats, så att det under åren före det senaste krigsutbrottet saknade snart sagt varje betydelse. Sedan 1934—35 utgick tillägget endast till befattningshavare med minst 4 barn med 25 kronor per år för 4:e och följande barn, varvid det sammanlagda beloppet av utgående tillägg dock inte fick överstiga 11 % av lönen och ej heller tillsammans med denna fick uppgå till mer än 3 560 kronor. På grund av dessa restriktiva bestämmelser uppgavs hela antalet barn, för vilka tillägget utgick, under de senaste åren till mindre än 3 000. — Rörande löneförhållandena under det nu pågående kriget och ockupationen ha inga uppgifter inhämtats. Vad beträffar de norska kommunerna, införde åtminstone de större under världskrigsåren och åren närmast därefter dyrtids- och försörjningstillägg efter liknande grunder, som gällde för statstjänstemän. Allt eftersom levnadskostnaderna sedan sjönko, försvunno emellertid försörjningstilläggen ånyo, så att åren före krigsutbrottet de allra flesta kommuner helt saknade anordningar av detta slag. I Finland har efter varierande grunder familjetillägg till statstjänarnas löner utgått sedan 1917, för en speciell grupp, folkskollärarna, sedan 1908. De ursprungliga allmänna familjetillägg, som under trycket av levnadskostnadsstegringen infördes 1917, utgingo till en början endast till en del av statens anställda men från 1919 till alla, Tillägget beräknades för befattningshavarens alla barn under 18 år och utgick med olika* belopp, beroende på om befattningshavaren var bosatt i huvudstaden, någon av de övriga städerna eller på landsbygden. Bestämmelserna om tilläggen ändrades redan 1923. De nu gällande bestämmelserna gälla fr. o. m. ingången av 1943. Enligt dessa utgå familjetillägg till alla statens tjänstemän eller befattningshavare för barn under 17 år. Tillägget utgör för varje barn 2 400 mark om året. Inneha makar sådan tjänst eller befattning, vars innehavare är berättigad att erhålla familjetillägg av statsmedel, erlägges familjetillägget endast åt den av makarna, som bör anses såsom barnets huvudsakliga försörjare. I de finska kommunerna genomfördes familjelöneanordningar i avsevärd

54 utsträckning redan innan statstjänstemannen beviljades de ovannämnda familjetilläggen, men i flera kommuner ha de emellertid sedermera ånyo avskaffats. Av städerna tillämpade t. ex. 1938 endast en fjärdedel familjelönesystemet. I Tyskland ha familjetillägg utbetalats till de civila statstjänstemannens löner sedan 1915. Till en början utbetalades tilläggen endast till fas: anställda tjänstemän med en lön under 2 100 RM, men fr. o. m. 1920 är systemet utsträckt till alla statens tjänstemän och arbetare. Enligt bestämmelser, som meddelades i 1927 års avlöningslag och i en ändringslag till denna från 1931, utgingo månatliga barntillägg med följande belopp: för första barnet 10 RM, för andra barnet 20 RM, för tredje och fjärde barnet 25 RM, samt för varje ytterligare barn 30 RM. Bidragsberättigade voro äktenskapliga barn, barn som förklarats för äktenskapliga, styvbarn i tjänstemannens hushåll, utomäktenskapliga barn, för vilka tjänstemannens faderskap var fastställt och vilka voro upptagna i hans hushåll eller eljest helt underhöllos av honom, samt slutligen kvinnlig befattningshavares utomäktenskapliga barn i sådana fall, då modern helt fick bestrida underhållet. Barntillägg kunde dessutom även beviljas för fosterbarn och barnbarn, vilka befattningshavaren utan ersättning underhöll i sitt hushåll. — Dessa bestämmelser voro gällande ända fram till tiden efter krigsutbrottet 1939, då den ändringen genomfördes, att tilläggens storlek enhetligt fastställdes till 20 RM per barn och månad oavsett familjestorleken. Barntilläggen äro lika stora i alla löneklasser och utgå med samma belopp icke blott till befattningshavare i tjänst utan även till pensionärer och befattningshavares efterlämnade änkor och föräldralösa barn. Tilläggen utgå för barn under 21 år, i åldern 16—21 år dock endast då barnet åtnjuter skoleller yrkesutbildning samt ej har högre egen inkomst än 30 RM i månaden. För arbetsoförmögna barn utgår tillägg utan åldersgräns utom då barnets egen inkomst överstiger 30 RM i månaden. För ett och samma barn utgår tillägg endast till den ena av föräldrarna och för barn till gift eller skild kvinnlig tjänsteman gäller dessutom, att tillägget beviljas endast om maken är urståndsatt att ge familjen dess ståndsmässiga underhåll. Principen om behovslön kommer i Tyskland därjämte i viss mån till uttryck även i de hyresbidrag, som utgå till tjänstemännen. Ogifta befattningshavare under 45 år erhålla sålunda hyresbidrag enligt den tariffklass inom vederbörande ortsgrupp, som ligger närmast under den till vilken de enligt allmänna regler skulle ha hänförts. Befattningshavare, som tillhör lägsta tariff klass, får i motsvarande fall sitt bidrag reducerat med 40 %. Gift kvinnlig befattningshavare får halvt hyresbidrag, och är hon gift med statstjänsteman indrages hela bidraget. De kommunala tjänstemännen synas i allmänhet komma i åtnjutande av familjetillägg enligt samma principer som statstjänstemännen.

55 Holland tillämpar sedan länge tillbaka principen om familjegraderade löner till statstjänstemännen. Redan 1912 infördes familjetillägg till posttjänstemännens löner. Anordningen utsträcktes senare till att omfatta även lärarkåren samt fr. o. m. 1920 alla tjänstemän i civil tjänst. De nu gällande 1 bestämmelserna återfinnas i civila avlöningsförordningen av 1933. Familjelöneprincipen tillgodoses genom i dessa bestämmelser stadgade särskilda barntillägg för försörjda barn och löneavdrag för befattningshavare, som varken äro gifta eller f. d. gifta eller på annat sätt familjeförsörjare, samt vidare genom dels lönetillägg för gifta befattningshavare i de lägsta löneklasserna och dels en minskning av begynnelselönen för befattningshavare i åldern 18—21 år. Barntillägget utgår för legitima och legitimerade barn samt för styvbarn och helt försörjda fosterbarn, för samtliga upp till 18 års ålder. Tillägget utgör per barn 3 % av befattningshavarens samtliga löneförmåner, dock lägst 60 och högst 216 florin er per år. Om båda föräldrarna äro befattningshavare i statstjänst, utgår tillägget endast till den ena, nämligen den högst avlönade maken. Löneavdraget för ogifta m. fl. träffar manlig befattningshavare, som varken äi eller varit gift, samt oberoende av civilstånd kvinnlig befattningshavare, som ej är änka eller frånskild — allt under förslitsättning att vederbörande icke har hushåll tillsammans med en eller flera familjemedlemmar och ensam försörjer dessa. Sedan begynnelselönen uppnåtts (jfr nedan avdraget för 18—21-åringar), utgör för ifrågakommande befattningshavare avdraget 3 % av denna. Därest den sålunda reducerade lönen överstiger 90 % av lönen i högsta åldersklassen eller av den icke åldersgraderade lönen i befattningen, minskas den ytterligare ned till denna nivå. Lönetillägget för gifta utgör 180 floriner per år och utgår till manlig befattningshavare över 23 år, som är eller varit gift, och till kvinnlig befattningshavare över 23 år, som är änka eller frånskild, så länge hon icke ingår nytt äktenskap. Tillsammans med detta och andra tillägg (men utom barntillläggen) får lönen, beräknad för dyraste ort, dock icke överstiga 1 800 floriner per år, varigenom tillägget endast kommer att utgå till de lägst avlönade tjänstemännen. Löneavdraget för befattningshavare i åldern 18—21 år uppgår till 90 floriner per år. För tjänsteman, som ej kan bo i sin familj, kan beloppet minskas. Även i Holland synas de flesta kommuner betala barntillägg till sina tjänstemäns löner. Tilläggen äro av varierande storlek, men enligt olika uppgifter torde de i allmänhet uppgå till 3—5 % av lönen för varje barn under 16—18 års ålder. Ibland utgå tilläggen först fr. o. m. det andra eller det tredje barnet. 1 Kedogörelsen hänför sig till läget före krigsutbrottet. Uppgifter över eventuella förändringar, som k u n n a ha genomförts sedan dess, ha icke inhämtats.

56 I England förekommer icke någon differentering av statstjänstemannens löner efter barnantal eller dylikt. Den skillnad, som råder emellan manliga och kvinnliga befattningshavares löner i en och samma befattning, kan dock i någon mån sägas vara ett uttryck för behovslöneprincipen, och den har också motiverats samt försvarats med denna argumentering. — Införandet av egentliga familjegraderade löner har livligt diskuterats men hittills alltid avvisats. I Schweiz kom behovslöneprincipen först till uttryck 1906 i de dyrtidstillägg, som då infördes och anordnades så, att de utgingo med fullt belopp för gifta och med halvt belopp för ogifta tjänstemän. Systemet utbyggdes ytterligare i de krigsdyrtidstillägg, som infördes 1916 och i vilka även i förekommande fall mindre barntillägg ingingo. Enligt en ännu gällande lag från 1927 utgår för förbundsstatens tjänstemän, oavsett civilstånd och utgående lön, för varje barn under 18 år ett barntillägg på 120 francs per år. En viss ytterligare differentiering efter försörjningsbörda uppkommer dessutom genom att de på orter med levnadskostnader, överstigande de för landet genomsnittliga, utgående »dyrortstilläggen» för ogifta tjänstemän uppgå till blott 75 % av de belopp, som gälla för gifta tjänstemän. I hantonerna och kommunerna äro i en del fall motsvarande eller liknande anordningar genomförda, medan en del kantoner och kommuner endast indirekt vid företagna lönenedskärningsaktioner, genom att dessa mindre hårt tillåtits drabba familjer med barn, kunna sägas ha tillämpat principen om lön efter försörjningsbörda. Tillämpningen av principen om familjetillägg å de statliga befattningshavarnas löner infördes i Frankrike troligen tidigare än i något annat land. Kedan 1862 infördes vissa tillägg för de anställda i marinen. I den centrala administrationen infördes systemet 1909, i kolonitjänsten 1911, och under åren närmast före förra världskriget utsträcktes systemet till befattningshavare i post och telegraf, till lärarna m. fl. De stigande levnadskostnaderna under krigsåren aktualiserade ett allmännare genomförande av familjetilläggen som en dyrtidskompensation, vilken, samtidigt som den blev billigare för staten än en allmän och för alla lika hög löneförbättring, dock någorlunda skyddade de barnrika familjer, vilka hårdast drabbats av prisstegringarna. 1917 infördes sålunda barntillägg på 100 francs per år för alla civila statstjänstemän, vilkas löner icke överstego 3 600 francs eller — för befattningshavare med tre eller flera barn — 4 500 francs. 1918 slopades inkomstgränsen helt. Samma år genomfördes också systemet fullständigt för de militära befattningshavarna. Dessa bestämmelser avseende de statliga befattningshavarna vunno snart efterföljd inom den departementala och kommunala administrationen. Vid utgången av 1918 hade av 90 departement 79 infört barntillägg, och 1920 hade inemot två tredjedelar av kommunerna likaledes genomfört systemet. — Vid järnvägarna, som i några fall redan tidigare hade börjat utbetala barntillägg, gjordes systemet slutligen också 1918 obligatoriskt och enhetligt.

57 Dessa under och strax efter förra världskriget genomförda anordningar ha senare vid olika tillfällen och i olika sammanhang ytterligare kompletterats och förändrats. Barntilläggen till statstjänstemännen gjordes så småningom progressiva efter stigande barnantal — i 1930 års budget upptogos dessa barntillägg till 660 francs för första barnet, till 960 francs för andra, 1 560 francs för tredje och 1 920 francs för varje följande barn — samtidigt som man försökte bygga ut och effektivisera systemet i andra avseenden. S. k. allmännyttiga företag drogos in under systemet, och genom lagar 1922 och 1928 sökte staten införa barntillägg även åt yrkesutövare, vilka endast indirekt arbetade för det allmänna. Den första lagen av 1922 ålade sålunda de statliga organen och gjorde det möjligt för departement, kommuner och allmännyttiga företag att vid uppgörande av kontrakt med entreprenörer föreskriva, att familjetillägg skulle utgå till dessas anställda. Lagen av 1928 gjorde detta förfarande obligatoriskt även för departementen, kommunerna och de s. k. allmännyttiga företagen. Den 1932 antagna lagen, — se nedan sid. 78 — som gjorde systemet med familjetillägg obligatoriskt för alla lönetagare såväl inom det privata näringslivet som i offentlig tjänst, och som vad gäller departementens och kommunernas anställda sattes i kraft genom ett dekret år 1937, medförde att fr. o. m. detta år alla departement och kommuner, vilka tidigare icke utbetalat familjetillägg till sina anställda, måste införa systemet. Till en början avsågs, att dessa arbetsgivare även i fortsättningen, liksom staten, direkt skulle utbetala tilläggen till de anställda — en särskild kontroll över lagens efterlevnad infördes för den skull. Genom ett dekret 1938 blevo emellertid alla departement och kommuner ålagda att ansluta sig till en särskild för ändamålet upprättad utjämningskassa, genom vilken tilläggen i fortsättningen skulle utbetalas. Genom ett dekret den 14 januari 1939 höjdes de utgående tilläggen till följande årliga belopp: för det första barnet 660 francs, för det andra barnet 1 200 francs, för det tredje barnet 2 500 francs samt för fjärde och följande barn 3 000 francs. Redan den 29 juli samma år nyreglerades emellertid återigen statstjänstemännens avlöningsförhållanden genom den då antagna Code de la Famille. Enligt denna förutsattes statstjänstemännens barntillägg i fortsättningen komma att utgå i samma former som familjebidragen till övriga familjeförsörjare, nämligen med månatliga belopp svarande mot 10 % av den genomsnittliga månadslönen i departementet för det andra barnet och 20 % av departementets genomsnittliga månadslön för tredje och varje följande barn. För det första barnet skulle enligt dessa bestämmelser inga tillägg utgå. Genom nya bestämmelser i lagar av den 14 september och 31 oktober 1941, utvidgades tillämpningen av familjelöneprincipen ytterligare för de franska statstjänstemännens vidkommande.

58 Enligt den förstnämnda lagen skall grundlönen för varje tjänstegrad vara beräknad för en familjefader med två barn. Om befattningshavaren uppnått 35 års ålder och ännu icke har två barn, skall han få vidkännas avdrag å grundlönen. Avdraget skall uppgå till 5 % av grundlönen, om befattningshavaren har ett barn, och 15 % av grundlönen, om han är barnlös. Befattningshavare, som har mer än två barn, skall däremot erhålla ett tillägg å grundlönen, vilket för det tredje barnet skall uppgå till 15 % av grundlönens belopp och för varje följande barn till 10 % därav. Endast den ena av föräldrarna, familjeöverhuvudet, kan komma i åtnjutande av dessa tillägg — där båda äro statsanställda, får den andra oavsett ålder och barnantal vidkännas samma avdrag som för barnlös, alltså med 15 % av grundlönen. De nya bestämmelserna skola icke upphäva de barntillägg, som utgå enligt förut gällande bestämmelser. Enligt lagen av den 31 oktober 1941 kommer slutligen till de nyssnämnda anordningarna med procentuella avdrag och tillägg å grundlönen och till de gamla barntilläggen jämväl ett efter familjestorleken graderat ortstillägg. Skalan för ortstillägget räknar med hänsyn till familjestorleken följande grupper av befattningshavare 1) familjeförsörjare (chef de famille) med 6 eller flera barn, 2) familjeförsörjare med fyra eller fem barn, 3) familjeförsörjare med tre barn, 4) familjeförsörjare med två barn, 5) familjeförsörjare med ett barn, 6) familjeförsörjare utan barn och 7) övriga. På dyraste ort, Parisområdet, varierar ortstillägget från 20 000 francs för familjeförsörjare med sex eller flera barn ned till 6 000 francs för familjeförsörjare utan barn och 5 000 francs för »övriga». På billigaste ort, städer med 2 000—5 000 invånare, utgöra motsvarande belopp 5 000, 1 000 och 1 500 francs. Den första tillämpningen av familjelöneprincipen för de civila statstjänstemännen i Belgien daterar sig från åren 1907—1910, då barntillägg infördes för postens anställda. Dessa tillägg utgingo till familjer med mer än två barn och utgjorde från och med det tredje barnet per år och barn 36 francs. Tilläggen utgingo intill dess barnen fyllt 14 år. Belgien kan, i övrigt på detta område i stort sett sägas ha följt Frankrike i spåren. År 1920 infördes barntillägg för övriga grupper av statstjänstemän, och på samma sätt som i Frankrike följde en del av de lokala myndigheterna exemplet och genomförde systemet för sina befattningshavare. Efter att tillläggen till en början utgått med ett och samma belopp per barn, oberoende av familjestorleken, övergick man så småningom till stigande tillägg vid stigande barnantal. För att ge ett begrepp om progressiviteten efter barnantalet kan nämnas, att enligt uppgift tilläggen 1933 för statstjänstemännen utgingo med 15 francs per månad för första barnet, 20 för andra, 85 för tredje, 125 för fjärde och 175 för femte och följande barn. När familjelönesystemet genom lagstiftning år 1930 — två år tidigare än i Frankrike, som dock i allt väsentligt utgjort förebilden för de. belgiska strävandena på detta område — gjordes obligatoriskt för alla löneanställda,

59 fingo statliga, provinsiella och kommunala myndigheter möjlighet att ansluta sig till de upprättade utjämningskassorna (se nedan sid. 83). Sedermera ändrades lagstiftningen ytterligare därhän, att för kommunernas vidkommande anslutning till utjämningskassor gjordes obligatorisk, medan statliga myndigheter alltjämt hade möjlighet att utan anslutning till utjämningskassa utbetala tilläggen direkt till de anställda. För det obligatoriska utjämningssystemets vidkommande stadgades, då lagen 1930 antogs, följande minimisatser för de barntillägg, som skulle utgå enligt det nya systemet: för första barnet 15 francs per månad » andra » 20 » » » tredje » 40 » » » fjärde » 70 * » » för femte och varje följande barn 100 » » » Sedan dess ha beloppen varit föremål för såväl en reduktion 1935 som höjningar åren 1936, 1937 och 1938, så att de fr. o. m. det senare året utgingo med 20: 60 francs för första, 35: 00 francs för andra, 58: 00 francs för tredje och 89: 00 francs för fjärde barnet samt 124: 00 francs för femte och följande barn. Tilläggen för befattningshavare i offentlig tjänst synas i stort sett ha anpassats efter dessa minimisatser även i de fall, då myndigheter som så kunnat fortsatt att betala tilläggen direkt till de anställda. Ovanstående uppgifter avse förhållandena fram till krigsutbrottet. Uppgifter rörande utvecklingen därefter ha icke inhämtats. Även Italien genomförde under trycket av de stigande levnadskostnaderna under förra världskriget familjegraderade löner till befattningshavare i offentlig tjänst. Systemet började genomföras 1917, och även om det till en början var tänkt som en övergående anordning, har det bibehållits allt sedan dess. Fr. o. m. 1924 ha anordningarna omfattat alla tjänstemän och arbetare i statens tjänst. De nu utgående familjetilläggen grunda sig på en lag från 1929 och utgå dels i form av ett allmänt tillägg till befattningshavare, som är gift, änkling eller änka samt har barn att försörja, dels i form av ett särskilt barntillägg för varje barn. Det allmänna tillägget varierade enligt den 1929 fastställda skalan mellan 50 och 150 lire per månad efter befattningshavarens inkomst, medan det särskilda barntillägget på motsvarande sätt varierade mellan 10 och 30 lire per månad och barn, vad gällde de tre första barnen. Till befattningshavare med mer än tre barn utgick barntillägget för varje barn utöver det tredje med det dubbla beloppet, alltså med lägst 20 och högst 60 lire per månad. De nu nämnda tilläggen ha senare reducerats och modifierats med hänsyn till befattningshavarens bostadsort. Genom en bestämmelse 1930 minskades alla tillägg med 12 % och genom en ny bestämmelse 1934 genomfördes ånyo en reduktion, denna gång graderad med hänsyn till befattningshavarens bostadsort. Om bostadskommunen räknade minst 500 000 invånare,

60 förekom ingen ytterligare reduktion, om folkmängden understeg 500 000 men ej 100 000 invånare, blev den nya reduktionen 10 %, om invånarantalet understeg 100 000 men ej 50 000, blev reduktionen 25 %, om invånarantalet var lägre än 50 000 men ej lägre än 20 000, utgjorde reduktionen 40%, och om invånarantalet understeg 20 000 slutligen reducerades tilläggen med 50 %. För folkskollärare utgingo tillägg enligt speciella bestämmelser. Dessa bestodo dels av ett allmänt tillägg för befattningshavare, som var gift eller änkling, och ett extra tillägg för hustru samt dels barn tillägg för varje försörjt barn under 18 år. Kvinnlig lärare kunde endast undantagsvis, då maken var varaktigt arbetsoförmögen och saknade andra medel för sitt uppehälle eller då han övergivit familjen, komma i åtnjutande av tilläggen. Efter 1930 års reduktion uppgingo dessa bidrag till 84 lire per månad i allmänt tillägg samt 16 lire per månad i tillägg för hustrun samt för vart och ett av de tre första barnen, medan barntillägget för varje följande barn uppgick till 32 lire per månad. 1934 underkastades även dessa tillägg samma procentuella minskning, graderad efter bostadskommunens storlek, som drabbade övriga befattningshavares familjetillägg. Familj elön till enskilda grupper av anställda genom löneutjämning via kollektivavtalen. Familjelöneanordningar, reglerade genom bestämmelser i kollektivavtalen, ha som redan nämnts förekommit i ett flertal länder. Det var framför allt under förra krigs- och efterkrigstiden, som dylika bestämmelser intogos i kollektivavtalen, och den omständigheten att arbetarparten — i motsats till vad som snart sagt alltid annars varit fallet — i dessa fall direkt medverkade till familjelöneinstitutets genomförande får ses mot bakgrunden av den särskilda lönesituation, som de då rådande prisstegrings- och inflationstendenserna skapade. Under förhållanden, som helt enkelt inte medgåvo någon möjlighet att skydda och bevara reallönerna för alla inkomsttagare, blevo arbetarna mindre obenägna för utvägar, som representerade avsteg från tidigare tillämpade metoder och principer, men vilka möjliggjorde ett åtminstone nödtorftigt skydd för de av reallönesänkningen hårdast drabbade, nämligen familjeförsörjarna. Ur en synpunkt sett kunna förra kristidens många provisoriska familjelöneanordningar rent av betraktas som ett alternativ till den innevarande kristidens i alla länder stramare pris- och penningpolitik, priskontroll, livsmedelsrabatter och subventioner. Det var därför ganska naturligt, att de snabbt spredos till snart sagt alla av kriget berörda länder i Europa och inom dessa till olika delar av näringslivet. Utom i de två länder, Frankrike och Belgien, där familjelönetanken redan vunnit utbredning och börjat realiseras genom särskilt upprättade utjämningskassor, och utom i sådana länder, där en kollektivavtalsreglering av arbetsmarknaden överhuvud taget inte förekom, torde det i allmänhet ha tett sig enklast att åvägabringa den

61 avsedda familjedifferentieringen av lönerna genom bestämmelser därom i existerande eller nytillkommande kollektivavtal. Den familjelönereglering, som på detta sätt kom till stånd, led emellertid av flera svagheter. Bortsett från att åtminstone den ena parten i uppgörelserna, arbetarparten, knappast betraktade anordningarna som någonting annat än provisoriska och medvetet siktade till deras avskaffande längre fram, voro förutsättningarna för systemets stabilisering och fortbestånd även i andra avseenden mindre goda. För att kunna arbeta någorlunda »rättvist» förutsatte systemet, att de näringsgrenar eller branscher, som berördes av regleringen, helt omfattades av de upprättade kollektivavtalen, med andra ord att inga arbetsgivare kunde undandraga sig avtalens bestämmelser, antingen genom att vägra att anställa lönetillskottsberättigade familjeförsörjare eller genom att med »överbetalning» draga till sig icke-familjeförsörjarna. Avtalsoch organisationsförhållandena på arbetsmarknaden voro emellertid under den period, det här är fråga om, knappast i något land i Europa sådana, att dylika missbruk kunde undvikas. Systemet med kollektivavtalsreglerade familjetillägg vann en hastig och vidsträckt utbredning — men icke den önskvärda, hundraprocentiga utbredningen. För att nämna ett auktoritativt uttalande från Tyskland: det fanns knappast någon industri, inom vilken familjetilläggen helt saknades, men å andra sidan knappast heller någon industri, vars alla företagare hade infört dem. För att funktionera rättvist — d. v. is. för att överhuvud taget kunna fortbestå i längden — förutsatte det kollektivavtalsreglerade familjelönesystemet emellertid dessutom, antingen att familjestrukturen hos olika berörda företags och branschers anställda var någorlunda lika, eller att något särskilt förfarande för en utjämning av olika företags olika utgifter för familjetillläggen genomfördes. I allmänhet torde de olika kollektivavtalsreglerade familjelöneanordningarna från perioden under och efter förra världskriget ha arbetat utan något sådant särskilt utjämningsförfarande. Dessa omständigheter och andra — i Tyskland blevo de till fasta belopp fixerade familjetilläggen under den fortskridande inflationen icke blott helt värdelösa utan även, i brist på tillräckligt små skiljemynt, omöjliga att likvidera — gjorde att den på denna väg tillkomna familjelönen så småningom, allt eftersom penningvärdeförhållandena ånyo stabiliserades, avvecklades i den ena näringsgrenen och i det ena landet efter det andra. Längst höllo sig anordningarna, inom alla de länder där de förut införts, kvar inom textiloch kolgruveindustrierna; i några länder finnas, just inom dessa områden, bestämmelserna t. o. m. alltjämt kvar i avtalen även om deras betydelse reducerats. Som bekant är t. ex. detta även fallet med den svenska textilindustrin, som bibehållit en del mindre familjetillägg. Det behöver knappast anmärkas, att familjelöneanordningarnas större livskraft inom dessa näringar än inom andra får sättas i samband med den här rådande låga lönenivån. Bortsett från nyssnämnda, icke alltför betydelsefulla undantag, torde familjelöneklausuler numera icke förekomma i större kollektivavtal i något

62 land. 1 Endast i mindre avtal, oftast omfattande smärre, klart avgränsade närings- eller yrkesområden (tobaksindustrin, farmaceuter, banktjänstemän), synas bestämmelserna ifråga alltjämt förekomma. Med hänsyn till att familjelöneanordningarna via kollektivavtalen sålunda numera sakna större betydelse och med hänvisning till den här lämnade allmänna skildringen av erfarenheterna från tidigare experiment därmed, lämnas i fortsättningen endast en summarisk redogörelse för olika länders försök på området. I Danmark infördes under åren 1916—21 bestämmelser om familjetiilägg till lönerna i flera kollektivavtal. Åtgärden hade helt provisorisk karaktär; avsikten var att bereda familjeförsörjarna skydd mot den starka prisstegringen under dessa år. Det var främst de typografiska industrierna, bryggerioch textilindustrierna, som berördes av anordningarna. När krigsförhållandena och prisstegringen upphörde, avvecklades systemet, främst på fackföreningarnas tillskyndan. Även i Norge intogos under åren 1916—19 bestämmelser om familjetillägg till lönerna i olika kollektivavtal, främst vid gruvindustrin och den elektrokemiska industrin. Åtgärderna hade här liksom i Danmark enbart provisorisk karaktär; såväl arbetarrörelsen som arbetsgivareorganisationerna voro principiella motståndare till systemet, och efter 1919 slopades tilläggen överallt där de förut införts. I Tyskland blev systemet med kollektivavtalsreglerade familjetillägg till lönerna förhållandevis allmänt under krigsåren och framför allt under inflationsperioden efter förra kriget. Bestämmelserna, voro olika för olika fack. Ibland föreskrevos särskilda tillägg för gifta arbetare, ibland tillägg för arbetare med eget hushåll, i båda fallen utan annan hänsyn till familjestorleken eller barnantalet. Vanligast var dock att särskilda barntillägg utgingo. Tillläggen utbetalades oftast direkt av arbetsgivarna, i några fall voro emellertid avtalsbestämmelserna kompletterade med särskilda anordningar för en utjämning av kostnaderna de olika företagen emellan. Sedan valutastabiliseringen genomförts, avtog systemets utbredning snabbt, och redan dessförinnan hade den fortskridande inflationen på många håll, nämligen där tilläggen fixerats i fasta belopp, som inte nog snabbt hunno justeras uppåt, gjort tilläggen praktiskt taget betydelselösa, Arbetarna voro bestämda motståndare till att tilläggen bibehöllos, och det var i huvudsak endast inom kolgruveindustrin, som systemet kom att överleva inflationsåren. I Holland, där genom kollektivavtal reglerade familjetiilägg likaså infördes under och efter förra världskriget, har systemet, ehuru det icke kan 1 De familjelönestystem, som genomförts i Italien efter »kollektivavtal» mellan de olika fascistiska arbetsgivare- och arbetstagarekonfederationerna, torde i detta sammanhang mera få jämställas med anordningar, som i andra länder genomförts på lagstiftningsvägen, än med sådana, som åvägabragts genom till sina r ä t t s v e r k n i n g a r mera begränsade, »vanliga» kollektivavtal.

63 sägas ha vunnit någon allmän utbredning, hållit sig kvar förhållandevis bättre än i de flesta övriga länder. Delvis kan detta sammanhänga med att arbetaropinionen i frågan här varit splittrad; medan de socialistiska fackföreningarna här som i andra länder varit motståndare till familjelönen, har denna haft stöd hos de katolska fackorganisationerna. Inom gruv-, sko- och textil- samt tobaksindustrierna vann familjelönen sålunda en betydande utbredning, och ännu 1939, då, som redovisas på annat ställe (sid. 86), ett obligatoriskt, på lagstiftningsvägen reglerat familjelönesystem infördes i landet och överflödiggjorde kollektivavtalens familjelönebestämmelser, funnos sådana intagna i ett icke ringa antal kollektivavtal, vilka dock av allt att döma omfattade endast mindre grupper av arbetstagare. I Schweiz infördes av levnadskostnadsstegringen motiverade familjetilllägg genom bestämmelser i kollektivavtalen under åren under och efter världskriget. Dessa tillägg försvunno emellertid sedan, allteftersom fredsförhållanden inträdde och avtalen förnyades. — Enligt uppgift har på senare år under inflytande av den franska löneutjämningen och efter direkt agitation från dennas företrädare systemet på nytt börjat praktiseras i någon utsträckning, framför allt i kantonen Geneve. I Österrike voro förhållandena, vad avser lönepolitiken, i stort sett likartade med förhållandena i Tyskland. Under kriget infördes bestämmelser om familjetillägg i kollektivavtalen främst gruvindustrin, och under inflationen efter kriget utsträcktes åtgärderna till andra näringar. Genom en lag i december 1921, som upphävde de statliga subventioner, vilka dittills utgått för att hålla priserna på vissa viktigare livsmedel nere, påbjöds obligatoriska familjetillägg till alla anställdas löner, avsedda att kompensera de nyssnämnda livsmedelssubventionernas bortfall. Tilläggen skulle bestridas av arbetsgivarna, och ett särskilt förfarande för utjämning av kostnaderna reglerades i lagen. Tilläggen justerades vid ett par tillfällen med hänsyn till prisutvecklingen, sista gången i juni 1922, men förblevo därefter oförändrade med påföljd att de allteftersom inflationen fortskred förlorade allt värde och på denna väg avvecklades. Även i Tjeckoslovakien infördes under prisstegringsperioden efter förra världskriget bestämmelser om familjegraderade löner i ett stort antal kollektivavtal. Redan 1921 började emellertid tilläggen avvecklas, och senare är det i stort sett endast inom gruvindustrin, som dylika lönetillägg förekommit. Familjetillägg genom bestämmelser i ingångna kollektivavtal infördes på samma sätt i Polen under åren efter förra världskriget. Efter 1922 började emellertid även här tilläggen avvecklas.

64 Familjelön till enstaka grupper avanställda genom av de anställda själva eller av arbetsgivarna upprättade utjämningskassor. Som redan påpekats i det föregående står möjligheten att för en enstaka arbetsgivare direkt och utan något utjämnings- eller konkurrensreglerande förfarande utbetala familjedifferentierade löner till sina anställda knappast öppen för andra arbetsgivare än stat, kommun, vissa s. k. allmännyttiga företag och måhända en del enskilda företag med monopolställning. Det finns visserligen exempel från alla länder på att även andra arbetsgivare än de nu nämnda i enstaka fall trots det i konkurrensavseende ogynnsamma läge, som detta försatt dem i, infört och för en längre tid fortsatt att tillämpa olika efter familjeförsörjningsbördan avpassade lönenormer. Någon större utbredning har familj elönetanken under sådana förhållanden emellertid icke kunnat få, allraminst i en industriell epok som i övrigt i alla avseenden kännetecknats av en utveckling bort från sådana tidigare rådande patriarkaliska förhållanden på arbetsmarknaden. I Frankrike, där intresset för anordningar av detta slag framför allt vann utbredning och många enskilda företag började betala sina anställda särskilda familjetillägg till de utgående lönerna, gjorde sig också mycket snart ett behov gällande av att på något sätt avlägsna de hinder för systemets vidareutveckling, som konkurrensen mellan företagare med och utan familjelöner skapade, och som medförde en allvarlig risk för att arbetare med stora familjer i stället för hjälpta skulle bli — arbetslösa. Det är industriledaren Emile Romanet i Grenoble, som i all litteratur om familjelönen brukar nämnas som upphovsman till den första utjämningskassan. Den utjämningskassa, han organiserade, kom till stånd på våren 1918 med anslutning från metall- och maskinindustrin i Grenobledistriktet. Ungefär samtidigt hade emellertid i Lorient en annan industriman, Marcesche, oberoende av Komanet organiserat en liknande utjämningskassa. Dessa båda kassor kunna sägas ha tjänat som förebilder för alla senare tillkomna utjämningskassor i framför allt Frankrike och Belgien men i någon mån också i en del andra länder. Avsikten med den nya organisatoriska anordningen var att hindra, att en del arbetsgivare undandrog sig tillämpning av de nya lönenormerna, vilket kunde leda antingen till att de företagare, som infört dem, ensamma fingo dra försorg om arbetare med försörjningsplikt mot familj, eller också till att dessa senare överhuvud taget inte skulle lyckas vinna sysselsättning. Det var nödvändigt att säkra vidast möjliga tillämpning av det nya lönesystemet, och det var nödvändigt att vidtaga sådana anordningar, som eliminerade den enskilde arbetsgivarens intresse av att anställa enbart den arbetskraft, som enligt det nya systemet skulle vara den billigaste, nämligen de ogifta arbetarna. Dessa syften sökte man realisera därigenom att arbetsgivaren — i stället för att direkt till sina anställda betala ut de på dem belöpande familjetilläggen — till en utjämningskassa, som sedan i sin tur bestred tilläggen till

65 arbetarna, inlevererade vissa avgifter eller bidrag, vilka på något sätt varierade i förhållande till företagets storlek men voro oberoende av arbetsstyrkans fördelning på familjeförsörjare och andra. Så länge detta system var frivilligt, var framgången helt beroende på anslutningen. Inom de industrier eller yrkesområden, som utmärktes av någorlunda enhetliga förhållanden, och inom vilka antalet företag-arbetsgivare inte var alltför stort, men företagen själva å andra sidan inte voro alltför små eller åtminstone inte alltför olikartade med avseende på ekonomiska förutsättningar och »åtkomlighet» för organisation av det slag, det här var fråga om, kunde förutsättningarna för uppnående av den allmänna anslutning, systemet krävde, te sig goda. Inom näringar, branscher och yrkesområden återigen, som utmärktes av en oenhetlig företagsstruktur, där antalet företag var stort och där många företag voro mycket små och utan stabilare ekonomi, framstodo däremot möjligheterna att på denna väg nå en tillfredsställande reglering av ett familjelöneinstitut som mindre. P å samma sätt tedde sig svårigheterna större, när försöken att åvägabringa en löneutjämning inte voro begränsade till något visst industriellt eller yrkesområde utan gällde alla löntagare överhuvud taget. Erfarenheterna från Frankrike och Belgien bekräfta detta. Utom vad beträffar några få branscher, där företagens fåtalighet, storlek och betydelse helt enkelt hindrat dem från att undandraga sig en anslutning till systemet och därmed förenade förpliktelser, har under hela den period de frivilliga kassorna existerat det ständiga bekymret varit, att så många arbetsgivare sökt och kunnat undanhålla verksamheten sin medverkan. Allra tydligast har detta förhållande framträtt under strävandena att organisera en löneutjämning även för jordbruket, men även inom andra områden ha samma svårigheter gjort sig gällande. Ja, inte ens sedan systemet efter statsmakternas ingripande gjorts obligatoriskt för alla arbetsgivare inom respektive branscher ha dessa svårigheter riktigt kunnat elimineras. Annorlunda har det förhållit sig med de till mycket klarare och homogena yrkesgrupper begränsade utjämningskassor, som upprättats för de tyska apoteksanställda farmaceuterna, samt för de tyska sjukkasseläkarna och -tandläkarna. Anslutningen till kassorna har här kunnat göras hundraprocentig, ingen som omfattats av systemet har kunnat undandraga detta sin medverkan, och utjämningen har därför åtminstone i så måtto fungerat oklanderligt. Syftet med de utjämningskassor, som äro föremål för diskussion i detta avsnitt — de frivilliga kassorna i Frankrike och Belgien under tiden fram till respektive 1932 och 1930 och de nyssnämnda tyska yrkesbetonade utjämningskassorna — var inte, i varje fall inte ursprungligen, befolkningspolitiskt. Vad speciellt gäller de franska kassorna förneka flera författare, att de franska arbetsgivare, som upprättade kassorna, därvid från början letts av några som helst befolkningspolitiska motiv. Strävandena hade, enligt dessa författare, motiverats av allmänt sociala önskemål att bereda familjeförsörjarna inkomster, som bättre än förut svarade mot deras av familjeförsörjningsbördan beroende större behov, och framför allt hade dessa strävan5—1642 43

66 d e n — här såsom alltid annars, när frågan om familjelön kommit på dagordningen — aktualiserats av en pågående prisstegring och krav från de anställdas sida på kompensation därför. Från arbetarnas sida tedde sig familjetilläggen — även om hela tiden och i synnerhet i början motstånd restes från fackföreningarna — som en utväg att hålla i varje fall de av prisstegringen hårdast drabbade, familjeförsörjarna, skadeslösa. Fackföreningarnas motstånd och principiella hävdande av likalönslinjen ändrade därvidlag inte mycket i en situation, i vilken fackföreningarna voro alldeles för svaga för att överhuvud taget kunna öva något inflytande på utvecklingen. För arbetsgivarnas vidkommande erbjöd familjetilläggen en möjlighet att förbilliga dyrtidskompensationen. En författare, Vibart, skriver därom: »från arbetsgivarnas sida gjorde sig utan tvivel en önskan att ekonomisera gällande: arbetsgivarna önskade helt naturligt begränsa sina utgifter (för en dyrtidsförbättring av lönerna) och att medge de krävda stora förbättringarna till endast de arbetare, som ansågos särskilt behöva dem.» I en annan framställning (Hoffner,C, i International Labour Review 1935) heter det: »Under inflationsperioder funno arbetsgivarna i familjetilläggen en praktisk metod att anpassa lönerna med en minimal kostnad för sig själva. Det var nämligen ibland möjligt för dem att undvika en allmän lönereglering för alla arbetare, inklusive ogifta män, genom att medge en lönestegring, ungefär svarande till ökningen av levnadskostnaderna, endast till de arbetare, som voro familjeförsörjare. Vissa arbetsgivare ha i själva verket t. o. m. betraktat familjelönen som en metod att nedskära sitt totala lönekonto.» Andra liknande argument från arbetsgivarnas sida bruka anföras. Glass anför t. ex. ett uttalande av en direktör för en fransk utjämningskassa, enligt vilken utbetalandet av familjetilläggen »har hindrat fackföreningarna att utnyttja familjeförsörjarna för sina 'revolutionära' strävanden» och medverkat till att »majoriteten av familjeförsörjarna bland arbetarna förblivit utanför 'klasstriderna'». Om det sålunda förefaller ovedersägligt, att utjämningskassornas tillkomst och verksamhet den första tiden inte hade något med medvetet befolkningspolitiska strävanden att göra, så är det emellertid också lika obestridligt att, sedan den nya rörelsen väl kommit i gång, dylika strävanden snart satte sin prägel på rörelsen och kraftigt bidrogo till dess framgång. I områden och länder, där utjämningstanken senare börjat förverkligas, har det befolkningspolitiska motivet givetvis från början spelat en annan roll. Detta motiv kan dock ännu, när de första kassorna 1921 upprättades i Belgien, knappast sägas ha haft någon avgörande betydelse, och det kan förtjäna att påpekas, att den 1925—27 i sin alltjämt fortbestående form upprättade tyska farmaceutkassan grundades för att fullgöra även andra som lika viktiga ansedda uppgifter än enbart en omfördelning av barnkostnaderna. De under perioden 1918—1932 i Frankrike verksamma utjämningskassorna voro ganska oenhetligt organiserade och tillämpade tämligen varierande principer för sin verksamhet i vad avsåg administration och finansiering, familjetilläggens belopp och utbetalning m. m.

67 Vad först gäller kassornas rekryteringsbas, utformades så småningom två olika typer av kassor, nämligen fackliga kassor, omfattande ett visst facks yrkesutövare inom hela landet eller en större del därav, och distriktskassor, omfattande alla ifrågakommande industrier eller yrkeskategorier inom ett visst distrikt. I längden har den andra typen av kassor, distriktskassan, vunnit större utbredning än den första. Skälen härför synas ha varit dels, att en löneutjämning omfattande flera yrkesgrupper medförde, att även de industrier, vilka sysselsatte övervägande ogifta arbetare därigenom inte kunde undandraga sig en tillbörlig del av kostnaderna för familjetilläggen till den gifta arbetskraften, dels att ett system, där alla arbetsgivare inom ett distrikt tillhörde en och samma kassa, lämnade större möjligheter till en effektiv kontroll av anslutningen, medlemmarnas uppgifter och bidrag m. m. än ett system, där arbetsgivarna på en ort skulle ha tillhört flera olika kassor. Kostnaderna för familjetilläggen bestredos i de franska kassorna, tekniskt sett, alltid av arbetsgivarna. Varje arbetsgivares bidrag fastställdes genom ett enkelt förfarande — ungefär påminnande om tillvägagångssättet när våra kommunalskatter beräknas — sedan de totala utgifterna för de under perioden utgående tilläggen fastställts. Kostnaden uppdelades därvid på kassans medlemmar på något av följande sätt: 1) i proportion till antalet anställda, 2) i proportion till företagens utbetalade lönesumma, 3) i proportion till antalet arbetade dagar inom respektive företag, eller 4) i proportion till arealen odlad jord (inom utjämningskassor för jordbruket). De tidigaste utjämningskassorna synas övervägande ha använt sig av den första metoden. Metoden nr 2 har dock senare såsom enklast att tillämpa alltmera trängt ut det nyssnämnda och de övriga tillvägagångssätten. Finansieringsmetoden har emellertid betydelse icke blott ur tekniskt administrativ synpunkt utan även med hänsyn till innebörden av den inkomstutjämning, som familjelöneanordningarna åvägabringa. En finansiering enligt den första metoden, som belastar arbetsgivaren i förhållande till antalet anställda — alltså med en fast kostnad per anställd, lika för alla •— innebär i princip detsamma som en rent försäkringsmässig anordning. Den uppnådda inkomstutjämningen blir i huvudsak blott en horisontal sådan, d. v. s. en inkomstutjämning mellan barnfattiga och barnrika inom en och samma inkomstklass — dess enda moment av vertikal inkomstutjämning, inkomstutjämning mellan olika inkomstklasser, ligger däri, att de utbetalade barntilläggen äro av samma storlek för små inkomsttagare som för stora. Enligt den andra huvudmetoden uttagas däremot arbetsgivarnas bidrag icke i förhållande till antalet anställda utan i förhållande till den totala utbetalade lönesumman, nämligen som en procentuell del av denna. Förutsatt att kostnaden därmed också anses drabba de anställda med en procentuell del av deras lön — alltså med ett större absolut belopp för en stor inkomst än för en liten — följer därav att i detta fall den åvägabragta inkomstomfördelningen får ett starkare inslag av även en vertikal utjämning än i förra fallet. Med hänsyn till att de inkomster, vilka berördes av de här ifrågavarande familjelöneanordningarna.

68 d. v. s. i huvudsak arbetarinkomster, sannolikt inte varierade inom alltför vida gränser, får emellertid betydelsen av denna skillnad inte överdrivas. Som berättigade till familjetillägg räknades i de flesta kassor under denna tid de anställdas äktenskapliga barn eller styvbarn. E n del kassor gjorde överhuvud taget ingen skillnad mellan äktenskapliga och andra, av den anställde försörjda barn. Ibland räknades även den anställdes egna yngre syskon som berättigade till tillägg, då de försörjdes av den anställde, och i några fall räknades, under samma förutsättning, t. o. m. den anställdes föräldrar som tilläggsberättigade. Tilläggen upphörde för barnens vidkommande i de flesta kassor vid 14 års ålder, den ålder då de enligt fransk arbetsrätt kunde sättas i yrkesarbete. Även här förelågo andra bestämmelser i ett mindre antal kassor. Åldersgränsen kunde i de flesta fall höjas, då barnet åtnjöt skol- eller yrkesutbildning, och avskaffas helt vid sjukdom och arbetsoförmåga. Vissa restriktiva bestämmelser med avseende på rätten till tillägg brukade förekomma, Enligt uppgifter, som avse förhållandena 1926, tillämpade två tredjedelar av de då existerande kassorna en längre eller kortare karenstid efter en arbetares anställning, innan familjetilläggen började utbetalas. Denna praxis, som allmänt uppfattades som ett uttryck för arbetsgivarens önskan att utnyttja utjämningskassorna för att fastare binda arbetskraften vid sina företag, väckte emellertid missnöje och torde efter hand ha mildrats mer och mer. En annan restriktiv bestämmelse var den av ett antal kassor tillämpade föreskriften, att tilläggen utbetalades endast till familjeförsörjare under en viss inkomstgräns, som varierade mellan 6 000—20 000 francs, men som oftast brukade ligga vid 12 000 francs. Är 1926 utbetalade dock hälften av kassorna tilläggen utan varje dylik inkomstbegränsning. Beträffande tilläggens storlek och gradering rådde en föga enhetlig ordning. Vad först gäller tilläggens gradering, förekom såväl kassor, vilka utbetalade tillägg till alla barn, som kassor med bestämmelser, enligt vilka det första eller ett par av de första barnen icke voro tilläggsberättigade; likaså förekom tillägg enligt oföränderlig skala, lika belopp för alla barn, såväl som tillägg efter en på visst sätt med barnantalet föränderlig skala. Oftast var beloppet stigande med stigande barnantal, men motsatsen förekom också. Att ange någon »typisk» gradering är nästan ogörligt — uppgifter därom saknas inte, men de avvika högst väsentligt från varandra. I fråga om tilläggens storlek bestodo på samma sätt stora skiljaktigheter mellan olika kassor. Även inom en och samma kassa varierade bidragen ofta från en tid till en annan. De uppgifter om beloppens storlek, som publicerats i olika sammanhang, få inte utan vidare anses pålitliga, eftersom åtminstone under rörelsens första år någon ordnad insamling av statistiska uppgifter inte synes ha förekommit. Enligt uppgifter avseende förhållandena den 1 januari 1930 utgingo då tillägg varierande från 5 till 140 francs, allt per barn och månad. I medeltal uppgåvos de vid denna tid utgående bidragen utgöra, för familj med 1 barn 28 francs, för familj med 2 barn 67 francs, för familj

69 med 3 barn 116 francs, för familj med 4 barn 182 francs, för familj med 5 barn 255 francs och för familj med 6 barn 328 francs. Tilläggen utbetalades i de flesta fall av kassorna, men i några fall förekom också att respektive arbetsgivare själva betalade ut tilläggen direkt till sina anställda — i dylika fall fungerade kassorna endast som en avräkningscentral för utjämning av kostnaderna de olika arbetsgivarna emellan. I allmänhet utbetalades, när kassorna handhade utbetalningen, tilläggen till barnens moder — därigenom ansåg man sig få största säkerhet för att medlen verkligen kommo barnen till godo. Utbetalning till fadern förekom emellertid även. Utbetalningstermin var ofta varje månad, men i en del fall skedde utbetalningen kvartalsvis. Förutom de ordinarie barntilläggen presterade många av utjämningskassorna en del andra förmåner. Flera kassor hade ambulerande hemsystrar, »infirmiéres visiteuses», vilka vid besök i hemmen övervakade mödrarnas och barnens hälsa, lämnade råd och hjälp och biträdde med sjukvårdsuppgifter o. s. v. Andra kassor underhöllo sommarläger för barn, delade ut spädbarnsutstyrslar, förmedlade mjölk o. d. Även andra slag av kontanta bidrag förekommo, sålunda utbetalade några kassor födelsepremier, enligt uppgifter varierande mellan 50 och 600 francs, ofta efter födelsens ordningstal, samt amningspengar på upp till 50 francs i månaden under högst 6 månader. Fullständigare uppgifter om i vilken omfattning dessa olika extraförmåner utgingo saknas emellertid. Beträffande omfattningen i övrigt av de frivilliga franska utjämningskassornas verksamhet och den relativa betydelsen av den inkomstomfördelning för de därav omfattade inkomsttagarna, som den innebar, kunna några uppgifter lämnas. Vid årsskiftet 1920—21 funnos i Frankrike 56 utjämningskassor, omslutande sammanlagt 500 000 arbetare. De av dessa kassor utbetalade barntillläggen uppgingo under året till sammanlagt 64 miljoner francs. Fem år senare voro motsvarande siffror 183 kassor, 1 220 000 arbetare och 170 miljoner francs i utbetalade tillägg. Tio år senare, vid årsskiftet 1930—31, hade siffrorna stigit ytterligare till 230 kassor, 1 880 000 arbetare och 380 miljoner francs. Förutom genom dessa kassor hade emellertid under perioden barntillägg utbetalats även genom särskilda i jordbruket upprättade kassor — dessas antal var 1920 2, 1925 22 och 1930 36 — samt som förut nämnts till statens och vissa kommuners anställda, till personalen vid järnvägarna o. s. v. Medräknas de två sistnämnda grupperna — för jordbrukskassornas vidkommande föreligga inga andra uppgifter än om kassornas antal — voro 1930 omkring 4*3 miljoner arbetare och tjänstemän omfattade av någon form av familjelöneanordningar. Det under året i barntillägg utbetalade beloppet utgjorde sammanlagt 1 700 miljoner francs. Då i Frankrike antalet yrkesutövare •— exklusive jordbrukets yrkesutövare, anställda i husligt arbete, företagare och fria yrkesutövare men inklusive 0*4 miljoner arbetslösa — vid denna tid enligt 1931 års folkräkning utgjorde

70 närmare 10 miljoner, omfattades 1930 fortfarande inte mer Un knappt hälften av dessa av familjelöneanordningarna. Bortser man dessutom från de statsoch kommunalanställda samt järnvägspersonalen m. fl. grupper, vilka i det närmaste fullständigt kommo in under löneutjämningen — av nyssnämnda 4*3 miljoner anställda kommo inte mindre än omkring 2*4 miljoner på dessa grupper — blir motsvarande andel för övriga yrkesutövarekategorier ännu mindre. Nyssnämnda uppgifter om de totala, i bamtillägg utbetalade beloppens storlek, ställda i relation till antalet av utjämningsanordningarna omfattade yrkesutövare, såväl som de förut anförda uppgifterna rörande tilläggens genomsnittliga storlek ge tämligen klart vid handen, att den relativa betydelsen av den genom dessa anordningar åvägabragta inkomstomfördelningen inte kan ha varit särskilt stor. De 380 miljoner francs, som utjämningskassorna omsatte 1930, innebära fördelade på samtliga de 1"9 miljoner arbetare, som kassorna omslöto, en inkomstomfördelning per arbetare och år av 200 francs. Motsvarande siffra för de yrkesutövarekategorier, vilka erhöllo familjelön på annat sätt än genom utjämningskassorna, är betydligt större, nämligen 550 francs, men ändå inte alltför imponerande. Det är givet att dessa belopp kunnat täcka endast en ringa del av föräldrarnas faktiska kostnader för barnen och att de därför, i varje fall ur befolkningspolitisk synpunkt sett, varit av tämligen begränsad betydelse. Utvecklingen av de frivilliga utjämningskassorna, i Belgien överensstämde i allt väsentligt med den nyss skildrade utvecklingen i Frankrike. De belgiska utjämningskassorna, av vilka den första upprättades 1921 i Verviers, konstruerades helt efter fransk modell. Den närmaste anledningen till att tanken att åstadkomma en löneutjämning upptogs även i Belgien var densamma som förut i Frankrike. Därtill kom att bristen på arbetskraft i Nordfrankrike och existensen av genomförda familj elöneanordningar där medförde en utflyttning av belgiska arbetare, som man hoppades kunna förhindra genom införande av familjelöner även i Belgien. Även om det sålunda från början var arbetsgivareintressen, som buro upp och motiverade den nya rörelsen, anmälde sig snart här liksom i Frankrike andra krafter, beredda att stödja och främja den. Till dessa hörde å ena sidan de kristna fackföreningarna, vilka i motsats till den övriga fackföreningsrörelsen voro anhängare av principen om »lön efter behov», och å andra sidan de befolkningspolitiska strävanden, som redan började göra sig gällande, representerade t. ex. av de barnrika familjernas organisation, Ligue des Families Nombreuses de Belgique En redogörelse för de belgiska utjämningskassornas organisation, arbetssätt, bidrags- och avgiftsbestämmelser o. s. v. skulle — vad gäller perioden fram till 1930 — i allt väsentligt bli en upprepning av den ovan lämnade redogörelsen för de franska kassor, vilka de belgiska direkt efterbildade, överensstämmelsen mellan de båda ländernas utjämningsanordningar var i snart sagt varje avseende påtagbart. Av denna anledning lämnas här endast

71 några uppgifter rörande omfattningen av de belgiska kassornas verksamhet under denna period. De belgiska utjämningskassornas utveckling tog fart under 1922 och 1923, då flera nya kassor bildades, bl. a. för byggnadsindustrin, och, det sistnämnda året, för kolgruvorna. Ungefär samtidigt började metallindustrin, den elektriska industrin och bankerna att organisera kassor. Yid slutet av 1927 funnos sammanlagt 19 olika utjämningskassor, organiserade som i Frankrike såväl på facklig som på regional basis, med omkring 270 000 arbetare anställda i de anslutna företagen. I samband med att staten 1928 genomförde bestämmelser, enligt vilka entreprenörer, som åtogo sig arbeten för statens, provinsernas eller kommunernas räkning, ålades obligatoriskt medlemskap i erkänd utjämningskassa, tog utvecklingen ny fart, och redan under 1928 bildades 14 nya kassor och antalet av kassorna omslutna arbetare i det närmaste fördubblades. Vid ingången av 1930, det år då löneutjämningen gjordes obligatorisk för alla löntagare, utgjorde antalet kassor 44, omfattande sammanlagt 3 850 företag, 582 000 arbetare och 331 000 understödda barn, till vilka under 1929 utbetalats i allt närmare 93 miljoner francs. Som synes var antalet till utjämningskassorna anslutna arbetsgivare ännu vid ingången av år 1930 relativt litet i förhållande till antalet omfattade arbetare. På varje ansluten arbetsgivare kom i medeltal omkring 150 arbetare — med andra ord voro vid denna tid ännu i stort sett blott större arbetsgivare anslutna till kassorna. De nyss angivna uppgifterna rörande kassornas verksamhet 1929 belysa även storleksordningen av de utbetalade barntilläggen. Under 1929 utbetalades i genomsnitt omkring 280 francs per understött barn och år — eller omkring 23 francs i månaden. Liksom i Frankrike företedde olika kassor och olika distrikt en stark variation i fråga om tilläggens storlek. Enligt en uppgift uppges tilläggen ha varierat mellan 10 och 40 francs i månaden för första barnet, mellan 30 och 100 francs för andra barnet, 60 och 180 francs för tredje barnet, 85 och 270 francs för fjärde barnet samt 110 och 370 för femte barnet. Såväl det nyssnämnda medelbeloppet för tilläggen 1929 som andra uppgifter tyda på att dessa tal äro för höga. Enligt en 1926 av ministeriet för allmänna arbeten utfärdad bestämmelse förpliktades ministeriets entreprenörer att till sina anställda utbetala barntillägg med minst 10 francs i månaden för första barnet, 12 francs för andra barnet, 14 francs för tredje barnet och 16 francs för varje följande barn. När sedan 1928, som förut nämnts, i lag föreskrevs, att entreprenörer, som utförde arbeten för statens, provinsernas eller kommunernas räkning, obligatoriskt skulle vara anslutna till en s. k. erkänd utjämningskassa, stipulerades samtidigt som villkor för kassornas erkännande följande minimibelopp för utgående barntillägg: för första barnet 15 francs i månaden, för andra barnet 20 francs, för tredje barnet 40 francs och för varje följande barn 80 francs. Det förefaller som om dessa bestämmelser blivit normerande för alla kassor, och att, även om det i en del fall förekommit att högre tillägg blivit utbetalade, de angivna minimisatserna i regel blivit följda.

72 Uppgifter rörande de utgående barntilläggens storlek i relation till en normal lön ha för denna period publicerats endast från ett håll, nämligen från textilindustrins utjämningskassa i Verviers. Enligt dessa uppgifter ökade de utgående barntilläggen en arbetarinkomst med 21*5 % för en trebarnsfamilj, med 23 % för en fyrabarnsfamilj, med 31 "5 % för en fembarnsfamilj och med 57 % för en sjubarns familj. Uppgifterna anföras som de enda, som stå att uppbringa men med all reservation — det är snarast sannolikt att de angivna procenttalen äro för höga för att vara representativa för förhållandena i allmänhet, detta dels med hänsyn till textilindustrins låga lönenivå och dels med hänsyn till att den ifrågavarande kassan var känd för att betala höga barntillägg. I Tyskland ha särskilda utjämningskassor bildats blott för ett par grupper av anställda, nämligen farmaceuter, sjukkasseläkare, sjukkassetandläkare och cigarrindustrins arbetare. Utjämningskassan för apoteksanställda farmaceuter, Die Zuschusskasse der Deutschen Apothekerschaft, grundades redan 1919, men under inflationstiden tvingades den upphöra med sin verksamhet. Kassan återupprättades sedan år 1925, och efter vissa smärre ändringar av de bestämmelser, som reglera dess verksamhet, åren 1927, 1929 och 1933, har denna alltsedan sistnämnda år bedrivits enligt de grunder som fortfarande gälla. Kassans uppgift kan sägas vara tvåfaldig: dels att åstadkomma en med hänsyn till familjeförsörjningsbördan utformad inkomstomfördelning, dels att från de enskilda arbetsgivarna övertaga utbetalandet av s. k. tjänsteårstilllägg för att därigenom motverka den högre arbetslöshetsrisken för de äldre anställda farmaceuterna. I detta sammanhang är givetvis främst den förstnämnda uppgiften av intresse. Kassan utbetalar tre olika lönetillägg, hustrutillägg, barntillägg och tjänsteårstillägg. Hustrutillägget utgår förutom vid äktenskap, som icke upplösts, även i sådana fall, då hustru avlidit men efterlämnat barn, som försörjas i den anställdes hushåll, och då den anställde efter skilsmässa bestrider underhåll för frånskild hustru. Barntillägget utgår till alla egna barn och fosterbarn under 18 år samt därutöver för varje barn, som utan att äga egen inkomst undergår yrkesutbildning, intill 21 års ålder. Tjänsteårstillägget utgår till anställda med mer än tre tjänsteår efter examen. Hustrutillägget utgör 60 E M i kvartalet. Barntilläggen utgå med följande belopp per barn och kvartal: för första barnet 70 KM för andra barnet 80 RM för tredje barnet 90 RM för fjärde barnet 110 RM för femte barnet 140 RM för sjätte barnet 180 RM för sjunde barnet 230 RM för åttonde barnet 290 RM för varje följande barn 360 RM

73 Tjänsteårs tilläggen utgå efter 3 års tjänst efter avlagd examen med 20 KM i kvartalet, efter 6 år med 30 KM, efter 9 år med 50 RM, efter 12 år med 60 EM, efter 15 år med 80 RM och efter 20 år med 110 RM. Yid anställds dödsfall utbetalar kassan ifrågakommande tillägg till de efterlevande t. o. m. löpande kvartals slut. Dessutom kan på särskild ansökan vid anställds dödsfall »Sterbegeld» utbetalas med högst 1 000 RM och vid barns dödsfall med högst 500 RM. Kassans utbetalningar finansieras med lika stora bidrag från de anställda själva och arbetsgivarna. De anställdas bidrag inkasseras genom avdrag på den månatliga lönen av arbetsgivaren, vilken därefter själv tillskjuter samma belopp och inlevererar summan kvartalsvis till kassan. Löneavdragen, respektive arbetsgivarens bidrag utgöra för examinerad farmaceut 150 RM i kvartalet och för farmacie kandidater och assistenter (Assistenten mit Vorprufung) 90 RM i kvartalet. Jämföras nyssnämnda avgifter, som den anställde får bestrida till kassan, med utgående tillägg, framgår som synes, att en gift, examinerad farmaceut med ett barn och 3 års tjänstetid erhåller hustru-, barn- och tjänsteårstillägg, vilka sammanlagt uppgå till samma belopp, 150 RM, som det löneavdrag han får vidkännas. Om man som den anställdes kostnad för tilläggen räknar icke blott det egna löneavdraget utan även arbetsgivarens bidrag — vilket är rimligt — blir resultatet av jämförelsen, att löneutjämningen blir »lönande» för den anställde först, när denne har en familj på tre barn. I detta fall skulle kostnaderna (150 + 150 RM) uppgå till samma belopp som de sammanlagda hustru- och barntilläggen (60 + 70 + 80 + 90 RM), vartill komme eventuellt tjänsteårstillägg efter antalet tjänsteår. — Den inkomstomfördelning, som därefter inträder till de barnrikare familjernas förmån, blir emellertid förhållandevis betydande. De tyska sjukkasseläkarnas utjämningskassa, Die Ausgleichskasse der Kassenärztlichen Vereinigung Deutschlands, uppbyggdes liksom farmaceuternas utjämningskassa ursprungligen för att delvis tillgodose andra syften än de i detta sammanhang diskuterade. Kassan, som grundades 1934, tillkom nämligen för att ombesörja, förutom en inkomstomfördelning med hänsyn till familjeförsörjningsbördan, en utjämning av sjukkasseläkarnas inkomster mellan å ena sidan ekonomiskt välställda distrikt och å andra sidan s. k. nöddistrikt. Numera torde emellertid denna senare uppgift ha förlorat i betydelse och kassans huvudsakligaste uppgift bestå i att genomföra en inkomstomfördelning av det förstnämnda slaget. Denna kassas prestationer inskränka sig, bortsett från nyssnämnda utjämning till nöddistriktens förmån, till utbetalande av ett enda tillägg, nämligen ett enhetligt barntillägg, som utgår med 50 RM i månaden för varje 3:e och följande barn. Berättigad till tillägget är varje medlem av sjukkasseläkarnas förening, vars inkomster av sjukkassehonorar uppgått till minst 1 000 RM per år. Tillägget utbetalas intill dess barnen fyllt 21 år — i undantagsfall kan, när barnet ifråga undergår yrkesutbildning, tillägget utgå intill fyllda

74 24 år. För döttrar, som ingå äktenskap före fyllda 21 respektive 24 år, upphör tillägget att utbetalas tre månader efter giftermålet. Kostnaderna för tilläggen täckas genom ett avdrag av 2 % av läkarnas arvoden från sjukkassorna, vilka inleverera beloppen till utjämningskassan. Genom att utjämningskassans medlemmar på detta sätt få bidraga till kostnaderna i förhållande till sin inkomst, medan de utgående barntilläggens storlek är oberoende av inkomsten och lika för alla, blir den åvägabragta inkomstomfördelningen icke blott en omfördelning mellan barnfattiga och barnrika familjer utan även i viss mån mellan inkomsttagare med höga och inkomsttagare med låga inkomster. Då emellertid barntilläggen utgå först fr. o. m. det tredje barnet och då vidare barnantalet i de tyska läkarfamiljerna hållit sig mycket lågt — i genomsnitt 1*6 barn per familj — kommer den vertikala inkomstomfördelningen att spela en mindre roll. Med 2 % löneavdrag som bidrag till kassan kommer för trebarnsfamiljerna den inkomstgräns, ovanför vilken utgifterna till kassan överstiga inkomsterna därifrån, att ligga först vid en årsinkomst av 30 000 RM; för fyrabarnsfamiljerna blir motsvarande inkomstgräns 60 000 RM o. s. v. De tyska sjukkassetandläkarnas utjämningskassa, Die Familienlastenausgleichskasse der Kassen-Zahnärztlichen Vereinigung Deutschlands, som grundades 1935, kan helt sägas vara uppbyggd efter sjukkasseläkarekassans modell, ehuru den i motsats till denna enbart sysslar med en utjämning av medlemmarnas familjeförsörjningsbörda. Liksom sjukkasseläkarnas kassa beviljar även denna kassa ett barntillägg, som utgår fr. o. m. det tredje barnet och intill 21, respektive vid fortsatta studier 24 års ålder. Tilläggsberättigade medlemmar av kassan äro alla medlemmar av sjukkassetandläkarnas förening, vilka per år åtnjutit en inkomst från sjukkassepraktik av minst 500 RM. Tilläggen finansieras även i denna kassa genom ett procentuellt avdrag av arvodena från sjukkassorna, vilka redovisa beloppen till utjämningskassan. Detta procentuella löneavdrag utgör här 1 %, medan de utgående barntilläggen uppgå till 30 RM i månaden för varje barn fr. o. m. det tredje. Gemensamt för alla de tre nu behandlade tyska utjämningskassorna gäller, att deras verksamhet i hög grad underlättats av att den för var och en av kassorna omfattat en begränsad och homogen yrkesgrupp med tämligen enhetliga inkomst- och förvärvsförhållanden. Anslutningen till kassorna, som i praktiken icke varit frivillig utan genom olika föreskrifter direkt eller indirekt gjorts obligatorisk, har blivit hundraprocentig, och de svårigheter, som de förut behandlade franska och belgiska kassorna haft att kämpa med på grund av att många arbetsgivare undandragit dem sin medverkan, ha således icke alls gjort sig gällande här. Slutligen bör nämnas, att de tyska kassornas vid givna inkomster till synes stora prestationsförmåga får ses mot bakgrunden av att de tre ifrågavarande yrkesgrupperna alla synas ha ett onormalt litet barnantal per familj. Efter tillkomsten av de här skildrade tyska utjämningskassorna har i Tysk-

75 land genomförts ett system med allmänna barnbidrag — se därom nedan sid. 102 — vilka från och med år 1941 oavsett inkomst och social ställning utgå till alla tyska familjer med minst 3 barn, således även till de familjer, vilka omfattas av de nämnda kassornas löneutjämning. De statliga bidragen utgå med 10 EM i månaden för varje barn fr. o. m. det tredje, beloppet lika för alla. Eftersom man sannolikt kan antaga, att den befolkningspolitiska effekten av ett dylikt fast och relativt litet bidrag blir mindre i de högre inkomstgrupper, till vilka farmaceuter, läkare och tandläkare höra, får betydelsen av den skildrade speciella löneutjämningen numera kanske anses ligga däri att den för dessa gruppers vidkommande kompletterar de statliga bidragen och ger den familjepolitiska inkomstomfördelningen den progressivitet vid stigande inkomst, som av anförda skäl kan te sig önskvärd men som av politiskt-psykologiska skäl måhända icke låtit sig genomföra i det statliga bidragssystemet. Förutom de nu skildrade utjämningskassorna för olika enstaka grupper av anställda kunna liknande anordningar, ehuru av mindre räckvidd och betydelse, nämnas från olika länder. I Tyskland har sålunda förutom de nyssnämnda tre kassorna funnits en särskild utjämningskassa för cigarrindustrins arbetare. I England är familjelön genomförd för metodistkyrkans liksom för baptistkyrkans och den presbyterianska kyrkans präster. Dessutom ha lärarna vid London School of Economics organiserat en utjämningskassa, och en utsträckning av systemet till alla övriga universitetslärare i England har diskuterats. Då alla dessa — och andra liknande — isolerade familjelöneanordningar ha en mycket ringa räckvidd och då de i jämförelse med de förut skildrade anordningarna egentligen icke innebära något principiellt nytt, lämnas de utanför den här givna redogörelsen.

b) Löneutjämning omfattande alla lönean stal Ida inom vissa eller alla ett lands näringsområden, obligatoriskt organiserad och kontrollerad av statsmakterna. I de två länder, där en helt på fri villighetens väg organiserad löneutjämning i någon större utsträckning prövats, nämligen Frankrike och Belgien, kom just fri villigheten i anordningarna efter hand att utsättas för en allt skarpare kritik. I och för sig kommo systemets i det föregående flera gånger antydda nackdelar att bli mera framträdande och tydliga, ju större omfattning verksamheten antog. Olägenheter, som visserligen i lika hög grad gjort sig gällande redan då de existerande utjämningskassornas verksamhet var begränsad till ett fåtal arbetsgivare och distrikt, blevo så mycket mera uppenbara, när verksamheten fick en landsomfattande utbredning och trängde in i snart sagt alla näringar. Krav på att utjämningsanordningarna skulle göras obligatoriska och underkastas en effektiv kontroll från myndigheternas sida voro sålunda en direkt följd av rörelsens egen utveckling. I samma riktning verkade emellertid även andra omständigheter. I samma mån som de befolkningspolitiska motiven för löneutjämningen tilltogo i

76 styrka, kom givetvis den ordning, som gjorde utbredningen av systemet helt beroende av de enskilda arbetsgivarnas frivilliga åtagande, att te sig mindre tillfredsställande och rimlig, än vad fallet varit tidigare, då utjämningskassorna och deras prestationer mera betraktats som privata välfärdsanordningar, företagna — om ock i samverkan med andra företag — från de enskilda företagens sida till förmån för de egna arbetarna. De organisationer i Frankrike och Belgien, som hade befolkningsfrågan på sitt program, sällade sig mycket snart till dem, som krävde att anslutning till familjekassorna skulle göras obligatorisk för alla arbetsgivare, att verksamheten skulle utvidgas till de områden, vilka tidigare icke berörts av anordningarna, att anslutningen till kassorna skulle genomföras under sträng statskontroll och att kassornas prestationer skulle förbättras och enhetliga bestämmelser därom genomföras. Även fackföreningarna, vilka tidigare åtminstone principiellt varit motståndare till familjelönen, om de också i praktiken fått finna sig i att den genomfördes och ingenting kunnat uträtta mot dess utbredning till ständigt nya områden, kommo under omständigheternas tryck att sälla sig till dem, som begärde en sådan konsolidering av utjämningskassornas verksamhet, som en obligatorisk, statskontrollerad organisation skulle innebära. Flera omständigheter samverkade till detta. Det måste i längden ha tett sig hopplöst att söka rida spärr mot en rörelse, som om också inte allmänt så dock på vissa håll åtnjöt ett starkt opinionsstöd, som tillmättes en stigande betydelse i de alltmer aktuella strävandena att hindra den hotande folkminskningen och, vilket var avgörande, som redan haft en obestridlig framgång och nått en utveckling, som icke utan vidare kunde göras om intet. Den situation som uppkommit, i vilken å ena sidan en stor del av arbetsgivarna börjat tillämpa systemet med familjegraderade löner och av olika anledningar sannolikt skulle fortsätta att göra det, medan å andra sidan en också mycket stor grupp av arbetsgivare fortfarande stod utanför regleringen, innebar i längden allvarliga risker för utvecklingen på arbetsmarknaden. Den gifta arbetskraften med försörjningsplikt mot familjer riskerade att utestängas från anställning hos den senare gruppen av arbetsgivare, vilka genom att de inte påtagit sig några kostnader för barntillägg framgångsrikare än andra kunde konkurrera om den billigare ogifta arbetskraften och samtidigt genom att inte ha några gifta anställda lättare undandraga sig opinionens krav om anslutning till utjämningskassorna. Fackföreningsledarna hade blicken öppen för den fara som låg här, och de hade i detta läge ingen annan möjlighet än att acceptera systemet och att inrikta sig på att få det ytterligare utbyggt och konkurrensolägenheterna på denna väg avlägsnade, eftersom utvägen att helt och hållet avskaffa familjelöneanordningarna av förut antydda skäl knappast låg inom räckhåll. Det förefaller därtill som om fackföreningarna inte ens gentemot den opinion, som deras egna medlemmar representerade, längre kunde hävda krav om familjetilläggens avskaffande. Det var åtminstone ganska uppenbart, att det psykologiskt tedde sig betydligt svårare att få familjeförsörjarna att avstå från familjetilläggen, sedan de väl fått dem, än vad det förut varit att

77 övertyga dem om obehövligheten av en förmån, som de då ännu aldrig fått pröva. Och det är i varje fall inte otänkbart, att familjeförsörjarnas inställning därvidlag vägde tyngre och gjorde sig mera gällande än de ogifta arbetarnas motsvarande mening om de uppoffringar, som tilläggen för deras vidkommande medfört, detta eftersom dessa ju i det utjämningsförfarande, som tillämpades, voro mera »dolda» än förmånerna. Att en del fackföreningsmän mer eller mindre mot sin vilja av överväganden som dessa leddes till ett försvar för det familjelönesystem, de tidigare bekämpat, förefaller i alla händelser obestridligt, och kraven på statskontroll över och obligatorisk anslut ning till utjämningskassorna voro en konsekvens även av denna ändrade inställning. Slutligen får i detta sammanhang också nämnas det missnöje, som från arbetarhåll hela tiden gjort sig gällande mot att utjämningskassorna helt lågo i händerna på och behärskades av arbetsgivarna, vilkas välvilja och »barmhärtighet» därmed, som ofta framhölls, blevo avgörande för hur verksamheten handhades. Enda sättet att upphäva arbetsgivarnas allenarådande inflytande över kassornas skötsel och verksamhet var att underkasta dem statsingripande och kontroll, och således kom även detta missnöje att bidraga till den nya politiken från arbetarhåll. Till alla de nu nämnda och av olika hänyn motiverade kraven på statsingripande i utjämningskassornas verksamhet och lagstadgad, obligatorisk skyldighet för alla arbetsgivare att vara anslutna till en utjämningskassa kommo slutligen andra omständigheter, sammanhängande med pris- och konjunkturutvecklingen under åren omkring 1930. Som närmare utvecklats i det föregående stod familjekasserörelsens uppkomst och snabba utbredning under åren efter världskriget i direkt samband med den då pågående kraftiga prisstegringen. Även sedan den egentliga inflationsperioden passerats och förhållandena någorlunda stabiliserats, var, under senare hälften av 1920-talet, prisutvecklingen i både Frankrike och Belgien närmast stigande, och om denna fortsatta prisstegring inte medförde samma behov av särskilda anordningar till familjeförsörjarnas skydd som den tidigare periodens, så gav den räntabilitetsutveckling, med vilken den gick hand i hand, heller inte företagarna någon anledning att söka avveckla de förut genomförda anordningarna. När denna utveckling däremot mot slutet av 1920-talet förbyttes i prisfall och försämrad räntabilitet, aktualiserades emellertid risken att arbetsgivarna skulle frestas att utnyttja de möjligheter till besparingar, som en avveckling av familjelöneanordningarna erbjöd. I Frankrike mattades utjämningskassornas tillväxt av högst väsentligt under åren 1928—30, och i Belgien säkrades en fortsatt expansion endast genom att staten som förut nämnts genomförde obligatorisk skyldighet för vissa arbetsgivare att ansluta sig till erkänd utjämningskassa. I denna situation, inför risken att det frivilliga familjelönesystemet skulle bryta samman och inför de sociala olägenheter, som detta skulle medföra, ingrepo statsmakterna och gjorde systemet obligatoriskt. I Frankrike skedde detta 1932, i Belgien redan 1930. Förutom i dessa båda länder, där familjelöneinstitutet nått sin största ut-

78 bredning och där det i och med den genom nyssnämnda och senaie lagstiftning tillkomna statliga, obligatoriska regleringen kommit att omfitta i det närmaste alla löneanställda, ha obligatoriska, statsreglerade familj elöneanordningar ehuru av mindre räckvidd och omfattning genomförts i ännu ett antal länder. I fyra länder, Holland, Italien, Ungern och Bulgarien har genomförts en i allt utom i fråga om åtgärdernas räckvidd med den franska och den belgiska överensstämmande löneutjämning, administrerad genom av arbetsgivarna ensamma finansierade utjämningskassor. I tre andra länder, Spanien, Portugal och Chile, ha likaledes motsvarande anordningar införts men med blott den skillnaden mot de förut nämnda, att finansieringen tekniskt sett icke enbart åvilar arbetsgivarna utan dessa och de anställda tillsammans, i vissa fall och i mindre utsträckning därtill också staten. Den efterföljande redogörelsen har vad gäller de sistnämnda sju länderna — med hänsyn till att en utförligare framställning i hög grad skulle bli enbart en upprepning av vad som nedan säges om den obligatoriska familjelönen i Frankrike och Belgien, som de i stor utsträckning direkt efterbildat — gjorts kortfattad och summarisk. Den nya lagstiftningen i Frankrike, — som trädde i kraft den 11 mars 1932, ehuru den icke började genomföras i praktiken förrän under påföljande år — innebar i stort sett dels en kodifiering av regler, vilka de förut existerande frivilliga kassorna tillämpat i sin verksamhet, dels att systemet som nämnt gjordes obligatoriskt och utsträcktes till att omfatta (med två undantag: husligt arbete och jordbruk) alla näringar och yrken. För att förebygga en alltför plötslig ökning av arbetsgivarnas kostnader medgav den nya lagstiftningen, att den obligatoriska anslutningen till systemet skulle få genomföras etappvis. Men fullständigt genomförd skulle den nya ordningen innebära, att med nyssnämnda två undantag alla arbetsgivare förpliktades att ansluta sig till en utjämningskassa i sitt distrikt eller i sitt fack — sådana arbetsgivare, vilka förut betalat barntillägg direkt till sina anställda, järnvägarna, gruvföretagen m. fl., fingo dock fortsätta därmed — och likaledes att alla anställda, tjänstemän såväl som arbetare, oberoende av inkomstens storlek skulle komma i åtnjutande av tillägg för de barn de försörjde. Den omständigheten, att förändringarnas genomförande skulle få ske gradvis och i verkligheten kom att försiggå i långsam takt och i övrigt föga programenligt, liksom det förhållandet, att lagstiftningen, vad gällde det organisatoriska utformandet av löneutjämningen, i stort sett inskränkte sig till ett fastställande av tidigare tillämpade regler, gör det emellertid berättigat att påstå, att 1932 års lagstiftning till en början inte medförde någon mera genomgripande omgestaltning av det franska familjelönesystemet. Väsentligare förändringar däri inträdde först 1936, då systemet gjordes obligatoriskt även för jordbruket, och 1938, då dels bestämmelserna rörande jordbrukets löneutjämning ånyo lades om och dels flera principiellt viktiga nyheter genomfördes för hela den övriga utjämningskasserörelsens vidkommande. — Den följande redo-

79 görelsen avser först de icke jordbruksbetonade utjämningskassorna under perioden fram till 1938 och därefter; en särskild redogörelse lämnas sedan för jordbrukets kassor. Liksom förut kunde utjämningskassorna även efter 1932 års lagstiftning organiseras antingen på facklig eller regional basis på sätt, som närmare definierades i lagen. Kostnaderna för kassornas utbetalade familjetillägg och administration skulle, likaledes som förut, bäras av arbetsgivarna. Sättet för uttagande av deras bidrag reglerades inte närmare i lagen, utan kassorna fortsatte därvidlag att tillämpa olika metoder, om också i det övervägande antalet fall arbetsgivarnas bidrag beräknades i proportion till företagens utbetalade lönesummor. Även formerna för utbetalning av familjetilläggen förblevo oförändrade: de kunde utbetalas antingen av kassorna, vilket var det vanliga, eller av arbetsgivarna själva, vilka därvid fingo sina utgifter för ändamålet avräknade mot sin kalkylerade bidragsplikt för löneutjämningen. Lagligen behörig mottagare av utgående barntillägg var barnets fader, men många kassor fortsatte att utbetala beloppen till mödrarna. Arbetstagare var berättigad till tillägg för varje »försörjt barn» under 13, sedermera 14 år. För lärlingar och barn, som av sjukdom eller lyte voro oförmögna att själva försörja sig, höjdes åldersgränsen till 16 år. Tilläggen skulle enligt lagen fortsätta att utgå, då arbetstagaren på grund av olycksfall eller yrkessjukdom temporärt eller för alltid, även vid dödsfall, fick nedlägga arbetet, men i övrigt konstaterade lagen uttryckligen, att tilläggen skulle utgå i proportion till antalet effektiva arbetsdagar. Vid arbetslöshet eller annan sjukdom än yrkessjukdom reducerades eller indrogos tilläggen, ehuru kassorna även i sådana fall hade frihet att låta tilläggen utgå oavkortade i högst en månad efter arbetsnedläggelsen. Beträffande barntilläggens storlek infördes en anordning med av arbetsministern för varje departement fastställda minimitariffer, vilka kassorna icke skulle få under- men väl överskrida. Vid lagens ikraftträdande skulle dessa minimitariffer fastställas på grundval av vid denna tidpunkt från existerande, erkända kassor utgående tillägg. I själva verket synes emellertid denna bestämmelse ha kringgåtts på så sätt, att arbetsgivarna, när det stod klart, att den nya lagen skulle antagas, i förväg allmänt genomförde en sänkning av utgående tillägg för att under den ekonomiska kris, som drabbat landet, slippa bibehålla dem vid tidigare belopp. En översikt över de lagligen fastställda minimitariffer för tilläggen, som gällde i oktober 1933, då den nya lagen först började genomföras i praktiken, ges i följande tabell: Tillägg per barn o. mån., francs

l:sta b a r n 2:a » 3:e »

4:e 5:e 6:e

» »

lägst

höga

högst

15 15 15 20 20 20

30 40 50 80 80 80

25 60 115 120 120 120

Antal barn

1 2 3 4 5 6

Sammani. tillägg per ir ån., francs lägst

höga

högst

15 30 45 65 85 105

30 70 120 200 280 360

25 85 200 320 440 560

80 Dessa officiellt fastställda minimitariffer för tilläggen blevo i det närmaste utan undantag direkt normerande för de faktiskt utbetalade tilläggen. Endast ett fåtal kassor använde sig av sin »rätt» att betala högre tillägg än minimibeloppen. Dessa jämförelsevis låga belopp bibehöllos i stort sett oförändrade till 1936, då i samband med de detta år genomförda kraftiga lönestegringarna och de därav betingade förnyade levnadskostnadsstegringarna en allmän förbättring av familjetilläggen började genomföras. Den 1 maj 1937 varierade enligt uppgift tilläggen mellan för 1 barn » 2 » » 3 » » 4 »

15— 80 frcs per månad 30—200 » » » 60—380 » 100—630 » »

med ytterligare 75—250 frcs per månad för varje barn utöver det fjärde. Av allt att döma torde dock de högre beloppen ha varit tämligen sällsynta. Förbättringen av de faktiskt utbetalade tilläggen fortsatte emellertid och ledde så småningom också, som lagstiftarna hade förutsett, till en höjning av de officiella minimitarifferna. År 1938, innan de nya bestämmelserna rörande tilläggens storlek genomförts, för vilka redogöres här nedan, uppgåvos arbetsgivarnas kostnader för familjetilläggen belöpa sig till i genomsnitt omkring 372 % av den utbetalade lönesumman. Genomförandet av den obligatoriska anslutningen till kassorna visade sig vara förenat med stora svårigheter. E t t betydande antal arbetsgivare — främst mindre sådana — lyckades framgångsrikt undandraga sig sina förpliktelser enligt lagen. Kontrollen över bestämmelsernas efterlevnad arbetade med stora svårigheter och synes inte ha kunnat göras effektiv. Hos försumliga arbetsgivare anställda gjorde i rädsla för att förlora sina anställningar sällan anmälan om de uteblivna familjetilläggen, förrän de av andra anledningar blivit avskedade — att få behålla sitt arbete framstod för dem som viktigare än att i förekommande fall få de små familjetillägg, de enligt lagen voro berättigade att erhålla. Vid ingången av 1938 funnos i Frankrike, kassorna inom jordbruket oberäknade, 228 utjämningskassor, till vilka sammanlagt 390 000 arbetsgivare, sysselsättande 5 315 000 anställda, voro anslutna. Vid sidan av de nämnda utjämningskassorna utbetalades familjetillägg direkt av arbetsgivarna till ett par grupper av anställda, nämligen till omkring 800 000 anställda i offentlig tjänst och till omkring 1 miljon anställda i speciella företag, järnvägarna, gruvorna etc. Tillsammans uppgingo dessa olika grupper av anställda, vilka i en eller annan form erhöllo familjetillägg, sålunda till ungefär 7 115 000 personer eller grovt räknat till omkring tre fjärdedelar av samtliga de anställda yrkesutövare (exklusive jordbrukets och det husliga arbetets) i Frankrike, vilka enligt olika lagbestämmelser voro berättigade till tilläggen. Eäknat på antalet arbetsgivare, som medverkade i respektive undandrogo sig medverkan i familjelöneanordningarna, var lagtillämpningens resultat givetvis ännu mindre tillfredsställande, eftersom det

81 främst var de talrika mindre arbetsgivarna, som sökte och lyckades undandraga sig sina förpliktelser. Så sent som 1936 uppgavs i en framställning till arbetsministern, att omkring 75 % av de arbetsgivare, vilka enligt lag voro skyldiga att ansluta sig till utjämningskassorna, fortfarande stodo utanför dessa. Under år 1937 utbetalade de nyssnämnda 228 franska utjämningskassorna sammanlagt 1 340 miljoner frcs i familjetillägg. Till de övriga grupper av anställda, vilka erhöllo familjetillägg direkt av arbetsgivarna, beräknas under samma tid omkring 2 000 miljoner frcs ha utbetalats i tillägg. Per anställd utgjorde de utbetalade beloppen för den förstnämnda gruppen omkring 250 frcs och för den sistnämnda omkring 1 100 frcs. För de av utjämningskassorna omfattade anställda finnas också uppgifter om antalet barn för vilka tillägg utgingo, nämligen vid 1938 års ingång 2 869 000. Om det under 1937 utbetalade beloppet fördelas på dessa, blir resultatet, att det per barn omfördelade beloppet uppgått till i genomsnitt något mer än 450 frcs eller mindre än 40 frcs per barn och månad. Även om dessa uppgifter ge vid handen, att tilläggen undergått någon förbättring sedan den nya lagstiftningen genomfördes, är det tydligt att de alltjämt voro små i jämförelse med de faktiska kostnaderna för barnen, och att deras befolkningspolitiska betydelse därför inte får överskattas. Det var denna barntilläggens ur befolkningspolitiska synpunkter sett otillräckliga storlek och överhuvud taget det förhållandet att den befolkningspolitiska motiveringen för tilläggen allt mera trädde i förgrunden, som ledde till de 1938 genomförda nya väsentliga lagändringarna. Dessa inneburo först och främst, att grunderna för fastställandet av de officiella minimitarifferna för tilläggens storlek ändrades. Enligt de nya bestämmelserna skulle minimitarifferna i stället för med ledning av förut utgående tillägg fastställas med utgångspunkt i en för varje departement beräknad genomsnittlig lön för manliga anställda. Barntilläggen skulle för första barnet uppgå till minst 5 % av denna genomsnittslön, för andra barnet till minst 10 % och för tredje och varje följande barn till minst 15 % av samma fastställda genomsnittliga grundlön. Yid en genomsnittslön på 1 000 frcs per månad skulle med andra ord tilläggen komma att uppgå till för första barnet minst 50, för andra barnet minst 100 och för varje följande barn minst 150 frcs i månaden. Den fastställda genomsnittslön, som lades till grund för minimitarifferna, när de nya bestämmelserna sattes i kraft, varierade i olika departement mellan 700 och 1 500 frcs i månaden och medförde sålunda barntillägg, vilka för första barnet uppgingo till lägst 35 och högst 75 frcs i månaden, för andra barnet till lägst 70 och högst 150 frcs i månaden och slutligen för tredje och följande barnet till lägst 105 och högst 225 frcs i månaden. Samtidigt med denna allmänna förbättring av tilläggen genomfördes även andra förändringar. Sålunda skulle tilläggen för första barnet indragas, om efter 5 år från barnets födelse familjen icke fått flera barn. Om tillägget av denna anledning indragits men familjen senare fått ett andra barn, skulle 6 — 1642 43

82 tillägget för första barnet ånyo utgå, förutsatt att barnet alltjämt försörjdes av arbetstagaren och icke uppnått den ålder, vid vilken rätt till tillägg upphör. Den befolkningspolitiska målsättningen framträder här tydligt, och detsamma gäller en annan nyinförd bestämmelse, enligt vilken ett särskilt tillägg skulle utgå i de fall då hustrun-modern i en i övrigt tilläggsberättigad familj icke själv hade förvärvsarbete utom hemmet (se nedan sid. 113). Slutligen föreskrevo de nya bestämmelserna upprättandet av en hela landet omfattande, speciell utjämningskassa med uppgift att åvägabringa en utjämning av kostnaderna för familjetilläggen mellan de existerande, på regional eller facklig bas organiserade utjämningskassorna. De 1938 genomförda nya bestämmelserna hade knappt börjat omsättas i praktiken, förrän året därpå i och med antagandet av Code de la Famille hela systemet ånyo stöptes om. Ehuru den nyreglering av den franska inkomstutjämningen till barnfamiljernas förmån, som denna nya lagstiftning innebar, alltjämt byggde på de tidigare familjelöneanordningarna, togs därmed för Frankrikes vidkommande definitivt steget från en utjämning av löner, med nödvändighet begränsad till löntagare, till en allmän inkomstomfördelning till barnfamiljernas förmån, omfattande förutom löntagare även samhällsgrupper, vilka icke få sina inkomster i form av lön. De nya bestämmelser, som Code de la Famille genomförde, behandlas nedan i ett särskilt avsnitt (sid. 98). 1932 års lagstiftning utsträcktes som nämnt inte genast till jordbruket. Den frivilliga utjämningskasserörelsen hade här nått en mycket svagare utveckling än inom övriga näringar och erbjöd för den skull en sämre grundval att bygga en obligatorisk löneutjämning på. Därtill kom, att själva företagsstrukturen inom jordbruket — av de jordbruk, som överhuvud taget sysselsatte lejd arbetskraft, hade över en miljon gårdar endast 1—5 anställda — var sådan, att man måste räkna med stora svårigheter att nå den allmänna anslutning, som lagen krävde. De stora skillnaderna i förhållandena både mellan olika grenar av jordbruksnäringen och mellan olika delar av landet inneburo slutligen ytterligare svårigheter, som en tillämpning av 1932 års lag här skulle ha att övervinna. Gentemot statsmakternas av dessa och andra skäl motiverade tveksamhet gjorde sig emellertid de befolkningspolitiskt motiverade kraven, att lagen skulle tillämpas även för jordbruket, alltmera gällande, och i augusti 1936 utfärdades det lagdekret, som tillgodosåg dessa krav. Med hänsyn till de särskilda förhållandena inom jordbruket utformades emellertid bestämmelserna här delvis annorlunda än inom övriga näringar. Bl. a. skulle även här en för hela landet gemensam särskild »överutjämningskassa» upprättas för att organisera en utjämning av kostnaderna mellan de olika inom jordbruket verksamma primärkassorna. Såväl i detta sistnämnda som i andra avseenden slogo de nya anordningarna dock mindre väl ut, och krav på ytterligare förändringar av bestämmelserna restes från flera håll. 1938 utfärdades i tät följd två nya lagdekret. Enligt dessa skulle även sådana små jordbrukare, vilka sysselsatte lejd arbetskraft mindre än 75 dagar per

83 år och vilka icke tidigare behövt vara anslutna till utjämningskassa, anslutas till kassorna. Vidare skulle hädanefter icke blott de anställda utan även arbetsgivaren-jordbrukaren själv vara berättigad till barntillägg för försörjda barn. Tillägget för det första barnet indrogs dock för båda kategorierna. 1939 funnos i Frankrike 115 utjämningskassor för jordbruket mot 36 år 1930. Antalet familjer, som mottogo barntillägg, utgjorde under 1938 omkring 170 000 och värdet av de detta år utbetalade tilläggen uppgick till sammanlagt ungefär 150 miljoner francs. Den nya lagstiftningen i Belgien 1930 om obligatorisk löneutjämning byggde liksom den franska på de förut existerande frivilliga utjämningskassorna, även om den dock medförde större förändringar med avseende på kassornas administration och arbetsmetoder än den franska lagstiftningen. Inbegripna i den obligatoriska skyldigheten att tillhöra en utjämningskassa voro alla arbetsgivare, jordbrukare icke undantagna, som regelbundet sysselsatte en eller flera anställda. Undantagna voro blott hantverkare, som arbetade direkt för kunder och som därvid biträddes förutom av egna familjemedlemmar av en eller högst två medhjälpare under 20 år. Dessutom var arbetsgivare befriad från bidragsplikt till sin utjämningskassa för anställda, som han hade boende hos sig, anställda som endast tillfälligt sysselsattes, kvinnlig »daghjälp» och utlänningar anställda på handelsfartyg. Statliga och kommunala myndigheter, offentliga och allmännyttiga företag och andra liknande arbetsgivare hade slutligen enligt 1930 års lag rätt att utan anslutning till någon utjämningskassa betala familjetillägg direkt till sina anställda, men efter en lagändring 1936 måste även kommuner och kommunala företag ansluta sig till särskilda för dem upprättade utjämningskassor. För vissa yrken med speciella förhållanden — hamnarbete, s. k. hemarbete, hotell- och restaurangyrket, handelsresande m. fl. — skulle specialkassor upprättas; likaså skulle det finnas en hela landet omfattande särskild »hjälpkassa» för smärre yrkesgrupper, vilka varken kunde anslutas till vanliga utjämningskassor eller bilda specialkassor. I övrigt stod det arbetsgivaren fritt att själv välja, vilken kassa han ville tillhöra. De genom kassorna utbetalade familjetilläggen skulle som förut finansieras genom arbetsgivarnas avgifter — ett utfäst årligt statsanslag på 30 miljoner francs, som i första hand skulle användas för att förbättra tilläggen till familjer med tre eller flera barn, har enligt uppgift aldrig utbetalats. Den förut tilllämpade metoden för fastställande av arbetsgivarnas bidrag avskaffades emellertid och ersattes med fasta bidag för varje av hans anställda faktiskt utfört dagsverk, utgörande för mandagsverke 65 och för kvinnodagsverke 35 centimes. Bidragsplikt förelåg även för dagar, då anställd på grund av sjukdom, olycka och liknande orsaker ofrivilligt måste nedlägga arbetet. Utöver denna bidragsskyldighet, som enbart avsåg att ge medel till utgående familjetillägg, hade arbetsgivaren skyldighet att betala ett särskilt bidrag, uppgående

84 till 5 % av det förstnämnda bidragets belopp, för att skapa en reservfond inom kassan samt slutligen också att bära en mot sina nyssnämnda bidrag proportionell andel av kassans administrationskostnader. I förutnämnda specialkassor kunde vid behov dagsverksbidraget höjas till 110 respektive 60 centimes, och i alla kassor kunde dessutom medlemmarna själva besluta om ytterligare uttaxeringar av medel, varmed kassorna kunde bestrida kostnader för extraförmåner som födelsepremier, sjukvårdsanordningar, babyutstyrslar o. s. v. Som en följd av att de löpande inkomster, varmed kassorna kunde täcka utgående familjetillägg, på angivet sätt fixerats till fasta belopp, krävdes särskilda anordningar för de fall, då verksamheten lämnade underskott att täcka. Härför föreskrev 1930 års belgiska lagstiftning liksom senare den franska genomförandet av en »överutjämning». De primära kassornas kostnader för familjetilläggen skulle utjämnas genom en särskilt upprättad rikskompensationskassa, la Caisse Nationale de Compensation. Primärkassa, som sedan den utbetalat löpande familjetillägg med lagligt fastställda minimibelopp se nedan — kunde uppvisa inkomstöverskott av från arbetsgivarna inlevererade bidrag, var skyldig att inbetala halva detta överskott till rikskompensationskassan. Den återstående hälften av överskottet fick kassan enligt de ursprungliga bestämmelserna själv disponera, i första hand för att skapa en reservfond, därefter antingen till en förbättring av utgående familjetillägg eller till beredande av extraförmåner som födelsepremier etc. Enligt en 1936 genomförd lagändring får, sedan hälften av överskottet inlevererats till rikskompensationskassan, den egna återstoden av överskottet icke överstiga 25 % av det sammanlagda värdet av utbetalade minimitillägg; av ett större återstående belopp inlevereras den överskjutande delen till rikskompensationskassan. Primärkassa med underskott å andra sidan kunde av rikskompensationskassan få bidrag att täcka bristen, så långt dit inlevererade överskottsmedel förslogo för ändamålet. När kompensationskassans tillgångar inte räckte till för att täcka alla uppkomna underskott, skulle medlen fördelas på de kassor, vilka befunno sig i de största svårigheterna. — Förutom denna uppgift skulle rikskompensationskassan sköta fördelningen av den utlovade statssubventionen till de barnrika familjerna samt slutligen också utbetala familjetillägg till de förutnämnda kategorier av anställda, för vilka arbetsgivarbidrag icke erläggas. Beträffande familjetilläggens storlek stipulerade lagen vissa minimibelopp. Dessa skulle utgå, då arbetstagaren arbetat hel månad eller i varje fall då han icke annat än ofrivilligt varit borta från arbetet — rätten till familjetillägg svarade här mot arbetsgivarens bidragsplikt. Yid annan ä n ofrivillig frånvaro från arbetet skulle för varje dags frånvaro de till vederbörande arbetstagares familj utgående sammanlagda familjetilläggen reduceras med Vas, 729, Vso eller 7si, beroende på antalet dagar i ifrågavaramde månad. Kassorna hade rätt att betala högre tillägg än minimibeloppen, men endast om de efter utbetalning av minimitilläggen hade överskott att mppvisa och

85 först därav inlevererat hälften, efter 1936 års lagändring i förekommande fall ännu mera, till rikskompensationskassan. Berättigade till tilläggen voro arbetstagarens och hans hustrus barn, fosterbarn, som han åtagit sig på grund av den rätta faderns eller moderns död, barnbarn och frånskild makes barn, för vilka han åtagit sig försörjningsplikt. Tilläggen skulle för dessa utgå intill 14 års ålder och utbetalas månads- eller kvartalsvis. De först fastställda minimibeloppen för tilläggen utgjorde för första barnet 15 frcs i månaden, för andra barnet 20 frcs, för tredje barnet 40 frcs, för fjärde barnet 70 frcs och slutligen för varje följande barn 100 frcs i månaden. De flesta kassor synas ha betalat minimibeloppen, även de kassor vilka tidigare betalat högre tillägg. Den 1 januari 1935 genomfördes en sänkning av tillläggen med hänvisning till önskvärdheten att under den ekonomiska depressionen minska företagarnas kostnader. Tilläggen fastställdes då till för det första t. o. m. det femte och följande barnen 9, 12, 32, 65 och 95 frcs i månaden. I samband med att lagen, som antagits att gälla till 1936, detta år förnyades och därvid underkastades vissa smärre ändringar infördes en ny bestämmelse, enligt vilken minimibeloppen för tilläggen liksom arbetsgivarnas bidrag till dessas finansiering gjordes beroende av levnadskostnadsnivån. Som en följd av denna nya bestämmelse höjdes minimibeloppen ånyo den 1 juli 1936. Ytterligare höjningar av beloppen genomfördes sedan den 1 juli 1937 och den 1 januari 1938. Efter den sistnämnda höjningen utgjorde de för första barnet 20" 6 o frcs i månaden, för andra barnet 35 frcs, för tredje barnet 58 frcs, för fjärde barnet 89 frcs och för femte och varje följande barn 124 frcs i månaden. Genomförandet av den obligatoriska löneutjämningen försiggick i Belgien lika litet som i Frankrike friktionsfritt och utan svårigheter. Här liksom i Frankrike sökte och lyckades arbetsgivarna i icke ringa omfattning undandraga sig sina förpliktelser enligt lagen. Vid årsskiftet 1933—34 voro sammanlagt 96 000 arbetsgivare anslutna till utjämningskassorna, medan samtidigt totalantalet arbetsgivare, som föllo in under lagens bestämmelser, av olika författare uppskattades till mellan 125 000 och 200 000. Anslutningen till kassorna förbättrades emellertid år från år, och vid slutet av 1937 voro 131000 arbetsgivare anslutna. Sammanlagt sysselsatte dessa närmare 1*6 miljoner anställda, av vilka 567 000 voro familjeförsörjare med 1049 000 barn, berättigade till tillägg. Dylika hade under året utbetalats till ett sammanlagt belopp av 336*6 miljoner frcs. Per anställd och år utgjorde det omfördelade beloppet i genomsnitt omkring 210 frcs och per barn och år omkring 320 frcs. Även Belgien genomförde emellertid snart en lagstiftning om en ytterligare utbyggnad av familjelönesystemet, genom vilken detta icke längre avser enbart en löneutjämning, begränsad till löntagare, utan en praktiskt taget allmän inkomstomfördelning till barnfamiljernas förmån. E n redogörelse för dessa nya lagbestämmelser, som faller utanför ramen för framställningen i detta avsnitt, lämnas nedan (sid. 100).

86 Till de länder, som på senare år genomfört en lagstiftning om ett obligatoriskt, statsreglerat familjelönesystem, hör också Holland. Frågan om en dylik lagstiftning har tidigare varit uppe till behandling 1922 och 1934, och vissa strävanden att på fri villighetens väg söka åvägabringa en löneutjämning ha bidragit till att hålla frågan aktuell. Efter förra världskriget vann familjelönen insteg här som i andra länder, om också inte i samma utsträckning som i Frankrike och Belgien. E n del utjämningskassor organiserades, men i övrigt reglerades löneutjämningen genom bestämmelser därom i kollektivavtalen. Ännu 1926 uppgavs en fjärdedel av alla kollektivavtal, vilka tillsammans dock icke reglerade arbetsvillkoren för mera än 62 000 arbetare, innehålla bestämmelser om familjetillägg på lönerna, varjämte beräknades att ett ungefär lika stort antal arbetare erhöllo familjedifferentierade löner i andra former. Bland annat med hänsyn till dessa förhållanden och till strävandena att ge familjelönen ytterligare utbredning framlades 1934 ett lagförslag, enligt vilket anslutning till en utjämningskassa skulle göras obligatorisk för alla arbetsgivare inom en viss bransch för den händelse den situationen uppkom, att majoriteten av branschens arbetsgivare själva frivilligt i en eller annan form åtagit sig att utbetala familjetillägg. Det var framför allt erfarenheterna från Frankrike och Belgien, som lågo bakom detta förslag. Man ville undvika de risker för en spaltning av arbetsmarknaden i två delar, en för den gifta arbetskraften och en för den ogifta, som tydligt gjort sig gällande i dessa länder, men man ville icke tvångsvis genomföra det nya lönesystemet förr än det genom näringslivets egna, frivilliga åtgöranden nått den omfattning, att en allmän anslutning syntes möjlig att nå. 1934 års förslag ledde emellertid inte till några åtgärder. Den 23 december 1939 antogs däremot en lag om obligatorisk löneutjämning för alla arbetare. Enligt den nya lagen skulle alla anställda arbetare oberoende av inkomstens storlek vara berättigade till familjetillägg, om de hade tre eller flera barn under 15 år att försörja. Endast de kategorier av arbetare, huvudsakligen i offentlig tjänst och hos järnvägarna, vilka redan förut åtnjöto statsreglerade familjetillägg av minst samma storlek som enligt lagen, skulle vara undantagna. Familjetillägg skulle som antytts icke utbetalas för de två första barnen — motiveringen hänför var att arbetslönerna i Holland i allmänhet ansågos förslå för en familj av medelstorlek — men i övrigt skulle den anställde arbetarens liksom hans hustrus alla legitima och legitimerade barn vara berättigade till tillägg. Tilläggens belopp skulle inom vissa gränser variera med storleken av arbetstagarens lön. Lägsta belopp, 10 cents per barn och dag, skulle utgå vid en inkomst av antingen högst 100 floriner per månad eller högst 24 floriner per vecka eller högst 4 floriner per dag. Beloppet skulle sedan stiga till ett maximum av 25 cents per barn och dag för inkomsttagare med en inkomst överstigande 200 floriner per månad, 48 floriner per vecka eller 8 floriner per dag. Kostnaderna för tilläggen skulle helt bäras av arbetsgivarna och fördelas

87 på dessa i proportion till utbetalade totala lönesummor. Arbetsgivarna skulle för den skull vara anslutna antingen till utjämningskassor, upprättade av företagarnas industrisammanslutningar eller av en erkänd yrkesorganisation eller till en av staten upprättad kassa. E n »överutjämning» mellan de olika privata kassorna skulle åvägabringas på så sätt, att dessa vid slutet av varje finansår till den statliga kassan skulle inleverera sina överskott respektive därifrån få sina underskott täckta. De familjetillägg, lagen förutsåg, beräknades fullt genomförda draga en kostnad av 18 miljoner floriner per år eller ungefär 1 % på arbetsgivarnas lönekonton. I Ungern genomfördes i slutet av 1938 en lag om obligatoriska familjetillägg för vissa grupper av arbetstagare inom industri, bergsbruk och handel samt inom statliga företag. Lagen, som omfattar endast egentliga arbetare inom de nämnda näringarna och endast sådana, vilka äro anställda i företag med minst 20 arbetare, sattes i kraft den 1 januari 1939 och innehöll då följande bestämmelser om de utgående förmånerna. Familjetillägg utgingo för nämnda arbetares barn och barnbarn under 14 år med 5 pengö per månad och barn — tillägget utgick oavsett barnantal och med samma belopp per barn oavsett ordningsföljden — förutsatt att arbetaren under en månad sammanlagt arbetat minst 15 dagar eller under fyra veckor minst 3 dagar per vecka. — Vid arbetstagarens död utbetalades tilllägget under sex månader efter dödsfallet. Vid olycksfall, sjukdom, ofrivillig arbetslöshet och frånvaro från arbetet på grund av militärtjänst fortsatte utbetalningen av tillägget i tre månader. Genom en lagändring 1942 ha tilläggsbeloppen dels höjts och dels förändrats så, att de gjorts beroende av barnantalet. Tilläggen utgå numera per barn och månad räknat med 7 pengö till familjer med ett samt med respektive 8, 9 och 10 pengö till familjer med respektive två, tre eller minst fyra barn. Samtidigt har den förändringen genomförts, att tilläggen under familjeförsörjarens militärtjänst utan tidsbegränsning få utgå under hela den tid militärtjänsten varar. Verksamheten administreras av ett antal särskilt upprättade utjämningskassor, nämligen åtta olika primärkassor, var och en upprättad för ett särskilt fack- eller näringsområde och omfattande detta över hela landet, samt en statlig centralkassa. Alla kostnader, utom för den statliga kassans administration, bestridas helt av arbetsgivarna. Utjämningen åvägabringas i första hand inom varje primärkassa, men i andra hand sker en utjämning mellan de olika primärkassorna genom den statliga centralkassan. Den sammanlagda årliga kostnaden för verksamheten, inklusive administrationskostnader, uppgick under 1940 till 18*4 milj. pengö. Antalet anställda, som omfattades av löneutjämningen, var 465 000, av vilka 155 000 erhöllo familjetillägg för sammanlagt 286 000 barn.

88 I Italien genomfördes ett familjelönesystem i samband med det på grund av den ekonomiska krisen i början av 30-talet införda korttidsarbetet inom olika industrier i landet. Bestämmelserna genomfördes i form av ett kollektivavtal mellan respektive fascistiska korporationer på arbetsgivare- och arbetstagaresidan. Avsikten med åtgärden var att bereda familjeförsörjarna bland de arbetare, som berördes av arbetstidsförkortningen, ett skydd mot den inkomstminskning, denna medförde. Berättigade till familjetillägg skulle sålunda endast de industriarbetare med familj vara, vilkas arbetsvecka icke översteg 40 timmar, och samtidigt utformades finansieringen av tilläggen så, att de arbetare och företag, vilka icke drabbats av inkomstminskning genom arbetstidsförkortning, fingo bära en förhållandevis större del av kostnaderna än övriga arbetare och företag. Den hela landet omfattande utjämningskassa, som upprättades för att handha löneutjämningen, kunde nämligen för verksamheten tillgodoräkna sig följande inkomster: a) ett bidrag från alla av utjämningen omfattade arbetare, uppgående till 1 % av den för en arbetsvecka av högst 40 timmar erhållna lönen, jämte ett bidrag från arbetsgivarna med lika stora belopp, b) ett ytterligare bidrag från de arbetare, vilkas arbetsvecka alltjämt översteg 40 timmar, uppgående till 5 % av den lön de erhöllo för den arbetstid, som översteg 40 timmar per vecka, likaledes jämte ett bidrag från arbetsgivarna med samma belopp. Arbetarnas bidrag inkasserades av arbetsgivarna i form av löneavdrag, och familjetilläggen utbetalades i samband med den ordinarie lönen, varefter avräkning av utbetalade tillägg mot innehållna arbetarebidrag och arbetsgivarens egna bidrag fick ske hos utjämningskassan. Tillägget fastställdes till en början till 4 lire per barn under 14 år och vecka, varvid dock intet tillägg skulle utgå för första barnet. Bätt till tillägg tillkom, med nyssnämnda arbetstidsvillkor uppfyllt, varje »familjeöverhuvud», vilket definierades som 1) fader, 2) moder, som är änka eller skild, 3) ogift moder, vars barn icke erkänts av fadern, 4) gift moder, vars man är varaktigt arbetsoförmögen. Tilläggen började utbetalas fr. o. m. ingången av 1935. Eftersom man till en början fann, att inkomsterna räckte till för tillägg även för första barnet, genomfördes sådana. När emellertid senare tillämpningen av 40timmarsveckan blev allt vanligare — och därmed antalet personer berättigade till tillägg steg men utjämningskassans intäkter minskade — blevo erfarenheterna de motsatta. På grund av de svårigheter, som sammankopplingen med korttidsarbetet sålunda medförde, ändrades 1936 bestämmelserna — som nu samtidigt gåvos karaktären av lag i stället för som tidigare kollektivavtal — att tilläggssystemets beroende av korttidsarbetet avskaffades och ett statligt bidrag till tilläggens finansiering infördes. Tilläggen skulle utgöra 4 lire i veckan per varje barn under 14 år, för vilket familjeöverhuvudetarbetstagaren drog försorg, och finansieras dels med bidrag från arbetaren själv och hans arbetsgivare, uppgående till respektive 1 och 2*5 % av bruttolönen, dels med ett statligt bidrag av 0: 50 lire per varje utbetalat vecko-

89 tillägg. Omkring 2*5 miljoner industriarbetare beräknades falla in under dessa bestämmelser. Sedermera utsträcktes — nu återigen genom bestämmelser i kollektivavtal — familjelönesystemet till nya grupper av anställda, nämligen till 350 000 arbetare inom handeln samt till kredit- och försäkringsföretagens m. fl. liknande företags anställda. Vad gäller den senare gruppen infördes den nyheten, att tillägg i vissa fall skulle kunna utgå icke blott för barn utan även för den anställdes hustru och föräldrar. Genom en ny lagstiftning den 17 juni och 21 juli 1937 vidgades ramen för familjelöneanordningarna ytterligare, så att hädanefter varje familjeförsörjare med arbetsanställning skulle ha rätt till familjetillägg för varje försörjt barn, förutsatt att hans eller hennes månatliga nettoinkomst icke överskred 2 000 lire. För arbetare och likställda skulle tilläggen kunna utgå till 14 års ålder eller till 16 år, då barnet fortsatte sin utbildning eller saknade arbetsförmåga. För s. k. anställda och tjänstemän var åldersgränsen för alla barn 18 år. Bestämmelserna rörande tilläggens finansiering voro olika utformade för olika yrkeskategorier. Inom industrin betalade arbetstagaren själv, oavsett om han var arbetare eller tillhörde tjänstemannakategorien, 1 % av bruttolönen, medan arbetsgivaren tillsköt 3" 5 %. Samma bestämmelser gällde också för tjänstemän inom jordbruket. Daglönare och liknande arbetare inom jordbruket fingo erlägga 0: 10 lire per dag mot ett arbetsgivarebidrag av 0: 35 lire per dag. Övriga jordbruksarbetare slutligen erlade 2: 50 lire per månad mot 9 lire för arbetsgivaren. Vad gäller de två senaste kategorierna höjdes senare arbetsgivarebidraget till 0: 40 lire per dag respektive 10 lire per månad. Vid behov skulle staten lämna tillskott till de ovannämnda inkomsterna med högst 0: 60 lire för varje veckotillägg, dock icke för sådana utbetalade till tjänstemän med löner överstigande 1 000 lire per månad. För de nu nämnda arbetstagarekategorierna reglerades även tilläggens storlek i den nya lagstiftningen. För en annan grupp, nämligen för anställda inom handeln m. fl., fastställdes motsvarande bestämmelser i ett kollektivavtal mellan vederbörande fascistiska organisationer. De olika beloppen framgå av nedanstående tabell, där för jämförelsens skull även de tillägg, vilka fastställts som veckobelopp, omräknats till månadsbelopp: Lire per barn och månad

Industri: arbetare tjänstemän Jordbruk: arbetare tjänstemän Handel och likställda.- arbetare . tjänstemän

l:a barnet

2:a och 3:e barnet

4:e och följ. barn

15:60 20:80 10:40 20:80 14:40 19:20

20:80 26 — 15 60 26 — 20 40 24 —

26:31:20 20:80 31:20 26: 40 28.80

Genom i november och december 1939 tillkomna nya kollektivavtal, berörande industriens, handelns och jordbrukets arbetare och tjänstemän, genom-

90 fördes ytterligare förändringar i familjetilläggen. Förutom att, för de nämnda yrkesgrupperna, ett särskilt familjebidrag för hustrur, som icke ha förvärvsarbete utanför hemmet, infördes (jfr nedan sid. 114), blev i vissa fall rätt till bidrag för försörjda föräldrar eller andra anhöriga genomförd. I kollektivavtalet för industrien fastställdes dessa senare bidrag för arbetare och jämställda till 18: 20 lire per månad (4: 20 lire per vecka) och för tjänstemän till 28: 60 lire per månad (6: 60 lire per vecka). — Även finansieringen av dessa och förutvarande familjetillägg förändrades för de nämnda gruppernas vidkommande därhän, att de anställdas egna bidrag till kostnaderna slopades. Genom en ny lagstiftning den 6 augusti 1940 omreglerades hela familj elönesystemet på nytt. En enda, för alla grenar av näringslivet gemensam utjämningskassa upprättades, det tidigare på kollektivavtalsvägen genomförda slopandet av de anställdas egna bidrag till kostnaderna för utbetalade familjetillägg lagfästes och alla tidigare utgående statsbidrag till dessa kostnader slopades likaså, varför arbetsgivarna hädanefter ensamma skulle bära alla kostnader för verksamheten. De tidigare utgående familjetilläggens storlek bibehölls oförändrad, men nya regler för arbetsgivarnas bidrag till utjämningskassan fastställdes, enligt vilka dessa skulle utgå med vissa procent av den utbetalade lönesumman, varierande från 6*2 5 % för handel och fria yrken till 12'7 5 % för bankerna. Genom denna lagstiftning hade, sades det, det italienska familjelönesystemet fått sin slutliga reglering. Den blev emellertid inte bestående längre än till den 20 mars 1941, då genom en ny förordning, som skulle tillämpas så länge det pågående kriget varade, de utgående familjetilläggen förbättrades, arbetsgivarebidragen till utjämningskassan höjdes och ånyo ett statsbidrag till kostnaderna infördes. De nya tilläggens storlek liksom storleken av arbetsgivarnas kostnader för deras finansiering framgår av nedanstående sammanställning:

Näringsgren

Arbetsgivarens kostnader i % av utbetalade lönesummor

för l:a barnet

för 2:a och 3;e barnet Lire

10 %

Industri

Kreditväsen

....

14,7 5 % 11**6 %

Jordbruk

{ Arbetare Tjänstemän

6,25 % J Arbetare Tjänstemän

Handel

Familjetillägg till föräldrar för 4:o — per och följande person barn

Familjetillägg per barn Grupp av anställda

Anst. i storbanker Anst. i andra kreditinstitnt

1: 50 lire per Arbetare arbetsdag 8,o % Tjänstemän

pc r m å n a d

26:00 40:30

36:40 53: 30

46:80 63:70

24:00

33: 60 49:20

43:20 58:80

161:00

189: 00

84:00 Lire

105: 00 p er u a g

58:50

0:65

1:00

1:25

0:80

1:55

2:05

2:45

1:45

37:20 140: 00 70:00

23: 40 37:70 19:20 27:60 91:00

91 Den del av de genom de förhöjda tilläggsbeloppen ökade kostnaderna för verksamheten, som icke täcktes av de förhöjda arbetsgivarebidragen, skulle som nämnt täckas genom att staten på nytt lämnade ett tillskott till utjämningskassan. Staten förband sig för detta ändamål att tillskjuta ett belopp av intill 350 milj. lire per år. Icke heller denna nyreglering av familjetilläggen blev bestående någon längre tid. Krigsförhållandena och prisstegringen å ena sidan, som skapade ett tvång att kompensera de anställda för levnadskostnadsstegringen, och önskvärdheten att i görligaste mån undvika en allmän lönestegring å andra sidan medförde, att familjelönesystemet — på samma sätt som under och efter förra världskriget — i allt större utsträckning utvecklades till och togs i anspråk som ett instrument för att skydda de stora familjerna mot kristidens verkningar. Redan tre månader efter den nyssnämnda nya lagstiftningen och förbättringen av familjetilläggens storlek var man färdig att på nytt, denna gång återigen genom kollektivavtal mellan vederbörande fascistiska organisationer, höja tilläggen. Genom dessa avtal, vilkas giltighetstid var begränsad till 6 månader, men vilka därest de inte under tiden annulerades automatiskt skulle förlängas på ytterligare 6 månader, fördubblades de genom lagstiftningen i mars fastställda tilläggsbeloppen för anställda inom industri och handel. Därjämte bestämdes, att till de anställda inom dessa näringar och i jordbruket vissa engångstillägg skulle utbetalas samt att, också inom ramen för löneutjämningen, vissa särskilda förmåner skulle utgå till de anställda inom sådana företag och industrier, vilka på grund av krigsförhållandena drabbats av arbetstidsförkortning. Kostnaderna för dessa nya åtgärder skulle bäras av arbetsgivarna genom ökade inbetalningar till utjämningskassan. Även Spanien har, 1938, antagit en lag om obligatorisk familjelön. Initiativet till lagen, som i stort sett kan sägas vara upplagd efter italiensk förebild, togs redan under inbördeskriget av den nationalistiska regeringen. Lagen ger de grundläggande förutsättningarna för ett införande av familjelönesystemet inom alla näringar och yrkesområden, dock inte (utom i jordbruket, se«nedan) avseende andra anställda än arbetare inom dessa, men av tillgängliga uppgifter att döma har dess genomförande i praktiken mött svårigheter och ännu inte slutförts. En enda, hela landet omfattande utjämningskassa skulle upprättas. Familjetillägg skulle, utom till enbarnsfamiljer, utbetalas för alla barn och utgå till 14 års ålder. De skulle vidare utgå med samma belopp för alla grupper av arbetare, nämligen med — per barn och månad — 7: 50 pesetas för 2:a, 3:e och 4:e barnet, med 10 pesetas för 5:e, 6:e och 7:e barnet, med 15 pesetas för 8:e t. o. m. 10:e barnet, med 20 pesetas för l l : e och 12:e barnet och med 25 pesetas för varje följande barn. Kostnaden för tilläggen skulle täckas med, förutom ett statligt anslag på 5 miljoner pesetas och en 10-procentig skatt på aktieutdelningar, överstigande 6 %, bidrag från arbetsgivarna och arbetarna själva. De senares bidrag skulle få uppgå till högst en tredjedel av totalkostnaden.

92 Arbetsgivarnas inbetalningar till utjämningskassan fastställdes ursprungligen till 6 % av den utbetalade lönesumman, därav fingo de självi bestrida fem sjättedelar, medan arbetarna genom avdrag på lönen fingo erlägga en sjättedel. Efterhand visade det sig, att detta bidrag till utjämningskassan möjliggjorde utbetalande av högre tillägg än de av lagen fastställla. 1 februari 1941 utfärdades därför nya bestämmelser, enligt vilka tilläggen över lag höjdes till de dubbla ursprungliga beloppen. Samtidigt bestimdes, att staten skulle tillföra utjämningskassan ett årligt anslag på 8 milj. pesetas. Genom en förordning av den 27 juli 1943 ha. de utgående familetilläggen ånyo höjts, så att de nu för l:a och 2:a barnet uppgå till 20, för 3:e och 4:e barnet till 25, för 5:e barnet till 30, för 6:e barnet 40, för 7:e och 3:e barnet till 120 samt för 9:e, 10:e och l l : e barnet till respektive 140, 1(0 och 180 pesetas och slutligen för det 12:e och varje följande barn till 200 pesetas, allt per månad. Under 1942 voro företag med sammanlagt omkring 2'3 miljone: arbetare anslutna till utjämningskassan. I maj 1943 utbetalades familjetilläg^ till sammanlagt 428 000 familjer med 1 285 000 barn. På grund av svårigheterna att få lagen genomförd inom jordbruket antogs på hösten 1939 nya bestämmelser för detta yrkesområde. Enligt dessa skulle tillägg utgå icke blott till de anställda jordbruksarbetarna utan även till jordbrukarna själva. Ursprungligen avsågs, att dessa nya bestämmelser skulle träda i kraft fr. o. m. den 1 januari 1940, men en senare kungörelse har tills vidare meddelat uppskov därmed. Slutligen är att nämna, att enligt en den 13 december 1943 dagtecknad lag särskilt barnrika familjer skola komma i åtnjutande av vissa ytterligare förmåner, som även beröra de förutnämnda familjetilläggen. Familjer med mellan fyra och sju barn skola erhålla en förhöjning av de enligt nyss anförda bestämmelser utgående bamtilläggen med 10 %, medan familjer med mer än sju barn skola erhålla en motsvarande förhöjning med 20 %. Därutöver skola samma kategorier av barnrika familjer enligt den nya lagen komma i åtnjutonde av halv respektive hel befrielse från vissa skolavgifter, förmånsrätt till stipendier, en särskild skattelindring, 20 respektive 40 % rabatt på järnvägs- och fartygsbiljetter, företrädesrätt till plats på statliga sjukvårdsanstalter m. m. samt företrädesrätt till statsanställning o. s. v. I Bulgarien utfärdades bestämmelser om ett obligatoriskt familjelönesystem den 4 augusti 1942. Enligt dessa bestämmelser skall löneutjämningen omfatta dels alla arbetare, som omfattas av socialförsäkringslagstiftningen och äro anställda i privata industriföretag, gruvor och kraftverk, och dels all personal, arbetare såväl som tjänstemän, i den statliga och kommunala förvaltningen och i offentliga företag. För de sistnämnda kategorierna skall löneutjämningen ombesörjas direkt av arbetsgivarna, medan den för de privatanställda arbetarna skall omhänderhas av en särskild, de statliga arbetsmarknadsorganen underställd myndighet.

93 Berättigad till de utgående familjebidragen är varje, till förut uppräknade grupper hörande, anställd löntagare, som har underhållsplikt mot och faktiskt underhåller minst ett barn under 21 år, vilket icke har egen arbetsanställning. Bidrag utgå icke blott för den anställdes egna barn utan även, på samma villkor som för dessa, för hans minderåriga syskon. Bidraget utgår med 100 leva i månaden för det första barnet och med 200 leva i månaden för varje följande barn. Fr. o. m. den 1 december 1943 ha bidragen höjts och utgå numera med 200 leva i månaden för andra barnet och 300 för det tredje och de följande barnen. Kostnaden för bidragen bäres helt av arbetsgivarna, vilka, då fråga är om privata företag, äro skyldiga att för ändamålet bidraga med 10 % av sin utbetalade bruttolönesumma. Bidragen utbetalas även för de privatanställda arbetarna direkt av arbetsgivarna, vilka få avräkna sina kostnader därför mot nyssnämnda bidragsplikt och inleverera överskott till respektive täcka underskott från den statliga myndighet, som svarar för löneutjämningen och som för kontroll av arbetsgivarnas in- och utbetalningar av bidrag därvid samarbetar med kommunerna. Familjebidraget utgår med fullt belopp endast så länge arbetsanställningen varar och minskas till ett mot den fullgjorda arbetstiden svarande belopp vid mindre än full arbetstid. Bidraget utgår dock med fulla beloppet under semester och under sjukledighet på upp till tre månader samt under ledighet för havandeskap under sex månader. Genom en lag den 13 augusti 1942 ha bestämmelser om ett obligatoriskt familjelönesystem genomförts även i Portugal. Den genom lagen reglerade löneutjämningen skall omfatta alla anställda inom industri, handel och fria yrken samt de korporativa institutionernas anställda. Undantagna äro hemarbetare och löntagare, som höra till sin arbetsgivares hushåll. Jordbrukets liksom statens och kommunernas anställda falla ej heller in under lagens bestämmelser. Löneutjämningen skall i regel ombesörjas av distriktsvis upprättade, en eller flera yrkesgrenar omfattande utjamningskassor, men den skall också kunna handhavas av arbetsmarknadsorganisationernas existerande hjälpkassor eller av de korporativa institutionerna eller, i vissa fall, av de enskilda företagen-arbetsgivarna själva. De primära utjämningsorganen skola sortera under och vara anslutna till en riksutjämningskassa, som skall åvägabringa en riskutjämning mellan de primära utjämningsorganen och i övrigt understödja dessa i deras verksamhet. Enligt lagen skola, inom de yrken och grenar av näringslivet som omfattas av regleringen, särskilda familjebidrag utgå till familjeförsörjare, till vilka lagen räknar gifta, ogifta och skilda anställda personer samt anställda änklingar och änkor, vilka leva tillsammans med och ha försörjningsplikt mot egen familj. Som familjeförsörjare räknas även gift kvinna, vars man är invalid, ofrivilligt arbetslös eller lagligen förhindrad att sörja för sin familj. Familjebidraget skall utgå för familjeförsörjarens egna barn och hustruns barn, för egna och hustruns barnbarn i de fall, då dessa på grund av föräldrarnas död upptagits i hushållet, samt slutligen för familjeförsörjarens och

94 hustruns föräldrar, då dessa upptagits och underhållas i familjeförsörjarens hushåll. Barnen äro därvid bidragsberättigade upp till 14 års ålder eller, om de fortsätta sin skolutbildning, till 18 års ålder; för permanent arbetsoförmögna barn utgår bidraget utan åldersbegränsning. Det nämnda familjebidraget skall vara utjämningskassornas huvudsakligaste prestation; kassorna skola dock äga rätt att använda högst 10 % av sina inkomster för att utbetala äktenskaps- och födelsepremier, amningspengar, beklädnadsbidrag o. s. v. Medlen för verksamheten skola uppbringas genom bidrag både från arbetsgivare och anställda. I båda fallen skall bidraget till utjämningskassorna utgå antingen som en viss procentsats av lönen eller som ett visst fast bidrag per anställd. De anställdas bidrag skola innehållas av arbetsgivarna. Förutom nyssnämnda bidrag skola de anställda till utjämningskassorna avstå 50 % av det lönetillägg, som utgår vid övertidsarbete. Lagen innehåller inga närmare bestämmelser om storleken av vare sig utgående familjebidrag eller arbetsgivarnas och de anställdas bidrag till utjämningskassorna. Lagen angiver blott, att familjebidragen till sin storlek skola bli beroende dels av antalet fullgjorda arbetsdagar och dels av behovet och levnadsförhållandena för de olika grupper av arbetare och övriga anställda, som skola komma i åtnjutande av bidragen. Efter lagens tillkomst och på grundval av dess bestämmelser ha numera utjämningskassor för några yrkesgrupper upprättats. Enligt publicerade uppgifter rörande en för de bankanställda upprättad kassa skola de genom denna kassa utgående bidragen uppgå till för den högre personalen 70 escudos i månaden för varje barn och 50 escudos i månaden för bidragsberättigade föräldrar. För den lägre personalen skola motsvarande bidrag utgå med respektive 50 och 40 escudos per månad. Familjebidragen finansieras i detta fall med fasta bidrag från såväl arbetsgivaren som de anställda, de förras uppgående till 50 escudos per anställd och månad och de senares till 5 escudos i månaden för högre anställda och 2: 50 escudos för lägre anställda. Utanför Europa är Chile det första land, som genomfört en av hänsyn till familjeförsörjningsbördan motiverad inkomstomfördelning medelst löneutjämning. Utjämningen är begränsad till att omfatta enbart anställda av tjänstemannakategorierna, men utarbetade förslag om en utvidgning av verksamheten till att gälla även arbetarna ha framlagts. Den lag, som reglerar verksamheten, antogs den 5 februari 1937. Enligt densamma skall varje tjänsteman, som underhåller hustru och/eller legitima eller adopterade barn under 18 år, ha rätt till ett familjetillägg för var och en av dessa familjemedlemmar. Försörjer han tillika moder eller barn över 18 år, vilka äro arbetsoförmögna genom sjukdom, kan han om nödvändigt erhålla familjetillägg även för dessa. Tilläggen finansieras med ett bidrag av 2 % av den fastställda lönen från vardera den anställde och hans arbetsgivare. Tilläggens belopp, som skall

95 vara lika för alla tilläggsberättigade familjemedlemmar, fastställes en gångom året för nästkommande år på grundval av löpande inkomster och beräknat antal utgående tillägg. Enligt uppgifter avseende 1939 utgjorde tilläggen då 25 pesos per månad för varje tilläggsberättigad person. Tilläggen utbetalas genom arbetsgivaren, som vid utbetalning av tjänstemännens löner gjort avdrag för de anställdas egna bidrag till deras finansiering. I den mån dessa bidrag plus arbetsgivarens lika stora tillskott icke gå jämt upp mot utbetalade tillägg, får arbetsgivaren inleverera överskott till respektive täcka underskott från en central utjämningskassa. Arbetsgivare, som upprättat egna familjelöneanordningar, behöva icke deltaga i det allmänna utjämningsförfarandet, förutsatt att de inte ålägga sina anställda någon bidragsplikt enligt detta och att de tillägg, de själva utbetala, i värde motsvara minst det bidrag av 2 % på lönen, som de enligt lagen eljest skulle vara skyldiga att bestrida. Som förut nämnts har ett förslag om en utvidgning av familjelönesystemet till andra kategorier än de ovan angivna framlagts. Enligt detta skulle löneutjämning göras obligatorisk för alla arbetare, omfattade av den obligatoriska socialförsäkringen. Tillägg skulle utgå för varje av arbetaren underhållet barn under 14 år. Till en början skulle tilläggen utgå med 20 pesos per barn och månad, men för fortsättningen skulle de kalkyleras och fastställas på samma sätt som tjänstemännens familjetillägg. Finansieringen av de nya tilläggen skulle emellertid till skillnad från de förut nämnda helt åligga arbetsgivarna.

c) Allmän inkomstonifördeliiing till barnfamiljernas förmån genom barnbidrag eller »barnpensioner», eventuellt begränsade till yissa inkomstskikt och familjer med visst barnantal. Den invändning, som framför allt brukar riktas mot familjelönen som medel till en utjämning av barnförsörjningskostnaderna, är att den i sin renodlade form aldrig kan nå andra familjer än dem, som erhålla sin inkomst i form av lön. Utanför en på detta sätt anordnad inkomstutjämning ställas sådana i alla länder betydande grupper av befolkningen som självständiga jordbrukare och hantverkare, småföretagare, affärsidkare och självständiga företagare överhuvud taget, s. k. fria yrkesutövare m. fl. Denna omständighet hade, så länge familjelöneanordningarna betraktades endast som privata, av företagarna för de egna anställda genomförda välfärdsinrättningar eller rent av blott som ett slags behovsgraderad dyrtidskompensation, måhända inte framstått som någon större olägenhet. Som en sådan kom den dock att te sig, när befolkningspolitiska motiv och överväganden alltmer trädde i förgrunden och blevo avgörande för familjelöneidéns fortsatta tillämpning. Som medel i en befolkningspolitik måste givetvis anordningar, vilkas räckvidd på detta sätt var begränsad till endast en del av befolkningen, ovillkorligen anses otillräckliga.

96 I Frankrike och Belgien, de båda länder där familjelöneidéi konsekventast och fullständigast realiserats, kommo de just av befolkningsläget coch de befolkningspolitiska strävandena betingade kraven på en utjämLing a\r barnförsörjningskostnaderna snart nog att leda till en ytterligare utbyggnad av familjelönesystemet, varigenom en allmän inkomstomfördelnkg till barnfamiljernas förmån genomfördes. I och med denna utbyggnad omfattas i båda dessa länder alla eller praktiskt taget alla familjer, oberoende av om de åtnjuta sin inkomst i form av lön eller på annat sätt, av en inkomstutjämning, som samtidigt går längre än i något annat land. Det kan med all rätt sägas, att familjelönen och dess förespråkare hade banat väg för denina utveckling, en utveckling alltså som för familjelönens vidkommande egentligen inte innebar, att den accepterades och godkändes utan snarare att den befanns otillräcklig och otillfredsställande. banken på en allmän inkomstutjämning till barnfamiljernas förmån har emellertid aktualiserats även i andra sammanhang än som en Tidareutbyggnad av familjelönen. I själva verket kan väl sägas, att alla eller åtminstone den större delen av de argument, som kunna och bruka anföras till förmån för familjelönen, i lika hög grad kunna användas som motivering för en allmän utjämning av familje- och barnförsörjningskostnaderna. Omvänt kan väl snarast hävdas, att det är svårt att ange några bärande skäl, varför en sådan inkomstutjämning bör vara begränsad till enbart löntagaregrupperna i samhället. Den övervägande delen av den teoretiska diskussionen omkring dessa spörsmål har också faktiskt avsett en dylik allmän inkomstutjämning, ehuru den bland de förverkligade åtgärderna spelar mindre roll än familjelöneanordningarna, vilket givetvis främst sammanhänger med att den icke i samma mån som dessa kunnat genomföras genom privata initiativ och åtgärder. E t t system med allmänna barnbidrag eller »barnpensioner» låter sig utformas på olika sätt. Särskilt med avseende på bidragens finansiering och innebörden av den inkomstomfördelning, de åvägabringa, kan det anordnas så, att det på ett avgörande sätt skiljer sig från familjelönen. Den inkomstutjämning, som familjelönen i hittills praktiserad utformning inneburit, har i huvudsak — smärre skillnader föreligga dock därvidlag mellan olika länders familjelönesystem — varit en horisontal sådan, d. v. s. en inkomstutjämning mellan barnfattiga och barnrika inom en och samma inkomstklass. Endast i mindre grad har den därjämte inneburit en vertikal inkomstutjämning, alltså en utjämning mellan inkomstklasserna, och en mera långtgående sådan är knappast heller tänkbar i familjelönens form. Finansieringen av ett allmänt barnbidragssystem låter sig lättare anpassas till att tillgodose även önskemål i dessa avseenden. En progressiv finansiering respektive en vertikal inkomstutjämning åvägabringas, om kostnaderna för bidragen täckas genom den ordinarie progressivbeskattningen eller eventuellt genom någon progressiv särbeskattning. E n regressiv finansiering å andra sidan, innebärande enbart eller huvudsakligast en horisontal inkomstutjämning och alltså i detta avseende jämförlig med familjelönens, kan anordnas genom ett

97 rent försäkringsmässigt förfarande eller genom någon regressivt verkande beskattning (t. ex. omsättningsskatt). Av de i olika länder genomförda systemen för en allmän inkomstomfördelning bygga som redan nämnts det franska och det belgiska på de förut existerande familjelöneanordningarna. En allmän inkomstutjämning har här anordnats på så sätt, att vid sidan av de förut befintliga familjelönekassorna, vilka fått fortsätta sin verksamhet på i stort sett samma grundval som förut, en speciell inkomstutjämning för icke-löntagare inrättats. Denna har närmast fått karaktären av en försäkringsmässigt finansierad barnpensionering, även om, särskilt i Frankrike, en del av kostnaderna täckes med bidrag från staten. — De befolkningspolitiskt motiverade åtgärderna i syfte att åvägabringa en inkomstutjämning till familjeförsörjarnas förmån ha sålunda i Frankrike och Belgien ännu icke någon enhetlig utformning och organisation. I Tyskland — där befolkningsfrågans aktualisering också lett till omfattande och långtgående åtgärder, även till ett system för en allmän inkomstomfördelning av det slag, som här är i fråga, men där familjelönen icke haft någon nämnvärd utbredning — har man byggt upp ett enhetligt barnbidragssystem, som på samma sätt tillgodoser såväl löntagare som icke-löntagare. Enligt uppgift ha bidragen till ungefär tre fjärdedelar finansierats med intäkter från arbetslöshetsförsäkringen och till ungefär en fjärdedel med inkomstskattemedel. Finansieringen har sålunda varit förhållandevis regressiv. — I Sovjetunionen och Finland ha allmänna barnbidragssystem, visserligen blott tillgodoseende mycket stora familjer, byggts upp utan sammankoppling med arbetslön och anställningsförhållanden. Kostnaderna bestridas av staten. Detsamma gäller det allmänna barnbidragssystem, som genom en 1944 antagen lagstiftning införts i Irländska fristaten. — I två utomeuropeiska länder, Nya Syd-Wales och Nya Zeeland, ha motsvarande anordningar genomförts i samband med de för dessa länder bekanta strävandena att med lagstiftning och minimilöner och tvångsskiljedom reglera invånarnas arbets- och inkomstförhållanden. De i dessa länder utgående bidragen finansieras genom den ordinarie beskattningen. — Slutligen har genom en unionell lagstiftning 1941 ett allmänt barnbidragssystem genomförts för samtliga i den australiska förbundsstaten ingående stater. Förutom de nu nämnda i olika länder genomförda utjämningssystemen förtjäna slutligen ett par i andra länder framlagda, förhållandevis utarbetade men hittills orealiserade förslag till liknande åtgärder att nämnas. Sålunda framlade 1936 den dåvarande österrikiska förbundsregeringen ett förslag till en allmän utjämning av familjeförsörjningskostnaderna. Något senare framlade i Norge en 1934 tillsatt särskild sakkunnigekommitté ett betänkande med förslag om allmän »barnetrygd». Slutligen har helt nyligen i England framlagts dels en s. k. vit bok med vissa utredningar rörande obligatoriska barnbidrag, family allowances (dock utan egentliga förslag därom), dels direkta förslag därom i den bekanta Beveridge-rapporten. I det följande lämnas kortfattade redogörelser även för dessa orealiserade förslag. 7 - 1642 43

98 Ehuru de här ifrågavarande utjämningssystemen principiellt omfatta alla grupper av respektive länders befolkning och, till skillnad från familjelönen, icke enbart löntagare inom dessa, inskränkes i vissa fall deras räckvidd genom olika restriktiva bestämmelser. Dels äro de utgående barnbidragen i en del fall begränsade till familjer med ett visst minsta barnantal, dels äro de i två fall begränsade till vissa inkomstskikt. Begränsning med hänsyn till barnantalet föreligger i Frankrike och Australien (enligt unionlagstiftningen), där bidrag utgår fr. o. m. det andra barnet, i Tyskland, Irländska fristaten, Nya SydWales och Nya Zeeland, där bidrag utgår fr. o. m. tredje barnet, samt i Finland och Sovjetunionen, där bidraget utgår först fr. o. m. femte, respektive sjunde barnet. Begränsning med hänsyn till inkomsten föreligger i Finland, Nya Syd-Wales och i Nya Zeeland. Endast i Belgien utgår bidraget utan begränsning till alla barn, oberoende såväl av familjens barnantal som av dess inkomst. Den nya familjelagstiftningen i Frankrike, Code de la Famille, som genomgripande omreglerar bestämmelserna om barntilläggen och stadgar en rad föreskrifter om andra och nya befolkningspolitiska åtgärder, hann nätt och jämt antagas före krigsutbrottet, Lagen är daterad den 29 juli 1939, och dess bestämmelser förutsattes skola träda i kraft med olika terminer under den närmast efterföljande tiden. Krigsutbrottet, de för landet omvälvande krigshändelserna 1940 och ockupationen från mitten av detta år kommo emellertid i vägen för den nya lagstiftningens programenliga genomförande. Det kaos, som därefter inträdde i landets administration, industriella och sociala förhållanden försvåra i hög grad en överblick över vad som inträffat med den nya lagstiftningen. P å vissa punkter synes det, som om den politiska regimförändringen i landet efter vapenstilleståndet och ockupationen medfört, att de redan förut starka pronatalistiska strömningar, för vilka Code de la Famille var ett uttryck, fått ännu mera vind i seglen, varvid ännu längre gående åtgärder än de av denna stadgade förts fram i diskussionen och även i lagstiftningen. Marskalk Petains förut omnämnda nya funktionärslagar (sid. 57) äro ett exempel på en sådan nytillkommen lagstiftning, som siktar ännu längre än 1939 års familjelag. Det förefaller emellertid som om de nya, radikalare kraven och åtgärderna till stor del stannat på diskussionens och proklamationernas stadium; i många fall är det omöjligt att på grundval av de uppgifter, som blivit tillgängliga, avgöra i vad mån de nått längre. Av dessa skäl lämnas här i det följande endast en kort redogörelse för själva bestämmelserna i 1939 års och vissa senare tillkomna lagar; varje diskussion av den nya lagstiftningens betydelse och eventuella verkningar är utesluten. Den viktigaste nyheten vad gäller barntilläggen, i Code de la Famille var, att tilläggen hädanefter skulle utgå icke blott till lönearbetare i alla yrken, funktionärer och tjänstemän i offentlig tjänst m. fl. utan även till arbetsgivare och företagare, självständiga yrkesutövare inom industri och handel, s. k. fria yrken och jordbruk och överhuvud taget till alla, »som erhålla sin

99 huvudinkomst genom utövandet av ett yrke». Undantagna från rätt till barntillägg skulle endast sådana familjer bli, som enbart åtnjuta arbetsfri inkomst rentierer, pensionärer och liknande kategorier. Som förut skulle tilläggen bestridas genom utjämningskassor; den nya lagen innebar ingen större förändring i fråga om dessas ställning, organisation och verksamhet utöver det, att kassorna för fortsättningen i vissa fall skulle erhålla ett rikligt tilltaget statligt stöd. Av bestämmelserna att döma skulle kassorna även i fortsättningen på det hela taget komma att bevara sin privata karaktär, om också för de nytillkomna grupperna av tilläggsberättigade familjer nya kassor skulle upprättas under direkt medverkan av staten. Enligt de nya bestämmelserna skola tilläggen utgå först fr. o. m det andra barnet i familjen — tilläggen för det första barnet ha slopats och ersatts med en födelsepremie (se nedan, sid. 117). Tilläggen utbetalas obligatoriskt så länge barnen äro i skolpliktig ålder, till fyllda 15 år, men kunna utgå till uppnådda 17 år, om barnen fortsätta sin skolgång eller undergå lärlingsutbildning. Den senare åldersgränsen gäller även för barn, som äro arbetsoförmögna på grund av kronisk sjukdom eller lyte; om dessa tillika undergå utbildning, är åldersgränsen 20 år. Tilläggen få icke indragas, om fadern avlider eller blir varaktigt arbetsoförmögen. De utgående tilläggens belopp skola enligt den nya lagen regleras på samma sätt som enligt 1938 års förut refererade bestämmelser. För varje departement skall sålunda på grundval av lönenivån inom departementet i särskild ordning fastställas en »genomsnittslön för vuxna», som skall vara normerande för tilläggen. För andra barnet i varje familj skall tillägget uppgå till 10 % av denna genomsnittslön. Enligt lagens ursprungliga bestämmelser skulle därefter tillägget för varje följande barn uppgå till 20 % av genomsnittslönen, men genom en senare lagändring har fr. o. m. fjärde barnet tilllagget höjts till 30 %. För Paris, som har den högsta lönenivån, uppgavs vid tiden for lagens tillkomst genomsnittslönen vara 1 500 francs i månaden varför tilläggen här skulle uppgå till 150 francs i månaden för andra barnet respektive 300 francs för tredje barnet och 450 francs för varje följande barn. Liksom förut äro utjämningskassorna oförhindrade att i mån av sina tillgångar betala högre tillägg än de fastställda minimibeloppen. Jämförda med de tidigare förhållandena innebära de nya bestämmelserna en väsentlig förbättring av tilläggens storlek. För en familj som har fyra barn och en inkomst som motsvarar genomsnittslönen, skulle tilläggen sålunda medföra en ökning av familjeinkomsten med inte mindre än 60 %. ~ Beträffande utbetalningen av tilläggen har den nyheten införts, att, om familjeförsörjaren önskar och åberopar särskilda skäl därför, de tillägg' som skola utgå under varje barns första levnadsår, kunna utbetalas på en gång vid födelsen i en klumpsumma, kapitaliserad med hänsyn till ränta och dödhghetsrisk. Enligt de ursprungliga bestämmelserna i Code de la Famille kunde familjetilläggen utbetalas såväl till fadern som till modern, men genom ett senare tillkommet lagtillägg har den förändringen genomförts, att utbetalning till modern numera gjorts obligatorisk.

100 I fråga om verksamhetens finansiering medför den nya lagstiftningen vissa förändringar. För de grupper av anställda familjeförsörjare (utom jordbrukets), för vilka tillägg redan förut utgått genom utjämningskassor, bibehålles visserligen den gamla ordningen, d. v. s. att tilläggen helt finansieras av arbetsgivarna. Men för de nytillkomna grupperna av tilläggsberattigade skall verksamheten finansieras antingen genom ett system av försäkrmgsmässiga bidrag från de tilläggsberattigade själva eller genom bidrag från staten. Vad först gäller jordbrukets yrkesutövare, anställda arbetare såväl som självständiga jordbrukare, är huvudregeln att staten skall betala två tredjedelar av kostnaden för utgående tillägg, den återstående tredjedelen betalas av arbetsgivarna och av de självständiga jordbrukare, vilka icke ha anställda arbetare. De allra lägsta inkomsttagarna bland de självständiga jordbrukarna, ägare till små jordbruk, vilkas årliga avkastning ar mindre an 2 000 francs, äro dock befriade från all bidragsskyldighet, likaså kunna jordbrukare, vilka redan ha minst fyra barn över 14 års ålder, befrias från bidragsskyldighet, även när inkomsten är högre. Hälftenbrukare (métayers) betala halva bidraget, medan jordägaren erlägger återstoden. För övriga kategorier av icke anställda äro motsvarande bestämmelser stadgade. Arbetsgivare och jämförliga inkomsttagare få till särskilda nyupprättade utjämningskassor inbetala bidrag, som äro avsedda att täcka hela kostnaden för utgående barntillägg, medan bidragsskyldigheten för icke anställda arbetare avser att täcka blott en tredjedel av kostnaden, resten betalas av staten. Även vad galler denna sistnämnda kategori kan hel avgiftsbefrielse beviljas personer med små inkomster eller många barn. Slutligen är att nämna, att sådana familjer av fransk nationalitet, vilka alltjämt icke omfattas av det nyutbyggda familjetilläggssystemet — alltså familjer vilka icke åtnjuta sin huvudinkomst »genom utövande av ett yrke» — på särskild ansökan kunna beviljas ett speciellt familjeunderstöd (»allocation d'assistance å la famille»). Detta understöd, som alltså blir föremål for individuell behovsprövning, utgår endast till familjer i särskilda ekonomiska svårigheter. Understödet utgår för första barnet med 2 5 - 5 0 francs per månad och får för följande barn uppgå till högst samma belopp som de ordinarie, genom utjämningskassorna utbetalade familjetilläggen. — Änkor med minst 3 barn, kunna erhålla det särskilda familjeunderstödet, även om de åtnjuta familjetillägg i vanlig ordning. Den lagstiftning i Belgien, som i likhet med den nyss behandlade franska lagstiftningen från 1939 kan sägas ha förvandlat det tidigare existerande belgiska familjelönesystemet till ett system för en allmän barnkostnadsutjämning, medförde färre och mindre förändringar av den tidigare ordningen än den franska lagstiftningen. Medan den franska Code de la Famille, åtminstone vad gäller de utgående barntilläggens storlek och slopandet av tillläggen för första barnen, innebar en omreglering av hela tilläggssystemet, lämnade den motsvarande belgiska lagstiftningen — daterad den 10 juni 1937

101 ehuru promulgerad först den 4 februari 1939 — de förutvarande familjelöneanordningarna helt oförändrade. Den nya lagen inskränkte sig till att stadga bestämmelser, varigenom sådana grupper av icke anställda inkomsttagare, med en gemensam term betecknade non-salariés, för vilka den tidigare regleringen på området icke sörjt, obligatoriskt infogas i ett särskilt utjämningssystem, i fortsättningen fungerande vid sidan av de äldre utjämningsanordningarna. — I det följande redogöres endast för dessa nytillkomna lagbestämmelser, i övrigt hänvisas till framställningen i föregående avsnitt (sid. 83—85). De nya bestämmelserna, som i praktiken med ett enda nämnt undantag, rentierer, komma att omfatta alla inkomsttagare utanför den tidigare regleringen, skilja mellan fyra olika grupper av tilläggsberättigade, respektive bidragsskyldiga: 1) arbetsgivare, till vilka jordbrukets arbetsgivare och övriga självständiga jordbrukare dock icke räknas, 2) fristående yrkesutövare och arbetare, till vilka även nyssnämnda jordbrukare hänföras, 3) assistenter och medhjälpare (aidants), med vilka avses personer, som utan att vara anställda biträda eller fungera i stället för arbetsgivare eller fria yrkesutövare och arbetare (t. ex. en som sköter sin moders företag etc), och slutligen 4) pensionerade eller eljest icke längre yrkesutövande arbetsgivare samt fria yrkesutövare och arbetare. Inkomsttagare, som tillhöra någon av de nämnda grupperna, skola ansluta sig till en speciell nyupprättad utjämningskassa för non-salariés eller till en för samma grupper avsedd särskild sektion av en redan förut existerande kassa. De äro bidragsskyldiga till kassan enligt för olika grupper varierande tariffer, som dock utgå från ett grundbidrag av 270 francs om året, en summa som beräknats motsvara en arbetsgivares inbetalning, inklusive administrations- och reservfondsbidrag, till de äldre kassorna för en hela året anställd arbetare. Gruppen nr 1, arbetsgivaregruppen, förutsattes i allmänhet skola erlägga fulla grundbidraget, ehuru det i vissa fall kan reduceras. För gruppen nr 2, fria yrkesutövare och arbetare, är bidragsskyldigheten, som här i princip gjorts beroende av värdet av den egendom yrkesutövarna ifråga äga och utnyttja som bostad eller för sin yrkesutövning, graderad; för speciella kategorier, läkare m. fl., gälla dock annorlunda fastställda tariffer, bestämda efter praktikens längd o. s. v. För de båda övriga grupperna regleras bidragsskyldigheten på motsvarande sätt, med hänsyn till egendom och ekonomisk förmåga. De sålunda inlevererade bidragen skola täcka kassornas utgifter för utgående bidrag, administrationskostnader m. m. och även förslå till att bygga upp en reservfond efter grunder, motsvarande dem som därvidlag gälla för de äldre kassorna. De utgående tilläggen överensstämma, såväl vad gäller belopp som gradering efter stigande barnantal, i huvudsak med de tillägg, som utbetalas av dessa äldre kassor till anställda yrkesutövare (jfr sid. 85).

102 Som förut nämnts har i Tyskland systemet med familjedifferentierade löner — bortsett från de under och efter förra världskriget införda, huvudsakligen via kollektivavtalen reglerade och snart ånyo avvecklade familjelöneanordningarna och bortsett från den alltjämt existerande löneutjämningen för ett par isolerade yrkesgrupper (apotekare, sjukkasseläkare och tandläkare) — icke vunnit någon nämnvärd utbredning. När man här, utgående från rent befolkningspolitiska överväganden, gick att bygga upp ett system för en utjämning av barnkostnaderna, var man därför på ett helt annat sätt än t. ex. i Frankrike och Belgien oförhindrad både att från början utforma åtgärderna efter enhetliga grunder och att låta alla folkgrupper omfattas därav. Den, åtminstone ur befolkningspolitiska synpunkter sett, misslyckade och för de tidigare franska och belgiska systemen utmärkande gränsdragningen mellan å ena sidan löntagare, som kunde omfattas av åtgärderna, och å andra sidan icke-löntagare, som måste bli lämnade utanför, var överflödig. Den omständliga och ändå ganska ineffektiva organisation, som familjelönen förutsatt, var likaså onödig. Den tyska diskussionen kring dessa frågor har också från början varit inriktad på långtgående åtgärder av allmän räckvidd. En hel rad från enskilda författare emanerande förslag till en allmän »Familienlastenausgleich» har sett dagen i Tyskland (Zeiler, Grotjahn, Burgdörfer m. fl.). Trots detta har det barnbidragssystem, som införts i Tyskland, utbyggts i etapper och först så småningom fått den räckvidd, det nu har. Även här avsågo åtgärderna till en början i huvudsak endast arbetare och anställda, närmare bestämt och tydligen av administrativa skäl de grupper som omfattades av socialförsäkringslagstiftningen. Från 1936 utbetalades till dessa grupper månatliga bidrag av 10 KM för varje barn under 16 år fr. o. m. det femte i familjen — för familjer med mindre än fem barn utgingo inga bidrag, och likaledes voro, även vid högre barnantal, inkomsttagare med mer än j 180 RM i månadsinkomst uteslutna från rätt till bidragen. Sammanlagt kommo, så länge dessa bestämmelser tillämpades, omkring 300 000 barn i åtnjutande av bidragen. Redan påföljande år, 1937, höjdes inkomstgränsen till 200 RM i månaden, och samtidigt genomfördes den förändringen, att förutom personer omfattade av den obligatoriska socialförsäkringen även hantverkare, självständiga företagare m. fl. blevo bidragsberättigade, om de i övrigt uppfyllde villkoren. Antalet bidragsberättigade barn ökades därmed till i runt tal 500 000. Genom nya förändringar av bestämmelserna, genomförda 1938, höjdes inkomstgränsen till 8 000 RM i årsinkomst, samtidigt som »utvidgade barnbidrag» under vissa förutsättningar började utbetalas. Dessa utvidgade bidrag utgingo, likaledes med 10 RM i månaden, redan fr. o. m. det tredje barnet, varför alltså fr. o. m. det femte barnet det sammanlagda bidragsbeloppet kom att uppgå till 20 RM per barn och månad. Vidare höjdes åldersgränsen så, att bidragen därefter utgingo även i åldern 16—21 år i de fall då barnen erhöllo yrkesutbildning och alltjämt bodde i föräldrahemmet eller då de voro varaktigt arbetsoförmögna. Genom dessa nya be-

103 stämmelser ökades sammanlagda antalet bidragsberättigade barn till omkring 2 000 000. Det hittills sista steget i bidragssystemets utbyggnad har tagits med de nya bestämmelser, som utfärdades i en förordning den 9 december 1940 och trädde i kraft fr. o. m. ingången av 1941. Enligt dessa nya bestämmelser utgår ett enda bidrag, uppgående till 10 E M i månaden, till alla tyska familjer eller hushåll med minst tre barn under 21 år för varje tredje och följande barn under denna ålder. De förutnämnda »utvidgade barnbidragen» ha slopats, varför bidragen numera icke i något fall överstiga 10 RM per barn och månad. Den högre åldersgränsen gäller numera för alla barn, förutsatt att de alltjämt bo i hemmet, icke blott för barn som undergå yrkesutbildning eller äro arbetsoförmögna. Inkomstgränsen är vidare helt borttagen liksom vissa andra av de tidigare villkoren. Kvarstående absolut villkor är blott tyskt medborgarskap och tysk »Volkzugehörigkeit», ehuru alltjämt de lokala myndigheterna i samförstånd med det nationalsocialistiska partiets kretsledning och hälsovårdsmyndigheterna ha möjlighet att för varje särskilt fall föreslå, att bidragen icke skola utgå. Av de utfärdade instruktionerna för dessa myndigheters prövning av bidragsärendena framgår, att familjernas politiska inställning tillmätes en avgörande betydelse: familjen skall vara »politisch einwandfrei», barnen få icke undanhålla sig eller av föräldrarna undanhållas de nationalsocialistiska organisationerna o. s. v. Bidragen utgå ej blott till föräldrar utan till varje familjeförsörjare (Haushaltsvorstand) för såväl egna barn som styvbarn, adoptivbarn och fosterbarn liksom också för barns, styvbarns, adoptivbarns och fosterbarns avkomlingar, som höra till hans hushåll. Bidragen utbetalas kontant per kalendermånad —- under det pågående kriget utbetalas de dock kvartalsvis. De få inte leda till minskning av eventuella andra av offentliga medel utgående understöd och kunna inte överlåtas, däremot kunna de avräknas mot fordran, som staten har på den bidragsberättigade. Bidragen utgå oavsett om barnen ha egen inkomst och oavsett om de lämna bidrag till sin försörjning i hemmet — avsikten därmed liksom med den överlag höjda åldersgränsen är givetvis att öka den nativitetsstimulerande effekten av bidragen och därmed nå även sådana familjer med äldre barn, vilka kunna tänkas eljest ha »avslutat» sitt barnafödande. Det nya bidraget beräknas utgå till sammanlagt omkring 4 500 000 barn. De årliga kostnaderna skulle därmed uppgå till mer än en halv miljard RM. Finansieringen av de tyska barnbidragen har fram till den senaste omregleringen av verksamheten till ungefär tre fjärdedelar av kostnaderna skett med medel ur arbetslöshetsförsäkringsfonden, återstoden med inkomstskattemedel och med återbetalade äktenskapslån. För tiden därefter har enligt uppgift en större del av kostnaderna täckts med skattemedel. — Eftersom arbetslöshetsförsäkringsmedlen, i varje fall fram t. o. m. 1940, täckt en så stor del av kostnaderna för bidragsverksamheten, har denna närmast haft

104 karaktären av en regressiv, med försäkringsavgifter finansierad inkomstomfördelning. Alla arbetare och anställda bidraga, oavsett barnantal, till arbetslöshetsförsäkringen med 3*2 5 % av sin bruttoinkomst, vartill kommer ett lika stort bidrag från arbetsgivarna. Om som rimligt är arbetsgivarens bidrag medräknas, kommer med andra ord den arbetslöshetsförsäkrade att redan vid en inkomst av något mer än 150 EM i månaden själv få lämna bidrag till arbetslöshetsförsäkringsfonden och därmed till kostnaderna för barnbidragen med lika mycket, som han erhåller i barnbidrag, om han har tre barn. Först vid högre barnantal — eller lägre inkomst — blir anordningen »lönande» för honom. Förutom de nu nämnda formerna av löpande barnbidrag och vid sidan av dessa ha några tyska kommuner till sina invånare utbetalat vissa bidrag. Som exempel på dessa bidrag, s. k. fadderskap (Ehrenpatenschaften), kan nämnas, att staden Berlin sedan 1934 utfäst sig att betala fadderskapsbidrag till 2 000 nyfödda barn i familjer med tidigare två eller tre friska barn. Bidragen ha varit förenade med stränga arvsbiologiska och andra speciella krav på föräldrarna och ha utlämnats efter en formlig »uppgörelse» mellan dem och kommunen om att barnet skulle sättas till världen — för att med bidragen nå en verklig nativitetsstegring beviljades dessa sålunda icke till familjer, där kvinnan vid tidpunkten för ansökan redan var havande. Bidragen ha utgått med 30 RM i månaden under barnets första levnadsår och med 20 RM därefter; dessutom ha fadderskapen varit förenade med vissa andra förmåner, företrädesrätt för barnet till en framtida kommunalanställning o. s. v. Berlins ansträngda finansiella läge, de höga biologiska kraven och möjligen de mindre tilltalande formerna för sökandenas prövning synas dock ha lett till att fadderskapsverksamheten fått en långt mindre omfattning än som ursprungligen avsetts. För senare år ha inga uppgifter därom publicerats. Detsamma gäller om de övriga tyska kommuner, vilka följt Berlins exempel och infört fadderskapssystemet, I Finland framlade den arbetande befolkningskommittén 1941 ett förslag om ett allmänt familjebidragssystem, enligt vilket familjebidrag skulle utgå till alla mindre bemedlade familjer med minst tre barn. Som mindre bemedlade räknades i förslaget familjer med en beskattningsbar inkomst, uppgående till på lägsta dyrort 12 000 mark och på högsta dyrort 24 000 mark. Det föreslagna familjebidraget, som i trebarnsfamiljerna skulle utgå för två barn och i familjer med minst fyra barn för alla dessa, skulle vara dyrortsgraderat och utgå med lägst 450 och högst 750 mark per bidragsberättigat barn och år. Totalkostnaden för dessa familjebidrag beräknades uppgå till 150 miljoner mark, som enligt förslaget skulle uppbringas genom dels en allmän »befolkningsskatt» och dels en särskild ungkarlsskatt. P å grund av statsfinansiella skäl ansågs emellertid detta förslag under då rådande förhållande icke kunna genomföras. Ett modifierat förslag, som tar sikte på att tillgodose endast de barnrika, mindre bemedlade familjerna,

105 har senare utarbetats och sedermera förverkligats genom en lag om familjebidrag, som antogs den 30 april 1943 och trädde i kraft den 1 juli samma år. Berättigade till familjebidrag enligt denna lag äro mindre bemedlade familjer med minst 5 barn under 16 år. För barn, som fortsätta sin skolgång, höjes dock åldersgränsen till 18 år, medan för icke arbetsföra barn ingen åldersgräns är föreskriven. Som barn räknas även adoptiv- och fosterbarn, om vilka familjen utan ersättning drager försorg. Som mindre bemedlad räknas den familj, vars inkomst eller förmögenhet icke överskrider vissa av regeringen fastställda belopp, beräknade efter dels det antal skatteören, olika för olika dyrortsgrupper, som vid senast verkställda kommunalbeskattning påförts föräldrarna och de barn för vilka bidrag sökes, och dels den förmögenhetsskatt, som de vid senast verkställda förmögenhetsbeskattning påförts. Inkomstgränserna äro för närvarande fastställda till för lägsta dyrort 170 skatteören, i andra dyrortsgrupp 210, i tredje dyrortsgrupp 230 och i fjärde och högsta dyrortsgruppen 280 skatteören, varvid varje skatteöre representerar en beskattningsbar inkomst av 100 mark. Förmögenhetsgränsen har samtidigt fastställts till 200 000 mark, oberoende av dyrort. För familjer med mer än 5 barn höjes inkomstgränsen med 10 % för det sjätte och varje följande barn. Det utgående familjebidragets belopp utgör i lägsta dyrortsgruppen 800 mark, i andra dyrortsgruppen 1 000 mark, i tredje dyrortsgruppen 1 200 mark och i fjärde dyrortsgruppen 1 400 mark, allt räknat per år och barn från och med det femte barnet. Bidraget utgår antingen som natura- eller penningunderstöd eller både i form av naturaförmåner och penningunderstöd. Enligt instruktionerna till de myndigheter, som handha fördelningen av bidragen, skola dessa så vitt möjligt i främsta hand utgå in natura, då denna form anses ge bästa garantien för att bidragen komma att användas för avsett ändamål. Som lämpliga former för naturaunderstöd nämnas understöd till s. k. vårdodlingar, avsedda att för andra än jordbrukarfamiljer möjliggöra en egen livsmedelsproduktion, understöd för anskaffning av husdjur, för bostadens iståndsättande, bidrag till hyra, klädespersedlar och till livsmedel. Där bidraget anses böra användas för sådant ändamål, till vilket bidragets årliga belopp icke är tillräckligt, kan kommunen förskottera den överskjutande delen av kommande års bidrag. Familjebidraget utgör icke beskattningsbar inkomst och betraktas heller icke som försörjningsbidrag enligt lagen om fattigvård. Det får icke användas för att ersätta kostnader för familjemedlemmarnas fattigvård, och det får icke föranleda minskning av det fattigvårdsunderstöd, som vårdnämnderna enligt fattigvårdslagen äro skyldiga att lämna. Avtal, som avser familjebidragets överförande till annan person, är ogiltigt. Familjebidragsverksamheten administreras lokalt av de kommunala vårdnämnderna eller, i landskommuner där vårdnämnd saknas, av kommunalnämnden respektive i städer eller andra större kommuner, där särskilda barnaskyddsnämnder finnas, av dessa, Beviljade bidrag utbetalas av kom-

106 munernas medel, varefter kommunenia på ansökan därom halvårsvs erhålla ersättning för utbetalade belopp av statsmedel. För behövande brnmuner kan staten dock förskottera medel för bidragens bestridande. Statsbidraget utgår med de utbetalade bidragens fulla belopp men dock icke för kommunernas förvaltningskostnader för verksamheten. Sammanlagt beräknas närmare 40 000 familjer med omkring 65 00» bidragsberättigade barn komma i åtnjutande av bidrag enligt den nya lagen. Med hänsyn till att större delen av dessa familjer torde återfinnas på landsbygden, beräknas kostnaderna för bidragen komma att hålla sig omkring 50 miljoner mark. I Irländska fristaten har en lag om ett allmänt barnbidragssysten antagits i början av 1944. Enligt denna lag skall ett barnbidrag uppgåeide till 2 shilling och 6 pence i veckan utgå för varje barn fr. o. m. det tredje i alla familjer med minst tre barn, vilka alla äro under 16 år. Berättigale till bidraget, som skall utgå oberoende av föräldrarnas ekonomiska staining, äro barn, som äro irländska undersåtar eller varit boende i landet sedm två år. Undantagna äro endast barn, som omhändertagits vid uppfostringsanstalter eller stadigvarande vistas vid andra av staten eller allmänna fonder helt bekostade institutioner. Bidragen skola vara omistliga och få icke på\erka storleken av socialförsäkringarnas prestationer, medan dock bidragsbelopp överstigande 5 shillings i veckan till en och samma familj icke skola vsra undandragna hänsynstagande vid fastställande av andra från det allmänna utgående understöd. Kostnaden för bidragen, som skola finansieras över statsbudgeten men enligt uppgift till någon del täckas av en minskning av de beskaitningsfria avdragen för barn vid taxering till inkomstskatt, beräknas komma att uppgå till drygt 2 000 000 £. Av övriga länder i Europa har endast Sovjetunionen infört ett allmänt barnbidragssystem. Lagstiftningen härom genomfördes 1936. Bidragen utbetalas först fr. o. m. det sjunde barnet och utgå med samma belopp till alla. För varje barn fr. o. m. det sjunde t, o. m. det tionde utgår bidraget dels med 2 000 rubel, som utbetalas omedelbart vid födelsen, och dels med 2 000 rubel om året under fem år. För varje elfte och följande barn utgör bidraget 5 000 rubel vid födelsen och därefter 3 000 rubel om året under likaledes fem år. Under barnens första levnadsår utgår alltså sammanlagt 4 000 respektive 8 000 rubel. Bidragen utgå av statsmedel och utbetalas till modern. I Nya Syd-Wales infördes en lag om barnbidrag 1927. Anordningen kombinerades här med det rådande minimilönesystemet på så sätt, att bidragen skulle utgå till de familjer, vilkas sammanlagda inkomst icke uppnådde en viss av minimilöneregleringen fixerad gräns. Enligt de 1927 antagna bestäm-

107 melserna fastställdes minimilönen så, att den skulle täcka behoven för man och hustru utan barn. Till varje familj med barn under 14 år (för arbetsoförmögna barn 16 år), vars sammanlagda familjeinkomst icke per år räknat uppgick till ett belopp svarande mot den fastställda minimilönens årsbelopp plus 13 £ för varje barn under 14 (16) år, utgick ett barnbidrag på högst 5 shillings per barn och vecka (13 £ per barn och år). Bestämmelserna voro utformade så, att den sammanlagda familjeinkomsten, inklusive barnbidragen, icke kunde överstiga nyssnämnda belopp — barnbidragen utgingo med andra ord endast med högst det utfyllnadsbelopp som erfordrades för att bringa upp den sammanlagda familjeinkomsten till denna nivå, dock aldrig med mera än 13 £ per år. I den mån familjens ordinarie inkomster närmad,e sig nämnda nivå minskades alltså barnbidragen ner till noll. Bidragen skulle enligt de ursprungliga bestämmelserna finansieras med en särskild skatt på arbetsgivarna, utgående med en viss procentuell del av deras sammanlagda utbetalade lönesumma. Sedan 1934, då denna skatt slopades, finansieras emellertid bidragen över den ordinarie statsbudgeten. Även i vissa andra avseenden ha de 1927 antagna bestämmelserna ändrats. 1929 slopades rätten till bidrag för första barnet i samband med att minimilönen fr. o. m. detta år fastställdes för att svara mot behoven av en familj, bestående av man, hustru och barn. Senare har på enahanda sätt bidragsrätten slopats även för andra barnet, så att bidragen numera utgå endast fr. o. m. det tredje barnet. Förslag om genomförande av ett familjebidragssystem i hela Australien, d. v. s. i alla till den australiska förbundsstaten hörande stater, ha tidigare flera gånger men utan resultat framlagts. Den 7 april 1941 antogs emellertid en unionslag, som förverkligar dessa förslag. Enligt denna lag, skall ett barnbidrag av 5 shillings per barn och vecka utgå till alla barn under 16 år utom det första i varje familj. Bidraget, som utgår oavsett familjens inkomst, beräknas komma omkring en miljon barn till godo och draga en årlig kostnad av omkring 13 000 000 £. Medlen skola uppbringas dels genom en skatt på arbetsgivarna, utgående med 2*5 % på summan av sådana utbetalade löner, vilka överstiga 20 £ per vecka eller 1 040 £ per år, och dels genom en ökning av inkomstskatten, uppkommen därigenom att de beskattningsfria inkomstavdragen för alla barn efter det första i samband med barnbidragets införande bli slopade. Nya Zeeland, som ävenledes har en minimilönereglering i stort sett överensstämmande med den i Nya Syd-Wales, antog 1926 en lag om barnbidrag. Även här var syftet att tillgodose de familjer med barn, vilkas familjeinkomst icke uppnådde den i regleringen fastställda minimistandarden. Enligt de ursprungliga bestämmelserna utgingo bidrag för varje barn fr. o. m. det tredje under 15 år med högst 2 shillings i veckan, förutsatt att familjens sammanlagda veckoinkomst, barnbidraget inberäknat, icke översteg 4 £. 1932

108 sänktes sistnämnda belopp till 3 £ 5 shillings. 1936 höjdes det ånyo till 4 £. Genom en ny lagändring 1938 blev beloppet höjt till 5 £ samtidigt soin barnbidraget höjdes till maximum 4 shillings per vecka och barn. Genom nya lagändringar, genomförda 1940 och 1941, har rätten till bidrag utsträckts till först andra barnet och sedan även första barnet. Bidragets storlek är som förut högst 4 shillings per barn och vecka. Åldersgränsen har höjts till 16 år, för arbetsoförmögna barn har den helt borttagits. Bidragen finansieras med ordinarie statsinkomster. De utbetalas i regel till fadern men, om detta icke anses lämpligt, till modern. Förutom till de nu behandlade och redan förverkligade barnbidragssystemen ha som nämnts i några länder utformade förslag till liknande anordningar framlagts, utan att de dock hittills blivit genomförda. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för de förslag i detta avseende, som framlagts i Norge, England och Österrike. I Norge tillsattes 1934 en särskild offentlig kommitté för att utreda frågan om införandet av allmänna barnbidrag, »barnetrygd». Kommittén framlade sitt betänkande 1937, innehållande två olika förslag. Kommitténs majoritet, sju a\ dess åtta medlemmar, föreslog införandet av ett allmänt barnbidragssystem, medan kommitténs åttonde medlem avvisade ett dylikt bidragssystem och i stället förordade en löneutjämning, begränsad till löntagargrupperna fast med uteslutande av såväl de lägst som de högst avlönade bland dessa och anordnad på i princip samma sätt som den löneutjämning i vissa andra länder, för vilken redogörelse här förut lämnats. De barnbidrag, som kommittémajoriteten uttalade sig för, skulle däremot omfatta hela folket och utgå utan hänsyn till familjeinkomsten, d. v. s. såväl utan övre inkomstgräns som utan differentiering efter inkomstklasser. Bidragen föreslogos skola utgå intill dess barnen fyllt 15 år och med samma belopp på alla orter. Enligt det utarbetade lagförslaget skulle verksamheten lokalt administreras av samma nämnder, som handha den allmänna ålderdomspensionen. Bidragen skulle utbetalas kontant till den, som hade vårdnaden av barnet, men i hem, där båda föräldrarna svarade för denna, i regel till modern. Kommittémajoritetens enighet sträckte sig emellertid icke längre än till detta. Körande bidragens storlek och frågorna, huruvida bidragen skulle utgå till alla barn, oberoende av barnantalet i familjen, samt huruvida bidragen skulle graderas efter barnantalet, framlades intet definitivt förslag. E n hel del alternativa sätt för bidragsverksamhetens utformning i nu nämnda avseenden kostnadsberäknades, utan att kommittémajoriteten dock tog definitiv ställning för något. I dess uttalanden förutsattes uttryckligen, att det under alla förhållanden kunde väntas dröja någon tid, innan ett genomförande av förslagen skulle bli aktuellt och att det för den skull inte var anledning att närmare konkretisera dessa. E t t bidrag på 120 kronor per år till alla barn beräknades dra en kostnad på 82 miljoner kronor. Om bidragen i stället fast-

109 ställdes efter en sjunkande skala till 120 kronor för första barnet, 90 kronor för andra och 60 kronor för varje följande barn, beräknades kostnaden komma att uppgå till 66 miljoner kronor. Icke heller beträffande bidragens finansiering var kommittémajoriteten enig. Ganska anmärkningsvärt är att fyra av dess sju medlemmar ville täcka utgifterna med en omsättningsskatt, alltså med en skatt som hårdast skulle drabba just de familjer, som barnbidragen skulle hjälpa. Den norska barnetrygdkommitténs betänkande rönte knappast något gynnsammare mottagande hos opinionen. En stor del av den kritik, varmed förslagen möttes, gick tillbaka på samma överväganden, som ungefär samtidigt hade förestavat den svenska befolkningskommissionens ställningstagande till frågan om kontanta understöd till barnfamiljerna. Man hänvisade till de höga kostnaderna och gjorde gällande, att medlen skulle komma till bättre nytta, om de användes till socialpolitiska åtgärder av annat slag, till naturahjälp, bostadsbyggande o. s. v. Den ifrågasatta finansieringen med omsättningsskatt stötte likaledes på motstånd. Förslaget ledde därför heller icke till några vidare åtgärder från statsmakternas sida. I England har som förut nämnts idén om en inkomstutjämning till barnfamiljernas förmån genom familjebidrag av något slag vunnit ringa praktisk utbredning, om man bortser från dels pensionerna till änke- och föräldralösa barn och dels arbetslöshetsförsäkringens prestationer och övriga arbetslöshetsunderstöd, som varit familjegraderade. Idén har dock ingalunda saknat anhängare i landet. En särskild organisation med uppgift att propagera för idén har sedan länge funnits till och bedrivit en livaktig publicistisk och annan propagandaverksamhet. Genom denna organisations försorg ha fullt utformade förslag till en försäkringsmässigt uppbyggd, hela landet omfattande bambidragsverksamhet framlagts; i övrigt har verksamheten inriktats på att söka påverka opinionen hos arbetarna, vilka icke varit alltför välvilligt inställda till tanken, och på att få till stånd utjämningskassor för enstaka yrkesgrupper. Det är emellertid först på den senaste tiden, som man kan tala om att propagandan fått mera vind i seglen, närmare bestämt först efter det andra världskrigets utbrott. Sålunda framlade den kände nationalekonomen J. M. Keynes i en 1940 utgiven skrift om tvångssparande bl. a. ett förslag till ett system med allmänna, statsfinansierade barnbidrag. Två år senare publicerade regeringen en s. k. vit bok i ärendet, vilken visserligen icke tog ställning till frågan genom att rekommendera vare sig det ena eller det andra förslaget till genomförande utan blott inskränkte sig till en allmän utredning rörande kostnader och andra konsekvenser av ett genomförande av olika tänkta förslag, men som ändock visade det intresse, varmed frågan nu omfattades. Samma år, 1942, kom slutligen också den bekanta Beverigde-planen, som innehöll även ett utformat förslag till obligatoriska barnbidrag, children's allowances. I detta sammanhang är det närmast detta sistnämnda förslag, vilket upptagits till verklig prövning av myndigheterna som intresserar.

110 Beveridge-planens förslag till barnbidrag går ut på att statsfimnsie rade barnbidrag skola utgå till alla barn utom det första, när familjen åtnjjuter sin vanliga inkomst (is earning), samt även till det första barnet under de perioder, då familjen på grund av arbetslöshet, sjukdom eller annan o»rsak icke åtnjuter sin vanliga inkomst (during interruption of earning). Bidraget skall utgå intill dess barnet fyllt 16 år. Bidragets genomsnittsbelopp skall uppgå till 8 shillings i veckan, beräknat utöver redan utgående naturaförmåner — de faktiskt utgående bidragen skola emellertid vara åldersgraderade på så sätt, att beloppet stiger med åldern. Bidragen avses i huvudsak skola utgå kontant, men förslagsställaren förutsätter dock, att det kan bli fördelaktigt att en del av beloppet disponeras för understöd in natura. Barnbidragen enligt Beveridge-planen ingå som ett led i det större system av åtgärder för att skapa social trygghet eller säkra en viss minimistandard, som planen vill åvägabringa, och förslaget får därför i första hand ses i detta sammanhang. Eftersom det ansetts vara orimligt att söka garantera en tillräcklig standard för de inkomsttagare, vilkas normala inkomst genom arbetslöshet, sjukdom eller hög ålder bortfallit, utan att samtidigt också garantera en sådan tillräcklig standard för alla de inkomsttagare, vilka åtnjuta sin normala inkomst, och eftersom en otillräcklig standard i det senare fallet oftast beror på ett stort barnantal, har man icke vid utformandet av stödåtgärderna för arbetslösa, sjuka och gamla kunnat taga hänsyn till familjeförsörjningsbördan utan att samtidigt tillgodose de behov, som försörjningen av en stor familj medför även för övriga grupper. Anordningen med särskilda barnbidrag, som skulle utgå såväl till familjer med normal inkomst som till familjer, vilka förlorat denna, har tillgodosett detta krav. Därtill har kommit ett annat skäl, som likaledes motiverat, att bidragen gjorts allmänna, utgående till alla. Ur arbetspolitiska synpunkter har det ansetts riskabelt att under arbetslöshet eller sjukdom upprätthålla en inkomst, lika stor som eller överstigande inkomsten under arbete, vilket just för de barnrika familjerna lätt skulle kunna bli fallet, om bidragens användning begränsades till de förstnämnda perioderna. För att upprätthålla arbetskraftens rörlighet och icke i onödan uppmuntra till en existens på understöd har det ansetts önskvärt att hålla en så stor skillnad som möjligt mellan inkomsten i arbete och inkomsten vid arbetslöshet och sjukdom, och även ur den synpunkten ha lika barnbidrag till alla, arbetande såväl som icke arbetande, tett sig ändamålsenliga. De av Beveridge-planen föreslagna barnbidragen äro sålunda icke främst eller ens i något väsentligt avseende motiverade utifrån befolkningspolitiska överväganden. Deras eventuella befolkningspolitiska betydelse omnämnes emellertid i rapporten, och det kan i detta sammanhang vara av intresse att anföra dess uttalande därom: » medel att vända den nuvarande utvecklingen av födelsetalet måste sökas. Det är inte sannolikt, att barnbidrag eller någon annan ekonomisk uppmuntran i och för sig skall erbjuda dylika medel och föranleda föräldrar, som icke önska flera barn, att för

Ill vinnings skull uppföda sådana. Men barnbidrag kunna bidraga till att förbättra födelsetalet både genom att göra det möjligt för föräldrar, vilka önska flera barn, att sätta sådana till världen utan att försämra chanserna för de redan födda barnen och som en signal om nationens intresse för frågan, varigenom den allmänna opinionen kan påverkas. Vad beträffar vården av barnen, nödvändiggöra de nuvarande små familjerna, vilka möjligheter att få större familjer än de nuvarande framtiden än kan bjuda, att varje levande barn erhåller den bästa vård, det kan givas.» Enligt en regeringsdeklaration 1943 skall förslaget om barnbidrag genomföras på så sätt, att ett bidrag på 5 shillings i veckan för varje barn utom det första skall utgå till alla familjer oavsett yrke och inkomst och oavsett om familjeförsörjaren är arbetslös eller icke. Bidraget skall utgå till dess barnen fyller 15 år men för barn, som undergå utbildning, även efter det de uppnått denna ålder. Den årliga kostnaden beräknas till 58 miljoner £. I Österrike framlade förbundsregeringen 1936 ett förslag till lag om en familjekostnadsutjämning, som ehuru det aldrig föranledde några vidare åtgärder slutligen förtjänar att nämnas här. Enligt lagförslaget skulle yrkesmässigt uppbyggda utjämningskassor bildas, till vilka samtliga manliga medborgare över 28 och samtliga kvinnliga medborgare över 25 år skulle vara anslutna. Medlemmarna skulle, så snart deras månadsinkomst översteg 100 Goldkronen, vara skyldiga att till kassorna inbetala 30 % av den del av inkomsten, som översteg detta belopp, dock högst 120 Goldkronen per månad. En tredjedel av det sålunda beräknade bidragsbeloppet skulle dock för gift medlem få avräknas för vardera hustrun (respektive mannen) och det första och andra barnet, så att bidragsplikten helt upphörde för familj, bestående av två vuxna och två barn. För ensamstående moder med utomäktenskapliga barn skulle bidragsplikten på motsvarande sätt upphöra efter tredje barnet. Befrielsen från bidragsplikten skulle kvarstå även sedan barnen upphört att försörjas av föräldrarna. Fr. o. m. det tredje barnet skulle enligt förslaget ett månatligt barntilllägg utbetalas från kassan, uppgående till för varje barn 10 % av den förutnämnda del av månadsinkomsten, som översteg 100 Goldkronen, tillägget skulle dock icke få understiga 10 respektive överstiga 40 Goldkronen per månad. Den för tilläggets storlek avgörande inkomsten skulle beräknas som ett genomsnitt av de senaste tre inkomstårens inkomst. Barntilläggen skulle utbetalas endast för levande äktenskapliga och med äktenskapliga jämställda barn och utgå med fullt belopp under 15 år, d. v. s. intill dess barnen fyllt 15 år. Föräldrarna skulle dock ha rätt att erhålla nio månaders tillägg utbetalda omedelbart efter födelsen som ett »födelsebidrag», i vilket fall utbetalandet av tilläggen skulle upphöra nio månader tidigare än eljest. Föräldrarna skulle likaledes ha rätt att i stället för fullt tillägg under 15 år välja ett tillägg, uppgående till 80 % av det fulla beloppet, under 20 år eller ett 70-procentigt tillägg under 25 år. — Tilläggens storlek

112 skulle, inom förut angivna gränser, fastställas en gång varje år på grundval av medlemmarnas till utjämningskassorna meddelade inkomstuppgifter. Enligt förslaget skulle de upprättade utjämningskassorna sortera under en särskild centralanstalt (Hauptanstalt der Ausgleichskassen), vilken förutom kontrollen över kassorna även skulle handha en utjämning av kostnaderna mellan de olika kassorna. Så vitt framgår av förslaget avsågs, att de av medlemmarna inbetalade bidragen helt skulle täcka utgifterna för utbetalade barntillägg och dessutom förslå till en viss fondbildning; vid uppkommen brist skulle centralanstaltens president kunna föreskriva förhöjningar av bidragen för att förbättra kassornas inkomster. d) Speciella löpande familjebidrag. De i det föregående behandlade åtgärderna för en inkomstutjämning till barnfamiljernas förmån ha alla tagit sikte på en utjämning eller omfördelning av vad man skulle kunna kalla de allmänna barn- eller familjekostnaderna. Om man bortser från att åtgärderna icke alltid omfattat samtliga familjer utan i en del fall varit begränsade till vissa yrkesgrupper, till enbart anställda personer eller till vissa inkomstskikt, har den inkomstutjämning, dessa åtgärder åvägabragt, alltid entydigt bestämts av familjestorleken eller barnantalet. De förmåner, som åtgärderna tillförsäkrat de stora familjerna, ha till räckvidd och storlek berott enbart på familjestorleken och utgått för att tillgodose de av denna föranledda allmänna behoven. De ha icke varit bundna till andra villkor än en viss familjestorlek och därmed icke heller tagit sikte på att tillgodse något eller några speciella behov, som familjebildning medför och vilkas tillgodoseende ur befolkningspolitiska eller andra synpunkter kunde te sig särskilt angelägna. Yid sidan av dessa åtgärder har emellertid i några länder även ett par andra former av en befolknings- eller familjepolitiskt motiverad inkomstutjämning praktiserats, vilka syftat till att åstadkomma en utjämning av vissa speciella barn- eller familjekostnader och i vilka fall den omfördelade inkomsten sålunda bundits till en viss användning. I två länder, Frankrike och Italien, har man infört en särskild bidragsform för att göra det möjligt för husmödrarna att stanna i hemmet och avstå från förvärvsarbete utanför detta. Avsikten har därvid varit, både att tillförsäkra barnen en bättre omvårdnad och att — eftersom man ansett sig kunna konstatera, att förvärvsarbetande gifta kvinnor ha lägre fruktsamhet än icke förvärvsarbetande — höja nativiteten. I ett annat land, Tyskland, där man för övrigt också under en tid sökte tillgodose samma önskemål beträffande gifta kvinnors återförande till hemmet genom vissa bestämmelser vid beviljandet av äktenskapslån (jfr sid. 123), har man infört ett motsvarande specialbidrag för att nedbringa de stora familjernas kostnader för barnens utbildning. Även i detta fall har syftet varit befolkningspolitiskt, att bryta ned det motiv till en avsiktlig barnbegränsning, som dessa utbildningskostnader utgöra och

113 som, åtminstone vad gäller vissa skikt av befolkningen, på goda grunder antagits spela en icke oväsentlig roll för nativitetsnedgången. De särskilda bidragen för hemarbetande hustru infördes såväl i Frankrike som i Italien först strax före krigsutbrottet, som troligen i båda länderna, i och med att det blivit nödvändigt att mobilisera alla arbetskraftsreserver och även den kvinnliga arbetskraften för krigets behov, medfört att frågan om de förvärvsarbetande gifta kvinnornas återförande till hemmet kommit i ett annat läge. På grund därav och överhuvud taget på grund av att tillförlitliga uppgifter om de ifrågavarande åtgärdernas genomförande i praktiken icke stått att erhålla, inskränkes den efterföljande redogörelsen till enbart en redogörelse för de antagna bestämmelsernas innehåll. I Frankrike antogos bestämmelser om ett särskilt bidrag till »modern i hemmet» (la mére au foyer) första gången genom en lag den 12 november 1938, som trädde i kraft fr. o. m. den 1 april 1939. Enligt dessa skulle hustrun — eller annan familjemedlem som i hennes ställe hade vården av familjens barn om hand — i familjer, vilka i övrigt voro berättigade till då utgående familjetillägg, på villkor att hon icke hade förvärvsarbete utanför hemmet erhålla ett särskilt familjetillägg, som skulle uppgå till 5 % av den i särskild ordning för varje departement fastställda genomsnittliga grundlon, efter vilken barntilläggen beräknades (jfr sid. 81). Tillägget höjdes sedan inom kort till 10 % av nämnda grundlönebelopp. När 1939 den nya familjelagstiftningen, Code de la Famille, antogs bibehölls det särskilda bidraget till »modern i hemmet», ehuru bestämmelserna därom underkastades vissa förändringar. Enligt de nya bestämmelserna skulle bidraget utgå endast i samhällen av »urban karaktär», till vilka räknades orter med mer än 2 000 invånare. Berättigad till bidraget var på sådan ort varje familj, som hade minst ett barn av fransk nationalitet och uteslutande levde på mannens inkomst. Bidraget utgjorde som förut 10 % av den för familjetilläggen normerande medellönen i departementet. Om familjen icke hade mer än ett barn, upphörde bidraget, när detta barn fyllde 5 år, i annat fall utbetalades det intill dess det sist födda barnet fyllt 15 år, eller, då barnet fortsatte sm utbildning eller saknade försörjningsförmåga, till dess det fvllt J 17 år. Genom senare lagändringar har rätten till det särskilda husmodersbidraget ytterligare utsträckts, samtidigt som bidragsbeloppet höjts. Genom en lagändring den 29 mars 1941 skulle bidraget, nu benämnt »allocation de salaire unique», utgå till alla familjer med minst ett barn, där underhållet bestrides av endast en inkomsttagare — alltså oavsett om inkomsten härledde sig från mannens eller hustruns arbete. Bidragsbeloppet fastställdes samtidigt till for familj med ett barn under 5 år, 20 % av nyssnämnda medellön i departementet, for familj med ett barn över 5 år till 10 %, för familj med två barn till 25 % och för familj med mer än två barn till 30 % av samma medellön Efter en ny lagändring 1941 skall bidraget under kriget utgå även till 5 — 1642 43

114 barnlösa familjer med en försörjare under de två första åren efter äktenskapet. För dessa familjer skall bidraget utgöra 10 % av den för departementet fastställda medellönen; om familjen får ett barn före utgången av tvåårsperioden ökas bidraget till 20 %, men om familjen vid periodens utgång fortfarande är barnlös upphör bidraget att utgå. Verksamheten administreras och bidragen utbetalas genom de vanliga familjelönekassorna. Staten bidrager dock till bidragens finansiering med två tredjedelar av kostnaderna. De ordinarie bidragen till ensamförsörjare skola utgå endast så länge ensamförsörjaren åtnjuter sin vanliga inkomst. Familjeförsörjare, vilka visserligen äro ensamförsörjare men t, ex. på grund av arbetslöshet icke kunna erhålla allocation de salaire unique, kunna dock erhålla ett särskilt bidrag, som i familjer med ett barn under 5 år utgår med 10 % av den förutnämnda medellönen. Till familjer med mer än ett barn utgår bidraget, oavsett barnantalet, likaledes med 10 % intill dess det sist födda barnet fyllt 15 år. I Italien infördes ett särskilt familjebidrag till hustrur genom kollektivavtal mellan de fascistiska arbetsgivare- och arbetstagarekorporationerna inom industrien den 15 november 1939. Redan dessförinnan hade ett dylikt bidrag förekommit för ett par mindre grupper av anställda, kredit- och försäkringsföretagens personal m. fl. Enligt det nyssnämnda kollektivavtalet för industriens anställda skulle bidraget utgå, då hustrun icke hade arbete utom hemmet, samt uppgå för arbetare och likställda till 31:20 lire per månad (7:20 lire per vecka) och för tjänstemän och jämförliga till 44:20 lire per månad (10:20 lire per vecka). Förutom för de nu nämnda grupperna av anställda infördes ett på enahanda grunder utgående hustrubidrag genom nya kollektivavtal i november och december 1939 även för handelns och jordbrukets anställda. Beträffande finansieringen av bidragen genomfördes samtidigt den förändringen, att den tidigare skyldigheten för de anställda att själva bidraga med en viss del av kostnaderna slopades. Sedan dess ha bestämmelserna rörande detta bidrag i likhet med övriga bestämmelser rörande det italienska familjelönesystemet underkastats ytterligare förändringar. — Genom en lag den 6 augusti 1940 blev rätten till bidrag för icke förvärvsarbetande hustrur, vilken förut endast reglerats genom kollektivavtal mellan vederbörande fascistiska organisationer, lagfäst. Denna lag medförde ingen ändring ifråga om bidragets storlek, men genom en ny lag i mars 1941, som skulle äga giltighet, så länge det pågående kriget varade, genomfördes betydande förhöjningar av de tidigare utgående beloppen. For arbetare inom industrien skulle hustrubidraget utgå med 40: :30 lire per månad (9: 30 per vecka) och för tjänstemän inom industrien med 57: 20 lire per månad (13:20 per vecka). För anställda inom handeln fastställdes hustrubidraget till 32:40 lire per månad för arbetare och 46:80 lire per månad för tjänstemän. Av anställda inom kreditväsendet skulle storbankernas

115 personal erhålla ett hustrubidrag på 143: 00 lire per månad, medan bidraget for övriga kreditinstituts anställda fastställdes till 97:50 lire per månad Inom jordbruket skulle hustrubidraget utgå med 1:45 lire per dag för arbetare och 2: 20 lire per dag för tjänstemän. - I juni samma år blevo bidragen slutligen, denna gång ånyo genom bestämmelser i därom upprättade kollektivavtal, for alla anställda inom industri och handel ånyo förbättrade. De nya avtalen, som gällde för en sexmånadsperiod framåt, men vilka, därest de icke dessförinnan uppsades, automatiskt skulle förnyas för ytterligare en sexmånadsperiod, fastställde bidragen till dubbla de ovan nämnda beloppen. E t t särskilt bidrag till utbildningskostnaderna för barnen utgår som nämnts endast i ett enda land, Tyskland. Dessa utbildningsbidrag (Ausbildungsbeihifen) infördes 1938 och utgå oavsett familjeinkomstens storlek och barnens ålder till barnrika familjer för dem av dessas barn, vilka besöka mellanskolor eller högre skolor. Som barnrik räknas varje familj med minst fyra levande, arvsunda och kroppsligt och själsligt utvecklingsdugliga barn Enligt nu gällande bestämmelser medräknas därvid även stupade eller genom t. ex. flyganfall omkomna barn. Oavsett barnantalet utgår utbildningsbidrag till ensamstående kvinnas barn och till barn i familjer, där försörjaren blivit invalid, samt till barn, vars båda föräldrar äro döda. Bidrag kan ej utgå för barn, vilka, när ansökan därom först göres, fyllt 25 år. Bidrag kan beviljas till skol- och kursavgifter med, vid en utbildningstid av ej mer an 6 månader, högst 150 R M och med maximalt 300 E M fölen utbildningstid av upp till ett år. Bidrag kan vidare utgå för levnadsomkostnader dels som fullbidrag, när barnet icke kan bo i hemmet, och dels som delbidrag, när barnet kan resa till och från utbildningsanstalten men måste intaga måltider utanför hemmet. I förra fallet är bidraget maximerat till 50 RM i månaden, i senare fallet till 30 RM i månaden. Slutligen kan bidrag beviljas även till resekostnader med högst 3 RM i månaden och till läroböcker m. m. med högst 30 RM per halvår. Enligt uppgift hade t. o. m. mars 1943 sammanlagt 828 839 utbildningsbidrag beviljats för en kostnad av över 162 miljoner RM.

2. ÅTGÄRDER FÖR EN INKOMSTOMFÖRDELNING A V ENGÅNGSKARAKTÄR. Födelsepremier och premier till barnrika familjer. De befolkningspolitiskt motiverade åtgärder för en inkomstomfördelning av engångskaraktär, som prövats i olika länder, ha som förut nämnts hittills varit av en långt mindre omfattning och företett mindre variationer i utformningen än de åtgärder, som avsett en fortlöpande inkomstutjämning till de stora familjernas förmån. Utöver vissa vanliga engångsbidrag, vilka egentligen närmast äro att hänföra till mödra- och spädbarnsvården och därför

116 liar behandlats i sammanhang med denna (amningspengar, bidrag till babyutstyrslar, moderskapspengar etc), samt äktenskapspremier, som har behandlats i kap. I I I är det i stort sett endast två olika slag av engångsbidrag, som kommit i fråga, nämligen födelsepremier och engångspremier eller -bidrag till stora familjer. . Födelsepremier ha förekommit i flera länder men fram till 19o9 dock ingenstädes nått någon större utbredning. Först genom en nämnda år antagen ny italiensk lag, enligt vilken utbetalandet av födelsepremier infogats som led i socialförsäkringen och gjorts obligatoriskt för alla löneanstallda utom för tjänstemän med mer än 1 500 lire i månadsinkomst samt dessutom for vissa icke anställda yrkesutövare inom jordbruket, samt vidare genom den samma år antagna nya franska familjelagstiftningen, Code de la Famil e, skapades förutsättningar för en utbetalning av födelsepremier i stor skala. Till skillnad från den italienska lagstiftningen, vars räckvidd som nämnt i stort sett är begränsad till enbart anställda personer, omfattar den franska lagstiftningen hela befolkningen. Det är emellertid obekant i vad mån de 1939 beslutade åtgärderna verkligen blivit genomförda i praktiken. Även i Belgien ha födelsepremier flera år regelbundet utbetalats, ehuru icke i någon större omfattning. År 1941 infördes även i Spanien födelsepremier Vad slutligen gäller engångspremier till barnrika familjer är det, om också sådana bidrag förekommit i ett par andra länder, endast i Tyskland, som dessa vunnit någon större utbredning och betydelse. Även i detta land har emellertid denna bidragsform numera avvecklats; i någon mån kan detta äga samband med att de tyska engångsbidragen till barnrika familjer icke uteslutande voro motiverade av befolkningspolitiska överväganden utan i viss man också genomfördes och motiverades som konjunktur- och arbetslöshetspolitiska åtgärder. F ö d e l s e p r e m i e r ha som nämnt förekommit huvudsakligen i Italien, Frankrike och Belgien samt i någon mån i Spanien och Bulgarien: I Italien utbetalades fram till 1939 födelsepremier endast av den omfattande, officiella mödra- och barnaskyddsorganisationen, Opera nazionaie per la protezione della maternitå e delT infanza, och av staten till statsanställda och officerare. Under åren 1933-36 utbetalades genom Opera nazionaie sammanlagt över 70 000 födelsepremier till ett sammanlagt belopp av drygt 14 000 000 lire. Genomsnittsbeloppet höll sig sålunda omkring 200 lire Till statsanställda och officerare utbetalade staten under perioden maj 1935 t o m. 1938 omkring 163 000 födelsepremier, uppgående till sammanlagt närmare 200 000 000 lire eller i medeltal per premie över 1200 lire. De sistnämnda premierna ha sålunda utgått med väsentligt högre belopp an de förstnämnda. Opera nazionales födelsepremier, vanligtvis fördelade under särskilt propagandistiska former på en av Mussolini instiftad »Moder och barn-dag» den 24 december varje år, ha finansierats dels med anslag frän staten och en andel av vissa skatter, dels med överskott från kommunal

117 pantlånerörelse, anslag från välgörenhetsinstitutioner, donationer, arvsmedel o. s. v. Närmare uppgifter om de principer, efter vilka premierna fördelats, saknas; verksamheten synes dock i stort sett ha gått ut på att dels belöna mödrar med särskilt många barn dels i övrigt tillgodose sådana grupper, vilka icke nåtts av andra existerande familjestödjande åtgärder. Genom den nyssnämnda nya lagstiftningen 1939 blir utbetalandet av födelsepremier anordnat som en gren av socialförsäkringen, som samtidigt ersätter och upphäver den tidigare existerande moderskapsförsäkringen. Deltagandet i den nya försäkringen är obligatoriskt dels för alla anställda personer utom för tjänstemän med en månadsinkomst av mer än 1 500 lire och dels, vad beträffar jordbruket, därtill även för kolonister och medlemmar av hälftenbrukares familjer. För att vara berättigad till premie vid barnafödelse skall medlem av försäkringen ha varit ansluten till denna under sammanlagt minst två år samt dessutom under minst ett av de två åren närmast före födelsen ha erlagt föreskrivna avgifter. För anställda, arbetare såväl som tjänstemän, inom andra näringar än jordbruket skall premien för första barnet utgå med 300 lire, för andra och tredje barnet med 350 lire och slutligen för varje följande barn med 400 lire. Inom jordbruket skola motsvarande premier, lika för såväl anställda som övriga, icke anställda yrkesutövare, uppgå till respektive 150, 175 och 200 lire. Dotter till person, som omfattas av försäkringen, är även utan att själv vara försäkrad, berättigad till födelsepremier, när villkoren i övrigt äro uppfyllda. Försäkringen finansieras till lika delar genom bidrag från de försäkrade själva och deras arbetsgivare. I Frankrike ha, som i det föregående omnämnts, flera av familjelönekassorna mer eller mindre regelbundet brukat utbetala födelsepremier. Några fullständigare uppgifter därom äro emellertid icke tillgängliga; utgifterna för födelsepremier torde i allmänhet ha bestridits av överskottsmedel, som kvarstått sedan föreskrivna löpande barntillägg utgått, och premierna ha därför oftast utgått endast i den mån sådana överskott uppstått och i regel endast med smärre belopp. Enligt olika under åren mellan 1918 och 1935 tillkomna lagföreskrifter har staten lämnat subventioner till kommuner och departement, vilka till sina anställda utbetalat födelsepremier vid tredje eller fjärde och varje följande barns födelse. Fram till 1935 utgingo dessa premier utan inkomstgräns, men fr. o. m. detta år lämnade staten subventioner endast till födelsepremier till familjer, vilka icke betalade inkomstskatt. De utbetalade premiebeloppen ha i regel varit små, oftast ha de utgått efter en med barnantalet stigande skala med ett högsta belopp för mycket stora familjer, vilket sällan överstigit 1 000 francs. Efter den 1939 antagna Code de la Famille skall födelsepremier utgå till hela befolkningen. Genom denna lag slopades nämligen det löpande barn-

118 tillägg, som förut utgått till första barnet, och ersattes med en engångspremie. Denna skall utgå vid födelsen av varje första barn, förutsatt att det är livsdugligt (viable), fött inom äktenskap och av fransk nationalitet, samt förutsatt vidare, att födelsen ägt rum inom två år från äktenskapets ingående. Premien skall uppgå till dubbla månadsbeloppet av den i särskild ordning fastställda genomsnittliga grundlön, efter vilken familjetilläggen regleras (jfr sid. 99), dock aldrig till mindre än 2 000 francs. Utbetalningen skall ske i två delar, hälften av beloppet utbetalas omedelbart vid födelsen, andra hälften efter 6 månader. I regel skall modern ha rätt att utbekomma beloppet, eljest fadern, förmyndaren eller den person som har vårdnaden av barnet. Kostnaderna för de utbetalade premierna skola för anställda personer bestridas av den familjelönekassa, från vilken de i förekommande fall skulle erhålla övriga barntillägg, och alltså i regel av kassans inkomster från arbetsgivarnas bidrag. För premier till jordbrukets yrkesutövare liksom till självständiga, icke anställda yrkesutövare överhuvud taget kan staten dock bidraga med upp till två tredjedelar av kostnaden. För premier till statsanställda och till den icke yrkesutövande befolkningen skall staten bestrida hela kostnaden. I Belgien ha liksom i Frankrike vissa av familj elönekassorna utbetalat födelsepremier vid sidan av sina övriga prestationer. Någon större omfattning torde denna del av deras verksamhet dock inte ha haft, och med undantag för någon enstaka kassa, som varit känd för att betala höga födelsepremier, torde de utbetalade beloppen ha varit jämförelsevis obetydliga. Detsamma gäller om de födelsepremier, egentligare moderskapsunderstöd, som utbetalats av en del välgörenhetsorganisationer. Till de statsanställda och till anställda hos vissa provinser och kommuner, som därvidlag följt statens exempel, ha födelsepremier mera regelmässigt utbetalats. De av staten lämnade födelsepremierna, fastställda med viss variation med hänsyn till prisnivån, uppgingo under åren före krigsutbrottet till omkring 250 francs. I Spanien avsätter sedan 1941 utjämningskassan 110 000 pesetas årligen till födelsepremier. I varje provins utbetalas varje år en premie på 1 000 pesetas till den som på ett visst datum kan uppvisa det största antalet födda, och de makar, som fått de flesta barnen i hela landet få 5 000 pesetas. I Bulgarien får sedan den 1 januari 1944 varje familj för varje levande fött barn en födelsepremie, under förutsättning att minst en av makarna under de två åren före barnets födelse arbetat minst 52 veckor. Storleken av beloppet bestämmes av handelsministern i samråd med arbetsförmedlingen. E n g å n g s b i d r a g t i l l b a r n r i k a f a m i l j e r ha som nämnt endast i Tyskland förekommit i någon större utsträckning. I Italien, Frankrike och Belgien ha visserligen också liknande premier till stora familjer i olika samman-

119 hang utbetalats; i dessa länder ha de nämnda premierna dock endast utbetalats mera sporadiskt och närmast haft en blott symbolisk-propagandistisk betydelse. Enstaka mödrar och familjer med ett mycket stort antal barn ha belönats och hedrats med premierna, vilka däremot knappast ha kunnat betecknas som ett led i strävanden att åstadkomma en allmän utjämning av de stora familjernas försörjningsbörda. Av denna anledning begränsas redogörelsen här till de tyska bidragen. De tyska engångsbidragen (einmalige Kinderbeihilfen) infördes och började utbetalas 1935. Bidragen utgingo till mindre bemedlade familjer med minst fyra barn under 16 år. Bidragen utgingo med högst 100 KM för varje barn, dock sammanlagt högst 1000 KM, och utlämnades i form av särskilda inköpsanvisningar, vilka i vissa auktoriserade affärer berättigade till inköp av möbler, husgeråd, underkläder, strumpor, linne m. fl. för hushållet behövliga artiklar. I vissa fall och på särskild ansökan kunde anvisningarna få användas till inköp av en mjölkko. Föreskrifterna om till vilka inköp anvisningarna kunde användas voro utformade så, att bidragen i stort sett endast kunde leda till efterfrågan på inhemska varor — underkläder och strumpor av inhemskt konstsilke t. ex. kunde köpas men icke samma varor av importerat silke o. s. v. Bidragen voro med andra ord inrättade så, att de icke blott skulle förbättra de barnrika familjernas standard och därmed tjäna ett befolkningspolitiskt syfte utan även samtidigt tillgodose konjunktur- och arbetslöshetspolitiska ändamål. Engångsbarnbidragen kunde även utgå i form av egnahemsbidrag (Siedlungsbeihilfen) och därvid användas för uppförande av bostads- eller ekonomibyggnader, anskaffning av maskiner och redskap m. m. Under den tid, som bidragen utgingo, omkring tre år, utlämnades omkring 650 000 engångsbarnbidrag till ett sammanlagt värde av ungefär 200 000 000 RM. Genomsnittsbidraget per familj utgjorde något mer än 300 BM. Finansieringen av bidragen har enligt uppgift åtminstone till en väsentlig del skett med inkomster från arbetslöshetsförsäkringen. Engångsbarnbidragen ha efter 1938 helt avvecklats.

120 KAP. I I I .

Åtgärder för underlättande av äktenskapsbildningen. 1. E k o n o m i s k hjälp å t nygifta. Äktenskapspremier. I syfte att söka åstadkomma en ökad giftermålsfrekvens utbetalar i vissa länder staten eller halvstatliga organisationer kontanta belopp när äktenskap ingås. Villkoren äro ibland så utformade, att vissa grupper gynnas särskilt, t. ex. personer under en viss åldersgräns. I vissa fall utbetalas äktenskapspremier även av privata företag, men avsikten härmed är i regel inte enbart av befolkningspolitisk art; premien knytes antingen till villkoret att kvinnan uppger sin arbetsanställning eller är att uppfatta som gottgörelse för ett avskedande, som automatiskt följer med giftermålet. Den av några svenska företag praktiserade metoden att utbetala äktenskapspremier vid fortsatt arbetsanställning torde däremot inte i nämnvärd omfattning förekomma i något annat land. Statliga bidrag. Systemet med äktenskapspremier praktiseras i större omfattning endast av Italien och för vissa personkategorier av Tyskland. De senaste åren har dock systemet även börjat praktiseras i några andra länder. I Italien utbetalas äktenskapspremier med belopp varierande mellan 1 500 och 4 000 lire till statstjänstemän och likställda kategorier samt med 5 000 lire till arméofficerare, som ingå äktenskap. Som villkor är uppställt, att äktenskapet skall ingås före det 30:e levnadsåret för vissa kategorier av statsanställda och före det 32 :a för andra. Till de nämnda kategorierna har sedan maj 1935 utbetalats följande antal äktenskapspremier: År 1

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 8

Antal

Belopp (milj. lire)

5,300 8,265 9,821 10,033 16,984 24,854 12,395

13i 19'0 239 238 382 53'5 265

Genom den stora, officiella organisationen Opera nazionale per la protezione della maternitä e dell' infanza utbetalas vidare årligen den 24 1

Maj—december. — 2) Januari—augusti.

december under högtidliga former äktenskapspremier till ett betydande antal nygifta personer. Verksamhetens omfattning under senare år framgår av följande tabell. : Ar

. , , , Antalet . premier ^

Utbetalda , , / belopp .,• v

N (rnilj. lire)

1933 10 522 4-2 1934 9 076 3-2 1935 25 000 9o 1936 20 000 70 1937 c:a 40 000 1938 c:a 50 000 Under de år, för vilka uppgifter härom föreligga, uppgick sålunda beloppet per premie i genomsnitt till omkring 350 lire. Äktenskapspremiesystemets omfattning framgår av uppgiften, att de premierade äktenskapen år 1937 utgjorde 14 % av totala antalet i Italien ingångna äktenskap och år 1938 18 %. Systemet med äktenskapspremier har senare gjorts obligatoriskt för praktiskt taget hela befolkningen. Genom ett dekret den 14 april 1939 bestämdes, att a l l a arbetare och anställda skulle erhålla äktenskapspremier fr. o. m. den 1 maj 1940, manliga anställda 1 000 lire, kvinnliga anställda 700 lire, manliga arbetare 700 lire och kvinnliga arbetare 500 lire. Manliga arbetare och familjemedlemmar inom jordbruket äro berättigade till en premie av 500 lire och kvinnor inom jordbruket till 400 lire. I Tyskland är systemet med statliga äktenskapspremier begränsat till ett fåtal kategorier och är för övrigt av sent datum. Som ett komplement till bestämmelserna om utbetalandet av äktenskapslån (se nedan) stadgades efter krigsutbrottet rätt för kvinnor, som före den 1 september 1939 anmält sig till frivillig social verksamhet, att erhålla en äktenskapspremie, »äktenskapslån utan återbetalningsskyldighet», till ett belopp av högst 1 000 RM. En annan kategori av kvinnor, som under senare tid kommit i åtnjutande av en liknande förmån, utgöres av de kvinnor, som under en följd av år varit anställda i barnrika hushåll. Den egentliga anledningen till dessa bestämmelser är att söka i den tilltagande bristen på arbetskraft, i synnerhet på det husliga området. Enligt en förordning av den 12 maj 1941 erhålla hembiträden, som under minst 4 år varit anställda i hushåll med minst tre barn under 14 år, ett utstyrselbidrag med inalles 600 RM för de första 4 åren och med ytterligare 150 RM för varje följande år upp till ett maximibidrag av 1 500 RM. Beloppet utbetalas vid ingåendet av giftermål eller vid uppnåendet av 30 :e levnadsåret. Äro förutsättningarna för att erhålla utstyrselbidrag uppfyllda, öppnas för vederbörande ett räntebärande spärrkonto tills den stipulerade åldersgränsen uppnåtts eller giftermål kommit till stånd. Förutom den arbetsmarknadspolitiska avsikten (att dirigera arbetskraften till ett bristomrjide) och den allmänt befolkningspolitiska betydelsen (att underlätta äktenskap för en kategori av kvinnor med hög procent av ogifta) har åtgärden även det speciellt befolkningspolitiska syftet att förse just barnrika hem med arbetskraft.

122 Genom en förordning av den 7 juli 1938 infördes vidare bosättningsbidrag (Einrichtungszuschusse) för vissa kategorier av lantbefolkningen. Lantarbetare och hantverkare på landsbygden samt mindre jordbrukare kunna, därest en av makarna före giftermålet varit verksam på landsbygden under minst fem år samt paret har för avsikt att kvarstanna på landsbygden, erhålla 200 E M i bosättningsbidrag. Beloppet höjes med ytterligare 200 Em, om bägge makarna fylla de stipulerade villkoren. Fortsätter vederbörande sin verksamhet som jordbruksarbetare, hantverkare e. d., är han berättigad till ytterligare 200 RM efter varje femårsperiod. Här träder sålunda den rent befolkningspolitiska synpunkten starkt i bakgrunden. C:a 200 000 sådana bosättningsbidrag ha hittills utbetalats. Bulgarien har fr. o. m. 1 januari 1944 infört statliga äktenskapspremier. Varje manlig arbetare erhåller före sitt 28 år, kvinnliga arbetare före sitt 24 år en statlig premie, när vederbörande ingår äktenskap. Förutsättning för erhållande av denna äktenskapspremie är uppfyllandet av den i socialförsäkringen stipulerade karenstiden d. v. s. 52 veckor för arbetare upp till 18 år, 104 veckor för arbetare upp till 20 år o. s. v. Några uppgifter angående storleken av äktenskapspremierna ha icke meddelats. I Portugal har i samband med införandet i augusti 1942 av det förut omnämnda allmänna familjelönesystemet bestämmelse utfärdats om utbetalandet av äktenskapspremier på 1 000 escudos till vissa yrkeskategorier.

Bidrag

från

arbetsgivare.

Även denna form av ekonomisk hjälp till nygifta torde väsentligen vara begränsad till Italien och Tyskland. I Italien erhålla sålunda de anställda inom kredit- och försäkringsväsendet äktenskapspremier å 1 000 lire. Fram till september 1938 hade dylika premier utbetalats till ett antal av 2 884 med sammanlagt 2'9 miljoner lire. Eln form av hjälp åt nygifta genom enskilda företag tryggas genom bestämmelsen, att inom industrin sysselsatta personer vid giftermål äro berättigade till åtta dagars semester och till en betalning motsvarande 80 arbetstimmar. I Tyskland var det tidvis i synnerhet ett antal tobaksbolag, som utbetalade giftermålspremier till sina kvinnliga arbetare, dock genomgående under förutsättning, att dessa lämnade sina anställningar. Tobaksfirman Reemtsma var den första, som på grund av 1933 års lag om inskränkt användning av maskiner i tobaksindustrin erbjöd de arbeterskor, som frivilligt lämnade sin plats, 600 RM, förutsatt att vederbörande varit sysselsatt minst ett år i bolagets tjänst och ingick äktenskap före utgången av år 1933. Liknande åtgärder genomfördes av Bulgaria, Martin Brinkman, Garbaty och ett flertal andra företag inom tobaksindustrin.

Äktenskapslån. Låneformen som hjälp åt obemedlade nygifta har större utbredning — såväl internationellt som inom respektive länder — än beviljandet av bidrag. Bland de europeiska länder, där staten beviljar äktenskaps- eller bosättnings-

123 lån till ett större antal kategorier av nygifta, märkas Tyskland, Italien, Frankrike. Spanien, Ungern och Bulgarien. Äktenskapslånen i Tyskland voro ursprungligen en åtgärd, som syftade till en minskning av den vid tiden för lagens ikraftträdande (1933) mycket svåra arbetslösheten. Detta förhållande kommer redan till uttryck i den omständigheten, att bestämmelserna om äktenskapslån (Ehestandsdarlehen) ingingo som del V i lagen om minskningen av arbetslösheten (den 1 juni 1933). I lagens ursprungliga form föreskrevs, att blott sådana par kunde komma i åtnjutande av lån, där kvinnan tidigare under viss tid varit yrkesverksam och förklarade sig villig att efter giftermålet avstå från fortsatt yrkesverksamhet. Det sistnämnda villkoret mildrades successivt, allteftersom brist på arbetskraft gjorde sig gällande, och slopades helt år 1937, då de manliga arbetskraftsreserverna voro praktiskt taget förbrukade. I sin nuvarande form ha sålunda bestämmelserna om äktenskapslån helt förlorat sin arbetsmarknadspolitiska betydelse. De utgöra näst efter barnbidragen och skattedifferentieringen det viktigaste ledet i den tyska befolkningspolitiken. Förutsättningar. Förutom de vanliga villkoren beträffande medborgarskap, arisk härstamning, politisk lojalitet m. m. föreskrives, att ingen av makarna får lida av ärftliga sjukdomar eller infektionssjukdomar, som låta giftermålet framstå som icke önskvärt ur samhällets synpunkt. Intyg av distriktsläkaren måste framläggas härom. Som villkor gäller vidare, att kvinnan inom de två åren närmast före giftermålet innehaft arbetsanställning under minst 9 månader. Hit räknas inte anställning i hushåll eller i ett företag, tillhörigt en person, till vilken den sökande är släkting i rakt nedstigande led. Från denna inskränkning undantages dock anställning inom jord- och skogsbruk. Slutligen måste de sökandes — kvinnans såväl som mannens — vandel (Vorleben und Leumund) göra det sannolikt, att de komma att uppfylla sina återbetalningsskyldigheter. Av formuleringen att döma avser lagen här mindre familjeförsörjarens ekonomiska förhållanden än parets moraliska kvalifikationer och allmänna skötsamhet. Lånesumman och sättet för dess utbetalande. Lånebeloppet är minst 100 RM och högst 1 000 RM. Lånet är räntefritt. Ansökningen ställes till vederbörande kommun, som prövar, om förutsättningarna äro uppfyllda. Är så inte fallet, kan kommunen avslå ansökningen. Beslutet kan inte överklagas. Beviljar kommunen ansökningen, går den vidare till skatteuppbördskontoret (Finanzamt), som stadfäster beslutet och fastställer lånesumman. Lånet utbetalas inte kontant utan i form av anvisningar (Bedarfsdeckungsscheine) för inköp av möbler och husgeråd i vissa auktoriserade inköpsställen. På grund av varubristen under det nuvarande kriget ha bestämmelser utfärdats om att utbetalandet av äktenskapslånen genom inköpsanvisningarna må på begäran uppskjutas till efter kriget. Återbetalning respektive bortfall av återbetalningsskyldigheten under vissa förutsättningar. Lånet återbetalas i delbelopp med 1 % i månaden. Procent-

124 satsen höjes till 3 %, därest kvinnan fortsätter respektive återupptar sitt yrkesarbete. På särskild ansökan — som regelbundet bifalles, då arbetet är deltidsarbete och då lönen ej överstiger en viss gräns — kan emellertid även i detta fall återbetalningen bli 1 % i månaden. För varje födelse inom äktenskapet bortfaller återbetalningsskyldigheten för iU av det ursprungliga lånebeloppet samt inträder ett uppskov med clen resterande återbetalningen på ett år. När denna återupptages, beräknas den månatliga avbetalningen av 1 % inte på det ursprungliga utan på det vid denna tidpunkt återstående beloppet. P å grund av kriget har även kompletterande bestämmelser på denna punkt visat sig erforderliga. Sålunda avskrives lånet helt och hållet om den äkta mannen stupar eller blir svårt sårad. Särskilda föreskrifter för lantbefolkningen. Genom en förordning av den 7 juli 1938 gynnas särskilt den på landsbygden bosatta befolkningen vid utbetalandet av äktenskapslån. Detta motiveras därmed, att en fortsatt avfolkning av landsbygden bör motarbetas med alla medel. P å landsbygden bosatta personer kunna efter särskild ansökan få uppskov med lånets återbetalning, så länge en av makarna är verksam antingen inom jord- eller skogsbruk eller som hantverkare. Förutsättning för uppskovet är, att en av makarna redan före giftermålet under minst fem på varandra följande år varit verksam på angivet sätt. Utövar sedan en av makarna efter giftermålet dylik verksamhet under minst 10 på varandra följande år, bortfaller hela återbetalningsskyldigheten. Förutom de ordinarie äktenskapslånen kunna på landsbygden bosatta personer, som ingå äktenskap efter den 30 juni 1938, erhålla särskilda bosättningslån (Einrichtungsdarlehen). Har någon av makarna varit verksam inom jord- eller skogsbruk eller som hantverkare under minst fem på varandra följande år före giftermålet, uppgår lånet till 400 KM; fylla båda makarna dessa villkor, höjes beloppet till 800 KM. Det förutsattes härvid, att vederbörande fortsätter sin verksamhet på landsbygden. Bosättningslånen utbetalas kontant. Skulden minskas, därest båda makarna efter giftermålet äro verksamma på angivet sätt under minst 10 på varandra följande år, med 500 RM och för varje följande år med ytterligare 100 RM. Hela återbetalningsskyldigheten bortfaller sålunda efter 13 år, om lånet uppgått till 800 KM, eljest efter 10 år. Är blott en av makarna efter giftermålet yrkesverksam, minskas skulden med 250 RM efter 10 år och med 50 RM för varje följande år. Hela lånet gäller sålunda som återbetalt efter 21 år, om lånebeloppet utgör 800 RM respektive efter 13 år, om lånet uppgår till 400 RM. I motsats till vad som är fallet med de ordinarie äktenskapslånen synes man genom dessa bestämmelser vilja främja det kvinnliga förvärvsarbetet inom jord- och skogsbruk. Finansiering. Under senare år ha för utbetalning av äktenskapslån årligen omkring 150 miljoner RM stått till förfogande. Dessa belopp täckas dels med skattemedel och dels till övervägande del med avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen. Inalles har t. o. m. 1941 utbetalats nära 1 113 miljoner RM.

125 Antalet utbetalda äktenskapslån. Den stora omfattning, som utbetalningen av äktenskapslån fått under senare år, framgår bäst av en sammanställning av antalet beviljade lån och totala antalet ingångna äktenskap. Antalet beviljade äktenskapslån År Totalt G a ni 1 a 1933 » 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1

i % av antalet äktenskap

Antalet äktenskap per 1 000 inv.

r i k s o m r fi d e t

141 559 224 619 156 822 171 460 183 556 243 691 270 919 221 664 156 485 88 949 42 638

3:e och 4:e kvartalet. --

Antalet ingångna äktenskap

37-4 30-3 24-1 28-1 29-6 37-s 35o 36-2 31-o 16-9 2

378 234 740165 651435 609 770 620 265 645 062 774163 612 946 504 543 525 498

9-7 2 ll-i 9-7 9i 9-i 9-4 lli 8\s 7-2 7-4

Siffran gäller hela år 1933.

I runt tal har sålunda en dryg tredjedel av de tyska äktenskapen under åren före kriget ingåtts med hjälp av statliga lån och under tiden 1933—1943 ha inom gamla riksområdet 1902 362 lån utbetalats. Vilken andel låneinstitutionen haft i den giftemålsfrekvens, som kunnat observeras sedan lånen infördes, är givetvis mycket vanskligt att utröna. Detta problem återupptages och analyseras i bilaga 2. I Italien genomfördes liknande bestämmelser angående äktenskapslån fr. o. m. 1 juli 1937. Enligt 1937 års förordning beviljas äktenskapslån med belopp mellan 1000 och 3 000 lire till personer under 26 år med en årsinkomst inte överstigande 12 000 lire. Lånen äro räntefria. Återbetalning sker med 1 % i månaden med början 6 månader efter giftermålet. Är äktenskapet ännu efter fyra år barnlöst, höjes återbetalningskvoten till 2 % i månaden. I likhet med det tyska systemet slopas återbetalningsskyldigheten successivt med antalet födelser, dock sker detta i Italien i »progressiv» skala. Sålunda efterskänkas efter l:a barnet 10 % av lånet, efter 2:a 20 %, efter 3:e 30 % och efter 4:e barnet 40 %. Lånet anses sålunda återbetalat efter fjärde födelsen. Efter varje födelse erhålles vidare ett års uppskov med återbetalningen. Under tiden augusti 1937 t. o. m. 1942 ha c:a 236 000 äktenskapslån utbetalats till ett sammanlagt belopp av över 371 miljoner lire. Frankrike beviljar sedan 1 april 1938 äktenskapslån till vissa kategorier, nämligen till »orphelins de guerre» och »pupilles de la nation». Lånesumman uppgår normalt till 5 000 fr. och skall återbetalas inom 10 år med början 4 år efter giftermålet. Eäntan är 1 %. 1 000 fr. efterskänkes vid första födelsen och ytterligare 1 500 fr., då barnet fyller 1 år. 1 500 fr. efterskänkas efter 2:a födelsen och resten efter 3:e födelsen.

126 För lantbefolkningen praktiseras ett system med äktenskapslån, som nästan i detalj överensstämmer med det tyska. Äkta par, som äro bosatta på landsbygden, kunna erhålla mellan 5 000 och 20 000 fr. som äktenskapslån, närmast för inköp av jordbruksredskap, kreatur, för utförande av reparationsarbeten m. m. Som villkor stipuleras: franskt medborgarskap under minst 5 år före giftermålet, ålder 21—30 år för mannen och 18—28 år för kvinnan. Mannen måste vidare ha arbetat inom jordbruket eller som hantverkare på landsbygden under minst 5 år och förplikta sig att stanna på landsbygden under minst 10 år i följd. Räntan är 4x/2 %, och lånet skall återbetalas inom en tioårsperiod. Amorteringen sker i 20 halvårsbetalningar på vardera 2-5 % av lånebeloppet, vilka minskas med 0-5 % av samma belopp efter första födelsen och med ytterligare 0-5 % för varje följande födelse. Efter den femte födelsen upphör sålunda återbetalningsskyldigheten helt. Lånen beviljas av regionala jordbrukskreditkassor, vilka i sin tur upplåna pengar från staten. Staten bär även kostnaderna för de delbelopp, som efterskänkas på grund av födelser. Den franska nationalbanken lämnar äktenskapslån till sina anställda i åldern 18—27 år och med mindre årslön än 25 000 fr. Lån upp till 10 000 fr. äro räntefria. På större lån betalas ränta på det belopp, som överstiger 10 000 fr. Efter varje födelse uppskjutes återbetalningen med 2 år och efterskänkes en del av lånet. Efter fjärde födelsen bortfaller återbetalningskyldigheten helt. I Spanien infördes i februari 1941 i samband med höjningen av familjetilläggens belopp (se sid. 92) äktenskapslån för män och kvinnor anslutna till utjämningskassan. Lånesumman utgör 2 500 pesetas, men kan höjas till 5 000 pesetas om den kvinnliga partnern förpliktar sig, att efter sitt giftermål inte utföra något avlönat arbete — såvida inte hennes man är arbetsoförmögen eller arbetslös. Lånet är räntefritt, men amorteras med 1 % i månaden. Eör varje födelse minskas återbetalningsskyldigheten i en viss ordning. Ungern införde äktenskapslån fr. o. m. den 1 januari 1942. De utgå till ett belopp av högst 1 000 pengö till personer, som icke lida av ärftliga sjukdomar, ur »moralisk och nationell» synpunkt äro oförvitliga, inte över 32 år gamla och vilkas sammanlagda månadsinkomst och förmögenhet inte överstiger 300 respektive 5 000 pengö. Vid beviljandet av äktenskapslån ha de som tillhöra den jordbruksarbetande befolkningen eller komma från barnrika hem företrädesrätt. Lånen utbetalas endast in natura efter äktenskapets ingående, äro räntefria och amorteras med 1 % i månaden. De ha formen av anvisningar på möbler, husgeråd, kläder etc. Amorteringen börjar först efter två år, och efter det första barnets ankomst efterskänkes 10 % av lånet, efter det andra 20 %, efter det tredje 30 %t varefter de resterande 40 % efterskänkas efter det fjärde barnets födelse. Lånet anses sålunda återbetalt i och med att makarna fått fyra barn. T mars 1943 infördes äktenskapslån även i Bulgarien i samband med vissa

127 andra åtgärder för underlättandet av äktenskapsbildning och till förmån för barnrika familjer. Lånen löpa med 4 % ränta och amorteras halvårsvis under tio års tid. Även här anses lånet återbetalt i och med att makarna fått fyra barn — 25 % av lånet avskrives för varje barn. Bland de utomeuropeiska länder, som infört äktenskapslån kan nämnas Brasilien, där bestämmelser härom utfärdades i april 1941. Endast de yrkeskategorier, som äro underkastade obligatorisk pensionsförsäkring, kunna komma i åtnjutande av dessa lån. Lånen utbetalas av försäkringsmyndigheterna till de som ännu ej fyllt trettio år och efter läkarundersökning på myndighetens bekostnad förklarats fullt friska, Två olika slags låneformer finnas: dels lån för förvärvande av ett eget hem, dels lån för inköp av möbler och bosättningsartiklar. »Egnahemslånet» får icke överstiga den sökandes eller, om bägge ha förvärvsarbete, deras sammanlagda årsinkomst under tre år. Lånet får endast användas till förvärv av ett eget hem, som vederbörande myndighet ställer till förfogande. Det kan varken avyttras eller pantsättas av ägaren. Lånet avskrives med 10 % efter födelsen av varje barn, som lever åtminstone en månad och med ytterligare 10 %, när barnet på ett tillfredsställande sätt uppfostrats i tio år. Lånet löper med 5 % ränta och skall amorteras under loppet av tjugo år — anstånd med betalningen utverkas dock vid sjukdom och ofrivillig arbetslöshet. Dör låntagaren innan lånet är återbetalt avskrives i regel lånet. »Bosättningslånet» kan tilldelas en löntagare, som står i begrepp att gifta sig. Lånet skall återbetalas inom fem år och löper med 6 % ränta. Emellertid behöver låntagaren ej börja återbetalningen förrän ett år efter giftermålet. Har under tiden barn fötts eller är hustrun havande uppskjutes återbetalningen två år och därefter ytterligare två år under samma förutsättningar. P å samma sätt kan återbetalningsskyldigheten uppskjutas en tredje gång; födes under denna tid ett fjärde barn eller blir hustrun havande avskrives hela lånet. Lånebeloppet avskrives med 20 % vid det första och andra barnets födelse, med 30 % efter det tredje och fjärde barnets. Följaktligen anses lånet återbetalt om fyra barn fötts under loppet av något mer än sju år.

2. Den gifta kvinnans ställning på arbetsmarknaden. Det har sedan länge i ett antal länder varit praxis såväl i offentlig som i enskild tjänst att avskeda kvinnliga anställda så snart de ingå äktenskap. Motiveringen härför kan vara olika men kan schematiskt sammanfattas sålunda: 1. Den privat ekonomiska motiveringen. Det anses, att den gifta kvinnans arbetseffektivitet är lägre än den ogiftas, att hon begär större ledighet, är ovillig till övertidsarbete m. m. 2. Den familjesociala motiveringen. Denna kan enklast sammanfattas med slagordet »Kvinnans plats är hemmet» och har särskilt omhuldats av de fascistiska och nationalsocialistiska ideologierna — i varje fall så länge arbetskraftreserverna inte voro fullt utnyttjade.

128 3. Den arbetsmarknadspolitiska motiveringen. Företrädarna av denna synpunkt hävda, att de gifta kvinnornas yrkesverksamhet är ansvarig för en del av männens arbetslöshet och vända sig mot att vissa familjer ha dubbla inkomster, medan andra äro helt utan inkomst. Det är uppenbart, att var och en av dessa synpunkter kan göras till föremål för kritik, och under alla förhållanden utgöra de grova förenklingar av mycket komplicerade förhållanden. I vilken grad åtgärdernas motivering är riktig eller inte är emellertid i förevarande sammanhang av mindre intresse. Det gäller i huvudsak att fastställa den demografiska effekt, som åtgärderna kunna tänkas medföra. Ehuru det är ytterst vanskligt att söka bedöma effekten på äktenskapsfrekvensen av restriktionerna mot gift kvinnas förvärvsarbete, kan man dock utgå ifrån, att därigenom ett antal äktenskap inte kommer till stånd eller uppskjutes. Mot denna primära effekt, som sålunda måste bedömas som befolkningspolitiskt negativ, stå dock vissa sekundära verkningar i motsatt riktning. Om de vid äktenskaps ingående avskedade kvinnorna ersättas med män, i synnerhet med de avskedades egna blivande män, såsom i vissa länder tidvis varit fallet, kan det tänkas, att giftermålsfrekvensen i vissa fall blir högre än den eljest skulle varit. Tankegången att den förvärvsarbetande kvinnan har mindre intresse och tid för barnuppfostran och att hennes avskedande sålunda skulle medföra ökat barnantal — här brukar man anföra statistiska uppgifter rörande den skiljaktiga fruktsamheten mellan äktenskap, där kvinnan är yrkesverksam, och övriga äktenskap — är troligen felaktig. A t t kvinnan ä r yrkesverksam får nämligen i många fall tolkas som ett tecken på mannens ringa inkomst och hennes avskedande får sålunda ogynnsamma konsekvenser för familjeekonomin, vilka kunna neutralisera fördelen av att den icke-förvärvsarbetande kvinnan kan bättre ägna sig åt barnskötsel. Under senare tid har man dock i ett antal länder strävat efter att trygga den gifta kvinnans ställning på arbetsmarknaden och dels mildrat eller helt upphävt restriktionerna mot gift kvinnas förvärvsarbete, dels infört lagliga bestämmelser, vilka förbjuda statliga eller enskilda företag att avskeda kvinnor på grund av giftermål. Ehuru inte heller dessa strävanden övervägande dikterats av befolkningspolitiska synpunkter, förefaller det dock uppenbart, att det därigenom blir möjligt för ett större antal människor att ingå äktenskap. I England har man sålunda iakttagit, hurusom äktenskapsfrekvensen sjönk under det normala för de kategorier, som vid giftermål hotades av arbetslöshet. Efter restriktionernas upphävande ökade giftermålsfrekvensen påtagligt. I det följande redogöres såväl för de restriktioner på arbetsmarknaden, vilka i några länder gälla för kvinnor, som ingå äktenskap, som för statliga åtgärder att trygga den gifta kvinnans arbetsanställning. Båda slagen av åtgärder äro, ehuru helt motsatta, befolkningspolitiskt relevanta. Kestriktiva föreskrifter förekomma såväl i enskild som i offentlig tjänst. De tidigare omnämnda äktenskapslånen i Tyskland voro fram till år 1937

129 förknippade med villkoret, att kvinnan vid giftermål uppgav sin arbetsanställnmg. Efter detta år bortföll detta villkor, men kvinnor, som fortsatte sin förvärvsverksamhet, ställdes såtillvida sämre, som lånen i dessa äktenskap måste återbetalas med 3 % i månaden mot blott 1 % i övriga äktenskap Med det stigande behovet av arbetskraft uppmjukades även denna bestämmelse For närvarande kan på särskild ansökan befrielse vinnas från dessa försämrade betalningsvillkor. Befrielse medges regelbundet, när det är fråga om deltidsarbete eller när lönen understiger en viss fastställd gräns. I ett antal länder avskedas i offentlig tjänst anställda kvinnor, så snart de ingå äktenskap. Denna princip har alltjämt giltighet i de flesta brittiska länderna medan den i stort sett har försvunnit från Centraleuropa. I andra länder har principen bibehållits men mildrats. I England måste kvinnliga statstjänstemän sluta sin anställning vid giftermål och erhålla vid en tjänstgöringstid över 6 år en gratifikation, som uppgår till en månadslön för varje tjänsteår, dock högst 12 månadslöner. Samma princip tillämpas av flertalet kommuner. Även Kanada, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika och Nederländerna avskeda sina kvinnliga statstjänstemän vid giftermål. I Tyskland göres frågan om gift kvinnas fortsatta statstjänst beroende av familjeinkomsten. Vid avsked har kvinnan anspråk på gottgorelse varierande mellan två månadslöner efter två eller tre års tjänstgöring och 16 månadslöner efter 18 års tjänstgöring. I Belgien avskedas vissa kategorier av kvinnor vid giftermål, t. ex. sjuksköterskor, som arbeta vid sjukhus vilka aro underställda försvarsministeriet. Flertalet länder känner inga restriktioner av berörd art; sålunda förekomma mga avskedanden av kvinnliga statstjänstemän på grund av giftermål i t. ex. Danmark, Finland, Italien, Norge, Rumänien och Sovjetunionen Avskedande ur offentlig tjänst på grund av giftermål kompenseras i regel i någon form. I Australien erhåller en kvinna med minst fem års tjänstgöring vid avsked en summa, motsvarande en till tre månaders lön beroende på tjänstetidens längd. I Österrike voro avskedade kvinnor berättigade till en gratifikation av en till tre gånger grundbeloppet för pensionsförsäkringen Efter over 10 års tjänstgöring kunde kvinnan avstå från denna gratifikation och i stallet uppbära pension till en ålder av 60 år. I Tjeckoslovakien kunde efter december 1938 kvinnor avskedas ur statstjänst, om deras män hade en viss fastställd mmimimkomst. Viss kompensation skulle utgå till de avskedade. Schweiz anser giftermål som tillräckligt skäl för avskedande av kvinnor ur statstjänsten, men tillerkänner dem ett belopp motsvarande de inbetalda avgifterna för pensionsförsäkringen plus ränta. Blott i ett fåtal länder existerar lagligt förbud mot att avskeda kvinnor på grund av giftermål. Sålunda ha ett par kanadensiska stater (Alberta och Columbia) sedan början av 1930-talet en lagstiftning, som förbjuder olikartad behandling av personer på grund av kön eller civilstånd, när det gäller utövande av ett offentligt ämbete, anställning i enskild tjänst m. m. Av övriga lander förbjuder Cuba uttryckligen (enligt dekret av år 1934) avskedandet av 9 — 1642 43

130 kvinnor från anställningar inom industriella eller handelsföretag på grund av giftermål. I Argentina fördömde år 1937 en senatsresolution den i synnerhet av några järnvägsbolag praktiserade metoden att i arbetsavtalen infoga bestämmelser om avsked vid giftermål. Är 1938 förbjödos dylika förbehåll generellt för alla arbetsavtal med undantag för sådana, som gälla husligt arbete. I Förenta Staterna får enligt 1937 års tillägg till tjänstemannalagen ingen ställas sämre på grund av sitt civilstånd, när det gäller anställning, befordran m. m. I 14 delstater existera inga lagliga föreskrifter om avskedande av kvinnliga tjänstemän på grund av giftermål. En rad andra länder förbjuda visserligen inte avskedande men tillerkänna kvinnor, som avskedats till följd av giftermål, lagliga anspråk på ekonomisk ersättning genom företaget. I Italien stipulerade ett år 1937 avslutat kollektivavtal, att varje löntagare, som frivilligt lämnar en anställning i ett handelsföretag på grund av giftermål, har anspråk gentemot arbetsgivaren av samma storleksordning som det, vilket uppstår, då arbetsgivaren utan den anställdes förskyllan bryter ett avtal. I. Argentina gällde fram till år 1937 bestämmelser, som berättigade anställda och arbetare, som avskedades på grund av giftermål, till en kompensation av 5 % av årslönen plus ränta efter mindre än tioårig arbetsanställning, en månadslön för varje tjänsteår vid en tjänstgöringstid mellan tio och tjugo år samt en tilläggspension om 2 % av den ordinarie pensionen för varje tjänsteår överstigande 20 år. Dessa bestämmelser förlorade sin betydelse, då år 1938 avskedande av kvinnor på grund av giftermål förbjöds genom lag. I Peru stadgas, att kvinnor, som avskedas utan bärande skäl, äga rätt till två månaders lön. Giftermål synes inte betraktas som skäl för avskedande.

3. Speciella äktenskapsframj ande åtgärder. Indirekt bidraga alla åtgärder, som i gynnsam riktning påverka könsproportionen i de fruktsamma åldrarna, till en höjning av giftermålsfrekvensen. Dylika åtgärder äro dels restriktioner mot inflyttningen till storstäderna, som ofta har ett kvinnoöverskott i dessa till följd, dels en reagrarisering av befolkningen. I en mycket vidsträckt bemärkelse kunna hit räknas alla strävanden att förbättra jordbrukets arbetsförhållanden och att höja »trivseln på landsbygden». Det skulle spränga ramen för den föreliggande sammanställningen, om en redogörelse lämnades för alla på dessa områden vidtagna åtgärder.' Det kan dock nämnas, att i Tyskland ha vissa industricentra av arbetsmarknadspolitiska skäl temporärt spärrats för all inflyttning. Dessa bestämmelser ha givetvis genom kriget förlorat all betydelse. Egnahemsverksamhet och kolonisering ha i några länder motiverats med liknande synpunkter. Landsbygdens befolkning gynnas i ett antal länder på mångahanda sätt, eenom subventioner, i skattehänseenden m. m. Den tyska arvegårdslagstiftningen syftar till en konsolidering av stora delar av jordbruksbefolk-

131 ningen, men lagstiftningens demografiska effekt torde av andra skäl vara tvivelaktig. Ett klart gynnande av lantbefolkningen innebära vidare de särbestämmelser för denna, som tillämpas vid utlämnandet av äktenskapslånen i Tyskland. En åtgärd av direkt familjepolitisk betydelse är hänsynstagandet till makens eller makans vistelseort vid tillsättandet av platser. Dylika bestämmelser aro huvudsakligen begränsade till offentlig tjänst. Sålunda föreskrives t. ex. i Frankrike, att gifta kvinnliga tjänstemän böra om möjligt placeras på den ort, där maken har sin hemvist. I vissa länder, främst Tyskland och Italien, har särskilt gifta personer gynnats vid tillsättandet av vissa statliga och kommunala befattningar samt i befordringshänseende. I Italien föreskrevs sålunda genom dekret den 21 september 1938, att befordring till högre befattningar inom statstjänsten skulle förbehållas gifta personer samt att dessa även skulle gynnas i de lägre befattningarna. Denna princip tillämpas även inom kommunalförvaltningen. Ogifta personer äro uteslutna från vissa befattningar. Samma princip om företräde för gifta personer bor enligt officiella direktiv tillämpas även inom det enskilda näringslivet I lönereglementet för ämbetsmän i Tyskland tages särskild hänsyn till ämbetsmännens civilstånd. I synnerhet är man angelägen att höja begynnelselönen för unga aspiranter (Anwärter) till en nivå, som gör det möjligt för dem att ingå äktenskap. Aspiranttiden efter avlagd examen varar i regel tre år och assessorstiden efter avlagd juridisk statsexamen fyra år. Under denna tid stiger lönen normalt med antalet tjänsteår. Skillnaden mellan lägsta och högsta löneklass i dyrortsgruppen A är för aspiranter 53-5 0 RM och för assessorer 85 RM per månad. Sedan år 1937 erhålla aspiranter och assessorer så snart de ingå äktenskap oavsett antalet tjänsteår den högsta lönen mom respektive lönegrupper. E n liknande reglering har träffats även för de lägre statstjänstemännen, där skillnaden mellan begynnelselönen och lönen vid slutet av aspiranttiden stannar vid 37 RM.

132 KAP IV.

Mödraskydd samt mödra- och barnavård. 1. Rättsligt skydd för förvärvsarbetande mödrar. En stor del av den lagstiftning, som reglerar den i förvärvsarbete sysselsatta kvinnans arbetsförhållanden, tar sikte på att skydda henne som moder. En viss del av denna lagstiftning har detta mål mer direkt för ögonen namliaen den del som reglerar kvinnans arbetsförhållanden under tiden fore och efter barnets födelse. Denna lagstiftning, som avser att skydda moderns och barnets hälsa, har från början haft en allmän socialpolitisk prägel, men har, sedan i vissa länder den befolkningspolitiska diskussionen även lett till praktiska åtgärder i befolkningsfrämjande syfte, ntvidgats och forts vidare med befolkningspolitisk motivering. Nedan kommer i korta drag att givas en översikt över dessa lagstiftningsåtgärder i olika lander. Ledighet från arbete i samband med barnafödande. Den nuvarande lagstiftningen på detta område är till stora delar normerad av den konvention, som antogs på Internationella arbetsbyråns konferens i Washington 1919 vilken i Bin tur var byggd på resultaten från länder med en mera avancerad socialpolitik Enligt Washingtonkonventionen borde lagstiftningen rörande kvinnans rätt till ledighet från arbete vid barnsbörd omfatta alla kvinnor, gifta och ogifta, som voro sysselsatta i industri och handel. Kamen varierar mom olika länder. I Frankrike, Spanien, Tyskland och Sovjetunionen inbegripas samtliga löntagande kvinnor. I ChUe, Italien, Jugoslavien m. fl. lander^omfatta bestämmelserna alla kvinnor sysselsatta mom industri och handel i överensstämmelse med Washingtongkonventionen. I England galla leglerna de kvinnor, som arbeta inom industri och hantverk. Enligt principerna i Washingtonkonventionen borde ledigheten frän arbetet räcka från sex veckor före förlossningen till sex veckor efter förlossningen med möjlighet att, där sa- av medicinska skäl syntes önskvärt, ytterligare förlänga ledighetstiden. Rätt till ledighet från arbete borde föreligga undertiden före barnets födelse och skyldighet till bortovaro frän arbetet under de sex veckorna efter barnets födelse. I vissa länder föreligger förbud mot att inneha avlönat arbete under viss tid före förlossningen. Detta är förhållandet i länderna i MeUan- och Sydamerika, där som regel skyldighet att avhålla sig från arbete föreligger for en period växlande mellan åtta dagar och sex veckor. I Europa har endast ett fåtal länder anammat förbudsprincipen, däribland Jugoslavien (åtta veckor) och Italien (fyra veckor). I de flesta europeiska länder finnas dar-

133 emot staclganden om rätt till ledighet från arbete, oftast omfattande sex veckor. I fråga om tiden efter förlossningen föreligger i regel en skyldighet till arbetsnedläggelse under viss tid, så t. ex. i Lettland, Sydafrikanska unionen och Jugoslavien för åtta veckor, i bl. a. Schweiz, Spanien för sex veckor, i Belgien, Danmark, England, Finland, Frankrike, Italien m. fl. lämder fyra veckor, i Tyskland 6—12 veckor (beträffande den tyska arbetsskyddslagstiftnmgen se utförligare å sid. 135). I Sovjetunionen förelåg tidigare en rätt till arbetsnedläggelse under åtta veckor, men denna tid sänktes i december 1938 till fyra veckor. Skydd mot uppsägning av arbete i anledning av barnafödande. År 1919 hade endast sex stater infört bestämmelser om skyldighet för arbetsgivaren att återanställa mödrar i deras arbete efter frånvaro till följd av nedkomst. År 1938 hade 39 stater i sin lagstiftning infört sådana bestämmelser. Dessa gå i regel ut därpå, att kvinnan ej får avskedas från sitt arbete under de perioder före och efter barnets födelse, då hon har laglig rätt eller skyldighet att vara borta från arbetet. Ofta utsträckes den tid, varunder kvinnan är skyddad mot uppsägning, ytterligare, om hon på grund av vitsordad sjukdom är borta från arbetet under längre tid än den normalt stadgade. Enligt lagarna i vissa länder (t. ex. Guatemala, Peru) skall arbetsgivaren, i det fall han avskedar en kvinnlig arbetare under den tid, då hon har laglig rätt att vara borta från arbetet, till henne utbetala en lön för 90 dagar oberoende av de skyldigheter, som i övrigt kunna åligga honom gentemot modern. I Argentina och Ecuador utbetalas de böter, till vilka en arbetsgivare kan dömas, om han olagligt avskedar en kvinnlig arbetare, till denna direkt. I Frankrike äger kvinnan rätt till fri rättshjälp, om hennes rättigheter i detta avseende åsidosättas. Somliga länder gå längre än att skydda kvinnans rätt till återanställning i arbetet blott under den tid, hon har rätt att vara borta från arbetet, och förbjuda avskedande ända från begynnelsen av havandeskapet eller från det ögonblick, när detta bekantgöres; i Tyskland är sålunda under hela havandeskapstiden och fram till fyra månader efter nedkomsten varje uppsägning av modern olaglig och straffbar, såvida företagsledaren är underkunnig om havandeskapet eller omedelbart underrättas därom. Företagsledaren skall därför så fort som möjligt underrättas om att havandeskap föreligger och om den förmodade dagen för nedkomsten. För att förhindra kontroverser i samband med det legala förbudet mot avskedande i samband med havandeskap föreskriva lagarna i vissa länder (t. ex. Chile), att den kvinnliga arbetaren kan avskedas under havandeskapet endast på vissa i lagen klart definierade grunder (force majeure etc.). Nedgång i arbetskapaciteten på grund av havandeskap konstateras i vissa länder vara en ej legitim orsak till avskedande (t. ex. Cuba). I Sovjetunionen får en havande kvinna eller nybliven moder icke avskedas utan tillstånd av särskild arbetsmspektör och vägran att anställa en blivande moder eller reduktion av hennes lön är belagd med straff.

134 Rätt till amningspauser för ammande mödrar. Som ett lecl i strävandena att nedbringa spädbarns- och småbarnsdödligheten ha i många länder åtgärder vidtagits i syfte att uppmuntra modern att själv amma sitt barn. När det gäller den förvärvsarbetande modern ha dessa strävanden bl. a. gått ut på att bereda henne laglig rätt till vissa amningspauser i regel två om vardera en halvtimme per dag under arbetet från sex till tolv månader efter barnets födelse. Ibland stipuleras, att amningspauserna skola räknas som en del av arbetstiden och ibland fastslås, att någon minskning i lönen ej får inträda till följd av utnyttjandet av dessa arbetspauser (t. ex. Tyskland, Sovjetunionen). I nära anslutning härtill finnas i ett antal länder bestämmelser om att företag med mer än ett visst antal anställda kvinnor måste sörja för iordningställandet av särskilda amningslokaler. Så är förhållandet bl. a. i Danmark, Frankrike, Italien, Polen och Portugal. Förbud mot utförande av vissa slag av arbeten under havandeskapstiden m. m. I många länder har lagstiftningen skapat regler, avsedda att hindra att en kvinna under havandeskaps- och amningstiden sysselsattes med sådant arbete, som kan vara farligt för hennes och barnets hälsa. Sålunda är hon ofta förbjuden att utföra vissa slag av tungt fabriksarbete. I Sovjetunionen får hon ej utföra övertidsarbete, nattarbete och ackordsarbete samt vissa slag av tyngre arbete. Hon har rätt att på egen begäran bli förflyttad till ett lättare arbete utan att hennes lön därför minskas. I Tyskland får hon ej utföra övertidsarbete, nattarbete samt ansträngande arbete. I Polen funnos bestämmelser om att kvinnan under havandeskapsperioden hade rätt till sex dagars vila per månad från arbete.

2. Hjälp till mödrar i samband med barns födelse. De ovan i korthet skildrade bestämmelserna om ledighet från arbete m. m. skulle, i de fall där de äro obligatoriska, ofta kännas som ett svårt ingrepp i rätten till arbete, eller där de äro villkorliga, ej kunna utnyttjas, om de ej voro förbundna med utbetalandet av ekonomisk ersättning av en eller annan art, I de flesta stater föreligga också bestämmelser om viss ekonomisk ersättning både till de kategorier, som omfattas av arbetsskyddslagarna, och till övriga kvinnor. Denna ekonomiska hjälp brukar ofta sammanfattas under namnet moderskapshjälp. Den ombesörjdes tidigare främst av fattigvården och sjukförsäkringen. Under de senare årens befolkningspolitiska diskussion har den sistnämnda formen i somliga länder utbyggts och dess prestationer utvidgats. Dessutom ha i vissa länder tillkommit direkta understöd från stat eller kommun, avsedda att göra ankomsten av ett nytt barn mindre kännbar för familjen i ekonomiskt hänseende och därigenom undanskaffa ett av hindren för större barnrikedom.

135 Moderskapshjälp enligt försäkringsprincipen. I de flesta länder föreligger en eller annan form av moderskapsförsäkring, antingen obligatorisk eller frivillig, antingen som en del av en allmän sjukförsäkring eller som en fristående försäkring. Moderskapsförsäkringens prestationer utgå i regel till samma kategorier, som omfattas av arbetsskyddslagstiftningen, men fullständig identitet föreligger icke alltid. Obligatorisk försäkring i anslutning till sjukförsäkring. I över ett 20-tal stater ingår moderskapsförsäkringen som ett led i en obligatorisk sjuk- och socialförsäkring. Moderskapshjälpen i Tyskland omfattar de flesta av de prestationer, vilka bruka förenas med en moderskapsförsäkring liksom de sista årens befolkningspolitiska diskussioner avsatt spår i den nuvarande lagstiftningen. Denna skall därför behandlas först och relativt utförligt, även om den icke är en ren försäkring efter de ändringar, som ägt rum genom den s. k. mödraskyddslagen av 17 maj 1942 (Gesetz zum Schutze der erwerbstätigen Mutter). Inledningsvis skall här beröras de gällande bestämmelserna om arbetsskydd för blivande och ammande mödrar i Tyskland. Mödraskyddslagens bestämmelser härom omfatta alla förvärvsarbetande kvinnor, som stå i ett anställningsförhållande. För blivande mödrar gäller, att de ha rätt att inställa arbetet 6 veckor före förlossningen och plikt därtill såframt läkarintyg utvisar, att det är förenat med fara för modems eller barnets hälsa och liv att fortsätta med arbetet. Dessutom finnes en rad olika sysselsättningsförbud för blivande mödrar; således få de icke sysselsättas med särskilt hårt kroppsarbete, icke sysselsättas med arbete, där de utsättas för skadlig inverkan från hetta, kyla, damm och ånga etc. eller där de kunna komma i beröring med olika skadliga ämnen, icke sysselsättas på transportmedel efter den tredje havandeskapsmånaden, ej heller sysselsättas vid löpande band eller på ackord, såvida den genomsnittliga arbetsprestationen överstiger den blivande moderns krafter. Det är förbjudet att minska lönen, när på grund av dessa bestämmelser en kvinna t. ex. övergår till ett mindre ansträngande arbete. Under tiden efter förlossningen är det förbjudet, att arbeta de första 6 veckorna; för ammande mödrar är arbetsförbudet 8 veckor och för de ammande mödrar, som haft en för tidig förlossning är arbetsförbudet utsträckt till 12 veckor. När den ammande modern återupptar sitt arbete har hon rätt till en amningspaus på 45 minuter vid en sammanhängande arbetstid av 472 timme och två pauser på 45 minuter eller en på 90 vid en arbetstid av 8 timmar eller mer; avdrag på lönen får icke ske till följd av dessa amningspauser ej heller få de ordinarie arbetspauserna avkortas därigenom. Lagen föreskriver även, att yrkesinspektionen kan förordna om att särskilda amningsrum skola inrättas och på begäran skola ammande mödrar om möjlighet därtill finnes beredas sysselsättning på arbetsplatser i närheten av hemmet, för att amningen skall kunna äga rum därstädes.

136 För både blivande och ammande mödrar är det förbjudet att arbeta på övertid liksom de ej heller få arbeta mellan kl. 20—6 eller på sön- och helgdagar. Förbudet mot avsked under havandeskapstiden och 4 månader efter förlossningen har förut berörts. Lagstiftningen om moderskapshjälp består dels av bestämmelser i »Eeichsversicherungsverordnung», som innehåller en egentlig moderskapsförsäkring och dels av nya bestämmelser i den förut omtalade mödraskyddslagen av maj 1942, vilka i huvudsak gå ut på att staten på vissa punkter ökar moderskapsförsäkringens prestationer och dessutom ger sådana till personer, som icke äro försäkrade. Moderskapsförsäkringen är icke en självständig försäkring, men moderskapshjälp ingår som en reguljär prestation i den tyska sjukförsäkringen. Denna omfattar obligatoriskt så gott som alla, som utföra avlönat arbete samt oavlönade gesäller och vissa andra personer (en närmare avgränsning följer nedan); lönens storlek får dock ej — med undantag för arbetare, sjömän och några mindre grupper — överstiga 3 600 KM per år. En person blir sjukförsäkrad i och med att han upptager en försäkringspliktig verksamhet och oberoende om anmälan från arbetsgivaren till sjukkassan inkommer först senare. E n del personer, som ej längre äro sjukförsäkringspliktiga, kunna få kvarstå i försäkringen som vidareförsäkrade och även frivillig försäkring kan förekomma för vissa personer, som, ehuru tillhörande försäkringspliktiga, yrken, av en eller annan orsak ej äro underkastade försäkringstvånget. Finansieringen av försäkringen är ordnad på så sätt att arbetsgivarna inbetala Va av avgifterna och de försäkrade 2/z, dock måste de vidareförsäkrade och de frivilligt försäkrade betala hela avgiften själva. Bidragen fastställas i förhållande till den försäkrades s. k. grundlön, som i allmänhet beräknas genom att de försäkrade indelas i olika löneklasser och för varje löneklass är det fastställt en bestämd lön, som gäller som grundlön för alla försäkrade, som tillhöra den löneklassen. De försäkringspliktiga få vid löneutbetalningen avdrag å sin kontantlön för sitt bidrag till försäkringen. För den tid, varunder försäkrad kommer i åtnjutande av moderskapshjälp, behöver avgift till sjukkassan ej erläggas, så länge den försäkrade ej utför avlönat arbete. Mödraskyddslagen av 1942, som ju omfattar alla förvärvsarbetande mödrar, som stå i ett anställningsförhållande, behandlar tydligtvis icke samma grupper av personer som sjukförsäkringen och resultatet har blivit att de gripa in i och korsa varandra. E n redogörelse skall här ges genom att taga i betraktande följande fyra grupper av kvinnor. 1. Kvinnor, som äro sjukförsäkrade, men som icke höra under »Mödraskyddslagen». Till denna kategori höra bl. a. följande kvinnor: de få grupper a / självständiga, som äro sjukförsäkringspliktiga (nämligen självständiga artister, barnmorskor, personer, som driva hemindustri samt självständiga lärarinnor, som inte ha andra i sin tjänst — dock endast om de ha under 3 600 KM i årlig inkomst); vissa frivilligt försäkrade såsom mindre förvärvsarbe-

137 tände och medlemmar av arbetsgivarens familj som, utan att det föreligger ett egentligt arbetsförhållande, arbeta med i företaget utan lön — dock endast om de ha under 3 600 EM i årlig inkomst; slutligen vissa frivilligt vidareförsäkrade såsom tidigare försäkringspliktiga, som ha förlorat sitt arbete samt änkor. Dessa kvinnor få den moderskapshjälp, som sjukförsäkringen ger dem och endast den. Till kvinnliga försäkrade, som under de två åren före nedkomsten i 10 månader och under det sista året i 6 månader varit försäkrade ges olika slag av moderskapshjälp (Wochenhilfe): Moderskapspengar utbetalas med samma belopp som sjukpengarna (utgöra normalt hälften av vederbörandes grundlön) dock minst 0: 50 RM per dag och utgå under 4 veckor före och 6 veckor efter förlossningen. Utför modern avlönat arbete under någon del av de närmaste 6 veckorna efter förlossningen utgå moderskapspengar för den tiden med halva normalbeloppet. Arbetar den havande kvinnan icke före nedkomsten utgå moderskapspengarna med 3 /4 av grundlönen för 4 veckor före nedkomsten, vilka för övrigt ökas till 6 veckor såvida en läkare eller barnmorska förklarar, att förlossningen antagligen skall äga rum inom 6 veckor. Om den blivande modern så önskar, utgår i stället för moderskapspengar vistelse och vård på ett mödrahem, och såvida vederbörande moder har någon hon helt eller delvis försörjer utgår till dessa under denna tid en »Hausgeld» med ett dagligt belopp motsvarande hälften av sjukpengarna, Ligger hon hemma utgår om så önskas i stället för hälften av moderskapspengarna hemhjälp och tillsyn genom speciell sköterska. Amningspengar utgå under 12 veckor efter förlossningen till ammande mödrar med ett belopp motsvarande hälften av sjukpengarna dock minst 0: 25 RM per dag. E t t förlosstiingsbidrag avsett att bidraga till särskilda kostnader i samband med förlossningen utgår med ett engångsbelopp av 10 RM. Barnmorskehjälp: Sjukkassan förbinder sig att utan kostnader för modern ställa en barnmorska till hennes tjänst för förlossningen och den omedelbart därmed sammanhängande vården. Om förlossningen äger rum på mödrahem eller sjukhus utan sjukkassas förmedling, och om den av sjukkassan erbjudna barnmorskehjälpen ej tages i anspråk, erhåller modern det bidrag som i annat fall från sjukkassan skulle utbetalts till barnmorskan. Slutligen erhålles läkemedel och medicin samt erforderlig läkarbehandling. Speciella förmåner: Extra ersättningar kunna i vissa fall ges, om särskilda bestämmelser därom införts i vederbörande kassas reglemente. Sålunda kan moderskapspenningarna även för tiden efter förlossningen utgå med större belopp än det normala dock högst 3A av grundlönen och upptill 13 veckor, amningspengarna kunna utgå upptill 26 veckor och vidare kan förlossningsbidraget höjas till 25 RM. Slutligen kan vederbörande sjukkassa bestämma, att till havande kvinnor, som varit sjukförsäkrade minst Va år och som bliva arbetsoförmögna på grund av sitt havandeskap, skall vid sidan av nämnda hjälpformer utgå särskilda havandeskapspengar under 6 veckor. Dessa veckor

138 behöva ej ligga i följd utan kunna vara utspridda över hela havandeskapstiden. Havandeskapspengarna kunna uppgå till högst samma belopp som de ordinarie och kunna utgå jämsides med moderskapspengarna. Däremot utgå icke ordinarie sjukpengar under den tid den försäkrade åtnjuter förmåner enligt moderskapshjälpen. Äro de ovannämnda karensvillkoren icke uppfyllda för dessa försäkrade kvinnor, kunna de icke få någon moderskapshjälp med mindre de äro berättigade till att få moderskapshjälp genom en familjemedlems sjukförsäkring (se under 4.); i så fall få de en liknande moderskapshjälp som ovan refererats dock i vissa hänseenden av mindre omfång (»Familienwochenhilfe») 2. Sfukförsäkrade kvinnor, som höra under »Mödraskyddslagen», utgöra den största gruppen. Dessa kvinnor få 6 veckor före och 6 respektive 8 eller 12 veckor efter förlossningen en moderskapspenning med ett belopp, som motsvarar den genomsnittliga dagsförtjänsten under de närmast föregående 13 arbetsveckorna dock minst 2 RM per dag. Utför kvinnan avlönat arbete eller får hon fortsatt lön utan att arbeta under den tid, varunder hon äger rätt uppbära moderskapspenning, utgår denna endast med skillnaden mellan den aktuella och den tidigare genomsnittliga arbetsförtjänsten. För ifrågavarande kvinnor äro moderskapspenningarna i förhållande till de, som presteras vid 1. utvidgade icke blott med hänsyn till storlek och varaktighet utan även därigenom, att de utbetalas även om de försäkrade icke uppfylla sjukförsäkringens karensbestämmelser. Men vad som utbetalas utöver vad sjukförsäkringen är pliktig göra (jfr under 1) vilar icke på sjukförsäkringens bärare — de försäkrade och arbetsgivarna — utan ersattes av staten. Liksom under 1. finnes det möjlighet, att få vistelse och vård på ett mödrahem, men i så fall skall endast den del av moderskapspenningarna som sjukförsäkringen skall prestera dragas från och resten utbetalas till mödrarna och detsamma gäller vid hemhjälp och vård i hemmet i det blott ett belopp av samma sorlek som hälften av sjukförsäkringens moderskapspenningar (se under 1) skall fråndragas. Amningspengar utgå här med 0: 50 RM per dag, så länge modern ammar dock högst för ett halvt år. Utgifterna härför skola bäras av sjukförsäkringen. Slutligen ha vi även här sjukförsäkringens övriga prestationer: förlossningsbidrag, barnmorskehjälp, läkemedel och medicin, erforderlig läkarebehandling samt speciella förmåner, som utgå på samma sätt som redovisats under 1. 3. Kvinnor, som icke äro sjukförsäkrade, men som falla under »Mödraskyddslagen» äro sådana kvinnor, som ha för stor inkomst för att vara med i sjukförsäkringen eller som höra till de speciella grupper, vilka särskilt äro undantagna från försäkringsplikten såsom t. ex. ämbetsmän, präster, läkare. Från staten erlägges till dessa kvinnor under den tidrymd som de äro eller ha rätt till att vara lediga från arbetet på grund av havandeskapet och förlossningen moderskapspenningar till en storlek, som motsvarar deras

139 »regelmässige Arbeitsentgelt». Få de under denna tid någon lön eller åtnjuta de en viss moderskapshjälp från en sjukkassa genom en familjemedlems sjukförsäkring (se under 4.) skola moderskapspengarna utgå med ett i motsvarande grad reducerat belopp. Amningspengar ges icke och heller icke några av de övriga prestationer som sjukförsäkringen erbjuder (dock är det möjligt att dessa prestationer kunna fås genom en familjemedlems försäkring — se under 4.) 4. Icke sjukförsäkrade kvinnor, som icke höra in under »Mödraskyddslagen». De viktigaste av de kategorier kvinnor det här är fråga om framgår av följande. »Familienwochenhilfe»: kvinnor, som icke äro sjukförsäkrade, (eller försäkrade, som icke äro berättigade till moderskapshjälp) ha en möjlighet att trots detta få moderskapshjälp från sjukförsäkringen i det att en försäkrads hustru, dotter och adoptivdotter i dennes hushåll äro berättigade till att få en viss moderskapshjälp såvida den försäkrade uppfyller de förut berörda karensvillkoren och — såsom här är fallet — vederbörande kvinna icke självständigt är berättigad till moderskapshjälp av sjukförsäkringen. De understöd, som utgå, äro i stort sett desamma, som utgå i »Wochenhilfe» (se 1.). Detta är sålunda fallet med förlossningsbidrag, barnmor skehjälp, läkemedel och medicin och erforderlig läkarbehandling. För moderskapspengarna föreligger en skillnad så till vida, att de här endast utgå med 0: 50 RM per dag och att regeln om eventuellt utvidgning av moderskapspenningstiden före förlossningen till 6 veckor icke gäller; amningspengar utgå endast med 0: 25 RM per dag; vad beträffar speciella förmåner få moderskaps- och amningspengarna förhöjas upp till högst hälften av sjukpengarna (som i regel utgör hälften av grundlönen) förutom det att här icke får utgå extra ersättning som förlossningsbidrag. I övrigt gäller vad som sagts under 1. för självständigt försäkringsberättigade. Mödraskyddslagen innehåller vidare ett uttalande om att moderskapshjälpen senare kan utvidgas till att omfatta andra grupper av kvinnor än dem den för närvarande omfattar såsom t. ex. lantbrukarnas hustrur och kvinnliga familjemedlemmar, som hjälpa till i lantbruket. Slutligen må hit hänföras olika kvinnor, som inte alls ha någon möjlighet att få moderskapshjälp och, som i den händelse de komma i nöd, få hjälp efter behov av olika sociala organ. Exempel på sådana kvinnor äro de som icke arbeta, kvinnor, som icke stå i ett anställningsförhållande, men som arbeta i hemmet, äro självständiga eller arbeta i mannens eller föräldrarnas rörelse. Mot den tyska moderskapsförsäkringens utformning före mödraskyddslagens tillkomst i maj 1942 riktades åtskillig kritik. Särskilt påpekades, att den omslöt en begränsad personkrets och att den lagenliga moderskapspenningen var mindre än den lön, som en kvinna förtjänade. Detta ledde till att många kvinnor av ekonomiska skäl icke kunde göra bruk av sin rätt att vara lediga från arbetet 6 veckor före förloss-

140 ningen. Genom frivilliga överenskommelser i flera tyska storindustrier lyckades man dock överbygga de flesta av dessa brister. På grundval av dessa utvidgningar utarbetade bl. a. »Das Frauenamt der Deutschen Arbeitsfront» vittgående förslag till en rättslig nyreglering av moderskapsskyddet. Den nya mödraskyddslagen har också i det stora hela realiserat dessa förslag. Framförallt innebär höjningen av moderskapspenningen till att helt motsvara den tidigare arbetsinkomsten, att kvinnorna numera kunna fullt taga i anspråk rätten att vara borta från arbetet före och efter förlossningen. Över huvud taget måste den tyska mödraskyddslagen av maj 1942 anses som en betydande befolkningspolitisk och socialpolitisk vinning. Det föreligger dock inga uppgifter om hur man lyckats tillämpa dess lagbestämmelser under den forcerade krigsproduktionen med dess ökade krav på den kvinnliga arbetskraften. I Frankrike infördes 1928 en obligatorisk socialförsäkring, vari ingick försäkring mot sjukdom, moderskap, invaliditet och dödsfall. 1935 uppdelades denna socialförsäkring i en särskild försäkringsordning för löntagare inom handel, industri och husligt arbete och en för löntagare inom jordbruket. I den första försäkringsordningen äro efter de senaste ändringarna i januari 1942 alla franska medborgare, som arbeta för andra, försäkringspliktiga oavsett ålder; dessutom äro vissa grupper av självständiga yrkesutövare också försäkringspliktiga. Inom försäkringsordningen för jordbruket äro nästan alla löntagare försäkringspliktiga. Premierna, av vilka arbetsgivarna skola erlägga hälften, utgöra vid försäkringsordningen inom handel, industri och husligt arbete en bestämd procent av de försäkrades årsinkomst, varvid de försäkrade klassificeras i löneklasser. Inom jordbruket pålägges icke de försäkrade några premier vad beträffar kostnaderna för moderskapshjälp. I övrigt lämnar staten vid båda försäkringsordningarna visst tillskott. Till försäkrad kvinna och försäkrad mans hustru lämnas fri läkarhjälp och betalning av medicin, narkos etc. Till försäkrad kvinna lämnas dessutom en moderskapspenning så länge hon icke arbetar, vilket i varje fall måste vara fallet i minst 6 veckor. Moderskapspenningen utgår i upp till 6 veckor före och 6 veckor efter förlossningen med ett visst dagligt belopp i förhållande till dagslönen liksom sjukpenningen. Dessutom får en försäkrad under amningstiden dock högst i 9 månader en amningspenning sammanlagt högst 850 francs liksom en försäkrad kvinna, som icke kan amma sitt barn, men behåller det hos sig, får tillskott till mjölk till barnet, dock högst ZU av amningspenningen. För att erhålla moderskapspenning måste vidare vissa karensvillkor vara uppfyllda. I Sovjetunionen utgör moderskapsförsäkringen en del av socialförsäkringen, som omfattar alla arbetare och anställda vid de statliga företagen. Enligt bestämmelser från december 1938 skall den försäkrade ha varit kontinuerligt sysselsatt under 7 månader före förlossningen för att komma i åtnjutande av försäkringsförmånerna i full utsträckning. Hon erhåller då, förutom sedvanlig hjälp vid förlossningen, en ersättning lika med

141 den normala lönen under den tid hon begagnar sig av sin rätt att vara borta från arbetet. T. o. m. 1938 förefanns en rätt till ledighet från arbete under 8 veckor före och 8 veckor efter förlossningen, men den inskränktes sedan till att gälla för 5 veckor före och 4 veckor efter förlossningen. Förutom ersättning för förlorad lön utgår ett engångsbidrag till babyutstyrsel på 45 rubel samt amningspengar under 9 månader med 10 rubel per månad. För erhållande av dessa senare tillägg gäller som villkor, att lönen ej får överstiga 300 rubel samt att den försäkrade under en viss minimitid har varit sysselsatt i samma företag. Enligt den ryska socialförsäkringslagstiftningen betala de försäkrade själva icke några medlemsavgifter. Dessa betalas av företagen, som årligen avsätta en viss summa härför. När man i Spanien i december 1943 införde en allmän, obligatorisk sjukförsäkring inkorporerade man i denna den obligatoriska, självständiga moderskapsförsäkring man sedan 1929 haft för sådana kvinnliga arbetare inom industri, lantbruk och offentliga institutioner (samt kvinnliga hemarbetare), vilkas arbetsinkomst icke översteg en viss fastställd gräns. I enlighet med 1942 års lag omfattar försäkringen numera alla sysselsatta personer under en viss inkomst, varvid även självständiga yrkesutövare och personer sysselsatta i det husliga arbetet räknas in under försäkringen, medan tjänstemän o. d. uttryckligen äro undantagna. De försäkrade skola erlägga premier, som beräknas i förhållande till arbetsinkomsten. Arbetsgivaren måste lämna Vt, medan självständiga yrkesutövare själva måste betala hela premien. Dessutom lämnar bl. a. staten ett visst tillskott. Vid barnsbörd lämnas fri läkarhjälp och medicin såväl under havandeskapstiden som vid och efter förlossningen. Sådan hjälp lämnas icke blott till försäkrade kvinnor utan även till med den försäkrade sammanboende såsom t. ex. make, anhöriga i rätt upp- och nedstigande led samt bröder och systrar såvida dessa äro permanent arbetsoförmögna. Detsamma gäller den amningspenning, som lämnas till kvinnor under amningstiden. Slutligen utgår till försäkrade kvinnor, men icke de försäkrades anhöriga, de prestationer som utgingo i den gamla moderskapsförsäkringen d. v. s. fri barnmorskehjälp samt moderskapspenningen. Den sistnämnda utgår under 6 veckor före och 6 veckor efter förlossningen och utgör ett belopp av 15 pesetas för varje kvartal vederbörande under loppet av de sista 3 åren betalt försäkringspremier. Moderskapspenningen utgår endast om den försäkrade uppfyller vissa karensvillkor (varit försäkrad under de sista 18 månaderna före nedkomsten) och om hon har låtit undersöka sig av en läkare de två månaderna före nedkomsten. I Schweiz föreligger en blandning mellan den obligatoriska och den frivilliga försäkringsformen. Edsförbundet har ej rätt att ålägga någon plikt att inträda i sjukkassa. Däremot ha kantonerna rätt att förklara sjukförsäkringen obligatorisk för bestämda yrkeskategorier, vilken rätt kan överlåtas åt de enskilda kommunerna. Barnsäng betrakats i den schweiziska lagen som ett sjukdomsfall jämställt med övriga och de

142 bidrag, som kunna utfås, bli beroende av vilka prestationer som försäkringstagaren i det individuella fallet genom medlemsskap i sjukkassa försäkrat sig för. I maj 1943 har förslag framlagts om införande av fristående, obligatorisk moderskapsförsäkring. I Nederländerna utvidgades den obligatoriska sjukförsäkringen fr. o. m. november 1941 till att även omfatta moderskapshjälp. E n försäkrad kvinna erhåller under 6 veckor före sin nedkomst ett bidrag, som är lika stort som hennes dagliga lön antingen hon är i stånd att arbeta eller ej. Samma bidrag utgår under minst 6 veckor efter nedkomsten och kan i den händelse kvinnan ej kan återupptaga arbetet utgå under 20 veckor. Dessutom äro barnmorskehjälp och läkarhjälp kostnadsfria. I Norge ingår en moderskapsförsäkring i den obligatoriska sjukförsäkring, som infördes 1909. Försäkringspliktiga äro alla löneanställda (samt vissa fiskare), som fyllt 15 år och ha en årsinkomst under 6 000 kronor samt lärlingar och understödsberättigade arbetslösa. Alla andra mellan 15—70 år kunna frivilligt ansluta sig till försäkringen, så framt de uppfylla vissa hälsovillkor. De försäkrade grupperas i 7 löneklasser efter arbetsinkomstens storlek. Premierna variera efter löneklasserna och arbetsgivaren betalar Vio samt staten 3/io (dock få frivilligt försäkrade själva betala arbetsgivarens andel, varjämte frivilligt försäkrade med över 6 000 kronor i årsinkomst ej få något tillskott från offentliga medel). Vid barnsbörd får en försäkrad kvinna, som varit försäkrad i minst 10 månader, fri barnmorskehjälp samt en barnsängspenning 2 veckor före samt 6 veckor efter nedkomsten med ett dagligt belopp motsvarande sjukpenningen (denna är fastställd till ett bestämt dagligt belopp för varje löneklass och är större för en högre löneklass), dock minst ett sammanlagt belopp av 30 kronor. Sjukkassan kan om det visar sig nödvändigt i stället för barnmorskehjälp och barnsängspenning lämna vård på förlossningshem eller sjukhus, i vilket fall en familjepenning lämnas till de anhöriga, som sammanbo med vederbörande kvinna (familjepenningens storlek varierar mellan iU och ZU av sjukpenningen beroende på hur många familjeanhöriga, som finnes). En kvinna, som icke själv är försäkrad, men vars make är det, får (såvida han varit försäkrad minst 10 månader före förlossningen) samma förmåner som en försäkrad kvinna, dock är här barnsängspenningen fastställd till ett fast belopp nämligen 30 kronor. I England har man sedan 1911 haft en obligatorisk moderskapsförsäkring i förening med sjuk- och invalidförsäkringen. Försäkringen omfattar samtliga kroppsarbetare jämte de icke-manuellt sysselsatta, vilkas lön icke överstiger 420 £ om året. Moderskapshjälpen består av 40 sh per förlossning till försäkrad kvinna eller försäkrad mans hustru, men härtill kommer att summan fördubblas om båda makarna äro försäkrade. Beloppet är alltså lika stort oavsett lönen i motsats till exempelvis Tyskland, men så äro också försäkringsavgifterna i den engelska försäkringen karakteriserade av att de äro oberoende av lönen (flat rate). Arbetsgivarna betala c:a Va av avgifterna.

143 Några sjukkassor giva sjukpengar under den tid kvinnan icke kan arbeta före och efter förlossningen. I den bekanta Beveridgeplanen föreslås bl. a. att de skilda försäkringsgrenarna sammanslås samt att försäkringsplikten utvidgas till hela folket. Vid barnsbörd skall sålunda erbjudas två slags hjälp. En »maternity grant» bestående av ett engångsbelopp på 4 £ skall utgå till gifta kvinnor samt dessutom till andra kvinnor, som ha förvärvsarbete vare sig de äro löntagare eller självständiga. Detta belopp avser att täcka en del av de extrakostnader som ett havandeskap för med sig; full täckning erbjudes dock icke utan det är meningen att resten skall kvinnan eller hennes man själv stå för. Dessutom skola alla kvinnor, som ha förvärvsarbete, men som äro lediga från arbetet på grund av havandeskap i högst 13 veckor, få en »maternity benefit» på 36 sh per vecka under dessa 13 veckor; denna hjälp avser att giva en viss ersättning för förlorad arbetsförtjänst och förmå kvinnorna att i ökad utsträckning taga ledigt från sitt arbete; beloppet, som utgår, är f. ö. betydligt högre än det som Beveridge föreslår kvinnor skola få t. ex. i sjuk- och arbetslöshetsunderstöd. Medan det f. n. utbetalas c:a 3 milj. £ per år till försäkringshjälp vid barnsbörd skall i enlighet med Beveridges förslag utbetalas 7 milj. £ — en betydande ökning alltså. E n viktig förutsättning är att fri läkare- och sjukhusvård kan erbjudas alla även på grund av havandeskap och förlossning. Kegeringen har nu också framlagt en plan om dylik allmän, kostnadsfri vård. Slutligen kan nämnas att socialförsäkringarna utbyggts i betydande skala under de sista åren i Amerika. Vid den första »Inter-American Conference on Social Security», som hölls i Santiago de Chile i september 1942 med representanter från 21 amerikanska länder, framhölls i en resolution nödvändigheten av att inom försäkringsramen vidtaga åtgärder till skydd för moderskap, barn och ungdom. Obligatorisk fristående moderskapsförsäkring. I några stater har en från sjukförsäkringen fristående moderskapsförsäkring införts, så bl. a. i Italien och Argentina. I det förstnämnda landet har emellertid denna försäkringsform sedermera avskaffats och ersatts med ett system med obligatoriska födelsepremier. Moderskapsförsäkringen i Italien var till 1939 obligatorisk för alla arbetande kvinnor i åldern 15 till 50 år med vissa undantag. Villkor för erhållande av utgående förmåner voro bl. a., att kvinnan hade varit sysselsatt med förvärvsarbete vid tiden för konceptionen och att hon under de 365 dagar, som föregått förlossningen, haft sysselsättning minst 14 dagar. Den försäkrade erhöll förutom medicinsk vård ett engångsbidrag på 300 lire. Tidigare utgick ett engångsbidrag vid förlossningen på 150 lire samt en dagpenning under den tid, modern var borta från arbetet, men dessa två utbetalningsformer sammanslogos till en år 1937. Detta kontantunderstöd sänktes till 200 lire, om modern utfört betalt arbete under den föreskrivna

144 vilotiden antingen före eller efter förlossningen och till 100 lire om hon utfört betalt arbete både före och efter förlossningen. Ett engångsbidrag utgick även — med 100 lire — vid spontan abort eller läkarabort, om aborten skett efter den tredje havandeskapsmånaden. 1937 utvidgades moderskapsförsäkringen att även gälla kvinnor arbetande inom jordbruket, vilka dessförinnan icke omfattats av densamma. Den fick här en något annan utformning, såväl vad gäller villkoren för att bli delaktig i dess prestationer som vad angår principerna för inbetalning av avgifterna. Engångsbidraget vid förlossningen begränsades till 100 lire. Genom en ny lagstiftning 1939 slopades denna moderskapsförsäkring och ersattes med en likaledes som en obligatorisk försäkring anordnad utbetalning av födelsepremier. Redogörelse härför har tidigare lämnats i kap. I I (sid 116). I Argentina utbetalar moderskapsförsäkringsfonden under 30 dagar före och 45 dagar efter förlossningen, varunder förbud mot utförande av avlönat arbete föreligger, till de försäkrade — kvinnor inom handel och industri — ett bidrag lika med 2V2 gånger månadslönen, beräknad efter 25 arbetsdagar per månad. Frivillig försäkring i anslutning till sjukförsäkring. I några få länder ingår moderskapsförsäkringen som en del av en frivillig sjukförsäkring. Så är t. ex. fallet i Danmark och i Nya Zeeland, och den frivilliga försäkringsformen skiljer sig från den på den europeiska kontinenten förhärskande obligatoriska formen både i fråga om vem som kan bli medlem och i fråga om grunderna för inbetalning av avgifterna. I Danmark erbjuder sig möjlighet att ingå i sjukkassa för var och en, som har en med lönearbetaren jämförbar ekonomisk ställning, såsom mindre jordbrukare, hantverkare och andra näringsidkare, tjänstemän och liknande. Hustrun kommer ej i åtnjutande av försäkringens förmåner genom mannens medlemsskap utan måste själv försäkra sig. Betingelserna för att upptagas som aktiv medlem i försäkringen äro dels att inkomsten ej överstiger en viss gräns, för närvarande 3 700 kronor på landsbygden, 4 900 kronor i städerna utom i Köpenhamn och där 5 200 kronor, dels att vissa villkor i fråga om hälsotillståndet äro uppfyllda. Sjukförsäkringen omfattar för närvarande omkring 2V-2 miljoner aktiva medlemmar, d. v. s. medlemmar, som komma i åtnjutande av prestationerna från sjukförsäkringen. Genom socialreformen av år 1933 infördes skyldighet för alla, som icke äro aktiva medlemmar, att inträda som passiva medlemmar i försäkringen. Dessa passiva medlemmar, som betala en mindre avgift om kr. 2:40 per år, erhålla ej något bidrag från sjukförsäkringen, men ha bl. a. möjlighet att bli aktiva medlemmar utan särskild undersökning av hälsotillståndet, om de i framtiden t. ex. genom inkomstminskning skulle uppfylla de formella betingelserna härför. Försäkrads rätt att uppbära moderskapshjälp inträder först sedan tio månader förflutit efter upptagandet i sjukkassan.

145 Kostnaderna för försäkringen bestridas, utom med medlemmarnas avgifter, med bidrag från det allmänna, såväl staten som kommunerna. Kommunernas bidrag utgå till större delen på indirekt väg, i form av nedsättning av avgifter för sjukhusvistelse m. m. Det statliga tillskottet har på senare år utgjort drygt en fjärdedel av det genom sjukkassorna administrerade beloppet. Yid barnsbörd ger sjukkassan fri barnmorskehjälp, vilket innefattar honorar till barnmorska för själva förlossningshjälpen och i omedelbar förbindelse därmed stående hjälp till modern och barnet samt vid förlossningen behövliga förbandsartiklar m. m. Om läkarbehandling enligt barnmorskas eller läkares uppfattning erfordras, ges kostnadsfri sådan. Under fjorton dagar efter barnets födelse erhåller den försäkrade dagpengar av samma storlek som vid vanliga sjukdomsfall. De som äro sysselsatta med sådant förvärvsarbete, som omfattas av lagstiftningen om vila i samband med barnsbörd — fabriksarbeterskor i vid bemärkelse — erhålla särskilda dagpengar under de fyra veckor efter nedkomsten, varunder förbud mot arbete är stadgat. Om modern blir borta från arbetet under längre tid för att amma sitt barn, utgår denna hjälp under 6 veckor efter förlossningen. Vidare erhålla dessa kvinnor en dagpenning under 8 veckor före förlossningen, om med läkarintyg kan styrkas, att arbetet skulle vara till skada för moderns eller barnets hälsa. Dessa dagpengar uppgå för närvarande till 4:55 kronor i Köpenhamn, kr. 3: 60 i övriga städer och stadsliknande samhällen och kr. 2: 70 på landsbygden. Icke realiserade förslag. Den danska befolkningskommissionen föreslog i sitt betänkande om »Moderens Kettigheder i Anledning af Födsel» (1938), att de utanför hemmet arbetande kvinnorna skola ha rätt till ytterligare 4 veckors frånvaro från arbetet förutom de 4 veckor, som äro påbjudna samt att de skola ha rätt att vara borta från arbetet under 8 veckor före nedkomsten. I samband härmed föreslog kommissionen en väsentlig höjning av den ersättning, som utgår till mödrarna för förlorad arbetsförtjänst under viloperioden. Ersättningen bör så nära som möjligt svara mot den förlorade arbetsförtjänsten och bör utgå för hela vilotiden efter barnets födelse, om den försäkrade själv ammar sitt barn eller det kan styrkas, att hon av medicinska grunder är oförmögen amma barnet. Samma ersättning bör utgå för den del av vilotiden före nedkomsten, för vilken med läkarintyg kan styrkas,^ att arbetet är skadligt för moderns och barnets hälsa. Kan sådant intyg ej företes, bör beloppet utgå med 2/s av det normala. Dessa ersättningar föreslogos skola utbetalas direkt ur statsmedel, och samtidigt skulle dagpengarna från sjukkassan bortfalla. Den norska s. k. sociallovkommittén av år 1935 lade 1939 fram ett betänkande med förslag om en utvidgning av den obligatoriska sjukförsäkringen, vari som förut nämnts moderskapsförsäkring ingår, så att sjukförsäkringen i stället för att endast omfatta löneanställda m. fl. under en viss inkomst skulle omfatta hela befolkningen — härvid skulle t. ex. det stora antalet självstän10 — 1C42 43

146 diga yrkesutövare inom hantverk, handel och jordbruk komma med i försäkringen. Enligt förslaget äro alla i Norge bosatta över 16 år försäkringspliktiga oavsett inkomsten samt dessutom vissa andra norska medborgare i utlandet. Principen med en klassificering av de försäkrade i inkomstklasser är bibehållen i förslaget i det att man här har 13 inkomstklasser liksom även principen att arbetsgivare och staten skall betala en viss del av premierna. Vid barnsbörd gives liksom tidigare till kvinnliga försäkrade och till hustrur, vilkas män äro försäkrade, fri barnmorskehjälp och nödvändig läkarhjälp. Dessutom skall arbetstagare med en årsinkomst på mellan 600—6 000 kronor få en barnsängspenning av samma storlek som sjukpenningen med barntillägg; den tid under vilken denna barnsängspenning skall utgå föreslås utvidgad till 6 veckor före och 6 veckor efter förlossningen. Alla övriga medlemmar och hustrur, vilka icke själva äro medlemmar, få ett belopp på 100 kronor i barnsängspenningar. I stället för barnmor skehjälp och barnsängspenning kan vård lämnas å sjukhus eller förlossningshem, varvid till familjemedlemmar lämnas en familjepenning motsvarande 5/i av sjukpenningen. De nu gällande bestämmelserna om karenstid för att få moderskapshjälp föreslås slopade, vilket också kan ske utan fara för »missbruk», när hela befolkningen skall omfattas av försäkringen.

Moderskapshjälp från arbetsgivarna. T. vissa länder, varest någon moderskapsförsäkring ej finnes, samt för vissa befolkningsgrupper, som i länder med moderskapsförsäkring ej omfattas av denna, ha arbetsgivarna enligt lag ålagts att utbetala vissa bidrag i samband med kvinnlig anställds barnsbörd. Så är fallet i flera mellan- och sydamerikanska och andra utomeuropeiska stater. Arbetsgivarnas åligganden gå i regel ut på att under kvinnans lagliga frånvaro till henne utbetala full lön eller viss del av lönen. I Polen funnos före kriget bestämmelser om att arbetsgivaren för kvinnor, sysselsatta inom jordbruket, vilka icke omfattades av moderskapsförsäkringen, skulle betala förlossningskostnaderna, 90% av utgifterna för medikamenter och läkarkontroll samt dessutom ge ett bidrag lika med 50 % av lönen under 8 veckor av vilka 6 efter nedkomsten. I Belgien ha arbetsgivarna ålagts att till anställda inom handeln med en lön upp till 24 000 francs betala full lön under 30 dagar efter nedkomsten. ^ Denna form av moderskapshjälp genom utbetalningar från arbetsgivaren har vissa uppenbara nackdelar. Kvinnan löper stor risk att bli avskedad vid ingång av giftermål eller vid inträtt havandeskap. Även vid nyanställning förefaller det sannolikt, att dessa åligganden spela en stor roll för arbetsgivaren vid valet av arbetskraft, såväl när detta är fritt mellan manlig och kvinnlig, som när valet är begränsat till kvinnlig arbetskraft. Man kan anta, att arbetsgivaren på ett eller annat sätt söker gardera sig mot att i framtiden få utbetala dessa understöd. Lagstiftning av denna art förekommer också företrädesvis i sådana länder, där den sociala utvecklingen ej är så långt

147 hunnen. I några av dessa framhäves, att bestämmelserna äro av preliminär natur och ha genomförts i avvaktan på att tiden skall bli mogen för införande av en moderskapsförsäkring eller någon form av statlig moderskapshjälp.

Moderskapshjälp från stat och kommun. De samhälleliga åtgärderna för att bringa stöd åt modern och familjen togo tidigare huvudsakligen form av hjälp via fattigvården. Denna hjälpform torde i detta sammanhang kunna lämnas åsido. Av olika skäl, på vilka det här är överflödigt att ingå, har den uppfattningen så småningom trängt igenom, att de sociala hjälpåtgärderna i minsta möjliga mån böra få karaktär av fattigvårdshjälp. Samtidigt har dessa sociala hjälpåtgärder alltmer utsträckts att gälla ej blott de helt medellösa utan även de mindre bemedlade. Vad som främst kännetecknat denna utveckling är socialförsäkringens införande och utbredning till allt flera områden. För dess förekomst inom för denna redogörelse relevanta områden har redan redogjorts. Yid sidan av socialförsäkringen har emellertid från staten och kommunernas sida organiserats en hjälpverksamhet, avsedd att omfatta även de grupper inom samhället, som ej omfattas av socialförsäkringen. Under senare år har i länder, där den demografiska utvecklingen fört med sig ett större intresse för befolkningspolitiska åtgärder, den riktning fått många företrädare, som hävdat, att en ytterligare utbyggnad av socialpolitiken borde gå efter andra linjer än socialförsäkringens. Det har beträffande det här diskuterade området ansetts, att samhället i dess helhet har intresse av och bör sörja för, att de ekonomiska bördorna för dem som sätta barn till världen ej skola bli för betungande. Understöd ur allmänna medel anses ge den fördelen framför socialförsäkringen, att dels alla samhällsindivider med inkomst efter ekonomisk bärkraft få deltaga i övertagandet av en del av kostnaderna för barnafödandet, dels att hjälpverksamheten lättare kan utsträckas till samtliga de kategorier inom samhället, som utifrån social- och befolkningspolitiska synpunkter anses böra komma i åtnjutande av hjälp. Bland de med allmänna medel finansierade åtgärder, som närmast taga sikte på att nå av socialförsäkringen ej omfattade befolkningsgrupper, kan som exempel nämnas de understöd, som i Tyskland ges enligt lagen om den utvidgade fattigvårdshjälpen (gehobene Fiirsorge). Till medellösa men även till mindre bemedlade havande kvinnor utgå enligt denna lag understöd, som i det väsentliga motsvarar »Familienwochenhilfe» enligt sjukförsäkringen (se sid. 139). I Danmark reglerar »Forsorgsloven» den del av socialvården, som socialförsäkringslagarna icke täcka. Hjälp kan enligt denna utgå som fattighjälp, kommunalhjälp eller särhjälp, av vilka den sistnämnda utgör ett annat exempel på åtgärder av sådant slag. »Särhjälp» ges åt den som i regel kan klara sig med egna medel, men som på grund av tillfälliga svårigheter måste vända sig till det allmänna med anhållan om hjälp, och medför inga rättsverkningar för mottagaren. Enligt denna hjälpform kan en kvinna,

148 som ej erhåller den i försäkringslagen fastställda moderskapshjalpen, erhålla understöd av vistelsekommunen i form av särhjälp vid barnafödande. Denna består i barnmorskehjälp, eventuell läkarbehandling och inläggning på kommunalt barnbördshus. Hon erhåller vidare bidrag under den tvungna bortovaron från arbetet. Slutligen kan hon under sex månader efter barnets födelse få en liter sötmjölk om dagen, om hon helt eller delvis själv ammar barnet, eller om det vid läkarundersökning konstateras, att hon ej är i stånd att amma barnet. På grundval av ett förslag av den finska befolkningskommissionen antogs 1937 i Finland en lag om moderskapsunderstöd, som trädde i kraft från början av följande år. 1941 ersattes den med en ny lag i samma ämne, som ändrades år 1943. Den nya lagen har trätt i kraft fr. o. m. ingången av 1944. Enligt denna lag erläggas av statsmedel moderskapsunderstöd om 1 000 mark till mödrarna för varje nyfött barn. Lagen har dock icke utsträckt rätten till erhållande av understöd till alla barnaföderskor utan åtskillnad utan fastställt vissa ekonomiska förutsättningar härför. Sålunda är en kvinna berättigad erhålla moderskapsunderstöd endast såframt hon själv eller tillsamman med maken vid kommunalbeskattningen påförts högst 170 skatteören eller, om kvinnan ar bosatt i kommun, där levnadskostnaderna äro avsevärt högre än i landet överhuvud, det högre antal skatteören, dock ej över 280, som av finska regeringen bestämmes. Med anledning härav äro de finska kommunerna indelade i 4 olika dyrortsgrupper. Moderskapsunderstöd kan dock efter prövning beviljas, fastän antalet skatteören överstigit ifrågavarande gräns om uppenbar anledning härtill föreligger. Likaså kan understöd förvägras oaktat antalet skatteören ej uppgått till det angivna om med hänsyn till sökandes utkomstmöjligheter skäl till beviljande av understödet icke föreligger. Moderskapsunderstöden uppdelas till sin beskaffenhet i två huvudformer: understöd in natura och i penningar. Hälften av understödet eller, dar det prövas nödvändigt eller ändamålsenligt, högst två tredjedelar skall utgivas in natura, främst i form av klädesplagg, utrustningspersedlar eller andra förnödenheter. Om anledning föreligger att befara att pennmgunderstod icke kommer att användas på ändamålsenligt sätt, eller när kvinnan så önskar, kan hela understödet utgivas in natura. Detta att naturaunderstodet ställes främst och är generellt är särskilt utmärkande för den finska moderskapsunderstödsinstitutionen. Det ankommer på Socialministeriet att bestämma, vilka klädesplagg etc. som skola utgivas såsom naturaunderstöd till vederbörande kvinna. Med anledning härav tillhandahåller ministeriet s. k. persedelsnormer, standardförpackningar med olika slags babykläder etc. Understöden beviljas och utbetalas till vederbörande genom de kommunala vårdnämnderna, som etterprövning ha att besluta i vilken form och i huru stora poster moderskapsunderstödet bör erläggas. Som allmän regel gäller härvid att naturaunderstodet skall erläggas i god tid före nedkomsten, medan understodets penningandel lämpligast erlägges så snart som möjligt efter nedkomsten, emedan den då medför den största nyttan.

149 Moderskapsunderstöden i Finland 1939—1943. År

1939 1940 1941 1942 1943

Antal mödrar, som fått understöd

44 000 66 000 58 000 48 000

Kontant Antal utdelade utbetalda standardunderstöd i milj. mark förpackningar

13 12 25 29 25

42 000 35 000 35 000 30 000 40 000

Icke realiserade förslag. Den danska befolkningskommissionen framlade 1938 ett förslag till utsträckt moderskapshjälp, som visserligen tänktes knuten till den danska folkförsäkringen, men som, då den helt är avsedd att finansieras med statsmedel, närmast synes böra behandlas i detta avsnitt. Förslaget innebär, att en särskild moderskapshjälp skall utgå till alla till folkförsäkringen som aktiva eller passiva medlemmar knutna kvinnor samt till de kvinnor, som icke ha kunnat ingå i denna försäkring, emedan de ej uppfyllt de villkor i fråga om hälsotillståndet, som försäkringen uppställer. En personell begränsning har föreslagits, emedan det ej ansågs lämpligt att utsträcka moderskapshjalpen till att omfatta samtliga kvinnor i landet utan häm' syn till deras personliga vandel. Genom att uppställa villkoret, att de skulle vara medlemmar i folkförsäkringen och alltså ha betalt sina avgifter till denna som aktiva eller passiva medlemmar, ansåg kommissionen sig ha skaffat vissa garantier för att de som skulle komma i åtnjutande av denna moderskapshjälp, levde under ordnade ekonomiska förhållanden. Vidare föreslog kommissionen, att de, som på grund av inkomstens storlek ej kunna erhålla bidrag från erkända sjukkassor, skola kunna tilldelas moderskapshjälp först på särskild begäran därom, under det att övriga kategorier skulle erhålla hjälpen omedelbart vid anmälan till vederbörande sjukkassa. Kommissionen avsåg därmed kunna åstadkomma en anordning, varigenom de mera välställda ej skulle söka komma i åtnjutande av denna hjälp, utan att därför någon viss inkomstgrupp principiellt skulle behöva uteslutas. Moderskapshjälpen är avsedd att utgå dels som ett kontantbidrag, dels in natura, i huvudsak efter följande principer. En del av babyutstyrseln ges in natura, nämligen den del som lämpligen kan utgå i form av standardiserade artiklar. Till barnsäng och barnvagn ges dels anvisningar, som blott kunna användas för inköp av dessa, dels även kontantbelopp. Härigenom har man velat skaffa garantier för att dessa förnödenheter verkligen anskaffas, samtidigt som man velat ge möjlighet till ett inom vissa gränser fritt konsumtionsval. Detsamma är förhållandet med bidraget till anställning av en hemhjälp. Detta utgår dels i form av anvisningar, som blott kunna användas för anställande av en hemhjälp, men dessutom är en del av det kontanta bidraget avsett att täcka kostnader för en sådan hemhjälp. Man har uppskattat värdet av naturahjälpen för babyutstyrsel, barnvagn, säng med sängkläder

150 och hemhjälp till ungefär 105 kronor, samt det kontanta belopp, som vore erforderligt för att täcka de återstående kostnaderna till 92 kronor. Kommissionen har emellertid ansett, att moderskapshjälpen ej helt bör täcka samtliga dessa kostnader, och föreslår därför, att kontantbeloppet måtte utgå med 65 kronor. Det sammanlagda värdet av moderskapshjälpen skulle då komma att uppgå till omkring 170 kronor. Denna moderskapshjälp beräknas skola komma c:a 90 % av de födande kvinnorna till del och är därför till sin utsträckning i detta avseende närmast att jämföra med den svenska moderskapspenningen på 75 kronor, medan den däremot i materiellt hänseende snarast är jämförlig med den svenska mödrahjälpen, som ju å andra sidan utgår till en betydligt mer begränsad personkrets. Administrationen föreslås skola handhas av sjukkassorna, som sålunda skola utdela såväl den standardiserade babyutstyrseln som anvisningarna och kontantbeloppen, och finansieringen skulle ske med statsmedel. Den totala kostnaden för staten uppskattas komma att uppgå till omkring nio miljoner kronor. Kommissionen föreslår dessutom, att i vissa fall efter behovsprövning ytterligare ekonomisk hjälp må kunna ges åt sådana, som icke med egna medel kunna täcka den del av kostnaderna vid barnafödande, som icke täckes av den föreslagna moderskapshjälpen, och motiverar detta med att ingen bör vara tvungen att till följd av ett barns födelse vända sig till fattigvården för att erhålla hjälp. Dessa tilläggsbidrag böra därför organiseras som en särhjälp, som ej går via fattigvården. Kommissionen föreslår även, att staten måtte underlätta anskaffandet av mjölk åt den blivande eller ammande modern på så sätt, att hon finge rätt köpa en viss kvantitet per dag till halva priset samt att där familjens ekonomiska ställning gjorde det önskvärt, samma kvantitet måtte tillställas modern utan kostnader. Hjälpen borde omfatta samma kategorier, som erhålla moderskapshjälp.

3. Speciella mödra- och barnavårdsåtgärder. I det föregående har berörts olika stödåtgärder vid moderskap. Jämsides med dessa åtgärder har i många länder med en mera avancerad sociallagstiftning särskilt mödra- och barnavården utbyggts under de senaste decennierna. Man har kommit till insikt om nödvändigheten av att mödrarna och barnen få fullgod hälsovård, att barnen omhändertagas av barnkrubbor och lekskolor för att underlätta mödrarnas arbete, att det uppväxande släktet tillförsäkras en fullgod kost genom skolbarnsbespisningar, att sommarkoloni- och semesterverksamheten utbygges etc. Här nedan skall en översikt lämnas för denna alltmera omfattande mödra- och barnavård. Yad beträffar våra nordiska grannländer tilldrar sig först och främst mödra- och barnavården i Danmark intresse. Här har särskilt den s. k. mödrahjälpen väckt uppmärksamhet. Den danska mödrahjälpen daterar sig

J51 från den 15 mars 1939, då en lag om inrättande av mödrahjälpsinstitutioner antogs. I anslutning till antagandet av 1937 års lag om avbrytande av havandeskap (Svangerskapsloven) hade nämligen starka krav framförts på att åtgärder skulle vidtagas av sådan art, att kvinnor, som på grund av ekonomiska och andra svårigheter ej önskade sätta barn till världen, erbjödos praktisk och ekonomisk hjälp av en sådan omfattning, att deras önskan om avbrytande av ett havandeskap av dessa skäl måtte kunna övervinnas. På grundval av ett förslag av den danska befolkningskommissionen antogs så i mars 1939 den ovannämnda lagen om mödrahjälpsinstitutioner, vilka erhöllo speciella uppgifter i detta avseende, men som även i övrigt skulle bistå havande gifta och ogifta kvinnor och mödrar med barn. Hittills ha 7 mödrahjälpsinstitutioner upprättats över hela Danmark, som är uppdelat på så sätt att varje institution har ett verksamhetsområde på två eller flera län. Institutionerna ha i sin tur regelbundna konsultationer i 70 städer antingen genom en filial eller genom resande rådgivare. Institutionernas styrelser bestå av representanter för stat och kommun och privata ledamöter, valda av föreningar, som ha till ändamål att ekonomiskt och på annat sätt biträda mödrahjälpsinstitutionerna i deras arbete. Till kostnaderna för institutionernas drift bidraga stat och kommun med hälften vardera. Såsom ofta är fallet i Danmark sker även här ett nära samarbete mellan offentlig och privat hjälpverksamhet. För en del uppgifter — såsom t. ex. landsvistelse för mödrar med barn •— är man därför helt beroende av tillskott från privat håll, medan staten eller kommunen vid vissa andra uppgifter såsom t. ex. hjälp till spädbarnsutstyrslar, hemhjälp under havandeskapstiden täcker hälften av kostnaderna. I spetsen för organisationen står ett Mödrahjälpens centralråd, som skall övervaka arbetet inom institutionerna, vägleda dem och till socialministern framlägga förslag om önskade reformer. Mödrahjälpens huvudsakliga uppgift är att lämna kvinnorna personlig hjälp, juridiskt bistånd och praktiskt och ekonomiskt stöd, vägledning och råd. I praktiken lämnas hjälpen främst under tiden omkring födelsen och de första åren därefter. Självfallet lämnas icke blott direkt hjälp utan ett intimt samarbete äger också rum mellan andra sociala och administrativa organ. Ofta komma blivande mödrar till mödrahjälpsinstitutionen med begäran om uppehåll under havandeskapets sista månader. Vistelse kan då beredas dem antingen i mödrahem (Svangrehjem), där de utföra lättare arbete eller i privata hem — om så är erforderligt utan kostnad för den blivande modern. Institutionerna skola vidare vid behov erbjuda modern juridisk hjälp för fastställande av barnets rättsliga ställning, speciellt vad gäller faderns underhållsplikt gentemot ett utanför äktenskapet fött barn, förmedla eventuell adoption av barnet etc. Mödrahjälpsinstitutionerna ha även kostnadsfri social och medicinsk rådgivning genom läkare. De kvinnor, som så önska, kunna alltså få sitt hälsotillstånd regelbundet kontrollerat. Institutionerna skola även hjälpa de mödrar, som så önska, att efter födelsen erhålla plats tillsammans med sitt barn på ett mödrahem, där kostnadsfri

152 vistelse kan beredas dem under ett år och samtidigt utbildning i hushållsgöromål och barnavård. Det kan vidare nämnas att institutionerna bedriva en omfattande upplysningsverksamhet i mödra- och barnavårdsfrågor, allmän hälsovård etc. Av viss betydelse har mödrahjälpens arbete för att förhindra aborter utan tvivel varit. Det föds för närvarande omkring 70 000 barn varje år i Danmark och under 1942 fick omkring 17 000 kvinnor hjälp genom mödrahjälpsinstitutionerna. Antalet ansökningar särskilt från de gifta mödrarna har ökat starkt år från år. I Köpenhamn sökte under 1942 3/i av de ogifta och iU av de gifta kvinnorna mödrahjälpens bistånd. E t t särskilt betydelsefullt arbete på barnavårdens område ha de danska hälsosköterskorna utfört. Genom en lag av 1937 till bekämpande av spädbarnsdödligheten bestämdes, attt statsbidrag skulle utgå till kommuner och institutioner, som anställde hälsosköterskor (sundhedsplejersker) med uppgift att övervaka spädbarnens hälsa. Lagen motiverades med att spädbarnsdödligheten i Danmark låg något högre än i de övriga skandinaviska länderna och den föregicks av ett omfattande experimentarbete, som bestod däri, att inom vissa begränsade områden under ett antal år anställdes hälsovårdssköterskor med uppgift att till hemmen erbjuda sin hjälp för en förebyggande hälsovård. Då försöken ansågos giva goda resultat, såväl i fråga om begränsningen av spädbarnsdödligheten som i fråga om beredvilligheten från befolkningens sida att taga emot den erbjudna hjälpen, framlades och antogs ett lagförslag om tillsättande över hela landet av hälsovårdssköterskor. Deras uppgift är att bekämpa sjukdom och dödlighet bland barnen under det första året efter deras födelse. Detta sker genom besök med bestämda mellanrum hos barnen samt genom besök på särskild begäran. I allmänhet tillser en hälsovårdssköterska i Köpenhamn ett spädbarn 24 gånger under loppet av dess första levnadsår. Dessa sköterskor skola endast sysselsätta sig med det friska barnets uppförande och vård. Föreligger skäl att tro att barnet ej är friskt, skall hon omedelbart uppmana modern att tillkalla läkare. Såsom framgår av efterföljande tabell har spädbarnsdödligheten i Danmark märkbart sjunkit, vilket utan tvivel måste till stor del tillskrivas hälsosköterskornas energiska arbete. Som ett supplement till det arbete som hälsosköterskorna utföra verka de s. k. »borneplejestationer». Det är privata institutioner, som över hela landet ha konsultationer för mödrar med spädbarn — sålunda finnes enbart i Köpenhamn 30 sådana barnavårdscentraler. De stå alla under ledning av läkare och här kan mera noggranna undersökningar än vad hälsosköterskorna hinna med i hemmen äga rum. Under året 1942—43 behandlade dessa centraler över 10 000 barn, varav nästan samtliga voro hänvisade dit från hälsosköterskorna. Den halvöppna barnavården i Danmark räknar tre huvudformer: barnkrubbor för barn upp till två år, kindergarten för barn från två år till skol-

153 Antal döda ar 10 000 levande födda barn i Danmark. Utom äktenskap

Inom äktenskap Ålder

Flickor

Gossar

Flickor

Gossar 1936

1942 Under 24 t 24 t.—1 m å n a d . . 1— 2 m å n a d e r . . . . 2—3 » 3—6 6—9 » 9—12 »

107 199 58 65 140 97 66

94 165 41 33 87 58 31

83 150 51 40 105 75 45

56 121 30 24 64 54 25

263 297 76 84 183 152 83

161 310 89 49 129 86 32

Under 1 år

178 287 25 58 189 73 55 865

160 194 56 34 111 49 37 641

åldern och slutligen fritidshemmen för barnen, som gå i skola. Initiativet till dessa institutioner ha oftast utgått från privat håll och sedan har staten trätt till antingen genom att själv driva sådana institutioner, vilket nu är fallet vid många av barnkrubborna, eller genom att lämna statsbidrag. Barnkrubborna äro avsedda att taga hand om barnen medan mödrarna äro i arbete. Hittills ha de endast varit öppna på dagarna, men fr. o. m. 1944 har man t. ex. i Köpenhamn börjat hålla vissa av barnkrubborna öppna även om natten för nattarbeterskornas barn. För närvarande finnes över 300 kindergarten varav en del äro s. k. »menighedsbornehaver» (församlingskindergarten), som äro ett led i det kyrkliga arbetet. Fritidshemmen ha funnits sedan länge. De ha till syfte att skaffa skolbarnen en trevlig plats att tillbringa sin fritid på. För närvarande finnas cirka 50 sådana fritidshem i Danmark. Skolläkarevården omfattar ungefär en femtedel av barnen. I Köpenhamn och några av de större städerna är skolläkarvården kostnadsfri och betalas av kommunerna. Skoltandvård förekommer även av ungefär samma omfattning. Skolbarnsbespisning sker till störsita delen på kommunernas egen bekostnad. Statsbidraget, som förut var 100 000 kronor, har numera höjts till 1*3 miljoner kronor, samtidigt som kommunerna blivit berättigade att anordna skolbarnsbespisning under hela året. Förut har så skett endast under vinterhalvåret. Man kan för närvarande räkna med att mellan 10—15 % av de danska skolbarnen deltaga i skolluncherna. Här kan vidare nämnas, att olika åtgärder självfallet vidtagits för att bereda barnen tillfälle till sommarvistelse på landet. Feriekolonier finnas runt hela landet, varjämte barn från de större städerna placeras hos familjer på landsbygden. Staten bidrager genom att bekosta resorna för barn från obemedlade familjer. Förslag Ea flera gånger framställts om en betydande utvidgning av den danska skolhäls o vården. Sålunda har en statlig kommitté föreslagit obligatoriska skolläkarundersökningar, skolbarnsbespisning i alla skolor samt tandvård för barnen från deras 3:e till 15:e år, men förslagen ha av finansiella skäl ännu ej kunnat realiseras.

154 Mödra- och barnavården har i Finland i stor utsträckning planlagts och byggts upp av vissa frivilliga sammanslutningar, såsom t. ex. Mannerheims barnskyddsförbund, föreningen Mjölkdroppen, samfundet Folkhälsan i svenska Finland, för att senare tillvinna sig kommunernas och statens uppmärksamhet och stöd. De senaste åren med dess av kriget präglade nöd ha medfört att Finland medvetet gjort mödra- och spädbarns vården till landets centrala sociala uppgift. E t t flertal viktiga statliga åtgärder på detta område ha vidtagits, som väckt berättigad uppmärksamhet i andra länder. Detta gäller särskilt de socialpedagogiska åtgärdena till skolbarnens bästa. På frivilligt initiativ av bl. a. ovannämnda organisationer ha ett flertal rådgivningsbyråer för mödrar och barn varit i verksamhet. 1943 uppgick antalet rådgivningsbyråer till över 300, men på många orter låg verksamheten på grund av kriget och bristen på arbetskraft nere. Tidpunkten ansågs nu mogen för en lagstiftning på detta område, så att dessa rådgivningsbyråer kunde överföras i kommunal regi och kostnaderna bestridas av staten. I november 1943 framlades en proposition för den finska riksdagen vari bl. a. föreslogs, att i varje stads-, köpings- och landskommun skall finnas en kommunal rådgivningsbyrå för mödra- och barnavård. Mottagningarna skola vara kostnadsfria samt stå under ledning av läkare med biträde av hälsosyster och barnmorska. Kommunernas utgifter för rådgivningsbyråernas läkararvoden och för läkarnas resekostnader skola helt och hållet ersättas av staten. Dessutom skall staten gottgöra kommunerna med 2/3 av de kostnader, som påkallas genom anskaffande och förnyande av byråns inredning och utrustning. Samtidigt framlades även propositioner om införande av kommunala hälsosystrar och barnmorskor. De socialpedagogiska åtgärder Finland vidtagit de senare åren bygga på en bestämmelse i den finska folkskolestadgan, som gör det möjligt för skoldistrikten att med statsbidrag ordna praktiskt taget allt, som kan ha betydelse för skolbarnens hälsa och utveckling: skolläkarvård, skoltandvård, skolbarnsbespisning, beklädnadshjälp etc. Landskommunerna erhålla 2/3 av sina sammanlagda kostnader i statsbidrag, medan städerna endast få ett till högst 440 mark per barn och år fixerat belopp. Detta gör att landskommunerna komma i en särskilt gynnad ställning i fråga om de socialpedagogiska åtgärderna. 1939 fick Finland en lag om obligatorisk hälsokontroll av alla skolbarn och i juli 1943 en lag om obligatoriska skolmåltider. Fr. o. m. höstterminen 1943 skall skolmåltid avgiftsfritt givas åt mindre bemedlade och mot betalning åt övriga elever. Antalet avgiftsfria skolmåltider skall sedan gradvis ökas, så att senast fr. o. m. höstterminen 1948 skola alla elever erhålla gratis bespisning. Finland har härigenom blivit det första land i världen som infört obligatorisk skolbarnsbespisning — förklaringen ligger delvis i det faktum, att det svåra livsmedelsläget nödvändiggjort, att staten ser till att barnen får ett ordentligt mål mat om dagen. Här skall vidare omnämnas den viktiga proposition till den finska riksdagen hösten 1943, vari regeringen föreslog att ungdomen skulle få tillgodo-

155 göra sig skolans förmåner efter slutad skolgång upp till 18 års ålder. Elever, som fullgjort sin skolplikt, överföras till en särskild förteckning över förutvarande elever, tills de fyller 18 år eller överflyttar till annan skola. Under denna tid äga de samma rätt som skolans elever till lakar- och tandläkarvård samt dessutom till ledning och råd vid fortsatta studier och vid val av levnadsbana. Mö dra- och barnavården i Norge har även i stor utsträckning uppbyggts av privata organisationer för att sedermera tillvinna sig statens medverkan och stöd. Här kan t. ex. nämnas de s. k. »mödrehygienkontoren», som lämna upplysningar om havandeskapshygien, spädbarnsvård, preventivmedel m. m. Dessa mödracentraler stöddes före kriget särskilt av arbetarorganisationerna, men även sjukkassorna hade alltmera börjat lämnat sitt ekonomiska stöd. För spädbarnsvården ha privata organisationer upprättat barnvårdscentraler framförallt i Oslo, men även på några andra håll i landet. Dessa s. k. »barnepleiestasjoner» och »spebarnsklinikker» ha särskilt till uppgift att befrämja mödrarnas amning av sina barn; en del av centralerna mottager därför endast mödrar, som amma sina barn. Barnen undersökas och kontrolleras en gång i veckan tills de äro 10 månader gamla, varjämte mödrarna få råd och upplysningar i barnavårdsfrågor. I Oslo stodo före kriget c:a hälften av de där födda barnen under kontroll på dessa barnavårdscentraler. Den halvöppna barnavården har också mestadels handhafts av privata organisationer. C:a 25 barnkrubbor för barn upp till 3 år funnos före kriget och drevos mest i privat regi. Ungefär lika många daghem för barn i åldern 3—7 års funnos. En del voro rent kommunala medan andra fingo kommunala bidrag. Skolläkarvård och skolbarnsbespisning har framför allt organiserats i skolorna i Oslo. Det var för övrigt en norsk läkare, med. dr. Carl Schiötz i Oslo, som omkring 1927 föreslog, att den ensidiga vällingmaten vid barnbespisningar borde utbytas mot mjölk, frukt och smörgåsar. Denna s. k. Oslofrukost har också kommit till allmän användning. I Tyskland har under den nationalsocialistiska regimen speciellt mödraoch barnavården varit föremål för statens uppmärksamhet. Nya halvofficiella organisationer ha på detta område fått sig tilldelade vidsträckta befogenheter och deras arbete anses som en betydelsefull del av den tyska befolkningspolitiken. Främst ombesörjes detta av den stora organisationen N. S. Volkswohlfart (NSV), särskilt av dess underorganisation »Hilfswerk Mutter und Kind», samt de nationalsocialistiska kvinnoorganisationerna i nära samarbete med hälsovårdsnämnderna. Efter det nazistiska maktövertagandet tillskapades av olika religiösa, sociala och kulturella kvinnoföreningar en stor organisation den s. k. Deutsches Frauenwerk, där partiets kvinnoorganisation N. S. Frauenschaft självfallet blev det politiskt ledande organet. Såsom en underavdelning till Deutsches Frauenwerk skapades den s. k. Reichsmiitterdienst, riksmödratjänsten, vilken fick till uppgift att fostra »kroppsligt och själsligt dugliga

156 mödrar, vilka äro medvetna om moderskapets höga plikter, erfarna i barnens vård och uppfostran samt vuxna sina uppgifter inom hushållet». Riksmödratjänsten har särskilt tagit sig an mödrarnas utbildning och vänder sig här till de tyska kvinnorna genom 600 »Miitterschulen», mödraskolor, där korta kurser — omfattande 10 dubbeltimmar — givas i skilda husliga ämnen såsom matlagning, spädbarnsvård, sömnad, tvätt och strykning etc. 1943 gåvos över 30 000 sådana kurser vid dessa skolor för c:a en halv miljon deltagare. Åren 1934—1941 ha 186 000 kurser anordnats med 3*4 miljoner deltagare. Deltagandet i kurserna är frivilligt och undervisningsverksamheten finansieras till stor del genom avgifter från de deltagande kvinnorna, varierande mellan 2—5 RM. Dessutom finnas 12 s. k. »Bräuteschulen», internatskolor med utförligare och längre kurser. Man har även sökt genomföra en speciell hjälpform för att underlätta husmödrarnas arbete, den s. k. grannhjalpen. Kvarteren äro indelade i arbetsområden, vid vilka finnas grannhjälperskor utsedda. Dessa skola ställa sig till förfogande några timmar om dagen vid sjukdomsfall, vid barnsängar och i barnrika familjer, där husmodern har en alltför tung arbetsbörda. Avsikten säges vara, att så småningom nå dithän, att någon särskild organisation ej skall behöva finnas, utan att en ömsesidig hjälpverksamhet inom stadsbebyggda områden skall bli lika naturlig som den på sina håll uppges vara på landsbygden. Tills vidare utser man dock särskilda grannhj älperskor, som dessutom böra ha genomgått kurser vid mödraskolorna. Vederbörande avdelning av organisationen N. S. Volkswohlfart kan vidare under tiden närmast före och efter förlossningen på begäran av den blivande modern och om skäl anses föreligga ordna kostnadsfri hushållshjälp, som helt kan övertaga moderns hushållsförpliktelser under denna tid. Sådan hushållshjälp utbildas vid särskilda skolor. Även genom det s. k. pliktårets införande 1938 har man sökt tillföra hemmen ökad arbetskraft. Pliktåret är obligatoriskt för alla flickor, som ämna ägna sig åt andra yrken an det husliga och lantarbete, och fullgöres vanligen direkt efter skolgången. Genom detta pliktår avser man främst att råda bot på bristen på hembiträden, att låta flickorna få praktisk erfarenhet av hushållsgöromål och barnavård samt att söka väcka intresse för landsbygden. Mödra- och barnavårdscentraler finnas spridda över hela landet. Utom de c:a 3 600 av hälsovårdsnämnderna upprättade centralerna finnas särskilda av NSV upprättade centraler. I början av 1943 funnos sålunda över 21000 dylika s. k. »Hilfsstellen», där företrädesvis ekonomisk hjälp av olika slag lämnas, spädbarnsutstyrslar utdelas etc. Men NSV har dessutom nära 9 000 »Hilfsstellen» under ledning av läkare och sjuksköterskor, där barnens och mödrarnas hälsotillstånd regelbundet kontrolleras. Vid klenhet hos modern efter barnets födelse kan modern eventuellt jämte barnet genom NSV:s försorg skickas till något av de c:a 350 »Miitterheim», som organisationen Mutter und Kind upprättat. Här kunna både unga mödrar och äldre utsläpade mödrar under en 4—6 veckors vistelse finna

157 vila och rekreation. Åren 1934—1942 ha 575 000 mödrar och 51 000 spädbarn kunnat skickas till dessa hem. Det finnes dessutom över 400 vilohem för barn till vilka årligen omkring 175 000 barn skickas på 4—6 veckor. Genom olika organisationers försorg sändes även årligen c:a 300 000 barn ut till sommarvistelse på landet. Den halvöppna barnavården har varit föremål för en kraftig utbyggnad under de senaste tio åren. Här har särskilt organisationen NSY gjort stora insatser. Medan antalet barnkrubbor 1933 uppgives ha uppgått till 8 600 finnes nu över 35 000. NSV har ensamt inrättat och driver 24 000 av dessa, häribiand 8 000 s. k. Erntekindergarten, barnkrubbor öppna under skördetiden för lanthusmödrarnas barn. Nämnas kan även, att åtskilliga industriföretag särskilt under kriget förmåtts upprätta barnkrubbor, där arbeterskorna kunna lämna sina barn under arbetstiden och där amning kan äga rum. 1942 fanns över 500 sådana industribarnkrubbor. I Italien handhas en stor del av mödra- och barnavården av den 1925 upprättade organisationen Opera nazionale per la protezione della maternitä e deli'infanza, som är statsunderstödd och dessutom får bidrag från kommunerna och från privata institutioner. Administrativt är den uppbygd med ett centralorgan, organ i varje provinshuvudstad samt i varje kommun. I de olika organen sitta representanter för staten, kommunerna, partiet och olika korporationer och stödjande organisationer. Den övervakar och samordnar det arbete, som inom detta område utföres av olika organisationer, övervakar befintliga lagars efterlevnad och söker uppmuntra till nya initiativ av privata institutioner och föreningar. Den bedriver även själv direkt arbete för mödrars och barns skydd: utdelar livsmedelskuponger till behövande blivande mödrar, organiserar vården för mödrar före och efter förlossningen, hjälper ogifta mödrar, sänder barn till konvalescenthem etc. Den sysslar även med platsanskaffning, legitimering av barn födda utom äktenskapet samt inriktar sig på att söka legalisera fria förbindelser med barn. I Sovjet har framförallt den halvöppna barnavården varit föremål för en kraftig utbyggnad bl. a. beroende på den ökade användningen av kvinnlig arbetskraft. Det uppges sålunda att Eyssland 1913 haft 550 barnkrubbor medan antalet 1941 var 854 000. För de barn, som icke uppnått skolpliktig ålder finnas s. k. barnträdgårdar, vilka år 1941 betjänade l - 3 miljoner barn. Dessutom finnes det s. k. skogsskolor och hem för klena barn samt s. k. pionjärläger, vilka under skolornas sommarferier mottar över 1 miljon barn. Mödra- och barnacentraler avsedda för konsultationer och hälsokontroll finnas vidare spridda över hela Sovjet. Som ett bevis på den omfattande mödra- och barnavård, som äger rum kan nämnas, att budgeten för olika institutioner med uppgift att ta hand om moder och barn under åren 1935—37 ökade mer än trefalt och sistnämnda år utgjorde 1"3 miljarder rubel. Mödra- och barnavården i Frankrike har.varit föremål för nygestaltning genom en lag av 16 december 1942 »till skydd för moderskap och småbarn».

158 Varje kvinna måste för att komma i åtnjutande av statlig nioderskapshjälp i någon form underkasta sig vissa hygieniska och hälsokontrollerande åtgärder. Sålunda måste hon under havandeskap minst tvenne gånger besöka läkare och bli föremål för undersökning. Särskilda hälsosystrar skola besöka de mödrar och hem, som synas vara i behov därav. Barnens hälsa skall upptill 6 års ålder övervakas av dessa hälsosystrar. Varje barn erhåller vidare vid födelsen ett hälsopass, som sedan föres av hälsosystern eller läkaren. Särskilda mödraoch barnavårdscentraler (Centre principal de protection maternelle et infantile) komma vidare att inrättas, vilka även skola infogas i kampen mot könssjukdomarna och tuberkulosen. Specialkliniker (kvinno-, spädbarns- och barnkliniker) skola om möjligt upprättas i samband med dessa centraler. Alla inrättningar, som komma barnen till godo, måste vidare stå under läkaruppsikt. I Schweiz utövas en omfattande verksamhet på mödra- och barnavårdens område av stiftelsen Pro Juventute. Den kan sägas ha till uppgift att samordna skilda strävanden på detta område samt erbjuda supplementär hjälp. Organisationen arbetar på olika avdelningar såsom t. ex. Mutter und Kind, Schulkind etc. och har här nedlagt ett betydelsefullt arbete, som väckt uppmärksamhet långt utanför landets gränser. Eådfrågningscentraler för mödrar ha upprättats på skilda platser — 1943 voro c:a 300 sådana »Mutterberatungsstellen» i verksamhet. Genom filmer, kurser och utställningar pågår en omfattande mödrautbildning. Spädbarnsutstyrslar utlämnas till behövande kvinnor och barnrika mödrar beredas semester på organisationens bekostnad. För skolbarnen söker man sörja genom skilda åtgärder. Feriekolonier och semesterhem för barn, ungdomshärbärgen, skidläger etc. ha upprättats, till behövande barn utdelas skyddsläkemedel, kläder, skor etc. Organisationen har vidare i samarbete med olika skolor ordnat skolbarnsbespisning samt sörjt för att skoltandvården utbyggts. England har sedan länge varit bekant för sina åtgärder inom mödra- och barnavården och har också varit föregångsland t. ex. för skolläkarvården samt skolbarnsbespisningen. Även här har ett flertal privata organisationer gått i spetsen för att sedan få stöd av kommuner och stat. Särskilt under det pågående kriget har dock statens åtgärder på mödra- och barnavårdens område varit av grundläggande betydelse. Över hela landet finnas mödravårdscentraler (»ante-natal and post-natal centres») — för närvarande över 3 000. De ledas av läkare och hälsosystrar och här kunna de blivande mödrarna bliva undersökta och få råd och anvisningar. Ett stort antal »welfare centres» finnas även — här bliva spädbarnen undersökta och behandlade, få mjölk och skyddsläkemedel etc. I nära anknytning till dessa centraler arbetar hälsosystrarna, som besöka hem med barn under fem år, giva modern råd och anvisningar om barnens kost och vård samt familjen i övrigt allmänna hälsoråd. Talrika hem för mödrar med spädbarn samt barnhem för barn under fem år finnas även.

159 Särskilt under det nu pågående kriget har den halvöppna barnavården varit föremål för en betydande utbyggnad. Trots bristen på arbetskraft och byggnader ha talrika daghem (»day nurseries») kunnat inrättas. I många fall har man byggt speciella standardbaracker för detta ändamål. För närvarande finnes c a 2 000 sådana daghem. Mödrarna betala endast 1 sh per dag för varje barn. Vidare ha kommuner och privata organisationer med statsbidrag inrättat barnkrubbor, där barnen kunna vistas både dag och natt en längre tid. Dessa s. k. »residential nurseries» äro bl. a. avsedda för barn i förskoleåldern, som mist bägge sina föräldrar. Över 400 sådana barnkrubbor finnas med c:a 13 000 sängplatser. Från engelskt håll förklaras, att man efter kriget kommer att ytterligare utbygga institutionerna inom den halvöppna barnavården. Som en intressant övergångsform till den egentliga skolan finnes — förutom talrika lekskolor upprättade av kommuner och privata organisationer — s. k. »nursery classes» avsedda för barn, som icke fyllt fem år. Barnen sysselsättas på liknande sätt som i lekskolorna och de få skolmåltider liksom de egentliga skoleleverna. Antalet sådana klasser ha ökat betydligt under kriget. I England är den skolpliktiga åldern — fem år — mycket låg i förhållande till de flesta andra länder, men de två första åren äro närmast att betrakta som en förskola i stil med lekskolorna. Fördelen med detta är bl. a. att barnen redan tidigt komma under läkaruppsikt. Skolbarnsbespisningen är i England av gammalt datum. I alla skolor kunna barnen få lagad mat eller bara mjölk. Föräldrarna betala ett mindre belopp, men staten bidrager med 70—95 % av kostnaderna, över hälften av de engelska skolbarnen deltaga nu i skolmåltiderna och c:a 80 % i mjölkbespisningen, men målet är i bägge fallen, att alla skolbarn skola vara med. 1 alla skolor är det sedan 1907 infört obligatorisk läkarvård. Talrika skolkliniker har upprättats. I London och i vissa andra städer verkar frivilliga organisationer som ett slags mellanled mellan skolläkaren och hemmet. Man företar sålunda bl. a. hembesök för att kontrollera om skolläkarens föreskrifter efterföljas. Den obligatoriska skolläkarvården väntas bli förstärkt i flera avseenden liksom även barntandvården. Det är först på de allra senaste decennierna som man i Förenta Staterna på allvar upptagit frågan om statliga åtgärder till skydd för mödrar och barn ehuru tidigare åtskilliga kommunala initiativ tagits härvidlag. Man har dock främst inriktat sig på att genom hygieniska åtgärder, upplysningsverksamhet etc. söka minska den höga spädbarns- och mödradödligheten. Genom den s. k. Social Security Act av 1935 ställer förbundsstaten årligen vissa belopp till delstaternas förfogande för mödra- och barnavården och härigenom har förutsättningar skapats för ett betydligt effektivare arbete på detta område. De åtgärder, som vidtagits inom delstaterna, äro dock av olika omfattning beroende på de stora skillnaderna i geografiska, ekonomiska och politiska förhållanden. Mödravårdscentraler ha upprättats på ett flertal platser under ledning av

160 läkare. 1939 funnos c:a 1 200 sådana centraler i verksamhet. Mera omfattande är den mödravård, som bedrives på sjukhusklinikerna eller vid hembesök genom särskilda hälsosystrar. I c:a ZU av USA:s grevskap finnas nu sådana systrar. Även särskilda barnavårdscentraler finnas — stundom i förening med de förut nämnda mödravårdscentralerna. Antalet sådana centraler ha befunnit sig i ständig ökning och för närvarande finnes sådana i alla stater. Här kunna barnen upp till skolåldern bliva undersökta av läkare stundom även av tandläkare. Särskilda sjuksköterskor finnas även med uppgift att närmare träda i kontakt med mödrarna, ge dem ytterligare råd samt företaga hembesök. Med en stab på c:a 6 000 dylika sjuksystrar är detta den mest omfattande delen av den amerikanska mödra- och barnavården, vilket även framgår av att över 50 % av utgifterna under Social Security Act hänföra sig till dessa sjuksystrar. Många delstater ha speciellt vinnlagt sig om att ordna vården för en bestämd grupp av barn nämligen de för tidigt födda. Särskilda kurser för läkare och sjuksköterskor i vården av dessa barn ha anordnats. I Massachusett har man dessutom specialkliniker för dessa barn. I de flesta stater förekommer även skolläkarvård samt övrig »health service», som kan komma ifråga. Genom folkskolans försorg finnes i städerna sedan decennier tillbaka för fem-åringarna en särskild lekskola. Denna s. k. »public kindergarten» är besökt av ungefär Vs av samtliga barn i städerna. Som en följd av den förbättrade mödra- och barnavård, som kommit till stånd genom Social Security Act, kan bl. a. nämnas, att under de första fyra åren efter lagens ikraftträdande har mödradödligheten minskats med Va samt barnadödligheten med Ve.

4. Åtgärder för att reglera den ogifta moderns och det utom äktenskapet födda barnets rättsliga och ekonomiska ställning. Den lagstiftning, som reglerar den ogifta kvinnans och det utanför äktenskapet födda barnets rättsliga och ekonomiska ställning, har framförallt intresse ur befolkningspolitisk synpunkt, i den mån den kan anses vara ägnad att minska önskan hos den ogifta kvinnan att företaga abort samt i den mån den tar sikte på att minska den bland utomäktenskapliga barn stora spädbarnsdödligheten. I de flesta länder anser man förekomsten av utomäktenskapliga barn mindre önskvärd. Å andra sidan utgör antalet utom äktenskapet födda barn en så stor del av det totala antalet födda barn, att lagstiftningen under hänsynstagande till bestående institutionella förhållanden fått inrikta sig på att i möjligaste mån skapa en dräglig tillvaro för de illegitima barnen och deras mödrar. Keformsträvandena inom denna del av lagstiftningen ha också haft en av sina utgångspunkter i önskan att åstadkomma en minskning av spädbarnsdödligheten och en annan i önskan att reducera

161 abortfrekvensen bland ogifta kvinnor genom att skapa en -tryggare framtid både för den ogifta modern och för det utom äktenskapet födda barnet. Det är här icke avsikten att med några anspråk på fullständighet redogöra för denna lagstiftning inom olika länder. Vid sidan av en allmän mycket summarisk karakteristik av lagstiftningen inom länder med olika rättstraditioner kommer att ges några exempel på länder, vilkas lagstiftning är karakteristisk för olika rättstraditioner eller på länder, som uppvisa en mer avancerad social lagstiftning inom detta område. Vad gäller ekonomiska understödsåtgärder genom socialförsäkringen m. m. samt arbetarskyddslagstiffningen må blott erinras om att de bestämmelser, som råda, och de prestationer, som erbjudas, i regel gälla både gifta och ogifta kvinnor. Vid ett betraktande av lagstiftningen på detta område kan man uppdela länderna i olika grupper, som förete väsentliga differenser, när det gäller det rättsliga förhållandet mellan fadern och barnet, medan däremot förhållandet mellan modern och barnet i regel ej uppvisar några större olikheter. Ogynnsammast synas de utomäktenskapliga barnens ställning vara i Bulgarien och några stater i U. S. A., varest ett fastställande av faderskapet överhuvudtaget är okänt av lagen. I romanska länder och länder, vilkas lagstiftning är besläktad med dessas, tillåter lagen endast i vissa bestämda fall ett rättsligt fastställande av faderskapet och likställer i så fall i många avseenden de så »erkända» barnen med de inom äktenskapet födda. I .Frankrike, Belgien och Nederländerna kan ett sådant fastställande äga rum i rätt vid utsträckning. I Spanien och Portugal äro möjligheterna däremot mer begränsade och i Italien, Jugoslavien, Rumänien och Polen kan ett rättsligt fastställande av faderskapet blott äga rum i fall av enlevering eller våldtäkt. I andra länder, bland vilka kunna nämnas de nordiska, kan däremot ur rättslig synpunkt faderskap fastställas för alla slag av utomäktenskapliga barn. Har faderskapet fastställts, så innebär detta alltid, att fadern på det ena eller andra sättet förpliktas att bidraga till barnets och moderns underhåll. I vissa länder inträder även en förändring i barnets familjerättsliga ställning: det kan ;få rätt att antaga faderns namn, det kan erhålla viss arvsrätt efter fadern o. s. v. I Danmark och Norge jämställas sålunda »erkända» utomäktenskapliga barn i rättsligt hänseende helt med inom äktenskapet födda. I Sovjetunionen likställes ett utomäktenskapligt barn i alla eller så gott som alla avseenden med det inom äktenskapet födda. Tyskland. Enligt gällande lag äger barn fött utom äktenskapet legalt släktskap med modern och dennas släktingar, men däremot ej med fadern. Barnet äger rätt till understöd från fadern upp till 16 års ålder och understödets storlek är beroende av moderns ekonomiska ställning. Modern äger ej full föräldramyndighet över barnet, utan denna utövas av en särskild utsedd förmyndare. Fadern kan slippa underhållsplikten, om det kan påvisas, att kvinnan under tiden för konceptionen haft samlag även med andra män. 1 1 — 1 6 4 8 43

162 Under 1920- och 30-talet ha många förslag framlagts till revision av denna lagstiftning i riktning mot ett större hänsynstagande till barnets intressen, men några väsentligare resultat därav ha ännu ej nåtts. Reformförslagen gå ut på att .stärka banden mellan barnen och fadern, ge denne möjlighet att bli barnets förmyndare, ge barnet viss arvsrätt efter fadern samt låta understödets storlek bli beroende av faderns ekonomiska ställning i stället för moderns etc. Det har även föreslagits, att där flera män kunna tänkas som fadjär till barnet, samtliga dessa skulle bli förpliktade bidraga till barnets underhåll. Frankrike. Enligt den franska rätten stå föräldrar och barn vid utomäktenskapliga födelser före ett formellt fastställande av föräldraskapet rättsligt helt främmande för varandra. Fastställande av fader- och moderskapet kan ske antingen genom ett frivilligt erkännande av barnet eller genom domstolsförfarande. Den sistnämnda proceduren kan på moderns begäran användas gentemot en man, som vägrar att frivilligt erkänna faderskapet i följande fall. 1. Vid enlevering eller våldtäkt. 2. Vid grov förbrytelse mot kvinnans könsfrihet. 3. Vid framläggande av dokument, som innehåller ett oförtydbart bevis om faderskapet. 4. Om kvinnan och mannen levat i öppet konkubinat under den tid, då konceptionen ägt rum. 5. Om fadern bekostat barnets underhåll eller bidragit därtill. Frivilligt erkännande, som kan ske redan före barnets födelse, samt fastställande genom domstolsutslag, medför rätt till underhåll, en familjerättslig ställning samt viss begränsad arvsrätt. Det skapar däremot inga rättsliga förhållanden till moderns eller faderns anförvanter. Erkännande får ej äga rum, om blodskam eller äktenskapsbrott förelegat, annat än i vissa undantagsfall. Genom senare ingånget äktenskap kan det utomäktenskapliga barnet legitimeras. Rättslig talan för fastställande av faderskap får ej föras, om kvinnan haft samlag med flera män. Norge. Enligt den norska lagen kan faderskapet fastställas dels genom ett administrativt förfarande, dels genom domstolsförfarande. Även om faderskapet icke låter sig klart fastställas, kan en bidragsplikt fastslås från deras sida, som kunna tänkas som fader till barnet. Om ett frivilligt erkännande uteblir, tillställes den utpekade fadern från administrativa myndigheter en på uppgifter från modern grundad skrivelse, vari mannen uppmanas erkänna sitt faderskap. Sker icke detta, kan ett rättsligt förfarande vid domstol följa, varvid den kan förklaras som fader, som under tiden för konceptionen haft umgänge med modern, om icke speciella skäl föreligga, som göra ett faderskap tvivelaktigt. Fastställande av faderskapet kan ske redan före barnets födelse. Har på en av dessa vägar klarlagts, vem som är att anse som barnets fader, erhåller barnet gentemot fadern samma ställning som ett inom akten-

163 skåpet fött barn, kan antaga faderns namn och erhåller arvsrätt. Om modern under tiden för konceptionen haft samlag med flera män, förfalla anspråken på att barnet skall få en familjerättslig och arvsrättslig ställning gentemot fadern och kvar stå blott underhållsanspråken. Underhållet omfattar kostnaderna för barnet upp till 16 års ålder, däri inbegripet kostnader för uppfostran och yrkesutbildning. Bägge föräldrarna skola i lika mån efter inkomstens storlek deltaga i kostnaderna för barnets underhåll. Modern har rätt till understöd från fadern under tre månader före barnets födelse, liksom även ersättning för barnsängskostnader, varvid understödens storlek blir beroende på mannens ekonomiska ställning. Danmark. Enligt en lag av 1937 kan en havande kvinna, när sex månader förflutit efter havandeskapets inträdande, föra talan mot den hon anser vara fader till barnet för att få faderskapet fastställt. Härvidlag skola mödrahjälpsinstitutionerna vara henne behjälpliga. Om mannen frivilligt erkännner sitt faderskap eller det genom domstolsutslag fastställes, att han är fader till barnet, erhåller detta gentemot fadem samma ställning som ett inom äktenskapet fött barn. Fadern är skyldig sörja för barnets underhåll intill dess adertonde år, barnet har arvsrätt och rätt till faderns namn. Om det ej kan visas, att en person är fader till barnet, kan han dock bli bidragspliktig till barnets underhåll, om rätten finner, att han haft samlag med modern under tiden för konceptionen. Den, vars faderskap blivit fastställt eller som blivit bidragspliktig till barnets underhåll, kan vidare åläggas bidrag till barnets dop, konfirmation, skolutbildning och yrkesutbildning m. m. Om flera kunna anses bidragspliktiga, ålägges var och en av dem bidragsplikt med s. k. normalbidrag, d. v. s. 3/s av samtliga de utgifter, som barnets vård i ett gott vårdhem kräver. 2/s åvilar normalt modern att betala, överskjutande belopp gå i sådant fall till en fond för barnavård. Barnets fader eller den bidragspliktige skall erlägga bidrag till moderns underhåll under två månader före födseln och en månad efter födelsen samt till förlossningskostnader m. m. Genom bestämmelserna om normalbidrag har ett minimibelopp fastställts till barnets underhåll, och detta bidrag samt bidragen till moderns underhåll före och efter barnsbörden kan, när det ej i fastställd tid inbetalats av den bidragspliktige, utbetalas i förskott av det allmänna till modern eller den som har hand om barnets vård. Då det administrativa förfarandet tar tid, ha mödrahjälpsinstitutionerna rätt att efter eget avgörande i varje särskilt fall bevilja lån på det bidrag, som väntas bli utbetalt av det allmänna, varigenom modern kan erhålla pengarna, när de bäst behövas. Eventuellt uppkomna förluster täckas av stat och kommun. Under året 1938/1939 erhöllo Va av samtliga barn födda utom äktenskapet bidragsförskott. Sovjetunionen. Enligt den sovjetryska familjerätten ha alla barn rätt till underhåll från föräldrarna, oavsett om de stamma från ett registrerat äktenskap eller ett icke registrerat eller från en tillfällig förbindelse. Bägge föräldrarna äro i samma grad förpliktade att sörja för barnets underhåll intill

164 dess adertonde år. Någon skillnad göres i den sovjetryska familjerätten i stort sett ej mellan legitima och illegitima barn. Varje moder har rätt begära bidrag från fadern under havandeskapstiden och för barnets underhåll. Modern äger att i god tid före födelsen på det lokala registreringskontoret anmäla fadern till det väntade barnet samt meddela hans adress. Kontoret underrättar mannen om denna anmälan, och denne har rätt att inom en månad därefter inge protest mot denna anmälan. Sker så avgöres frågan om faderskapet inför domstol. I annat fall anses faderskapet klarlagt i och med anmälan. Blir det domstolsförfarande och visar det sig därvid, att flera kunna tänkas såsom fader till barnet, äger domstolen hänföra faderskapet till den, som bäst anses i stånd att sörja för barnets välfärd.

165 KAP. V.

Offentliga åtgärder beträffande födelsekontrollen. Med uttrycket »födelsekontroll» avses i det följande alla metoder, som komma till användning i syfte att förebygga havandeskap med undantag av steriliseringen, vilken visserligen även den har samma ändamål, men som användes inte för att begränsa utan för att i regel av mycket speciella skäl helt förhindra barnalstringen. I och med att termen användes i denna snäva betydelse, faller ett av de viktigaste medlen för barnbegränsning, den provocerade aborten, utanför ramen för framställningen i detta avsnitt. För abortlagstiftningen i olika länder redogöres i följande kapitel. Strävandena att begränsa familjestorleken accepteras blott av ett fåtal stater. I Sovjetunionen samt i de anglosachsiska och skandinaviska länderna hindrar lagen numera inte i nämnvärd grad preventivteknikens utbredning. I framför allt det förstnämnda landet visa myndigheterna ett aktivt intresse för en ökning av kunskaperna om metoder för födelsekontroll. Mot dessa få länder, där staten intar en neutral eller även välvillig hållning gentemot födelsekontrollen, står ett långt större antal, som på ett eller annat sätt söker motverka preventivteknikens fortsatta utbredning bland befolkningen. Motiven för en dylik ståndpunkt kunna vara av religiös, moralisk, medicinsk eller befolkningspolitisk natur. I främsta rummet intresserar i detta sammanhang den sistnämnda aspekten, men det må anmärkas, att i flera länder en motivförskjutning ägt rum under senare årtionden, såtillvida som ursprungligen religiöst och moraliskt motiverade lagbestämmelser under intrycket av den ogynnsamma demografiska utvecklingen börjat tillämpas i klart befolkningspolitiskt syfte. För bedömandet av lagstiftningsåtgärder angående preventivtekniken vore det av stort intresse, att kunna bilda sig en uppfattning om omfattningen, arten och utvecklingen av födelsekontrollen i olika länder. I allmänhet saknas sådana uppgifter, som kunna göra anspråk på representativitet. De fåtaliga undersökningar, som företagits, ha i regel hämtat sitt material från rådfrågningsklinikernas klientel, vilket måste anses utgöra ett ensidigt urval. Den stora massan av personer, som använda primitiva metoder för barnbegränsning, och som inte ha anledning att söka åsitadkomma en ändring därvidlag, delvis beroende på att de äro sterila, torde vara underrepresenterad i dylika undersökningar. De ofta förvånansvärt höga siffrorna, som erhållas för könsförbindelser utan användning av preventivmedel, torde vidare delvis förklaras därav, att de primitivaste metoderna av de tillfrågade inte uppfattas som födelsekontroll i egentlig mening. Vore de erhållna uppgifterna

166 om födelsekontrollens utbredning riktiga, så skulle därav följa, att steriliteten är mångdubbelt större än man i allmänhet antar. Pearls bearbetning av ett amerikanskt material, omfattande 4 000 gifta barnaföderskor, ger till resultat, att över hälften av kvinnorna aldrig förut vidtagit preventiva åtgärder. Proportionen av kvinnor, som inte använda några preventivmetoder, är avsevärt större bland förstföderskor, och dessa utgöra en betydande del av Pearls undersökningsmaterial. Av kvinnor, som medgivit användning av kontraceptiva metoder, ha omkring 30 % uppgivit användning av kondom och nära 20 % tillämpning av coitus interruptus. Långt högre proportion för kvinnor, som tillämpa födelsekontroll, har erhållits i andra amerikanska undersökningar (70—80%) och i England (90%). I ett relativt omfattande engelskt material (nästan 20 000 fall) är andelen av kondom 25 % och av coitus interruptus 30 %. E n långt större utbredning av den sistnämnda preventivmetoden finner man i en mindre tysk undersökning, som uppger 60 % för coitus interruptus och 20 % för användning av kondom. Det finnes anledning anta, att t. o. m. denna undersökning kraftigt överskattar användningen av kondomer och på motsvarande sätt underskattar coitus interruptus. E n felkälla i de refererade undersökningarna torde ligga däri, att uppgiften om användning av kondom även kan antas omfatta ett antal fall, där detta preventivmedel använts mera tillfälligt. Under alla förhållanden tyda de uppgifter om försäljningen av kondomer, som för några länder finnas tillgängliga, inte på att undersökningsresultaten äro representativa för hela befolkningen. Vid slutet av 1920-talet, sålunda vid en tidpunkt, då propagandan för födelsekontroll hade fritt spelrum, uppgavs antalet producerade och importerade kondomer i Tyskland uppgå till högst 90 miljoner st., d. v. s. 6 st. per vuxen man och år. Det står klart, att undersökningsmaterialet inte kan anses representativt, vilket lätt förklaras med det kända förhållandet, att kondomen har sin största utbredning i städerna samt bland stadsbefolkningen är starkt koncentrerad till de mera lösa förbindelserna. Liknande siffror erhållas för Pörenta Staterna. Antalet på den inhemska marknaden avyttrade kondomer uppskattades här i början av 1930talet till omkring 300 miljoner st. Större utbredning synes kondomen ha i t. ex. Danmark, där den årliga omsättningen av kondomer i början av 1930talet uppskattades till 20 miljoner st., vilket skulle innebära, att 20 a 25 % av alla vuxna män i Danmark använda kondom. Det är av vikt att hålla siffrorna för de två nämnda preventivmetoderna i minnet vid bedömandet av vissa länders försök att undertrycka upplysningen om barnbegränsningen. Lägger man samman siffrorna för coitus interruptus och kondomanvändning i de olika undersökningarna, får man till resultat, att av alla personer, som uppge tillämpning av preventiva metoder, över hälften — och troligtvis långt fler — använda sådana tillvägagångsätt, som äro undandragna de stadgade restriktionerna. I vissa länder ha visserligen röster höjts, som ville offra smittoskyddet för befolkningskvantitativa synpunkter, men än så länge undantages regelbundet kondomen från för-

167 buden att saluföra preventivmedel. Slutsatsen torde sålunda bli den, att man vid utformandet av restriktionerna mot födelsekontrollen tvingats tolerera de två mest utbredda metoderna och att effekten därför måste bli skäligen ringa.

1. Statliga restriktioner mot tillverkning, import, försäljning m. m. av och reklam för preventivmedel. De strängaste restriktioner mot preventivmedelbruket finner man i Frankrike, Belgien och under senare år även i Italien. Den franska lagen föreskriver följande straffbestämmelser: 1) fängelse från 1 till 6 månader samt böter från 100 till 5 000 frs. för var och en, som sprider kunskap om eller underlättar användningen av metoder avsedda att förebygga havandeskap. 2) samma straff drabbar den, som i tal eller skrift bedriver propaganda för födelsekontroll. Liknande bestämmelser innehåller 1923 års belgiska lag. Fängelse från 8 dagar till 6 månader hotar den, som 1) utbjuder eller försäljer föremål ägnade att förebygga konception eller som annonserar om dylika föremål i syfte att uppmuntra till inköp av sådana; 2) för vinnings skull utbjuder, säljer eller utdelar litteratur, vilken innehåller informationer om födelsekontroll och propagerar för användning av kontraceptiva medel eller lämnar anvisningar om hur sådana anskaffas och användas; 3) affärsmässigt tillverkar, importerar, fördelar eller annonserar under 2) omtalad litteratur. Varken i Frankrike eller i Belgien faller kondomen under lagbestämmelserna. Den franska lagen har av domstolarna tolkats så att den tillåter försäljning av preventivmedel och blott vill hindra propaganda för barnbegränsning. I alla händelser förekommer försäljning av t. ex. pessarer samt i enstaka fall t. o. m. annonser för vissa preventivmedel i franska tidningar. Läget i Belgien är inte heller entydigt. År 1931 fastslogs genom domstolsutslag, att vetenskapliga arbeten om födelsekontroll inte drabbas av lagens restriktioner. I vissa fall ansågo domstolarna, att blott sådana personer borde åtalas, vilkas propaganda för födelsekontroll dikterats av ekonomiska motiv. Glass hänvisar i en 1938 publicerad undersökning angående effekten av abortlagstiftningen i ett antal länder till några skeptiska röster från de berörda länderna. Sålunda anser Lanval, att restriktionerna i praktiken inte utgöra något hinder för sådana personer, som redan praktisera födelsekontroll, att fortsätta därmed, medan å andra sidan de lägre skikten hållas i okunnighet om preventivtekniken. Dessa taga därför sin tillflykt till jämförelsevis opålitliga metoder, vilket förklarar framgången av arbeten, som t. ex. skildra

168 »den säkra perioden». Ett dylikt arbete, La Liberté de la Conception, såldes åren 1935—37 i sammanlagt 600 000 exemplar. Andra författare peka på det intima sambandet mellan undertryckandet av födelsekontrollupplysningen och den höga abortfrekvensen i de ifrågavarande länderna. I Italien återfinnas de ursprungliga bestämmelserna mot födelsekontrollen i ett dekret av den 6 november 1926. Dekretet förbjöd utbjudande, tillverkning, försäljning och import av litteratur om födelsekontroll och av föremål avsedda för kontraception eller fosterfördrivning. Samtidigt förbjöds även all reklam för preventivmedel. Dessa föreskrifter stadfästes i 1930 års strafflag, som föreskriver böter upp till 10 000 lire eller straffarbete upp till 1 år för envar, som offentligen söker övertala andra att använda sig av preventivmetoder. Har detta skett av ekonomiska motiv, tillämpas högre straff. Lagstiftningen skärptes ytterligare år 1942, då kemikalieaffärerna förbjödos att saluföra preventivmedel, vilket snarast tyder på att de gällande restriktionerna inte varit effektiva, Försäljning av kondomer är dock tillåten som åtgärd mot veneriska sjukdomar. — I motsats till vad fallet är i Frankrike och Belgien är övervakningen av de italienska bestämmelserna enligt uppgifter i litteraturen tämligen sträng, vilket underlättas av att preventivtekniken inte tidigare fått samma utbredning i Italien som i västra och norra Europa. Medan man har rätt att utgå ifrån, att lagstiftningen i de nämnda länderna påverkar befolkningens möjligheter att förskaffa sig upplysningar om tillförlitliga preventivmetoder gäller för ett antal andra länder, att visserligen lagbestämmelser existera, som i någon form begränsa informationer om födelsekontroll respektive tillgången till preventivmedel, men att dessa restriktioner aldrig blivit effektiva eller också att de förlorat sin praktiska betydelse. Till denna grupp höra bl. a. Förenta Staterna, England, Danmark och Norge. Å andra sidan har i länder, som endast äga obetydliga lagliga restriktioner mot födelsekontrollen, en mot barnbegränsning riktad opinion skapats, som måste anses vara av större betydelse än lagstadganden utan ett motsvarande opinionsstöd. Detta gäller i främsta rummet om Tyskland. I Förenta Staterna funnos inga restriktioner mot barnbegränsningspropagandan fram till år 1873, då Comstock-lagen förbjöd försäljning, import och postbefordran av pornografi och preventivmedel samt reklam för dessa. 26 delstater ha sedan dess skapat egna lagar rörande födelsekontroll. I 8 stater råder fullständigt förbud mot tillverkning och försäljning av preventivmedel och litteratur om födelsekontroll. I 2 stater äro preventivmedel tilllåtna blott då man därmed syftar till att förebygga smittorisken. Läkare få i dylika fall ge anvisningar om bruket av preventivmedel. En tredje grupp av stater förbjuder blott information om och reklam för preventivmedel samt rådgivning rörande födelsekontrollmetoder. Slutligen finnes en grupp av amerikanska stater, som blott förbjuder förargelseväckande reklam, men tilllåter rådgivning i form av medicinska arbeten om barnbegränsning samt

169 distribution av preventivmedel genom legitimerade läkare och licensierade kemikalieaffärer. 22 stater ha ingen egen lagstiftning, men det står dem fritt att tolka den federativa lagen så att litteratur om födelsekontroll behandlas som pornografi och att förbjuda denna med stöd av den federativa lagstiftningen. Om lagstiftningen sålunda förefaller vara oenhetlig inom de olika delstaterna, så tyder ingenting på att försäljningen av preventivmedel och reklamen för födelsekontroll för närvarande i någon del av Förenta Staterna möter praktiska svårigheter. Ett prejudikat till förmån för födelsekontrollen skapades år 1933, då tullen under åberopande av Comstocklagens bestämmelser stoppade en till en vetenskaplig institution adresserad försändelse av pessarer från Japan. Högsta domstolen upphävde dock förbudet för import till läkare och banade därmed väg för en legaliserad födelsekontroll, ehuru de allmänna restriktionerna alltjämt kvarstå. Av ännu större betydelse blev måhända ett domstolsutslag av Court of Appeals år 1936, som förklarade, att rådgivning i födelsekontrollmetoder, som lämnas av läkare, inte strider mot Comstocklagens bestämmelser. Kondomen faller helt utanför restriktionerna. Försäljningen av andra preventivartiklar måste på grund av den gällande lagstiftningen omskrivas som avseende »hygieniska artiklar» m. m. och den enda effekten av restriktionerna torde vara den, att allmänheten har svårare att bedöma om det är fråga om tillförlitliga medel eller om någon form av kvacksalveri. E n »medicinsk indikation» för födelsekontroll fastslogs år 1929 genom domstolsutslag i staden New York, som tillbakavisade en anmälan mot en läkare för rådgivning i preventivteknik, med motiveringen, att fallet rörde en gift kvinna, och läkaren ville skydda henne för de menliga följder, som hon skulle utsättas för genom ett förnyat havandeskap. England, födelsekontrollrörelsens klassiska hemland, känner inga restriktioner mot födelsekontrollpropaganda och hindrar inte att rådfrågningsbyråer öppnas eller att skrifter i ämnet utgivas. Däremot straffas sedlighetssårande handlingar enligt allmänna strafflagen och eftersom begreppet »obscenity» är tänjbart, kan varje lokal myndighet tolka det efter eget skön. I praktiken ha sålunda klart kontraceptionsfientliga åtgärder förekommit, men genom en rad prejudicerande domstolsutslag vid slutet av förra århundradet i mål mot förläggare av skrifter behandlande rationell barnbegränsning fastslogs, att försäljningen av kontraceptiv litteratur inte kan hindras som sedlighetssårande. Sedan början av 1880-talet spridas dylika skrifter i miljonupplagor och praktiskt taget utan restriktioner. De kommunala rådfrågningsklinikerna tillämpa emellertid vissa restriktioner, ett förfaringssätt som inte stödjer sig på några lagliga restriktioner utan torde sammanhänga med den ännu starka opinionen mot systematiska födelsekontrollsträvanden. Denna opinion, som inte kunnat framtvinga en mot kontraceptionen riktad lagstiftning, var — och är tydligen alltjämt — tillräckligt stark för att hindra statens aktiva deltagande i positiva åtgärder för födelsekontrollens utbredning. De kom-

170 munala klinikerna lämna sålunda dels anvisningar för födelsekontroll endast till gifta kvinnor (samma restriktion tillämpas för övrigt även av de privata klinikerna), dels påpekade Ministry of Health i ett memorandum till de kommunala hälsovårdsmyndigheterna år 1931, att rådgivningsverksamheten i vad avser födelsekontroll bör strängt begränsas till sådana fall, där havandeskap kan väntas medföra skadliga följder för kvinnans hälsotillstånd. Samma medicinska indikation på födelsekontrollrådgivning återfinner man på Island, dock med den skillnaden, att lagen här stadgar skyldighet för läkare att till kvinnor, som av hälsoskäl inte böra utsättas för graviditet, ge anvisningar om preventivteknik, samt att den ställer dylik rådgivning, om den inte ges av legitimerad läkare, under straffhot. I de skandinaviska staterna äro de lagstadgade restriktionerna av föga praktisk betydelse. I Danmark förutsåg 1913 års strafflag böter för utbjudande och försäljning av samt reklam för preventivmedel, men dylik försäljning ägde rum i stor omfattning. En mildring genomfördes år 1937, då försäljningen av preventivmedel, som godkänts av justitiedepartementet, legaliserades. Departementet godkände kondomer och gummipessarer men förbjöd försäljningen av metallpessarer, intrauterina pessarer och kemiska preventivmedel. Dessa artiklar få på läkarrecept tillhandahållas av apotek. I Norge ger strafflagen möjligheter att hindra handeln med preventivartiklar. År 1927 fastslogs i ett prejudicerande domstolsutslag, att strafflagens § 377, som förbjuder offentligt utbjudande av preventivmedel, inte kan andragas för att hindra rådfrågningsklinikens i Oslo verksamhet. Tyskland intar i ifrågavarande avseende i viss mån en undantagsställning. De lagliga restriktionerna mot användningen av preventivmedel äro mycket obetydliga, men en våldsam statsdirigerad kampanj mot barnbegränsningen pågår alltsedan nationalsocialisternas övertagande av makten. Strafflagens § 184, mom. 3, stadgar förbud för utställande av och reklam för kontraceptiva medel bestämda »zum unziichtigen Gebrauch». Från förbudet uteslutas kondomen och antiseptica, under vilken senare rubrik även kemiska preventivmedel räknas. För övrigt försiggår produktion och försäljning av preventivmedel utan lagliga restriktioner, men reklamen hindras åtminstone i Preussen genom en förordning av år 1936 samt i hela riket genom en bestämmelse, som gör dylik reklam beroende av tillstånd från »Werberat der Deutschen Wirtschaft». Emellertid ger inte denna i jämförelse med t. ex. Frankrike och Belgien relativt toleranta lagstiftning någon riktig föreställning om födelsekontrollsträvandenas aktuella läge i Tyskland. Medan t. ex. Belgien med dess stränga lagstiftning alltjämt organisationer till förmån för barnbegränsning äro verksamma och t. o. m. kunna, utge vissa publikationer, har de tyska myndigheternas tillvägagångssätt i detta avseende varit mycket radikalt: år 1933 upplöstes alla sammanslutningar med neo-malthusiansk karaktär, deras tillgångar beslagtogos, deras kliniker stängdes eller övertogos av myndigheterna och deras tidskrifter förbjödos. Samtidigt skiftade de ganska talrika kom-

171 munala rådfrågningsklinikerna snabbt karaktär. De hade under Weimarrepublikens tid i stor omfattning sysslat med anvisningar i preventivmedels bruk, men stå numera helt i myndigheternas tjänst i dessas strävanden för »positiv rashygien». Vad som avses med denna term framgår av en dylik f. d. födelsekontrollkliniks verksamhetsberättelse för år 1937. 185 personer undersöktes med avseende på deras lämplighet som bönder i nya kolonisationsområden, 3 614 personer ansökte om s. k. arierintyg, 277 personer undergingo undersökning för erhållande av »hedersfadderskap» (Ehrenpatenschaften) och 2 995 personer ansökte om erhållande av friskintyg för att kunna ingå äktenskap (Ehegesundheitszeugnisse). 2 478 personer undersöktes i icke närmare angivet syfte. Ifrågavarande »rådfrågningsklinik» (Eheberatungsstelle) hade sin verksamhet förlagd till en arbetareförstad i Berlin. Före krigsutbrottet synes man av vissa uttalanden att döma ha förberett en skärpning av lagstiftningen i syfte att anpassa denna till den nya ideologin. Som ovan nämnts har t. o. m. föreslagits att förbjuda försäljning av kondomerna. Försvararna av denna tanke anse, att kondomens värde som smittoskydd är överskattat, och att man måste vara beredd till ett offer, om i gengäld en ökning av nativiteten kunde vinnas. Om de tidigare anförda siffrorna rörande den årliga förbrukningen av kondomer i Tyskland äro riktiga, skulle ett dylikt förbud — förutsatt att det kunde göras effektivt — med hänsyn till att den kategori, som i främsta rummet använder kondomer, just är utsatt för den största smittorisken, åstadkomma en katastrofal ökning av de veneriska sjukdomarna (jfr sjukdomsfrekvensens ökning i Sverige i slutet av förra världskriget, vilket satts i samband med bl a. den minskade kondomimporten), och därmed av antalet sterila äktenskap, utan att å andra sidan en motsvarande eller t. o. m. större nativitet förefaller säkerställd. På grund av kriget med dess större promiskuitet och ökade smittorisk har hela denna diskussion för tillfället avstannat och planerna på att skärpa lagstiftningen måst ställas på framtiden.

2. Positiva åtgärder för preventivteknikens utbredning. En befolkningspolitik, som inte positivt söker bidraga till en spridning av preventivtekniken även till de samhällsgrupper, som till äventyrs ännu äro »okunniga», kan sägas utnyttja en socialt betingad och under alla förhållanden övergående situation. Det är anmärkningsvärt, att även andra än diktaturländer ha fallit för denna frestelse. Listan över det allmännas positiva insatser för preventivteknikens spridning bland de lägre samhällsklasserna blir därför kort i jämförelse med redogörelsen för restriktionerna mot att sprida ökad kunskap om födelsekontroll. Samhällets insatser för positiv sexualhygien ske i regel genom upprättandet av statliga eller kommunala rådfrågningskliniker eller genom ekonomiskt stöd åt genom privat initiativ tillkomna kliniker. I vissa länder stå dessa kliniker öppna för alla personer, i andra begränsas rådgivningen till vissa kategorier av kvinnor.

172 I Sovjetunionen har staten vidtagit åtgärder för att på olika vägar och bland alla befolkningsgrupper sprida kunskap om preventivtekniken. Särskilda avdelningar vid sjukhusen och ambulatorier på landsbygden, t. o. m. sjukavdelningarna vid de större företagen förmedla anvisningar om användningen av preventivmedel. I Moskva bildades år 1924 en vetenskaplig centralkommission för kampen mot aborten, vilken samtidigt riktade sin uppmärksamhet på födelsekontrollfrågor. Preventivmedel framställas i stor skala och i statlig regi. Den år 1936 åter genomförda kriminaliseringen av aborterna får ses mot bakgrunden av denna omfattande kampanj för födelsekontroll. Åtgärden gav uttryck för myndigheternas uppfattning, att den statliga organisationen för förebyggande födelsekontroll vid denna tidpunkt ansågs onödiggöra den även under gynnsamma förhållanden alltid riskabla aborteringen. År 1931 funnos t. ex. enbart i Moskva ett 40-tal rådfrågningskliniker. Nästan lika långt gå de förslag, som befolkningskommissionen i Danmark gjorde i sin Betaenkning ang. Moderens Rettigheder i Anledning af Födsel (1938). Kommissionens majoritet ansåg, att alla personer av båda könen borde ha tillgång till vägledning i födelsekontroll och föreslog i detta syfte upprättande av mödrakliniker vid sjukhusen. Med utgångspunkt från den ringa besöksfrekvensen, som liknande institutioner uppvisade i bl. a. Sverige och Tyskland, ansåg kommissionen, att institutionerna borde annonsera sin verksamhet i dagspressen. Upprättandet av dylika kliniker över hela landet förordnades genom lag den 18 maj 1937, men lagens ikraftträdande uppsköts och bestämmelserna om upprättande av sexualhygieniska kliniker slopades helt i mars 1939. I Norge voro år 1937 12 rådgivningskliniker i verksamhet, som erhöllo statsbidrag. Någon begränsning av klientelet synes inte ha förekommit. Antalet patienter, som besökte dessa kliniker årligen, uppskattades till 12 000. I England propagerade den år 1877 grundade »Malthusian League» för födelsekontroll bl. a. genom att skicka broschyrer med anvisningar i födelsekontrollteknik till gifta kvinnor. Den första födelsekontrollkliniken öppnades kort efter sekelskiftet. År 1921 öppnade sammanslutningen sin första rådfrågningsbyrå, som snart följes av flera andra, somliga på rent affärsmässig basis. Fram till år 1930 existerade dock blott 17 födelsekontrollkliniker, som alla hade tillkommit genom privat initiativ och helt finansierades med enskilda medel. Antalet hade år 1938 stigit till 60 och år 1939 till 66. E t t cirkulär från hälsovårdsdepartementet år 1931 gav kommunerna rätt att öppna polikliniker för gynekologi och att under vissa förutsättningar lämna anvisningar i födelsekontrollmetoder. Rådgivning får i princip endast ske till gifta kvinnor samt på medicinska indikationer, sålunda uteslutande i sådana fall där förnyat havandeskap kunde väntas äventyra moderns hälsa. Dessa till en början mycket stränga bestämmelser ha sedan uppluckrats. Numera lämnas anvisningar även vid vissa sjukdomar, bl. a. tuberkulos, hjärtåkommor och sockersjuka.

173 År 1939 hade 247 kommunala myndigheter gjort bruk av rätten att öppna rådfrågningskliniker. Patientantalet i dessa anges till 20 000 om året. Comstock-lagen lade i Förenta Staterna länge hinder i vägen för öppnandet av födelsekontrollkliniker. Den första öppnades år 1916 av Margaret Sanger, men stängdes några år senare av polisen. Genom en rad prejudikat sattes emellertid lagens bestämmelser successivt ur spel, och för närvarande möter födelsekontrollrörelsen och etablerandet av kliniker inga som helst svårigheter. The Birth Control Federation of America underhöll år 1939 553 kliniker och totala antalet rådfrågningsbyråer i hela landet uppgavs samtidigt till inte mindre än 996. Tre stater — South och North Carolina samt Alabama — ha accepterat födelsekontrollrådgivning som en del av den lokala hälsovården. Skyldigheten för läkare på Island att ge informationer om preventivtekniken på medicinska indikationer har tidigare omnämnts. I Holland underhåller en neo-malthusiansk sammanslutning ett ringa antal mindre »kliniker», vilkas verksamhet dock i huvudsak synas bestå i rådgivning genom för ändamålet utbildade barnmorskor några timmar i veckan. I Tyskland slutligen existerade fram till år 1933 ett 15-tal organisationer för upplysning om födelsekontroll, vilka även underhöllo ett antal kliniker. Några sjukkassor hade inrättat rådfrågningskliniker, och detsamma var fallet i ett antal kommuner. Alla dessa kliniker äro som ovan omtalats numera stängda respektive sysselsatta med helt andra uppgifter än de ursprungligen varit avsedda för.

174 KAP. VI.

Abortfrekvens och abortlagstiftning. Om abortlagstiftningen gäller i likhet med den mot kontraceptionen riktade lagstiftningen att dess motivkrets ingalunda är klart avgränsad. Det etiska motivet är dock ojämförligt mycket starkare, när det gäller förbudet mot fosterfördrivning än åtgärderna mot födelsekontroll; fosterfördrivning uppfattas även i de breda lagren, i synnerhet i de katolska länderna, som ett brott och lagstiftningen mot fosterfördrivningen — hur ineffektiv den än visat sig vara i praktisken — har betydligt äldre anor än de statliga åtgärderna mot födelsekontrollen. E t t motiv, som spelar långt större roll, är vidare det medicinska; medan kvinnans hälsa i allmänhet inte äventyras av kontraceptiva åtgärder, kan skadan, som åsamkas henne genom fosterfördrivning, vara mycket betydande. Den befolkningspolitiska synpunkten slutligen blir mindre framträdande. I kommentarerna till några länders abortlagstiftning framhålles uttryckligen, att den demografiska aspekten inte varit vägledande för abortförbudet. Å andra sidan får den skärpta abortlagstiftningen i t. ex. Tyskland och Italien väl huvudsakligen ses som ett led i respektive länders strävan att hindra en nedgång av födelsetalen.

1. U p p s k a t t n i n g a r a v abortfrekvensen och följdsjukdom a r n a s omfattning. Abortfrekvensen. Ingen demografisk företeelse, kontraceptionen inte undantagen, torde vara så otillgänglig för statistisk redovisning som aborterna. Blott ett fåtal länder ha anmälningsskyldighet för aborter, och man kan för övrigt inte i dessa länder vänta sig, att de kriminella aborterna i någon större utsträckning komma till myndigheternas kännedom. Spontana och provocerade aborter äro sällan åtskilda i ifrågavarande material och svårigheterna för läkarna att påvisa kriminella ingrepp äro ofta betydande. En ännu större svårighet ligger i de mycket tidiga spontana aborterna, som oftast inte uppfattas som aborter. Om trots dessa stora och talrika felkällor några uppskattningar rörande abortfrekvensen återges i det följande, sker detta därför att redan dessa siffror visa företeelsens oerhörda utbredning inom den västerländska civilisationskretsen och dess betydelse för den demografiska utvecklingen. En minskning av abortfrekvensen till exempelvis hälften skulle i många europeiska länder vara tillräcklig för att bringa födelserna upp till den nivå, som erfordras för att på lång sikt nå full reproduktion av befolkningen.

175 Det mest omfattande statistiska materialet om abortförekomsten härstammar från Sovjetunionen och avser den tid, då aborterna i viss utsträckning voro legaliserade, d. v. s. fram till år 1936. Fullständiga siffror föreligga för åren 1929 och 1931. År 1929 utgjorde antalet aborter i Sovjetunionen 8'i per 1 000 invånare mot ett födelsetal av 40" 9. Av aborterna utfördes 16'6 % på barnlösa kvinnor, 81*1 % på kvinnor med tidigare ett barn, 26*1 % på kvinnor med 2 barn, 14" i % på kvinnor med 3 barn och slutligen 13*9 % på kvinnor med mer än 3 barn. Av de aborterande kvinnorna voro i städerna blott 3*6 % under 20 år. År 1931 voro motsvarande siffror 8'2 aborter per 1 000 invånare mot 38-8 födelser. 1-8 % av alla aborter detta år företogs i första månaden, 86-2 % i andra månaden, 12 % i tredje månaden och blott 0"5 % senare. Siffrorna visa, att föreställningen, att en legalisering av aborten främst skulle leda till talrika aborter hos unga kvinnor, åtminstone för Sovjets vidkommande, var felaktig. Antalet aborter i storstäderna växte kraftigt och utgjorde år 1930 i Moskva och Leningrad 33 per 1 000 invånare mot blott 5 per 1 000 år 1924. År 1931 företogs legitim abort på 90 000 kvinnor i Moskva, d. v. s. 86 aborter på 100 normala födelser. För staden Moskva inkl. förstäderna föreligga följande uppgifter rörande antalet aborter och födelser per 1 000 invånare: År

Födelser

Aborter

1914 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931

31-0 25-6 30-1 29-3 31-6 29.7 25-6 22-7 21-7 22-4 27-4

32 55 55 5-7 9-7 16-3 192 27-9 35-2 35-6 37-1

För Tyskland föreligger ett stort antal uppskattningar om abortfrekvensen; vidare finnes sedan år 1936 en hela riket omfattande abortstatistik, som bygger på anmälningsskyldighet för alla aborter, samt under några år uppgifter om antalet behandlade aborter från ett antal större sjukkassor. En sammanhängande serie fr. o. m. år 1928 publiceras slutligen av staden Liibeck, som torde vara den enda tyska kommunen med en hela befolkningen omfattande abortstatistik. Några av dessa siffror refereras i det följande; en kort redogörelse för abortfrekvensens utveckling i Tyskland under senare år lämnas nedan, sid. 234 ff. Av uppskattningar, som gjorts, kunna nämnas Preiser, som för år 1933 uppger antalet aborter till mellan 300 000 och 700 000, varav 60—80 % kriminella aborter. Seydewitz uppskattar abortantalet för år 1930 till 500 000 å 1 miljon, varav 90 % kriminella. Philipp anger antalet aborter år 1933 till 660 000, och den engelska tidskriften Eugenics Review uppskattar den tyska

176 abortfrekvensen år 1938 till 700 000, varav 600 000 kriminella. Alla dessa uppgifter överensstämma väl med varandra och ha accepterats av de flesta författare. Ar 1940 publicerades för första gången resultaten av den officiella abortstatistiken avseende åren 1936—38. Totalantalet överstiger under intet år 200 000, men i de officiella kommentarerna påpekas, att siffran inte anses ge det verkliga antalet. Även om en ansenlig minskning av abortfrekvensen med stor sannolikhet ägt rum sedan år 1933, är skillnaden mellan de ovan återgivna uppskattningarna och den officiella statistiken för stor för att kunna återspegla den faktiska utvecklingen. Medan det övervägande antalet spontana aborter torde anmälas till myndigheterna, kan man utgå ifrån att av de provocerade aborterna endast de mera svårartade komma under läkarbehandling och anmälas. Eftersom redan de spontana aborterna med den proportion, man normalt brukar räkna med, på omkring lis miljoner konceptioner torde uppgå till ett antal av 150 000, skulle antalet provocerade aborter inte vara större än 50 000. Överensstämmande erfarenheter ge dock vid handen, att detta antal blott kan utgöra en mindre del av totala antalet fosterfördrivningar. De lokala uppgifterna från en rad obligatoriska sjukkassor i några tyska städer ha sitt största intresse, när det gäller att bedöma abortfrekvensens utveckling under senare år, men de bygga på ett alltför speciellt och fåtaligt material för att man med någon större grad av säkerhet skulle kunna uppskatta abortfrekvensen för hela riket. Detsamma gäller för Lubecks abortstatistik. Det kan dock nämnas, att en beräkning, som har genomförts med ledning av alla tillgängliga siffror över den lokala abortfrekvensen, gav till resultat, att man för hela riket har att räkna med c:a 220 000 aborter årligen. Överensstämmelsen med den senare publicerade abortstatistiken är sålunda mycket god, men båda undersökningarna torde rara utsatta för ungefär samma felkällor och måste följaktligen antagas underskatta den verkliga abortfrekvensen. I övriga länder nå uppskattningarna av antalet kriminella fosterfördrivningar inte ens upp till samma grad av sannolikhet som i Byssland och Tyskland. Glass citerar i sin tidigare omnämnda rapport några uppgifter om Frankrike, vilka för tiden före förra världskriget variera mellan 100 000 och 500 000 aborter årligen. Under förra världskriget skulle antalet aborter varit ungefär lika stort som antalet födelser eller omkring 700 000. Rongy uppger för slutet av 1920-talet, att 35 å 40 % av alla konceptioner då slutade med abort. Slutligen uppges i en artikel i British Medical Journal år 1937, att detta år antalet aborter i Frankrike var lika stort som antalet levande födda. Humbert uppger för år 1938 800 000 aborter (mot 600 000 levande födda) och för Paris 125 aborter på 100 födelser. I samband med skärpt lagstiftning mot yrkesabortörer i februari 1942 tillkännagavs från officiellt håll att enligt försiktiga beräkningar uppgick antalet aborter årligen till c:a 600 000. Av dessa uppskattningar att döma är abortfrekvensen i Frankrike trots en avsevärt strängare lagstiftning ännu större än i Tyskland.

177 Minst lika höga abortsiffror finner man i Belgien. Glass anför en rad uppskattningar av belgiska författare, som variera mellan 150 000 och 200 000 per år. Överensstämmelse synes råda beträffande det faktum, att 55 a 60 % av alla konceptioner avbrytas artificiellt. Siffrorna äro något högre än i början av 1920-talet, då antalet aborter inte ansågs överstiga antalet levande födda. Siffrorna för Italien ligga på en vida lägre nivå. Glass återger en uppskattning för år 1928., som antager 16*5 % aborter per 100 födelser. En ännu lägre siffra namnes för år 1935 för vilket år proportionen aborter/födelser uppgavs förhålla sig som 1:10. Glass anmärker, att denna siffra, som även skall inkludera de spontana aborterna, med all säkerhet utgör en underskattning av abortfrekvensen. För England konstaterar British Medical Association med ledning av en rad specialundersökningar, att abortfrekvensen ligger mellan 16 och 20 % av alla konceptioner samt att flertalet aborter måste anses vara kriminella. Glass kommer till en något lägre siffra och hävdar, att de provocerade och spontana aborterna i England väga ungefär jämnt. Ingen absolut ökning av abortfrekvensen anses ha inträffat under senare år men däremot en förskjutning mot de kriminella aborterna. Även för de skandinaviska länderna föreligga blott mycket grova uppskattningar. I Norge uppskattades antalet provocerade aborter år 1933 till mellan 3 500 och 5 500 jämfört med 46 000 födelser, en siffra som förefaller alltför låg. I Oslo har man också åren 1935—36 vid mödrahjälpsbyråerna kunnat konstatera en långt högre abortfrekvens, troligen 30 aborter per 100 födelser. Antalet spontana aborter uppges till 1 abort på 6—10 förlossningar. För Danmark har antalet kriminella aborter uppskattats till blott 1 000 å 2 000 årligen (antalet födelser omkring 70,000), men en av den danska befolkningskommissionens sakkunniga har uppskattat abortfrekvensen till 6 000. Härtill få läggas de spontana aborterna till ett antal av omkring 7 000. Det totala antalet aborter i Danmark vid mitten av 30-talet skulle därmed uppgå till 8 000—13 000 eller 12 å 20 % av antalet födelser. Antalet aborter i Förenta Staterna är enligt de flesta bedömare mycket högt. Kongy anser, att de i städerna voro lika talrika som antalet födelser. För hela landet antar han för år 1933 i runt tal 2 miljoner aborter, varav blott 5 % spontana. Härvid äro inte sådana aborter medtagna, som utföras av kvinnorna själva, 1*8 miljoner aborter utfördes detta år enligt samma källa av läkare, resten av barnmorskor. Av kvinnor, som behandlats på amerikanska sjukhus, medgav enligt en större undersökning 43 % minst 1 tidigare abort, 34 % minst 2 aborter och 11 % minst 3 aborter. Genom fosterfördrivningar beräknas de amerikanska abortörerna tillföras en årlig inkomst av inemot 100 miljoner dollar. Taussig uppger för år 1935 avsevärt lägre siffror. Han uppskattar antalet aborter till 680 000, vilket skulle innebära 1 abort på 3 konceptioner. Antalet kriminella aborter utgör enligt Taussig 65 % av hela antalet aborter, och vidare uppger han, att hälften av alla aborter utföres av läkare, en 1 2 — 1C42 43

178 femtedel av barnmorskor och resten av kvinnorna själva. 90 % av de aborterade kvinnorna äro gifta och aborten utföres i regel i andra och tredje månaden. Taussig säger själv vid ett annat tillfälle, att de anförda siffrorna torde vara för låga. Andra författare uppge ännu högre siffror. En del ha t. o. m. nämnt siffran 2V2 miljoner aborter årligen. För Tjeckoslovakien kom en undersökning för år 1937 till resultatet, att antalet aborter uppgick till 80 på 100 födelser. Slutligen uppger Kongy för Polen 1 abort på 4 konceptioner (år 1924). För överskådlighetens skull sammanställas uppgifterna i tabellform. Land Belgien Danmark England Frankrike Italien Norge Polen Sovjet Tjeckoslovakien Tyskland USA

A r

Antalet aborter

1935 1930 1935 1937/38 1935 1933 1924 1931 1937 1936 1935

1 5 0 - 2 0 0 000 8— 13 000 .100-150 000 6 0 0 - 8 0 0 000 minst 100 000 8 0 0 0 - 1 2 500 250 000 1*4 milj. 200 000 300 0 0 0 - 1 milj. 700 000-2-5 milj

Aborter per Kriminella ab. 100 koncept. per 100 ab. 50-60 11—16 16-20 50—55 minst 10 15—22

35-60

25 17 45 25-50 25-50

60-90 65-95

10—45 30—60

Abortkomplikationer och följdsjukdomar. För ett antal länder finnas siffror tillgängliga, som visa dels den med abortingreppet förenade dödsriskens storlek, dels omfattningen av aborteringens följdsjukdomar. Även för bedömandet av dessa frågor erbjuder Sovjetunionen, där aborter utförts av läkare i större antal än i något annat land, ett mycket omfattande material. För tiden före 1920, sålunda före abortens legalisering, uppgavs en dödsfallsfrekvens av 4 % och antalet kvinnor, som till följd av ingreppet insjuknade i blodförgiftning, uppskattades till omkring 50 %. Dödsfallsfrekvensen på 4 % förefaller orimlig. Den torde bero på att dödsfallen voro väl kända men icke samtliga okomplicerade abortfall. Blodförgiftningsprocenten på 50 % är rimlig blott om man därmed avser inflammatoriska tillstånd i livmoder eller äggstockar, ej verklig sepsis. Om siffrorna för dödligheten under legaliseringsperioden äro riktiga, kan man för tiden efter 1920 tala om en nästan fullständig eliminering av dödligheten som följd av abortingrepp. Under tiden 1920—33 förekom vid Moskvas abortkliniker blott ett dödsfall per 23 000 abortoperationer (=r0'004%). Under en tioårsperiod var dödligheten i hela Moskva-distriktet (357 000 fall) 0"oi % och samma siffra erhölls i Leningrad för år 1932. Även för de illegala aborterna — sådana förekommo även under legaliseringsperioden ehuru i allt mindre omfattning — kunde en hastig nedgång i dödsfallsfrekvensen konstateras. Siffran uppgavs för tiden 1920 30 till 0-6 %, men är givetvis mycket osäkrare än beträffande de legala aborterna.

179 Komplikationerna i samband med ingreppet upphörde nästan helt efter legaliseringen. Sålunda förekommo under perioden 1920—30 blott 8 perforations* av livmodern på 10 000 aborter. I Moskvamaterialet konstaterades feber som en följd av ingreppet blott i 1*51 % av alla behandlade fall. Om följdsjukdomarnas omfattning tillåter den korta observationstiden på de ryska abortklinikerna inga entydiga slutsatser. Av olika uttalanden från ryskt läkarhåll att döma ansågs läget på denna punkt dock mindre tillfredsställande än beträffande själva ingreppet. Anamnesen av underlivslidanden och komplikationer i samband med havandeskap har i ett stort antal fall givit vid handen, att provocerad abort tidigare ägt rum, som kunde tänkas ha givit upphov till sjukdomen. Om omfattningen av sekundär sterilitet som följd av abort svävar man i okunnighet; några ryska läkare beteckna den som avsevärd. Harmsen citerar ett uttalande från Leningrads statliga institut för obstetrik och gynekologi, vari det konstateras, att inte mindre än 35 % av samtliga kvinnor efter ingreppet bli sterila och 20 % drabbas av svårartade kroniska följdsjukdomar. Harmsen lämnar dock inga närmare uppgifter om omfattningen och tillförlitligheten av det material varpå dessa siffror äro byggda. Vid en jämförelse mellan de sovjetryska siffrorna och uppgifterna från övriga länder måste beaktas, att de förstnämnda avse legala aborter, utförda av läkare, de övriga länderna däremot kvacksalvaraborter. Överhuvudtaget är materialets sammansättning rätt olikartad i olika länder, och några säkra omdömen om här berörda förhållanden torde inte kunna vinnas. Relativt utförliga uppgifter om abortbehandlingens konsekvenser föreligga för Tysklands vidkommande. För mitten av 1930-talet uppskattar Preiser antalet dödsfall på grund av abort till omkring 4 000—10 000 (0*4—l*o %). Dessa siffror äro med all sannolikhet för låga. Vissa undersökningar ha visat, att kriminell abort långt oftare varit den egentliga dödsorsaken än som framgår av dödsorsaksstatistiken. År 1925 obducerades i Breslau alla detta år avlidna kvinnor i fruktsamhetsåldern, för vilka som dödsorsak uppgivits inte närmare specificerade underlivslidanden, hjärtslag m. fl. svävande orsaker. Resultatet blev, att antalet dödsfall i staden, för vilka kriminell abort kunde påvisas som dödsorsak, åttadubblades. Ehuru undersökningsmaterialet var litet och speciella förhållanden kunna ha förelegat, ger siffran en uppfattning om storleken av de möjliga felkällorna. Andra källor nämna delvis högre siffror för dödsfallsfrekvensen, t. ex. Benthin 0"8 % och Franqué 2'3 %, men dessa uppgifter bygga på ett mindre material. Beträffande komplikationerna och följdsjukdomarna blir skillnaden mellan de tyska och ryska siffrorna ännu större, vilket torde sammanhänga med den förut berörda olikheten i utgångsmaterialet. Spitzer anför (1933) 44 % morbiditet efter provocerad abort. Fuchs 10 % och Benthin 16 % abortfeber. Philipp förmodar, att 8 å 10 % av aborterna sluta med sterilitet samt ytterligare 10 a 15 % med störningar, som kunna föranleda komplikationer vid följande havandeskap. Rätt ingående undersökningar föreligga även från Danmark. Av c:a 1 200

180 på medicinsk indikation företagna aborter slutade 48 ( = 3 ' 9 %) med patientens död, men i redogörelsen påpekas, att den höga dödsfallsfrekvensen torde sammanhänga med de sjukdomar, som gjort det nödvändigt att framkalla abort. Söker man eliminera denna felkälla, erhålles en dödsfallsfrekvens av 0*74 %. En dylik eliminering blir givetvis i viss mån godtycklig. Det kan ifrågasättas, om en dylik utrensning av felkällor överhuvudtaget är praktiskt genomförbar. Icke-dödliga komplikationer inträffade i 11*7 % av alla behandlade fall. Av c:a 25 000 spontana aborter slutade 157 med dödsfall ( = 0 ' 6 4 % ) . För bedömandet av abortkomplikationernas omfattning är det danska materialet inte tillräckligt ingående bearbetat. Uppgifterna för olika sjukhus variera mellan 20 och 50 %. För Förenta Staterna uppger Taussig, att 1*2 % av alla aborter hade dödlig utgång. Enligt ett referat i det danska betänkandet angående avbrytandet av havandeskap skulle han senare (1936) ha uppskattat dödsfallsfrekvensen till 2 %. Watkin uppger 2*i %. Av övriga uppskattningar kunna anföras Harbitz' siffra för Oslo, 2'6 %, och Kies' siffra för Ungern, Vi %. Bortser man från de ryska siffrorna, vilkas låga nivå torde sammanhänga med den stora rutin, som de ryska läkarna förvärvat genom aborternas legalisering, samt med de gynnsamma hygieniska förhållanden, varunder ingreppen där företagits, äro siffrorna för dödsfallsfrekvensen i de övriga länderna väl samlade mellan 0*5 och 2'5 %, med de lägsta siffrorna för spontana aborter och de högsta för abortingrepp på medicinska indikationer. Huvudmassan består i dessa länder av illegala aborter, utförda av kvacksalvare, medan material över provocerade läkaraborter hos fullt friska människor inte står att få utanför Kyssland.

2.

Abortlagstiftningen. Straffbestämmelser.

De flesta kulturländer ha en särskild abortlagstiftning. Det strängaste straffet drabbar enligt flertalet lagar abortören, d. v. s. den person, som företager aborten, medan den aborterande kvinnan först straffas i andra hand. I undantagsfall straffas även den barnafader, som underlåtit att lämna kvinnan bistånd och ekonomisk hjälp och därför anses vara moraliskt ansvarig för fosterfördrivningen. Straffet skarpes i regel, om abortören företagit ingreppet av ekonomiska motiv. De strängaste straffbestämmelserna torde för närvarande finnas i Frankrike, Belgien och Italien. Såväl i Frankrike som i Belgien härleder sig abortlagstiftningen från Napoleons Code Pénal av år 1810, § 317, som stadgar straffarbete för både abortören och den aborterande kvinnan. Paragrafen ändrades i Frankrike först år 1923 och bestämmelserna fingo följande utseende: (a) fängelse från 1 till 5 år och böter från 500 till 10 000 francs för den som

181 företager eller försöker företaga abort på en havande kvinna, vare sig detta sker med eller utan hennes samtycke; (b) fängelse från 6 månader till 2 år och böter från 100 till 2 000 francs för varje kvinna, som på sig själv utför abort eller samtycker till att en annan person utför abort på henne; (c) läkare, barnmorskor, farmaceuter, medicine studerande m. fl. yrkeskategorier straffas enligt (a) redan då de lämna upplysningar om eller propagera för fosterfördrivningsmetoder; (d) utövare av de i (c) omnämnda yrkena kunna dessutom för viss tid förbjudas att utöva sitt yrke eller tvingas att byta vistelseort. Den franska lagen av år 1923 straffar även med fängelse från 6 månader till 3 år och böter från 100 till 3 000 francs var och en, som förleder till fosterfördrivning, även om detta uppsåt misslyckas. Samma straff drabbar den som säljer för abortbruk avsedda föremål. Mildringen av abortlagstiftningen hade i Frankrike i själva verket till uppgift att göra densamma mera effektiv än tidigare, då de mycket hårda straffen visade sig ha rakt motsatt effekt. Mellan 1881 och 1910 behandlades blott omkring 30 abortärenden årligen och blott 1/s av de åtalade dömdes. Även om juryns utslag lydde på »skyldig» ansåg den i allmänhet, att förmildrande omständigheter förelågo. Förmildrande omständigheter konstaterades i 89 % av alla domar åren 1891—95, i 86 % åren 1896—1900 och i 84 % åren 1901— 05. I praktiken vägrade sålunda domstolarna att tillämpa den stränga lagstiftningen. Den nya lagstiftningen »offrade strängheten i straffbestämmelserna för en minskning i antalet frikända abortörer», som Glass uttrycker saken i sin förut omnämnda redogörelse. Att döma av det ringa antalet åtal är även 1923 års lagstiftning föga effektiv. Under åren 1925—34 ställdes blott 300—500 personer årligen under åtal, av vilka omkring Vs frikändes medan över hälften slapp undan med fängelsestraff understigande 1 år. År 1934 hade antalet personer, som dömts till högre straff än 1 års fängelse, sjunkit till 23. Genom en lag av den 15 februari 1942 har Vichyregeringen stämplat personer, vilka yrkesmässigt utföra aborter, tillåta sådana eller äro behjälpliga därvid som »folkfiender». De komma att dömas enligt de speciella lagar, som utfärdats mot sådana personer. Domarna skulle under minst fjorton dagar anslås på offentlig plats och även på den dömdes hus eller beträffande dömda läkare, sjuksystrar eller barnmorskor utanför ingången till de anstalter, där de haft sitt arbete. I Belgien mildrades Code Penal's bestämmelser redan år 1867. Den nya lagens huvudsakliga bestämmelser voro följande: (a) Straffarbete från fem till tio år stadgas för den som utför abort på en kvinna, som inte samtyckt till ingreppet. (b) Fängelse från två till fyra år och böter från 100 till 500 francs stadgas, ifall aborten företagits med kvinnans vilja. (c) Om kvinnan själv utfört aborten, straffas hon enligt (b).

182 Straffen skärpas ytterligare, om aborten leder till kvinnans död, samt om den utföres av läkare, barnmorska eller annan person i liknande ställning. År 1923 tillkommo straffbestämmelser mot abortpropaganda och mot tillverkning och försäljning av för fosterfördrivning avsedda föremål. Med fängelse från 8 dagar till 6 månader samt med böter från 26 till 500 francs straffas den som genom offentlig skrift propagerar för användningen av för fosterfördrivning lämpliga föremål, som förklarar deras bruk eller lämnar upplysningar om personer, som tillhandahålla dylika föremål; på samma sätt straffas den som tillverkar, försäljer eller bedriver reklam för läkemedel eller föremål, avsedda för utförande av abort. Den belgiska lagstiftningen mot fosterfördrivningen synes om möjligt vara ännu mindre effektiv än den franska. Sålunda dömdes under åren 1932—35 i genomsnitt blott 50 personer årligen för överträdelse av abortlagarna. För abortpropaganda åtalas blott ett par personer om året. I Italien äro straffen mot abortbrott mycket stränga. Lagen den 23 juni 1927 föreskriver straffarbete mellan 2 och 5 år för såväl abortören som den aborterande kvinnan. Sker aborten utan kvinnans samtycke, höjes straffet till 7 å 12 år. Kvinna, som utför aborten ensam, straffas med straffarbete mellan 1 och 4 år. Den som genom att utbjuda för abortering lämpliga föremål uppmanar till fosterfördrivning, straffas med straffarbete mellan 6 månader och 2 år. Straffsatserna äro avsevärt högre då sjukdom eller död följer av ingreppet. I sistnämnda fall kan straffet uppgå till högst 20 års straffarbete. För läkare föreskrives skyldighet att inom två dagar anmäla varje abort eller missfall. År 1931 uppmanades alla polisprefekter att lägga upp register över alla kända abortfall och att skärpa övervakningen. Av antalet rapporterade abortärenden att döma är denna övervakning dock nästan lika ineffektiv som i de övriga länderna, detta även om man tar hänsyn till att abortfrekvensen i Italien är lägre än i flertalet andra länder i Europa. Sålunda rapporterades år 1931 754 abortärenden och år 1932 blott 465. De mycket stränga straffbestämmelser, som Tysklands strafflag av år 1872 innehöll, mildrades år 1926. De höga tukthusstraffen, som tidigare drabbat även den aborterande kvinnan, ersattes detta år av följande straffsatser: (a) fängelse från 1 dag till 5 år för den aborterande kvinnan eller för den som utför abort på henne (försök straffas på samma sätt): (b) företages abort utan kvinnans samtycke eller sker den av ekonomiska motiv, blir straffet straffarbete från 1 till 15 år. Samma straff drabbar den som av ekonomiska motiv tillhandahåller den havande kvinnan för fosterfördrivning lämpliga föremål. Under den nationalsocialistiska regimen ha inga andra skärpningar av bestämmelserna företagits än den att frihetsstraff, som utdömts för förseelser mot abortlagens bestämmelser, inte få förvandlas till böter samt att redan försök med otjänliga medel eller vid otjänligt objekt (t, ex. ingrepp hos en icke gravid kvinna) är straffbelagt. Den betydelsefulla skillnaden mellan

183 Weimarepoken och tiden efter nationalsocialisternas övertagande av makten ligger inte i lagstiftningens skärpning utan i en kraftig skärpning av bestämmelsernas tillämpning. År 1933 ställdes det offentliga utbjudandet av för fosterfördrivning lämpliga föremål under straffhot. Därmed försvunno annonserna för medel mot »regleringsbesvär» o. d., men inköp av ovarialpreparat och livmodersprutor var alltjämt möjligt. År 1936 beslöt det tyska reklamrådet, att tidningsreklam för metoder och föremål ägnade att förhindra eller avbryta havandeskap endast skulle få förekomma i vetenskapliga tidskrifter. Genom en polisförordning den 21 januari 1941 skärptes abortlagens bestämmelser. Vissa livmodersprutor och intrauterinpessarer fingo inte längre säljas eller användas. Överträdelser straffas med fängelse. Sedan år 1936 stadgas anmälningsskyldighet för varje abort före 32:a havandeskapsveckan. Läkare, barnmorskor eller andra vid aborten närvarande personer ha att inom tre dagar anmäla densamma till distriktsläkaren (Amtsarzt). Från anmälningsskyldigheten äro undantagna släktingar till den aborterande kvinnan. Av dessa villkor framgår begränsningen av den officiella abortstatistiken. Utanför denna faller sannolikt större delen av de kriminella aborterna. Beträffande effektiviteten av den tyska lagstiftningen se nedan sid. 234. Utvecklingen av antalet åtal är en otillförlitlig mätare av denna effektivitet. Stegringen under senare år kan tolkas antingen som intensifierad övervakning eller som ökning av abortfrekvensen. Under alla förhållanden representerar även under nationalsocialismen antalet åtalade personer blott en ringa bråkdel av de kriminella aborterna. Antalet abortåtal i Tjgkland åren 1932-1937. År

1932 1933 1934 1935 1936 1937

Totala antalet abortåtal

Därav aborter företagna i förvärvssyfte

åtalade

dömda

åtalade

dömda

4 711 4 296 5 065 3 029 3 959 6 359 ,

4 213 3 799 4 490 2 717 3 496 5 673

201 192 396 488 442 618

190 184 344 437 387 555

Straffen för abort äro inte mindre stränga i de anglosachsiska och de skandinaviska länderna. Abortlagstiftningen i England förutsåg ursprungligen dödsstraff men mildrades successivt under loppet av förra århundradet. Den nu gällande abortlagen härstammar från år 1861 och stadgar straffarbete från 3 år till livstid eller fängelse i högst 2 år för den aborterande kvinnan eller för den som söker företaga abort på henne samt straffarbete från 3 till 5 år eller fängelse i högst 2 år för den som tillhandahåller för fosterfördrivning lämpade före-

184 mål. 1929 års Infant Life Preservation Act innehåller vidare en bestämmelse, enligt vilken den som medvetet orsakar fostrets död — utom när det gäller att rädda moderns liv — kan straffas med livstids straffarbete. Dessa lagbestämmelser tillämpas i samma ringa omfattning som i de övriga förut behandlade länderna. Under senare år har antalet domar för abortbrott legat i närheten av blott 50 årligen. Abortlagen saboteras medvetet av de engelska domstolarna, Rongy citerar en engelsk domare, som öppet vägrade att enligt abortlagens stränga bestämmelser döma en fattig kvinna med sex barn, vilken genom abort velat förhindra en ytterligare födelse. Den sociala indikationen godtages i praktiken och i blott nödtorftigt camouflerade former. E n liknande situation råder i Förenta Staterna. Den federala lagen förbjuder postbefordran av skrifter, som innehålla anvisningar om fosterfördrivning, samt av för fosterfördrivning avsedda föremål. Överträdelser straffas med böter intill 5 000 dollar eller fängelse upp till fem år eller bådadera. De statliga lagarna stadga dessutom straff för själva fosterfördrivningen. Staten New York föreskriver sålunda för den aborterande kvinnan fängelse i 1 till 4 år, för abortören och försäljaren av abortmedel samma straff. Följer döden, straffas abortören för vållande av annans död. Är abortören läkare, förlorar han sin läkarlegitimation. Lagarna i de övriga delstaterna innehålla enahanda bestämmelser. Lagstiftningen är om möjligt ännu mindre effektiv än i Europa. Opinionen i Förenta Staterna synes vara nära nog enhälligt riktad mot abortlagstiftningen. Under en tioårsperiod av innevarande århundrade dömdes i staten New York blott 3 personer för abort — och alla tre benådades av guvernören. I ett annat fall frikände juryn en abortör med motiveringen, att ingreppet hade lyckats och att en framgångsrik abort vore att betrakta som »a good thing». Blott en av New York-läkarna förlorade rätten att utöva sitt yrke på grund av ett abortåtal. I Danmark gällde till oktober 1939 strafflagen av år 1930, som stadgade fängelse i högst två år för den aborterande kvinnan och i högst fyra år för den som utförde abort; för den senare kunde straffet vid försvårande omständigheter höjas till 12 år. Denna lag ersattes genom 1937 års abortlag, som trädde i kraft den 1 oktober 1939. De viktigaste bestämmelserna äro: (a) Kvinna, som själv utför abort eller på sig låter utföra abort genom annan person än legitimerad läkare straffas •— även om de legala förutsättningarna för en abort föreligga — med fängelse i högst tre månader. (b) Föreligger illegal abort, straffas den man, som är ansvarig för havandeskapet, med fängelse i högst ett år, om han bevisligen vägrat henne personligt och ekonomiskt stöd i rimlig omfattning trots hennes vädjan härom, och om denna vägran kan anses vara den huvudsakliga orsaken till att aborten utförts. (c) Legitimerad läkare, som utför illegal abort eller biträder därmed, straffas med fängelse i högst två år eller, under försvårande omständigheter, med fängelse i högst fyra år.

185 (d) Andra personer än läkare straffas under samma förhållanden med fängelse mellan fyra och åtta år, i upprepade fall i högst 12 år. (e) Utföres aborten utan kvinnans samtycke, straffas med fängelse mellan två och tolv år. (f) Den som genom hot eller löfte om ekonomisk gottgörelse förleder en kvinna till abort, straffas med fängelse i högst två år och, om ingreppet utföres av annan än legitimerad läkare, med fängelse i högst fyra år. Danmark torde vara det enda land, som straffar mannen som huvudansvarig till fosterfördrivning även i sådana fall, där enligt allmänna rättsnormer någon brottslig handling från hans sida inte förekommer. Med böter eller fängelse straffas även import, tillverkning och försäljning av för fosterfördrivning avsedda föremål. Läkare är skyldig att inom 14 dagar efter ingreppet anmäla utförd abort till Sundhedsstyrelsen. Lagstiftningens effektivitet sådan den kan bedömas enligt antalet åtalade personer synes — siffror föreligga blott för tidigare år — vara synnerligen ringa. Mellan åren 1928 och 1932 handlade danska domstolar sammanlagt 82 abortärenden och under samma tid åtalades blott 19 kvinnor. Av dessa frikändes 14. Straffsatserna: Land

För kvinnan

För a b o r t ö r e n Med kvinnans Utan kvinnans samtycke samtycke

Dödlig utgång

För försäljaren av abortmedel

Antalet dömda personer

Belgien

2—4 års fång., 2—4 års fång., 5—10 års 700-3500 fr. 700-3 500 fr. straffarb.

5—15 års straffarb.

År 1934 8 dagar—6 mån. fäng., 56 180-3 500 frs

Danmark

Högst 3 mån. Högst 2 års fäng. fäng. (icke läk. högst 4 års fäng.)

4 års resp. 8 års fäng. för icke läk.

Böter eller fäng.

England

2 års fäng. — 2 års fäng.—livstids livstids straffstraffarb. arb.

Fäng. 2 år — .» 1937 straffarb. 5 år 57

Frankrike.. . . 6 mån. —2års 1-5 års fäng., 500— fäng. 10 000 frs

6 mån.—3 » 1934 års fang. 210 100-3 000 frs

2—12 års fäng.

Italien

1—4 års straff- 2 - 5 års straff- 7—12 års arb. straffarb. arb.

5 - 2 0 års straffarb.

Norge

Högst 3 års fäng.

6 års livstids fäng.

Sovjetun

Reprimand Läkare: 1-2 år vid upprepn. Andra: högst 6 års fäng. 300 rubel)

Tyskland

1 dag—5 års 1 dag—5 års 1—15 års fäng. fäng. straffarb.

USA (staten N. Y.) . . . . •1—4 års fäng.

Högst 6 års fång.

1—4 års fång.

2—6 års fäng.

Straffas som dråp

» 1928-32 5

6 mån.—2 års fäng.

» 1932 465

Högst 2 års fäng. eller böter

» 1937 5 673

1—4 års fäng.

186 I Norge gäller ännu 1902 års strafflags bestämmelser, som stadga fängelse i högst tre år för den aborterande kvinnan och i högst sex år för den som utför aborten. Följer döden, straffas med fängelse från sex år till livstid. Den nuvarande abortlagstiftningen i Sovjetunionen härstammar från år 1936, då legaliseringsprineipen övergavs. Läkare, som utför abort utanför sjukhuset eller på sjukhus, men utan att de lagliga förutsättningarna för abort äro uppfyllda, straffas med ett till två års fängelse. Utförande av abort under dåliga sanitära förhållanden eller genom icke yrkesutbildade personer straffas med fängelse icke under tre år. Den som förleder kvinna till illegal abort straffas med fängelse upp till två år. Den aborterande kvinnan själv straffas med en allvarlig reprimand och vid upprepning med böter upp till 300 rubel. Genom en cirkulärskrivelse till domstolarna infördes 1941 ytterligare straffskärpningar, särskilt för icke yrkesutbildade personer, som utföra aborter. Så ha numera exempelvis frihetsstraff på upp till 6 år utdömts. Även andra länder än de nämnda äga stränga strafföreskrifter för abortförseelser. Sålunda föreskrives t. ex. i Rumänien högst 10 års fängelse och i Kuba högst 12 års fängelse för fosterfördrivning. Abortlagstiftningen i olika länder sammanfattas i omstående översikt.

Undantag från abortförbudet. De flesta länders abortlagar innehålla bestämmelser om undantag under vissa förutsättningar. Nästan genomgående anses ett ingrepp, som företages av kvalificerad person i syfte att skydda moderns liv och hälsa mot förlossningens eventuella följder, som legitimt och lagens uppgift blir i så fall att precisera förutsättningarna och tillvägagångssättet på sådant sätt, att bestämmelserna inte kunna missbrukas (medicinsk indikation). Mera tveksamt ställa sig åtskilliga länder, när det gäller avbrytandet av havandeskap i sådana fall, där detsamma uppkommit som följd av en brottslig handling, såsom t. ex. våldtäkt, blodskam (etisk eller juridisk indikation). I de få fall, där lagstiftaren ansett sig böra taga hänsyn till dylika omständigheter, tryggas indikationen på olika sätt mot missbruk, som här ligger mycket nära till hands. Ett relativt effektivt medel är föreskriften, att den brottsliga handlingen måste anmälas omedelbart efter att den begåtts och inte först då havandeskap konstaterats och frågan om ett artificiellt avbrytande aktualiserats. I flera länder får havandeskapet avbrytas på eugeniska grunder. Blott två länder ha under kortare tid tillåtit abort på social indikation, nämligen Sovjetunionen och Lettland, men för närvarande förekommer den sociala indikationen blott tillsammans med den medicinska i ett fåtal länder. I några länder gälla vissa generella villkor, vilka måste vara uppfyllda för att läkarabort skall få äga rum. Danmark tillåter t. ex. ingen abort efter den 3:e havandeskapsmånaden. I Lettland gäller samma gräns för tillämpningen av den eugeniska och etiska indikationen. I de flesta länders abortlagstiftning söker man skapa så trygga förhållanden som möjligt för kvinnan, som tillätes abortera. I Danmark t. ex. få

187 abortingrepp blott företagas på grund av utlåtande från två läkare samt måste äga rum på offentligt sjukhus. I Sovjetunionen får abort blott utföras på sjukhus eller barnbördshus och av läkarutbildad person. I regel föreligger skyldighet för den aborterande läkaren att anmäla ingreppet till myndigheterna. I det följande sammanställas de lagliga förutsättningaina för avbrytandet av havandeskapet i olika länder. Medicinsk indikation. Den medicinska indikationen kan dels uttryckligen fastslås i lagen, dels utbildas i praktiken genom domstolsutslag. Det senare är fallet i t. ex. Frankrike och Belgien, där abortlagarna inte innehålla några stadganden om undantag från det generella abortförbudet, men där domstolarna i praktiken acceptera den terapeutiska indikationen. I Tyskland kan abort företagas på medicinska grunder med stöd av ett expertutlåtande från två läkare, som yttra sig oberoende av varandra, samt efter särskild ansökan från den läkare, som ämnar utföra ingreppet. Kvinnans samtycke är erforderligt. Blott då omedelbar livsfara föreligger får ingreppet ske utan ansökan. Indikationen tillämpas blott i ett ringa antal fall, t. ex. år 1936 1 940 fall och år 1937 2 650. Liknande bestämmelser — läkarintyg och kvinnans samtycke som villkor — gälla bl. a. även i Schiveiz och Polen. På Island tillätes läkarabort blott före den 28 :e havandeskapsveckan och endast om kvinnans hälsa genom förlossningen skulle äventyras. Ingreppet får endast ske på de sjukhus, som auktoriserats härför av myndigheterna. Ingreppets nödvändighet måste styrkas av tvenne läkare. Abort på medicinsk indikation får även äga rum i Danmark, Norge, England, Italien, Sovjetunionen, Lettland och Rumänien. Etisk (juridisk) indikation. Blott få länders abortlagstiftning innehåller undantag från abortförbudet på etiska grunder. I Danmark får havandeskap avbrytas, om kvinnan varit föremål för en förbrytelse mot hennes könsfrihet (Konsfrihedsforbrydelse) eller om barnet är avlat i blodskam. E t t ingrepp får sålunda ske, om kvinnan våldtagits, varit medvetslös under samlaget, är sinnessjuk eller utpräglat sinnesslö, vidare om det gäller ett barn under 15 år eller en kvinna under 18 år, vilken förförts av mannen under grovt missbrukande av hans ställning som uppfostrare, läkare e. d. Förutsättning är dock, att anmälan härom ingivits till polisen och att den inte befunnits vara ogrundad. Även Lettland och Polen tillåta avbrytande av havandeskapet, om konceptionen är följden av blodskam, våldtäkt m. fl. sedlighetsförbrytelser. Den lettiska lagen föreskriver dock som villkor för tillämpningen av den etiska indikationen, att fosterfördrivningen föregåtts av anmälan om det begångna brottet till polismyndigheterna, att de nödvändiga åtgärderna för brottets uppklarande vidtagits samt att den skyldige ställts till ansvar. I Italien anses förmildrande omständigheter föreligga, om havandeskap avbrytes »för att rädda kvinnans ära», vilket torde innebära att den juridiska indikationen i praktiken accepteras i domstolarnas behandling av abortärenden. Ett norskt kommittéförslag, som avgavs 1935, men som hittills icke förverkligats, innehöll en bestämmelse, som legaliserade avbrott av havandeskap, när detta är

188 följden av blodskam eller våldtäkt eller annan grov kränkning av kvinnans könsfrihet. Den tyska abortlagen innehåller inga bestämmelser om etisk indikation. Av kommentarerna framgår, att man anser möjligheterna till missbruk för stora för att bestämmelsernas syfte skulle kunna uppnås utan att även ett betydande antal aborter skulle legaliseras, för vilka undantagsbestämmelserna inte vore avsedda. Däremot framhålles det, att möjlighet finnes att i sådana fall, där etisk indikation bevisligen föreligger, nådevägen fritaga kvinnan respektive abortören från ansvaret. Eugenisk indikation. Denna indikation har under senare år vunnit insteg i allt flera länder. Danmark undantager enligt 1937 års havandeskapslag sådana aborter från det allmänna förbudet, som utföras när fara föreligger för att barnet på grund av arvsanlag blir lidande av sinnessjukdom, sinnesslöhet, andra svåra mentala sjukdomar, epilepsi eller allvarlig kroppslig sjukdom. Läkare bör inhämta utlåtande från specialist och i allmänhet sker hänvändelse till universitets arvsbiologiska institut. Detta registrerar de viktigaste svåra arvssjukdomarna och kan därför ofta på förfrågan upplysa om ifrågavarande familjs arvsegenskaper. Förutsättning för den eugeniska aborten är, att kvinnan själv önskar abort. Önskar hon framföda barnet trots risken för dess ärftliga belastning, kan samhället inte hindra henne, och den som söker föranleda henne till abort mot hennes vilja begår en brottslig handling. I Tyskland gälla liknande bestämmelser. Enligt 1935 års lag kan havandeskap avbrytas hos kvinnor med ärftliga sjukdomar efter utlåtande från »Erbgesundheitsgericht». Kvinnans samtycke är erforderligt. Ingreppet får inte ske efter den 6:e havandeskapsmånaden. Lettland lämnar aborter, som företagits på eugeniska indikationer, strafffria, men begränsar indikationens användning till i läkareförordningen angivna fall av kroniska arvssjukdomar samt till syfilis i smittosamt skede. Abort för andra sjukdomar än de angivna behandlas som kriminella. I Rumänien tillåter 1937 års lag att abort får utföras, om en av föräldrarna lider av ärftlig sinnessjukdom. Ansökan härom ställes till allmänna åklagaren. I Estland avgöras abortärenden av en distriktskommission, bestående av en stadsläkare, två specialister och en kommunaltjänsteman. Kvinnans samtycke är icke erforderligt. I Schweiz tillämpar blott kantonen Waadt eugenisk abortindikation. Enligt det förut omtalade norska kommittéförslaget bör avbrytande av havandeskap vara tillåtet, när det är anledning antaga, att barnet kommer att bli behäftat med sinnessjukdom eller annan svårartad och obotlig sjukdom eller av betydande kroppslig missbildning på grund av sjukdom eller arvsanlag hos någon av föräldrarna. Social (humanitär) indikation. Den sociala indikationen tillämpas för närvarande ej i något land i renodlad form. Det enda land, där systemet praktiskt prövats under en längre period, är Sovjetunionen. En kort redogörelse

189 för detta system kan dock ha sitt intresse, ehuru det numera har ersatts av en lagstiftning, som är lika restriktiv som i de övriga länderna. Bestämmelserna rörande avbrytandet av havandeskap återfinnas i »Förordningen om skyddet av kvinnans hälsa» av den 18 november 1920. Genom denna förordning blev abortering vid statliga sjukhus tillåten under vissa förutsättningar. Avgörande för bedömningen i varje enskilt fall var den abortsökande kvinnans ekonomiska läge. Först i andra rummet beaktades medicinska och rashygieniska synpunkter. Avgiftsfri abort utfördes fram till år 1936 på sovjetryska sjukhus efter hörande av s. k. kvinno-kommissioner, där även läkare voro representerade. Den abortsökande kvinnan måste sålunda vända sig till denna kommission och där framlägga intyg om havandeskap, eventuell sjukdom, inkomster och familjeförhållanden. Kommissionerna fördelade det begränsade utrymmet på de statliga sjukhusen enligt följande ordningsföljd: .1. Arbetslösa, ensamstående kvinnor. 2. Ensamstående arbeterskor, som tidigare haft barn. 3. Industriarbeterskor med flera barn. 4. Andra arbetande kvinnor med flera barn. 5. Övriga medlemmar av sjukkassa. 6. Icke-medlemmar. Alla kvinnor, hos vilka havandeskapet fortskridit längre än till 3:e månaden, avvisades. Aborter utfördes tidigast sex månader efter näst föregående abort. Det är av vikt att påpeka, att kommissionerna sökte övertala de abortsökande kvinnorna, i synnerhet när det gällde förstföderskor, att i n t e låta företaga abort. Något anspråk på abort under alla förhållanden kan inte heller sägas ha existerat i Sovjetunionen. Yad som har föranlett kriminaliseringen av aborterna år 1936 synes inte vara fullt klart. Intet tyder i alla fall på att befolkningspolitiska synpunkter varit avgörande för detta beslut. 1920 års lag avsåg blott en reglering under ett övergångsskede: aborterna legaliserades vid denna tidpunkt »så länge den gamla tidens moraliska fördomar och nutidens vanskliga ekonomiska förhållanden ännu tvingade en del kvinnor till att skrida till detta ingrepp . . . och eftersom man räknade med att repressalier på detta område med säkerhet inte skulle leda till något resultat». Den nya lagstiftningen år 1936 motiverades dels med att de nämnda förutsättningarna inte längre vore givna, dels med de även vid sakkunnig fosterfördrivning förbundna riskerna för kvinnornas hälsa. En bidragande orsak till det gamla systemets avveckling torde ha varit, att trots aborteringens legalisering ett betydande antal aborter alltjämt utfördes av andra än läkare. I synnerhet landsbygdens kvinnor anlitade i stor utsträckning kvacksalvare. År 1925 medgavs från officiellt sovjetryskt håll, att antalet kvacksalvaraborter på landsbygden i själva verket översteg antalet legala aborter. Under en kortare tid har den sociala indikationen även tillämpats i Lettland. En lag av den 30 december 1932 bestämde, att havandeskap fick avbrytas

190 på kvinnans begäran, om kvinnan eller hennes familj genom födelsen skulle råka i allvarligt nödläge. Denna bestämmelse upphävdes redan år 1935 med motiveringen, att därmed praktiskt alla fosterfördrivningar legaliserades och beivrandet av den kriminella aborteringen omöjliggjordes. För övrigt förekommer den sociala indikationen — bortsett från vissa icke realiserade lagförslag — blott i kombination med andra indikationer, främst som blandad medicinsk-social indikation. P å Island skall enligt en år 1935 utfärdad lag vid bedömandet av aborter, som få företagas på medicinska grunder, även tagas hänsyn till om kvinnan tidigare fött många barn och med korta mellanrum samt till de sociala förhållandena i hemmet (fattigdom, sjukdom m. m.). I viss mån kan även den danska lagen sägas ge möjlighet att tilllämpa en blandad medicinsk och social indikation. Uttrycket »avbrott på grund av sjukdom» anses enligt ett cirkulär från Sundhedsstyrelsen den 25 september 1939 även innefatta andra omständigheter än sjukdom i strängt medicinsk bemärkelse. I cirkuläret uppräknas några exempel härpå: utslitenhet på grund av många barnsängar, kronisk undernäring, psykisk depression, självmordsförsök och liknande förtvivlade steg. I tveksamma fall inlägges kvinnan ofta till observation i Köpenhamns psykiatriska klinik. E n alltför generös tolkning av abortlagens bestämmelser hindras av föreskriften, att abort endast får utföras efter utlåtande från två läkare och på sjukhus. Det danska kommittéförslaget (1936) upptog den sociala indikationen i renodlad form: havandeskap skulle få avbrytas, om barnet födelse kunde väntas medföra fara för en varaktig och avsevärd försämring av kvinnans personliga, familjemässiga och sociala ställning. Förslaget accepterades inte i denna form av riksdagen. Det norska kommittéförslaget innehöll en liknande bestämmelse. Enligt förslaget skulle havandeskapet kunna avbrytas, när barnets framfödande kunde antagas medföra stora och långvariga lidanden för kvinnan eller barnet eller försätta någon av dem i ett nödläge, som inte kunde avhjälpas på annat sätt. Indikationernas tillämpning i olika länder sammanfattas i följande översikt, L a n d

Medic, ind.

(X)1 X X (X)1 X X X X X X X X X 4

Etisk ind. Eugen. ind. Social ind.

X

X

(X)3

Blandad medic. 0, social ind.

X

X (X)a X (X)3 X

(X)*

X (X)3

v'X) 3

X fX) 5 X X

2 1 Straftmildri ng. — 3 En igt kommitté•förslag. — Tillämpas i praktiken av domstolama. — Nådevägen. — 5 Tillämpas blott av ] jantonen Wa idt.

3. Rådgivning till abortsökande kvinnor. I de flesta länder intaga myndigheterna en så pass avvisande hållning gentemot aborter på enbart sociala grunder, att någon rådgivande verksamhet inte kan ifrågakomma. Aborten betraktas där som ett svårartat brott och ett förtroendefullt samtal mellan den abortsökande och myndighetspersonerna är otänkbart. Kvinnan vet, att hon inte kan påräkna någon hjälp utan snarare utsätter sig för straffhot och repressalier. Följden av denna bristande kontakt mellan de abortsökande och samhället blir, att fler kvinnor välja den kriminella fosterfördrivningen som utväg än om dylik kontakt kunde etableras. Blott få länder ha dragit konsekvensen av detta förhållande. I Danmark upprättades — såsom förut nämnts å sid. 151 — år 1939 mödrahjälpsinstitutioner över hela landet, vilka bl. a. fingo till uppgift att lämna personligt stöd samt socialt och personligt bistånd till abortsökande kvinnor. Institutionerna skola under förhandlingarna med dessa kvinnorsöka avhålla dem från överilade steg, lämna dem vägledning om de hjälpmedel, som stå till förfogande och upplysa dem om de faror och de eventuella följder, som kunna vara förknippade med ett artificiellt avbrytande av havandeskap, ävensom om gällande straffbestämmelser. Eftersom institutionerna dessutom fungera som instans för bedömandet av om medicinska förutsättningar för abort föreligga, komma de i kontakt med ett stort antal abortsökande kvinnor, som anlita klinikerna i hopp om att kunna få havandeskapet legalt avbrutet. Vetskapen om denna möjlighet är av stor vikt, som erfarenheter från Köpenhamn visa; dessa ge vid handen, att tidigare blott en mindre del av de kvinnor, som sökte abort hos privatläkare och av dessa hänvisades till mödrahjälpsbyråerna, gjort bruk av denna möjlighet, medan flertalet uppenbarligen vände sig till kvacksalvare. Ännu större möjligheter att genom övertalning söka avstyra abort finnas givetvis i sådana länder, där aborten är legaliserad, eftersom där hela abortklientelet kommer i kontakt med myndigheterna, som sålunda ha bättre möjligheter att påverka de abortsökande kvinnorna. Som tidigare nämnts var det under legalitetsperioden i Sovjetunionen kvinnokommissionernas uppgift att söka övertala de abortsökande att inte undergå abortingreppet och att foldern omtala den med ingreppet förknippade risken samt att klargöra den skadliga roll, som aborteringen spelar ur samhällets synpunkt. Föredrag, lektioner m. m. arrangerades, i vilka den provocerade och i synnerhet den kriminella abortens vådor klargjordes för kvinnorna. Efter slopandet av den social indikationen år 1936 bortföll även möjligheten att på detta sätt påverka de abortsökande kvinnorna.

4. Abortlagstiftningens effekt. Den stränga abortlagstiftningen har ingenstädes haft den effekten, att den kriminella aborten har kunnat elimineras som massföreteelse. Hur osäkra än de tidigare anförda uppskattningarna må vara, så lämna de intet tvivel om att aborterna för närvarande utgöra en faktor av stor betydelse för den demografiska utvecklingen. En av metoderna att söka minska de kriminella aborterna är givetvis att legalisera dem, och en dylik åtgärd skulle förvisso icke sakna betydelse för den demografiska utvecklingen — via minskad dödlighet, morbiditet och sterilitet för abortklientelet. Systemet har emellertid i de få länder, där det praktiserats, övergivits efter relativt kort tid. Anledningen härtill är oklar. Att närmare gå in på dessa frågor torde i detta sammanhang inte vara erforderligt. Av de faktorer, som påverka abortfrekvensen, torde de viktigaste vara förebyggande födelsekontroll och de ekonomiska förhållandena. Dessvärre finnas inga tillförlitliga serier över aborternas omfattning ens under kortare perioder, och man har därför inga som helst möjligheter att bedöma födelsekontrollagstiftningens eller konjunkturutvecklingens effekt på abortfrekvensen. Antalet åtal kan inte anses ens symptomatiskt för abortfrekvensens utveckling. I ett land kan man dock relativt väl följa abortutvecklingen under senare år, nämligen i Tyskland. Nationalsocialismens övertagande av makten betecknar en vändpunkt i myndigheternas inställning till abortfrågan. Att abortlagens bestämmelser inte skärptes betyder härvidlag föga. Däremot ägde en systematisk utrensning av »bortnästen» rum, vilka även tidigare varit kända för myndigheterna, men då fingo hållas, eftersom opinionsstöd saknades för en dylik aktion. Det skärpta straffhotet mot de aborterande kvinnorna torde ha spelat en avgörande roll vid nedgången i abortfrekvensen. Några uppgifter finnas tillgängliga, som kunna belysa abortfrekvensens utveckling under ifrågavarande år. Dels kan man på indirekt väg, d. v. s. genom en differentiering av födelsefrekvensen, komma fram till vissa slutsatser, dels finnas vissa speciella abortserier att tillgå. Ett märkligt och av flera författare uppmärksammat faktum är, att födelsetalet i de tyska storstäderna redan under 3:e kvartalet av år 1933, sålunda blott några månader efter det nationalsocialistiska befolkningspolitiska programmets igångsättande, uppvisade en stegring gentemot fjolåret, medan nedgången fortsatte för landet i övrigt, ehuru i långsammare takt. Under 4:e kvartalet var födelsefrekvensen i storstäderna 6 % större än under året förut. Fastän den lätta förbättringen av det ekonomiska läget under hösten och vintern 1932 möjligen kan ha varit en bidragande orsak till denna utveckling, ligger det dock närmare till hands att antaga en »överrumpling av det potentiella abortklientelet» genom de snabba åtgärderna mot abortörerna på våren och sommaren 1933. Detta antagande motsäges inte av tillgängliga siffror rörande abortfrekvensen, av vilka några återges i det följande.

193 Abortfrekrcnsen enl. uppgifter från sjukkassor i Dresden, Berlin (A. E. G.) och Liibeck samt Miinchens gynekolog-iska klinik. År

Antalet aborter

D:o per 100 födelser

1930 1931 1932 1933 1934

3 075 3 079 3 119 2 468 2 232

448 45o 53-2 45i 305

Aborter på 100 konceptioner i Liibeck. År

Inom äktenskapet

äktenskapet

Totalt

1929 1930 1931 1932 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940

25-8 27-4 29-6 35-6 27-i 21-o 16-2 15'0 11-f 12i 9-5

51-5 48-» 50-9 56-o 53i 49-o 44-6 31-4 20-o 14-9 19-i

30-9 31-8 33-7 39-4 31-8 24-6 19-4 16-s 11-9 12-3 10-2

Överensstämmelsen mellan en serie, som framräknats för hela riket med ledning av dessa siffror, och den officiella abortstatistiken, som publiceras sedan år 1936, är mycket god. Som tidigare påpekats torde dock båda serierna underskatta den verkliga abortfrekvensen. Som ett sammanfattande omdöme om abortlagstiftningen i de här behandlade länderna kan konstateras, att lagbestämmelsernas mål i intet fall har uppnåtts. De siffror, som anförts för abortfrekvensen i olika länder, få tagas för vad de äro: uppskattningar från olika författare utifrån helt olika utgångspunkter och byggda på olikartade material. De variera också inom mycket breda marginaler. Å andra sidan visa de tydligt, att abortfrekvensen i förhållande till antalet födelser är mycket betydande i alla länder, medan å andra sidan ett helt obetydligt antal personer dömas enligt de genomgående mycket stränga lagbestämmelserna. Det torde inte vara överdrivet, om man konstaterar, att denna väg att komma åt abortproblemet — att hota med stränga straff — inte är framkomlig. Abortfrekvensen är mera än någon annan demografisk företeelse en produkt av sociala och ekonomiska förhållanden och kan föga påverkas av straffhot eller isolerade åtgärder.

13 — 1642 43

194 K A P VII.

Statliga åtgärder på arvshygienens område. När man talar om befolkningsfrågan, syftar man i regel på frågans kvantitativa sida. Det allt annat överskuggande problemet består i att genom offentliga åtgärder höja nativiteten så att befolkningen åtminstone reproducerar sig själv. Enighet torde råda om att nativitetsökningen inte bör vinnas på kvalitetens bekostnad. I flertalet länder anser man dock, att på ärftlighetsforskningens nuvarande stadium kvalitetskravet inte kan tillgodoses genom uteslutandet av vissa kategorier respektive gynnandet av andra kategorier i fråga om de befolkningspolitiska åtgärderna. I de få länder, som bedriva en mera omfattande befolkningspolitik, knytas de statliga förmånerna inte till några kvalitetsvillkor, utan man inriktar sig i stället på att öka omvårdnaden om mödrar och barn samt att förbättra de mindre bemedlade barnrika familjernas levnadsförhållanden. För denna viktiga sida av den kvalitativa befolkningspolitiken redogöres dels i annat sammanhang, dels — och detta gäller om de i vidare bemärkelse miljöförbättrande åtgärderna — har den ansetts ligga utanför ramen för den föreliggande framställningen. Tyskland torde vara det enda land, där man i någon större omfattning kombinerar arvshygieniska åtgärder med andra befolkningspolitiska åtgärder. I det nämnda landet eftersträvar man en efter rasbiologiska synpunkter differentierad folkökning och söker uppnå detta mål genom utgallring av i dessa avseenden mindre önskvärda personer vid beviljandet av befolkningspolitiska förmåner. Som senare skall visas sker denna utgallring av praktiska skäl enligt mycket schematiska metoder. Vissa åtgärder, som kunna rubriceras som restriktiv kvalitativ befolkningspolitik, ha emellertid också vidtagits i ett större antal andra länder däribland även sådana, som inte bedriva någon kvantitativ befolkningspolitik. Till dessa åtgärder kunna räknas bestämmelser om förbud för med vissa sjukdomar behäftade personer att ingå äktenskap, den eugeniska abortindikationen och steriliseringslagstiftningen. Även för dessa åtgärder lämnas i det följande en kort redogörelse.

1. Kvalitativa krav på mottagare av befolkningspolitiska förmåner. Såsom nämnt uppställas i intet land förutom Tyskland några kvalitetskrav för de personer, som komma i åtnjutande av befolkningspolitiska för-

195 maner. Det följande avsnittet behandlar sålunda uteslutande tyska förhållanden. Kvalitetskrav på mottagare av äktenskapslån. Ingendera av makarna får lida av en ärftlig andlig eller kroppslig sjukdom eller av en livsfarlig sjukdom, som låter giftermålet framstå såsom icke-önskvärt ur samhällets synpunkt. Dessa bestämmelser böra tolkas så att en sjukdom, som gör det tvivelaktigt, om friska barn komma att framgår ur äktenskapet, är att betrakta som hinder för beviljandet av äktenskapslån. I lagen uppräknas inte de sjukdomar, vilka anses göra förbindelsen icke-önskvärd. Däremot anges två huvudgrupper av dylika sjukdomar. a) Ärftliga andliga eller kroppsliga sjukdomar, vilka låta giftermålet framstå såsom icke varande i samhällets intresse. b) Vissa infektionssjukdomar och övriga livsfarliga sjukdomar. Till grupp a) räknas i synnerhet ärftliga sinnessjukdomar, medfödd sinnesslöhet, ärftlig epilepsi, ärftlig blindhet och stumhet samt svårartade kroppsliga missbildningar. Till grupp b) höra i synnerhet könssjukdomar, öppen lungtuberkulos och kräfta. Förutom dessa sjukdomar utgöra även sådana sjukdomar absoluta hinder för beviljandet av äktenskapslån, vilka, utan. att vara ärftliga, smittosamma eller livsfarliga, med säkerhet tillåta slutsatsen, att äktenskapet kommer att förbli barnlöst eller att barnen inte bli fullvärdiga. Till den förra gruppen höra bevisligen sterila personer, vare sig steriliteten är en följd av en organisk sjukdom, konstitutionella fel eller missbildningar eller av framskriden ålder. Till den senare gruppen höra personer, som lida av svårartad alkoholism. Huruvida vederbörande kan ifrågakomma för beviljandet av äktenskapslån avgöres på grund av en ingående undersökning genom en av de statliga hälsobyråerna (Gesundheitsämter). Undersökningen skall i synnerhet visa att a) inga lagliga äktenskapshinder föreligga; b) makarna äro friska, lämpade för familjebildning och i stånd att fram bringa och uppfostra friska och i arvsavseende dugliga barn; c) makarna härstamma från en frisk och i arvshänseende duglig släkt. Äktenskapslån beviljas sålunda inte till sådana personer, vilka, utan att själva vara sjuka eller asociala, tillhöra en släkt, som uppvisar ett större antal asociala eller med arvssjukdomar behäftade individer. Blott sporadiska uppgifter föreligga om antalet på medicinska och eugeniska grunder avstyrkta ansökningar. För första kvartalet 1935 har en sammanställning offentliggjorts, som omfattar hela riksområdet. Därav framgår, att 2-84 % av inalles 77 000 ansökningar avstyrktes, varav 2 % på grund av egen sjukdom, 0"6 % på grund av ärftlig belastning och resten på grund av motpartens olämplighet. Proportionen avstyrkta ansökningar var mycket olika i olika delar av riket och varierade mellan 0*5 % och 21 % av ansökningarna. Det är att märka, att dessa siffror enbart gälla läkarundersökningen. En ansenlig del av ansökningarna avstyrkes redan på ett tidigare stadium,

196 bl. a. till följd av att sökanden tidigare varit straffad, på grund av »politisk opålitlighet» m. m. Enbart dessa två skäl ledde i Stuttgart (år 1934) till avstyrkande av 25 % av alla ansökningar. I Frankfurt am Main avstyrktes fram till slutet av år 1934 17'5 % av alla ansökningar om äktenskapslån; i 70 % av dessa avstyrkta fall konstaterades ärftliga psykiska sjukdomar, medan resten fördelade sig lika på könssjukdomar, invärtes sjukdomar och asocialt beteende. Från en år 1941 av arvsbiologiska polikliniken vid kejsarinnan Auguste-Viktorie-Haus i Charlottenburg publicerad redogörelse framgår att 4*4 % av ansökningarna om äktenskapslån avstyrkts på grundval av utlåtanden från kliniken. Kvalitetskrav på mottagare av barnbidrag. Kraven äro avsevärt mindre stränga vid beviljandet av barnbidrag. När det gällde engångsbidragen — dessa ha efter 1938 avvecklats (se sid. 119) — fingo inga allvarliga betänkligheter ur arvsbiologisk synpunkt föreligga mot familjen. Intyg från hälsobyrån var erforderligt. I fråga om de löpande barnbidragen äro inga särskilda kvalitetsvillkor stipulerade ehuru bl. a. hälsovårdsmyndigheterna ha möjlighet att för varje särskilt fall föreslå, att bidragen icke skola utgå. Uppfostringsbidrag utbetalas däremot blott för sådana barn, som äro fria från arvssjukdomar och i andligt och fysiskt avseende sunda (»geistig und sportlich entwicklungsfähig»). Kvalitetskrav på mottagare av fadderskapslijälp. Några tyska kommuner utdela årligen ett antal s. k. fadderskap till vissa snävt avgränsade kategorier. Kvalitetskraven äro i regel mycket strängare än i fråga om de statliga barnbidragen. Mest känd är Berlins fadderskapsinstitution. Den mycket säregna formen för fadderskapets beviljande gör det möjligt för myndigheterna att träffa ett positivt biologiskt urval. Friska föräldrar med minst två barn erhålla vid hänvändelse till myndigheterna löfte om månatligt ekonomiskt stöd till uppfostran av ett tredje och fjärde barn. Initiativet till en dylik »överenskommelse» utgår ofta från myndigheterna. Att urvalet är strängt framgår av uppgiften, att år 1934 48 % av alla ansökningar om fadderskap avstyrktes, i flertalet fall dock på grund av att kvinnan redan vid tiden för ansökningen varit havande. I den förut omnämnda redogörelsen från arvsbiologiska polikliniken i Charlottenburg namnes för Berlins vidkommande att siffran för avstyrkta ansökningar höll sig omkr. 29'5 %. Andra kommuner ha utformat liknande institutioner efter Berlins förebild och kräva sålunda att föräldrarna äro fria från ärftliga sjukdomar. Vissa tyska författare ha velat gå betydligt längre än till de refererade åtgärderna och ha föreslagit en hela befolkningen omfattande registrering efter arvsbiologiska synpunkter. Staemmler har sålunda föreslagit införandet av s. k. obligatoriska hälsopass (Gesundheitspass) för hela befolkningen. Efter varje födelse skulle enligt förslaget föräldrarna infinna sig hos myndig-

197 heterna och lämna uppgifter om sig själva och sina föräldrar. Barnets utveckling skulle därefter följas genom anteckning av viktigare uppgifter i passet. Författaren har även utarbetat en poängskala för de registrerades biologiska kvalitet, som skulle läggas till grund för de befolkningspolitiska åtgärderna. Med ledning av ett detaljerat poängsystem skulle befolkningen kunna indelas i tre huvudgrupper: 1) fullvärdiga, 2) icke fullvärdiga, och 3) mindervärdiga personer. Den första gruppen skulle främjas genom statliga åtgärder, den andra inte, den tredje däremot skulle enligt författarens mening steriliseras. Till den sistnämnda gruppen skulle enligt förslaget räknas svårt arvssjuka personer, vaneförbrytare, prostituerade och svåra alkoholister, till den andra personer med ärflig belastning, tuberkulösa, könssjuka och judar.

2. Förbud att ingå äktenskap i vissa fall. I ett flertal länder kunna sinnessjuka personer inte ingå giltiga äktenskap. Dessa föreskrifter härleda sig ur det förhållandet, att sinnessjuka anses sakna rättslig handlingsförmåga. I några länder äro även personer, som äro behäftade med vissa andra sjukdomar, förbjudna att ingå äktenskap. Inte heller dylika föreskrifter innebära i och för sig ett beaktande av arvshygieniska synpunkter. De avse i första hand att skydda den andra parten och eventuell avkomma för smittorisken. E n äktenskapslagstiftning med en medvetet arvshygienisk målsättning existerar hittills blott i Tyskland. Enligt lagen den 18 oktober 1935 till skyddet av tyska folkets arvssundhet (Ehegesundheitsgesetz) får äktenskap inte ingås, a) om en av de förlovade lider av en smittosam sjukdom, som innebär en fara för den andra partens eller barnens hälsa; b) om en av de förlovade står under förmyndare; c) om en av de förlovade, utan att stå under förmyndare, lider av en andlig sjukdom, som gör äktenskapet icke önskvärt ur samhällets synpunkt; d) om en av de förlovade lider av en arvsjukdom enligt lagen mot arvssjukdomarna (Gesetz zur Verhutung erbkranken Nachwuchses). Lagen föreskriver, att de förlovade äro skyldiga att med ett av hälsobyrån utfärdat intyg (Ehetauglichkeitszeugnis) styrka, att intet av de anförda äktenskapshindren föreligger. Ikraftträdandet av denna föreskrift har dock gång på gång uppskjutits — troligen på grund av brist på personal och organisationsapparat för en så omfattande uppgift som en grundlig undersökning av omkring 1 miljon personer årligen måste innebära. För närvarande gäller, att ett dylikt intyg endast skall framläggas i sådana fall, där den registrerande tjänstemannen finner anledning till tveksamhet, huruvida lagliga hinder att ingå äktenskap föreligga eller inte. Ett mot föreskrifterna ingånget äktenskap är juridiskt ogiltigt. Lämnas medvetet felaktiga uppgifter eller ingås äktenskapet i utlandet i syfte att kringgå den tyska lagens bestämmelser, straffas vederbörande med fängelse upp till tre månader.

198 Den mest omfattande lagstiftningen angående hälsotillståndet för personer, vilka ämna ingå äktenskap, återfinnes i Turkiet. Artikel 123 i hälsostadgan förbjuder personer, som äro behäftade med syfilis, gonorré, mjuk schanker, lepra eller sinnessjukdom att ingå äktenskap. Undantag göres, om läkarundersökningen visar, att ingen smittorisk föreligger respektive att sjukdomen befinner sig definitivt på återgång. Tuberkulösa personer anmodas att uppskjuta sitt giftermål med sex månader och, därest ingen förbättring inträtt under perioden, med ytterligare sex månader. I det senare fallet skall paret därefter underrättas om det riskabla och samhälleligt mindre önskvärda av ett dylikt äktenskap. Keglerna för den obligatoriska läkarundersökningen före äkteniskapets ingående äro utomordentligt detaljerade. Undersökningen är avgiftsfri och får endast företagas av särskilt auktoriserade läkare. Det är påfallande, att undersökningen inte i något avseende ledes av arvshygieniska synpunkter samt att den är strängt begränsad till den undersöktes hälsotillstånd vid tidpunkten för undersökningen. Sålunda tages inte hänsyn till tidigare sjukdomar eller till sjukdomsfall i den undersöktes familj. Genom den förut omnämnda — se sid. 157 — lagen av 16 december 1942 har även i Frankrike införts obligatorisk läkarundersökning före giftermål. I Norge förbjuder en lag av den 31 maj 1918 ingående av äktenskap, ifall en av de förlovade lider av syfilis i smittosamt skede. I fråga om övriga veneriska sjukdomar samt epilepsi och lepra gäller, att något äktenskapsförbud för personer, som äro behäftade med någon av de nämnda sjukdomarna, visserligen inte existerar, men att vederbörande böra varnas av läkare att ingå äktenskap. Ingen läkareundersökning erfordras, utan de förlovade ha före lysningen att besvara ett frågeformulär med uppgifter bl. a. om huruvida vederbörande lider av könssjukdom, epilepsi eller lepra.

3.

Steriliseringslagstiftningen.

I tidigare kapitel har statens inställning till vissa former av födelsekontroll behandlats, nämligen dels till den förebyggande födelsekontrollen, dels till abortfrågan. Den omständigheten, att ingreppet endast kan utföras av yrkesutbildade personer, är anledningen till att steriliseringen blivit det vikigaste instrumentet i den statliga, arvshygieniska kvalitativa befolkningspolitiken. Liksom i fråga om avbrytandet av havandeskap kan man skilja mellan ett antal strängt begränsade förutsättningar, under vilka steriliseringsingreppet får utföras. Den naturligaste indikationen är den medicinska, som i flertalet länder inte har ansetts behöva bli föremål för särskild lagstiftning. Om en kvinna lider av en sjukdom, som gör det troligt, att ett havandskap skulle

199 innebära en överhängande fara för hennes liv, torde sterilisering i det stora flertalet länder vara att betrakta som en fullt legitim åtgärd, ehuru somliga länder uppställa noga definierade villkor för den medicinska steriliseringen. Mera omstridd men av större praktisk betydelse är den eugeniska steriliseringsindikationen. I ett antal länder tillåter och i ytterligare ett fåtal länder föreskriver staten, att personer med svåra ärftliga sjukdomar kunna respektive böra steriliseras. I åter andra saknas särskilda föreskrifter om den eugeniska steriliseringen, och frågan om ingreppets laglighet förblir oklar. Slutligen är i några länder sterilisering tillåten på s. k. juridisk indikation. Termen innebär i detta sammanhang, att vissa farliga förbrytare, i synnerhet sedlighetsförbrytare, kunna steriliseras. I motsats till de båda föregående indikationerna, där ingreppen i regel utföras som vasectomi (avskärandet av sädesledarna) respektive salpingectomi (avskärandet av äggledarna) utföres i dylika fall kastrering (avlägsnandet av könskörtlarna). Ehuru huvudmotivet för ingreppet i dessa fall är att skydda samhället för farliga brottslingar eller att åtminstone minska risken för brottslighet, kan det inte helt bortses ifrån, att kastreringen samtidigt har karaktär av bestraffning, i synnerhet när det gäller personer, vilka ändå äro intagna på straff- eller vårdanstalt. Det är synnerligen olyckligt, att den eugeniska och juridiska synpunkten ofta sammanblandas, vilket underlättas av att i somliga länder, t. ex. Danmark och Finland, bestämmelserna om sterilisering av sjuka och kastrering av förbrytare ingå i samma lag. Någon social steriliseringsindikation i analogi med den sociala abortindikationen kan det av naturliga skäl inte bli tal om. E n läkare, som företar sterilisering av andra än medicinska eller eugeniska skäl, torde i de flesta länder utsätta sig för åtal. Steriliseringslagstiftningen i utlandet befinner sig efter allt att döma ännu blott i sin början. Anledningen härtill är att vägande invändningar kunna resas mot en tvångssterilisering genom statlig försorg. Operationen betyder ett ingrepp av avgörande betydelse i individens privatliv. Därtill kommer, att ett tvångsförfarande mot vissa psykiskt abnorma personer kan åstadkomma skada och kanske äventyra patientens tillfrisknande. Det har vidare påpekats, att sterilisering främst ifrågakommer för personer, vilka äro intagna på vårdanstalter och för vilka det sålunda är helt betydelselöst, huruvida ingreppet företas eller inte. På vissa håll har man även befarat, att sterilisering skulle leda till ökad promiskuitet. Vidare anser man alltjämt i många länder, att ärftlighetsforskningen ingalunda har nått så långt, att dess resultat kunna läggas till grund för en lagstiftning, som berör ett betydande antal medborgare. Det förhåller sig vidare så, att utrotandet av svåra ärftliga sjukdomar genom sterilisering oftast är en mycket långvarig process. Eecessiviteten av vissa arvsanlag gör, att en kännbar minskning av antalet ärftligt belastade personer först kan väntas, när steriliseringslagstiftningen tillämpats för ett stort antal generationer, vilket sett ur en annan synpunkt innebär, att genom sterilisering tillkomsten av undermåliga barn

200 i många fall blott kan förhindras till priset av förlusten av ett långt större antal fullt friska barn. Ur befolkningskvantitativ synpunkt är detta förhållande givetvis av betydelse och sätter snäva gränser för steriliseringens befolkningspolitiska användning. Mot dessa invändningar stå steriliseringsvännernas argument: vissa av de här ifrågavarande kategoriernas bevisligen höga fruktsamhet och samhällets stora och, såvida inga motåtgärder vidtas, snabbt växande kostnader för omhändertagandet av de imbecillas m. fl. kategoriers avkomma. Alltefter opinionens inställning till dessa problem är steriliseringslagstiftningen i olika länder av mycket olikartad beskaffenhet. Äldst är några nordamerikanska delstaters steriliseringslagstiftning (Indiana år 1907). Därefter följde Schweizkantonen Waadt år 1929, Danmark samma år, Tyskland år 1933 och de övriga skandinaviska länderna kort därefter. I England, där sedan länge funnits en mycket stark opinion för en steriliseringslagstiftning, har man däremot ännu inte hunnit över förslagsstadiet. I Förenta staterna faller steriliseringslagstiftningen under delstaternas legislation ehuru förbundsdomstolen vid flera tillfällen ingripit och förklarat steriliseringslagar strida mot den federativa grundlagen. Såsom nämnt var staten Indiana den första, vilken antog en steriliseringslag, som förutsåg en eugenisk och juridisk indikation (1907). Två år senare följde staterna Kalifonien, Connecticut och Washington. För närvarande existera steriliseringslagar i omkring 2!z av Förenta Staternas 49 delstater. I ytterligare ett tiotal stater ha förslag väckts, men ännu icke genomförts. E n översikt, som avser läget år 1935, visar att av inalles 30 delstater med steriliseringslagstiftning 23 stater hade obligatorisk sterilisering, 2 frivillig sterilisering och 5 såväl obligatorisk som frivillig sterilisering. E n sammanställning avseende en något tidigare tidpunkt, då blott 27 stater hade hunnit genomföra steriliseringslagar, visar, att av dessa alla 27 föreskrevo sterilisering av sinnesslöa, 24 av sinnessjuka, 16 av idioter, 14 av imbecilla, 19 av epileptiker samt vardera 7 stater sterilisering av moraliskt degenererade, habituella förbrytare och sexuellt perversa med ärftlig degeneration. De amerikanska steriliseringslagarna tillämpas i starkt varierande omfattning i olika delar av unionen. Medan i några delstater praktiskt taget inga steriliseringar utföras (Nevada, New Jersey, Oklahama, West Virginia), steriliseras i andra ett betydande antal personer varje år. Störst är antalet ingrepp i Kalifornien, där totala antalet steriliserade personer överskridit 10 000 och där man under en följd av år utfört c:a 100 steriliseringar årligen per 1 miljon invånare. Totala antalet steriliseringar i hela USA fram till år 1937 har uppgivits till omkring 25 000. Jämföres denna siffra med uppgifterna om antalet psykiskt efterblivna och abnorma personer i USA, synes den slutsatsen berättigad, att steriliseringslagstiftningen därstädes hittills saknat större praktisk betydelse.

201 I Kanada fick staten Alberta år 1928 den första steriliseringslagen, vilken förutsåg sterilisering av sinnessjuka personer vid utskrivning från vårdanstalten. Den sjukes eller dennes förmyndares samtycke är erforderligt. Beslut om ingreppet fattas av en särskild steriliseringsnämnd. Liknande bestämmelser gälla fr. o. m. år 1933 i British Columbia. I Alberta utfördes under åren 1928—34 blott omkring 300 steriliseringar. Schweiz intar såtillvida en särställning i fråga om den eugeniska steriliseringen, som landet visserligen inte äger någon steriliseringslagstiftning, men sterilisering av sjuka personer på eugeniska grunder inte anses som rättsvidrig, om den utföres av legitimerad läkare. Patientens medgivande är sålunda erforderligt. Myndigheterna ha dock vissa påtryckningsmedel för att framtvinga ett sådant medgivande, t. ex. vägran att släppa ut patienter från en vårdanstalt där de intagits eller vägran att utfärda äktenskapslicens. I vissa fall har det förekommit, att de kommunala myndigheterna sökt förmå ogifta mödrar till sterilisering, men läkarna ha vägrat att utföra ingrepp utan tvingande medicinska eller eugeniska skäl. I ännu högre grad gäller denna läkarnas avvisande inställning givetvis om de s. k. frivilliga okynnessteriliseringarna, ehuru det är tveksamt, huruvida de kunna straffas enligt schweizisk lag. År 1929 fick kantonen Waadt Europas första steriliseringslag. Enligt denna lag kunna personer, som äro behäftade med sinnessjukdom eller sinnesslöhet, efter hörande av två läkare och genom hälsorådets (conseil de la santé) beslut tvångssteriliseras, om sjukdomen förefaller obotlig och det kan väntas, att den sjuke får ärftligt belastade barn. Inga uppgifter föreligga om antalet i Schweiz företagna steriliseringar och kastreringar. Eftersom dylika ingrepp utförts sedan omkring 50 år tillbaka, uppskattas antalet till flera tusen fall. Dessa ingrepp omfatta huvudsakligen vasectomi och salpingectomi men även ett antal kastreringar av sexualförbrytare och personer med perversa sexuella anlag. I Tyskland omfattar den eugeniska lagstiftningen en allmän steriliseringslag och en lag mot farliga vaneförbrytare, båda av år 1933 med ändringar år 1935. Den förstnämnda lagen, (Gesetz zur Verhiitung erbkranken Nachwuchses) föreskriver obligatorisk sterilisering av personer, vilka kunna väntas få barn med svåra kroppsliga eller mentala arvssjukdomar. Som arvssjukdomar uppräknar lagen följande: 1) medfödd sinnesslöhet, 2) schizofreni, 3) manisk-depressiv sinnessjukdom, 4) ärftlig epilepsi, 5) Huntintons chorea, 6) ärftlig blindhet, 7) ärftlig dövhet, 8) svår ärftlig kroppsmissbildning samt 9) svår alkoholism. Ansökan om sterilisering kan inges av den sjuke själv, dennes förmyndare, tjänsteläkaren eller anstaltsstyrelsen om vederbörande är intagen på anstalt. Ansökningen ställes, försedd med ett läkarutlåtande, till en särskild domstol (Erbgesundheitsgericht), vilken består av en domare och två läkare. Be-

202 slutet kan överklagas hos en överinstans (Erbgesundheitsobergericht), som avgör ärendet. Ingreppet får blott utföras på sjukhus och av legitimerad läkare. Tvångsåtgärder mot den sjuke äro tillåtna. Under särskilda förhållanden (ålder över 38 år, risk för kvinnans liv genom kirurgiskt ingrepp) kan sterilisering hos kvinna utföras genom röntgen- eller radiumbestrålning. Inga officiella uppgifter äro tillgängliga om antalet genomförda steriliseringar i Tyskland under senare år. Siffror finnas endast för tiden 14 juli 1933—31 december 1934. Under denna tid verkställdes 56 244 steriliseringar. Tidrymden omfattar nära IV2 år, men då lagen trädde i kraft den 14 juli, kan man vänta, att det dröjde någon tid, innan den började effektivt tillämpas. Enligt en engelsk facktidskrift skulle fram till år 1939 300 000 personer ha steriliserats eller omkring 50 000 årligen. Siffran verkar hög mot bakgrunden av uppgiften, att antalet personer i Tyskland, vilka kunna bli föremål för tvångssterilisering, blott uppskattats till föga mer än 400 000, nämligen 200 000 sinnesslöa, 80 000 schizofrena, 20 000 cyklofrena, 60 000 epileptiker, 4 000 ärftligt blinda, 16 000 ärftligt döva, 20 å 50000 personer med organiska missbildningar samt omkring 10000 obotliga alkoholister. Äro de båda uppgifterna riktiga och jämförbara, skulle man sålunda i Tyskland redan 6 år efter lagens ikraftträdande ha lyckats med att göra nära 3A av de svårast arvssjuka ofruktsamma. Att problemet därmed inte är löst säger sig självt med tanke på det stora antalet personer med dolda anlag för arvssjukdomarna. Enligt lagen mot farliga vaneförbrytare (Gesetz gegen gefährliche Gewohnheitsverbrecher) kunna män över 21 år, som begått två sedlighetsbrott, för vilka utdömts minst ett år frihetsstraff i vartdera fallet, eller som begått lustmord, tvångkastreras. Bestämmelsen har enbart under åren 1934—1936 tillämpats i över 1 000 fall. Steriliseringslagstiftningen i de skandinaviska länderna uppvisar stora likheter. Danmarks lagstiftning är den äldsta. Redan den 1 juni 1929 trädde en lag om sterilisering av abnorma personer, som äro intagna på vårdanstalt, samt om kastrering av sedlighetsförbrytare i kraft. I enlighet med denna lag steriliseras åren 1929—35 130 personer, därav 100 kvinnor. Lagen har sedermera ersatts dels av en år 1934 utfärdad Lov om Foranstaltninger vedrorende aandsvage, dels av en Lov om Adgang til Sterilisation og Kastration, som utfärdades året därpå. Den förstnämnda lagen bestämmer, att sterilisering av en sinnesslö person må företas, när sociala hänsyn så erfordra, t. ex. när vederbörande på grund av sinnesslöhet inte synes i stånd att på tillfredsställande sätt uppfostra sina barn eller att försörja dem genom eget arbete. Ingreppet kan även utföras, om steriliseringen gagnar den sjuke, antingen genom att den gör det möjligt att underlåta dennes överföring till vårdanstalt eller att överföra honom från vårdanstalt till familjevård eller att utskriva honom. Anstaltsledningen inger förslag om sterilisering till en särskilt upprättad nämnd, vilken består av en domare, en socialpolitiker och

203 en särskilt i psykiatri utbildad läkare. Patientens samtycke till ingreppet är erforderligt. Bötesstraff stadgas för steriliseringar, som utföras utan att de lagliga förutsättningarna äro uppfyllda. I enlighet med denna lag ha fram till den 1 oktober 1943 utförts 1 966 steriliseringar. Enligt 1935 års steriliseringslag kunna friska personer steriliseras efter tillstånd från justitieministern, om risk för ärftlig belastning föreligger samt i fråga om psykiskt abnorma personer, om det kan anses gagneligt för den sjuke, att han inte får avkomma. Ansökan, följd av läkarutlåtande, ställes till justitieministern av den sjuke själv eller dennes förmyndare. Under åren 1935—1942 ha inalles 477 personer steriliserats i enlighet med denna lag. Kastrering kan blott utföras, om pervers könsdrift, som utgör en fara för samhället eller är till skada för den sökande, kan konstateras. I fråga om sediighetsförbrytare kan rätten förordna om kastrering. Åren 1935—1941 utfördes 233 kastreringar. Bestämmelserna äro enahanda i Norge, där 1934 års Lov om adgang til sterilisering m. m. stadgar, att sinnessjuk eller sinnessvag person må steriliseras efter hörande av en nämnd, bestående av medicinaldirektören, en domare, två läkare och en kvinna. Den sjuke bör själv inge en ansökan, men sådan kan även inges av ortens polismästare eller vissa anstalters styrelse, om den sjuke vårdas på sådan anstalt. Förutsättning för ingreppet är, att den sjuke måste antas vara ur stånd att försörja sig själv och sina barn eller att hans arvsanlag kunna befaras bli överförda på nans avkomma eller att abnorm könsdrift med risk för »sedlighetsbrott föreligger. I det sistnämnda fallet får kastrering utföras. Ingrepp må endast utföras på offentligt eller kommunalt sjukhus eller privat sjukhus som av nämnden godkänts för ändamålet. I juli 1942 infördes i Norge en ny »Lov til vern om folkesetten» vari det bl. a. bestämdes att envar som är dömd till fängelse- eller tukthusstraff och som visar utpräglade asociala tendenser (vaneförbrytare) skall undersökas med hänsyn till sterilisering eller kastrering. Några uppgifter om hur lagen har verkat föreligger icke, liksom man ju ej heller vet, hur länge den kommer att gälla. Den finska steriliseringslagen utfärdades i juni 1935. Sinnesslö, sinnessvag eller sinnessjuk persoa må efter förordnande steriliseras, om man kan befara, att undermåligheten kan övergå på den sjukes avkomma eller om barnen på grund av dennes tillstånd komma att sakna erforderlig omvårdnad. Kastrering må företas på person, som gjort sig skyldig till ett brott, vilket begåtts på grund av abnormt stark eller missriktad könsdrift, och som kan anses farlig för annan person. Ansökan om sterilisering respektive kastrering inges, om personen ifråga är intagen på anstalt, av dennas föreståndare, eljest av hälsovårdsnämnden. Person med rättslig handlingsförmåga kan, även om ovanstående förutsättningar inte äro uppfyllda, på egen ansökan göras ofruktsam, om barnen

204 kunna befaras bli undermåliga eller sökandens abnorma könsdrift utsätter honom för risken att begå kriminella handlingar. Ingreppet får i likhet med övriga steriliseringar endast utföras på sjukhus och av legitimerad läkare. Ingreppet utföres för sinnessjuka m. fl. liknande kategorier som salpingectomi respektive vasectomi och för personer med abnorm könsdrift som kastrering. Såsom tidigare nämnts har England trots upprepade framstötar från eugeniska sällskap, petitioner till parlamentsledamöter och liknande aktioner tills dato ingen steriliseringslagstiftning. E n offentlig kommitté framlade i december 1933 förslag om frivillig sterilisering beträffande sinnesslöa eller sinnessjuka personer, personer som lida av eller kunna antagas vara bärare av anlag till svåra fysiska sjukdomar eller missbildningar av ärftlig natur samt slutligen personer, som kunna antagas komma att överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet å avkomlingar. Även i Holland har förslag framställts om steriliseringslagstiftning, men ännu ej lett till några åtgärder. %

4. övriga åtgärder. Redogörelsen för de övriga statliga åtgärder, som vidtagits för att främja arvshygieniska syften begränsas till Tyskland och Danmark. Här skall irlte ingås på hela den omfattande upplysnings- och propagandaverksamhet, som sedan nationalsocialisternas övertagande av makten ägt rum i Tyskland genom utställningar, föredrag, tävlingar, publikationer, skolundervisning m. m. Däremot bör nämnas, att staten organiserat ett nät av offentliga rådgivningscentra över hela riket. Grundvalarna för denna verksamhet skapades genom 1935 års lag angående medicinalväsendets omorganisation (Gesetz iiber die Vereinheitlichung des Gesundheitswesens). Enligt denna lag skall över hela riket upprättas hälsobyråer (Gesundheitsämter), i vilkas uppgifter bl. a, ingår »Erb- und Rassenpflege», däri inbegripen äktenskapsrådgivning. Det ingår vidare i byråernas uppgift att medverka vid kampanjen mot nativitetsminskningen och i synnerhet vid genomförandet av lagstiftningen mot arvssjukdomarna. 1941 hade omkring 800 dylika byråer upprättats. Den vid dessa byråer bedrivna verksamhetens art och omfattning framgår bäst av enstaka redogörelser, som refererats i c^en tyska fackpressen. Rådgivningsbyrån i Niirnberg har sålunda för sitt arbete utstakat följande mål: undersökning av befolkningens arvsanlag, anteckning av arvsbiologiskt relevanta förhållanden i ett s. k. arvskartotek upprättande av släkttavlor, medverkan vid genomförandet av lagarna mot arvssjukdomar och beträffande villkoren för ingående av äktenskap samt av bestämmelserna om äktenskapslån och barnbidrag. Undersökningsresultaten samlas i ett kartotek, som kompletteras med uppgifter från andra institutioner. Sålunda lämna t. ex. de psykiatriska anstalterna uppgifter om intagna personer, som lida av arvssjukdomar, alkoholism och narkotism, övriga sjukhus om könssjuka, van-

205 föreanstalterna om organiska missbildningar, vårdanstalterna för lungsjuka om tuberkulösa, skolläkarna om konstaterade fall av sinnesslöa barn, domstolarna om undersökningsresultat beträffande dömda personer och i synnerhet om omyndigförklarade o. s. v. Kopior av det sålunda tillkomna kartoteket översändas löpande till Reichsgesundheitsamt. Kriget torde ha avbrutit detta omständliga och arbetskrävande system och i varje fall har det inte allmänt införts för alla tyska kommuner, ehuru det torde motsvara statsledningens intentioner på det befolkningspolitiska området. E n arvshygienisk registrering för ett helt land har hittills endast genomförts i Danmark. Sedan 1938 föres nämligen på det arvsbiologiska institutet ett arvhygieniskt kartotek för närvarande omfattande c:a 60 000 arvssjuka och deras släkter. Här söker man så vitt möjligt samla upplysningar om de personer och deras släktingar, som lida av allvarliga sjukdomar och defekter eller på något annat sätt avvika från det normala. Kartoteket begagnas för närvarande i c:a hälften av alla steriliseringsfall och i de flesta fall av avbrytande av havandeskap på eugenisk indikation.

206 Bilaga 1. Några födelsetal från vissa främmande länder. (Antalet levande födda b a r n på 1 000 invånare.) 1925

19-9 36-9 21-o 18-3 239 19i 26-9 27-8 24-2 19-5 35s 35-4 18-4 44-9 29-2 20-7 28-3

18-2 30i 18-5 16-2 22-6 17-8 29-0 25-i 22-8 17-3 32-s 34-i 17-2

16 29 17 14 18 16 28 23 20 14 26 32 16

15-2 25-7 17-8 19-2 15-o 28-i 22-4 202 14-6 26-2 315 15-6

15'3 21-4 17-8 14-9 20-2 14-6 23-5 23-5 20-6 15-9

12-9 21-9 20-4 15"8 24-2 (1941) 14-3 20-2 21-o 15-9(1941)

28-s 15-2

24-5 18-5

28-8 17-9 25-o

28 14 22

24-1 19-o 20-4

16-3 20-4 19-6

20-1 14-9 19'8

370 25-1 (1910

32-2 23-i 39-8 21-4

28-3 21-9 41-9 18-9

25-8 20-9 335 16-6

24-4 20o 34-6 16-7

24-0 20-3 33-4 17-3

23-9 (1941) 22-3(1941) 32-6(1941) 18-9 (1941)

Australiska förbundsstaten . . . Japan New Zeeland

28-i 33-8 26o

22-9 34-9 21-2

20-3 33-o 19-o

16-8 31-6 166

17i 29-9 16-8

17-7 29o 18-7

18-9(1941) 28-9(1940) 23-o (1941;

Till jämförelse

22-9

17-c

15-2

13-7

14-2

15 4

17-7

1914 Europa: Belgien Bulgarien Danmark England och Wales Finland Frankrike Grekland Italien Nederländerna Norge Polen Rumänien Schweiz Sovjet (europ. delen) Spanien Tyskland (gamla riksområdet) Ungern

20-2 42i 25-6 23-8 26-9 18-0 8t*i 282 25-3 42-5 22-5 29-7 26-8 35'i

14'8

A merika: Argentina Canada Chile F ö r e n t a Staterna Asien och

36-4

Australien:

Sverige

207 Bilaga 2. BEFOLKNINGSPOLITIKENS EFFEKT PÅ DEN DEMOGRAFISKA UTYECKLINGEN I TYSKLAND 1933-1939. Av fil. kand. Rudolf Meidner.

I. Den demografiska utvecklingen i Tyskland under senare år. Antalet årligen födda i Tyskland sjönk från 2 032 000 år 1901 till 971 000 år 1933. Detta år nådde antalet födda sin bottenpunkt. Det allmänna födelsetalet återspeglade denna utveckling i en nedgång från 35'7 till 14*7 under samma period. Nettoreproduktionstalet understeg år 1926 siffran 1 och uppgick för år 1933 till blott 0*7. Denna utveckling sammanhänger icke med giftermålsfrekvensens utveckling. Det allmänna giftermålstalet låg under efterkrigstiden i genomsnitt något högre än under tiden före förra världskriget. Orsaken är därför att söka i en nedgång av den inomäktenskapliga fruktsamheten. De svåra krisåren i början av 1930-talet medförde en ökad nedgångshastighet i födelsetalet men orsakade även en minskning i giftermålsfrekvensen. Denna accentuering av sedan länge rådande demografiska utvecklingstendenser under den ekonomiska krisen hade Tyskland gemensam med de flesta europeiska länder, ehuru skärpningen starkast gjorde sig märkbar i Tyskland. Det sistnämnda förhållandet bör ej lämnas ur sikte när det gäller att bedöma den fortsatta demografiska utvecklingen i detta land. Denna framgår i grova drag av nedan återgivna siffror. Tab. 1. Ingångna äktenskap och levande födda i Tyskland (Gamla riksområdet) 1910, 1925 och 1928-1942. Antal ingångna äktenskap

År Absolut 1910 1925 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942

496 396 489 084 594 631 597 014 570 241 522 881 516 793 638 573 740 165 651 435 609 770 620 265 645 062 774 163 612 946 504 543 525 498

Antal levan de födda

Per 1 000 inv.

Absolut

7'7 7-7 98 9-2 8-8 8-o 7-9 97

1 924 778 1 311 259 1199 998 1164 062 1144 151 1 047 775 993 126 971174 1198 350 1 263 976 1 278 583 1 277 046 1 348 534 1 413 230 1 402 040 1 308 367 1 055 893

11-1

9-7 9-1 9-i 94 111 8-8 7-2 7-4

Per 1 000 inv. 29-8 20-8 18-6

18o 17-6

16o 15-1 14-7 18-o 18-9 19-o 18-8

19c 20-4

20o 18-6 14-9

Antalet ingångna äktenskap steg avsevärt år 1933, nådde sin höjdpunkt under det närmast följande året men har därefter under intet år uppnått denna nivå utom år 1939, då i samband med krigsutbrottet ett stort antal äktenskap slötos. Enligt Burgdörfer skulle antalet äktenskap, ingångna under de ekonomiska kris-

208 åren 1930—1932, med sammanlagt omkring 300 000 ha understigit det antal, som varit att vänta enligt beräkningar grundade på äktenskapsfrekvensens omfattning i de olika åldersklasserna under åren 1910—1911. Den starka stegringen av antalet ingångna äktenskap under åren n ä r m a s t efter 1932 synes därför främst kunna förklaras med a t t ett stort antal äktenskap, som under gynnsammare ekonomiska förhållanden skulle ha ingåtts redan tidigare, nu erhöllo de ekonomiska betingelserna för att kunna ingås. Av intresse synes vara a t t utröna hur äktenskapsfrekvensen skulle utvecklat sig i en till sin ålderssammansättning konstant demografisk massa, vid rådande äktenskapsfrekvenser i de olika åldersklasserna. I detta syfte h a r gjorts ett försök att nå fram till ett av förskjutningar i åldersfördelningen oberoende äktenskapstal. Vi ha därvid u t g å t t från antalet ingångna giftermål per 1 000 ogifta kvinnor i varje åldersår från det 16:e till och med det 45:e samt antagit att ålderssammansättningen för ogifta kvinnor hela tiden varit konstant, nämligen den som rådde under folkräkningsåret 1933. På grundval av dessa uppgifter har ett indextal framräknats, som anger antalet ingångna äktenskap per 1 000 ogifta kvinnor. Såsom basår ha tagits de av tyska befolkningsstatistiken som normala förkrigså r betecknade åren 1910—1911. Antal ingångna giftermål per 1 000 ogifta kvinnor under förutsättning av konstant åldersammansättning (1933 års). Index: 1910/11 == 100. 1910/1911 1925 1933 1934 1935 1936 1000 78-5 99-6 120-5 111-6 110-8 Av en närmare blick på giftermålsfrekvensen under 1930-talet finner man, att den ökning i det allmänna äktenskapstalet, som framkommer vid en jämförelse mellan 1900-talets andra och fjärde decennium, till stor del låter sig förklaras med en förskjutning i åldersammansättningen. År 1933 når det standardiserade giftermålstalet, som under åren 1930—1932 kraftigt sjunkit, åter upp till 100, stiger därefter till över 120 och sjunker sedan åter. Nedan återges även det allm ä n n a äktenskapstalet med 1910—1911 som bas. Antal ingångna äktenskap per 1 000 innevånare. 1910/1911 1925 1933 1934 100-0 99-4 125-2 143-2

Index: 1910/11 1935 1252

=

100. 1936 1174

Man observerar hur detta tal ger en betydligt större ökning i äktenskapsfrekvensen för senare år i förhållande till 1910—1911, vilket som n ä m n t har sin grund i att förskjutningen i ålderssammansättningen ej eliminerats. Det visar sig även, att de bägge talen under de två sista åren åter tendera att närma sig varandra, vilket innebär att åldersförskjutningen börjar ta en för det allmänna äktenskapstalet ogynnsam vändning — de fåtaliga krigsårgångarna börja komma upp i giftermålsåldern, samtidigt som äldre talrikare årgångar »växa bort». Något definitivt svar på frågan, om utvecklingen efter 1933 medfört en bestående ökning i giftermålsfrekvensen ger ej heller det renade äktenskapstalet, emedan tillgängligt material ej tillåter dess uträknande för senare år än 1936. Vid denna tidpunkt var det ännu på nedgång, och man vet ej var det k a n komma a t t stabiliseras. Man får nöja sig med a t t konstatera, att det ännu för år 1936 låg omkring 11 % högre än för åren 1910—1911. Den kraftiga stegringen i äktenskapsfrekvensen har från tyskt håll genomgående satts i samband med regimförändringen 1933, den vid samma tid inträdande

209 förbättringen av de ekonomiska förhållandena samt de av den nationalsocialistiska regeringen i augusti 1933 införda äktenskapslånen. Det är för bedömande av dessa förhållanden av intresse a t t i detalj skärskåda utvecklingen under detta skede. För detta ändamål återges nedan äktenskapsfrekvensens utveckling kvartalsvis under åren 1931—1934 för riket i dess helhet samt för vissa stadsgrupper. Tabellerna ha konstruerats som index, varvid motsvarande kvartal under föregående år satts lika med 100. Tab. 2. Ingångna äktenskap per 1000 iny. (Hela riket). Index: föregående års kvartal = 100. Kyartal

1934 Ii}

96 97 103

i 94 \ \ 117 f 131 142

132 112 99

III IV

92 95

Ehuru 1932 i sin helhet utgjorde en bottenpunkt i utvecklingen för giftermålsfrekvensen, visar det sig att redan under det senare halvåret 1932 en omsvängning begynte, ehuru då ännu ej några viktigare befolkningspolitiska åtgärder vidtagits. Denna utveckling fattades då även av tyskarna som en vändning till det bättre, vilket framgår av en kommentar till den officiella redogörelsen för befolkningsstatistiken: »Förloppet av befolkningsutvecklingen i Tyskland under år 1932 måste med hänsyn till den växande materiella och andliga nöden hos stora befolkningsskikt i det stora hela dock anses som förhållandevis god. Giftermålsfrekvensens krisartade tillbakagång avtog under året allt mer och mer för att slutligen helt avstanna. Under 4:e kvartalet ingicks t. o. m. 5 582 fler äktenskap än under samma tid året dessförinnan. Födelseminskningen avtog märkbart mot slutet av året.» 1 Under första kvartalet 1933 sjönk äktenskapsfrekvensen till den under krisen lägsta kvartalssiffran och först därefter sköt den kraftigt i höjden. Denna utveckling framskymtar än tydligare, om man betraktar utvecklingen i vissa städer, främst de stora, där konjunkturkänsligheten kan förmodas vara större än på landsbygden. Tab. 3. Ingångna äktenskap per 1000 inv. i vissa stadsgrupper. 2 Index: föregående års kvartal = Stadsgrupp A.

100.

Stadsgrupp

B.

Kvartal

I II III IV 2

87 85 89 94

99 95 97 104

96 119 133 141

89 91 97 97

102 95 99 107

97 117 134 140

A = f städer med över 100 000 inv. B = » » » 50—100 000 iny.

Wirtschaft und Statistik, 1933:9, s. 317.

1 4 — 1 6 4 2 43

210 Man torde sammanfattningsvis kunna säga, att förbättringen i det ekonomiska läget under hösten 1932 trots den politiska oron medförde en begynnande uppgång i äktenskapsfrekvensen, en stegring, som tillfälligt vändes i en nedgång under 1933 års första kvartal, för att därefter starkt stiga som en följd av förbättrade ekonomiska förhållanden, stabiliseringen av det politiska läget s a m t statliga åtgärder för att främja äktenskapsbildningen (äktenskapslånen). Märkligare och betydelsefullare var den utveckling, som födelsetalet uppvisade under 1930-talet. F r å n bottenpunkten 14*7 år 1933 steg födelsetalet till 18*o under år 1934 och nådde under år 1939, det sista året på vilket det nya kriget ej h u n n i t inverka, till 20'4. Men under krigsåren har, i likhet med vad fallet var under förra kriget, födelsetalet åter sjunkit för att 1942 nå siffran 14*9 — d. v. s. ungefär samma tal som det svåra krisåret 1933 kunde uppvisa. Själva omsvängningen skymtade redan under de två sista kvartalen av år 1933, då i varje fall nedgången i antalet födelser upphörde, jämfört med motsvarande kvartal föregående år. Först med det första kvartalet 1934 inträdde dock en kraftig ökning av födelsetalet. Tab, 4. Antalet födda per 1000 inv. (Hela riket). Index: föregående års kvartal = Kvartal

1933 J934

I II III IV

94 94 94 97

94 97 100 100

114 122 126 133

100.

Än tydligare framträda dessa tendenser i vissa stadsgrupper. Av den följande sammanställningen framgår, att åtminstone i storstäderna redan under andra, halvåret 1933 en tydlig ökning av födelsefrekvensen kunde skönjas. Tab. 5. Antalet födda per 1000 inv. i yissa stadsgrupper. 1 Index: föregående års kvartal = 100. Stadsgrupp A.

Stadsgrupp C.

Kvartal

I II III IV 1

A = C =

91 91 92 95

97 99 104 106

94 94 92 101

96 98 103 96

Städer med över 100 0 30 inv. » » 30—50 000 »

Den starka stegringen av antalet födda härleder sig blott till en mindre del från den avsevärda uppgången i antalet slutna äktenskap och till större delen från en ökning av den inomäktenskapliga fruktsamheten. Detta framgår i grova drag av nedanstående sammanställning, där födelsetillväxten sedan år 1933 uppdelats på den del, som kan tillskrivas den ökade fruktsamheten och på den ökning,, som orsakats av förändringar i äktenskapsmassans sammansättning.

211 Tab. 6. Ökning av antalet födda utöver 1933 års siffra.

Å r

Tillväxt av födda mot 1933

1934 1935 1936 1937 1938 1939

232 700 302 500 317 200 314 700 381800 441100

Fruktsamhetsstegringen i % Genom ökad Genom föränd- av totala tillväxten av fruktsamhet ringar i äkten- antalet födda skapsmassan Därav :

182 900 212 400 224 600 222 700 282 800 328 900

49 800 90100 92 600 92 000 99 000 112 200

78-G 70-2 70-8 70-8 74-i 74-6

Under hela perioden efter år 1933 svarade sålunda fruktsamhetsökningen för över 70 % av den totala tillväxten av antalet födda sedan år 1933. För bedömandet av denna fruktsamhetsstegring är det av intresse a t t undersöka, i vad mån denna har sin grund i en stegring av förstfödelser respektive av födelser av högre ordningsföljd. I den efterföljande tabellen anges den enbart av fruktsamhetsstegringen föranledda födelsetillväxtens sammansättning efter barnens ordningsföljd. Tab. 7. Tillväxten av antalet inom äktenskapet födda gentemot år 1933, uppdelad efter födelsernas ordningsföljd (i %). « Därav barn av nedanstående ordningsföljd Totalt

1934 1935 1936 1937 1938 1939

100-0 100-0 100-0 100-o 100-0 • 100-0

l:a

2:a

3:e

4:e

33-8 29-G 26-6 23-2 22-2 20-4

35-8 37-1 35-4 35-4 34-6 33-9

18-1 20-7 21-8 22-4 22i 23o

7-8 8-5 10-5 11-4 12o 12-4

5:e 3i

3-o 4-1 53 5'8

6-o

6:e o. högre 1-4 11 1-6 2-3 33 43

1 Den av f<Jrändringarm i äktenskap smassan beti ngade ökningen av antalet födda barn har eliminerats.

Redan av denna sammanställning framgår, att fruktsamhetsstegringen övervägande föranletts av en ökning av förstfödelserna och födelserna av andra ordningen. Förstfödelsernas andel av den totala fruktsamhetsstegringen uppvisar dock en anmärkningsvärd nedgång under perioden. De utgjorde år 1933 en tredjedel av den totala tillväxten men år 1939 blott en femtedel. Å a n d r a sidan blev ökningen av fruktsamheten i flerbarnsfamiljer av allt större betydelse för den totala fruktsamhetsstegringen. Tredje barnet och barn av högre ordningsföljd svarade sålunda år 1934 för blott 30 % av totala tillväxten av antalet födda gentemot år 1933 men år 1939 för över 45 %. Dessa förhållanden belysas närmare vid analysen av fruktsamhetsstegringen i äktenskap av olika varaktighet (jfr sid. 216 ff.). Fr. o. m. år 1933 och fram till år 1939 erbjuder den tyska befolkningsstatistiken möjligheter att följa de enstaka äktenskapsårgångarnas fruktsamhet efter födelsernas ordningsföljd. Nedan återges en tabell utvisande den totala fruktsamheten under åren 1933—1939 fördelad efter äktenskapets varaktighetsgrad, varvid respektive äktenskapsårgångars fruktsamhet år 1933 satts lika med 100 och följande års fruktsamhet uttryckts i procent därav.

212 Tab. 8. Antalet födelser på 1000 gifta kvinnor under 45 år. l Index 1933 = 100. Äktenskapets varaktighet

108-3

108-9

MOS 5

107-0

IO87

108 G

118 i

120 2

122i

118-5

125o

130 6

130-4

126-6

129-0

135 2

135-7

136-4

134-8

139-3

140 1

135-4

135-7

137-2

144-3

US 6

137o

137-1

154 6

139-0

138-4

149-7

160 8 161 0

116-0

110-1 108-1

113o

103-4

105 3

118-5

114-8

111-6

131-7

125-7

126-8

131-7

128 7

128-3

100 Antal år

128-3

135-6

130-5

138-1

129-2

141-0

142-4

141-1

137-0

148-4

154-0

150-9

172 6

127-8

144-0

149-8

152-2

162-3

172 0

121-8

134-0

144-8

147-5

161-3

169 2

122-4

132-8

150-3

161-8

174 4

111-9

I24i

131-3

135-c

1528 S:a

127 7

125 7

161 5 3

188-5

1 I tabellen har maximisiffran i varje varaktighetsgrupp av äktenskap kursiverats. Denna siffra utgör en korrigering, som utförts i den tyska statistiken med hänsyn till den stora anhopningen av krigsvigslar under höstmånaderna år 1939. Den verkliga siffran skulle givit 95-2 i stället för 1085. 3 Jfr anm. 1. Användes den verkligt observerade fruksamheten för år 1939 ingångna äktenskap, blir indexsiffran för den totala fruktsamheten 132'1 i stället för 133'5. a

Redan en hastig blick på ovanstående tabell visar, att ökningen av den inomäktenskapliga fruktsamheten varit mycket betydande i synnerhet år 1934 samt vidare a t t den framförallt är att hänföra till de äldre äktenskapsårgångarna. Fruktsamhetsstegringen i de yngsta, år 1933 och därefter ingångna äktenskapen (i ovanstående tabell avskilda från de övriga genom en kraftig trappstegslinje) är jämförelsevis obetydlig och visar under periodens senare del åter en sjunkande tendens. En betydande och j ä m n stegring uppvisar däremot fruktsamheten i äktenskap av längre varaktighet, ingångna före år 1933 och sålunda utan statligt stöd. Denna olikhet i fruktsamhetsökningen mellan yngre och äldre äktenskap kommer närmare att analyseras i samband med diskussionen av effekten av den förda befolkningspolitiken.

II. Befolkningspolitikens effekt på den demografiska utvecklingen. I det föregående ha skildrats dels de befolkningspolitiska åtgärderna 4 dels den demografiska utvecklingen under senare år. Det återstår att klarlägga frågan huruvida de vidtagna åtgärderna kunna anses ha påverkat den demografiska utvecklingen. Därmed nå vi fram till befolkningspolitikens kärnfråga och samtidigt till den del * Se särskilt sid. 21 ff, 102 ff, 115, 119, 121, 123 ti, 135 ff, 155 ti.

213 av problemet, som är svårast åtkomlig för statistisk analys. Dels är det statistiska utgångsmaterialet mycket bristfälligt och föga homogent, dels är materialet även i sådana fall, där det ur rent statistisk synpunkt kan anses tillfredsställande, svårtolkat med hänsyn till de orsaker, som ligga till grund för en viss utveckling. Slutsatserna i det följande avsnittet bli följaktligen med nödvändighet tämligen allmänna och några säkra omdömen om den tyska befolkningspolitikens resultat kunna inte avges — detta redan av den anledningen, att observationstiden hittills omfattar blott ett fåtal år. Emellertid kan det ha sitt intresse att framlägga resultaten av de undersökningar, som hittills ha företagits i syfte att utröna den tyska befolkningspolitikens effekt. I den mån riksstatistiken visat sig otillräcklig härför ha vissa specialundersökningar beaktats, vilka avse mindre geografiska områden. De frågor, som intressera mest och för vilkas belysning ett visst ehuru mycket begränsat utgångsmaterial står till buds, äro i tur och ordning: Till vilken del är uppgången i giftermålsfrekvensen efter år 1933 orsakad av de familjepolitiska åtgärderna, i synnerhet av de statliga äktenskapslånen? Har det lyckats att sänka giftermålsåldern? Hur har fruktsamheten utvecklat sig efter år 1933, i synnerhet: kan en skiljaktig fruktsamhet konstateras mellan äldre äktenskap och yngre äktenskap, vidare mellan äktenskap, som ingåtts med statliga lån och övriga äktenskap? H u r har slutligen abortfrekvensen utvecklat sig under senare år och kan ett samband mellan denna utveckling och de statliga åtgärderna på det befolkningspolitiska området påvisas? I det följande komma dessa frågor att upptas till behandling så långt detta låter sig göra med utgångspunkt från det bristfälliga material, som står till vårt förfogande. 1.

GTFTERMÅLSFREKVENSEN.

Såsom framgår av översikten på sid. 207 sjönk giftermålsfrekvensen från år 1929 till år 1932, varefter den kraftigt ökade under de två följande åren. Därefter låg den kvar på en jämförelsevis hög nivå ända till krigsutbrottet. Det ligger mycket nära till hands, a t t sätta denna uppgång i samband med det stora antalet under denna period beviljade statliga äktenskapslån. Den omständigheten a t t områden med relativt många lån, beräknat på antalet nygifta, även uppvisa jämförelsevis höga giftermålstal synes bestyrka ett dylikt antagande. Några enkla överväganden mana emellertid till försiktighet vid bedömningen av detta samband. Man får hålla i minnet att, som redan i annat sammanhang påpekats, de med statliga lån utrustade äktenskapen representera ett urval: villkoret att kvinnan före giftermålet måste ha stått i ett formellt arbetsförhållande gör, a t t lantbefolkningen — där kvinnorna som medhjälpande familjemedlemmar på faderns gård fram till år 1937 voro uteslutna från låneinstitutionen — till en början blev underrepresenterad. För städerna gäller att lån — åtminstone under institutionens tidigare år — övervägande söktes av de lägst avlönade befolkningsgrupperna, enkannerligen av fabriksarbetare och anställda, däremot i långt mindre omfattn i n g av tjänstemän och medelklass i övrigt. Beaktar man vidare, a t t giftermålsfrekvensen hos arbetarebefolkningen i högre grad än beträffande lantbefolkningen och de bättre situerade befolkningsgrupperna i städerna är konjunkturbetonad s a m t att år 1932 utgjorde vändpunkten i den tyska konjunkturutvecklingen (jfr härtill citatet på sid. 209), förefaller det sannolikt att den konstaterbara samvariationen mellan giftermålsfrekvensen och andelen beviljade äktenskapslån till en del blott är ett uttryck för den större konjunkturvariabilitet, som äktenskapsfrekvensen i vissa socialgrupper uppvisar. Undersökes t. ex. befolkningen i ett r e n t jordbruksdistrikt, försvinner, såsom vissa specialundersökningar synas visa, samvariationen mellan giftermålstalet och antalet beviljade äktenskapslån till större delen.

214 Genom att sätta antalet lån i proportion till dels totala antalet ingångna äktenskap, dels ökningen av giftermålsfrekvensen utöver 1932 års nivå erhålla vi ett uttryck för vad lånen maximalt kunna ha b e t y t t för giftermålsfrekvensens utveckling under senare år.

1933 1 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1

Lån i % av antalet giftermål

Lån i % av ökningen av antalet giftermål över 1932 års nivå

374 30-7 24-1 28-1 29-7 378 351 362

136-5 100-4 110-7 171-3 167-9 179-9 103-2 214-5

Avser 3:e och 4:e kvartalet.

Lånens andel av totala antalet ingångna äktenskap har sålunda under perioden i stort sett varierat kring Vs, ehuru en trendmässig ökning kan observeras. Topparna infalla under andra halvåret 1933 (tiden för låneinstitutionens införande) och år 1938 (då bestämmelsen att kvinnan måste uppge sin arbetsanställning upphävdes). Den andra kolumnen visar en fortgående ökning, om m a n bortser från år 1939, som med sin rekordstora giftermålssiffra (krigsvigslarna) markerar ett avbrott i serien. Innebörden av serien är givetvis den att antalet beviljade lån under institutionens första år motsvarade ungefär den ökning av giftermålsfrekvensen, som ägt rum utöver 1932 års låga nivå, medan antalet lån därefter avsevärt översteg »tillskotten». Enligt en uppfattning, som hävdas av de flesta tyska befolkningspolitiker och som inte motsäges av vissa lokala undersökningar, skulle under åren 1933 och 1934 även utan låneinstitutionen en avsevärd uppgång av giftermålsfrekvensen ha ägt rum. Under de därpå följande åren minskade giftermålsfrekvensen samtidigt som de med hjälp av statliga lån ingångna äktenskapen utgjorde en allt större del av totalantalet slutna äktenskap. Det förefaller sålunda som om lånens förmåga att åstadkomma en ökning av äktenskapsfrekvensen utöver normalnivån under periodens senare del varit i sjunkande och att en allt större del även av de äktenskap lånefinansierades, som skulle ingåtts även med 1932 års onormalt låga giftermålsfrekvens. Långivningen har emellertid även en annan, mindre beaktad sida, som vi få anledning a t t återkomma till, då det gäller att förklara skillnaden i fruktsamheten mellan de nyingångna och de äldre äktenskapen. Bland de äktenskap, som kommit till stånd tack vare de statliga bosättningslånen, befinna sig — och befunno sig i synnerhet åren 1933 och 1934 — även sådana äktenskap, som saknade de för äktenskapsbildningen erforderliga personliga och ekonomiska förutsättningarna. De ingås med andra ord stundom i ett läge, som bestämmes positivt av det statliga erbjudandet om ett ansenligt lånebelopp och negativt av omöjligheten eller svårigheterna att utföra abort. Följden blir, att äktenskapet kommer till stånd och barnet födes, men därefter inträder en period av låg fruktsamhet, som snabbt sänker den totala fruktsamheten i denna kategori av äktenskap till den normala eller rentav under den normala nivån. 2.

GIFTERMÅLSÅLDERN.

Den tyska befolkningspolitiken syftar, såsom framhållits i det föregående, även till en sänkning av giftermålsåldern. Det är en fråga av yttersta vikt för be-

215 dömandet av befolkningspolitikens effekt på den demografiska utvecklingen, huruvida de efter år 1933 företagna åtgärderna medfört någon bestämd tendens till sänkning av giftermålsåldern. En allmän nedgång i giftermålsåldern torde, med reservation för de anmärkningar, som kunna göras mot vid statistiska undersökningar framhävda ensidiga orsakssammanhang, generellt kunna anses som gynnsam för en ökning av födelsetalet. Vi tänka då n ä r m a s t på kvinnans giftermålsålder, då kvinnans fruktsamhetsperiod till tiden är mer begränsad än mannens. En rad befolkningspolitiska åtgärder ha också gått ut på att främja en tidig familjebildning. Av den nedanstående översikten synes framgå, att denna målsättning hittills inte k u n n a t nås.

1933 246

Kvinnans medianålder vid äktenskapets ingående (år). 1934 1935 1936 1937 1938 248 25'2 254 25*6 256

1939 25*3

Den svaga stegring i giftermålsåldern, som framträder i dessa siffror, innebär dock ej att de företagna åtgärderna måste sägas ha förfelat sitt syfte. Även här spelar åldersförskjutningen in med en ökning av antalet kvinnor i de äldre åldersklasserna och en minskning i de åldrar, som just inträda i giftermålsåldern. Nedan har därför giftermålsåldern uträknats under antagande att befolkningens ålderssammansättning under samtliga år varit densamma som under år 1933 samt med användning av den aktuella giftermålsfrekvensen för varje åldersklass under de olika åren. Det har inte varit möjligt att framräkna denna siffra för senare år än 1936. Kvinnans

medianålder vid äktenskapets ningen i befolkningens 1933 246

1934 24'5

ingående (renad med hänsyn ålderssammansättning). 1935 247

till

förskjut-

1936 24-7

Någon bestämd tendens till förskjutning i kvinnans giftermålsålder kan här ej utläsas och man kan alltså konstatera, att fram till år 1936 de olika åtgärderna för främjandet av en tidigare familjebildning ej givit några påvisbara resultat. 3.

FRUKTSAMHETEN.

I ett tidigare avsnitt har konstaterats en anmärkningsvärd stegring av fruktsamheten efter år 1933. Däri ligger otvivelaktigt det viktigaste draget i den nyare demografiska utvecklingen och från tyskt håll har man satt denna utveckling i samband med de vidtagna befolkningspolitiska åtgärderna. Det är främst två åtgärder, som anses ha verksamt bidragit till ökningen av fruktsamheten: till bestående äktenskap lämnades fr. o. m. år 1935 stöd i form av engångsbarnbidrag för familjer med minst 4 barn och fr. o. m. år 1936 i form av löpande barnbidrag till familjer med minst 5 barn, och de unga äktenskapen gynnades fr. o. m. hösten 1933 genom beviljandet av statliga lån, som efterskänktes med XA för varje födelse, övriga åtgärder, främst skattesystemets utbyggande efter familjepolitiska synpunkter, kunna antagas ha haft stimulerande verkan på såväl äldre som nyingångna äktenskap. Det statistiska materialet är inte av sådan art att frågan om i vad mån engångsbidragen och de löpande bidragen till barn i stora familjer inverkat på den demografiska utvecklingen kan avgöras med någon större grad av säkerhet. Emellertid framgår av de nedan återgivna fruktsamhetstabellerna, att en mycket

216 kraftig ökning av fruktsamheten inträffade redan åren 1934/1935, sålunda i n n a n några barnbidrag ännu hunnit utbetalas. I fråga om fruktsamheten i de med hjälp av statliga lån ingångna äktenskapen framläggas senare resultaten av en rad tyska undersökningar, vilka tillåta tämligen säkra slutsatser. A.

A l l m ä n a n a l y s av fruktsamhetsutvecklingen å r e n 1 9 3 3 — 1 9 3 9 .

På sid. 212 h a r redan utvecklingen av den totala äktenskapliga fruktsamheten återgivits i indexform. Det mest utmärkande draget befanns vara den starkt skiljaktliga fruktsamheten i yngre och äldre äktenskap. I någon mån återspeglas detta förhållande även vid en jämförelse mellan fruktsamheten i ännu barnlösa äktenskap, äktenskap med 1 barn, med 2 barn, o. s. v. Tab. 9. Den äktenskapliga fruktsamhetens utveckling efter födelsernas ordningsföljd, 1933-1939. Födda barn per 1 000 äktenskap. (Index: 1933 = 100) Däray barn av nedanstående ordningsföljd

1933 1931 1935 1936 1937 1938 1939

100 ' 122

128 128 126 131 134

l:a

2:a

3:e

4:e

5:e

100 127 133 126 120 121 120

100 126 135 139 138 144 146

100 122 129 134 136 145 153

100 117 120 126 127 140 147

100 109 110 114 118 128 134

Undersökningsperioden kan sägas sönderfalla i några tydligt skilda etapper. En mycket betydande ökning av den äktenskapliga fruktsamheten inträffade under perioden 1933—35. Därefter stagnerade utvecklingen för några år men under periodens sista två år kan en andra ehuru avsevärt svagare stegring konstateras. Det är vidare fullt tydligt att stegringen av förstfödelserna uppnådde maximum redan år 1935, medan fruktsamhetsökningen i övriga äktenskap fortsatte under hela perioden, beträffande flerbarnsäktenskapen i accelererad takt. Bilden av fruktsamhetsutvecklingen under perioden kan ytterligare klarläggas genom en differentiering av fruktsamheten efter äktenskapens varaktighet. I det följande återges fruktsamhetstablåer för förstfödelser och födelser av högre ordningsföljd, uppdelade efter äktenskapens varaktighet. Tablåerna äro i likhet med den på sid. 212 återgivna uppställda på sådant sätt att det år 1933 observerade fruktsamhetstalet satts lika med 100 och fruktsamhetstalen för äktenskapsårgångarna av samma varaktighet under de därpå följande sex åren angivits som indexsiffror. Redan en flyktig blick på tabellerna visar, att de mellersta äktenskapsårgångarna uppvisa den största fruktsamhetsstegringen, och icke de grupper av äktenskap, som gynnats av de statliga åtgärderna, nämligen de yngsta, år 1933 och därefter ingångna äktenskapen samt, efter år 1935, flerbarnsäktenskapen. De befolkningspolitiska åtgärderna ha till icke ringa del inriktat sig på att understödja de unga äktenskapen. Det är också till dessa, som tyskarna fäst de största förhoppningarna i sina strävanden att vända den demografiska utvecklingen. I längden måste ju även den tyska befolkningspolitikens framgång vara beroende av, om de fr. o. m. år 1933 ingångna äktenskapen visa en tillfredsställande fruktsamhet. Man finner vid ett studium av tabellerna på sid. 218 ff., att

217 en kraftig ökning av fruktsamheten utöver 1933 års nivå ägt r u m åren 1933—1939 inom alla äktenskapsgrupper av samma varaktighetsgrad. Detta gäller för såväl första, som andra, tredje m. fl. barn. ökningen är dock avsevärt större för de äldre än för de yngre äktenskapen, vilket delvis förklarats med att antalet förstfödda även under krisåren hållit sig på relativt hög nivå. Fruktsamhetsnedgången har givetvis i främsta rummet inneburit, att antalet flerbarnsfamiljer minskade. När nu åter en ökning av den äktenskapliga fruktsamheten har i n t r ä t t är det naturligt, att ökningen huvudsakligen berör födelser av tredje, fjärde och högre ordningsföljd och därmed äktenskapen av längre varaktighet. Det finnes emellertid en företeelse i den tyska fruktsamhetsutvecklingen efter år 1933, vilken tyder på en skiljaktighet mellan de äldre och de yngre äktenskapens fruktsamhet, som kräver en annan förklaring än den ovan anförda. Av den på sid. 212 återgivna tabellen synes nämligen framgå, att fruktsamhetsstegringen är ytterst jämn för de äldre, d. v. s. före år 1933 ingångna äktenskapen, medan fruktsamheten i de yngre äktenskapen under vissa år av undersökningsperioden uppvisar en avsevärd nedgång. E t t särskilt extremt fall utgöra äktenskap av treårig varaktighet, som ännu år 1939 inte uppnått den fruktsamhetsnivå, som denna äktenskapsgrupp innehade år 1934. Skillnaden i fruktsamhetsutvecklingen för äldre och yngre äktenskap framträder ännu tydligare, då man endast betraktar fruktsamhetsutvecklingen i flerbarnsfamiljer. I de följande tabellerna ha de år 1933 och därefter ingångna äktenskapen avskilts från den övriga äktenskapsmassan genom en trappstegslinje. Maximum för förstfödelser nåddes, som tidigare påpekats, redan år 1935 och detta gäller även för flera av de äldre äktenskapsårgångarna. Detta torde sammanhänga med att den våg av förstfödelser i äldre äktenskap, som inträffade under nationalsocialismens första år, måste betraktas som en engångsföreteelse. Det var h ä r synbarligen fråga om en anhopning av tidigare till följd av stora ekonomiska svårigheter uppskjutna födelser. Men redan beträffande de andra barnen kan en tydlig skillnad konstateras mellan de yngsta årgångarnas och de övriga äktenskapens fruktsamhetsutveckling efter år 1933. Följer man t. ex. för födelser av andra ordningen äktenskap med en varaktighet av respektive ett och två år, så finner man att äktenskap med en varaktighet av ett år nå sin högsta fruktsamhet år 1934 (ingångna å r 1933) samt att fruktsamheten under de följande åren ligger betydligt lägre, delvis under den nivå, som uppnåtts av före 1933 ingångna äktenskap av samma varaktighet. Äktenskap med en varaktighet av två år visa den största fruktsamheten ävenledes år 1934 (ingångna år 1932); denna sjunker successivt under de följande åren för att därefter åter stiga till periodens slut. Även beträffande tredje barn intaga de år 1933 och därefter ingångna äktenskapen en särställning i fruktsamhetshänseende. För äktenskap med en varaktigh e t av mellan 2 och 4 år representera de år 1932 ingångna äktenskapen den högsta fruktsamheten, medan de därefter ingångna äktenskapens fruktsamhet ligger avsevärt lägre. Analog är slutligen även utvecklingen för födelser av högre ordningsföljd, ehuru dessa äro av underordnad betydelse för de 1933 och därefter ingångna äktenskapen. Det kan konstateras, att fruktsamhetsstegringen i dessa barnrika familjer är j ä m n under hela perioden, med undantag blott för äktenskap a v kortare varaktighet än sex år. Det anförda torde vara tillräckligt för a t t ifrågasätta, om inte en skiljaktig fruktsamhetsutveckling i före och efter år 1933 ingångna äktenskap föreligger. Observationsperioden är givetvis för kort för att man skulle kunna uttala sig h ä r o m med någon större grad av säkerhet. Kriget och därmed sammanhängande demografiska och andra förhållanden torde även för framtiden göra det svårt för a t t inte säga omöjligt att pröva riktigheten i denna hypotes. Emellertid synes

Tab. 10.

Födda barn per 1000 äktenskap i Tjska Riket, 1933—39.J Index: 1933 = 100.

Äktenskapets varaktighet År

a) F ö r s t a 1933

barn

7 8

120 S:a

b) A n d r a b a r n 0

146 S:a 1

I tabellen har maximisiffran i varje vavaktighetsgrupp av äktenskap kursiverats.

219 c) T r e d j e

Äktenskapets varaktighet

b a r u

Är

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

123 120 118 117 119 124 129 133 137 145 142 144 147 141

106 109 123 124 126 129 136 145 152 163 164 171 180 182

103 101 118 132 134 133 141 146 154 169 164 177 190 205

108 99 109 127 137 140 143 147 155 165 168 178 198 216

114 108 115 122 141 148 157 158 166 180 183 191 212 231

119 105 121 132 138 157 168 176 181 195 196 212 232 236

116 S:a

d) F

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

S:a

ä r d e t a r n

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

124 113 110 110 111 122 124 138 130 125 130 123

130 122 112 107 109 119 131 143 144 139 142 148

129 130 124 120 112 126 134 150 153 151 158 153

115 124 128 123 118 126 134 149 154 157 167 163

130 135 131 141 143 166 169 173 180 186

125 120 119 136 141 155 158 179 181 184 203 202

220 e) P e m t e

Äktenskapets yaraktighet År

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

111 103 100 102 112 114 125 113 111 118 118

114 100 100 97 104 116 126 128 111 122 123

122 113 106 101 109 115 137 131 126 146 132

122 123 117 108 109 117 133 145 133 142 135

115 120 127 119 123 123 143 149 147 152 156

115 108 122 129 184 138 152 160 157 166 163

134 S:a

b a rn

materialet tyda på, att de yngsta äktenskapen under de år observationen omfattar uppvisa en avsevärt mindre gynnsam fruktsamhetsutveckling än äktenskap av längre varaktighet. Beträffande dessa sistnämda har fruktsamhetsökningen varit mycket betydande, som en blick på tabellerna visar. Det förhåller sig inte blott så att dessa äldre äktenskapsårgångar efter år 1933 visa en kraftig stegring av tredje, fjärde och femte barn, utan likaväl och i ännu högre grad för andra och t. o. m. för första barn. Fruktsamhetsstegringen för dessa är betydligt kraftigare än för de yngre äktenskapen och helt fri från bakslag. I äktenskap med en varaktighet av 10—15 år föddes t. ex. år 1938 mer än dubbelt så många andra barn som år 1933. Stegringen är däremot mindre för fjärde och femte barn. Att söka förklara denna märkliga utveckling är förknippat med stora svårigheter. Att den har föga samband med de vidtagna befolkningspolitiska åtgärderna förefaller emellertid vara uppenbart. Fruktsamheten i de yngsta, med alla medel gynnade äktenskapen, uppvisar den svagaste stegringen. Den började sjunka, just när den lättnad borde gjort sig gällande, som efterskänkningen av en del av låneskulden borde utgöra. I de äldre äktenskapen steg fruktsamheten kraftigast under åren 1933—1935 men stegringstakten avtog samtidigt som de statliga barnbidragen började utbetalas i större skala. Att ett visst samband mellan dessa och den förnyade fruktsamhetsstegringen under periodens senaste år föreligger, är i och för sig inte osannolikt. Det bör dock erinras om, att fruktsamhetsökningen varit nästan lika stor för familjer med tidigare två barn, vilka inte kommit i åtnjutande av några statliga barnbidrag. I den tyska litteraturen talas ofta om en ändrad sinnesinriktning som huvudorsak till förbättringen av den demografiska utvecklingen. Om så vore fallet skulle en dylik ändring huvudsakligen ha ägt rum i de äldre äktenskapen, medan ungdomen

221 måste anses representera den föråldrade uppfattningen om barnbegränsning. Denna tolkning av den demografiska utvecklingen förefaller författaren mindre övertygande. Det synes som om varken de statliga åtgärderna för främjandet av familjebildningen och höjandet av fruktsamheten eller förändringen av sinnelaget ge hela förklaringen till fruktsamhetsförbättringen under ifrågavarande period. Dessa faktorer skulle sannolikt inte ha lett till en så påtaglig förbättring av Tysklands demografiska läge utan den kraftiga konjunkturuppgången efter år 1933. Denna konjunkturförbättring medförde som bekant mindre en höjning av levnadsstandarden än ett nästan fullständigt avlägsnande av den stora arbetslösheten samt ökad ekonomisk trygghet för hela befolkningen. Karakteristisk för perioden efter år 1933 är vidare en utveckling, som kan sägas ha inneburit en social strukturförskjutning. Avsevärda delar av den under krisen proletariserade medelklassen uppsögos i den svällande stats- och partiapparaten med visserligen jämförelsevis blygsamma löner men dock en högre grad av ekonomisk trygghet. Man bör vidare inte helt bortse från den möjliga stimulans i befolkningspolitiskt avseende, som ligger i överföringen av dessa personer till en tjänstemannamässig status med ökat socialt anseende som följd. En annan »social omflyttning» av stor omfattning, som dock i huvudsak först torde ha ägt rum i slutet av vår undersökningsperiod, innebar »utkamningen» av detaljhandel, hantverk och småindustri. Hundratusentals människor upphörde i samband med andra fyraårsplanens genomförande att bli självständiga företagare vid gränsen till eller en bit nedanför existensminimum och blevo antingen avlönade industriarbetare eller fortsatte sin verksamhet som formellt självständiga yrkesutövare men mer eller mindre avlönade av offentliga företag. En tredje befolkningsgrupp, som fick tryggare livsvillkor, utgjorde bondebefolkningen, som skyddades i högre grad än tidigare mot utmätningarna, vilka under tiden före 1933 tagit en enorm omfattning. Sammanfattningsvis kan sålunda sägas att stora delar av både arbetarklassen, medelklassen och bondebefolkningen efter år 1933 levde under tryggare villkor än tidigare ehuru detta inte tog sig uttryck i en mera avsevärd förbättring av levnadsstandarden. Att vilja sätta höjningen av fruktsamheten i samband med den skildrade utvecklingen förefaller därför mera plausibelt än förklaringen om t. ex. den ändrade sinnesinriktningen. Det återstår emellertid att förklara varför denna utveckling just skulle ha g y n n a t de äldre årgångarna. Fruktsamhetsutvecklingen för de yngsta årgångarna var relativt ogynnsam under åren 1934—1937, medan en påtaglig förbättring int r ä d d e under periodens senare år. Dessa förhållanden kunna förmodas sammanhänga med vissa drag i den tyska ekonomiska utvecklingen. Uppgiften under fyraårsperioden 1933—1936 var att avlägsna arbetslösheten. Utan tvivel gynnades under dessa år de äldre åldersgrupperna. I många fall ersattes yngre arbetare av familjeförsörjare och arbetslöshetsproblemet löstes för ungdomens del till en början genom obligatorisk arbetstjänst, värntjänst m. m. medan det fram till andra fyraårsplanens början i stort sett visade sig omöjligt att återföra de yngre årgångarna till det ordinarie förvärvsarbetet. Full sysselsättning uppnåddes i själva verket först på hösten 1936. ökningen av fruktsamheten även i de y n g s t a äktenskapen under åren 1938—1939 sammanhänger måhända med att den kraftiga rustningskonjunkturen under dessa år i allt större grad gynnade även de yngre åldersgrupperna. Det synes som om den tidigare behandlade äktenskapslåneverksamheten väl fått effekt i så måtto, som äktenskapsfrekvensen förbättrats, medan nyssnämnda förhållanden för de yngre åldersgruppernas vidkommande bidragit till att hålla tillbaka barnalstringen inom de nytillkomna äktenskapen. Huruvida fruktsamhetsökningen i de äldre äktenskapen sammanhänger med de efter år 1935 beviljade barnbidragen kan givetvis icke avgöras. Det är däremot möjligt, att i någon mån besvara frågan, om de statliga äktenskapslånen

222 till nygifta haft någon inverkan på de yngre äktenskapens fruktsamhet. Visserligen har i det föregående framhållits, a t t de nyingångna äktenskapens andel i den efter år 1933 observerade fruktsamhetsstegringen varit jämförelsevis ringa, men det måste å andra sidan betraktas som en framgång för den statliga befolkningspolitiken, om det kan visas, a t t denna stegring väsentligen har orsakats av statens äktenskaps- och nativitetsfrämjande åtgärder. B . Jämförelse m e l l a n f r u k t s a m h e t e n i l ä n e ä k t e n s k a p och övriga ä k t e n s k a p . F r u k t s a m h e t e n i ä k t e n s k a p av olika v a r a k t i g h e t . Ett någorlunda tillfredsställande utgångsmaterial för denna frågeställning erbjuder blott en undersökning rörande fruktsamhet i Bayern. 1 Eftersom Bayerns befolkning uppgår till drygt Vio av hela rikets befolkning synes det befogat att underkasta materialet en närmare granskning. Ehuru den sociala och yrkesmässiga sammansättningen av Bayerns befolkning skiljer sig från riksbefolkningens är materialet dock tillräckligt omfattande för att de ur detsamma erhållna slutsatserna kunna tillerkännas ett visst värde. Frågeställningen kan med hjälp av Bayern-materialet belysas på tre olika sätt: 1) för åren 1934—1938 kan fruktsamheten varje år särskiljas för äktenskap med och utan lån, varvid antalet under varje år födda barn kan sättas i relation till äktenskap ingångna fr. o. m. år 1933; 2) för åren 1937 och 1938 kan fruktsamheten i de båda grupperna av äktenskap beräknas efter äktenskapens varaktighet (år 1937 upp till 4 års varaktighet och år 1938 upp till 5 års varaktighet); 3) samma förhållande kan undersökas för barn av olika ordningsföljd, sålunda för l:a barn, 2:a barn o. s. v. I den följande tabellen sammanställes fruktsamheten i de båda äktenskapskategorierna åren 1934—1938. Tab. 11. Fruktsamheten i lane och övriga äktenskap i Bayern, 1934—1938.1 Födda vidståcnde år per 1 000 äktenskap, ingångna fr. o. m. år 1933

År 1.

1934 1935 1936 1937 1938

o.

3.

Utan lån

Med lån

Kol. 2 i % av- kol. 1

218-9 235-8 232-2 222-1 219-3

3395 305o 275-G

232i 235-4

155-1 129-8 118-7 104-5 107-6

1 Den i tabellen använda koefficienten (antal födda under ett visst år i relation till antalet äktenskap under perioder av varierande längd) är givetvis ett mycket bristfälligt uttryck för fruktsamheten under perioden. Utgångsmaterialet är emellertid sådant, att något mera tillfredsställande mått på fruktsamheten inte kunnat framräknas. Det är dock här inte själva fruktsamheten utan en jämförelse mellan utvecklingen i äktenskap med lån å ena sidan och i övriga äktenskap å andra sidan, som göres till föremål för diskussion.

1 Pfeil, Die Fruchtbarkeit der j u n g e n Ehen in Deutschland, Archiv fiir Bevölkerungswissensehaft 1941: 3.

223 Av tabellen synes otvetydigt framgå, att den framräknade fruktsamhetskoefficienten för låneäktenskapen hastigt minskar med åren, medan den motsvarande koefficienten för u t a n lån ingångna äktenskap uppvisar förhållandevis små variationer. En omständighet, som kan anföras för att förklara detta förhållande, är följande. Det stora antalet födelser i låneäktenskapen år 1934 sammanhänger med att låneinstitutionen infördes på hösten 1933, vid vilken tidpunkt sålunda en mycket kraftig anhopning av äktenskap ägde rum. Den höga fruktsamheten år 1934 måste sålunda till en del anses som skenbar och nedgången under de följande åren följaktligen bero på den jämnare fördelningen av giftermålen. Det har inte varit möjligt att eliminera denna faktor, men det synes uppenbart att den inte ensam kunnat orsaka den stora skillnaden mellan de båda äktenskapskategoriernas fruktsamhetsutveckling under åren 1936 och 1937. Söker man efter en förklaring till denna märkliga utveckling, uppställa sig två huvudalternativ: antingen sjunker fruktsamheten i låneäktenskapen starkare än för övriga äktenskap med äktenskapens varaktighet eller också uppvisa de nytillträdande äktenskapen en lägre fruktsamhet än de äldre. Åtminstone för åren 1937 och 1938 medger materialet en uppdelning av fruktsamheten efter äktenskapens varaktighet i låneäktenskap och övriga äktenskap.

Tab. 12. Fruktsamheten i låne- och övriga äktenskap efter äktenskapens varaktighet i Bnyern, 1937 och 1938.

Äktenskapets varaktighet

It

0 1 2 3 4 5

19 3 7

19 3 8

Födda på 1 000 äktenskap

Födda på 1 000 äktenskap

2.

3.

Utan lån

Med lån

Kol. 2 i % av kol. 3

137-8 343-7 241-4 223-3 189i

220-2 363-4 246-0 168-3 192-5

159-8 105-7 101-9 75-5 101-8

1.

5.

6.

Utan lån

Med lån

Kol. 5 i % av kol. 4

141-3 339-7 261-2 221-1 206-4 176-9

210-9 418 2 266-4 215-7 160-4 186-0

149-3 123i 102o 97-6 77 7 105-2

4.

Ovanstående tabell ger ett mycket klart uttryck för det förhållandet att låneäktenskapen blott i sitt tidigare skede visa en klar överlägsenhet i fruktsamhetsavseende över övriga äktenskap av samma varaktighet. Denna överlägsenhet minskar sedan hastigt och utbytes redan efter tre års varaktighet i en ej oväsentlig underlägsenhet. Den slutsatsen måste därför anses berättigad, att den högre fruktsamheten i låneäktenskapen till övervägande del är beroende av en förskjutning i tiden av födelserna. Det skulle givetvis erfordras en åtskilligt längre observationstid än fem år för att detta påstående kunde anses vara säkerställt. Den s a m l a d e fruktsamheten under observationstiden blir för de båda kategorierna av äktenskap nästan densamma såsom framgår av den följande översikten. De hittills anförda siffrorna gälla samtliga födelser. Materialet gör det möjligt attP särskilja födelserna efter dessas ordningsföljd. Om, som ovan antytts, den enda egentliga fruktsamhetsskillnaden mellan låneäktenskap och övriga äktenskap består däri, a t t födelserna i de förstnämnda infalla tidigare, måste detta för-

224 Tab. 13. Kumulaliv fruktsamhet i låne och övriga äktenskap i Bayern, 1934—1938. Antalet födda på 1 000 under angiyen period ingångna äktenskap Period 1.

1934 1934—35 1934-36 1934—37 1934-38

2.

3.

Utan lån

Med lån

Kol. 2 i % ay kol. 1

218-9 379-5 520-3 639-9 762-7

339-5 541-6 676-9 764-0 804-0

.

155-1 142-7 130-1 119-4 105-5

hållande komma till tydligt uttryck i en jämförelse av födelsetalen efter barnens ordningsföljd. Att så även är fallet visar nedanstående tabell. Tab. 14. Fruktsamheten i låne- och övrisa äktenskap efter äktenskapens ?araktighet och födelsernas ordningsföljd i Bayern, 1937 och 1938. a) Antalet förstfödda per 1 000 äktenskap Äktenskapets varaktighet År

0 1 2 3 4 5

19 3 7 1.

19 3 8

2.

3.

Utan lån

Med lån

Kol. 2 i % ay kol. 1

120-5 288-1 114-2 63-6 32-9

197-3 282-5 93-5 33-4 25-8

163-7 98-i 81-9 525 78-4

—

—

—

4.

5.

6.

Utan lån

Med lån

Kol. 5 i % ay kol. 4

123-5 288-0 124-7 61-2 39-8 20-7

186-9 328-4 98-0 45-7 20-6 15-2

151-3 114-0 78-6 74-7 51-8 73-4

b) Antalet andra barr per 1 000 äktenskap

0 1 2 3 4 5

13-9 47-5 106-2 109-4 80o

—

.

20l 71-0 125-0 83-4 78-6

144-6 149-5 117-7 76-2 98-3

—

—

13-7 44-0 114-2 108-1 89-1 64-4

20-3 77-4 133-4 106-7 65-2 64-9

148-2 175-9 116-8 98-2 73-2 108-8

c) Antalet tredje barn per 1 000 äktenskap

0 1 2 3 4 5

2-3 6-4 17-4 40-3 52-7

2-3 8-5 23-4 41-o 61-3

lOO-o

3o

132-8 134-5 101-7 117-3

—

—

—

63 18-5 40-9 55-7 51-8

2-9 10-o 29-6 51-3 38-3 593

96-7 158-7 160-0 125-4 68-8 114-5

225 Siffrorna ge i någon mån belägg för det framförda antagandet. Särskilt utpräglad är förskjutningen mellan de båda äktenskapskategorierna beträffande de första barnen. Fruktsamhetskoefficienten under första äktenskapsåret är mer än 50 % högre i låneäktenskapen men minskar sedan mycket hastigt. Efter fyra äktenskapsår ligger den vid ungefär hälften av motsvarande siffra för de övriga äktenskapen. »Framflyttningen» av födelserna är lika tydlig för barn av andra ordningsföljden. År 1937 låg maximum för 2:a barn hos icke-låneäktenskapen i fjärde äktenskapsåret, men för låneäktenskapen redan i tredje. Analoga observationer kunna göras för tredje barn. Genomgående kan en lätt förbättring för låneäktenskapens fruktsamhet iakttagas under periodens senaste år. Detta förhållande torde sammanhänga med a t t ända fram till hösten 1937 bondebefolkningen till stor del inte kunde komma i åtnjutande av äktenskapslån eftersom medhjälpande familjemedlemmar inte ansågos stå i det i lagen stipulerade arbetsförhållandet. I och med de nya bestämmelser, som trädde i kraft i slutet av år 1937, utvidgades kretsen av låneberättigade just med sådana grupper, som traditionellt bruka uppvisa en relativt hög fruktsamhet. Därmed höjdes fruktsamheten i låneäktenskapen åter kraftigt och det kan mycket väl tänkas, a t t denna faktor helt neutraliserat den tendens, som så tydligt kan konstateras för de tidigare åren. Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras: Låneäktenskapens högre fruktsamhet är för Bayerns vidkommande begränsad till äktenskapens tidigaste år. Den avtager därefter hastigt och sjunker efter fem äktenskapsår ned till i närheten av de övriga äktenskapens nivå. Beräknas fruktsamheten under perioden som antalet under åren 1934—1938 födda per 1 000 under samma tid ingångna äktenskap, erhålles för låneäktenskapen en siffra, som med blott drygt 5 % överstiger fruktsamheten i de övriga äktenskapen. Emellertid är observationstiden för kort för att med säkerhet bedöma fruktsamhetsutvecklingen i de båda äktenskapskategorierna. Först om ytterligare ett antal år torde denna för den tyska befolkningspolitiken så avgörande fråga definitivt k u n n a bedömas. Så mycket kan emellertid redan nu sägas med ledning av det refererade materialet, a t t den faktiska fruktsamhetsutvecklingen i med statliga lån ingångna äktenskap hittills inte varit fullt så gynnsam som ibland gjorts gällande. Att draga några slutsatser ur den absoluta skillnaden mellan låneäktenskapens och de övriga äktenskapens fruktsamhet är däremot avsevärt vanskligare. Lantbefolkningens olika representation bland låneäktenskapen torde utgöra en svåreliminerbar felkälla. Ehuru Bayern-materialet genom sin omfattning måste anses tillåta betryggande slutsatser åtminstone rörande utvecklingstendenserna, kan det vara skäl att så vitt möjligt komplettera det med några andra undersökningar. Uppgifter om fruktsamheten i låneäktenskap och övriga äktenskap föreligga under några år för tvä preussiska storstäder, nämligen för Hannover och Königsberg. Samma tendenser, som vi funnit för Bayerns vidkommande, kunna konstateras även i dessa O^Q/SI°* , g a r ' I Hannoverl observerades inalles 7 654 äktenskap utan lån och n fnoo 4 .f, o^ , S k a p * ° l i k a s t a d i e r a v äktenskapsvaraktighet under tiden 1 juni 1933 till 31 december 1935. Den relativa minskningen för låneäktenskapens fruktsamhet blir i detta ^ Tl?iin^% , SaTk S°m 1 d e t f ö r e § å e n d e m * n är ändå mycket utpräglad. Till skillnad frän Bayern-materialet uppvisa låneäktenskapen i Hannover ännu efter nära tre aktenskapsår en över 50 % högre fruktsamhet än övriga äktenskap E £ n a * i l ^ S m a h ä n d a f ö r k l a r a s m e d den tidigare omnämnda omständigh e t e n att lantbefolkningen fram till år 1937 varit starkt underrepresenterad i Bayernundersoknmgen. Denna omständighet torde i viss m å n ha neutraliserat

^L^v^xti 15—1642 43

S™™??16 ^ ^ ^ - ***** w*»-

226 Tab. 15. Antalet barn på 1000 äktenskap i Hannover. (Ve 1933 till S1/i2 1935.) Antal äktenskapsmånader

6 12 18 24 30

2.

3.

Utan lån

Med lån

Kol. 2 i % ay kol. 1

113 211 302 388 447

260 413 508 597 702

230 196 168 154 157

i.

den tendens till högre fruktsamhet i låneäktenskapen, som orsakats av andra faktorer. Observationsmaterialet i Hannoverundersökningen är däremot inte u t s a t t för en dylik felkälla. Trots a t t den sistnämnda bygger på ett mycket mindre material, förefaller det sannolikt att dess resultat riktigare återger skillnaden mellan fruktsamheten i låneäktenskap och i utan statligt stöd ingångna äktenskap. I Königsberg1 gjordes de år 1934 ingångna äktenskapen till föremål för undersökning. Under tiden 1 januari 1934 till 31 juli 1939 observerades inalles 1 008 äktenskap utan lån och 679 låneäktenskap. För dessa äktenskap beräknades under nämnda tid avståndet mellan födelserna. Resultatet återges här nedan. Avstånd mellan födelserna Födelsernas ordningsföljd l:a 2:a 3:e

(månader). Äktenskap utan lån 17-13 24-4 6 19-01

Låneäktenskap 1517 25-38 20-4 5

Skillnaden är statistiskt säkerställd endast för förstfödelserna och visar, att den första födelsen i genomsnitt äger rum två månader tidigare i låneäktenskap än i övriga äktenskap. Resultatet synes bekräfta antagandet, a t t låneäktenskapens högre fruktsamhet i någon mån är ett uttryck för en tidsförskjutning av födelserna, som gör att dessas begynnelsefruktsamhet blir högre än i övriga äktenskap. I vad mån detta förhållande sammanhänger med den betydande andelen av gravida kvinnor bland de lånesökande diskuteras i ett senare sammanhang (jfr sid. 233 f.). Det kan sålunda anses fastslaget, att fruktsamheten i låneäktenskapen överstiger fruktsamheten i övriga äktenskap, men a t t denna överlägsenhet minskar med äktenskapens varaktighet, ehuru fruktsamheten, så långt man hittills kan se, aldrig sjunker ned till de övrigas nivå. Man har på tyskt håll velat hävda att denna skiljaktiga fruktsamhet sammanhänger med den bestämmelse vid långivningen, som förutser att en fjärdedel av lånebeloppet efterskänkes för varje födelse. Det torde inte kunna betvivlas, att så verkligen i vissa fall har varit fallet. Det bör emellertid undersökas, om låneklientelets sammansättning med hänsyn till ålder, yrke och andra egenskaper inte är sådan, a t t redan av denna anledning en högre fruktsamhet kunde väntas bland de med lån ingångna äktenskapen. Tillgängligt material visar tydligt, att låneäktenskapen utgöra ett i fruktsamhetsavseende gynnsamt urval. 1 Jobst, Bevölkerungspolitische Auswirkungen der Ehcstandsdarlehen Archiv fur Bevölkerungswissenscriaft 1940: 1.

(in Königsberg).

227 L å n e ä k t e n s k a p e n ett urval ur social och demografisk s y n p u n k t . Först och främst utgöra låneäktenskapen ett urval ur hälsosynpunkt. De par, vilka önska erhålla statliga lån, underkastas läkarundersökning, varigenom inte blott personer, behäftade med vissa arvs- och infektionssjukdomar, u t a n också uppenbart sterila personer uteslutas från långivningen. Av än större betydelse torde det vara, att vetskapen om denna undersökning avskräcker personer, vilka känna sig fysiskt undermåliga, från att söka lån. Uppgifterna över antalet efter läkarundersökning avslagna ansökningar torde därför inte till fullo belysa betydelsen av det fysiska urvalet. Andelen avslagna ansökningar av totala antalet sökta lån uppgick åren 1937—1939 till blott respektive 3'2, 3*1 och 4'2 %. Av måhända avsevärt större vikt för förklaringen av fruktsamhetsskillnaden i de båda äktenskapskategorierna torde vara, att låneäktenskapen även utgöra ett socialt urval. Lån sökas givetvis främst av personer i små ekonomiska omständigheter, en tendens, som ytterligare skärptes av den flera gånger omnämnda bestämmelsen a t t blott sådana par kunna erhålla lån där hustrun tidigare under viss tid s t å t t i ett formellt arbetsförhållande. Eftersom de lägre socialskikten alltj ä m t torde uppvisa en högre fruktsamhet än de övriga, innebär ett socialt urval av antydd a r t samtidigt ett urval i fruktsamhetsavseende. För åren 1937 1939 äro uppgifter tillgängliga rörande yrkestillhörigheten av personer, som sökt statliga äktenskapslån och av övriga nygifta. En faktor, som har samband med de båda hittills anförda urvalsargumenten, är giftermålsåldern. Såväl det fysiska urvalet — som i stort sett utesluter kvinnor över 35 år — som det sociala urvalet —i som gynnar de lägre socialgrupperna — tenderar att sänka giftermålsåldern i låneäktenskapen, vilket i sin tur kan lämna en del av förklaringen till den högre fruktsamheten i dessa. Även beträffande giftermålsåldern i de båda äktenskapskategorierna finnas erforderliga statistiska uppgifter för åren 1937—1939. För ett flertal städer, bl. a. Hannover och Königsberg, föreligga liknande uppgifter för några tidigare år. Slutligen bör en faktor beaktas, vars huvudsakliga betydelse torde ligga däri, a t t den bidrager till a t t framskjuta födelserna i låneäktenskapen. Antalet före äktenskapet avlade barn (i det följande benämnda prenuptiala konceptioner) är, såsom i en rad undersökningar kan visas, avsevärt större i låneäktenskapen än i övriga äktenskap. Även denna faktor sammanhänger givetvis i viss mån med de tre hittills n ä m n d a urvalsargumenten. Det större antalet prenuptiala konceptioner i låneäktenskapen innebär, a t t risken för sterilitet i denna grupp är mindre än i övriga äktenskap. I så måtto betyder denna faktor, att fruktsamheten i låneäktenskapen blir högre. Vidare sammanhänger andelen av prenuptiala konceptioner även med det sociala urvalet. Företeelsen inträffar oftare i de lägre socialgrupperna än i de övriga. Och slutligen sänker förekomsten av havandeskap före giftermålet äktenskapsåldern och förlänger därmed fruktsamhetsperioden i dylika äktenskap. Uppgifter om förekomsten av prenuptiala konceptioner i de båda äktenskapskategorierna finnas för ett mindre antal tyska städer. Det är sålunda ett flertal faktorer, inbördes stående i visst samband, vilka tendera a t t — delvis temporärt — höja fruktsamheten i de med statliga lån ingångna äktenskapen. Huruvida dessa ge hela förklaringen till låneäktenskapens högre fruktsamhet k a n med ledning av det föreliggande statistiska materialet inte avgöras. Det har dock ansetts av ett visst värde att framlägga sådana uppgifter, stem äro ägnade a t t belysa den skiljaktiga sammansättningen av låne- och övriga äktenskap med avseende på yrke, giftermålsålder och förekomsten av prenuptiala konceptioner.

228 Yrkesfördelning, giftermålsålder och förekomsten av prenuptiala k o n c e p tioner i l å n e ä k t e n s k a p och övriga ä k t e n s k a p . Yrkesfördelning. Blott få tyska undersökningar föreligga rörande fruktsamheten i olika socialklasser. Ur demografisk synpunkt torde det sociala urvalet h a betydelse främst genom vissa demografiskt relevanta förhållanden, vilka sammanhänga med socialgrupperingen, nämligen giftermålsåldern och förekomsten av före äktenskapets ingående avlade barn. Dessa faktorer behandlas närmare i ett följande avsnitt. Även om sålunda inte några nyare utredningar rörande det sociala urvalets betydelse för fruktsamheten föreligga, förtjänar det dock a t t uppmärksammas vid bedömandet av fruktsamhetsförhållandena i låneäktenskapen. I de officiösa kommentarerna till den differentierade fruktsamheten mellan låne- och övriga äktenskap tillmätes den sociala faktorn avgörande betydelse. Det heter sålunda i »Wirtschaft und Statistik» (1936: 6): »Äktenskapslånen sökas i huvudsak av sådana par, som redan förut äro inställda på att snabbt skaffa sig barn och följaktligen räkna med en snabb avskrivning av sitt äktenskapslån. Däremot komma de par, som inte ha lust a t t skaffa sig barn oftare att avstå från det statliga stöd, som äktenskapslånen erbjuda. Å andra sidan kunna endast de kvinnor göra anspråk på äktenskapslån, som under en viss tid före sitt äktenskap varit förvärvsarbetande. Dessa tillhöra emellertid i första hand de fortfarande mera fruktsamma lägre socialgrupperna. Båda omständigheterna medföra att de genom lån understödda äktenskapen uppenbarligen utgöra ett visst urval av särskilt fruktsamma äkta par. Till följd av detta urval måste sålunda de övriga äktenskapens fruktsamhet ligga lägre än genomsnittet för även 1933 års låga fruktsamhet.» För åren före 1937 finnas mycket begränsade möjligheter att belysa yrkessammansättningen i låneäktenskapen och i övriga äktenskap. I själva verket finnas dylika uppgifter blott för ett fåtal städer och för enstaka år. För åren 1937— 1939 däremot lämnar en riksomfattande undersökning alla ifrågavarande uppgifter. Innan huvudresultatet av denna riksundersökning refereras återges några siffror ur ett antal lokala undersökningar, vilka torde kunna anses representativa för låneinstitutionens tidigare år, då långivningen väsentligen var begränsad till stadsbefolkningen. För Hamburg föreligger en uppdelning av de t. o. m. mars 1934 beviljade äktenskapslånen efter kvinnans yrke, som lämpligen kan jämföras med yrkesgrupperingen för hela den kvinnliga befolkningen. Tab. 16. Kvinnornas yrkesfördelning och yrkestillhörigheten av de kvinnor, som erhållit äktenskapslån i Hamburg.

Jord- och skogsbruk Industri och hantverk Handel och samfärdsel. . . . Offentlig och privat tjänst Husligt arbete Summa

Alla kvinnor år 1933

Kvinnor, som erhållit lån åren 1933/34

25 24-8 39-8 15-4 17-5

40-9 26-6 1-5 31-0

1000 Ehuru de båda gruppernas ålderssammansättning torde vara olika, synes de b uppenbart a t t industriarbeterskorna och hembiträdena äro starkt överrepresenterade i låneklientelet.

229 För Königsberg ha de år 1934 ingångna äktenskapen uppdelats dels i låneäktenskap och övriga äktenskap, dels inom varje äktenskapsgrupp åter i olika socialklasser. Sammanställningen återges nedan. Yrkes

°rupP

Utan yrke Olärda arbetare Fackarbetare Medelklass Överklass

Män Utan lån Med lån

0 19 41 6 32 8 5 8 Summa 100 o

K v i n n o r Utan lån Med lån

31"8

9'9

18-9 50"6 27-4 3i

239 34-5 9-8 0

28-2 56'4 5-5 0

100 o

100 o

100-o

Materialet består av något över 1 000 äktenskap utan lån och 680 låneäktenskap. Skillnaden mellan männens socialgruppering är föga betydande men fullt tydlig för kvinnorna. I synnerhet kvinnorna utan yrke äro starkt underrepresenterade i låneäktenskapen. Att överhuvudtaget kvinnor utan yrke återfinnas bland låneklientelet står i motsats till bestämmelserna och torde kunna förklaras med felaktiga uppgifter inför den registrerande tjänstemannen. I själva verket torde det vara fråga om kvinnor utan yrkesutbildning. För övrigt är den stora andelen av fabriksarbeterskor bland låneklientelet påtaglig, en erfarenhet, som kunnat göras även i Sverige. Sedan år 1937 föreligger som n ä m n t en yrkesstatistik över nyingångna låneäktenskap och övriga äktenskap. 1 Den omständigheten att statistiken gäller ansökningarna om äktenskapslån och inte utbetalda lån torde för den ifrågavarande perioden vara av mindre betydelse. Blott 3 a 4 % av ansökningarna ha under dessa år avslagits av hälsoskäl och på arvsbiologiska grunder. Hur många ansökningar, som avslagits av andra skäl, framgår inte av statistiken, men andelen uppges vara jämförelsevis ringa. Förskjutningen i tiden mellan lånets sökande och utbetalningen av lånebeloppet åter kan vara r ä t t betydande men denna förskjutning är irrelevant ur här ifrågavarande synpunkt. I tab. 17 återges yrkessammansättningen i låneäktenskap och övriga äktenskap. Bland männen äro arbetare, anställda och militärmanskap överrepresenterade i låneäktenskapen. Minskningen av arbetarnas andel under perioden torde sammanhänga med att många av de inkallade inte uppgivit sitt civila yrke vid ansökningen om äktenskapslån utan betecknat sig som militärmanskap. Att för övrigt en viss utjämning ägt rum med den växande andelen av låneäktenskap är naturligt. Denna utjämningsprocess blir fullt tydlig i fråga om de självständiga jordbrukarna, som år 1937 voro starkt underrepresenterade bland låneklientelet. Ar 1939 var andelen praktiskt taget densamma i båda äktenskapskategorierna. Kvinnornas yrkesfördelning uppvisar de största olikheterna för grupperna anställda och husligt arbete, i vilka de lånesökande äro starkt överrepresenterade. Minskningen i den sistnämnda gruppen under perioden sammanhänger med tillbakagången för denna yrkesgrupp som helhet som följd av krigsindustriens stigande behov av arbetskraft. Andelen av fabriksarbeterskor är praktiskt taget densamma i de båda äktenskapsgrupperna, men dit torde även en stor del av de kvinnor böra räknas, som i ansökningen betecknat sig som yrkeslösa. 1 Die bevölkerungspolitische tistik 1942:2.

B e d e u t u n g der Ehestandsdarlehen.

"Wirtschaft und Sta-

230 Tab. 17. Yrkesfördelningen lör lånesökande och utan lån nyingångna äktenskap, 1937-1939. M än 1937

Självständiga jord brukare Anställda inom j o r d bruket Tjänstefolk och lantarbetare Medhjälpande familjemedlemmar i jordbruket Rörelseidkare Anställda Arbetare Akademiska yrken Lärare vid folk- och mellanskolor . . . . Lägre t j ä n s t e m ä n . . Officerare Militärmanskap . . . . Konstnärer, författare Personal inom häl sooch socialvården Husligt arbete . . . . Övriga Utan yrkesuppgift

K vi n n or

1938 Med

Utan

Med

Utan

Med

Utan

2-o

8-o

2-8

7-6

4-2

4-3

0-4

0-6

0-5

0-7

0-6

0-5

0-2

0-2

5'2

5'4

5 i

4-4

4-4

8-i

5-o

0-3 65 18-5 56-o l-i

l-o 10-7 16-4 48-i 2-2

0-5 5-9 18-4 53-6

To 10c 16-9 47-7 2c

0-8

0-7

4-4 17-i 4ö-9 11

8-4 17-4 47-4 2-7

0-9 1-2 19-7

0-5 2'7 4-7

0-4 1-4

0-e 2-o 0-2

1-8

1-2 0-5 3-i 0-i 6'2

0-7

0-3 2-2

0-5 3-5 0-1 14i

0-5 7'5

0-G

0-3

0-6

0-7

2-9

0-e O'3

Med

Utan

Med

Utan

Med

Utan

0-4

0i

0-3

0-2

0-3

0-2

0-2

4-2

4-9

4-9

3i

4-i 8-1 12-4 19-5

1-5 1-4

4-3 3-o 12-5 20-ft

2-c 1-1 23-7 24-3

2-9 2-7 16-7 24-e

0-3

0-2

0-3

0-3

o-i

o-i

0-3

o-i

0-3

20-2

o-i Os o-i

0-3 0-3

20-4 22-e

o-i 0-3

o-i

O-i O-i

0-2

O-i

0-3 0-s 0-2

0-3

0-4

O'? 1-7 0-9 1-7 1-3 1-8 1-4 1-8 1-7 26-8 1.2-0 22-4 11-8 20-6 12-7 1-5 0-1 l-o o-i lo 0-3 0-2 0-2 0-9 0-i 0-2 o-1 23-7 41-8 24-2 40-c 20-o 0-i 0-i 33-s o-i 0-i lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOO-o lOOo lOOo

0-7

I den nedanstående tabellen sammanställas andelarna av lånesökande i de olika yrkesgrupperna under åren 1937—1939. Tab. 18.

Andelen lånesökande ay samtliga nygifta i de olika yrkesgrupperna, 1937-1939. Män

Självständiga jordbrukare Anställda inom j o r d b r u k e t Tjänstefolk och lantarbetare Medhjälpande familjemedlemmar i jordbruket . . Rörelseidkare Anställda Arbetare Akademiska yrken Lärare vid folk- och mellanskolor Lägre tjänstemän Officerare Militärmanskap Konstnärer, författare Personal inom hälso- och sjukvården Husligt arbete Övriga Utan yrkesuppgift

Kv inn o r

9o 23-4 28-i 10-8 19-8 31-6 32-2 l7o 25-5 30-2 63 51o 17-5 45-8 20-7 3-8 32-7 29o

19-8 35-2 43-o 23-5 26-c 41-7 42-4 23-2 35o 40-9 13c 64-c 26-4 57-5 33-c 6-5 40-2

40-4 47-7 50-3 46-s 26-9 41-2 41-3 24-4 35-4 43-3 16i 57-4 26-o 57-c 30-7 8-8 27-3

1-8 24-o 32-c 7-9 13-i 39-3 29-7 18-7 28-i 25-8

7-2 332 45-4 19-2 22-7 51-6 42-o 24-5 35-7 28-s

22-o 47-3 52-5 39-9

— —

12-7 35-5 47-7 4-2 18-8

— —

23-o 44-3 55-5 6c 28-o

— —

18-8 43-8 53-7 10-7 29-9

29o

22-G

50-c 41-6 25-5 36-2 23-s

231 Stegringen av de lånesökandes andel av totalantalet ingångna äktenskap var sålunda u n d e r perioden avsevärd för nästan alla yrkesgrupper, vilket kan förklaras med den uppluckring av gällande bestämmelser, som ägde rum år 1938. Mellan 1938 och 1939 uppvisade i huvudsak blott den inom jordbruksnäringen verksamma befolkningen en ytterligare ökning av låneäktenskapens andel. Giftermålsålder. Beträffande giftermålsåldern i låneäktenskap och övriga äktenskap föreligga för tidigare år uppgifter för Hannover och Königsberg. För Hannover ha 7 654 äktenskap utan lån och 2 634 låneäktenskap, samtliga ingångna under åren 1933—1935, uppdelats efter kvinnans ålder vid äktenskapets ingående. Tab. 19. Kvinnans gifterinålsålder i låneäktenskap och övriga äktenskap (Hannover 1933-1935). (Olika åldersgruppers andel i procent.) Under 20 år

20 — 25 år

25 — 30 år

30 — 35 år

35 — 40 år

40 — 45 Över 45 år år

Utan lån

4-3

36o

31-a

13-8

7-o

3-7

Med lån

7-9

48-4

32-s

9-1

2-i

0-3

Summa

4-o

100-0 100-0

Av tabellen framgår den skiljaktiga ålderssammansättningen i de båda äktenskapsgrupperna. Medianåldern för kvinnor i låneäktenskap under ifrågavarande tid var 24'3 år och för kvinnor i övriga äktenskap 26*6 år. Om fruktsamhetssiffrorna beräknas för de olika åldersgrupperna, visar det sig att låneäktenskapens överlägsenhet är avsevärt mindre än jämförelsen mellan klumpsummorna gav vid handen. Tab. 20.

Låneäktenskapens i Hannover fruktsamhet, åldersgruppvis. (Fruktsamheten i övriga äktenskap = 100.

Äktenskapets varaktighet (månader)

Under 20 år

20—25 år

25 — 30 år

30—35 år

3 6 9 12 15 18 21 24 27 30

175-8 142-0 139-1 131-3 140-7 134-o 119-3 105-1 111-8 1063

176-4 204-7 185-6 166-5 154-0 148-7 132-9 127o 125-7 1323

203-7 188-2 177-8 174-2 155i 142-2 148-0 143-3 132-0 143-6

146-2 220-9 209-5 200-0 180-1 145-3 152-5 168-0

179o

191-3

Alla äktenskap 225-0 230i 212s 195-7 181-5 168-2 156-2 153-9 149-1 157-0

En icke obetydlig del av låneäktenskapens överlägsenhet i fruksamhetsavseende försvinner sålunda vid en uppdelning av äktenskapen i olika åldersgrupper, men den kvarstår dock inom alla åldrar. Anmärkningsvärt är att överlägsenheten stiger med åldern. Liknande resultat erhållas för år 1934 i Königsberg ingångna äktenskap. Föru t o m kvinnans ålder vid äktenskapets ingående redovisas i den följande sammanställningen även mannens. Genom uppdelning på olika socialgrupper undvikes

232 den felkälla, som består i a t t lägre giftermålsålder oftast blott är ett uttryck för lägre socialklass. Genomsnittlig giftermålsålder i Königsberg 1934 (år). Olårda arbetare, II = Fackarbetare, III = Medelklass, IV = Ledande skikt.

Socialgrupp

I

{kvinnor

jy

f Män \ Kvinnor

III

I**?

Utan lån

Med lån

29-6 27-0 289 261 32'7 27-6 31-5 27-1 303 268

26-0 236 267 243 294 267 310 263 27-4 247

[ Kvinnor

i^än

IV

[ Kvinnor c, I Män Summa i ^ . [ Kvinnor

Genomgående ligger sålunda giftermålsåldern lägre i låneäktenskapen. I den fåtaliga grupp IV är skillnaden dock inte statistiskt säkerställd. För åren 1937—1939 finnes statistik tillgänglig, som upplyser om giftermålsåldern inom alla i hela riket med och utan lån ingångna äktenskap. Statistiken visar, a t t den för några städer under periodens tidigare år konstaterade åldersskillnaden även gäller för hela riksbefolkningen och för senare år. Tab. 21. Giftermålsåldern i låneäktenskap och öyriga äktenskap, 1937—1939. De nygiftas åldersgruppering Under 23 år 2 3 - 2 5 år 25-28 » 28-30 » 30-32 » 32-35 » över 35 »

Män 1937

1939 Med

Utan

Med

Utan

Med

Utan

Med

Utan

Med

Utan

Med

Utan

7-4 19-1

39 11-8 26-7 15-5 111 10-5 20-5

5-3 17-3 36-7

2-c

2-7 10-9 286 13-5 99 9-G 24-8

35-5 235 23-o

21-0 19i 22-8 10-2 7-o

33i 23-J 23-8 84

39o

6-8

37 2-8

7-6 4-5 3-5 2-8

24-2 14-4 213 8-9 6-6

13i

184 18o 22-4 10-i 7'2 7-4 16-6 lOOo

17G

lOOo

35-o 15-7 94 7-i 6-s 1000

Medianålder (år) Genomsnittsålder

K v i n n o r

27-o 27-8

10-7

7-3

24-3

4'4 17-2 40-2 14-9 9-o 7-3 7-o

100-0

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

29o

27-2

29-5

27-i

29-2

24-3

26-3

24-5

26-8

24i

26-6

31-4

28-1

32-3

• 28o

32-s

24-8

27-9

25-o

28-5

24-6

28-4

16i 9-s

9-7 26-4

15i

Ila

8i 4-5 3-2 2-2

5-o

lOOo

19-5

23-i

7-o

Åldersskillnaden i de båda äktenskapskategorierna är som synes mycket betydande. Att genomsnittsåldern i de utan lån ingångna äktenskapen ligger så mycket högre än medianåldern är ett uttryck för anhopningen av giftermål i de högre åldersklasserna (omgifte av äldre och skilda personer). Denna har ingen motsvarighet i låneäktenskapen. Nedgången för de yngsta åldersgrupperna i de båda äktenskapskategorierna har sin förklaring dels i införandet av värnplikten och tjänsteplikten dels i den omständigheten, a t t det är världskrigsårens glesa barnkullar, som under dessa år börjat komma upp i giftasvuxen ålder.

233 Tab. 22. Giftermål på 1000 ogifta män i yissa åldersklasser. Åldersgrupp

1910/11

18—19 år 19—20 » 20—21 » 21-22 » 22—23 »

Os

0-5 2-9 9 5 46-4 63-7

0-6 3-i 9-5

0-7 39 11-3 58-5 80-4

OS 2-7 8-9 42-1 57-6

0»

0-3 2-1 56 28-4

0-4 2i 57 28-4 29-3

1-2 38 24-6 59-7

50i 63-9

2-3 6-2

33-o 44a

33-o

Den avsevärt lägre giftermålsåldern i låneäktenskapen torde blott till en del vara en direkt följd av låneinstitutionen. I främsta rummet torde den snarast få ses som ett uttryck för att lån i större utsträckning sökas av ekonomiskt svagare befolkningskategorier med traditionellt lägre giftermålsålder. Men även i fråga om övriga samhällsgrupper torde gälla, att lån företrädesvis sökas j u s t av de yngre åldersgrupperna, som ofta sakna de ekonomiska resurserna för familjebildningen. Beträffande denna kategori är det sannolikt, att låneinstitutionen i viss utsträckning möjliggjort tidigare giftermål än förut. Detsamma gäller även för de talrika fall, då kvinnan varit gravid före giftermålet. Äktenskapslånens eventuella effekt på giftermålsåldern neutraliseras dock, som i det föregående visats, helt av demografiska faktorer och förhållanden av annan art. Prenuptiala konceptioner. En av de avgörande skillnaderna mellan låneäktenskap och övriga äktenskap är den stora andelen av före äktenskapets ingående avlade barn i de förstnämnda. Som n ä m n t sammanhänger detta förhållande till en del därmed, att denna företeelse förekommer oftare i just de socialgrupper, som av olika skäl i högre grad än andra a n v ä n d a sig av låneinstitutionen. Till en sannolikt r ä t t betydande del är dock sambandet mellan låneinstitutionen och den höga andelen av prenuptiala konceptioner av mera direkt natur. Att man underlättat äktenskapsbildningen för par där kvinnan väl oftast mot kontrahenternas vilja blivit gravid, samtidigt som man med alla medel sökt bekämpa aborteringen, torde i ett avsevärt antal fall ha lett till a t t giftermål kommit till stånd som en direkt följd av de statliga åtgärderna. Nedgången av abortsiffran och av den utomäktenskapliga födelsefrekvensen tyder härpå. En konsekvens härav är att giftermålsåldern i låneäktenskapen sänkes samt att födelserna förskjutas framåt i tiden. Det är denna förskjutning, som lätt kan tolkas som en i jämförelse med övriga äktenskap högre fruktsamhet. Därest fruktsamhetsskillnaden mellan de båda äktenskapskategorierna skulle stanna vid denna förskjutning av födelserna i tiden — vilket enligt vad som tidigare visats, i r ä t t stor utsträckning är fallet — utan att dessa tidigare födelser följas av ett motsvarande antal födelser av högre ordningsföljd, torde emellertid inte ändamålet med de statliga stödåtgärderna till fullo vara uppnått. Den jämförelsevis låga fruktsamheten i med statliga lån ingångna äktenskap torde i ett icke obetydligt antal fall finna sin förklaring däri, att långivningen möjliggjort giftermål oftast i ett ekonomiskt och psykologiskt tvångsläge. Dylika äktenskap hade med a n d r a ord eljest inte kommit till stånd alls eller åtminstone inte vid denna tidp u n k t eller mellan ifrågavarande kontrahenter. Förstfödelserna följas inte av flera eller inte av tillräckligt många födelser och den totala fruktsamheten blir jämförelsevis låg. Det är uppenbart, att man med dylika resonemang rör sig på mycket osäker mark. Det kan inte med tillgänglig statistik visas, att fruktsamhetsutvecklingen varit speciellt ogynnsam i äktenskap med prenuptiala konceptioner. Resone-

234 manget har dock anförts som en tänkbar förklaring till den eljest svårförståeliga fruktsamhetsutvecklingen inom låneäktenskapen. Ytterligare en synpunkt bör dock framhållas, som kan vara av betydelse för bedömandet av låneäktenskapens fruktsamhetsutveckling. Denna kan förefalla jämförelsevis ogynnsam, om den ses i relation till utvecklingen i övriga äktenskap och i betraktande av a t t låneäktenskapen anses utgöra ett i fruktsamhetsavseende positivt urval. I den m å n dylika äktenskap kommit till stånd som alternativ till abort, sterilitet och barnlöshet, innebär emellertid även ett relativt stort antal ettbarnsäktenskap bland låneäktenskapen en befolkningspolitisk delframgång. För hela riket äro inga siffror rörande prenuptiala konceptioner i låneäktenskap och övriga äktenskap tillgängliga. Däremot innehålla några av de tidigare omnämnda specialundersökningarna uppgifter av ifrågavarande art. För Hannover föreligger en uppdelning av de under tiden 1 augusti 1933 till 31 december 1935 ingångna äktenskapens fruktsamhet efter dessas varaktighet. Materialet omfattar omkring 10 000 äktenskap. Tab. 23. Fruktsamheten i äktenskap med och utan lån efter äktenskapens varaktighet, Hannover 1933-35. Äktenskapets varaktighet i månader

1 2 3 4 5 6 7 8 9

Antalet barn per 100 äktenskap, ingångna under tiden 1 aug. 1933—31 dec. 1935 Låneäktenskap

Äktenskap utan lån

2-0 5-o 9-o 14-5 20-8 26-o 28-8 30-3 33-i

0'8 24 4-o 6-4 8-9 11'3 13-o 14-2 15-G

I Königsberg observerades fruktsamheten i de år 1934 ingångna äktenskapen under tiden 1 januari 1934—1 maj 1939. 33 % av alla förstfödda inom låneäktenskapen föddes inom 9 månader efter äktenskapets ingående. Motsvarande siffra för äktenskapen utan lån stannade vid 22 %. Hela materialet utgjorde blott 1 666 äktenskap men skillnaden är signifikativ. Även i Diisseldorf har en liknande undersökning givit resultat, som gå i samma riktning. Av de äktenskap, som ingingos under augusti 1933—april 1935 med statliga lån, ägde i 57 % en födelse rum inom 6 månader efter äktenskapets ingående. Motsvarande siffra för äktenskap utan lån uppgick till blott 45 %. Ehuru undersökningsmetoden och materialets sammansättning är olika i de anförda undersökningarna peka de dock alla i samma riktning. Att en skiljaktighet i fråga om de prenuptiala konceptionerna inom båda äktenskapskategorierna föreligger torde vara ställt utom allt tvivel. Av de hittills behandlade »urvalsargumenten» torde denna omständighet ha bidragit mest till a t t förläna låneäktenskapen en temporärt högre fruktsamhet och därmed hela låneverksamheten ett skenbart bättre resultat än det faktiskt uppnådda.

4. ABORTFREKVENSENS UTVECKLING. Det är synnerligen svårt a t t bilda sig en uppfattning om abortfrekvensens utveckling under perioden efter år 1933. Inga statistiska uppgifter, som kunna göra

235 anspråk på a t t återge den verkliga utvecklingen, äro tillgängliga. Härtill komma ytterligare svårigheter att r ä t t tolka det bristfälliga utgångsmaterialet. Har med ledning av vissa uppgifter från ett antal lokala distrikt en uppfattning om abortfrekvensens förändringar vunnits, återstår frågan, i vad mån dessa förändringar äro a t t anse som en följd av förbättringen i det allmänna ekonomiska läget under ifrågavarande period eller huruvida de föranletts av de statliga åtgärderna. Några antydningar om abortfrekvensens sannolika utveckling efter år 1933 lämnades i kapitlet om de statliga åtgärderna mot aborteringen. 1 Där återgavs ett antal uppskattningar rörande abortfrekvensens storlek under krisåren vid början av 1930-talet. Uppskattningarna variera mellan 350 000 och 1 miljon men flertalet författare anse, att en årlig abortfrekvens på 6 a 700 000 för åren 1931 —1932 torde komma sanningen närmast. Eftersom någon abortstatistik för hela riket inte är tillgänglig för åren före 1936 tvingas man a t t anlita andra och mera indirekta vägar för att utröna abortfrekvensens utveckling. I det följande anföras siffror över a) dödsfall i barnsäng, b) antalet missfall bland sjukkasseklientelet i ett antal tyska städer samt c) antalet missfall bland totalbefolkningen i staden Liibeck. Dödsfall i barnsängsfeber. En antydan om abortfrekvensens utveckling under senare år erhålles i de nedanstående siffrorna för dels totala antalet dödsfall i Tyskland till följd av barnsängsfeber dels de dödsfall, som inträtt efter ett missfall.

1932 1933 1934 1935 1936

Antalet dödsfall i barnsängsfeber

Därav efter abort

2 485 2 409 2 657 2511 2 358

1442 1342 1 130 1053

Ökningen av totalantalet dödsfall i barnsängsfeber år 1934 torde sammanh ä n g a med den kraftiga uppgången av födelseantalet. Av det totala antalet dödsfall utgöra dödsfallen efter missfall emellertid en allt mindre del. Minskningen av mortaliteten på grund av svårartade infektioner i samband med missfall kan anses utgöra en viss mätare på utvecklingen av antalet kriminella aborter. Missfall enligt sjukkassestatistiken. Ett antal tyska sjukkassor ha under en följd av år redovisat födelserna och missfallen bland sina medlemmar. Det är att märka, a t t uppgifterna avse yrkesverksamma kvinnor, till mycket stor del fabriksarbeterskor. I det följande återges siffrorna för några av de största obligatoriska sjukkassorna. Tab. 24. Antalet missfall på 100 konceptioner enligt sjukkassestatistiken.

1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1

Kiel

Hamburg

563 53-6 31-8 25-5 31-o 14-8 10-4

396 424 30-4 22-6 20-3 18-2 15-7

Se sid. 174 fF.

Berlin

Breslau

Frankf. a. M.

Dresden

. 29-5 22-7 299 23-5 238 20-3

26-o 26o 23o 24-o 19-o

26-s 24-2 17-o 17-8 18i

24-2 24-8 20-5 17-8

236 Utvecklingen i de undersökta städerna är visserligen olikartad under olika å r men tendensen är i stort sett densamma: en avsevärd sänkning av missfallsfrekvensen kan genomgående konstateras. Emellertid torde sjukkasseklientelet i de undersökta städerna inte vara representativt vare sig för hela befolkningen eller ens för totalbefolkningen i ifrågavarande städer. Yrkes- och ålderssammansättningen i de obligatoriska sjukkassorna avviker givetvis betydligt ifrån den övriga befolkningens. Det måste förmodas, a t t sjukkasseklientelet, som till övervägande delen består av fabriksarbeterskor, är särskilt utsatt för missfallsrisken. Det är vidare troligt, a t t antalet ogifta barnaföderskor är större bland sjukkasseklientelet än i den övriga, befolkningen, varmed risken för missfall ökar. Den snabba minskningen av missfallsfrekvenssen kan troligtvis till en del förklaras med en förändring i sammansättningen av observationsmaterialet. I samband med arbetsanskaffningskampanjen under åren 1933—1936 avskedades ett stort antal kvinnor och kom därmed att stå utanför den obligatoriska sjukkassan. Eftersom arbetsmarknadspolitiken till en början gick ut på att återföra gifta kvinnor till h e m m e t och att ersätta dem genom män, kan en föryngring av klientelet ha inträtt, som i och för sig redan kan väntas medföra en sänkning av missfallsfrekvensen. I vad mån den skärpta övervakningen av den kriminella aborteringen kan tänkas ha medfört en försämrad redovisning av inträffade missfall är omöjligt a t t avgöra. Materialets natur — arbetsledighet på grund av sjukanmälan, som kontrolleras av sjukkassans läkare — talar snarast för en motsatt utveckling. Abortstatistiken för staden Liibeck. Liibeck är den enda tyska kommunen med en kontinuerlig och hela befolkningen omfattande missfallsstatistik. Siffrorna för åren 1932—1940 återges nedan. Tab. 25. Aborter på 100 konceptioner i Liibeck. it

Inom äktenskap

Utom äktenskap

Totalt

1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940

35-6 27-1 21-o 21-5 16-2 14-8 ll-o 121 9-5

56-o 53i 49-o 41-6 44c 31i 20o 14-9 19-i

39-4 31-$ 24 6 24-o 19-4 16-6 11 9 123 10-8

Beträffande missfallen inom äktenskap torde den nivå vara nådd, som motsvarar den biologiska normalnivån för spontana aborter. De utomäktenskapliga aborterna däremot torde alltjämt inkludera ett avsevärt antal kriminella aborter. Statistiken, som torde vara den mest fullständiga, som kan framläggas för något tyskt distrikt, går för övrigt i samma riktning, som de andra undersökningarna. En på grundval av ovan angivna siffror gjord uppskattning av missfallsfrekvensen har för år 1938 givit till resultat 3,300 missfall per 1 miljon invånare. Uppmultipliceras denna relation för hela riket, skulle man komma fram till en totalsiffra av 220 000 aborter för hela riksområdet. Omkring 100 000 av dessa kunna antagas utgöras av spontana aborter och ytterligare 3 a 4 000 på eugeniska eller medicinska indikationer framkallade aborter. Antalet kriminella aborter skulle enligt denna beräkning uppgå till 100 å 120 000 mot en dryg halv miljon år 1933. Denna beräkning, som visserligen av tidigare anförda skäl lider av några allvarliga brister, står i god överensstämmelse med den sedan år 1936 tillgängliga, hela riket omfattande abortstatistiken, vars resultat återges i det följande.

237 Levande födda och dödfödda Missfall Abort av medicinska skäl Kända havandeskap

1 3 1 2 053 198 393 1 939 1 512 385

1 3 0 8 607 196 674 2 643 1 507 924

1 3 7 8 369 197 653 2 187 1 578 209

Det kan inte väntas, att alla missfall bli kända för myndigheterna, vilket redan framgår av de tidigare refererade bestämmelserna angående anmälningsskyldighet av aborter. 1 Det verkliga antalet aborter torde följaktligen ligga närmare 300 000 än 200 000. Utgår man från den förstnämnda siffran och jämför denna med uppskattningarna för år 1933, omkring 650,000, skulle minskningen av den årliga missfallsfrekvensen mellan åren 1933 och 1938 uppgå till 350 000 fall. En jämförelse mellan denna siffra och tillväxten av antalet födelser under samma period ger det överraskande resultatet, att de båda siffrorna äro lika stora. Det är frestande, att sätta dessa båda företeelser i samband med varandra och för den okritiske bedömaren ligger det nära till hands att rentav betrakta abortminskningen som o r s a k till födelseökningen. Att ett samband råder mellan antalet födelser och missfall torde vara ställt utom allt tvivel. Missfallsstatistiken visar, a t t områden med hög missfallsfrekvens uppvisa låga födelsetal och vice versa. Storstäderna ha sålunda mycket högre abortfrekvens än riket för övrigt. Aborter på 100 konceptioner. TJ , ., , ±ieia riKet

1936 1937 1938

13-1 130 125

Städer med mer 200 000 inv.

ftQ

20-8 19-4 174

Det kan vidare i vissa fall även visas, att ökningen av födelsetalet varit särskilt stor under sådana år då minskningen av abortfrekvensen varit betydande. Men språnget från ett dylikt konstaterande till antagandet, att abortfrekvensens nedgång orsakat födelsetalets ökning förblir med tillgängligt statistiskt material enbart en vågad spekulation med ringa sannolikhetsgrad. Resonemanget utgår ifrån a t t antalet konceptioner i det stora hela är oförändrat och att de statliga åtgärderna mot den kriminella aborteringen hindrat personer, som voro vana vid abort, att utföra densamma. Födelsetalets ökning skulle sålunda i stor utsträckning vara resultatet av ett tvångsläge, vari de potentiella abortörerna försatts genom statligt ingripande. E t t dylikt läge har utan tvivel haft en stark realitet under ett kort skede av den tyska befolkningspolitiken, närmare bestämt under hösten och sommaren 1933. Stora delar av abortklientelet »överraskades» då av de snabba och i visst omfång troligen effektiva åtgärderna mot abortnästena, i synnerhet i storstäderna. Uppgången av födelsetalet i de tyska storstäderna under senare halvåret 1933 — sålunda före motsvarande uppgång i mindre städer och på landsbygden — får härigenom sin förklaring. Men abort är blott e n metod för födelsekontroll. Så länge stora folkgrupper anse sig ha skäl till att fortsätta sin barnbegränsning och så länge andra metoder än abort genom yrkesabortörer äro tillgängliga torde statliga restriktioner mot aborteringen inte vara ägnade att medföra någon mera avsevärd ökning av nativiteten. Det förhåller sig visserligen så a t t de tyska myndigheterna även sökt motverka den förebyggande födelsekontrollen. Såsom i ett föregående kapitel visats 2 är flertalet metoder för förebyggande födelsekontroll emellertid oåtkomliga för statliga motåtgärder. I den mån möjligheterna till 1 2

Sid. 183. Sid. 165 ff.

238 abortering minskas torde sålunda en anpassning ske i den bemärkelsen a t t den förebyggande födelsekontrollen vinner ökad utbredning, givetvis i sådana former, som inte kunna förhindras av myndigheterna. SAMMANFATTNING. Av det i det föregående anförda torde framgå, att några säkra slutsatser beträffande de befolkningspolitiska åtgärdernas inverkan på den demografiska utvecklingen i Tyskland efter år 1933 näppeligen kunna dragas av det hittills publicerade statistiska materialet. Att myndigheternas strävanden på det befolkningspolitiska området inte varit utan framgång torde dock vara ostridigt. I synnerhet den kraftiga ökningen av giftermålsfrekvensen åren 1933 och 1934 stod uppenbarligen i samband med beviljandet av ett betydande antal statliga äktenskapslån. Dock gäller såväl i fråga om äktenskapsfrekvensen som födelsetalet, att en tydlig höjning kunde skönjas redan innan några befolkningspolitiska åtgärder hunnit vidtagas. Den roll som den successiva förbättringen av det ekonomiska läget spelat för den demografiska utvecklingen torde ha varit av mycket stor, troligen avgörande betydelse. Härför talar även den omständigheten, a t t fruktsamhetsstegringen efter år 1933 varit avsevärt svagare i de yngre äktenskapen, som till en början inte i full utsträckning gynnats av den ekonomiska förbättringen, än i de äldre äktenskapen. Vidare kan ingen nämnvärd skillnad i fruktsamhetsutvecklingen påvisas mellan äktenskap, som voro berättigade till barnbidrag, och övriga äktenskap. Slutligen kan beträffande de förstnämnda konstateras, att fruktsamhetsstegringen varit kraftigast innan barnbidragssystemet ännu t r ä t t i verksamhet. Ehuru de yngre äktenskapsårgångarnas andel i den totala fruktsamhetsökningen varit jämförelsevis ringa har det dock ansetts av värde a t t fastställa, i vad mån fruktsamheten i de med hjälp av statliga lån ingångna äktenskapen överträffat fruktsamheten i övriga äktenskap. De i litteraturen oftast anförda siffrorna, vilka synas visa en avsevärt högre fruktsamhet i låneäktenskapen, kunna lätt feltolkas. Såväl hela riket omfattande som lokala undersökningar visa nämligen tydligt, att låneäktenskapen representera ett i fruktsamhetshänseende gynnsamt urval. De lånesökande rekryteras övervägande ur socialgrupper med traditionellt övergenomsnittlig fruktsamhet. Giftermålsåldern i dessa äktenskap — som ju i viss mån sammanhänger med den sociala rekryteringen — är vidare lägre än i de övriga (däremot ha de befolkningspolitiska åtgärderna inte förmått sänka giftermålsåldern i samtliga äktenskap). Slutligen uppvisa låneäktenskapen i ett avsevärt högre antal fall prenuptialt avlade barn, vilket medför en skenbart högre fruktsamhet men i realiteten oftast blott en tidsförskjutning av födelserna. Med tillgängligt statistiskt material är det inte möjligt, att renodla dessa faktorer. Vissa lokala undersökningar visa dock, a t t låneäktenskapens högre fruktsamhet reduceras betydligt i samma mån som man lyckas eliminera de n ä m n d a omständigheterna. Beträffande den tyska anti-abortkampanjens resultat kan konstateras, att minskningen av antalet aborter sedan år 1933 sannolikt varit betydande, men att svårigheterna a t t utföra abort blott till en mindre del torde h a utgjort den primära orsaken härtill. I flertalet fall kan den uteblivna aborteringen förmodas ha orsakats av det förbättrade ekonomiska läget i förening med vissa positiva befolkningspolitiska åtgärder, i främsta rummet äktenskapslånen och barnbidragen. I vissa fall åter torde aborteringens försvårande ha medfört en övergång till andra metoder för födelsekontroll, varigenom en minskning av antalet konceptioner kan förmodas ha ägt rum. Effekten av de mot abortering riktade åtgärderna bör sålunda helt ses mot bakgrunden av den positiva befolkningspolitiken och förbättringen av det ekonomiska läget under ifrågavarande period.

239 KÄLLFÖRTECKNING TILL TABELLERNA. Tab.

1.

Tab. 2. Tab. 3. Tab. 4 Tab. 5. Tab. 6 Tab. 7 Tab. 8 Tab. 9 Tab. 10 Tab. 11 Tab. 12 Tab. 13 Tab. 14 Tab. 15 Tab. 16.

Tab. 17. Tab. 18. Tab. 19. Tab. 20. Tab. 21. Tab. 22. Tab. 23. Tab. 24. Tab. 25.

Sammanställd ur officiell tysk statistik (Statistisches Jahrbuch fiir das Deutche Reich och Wirtschaft und Statistik). Wirtschaft und Statistik. D:o D:o D:o Wirtschaft und Statistik, 1942: 2. Beräknad på material i Wirtschaft und Statistik, 1942: 2. Wirtschaft und S t a t i s t i k 1936—1942. D:o D:o Beräknad på material i Pfeil, Die Fruchtbarkeit der jungen Ehen in Deutschland (Archiv fiir Bevölkerungswissenschaft, 1941:3). D:o D:o D:o Fruchtbarkeit der Ehen mit und ohne Ehestandsdarlehen (Statistischer Vierteljahresbericht der H a u p t s t a d t Hannover, 1936: 4). För samtliga yrkesverksamma kvinnor: Statistik des Deutschen Reiches, volymer 454—56. För kvinnor, som erhållit äktenskapslån: Einfluss der Ehestandsdarlehen auf Heiratshäufigkeit und Geburtenanstieg (Aus Hamburgs Verwaltung und Wirtschaft, 1936: 1). Wirtschaft und Statistik, 1942: 2. D:o. Jfr tab. 15. D:o. Wirtschaft und Statistik 1942:2. D:o Jfr tab. 15. Philipp. Der heutige Stand der Bekämpfung der Fehlgeburt (Der öffentliche Gesundheitsdienst 1940—1941 B). Reichsgesundheitsblatt 1937—1941.

Statens offentliga utredningar 1944 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Processlagberedningens förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. 1. Lagtext. [9] 2. Motiv m . m . [10j

,

Betänkande med förslag rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag. [24]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. [1] Betänkande med förslag till byordningar och instruktioner för ordningsmännen i lappbyarna. [6]

Vattenväsen. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med förslag ang. revision av riksdagens arbetsformer. [8]

Kommunalförvaltning. Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om allmänna behörighetsvillkor för vissa kommunala uppdrag m. m. [4]

.Statens och kommunernas finansväsen.

Skogsbruk. Bergsbruk.

Industri.

Handel och sjöfart.

Kommunikations väsen. Betänkande med förslag till vägtrafikstadga m. m. 18[

Politi. Betänkande ang. nykterhetstillståndet under krigsåren. [3]

Bank-, kredit- och penningviisen.

Försäkringsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik. Utredningar ang. ekonomisk efterkrigsplanering. 1. [71 2. [12] 3. [13] 4. [14] 5. [25; Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 4. Tiden juli 1942—juni 1943. [11] Socialvårdskommitténs betänkande. 7. Utredning och förslag ang. lag om allmän sjukförsäkring. [15] 8. Kostnadsberäkningar ang. lag om allmän sjukförsäkring. [16] Befolkningspolitik i utlandet. [26]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till åtgärder för främjandet av litteraturtjänsten inom de tekniska fackområdena. [17] Om inrättande av ett samhällsvetenskapligt forskningsråd. [19.] 1940 års skolutrednings betänkauden och utredningar. 1. Skolan i samhällets tjänst. [20] 2. Sambandet mellan folkskola och högre skola. [21]' 3. Utredning ocli för§lug ang. vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom. [22] Bilaga 3. Förhandlingarna vid sammanträde den 15—17 juni 1943 med 1940 års skolutrednings rådgivande nämnd. [23]

11 älso- och sjukvård. Försvarsväsen. Betänkande med förslag ang. långtjänstunderbefäl m. m. [2] Betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. 51 Allmänt näringsväsen. Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Stockholm 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri. 1642 43