Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1949:4 INBIKESDEPAETEMESTET

UTREDNING MED FÖRSLAG OM

LÖSDRIVARLAGENS UPPHÄVANDE M.M. AVGIVEN AV

1948 års

lösdriveriutredning

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1949 Kronologisk förteckning 1. Norrlandskommittens principbetänkande. Första de- I 3. Norrlandskommitténs principbetänkande. Tredje delen. Norrländska utvecklingslinjer. Idun. 302 s. Jo. len. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. Idun. 164 s. Jo. 2. Norrlandskommitténs principbetänkande. Andra de- I 4. Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphälen. Särskilda utredningar. Idun. 200 s. Jo. vande m. m. Marcus. 394 s. I.

Amm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begrnnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartimentet Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1949:4 INRIKESDEPARTEMENTET

UTREDNING MED FÖRSLAG OM

LÖSDRIVARLAGENS UPP HÄVANDE M. M. AVGIVEN AV

1948 års lösdriueriutredning.

S T O C K H O L M ISAAC MARCUS

1949 BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 477228

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Inrikesdepartementet.

Sedan riksdagen i skrivelse den 29 juni 1945, nr 527, anhållit, att KungL Maj:t ville föranstalta om utredning beträffande frågan, huruvida behov förelåge av särskild lösdriverilagstiftning, och för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda, förordnades den 31 augusti 1945 numera förste byråsekreteraren i fångvårdsstyrelsen Torgny Lindberg att såsom sakkunnig å socialdepartementets rättsavdelning biträda med utredning i nämnda hänseende. Under utredningsarbetets gång erhöll Lindberg bemyndigande att i samråd med chefen för statens rasbiologiska institut professorn Gunnar Dahlberg verkställa en statistisk undersökning rörande vissa grupper för lösdriveri varnade personer m. m. Vidare uppdrog Kungl. Maj :t åt socialläkaren i Stockholm Gunnar Inghe att verkställa en sociologisk-psykiatrisk undersökning rörande vissa i anstalt intagna tvångsarbetare ävensom ett antal för lösdriveri anhållna personer. Genom beslut den 14 maj 1948 bemyndigade Kungl. Maj :t Herr Statsrådet att tillkalla tre sakkunniga för att inom inrikesdepartementet fullfölja den tidigare påbörjade utredningen rörande reformering av lösdriverilagstiftningen. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Herr Statsrådet såsom sakkunniga landshövdingen Thorwald Bergquist, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare fru Sigrid Ekendahl och Lindberg. Den 20 maj 1948 uppdrogs åt e. o. assessorn i hovrätten över Skåne och Blekinge Otto Petrén att vara sekreterare åt de sakkunniga, vilka antagit benämningen 1948 års lösdriveriutredning. Till utredningen ha överlämnats, utom riksdagens ovannämnda skrivelse den 29 juni 1945, följande skrivelser att tagas i övervägande vid fullgörandet av det givna utredningsuppdraget: l:o riksdagens skrivelse till Kungl. Maj :t den 18 mars 1944, nr 102, såvitt skrivelsen avser anhållan att Kungl. Maj:t ville till förnyad omedelbar prövning upptaga frågan om sådan ändring av lösdrivarlagen att möjligheterna till ingripande enligt denna mot homosexuell prostitution ökades; och

4 2:o socialvårdskommitténs den 28 maj 1948 avgivna betänkande angående frågan om tvångsåtgärder för tillgodoseende av uppenbara vårdbehov, såvitt betänkandet avser de s. k. parasitfallen. Sedan uppdraget slutförts, får utredningen överlämna betänkande med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. Vid betänkandet äro såsom bilagor fogade dels en av Dahlberg och Lindberg utförd statistisk undersökning rörande lösdrivarlagens tillämpning i vissa delar och dels en av Inghe verkställd utredning rörande socialpsykologiska synpunkter på lösdrivare och prostituerade. Anmärkas må, att då utredningen påbörjade sitt arbete, betänkandets kap. 1 och 2, vilka författats av Lindberg, samt de vid betänkandet fogade bilagorna förelågo i korrektur. Särskilt yttrande av Lindberg är bifogat betänkandet. Stockholm den 18 december 1948. THORWALD BERGQUIST SIGRID EKENDAHL

TORGNY LINDBERG Otto

Petrén.

LAGFÖRSLAG

Förslag till

Lag om upphävande av lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling. Härigenom förordnas, att lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling skall upphöra att gälla den , från och med vilken dag tvångsarbete, som ådömts jämlikt nämnda lag, ej må befordras till verkställighet eller, om verkställigheten börjat, fortsätta. F r å n och med den dag som Konungen bestämmer må tvångsarbete ej vidare ådömas jämlikt omförmälda lag. Sedan lagen angående lösdrivares behandling försatts ur kraft, skall vad i lag eller författning eljest stadgas om tvångsarbete upphöra att gälla och skall hänvisning i lag eller författning till stadgande, som sålunda blivit upphävt, vara förfallen.

Förslag till Lag om ändring i vissa delar av 11 och 18 kap. strafflagen. Härigenom förordnas, att till 11 kap. strafflagen skall fogas en ny paragraf, betecknad 9 a §, av den lydelse nedan angives samt att 18 kap. 11 och 13 §§ samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse. (Gällande

lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

11 KAP. 9 a §. Tigger någon vanemässigt och har han lovlig utkomst eller har han utan giltig anledning uraktlåtit att söka eller fullgöra honom anvisad arbets-

G

(Gällande

lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

anställning eller undandragit sig vård eller hjälp som beretts honom, straffes för bettleri med böter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må från straff frias. Sker bettleri som i första stycket sägs under våld eller hot eller eljest under synnerligen försvårande omständigheter, må, där ej gärningen är belagd med högre straff, till straffarbete i högst två år dömas. I fråga om brott som i första stycket sägs har åklagaren att pröva huruvida åtal bör ske. Eftergift avt åtal må äga rum, om det med hänsyn till sysselsättning eller vård, som beredes bettlaren, eller av annan särskild anledning kan antagas att han avhåller sig från brott utan att åtal sker. Åtal skall dock väckas, om det är påkcdlat ur allmän synpunkt. 18 KAP.

18 KAP.

11 §• Var, som vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning förleder till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan andra; dömes för koppleri till straffarbete i högst fyra år eller fängelse i högst sex månader. Till straff, som nu är sagt, skall ock dömas, där någon, utan att hava gjort sig skyldig till sådant förfarande, som i 1 mom. sägs, för egen vinning stadigvarande utnyttjar annans otuktiga levnadssätt.

11 §• Var, som vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning förleder till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan andra; dömes för koppleri till straffarbete i högst fyra år eller fängelse i högst sex månader. Samma lag vare där någon, utan att hava gjort sig skyldig till förfarande som nu sagts, för egen vinning stadigvarande utnyttjar annans otuktiga levnadssätt.

Den som förleder eller förmår annan att mot ersättning öv,a otukt i tillfälliga förbindelser, så ock den som eljest förmedlar eller främjar sådan otukt eller bereder sig otillbörlig

7 (Gällande

lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

vinning därav, dömes, där ej fall är för handen som i första stycket sägs, till fängelse eller böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas. 13 §. Sprider någon

därav kommer. Till böter eller fängelse skall ock dömas, om någon, utan att fall är för handen som i första stycket sägs, på allmän plats eller eljest offentligen uppmanar eller inbjuder till otukt på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten. Denna

lag träder i kraft

den

Förslag till Lag a n g å e n d e ä n d r a d l y d e l s e av 8 § l a g e n d e n 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom. Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs. (Gällande

lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

8 §. I den av rusdrycker; c. underkasta sig behandling å c. underkasta sig inskränkning i sjukhus, alkoholistanstalt eller an- förfogandet över arbetsförtjänst eller nan anstalt; andra tillgångar;

(Gällande lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

d. underkasta sig inskränkning i d. underkasta sig vård å sjukhus, förfogandet över arbetsförtjänst el- alkoholistanstalt, fattigvårdsanstalt ler andra tillgångar. eller annan anstalt. Föreskrift om vård å fattigvårdsanstalt må meddelas allenast såframt det av fattigvårdsstyrelse i avgivet yttrande tillstyrkts samt av i målet förebragt utredning framgår, att den dömde är ur stånd att taga vård om sig själv och att han ej lämpligen kan omhändertagas på annat sätt. Domstolen äger — — för skyddsuppfostran. Där det genom brottet. Denna

lag träder

i kraft

den

Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om särskild förundersökning i brottmål. Härigenom förordnas, att 2 och 5 §§ lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Gällande

lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

2 §• Har någon

villkorlig dom. Vad i första stycket sagts skall äga motsvarande tillämpning när någon vid förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken finnes skäligen misstänkt för brott, som omförmäles i 11 kap 9 a §, U kap. 21 § eller 18 kap. 11 § strafflagen eller för g är-

9 (Gällande

(Utredningens

lydelse:)

Ej må till straffarbete i sex månader eller däröver eller till fängelse under tid som nu sagts eller till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse dömas eller anstånd enligt 1 § lagen om villkorlig dom beviljas, utan att särskild förundersökning ägt rum eller därmed avsedd utredning ändock är tillgänglig.

förslag:)

ning, som i 18 kap. 13 § strafflagen sägs och som innebär uppmaning eller inbjudan till otukt, dock att särskild förundersökning ej behöver ske, där sådan undersökning uppenbarligen är utan avgörande betydelse för bestämmande av påföljden. Ej må till straffarbete i sex månader eller däröver eller till fängelse under tid som nu sagts eller till ungdomsfängelse dömas eller anstånd enligt 1 § lagen om villkorlig dom beviljas, u t a n att särskild förundersökning ägt rum eller därmed avsedd utredning ändock är tillgänglig-

5 §• Förundersökaren äger Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd skola på begäran av förundersökaren, åklagaren eller domstolen meddela upplysningar beträffande misstänkt, med vilken nämnden har att taga befattning, och föreslå de åtgärder, som nämnden må finna erforderliga för hans rättande.

den misstänkte. Barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd och fattigvårdsstyrelse skola på begäran av förundersökaren, åklagaren eller domstolen meddela upplysningar beträffande misstänkt, med vilken nämnden eller styrelsen har att taga befattning, och föreslå de åtgärder, som nämnden eller styrelsen må finna erforderliga för hans rättande. Denna lag träder

i kraft

den —

10 Förslag till Lag o m ä n d r i n g i v i s s a delar av l a g e n

d e n 6 juni 1924 ( n r 361) o m

samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag). Härigenom förordnas, att 81 § 3 mom. och 85 § 1 mom. lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd skola upphöra att gälla, att till nämnda lag skola fogas åtta nya paragrafer, betecknade 26 a— 26 h §§, av den lydelse nedan angives, att till 44 § samma lag skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 mom., av nedan angivna lydelse samt att 1 §, 2 § 1 mom., 22 §, 23 §, 24 § 2 mom., 25 § 1 och 2 mom., 26, 27, 28, 31, 32 och 35 §§, 43 § 1 mom., 45 §, 46 § 2 och 3 mom., 47 § 2 mom., 63, 65, 72 och 75 §§ samt 81 § 1 mom. samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Gällande lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

1 §• Varje kommun — — kallas ungdomsnämnd. Vad nedan i denna lag är stadgat Vad nedan i denna lag är stadgat med avseende å barnavård skall järn- med avseende å barnavård skall jämväl äga tillämpning i fråga om ung- väl äga tillämpning i fråga om ungdomsskydd, men skola eljest lagens domsskydd, men skola eljest lagens bestämmelser, där de angivas gälla bestämmelser, där de angivas gälla barn, icke äga tillämpning beträffan- barn, icke äga tillämpning beträffande ungdom, mot vilken åtgärd vidta- de ungdom, mot vilken åtgärd vidtages med stöd av 22 § d ) . ges med stöd av 22 § d) eller e). Hava två — motsvarande tillämpning. 2 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden har Särskilt åligger det nämnden att, i fall som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvårdade eller för annan fara till hälsan utsatta barn samt barn, som äro vanartade eller i fara att bliva vanartade, ävensom ungdom, som befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller

— dess åtgärder. att, i fall som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvårdade eller för annan fara till hälsan utsatta barn samt barn, som äro vanartade eller i fara att bliva vanartade, ävensom ungdom, som befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedes-

11 (Gällande lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

sedeslöst liv eller eljest visat svår oart;

löst liv eller eljest visat svår oart, så ock unga personer, som mot ersättning inlåta sig i tillfälliga sexuella förbindelser; att, på sätt i 29 § stadgas, omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa barn; att, enligt bestämmelserna i 42 och 42 a §§ samt de närmare föreskrifter Konungen meddelar, övervaka de inom kommunen förefintliga barnavårdsanstalternas verksamhet; samt att, enligt bestämmelserna i 7 kap. och de närmare föreskrifter Konungen meddelar, öva kontroll över fosterbarnsvården. Jämväl i -— — och handhavande. Hurusom den — i kommunallagarna. 22 §. Barnavårdsnämnden har — — — c) barn under — dess tillrättaförande; samt d) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande.

23 §.

bliva vanartat; c) barn under dess till" rättaförande; d) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande; samt e) person i åldern mellan tjuguett och tjugutre år, som vanemässigt mot ersättning inlåter sig i tillfälliga sexuella förbindelser och beträffande vilken särskilda åtgärder uppenbarligen krävas för hans anpassning i samhället. 23 §.

1 mom. Finner barnavårdsnämnden sådant förhållande föreligga, som i 22 § a)—c) sägs, må nämnden, i den mån omständigheterna därtill föranleda, vidtaga en eller flera av följande åtgärder, nämligen a) tilldela föräldrarna, antingen inför nämnden eller genom särskilt utsett ombud, en allvarlig förmaning att bättre uppfylla sina plikter mot barnet samt erinra dem om de på-

1 mom. Finner barnavårdsnämnden sådant förhållande föreligga, som i 22 § a)—o) sägs, må nämnden, i den mån omständigheterna därtill föranleda, tilldela föräldrarna, antingen inför nämnden eller genom särskilt utsett ombud, en allvarlig förmaning att bättre uppfylla sina plikter mot barnet samt erinra dem om de påföljder, vilka, där rättelse ej vinnes, kunna inträda enligt

12 (Gällande

lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

följder, vilka, där rättelse ej vinnes, denna lag samt giva vanartat barn kunna inträda enligt denna lag; en allvarlig varning och, där så anb) giva vanartat barn en allvar- ses lämpligt, erinra det om de pålig varning och, där så anses lämp- följder, vilka nyss nämnts. ligt, erinra det om de påföljder, vilka nyss nämnts; och c) föreskriva anlitande av lämplig, till stöd för hemuppfostran inrättad anstalt eller ock barnets hållande till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning. Är fråga om person, som avses i Är fråga om person, som avses i 22 § d ) , skall nämnden tillhålla 22 § d) eller e), skall nämnden, såhonom att föra ett ordentligt liv samt vida det prövas vara till gagn, söka allvarligt erinra honom om de påfölj- förhjälpa honom till lämplig utbildder, som i annat fall kunna inträda ning, arbetsanställning, bostad och för honom. Där det prövas vara till fritidssysselsättning eller vidtaga angagn för hans tillrättaförande, ålig- nan tjänlig åtgärd; och bör i ty fall ger det nämnden därjämte att söka efter omständigheterna hänvändelse vara honom behjälplig med anskaf- ske till arbetsförmedlingsanstalt, fande av arbete eller vidtaga annan myndighet, som handhar ledningen tjänlig åtgärd; och bör i ty fall efter av allmänt arbetsföretag, a n n a n ofomständigheterna hänvändelse ske fentlig eller enskild institution, hans till arbetsförmedlingsanstalt, myndig- anhöriga eller andra, som k u n n a finhet, som handhar ledningen av all- nas lämpliga och villiga att taga hand m ä n t arbetsföretag, annan offentlig om honom eller att eljest hjälpa och eller enskild institution, hans anhöri- stödja honom. Nämnden skall tillga eller andra, som kunna finnas hålla honom att bemöda sig om lovlämpliga och villiga att taga hand om lig utkomst och att föra ett ordentligt honom eller att eljest bereda honom liv samt allvarligt erinra honom om tillfälle att efter förmåga ärligen för- de påföljder, som i annat fall kunna sörja sig och föra ett ordentligt liv. inträda för honom. Nämnden må ock, Nämnden må ock, där omständighe- där omständigheterna så påkalla, terna så påkalla, uppmana hans för- uppmana hans föräldrar att öva tilläldrar att tillse, att han för ett or- syn över honom. dentligt liv. 2 mom. Har barnavårdsnämnden beslutit åtgärd, som i 1 mom. omformares, bör nämnden förordna om övervakning av den, mot vilken åtgärden skall vidtagas. Övervakningen bör nämnden uppdraga åt någon av sina ledamöter, åt biträde eller

2 mom. Finnas de i 1 mom. angivna åtgärderna ej vara tillfyllest eller har dylik åtgärd vidtagits utan att rättelse vunnits, äger barnavårdsnämnden efter vad som prövas lämpligt med hänsyn till vederbörandes ålder samt övriga omständigheter

13 (Gällande

lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

tjänsteman hos nämnden eller annan föreskriva anlitande av lämplig, till lämplig person eller åt förening eller stöd för hemuppfostran inrättad anstiftelse. Om övervakning må nämn- stalt eller meddela åläggande angåarbetsanställning, den förordna även utan att åtgärd ende utbildning, användande vidtagits enligt 1 mom. Närmare fö- vistelseort, bostad och av fritid ävensom ålägga den, varom reskrifter angående övervakares befråga är, att avhålla sig från bruk av fogenheter och den övervakades skylrusdrycker och att underkasta sig digheter meddelas av Konungen. inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar. När anledning därtill förekommer, äger nämnden upphäva eller ändra föreskrift eller åläggande som meddelats jämlikt första stycket. 3 mom. Även utan att åtgärd enligt 1 eller 2 mom. vidtages må barnavårdsnämnden förordna om övervakning av den, varom fråga är. Vidtager nämnden åtgärd, som i 1 mom. omförmäles, bör nämnden förordna om övervakning. Beslutes sådan föreskrift eller sådant åläggande, som avses i 2 mom., skall förordnande om övervakning alltid meddelas. övervakningen bör nämnden uppdraga åt någon av sina ledamöter, åt biträde eller tjänsteman hos nämnden eller annan lämplig person. angående Närmare föreskrifter övervakarens befogenheter och den övervakades skyldigheter meddelas av Konungen. 4 mom. Innan barnavårdsnämnJfr 24 § 2 mom. den vidtager åtgärd, som i 2 mom. sägs, skall tillfälle beredas den varom fråga är, där han fyllt femton år, samt, om han är under tjuguett år och står under föräldrarnas vårdnad, dessa, såvida de vistas på känd ort inom riket, att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet. Då så prövas nödigt, må nämnden kalla den, beträffande vilken åtgärd

14 (Gällande lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

ifrågasattes, och hans föräldrar att personligen inställa sig för att höras inför nämnden eller särskilt utsett ombud. Vistas föräldrarna på annan ort, må förhör utsättas att äga rum inför ombud därstädes. Nämnden äge ock kalla annan, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedömande, att inställa sig till förhör, om detta äger rum inom kommun, där den som skall höras bor eller uppehåller sig. 24 §.

24 §.

2 mom. Innan barnavårdsnämnden beslutar omhändertaga någon för skyddsuppfostran, skall tillfälle beredas hans föräldrar, såvida de vistas på känd ort inom riket, samt honom själv, därest han fyllt femton år, att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet. Där så prövas nödigt, må nämnden kalla den vars omhändertagande ifrågasattes och hans föräldrar att personligen inställa sig för att höras inför nämnden eller särskilt utsett ombud. Vistas föräldrarna på annan ort, må förhör utsättas att äga r u m inför ombud därstädes.

2 mom. / fråga om rätt för den, vars omhändertagande ifrågasattes, och hans föräldrar att yttra sig samt om hörande av dem eller annan, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedömande, skall vad i 23 § 4 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning.

25 §.

25 §.

1 mom. Beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran skall ofördröj ligen skriftligen delgivas föräldrarna samt, där fråga är om person, som avses i 22 § d ) , jämväl denne. Avser beslutet barn under aderton år, skall tillika skriftlig förklaring ofördröj ligen avfordras föräldrarna, huruvida de samtycka till beslutets verkställande. Behörigt del-

1 mom. Beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran skall ofördröj ligen skriftligen delgivas den varom fråga är, där han fyllt aderton år, samt, om han är under tjuguett år och står under föräldrarnas vårdnad, dessa. Den som skall delgivas beslutet skall tillika ofördröjligen avfordras skriftlig förklaring, huruvida samtycke lämnas till

15 (Gällande

lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

givningsbevis och förklaring skola förvaras bland nämndens handlingar samt vid dess nästa sammanträde föredragas och i protokollet antecknas. 2 mom. Lämna föräldrarna icke sådant samtycke, som i 1 mom. sägs, eller kunna de icke anträffas eller är fråga om person, som avses i 22 § d), skall nämnden, med redogörelse för vad i ärendet förekommit, så snart ske kan och senast två veckor efter beslutets fattande underställa detsamma länsstyrelsens prövning.

beslutets verkställande. Behörigt delgivningsbevis och förklaring skola förvaras bland nämndens handlingar samt vid dess nästa sammanträde föredragas och i protokollet antecknas. 2 mom. Lämnas icke samtycke på sätt i 1 mom. sägs eller kan vederbörande icke anträffas, skall nämnden, med redogörelse för vad i ärendet förekommit, så snart ske kan och senast två veckor efter beslutets fattande underställa detsamma länsstyrelsens prövning.

26 §. 1 mom. Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, gäller om föräldrarnas rätt att yttra sig samt om hörande inför länsstyrelsen av föräldrarna och den, som beslutet avser, i motsvarande tillämpning vad i 24 § 2 mom. är stadgat. Barnavårdsnämnden bör kallas att genom därtill utsedd person närvara vid förhör inför länsstyrelsen, där sådant äger rum. Om sådant föranledes av förhöret eller av skriftligen avgivet yttrande, bör tillfälle beredas nämnden att inkomma med bemötande i ärendet, innan detsamma avgöres. Yttrande bör i ärendet inhämtas från vederbörande barnavårdskonsulent. 2 mom. Framställes begäran därom, att någon skall angående uppgivna omständigheter vid domstol höras såsom vittne eller upplysningsvis, och är förhöret icke uppenbarligen onödigt, eller finner länsstyrelsen, utan att sådan begäran framställts, anledning föreligga till anställande av förhör, äger länsstyrelsen

26 §. Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, skola handlingarna i ärendet ofördröjligen delgivas den varom fråga är, där han fyllt femton år, samt, om han är under tjuguett år och står under föräldrarnas vårdnad, dessa, såvida de vistas på känd ort inom riket, med föreläggande att inom viss kort tid förklara sig över ansökningen vid äventyr, om det försummas, att ärendet ändock avgöres. Finnes någon böra lämnas tillfälle yttra sig över handling, som inkommit efter det förut inkomna handlingar utställts till förklaring, skall sådan handling delgivas honom.

16 (Gällande lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

förordna om sådant vid underrätt, som länsstyrelsen bestämmer; och skola de, vilka böra närvara vid förhöret, på framställning av länsstyrelsen genom rättens ordförande inkallas. 3 mom. Finner länsstyrelsen sig icke kunna fastställa barnavårdsnämndens beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran, må länsstyrelsen, då omständigheterna därtill föranleda, föreskriva, att barnavårdsnämnden skall vidtaga sådan åtgärd, som avses i 23 §. 4 mom. Länsstyrelsens beslut skall så snart ske kan genom länsstyrelsens försorg skriftligen mot bevis delgivas föräldrarna samt, där fråga är om person, som avses i 22 § d ) , jämväl denne. Beslutet skall ock ofördröj ligen tillställas barnavårdsnämnden. 26 a §. Vid handläggning av fråga angående någons omhändertagande för skyddsuppfostran eller angående föreskrift eller åläggande enligt 23 § 2 mom. skall länsstyrelsen bestå av landshövding, landssekreterare eller länsassessor såsom ordförande jämte tre sakkunniga, av vilka en skall vara läkare, en skall äga insikt och erfarenhet rörande barna- eller ungdomsvårdande verksamhet och en skall äga insikt och erfarenhet rörande annan social hjälpverksamhet eller liknande arbete. Såsom länsstyrelsens beslut skall vid lika röstetal för olika meningar gälla den mening, som ordföranden biträder. De sakkunniga jämte erforderligt antal suppleanter utses av Konungen för en tid av fyra år i sänder.

17 (Gällande

lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

26 b §. Har i ärende angående någons omhändertagande för skyddsuppfostran, som kommit under länsstyrelsens prövning, barnavårdsnämnd med stöd av 25 § 3 mom. förordnat, att beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran genast skall bringas till verkställighet, skall länsstyrelsen utan uppskov pröva huruvida förordnandet skall bestå. Jfr 26 § 1 mom.

26c§. ärende angående någons omhändertagande för skyddsuppfostran eller angående föreskrift eller åläggande enligt 23 § 2 mom. skall länsstyrelsen anordna förhör med den varom fråga är, om han fyllt femton år, samt, om han är under tjuguett år och står under föräldrarnas vårdnad, med dessa, därest i avgiven skriftlig förklaring eller i anförda besvär begäran därom framställts. Även ulan dylik begäran skall länsstyrelsen, då så prövas lämpligt, anordna sådant förhör. Länsstyrelsen må ock anordna förhör med annan person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedömande. Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga. Länsstyrelsen äger dock avvisa åhörare, som enligt vad känt är eller antagas må ej fyllt aderton år. När den varom fråga är eller hans föräldrar det begär, så ock eljest när länsstyrelsen finner omständigheterna därtill föranleda, skall handläggningen äga rum inom stängda dörrar, därvid länsstyrelsen likväl må medgiva hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro kan förväntas bliva till nytta under förhöret, att övervara detsamma. l

18 (Gällande

lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

Länsstyrelsen må höra person upplysningsvis utan att den varom fråga är eller hans föräldrar äro närvarande. Barnavårdskonsulent så ock representant för vederbörande barnavårdsnämnd skola beredas tillfälle närvara vid förhör inför länsstyrelsen. Protokoll skall föras över vad vid förhöret förekommer. Jfr 26 § 2 mom.

26 d §. Finner länsstyrelsen i ärende angående någons omhändertagande för skyddsuppfostran eller angående föreskrift eller åläggande enligt 23 § 2 mom. av förhållandena påkallat, att någon varder vid domstol hörd såsom vittne, äger länsstyrelsen förordna, att förhör angående uppgivna omständigheter skall äga rum vid den underrätt, som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig. På framställning av länsstyrelsen skall rätten låta inkalla dem som skola höras. Om tid och plats för förhöret skall rätten underrätta- vederbörande barnavårdsnämnd samt den varom fråga är, om han fyllt aderton år, och, om han år under tjuguett år och står under föräldrarnas vårdnad, dessa. 26 e §. Vid förhör enligt 26 c och 26 d §§ äga den varom fråga är och hans föräldrar åtnjuta hjälp, där de så önska. Om barnavårdsnämnds beslut gått i verkställighet på grund av förordnande, varom i 25 § 3 mom. sägs, så ock eljest om den varom fråga är kan antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning samt han finnes icke kunna själv eller genom annan, som lämnar honom bistånd,

19 (Gällande

lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

behörigen tillvarataga sina intressen, skall länsstyrelsen på begäran förordna lämplig person till biträde. 26 f §. I fråga om ersättning till den, som enligt förordnande av länsstyrelsen inställt sig för att vittna eller upplysningsvis höras eller som av länsstyrelsen förordnats att biträda någon i ärende enligt denna lag, skall i tilllämpliga delar gälla vad som finnes stadgat angående ersättning av allmänna medel till vittne eller offentlig försvarare, dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket. Om ersättning, som här avses, beslutar länsstyrelsen, dock att ersättning till den, vilken höres som vittne enligt 26 d §, bestämmes av domstolen. 26 g §. Jfr 26 § 3 mom.

Finner länsstyrelsen sig icke kunna fastställa barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran, må länsstyrelsen, då omständigheterna därtill föranleda, föreskriva, att barnavårdsnämnden skall vidtaga sådan åtgärd, som i 23 § 1—3 mom. sägs. 26 h §.

Jfr 26 § 4 mom.

Länsstyrelsens beslut i fråga angående omhändertagande för skyddsuppfostran skall så snart ske kan genom länsstyrelsens försorg skriftligen mot bevis delgivas den varom fråga är, där han fyllt aderton år, samt, om han är under tjuguett år och står under föräldrarnas vårdnad, dessa. Beslutet skall ock ofördröjligen tillställas barnavårdsnämnden.

(Gällande

lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

27 §.

Barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran må ej bringas till verkställighet, a) då fråga sexton år, b) då fråga är om barn, som i 22 § b) då fråga är om barn, som i 22 § c) sägs, efter det barnet fyllt aderton c) sägs, efter det barnet fyllt aderton år, samt år, c) då fråga är om person, som avc) då fråga är om person, som avses i 22 § d), efter det denne fyllt ses i 22 § d ) , efter det denne fyllt tjuguett år, samt tjuguett år. d) då fråga är om person, som avses i 22 § e), efter det denne fyllt tjugutre år. 28 §.

Har någon

denna myndighet. Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning där person, som avses i 22 § e), under tillfälligt uppehåll inom annan kommun än den där han har sin egentliga vistelseseort beträtts med sådant levnadssätt att ingripande enligt denna lag kan ske mot honom.

31 Därest i sådant medgivit. Har i fall, som avses i 22 §, omHar i fall, som avses i 22 § a) — skett utan att den c), omhändertagandet skett utan att händertagandet föräldrarna samtyckt därtill eller har omhändertagne eller hans föräldrar omhändertagande skett av person, samtyckt därtill i enlighet med vad som i 22 § d) sägs, skall ordföran- i 25 § sägs, skall ordföranden omeden omedelbart sammankalla nämn- delbart sammankalla nämnden för den för att besluta i ärendet. att besluta i ärendet. Beträdes någon, som fyllt aderton Beträdes någon, som avses i 22 § men ej tjuguett år, med oordentligt d) eller e), med levnadssätt som eller lastbart levnadssätt, som inne- där sägs och innebär det fara för allbär fara för allmän ordning eller sä- män ordning eller säkerhet, äger, när kerhet, och är faran så överhängande, faran är så överhängande, att åtgärd, att åtgärd, som ankommer på barna- som ankommer på barnavårdsnämnd vårdsnämnd eller dess ordförande, ej eller dess ordförande, ej utan våda utan våda kan avvaktas, äger polis- kan avvaktas, polismyndighet, till myndighet, till dess nämnden eller dess nämnden eller ordföranden medordföranden meddelat beslut i aren- delar beslut i ärendet, på lämpligt

21 (Gällande

lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

det, på lämpligt sätt omhändertaga personen i fråga. Är fara, som nu sagts, ej för handen men kan personens namn, ålder eller bostad ej utrönas, äger polismyndighet omhändertaga honom tills utredning i nämnda hänseende vunnits. Har åtgärd, som nu sagts, vidtagits, åligger det polismyndigheten att ofördröj ligen göra anmälan därom på sätt i 17 § första stycket är stadgat.

sätt omhändertaga personen i fråga. Är fara, som nu sagts, ej för handen men kan personens namn, ålder eller bostad ej utrönas, äger polismyndighet omhändertaga honom, tills utredning i nämnda hänseende vunnits. Har åtgärd, som nu sagts, vidtagits, åligger det polismyndigheten att ofördröj ligen göra anmälan därom på sätt i 17 § första stycket är stadgat.

32 §. Av barnavårdsnämnden omhändertagen skall erhålla erforderlig vård ävensom sådan uppfostran, som är ägnad att göra honom till en duglig samhällsmedlem.

32 §. Av barnavårdsnämnden omhändertagen skall erhålla erforderlig vård ävensom sådan uppfostran och utbildning, som är ägnad att göra honom till en duglig samhällsmedlem.

35 §. 35 §. 1 mom. För skyddsuppfostran om1 mom. För skyddsuppfostran omhändertagen, som avses i 22 § c) eller händertagen, som avses i 22 § c), d) d ) , skall genom barnavårdsnämndens eller e), skall genom barnavårdsförsorg intagas i s k o l a t i l l h ö - nämndens försorg överlämnas till enr a n d e b a r n a- o c h u n g d o m s - skilt hem eller intagas i skola tillhörande barna- och ungdomsvården. v å r d e n , varom förmäles i 5 kap. I stället för att intagas i skola som Omhändertagen skall överlämnas till i första stycket sägs må omhänderta- sådant hem eller sådan skola, som gen överlämnas till e n s k i l t h e m , med hänsyn till hans egenskaper och barnhem, arbetshem eller utveckling finnes lämpligast för hoannan därmed j ä m f ö r l i g nom. Menlig inverkan mellan omhäna n s t a l t , om sådant anses lämpli- dertagna skall så långt möjligt förgare för den omhändertagne och vå- hindras. Där hem eller skola, vari omhända för andras sedliga utveckling icke enligt bestämmelserna i k a n befaras därigenom uppkomma. I dertagen sådant fall skola bestämmelserna i första stycket skall intagas, ej finnes att tillgå, må den omhändertagne, om 34 § gälla i tillämpliga delar. omständigheter föranleda Har barnavårdsnämnd jämlikt 25 § särskilda därtill, för tillfället intagas i annan förordnat om omedelbar verkställiglämplig anstalt. het av beslut angående omhänderta(överlämnas omhändertagen enligt gande för skyddsuppfostran av pervad i första eller andra stycket sägs son, som avses i 22 § d ) , eller har såtill vård annorstädes än i skola tillhödan person omhändertagits av nämnungdomsvården, dens ordförande jämlikt 31 §, ankom- rande barna- och

22 (Gällande

lydelse:)

(Utredningens

mer det på polismyndighet, därest den omhändertagne befunnits föra ett oordentligt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart samt hans uppförande tillika innebär fara för allmän ordning eller säkerhet, att, efter framställning av nämnden eller dess ordförande, på lämpligt sätt förvara den omhändertagne, till dess länsstyrelsen eller barnavårdsnämnden meddelat beslut i ärendet.

2 mom. Har för skyddsuppfostran omhändertagen, som ej intagits i skola tillhörande barna- och ungdomsvården, visat sig så vanart ad eller befunnits föra ett så oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller visat så svår oart, att hans tillrättaförande anses kräva strängare uppfostran än den, som kan meddelas i det hem eller den anstalt, dit han överlämnats, eller att hans samvaro med andra finnes innebära våda för dessas sedliga utveckling, skall barnavårdsnämnden draga försorg om hans intagande i skola tillhörande barna- och ungdomsvården.

förslag:)

skola bestämmelserna i 34 § gälla i tillämpliga delar. 2 mom. Har barnavårdsnämnd jämlikt 25 § förordnat om omedelbar verkställighet av beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran av person, som avses i 22 § d) eller e), eller har sådan person omhändertagits av nämndens ordförande jämlikt 31 §, ankommer det på polismyndighet , därest den omhändertagnes uppförande innebär fara för allmän ordning eller säkerhet, att, efter framställning av nämnden eller dess ordförande, på lämpligt sätt förvara den omhändertagne, till dess länsstyrelsen eller barnavårdsnämnden meddelat beslut i ärendet. 3 mom. Finnes för skyddsuppfostran omhändertagen, som ej intagits i skola tillhörande barna- och ungdomsvården, vara i behov av uppfostran eller utbildning, som icke kan meddelas i det hem eller den anstalt, dit han överlämnats, eller finnes han inverka menligt på andra, skall barnavårdsnämnden draga försorg om hans intagande i skola tillhörande barna- och ungdomsvården.

43 §.

1 mom. För beredande barna- och u n g d o m s v å r d e n . Särskilda skolor eller skolavdelningar skola finnas: a) för barn i skolpliktig ålder (skolhem); b) för barn, som vid omhändertab) för barn, som vid omhändertagandet avslutat sin skolgång men icke gandet avslutat sin skolgång men icke fyllt aderton år, eller för personer, fyllt aderton år, eller för personer, som avses i 22 § d) (yrkesskolor); som avses i 22 § d) eller e) (yrkesskolor) ;

23 (Gällande

lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

c) för väntande mödrar och mödrar med späda barn (hemskolor). För omhändertagna — särskild läkartillsyn Där Konungen beträffande viss yrDär Konungen beträffande viss yrkesskola så medgivit, må person, som kesskola så medgivit, må person, som avses i 22 § d) eller e), intagas i skoavses i 22 § d), intagas i skolan, änlan, ändå att denna ej är avsedd för då att denna ej är avsedd för sådana sådana personer. personer. Elever av — samma skola. 44 4 mom. Misstankes för skyddsuppran omhändertagen, som ej intagits i skola tillhörande barna- och ungdomsvården, att hava begått brott efter det han fyllt aderton år men innan han slutligt utskrivits, ankommer det i fall som avses i 3 mom. på där angiven åklagare att efter hörande av barnavårdsnämnden avgöra, huruvida åtal lämpligen bör ske. 45 §. För skyddsuppfostran omhändertagen må, där så prövas lämpligt, tills vidare utskrivas ( v i l l k o r l i g u t s k r i v n i n g ) . Beslut härom meddelas, beträffande elev i skola tillhörande barna- och ungdomsvården av skolans styrelse och eljest av barnavårdsnämnden. I beslutet må uppställas villkor med hänsyn till den utskrivnes bostad och sysselsättning samt förordnas om övervakning av den utskrivne. Beslut om villkorlig utskrivning innefattar rätt för styrelsen eller nämnden att när som helst återtaga den utskrivne; och skall han återtagas, där hans uppförande eller annat förhållande föranleder därtill.

45 §. För skyddsuppfostran omhändertagen må, där så prövas lämpligt, tills vidare utskrivas ( v i l l k o r l i g u t s k r i v n i n g ) . Beslut härom meddelas, beträffande elev i skola tillhörande barna- och ungdomsvården av skolans styrelse och eljest av barnavårdsnämnden. I beslutet må förordnas om övervakning av den utskrivne. I den mån det finnes påkallat för att främja hans anpassning i samhället må i beslutet, jämte det förordnande meddelas om övervakning, tillika åläggas honom att ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans utbildning, arbetsanställning, vistelseort, bostad och användande av fritid ävensom åläggas honom att avhålla sig från bruk av rusdrycker, att underkasta sig inskränkning i för-

(Gällande

lydelse:)

Villkorlig utskrivning — Beträffande elev Närmare föreskrifter

(Utredningens

förslag:)

fogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar samt, där han gjort sig skyldig till brott, att på tid och sätt som i beslutet angivas söka gälda ersättning för skada som uppkommit genom brottet. Beslut om villkorlig utskrivning innefattar rätt för styrelsen eller nämnden att ändra eller upphäva föreskrift som meddelats jämlikt andra stycket, så ock att beträffande den som står under övervakning meddela ny sådan föreskrift. Styrelsen eller nämnden må jämväl återtaga den utskrivne, om det finnes erforderligt med hänsyn till hans uppförande eller annat förhållande. . — slutligt utskriven. — — äga rum. av Konungen. 46 §.

2 mom. Slutlig utskrivning Slutlig utskrivning av person, som omhändertagits med stöd av 22 § d ) , skall äga rum senast då två år förflutit från omhändertagandet, dock att utskrivningen, när särskilda förhållanden det föranleda, m å u p p s k j u tas ytterligare högst ett år.

tjuguett år. Slutlig utskrivning av person, som omhändertagits med stöd av 22 § d) eller e), skall äga rum senast då två år förflutit från omhändertagandet, dock att utskrivningen, när särskilda förhållanden det föranleda, må uppskjutas ytterligare högst ett år. Person, som avses i 22 § e), skall dock alltid utskrivas senast vid fyllda tjugufem år. 3 mom. Vid slutlig nödig utrustning. Nämnden eller styrelsen bör även, där så prövas lämpligt, besluta, att den utskrivne skall stå under tillsyn, om han omhändertagits med stöd av 22 § a ) , b) eller c), under en tid av minst ett och högst tre år från utskrivningen, i intet fall dock längre än till fyllda tjuguett år beträffande elev i skola tillhörande barna- och ungdomsvården och till fyllda aderton år beträffande annan utskriven, samt om han omhändertagits med stöd om han omhändertagits med stöd av 22 § d ) , minst ett och högst två år av 22 § d) eller e), minst ett och

25 (Gällande

lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

från utskrivningen, i intet fall dock längre än till fyllda tjugufyra år.

Närmare föreskrifter I fråga

högst två år från utskrivningen, i förra fallet dock ej längre än till fyllda tjugufyra år och i senare fallet ej längre än till fyllda tjugufem år. av Konungen. tillkommer föräldrarna.

47 §. 2 mom. Finner barnavårdsnämnden samhäll svärden icke kunna upphöra utan sådan fara för barnet, som avses i 22 § a) eller b ) , eller befinnes barnet så vanartat, som i 22 § c) sägs, bör nämnden förklara barnet vara omhändertaget för skyddsuppfostran. 1 fall, som här avses, skall vad i 24 § 2 mom. samt 25 och 26 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

47 §. 2 mom. Finner barnavårdsnämnden samhällsvården icke kunna upphöra utan sådan fara för barnet, som avses i 22 § a) eller b), eller befinnes barnet så vanartat, som i 22 § c) sägs, bör nämnden förklara barnet vara omhändertaget för skyddsuppfostran. I fall, som här avses, skall vad i 23 § 4 mom. samt 25—26 h §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

63 §• Har kommun t llkommer fattigvårdssamhälle. För utgift, som vistelsekommun För utgift, som vistelsekommun haft för skyddsuppfostran av person, haft för skyddsuppfostran av person, som omhändertagits med stöd av 22 § som omhändertagits med stöd av 22 § d ) , äger kommunen rätt till ersätt- d) eller e), äger kommunen rätt till ning av staten. ersättning av staten. 65 §. I avseende å behandling av frågor om ersättning av kommun, landsting eller staten för utgift för omhändertaget barn samt om övertagande av skyldighet att ansvara för kostnad för sådant barn ävensom i avseende å tid för anhängiggörande av talan gäller i tillämpliga delar vad för motsvarande fall är stadgat i 8 kap. i lagen om fattigvården, med iakttagande dock, att vad där är sagt om fattigvårdsstyrelse och fattigvårdssamhälle skall gälla barnavårdsnämnd och kommun. Vad nu är stadgat skall äga motsvarande giltighet beträffande vistelsekommuns ersättning av staten

65 §. I avseende å behandling av frågor om ersättning av kommun, landsting eller staten för utgift för omhändertaget barn samt om övertagande av skyldighet att ansvara för kostnad för sådant barn ävensom i avseende å tid för anhängiggörande av talan gäller i tillämpliga delar vad för motsvarande fall är stadgat i 8 kap. i lagen om fattigvården, med iakttagande dock, att vad där är sagt om fattigvårdsstyrelse och fattigvårdssamhälle skall gälla barnavårdsnämnd och kommun. Vad nu är stadgat skall äga motsvarande giltighet beträffande vistelsekommuns ersättning av staten

26 (Gällande lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

för utgift, som kommunen haft för för utgift, som kommunen haft för skyddsuppfostran av person, som om- skyddsuppfostran av person, som händertagits med stöd av 22 § d ) . omhändertagits med stöd av 22 § d) eller e). I avseende — om fattigvården. 72 §.

Skyldig att — underhållning ;sskyldighetens fullgörande. Den arbetsskyldige - ett år. Vad i 71, 72, 74, 75 och 76 §§ i laVad i 71 och 72 §§ i lagen om fatgen om fattigvården är stadgat om tigvården är stadgat om förelägganföreläggandes innehåll, om inverkan des innehåll, om inverkan av arbetsav arbetsskyldighetens fullgörande, skyldighetens fullgörande och om om handräckning samt om varning handräckning skall i motsvarande och tvångsarbete såsom påföljd vid tillämpning lända till efterrättelse, underlåtenhet av eller tredska eller med iakttagande dock, att vad enligt dåligt uppförande vid utförande av nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrelse anvisat arbete skall i motsvarande i stället skall ankomma på barnatillämpning lända till efterrättelse, vårdsnämnden. med iakttagande dock, att vad enligt nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrelsen i stället skall ankomma på barnavårdsnämnden. 75 §.

75 §.

1 mom. Har barnavårdsnämnd i 1 mom. Har barnavårdsnämnd till fall, som avses i 24 § 2 mom., kallat förhör, varom i 23 § 4 mom. eller 24 § föräldrar att personligen inställa sig 2 mom. sftadgas, kallat den varom inför nämnden eller särskilt utsett fråga är och har han ej uppnått tjuombud, och utebliva de utan laga för- guett års ålder, må nämnden ålägga fall, skall en var av dem bota fem den, som har honom i sin vård, att kronor och äger nämnden antingen ombesörja hans inställande eller efvid vite förelägga föräldrarna instäl- ter omständigheterna förordna därlelse eller för ändamålet begära hand- om på annat lämpligt sätt. Där så räckning hos polismyndigheten. Ej erfordras, må nämnden begära handmå viten förelägggas till högre sam- räckning hos polismyndigheten. manlagt belopp än etthundra kronor För annan, som nämnden äger för en var av föräldrarna. kalla till förhör varom i 23 § 4 mom. Då i fall, som nyss är sagt, den, eller 24 § 2 mom. stadgas, må nämnvars omhändertagande är ifråga, kal- den i kallelse till förhöret föreskriva lats till inställelse, må nämnden åläg- vite av högst femtio kronor. Har kalga den, som har honom i sin vård, att lelse delgivits minst fyra dagar före och utebliver den ombesörja hans inställande eller ef- inställelsedagen

27 (Gällande lydelse:) ter omständigheterna därom förordna på annat lämpligt sätt. Där så erfordras, må nämnden begära handräckning hos polismyndigheten. Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, äger länsstyrelsen, där så finnes påkallat, förelägga föräldrarna inställelse vid vite eller äventyr av hämtning. Angående inställande av den, vars omhändertagande är ifråga, gäller i motsvarande tillämpning vad i nästföregående stycke är stadgat.

2 mom. Där barnavårdsnämnd i annat fall än i 24 § 2 mom. avses, kallat någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, till personlig inställelse för att höras i något till nämndens behandling hörande ärende, skall vad i 1 mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning, med iakttagande dock, att den sålunda kallade ej är pliktig att hörsamma kallelsen, om han ej minst fyra dagar förut erhållit del därav. 81 §.

(Utredningens förslag:) kallade utan anmält laga förfall, äger nämnden hos polismyndigheten påkalla handräckning för hans hämtande. Blir han icke samma dag inställd genom hämtning, må nämnden utdöma vite, som föreskrivits i kallelsen. / fråga om inställande eller kallelse av den varom fråga är till förhör, varom i 26 c § sägs, samt om kallelse av annan till dylikt förhör, hämtning och annan påföljd för utevaro skola bestämmelserna i första och andra styckena äga motsvarande tillämpning. 2 mom. Där barnavårdsnämnd i annat fall än i 23 § 4 mom. och 24 § 2 mom. avses kallat någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, till personlig inställelse för att höras i något till nämndens behandling hörande ärende, skall vad i 1 mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning.

•

81 §.

1 mom. Då barnavårdsnämnd med1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat beslut, varigenom barns omhän- delat någon föreskrift eller åläggandertagande för samhällsvård vägrats, de enligt 23 § 2 mom., eller barnavårdsnämnd meddelat beslut, varigenom barns omhändertagande för samhällsvård vägrats, eller barnavårdsnämnd — skyddsuppfostran omhändertagen, eller barnavårdsnämnd 7 kap., eller barnavårdsnämnd — i arbetet, eller barnavårdsnämnd inför kommunen, må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar, räknade från det han av beslutet erhållit del; dock går beslutet i verkställighet, där ej förbud däremot meddelas av länsstyrelsen.

(Gällande

lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

Denna lag träder i kraft den — — — —, från och med vilken dag tvångsarbete, som ådömts jämlikt stadgande som upphävts genom denna lag, ej må befordras till verkställighet eller, om verkställigheten börjat, fortsätta. Från och med dag som Konungen bestämmer må tvångsarbete ej vidare ådömas jämlikt stadgande som upphäves genom denna lag.

Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården. Härigenom förordnas, att 73, 74, 75 och 76 §§, 78 § 3 mom. samt 83 och 92 §§ lagen den 14 juni 1918 om fattigvården skola upphöra att gälla samt att 69—72 §§ och 78 § 1 och 4 mom.nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs. (Gällande

lydelse:)

(Utredningens förslag:) 69 §. Den som — fattigvårdsstyrelsens tillsyn. Gör någon, som intagits å fattigBeträffande den som intagits å fatvårdsanstalt, varom i 31 § formates, tigvårdsanstalt, varom i 31 § förmåsig skyldig till grövre förseelse mot les, äger fattigvårdsstyrelsen eller, ordningen å anstalten, äger fattig- där särskild anstaltsstyrelse finnes, vårdsstyrelsen eller, där särskild an- denna styrelse, om det erfordras för staltsstyrelse finnes, denna styrelse upprätthållande av ordning och säatt tillrättavisa honom genom minsk- kerhet inom anstalten, besluta om ning i kosten eller genom inskränk- inskränkning i medgivna friheter ning i eljest medgivna friheter och och förmåner. Fattigvårdsstyrelsen förmåner. För gossar under femton eller anstaltsstyrelsen må uppdraga år och flickor under tolv må aga an- åt föreståndaren för anstalten att vändas. Fattigvårdsstyrelsen eller an- vidtaga åtgärd, som här sägs. Har staltsstyrelsen må uppdraga åt före- föreståndaren vidtagit sådan åtgärd,

29 (Gällande

lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

ståndaren för anstalten att vidtaga skall han ofördröjligen göra anmälan härom till fattigvårdsstyrelsen elåtgärd, som här sägs. ler anstaltsstyrelsen. över den, som intagits i arbetshem, över den, som intagits i arbetshem, äger anstaltsstyrelsen myndighet i äger anstaltsstyrelsen myndighet i enlighet med det för anstalten fast- enlighet med det för anstalten fastställda reglementet. I reglementet må ställda reglementet. I reglementet må icke medgivas användande av inne- icke medgivas användande av inneslutning i mörkt enrum eller prygel. slutning i mörkt enrum, prygel, hårt nattläger eller minskning i kosten samt ej heller inneslutning i enrum under längre tid än säkerheten inom anstalten fordrar. Innan åtgärd som av<ses i andra och tredje styckena vidtages, bör läkare såvitt möjligt höras. Beslut om inneslutning i enrum skall fattas i samråd med läkaren. 70 §. Den, som enligt 1 § åtnjuter fattigvård, vilken icke är allenast tillfällig, eller som för egen försörjning är intagen å fattigvårdsanstalt, är skyldig att efter sin förmåga förrätta arbete, som av fattigvårdsstyrelsen eller å dess vägnar anvisas.

70 §. Den, som enligt 1 § åtnjuter fattigvård, vilken icke är allenast tillfällig, eller som för egen försörjning är intagen å fattigvårdsanstalt, är skyldig att efter sin förmåga förrätta arbete, som av fattigvårdsstyrelsen eller å dess vägnar anvisas. Arbete som anvisas person som ovan avses bör såvitt möjligt vara ägnat att främja hans arbetsförmåga och utsikterna för honom att försörja sig. Han skall erhålla ersättning för utfört arbete efter de grunder socialstyrelsen bestämmer. Där intagens arbetsförmåga det medgiver, bör tillfälle beredas honom att arbeta utom anstalten.

71 Om någon • — — ett år. I fråga om arbetets art och ersättGenom det förelagda arbetets utförande anses han fullgöra honom ning för utfört arbete skall i tillämpåliggande skyldighet att ersätta kost- liga delar gälla vad i 70 § är stadgat. inkomst av nad för fattigvård, som under tiden Den försörjningspliktiges må tilldelas hans minderåriga barn arbetet skall i första hand tagas i anspråk för fullgörande av honom eller adoptivbarn eller hans hustru.

30 (Gällande lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

åliggande skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård, som under tiden må tilldelas hans minderåriga barn eller adoptivbarn eller hans hustru. Sådan skyldighet anses fullgjord genom det förelagda arbetets utförande, även om inkomsten ej förslår därtill. Närmare föreskrifter och anvisningar i frågor som röra de försörjningspliktigas arbete meddelas av socialstyrelsen. 72 §. 72 §. Vederbörande polismyndighet har Vederbörande polismyndighet har att på begäran meddela handräck- att på begäran meddela handräckning ning dels för överförande till arbetshem dels för överförande till arbetshem av understödstagare, som i 73 § sägs, av sådan å fattigvårdsanstalt intagen eller eljest av sådan å fattigvårdsan- understödstagare, som skall beredas stalt intagen understödstagare, som fortsatt vård och för sådant ändamål skall beredas fortsatt vård och för intagas å arbetshem, sådant ändamål intagas å arbetshem, dels för 71 § sägs, dels för sådant föreläggande, dels för skall fullgöras, dels ock varit intagen. Dylik handräckning eller anstalten. 78 §. 1 mom. Över fattigvårdsstyrelses beslut, varigenom sökt fattigvård helt och hållet eller till någon del vägrats, eller som avser sättet för fattigvårds meddelande, ävensom över beslut av fattigvårdsstyrelse eller styrelse för anstalt, som är gemensam för flera kommuner eller som tillhör landsting, rörande behandlingen å anstalt eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet, eller beträffande kvarhållande å anstalt i fall, som avses i 71 och 73 §§, må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos Konungens befallningshavande inom trettio dagar, rak-

78 §. 1 mom. Över fattigvårdsstyrelses beslut, varigenom sökt fattigvård helt och hållet eller till någon del vägrats, eller som avser sättet för fattigvårds meddelande, ävensom över beslut av fattigvårdsstyrelse eller styrelse för anstalt, som är gemensam för flera kommuner eller som tillhör landsting, rörande behandlingen å anstalt eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet, eller beträffande kvarhållande å anstalt i fall, som avses i 71 §, må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos Konungens befallningshavande inom trettio dagar, räk-

31 (Utredningens förslag:) (Gällande lydelse:) nade från det han av beslutet erhål- nade från det han av beslutet erhållit lit del. Beslutet går dock i verkställig- del. Beslutet går dock i verkställighet, het, där ej förbud däremot meddelas där ej förbud däremot meddelas av Konungens befallningshavande. av Konungens befallningshavande. 4 mom. Över fattigvårdsstyrelsens 4 mom. Över fattigvårdsstyrelsens beslut i ärende, som icke avses i 1 beslut i ärende, som icke avses i 1 mom. samt icke heller angår annan och 3 mom. samt icke heller angår annan förvaltningsfråga, för vars be- förvaltningsfråga, för vars behandhandling fattigvårdsstyrelsen jämlikt ling fattigvårdsstyrelsen jämlikt de i de i denna lag eller kommunallagar- denna lag eller kommunallagarna na givna föreskrifter är ansvarig en- givna föreskrifter är ansvarig endast dast inför fattigvårdssamhället, må inför fattigvårdssamhället, må besvär besvär anföras hos Konungens befall- anföras hos Konungens befallningsningshavande inom trettio dagar, havande inom trettio dagar, räknade räknade från det klaganden av be- från det klaganden av beslutet erhålslutet erhållit del. Om verkställighet lit del. Om verkställighet av fattigav fattigvårdsstyrelsens beslut gäller vårdsstyrelsens beslut gäller vad i 1 mom. sägs. vad i 1 mom. sägs. Denna lag träder i kraft den — . f från och med vilken dag tvångsarbete, som ådömts jämlikt stadgande som upphävts genom denna lag, ej må befordras till verkställighet eller, om verkställigheten börjat, fortsätta. Från och med dag som Konungen bestämmer må tvångsarbete ej vidare ådömas jämlikt stadgande som upphäves genom denna lag.

Fö r s l a g till

Lag o m u p p h ä v a n d e a v l a g e n d e n 14 juni 1918 ( n r 426) o m e r s ä t t n i n g i v i s s a fall av a l l m ä n n a m e d e l till v i t t n e n i m å l enligt 75 * i l a g e n o m fattigvården. Härigenom förordnas, att lagen den 14 juni 1918 om ersättning i vissa fal. av allmänna medel till vittnen i mål enligt 75 § i lagen om fatt.gvarden skall upphöra att gälla den

32 F ö r s lag tin Lag o m ä n d r a d l y d e l s e a v 6 § s i n n e s s j u k l a g e n d e n 19 s e p t e m b e r 1929 (nr 321) Härigenom förordnas, att 6 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 skall erhålla följande ändrade lydelse. (Gällande

lydelse:)

(Utredningens

förslag:)

6 §.

6 §.

Vidtages icke av förmyndare, god man, make eller annan åtgärd för beredande av erforderlig vård åt sinnessjuk, vare ordföranden i hälsovårdsnämnden eller i fattigvårdsstyrelsen i den ort, där den sjuke vistas, eller polismyndigheten därstädes eller, vad angår sinnessjuk, som är i militärtjänst, vederbörande befälhavare pliktig att föranstalta därom.

Vidtages icke av förmyndare, god man, make eller annan åtgärd för beredande av erforderlig vård åt sinnessjuk, vare ordföranden i hälsovårdsnämnden, fattigvårdsstyrelsen, nykterhetsnämnden eller barnavårdsnämnden i den ort, där den sjuke vistas, eller polismyndigheten därstädes eller, vad angår sinnessjuk, som är i militärtjänst, vederbörande befälhavare pliktig att föranstalta därom. — sörja därför.

Bestämmelserna

Denna

lag träder i kraft

den

33 Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 38 § lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering. Härigenom förordnas, att 38 § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering skall erhålla följande ändrade lydelse. (Gällande lydelse:)

(Utredningens förslag:) 38 §. Folkpension utgår tidigare förvärvats. Lag samma av pension. Finnes grundad — - m å föranleda. Vid utbetalning i pension. Folkpension utbetalas utbetalas kvartalsvis. På framställning av nykterhetsPå framställning av nykterhetsnämnd äger pensionsstyrelsen för- nämnd äger pensionsstyrelsen förordordna, att folkpension till den som är na, att folkpension till den som är eller nyligen varit hemfallen åt alko- eller nyligen varit hemfallen åt alkoholmissbruk skall utbetalas till kom- holmissbruk skall utbetalas till kommunal myndighet eller den pensions- munal myndighet eller den pensionsberättigades make eller annan person berättigades make eller annan peratt användas till den pensionsberät- son att användas till den pensionsbetigades eller hans familjs uppehälle, rättigades eller hans familjs uppeÄr pensionsberättigad till följd av ål- hälle. Där eljest anledning finnes till derdomssvaghet, sjuklighet eller an- antagande att folkpension icke komnan därmed jämförlig orsak ur stånd mer till behörig användning, må penatt själv omhänderhava honom till- sionsstyrelsen på framställning av kommande folkpension, må pensions- fattigvårdsstyrelse meddela förordstyrelsen ock förordna, att folkpen- nande som nyss sagts. Är pensionssionen skall utbetalas till annan än berättigad till följd av ålderdomssvagden pensionsberättigade. het, sjuklighet eller annan därmed jämförlig orsak ur stånd att själv omhänderhava honom tillkommande folkpension, må pensionsstyrelsen ock föroxdna, att folkpensionen skall utbetalas till annan än den pensionsberättigade. Angående sättet närmare bestämmelser. Har visst vara förverkat. Denna

3-477228.

lag träder

i kraft

den —

34 Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. lagen den 11 juni 1943 (nr 382) om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag). Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom. lagen den 11 juni 1943 om förskottering av underhållsbidrag till barn skall erhålla följande ändrade lydelse. (Gällande lydelse:)

(Utredningens

11 §•

förslag:)

11 §.

1 mom. Beviljat bidragsförskott utbetalas, där ej nedan annorlunda stadgas, månadsvis till barnets moder eller, där särskilt förordnad förmyndare finnes, till denne; dock äger barnavårdsnämnden, därest barnet vistas hos annan än modern eller förmyndaren, att, då särskilda skäl därtill äro, förordna, att bidragsförskott skall utbetalas till den, hos vilken barnet vistas, eller till annan lämplig person.

Belopp, som

1 mom. Beviljat bidragsförskott utbetalas, där ej nedan annorlunda stadgas, månadsvis till barnets moder eller, där särskilt förordnad förmyndare finnes, till denne. Barnavårdsnämnden äger dock, därest barnet vistas hos annan än modern eller förmyndaren, att, då särskilda skäl därtill äro, förordna, att bidragsförskott skall utbetalas till den, hos vilken barnet vistas, eller till annan lämplig person. Därest synnerliga skäl äro därtill, må barnavårdsnämnden själv omhändertaga bidragsförskottet för att användas för barnets bästa pä sätt som prövas vara för barnet mest gagneligt. till betalning. Denna

lag träder

i kraft

den —

MOTIV

KAP. 1. Lösdrivarlagstiftningens historiska bakgrund. Åtgärder i äldre tid mot arbetslösa och lösdrivare. Fattigt folk utan fast arbete betraktades i äldsta tid med misstro. De var i viss mån rättslösa och utsattes för tvångsåtgärder av olika slag. Bland dessa kan man, ehuru utan skarpa gränser, urskilja två huvudgrupper: åtgärder med socialekonomisk bakgrund, soon företrädesvis hade till syfte att skaffa billig arbetskraft till näringarna, samt direkta tvångsåtgärder som i säkerhetssyfte vidtogs mot landstrykare och annat löst folk. Sedan landskapslagarnas tid var den obesuttne skyldig att taga årstjänst hos den besuttne — en modifierad livegenskap som synes ha tillkommit i samband med träldomens upphörande. 1 Bland de forna trålarna, som till stor del utgjordes av krigsfångar och deras avkomlingar, rekryterades sannolikt till en början de fattiga lantarbetargrupper — legohjon, backstugusittare, inhyseshjon m. fl. — som länge utgjorde ett slags underklass inom landsbygdens befolkning. Skyldigheten att taga årstjänst levde i stort sett kvar under medeltiden och därefter långt in på 1800-talet. När begreppet laga försvar infördes på 1500- och 1600-talen, skedde det främst i syfte att säkra tillgången på arbetskraft. Såsom laga försvar betecknades till en början den frihet från utskrivning till krigstjänst, som adeln enligt gällande privilegielagstiftiling kunde åberopa för sina tjänare och övriga underlydande. Liknande förmåner infördes snart för prästerskapet samt för vissa städer och bergverk. Närmast på initiativ av adeln, som klagade över att bönderna sysselsatte för många arbetare och därigenom vållade brist på billigt tjänstefolk, infördes i 1686 års legostadga noggranna bestäm1

Sedan träldomen, efter hand kommit ur bruk, avlystes den slutligen år 1335 av Magnus Eriksson. — En motsvarande utveckling synes ha försiggått i England. Härom anför J. F . STEPHEN i History of the Criminal Law of England, vol. 3 (1883): »In the times when serfdom was breaking down and when the statutes of labourers provided what might be regarded as a kind of substitute for it, provisions as to vagrancy were practically punishments for desertion. The labourer's wages were fixed, his place of residence was fixed; he must work where he happened to be. If he went elsewhere, he must be taken and sent back. By degrees the order of ideas which this view of the subject represented died away. The vagrant came to be regarded rather as a probable criminal than as a runaway slave.» Se även RIBTON-TURNER: History of Vagrants and Vagrancy (1887) och F . ENGELS: Die Lage der arbeitenden Klasse in England (1845). — Skyldigheten a t t taga årstjänst betraktas av vissa svenska förf. som e t t uttryck för en självförsörjningsplikt. Se t. ex. E E K , Administrativa frihetsberövanden (1943), SÖLVÉN, Lösdriveri och social vanart, bil. till motion 1931 nr I: 218(1931), LINDSTEDT, Fattigvårdslagstiftningen 11:2 (1915). Jfr nedan s. 56 ff.

36 melser om det antal drängar som bonden alltefter hemmanets storlek fick anställa eller som det hette »försvara». Laga försvar blev nu i huvudsak liktydigt med innehav av årstjänst enligt legostadgan och utgjorde, sedan utskrivningsväsendet upphört, ett villkor för att enkelt folk skulle befrias från krigstjänst, herretjänst och andra tvångsåtgärder. Efter hand tillkom nya legostadgor, även kallade tjänstehjonstadgor, som alla innehöll bestämmelser om laga försvar. 1 De »försvarslösa» tvångsrekryterades till krigstjänst eller allmänt arbete vid kronans gårdar och gruvor. I växande utsträckning placerades de också hos enskilda näringsidkare som hade svårt att få arbetskraft. På 1700-talet blev det vanligt att sysselsätta dem i de s. k. manufakturerna. Tvångsåtgärder av ett mera direkt slag kom tidigt i bruk mot vissa grupper sysslolösa personer, främst vagabonderande bettlare och andra landstrykare. Redan på 1200-talet uppges hopar av utblottade tiggare ha strövat kring på landsbygden. Såsom Sveriges första lösdrivarlag har betecknats en av Birger Magnusson år 1303 utfärdad stadga — enligt sin lydelse föranledd av klagomål över den rättsosäkerhet som rådde i landet — varigenom alla kringstrykande ålades att inom viss tid skaffa sig tjänst, vid äventyr av spöslitning och öronens avskärande. 2 Under de följande århundradena upphörde lösdrivarfrågan aldrig att vara aktuell. Efter krig, missväxt och farsoter följde nya skaror av lösdrivare. Deras antal steg under nödperioder. De hade det svårt under sina vandringar och dukade ofta under för sjukdom eller umbäranden. I sitt utarmade tillstånd utgjorde de ett hot mot andras egendom. Den bofasta befolkningen klagade ofta över den tunga börda som lösdriveriet utgjorde. I syfte att hämma dess utbredning meddelades i en rad författningar bestämmelser om tvångsåtgärder av olika slag. Lösdrivarna hölls till arbete i slottens källare och andra fängelser, ofta slagna i järn. Senare fick de utföra sitt tvångsarbete i tukthus, rasphus, spinnhus och andra korrektionsinrättningar. Tvångsåtgärderna mot bettlare hade samband med fattigvårdens organisation. Staten sörjde för vissa former av anstaltsvård — vid de s. k. hospitalen, som indragits från kyrkan under reformationen — men i övrigt fanns det i stort sett inte någon organiserad fattigvård eller annan offentlig hjälpverksamhet förrän på senare delen av 1700-talet, då den kommunala fattigvården började taga form. 3 Dessförinnan måste hjälpen åt nödställda huvudsakligen grundas på enskild välgörenhet. Tiggeri var därför i regel ett lov1 Den sista legostadgan av 1S23 blev delvis upphävd genom 1885 års lösdrivarlag men kvarstod i vissa delar Ull 1926, då den avskaffades med anledning av en vid 1924 års riksdag väckt motion. 2 öronens avskärande synes i Sverige ha spelat ungefär samma roll som brännmärkning i åtskilliga andra länder. I England kunde (Intill 1549) den som anträffade en medellös och arbetslös person taga denne som slav för t v å år, varvid han märktes på bröstet med e t t v (vagabond). Om han fasttogs efter rymning blev han slav på livstid och brännmärkt i pannan med e t t s (slave). Förnyad rymning medförde döden. Se härom Report on the relief of the casual poor, appendix 1 (1930). 3 Denna hade dock gamla anor från tiden före fattigtiondets indragande till kyrkan. Bönderna innehöll en del av tiondet för att användas till understöd åt behövande. Se härom B. H. DAHLBERG, Fattigvårdens historia (1893).

ligt yrke för den medellöse och arbetsoförmögne. För att främja denna form av fattigförsörjning tog de äldr*3 fattigvårdsförfattningarna — som kallades tiggarordningar — främst sikte på att motverka otillåtna former av bettlande. Även i de senare utfärdade fattigvårdsförordningarna upptogs stadganden om åtgärder mot bettlare, delvis i form av hänvisningar till lösdrivarlagstiftningen. Arbetslöshet och lösdriveri på 1800-talet.1 F r a m till 1800-talets början torde det i regel ha förelegat en väsentlig skillnad mellan å ena sidan sådana ingripanden mot personer utan laga tjänst som vidtogs enbart med stöd av lagstiftningen om laga försvar samt å andra sidan sådana tvångsåtgärder som enligt särskilda bestämmelser tilllämpades mot landstrykare och andra lösdrivare. Att de försvarslösa tvångsplacerades i allmännyttigt arbete, vilket i regel inte innebar något frihetsberövande i egentlig mening, torde ha tett sig tämligen naturligt i det dåvarande ståndssamhället med dess mångfald av statliga regleringar och ingripanden, särskilt på näringslivets område. Däremot hade åtgärderna mot lösdrivare redan från början en utpräglat repressiv karaktär. De riktades mot företeelser, främst landstrykeri och illegala former av bettleri, som ansågs samhällsskadliga. Samhällets ingripande mot lösdrivare tog ofta formen av affliktiva kroppsstraff eller långvariga frihetsberövanden, verkställda i former som var allt annat än humana. I början av 1800-talet inträffade viktiga socialekonomiska förändringar — främst av befolkningspolitisk art -— som medförde en skärpning av klassmotsättningarna och efter hand ledde till att många oförskyllt arbetslösa underkastades samma slags tvångsåtgärder som lösdrivare i egentlig mening. Till stor del sammanhängde detta med utvecklingen på fattigvårdens område. Knapphet på arbetskraft hade sedan gammalt varit kännetecknande för det svenska samhället. Landet var glest befolkat. Det förekom en tendens till folkökning, men denna motverkades av skilda faktorer, bl. a. de ständiga krigen. Genom dessa decimerades särskilt de arbetsföra åldersgrupperna. Från 1800-talets början fick folkökningen väsentligt större omfattning. Den kulminerade under åren 1816—1849. Då befolkningens tillväxt berodde mera på en nedgång av dödligheten än på en ökning av födelsetalet, gjorde den sig omedelbart märkbar i de vuxna åldersgrupperna. Den fördelade sig inte jämnt på olika samhällsklasser utan var nästan helt koncentrerad till de obesuttna arbetargrupperna på landsbygden. Dessa hade nu utvidgats med en ny kategori, statarna, som redan tidigt blev starkt proletariserade genom att de ofta var endast tillfälligt anställda och därigenom kom att föra en ambulerande tillvaro. 1 A n g å e n d e d e n s o c i a l e k o n o m i s k a u t v e c k l i n g e n se s ä r s k i l t M O N T G O M E R Y , S v e n s k socialpolit i k u n d e r 1 8 0 0 - t a l e t ( 1 9 3 4 ) o c h I n d u s t r i a l i s m e n s g e n o m b r o t t i S v e r i g e (1947) s a m t H E C K S C H E R , I n d u s t r i a l i s m e n (1944).

38 Sverige var fortfarande ett utpräglat jordbruksland. Det överskott på arbetskraft som till följd av folkökningen uppkom inom jordbruket kunde inte placeras i det övriga näringslivet, där industrialiseringen ännu inte kommit igång. Resultatet blev därför snart en omfattande arbetslöshet bland lantarbetarna. Många av dem kom att lida verklig nöd. Någon annan hjälpform än fattigvården fanns inte. Fattigvården hade i slutet av 1700-talet kommit att i stort sett åvila de särskilda kommunerna, om man bortser från vissa former av sjukvård som förblivit en statlig angelägenhet. Den kommunala fattigvården hade huvudsakligen formen av understöd, ofta genom naturaförmåner. Ehuru man tilllämpade mycket restriktiva grunder vid behovsprövningen, medförde den hastiga ökning av understödsfallens antal som följde av befolkningsökningen att fattigvårdsbördan blev i hög grad betungande, särskilt för de mindre landskommunerna. Det framstod därför som nödvändigt att nedbringa antalet understödsfall. För de enskilda kommunerna var det utsiktslöst att åstadkomma detta genom att skapa nya arbetstillfällen. På större orter hade nian gjort enstaka experiment med kommunala arbetsinrättningar, men de ekonomiska resultaten uppmuntrade ej till efterföljd. Några mera betydande statliga initiativ i denna riktning kom inte till stånd. I stället kom försvarslöshetslagstiftningen, som tidigare främst utnyttjats för att skaffa billig arbetskraft åt näringarna, att i växande utsträckning användas för att åvägabringa de arbetslösas omhändertagande på statliga anstalter för allmänt arbete, dvs. på sådana korrektionsinrättningar som dittills huvudsakligen använts för lösdrivare i egentlig mening. Korrektionsinrättningarna kom på detta sätt att i viss utsträckning göra tjänst som slutna fattigvårdsanstalter. Deras existens torde ha avskräckt många arbetslösa från att söka understöd. Även indirekt blev försvarslöshetslagstiftningen sålunda av betydelse vid genomförandet av en restriktiv fattigvårdspolitik. Den utveckling i negativ riktning som sålunda ägde rum främjades av olika faktorer. Klassmotsättningarna blev mer utpräglade allteftersom fattigdomen ökade för de lägre klasserna och fattigvårdsbördan blev mera tyngande för de högre. Det blev allt vanligare att betrakta arbetslöshet som något i och för sig misstänkt och fattigdom som en samhällsfaiiig företeelse. Vid 1834—35 års riksdag yttrade en talare i prästeståndet att antalet av de obesuttna alltmer ökades och att »därigenom en pöbel tillskapades som i samhällsordningens bestånd ej hade något intérét». Man utgick ofta från att de fattiga var parasiter som egentligen inte behövde någon hjälp. Tegnér förklarade att behovet rättade sig efter fattigförsörjningen och Anders Fryxell uttalade år 1837 i en ströskrift, att hans skrift var »ett försök att rädda bonden, hantverkaren och även ståndspersonen från den alltmer ökade bördan att underhålla lazzaroner i backstugor och inhyseskojor». Även en mera humanitär strömning gjorde sig dock gällande. Företrädarna för denna ville lösa fattigvårdsproblemet genom att skapa ökade arbetstillfällen och motsatte sig kraftigt att försvarslöshetslagstiftningen användes som tvångsmedel mot de fattiga och arbetslösa. De lyckades tidvis få till stånd

39 en begränsning av denna lagstiftnings tillämpning, men i huvudsak gick utvecklingen efter negativa linjer till dess den socialekonomiska situationen ljusnade. Åtgärder mot frigivna och andra försvarslösa på 1800-talet. Redan vid 1800-talets början utfärdades gemensamma författningar om försvarslösa och lösdrivare i egentlig mening. I 1802 års värvningsstadga fick begreppet lösdrivare en så vidsträckt omfattning att det innefattade i huvudsak alla personer som saknade laga försvar. Enligt en år 1804 utfärdad förordning om allmänna arbetsställen för Svea och Göta riken samt Finland, som enligt sin lydelse hade till syfte att befordra allmän säkerhet till person och egendom, ägde Konungens Befallningshavande att till allmänt arbetsställe på obestämd tid döma dels sådana lösdrivare som avsågs i nämnda värvningsstadga, alltså bl. a. försvarslösa, dels personer som för stöld och vissa andra brott dömts till straffarbete och efter frigivningen ej kunde uppgiva lovligt näringsfång eller anskaffa tjänst hos någon pålitlig person som svarade för att de ej genom kringstrykande föll det allmänna till last. Denna uppdelning av klientelet i frigivna fångar och andra lösdrivare bibehölls i senare författningar och blev under den följande utvecklingen av synnerligen stor betydelse. Enligt 1804 års förordning skulle allmänt arbete verkställas i korrektionseller arbetsinrättningar, varvid de förut ostraffade försvarslösa kunde intagas i enskilda arbetsinrättningar. Sådana fanns dock endast på några få orter. Den vidsträckta omfattning som begreppet lösdriveri erhållit medförde snart att anstalterna blev överbelagda. Främst på grund härav begränsades möjligheterna att döma till allmänt arbete. Enligt en förordning av 1819 skulle till allmänt arbete dömas endast sådana lösdrivare som besvärade allmänheten med tiggeri eller som undergått bestraffning för tjuvnad. På grund av det stigande antalet landstrykare utvidgades emellertid lagstiftningen redan år 1833 till sin gamla omfattning. Såsom försvarslösa räknades dels alla som ej kunde visa att de ärligen försörjde sig eller ställa viss borgen, dels alla som dömts för vissa slag av brott. De sistnämnda, som kallades vanartade, kunde av länsstyrelsen utan vidare sändas till allmän korrektions- eller arbetsinrättning, om de ej förmådde styrka att de hade tjänst hos någon välkänd arbetsgivare som förbundit sig att taga hand om dem. De ej vanartade försvarslösa skulle däremot föreläggas att inom viss tid skaffa sig försvar vid äventyr att eljest sändas till allmänt arbete. Sådant arbete ådömdes fortfarande på obestämd tid. Frigivning skulle i regel inte ske förrän den dömde skaffat sig sådan tjänst eller utkomst, som utgjorde laga försvar. Ingripandena mot de försvarslösa ökade nu åter i omfattning. Antalet för försvarslöshet och olovligt kringstrykande häktade steg från 2 879 under år 1835 till 6 002 under år 1845. För att möta den ökade tillströmningen infördes möjlighet att hålla försvarslösa till allmänt arbete i den s. k. pionjärkåren, som år 1846 ersattes med kronoarbetskåren. Av dessa till fångvården

hörande kårer, där även frivilliga kunde antagas, utfördes omfattande allmänna arbeten, bl. a. på rikets fästningar. I övrigt verkställdes allmänt arbete fortfarande i fångvårdens korrektionsinrättningar, i ett fåtal fall också i enskilda arbetsinrättningar. Då korrektionsinrättningarna snart blev fullbelagda, måste många försvarslösa intagas i vanliga fängelser. De till allmänt arbete dömda, som kallades korrektionister eller korrektionshjon, kom snart till övervägande del — på 1830-talet mera än tre fjärdedelar — att utgöras av personer som tidigare undergått straffarbete, alltså sådana frigivna som länsstyrelsen ägde att omedelbart förpassa till allmänt arbete, om de ej kunde styrka laga försvar. Antalet frigivna fångar som undergick allmänt arbete på obestämd tid var oerhört omfattande och översteg betydligt antalet straffångar. Vid slutet av år 1845 fanns på fångvårdens anstalter och i kronoarbetskåren 2 317 förut straffade korrektionister men endast 1 967 straffångar. En bidragande orsak till den omfattande användningen av allmänt arbete för frigivna straffångar var att länsstyrelserna i praxis ofta tillämpade försvarslöshetsförordningens regler så, att fångarna häktades redan vid frigivningen och därigenom de facto berövades möjligheten att skaffa sig laga försvar. Innebörden av denna praxis kan belysas genom att ur fångvårdsstyrelsens berättelse för åren 1838 och 1839, undertecknad av dåvarande fångvårdschefen CLAS LIVIJN, återgiva följande uttalande. — Antalet av de till straff- och korrektionsfängelserna återkomna fångar har således under dessa 2:ne år uppgått till omkring 3/4-delar utav dem, som under samma tid blivit därifrån frigivna. Ehuru detta resultat icke synes kunna giva något särdeles fördelaktigt begrepp om de frigivna fångarnas moraliska förbättring, torde dock omdömet i avseende härå böra betydligen förmildras i betraktande därav, att större delen av dem, som efter undergånget fängelsestraff på viss tid bort frigivas, och vilkas antal utgjort 371 år 1838 och 338 år 1839, i själva verket icke blivit ställda på fri fot, utan överlämnats till vidare förordnande av överståthållareämbetet eller Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande i de län, varifrån de till strafffängelset ankommit. — Efter erhållet föreläggande att inom viss kort tid förskaffa sig laga försvar bliva de emellertid merendels uti häkte kvarhållna, och då tillfälle till erhållande av försvar sällan därstädes kan erbjuda sig, så bliva de i brist därav till korrektionsinrättning avsända. Med säkerhet torde därföre kunna antagas att omkring hälften av dem, som till förutnämnda fängelser återkommit, varit sådana, som undergått straffarbete på viss tid, men vid slutet därav icke blivit på fri fot ställda, utan i brist av laga försvar till korrektionsinrättningarna förflyttats. Även om stöd för en sådan åtgärd kan hämtas från gällande författningar om försvarslöshet, synes den dock stå i rak strid med rättvisans fordringar, enligt vilken varje på viss tid till fängelse dömd person äger ett rättmätigt anspråk att, efter den bestämda tidens slut, lösgivas och icke åter berövas friheten förr, än han genom ny förbrytelse densamma förverkat. Beträffande intagningstidens längd för de till allmänt arbete på obestämd tid dömda finns endast sparsamma uppgifter från ifrågavarande tid. Då förutsättningen för frigivning i regel var att den dömde fått laga försvar, kunde frigivningarna inte bli talrika. Vid 1839 års början var 1 703 frigivna fångar intagna för allmänt arbete. Under året tillkom 406 sådana korrektionister. Däremot avgick endast 103 som fått laga försvar, varjämte 33 på

41 försök förpassades till hemorten för att söka skaffa sig laga tjänst. Dessutom dog 53. Att det kunde dröja länge innan villkoren för frigivning blev uppfyllda framgår bl. a. av det förhållandet att många korrektionister uppnått hög ålder. Bland dem som år 1836 fullgjorde allmänt arbete fanns en som fyllt 99 år. Följande år redovisades han i statistiken som 100-åring. Mot 1833 års försvarslöshetsförordning riktades efter hand en allt starkare kritik. Denna tog huvudsakligen sikte på andra kategorier försvarslösa än frigivna fångar. Vissa reformer som genomfördes genom 1846 års försvarslöshetsstadga kom också främst att beröra de icke straffade försvarslösa. Försvarslöshetsbegreppet begränsades väsentligt. Såsom laga försvar skulle bl. a. räknas allmän tjänst, vissa näringsfång, bärgning av egna tillgångar eller genom andras vårdnad samt tjänst enligt legostadgan eller vissa andra reglementen. Från behandling som försvarslös fritogs dessutom den som enligt intyg av behörig myndighet eller tjänsteman var känd för att ärligen försörja sig. Alla försvarslösa skulle liksom tidigare vara underkastade polisuppsikt och tillsyn av särskilda tillsyningsmän samt visitelsetvång, som bl. a. innebar att den som utan pass lämnade hemorten kunde häktas och hemsändas. Däremot begränsades tillämpligheten av allmänt arbete till vissa kategorier försvarslösa, huvudsakligen frigivna straffångar och personer som tidigare undergått allmänt arbete. Innan de dömdes till allmänt arbete skulle de i regel erhålla föreläggande att inom viss tid skaffa sig laga försvar. Såsom en viktig reform betraktades att allmänt arbete enligt 1846 års stadga inte längre fick ådömas på obestämd tid. Tiden skulle bestämmas olika för skilda kategorier: fyra år för dem som straffats för tredje resan stöld eller frigivits från livstids straffarbete, tre år för dem som straffats för andra resan stöld och två år för andra försvarslösa. Det är att märka att den tid som bestämdes endast var en maximitid, som ej hindrade att den som erhöll laga försvar blev frigiven. 1 Enligt 22 § i stadgan skulle den dömde frigivas, om sådan förändring yppades i hans villkor att han ej vidare borde anses såsom försvarslös. Såsom sådan förändring ansågs bl. a. ett föreliggande anbud om laga tjänst som godkändes av vederbörande myndighet (KB eller poliskammare) ävensom det förhållandet att en tvångsarbetare, som förhållit sig väl under hälften av den bestämda tiden för tvångsarbetet, därunder förvärvat en behållning av 50 rdr banco för man och 33 rdr 16 sk banco för kvinna. De år 1846 genomförda inskränkningarna av möjligheterna att döma till allmänt arbete gav snart anledning till klagomål över att lösdriveriet och tiggeriet ökade och att fattigvården oskäligt betungades. Med anledning härav kompletterades försvarslöshetsstadgan år 1853 med en bestämmelse, som utsträckte tillämpligheten av allmänt arbete till att gälla även sådana personer som »av lättja eller böjelse för ett kringstrykande och oordentligt levnadssätt» uraktlåt att skaffa sig arbete. För sådana försvarslösa skulle förordnande om allmänt arbete dock föregås av ett varningsförfarande. 1

Det s. k. latitudsystemet hade ännu inte slagit igenom på straffrättens område.

42 I vår första egentliga fattigvårdsförordning av år 1847, som var resultatet av ett långvarigt utredningsarbete, upptogs — liksom i de tidigare tiggarordningarna — vissa stadganden om bettlare. Med hänsyn till den utbyggnad som fattigvården undergått ansågs det motiverat att förbjuda allt tiggeri, även för arbetsoförmögna och andra som var berättigade till fattigvård. Som bettlare betraktades alla som tiggde av andra än dem som hade befattning med fattigvården. Den som bettlade efter fyllda 15 år skulle behandlas på samma sätt som försvarslös person. Motsvarande stadgande upptogs i 1853 års fattigvårdsförordning, som därjämte innehöll en föreskrift, att arbetsför person som stod under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde — detta var fallet med flertalet understödstagare — skulle behandlas såsom försvarslös, om han vägrade utföra honom förelagt arbete eller visade tredska, självsvåld eller sturskhet. Dessa bestämmelser undergick vissa ändringar i 1871 års fattigvårdsförordning, delvis beroende på att denna, som tillkommit efter en svår nödperiod, på väsentliga punkter innebar en mera restriktiv fattigvård än de båda tidigare förordningarna, vilket medförde att förbudet mot bettleri ej kunde upprätthållas lika strängt. Alla bettlare som inte var i sådan nödställd belägenhet att fattigvård erfordrades kunde liksom förut anhållas. Bettlare som var i behov av fattigvård kunde däremot anhållas endast om de förut beträtts med bettleri eller om de bettlade under kringstrykande. Om en bettlare anhölls utanför det fattigvårdssamhälle där han hade sitt hemvist, skulle han överlämnas till Konungens befallningshavande, som kunde ålägga honom allmänt arbete i högst sex månader eller förpassa honom till hemorten. Bettlare som anhölls där han hade sitt hemvist skulle inte bli föremål för någon tvångsåtgärd om han befanns vara i behov av fattigvård. I motsatt fall kunde fattigvårdsstyrelsen antingen tilldela honom varning eller överlämna honom till länsstyrelsen för åläggande av allmänt arbete. Beträffande sådana arbetsföra personer under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, som vägrade utföra förelagt arbete eller visade tredska, självsvåld eller sturskhet, stadgades i 1871 års förordning att fattigvårdsstyrelsen först skulle meddela varning. Den som inte rättade sig efter varningen skulle anmälas till länsstyrelsen, som ägde ålägga honom allmänt arbete. Den omedelbara bakgrunden till lösdrivarlagens tillkomst. Det visade sig snart att försvarslöshetslagstiftningen även efter tillkomsten av 1846 års stadga i stort sett var behäftad med samma brister som tidigare. Det fanns fortfarande inga garantier mot att lagstiftningen utnyttjades för ändamål som inte var avsedda. Den oförskyllt arbetslöse löpte i praktiken samma risk som tidigare att bli föremål för de utpräglat negativa säkerhetsåtgärder som lagstiftningen möjliggjorde. Redan de regler om tillsyn, vistelsetvång och häktning som gällde för alla försvarslösa kunde medföra långtgående ingrepp i den personliga friheten. Genom 1853 års ändringar läm-

nades det i realiteten öppet för myndigheterna att efter ett formellt varningsförfarande diskretionärt pröva tillämpligheten av allmänt arbete. Lagstiftningens brister ställdes i skarpare dager genom den socialekonomiska utvecklingen. Befolkningsökningen fortsatte, främst inom de ekonomiskt svagare klasserna. Industrialiseringen åtföljdes av en massförflyttning, man kan nästan säga folkvandring, från land till stad. Den ekonomiska otryggheten ökades inom de breda befolkningslagren. Under de periodiskt återkommande ekonomiska kriserna, kännetecknade av arbetslöshet och nöd, steg antalet omhändertagna försvarslösa. För det nära sambandet mellan arbetslöshet och tvångsåtgärder är det betecknande att en senare tids arbetsmarknadsexpertis begagnat sig av årssiffrorna för de såsom försvarslösa häktade och till allmänt arbete dömda för att belysa arbetslöshetens omfattning (arbetslöshetsutredningen i SOU 1931: 20). Försvarslöshetsbegreppet, som i princip byggde på en noggrann reglering av olika samhällsgruppers plats i näringslivet, blev egentligen obrukbart när det inrutade ståndssamhället fick vika för ett samhälle med utvidgad näringsfrihet, stadfäst genom 1864 års förordning därom, och när hela arbetslivet i grund ändrade karaktär till följd av industrialismens genombrott. Lagstiftningen om laga försvar stod i strid såväl mot de liberalistiska tankegångar som hyllade den fria konkurrensens principer som mot den begynnande arbetarrörelsens anspråk på ekonomisk trygghet och på likaberättigande för alla samhällsgrupper. Den var på det hela taget ett uttryck för en negativ syn på sådana sociala företeelser som fattigdom och arbetslöshet. Därigenom stod len i skarpt motsatsförhållande till den på positiva hjälpåtgärder inriktade socialpolitik vars blivande riktlinjer kunde i viss mån skönjas redan under 1800-talets senare del. Samma faktorer som kom försvarslöshetslagstiftningen att framstå som föråldrad medförde att faran för dess missbruk blev större. Bibehållandet av en så kautschukartad lagstiftning sedan dess socialekonomiska grund bortfallit var direkt ägnat att provocera dess användande för främmande syften. Särskilt stor måste frestelsen bli att utnyttja dess tvångsåtgärder mot politiskt eller socialt misshagliga grupper. I vissa fall förekom påtagliga missbruk av denna art. Sålunda togs tvångsmedlen mot försvarslösa till hjälp för att bryta arbetarnas motstånd under den stora Sundsvallsstrejken 1879. Även i andra fall synes lagstiftningen om laga försvar ha spelat en roll under de hårda strider på arbetsmarknaden som kännetecknade den första tiden efter arbetarrörelsens framträdande. 1 Företrädesvis från liknande synpunkter som de ovan anförda riktades redan tidigt kritik mot 1846 och 1853 års försvarslöshetslagstiftning. Att kritiken alltmera tilltog i styrka är förklarligt. Man kunde nämligen inte spåra någon varsamhet i lagstiftningens tillämpning. Dess tvångsmedel utnyttjades i växande utsträckning nästan ända fram till upphävandet år 1885. 1 Ang. en liknande användning av 1885 års lösdrivarlag se CASPÅRSSON, Landsorganisationens historia (1947).

44 För tillämpningen 1 av försvarslöshetslagstiftningen under senare delen av 1800-talet var det kännetecknande att häktningsinstitutet fick minskad användning omedelbart efter tillkomsten av 1846 års stadga men därefter tillämpades i växande utsträckning. Antalet personer som häktades för försvarslöshet och olovligt kringstrykande uppgick under år 1845 till 6 002, hade å r 1855 sjunkit till omkring 4 0002 och steg därefter till 5 168 år 1875 och 6 981 år 1880. År 1884, det sista hela år under vilket försvarslöshetsstadgan tillämpades, var motsvarande siffra 5 426. Flertalet häktningar gällde män. Antalet häktade kvinnor utgjorde 940 år 1880 (6 041 män) och 932 år 1884 (4 494). (Jfr bil. 1 s. 5 och tab. 1.) Fortfarande var det vanligt att fångar, som undergått straff eller rannsakats för brott, vid frigivningen häktades såsom försvarslösa. År 1880 förekom detta i 1 856 fall eller över en fjärdedel av samtliga häktningar; till väsentlig del gällde det dock fångar som undergått kortvarigt fängelse vid vatten och bröd (såsom förvandlingsstraff för böter). Påfallande är vidare att det stora flertalet häktningar inte föranledde någon annan åtgärd än förpassning till hemorten för vederbörlig tillsyn. I väsentlig utsträckning fungerade häktningen således som tvångsmedel för att upprätthålla det med polisuppsikten förenade vistelsetvånget. Beträffande tilllämpningen av polisuppsikt kan inte lämnas några siffror, eftersom polismyndigheterna inte meddelade formliga beslut om sådan uppsikt utan i de särskilda fallen — ofta utan att underrätta vederbörande — avgjorde om en person skulle anses såsom försvarslös och vara underkastad polisuppsikt med tillhörande vistelsetvång. Beträffande tillämpningen av allmänt arbete märkes att antalet till sådant arbete dömda försvarslösa som inte förut undergått straffarbete successivt ökades efter 1853 års ändring av försvarslöshetsstadgan. År 1876 dömdes 471 ostraffade män till allmänt arbete. Siffran för männen höll sig därefter tämligen konstant mellan 400 och 500, till dess försvarslöshetsstadgan upphörde att gälla. Under samma tid var antalet frigivna straffångar som dömdes till allmänt arbete avsevärt mindre. Det utgjorde i regel 300 å 350 fram till 1885. Denna utveckling innebar att fördelningen mellan straffade och ostraffade undergått en väsentlig förskjutning sedan 1830-talet, då de tidigare straffade bildade den överväldigande majoriteten bland dessa fångar. Under de sista 10 åren före 1885 utgjorde antalet frigivna fångar i regel omkring 40 °/o av samtliga män som dömdes till allmänt arbete såsom försvarslösa. Bland de till allmänt arbete dömda kvinnorna hade de tidigare straffade aldrig utgjort någon mera väsentlig grupp, vilket främst berodde på att prostitution var den vanligaste anledningen till ingripande. Även för kvinnornas del inträffade emellertid efter 1857 en successiv stegring av de ostraffades antal, som inte hade någon motsvarighet för de tidigare straffade. År 1884 intogs för allmänt arbete 28 kvinnor som förut undergått straffarbete och 1 De här lämnade uppgifterna har sammanställts med ledning av fångvårdsstyrelsens årsberättelser från senare delen av 1800-talet. Jfr bil. 1 s. 4. 2 I den officiella siffran (3 019) ingår ej antalet fångar som häktats vid frigivningen.

45 152 ostraffade kvinnor. Av de sistnämnda hade dock ej mindre än 134 tidigare undergått tvångsarbete. E n tillämpningsfråga av särskilt intresse är i vad mån de till allmänt arbete dömda utstod hela den bestämda arbetstiden eller fick lämna anstalten med stöd av de ovannämnda bestämmelserna om lösgivning före arbetstidens utgång av den som erhållit laga försvar eller som under minst hälften av arbetstiden uppfört sig väl och intjänat visst belopp genom sin arbetsprestation. Fångvårdens årsberättelser ger i detta avseende vid handen, att nästan samtliga de förut ostraffade personer som dömdes till allmänt arbete, fick kvarstanna hela den bestämda tiden ut; år 1880 blev endast 4 manliga och 10 kvinnliga av dessa fångar frigivna på grund av besparad arbetsförtjänst eller erhållet laga försvar. För de tidigare straffades del förelåg däremot under alla de år försvarslöshetsstadgan tillämpades ett helt motsatt förhållande. Frigivning på grund av besparad arbetsförtjänst var regel. Dessutom förekom i ett mindre antal fall frigivning på grund av laga försvar. Vanligen fick mindre än en tredjedel av de dömda kvarstanna hela den bestämda tiden. Under år 1884 frigavs 375 manliga arbetsfångar som tidigare undergått straffarbete, därav 270 på grund av besparad arbetsförtjänst, 11 efter erhållet laga försvar och 94 sedan tiden för det allmänna arbetet gått till ända. Den tilltagande kritik mot försvarslöshetslagstiftningen, som slutligen föranledde att denna ersattes med 1885 års lösdrivarlag, riktade sig främst mot den vidgade tillämpningen av tvångsåtgärder mot personer som inte tidigare straffats för brott. För det dåtida betraktelsesättet synes det däremot ha förefallit naturligt, att frigivna fångar generellt underkastades negativt inriktade säkerhetsåtgärder i syfte att avvärja befarade återfall i brott. En liknande funktion utövades av skamstraffen och de vanfrejdande påföljderna med till dem knutna inskränkningar i den medborgerliga rörelsefriheten. Synpunkten var att den dömdes faktiska möjligheter att begå brott skulle begränsas genom att han utestängdes från vissa befattningar och näringsfång samt genom att allmänheten varnades för att inlåta sig med honom. Vid denna tid började dock nya synpunkter på brottslighetsproblemet att göra sig gällande. Kroppsstraffen och skamstraffen fick — i Sverige som i andra länder — slutgiltigt vika för frihetsstraffen. I 1864 års strafflag upptogs, förutom böter och dödsstraff, inte några andra allmänna huvudstraff än fängelse och straffarbete. Såsom ovan omtalats verkställdes straffarbete och allmänt arbete efter i huvudsak samma grunder och ej sällan på samma anstalter. De till allmänt arbete dömda utgjordes till väsentlig del av frigivna fångar, som alltså fick samma slags behandling både före och efter den s. k. frigivningen. Allt starkare gjorde sig den uppfattningen gällande, att de frihetsstraff som trätt i kroppsstraffens ställe måste verkställas i former som ur avskräckningssynpunkt var effektivare än det då tillämpade gemensamhetsstraffet. Inom straffrättsdoktrinen framträdde samtidigt den meningen — den hävdades bl. a. under förarbetena till 1864 års strafflag — att straffets främsta uppgift var att i brottsförebyggande syfte bryta den brottsliga viljebeskaffen-

46 het 1 som ansågs känneteckna de dömda brottslingarna. I motsats till vad som var fallet vid tillämpning av allmänt arbete och övriga säkerhetsåtgärder begränsades inte det förebyggande syftet till att avvärja en omedelbar fara för brott, utan man sökte genom straffet uppnå en genomgripande sinnesändring hos den dömde som skulle förmå honom till laglydighet på längre sikt. Detta skulle möjliggöras genom en straffverkställighet, som verkade avskräckande genom sin stränghet men samtidigt innebar att den dömde utsattes för religiös och etisk påverkan. Dessa synpunkter var inte oförenliga, eftersom både stränghet och religionsundervisning utgjorde viktiga beståndsdelar i tidens uppfostringsideal. Till den uppfostrande sidan av anstaltsbehandlingen hörde även att förebygga menlig påverkan de intagna emellan. Att kravet på en strängare straffverkställighet spelade en framträdande roll vid införandet i Sverige av det stränga cellstraffet enligt Filadelfiakväkarnas metod — ständig isolering under såväl arbete som fritid — framgår bl. a. av förarbetena till 1864 års strafflag. 2 I debatten kring cellstraffet blev emellertid den religiösa och etiska synpunkten starkt framhävd, särskilt av de filantroper som spelade en aktiv roll vid Filadelfiasystemets införande. Snart började man framföra den meningen att cellstraffet införts i Sverige uteslutande eller väsentligen i syfte att främja fångarnas religiösa och moraliska förbättring. Att denna mindre korrekta uppfattning blivit så allmänt omfattad torde främst böra tillskrivas den fördelaktiga belysning som cellstraffet under en följd av år erhållit genom olika uttalanden från fångvårdens anstaltsfunktionärer, särskilt i de prästerliga befattningshavarnas årsberättelser. Fängelsepredikanterna målade i skarpa färger den förtappelse som rådde vid gemensamhetsfängelserna. Efterhand som de började tjänstgöra vid cellfängelser skildrade de med samma kraft de undergörande verk1

Någon antaglig psykologisk eller kunskapsteoretisk beskrivning av begreppet »brottslig vilja» torde inte ha lämnats, men begreppet kom till allmän användning och har länge spelat en roll vid straffrättsliga avgöranden av olika slag. De straffmätningsregler, som uppställdes under förarbetena till 1864 års strafflag men ej inflöt i lagtexten, innebar a t t domstolen skulle verkställa en gradering av den brottsliga viljan (se Lagberedningen 1844 och Lagutskottet 1863 nr 35). För modern uppfattning är termen »brottslig vilja» inte bara diffus utan också i viss mån ologisk med hänsyn till den empiriska kunskap som vunnits om den »viljelöshet» som utmärker många brottslingar. Konstaterandet av en »svag vilja* har för många brottslingar medfört att de betecknas som psykopater och med hänsyn därtill underkastas en särskilt långvarig anstaltsbehandling som åtminstone delvis motiveras av säkerhetssynpunkter. 2 Sålunda anförde lagberedningen (1844) a t t den svenska brottmålslagstiftningen befann sig i det skick a t t en snar och genomgripande reform oemotsägligen påkallades. Reformen kunde anligt beredningen ej äga rum utan a t t ett annat och för ändamålet tjänligare straffsystem blev entaget. Det efter spöstraffets upphörande brukliga korta fängelsestraffet vid vatten och bröd borde utbytas mot e t t mera avskräckande fängelsestraff på längre och efter brottens olika beskaffenhet avmätta tider. Beredningen föreslog med hänsyn härtill a t t Filadelfiasystemet skulle successivt införas. Jfr 1902 års betänkande om villkorlig straffdom m. m. — I England, där cellprincipen övergavs tidigare än i Sverige, torde det vara allmänt erkänt a t t dess införande främst motiverats ur avskräckningssynpunkt. Se t. ex. W. NORWOOD EAST, Medical Aspects of Crime (1936).

ningar som isoleringen utövade på fångarnas religiösa och etiska tänkesätt. 1 Det må nämnas att predikanterna enligt sin instruktion 2 var skyldiga att hos »de fallna» — som fångarna i regel benämndes i officiella sammanhang — söka väcka ånger över begångna förbrytelser samt hopp och förtröstan på religionens nådelöften. För detta ändamål skulle de dagligen eller så ofta som möjligt hålla religiösa samtal med ensamma fångar eller med några få i sänder — en plikt som det torde h a varit lättare att fullgöra i ensam cell än i ett gemensamhetsfängelses föga andäktiga korridorer. Bortsett från det förhållandet att vissa korrektionsanstalter inreddes med s. k. nattceller, blev cellsystemet, ehuru yrkanden därom framställdes från fångvårdshåll, aldrig infört för de till allmänt arbete eller, efter 1885, de till tvångsarbete dömda. Med hänsyn till den betydelse som enrumsvistelsen tillmättes ur individualpreventiv synpunkt är detta förhållande ägnat att belysa den artskillnad som man upprätthöll mellan å ena sidan det frihetsberövande straffet och å andra sidan den likaledes frihetsberövande säkerhetsåtgärden allmänt arbete. Inspärrningen av frigivna fångar och andra grupper lösdrivare (försvarslösa) hade — liksom polisuppsikt, vanfrejd och övriga säkerhetsåtgärder — främst till syfte att på ett negativt sätt avvärja brott, inte att göra den omhändertagne laglydig för framtiden. Den nya syn på brottspreventionen, som i viss mån kom till uttryck genom cellstraffets införande, sträckte sig till en början föga längre än till dagen för den dömdes frigivning. Samhällsorganen var visserligen medvetna om att en relativt större fara för brott hotade från straffade än från ostraffade personer, men det dröjde länge innan man på allvar upptog den tanken att återfall i brott kunde förebyggas genom att hjälpa de frigivna till rätta i samhällslivet. I de ursprungliga reformplanerna torde som en väsentlig del ha ingått att organisera en riksomfattande skyddsverksamhet under statlig ledning, 3 men detta projekt blev endast såtillvida förverkligat att man från officiellt håll uppmuntrade bildandet av föreningar för frivilligt hjälparbete. Tills vidare bibehölls de av negativa försvarssynpunkter präglade åtgärderna, ehuru man insåg att de frigivnas situation därigenom ytterligare försvårades. Den vanfrejdande förlusten av medborgerligt förtroende kvarstod i straff1

Som kontrast till den belåtenhet som rådde vid cellfängelserna kan hänvisas till en bei ätt else för år 1887 avgiven av predikanten och läraren, vid fångvårdens första ungdomsfängelser, nämligen de för underåriga tvångsarbetare avsedda kronoarbetsstationerna på Nya Varvet i Göteborg. Predikanten fann samtliga pojkar vara hemfallna åt självbefläckelse, somliga hejdlöst, vilket åt deras lynne gav drag av ondska och dolskhet. De ådagalade alltid hurudan en människa inte borde vara. De behärskades av otro och förnekelse, de var präglade av brott och laster, de förde e t t vämjeligt samliv. En liknande skildring lämnas av predikanten vid gemensamhetsfängelset för kvinnor i Norrköping; denne oroade sig därjämte över a t t det säkerligen i de stora sovrummen förekom laster, för ruskiga a t t av honom nämnas. 2 Instruktionen den 3 juni 1846 för predikanter vid rikets fängelser och vid kronoarbetskåren. 3 Se härom WIESELGREN, Sveriges fängelser och fångvård från äldre tid till våra dagar (1895) och OSCAR, Om straff och straffanstalter (1810).

48 lagen. 1 Polisuppsikt, häktning och allmänt arbete kom fortfarande till flitig användning mot frigivna fångar. Det frivilliga skydds- och hjälparbete, som började organiseras i mitten av 1800-talet, tog däremot sikte på att förebygga återfall i brott genom att ge de frigivna hjälp och stöd. Till en början fick verksamheten i väsentlig mån inriktas på att motverka de legala hinder, som samhället ställde i den frigivnes väg genom de nämnda säkerhetsåtgärderna. En viktig uppgift för de frivilliga skyddsföreningarna blev att söka bereda frigivna fångar sådant laga försvar, som var en förutsättning för att de skulle lämnas på fri fot. Bildandet av enskilda skyddsföreningar, som stod i nära samband med cellsystemets införande, fick delvis officiellt stöd. På initiativ av kronprins Oscar bildades bl. a. landets äldsta skyddsförening, Kristianstads läns fångvårds- och skyddssällskap, samma år som det nya cellfängelset i Kristianstad togs i bruk. Sambandet med enrumsreformen framgår ej minst därav, att föreningen enligt sina ursprungliga stadgar skulle genom en besökande avdelning bistå fängelsepredikanten i hans strävan att påverka fångarna i religiöst och etiskt hänseende. I övrigt hade föreningens verksamhet sin tyngdpunkt förlagd till arbetsanskaffning åt frigivna fångar som saknade laga försvar. 2 Belysande för det principiella motsatsförhållandet mellan skyddsarbetet och de statliga säkerhetsåtgärderna är en uppgift, hämtad från föreningens årsberättelser, att föreningen vid några tillfällen — det uppgives ej med vilken befogenhet — funnit sig böra utfärda bevis om god frejd för ett antal frigivna fångar. 1 Vanfrejdens bibehållande motiverades av riksdagens lagutskott (betänk. 1863 nr 35) företrädesvis med a t t den frigivne därigenom kunde besparas en av allmänheten utan stöd av lag tillämpad vanfrejd, som var obestämd både till tidslängd och innebörd. A t t domstol dömde till förlust av medborgerligt förtroende var enligt utskottet väsentligen till förmån för den dömde. När påföljden utgick — eller när Konungen beviljade nåd från påföljd som ådömts för alltid — blev den dömde nämligen rehabiliterad och insatt i sina medborgerliga rättigheter. — Det betraktelsesätt som sålunda anlades av riksdagen torde emellertid inte ha haft någon motsvarighet i verkligheten, där allmänhetens avvisande hållning mot de straffade k v a r s t å t t och tagit sig nya uttryck, oavsett lagstiftningens principiella ståndpunkt. Även efter upphävandet (år 1936) av strafflagens vanhedrande påföljder för brott kvarstå för övrigt i olika lagar och författningar bestämmelser som innebära a t t straffade personer utestängas från skilda förmåner och befogenheter eller eljest försättas i en missgynnad särställning.

* Jfr STIG BERGSTRAND, Kristianstads läns fångvårds- och skyddssällskap 1847—1946 (bil. till sällskapets årsberättelse, 1947).

49 KAP. 2. D e n n u v a r a n d e lösdrivarlagstiftningen. Översikt av gällande bestämmelser. De viktigaste bestämmelserna om åtgärder mot lösdrivare är intagna i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling, 1 som vid sitt ikraftträdande den 1 oktober 1885 ersatte den dittills gällande försvarslöshetslagstiftningen. Tillämpningsbestämmelser till lösdrivarlagen har meddelats i administrativa författningar, bland vilka märkes stadgan den 23 december 1920 (nr 945) för statens tvångsarbetsanstalter och i samband med dem anordnade alkoholistanstalter. Angående tvångsåtgärder mot bettlare samt vissa grupper understödstagare och försörjningsskyldiga h a r stadganden meddelats i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, 2 delvis i form av hänvisningar till lösdrivarlagen. Ursprungligen var lösdrivarlagen tillämplig på personer över 15 års ålder, men åldersgränsen höjdes till 18 år i samband med tillkomsten av 1924 års barnavårdslag och till 21 år när barnavårdslagen år 1934 utvidgades till att avse även unga personer mellan 18 och 21 års ålder [22 § d) barnavårdslagen]. Jämväl 1931 års lag om behandling av alkoholister, som ersatt den första alkoholistlagen av år 1913, innehåller stadganden som berör lösdrivare och dem närstående grupper, bl. a. (sedan 1938) angående omhändertagande av s. k. kringflackande alkoholister. För barnavårdslagens och alkoholistlagens regler lämnas ej någon redogörelse i detta sammanhang (jfr s. 126 ff och 160 ff). Slutligen må nämnas att vissa bestämmelser angående åtgärder 1 Förarbeten: Den 13 september 1869 avlämnade särskilda kommitterade, tillkallade med anledning av en riksdagsskrivelse den 13 maj 1869, bl. a. ett förslag till ny stadga ang. försvarslösa personer. Sedan fångvårdsstyrelsen i e t t år 1879 avgivet yttrande avstyrkt förslaget, tillkallades år 1881 nya kommit-terade (landssekreteraren H. Bagge samt polismästarna Semmy Bubinsson och A. O. Elliot), vilka den 31 augusti 1882 avlämnade förslag till lag angående lösdriveri. Med anledning av erinringar som gjorts under förslagets remissbehandling framlade kommittén (som nu utgjordes av Bagge och Elliot) år 1884 e t t omarbetat förslag till lag ang. lösdriveri (båda förslagen tryckta i Bihang till riksdagens protokoll 1885, 2 saml.). Efter överarbetning inom justitiedepartementet remitterades sistnämnda förslag till Högsta Domstolen, som den 17 oktober 1884 avgav utlåtande däröver. Genom prop, (nr 3) till 1885 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lag angående lösdrivares behandling, som med vissa inom lagutskottet (bel. nr 21) föreslagna ändringar och av kamrarna ytterligare beslutade jämkningar (prot. 11 april nr I: 23 och II: 35) blev av riksdagen antaget. 2 Förarbeten: Fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkanden II, Fattigvårdslagstiftningen, Sthlm 1915, samt prop. 1918 nr 135, motionerna 1918 nr I: 143, 144, 145, II: 342—346, 349— 353, särskilda utskottets uti. 1918 nr 2 och riksdagens prot. 1918 nr I: 32, II: 52 och 53 samt utskottets memorial nr 6.

4—477228.

50 mot prostituerade har meddelats i strafflagen samt i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar (se s. 153 ff). Lösdrivarlagen har inte tvingande karaktär utan är en fullmaktslag, varigenom vederbörande organ bemyndigas att vidtaga i lagen angivna åtgärder mot vissa däri beskrivna persongrupper, vilka betecknas såsom lösdrivare. Enligt 1 § må såsom l ö s d r i v a r e behandlas dels den som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, såframt ej omständigheterna ådagalägger att han söker arbete, dels den som eljest utan att äga medel till sitt uppehälle underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Den n ä r m a r e innebörden av de sålunda uppställda legala förutsättningarna för ingripande mot vagabonderande lösdrivare (1 § första stycket) och stationära lösdrivare (1 § andra stycket) behandlas i det följande (s. 61 ff). De å t g ä r d e r som kan vidtagas enligt lösdrivarlagen är anhållande, häktning, varning och tvångsarbete. Därjämte innehåller lagen vissa stadganden om polisuppsikt med därtill hörande vistelsetvång och, i vissa fall, anmälningsplikt m. m. Den som beträdes med lösdriveri m å anhållas av polisman. Den anhållne skall ofördröjligen inställas till förhör, på landet inför landsfiskal och i stad inför stadsfiskal. Finnes vid förhöret att lösdriveri föreligger, äger landsfiskalen eller stadsfiskalen att tilldela den anhållne varning. I stad kan motsvarande befogenhet efter särskilt bemyndigande tillkomma poliskommissarie eller polisman. Även i köpingar och vissa andra områden på landet kan det uppdragas åt polisman att meddela varning. Varningen blir inte omedelbart definitiv utan skall underställas länsstyrelsen, som för detta ändamål erhåller en avskrift av protokoll upprättat vid förhöret. Om den varnade är missnöjd med varningen, har han möjlighet att vid muntligt förhör eller genom skriftliga påminnelser yttra sig hos länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen varningen befogad, kungöres densamma för rikets polismyndigheter genom införande i tidningen Polisunderrättelser. Om anhållen lösdrivare är okänd, skall han enligt särskilda bestämmelser häktas och sändas till länsstyrelsen, som efter vederbörlig utredning äger meddela varning. Jämte den ovannämnda skriftliga eller offentliga varningen tillämpas sedan länge av flertalet polismyndigheter även s. k. muntlig eller enskild varning. Då bestämmelser därom saknas i lagstiftningen, medför den enskilda varningen inte några särskilda rättsverkningar. Den kungöres ej. I fråga om lokal registrering av enskild varning synes praxis vara olika hos skilda polismyndigheter. 1 1

Enskild varning torde först ha tillämpats mot kvinnor i samband med prostitutionens s. k. reglementering (från slutet av 1800-talet till 1918). Beglementeringens rättsliga grund var lösdrivarlagen, som genom sin fakultativa karaktär möjliggjorde att polisen kunde såsom villkor för att en prostituerad skulle undgå lösdrivarbehandling uppställa att hon underkastade sig bestämmelserna i gällande prostitutionsreglemente. När någon av de många ordningsreglerna i reglementet överträddes, meddelade prostitutionsbyråns föreståndare en muntlig varning. Nästa gång blev varningen vanligen skriftlig och offentlig enligt lösdrivarlagens regler, varefter tvångsarbete kunde ådömas.

51 Den som inom två år från kungörandet av offentlig varning ånyo beträdes med lösdriveri må efter hållet förhör häktas och sändas till länsstyrelsen i länet. P å samma sätt förfares med den som inom två år efter frigivning från tvångsarbetsanstalt ånyo gör sig skyldig till lösdriveri. Den häktade underkastas förhör av länsstyrelsen som, därest lösdriveri anses föreligga, äger döma honom till viss tids tvångsarbete. Tiden för tvångsarbetet skall bestämmas till minst en månad och högst ett år. Därest lösdrivaren förut undergått tvångsarbete eller straffarbete eller om försvårande omständigheter eljest förekommit, k a n tiden för tvångsarbetet sättas högst till tre år. Föreligger förmildrande omständigheter, kan länsstyrelsen låta det stanna vid förnyad varning (3 och 4 §§). I 1929 års sinnessjuklag har meddelats bestämmelser om sinnesundersökning i lösdrivarmål. I 46 § stadgas att den som kan antagas vara sinnessjuk ej må dömas till tvångsarbete utan att undersökning av hans sinnesbeskaffenhet ägt rum. Sådan undersökning verkställes enligt vanliga regler, d. v. s. i regel på sinnessjukavdelning vid fångvården av där anställd läkare (42 §). Den som är sinnessjuk anses ej kunna dömas till tvångsarbete (NJA 1930: 12). I vad mån annan psykisk abnormitet utgör hinder därför är i viss mån tveksamt. Avgörande vikt torde böra läggas vid den grad av arbetsoförmåga som abnormiteten medför. Angående bristande arbetsförmåga som hinder mot tvångsarbete stadgas i 7 § lösdrivarlagen (se nedan). I praktiken är det ej ovanligt att sinnessjuka, sinnesslöa och personer med andra grava psykiska defekter dömes till tvångsarbete (se s. 99 och 104 och bil. 2). ö v e r utslag, varigenom länsstyrelse dömt någon till tvångsarbete, kan den dömde anföra besvär, som inges till länsstyrelsen men prövas av judiciell myndighet, tidigare omedelbart av högsta domstolen men efter den 1 januari 1948 i vanlig ordning av hovrätt. Beslut om varning får endast överklagas i samband med besvär över utslag varigenom tvångsarbete ådömts (6 §). I stad med poliskammare utövar denna i fråga om lösdrivares behandling den myndighet som eljest tillkommer länsstyrelse (16 §). Tvångsarbete förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, som skall vara så ordnad att de dömda hållas till lämpligt arbete efter olika arbetsförmåga samt att för brott straffade i allmänhet särskiljes från andra. För män verkställes tvångsarbete vid statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö, som använts för detta ändamål sedan 1890 men numera samtidigt utgör alkoholistanstalt och fångvårdsanstalt. Till tvångsarbete dömda kvinnor är intagna på en vid fångvårdsanstalten i Växjö anordnad avdelning för verkställighet av tvångsarbete. Kompletterande bestämmelser om anstaltsbehandlingen har meddelats i 1920 års stadga för statens tvångsarbetsanstalter och alkoholistanstalter (ändrad 1922, 1925, 1932, 1936 och 1939). Anstalternas uppgift anges vara att genom tvångsarbetarnas hållande till arbete, genom moralisk påverkan och genom en i övrigt såvitt möjligt för varje särskilt fall lämpad behandling söka väcka deras arbetshåg och sätta dem i stånd att föra ett nyktert och ordentligt liv. 1 Inseendet över tvångsarbetsanstalt tillkommer en av Kungl. Maj:t för1 I fråga om alkoholister intagna på dessa anstalter har alkoholistvården enligt stadgan till uppgift att genom arbete och moralisk påverkan sätta dem i stånd att återgå till ett nyktert och ordentligt liv.

52 ordnad styrelse, där det skall finnas representanter för juridisk eller administrativ samt medicinsk insikt, socialt intresse m. m. Det åligger styrelsen bl. a. att vidtaga åtgärder för att bereda anställning åt de från anstalt avgående eller eljest hjälpa och stödja dem. Vid varje anstalt finnes direktör, läkare samt pastor eller predikant, som tillika förestår skolundervisningen och bokförrådet. Direktören fördelar de intagna och bestämmer om intagen skall förvaras avskild eller i gemensamhet med andra. De intagnas arbete bör vara ägnat att stärka deras förmåga och håg att efter avgången förvärva sitt uppehälle genom arbete. Arbetspremie utgår med högst en krona för hel arbetsdag enligt de närmare grunder styrelsen bestämmer. Styrelsen utfärdar föreskrifter om brevväxling och besök. — Om tvångsarbetare vägrar att utföra honom förelagt arbete eller bryter mot anbefalld ordning eller brister i anständigt uppförande, kan han disciplinärt bestraffas genom bl. a. mistning av redan intjänta arbetspremier eller del därav samt inneslutning under högst 30 dagar i straffcell med eller utan arbete, eventuellt i förening med hårt nattläger under högst 8 dagar. Manliga tvångsarbetare k a n därjämte i synnerligen trängande fall bestraffas med prygel till ett antal av högst 40.a Bestraffningar åläggas av direktören, dock med undantag av mistning av arbetspremier, som beslutes av styrelsen på framställning av direktören. 2 Bestämmelser angående förpassning, polisuppsikt, vistelsetvång m. m. har meddelats i 10—12 §§ lösdrivarlagen. När någon frigives vid den ådömda tvångsarbetstidens slut, skall han av anstaltens föreståndare förpassas 3 till den kommun där han har sin hemort eller, efter medgivande av länsstyrelsen, till annan ort där han erbjudits anställning hos välkänd och pålitlig person. Den frigivne skall ofördröj ligen begiva sig till förpassningsorten och, om denna är stad med polismästare, anmäla sig hos honom inom 24 timmar efter ankomsten. Har den frigivne undergått tvångsarbete i minst sex månader, är han under två år efter frigivandet förbjuden att utan tillstånd av polismyndigheten uppehålla sig utanför den kommun dit han förpassats. I stad med polismästare är han därjämte skyldig att på de tider och i den ordning som polismästaren bestämmer göra anmälan om bostad och försörjningssätt. Anmälningsskyldigheten skall ordnas så, att den frigivne inte stores i lovlig verksamhet eller utsattes för allmän uppmärksamhet. Polismästaren äger att i särskilda fall på annan tjänlig person överlåta befattningen med anmälningars mottagande. Från de nu nämnda skyldigheterna för de frigivna äger länsstyrelsen att i särskilda fall bevilja undantag. 1 Maximeringen av antalet prygel till 40 torde, i likhet med motsvarande regel i fråga om det tidigare straffrättsliga prygelstraffet, sammanhänga med en bestämmelse i Mose lag. (Se beträffande prygel ådömt av domstol SvJT 1944, s. 436 f.) 2 Denna bestämmelse om särskilda garantier vid bestraffning med mistning av arbetspremier torde ha samband med stadgandet i 13 § lösdrivarlagen om frigivning på grund av ändrade villkor (se s. 62 ff). 3 Att den frigivne förpassas innebär att han reser själv i enlighet med föreskrifter som meddelats i ett för honom utfärdat pass; i modern staff verkställighet betyder däremot förpassning transport under bevakning av den som skall undergå frihetsstraff m. m.

53 Kungörelse införes i Polisunderrättelser om frigivningar från tvångsarbete, tillstånd att vistas utom förpassningsort och beslut om befrielse från vistelsetvång. Visar den frigivne tredska att fullgöra sina skyldigheter, kan han ånyo häktas och behandlas på samma sätt som andra för lösdriveri häktade, alltså bl. a. dömas till tvångsarbete. I 15 § stadgas att polisman skall hålla noggrann tillsyn över lösdrivare. Samma skyldighet har ålagts de tillsyningsmän som enligt fattigvårdslagen kan utses för att ha uppsikt över bettlare. Sedan länge har det emellertid varit ur bruk att utse sådana tillsyningsmän, vilka därför inte heller finns att tillgå för en annan uppgift som enligt 15 § åligger dem och de kommunala myndigheterna, nämligen att söka bereda lösdrivare utväg till arbete. Sistnämnda skyldighet har ej ålagts polisman. Därest den som undergår tvångsarbete kommer i förändrade villkor, så att hans kvarhållande i anstalten ej längre är av nöden, kan enligt 13 § länsstyrelsen i det län där anstalten är belägen förordna om hans frigivande. Vid sådan frigivning är reglerna i 12 § om förpassning och polisuppsikt inte tilllämpliga. Innebörden och tillämpningen av bestämmelserna om frigivning på grund av förändrade villkor behandlas mera utförligt i det följande (s. 62 ff). På sätt nedan sägs kan tvångsarbete även upphöra genom att den intagne med stöd av 7 § lösdrivarlagen överlämnas till fattigvården. Förhållandet mellan lösdrivarbehandling och fattigvård regleras genom skilda bestämmelser i lösdrivarlagen och fattigvårdslagen. Beträffande b e t t l a r e stadgas i 92 § sistnämnda lag att person över 21 år som anträffas bettlande •— detsamma gäller för den soim tillåter barn under 16 år som står under hans vård att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin räkning — må anhållas och, om han inte är i den nödställda belägenhet att han bör erhålla fattigvård, behandlas som lösdrivare på sätt i lösdrivarlagen är stadgat. Bortsett från det indirekta krav på någon grad av arbetsförmåga, som följer av lösdrivarlagens stadgande om underlåtenhet att efter förmåga söka ärligen försörja sig såsom förutsättning för ingripande, finnes inte något hinder mot att lösdrivarlagens förberedande åtgärder — anhållande, varning och häktning — tillämpas även mot personer med starkt nedsatt arbetsförmåga. Beträffande tillämpning av tvångsarbete har däremot uppställts en särskild begränsning. I 7 § stadgas att den, som till följd av ålderdom, kroppseller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras, ej må dömas till tvångsarbete och ej heller, om han börjat undergå sådant arbete, fortfara därmed. Den grupp helt eller delvis arbetsoförmögna som sålunda uteslutes från tvångsarbete sammanfaller i huvudsak med den grupp, till vilken obligatorisk fattigvård utgår. Sådan fattigvård torde emellertid undantagsvis tillkomma även delvis arbetsoförmögna personer som ej är undantagna från tvångsarbete enligt 7 §. Detta lagrum har nämligen utformats i överensstämmelse

54 med en bestämmelse i 1871 års tidigare gällande fattigvårdsförordning och blev ej ändrat när den obligatoriska fattigvården i 1918 års lag fick en delvis vidgad omfattning. 1 Vid tillämpning av 7 § överlämnas den omhändertagne till vederbörande fattigvårdsstyrelse. Om han har hemortsrätt på annan ort, förpassas han dock från länsstyrelsen i det län där han befinner sig till länsstyrelsen i hemortslänet. I regel intages den lösgivne på fattigvårdsanstalt eller på sinnessjukhus. Även annan vårdform kan ifrågakomma. Enligt 35 § fattigvårdslagen åligger det fattigvårdsstyrelse att vidtaga erforderliga åtgärder för att bereda vård på särskild anstalt åt understödstagare, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet är i behov därav. Beträffande den som med tillämpning av 7 § lösdrivarlagen intagits på fattigvårdsanstalt — vare sig han dessförinnan dömts till tvångsarbete eller ej — gäller enligt 73 § fattigvårdslagen en särskild regel, innebärande att han kan kvarhållas på fattigvårdsanstalten till dess grundad anledning finnes till antagande att han skall ärligen försörja sig utanför densamma. Fattigvårdslagen innehåller även bestämmelser om tvångsåtgärder mot vissa u n d e r s t ö d s t a g a r e och f ö r s u m l i g a f ö r - s ö r j a r e . Enligt 31 § jämförd med 27 § skall fattigvård meddelas genom vård på anstalt (sluten fattigvård), där understödstagaren är i behov av vård och ej lämpligen kan understödjas i hemmet eller utackorderas (öppen fattigvård). Sluten fattigvård kan upphöra antingen genom att understödstagaren avstår från fattigvård eller genom att fattigvårdsstyrelsen förordnar att fattigvården skall meddelas i öppen form. Enligt 73 § gäller som ovan sagts en särskild regel om kvarhållande av den som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri. Huruvida 73 § blir tillämplig eller ej torde inte sällan bero på en tillfällighet, nämligen om vederbörande polisman åberopar 7 § lösdrivarlagen när han överlämnar en anhållen men arbetsoförmögen bettlare till fattigvården. Närmare regler om förfarandet vid understödstagares intagning och kvarhållande på fattigvårdsanstalt saknas helt. Besvär över beslut om kvarhållande kan enligt 78 § 1 mom., 81 § 1 mom. och 82 § anföras hos länsstyrelsen och i sista hand hos kammarrätten. Bestämmelser om arbets föreläggande för vissa försörjningspliktiga har meddelats i 71 och 72 §§ fattigvårdslagen samt i 72 § barnavårdslagen. Arbetsföreläggande, som i regel avser arbete på anstalt, kan enligt fattigvårdslagen meddelas den som genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn eller adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd att obligatorisk fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen måste lämnas någon av dem. Enligt barnavårdslagen kan sådant föreläggande tillämpas dels beträffande den som av lastbarhet, 1

I 1918 års lag har 1 § första stycket följande lydelse. »Befinnes minderårig eller den, som i följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig, sakna medel till sitt livsuppehälle, skall han, där hans behov icke annorledes avhjälpes, erhålla fattigvård, på sätt i denna lag sägs.»

55 vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar sina skyldigheter mot sitt barn som ej fyllt 16 år, att skyddsuppfostran eller samhällsvård måste beredas detta, och tillika undandrar sig att fullgöra honom härför åliggande ersättningsskyldighet, dels beträffande den som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller i föreskriven form upprättat avtal är pliktig att fullgöra lagstadgad underhållsskyldighet till sitt barn, som ej fyllt 16 år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran som lagligen tillkommer barnet, att särskilda åtgärder mot den försumlige prövas påkallade för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande. Tillämpningen av arbetsföreläggande enligt sistnämnda stadgande har samband med gällande bestämmelser om bidragsförskott och särskilda barnbidrag. Beslut om arbetsföreläggande som nu sagts fattas av fattigvårdsstyrelsen respektive barnavårdsnämnden. Den arbetsskyldige kan, oavsett om fattigvården upphört, kvarhållas på anstalten eller i arbetet intill dess grundad anledning föreligger till antagande, att han skall efter förmåga söka försörja sig och de sina. Han må dock inte i oavbruten följd kvarhållas under längre tid än ett år. Om tiden för kvarhållande beslutar vederbörande nämnd. Över beslut om arbetsföreläggande får besvär ej anföras, men frågan om föreläggandets laglighet kan dock bringas under länsstyrelsens prövning genom klagan över polismyndighetens medverkan vid den arbetsskyldiges förpassning till anstalt, om sådan handräckning lämnats enligt 72 § fattigvårdslagen. Över beslut beträffande kvarhållande av försörjningspliktig kan klagan föras hos länsstyrelse och i sista instans hos kammarrätten (78 § 1 mom., 81 § 1 mom. och 82 § fattigvårdslagen; 81 § 1 mom. samt 84 § 1 och 4 mom. barnavårdslagen). Arbetsföreläggande enligt fattigvårdslagen och barnavårdslagen verkställes i regel på sådant arbetshem, som avses i 33 § fattigvårdslagen. Arbetshemmen är även avsedda för omhändertagande av vissa understödstagare, nämligen sådana i någon mån arbetsföra behövande som är i behov av anstaltsvård men inte lämpligen kan mottagas eller behållas på annan fattigvårdsanstalt — ålderdomshem, försörjningshem eller vårdhem — som omtalas i 31 § fattigvårdslagen. Den som är intagen i fattigvårdsanstalt kan enligt 69 § fattigvårdslagen för grövre ordningsförseelser tillrättavisas av fattigvårdsstyrelse eller särskild anstaltsstyrelse genom minskning i kosten eller genom inskränkning i eljest medgivna friheter och förmåner. Beträffande pojkar under 15 år och flickor under 12 år kan aga användas. Föreståndare kan bemyndigas att vidtaga åtgärder som nu sagts. Över den som intagits i arbetshem äger anstaltsstyrelsen myndighet i enlighet med det för anstalten fastställda reglementet. I detta må ej medgivas användande av inneslutning i mörkt enrum eller prygel. Bestämmelser om tillämpning i vissa fall av varning och i sista hand tvångsarbete har meddelats i 74—76 §§ fattigvårdslagen. Dessa regler avser dels försörjningspliktiga som erhållit arbetsföreläggande enligt fattigvårdslagen eller barnavårdslagen, dels understödstagare som är arbetsskyldiga

56 enligt 70 § fattigvårdslagen, d. v. s. åtnjuter obligatorisk fattigvård som inte är allenast tillfällig eller är intagna på fattigvårdsanstalt för egen försörjning. Om den arbetsskyldige undandrar sig att fullgöra anvisat arbete — på anstalt eller utanför anstalt — eller om han utan tillstånd lämnar arbetet, visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör sig skyldig till uppförande som strider mot sedlighet eller god ordning, äger fattigvårdstyrelsen eller styrelsen för vederbörande fattigvårdsanstalt att tilldela honom varning. Låter den felande ej rätta sig därav, kan fattigvårdsstyrelsen eller anstaltsstyrelsen hos länsstyrelsen göra framställning om hans dömande till tvångsarbete. Sådant arbete kan åläggas för en tid av minst en och högst sex månader. Tvångsarbete som nu sagts verkställes i allmän tvångsarbetsanstalt. Om den dömde p å grund av nedsatt arbetsförmåga eller annan anledning inte lämpligen bör intagas på sådan anstalt, kan tvångsarbetet dock verkställas på fångvårdsanstalt. Enligt kungörelse den 31 december 1918 skall detta ske dels när arbetsförmågan är så nedsatt att den dömde ej synes ägna sig för det arbete som i allmänhet förekommer på tvångsarbetsanstalten, dels när denna är avlägsen och det ådömda tvångsarbetet ej är längre än en månad. Blir någon efter domen oförmögen till arbete — det kräves alltså total arbetsoförmåga — m å tvångsarbetet ej bringas till verkställighet eller, om det tagit sin början, fortfara. Den dömde överlämnas då enligt 7 § lösdrivarlagen till fattigvården. Huruvida han därefter med stöd av 73 § fattigvårdslagen kan kvarhållas på fattigvårdsanstalt, till dess grundad anledning finnes till antagande, att han skall ärligen försörja sig utanför anstalten, är i någon mån tveksamt. Sådant kvarhållande torde endast kunna äga rum därest han uppfyller den i 73 § uppställda förutsättningen att vara förfallen till bettleri eller lösdriveri. Tvångsarbete kan vidare, förutom genom arbetstidens utgång, upphöra genom frigivning med stöd av 13 § lösdrivarlagen, därest den dömde kommer i förändrade villkor, så att hans kvarhållande i anstalten ej vidare är av nöden (jämför ovan). När tvångsarbete förrättas i fångvårdsanstalt, behandlas den dömde enligt vad i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. är stadgat om bötesfånge. Lösdrivarlagens allmänna syfte och innebörd. Beträffande lösdrivarlagens syfte och funktion har olika uppfattningar gjort sig gällande, inte minst under det arbete på en revision av lagstiftningen som påbörjades för snart femtio år sedan. Enligt en meningsriktning, som varit starkare representerad i den juridiska litteraturen än under utredningsarbetet, skulle lösdrivarbehandlingen ha till huvudsaklig uppgift att framtvinga eller realisera fullgörandet av en skyldighet till självförsörjning, som enligt företrädarna för denna åsikt åvilar varje svensk medborgare. 1 I viss 1 Se härom KJELLSON, Lösdriveriets rättsliga ställning (Statsvetenskaplig tidskrift 1920), SÖLVÉN, anf. arb. (1931), BEUTERSKIÖLD, Föreläsningar (1933), EEK, anf. arb. (1943). Annan mening, se HAGSTRÖMER, Svensk straffrätt del I (1901—1905), och STJEBNBERG, Den positiva straffrättens allm ä n n a del h. 1 (1920).

57 mån besläktad härmed är den ibland hävdade meningen, att lösdrivarbehandling i första hand är ett samhällets tvångsmedel mot personer som obehörigen söker utnyttja de sociala hjälpformerna. I regel karakteriseras lösdrivarlagen emellertid som en preventionslagstiftning, vilken har till syfte att förebygga brottslighet och annan asocialitet från den omhändertagnes sida. Denna uppfattning, som är starkt påverkad av individualpreventiva tankegångar inom den nyare kriminalpolitiken, innebär i sin moderna form att lösdrivarbehandling tillgnpes mot personer, som befaras komma att begå brott, för att förmå dem att framdeles föra ett laglydigt liv. Även om man därvid i viss mån räknar med en avskräckande verkan av vidtagna åtgärder, lägges dock huvudvikten vid att stärka den omhändertagnes förmåga och vilja till arbete eller, som det ibland uttryckes, att uppfostra honom till arbetsamhet. Det torde vara obestridligt att sistnämnda uppfattning legat till grund för åtminstone de senaste reformförslagen på området — 1939 års betänkande avsåg att i lösdrivarlagens ställe sätta en lag om arbetsfostran — men därav följer inte att 1885 års gällande lösdrivarlag intar samma ståndpunkt. Lösdrivarlagens egentliga syfte och innebörd kan klarläggas endast mot bakgrunden av de tidsförhållanden under vilka lagen tillkom och i belysning av de uttalanden som gjorts under förarbetena till densamma. 1 Såsom i det föregående anförts trädde lösdrivarlagen i stället för 1846 och 1853 års försvarslöshetslagstiftning. Dess innehåll bör betraktas mot bakgrunden av det växande missnöjet med sistnämnda lagstiftning och den allt häftigare kritik som, särskilt u r rättssäkerhetssynpunkt, riktades mot dess tillämpning. Många oförskyllt arbetslösa träffades av lagstiftningens tvångsåtgärder — polisuppsikt med vistelsetvång, häktning, allmänt arbete — som delvis utnyttjades för att minska den kommunala fattigvårdsbördan genom att överföra understödstagare till tvångsarbete i statens regi. Polisuppsikten över försvarslösa upprätthölls strängt under hot om häktning och blev för den tidens fattiga och arbetslösa en fruktansvärd realitet. Då polisen själv avgjorde vem som var att anse som försvarslös — ej sällan utan att höra den det gällde eller ens underrätta honom — tog sig häktandet ofta planlösa, nästan groteska former. Det inträffade att en och samma person häktades ett 10-tal gånger under loppet av samma år. I det stora flertalet fall återsändes 1

E E K anf. arb. gör gällande, att om man vill fastställa det syfte, den ändamålsbestämning, som faktiskt uppbär gällande lagstiftning om administrativa frihetsberövanden, det är tillrådigt att inte fästa allt för stor vikt vid de ofta ganska oklara och stundom även motsägande »motiv» som åberopats för lagstiftningen, enär de föreställningar om lagens uppgift, som dominerat under förarbetena, stundom visat sig ej förenliga med den funktion som lagen faktiskt fyller. Bortsett från den principiella frågan huruvida en lagtolkning på grundval av lagens faktiska funktion är försvarlig — doktrinen kan inverka på utformningen av rättspraxis — må här endast anmärkas att man måste äga kännedom om lagens ursprungliga syfte och innebörd för att kunna avgöra dels huruvida lagen tillämpats i överensstämmelse därmed, dels huruvida det nämnda syftet behöver tillvaratagas under de ändrade förhållanden som uppkommit. En senare fråga blir om lagen kommit att jämte det ursprungliga syftet eller i stället för detsamma fullgöra andra funktioner och om dessa i så fall fortfarande bör tillgodoses. Slutligen kan den frågan uppkomma huruvida en ny lagstiftning erfordras för något närstående syfte, ehuru detta icke beaktas vid dess tillämpning.

58 den häktade till vistelsekommunen, oftast med fångvagn under befäl av fånggevaldiger. Genom sitt noggranna och detaljerade innehåll ger 1865 års förnyade instruktion för fånggevaldiger många belägg för att fångtransporter hörde till tidevarvets dagliga liv. I instruktionen lämnas bl. a. utförliga bestämmelser om hur gevaldigerna skulle bete sig då de mötte varandra mellan byarna. Av sparsamhetsskäl skulle de utväxla fångar och därefter vardera återvända sin väg. Det ålåg dem att under sin färd uppsamla fångar som skulle fortskaffas åt samma håll. De missförhållanden som vållades av försvarslöshetslagstiftningen var så påtagliga att nästan alla insåg att den måste upphävas. Detta innebar dock inte att man var villig att efterge kravet på polismässiga säkerhetsåtgärder mot personer, som ansågs farliga i den bemärkelsen att de kunde väntas begå brott inom en snar framtid. Den socialekonomiska situationen hade inte ljusnat. Fattigvården var lika negativt inriktad. Det socialpolitiska reformarbetet hade knappast börjat. Den fattige och arbetslöse hade inte många utvägar. Han betraktades fortfarande som farlig för andras egendom. Om han genom sitt levnadssätt gav stöd för sådana farhågor, borde han tagas om hand. I synnerhet ville man inte helt avstå från de säkerhetsåtgärder, som sedan gammalt i avvärjande syfte vidtagits mot flertalet frigivna straffångar. Bland dessa åtgärder hade — jämte vanfrejden — polisuppsikt och allmänt arbete kommit att intaga främsta rummet. Såsom ovan anförts hade kritiken mot försvarslöshetslagstiftningen endast i ringa mån avsett den vidsträckta omfattning i vilken frigivna fångar blev föremål för tvångsåtgärder, låt vara att en ny uppfattning om brott och straff efterhand gjorde sig gällande. Behandlingen av lösdrivare betraktades sedan gammalt som en polisfråga. Polisens uppgift var inte bara att upprätthålla säkerheten utan också att sörja för den allmänna ordningen ävensom — enligt en uppfattning som dock inte var allmänt omfattad — i viss utsträckning att vaka över sedligheten i samhället. Det ansågs därför naturligt att polisen skulle äga att i förebyggande syfte ingripa även mot individer som störde ordning och sedlighet utan att de kunde betraktas som utpräglat farliga för annans egendom. Av förarbetena till lösdrivarlagen framgår tydligt dess huvudsakliga syfte att bereda skydd mot befarad brottslighet, främst tjuvnad och andra brott mot förmögenhet, samt i viss utsträckning även mot ordnings- och sedlighetsstörande uppförande som ej är att betrakta som brott i egentlig mening. Tanken var emellertid inte att förmå den omhändertagne till ett laglydigt liv i framtiden utan företrädesvis att söka avvärja brottsliga handlingar som kunde befaras från hans sida, om han lämnades åt sig själv. Det brottsprevenerande syftet var således mera negativt, mera inriktat på att avvärja en omedelbart hotande fara än det syfte att på längre sikt förebygga återfall i brott, som enligt modern kriminalpolitisk uppfattning fullföljes av straffen och de övriga brottspåföljderna. Tvångsarbetet är inte något straff. Det är inte heller någon straffrättslig skyddsåtgärd eller social vårdåtgärd utan en politirättslig säkerhetsåtgärd.

59 Att o k l a r h e t k o m m i t a t t r å d a p å s i s t n ä m n d a p u n k t t o r d e f r ä m s t b ö r a tills k r i v a s det f ö r h å l l a n d e t a t t de lagstiftande o r g a n e n de k o m m i t t e r a d e , d e p a r t e m e n t s c h e f e n , h ö g s t a d o m s t o l e n och r i k s d a g e n — delvis gjort s i n s e m e l l a n m o t s t r i d i g a u t t a l a n d e n . D e viktigaste s k i l j a k t i g h e t e r n a h a r s a m b a n d m e d att d e k o m m i t t e r a d e — u t a n a t t f r å n g å preventionssyftet — b e t r a k t a d e lösdriveriet s o m ett slags polisförseelse. F ö r k l a r i n g e n h ä r t i l l t o r d e v a r a a t t d e övers k a t t a d e b e t y d e l s e n av vissa b e s t ä m m e l s e r i förslaget, v a r i g e n o m d e ville tillgodose d e n individuella r ä t t s s ä k e r h e t e n p å ett b ä t t r e s ä t t ä n försvarslöshetslagstiftningen gjort. F ö r s l a g e t i n n e b a r enligt deras m e n i n g a t t polisingrip a n d e e n d a s t k u n d e s k e m o t d e n som själv o r s a k a t sitt medellösa tillstånd o c h s o m d ä r j ä m t e p å ett påtagligt sätt visat att h a n v a r farlig för a n d r a s s ä k e r h e t (främst för d e r a s egendom) eller r e d a n u p p t r ä t t s t ö r a n d e för allm ä n o r d n i n g eller sedlighet. H ä r i f r å n v a r steget inte l å n g t till att b e t r a k t a själva lösdriveriet s o m en polisförseelse och t v å n g s a r b e t e t som e n n ä p s t , vilk e n emellertid i n t e var ett straff u t a n en politirättslig å t g ä r d m e d ett r e n t p r e v e n t i v t syfte. I 1882 å r s förslag till l ö s d r i v a r l a g a n f ö r d e d e k o m m i t t e r a d e b e t r ä f f a n d e d e n f ö r e s l a g n a lagens g r u n d och syfte bl. a. följande. Staten, vilken såsom rättsanstalt har till uppgift att uppehålla rättsordningen inom samhället, äger både rättighet och plikt att för sådant ändamål icke blott bestraffa redan övade rättskränkningar utan även söka förekomma sådana. Till en dylik preventiv verksamhet hörer att bereda trygghet mot rättsingrepp av dem, vilka kunna befaras vilja på ett otillåtet eller lagstridigt sätt söka sig förmåner och såmedelst sätta andra medborgares personliga säkerhet eller egendom i våda. Grunden för den preventiva lagstiftningen synes kommitterade allena vara denna statens befogenhet att vidtaga erforderliga säkerhetsmått, på det allmän ordning eller enskild rätt ej må kränkas av personer, vilkas uppförande och levnadssätt giva skäl till farhåga för rättsförnärmelse från deras sida. Den rättighet, som tillkommer varje medlem av samhället att fritt få använda sina själs- och kroppskrafter under villkor att ej förnärma annans rätt, kräver dock den yttersta vaksamhet och omsorg, då det gäller att rättmätigt bestämma omfånget och gränsen för denna statens preventiva makt. Till erkännandet av den rätt, som tillkommer den enskilda personligheten, hörer ött icke någon bör misstänkas för brottsliga avsikter förr än han genom bevisliga handlingar eller underlåtanden gjort sannolikt att han icke aktar andras rätt. Till sådana handlingar eller underlåtanden måste räknas, att någon stryker kring landet utan lovlig avsikt och utan kända utvägar att på tillåtligt sätt finna sin bärgning eller att någon uppenbarligen för ett vanartat levnadssätt och underlåter att efter förmåga genom arbete förskaffa sig nödig utkomst eller att någon såsom ett yrke övar bettleri. Lättja, vanart och tiggeri fostra enligt allmänna moraliska lagar lätteligen brottsliga böjelser och leda icke sällan till rubbningar av rättsordningen. De som gjort sig skyldiga till dylika förseelser kunna därför med skäl befaras vara för allmän säkerhet eller enskild rätt vådliga och en mot dem riktad preventiv lagstiftning äger i nämnda farhåga sitt berättigande. Något r u m för godtycke i fråga om tillämpningen av kommitterades förevarande förslag torde så mycket mindre förefinnas, som förslaget uttryckligen föreskriver, icke blott att personen skall sakna tillgångar och, efter vad omständigheterna ådagalägga, varken äga eller söka arbete utan även att hela hans levnadssätt — således icke blott en eller annan enstaka handling — skall utvisa att han antingen är för

60 den allmänna säkerheten vådlig eller stör allmän ordning eller sedlighet. Prövningen angående beskaffenheten av hans levnadssätt förutsätter nämligen fullt ut lika klara och bestämda, erkända eller intygade faktiska förhållanden som bedömandet av tillgångs- och arbetslösheten. Enligt vad de kommitterade vidare uttalade skulle för alla slag av lösdrivare gälla att de genom eget förvållande, d. v. s. genom uraktlåtenhet att efter förmåga använda sin arbetskraft, försatt sig i ett tillstånd av behov, vilket de svårligen utan våda för allmän säkerhet eller utan att störa allmän ordning eller sedlighet kunde tillfredsställa. Det var det självförvållade behovet i förening med ett om sedlig förslappning vittnande levnadssätt, som utsatte personen för misstanke att kunna begå ett ingrepp i andras äganderätt eller annorledes störa allmän ordning och säkerhet och som utgjorde grunden för hans behandling såsom lösdrivare. De preventiva åtgärderna riktades sålunda inte mot den fattige för att lämna den rike fri. Skälig anledning saknades emellertid att hos den förmögne landstrykaren eller bärgade lösdrivaren — om sådana ens funnes — misstänka en avsikt att förnärma andras rätt. Beträffande tvångsarbetet uttalade kommittén i enlighet med sin ovan återgivna uppfattning, att det utgjorde »en ådömd näpst, varmed umgälldes en begången förseelse emot en av staten till skydd för allmänna säkerheten stiftad polislag». Näpsten skulle stå i rätt förhållande till förseelsen och borde inte göras svårare än som ansågs nödigt för det repressiva och korrektionella syfte, som med densamma avsågs. I sitt yttrande över 1882 års förslag uttalade fångvårdsstyrelsen i motsättning till de kommitterade att åtgärderna mot lösdrivare borde vara preventiva men inte bestraffande. Styrelsen underströk den uppfostrande synpunkten och framhöll bl. a. att det enda medlet att göra lättingen till en nyttig samhällsmedlem var att bibringa honom lust och håg till arbete. 1 Lösdrivarbehandlingens karaktär av en preventiv säkerhetsåtgärd, motiverad av en omedelbart hotande fara för brott, framhävdes däremot av chefen för justitiedepartementet vid lagförslagets remitterande till högsta domstolen. Departementschefen anförde: Lagstiftningen i detta ämne har till ändamål att bereda skydd mot de faror, som hota allmän säkerhet, allmän ordning och sedlighet från deras sida, vilka, utan andra försörjningsmedel än sin arbetskraft, underlåta att använda denna och i stället sysslolösa stryka omkring eller eljest föra ett lättjefullt och vanartigt levnadssätt. Erfarenheten har nämligen visat, att steget från ett dylikt levnadssätt in på broltets bana är så gott som oundvikligt, då den medellöse, som ej själv vill arbeta, knappast har någon annan utväg för sitt uppehälle än ett olovligt eller brottsligt anlitande av andras tillgångar. På samma gång det är angeläget att det sålunda åsyftade skyddet blir fullt verksamt, har man å andra sidan att tillse, att såvitt möjligt, intet oförskyllt lidande i lagens namn tillskyndas någon samhällets medlem, att fördenskull de preventiva åtgärderna riktas endast mot dem, från vilka fara synes omedelbart hota, och att åtgärderna även mot dessa ej antaga en strängare och mer affliktiv karaktär än nöd1

I denna del var yttrandet ej enhälligt. Departementschefen i styrelsen GERLE betonade tvångsarbetets karaktär av säkerhetsåtgärd.

61 vändigheten fordrar. Granskar man nu gällande lagstiftning i ämnet med ledning av dessa grundsatser, synes lagstiftarens närmaste uppgift vara att, med frånträdande av anspråket på laga försvar i den mening detta nu tages, varigenom blotta arbetslösheten, även den oförvållade, göres till föremål för straff, inskränka lagens verkningar till de i egentlig mening samhällsvådliga, underkasta dessa en behandling, som visserligen bör vara allvarsam, men dock fri från det onödigt plågsamma, som ligger i ett planlöst häktande och tvångstransporterande, samt från det godtycke, vartill särskilt de bristfälliga stadgandena om polisuppsikten i gällande författnings 3 § kunna leda. Preventionssyftet betonades ytterligare i skilda uttalanden rörande utformningen av de i 1 § reglerade legala förutsättningarna för lösdrivarbehandling. I fråga om de i första stycket uppställda presumtionerna för ingripande mot vagabonderande lösdrivare uttalade de kommitterade i 1884 års omarbetade förslag, att landstrykeriet innebar en så stark presumtion för ett vanartigt och osedligt levnadssätt, att annan bevisning om sådant levnadssätt inte borde anses erforderlig än den, som låg i det konstaterade upprepandet av kringstrykandet. Genom att förnyade gånger anträffas strykande kring landet — första gången skulle han endast varnas — hade landstrykaren ådagalagt sin lättja. Huruvida han även i andra stycken gjort sig skyldig till ett vanartigt eller osedligt levnadssätt skulle, om än aldrig så antagligt, dock ofta nog fordra en utredning, vilken på en främmande ort åtminstone inte utan alltför lång tidsutdräkt skulle kunna åstadkommas. Landstrykaren måste bettla eller stjäla för att leva. I denna nödvändighet låg inte blott nyss antydda presumtion om vanart och osedlighet utan också den omedelbara våda för den allmänna säkerheten, vilken gav fog för landstrykarens preventiva behandling. Beträffande redigeringen av första stycket märkes att de kommitterades förslag innefattade såväl sysslolöshet som medellöshet under formuleringen »utan lovliga medel». Departementschefen upptog i stället den gällande lydelsen »sysslolös utan medel till sitt upphälle». Därvid anfördes dels att arbetslösheten var ett moment, som borde med full tydlighet framhållas i lösdriveriets karakteristik, dels att det låg i sakens natur att den sysselsättning, som befriade från behandling som lösdrivare, skulle vara lovlig. Av större intresse är vad som förekom beträffande de i 1 § andra stycket uppställda förutsättningarna för ingripande mot s. k. stationära lösdrivare. I huvudsaklig anslutning till 1884 års kommittéförslag definierades denna kategori lösdrivare i det till högsta domstolen remitterade förslaget såsom »den vilken eljest, utan att äga medel till sitt uppehälle, förer ett lättjefullt och vanartigt levnadssätt samt befinnes vara vådlig för allmän säkerhet eller störa allmän ordning eller säkerhet.» Högsta domstolen, som föreslog den slutliga lydelsen — »vilken utan att äga medel till sitt uppehälle underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet» — anmärkte mot förslaget dels att den som utan att äga medel till sitt uppehälle tillbringade sitt liv i lättja samt i övrigt förde ett sådant levnadssätt att han borde anses vådlig för allmän säkerhet, ordning eller sedlig-

62 het, syntes böra behandlas såsom lösdrivare även om han inte dessutom förvunnits om någon ytterligare vanart — det kunde för övrigt vara vanskligt att avgöra vad som avsågs med »vanartigt 1 » — dels att uttrycket »befinnes störa» kunde tolkas så att lagen skulle få tillämpas först i det ögonblick då vederbörande befanns genom positiv åtgärd störa allmän ordning eller sedlighet, medan det stämde bättre med förslagets preventiva syfte, om lösdrivarbehandlingen fick vidtaga innan samhällsvådligheten framträtt i brottslig handling. Genom de av högsta domstolen sålunda föranledda ändringarna framhävdes, såsom domstolen anförde, lagens preventiva syfte. Emellertid kan det också göras gällande, att förutsättningarna för ingripande mot stationära lösdrivare därigenom kom att lida av en viss oklarhet. I de kommitterades förslag gjordes en markerad skillnad mellan å ena sidan det preventiva ingripande som till skydd för den allmänna säkerheten företogs mot dem som på grund av sitt levnadssätt kunde antagas stå i begrepp att begå brott, främst tjuvnadsbrott, samt å andra sidan det ingripande mot ordnings- och sedlighetsstörande element — dit räknades bland annat de helyrkesprostituerade — som mera hade med den allmänna ordningen än med säkerheten att göra. 2 Av de kommitterades motivering framgår att de beträffande sistnämnda grupp lösdrivare tänkt sig en »näpst» genom ett kortvarigt tvångsarbete, därest vederbörande inte tog rättelse av meddelad varning. Med de för allmän säkerhet vådliga lösdrivarna avsåg de kommitterade företrädesvis frigivna fångar, beträffande vilka särskilda regler föreslogs. Att tvångsarbetet har karaktären av preventiv säkerhetsåtgärd, framgår särskilt tydligt av vad som under förarbetena till lösdrivarlagen förekom beträffande grunderna till den i 13 § intagna bestämmelsen, att den som undergår tvångsarbete må frigivas, om han kommer i förändrade villkor, så att hans kvarhållande vid arbetsanstalten ej vidare är av nöden. I 1846 års försvarslöshetsstadga fanns, såsom ovan omtalats, i 22 § en motsvarande regel av innebörd, att den som för bristande försvar dömts till allmänt arbete skulle frigivas, om sådan förändring yppades i hans villkor att han inte vidare borde anses som försvarslös, t. ex. att han erhållit ett anbud o m laga tjänst som kunde godkännas av vederbörande myndighet eller att han i samband med välförhållande under hälften av den bestämda anstaltstiden förvärvat viss behållen arbetsinkomst. Någon motsvarighet till detta stadgande upptogs varken i de kommitterades förslag eller i det av departementschefen till högsta domstolen remitterade förslaget. För de kommitterades del sammanhängde detta med deras uppfattning av tvångsarbetet som en näpst ådömd för en polisförseelse. Med denna tvångsarbetets natur överensstämde inte att låta det upphöra i förtid. I ett avgivet yttrande över kommittéförslaget hade fångvårdsstyrelsen framhållit det värdefulla ur behandlingssynpunkt i att en 1 Såsom ovan (s. 39) anförts, användes termen vanartig i den tidigare försvarslöshetslagstiftningen för att beteckna frigivna fångar. 2 I ett senare utkast till reformeringen av lösdrivarlagstiftningen betecknade SCHOTTE miinnen i denna grupp lösdrivare såsom ligister; övriga stationära lösdrivare benämndes poliskunler.

fånge kunde frigivas på grund av besparad arbetsförtjänst. Styrelsen utgick därvid från sin uppfattning att tvångsarbetet främst hade en arbetsfostrande uppgift. 1 Det preventiva säkerhetssyftet framträder däremot tydligt i de uttalanden av högsta domstolen och riksdagens lagutskott som blev utslagsgivande för lagens innehåll i denna del. I sitt yttrande över det remitterade förslaget framhöll högsta domstolens flesta ledamöter, att en av de väsentligaste bland de omständigheter, som utgjorde skäl för en persons behandling som lösdrivare, bestod däri att han saknade medel till sitt uppehälle. Ur den allmänna rättssäkerhetens synpunkt kunde det därför ej vara erforderligt och sålunda ej heller med lagstiftningens grund och ändamål rätt överensstämmande att, även sedan nämnda omständighet av en eller annan anledning upphört att förefinnas, ändock låta den dömde fortfara med det ådömda tvångsarbetet. Liksom det genom försvarslöshetsstadgan medgivits den dömde att under vissa villkor genom arbetsamhet kunna återförvärva friheten, borde också den föreslagna lagen tillerkänna honom motsvarande rättighet att återfå friheten, i händelse han genom sitt arbete inom tvångsarbetsanstalten kunde förvärva en viss behållning eller medel eljest tillföll honom under anstaltstiden. Även om en sådan rättighet sällan kom att vinna tillämpning, torde den dock genom själva sin tillvaro bidraga att i allmänna föreställningssättet bereda de till tvångsarbete dömda en annan ställning än de egentliga brottslingarna ägde. Ännu mera pregnant framträdde säkerhetssynpunkten i ett av justitierådet Örbom avgivet särskilt yttrande, vari bl. a. anfördes: En av de mest genomgripande skiljaktigheterna mellan nuvarande lagstiftning och det förevarande förslaget ligger däri, att enligt den förra »allmänt arbete» utgör allenast ett »villkorligt arbetstvång», som, avsett att förebygga att den obemedlade, i saknad av sysselsättning, må hemfalla till positiv brottslighet, följdriktigt upphör, då den dömdes villkor undergått sådan förändring att arbetstvånget icke vidare är nödigt, under det att däremot det i stället föreslagna tvångsarbetet skall utgöra i främsta rummet en verklig bestraffning för sysslolösheten såsom i och för sig innefattande en positiv brottslighet eller en polisförseelse, som ovillkorligen måste bestraffas liksom varje annat brott, även om en inträffad förändring i den dömdes villkor ej vidare gör det nödigt att tvinga honom till arbete. Denna uppfattning, vars grundtanke är att ett levnadssätt, som, då en bemedlad person gör sig skyldig därtill, ej anses straffvärt, skall bestraffas såsom brott när den ifrågavarande personen är obemedlad, må visserligen hämta stöd av utländsk lagstiftning, men synes sakna hemul inom vårt lands rättsåskådning, där fattigdom och nöd hittills vanligen betraktats såsom förmildrande omständigheter, men aldrig torde hava ingått bland kännetecknen på brottslighet. I fortsättningen av yttrandet avstyrkte ö r b o m »den föreslagna skärpning av tvångsarbetet, vilken skulle bliva en följd därav att, genom borttagande av rätten till frigivning på grund av förändrade villkor, tvångsarbetet i lagen erhölle karaktären av en bestraffning, i stället för att vara en säkerhetsåtgärd å samhällets sida». Han förordade att i lagen infördes ett stadgande av i huvudsak samma lydelse som den gällande 13 §. 1

Ang. skiljaktiga meningar inom styrelsen, se ovan s. 60 not 1.

64 I propositionen upptogs ej något stadgande om frigivning på grund av ändrade villkor. Departementschefen åberopade gentemot högsta domstolen bl. a. ett uttalande av de kommitterade, att lagstiftningen ej upphörde att vara preventiv, även om den i syfte att förekomma brott bestraffade sådana polisförseelser, som ansågs kunna till brott föranleda. Om lösdriveriet förbjöds vid viss påföljd, borde påföljden utkrävas för att ge anseende och helgd åt förbudet. Vidare anfördes att tvångsarbete enligt den föreslagna lagen ej fick åläggas på lika löslig grund som allmänt arbete enligt försvarslöshetsstadgan. — Vid statsrådsföredragningen anförde justitierådet Rabe avvikande mening på denna punkt under framhållande att »lösdrivares hållande till tvångsarbete bör betraktas icke såsom straff för brott utan såsom en säkerhetsåtgärd till förekommande av lösdrivares hemfallande åt brottsliga företag». Riksdagens lagutskott intog i huvudsak samma ståndpunkt som högsta domstolen. I utskottets utlåtande (nr 21) anfördes bl. a. följande. Fall kunna emellertid tänkas, i vilka skäligen kan sättas i fråga, huruvida det må vara av nöden att vidare å tvångsarbetsanstalt kvarhålla lösdrivare, såsom att han där genom eget arbete samlat ansenligare besparing, att arv eller gåva av någon betydenhet tillfallit honom under tvångsarbetstiden, eller att någon för erbjudandet vederhäftig person förklarar sig vilja taga honom i sin tjänst eller annars om honom draga försorg. I betraktande härav och då utskottet delar högsta domstolens nästan enhälliga mening och kungl. fångvårdsstyrelsens därmed överensstämmande uppfattning, att det tvångsarbete, varom här är fråga, icke kan betraktas som straff för begången förseelse, utan allenast såsom en samhällets preventivåtgärd mot befarad framtida brottslighet, har utskottet ansett, att, då den eller de omständigheter, som orsakat den preventiva åtgärden, upphört, den person, som är föremål för densamma ock genast må frigivas. Samhället har, i utskottets tanke, icke vidare någon anledning och följaktligen icke heller någon rätt att längre hålla personen i tvångsarbete. Det må visserligen vara sant, att, särskilt vad angår de på grund av gjort anbud om laga tjänst frigivne, dylik före den ådömda arbetstidens slut skeende frigivning hittills ofta vållat många missbruk, men utskottet kan dock icke finna, att denna omständighet bör kunna leda till rubbning i den konsekventa tillämpningen av den grundprincip, pä vilken, enligt utskottets uppfattning, hela nu ifrågavarande lagstiftning vilar. Korrektivet mot de befarade olägenheterna torde vara att söka uti en av vederbörande konungens befallningshavande före beslutet om frigivningen med en viss diskretionär makt verkställd noggrann och sträng prövning av de förefintliga förhållanden, som skulle utgöra grund för frigivningen. Utskottet föreslog med åberopande av det anförda att såsom ett andra stycke i 7 § skulle införas en bestämmelse som i huvudsak överensstämde med den gällande 13 §. Utskottsmajoritetens förslag innebar att den som frigavs på grund av förändrade villkor skulle, i likhet med andra från tvångsarbete frigivna, underkastas förpassning, vistelsetvång och polisuppsikt. Mot detta av praktiska skäl förestavade förslag anmäldes avvikande mening av vissa reservanter, som intog den åtminstone teoretiskt mera logiska ståndpunkten, att den som frigavs enligt 13 §, därför att det ej längre var av nöden att i brottsförebyggande syfte hålla honom avskild, inte heller behövde underkastas andra tvångsmedel. Sin mest tillspetsade formulering fick denna

65 s t å n d p u n k t i ett u t t a l a n d e a v chefen för j u s t i t i e d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t Vult v. S t e y e m , s o m u n d e r d e b a t t e n i r i k s d a g e n s a n d r a k a m m a r e ställde f r å g a n : »Och slutligen, k a n det v a r a s k ä l a t t ställa h e m m a n s ä g a r e n eller k a p i t a l i s ten under polisuppsikt?» D e n f ö r e s l a g n a b e s t ä m m e l s e n u t s a t t e s u n d e r k a m m a r d e b a t t e n även för k r i tik av p r i n c i p i e l l n a t u r , s o m n ä r m a s t i n n e b a r a t t l ö s d r i v a r l a g e n i dess h e l h e t b e t e c k n a d e s s å s o m en klasslag. I a n d r a k a m m a r e n y t t r a d e e n l e d a m o t bl. a. följande. Det är just detta uttryck »utan att äga medel till sitt uppehälle» som är vägen till orättfärdighet och som proklamerar olikheten inför lagen, ty det säges ju att den, som icke har egna medel, han får icke leva så att våda uppstår för allmän säkerhet, men den, som h a r medel, får göra det utan straffpåföljd. Att meningen är sådan, det framgår tydligt om vi jämföra det tillägg till 7 § som utskottet föreslagit. Där säges att, om den, som är dömd till tvångsarbete, kommer i bättre villkor, sä skall han frigivas. Där stär icke något omtalat, huru han skall behandlas, om hans uppförande förbättrats, om hans leverne och moral blivit bättre och om han dä skall frigivas. Utskottet säger också i sin motivering, att om den försvarslöse genom arv eller gåva kommit i en bättre ställning, sä bör han icke vidare å anstalten kvarhållas. Hans moraliska förbättring betyder således ingenting, men om slumpen givit honom ett arv, så får han sin frihet. Således är här, man kan icke neka det, en ren penningfråga om fängelsedörren skall öppnas eller stängas. Det är penningen, som öppnar vägen till frihet, men det är fattigdomen, som för till fängelset. För att upprätthålla denna orättfärdighetsprincip har man hittat på att säga, något varuti högsta domstolens ledamöter enhälligt instämt och med vilket utskottets ledamöter förenat sig, att här icke är fråga om straff för en förseelse utan endast om en av samhället vidtagen preventiv åtgärd emot en befarad framtida brottslighet; d. v. s. då den fattige först blivit varnad, men sedan insatt i fängelse, så frågar han: »varför lider jag detta straff?» Man svarar då: »min vän, du lider icke något straff; du är endast föremål för en preventiv åtgärd». Mina herrar, jag vill icke säga att detta är hyckleri, men nog ser det så ut, då man kallar för preventiv åtgärd vad som är ett straff. Härtill genmälde justitieministern. Det är ett faktum som icke kan genom några känslosamma utgjutelser bortresoneras, att det är endast den medellöse lösdrivaren, av vilken i regeln samhället har något att frukta. Han måste såsom varje annan individ söka uppehålla livet; men då han saknar tillgångar och icke vill arbeta, kan han icke göra det på annat sätt än genom tillgripande av olovliga utvägar, genom att tigga, som är förbjudet, eller genom att stjäla, som är straffbart. Jag vill visst ej bestrida, att det kunde göra en och annan, väl försedd med tillgångar, ganska gott att undergå en eller annan månads tvångsarbete; men det är endast i undantagsfall en sådan åtgärd påkallas av samhällets oundgängliga behov, och undantagen berättiga ej att ställa en hel samhällsklass under tvångslagar. För övrigt vill jag erinra, att hela detta tal om fattigdomens rättslöshet kan vara på sin plats under nuvarande lagstiftning, enligt vilken arbetslöshet och nöd, även oförvallad, kan leda till tvångsarbete, men det förlorar all sin udd mot en lagstiftning, vilken såsom den nu föreslagna, icke träffar någon annan medellöshet än den, som vållats genom ett lättjefullt och vanartigt levnadssätt. I fråga o m frigivning p å g r u n d av ä n d r a d e villkor beslöt r i k s d a g e n i enligh e t m e d den i u t s k o t t e t reservationsvis f r a m f ö r d a m e n i n g e n . B e s t ä m m e l s e r n a o m f ö r p a s s n i n g , vistelsetvång m . m . blev således ej t i l l ä m p l i g a v i d s å d a n fri5—477228.

66 givning. I samband därmed fick stadgandet av lagtekniska skäl sin placering i 13 §. Den lämnade redogörelsen torde tydligt giva vid handen att lösdrivarlagens egentliga syfte är att möjliggöra ingripande med säkerhetsåtgärder för att avvärja en aktuell fara för brottslighet. Åtgärderna får tillgripas mot personer som befinner sig i sådana förhållanden som enligt vad lagen förutsätter medför omedelbar våda för att de skall begå brott. Dessa farliga situationer — för att använda en modern kriminologisk term — beskrivas i lagens 1 §. I princip fordras att vederbörande saknar medel till sitt uppehälle, att han är sysslolös, att han underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och att han för ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. I fråga om den som sysslolös och utan medel till sitt uppehälle stryker omkring från ort till annan utgör dessa omständigheter i förening en presumtion — som dock kan motbevisas — för att han underlåter att söka ärligen försörja sig. Samma omständigheter innebär vidare en absolut presumtion för att hans levnadssätt är sådant att våda av nyssnämnda slag uppstår därigenom. Beträffande personer som ej vagabonderar innebär stadgandet däremot att utredning skall förebringas — förutom angående medellösheten — om såväl underlåtenheten att försörja sig på ärligt sätt som det vådliga levnadssättet. Bortfaller någon av de i lagen angivna faktorer, som konstituerar den farliga situationen, upphör jämväl den omedelbara våda som utgör grunden för ingripandet. Enligt 13 § skall frigivning därför ske, när en tvångsarbetare får sådant arbete som kan godtagas som försörjning eller när han erhåller penningar eller andra medel som garanterar hans lovliga försörjning någon tid framåt. Något stöd för att lösdrivarbehandlingen, särskilt tvångsarbetet, har till syfte att sanktionera eller tvångsvis exekvera en självförsörjning, som skulle åligga varje medborgare, torde ej kunna hämtas ur lösdrivarlagens förarbeten. När innehållet i 13 § åberopas mot uppfattningen att lösdrivarlagen har ett preventivt syfte (se t. ex. Sölvén, anf. arb. 1931), bortser man uppenbarligen från att tvångsarbetet inte tar sikte på att minska den omhändertagnes farlighet genom uppfostran och utbildning utan på att oskadliggöra honom så länge han befinner sig i den farliga situation, som bl. a. betingas av medellöshet och sysslolöshet. Att jämväl underlåtenhet att söka ärligen försörja sig uppställts såsom legal förutsättning för lösdrivarbehandling torde ha sin förklaring däri, att lösdrivarlagen i rättssäkerhetens intresse — och såsom en reaktion mot missbruket av försvarslöshetslagstiftningen — sökt begränsa det i b rottsp reveneran de syfte företagna ingripandet till att avse sådana personer som kan sägas själva ha försatt sig i en situation som påkallar samhällets ingripande med säkerhetsåtgärder. Motsvarande gäller kravet på ett levnadssätt, varav våda uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Av den valda formuleringen framgår att faran måste vara omedelbart förestående; våda skall ha uppstått för något av de nämnda av lagen skyddade intressena.

67 KAP. 3. T i d i g a r e reformförslag. Frågan om revision av gällande lag angående lösdrivares behandling har varit aktuell sedan ett halvsekel. 1898 ingick nämligen fångvårdsstyrelsen till Kungl. Maj:t med en framställning om vissa ändringar i lagen. Framställningen ledde visserligen icke till någon omedelbar åtgärd, men 1907 uppdrog Kungl. Maj :t åt en kommitté, den s. k. fattigvårdslagstiftningskommittén, att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning angående lösdrivares behandling. Innan denna kommitté — som fått sig anförtrodd jämväl vissa a n d r a omfattande lagstiftningsuppgifter — till slutlig prövning upptagit lösdrivarproblemet, avgav en år 1903 för utredning om åtgärder för motarbetande av de smittosamma könssjukdomarnas spridning tillsatt kommitté, den s. k. reglementeringskommittén, år 1910 ett betänkande, i vilket spörsmålet om revision av vissa bestämmelser i lösdrivarlagen upptogs. År 1922 avgav så fattigvårdslagstiftningskommittén betänkande med förslag till lag om lösdrivares behandling m. fl. författningar (SOU 1923: 2). Efter remissbehandling uppdrog Kungl. Maj :t 1924 åt nuvarande häradshövdingen Ragnar von Koch att inom socialdepartementet biträda med överarbetning av kommitténs lagförslag. År 1926 avgav von Koch betänkande med förslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga m. fl. författningar (SOU 1926:9). Även detta förslag blev efter remiss föremål för yttranden av myndigheter m. fl. År 1927 tillkallade efter Kungl. Maj :ts bemyndigande chefen för socialdepartementet tre sakkunniga för att inom departementet biträda med överarbetning av 1926 års förslag. De sakkunniga avgåvo 1929 betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art (SOU 1929: 9). Efter det yttranden avgivits över förslaget, blev detsamma omarbetat inom departementet, varefter Kungl. Maj :t i proposition nr 240 för 1930 års riksdag framlade förslag till lag om åtgärder mot vanartigt, levnadssätt (vanartslag). Med hänsyn till den sena tidpunkten under riksdagen för propositionens framläggande blev den ej föremål för sakbehandling utan avslogs av riksdagen. Efter ytterligare överarbetning inom socialdepartementet framlades i proposition nr 100 till 1931 års riksdag nytt förslag till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag). I avgivet utlåtande (nr 36) hemställde andra lagutskottet, att propositionen icke måtte av riksdagen bifallas. I motiveringen till utlåtandet framhöll utskottet, att det icke kunde biträda den lösning, som vissa centrala frågor erhållit, samt att detta i främsta rummet gällde spörsmålet om de myndigheter, som enligt förslaget kulle handlägga ärenden enligt lagen. Utskot-

68 tet angav även sin ställning till vissa andra frågor av större principiell vikt. Riksdagen beslöt — med uteslutande av utskottets motivering — i enlighet med dess hemställan. 1937 uppdrog Kungl. Maj :t åt en kommitté, 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté, att verkställa utredning och framlägga förslag bl. a. angående en revision av gällande lag om lösdriveri. År 1939 avgav kommittén betänkande med förslag till lag om arbetsfostran m. m. (SOU 1939: 25). Över kommitténs förslag ha yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. Efter år 1939 har frågan om reformering av lösdriverilagstiftningen vid några tillfällen behandlats i riksdagen. Sedan 1922 ha sålunda icke mindre än sex olika förslag till ny lagstiftning angående lösdriveri framlagts. Samtliga förslag överensstämma därutinnan, att enligt dem en reformering av gällande lösdriverilagstiftning är av behovet påkallad. Däremot förete de sex förslagen väsentliga olikheter i fråga om lösningarna av skilda spörsmål. Här lämnas nu till en början en redogörelse för de ståndpunkter de sex förslagen intaga till vissa mer principiella spörsmål och för huvuddragen av förslagen. Till vissa detaljfrågor i förslagen har utredningen anledning återkomma senare. De grundfrågor som av de olika utredningarna upptagits till bedömande äro spörsmålen om b e h o v e t a v s ä r s k i l d l ö s d r i v a r l a g s t i f t n i n g och den därmed nära sammanhängande frågan om k r i m in a l i s e r i n g a v l ö s d r i v e r i . Sistnämnda fråga har i sin ordning nära beröring med spörsmålet huruvida handläggningen av lösdrivarmålen bör överflyttas till domstol. Samtliga förslag intaga den ståndpunkten att särskild lagstiftning är erforderlig beträffande lösdriveri i egentlig mening samt avvisa tanken på kriminalisering av detsamma. I de fem tidigare förslagen föreslås, att bestämmelser om ingripande mot prostitutionen skola ingå i den föreslagna lösdriverilagstiftningen eller upptagas i särskild lagstiftning. 1937 års lösdriverilagstiftningskommittés förslag skiljer sig på sistnämnda punkt från de tidigare förslagen i det att kommittén icke upptager förslag om särlagstiftning beträffande prostitutionen utan föreslår att ingripande mot densamma skall ske inom ramen för gällande lagstiftning i övrigt. I anslutning till uttalande av professor Thyrén framhåller fattigvårdslagstiftningskommittén, att landstrykeri och bettleri till sin inre karaktär skilja sig från vad som i allmänhet straff rättsligt betecknas som brott. Brotten inskränka sig i det hela till koncentrerade, skarpt markerade yttringar av samhällsfarlighet, under det att personens livsföring väl spelar en stor roll vid straffmätningen men icke är ägnad att utgöra ett underlag, på vilken brottets existens kan byggas. Lösdriveri åter manifesterar sig icke i enstaka handlingar utan bildar ett uttryck för en persons hela levnadssätt. Enligt kommittén kunna landstrykeri och bettleri såsom brott betraktade icke betecknas som svåra sådana, vilka kunna beläggas med längre tids frihetsstraff. Ett kortvarigt frihetsstraff är särskilt för sådana företeelser av föga värde. En särskild lagstiftning om lösdriveriet medger ett

69 omhändertagande på ett tidigare stadium, då förbättringsmöjligheterna äro större. Innan en person intages å tvångsarbetsanstalt böra sådana åtgärder vidtagas, att möjlighet anses utesluten, att han kan förbättras utan sådan anstaltsvistelse. Vidare bör anstaltstiden utnyttjas på ett sätt, som verkligen ger förhoppningar om att den intagne utgår bättre rustad än han inträdde. Kommittén ifrågasätter om man inom straffrättens ram kan ordna stadgandena rörande lösdrivarnas behandling på ett sätt som motsvarar sakens egen natur. En sammankoppling av lösdriveri med straffrätten kan vidare vara ägnad att inverka ogynnsamt med hänsyn till samverkan mellan lösdrivarens behandling enligt lösdrivarlagen och andra författningar, främst fattigvårdslagstiftningen, som i anseende till det inre sambandet stå densamma nära. En kriminalisation av landstrykeri och bettleri är, enligt kommittén, icke betingad av dessa företeelsers natur eller ägnad att medföra några fördelar med hänsyn till deras motarbetande eller behandlingen av den omhändertagne. Betydelsen av kriminaliseringen finner kommittén närmast vara att på denna väg lösdrivarmålen skulle falla under domstolarnas prövning, vari ligger en fördel ur rättssäkerhetens synpunkt. Erforderliga garantier för rättssäkerheten böra dock enligt kommittén kunna vinnas även utan kriminalisering. Av det lösdriveri, som beskrives i 2 mom. av 1 § lösdrivarlagen, är enligt kommittén den viktigaste arten den, då någon efter att hava begått brott fortsätter att leva under sådana omständigheter, som göra det sannolikt, att han åter kominer att hemfalla till brottslighet. Det synes kommittén som om beträffande denna art av lösdriveri en kriminalisering ej kan äga rum. Sedan samhället bestämt vad som skall anses som brott och bestämt påföljden därför, kan samhället ej ytterligare stadga straff för den, som misstankes skola begå ett sålunda bestämt brott. — I fråga om prostitutionen uttalar kommittén, att de prostituerades själva levnadssätt bör vara föremål för inskridande och ej, såsom på vissa håll skett, vissa yttringar av detsamma. Denna uppfattning talar enligt kommittén för en korrektionell behandling i stället för en straffrättslig. I 1926 års betänkande framhålles, att det stundom hörda påståendet om obehövligheten av statens ingripande mot lösdrivare är i hög grad obefogat. Efter det att vissa uppgifter om i vilken utsträckning tvångsarbetarna äro kriminella, psykiskt abnorma eller alkoholister lämnats, förklaras i betänkandet, att man med skäl kan tala om en betydande samhällsfara från lösdrivarnas sida. De omständigheter som åberopas till stöd härför äro främst att lösdrivarna äventyra andra samhällsmedlemmars säkerhet till person och egendom, att de, ju djupare deras förfall är, förorsaka det allmänna allt större kostnader i form av sjuk- och fattigvård m. m. och att lösdriveriet, om det får florera utan reaktion från samhällets sida, innebär en betydande fara för ungdomens sundhet och samhällsduglighet. I betänkandet framhålles vidare, att samhället visserligen i stor utsträckning reagerar mot lösdrivarna i straffrättslig väg och att lösdrivarna i betydande utsträckning äro föremål för internering enligt alkoholistlagen. Men, anföres det i betänkandet, möjlighet till ingripande i nu angiven ordning fin-

70 nes långt ifrån alltid, då ur samhällets synpunkt sådant vore önskvärt, vartill kommer, att de i allmänhet korta interneringstiderna innebära ett skydd, som icke är tillräckligt ur samhällets synpunkt, då det gäller en företeelse sådan som lösdriveriet, och icke heller ur individens synpunkt förslår, då det gäller att söka lära den åt lättja och dagdrivarliv hemfallne att arbeta. Vad särskilt beträffar ingripande på straffrättslig väg visar erfarenheten, att åtskilliga kriminella element i stor utsträckning lyckas undgå ingripande. Om möjligheter till reaktion mot det samhällsskadliga levnadssättet saknades, skulle i dylikt fall intet kunna göras till samhällets skyddande. I 1926 års betänkande framhålles vidare, att övervägande skäl torde tala för att samhällets reaktion mot lösdriveriet liksom dittills skall äga rum i form av åtgärder av preventiv natur, skilda från det straffrättsliga ingripandet. Till stöd för detta ståndpunktstagande åberopas, att genom ett särskiljande möjliggöres, att samhällets reaktion på det sätt, som allmänt anses lämpligast, nämligen i form av uppfostrande behandling av ett eller annat slag, inträder redan på ett stadium, då den kan beräknas hava en gynnsam inverkan, något som omöjliggöres, åtminstone om såsom förutsättning för tvångsarbete uppställes, att vederbörande visst antal gånger undergått straff för lösdriveri. Vidare är enligt betänkandet ett sammanförande av bestämmelserna om lösdriveri med strafflagstiftningen ägnat att medföra en mindre lycklig sammanblandning av straffet med det långvarigare frihetsberövande som består i tvångsarbete, något som lätt ingiver den föreställningen att tvångsarbetet i själva verket är ett straff av svårare art. I övrigt ifrågasattes i 1926 års betänkande om man inom straffrättens ram kan i varje fall åstadkomma den smidiga och för individen lämpade behandling, som är nödvändig, därest man, såsom tillbörligt är, vill sträva efter att, så långt omständigheterna det medgiva, återföra lösdrivarna till ordnade och sunda levnadsförhållanden. Det sist sagda gäller särskilt om man, såsom i förslagt förordas, vill anförtro en avsevärd del av befattningen framför allt med vissa mindre svårartade element åt härför lämpade kommunala och underordnade statliga ävensom frivilliga organ. Under hänvisning i huvudsakliga delar till vad i fattigvårdslagstiftningskommitténs och 1926 års förslag anförts om behovet av särskild lagstiftning mot lösdriveri uttala de sakkunniga i 1929 års betänkande sin anslutning till den uppfattning, varåt i detta avseende givits uttryck i nämnda förslag. De sakkunniga understryka i synnerhet, att behov av särskild lösdriverilagstiftning föreligger för att möjlighet skall finnas att skydda ungdomen mot att dragas in i asocialt leverne och att söka tillrättaföra de unga, som börjat hemfalla åt lösdriveri. Lagstiftningen bör enligt de sakkunniga ha ett dubbelt mål, nämligen dels samhällets skyddande mot den samhällsfara. som lösdriveriet innebär, och dels lösdrivarnas uppfostran till arbetsvillighet och samhällsnyttig verksamhet. De sakkunniga finna vidare, att på sätt i 1926 års förslag framhållits, gällande bestämmelser i andra lagar icke bereda tillräckligt skydd mot farorna från lösdrivarnas sida. Även i 1929 års förslag

71 avvisas tanken på kriminalisering av lösdriveriet. Till stöd härför åberopas vad i de tidigare förslagen anförts, varjämte särskilt framhålles, att då huvudvikten bör läggas på den förebyggande och uppfostrande verksamheten, det skulle strida mot grundidén för den lagstiftning man avser få till stånd, att betrakta lösdriveriet som ett brott med straffrättsliga påföljder. Vidare bör den förebyggande verksamheten utövas under medverkan av eller genom kommunala ombud och nämnder och av föreningar och enskilda, varjämte ett intimt samarbete mellan dessa och den myndighet, som i övrigt skall behandla dessa ärenden, bör komma till stånd. Ett sådant samarbete skulle icke så lätt k u n n a åvägabringas med de allmänna domstolarna, vilkas struktur och arbetssätt icke medgiva den smidighet som är önskvärd. I propositionen till 1930 års riksdag framhåller departementschefen, att det säkert är en villfarelse att tro, att de faror för samhället, som hota från lösdrivarna, k u n n a avvärjas genom bruk av eljest gällande lagbestämmelser. Dessa äro ingalunda alltid tillämpliga å lösdrivare, mot vilka med hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller till förebyggandet av samhällsskadliga verkningar ett ingripande är påkallat. Utan särskild lagstiftning mot lösdriveri skulle samhället mången gång stå utan medel att ingripa mot här avsedda samhällsvådliga personer. Särskilt med hänsyn till det nära sambandet mellan lösdriveri och kriminalitet är det emellertid, framhåller departementschefen, för samhällets skyddande nödigt att städse äga tillgång till sådana medel. Även i propositionen avvisas tanken på kriminalisering av lösdriveriet. Avgörande härvid har, enligt vad departementschefen framhåller, varit, att då huvudvikten i lagstiftningen mot lösdriveri lägges och bör läggas på uppfostrande och hjälpande verksamhet, samhällets ingripande mot lösdriveriet icke bör taga formen av straffrättsligt åtal. Lagstiftningens sociala syfte skulle därigenom uppenbarligen motverkas. Beträffande frågan om behovet av särskild lagstiftning mot lösdrivare och spörsmålet om lösdriveriets kriminalisering ansluter sig propositionen till 1931 års riksdag till 1930 års förslag. Departementschefen uttalar särskilt sin anslutning till den grundläggande förutsättningen i 1930 års förslag nämligen att ingripande mot avsedda företeelser skall ske i den mån de innebära en påtaglig samhällsfara. 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté uttalar, att behovet av speciell lagstiftning mot de asociala företeelser som inrymmas under den gängse beteckningen lösdriveri — härmed åsyftas icke prostitutionen, vilken fråga kommittén behandlar särskilt — är allmänt omvittnat och att det icke torde vara nödvändigt att närmare belysa detta behov. I likhet med tidigare förslag avböjer kommittén att kriminalisera lösdriveriet. Vad härefter angår frågan om r ä c k v i d d e n a v l a g s t i f t n i n g e n förete de tidigare förslagen skiljaktigheter. Fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag överensstämmer i fråga om förutsättningarna för tillämpning av lagen med 1885 års lag utom på en enda p u n k t : den i 1885 års lag (1 § andra stycket) beträffande de stationära lösdrivarna upptagna förutsättningen att vederbörande icke äger medel till

72 sitt uppehälle upptages ej i kommitténs förslag. (Här bortses från en föreslagen höjning av den lägre åldersgränsen från 15 till 18 år, vilken såsom i kap. 2 angivits senare genomfördes i samband med tillkomsten av 1924 års barnavårdslag.) Kommittén anser, att med hänsyn till den i samma stycke upptagna förutsättningen att vederbörande underlåter att efter förmåga ärligen försörja sig den ändrade formuleringen icke innebär någon ändring i sak. Stadgandet i 92 § fattigvårdslagen om ingripande mot bettleri bibehålles i kommitténs förslag. I 1926 års betänkande framhålles, att det ingripande som ifrågasattes i förslaget är avsett att vara i väsentlig mån av annan karaktär än det, varom stadgas i 1885 års lag. Visserligen bibehållas för de svårare fallen vissa differentierade tvångsåtgärder, men för alla de fall, där individens tillrättaförande kan med beaktande jämväl av samhällets behov av skydd förväntas ske utan tvång, har uppgjorts ett system av hjälp- och räddningsåtgärder. För att dessa åtgärder skola kunna i någon mera betydande utsträckning medföra åsyftat resultat, erfordras emellertid givetvis att de komma till användning innan individen redan hunnit en sådan grad av förfall, att han ej kan återupprättas. Det fordras därför att förutsättningarna för ingripandet icke bestämmas så snävt eller på ett sådant sätt, att lösdrivarvården blott får karaktär av skyddsåtgärder mot oförbätterliga individer. En av de mera vägande invändningarna mot det gällande systemet är just att samhället i ett stort antal fall icke ingriper förrän det är för sent. —- Förslaget skiljer mellan två olika grupper av lösdrivare; till den ena, den lindrigare, hänföres bettlare och kringstrykande och den andra, den mer svårartade, omfattar kriminella, prostituerade och vissa andra samhällsvådliga. I fråga om bettleriet anf öres i 1926 års betänkande, att bestämmelserna om åtgärder däremot böra erhålla sin plats icke i fattigvårdslagstiftningen utan i den lag som avser att ersätta den nuvarande lösdrivarlagen. I nära anslutning till fattigvårdslagen föreslås, att åtgärder må vidtagas beträffande den som bettlar, tillåter barn, som står under hans vård, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin räkning. Med hänsyn därtill att, såsom redogörelsen nedan visar, organet för vidtagande av hjälpåtgärder föreslås bliva fattigvårdsstyrelsen anses det onödigt att vidhålla det i 92 § fattigvårdslagen upptagna villkoret för lösdrivarbehandling att vederbörande ej är i den nödställda belägenhet, att han bör erhålla fattigvård. Kringstrykande, som kan bli föremål för åtgärd, är enligt förslaget den som stryker omkring från en ort till en annan utan sysselsättning, varigenom han må antagas kunna förtjäna sitt uppehälle, och utan att, såvitt omständigheterna ådagalägga, söka arbete eller eljest söka efter förmåga ärligen försörja sig. Den i 1885 års lag angivna förutsättningen medellöshet har sålunda icke upptagits utan ersatts med avsaknaden av vilja att efter förmåga på ärligt sätt försörja sig. Härunder ingår, framhålles i betänkandet, strängt taget att den kringvandrande icke är arbetssökande men som en garanti mot obehörigt ingripande mot oförvållat arbetslösa upptages en uttrycklig bestämmelse i nämnda hänseende. Till den andra gruppen, den mera svårartade, hänföres i 1926 års

73 förslag den som lever ett lättjefullt liv under förhållanden, vilka giva grundad anledning till antagande att han genom brott förskaffar sig medel till sitt uppehälle. Vidare omfattar gruppen den som vanemässigt bereder sig inkomster genom otukt under förutsättning tillika antingen att han icke fyllt 21 år eller på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är ur stånd att taga vård om sig själv eller ock att han genom förledande till, genom förmedlande eller eljest genom främjande av otukt bland ungdom under 21 år, genom arten av sitt framträdande å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, eller genom sitt levnadssätt i övrigt är vådlig för allmän sedlighet, ordning eller säkerhet. Till denna mer svårartade grupp hänföres slutligen även dels den som eljest, utan att, såvitt omständigheterna ådagalägga, söka efter förmåga ärligen försörja sig, förer ett sådant levnadssätt, att därav uppstår våda i nyss angivet hänseende, och dels bettlare och kringstrykande, som gjort sig skyldiga till återfall eller beträffande vilka mindre ingripande åtgärder få anses gagnlösa. I fråga om ingripande mot prostituerade anföres bl. a., att det ej kan ifrågasättas, att samhället skulle för sig uppställa som ett inom överskådlig tid realiserbart mål att utrota prostitutionen men därför att det icke lärer vara möjligt att nå allt, synes man icke böra underlåta att söka komma de svåraste, de mest anstötliga och farliga formerna till livs. Till dessa former hör i första hand den prostitution, som söker sina kunder på gator och offentliga lokaler. En annan betydande fara utgöra de prostituerade, vilka på ett eller annat sätt spela en roll vid prostitutionens rekrytering, de som söka locka unga oerfarna flickor in i prostitutionen. Effektiva åtgärder böra därför i främsta rummet vidtagas mot de prostituerade, som utbjuda sig på gatan eller offentliga nöjeslokaler eller som eljest särskilt förleda till, förmedla eller på annat sätt främja otukt bland unga personer. Möjlighet till ingripande måste emellertid föreligga även mot bl. a. sådana kvinnor, som utan att utbjuda sig på allmän plats, veta att under skydd av något skenyrke eller på annat dylikt sätt draga till sig den manliga ungdomen eller kunna antagas vid sidan av prostitutionen hava inkomstkällor av kriminell art. Mot de nu behandlade kategorierna av prostituerade är, anföres i betänkandet, ett ingripande i främsta rummet betingat av ett samhällets behov av skydd; beträffande ett par andra kategorier framträder i första hand individens behov av värn mot förhållanden, i vilka den ej förmår att reda sig. Det sist sagda gäller sådana prostituerade, vilka på grund av ungdom eller på grund av rubbning av själsverksamheten icke k u n n a anses vara i stånd att taga vård om sig själva. Den skillnad, som enligt gällande rätt gores mellan hel- och halvyrkesprostituerade, bibehålles icke enligt 1926 års förslag, då grunden för samhällets rätt till ingripande är samhällsfaran och faran för individens förfall. Ingripande mot halvyrkesprostituerade synes därför böra få ske under samma förutsättningar som mot helyrkesprostituerade. I 1929 års förslag framhålles, att även om det egentliga lösdriveriet och prostitutionen till en del bottna i samma personliga förutsättningar hos

män och kvinnor, det dock å andra sidan är ovedersägligt, att företeelserna i annat hänseende äro artskilda därigenom att prostitutionen sammanhänger med människans könsliv. De flesta torde också vara ense om att de två företeelserna från det allmännas sida måste bekämpas med olika medel och olika behandlingsmetoder. De sakkunniga anse, att prostitutionen bör regleras i särskilda bestämmelser. Däremot finna de sakkunniga, att det i praktiken ej alltid går att på sätt skett i 1926 års förslag skilja mellan bettlare och kringstrykande lösdrivare, å ena, samt mera kriminella och samhällsvådliga lösdrivare, å andra sidan, utan att kategorierna flyta mer eller mindre samman. De i 1929 års förslag upptagna åtgärderna mot lösdriveri skola enligt förslaget bli tillämpliga å den, som undandrager sig att efter förmåga ärligen försörja sig och som tillika finnes antingen under kringstrykande eller annorledes föra ett levnadssätt, som giver grundad anledning till antagande, att han på ohederligt sätt söker skaffa sig medel till sitt uppehälle, eller som eljest innebär fara för allmän ordning eller säkerhet, eller ock göra sig förfallen till bettleri eller tillåta barn, som stå under hans lydnad eller uppsikt, att bettla eller använda barn eller andra att bettla för sin räkning. De sakkunniga framhålla, att den för alla, å vilka åtgärderna mot lösdriveri skola tillämpas, i främsta rummet kännetecknande egenskapen är arbetsskygghet. Genom uttrycket undandraga sig att efter förmåga ärligen försörja sig dragés enligt de sakkunniga en klar och tydlig gräns mellan lösdrivare och oförvållat arbetslösa, som verkligen söka och vilja mottaga arbete. Uttrycket efter förmåga angiver, att den som varaktigt är fullständigt oförmögen till arbete som regel icke faller under lagens bestämmelser. Vidare framhålla de sakkunniga, att det icke är en enstaka handling av en person, som föranleder ingripande, utan hela hans asociala livsföring eller levnadssätt. I likhet med 1926 års förslag ha ej heller i 1929 års betänkande upptagits indikationerna sysslolöshet eller medellöshet. — Vad angår prostitutionsföreteelsen framhålles i 1929 års förslag, att frågans fullständiga och slutgiltiga lösning för det dåvarande lärer falla utom det möjligas gräns men att prostitutionen är ett svårt samhällsont, som måste bekämpas. Enligt de sakkunniga är det framför allt med tanke på ungdomens skyddande mot det moraliska och kroppsliga fördärv, prostitutionen medför, som samhället måste ingripa. Den ungdom, som råkat på avvägar, bör omhändertagas och hjälpas att föra ett ordnat och samhällsnyttigt liv och ingripande bör ske mot personer, som genom sitt sedeslösa leverne förleda ungdom till otukt. Samhällets befogenhet och skyldighet att ingripa mot sedeslöst leverne av svårare art bland ungdom torde, framhålla de sakkunniga, åtminstone icke i högre grad vara föremål för meningsskiljaktlighet. Ingripande till de ungas skydd och räddning bör äga rum så snart de till följd av sitt leverne löpa uppenbar fara att bliva oförmögna till hederlig självförsörjning och samhällsnyttigt liv. När det däremot gäller de till myndig ålder komna lärer man, enligt de sakkunniga, vara nödsakad låta den synpunkten gälla, att deras leverne och förehavanden i sexuellt avseende höra privatlivet till. Undantag härifrån, som berättigar samhället

75 att ingripa, är, då någon genom lösaktigt leverne sjunker så djupt, att han bliver oförmögen till hederlig självförsörjning och samhällsnyttigt liv, med andra ort nedsjunker till en samhällsparasit. Så länge någon, ehuru förfallen till sedeslöshet, likväl ägnar sig åt ordnat arbete eller eljest på hederligt sätt försörjer sig, kan vederbörande icke betecknas som samhällsparasit. Utifrån dessa utgångspunkter säga sig de sakkunniga icke kunna godtaga 1926 års förslags karakterisering av de prostituerade såsom sådana, vilka under vissa angivna betingelser bereda sig inkomst genom otukt. Det avgörande bör enligt de sakkunniga ej vara om en prostituerad för otukts övande betingar sig ekonomisk ersättning utan huruvida personen förfallit till ett sedeslöst leverne av så svår beskaffenhet att det måste betraktas som samhällsskadligt. Lagstiftningen bör icke vara riktad mot prostitutionen som sådan och företeelsen bör icke ses ur kriminell eller ur ordnings- eller polissynpunkt utan i lagstiftningen bör man i främsta rummet anlägga sociala och socialhygieniska synpunkter. Kännetecknande för de mera svårartade former av samhällsskadlig sedeslöshet anse de sakkunniga vara att prostiturerade draga in unga personer i sitt sedeslösa leverne och förleda dem till otukt eller genom sitt leverne åtminstone åstadkomma en fara därför, att de pläga å allmän plats utbjuda sig till otukt, ofta på ett sätt som är för anständigheten störande eller eljest förargelseväckande, samt att de, utan hänsyn till närboende eller andra, genom sitt leverne verka grovt störande. Med utgångspunkt från vad sålunda anförts föreslås i 1929 års förslag, att de i förslaget upptagna åtgärderna mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art må vidtagas beträffande den, som fyllt 18 år men ej 21 år, där han är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga och lösa förbindelser samt till följd därav uppenbarligen är i fara att bliva oförmögen till hederlig självförsörjning och samhällsnyttigt liv. Dylika åtgärder må enligt förslaget ock vidtagas beträffande den, som fyllt 21 år, där han, utan att ägna sig åt ordnat arbete eller eljest på hederligt sätt försörja sig, hemfaller åt otuktigt leverne, som ovan sagts, samt antingen till otukt förleder ungdom under 21 år eller genom sitt leverne åstadkommer särskild fara för sådant förledande eller genom uppfordran eller inbjudan till otukt stör anständigheten eller eljest väcker förargelse å plats, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, eller ock genom sitt leverne verkar grovt störande för närboende eller andra. Propositionen till 1930 års riksdag ansluter sig beträffande räckvidden av särlagstiftningen till 1929 års förslag dock med vissa smärre jämkningar. Däremot bibehålles i propositionen ej uppdelningen i 1929 års förslag med särskilda bestämmelser om åtgärder mot de egentliga lösdrivarna, å ena, och mot de prostituerade, å andra sidan. Propositionen till 1931 års riksdag överensstämmer i fråga om räckvidden av lagstiftningen med propositionen till föregående års riksdag utom såtillvida att som förutsättning för ingripande mot prostituerade över 21 år icke upptagits att den prostituerade undandrager sig att efter förmåga ärligen försörja sig. Till stöd för propositionens ståndpunkt anför departementschefen

76 bl. a., att flertalet halvyrkesprostituerade visserligen torde kunna antagas idka skörlevnaden under former, vilka icke äro att anse som samhällsskadliga i den mening förslaget avser, och att därför i praktiken ingripande mot dem endast i mera flagranta fall torde komma att äga rum men att lagbestämmelser, som helt och hållet omöjliggöra ingripande mot dem, då starka skäl tala härför, icke synas vara att förorda. Med hänsyn till risken vid vidtagande av tvångsåtgärder att den felande skulle förlora den anställning, som han kan innehava, föreslås i propositionen, att vissa särskilda villkor uppställas för vidtagande av dylika åtgärder mot halvyrkesprostituerade. Den särlagstiftning beträffande de egentliga lösdrivarna som 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté framlade skulle enligt förslaget vara tilllämplig där någon, som fyllt 21 år och som, under kringstrykande eller eljest, visat sig vara hemfallen åt ett lättjefullt eller oordentligt leverne, antingen på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle eller eljest genom sitt levnadssätt måste anses farlig för allmän ordning och säkerhet eller ock gör sig skyldig till bettleri eller låter annan bettla för sin räkning. Gemensam grund för ingripandet mot de egentliga lösdrivarna — de sedeslösa omtalas nedan — är deras arbetsskygghet. Denna beskrives genom uttrycket hemfallen åt ett lättjefullt eller oordentligt leverne, vilket enligt kommittén bättre än det tidigare använda uttrycket att vederbörande undandrager sig att efter förmåga ärligen försörja sig från lagstiftningen undantager oförvållat arbetslösa och underlättar avgörandet då fråga är om gift kvinna eller sådan, som erhåller sin försörjning genom avkastning av kapital eller understöd av anhöriga. För att icke göra definitionen så vag att den lämnar rum för godtycke har kommittén uppställt kravet att det skall vara styrkt — det är ej såsom enligt de tidigare förslagen tillfyllest att grundad anledning till antagande föreligger — att vederbörande på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle. — I fråga om de prostituerade intager kommittén den ståndpunkten att beträffande sedeslös ungdom samhället måste vara berättigat att till ungdomens eget skydd vidtaga uppfostrande åtgärder mot densamma, när den i sin livsföring ådagalägger egenskaper, vilka, om de fritt få utvecklas, kunna ödelägga vederbörandes psykiska och fysiska hälsa. När det däremot gäller vuxna prostituerade hävdar kommittén den ståndpunkten att samhällsingripande mot dem icke kan motiveras enbart av den sedliga förvillelse, som vederbörande ådagalägger i sitt levnadssätt. En till mogen ålder kommen persons sexuella liv måste höra privatlivet till intill det ögonblick då därutöver föreligga omständigheter, som kunna motivera samhälleliga åtgärder. Kommittén föreslår icke någon särlagstiftning beträffande de prostituerade utan framlägger förslag, varigenom inom den övriga lagstiftningens ram öppnas möjligheter till ingripande då sådant enligt kommitténs ståndpunkt anses påkallat. Sålunda föreslås ändringar i barnavårdslagen, varigenom möjligheten att enligt denna lag ingripa mot sedeslös ungdom under 21 år skulle vidgas och under samma lag skulle komina vissa psykiskt efterblivna sedeslösa över 21 år, vilka kommittén anser kunna principiellt jämställas med

77 de yngre, då de just på grund av sin försvarslöshet och omogenhet äro i behov av särskilt skydd. Genom förslag om ändring i alkoholistlagen och lagen om villkorlig dom avser kommittén att vidga möjligheterna att bereda alkoholistvård åt alkoholiserade sedeslösa och åt alkoholism hemfallna sedeslösa, som begå brott. Vidare föreslår kommittén kriminalisering av vissa med prostitutionen sammanhängande gärningar. Sålunda förordas införande i strafflagen av stadganden med avseende å dels den som förleder någon som ej fyllt 21 år att för vinnings skull öva otukt med andra i tillfälliga förbindelser eller som förmedlar eller på annat sätt främjar sådant sedeslöst levnadssätt, dels den som genom sedeslöst levnadssätt verkar grovt störande för närboende eller andra eller genom oljud, oväsende eller eljest medverkar till dylikt störande och dels den som på ställe, som i l l kap. 15 § strafflagen sägs, på anstötligt sätt inbjuder till könsförbindelser. Slutligen föreslås ytterligare ändring i lagen om villkorlig dom, varigenom beträffande sedeslösa, som äro förfallna till ansvar — antingen för de av kommittén till kriminalisering föreslagna handlingarna eller annan gärning — skola k u n n a tillämpas vissa av de åtgärder, som kommittén föreslår beträffande de egentliga lösdrivarna. Beträffande d e å t g ä r d e r , som enligt förslagen skola vidtagas mot lösdrivarna, och d e o r g a n , s o m s k o l a v i d t a g a åtgärderna, förete förslagen väsentliga olikheter. Alla reformförslagen upptaga bestämmelser om mindre ingripande åtgärder än tvångsarbete, avsedda att användas då utsikt finnes att vinna rättelse utan att tillgripa tvångsarbete. I samtliga förslag utom fattigvårdslagstiftningskommitténs anföres vidare, att polismyndigheten ensam icke är ägnad att vidtaga dylika hjälpåtgärder. Ur denna synpunkt bör enligt de fem senare förslagen ett lekmannaelement beredas ett större eller mindre inflytande. Å andra sidan kan ur säkerhets- och ordningssynpunkt polismyndighetens befogenhet ej försvagas i allt för hög grad. Vid avvägningen av dessa mot varandra stående intressen komma de skilda förslagen till olika lösningar beträffande spörsmålet om organisationen av det organ, som har att vidtaga hjälpåtgärder, f r å g a n o m o r g a n e t i f ö r s t a i n s t a n s . Såsom redan antytts bibehåller fattigvårdslagstiftningskommittén polismyndigheten såsom organ i första instans. Den nyheten föreslår emellertid kommittén att vid förhör inför polismyndighet med lösdrivare skall närvara någon av förhörsledaren tillkallad person. 1926 års förslag uppdelar såsom ovan anförts lösdrivarna i olika grupper: en omfattande bettlare och kringstrykande och en annan, som avser kriminella, prostituerade och vissa samhällsvådliga. I fråga om den förra gruppen föreslås, att fattigvårdsstyrelsen eller av den utsedda delegerade skola vara organ i första instans. Ur den senare gruppen utbrytes enligt förslaget de prostituerade kvinnorna. Såsom organ i första instans beträffande dessa upptager förslaget ett nytt organ, kallat hjälputskott, som skall bestå av tre eller flera av fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden inom eller utom dessa myndigheter utsedda personer, av vilka

78 flertalet skola vara kvinnor. Det föreslås emellertid, att hjälputskott skall inrättas endast i städerna och att beträffande mindre stad länsstyrelsen skall äga medgiva att hjälputskottets uppgifter skola fullgöras av fattigvårdsstyrelsens delegerade. Å andra sidan stadgas rätt för landskommun att tillsätta hjälputskott. Beträffande de kriminella och samhällsvådliga lösdrivarna bibehåller 1926 års förslag landsfiskalen resp. stadsfiskalen som primärorgan. I fråga om vissa bettlare och kringstrykande samt vissa prostituerade äger fattigvårdsstyrelsen resp. hjälputskottet göra anmälan hos fiskalen, varefter förfarandet beträffande dem blir detsamma som för de kriminella och samhällsvådliga. Dylik anmälan kan göras vid återfall och beträffande dem, för vilka de hjälpåtgärder, som fattigvårdsstyrelsen och hjälputskottet äga vidtaga, anses gagnlösa. Vid handläggning av ärenden hos fiskalen skall lekman deltaga. Såsom ovan nämnts skiljes i 1929 års förslag mellan egentliga lösdrivare, å ena, samt de sedeslösa, å andra sidan. Enligt förslaget är primärorgan beträffande de egentliga lösdrivarna en förhörsmyndighet, som utgöres av vederbörande polismyndighet såsom förhörsledare jämte ett kommunalt ombud såsom bisittare. Såsom organ i första instans beträffande de prostituerade föreslås i fråga om stad, som har ett invånarantal av 20 000 eller däröver, ett nytt organ, skyddsnämnd. Ledamöterna i denna utses av stadsfullmäktige till det antal som prövas erforderligt, dock minst fem. Skyddsnämnd får emellertid tillsättas även i annan kommun än nyss sagts. I kommun, där skyddsnämnd ej finnes, skall enligt förslaget fattigvårdsstyrelsen vara primärorgan beträffande de prostituerade, om ej kommunen uppdrager åt annan kommunal myndighet att vara det. I propositionen till 1930 års riksdag, i vilken såsom ovan nämnts de egentliga lösdrivarna och de prostituerade behandlas gemensamt, upptages som primärorgan för alla som fyllt 21 år ett nytt organ, skyddsnämnd. Sådan skall finnas i varje stad och landsfiskalsdistrikt, så ock i köping med egen polischef. Skyddsnämnd kan ock inrättas i annan köping och i municipalsamhälle. Den i propositionen föreslagna skyddsnämnden skall bestå av ordförande, som skall vara polismästaren, stadsfiskalen resp. polischefen i orten, samt två bisittare, av vilka en skall vara vald av landstinget eller beträffande stad, som ej deltager i landsting, av stadsfullmäktige och den andre vara förordnad av länsstyrelsen. Propositionen till 1931 års riksdag bibehåller propositionens till föregående års riksdag förslag i ovan angivna del med den ändringen dock att den ledamot i skyddsnämnden, som representerar polismyndigheten, icke automatiskt skall vara ordförande i nämnden; ordförande skall i stället förordnas av länsstyrelsen. 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté upptager som ovan nämnts förslag orn särlagstiftning allenast för de egentliga lösdrivarna. Såsom primärorgan föreslår kommittén den övervakningsnämnd, varom stadgas i 25 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom. Då emellertid gällande lag allenast innebär att domstol har rätt att å dylik nämnd överlåta vissa befogenheter,

79 föreslår kommittén att övervakningsnämnderna göras obligatoriska. Kommittén anser, att nämnden bör vara gemensam för flera angränsande jurisdiktionskretsar. Nämnden skall bestå av tre ledamöter och lika många suppleanter utsedda av Kungl. Maj :t. En av ledamöterna skall vara lagfaren befattningshavare vid domstol inom nämndens verksamhetsområde. Enligt kommitténs förslag kan övervakningsnämnden komma att taga befattning även med de kriminella sedeslösa, som erhålla villkorlig dom. Domstolen äger nämligen enligt kommitténs förslag överlämna den villkorligt dömde till nämnden, som kan vidtaga åtgärder enligt de bestämmelser som kommittén föreslår för de egentliga lösdrivarna. Även om de hjälpåtgärder, som organet i första instans har att vidtaga, enligt förslagen i vissa fall äro förenade med visst tvång, så skall enligt förslagen ankomma på annat organ, o r g a n e t i a n d r a i n s t a n s , att besluta om de egentliga tvångsåtgärderna. En av de synpunkter som stått i förgrunden vid bestämmandet av den myndighet, åt vilken denna uppgift skall anförtros, ävensom vid reglerandet av förfarandet inför denna myndighet har varit att garanti skall föreligga för att den enskildes krav på rättssäkerhet blir tillgodosett. Fattigvårdslagstiftningskommitténs, 1926 års och 1929 års förslag samt propositionen till 1930 års riksdag bibehålla nu gällande ordning med länsstyrelsen såsom organ i andra instans. Spörsmålet huruvida såsom enligt 1885 års lag i stad där poliskammare finnes denna skall utöva den myndighet som eljest ankommer på länsstyrelsen löses på olika sätt i dessa förslag. Propositionen till 1931 års riksdag avviker i detta hänseende från de tidigare förslagen. Såsom organ i andra instans upptages nämligen en särskild domstol, benämnd skyddskollegium. Sådant skall finnas i Stockholms stad och i varje län. Kollegiet skall bestå av ordförande och tre andra ledamöter. Ordföranden skall vara ordinarie innehavare av domarämbete och en av de övriga ledamöterna skall vara läkare. Dessa förordnas av Kungl. Maj :t. De övriga två ledamöterna väljas av stadsfullmäktige resp. landstingen. Såsom organ i andra instans föreslår 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté allmän underrätt. I fråga om de å t g ä r d e r s o m o r g a n e t i f ö r s t a instans ä g e r a t t v i d t a g a bibehåller fattigvårdslagstiftningskommittén i sitt förslag varningen, vilken liksom enligt 1885 års lag skall underställas länsstyrelsens prövning. Enligt kommitténs förslag skall vid meddelande av varning lösdrivaren erinras om vådan av sitt levnadssätt samt tillhållas skaffa sig arbete och den som meddelar varningen bör vara den varnade behjälplig med anskaffande av arbete, husrum och uppehälle och har för sådant ändamål att själv vidtaga lämpliga åtgärder eller att hänvända sig till arbetsförmedlingsanstalt, fattigvårdsstyrelsen eller kommunal myndighet eller om det kan anses lämpligare till enskild institution, som kan befinnas villig omhändertaga den varnade. Någon närmare reglering av hjälpåtgärderna innehåller förslaget ej. Samtliga senare förslag ha till närmare reglering upptagit de hjälpåtgärder, som böra ankomma på organet i första instans. Gemensamt för dessa

80 förslag är att de utsäga, att i första hand skall prövas huruvida vård i annan form bör komina till stånd — fattigvård, alkoholistvård, sjukvård m. m. — och att om så befinnes vara fallet organet skall söka föranstalta om dylik vård. Såsom de hjälpåtgärder, vilka i första hand skola komma i fråga, upptagas i samtliga förslagen försök att anskaffa arbete åt lösdrivaren eller att bereda honom stöd eller skydd hos anhöriga eller andra eller ock att få honom intagen å lämpligt hem. I avvaktan på utgången av dessa försök åligger det enligt samtliga dessa förslag organet att bereda honom husrum och uppehälle. Samtliga dessa förslag upptaga även bestämmelser, olika i de skilda förslagen, enligt vilka lösdrivaren kan ställas under övervakning. Det varningsförfarande som upptages i 1885 års lag bibehålles icke i något av dessa senare förslag; varningen ersattes med en mer formlös erinran. Bland de åtgärder i övrigt som enligt de olika förslagen skola ankomma på organen i första instans må här nämnas följande. Enligt 1926 års förslag äger stads- resp. landsfiskal förordna om vederbörandes intagande å arbetshem. Beslut därom skall underställas länsstyrelsen. Fiskalen kan meddela villkorligt anstånd med dylikt besluts verkställande. Kvarhållande av den, som på grund av dylikt förordnande intagits på arbetshem, kan äga rum i oavbruten följd under högst ett år, där ej vederbörande till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig. 1929 års förslag har upptagit bestämmelser, som möjliggöra för lösdrivaren att frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt. Om nämligen den, som gjort sig skyldig till lösdriveri och som ej är varaktigt oförmögen till arbete, skriftligen förbinder sig att kvarstanna å anstalten under viss tid, minst sex månader eller högst två år, må förhörsmyndigheten, när den finner skäl därtill, gå i författning om hans intagande därstädes i den mån plats kan beredas honom. Propositionerna till 1930 och 1931 års riksdagar upptaga i nära anslutning till 1929 års förslag bestämmelser om frivilligt ingående på arbetsanstalt. Vidare äger enligt propositionerna skyddsnämnden, om den felande mottager vid allmänt arbetsföretag anvisat arbete eller han vill ingå å hem eller anstalt, som upprättats av kommun, förening eller stiftelse, föreskriva, att han skall kvarbliva i arbetet eller å hemmet eller anstalten under viss tid, högst sex månader, ävensom i övrigt meddela honom de föreskrifter, som finnas erforderliga för hans rättelse. 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté tillägger övervakningsnämnden befogenhet att i samband med förordnande om övervakning meddela särskilda föreskrifter för den övervakade; sålunda kan övervakningsnämnden ålägga honom att ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans utbildning, arbetsanställning, vistelseort, bostad och användande av fritid, att avhålla sig från bruk av rusdrycker, att underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt och att underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar. Enligt kommitténs förslag äger övervakningsnämnden vidare, där det finnes erfor-

81 derligt för tillrättaförandet av den om vilken fråga är, förordna dm hans intagande på arbetshem. Såsom förut anförts ankommer det på organet i andra instans att besluta om vidtagande av de egentliga tvångsåtgärderna. De fyra tidigare förslagen, enligt vilka länsstyrelsen bibehålles som organ i andra instans, innehålla i fråga om f ö r f a r a n d e t inför länsstyrelsen flera nyheter i förhållande till 1885 års lag. Samtliga upptaga möjlighet för länsstyrelsen att anordna förhör vid domstol och de tre senare möjlighet för länsstyrelse alt vid förhör inför länsstyrelsen höra annan än den varom fråga är samt att förordna lämplig person att verkställa särskild undersökning angående angivna omständigheter. Enligt samtliga fyra nu ifrågavarande förslag äger vederbörande anlita biträde och enligt de tre senare förslagen kan biträde förordnas åt honom, därvid gällande bestämmelser angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad skola i huvudsak äga motsvarande tillämpning. I propositionen till 1931 års riksdag föreslås med hänsyn därtill att skyddskollegiet givits ställning av domstol, att i den mån ej i den föreslagna lagen särskilt är stadgat beträffande skyddskollegium och ärendenas behandling hos kollegiet vad om underrätt och rättegången därstädes finnes föreskrivet, där det är tillämpligt, skall lända till efterrättelse. I den föreslagna lagen upptagas särskilda bestämmelser, som nära ansluta sig till de i propositionen till 1930 års riksdag angivna; den väsentligaste avvikelsen är att vittnesförhör kan äga r u m inför skyddskollegiet. Enligt 1937 års lösdriverilagstiftningskommittés förslag skall, när ett lösdrivarärende är föremål för domstols förhandling, i princip gälla sedvanliga straffprocessuella regler. Den t v å n g s å t g ä r d , som föreskrives i de olika förslagen, är intagande i tvångsarbetsanstalt, i de senare förslagen kallad allmän arbetsanstalt eller arbetsanstalt. I samtliga förslag utom 1926 års uppställas särskilda förutsättningar för att förordnande skall kunna meddelas om vidtagande av denna tvångsåtgärd. Förutsättningarna äro olika i de skilda förslagen men gemensamt för dem är att sådana omständigheter skola föreligga, som visa att de hjälpåtgärder som organet i första instans äger vidtaga icke äro tillfyllest för vederbörandes tillrättaförande. Utom att förordna om vidtagande av nämnda tvångsåtgärd äger organet i andra instans emellertid besluta, enligt fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag om varning och enligt samtliga övriga förslag utom 1937 års lösdriverilagstiftningskommittés om vidtagande av sådan hjälpåtgärd, som i första hand ankommer på organet i första instans; 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté föreslår i detta hänseende, att om domstolen ej dömer till intagande i arbetsanstalt, skall ärendet upptagas av övervakningsnämnden för vidtagande av åtgärd, som ankommer på denna. Enligt de fem tidigare förslagen äger organet i andra instans meddela villkorligt anstånd med verkställandet av beslut om intagande i tvångsarbetsanstalt resp. allmän arbetsanstalt. Enligt alla sex förslagen skall i förordnande om intagande i tvångs- resp. arbetsanstalt ej angivas den tid vederbörande skall vara intagen utan tiden blir obestämd. I de respektive lagförslagen regleras emellertid den tid, under 6-477228.

82 vilken vederbörande må kvarhållas å anstalten. Tiderna äro bestämda olika långa i de skilda förslagen; normaltiden är enligt de två första förslagen mellan ett och två år och enligt de senare mellan ett och tre år, dock att för särskilda fall tiden kan såväl förkortas som förlängas. Samtliga förslag upptaga vidare bestämmelser om förfarandet vid utskrivningen, avsedda att underlätta den intagnes övergång från anstalten till livet i frihet. De yttranden, som avgivits över 1937 års lösdriverilagstiftningskommittés betänkande, överensstämma därutinnan, att 1885 års lag anses behäftad med sådana brister att ny lagstiftning i ämnet bör komma till stånd. I ett stort antal av yttrandena uttalas emellertid beträffande åskilliga betydelsefulla spörsmål, att kommitténs förslag icke kunna godtagas. På grund härav avstyrka åtskilliga myndigheter och sammanslutningar kommitténs förslag, helt eller i vissa delar. — Kommitténs uppfattning att behov föreligger av en speciell lagstiftning mot det egentliga lösdriveriet lämnas på det hela taget utan erinran. Dock anför en reservant i socialstyrelsen, byråchefen Hagman, att anordningar synas böra genomföras för att bringa hjälp åt sådana grupper, som ej kunna reda sig själva, och att korrektioner mot dem, som ej vilja leva enligt gängse och vedertagna moralbegrepp, böra intagas i gällande strafflag, samt avstyrker, att någon lagstiftning av det slag, som kommitténs förslag innebär, kominer till stånd. Vidare ifrågasätter medicinalstyrelsen om icke med hänsyn till den stora roll psykiska rubbningar och kroppsliga defekter av olika slag spela för uppkomsten av lösdriveri hela problemet skulle kunna nöjaktigt lösas inom ramen av gällande lagstiftning och med hjälp av redan existerande vård- och understödsformer, därest vid anhängiggörandet av lösdriverimål en summarisk läkarundersökning bleve obligatorisk och i de fall resultatet av en sådan gåve vid handen, att undersökning enligt 46 § sinnessjuklagen vore erforderlig, även denna undersökning bleve obligatorisk. Mot kommitténs förslag i fråga om räckvidden av den av kommittén föreslagna särskilda lagstiftningen mot det egentliga lösdriveriet göras i flertalet yttranden inga erinringar; dock uttalas i vissa yttranden, att rekvisiten för nämnda lagstiftnings tillämplighet äro allt för snäva. Sålunda anför socialstyrelsen, att ett par viktiga kategorier av det klientel, som lagen bör omfatta, alldeles saknas. Så är enligt styrelsen fallet med dels sådana förkomna individer, som äro ur stånd att taga vård om sig själva utan att vara så psykiskt undermåliga att de kunna bli omhändertagna som asociala imbecilla, och dels parasiterande individer, som obehörigen ligga annan enskild person till last. Fångvårdsstyrelsen framhåller, att för bekämpande av lösdriveriet torde vara erforderligt, att förebyggande vård- och fostringsåtgärder vidtagas innan lösdrivaren hunnit allt för långt i utförsbacken, samt anser att det stadgande som reglerar lagstiftningens tillämplighetsområde bör ändras så, att ett samhällsingripande i tillrättaförande syfte kan göras mot mindre asociala element än enligt kommitténs förslag. Kommitténs i fråga om de sedeslösa intagna principståndpunkt att samhällsingripande mot en vuxen prostituerad icke kan motiveras enbart av den sedliga förvillelse, som ve-

83 derbörande ådagalägger i sitt levnadssätt, har rönt kritik i flera yttranden. Sålunda framhåller överståthållarämbetet vådorna av att varje reaktion mot prostitutionen som sådan avskaffas. Följden skulle enligt ämbetet bliva den att prostitutionen småningom komme att anses såsom tillåtlig. En sådan uppfattning skulle sannolikt komma att på prostitutionens bana leda in en del svaga personer, som tidigare avhållits därifrån genom nuvarande samhällsreaktioner. Det måste framstå som ett samhällsintresse, att en person, som av lättja eller lyxbegär hemfallit till prostitution, förmås ägna sig åt någon nyttig verksamhet. Även ur de prostituerades egen synpunkt kunna åtgärder anses befogade, då de prostituerades förnedrande levnadssätt obestridligen ofta för dem själva innebär ett svårt lidande. Liknande synpunkter som dem överståthållarämbetet sålunda framhåller åberopas i åtskilliga andra yttranden. Å andra sidan mötes kommitténs principiella ståndpunkt i åtskilliga yttranden med gillande. Socialstyrelsen t. ex. uttalar sålunda, att all hittillsvarande erfarenhet visar, att det är omöjligt att medelst lagstiftningsåtgärder komma tillrätta med prostitutionen som sådan och att det därför synes klokt och riktigt, att samhället principiellt inskränker sig till att bekämpa vissa socialt skadliga yttringar av prostitutionen. Mot de av kommittén föreslagna ändringarna inom vissa andra lagstiftningsområden för att möjliggöra ingripande mot vissa av prostitutionens yttringar framföres i åtskilliga yttranden kritik. Utredningen återkommer härtill längre fram (s. 160). — Den i den föreslagna lagstiftningen mot det egentliga lösdriveriet av kommitténs intagna ståndpunkten att befattningen med hjälpåtgärder och tvångsåtgärder skola ankomma på övervakningsnämnd resp. domstol möter ett bestämt motstånd. Det är blott i ett fåtal yttranden, som kommitténs förslag i denna del vinner gillande eller förklaras kunna godtagas. Kommitténs huvudprinciper beträffande de åtgärder, som böra vidtagas mot de egentliga lösdrivarna, vinna i stort sett gillande; på åtskilliga punkter framställas emellertid erinringar. Fråga om ändring av lösdrivarlagstiftningen har efter år 1939 behandlats av riksdagen — bortsett från de tillfällen då frågan berörts i interpellationer — dels 1944 i samband med ändrad lagstiftning angående homosexualitetens straffrättsliga behandling och dels 1945 i anledning av en inom andra kammaren väckt motion av herr Hedlund i Östersund. I det av strafflagberedningen år 1941 avgivna utlåtandet med förslag till lagstiftning angående åtgärder mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar (SOU 1941: 32) föreslår beredningen i syfte att motarbeta den manliga prostitutionen viss ändring i lösdrivarlagen, innebärande en utsträckning av dess tillämplighetsområde. Enligt beredningens förslag skall nämligen såsom lösdrivare behandlas även den som vanemässigt på allmän plats eller eljest så att allmän förargelse kan uppkomma därav med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande. I proposition nr 13 till 1944 års riksdag med förslag till lag

84 om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen m. m. anför departementschefen i anledning av beredningens ovannämnda förslag, att det är tydligt, att beredningens förslag innebär en väsentlig avvikelse från grunderna för lösdrivarlagstiftningen samt att anledningen till denna avvikelse framför allt torde vara att, såsom beredningen framhållit, manliga prostituerade ofta icke äro helyrkesprostituerade. Departementschefen förklarar vidare, att han icke anser det lämpligt att i då förevarande sammanhang göra någon ändring i lösdrivarlagen av den principiellt betydelsefulla innebörd beredningen föreslagit utan finner övervägande skäl tala för att frågan upptages i samband med en mera omfattande revision av denna lagstiftning. Första lagutskottet anför i sitt utlåtande i anledning av propositionen (nr 12), att utskottet i likhet med beredningen anser, att frågan om utvidgade möjligheter att med lösdrivarlagens hjälp ingripa mot manlig prostitution icke bör anstå i avvaktan på den slutliga lösningen av reformfrågorna på detta område. Enligt utskottet kan lösdrivarlagen i sin nuvarande utformning icke anses erbjuda tillräckligt effektiva möjligheter till ingripande och utskottet föreslår för den skull att frågan om en ändring i lösdrivarlagen i huvudsaklig överensstämmelse med strafflagberedningiens förslag upptages till omedelbar omprövning. I utlåtandet föreslår vidare utskottet, som anser, att en ändring i skärpande riktning av de i 18 kap. 13 § strafflagen upptagna förutsättningarna för straffbarhet utgör en tänkbar lösning av frågan om ökade möjligheter till ingripande i straff rättslig väg mot homosexualitetens förargelseväckande yttringar, riksdagen att hos Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam omarbetning av 18 kap. 13 § strafflagen. Sedan riksdagen bifallit utskottets sålunda gjorda hemställanden, anmäldes riksdagens beslut i skrivelse till Kungl. Maj :t den 18 mars 1944, nr 102. Såvitt skrivelsen avser lösdrivarlagen har densamma överlämnats till utredningen. I den ovannämnda av herr Hedlund i Östersund inom andra kammaren vid 1945 års riksdag väckta motionen (nr 72) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville för 1946 års riksdag framlägga förslag till ny lösdrivarlagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med lösdriverilagstiftningskommitténs år 1939 avgivna förslag i ämnet. Över motionen avgåvos på begäran av andra lagutskottet, vilket behandlade motionen, yttranden av socialstyrelsen och strafflagberedningen. Utskottet anför i sitt utlåtande (nr 76): Det torde råda allmän enighet om att den gällande lösdriverilagstiftningen är i högsta grad otillfredsställande. Den kortfattade redogörelse som lämnats för utredningsarbetets gång och behandlingen av reformfrågan i riksdagen torde emellertid giva vid handen, att stora svårigheter finnas att komma till rätta med de problem som här möta. Även lösdriverilagstiftningskommitténs förslag har mött invändningar. Särskilt har kritik riktats mot kommitténs förslag beträffande spörsmålet vilka myndigheter skulle taga befattning med lösdrivarvården. Den första frågan som möter när det gäller att taga ställning till förevarande motion är om det över huvud taget föreligger något behov av en särskild lösdriverilagstiftning, d. v. s. en speciallagstiftning mot de asociala företeelser som inrymmas under den gängse beteckningen lösdriveri. Att ett sådant behov föreligger har tidigare allmänt antagits. Jämväl lösdriverilagstiftningskommittén var av den upp-

85 fattningen. Beträffande den kvinnliga prostitutionen ansåg emellertid kommittén, att samhället borde begränsa sig till att vidtaga förebyggande åtgärder mot de tre grupperna unga, alkoholiserade och psykiskt abnorma prostituerade samt bekämpa vissa ur social synpunkt särskilt skadliga verkningar av prostitutionen men däremot icke borde söka lösa den praktiskt ogenomförbara uppgiften att genom lagstiftning komma prostitutionsföreteelsen som sådan till livs. I strafflagberedningens yttrande över motionen har uttalats, att beredningens ledamöter och sakkunniga varit ense om att den nuvarande lösdriverilagstiftningen bör upphävas snarast möjligt. Beredningen delar lösdriverilagstiftningskommitténs uppfattning beträffande frågan om åtgärder mot kvinnliga prostituerade. Vad beträffar de manliga lösdrivarna har beredningen icke ansett det utan vidare klart att de nuvarande reglerna i lösdrivarlagen, när de upphävas, behöva ersättas av en särskild mera socialt inriktad lösdriverilagstiftning. Enligt beredningens mening borde det övervägas, huruvida icke det behov av samhälleligt ingripande mot ifrågavarande klientel, som kunde föreligga, kunde utan särskild lösdriverilagstiftning tillgodoses genom andra sociala vårdformer jämte straffrättskipningen. Vad angår personer, som enligt gällande lag dömas till tvångsarbete, har beredningen erinrat om att antalet tvångsarbetare nedgått så väsentligt att vid den tidpunkt då yttrande avgavs endast 24 män och 10 kvinnor voro intagna på tvångsarbetsanstalt. Enligt beredningens mening gjorde verkställda utredningar sannolikt, att de personer som dömas till tvångsarbete lämpligen skulle kunna omhändertagas inom sådana former av socialvård — sinnessjukvård, sinnesslövård, alkoholistvård och vård å arbetshem — för vilkas tillämplighet icke erfordrades någon särskild lösdriverilagstiftning. Undantag finge möjligen göras beträffande enstaka kvinnliga prostituerade, vilka emellertid, bl. a. med hänsyn till deras ålder, icke torde medföra några allvarligare olägenheter från samhällsskyddets synpunkt. Beträffande den stora grupp av lösdrivare som icke dömes till tvångsarbete h a r inom beredningen gjorts gällande, att något behov av särskild lösdriverilagstiftning icke skulle föreligga under förutsättning att vissa mindre kompletteringar av strafflagen genomfördes. Flertalet av s. k. lösdrivare, som icke borde omhändertagas av den egentliga socialvården, skulle då kunna dömas till kriminalvårdande behandling. Beträffande återstoden betvivlade beredningen, att samhället genom att avskaffa det nuvarande varningsförfarandet skulle frånsäga sig ett viktigt avskräckningsmedel. Att införa en modernare anstaltsbehandling för vissa asociala som för närvarande lämnades på fri fot borde, särskilt med hänsyn till de skadliga biverkningar som vore förknippade med alla frihetsberövanden, om möjligt undvikas. Den viktigaste åtgärden för att tillrättaföra dem som hemfallit åt lösdriveri vore att skaffa dem arbete. I detta hänseende vore att märka, att u n d e r arbetsmarknadskommissionens ledning hölle på att tillskapas en fullständig organisation för arbetsberedning åt svårplacerad arbetskraft, till vilken även räknades personer som på grund av tidigare kriminalitet eller asocialitet hade svårt att vinna anställning. Enligt vad som vidare anförts i beredningens yttrande hade beredningens ledamöter och sakkunniga varit ense beträffande det väsentliga av vad ovan återgivits. Men några hade likväl ansett det föga sannolikt, att samhället helt skulle kunna undvara en särskild lösdrivarbehandling av män. Frågan härom hade icke kunnat fullständigt belysas, eftersom beredningen icke haft tillräckligt material till sitt förfogande. Socialstyrelsens majoritet har uttalat, att det icke funnes någon institution eller myndighet som ägde en sådan auktoritet och intoge en sådan ställning till förevarande problem att den kunde giva ett avgörande svar på frågan, huruvida behov föreligger av en särskild lösdriverilagstiftning. Socialstyrelsen h a r emellertid på anförda skäl kommit till det resultatet, att det icke kunde råda någon tvekan om

att det förelåge behov av en ändamålsenligt social vårdform för att omhändertaga kroniskt antisociala och asociala element i samhället. Utskottet, som delar strafflagberedningens åsikt att den nu gällande lösdriverilagstiftningen snarast bör upphävas, anser att starka skäl tala för att något behov av en särskild lösdriverilagstiftning ej föreligger, därest vissa mindre kompletteringar av strafflagen vidtagas. En viktig synpunkt som icke bör förbises i detta sammanhang är att kostnaderna för behandlingen av lösdrivarklientelet säkerligen skulle bliva avsevärt lägre, om den av beredningen skisserade lösningen av frågan kunde genomföras än om lösdrivarvården reformerades i anslutning till lösdriverilagstiftningskommitténs förslag. Emellertid är spörsmålet om behovet av en särskild lösdriverilagstiftning icke tillräckligt belyst för att utskottet skall kunna taga slutlig ställning till detsamma. En förutsättning för en reform enligt de av beredningen uppdragna riktlinjerna är att densamma kommer att erbjuda erforderliga garantier för omhändertagande av asociala element, vilkas verksamhet utgör en fara för samhället, och för tillrättaförande av lösdrivarna på ett tidigt stadium, d. v. s. då deras asocialitet ännu icke är så utpräglad. Med hänsyn till det anförda synes frågan böra underkastas en mera ingående undersökning. Erforderliga utredningar torde kunna verkställas på relativt kort tid. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta om skyndsam utredning beträffande frågan, huruvida behov förelåge av särskild lösdriverilagstiftning, och för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda. Biksdagen biföll utskottets utlåtande, varom skrivelse den 29 juni 1945, nr 527, avläts till Kungl. Maj:t. Vidare må anmärkas, att i samband med en av riksdagen år 1948 behandlad fråga angående ändringar i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar i syfte att effektivisera kampen mot dessa sjukdomar även berörts frågan om viss ändring i gällande lösdrivarlag. I ett av medicinalstyrelsen framlagt förslag, som legat till grund för lagstiftningsärendet, anföres sålunda såvitt angår lösdrivarlagen, att i de fall, då undersökning av lösdrivare icke kan genomföras utan tvångsåtgärder, bör för könssjukdomarnas effektiva bekämpande finnas möjlighet för polismyndighet att få vederbörande underkastad läkarundersökning samt att det synes lämpligt att undersökningsåtgärderna förmedlas av sundhetsinspektör på samma sätt som vid fall av anmäld smittkälla. Medicinalstyrelsen föreslog därför ett tillägg till 2 § lösdrivarlagen av innehåll att därest på grund av uppgifter, som lämnats vid förhör enligt lösdrivarlagens bestämmelser, eller på grund av andra inträffade omständigheter med skäl kan antagas, att den förhörde är angripen av könssjukdom i smittosamt skede, skriftlig anmälan därom ofördröj ligen av polismyndigheten skall göras hos sundhetsinspektören i orten. I proposition nr 40 till 1948 års riksdag uttalar departementschefen på denna punkt, att då frågan om lösdrivarlagens upphävande för närvarande utredes inom inrikesdepartementet, han icke är beredd att i förevarande sammanhang taga upp synpunkterna på den föreslagna ändringen i lösdrivarlagen till diskussion samt att spörsmålet om den lämpligaste behandlingen av könssjuka lösdrivare torde få anstå till dess utredningen rörande lösdrivarlagen föreligger. Propositionen hänvisa-

87 des till andra lagutskottet, vilket i sitt utlåtande (nr 11), däri ifrågavarande spörsmål ej särskilt beröres, förklarar sig ej funnit anledning till erinran mot det genom propositionen framlagda lagförslaget och hemställer, att riksdagen måtte bifalla propositionen. Biksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

88 KAP. 4. Frekvensen av åtgärder enligt gällande lösdrivarlag och lösdrivarklientelets beskaffenhet. Vid behandlingen av lösdrivarproblemet träder frågan huruvida behov över huvud föreligger av en särskild lösdriverilagstiftning i förgrunden. Vid bedömandet av detta spörsmål är det självfallet av största intresse att vinna klarhet om i vilken utsträckning nu gällande lösdrivarlag tillämpas och om beskaffenheten av det klientel, som blir föremål för åtgärder enligt lagen. Under det tidigare reformarbetet ha också verkställts flera utredningar i angivna hänseenden. I och för denna utredning ha utförts två specialundersökningar, nämligen dels av professorn Gunnar Dahlberg och ledamoten av utredningen Torgny Lindberg en statistisk undersökning rörande lösdrivarlagens tillämpning i vissa delar och dels av socialläkaren Gunnar Inghe en socialpsykologisk undersökning rörande lösdrivare och prostituerade. Resultaten av nämnda undersökningar redovisas i två vid betänkandet fogade bilagor (bil. 1 resp. bil. 2). Utredningen får här i korthet redogöra för vad som i huvudsak framkommit vid nämnda två ävensom vid de tidigare undersökningarna. Dessutom lämnas vissa kompletterande uppgifter. I anslutning till redogörelsen upptagas vissa särskilda spörsmål till övervägande.

Frekvensen av åtgärder enligt gällande lösdrivarlag. Omfattningen av ingripanden enligt lösdrivarlagen framgår av bil. 1. Uppgifterna där äro emellertid icke förda fram längre än till och med år 1944, i vissa avseenden till och med år 1946. Till en början skola här lämnas vissa kompletterande uppgifter. Av bil. 1. framgår hela antalet för lösdriveri anhållna under åren 1928— 1944. (Jfr tab. 3.) Med hänsyn till svårigheten att erhålla fullständiga uppgifter i nämnda hänseende — kännedom kan vinnas endast genom förfrågan hos rikets samtliga polismyndigheter — har utredningen kompletterat desamma endast i så måtto att uppgifter om antalet anhållna för tiden efter 1944 införskaffats för Stockholm, Göteborg och Malmö. Sammanlagda antalet anhållna i dessa tre städer' under tiden den 1 januari 1945—den 30 juni 1948 framgår av följande tabell.

89 Antalet för lösdriveri anhållna män och k v i n n o r i Stockholm, Göteborg och M a l m ö Vi 1945—80/e 1948. År 1945 1946 1947 V i - S % 1948

Män

Kvinnor

707 495 495 298

348 264 239 117

Komplettering av uppgifterna i bil. 1 om antalet i hela riket offentligt varnade och till tvångsarbete dömda (jfr tabell 2a, 2b och 4) lämnas i nedanstående tabeller: A n t a l e t offentligt v a r n a d e Vi 1945—30/« 1948. År 1945 1946 1947 Vi—so/6 1948

Män

Kvinnor

180 88 114 85

54 51 69 32

A n t a l e t f ö r u n d e r g å e n d e av t v å n g s a r b e t e i n t a g n a Vi 1947—3% 1948.

1947 Vi— s % 1948 1

Män

Kv nnor

»19 7

5 14

Utgör antalet 1947 till tvångsarbete dömda.

Vad angår männen håller sig antalet anhållanden för lösdriveri — fullständiga uppgifter i nämnda hänseende föreligga endast för åren 1 9 2 8 1944 — för åren 1928—1936 mellan något under 6 000 och något över 7 000 per år. Efter år 1936 minskar antalet mycket hastigt åtminstone fram till och med 1944, är från och med år 1941 under 2 000 och för år 1944 omkring 1 450. (Jfr tab. 3 och fig. 1 i bil.l.) Det synes ej osannolikt, att minskningen fortsatt även åren närmast efter 1944, eftersom antalet anhållanden i rikets tre största städer då visar någon minskning och antalet offentliga varningar i hela riket likaledes sjunker (jfr tabellerna ovan). Att m ä r k a är att siffran för antalet offentliga varningar håller sig tämligen konstant i förhållande till antalet anhållna. (Jfr fig. 8 i bil. 1.) Vilka olika åtgärder, som vidtagits beträffande de under åren 1928—1944 anhållna männen, framgår av tabell 4 samt figurerna 6 och 8 i bil. 1. Det är anmärkningsvärt, att förhållandet mellan de olika åtgärderna — lösgivande utan åtgärd, enskild varning, offentlig varning, ådömande av tvångsarbete samt överlämnande till fattigvården — under hela tiden håller sig tämligen konstant, dock med den avvikelsen att från och med år 1938 procenten för lösgivande utan åtgärd minskat något och procenten för enskild och offentlig varning ökat i ungefär motsvarande mån. De offentligt varnade uppgingo fram till 1938 till omkring 10 procent och för åren därefter till uppemot 15 procent av antalet anhållna. Antalet offentligt varnade höll sig flertalet år till och med 1936 mellan 700 och 800 och sjunker därefter så att antalet åren 1946 och 1947 ligger omkring 100. Under första halvåret 1948 har en mindre stegring åter skett.

90 I fråga om antalet för lösdriveri häktade och antalet till tvångsarbete dömda män förefinnas fullständiga uppgifter för hela den tid gällande lösdrivarlag varit i kraft. Från 1890-talets början och fram till 1914 höll sig antalet häktade män anmärkningsvärt konstant, årligen omkring 1 500. (Jfr tab. 1 och fig. 1 i bil. 1.) Under åren från och med 1914 till och med 1918 sker en kraftig nedgång; antalet häktade män uppgick sistnämnda år till obetydligt över 500. Under flertalet år från 1918 fram till 1930-talets början håller sig antalet häktade män åter anmärkningsvärt konstant omkring 500. Under 1930- och 1940-talen sjunker åter antalet häktade, så att detsamma år 1946 — det sista år för vilket uppgift föreligger — uppgår till endast 39. Antalet män, som årligen dömts till tvångsarbete, visar en minskning, som är parallell med nedgången av antalet häktade. (Jfr tab. 2a och fig. 1 i bil. 1.) Antalet till tvångsarbete dömda håller sig sålunda från 1890-talets början och fram till första världskrigets utbrott tämligen konstant omkring 700 ä 800 per år, sjunker under krigsåren ned till omkring 250 och håller sig sedan under 1920-talet fram till början av 1930-talet vid omkring 300 årligen, varefter antalet åter sjunker så, att det åren 1946 och 1947 utgör endast omkring 20. Siffrorna för ingripande enligt lösdrivarlagen mot kvinnor visa ej i alla avsenden sådan minskning som är fallet med männen. Antalet för lösdriveri anhållna kvinnor håller sig omkring 600 å 700 under åren 1928—1944, frånsett några år i slutet på 1930-talet, då antalet sjunker ned mot 400 per år. (Jfr tab. 3 och fig. 2 i bil. 1). Det torde vara ganska antagligt, att antalet anhållna kvinnor åter minskat efter år 1944. För rikets tre största städer håller sig nämligen siffran för anhållna kvinnor åren 1946 och 1947 omkring 250 (jfr tabell ovan) och av hela antalet anhållna ha tidigare omkring Ve-delar belöpt å dessa städer. (Jfr tab. 5 i bil. 1.) I fråga om de åtgärder, som vidtagits mot de anhållna kvinnorna, föreligger ej sådan konstans som gäller för ingripandena mot männen. (Jfr tab. 4 samt fig. 7 och 9 i bil. 1.) Mest påtagligt är, att andelen av de mera ingripande åtgärderna — offentlig varning och tvångsarbete — minskar mycket kraftigt från 1928 till 1944, de offentliga varningarna från något över 30 procent till under 20 procent och tvångsarbetet från icke fullt 20 procent till ungefär 5 procent. Antalet offentligt varnade håller sig flertalet år från 1928 till mitten av 1930-talet något över 200 årligen och under tiden därefter fram till och med 1944 mellan 100 och 150. Under åren 1945 och 1946 sjunker siffran ned mot endast 50 om året. En mindre stegring synes ha inträffat 1947 och första halvåret 1948. Även beträffande kvinnorna finnas fullständiga uppgifter om antalet för lösdriveri häktade och antalet till tvångsarbete dömda för hela den tid gällande lösdrivarlag varit i kraft. (Jfr tab. 1 och 2b samt fig. 2 i bil. 1.) Efter det att antalet under tiden från slutet av 1880-talet fram till 1915 hållit sig — frånsett betydande stegringar i början på 1900-talet — ganska konstant med mellan omkring 500 och 700 häktade och omkring 250 å 350 till tvångsarbete dömda årligen, sker därefter en successiv nedgång, så att

91 antalet häktade 1946 ej utgör mera än 18 och antalet till tvångsarbete dömda 1945 uppgår till endast 11 och 1946 till 15. År 1947 visar den lägsta siffran; endast 5 kvinnor intogos detta år för att undergå tvångsarbete. På den allra sista tiden har en stegring skett; under första halvåret 1948 ha sålunda ej mindre än 14 kvinnor intagits å tvångsarbetsanstalt. Enligt 1885 års lösdrivarlag skall undergående av ådömt tvångsarbete avbrytas före utgången av den för tvångsarbetet bestämda tiden, om tvångsarbetaren i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att förvärva vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras (7 §). Vidare äger länsstyrelse förordna om frigivande från tvångsarbetsanstalt om tvångsarbetaren kommer i förändrade villkor, så att hans kvarhållande vid anstalten icke vidare är av nöden (13 §). Nedanstående tabell utvisar för vissa år det antal tvångsarbetare, i fråga om vilka ovannämnda bestämmelser och motsvarande stadganden i äldre lagstiftning tillämpats. Tillämpningen av 7 och 13 §§ lösdrivarlagen. Antalet frigivna manliga tvångsarbetare enligt § 13

År

enligt § 7

1880 1884 1889 1894 1899 1904 1909 1914 1919 1924 1929 1934 1939 1 2

__ — 33 9 23 28 14 14 3 7 4 9 4

förut förut ej straffade straffade x 3

s.a

275 267 61 24 11 4 3 3

4 26 11 3 4 2 3

279 293 72 27 15 6 3 6

— — —

— — —

— — —

1 1

2 1

—

—

Antalet frigivna kvinnliga tvångsarbetare efter tvångsarbetstidens s:a utgång

efter enligt § 13 tvångsarbetsti- enligt förut ej förut § 7 dens straffade straffade utgång 540 417 869 747 706 621 610 646 216 360 288 213 114

— 8 5

—

2 6 «20 2

—

9 6

1 2 1

—

—

3 4

— 5

— — —

10 7 10 1 8 7 4 5

— — — 2

16 27 12 1 9 9 5 5 1

— — 2

154 162 224 274 346 484 282 278 249 181 135 91

dära\ 267 på prund av besparad a rb.inko mst. — 3 c ärav 233 på grunc l av bespai-ad arb.inkomst 4 i> 13 » > 3 » > > > » > > > i>

Under åren 1940—1946 frigåvos sammanlagt 12 män enligt 7 § lösdrivarlagen. Jämlikt 13 § samma lag frigavs år 1941 1 man, som tidigare undergått straffarbete, 1943 2 män, som icke undergått sådant straff. 1944 frigavs 1 man av vardera kategorien samt 1945 2 män, som förut undergått straffarbete. År 1946 förekom ingen frigivning enligt 13 §. De jämlikt 7 § frigivna blevo mestadels intagna på sinnessjukhus eller annat sjukhus. De här i korthet återgivna uppgifterna visa, att användningen av alla de olika formerna av ingripande mot det manliga lösdriveriet minskat i en

92 synnerligen anmärkningsvärd utsträckning fram mot nuvarande tid. Den fråga man i anledning härav önskar svar på är självfallet vad som är anledningen till denna minskning. Det svar, som ligger närmast till hands, är måhända, att det antal personer, vilka hemfallit åt den livsföring, varemot lösdrivarlagen vänder sig, nedgått i en utsträckning, som svarar mot nedgången i ingripandena enligt lagen. En annan möjlighet är, att ehuru det faktiska lösdriveriet förekommer i samma omfattning som tidigare, samhället underlåter att reagera däremot eller ingriper med andra medel än lösdrivarlagens. Vid diskussion av frågan om anledningen till minskningen av ingripandena mot det manliga lösdriveriet är i första hand att hålla i minnet att lösdrivarlagen icke ålägger polismyndigheten att ingripa mot de företeelser, som lagen vänder sig emot, utan endast ger den möjlighet därtill. Polismyndighet kan sålunda underlåta att ingripa eller använda andra vägar än dem lösdrivarlagen anvisar för att stävja sådant asocialt levnadssätt. Antalet ingripanden utgör därför i och för sig ingalunda någon säker måttstock på i vilken mån i samhället finnas personer, vilka föra ett sådant levnadssätt som det, varemot lösdrivarlagen riktar sig. Ytterligare en annan omständighet är ägnad att leda till osäkerhet vid bedömandet av de slutsatser man kan draga av den minskade frekvensen av ingripanden enligt lösdrivarlagen mot män. Anledningen till ingripandet är — i motsats till vad som gäller om straffrättsliga förfaranden •— icke konkreta, i lag inom bestämda gränser fixerade gärningar utan i stället ett visst levnadssätt. Det ligger i sakens natur, att lagstiftarens definition å ett dylikt levnadssätt måste bliva tämligen vag. Uppenbarligen kan vid nu antydda förhållanden praxis vid tillämpningen av en lag sådan som lösdrivarlagen komma att vid skilda tider gestalta sig väsentligt olika. Såsom en anledning till det minskade ingripandet enligt lösdrivarlagen har framhållits, att enligt allmän uppfattning lagen är föråldrad och de åtgärder, som kunna vidtagas enligt lagen, ej stå i överensstämmelse med vad som nu kräves inom modern socialvård, varför lagen endast undantagsvis vinner tillämpning. Nära samband härmed har frågan om genom den utveckling, som ägt rum inom socialvården, ökade möjligheter uppkommit att i andra vårdformer omhändertaga personer, vilka äro hemfallna åt sådant levnadssätt, som går in under lösdrivarlagen. Det synes vara ganska naturligt, att om anledningen till det minskade ingripandet enligt lösdrivarlagen är av sist antydd art, minskningen i första hand skulle gälla de minst förkomna elementen och att lösdrivarlagen sålunda endast tillämpas beträffande djupare sjunkna individer. Mot att så är fallet talar emellertid den omständigheten att förhållandet mellan frekvensen av de olika åtgärder, som vidtagits mot de anhållna, under tiden 1928—1944 håller sig anmärkningsvärt konstant. (Jfr fig. 8 i bil. 1.) T i l lämpningen av den strängaste åtgärden, tvångsarbetet, har sålunda ej ökat i förhållande till övriga former för ingripande. I samma riktning pekar även, att de undersökningar, som gjorts på varningsklientelet för åren 1932,

93 1939 och 1944/45, icke visa, att någon egentlig skillnad föreligger i antalet föregående varningar och antalet förut undergånget tvångsarbete beträffande de under nämnda år varnade. (Jfr tab. 18 och 19 i bil. 1.) Å andra sidan framgår, att de offentigt varnade under senare år i ökad utsträckning varit föremål för straffrättsliga åtgärder före varningen. (Jfr tab. 23 och 24 i bil. 1.) Sålunda uppgick antalet av dem som förut icke varit föremål för dylik åtgärd, av de år 1932 varnade till 41,6 procent, av de 1939 varnade till 27,9 procent och av de under 1944/45 varnade till endast 15,i procent. Att den särskilt under senare år allt mera intensifierade socialvården inom skilda områden varit ägnad att leda till minskning av antalet ingripanden enligt lösdrivarlagen framstår emellertid som sannolikt. Till stöd härför torde kunna åberopas, att under senare år i högre grad än under tidigare mot varningsklientelet före varningen vidtagits åtgärd enligt alkoholistlagen. (Jfr tab. 29 i bil. 1.) Anledningen härtill torde vara, att man vid tidigare ingripanden, då kanske lösdrivarlagen kunnat tillämpas, i stället valt alkoholiståtgärd. I bil. 1 illustreras också förhållandet med det exemplet att året efter genomförandet av den ändring i alkoholistlagen, som möjliggjorde ingripande mot kringflackande alkoholister, antalet nyintagna tvångsarbetare minskade från 134 till 104, medan på Svartsjö alkoholistanstalt intogos 25 kringflackande alkoholister. Att vid perioder av större arbetslöshet ingripanden enligt lösdrivarlagen ha en tendens att öka synes sannolikt. (Jfr fig. 4 i bil. 1.) Det anförda giver vid handen, att de faktorer, som medverkat till den på senare år så avsevärda nedgången av ingripanden enligt lösdrivarlagen mot manligt lösdriveri, äro så svårbedömbara och osäkerhetsmomenten så stora, att det icke torde vara möjligt att giva någon säker förklaring till nämnda nedgång. Mycket talar för, att en anledning är att omhändertagandet av personer, som ha en sådan livsföring att lösdrivarlagen är tillämplig å dem, i ökad omfattning sker i annan form. Att detta emellertid icke är den enda orsaken utan att minskningen av ingripandena åtminstone till någon del beror därpå att en nedgång skett av asocialt levnadssätt i de former, som beskrivas i lösdrivarlagen, stödes av åtskilligt, såsom nedgångens storlek och det sannolika sambandet mellan lösdriveriet och de ekonomiska konjunkturerna, vilka ju under senare år visat nära nog obegränsad tillgång på arbetstillfällen. Även utifrån rent allmän erfarenhet torde man kunna våga påståendet att vissa grupper lösdrivare minskat, såsom de gammaldags luffarna och städernas »dörrknackare». Att den skarpa kritik, som sedan årtionden tillbaka riktats mot gällande lösdrivarlagstiftning, gjort de tillämpande myndigheterna mindre benägna än tidigare att utnyttja lagstiftningens möjligheter torde vara ställt utom tvivel. Grunden för ingripande enligt lösdrivarlagen mot kvinnor är på ett helt annat sätt enhetlig än då fråga är om männen. I fråga om kvinnorna är nämligen anledningen till ingripandet i det övervägande flertalet fall att vederbörande är prostituerad. (Jfr tab. 48 och 49 i bil. 1.) Det föreligger ej

94 någon lika genomgående nedgång av ingripandena mot kvinnorna som den, vilken sedan 1928 ägt rum i fråga om åtgärder mot männen. Antalet primäringripanden, anhållandena, sjunker visserligen i slutet av 1930-talet men stiger åter i början av 1940-talet upp till nära nog samma höjd som ett tiotal år tidigare. Siffrorna för anhållandena giva tydligen icke belägg för att någon minskning under senare tid skett av de former av prostitutionen, vilka kunna föranleda åtgärder enligt lösdrivarlagen. I fråga orn antalet offentligt varnade och till tvångsarbete dömda har sedan ett trettiotal år skett en successiv minskning. Sannolik förklaring härtill torde vara, att omhändertagande i ökad utsträckning skett i andra former eller helt enkelt att andra åtgärder än anhållande, ev. åtföljt av enskild varning, ej kommit till stånd.

Lösdrivarklientelets beskaffenhet. Under det tidigare reformarbetet ha verkställts flera undersökningar angående det lösdrivarklientel, som ådömts tvångsarbete. Av socialstyrelsen ha sålunda publicerats dels en undersökning rörande manliga tvångsarbetare 1923 (Sociala Meddelanden 1924:5), omfattande 485 manliga tvångsarbetare, som 1923 varit intagna å tvångsarbetsanstalten å Svartsjö, och dels en undersökning rörande kvinnliga tvångsarbetare i Sverige åren 1916 —1924 (Sociala Meddelanden 1925:2 och 3), omfattande å tvångsarbetsanstalten i Landskrona under tiden den 1 januari 1916—den 30 juni 1924 intagna 936 kvinnliga tvångsarbetare. Materialet för dessa undersökningar har utgjorts av intagningshandlingarna samt å anstalten förda anteckningar m. m. och beträffande de kvinnliga lösdrivarna kompletterande uppgifter i fråga om deras öden efter den senaste utskrivningen. I anslutning till 1937 års lösdriverilagstiftningskommittés utredning verkställdes av nuvarande överläkaren vid Ryhovs sjukhus i Jönköping J. A. G. Adell och överläkaren G. A. Jonsson i Skå-Edeby psykiatriska undersökningar rörande manliga och kvinnliga tvångsarbetare 1938 (SOU 1939: 25). Det manliga materialet omfattade 81 å tvångsarbetsanstalten å Svartsjö intagna, som vissa angivna månader 1938 undergingo tvångsarbete, och 39 under samma tid å nämnda anstalt internerade alkoholister, som tidigare undergått tvångsarbete. Det kvinnliga materialet utgjordes av 31 kvinnor, som vissa angivna månader 1938 undergingo tvångsarbete å tvångsarbetsanstalten i Landskrona, samt 23 där samtidigt internerade alkoholister, av vilka 19 tidigare avtjänat tvångsarbete eller varnats för lösdriveri och återstående 4 likaledes tidigare levat såsom prostituerade. Intagningshandlingarna samt å anstalten förda anteckningar stodo till undersökarnas förfogande varjämte muntliga uppgifter lämnades av anstaltens läkare, direktör m. fl. tjänstemän. De intagna blevo vidare föremål för undersökning i stort sett i överensstämmelse med förfaringssättet vid en rättspsykiatrisk undersökning. Ytterligare en undersökning har verkställts i anslutning till

95 den av herr Hedlund i Östersund vid 1945 års riksdag inom andra kammaren väckta motionen (se s. 84). Vid strafflagberedningens yttrande över motionen var nämligen fogad en psykiatrisk undersökning av Jonsson rörande de 10 kvinnliga tvångsarbetare, som i april 1945 voro intagna på tvångsarbetsanstalten vid fängelset i Karlstad (Andra lagutskottets utlåtande nr 76/1945). Vid undersökningen hade följts samma principer som vid undersökningen av 1938 års material. I 1945 års undersökning lämnas även vissa på handlingarna grundade uppgifter rörande 91 kvinnor, som tidigare undergått tvångsarbete vid anstalten i Karlstad. De tidigare undersökningarna ha sålunda samtliga omfattat tvångsarbetsklientelet. Då det kan antagas, att individer tillhörande detta klientel äro mer förkomna än de som undslippa med varning, framstår det som önskvärt, att erhålla uppgifter även om varningsklientelet. Den av Dahlberg och Lindberg gjorda, vid betänkandet såsom bil. 1 fogade undersökningen avser — utom att klarlägga den allmänna frekvensen av åtgärder enligt lösdrivarlagen — just att giva en bild av varningsklientelet. Undersökningen omfattar de män och kvinnor som erhållit offentlig varning 1932, 1939 och den 1 juli 1944—den 30 juni 1945, tillhopa 1 397 män (813, 412 och 172 resp. år) samt 383 kvinnor (221, 99 och 63 resp. å r ) . Framhållas må, att undersökningen grundar sig på uppgifter, som inhämtats från offentliga register och genom förfrågningar hos myndigheter. Några direkta personundersökningar av de varnade ha däremot ej skett, vilket givetvis medför, att uppgifterna i vissa avseenden — särskilt beträffande vederbörandes psykiska status — icke kunna vara fullständiga. Den andra nu gjorda specialundersökningen, utförd av Inghe, avser såväl dem, som vid en viss tidpunkt voro intagna på tvångsarbetsanstalterna, som de under en viss tid i Stockholm för lösdriveri anhållna. Materialet omfattar 29 manliga och 8 kvinnliga tvångsarbetare samt 17 anhållna män och 14 anhållna kvinnor. I undersökningen lämnas vissa statistiska uppgifter, men huvudvikten har lagts på de socialpsykologiska orsakerna till lösdriveriet, därvid i varje undersökningsfall företagits en kausal analys och ett försök att genetiskt förklara utvecklingen. Männen. Den typ av lösdrivare, som dominerar bland såväl tvångsarbets- som varningsklientelet, är bettlare och nasare med eller utan förening med vagabondage. Att det någon gång är tveksamt till vilken grupp man närmast skall föra en lösdrivare är uppenbart; samme lösdrivare kan ju vara både bettlare och t. ex. vanetjuv. Adell-Jonsson ange, att över 3 A-delar till sin huvudtyp äro luffare, nasare eller bettlare. Den därnäst vanligaste huvudtypen är vanetjuven, till vilken typ de hänföra något över 10 procent. Resten, med några procent vardera, anges vara langare, soutenörer, bondfångare och våldsverkare. Även undersökningen av varningsklientelet visar, att 3 / 4 delar av detsamma utgöres av bettlare, nasare eller luffare. (Jfr tab. 14 i bil. 1.) Langare, bondfångare och soutenörer utgöra resp. omkring 7 pro-

96 cent, 8 procent och 4 procent av varningsklientelet. Våldsverkarna äro fåtaligare och uppgå endast till 2,5 procent. I vad mån de manliga lösdrivarna äro heriditärt belastade kan ej med säkerhet angivas. Adell-Jonsson ha funnit dylik belastning hos inemot 3 A-delar. De framhålla därjämte, att eftersom de införskaffade uppgifterna icke kunnat bli fullständiga, den angivna siffran är en minimisiffra. Efter att ha framhållit svårigheten att erhålla tillräckligt fullständiga uppgifter om förekomsten av psykisk sjukdom och dylikt bland föräldrar och släktingar och efter att ha påpekat, att tillförlitliga frekvenssiffror på utbredningen av psykisk sjukdom bland befolkningen i allmänhet saknas, förklarar Inghe, att en närmare redovisning av hans material på denna punkt har ett mycket begränsat värde. Inghe återger i stället en tabell ur Adell-Jonssons undersökning. (Jfr tab. 1 i bil. 2.) I anslutning härtill framhåller Inghe, att lösdrivarklientelets biologiska belastning troligen är jämförelsevis svår men att säkra slutsatser ej kunna dragas av Adell-Jonssons material. I Dahlberg-Lindbergs undersökning över varningsklientelet har ej framkommit någon uppgift i detta hänseende. Uppväxtmiljön är för den blivande lösdrivaren ofta nog föga gynnsam. De verkställda undersökningarna giva vid handen, att lösdrivarna i ej obetydlig utsträckning vuxit upp i stympade hem. Socialstyrelsen konstaterar, att någon eller båda föräldrarna voro döda eller avvikna i 24 procent av fallen. I Adell-Jonssons material kom ungefär hälften från stympade hem och i Inghes material är så fallet beträffande 59 procent. Även i de fall hemmen ej varit stympade har enligt Inghe miljön där många gånger varit emotionellt påfrestande. Spritmissbruk har varit relativt vanligt i barndomshemmen, i 19 procent av socialstyrelsens, 22 procent av Adell-Jonssons och nära en tredjedel av Inghes material. Fattigdom tycks också varit ganska vanlig. Socialstyrelsen karakteriserar 13 procent av hemmen som mycket fattiga och Adell-Jonsson ange så vara fallet med ungefär en tredjedel av dem. Inghe framhåller, att de flesta av honom undersökta tycks ha kommit från fattiga hem, men tillägger, att uppgifterna i en del fall äro svävande och att exakta siffror därför ej kunna redovisas. Sammanfattningsvis kan sägas, att mer eller mindre grova missförhållanden i barndomsmiljön förelegat i omkring 2 / 3 -delar av socialstyrelsens, något över hälften av Adell-Jonssons och omkring 3 / 4 -delar av Inghes material. I fråga om varningsklientelet föreligga inga uppgifter härutinnan. Som redan det anförda ger anledning vänta visar det sig, att de blivande lösdrivarna på ett mycket tidigt stadium under sin levnad ha svårigheter att inpassa sig i den samhälleliga samlevnaden. De ha sålunda i betydande utsträckning haft svårigheter i skolan. I Adell-Jonssons material hade något mer än en tredjedel varit kvarsittare, gått i särklass eller erhållit avgångsbetyg enligt 48 § folkskolestadgan och i omkring en femtedel av fallen hade skolgången varit ofullständig. Inghe konstaterar, att av hans material hälften haft påtagliga intellektuella skolsvårigheter. Han finner, att även i andra avseenden de blivande lösdrivarna ofta nog icke funnit sig till rätta

97 i skolan utan känt allmän vantrivsel eller råkat i kontroverser med lärarna. Av dem, som undersökts av Inghe, har endast en tredjedel genomgått skolan utan kända anmärkningar. Även vid inträdet i arbetslivet visa sig de blivande lösdrivarnas anpassningssvårigheter. Redan vid tidig ålder frigöra de sig från barndomshemmet; av Adell-Jonssons material ha inemot 2 / 3 -delar flyttat hemifrån före 18 och över 4 / 5 -delar före 21 års ålder, medan Inghe finner, att över hälften lämnat barndomshemmet före 18 års ålder. Undersökningarna visa även otvetydigt, att de blivande lösdrivarna på ett mycket tidigt stadium visa stor obenägenhet för ordnat och sammanhängande arbete, över hälften av såväl de utav Adell-Jonsson som de utav Inghe undersökta har aldrig fått någon egentlig yrkesutbildning. Växling mellan olika yrken sker också i stor utsträckning; av Inghes material hade endast omkring en fjärdedel hela tiden arbetat inom samma yrke, medan över hälften sysslat än med det ena och än med det andra och sålunda haft rent tillfälliga yrken. Såsom särskilt anmärkningsvärt kan framhållas, att enligt Inghe i stor utsträckning yrkesstabiliteten minskar med stigande ålder, vilket är rakt motsatt mot vad som är fallet med samhällsmedlemmarna i allmänhet. Lösdrivarna sluta också att ha fast arbete i tidig ålder. Av Adell-Jonssons undersökning framgår, att omkring 40 procent aldrig haft fast arbete i vuxen ålder samt att inemot 2 / 3 -delar icke haft det efter 20 års ålder och 4 / 5 -delar icke efter 25 års ålder. Inghe konstaterar, att medan drygt hälften i ungdomen haft arbete relativt regelbundet och på jämförelsevis långvariga platser, omkring en tredjedel alltid haft oregelbundet arbete samt att den vanligaste utvecklingen är en allt mer utpräglad instabilitet både beträffande yrket och sysselsättningen, varför allt flera halka ur produktionen. Av intresse i detta sammanhang är frågan i vad mån lösdrivarnas arbetsförmåga är nedsatt på grund av kroppslig sjukdom eller dylikt. AdellJonsson funno, att endast 15 procent av de utav dem undersökta voro helt fria från sjukdom eller lyte; vanligast voro defekter i rörelse- och hållningsorganen. Inghe konstaterar, att 20 procent hade en av kroppslig sjukdom eller statiska besvär påtagligt nedsatt arbetsförmåga och att ytterligare 30 procent haft mer eller mindre svåra sjukdomar, som tidvis verkat invalidiserande. Anmärkas kan, att det särskilt då det gäller äldre personer ej sällan kan vara svårt att avgöra, när en skada, som nedsätter arbetsförmågan, uppkommit och om icke en åtminstone bidragande anledning till skadan just är det levnadssätt vederbörande såsom lösdrivare fört. Det är en gammal erfarenhet att flertalet manliga lösdrivare äro ogifta. Socialstyrelsens, Adell-Jonssons och Inghes undersökningar visa stor överensstämmelse härutinnan med omkring 85 procent ogifta. Härtill kommer så ett ej obetydligt antal frånskilda, i Adell-Jonssons undersökning 11 procent. Inghe har även undersökt i vad mån de ogifta sammanbott och finner att så under längre eller kortare tid varit fallet med några; han konstaterar emellertid, att över 2 / 3 -delar dock alltid levat ensamma, sedan de lämnat barndomshemmet. Andelen ogifta bland varningsklientelet håller sig också 7—477228.

98 på ungefär samma nivå som bland tvångsarbetarna, dock sjunker andelen ogifta under senare år från 86 procent år 1932 till 72 procent år 1944/45. (Jfr tab. 9 i bil. 1.) Andelen av de förut gifta växer emellertid i nästan motsvarande utsträckning. Särskilt m å påpekas, att risken att erhålla varning är vida större för dem, som i mycket unga år bliva »förut gifta», d. v. s. i allmänhet frånskilda, än för någon annan grupp. (Jfr tab. 10 i bil. 1.) Det är således påfallande, att lösdrivarna i fråga om sina familjeförhållanden avvika från samhällsmedlemmarna i allmänhet. Att lösdrivarna i stor utsträckning utgöras av kriminella element är också en gammal erfarenhet. Vid socialstyrelsens undersökning 1923 framkom, att ej mindre än 70 procent av de då observerade tvångsarbetarna tidigare undergått frihetsstraff och omkring %-delar av de straffade voro recidiverande brottslingar. Av Adell-Jonssons material hade endast omkring en femtedel ej tidigare ådömts frihetsstraff och i Inghes hade 69 procent ådömts strängare straff än böter. Adell-Jonsson och Inghe funno att återfall i brott förekommit i betydande utsträckning. Dahlberg-Lindberg ha i sin undersökning över varningsklientelet ägnat frågan om klientelets kriminalitet stor uppmärksamhet. (Jfr tab. 23—26 i bil. 1.) Andelen av dem som före varningen varit föremål för straffrättslig åtgärd visar stegring fram mot nuvarande tid. Sålunda utgöra de av de varnade, som före varningen ådömts frihetsstraff eller erhållit villkorlig dom, omkring 55 procent 1932, omkring 64 procent 1939 och över 72 procent 1944/45. Vid undersökning av de olika åldersgrupperna föreligga de olika åren väsentliga olikheter (tabell 24). Särskilt må framhållas, att de yngre i allt högre grad varit föremål för straffrättsliga ingripanden före varningen; 1944/45 var så fallet med ej mindre än 94 procent beträffande åldersgruppen 21—29 år. Här må vidare anmärkas, att även efter varningen är risken för att lösdrivarna skola bli föremål för straffrättsliga ingripanden betydande. (Jfr tab. 31 och 32 i bil. 1.) Alkoholmissbruk är synnerligen vanligt bland lösdrivarna. Av socialstyrelsens material anges över hälften vara alkoholister och i Adell-Jonssons material 80 procent. Inghe kommer till att 80 å 85 procent grovt missbrukat sprit. Av intresse är vid vilken ålder vederbörandes alkoholmissbruk börjat. Adell-Jonsson finner, att av spritmissbrukarna ha ungefär hälften börjat missbruket före 20 års ålder samt att av hela deras material 3 / 4 -deiar hemfallit åt alkoholism före 25 års ålder. Inghe konstaterar, att uppgifterna i detta hänseende äro osäkra men att de tyda på att spritmissbruket börjat före eller omkring 20 års åldern. I fråga om varningsklientelet har undersökts i vad mån vederbörande tidigare dömts för fylleri eller varit föremål för åtgärd enligt alkoholistlagen. (Jfr tab. 27—29 i bil. 1.) Av klientelet 1944/45 hade av den yngsta årsgruppen, 21—29 år, 72 procent och av de äldre uppemot 90 procent förut dömts för fylleri samt av den yngre gruppen 16 procent och av den äldsta gruppen, i åldern 40 år och däröver, inemot hälften förut varit föremål för åtgärd enligt alkoholistlagen. Av Dahlberg-Lindbergs undersökning framgår vidare, att även efter

99 varningen de varnade i betydlig utsträckning dömas för fylleri eller bliva omhändertagna för alkoholistvårdande åtgärd. (Jfr tab. 33—35 i bil. 1.) Beträffande varningsklientelet har vidare undersökts i vad mån de varnade varken före eller efter varningen varit föremål för någon a n n a n åtgärd än den aktuella varningen och i vad mån de endast blivit föremål för offentlig varning eller dömts till böter. (Jfr tabell 36 i bil. 1.) Helt fria från åtgärder äro av de varnade 5 procent år 1932 och ungefär 1,5 procent år 1939 och 1944/45. Mera ingripande åtgärder än varning eller böter ha vidtagits beträffande 90 procent av de 1932 varnade och något över 95 procent av dem, som varnats de två senare undersökningsåren. Beträffande varningsklientelet har även undersökts i vad mån de varnade blivit föremål för åtgärder före den första varning, som meddelats dem. (Jfr tabellerna 38—40 i bil. 1.) Beroende på åldern vid den första varningen är andelen av dem, som varit föremål för åtgärder, olika, större ju äldre vederbörande varit vid den första varningen. Av dem, som varnats första gången före 20 års ålder, ha mellan hälften och 2 / 3 -delar varit fria från åtgärder, medan för dem, som voro över 21 år vid den första varningen minst 2 / 3 -delar och, vad angår dem, som 1944/45 erhöllo den aktuella varningen, omkring 5/Bdelar förut varit föremål för åtgärd. Av de före första varningen vidtagna åtgärderna dominera fylleridomar och andra straffrättsliga ingripanden, 43,2 resp. 45,9 procent. Av varningsklientelet ha 45 procent varit föremål för sin första åtgärd före 21 års ålder och bortemot '/.-delar före 25 års ålder. (Jfr tab. 37 i bil. 1.) Frågan i vad mån lösdrivarnas psykiska utrustning företer avvikelser från det normala har ägnats uppmärksamhet vid tidigare undersökningar. Socialstyrelsen, vilken icke företog någon direkt personundersökning, kom dock till att inemot 30 procent voro imbecilla eller åtminstone debila. Den av Adell-Jonsson gjorda utredningen visar en vida större utbredning av psykopatologiska drag bland lösdrivarna. Endast 3 av de utav dem undersökta, motsvarande 2 procent, voro utan grövre dylika drag. 20 procent voro oligofrena (av hela materialet 14 procent djupt imbecilla, 3 procent lätt imbecilla och 3 procent debila) och 65 procent voro i andra hänseenden konstitutionellt abnorma (av alla de undersökta voro 7 procent infantila, 3 procent gynekoida, 4 procent hysteroida, 3 procent paranoida, 17 procent emotionellt hypoplastiska, 18 procent konativt hypoplastiska, 7 procent hyperthyma och 8 procent dysthyma). Vidare voro 5 procent hjärnskadade (2 procent genom arterioscleros och 3 procent på annat sätt) samt 8 procent schizofrena. Den här angivna diagnosen är den huvuddiagnos, som AdellJonsson kommit till; åtskilliga som hänförts till en av de angivna grupperna ha emellertid tillika visat symtom utmärkande för annan grupp och AdellJonsson angiva även denna bidiagnos. I fråga om resultatet av Inghes undersökning hänvisas till tabell 4 i bil. 2. Här skall endast framhållas, att han finner endast 2 av de av honom undersökta 46 individerna vara utan extrema konstitutionspsykologiska avvikelser eller grövre psykopatologiska symtom. De psykiska rubbningarna nedsätta uppenbarligen ofta arbetsför-

100 mågan och Inghe konstaterar, att åtminstone en fjärdedel torde kunna betecknas som praktiskt taget helt arbetsoförmögna. Fullt arbetsförmögna i fysisk och psykisk mening är enligt Inghe högst en fjärdedel av samtliga. Beträffande Dahlberg-Lindbergs material finns ingen på personundersökningar grundad utredning. Om detta material vet man dock, att omkring 7 procent av detsamma före eller efter varningen vårdats på sinnessjukhus. Av de särskilda undersökningarna, vilkas huvudresultat här i all korthet återgivits, framgår otvetydigt, att asocialt levnadssätt i den form, på vilken lösdrivarlagen är tillämplig, icke är något specifikt fenomen utan allenast en yttring av en förefintlig svårighet att över huvud flyta in i samhället och anpassa sig efter de normer som utvecklats för samlevnaden mellan medborgarna. Lösdriveri är i allmänhet ej heller det sätt, på vilket denna svårighet först giver sig till känna; fastmera har den blivande lösdrivaren i regel långt tidigare — oftast redan i barna- eller ungdomsåren — visat tydliga tecken på bristande förmåga att anpassa sig i samhället. Inghe konstaterar sålunda, att endast i 11 procent de första missanpassningssymtomen uppstått först vid 20 års ålder eller senare. Tydligt är även, att de psykiska rubbningar, som är ett för flertalet lösdrivare utmärkande drag, spela en väsentlig roll, då en person utvecklas till lösdrivare. Kvinnorna. Såsom ovan nämnts sker ingripande enligt lösdrivarlagen mot kvinnor i det alldeles övervägande antalet fall därför att vederbörande är prostituerad. Sålunda har beträffande varningsklientelet grunden för varningen varit prostitution i över 95 procent av fallen. (Jfr tab. 48 och 49 i bil. 1.) Huruvida de prostituerade äro i särskilt hög grad heriditärt belastade synes vara föremål för delade meningar. I tidigare undersökningar såväl i Sverige som utomlands har man i allmänhet funnit att de ha en betydande ärftlig belastning. Adell-Jonsson ange, att endast beträffande 22 av de 54 undersökta kunde dylik belastning ej påvisas, samt konstatera, att trots materialets ringa omfattning undersökningen antyder, att psykiska rubbningar skulle vara relativt vanligt förekommande bland de undersöktas närmaste släktingar. Efter att hava analyserat vissa tidigare undersökningar uttalar Inghe, att inga säkra slutsatser om den heriditära belastningen kunna dragas av desamma. Inghe tillägger dock, att åtskilliga indirekta argument — bl. a. den jämförelsevis höga förekomsten av sinnessjukdom, efterblivenhet m. m. hos de prostituerade, vilka sjukdomar i viss utsträckning torde sammanhänga med ärftlig belastning — kunna anföras för en ökad dylik belastning bland de prostituerade. Såväl vid Adell-Jonssons undersökning 1938 och Jonssons utredning 1945 som vid Inghes nu verkställda undersökning konstateras, att omkring hälften av de undersökta prostituerade uppvuxit i stympade hem eller hos främmande uppfostrare. Alkoholiserad miljö förelåg beträffande omkring 20 procent av Adell-Jonssons fall och även Inghe säger, att åtskilliga av dem han undersökt kommo från hem, där fadern söp. Han konstaterade därjämte, att även

101 i fall där grova störningar icke kunnat påvisas de undersökta klagat över dåliga förhållanden i hemmet. Olika uppgifter föreligga om i vilken mån barndomshemmen varit utpräglat fattiga. Socialstyrelsen angav, att endast 5 procent av materialet kom från mycket fattiga hem. Både i Adell-Jonssons och i Inghes undersökningar har så varit fallet med ungefär en fjärdedel av de undersökta. I likhet med vad som anförts i fråga om männen ha även de blivande prostituerade haft svårigheter vid skolgången. Adell-Jonsson — som anföra, att man på grund av svårigheterna att kontrollera uppgifterna ej kan komma längre än till minimital •— fastslå, att åtminstone omkring en tredjedel av deras fall suttit kvar, gått i särklass eller erhållit avgångsbetyg enligt 48 § folkskolestadgan. Inghe konstaterar, att åtskilliga varit kvarsittare eller eljest haft svårt för sig, men påpekar å andra sidan som särskilt anmärkningsvärt, att åtminstone 6 undersökta (omkring 27 procent) tycks ha haft lätt för sig i skolan. Även i emotionellt avseende har i en del av Inghes fall förekommit svårigheter. Han konstaterar sammanfattningsvis, att i omkring hälften av alla hans fall ha intellektuella eller emotionella svårigheter förekommit i skolan. Av de utav Adell-Jonsson undersökta har över en fjärdedel lämnat barndomshemmet före 15 års ålder och efter fyllda 18 år voro endast 6 procent kvar där. Inghe anger, att det förefaller som om de blivande prostituerade anmärkningsvärt tidigt flytta hemifrån. Enligt Inghe visa de blivande prostituerade en annan attityd vid inträdet i arbetslivet än männen, vilka ju i allmänhet redan från början visa instabilitet i fråga om både yrke och sysselsättning. Kvinnorna däremot bruka i allmänhet efter slutad skolgång ha regelbundet arbete några år — 7 5 -del av de utav Inghe undersökta 2—4 år, över 2 / 5 -delar 5—7 år och ytterligare 7 5 -del mellan 8—12 år — utan att byta plats anmärkningsvärt ofta. De prostituerade ha sålunda enligt Inghe en mera social inställning till arbetet än de manliga lösdrivarna. Med tiden bli de emellertid allt mera obenägna för ordnat arbete. Deras arbetsförmåga nedsättes på grund av trötthet genom nattvak, spritmissbruk eller psykisk avtrubbning m. m. Inghe gör emellertid den reservationen, att eftersom materialet är mycket litet, säkra slutsatser icke kunna dragas. Frågan om från vilka yrkeskategorier de prostituerade rekryteras har uppmärksammats vid flera utredningar rörande förhållanden såväl i Sverige som utomlands. Utredningarna om förhållandena här överensstämma därutinnan att de prostituerade vid tiden för prostitutionens början anmärkningsvärt ofta äro restauranganställda samt att en mycket vanlig utvecklingsgång är hembiträde — restauranganställd — prostituerad. Liksom i fråga om männen gäller för de prostituerade att deras arbetsförmåga ej sällan är nedsatt på grund av kroppslig sjukdom. Adell-Jonsson konstatera, att endast omkring 20 procent av deras material voro fria från sjukdomstecken. Kroppslig sjukdom av beskaffenhet att nedsätta arbetsförmågan förekom i uppemot V3-del av Adell-Jonssons och V^-del av Inghes material.

102 I fråga om giftermålsfrekvensen skilja sig de prostituerade åtminstone på senare tid bestämt från de manliga lösdrivarna. Antalet som varit eller voro gifta utgjorde i socialstyrelsens undersökning endast omkring 12 procent men har i senare undersökningar varit väsentligt högre och uppgick i Adell-Jonssons och Inghes fall till omkring hälften och i Jonssons till omkring en tredjedel. I de alldeles övervägande flertalet fall ingås äktenskapen efter prostitutionens början. Av de ingångna äktenskapen synes ett stort antal icke bestå, utan de upplösas ofta nog genom äktenskapsskillnad eller genom att makarna helt enkelt flytta från varandra. Undersökningen över varningsklientelet visar, att alla de tre undersökningsåren omkring en fjärdedel av de varnade vid varningen varit gifta, medan andelen ogifta sjunker från omkring 2 / 3 -delar år 1932 till under hälften 1944/45 och andelen förut gifta i motsvarande mån ökas. (Jfr tab. 9 i bil. 1.) Prostitution och kriminalitet följas mycket ofta åt. Av socialstyrelsens material voro 38 procent kriminella och av Adell-Jonssons 65 procent; skillnaden beror antagligen på att medelåldern var vida högre i Adell-Jonssons än i socialstyrelsens material. Till belysning av kriminalitetens samband med prostitutionen anföra Adell-Jonsson, att samtliga straffade utom två straffats efter prostitutionens början. Vad angår varningsklientelet har beträffande 2 / 3 -delar därav icke vidtagits någon straffrättslig åtgärd före varningen; för åldersgruppen 21—29 år är ungefär 3 / 4 -delar fria, medan för åldersgruppen 40 år och däröver så är fallet med endast 57 procent. (Jfr tab. 51 i bil. 1.) Av de varnade ha före den första varningen omkring 17 procent varit föremål för straffrättsligt ingripande, därvid de vid första varningen yngre i mindre utsträckning än de vid första varningen äldre förut voro straffade. (Jfr tab. 61 i bil. 1.) Risken för straffrättsliga åtgärder efter erhållen varning är däremot större för dem som vid varningen voro yngre; ungefär 7,-del av den yngsta gruppen har sålunda blivit föremål för straffrättsliga ingripanden efter varningen, medan för gruppen omfattande dem, som voro 40 år och däröver, så är fallet med endast 13 procent. (Jfr tab. 55 i bil. 1.) . Det är även mycket vanligt att prostituerade missbruka sprit. Socialstyrelsen fann, att över 2 / 3 -delar av dess material voro i hög grad hemfallna åt alkoholmissbruk, och Adell-Jonsson uppge, att inemot %-delar av de utav dem undersökta hade bötfällts för fylleri och över hälften hade varit i kontakt med nykterhetsnämnd. Flertalet av de utav Inghe undersökta voro också arova spritmissbrukare. Adell-Jonsson uppgiva vidare, att Va-del börjat använda sprit till övermått före 20 år och över %-delar före 25 år samt att spritmissbrukets och prostitutionens början i de flesta fallen sammanfallit. Av varningsklientelet ha omkring 40 procent dömts för fylleri fore varningen. Skillnaden är betydlig beträffande olika åldersgrupper av de varnade- i den yngre gruppen hade endast ungefär V5-del sakfällts for fylleri före varningen, medan bland dem, som uppnått 40 års ålder eller mer sa var fallet med omkring 2 / 3 -delar. Före varningen ha av de yngre endast nåara enstaka varit föremål för alkoholistvårdsåtgärd, medan for dem,

103 som uppnått 40 års ålder eller däröver, V5-del varit föremål för ingripande av nykterhetsnämnd. (Jfr tab. 52 och 53 i bil. 1.) Före den första lösdriver ivarningen är det endast 12 procent av varningsklientelet, som dömts för fylleri, därvid andelstalet håller sig mellan 5 och 7 procent för dem, som vid första varningen voro under 25 år, medan det går upp till 36 procent för dem, som vid den första varningen voro 40 år eller däröver. (Jfr tab. 61 i bil. 1.0 Av stort intresse är frågan om den ålder, då vederbörande börja prostituera sig, och under vilka omständigheter det sker. Såväl socialstyrelsen som Adell-Jonsson angiva, att prostitutionen börjat för mellan 50 och 60 procent inom 21 års ålder och för över 80 procent inom 24 års ålder. Endast enstaka är över 30 år, då de börja prostituera sig. Även bland de av Inghe undersökta ha flertalet börjat prostituera sig omkring 20 års ålder. I fråga om varningsklientelet har undersökts de varnades ålder vid den första varningen. Ungefär en fjärdedel erhöll sin första varning före 21 års ålder och inemot 2 / 3 -delar hade varnats före 25 års ålder. (Jfr tab. 60 i bil. 1.) Omständigheterna synas vara ganska skiftande vid prostitutionens början. Drivkraften är helt naturligt behovet av inkomster. Vanskligare är att avgöra varför prostitutionen blir sättet att tillfredsställa detta behov. För åtskilliga synas ha förelegat svårigheter att på annat sätt skaffa sig inkomster, såsom arbetslöshet, sjukdom, havandeskap och barnafödande m. m. Anmärkas kan i detta sammanhang, att även om det synes som om ingripandena mot de prostituerade ha någon tendens att öka vid arbetslöshetsperioder något säkert samband mellan frekvensen av lösdriveriåtgärder och de ekonomiska konjunkturerna ej kan påvisas. (Jfr fig. 5 i bil. 1.) I många fall synes man emellertid ej kunna peka på dylika särskilda svårigheter utan prostitutionen torde ha framstått som ett bekvämare och mer omväxlande sätt till försörjning än ordnat arbete och dessutom erbjudit möjlighet till en högre standard. I vissa fall tycks kvinnorna så småningom över en allt mer tilltagande promiskuitet sjunka ned till att bliva helyrkesprostituerade. Anmärkningsvärt är dock, att Adell-Jonsson uppgiva, att av deras material endast omkring 12 procent varit halvyrkesprostituerade före helyrkesprostitutionen; resten hade helt släppt kontakten med arbetslivet vid prostitutionens början. Att ange i hur många fall den närmaste yttre anledningen till inträdet i prostitutionen är den ena eller andra låter sig icke göra. Att emellertid en betydelsefull omständighet, då en kvinna börjar prostituera sig, är det inflytande, som utövas av de redan förut prostituerade, torde vara klart och härom råder också enighet. Däremot synas soutenörerna ej spela någon större roll såsom förledare till prostitution; deras inflytande torde i allmänhet göra sig gällande först efter det att vederbörande redan hemfallit åt prostitution men då verka i hög grad hindrande mot vederbörandes tillrättaförande. I fråga om varningsklientelet har även undersökts i vad mån de varnade varit föremål för samhällsingripanden av annan art före den första varningen. Åtgärder på så tidigt stadium ha förekommit beträffande ungefär 44 procent av de undersökta och i större utsträckning ju äldre vederböran-

104 de varit vid den första varningen; beträffande dem, som vid den första varningen voro under 21 år, har åtgärd dessförinnan vidtagits i omkring 30 procent, medan för dem, som vid den första varningen voro 30 år eller däröver, ungefär 2 / 3 -delar varit föremål för åtgärder dessförinnan. Bland de tidigare åtgärderna överväga fylleridomar och andra straffrättsliga reaktioner. (Jfr tab. 60—62 i bil. 1.) Sedan lång tid tillbaka har det varit känt, att de prostituerade i betydande utsträckning äro psykiskt abnorma eller sjuka. Socialstyrelsen anger sålunda, att över en tredjedel av de observerade voro imbecilla eller åtminstone debila eller på annat sätt psykiskt abnorma, hysteriska eller dylikt. De senare undersökningarna, vid vilka gjorts personundersökningar, visa en vida högre frekvens av abnorma. Adell-Jonsson funno sålunda, att endast omkring en femtedel saknade grövre psykopatologiska drag. Av hela materialet voro 20 procent oligofrena, något över 50 procent konstitutionellt abnorma (infantila, hysteroida, emotionellt hypoplastiska, konativt hypoplastiska, hyperthyma och dysthyma) medan några få procent voro hjärnskadade och schizofrena. De 10 av Jonsson 1945 undersökta Karlstadsinternerna företedde samtliga mer eller mindre psykopatologiska drag. Jonssons vid samma tillfälle gjorda granskning av utskrivningskorten för de å Karlstadsanstalten tidigare internerade 91 kvinnorna gav vid handen, att åtminstone 3 / 4 -delar av dessa företedde så markerade psykiska särdrag, att de voro uppenbara även för en icke fackutbildad bedömare. I fråga om det resultat, vartill Inghe kommit, hänvisas till tabell 13 i bil. 2. Här må endast anmärkas, att han funnit, att ingen av de undersökta varit utan extrema konstitutionspsykologiska avvikelser eller grövre psykopatologiska symtom. I det av Dahlberg-Lindberg bearbetade varningsklientelet har något över 10 procent före eller efter varningen vårdats på sinnessjukhus. (Jfr tab. 63 i bil. 1.) Sammanfattningsvis kan i fråga om de kvinnliga lösdrivarna, vilka som förut nämnts praktiskt taget alla äro prostituerade, framhållas, att det övervägande flertalet prostituerar sig senast något av åren närmast efter det de fyllt 20 år och i stor utsträckning redan före 20 års ålder. Vidare har de blivande prostituerades svårighet att inordna sig i samhällslivet ej sällan givit sig till känna redan före prostitutionen om också detta är icke oväsentligt mindre markerat än i fråga om de manliga lösdrivarna. I likhet med vad som gäller för de manliga lösdrivarna förete de kvinnliga utom i undantagsfall psykiska rubbningar.

105 KAP. 5. A l l m ä n n a s y n p u n k t e r på l ö s d r i v a r p r o b l e m e t . Förekomsten i samhället av asociala element av den art, på vilken gällande lösdrivarlag är tillämplig — här avses till en början endast det manliga klientelet — utgör uppenbarligen ur skilda synpunkter en samhällsfara. Såsom av föregående kap. framgår göra sig lösdrivarna i betydande utsträckning skyldiga till brott. På goda grunder kan antagas, att så är fallet i ännu högre grad än vad som kan statistiskt påvisas. Så komma vissa brott säkerligen ofta nog ej till myndigheternas kännedom, t. ex. soutenörernas utpressningar. I en del andra fall äro bevissvårigheterna så stora att vederbörande ej blir sakfälld. Som exempel härpå må n ä m n a s falskspel och vissa av de s. k. bondfångarnas bedrägliga åtgöranden. Flertalet lösdrivare äro hemfallna åt bettleri, vilket åtminstone måste anses vara ur ordningssynpunkt störande och vilket därjämte emellanåt sker under former, som kräva samhällelig reaktion. Det med lösdriveriet oftast sammanhängande spritmissbruket skärper dess ordningsstörande karaktär och medför i övrigt allvarliga olägenheter ur samhällets synpunkt. Ett synnerligen allvarligt förhållande är att lösdrivarna genom det inflytande de öva locka andra, särskilt yngre personer, som ännu ej blivit rotfasta i samhället, att likaledes föra ett lättjefullt och oordentligt liv med risk att allt mera förfalla. Frånsett att lösdrivarna icke i större utsträckning genom produktivt arbete bidraga till sin försörjning utan i stället i en eller annan form parasitera på de oförvitliga samhällsmedlemmarna, åsamka de, sedan de vanligen allt mera förfallit, mycket ofta samhället betydande kostnader för vård av olika slag. Det kan ej råda någon tvekan om att med hänsyn till den fara, som lösdriveriet sålunda utgör, samhället till de oförvitliga samhällsmedlemmarnas skydd måste k u n n a ingripa mot detsamma. Ingripande kan åtminstone i vissa fall också motiveras från lösdrivarnas egen synpunkt. Visserligen bör det stå envar samhällsmedlem fritt att i största möjliga utsträckning ordna sin livsföring efter egen önskan, även om därigenom vederbörandes liv kommer att utformas på helt annat sätt än det flertalet anser eftersträvansvärt. Då emellertid det levnadssätt lösdrivarna föra ofta nog leder till ett djupt förfall och förorsaka dem betydande lidanden på olika sätt, kan det ifrågasättas, om icke till deras egen hjälp ingripande bör k u n n a ske, oavsett deras egen önskan. Då fråga är om unga personer, vilka just på grund av sin ungdom icke kunna inse vådan av ett oregelbundet levnadssätt, är enligt utredningens uppfattning i vart fall ingripande från samhällets sida berättigat med hänsyn till deras eget skydd. Det sist sagda måste även anses gälla personer, som på grund av psykisk defekt eller sjukdom sakna erforderlig omdömesförmåga.

106 De åtgärder, som kunna ifrågakomma, äro i första hand rena hjälpåtgärder. Samhället inskränker sig härvid till att bereda vederbörande möjlighet till hjälp i olika former, medan det sedan ankommer på vederbörande själv att avgöra om möjligheten skall utnyttjas eller ej. Ur rättssäkerhetens synpunkt möter uppenbarligen intet hinder mot att göra förutsättningarna för tillämpning av sådana rena hjälpåtgärder mycket vida. Erfarenheten visar emellertid, att vid bekämpande av asocialt levnadssätt de rena hjälpåtgärderna ej äro tillfyllest utan att möjlighet måste finnas alt med hjälpåtgärden förena ett tvång, olika stort beroende på de särskilda fallens olika beskaffenhet. Så snart med en hjälpåtgärd förenas ett tvång av någon art är emellertid att beakta individens krav på rättssäkerhet. Betryggande garantier måste finnas för att ett med något slag av tvång förenat ingripande ej sker, där det icke är påkallat. Garantierna måste föreligga i främst två hänseenden: dels måste förutsättningarna för tilllämpligheten av en med tvång förenad åtgärd vara så utformade, att åtgärden ej kan vidtagas med mindre behov av densamma verkligen föreligger, och dels måste förfarandet vara så anordnat, att trygghet finnes för att de föreskrivna förutsättningarna verkligen äro för handen, innan beslut om vidtagande av dylik åtgärd fattas och bringas i verkställighet. Vid angivande av förutsättningarna för användande av tvångsåtgärder mot lösdriveri möta betydande svårigheter. Ett för alla lösdrivare gemensamt drag är deras obenägenhet för ordnat arbete. Denna omständighet ensam utgör emellertid ej utifrån synpunkten av samhällets behov av skydd tillräckligt skäl för ingripande. Det är först när en av arbetsovilligheten föranledd samhällsfara av ovan angiven art föreligger som ett ingripande med tvångsåtgärd är ur samhällets skyddssynpunkt uppenbart befogat. Att med erforderlig fullständighet angiva de fall då sådan fara föreligger, som kan motivera användande av tvångsåtgärder, utan att det därvid blir möjligt att tillgripa åtgärden även i fall, där sådan fara ej förefinnes, torde praktiskt taget vara ogörligt. Enligt utredningens uppfattning ha ej heller de i de tidigare förslagen angivna definitionerna på samhällsfaran — t. ex. lösdriverilagstiftningskoinmitténs bestämning att vederbörande på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle eller eljest genom sitt levnadssätt måste anses farlig för allmän ordning och säkerhet — erhållit sådan pregnans, att fullgoda garantier ur rättssäkerhetssynpunkt föreligga. Uppenbart är också, att det är en betydande svårighet att i det särskilda fallet bedöma om arbetsovilligheten är förenad med samhällsfara av ovan angiven art. Då emellertid, såsom förut anförts (s. 100), lösdriveriet i regel endast är en yttring bland andra av ett asocialt levnadssätt, torde nu behandlade spörsmål i flertalet fall kunna lösas, om man icke i första hand tager fasta på den yttring som ligger i obenägenheten för ordnat arbete och den därpå grundade samhällsfaran utan i stället i första hand ser till något av de andra drag, som utmärka vederbörandes asociala livsföring, eller ock till grunden till nämnda livsföring. Anledningen eller åtminstone en bidragande orsak till det asociala levnadssättet är i flertalet fall en psykisk

107 rubbning hos vederbörande. I dessa fall måste frågan i vad mån tvångsingripande är erforderligt bedömas utifrån medicinska synpunkter. De vanligaste av de yttringar — utöver arbetsovilligheten — som utmärka lösdrivarens asociala livsföring, äro alkoholmissbruk och kriminalitet. Båda dessa företeelser äro föremål för noggrann reglering i lag. I vad mån man genom att bestämma förutsättningarna för ingripande med tvångsmedel mot de manliga lösdrivarna utifrån nu antydda förhållanden kan ernå erforderlig effektivitet av samhällsskyddet utan att rättssäkerheten äventyras skall behandlas framdeles. Utredningen vill nu endast framhålla, att en av de vanliga yttringarna av lösdrivarnas asociala levnadssätt, nämligen bettleriet, icke är föremål för reglering utom lösdriverilagstiftningens område, varför särskild uppmärksamhet måste ägnas detsamma. Vad ovan anförts om det manliga lösdriveriet gäller uppenbarligen även det kvinnliga lösdriveriet i den mån det ej utgöres av prostitution. Vad denna företeelse åter angår göra sig i viss mån andra synpunkter gällande. Även de prostituerade måste anses utgöra en samhällsfara. De begå såsom ovan anförts i ej obetydlig utsträckning brott. Det kan dessutom med starka skäl antagas, att kriminaliteten är större än vad siffrorna utvisa. De prostituerades brottslighet torde nämligen i väsentlig utsträckning bestå i tillgrepp från deras kunder och antagligt är, att många dylika brott ej komma till myndigheternas kännedom. Denna form av brottslighet måste emellertid sägas vara av tämligen ringa samhällsfärlighet; envar kan ju skydda sig mot den genom att underlåta söka kontakt med de prostituerade. De prostituerade utgöra vidare ofta nog ett ordningsstörande element i samhället. Inbjudande till otukt är i den mån det sker å offentlig plats stötande för anständighetskänslan. Det med ett prostitutionellt levnadssätt oftast förenade spritmissbruket leder till att de prostituerades hela livsföring ofta nog blir i hög grad ordningsstörande, särskilt för grannar och närboende. Man har tidigare utgått ifrån, att de helyrkesprostituerade, d. v. s. de som falla under lösdrivarlagen, i hög grad utgöra en fara för spridning av veneriska sjukdomar. Väl torde det förhålla sig så att flertalet av de prostituerade så småningom bliva smittade med könssjukdom. Vid såväl socialstyrelsens undersökning 1923 som vid Adell-Jonssons undersökning 1938 var det endast omkring en tiondel som icke var eller hade varit veneriskt infekterad. I hälften av Adell-Jonssons material och en fjärdedel av Inghes material hade de undersökta prostituerade kroniska underlivslidanden. Dahlberg-Lindberg ha emellertid undersökt i vilken utsträckning de under åren 1921—1938 å tvångsarbetsanstalten i Landskrona nyintagna kvinnorna varit smittoförande vid tiden för intagandet och komma till att endast omkring 2 procent varit smittofarliga med avseende å syfilis. (Jfr fig. 12 i bil. 1.) Endast omkring 5 procent ledo av gonorré. De framhålla vidare, att det icke kan konstateras något samband mellan könssjukdomarnas utbredning och åtgärder mot kvinnorna enligt lösdrivarlagen. (Jfr fig. 3 i bil. 1.) Nämnda omständigheter giva enligt Dahlberg-Lindberg vissa skäl att ställa sig skeptisk till åsikten att de prostituerade spela huvudrollen

108 vid utbredningen av de veneriska sjukdomarna. Anmärkas k a n också, att enligt uppgift av 100 vid S:t Görans sjukhus i Stockholm sedan oktober 1947 undersökta könssjuka kvinnor endast 11 visade sig vara prostituerade, 1 medan ej mindre än 42 levde i promiskuitet i den omfattning, att de idkat könsumgänge med mer än 15—20 män under loppet av 1—2 år. Även om det är uppenbart, att promiskuiteten är en förutsättning för könssjukdomarnas spridning, så kan det enligt utredningen ej anses ådagalagt, att denna spridning främst är att hänföra till de kvinnor, å vilka lösdrivarlagen är tillämplig, d. v. s. de helyrkesprostituerade. Att de prostituerade innebära en samhällsfara ur nu diskuterade synpunkt torde vara obestridligt. Men å andra sidan torde faran ej vara av den storleksordning, som tidigare antagits. Otvetydigt är däremot, att prostitutionen för dem som hemfalla däråt synnerligen ofta leder till ett djupt förfall, vilket i sin tur föranleder, att samhället får vidkännas betydande kostnader för vård åt dem i en eller annan form. Som i föregående kap. framhållits utgöra de prostituerade vidare en fara därigenom att de till prostitution locka flickor eller unga kvinnor med alla de risker, som detta innebär för dessa att framdeles sjunka allt djupare. Enligt utredningens uppfattning är det ej minst i sistnämnda hänseende, som de prostituerade utgöra en samhällsfara. Att samhället icke helt kan underlåta att ingripa, vid behov med tvångsåtgärder, mot de faror, som prostitutionsföreteelsen medför, torde vara ställt utom diskussion. Fråga är i stället om samhället skall vända sig mot det samhällsonda, som prostitutionen i och för sig innebär, eller inskränka sig till att söka avvärja vissa av dess samhällsfärliga yttringar. Vid detta ställningstagande är i första hand att beakta, att sedeslöshet förekommer i en mängd skiftande former. Det är uppenbart, att samhället icke kan genom tvångsingripanden vända sig mot alla dessa former, särskilt som utvecklingen torde gå i riktning mot ett allt mindre samhälleligt ingripande på ifrågavarande område. Som exempel härpå må allenast nämnas den 1937 genomförda ändringen i strafflagen, varigenom hor uteslöts från de straffbara gärningarna, och ändringarna 1944 i fråga om homosexualitetens straffrättsliga behandling. Om man stannar för att vända sig mot vissa former av prostitution, visar erfarenheten, att prostitutionen i stället söker sig till de former, som ej bliva föremål för ingripande. Dessutom äger i stor utsträckning prostitutionen rum i fördolda former; för att erforderlig effektivitet skulle komma till stånd skulle det därför vara nödvändigt med en uppsiktsverksamhet från samhällets sida av en omfattning, som icke kan vara lycklig och som ej sällan kan göra mer skada än nytta. Det måste nämligen fastslås, att åtminstone då det gäller vuxna personer en medborgares sätt att ordna sina sexuella förhållanden principiellt är något, som hör hans privatliv till och varmed samhället ej bör taga befattning. 1

Enligt uppgift kunna av dessa 11 endast 2 eller möjligen 3 betecknas som helyrkesprostituerade; de övriga ha tidvis arbetat och tidvis försörjt sig genom prostitution.

109 Utredningen finner av nu anförda skäl, att det ej bör ifrågakomma, att samhället ingriper med tvångsåtgärder mot prostitutionen som sådan, då fråga är om vuxna personer. Att det kan vara befogat att genom rena hjälpåtgärder söka förmå envar prostituerad att övergå till ett ordentligt och samhällsnyttigt liv synes däremot icke kunna vara föremål för tvekan. Beträffande ungdomar ställer sig saken annorlunda. I likhet med vad som anförts i fråga om de manliga lösdrivarna finner utredningen, att mot unga personer, vilka just på grund av sin ungdom icke k u n n a inse de vådor, som äro förenade med de prostituerades levnadssätt, ingripande även med tvångsåtgärder är befogat. Till frågan om hur gränsdragningen mellan äldre och yngre skall ske återkommer utredningen nedan. Även om utredningen sålunda finner ingripande med tvångsåtgärder ej böra ske mot de äldres prostitution såsom sådan, kan enligt utredningens mening ej ifrågakomma, att samhället skulle underlåta att ingripa med tvångsåtgärder i de fall då prostitutionen är förenad med yttringar, som medföra särskild fara för samhället. I den mån prostitutionen är uttryck för ett överhuvud asocialt levnadssätt och detta levnadssätt tager sig jämväl andra uttryck, mot vilka samhället ingriper i annan ordning, är det uppenbarligen — i likhet med vad som ovan sagts om de manliga lösdrivarna — naturligt att taga dessa andra uttryck till utgångspunkt vid bedömande om ingripande bör komma till stånd. Emellertid föreligga vissa för prostitutionen speciella yttringar, som äro av den fara för samhället, att de i och för sig motivera ett ingripande. Så är enligt utredningens uppfattning i första hand fallet då prostituerade förleda eller förmå andra att prostituera sig. Vidare finner utredningen, att ingripande måste k u n n a ske så snart uppmanande eller inbjudande till otukt sker på allmän plats eller eljest offentligen på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten. Till den närmare utformningen av sättet för ingripandena i dessa fall återkommer utredningen nedan. Med den principiella inställning utredningen sålunda intager till prostitutionsfrågan kommer det omstridda spörsmålet huruvida ingripande skall inskränkas till endast de helyrkesprostituerade eller utsträckas att omfatta även de halvyrkesprostituerade att sakna betydelse. Det effektivaste sättet att skydda samhället mot den fara som lösdrivare och prostituerade utgöra och bereda dem själva hjälp är självfallet att i den mån så är möjligt få dem inpassade i samhällslivet såsom samhällsnyttiga medborgare. Som ovan nämnts är ett för alla egentliga lösdrivares asociala levnadssätt gemensamt drag att de sakna arbetsvilja. Detsamma gäller också i stor utsträckning de prostituerade. Det närmaste målet måste därför vara att söka förmå den, mot vilken ingripande riktas, till ordnat och stadigvarande arbete. Av avgörande betydelse vid valet av medlen härför är att beakta andra för klientelet utmärkande drag. Som framställningen i kap. 4 utvisar är det påtagligt, att särskilt de egentliga lösdrivarnas och i betydande utsträckning även de prostituerades asocialitet redan

110 i barna- eller de tidiga ungdomsåren förebådats genom då ådagalagda anpassningssvårigheter. En annan betydelsefull omständighet är den avsevärda roll psykiska rubbningar spela för att en person utvecklas till lösdrivare eller prostituerad. Det framstår som ganska klart, att på ju tidigare stadium i en persons utveckling hjälp bringas honom desto större böra utsikterna vara att övervinna eller åtminstone minska hans anpassningssvårigheter. Då de första symtomen på den blivande lösdrivarens och prostituerades asocialitet oftast visa sig före 21 års ålder måste det i allmänhet falla inom barna- och ungdomsvårdens ram att vidtaga de tidiga, förebyggande åtgärderna mot en ogynnsam utveckling. Det viktigaste vid ingripande mot sådana ungdomar, varom här är fråga, är enligt utredningens mening att bereda dem en yrkesutbildning, som är för dem lämplig och verkligen gör det möjligt för dem att försörja sig. Med hänsyn till de psykiska defekter, som äro så utmärkande för ifrågavarande klientel, får man dock räkna med att detsamma till ej allt för ringa del kommer att utgöra en sekunda arbetskraft och därför städse vara i behov av stöd från samhällets sida. Ingripande mot ungdomar bör i första hand ske i form av rena hjälpåtgärder. Möjlighet bör beredas vederbörande att erhålla utbildning i yrke, om så är erforderligt. Har vederbörande utbildning men saknar han anställning bör beredas honom möjlighet att antaga sådan. Ofta framstår som högst önskvärt med ett ombyte av miljö, vilket ej sällan kan uppnås genom att vederbörande anvisas annan arbetsanställning, annan bostad eller lämplig fritidssysselsättning. I första hand bör försök göras att förmå vederbörande att frivilligt följa anvisningen. Endast om han ej efterkommer densamma eller det framstår som uppenbart, att den ej är tillfyllest, bör tvångsåtgärd vidtagas. I främsta rummet bör därvid ifrågakomma åtgärder av enahanda art som de ovan nämnda men med den skärpningen, att vederbörande ålägges följa anvisningen och ställes under övervakning. Endast om icke heller dylika åtgärder äro tillfyllest bör omhändertagande på anstalt komma till stånd. Behandlingen på anstalten bör ha sådan inriktning att den omhändertagne vänjer sig vid ordnat arbete och samtidigt erhåller en utbildning, som verkligen gör det möjligt för honom att försörja sig. En fara med anstaltsvård är alltid att påverkan i ogynnsam riktning äger rum från mera svårartade kamraters sida. Genom en betydande differentiering och möjlighet att snabbt överföra intagna från en anstalt till en annan torde i väsentlig utsträckning nämnda fara kunna avvärjas. Tiden för omhändertagandet bör vara relativt obestämd, så att anstaltsvården kan avbrytas, så snart den ej längre synes erforderlig, och utsträckas i mån av behov. Ur rättssäkerhetens synpunkt måste emellertid vissa maximitider fixeras. Slutligen måste betydande uppmärksamhet riktas på övergången från vistelsen på anstalten till livet i frihet. Övergången bör ske i form av ett successivt minskande av tvånget till dess detsamma helt upphör med möjlighet att, om så finnes erforderligt, skärpa det. Särskilt viktigt är, att vid övergången från sluten till öppen vård vederbörande erhåller arbets-

Ill anställning och såvitt möjligt kommer i en lämplig miljö samt att hans utveckling följes noggrant på nära håll, så att erforderliga ingripanden i ena eller andra riktningen kunna ske snabbt och effektivt. Vad nu anförts i fråga om yngre personer bör i väsentliga delar äga tilllämpning även beträffande de äldre. Givet är dock att bibringandet av utbildning därvid måste spela en något mindre roll. Av de rena hjälpåtgärderna, som också såvitt angår de äldre böra stå i första rummet, måste den viktigaste vara att anvisa vederbörande arbetsanställning. Den lindrigaste tvångsåtgärden bör även beträffande de äldre vara åläggande att ställa sig meddelade anvisningar till efterrättelse, vilket åläggande i mån av behov bör förenas med övervakning. Såsom en strängare tvångsåtgärd bör komma omhändertagande på anstalt. Vården å denna bör vara så anpassad, att den intagne såvitt möjligt bibringas förmåga och vilja att efter dess slut föra ett ordnat och samhällsnyttigt liv. Av skäl som anförts beträffande de yngre bör även i fråga om de äldre tiden för omhändertagandet vara relativt obestämd. Vid övergången från anstaltvården till livet i frihet bör i likhet med vad fallet bör vara med de yngre tvånget ej upphöra omedelbart utan minskas successivt. Med hänsyn därtill att föreliggande uppgifter om klientelet otvetydigt giva vid handen, att flertalet av såväl de egentliga lösdrivarna som de prostituerade förete psykiska rubbningar av ett eller annat slag, bör redan vid det första ingripandet — vare sig det avser äldre eller yngre — och, om vederbörande befinnes vara i något avseende psykiskt abnorm, även därefter hela tiden så länge behov av vård av något slag föreligger läkare medverka. Läkares medverkan kan icke utan risk för svåra misstag avvaras vid bestämmandet av den form av vård som skall tillgripas. Uppenbarligen är det i hög grad önskvärt att läkaren har psykiatrisk skolning och helst bör han också ha erfarenhet i fråga om socialvård. Väl förhåller det sig så att ej överallt i riket för närvarande finnes tillgång till läkare med den utbildning och erfarenhet som ovan nämnts. Då svårighet dock ej torde föreligga att lösa nu ifrågavarande spörsmål för storstädernas del och då lösdriveriet, åtminstone det kvinnliga, är koncentrerat till dessa städer, torde frågan under alla omständigheter kunna ordnas för de praktiskt viktigare fallen. Initiativet till ingripande mot lösdrivare och prostituerade kominer helt naturligt i betydlig utsträckning, antagligen i flertalet fall, att ankomma på polismyndighet; oftast torde det nämligen vara något lösdrivarens eller den prostituerades åtgörande av ordningsstörande art, som fäster uppmärksamheten på vederbörande. För att samhällsskyddet skall bli behörigen tillgodosett måste därför inrymmas befogenhet för polismyndigheten att påkalla vidtagande av åtgärder. Däremot synas polismyndigheterna vara mindre lämpade att därefter handhava befattningen med vederbörande än de olika socialvårdande organ som finnas. Förfarandet inför dessa organ tilldrager sig särskilt uppmärksamhet då fråga uppkommer om vidtagande av åtgärder, med vilka äro förenade tvång av någon art. Lösdrivaren har rätt att

112 kräva, att ingripande förenat med tvång ej kommer till stånd mot honom med mindre de stadgade förutsättningarna för detsamma verkligen äro för handen. Garanti måste finnas för att utredningen blir fullständig och att vederbörande själv får tillfälle framföra sina synpunkter. J u större tvång, som kan ifrågakomma, desto mer betryggande bör garantin vara. Ett viktigt led i detta hänseende är att förfarandet göres muntligt och att vederbörande blir hörd personligen inför det beslutade organet. Detta bör också kunna niuntligen höra andra personer, som kunna lämna upplysningar av betydelse. Då fråga är om allvarliga frihetsberövanden kan det ibland vara lämpligt med vittnesförhör. Den, varom fråga är, kan vara i behov av biträde och bör då kunna erhålla sådant, eventuellt på det allmännas bekostnad. Viktigt är även att det organ, på vilket avgörandet ankommer, besitter erforderliga kvalifikationer. Gällande lösdrivarlag avviker i flertalet punkter från de ovan i korthet skisserade principer, vilka enligt utredningen bör vara avgörande för samhällets ingripande mot lösdriveri och prostitution. Förutsättningarna för gällande lösdrivarlags tillämplighet äro allt för vagt angivna; de ha öppnat möjlighet för ingripande bl. a. mot oförvållat arbetslösa. Lösdrivarlagens ståndpunkt att ingripande enligt nämnda lag kan ske mot alla helyrkesprostituerade men ej mot de halvyrkesprostituerade strider mot den uppfattning, varåt utredningen ovan givit uttryck. Genom att lösdrivarlagen endast giver rätt men ej föreskriver skyldighet för polismyndigheten att ingripa har uppkommit sådan ojämnhet i tillämpningen, att betydande rättsosäkerhet råder på ifrågavarande område. De åtgärder som vidtagas enligt lösdrivarlagen framstå samtliga som mer eller mindre olämpliga. Lagen innehåller intet om det som enligt utredningen är bland det viktigaste, nämligen vidtagande av hjälpåtgärder. Det i lagen reglerade varningsinstitutet, som ej är förbundet med åtgärder till vederbörandes hjälp, medför i flertalet fall icke någon effekt. Den i samband med utredningen verkställda undersökningen av varningsklientelet visar sålunda, att över hälften av såväl männen som kvinnorna tidigare offentligen varnats, att risken för de 1932 och 1939 varnade männen att inom sex år ånyo varnas uppgår till omkring 20 procent och att inom samma tid ådömas tvångsarbete likaledes uppgår till omkring 20 procent samt att av de åren 1932 och 1939 varnade kvinnorna efter varningen omkring 35 procent ånyo varnats och omkring 27 procent ådömts tvångsarbete. (Jfr tab. 18, 20, 30, 50 och 54 i bil. 1.) Såsom i kap. 4 framhållits ha även ingripanden i annan form i betydlig utsträckning förekommit efter varningen. Det tidsbestämda tvångsarbetet, till vilket klientelet sammanföres utan differentiering, har ej sådan utformning, att det på något mera väsentligt sätt bidrager att öka tvångsarbetarnas möjligheter att efter undergåendet av detsamma få en hederlig utkomst i samhället; fastmera har tvångsarbetet närmast karaktär av straff — utan att dock vara förbundet med de i nutida svensk kriminalvård förekommande åtgärderna till den straffades stöd och uppfostran. Ingen föreskrift om eftervårdande verksamhet efter lösgi-

113 vandet från tvångsarbetsanstalt förekommer, men däremot väl bestämmelser om viss polisuppsikt, vilken mången gång torde mera hindra än hjälpa vederbörande att anpassa sig i samhället. De medicinska synpunkter, som äro att iakttaga vid lösdrivarbehandlingen, beaktas knappast alls i gällande lagstiftning. Först då fråga är om ådömande av tvångsarbete gives möjlighet •— vilken dock i praxis torde hava föga använts — att få till stånd undersökning av vederbörandes sinnesbeskaffenhet. Ej heller förfarandet vid handläggningen av lösdrivarärendena kan anses tillfredsställande. Sålunda saknas t. ex. möjlighet för den häktade att erhålla biträde; i lagen saknas ock stadganden, som garantera utredningens fullständighet, såsom om hörande av annan person än den häktade. Utredningen delar därför utan tvekan den mening, som samstämmigt omfattats under det tidigare utredningsarbetet i ämnet, nämligen att en reformering av gällande lösdriverilagstiftning är i hög grad av behovet påkallad. Den fråga som vid en dylik reformering i första hand uppställer sig till besvarande är, såsom tidigare framhållits, huruvida särskild lösdriverilagstiftning är erforderlig eller om det är möjligt att inom ramen för gällande lagstiftning i övrigt reglera ingripandena mot lösdriveri och prostitution. Som ovan nämnts uttalade riksdagen 1945, att den anser, att starka skäl tala för att något behov av en särskild lösdriverilagstiftning icke föreligger, därest vissa mindre kompletteringar av strafflagen vidtagas. Med hänsyn härtill och till de av utredningen omfattade principerna beträffande grunderna och förutsättningarna för ingripande mot lösdriveri skall utredningen till en början undersöka i vad mån lösdrivarlagens klientel kommer in under andra förefintliga vårdformer eller kan bliva föremål för straffrättsliga ingripanden ävensom huruvida dessa vårdformer och ingripanden ha sådan utformning, att de lämpa sig för detta klientel. I samband därmed skall också övervägas vilka ändringar inom nämnda rättsområden, som kunna anses erforderliga eller önskvärda, därest nu gällande lösdriverilagstiftning upphäves utan att ersättas med ny särskild lagstiftning, för att åtgärder i behövlig omfattning skola kunna vidtagas mot lösdrivarna och de prostituerade. Efter dessa överväganden kan frågan om behövligheten av särskild lösdriverilagstiftning besvaras.

114 KAP. 6. Möjligheten att å l ö s d r i v a r k l i e n t e l e t tillämpa a n d r a v å r d f o r m e r än t v å n g s a r b e t e . Resultatet av klientelundersökningarna. Vid de senare i Sverige gjorda undersökningarna om lösdrivarklientelet har uppmärksamhet ägnats även spörsmålet om den vårdform som skulle vara mest lämplig för de olika individerna samt frågan om i vilken utsträckning enligt gällande lagstiftning ingripande med tvångsåtgärder skulle kunnat ske på annat sätt än med stöd av lösdriverilagstiftningen. Framhållas må, att undersökningarna i ifrågavarande hänseenden endast avse dem, som falla under gällande lösdrivarlag, och sålunda ej omfatta personer under 21 års ålder. Vid bestämmandet av vilken vårdform, som skulle vara den lämpligaste för en lösdrivare, ha undersökarna beaktat icke endast de vårdformer, som nu finnas, utan även räknat med vårdformer, som ännu icke äro genomförda men som undersökarna anse önskvärda. Likaså ha undersökarna icke låtit endast de möjligheter, som en förefintlig vårdform nu faktiskt erbjuder, vara bestämmande för att en individ hänförts till vårdformen. Även om t. ex. platsbrist skulle föreligga inom en viss vårdform eller en viss art av en i övrigt förefintlig vårdform — såsom viss öppen vård — ännu ej är genomförd, har ändock berörda vårdform angivits som den för lösdrivaren lämpligaste. Beträffande de klientelundersökningar, vid vilka personundersökningar förekommit, ha medicinska synpunkter varit i hög grad vägledande. De olika vårdformer, vilka i främsta rummet angivits som de lämpligaste eller som möjliga att tillgripa, äro sinnessjukvård, sinnesslövård, pyskopatvård, alkoholistvård och kriminalvård. Dessutom har under olika beteckningar i undersökningarna upptagits skilda former av socialvård, såsom fattigvård. Undersökningar om den lämpligaste vårdformen ha beträffande det manliga klientelet gjorts av Adell-Jonsson och Inghe. Som i kap. 4 nämnts utgöres Adell-Jonssons material helt och Inghes till större delen av tvångsarbetsklientel. Såväl Adell-Jonsson som Inghe angiva sinnessjukvård som lämpligaste vårdform för 24 procent. (Jfr tab. 11 i bil. 2.) Sinnesslövård angives som lämpligaste vårdform av Adell-Jonsson för 12 procent och av Inghe för 4 procent. För 23 procent av Adell-Jonssons och 28 procent av Inghes material rekommenderas i första hand psykopatvård. Vidare angives alkoholistvård i främsta rummet böra ifrågakomma för 29 procent av Adell-Jons-

115 sons och 26 procent av Inghes material. Siffrorna i de två undersökningarna visa således stor överensstämmelse och enligt båda undersökningarna anses någon av de fyra nu nämnda vårdformerna som den lämpligaste för mellan y ]0 -delar och Vio-delar av de undersökta. Vad angår de återstående — 12 procent av Adell-Jonssons och 18 procent av Inghes material — förordas för de av Adell-Jonsson undersökta behandling enligt reviderad lösdrivarlagstiftning eller övervakning för 7 procent och arbetshem eller arbetsanstalt för 5 procent av hela deras material, medan Inghe som lämpligaste form för ingripande mot restgruppen i hans material förordar socialvård, d. v. s. sociala hjälpåtgärder, för hälften och vårdhem för den andra hälften; sistnämnda grupp utgöres av individer som kunna betraktas såsom rena asylfall. Inghe anger uttryckligen, att under de olika rubrikerna dölja sig flera alternativa möjligheter; det behöver ingalunda alltid vara fråga om anstaltsvård utan även öppen yard i olika former kan vara tillfyllest. Såsom redan ovan antytts förefinnas ej alltid möjligheter att anlita den som mest lämplig befunna vårdformen. Sålunda har ännu icke genomförts någon särskild vårdform för psykopater. För att fattigvård och — där ej fråga är om från sinnessjukhus utskrivna — öppen sinnessjukvård skall kunna meddelas, fordras den vårdbehövandes frivilliga medverkan, vilken, då fråga är om lösdrivare och prostituerade, ej sällan kan antagas icke föreligga. Av stort intresse är därför frågan om möjligheterna enligt nu gällande lagstiftning att i annan ordning än lösdrivarlagens tvångsvis ingripa mot vederbörande. Inghe har undersökt sitt material från denna synpunkt och kommer därvid till att möjlighet förelåg för tillämpning av alkoholistlagen beträffande 63 procent, sinnessjuklagen beträffande 28 procent och strafflagen beträffande 22 procent. Om vissa former av bettleri kriminaliserades, skulle mot ytterligare omkring 20 procent strafflagen kunna tillämpas. Såsom en sammanställning av sistnämnda siffror utvisar falla vissa av de undersökta in under mer än en av ovan angivna lagar. Inghe anger vidare, att endast 2 av de utav honom undersökta, motsvarande omkring 5 procent, icke skulle kunna bliva föremål för tvångsåtgärd utom lösdrivarlagstiftningens område. Sistnämnda två fall, som av Inghe närmare beskrivas, synas vara ur samhällets synpunkt skäligen ofarliga. Inghe konstaterar sammanfattningsvis, att med hänsyn till samhällsskyddet har den nuvarande lösdrivarbehandlingen ingen funktion att fylla, då alla farliga lösdrivare och omkring 95 procent av samtliga vid behov torde kunna omhändertagas enligt andra lagar. De nu berörda undersökningarna ha avsett huvudsakligen tvångsarbete klientelet. Då varningsklientelet åtminstone delvis består av mindre förkomna element än tvångsarbetsklientelet, kan man ej utan vidare utgå från att resultaten av nämnda undersökningar gälla även för varningsklientelet. I den av Dahlberg-Lindberg gjorda utredningen ha emellertid för varningsklientelets del nu diskuterade spörsmål upptagits till undersökning. Vid bedömandet av resultatet av denna undersökning är att hålla i minnet, att någon personundersökning ej skett, utan att resultaten grundats uteslutande på uppgif-

116 ter, som i olika sammanhang registrerats beträffande dem som omfattas av utredningen. Givet är, att en dylik undersökningsmetod måste giva väsentligt knapphändigare kunskap om undersökningsmaterialet än den, som framkommer genom sådana personundersökningar som de av Adell-Jonsson och Inghe verkställda. Det är därför tydligt, att på grund av bristande kännedom om individerna tillämpligheten av andra vårdformer än lösdrivarlagens icke i Dahlberg-Lindbergs utredning kan angivas med samma fullständighet som i de förut berörda undersökningarna. Angående de grunder, efter vilka Dahlberg-Lindberg verkställt fördelningen på de olika vårdformerna, får utredningen hänvisa till vad i undersökningen anförts därom. (Jfr före tab. 41 i bil. 1.) Av undersökningen framgår, att sinnessjukvård är tillämplig å 7 procent, alkoholistvård å 50 procent, fattigvård å 3 procent samt straffrättslig övervakning å 4 procent av ^alla undersökningsfallen. (Jfr tab. 41 och fig. 11 i bil. 1.) Av samtliga som avses med undersökningen skulle sålunda 36 procent ej k u n n a bliva föremål för åtgärd inom någon av ovan angivna vårdformer. Materialet har också uppdelats på de tre olika undersökningsåren och denna uppdelning visar, att andelen av dem, som icke kunna omhändertagas i andra vårdformer, är mindre för de senare än för de tidigare undersökningsåren eller för ett vart av undersökningsåren 1932, 1939 och 1944/45 resp. 38 procent, 33 procent och 27 procent. Eftersom även förhållanden, som inträffat efter den aktuella varningen, ingått bland de omständigheter, som varit avgörande för om en person skulle hänföras till någon av de speciella vårdformerna, och då observationstiden för de under det senaste undersökningsåret varnade varit allt för kort för att full jämförlighet skall föreligga mellan det sista och de tidigare undersökningsåren, borde, såsom Dahlberg-Lindberg framhålla, siffrorna för andelen inom andra vårdformer icke omhändertagbara ha visat en stigande tendens. Anledningen till att förhållandet är det motsatta anse Dahlberg-Lindberg bero delvis på att varningarna under senare tid begränsats till mera svåra fall men framför allt på att uppgifterna för det sista undersökningåret varit mera fullständiga. Att fullständigare uppgifter om klientelet leder till att flera kunna hänföras under andra vårdformer bestyrkes av vissa uppgifter som lämnats från Stockholm. Om de varnade i denna stad föreligga nämligen fullständigare uppgifter än för de annorstädes varnade och andelen av de i Stockholm varnade, å vilka annan vårdform än den enligt lösdrivarlagen icke är tillämplig, är omkring 10 procent lägre än vad som gäller för hela undersökningsmaterialet. (Jfr fig. 11 och tab. 47 i bil. 1.) Av de i Stockholm 1944/45 varnade är det sålunda endast 19 procent, som ej komina in under annan vårdform. Särskilt är andelen sinnessjukvårdsfall större för Stockholmsklientelet än för totalmaterialet. I undersökningen över varningsklientelet har även ägnats uppmärksamhet åt frågan om förekomsten av straffrättsliga åtgärder och fylleridomar beträffande dem, som ej falla in under andra vårdformer. (Jfr tab. 44 och 45 i bil. 1.) Av dessa icke omhändertagbara ha under ett vart av undersökningsåren 1932, 1939 och 1944/45 resp. 45, 63 och 79 procent före varningen dömts

117 för annat än fylleri och flertalet av de dömda ha erhållit frihetsstraff. Fylleristraff ha även före varningen förekommit bland dem som icke kunnat omhändertagas i annan vårdform; bland de år 1932 varnade förekommo fylleridomar i ungefär W d e l av dessa fall och bland de under de två senare undersökningsåren varnade i omkring hälften av fallen. Mer än två fylleridomar är dock ganska sällsynt. Undersökningarna giva sålunda vid handen, att det alldeles övervägande flertalet av de manliga tvångsarbetarna kan omhändertagas på annat sätt än enligt lösdrivarlagen. Inom varningsklientelet finns däremot, såvitt undersökningen direkt utvisar, en restgrupp på mellan 20 och 40 procent. Av skäl som framgår av det förut anförda kan emellertid med stor säkerhet fastslås, att restgruppen i själva verket är vida mindre. Att Testgruppen enligt undersökningen är så pass stor som är fallet beror säkerligen i hög grad på bristande fullständighet i uppgifterna om klientelet. Detta förhållande är utan tvivel den huvudsakliga anledningen till den relativt stora skillnad som föreligger i fråga om det antal, som kan omhändertagas för sinnessjukvård bland tvångsarbetarna, å ena, och bland de varnade, å andra sidan. Likaså finnas goda skäl för antagande att alkoholistvårdsfallen bland varningsklientelet äro flera än vad som direkt framgår av Dahlberg-Lindbergs undersökning. Fylleridomarna äro ju som framgår av det ovan anförda ganska vanliga bland de ej omhändertagbara. Om det sålunda näppeligen kan råda någon tvekan om att Testgruppen i varningsklientelet är mindre än vad undersökningen direkt utvisar, är det helt naturligt ej möjligt att säga hur mycket mindre den är. Mycket talar emellertid för att den ej oväsentligt understiger det för Stockholmsmaterialet 1944/45 framkomna andelstalet för Testgruppen eller 19 procent. Vad härefter angår de kvinnliga lösdrivarna ha nu ifrågavarande förhållanden beaktats i de undersökningar, som gjorts parallellt med de ovan återgivna. Därjämte ha spörsmålen berörts i Jonssons undersökning år 1945. Vad ovan allmänt anförts om undersökningarna beträffande det manliga klientelet gäller även undersökningarna rörande kvinnorna. Adell-Jonsson angiva som lämpligaste behandlingsform sinnessjukvård för 11 procent, imbecill-anstalt för 18 procent, alkoholistvård för 31 procent och behandling enligt reviderad lösdriverilagstiftning för 40 procent. Såsom lämpligaste behandlingsform föreslår Inghe sinnessjukvård för 4 procent, sinnesslövård för 14 procent, psykopatvård för 41 procent, alkoholistvård för 32 procent och vårdhem eller öppen socialvård för 9 procent. (Jfr tab. 18 i bil. 2.) Jonsson slutligen finner att i första hand borde av de utav honom undersökta behandlas, 10 procent inom sinnessjukvården, 20 procent å anstalt för asociala imbecilla, 30 procent inom psykopatvård, alternativt sinnessjukvård eller alkoholistvård, 20 procent inom alkoholistvården och 20 procent inom fattigvården. Oaktat de särskilda undersökningsmaterialen, vilka samtliga huvudsakligen bestå av tvångsarbetare, omfatta endast relativt få personer — angivandet i procent, vilket skett för att underlätta jämförelsen, kan ej giva mera än en antydan om de olika gruppernas inbördes

118 storleksordning — föreligger god överensstämmelse mellan de olika undersökningsresultaten. Detta framträder än mera om man beaktar, att den av Adell-Jonsson upptagna behandlingen enligt reviderad lösdriverilagstiftning i väsentlig utsträckning sammanfaller med den i de senare undersökningarna föreslagna psykopatvården. Även i fråga om det kvinnliga tvångsarbetsklientelet har på samma sätt som beträffande de manliga lösdrivarna undersökts i vilken utsträckning ingripande enligt gällande lagstiftning är möjligt utom lösdrivarlagstiftningens område. Inghe anger sålunda, att beträffande 17 av de utav honom undersökta 22 kvinnorna, motsvarande 77 procent, förelågo indikationer för tillämpning av alkoholistlagen eller sinnessjuklagen. Mot de återstående 5 skulle inga tvångsåtgärder utom lösdrivarlagstiftningens område kunnat vidtagas. Av dessa 5 karakteriserar Inghe två som barnsliga och underutvecklade ungdomar på 22—23 år. De återstående 3 visade enligt Inghe påfallande psykopatologiska drag, vilka dock knappast voro av den art att de ensamma skulle kunna motivera intagande på sinnessjukhus. De av Jonsson 1945 undersökta 10 kvinnorna skulle samtliga kunnat omhändertagas, 2 på anstalt för asociala imbecilla, 2 på annat sinnessjukhus, 4 på alkoholistanstalt och 2 på fattigvårdsanstalt. I Dahlberg-Lindbergs undersökning rörande det kvinnliga varningsklientelet har liksom i fråga om de manliga lösdrivarna uppmärksamhet ägnats spörsmålet om tillämpligheten av andra vårdformer än enligt lösdrivarlagstiftningen. Vid bestämmandet av tillämpligheten av andra vårdformer ha samma principer och metoder använts som vid motsvarande undersökning i fråga om det manliga varningsklientelet. Personundersökningar ha sålunda icke förekommit. Av hela varningsklientelet kunna enligt Dahlberg-Lindberg hänvisas, 11 procent till sinnessjukvård, 21 procent till alkoholistvård, 3 proeent till fattigvård och 2 procent till straffrättslig eftervård. (Jfr. tab. 63 i bil. 1.) Enligt undersökningen kunna sålunda ej mindre än inemot 2 / 3 -delar icke omhändertagas på annat sätt. Liksom i fråga om männen har särskild sammanställning i detta hänseende gjorts beträffande de i Stockholm varnade kvinnorna. Ehuru uppgifterna om detta klientel äro fullständigare än beträffande materialet i dess helhet, visar undersökningen dock ej, att möjligheterna till omhändertagande i dessa fall äro i någon nämnvärd grad större än i fråga om materialet i dess helhet. Av de i Stockholm varnade kvinnorna kunde nämligen enligt undersökningen endast 40 procent omhändertagas i annan form. (Jfr tab. 66 och fig. 13 i bil. 1.) Dahlberg-Lindberg ha även undersökt i vad m å n de varnade kvinnor, som ej kunna omhändertagas i andra vårdformer, före varningen ådömts straff för annat än fylleri samt sakfällts för fylleri. Av nu ifrågavarande fall ha före varningen 76 procent icke ådömts straff, frånsett eventuella fylleriböter, och endast 17 procent ådömts urbota straff. (Jfr tab. 64 i bil. 1.) Grövre brottslighet kan följaktligen icke anses vara något för de icke omhändertagbara kvinnorna särskilt utmärkande. Av nu ifrågavarande grupp har endast yG-del före varningen ådömts straff för fylleri. (Jfr tab. 65 i bil. 1.)

119 Undersökningarna rörande det kvinnliga klientelet utvisa sålunda, att restgruppen bland dem är väsentligt större än bland det manliga klientelet. Särskilt bland varningsklientelet synes den vara påfallande stor. Det finnes emellertid starka skäl för antagande att Testgruppen i verkligheten är mindre. Enligt utredningarna rörande tvångsarbetsklientelet, vid vilka personundersökningar skett, förekomma psykiska rubbningar i vida större utsträckning än vad som framgår av undersökningen på varningsklientelet. Sannolikt är en väsentlig anledning till denna skillnad att Dahlberg-Lindberg vid sin undersökning icke k u n n a t erhålla mer än ganska knapphändiga upplysningar om sinnesbeskaffenheten hos dem, som omfattades av deras undersökning. Även om sålunda på goda grunder kan antagas, att den kvinnliga restgruppen i varningsklientelet är ej oväsentligt mindre än vad som direkt framgår av undersökningen, får man å andra sidan räkna med att den dock ej är alltför obetydlig. Visserligen synes det sannolikt, att flertalet kvinnliga prostituerade förete psykiska rubbningar, men härav följer ej att rubbningarna i alla fall äro av den natur att de enligt gällande lagstiftning kunna föranleda tvångsingripande. Som av det anförda framgår, äro de nu förefintliga vårdformer, som vid sidan om åtgärder enligt lösdriverilagstiftningen kunna komma i fråga, sinnessjuk- och sinnesslövård, alkoholistvård, fattigvård och straff rättslig eftervård. Utredningen skall härefter, särskilt för envar av dessa vårdformer, granska vad gällande lagstiftning innehåller i fråga om förutsättningarna för tillämplighet av vårdformen och om de åtgärder, som k u n n a vidtagas inom densamma. I samband därmed skall till övervägande upptagas de lagändringar i nämnda hänseenden, som kunna anses erforderliga vid ett upphävande av lösdriverilagstiftningen. I samband med sinnessjuk- och sinnesslövården skola övervägas de spörsmål, som sammanhänga med psykopatvården. Sinnessjuk-, sinnesslö- och psykopatvård. Sinnessjuklagen den 19 september 1929 reglerar den slutna sinnessjukoeh sinnesslövården. Intagning å sinnessjukhus är av två slag, intagning för observation i syfte att få sinnesbeskaffenheten undersökt och intagning för vård. Intagning för observation kan ske efter ansökan av vederbörande själv till den för sjukvården vid sinnessjukhuset ansvarige läkaren, sjukvårdsläkaren. Är sökanden omyndig, skall vid ansökningen fogas skriftligt medgivande till intagningen av den, som enligt lag har att sörja för sökandens person. Även annan än vederbörande själv äger föranstalta om intagning för observation. Finnes nämligen av någons uppträdande framgå, att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, och är anledning till antagande, att han är sinnessjuk, må polismyndighet föranstalta om dylik intagning. Föreligga omständigheter, som nu sagts, beträffande den som

120 är intagen å vissa anstalter — å fattigvårdsanstalt utan rätt att lämna anstalten, d. v. s. till fattigvårdsanstalt överlämnade bettlare och lösdrivare, eller å skyddshem, alkoholistanstalt eller tvångsarbetsanstalt — tillkommer det i stället den, som enligt de rörande anstalten meddelade föreskrifterna har att sörja för vård åt honom, att föranstalta om intagning för observation. Vid ansökan om sådan intagning skall vara fogat bl. a. av läkare utfärdat utlåtande, grundat på personlig undersökning, som verkställts högst en månad före den dag, då ansökningen göres, samt innefattande försäkran att anledning finnes till antagande, att den undersökte är sinnessjuk. Sjukvårdsläkaren är pliktig att skyndsamt och sist inom 48 timmar efter intagningen hava företagit en första undersökning av den intagne. Observation må ej pågå längre tid än som oundgängligen erfordras för bedömande av den intagnes sinnesbeskaffenhet och skall som regel vara avslutad inom två månader efter intagningen. Befinnes att den intagne är i behov av vård å sinnessjukhus, skall sjukvårdsläkaren besluta, att den intagne skall för vård kvarbliva å sjukhuset. Är den observerade ej i behov av dylik vård, skall sjukvårdsläkaren, om intagningen skett på grund av ansökan av polismyndighet, omedelbart underrätta denna om utgången av observationen, varefter sjukvårdsläkaren, om ej polismyndigheten inom viss tid omhändertagit den intagne, skall föranstalta om dennes skiljande från sjukhuset. Har intagning skett på ansökan av den, som har att sörja för vård åt på anstalt intagen, skall vederbörande återföras till anstalten. Vid intagning, som skett på den intagnes egen begäran, skall han omedelbart skiljas från sjukhuset. Ansökan om intagning för vård kan göras av vederbörande själv, hans förmyndare, gode man, make eller anförvant. I fråga om dem, som intagits å vissa anstalter, bl. a. fattigvårdsanstalt utan rätt att lämna anstalten och å tvångsarbetsanstalt, äger endast den, som enligt de rörande anstalten meddelade föreskrifterna har att sörja för vård åt vederbörande, att göra ansökan om intagning för vård. Då i andra fall förmyndare, god man, make eller annan underlåter att vidtaga åtgärd för beredande av erforderlig vård åt sinnessjuk, är ordföranden i hälsovårdsnämnden eller i fattigvårdsstyrelsen i den ort, där den sjuke vistas, eller polismyndigheten därstädes pliktig att föranstalta om vård åt honom och äger för sådant ändamål ansöka om intagning för vård. Vid ansökning om intagande för vård skall vara fogat bl. a. av läkare utfärdat utlåtande, grundat på personlig undersökning, som verkställts högst en månad före den dag, då ansökningen göres, samt innefattande förklaring att vederbörande är i behov av vård å sinnessjukhus. I vissa fall erfordras dock ej att dylikt utlåtande är bifogat ansökningen. Envar som må göra ansökan om någons intagande å sinnessjukhus äger föranstalta om att denne för utrönande av huruvida behov av vård på sinnessjukhus föreligger varder undersökt av läkare. Sist å i allmänhet fjortonde dagen efter intagningen skall sjukvårdsläkaren på grund av verkställd undersökning av den intagne ha prövat, huruvida denne är i behov av vård å sinnessjukhus. Framgår icke vid prövningen att den intagne är i behov

121 av dylik vård, skall den intagne ofördröj ligen utskrivas från sjukhuset. Detsamma gäller om intagen sinnessjuk blivit till hälsan återställd eller, ehuru icke återställd, så förbättrad att han ej längre är i behov av vård å sinnessjukhus. Utskrivning kan även i vissa fall ske av sjuk för att bereda plats åt annan sinnesjuk, som är i större behov av vård. Vidare kan under vissa förutsättningar sinnessjuk på försök utskrivas för viss bestämd tid eller tills vidare; sådan utskrivning kan förbindas med åläggande att iakttaga de föreskrifter, som i anledning av utskrivningen meddelas. Med vissa undantag fattas beslut om utskrivning, då fråga är om straffriförklarade och vissa andra, som äro att anse som farliga, av en särskild nämnd, sinnessjuknämnden, och eljest av sjukvårdsläkaren. Under sinnessjuknämndens prövning kunna också dragas fall då sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning utan bifall. Fånge eller i säkerhetsanstalt intagen, som befinnes lida av sinnessjukdom eller beträffande vilken anledning finnes till antagande, att han lider av sådan sjukdom, skall så snart ske kan för vård eller observation intagas å sinnessjukavdelning vid fångvården. Om sinnessjuk fånge kan antagas vid strafftidens slut vara i behov av vård å sinnessjukhus, åligger det fångvårdsmyndighet att göra ansökan om att den sjuke då intages på sinnessjukhus. Vad i sinnessjuklagen stadgas om sinnessjukdom och sinnessjuk gäller enligt uttryckligt stadgande i lagen i tillämpliga delar sinnesslöhet och sinnes slö. Den öppna vården av psykiskt sjuka och abnorma är ej utbyggd och författningsvis reglerad i samma utsträckning som den slutna vården. I sinnessjukstadgan meddelas vissa bestämmelser om kontrollerad familjevård och hjälpverksamhet. Familjevård avser vård i enskilt hem i anslutning till statens sinnessjukhus av där intagna stillsamma och renliga sinnessjuka, som anses kunna vistas utom sjukhuset utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv. De som äro placerade i familjevård äro alltså att anse som intagna å sinnessjukhus. Hjälpverksamheten avser dels att meddela sinnessjuka eller personer hos vilka utbrott av sinnessjukdom k a n befaras, ävensom dem närstående de råd och anvisningar, som må erfordras rörande vården av den sjuke eller till förekommande av det befarade sjukdomsutbrottet och dels att bistå å sinnessjukhus intagna eller därifrån utskrivna i personliga och ekonomiska angelägenheter. Hjälpverksamheten avser sålunda även icke intagna. Till sin natur är den emellertid en ren hjälpåtgärd. Någon möjlighet föreligger ej att tvångsvis bereda vård åt en sinnessjuk, som ej är i behov av vård å sinnessjukhus. Enligt sinnessjuklagens ordalydelse är sålunda förutsättningen för dess tillämplighet, att vederbörande är sinnessjuk eller sinnesslö. Lagen saknar däremot bestämmelser, som göra den tillämplig å övriga kategorier av själsligt abnorma, bland dem den stora grupp som plägar sammanföras under den gemensamma beteckningen psykopater. Emellertid tillämpas lagen enligt stadgad praxis även å vissa psykopater. Då enligt klientelundersökningarna

122 en mycket stor grupp bland lösdrivarna och de prostituerade är att hänföra till psykopaterna, är gränsdragningen för sinnessjuklagens tillämplighet å dessa av största vikt för bedömandet av frågan om möjligheten att upphäva lösdrivarlagen. Härvid är då att anmärka, att frågan om psykopatvården för närvarande är föremål för särskild utredning. Vid 1947 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, i vilken hemställdes om förslag till sådan ändring av sinnessjuklagen, att dess tillämplighet på psykiska abnormtillstånd av annan art än sinnessjukdom och sinnesslöhet tydligt fastställdes. Första lagutskottet, som behandlade motionen, framhöll i sitt utlåtande (nr 43), att det visserligen vore uppenbart att även andra abnorma än sinnessjuka och sinnesslöa kunde vara i behov av vård eller omhändertagande till skydd mot fara, som hotade från deras sida, men att det icke vore förenligt med rättssäkerheten att så allvarliga ingripanden mot den enskilde som de varom här vore fråga skulle kunna ske utan uttryckligt stöd i lag. Utskottet förordade en utredning av den i motionen upptagna frågan, i samband varmed utskottet tillika uttalade, att det borde närmare undersökas om icke ur rättssäkerhetssynpunkt särskilda begränsningar borde uppställas för befogenheten att besluta om frihetsberövanden beträffande andra psykiskt abnorma än sinnessjuka och sinnesslöa. Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet föreslagit. Även i samband med frågan om utökning av antalet vårdplatser å statens sinnessjukhus har nu ifrågavarande spörsmål varit föremål för överväganden. Av propositionen nr 244 till 1947 års riksdag angående vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. framgår, att huvudmängden av de å sinnessjukhusen omhändertagna psykopaterna vårdas på samma avdelningar som sjukhusens övriga patienter samt att i olika sammanhang starkt understrukits det otillfredsställande i sålunda rådande förhållanden. I propositionen uttalar departementschefen sin principiella anslutning till ett av medicinalstyrelsen framlagt förslag att de svårskötta psykopaterna skulle överföras från sinnessjukhusen till särskilda anstalter. I propositionen överväges även vilka övriga grupper psykopater, som lämpligen borde omhändertagas på dessa anstalter. Till slut uttalas i propositionen, att medicinalstyrelsens förslag rörande den nya organisationens närmare utformning endast vore att betrakta som en principskiss samt att denna organisation torde påkalla vissa ändringar i eller kompletteringar av gällande lagstiftning om omhändertagande och vård av det klientel, för vilket de nya anstalterna vore avsedda, varför fortsatt utredning i ärendet vore erforderlig. Vad departementschefen sålunda anfört lämnades av riksdagen utan erinran. Under hänvisning till sistnämnda två riksdagsbeslut ha enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1947 tillkallats sakkunniga, 1947 års psykopatvårdsutredning, med uppdrag att biträda med fortsatt utredning rörande psykopatvårdens organisation samt därmed sammanhängande lagstiftningsfrågor. Psykopatvårdsutredningen har ännu ej slutfört sitt uppdrag.

123 Beträffande lösdrivare, som äro att hänföra till psykopater, är sålunda läget för närvarande det att utom lösdrivarlagstiftningens område vissa, nämligen de, som kunna anses vara i behov av vård å sinnessjukhus, kunna tvångsvis omhändertagas enligt sinnessjuklagen, medan övriga, i den mån de ej falla in under andra vårdformer såsom t. ex. alkoholistvård, icke kunna bliva föremål för tvångsåtgärder. Resultatet av undersökningarna å det manliga tvångsarbetsklientelet torde dock utvisa, att flertalet psykopatiska manliga lösdrivare kunna omhändertagas tvångsvis. Uteslutas kan dock icke att inom varningsklientelets ej alltför obetydliga restgrupp finnas vissa psykopater, som ej med nu gällande lagstiftning kunna beredas vård mot sitt bestridande. Vad de prostituerade åter angår synes det som om bland dem funnes ganska många psykopater, som icke med nu gällande lagstiftning k u n n a omhändertagas annorledes än enligt lösdrivarlagen. Utredningens principiella ståndpunkt är visserligen att ingripande mot prostitutionen som sådan ej bör ske, men enligt utredningens uppfattning är det likväl nödvändigt att k u n n a ingripa mot de prostituerade, som äro att hänföra till psykopaterna. Då det nämligen får antagas, att det just är deras psykiska abnormitet, som föranleder eller i vart fall bidrager till att de hemfalla åt prostitution, måste därigenom en sådan omständighet anses föreligga, som berättigar samhället att i deras eget intresse vidtaga åtgärder mot dem. Även om enligt redan nu gällande lagstiftning ingripande är möjligt mot en stor del av de psykopatiska lösdrivarna och prostituerade, kvarstår dock, att den sjukhusvård, som nu kan beredas dem, ej är särskilt anpassad för de för dem utmärkande egenskaperna, låt vara att dylik vård dock är bättre än den som beredes dem enligt lösdrivarlagstiftningen, samt att de utgöra ett element, som ofta verkar störande och är till olägenhet på sjukhusen. Åtskilliga av psykopaterna bland lösdrivarna och de prostituerade äro säkerligen icke i behov av vård å anstalt men å andra sidan måste m a n räkna med att de i många fall ej frivilligt vilja medverka, då fråga uppkommer att vidtaga rena hjälpåtgärder. Det är därför nödvändigt, att möjlighet finnes att kunna ingripa även mot vederbörandes bestridande och det oavsett om behov av vård på anstalt föreligger. Huru stor den grupp bland de psykopatiska lösdrivarna och prostituerade kominer att bliva, som icke kan omhändertagas på de blivande psykopatanstalterna, kan för närvarande icke angivas utan beror på vad bestämmelserna om psykopatvården komma att innehålla om förutsättningarna för intagning på nämnda anstalter. Utformningen av förutsättningarna för ingripande mot psykopatiska lösdrivare och prostituerade, vilka kräva endast öppen vård, är avhängig av hur lagstiftningsfrågorna rörande vården på psykopatanstalterna lösas. Det synes därför lämpligast att även spörsmålet om meddelande av öppen psykopatvård tvångsvis upptages av psykopatvårdsutredningen. Här må blott anmärkas, att då en person med sådan psykisk abnormitet, som brukar hänföras under beteckningen psykopati, hemfaller åt sådant asocialt levnadssätt som lösdriveri eller åt prostitution, enligt utredningens uppfattning förutsättningar föreligga för ingripande från samhällets sida, vid behov med

124 tvångsåtgärder. Ingripandets art — öppen eller sluten vård — får bero p å omständigheterna i det särskilda fallet. Med hänsyn till psykopaterna skulle sålunda ej obetydliga olägenheter uppkomma vid ett omedelbart avskaffande av lösdrivarlagstiftningen och olägenheterna äro enligt utredningens mening av den omfattning att i varje fall tidpunkten för ett upphävande av lösdrivarlagstiftningen måste i viss m å n göras beroende av lösningen av psykopatvårdsproblemet. Beträffande sinnessjuklagens bestämmelser om sluten vård åt sinnessjuka i egentlig mening och åt sinnesslöa är det endast på en punkt, som enligt utredningens mening en jämkning bör företagas med hänsyn till lösdrivarklientelet, nämligen i fråga om stadgandet i 6 § angående myndigheters skyldighet att föranstalta om vård. Efter ett upphävande av lösdrivarlagen kommer en lösdrivare eller en prostituerad, som omhändertagits av polismyndighet, ofta nog att, om denna ej funnit skäl föranstalta om sinnessjukvård, överlämnas till något socialvårdsorgan. Framkommer senare under ärendets handläggning att vederbörande är i behov av vård å sinnessjukhus, bör det organ, som handlägger ärendet oavsett vilket organet är, ha möjlighet och vara pliktigt att föranstalta om dylik vård. Utredningen anser därför, att den nu för ordföranden i hälsovårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse i 6 § sinnessjuklagen föreskrivna skyldigheten att ombesörja vård åt sinnessjuk bör utsträckas att gälla även ordföranden i nykterhetsnämnd och barnavårdsnämnd. På grund av hänvisningar i sinnessjuklagen bliva nämnda ordförande därigenom även berättigade att göra ansökan om intagande för vård å sinnessjukhus, 8 §, och att ombesörja undersökning genom läkare huruvida behov av sådan vård föreligger, 16 §. En särskild fråga är i vad mån ett upphävande av lösdrivarlagen kan väntas medföra ökat platsbehov inom sinnessjuk- och sinnesslövården. Sedan lång tid tillbaka föreligger en betydande brist på erforderligt antal platser inom sinnessjukvården. Av proposition nr 177 till 1946 års riksdag framgår, att medicinalstyrelsen uppskattat det då aktuella behovet av vårdplatser å statens sinnessjukhus till omkring 22 000 och räknat med en ökning av behovet till 25 000 år 1955 samt att vid de statliga sjukhusen 1946 funnos 16 589 platser. Ehuru sjukhusen under 1944 hade en överbeläggning av närmare 20 procent, vistades dock den 1 november 1944 omkring 1 500 sinnessjuka utanför anstalterna i avbidan på intagning. Medicinalstyrelsen hade framlagt en tioårsplan avseende utbyggnad av sinnessjukvården men departementschefen fann utredningen i vissa punkter behöva fullständigas — bl. a. i fråga om vården åt psykopaterna — varför han förklarade sig icke k u n n a förorda genomförandet av styrelsens förslag utom på vissa punkter. Någon lösning av frågan om platsbristen på sinnessjukhusen har ej heller senare kommit till stånd. Uppenbart är emellertid, att den ökade tillströmning av sinnessjuka i egentlig mening — med utredningens ståndpunkt att med lösdrivarlagens eventuella upphävande bör anstå till dess psykopatvården ordnats kan här bortses från psykopaterna — till sinnessjukhusen, som ett upphävande av lösdrivarlagen kan väntas medföra, ej

125 k a n åberopas till stöd för bibehållande av nuvarande ordning, då ej sällan sinnessjuka lösdrivare ådömas tvångsarbete eller efter varning lösgivas att reda sig på egen hand. Att bedöma storleken av den ökade tillströmning ett upphävande av lösdrivarlagen kan väntas medföra ställer sig svårt. Av det av Dahlberg-Lindberg undersökta varningsklientelet hade omkring 7 procent av männen och omkring 11 procent av kvinnorna före eller efter varningen vårdats å sinnessjukhus. Såsom ovan framhållits är antagligt, att en individuell undersökning skulle visa en högre procent sjuka. Utredningarna om tvångsarbetsklientelet ha givit vid handen, att den lämpligaste behandlingen är sinnessjukvård beträffande 24 procent av männen i Adell-Jonssons material och 11 procent av kvinnorna i samma material samt i fråga om 24 procent av männen i Inghes material och 4 procent av kvinnorna i sistnämnda material. Med reservation för all osäkerhet, som måste vidlåda en beräkning av ifrågavarande art, anser sig utredningen dock kunna göra antagandet, att omkring 10 procent av lösdrivarna och de prostituerade äro i behov av vård å sinnessjukhus, vilket med utgångspunkt från antalet anhållna skulle göra högst omkring 150 män och omkring 70 kvinnor pr år. Som jämförelse må nämnas, att 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté — som förordade att de sinnessjuka manliga lösdrivarna skulle under vissa förutsättningar kunna intagas å sinnessjukhus lydande under fångvården — räknade med att ett behov av upp till 100 platser borde tillgodoses. Utredningen, som får understryka angelägenheten av att sådan ökning av antalet platser å sinnessjukhusen kommer till stånd, att dessa motsvara behovet, finner emellertid att den ökning av antalet sinnessjukhusplatser som erfordras för lösdrivarklientelet ar så pass ringa i förhållande till hela antalet befintliga och behövliga platser att särskilda åtgärder i detta hänseende icke föranledas av ett upphävande av lösdrivarlagen. Bland de manliga lösdrivarna synes gruppen sinnesslöa vara mindre an gruppen sinnessjuka. Bland kvinnorna förefaller däremot kategorien sinnesslöa vara något större än andelen sinnessjuka. Anstaltsvården för de sinnesslöa är uppdelad på flera olika arter. Att angiva det platsbehov som inom envar av dessa arter kräves för de sinnesslöa lösdrivarna och prostituerade är icke möjligt med ledning av nu föreliggande uppgifter om klientelet. Enligt utredningen kan storleken av de olika grupperna dock icke vara sådan att särskilda åtgärder påkallas. Av vad ovan anförts framgår, att bland lösdrivarna och de prostituerade finnas sinnessjuka och sinnesslöa som äro i behov av vård utan att dock denna behöver meddelas å sinnessjukhus resp. anstalt. Någon möjlighet att tvångsvis meddela dylik öppen vård föreligger ej för närvarande. Enligt utredningens uppfattning framstår det som önskvärt att så skulle kunna ske åtminstone i vissa fall. Som ovan upprepade gånger framhållits kan m a n nämligen säkerligen ofta nog ej påräkna frivillig medverkan av vederbörande själv. . . I detta sammanhang må anmärkas, att socialvårdskommitten i ett i maj 1948 avgivet betänkande angående frågan om tvångsåtgärder for tillgodo-

126 seende av uppenbara vårdbehov upptagit det med nu ifrågavarande nära sammanhängande spörsmålet, att ehuru personer på grund av sinnessjukdom — utan att dock vara i behov av vård på sinnessjukhus — äro helt urståndsatta att sköta sig själva, åtgärder likväl icke k u n n a vidtagas för att bereda dem erforderlig vård, enär de motsätta sig detta. Efter att ha framhållit, att dessa sinnessjuka för närvarande i betydande utsträckning omhändertagas på ålderdomshemmen samt att i överensstämmelse med ett av 1947 års riksdag fattat beslut om ålderdomshemmens framtida ställning denna ordning skall upphöra och ersättas med att genom utbyggnad av vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka plats skall beredas dessa sjuka å nämnda anstalter, uttalar kommittén, att vad som erfordras är bestämmelser om att man i de av kommittén avsedda fallen skall kunna med tvång intaga en person på vårdhem för lättskötta sinnessjuka. Kommittén föreslår, att bestämmelser måtte antagas, vilka möjliggöra intagning och kvarhållande med tvång å vårdhem av nyss angiven art av sådana sinnessjuka personer, vilka höggradigt vanvårda sig själva och vägra att mottaga annan tillfredsställande vård, samt hemställer på anförda skäl att uppdrag att utarbeta bestämmelser i sådant hänseende måtte lämnas till medicinalstyrelsen. Utredningen får instämma i kommitténs ovannämnda förslag. Av skäl som ovan anförts får utredningen vidare föreslå, att även frågan om meddelande av öppen vård tvångsvis blir föremål för närmare undersökning, vilket lämpligen synes kunna ske antingen i samband med utredningen av ovannämnda av socialvårdskommittén väckta spörsmål eller ock i anslutning till utredningen om psykopatvården, med vilken fråga det av utredningen påtalade spörsmålet har samband åtminstone som gränsdragningsproblem. Även om lösningen av nu avhandlade fråga varit önskvärd redan i nu förevarande sammanhang är densamma enligt utredningens mening likväl icke av avgörande betydelse för besvarandet av frågan huruvida lösdrivarlagstiftningen kan upphävas. Alkoholistvård. Alkoholistvården regleras för närvarande genom lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister, alkoholistlagen. Emellertid ha särskilt tillkallade sakkunniga, 1946 års alkoholistvårdsutredning, i februari 1948 framlagt förslag till lag om nykterhetsvård (SOU 1948:23), avsedd att ersätta alkoholistlagen. Utredningen kommer vid sin behandling av alkoholistvården att väsentligen anknyta till 1948 års förslag. Enligt gällande alkoholistlag är det första villkoret för att lagen skall kunna tillämpas att vederbörande är hemfallen åt alkoholmissbruk. De lindrigare fallen komma sålunda ej in under gällande lag. 1948 års förslag innebär i detta hänseende en utvidgning av området för alkoholistvården. Redan då någon missbrukar alkoholhaltiga drycker skola nämligen enligt detta förslag åtgärder vidtagas för hans återförande till ett nyktert liv. Alkoholmissbruk föreligger enligt förslaget då någon använder alkoholhaltiga dryc-

127 ker till uppenbar skada för sig eller annan. De olika åtgärder som k u n n a vidtagas äro beroende på graden av missbruket. För de lindrigare fallen kunna enligt förslaget endast ifrågakomma rena hjälpåtgärder, frånsett att även för dessa lindriga fall k a n förordnas, att under viss tid, högst ett år i sänder, rusdrycker icke må utminuteras till vederbörande. För att tvångsåtgärder skola kunna vidtagas erfordras enligt förslaget att alkoholmissbruket nått en viss omfattning. Generalindikation är hemfallenhet åt alkoholmissbruk. Härutöver fordras emellertid, att någon av följande specialindikationer föreligger: 1. Om vederbörande till följd av sitt alkoholmissbruk befinnes a) vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller ock för eget liv; b) utsätta någon, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person; c) ligga det allmänna, sin familj eller annan till last; d) vara ur stånd att taga vård om sig själv eller sina angelägenheter; e) föra ett för andra grovt störande levnadssätt. 2. Om vederbörande under de två senast förflutna åren blivit dömd för tre eller flera förseelser innefattande fylleri eller rattfylleri. 3. Om han utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande liv. Även gällande alkoholistlag uppställer som förutsättning för ingripande, utöver generalindikationen hemfallenhet åt alkoholmissbruk, vissa specialindikationer. De i 1948 års förslag upptagna specialindikationerna för vidtagande av tvångsåtgärd överensstämma nära med specialindikationerna i alkoholistlagen. Alkoholmissbrukarna utgöra en mycket stor grupp bland både lösdrivarna och de prostituerade. Enligt en samlad erfarenhet leder ett asocialt levnadssätt som lösdriveri och prostitution, när därmed är förenat alkoholmissbruk, mycket ofta till ett djupt förfall. Även i den mån de alkoholmissbrukande lösdrivarna och prostituerade icke på annat sätt utgöra en fara för samhället, komma de i vart fall ofta så småningom, då förfallet nått tillräckligt långt, att förorsaka betydande kostnader för vård. Det kan därför ej råda någon tvekan om att samhället till sitt eget skydd är berättigat ingripa, om så erfordras med tvångsåtgärder, i de fall då lösdriveri och prostitution äro förenade med alkoholmissbruk. Då faran är betydande, att de individer, varom nu är fråga, sjunka mycket djupt med alla de lidanden detta innebär för dem själva, kan ett ingripande motiveras även utifrån individernas egen synpunkt. Bestämmelserna i 1948 års förslag om hjälpåtgärder mot alkoholmissbrukare äro uppenbarligen tillämpliga å alkoholmissbrukarna bland lösdrivarna och de prostituerade. Då det emellertid kan antagas, att dessas vilja att medverka vid rent frivilliga åtgärder oftast är ringa, torde de möjligheter som givas att vidtaga tvångsåtgärder i praktiken vara av större betydelse för bedömandet av frågan om enligt förslaget alkoholistvårdande åtgärder i önskvärd omfattning k u n n a vidtagas mot alkoholmissbrukande lösdrivare och prostituerade.

128 Vad först angår de vagabonderande lösdrivarna innehåller såväl alkoholistlagen som 1948 års förslag en särskild bestämmelse som avser just dem. Enligt alkoholistlagen är densamma nämligen tillämplig där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, för ett kringflackande liv. Indikationen infördes i alkoholistlagen genom lagändring 1938. I propositionen (nr 207) anförde departementschefen bl. a., att det torde förhålla sig så att åt alkoholmissbruk hemfallna personer, som föra ett kringflackande liv, i det stora flertalet fall faktiskt skulle kunna hänföras under gällande lag enligt någon av de i dess 1 § meddelade bestämmelserna — d. v. s. de i alkoholistlagen upptagna specialindikationerna — därest möjlighet förelåge att, medan alkoholisten ännu befunne sig inom räckhåll, leda förhandenvaron av sådant förhållande i bevis, vilken möjlighet emellertid just på grund av kringflackandet i ett stort antal fall icke torde stå nykterhetsnämnderna till buds. 1946 års alkoholistvårdsutredning begränsar i sitt förslag indikationen att avse dem, som utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande liv, varigenom från denna indikation undantagas de alkoholmissbrukare, som på grund av sitt yrke flacka omkring. För att vidmakthålla möjligheten till ingripande mot den från indikationen sålunda undantagna gruppen har i 1948 års förslag möjligheten till ett omedelbart omhändertagande vidgats att avse bl. a. fall då det med hänsyn till vederbörandes yrke eller levnadssätt kan befaras, att han innan länsstyrelsen prövat ansökning om tvångsintagning å vårdanstalt, lämnar orten och därefter blir svår att anträffa. Enligt utredningens mening äro de möjligheter till ingripande mot alkoholmissbrukarna bland de kringflackande lösdrivarna som sålunda föreslås fullt tillräckliga. För att alkoholistvård tvångsvis skall kunna meddelas åt en stationär lösdrivare erfordras enligt såväl alkoholistlagen som 1948 års förslag att det blir ådagalagt, att något av de förhållanden som upptagas bland specialindikationerna föreligger beträffande honom. Att beträffande flertalet alkoholmissbrukare, som föra ett sådant asocialt levnadssätt som lösdriveri, något av dessa förhållanden är för handen torde vara ställt utom tvekan. Oftast är väl fråga om det fallet att vederbörande dömts för upprepade fylleriförseelser. Ej sällan föreligger också någon av indikationerna att vederbörande ligger det allmänna, sin familj eller annan till last, att han är ur stånd att taga vård om sig själv eller att han för ett för andra grovt störande levnadssätt. Utredningen får vidare här förutskicka, att utredningen nedan kommer att föreslå kriminalisering av vissa former av bettleri samt erinra om, att lagen om villkorlig dom vid sådant förhållande giver möjlighet att anvisa den om sådant bettleri övertygade alkoholistvård. Med hänsyn till att bland lösdrivarna bettlarna utgöra det övervägande flertalet torde på den antydda vägen möjlighet beredas att ingripa mot praktiskt taget samtliga av det fåtal bland de alkoholmissbrukande lösdrivarna, å vilka ingen av specialindikationerna är tillämplig. Att i de fall, då sådant förhållande som upptages bland specialindikationerna föreligger, leda detta i bevis torde, då fråga är om stationära lösdrivare, ej möta särskilda svårigheter. Ur de synpunkter utredningen har att beakta föreligger följaktligen

129 ej skäl till jämkning av de i 1948 års förslag upptagna specialindikationerna med hänsyn till de stationära lösdrivarna. I likhet med utredningen fann 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté, att kombinationen alkoholism och sedeslöst leverne motiverade ingripande från samhällets sida. Kommittén ansåg emellertid vidare, att alkoholistlagen icke erbjöde tillräckliga möjligheter som ett medel i kampen mot prostitutionen, då den kunde komma till användning först då det moraliska förfallet nått en tämligen hög grad av intensitet. Kommittén föreslog därför, att i alkoholistlagen skulle upptagas en ny specialindikation nämligen hemfallenhet åt sedeslöst leverne i tillfälliga förbindelser. Vid övervägande av frågan om lagstadgandena om alkoholistvården erbjuda tillräckliga möjligheter att ingripa mot de alkoholiserade prostituerade får utredningen till en början anmärka, att 1948 års förslag i fråga om förutsättningarna för ingripande med tvångsåtgärder beträffande nu förevarande personer icke kan sägas innebära någon avvikelse från gällande alkoholistlag. Däremot har, som ovan nämnts, möjligheten att vidtaga hjälpåtgärder i väsentlig mån vidgats. Något hinder för att med dylik åtgärd ingripa mot en alkoholmissbrukande prostituerad på ett tidigt stadium föreligger uppenbarligen ej. I de fall då hjälpåtgärder ej kunna anses vara tillfyllest fordras för nödig effektivitet att bland förutsättningarna för vidtagande av tvångsåtgärd finnes någon indikation som är tillämplig på de prostituerade. Alkoholistlagens indikation vara ur stånd att taga vård om sig själv har i praxis erhållit en vid tolkning. Alkoholistvårdsutredningen anför i sitt betänkande, att under denna indikation hänföres bl. a. den som i omtöcknat tillstånd på grund av onykterhet begår brott eller i nyktert tillstånd på kriminell väg skaffar sig medel till fortsatt alkoholmissbruk. Även den omständigheten att vederbörande i anledning av sitt alkoholmissbruk eller för att tillfredsställa sitt alkoholbegär hemfaller till sedeslöst leverne synes vara ett sådant förhållande, som kan föras in under bristande förmåga att taga vård om sig själv. Enligt såväl alkoholistlagen som 1948 års förslag fordras emellertid, att den bristande förmågan att taga vård om sig själv — eller såvitt nu är i fråga prostitutionen — är föranledd av alkoholmissbruket. Att i de mera svårartade fallen sådant kausalsammanhang måste anses vara för handen torde vara ställt utom tvekan. I de lindrigare fallen kan det väl däremot emellanåt ställa sig tveksamt om dylikt orsakssammanhang föreligger. Klientelundersökningarna giva närmast vid handen, att hos en prostituerad prostitution och spritmissbruk börja ungefär samtidigt. Mera oklart är vilken av dessa omständigheter som är att anse som den primära. I de fall då förutsättning för tillämpning av berörda indikation icke kan sägas vara för handen torde mycket ofta annan indikation såsom förande av ett för andra grovt störande levnadssätt kunna åberopas. Utredningen har på nu anförda skäl stannat vid den uppfattningen, att det för att möjliggöra ingripanden mot de alkoholmissbrukande prostituerade efter ett upphävande av lösdrivarlagstiftningen icke är erforderligt, att i alkoholistlagstiftningen upptaga en ny spe9—477228.

130 cialindikation av den art som 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté föreslog. Den åtgärd som i 1948 års förslag uppställes som den viktigaste är att söka bibringa alkoholmissbrukaren insikt om vådan av alkoholmissbruket. Enligt förslaget skall vidare nykterhetsnämnden, i den mån det finnes erforderligt, vidtaga för den undersöktes tillrättaförande lämpade hjälpåtgärder. I lagförslaget exemplifieras dessa åtgärder och av exemplen må här nämnas förhjälpande till lämplig arbetsanställning, beredande av ombyte av verksamhet eller vistelseort och försök att förmå vederbörande att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller att frivilligt söka lämplig vård. I 1948 års betänkande understrykes kraftigt angelägenheten av att den öppna vårdverksamheten så långt möjligt effektiviseras och utbygges samt att den får sådan inriktning att organen söka undanröja miljöförutsättningarna för alkoholmissbruket. Alkoholistvårdsutredningen framhåller också starkt vikten av att möjligheter skapas till medicinsk behandling vid öppen vård. Då förutsättningar för vidtagande av tvångsåtgärd föreligga, kan vederbörande enligt 1948 års förslag ställas under övervakning av nykterhetsnämnden. I förslaget upptages som skyldighet för den övervakade att föra ett nyktert och ordentligt liv, städse hålla övervakaren underrättad om bostads- och arbetsadress samt på kallelse infinna sig hos honom. I samband med sådan övervakning, varom här är fråga, föreligger enligt förslaget ej möjlighet att meddela åläggande för den övervakade att ställa sig till efterrättelse särskilda föreskrifter såsom om arbetsanställning, vistelseort, bostad m. m. Den tvångsåtgärd utöver övervakning, som 1948 års förslag upptager, är tvångsintagning för vård på allmän vårdanstalt. Förutsättning för att beslut om dylik intagning skall kunna meddelas är — utom att de allmänna förutsättningarna för vidtagande av tvångsåtgärd äro för handen — att försök gjorts med hjälpåtgärder eller övervakning utan resultat, att övervakning och hjälpåtgärder uppenbarligen skulle vara gagnlösa eller att försök med övervakning eller hjälpåtgärder med hänsyn till vederbörandes farlighet icke kan avvaktas. Om tvångsintagning beslutar länsstyrelsen. Enligt förslaget leder emellertid ett beslut om tvångsintagning icke ovillkorligen till intagning på anstalt. Villkorligt anstånd med verkställigheten kan nämligen beviljas. Då sådant anstånd meddelas, skall den, som avses med beslutet, ställas under övervakning. Såsom villkor för anståndet äger den myndighet, som beslutar därom, meddela föreskrifter angående sysselsättning och vistelseort eller andra lydnadsföreskrifter. Härigenom ha goda möjligheter öppnats för s. k. halvöppen vård med bl. a. omhändertagande i inackorderingshem och i familjevård. De allmänna vårdanstalterna för den slutna vården äro enligt 1948 års förslag statliga vårdhem eller sjukhus för alkoholmissbrukare eller ock annat vårdhem eller sjukhus, som av Kungl. Maj :t erkänts som allmän vårdanstalt. Alkoholistvårdsutredningen, som starkt framhåller att behand-

131 lingen av alkoholmissbrukare som regel bör innefatta även medicinsk behandling, anser, att speciella alkoholistsjukhus böra anordnas, och föreslår inrättande av ett dylikt sjukhus som en första etapp på vägen till en medicinsk vårdorganisation för alkoholmissbrukare om sammanlagt fyra sjukhusenheter. Sjukhusen avses till den del Kungl. Maj :t fastställer skola intaga ställning som allmän vårdanstalt. De nuvarande öppna anstalterna föreslås tills vidare bibehållna, varvid deras standard avses skola höjas. Fördelningen av klientelet på de olika anstalterna skall enligt alkoholistvårdsutredningens förslag i likhet med vad som nu gäller ankomma på socialstyrelsen. Sedan alkoholistsjukhus tillskapats, böra i regel alkoholmissbrukare, som äro i behov av sluten vård, passera dylikt sjukhus, vilket sålunda bl. a. skulle fungera som sorteringscentral för nykterhetsvårdens vårdhemssystem. Vårdtidens längd är i det särskilda fallet obestämd. 1948 års lagförslag liksom gällande lag anger allenast den maximitid, under vilken den, som; på grund av slutgiltigt beslut intagits å allmän vårdanstalt, må kvarhållas. Kvarhållningstiden är i förslaget bestämd till ett år, dock att om vederbörande förut varit intagen å allmän vårdanstalt och återintagningsbeslutet är meddelat inom fem år från senaste utskrivningen, kvarhållningstiden är två år. För vissa särskilt svårartade fall kan enligt förslaget kvarhållningstiden utsträckas med två år utöver nyss angivna kvarhållningstider. Utskrivning från anstalten skall ske före kvarhållningstidens utgång, om grundad anledning föreligger till antagande, att den intagne efter utskrivningen skall föra ett nyktert och ordentligt liv. Enligt 1948 års förslag kan det medgivas intagen att under återstoden av kvarhållningstiden eller viss del därav på försök vistas utom anstalten, försökspermission. I lagförslaget stadgas uttryckligen, att i fall av behov anstaltens föreståndare har att med anlitande av arbetsförmedling, social hjälporganisation eller enskild person söka i tid bereda den permitterade lämplig sysselsättning samt förhjälpa honom till sysselsättningsorten eller vidtaga andra tjänliga åtgärder till hans bistånd. Den försökspermitterade skall enligt 1948 års förslag som regel ställas under övervakning och såsom villkor för permission kan, oavsett om vederbörande ställes under övervakning eller ej, för honom meddelas sådana lydnadsföreskrifter, som ovan berörts. Den permitterade kan, om han undandrager sig övervakning eller eljest bryter mot meddelade föreskrifter, återhämtas till anstalten. Har ej vid kvarhållningstidens utgång fråga väckts om hans återhämtande, skall beslut meddelas om utskrivning. Behov kan förefinnas att snabbt omhändertaga en alkoholmissbrukare och 1948 års förslag innehåller också bestämmelser i detta hänseende. Då fråga uppkommit om tvångsintagning, skall polismyndigheten i vissa fall, bl. a. då fråga är om kringflackande alkoholmissbrukare, ofördröj ligen tills vidare omhändertaga vederbörande på lämpligt sätt, tillfälligt omhändertagande. Innan länsstyrelse fattar slutligt beslut i ärende om tvångsintagning, kan länsstyrelsen i vissa fall föranstalta om att vederbörande i avbidan på det slutliga beslutet tills vidare intages på allmän vårdanstalt eller,

132 om plats på dylik anstalt ej omedelbart kan beredas, omhändertages och vårdas på annat lämpligt sätt, interimistisk vård. Om vid beslut om tvångsintagning länsstyrelsen finner, att den som beslutet avser genast bör intagas på allmän vårdanstalt, men plats ej omedelbart kan beredas, äger länsstyrelsen draga försorg om att vederbörande under tiden omhändertages och vårdas på annat lämpligt sätt, provisorisk vård. Som den nu lämnade redogörelsen utvisar är alkoholistvården enligt 1948 års förslag uppbyggd efter de principer, utredningen på sätt av kap. 5 framgår anser böra gälla vid behandlingen av lösdrivare och prostituerade. Anmärkas må att även gällande alkoholistlag — för vilken utredningen icke anser sig behöva närmare redogöra — bygger på i huvudsak enahanda principer. Även ur synpunkten av samhällets skyddande mot den fara som de alkoholmissbrukande lösdrivarna och prostituerade utgöra är enligt utredningens åsikt 1948 års förslag fullt tillfredsställande. Ingripanden, vid behov med tvångsmedel, kunna i erforderlig utsträckning vidtagas. Utredningen hyser ingen tvekan om att för de alkoholmissbrukande lösdrivarna och prostituerade alkoholistvård är lämpligare än en reformerad lösdrivarvård. För båda dessa vårdformer skulle visserligen de allmänna huvuddragen komma att vara desamma och vårdformerna skulle därför i och för sig kunna vara lika lämpliga. Alkoholistvården har dock den högst väsentliga fördelen att inom den måste komina att erbjudas en vida större sakkunskap och erfarenhet i fråga om just de problem som sammanhänga ined alkoholmissbruket än vad fallet skulle bliva inom en reformerad lösdrivarvård. Emellertid ha i skilda sammanhang framställts erinringar mot att lösdrivare och prostituerade skulle omhändertagas inom alkoholistvården. Erinringarna ha inneburit bl. a., att lösdrivarna och de prostituerade utgöra ett vida mer förkommet klientel än flertalet andra alkoholister och att de därför utöva ett ofördelaktigt inflytande på andra å anstalterna intagna, att lösdrivarna och de prostituerade ofta uppträda störande på anstalterna och att ett intagande på anstalterna av dylikt klientel över huvud är ägnat att nedsätta alkoholistvården i allmänhetens uppfattning. Gentemot dessa erinringar vill utredningen inskränka sig till att instämma i 1946 års alkoholistvårdsutrednings uttalanden, att det måste anses vara ett lika stort samhällsintresse att komma till rätta med diverse löst folk, som missbrukar alkoholdrycker, som med de missbruksfall, där prognosen kan betecknas som mera gynnsam och den sociala skadan icke förefaller så framträdande, samt att det sedan är ett differentieringsspörsmål, som på behandlingsstadiet måste vinna tillbörligt beaktande, att nu ifrågavarande missbrukargrupp i regel icke sammanblandas med vårdfall, som bedömas ha en bättre prognos. Utredningen får tillika erinra om att med utredningens ståndpunkt att med upphävande av lösdrivarlagstiftningen bör anstå intill dess psykopatvården ordnats möjlighet kommer att finnas, att inom sistnämnda vårdform taga om hand de alkoholmissbrukande lösdrivare och prostituerade som äro psykopater, till vilka sannolikt åtskilliga av de på anstalterna besvärligaste höra. En särskild fråga är huruvida antalet vårdplatser inom alkoholist vår den

133 är tillräckligt för att möta den ökade tillströmning som ett avskaffande av lösdrivarlagstiftningen kan väntas medföra. Av alkoholistvårdsutredningens betänkande framgår, att antalet på anstalterna inskrivna den 31 december 1946 utgjorde 2 057 medan antalet platser endast uppgick till något mer än hälften. Ungefär hälften av de inskrivna befunno sig utanför anstalterna, de flesta som försökspermitterade. Alkoholistvårdsutredningen uttalar vidare, att under senaste högbeläggningstid visade sig platsutrymmet tillräckligt samt att efter hand som olika anordningar för medicinsk behandling av alkoholmissbrukare komma till stånd och förbättringen av den öppna och den halvöppna vården fortskrider, synes behovet av platser inom den slutna vården komina att minska. På grund av vad sålunda av alkoholistvårdsutredningen anförts finner utredningen, att ett avskaffande av lösdriverilagstiftningen icke behöver föranleda några särskilda åtgärder i frågavarande hänseende. Utredningen finner följaktligen, att ur de synpunkter, som föranledas av de alkoholmissbrukande lösdrivarna och prostituerade, hinder icke möter mot att upphäva lösdriverilagstiftningen utan att annan särlagstiftning sättes i stället. Ett sådant förfarande måste tvärtom anses innebära en bestämd fördel. Fattigvård. Lagen den 14 juni 1918 om fattigvården föreskriver i 1 §, att om den, som i följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig, befinnes sakna medel till sitt livsuppehälle, skall han, där hans behov ej annorledes avhjälpes, erhålla fattigvård på sätt i lagen sägs. Meddelande av fattigvård är till sin natur en ren hjälpåtgärd. En förutsättning för att fattigvård skall kunna utgå är sålunda att den vårdbehövande vill emottaga vården. Gör han detta bliva fattigvårdslagens bestämmelser, vilka kunna föranleda betydande ingripanden, tillämpliga. Avböjer vederbörande däremot fattigvård, grundar fattigvårdslagen icke någon rätt att ingripa mot honom. Likaså kan den, som redan emottager fattigvård men som finner de ingripanden, vilka på grund därav vidtagas mot honom, vara obekväma, undgå dessa ingripanden genom att avstå från fattigvården. Lagen innehåller emellertid en bestämmelse, som har avseende å bettlare och lösdrivare och genom vilken dessa undantagas från ovan angivna principer. I 73 § fattigvårdslagen föreskrives nämligen, att om någon, som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri, blivit, på grund därav att han varit i behov av fattigvård, enligt gällande bestämmelser överlämnad till fattigvårdsstyrelsen och för vård intagen å fattigvårdsanstalt, han ej är berättigad att lämna anstalten, med mindre grundad anledning finnes att antaga, att han utanför anstalten skall ärligen försörja sig. Om de fall då sådant överlämnande skall ske hänvisas till vad därom i kap. 2 anförts (s. 53 f.). Enligt fattigvårdslagen skall fattigvård i allmänhet meddelas genom un-

134 derstöd i hemmet, utackordering i enskilt hem eller vård å anstalt. Understöd i hemmet bör ej lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat av dryckenskap eller arbetsovillighet, och ej heller när anledning eljest finnes till antagande, att understödet icke kommer till behörig användning. Det ankommer på fattigvårdsstyrelsen att bestämma i vilka fall och under vilka former fattigvård skall meddelas. De fall bland lösdrivarna och prostituerade som lämpligen böra omhändertagas inom fattigvården torde väsentligen omfatta äldre, i hög grad förfallna individer. Deras livsföring är i de flesta fall sådan, att meddelande av fattigvård i hemmet måste anses utesluten, och oftast torde väl ej heller utackordering i enskilt hem kunna ifrågakomma. Den vård, som skall kunna beredas dem, blir därför anstaltsvård. Enligt utredningens uppfattning måste man emellertid räkna med att de personer, om vilka nu är fråga, ofta nog icke frivilligt ingå på fattigvårdsanstalt. Möjlighet bör därför finnas att tvångsvis kunna intaga vederbörande. Efter ett upphävande av lösdrivarlagen kunna uppenbarligen ovan omförmälda bestämmelser i 73 § fattigvårdslagen och det i kap. 2 närmare avhandlade stadgandet i 92 § 1 mom. fattigvårdslagen om hur det skall förfaras med bettlare (sid. 53 f.) icke bibehållas oförändrade. Ett sätt att lösa spörsmålet oin att tvångsvis bereda fattigvård åt nu ifrågavarande personer vore att i fattigvårdslagen införa bestämmelse om att vissa lösdrivare och bettlare vore skyldiga att emottaga vård och ingå på fattigvårdsanstalt. Av skilda skäl synes denna lösning icke vara den lämpligaste. Redan att finna en definition på de fall då sådant intagande lämpligen skulle äga rum möter betydande svårigheter. Fattigvårdslagen innehåller icke bestämmelser om ett förfarande, som för dylika fall kan anses tillfredsställande ur rättsäkerhetssynpunkt. Ett helt nytt förfarande skulle således behöva uppbyggas. Det mest vägande skälet mot en bestämmelse av antytt innehåll är dock att den skulle stå i strid med de principer, å vilka fattigvårdslagstiftningen bygger. Utredningen får i samband härmed erinra om, att socialvårdskommittén i sitt i maj 1948 avgivna betänkande angående frågan om tvångsåtgärder för tillgodoseende av uppenbara vårdbehov övervägt frågan om en person borde kunna tvingas att mottaga anstaltsvård, när vederbörande vore i största behov därav men vägrade underkasta sig vården, men att kommittén därvid kommit till det resultatet, att frågan ej borde föranleda bestämmelser inom ramen för den lagstiftning, som tillhörde kommitténs arbetsområde. Utredningen har vid nu angivna förhållanden stannat vid den uppfattningen att varken frågan om tvångsintagning å fattigvårdsanstalt eller spörsmålet om vidtagande av åtgärder mot bettleri böra regleras i fattigvårdslagen. Ett upphävande av lösdrivarlagen bör därför enligt utredningens åsikt föranleda, att 73 § och 92 § 1 mom. fattigvårdslagen upphävas. Utredningen kominer i stället — såsom redan tidigare förutskickats — att nedan föreslå, att vid ett upphävande av lösdrivarlagen samhällets ingripande mot bettleri skall ske i den ordningen, att vissa former av bettleri kriminaliseras. Att mot fattigvårdsbehövande bettlare ingripa med botes-

135 straff eller frihetsstraff är emellertid uppenbarligen mer eller mindre meningslöst. Däremot kan genom tillämpning av lagen om villkorlig dom öppnas en väg för en mera lämplig samhällsreaktion. I 8 § nämnda lag stadgas nu,, att i den mån det med hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgivning eller levnadssätt och tidigare vandel finnes påkallat för hans tillrättaförande, må, jämte det förordnande meddelas om övervakning, tillika åläggas honom att bl. a. underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt. Utredningen anser, att med hänsyn till de fall varom nu är fråga det även bör kunna åläggas vederbörande att underkasta sig vård å fattigvårdsanstalt samt att detta bör uttryckligen angivas i lagen. Att m ä r k a är att ett dylikt åläggande icke innebär att vederbörande tvångsvis kan intagas på fattigvårdsanstalt; innebörden är allenast att den dömde skall medverka till ett intagande vid äventyr att han annars anses ha åsidosatt något som till följd av den villkorliga domen åligger honom, vilket k a n medföra att den villkorliga domen förklaras förverkad. Ingående på fattigvårdsanstalt kommer följaktligen att fortfarande vara beroende av vederbörandes eget medgivande, låt vara att ett indirekt tvång ålägges honom. Emellertid erfordras för ett intagande å fattigvårdsanstalt ej blott att den behövande medgiver det utan i första rummet att fattigvårdsstyrelsen finner honom i behov av sluten fattigvård. Utredningen anser därför, att innan domstol i samband med villkorlig dom meddelar föreskrift om vård å fattigvårdsanstalt, dylik vårdform skall ha tillstyrkts av fattigvårdsstyrelsen. Intagande å fattigvårdsanstalt bör uppenbarligen ej ske i andra fall än då sådant verkligen är av behovet påkallat samt då annan vårdform ej är lämpligare. Ur rättssäkerhetssynpunkt bör denna prövning ankomma på domstolen. Såsom ytterligare förutsättning för meddelande av föreskrift om vård å fattigvårdsanstalt får utredningen därför föreslå, att det av forebragt utredning skall framgå, att den dömde är ur stånd att taga vård om sig själv och att han ej lämpligen kan omhändertagas på annat sätt. Räckvidden av utredningens förslag är i viss mån begränsad. Det indirekta tvånget för vederbörande att kvarbliva på anstalten föreligger ej längre än till utgången av prövotiden. Emellertid torde — såsom framgår av socialvårdskominitténs ovannämnda betänkande — erfarenheten visa, att i inånga fall den, som ursprungligen motsatt sig ett omhändertagande på fattigvårdsanstalt, sedan han väl kommit dit finner sig väl tillrätta och gärna kvarstannar. Vid framläggande av detta förslag har utredningen i första hand tänkt pa bettlarna. Då dessa utgöra den dominerande gruppen bland de manliga losdrivarna, torde genom förslaget ingripande i lämplig form kunna ske^ mot flertalet av samtliga fattigvårdsbehövande manliga lösdrivare. Vad angår de prostituerade kommer utredningen nedan att föreslå, att vid ett upphävande av lösdrivarlagen vissa yttringar av prostitution skola kriminaliseras. Beträffande prostituerad, som övertygats om sådant eller annat brott, finnes sålunda möjlighet till vård i nu föreslagen ordning, medan fattigvårdsbehövande prostituerad, som icke gjort sig skyldig till brott, icke kan omhander-

136 tagas i denna ordning. Häremot synes emellertid intet vara att erinra, då enligt utredningens principståndpunkt ingripande icke skall riktas mot prostitutionen som sådan samt den omständigheten att prostitution kombineras med fattigvårdsbehov icke enligt utredningens åsikt motiverar ingripande med tvångsmedel. Utredningens förslag kommer att avse även annan brottslighet än sådan som har samband med lösdriveri och prostitution. Någon olägenhet därav torde dock icke vara att befara. Fattigvårdslagen stadgar, att fattigvårdssamhälle skall ha anstalt (ålderdomshem, försörjningshem, vårdhem) för mottagande av understödstagare, vilka äro i behov av vård och ej lämpligen kunna understödjas i hemmet eller utackorderas. Lagen föreskriver vidare, att för varje landstingsområde genom landstingets försorg skall upprättas arbetshem för omhändertagande av i någon mån arbetsföra behövande, vilka äro i behov av anstaltsvård, men ej lämpligen kunna mottagas eller behållas å ålderdomshem, försörjningshem eller vårdhem. Å arbetshemmen omhändertagas vidare, såsom av kap. 2 närmare framgår (s. 54 f.), vissa försörjningspliktiga, för vilka arbetsföreläggande meddelats enligt fattigvårds- eller barnavårdslagen. Den anmärkningen har framställts, att ett sammanförande å åldersdomshem av lösdrivare och prostituerade med övriga där intagna är olägligt. Lösdrivarna och de prostituerade skulle nämligen ej sällan uppträda störande och vara besvärande för de övriga. Möjligheterna till differentiering äro ej stora; överförande till arbetshem förutsätter att vederbörande är i någon mån arbetsför, något som ofta nog ej skulle vara för handen. Utredningen får i anledning härav till en början erinra om att KungL Maj:t och riksdagen i anslutning till ett av socialvårdskommittén avgivet betänkande angående ålderdomshem m. m. (SOU 1946: 52) år 1947 fattat principbeslut om omorganisation av ifrågavarande anstalter. Enligt detta principbeslut (prop, nr 243/1947) skola ålderdomshemmen få karaktär av kommunala inackorderingshem och reserveras för åldringar och invalider, vilka äro i behov av omvårdnad och tillsyn å anstalt, men för vilka dock icke erfordras vård å sjukvårdsanstalt eller annan därmed jämförlig vårdanstalt. För att ålderdomshemmen skola kunna fullgöra nämnda uppgift fordras emellertid, att tillgången på platser på specialanstalter blir tillräcklig, så att ålderdomshemmen kunna befrias från vissa där nu intagna grupper. Socialvårdskommittén föreslog i detta syfte bl. a., att försörjningshem skulle inrättas dels av landstingen för omhändertagande av yngre och medelålders personer, vilka ha arbetsförmåga men likväl sakna förmåga att försörja sig, och dels genom statsverkets försorg för omhändertagande av vårdtagare, vilka tillhöra ålderdomshemmens och försörjningshemmens ordinarie klientel men såsom störande för de övriga ej kunna behållas därstädes. Kommittén diskuterade men tog ej någon definitiv ställning till frågan om behandlingen av arbetshemmens klientel i övrigt, de försörjningspliktiga. I principbeslutet uttalas, att försörjningsfallen och de störande — frånsett en mindre del av försörjningsfallen, som kan beredas lämplig sys-

137 selsättning på ålderdomshemmen — böra omhändertagas på särskilda hem, vilka äro så anordnade, att lämpligt arbete kan beredas de intagna, men att hithörande frågor lämpligen böra behandlas i samband med arbetshemmens framtida ställning. Sedan en omorganisation genomförts i enlighet med principbeslutets riktlinjer synas skäl icke kunna åberopas mot att inom fattigvården omhändertaga lösdrivare och prostituerade som äro i behov av fattigvård. Vad angår tiden dessförinnan får utredningen erinra om sin ståndpunkt, att ett upphävande av lösdrivarlagstiftningen bör anstå till dess psykopatvården genomförts. I 69 och 70 §§ fattigvårdslagen givas närmare stadganden om ordningen på fattigvårdsanstalterna. Enligt 69 § står den, som åtnjuter fattigvård, under fattigvårdsstyrelsens tillsyn. Vidare stadgas, att om någon som är intagen å ålderdomshem eller jämförlig anstalt gör sig skyldig till grövre förseelse mot ordningen å anstalten, fattigvårdsstyrelsen eller, där särskild anstaltsstyrelse finnes, denna styrelse äger att tillrättavisa honom genom minskning i kosten eller genom inskränkning i eljest medgivna friheter och förmåner. För gossar under 15 år och flickor under 12 år må aga användas. Fattigvårdsstyrelsen eller anstaltsstyrelsen äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att vidtaga sådan åtgärd som nu sagts. Beträffande dem, som äro intagna å arbetshem, stadgas, att anstaltsstyrelsen äger myndighet över dem i enlighet med det för anstalten fastställda reglementet. Enligt fattigvårdslagen må i reglementet icke medgivas användande av inneslutning i mörkt enrum eller prygel. I 70 § föreskrives slutligen, att den, som enligt 1 § fattigvårdslagen åtnjuter fattigvård, som icke är allenast tillfällig, eller som för egen försörjning är intagen å fattigvårdsanstalt, är skyldig att efter sin förmåga förrätta arbete, som av fattigvårdsstyrelsen eller å dess vägnar anvisas. Tydligt är, att möjligheter måste finnas att på anstalter av den art, varom nu är fråga, kunna vidtaga åtgärder mot störande element, så att ordningen kan upprätthållas. Anledningen till att en intagen är ordningsstörande bottnar mycket ofta i en psykisk rubbning av ett eller annat slag. Att i dylika fall åtgärd, som uteslutande har karaktär av straff eller tillrättavisning, icke är lämplig och ofta icke leder till någon rättelse är uppenbart. Det är därför önskvärt, att i alla de fall, då ett ingripande ur ordningssynpunkt framstår som behövligt, undersökning göres huruvida anledningen till vederbörandes ordningsstörande uppträdande är en psykisk defekt eller rubbning. Befinnes så vara fallet kan många gånger det lämpligaste vara att vederbörande överflyttas till anstalt inom annan vårdform, såsom sinnessjuk-, sinnesslö- eller psykopatvård. Vid den undersökning som sålunda bör äga rum kräves tydligen medverkan av medicinsk sakkunskap. Särskilt viktigt är att undersökning av läkare kommer till stånd innan en så ingripande åtgärd som inneslutande i enrum vidtages. Utredningen får därför föreslå, att till 69 § fogas ett tillägg av innehåll att innan åtgärd som där avses vidtages läkare såvitt

138 möjligt bör höras samt att beslut om inneslutning i enrum skall fattas i samråd med läkare. Vissa av de åtgärder, som enligt fattigvårdslagen nu kunna vidtagas, stå ej i god överensstämmelse med moderna vårdprinciper. Utredningen anser därför ändringar i 69 § fattigvårdslagen böra genomföras av innebörd, att minskning i kosten, hårt nattläger och inneslutning i enrum under längre tid än säkerheten inom anstalten fordrar ej vidare skola vara tillåtna. I samband härmed har det ansetts motiverat att föreslå upphävande av det i lagrummet givna bemyndigandet att aga minderårig. De föreslagna ändringarna ansluta sig till de principer, som kommit till uttryck i lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m., i lag den 6 mars 1942, varigenom 23 § 1 mom. barnavårdslagen erhållit ändrad lydelse, och i stadgan den 28 juni 1946 för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården. För att ernå önskvärd kontroll i de fall då föreståndare för ålderdomshem eller därmed jämförlig anstalt efter bemyndigande vidtagit åtgärd varom här är fråga föreslås, att bestämmelse upptages om skyldighet för honom att ofördröj ligen göra anmälan om dylik åtgärd till fattigvårdsstyrelsen eller anstaltsstyrelsen. Den arbetsskyldighet, som enligt 70 § åligger omhändertagen, bör få en mera positiv inriktning och, i den mån så över huvud är möjligt, syfta till att bibringa den omhändertagne förmåga till verklig självförsörjning. Detta mål synes lättast nås om vederbörande får fullgöra sin arbetsskyldighet i verkligt produktivt arbete. Att sådant i större utsträckning kan bjudas utom än inom anstalt torde vara uppenbart. För att vederbörande skall uppmuntras att anstränga sig bör han själv få njuta någon extra förmån på grund av sitt arbete. Utredningen får därför föreslå tillägg till 70 § fattigvårdslagen av innehåll att arbete som anvisas för fattigvård omhändertagen såvitt möjligt bör vara ägnat att främja hans arbetsförmåga och utsikterna för honom att försörja sig samt att den omhändertagne skall erhålla ersättning för utfört arbete efter de grunder socialstyrelsen bestämmer ävensom att, där å anstalt intagens arbetsförmåga det medger, tillfälle bör beredas honom att arbeta hos arbetsgivare utom anstalten. I 71 § fattigvårdslagen, som reglerar förutsättningarna för åläggande av och formen för verkställighet av arbetsföreläggande för försörjningspliktiga, föreskrives intet om arten av det arbete som bör anvisas den försörjningspliktige. Vad utredningen ovan anfört i fråga om arbetsskyldigheten för den som omhändertagits för egen försörjning bör gälla även för fall som avses i 71 §, dock med den avvikelsen, att den försörjningspliktiges inkomst av arbetet i första hand bör tagas i anspråk för fullgörande av honom åliggande skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård, som under tiden må meddelas hans minderåriga barn eller adoptivbarn eller hans hustru. Förslag till ändring av 71 § fattigvårdslagen i enlighet härmed framlägges av utredningen. På grund av hänvisning i 72 § barnavårdslagen kommer vad sålunda föreslagits att gälla även arbetsföreläggande enligt nämnda lag. Såsom av redogörelsen i kap. 2 framgår k u n n a vissa försörjningspliktiga

139 och understödstagare tilldelas varning och ådömas tvångsarbete enligt bestämmelserna i 74—76 §§ fattigvårdslagen (s. 55 f.). Till dessa bestämmelser hänvisar 72 § barnavårdslagen. Utredningen skall redan i detta sammanhang till övervägande upptaga hur de förhållanden som avses med nämnda bestämmelser böra regleras, om lösdrivarlagstiftningen upphäves. Uppenbart är, att ett bibehållande av reaktionsformerna varning och tvångsarbete efter ett upphävande av lösdrivarlagen såvitt möjligt bör undvikas. Till ledning för bedömandet av behovet av de i 74—76 §§ fattigvårdslagen upptagna åtgärderna lämnas här följande ur Sveriges offentliga statistik, serien Brottsligheten, hämtade uppgifter om antalet enligt 75 § fattigvårdslagen till tvångsarbete dömda under tioårsperioden 1935—1944 (1944 är det sista år, för vilket dylika uppgifter ha publicerats). År 1935 1936 1937 1938 1939

Män 17 21 4 10 5

Kvinnor

3 3

År 1940 1941 1942 1943 1944

Män

Kvinnor

2 1 2 1

—

Enligt inhämtade uppgifter har ingen av de under första halvåret 1948 å tvångsarbetsanstalterna intagna 7 männen och 14 kvinnorna ådömts tvångsarbete enligt 75 § fattigvårdslagen. Åtgärden att ådöma försörjningspliktiga och understödstagare tvångsarbete synes sålunda helt vara stadd på avskrivning. De personer, beträffande vilka nu ifrågavarande bestämmelser äga tilllämpning, torde i stor utsträckning lida av psykiska rubbningar. Ingripande bör därför i flertalet fall kunna ske i annan och vida lämpligare ordning. Som enligt utredningens ståndpunkt ett upphävande av lösdrivarlagstiftningen bör ske först sedan psykopatvården utbyggts, böra möjligheterna till ingripande i annan ordning då dessutom vara ännu bättre än för närvarande. Något behov av bestämmelser i fattigvårdslagen av ifrågavarande art kan därför näppeligen anses vara för handen efter ett upphävande av lösdrivarlagstiftningen. Härtill må framhållas, att det synes i högsta grad ovisst om arbetshemmen i framtiden över huvud komma att bibehållas for nuvarande uppgifter. Om lösdrivarlagstiftningen upphäves utan att ersättas av annan särlagstiftning, kan enligt utredningens mening på grund av ovan angivna omständigheter 74—76 §§ fattigvårdslagen utan vidare upphävas. Öppen straff rättslig vård. Såsom ett led i de straffrättsliga reaktionerna på grund av grövre brott ingår numera städse, att den dömde under en period, innan han återfår sin fulla frihet, får leva under relativt stor frihet men i de flesta fallen under

140 viss tillsyn från samhällets sida och under tvånget att under denna period föra ett ordentligt liv vid risk att straffet eller den del därav som återstår i annat fall bringas till verkställighet. Bestämmelser av nu angivna innebörd finnas i flera olika lagar. Enligt lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom äger domstolen under vissa i lagen närmare angivna förutsättningar antingen, i samband med ådömande av straff, förordna att med straffets verkställande skall villkorligt anstå eller ock, i samband med sakerförklaring, förordna om villkorligt anstånd med straffets ådömande. Vidare kan i samband med beslut om förvandling av böter genom villkorlig dom beviljas anstånd med förvandlingsstraffets verkställande. I villkorlig dom skall fastställas en prövotid av tre år eller, om den avser allenast böter eller förvandlingsstraff för böter, två år. Prövotiden kan i vissa fall förlängas. Enligt lagen skall den villkorligt dömde under prövotiden bl. a. föra ett ordentligt och ostraffligt leverne, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning på lovligt sätt. Den villkorligt dömde skall med undantag för vissa fall ställas under övervakning. I den villkorliga domen kan meddelas föreskrifter av betydande räckvidd beträffande bl. a. utbildning, arbetsanställning, vistelseort, bostad och användande av fritid. Åsidosätter den dömde utan att därigenom göra sig skyldig till brott något som till följd av den villkorliga domen åligger honom, äger domstolen efter omständigheterna bl. a. meddela föreskrift som nyss sagts, förordna om prövotidens förlängning eller förklara anståndet förverkat. I lagen den 18 september 1943 om villkorlig frigivning stadgas, att den som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex månader, eller ock fängelse på minst lika lång tid skall villkorligt frigivas, då han avtjänat fem sjättedelar av strafftiden. Under vissa i lagen angivna förutsättningar kan den som avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock minst åtta månader, efter egen ansökan villkorligt frigivas. I beslut om villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid motsvarande den vid frigivningen återstående strafftiden, dock minst ett år, om det ådömda straffet uppgår till ett år eller däröver, och eljest sex månader. Den frigivne skall under prövotiden föra ett ordentligt och ostraffligt leverne, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning på lovligt sätt. Under prövotiden skall den frigivne i allmänhet stå under tillsyn. I samband med villkorlig frigivning kan i likhet med vad som gäller vid meddelande av villkorlig dom givas föreskrifter om utbildning, vistelseort m. m. Åsidosätter den frigivne något som till följd av frigivningen åligger honom, kan efter omständigheterna bl. a. förordnas om tillsyn, meddelas föreskrift som nyss sagts eller den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad. Den som undergår ungdomsfängelse skall enligt lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse utskrivas på prov senast när två år förflutit från hans intagande på anstalt, såframt ej särskilda skäl däremot äro. Den som utskrivits på prov skall stå under tillsyn och därunder vara underkastad av ungdomsfängelsenämnden meddelade eller eljest för honom gällande före-

141 skrifter. Enligt stadgan den 8 april 1938 angående vård och behandling av dem som ådömts ungdomsfängelse skall nämndens beslut om utskrivning på prov innehålla, förutom nödiga ordningsföreskrifter, erinran därom att den utskrivne skall föra ett ordentligt och ostraffligt leverne, undvika skadligt umgänge samt bemöda sig om utväg att försörja sig på lovligt sätt. Tillsynen över den, som utskrivits på prov, skall enligt lagen om ungdomsfängelse fortfara under tid som nämnden bestämmer, dock ej utöver den tid han kunnat kvarhållas å anstalt — vilken tid är högst 4 år — och ej i något fall längre än två år. Bryter den som utskrivits på prov mot de för honom gällande föreskrifterna, äger ungdomsfängelsenämnden besluta att han skall ånyo intagas i anstalt. Vad slutligen angår i säkerhetsanstalt förvarade och internerade stadgas i lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, att utskrivning från förvaring eller internering kan ske villkorligt, utskrivning på prov. Den som utskrivits på prov skall stå under tillsyn och därvid vara underkastad av interneringsnämnden meddelade eller eljest för honom gällande föreskrifter. Enligt lagen den 22 april 1927 om tillsynen över dem, som utskrivits på prov från förvaring eller intering i säkerhetsanstalt, skall nämndens beslut om dylik utskrivning, förutom nödiga ordningsföreskrifter, innehålla erinran därom, att den utskrivne skall föra ett ordentligt och ostraffligt leverne, undvika skadligt umgänge samt bemöda sig om utväg att försörja sig på lovligt sätt. Enligt ovannämnda lag den 18 juni 1937 skall tillsynen fortfara under minst tre år och kan utsträckas till fem år. Visar den som är utskriven på prov tredska att efterkomma för honom gällande föreskrifter eller finnes han på grund av sitt uppförande eller eljest vara vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, äger interneringsnämnden besluta att han skall återhämtas till säkerhetsanstalten. Den grupp bland lösdrivarna och de prostituerade, som stå under sådan övervakning, för vilken ovan redogjorts, är relativt liten. Den omständigheten att den som är underkastad dylik straffrättslig eftervård hemfaller åt lösdriveri eller prostitution föranleder otvivelaktigt till ingripande från det övervakande organet. De möjligheter som den kriminella eftervården erbjuda för vederbörandes tillrättaförande äro minst lika stora som de, vilka skulle finnas enligt en reviderad lösdriverilagstiftning. Med hänsyn till den grupp varom nu är fråga föreligger följaktligen intet hinder mot ett upphävande av lösdrivarlagstiftningen utan att den ersattes med annan särlagstiftning. Övriga möjligheter att ingripa mot lösdrivarklientelet. Männen. Bland de för lösdriveri varnade männen utgöra de som anhållits såsom misstänkta för brott en mycket stor grupp. Ej mindre än 27 procent av det utav Dahlberg-Lindberg undersökta varningsklientelet hade sålunda anhållits som misstänkta för brott, som kunde medföra frihetsstraff. För ytter-

142 ligare 13 procent var grunden till anhållandet misstanke om förseelse, som kunde föranleda böter. (Jfr tab. 15 och 16 i bil. 1.) I inemot hälften av de fall, där misstanke förelåg om brott, som kunde medföra frihetsstraff, var fråga om tjuvnadsbrott eller andra egendomsbrott. I 22 procent utgjorde brottet spritlangning, smuggling m. m. och i 14 procent koppleri och dylika brott. Bland de fall, där förseelsen endast kunde medföra böter, dominerade fylleriförseelserna och utgjorde ej mindre än Vo-delar av dessa fall. (Jfr tab. 17 i bil. 1.) Av Dahlberg-Lindbergs undersökning framgår också i vilken utsträckning åtal anställts. I de fall, där fråga varit om brott, som k u n n a t medföra frihetsstraff, har åtal kommit till stånd i ungefär V5-del av fallen. Åtalsfrekvensen är ej jämnt fördelad på de olika arterna av brott. Särskilt må framhållas, att av kopplerifallen ha endast 8 procent åtalats. I de fall, där fråga var om förseelser, som kunde medföra endast böter, har åtal kommit till stånd i 2 / B -delar av fallen. (Jfr tab. 17 i bil. 1.) Genom åtal kan man i vissa fall mot en lösdrivare åstadkomma ett ingripande, som tillgodoser samhällets behov av skydd mot lösdrivarens asociala livsföring och som även med hänsyn till dennes tillrättaförande kan anses godtagbart. Förutsättningar härför äro i första hand att vederbörande verkligen begått det brott, för vilket han misstankes, och att detta kan styrkas. För att ingripandet ur ovan angivna synpunkter skall bli tillfredsställande fordras i regel, att brottet i det särskilda fallet förskyller urbota bestraffning; att ett bötesstraff icke tillgodoser samhällets krav på skydd mot lösdriveri och att det ej heller är något effektivt medel att göra lösdrivaren till en samhällsnyttig medlem är uppenbart. Det är givetvis omöjligt att angiva i hur många av de fall, där misstanke föreligger att lösdrivaren begått brott, som kan medföra frihetsstraff, ett åtal kan leda till ett ingripande, som ur de synpunkter utredningen har att beakta kan anses tillfredsställande. Att så ej kan ske i alla fall där misstanke föreligger om brott, i vars straffskala ingår frihetsstraff, är tydligt. Av de omständigheter som föranleda härtill vill utredningen närmare beröra endast det förhållandet, att i regel brottet som sådant måste i det särskilda fallet för sky Ila urbota straff. Väl är den omständigheten att brottet begåtts av en person med sådan asocial livsföring som lösdrivarens ägnad att verka i skärpande riktning vid straffmätningen, men gärningsmannens leverne k a n dock ej tillåtas öva alltför stor inverkan på densamma. Om en förseelse, begången av en i övrigt aktningsvärd person, i allmänhet bestraffas med ett ringare bötesstraff, får ej den omständigheten att gärningsmannen är lösdrivare föranleda en helt annan och vida strängare reaktion i syfte att möjliggöra ett ingripande mot gärningsmannens asociala livsföring. Det här avvisade förfaringssättet skulle leda till rättsosäkerhet och komma straffrättskipningen att framstå som alltför ojämn. I hur stor utsträckning gärningsmannens asociala livsföring bör föranleda skärpning av reaktionen utöver den normala får bedömas från fall till fall. Av stor betydelse härvid är i vad mån brottet kan anses utgöra ett nära uttryck för gärningsmannens asociala livsföring eller vara något från denna mera fristående. Större betänklighe-

143 ter torde därför icke möta mot att låta en ej alltför obetydlig förseelse, som likväl ej i och för sig förskyller annat än böter men å vilken enligt lag dock kan följa urbota straff samt vilken har mycket nära samband med gärningsmannens oordentliga leverne, medföra att denne med tillämpning av lagen om villkorlig dom ställes under övervakning och erhåller ålägganden enligt 8 § nämnda lag. Om sålunda möjligheterna att genom åtal ernå för lösdriveriets bekämpande tillfredsställande ingripanden äro tämligen begränsade, kan någon tvekan dock ej råda om att samhället på denna väg i vissa fall k a n beredas skydd mot lösdrivare, vilka efter ett upphävande av lösdrivarlagstiftningen icke kunna omhändertagas inom någon av förut berörda vårdformer. Genom detta uttalande — som fått sin formulering på den grund att spörsmålet nu är att klargöra i vad mån ingripande i annan ordning än enligt lösdrivarlagen kan ske mot lösdriveri — har utredningen icke velat göra något uttalande om huruvida ingripande på straffrättslig väg bör förekomma endast i den mån omhändertagande ej kan ske inom de tidigare avhandlade vårdformerna. Vilken väg som skall väljas är uppenbarligen beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. En särskild förutsättning för att samhället på straffrättslig väg skall ha möjlighet att i erforderlig utsträckning ingripa mot lösdriveri är att de förfaranden, som vanligen sammanhänga med lösdriveriet och som äro av beskaffenhet att böra föranleda straffrättslig reaktion, täckas av brottsbeskrivningarna inom strafflagstiftningen. Utredningen skall nu övergå till att granska i vad mån så är fallet. Såsom förut framhållits har bettleri utgjort grunden för varningen beträffande ej mindre än omkring 3 / 4 -delar av de varnade, som omfattas av Dahlberg-Lindbergs undersökning. Framställningen tidigare i detta kap. giver tydligt vid handen, att redan enligt nu gällande bestämmelser — frånsett dem som ha samband med lösdriverilagstiftningen — flertalet bettlare kunna omhändertagas inom olika vårdformer. Med hänsyn till storleken av den grupp bettlarna utgöra bland lösdrivarna är det emellertid otvivelaktigt, att inom gruppen inom särskilda vårdformer icke omhändertagbara lösdrivare finnas åtskilliga bettlare. Enligt utredningens mening måste emellertid samhället alltid ha möjlighet att ingripa, då ett asocialt levnadssätt såsom lösdriveri tager sig det uttrycket att vederbörande finner sin försörjning genom bettleri. Såsom i kap. 2 angivits (s. 53 f.) regleras ingripandet mot bettleri nu i fattigvårdslagen. I 92 § 1 mom. nämnda lag föreskrives sålunda, att envar, som efter fyllda 21 år gör sig förfallen till bettleri, kan anhållas och, där han ej är i den nödställda belägenhet, att han bör erhålla fattigvård, behandlas såsom lösdrivare enligt lösdrivarlagen samt att till samma behandling den gör sig förfallen, vilken tillåter barn under 16 år, som stå under hans vård, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin räkning. Utredningen har ovan (s. 134) uttalat, att ett upphävande av lösdrivarlagen bör föranleda upphävande av ifrågavarande lagrum. Därefter finnes intet stadgande, som åsyftar ingripande särskilt mot bettleri.

144 Under det tidigare reformarbetet har spörsmålet berörts. Enligt 1937 års lösdriverilagstiftningskommittés förslag skulle ingripande med lösdrivarbehandling mot bettleri komma till stånd, där någon, som fyllt 21 år och som under kringstrykande eller eljest visat sig vara hemfallen åt ett lättjefullt eller oordentligt leverne, gjorde sig skyldig till bettleri eller lät annan bettla för sin räkning. Ehuru dessa indikationer voro mindre omfattande än förutsättningarna för ingripande enligt 92 § 1 mom. fattigvårdslagen, föreslog kommittén upphävande av sistnämnda stadgande, i samband varmed kommittén dock uttalade, att frågan om åtgärder mot sådant bettleri som ej omfattades av det föreslagna rekvisitet torde, i den mån kriminalisering av företeelsen erfordrades, böra regleras i samband med revision av strafflagens speciella del. Kommittén ifrågasatte därjämte att genom straff bud i t. ex. ordningsstadgan för rikets städer ingripa mot ordningsstörande former av bettleri. Vidare må anmärkas, att strafflagberedningen i sitt yttrande över herr Hedlunds i Östersund vid 1945 års riksdag väckta motion (s. 84) som förutsättning för ett upphävande av lösdriverilagstiftningen upptog, att vissa former av vanemässigt bettleri straffbelades. Att ingripande mot ett med lösdriveri förenat bettlande först i sista hand bör ske i straffrättslig väg torde vara obestridligt. De vägar, som de speciella vårdformerna erbjuda för ett tillrättaförande, måste anses vida lämpligare än reaktion i form av straff. I den mån emellertid åtgärder ej kunna vidtagas inom ramen för de särskilda vårdformerna torde — med utredningens ovan (s. 134) uttalade ståndpunkt att fattigvård ej bör meddelas tvångsvis — annan väg ej finnas för att möjliggöra ingripande mot de inom andra vårdformer icke omhändertagbara bettlarna än att anlita straffrättslig reaktion. I vissa fall kan tiggeri redan nu föranleda straffrättsligt ingripande. Den som högljutt eller särskilt efterhängset bettlar på allmän plats gör sig otvivelaktigt skyldig till förargelseväckande beteende och kan straffas enligt 11 kap. 11 § strafflagen i dess lydelse enligt lagen den 30 juni 1948. Sker tiggandet medelst våld eller hot, kan ibland föreligga rån eller utpressning. Då i samband med tiggandet lämnas oriktiga uppgifter, kunna bestämmelserna om bedrägeri stundom tillämpas. Dörrknackaren, som vägrar avlägsna sig, kan göra sig skyldig till hemfridsbrott. Förutsättning för ingripande i straffrättslig väg mot bettleri enligt gällande lag är att detsamma sker i någon form, som i och för sig föranleder att det blir straffbart. Bettleriet som sådant förskyller intet straff. För att ingripande mot sådant bettleri, som är ett uttryck för lösdriveri, skall kunna äga rum i önskvärd omfattning erfordras att just tiggandet som sådant kriminaliseras. Tiggeri förekommer emellertid i en mångfald former och för olika ändamål. Uppenbart är, att icke allt tiggeri är av den beskaffenhet att anledning föreligger till straffrättslig reaktion. Vid bestämmande av gränsen för det tiggeri, som bör vara straffbart såsom sådant, torde det — ehuru det innebär ett avsteg från den inom straffrätten i allmänhet gällande principen att en handlings straffbarhet anknytes till handlingen såsom sådan utan avseende å den handian-

145 ^des allmänna livsföring — vara nödvändigt att tillmäta sistnämnda omständighet, den tiggandes allmänna livsföring, större betydelse än den form, under vilken tiggandet i det särskilda fallet sker. Det avgörande för att tiggeriet skall vara straffbart bör därför enligt utredningens mening vara, att tiggandet är ett uttryck för en asocial livsföring, till vilken den tiggande är hemfallen. Ett säkert tecken på att tiggeri sammanhänger med dylik livsföring är att det sker vanemässigt. Tydigen kan även tiggeri vid enstaka tillfällen vara uttryck för en oordentlig och lättjefull livsföring. Att i det särskilda fallet utreda att så är förhållandet möter emellertid ofta betydande svårigheter och för övrigt kan starkt ifrågasättas huruvida en asocial livsföring, som leder till endast enstaka och isolerade fall av tiggeri, bör föranleda ingripande på straffrättslig väg med utgångspunkt från dessa enstaka fall. Som den första förutsättningen för att tiggeri skall vara straffbart bör därför uppställas att det sker vanemässigt. Från det straffbara tiggeriet böra enligt utredningen vidare undantagas fall då tiggeriet beror på en nödsituation. Mot den nuvarande lösdriverilagstiftningen har bl. a. invänts, att den kommit till användning mot ofrivilligt arbetslösa. Betryggande garantier måste givas att en straffbestämmelse mot bettleri ej blir tillämplig i dylika fall. Då det kan förutsättas, att samhället framdeles kommer att bringa ofrivilligt arbetslösa nödig hjälp i form av anvisande av arbete eller i annan form, måste det å andra sidan av den hjälpbehövande krävas, att han medverkar till de åtgärder som vidtagas till hans hjälp. Det kan ej godtagas, att han med avvisande av den erbjudna hjälpen i stället skaffar sig sin försörjning genom tiggeri. I sådant fall måste detta anses som ett uttryck för en asocial inställning. På nu anförda skäl bör som ytterligare förutsättning för ingripande i straffrättslig ordning mot tiggeri upptagas, att den som tigger har lovlig utkomst eller att han utan giltig anledning uraktlåtit att söka eller fullgöra honom anvisad arbetsanställning eller undandragit sig vård eller hjälp, som beretts honom. Utredningen har vidare övervägt, att inskränka det straffbara området att avse endast tiggeri från obekanta, men avvisat denna tanke, då det säkerligen i många fall förekommer, att tiggeri av den art, som enligt utredningens mening bör k u n n a bliva föremål för ingripande, riktas mot förutvarande arbetskamrater m. fl., vilka äro bekanta med vederbörande. Å andra sidan bör tiggeri från nära anhöriga i regel icke bliva föremål för ingripande i denna ordning. Genom den bestämmelse om åtalseftergift, som utredningen tillika, på sätt nedan närmare utvecklas, anser böra inforas, gives möjlighet att undantaga dylika fall från straffrättsligt ingripande. Vidare har utredningen övervägt, att i överensstämmelse med vad som nu gäller för ingripande mot bettleri enligt lösdrivarlagen inskränka det straffbara området att endast avse personer som fyllt 21 år. Nästan samtliga bettlare under n ä m n d a ålder k u n n a visserligen bliva föremål för ingripande enligt barnavårdslagen, men räckvidden av den ifrågasatta kriminaliseringen av bettleriet sträcker sig längre än till den tiggande själv. På grund av stadgandet i 3 kap. 4 § strafflagen i dess efter den 1 januari 1949 gällande lydelse blir jämväl den förfallen till ansvar, vilken med råd eller dåd 10—477228.

främjar tiggande av annan, som har lovlig utkomst eller utan giltig anledning uraktlåtit att söka eller fullgöra honom anvisad arbetsanställning eller undandragit sig vård eller hjälp som beretts honom. Genom att icke inskränka det straffbara området till personer över 21 års ålder möj liggöres att I straffrättslig väg ingripa mot bl. a. föräldrar, som låta barn i ålder mellan! 15 och 21 år bettla. Då föräldrar låta barn under 15 år bettla, torde i allmänhet sådana förhållanden föreligga att ingripande mot föräldrarna såsom försumliga försörj are kan ske med stöd av 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen. Vid nu angivna förhållanden och då det dessutom måste anses mindre tillfredsställande att för visst brott upptaga en lägsta åldersgräns, som avviker från den i allmänhet gällande, har utredningen funnit sig icke böra inskränka straffbarheten för bettleri till personer över 21 års ålder. Att den nedan närmare omförmälda bestämmelsen om åtalseftergift bör få särskilt vidsträckt tillämpning då fråga är om personer un-j der 21 år är tydligt. För normalfallen föreslår utredningen straff av böter eller fängelse. Det torde icke kunna råda någon tvekan om att straffskalan bör oinfatta även fängelse. Genom de föreslagna förutsättningarna för straffbarhet har det i straffbara området begränsats till endast fall, söm i allmänhet kräva en j kraftig reaktion. Genom att bestämma straffgränseri så, att lagen om villkorlig dom städse kan vinna tillämpning, givas helt andra möjligheter till en uppfostrande behandling än om endast bötesstraff kan ifrågakomma. Såsom redan ovan antytts kan bettleri ske under former som kommer det att hänföras under rån eller utpressning. För att rån skall kunna anses föreligga fordras, att våldet är av ej alltför obetydlig intensitet och att hotet innebär trängande fara. Utpressning kan föreligga endast under förutsättning att tiggeriet sker under tvång av viss beskaffenhet. Omständigheterna vid tiggeri, som sker under våld eller hot, kunna, ehuru våldet eller hotet icke är sådant att gärningen kan hänföras under rån eller utpressning, likväl vara av den art, att en strängare reaktion erfordras än den för normalfallen föreslagna. Även i andra fall än då tiggeriet skett under våld eller hot kunna förhållandena vara sådana att möjlighet bör finnas att ådöma straffarbete. Utredningen anser därför, att för bettleri, som sker under våld eller hot eller eljest under synnerligen försvårande omständigheter, bör, där ej gärningen är belagd med högre straff, kunna dömas till straffarbete i högst två år. Som redan ovan anförts måste ingripande mot bettleri i annan än straffrättslig ordning i allmänhet vara att föredraga. Den föreslagna kriminaliseringen är föranledd allenast av nödvändigheten att efter ett upphävande av lösdrivarlagen möjliggöra ingripande mot bettlande lösdrivare, som ej tvångsvis kunna omhändertagas inom de särskilda vårdformerna. Bettleri, bestämt på sätt ovan föreslagits, omfattar emellertid även fall, vilka enligt utredningens mening lämpligen skola och kunna omhändertagas inom de särskilda vårdformerna. Att åtal i dessa fall, vilka måste anses utgöra flertalet, ej bör komma till stånd är tydligt. Av vad ovan anförts ingå under

147 brottsbeskrivningen även fall, där straffrättslig reaktion i regel ej bör ifrågakomma — vanemässigt tiggande från nära anhöriga — och även eljest kunna omständigheterna vara sådana att ingripande med straff ej bör ske. Det torde icke låta sig göra att i brottsbeskrivningen angiva de olika omständigheter, som böra föranleda att straff rättslig påföljd icke bör komma till stånd. Lämpligare är enligt utredningens åsikt, att — i likhet med vad som efter de senare årens lagstiftningsåtgärder gäller på skilda områden inom straffrätten — möjlighet öppnas för åklagaren att eftergiva åtal och för domstolen att fria från straff. I en i september 1948 avgiven promemoria med förslag till lagstiftning om domstols rätt att nedsätta eller eftergiva påföljd för brott samt om eftergift av åtal (SOU 1948:40) har strafflagberedningen upptagit förslag om generella bestämmelser i dessa hänseenden. Beredningen föreslår sålunda, att om det på grund av särskilda omständigheter kan antagas, att den som har förövat brottslig gärning skall avhålla sig från vidare brottslighet, rätten må nedsätta straffet under det lägsta straff som för gärningen är stadgat, såframt ej hinder möter av hänsyn till den allmänna laglydnaden, samt att om det finnes uppenbart att ansvarspåföljd ej är erforderlig, densamma må eftergivas. I förslaget till lagtext exemplifieras de omständigheter, som åsyftas. Utan att dock detta upptages bland exemplen anföres i motiven, att ett skäl att icke skrida till ytterligare påföljd kan vara, att den tilltalade redan omhändertagits inom viss social vårdform, samt att den farlighet som skulle vara ägnad att föranleda en samhällsreaktion kan vara tillräckligt beaktad genom omhändertagandet. Beredningen föreslår vidare, att om det finnes uppenbart, att åtal för begånget brott icke är erforderligt vare sig för att avhålla gärningsmannen från vidare brottslighet eller med hänsyn till den allmänna laglydnaden, allmänt åtal må eftergivas. Beslut härom ankommer enligt förslaget, om å brottet ej kan följa svårare straff än böter, på distriktsåklagaren, om det eljest är uppenbart att, i händelse av åtal, strängare straff än böter ej skulle ådömas, på statsåklagaren samt i annat fall på riksåklagaren. Därest beredningens förslag upphöjes till lag, kan det ifrågasättas om beträffande bettleri särskilda bestämmelser om åtalseftergift och eftergift av ansvarspåföljd äro erforderliga. Vid övervägande av denna fråga m å framhållas, att avsikten synes vara att de av beredningen föreslagna bestämmelserna skola tillämpas endast sparsamt. Beredningen framhåller sålunda, att för att straffskalans minimum skall få underskridas böra de omständigheter som verka i mildrande riktning vara osedvanligt starkt framträdande samt att helt eftergivande av ansvarspåföljd för brott bör ifrågakomma endast i undantagsfall, då sådan påföljd uppenbarligen icke är erforderlig. I fråga om ansvar för bettleri bör såsom utredningen ovan framhållit åtalseftergift förekomma i betydande utsträckning. Den allmänna princip, på vilken beredningens förslag bygger, gäller sålunda ej för bettleriet. Beredningens förslag i fråga om det organ som har att fatta beslut om åtalseftergift är därför ej heller praktiskt lämpligt, då fråga är om bett-

148 leri. Med den av utredningen föreslagna straffskalan för bettleri skulle prövningen av eftergift av åtal för bettleri nämligen i regel ankomma på riksåklagaren. Utredningen anser därför, att särskilda regler om eftergift av åtal och eftergift av ansvarspåföljd för bettleri böra upptagas. Anmärkas må ock, att strafflagberedningens promemoria ej innehåller något förslag om upphävande av de särskilda bestämmelser i ifrågavarande hänseende, som enligt 14 kapitlet 26 § strafflagen gälla i fråga om fosterfördrivning. Enligt utredningens mening erfordras särskilda bestämmelser om åtalseftergift endast för normalfallen. För bettleri under försvårande omständigheter, för vilket fall straffskalan enligt utredningens förslag skall omfatta även straffarbete i högst två år, kan dylikt stadgande ej anses påkallat; därest strafflagberedningens förslag genomföres, bli dess bestämmelser emellertid tillämpliga i detta fall. Eftergift av åtal i normalfallen bör enligt utredningens mening i första hand äga rum, om det med hänsyn till sysselsättning eller vård, som beredes bettlaren, eller av annan särskild anledning kan antagas, att han avhåller sig från brott utan att åtal sker. Detta torde böra upptagas i själva lagtexten såsom en anvisning. Att åtalseftergift bör ske även i andra fall, där på grund av synnerligen mildrande omständigheter eller eljest av särskilda skäl åtal ej bör komina till stånd, framgår av vad ovan anförts. Uttryckligen torde vidare böra angivas, att åtal skall väckas om det är påkallat ur allmän synpunkt. Stadgande av dylik innebörd upptages såväl i lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa minderåriga som i 20 kapitlet 7 § rättegångsbalken samt i strafflagsberedningens förslag, avsett att ersätta sistnämnda lagrum. Med hänsyn till att bettleri i normalfallen icke kan anses innebära någon större samhällsfara samt att antalet fall, i vilka åtalseftergift kommer att äga rum, blir betydande, synes det lämpligen böra ankomma på distriktsåklagare att besluta om eftergift av åtal för bettleri. En konsekvens av reglerna om åtalseftergift bör vara att domstolen skall äga att eftergiva straffet. Om nämligen domstolen finner, att åtal ej bort äga rum, bör den ha möjlighet att, oavsett att åklagaren för talan om ansvar, fria den tilltalade från straff. Enda hindret för ingripande i straffrättslig väg mot de lösdrivare, som bruka betecknas som yrkestjuvar, är om bristande möjligheter föreligga att bevisa brottsligheten. Ur samhällets synpunkt måste det dock anses bättre om med tillgodoseende av rättssäkerhetssynpunkten en och annan sådan lösdrivare undgår ingripande än att långvariga frihetsberövanden åstadkommas under formellt åberopande av något så obestämt som ett oordentligt leverne men i verkligheten på grund av en icke bestyrkt misstanke om tjuvnadsbrott. Bland lösdrivarna finnes en grupp som sedan gammalt kallas bondfångare. Härmed ha väl närmast åsyftats sådana lösdrivare som skaffa sig medel till sitt uppehälle genom bedrägliga förfaranden, stölder i samband med spritorgier o. d. från personer, med vilka de mer eller mindre tillfälligtvis sammanträffa. Någon närmare undersökning om denna grupps sammansättning och förfaringssätt har, såvitt utredningen kunnat utröna, ej gjorts. Det

149 synes emellertid antagligt, att dessa lösdrivare ej utgöra någon bestämt avskild grupp utan att de mer eller mindre smälta samman med de grupper bland lösdrivarna, som bruka betecknas som spritlangare och yrkes- eller falskspelare. De förfaranden nu åsyftade lösdrivare använda sig av för att finna sin utkomst gå säkerligen i allmänhet in under någon av de i gällande lag upptagna brottsbeskrivningarna. Svårigheten att på straffrättslig väg kunna ingripa mot dessa lösdrivare ligger säkerligen mindre däri att det tillämpade förfaringssättet icke är i lag upptaget som brott än i de begränsade bevisningsmöjligheterna och kanske framför allt i att brott av denna art ofta nog ej komma till polismyndighetens kännedom. Den som utsatts för en förlust genom brott av personer tillhörande nu förevarande kategorier torde ofta, om han är en aktningsvärd person, hellre stillatigande finna sig i förlusten än genom en polisanmälan riskera, att det blir allmänt bekant i vilket sällskap han hamnat. Också om en anmälan sker är det säkerligen ofta nog svårt att styrka, att brottsligt förfarande förekommit. Möjligheterna till ingripande i straffrättslig väg i dessa fall måste därför dessvärre betecknas som ganska begränsade. Dessa lösdrivares samhällsfarlighet består emellertid enligt utredningens åsikt icke huvudsakligen i de brott de begå. Det effektivaste — och enklaste — sättet för envar att skydda sig är att helt undandraga sig dessa individers sällskap. Mera betänklig är den fara som dessa elements förekomst — huvudsakligen en storstadsföreteelse — utgör för yngre och oerfarna personer, som råkat komma i deras sällskap och som därigenom löpa stor risk att taga allvarlig skada. Någon tvekan kan emellertid icke råda därom att genom ett effektivt utnyttjande av de möjligheter till ingripande, som de särskilda vårdformerna och kriminalisering av bettleriet erbjuda, omhändertagande kan ske i sådan utsträckning, att den återstående gruppen blir relativt liten. Genom en ökad åtalsfrekvens torde Testgruppen ytterligare k u n n a minskas. Det fåtal som därefter återstår kan icke anses utgöra någon större fara för ungdomens förledande. E h u r u det i och för sig måste anses önskvärt att k u n n a ingripa mot alla lösdrivare av den typ, varom nu är fråga, måste dock med hänsyn till rättssäkerheten nu gällande ordning anses betänklig; enligt denna kan vid misstanke om brott, även om denna icke blir bestyrkt, något så obestämt och svårbedömbart som en oordentlig livsföring tagas till intäkt för ett ingripande av betydlig stränghet. En särskild grupp bland lösdrivarna utgöra soutenörerna. Någon skarp gräns mellan denna och de nyss avhandlade grupperna finnes säkerligen icke, varför det förut anförda i mycket gäller även soutenörerna. Med hänsyn till det nära samband frågan om ingripande mot soutenörerna har med spörsmålet om åtgärder mot prostitutionen kommer utredningen att behandla denna fråga i samband med sistnämnda spörsmål. I anslutning härtill komma också att beröras åtgärder, som ha avseende även å vissa yttringar av homosexuell prostitution. Bland lösdrivarna kan vidare urskiljas en grupp, som k a n betecknas som parasiter.

150 I socialvårdskommitténs ovannämnda betänkande angående fiågan om tvångsåtgärder för tillgodoseende av uppenbara vårdbehov beröras vissa av de ölägenheter, som vållas av dylika personer. Av de i betänkande: anförda exemplen framgår, att det förekommer fall, då vuxna arbetsföra m e n arbetsovilliga personer för egen räkning utnyttja understöd eller hjälp, som beredes deras föräldrar eller andra nära anhöriga. För att detta utiyttjande skall kunna fortgå vägrar understundom den hjälpbehövande att emottaga hjälp i den för honom lämpligaste formen, t. ex. intagning på faiigvårdsanstalt. Kommittén, som utom för vissa särskilda fall avvisar tanken på att tvångsåtgärder skola kunna tillgripas för att bereda vederbörande vård i lämplig form, anser, att annan väg måste väljas. Det måste bli fråga om åtgärder riktade mot den parasiterande, alltså en utvidgning av samhällets åtgärder mot skilda former av asocialitet. Efter att hava framhållit, att åtgärder ibland kunna företagas enligt alkoholistlagen, uttalar kommittén, att av större intresse i sammanhanget dock är lösdrivarlagen. Utan att taga någon ställning till frågan om det är möjligt att på lagstiftningens väg komma till rätta med de av kommittén åsyftade missförhållandena, hemställde kommittén, att vid pågående överväganden angående reformering av gällande lagstiftning angående lösdriveri o. d. måtte beaktas önskvärdheten av att på lagstiftningens väg vidtagas åtgärder till förhindrande av att till självförsörjning ovilliga personer för sitt uppehälle toge i anspråk sociala förmåner, vilka tilldelats annan person. Åt utredningen har uppdragits att överväga ifrågavarande spörsmål. Utredningen får till en början framhålla, att ingripanden i ifrågavarande fall komina att beröra intima personliga förhållanden. Rent förnuftsmässiga synpunkter kunna därför icke ensamt vara avgörande. Det är uppenbart, att den största försiktighet måste iakttagas, innan samhället beredes möjlighet att på detta område ingripa med tvångsåtgärder. Utnyttjande av eller erhållande av hjälp från anhöriga — gränsen är helt naturligt ytterligt diffus — förekomma i de mest skilda former och under de mest varierande omständigheter. I flertalet fall äro ej förhållandena sådana att något ingripande kan ifrågakomma. I andra fall åter framstår utnyttjandet som i allra högsta grad förkastligt. Genom några exempel kan givas en antydan om under hur mångskiftande omständigheter dylikt förkastligt utnyttjande kan förekomma. En vuxen arbetsför son underlåter att arbeta och får i stället underhåll av den välsituerade modern-änkan, vilken genom sonens vidlyftiga levnadssätt på kort tid blir utblottad. Åtminstone lika förkastligt är det om de utnyttjade i stället äro sonens gamla och kanske utarbetade föräldrar, som icke ha annat än obetydliga inkomster. Den omständigheten att sonen har ordnat arbete med goda inkomster utgör intet hinder för att icke ett i högsta grad förkastligt utnyttjande kan föreligga. Arbetsinkomsten kan han helt förbruka för nöjen, medan föräldrarna få förse honom med livets nödtorft, mat och husrum. Exemplen på att utnyttjandet leder till att den utnyttjade begår brott, såsom förskingring, äro ej alltför fåtaliga. Såsom ytterligare fall må nämnas den äkte mannen, som

151 för egen räkning förbrukar hela sin arbetsinkomst och låter hustrun genom sitt arbete skaffa inkomster till familjens försörjning. Av exemplen, som kunna mångfaldigas, framgår, att den parasiterandes levnadssätt näppeligen kan anses avgörande för frågan om anledning finnes till ingripande eller ej. Oavsett om han har ordnat arbete kan förkastligt utnyttjande föreligga. Att den utnyttjandes arbetsinkomster ej förslå till hans utgifter kan bero på att han för ett dyrbart levnadssätt eller annat förhållande, som måste ses med ogillande, men det kan lika gärna föranledas av omständigheter, som icke på något sätt kunna läggas honom till last som något moraliskt förkastligt, t. ex. borgensförluster, konjunkturomslag, missväxt etc. Det anförda torde visa omöjligheten av att med utgångspunkt från den parasiterandes förhållanden kunna bestämma i vilka fall ingripanden böra komina till stånd. Hur än gränsdragningen skulle göras, skulle den komma att verka godtycklig. Att lösa spörsmålet med utgångspunkt från den utnyttjade torde ej heller lämpligen kunna ske. Den enda gräns som här kunde tänkas torde vara den utnyttjades ekonomiska situation. Vare sig gränsen sattes så, att ingripande skulle kunna ske, så snart den utnyttjade icke hade andra tillgångar eller inkomster än som erfordrades för hans eget uppehälle, eller på det sättet, att åtgärder skulle kunna vidtagas först för den händelse den utnyttjade åtnjöte hjälp från samhället, skulle bestämmelserna komma att framstå som klasslagstiftning; den fattige skulle ej ha den rätt att hjälpa en anförvant som tillkomme den något bättre situerade. På grund av nu angivna omständigheter anser utredningen det icke vara möjligt att finna någon regel, som på ett tillfredsställande sätt angiver de fall då ett förkastligt parasiterande föreligger. Härtill kommer att, vilket innehåll en sådan regel än gåves, möjlighet skulle uppkomma för myndigheterna att opåkallat lägga sig i samhällsmedlemmarnas familjeförhållanden. Utredningen anser därför, att annan möjlighet icke föreligger än att som hittills låta det i princip ankomma på den utnyttjade att avgöra om utnyttjande skall få ske eller ej. Civilrättens lagregler måste anses giva den utnyttjade, som icke vill bli föremål för utnyttjande, möjligheter att skydda sig. Ur samhällets synpunkt är det emellertid högst betänkligt om hjälp som är avsedd för en person icke kommer denne till godo utan från allmän synpunkt obehörigen utnyttjas av annan. En framkomlig väg att motverka dylikt utnyttjande synes utredningen vara att minska de parasiterandes möjligheter att kunna tillgodogöra sig hjälpen. Ibland torde detta kunna ske genom omyndigförklaring av den hjälpbehövande. Omständigheterna vid utnyttjandet kunna vara sådana, att i anledning av detsamma 1 kap. 2 § 2. förmynderskapslagen är tillämplig. Med hänsyn till det ingrepp en omyndigförklaring innebär för den hjälpbehövande framstår denna utväg emellertid som mindre tilltalande. Ett annat sätt att minska parasiternas möjlighet att åtkomma den för den utnyttjade avsedda hjälpen är att låta hjälpen utgå i sådan form, som garanterar att den verkligen kominer den

152 hjälpbehövande till godo. I lagstiftningen har denna synpunkt också redan i viss utsträckning vunnit beaktande. Enligt fattigvårdslagen ankommer det sålunda — som redan tidigare anförts — på fattigvårdsstyrelsen att bestämma under vilka former fattigvård skall meddelas, varjämte föreskrives, att understöd i hemmet icke bör lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat av dryckenskap eller arbetsovillighet, och ej heller när anledning eljest finnes till antagande, att understödet icke kommer till behörig användning. Lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag stadgar, att om någon, som enligt reglerna skall uppbära barnbidraget, finnes icke vara skickad att handhava detsamma, barnavårdsnämnden må förordna, att bidraget i stället skall utbetalas till den andre av föräldrarna eller barnavårdsman för barnet eller annan lämplig person. I sistnämnda lag föreskrives vidare, att nämnden ock må, då synnerliga skäl äro därtill, själv omhändertaga bidraget för att användas för barnets bästa på sätt som prövas för barnet mest gagneligt. Lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn stadgar, att pensionsstyrelsen må, om särskilda skäl därtill äro, föreskriva, att utbetalning skall ske till barnavårdsnämnd eller annan med skyldighet för mottagaren att utlämna erhållna belopp i den ordning som är för barnet mest gagnelig. Dessa lagar synas giva möjlighet att, så långt det över huvud går på denna väg, hindra att parasiter k u n n a tillgodogöra sig hjälpen eller bidragen. Enligt 38 § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering äger pensionsstyrelsen på framställning av nykterhetsnämnden förordna, att folkpension till den som är elfer nyligen varit hemfallen åt alkoholmissbruk skall utbetalas till kommunal myndighet eller den pensionsberättigades make eller annan person att användas till den pensionsberättigades eller hans familjs uppehälle. Också för det fall att den pensionsberättigade till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller annan därmed jämförlig orsak är ur stånd att själv omhänderhava honom tillkommande folkpension, äger pensionsstyrelsen förordna, att folkpensionen skall utbetalas till annan än den pensionsberättigade. Utredningen anser, att i syfte att minska de parasiterandes möjlighet att utnyttja annans folkpension detta stadgande bör kompletteras med föreskrift av innebörd att där anledning finnes till antagande, att folkpension icke kommer till behörig användning, pensionsstyrelsen på framställning av fattigvårdsstyrelse må meddela förordnande att utbetalningen skall ske på samma sätt som då fråga är om alkoholmissbrukande pensionstagare. I 11 § 1 mom. lagen den 11 juni 1943 om förskottering av underhållsbidrag till barn föreskrives bl. a., att därest barnet vistas hos annan än modern eller förmyndaren, barnavårdsnämnden äger att, då särskilda skäl därtill äro, förordna, att bidragsförskottet skall utbetalas till den, hos vilken barnet vistas, eller annan lämplig person. Även till detta stadgande synes böra göras ett tillägg av innehåll att då synnerliga skäl äro därtill, nämnden äger själv omhändertaga bidragsförskottet för att användas för

153 barnets bästa på sätt som prövas vara för barnet mest gagneligt. Sådant omhändertagande bör tydligen kunna ske, oavsett om barnet vistas hos modern eller annan. Tydligt är att möjligheterna att komma till rätta med de olägenheter parasiterna förorsaka på de av utredningen ovan förordade vägarna äro begränsade. Framhållas må emellertid, att parasiterna i ett mycket stort antal fall även efter ett upphävande av lösdrivarlagen kunna såsom alkoholmissbrukare, psykopater m. m. omhändertagas inom de särskilda vårdformerna. Kvinnorna

och

soutenörerna.

De kvinnliga lösdrivarna utgöras nästan uteslutande av prostituerade. Såsom förut framhållits intager utredningen den ståndpunkten att ingripande ej bör riktas mot de vuxnas prostitution som sådan. Av framställningen tidigare i detta kap. framgår, att då utöver prostitution viss annan omständighet föreligger, ingripande enligt utredningens åsikt är motiverat. Så är fallet då den prostituerade företer psykisk rubbning eller defekt eller är alkoholmissbrukare. Hemfaller den som är föremål för straffrättslig eftervård till prostitution, förefinnes likaledes skäl att ingripa. Samma anledning föreligger att vidtaga åtgärd mot bettlande eller kriminella prostituerade som mot manliga lösdrivare, som bettla eller begå brott. De fall då ingripande k a n ske mot prostituerade på grund av brott eller bettleri torde emellertid vara ganska få. Grunden till anhållandet har i fråga om det av Dahlberg-Lindberg undersökta klientelet varit bettleri beträffande mindre än 1 procent och misstanke om brott beträffande knappt 15 procent. (Jfr tab. 48 i bil. 1.) Förutsättning för ingripande mot en vuxen prostituerad — utom i förut angivna fall — bör enligt vad utredningen tidigare anfört vara att prostitutionen tager sig något särskilt uttryck som motiverar en samhällelig reaktion. Om man ej vill skapa en ny särskild vårdform just för de prostituerade, torde den enda möjliga vägen att ernå tvångsingripanden i dessa fall vara att kriminalisera de yttringar som finnas böra föranleda en reaktion. Stadgandet i 14 kap. 21 § strafflagen kan sägas åtminstone i viss mån vara av denna natur. Enligt detta lagrum straffas den, som lider av könssjukdom i smittsamt skede och som med vetskap eller misstanke därom genom könsumgänge eller under övande av otukt, som ej är att till könsumgänge hänföra, utsatt annan för fara att bliva smittad, med fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, med böter, ej under fem dagsböter. Om sjukdomen blev överförd, kan straffet höjas till straffarbete i högst två år. I straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69) föreslogs, att stadgandet skulle överflyttas till 19 kap. strafflagen. I samband därmed upptogos vissa smärre jämkningar i stadgandet. Kommittén föreslog sålunda att om någon, som lider av könssjukdom i smittsamt skede och har vetskap eller misstanke därom, övar könsumgänge med annan, som ej lider av sjukdomen, eller om han genom otukt, som ej är att hänföra till könsum-

154 gänge, utsätter denne för fara att bliva smittad, han skall dömas för framkallande av fara för könssjukdom högst till straffarbete i två år. Jämkningen föreslogs bl. a. i syfte att göra tydligt, att könsumgänge faller under paragrafen även när det sker under användande av preventivmedel, i samband varmed kommittén emellertid uttalar, att denna jämkning dock icke torde innebära någon saklig avvikelse från gällande lag, som tillämpats oavsett om preventivmedel kommit till användning. Den till 1948 års riksdag avlåtna propositionen nr 80, som bygger på kommitténs betänkande, upptog ej kommitténs förslag på denna punkt. Som skäl härför anfördes, att ifrågavarande brott icke kunde anses ha sin plats bland de allmänfarliga brotten i 19 kap., varför förordades, att stadgandet skulle kvarstå i 14 kap. strafflagen. I propositionen uttalades vidare, att en eventuell omredigering finge upptagas i samband med den förestående översynen av 14 kap. i dess helhet. Utredningen anser, utan att taga ställning till straffrättskommitténs förslag, att ur de synpunkter utredningen har att beakta brottsbeskrivningen i gällande lag i erforderlig utsträckning medgiver ingripande mot den yttring av prostitutionen som utgöres av att annan utsattes för fara att smittas med könssjukdom. Effektiviteten av ifrågavarande stadgande begränsas dock i betydande utsträckning därav att polis- och åklagarmyndigheterna endast relativt sällan erhålla kännedom om dylika brott. På sätt förut nämnts (s. 86) har under 1948 genomförts vissa ändringar i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Sålunda har sundhetsinspektören erhållit befogenhet att i vissa fall, då anledning är att antaga att gärning varom nu är fråga förövats, anmäla förhållandet till vederbörande åklagare. Efter den ingående prövning som i nämnda sammanhang ägnats frågan om ökning av möjligheterna att beivra brott mot 14 kap. 21 § strafflagen och innan erfarenhet vunnits om den verkan de genomförda ändringarna få, torde anledning ej föreligga att i förevarande sammanhang upptaga spörsmålet till förnyat övervägande. Vad angår det i sammanhang med ändringarna i könssjukdomslagen av medicinalstyrelsen framlagda, men i propositionen ej upptagna förslaget om ett tillägg till 2 § lösdrivarlagen av innebörd att om för lösdriveri anhållen kunde antagas vara angripen av könssjukdom i smittsamt skede, polismyndigheten skulle ofördröj ligen göra anmälan därom hos sundhetsinspektören (s. 86), måste, då en prostituerad, som misstankes lida av könssjukdom i smittsamt skede, anhållits, misstanke om brott enligt 14 kap. 21 § strafflagen anses föreligga. Anledning förekommer alltså till inledande av förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken. Enligt 12 § könssjukdomslagen åligger det, om vid sådan förundersökning någon finnes skäligen misstänkt för brott, som omförmäles i bl. a. 14 kap. 21 § strafflagen, åklagaren att omedelbart göra skriftlig anmälan därom till sundhetsinspektören eller, om den misstänkte är för brottet häktad, den vid häktet anställde eller anlitade läkaren. Om resultatet av den läkarundersökning, som föranledes av nämnda anmälan, äger åklagaren efter den 1948 genomförda änd-

155 I ringen av 25 § könssjukdomslagen erhålla kännedom redan på förundersökningsstadiet. För de prostituerades del synes därför någon bestämmelse av I den av medicinalstyrelsen föreslagna innebörden ej erforderlig. Anmärkas må därjämte, att såsom ovan anförts (s. 107 f.) det är antagligt att de helyrkesprostituerades betydelse för könssjukdomarnas spridning ej är så stor [ som tidigare antagits. En av de mest samhällsfarliga yttringarna av prostitutionen är att enligt vad erfarenheten visar prostituerade i stor utsträckning locka eller förmå yngre och oerfarna personer in på prostitutionens bana. Någon meningsskiljaktighet torde ej heller råda om att detta förhållande är en omständighet som motiverar ingripande från samhällets sida. Gällande strafflag innehåller i 18 kap. 11 och 12 §§ stadganden, som under vissa omständigheter kunna vinna tillämpning i nu förevarande fall. Förutsättning för straffbarhet enligt 18 kap. 11 § första stycket är att någon vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning förleder till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan andra, vilket brott betecknas som koppleri. Enligt andra stycket av samma paragraf är det straffbart då någon, u t a n att hava gjort sig skyldig till sådant förfarande som i första stycket sägs, för egen vinning stadigvarande utnyttjar annans otuktiga levnadssätt. 12 § innehåller bestämmelser om på visst sätt kvalificerat koppleri. Stadgandet är tillämpligt å föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller andra, som till otukt med annan förleda barn eller dem, som under deras lydnad eller uppsikt ställda äro. Tillämpningav 12 § inträder ändå att gärningen ej skett på sätt, som i 11 § är sagt. Endast 11 § första stycket synes i förevarande sammanhang vara av praktiskt intresse. Räckvidden av detta stadgande är i visst avseende mycket begränsad. Det fordras att förledandet till otukt sker antingen vanemässigt eller för att därmed bereda förledaren vinning. Å andra sidan är tillämpningsområdet i annat avseende mycket vidsträckt; någon begränsning göres ej med avseende å den otukt, som förledandet avsett. Även om detta gällt endast ett tillfälle blir lagrummet tillämpligt. Efter ett upphävande av lösdrivarlagen beredes samhället uppenbarligen icke genom ifrågavarande stadgande tillräcklig möjlighet att ingripa mot prostituerade som locka andra till prostitution. Oavsett om lockandet sker vanemässigt eller i vinningssyfte bör samhället kunna inskrida. Under det tidigare reformarbetet har också upptagits bestämmelser, som åsyftat att möjliggöra ingripanden i nu avsedda fall (s. 73, 74 f. och 77). Det som ingripandet i förevarande avseende bör rikta sig mot är enligt utredningens åsikt sådan påverkan på annan att denne hemfaller åt ett osedligt levnadssätt. Det levnadssätt som utredningen åsyftar utmärkes i första hand därav att de ingångna könsförbindelserna ej ha en stadigvarande karaktär. Något skäl till straff rättslig reaktion mot den som medverkar till uppkomsten av en stadigvarande utomäktenskaplig förbindelse kan uppenbarligen ej ifrågakomma. Tillämpningsområdet bör inskränkas till förbindelser av tillfällig natur eller med andra ord fall, då vederbörande har köns-

156 umgänge än med en person och än med en annan. Sådant fall kan icke anses vara förhanden, då en kvinna samtidigt underhåller förbindelser med mer än en man, men dessa samtidigt pågående förbindelser dock ha en stadigvarande karaktär. Ett levnadssätt under sistnämnda omständigheter kan ej anses med säkerhet medföra sådan risk för förfall att en medverkan till åstadkommande av levnadssättet nödvändigtvis bör motarbetas p å straffrättslig väg. Det levnadssätt som utredningen åsyftar torde k u n n a angivas genom uttrycket övande av otukt i tillfälliga förbindelser. Försiktigheten torde emellertid bjuda att ytterligare inskränkning göres. Könsumgänge i tillfälliga förbindelser förekommer i betydande utsträckning. Tydligen kan detta leda till att vederbörande så småningom kommer att förfalla, men å andra sidan är det säkerligen ganska vanligt att en sexuell vidlyftighet icke medför att vederbörandes livsföring kan betecknas som asocial. Vederbörande bibehåller arbetsanställning och skaffar sig fortfarande sin försörjning genom ordnat arbete. Det anförda gäller väl i främsta rummet yngre personer, som ännu icke nått den ställning att de k u n n a bilda familj. I många av de sist åsyftade fallen medverka säkerligen jämnåriga kamrater i betydande utsträckning till att annan kamrat på sin fritid ägnar sig åt sexuell lösaktighet. Den medverkan, som i dessa fall lämnas, bör ej heller föranleda straffrättsligt ingripande. Avgränsningen synes böra göras beroende av att den sexuella vidlyftigheten sker i förvärvssyfte. Då med sexuell lösaktighet förenas en strävan att ekonomiskt utnyttja densamma, måste sådana risker för ett förfall anses vara för handen, att det är berättigat att i straffrättslig väg ingripa mot den, som lockar annan att föra ett av nämnda förhållanden karakteriserat levnadssätt. Varje ekonomiskt utnyttjande k a n emellertid ej anses utgöra bevis om ett sådant levnadssätt, som här åsyftas. Så kan t. ex. ej sägas vara fallet med inbjudningar till restaurangbesök vid enstaka tillfällen. Å andra sidan bör ej heller som krav uppställas att ersättningen utgår i penningar, även om detta väl är det vanligaste i nu åsyftade fall. Det utslagsgivande bör vara, att ersättningen för könsumgänget framstår som det väsentligaste. Nu åsyftade inskränkning torde kunna angivas genom att övandet av otukt i tillfälliga förbindelser sker mot ersättning. Den gärning, som i första hand bör bli föremål för reaktionen, är psykisk påverkan med syfte att leda till att den påverkade kominer att föra ett sådant levnadssätt som ovan angivits. Då syftemålet med den gärning, som bör beivras, är att inverka på annans levnadssätt, bör en rent tillfällig påverkan ej vara straffbar. Förledande till otukt mot ersättning vid endast ett enstaka tillfälle bör därför ej bliva föremål för reaktion. Den påverkan, som här åsyftas, torde kunna betecknas med uttrycken förleda eller förmå annan att mot ersättning öva otukt i tillfälliga förbindelser. Emellertid bör straffbarheten ej inskränkas till endast en sådan psykisk påverkan som ovan avsetts utan omfatta även åtgärder, som underlätta sådant levnadssätt, varom här är fråga. Dessa åtgärder torde kunna angivas med de i samma lagrum redan nu förekommande uttrycken förmedla eller främja

157 otukt mot ersättning i tillfälliga förbindelser. Om gärningsmannen handlar vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning blir uppenbarligen det ! hittillsvarande stadgandet i 18 kap. 11 § strafflagen tillämpligt. Vid utformningen av stadgandet har utredningen i första hand åsyftat en prostituerads inverkan på annan kvinna. Emellertid kommer ett stadgande av ovan angivna innehåll att bliva tillämpligt även på andra. Kunden kommer dock i allmänhet ej att falla in under detsamma; den påverkan han utövar är oftast ej annat än av sådan rent tillfällig art, som ej avses att träffas. De praktiskt viktigaste av de fall — frånsett de prostituerade — å vilka stadgandet blir tillämpligt, torde vara de då fråga är om soutenörer. Enligt nu gällande lag kan ingripande mot soutenör i straffrättslig väg ske, utom för det fall att han gör sig skyldig till kopperi, endast då han för egen vinning stadigvarande utnyttjar annans otuktiga levnadssätt. Genom ovan föreslagna stadgande kan även de fall beivras då soutenör, utan att det sker vanemässigt eller i vinningssyfte, förleder eller förmår annan att mot ersättning öva otukt i tillfälliga förbindelser eller eljest förmedlar eller främjar sådan otukt. Med den innebörd uttrycken förmedla och främja ha torde för straffbarhet icke krävas, att gärningsmannens förmedlande eller främjande åtgärd i det särskilda fallet lett till att otukt verkligen övats. Det ovan föreslagna stadgandet blir därför tillämpligt, då en soutenör uppmanar eller inbjuder en person att mot ersättning öva könsumgänge med en prostituerad, oavsett om könsumgänge ägt r u m på grund av uppmaningen eller inbjudningen. Flertalet av soutenörernas förfaranden torde visserligen omfattas av ovan omförmälda brottsbeskrivningar. Emellertid visar erfarenheten att bevissvårigheterna på ifrågavarande område äro stora. Den förut angivna låga åtalsfrekvensen i de fall, då lösdrivare anhållits såsom misstänkt för koppleribrott, pekar i denna riktning (s. 142). Ehuru man genom att anställa åtal i större utsträckning än nu synes ske i vissa fall torde kunna ernå en reaktion mot soutenörerna, framstår det dock som önskvärt att genom en ytterligare vidgning av det straffbara området än mera öka möjligheterna till ingripande. Särskilt torde svårigheter vållas av att enligt gällande lag för straffbarhet vid utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt kräves att utnyttjandet är stadigvarande. Utredningen anser, att detta krav icke för alla fall behöver bibehållas. Försiktigheten torde dock bjuda att en utsträckning av straffbarheten av utnyttjandet till fall utöver de, då detsamma är stadigvarande, begränsas på det sätt, att utnyttjandet skall avse otukt övad mot ersättning i tillfälliga förbindelser och bereda utnyttjaren en otillbörlig vinning. Anmärkas må, att de sålunda upptagna utvidgningarna av det straffbara området gälla ej blott den kvinnliga prostitutionen utan även omfatta den manliga. Den straff skala, som nu upptages i 18 kap. 11 § strafflagen är straffarbete i högst fyra år eller fängelse i högst sex månader. De fall, som omfattas av de utvidgningar, utredningen anser erforderliga vid ett upphävande

158 av lösdriverilagstiftningen, motiverar i allmänhet en väsentligt mindre sträng reaktion. För att ingripandet skall medföra någon rättelse kräves emellertid nästan alltid att ett omhändertagande i en eller annan form kan ske. Många gånger k a n lagen om villkorlig dom erbjuda lämpliga möjligheter därtill. Ett bötesstraff måste i flertalet fall anses verkningslöst; emellertid är gränsen för det straffbara området så vid att under de upptagna bestämmelserna kan komma fall, som ej böra förskylla strängare straff än böter. Utredningen anser därför att straffskalan bör vara fängelse eller böter. Särskilt vid fall av förledande till prostitutionelit levnadssätt k u n n a omständigheterna vara sådana att straffarbete bör kunna ådömas. Vid synnerligen försvårande omständigheter bör därför kunna dömas till straffarbete i högst två år. Ur allmän ordnings- och anständighetssynpunkt kan det icke tillåtas att på platser som äro upplåtna för allmänheten inbjudan till otukt sker på sådant sätt att det k a n väcka anstöt. Stadgandet i 18 kap. 13 § strafflagen torde kunna äga tillämpning å vissa av nu åsyftade fall. Detta lagrum straffbelägger — utom det fall att någon sprider ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som sårar tukt och sedlighet — det fall att någon genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kominer. Stadgandets räckvidd är i första hand begränsat därav att gärningen skall såra tukt och sedlighet. Så torde icke alltid kunna sägas vara fallet med en inbjudan till otukt i och för sig. Efter ett upphävande av lösdrivarlagen erfa judes därför icke samhället genom detta stadgande tillräcklig möjlighet att ingripa mot sådana inbjudanden till otukt som sker å gator och restauranger. Tidigare ha också väckts förslag om en utsträckning av det straffbara området. Sålunda föreslog reglementeringskommittén straffansvar för den, som genom ord, tecken eller annan gärning, på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse, uppfordrar eller inbjuder till otukt. 1937 års lösdriverilagstiftningskommittés förslag i detta hänseende har tidigare omnämnts (s. 77). Den första förutsättningen för ingripande i straffrättslig ordning mot inbjudande till otukt i och för sig bör vara, att den sker under sådana omständigheter att den kan allmänt iakttagas. Sker den i ett helt slutet sällskap bör uppenbarligen straffrättslig reaktion icke kunna följa. Avgränsningen torde böra ske i överensstämmelse med 11 kap. 11 § strafflagen i dess efter den 1 januari 1949 gällande lydelse. Varje dylik inbjudan bör emellertid ej föranleda ingripande. Det som är avgörande synes utredningen vara att inbjudan sker på sätt som är ägnat att väcka anstöt. Så måste anses vara fallet så snart det av en persons uppträdande tydligt framgår, att han söker kontakt med annan i syfte att ernå könsumgänge. Utmärker hans uppträdande ej dylikt syfte, bör straffällande ej ifrågakomma. Denna ståndpunkt leder uppenbarligen till att inbjudningar i mera diskreta former ej bliva föremål för reaktion. Häremot synes ej vara något att erinra då straffbarheten motiveras utifrån allmän ordnings- och anstän-

159 dighetssynpunkt. Även med nu upptagna begränsning torde i allmänhet ingripande k u n n a ske mot på gatorna kringstrykande prostituerade. Däremot blir tydligen dess tillämplighet beträffande inbjudanden till otukt som ske å dansrestauranger vida mer begränsad. Huruvida vederbörandes uppträdande verkligen iakttagits av och väckt anstöt hos andra bör ej vara avgörande utan huvudsaken bör vara att uppträdandet varit ägnat att väcka anstöt. Straffbarheten bör icke vara inskränkt till de fall då gärningsmannen antastar annan för att själv uppnå könsumgänge. Även det fall att den antastande åsyftar könsumgänge mellan den antastade och en tredje person bör omfattas av straffrättslig reaktion. Tillämpligheten av området bör ej inskränkas till de prostituerade; kundkretsen bör i lika mån träffas av stadgandet. Uppenbarligen bör inbjudan till homosexuell otukt behandlas lika med inbjudan till otukt mellan personer av skilda kön. Sker inbjudningen på sådant sätt att den sårar tukt och sedlighet och äro tillika övriga i 18 kap. 13 § i dess nu gällande lydelse upptagna förutsättningar för straffbarhet för handen, blir den hittillsvarande bestämmelsen tillämplig. På grund av det anförda anser utredningen att vid ett upphävande av lösdrivarlagen till 18 kap. 13 § strafflagen bör fogas ett andra stycke, enligt vilket det blir straffbart om någon, utan att fall är för handen som i första stycket sägs, på allmän plats eller eljest offentligen uppmanar eller inbjuder till otukt på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten. Utifrån själva gärningens natur måste ett bötesstraff anses tillräckligt. Emellertid har den prostituerades inbjudan till otukt så nära samband med hans eller hennes asociala livsföring, att vägande invändningar icke torde kunna göras mot ingripande i strängare form, om det ur annan synpunkt är önskvärt. Ett bötesstraff kommer i många fall att vara olämpligt eller otillräckligt. För att kunna betala böterna måste den som försörjer sig uteslutande på skörlevnad ofta nog fortsätta denna sin verksamhet och inånga av dem som träffas av bestämmelsen taga utan tvekan ingen rättelse av ett bötesstraff. Om även fängelse upptages i straffskalan, vinnes att genom tillämpning av lagen om villkorlig dom i de fall, då sådan dom bör ifrågakomma, den dömde kan beredas en uppfostrande behandling. Utredningen anser därför att straffsatsen bör bestämmas till böter eller fängelse. Genom ett effektivt utnyttjande av de möjligheter till tvångsåtgärder som de särskilda vårdformerna erbjuda och genom den kriminalisering av vissa med prostitutionen sammanhängande gärningar, som ovan upptagits, torde samhället även efter ett upphävande av lösdrivarlagen k u n n a skydda sig mot de allvarligaste av de skadliga verkningar, som följa med prostitutionen. De fall, då ingripande likväl ej kan ske, torde med hänsyn till den enligt klientelundersökningarna relativt begränsade utsträckning, i vilken de särskilda vårdformerna äro tillämpliga, dock ej vara allt för få. I den mån dessa fall utgöras av äldre prostituerade förefinnas med den principiella ståndpunkt utredningen intager till frågan om ingripande mot de äldres prostitution som sådan ej skäl till ingripande med tvångsåtgärder. I de tall åter, då fråga är om ungdomar, .motiverar såsom utredningen redan tidigare

160 antytts (s. 109) hemfallenhet åt prostitution ett inskridande, oavsett om hemfallandet beror av sådana förhållanden eller om prostitutionen tager sig sådana uttryck, som eljest böra föranleda tvångsingripanden. Åt prostitution hemfallna ungdomar under 21 år k u n n a nu omhändertagas enligt lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd. Enligt 22 § d) barnavårdslagen har barnavårdsnämnden nämligen att vidtaga åtgärder, som närmare angivas i lagen, beträffande person i åldern mellan 18 och 21 år, som befinnes föra ett oordentligt lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande. Beträffande unga personer över 21 års ålder gives efter ett upphävande av lösdrivarlagen ingen bestämmelse enligt vilken hemfallenhet åt prostitution i och för sig utgör grund för omhändertagande. 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté, vars förslag icke upptog någon särlagstiftning beträffande de sedeslösa, beaktade spörsmålet och föreslog, såsom redan förut antytts (s. 76 f.), att barnavårdslagens tillämpningsområde skulle utsträckas att omfatta även person i åldern mellan 21 och 24 år, vilken för ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv och vilken utan att vara sinnessjuk eller sinnesslö lider av rubbad själsverksamhet eller hämmad själsutveckling. Kommitténs förslag på denna punkt var emellertid icke enhälligt utan två ledamöter i kommittén, riksdagsledamoten fru Olivia Nordgren och dåvarande byråchefen Otto Wangson, anmälde avvikande mening. Fru Nordgren ansåg, att kommittén ej bort upptaga ifrågavarande förslag om utsträckning av barnavårdslagens tillämplighetsområde samt att den frågan borde upptagas till en mera ingående undersökning huruvida icke genom kompletteringar av gällande förmynderskapslagstiftning de allvarligaste olägenheterna på området kunde avhjälpas. Wangson fann den av kommittén föreslagna, av vederbörandes psykiska tillstånd betingade inskränkningen icke motiverad och föreslog, att tilllämpligheten av 22 § d) barnavårdslagen — enligt kommitténs förslag omfattande person i åldern mellan 18 och 21 år, som befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande — måtte utsträckas att omfatta personer upp till 23 års ålder. I ett ganska stort antal av yttrandena över kommitténs betänkande möttes kommitténs förslag på denna punkt med kritik. Åtskilliga myndigheter och sammanslutningar avstyrkte helt förslaget. Av de övriga anslöt sig ett stort antal, bl. a. socialstyrelsen, till Wangsons reservation. Anmärkas må, att socialstyrelsen i sitt yttrande över herr Hedlunds i Östersund vid 1945 års riksdag väckta motion (s. 84) uttalade, att den dåmera ansåge, att det icke borde komma i fråga att höja den övre åldersgränsen i 22 § d) barnavårdslagen. Klientelundersökningarna visa samstämmigt, att flertalet prostituerade börjat prostituera sig mycket tidigt och i ej så få fall något av åren närmast efter uppnådda 21 års ålder (s. 103). Den tidigare framställningen måste anses giva vid handen, att efter ett upphävande av lösdrivarlagen

161 möjligheterna att, utan att taga prostitutionen som sådan såsom utgångspunkt, med tvångsåtgärder ingripa mot prostituerade äro begränsade. Angelägenheten av att söka rädda så många flickor och unga kvinnor som möjligt från att dragas in i prostitution behöver ej understrykas. Med hänsyn till att den grupp, som börjar föra ett prostitutionellt levnadssätt kort efter 21 års ålder, är relativt betydande samt till att dessa personer, om ock myndiga, likväl ofta nog icke kunna antagas ha nått den mognad att de till fullo inse vådorna av sitt levnadssätt, anser utredningen, att beträffande personer i åldern närmast över 21 år den omständigheten ensam att hemfallenhet åt prostitution föreligger utgör tillräcklig grund för ett ingripande med tvångsåtgärder. Det kan uppenbarligen ej vara lämpligt, att om särlagstiftning ej bibehålies för sedeslösa i övrigt, skapa någon särskild vårdform enbart för denna kategori. Av befintliga vårdformer k a n enligt utredningens uppfattning ingen anses lämpligare än barna- och ungdomsvården. Ett utsträckande av denna vårdform att avse vuxna personer är emellertid otvivelaktigt i och för sig ägnat att ingiva betänkligheter. J u mera olikartat klientelet blir desto svårare blir det att inom ramen för samma vårdform giva vården en lämplig utformning. Vid ett utsträckande av barnavårdslagstiftningens tillämplighetsområde måste därför stor försiktighet iakttagas. Barnavårdslagen äger nu tillämpning på personer upp till 21 års ålder. Denna åldersgräns avser emellertid endast åldern vid omhändertagandet. Barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran må nämligen ej bringas till verkställighet då fråga är om person, som avses i 22 § d ) , efter det denne fyllt 21 år. Omhändertagandet fortgår emellertid oavsett att den omhändertagne uppnått 21 års ålder. Enligt gällande barnavårdslag kan omhändertagandet pågå längst till dess den omhändertagne fyller 24 år. Slutlig utskrivning av person, som omhändertagits med stöd av 22 § d ) , skall nämligen äga r u m senast då två år förflutit från omhändertagandet, dock att utskrivningen, när särskilda förhållandet det föranleda, må uppskjutas ytterligare högst ett år. Den tillsyn, under vilken den slutligt utskrivne där så prövas lämpligt skall ställas och vilken för den, som omhändertagits med stöd av 22 § d ) , skall bestämmas pågå minst ett och högst två år från utskrivningen, får dock ej fortfara längre än till dess vederbörande fyllt 24 år. Redan nu h a sålunda barnavårdsorganen faktiskt att taga befattning med personer upp till 24 års ålder. Att utsträcka dessa organs verksamhet att avse personer upp till 25 års ålder synes därför icke böra väcka alltför stora betänkligheter. Skall ett omhändertagande vara av värde måste möjlighet finnas att låta detsamma fortfara ej alltför kort tid. Den kortaste maximitid, som torde böra ifrågakomma, är två år. Med utgångspunkt från förut n ä m n d a tidpunkt, då den slutliga utskrivningen senast bör äga rum, 25 års ålder, bör därför omhändertagande ske allra senast vid 23 års ålder. Vid övervägande av de fördelar, som med hänsyn till de prostituerade i åldern närmast över 21 år stå att vinna, om dessa efter ett upphävande 11—477228.

162 av lösdrivarlagen kunna omhändertagas inom barnavården, och de olägenheter, som äro förenade med en höjning av åldern för barnavårdslagens t i l lämpningsområde, har utredningen kommit till den bestämda uppfattningen, att om utsträckningen av tillämpningsområdet begränsas att avse personer i åldern mellan 21 och 23 år, som vanemässigt mot ersättning inlåta sig i tillfälliga sexuella förbindelser och beträffande vilka särskilda åtgärder uppenbarligen krävas för deras anpassning i samhället, och om den högsta åldern för vidtagande av någon vårdåtgärd bestämmes till 25 år, de fördelar som vinnas väga tyngst. Den kategori, som genom en dylik utvidgning tillföres ungdomsvården, är utifrån barnavårdslagens allmänna tillämplighetsområde mycket begränsad. Det gäller endast personer, vilkas asocialitet tager sig uttryck i prostitution. Med en sådan begränsning med avseende å åldern, som utredningen upptagit, kommer det nytillkommande klientelet ej att i något mera väsentligt avseende avvika från det, som redan nu ungdomsvårdsorganen ha att omhändertaga. Någon utbyggnad av anstaltssystemet torde därför icke föranledas av utvidgningen. Därjämte må framhållas, att för att ernå rättelse ofta nog intagning på anstalt ej behöver ske utan att det är tillräckligt med miljöombyte, arbetsanskaffning m. m., vilket kan åstadkommas genom nedan närmare omförmälda åtgärder inom öppna vårdformer. Utvidgningen kommer i praktiken blott att beröra ett fåtal barnavårdsnämnder, nämligen dem i de största städerna. Den stora fördelen är att genom en dylik utvidgning ingripande på ett tidigt stadium k a n ske mot den icke obetydliga grupp kvinnor, som börja prostituera sig i ålder mellan 21 och 23 år. Som en ytterligare fördel må framhållas, att möjlighet öppnas för ingripande även mot vissa manliga prostituerade. Utredningen övergår nu till en granskning av de bestämmelser barnavårdslagen innehåller om den vård och de åtgärder, som skola vidtagas. Därvid kominer utredningen ej att inskränka sig till att beakta endast de synpunkter, som direkt påkallas av 21—22-åringarna, utan kommer att ägna uppmärksamhet även åt vissa av de förhållanden, som beröra yngre personer. I 23 § barnavårdslagen upptagas nu bestämmelser huvudsakligen om förebyggande åtgärder. I fråga om personer, som avses i 22 § d ) , stadgas i 23 § 1 mom. andra stycket, att barnavårdsnämnden skall tillhålla sådan person att föra ett ordentligt liv samt allvarligt erinra honom om de påföljder, som i annat fall kunna inträda för honom. Där det prövas vara till gagn för hans tillrättaförande, åligger det nämnden därjämte att söka vara honom behjälplig med anskaffande av arbete eller vidtaga annan tjänlig åtgärd. Om sådant fall finnes vara för handen bör efter omständigheterna hänvändelse ske till arbetsförmedlingsanstalt, myndighet, som handhar ledningen av allmänt arbetsföretag, annan offentlig eller enskild institution, hans anhöriga eller andra, som k u n n a finnas lämpliga och villiga att taga hand om honom, eller att eljest bereda honom tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig och föra ett ordentligt liv. Om omständigheterna

163 så påkalla, må nämnden ock uppmana hans föräldrar att tillse, att han för ett ordentligt liv. I 23 § 2 mom. meddelas föreskrifter om övervakning. Har barnavårdsnämnden beslutit åtgärd, som i 1 mom. omförmäles, bör nämnden förordna om övervakning av vederbörande. Övervakningen bör uppdragas åt någon av nämndens ledamöter, åt biträde eller tjänsteman hos nämnden eller annan lämplig person eller åt förening eller stiftelse. Även utan att åtgärd vidtages enligt 1 mom. äger nämnden förordna om övervakning. På grund av bemyndigande i 23 § 2 mom. barnavårdslagen har Kungl. Maj :t i administrativ ordning, 13 § kungörelsen den 30 november 1934 med vissa föreskrifter i anledning av barnavårdslagen, föreskrivit, att barnavårdsnämnd, som förordnat om övervakning, må förklara den övervakade skyldig att efterkomma föreskrift och foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig för hans rättelse. I 24 § 1 mom. barnavårdslagen upptagas bestämmelser om tvångsåtgärd. Om barnavårdsnämnd prövar de i 23 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa eller om sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, bör nämnden omhändertaga den, varom fråga är, för beredande åt honom av en efter hans egenskaper och utveckling lämpad behandling, skyddsuppfostran. Barnavårdslagen upptager sålunda endast två former av vård, åtgärder som närmast äro att anse som rena hjälpåtgärder samt omhändertagande för skyddsuppfostran. Övervakningen kan emellertid på grund av stadgandet i 13 § kungörelsen den 30 november 1934 givas sådant innehåll att den utgör en mellanform mellan de ovan nämnda, en öppen vård med tvångsåtgärder. Enligt utredningens mening måste det anses betänkligt, att icke i lagen upptages någon närmare reglering av dylik öppen vård med tvångsföreskrifter utan att utformningen av densamma av lagen helt överlämnas att regleras i administrativ ordning. Ur rättssäkerhetssynpunkt måste också nuvarande ordning anses vara mindre tillfredsställande. De föreskrifter övervakaren har befogenhet meddela kunna vara av nog så ingripande karaktär men det oaktat äger den övervakade eller hans föräldrar ingen rätt att överklaga beslut om desamma. Väl kunna övervakarens föreskrifter icke handräckningsvis verkställas, varför genom den övervakades underlåtenhet att följa föreskrifterna saken kan bringas under högre myndighets prövning på det sätt att fråga då uppkommer om omhändertagande för skyddsuppfostran. Det torde dock icke kunna råda någon tvekan om att den övervakades ställning i sådant fall ofta nog kommer att vara ogynnsam. Genom underlåtenheten att följa övervakarens ålägganden har den övervakade ådragit sig ett sken av att tredskas. Utredningen anser därför att i själva lagen böra upptagas närmare bestämmelser om öppen vård med tvångsföreskrifter. Såsom ett ytterligare skäl härför må anföras, att om barnavårdslagens tillämplighetsområde utsträckes att avse personer över 21 års ålder, möjligheterna att genom ny prövning få upphävt eller lindrat ett onödigt tvångsingripande måste vara större än då fråga är endast om underåriga.

164 De i 23 § 1 mom. andra stycket för personer som avses i 22 § d) upptagna hjälpåtgärderna synas utredningen i huvudsak vara väl avpassade även för personer i ålder mellan 21 och 23 år. Enligt utredningen böra dock vissa tillägg göras. Sålunda bör det understrykas, att nämnden har att söka, icke endast såsom enligt gällande lydelse att anskaffa arbete, utan även att sörja för utbildning. Uttryckligen bör också i lagen angivas, att nämnden har att söka förhjälpa vederbörande till bostad och fritidssysselsättning. Med hänsyn särskilt till de prostituerade torde det vara lämpligt att den erinran nämnden har att göra vederbörande skall innehålla även en anmaning att bemöda sig om lovlig utkomst. öppen vård med tvångsåtgärd bör ifrågakomma om hjälpåtgärder ej anses vara tillfyllest eller sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits. Innebörden i dessa tvångsåtgärder bör vara att vederbörande ålägges att ställa sig föreläggande av visst innehåll till efterrättelse. Åläggandet torde — i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller enligt 8 § lagen om villkorlig dom — böra kunna avse utbildning, arbetsanställning, vistelseort, bostad och användande av fritid, avhållsamhet från bruk av rusdrycker och inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst och andra tillgångar. Föreskrifterna måste anses vara av så ingripande natur att det bör ankomma på nämnden själv att förordna om desamma. I enlighet med vad som nu gäller bör enligt utredningen övervakning kunna anordnas även om annan åtgärd ej vidtages. Om hjälpåtgärd beslutes torde i allmänhet det stöd och den tillsyn, som en övervakning medför, vara påkallade. Är det erforderligt att anordna öppen vård med tvångsåtgärder är det för att garantera effektiviteten av åtgärderna nödvändigt att övervakning kommer till stånd. Då tillräckliga garantier icke kunna vinnas för att övervakningen kommer att utövas av därför lämplig person om densamma k a n uppdragas åt förening eller stiftelse, anser utredningen — i likhet med vad som av 1946 års alkoholistvårdsutredning föreslagits för nykterhetsvårdens del — att bland dem, åt vilka övervakning kan uppdragas, icke vidare böra upptagas förening eller stiftelse. Av vad utredningen ovan anfört framgår, att enligt utredningens åsikt övervakare icke bör äga att själv besluta om föreskrifter av den ingripande art som upptagits för öppen vård med tvångsåtgärder. Hans befogenhet bör ej sträcka sig längre än att meddela de närmare tillämpningsföreskrifter som k u n n a erfordras. En följd av detta blir, att om ändring erfordras av de utav nämnden tidigare meddelade föreskrifterna, övervakaren ej äger besluta om ändringen utan får hänskjuta frågan till nämndens prövning. Vid ett godtagande av utredningens ståndpunkt erfordras omarbetning av 13 § andra stycket i ovannämnda kungörelse den 30 november 1934. För att ernå större klarhet beträffande skillnaden mellan de rena hjälpåtgärderna och öppen vård med tvångsåtgärder synes en omgruppering av bestämmelserna i 23 § önskvärd. Sålunda synas de rena hjälpåtgärderna böra regleras i ett 1 mom., den öppna vården med tvångsåtgärder i ett 2 mom.,

165 övervakningen i ett 3 mom. samt vissa bestämmelser om förfarandet — vilka av utredningen behandlas i nästa kap. — i ett 4 mom. Varken de av utredningen upptagna ändringarna av 23 § eller en utsträckning efter ett upphävande av lösdrivarlagen av barnavårdslagens tillämplighetsområde till 21—22-åringar föranleder ändring av de i 24 § 1 mom. givna bestämmelserna om förutsättningarna för omhändertagande för skyddsuppfostran. Enligt 32 § barnavårdslagen skall av barnavårdsnämnd omhändertagen erhålla erforderlig vård ävensom sådan uppfostran, som är ägnad att göra honom till en duglig samhällsmedlem. Av största betydelse för att syftet med omhändertagandet skall uppnås är att den omhändertagne erhåller sådan yrkesutbildning att han kan försörja sig. Lämpligt torde vara att uttryckligen angiva att den omhändertagne skall erhålla även utbildning. I 35 § barnavårdslagen upptagas bestämmelser om behandling av vanartade, som omhändertagits för skyddsuppfostran. Sådan omhändertagen skall genom barnavårdsnämndens försorg intagas i skola tillhörande barna- och ungdomsvården. I stället för att intagas i sådan skola må omhändertagen överlämnas till enskilt hem, barnhem, arbetshem eller annan därmed jämförlig anstalt, om sådant anses lämpligare för den omhändertagne och våda för andras sedliga utveckling icke kan befaras därigenom uppkomma. I sist angivna fall skola bestämmelserna i 34 § om icke vanartade barns behandling gälla i tillämpliga delar. Om för skyddsuppfostran omhändertagen, som ej intagits i skola tillhörande barna- och ungdomsvården, visat sig så vanartad eller befunnits föra ett så oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller visat så svår oart, att hans tillrättaförande anses kräva strängare uppfostran än den, som kan meddelas i det hem eller den anstalt, dit han överlämnats, eller om hans samvaro med andra finnes innebära våda för dessas sedliga utveckling, skall barnavårdsnämnden draga försorg om hans intagande i skola tillhörande barna- och ungdomsvården. På anstalter är städse faran för menlig inverkan från andra, mera förkomna intagna betydande. Utan tvingande skäl bör därför intagning i anstalt ej ifrågakomma. Då fråga är om för skyddsuppfostran omhändertagna torde ofta nog — särskilt med hänsyn till att hjälpåtgärder eller öppen vård med tvångsåtgärder väl ofta föregått ett beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran — fortsatta försök med vård utom anstalt te sig ganska utsiktslösa. Den för skyddsuppfostran omhändertagne har emellertid, även om han placeras i enskilt hem, en starkare press på sig än den som endast ställts under övervakning med tvångsföreskrifter; tredska kan mycket snabbt medföra den ytterligare frihetsinskränkning som intagande på anstalt innebär. Placering i enskilt hem torde vid nu angivna förhållanden många gånger kunna användas med större fördel än intagning i skola tillhörande barna- och ungdomsvården. 35 § bör därför enligt utredningens mening givas sådan utformning, att placering i enskilt hem framstår som den vårdform som i första hand bör övervägas. Lagrummets nuvarande lydelse är i viss mån otydlig såtillvida som det

166 för samtliga kategorier för skyddsuppfostran omhändertagna ställer larnhem, arbetshem och annan därmed jämförlig anstalt i partitet med enskilt hem. Av förarbetena till lagen den 31 maj 1934, genom vilken lagrummet i detta hänseende erhöll sin nuvarande lydelse, framgår emellertid, at: ett överlämnande av omhändertagen, som avses i 22 § d ) , till barnhem, aroetshem eller annan därmed jämförlig anstalt är avsett att vara allenast en provisorisk åtgärd. Enligt 33 § fattigvårdslagen må personer under IS år ej intagas å arbetshem. Intagande i barnhem av vanartat barn under IS år, vilket kunnat ske alltsedan lagens tillkomst, avsågs då skola ske endast undantagsvis. I likhet med vad som sålunda avsetts vid lagrummets tidigare utformning anser utredningen, att omhändertagande på annan anstal: än skola tillhörande barna- och ungdomsvården bör ske endast undantagsvis och tillfälligtvis. Detta torde böra komma till tydligt uttryck i lagtexten. Bland förutsättningarna för överflyttande av omhändertagen, som placerats annorstädes än i skola tillhörande barna- och ungdomsvården, till dylik skola torde böra upptagas även den omständigheten att den omhändertagne är i behov av utbildning, som icke kan meddelas i det hem eller den anstalt, dit han överlämnats. Ett upptagande av denna förutsättning föranleder vissa ändringar av redaktionell natur. I 43 § givas bestämmelser om de olika arter av skolor tillhörande barnaoch ungdomsvården som skola finnas. Tillika må anmärkas, att lagrummet innehåller en särskild bestämmelse om att elev i sådan skola kan genom skolans försorg utackorderas i enskilt hem. Regler om utskrivning m. m. givas i 6 kap. barnavårdslagen. Enligt 45 § må för skyddsuppfostran omhändertagen, då så prövas lämpligt, tillsvidare utskrivas, villkorlig utskrivning. Beslut härom meddelas beträffande elev i skola tillhörande barna- och ungdomsvården av skolans styrelse och eljest av barnavårdsnämnden. I beslutet må uppställas villkor med hänsyn till den utskrivnes bostad och sysselsättning samt förordnas om övervakning av den utskrivne. Bestämmelserna i 13 § i den förut nämnda kungörelsen den 30 november 1934 gäller även övervakning av denna art. Beslut om villkorlig utskrivning innefattar rätt för styrelsen eller nämnden att när som helst återtaga den utskrivne. Återtagande skall ske där hans uppförande eller annat förhållande föranleder därtill. Om tidpunkten för den villkorliga utskrivningen stadgas beträffande elev vid skola tillhörande barna- och ungdomsvården, att den ej utan att särskilda omständigheter därtill föranleda bör äga r u m förr än ett år förflutit sedan eleven blivit intagen i skolan, eller senare än att eleven får vistas utom skolan minst sex månader, innan han slutligt utskrives. Villkorlig utskrivning må ej äga r u m beträffande elev som utackorderats efter avslutad skolgång. I likhet med vad utredningen ovan anfört om övervakning vid öppen vård bör i själva lagen angivas de föreskrifter som skola kunna meddelas i samband med villkorlig utskrivning. Även för nu ifrågavarande fall bör det ankomma på barnavårdsnämnden — beträffande elev vid skola tillhörande barna- och ungdomsvården skolans styrelse — att besluta om föreskrit-

167 terna. Att den utskrivne alltid bör stå under övervakning om föreskrifter av nu åsyftad art meddelas är uppenbart. Beträffande föreskrifternas innehåll bör till en början gälla vad som upptagits i fråga om öppen vård med tvångsåtgärder. Emellertid givas i 44 § barnavårdslagen föreskrifter som syfta till att eftergift av åtal i vissa fall skall kunna ske. På sätt nedan angives ifrågasätter utredningen en utvidgning av dessa bestämmelser. Har den omhändertagne genom brott tillskyndat annan skada, blir, om åtal ej kommer till stånd, i praktiken den skadelidandes möjligheter att erhålla skadestånd försvagade. Bl. a. kan bestämmelsen i 8 § sista stycket lagen om villkorlig dom, enligt vilken kan föreskrivas, att den dömde bör på tid och sätt som i domen angivas söka fullgöra honom åliggande skyldighet att gälda ersättning för skada, som uppkommit genom brottet, icke vinna tilllämpning. Även om en lagföring kommit till stånd men vederbörande sedan omhändertagits för skyddsuppfostran är det angeläget att den omhändertagne söker gottgöra den skadelidande. Utredningen anser därför, att såsom ytterligare föreskrift, som bör kunna åläggas den villkorligt utskrivne, bör upptagas skyldighet att, om han gjort sig skyldig till brott, på tid och sätt som i beslutet om den villkorliga utskrivningen angivas söka gälda ersättning för skada som uppkommit genom brottet. Vid tillämpning av dylikt stadgande måste försiktighet iakttagas. Det måste sålunda vara klart, att den omhändertagne begått brottet; under de förhållanden varom här är fråga torde så icke kunna anses vara fallet med mindre den omhändertagne erkänt gärningen eller ock blivit förklarad saker till densamma av domstol. Vidare måste råda klarhet om ersättningens storlek eller i varje fall det minimibelopp, som bör ifrågakomma. Även i detta fall bör den omhändertagnes medgivande vara vägledande. Uppmärksamhet bör emellertid ägnas den möjligheten att den omhändertagne kan för att ernå villkorlig utskrivning vara benägen medgiva ett högre belopp än som i verkligheten ur skäligt. Ha föreskrifter meddelats i samband med villkorlig utskrivning böra de uppenbarligen senare kunna ändras eller ny föreskrift kunna meddelas. I 46 § meddelas föreskrifter om slutlig utskrivning. Denna skall äga r u m när för skyddsuppfostran omhändertagen anses ej vidare vara i behov av sådan uppfostran. Slutlig utskrivning beslutes av styrelsen för skola tillhörande barna- och ungdomsvården då fråga är om elev vid skolan och eljest av barnavårdsnämnden. Såsom tidigare nämnts skall slutlig utskrivning — då fråga är om person, som avses i 22 § d) — äga r u m senast två år från omhändertagandet, dock att utskrivningen, när särskilda förhållanden det föranleda, må uppskjutas ytterligare högst ett år. Såsom likaledes tidigare nämnts kan, där så prövas lämpligt, vid slutlig utskrivning föreskrivas, att utskriven, som omhändertagits med stöd av 22 § d ) , skall stå under tillsyn under minst ett och högst två år efter utskrivningen, dock längst till fyllda 24 år. Om efter ett upphävande av lösdrivarlagen barnavårdslagen utsträckes att omfatta även vissa 21—22-åringar, synas dessa bestämmelser om slutlig utskrivning och tillsyn kunna gälla även nämnda

168 personer, dock att i enlighet med vad tidigare uttalats såväl den slutliga utskrivningen som eventuell tillsyn efter densamma böra upphöra senast då den omhändertagne fyller 25 år. Ibland kan föreligga behov av ett snabbt omhändertagande. Enligt nu gällande lag skall barnavårdsnämnds beslut att för skyddsuppfostran omhändertaga person, som avses i 22 § d ) , städse underställas länsstyrelsens prövning. Särskilda bestämmelser ha emellertid givits som möjliggöra omhändertagande utan att länsstyrelsens beslut behöver avvaktas. Sålunda äger barnavårdsnämnd, om den finner verkställighet av dess beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran icke k u n n a utan våda uppskjutas, förordna, att beslutet genast skall bringas till verkställighet. Enligt 31 § k a n omhändertagande ske på ett än tidigare stadium. Enligt denna paragrafs första stycket äger ordföranden, om omhändertagande befinnes vara så trängande, att med detsamma ej kan anstå, till dess barnavårdsnämnden hinner besluta i ärendet, i avbidan på nämndens beslut omhändertaga den, varom fråga är. Möjligheter till ingripande på så tidigt stadium bör vid en utsträckning av barnavårdslagen finnas även beträffande 21—22-åringarna. Även behovet av att ingripande kan påkallas av polismyndigheten är tillgodosett. Bl. a. kommunal myndighet och befattningshavare i statens tjänst ha att, då de i sin verksamhet erhållit kännedom om förhållanden, som böra föranleda nämndens ingripande, ofördröj ligen göra anmälan därom. Beträffande person, som fyllt 18 men ej 21 år och som beträdes med oordentligt eller lastbart levnadssätt, vilket innebär fara för allmän ordning eller säkerhet, sträcker sig polismyndighetens befogenhet än längre. Dylik person äger nämligen polismyndigheten enligt 31 § tredje stycket, om faran är så överhängande att åtgärd, som ankommer på barnavårdsnämnd eller dess ordförande, ej utan våda kan avvaktas, att till dess nämnden eller ordföranden meddelat beslut i ärendet på lämpligt sätt omhändertaga. Vid en utsträckning av barnavårdslagen att gälla även vissa 21—22-åringar bör sistnämnda stadgande utsträckas att avse tillika dessa. Slutsatser. Resultatet av den undersökning som i detta kap. gjorts är enligt utredningens mening att med de föreslagna utvidgningarna och kompletteringarna av gällande lagstiftning och efter tillskapandet av en modern psykopatvård möjlighet föreligger att utom lösdrivarlagstiftningens område till samhällets skydd effektivt ingripa, vid behov med tvångsåtgärder, mot den fara som lösdrivare och prostituerade utgöra. Av de manliga lösdrivarna är det endast en obetydlig grupp som icke skulle falla in under någon av de bestämmelser som medgiva tvångsingripande. I fråga om de prostituerade synes gruppen, som icke skulle kunna bliva föremål för tvångsåtgärd, vara något större. Emellertid torde dylikt ingripande städse kunna ske i de fall, då prostitutionen tager sig något sådant uttryck att särskild samhällsfara

169 föreligger. Det ingripande som kommer till stånd på någon av de vägar som utom lösdriverilagstiftningens område kan ifrågakomma blir u r synpunkten av samhällets behov av skydd minst lika effektivt som enligt gällande lösdrivarlag; frihetsberövanden på avsevärd tid kunna i de allra flesta fall förekomma. Något hinder för ordningsmakten att taga initiativ i erforderlig utsträckning föreligger e j . Att vid nu angivna förhållanden samhällets behov av skydd kan behörigen tillgodoses utan någon särlagstiftning för lösdrivare och prostituerade torde undersökningen otvetydigt hava ådagalagt. Dessutom kominer ett effektivt utnyttjande av möjligheterna utom lösdriverilagstiftningens område att bereda ett vida bättre samhällsskydd än vad som åtsadkommes med nuvarande tillämpning av lösdrivarlagen, då endast ett fåtal personer årligen omhändertages på anstalter och alla övriga sättas på fri fot utan att åtgärder av betydelse för vederbörandes tillrättaförande vidtagas. Man torde ej heller kunna bortse från risken att den motvilja som nu förefinnes mot lösdrivarlagen skulle överflyttas även på en reviderad lösdriverilagstiftning med påföljd att en sådan i praktiken skulle komma att leda till mindre effektivt bekämpande av lösdriveri och prostitution än de av utredningen anvisade vägarna. Ur individens synpunkt vinnas genom de ifrågasatta anordningarna betydande fördelar. Grunden för ingripandet kommer att knytas till på det hela taget konkreta och avgränsade förhållanden, vilkas förhandenvaro äro vida lättare att konstatera och bedöma än förefintligheten av något så t ä m ligen obestämt och vagt som ett oordentligt och lättjefullt levnadssätt, vinnande av försörjning på ohederligt sätt eller dyl. Härigenom kommer r ä t t s säkerheten att bliva bättre tillgodosedd. I vad mån ur denna synpunkt förfarandet är tillfredsställande skall undersökas i nästfoljande kap. Genom att den individ, som blir föremål för ingripande, kommer att hänföras till den vårdform, som är bäst avpassad med hänsyn till de för honom särskilt utmärkande dragen och egenskaperna, bör behandlingen bli den lämpligast tänkbara. Härigenom vinnes att utsikterna att inpassa vederbörande som nyttig samhällsmedlem bli så stora som det över huvud är möjligt. Icke blott individens intresse utan även samhällets skyddssynpunkt bli på detta sätt i största möjliga utsträckning tillgodosedda. Utredningen anser därför, att efter tillskapandet av en särskild psykopatvård och under förutsättning av ett genomförande av de ändringar inom gällande social- och strafflagstiftning, som utredningen ovan upptagit, lösdrivarlagstiftningen bör kunna upphävas utan att ersättas med annan särlagstiftning.

170 KAP. 7. Förfarandet. Enligt utredningens förslag komma tvångsåtgärder mot lösdrivare och prostituerade att företagas dels genom ingripanden i straffrättslig väg och dels genom åtgärder av administrativ natur. Både domstolarna samt skilda socialvårdande och administrativa organ komma sålunda att få taga befattning med ifrågavarande klientel. Förfarandet inför dessa två grupper myndigheter är väsentligen olika utformat. En av de viktigaste synpunkterna vid reglerandet av domstolsförfarandet har varit att rättssäkerheten blir tillgodosedd. Det kan uppenbarligen icke ifrågakomma att i förevarande sammanhang ingå på någon granskning av det straffprocessuella förfarandet ur angivna synpunkt. Lika viktigt som att garantier föreligga för rättssäkerheten är att förfarandet har sådan utformning att erforderlig utredning i varje fall föreligger för att bedöma vilken reaktionsform som är den mest lämpliga. Ur denna synpunkt ställer lösdrivarklientelet särskilda krav. I kap. 6 har utredningen föreslagit kriminalisering av vissa yttringar av lösdriveri och prostitution: bettleri, lockande till och främjande av prostitution, utnyttjande av prostituerade och inbjudan till prostitution i vissa fall. Dessa gärningar sammanhänga i regel så intimt med gärningsmannens hela livsföring att ett bestämmande av lämplig reaktion utan fullgod utredning om levnadssättet icke är möjlig. Såsom tidigare framhållits anser utredningen vidare, att ofta, sannolikt i flertalet fall, den lämpligaste formen för ingripande på straffrättslig väg kan ernås genom tillämpning av lagen om villkorlig dom. Med tanke främst på bettlarna har utredningen därför också ansett en ändring i lagen om villkorlig dom böra genomföras i syfte att möjliggöra omhändertagande på fattigvårdsanstalt (s. 134 f.). Enligt utredningens mening kräves därför i regel, att i mål om ansvar för brott som ovan angivits sådan utredning föreligger, som avses med särskild förundersökning enligt lagen den 22 j u n i 1939 om särskild förundersökning i brottmål. Dylik utredning kan dock icke för alla fall anses oundgänglig, så t. ex. ej om en kund åtalas för gärning, som avses i föreslagna 18 kap. 13 § andra stycket strafflagen, samt gärningen uppenbarligen begåtts av en tillfällighet och icke kan anses vara uttryck för en asocial livsföring. De brott, som upptagas i nuvarande 18 kap. 11 § strafflagen, begås i betydande utsträckning av personer ur samma klientel som de vilka kunna bli lagförda för de av utredningen föreslagna straffbara formerna av lockande till och främjande av prostitution samt utnyttjande av prostituerad; många gånger torde det huvudsakligen bero på i vad mån bevisning kan före-

171 bringas huruvida nu gällande eller de av utredningen föreslagna bestämmelserna bliva tillämpliga. Det synes därför utredningen som om även i de fall då fråga är om åtal för brott, som nu upptagas i 18 kap. 11 § strafflagen, utredning om den åtalades personliga förhållanden nästan undantagslöst bör förebringas. Likaledes äro de, som begå brott mot 14 kap. 21 § strafflagen, i stor utsträckning att hänföra till det klientel, varom nu är fråga. Även i dessa fall bör av skäl som ovan angivits utredning om gärningsmannens personliga förhållanden städse föreligga. I andra fall åter har ett brott enligt nyssn ä m n d a lagrum intet direkt samband med gärningsmannens allmänna livsföring och utredning om gärningsmannens personliga förhållanden är då ej av samma vikt som i de tidigare omnämnda fallen. Då utredningen emellertid förmenar, att vid bestämmande av påföljden för brott enligt 14 kap. 21 § strafflagen skäl ej sällan föreligga att överväga om villkorlig dom skall komina i fråga, förefinnes enligt utredningen i mål om ansvar enligt n ä m n d a lagrum ofta nog anledning att förebringas utredning om gärningsmannens personliga förhållanden, även om brottet icke har något direkt samband med hans allmänna livsföring. Enligt lagen om särskild förundersökning i brottmål är det obligatoriskt med förordnande om särskild förundersökning vid rättegångens inledande endast för det fall att den misstänkte är häktad och även då givas undantag. I 2 § första stycket nämnda lag stadgas sålunda, att om någon, som ej fyllt 21 år, häktats för brott, särskild förundersökning skall äga rum, där ej anledning är att antaga, att utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden samt angående de åtgärder, som må anses lämpligast för hans rättande, kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Det sagda gäller också då någon som fyllt 21 år häktats, såframt ej laga hinder mot villkorlig dom föreligger eller sådant fall är för handen som avses i 3 § lagen om villkorlig dom, d. v. s. att den misstänkte under de fem åren närmast före brottet undergått bl. a. frihetsstraff eller erhållit villkorlig dom. Utredningen anser, att den beträffande häktade sålunda föreskrivna skyldigheten att föranstalta om särskild förundersökning bör äga motsvarande tillämpning, när någon finnes skäligen misstänkt för sådant brott varom ovan talats. Bestämmelse om undantag härifrån torde dock böra meddelas för de fall då särskild förundersökning uppenbarligen är utan avgörande betydelse för bestämmande av påföljden, därvid utredningen i främsta rummet åsyftar vissa ovan antydda fall, då talan om ansvar föres enligt 14 kap. 21 § eller enligt föreslagna 18 kap. 13 § andra stycket strafflagen. Enligt 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål må domstolen, när skäl därtill äro, besluta att läkarintyg skall anskaffas angående misstänkt. Med hänsyn till den stora förekomsten av psykiska rubbningar hos lösdrivarna och de prostituerade är det angeläget, att i mål om ansvar för brott, varom nyss talats, dylikt läkarintyg anskaffas så snart brottet har ett nära samband med gärningsmannens allmänna livsföring. Sådant samband kan nästan undantagslöst presumeras så snart fråga är om ansvar

172 för koppleri och för de av utredningen till kriminalisering föreslagna formerna av lockande till och främjande av prostitution ävensom för utnyttjande av prostituerad. Ofta nog föreligger sådant samband då fråga är om brott enligt 14 kap. 21 § strafflagen eller uppmaning eller inbjudan till otukt på offentlig plats. Att i lagen upptaga en uttrycklig föreskrift om anskaffande av sådant läkarintyg som avses i ovannämnda lagrum i dessa mål finner utredningen dock ej erforderligt. Det är angeläget, att icke i och för processen vidtages något ingripande, som med hänsyn till den fortsatta behandlingen av den misstänkte, framstår som mindre lämpligt. Ett dylikt mindre lämpligt ingripande är enligt utredningens mening häktning av den som sedermera icke ådömes ovillkorligt frihetsstraff utan blir föremål för annan reaktion. Häktningsskäl enligt 24 kap. 1 § rättegångsbalken torde komina att föreligga beträffande en mycket stor del av bettlarna och de prostituerade, eftersom de av utredningen föreslagna straffsatserna för bettleri och för de till kriminalisering upptagna formerna av lockande till och främjande av prostitution samt utnyttjande av prostituerad innehålla vid synnerligen försvårande omständigheter straffarbete och en av häktningsanledningarna beträffande den, som misstankes för brott med sådan straffpåföljd, är att anledning förekommer att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet. Då nyssnämnda gärningar nära nog undantagslöst intimt sammanhänga med vederbörandes hela livsföring, kan blotta ertappandet endast mera sällan förväntas medföra att den ertappade slutar sin brottsliga verksamhet. Rättegångsbalken innehåller emellertid bestämmelser, enligt vilka häktning i vissa fall kan ersättas av annan åtgärd. Sålunda stadgas i 24 kap. 3 § nämnda balk, att om häktning på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom kan antagas medföra allvarligt men för honom och om sådan övervakning kan ordnas att skäl till häktning ej längre föreligger, den misstänkte ej må häktas. Kvinna, som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut, att häktning kan antagas medföra allvarligt men för henne eller barnet, får enligt samma lagrum ej häktas med mindre det är uppenbart att betryggande övervakning ej kan ordnas. Många gånger vore det av ovan antytt skäl lämpligare att de bettlare och prostituerade, beträffande vilka häktningsanledning föreligger, ställdes under övervakning än att de häktades. De i 24 kap. 3 § upptagna förutsättningarna för att häktningen skall k u n n a ersättas med övervakning torde emellertid endast mera sällan föreligga beträffande bettlare och prostituerade. Utredningen har därför övervägt att föreslå en utvidgning av dessa förutsättningar. Då emellertid en sådan ändring icke synes oundgänglig och den därjämte skulle beröra spörsmål helt vid sidan om det åt utredningen anförtrodda lagstiftningsuppdraget, har utredningen funnit sig icke böra framlägga något dylikt förslag. Förfarandet vid vidtagande av tvångsåtgärder i administrativ ordning enligt gällande lag är i vida mindre grad än domstolsförfarandet anordnat med särskild tanke på att fullgoda garantier skola föreligga för rättssäkerheten. Särskild uppmärksamhet ur rättssäkerhetssynpunkt synes därför böra ägnas de förfaranden, som gälla för de särskilda vårdformerna.

173 I direktiven för 1946 års alkoholistvårdsutredning framhöll föredragande statsrådet, att den nuvarande ordningen för fattande av beslut om tvångsintagning å alkoholistanstalt under senare år utsatts för kritik samt att han på anförda grunder funne starka skäl tala för en ändring av nuvarande regler rörande intagningsförfarandet. Statsrådet uttalade vidare i direktiven, att om alkoholistvårdsutredningen kunde föreslå en för alkoholistvården lämplig ordning, vilken vid behov kunde utvidgas för motsvarande uppgifter i andra ifrågakommande fall, detta måste hälsas med tillfredsställelse. Alkoholistvårdsutredningens förslag innebär på åtskilliga punkter en nygestaltning av förfarandet vid tvångsintagning på alkoholistanstalt. Utredningen skall till en början redogöra för alkoholistvårdsutredningens förslag i denna del och därefter överväga huruvida förslaget bör utsträckas att avse andra vårdformer. Enligt alkoholistvårdsutredningens förslag är kommunal nykterhetsn ä m n d s befogenhet att vidtaga åtgärder som äro förenade med någon form av tvång högst begränsade. Till sådana åtgärder kunna endast hänföras förordnande att rusdrycker icke må utminuteras till alkoholmissbrukare och dennes ställande under övervakning, övervakningen är emellertid enligt förslaget till sin natur närmast en ren hjälpåtgärd och den kan icke förenas med åläggande för den övervakade att följa meddelade anvisningar eller föreskrifter. Här bortses då från beslut, som kommunal nykterhetsn ä m n d äger meddela i samband med beviljande av villkorligt anstånd med verkställighet av beslut om tvångsintagning å allmän vårdanstalt, då nämnden kan meddela lydnadsföreskrifter. Oaktat den kommunala nykterhetsnämndens befogenhet att vidtaga tvångsåtgärder sålunda är begränsad, upptager förslaget bestämmelser i syfte att garantera utredningens fullständighet. Det föreskrives nämligen, att då nämnden fått grundad anledning antaga att någon, som vistas inom kommunen eller där äger hemortsrätt, är alkoholmissbrukare, nämnden skall skyndsamt låta verkställa förundersökning och därvid inhämta noggrann kännedom om hans levnadsförhållanden och andra omständigheter av betydelse för fallets bedömande. Nykterhetsnämnden äger, där så erfordras, kalla den som ä r föremål för undersökning att personligen inställa sig inför nämnden eller någon dess representant eller av nämnden anvisad läkare. Även annan person, som förväntas kunna meddela upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende, kan av nämnden kallas att inställa sig inför nämnden eller någon dess representant. I kallelse å den som är föremål för undersökningen eller annan kan enligt förslaget föreskrivas vite av högst 50 kronor. Har kallelsen delgivits minst fyra dagar före inställelsedagen och uteblir den kallade utan anmält laga förfall, kan den kallade hämtas genom polismyndigheten eller, om så ej sker, det föreskrivna vitet utdömas av nämnden. Den tvångsåtgärd som enligt alkoholistvårdsutredningens förslag kan ifrågakomma är tvångsintagning å allmän vårdanstalt. Om tvångsintagning beslutar länsstyrelsen. Ansökan om tvångsintagning göres av nykterhetsnämnden, dock att i vissa fall polismyndigheten äger göra dylik ansökan.

174 Ansökan om tvångsintagning skall innehålla fullständig redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen och för övriga åtgärder som vidtagits. Om ansökningen är ofullständig har länsstyrelsen att ombesörja erforderlig komplettering. Ansökningshandlingarna skola ofördröj ligen delgivas den, som ansökningen avser, med föreläggande att inom viss kort tid förklara sig över ansökningen vid äventyr, om det försummas, att ärendet ändock avgöres. Vid handläggning av ärende angående tvångsintagning skall länsstyrelsen ha en särskild sammansättning, nämligen bestå av landshövding, landssekreterare eller länsassessor såsom ordförande jämte tre sakkunniga. Av de sakkunniga skall en vara läkare och de två andra skola äga insikt och erfarenhet, den ene rörande nykterhetsvårdande verksamhet och den andre rörande annan social hjälpverksamhet eller liknande arbete. Ordföranden och de sakkunniga ha en röst vardera och ordföranden utslagsröst. De sakkunniga skola enligt förslaget utses av Kungl. Maj :t. Förslaget upptager bestämmelser, som garantera att den som avses med ansökningen beredes tillfälle att bliva muntligen hörd inför länsstyrelsen. Har han nämligen i avgiven skriftlig förklaring begärt att bliva muntligen hörd, skall länsstyrelsen anordna förhör med honom. Länsstyrelsen kan även eljest om den finner förhör böra äga r u m anordna sådant. Rättssäkerhetssynpunkten tillgodoses även därigenom, att enligt förslaget förhören skola vara offentliga. I vissa fall kan dock länsstyrelsen förordna att förhöret skall äga r u m inom stängda dörrar och åhörare, som enligt vad känt är eller antagas må, ej fyllt 18 år, äger länsstyrelsen avvisa. För att garantera utredningens fullständighet har alkoholistvårdsutredningen föreslagit bestämmelser dels om att förhör kan anordnas inför länsstyrelsen med a n n a n person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedömande, och dels om att länsstyrelsen äger förordna, att vittnesförhör angående uppgivna omständigheter skall äga r u m vid den underrätt, som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig. Beträffande kallelse till förhör inför länsstyrelsen, hämtning och annan påföljd för utevaro skola bestämmelserna i dylikt avseende i fråga om förhör inför den kommunala nykterhetsnämnden äga motsvarande tillämpning. Vidare upptager förslaget bestämmelser, varigenom den som avses med ansökningen kan beredas biträde vid förhör inför länsstyrelsen eller vid vittnesförhör inför domstol. Vid dylika förhör äger han nämligen enligt förslaget om h a n så önskar åtnjuta hjälp. Är han berövad friheten genom tillfälligt omhändertagande eller genom omhändertagande för interimistisk vård eller k a n han antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning, skall länsstyrelsen förordna lämplig person till hans biträde. Enligt förslaget skall ersättning åt den, som enligt förordnande av länsstyrelsen inställt sig för att vittna eller för att upplysningsvis höras, och åt biträde, som förordnats av länsstyrelsen, utgå enligt vad som finnes stadgat angående ersättning av allmänna medel till vittne eller offentlig försvarare. Ersättningen skall dock alltid stanna å statsverket. Kommunal nykterhetsnämnds beslut kan enligt alkoholistvårdsutredning-

175 ens förslag överklagas endast då detsamma innebär utdömande av vite, meddelande av lydnadsföreskrifter i samband med beviljande av villkorligt anstånd med verkställighet av beslut om tvångsintagning eller förordnande att rusdrycker icke må utminuteras till vederbörande. Besvärsinstans är länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos Konungen av den som beslutet rörer, om beslutet innebär förordnande om tvångsintagning, villkorligt anstånd med tvångsintagning, förverkande av dylikt anstånd eller utdömande av vite, så ock då beslutet avser ersättning åt den som inkallats för att upplysningsvis höras inför länsstyrelsen eller åt den som förordnats att biträda någon i ärende angående tvångsintagning. Beslut, som avser försökspermission åt intagen, utskrivning av intagen eller annan vårdfråga rörande intagen eller som innebär meddelande av lydnadsföreskrifter i samband med permission eller utskrivning — dessa beslut fattas av anstaltsstyrelsen eller anstaltsföreståndaren — kan överklagas hos uppsiktsmyndigheten för anstalten. I uppsiktsmyndighetens beslut äger den som beslutet rörer söka ändring hos Konungen. De av alkoholistvårdsutredningen sålunda föreslagna bestämmelserna om förfarandet vid beslut om tvångsingripanden mot alkoholmissbrukare äro utformade i syfte att tillgodose individens krav på rättssäkerhet utan att minska den effektivitet i nykterhetsvårdsarbetet som är erforderlig. Förslaget är enligt utredningens mening ägnat att tjäna som förebild vid en översyn av bestämmelserna om förfarandet inom andra sociala vårdformer. Endast alkoholistvårdsutredningens förslag om länsstyrelsens sammansättning vid handläggning av ärende angående tvångsintagning skall här beröras ur synpunkten huruvida behovet av juridisk sakkunskap blir behörigen tillgodosett. Flertalet landshövdingar äro icke jurister, varför, så snart landshövdingen själv fungerar som ordförande i ärende varom här är fråga, bland dem som tillsammans utöva den länsstyrelsen tillkommande beslutanderätten oftast icke kommer att finnas någon med juridisk utbildning. Emellertid innebär alkoholistvårdsutredningens förslag icke rubbning av landshövdinginstruktionens bestämmelser om föredragande och dennes skyldighet att uttala sin mening och, därest beslutet bliver därifrån avvikande, låta anteckna densamma till protokollet. Härigenom föreligger garanti för att inom länsstyrelsen juridisk sakkunskap städse kommer att vara företrädd vid handläggning av nu förevarande ärenden. Vid vidtagande av tvångsåtgärder inom sinnessjuklagens tillämplighetsområde äga de principer, på vilka alkoholistvårdsutredningens förslag bygger, uppenbarligen ej tillämpning. Frågan om tvångsintagning på sinnessjukhus och sinnesslöan stalt måste bedömas från rent medicinska synpunkter. För de bestämmelser till rättssäkerhetens skydd, som sinnessjuklagen innehåller, har utredningen ovan (s. 119 ff.) i korthet redogjort och dessa bestämmelser ha icke föranlett erinran från utredningens sida (s. 124). Efter ett genomförande av utredningens förslag om upphävande av 73 § fattigvårdslagen kan fattigvård i intet fall meddelas tvångsvis, varför ur rättssäkerhetens synpunkt några särskilda bestämmelser om förfarandet

176 icke fordras i fråga om meddelande av fattigvård. Fattigvårdslagen innehåller emellertid såsom förut nämnts (s. 54 f.) i 71 § bestämmelser om arbetsföreläggande för försörjningspliktiga, vilka bestämmelser kunna leda till frihetsberövanden genom intagning på arbetshem. Någon reglering av förfarandet vid meddelande av sådant föreläggande finnes dock ej i fattigvårdslagen; beslut, varigenom dylikt föreläggande givits, kan ej ens överklagas. Rådande ordning på detta område är i högsta grad otillfredsställande och önskvärt vore med en reglering av förfarandet i enlighet med de principer som kommit till uttryck i alkoholistvårdsutredningens förslag. Det anförda gäller även arbetsförelägganden som kunna meddelas med stöd av barnavårdslagen. Då emellertid hela fattigvårdslagstiftningen och i samband därmed även frågan om behandlingen av de försörjningspliktiga och arbetshemmens framtida ställning (s. 136 och 139) för närvarande är föremål för prövning av socialvårdskommittén, anser utredningen det icke vara påkallat att i nu förevarande sammanhang framlägga förslag om förfarandet vid meddelande av arbetsföreläggande för försöjningspliktiga. Förutsättningarna för ingripande mot vanartade barn och ungdomar med stöd av barnavårdslagen överensstämma på helt annat sätt än de två sistn ä m n d a vårdformernas med nykterhetsvårdens. Det i barnavårdslagen reglerade förfarandet företer emellertid betydande avvikelser från vad som gäller enligt den nuvarande alkoholistlagen och än mera från alkonolistvårdsutredningens förslag. Såsom av framställningen i kap. 6 framgår har barnavårdsnämnden befogenhet att besluta om öppen vård med tvångsåtgärder, varjämte det även ankommer på barnavårdsnämnden att besluta om omhändertagande för skyddsuppfostran (s. 163). Barnavårdslagen innehåller emellertid icke någon bestämmelse om förfarandet då fråga är om öppen vård med tvångsåtgärder. Däremot givas vissa föreskrifter om handläggningen av ärenden angående omhändertagande för skyddsuppfostran. Sålunda föreskrives i 24 § 2 mom., att innan barnavårdsnämnd beslutar omhändertaga någon för skyddsuppfostran, tillfälle skall beredas hans föräldrar, såvida de vistas på känd ort inom riket, samt honom själv, därest han fyllt 15 år, att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet. Då så prövas nödigt, må nämnden kalla den vars omhändertagande ifrågasattes och h a n s föräldrar att personligen inställa sig för att höras inför nämnden eller särskilt utsett ombud. Om föräldrarna vistas på annan ort, må förhöret utsättas att äga rum inför ombud därstädes. I 75 § meddelas bestämmelser i syfte att framtvinga inställelse för nämnden. Utredningen återkommer nedan till dessa bestämmelser. Barnavårdsnämnds beslut att omhändertaga någon för skyddsuuppfostran är emellertid icke utan vidare verkställbart. I 25 § stadgas nämligen, att om beslutet avser barn under 18 år, skall skriftlig förklaring avfordras föräldrarna huruvida de samtycka till beslutets verkställande. Lämna föräldrarna icke sådant samtycke skall n ä m n den, med redogörelse för vad i ärendet förekommit, så snart ske kan och senast två veckor efter beslutets fattande underställa detsamma länssty-

177 relsens prövning. Avser beslutet person i ålder mellan 18 och 21 år skall förklaring som nyss sagts ej avfordras hans föräldrar; beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran av person i denna ålder skall i stället alltid underställas länsstyrelsens prövning. Besvärsrätt över barnavårdsnämnds beslut avseende öppen vård med tvångsåtgärder eller angående omhändertagande för skyddsuppfostran föreligger ej. Vad här sagts om föräldrarna gäller, om vårdnaden om minderårig tillkommer allenast den ene av föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, den som har vårdnaden om vederbörande. Den nya grupp, som enligt utredningens förslag föres in under barnavårdslagen, utgöres av personer som uppnått myndig ålder. Dessa stå sålunda ej under annans vårdnad. Det naturliga är att låta dessa personer helt föra sin talan själva i de ärenden varom här är fråga. Att låta deras föräldrar ha någon bestämmanderätt liknande den, som enligt barnavårdslagen nu tillkommer föräldrar till personer under 18 år, måste anses helt strida mot vad som i allmänhet gäller om den verkan uppnåendet av myndig ålder har. Framhållas må därjämte, att de 21—22-åringar, varom här är fråga, mycket ofta, antagligen i flertalet fall, frigjort sig från och dessutom ej sällan mer eller mindre helt släppt kontakten med föräldrarna. Bestämmanderätten i fråga om vilken inställning vederbörande skall taga i ärenden av den art varom här är fråga bör därför helt tillkomma vederbörande själv. Detta torde böra gälla även personer som, ehuru omyndiga, icke stå under annans vårdnad, såsom en 20-åring som ingått äktenskap. Enligt rättspraxis äga föräldrarna nu ej heller talerätt för sådan 20-åring. (Jfr Regeringsrättens årsbok 1940 s. 120). Ä andra sidan kan det i många fall vara av stort värde att föräldrarna få lämna upplysningar, varför möjlighet städse bör finnas att, om så finnes lämpligt, höra dem. Då fråga åter är om personer, som stå under annans vårdnad, synes däremot beslutanderätten i ovan angivet avseende i princip böra tillkomma vårdnadshavaren. Med hänsyn till den utveckling de äldre av de omyndiga nått och då de ibland äro relativt oberoende av sina föräldrar, böra emellertid dessa omyndiga äga även själva kunna framställa yrkanden. Att så nu är fallet framgår av att en 16-årig flickas besvär över länsstyrelses beslut om hennes omhändertagande för skyddsuppfostran upptagits till prövning (Regeringsrättens årsbok 1928 not S 111; jfr von Koch: Samhällets barnavård, fjärde uppl. s. 306). Något skäl att icke bibehålla barnavårdsnämnden som den myndighet vilken har att besluta om öppen vård med tvångsåtgärder finnes icke. Genom den i kap. 6 föreslagna ändringen av 23 § barnavårdslagen har utredningen fastmera velat markera, att dylika beslut böra ankomma på barnavårdsnämnden (s. 164). Med hänsyn till svårighetsgraden av de ingripanden, som därvid kunna ifrågakomma, t. ex. föreskrift om vistelseort, måste det emellertid anses som en betänklig brist att nu inga bestämmelser finnas om förfarandet i dylika ärenden. De ovan återgivna bestämmelserna om hörande av den varom fråga är 12—477228.

178 och hans föräldrar, då fråga är om omhändertagande för skyddsuppfostran, synas lämpligen böra gälla även för nu förevarande fall. Ifrågasattes åtgärd beträffande person i ålder mellan 21 och 23 år bör det av skäl som ovan anförts vara obligatoriskt att bereda endast vederbörande själv tillfälle att yttra sig och detsamma bör gälla dem som ehuru omyndiga ej stå under annan vårdnad. Det torde vara lämpligt, att nu gällande bestämmelser kompletteras med en föreskrift att nämnden skall äga ålägga även annan än vederbörande själv och, om denne är minderårig, hans vårdnadshavare att inställa sig till förhör inför nämnden eller särskilt utsett ombud. På sätt nedan skall närmare utvecklas anser utredningen, att inställelse för nämnden eller dess ombud bör k u n n a framtvingas genom vitesföreläggande eller genom handräckning. Vid nu angivna förhållande och då det icke torde kunna ifrågakomma, att meddela föreskrifter om rätt till ersättning för inställelse inför barnavårdsnämnd, bör den skyldighet som ålägges annan än den varom fråga är eller hans vårdnadshavare att inställa sig till förhör inför barnavårdsnämnd inskränkas till fall, då förhöret äger r u m inom kommun, där den som skall höras bor eller uppehåller sig. På sätt redan tidigare antytts (s. 165) torde dessa bestämmelser böra upptagas i ett 4 mom. i 23 §. Med hänsyn till den relativt ingripande beskaffenhet som beslut om öppen vård med tvångsåtgärder k u n n a innebära och av skäl utredningen ovan i kap. 6 anfört (s. 163) anser utredningen, att den som beslutet rörer bör äga anföra besvär över dylikt beslut. I enlighet med vad som ovan anförts tillkommer talerätten i dessa fall, då fråga är om person som ej står under annans vårdnad, endast vederbörande själv. Då åter fråga är om underårig, som står under annans vårdnad, är det i första hand vårdnadshavaren som äger anföra besvär men, då det gäller äldre underåriga, bör även den underårige självständigt äga besvära sig. Vad härefter angår spörsmålet om förfarandet vid omhändertagande för skyddsuppfostran är den första frågan att avgöra på vilket organ det bör ankomma att fatta beslut om dylikt omhändertagande. Det nuvarande systemet för omhändertagande för skyddsuppfostran av personer under 18 år, enligt vilket för verkställighet fordras att barnavårdsnämndens beslut om omhändertagande kompletteras med föräldrarnas godkännande, måste betecknas som smidigt och lämpligt samt även ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande. Då det i och för sig är önskvärt att för samtliga fall av omhändertagande ernå ett enhetligt system, har utredningen till övervägande upptagit huruvida den nu obligatoriska underställningen då fråga är om 18 —20-åringar behöver bibehållas. För att få en uppfattning om ändringsfrekvensen i de fall underställning sker har utredningen införskaffat uppgifter från överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser. De inkomna uppgifterna ha sammanställts i följande tabell. Enligt utredningens uppfattning är ändringsfrekvensen efter underställning så ringa att den obligatoriska underställningen för vissa grupper ej ur rättssäkerhetssynpunkt behöver bibehållas. Det för personer under 18

179 Uppgifter rörande under 1947 avgjorda ärenden angående prövning av underställda beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran.

Myndighet

Hela antalet underställda beslut J

K. B. i Östergötlands län K. B. i Malmöhus län K. B. i Göteborgs och Bohus läu . . . .

32 20 s 53 4 51 14 12 5 11

Därav återkallade

Därav fastställelse vägrad

4 2

1 5 4 1 2

4 2 6 1 2

Därav fastställda

24 18 45 46 9 9 9

Av de fastställda besluten avse person under 18 år

fall enligt 22 § d)

14 14 30 ? 7 7 ?

10 4 15 ? 2 2 ?

1 De underställda besluten gälla i 21 fall barn under 18 år, beträffande vilka fastställelse vägrats i 4 fall och i anledning av föräldrarnas medgivande till åtgärden ansökningen återkalllats i 3 fall, samt i 11 fall person enligt 22 § d) barnavårdslagen, av vilka i 1 fall ansökningen återkallats. — 2 Avser barn under 18 år. — 3 E t t fall föranledde icke vidare åtgärd från länsstyrelsens sida. — * De underställda besluten gälla i 38 fall person under 18 år och i 13 fall person, som avses i 22 § d) barnavårdslagen. — 5 De underställda besluten gälla i 10 fall person under 18 år och i 1 fall person, som avses i 22 § d) barnavårdslagen.

år gällande systemet synes därför lämpligen k u n n a utsträckas att avse även övriga grupper. Med hänsyn till det med tilltagande ålder ökade oberoende som de uppväxande intaga i förhållande till vårdnadshavaren torde emellertid vissa jämkningar vara erforderliga. 18—20-åringarna ha som förut framhållits ofta frigjort sig från föräldrarna; lämpligheten av att låta dessa ensamma avgöra om barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran skall få verkställas kan därför ifrågasättas. Om emellertid såväl vederbörande själv som hans vårdnadshavare medgiver att beslutet får gå i verkställighet, kan ur rättssäkerhetssynpunkt icke göras någon invändning mot att ytterligare prövning ej kominer till stånd. I så fall måste emellertid begäran om samtycke till verkställighet av barnavårdsnämndens beslut riktas till både vederbörande själv och hans vårdnadshavare. Den omgång detta kan innebära måste dock anses vida mindre än den omständlighet som föranledes av den nuvarande för dessa fall obligatoriska underställningen. Därest antingen vederbörande själv eller hans vårdnadshavare ej lämnar samtycke, torde försiktigheten bjuda att barnavårdsnämndens beslut underställes länsstyrelsens prövning. Vissa personer under 21 års ålder stå ej under annans vårdnad, såsom de vilka ingått äktenskap. Skäl torde föreligga att jämställa dessa med myndiga personer. Såsom ovan utvecklats böra myndiga personer själva ha att träffa avgörandet om vilken ställning de skola intaga. Samtycker en myndig person — eller en underårig som ej står under annans vårdnad — till att barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran bringas till verkställighet, kan ur rätts-

180 säkerhetssynpunkt ytterligare prövning icke anses erforderlig. Dessa överväganden ha föranlett utredningen att intaga den ståndpunkten att, därest samtycke till att beslutet får gå i verkställighet lämnas, om den som avses med beslutet ej fyllt 18 år, av föräldrarna, om den som avses med beslutet fyllt 18 men ej 21 år och står under föräldrarnas vårdnad, av såväl den som avses med beslutet som hans föräldrar samt i annat fall av den som avses med beslutet, ytterligare prövning ej kan anses vara erforderlig samt att följaktigen för dessa fall underställning icke bör förekomma. I andra fall än de nu angivna bör däremot beslutet underställas högre myndighets prövning. Vad angår själva förfarandet inför barnavårdsnämnden i ärenden om omhändertagande för skyddsuppfostran synas de bestämmelser som ovan upptagits för det fall att fråga är om öppen vård med tvångsåtgärder lämpligen kunna vinna motsvarande tillämpning. Förfarandet i de ärenden, som efter underställning nu komma under länsstyrelsens prövning, regleras i 26 § barnavårdslagen. Om föräldrarnas rätt att yttra sig samt om hörande inför länsstyrelsen av föräldrarna och den som beslutet avser, skall sålunda vad som är föreskrivet därom vid handläggningen inför barnavårdsnämnden av ärende om någons omhändertagande för skyddsuppfostran äga motsvarande tillämpning. Där förhör inför länsstyrelsen äger rum, bör barnavårdsnämnden kallas att genom därtill utsedd person närvara vid förhöret. Föreskrift har meddelats om att barnavårdsnämnden, om sådant föranledes av förhöret eller av skriftligen avgivet yttrande, bör beredas tillfälle inkomma med bemötande. Begäres att någon skall angående uppgivna omständigheter vid domstol höras som vittne eller upplysningsvis och är förhöret icke uppenbarligen onödigt eller finner länsstyrelsen, utan att sådan begäran framställts, anledning föreligga till anställande av förhör, äger länsstyrelsen förordna om sådant vid underrätt, som länsstyrelsen bestämmer. I 75 § meddelas i syfte att framtvinga inställelse vid förhör inför länsstyrelsen bestämmelser, till vilka utredningen återkommer. Då enligt 1946 års alkoholistvårdsutrednings förslag länsstyrelsen bibehålies som det organ, vilket har att avgöra ärenden rörande alkoholmissbrukares omhändertagande för vård, har utredningen ur de synpunkter, u r vilka utredningen har att beakta de med barnavården sammanhängande problemen, ingen anledning att ifrågasätta annat än att det såsom hittills bör ankomma på länsstyrelse att pröva barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran. Besvär över barnavårdsnämnds beslut om tvångsföreskrifter böra vid sådant förhållande uppenbarligen också upptagas av länsstyrelse. För att ernå större rättssäkerhet och ökade garantier för att lämpligaste form av vård inom barna- och ungdomsvårdens ram kommer till stånd, anser utredningen emellertid, att vissa jämkningar i det nu gällande förfarandet vid länsstyrelsen böra komma till stånd. Alkoholistvårdsutredningens förslag synes därvid kunna tjäna som förebild.

181 De ärenden, i vilka ett förfarande i anslutning till alkoholistvårdsutredningens förslag erfordras, äro i första hand de, då barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran underställes länsstyrelsens prövning. I de fall då enligt vad utredningen föreslagit länsstyrelsen har att efter besvär pröva barnavårdsnämnds beslut angående tvångsåtgärder vid öppen vård bör förfarandet vara detsamma som i ovan angivna underställningsärenden. I syfte att garantera att erfarenheter från barnavårdande verksamhet samt medicinska synpunkter vinna tillbörligt beaktande synes — i likhet med vad alkoholistvårdsutredningen föreslagit — länsstyrelsen vid avgörandet av ärenden av nu ifrågavarande art böra ha en speciell sammansättning. Lämpligt synes vara att länsstyrelsen består av landshövding, landssekreterare eller länsassessor som ordförande jämte tre sakkunniga, av vilka en är läkare, en äger insikt och erfarenhet rörande barna- eller ungdomsvårdande verksamhet och en äger insikt och erfarenhet rörande annan social hjälpverksamhet eller liknande arbete. Att behovet av juridisk sakkunskap städse blir tillgodosett har ovan framhållits (s. 175). Denna särskilda sammansättning av länsstyrelsen är givetvis erforderlig endast vid saklig prövning av ifrågavarande ärenden; beslut av processuell natur, såsom om kommunikation m. m., bör kunna träffas av befattningshavare vid länsstyrelsen enligt vad som föreskrives i landshövdinginstruktionen. Ur skilda synpunkter är det önskvärt, att förfarandet inför länsstyrelsen i ökad omfattning blir muntligt. Genom muntlig förhandling ernås helt andra möjligheter att erhålla fullständighet i utredningen än om proceduren är skriftlig och ett bättre grundlag för avgörandet vinnes därigenom. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det av stor betydelse att vederbörande muntligen får framföra sina synpunkter, särskilt som det klientel varom här är fråga måste antagas i stor utsträckning sakna erforderlig förmåga att i skriftlig form lämna en fyllig framställning. Utredningen anser sistnämnda synpunkt vara av den vikt, att en begäran från den, som avses med barnavårdsnämndens beslut, att bliva muntligen hörd städse bör föranleda att förhor anordnas med honom. Med hänsyn till de tidigare anförda synpunkterna på den med beslutet avseddes och hans föräldrars ställning till varandra och till förfarandet bör denna ovillkorliga rätt att bliva hörd tillkomma dels den som avses med beslutet, så snart han fyllt femton år, och dels hans föräldrar i fall då han står under dessas vårdnad. Framställning om att bliva muntligen hörd bör göras, i underställningsärenden i avgiven förklaring och i ärenden angående tvångsåtgärder vid öppen vård i besvären. Barnavårdsnämndens framställning, varigenom dess beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran underställes länsstyrelsens prövning, bör därför kommuniceras med såväl den varom fråga är som hans föräldrar i den mån de äga ovillkorlig rätt att bliva hörda inför länsstyrelsen. I kommunikationsresolutionen i underställningsärenden och i besvärshänvisning i besvärsärenden torde böra upptagas erinran om vad vederbörande har att iakttaga för att bliva muntligen hörd inför länsstyrelsen. Bestämmelser här-

182 om torde lämpligen kunna utfärdas i administrativ ordning. Då här är fråga om bl. a. ungdomar obetydligt över 15 års ålder, har utredningen icke — såsom skett i alkoholistvårdsutredningens förslag — ansett det kunna krävas, att förklaring i underställningsärenden städse avgives skriftligen. Även muntlig förklaring, avgiven till behörig tjänsteman vid länsstyrelsen, bör kunna godtagas. Med hänsyn till önskvärdheten av att utredningen blir så fullständig som möjligt bör länsstyrelsen, då så prövas lämpligt, även utan begäran av den varom fråga är eller hans föräldrar k u n n a anordna förhör. Ur samma synpunkt bör länsstyrelsen kunna anordna förhör med — utom vederbörande själv och hans föräldrar — annan, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedömande. Då utredningen nedan kominer att föreslå att ersättning för inställelsen skall utgå till den, som enligt förordnande av länsstyrelsen inställt sig för att upplysningsvis höras inför länsstyrelsen, föreligger här — i motsats till vid förhör inför barnavårdsnämnd — intet behov av att begränsa inställelseskyldigheten till dem som bo nära sammanträdesplatsen. Förhören böra ur rättssäkerhetssynpunkt vara offentliga. Möjlighet bör emellertid finnas att, när den varom fråga är eller hans föräldrar det begär eller länsstyrelsen eljest prövar omständigheterna föranleda därtill, hålla förhöret inom stängda dörrar. Att likväl anhöriga och andra, vilkas närvaro kan förväntas bliva till nytta under förhöret, böra kunna medgivas övervara detsamma är tydligt. Även om förhöret ej hålles inom stängda dörrar bör åhörare under 18 år kunna avvisas. Ibland kan det för att en person, som skall höras upplysningsvis, skall kunna förmås omtala vad han vet vara lämpligt, att h a n höres utan att den varom fråga är eller hans föräldrar äro närvarande. Befogenhet att i dessas frånvaro höra annan upplysningsvis bör därför tillerkännas länsstyrelsen; ur rättssäkerhetssynpunkt är det emellertid angeläget att denna befogenhet utövas med stor urskiljning. Att representant för barnavårdsnämnden bör beredas tillfälle närvara vid förhöret är uppenbart. Detsamma bör gälla barnavårdskonsulenten. Liksom hittills bör länsstyrelsen ha befogenhet att förordna om att vittnesförhör skall äga rum vid underrätt. Underrättelse om tid och plats för förhöret bör lämnas utom barnavårdsnämnden den varom fråga är, om han fyllt 18 år, och, om han står under annans vårdnad, vårdnadshavaren. Som åldersgräns för underrättelseskyldigheten till vederbörande själv upptages här annan ålder än den som föreslagits då fråga är om skyldigheten att bereda vederbörande tillfälle att yttra sig inför barnavårdsnämnd och länsstyrelse, i vilka fall gränsen satts vid 15 år. Anledningen till att utredningen här stannat för en gränsdragning vid 18 års ålder är följande. Någon beslutanderätt i sakfrågan tillkommer icke domstolen och därför finnes icke samma skäl att åvägabringa en personlig kontakt mellan vederbörande och detta organ som mellan honom och de i sakfrågan beslutande myndigheterna, barnavårdsnämnden och länsstyrelsen. Den självständiga ställning som enligt utredningen bör tillerkännas personer över 18 år — hans vägran

183 att samtycka till verkställighet av barnavårdsnämnds beslut att omhändertaga honom för skyddsuppfostran skall enligt utredningens förslag föranleda till att beslutet skall underställas länsstyrelsens prövning — synes å andra sidan böra föranleda att person över 18 år städse får underrättelse om tid och plats för förhör inför domstol. Då a n n a n än den vars omhändertagande är i fråga eller hans vårdnadshavare på grund av förordnande av länsstyrelsen inkallas för att upplysningsvis höras inför länsstyrelsen eller för att vittna vid domstol, bör han vara berättigad till ersättning. Denna, som torde böra utgå enligt de grunder, som äro stadgade angående ersättning av allmänna medel till vittne, bör alltid slutligen stanna å statsverket. Ersättningen bör bestämmas beträffande den som är inkallad till förhör inför länsstyrelsen av denna och beträffande den som höres inför domstol av rätten. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det av största intresse att den vars omhändertagande ifrågasattes kan anlita sakkunnigt biträde. Uttryckligen bör sägas ifrån att han — och hans föräldrar — äga åtnjuta hjälp vid förhör inför länsstyrelsen eller vid vittnesförhör inför domstol. Emellertid synes man icke böra stanna härvid. Har barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran på grund av förordnande enligt 25 § 3 mom. omedelbart gått i verkställighet och är vederbörande sålunda berövad friheten med de minskade möjligheter detta innebär för honom att framlägga sin sak, bör han i rättssäkerhetens intresse städse k u n n a få biträde på det allmännas bekostnad. Vidare bör ekonomisk oförmåga icke utgöra hinder för någon att erhålla hjälp av sakkunnig. På det allmännas bekostnad bör därför biträde kunna förordnas även för det fall att den varom fråga är kan antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning. I sistnämnda fall torde dock rätten att på det allmännas bekostnad erhålla biträde böra göras beroende av att vederbörande finnes icke kunna själv eller genom annan, som lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga sina intressen. Det bör ankomma på länsstyrelsen att förordna biträdet. Om kvalifikationerna hos den, som skall k u n n a förordnas till biträde, torde ej böra sägas annat än att han skall vara lämplig därtill. Något krav på att biträdet skall äga juridisk utbildning torde nämligen ej böra uppställas. Ofta kunna personer med erfarenhet från socialvårdande verksamhet vara väl så lämpliga. Väljes person av sistnämnda kategori, måste emellertid försiktighet iakttagas, så att icke den utsedde har sken av att stå i beroende av barnavårdsnämnden och därför icke helhjärtat iakttaga dens intressen, åt vilken han förordnats till biträde. Ersättning till biträdet, vilken bör bestämmas av länsstyrelsen, torde böra utgå i enlighet med vad som är stadgat om ersättning till offentlig försvarare, dock att ersättningen alltid skall stanna å statsverket. I 75 § 1 mom. barnavårdslagen upptagas nu bestämmelser i syfte att i ärenden angående omhändertagande för skyddsuppfostran framtvinga inställelse inför barnavårdsnämnd och länsstyrelse. Sålunda skola föräldrar, som kallats att personligen inställa sig inför nämnden för att höras i aren-

184 de angående omhändertagande av deras barn för skyddsuppfostran och som utebliva utan laga förfall, bota fem kronor. Nämnden äger därefter antingen vid vite förelägga föräldrarna inställelse eller ock för ändamålet begära handräckning hos polismyndigheten. Viten må icke föreläggas till högre sammanlagt belopp än 100 kronor för en var av föräldrarna. Utdömandet av böter eller vite torde ankomma på domstol. I fråga om inställelse inför nämnden av den vars omhändertagande är i fråga gäller, att nämnden kan ålägga den, som har honom i sin vård, att ombesörja hans inställande eller efter omständigheterna förordna därom på annat lämpligt sätt. Där så erfordras, må nämnden begära handräckning hos polismyndigheten. I ärenden, som underställts länsstyrelsens prövning, äger länsstyrelsen, där så finnes påkallat, förelägga föräldrarna inställelse vid vite eller äventyr av hämtning. Angående inställandet av den, vars omhändertagande är i fråga, gäller i tillämpliga delar vad som stadgats om hans inställande inför barnavårdsnämnden. I 75 § 2 mom. upptagas bestämmelser om påföljd för utevaro från barnavårdsnämnd i ärenden rörande annat än omhändertagande för skyddsuppfostran. Tvångsmedel bör finnas för att ernå inställelse vid länsstyrelsen även i ärenden, där fråga är om tvångsåtgärder vid öppen vård. De i 75 § upptagna föreskrifterna om sättet att inställa den vars omhändertagande är i fråga ha ej sådan utformning att de lämpligen k u n n a tillämpas beträffande 21—22-åringar, vilka ju icke stå under annans vårdnad. Skall vid länsstyrelse höras annan än den som ärendet rör eller hans föräldrar, bör tvångsmedel finnas för att framtvinga inställelse. Viss omarbetning av 75 § är på grund av det anförda erforderlig. Nuvarande ordning synes kunna bibehållas beträffande den som står under annans vårdnad. För samtliga andra, d. v. s. den varom fråga är, om han ej står under annans vårdnad, samt vårnadshavaren och andra som i dessa ärenden kunna kallas att inställa sig inför barnavårdsnämnd och länsstyrelse, torde böra skapas ett enhetligt system. I likhet med vad alkoholistvårdsutredningen föreslagit torde lämpligen böra upptagas att barnavårdsnämnden äger i kallelsen till förhöret föreskriva vite av högst femtio kronor. Om kallelsen delgivits minst fyra dagar före inställelsedagen och om den kallade utebliver utan anmält laga förfall, synes nämnden böra äga att hos polismyndigheten påkalla handräckning för vederbörandes hämtande och, om han ej samma dag blir inställd genom hämtning, utdöma det vite som föreskrivits i kallelsen. Överflyttandet av befogenheten att utdöma vitet från domstol till nämnden är uppenbarligen ägnat att öka effektiviteten av bestämmelsen och torde icke ingiva betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt. Enligt stadgandet i 81 § 1 mom. föreligger besvärsrätt över barnavårdsnämnds beslut, varigenom vite utdömts. De sålunda upptagna bestämmelserna torde böra äga motsvarande tilllämpning då fråga är om inställelse inför länsstyrelsen.

185 KAP. 8.

Vissa förebyggande åtgärder. Lösdrivarlagen vinner huvudsakligen tillämpning å dem, som tämligen djupt hemfallit åt lösdriveri. På grund av det vid 1945 års riksdag fattade beslutet i anledning av herr Hedlunds i Östersund motion har frågeställningen i viss mån begränsats att avse huru ingripanden från samhällets sida lämpligen böra ske beträffande det klientel, å vilket gällande lösdrivarlag äger tillämpning. Belysningen av medlen att avlägsna de djupare liggande orsakerna till förekomsten av lösdriveri eller med andra ord av frågan om åtgärder syftande att förebygga uppkomsten av lösdriveri har därför blivit i viss grad knapphändig. Som förut framhållits är lösdriveri intet specifikt fenomen utan allenast en yttring bland andra av ett över huvud asocialt levnadssätt. En undersökning av alla de faktorer som äro av betydelse för uppkomsten av dylik livsföring faller uppenbarligen utom ramen för det åt utredningen lämnade uppdraget. Någon ytterligare uppmärksamhet vill utredningen dock ägna vissa förhållanden, som ha ett mera påtagligt samband med lösdriveri, och vissa åtgärder, som synas vara ägnade att på ett tidigt stadium förebygga uppkomsten av asocialt levnadssätt. Då lösdrivarlagen äger tillämpning allenast å personer över 21 års ålder, är det naturligt, att med utredningens uppläggning av sitt arbete de åtgärder som k u n n a vara ägnade att motverka en ogynnsam utveckling hos ungdomar hittills icke mera ingående diskuterats. Vissa allmänna synpunkter ha dock framhållits i kap. 5 (s. 110 f.). Såsom tidigare anförts är det otvivelaktigt att psykiska rubbningar spela en väsentlig roll vid en persons utveckling till lösdrivare. Därför är det angeläget, att så snart en individ visar sådana tendenser att skäl finnas misstänka, att han kan komma att hemfalla till lösdriveri, det blir utrönt huruvida dessa tendenser ha samband med en psykisk rubbning av något slag, så att behandlingen av honom kan anpassas efter vad som även med hänsyn till medicinska synpunkter kan anses lämpligast. Den blivande lösdrivarens missanpassningssymptom uppträda som tidigare berörts i flertalet fall redan i barnaåren, varför de åtgärder varom här kan vara fråga i regel falla inom barnavårdens ram. När barnavårdsnämnd har anledning ingripa mot ungdom på grund av vanart, måste därför uppmärksamheten städse vara riktad på möjligheten att vanarten kan sammanhänga med någon psykisk defekt. Det är på grund härav önskvärt, att i betydande utsträckning av sakkunnig lämnade uppgifter om den vanartades psykiska tillstånd finnas att tillgå, innan barnavårdsnämnd fattar ståndpunkt till frågan om vilken åtgärd som skall vidtagas. Möjligheterna att erhålla dylika uppgifter

186 ha tidigare ofta nog varit mycket begränsade. Numera är däremot under utD y g g n a d en psykisk barna- och ungdomsvård, som är ägnad att öka möjligheterna för barnavårdsnämnderna att erhålla vägledning i detta avseende. Med hänsyn till den stora betydelse ifrågavarande spörsmål har för att effektiva förebyggande åtgärder mot lösdriveri skola komma till stånd, skall här lämnas en kortfattad redogörelse för hur långt utbyggandet av den psykiska barna- och ungdomsvården fortskridit. Enligt kungörelse den 22 juni 1945 utgår statsbidrag till psykisk barnaoch ungdomsvård, innefattande undersökning och behandling av psykiska rubbningar hos barn och ungdom samt rådgivning i uppfostringsfrågor. Bidrag utgår till landsting eller stad, som icke deltager i landsting, som anordnar sådan vård. Verksamheten må även anordnas gemensamt av två eller flera landsting eller av landsting och stad, som icke deltager i landsting. Densamma skall vara anordnad enligt en av medicinalstyrelsen godkänd plan och inom varje verksamhetsområde utövas vid minst en central (rådgivningsbyrå för uppfostringsfrågor) samt, i den mån så prövas erforderligt, vid en eller flera filialstationer. Central bör i allmänhet vara förlagd till sjukhus och anknuten till barnavdelning, om sådan finnes. Därest central förlägges utan direkt anslutning till sjukhus, skola sådana anordningar vidtagas att för verksamheten erforderligt antal vårdplatser står till förfogande å närbeläget sjukhus, i första hand barnavdelning, om sådan finnes. Inom varje verksamhetsområde skola finnas dels en eller flera legitimerade läkare, som äga utbildning i pediatrik och psykiatri samt speciell erfarenhet i barnpsykiatri eller eljest förvärvat för verksamheten ägnad specialutbildning, dels ock en eller flera assistenter, vilka äga för uppgiften lämpad utbildning och av medicinalstyrelsen förklarats behöriga att innehava dylik befattning. Utredningen har tillskrivit samtliga landsting och städer, som ej deltaga i landsting, med förfrågan huruvida sådan psykisk barna- och ungdomsvård, som avses med kungörelsen den 22 juni 1945, bedreves i länet resp. staden eller, om så ej vore fallet, huruvida planer förelåge att börja dylik verksamhet. Svar ha ingått från samtliga tillfrågade utom två landsting (i Gotlands och Örebro l ä n ) . Enligt de inkomna svaren och senare inhämtade uppgifter bedrives psykisk barna- och ungdomsvård av sådan karaktär att statsbidrag erhålles endast av två landsting (i Stockholms och Värmlands län) och två städer (Stockholm och Göteborg). Dessutom har av ett landsting (i Jämtlands län) under tiden hösten 1946 — årsskiftet 1947/48 sådan verksamhet bedrivits, vilken dock måst nedläggas på grund av brist på kompetent läkarkraft; enligt beslut år 1948 skall dock i detta län provisoriskt inrättas en avdelning för denna vårdform. Inom två landsting (i Malmöhus och Älvsborgs län) och två städer (Malmö och Gävle) bedrives verksamhet av ifrågavarande art, ehuru den ej givits sådan organisation att statsbidrag kan erhållas. I åtta län (Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens) föreligger eller har av förvaltningsutskott hos 1948 års landsting be-

187 gärts principbeslut om inrättande av verksamhet i en eller annan form av nu ifrågavarande art. Anledningarna till att verksamheten ej kommit i gång angivas vara i några län lokalsvårigheter och i ett par andra fall svårighet att lösa läkarfrågan. I Västernorrlands och Västerbottens län hoppas m a n k u n n a börja verksamheten 1949 och i Skaraborgs län har 1948 års landsting anvisat medel för försöksverksamhet. Utredningar om inrättande av psykisk barna- och ungdomsvård pågå inom ytterligare fyra landsting (i Uppsala, Kronobergs, Västmanlands och Gävleborgs län) samt i två städer (Norrköping och Hälsingborg), medan i återstående sex landstingsområden, från vilka svar inkommit, (Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar norra, Kalmar södra och Kopparbergs), ingen verksamhet av nu ifrågavarande art bedrives, och, såvitt svaren utvisa, utredning om igångsättande av sådan verksamhet ej heller pågår. Det synes sålunda som om goda utsikter finnas för att psykisk barnaoch ungdomsvård i den form som avses i ovannämnda kungörelse inom ej allt för lång tid kommer till stånd inom åtskilliga län och städer, som ej deltaga i landsting, och här må endast understrykas den stora betydelsen av att så sker. Framhållas må ock angelägenheten av att barnavårdsnämnderna till fullo utnyttja de möjligheter att vinna upplysningar om vanartade barns och ungdomars psykiska tillstånd, som förefinnas efter igångsättandet av psykisk barna- och ungdomsvårdande verksamhet. Ofta nog kan samhället ingripa hjälpande och stödjande vid övergången från skolan till arbetslivet. I den mån åtgärder över huvud kunna leda till att en ogynnsam utveckling avbrytes böra särskilt goda utsikter finnas att just vid denna tidpunkt ernå en effektiv förebyggande verksamhet. Genom att anpassningssvårigheterna hos dem som löpa risk att utvecklas till lösdrivare och prostituerade i flertalet fall visat sig redan under skolåldern torde ett ingripande på detta stadium nå en mycket stor del av de presumtiva lösdrivarna och prostituerade. Ingripandet sker också på ett så tidigt stadium att utsikterna till ett gynnsamt resultat äro så stora som över huvud är möjligt. Ungdomsvårdskommittén har upptagit bl. a. frågan om ungdomens övergång från skolan till arbetslivet till ingående prövning. I sitt betänkande om stöd åt utvecklingshämmad ungdom (SOU 1947:17) lämnar kommittén uppgifter om då befintlig kuratorsverksamhet för barn från hjälpskolan, vilka utvisa, att hjälpklasskuratel då fanns i 15 skoldistrikt. Kommittén framhåller därefter, att hjälpklassbarnen alltid böra, då de lämna skolan, få personligt stöd av en kurator, som har i uppdrag att hålla kontakt med varje elev. För att ej detta skall få smak av övervakning i sedvanlig mening bör kuratelet knytas nära till yrkesvägledningen, också om det blir särskilt utsedda kuratorer, som ha hand om hjälpklassernas f. d. elever. Principiellt vill kommittén icke betrakta denna anordning som någon för all framtid särpräglad hjälpklassåtgärd. Enligt kommittén böra alla ungdomar, som behöva fortsatt personligt stöd i sin yrkesanpassning och på andra områden, av samhället erbjudas sådant. Det bör enligt kommittén lämpligen ske ge-

188 nom en från yrkesvägledningen organiserad eftervård av alla ungdomar, som placerats av eller för rådgivning passerat genom denna institution. Kommitténs förslag till hjälpklasskuratel är därför att betrakta som en första etapp och den etapp, som enligt kommittén är allra angelägnast att nu förverkliga. Det n ä r a samband, som bör råda mellan denna kuratorsverksamhet och yrkesvägledningen, framgår också av kommitténs uttalanden om organisationen av kuratorsverksamheten, vilken givetvis får göras olika beroende på storleken av den ort varom är fråga. Sålunda föreslås t. ex. för större städer, att kuratorssysslan kan växa ut till halvtidstjänster, förlagda dels till yrkesvägledningen, dels till hjälpskolans avgångsklass och dels till den särskilda yrkesskolan för hjälpklassbarnen. Ungdomsvårdskommittén har i ett senare avgivet betänkande om ungdomen och arbetet (SOU 1948: 21) upptagit bl. a. frågan om yrkesvägledning för all ungdom till övervägande. Bedan nu finnes inom varje län en till länsarbetsnämnden knuten central för ungdomsförmedling och yrkesvägledning och därjämte i vissa län filialer på större platser. Samarbete har upprättats mellan särskilt folk- och fortsättningsskolorna men även de högre skolorna, å ena, och ungdomsförmedlingens och yrkesvägledningens organ, å andra sidan. Kommittén, som påtalar vissa brister i den nuvarande verksamheten, lämnar i flera olika avseenden anvisningar om de vägar som böra k u n n a leda till en intensifiering av berörda verksamhet. Utredningen vill här endast peka på den av kommittén framförda tanken att det för vissa ungdomar kan vara lämpligt att införa ett begrepp som svarar mot skolhälsovårdens »kontrollbarn», ungdomar som man inte släpper u r sikte på lång tid emedan deras hälsotillstånd inger farhågor. Såsom kontrollungdomar i denna mening böra enligt kommittén i första hand uppföras de, som behöva särskilt noggrann tillsyn eller speciell behandling på grund av kroppslig eller psykisk sjukdom eller svaghet, vidare ungdomar, som yrkesvägledningen-ungdomsförmedlingen placerat ut i yrkesarbete eller utbildning men vilkas lämplighet eller lust för resp. yrke äro tvivel underkastade, samt slutligen sådana elever, som från skolan uppgivas ha svårigheter med sin personliga anpassning, d. v. s. barn från särskilt besvärliga miljöer eller barn som företett beteenderubbningar, vilka icke blivit tillfredsställande uppklarade under skoltiden. Kommittén framhåller också, att i städer och tätorter alla nyligen inflyttade ungdomar äro i behov av denna närmare kontakt. Slutligen må här nämnas, att kommittén är inne på tanken att man i framtiden till ungdomsrådgivningsbyråerna skulle kunna koncentrera all slags tillsyn över ungdomar, såsom den särskilda kuratorsverksamheten för dem som avgått från hjälpklass samt övervakningen av ungdom, som barnavårdsnämnd eller domstol fått att göra med eller som utskrivits villkorligt från fångvårdsanstalter och ungdomsvårdsskolor. Kommittén framhåller i samband härmed, att ett intimt samarbete mellan övervakare och ungdomsrådgivningsbyråer givetvis kan organiseras även om, såsom nu är fallet, det är lekmän som ombesörja övervakningen men att denna samordning skulle kunna bliva ännu effektivare, om det i

189 framtiden tillsattes speciella tjänstemän för övervakningen och om dessa finge h a n d om både nämnders och domstolars samt fångvårdsanstalternas övervakning över ungdomar. Tillgången till rådgivningsbyråns läkare, yrkesvägledningsexpertis och platsförmedling skulle vara till ovärderlig nytta i övervakningsarbetet. Med hänsyn till den stora betydelse som arbetsanskaffningen har, då det gäller att på ett tidigt stadium ingripa mot dem som visa tendenser att utvecklas till lösdrivare, och vikten av att det anvisade arbetet i möjligaste mån är anpassat efter vederbörandes betingelser får utredningen understryka angelägenheten av att barnavårdsnämnd upprätthåller nära kontakt med och i stor utsträckning inhämtar råd och upplysningar från organen för ungdomsförmedlingen och yrkesvägledningen. Efter den utbyggnad av dessa organ, som kan förväntas komma till stånd, bör dylik kontakt bli av ännu större värde än för närvarande. Å andra sidan händer det säkerligen ej sällan att organen för ungdomsförmedlingen och yrkesvägledningen i sin verksamhet få kännedom om ungdomar, som missköta sig på sådant sätt att ingripande med tvångsåtgärder framstår såsom erforderligt. Att dessa organ böra fästa vederbörande barnavårdsnämnds uppmärksamhet på dessa fall är uppenbart. För vissa fall synes det även angeläget att samarbete kommer till stånd mellan olika barnavårdsnämnder. De olika klientelundersökningarna överensstämma däri att de till städerna inflyttade löpa större risk än övriga att hemfalla till lösdriveri resp. prostitution. (Jfr tab. 7 i bil. 1 och s. 63 i bil. 2.) Oavsett om anledningen härtill är att de inflyttade omfatta ett särskilt stort urval av sådana personer med orolig och obalanserad läggning, för vilka faran att hemfalla åt ett oregelbundet levnadssätt är särskilt stor, eller om den större risken beror på att själva inflyttningen medför svårigheter som vederbörande icke kan bemästra, är det angeläget att samhället bringar särskilt till storstäderna inflyttade ungdomar hjälp och stöd, så snart den inflyttade visar tecken till att icke kunna finna sig till rätta. En svårighet härvid är emellertid att vederbörande myndigheter på inflyttningsorten ofta nog icke få kännedom om hjälpbehovet på så tidigt stadium som är önskvärt. I vissa fall torde denna svårighet kunna avlägsnas. Ofta har säkerligen den som begivit sig till storstaden haft anpassningssvårigheter redan i hemorten och barnavårdsnämnden där haft sin uppmärksamhet riktad på honom utan att dock ha vidtagit tvångsåtgärder. En möjlighet är, att då hemortens barnavårdsnämnd får vetskap om att någon, för vilken en omflyttning med hänsyn till hans tidigare uppförande kan antagas medföra risk för att han skall hemfalla till asocialt levnadssätt, flyttat till annan ort, nämnden genom ett meddelande till sistnämnda orts barnavårdsnämnd fäster dennas uppmärksamhet på honom. Av undersökningarna å lösdrivarklientelet framgår, att i mycket stor utsträckning även de mycket unga lösdrivarna straffats innan de bli föremål för reaktion enligt lösdrivarlagen. Många lösdrivare ha sålunda tidigare varit att hänföra till ungdomsbrottslingarnas kategori. Ett framgångs-

190 rikt bekämpande av ungdomsbrottsligheten skulle därför säkerligen leda till en högst betydande minskning av lösdriveriet. Att här gå in på ungdomsbrottslighetens vittfamnande problem kan uppenbarligen ej komina i fråga. Utredningen vill endast framhålla, att en effektivisering av den med villkorlig dom förenade övervakningen synes oundgänglig. Särskilt i storstäderna torde övervakningen i mycket stor utsträckning anordnas slentrianmässigt och utan att tillräcklig personlig kontakt kommer till stånd mellan övervakaren och den övervakade. I stor utsträckning förekommer, att övervakningarna samlas på ett relativt litet antal personer, vilka omöjligen kunna medhinna att ägna envar övervakad den personliga och individuella handledning och hjälp som är erforderlig. Utvägen att ernå bättre förhållanden synes vara antingen en högst väsentlig förstärkning av skyddskonsulentorganisationen eller ock anlitande av ett långt större antal frivilliga personer såsom övervakare. Om sistnämnda väg väljes, torde det vara erforderligt att höjning sker av de arvoden som utgå till övervakarna. Ungdomsvårdskommitténs ovan återgivna framtidstanke om samordning av yrkesvägledningen och olika former av övervakning och tillsyn synes också värd att upptagas till närmare övervägande. Utredningen, som endast velat fästa uppmärksamheten på ifrågavarande problem, finner sig icke ha anledning taga någon ställning till hur en effektivisering av övervakningen lämpligen bör ske, så mycket mindre som straff lagberedningen påbörjat en översyn av lagstiftningen om villkorlig dom. Om också i flertalet fall de första missanpassningssvårigheterna uppträda i barna- eller ungdomsåren och därför förebyggande åtgärder beträffande ungdom äro de ur praktisk synpunkt viktigaste, förekommer det givetvis även att personer först i högre ålder glida över från en ordnad tillvaro till ett mera asocialt levnadssätt. Även i dessa fall är det i hög grad önskvärt att samhället stödjande ingriper på så tidigt stadium som möjligt. Av särskild vikt för att den ogynnsamma utvecklingen skall k u n n a avbrytas är att vederbörande icke upphör med ordnat arbete. Det är därför angeläget, att det samhällsorgan som i första hand har anledning att taga befattning med vederbörande söker skaffa ett för honom lämpat arbete. Nära kontakt måste därför upprätthållas mellan nämnda organ och de arbetsförmedlande institutionerna. Ej sällan äro vederbörandes svårigheter att finna sig till rätta åtminstone till en del att hänföra till någon psykisk rubbning eller till någon kroppslig sjukdom eller defekt. Möjligheterna att konstatera om så är fallet böra omsorgsfullt utnyttjas. Efter en sådan undersökning äro givetvis utsikterna att finna ett arbete, som är lämpat för vederbörande, vida gynnsammare än om någon undersökning ej kommit till stånd. De arbetsförmedlande organen få säkerligen ej sällan kännedom om personer som uppenbarligen ej kunna inordna sig på anvisade arbetsplatser. Om a n ledning finnes till antagande att denna vederbörandes svårighet bottnar i något missförhållande, som samhället söker komma till rätta med i särskild ordning, t. ex. spritmissbruk, är det angeläget, att arbetsförmedlingsorganet fäster vederbörande socialvårdande organs uppmärksamhet på per-

191 sonen i fråga, så att detta organ kan ingripa hjälpande och stödjande med de medel, som stå organet till buds. Av undersökningen å varningsklientelet synes framgå, att bland kvin* norna gruppen förut gifta löper större risk att erhålla varning för lösdriveri än övriga kategorier bland kvinnorna samt att därjämte denna risk är stadd i ökning under senare år. (Jfr tab. 9 i bil. 1.) Antagligen hänför sig den större risken inom denna grupp främst till de frånskilda. Dessa äro utsatta för särskilda svårigheter. Bedan upplösningen av äktenskapet medför i och för sig ofta nog en svår psykisk påfrestning men därtill komma mycket ofta särskilda svårigheter beträffande försörjningen, anskaffande av bostad m. m. Det vore säkerligen många gånger önskvärt om samhället kunde bringa hustrurna hjälp just under övergångstiden i samband med skilsmässan. Det torde vara främst rättshjälpsanstalterna som få kännedom om dessa svårigheter. En möjlighet synes därför vara att låta rättshjälpsanstalternas verksamhet omfatta icke endast de mera juridiskt-tekniska spörsmålen i samband med äktenskapets upplösning utan även uppgifter av mera socialvårdande natur, vilket lämpligen torde böra ske i samarbete med arbetsförmedlingsorganen. För dylik verksamhet synes erforderligt med förstärkning av arbetskraften vid rättshjälpsanstalterna med personal med erfarenheter från socialvård. Till en början torde denna kombinerade rättshjälp och socialvård böra inskränkas till försöksverksamhet i någon eller några av rikets största städer. Såsom ovan anförts blir det alldeles övervägande flertalet prostituerade någon gång smittade med könssjukdom. (Jfr s. 107.) Ofta nog torde de ådraga sig sjukdomen redan innan eller kort efter det de börjat prostituera sig. Av stort värde synes därför vara att samhället bringar de kvinnor, som hemfallit eller löpa risk att hemfalla åt prostitution, hjälp och stöd i samband med att de behandlas för könssjukdom. Sjukdomen medför att den sjukas möjligheter att finna sin försörjning minskas och med den bland samhällsmedlemmarna ganska vanliga inställningen att det är något nesligt att ha blivit smittad med könssjukdom utsattes den sjuka dessutom för särskilda påfrestningar av psykologisk art. Det synes därför finnas skäl antaga, att särskilt då en kvinna av den kategori varom här är fråga första gången behandlas för könssjukdom, goda förutsättningar skola finnas för att stödjande och hjälpande åtgärder från samhällets sida kunna leda till att vederbörande återföres till ett ordentligt levnadssätt. Den viktigaste åtgärden synes därvid vara att den sjuka beredes möjlighet att komma i miljö, där risken för att hon skall neddragas i prostitution är ringa. Medel härför äro bl. a., att lämplig bostad, efter hennes anlag anpassad arbetsanställning och vid behov arbetsutbildning beredes henne. Av vikt är tydligen även att uppmärksamhet ägnas frågan huruvida den könssjuka lider av psykisk rubbning. Den verksamhet varom här är fråga är i främsta rummet av socialvårdande natur och för att verksamheten skall bedrivas med nödig effektivitet erfordras tydligen att särskilda arbetskrafter finnas att tillgå, som i sam-

192 band med könssjukdomsbehandlingen kunna gripa in med socialvårdande åtgärder av ovan antydd art. Viss socialvårdande verksamhet bedrives redan nu i samband med könssjukdoms vården. I skrivelse den 29 november 1943 föreslog sålunda medicinalstyrelsen, att i de städer, där könspolikliniker funnes inrättade, skulle anställas särskilda sociala kuratorer med uppgift framför allt att uppspåra smittkällor men även att företaga hembesök och göra sociala miljöundersökningar samt i övrigt utgöra förbindelselänk med de sociala myndigheterna. I proposition till 1944 års riksdag (nr 144) uttalade departementschefen i anledning av medicinalstyrelsens förslag, att man icke för det dåvarande borde binda sig för en så omfattande organisation som förslaget innebure, samt förordade, att man skulle begränsa sig att på försök anställa kuratorer i Stockholm, Göteborg och Malmö samt eventuellt ytterligare i några av rikets övriga städer. För budgetåret 1948/49 har av statsmedel anvisats bidrag till avlöning av 4 kuratorer i Stockholm, 2 kuratorer i Göteborg, 2 kuratorer i Malmö och en kurator i Norrköping. Erfarenheten från den redan nu sålunda befintliga kuratorsverksamheten torde giva vid handen, att efterforskandet av smittkällor, vilket avsetts som den primära arbetsuppgiften, tagit större delen av kuratorernas arbetstid i anspråk, varför det sociala hjälparbetet bland de sjuka kommit att skjutas i bakgrunden. Det synes därför önskvärt, att en förstärkning av kuratorsorganisationen kommer till stånd. Därvid torde böra övervägas huruvida ej ett särskiljande bör ske, så att den mera polismässiga uppgiften att uppspåra smittkällor uppdrages åt vissa kuratorer, medan andra få den rent sociala hjälpverksamheten till sin arbetsuppgift. Vid utformningen av denna hjälpverksamhet synas åtskilliga av de synpunkter böra beaktas, som kommittén för partiellt arbetsföra framfört i sitt år 1946 avgivna betänkande med förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbetsföra m. in. (SOU 1946: 24). Av vikt är även att till kuratorernas förfogande ställas penningmedel, tillräckliga för att de på ett effektivt sätt skola kunna bringa hjälp vid akuta behov. Av enskilda föreningar och sammanslutningar ha sedan länge — långt tidigare än samhället vidtagit några i nutida mening social vårdande åtgärder — bedrivits stödjande och hjälpande verksamhet av stor betydelse. Även efter utbyggnaden av den samhälleliga hjälpverksamheten finnes för visso utrymme för enskilda krafter. Frivilliga krafter, som vilja verka på detta område, äro utan tvivel värda uppmuntran och stöd, ekonomiskt och på annat sätt, från samhällets sida.

193 KAP. 9. Specialmotivering. Förslaget till lag om upphävande av lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling. Med hänsyn till utredningens uppfattning att tidpunkten för upphävandet av lösdrivarlagen bör göras beroende av lösningen av psykopatvårdsproblemet har utredningen ansett sig icke k u n n a föreslå någon viss dag för upphävandet. I anslutning härtill må anmärkas, att de i andra lagar föreslagna ändringarna ha ett — om också icke på samtliga punkter ovillkorligt — dock betydande samband med upphävandet av lösdrivarlagen. På grund härav har utredningen ej heller för övriga lagändringar föreslagit viss tidpunkt för ikraftträdandet. Vissa spörsmål av övergångsnatur påkalla uppmärksamhet vid lösdrivarlagens upphävande. Ett av dessa spörsmål är hur det skall förfaras med dem, som vid tiden för lagens upphävande redan ådömts men ännu ej till fullo avtjänat ådömt tvångsarbete. Då antalet tvångsarbetare nu endast utgör ett eller annat tiotal personer, synes det önskvärt om det i och för sig mindre tilltalande sättet att upphäva lagen etappvis — i första omgången bestämmelserna om ådömande och i andra etappen stadgandena om verkställighet av tvångsarbete — kunde undvikas. Med hänsyn till bl. a. bestämmelserna i 7 och 13 §§ lösdrivarlagen, enligt vilka på grund av förhållanden, som inträffat efter domens meddelande, tvångsarbete i vissa fall icke får vidare verkställas, är det uteslutet att överföra dem varom nu är fråga till kategorierna till fängelse eller straffarbete dömda och låta dem avtjäna återstående tvångsarbete i enlighet med bestämmelserna i lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. Lämpligt synes i stället vara att överflytta vederbörande till behandling inom de vårdformer, vilka framdeles skola ersätta det nuvarande tvångsarbetet. I den mån en eller annan icke skulle komma in under annan vårdform bör det icke möta allt för stora betänkligheter att utan vidare lösgiva honom. Därest det vid tiden för upphävandet av lösdrivarlagen skulle finnas någon som avtjänar tvångsarbete på grund av bestämmelserna i fattigvårds- eller barnavårdslagen, torde han böra återföras till arbetshem. I lagen om lösdrivarlagens upphävande bör därför upptagas föreskrift om att från och med dagen för upphävandet tvångsarbete, som ådömts jämlikt lösdrivarlagen, ej må befordras till verkställighet eller, om verkställigheten börjat, fortsätta. Uppenbarligen kräves viss tid för att verkställa erforderliga undersökningar beträffande de intagna för att utröna vilken vårdform som är den för vederbörande lämpligaste och för att ombesörja fattande i vederbörlig ordning 13—477228.

194 av beslut, på grund varav omhändertagande i annan ordning k a n ske. Erforderlig tid torde kunna vinnas om utfärdande av lagen om lösdrivarlagens upphävande sker ej alltför kort tid före dagen för upphävandet. Närmare föreskrifter i hänseendet torde böra utfärdas i administrativ ordning. Visserligen torde det kunna antagas, att efter promulgation av lagen om lösdrivarlagens upphävande ådömande av tvångsarbete praktiskt taget kommer att upphöra, men för att säkerställa att icke nya tvångsarbetare tillkomma så kort tid före tidpunkten för lösdrivarlagens upphävande att erforderliga åtgärder för vederbörandes omhändertagande på annat sätt ej kunna medhinnas, torde bemyndigande böra lämnas Kungl. Maj :t att förordna, att från och med viss dag — tidigare än lösdrivarlagens upphävande —• tvångsarbete ej vidare må ådömas jämlikt lösdrivarlagen. Bemyndigandet torde böra lämnas genom särskild bestämmelse i lagen om lösdrivarlagens upphävande. Efter tidpunkten för ikraftträdandet av förordnandet att tvångsarbete ej vidare må ådömas kan det tydligen ej vidare komma i fråga att tillämpa de bestämmelser av processuell natur i lösdrivarlagen, som avse ådömande av tvångsarbete; den som är häktad för lösdriveri vid nämnda tidpunkt kan ej vidare hållas häktad med stöd av lösdrivarlagen. Att utsäga detta i lagtexten torde ej erfordras. Vad ovan anförts bör uppenbarligen gälla även dem som ådömts eller k u n n a ådömas tvångsarbete med stöd av fattigvårds- eller barnavårdslagen. Bestämmelserna i 12 § lösdrivarlagen om vistelsetvång för och polisuppsikt över vissa frigivna tvångsarbetare böra efter lösdrivarlagens upphävande ej vidare äga tillämpning beträffande dem som äro frigivna vid tiden för lagens upphävande och ej heller för dem som då må komma att frigivas. För dessa sistnämnda böra ej heller bestämmelserna i 10 § om förpassning komma till tillämpning. Det torde vara klart att så skall gälla utan att stadganden därom upptagas i lagtexten. Åtskilliga lagar och författningar upptaga stadganden om tvångsarbete eller hänvisningar till lösdrivarlagen. Som exempel på sådana lagar och författningar må n ä m n a s : Kungl. cirkulär den 12 j u n i 1885 angående sättet för meddelande av vissa i lagen angående lösdrivares behandling föreskrivna underrättelser m. m., lagen den 17 oktober 1900 om straffregister, kungörelsen den 26 november 1914 om uppgifter till straffregistret och om registrets förande, lagen den 20 j u n i 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, sinnessjuklagen den 19 september 1929, Kungl. cirkulär den 18 april 1935 till länsstyrelserna i samtliga län om översändande av avskrift av beslut eller utslag i vissa mål rörande tillämpning av lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling, lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff, lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, förordningen den 24 m a r s 1938 om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl., förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl., Kungl. cirkulär den 18 november 1938 med vissa föreskrifter för tillämpning av 9 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verk-

195 ställighet av bötesstraff, kungörelsen den 18 juli 1942 angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela uppgifter rörande befattningshavare och förutvarande befattningshavare i statens tjänst m. fl. i vissa mål och ärenden, kungörelsen den 1 oktober 1943 om skyldighet att inhämta utdrag av straff registret, kungörelsen den 21 juni 1946 angående översändande av dom a r i vissa brottmål m. m. och lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering. I lagen om upphävande av lösdrivarlagen bör därför upptagas bestämmelse av innehåll att sedan lösdrivarlagen försatts ur kraft, vad i lag eller författning eljest stadgas om tvångsarbete skall upphöra att gälla och hänvisning i lag eller författning till stadgande, som sålunda blivit upphävt, skall vara förfallen. Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 11 och 18 kap. strafflagen. 11 kap. 9 a §. Jfr s. 143—148. 18 kap. 11 §. Utredningens förslag att paragrafens nuvarande två stycken sammanföras till ett nytt första stycke är av redaktionell natur och innebär ingen ändring i sak. Angående det nya andra stycket, jfr s. 155—158. 18 kap. 13 §. Jfr s. 158—159. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom. Jfr s. 134—136. Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål. 2 §. Ang. det föreslagna nya andra stycket, jfr s. 170—171. Vad angår den föreslagna ändringen av förutvarande andra stycket anser utredningen, att i samband med att lagrummet nu i annat hänseende omarbetas jämväl den ändring bör vidtagas i lagrummet, som föranledes av lagen den 30 juni 1947 angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran. 5 §. Ändringen föranledes av den föreslagna ändringen av 8 § lagen om villkorlig dom. Jfr s. 135.

196 Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd. 1 §• Ändringen är föranledd av utredningens förslag att under barnavårdslagen föra vissa 21—22-åringar och är endast av redaktionell natur. 2 § 1 mom. Ändringen är föranledd av utredningens förslag att under barnavårdslagen föra vissa 21—22-åringar. 22 §. Jfr s. 160—162. Det levnadssätt som här avses är detsamma som åsyftas i det av utredningen föreslagna nya andra stycket i 18 kap. 11 § strafflagen. Jfr därom s. 155—156. 23 §.

Angående 1—3 mom. jfr s. 162—164. Angående 4 mom. jfr s. 176—178. 24 § 2 mom. Jfr s. 180. 25 § 1 och 2 mom. Jfr s. 178—180. 26 §.

Bestämmelser för motsvarande ändamål upptagas nu i 26 § 1 mom. första stycket. Paragrafen har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med 21 § i alkoholistvårdsutredningens förslag till lag om nykterhetsvård. Beträffande avvikelser härifrån jfr s. 181—182. 26 a §. Angående ifrågavarande paragraf, som utformats i huvudsaklig överensstämmelse med 22 § i alkoholistvårdsutredningens förslag till lag om nykterhetsvård, jfr vidare s. 181. 26 b §. Då barnavårdsnämnd med stöd av 25 § 3 mom. förordnat, att beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran genast skall bringas till verkställighet, är det u r rättssäkerhetssynpunkt angeläget att, så snart ärendet underställts länsstyrelsens prövning, frågan huruvida förordnandet skall bestå av länsstyrelsen prövas utan uppskov. Prövningen bör äga r u m så snart handlingarna i underställningsärendet inkommit från barnavårdsnämnden utan avvaktan på förklaring från den omhändertagne eller h a n s

197 föräldrar. Har länsstyrelsen vid denna prövning låtit barnavårdsnämndens förordnande om omedelbar verkställighet bestå men åberopas i förklaring av den omhändertagne eller hans föräldrar förhållande, som föranleder att barnavårdsnämndens förordnande bör upphävas, bör saken omedelbart upptagas till ny prövning. Med hänsyn till den snabbhet, som handläggningen av dessa ärenden kräver, kan det tydligen vålla svårigheter att tillräckligt skyndsamt ordna sammanträde med dem, som enligt 26 a § utöva länsstyrelsens beslutanderätt. Bäckvidden av länsstyrelsens beslut är med hänsyn till den korta tid det här gäller för övrigt begränsad. Behörighet att fatta beslut av nu ifrågavarande art bör därför tillkomma befattningshavare vid länsstyrelsen enligt vad som stadgas i landshövdinginstruktionen. Att upptaga någon särskild bestämmelse härom i barnavårdslagen synes ej erforderligt, då detta avgörande får anses vara att hänföra till sådant beslut av processuell natur, som ej faller in under det i 26 a § upptagna uttrycket handläggning av fråga angående någons omhändertagande för skyddsuppfostran. Bestämmelse om prövning av interimistiskt omhändertagande upptages endast för det fall att beslut därom fattats av barnavårdsnämnd och då endast för den händelse att underställning skett på grund av bristande samtycke till åtgärden av den omhändertagne eller hans föräldrar. Har omhändertagande skett på grund av beslut av barnavårdsnämndens ordförande eller av polismyndigheten, skall på grund av stadgandet i 31 § ärendet så snabbt bringas under nämndens prövning, att utrymme näppeligen finnes för någon rätt att hos länsstyrelsen anföra besvär över dylikt beslut. 26 c §. Paragrafen, som innebär en betydlig utvidgning av de i nuvarande 26 § 1 mom. upptagna bestämmelserna om muntligt förhör inför länsstyrelsen, har utformats i nära anslutning till 25 § i alkoholistvårdsutredningens förslag till lag om nykterhetsvård. Jfr i övrigt s. 181—182. 26 d §. Bestämmelser om förhör vid domstol finnas nu i 26 § 2 mom. Den föreslagna 26 d § överensstämmer nära med 26 § i alkoholistvårdsutredningens förslag till lag om nykterhetsvård. Jfr i övrigt s. 182—183. 26 e §. Paragrafen har utformats i nära anslutning till 27 § i alkoholistvårdsutredningens förslag till lag om nykterhetsvård. Jfr i övrigt s. 183. 26 f §. Paragrafen överensstämmer med 28 § i alkoholistvårdsutredningens förslag till lag om nykterhetsvård. Jfr s. 183.

198 26g§. Paragrafen överensstämmer med nuvarande 26 § 3 mom. med viss av omarbetningen av 23 § föranledd redaktionell ändring. 26 h §. Paragrafen motsvarar nuvarande 26 § 4 mom. I fråga om åldersgränserna råder överensstämmelse med 25 § i dess lydelse enligt utredningens förslag. 27 §. Jfr s. 161. 28 §. I 28 § stadgas nu, att om någon, som ej fyllt 21 år, under tillfälligt uppehåll inom a n n a n kommun än den, där hans föräldrar eller annan, som har honom i sin vård, vistas, eller han eljest har sin egentliga vistelseort, beträtts med vanart eller eljest med sådant levnadssätt att ingripande enligt denna lag kan ske mot honom, barnavårdsnämnden i den kommun, där han anträffas, m å överlämna honom till barnavårdsnämnden i den andra kommunen. Vidare stadgas, att om denna nämnd underlåter vidtaga åtgärd och om han ånyo inom förstnämnda k o m m u n beträdes med vanart eller levnadssätt, som nyss nämnts, anmälan härom må göras hos vederbörande länsstyrelse för den åtgärd som ankommer på denna myndighet. Vad sålunda är föreskrivet bör äga motsvarande tillämpning beträffande de 21—22-åringar, som enligt utredningens förslag föras in under barnavårdslagen. Med hänsyn till att dessa personer ej stå under a n n a n s vårdnad, bör av lagtexten klart framgå att endast vederbörandes egen egentliga vistelseort är avgörande för frågan huruvida och till vilken kommuns barnavårdsnämnd överlämnande skall ske. Bestämmelse av ovan angivna innebörd har därför upptagits i ett nytt andra stycke. 31 §. Bestämmelsen i andra stycket om de fall, i vilka barnavårdsnämndens ordförande efter det h a n omhändertagit någon för skyddsuppfostran har att omedelbart sammankalla nämnden, har undergått jämkning i överensstämmelse med vad som i 25 § föreslagits om verkan av föräldrarnas och den omhändertagnes samtycke till beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran. Ändringarna i tredje stycket ha vidtagits för att detsamma skall bli tilllämpligt även å de 21—22-åringar som enligt utredningens förslag komma in under barnavårdslagen. 32 §. Jfr s. 165.

199 35 §. Utredningen har utgått ifrån att lagen den 30 j u n i 1947, genom vilken paragrafen erhållit ny lydelse och som skall träda i kraft den dag Konungen förordnar, försatts i kraft innan utredningens förslag upphöjes till lag. Angående det nya 1 mom. jfr s. 165—166. 2 mom. motsvarar förutvarande 1 mom tredje stycket, vilket undergått viss jämkning för att vinna tillämpning även å de 21—22-åringar, som enligt utredningens förslag föras in under barnavårdslagen. Angående 3 mom., som motsvarar hittillsvarande 2 mom., jfr s. 166. 43 § 1 mom. Som i kap. 6 framhållits (s. 162) anser utredningen utvidgningen av barnavårdslagen att avse vissa 21—22-åringar icke behöva föranleda någon utbyggnad av anstalt systemet. De anstalter, som nu äro avsedda för 18—20åringarna, böra även emottaga de 21—22-åringar, som komma in under barnavårdslagen och som äro i behov av anstaltsvård. I 43 § 1 mom. föreslås jämkningar i enlighet härmed. 44 § 4 mom. Utredningen har utgått ifrån, att lagen den 30 juni 1947, genom vilken paragrafen erhållit ny lydelse och som skall träda i kraft den dag Konungen förordnar, försatts i kraft, innan utredningens förslag upphöjes till lag. Enligt paragrafens 3 mom. i dess lydelse enligt lagen den 30 juni 1947 gäller, att om den, som för skyddsuppfostran intagits i skola tillhörande barna- och ungdomsvården, misstankes att hava före slutlig utskrivning begått brott, och om brottet hör under allmänt åtal eller om det av målsäganden angivits till åtal, det ankommer å statsåklagare att efter hörande av skolans styrelse avgöra, huruvida åtal lämpligen bör ske. Den omständigheten att det avgörande för frågan om åtalseftergift kan ifrågakomma är huruvida vederbörande är intagen i skola tillhörande barna- och ungdomsvården — här bortses från icke intagna under 18 år, å vilka lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga äger tillämpning — leder till en mindre tillfredsställande ojämnhet. Den som efter beslut om omhändertagande omedelbart placeras i enskilt hem kan — om han är över 18 år — icke erhålla åtalseftergift. Om däremot samme person överlämnats till skola tillhörande barna- och ungdomsvården och genom skolans försorg utackorderats i enskilt hem, är han att anse som intagen i skolan och k a n följaktligen k o m m a i åtnjutande av åtalseftergift. Om den sistnämnde begår brott, kan han återtagas till skolan. På grund av 35 § 3 mom. — enligt utredningens förslag till numrering — kan emellertid den som omedelbart placerats i enskilt hem likaledes intagas i sådan skola, varom här är fråga. De prostituerade påkalla i detta sammanhang också särskild uppmärksamhet. Om en för skyddsuppfostran omhändertagen prostituerad över 18 år, som omedelbart placerats i enskilt hem, icke tager rättelse utan återfal-

200 ler i prostitution, kan denna ofta nog taga sig någon yttring, som af utredningen föreslagits till kriminalisering. Det torde icke k u n n a r å d a någon tvekan om att det i ett dylikt fall är vida lämpligare att u t a n större omgång intaga den prostituerade i skola tillhörande barna- och ungdomsvården än att anställa åtal — vilket ofta nog torde resultera i en villkorlig dom med vederbörandes överlämnande till barnavårdsnämnden för skyddsuppfostran med åtföljande intagning i skola av nämnda slag. Ytterligare må framhållas, att vid ett andra återfall möjligheterna att ersätta straffet med frihetsberövande genom intagning i skola som nyss nämnts på grund av stadgandet i 3 § lagen om villkorlig dom äro begränsade. På grund av det anförda anser utredningen, att till 44 § bör fogas ett nytt 4 mom. av innehåll, att om för skyddsuppfostran omhändertagen, som ej intagits i skola tillhörande barna- och ungdomsvården, misstankes att hava begått brott efter det han fyllt 18 år men innan han slutligt utskrivits, det i fall som avses i 3 mom. — d. v. s. att brottet hör under allmänt åtal eller det av målsäganden angivits till åtal — skall ankomma på i 3 mom. angiven åklagare att efter hörande av barnavårdsnämnden avgöra, huruvida åtal lämpligen bör ske. 45 §. Jfr s. 166—167. 46 § 2 och 3 mom. Jfr s. 161 och 167—168. 47 § 2 mom. ^ Den föreslagna ändringen beror av den av utredningen föreslagna omläggningen av förfarandet hos barnavårdsnämnd och länsstyrelse. 63 §.

I a n d r a stycket stadgas nu, att för utgift, som vistelsekommun haft för skyddsuppfostran av person, som omhändertagits med stöd av 22 § d ) , kommunen äger rätt till ersättning av staten. Detsamma bör uppenbarligen gälla utgifter för den nya grupp, som avses med 22 § e). 65 §. Ändringen är föranledd av utredningens förslag till ändring av 63 §. 72 §. Ändringen är föranledd därav att utredningen föreslår upphävande av 74, 75 och 76 §§ fattigvårdslagen. Jfr s. 138—139. 75 §. Angående 1 mom. jfr s. 183—184. Vad angår 2 mom. stadgas nu i detsamma, att där barnavårdsnämnd i annat fall än i 24 § 2 mom. avses kallat någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, till personlig inställelse för att höras i något till nämn-

201 dens behandling hörande ärende, vad i 1. mom. är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, med iakttagande dock, att den sålunda kallade ej är pliktig att hörsamma kallelsen, om han ej minst fyra dagar förut erhållit del därav. Enligt utredningens mening möter intet hinder att utsträcka den av utredningen för de i 1 mom. avsedda fallen föreslagna ändringen i fråga om tvångsmedlen för att framtvinga inställelse inför nämnden att gälla även de fall, som avses i 2 mom. Hänvisningen till 1 mom. kan därför bibehållas. Vissa jämkningar av redaktionell natur äro emellertid erforderliga. 81 § 1 och 3 mom. Angående 1 mom. jfr s. 178 och 180. Upphävandet av 3 mom. är föranlett av förslaget att upphäva 74 § fattigvårdslagen och det därmed sammanhängande förslaget till ändring av 72 § barnavårdslagen. 85 § 1 mom. Upphävandet av detta moment är en följdändring på grund av förslaget till ändring av 72 §. övergångsbestämmelserna. Jfr s. 193—194. Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården. 69 §. Jfr s. 137—138. 70 §. Jfr s. 138. 71 §. Jfr s. 138. 72 §. Ändringen är föranledd av utredningens förslag om upphävande av 73 §. 73 §. Jfr s. 134. 74—76 §§. Jfr s. 138—139. Upphävandet av 75 och 76 §§ fattigvårdslagen bör föranleda, att kungörelsen den 31 december 1918 om tvångsarbetes förrättande i vissa fall i kronohäkte upphäves i administrativ ordning.

202 78 § 1, 3 och 4 mom. Ändringen av 1 mom. är föranledd av förslaget om upphävande av 73 §. Upphävandet av 74 § medför, att 3 mom. bör upphävas, och en följd härav är den föreslagna ändringen i 4 mom. 83 §. Upphävandet av denna paragraf är föranlett av förslaget att upphäva 74 och 75 §§. 92 §. Angående 1 mom. jfr s. 134. I 2 mom. stadgas nu att då någon, som ej fyllt 21 år anträffas bettlande, skall h a n överlämnas till barnavårdsnämnden för den åtgärd, som enligt lag må ankomma på densamma. Ett bibehållande av detta stadgande efter det att 1 mom. upphävts kan uppenbarligen ej ifrågakomma, varför 2 mom. bör upphävas. I 3 mom. upptagas bestämmelser om att inom varje fattigvårdssamhälle skall anställas behövligt antal tillsyningsmän, vilka hava att anhålla bettlare samt inställa dem, därest de ej på grund av föreliggande fattigvårdsbehov böra överlämnas till samhällets fattigvårdsstyrelse, till förhör enligt lösdrivarlagen eller, om den anhållne ej fyllt 21 år, överlämna honom till barnavårdsnämnden. Med den utveckling polisväsendet och socialvårdens organisationer nått torde redan nu något behov av särskilda tillsyningsmän med uppgift att anhålla bettlare icke föreligga och enligt de regler utredningen föreslagit för motarbetande av bettleri blir det intet utrymme för någon verksamhet av sådana tillsyningsmän. Även 3 mom. bör därför upphävas. övergångsbestämmelserna. Jfr s. 193—194. Förslaget till lag om upphävande av lagen den 14 juni 1918 om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt 75 § i lagen om fattigvården. Lagförslaget är föranlett av förslaget om upphävande av 75 § fattigvårdslagen. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 § sinnessjuklagen den 19 september 1929. Jfr s. 124. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 38 § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering. Jfr s. 149—153. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. lagen den 11 juni 1943 om förskottering av underhållsbidrag till barn. Jfr s. 149—153.

203 KAP. 10. Provisoriska åtgärder. Med utredningens ståndpunkt att ställa upphävandet av lösdrivarlagen i beroende av att psykopatvårdsproblemet vinner sin lösning måste det dessvärre befaras, att lösdrivarlagens upphävande kan komma att skjutas någon tid framåt. Genomförandet av en modern psykopatvård torde nämligen förutsätta uppförande av nya anstalter. Med det ekonomiska läge som nu råder och med den inställning statsmakterna för närvarande intaga till frågan om nybyggnader för allmänna ändamål synes det ovisst om inom den närmaste tiden möjligheter finnas att inrätta erforderliga psykopatanstalter. Med hänsyn till den ovisshet, som sålunda föreligger beträffande tidpunkten då en reform av lösdrivarvården enligt utredningens förslag k a n genomföras, har utredningen funnit sig böra till övervägande upptaga spörsmålet i vad mån åtgärder i avbidan på psykopatvårdsproblemets lösning kunna vidtagas för att avhjälpa de allvarligaste av de olägenheter, som äro förenade med den nuvarande lösdrivarbehandlingen. En möjlighet att vinna en provisorisk lösning är att genomföra ändringar i gällande lösdrivarlag så att den kommer att bättre överensstämma med de principer som tillämpas inom nutida kriminal- och socialvård. De ändringar, som vid en dylik lösning äro mest angelägna torde vara följande. Den nuvarande varningen bör ersättas med att lösdrivaren ställes under övervakning. I samband med övervakningen bör lösdrivaren beredas hjälp med anskaffande av arbete, bostad m. m. Ett införande av dylik övervakning aktualiserar det under det tidigare reformarbetet mycket omstridda spörsmålet om organet i första instans. (Jfr s. 77—79.) Det måste nämligen starkt ifrågasättas, om det är lämpligt att efter ovan angivna ändring av detta organs arbetsuppgifter ens under sådan övergångstid, varom här är fråga, bibehålla polismyndigheten som organ i första instans. Om varningen ersattes med någon form av övervakning, måste till övervägande upptagas spörsmålet om förutsättningarna för ådömande av tvångsarbete. Tiden för det tvångsarbete som ådömes torde böra göras obestämd och i lagen böra upptagas endast vissa maximi- och minimitider. Möjlighet att låta villkorligt anstå med verkställighet av dom å tvångsarbete bör införas. Vid dylikt anstånd bör vederbörande k u n n a ställas under övervakning. Även för detta fall uppkommer frågan om vilket organ som skall ha tillsynen över denna övervakning. Slutligen böra bestämmelser upptagas om eftervårdande verksamhet; den nuvarande polisuppsikten bör ersättas med någon form av villkorlig frigivning i förening med övervakning.

204 Ett genomförande av provisoriska ändringar i lösdrivarlagen enligt ovan i all korthet skisserade riktlinjer kräver en genomgripande omarbetning av lösdrivarlagen. Som ovan antytts aktualiseras därvid vissa av de spörsmål, om vilkas lösning under det tidigare reformarbetet enighet icke kunnat uppnås — en svårighet som medverkat till, att någon reformering av lösdrivarvården över huvud icke kommit till stånd. En provisorisk lösning genom lagändringar i lösdrivarlagen kräver därför betydande arbete och möter åtskilliga svårigheter. Dessutom må framhållas, att enligt all erfarenhet provisoriska lösningar av lagstiftningsspörsmål ha en benägenhet att bliva av lång varaktighet. Även om genom en reformering av lösdrivarlagen på sätt ovan antytts de allvarligaste olägenheterna med den nuvarande lösdrivarbehandlingen kunna undanröjas, kvarstår dock, att lösdrivarlagstiftningen i betydande omfattning fortfarande skulle vara behäftad med allvarliga brister. Här må endast pekas på de vaga och för rättssäkerheten otillfredsställande bestämmelserna om förutsättningarna för lösdrivarlagens tillämplighet samt stadgandena om förfarandet, vilket icke kan anses vara ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande. Utredningen anser därför, att det skulle vara mindre lyckligt om frågan om lösdrivarvårdens reformering skulle komma att för relativt lång tid fastlåsas vid ett provisorium av antydd innebörd. Av ovan anförda skäl har utredningen kommit till den uppfattningen att en provisorisk lösning om möjligt bör sökas på annan väg än genom vissa ändringar i lösdrivarlagen. På grund av lösdrivarlagens karaktär av fullmaktslag synes möjlighet finnas att utan lagändringar komma till rätta med de allvarligaste av de olägenheter, som yppats vid tillämpningen av lagen. Om lösdrivarbehandling ur allmän synpunkt icke är erforderlig, äger polismyndigheten underlåta vidtaga åtgärder enligt lösdrivarlagen. Omhändertages den med lösdriveri ertappade på annat lämpligt sätt, finnes därför icke längre anledning att mot honom tillgripa lösdrivarbehandling. Redan nu torde lösdrivare ej sällan överlämnas till annan vård, t. ex. alkoholistvård. Genom att i än större utsträckning slå in på denna väg, vilket ligger helt i linje med utredningens förslag, torde man i väsentlig grad kunna minska antalet lösdrivarvarningar. De alkoholmissbrukande lösdrivarna, vilka både bland männen och kvinnorna utgöra en mycket stor grupp, böra sålunda överlämnas till nykterhetsnämnderna. Lösdrivare, som skäligen misstänkas för brott, böra i stället för att överlämnas till lösdrivarbehandling åtalas, varigenom åt vederbörande i händelse av en fällande dom kan beredas behandling inom den vida mera modernt inriktade kriminalvården. I övrigt torde polismyndigheterna böra upprätta ett intimt samarbete med olika socialvårdande myndigheter och de arbetsförmedlande organen. Härigenom kan säkerligen ofta nog åt den ertappade lösdrivaren beredas ett för honom lämpat arbete. Kan arbetsanställning anvisas lösdrivare, torde lösdrivarbehandling icke kunna anses erforderlig med mindre det blir ådagalagt, att tidigare gjort försök av liknande art visat sig vara gagn-

205 löst. Samtliga här anvisade åtgärder kunna genomföras utan ändringar i lösdrivarlagen; lämpligt synes vara att Kungl. Maj :t genom i administrativ ordning utfärdade anvisningar fäster polismyndigheternas uppmärksamhet på de möjligheter att vidtaga åtgärder utanför lösdrivarlagens område, som sålunda föreligga. I fråga om den lösdrivare, som icke låter sig rätta genom hjälpåtgärder av ovan antytt slag och mot vilken tvångsåtgärd inom annan vårdform eller på straffrättslig väg icke kan vinna tillämpning, återstår intet annat än att tillgripa lösdrivarbehandling. Uppkommer därvid frågan om att ådöma lösdrivaren tvångsarbete, synes möjligheten att jämlikt 46 § sinnessjuklagen verkställa undersökning av lösdrivarens sinnesbeskaffenhet böra utnyttjas i vida större utsträckning än vad hittills varit fallet. Med hänsyn till resultaten av de utförda psykiatriska undersökningarna å tvångsarbetsklientelet torde det vara mycket sannolikt, att vid sinnesundersökning ej sällan kommer att konstateras att den häktade lösdrivaren är i behov av vård å sinnessjukhus. Befinnes så vara fallet, meddelas i sinnessjuklagen bestämmelser om sättet för vederbörandes omhändertagande. Länsstyrelserna och poliskamrarna böra vidare vid handläggning av lösdrivarmål ha sin uppmärksamhet riktad på huruvida möjligheter finnas att på ett betryggande sätt omhändertaga lösdrivare, som icke äro i behov av vård å sinnessjukhus, annorledes än genom intagning på tvångsarbetsanstalt. Även länsstyrelserna och poliskamrarna böra sålunda, där så finnes lämpligt, överlämna vederbörande till alkoholistvård eller fattigvård eller ock inskränka åtgärden mot vederbörande till att bereda honom arbete. Bland dem, som intagits på tvångsarbetsanstalt, innan gallring enligt ovan antydda riktlinjer börjat tillämpas, torde finnas åtskilliga, som, för den händelse sådan gallring ägt rum, ej skulle kommit att intagas på tvångsarbetsanstalt. Vissa av dessa torde lida av sådan psykisk eller fysisk sjukdom, att med tillämpning av 7 § lösdrivarlagen verkställandet av ådömt tvångsarbete bör avbrytas och vederbörande överlämnas att omhändertagas inom fattigvård eller sinnessjukvård. Den omständigheten att tvångsarbetaren kommer i förändrade villkor kan enligt 13 § lösdrivarlagen föranleda frigivning från tvångsarbetet. Erhållande av stadigvarande arbetsanställning måste enligt utredningens mening innebära sådana förändrade villkor som avses i 13 §. Om tvångsarbetaren erhåller sådan anställning och förhoppning finnes, att han skall ordentligen fullgöra arbetet, bör frigivande enligt 13 § k u n n a äga rum. Viss försiktighet torde dock böra iakttagas innan lösgivande sker med stöd av 13 § lösdrivarlagen, eftersom den enligt detta lagrum lösgivne lagligen icke kan ställas under någon form av uppsikt efter frigivningen. Lämpligt synes vara att Kungl. Maj :t, samtidigt med att tidigare föreslagna anvisningar utfärdas för polismyndigheterna, i administrativ ordning förordnar, att beträffande då intagna tvångsarbetare undersökning med anlitande av medicinsk och annan sakkunskap skall göras i vad m å n avbrytande av verkställighet av tvångsarbetet bör ske på någon av nyss angivna grunder.

206 Efter en gallring enligt berörda principer skulle tvångsarbetarna komma att utgöra en restgrupp, som kan antagas bliva förhållandevis mycket liten. Vad angår behandlingen av dessa må erinras om att enligt 9 § lösdrivarlagen tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, så ordnad att för brott straffade i allmänhet särskiljas från andra, att de dömda varda skilda efter kön ävensom att de hållas till lämpligt arbete efter olika arbetsförmåga. Vidare stadgas, att om fattigvårdssamhälle inrättat tvångsarbetsanstalt, som står under offentlig myndighets tillsyn, ådömt tvångsarbete må, där anstaltens stadgar det medgiva, enligt länsstyrelsens förordnande förrättas där. Lösdrivarlagen innehåller sålunda icke någon närmare reglering av h u r u d a n a tvångsarbetsanstalterna skola vara beskaffade. Hinder har därför icke heller ansetts möta att låta tvångsarbetare förrätta tvångsarbetet annorstädes än i tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Växjö. Sålunda kunna för närvarande enligt beslut år 1941 av Kungl. Maj :t och riksdagen kvinnliga tvångsarbetare utackorderas på arbetshem. (Jfr prop, n r 271/1941 och statsutskottets utlåtande nr 172/1941; jfr även chefens för inrikesdepartementet svar på interpellation år 1948 av herr Schlyter, I k a m m . prot. nr 17 s. 3 ff.) För att uppnå en mera positivt inriktad anstaltsbehandling torde därför böra övervägas huruvida icke särskilda öppna avdelningar, anknutna till tvångsarbetsanstalterna, böra inrättas. På dylika avdelningar torde finnas vida bättre möjligheter än på anstalterna på Svartsjö och i Växjö att bibringa tvångsarbetaren sådan fostran och utbildning att han efter frigivningen verkligen kan försörja sig. Något bestämt uttalande om behovet av sådana öppna avdelningar torde emellertid icke kunna göras förrän kännedom vunnits om storleken och beskaffenheten av den restgrupp bland tvångsarbetarna, som kommer att finnas efter det att gallring skett enligt ovan angivna riktlinjer. Anmärkas må att sedan 1941 fångvårdsstyrelsen är bemyndigad att anordna avdelning av allmän tvångsarbetsanstalt för kvinnor jämväl vid annan fångvårdsanstalt än Växjöanstalten. Mot stadgandet i 9 § lösdrivarlagen att tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt torde det knappast låta sig göra att bevilja tvångsarbetare s. k. frigång med arbete hos arbetsgivare utom anstalten. Då lösdrivarlagen icke giver något stöd därför, torde ej heller kunna ifrågakomma att tillämpa någon form av försökspermission eller villkorlig frigivning. Då frigivning sker vid tvångsarbetstidens slut, bör den frigivne förhjälpas till lämplig bostad och lämpligt arbete i hemorten genom tvångsarbetsanstaltens försorg. Anstalten måste därvid givetvis samarbeta med lokala socialvårdande och arbetsförmedlande organ. Bestämmelser om dylik hjälpverksamhet finnas redan upptagna i stadgan den 23 december 1920 för statens tvångsarbetsanstalter och för statens vårdanstalt för alkoholister vid Svartsjö. Utredningen vill endast understryka angelägenheten av att hjälp i ifrågavarande avseenden i största möjliga utsträckning lämnas de frigivna. Polisuppsikten över frigivna tvångsarbetare torde ofta nog k u n n a givas en något mera positiv inriktning. Den som frigivits från tvångsarbete i sex

207 månader eller däröver och förpassats till stad, där polismästare finnes, är skyldig att å de tider och i den ordning, som av polismästaren föreläggas honom, göra anmälan om bostad och försörjningsmedel. Polismästaren kan å annan tjänlig person överlåta befattningen med mottagande av anmälningarna. Enligt utredningens mening skulle det vara ägnat att skänka polisuppsikten något högre värde om polismästaren som regel överläte befattningen med de frigivna till funktionär inom socialvården eller arbetsförmedlingen. Rekommendation av denna innebörd torde lämpligen kunna meddelas i administrativ ordning. Tydligt är att de möjligheter till eftervård som finnas enligt lösdrivarlagen äro högst begränsade och otillräckliga. Man torde därför icke kunna räkna med någon större effekt av eftervårdande verksamhet av den omfattning som lösdrivarlagen nu medgiver. Det man framför allt saknar är en mjuk övergång från anstaltsvistelsen till livet utanför anstalten. Det torde därför kunna ifrågasättas om icke — trots de betänkligheter som kunna anföras mot provisoriska lagändringar — provisoriskt i lösdrivarlagen borde upptagas bestämmelse om med övervakning förenad försökspermission eller villkorlig frigivning, sedan viss del av tvångsarbetet förrättats. Införande av dylik bestämmelse torde kunna ske utan att det bleve erforderligt att i övrigt vidtaga ändringar i lösdrivarlagen.

208 KAP. 11. Sammanfattning. Under hänvisning till vad i de föregående kapitlen anförts får utredningen här lämna en sammanfattning av huvudpunkterna av utredningens resultat och förslag. 1. I likhet med vad som framgått av de undersökningar och förslag, som tidigare framlagts beträffande lösdrivarfrågan, finner utredningen en reformering av gällande lösdriverilagstiftning vara i hög grad av behovet påkallad. 2. I fråga om förutsättningarna för ingripande mot lösdriveri och prostitution konstaterar utredningen, att lösdriveri i egentlig mening utgör en samhällsfara, mot vilken samhället till de oförvitliga samhällsmedlemmarnas skydd måste k u n n a ingripa. Lösdriveri är emellertid intet specifikt fenomen utan allenast en bland flera yttringar av ett asocialt levnadssätt. På grund härav och då betydande svårigheter möta att på ett sätt, som är tillfredsställande ur såväl effektivitets- som rättssäkerhetssynpunkt, avgränsa det lösdriveri, som bör föranleda tvångsingripande, anser utredningen det vara lämpligare att såsom utgångspunkt för ingripandet taga andra yttringar av lösdrivarens asociala livsföring. Även prostitutionen konstateras vara ett samhällsont. Då det gäller unga personer anser utredningen hemfallenhet till prostitution i och för sig utgöra tillräcklig grund för ingripande med tvångsåtgärder. I fråga om de äldre prostituerade däremot stannar utredningen för att icke med dylika åtgärder ingripa mot prostitutionen som sådan. Utredningen anser därför, att — frånsett de fall, då den prostituerade för ett över huvud asocialt levnadssätt ined •jämväl andra yttringar, vilka då böra läggas till grund för ingripande — tvångsåtgärder mot vuxnas prostitution böra vidtagas endast då densamma tager sig något uttryck, som utgör särskild samhällsfara. 3. En utifrån ovan angivna utgångspunkter gjord undersökning om i vilken utsträckning de särskilda sociala vårdformerna och kriminalvården äro tillämpliga på lösdrivarna och de prostituerade giver vid handen, att det övervägande flertalet av de manliga tvångsarbetarna kan omhändertagas inom andra vårdformer — sinnnessjuk-, sinnesslö-, alkoholist- och fattigvård samt straffrättslig eftervård — medan bland det manliga varningsklientelet finnes en restgrupp, antagligen ej oväsentligt understigande 20 procent, som ej faller in under berörda vårdformer. Inom det kvinnliga lösdrivarklientelet synes gruppen inom andra vårdformer ej omhändertagbara vara väsentligt större än bland det manliga klientelet.

209 Ur samhällsskyddets synpunkt tillräckligt effektiva ingripanden mot vissa inom andra vårdformer ej omhändertagbara anser utredningen k u n n a möjliggöras genom vissa nedan under 5—8 närmare omförmälda ändringar inom socialvårds- och strafflagstiftningen. Emellertid äro inånga av lösdrivarna och de prostituerade att hänföra till den stora grupp själsligt abnorma, som plägar sammanföras under den gemensamma beteckningen psykopater. Någon tillfredsställande vårdform för dessa finnes icke för närvarande. Med hänsyn härtill skulle enligt utredningens mening ett omedelbart avskaffande av lösdrivarlagstiftningen medföra ej obetydliga olägenheter. Utredningen anser därför, att tidpunkten för ett upphävande av lösdrivarlagstiftningen måste i viss mån göras beroende av lösningen av psykopatvårdsproblemet, vilket är föremål för särskild utredning av tillkallade sakkunniga, 1947 års psykopatvårdsutredning. Efter tillkomsten av en särskild psykopatvård och efter genomförandet av de nedan under 5—8 angivna lagändringarna ernås enligt utredningens mening ett tillfredsställande skydd för samhället mot den fara lösdrivarna och de prostituerade utgöra. Ur samhällsskyddets synpunkt är följaktligen därefter någon särlagstiftning icke erforderlig. Då det därjämte ur behandlingssynpunkt är fördelaktigast att lösdrivare och prostituerade omhändertagas inom de särskilda vårdformerna, anser utredningen lösdrivarlagstiftningen kunna upphävas utan att ersättas med annan särlagstiftning. Tidpunkten för upphävandet k a n dock ej nu angivas utan får bli beroende av när en lösning av psykopatvårdsproblemet kominer till stånd. 4. Utformningen av sinnessjuk- och sinnesslövården, fattigvården och alkoholistvården, den sistnämnda enligt förslag av 1946 års alkoholistvårdsutredning, samt den öppna straffrättsliga vården finner utredningen vara så avpassad att den i flertalet hänseenden tillfredsställer även de särskilda krav som med hänsyn till lösdrivarna och de prostituerade måste ställas. Dock uttalar utredningen önskemål om att frågan om meddelande av öppen sinnessjuk- och sinnesslövård tvångsvis måtte upptagas till närmare undersökning och i fråga om fattigvården framlägger utredningen förslag om ändringar i fattigvårdslagen, syftande till att bringa de åtgärder, som å fattigvårdsanstalt kunna vidtagas mot där intagna ordningsstörande, i bättre överensstämmelse med nutida uppfattning och till att giva den arbetsskyldighet, som åligger för fattigvård omhändertagen, sådan inriktning att utsikterna för honom att kunna försörja sig främjas. De bestämmelser i fattigvårdslagen och barnavårdslagen, enligt vilka ordningsstörande intagna och försumliga familjeförsörjare kunna tilldelas varning och ådömas tvångsarbete, föreslås upphävda utan att ersättas med nya stadganden av liknande innehåll. 5. Upphävande av lösdrivarlagstiftningen bör föranleda, att de i fattigvårdslagen upptagna bestämmelserna om motverkande av bettleri och om skyldighet för bettlare och lösdrivare, som överlämnats till fattigvården, att kvarstanna å fattigvårdsanstalt likaledes böra upphävas. För att möjliggöra ingripande med tvångsmedel mot inom andra vårdformer icke omhän14—477228.

210 dertagbara bettlare föreslår utredningen kriminalisering under vissa forutsättningar av vanemässigt bettleri. Då till ansvar förfallna bettlare ofta lämpligen kunna omhändertagas på fattigvårdsanstalt, upptages förslag om ändring i lagen om villkorlig dom av innehåll att föreskrift skall kiinna meddelas om skyldighet för den dömde att underkasta sig vård å fattigvårdsanstalt. För att uppnå erforderlig effektivitet har brottsbeskrivningen å bettleri måst givas en så vid utformning att den även omfattar fall, som lämpligen kunna omhändertagas inom de särskilda vårdformerna. Utredningen föreslår därför bestämmelser om rätt att fria från straff och eftergiva åtal. 6. De s. k. parasiternas möjligheter att utnyttja understöd, som ar.nan uppbär från det allmänna, avses skola minskas därigenom att bestämmelser föreslås om ökade möjligheter att utbetala folkpension och bidragsförskott på sätt, som garanterar att desamma komina den berättigade själv till godo. 7. De yttringar av prostitutionen som utgöra sådan samhällsfara, att de motivera tvångsingripande, finner utredningen vara förledande till prostitution samt på allmän plats på anstötligt sätt gjord inbjudan eller uppmaning till otukt. I ett tillägg till 18 kap. 11 § strafflagen föreslås därför, att den skall vara förfallen till ansvar som förleder eller förmår annan att mot ersättning öva otukt i tillfälliga förbindelser, så ock den som eljest förmedlar eller främjar sådan otukt. Enligt ett föreslaget andra stycke i 18 kap. 13 § strafflagen blir det straffbart om någon på allmän plats eller eljest offentligen uppmanar eller inbjuder till otukt på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten. Tilläggen till 18 kap. 11 och 13 §§ strafflagen ha givits sådan utformning att de äga tillämpning icke endast å manliga eller kvinnliga prostituerade utan även å andra, i främsta rummet soutenörerna. För att ytterligare öka möjligheterna att på straff rättslig väg ingripa mot dessa kriminaliseras genom tillägget till 18 kap. 11 § strafflagen även det förhållandet att någon bereder sig otillbörlig vinning av annans mot ersättning övade otukt i tillfälliga förbindelser. 8. Åtskilliga kvinnor börja hemfalla åt prostitution något av åren närmast efter uppnådda 21 års ålder. Möjligheterna att vidtaga åtgärder mot dessa u t a n att taga prostitutionen som sådan såsom utgångspunkt för ingripandet äro begränsade. I dessa fall måste emellertid hemfallenhet åt prostitution anses utgöra tillräcklig grund för ingripande med tvångsåtgärder. Utredningen föreslår därför, att under e) i 22 § barnavårdslagen upptages en bestämmelse av innehåll att barnavårdsnämnd har att vidtaga åtgärder beträffande person i åldern mellan 21 och 23 år, som vanemässigt mot ersättning inlåter sig i tillfälliga sexuella förbindelser och beträffande vilken särskilda åtgärder uppenbarligen krävas för hans anpassning i samhället. I samband därmed föreslås ändringar beträffande åtskilliga stadganden i barnavård slagen i syfte att tydligare framhäva, att vidtagna åtgärder skola syfta till att bibringa den som är föremål för ingripandet även utbildning. För att markera skillnaden mellan de rena hjälpåtgärderna och de tvångsåtgärder vid öppen vård, som böra ankomma på barnavårdsnämnd, har

211 omarbetning skett av 23 § barnavårdslagen. Tvångsåtgärderna vid öppen vård föreslås närmare reglerade i själva lagen och utredningens förslag härutinnan ansluter sig nära till stadgandet i 8 § lagen om villkorlig dom. Vad angår behandlingen av de för skyddsuppfostran omhändertagna anser utredningen, att överlämnande till enskilt hem bör kunna ske i större utsträckning än vad som är fallet enligt barnavårdslagen i nu gällande lydelse. Även de ålägganden, som vid villkorlig utskrivning skola kunna föreskrivas för den utskrivne, anser utredningen böra regleras i själva barnavårdslagen. Bestämmelser därom upptagas i nära anslutning till 8 § lagen om villkorlig dom. Slutlig utskrivning av den, som omhändertagits med stöd av föreslagna 22 § e), samt upphävande av tillsynen efter slutlig utskrivning av sådan omhändertagen anser utredningen böra ske senast då vederbörande fyller 25 år. 9. I mål om ansvar för bettleri, för de i 14 kap. 21 § och 18 kap. 11 § strafflagen upptagna brotten samt för i 18 kap. 13 § kriminaliserad uppmaning eller inbjudan till otukt beror valet av straffrättslig påföljd i flertalet fall av den åtalades livsföring. Utredningen föreslår därför, att sådan särskild förundersökning, som avses i lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål, i regel skall äga rum i dessa mål. 10. I barnavårdslagens bestämmelser om förfarandet föreslår utredningen betydande ändringar. De tvångsåtgärder som barnavårdsnämnd äger vidtaga vid öppen vård kunna innebära betydande ingrepp. Mot beslut om dylik åtgärd bör därför i rättssäkerhetens intresse talan kunna fullföljas till länsstyrelsen. För att ernå ett enhetligt förfarande i ärendena angående omhändertagande för skyddsuppfostran anser utredningen den nu för personer, som avses i 22 § d) barnavårdslagen, föreskrivna obligatoriska underställningen ej böra bibehållas. I stället föreslås, att det för de yngre nu gällande systemet, att samtycke skall lämnas till verkställighet av beslutet om omhändertagande för skyddsuppfostran och att först om sådant samtycke ej lämnas underställning skall äga rum, utsträckes att gälla även personer som avses i 22 § d) och e). Handläggningen inför länsstyrelsen av underställningsärendena och av de efter besvär under länsstyrelsens prövning komna ärendena angående tvångsåtgärder vid öppen vård anser utredningen böra regleras i nära anslutning till 1946 års alkoholistvårdsutrednings förslag rörande förfarandet vid tvångsingripanden mot alkoholmissbrukare. Det föreslås sålunda, att länsstyrelsen vid saklig prövning av dessa ärenden skall ha en särskild sammansättning; beslutanderätten skall gemensamt tillkomma landshövdingen, landssekreteraren eller länsassessor såsom ordförande samt tre sakkunniga. Den vars omhändertagande ifrågasattes och hans vårdnadshavare tillförsäkras en ovillkorlig rätt att bliva muntligen hörda inför länsstyrelsen samt berättigas att städse anlita biträde, i vissa fall på det allmännas bekostnad. 11. Utredningen berör även frågan om förebyggande åtgärder mot lösdriveri och prostitution samt framhåller, att dessa åtgärder för de prak-

212 tiskt viktigaste fallen höra till barna- och ungdomsvården. En mycket lämplig tidpunkt för ingripande i förebyggande syfte är vid övergången från skolan till arbetslivet. Viktiga förutsättningar för ett gynnsamt resultat är ett nära samarbete mellan barnavårdsnämnderna samt ungdomsförmedlingens och yrkesvägledningens organ ävensom ett sorgfälligt utnyttjande av möjligheterna att erhålla vägledning genom den psykiska barna- och ungdomsvården. 12. Med hänsyn till utredningens förslag att tidpunkten för lösdrivarlagens upphävande skall göras beroende av psykopatvårdsproblemets lösning och till de svårigheter, som vid nuvarande ekonomiska läge finnas att inrätta för modern psykopatvård erforderliga anstalter, måste det anses ovisst när upphävandet kan ske. Till övervägande upptages därför frågan om de provisoriska åtgärder, som kunna och böra vidtagas för att undanröja de allvarligaste av de med den nuvarande lösdrivarbehandlingen förknippade olägenheterna. Därvid finner utredningen, som avvisar tanken att genomföra en provisorisk modernisering av lösdrivarlagen, att med ändrad tillämpning av den nuvarande lagen åtskilliga av de mest betänkliga olägenheterna kunna undvikas. I syfte att uppnå en sådan ändrad tillämpning föreslås, att anvisningar i skilda hänseenden skola utfärdas i administrativ ordning.

213 Särskilt yttrande av herr

Lindberg:

I utredningens förslag angives icke vid vilken tidpunkt lagen om lösdrivarlagens upphävande och därmed sammanhängande lagändringar skola träda i kraft. Enligt utredningens mening bör lösdrivarlagen nämligen upphävas först i samband med tillskapandet av en särskild psykopatvård. Frågan därom är föremål för utredning av särskilda sakkunniga. På denna punkt kan jag icke dela utredningens mening. Det är i hög grad önskvärt att vårdmöjligheterna för den grupp av individer som brukar benämnas psykopater förbättras både beträffande anstaltsbehandling och vård i frihet. Ehuru de nuvarande vårdmöjligheterna äro mindre tillfredsställande, måste de dock betraktas såsom bättre än de behandlingsmöjligheter som lösdrivarlagstiftningen erbjuder. Upphävandet av sistnämnda lagstiftning bör därför icke uppskjutas i avvaktan på organisatoriska förbättringar av psykopatvården. Enligt min mening föreligga enligt gällande bestämmelser i strafflagstiftningen, sinnessjuklagen och alkoholistlagen tillräckliga indikationer för tvångsingripande mot de s. k. psykopaterna. Att ytterligare utvidga förutsättningarna för ingripande skulle kunna föranleda omhändertagande i alltför stor utsträckning och därigenom leda till olägenheter av samma slag som dem vilka inträtt genom tillämpning av lösdrivarlagen. Jag får således förorda att den föreslagna lagen om lösdrivarlagens upphävande och de övriga av utredningen föreslagna lagändringarna få träda i kraft den 1 juli 1949, från och med vilken dag tvångsarbete ej heller bör få verkställas.

1 Bilaga 1.

Statistisk undersökning rörande lösdrivarlagens tillämpning i vissa delar. Av GUNNAR DAHLBERG och TORGNY LINDBERG. I. Inledning. Denna undersökning, som verkställts på offentligt uppdrag, har företrädesvis det praktiska syftet att belysa beskaffenheten av det klientel, som blir föremål för åtgärd enligt lösdrivarlagen, särskilt beträffande de personer som erhåller s. k. offentlig varning för lösdriveri, samt att därigenom bidraga till kännedomen om lösdrivarbehandlingens funktion och till bedömandet av behovet och tillämpligheten av andra vårdformer, därest lösdrivarlagen upphäves. Med hänsyn härtill har utredningen i viss mån begränsats. Materialet har sålunda inte utnyttjats för att få kännedom angående förhållanden som i och för sig vore av kriminologiskt intresse men knappast är av betydelse för den föreliggande lagstiftningsfrågan. Antalet till tvångsarbete dömda har på senare tid blivit så ringa att en statistisk undersökning av ett tillräckligt stort antal dömda företrädesvis skulle få historiskt intresse. Utredningen har därför i vad den avser tvångsarbetare huvudsakligen begränsats till sådana sammanställningar och bearbetningar av uppgifter från den offentliga statistiken och tvångsarbetsanstalternas årsredogörelser, som är ägnade att belysa institutets allmänna tillämpning sedan lösdrivarlagen tillkommit. Beträffande det nuvarande tvångsarbetsklientelets individuella beskaffenhet hänvisas i huvudsak till socialläkaren Gunnar Inghes socialpsykologiska undersökning av 37 män och 16 kvinnor, som år 1945 eller tidigare undergått tvångsarbete (bil. 2). Inghes undersökning, som dessutom avser 9 män och 6 kvinnor som anhållits för lösdriveri men ej undergått tvångsarbete, utgör även i sistnämnda del ett komplement till förevarande utredning. De båda utredningarna kompletterar i själva verket varandra även med hänsyn till de använda undersökningsmetoderna. Medan Inghes undersökning är en s. k. case study, som utgör en på bl. a. personundersökningar grundad studie av ett jämförelsevis litet antal individers personlighetsutveckling, har vår undersökning utförts på ett relativt stort material enligt den metod som brukar kallas den statistiska. I förevarande fall innebär detta inte att den grundar sig uteslutande på den allmänna statistikens uppgifter; särskilt i vad angår varningsklientelet har vi själva införskaffat ett betydande antal data rörande de observerade personerna. 1 För att ge en allmän bild av lösdrivarlagens funktion lämnar vi till en början en 1 Ehuru en case study och en statistisk undersökning i praktiken ter sig tämligen olikartade, råder det ingen principiell skillnad mellan deras metoder. En case study söker dra slutsatser från ett relativt stort antal uppgifter rörande ett relativt litet antal personer, medan en statistisk undersökning vanligen täcker ett stort antal personer men ett mindre antal data rörande varje person. Vid case studies är materialet litet men uppgifterna mera ingående och utförliga, medan vid en statistisk undersökning materialet är stort och uppgifterna mera knapphändiga. En skillnad mellan undersökningsmetoderna är vidare att vid case studies uppgifter av mera subjektiv karaktär kan ingå, medan vid en statistisk undersökning uppgifterna måste ha mera objektiv karaktär. Angående den i grunden gemensamma metodiken, se Thorsten Sellin i Culture Conflict and Crime (1938) och i Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1947, häfte 2.

2 allmän redogörelse för frekvensen av de i lagen upptagna åtgärderna — anhållande, häktning, varning, tvångsarbete — sedan tidpunkten för lagens ikraftträdande (1885), delvis kompletterad med uppgifter rörande tillämpningen av häktning och allmänt arbete enligt den lagstiftning om laga försvar — 1846 års försvarslöshetsstadga med tillägg enligt kungörelse 1853 — som år 1885 ersattes av nuvarande lösdrivarlag. Vid en undersökning av lösdriveriets omfattning i Sverige är det av särskild vikt att beakta lösdrivarbegreppets utformning. Lösdriveri är ett legalt begrepp eller snarare en av vissa i lagen angivna faktorer kännetecknad situation. Enligt 1 § första och andra stycket i 1885 års lösdrivarlag är ett av de legala kännetecknen på lösdriveri medellöshet och ett annat sysslolöshet. Dessutom fordras att vederbörande underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och att han för ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. De sistnämnda förutsättningarna presumeras föreligga beträffande personer som stryker omkring från ort till annan utan att äga medel till sitt uppehälle, såframt ej omständigheterna ger vid handen att de söker arbete (1 § första stycket), ävensom beträffande bettlare som inte är i sådan nödställd belägenhet att de bör erhålla fattigvård (92 § fattigvårdslagen). Enligt stadgad praxis tillämpas lösdrivarlagen på s. k. helyrkesprostituerade, dvs. kvinnor som huvudsakligen försörjer sig genom prostitution. Deras levnadssätt anses i och för sig innebära sådan våda för allmän ordning och sedlighet varom lagen talar. I de individuella fallen verkställes sålunda inte någon egentlig prövning av frågan huruvida försörjningen genom prostitution föranlett någon våda av påtagligt slag. Innehav av medel som härrör från prostitution hindrar ej att medellöshet anses föreligga. Då medellöshet utgör en av förutsättningarna för ingripande enligt lösdrivarlagen, kan lösdrivarbehandling inte lagligen tillämpas mot något så när välsituerade personer, ej ens om de varken arbetat eller gjort något försök att arbeta. I detta avseende är lösdrivarlagen en klasslag, vilket tidigare flera gånger framhållits. Att sysslolöshet utgör en förutsättning för tillämpning av lösdrivarlagen kan väntas medföra att lågkonjunkturer med ökad arbetslöshet ökar antalet personer, på vilka lagen är tillämplig, eller rättare sagt, sådana perioder ökar antalet av dem, bland vilka lösdrivarklientelet utvaljes. Särskilt för dem som är handikappade på ett eller annat sätt — fysiskt, psykiskt eller socialt — måste risken för långvarig arbetslöshet bli synnerligen hög i sådana krissituationer. Det må i detta sammanhang erinras att i Sverige antalet vuxna personer som i sin intelligensnivå motsvarar hjälpklassbarn enligt en ungefärlig beräkning uppgår till 90 000, varav 57 000 män (jfr G. Dahlberg: On the frequency of mental deficiency; 1937). Frågan i vad mån sådana socialekonomiska faktorer som fattigdom, arbetslöshet, varuknapphet, prisbildning etc. inverkar på den allmänna omfattningen av brottslighet och annan asocialitet har i skilda länder gjorts till föremål för undersökningar av sinsemellan tämligen olikartad beskaffenhet och med delvis motstridande resultat. Någon redogörelse för dessa undersökningar kan inte lämnas i detta sammanhang. Såsom orsak till de olikartade resultaten kan — förutom skiljaktigheter i metodik (se härom Sellin, Crime in the Depression) — bl. a. angivas de olikheter som den socialekonomiska utvecklingen företer i skilda länder. Särskild hänsyn måste vidare tagas till det förhållandet att de observerade asociala företeelserna inte är enhetliga utan konventionella begrepp, som bestämmes av den vid olika tidpunkter och i olika länder gällande lagstiftningen. Den underlåtenhet att efter förmåga söka ärligen försörja sig som i princip är ett ytterligare villkor för ingripande med lösdrivarbehandling, är ett mycket obestämt begrepp. Sannolikt avsåg man vid lösdrivarlagens tillkomst att ifrågavarande förutsättning endast var av objektiv karaktär eller med andra ord att det räckte

3 med ett konstaterande av den uteblivna försörjningen. Även om man, såsom ofta sker, i underlåtenheten att försörja sig inlägger den mera subjektiva betydelsen av arbetsovillighet eller svag vilja att själv försörja sig, måste man erkänna att det särskilt i äldre tider inte funnits nämnvärda möjligheter att på ett objektivt sätt konstatera om den ifrågavarande förutsättningen förelegat eller ej. När det inte fanns några arbetsförmedlingar, dit vederbörande kunde hänvisas, berodde det helt på polismyndigheternas omdöme huruvida en arbetslös person skulle anses ha underlåtit att söka försörja sig eller inte. Man kan antaga att det i många fall inte verkställdes någon noggrann undersökning i saken. Polisen hade naturligtvis inga möjligheter att avgöra, huruvida vederbörande exempelvis på grund av särskilda psykiska abnormiteter var ur stånd att försöka försörja sig genom arbete. Under senare tiders omfattande arbetslöshetskriser har man inte kunnat behandla arbetslösa lika schematiskt som tidigare. Detta bör ha inverkat på lösdrivarlagens tillämpning. Slutligen uppställes i lösdrivarlagen den förutsättningen att vederbörande skall föra ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, d. v. s. att en viss grad av asocialitet skall föreligga. Enligt förarbetena till lösdrivarlagen har de i lagen upptagna säkerhetsåtgärderna främst till syfte att avvärja en omedelbar fara för brottslighet, särskilt egendomsbrott. Den asocialitet som avses måste alltså i varje fall stå på gränsen till kriminalitet, i själva verket så nära att vådan förutsattes redan ha uppstått. Med brottslighet som hotar den allmänna säkerheten, främst brott mot förmögenhet, jämställer lagen emellertid sådant beteende som inte är brottsligt i egentlig mening men som stör allmän ordning eller sedlighet. För kvinnornas del avses därmed huvudsakligen s. k. helyrkesprostitution. Mot dem som försörjer sig genom prostitution kan, som ovan sagts, lösdrivarlagen tillämpas, såframt vederbörande inte har andra medel än vad som influtit genom det prostituerade levnadssättet. Då begreppet prostitution förutsätter betalning i någon form, bör man räkna med den möjligheten att prostitutionens omfattning i viss mån regleras av lagen om tillgång och efterfrågan och att det kvinnliga lösdriveriet därför kan tänkas öka vid högkonjunkturer och inflation. F ö r männens del innebär det sagda att lösdrivarlagen kan antagas bli tillämpad mot många personer som är misstänkta för brott men inte blir åtalade på grund av bevisningssvårigheter ävensom mot personer som visserligen blir åtalade för mindre brott men av polismyndigheterna anses böra behandlas även enligt lösdrivarlagen. Med hänsyn härtill kan man vänta att lösdriveriet och brottsligheten i viss mån betingas av samma faktorer. En undersökning av förhållandet mellan lösdrivarbehandling och straffrättsliga åtgärder är av intresse också ur en annan synpunkt, nämligen för att belysa frågan i vad mån lösdrivarlagen — liksom den tidigare försvarslöshetslagstiftningen — i särskilt stor utsträckning utnyttjats för att vidtaga säkerhetsåtgärder mot frigivna straffångar. Det socialpolitiska och kriminalpolitiska åskådningssättet har i grund förändrats under de senaste decennierna. Tonvikten har i ökad utsträckning lagts på att hjälpa de urspårade. Många har numera insett att ett vagabonderande levnadssätt kan vara en följd av en fattig människas äventyrslystnad eller behov av omväxling och i viss mån är ett uttryck för samma mentalitet som förmår andra att ägna sig åt camping, utomlandsresor o. dyl. I växande utsträckning har man vidare sökt ett samband mellan det s. k. lösdriveriet och skilda slags psykiska abnormiteter som bör föranleda speciella vårdåtgärder. Man kan därför vänta att frekvensen av lösdrivarbehandling skall minska i takt med de sociala hjälpåtgärdernas utbyggnad. Detsamma gäller även med hänsyn till sådana sociala och medicinska ingripanden som snarare står i säkerhetens än i hjälparbetets tjänst. På grund härav behandlas i samband med frekvensen av åtgärderna mot lösdrivare även frågan om ett samband mellan å ena sidan lösdrivarbehandling samt

4 å andra sidan arbetslöshet och kriminalitet, varvid jämväl den fortgående utvecklingen inom socialpolitiken, socialvården och kriminalvården beaktas. De i lösdrivarlagen beträffande vagabonder och bettlare uppställda presumtionerna att uraktlåten försörjning och samhällsvådligt levnadssätt anses föreligga utan att utredning därom förebringas, kan otvivelaktigt medföra att lagen blir tilllämpad på personer som egentligen inte tillhör de asociala grupper, mot vilka lagstiftningen är riktad. Det kan ofta ställa sig svårt för en arbetslös som vistas utanför hemorten att göra sannolikt att han söker arbete. Kan han ej detta, riskerar han att bli behandlad som lösdrivare. Det kan också förhålla sig så, att den asocialitet som föreligger är av så lindrig art att tvångsåtgärder inte är befogade. Detta torde vara den huvudsakliga anledningen till att lösdrivarlagen inte ålägger vederbörande myndigheter att ingripa, när lösdriveri i lagens bemärkelse föreligger, utan endast bemyndigar dem därtill. Det överlämnas till polismyndighetens omdöme och goda vilja att avgöra om lagen skall tillämpas eller ej i enskilda fall. Det är av vikt att hålla detta i minnet när lagens tillämpning redovisas. Antalet vidtagna åtgärder utgör i och för sig inte något mått på omfattningen av det verkliga lösdriveriet, därest man överhuvud taget anser sig kunna tala om en sådan företeelse. Den som enligt vad ovan sagts uppfyller förutsättningarna för ingripande kan anhållas av polisman. Följande åtgärder ifrågakommer därefter. Den anhållne kan tilldelas offentlig (skriftlig) varning, som meddelas av landsfiskal eller stadsfiskal eller av poliskommissarie eller annan polisman med särskit bemyndigande, i vissa fall också av länsstyrelse eller poliskammare. Bortsett från sistnämnda fall skall varningen underställas länsstyrelsen som, när den ej finner anledning till anmärkning, kungör varningen i tidningen Polisunderrättelser. Om den varnade inom två år efter kungörandet gör sig skyldig till fortsatt lösdriveri, kan han häktas och införpassas till länsstyrelse eller poliskammare, som äger döma honom till tvångsarbete i högst ett år, i vissa fall högst tre år. Vid mildrande omständigheter kan i stället förnyad varning meddelas. Inom två år efter frigivning från tvångsarbete kan sådant arbete ådömas utan föregående varning. Tvångsarbete kan slutligen ådömas när någon som frigivits från minst sex månaders tvångsarbete tredskas med att fullgöra honom ålagd anmälningsskyldighet till polisen. Med hänsyn till bristande arbetsförmåga kan en anhållen eller häktad lösdrivare jämlikt 7 § lösdrivarlagen överlämnas till vederbörande fattigvårdsmyndighet. Om en för lösdriveri anhållen person inte blir föremål för någon av de ovannämnda åtgärderna återstår endast att lösgiva honom. Sedan åtskilliga år tillbaka har emellertid flertalet polismyndigheter i praxis tillämpat det systemet att många anhållna personer, som ej varnats offentligt, i stället tilldelas en s. k. muntlig eller enskild varning eller snarare erinran. I vad mån sådana enskilda varningar meddelas och registreras undandrar sig ett exakt bedömande. Flertalet polismyndigheter brukar dock redovisa antalet fall av enskild varning.

II. Frekvensen av åtgärder enligt lösdrivarlagen. Materialet till utredningen har i denna del hämtats från olika håll. I fångvårdsstyrelsens årsberättelser från senare delen av 1800-talet fram till år 1921, då tvångsarbetsanstalterna förlades under socialdepartementet, lämnas åtskilliga uppgifter angående personer som häktats för lösdriveri samt angående tvångsarbetare. Delvis finnes motsvarande uppgifter i tvångsarbetsanstalternas årsberättelser fr. o. m. 1921. Däremot är de i Brottsligheten fr. o. m. 1921 lämnade uppgifterna mera begränsade. De skiljer ej genomgående på män och kvinnor samt medger inte heller att skillnad göres mellan tvångsarbetare som tidigare undergått straffarbete och andra tvångsarbetare.

5 Angående antalet för lösdriveri anhållna, fördelade efter vidtagen åtgärd, finnes uppgifter för tiden fr. o. m. år 1928 t. o. m. 1937 i vissa tidigare utredningar i lösdrivarfrågan, nämligen 1929 års betänkande (SOU 1929:9), 1930 års proposition (nr 240) och 1939 års betänkande (SOU 1939: 25). För de senare åren har särskilda uppgifter införskaffats genom förfrågningar hos polismyndigheterna. Vi skall i det följande först och främst betrakta dem mot vilka åtgärder vidtagits enligt lösdrivarlagen mot bakgrunden av de tre ovannämnda sociala fenomenen, nämligen brottslighet, arbetslöshet och sociala hjälpåtgärder. Tabell 1. Årligt antal män och kvinnor, som under åren 1880—1946 häktats för lösdriveri (iöre 1885 för försvarslöshet och olovligt kringstrykande). År

Män

1880 1881 1882 1883 1884 1885 1886 1887 1888 1889 1890 1891 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900 1901 1902

6 041 6 007 5 807 4 717 4 494 3 505 2 066 2 311 2 064 1877 1689 1511 1439 1446 1553 1397 1553 1435 1570 1396 1546 1687 1627

Kvin- Summa nor

940 1099 1153 1082

932 626 483 492 500 525 448 443 486 498 638 632 669 701 695 621

750 795 1003

6 981 7106 6 960 5 799 5 426 4131 2 549 2 803 2 564 2 402 2137 1954 1925 1944 2191 2 029 2 222 2136 2 265 2 017 2 296 2 482 2 630

År

Män

Kvin- Summa nor

År

Män

Kvin- Summa nor

1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925

1601 1422 1552 1837 1764 1611 1434 1623 1609 1562 1469 1368 1062

1210 1010

2 811 2 432 2 457 2 652 2 453 2 317 1990 2 246 2 232 2159 2 006 1915 1683 1168

1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946

577 532 501 454 506 483 474 410 373 309 413 305 303 230 162 108 103 71 63 65 39

245 241 218 167 187 158 151 144 151 144 116 83 59 56 67 47 41 46 50 29 18

689 534 509 539 493 498 501 635 600 743

905 815 689 706 556 623 623 597 537 547 621 479 450 420 375 339 351 275 313 264 276

984 929 914 832 849 776 948 864

822 773 719 621 693 641 625 554 524 453 529 388 362 286 229 155 144 117 113 94 57

1019 För att få en uppfattning om antalet personer, mot vilka lösdrivarlagen tillämpats har vi för äldre tider i första hand sammanställt uppgifter om antalet för lösdriveri häktade. Detta antal redovisas i tabell 1. Det framgår av siffrorna att antalet häktade män trappformigt sjunkit fram mot närvarande tid. I början av 1880talet utgjorde antalet häktade försvarslösa omkring 6 000 män per är fram till lösdrivarlagens ikraftträdande den 1 oktober 1885. Antalet sjönk sedan snabbt. F r ä n 1890-talet var siffran omkring 1 500 och höll sig anmärkningsvärt konstant pä denna nivå fram till första världskrigets utbrott. Vid denna tidpunkt sjönk den pä nytt för att efter krigets slut stabilisera sig vid omkring 500 män årligen fram till ungefär 1935. Då inträdde ett nytt sjunkande som fortsatt kontinuerligt fram mot närvarande tid. År 1946 blev endast 39 män föremål för häktning. Vi har vidare sammanställt uppgifter om det antal personer som blivit dömda till tvångsarbete samt det antal av dessa som förut varit dömda till straffarbete och det antal bland de övriga, som för första gången blivit dömda till tvångsarbete. Detta antal redovisas i tabell 2. Antalet tvångsarbetare går för männen parallellt med antalet för lösdriveri häktade men företer en ännu mera utpräglad stabilitet. Man kan säga att grovt taget har vi ett konstant årligt antal från 1890-talet fram till första världskrigets utbrott, därefter en konstant nivå fram mot 1935 och sedan

6 Tabell 2 a. Antal enligt lösdrivarlagen till tvångsarbete dömda män samt antal dömda för brott enligt strafflagen olika år. Antal m ä n dömda till tvångsarbete

År

1*81 1882 1883 1884 1885 1886 1887 1888 1889 1890 1891 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900 1901 1902 1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913

talet Samtförut förut till liga dömda dömda straff- sakvarken t i l l samttill arbete fällda straff- tvångs- el- liga dömda ler straffarbete arbete 316 324 299 316 260 388 393 406 386 334 331 291 339 355 292 326 312 323 300 337 390 328 339 325 364 382 306 315 269 357 340 314 303

123 139 81 96 79 379 365 273 204 181 153 207 115 226 152 162 209 187 179 204 180 183 157 124 159 168 172 165 152 169 186 171 140

Antal m ä n dömda till tvångsarbete

An-

809 1571 52 839 798 1639 53 488 706 1326 50 357 731 1395 48 565 637 1463 46 510 1157 1397 49 609 1152 1403 49 021 1106 1318 49 016 970 1354 50 836 867 1263 52 550 791 1376 52 947 787 1398 56 389 725 1478 52 493 814 1540 53 343 687 1617 53 950 774 1604 60 089 770 1613 66 453 780 1629 70 322 728 1645 74 788 787 1770 76 716 832 1727 76 743 699 1812 72 053 661 1720 72 239 575 1572 71595 684 1772 78136 699 J 798 79 728 629 1628 81802 650 1686 84 536 591 1578 83 650 718 1610 91153 708 1586 88139 704 1679 95 078 651 1813 99 274

År

1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946

Antalet Samtförut förut till liga dömda dömda straff- sakvarken til samttill arbete fällda straff- tvångs- el-• liga dömda ler straffarbete arbete 301 242 165 124 122 159 156 158 185 195 194 240 169 180 168 142 149 145 130 122 110 96 122 73 75 54 43 29 35 34 19 21 16

106 139 56 54 69 62 41 51 67 85 110 90 95 59 55 66 66 52 61 50 47 3S 70 45 28 20 11 19 14 11 7 9 4

590 1659 87 399 506 1831 86 461 302 2 018 84 952 233 2 834 62 509 231 5 941 71 542 251 3 000 85 274 230 1779 102 893 237 1532 80 015 266 1238 73 536 332 1184 79 342 81413 363 1079 84 718 435 1275 359 1245 80 229 330 1 295 80 710 83108 294 1352 293 1369 87 482 291 1304 93 205 257 1295 101841 252 1506 104 615 222 1425 110 667 208 1315 120 846 177 1168 117661 229 1213 120 243 150 1073 129 513 134 1087 136 358 104 1074 134 439 79 1244 107 893 66 1635 121861 66 2 218 135 335 63 2 693 154 226 41 2 313 144 122 44 2 231 22

ett kontinuerligt sjunkande. Den enda förändringen under dessa 45 år i antalet häktade och antalet dömda till tvångsarbete är med andra ord att antalet sjunker ungefär vid tiden för första världskrigets utbrott. Detta är mycket egendomligt och bör ha någon speciell förklaring, vilken vi dock ej kunnat finna. Det är som om man hade tillgång till ett visst antal platser för tvångsarbetare på anstalterna och därför inte kunde döma mer än ett visst antal till tvångsarbete årligen. Under år 1917 indrogs en tvångsarbetsanstalt (Karlskrona). Från och med år 1921 övertog socialstyrelsen tvångsarbetsanstalterna. I samband därmed togs en del av platsutrymmet pä Svartsjöanstalten i anspråk för alkoholistvårdsfall. På grund av det stora antal som vid denna tidpunkt dömts till frihetsstraff var fångvårdens anstaltsutrymmen h r t ansträn da ? 8 > vilket bör ha inverkat på det antal platser som stod till disposition för tvångsarbetare. Det är möjligt att denna platsminskning var en bidragande orsak till att antalet tvångsarbetare sjönk till en lägre nivä. En viss roll spelar emellertid säkerligen den år 1919 ikraftträdande nya fattigvårdslagen som gav ökad möjlighet att omhändertaga personer som var oförmögna att försörja sig.

7 Tabell 2 b. Antal enligt lösdrivarlagen till tvångsarbete d ö m d a antal d ö m d a för brott enligt strafflagen olika år.

År

1881 1882 1883 1884 1885 1886 1887 1888 1889 1890 1891 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900 1901 1902 1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913

25 32 30 22 28 52 40 33 49 41 55 44 52 55 61 66 60 66 7Q 71 97 111 109 85 91 103 67 78 61 79 76 60 66

39 26 24 18 12 100 97 87 76 59 70 85 59 87 72 81 80 78 64 112 110 112 128 67 69 68 47 56 50 64 44 89 58

182 173 195 174 156 287 270 246 258 240 262 247 243 279 312 342 355 383 350 427 455 523 588 433 395 363 264 315 246 272 292 269 268

253 303 258 259 243 252 216 190 226 224 223 242 254 242 220 229 220 239 206 207 199 195 184 188 173 191 145 173 164 142 141 156 167

3 480 3 717 3 487 3 208 2 903 3 279 3 533 3 183 3 584 3 701 3 762 4 364 4153 4 237 3 978 4 215 4 300 4 424 4 207 4 379 4 652 4 377 4 597 4 443 4 437 4 525 4 456 4 894 4 852 4 940 4 896 5 274 5 833

samt

Antal kvinnor dömda till tvångsarbete

Antal kvinnor dömda till tvångsarbete

Antalet Samtförut liga till förut dömda dömda varken till samt- straff- saktill tvångs- el- liga arbete fällda dömda straff- ler straffarbete arbete

kvinnor

År

1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1

Antalet Samtförut till liga förut dömda dömda varken till samt- straff- saktill tvångs- el- liga arbete fällda dömda straff- ler straffarbete arbete 64 81 60 55 52 57 50 53 60 46 39 50 28 31 39 31 24 21 21 33 18 20 18 15 3

79 117 82 74 90 67 68 77 34 52 60 46 45 54 46 28 36 32 35 27 35 26 19 12 3

272 330 273 236 268 246 217 230 194 191 181 172 163 176 141 110 111 96 111 99 107 91 72 53 23

5 7 6 8 4 3 3

8 12 11 18 19 1 10

28 37 28 31 35 11 15

151 180 183 234 356 271 190 128 110 90 84 82 89 94 103 85 97 82 96 92 79 71 50 56 48 33 63 80 129 117 106 93

5 616 4 768 4 850 5165 6 948 5 806 4 777 4 313 4101 5 029 5146 5 488 5 679 5 953 5 750 5 598 5 813 6 310 6 827 8 744 10 024 10 497 10514 12131 11 697 11311 13 730 17 100 20 278 24 828 23 969

Det sagda skulle innebära att man också häktat ett tämligen konstant antal. 1 Vi vill ingalunda påstå att detta är förklaringen. Vi anför det endast som en illustration till den art av förklaring som bör föreligga. I varje fall utesluter den konstans som föreligger att man kan finna något samband mellan å ena sidan sådana faktorer som brottslighet och arbetslöshet och å andra sidan det antal personer som häktats eller dömts till tvångsarbete. 1 För att ur mera speciell statistisk synpunkt belysa ovannämnda konstans har vi beräknat ett mått på variationen under perioden 1890-1913 samt för tiden 1918—34. Förmännen finner vi att standarddeviationen uppgår till 116 personer eller 7,5 % av medeltalet under första perioden och till 85 personer eller 16,4 % under den senare perioden. Motsvarande tal är for kvinnorna 183 eller 27,1 % under första perioden och 186 eller 34.3 % under senare perioden. Dessa tal innebär att variationen för männen inte bara är mindre än för kvinnorna utan är mindre än vad man har att vänta i en statistisk serie om ej exceptionella förhållanden föreligger. For män som intagits för tvångsarbete är motsvarande siffror under första perioden 75 personer eller 10 4 % och under senare perioden 61 personer eller 21,4 %. För kvinnor är siffrorna 94 eller 27.8 % resp. 55 eller 33,3 %. Dessa siffror tyder också på att det föreligger en särskild mekanism som medför konstans för männens sifferserie.

8 Från och med år 1928 har vi mera fullständiga uppgifter. Totalantalet av dem som blev anhållna för lösdriveri och eventuellt föremål för åtgärd redovisas i tabell 3, och det är egentligen från denna tidpunkt som man kan börja diskutera lösdriveriets frekvens i förhållande till ovannämnda sociala fenomen. Vi har för några tidigare år, nämligen fr. o. m. år 1921, erhållit uppgifter på antalet varnade. Detta antal anges i fig. 4 för män och i fig. 5 för kvinnor. Tabell 3. Hela antalet för lösdriveri anhållna män och kvinnor åren 1928—1944. År

Män

Kvinnor

År

Män

Kvinnor

År

Män

Kvinnor

1928 1929 1930 1931 1932 1933

6 529 6616 5 802 5 891 7 262 7 008

712 540 588 627 677 657

1934 1935 1936 1937 1938 1939

7 239 6 032 6 918 5 281 3 055 2 911

824 713 794 534 470 416

1940 1941 1942 1943 1944

2 345 1894 1922 1764 1458

429 584 594 705 683

I första hand skall vi diskutera sambandet med den allmänna brottsligheten. Brottsligheten är ett mycket heterogent begrepp. De som dömes för brott är personer av mycket olika typ, som gjort sig skyldiga till överträdelser av gällande lagar av mycket olika art. Det är emellertid inte möjligt att belasta framställningen med en alltför utförlig siffermässig översikt. Vi nöjer oss med att i första hand jämföra antalet av dem som häktats för lösdriveri och dem som anhållits för lösdriveri efter 1928 med totala antalet som häktats för brott. Siffrorna för de för brott häktade männen framgår av fig. 1. Det visar sig att antalet häktade varierar i rätt hög grad. Man kan urskilja tre tydliga toppar i detta antal, nämligen omkring 1905, omkring 1918 och slutligen omkring 1943. De två första topparna är mycket utpräglade. Det egendomliga är nu att vi ej finner någon motsvarighet i kurvan för de för lösdriveri häktade. Den höga toppen omkring 1918 föregås och sammanfaller delvis med den sänkning av antalet häktade lösdrivare som vi förut omnämnt. Det kan vara av intresse att nämna att brottsligheten, om man medräknar alla som dömts, tämligen kontinuerligt ökat från 1890-talet fram mot närvarande tid. På 1890-talet höll sig detta antal omkring 50 000. 1944 var de dömdas antal 168 000. (Se tabell 2.) Stegringen är inte fullt jämn. Det förekommer oregelbundenheter omkring första världskriget. Under kriget sjönk brottsligheten ganska kraftigt för att stiga till en topp efter krigets slut omkring 1920. Det är anmärkningsvärt att den topp som antalet för brott häktade företer omkring 1905 inte återfinnes bland de dömda. Förklaringen torde vara att man till 1910 i Stockholms stad häktade »personer överlastade av starka drycker». Uppgifter om detta finnes i Fångvården för 1910. Toppen kring 1905 torde alltså ej ha med den egentliga brottsligheten att göra. Det må slutligen framhållas att antalet till straffarbete dömda hållit sig tämligen konstant. Det förekommer emellertid tydliga maxima dels vid första världskriget omkring 1918, dels under andra världskriget omkring 1942. Vi omnämner dessa förhållanden här för att visa att det konstanta antalet häktade och till tvångsarbete dömda lösdrivare inte på något sätt motsvaras av en liknande konstans i fråga om brottsligheten. Vidare vill vi framhålla att en minskning av antalet häktade och dömda lösdrivare fram mot närvarande tid motsvaras av en ökning av antalet för brott dömda. Man har alltså på grundval av siffrorna ingalunda anledning att anta något samband. Emellertid är det så att en del av de till tvångsarbete dömda förut dömts till straffarbete (se tabell 2). Det procentuella antalet till straffarbete dömda stiger lång-

1880 Fig. 1. Antal män häktade för lösdriveri (grov heldragen kurva), häktade för brott (grov prickad kurva), antal män som anhållits för lösdriveri (grov streckad-prickad kurva) och antal män intagna för tvångsarbete (fin heldragen kurva). samt fram mot närvarande tid. På 1880- och 1890-talet höll sig procentsiffran omkring 40 °/o, medan den fram mot närvarande tid hållit sig över 50 %>. Siffran varierar för övrigt. Den lägsta siffran är något över 35 °/o (1886/87) och den högsta siffran är över 70 °/o (1922 och 1945). Man skulle under sådana förhållanden vänta att antalet till tvångsarbete dömda skulle öka när antalet från straffarbete frigivna ökar. En sådan ökning förelåg 1918/19, då antalet frigivna från straffarbete i över 2 år eller kortare tid översteg 4 000, medan de under andra år varit mellan 1 000 och 2 000. Antalet frigivna straffarbetare mer än fördubblades dessa år. Detta förhållande medförde emellertid ingalunda en ökning i antalet till tvångsarbete dömda lösdrivare. Det är ett remarkabelt faktum att antalet dömda hållit sig konstant under sa kraftiga förändringar. Det är antagligt, att det antal lösdrivare som blir häktade och dömda till tvångsarbete, skulle stå i relation till antalet frigivna straffångar, eftersom sistnämnda grupp synes ha löpt en särskilt hög risk att bliva föremål för lösdrivarbehandling. Det är därför egendomligt att antalet häktade eller dömda lösdrivare inte visar något samband med antalet från straffarbete frigivna eller antalet dömda för brott överhuvud taget. I figur 1 finns också angivet antalet för lösdriveri anhållna. Siffrorna återfinnes i tabell 4. Kurvan visar att detta antal låg på en hög nivå fram till 1936 för att därefter sjunka mycket snabbt. Den stegring av antalet häktade för brott som ägde rum efter 1940 hade alltså ingen motsvarighet i antalet anhållna för lösdriveri. Det antal som erhållit varning är angivet i tab. 4. Detta antal visar ett mera långsamt sjunkande och företer större oregelbundenheter än antalet häktade. Inte heller siffrorna för de varnade tyder på något samband med siffrorna för brottsligheten. Man kan i korthet beskriva situationen så att det samband som bör finnas mellan lösdriveri och brottslighet, döljes av de faktorer som

10 Antal kvinnor

I8BQ

45 Fig. 2. Antal kvinnor häktade för lösdriveri (grov heldragen kurva), häktade för brott (grov prickad kurva), antal kvinnor som anhållits för lösdriveri (grov streckad-prickad kurva) och antal kvinnor intagna för tvångsarbete (fin heldragen kurva). Skalan 5 gånger förstorad i förhållande till fig. 1. medför konstans hos kurvorna för lösdriveri fram till 1935.x Därefter motverkas korrelationen av det sjunkande som lösdriverikurvorna visar. Vi övergår nu till att jämföra antalet kvinnliga lösdrivare med antalet kvinnliga brottslingar (jfr fig. 2). Först och främst kan vi konstatera att vi bland kvinnorna ej återfinner den kraftiga minskning av antalet för lösdriveri häktade fram mot närvarande tid som vi fann bland männen efter lösdrivarlagens ikraftträdande år 1885. Vidare finner man en ökning av antalet för lösdriveri häktade fram mot 1905, då även de för brott häktade har ett mycket utpräglat maximum för kvinnor liksom för män. Detta maximum betingas emellertid som förut framhållits troligen av att man i Stockholm häktade personer för fylleri och har ingen motsvarighet i den egentliga brottsligheten. Vi finner ett nytt maximum för antalet kvinnor som häktats för brott omkring 1918, vilket ej motsvaras av någon ökning av åtgärderna mot kvinnliga lösdrivare. Efter 1928 visar siffrorna för det totala antalet kvinnor som anhållits för lösdriveri och blivit föremål för åtgärder en sjunkande tendens i likhet med vad som efter 1936 var fallet bland männen. Denna minskning är emellertid ej så utpräglad bland kvinnorna och följes av en stegring efter 1940 som går parallellt med det något ökade antalet häktade för brott vid denna tidpunkt och som måhända sammanhänger med krigsförhållandena. Om vi betraktar siffrorna för den totala kvinnliga brottsligheten finner vi en mycket långsamt stigande och ganska jämn sifferserie från 1880 fram till 1930talet. (Jfr tabell 2 b.) Man finner en obetydlig förhöjning mot slutet av första världskriget. Efter 1930 inträffar en kraftig stegring. Antalet dömda för brott når upp till nära 24 000 år 1944, medan det 1930 var inte fullt 6 000. Vi har på det hela taget fullkomligt omkastade förhållanden mot vid lösdriveri. Antalet häktade och varnade för lösdriveri visar utpräglade toppar i början av 1880-talet och i början av 1900-talet och sjunker sedan. Den kvinnliga brottsligheten visar däremot en jämn kurva som kraftigt stiger fram mot närvarande tid. 2 Den vågrörelse som siffrorna för det totala lösdriveriet visar efter 1928 har ingen motsvarighet i antalet brottsliga. 1 Sedan detta skrevs har vi av byråchefen Eric Wijkmark, som i egenskap av tjänsteman vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö haft långvarig erfarenhet av tvångsarbete, fått den upplysningen att enligt hans uppfattning anstaltsutrymmena verkligen spelat en stabiliserande roll beträffande den2 omfattning vari tvångsarbete tillämpats. En markerad minskning har inträtt under de sista åren.

11 Antalet varnade, som är angivet i figur 3, visar däremot en minskning. Kurvan är visserligen oregelbunden, men tendensen är fullt klar. Om antalet varnade sättes i relation till folkmängden, får man den kurva som är angiven i figur 5, vilken visar samma fenomen, dvs. ett kontinuerligt sjunkande med den slumpvisa oregelbundenhet som är att vänta i en sådan sifferserie. I ingetdera fallet återfinner man den höjning fram mot senare tid, som karakteriserar brottsligheten och som hos kvinnorna är sä egendomligt utpräglad. Antalet för brott dömda kvinnor har nämligen ökat till det dubbla frän 1939 fram till 1943. Slutligen må framhållas att antalet straffarbetare långsamt sjunkit fram mot närvarande tid. År 1881 var detta antal 253 och år 1945 var det 93. Antalet har minskat ganska jämnt men kurvan företer två toppar nämligen dels kring 1918 och dels kring 1942—43. Ingen av dessa toppar tycks inverka på antalet häktade för lösdriveri eller antalet som dömts till tvångsarbete. (Inte heller den topp som förefinnes för antalet frigivna straffarbetare år 1918 tycks inverka.) Som förut nämnts ger antalet dömda till tvångsarbete en ganska jämn kurva med en långsam stegring till ett maximum mellan 1900—1905 och ett därefter långsamt sjunkande. Variationen är dock mindre än för motsvarande företeelse hos männen. Något samband är i varje fall inte påvisbart. Nu måste ett samband föreligga såtillvida att liksom bland männen en viss del av de till tvångsarbete dömda förut undergått straffarbete (jfr tabell 2 b). Detta antal håller sig kring 20 °/o men varierar ner mot 10 %> och upp mot 30 %>. Procenten förut straffade är alltså mycket lägre än för männen men det må ihågkommas att straffarbete är en mycket mera ovanlig företeelse bland kvinnor än bland män. Det väsentliga är att antalet förut straffade är mycket större än vad man slumpvis skulle vänta och att därför ett samband måste föreligga, även om det inte tar sig något uttryck i samvariation. Det är möjligt att även för tvångsarbete bland kvinnorna en liknande mekanism föreligger som bland männen, dvs. att variationen begränsas av speciella faktorer av någon art. För att i någon mån belysa lösdrivarbehandlingens karaktär med hänsyn till åtgärder mot kvinnor som lever av könsumgänge, lämnar vi också diagram (jfr fig. 3) över det antal män som smittats med gonorré och det antal kvinnor som blivit föremål för åtgärder enligt lösdrivarlagen. Antal

Antal

13 000

11 000

9 000

7000 Fig. 3. Antal män som smittats med gonorré (grov heldragen kurva), antal kvinnor anhållna för lösdriveri (grov streckad kurva) och häktade för lösdriveri (prickad kurva). Kvinnornas skala 10 gånger förstorad. Antal kvinnor offentligt varnade (fin heldragen kurva, skalan till höger i diagr.). 15—477228.

k

t

*

V\ \ '

\

•

• •• •

v/ \

\

/i

SJ

...... •••"% >•?»

12 Det framgår av kurvorna att antalet för lösdriveri häktade kvinnor kontinuerligt minskat och ej visat något samband med frekvensen av manlig gonorré. Goiorrén visar en topp vid första världskrigets slut, sjunker under krisen 1923, stiger måttligt under den relativa högkonjunkturen före 1930, för att sedan åter sjunka. En ny och kraftig stegring kommer mot slutet av andra världskriget. Kurvorna för det totala lösdriveriet ligger på jämförelsevis låg nivå före 1933, då könssjukdonarnas utbredning har en topp. Den minskning som könssjukdomarna företedde omkring andra världskrigets utbrott avspeglar sig däremot tydligt i siffrorna för det Ivinnliga lösdriveriet. Detsamma är fallet med den ökning av könssjukdomarna scm inträdde kring 1943. Det är emellertid ytterst osäkert om denna parallellitet kan anses tyda pä ett orsakssammanhang mellan gonorréns utbredning och det kvinnliga lösdriveriet. Det är ännu mera tvivelaktigt med hänsyn till att kurvan för de för lösdriveri varnade inte visar något samband med gonorré. Som förut nämnts sjunker den kontinuerligt men företer kraftiga slumpvisa oregelbundenheter, vilka dock ingalunda sammanfaller med gonorréns variationer. Vi skall därför ett ögonblick diskutera de prostituerades roll för könssjukdDmarnas utbredning. Man har försökt närmare belysa denna genom att analysera könsproportionen vid olika könssjukdomar. Om man utgår från kvinnor, som har könsumgänge med flera män, sä är det klart att om en sådan i promiskuitet levande kvinna blir sjuk, smittar hon också flera män. Männen i sin tur smittar antingen inte mer än en sekundär kvinna (sin hustru eller motsvarande person) eller också för de smittan vidare till prostituerade eller med dem jämställda och kan därigenom underhålla sjukdomens bestånd. Vid kortvarig könssjukdom för männen vanligen ej smittan vidare till de sekundära kvinnorna. Det är framför allt vid långvariga könssjukdomar som männens självbehärskning och omdöme sviker. Mjuk schanker hör till den kortvariga typen och vid den är mindre än 1 / 1 0 av de sjuka kvinnor. Man säger att sjukdomen är en effekt av l:a graden. Syfilis, som är en effekt av 2:a graden, där med andra ord männen nästan alltid för smittan vidare, utmärkes av en könsproportion av ungefär lika många män som kvinnor. Gonorré intar en mellanställning så till vida, att en del fall blir kroniska hos männen och då för de smittan vidare. (Jfr G. Dahlberg: Venereal Diseases in Sweden 1913 to 1937. — The American Journal of Hygiene. Vol. 33, 1941.) Gonorré hos kvinnorna blir förhållandevis ofta kronisk så att de lång tid är smittofarliga. Det är emellertid klart att de som är särskilt smittofarliga är de kvinnor som har könsumgänge med flera män, därför att de smittar flera per person. Männen däremot är i allmänhet endast farliga för sin hustru eller motsvarande och för de prostituerade. Dessa senare för smittan vidare, medan de förra i allmänhet är ofarliga ur smittospridningssynpunkt. Det är emellertid osäkert dels i vad mån prostituerade kvinnor sprider smitta i större utsträckning än kvinnor som inte tar betalt för könsumgänge, dels i vad mån de helyrkesprostituerade spelar större roll än de mera amatörmässigt prostituerade, som också har annat arbete och därför inte faller under lösdrivarlagen. Vi skall återkomma till problemet senare. Nu vill vi endast nöja oss med att konstatera att det ingalunda är självklart att gonorréns utbredning har samband med antalet prostituerade som faller under lösdrivarlagen och att tillgängligt siffermaterial inte tycks visa något sådant samband. Det återstår att diskutera sambandet mellan lösdrivarbehandling och ekonomiska konjunkturer. Ett lämpligt uttryck för de senare, särskilt i den mån det gäller de mindre välsituerade, torde vara arbetslöshetens omfattning. För att belysa denna finns två sifferserier, dels antalet till arbetslöshetskommissionen (arbetsmarknadskommissionen) anmälda arbetslösa, dels arbetslösheten inom fackföreningarna. Den förra går tillbaka till 1921, den senare till 1914. Dessutom finns i Arbetslöshetsutredningens betänkande I (SOU 1931:20) uppgifter om antalet för försvarslöshet häktade och dömda jämte uppgifter om antalet understödstagare vid fattigvården

13 40.0

-

• n

-

•

£

• :

\\* If \

-

t t

; 20.0

v

_#i 12.0

Fig. 4. Män. Arbetslösheten inom fackföreningarna 31 /i 1914—81/i 1946 i procent (grov heldragen kurva), hela antalet anhållna för lösdriveri på 10 000 av folkmängden (prickad kurva) och antalet offentligt varnade för lösdriveri på 10 000 av folkmängden (fin heldragen kurva).

•.

l

•

\

J

X

\ ^^ 4.0

..

f i i i

i_i.

i

. 36.0

-

; -

. 24.0

A

i

\

V

i

1 J' A i t

Af

t i

/

. 20.0

.

r \

12.0 A

i

L\ -on

f

Vf

\

\

\

V^ y

\

1v

w

^

1940 M1

Fig. 5. Kvinnor. Arbetslösheten inom fackföreningarna S1/i 1914— sl /i 1946 i procent (grov heldragen kurva), hela antalet anhållna för lösdriveri på 100 000 av folkmängden (prickad kurva) och antalet offentligt varnade för lösdriveri på 100 000 av folkmängden (fin heldragen kurva).

14 i städerna för äldre tider. Dessa senare siffror förefaller emellertid föga belysande. Den svåra krisen 1907—08 avspeglar sig inte i siffrorna för understödstagare vid fattigvården. Vi nöjer oss därför med att ge siffror för arbetslösheten efter 1914, grundade på fackföreningarnas uppgifter, samt totala antalet anhållna från 1928 för lösdriveri (jfr fig. 4). Det framgår av diagrammet att kurvan för totala antalet för lösdriveri anhållna män visar en höjdpunkt i början på 1930-talet, då arbetslösheten också hade ett maximum. Den måttliga ökningen av arbetslösheten omkring 1941 avspeglar sig emellertid inte och kurvorna går inte fullkomligt parallellt. För kvinnornas vidkommande får vi ej motsvarande parallellitet. Det maximum för lösdriveriet som kvinnornas kurva företer ligger senare än arbetslöshetskurvans höjdpunkt (jfr fig. 5). Med hänsyn till att det kvinnliga lösdriveriet i huvudsak är en fråga om prostituerade skulle man vänta att det ökade under högkonjunktur och minskade under arbetslöshet. När arbetslösheten minskar och tillgången på pengar ökar, kan männen i större utsträckning besöka prostituerade och därmed jämställda. Genom den ökade efterfrågan på prostituerade bör deras antal öka, därför att den genomsnittliga nattliga förtjänsten stiger. Så vitt man vågar döma av de sifferserier vi har tillgängliga är emellertid knappast något sådant samband påvisbart. Kurvan för de för lösdriveri varnade visar i varje fall ett ganska jämnt sjunkande oberört av arbetslöshetens minskning eller ökning. Det är därför inte att vänta att kurvorna för kvinnornas räkning skall gå parallellt, även om en viss påverkan ej kan uteslutas. Det återstår att diskutera den tredje faktorn, nämligen de sociala åtgärdernas betydelse. Att antalet för lösdriveri häktade minskat särskilt fram mot senare .tid och att totalantalet mot vilka åtgärder vidtas enligt lösdrivarlagen minskat så kraftigt för männens räkning, torde som förut påpekats delvis betingas av att arbetslösheten minskat men torde till väsentlig grad också orsakas av att man genomfört åtgärder för att omhänderta folk som har svårt att klara sig eller anses vara farliga av olika anledningar. Det ökade omhändertagandet av exempelvis alkoholister, som medfört en överfyllnad av alkoholistanstalterna och delvis sammanhänger med att effektivare nykterhetsnämder trätt i verksamhet på allt flera orter och framför allt i städerna, torde ha bidragit till att minska det antal som omhändertas enligt lösdrivarlagen. I detta sammanhang må anföras att enligt uppgift i årsberättelserna över statens tvångsarbetsanstalts och statens vårdanstalts för alkoholister å Svartsjö verksamhet under åren 1930 och 1931 70 °/o resp. 79 °/o av de enligt lösdrivarlagen till tvångsarbete dömda var att betrakta som alkoholister. Utom åtgärder för omhändertagande av alkoholister torde ökade möjligheter för omhändertagande av lindrigt sinnessjuka ha spelat en roll för att minska behovet av åtgärder enligt lösdrivarlagen. Dessa ökade möjligheter illustreras av att antalet platser på rikets sinnessjukhus ökat från 10 352 år 1920 till 23 225 år 1944. Under samma tid har antalet platser på andra offentliga sinnessjukvårdsanstalter okat från 358 till 1 450. Att fattigvården i allt större omfattning utvecklats fram mot närvarande tid har naturligtvis också spelat en roll liksom också den hjälp man lämnat arbetslösa. Ökade möjligheter att omhänderta ungdom som spårat ur torde ha verkat i samma riktning, liksom också den allmänna förändringen i åskådningssättet, som medfört att man på olika sätt försöker hjälpa de fattiga och urspårade. Det kvinnliga lösdriveriet har naturligtvis också påverkats av dessa faktorer. Med hänsyn till den stora roll de prostituerade spelar har åtgärderna ej haft så genomgripande betydelse, varför man för kvinnorna ej fått den frekvensminskning som man fått för männen. Soutenörer och prostituerade utgör en så liten del av det manliga lösdrivarklientelet, att en ändring av deras antal inte kommer att märkas i totalsiffrorna. . Genom att utnyttja föreliggande uppgifter angående åtgärder mot lösdriveri har vi kunnat konstatera, att det manliga lösdriveriet i viss mån sammanhänger med

15 arbetslöshetens omfattning. Siffrorna omfattar emellertid för kort tidsperiod för att detta mera ingående skall kunna belysas och bevisas. Det manliga lösdriveriet tycks inte ha något sammanhang med den allmänna brottsligheten. Ett sådant samband karakteriserar inte heller det kvinnliga lösdriveriet. Detta tycks för övrigt ej sammanhänga med arbetslösheten och tycks inte heller öka under högkonjunktur och företer alltså ej i detta avseende parallellitet med könssjukdomarnas utbredning. Det manliga lösdriveriet har avsevärt minskat fram mot närvarande tid, vilket huvudsakligen torde sammanhänga med ökad möjlighet att omhänderta mer eller mindre urspårade individer men också i hög grad bero på att arbetslösheten försvunnit. En motsvarande minskning tycks föreligga för det kvinnliga lösdriveriet. Denna minskning är emellertid mera måttlig och gör sig ungefär lika mycket gällande på antalet anhållna som på antalet offentligt varnade. Antalet dömda till tvångsarbete har minskat ännu mera. Vi har redan påpekat att häktningsåtgärden blivit mera ovanlig fram mot närvarande tid, vilket innebär att antalet åtalade och dömda till tvångsarbete också måste ha minskat. Mera detaljerade uppgifter om olika slags åtgärder har vi endast från 1928 (se tabell 4 samt fig. 6 och 7). Tabell 4. Hela antalet anhållna män och kvinnor åren 1928—44, fördelade efter olika åtgärder enligt lösdrivarlagen. Män År

1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944

K v i n n o r

Sjuka och Sjuka och AnVarAnVarÅdömda överVarÅdömda överhållna Varnade hållna nade men ej nade offent- tvångs- lämnade men ej nade offent- tvångs- lämnade arbete till fattigenskilt arbete till fattigåtgärd enskilt ligt ligt vården åtgärd vården 3 354 3 537 3 471 3 631 4 593 4 501 4 462 3 575 4 054 3 098 1435 1420 1183 927 905 869 758

1925 1904 1220 1139 1445 1499 1753 1543 1792 1392 931 869 715 568 639 535 408

795 720 720 745 845 678 718 614 718 517 489 456 329 294 245 253 193

294 284 290 248 246 221 201 193 227 146 139 102 80 66 70 63 41

161 171 101 128 133 109 105 107 127 128 61 64 38 39 63 44 58

64 50 66 96 60 86 85 94 109 106 85 85 43 81 119 179 216

261 175 168 176 234 228 396 307 342 243 203 177 191 305 308 346 289

221 185 224 232 245 222 226 190 238 108 135 110 140 155 123 130 114

134 100 111 89 110 97 109 99 72 50 27 17 32 31 29 36 37

32 30 19 34 28 24 8 23 33 27 20 27 23 12 15 14 27

Av tabell 4 framgår antalet av dem som blir föremål för olika slag av åtgärder. En riktigare bild får man naturligtvis, om man sätter detta antal i relation till folkmängden. Då folkmängden ständigt har ökat i vårt land, om också på senare tid ganska måttligt, så måste detta medföra att antalet något ökar vid oförändrad procentuell frekvens. Om antalet nu faktiskt minskar, så måste minskningen i frekvens vara ännu starkare. Vi ger därför frekvenssiffror i fig. 6 och 7. Det framgår av fig. 6 att frekvensen av män som dömts till tvångsarbete minskat avsevärt fram mot närvarande tid, nämligen från 15,9 på 100 000 invånare till 1,8. För kvinnorna är minskningen också fullt tydlig (fig. 7). Siffrorna har ändrat sig från 6,7 på

16 Män per 100 000 Inv. •350

-300

1940 Kvinnorper 100000 inv 40

Fig. 7. Kvinnor. Åtgärder enligt lösdrivarlagen, vidtagna åren 1928—1944 i relation till folkmängden (per 100 000 inv.) fr. o. m. 21 års ålder. Hela antalet kvinnor (grov heldragen kurva), antalet kvinnor anhållna men ej åtgärd (grov streckad kurva), varnade enskilt (grov prickad kurva), varnade offentligt (grov streckad-prickad kurva), ådömda tvångsarbete (fin prickad kurva) och sjuka och överlämnade till fattigvård (fin streckad kurva). Skala 10 gånger förstorad i förhållande till fig. 6.

Fig. 6. Män. Åtgärder enligt lösdrivarlagen, vidtagna åren 1928—1944 i relation till folkmängden (per 100 00) inv.) fr. o. m. 21 års ålder. Hela tntalet män (grov heldragen kurva), antalet män anhållna men ej åtgärd (grov streckad kurva), varnade enskilt (grov prickad kurva), varnade offentligt (grov streckad-prickad kurva), ådömda tvångsarbete (fin prickad kurva) och sjuka och överlämnade till fattigvård (fin streckad kurva).

17 70

^~%n-

/

- — \

/

\

**

\ ^ ' "*^^"

40 •

Fig. 8. Män. Åtgärder enligt lösdrivarlagen i procent av hela antalet anhållna män åren 1928—1944. Män anhållna men ej åtgärd (grov streckad kurva), varnade enskilt (grov prickad kurva), varnade offentligt (grov streckadprickad kurva), ådömda tvångsarbete (fin prickad kurva) och sjuka och överlämnade till fattigvård (fin streckad kurva).

••

• 20

• . *

..." •"».

^.^— r — ^ 1928

.

^

^f.

100 000 år 1928 till 1,6 år 1944. En liknande minskning finner man för övrigt även med hänsyn till andra åtgärder. De anhållna utan åtgärd har minskat från 182 på 100 000 till 33, de enskilt varnade från 104 till 18 på 100 000 och de offentligt varnade från 43 till 8,4 på 100 000. Detta gäller nu männen. För kvinnorna visar siffrorna ej en sä tydlig minskning utan snarare ett vågformigt förlopp. De anhållna utan åtgärd tycks t. o. m. ha ökat. Siffran för ar 1928 är 3,2 och fön 1944 utgör den 9,1 pä 100 000. Antalet enskilt varnade tycks hålla sig tämligen konstant vid något över 10 pä 100 000. De offentligt varnade har minskat till omkring hälften. Siffran var 11,1 är 1928 och 4,8 år 1944. Av särskilt intresse är emellertid att frekvensen av de kvinnor som ådömts tvångsarbete minskat väsentligt från 6,7 år 1928 ned till 1,6 år 1944. Det återstår nu att redovisa det antal som överlämnats till fattigvården eller varit sjuka och till följd därav omhändertagits pä särskilt sätt. Även frekvensen av denna grupp har minskat, framför allt för männen. År 1928 var antalet 8,7 pä 100 000 och år 1944 2,5 på 100 000. För kvinnorna är motsvarande siffror 1,6 och 1,1. Frekvensen av kvinnor tillhörande denna grupp tycks ha hållit sig tämligen konstant. Att siffrorna tämligen genomgående minskat torde vara ett uttryck för att man överhuvud taget haft mindre anledning att ingripa mot personer på grund av lösdriveri. För att få ytterligare klarhet om i vad mån åtgärderna, bortsett från detta förhållande, ändrat karaktär, ger vi i figur 8 en översikt över den procentuella fördelningen pä åtgärder av olika slag. Pä det hela taget ger kurvorna intryck av rätt stor konstans. En förändring ägde emellertid rum är 1938. Då minskade procenten anhållna utan åtgärd men procenten enskilt och offentligt varnade ökade. Det är emellertid anmärkningsvärt att andelen ådömda tvångsarbete ej nämnvärt ändrades, dvs. den ändring som skett har gått fullkomligt parallellt med minskningen av lösdriveriet. Påfallande är emellertid att de anhållna utan åtgärd utgör en så stor andel. På senare tid har de hållit sig vid omkring 50 %> och för omkring ett decennium sedan over 60 °/o. Om man inräknar dem som varnats enskilt, blir siffran naturligtvis högre och ligger vid omkring 80 °/o på senare år och obetydligt högre under perioden före år 1938.

.*•••• i

•

••••••

•

\ y

X •• \ y \

/

V/

v

å

^-

•Ni^-^r -**

-^<r* : ^'<l-±Vy

Fig. 9. Kvinnor. Åtgärder enligt lösdrivarlagen i procent av hela antalet anhållna kvinnor åren 1928— 1944. Kvinnor anhållna men ej åtgärd (grov streckad kurva), varnade enskilt (grov prickad kurva), varnade offentligt (grov streckad-prickad kurva), ådömda tvångsarbete (fin prickad kurva) och sjuka och överlämnade till fattigvård (fin streckad kurva.)

Med hänsyn till kvinnorna får vi en annan bild (jfr fig. 9). De anhållna utan åtgärd utgör en jämförelsevis liten andel av klientelet. På det hela taget utgjorde de i äldre tider omkring år 1930 något över 10 % för att långsamt stiga upp mot 20 å 30 °/o fram mot 1944. På grund av att materialet inte är så stort, företer siffrorna en oregelbunden gång. De enskilt varnade utgör däremot en högre procent. Omkring 1930 är de ungefär 1 / 3 . F r a m mot närvarande tid ökar andelen av dem som blir föremål för denna åtgärd till ungefär hälften. Tillsammans utgör dessa bägge grupper ungefär 3A av materialet fram mot närvarande tid. Skillnaden gentemot männen är egentligen bara den att kvinnorna i större utsträckning, när de blir anhållna, får enskild varning, medan männen oftare blir anhållna utan att bli föremål för vidare åtgärd. Någon förklaring till att polismyndigheterna så mycket oftare tar sig för att enskilt varna kvinnor än män, kan vi inte lämna. Ser vi så på dem som blir föremål för offentlig varning, visar det sig att andelen utgjorde ungefär 1 / 3 omkring 1930 för att sedan sjunka till mindre än Ve det sista året. Andelen av dem som ådömts tvångsarbete har sjunkit ännu mera utpräglat från ungefär inte fullt 20 %> kring 1930 till ungefär 5 % fram mot 1944. De som överlämnats till fattigvården eller är sjuka utgör tämligen konstant ungefär 5 °/o av klientelet. Den väsentliga skillnaden mellan kvinnor och män är att andelen av dem som dömts till tvångsarbete minskat för kvinnorna till bortåt 1 / 4 av vad den var omkring 1930, medan bland männen denna andel är tämligen konstant. Det är nu närmast av intresse att få en uppfattning om hur ofta åtgärder mot lösdrivare företages i olika områden av landet. I tabell 5 lämnas siffror för antalet anhållanden per år i olika län. Vi har emellertid redovisat Stockholm, Göteborg och Malmö särskilt. Siffrorna för de bägge sistnämnda städerna ingår alltså ej i länssiffrorna. För män varierar siffrorna kring 15,2 per 10 000 invånare. Särskilt höga är siffrorna för Jönköpings län och för Västmanlands län. Storstäderna har inte särskilt höga siffror. Det är av intresse att jämföra siffrorna för lösdriveri med siffrorna för antalet tattare. Därför lämnas i tabellen för dem siffror hämtade från socialstyrelsens undersökning, publicerad i Sociala Meddelanden för år 1944. Den höga siffran för Jönköpings län återfinnes också i dessa siffror, men däremot inte den för Västmanlands län. I stället har Göteborgs och Bohus län hög frekvens av tattare, medan siffran för anhållanden enligt lösdrivarlagen inte är särskilt hög för detta län. Det är emellertid svårt att bedöma i vad mån en parallellitet föreligger. Därför har vi beräknat korrelationskoefficienten mellan de bägge sifferserierna. Denna är + 0,io + 0,20. Det föreligger alltså inte någon säkerställd korrelation. Man kan nu misstänka att tattare särskilt ofta blir anhållna för lösdriveri på grund av sin oregelbundna livsföring. Socialstyrelsens siffror omfattar emellertid inte bara vux-

19 Tabell 5. Genomsnittliga antalet anhållna per år på 10 000 av folkmängden samt anhållna utan åtgärd eller enskilt varnade i procent av hela antalet anhållna personer under tidsperioden 1928—44, fördelade efter platsen för åtgärden, samt antalet tattare på 10 000 i olika län. Män

Kvinnor Antal tattare På Procent På Procent Antal Antal på indi- 10 000 anhållna indi- 10000 anhållna 10000 av utan åtutan åtav vider folk- gärd el. vider folk- gärd el. av folkper per mängmäng- varnade mäng varnade år år den enskilt den enskilt den

Län eller stad

Stockholms stad Göteborgs > Malmö > Stockholms län Uppsala » Södermanlands > Östergötlands » Jönköpings > Kronobergs > Kalmar > Gotlands » Blekinge > Kristianstads » Malmöhus län utom Malmö Hallands län Göteborgs o. Bohus län utom Göteborg Älvsborgs län Skaraborgs > Värmlands s Örebro » Västmanlands > Kopparbergs > Gävleborgs > Västernorrlands » Jämtlands > Västerbottens > Norrbottens >

411 180 114 136 120 113 171 418 45 80 2 18 58 92 103 80 321 314 217 279 524 343 242 143 31 60 89

Hela riket

4 704

17-0 14-6 17-4 100 17-6 11-9 11-1 354 57 6-9 0-7 2-4 4-7 50 13-6 7-6 20-4 26-0 16-0 25-4 634 27-3 17-3 10-1 4-4 55 8-4 152

48-4 55-7 56-7 86-4 92-3 867 82-0 945 85-0 82-7 10-7 492 763 48-9 92-0 63-0 89-7 91-8 90-1 85-4 97-6 93-7 85-7 82-3 74-8 77-6 88-6

389 85 49 3 1 2 8 3 1 1 0 1 1 9 4 3 6 3 5 7 3 7 6 17 2 1 2

13-0 6-2 6-5 0-2 0-1 0-2 0-5 03 o-i 0-1 0 0-1 0-1 05 0-6 03 0-4 03 04 0-6 0-4 0-6 0-4 1-2 03 o-i 0-2

57-2 50-7 50-4 67-9 100-0 63-2 62-4 44-4 52-9 41-7 0 25-0 39-1 319 561 467 70-6 73-3 62-8 64-2 808 89-7 71-« 633 667 83-3 88-6

82-7

2-0

56-6

8 13 3 8 21 8 8 2 13 10 17 16 21 14 12 28 12 6 13 12 15 7 12

na män utan också kvinnor och barn. Detta förhållande döljer i viss mån en eventuell korrelation. Man torde emellertid kunna påstå att sambandet inte kan vara så synnerligen starkt, då det i annat fall skulle ha gjort sig gällande. I tabellen lämnas också uppgifter på procenten anhållna utan åtgärd eller enskilt varnade. På det hela taget håller den sig vid 80 °/o, men den varierar mycket kraftigt och är särskilt hög i Västmanlands och Jönköpings län samt i Kopparbergs, Hallands och Uppsala län, där den ligger vid 90 % av de anhållna. Särskilt låg är den i Stockholm, Göteborg och Malmö samt i Gotlands län liksom också i Blekinge och Malmöhus län, där den ligger kring 50 °/o av de anhållna (för Gotlands län är siffran endast 10 °/o). Detta illustrerar att polisens praxis är mycket olika på olika orter. Under sådana förhållanden kan man vänta att den praxis som nu gäller för anhållandet också varit olika och detta är en orsak till att siffrorna varierar. Om vi nu övergår till att betrakta kvinnorna, finner vi att antalet anhållanden enligt lösdrivarlagen för hela riket utgör 2 på 10 000 invånare. I motsats till männen finner vi särskilt höga siffror för storstäderna. Så är siffran för Stockholm 13 och för Göteborg och Malmö något över 6 på 10 000. För länen i övrigt håller sig siffran i regel under 0,5 på 10 000. Särskilt hög är den emellertid i Västernorrlands län.

20 Att siffrorna är högre för storstäderna torde betingas av att de kvinnliga lösdrivarna i så stor utsträckning är prostituerade. Även härvidlag torde dock en variation orsakas av att polisens praxis varierar. I genomsnitt blir något mer än hälften lösgivna utan någon vidare åtgärd eller med endast en enskild varning. Men praxis härvidlag varierar från 100 °/o ned till 25 °/o. III. Varningsklientelets allmänna karaktär. De i Sverige tidigare utförda undersökningarna av det manliga och kvinnliga lösdrivarklientelets beskaffenhet (Socialstyrelsen 1923 och 1924, Adell och Jonsson, 1938, m. fl., Jonsson, 1945, i 2:a lagutskottets uti.) har uteslutande avsett anstaltsklientel, närmare bestämt personer som i anstalterna Svartsjö, Landskrona och Karlstad undergått tvångsarbete (Adell-Jonsson undersökte därjämte ett antal intagna alkoholister som förut undergått tvångsarbete). Det betydligt större klientel som tilldelats varning för lösdriveri har inte gjorts till föremål för någon motsvarande undersökning. Ur åtskilliga synpunkter är detta en brist. De till tvångsarbete dömda har visserligen alltid dessförinnan erhållit varning för lösdriveri vid ett eller flera tillfällen, men därav följer ej att de båda grupperna kan förutsättas vara så likartade, att man utan vidare kan dra slutsatser för de varnades del av vad man kunnat utröna om tvångsarbetarna. Man får ju då ingenting veta om den grupp varnade som undgår att dömas till tvångsarbete. Att få ökad kännedom om varningsklientelet är särskilt angeläget med hänsyn till de stora förskjutningar som tillämpningen av lösdrivarlagen undergått under de senaste åren. Det må erinras om att den relativa frekvensen av tvångsarbetare har minskat bland kvinnorna men ej bland männen. Minskningen bland männen är proportionell mot den minskade frekvensen av andra åtgärder enligt lösdrivarlagen, vilket framhållits i det föregående. På grund av att lösdrivarlagen överhuvud taget kommer till användning mera sällan numera än vad förr var fallet för männens räkning, är emellertid minskningen i frekvens av tvångsarbetare påfallande även bland männen. Medan lösdrivarvarning fortfarande meddelas i relativt betydande omfattning, dömes årligen endast några tiotal män till tvångsarbete. (År 1947 dömdes till tvångsarbete 19 män.) Av intresse är att få uppgifter om prognosen efter lösdrivarvarning, dvs. i vilken utsträckning de varnade vid senare tidpunkt bli dömda till tvångsarbete eller straff eller underkastas andra åtgärder. Medan några bestrider att den negativt utformade lösdrivarvarningen kan ha några gynnsamma effekter, göres från annat håll gällande, att varning för lösdriveri i stor utsträckning medför den effekten att den varnade framdeles avhåller sig från lösdriveri och liknande asocialitet samt från brottslighet. Varningen skulle med a n d r a ord vara en ändamålsenlig form för ingripande i förebyggande syfte mot lösdrivarklientelet, varigenom varningen för Övrigt skulle på ett utpräglat sätt skilja sig från tvångsarbetet med dess erkänt bristfälliga effektivitet. Det behöver vidare utredas i vad mån de varnade tidigare varit föremål för skilda slags ingripanden eller eljest visat tecken på asocialitet. Även i detta avseende är meningarna nämligen delade. Många tänker sig att lösdrivarvarning merändels tillämpas mot relativt unga personer hos vilka såsom ett första symtom på asocialitet framträtt en begynnande arbetsovillighet eller dylikt. Enligt denna uppfattning skulle varningsförfarandet således fylla en viktig funktion inom samhällets verksamhet för att förebygga att mera allvarliga former av missanpassning uppkommer eller fixeras. Från annat håll göres gällande att lösdrivarvarning huvudsakligen kommer till användning först när asocialiteten blivit tämligen fastrotad och att varningen ofta föregås av straffrättsliga och andra ingripanden av skilda slag. Med hänsyn härtill är det av vikt att få upplysningar om tidpunkten för olika slag av ingripanden och ordningsföljden mellan dem, angående arten av

21 den asocialitet som förelegat samt om vederbörandes ålder, när symtom på missanpassning först visat sig och vid den första kontakten med samhällets organ för socialvård eller kriminalvård. Med hänsyn till den aktuella reformfrågans läge är det överhuvudtaget av vikt att klarlägga förhållandet mellan lösdrivarvarning och andra samhällsåtgärder inom socialvård och kriminalvård m. m. En förutsättning för lösdrivarlagens u p p hävande torde nämligen vara att lösdrivarklientelet i erforderlig omfattning kan omhändertagas genom åtgärder inom kriminalvårdens och socialvårdens ram. Vi h a r ej till vår disposition ytterligare uppgifter om personer som endast blivit anhållna eller eventuellt föremål för s. k. enskild varning. För dem som tilldelats offentlig varning har vi emellertid för vissa år skaffat mera fullständiga u p p gifter. Det sålunda erhållna materialet avser de personer (män och kvinnor) som enligt tidningen Polisunderrättelser tilldelats offentlig lösdrivarvarning under åren 1932 och 1939 samt andra halvåret 1944 och första halvåret 1945. Nämnda tider 'har valts därför att en period av arbetslöshet började år 1932, medan året 1939 utgjorde inledningen till en högkonjunktur i fråga om arbetstillgång. Tidsperioden VT 1944—30/a 1945 har medtagits för att belysa den senare utvecklingen. Utredningen har tillgått på följande sätt. Från Polisunderrättelser har namnet på de varnade personerna och vissa uppgifter angående dem uppförts på kartoliner. F r å n straffregistret har antecknats sådana utslag rörande de observerade som före och efter varningen antecknats i registret (tvångsarbete, straffriförklaring, tvångsuppfostran, villkorlig dom, frihetsstraff, förvaring och internering samt böter för snatteri eller, efter den 1 januari 1943, lägst 60 dagsböter för brott mot 20—23 kap. strafflagen ävensom vissa andra böter för underåriga). Samtidigt har till de myndigheter som meddelat lösdrivarvarningarna utsänts frågeformulär innehållande begäran om särskilda uppgifter angående de varnade, bland annat grunden för anhållandet, huvudsakliga grunden för varningen, civilstånd vid tiden för varningen, åtgärder som av olika myndigheter vidtagits före och efter den aktuella varningens meddelande, t. ex. enskild (muntlig) lösdrivarvarning, skyddsuppfoslran, alkoholistvård, sinnessjukvård, intagning å arbetshem eller annan fattigvårdsanstalt, fattigvårdsunderstöd och böter som ej avsett rena ordningsförseelser. De på frågeformulären lämnade uppgifterna har kompletterats med upplysningar från socialstyrelsens register angående anstaltsvårdade alkoholister och kontrollstyrelsens register över personer som dömts för fylleri ävensom med uppgifter från. vissa sinnessjukhus samt beträffande Stockholmsmaterialet genom uppgifter från socialregistret och Stockholmssystemets register. Materialet utgöres av 813 män, som erhållit offentlig varning för lösdriveri år 19312, 412 män, som varnats 1939, och 172 män, varnade under ettårsperioden 1944/ 45, eller tillhopa 1 397 män, samt vidare 221 + 99 + 03 under samma tidsperioder varnade kvinnor, eller tillhopa 383 kvinnor. I materialet för år 1932 ingår (58 män och 23 kvinnor, som vid varningen var under 21 år. Då lösdrivarlagen efter 1934 ej varit tillämplig å dessa åldersgrupper, har de nämnda underåriga personerna i regel inte medtagits i tabeller, som avser att möjliggöra jämförelse mellan de olika årgångarna. De har ej heller tagits i betraktande vid såd a n a sammanställningar som avser att belysa möjligheten att omhänderta varningsklientelet i andra vårdformer än lösdrivarbehandling. P å grundval av de sålunda insamlade uppgifterna skall vi först och främst undersöka hur det förhåller sig med vederbörandes födelseort. Härvidlag delar vi endast in materialet i tre grupper, nämligen personer födda i Stockholm, personer födda i övriga städer och personer födda på landsbygden (se tabell 6 ) . Det visar sig, att några större skillnader inte föreligger härvidlag. Frekvensen av d e m som är födda i Stockholm är dock något högre än för dem på landsbygden beträffande männen. Samma gäller kanske i ännu högre grad för de män, som är födda i övriga städer. Det ser ut som om de som är födda på landet hade m i n d r e

22 T a b e l l 6.

A n t a l v a r n a d e p e r s o n e r å r e n 1932, 1939 o c h 1944/45 p å 10 000 a v folkmängden, fördelade efter födelseort.

I det här redovisade materialet ingår ej 22 personer, födda i utlandet Män Födelseort

1932 Antal varnade

På 10000 av folkmängden

Antal varnade

På 10 000 av folkmängden

64 231 443

3-94 5-09 3-44

16 61 119

3-88

'196

0-75 1-11 093 096

56 129 223

2-79 373 1-62

10 29 57

0-39 0-42 0-44

408 T 88

s

0-43

25 65 79

1-25 1-09 0-57

0-78

5 19 36 6 60

0-19 0-27 0-28 027

Stockholm övriga städer Landsbygd Hela riket Stockholm Övriga städer Landsbygd Hela riket

1944/45

Stockholm övriga städer Landsbygd Hela riket

1 2 8

dessutom 7 st. födda i utlandet. > »

4 > 3 >

» >

> >

> »

Kvinnor

!

4 8

dessutom 2 st. födda i utlandet. >

»

>

>

>

>

3 »

>

>

>

b e n ä g e n h e t för s å d a n l i v s f ö r i n g s o m k a n m e d f ö r a o f f e n t l i g v a r n i n g f ö r l ö s d r i v e r i . Ä n n u m e r a p å f a l l a n d e ä r d e t t a o m m a n i h å g k o m m e r a t t en h e l d e l a v d e m s o m nu är bosatta i städer är födda på landsbygden, m e d a n bland dem som äro bos a t t a p å l a n d s b y g d e n ett v i d a m i n d r e a n t a l ä r f ö d d a i s t ä d e r . D e n s v a g a f ö r s k j u t ning vi funnit betyder realiter en något s t a r k a r e förskjutning mot städerna o c h en p e r s o n , som är född p å l a n d s b y g d e n , står alltså något m i n d r e risk att s e d e r m e r a • falla u n d e r l ö s d r i v a r l a g e n ä n e n p e r s o n f ö d d i s t a d . M e d a v s e e n d e p å k v i n n o r n a föreligger ingen skillnad av betydelse m e d h ä n s y n till födelseorten. F r e k v e n s e n är p å det hela taget ganska lika i de t r e g r u p p e r n a . Även nu m å i h å g k o m m a s att detta b e t y d e r en måttlig förskjutning m o t ö v e r v i k t för s t ä d e r n a . N u ä r d e t k l a r t att p e r s o n e r v ä x e r i n t e a l l t i d u p p d ä r d e ä r f ö d d a . D e t g ä l l e r i särskilt h ö g g r a d de p e r s o n e r som det h ä r är fråga om, eftersom en hel del av dem är v a g a b o n d e r a n d e . Som senare skall visas, h a r ungefär a/3 betecknats som v a g a b o n d e r a n d e . I d e t t a s a m m a n h a n g m å e r i n r a s o m d e n t i d i g a r e s e d a n 1916 g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e n , att d e n s o m t a r u t f l y t t n i n g s b e t y g i n t e a v f ö r e s u r k y r k o b o k e n f ö r r ä n u p p g i f t i n k o m m i t att h a n i n s k r i v i t s i n y f ö r s a m l i n g . E n p e r s o n k u n d e m e d a n d r a o r d inte som tidigare försvinna u r k y r k o b ö c k e r n a genom att t a u t f l y t t n i n g s b e t y g . D e n h e m o r t s o m v e d e r b ö r a n d e h a r ä r i e n d e l fall i n t e d e n v e r k l i g a . F r a m f ö r allt g ä l l e r d e t t a v a g a b o n d e r a n d e i n d i v i d e r , s o m i n t e h a r n å g o n e g e n t l i g h e m o r t . T r o t s d e t t a ä r d e t av i n t r e s s e a t t se h u r m a t e r i a l e t förd e l a r sig m e d a v s e e n d e p å h e m o r t . Vi a n v ä n d e r å t e r i g e n s a m m a g r u p p e r i n g s o m n ä r d e t g ä l l e r f ö d e l s e o r t . Se t a b e l l 7. D e t v i s a r sig n u att f r e k v e n s e n a v d e m s o m ä r s k r i v n a p å l a n d s b y g d e n g e n o m g å e n d e ä r lägst. F r e k v e n s e n a v d e m s o m ä r s k r i v n a i S t o c k h o l m ä r v ä s e n t l i g t h ö g r e , för m ä n n e n i n t e fullt 5 g å n g e r h ö g r e å r 1932, n å g o t ö v e r 7 g å n g e r h ö g r e 1939 o c h något m i n d r e ä n 7 gånger h ö g r e 1944/45. Siffrorna för övriga städer ligger ungefär mitt emellan Stockholms o c h l a n d s b y g d e n s siffror. F ö r k v i n n o r n a ä r förskjutninga r n a ä n n u m e r a utpräglade. F r e k v e n s e n av d e m som h a r Stockholm som h e m o r t

23 Tabell 7. Antal v a r n a d e p e r s o n e r å r e n 1932, 1939 och 1944/45 på 10 000 av folkmängden, fördelade efter hemort. Män År

Hemort

1932 Hela riket 1939

Hela riket 1944/45

Hela riket

Kvinnor

Antal varnade

På 10000 av folkmängden

Antal varnade

På 10 000 av folkmängden

177 273 295

10-90 602 2-29

109 69 20

5-09 1-25 0-16

0-97

132 161 119

6.58 2-70 0-87

2-70 027 0-08

1-90

70 19 10 99

42 88 42

2-09 1-48 0-31

22 34 7

0-85 0-49 00ö

0-44

är år 1932 inte fullt 32 gånger större än för dem som har hemort på landsbygden. Siffran för 1939 ligger på samma nivå, medan siffran för 1944/45 är något lägre, endast 17 gånger större än siffran för landsbygden detta år. Även för kvinnorna gäller att siffran för övriga städer tycks ligga mellan siffrorna för Stockholm och för landsbygden. Dessa siffror vittnar om att det framför allt är folk som h a r inflyttat till städerna som övergår till sådan livsföring att de blir föremål för offentlig varning. Det h a r framhållits att det till en del är särskilt oroliga och obalanserade typer som inflyttar till städerna. Det är emellertid också möjligt att stadsmiljön mera lockar till abnorm livsföring än miljön på landsbygden. Huruvida den funna förskjutningen beror på urval eller är ett uttryck för speciell miljöpåverkan går inte att avgöra. Det må också ihågkommas att polisen är avsevärt mycket effektivare i städerna än på landsbygden. Den funna förskjutningen avser inte platsen för varningen utan hemorten, men då endast ungefär 1/3 kunnat rubriceras som kringstrykande, kan man förmoda att polisens effektivitet också spelar en roll för att orsaka den funna förskjutningen. Först lämnar vi i tabell 8 uppgifter om åldersfördelningen bland de varnade männen åren 1932, 1939 och 1944/45. Då emellertid dessa siffror är beroende på befolkningens beskaffenhet lämnar vi också siffror på antalet varnade per 10 000 av folkmängden i motsvarande åldersgrupper. För att belysa betydelsen av siffror av det senare slaget erinrar vi om att för den händelse en befolkning huvudsakligen består av yngre, kan ju ej så många äldre bli föremål för åtgärd. Befolkningens ålderssammansättning färgar siffrorna. 1 Genom att sätta antalet varnade i förhållande till befolkningen i motsvarande åldrar får man en riktig uppfattning om h u r stor risken för lösdrivarvarning är i olika åldrar. Det må påpekas att, som förut framhållits, i materialet ingår ingen individ under 21 år. 1 För att ge ett konkret exempel på betydelsen av att man tar hänsyn till den population till vilken primärmaterialet hänför sig må erinras om att man vid en tidigare undersökning fann att tandläkare i genomsnitt var jämförelsevis unga när de dog. Man drog av detta förhållande den slutsatsen att tandläkaryrket var speciellt ansträngande oeh hälsofarligt. Om man emellertid sätter de döda tandläkarna i förhållande till de levande och uträknar risken i olika ålder, finner man att tandläkarnas dödsrisk är vida mindre än befolkningens i genomsnitt i motsvarande åldrar. Tandläkarnas låga genomsnittliga dödsålder betingas av att tandläkarkåren huvudsakligen omfattade unga individer vid den tidpunkt då undersökningen utfördes.

24 Tabell 8. Åldersfördelning bland hela antalet män, som erhållit offentlig varning för lösdriveri åren 1932, 1939 och 1944/45, samt antalet varnade på 10 000 av folkmängden i motsvarande åldersgrupper. Offentligt varnade för lösdriveri år 1932

1944/45

Ålder

21—24 25—29 30—34 35-39 40-44 45-49 50—54 55—59 60—64 65—69 70 och d ä r ö v e r . . .

Antal

På 10 000 av folkmängden

Antal

På 10 000 av folkmängden

151 135 128 78 81 70 49 30 16 4 3

6'6 52 5-4 3-6 43 4-0 31 2-2 1-5 0-4 0-2

42 77 64 60 55 34 41 21 9 8 1

2-0 2-8 2-4 2-5 2-5 T8 2-3 1-4 0-7 0-8 01

Antal

På 10 000 av folkmängden

21 29 23 22 30 25 11 9 2

0-9 1.1 0-8 0-9 1-3 12 0-6 0-6

o-i

År 1932 var risken att bli varnad störst för de yngsta åldersgrupperna 21—25 år och sjönk sedan mot högre åldrar. År 1939 däremot höll risken sig tämligen konstant från 21 till 55 år för att först därefter sjunka. Risken låg för övrigt på en avsevärt lägre nivå. Även för åren 1944/45 får vi samma bild, fast risken nu är ännu lägre. Dock förefaller siffrorna för det sistnämnda året ha ett svagt maximum omkring 45-årsåldern, men detta är så föga utpräglat att det kan vara slumpbetingat. I varje fall börjar risken minska först efter 50-årsåldern. Under alla tre perioderna förekommer det att personer i åldern över 60 år blir föremål för varning. Detta antal är 23, 18 och 2 resp. år. Det förefaller ä priori anmärkningsvärt att man ansett sig böra tillgripa varning mot så gamla personer. Att åtgärden skall ha någon särskild effekt vid så hög ålder förefaller knappast sannolikt. Vi skall nu gå vidare och beräkna risken för personer med olika civilstånd. Innan vi gör detta lämnar vi i tabell 9 en översikt över materialet de olika åren. Tabell 9. Personer, varnade för lösdriveri åren' 1932, 1939 och 1944/45, fördelade efter civilstånd. Män

Civilstånd

År

1932 Ogifta Gifta Summa

1939 Ogifta Gifta Summa

1944/45

Ogifta Gifta Summa

Kvinnor

Antal

%

Antal

%

643 66 36

86-3 8-9 4-8

135 46 17

68-2 23-2 8-6

lOOo

100 o

330 50 32

58 26 15

80-1 12-1 7'8 100 o

58-6 26-3 151 100-o

124 26 22

72-1 15-1 128

30 18 15

100 0

47-6 28-6 23-8 1000

25 Tabell 10. Medeltal av risken för lösdrivarvarning bland män med olika civilstånd åren 1932, 1939 och 1944/45 på 10 000 av befolkningen. Ålder vid varningen 21—24 25—29 30-34 35—39 40-44 45-49

Ogifta

Gifta

Förut gifta Summa

329 4-20 6-75 7-19 10-58 10-90

2-32 0-9G 0-39 0-48 0-63 0-35

30-03 8-58 11-38 12-08 8-12 672

3-26 3-07 2-93 238 2-71 2-38

Ålder vid varningen

Ogifta

Gifta

Förut gifta

Summa

50—54 10-25 8-13 55-59 5-08 60—64 1-27 65-69 70 o. däröver . 0-57

0-26 0-19 0 o-io 0

4-55 1-27 0-87 0-83 0-06

2-04 1-41 079 0-39 0-08

Det framgår av tabellen att flertalet av männen är ogifta. Siffrorna för de ogifta tycks sjunka fram mot närvarande tid och utgjorde år 1944/45 inte fullt s/« av materialet. Antalet gifta ökar däremot från inte fullt 9 % år 1932 till 15 % år 1944/ 45. De förut gifta, dvs. änklingar eller skilda, ökar också, nämligen från inte fullt 5 % år 1932 till inte fullt 13 % år 1944/45. För kvinnorna finner vi en motsvarande förskjutning. Antalet ogifta är emellertid genomgående lägre. Det ändras från 68 % år 1932 till 48 % år 1944/45. De gifta utgör naturligtvis en vida större procent än hos männen och håller sig kring 25 % (något under denna siffra år 1932 och något över denna år 1944/45). De förut gifta ökar kraftigt, nämligen från inte fullt 9 % år 1932 till inte fullt 24 % år 1944/45. För att få en klar uppfattning av situationen måste vi emellertid beräkna risksiffror för de olika åldrarna, som döljer sig bakom dessa procenttal. Dessa siffror lämnas i tabell 10. Det visar sig att för de ogifta är risken för varning jämförelsevis stor i 21—25-årsåldern och stiger till ett maximum upp mot 50 års ålder. Siffrorna visar på grund av materialets litenhet oregelbundenheter, som torde vara slumpbetingade, men tendensen är fullt klart. F ö r de gifta är däremot risken störst i 21—25-årsåldern och sjunker sedan raskt till 30—35-årsåldern för att sedan ligga på ungefär samma nivå upp i 50-årsåldern, då risken börjar minska. Om vi slutligen ser på siffrorna för de förut gifta, finner vi ungefär motsvarande förhållanden. Risken är högre i yngre år och minskar sedan mot högre åldrar. Särskilt förtjänar påpekas, att risken för de gifta är vida mindre än för ogifta, medan däremot risken för de förut gifta är vida större än för de ogifta. Man har närmast anledning att tolka siffrorna så att personer av lösdrivartyp inte har så stora utsikter att gifta sig. Om de blir gifta som yngre, är risken för varning särskilt stor de närmaste åren. För de gifta i äldre ålder är dock risken särskilt låg. Om de förlorar hustrun genom skilsmässa eller hennes död, är deras risk för att bli varnade särskilt stor. Detta har sin motsvarighet, när det gäller straffregisterbrottsligheten. Även där har man funnit att risken för att vederbörande skall bli straffad för brott är förhållandevis liten för de gifta, bortsett från dem som är gifta i yngre år, och särskilt stor för de förut gifta (jfr Dahlberg 1943). Skillnaden är för övrigt naturlig, då skilsmässa kan ha sin grund i samma förhållande som medför att vederbörande erhåller varning för lösdriveri. Särskilt bland de yngre kan man vänta att antalet frånskilda skall vara särskilt stort i denna grupp. Bland de äldre spelar säkerligen änklingarna en större roll. Det må framhållas att om riskerna för ogifta, gifta och förut gifta vore lika stora, skulle man få samma förhållanden som i befolkningen. Förhållandet mellan riskerna ger med andra ord en uppfattning om i vad mån endera kategorien är över- eller underrepresenterad. Siffrorna visar att de förut gifta dominerar upp till 40-årsåldern. Därefter ligger de ogiftas högre. De giftas risk är vida mindre, som förut framhållits (jfr fig. 10).

2G P5 10000 a v folkmängden

i

\

i

i i

\ i

V

,1

/ " \

K\ \ \ \

«u

\

% V

\

s

*»•»«»»....«..,

60 Fig. 10. Medeltal av risk för lösdrivarvarning åren 1932, 1939 och 1944/45 på 10 000 av folkmängden efter ålder. Ogifta (heldragen kurva), gifta (prickad kurva) o70 Ålder och förut gifta (streckad-prickad kurva.)

För kvinnorna är materialet för litet för att tillåta en sådan uppdelning som för männen med hänsyn till civilstånd och ålder. Vi nöjer oss med att endast ge åldersfördelning av materialet för ovannämnda år samt att beräkna genomsnittliga frekvensen på hela materialet i relation till befolkningen (se tabell 11). Jämfört med männen är risken mycket låg. Den är högst i yngre år före 25-årsåldern, då den håller sig vid 1 på 10 000. Sedan sjunker den långsamt upp till högre ålder. Efter 60 år är det naturligtvis ytterligt ovanligt att kvinnor blir varnade. Tabell 11. Åldersfördelning för antalet kvinnor, som erhållit offentlig varning för lösdriveri åren 1932, 1939 och 1944/45, samt genomsnittliga antalet varnade för de tre åren på 10 000 kvinnor i motsvarande åldersgrupper. På 10 000 Ålder kvinnor i vid genomsnitt för varåren 1932, 1939 ningen 1944/45 och 1944/45

På 10 000 kvinnor i genomsnitt för 1944/45 åren 1932,1939 och 1944/45

Ålder vid varningen

Antal varnade åren

Antal varnade åren

21 . . . . 22 . . . . 23 . . . . 24 . . . . 25—29 30-34

13 12 14 13 50 43

3 1 2 2 20 25

24 11 11 3 3 1

13 17 4 8 3 1

5 2 5 2 11 15

1-3 0-9 1-3 l-o l-o 1-1

35-39 40-44 45-49 50-54 55—59 60-64

8 5 7 2 1

0-6 05 04 0-2 0-2 0-1

Vi har i det föregående sysslat med personer som blivit varnade utan att ta hänsyn till om det är fråga om en första eller en senare varning. Det är emellertid av särskilt intresse att få en uppfattning om hur många av de meddelade varningarna som varit förstagångsvarningar. Det visar sig att av de 1 329 män som

27 Tabell 12. Årlig risk, på 10 000 av folkmängden, inom olika åldrar att första gången bli offentligt varnad för lösdriveri bland män och kvinnor åren 1932, 1939 och 1944/45. Kvinnor

Män Ålder

21 22 23 24 25—29 30-34 35—39 40-44 45—49 50—54 55-59 60—64 65-69

Risk, per 10 000, att varnas första gånger åren 1932

1944/45

1944/45

7-2 42 4-0 50 3-2 2-3 1-4 1-2 l-o 0-7 0-4 0-3 0

ro

0-9 0-G 1-2 1-2 0-9 0-5 0-2 04 0-4

2-4 1-8 16 1-1 0-7 0-4 0-2 0-2 0.1

0-6 0-2 04 04 0-3 03 02

0-9 0-3 1-0 0-4 03 0-2 0-1

o-i

o-i

1-9 1-7 1-5 1-4 0-9 0-7 0-5 0-5 08 0-1

o-i

0-3

0 0 0

0 0 0

o-i

0 01 01 0 0

o-i

0l 0 0-1 0 0

varnats under de tre undersökningsåren 42,7 % erhöll sin varning för första gången. För kvinnorna är motsvarande siffra 40,3 %.* Större intresse har det kanske att sätta antalet för första gången varnade i relation till befolkningen i motsvarande åldersgrupper och därigenom erhålla risksiffror för olika åldrar. I tabell 12 lämnas sådana siffror för män och kvinnor. Vi ger siffror endast från 21 års ålder, ehuru tidigare år även yngre personer blivit varnade. Enligt nu gällande bestämmelser kan nämligen personer under 21 år ej bli föremål för varning. Genomgående är risken störst före 25 års ålder och sjunker sedan mot högre åldrar. Risken är naturligtvis lägre för kvinnor än for män. En riktig uppfattning om hur stor risken är får man genom att summera dessa siffror. Med användande av detta tillvägagångssätt erhåller man den sammanlagda risken som en man löper, om han lever upp till 00 års ålder. Denna siffra är för män 7,14 promille år 1932, 2,81 promille år 1939 och 1,64 promille 1944/45. Dessa siffror anger riskens storlek under förutsättning att varningsfrekvensen håller sig konstant och att man bortser från dödsrisken, eller uttryckt på annat sätt: med den tillämpning lösdrivarlagen hade år 1932 skulle inte fullt en man på 100, om han levde till 60 års ålder, bli varnad för lösdriveri. På grund av den minskade tilllämpning som lösdrivarlagen fått, har risken 1944/45 sjunkit så att endast en man på 600 skulle erhålla sådan varning. För kvinnor uppgår den sammanlagda risken, om de lever till 60 år, till 1,54 promille 1932, 0,71 promille 1939 och 0,71 promille 1944/45. Man kanske tycker att dessa siffror är låga. Det må emellertid ihågkommas att de avser hela befolkningen. Om man betänker att det endast är de mycket fattiga som står risk att bli föremål för åtgärd, framstår risksiffrorna som inte fullt så obetydliga. De personer som bli varnade en första gång har ju oftast varit föremål för anhållande tidigare men då inte blivit föremål för annat än på sin höjd en enskild varning. Den första varningen är alltså för många inte den första bekantskapen med polismyndigheten. En del av dem som blir utsatta för en första varning går vidare och blir varnade om igen senare i livet. En del blir slutligen dömda till tvångsarbete. Vi skall senare utnyttja materialet till att försöka få en översikt över 1 För de olika åren 1932, 1939 och 1944/45 är siffrorna 45,6, 35,2 och 48,8 % för männen. För kvinnorna är motsvarande siffror 38,9, 34,3 och 54 %.

16—477228.

28 hur ofta detta inträffar. Dessförinnan skall vi emellertid beröra det material som består av personer som blivit dömda till tvångsarbete, ehuru vi icke har några speciella uppgifter om dem. Vi ha endast kunnat erhålla åldersuppgifter. För att orientera över åldern på de personer som dömts till tvångsarbete, har vi beräknat median och kvartiler för olika tidsperioder (jfr tabell 13). Nedre kvartilen är i detta fall den åldersgräns som V* av de dömda ej överskrider, medianen är hälftengränsen, dvs. lika många är äldre som yngre, när de blir dömda, och övre kvartilen är den gräns som 1/i överskrider och som alltså V 4 underskrider. För perioden 1911—15 ligger gränserna avsevärt högre än följande år. Under perioden 1916—20 ligger de lägst och sedan stiger åldern så småningom upp till 1941—42, samtidigt som tvångsarbetarnas antal minskar. Tabell 13. Genomsnittliga antalet män och kvinnor per år inom varje tidsperiod, vilka dömts till tvångsarbete, samt åldern för dessa, angiven med median oeh kvartiler. Kvinnor

Män Tidsperiod

1911—15 1916-20 1921—25 1926-30 1931—35 1 1936-40 1941—42 1

Genomsnittliga antalet per år

Nedre kvartil

Median

648 256 345 315 220 139 68

28-4 24-2 26-0 27-2 30-0 30-4 32-3

37-0 32-2 340 35-3 37-1 37-9 40-8

Övre kvartil

Genomsnittliga antalet per år

Nedre kvartil

Median

Övre kvartil

45-6 42-9 43-2 45-2 45-6 47-1 48-6

290 249 195 141 99 39 30

233 22-2 23-0 23-3 25-2 27-6 27-9

29-5 27-1 27-6 27-9 30-6 32-9 32-7

40-5 36-2 35-6 365 37 7 400 38-5

Ålder

Ålder

Exkl. år 1932.

För männen är läget 1941—42 att 7* är u n d e r 32 år, hälften under 41 år och 3A u n d e r 49 år. Det är anmärkningsvärt att så många är omkring eller över 50 år. För kvinnorna får vi en liknande bild, ehuru åldern genomgående är lägre. Vi får alltså en stegring från 1916—20 till 1941—42. Vid den senare tidpunkten är V* u n d e r 28 år, hälften under 33 år och •/, under 38,5 år. Även för kvinnorna har antalet till tvångsarbete dömda minskat avsevärt fram mot närvarande tid. Vi hänvisar för en närmare orientering till vad som sagts angående frekvensen av tvångsarbetare i det föregående. Den stegring av åldersgränserna som föreligger torde till väsentlig grad sammanhänga med att de åldersgränser, över vilka personer kunnat dömas till tvångsarbete, förskjutits fram mot närvarande tid. F ö r närvarande kan ju inte personer under 21 år dömas till tvångsarbete. De. under 21 år utgjorde under perioden 1911—15 endast något över 2 % av samtliga män som dömts till tvångsarbete, medan motsvarande siffra 1916—20 stigit till n ä r m a r e 11 %. Därefter sjunker procentsiffrorna och de som dömts i åldrar under 21 år utgjorde 6 % åren 1921— 25, 2,9 % 1926—30 samt endast 1,9 % tidsperioden 1931—35. Beträffande kvinnorna dömdes under tidsperioderna 1911—15 och 1916—20 närmare 12 % resp. 14 % i åldern under 21 år. Följande femårsperiod, 1921—25, utgjorde åldersgrupp e r n a u n d e r 21 år något över 12 % av samtliga dömda kvinnor. Motsvarande siffror åren 1926—30 samt 1931—35 är 8 % och 3 % för resp. perioder. Dessa siffror torde, som framhållits, vara den väsentliga orsaken till den ändrade åldersfördelningen bland de till tvångsarbete dömda. Angående de till tvångsarbete dömdas karaktär i andra avseenden hänvisar vi

29 f ö r ö v r i g t till d e n u t r e d n i n g s o m u t f ö r t s a v d o k t o r G. I n g h e . Vi vill e n d a s t p å m i n n a o m de uppgifter vi förut m e d d e l a t o m frekvensen av alkoholism b l a n d t v å n g s a r b e t a r n a å S t a t e n s t v å n g s a r b e t s a n s t a l t å S v a r t s j ö . Vi s k a l l s e n a r e o c k s å m e d d e l a v i s s a u p p g i f t e r a n g å e n d e f r e k v e n s e n av k ö n s s j u k d o m a r h o s k v i n n l i g a t v å n g s a r b e t a r e i Landskrona. IV.

Varningsklientelets speciella

karaktär.

Män. I f ö r s t a h a n d t o r d e d e t v a r a l ä m p l i g t att ge en a l l m ä n ö v e r s i k t a v m a t e r i a l e t m e d h ä n s y n till d e f ö r h å l l a n d e n s o m f ö r e l å g n ä r v e d e r b ö r a n d e e r h ö l l d e n a k t u ella v a r n i n g e n . Vi r e d o v i s a r m ä n n e n först. B e t r ä f f a n d e k v i n n o r n a h ä n v i s a s t i l l en s e n a r e a v d e l n i n g . I d e e r h å l l n a u p p g i f t e r n a h a r a n g i v i t s s å v ä l o r s a k e n till a n h å l l a n d e t s o m d e n h u v u d s a k l i g a g r u n d e n för v a r n i n g e n . Med h ä n s y n till g r u n d e n för d e n a k t u e l l a v a r n i n g e n f ö r d e l a r sig d e t m a n l i g a k l i e n t e l e t p å s ä t t s o m f r a m g å r a v t a b e l l 14. T a b e l l 14. A n t a l e t u n d e r å r e n 1932, 1939 o c h 1944/45 f ö r l ö s d r i v e r i v a r n a d e f ö r d e l a d e efter g r u n d e n för v a r n i n g e n . Gruppering efter grunden för varningen

Luffare Vagabonderande bettlare Ej vag. bettlare Vag. langare Övriga langare Vag. våldsverkare Övriga våldsverkare Vag. bondfångare Övriga bondfångare Soutenörer Annan orsak; vag Annan orsak; ej vag. . . . Summa 1

1939 Antal

% av samtl.

Antal

% av samtl.

22 227 313 12 53 9 12 9 23 x 31 17 12

3 30 42 1 7 1 1 1 3 4 2 1

7 127 176 2 10 7 3 7 44 10 4 15

100-0

1-7 30-8 42-7 0-5 2-4 1-7 0-7 1-7 10-7 2-4 1-0 3'6 1000

1944/45

män

Summa

Antal

% av samtl.

Antal

% av samtl.

1 50 68 3 2 1 1 7 11 2 19 4 5

0-6 29-1 39-5 1-7 1-2 0-6 0-6 4l 6-4 11-0 2-3 2-9

30 404 557 17 70 17 16 23 78 60 25 32

2-3 30-4 420 1-8 53 1-3 1-2 1-7 5-9 45 1-9 2-4 100 0

Därav 1 vagabonderande. — - Därav 2 vagabonderande.

Det är klart att en person, som erhåller varning, en annan gång kan tillhöra en annan grupp än han gör vid denna varning. Grupperingen är med andra ord i någon mån av tillfällig karaktär. Det är uppenbart, att det ibland varit omöjligt för uppgiftslämnarna att föra vederbörande till en bestämd kategori på grundval av föreliggande uppgifter. Sådana personer h a r uppdelats enbart i vagabonderande och icke vagabonderande. De är för övrigt fåtaliga och utgör endast sammanlagt 4,3 % av materialet. Det framgår av tabellen att bettlare utgör huvudparten. Om man sammanslår vagabonderande bettlare och övriga bettlare, utgör de 72,4 % av materialet. Luffare, som angivits inte vara bettlare ehuru de vagabonderar, utgör endast 2,3 %. Bettlare, nasare och luffare utgör med andra ord V* av materialet. Bland övriga grupper märkes soutenörer, som utgör 4,5 % i hela materialet och år 1944/45 ända till 11 %. Bondfångare, av vilka en del är vagabonderande, utgör 7,6 % av hela materialet och 10,5 % år 1944/45. Langare utgör 6,6 % av materialet, men 1944/45 endast 2,9 %. Det är anmärkningsvärt att frekvensen av dem som kan rubriceras som våldsverkare är liten; den är endast 2,5 % av hela materialet

30 och 1,2 % år 1944/45. I ovanstående tabell ingår ej personer under 21 år. F ö r fullständighetens skull må nämnas att sådana personer blivit föremål för varning endast år 1932, då de utgjorde 68 män. Siffrorna varierar för de olika åren, dock inte mer än vad man har att vänta med hänsyn till att materialet har begränsad omfattning. Några större skillnader mellan de olika åren tycks alltså ej föreligga. Tabell 15. Procentuell fördelning efter grunden för anhållandet bland manliga lösdrivare med olika grunder för den aktuella varningen åren 1932,1939 och 1944/45. Grunden för anhållandet Varnade, år

Gruppering eftei• grunden för den Brott, som aktuella varningen kan medföra Bötesbrott frihetsstraff i % av Antal = N summa antal

1944/45

Bettleri

Lösdriveri

i % antal i % antal i % antal i % av N av N av N av N 12:8 8-9 78-6 37-3

33 46 14 12

14-5 147 9-1 23-5

141 198 5 3

621 63-3 32 5-9

25 41 14 17

28 28 121 19 196

26-3

14 1

46-6

11*0 13-1 91 33-3 13-0

127 176 83 26 412

30-8 42-7 20-1 6-3 1000

28 24 66 14 132

22-0 13-6 79-5 53-8

24 19 6 3

18-9 10-8 7-2 11-5

68 121

53-5 688 2-4

7 12 9 9

55 6'8 10-8 34-6

32-0

12-6

46-4

90 Vag. bettl Ej vag. bettl. . > Åtalbara>.... Andra orsaker

50 68 44 10

29-1 39-5 25-6 5-8

6-0 8-8 61-4 100

17 4

34-0 5-9

23 51

46-0 75-0

7 7 17 9

14-0 10-3 38-6 90-0

Summa

3 6 27 1 37

43-0

233 Summa

227 313 154 51 745

Vag. bettl Ej vag. bettl. . ȁtalbara>.... Andra orsaker Summa

Vag. bettl Ej vag. bettl. . > Åtalbara > . . . . Andra orsaker

305 42-0 207 68

För att få en uppfattning om i vad mån de varnade kan antagas ha begått handlingar, som kunde medföra straff av olika slag, lämnar vi i tabell 15 en översikt över materialet ur denna synpunkt. I tabellen redovisas grunden för varningen endast i följande fyra grupper: 1) Bettlande eller nasande under kringstrykande; 2) Bettlande eller nasande utan kringstrykande; 3) »Åtalbart» lösdriveri; 4) Andra orsaker. Grupperna bettlare och nasare med eller utan kringstrykande, i tabellerna benämnda »vag. bettlare» och »ej vag. bettlare», är desamma som i föregående tabell. Däremot är grupperna langare, våldsverkare, bondfångare och soutenörer sammanslagna till en grupp, som vi kallat »åtalbara». Gruppen »andra orsaker» omfattar resten, nämligen luffare, övriga vagabonderande och övriga ej vagabonderande. Det må framhållas att fördelningen på dessa olika grupper visar obetydliga skiljaktigheter mellan de olika åren som här undersökts, dock inte mera än vad som kan vara slumpbetingat. Vidare lämnas uppgift om i vad mån vederb ö r a n d e anhållits på grund av brott som kunnat medföra frihetsstraff eller brott som kunnat medföra endast böter. De övriga fallen har med hänsyn till grunden för anhållandet uppdelats i grupperna »bettleri» och »lösdriveri». Det visar sig nu att bland kringstrykande bettlare och nasare ett jämförelsevis litet antal an-

31 hållits för brott, nämligen 12 % år 1932 för brott som kunnat medföra frihetsstraff, och 14 % för brott, som kunnat medföra böter. Siffrorna för 1939 är avsevärt högre nämligen 22 % och 19 % resp. År 1944/45 är däremot antalet som kunnat åtalas för brott som medför frihetsstraff lågt, nämligen endast 6 % i denna grupp. Däremot är bötesgruppen 34 %. För icke kringstrykande bettlare och nasare ligger siffrorna på ungefär samma nivå men varierar under de observerade åren på grund av att materialet inte är så stort. På det hela taget (med undantag för år 1944/45) är dock siffran för de icke kringstrykande bettlarna, som kunnat åtalas för brott som medför frihetsstraff, något lägre än för de kringstrykande. Det är rätt naturligt att den grupp, där grunden för den aktuella varningen varit åtalbart lösdriveri, företer högre siffror. Majoriteten av denna grupp varnade har kunnat åtalas för brott som medför frihetsstraff. Siffran för 1932 och 1939 ligger n ä r m a r e 80 % och för 1944/45 är siffran litet över 60 %. De som anhållits på grund av bötesbrott utgör därför en jämförelsevis liten andel och siffran håller sig under 10 % för de båda första åren och för 1944/45 finns ingen, som kunnat åtalas för bötesbrott. För gruppen med »andra orsaker» såsom grund för den aktuella varningen ligger siffrorna högre än för gruppen bettlare och nasare men lägre än för den grupp vi rubricerat som åtalbara. År 1932 är det 37 % som kunnat åtalas för brott som medför frihetsstraff. År 1939 är motsvarande siffra 54 %, medan däremot siffran för 1944/45 endast är 10 %. Motsvarande siffror för bötesbrott är resp. 23,5 %, 11,5 % och 0 %. Siffrorna visar att de som rubriceras som bettlare och nasare i mycket mindre utsträckning än övriga grupper blivit anhållna för brott som kunnat medföra frihetsstraff eller böter. Tabell 16. Procentuell fördelning efter grunden för anhållandet av män, som varnats för lösdriveri i olika ålder åren 1932, 1939 och 1944 45. Grunden för anhållandet Varnade, år

Ålder vid varningen

Totalantal (=N)

Brott som kan medföra frihetsstraff

Bötesbrott

antal

%av N

antal

Bettleri

% av N antal

Lösdriveri

JtavN

antal

JiavN

21-29 30—39 40-co

286 206 253

99 54 43

34-6 26-2 17-0

31 29 45

10-8 141 178

133 1C0 114

46-5 48-5 45-1

23 23 51

80 11-2 20-2

21—29 30—39 40—co

119 124 169

51 39 42

42-9 31-5 24-9

10 14 28

8-4 11-3 166

51 57 83

42-9 46-0 49-1

7 14 16

5-9 11-3 9-5

1944/45

21-29 30—39 40—co

50 45 77

17 10 10

34o 22-2 130

5 6 10

100 13-3 130

20 21 33

400 46-7 42-9

8 8 24

160 17-8 31-2

Det är vidare av intresse att se på fallens åldersfördelning inom dessa kategorier med olika grunder för anhållandet. En grov gruppering efter ålder lämnas i tabell 16 för de olika åren. Av tabellen framgår att frekvensen av anhållanden för brott som kan medföra frihetsstraff är särskilt stor bland de unga. En tydligt större andel av 21—29-åringarna h a r anhållits av sådan anledning än bland personer över 40 år. När det gäller bötesstraff är förhållandet omkastat. Då är nämligen frekvensen större bland de äldre. Dessa båda förhållanden utjämnar varandra, så att fördelningen bland dem som anhållits för bettleri blir mera jämn. Bland de fåtaliga, som tillhör gruppen »lösdriveri», är fördelningen mera oregelbunden. Siffrorna för de

32 o l i k a å r e n ö v e r e n s s t ä m m e r i n t e fullt m e d v a r a n d r a . P å d e t h e l a t a g e t t y c k s d e ä l d r e i s t ö r r e u t s t r ä c k n i n g t i l l h ö r a d e n n a g r u p p ä n v a d fallet ä r b l a n d d e y n g r e . Siffrorna ger i stort sett en u p p f a t t n i n g o m i vilken u t s t r ä c k n i n g åtal skulle k u n n a t ifrågakomma u n d e r förutsättning att de anhållna begått de brott, som de a n h å l l i t s för, o c h att t i l l r ä c k l i g b e v i s n i n g d ä r o m f ö r e l e g a t . D e t m å i h å g k o m m a s a t t g e n o m ett s å d a n t å t a l ett f ö r f a r a n d e k a n i g å n g s ä t t a s , s o m l e d e r till att v å r d f o r m e r a v s k i l d a s l a g k u n d e k o m m a t i l l a n v ä n d n i n g . I t a b e l l 17 l ä m n a s s i f f r o r över i vad m å n åtal anställts, samtidigt som materialet är uppdelat m e d hänsyn till o l i k a s l a g av d e b r o t t , s o m u t g j o r d e g r u n d e n för a n h å l l a n d e t . S a m m a n l a g t ä r d e t 543 p e r s o n e r s o m a n h å l l i t s p å g r u n d a v b r o t t , a v v i l k a u n g e f ä r 1/i till 1/s v e r k ligen blivit åtalade. Av särskilt i n t r e s s e är möjligen att de som anhållits p å g r u n d a v v å l d s b r o t t a v n å g o n a r t v a r i t r e l a t i v t f å t a l i g a , n ä m l i g e n 46 s t y c k e n , d v s . 3,5 % av totalmaterialet. T a b e l l 17.

Å t a l s f r e k v e n s e n bland m ä n , s o m v a r n a t s f ö r l ö s d r i v e r i u n d e r å r e n 1932, 1939 o c h 1944/45 efter a t t h a a n h å l l i t s f ö r b r o t t a v o l i k a slag. Varnade år 1932

Varnade år 1939

Antal varav fall åtal

åtal

Antal varav fall åtal

Brott, som kan medföra frihetsstraff varav : Tjuvnadsbrott övr. egendomsbrott (bedrägeri, förskingring o. d.) Otuktsbrott Hemfridsbrott Övr. våldsbrott Koppleri o. dyl Spritlangn., smuggling o. dyl ö v r . brott, som kan medföra frihetsstraff

22-4

27-1

4-2

21 4 3 20 29 69

14-3

12 9

2 2

40-0

8 1 10

44-4

26-1

18 10 11

Bötesbrott varav: Fylleri Förargelseväckande beteende Olaga gårdfarihandel ö v r . bötesbrott Samtliga brott

4lo

57-1

44-1

39 4 5 4

43-6

58-8

1 3

1 1 19

32-8

Grunden för anhållandet

1 8 18

% åtal

Varnade är 1944/45 Antal varav fall åtal

% åtal 18-9

4 2 3 13 2

93 5 5 2 301

43 41 1 1 87

28-9

58 D e p r o b l e m s o m f r a m f ö r allt h a r i n t r e s s e ä r s o m a n t y t t s i d e t f ö r e g å e n d e : 1) f r å g a n o m v a r n i n g e n s e f f e k t i v i t e t , 2) f r å g a n o m i v a d m å n a n d r a å t g ä r d e r a v lämpligt slag skulle k u n n a t ä n k a s k o m m a till a n v ä n d n i n g , e x e m p e l v i s alkoholistv å r d , v å r d p å s i n n e s s j u k h u s etc. Föreliggande material är naturligtvis mycket heterogent inte bara u r ålderss y n p u n k t . D e t ä r n u a v i n t r e s s e a t t s e f ö r s t o c h f r ä m s t i v a d m å n v a r n i n g utd e l a t s t i l l p e r s o n e r , s o m f ö r u t fått v a r n i n g . D e t t a g e r i v i s s m å n e n b e l y s n i n g a v i v a d m å n v a r n i n g e n ä r effektiv. O m d e n v o r e f u l l k o m l i g t effektiv, s k u l l e n a t u r l i g t v i s i n g e n a n d r a v a r n i n g b e h ö v a t i l l d e l a s . I t a b e l l 18 l ä m n a s s i f f r o r ö v e r h u r ofta d e v a r n a d e e r h å l l i t tidigare varning. D e t v i s a r s i g att n å g o t m e r ä n h ä l f t e n fått t i d i g a r e v a r n i n g . M e l l a n 7 o c h 10 % h a r fått ö v e r 5 v a r n i n g a r f ö r u t . D e n differens som föreligger m e l l a n de olika o b s e r v a t i o n s å r e n t o r d e k u n n a anses v a r a slumpbetingad.

33 Tabell 18. Antalet under åren 1932, 1939 och 1944/45 för lösdriveri varnade män, fördelade efter antalet föregående offentliga varningar. Offentl. varningar före den aktuella varningen 0 1 2 3 4 5-9 10 och däröver Summa varav: med off. varningar ..

Varnade 1932

Varnade 1939

Varnade 1944/45

antal

%

antal

%

antal

%

341 159 93 46 36 67 3

45-8 21-3 12-5 6-2 4-8 9-0 0-4

145 102 67 35 29 31 3

35-2 24-8 16-3 8-5 7-0 7-5 0-7

84 31 21 13 10 13

48-8 18-0 12-2 7-6 5-8 7-6

54-2

64-8

51-2

En ytterligare belysning av samma fråga lämnas i tabell 19, som anger i vad mån de varnade tidigare undergått tvångsarbete. Det visar sig att ungefär */* har undergått tvångsarbete och att 2—4 % undergått sådant arbete minst 5 gånger före den observerade varningen. Tabell 19. Antalet under åren 1932, 1939 och 1944/45 för lösdriveri varnade män, fördelade efter antalet gånger de tidigare ådömts tvångsarbete. Varnade 1932

Varnade 1939

Varnade 1944/45

antal

%

antal

0/ /o

antal

%

0 1 2 3 4 5-9

579 82 36 11 7 28 2

77-7 11-0 4-8 1-5 0-9 3-8 0-3

301 53 23 9 8 18

73-1 129 5-6 22 1-9 4-4

132 13 11 8 4 4

76-7 7-6 6-4 4-7 2-3 2-3

Summa fall varav: med tvångsarbete . . .

22-3

26-9

23-3

Tvångsarbete antal gånger före den aktuella varningen

Nu är det klart att unga personer inte h a r hunnit med något större antal varningar eller inte heller hunnit undergå tvångsarbete så ofta. Det är därför av intresse att se åldersfördelningen med hänsyn till detta. När man emellertid u p p delar materialet i åldersgrupper blir grupperna naturligtvis mycket små. Under sådana förhållanden uppställer sig frågan om det föreligger sådana olikheter mellan de olika observationsåren att man inte vågar sammanslå dem till ett material. Det är då klart att uppgifterna kan antas vara mindre fullständiga för den längst tillbaka liggande tidsperioden och troligen mera fullständiga för den närmaste tidsperioden, när det gäller varningar. Tvångsarbete registreras i straffregistret, varför dessa uppgifter genomgående torde vara pålitliga. Nu har ju frekvensen av varningar minskat avsevärt. Detta kan betyda att man inskränkt varningarna till dem som varit mera belastade, men det bör också betyda att de

34 som varnats sista perioden levt under en tid då man inte använt varning så ofta som förut. Det är möjligt att dessa båda faktorer, som verkar i motsatt riktning, upphäver varandra. Det väsentliga är under sådana förhållanden att, som förut framhållits, inga statistiskt säkra skillnader kunnat påvisas mellan de olika åren trots att ålderssammansättningen av materialet inte är fullt likartad. Därför har vi ingen anledning att tveka, när det gäller att sammanslå dessa år för att belysa vilken betydelse åldern har för frekvensen av varning och tvångsarbete. I tabell 20 erhålles siffror för antalet tidigare varningar i olika åldersgrupper. Åldersgrupperingen är anpassad så att materialet delats i tre ungefär lika stora delar. Det visar sig som väntat att frekvensen av dem som har föregående varningar är jämförelsevis låg i den yngsta gruppen, nämligen 30,5 %, medan den däremot i följande åldersgrupp är 61,3 % och i åldersgruppen över 40 år stiger till nära 80 %. Med andra ord, av dem som varnats i ålder över 40 år har */« gått igenom samma procedur tidigare. Tabell 20. Antalet män i olika ålder, som varnats för lösdriveri åren 1932, 1939 och 1944/45, fördelade efter antalet tidigare erhållna offentliga varningar. Ålder vid varningen 1932, 1939 eller 1944/45 Antal tidigare erhållna offentliga varningar

21—29 år

30—39 år

40 år o. däröver Hela materialet

antal

%

antal

%

antal

%

antal

%

0 1 2 3 4 5—9 10 och däröver

316 92 30 12 1 4

69-5 20-2 6-6 2-6 0-2 0-9

145 106 59 28 21 16

38-7 28-3 15-7 7-5 5-6 4-3

109 94 92 54 53 91 6

21-8 18-8 18-4 10-8 10-6 18-2 1-2

42-9 22-0 13-6 7-1 5-6 8-4 0'5

Summa varav: med tidigare varningar

570 292 181 94 75 111 6 1329

100-0

30-5

78-2

571 Vi har gjort samma slag av sammanställning med avseende på dem som förut genomgått tvångsarbete (jfr tabell 21). Det visar sig även här att de olika åren inte företer skillnader av betydelse, varför vi kunnat slå ihop materialet. Bland Tabell 21. Antalet män i olika ålder, som varnats för lösdriveri åren 1932, 1939 och 1944/45, fördelade efter antalet gånger de tidigare ådömts tvångsarbete. Ålder vid varningen Tvångsarbete antal gånger före varningen

0 1 2 3 4 5—9 10 och däröver Summa fall

21—29 år

30—39 år

40 år o. däröver Hela materialet

antal

%

antal

%

antal

%

antal

%

417 29 8 1

91-6 6-4 1-8 0-2

285 46 25 8 2 9

76-0 12-3 6-7 2-1 0-5 2-4

310 73 37 19 17 41 2

1012 148 70 28 19 50 2

76-1 ll-l 5-3 2-1 1-4 3-8 0-2

lOOo

100-0

62-1 14-6 7-4 3-8 3-4 8-2 0-4 1000

8-4

24-0

37-9

23-9

varav:

35 den yngre åldersgruppen är det endast 8,4 % som har genomgått tvångsarbete före den aktuella varningen, men motsvarande siffra för personer över 40 år är 37,9 %. Alltså, av dem som varnats i åldersgruppen över 40 år, är det inte b a r a 7s, som erhållit tidigare varning, utan av dessa tidigare varnade har nära hälften, dvs. 48,5 %, också undergått tvångsarbete. Det är slutligen av intresse att undersöka i vad mån skillnader förefinnes mellan grupperna med olika grunder för den aktuella varningen i avseende pä frekvensen av föregående tvångsarbete. En översikt lämnas i tabell 22. Tabell 22. Antal personer, som ådömts tvångsarbete en eller flera gånger före varningen, bland män som v a r n a t s för lösdriveri å r e n 1932, 1939 och 1944/45, fördelade efter grunden för varningen.

Gruppering efter grunden för varningen

Samtliga bettlare därav i åldern 40 år o. över... >Åtalbara» därav i åldern 40 år o. över... >Annan orsak» därav i åldern 40 år o. över...

därav antal personer med tvångsarbete en eller flera Summa varnade gånger före varningen % av antal Summa 961 377 281 85 87 37

232 144 60 29 25 16

24-1 38-2 21-4 34-1 28-7 43-2

Då det visat sig att inga skillnader av nämnvärd betydelse förekommer mellan de olika åren h a r vi sammanslagit dem. Det finns ej heller några skillnader av betydelse mellan vagabonderande och ej vagabonderande bettlare, varför vi sammanslagit även dessa grupper. Bland bettlarna har 7« förut undergått tvångsarbete och bland de 40-åriga bettlarna något mer än */«. Bland de åtalbara har 1/B förut undergått tvångsarbete och bland dem som fyllt 40 år ungefär 7 * Det är alltså i detta hänseende ingen skillnad av betydelse mellan gruppen bettlare och gruppen åtalbara. För den grupp som varnats av annan orsak, är siffrorna något högre, nämligen 29 % för hela gruppen och för dem över 40 år 43 %. Såsom påvisats i det föregående använder man tvångsarbete i särskilt stor utsträckning mot personer frigivna från straffarbete. Då många varnade också undergått tvångsarbete, är det att vänta att frekvensen av tidigare frihetsstraff skall vara tämligen betydande även bland dem. För att få en mera ingående uppfattning om klientelets tidigare belastning i detta hänseende redovisas nu i vad mån de varnade varit föremål för straffrättsliga åtgärder, dvs. frihetsstraff, villkorlig dom och böter, före den aktuella varningen. Av tabell 23 framgår att av de under år 1932 varnade männen 42 % ej varit föremål för någon sådan åtgärd; därvid har vi inte räknat med fylleridomar, då denna fråga behandlas särskilt. Bland 1939 års varningsklientel utgjorde de ostraffade 28 % och bland de 1944/45 varnade endast 15 %. Flertalet av de straffade har blivit dömda till frihetsstraff. Böter och villkorlig dom utgör endast 8,2 % tillsammans för 1932 års klientel. F ö r årgången 1939 är motsvarande siffra 13,6 % och för 1944/45 stiger den till 21,5 %. Det är anmärkningsvärt att ett stort antal tidigare dömts till frihetsstraff upprepade gånger. De som blivit dömda till frihetsstraff 5 gånger eller däröver utgör 10,2 % av 1932 års material, 12,9 % av 1939 och 18,1 % av 1944/45 års material. De olikheter som föreligger mellan årgångarna kan delvis bero på en olika ålders-

36 Tabell 23. Antalet under åren 1932, 1939 och 1944/45 för lösdriveri varnade män fördelade efter straffrättslig åtgärd (exkl. fylleridom) som vidtagits före varningen. Straffrättsliga åtgärder före varningen

Varnade 1932

Varnade 1939

Varnade 1944/45

antal

%

antal

%

antal

%

310 147 151 69 7 32 29

41-6 19-7 20-3 93 0-9 4-3 3-9

15-1 16-3 29-1 16-9 1-2 8-7 12-8

27-9 18.4 27-2 111 1-7 5-6 8-0 100

26 23 50 29 2 15 22

Summa

115 76 112 46 7 23 33 412

med frihetsstraff el. villkorlig dom . . samtliga med straffrättslig åtgärd . . .

374 406 435

50-2 54-5 58-4

241 264 297

58-5 64-1 72-1

109 124 146

634 72-1 84-9

Frihetsstraff:

1 gång 2— 4 ggr 5—9 » 10 > o. däröver . . .

Andra böter än för fylleri varav:

fördelning. Som vi förut framhållit kan en ung person inte ha hunnit att meritera sig i så stor utsträckning som en som är äldre. Därför är det av intresse att dela upp materialet i åldersgrupper på sätt som förut gjorts (tabell 24). Det visar sig emellertid att de olika åren ger mycket olika siffror. Vi har därför ej som i det föregående kunnat sammanslå dem utan redovisar åren var för sig. För de varnade år 1932 finner vi den väntade stegringen med åldern. Det är 54 % bland 21—29-åringarna som gått fria från straffrättsliga åtgärder, medan siffran för dem över 40 år endast är 29,G %. För de år 1939 varnade är skillnaden mellan åldersgrupperna obetydlig. För de varnade år 1944/45 går förskjutningen i motsatt riktning, dvs. det är framför allt de yngre som har blivit föremål för sådan åtgärd. Endast 6 % bland 21—29-åringarna har gått fria, medan siffran för dem över 40 år är 20,8 %. Detta egendomliga förhållande måste till en del bero på att en person i större utsträckning straffas för brott nu än vad förr var fallet. Med andra ord, de som nu är 40 år, genomlevde när de var i 20-årsåldern en period när brotts- och åtalsfrekvensen var avsevärt lägre än nu. Om man emellertid ser på frekvensen av frihetsstraff, finner man att de som undergått 5 eller flera sådana straff, är betydligt flera bland de äldre än bland de yngre. Procentsiffran bland 40-åringarna år 1944/45 är 23,4 %, medan bland 21—29åringarna siffran är 6 %. De övriga åren är skillnaden mellan åldersgrupperna ännu mera utpräglad. År 1932 är de som dömts till minst 5 frihetsstraff bland 40-åringarna 18,2 %, medan siffran bland 21—29-åringarna endast är 1,3 %. När det däremot gäller villkorlig dom, så är frekvensen vida högre hos de yngre än hos de äldre år 1944/45. Det är uppenbart att om man följer de yngre upp mot äldre åldrar, kommer siffrorna för dem att ytterligare stiga, vilket dock knappast är möjligt för de varnade 1944/45, eftersom frekvensen av dem, som varit föremål för straffrättsliga åtgärder bland 21—29-åringarna går ända upp till 94 %. Tabellen visar en ytterligare tendens att alltmera begränsa varning till personer som förut varit straffade. Denna utveckling framstår i viss mån som ologisk med hänsyn till den utbyggnad som de straffrättsliga övervaknings- och tillsynsinstituten samtidigt undergått. Det är emellertid möjligt att en omsvängning i detta hänseende ägt rum efter ikraftträdandet av de nya lagarna om villkorlig dom CA 1944) och villkorlig frigivning (Vi 1945). Beträffande den tidigare belastningen med straffrättsliga åtgärder är det av intresse att jämföra de olika grupperna efter grunden för varningen, nämligen bettlare, åtalbara och andra. I tabell 25 ges siffror över dessa grupper i sin helhet samt inom varje grupp siffror för dem som varit över 40 år. Det är emellertid

37 oc o °

lU

c

•- £

"O

TJI T3

•OJ : g

•03

^ 5

n

o

if

CO CM "M r - l CO 'UD H N N H

ej oi

8 CO CM O J

H

iH

1 CO

73 03

1 c a c b

*S

9 •

* J

X

* J

C B O N N H C C C O i—1 i—1 —1 —1 i—1

>

+j

C

u

O

tr-

i Q CO H O N r-l H 3 0 CM

H r-l

o o i-H

O W r d CD t ^ C O

! > • CD T j i 0 5 T H CO ICO

>o

o co co

<*

CO CO CO

tt)

"* O

O

C 03

.05 :g o |« TT

^

o

• * 9) H

cc n

X) x

CM H

CM * H

CO 1 -

i* H

i-

• —

•05

as co o

C

^ C

CO

5sS

|

CO 1-1 T j i O i - l CM i - l 1-1 r - l

O

Ii

o

a

ås cb cb —i ' cb as

c ©

T j I H r - l l O C C t i

C O O l i O i K CO CM CM i - l

•»n

COCOX CD i X

Tfl I N CO

1 O

CM CM CM —(

1 CO CM 1 H

CM

co o

r* O

X

1 CO - - I CM Ö CM CM CO

rth

' Ö CD i-l

o

t S N

O

O

T j i Tji ^ l O C D N

C5

I O N \a

ijl

iH

CM .—1 CM

C

o S3

^

TJI o OS r H CO CM CO

I CM CO 1 rH

03 O

2 =«

C D C O N

O

CS

to

•05

as

C

a w 1*1 cbibcb

O

l O CM GO H t~- CO CO i * CM T J I CO i-(

u

c

-i

co

(M

CD l >

X

l O H T J I CM T j i t > N C O i O i *

o

O

CO Tji -J1

O O

CO CD O CD CD £ - -

oo o tfi.

CM

05 CO

CO CTi

SO »O CM

—i X X CD CD 1 ^ 1-4 . - 1 r-"

TU TU

o O O

Tji I i

o co

«

C

u

>

CM

CO CO T T CM

o CM o

CO C l

o

inoio

K

t O O»

rH

+i C 03

i Q C 2 C O C O < - i » i J I iO TJI TJI H -

ID

co

CM

T-A

S 3

ca

OJ

j j

•c c

rn r 1 O H f f l r-l — r H

• a -a

t i

I o~ t-i

:03 £ i ; tö - 3 «

cu

-ä a)

«- rt M

*" o - 03^ £

G "ö - 3i l S

ti

„ .

c

CD f»

Cl +3 r*

c

>—i

CD

—: S *-

cu i-i TJI a s ca £5 a tJD I I =3 S

G

os

£ S5

C C/3

„_ cD=03

5 CD

.X c

" J3

:O:03 • T J CD

in —1 —* *J S +-> a> > :CS

:03 ÖD

ca

• « BP c

oo

CO T j i Tji

•g :3 _,

s Ssi

1 1 O (- S

CM L O i - l

r*

B-

ced

CD

»

I

O

N

O

M

N

N

O

O

O

si

.a

a 3

3c 15 -os

4^

A

1) Ä

G

21 »

fl £ g4

b 5 « «j B B ^ b "S

CT5 CO C5

ses

d C M C D t M i — l l O TJI i-l

r-l

1-1

•

O

CMCDi—liOi—li-rtCOiOir-X

lncsiOiniOiflxxiOin

O

N

»

»

^

H

t

>

N

M

4->

CDiO—HCM^-t^i-ftTjiu-it-COCOCT5rJ<intiCO(MH

1 - i O t l i O M O t O i H O

C3

OTHICIOCOI—icnr-coio COCMCOCOCOCO

CM < M

03 :c3 ca :

pG °

4-»

C

Ö

w

»eS

«

03 C T l c O C M t i ' - J O X C M C D C O CO i—I CD CM O -*!

r^-COCDcDCOCTiCOXCDCM C M i f i l i h - O l N X l S N H —1 i—I CO r H

<>c <-

**

C O ^ H l - t i l ^ O C + H t O

« g ^c

O O H - • c b l Ö Ö c b r H l ; - C M C O O I O C D T J 1 C D C O X T * I I O

sa ^

"" e fl

é| E

C 5:c3 "ca co

r»

!-

i-1

t-"

c3

CO

•ed

6D C S «i t/3 03

Ti

^?

N M O X N C O M i f l i J l O X C O C D f - T j l r - l O C O c M r H rH CM r H i - l

c o c N o o o o a .

to o

o

- i

c b c b c H T j i i c ^ c b T j i r - - i c M I T I T J I C O C M T J I C O C M I - I I C T J I

C t j r> 05 :ct5 ca

i—I

3 G :<= cS

a. Si

_ c •3

^3 tb

«

"3 J «2

si

M

- I C M C M O I C O I — 1 - H C D C D X

C

05 CMCOCMCM-rKCDTjI i-l i-l CM

CM

-03

C « 2

f--TtlCOl~-Oi-lTj1CO-HCT5 C M r - - H - i T j 1 C T 5 i C T } 1 i C rH CM CO i—1 l O T—\ r - i

-a ... M

fl si

rH 1/3

* 5 :ci

s h

: 0

* •a S 2 il b 4-

83 B

< SM

«

g — »si

£

D b :©

*< A si 1 h s-

w

äO C t. 03

S3

>

—

trt o

o

—

.. o

O ._

M

ca

P>

>

tO

6 O

ti

ti •CS

•03

O

o Tji

O T *

^G -ca S -ca o tcai TcaJ ii-i ö 05 ~ 7 3 — •!-? - i t i -o3 c -03 J; • « . -

t i

••o

•03

_2^^^ ^ 5 Uc ^ ^,„ c t i OS S c d rj

cu

t i

u

6 o2 o >- . I i .

>- C ÖJD S

ÖJj

i

. ca

> . > ••o>

C v

^

ti*

ca

•O ca : 0

:

* J

r* 0) O C

CMXCT50—ICOCOr-ICMCM r-l CM - H

ocnxxxr^TtiTjiocD

eS > ^ "to

rH

"^ 5 e

«• ocig)

cD C

:-

-a

• s t £ •

si b

C

C3 ti

B flg s

T I

CMCO

C

•^ -o t i »T.

>

S?s

§s5

CMCM—lrlrHCM

a> 8 > S D ca

^ -en

c c o t i o o o o o o O H O »

Ttii^cbi^f-c^cbt-icbcb

03 r-l u

£

-

(Mi-ICOi-(CDCOCOiH

<« > fl

SM

b

cicDcriTjicooT+icMOco

3 S iS _J2 C D

C35 i-l

w

C

c S^ 05 :o5 ca

!«

i

^?

c in

C

-a

Oi

c ea «« ^ 4J SÖ

CM — ' CD —i CM CM i i i—I i—I

• ^ N C O H O i O i * l O - l H

(35 CM

^ ?

a>

p

Tji

•w s « tS JS iJ

iS

00 O

TJI

tu

et

T*1

TJI X i-l lOlOCD

o r- en TJI iM as LO

(N - i

t i •05

c

CO CO CO i - l —1 • * CM CO r - l CM i - l

CM

»H

•d

oo t>- o

>

» 0 V

O i-

03 Si

C

iQ

sj t» :0

ifl

c o c o 00

C3^ • * H C D H CM CM CM r - i

r-1 iH

.05 : g TJI

C

i C S i O i O i O i C i C N X N i O

i» 0) c3 b :5

CVS

H

cTi CO 05 rH

o « t » o t o t o e t i N O O

o3

-# u i f M N CO -CP TJ4

O

o

CO CD T U CD X OJ

O

rH

c o i}<

o o

O

co CM 3~. co i as TU O 1-1 T i 1 »o tO O

^ u >

o S3 C

1 o

CM CO

CM

•a

O

cb T*I x cb ' i ; 30 O

OJ CM •<->"

t*. l^-

O O J H O N N - l

O Ä?

£

•K!

.05

b rt b V c i) C

iO X i-l T}1 T t U D

C

co ca

t»

+J

01 OJ

co

I O - i>r>-

•oi

11 TJI

O N

._

et* c t* «

CJ ; co T-J --; - a • -os "o .os o3 - i

O

.-.

p>

0>2.>S)r>«8>-Cr*

ti

•y t , a t. s t , - j i . a t, « :03 > :03 g :03 _g :C3 S :o3

s 3 O

l3^ ^ >

W oo

^^^

38 endast frihetsstraffen och de utan straffrättsliga åtgärder som redovisas. Därigenom får man en möjlighet att bedöma ålderns betydelse även här. Det må emellertid bestämt framhållas att grupperna särskilt för det sista året 1944/45 blir väl små för att tillåta slutsatser. Som man kunde vänta är gruppen åtalbara genomgående sämst ställd. 1932 är det endast ungefär V« av de åtalbara som gått fria från straff. 1939 h a r siffran sjunkit till Vw, medan 1944/45 endast 6,8 % är fria. För personer över 40 år visar siffrorna ungefär samma gång. Bland bettlarna är däremot 1932 nära hälften fria från åtgärd, närmare bestämt 45 %. År 1939 är motsvarande grupp V», nämligen 33,3 %, och 1944/45 är gruppen inte fullt V«> dvs. 17,8 %. Den återstående gruppen är mycket liten varför siffrorna har mindre värde. Gruppen förefaller att närmast överensstämma med bettlarna. Denna utredning har visat att man alltmera har inskränkt varning till dem som förut blivit straffade. Det skulle vara av intresse att undersöka för vilka brott de blivit straffade, men av kostnadsskäl har detta inte varit möjligt. Vi har emellertid lyckats erhålla mera detaljerade uppgifter om tvångsarbetare, som förut blivit dömda till olika straff under tidsperioden 1911—20. Fastän tidsperioden ligger rätt avlägset, kan siffrorna ändå ha ett visst intresse, varför de anföres i tabell 26. Tabell 26. Under åren 1911—1920 intagna manliga tvångsarbetare, som tidigare dömts för brott, fördelade med hänsyn till beskaffenheten av de brott, för vilka de senast dömts till ansvar. Brott, för vilka de senast dömts till ansvar

Tvångsarbetare, som förut undergått straffarbete antal

Tjuvnadsbrott Bedrägeri, förskingring o. förfalskning Rån Mordbrand Dråp Misshandel Brott mot offentlig myndighet Våldtäkt Äktenskaps- o. sedlighetsbrott övriga brott Hela antalet för brott dömda

1787 40 13 5 9 171 84 10 5 58 2182

Tvångsarbetare, som förut dömts, men ej till straffarbete antal

81-9 1-8 0-6 0-2 0-4 7-8 3-8 0-5 0-2 2-7 1000

160 15

12-5 1-2 0-1

87 13

6-8 1-0

1 1004 1281

0-1 78-4 1000

Det visar sig att bland de 2 182 männen som blivit dömda till straffarbete, 82 % blivit dömda för tjuvnadsbrott. Nära 8 % har blivit dömda för misshandel och 3,8 % för brott mot offentlig myndighet. Sedlighetsbrotten utgör en mycket liten andel av tvångsarbetarnas tidigare brottslighet. Det är endast V* % som blivit dömda för våldtäkt och 0,2 % för andra sedlighetsbrott. Bland de 1 281 tvångsarbetare, som förut dömts för brott men ej undergått straffarbete, har I2V2 % blivit dömda för tjuvnadsbrott, 7,8 % har blivit dömda för misshandel och brott mot offentlig myndighet. 78 % har blivit dömda för ej redovisade brott, troligen i huvudsak fylleri och ordningsförseelser. Vi skall nu gå vidare och undersöka i vad mån de varnade blivit dömda för fylleri före den observerade varningen. Vilket antal fylleriförseelser en person kan hinna med är delvis beroende på åldern. Därför har vi redan från början uppdelat materialet i åldersgrupper som förut. Då det föreligger vissa olikheter mellan observationsåren h a r vi inte kunnat sammanslå materialet (se tabell 2 7 ) .

39 ° ca

c

ti ca 73

<ä?

t»COOSCOC3SOTHCOOO

0 CO

- H ^ H c b r H c b c D Ö r - - c b rH H I M C O

s

X X

Oj«

Tji 73

asi—icoi—'coicx — CD I T . CM CM

•ä?

l~»

X CD

C 03

ti

•03

^5

03 OS

C

>

OS X X

»cs

O

1—1

i—I CM i—I

i r s T j i c D C M r H c o t - o t i -

w

^c

H

t .

CO CO

» O O

CO

CNTfi

00CT3

U

»ca

•03

os

•'

O

73 05 C

co

•03

0 CM

l>

1 1

O >©

CD CO

.—<coo0Tjir--iti>JOTti

as

O X i - H C M T j l T j l t ^ C Q X CM CMCM

c: 0

as

CS 59 1-i

H0

T J I CM c o c o CM c o C D r -

rHrH

«

TjiTjicoTjixr^coxx co 1—1 1—1 co TJI

CM

0 CO

0 0

CM N

-t-> C 03

TJirHl-^asaSlTSTjICMCO CO - H r H CM r H

CT 0 T j i "O

CÄ

c o C D LC: a s T H < M t - 1 > CO r H i—I

coot-iiccoasas—1

T j i CM 1—1

H

en CO CD

C» 1-H

CD N

35.

t»

1 . •*

fi

4_>

C 03

O

10 CMiTSr-TjliOTjir-CDCD (M 1—1 - H r H

O O

N r-

"*

•03 OS

SÄ

r- ito x CM eo CM TJI rH rH

l O r - l - H 1—1 1—1 1-1 TJI T J I TJ<

os

1 O CO

73 03 C

«

•03

r>

CM

*"•

0 CM

X O N - X C M C O T J I O C O

O

1—1 CD

^

—' 4J

C

O H t O N B C C O H N X C M —1 r H CO CM

03 c o t o c o o M c t c e o

^.

cb cb as f - T J I i b cb cb TJI r H

'

+->'

TJI a s x

1 |

a 03

0 CM C D a s x CO 3 0 CM CM 1—1 —1 <-t r H

^

-

O O

CO

O

\0

59 C» rM

CM lO

03 O

2 c

2 £

£ O

g

> r H ca 03 t . • u tO

—" CN

c b SS

S3 •

c o S

b

:0

°

O

t|H

TJ C 3 b

££ 3 X

03 p>

¥«

SJ

k O

••o

CH Cl)

_ . c r

ö .Ji ca t i

ca cD

£-•£

t>.CO

Otja

co cb CSCM X T J I

Ö X

ir;c^

COCO

CCI>

C O N

N Tji CXf | > . CM

C O N rH rH CO r H

T H CO l O Tji 1—I

rHt lO '

S3 S3

B0 i) M

t)

•9 :« 0 ert

£3

T *

S

2 SH

rt?

OS

ca o3 C £

os 2

SS 3 X

cd >

»s? v -o

O)

rt o

•£'

ca > ej

rt

A

ca

• -

— C C 1 1 O r H C M C O T f O C D O C

b

•er Sv

te b V

•Z

-T rH

ti ca

03 •-

>a CH

C *-

<H

s 3 X

QD

H3 C S3

1-1

_ ti

c TM

CD

59 O CM

OS

1—1

as

CCtMOOCOCTSOSCOtMTfl H

O

** 3

C 0

ad c Bc

CD lO

<M

CO r H

w

I N

H

g Se > £

£

r»

""" H

•

c

O

O O

u 53

C

as

rH j j

•03

CO

•

fle3

O

r+l <M rH

d fe •03:0

co ,H

i * c » c o e o x o e o N i O

10 0

o h

«>•

rH

OS CM

w

r i » i O N t ^ ^ i H i > . 0 CM r H 1—1 r H

—lOOirtfMCMiOeOOOO

>

:©

0 0

rH

^

Tji 7 3

Os CO

« >

4>

••o u

TJI

i

>

.03

!

O O

C

C 03

•03 :g

ti

CTJ

C TJ

cb - H cb cb TJI C D CM TJI ( M CM rH -H

rH

C

CO

O

§

H

ö u

— OS

t-

!fl

CM

ca 73

riOSCOTflCNr^cOCNO W X C O T N J J C D I O C M I O

OS

co 1 1 o co

ca 73 03

1CJ1

•>H

•03

TJI TJI

CO

<J

C

•03

iO

O

£--.5

C

*•"

.03 : g

C ca

cd -r<

B

ib I-s

« B

<

t - .03 r - =05 °03 ""- °CT3 o Cr « ti r 5 .rt 5 r >

O .rt « >

oS — 0 5 >

O

-rt fl>

^ c5 C D C 3 X I 0 3 o 5 « J?.:o3 P--.0S OS :oS B :0S

40 Om vi ser på förhållandena 1932, så är bland de yngre ungefär hälften fria från föregående fylleriförseelser, medan däremot bland dem över 40 år det knappast är V< som gått fria. Påfallande är att så många blivit dömda för ett mycket stort antal fylleriförseelser. Över 10 fylleriförseelser har begåtts av 6,3 % av 21—29åringarna och 32,4 % av 40-åringarna. Liknande siffror finner vi för år 1939. Då är 36 % av dem under 30 år fria från fylleriförseelser, medan bland dem över 40 år endast 20 % är fria. Minst 10 fylleriförseelser har 8,4 % bland dem under 30 år och ända till 50,9 % bland dem över 40 år. Vad slutligen beträffar materialet från år 1944/45, så företer de u n d e r 30 år 28 c/o som är fria från fylleridomar och de över 40 år endast 11,7 %. Siffrorna ligger med andra ord betydligt lägre än för år 1932 och 1939. Minst 10 fylleriförseelser har 14 % bland de yngre och 61,i % bland dem över 40 år. Den senare siffran är i hög grad anmärkningsvärd, ty den visar att en mycket stor del av de varnade i utpräglad grad missbrukar sprit. Det må i detta sammanhang framhållas, att de lägre siffr o r n a för år 1932 och 1939 säkerligen till en viss del beror på att registreringen inte är fullständig. Det må erinras om att en central registrering infördes år 1929, då kontrollstyrelsens fylleriregister tillkom. För åren 1929—31 är emellertid detta register ofullständigt. Å andra sidan må också ihågkommas, att fylleriförseelsernas frekvens väsentligt ökat fram mot närvarande tid. För att ge de meddelade siffrorna en bakgrund mot vilken de bättre kan bedömas må anföras, att bland befolkningen i städer har år 1938 bland dem som uppnått 30 års ålder 11,6 % gjort sig skyldiga till minst en fylleriförseelse och 1,5 % till minst 5 fylleriförseelser, medan bland dem som uppnått 40 års ålder siffran är 18,2 % för minst en fylleriförseelse och 21,i % för minst 5 fylleriförseelser. Bland dem slutligen som uppnått 50 år är siffran 22,9 % resp. 3,3 %. År 1942 var siffrorna något högre. Vid 30 års ålder hade exempelvis 15,8 % begått minst en fylleriförseelse och vid 50 års ålder 29,3 %. Med hänsyn till dessa siffror är det klart, att ett vida större antal lösdrivare begår fylleriförseelser än normalt, men det som framför allt karakteriserar dem är att ett så stort antal av dem begår så många fylleriförseelser. Det är som om det vore fråga om två typer av lösdrivare, dels sådana som inte har benägenhet att missbruka sprit, dels sådana som har denna benägenhet särskilt starkt utpräglad, som med andra ord är av alkoholisttyp. Mera för fullständighetens skull lämnar vi i tabell 28 en översikt över föregående fylleriförseelser hos personer tillhörande de olika grupperna av lösdrivare. Det visar sig att inga mera påfallande skillnader förekommer. De vagabonder a n d e bettlarna har visserligen något lägre siffror än övriga grupper. De är ungefär 54 %, 66 % och 82 % de olika åren. För de över 40 år är siffrorna naturligtvis högre (bortsett från 1944/45), nämligen 70 %, 72 % och 79 %. Att siffrorna inte är så höga för de vagabonderande torde nog delvis bero på att de särskilt i äldre tider lyckades u n d a n d r a sig dom genom att ej vara anträffbara. De icke vagabonderande bettlarna har i varje fall högre siffror. F ö r de över 40 år är siffrorna 83 %, 82 % och 93 %. Gruppen »annan orsak» är så liten att siffrorna knappast kan tillmätas värde. Man kan alltså ej säga att bettlarna nämnvärt skiljer sig från de åtalbara, när det gäller fylleriförseelser, i motsats till förhållandet när det gäller straffrättsliga åtgärder. Med hänsyn till den höga frekvensen av fylleriförseelser är det av särskilt intresse att se efter i vad mån de varnade blivit föremål för åtgärd av nykterhetsnämnd (jfr tab. 29). Det visar sig att detta är fallet i något m i n d r e utsträckning än vad man skulle vänta. År 1932 är frekvensen av personer som varit föremål för nykterhetsnämndens åtgärder bland dem under 30 år endast 1,7 % och bland dem över 40 år är siffran 13,8 %. År 1939 infördes nya bestämmelser, varigenom nykterhetsnämnd fick bättre möjligheter att ingripa mot kringflackande alkoholister. En konkret belysning av denna bestämmelses verkan får man i att antalet nyintagna tvångsarbetare på Svartsjö minskade från 134 till 104, medan på Svartsjö alkoholistanstalt år 1939 intogs 25 kringflackande alkoholister. På våra siffror

41 IM

O

c

ti ca 73 •CS

Sv

rt

ca

- fe

-K

O ME Tji " 3

^ +1 03

lO Tj> -f OS i—1

CO

ca

co

C

C

1 O

•03

0 O 59

4-J C 03

OS - H L 3 CM 1-1

US rH

0 C 0 T j i CM TJI X r^

O

0 SS

8 CD

CM

rt>

°

S?

—unco

s sj

•3

X

.03 : g

"3 3

ti ca

SV

o S -3

T?

«3

•B

»

ti •03

:0

er»

OS CO OS

C

m E 3 a

"3 •Oti 3 3 C ~2

3•

o co

T3

ca

rt» U

3 4)

73 b

3 03

1 O

rH

a> 59 1—1

O S X C M l— r H

0 0 rH

xcoco

•«

i-> 3 03

>£

O

-a

O O rH

as

CD r H CM X rH

i

O

00 O

CO rH

lO CO

C^CJ

CM CO l O

v:

CM t -

§

t^

I O

CM

O

os +i

c

O O CM

—

X rH OS

0 O

CD

^ C 03

r H Tji r H X CM

„ ÖD C

- J CD 00 3

-t-» 3 i i :03 05 CD

O?

_

• «

- B 03 O >

>

•w

»1

A

3 rt* B

0 M 3 3

•£.-

"3 i i ti ^3 ICO • > CD «*

J3 . 3

«<

_ B

C

S^a CC3 . r t

^

> •

a

"&n O

A 3

4-> bb

2 3 ca W

.. :«

B w cD 03 §73 r* ca

£

CO

•3

O)

CM t ^ CM CM

73 oD

rt rt

-3

>

ca 73

O

M

£ ti

£

•3 •« rt | os CM

X

co >o

x co r H CM

1—1 CM

te

3 3

c

—i

•3

ii

CD

>Ä

•rt

>g

lO

£

•q

O

:05 •—; . 3 W) 2 0 •3 Ä rtl

b 3

X

S

ca

£ O B

0 CO

*c CM S M os »3 r H

X

B

3 X

t^

75 » 0

ca bX)

g1

rH

3 O Tji

rt 1

0)

•rt

CD

B B ti

<M<X CMrH

O

i)

rt* _, A

"3

cii

B ca

>

CS

3 C S

£ SJ

0 -3 c »3 v 3

trt

d

H-1 ä CD •— r .

•

b

<—1

« „

3 h IM

S3

rH

O i O H OS r H

co Tt< co

OS CM i—i CM

1—1

0 0 0 0 r H CO CM

>Ä

_<

rH r—

*J 3 03

»i

c

0 J-l CM

O I C T J I

as

rt d a c -, & fl) TJ

5)

>

_

CO

<M

O

> rt :rt tO

h

O

X «D 0 rH

ti ca

CO X r-i

1—t

OS CO

1 X

C-»

OS CM

OS

ti

CM co os

1—1

CD CM

.03 = 0 — :03 TJI " 3

CD

-ti CM r—

I N cs O

=> n i

rH

coccio CO CM

00 0

os CM —1 CM

*J2

^J

>?

>

Tji

0 s?

t.

C H 03

3 03

co

0 -I C

•H

^j

OS

_, rt-. 3 >

in Tf

O

TJI

ti ca

*-'1

CO iQ

co

rH

i/

:0

o co

CM CD CM

•e

"3 tn :3

rt>

rH

CM ( M CO TJI CO

TJ<

TH TT —

OS CM

>

m A

0i i»

»O

m

Tji Tji r H CD CM H

>S

TJI

rS i*1

b 3 r*

e

i

ti

S3 •M

0)

»o co 05 TJI r H CO l O TJI

A 3

H

rt

ca

A

ti 6 0 rt

.5 oD B B ( i >rt

>« H>

42 för år 1939 kan ju denna bestämmelse inte ha hunnit ha någon inverkan. Effekten kommer naturligtvis först så småningom. Att siffrorna ligger högre torde bl. a. bero på att frekvensen av fylleriförseelser är högre i materialet för detta år. Frekvensen är detta år inte fullt V», dvs. 9,2 % bland dem under 30 år, medan bland dem över 40 år inte fullt l / n dvs. 18>3 %» blivit föremål för åtgärd. För år 1944/45 ligger siffrorna ännu högre, vilket dels torde bero på det försämrade nykterhetstillståndet, dels på den ökade effektiviteten hos nykterhetsnämnderna. Dessa har som bekant först på senare år blivit mera effektiva i städer. Landsbygden lämnar fortfarande en hel del övrigt att önska. För detta senare år är siffran för dem, som är under 30 år, 16 %, medan den för dem över 40 år stigit till 45,5 %. I regel har nykterhetsorganet internerat vederbörande men i ett mindre antal fall har man nöjt sig med s. k. varning eller övervakning. De åtgärder, som nykterhetsnämnden företagit, har i varje fall inte varit så effektiva, att de kunnat förebygga att vederbörande varnats för lösdriveri, och vad värre är, nykterhetsn ä m n d e r n a har inte kunnat förebygga det oerhört stora antal fylleriförseelser som redovisats i det föregående. Vi h a r i det föregående redogjort för hur ofta de varnade varit i beröring med myndigheter av olika slag före den aktuella varningen. Vi har då nästan regelbundet funnit högre siffror för de äldre än för de yngre. Det har framhållits att detta är naturligt, därför att en ung person inte hunnit meritera sig så mycket som en äldre. Det är emellertid möjligt att de gamla, som blir varnade, utgör ett urval av sådana som har särskilt mycket på sin meritlista och att åtskilliga av de yngre i fortsättningen fäster större avseende vid den varning de fått och sköter sig bättre. För att belysa denna sida av saken är det alltså nödvändigt att också undersöka hur det går i fortsättningen för de varnade. Detta är inte möjligt när det gäller dem som varnats 1944/45, därför att de inte haft mer än 7* års observationstid i genomsnitt efter detta datum. De som varnats 1932 och 1939 har däremot kunnat följas framåt i tiden efter varningen. Vi undersöker först och främst i vad mån olika åldersgrupper erhållit upprepade varningar i det följande. Vi har inskränkt bearbetningen till dem som erhållit varning 1932. Vi har också undersökt i vad mån de dömts till tvångsarbete efter den aktuella varningen. Denna beräkning har utförts så att för varje år undersökts hur många som fått varning resp. dömts till tvångsarbete. Detta antal har satts i förhållande till det antal som observerats under detta år. På detta sätt har man erhållit risksiffror för de olika observationsåren under 6 år efter varningen. Genom sammanslagning av risksiffrorna får man en mera korrekt uppfattning om läget. Dessa siffror säger med andra ord hur ofta en person kan väntas bli varnad resp. dömd till tvångsarbete inom G år efter varningen. Som framgår av tabell 30 har under de följande 6 åren de olika åldersgrupperna blivit varnade i ungefär samma utsträckning. Dock är siffran något lägre för dem under 30 år än för de båda övriga grupperna, nämligen 19 % mot 23 %. Skillnaden är emellertid inte stor och kan väl vara slumpbetingad. När det gäller tvångsarbete får man däremot något högre siffror för de under 30 år än för de över 40 år. Siffrorna är för övrigt naturligtvis beroende av varandra. De som dömts till tvångsarbete kan ju inte bli föremål för varning under den tid de vistas på anstalt. När flera yngre dömts till tvångsarbete, kan inte fullt så många få varning. Det är därför begripligt att siffran för varning ligger något lägre för de yngre, eftersom siffran för tvångsarbete ligger något högre. Det må emellertid påpekas att vi väntade att finna vida större skillnader mellan åldersgrupperna än vad vi funnit. Att man ej finner några skillnader kan bero på att en stor del av de yngre undergått straffarbete och därför inte kunnat varnas. Det är därför av särskilt intresse att undersöka i vad mån de varnade i fortsättningen blir föremål för straffrättsliga åtgärder. Det resultat vi erhållit framgår av tabell 31.

43 OS

*?

CO tM Os I N

Tfl O

rTJIi oi—1 s cr hH r t

^3 3

£ £

rt> B rt

O ca t-

:

>R

:cö

Tji " 3

co

ti •03

+j

B

>«

o co

B

Tfl »CS

' CM ÖS

+J

i—1

OS

B B

3 X

T j i CD X r H O CM r H

I TJI CD rH 1

- H

100-1

Tf 00 1

cbås A 1 1 O J » TJI r H CM

r-iTjii^ l O CM CM

i 1

1 X T J I , - I SC CM CM CO Tjiast-Tj CO CM CO

rt <s.

i i

B

«

B

^ t> ° ca

l-HlC

:cS

.-i

CM CO

TJI - 3

*J B 03

os

ti

ca

•rt

os CO

rt

rt >

1 o CO

^. +i

«

ti

•rt

cÄ

os CM

1 CM

cc o »o cbas x

o

©

CM CM s o

CS

no as »o

59 TJI T j i CD

r H

o

n os O A l A l TJI

©

TJI TJI l O

1 CN T J

+J

rt

00 O Tji

O

1 TJI co O

( X CO rH UO CD 1>-

O

rH

1i n c 1

Cl

OifliO t^ t^ X

7-*

rH

lO rH rH

'

o ©

as o as TJ

1 lOCC

»3

O

rt

O

O

r-1

TJI cb i b co co TJI

O

co coco

O CO O rH

1 r-i CD

T *

ICO CD CO

TJI r H i - i

!>•

CM CM CO

Tf co co oo

1 (M rt

O

co o co

s

rtÅrt CM CM CO

CD r H

co co

CO —1 r H CM

CM

l ^ CO CM r H

co »a co TJ< 1 os cc c b r - TJI CM 1 H l^l O H H

rH CO »3 »1

TJI { ^

1 Tjl rl C1

O O CO t CM C M Ö CM TJI CM (M

1 CM C

r H

OCOOOb CM 50 lO i—1

1 co ic:

O

lOioco l O Tfl t i TJI cb c b co c o TJI

O

© ©

rH

CD CD O iC rH CO CO

?t? O CM

H l S O

O

© ©

0 0 CD O Tji •>• X TJI TJI l O

© CC CM

X CD CD (M CO CD rH r-i - H

r-i^as

1 Cl.

<rt « £

(.cu

£

3 X

ti

ca IH

•rt G

-^ c

« t-

OS B

v

•>

'•5 > 1->

IH

X

X, -

«

åtgärd. rihetsstr

"rt

t!C

<— S -

et 7 3 S E. t .SPt

•rt

B ca r H * * O"

17—477228.

U

"3 . . :o5 oD

^_, C C * 1

t i o ep

rt

rtf&

° t.

_°

i i T—

rt,

CMH-.

C

c

»i

«H

las

cl rt »

B ca

D TJ

3 »3 b +J 3 _X

irt

•

A

23 3

rt»Brt

CM CC

3 :3

•a

3 •

*S

•« rt os CO 73 1 3> Os

es n

s

ti

£ o B

a ti

•rt 0 OS

4) A •M

o

TJI

bD E

c u

1»

N l> rH CM

CD

a

s ut3

ert

u

•rt •«

4)

o co

73 TH

£6

.S2

i-l

cb rH CMTJI

TJ

OD B rt

-3 t i

•s os CM rtl

£ £

«

X

co co

r--x CO i C

CM

0 t/5

rt* .rt s 3

SJ

TJ

- i TJ 3

fl ,5 CM 2 3

fl)

, ,,•9

H 'A •« oS t- _„

:rt B

:rt t.

ii

O U

b

varav: med ett el. fle a frihel med frihetsstr; ff el. vi samtliga med traffrät

rt «3U

:3 CS S

CO

~ÖS

> TJ :« ••O i i

s B

E

rrt

1x c

ca

-3

rH

X CMX C 1 T~t (T.

imocD

rH

<M 3 !

OS TJI CO O" TJI I ~ - TJI rt.

r-KMf>

CM

•03 'O

•rt O

CD 1 - r H r H r H CM

T *

1 CO Tji - 1 T j <ä*C

as CM

t o i o i i co

Hiböo

«

t.

CM

•XcOh-

rH

>*

rH • r t

•rt

ti

i—I T j i

C D H H

O • ^

as coi

cu

8-1

rH

rt

Os

ca 73 03

i O H

inosNio osc^oo 1—1

>

•rt o•03 g

OS

TJI TJI i n

rt.

3 X

3 ti ca 73

co 1^. 1 ÖCMCM

O

i) A 3

H

ti

•rt ca TJ 03 t.

>rt

CM OS CO CO

as os 1-1 —

44 Det visar sig att av dem som varnats år 1932 i åldern 21—29 år h a r 45 % blivit dömda till frihetsstraff och 2,4 % till minst 5 frihetsstraff. Bland dem som varnats i åldern över 40 år är motsvarande siffror 21 % och 0,8 %, alltså betydligt lägre. För år 1939 varnade är siffran för 21—29-åringarna något högre,, nämligen 59 %, och för dem i åldern över 40 år 27 %. Skillnaden mellan grupperna är nu inte så stor. Siffrorna hänför sig till en obestämd tidsperiod. De varnade dör ju som andra människor så småningom och har säkerligen större dödlighet. Därför försvinner de ur observationen. Detta försvinnande är större för den äldre åldersgruppen än för den yngre och skillnaden mellan åldersgrupperna betingas delvis av detta förhållande. Det är därför av intresse att verifiera den funna skillnaden genom en mera ingående bearbetning. Risksiffror för frihetsstraff finns i tabell 32. Det visar sig då, att för de år 1932 varnade 21—29-åringarna den sammanlagda 6-årsrisken är 38 %,. medan motsvarande siffra för dem över 40 år är 17 %. För de varnade år 1939 är siffr o r n a resp. 58 % och 27 %. Dessa siffror ger ungefär samma resultat som de förut lämnade siffrorna. I den mån skillnader förekommer är siffrorna i tabell 32 mera korrekta. Det visar sig alltså att de yngre i vida större utsträckning än de äldre undergått frihetsstraff. Under sådana förhållanden är det inte förvånande, att de inte i större utsträckning också blivit varnade. Tvärtom, siffrorna för varningar ligger på ungefär samma nivå för de olika åldersgrupperna, vilket visar, att i själva verket risken för varning måste vara något högre för de yngre, om man tar hänsyn till den tid de befunnit sig i frihet och kunnat bli utsatta för varningar. Det må framhållas att man inte utan vidare får summera de siffror som erhållits före och efter varningen. Innan vi går in på detta problem skall vi emellertid orientera över de varnades förhållanden i nykterhetsavseende. Vi lämnar i tabell 33 siffror över i vad mån fylleriförseelser begåtts av de varnade efter den aktuella varningen. Det visar sig att bland de varnade år 1932 var 31 % bland de yngre fria från fylleriförseelser efter varningen och bland de äldre 26 %. Vi finner alltså ingen större skillnad mellan åldersgrupperna. Om vi ser på dem som begått mer än 20 fylleriförseelser, finner vi också ungefär samma siffror, nämligen 7,6 % och 10,2 %. Ser vi på materialet för år 1939 finner vi liknande förhållanden. De som ej h a r begått fylleriförseelser är 44 % bland de yngre och 37 % bland de äldre. De varnade har nu ej hunnit observeras så lång tid som de som varnats år 1932. Detta är troligen förklaringen till att endast ett fåtal begått minst 20 fylleriförseelser, nämligen 0,8 % bland yngre och 2,4 % bland äldre. För att få mera jämförbara siffror ger vi också en tabell över risken att begå en första fylleriförseelse inom 6 år efter varningen (jfr tabell 34). Det visar sig då att för dem som varnats 1932 var risken för fylleriförseelser bland de yngre 60 % och bland dem över 40 år 68 %. För materialet 1939 är motsvarande siffror 56 % och 64 %. I tabellen ges också siffror över risken att bli omhändertagen på alkoholistanstalt. Denna var för de varnade år 1932 i åldern u n d e r 30 år 10 % och foldern över 40 år 18 %. För de år 1939 varnade var motsvarande siffror 12 % och 29 %. När det gäller fylleriförseelser finner vi alltså samma förhållande som vid varning, nämligen att fylleriförseelserna inte är talrikare hos de yngre än hos d e äldre utan snarare tvärtom. Detsamma gäller med avseende på intagning på alkoholistanstalt. Anmärkningsvärt är emellertid att ehuru fylleriförseelsernas frekvens inte visar någon större skillnad mellan de bägge observationsåren, så är intagning på alkoholistanstalt vida vanligare det senare observationsåret. Detta t o r d e vara en följd av den allt bättre organiserade nykterhetsvården. Att skillnader mellan yngre och äldre inte kunnat konstateras i den utsträckning man väntat, torde som förut framhållits till mindre del vara beroende på att så många bland

45 TflCOOrlCO-iOOOO» cbibxcbcDTjicbåDi-H

O.isSOiQccitif-COM I O CD CO CM CM H l O CO

I CM I -I

M - H M M H O ' J I i i ' tböt^ibxTjicbcMCM

•«:0 T?T]

CM X <M OS TH t i . CM rH TJI I C£> H r l rH CM CM I

Ci ©

OTHrlOSOOOrHCO^JI I OS CTS X X TJI TJI c b t-~ CM '

CD TJI O r H CD KO O OS CO CO CM —i —i CM

I I

"* 81

4)

°* 2 ft »3 B 3 •st S $ 0

1»CO(MCNOCNCOUOOO ebi^cbTjiibTjicMCMÖ

C rt*.

aa A

o s i ^ o o o o o c o o — ' C o

xoi^ibrr'ibcMcbibTjt

£ £ 3w 5 4)

a

*

"

OS

rt3 e *"*

os r^ co o

o «rt

h.HCON(OCSOiJOlW

£TJ

ib as x TJI co' ib ib t~ ib -*

e

: 3 TJ CM •OS : p TJI

TJ

>> d ?

CMOS CM OS CO CO CO CO OS OS OS OS

COliCCWiJMtiiOO!»

osxc-ir^cMtböcbcbcb

B

tO °* ~ 4)

4)

m

a

M

e

TJ :3

rHCOCNCOCO-HCNt-CNTfl

> a

rtcbibibibcbcMibibcM CO - H

4-

C

r-l rH 4) t.1 TJ .w^

CS g rH

0 3

eo 33

4) t/i

3 H 3 "E a r"s 9

( .

> t.

rt OrHCMcoTjiuTjasasas

4) Ä 3

H

rt „ g-3 v> ca £

*

>> rt £

CH

46 COCOiTStiOCMI^-tM

I

COCO t~- CM -rt i r t Ö ©

O

©

T* oooicsTficocococo x r ^ c s CM c b ö ö ö

rrt

rH

i I

•rt : p TJI " 3

" O C D l J l H r l H H

TH

—I ics CO 00 0 0 0 0

as CM ö ib ö ö

ö

CDlOMfiHHH

OS Tfl t i

X

00 r l

t - iO 00 I ' H 3) Ö '

00 Tfl r l

'

H cb ib

a 4) •51

a a

.« rtt 9

I O O I O

l b CM i^-

OXi-icOXXCMrHTji TJ1 l~^ I > ( M —I HO

rt> rt" t4)

i f l l O i O H T j l H C O H l O

cMÖascbcMr^ööcb

3 0

O O I- O O N X -rt © TJI TJI T—I

a a» •Ot rH 89

'OS : p CM

rt *- a TJ 4) T* S« • o« a 4>

tM CN 00 Tfl OS ITS

lO u-j

iCÖcbcbrlH

66 Ö 00 ip H • * [^ N CM iH ö ö

I CO ' ö

4) TJ 3 °C« IS «* GO

t>

TJI ås ö

i "8 0 -rt

3 rt< rt, " rt 3 • 3 TJ 8 4) 3 TJ h M

OD 0D

B C w-cs ? » . c •OD UD GO

-

•S!

^

.2 S

4> — I CM CO *-* CM CO T j l rr-j

•" £

o '£ o ca

« fe tSD O • 3 -B

<

CO

CDiOH

47 de yngre varit på anstalt för straffarbete och tvångsarbete. Till huvudsaklig del torde siffrorna vara ett uttryck för det förhållandet att alkoholmissbruk h a r tendens att öka med åldern. Det må erinras om att medelåldern vid omhändertagandet på alkoholistanstalt ligger uppe vid 45 å 50 år. Mera för fullständighetens skull lämnar vi i tabell 35 uppgifter om åtgärder av olika slag enligt alkoholistlagen. Det visar sig att trots det stora antalet fylleriförseelser hos de varnade har endast ett mindre antal blivit föremål för nykterhetsvårdande åtgärder, nämligen ungefär */«. Någon skillnad av större intresse mellan de olika åldersgrupperna föreligger icke. Siffrorna överensstämmer med de förut lämnade. Vi har förut framhållit att man inte får summera siffrorna före och efter varningen. De som begår förseelser av olika slag eller blir föremål för åtgärder är naturligtvis ofta samma personer. För att belysa denna sida av saken lämnas i tabell 36 vissa uppgifter. Vi lämnar nu uppgifter även för de varnade 1944/45, ehuru vi i det föregående inte lämnat uppgifter för denna grupp beträffande åtgärderna efter varningen. Den tid dessa stått under observation h a r ju varit maximalt ett år och i genomsnitt 7 i år. Siffrorna för vad som hänt efter varningen för materialet 1944/45 har därför föga intresse och meddelas här mera för fullständighetens skull. Tabell 36. Antalet varnade i olika å l d r a r å r e n 1932, 1939 och 1944/45, som ej varit föremål för åtgärder av något slag, v a r e sig före eller efter varningen, samt antalet bland de varnade, som endast erhållit offentlig varning eller dömts till böter. v a r a v Varnade Ålder vid varningen år

21—29 30—39 40 o. däröver Summa

21-29 30-39 40 o. däröver Summa

1944/45

21—29 30—39 40 o. däröver Summa

Summa varnade män

helt utan åtgärder antal

% av s:a 7-3 3-9 3-2

21 8 8 37

5-0

119 124 169

2 3 1

endast med offentlig varning eller böter

med åtgärder av andra slag

antal

% av s:a

antal

% av s:a

21 7 35

7-3 3-4 2-8

244 191 238

85-3 92-7 941

4-7

90-3

1-7 2-4 0-6

3 4 7

2-5 3-2 4-1

114 117 161

95-8 94-4 95-3

1-5

3-4

95i

50 45 77

6-7

2 1

44 1-3

100-0 88-9 98-7

50 40 76 166

286 206 253

n i

96-5

Det framgår av tabellen att endast ett mycket litet antal gått fria från annan åtgärd än den varning som utdelats resp. år. Bland dem som varnats år 1932 är det 5 % som går fria. Bland de yngre är siffran 7 % och bland de äldre 3 %. Bland de varnade år 1939 är det 1,5 % som gått fria från åtgärder och bland dem som varnats 1944/45 är det 1,7 %. Vi h a r också i tabellen sammanställt siffror för dem som endast haft ytterligare varning eller som dömts till böter för en enstaka fylleriförseelse eller några m i n d r e förseelser av annat slag men som alltså i övrigt varit prickfria. Om man sammanräknar dessa och de fullt prickfria, stiger siffran till 10 % för de varnade 1932 och till 5 % för de varnade 1939 samt

48 till 3,4 % för de varnade 1944/45. Det viktigaste är emellertid att se efter hur många personer som klarat sig utan att bli föremål för mera ingripande åtgärder någon gång. Det är naturligtvis i viss mån en slump om den aktuella varningen kommit före eller efter denna åtgärd. Procentsiffrorna för de personer, som blivit föremål för mera ingripande åtgärder når till mycket höga värden, nämligen till 90,3 % för de varnade år 1932, till 95,1 % för de varnade år 1939 och 96,5 % för 1944/45. Det är nu att märka att de personer som varnats sistn ä m n d a år, såsom förut nämnts inte har kunnat bli föremål för åtgärder efter varningen; det låga antalet utan åtgärd kommer alltså att i framtiden bli ännu lägre, vilket visar att man alltmera inskränkt varningarna till personer, som begått verkliga förseelser, om också inte vid tidpunkten för varningen. Det framgår redan av dessa siffror att den uppfattningen inte kan vara riktig att varning ofta kommer som en första åtgärd och har till följd att vederbörande i fortsättningen ändrar levnadssätt och avhåller sig från handlingar som kan medföra ber ö r i n g med myndigheter. För att ytterligare belysa detta må anföras att av de 93 personer år 1932 som var prickfria före varningen har endast 39,8 % i fortsättningen undgått att bli varnade eller bli föremål för allvarligare åtgärder efter varningen. För år 1939 är antalet prickfria vid varningen endast 19, av vilka 6 i fortsättningen var fria från ny varning eller andra åtgärder. Det är alltså tydligt att även i de fall då varning träffar en person, som inte förut haft beröring med myndigheter, har den i alla fall föga effekt. Man kan emellertid säga, att en varning för lösdriveri numera knappast utdelas åt en person som inte förut varit föremål för straffrättslig åtgärd eller begått fylleriförseelser. Med hänsyn till det sistnämnda förhållandet må än en gång betonas att antalet fylleriförseelser hos de varnade ofta stiger till otroligt höga siffror. För att få en mera fullständig bild av de varnade är det slutligen skal att undersöka i vad mån de blivit föremål för åtgärder av olika slag, innan de erhållit sin första varning. Först ger vi åldersfördelningen vid denna första åtgärd (se tabell 37). Det framgår av tabellen att ett mycket litet antal blivit föremål för åtgärd före 15 år nämligen 2,4 %. Flertalet har blivit föremål för åtgärd mellan 15 och 20 år, nämligen 42,6 %. Även mellan 21 och 24 år har ett ej obetydligt antal kommit i beröring med myndigheter för första gången, nämligen 23,0 %. Det Tabell 37. Åldersfördelning vid första åtgärden för hela materialet av v a r n a d e män å r e n 1932, 1939 och 1944/45. Åldern vid första åtgärden Under 15 15—17... 18-20... 21—24... 25—29... 30—34...

Varnade män antal 33 190 405 322 207 118

2-4 13-6 29-0 23-0 14-8 8-4

Åldern vid första åtgärden 35-39 40-44., 45-49 50 o. däröver Summa

Varnade män antal 59 34 14 15 1397

4-2 2-4 10 1-1 100-0

är u p p e n b a r t att den första åtgärden skall förete en fördelning som ligger tidigare än den fördelning som man erhåller för första varningen. För att få ett uttryck för skillnaden mellan dessa måste man jämföra motsvarande punkter på fordelningen. Det visar sig att medianen, dvs. den ålder, nedanför vilken hälften blivit föremål för åtgärd resp. varning, är 21,9 år för första åtgärden och 26,4 för första varningen. Skillnaden är med andra ord 4,5 år. För nedre kvartilen, dvs. den ålder, i ö r e vilken a A av materialet har blivit föremål för första åtgärd resp. varning, är

49 s k i l l n a d e n 3 å r o c h v i d ö v r e k v a r t i l e n ä r s k i l l n a d e n 5,7 å r . D e t ä r e m e l l e r t i d u p p e n b a r t a t t f ö r s t a v a r n i n g e n i m å n g a fall ä r d e n f ö r s t a å t g ä r d e n o c h a t t d ä r f ö r t i d s a v s t å n d e t m e l l a n å t g ä r d o c h v a r n i n g h o s d e m , s o m b l i v i t f ö r e m å l för å t g ä r d , är vida större. E n o r i e n t e r i n g över h u r m å n g a som före sin första l ö s d r i v a r v a r n i n g blivit forem å l f ö r a n d r a å t g ä r d e r ö v e r h u v u d t a g e t e r h å l l e s u r t a b e l l 38. S o m v ä n t a t ä r d e t flera a v d e m s o m fått s i n f ö r s t a v a r n i n g i ä l d r e å r s o m v a r i t f ö r e m å l för å t g ä r d än b l a n d d e m som v a r n a t s i y n g r e år. Om vi ser p å g r u p p e n som v a r n a t s före 20 å r , f i n n e r vi a t t 43 % b l i v i t f ö r e m å l för å t g ä r d t i d i g a r e b l a n d d e m , s o m v a r n a t s 1 9 3 2 . ' F ö r å r 1939 ä r m o t s v a r a n d e siffra 49 % o c h för d e v a r n a d e å r 1 9 4 4 / 4 5 ä r s i f f r a n 38 %. Att s å m å n g a v a r n a t s u n d e r 20 å r s å l d e r b e r o r ju p å att d e t i n t e n u är fråga om den v a r n i n g som utdelades u n d e r o v a n n ä m n d a observationsår, u l a n d e t g ä l l e r d e n f ö r s t a v a r n i n g e n s o m i m å n g a fall u t d e l a d e s l å n g t t i d i g a r e . E f t e r 9 0 - å r s å l d e r n ö k a r a n t a l e t , s o m v a r i t f ö r e m å l för å t g ä r d , a v s e v ä r t , o c h h å l l e r sig v i d ö v e r 60 % för d e v a r n a d e 1932, m e l l a n 70 o c h 80 % för d e v a r n a d e 1939 o c h ö v e r 80 % för d e v a r n a d e 1 9 4 4 / 4 5 . Å l d e r s g r u p p e n ö v e r 40 å r f ö r e t e r s ä r s k i l t h ö g a siffror, n ä m l i g e n 81 % å r 1932, 87 % å r 1939 o c h s l u t l i g e n 93 % å r 1 9 4 4 / 4 5 . T a b e l l 38. A n t a l m ä n , s o m b l i v i t f ö r e m å l f ö r å t g ä r d f ö r e d e n f ö r s t a o f f e n t l i g a v a r n i n g e n , f ö r d e l a d e e f t e r å l d e r vid s i s t n ä m n d a t i d p u n k t .

Materialet från år

1932 Ålder vid första varningen

15-20 21—24 25-29 30—39 40 o. däröver Summa

1944/45

15-20 21—24 25-29 30—39 40 o. däröver Summa

varav med åtgärder av skilda slag före första varningen antal

% av s:a fall 43-2 65-6 66-3 67-9 80-7

73 141 124 108 67 513

72 103 85 97 55

35 80 71 76 48

48-6 77-7 83-5 78-4 87-3

75-2

16 38 45 44 29

6 32 37 38 27

37-5 84-2 82-2 86-4 93-1 81-4

169 215 187 159 83

15—20 21—24 25—29 30—39 40 o. däröver Summa

1939 Summa fall

631 M a n f r å g a r sig n u v i l k a å t g ä r d e r s o m f ö r e t a g i t s f ö r e v a r n i n g e n . E n o r i e n t e r i n g a n g å e n d e d e t t a l ä m n a s i t a b e l l 39 för h e l a m a t e r i a l e t s a m m a n s l a g e t . Det f r a m g å r a v t a b e l l e n a t t ett o b e t y d l i g t a n t a l b l i v i t f ö r e m å l för å t g ä r d e r e n l i g t b a r n a v å r d s lagen, nämligen något mer än 3 %. Ett ä n n u m i n d r e antal har vårdats på sinness j u k h u s , n ä m l i g e n i n t e fullt 17= %• N ä r a h ä l f t e n h a r b l i v i t f ö r e m å l för straff r a t t s l i g a å t g ä r d e r , n ä m l i g e n 46 % , o c h u n g e f ä r l i k a m å n g a h a r b e g å t t f y l l e n f o r s e e l s e r , n ä m l i g e n 43 % . D e t o a k t a t h a r e n d a s t ett f å t a l b l i v i t f ö r e m å l f ö r å t g ä r d e r e n l i g t a l k o h o l i s t l a g e n , n ä m l i g e n ej fullt 5 % . S i f f r o r n a ä r n a t u r l i g t v i s h ö g r e for d e ä l d r e

50 Tabell 39. Olika slag av åtgärder, som vidtagits före den första varningen, bland samtliga män, varnade åren 1932, 1939 och 1944/45, fördelade efter ålder vid den första varningen. varav med åtgärder av skilda slag före l:a varningen

Ålder vid första varningen

Totalantal (=N)

15-20

21—24

25—29

30-39

40 o. däröver

167 Summa

enligt alkoholistlagen

i antal . . . \% av N . / antal... \% av N . ( a n t a l . .. \% av N . 1 antal... \% av N . ( antal . . . IjSavN. i antal... \% av N .

straffen eller rättsliga flera fylleri- sinnessjukvård domar (ej fylleri) 73 28-5 181 50-8 154 48-6 143 47-7 90 53-6 641 459

8 2-2 12 3-8 23 7-7 23 13-7 66 4-7

45 17-5 136 38-2 146 46-1 159 53-0 118 70-2

enligt barnavårdslagen

1 0-4 5 1-4 6 1-9 4 1-3 3 1-8 19 1-4

604 43-2

11 43 23 6-5 6 1-9 3 l-o 1 0-6 44 3-1

och lägre för de yngre, som framgår av tabellen. De anförda siffrorna avser förekomsten av dessa åtgärder oavsett om en person blivit föremål för flera olika slag av åtgärder. För att orientera över i vad mån personer blivit föremål för flera åtgärder av samma slag ger vi i tabell 40 fördelningen efter antalet ådömda frihetsstraff obeTabett 40. Hela materialet av för lösdriveri varnade män, fördelade efter den ålder, då de erhållit sin f ö r s t a varning, samt förekomsten av åtgärder före denna tidpunkt. Ålder vid den första offentliga varningen Förekomsten av åtgärder före den första varningen

Inga åtgärder av något slag Andra åtgärder än straffrättsliga Frihetsstraff 1 gång i

»

»

5 > > mer än 5 gånger Straffrättsliga åtgärder av annat slag. Summa fall varav: med frihetsstraff en el. flera gånger .. samtliga med straffrättslig åtgärd

20 år o. därunder

21—29 år

antal

%

antal

%

antal

%

antal

143 41 24 5 2

55-6 16-0 9-3 1-9 0-8

27-9 22-3 20-2 10-4 3-1 1-8 0-7 04 13-1

103 131 91 43 17 14 7 11 50

22-1 28-1 19.5 9-2 3-6 3-0 1.5 2-4 10-7

434 31-1 322 23-0 18-0 251 8-4 118 2-9 40 1-9 26 0-9 12 l-o 14 180 12-9 1397 1000

30 år o. däröver

16-3

188 150 136 70 21 12 5 3 88

100-0

100 0

31 73

12-1 28-4

247 3H5

36-7 49-8

183 233

39-2 49-9

Samtliga män

461 641

*

33-0 45-9

roende av om andra åtgärder förekommit eller ej. Dessutom anges hur många som blivit föremål för åtgärder av något slag utom straffrättsliga och hur många som inte alls blivit föremål för någon åtgärd. Det visar sig att bland de y n g r e h a r 12 % undergått frihetsstraff en eller flera gånger och 28 % blivit föremål för straffrättsliga åtgärder, nämligen frihetsstraff, villkorlig dom eller böter. Bland

51 dem över 30 år har 39 % fått ett eller flera frihetsstraff, och 50 CU blivit föremål för straffrättsliga åtgärder av något slag. Antalet av dem som enbart blivit föremål för andra åtgärder är bland dem under 20 år 16 % och bland dem över 30 år 28 %. Härvidlag är det naturligtvis mestadels fråga om fylleriförseelser och nykterhetsvårdande åtgärder. Det är alltså, som framgår redan av tabell 38, 56 c,'o bland dem under 20 år som inte varit föremål för åtgärd, men bland 21—29åringarna endast 28 % och bland dem över 30 år är det endast 22 % som ej varit i kontakt med andra myndigheter på grund av missanpassning av olika slag. Siffrorna visar att man inte kan påstå att varning i regel kommer som en första åtgärd, utan den kommer sekundärt till andra beröringar med myndigheter, oftast straffrättsliga åtgärder. Man kan därför fråga om det är någon mening med att endast lämna en formell varning till folk, som förut genomgått mera ingripande åtgärder utan att detta hindrat dem från att fortsätta på den inslagna vägen. Omhändertagande

av lösdrivare

i andra

vårdformer.

Med hänsyn till att den föregående utredningen visat att varning och tvångsarbete haft så liten effekt, är det särskilt motiverat att undersöka om man kan tänka sig att med hjälp av nuvarande bestämmelser i något så när stor utsträckning taga hand om dem som faller under lösdrivarlagen. De olika möjligheter man härvidlag kan tänka sig är vård på sinnessjukhus, alkoholistvårdande åtgärder, övervakning enligt de nya lagbestämmelserna samt fattigvård, speciellt när det gäller äldre. Vi har därför bearbetat materialet ur denna synpunkt och sökt avskilja de personer, som borde kunna bli föremål för sådana åtgärder i stället för varning. De regler som följts vid denna bearbetning av materialet är följande: I. Sinnessjukvårdsfall. Personer som antingen före eller efter varningen vårdats å sinnessjukhus. II. Alkoholistvårdsfall. a) Personer, som intagits å alkoholistanstalt eller varit föremål för annan åtgärd enligt alkoholistlagen antingen före varningen, oavsett när det ininträffat, eller inom de närmaste 5 åren efter varningen. b) Personer med tre fylleridomar inom 2 år men med den sista av dessa tre fylleridomar inom 2 år före varningen eller senast inom 2 år efter varningen. c) Personer med minst 5 fylleridomar, som infallit antingen alla 5 före varningen eller både före och efter varningen (alltså ej med 5 fylleriförseelser enbart efter varningen), samt med vagabondering och kringstrykande såsom grund för den aktuella varningen = s. k. kringstrykande alkoholister. d) Personer med minst 5 fylleridomar (se ovannämnda g r u p p ) , som legat det allmänna till last eller försummat sin försörjningsplikt ( = fattigvårdsunderstöd, intagning å arbetshem, försörjningsinrättningar o. dyl.). III. Fattigvårdsfall. a) Personer i åldern 60 år och däröver vid varningen. b) Personer, varnade i ålder 40—60 år, som efter varningen intagits å försörjningsinrättning. IV. övervakningsfall. Personer, som med nuvarande lagstiftning skulle stått under tillsyn vid den aktuella varningen, dvs. personer, som varnats a) inom 6 mån. efter frigivning från straffarbete eller fängelse på 6 mån.—1 år, b) inom 1 år efter frigivning från straffarbete eller fängelse på minst 1 år, c) inom 3 år efter villkorlig dom samt d) inom 6 år efter utskrivning från förvaring eller internering.

52 På en del punkter kan dessa regler bli föremål för diskussion, men med hänsyn härtill må framhållas att vi senare på en speciell del av materialet, nämligen lösdrivare från Stockholm, rörande vilka vi har mera fullständiga uppgifter, skall visa att de siffror vi lämnat, i själva verket äro minimisiffror. Det finns alltså knappast anledning att betrakta våra uppgifter i det följande med misstroende, eftersom man säkert kan påstå att om uppgifterna vore fullständiga, så skulle ännu flera ha kunnat omhändertagas enligt ovannämnda normer. Det må vidare framhållas att det förhållandet att ett fall blivit hänfört till en viss vårdform inte innebär att den vårdformen är den lämpligaste, för den händelse att fallet kunde omhändertagas på flera olika sätt. Någon möjlighet att bedöma dessa olika vårdformers effektivitet eller lämplighet har vi inte haft. Tabellerna har beräknats så att om ett fall placerats i en grupp, så har det inte kunnat förekomma i en annan grupp. Vårdformerna h a r lämnats företräde i följande ordning: I) sinnessjukvårdsfall, II) alkoholistvårdsfall, III) fattigvårdsfall, IV) övervakningsfall. Denna ordningsföljd h a r synts oss naturligast men innebär ju inte att vi kunnat taga ställning till om detta varit riktigt i det enskilda fallet. Det faller naturligtvis utanför ramen av denna undersökning att avgöra sådana frågor. Tabell 41. Procentuell fördelning av tillämpligheten av a n d r a vårdformer beträffande män, v a r n a d e för lösdriveri å r e n 1932, 1939 och 1944/45. Varnade 1932 Andra tillämpliga vårdformer

Varnade 1939

Varnade s 1944/45

Antal

%

Antal

%

Antal

%

I. Sinnessjukvård 11. Alkoholistvård III. Fattigvård IV. Övervakning Andra vårdformer ej tillämpliga . . . .

55 356 24 26 284

35 207 15 19 136

8-5 50-2 3-6 4-6 330

Summa fall

745 461

7-4 47-8 3-2 3-5 38-1 1000 61-9

412 276

100-0 67-0

7 105 2 10 48 172 124

4-1 61-0 1-2 5-8 27-9 1000 72-1

varav: Summa I—IV

En översikt av resultatet av denna bearbetning erhålles ur tabell 41. Det framgår av tabellen att man å materialet för 1932 funnit 62 % lämpa sig för någon av de ovannämnda vårdformerna. För 1939 är motsvarande siffra 67 % och 1944/ 45 utgör den 72 %. Egentligen borde siffrorna för de senare åren visa en sjunkande tendens, eftersom vi då ej kunnat observera de varnade i så stor utsträckning efter varningen som för det första året. Att siffran stiger fram mot närvarande tid torde kunna anses bero dels på att man begränsat varningarna till mera svåra fall, men framför allt på att uppgifterna säkerligen är mera fullständiga för materialet 1944/45. Den vårdform som framför allt kan komma i fråga är ju alkoholistvård. Av 1932 års material är det 48 %, för 1939 är det 50 % och för 1944/45 är det 61 % som skulle lämpa sig för denna vårdform. Fattigvårdsfallen, som framför allt omfattar äldre personer, är fåtaliga, nämligen 3,2 %, 3,6 °/o och 1,2 % resp. år och även övervakningsfallen är relativt fåtaliga, nämligen 3,5 %, 4,6 % och 5,8 % resp. år. Då dessa siffror är av mycket stor betydelse lämnar vi i figur 11 en översikt av resultaten. I figuren redovisas också för jämförelsens skull resultaten av undersökningen av materialet från Stockholm. Att övervakningsfallen är så fåtaliga kan synas i viss mån förvånande, eftersom så många av de varnade varit straffade förut, inte bara en utan flera gånger. Förklaringen är delvis den att det endast är en kort tid efter frigivningen som sådana åtgärder kan komma i fråga. Något längre är den tid, under vilken åtgärder kan tillgripas, när det

5;J V / o 100

Fig. 11. Procentuell fördelning av tilllämpligheten av andra vårdformer bland män varnade för lösdriveri åren 1932, 1939 och 1944/45 och till jämförelse bland manliga lösdrivare i Stockholm. Sinnessjukvårdsiall (svart), alkoholistvårdsfall (rutat), fattigvårdsfall (prickat) och övervakningsfall (randigt).

1939 !9^%5 Hela riket

1932 1939 19*4 Stockholm

gäller villkorlig dom eller utskrivning från förvaring och internering. Det må dessutom ihågkommas att för åtskilliga personer har såväl exempelvis alkoholistvård som eftervård i form av övervakning efter villkorlig dom och efter frigivning från frihetsstraff kunnat förekomma. Dessa fall h a r emellertid förts på alkoholistvårdens konto. Det är alltså säkerligen ytterligare åtskilliga personer, som kunnat bli föremål för övervakning än vad vi angivit. Vi har förut visat att det inte föreligger någon större skillnad mellan de olika grupper som man erhåller om man uppdelar materialet efter grunderna för varningen. Det är därför inte att vänta att större skillnader skall förefinnas, när det gäller möjligheten att omhändertaga dessa olika grupper. För fullständighetens skull lämnar vi en tabell med denna indelning, som alltså bestyrker att några större skillnader inte existerar (se tabell 42). Tabell 42. Tillämpligheten av andra vårdformer bland samtliga män, som varnats åren 1932, 1939 och 1944/45, fördelade efter grunden för varningen. Gruppering efter granden för varningen Andra tillämpliga vårdformer

Vag. bettlare

28 204 9 10 153 404 251

6-9 50.5 2-2 2-5 37-9 1000 62-1

43 300 25 20 169 557 388

> Åtalbaras

7-7 53-9 4-5 8'6 30-3 100-0 69-7

19 121 6 24 111 281 170

Annan orsak antal

antal

antal

antal I. Sinnessjukvård II. Alkoholistvård III. Fattigvård IV. övervakning Andra vårdformer ej tillämpliga . . . . Summa fall varav: Summa I—IV

Ej vag. bettlare

6-8 43-1 2-1 8-5 395 1000 60-5

7 43 1 1 35

80 49-4 l-l l-l 40-2

87 52

100 0 59-8

Det återstår att undersöka i vad mån skillnader förefinnes mellan personer i olika ålder. Därför lämnar vi en tabell med åldersfördelning (se tabell 43). Vi h a r nu endast uppdelat materialet i personer under och över 40 år. De under 40 år kan omhändertagas i något över hälften av fallen, dvs. i 57 %, medan däremot siffran för dem över 40 år stiger till 78 %. ökningen betingas framför allt av att flera fall kan omhändertagas dels för alkoholistvård, dels för fattigvård

54 Tabell 43. T i l l ä m p l i g h e t e n av a n d r a v å r d f o r m e r b l a n d s a m t l i g a m ä n , s o m v a r n a t s i o l i k a å l d r a r å r e n 1932, 1939 o c h 1944/45. Ålder vid varningen Andra tillämpliga vårdformer

2 1 - 3 9 år antal

I. Sinnessjukvård II. Alkoholistvård III. Fattigvård IV. Övervakning Andra vårdformer ej tillämpliga. varav: Summa I—IV.

Summa fall

40 år o. däröver antal

58 362

7-0 43-6

50 360 830 470

6-0 43-4

39 306 41 5 108

7-8 61-3 8-2 l-o 21-6

100-0 56-6

499 391

lOOo 78-4

b l a n d

de äldre. Däremot är antalet som kan v å r d a s på sinnessjukhus tämligen o f ö r ä n d r a t i de b å d a å l d e r s g r u p p e r n a , m e d a n slutligen övervakningsfallen är relativt talrikare bland de yngre än bland de äldre, nämligen 6 % resp. 1 % Unders ö k n i n g e n g e r a l l t s å till r e s u l t a t att ett f l e r t a l a v d e v a r n a d e k a n o m h ä n d e r t a g a s e n l i g t n u g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r . D e t ä r e m e l l e r t i d a v s ä r s k i l t i n t r e s s e a t t se h u r u t a n a ** F a s o n e r ä r , s o m f å r l ö s d r i v a r v a r n i n g o c h s o m i n t e g å r att o m h ä n d e r t a g a . D a r f o r l ä m n a r v i i t a b e l l 44 e n ö v e r s i k t ö v e r d e t t a m a t e r i a l m e d h ä n s y n T a b e l l 44. F ö r e k o m s t e n a v straffrättsliga å t g ä r d e r ( u t o m f y l l e r i d o m a r ) före v a r n i n g e n bland m a n l i g a l ö s d r i v a r e d ä r t i l l ä m p l i g h e t e n av a n d r a v å r d f o r m e r ej kunnat anges. Straffrättslig åtgärd före varningen

Varnade 1932

Varnade 1939

Varnade 1944/45

antal

%

antal

%

antal

%

Ingen straffrättslig åtgärd Frihetsstraff: 1 gång » 2—4 gånger > 5—9 » » 10 gånger o. över . . Villkorlig dom Andra böter än fylleri..

157 49 45 11

55-3 17-3 15-8 3-9

20-8 208 33-3 104

2-8 4-9

368 21-3 27-2 3" 7 0-7 3-7 6-6

10 10 16 5

8 14

50 29 37 5 1 5 9

4-2 10-4

Summa varav: med ett el. flera frihetsstraff samtliga med straff rättslig åtgärd.

2 5 48

105 127

37-0 44-7

72 86

52-9 63-2

31 38

64-6 79-2

..

till s t r a f f r ä t t s l i g a å t g ä r d e r f ö r e v a r n i n g e n . D e t v i s a r sig att 37 % a v d e å r 1932 y a < ^ , d c e ° C h 5 3 % a V d e 1 9 3 9 v a r n a d e s a m t s å m y c k e t s o m 65 % a v d e v a r n a d e 1 9 4 4 / 4 5 , p å v i l k a a n d r a v å r d f o r m e r ej v a r i t t i l l ä m p l i g a , u n d e r g å t t f r i h e t s s t r a f f t o r e v a r n i n g e n . Det antal som över h u v u d taget blivit föremål för straffrättsliga å t g ä r d e r f o r e v a r n i n g e n , d v s . d e s s u t o m d e p e r s o n e r s o m fått v i l l k o r l i g d o m e l l e r b ö t e r (ej f y l l e r i b ö t e r ) ä r n a t u r l i g t v i s ä n n u s t ö r r e . År 1 9 4 4 / 4 5 u t g ö r d e 79 % å r 1939 63 % o c h å r 1932 45 % . D e s s a p e r s o n e r h a r i n t e k u n n a t o m h ä n d e r t a g a s ' f ö r e t t e r v å r d enligt n u gällande b e s t ä m m e l s e r p å g r u n d v a l av de uppgifter vi erhållit o c h h a r i n t e h e l l e r k u n n a t b l i f ö r e m å l för n y k t e r h e t s v å r d a n d e å t g ä r d e r . D e t ä r d ä r för av i n t r e s s e att se h u r d e n n a g r u p p s t ä l l e r sig i a v s e e n d e p å f y l l e r i f ö r s e e l s e r .

55 Tabell 45. Antal fylleridomar före varningen bland manliga lösdrivare, där tilllämpligheten av andra vårdformer ej kunnat anges. Varnade 1932 Fylleridomar före varningen

Varnade 1939

Varnade 1944/45

antal

%

antal

%

antal

%

0 1 2 3 4 5 6—9 10-19

215 37 16 5 5 1 4 1

75-7 13-0 5-6 1-8 1-8 0-4 1-4 0-4

75 27 16 11 1 1 4 1

55-1 19-9 11-8 8-1 0-7 0-7 2-9 0-7

23 11 8 4 1 1

47-9 22-9 16-7 8-3 2-1 2-1

Summa fall varav: med en el. flera fylleridomar . . . .

24-3

44-9

52-1

Siffror härom lämnas i tabell 45. Det visar sig att siffrorna för dem, som inte begått någon fylleriförseelse blir lägre fram mot närvarande tid, nämligen 76 % år 1932, 55 % år 1939 och 48 % år 1944/45. De som begått ett större antal fylleriförseelser är naturligtvis inte så talrika i denna del av materialet. De som begått 5 eller flera fylleriförseelser utgör 2,2 %, 4,3 % och 2,1 % resp. år. Det är naturligtvis ingen av dem som blivit omhändertagen på alkoholistanstalt och inte heller någon som kunde bli det enligt de normer vi använt oss av. Det är emellertid mycket möjligt att om uppgifterna vore mera fullständiga en hel del skulle kunna omhändertagas på detta sätt. Vi har nämligen ansett atl om en person blir omhändertagen på detta sätt inom 5 år efter varningen, bör han redan vid tidpunkten för den aktuella varningen vid en närmare undersökning i regel förete indikationer på alkoholistvård. Av detta förhållande följer att av de varnade år 1939 har knappast några individer hunnit bli omhändertagna, eftersom undersökningen avslutats 1945. Det är i själva verket bland de 136, som inte kunnat omhändertagas enligt vårt schema, endast 1 person, som blivit omhändertagen efter 5 år från varningen. För materialet av varnade år 1932 är det 7 stycken, som blivit internerade en gång och 2 som blivit föremål för internering två gånger, alltså sammanlagt 9 fall. Dessutom har 4 stycken blivit föremål för annan alkoholistvårdande åtgärd. Sammanlagt har alltså 13 personer i gruppen, där andra vårdformer ej varit tillämpliga, efter 5 års förlopp blivit föremål för alkoholistvårdande åtgärder. Dessa siffror indicerar alt (len här lämnade sammanställningen av dem som kunnat omhändertagas givit för låga siffror. För att mera övertygande visa detta har vi speciellt undersökt de lösdrivare som har hemort i Stockholm. Vi har nämligen haft möjlighet att för dessa erhålla mera fullständiga uppgifter från socialregistret och från Stockholmssystemets register. Vi har framför allt nu kunnat få uppgifter om i vad mån de varnade fått fattigvårdsunderstöd eller varit omhändertagna av fattigvården. Fullständiga uppgifter om understöd har vi inte kunnat erhålla på det övriga materialet. Det må här framhållas att fattigvården i Stockholm torde vara mera effektiv än på flertalet platser i övriga delar av landet. En av indikationerna till omhändertagande för alkoholism är att vederbörande på grund av sitt alkoholmissbruk ligger det allmänna till last. En person med god ekonomi får med andra ord missbruka alkohol i samma utsträckning utan att man kan tillgripa åtgärder mot honom för detta.

56 Tabell 46. Förekomsten av åtgärder enligt fattigvårdslagen före varningen bland män med hemort i Stockholm, vilka varnats i olika åldrar åren 1932, 1939 och 1944/45. Ålder vid varningen Åtgärder enligt fattigvårdslagen före varningen

21—29 år

30—39 år

40 år o. däröver

Summa

antal

%

antal

%

antal

%

antal

%

53-8

Försörjningsinrättning

7 36

7-5 38-7

22 3 25 53

21-4 3-0 24-3 51-5

21 7 79 48

13-6 45 51-0 31-0

93 10 111 137

26-5 2-8 31-6 390

Summa fall varav: S:a fall med fattigvårdsåtgärd..

lOOo

46-2

78-C

86-5

73-5

Vi skall först lämna en översikt över i vilken utsträckning de varnade fått fattigvård. Siffrorna är naturligtvis i mycket hög grad beroende av vederbörandes ålder. Därför lämnar vi åldersfördelning av materialet. Det är emellertid då nödvändigt att sammanslå de olika åren för att grupperna inte skall bli för små (jfr tabell 46). Det visar sig som väntat att frekvensen av dem som inte åtnjutit fattigvård naturligtvis är högre bland de yngre. Hälften av de varnade under 30 år har inte blivit föremål för fattigvårdsåtgärd, dvs. 54 %, medan däremot bland personer över 40 år motsvarande siffra är 13,5 %. Intagning på arbetshem förekommer inte bland de yngre, medan 4,5 % bland dem över 40 år blivit intagna på sådan inrättning. Intagning på försörjningsinrättning förekommer endast hos 7,5 % av de yngre men hos 51 % av de äldre. Däremot är frekvensen av dem, som fått enbart understöd, ungefär lika stor bland de yngre som bland de äldre, nämligen 39 % och 31 %. Det må ihågkommas att materialet inte är så stort, varför slumpmoment spelar en stor roll för de siffror man erhållit. Den höga siffran för gruppen 30—39 år kan tänkas bero på att såsom understöd räknats hjälp till barnen i form av kläder och skor o. dyl. och detta bör förekomma mest hos de medelålders, som kan ha barn i skolåldern. På det sammanlagda materialet är det i varje fall 7* som någon gång fått fattigvårdsunderstöd i någon form. Om vi nu utnyttjar dessa uppgifter, så har vi större möjligheter att diagnostisera de varnade lösdrivarna som omhändertagbara enligt alkoholistlagen. Trots detta får vi emellertid inte högre siffror för denna g r u p p än för totalmaterialet, vilket framgår av tabell 47 (jfr även fig. 11). Detta tyder på att alkoholister inte är särskilt talrika i Stockholm. Tillgängliga uppgifter angående förekomsten av personer som omhändertagits av nykterhetsnämnden tyder inte på att Stockholm skulle vara värre än andra städer, snarare tvärtom. Siffrorna för den sammanlagda risken för en man, som lever livet ut, att bli omhändertagen av nykterhetsnämnden är i storstäder 10,9 %, medan den i medelstora städer är 14,5 % och i småstäder 8,5 %. Detta gäller år 1942 (SOU 1944: 3). Det totala antal som kunnat omhändertagas enligt alkoholistlagen är för Stockholmsmaterialet de olika åren 50 %, 45 % och 55 %, medan motsvarande siffror för hela materialet är 48 %, 50 % och 61 %. Skillnaden är alltså inte stor. I Stockholmsmaterialet är däremot sinnessjukvårdsfall betydligt större, liksom också fattigvårdsfallen, troligen endast beroende p å att uppgifterna är fullständigare. Även övervakningsfallen ligger något över, men skillnaden är inte heller här så stor. Sammanlagda procenten av dem som kunnat omhändertagas blir under sådana förhållanden betydligt högre för Stockholm. De olika åren är siffrorna 73 %, 71 % och 81 %, medan motsvarande siffror

57 T a b e l l 47. T i l l ä m p l i g h e t e n av a n d r a v å r d f o r m e r bland m a n l i g a l ö s d r i v a r e , skrivna i Stockholm.

Andra vårdformer

I. Sinnessjukvårdsfall II. Alkoholistvårdsfall: a) alkoholistanstalt el. annan åtgärd b) fylleri-indikation c) kringflackande alkoholister d) försummad försörjningsplikt o. d... III. Fattigvårdsfall: a) i åldern 60 år o. över b) intagna å försörjningsinrättning . . IV. övervakningsfall Andra vårdformer ej tillämpliga Summa fall varav: II a—d: s:a alkoholistvårdsfall III a—b: s:a fattigvårdsfall I—IV: s:a med andra vårdformer

Varnade 1932

Varnade 1939

Varnade 1944/45

antal

antal

antal 14-3

10-2

15-2

25 45 4 14

141 25-4 2-3 7-9

25 16 1 17

18-9 12-1 08 12-9

4 11 8 48

3 4 8 38 132

2-3 3-0 6-1 28-8

2-3 6-2 4-5 27-1 100 0

88 15 129

49-7 8-5 72-9

59 7 94

44-7 5-3 71-2

54-8

81-0

11 6 2 4

26-2 14-3 4-8 9-5

11-9 19-0

f ö r h e l a m a t e r i a l e t ä r 62 % , 67 % o c h 72 %. S k i l l n a d e n ä r a l l t s å u n g e f ä r 10 %. Inte ens i Stockholmsmaterialet k a n uppgifterna betraktas som alldeles fullständ i g a . O m m a n m å l m e d v e t e t u n d e r s ö k t e v a r j e fall, s o m v a r n a t s för l ö s d r i v e r i , i fråga om t i l l ä m p l i g h e t e n av o v a n n ä m n d a å t g ä r d e r , skulle m a n s ä k e r t finna u t att ä n n u f l e r a s k u l l e k u n n a o m h ä n d e r t a g a s . I v a r j e fall h a r m a n p å g r u n d a v siffr o r n a f r å n S t o c k h o l m a n l e d n i n g f ö r m o d a att d e s o m i n t e s k u l l e k u n n a o m h ä n d e r t a g a s u n d e r s t i g e r 20 % u n d e r n u v a r a n d e f ö r h å l l a n d e n . E f t e r s o m f l e r t a l e t a v d e m s k u l l e tillfalla n y k t e r h e t s n ä m n d e n , m å d o c k b e t o n a s , a t t v i ä r m e d v e t n a o m a t t n y k t e r h e t s n ä m n d e r n a s r e s u r s e r m å s t e v ä s e n t l i g t f ö r s t ä r k a s för att d e s k a l l k u n n a g å i l a n d m e d e n s å d a n u p p g i f t . Att n ä r m a r e i n g å p å d e t t a p r o b l e m f a l l e r emellertid utanför r a m e n för d e n n a u n d e r s ö k n i n g . Kvinnor. N ä r vi n u går att m e r a i n g å e n d e a n a l y s e r a det kvinnliga klientel som v a r n a t s för l ö s d r i v e r i m å f ö r u t s k i c k a s a t t m a t e r i a l e t ä r v ä s e n t l i g t m i n d r e ä n för m ä n n e n . Det är alltså inte möjligt att d r i v a u t r e d n i n g e n p å d e n n a p u n k t lika långt som för m ä n n e n . Vi f å r i å t s k i l l i g a fall n ö j a o s s m e d a t t ge t a b e l l e r m e d s a m m a n s l a g n a siffror. D e t m å v i d a r e p å p e k a s a t t d e t k v i n n l i g a l ö s d r i v e r i e t h a r e n a n n a n k a r a k t ä r ä n d e t m a n l i g a . D e t ä r f r a m f ö r allt p r o s t i t u t i o n e n s o m d o m i n e r a r d e t k v i n n l i g a l ö s d r i v e r i e t . D e t t a f r a m g å r a v t a b e l l 48, s o m g e r g r u n d e n f ö r anhållandet o l i k a å r . Av t a b e l l e n f r a m g å r a t t ett o b e t y d l i g t a n t a l a n h å l l i t s för b r o t t ( s o m k a n m e d f ö r a a n t i n g e n f r i h e t s s t r a f f e l l e r b ö t e s s t r a f f ) . D e t t a a n t a l u n d e r s t i g e r V., n ä m l i g e n 14,7 % å r 1932, o c h 17,2 % å r 1939 s a m t e n d a s t 11,1 % å r 1 9 4 4 / 4 5 . D e ö v r i g a v a r n a d e h a r m e d h ä n s y n till g r u n d e n för a n h å l l a n d e t u p p d e l a t s i b e t t l a r e , s o m u t g ö r ett m y c k e t l i t e t a n t a l , p r o s t i t u e r a d e 1 o c h l ö s d r i v a r e . P o l i s m y n d i g h e t e r n a h a r m e d a n d r a o r d använt olika r u b r i k e r m e n det t o r d e inte när det gäller k v i n n o r n a föreligga n å g o n skillnad mellan d e m som betecknats som l ö s d r i v a r e o c h d e m s o m a n g i v i t s v a r a p r o s t i t u e r a d e . S a m m a n l a g t u t g ö r d e s s a g r u p p e r 85 å 1 Socialstyrelsen använde i sin undersökning 1925 följande uppdelning: demimonder, gatflickor, ligistflickor, sutenörsflickor och berglärkor. Någon möjlighet att använda denna pittoreska indelning har vi inte haft.

58 Tabell 48. Procentuell fördelning av grunderna för anhållandet bland samtliga kvinnor, som v a r n a t s för lösdriveri å r e n 1932, 1939 och 1944/45. Varnade år Grunden för anhållandet

1944/45

Antal

%

Antal

%

Antal

%

24 143 2

12-1 72-2 1-0

8 73 1

8-1 73-7 l-o

14 42

22-2 66-7

11 1

5-6 0-5

7 1 1 1

7-1 1-0 l-o l-o

4-8

1 4

2-0

1-6

2-0

6-6

4 1

4-0 1-0

1 2

1-6 3-2

lOOo

16 13

8-1 6-6

12-1 5-1

4 3

6-3 4-8

Prostitution Bettleri Brott som kan medföra Tjuvnadsbrott

frihetsstraff:

Övriga våldsbrott Överförande av könssjukdom Spritlangning, smuggling o. dyl Bötesbrott: Övriga bötesbrott Samtliga varav: Summa brott som kan medföra frihetsstraff Summa bötesbrott

90 % av materialet. Man kan förmoda att även bland dem som anhållits för brott är åtskilliga prostituerade. De tjuvnadsbrott som angivits som orsak till anhållandet torde ofta vara s. k. kundstöld, dvs. stöld som sammanhänger med prostitution. Det må nämnas att ett mycket litet antal verkligen blivit åtalade, nämligen sammanlagt 17 personer av samtliga 360 varnade, dvs. 4,7 %. (För männen är motsvarande siffra 11,2 %.) Tabell 49. Samtliga kvinnor, varnade 1932, 1939 och 1944/45, fördelade med hänsyn till grunden för varningen och efter ålder. Ålder vid varningen Gruppering efter grunden för varningen

Luffare Bettlare Langare Prostituerade Samtliga

21—29 år

3 0 - 3 9 år

40 år o. däröver

öumtna

antal

%

antal

%

antal

%

antal

%

4 1 150

2-6 0-6 96-8

1-6 3-1 2-3 93-o

2 1 74

2-6 1-3 96-1

100-0

2 10 5 343 360

0-6 2-8 1-4 95-2

2 4 3 119 128

1000 I tabell 49 redovisas hela materialet efter grunderna för varningen. I tabellen ges också de varnades åldersfördelning. Det framgår av tabellen att polismyndigheterna rubricerar dem som de förut kallat lösdrivare som prostituerade. Det är detta som varit anledningen till att vi förut ansett oss kunna framhålla att det inte finns någon skillnad mellan lösdrivare och prostituerade, när det gäller grunderna för anhållandet. Med hänsyn till åldersfördelningen framgår för övrigt att något m i n d r e än hälften av de varnade kvinnorna är under 30 år och drygt 7* är under 40 år. Detta överensstämmer med vad man funnit på a n d r a

59 liknande material. Prostituerade är nämligen ej så ofta verksamma, sedan de i 40—50-årsåldern kommit in i klimakteriet. Vi undersöker nu i första hand i vad mån de varnade erhållit en tidigare varning och uppdelar materialet efter ålder som förut, då, som förut framhållits, man inte kan begära att de yngre skall ha hunnit bli föremål för så många varningar (se tabell 50). Det visar sig också att bland de yngre — u n d e r 30 år — h a r ej fullt hälften erhållit varning tidigare, eller 40,6 %. Bland de äldre över 40 år är motsvarande siffra 3/«, dvs. 75,3 %. Minst 3 föregående varningar h a r 3,2 % av de yngre erhållit, medan däremot bland dem över 40 år nära hälften eller 48,1 % erhållit minst 3 varningar. Av de äldre h a r 19,5 % erhållit minst 5 varningar. Det är alltså tydligt att de äldre i stor utsträckning varit föremål för upprepad varning ungefär lika ofta som männen. Tabell 50. Antal för lösdriveri under å r e n 1932, 1939 och 1945/45 varnade kvinnor i olika åldrar fördelade efter antalet varningar samt efter tvångsarbete före den aktuella varningen. Ålder vid den aktuella varningen Offentlig varning resp. tvångsarbete antal gånger före den aktuella varningen

"C OJ 3

o rt *.s

c > F.2

'~ zz, « o

> _2 <£ rt C

•o g

« »

u, — :0 'P **"• C CJ

rt

-s > A rt t- ^s-

g "3 tC rtl f-i

21—29 år

3 0 - 3 9 år

40 år o. däröver

Hela materialet

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

92 40 18 4 1

59-4 25-8 11-6 2-6 0-6

34 33 26 16 11 8

26-6 25-8 20-3 12-5 8-6 63

19 9 12 8 14 14 1

24-7 11-7 15-6 10-4 18-2 18-2 1-3

Summa varav: med en eller flera varningar

145 82 56 28 26 22 1 360

40-3 22-8 15-6 7-8 7-2 6-1 0-3 1000

40-6

73-4

75-3

59-7

0 1 2 3 4 5-9 10 och däröver

136 12 5 2

87-7 7-7 3-2 1-3

73 19 13 10 3 10

57-0 14-8 10-2 7-8 2-3 7-8

37 9 8 3 3 12 5

100-0

100 o

246 40 26 15 6 22 5 360

68-3 111 7-2 4-2 1-7 6-1 1-4

Summa varav: med tvångsarb. en el. fl. ggr

48-1 11-7 10-4 3-9 39 15-6 6-5 1000

12-3

43-0

51-9

31-7

0 1 3 4 5-9 10 och däröver

77 För att ytterligare belysa i vad mån tidigare åtgärder enligt lösdrivarlagen förekommit ger vi i samma tabell (tab. 50) siffror över förekomsten av tvångsarbete före den aktuella varningen. Det visar sig att 12 % av de yngre undergått tvångsarbete tidigare, medan bland de äldre något mer än hälften eller 52 % undergått sådant. Det må för övrigt påpekas att bland de äldre 26 % undergått tvångsarbete minst 4 gånger och att 6,5 % undergått tvångsarbete 10 gånger eller mera. Det är alltså intet tvivel om att prostituerade hindras i sitt yrke av anstaltsvistelse i rätt stor utsträckning. Man kunde förmoda att dessa domar till tvångsarbete delvis var motiverade av att vederbörande hade könssjukdom i smittsamt skede, men som senare kommer att visas tycks detta inte ha varit förhållandet. Redan av tabell 48 framgick för övrigt att endast en kvinna anhållits för överförande av könssjukdom. Tvångsarbete torde i de flesta fall ha 18—477228.

60 motiverats enbart med att vederbörande levt som prostituerad. Siffrorna i tabellen visar att de varnade eller till tvångsarbete dömda som regel fortsätta sitt prostituerade levnadssätt efter åtgärden. Den har alltså ingen avskräckande effekt. Tabell 51. Förekomsten av straffrättsliga åtgärder (exkl. fylleridom) före varningen bland samtliga kvinnor, som v a r n a t s för lösdriveri i olika å l d r a r å r e n 1932, 1939 och 1944/45. Ålder vid varningen Straffrättsliga åtgärder före varningen

2 1 - 29 år

3 0 - 39 år

40 år <). däröver Hela materialet

antal

% antal

%

antal

%

antal

%

> >

115 19 4 1

74-2 12-3 2-6 0-6

81 26 12

63-3 20-3 9-4

44 18 7 2

57-1 23-4 9-1 2-6

240 63 23 3

66-7 17-5 6-4 0-8

Böter utom för fylleri

7 9

3 6 128

2-3 4-7

7-8

10 21

100-0

6 77

2-8 5-8 100-0

38 41 47

29.7 32-0 36-7

27 27 33

351 351 42-9

89 99 120

24-7 27-5 33'3

2—4 5—9

Summa fall

4-5 5-8 1000

med frihetsstraff el. villkorlig dom samtliga med straffrättslig åtgärd

24 31 40

15-5 19-9 25-8

varav:

Om verkliga brott begås av de prostituerade, torde de i regel bli dömda efter strafflagen. Det är därför av intresse att se efter i vad mån de varnade tidigare varit föremål för sådana åtgärder (se tabell 51). Det visar sig att bland de yngre V* blivit föremål för straffrättsliga åtgärder tidigare, medan för de äldre motsvarande siffra uppgår till knappt hälften, dvs. 43 %. Siffrorna för tidigare frihetsstraff är naturligtvis lägre, nämligen 16 % för varnade kvinnor under 30 år och 35 % för kvinnor över 40 år. För att få en bakgrund till dessa siffror må nämnas att bland män i städer siffran för dem som begått brott, som blivit anmälda till straffregistret, dvs. svårare brott, är för 30-åringar i städer 7,2 % och för 50-åringar 10,2 %. I straffregisterbrotten ingår nu inte bara frihetsstraff utan Tabell 52. Antalet fylleriförseelser före varningen bland kvinnor, som v a r n a t s för lösdriveri å r e n 1932, 1939, 1944/45. Uder vid varningen Antal fylleriförseelser före varningen

21— 29 år

3 0 - 39 år

40 år 3. däröver Hela materialet

antal

%

antal

%

antal

%

antal

%

0 1 2 3 4 5 6-9 10—19 20 och däröver

121 13 5 4 3 2 5 2

78-1 8-4 32 2-6 1-9 1-3 3-2 1-3

67 15 8 4 7 2 11 8 6

27 8 8 2 2 3 5 11 11

35-1 10-4 10-4 2-6 2-6 3-9 6-5 14-3 14-3

215 36 21 10 12 7 21 21 17

59-7 10-0 5-8 2-8 3-3 1-9 5-8 5-8 4-7

Summa fall varav: med en el. flera fylleriförseelser

100-0

52-3 11-7 63 31 5-5 1-6 8-6 6-3 4-7 100-0

47-7

64-9

40-3

också vissa bötesstraff för stöld och snatteri etc. Siffrorna är alltså inte alldeles jämförbara med siffrorna för de kvinnliga lösdrivarna, men ger ändock ett allmänt intryck av att dessa kvinnors brottslighet är något mer än dubbelt så stor som för män, bosatta i städer, i genomsnitt. Siffrorna är däremot vida lägre än för de offentligt varnade männen. Dessa har i sin tur ungefär dubbelt så hög frekvens av straffrättsliga åtgärder (jfr tabell 23). I ovanstående ingår ej fylleriförseelser. Dessa redovisas i tabell 52. Bland de yngre har Vs, dvs. 22 % blivit dömda för minst en fylleriförseelse. Bland de äldre har däremot */, eller n ä r m a r e bestämt 65 % blivit dömda för fylleri. Mer än 10 fylleriförseelser har begåtts av 1,3 % bland de yngre och 28,6 % bland de äldre. Siffrorna tyder med a n d r a ord på att med åldern sker en snabbt fortskridande alkoholisering. Siffrorna för de äldre kvinnorna skiljer sig mindre från männens än vad siffrorna för de yngre kvinnorna gör. De för lösdriveri varnade männens nivå u p p n å s dock aldrig av kvinnorna (jfr tabell 27). Med hänsyn till de höga fyllerisiffrorna är det närmast av intresse att se i vilken utsträckning kvinnorna före varningen har varit omhändertagna på alkoholistanstalt eller varit föremål för annan åtgärd av nykterhetsnämnden (se tabell 53). Liksom för männen visar sig siffrorna oväntat låga. Bland varnade kvinnor under 30 år är det endast 2,6 % som varit föremål för åtgärd överhuvudtaget och 1,3 % som varit internerade på alkoholistanstalt. Bland dem över 40 år har i s ' % blivit föremål för åtgärd och alla dessa har blivit internerade. Man har alltså inte i något av dessa fall enbart använt sig av de lindrigare åtgärder som nykterhetsnämnden har att tillgripa, dvs. att varna eller övervaka vederbörande. Tabell 53. Åtgärder enligt alkoholistlagen vidtagna före varningen bland samtliga kvinnor, som varnats i olika åldrar åren 1932, 1939 och 1944/45. Ålder vid varningen Åtgärder enligt alkoholistlagen, vidtagna före varningen

21—29 år

30—39 år

40 år o. däröver Hela materialet

antal

%

antal

%

antal

%

antal

%

Ingen alkoholiståtgärd Intagning å alkoholistanstalt.. . Enbart annan alkoholiståtgärd .

151 2 2

97-4 1-3 1-3

89-8 4-7 5-5

63 14

81-8 18-2

100-0

329 22 9 360

91-4 6-1 2-5

Summa fall varav: med åtgärd enl. alkoholistlagen

115 6 7 128

2-6

10-2

18-2

8-6

Det må framhållas att det särskilt är siffran för de äldre som är av intresse. De yngre varnade kan ju inte ha hunnit med att meritera sig så mycket. Särskilt för att få en uppfattning om hur det går för denna grupp i fortsättningen är det av intresse att undersöka vad som händer efter varningen. I analogi med vad vi gjort, när det gäller män som varnats för lösdriveri, uppdelar vi nu också materialet efter ålder och ger siffror på h u r ofta varning förekommit efter den aktuella varningen. Det är emellertid endast materialet för år 1932 och 1939 som kunnat bearbetas på detta sätt. Materialet för 1944/45 har observerats för kort tid för att en sådan bearbetning skulle kunna löna sig. Av tabell 54 framgår att av den yngre åldersgruppen, dvs. de under 30 år 38 % fått en eller flera varningar efter den aktuella varningen, medan motsvarande siffra för de äldre dvs. de över 40 år, är 29 %. I tabellen ges också siffror för tvångsarbete efter den aktuella varningen. Det visar sig att 32 % i den yngre gruppen ådömts tvångsarbete efter varningen, medan endast 16 % i den äldre gruppen blivit föremål för sådan åtgärd.

62 T a b e l l 54. Antal för l ö s d r i v e r i u n d e r å r e n 1932 o c h 1939 v a r n a d e k v i n n o r i o l i k a å l d e r s g r u p p e r f ö r d e l a d e efter a n t a l e t v a r n i n g a r r e s p . å d ö m d a t v å n g s a r b e t e n efter den aktuella varningen. Ålder vid dtn aktuella varningen Offentlig varning resp. tvångsarbete efter den aktuella varningen

2 1 - 2 9 år antal

Offentlig 0 1 gång 2 gånger 3 > 4 » 5—9 gånger

3 0 - 3 9 år

40 år o. däröver Hela materialet

antal

antal

antal

70 21 9 4 1

44 15 3

71-0 24-2 4-8

194 71 23 7 1 1

65-3 23-9 7-7 2-4 0-3 0-3

varning: 80 35 11

61-5 26-9 8-5 2-3

1 130

0-8 1000

100 0

100-0

33-3

29-0

34-7

0 1 gång 2 gånger 3 » 4 >

88 32 8 1 1

76 22 5 2

72-4 21-0 4-8 1-9

52 3

83-9 11-3 4-8

216 61 16 3 1

72-7 20-5 54 1-0 0-3

Summa fall varav: med tvångsarbete en el. flera ggr

67-7 24-6 6-2 0-8 0-8 1000

32-3

27-6

16-1

27-3

Summa fall varav: med en el. flera varningar Tvångsarbete:

Vi u n d e r s ö k e r v i d a r e i v a d m å n d e v a r n a d e efter v a r n i n g e n b l i r f ö r e m å l f ö r straffrättsliga å t g ä r d e r (tabell 55). T a b e l l e n ^ i s a r att d e y n g r e ä v e n n u i s t ö r r e u t s t r ä c k n i n g ä n d e ä l d r e b l i v i t d ö m d a till f r i h e t s s t r a f f eller b l i v i t f ö r e m å l för s t r a f f r ä t t s l i g a å t g ä r d e r ö v e r h u v u d t a g e t . B l a n d d e m s o m v a r u n d e r 30 å r h a r 18 % b l i v i t d ö m d a till ett e l l e r f l e r a f r i h e t s s t r a f f o c h s a m m a n l a g t 26 % b l i v i t f ö r e m å l för å t g ä r d e r . F ö r d e m ö v e r 40 å r T a b e l l 55. A n t a l e t k v i n n o r i o l i k a å l d e r s g r u p p e r s o m v a r n a t s för l ö s d r i v e r i u n d e r å r e n 1932 o c h 1939 f ö r d e l a d e efter o l i k a slag av straffrättsliga å t g ä r d e r efter v a r n i n g e n . Ålder vid varningen Straffrättsliga åtgärder ej ter varningen

Ingen straff rättslig åtgärd 1 frihetsstraff 2—4 » 5—9 > Villkorlig dom Böter (ej fvlleri) Summa fall varav: med ett el. flera frihetsstraff... samtliga med straffrättslig åtgärd

21— 29 år

30— 39 år

40 år o. däröver Hela materialet

antal

%

antal

%

antal

%

81 11 4

77-1 10-5 3-8

87-1

1-6

l-o 7-6 1000

2 5

1 8 105

3-2 8-1 100-0

231 29 9 1 8 19 297

77-8 9-8 3-0 0-3 2-7 6-4 1000

17-7 26-2

15 24

14-3 22-9

1 8

1-6 12-9

39 66

13-1 22-2

antal

of

96 18 4 1 5 6

73-8 13-8 3-1 0-8 3-8 4-6

130 23 34

63 är motsvarande siffror 1,6 % och 12,9 %. Skillnaden går alltså även h ä r i väntad riktning. När det däremot gäller dem som efter varningen blir dömda för fylleri visar det sig att de yngre blivit dömda i mindre utsträckning än de äldre (tabell 56). Skillnaden går med andra ord inte i väntad riktning. Detta torde till m i n d r e del bero på att de yngre i större utsträckning varit dömda till frihetsstraff och tvångsarbete och alltså ej haft fullt så lång tid på sig för att begå fylleriförseelser. I huvudsak torde skillnaden vara ett uttryck för den försämring som följer med åldern, när det gäller missbruk av alkohol. Bland de yngre, dvs. under 30 år, uppgår den andel som dömts till en eller flera fylleriförseelser till 46 %, medan för de äldre, dvs. över 40 år, siffran är 53 %. Även när det gäller exempelvis dem som begått mer än 10 fylleriförseelser efter varningen, framträder samma gång i siffrorna. Bland de yngre är frekvensen av sådana individer 5,4 %, medan för de äldre siffran är 12,9 %. Tabell 56. Antalet kvinnor i olika åldersgrupper som varnats för lösdriveri åren 1932 och 1939 fördelade efter antalet fylleridomar efter varningen. Ålder vid varningen Antalet fylleridomar efter varningen

0 1 •1 3 4 5—9 10 och däröver Summa fall varav: med en el. flera fylleridomar . .

21—29 år

30—39 år

40 år o. däröver Hela materialet

antal

%

antal

%

antal

%

antal

%

70 17 10 7 8 11 7 130

53-8 131 7-7 5-4 6-2 8-5 5-4

49 16 11 5 4 11 9

46-7 15-2 10-5 4-8. 3-8 10-5 8-6

29 8 9

46-8 12-9 14-5 4-8 8-1 12-9

100-0

100-0

3 5 8 62

148 41 30 12 15 27 24

100-0

49-8 13-8 10-1 4-0 5-1 9-1 8-1 1000

46-2

53-3

53-2

50-2

En liknande förskjutning finner vi också, när det gäller dem som blivit föremål för åtgärder enligt alkoholistlagen (tabell 57). Bland de yngre, dvs. under 30 år, är det 8,5 % som blivit föremål för sådana åtgärder, medan för de äldre siffran är 17,7 %. Av de yngre har 6,2 % blivit intagna på alkoholistanstalt, medan för de äldre motsvarande siffra är 16,1 %. Tabell 57. Antalet kvinnor i olika åldersgrupper som varnats för lösdriveri åren 1932 och 1939 fördelade efter åtgärder enligt alkoholistlagen, vidtagna efter lösdrivarvarningen. Ålder vid varningen Åtgärder enligt alkoholistlagen efter varningen

21—29 år

30—39 år

40 år o. däröver Hela materialet

antal

%

antal

%

antal

%

antal

%

Ingen alkoholiståtgärd Intagning å alkoholistanstalt... Enbart annan alkoholiståtgärd.

119 8 3

91-5 6-2 2-3

92 12 1

51 10 1

82-3 16-1 1-6

262 30 5

88-2 10-1 1-7

Summa fall varav: samtliga med alkoholiståtgärd..

87-6 11-4 l-o 100-0

100-0

100-0

8-5

12-4

17-7

11-8

64 Även när det gäller intagning på alkoholistanstalt torde förklaringen till att skillnaderna utfallit i motsatt riktning mot vad vi väntat till mindre del vara den att de yngre i större utsträckning än de äldre vistats på andra anstalter än den att de äldre verkligen är mera hemfallna till spritmissbruk. De här lämnade siffrorna för åtgärder före och efter varningen får inte utan vidare sammanslås. Man kan med andra ord inte av tabellerna se, hur många som under hela observationstiden ej haft beröring med myndigheter bortsett från den varning som medfört, att de kommit att ingå i detta material. För att erhålla upplysning om detta har vi gjort speciella sammanställningar. Tabell 58. Fördelning av för lösdriveri varnade kvinnor åren 1932, 1939 och 1944/45 efter olika kategorier med hänsyn till förekomsten av åtgärder, vidtagna före och * efter varningen. Varnade år Förekomsten av åtgärder före och efter varningen

1932 Summa fall

1944/45

antal

%

antal

%

antal

%

lie

7-1

23-8

ii-i

9-1

11-1

153 198

77-3

83 99

83-8 100-0

65-1 1000

Ingen åtgärd vare sig före eller efter varEndast med offentlig varning eller böter före eller efter varningen Mera ingripande åtgärder före eller efter varningen

1939 Av tabell 58 framgår att av de år 1932 varnade kvinnorna är 11,6 % prickfria, dvs. endast blivit föremål för den aktuella varningen men för övrigt ej råkat ut för åtgärder från myndigheternas sida innan undersökningen avslutats. Flertalet torde då ha uppnått sådan ålder att man inte längre kan vänta att åtgärder skall vidtagas mot dem. För materialet 1939 är siffran för prickfria 7,1 % och för materialet 1944/45 är den 23,8 %. Beträffande de varnade sistnämnda år har åtgärder efter varningen endast kunnat vidtagas i liten utsträckning eftersom materialet ej observerats längre än till i juli 1945. Nu innebär en upprepad varning, om inga andra förseelser finns antecknade, endast att vederbörande varit prostituerad en längre tid, så att hon hunnit ådraga sig polisens uppmärksamhet i större utsträckning. Bötesstraff är i allmänhet betingade av lindriga förseelser såsom förargelseväckande beteende, snatteri o. dyl. Upplysningarna om sådana bötesstraff har bortsett från fylleriböter endast i begränsad utsträckning registrerats. Därför är det möjligt att de som vi betecknat som prickfria har begått en eller annan sådan förseelse. Om vi nu räknar dem som har fått upprepade varningar och som fått enbart bötesstraff (fylleriböter endast en gång) som relativt prickfria, blir den sammanlagda procenten av sådana individer som inte begått några svårare förseelser i 1932 års material 22,7 %. Motsvarande siffra 1939 är 16,2 % och 1944/45 års material 34,9 %. Att siffran är så hög för det senare materialet beror naturligtvis på att de yngre individerna inte hunnit observeras tills de nått högre ålder, vilket man däremot i större utsträckning kunnat göra när det gällt de andra årens material. Antalet kvinnor, som varit föremål för allvarligare ingripande, framför allt alkoholiståtgärder, upprepade fylleriböter och straffrättsliga åtgärder är en relativt hög procent, nämligen 77 % resp. 84 % och 65 % de olika åren. Siffrorna ligger inte fullt så högt som för männen men är ändå oväntat höga. Egentligen skulle det varit av intresse att

65 undersöka hur många som blivit föremål för straffrättsliga åtgärder enbart, men vi har inte utsträckt arbetet till detta, framför allt därför att man får en ganska god belysning av frågan i tabell 51. Av denna framgår, som förut framhållits, att bland de äldre (över 40 år) har inte fullt hälften, nämligen 43 % blivit föremål för straffrättsliga åtgärder före varningen. Av tabell 55 framgår vidare, att bland dessa personer över 40 år har efter varningen 13 % blivit föremål för straffrättsliga åtgärder. Denna grupp är naturligtvis till stor del samma individer, som straffats före varningen. Under sådana förhållanden kan man säkerligen påstå att ungefär hälften av de varnade gör sig skyldiga till brott, som medför straffrättsliga åtgärder. Säkerligen är det då i regel fråga om stöld; någon närmare undersökning rörande brottens art har av kostnadsskäl icke kunnat utföras. I jämförelse med de varnade männen h a r de varnade kvinnorna i mindre utsträckning blivit föremål för åtgärder av mera ingripande art. Skillnaden är dock knappast så stor som man skulle väntat. De varnade kvinnorna är ju så gott som alla helyrkesprostituerade. För att belysa deras betydelse ur samhällssynpunkt behöver man egentligen också uppgifter om i vad mån de sprider könssjukdom. Det har allmänt tagits för givet att de yrkesmässigt prostituerade spelar en mycket framträdande roll härvidlag, om inte rent av huvudrollen. Såvitt vi kunnat finna har aldrig någon egentlig undersökning utförts över denna fråga i vårt land och inte heller i andra länder. I en utredning av Magnus Möller (Undersökningar av vissa frågor rörande de smittosamma könssjukdomarna), som ingår i Beglementeringskommitténs betänkande år 1910, lämnas i en not vissa uppgifter av intresse. Enligt meddelande av dr Miillern-Aspegren, vilken konsekvent sökt utröna om hans patienter blivit smittade av inskrivna prostituerade eller a n d r a , anges att i 68 % smittkällan var obekant. I ungefär hälften av fallen med känd smittokälla, nämligen i 266 fall av 551, var smittkällan inskrivna prostituerade. Det är vidare möjligt att förhållandena är avsevärt olika numera jämfört med äldre tider. Man har skäl att tro att preventivmedel som skydd mot smitta spelar en mycket större roll nu än förr. Det är möjligt att prostituerade i större utsträckning numera förstår att skydda sig än amatörer på området. En anledning att misstänka detta har vi redan fått genom att det inte kunnat konstateras något samband mellan könssjukdomarnas utbredning och åtgärder mot kvinnor enligt lösdrivarlagen. Detta är ju i viss mån förvånande. För att ytterligare belysa denna sida av saken lämnar vi i fig. 12 kurvor, som äro uppställda så att de belyser detta mera tillfredsställande. Vi ha för könssjukdomarnas frekvens från 1928—44 beräknat medeltal för perioden. Kurvan för könssjukdomarna i figuren anger den procentuella avvikelsen från detta medeltal olika år. De övriga kurvorna är beräknade på motsvarande sätt. Av diagrammet framgår att det ingalunda kan påstås att någon parallellitet föreligger mellan könssjukdomarnas varierande utbredning olika år och variationen i antalet anhållna resp. varnade för lösdriveri. Detta talar inte för att de helyrkesprostituerade skulle spela den avgörande rollen för könssjukdomarnas utbredning. Det vore därför av intresse att belysa deras insats i detta avseende, men det finns tyvärr inga uppgifter för de varnade härvidlag. Ur årsberättelserna från Landskrona tvångsarbetsanstalt har vi emellertid kunnat få vissa siffror av intresse. Det visar sig att bland 1 840 nyintagna tvångsarbeterskor under åren 1921—38 (med undantag av år 1932, för vilket år uppgifter saknas) exakt 70 % var smittade med syfilis. De tvångsarbetande kvinnorna är naturligtvis ett mycket heterogent material. En del är unga eller har inte varit verksamma någon längre tid som prostituerade. Det är därför naturligt att en viss procent skall vara fria från syfilis. Siffran 70 % tyder under sådana förhållanden på att de prostituerade som regel blir smittade med syfilis. Att en prostituerad är smittad betyder emellertid ej att hon är smittofarlig. För flertalet av dessa har sjukdomen konstaterats

[fj

-

/

\y

L

\

/

V-

b ?

v

*. *••.

•i v» 1 \

.../

m

ir ''''

1 \ 1 \ 1 >

\

M

1/ V f r \

\ ,

s

<

-

I

1I

I

iI ,

iI

1932 I

I

I

1I

,I

!

I9<*0

!

I944

Fig. 12. Kvinnor. Medeltal av åren 1928—1944 för lösdrivarvarning = 100. De olika åren räknade i procent av medeltalet från 1928 till 1944 för alla kvinnor (heldragen kurva), offentligt varnade kvinnor (streckad kurva). Medeltal av åren 1928— 1943 för gonorré - 100. De olika åren räknade i procent av medeltalet från 1928 till 1943 för kvinnor med gonorré (prickad kurva).

enbart genom blodprov. Det är i själva verket ett fåtal som företett symtom, nämligen bland 989 prostituerade under perioden 1921—31 endast 4,9 %. Man får nu inte tro att alla dessa kvinnor var smittofarliga. En del av dem företedde symtom av tertiär karaktär, som inte medför smittorisk. Belysande härvidlag är att för perioden 1933—38, då uppgifter av annan art lämnats än för föregående period, var av 302 syfilissmittade 2,3 % i primär- eller sekundärstadiet. Inte ens alla dessa behöver vara smittoförande, även om flertalet är det, åtminstone periodvis. Om man mot bakgrunden av dessa siffror frågar sig hur stor risk de prostituerade utgör med hänsyn till syfilis' överförande är det alltså klart att flertalet prostituerade inte är smittofarliga. Tvärtom, genom att en stor del av dem h a r syfilis i ett icke smittosamt skede och därför inte kan få syfilis är de särskilt ofarliga. En liten andel av de helyrkesprostituerade, nämligen omkring 2 %, kan betecknas som smittoförande. Nu är syfilis, bortsett från de sista åren, en jämförelsevis ovanlig sjukdom i vårt land. Det kan alltså likväl inte anses uteslutet att de prostituerade som haft sjukdomen varit tillräckliga för att med de manliga kundernas hjälp bibehålla syfilis i den utbredning sjukdomen hade u n d e r dessa år. Det må erinras om att syfilis hade en mycket kraftig utbredning mot slutet av första världskriget och tiden närmast efter. Sjukdomsfallens antal hade ett maximum 1919, då det inträffade över 4 000 fall bland männen och över 2 200 bland kvinnorna. Sedan har emellertid sjukdomen minskat i utbredning fram till 1942. År 1941 inträffade 165 fall bland män och 108 bland kvinnor. Under hela mellankrigsperioden skedde, kan man säga, ett kontinuerligt sjunkande från ungefär ett tusental fall årligen till mellan 300 och 400 strax före andra världskrigets utbrott. Vad angår gonorrén finner vi avvikande förhållanden. Dock hade även denna sjukdom en topp 1919 på 20 000 fall. Bortsett från detta har sjukdomen hållit sig jämförelsevis konstant vid något under 10 000 fall om året bland männen och något under 3 000 fall bland kvinnor. Sjukdomen visade en uppgång under hög-

67 konjunkturen 1928—30, som dock var mindre betydande. Under andra världskriget fick gonorrén också ökad spridning med en topp år 1943. Med hänsyn till att gonorré har vida större utbredning än syfilis är det nu av intresse att se efter hur det är med frekvensen av denna sjukdom bland kvinnor som dömts till tvångsarbete. Bland ovannämnda antal av 1 840 kvinnliga tvångsarbetare led 4,8 % av gonorré. 1 Denna siffra är i viss mån förvånande. Med hänsyn till sjukdomens stora utbredning skulle man vänta att ett vida större antal led av gonorré. Tidsavståndet från anhållandet och till överförandet till Landskrona är för kort för att något nämnvärt antal skall ha hunnit bli behandlade och ha tillfrisknat. Någon anledning att förmoda att man varit m i n d r e benägen att döma till tvångsarbete dem som lidit av könssjukdom har vi ej funnit. Den ovan angivna procentsiffran torde kunna anses vara en tämligen pålitlig genomsnittssiffra för de helyrkesprostituerade. De som blir dömda till tvångsarbete är knappast ett urval med hänsyn till om de har könssjukdomar eller ej. Möjligen kan man påstå, att de som blir dömda till tvångsarbete utgör ett urval bland kvinnor som faller under lösdrivarlagen av dem som i särskilt hög grad är alkoholiserade, dömda för brott etc. och därför kan väntas ha något högre procent könssjukdomar. Skillnaden bör emellertid knappast vara stor gentemot vanliga prostituerade som faller under lösdrivarlagen. Det förefaller otroligt att det låga antal som i så fall skulle vara smittoförande bland dessa prostituerade skulle bära det huvudsakliga ansvaret för gonorréns utbredning. I själva verket synes det vara möjligt att amatörerna på området numera bär en vida större andel av ansvaret för könssjukdomarnas spridning än de yrkesprostituerade. F ö r männens del har man inte anledning att göra en lika markerad skillnad i olika typer som man gör för kvinnorna. Det är emellertid uppenbart att bägge könens medverkan fordras för att könssjukdomarna skall få den spridning de har. De siffror vi anfört i det föregående för ingalunda fram till någon defintiv lösning av problemet om de prostituerades roll för könssjukdomarnas spridning, men de ger vissa skäl till att ställa sig skeptisk till den vanliga åsikten att prostituerade spelar huvudrollen. Det torde vara omöjligt att få säkra uppgifter på detta område. Erfarenheterna från Lex veneris visa att det är mycket svårt att få uppgift om smittokällorna. Den ovan citerade noten ur Magnus Möllers undersökning talar i samma riktning. Tabell 59. Fördelning av för lösdriveri varnade kvinnor åren 1932, 1939 och 1944/45 efter ålder vid den första åtgärden. Ålder vid Antal första åtgärden kvinnor

%

Ålder vid Antal första åtgärden kvinnor

%

Ålder vid Antal första åtgärden kvinnor

%

under 15 . . . . 15—17 18-20 21 22

2-9 9-9 26-4 12-5 8-1

23 24 25—29 30—34 35—39

5-5 5-7 15-7 6-3 3-1

40—44 45—49 50 o. däröver

9 4 2

2-3 10 0-5

Summa

100-0

11 38 101 48 31

21 22 60 24 12

Det är nu av särskilt intresse att undersöka om de som erhållit offentlig varning kommit i kontakt med myndigheter och blivit föremål för åtgärder av ett eller annat slag före den första varningen. Först ger vi materialets fördelning vid den ålder då första åtgärden vidtagits (se tabell 59). Det visar sig att 39,2 % första gången kommit i kontakt med myndigheter före 21 år och 71 % före 1 Enligt socialstyrelsens undersökning 19-5 var av 936 kvinnliga tvångsarbetare 64 % behäftade med syfilis och 51 % med gonorré. Siffrorna omfattar perioden 1916—25. Tydligen var förhållandena sämre då än under den tidsperiod våra siffror avser.

68 25 år. För att få en klarare föreställning om vad siffrorna innebär jämför vi med åldern vid första varningen. För att jämföra dessa fördelningar måste man undersöka motsvarande punkter i fördelningen. Om man gör detta, visar det sig att vid den ålder som y 4 av materialet inte uppnått i bägge fördelningarna är skillnaden mellan dem 1,5 år. Vid hälftengränsen är skillnaden 1,3 år. Att skillnaden nu är mindre torde bero på slumpmoment. Vid övre kvartilen, dvs. den gräns nedanför vilken */« av materialet faller, är skillnaden 3 år. Dessa tidsskillnader är avsevärt mindre än för män, vilket torde bero på att kvinnor tidigare i yngre ålder blivit föremål för en första varning. Det är emellertid här fråga om genomsnittsskillnader. Det är uppenbart att för en del kvinnor är den första varningen också den första kontakten med myndigheterna. Skillnaden i tidsavståndet mellan första åtgärden och första varningen är alltså för dem som blivit föremål för en sådan åtgärd vida större än vad ovan angivits. Vi lämnar i tabell 60 siffror över hur många som varit föremål för åtgärder före första varningen. Bland de yngre är det endast 30 % som blivit föremål för åtgärd. Bland dem mellan 21—30 år är siffran mellan 40 och 45 %. För de relativt fåtaliga som är över 30 år vid första varningen har */«. dvs. omkring 60 % blivit föremål för åtgärd före varningen. Tabell 60. Procentuella antalet kvinnor i olika ålder vid den f ö r s t a offentliga varningen för lösdriveri, vilka varit föremål för åtgärder av skilda slag före denna tidpunkt.

Ålder vid första varningen

15—20 21—24 25—29 30—39 Summa

Summa fall (=N)

Därav med olika slag av åtgärder före första varningen antal

JäavN

96 144 71 47 25

29 62 32 31 15

30-2 43-1 45-1 66-0 60-0

441 För att belysa karaktären hos dem som blivit prostituerade är det önskvärt att erhålla upplysningar om vilka åtgärder som de förut varit utsatta för. En sak som man särskilt frågar sig är i vad mån dessa individer har intelligensdefekter och ur denna synpunkt kan betecknas såsom mindervärda. Tyvärr h a r vi inte kunnat få några upplysningar om detta. Vi vet alltså ej i vad mån de såsom b a r n gått i hjälpklass el. dyl. Enligt socialstyrelsens undersökning (Sociala Meddelanden 1925) var 24,6 % av de då undersökta individerna att beteckna som imbecilla eller eljest abnorma. I en undersökning av Kemp av prostituerade i Danmark var 70,6 % på ett eller annat sätt psykiskt defekta. Det må emellertid också nämnas att i en undersökning utförd vid rasbiologiska institutet av doktor Ramer över hjälpklassbarn i Stockholm var dessa inte i abnorm utsträckning föremål för straff som registrerats i straffregistret. Inte heller hade de begått fylleriförseelser mer än normalbefolkningen. Med hänsyn till detta resultat behöver problemet ytterligare undersökas. De prostituerades intelligensnivå är av medicinsk betydelse ur den synpunkten att om de inte är alltför dumma har de möjligheter att vidtaga skyddsåtgärder, vilket, som ovan framhållits, bör vara av väsentlig betydelse när det gäller könssjukdomarnas spridning genom dem. Anmärkningsvärt är att medicinalstyrelsen i sitt yttrande över ett år 1937 framlagt utkast angående åtgärder mot vissa sedeslösa (se SOU 1939:25) inte kan

69 underlåta »att giva uttryck åt farhågan, att allt för energiska repressiva åtgärder mot prostitutionen kunde tänkas huvudsakligen träffa och därifrån avskilja ett folkmaterial av lägre värde och därigenom framkalla en i och för sig icke önskvärd ytterligare förskjutning av företeelsen i fråga på sådant sätt, att den komme att omfatta ett mera värdefullt folkmaterial, som därvid utsattes för prostitutionens allvarliga följder i form av sterilitet och allmänt förfall, en verkan som ur befolkningssynpunkt måste anses såsom direkt ogynnsam.» Tankegången tycks med andra ord vara att prostituerade alltid kommer att finnas och att, om man vidtar alltför hårda åtgärder mot de prostituerade, kommer endast de mera intelligenta att bli prostituerade, vilket vore olämpligt, eftersom en prostituerad ej bör vara intelligent utan bör tillhöra »ett folkmaterial av lägre värde». Prostitutionen skulle sålunda vara en metod att utrota eller minska dumheten under nuvarande samhällsförhållanden. Om man nu anlägger arvsbiologiska synpunkter på de prostituerades problem, bör man emellertid väga den fördel, som man säger sig vinna av att prostituerade genom att bliva sterila hindras från fortplantning i viss utsträckning, mot den nackdelen att en hel mängd normala män och kvinnor träffas av samma öde, om de prostituerade är alltför dumma och till följd därav mera ökar könssjukdomarnas spridning. Tabell 61. Samtliga kvinnor varnade för lösdriveri åren 1932, 1939 och 1944/45 indelade i grupper efter ålder vid första offentliga varningen samt antalet därav som varit föremål för åtgärder av olika slag före första varningen.

Ålder vid första varningen

Därav med åtgärder före första varningen Summa enligt alkostraffen el. flera sinnesenligt barnafall holistlagen rättsliga fylleridomar sjukvård vårdslagen (=N) antal % a v N antal % av N antal % av N antal % av N antal % av N

15-20 21—24 25—29 30—39 40 o. däröver . . .

96 144 71 47 25

Summa

l-o

1 5

4-0 1-3

8 25 15 11 5 64

8-3 17-4 21- L 23-4 20-0 16 7

5 10 10 12 9 46

5-2 6-9 14 1 25-5 36-0 12-o

2-1

4 1

8-5 40 2-1

3 11 1 1

31 7-6 1-4 2-1

4-2

I tabell 61 lämnar vi en översikt över vilka åtgärder som vidtagits före första varningen, oberoende av om vederbörande blivit föremål för flera olika slag av dessa åtgärder. En person som omhändertagits enligt barnavårdslagen kan alltså senare ha dömts för fylleri, vårdats på alkoholistanstalt, straffats och senare visat sig vara sinnessjuk. De som omhändertagits enligt barnavårdslagen är endast 4,2 % och ännu färre har vårdats på sinnessjukhus, nämligen 2,1 %. 12 % har hunnit bli dömda för fylleri innan de blivit varnade första gången och 1,3 % har blivit föremål för åtgärder enligt alkoholistlagen. Det största antalet åtgärder före varningen utgör emellertid de straffrättsliga åtgärderna, 17 % har nämligen blivit straffade före första varningen. I tabellen ges också åldersfördelning vid den första varningen. Man får ett allmänt intryck av att de äldre mera blivit föremål för åtgärder före varningen än de yngre, vilket på sätt och vis är att vänta. En klarare uppfattning om ålderns betydelse härvidlag får vi ur tabell 62. Det visar sig att bland dem under 25 år har 62 % inte blivit föremål för någon åtgärd före varningen, 14 % blivit föremål för straffrättsliga åtgärder och 7,5 % har fått ett eller flera frihetsstraff. Andra åtgärder än straffrättsliga har förekommit i 24 %. Bland dem över 25 år är motsvarande siffra 33 %, medan 22 % blivit

70 Tabell 62. Samtliga kvinnor, som varnats för lösdriveri å r e n 1932, 1939 och 1944 45, fördelade med hänsyn till åldern vid första offentliga varningen i kombination med åtgärd före densamma. Ålder vid första varningen Förekomsten av åtgärder, vidtagna före den första varningen

»

25 år o. däröver

1 5 - 24 år

2 el. flera gånger Summa fall

varav: med ett el. flera frihetsstraff

Summa

antal

%

antal

%

antal

%

149 58 14 4 15

62-1 24-2 5-8 1-7 6-3

65 47 11 2 18

45-5 32-9 7" 7 1-4 12-6

214 105 25 6 33

55-9 27-4 6-5 1-6 8-6

100 0

18 33

7-5 13-8

13 31

9-1 21-7

31 64

8-1 16-7

straffade. Dock har endast 9 % undergått frihetsstraff. De yngre prostituerade har alltså i flertalet fall inte blivit föremål för någon åtgärd och endast en liten del av dem h a r blivit straffade. Bland de äldre är frekvensen av dem som blivit föremål för åtgärd avsevärt större. Tabell 63. F ö r lösdriveri v a r n a d e kvinnor å r e n 1932, 1939 och 1944/45, fördelade efter tillämpligheten av a n d r a vårdformer. Varnade 1932 Andra tillämpliga vårdformer

III. Fatiigvård Andra vårdformer ej tillämpliga . . . . Summa fall varav:

Varnade 1939

Varnade 1944 45

antal

%

antal

%

antal

%

19 37 4 2 136

9-6 18-7 2-0 l-o 68-7

15 23 5 2 54

5 16

7-9 25-4

2 40 63

3-2 63-5

15-2 23-2 5-0 2-0 54-5 1000

31-3

45-4

36-5

Vi går nu att, liksom på sätt som när det gäller männen, undersöka i vad mån det skulle vara möjligt att omhändertaga de varnade kvinnorna på annat sätt. Vi tillämpa härvidlag de regler som vi tillämpat på männen och hänvisar till den framställning vi tidigare lämnat i detta avseende. Se tabell 63. Eftersom de varnade kvinnorna i de flesta avseenden har mindre förseelser o. dyl. än männen är det ju inte överraskande att endast en mindre del skulle kunna omhändertagas. Siffrorna är för de olika åren 31 %, 45 % och 36 % resp. Flertalet kan alltså inte omhändertagas enligt nu gällande bestämmelser. Det må emellertid understrykas att flertalet inte begått förseelser utan enbart varnats på grund av att de varit prostituerade. Vi återkommer till denna fråga i det följande. Om man granskar tabellen närmare finner man att de sinnessjuka utgör en större andel än hos männen, nämligen 10 %, 15 % och 8 % resp. år. Däremot är alkoholistvårdsfallen jämförelsevis fåtaliga. De utgör omkring 7» nämligen 19 %, 23 % och 25 % resp. år. Fattigvårdsfallen är mycket fåtaliga och uppgår endast till ett par procent, nämligen 2 % 1932 och 5 % år 1939. År 1944/45 fanns ingen

71 som kunde tänkas bli omhändertagen av fattigvården. Övervakningsfallen är också mycket fåtaliga, nämligen 1 %, 2 % och 3 % resp. år. Den väsentliga skillnaden mot männen är att de som kunde vårdas på sinnessjukhus är något talrikare och övriga grupper däremot mindre talrika. Tabell 64. Förekomsten av straffrättsliga åtgärder före varningen bland de år 1932, 1939 och 1944/45 varnade kvinnor, för vilka tillämpligheten av andra vårdformer ej kunnat anges. Straffrättsliga åtgärder före varningen

»

2—4 gånger 5—9 >

Varnade 1944/45

antal

%

antal

%

antal

%

112 17 2

82-4 12-5 1-5

70-0 150 2-5

0-7 2-9

64-8 7-4 13-0 3-7 3-7 7-4

28 6 1

1 4

35 4 7 2 2 4

1 4'

io-o

100-0

19 24

14-0 17-6

13 19

24-1 35-2

7 12

17-5 30-0

Andra böter än fylleri Summa fall varav: med ett el. flera frihetsstraff samtliga med straffrättslig åtgärd . . .

Varnade 1939

Varnade 1932

2-5

Det återstår nu att undersöka i vad mån de icke omhändertagbara förut begått förseelser i form av brott eller fylleri. I det förra hänseendet ger tabell 64 en uppfattning om situationen. Vi finner att bland de icke omhändertagbara är procenten straffade inte så hög som i hela materialet. De icke straffade utgör nämligen 82 %, 65 % och 70 % de olika åren. De straffade är alltså 18 %, 35 % resp. 30 % under de undersökta åren. De som blivit dömda till frihetsstraff är 14 %, 24 % och 18 %. Dessa siffror är ju avsevärt lägre än bland dem som skulle kunna omhändertagas. Hos dem är nämligen siffran för de straffade 47 %, 49 % och 61 % resp. år. Majoriteten av de prostituerade som är kriminella kan med andra ord omhändertagas och detta gäller framför allt också dem som begått svårare brott och därför dömts till frihetsstraff. För att ytterligare belysa den grupp av personer, som inte kan omhändertagas enligt nuvarande bestämmelser, lämnar vi också en tabell över frekvensen av dem som blivit dömda för fylleriförseelser före varningen (jfr tabell 65). Det visar sig Tabell 65. Förekomsten av fylleridomar före varningen bland de år 1932, 1939 och 1944/45 varnade kvinnor, för vilka tillämpligheten av andra vårdformer ej kunnat anges. Fylleridomar före varningen

Varnade 1932

Varnade 1939

Varnade 1944/45

antal

%

antal

%

antal

%

0 1 2 3 4 5 6-9 10—19

116 15 4

85-3 11-0 2-9

36 7 5 1 2

66-7 13-0 9-3 1-9 37

33 2 3

82-5 5-0 7-5

0-7

1-9 3-7

S:a fall varav: med en el. flera fylleridomar

1 2 54

14-7

33-3

17-5

72 att denna frekvens är påfallande låg vilket beror på att de som dömts för flera fylleriförseelser i de flesta fall kan omhändertagas enligt alkoholistlagen. Avtabellen framgår nämligen att av de icke omhändertagbara har flertalet ingen fylleriförseelse, nämligen 85 %, 67 % och 83 % resp. år. Som jämförelse meddelar vi att bland dem som kunnat omhändertagas utgör antalet kvinnor utan fylleriförseelser endast 21 %, 29 % och 17 % resp. år. Det är klart att frekvensen av upprepade fylleriförseelser är särskilt låg bland dem som ej kan omhändertagas, eftersom ett högt antal fylleriförseelser drar med sig möjligheter att bli omhändertagen. Liksom för männen är det av intresse att få en viss kontroll på dessa uppgifter genom att undersöka förhållandena i Stockholm. Detta så mycket mer som de prostituerade särskilt är en storstadsföreteelse. Vi erinrar om att uppgifterna för Stockholms-materialet kan anses vara mera fullständiga än för det övriga materialet genom att vi kunnat få uppgifter från socialregistret rörande fattigvård och från Stockholmssystemet rörande fylleriförseelser m. m. Det är därför att vänta att siffrorna för Stockholm skall ge högre procent omhändertagbara, vilket är av intresse för att visa att de siffror vi anfört i det föregående är minimisiffror (jfr sid. 52 f). Materialet blir naturligtvis mycket litet, vilket ger stort utrymme för slumpvisa förskjutningar. Det visar sig nu att bland prostituerade i Stockholm kunde 36 %, 49 % och 32 % bli föremål för vård enligt nu gällande bestämmelser. Siffrorna är obetydligt högre än för hela riket för åren 1932 och 1939. För 1944/45 är siffran däremot lägre än för hela riket, vilket dock torde vara slumpbetingat. Antalet fall i Stockholmsmaterialet detta år är nämligen endast 22, av vilka 7 fall kunnat omhändertagas. Om det i stället hade varit 8, hade procentsiffran varit lika hög som för riket i sin helhet. Med hänsyn till materialets litenhet kan man inte fästa så stor vikt vid siffrorna för de olika åren och därför ha vi sammanslagit dem till ett material och ger i tabell 66 också för hela Tabell. 66. Hela materialet av varnade kvinnor åren 1932, 1939 och 1944/45 samt varnade med hemort i Stockholm, fördelade efter tillämpligheten av andra vårdformer. Andra tillämpliga vårdformer I. Sinnessjukvård II. Alkoholistvård III. Fattigvård IV. övervakning Andra vårdformer ej tillämpliga S:a fall varav S:a I—IV

Hela materialet

antal

antal 39 76 9 6 230 360 130

Stockholmsmaterialet

10-8 21-1 2-5 1-7 63-9 1000 36-1

29 40 8 3 121 201 80

14-4 19-9 4-0 1-5 60-2 1000 39-8

materialet sammanslagna siffror för de tre åren. Det visar sig då att de omhändertagbara i Stockholmsmaterialet är 40 %, medan motsvarande siffra för hela riket är 36 %. Då dessa siffror har mycket stort intresse lämnar vi också ett diagram över förhållandena och vidare för jämförelse ett diagram över de straffade före varningen (jfr fig. 13). Det framgår av tabellen och figuren att procenten omhändertagbara på sinnessjukhus är 14 % i Stockholmsmaterialet men endast 11 % i hela materialet. Alkoholistvårdsfallen utgör ungefär samma procent i bägge fallen, nämligen 20 % och 21 %. Däremot utgör fattigvårdsfallen, på grund av de

l'\

'-/.

Fig. 13. Varnade kvinnor procentuellt fördelade efter tilllämpligheten av andra vårdformer i hela materialet (I) och i Stockholm (II) (medeltal av åren 1932, 1939 och 1944/45). Sinnessjukvårdsfall (svart), alkoholistvårdsfall (rutigt), fattigvårdsfall (prickat) och övervakningsfall (randigt). Procentuella förekomsten av straffrättsliga åtgärder (utom fylleridomar) före varningen bland kvinnliga lösdrivare i hela riket tillhörande dels gruppen >andra vårdformer ej tillämpliga> (III), dels gruppen >andra vårdformer tillämpliga» (IV). Frihetsstraff 1 gång (svart), 2—4 gånger (rutigt), 5—9 gånger (prickat); villkorlig dom (randigt); andra böter än fylleri (fint prickat") och ingen straffrättslig åtgärd (vitt). mera fullständiga uppgifterna från socialregistret, en större andel i Stockholmsmaterialet, nämligen 4 % mot 2,5 % i hela riket. Övervakningsfallen visar ingen skillnad. Vi finner alltså för kvinnorna liksom för männen att de som kan omhändertagas av fattigvården och sinnessjukvården utgör en något högre procent i Stockholm än i hela riket. Av tabellen framgår för övrigt att Stockholmsmaterialet utgör h u v u d p a r t e n av materialet av de prostituerade, nämligen något mer än hälften.

1 Bilaga 2.

Socialpsykologiska synpunkter på lösdrivare och prostituerade. Av

GUNNAR

INGHE.

(Från Kriminologiska institutet, Stockholms högskola. Chef: Professor Olof Kinberg.) I samband med den pågående revideringen av lösdriverilagstiftningen har det visat sig angeläget att få till stånd en förnyad undersökning av ett antal manliga och kvinnliga tvångsarbetare. Det har varit av intresse, att denna gång även få undersökt en del anhållna lösdrivare för att få eventuella differenser mellan dessa båda klientel närmare belysta. Läkarundersökningarna och de epikritiska sammanställningarna har verkställts av medicine licentiaterna Gunnar Inghe, Gustav Jonsson och John Takman, testningarna av assistenterna Margareta Embring och Hanna-Greta Odhner. Vid socialutredningarna medverkade dessutom assistenterna Inger Bergström och Maj Eliasson. Bearbetningen har utförts vid Kriminologiska institutet vid Stockholms högskola. Undersökningen var färdig i januari 1947 och överlämnades då till uppdragsgivarna.

A. Manliga lösdrivare. I.

Inledning och föregående undersökningar.

Lösdriveri är numera främst ett legalt begrepp. Egentligen borde därmed menas folk utan fast bostad och vistelseort, d. v. s. luffare, vagabonder. Dessa utgör bara en jämförelsevis obetydlig del av det legala lösdrivarklientelet men har fått ge namn åt samtliga. Lösdrivarna omfattar därför olika grupper med mycket skiftande asocialitet. På grund av den olika legala och verbala innebörden i lösdrivarbegreppet är termen svåröversatt. Det anglosaxiska vagrants och det tyska Landstreicher motsvarar väl egentligen våra luffare. Då det dessutom föreligger talrika olikheter i lagstiftningen på detta område är det svårt alt jämföra undersökningsmaterial från olika länder. Man kan inte med säkerhet veta om materialen är någorlunda likartat sammansatta. Den tidigast beskrivna lösdriyartypen är luffaren, själva prototypen för hela denna grupp asociala. Att luffarklientelet mycket ofta består av psykiskt sjuka individer är väl känt. Wilmann fann exempelvis ett påfallande högt antal schizofrena bland de tyska landstrykarna. 1 Även lösdrivarklientelet som helhet visar en hög frekvens psykiskt abnorma. Schneider, som undersökte den intellektuella utrustningen hos ett antal straffångar, graderade olika grupper på följande sätt. Mest begåvade var bedragare och förfalskare, som var ungefär normalt utrustade. Därnäst följde i tur och ordning sedlighetsförbrytare, tjuvar och våldsverkare. I genomsnitt sämst intellektuellt utrustade var landstrykare och tiggare. 2 En rad undersökningar har visat förekomsten även av andra psykopatologiska tillstånd. Redan för decennier sedan kunde Bonhoeffer3 och Marthen4 konstalera, att endast cirka 15 % av lösdrivarklientelet var psykiskt friskt. Enligt Bischoff och Lazar var nästan alla på arbetskoloni in19-477228.

2 tagna psykiskt abnorma. 5 En tämligen sen undersökning av Brusis visade förekomsten av sinnessjukdom i 8 %, efterblivenhet i 30 % samt epilepsi i 1 %. Tidigare undersökningar på samma anstalt hade visat ända till 23 °/o sinnessjuka. 6 Svenska lösdrivarundersökningar har också visat en mycket hög frekvens psykiskt sjuka. Socialstyrelsen företog 1923 en inventering av klientelet på Svartsjö. Detta år hade 485 personer varit intagna för tvångsarbete. Av dessa befanns 29 % vara imbecilla eller på annat sätt psykiskt abnorma. Denna slutsats var enbart baserad på studium av tillgängliga handlingar. Någon psykiatrisk undersökning förekom ej.' 1938 utförde Adell och Jonsson en psykiatrisk undersökning av Svartsjöklientelet (omfattande både tvångsarbetare och f. d. tvångsarbetare bland internerna på alkoholistanstalten). Endast 3 av 120 saknade grövre psykopatologiska drag. 8 I Kinbergs sammanställning av ett Långbromaterial var naturligtvis alla sjuka. Vanligast var schizofreni. 9 I dessa svenska undersökningar gjordes också en sammanställning av sociala data ägnade att ytterligare belysa vissa förhållanden av intresse. De hittills utförda undersökningarna av lösdrivare har således enstämmigt visat, att det rör sig om en i psykiskt avseende starkt belastad grupp. En förnyad undersökning av detta slag har därför begränsat intresse. Däremot är vissa andra problem ännu ofullständigt utredda. Orsakerna till lösdriveri är inte klargjorda endast med hänvisning till förekomsten av vissa psykopatologiska drag hos klientelet. De flesta psykiskt sjuka eller abnorma människor utvecklas ju aldrig till lösdrivare. För att man skall kunna få en bättre uppfattning om kausalsammanhangen, behövs det en ingående socialpsykologisk utredning av de olika faktorer, som spelat in vid utformningen av de olikartade asociala beteenden, som sammanförts under rubriken lösdriveri. Vissa försök till en sådan analys har förekommit, de flesta dock endast på speciella former av lösdriveri. Laurent10 och Wulff en11 beskrev således tidigt luffarna, Hirschfeld12 upphöll sig ingående vid den manliga prostitutionen, Jonsson13 skildrade soutenören som psykologisk och social typ etc. Kinberg är veterligen den ende, som företagit en mera systematisk beskrivning och analys av de olika lösdrivartyperna. Hans undersökning var emellertid i stor utsträckning baserad på utländskt, socialpsykologiskt tämligen ofullständigt material samt på Socialstyrelsens ovannämnda ur psykiatrisk synpunkt bristfälliga utredning. Hans eget material från Långbro kan inte anses ha varit representativt iför lösdrivarklientelet även om det gav vissa upplysningar av socialpsykologiskt intresse. 9 Någon representativ undersökning av de socialpsykologiska faktorerna vid uppkomsten av lösdriveri känner förf. således icke till. Vid den nu företagna inventeringen av ett mindre lösdrivarklientel har frågeställningen därför inriktats på de socialpsykologiska orsakerna till lösdriveriet. I varje undersökningsfall har företagits en kausalanalys och ett försök att genetiskt förklara utvecklingen. Det tvärsnitt lösdrivare, som vid undersökningstillfället varit föremål för behandling enligt lösdrivarlagen, har sammanställts till en s. k. oasestudy. I en sådan är det möjligt att studera sociala företeelser ur andra aspekter är enbart statistiska. Den teoretiska bakgrunden till case-study metodiken skulle det föra för långt att gå in på närmare i denna utredning. 14 Genom en sådan undersökning borde emellertid de erfarenheter om lösdrivarklientelet, som förvärvats i tidigare utredningar, kunna kompletteras i olika avseenden. Praktiskt har frågeställningen närmast gällt, vilka profylaktiska åtgärder och behandlingsmetoder som i belysning av dessa nya erfarenheter förefaller mest rationella, oavsett lagparagraferna. I samband härmed har det varit av särskilt intresse att analysera den nuvarande svenska lösdriverilagstiftningens effekt. 1 en case-study erhålles också vissa statistiska data om klientelets sammansättning i socialt och medicinskt avseende. En del av dessa data kommer att anföras i förbigående som komplettering till föregående uppgifter av detta slag.

3 II.

Metodik och material.

Undersökningen omfattar 29 tvångsarbetare på Svartsjö och 17 män, som i november 1945 anhållits för lösdriveri i Stockholm. I varje fall företogs en socialutredning bestående av en autoanamnes, kompletterad med upplysningar från myndigheter och andra, som tidigare haft kontakt med vederbörande. Vid den psykologiska explorationen användes intelligensprövning enligt Point Scale eller TermanMerill samt ett psykodiagnostiskt test enligt Rorschach. Därjämte företogs en vanlig somatisk och psykiatrisk undersökning. Materialet sammanställdes därefter epikritiskt. Resultatet blev en slags summariska rättspsykiatriska utredningar, naturligtvis inte lika utförliga och tillförlitliga som dessa. I flertalet fall har det emellertid varit möjligt att fä en ganska god uppfattning om klienternas sociala utveckling och psykiska struktur. Då materialet är litet kan statistiskt säkerställda slutsatser icke erhållas, men det har ju inte varit åsyftat. Sannolikt är de vanligaste typerna av lösdrivare representerade. Säkra slutsatser om frekvensen av olika typer tillåter icke materialet. Det är inte heller uteslutet, att det kan finnas lösdrivartyper, som inte alls är representerade i denna sammanställning. Inledningsvis kan här omnämnas, att ca 3 / 5 av de undersökta (28 st.) vid anhållandet gjort sig skyldiga till bettleri eller nasande, 7 endast till enkelt vagabondage. En del hade gjort sig skyldiga både till bettleri, nasande och vagabondage (7 st.) vilket således förekom i bortåt 7 3 av samtliga fall. Två anhölls först som soutenörer. I materialet kan särskiljas tre grupper. Den första omfattar samtliga Svartsjöinterner, 29 fall, den andra 8 anhållna, som tidigare varit intagna på Svartsjö, och den tredje 9 anhållna, som tidigare aldrig varit föremål för behandling enligt lösdrivarlagen eller endast erhållit varning. Alla åldrar är representerade. Pä Svartsjö är flertalet (23 fall) mellan 30—50 år (medelåldern 39 år). Av de anhållna är den första gruppen uteslutande sammansatt av medelålders och äldre (medelåldern 52 år), den andra gruppen av yngre män (medelåldern 29 år). Åldersskillnaderna mellan de olika grupperna torde, trots de små materialen, som egentligen förhindrar tillämpningen av vanliga statistiska formler, vara signifikativa. Bland de anhållna förekommer således relativt fler unga och fler gamla förkomna typer än på Svartsjö. Redan detta förhållande tyder på att Svartsjöklientelet omfattar ett visst urval, ingalunda representativt för alla, som blir föremål för behandling enligt lösdrivarlagen, än mindre för alla lösdrivare. Av ett visst intresse är att jämföra åldersfördelningen med föregående undersökningar. Adell och Jonsson konstaterade, att genomsnittsåldern ökats från 1923 till 1938. 1923 var den 34,3, 1938 44,i år. Denna skillnad är statistiskt mycket väl säkerställd. Nedgången' i medelåldern till 39,2 år 1945 är statistiskt sannolik (5,2 ± 1,9). En ytterligare förskjutning mot högre åldrar bland tvångsarbetarna tycks alltså knappast ha förekommit, trots att det alltjämt finns mänga gamla bland dem, som anhålles för lösdriveri. Möjligen föredrar polisen nu i större utsträckning andra åtgärder (t. ex. värdhem av typen Högalid). Då alltså många av de undersökta är medelålders eller äldre, har det i en del tall varit omöjligt att få in objektiva data om de olika faserna i deras utveckling. Som framgår av det följande är lösdrivarna också påfallande kontaktlösa i socialt avseende. Ingen känner dem riktigt. Sagesmannen vet ibland inte mycket om dem. Om vissa utvecklingsstadier har man därför ibland föga annat än deras egna uppgifter att rätta sig efter. Dessa kan emellertid mvcket väl vara färglagda. Många är exempelvis angelägna att skildra sin barndom sä dålig som möjligt, emedan de därigenom anser sig vara i någon mån ursäktade för vad som sedan hänt. Andra ser tvärtom det förflutna i rosenskimmer och har då endast gott att säga om föräldrarna och barndomsmiljön. Så långt det varit möjligt, har dock

4 u p p g i f t e r n a k o n t r o l l e r a t s g e n o m u p p l y s n i n g a r f r å n olika h å l l . Det k a n d o c k icke u n d v i k a s , att s k i l d r i n g e n av klientelets u t v e c k l i n g m å s t e v a r a b e h ä f t a d m e d åtskilliga o s ä k e r h e t s m o m e n t .

III.

Allmänna synpunkter på /.

Hereditåra

klientelet.

förhållanden.

Av b e t y d a n d e i n t r e s s e ä r d e n b i o l o g i s k a b e l a s t n i n g e n av l ö s d r i v a r k l i e n t e l e t . Åtskilliga u n d e r s ö k n i n g a r t a l a r f ö r en h ö g f ö r e k o m s t a v p s y k i s k a b n o r m i t e t i släkt e n . D e t ä r e m e l l e r t i d i u n d e r s ö k n i n g a r av d e t t a slag m y c k e t s v å r t att e r h å l l a tillr ä c k l i g t fullständiga u p p g i f t e r o m f ö r e k o m s t e n av p s y k i s k s j u k d o m o c h dylikt b l a n d f ö r ä l d r a r o c h s l ä k t i n g a r . I n t e h e l l e r f i n n s det tillförlitliga frekvenssiffror p å utbredningen av psykisk sjukdom bland befolkningen i allmänhet. Säkra jämförelser k a n således icke företagas. E n n ä r m a r e redovisning av materialet p å denna p u n k t h a r d ä r f ö r m y c k e t b e g r ä n s a t v ä r d e . D e t k a n i stället r ä c k a m e d att å t e r g e e n tabell u r Adell o c h Jonssons u n d e r s ö k n i n g 1938 o m f a t t a n d e 120 fall. T a b e l l 1.

Antal fall m e d p s y k i s k s j u k d o m m. m. bland s l ä k t i n g a r .

Sjukdom m. m.

Oligofreni . . . . Sinnessjukdom Psykopati Epilepsi Suicidium Alkoholism . . . Kriminalitet . . Lösdriveri o. d.

Fader

Farföräldrar och faderns syskon

Moder

Morföräldrar och moderns syskon

Syskon

1 2 5 4 37 9 7

14 8 12

I d e r a s m a t e r i a l s a k n a d e s u p p g i f t e r o m h e r e d i t ä r b e l a s t n i n g h o s d r y g t x/4. T r o ligen ä r l ö s d r i v a r k l i e n t e l e t s biologiska b e l a s t n i n g j ä m f ö r e l s e v i s svår, m e n s ä k r a s l u t s a t s e r k a n icke h e l l e r d r a g a s av d e r a s m a t e r i a l (jfr f. ö. d i s k u s s i o n e n beträff a n d e de p r o s t i t u e r a d e ) . 2.

Uppväxtmiljö.

D e t ä r n u m e r a e r k ä n t , a t t u p p v ä x t m i l j ö n s p e l a r en u t o m o r d e n t l i g t s t o r roll för i n d i v i d e n s u t v e c k l i n g . Vid p s y k i s k o c h social m i s s a n p a s s n i n g h a r m a n visat, att b e h a n d l i n g e n m å s t e s ä t t a s in tidigt f ö r att få ö n s k a d effekt. Även för l ö s d r i v a r p r o b l e m e t ä r d ä r f ö r e n a n a l y s a v klientelets u p p v ä x t f ö r h å l l a n d e n en v ä s e n t l i g detalj. Med h ä n s y n till d e n m e t o d i k , m a n h ä r v a r i t n ö d s a k a d a t t a n v ä n d a , ä r det givetvis e n d a s t f ö r e k o m s t e n av g r ö v r e s t ö r n i n g a r , s o m k a n bli f ö r e m å l för n ä r m a r e d i s k u s s i o n . F ö r e k o m m e r det s å d a n a i a n m ä r k n i n g s v ä r t s t o r u t s t r ä c k n i n g , k a n m a n e m e l l e r t i d u t g å f r å n , att ä v e n de m e r a d i f f e r e n t i e r a d e r e l a t i o n e r n a m e l l a n b a r n e t o c h f ö r ä l d r a r n a r e s p e k t i v e m i l j ö n för ö v r i g t tagit s k a d a . F l e r t a l e t av l ö s d r i v a r n a h a r tidigt h a f t m i l j ö s v å r i g h e t e r . I 10 fall s k a l l visserligen b a r n d o m s h e m m e t h a v a r i t u t a n v ä s e n t l i g a a n m ä r k n i n g a r . I de flesta a v dessa fall h a r m a n d o c k e n d a s t k l i e n t e r n a s e g n a u p p g i f t e r att s t ö d j a sig p å . E n n u s c h i z o f r e n v a g a b o n d h a d e t. ex. en f ö r m ö g e n far. H a n gick själv i g y m n a s i u m , o c h e n b r o r blev b a n k d i r e k t ö r . E n 45-årig farlig a l k o h o l i s t k o m m e r f r å n en »lycklig

5 och välbärgad» familj. Föräldrarna var metodister, pålitliga och skötsamma. Alla de 7 syskonen har blivit präktigt folk. En 27-åring bland de anhållna kommer också från ett förträffligt smålandshem. Han hade 2 äldre syskon, var allas kelgris och skämdes bort alldeles förskräckligt, enligt vad han själv berättar. Föräldrarnas äktenskap skall ha varit idealiskt, påstår han. I själva verket bodde föräldrarna tidvis åtskilda på grund av oenighet. Det förekom alltså en viss stympning av hemmet, vars inverkan på hans utveckling inte närmare kan bedömas. När han senare råkat i konflikt med samhället och gäng på gång ådömts straff, har föräldrarna ständigt hjälpt honom, så gott de kunnat. I flertalet fall har lösdrivarnas barndom emellertid varit utsatt för mer eller mindre grova störningar. Inom barnpsykiatrin har man lanserat begreppet »stympade hem» (broken homes). Härmed avses att hemmet splittrats genom att endera eller båda föräldrarna dött eller lämnat hemmet av andra skäl. Dessa »stympningar» tillmätes en viss betydelse för utvecklingen av psykiska störningar, särskilt om stympningens orsak varit en konflikt mellan föräldrarna. I Adell och Jonssons utredning hade 52 % av de undersökta växt upp i sådana »broken homes» (beroende på föräldrarnas skilsmässa, omgifte, död eller försvinnande, utackordering, vistelse på barnhem, ålderdomshem eller skyddshem). Socialstyrelsen konstaterade att någon eller båda föräldrarna var tidigt döda eller avvikna i 24 % av fallen. I del nu famlagda materialet förekommer »broken homes» i 27 fall ( = 5 9 %). Detta är säkerligen betydligt oftare, än vad som motsvarar befolkningens genomsnitt, men exakta undersökningar därav ha veterligen icke företagits. Endera eller båda föräldrarna var i 3 fall okända, i 8 fall döda. Andra hade haft sjukliga, otrogna eller förrymda föräldrar. Ett par var skilsmässobarn. Flera hade styvföräldrar. 4 var huvudsakligen uppvuxna på barnhem och 13 i fosterhem. En del hade kastats frän den ena dåliga miljön till den andra, vandrat mellan fosterhem och barnhem för att så småningom tidigt tvingas att stå på egna ben. I ett fall togs exempelvis fadern, en fabriksarbetare, in på ålderdomshem och modern senare på sinnessjukhus. Barnen kom först till barnhem och utackorderades därpå i olika fosterhem. Behandlingen i fosterhemmen och barnhemmen har för övrigt många gånger varit dålig. En pojke kom efter faderns död vid 3 års ålder till fosterhem, där han vistades till 6 års ålder. Han fick ideligen stryk. Han var sedan ett par år på barnhem, där han också behandlades strängt och kom därefter till modern, som gift om sig. Styvfadern var alkoholist, och pojken fick ett likadant »inferno» som tidigare. Uppväxtmiljön har emellertid många gånger varit emotionellt påfrestande även för barn, som icke vuxit upp i stympade hem. Föräldrarna har ibland dragit åt var sitt håll. »Far hade respekt med sig», heter det i ett fall »och gav barnen stryk». Modern höll sällan med honom, var i stället passiv Och undvikande mot barnen. Barnen fick aldrig fickpengar av fadern utan skaffade sig slantar genom att sälja vykort och andra småsaker. Redan vid 5 års ålder började en röka. Han tog pengar hemma för att få cigarretter och fick stryk, när det upptäcktes. Syskonmiljön har också ibland verkat neurotiserande. En imbecill pojke kom t. ex. från ett alkoholiserat hem. Fadern var sträng och grälsjuk. Både pojken och hans 3 bröder var sängvätare upp till 9—10 års ålder. Han var »ovig och lufsig och gick helt för sig själv». Syskonen drev med honom ibland, och han blev dä mycket sårad. Han grät och hotade men slogs aldrig. »För det mesta smet vi från honom», berättar en broder. Vilken roll moderns yrkesarbete spelat för den emotionella situationen i hemmet är svårare att bedöma. Adell och Jonsson påpekar, att modern i 36 % hade arbete utom hemmet. Jämförliga undersökningar på området saknas helt från denna generation och några slutsatser kan därför knappast dragas. Det emotionella förhållandet till föräldrarna har över huvud taget oftast varit spänt. I 29 fall (63 %) talas om stryk och om stränga föräldrar. Många har varit rädda för föräldrarna. De beskriver drastiskt den lydnad och respekt de känt, speciellt om fadern missbrukat sprit. I nära x / 3 av alla fall vittnas om spritmiss-

6 bruk i barndomshemmet (17 fall). I socialstyrelsens och Adell och Jonssons utredningar förekom alkoholism i 19 % respektive 22 % av barndomshemmen. Då många av lösdrivarna är alkoholister och har en rätt tolerant inställning även till excessiva spritvanor, kan förutsättas, att i regel endast svårare fall av spritmissbruk i barndomshemmet omnämnts. Åtskilliga tar även då ganska lätt pä saken, andra uppehåller sig utförligt vid de lidanden fadern därigenom åsamkat dem. Den karakteristiska familjeatmosfär, som spritmissbruk under åratal hos fadern åstadkommer i ett hem, måste utan tvivel anses vara ett svårt miljötrauma för barnen. »Man var alltid rädd för honom», heter det. »Man riktigt skakade, när han kom hem.» »Det blev alltid så tyst, när morsan sade: Nu kommer far. Det var alltid så oroligt, när morsan satt uppe och väntade på far på kvällarna.» Risken iför misshandel var då ibland överhängande. Man måste »krypa under sängarna för att komma ur vägen för honom». Alkoholismen är den viktigaste orsaken till förekomsten av split och strid mellan föräldrarna. Otrohet och andra emotionella motsättningar omnämnes också i några fall. Ibland har föräldrarna varit nervösa, obalanserade och besynnerliga. Andra gånger har barnen varit utan tillsyn eller föräldrarna svaga, eftergivna, beskedliga eller uttröttade. Miljön har också stundom blivit instabil och orolig genom yttre förändringar. I flera fall flackade familjen runt, vilket medförde skolbyte och ständigt nya och återigen brutna kontakter. Sådana täta växlingar i familjens boplats konstaterade Adell och Jonsson i inte mindre än 15 %. Många fick också arbeta redan i den tidiga barndomen. Med dåliga kläder och utan matsäck i skolan kunde man få »äta hos skollärarn mot att man högg ved och gjorde andra tjänster på rasterna». Gång på gång framkommer på det viset den traumatiserande inverkan det haft att gå sämre klädd än andra barri och att få äta sämre mat än kamraterna. En pojke bortackorderades exempelvis vid 3 års ålder. Han påstår, att fadern, en skomakare, redan dessförinnan skulle ha lärt honom supa. Fosterföräldrarna var nyktra och skötsamma men elaka och hårda och brydde sig inte om honom. Han fick mera stryk än mat. Han fick ligga på golvet hemma och kände sig jämt ensam och olycklig. I skolan vantrivdes han, gick med dåliga kläder, var hungrig och ledsen och skolkade därför. Sådana förhållanden beskrives av 6 av de undersökta lösdrivarna. Det kan slutligen tilläggas, att de flesta av de undersökta tycks ha kommit från fattiga hem. Uppgifterna är svävande i en del fall, och exakta siffror kan därför icke redovisas. I Adell och Jonssons utredning uppges 1/?, av hemmen ha varit utpräglat fattiga. Socialstyrelsen karakteriserade 13 % av hemmen som mycket fattiga. Sluminteriörer är också mycket vanliga i det nu insamlade materialet, välsituerade föräldrar få. Trångboddhet har också varit vanlig. Det sammanhänger bl. a. med, alt de flesta haft mänga syskon, i medeltal 6—7 stycken. (Enligt Adell och Jonsson utgjorde medeltalet barn i familjerna 6,2). Vilken i ordningen den blivande lösdrivaren utgjort i syskonskaran tycks inte ha spelat någon roll. Både förstfödda och yngsta är representerade. Drygt x / 5 är födda utom äktenskapet. I Adell och Jonssons material var 24 % födda utom äktenskapet, vilket författarna ansåg tyda på att de utomäktenskapliga barnen var något överrepresenterade bland tvångsarbetarna. Någon mera utpräglad korrellation mellan utomäktenskaplig börd och lösdriveri tyder det dock knappast på. Författarna påpekar själva, att i städerna, varifrån flertalet lösdrivare kommer, uppgick frekvensen utomäktenskaplig börd 1901—1910 till 20,6 %. 1923 var för övrigt endast 11 % av tvångsarbetarna födda utom äktenskapet. På sin höjd har väl den utomäktenskapliga börden i en del fall medfört en ytterligare skärpning av det allmänna miljötryck, som däremot i åtskilliga fall kan tänkas ha spelat en ganska betydande roll för den kommande utvecklingen. Socialstyrelsen ansåg för sin del, att de utom äktenskapet födda knappast vuxit upp under sämre förhållanden än de övriga.

7 Sammanlagt kan konstateras, att mer eller mindre grova missförhållanden i barndomsmiljön, stympade hem, misshandel, alkoholism, fattigdom och emotionellt tryck av olika slag förekommit i minst 78 % av alla fall. För de återstående saknas, som tidigare påpekats, i de flesta fall upplysningar från utomstående. Även i Adell och Jonssons undersökning förekom otillfredsställande hemförhållanden i hög frekvens (55 %). I 2/5 av fallen karakteriserades hemmet som direkt »dåligt», beroende på förekomsten av sinnessjukdom hos hemmavarande familjemedlem, alkoholism, kriminalitet, lösdriveri etc. Socialstyrelsen fann dåliga eller fattiga hemförhållanden i 63 °/o. Man kan utgå från att dessa svåra uppväxtförhållanden måste ha verkat neurotiserande och förkvävande på klientelets psykiska utveckling. Psykiska defekter har ytterligare accentuerats, och en nervös reaktionsberedskap med benägenhet för social missanpassning grundlagts även hos tidigare jämförelsevis normala barn. 3.

Skolgång.

Skolan utgör bredvid familjen den viktigaste miljöfaktorn under uppväxtåren. Omhändertagandet under skoltiden har också stor betydelse för barnens framtida intellektuella och emotionella utveckling. Vissa uppgifter om klientelets intellektuella prestationer i skolan har erhållits. Endast en av de undersökta har fått högre utbildning, en tidigare omnämnd schizofren luffare. Han gick dock aldrig ut gymnasiet. Av de övriga har 2 gått i hjälpklass och 4 utom dessa slutat i förtid enligt § 48 i folkskolestadgan. Ytterligare 12 slutligen blev vid ett eller flera tillfällen kvarsittare. Lägger man härtill 5, som ständigt hade dåliga betyg, utan att för den skull behöva gå om klassen, blir det 23, d. v. s. hälften, som visat påtagliga intellektuella skolsvårigheter. Endast 3 har fått jämförelsevis höga betyg i skolan. 1 1938 års undersökning hade 36 °/o suttit kvar, gått i hjälpklass eller slutat enligt § 48. Sammanlagt 21 °/o hade haft ofullständig skolgång. Till jämförelse kan nämnas att det visats, att bland vanartiga pojkar kvarsittning förekom i cirka 15 °/o. Bland icke vanartiga var det ännu ovanligare. 53 Dessa fakta vittnar dock mera om klientelets bristande intellektuella förutsättningar än om dålig skolmiljö, om det än är en intressant omständighet, att blott 2 gått i hjälpklass. Det har nyligen visats, att vid ordentligt omhändertagande i skolan med bl. a. placering i hjälpklass, löper de debila barnen icke större risker för social urspåring än normala barn. 15 För den emotionella utvecklingen direkt skadliga förhållanden i skolan åberopas också i en del fall. Stundom vittnas om allmän vantrivsel. »Det var ett förskräckligt regemente med stryk, bibelläsning och annan tortyr», heter det t. ex. om undervisningen i ett skolhem. Omdömet kan vara färglagt, men det vittnar i varje fall om den emotionella inställning till undervisningen, som skolan alstrat hos eleverna. Uppgifter från f. d. lärare bestyrker också i enstaka fall elevens skildring. En 11-åring skall ha råkat i ideliga kontroverser med lärarinnan för olydnad och trots i förening med ett i övrigt oskickligt uppträdande. De sista skolåren får denne yngling börja arbeta och lämna hem alla pengarna. För att fä skidor som de andra, knycker han ett par och intages på Bona. Lärarinnan klagar dessförinnan över att hon under de föregående terminerna totalt misslyckats med att bryta hans »onaturliga trots» och alt han skulle ha blivit en fara för de andra pojkarna i klassen. Det är, säger hon, »en bjudande nödvändighet att antingen överflytta honom till en annan klass, där sträng aga kan tilldelas eller till en uppfostringsanstalt». I en del fall försummades också skolgången på ett eller annat sätt t. ex. genom upprepade byten av skola eller genom att eleven började för sent eller slutade i förtid för att i stället ägna sig åt arbete (4 fall). Endast i Va a v a l l a fall U 5 fall) har den blivande lösdrivaren gått igenom skolan utan kända anmärkningar. Tyvärr kan några jämförelsesiffror icke åberopas, men det vittnar troligen om en ovanligt hög frekvens av per-

8 söner med skolsvärigheter, vare sig det nu huvudsakligen bör tillskrivas psykopalologiska symtom hos vederbörande eller i en del fall också olämpliga skolförhållanden. 4.

Yrkesutveckling.

Vid en undersökning av lösdrivarklientelets sociala utveckling är det av speciellt intresse att studera, hur yrkessituationen gestaltat sig. A priori kan man förmoda, att lösdrivarna visar större instabilitet än andra människor, att de byter plats och yrke oftare, än vad som annars brukar vara fallet inom motsvarande samhällsskikt, att de oftare är arbetslösa och dylikt. Man kan även vänta sig, att frigörelsen från uppfostringsmiljön skall äga rum relativt tidigt. Enligt Adell och Jonsson flyttade 23 % av deras 120 undersökta lösdrivare hemifrån, innan de fyllt 15 år, och 62 % före 18 års åldern. Endast 15 % var över 21 år. Det tyder onekligen på en rätt tidig frigörelse. Exakta undersökningar över vanliga människors handlingsmönster i detta avseende saknas emellertid. Säkra slutsatser kan därför icke dragas. Det nu undersökta materialet omfattar ju endast 29 Svartsjöinterner. Över hälften av dessa hade flyttat hemifrån före 18 års ålder, vilket ju stämmer med resultatet av den föregående inventeringen av Svartsjöklientelet. Tidpunkten för debuten i arbetslivet kan belysas av den nu företagna utredningen. I ett 10-tal fall är dock uppgifterna osäkra. Av de övriga förklarar ett 20tal, d. v. s. över hälften, att de hade förvärvsarbete redan före 15 års ålder, ett par redan, när de var 11 eller 12 år gamla. Av de övriga började flertalet arbeta innan de fyllt 18 år. Endast 5 kom ut i arbete senare. En ungdomsundersökning i Stockholm 1944 visade emellertid, att av vanlig manlig ungdom hade 50 °/o arbete redan i 15-årsåldern. 58 Det är ju ungefär som bland lösdrivarna. Bland de lösdrivare som dröjt med att börja förvärvsarbete, finns ett par från bättre sociala skikt, vilket ju överensstämmer med sedvänjorna inom sådana sociala grupper. Många började arbeta långt innan de flyttade hemifrån. I ett par fall har det dock hänt, att vederbörande gått sysslolös hemma åratal efter skolans slut, slagit dank, spritat och så småningom börjat bettla utan att någonsin komma in i ordnat arbete. Det har således hänt, att lösdriveriet börjat, medan vederbörande ännu bott hemma. Det har tidigare visats (Socialstyrelsen 1923, Adell och Jonsson 1938), att lösdrivarklientelet i påfallande stor utsträckning rekryteras bland personer, som är födda i städerna. Dessutom söker sig lösdrivarklientelet tydligen också så småningom till städerna i betydligt större utsträckning än den genomsnittliga manliga befolkningen i Sverige. Socialstyrelsen fann 1923 en 7 gånger högre inflyttningsfrekvens till storstäderna än normalt. Adell och Jonsson påpekar, att ingen av de tvångsarbetare i deras material, som fötts i Stockholm, Göteborg eller Malmö sedermera flyttat till landsorten eller annan stad. De större städerna verkar tydligen starkt attraherande pä lösdrivarklientelet — i varje fall om man skall döma efter den del av klientelet, som blivit föremål för ingripande. Det kan ju tänkas, att detla utgör ett visst urval typiskt för städerna, då polismyndigheterna i större städer sannolikt övervakar klientelet effektivare och är snarare till åtgärder än på landsbygden. Få av de lösdrivare, som blir föremål för åtgärder, kommer frän jordbrukarbefolkningen (enligt Adell och Jonsson var endast 14 % av deras fäder bönder eller lantarbetare). C:a 11 % av fäderna var självständiga bönder, företagare eller tjänstemän. 55 % var vanliga arbetare. Av mödrarna hade 7 % som ogifta varit lärarinnor, kontorister, affärsidkerskor etc. Bland de övriga var flertalet hembiträden, bondpigor, kökspersonal o. dyl. Många var helt enkelt hemmadöttrar. Enstaka hästhandlare och lumpsamlare bland fäderna (8 %) och prostituerade bland mödrarna (4 %) tycks också ha förekommit. En del sådana förvärvskällor har väl troligen sönerna vid sin redogörelse för uppväxtmiljön ibland förtigit.

9 En undersökning av lösdrivarklientelets yrkesgruppering visar i jämförelse med föräldrarna en markant förskjutning till socialt enklare yrken. I den nu företagna inventeringen kan 78 °/o betecknas som arbetare. Differensen mot fädernas yrkesgruppering i föregående utredning är statistisk sannolikt (differensen utgör exakt uttryckt 22,0 ± 8,4 %). Det är särskilt antalet bönder, hantverkare, förmän, tjänstemän o. dyl., som minskat bland lösdrivarna. Det torde delvis vara uttryck för en generell tendens i den samhälleliga utvecklingen. Sannolikt beror det dock delvis också pä den allmänna sociala nivellering, som utmärker de blivande lösdrivarna. Omkring hälften av arbetarna är okvalificerade diversearbetare, skogsarbetare, lantarbetare eller grovarbetare, ] /s verkstads- eller fabriksarbetare. Adell och Jonsson konstaterade på sitt material, att 60 % av lösdrivarna i ungdomen aldrig fått träning i något visst yrke. De rekryteras således i främsta rummet bland okvalificerade arbetargrupper. Anmärkningsvärt i yrkesvalet är vidare, att värvning förekommit relativt ofta. I Kinbetgs undersökning av långbropatienter hade 17 °/o tidigare varit värvade, socialstyrelsens utredning 19 °/o, i Adell-Jonssons 22 %> samt i denna undersökning 13 %. Sannolikt är detta ett uttryck för klientelets allmänna rotlöshet och försök att finna sig till rätta med än det ena, än det andra. Klientelet har i regel bytt anställning mycket ofta. De flesta har dock icke i detalj kunnat redogöra för hur många platser de haft och h u r länge de stannat i olika anställningar. Ett lätthanterligare indicium på den sociala instabiliteten är därför yrkesväxlingen. Bland lösdrivarna har, frånsett tillfälliga gästspel i andra yrken, 11 stycken eller c:a x/4 av de undersökta hela tiden arbetat inom samma bransch. Sex stycken har bytt yrke två eller tre gånger, fem av de undersökta fyra eller fem gånger och 23 slutligen eller hälften av de undersökta har ständigt sysslat än med det ena, än med det andra och således haft rent tillfälliga yrken. De har i regel kallat sig grovarbetare eller diversearbetare. En har aldrig haft något arbete. Enligt Adell och Jonsson byter även lösdrivare med yrkesutbildning ofta längre fram yrke. Endast 2j3 av de yrkesutbildade lösdrivarna utövade yrket även som vuxna. Till jämförelse kan nämnas, att en Gallup-undersökning 1945 visade, att 51 % av de tillfrågade icke haft något annat yrke tidigare. 58 Av intresse är vidare, att man i många fall under årens lopp kan iakttaga en försämring av yrkesstabiliteten, medan det i regel brukar vara så, att de flesta yrkesväxlingar sker i åldern 20—29 år för att sedan avta starkt med stigande ålder. 58 I 22 fall är yrkessituationen ungefär oförändrad under årens lopp. I 8 av dessa fall beror detta pä att de alltid brukat vandra från yrke till yrke, medan de övriga 14 visat sig någorlunda stabila i yrkesavseende, men haft allt oregelbundnare anställningsförhållanden. De är långa tider arbetslösa eller vagabonderade, men när de har arbete, håller de sig dock i regel inom ett eller ett par yrken. Endast i 2 fall har en benägenhet att vandra från det ena yrket till det andra i ungdomen längre fram förbytts till stabilitet inom ett bestämt yrke. De övriga 22, d. v. s. närmare hälften av de undersökta, har de första åren efter skolans slut visat en viss stabilitet inom yrket, men så småningom börja syssla med litet av varje. Samtidigt inträffar allt längre och längre avbrott i deras sysselsättningsförhållanden, och de hemfaller alltmera åt vagabondage eller nasande. I stort sett kan man av klienternas egna uppgifter och inhämtade upplysningar beträffande sysselsättningen för övrigt konstatera, alt drygt hälften av de undersökta i ungdomen haft arbete relativt regelbundet och på jämförelsevis långvariga platser. Omkring 1 / 3 har däremot alltid haft oregelbundet arbete, bytt anställning ständigt och jämt med talrika och länga arbetslöshetsperioder dessemellan. Av de övriga har flertalet visat rätt växlande förhållanden, tidvis arbetat regelbundet ocb ordentligt, tidvis gått arbetslösa eller flackat från det ena till det andra. Den vanligaste sociala utvecklingen är således en snart allt mer utpräglad instabilitet och oregelbundenhet både beträffande yrket och sysselsättningen. Allt flera halkar ur produktionen. Enligt Adell och Jonsson kommer närmare 40 % ur förvärvslivet redan före 25 års ålder.

10 Vad lösdrivarnas arbetsförmåga beträffar har det i en del fall inte varit möjligt att fä uppgifter från arbetsgivare eller institutioner, som haft tillfälle att observera vederbörande. I de 26 fall, om vilka närmare upplysningar i detta avseende inhämtats, har ca ^s betecknats som relativt goda och effektiva arbetare och omkring hälften som visserligen vänliga, hyggliga och lätthanterliga men slöa, lata och oföretagsamma. Endast 3 uppges ha varit direkt arbetsnegativistiska med en benägenhet att råka i konflikt med omgivningen. En aktiv arbetsmotvilja tycks således knappast vara särskilt utbredd bland lösdrivarna. Flertalet är av den passiva och oföretagsamma typen, en del av dessa under ledning arbetsamma och villiga. Från en del håll har för övrigt gjorts gällande, att denna passiva inställning till arbete i viss utsträckning är förvärvad. Den har uppkommit till följd av långvarig arbetslöshet. Från andra håll har detta bestritts. Då frågan om arbetslöshetens betydelse för rekryteringen av lösdrivarklientelet är socialt mycket viktig och teoretiskt av stort intresse särskilt med hänsyn till kausalsammanhangen vid lösdriveri, kan det vara skäl att gå närmare in på denna fråga. I 10 av fallen hävdas bestämt, att arbetsinskränkning eller andra yttre orsaker varit anledning till en arbetslöshet, som inlett ett alltmera accentuerat lösdriveri. I andra fall uttalar man sig mera svävande på den punkten. Under arbetslöshetskrisen under trettiotalet företogs särskilt i England och U. S. A. flera ingående socialpsykologiska studier av arbetslösa, som är rätt belysande i detta sammanhang. Dessa undersökningar visar, hur en lång tids arbetslöshet så småningom kan förändra individen och hans attityder till omgivning och arbete. I ett fall, beskrivet av Bakke, började iakttagelserna, när arbetslösheten varat 3 dagar. Exploranden, en 28 års mekaniker med tioårig erfarenhet i yrket, tar då saken mycket lätt. »Det finns massor av jobb för en man med min erfarenhet. Jag har aldrig förr varit utan arbete mer än en vecka. Jag är snart tillbaka igen». Tre veckor senare har han börjat fundera, om det egentligen finns något arbete. »Det är mycket nedslående». Han är dock ännu hoppfull och tror, att något snart skall komma i hans väg. Han svarar på alla annonser i tidningarna. När 8 veckor förflutit, är han inte hemma vid besöket. Han har gått till en ort 10 engelska mil bort för att söka arbete. Nästa dag kommer han just hem från en annan lång vandring efter arbete. »Jag har börjat undra, om det är något fel på mig. Jag försöker varje dag». På arbetsplatserna frågar man hur länge han varit utan. Han vågar inte vara uppriktig längre. »Då skulle de säga: Vad är det för fel på er?» Efter 11 veckor h a r hans tillförsikt försvunnit helt och hållet. Han är visserligen outtröttligt ute och söker arbete men det är bara envisheten, som håller honom i gång. Han arbetar mycket hårdare nu än när han hade jobb. Han har dock slutat med sina systematiska försök. Han vandrar bara planlöst gata upp och gata ned. »Jag känner, när jag går på gatan, att alla mina gamla bekanta tittar på mig och tänker: Undrar just vad det är för fel på honom. Och min familj börjar också tycka, att jag inte försöker. Så jag kan inte träffa dem så mycket nu. Jag går hem sent och lägger mig». Sjuttonde veckan är han butter och förtvivlad och säger inte mycket. Han har ingen geist kvar. Han fortsätter dock envist med att söka efter arbete, men tror inte längre på det. »Det värsta är inte att vandra omkring hela dagen, fast det är illa nog. Det värsta är den ständiga hopplösheten i att söka ett arbete, som man vet inte finns». 16 Denna begynnande resignation och apati är också känd från svenska studier. 1 '' 18 Situationen är potentiellt utpräglat farlig i kriminalpolitisk mening. 19 Det framgår närmare av en undersökning av Sutherland och Locke, som studerat livet i läger för arbetslösa i Chicago. En del hade redan bott där i åratal. Man kunde konstatera 4 laster: dryckenskap, spel, lösa sexualförbindelser och bettleri. På lägret kom de arbetslösa in i en social gemenskap, där bettleri redan blivit en vana. I början drev hungern dem till det. Sedan måste de ha pengar till andra elementära behov. En

11 del började sälja papper, pennor, rakblad och andra småsaker. Det tröttnade en och annan så småningom på. »Jag börjar med den här smörjan för ett par år sedan. Man nu gör jag det inte längre. Jag tigger i stället». Somliga skämdes i början. Men de vande sig. Och så småningom utvecklades tekniken. Samtidigt förändrades attityden till arbete. De blev ängsliga, skygga och rädda. De började säga nej till erbjudande om arbete, emedan de var rädda att inte klara det. De tyckte till slut det var dumt att ens försöka. 20 Det har sagts, att enbart fattigdom eller arbetslöshet inte gör en människa till lösdrivare eller tiggare. Det är säkert i de flesta fall riktigt. Men bland de arbetslösa finns det alltid en del, som i denna påfrestande situation riskerar en utveckling till bettleri och lösdriveri, och som sedan förblir där. Som alltid är det de psykiskt defekta, som löper största risken, debila, neurotiker, ängsliga asteniker och slappa hysteriker. Uppgifterna om frekvensen av psykiskt sjuka bland arbetslösa är mycket varierande, förmodligen beroende på olika urval. Marsh fann åtminstone 6 °/o psykoneurotiker. Sådana symtom uppträdde dock blott hos personer, som redan tidigare varit psykiskt labila. Det är ju också de sämst utrustade, som drabbas först vid en kris. 21 Sutherland och Locke fann i sina arbetslöshetsläger inte mindre än 18 °/o psykotiska, neurotiska eller »psykopatiska». Den genomsnittliga intelligensen låg också betydligt under medelnivån. Troligen hade i dessa läger med tiden skett en skiktning och ett visst urval. Det är emellertid sådana grupper bland de arbetslösa, som lättast blir fixerade i lösdrivarattityden. Anmärkningsvärt är också, att de yngre löper större risker. Det har förklarats med att de inte lika starkt som äldre assimilerats i fasta sociala gruppbildningar. De kommer i intimare kontakt med arbetslöshetsgängen. De har inte heller ännu fått samma inrotade vana vid arbete. 22 De ha därför lättare att halka ur produktionen. Ungdomsarbetslösheten medför därför ökade risker för rekrytering till lösdrivarklientelet. Synbarligen är riskerna också större för icke yrkesutbildade arbetare, grov- och diversearbetare, än för yrkesutbildade. 5.

Familjeliv

och sociala

kontakter.

Lösdrivare är sällan gifta. I undersökningen 1923 var 87 °/o ogifta, 1938 83 °/o och 1945 84 %. Flera av de övriga är änklingar eller frånskilda. De flesta är barnlösa, 1938 77 %, 1945 82 %. Antalet barn per individ utgjorde 1938 0,7, 1945 endast 0,3. De få barnen är till på köpet, som Adell och Jonsson framhållit, koncentrerade till ett fätal individer med många barn, stundom utomäktenskapliga. Troligen ligger dessa siffror något i underkant. En del av de undersökta kan ha underlåtit att deklarera sina utomäktenskapliga barn, en och annan har kanske inte ens reda på hur mänga barn de har satt till världen. Det är emellertid odiskutabelt, att fruktsamheten är mycket läg. Dessa förhållanden är av stort intresse. Den brist pä social förankring, som frånvaron av äktenskap kan sägas innebära, skulle visserligen kunna vara en av anledningarna till den sociala rotlöshet, som bl. a. yttrar sig i lösdriveri. Framför allt är det emellertid ett uttryck för lösdrivarnas oförmåga att knyta sociala kontakter över huvud taget, framför allt stabila kontakter. Utom de 7, som varit eller är gifta, och som i varje fall vissa tider levat tillsammans med hustrun, har visserligen ytterligare en del varit samboende. Tvä har således varit samboende flera år och 5 under korta och tillfälliga perioder. Resten, över 2 / 3 , har alltid levat ensamma, sedan de lämnade föräldrahemmet. Lösdrivarnas brist pä stabila sociala kontakter och brist på värme i sina personliga relationer till människor överhuvud taget är ett mycket karakteristiskt och viktigt drag. Med åren blir deras sociala isolering allt mer framträdande. I tabell 2 h a r i korthet karakteriserats utvecklingsförloppet i de olika fallen, vad familjebildning och känslobindning vid andra människor beträffar.

12 Tabell 2.

Familjebildning.

Sedan tonåren ensamma enstöringar 10 fall, Tycks i stort sett ha varit ensamma hela livet, sedan de flyttat hemifrån 18 » Troligen umgåtts med lösa och växlande element rätt snart, sedan han kom hemifrån 1 » Brukade länge vara tillsammans med föräldrar och syskon men på senare år ensam 1 » Bodde länge hemma men sedan abrupt brutit kontakten med föräldrahemmet och blivit ensam 1 » Först hemma flera år, sedan kringflackande men alltjämt haft kontakt med hemmet 1 » Kringflackande flera år, sedan behållit kontakten med hemmet, sista tiden samboende 1 » Ensam långa tider, så samboende en tid med en kvinna, som sedan tröttnade . . . . 1 » Från tonåren tidvis ensam, lidvis kvinnligt sällskap, sedan alltmer isolerad . . . . 1 > Bodde hos föräldrarna till dessa dog, då expl. var 50 år, sedan samboende en kort tid, därefter ensam 1 » Efter tonåren först ensam men flitigt med sexualförbindelser, gift vid 30 års ålder med prostituerad 1 » Gift några år men för övrigt mest umgåtts med lösa och rotlösa element 2 » Ensam de första åren, sedan i 11 år gift, därefter ensam igen och helt förfallen . . 1 * Levat i ett långvarigt äktenskap, som gång på gång hotat gå isär men alltjämt håller. Bor dock inte alltid hemma 1 » Länge ensam och kringflackande, så gift och oregelbundet samboende 1 » I stort sett bott hemma tidigare. Sedan på grund av sjukdom intagen på ålderdomshem och därefter samboende 1 » Först ensam, sedan samboende och gift, därefter ensam igen 1 * En mycket stor del —- över hälften — har tydligen alltid varit utan varmare kontakter med kvinnor. Ett par har aldrig haft coitus. Några få har haft mera förtroliga bekantskaper, men i flertalet fall har även dessa förbindelser visat relativt kort varaktighet. Betecknande är i detta sammanhang Adell och Jonssons uppgift 1938, att Va av Svartsjöklientelet haft gonorré en eller flera gånger och 1 / 0 syfilis. Ingen har haft en vanlig långvarig trygg förbindelse med en kvinna. Även de gifta har gång på gång flyttat hemifrån eller också har äktenskapet trasats sönder på annat sätt. Det skulle vara av stort socialpsykologiskt intresse att få den emotionella gestaltningen av lösdrivarnas sociala kontakter ytterligare belyst. Det är emellertid svårt att få ordentliga uppgifter därom. De inhämtade upplysningarna ger ii regel dåliga informationer. På anstalterna har man sällan fört anteckningar om sådana förhållanden. Andra människor, som kan lämna upplysningar därom, är, när det gäller ett lösdrivarklientel, svåra att få tag på. I 19 fall har emellertid vissa uppgifter om vederbörandes beteende i detta avseende lämnats. Dessa uppgifter har samlats i tabell 3, där de komprimerats till korta omdömen. Tabell 3. Emotionellt beteende. Lever i en värld för sig. Del är som om mänsklig samvaro över huvud taget »inte anginge honom». »Han vill bara vara i fred». Egocentrisk. »Omgivningen existerar knappast för honom». »Deltar på ett främmande sätt i tillvaron». »Världsfrånvänd enstöring. Lever i en inre värld med sina fantasier». »Han har aldrig velat låta någon komma sig in på livet». Inte affektivt förankrad i någon miljö.

13 »Det har varit fattigt med sällskap i hans liv, både manligt och kvinnligt». Inga som helst fasta personkontakter. Han levde ett tag »ett trivsamt vildmarksliv» med ett par kamrater. Sedan ensam och rotlös. Stormigt äktenskap. Hustrun praktisk, tålig, duglig. Expl. mycket besvärlig. Samboende en tid. Hustrun sjuklig. Hade fattigvård. »Olyckligt äktenskap». Bodde tillsammans med ett »rejält fruntimmer». Efter hennes död gick det utför. Oroligt äktenskap. Hustrun blev snart sinnessjuk. Soutenör åt hustrun. Även »beskyddare» åt andra. Misshandel. På skyddshemmet bedrev expl. sexuella lekar med yngre. Möjligen dragning ål det homosexuella. Senare kamrat åt prostituerade och sannolikt soutenör. Sedan en tid sällskap med prostituerad, åt vilken han förmodligen fungerat som soutenör. Man kan i huvudsak särskilja 3 grupper, nämligen dels enstöringar, som levat för sig själva, slutna för yttervärlden, dels stormiga och oroliga äktenskap, då dock en viss varm kontakt med andra människor en tid förefunnits, dels slutligen en grupp, där kontakten med kvinnor tydligen legat på det rent driftsmässiga planet och utnyttjats i profitsyfte. I de återstående fallen har inga objektiva upplysningar av intresse framkommit. Av klienternas egna skildringar att döma torde färgningen av deras förbindelser med andra människor i regel inte nämnvärt avvika från de 3 typer, som här skisserats. Av intresse är slutligen också lösdrivarnas kontakter med kamrater i arbetet eller på luffen. Det har inte varit möjligt att få objektiva upplysningar därom. Av klienternas egna uppgifter, som också är mycket torftiga i detta avseende, får man det allmänna intrycket, att fasta personkontakter är mycket sällsynta även beträffande kamrater. Många är tydligen helst ensamma under sitl kringflackande, andra håller tidvis ihop ett par stycken, särskilt vid kriminella förehavanden, jakt efter sprit etc. Inte i något fall har lämnats uppgifter, som tyder på förekomsten av en mera fast vänskap. 6.

Hälsotillstånd.

Frågan om lösdrivarnas hälsotillstånd har ett visst intresse. En bidragande förklaring till lösdrivarnas ogynnsamma yrkesutveckling skulle nämligen kunna vara svaghet eller sjukdom med åtföljande nedsättning av arbetsförmågan. Vid undersökningen 1938 befanns endast 15 % av de undersökta vara helt fria från sjukdom eller lyte. Vanligast var defekter i rörelse- och hållningsorganen, plattfot, ryggradsdeformiteter (hos över tys av de undersökta) etc. Men även svårare sjukdomar förekom (hjärtfel 10 %, luftrörskatarrer och astma 13 %, lungtuberkulos 3 % o. s. v.). Även en sådan inventering stöter dock pä åtskilliga svårigheter. Det är exempelvis inte så lätt att avgöra, speciellt på äldre; människor, när en ryggradskrökning blir så höggradig, att den bör anses patologisk. Inte heller är frekvensen av ryggradsdeformiteter bland folk i allmänhet närmare undersökt. Antalet defekter och sjukdomar bland klientelet är dock så pass högt, att man tämligen säkert kan förutsätta, att det är högre än bland genomsniltsbefolkningen. Lösdrivarna är alltså i ovanligt hög grad rekryterade bland kroppsligt sjuka och defekta. Lindrigare defekter och sjukdomar behöver inte påverka arbetsförmågan nämnvärt. Socialpsykologiskt kan de ända ha stor betydelse genom att förorsaka ökad trötthet och nedsatt vitalitet och spänst. Vederbörande har mindre motståndskraft i påfrestande situationer. Ännu viktigare är emellertid sjukdomar som direkt nedsätter arbetsförmågan. Detta var den huvudsakligaste frågeställningen vid undersökningen 1945. Då kunde konstateras, att 9 av de undersökta (20 °/o) hade en av kroppslig sjukdom eller statiska besvär påtagligt nedsatt arbetsförmåga. Ingen var dock av fysiska skäl helt ar-

14 betsoförmögen. Ytterligare omkring 30 °/o hade förut haft mer eller mindre svåra sjukdomar, som tidvis verkat invalidiserande. Omkring hälften ansåg sig i stort sett alltid ha varit friska. 7. Psykiskt

tillstånd.

En psykiatrisk inventering av ett större klientel stöter på åtskilliga svårigheter av principiell och metodologisk art, som väsentligt begränsar dess användbarhet. Då undersökningar av detta slag blir allt vanligare, kan det vara skäl, att här inledningsvis beröra en del av de problemställningar, som aktualiseras. De individuella variationerna mellan de undersökta är vanligen mycket stora. Den psykologiska diagnosen måste i regel göras mångfacetterad för att någorlunda täcka den psykiska strukturen i varje enskilt fall. Följden därav är de välkända svårigheterna att klassificera klientelet på ett sätt, som någorlunda motsvarar dess sammansättning. Vanligen är det av praktiska och didaktiska skäl nödvändigt att framhäva vissa väsentliga huvuddiagnoser, medan psykiska störningar och egenheter av mindre höggradig karaktär förbises vid den schematiska indelningen. De många individuella olikheterna mellan fallen kommer därigenom att utsuddas. Man kan icke ta hänsyn till de socialpsykologiskt betydelsefulla karakteristika, vilka bidragit att skapa den specifika individuella situation, som i de olika fallen lett till lösdriveri. Man kan visa, att ett antal av de undersökta är t. ex. efterblivna eller neurotiska. Detta förklarar emellertid inte i och för sig, varför de, som i dessa fall, utvecklas till lösdrivare. De flesta efterblivna och neurotiker i samhället blir ju aldrig lösdrivare. Är det något särskilt, som karakteriserar de nervösa och efterblivna i detta klientel? På en sådan fråga ger en statistisk psykiatrisk indelning intet svar. Både ur praktisk och sociologiskt vetenskaplig synpunkt är emellertid just den frågeställningen den väsentliga. Först om den besvaras, kan man börja att närmare diskutera lämpliga behandlingsformer och den ändamålsenliga profylaxen. Varje psykiatrisk inventering lider vidare av tekniska brister. För det första spelar subjektiva bedömanden in på ett sätt, som gör iakttagelser av olika undersökare i stor utsträckning inkommensurabla. Det spelar mindre roll vid väl avgränsade sjukdomstillstånd som exempelvis manifesta schizofrenier och en del andra psykoser. Sådana är emellertid relativt sparsamt företrädda bland asociala och i socialvårdsklientelet. De blir nämligen i regel förr eller senare omhändertagna av de sjukvårdande organen. Däremot spelar subjektiva bedömanden en synnerligen stor roll vid diagnosticerandet av exempelvis neuros, oligofreni och andra abnormtillstånd. Vad oligofrenin beträffar, har man i någon mån sökt undanröja den subjektiva faktorn vid diagnostiken genom användande av intelligenstests. Att dessa både företer teoretiska brister och betydande felkällor är emellertid väl bekant. Resultaten är icke ens helt oavhängiga av undersökarens person och värdesättning. Otvivelaktigt innebär emellertid testningen en betydligt ökad objektivisering vid diagnostiken. I det här undersökta klientelet motverkas detta i en del fall av en påtaglig tendens hos de undersökta att inte anstränga sig intill prestationsgränsen. Flera intog en direkt negativ attityd till undersökningen, andra gitte helt enkelt inte. En subjektiv uppskattning av vederbörandes intellektuella utveckling måste därför alltid komplettera testresultaten. Troligen har det i flertalet fall trots allt varit möjligt att få någorlunda tillförlitlig uppfattning om de undersökta lösdrivarnas intellektuella utrustning. Svårare är det att mäta emotionella egenskaper. Det finns överhuvud taget inga möjligheter att objektivt avgöra, när ett psykiskt symtom är så pass starkt avvikande från det vanliga eller »normala», att det bör betecknas som abnormt eller sjukligt. En undersökare kan karakterisera vissa personer som neurotiker eller »psykopater», som en annan anser falla inom den normala variationsbredden. Det-

15 samma gäller diagnosen av konstitutionella plus- eller minusvariationer enligt Sjöbring. Dessa skulle ju visserligen vara normala psykiska varianter, men det är återigen en uppskattningsfråga, hur pass markanta de psykiska särdragen skall behöva vara för att berättiga till ett plus- eller minusförtecken på konstitutionsradikalen. Ett instruktivt exempel härpå erbjuder en undersökning av den psykiska sjukdomsfrekvensen hos amerikanska fångar. Vid den första genomgången kunde konstateras »psykopati» hos 25 °/o av fångarna. En förnyad undersökning en tid senare av en annan psykiatriker visade efter »noggrann sovring» att endast 5 °/o av de undersökta var »psykopater». 23 Olika undersökare fann alltså på samma klientel en helt olika frekvens av »psykopati». Testning skulle minska det subjektiva i gränsdragningen mellan normalt och abnormt även vid abnormtillstånd av denna natur. Sådana tests är emellertid ännu jämförelsevis dåligt utprovade och praktiskt taget inte alls använda i värt land. Den här använda Rorschach-metodiken lämnar pä denna punkt föga hjälp. Man får genom detta psykodiagnostiska test hjälp med beskrivningen och diagnostiken av de undersökta och sina egna iakttagelser och tolkningar av symtomen bestyrkta eller kompletterade. Hur pass massiva drag i Rorschach tydande på förekomsten av nervösa störningar av något slag det skall behövas, för att en individ skall anses falla utanför den normala variationsbredden och tillåta en psykiatrisk sjukdomsetikett, beror emellertid på testledarens omdöme och erfarenhet. Testet är icke direkt kvantifierat. I en amerikansk modifikation har man visserligen samtidigt sökt förenkla och kvantifiera metoden, men denna modifikation har ännu inte börjat praktiseras i Sverige. Dessa reflexioner gäller alltså icke de kvalitativa iakttagelsenia utan de kvantitativa slutsatserna beträffande frekvensen av psykiska egenheter och sjukdomar bland klientelet. Vid de kvalitativa beskrivningarna och diagnoserna spelar naturligtvis även subjektiva faktorer in. Därvidlag har man emellertid i regel möjlighet alt klassificera vederbörande efter någorlunda allmänt vedertagna bedömningsgrunder. Erfarenheten, skickligheten och iakttagelseförmägan varierar naturligtvis betydligt hos olika undersökare. Rorschach utgör i regel en god och objektiviserande kontroll men kan också en och annan gång ge direkt vilseledande resultat. Felkällorna vid den kvalitativa bedömningen är dock av en viss betydelse vid undersökningar av sjukdomsfrekvensen inom klientelet. I brist på för svenskar utarbetade och standardiserade kvantitativa testmetoder för emotionella avvikelser finns det för närvarande endast ett sätt att komma med någorlunda hållbara kvantitativa omdömen. Även om man omsorgsfullt preciserar och värderar arten och styrkan av de symtom, på vilka man ställer diagnosen, är det alltjämt frågan om en subjektiv uppskattning. Genom att undersöka ett jämförelsematerial bestående av individer, vilka icke varit föremål för den speciella samhälleliga åtgärd, som givit anledning till undersökningen (i detta fall behandling enligt lösdrivarlagen). enligt samma bedömningsprinciper och med samma metodik som de asociala, kan man emellertid fä ett belägg för de funna frekvenssiffrornas betydelse och konstatera, huruvida förekomsten av en viss psykisk abnormitet på ett mer eller mindre markant sätt avviker från, vad som är förbållandet i ett socialt normalt klientel. Vid undersökningar på asocialt klientel är det därför i regel önskvärt med kontrollmaterial. Detta gäller framför allt, när de funna frekvenssiffrorna på undersökningsmaterialet är jämförelsevis låga. Visar det sig, att en mycket stor del och kanske flertalet av de undersökta företer psykisk abnormitet av olika slag, är det mindre nödvändigt med kontrollmaterial. Av föregående undersökningar var det nu väl känt, att lösdrivarklientelet i utpräglad grad bestod av psykiskt sjuka och abnorma människor. Man kunde därför vänta att finna en mycket hög frekvens av psykiskt abnorma. Därför ansågs det vid denna undersökning inte nödvändigt att samla in ett kontrollmaterial. Man kunde a priori vänta, att vilken undersökare som helst, oavsett hans subjektiva sätt att värdera storleksordningen av de i varje individuellt fall påvisade psykiska egenheterna, skulle komma att karakterisera ett

16 mycket stort antal som psykiskt särpräglade. När vissa frekvenssiffror presenteras i det följande, framgår det av det föregående resonemanget, att de exakta procentsiffrorna i och för sig inte har något större intresse. De skulle genom en annan undersökare kunna förskjutas inte så obetydligt i endera riktningen. Det är endast storleksordningen, som har betydelse. Det viktiga är, om det förekommer en hög eller låg frekvens av psykisk abnormitet. Ännu en svårighet vid undersökningar av detta slag, som mindre gäller sinnessjuka än psykiskt abnorma, är bristen på enhetlig terminologi. Somliga psykiska diagnoser är av kausalt slag och hänför sig till tillståndets orsak, andra är deskriptiva och hänför sig till vissa symtom. Olika undersökare använder olika termer för likartade symtom (jfr hållningslös »psykopat»—hysteriker eller asteniker—subvalid). Andra åter använder samma namn på olika psykiska tillstånd (jfr exempelvis hysterisk »psykopati» med det psykoanalytiska hysteribegreppet). Denna skiljaktighet i terminologin vittnar framför allt om den oklarhet, som ännu råder beträffande kausaliteten vid psykiska avvikelser. Man utgår från olika etiologiska teorier — i den mån det inte är fråga om ren tankeförvirring. Vissa psykologiska termer baseras exempelvis på ett konstitutionspsykologiskt, andra på ett företrädesvis dynamiskt och ännu andra på ett enbart karakterologiskt betraktelsesätt. Vid en schematisk indelning av ett undersökt klientel är det tydligen först nödvändigt att precisera indelningsgrunden. Man kan visserligen, som nyligen framhölls i en undersökning, undvika att använda sig av ett bestämt schema eller en viss typologisk skola. Det är emellertid då svårt att undvika oklarhet och suddighet i terminologin. Man riskerar att indelningsgrunden än blir kausal, än symtomatisk. Det kan också förekomma att termer frän olika skolor kommer att delvis täcka varandra. Den hyperthyma personlighet, som särskiljes i vissa system, torde exempelvis av den sjöbringska skolan kunna betecknas som lätt subsolid, substabil och emotionellt hypoplastisk. Att använda termen hyperthymi jämsides med t. ex. substabilitet eller cyklothymi samt conativ underutveckling måste därför ge upphov till en viss oklarhet. 55 Vissa distinktioner torde därför vara nödvändiga. I enlighet med Kinberg kan man särskilja tre bedömningsgrunder vid diagnostiken av socialt missanpassande. Man kan ställa 1. en karakterologisk, 2. en individual- och konstitutionspsykologisk och 3. en psykopatologisk diagnos. Den karakter ologiska diagnostiken är den i det allmänna språkbruket förekommande. Den hänför sig framför allt till vissa socialt viktiga reaktionsbenägenheter och attityder, såsom pålitlighet, uthållighet, duglighet, sannfärdighet, flit, ordentlighet, betänksamhet, benägenhet att ta ansvar e t c , eller vid negativa förtecken opålitlighet, tanklöshet, misstänksamhet, bristande uthållighet, häftighet, förljugenhet o. s. v. När detta språkbruk tillämpas vid klinisk diagnostik, försöker man gärna använda psykiatriska termer, som förlänar det ett sken av vetenskaplig exakthet. I en nyligen utkommen rättspsykiatrisk lärobok talas sålunda om en lång rad olika psykopater: sensitiva, explosiva, emotionellt labila, känslokalla, viljesvaga, hållningslösa, egocentriska, fanatiska, paranoida o. s. v. Detta är väsentligen en karakterologisk gruppindelning med utgångspunkt från Schneid.er, vari de olika typerna betecknas med termer, som har en mer eller mindre utpräglat social och moralisk innebörd. Individerna grupperas sedan nödtorftigt efter de mest iögonfallande dragen. En sådan karakterologisk beskrivning eller diagnos kan alltid ställas, så fort man haft tillfälle att studera en individ, oavsett närvaron av lcsioner, defekter och dynamiska tillstånd eller plus- respektive minusvariationer i enlighet med Sjöbring. Den individual- och konstitutionspsykologiska diagnostiken innebär en analys av individen i enlighet med ett individual- och konstitutionspsykologiskt betraktelsesätt. Den använda terminologin beror på vilken konstitutionspsykologisk skola man följer. Den mest kända är Kretschmers. Sjöbrings individualpsykologi är dock många år äldre och dessutom avgjort överlägsen Kretsclimers. Medan Kretschmer endast

17 har ett psykologiskt motsatspar, schizothyma och cyklothyma, har Sjöbring uppställt åtminstone fyra självständiga variabla konstitutionsradikaler. Allt efter beskaffenheten av de sålunda uppkomna konstitutionslegeringarna framstår olika grundläggande psykologiska egenskapskombinationer. Kretschmers lära tillåter egentligen endast en diagnos av vissa ytterlighetstyper, medan Sjöbrings individualpsykologi avser hela skalan konstitutionellt varierande psykologiska differenser och därför är lika användbar på genomsnittsmänniskan som pä ytterlighetsfallen. Det som vid undersökningar av detta slag gör det speciellt lämpligt att använda Sjöbrings system är, att man också kan registrera plus-egenskaper. Bland asocialitetsklientelet är visserligen dessa plusvariationer i regel betydligt ovanligare än minusvariationerna, men de förekommer dock och har stundom också stor betydelse vid asocialitetsgenesen. En sådan psykologisk konstitutionsdiagnos är svårare att ställa än en karakterologisk diagnos. Det fordrar ett betydligt grundligare studium av individen och en noggrannare analys av hans psykologiska struktur. En viss schematisering kan naturligtvis inte undvikas. Framför allt händer det emellertid att diagnosen grumlas och försvåras av symtom sammanhängande med hjärnskador av olika slag, s. k. lesionella hjärnförändringar, som kan »täcka över» den psykologiska konstitutionsbilden. Vid den psykopatologislta diagnostiken slutligen anlägger man om möjligt ett etiologiskt betraktelsesätt och frågar efter orsaken till vissa sjukliga symtom. Denna är dock inte alltid känd, och man får därför stundom nöja sig med att gruppera fallen efter sjukdomsbilderna. I regel är det dock möjligt att tillämpa åtminstone en grovetiologisk indelning. Även på detta område råder emellertid en betydande förvirring. Schematiskt skulle man kunna indela de psykopatologiska diagnoserna i fyra huvudgrupper, nämligen utvecklingsrubbningar, lesioner, dynamiska rubbningar och defekter. Utvecklingsrubbningarna beror pä att hjärnan på ett tidigt stadium hejdats i sin normala utveckling. Anledningen kan vara anlagsskador, d. v. s. en patologisk sammansättning av genbeståndet. Dit hör t. ex. vissa former av höggradig efterblivenhet samt vissa hypoplasier och dysplasier av olika slag, medfödda endokrina rubbningar etc. Utvecklingsrubbningar kan emellertid också uppstå genom sjukdomar eller yttre våld, som drabbar hjärnan på ett tidigt stadium, under fosterlivet eller de första levnadsåren, och förhindrar den normala utvecklingen av hjärnvävnaderna. I dessa fall har man att göra med en kombination av lesionella hjärnskador och därav betingade utvecklingsfel. Troligen bör väl den s. k. psykoinfantilismen även betraktas framför allt som en utvecklingshämning. På sina hall har den ju betecknats som en social attityd, uppkommen pä grundval av vissa minusvariationer under barndomen. Ett sådant betraktelsesätt utesluter clock inte, att det samtidigt kan föreligga en primär utvecklingshämning av något slag.59 Lesioner är skador i hjärnvävnaderna, åstadkomna genom mekaniskt våld, kemiska processer, inflammationer m. m. Somliga fall går till hälsa, andra är obotliga, i andra åter avstannar sjukdomsprocessen, men vissa hjärnskador blir bestående och man talar då om defektläkning. Till de övergående lesionella tillstånden hör t. ex. det akuta ruset och andra intoxikationer, alkoholpsykoser, de akuta förvirringstillstånden o. s. v. Icke övergående lesionella tillstånd utgör t. ex. dementia paralytica samt arteriosclerotiska och senila hjärnförändringar, de posttraumatiska och postencephalitiska sjukdomarna samt de tillstånd Sjöbring kallar hypofreni. De psykiska sjukdomssymtomen vid allergiska tillstånd beror således också på lesioner, även om vävnadsförändringarna ofta är relativt hastigt övergående. Vid upprepning av de akuta hjärnlesionerna vid t. ex. alkoholrus och andra intoxikationer, kan stundom uppkomma bestående lesioner: kronisk alkoholism, Korsakows psykos etc. Lesioner kan också, som ovan nämnts, uppstå redan i fosterstadiet, vid förlossningen eller under de första levnadsåren och då stundom även medföra utvecklingsrubb20—477228.

18 ningar av olika slag. Även lesionella förändringar är ofta delvis anlagsbetingade, d. v. s. sammanhängande med patologiska gener, även om de icke uppträtt förrän vid en ålder, då hjärnans utveckling avslutats. Dit hör t. ex. schizofreni, ixofreni m. m. Dynamiska tillstånd är sådana rubbningar, som veterligen varken beror på utvecklingsrubbningar eller lesioner. Kinberg har påpekat, att det finns psykiska funktionsrubbningar, som är omedelbart restituibla (exempelvis de förlamningar och funktionsbortfall, vilka kan framkallas genom hypnos) och som alltså inte kan bero på vävnadsskador. Däremot sammanhänger de naturligtvis med bestämda hjärnfysiologiska processer, som inte är närmare kända, och som det inte finns någon anledning att spekulera över i detta sammanhang. Till dessa dynamiska tillstånd hör framför allt en mängd psykiska insufficienstillstånd. Sådana tillstånd har många namn, olika inom olika skolor. En del brukar med en vilseledande och därför mindre lämplig benämning kallas psykogena tillstånd, andra kallas neuroser, neurastenier etc! Speciellt inom psykoanalysen och de s. k. djuppsykologiska skolorna spelar neurosbegreppet en dominerande roll, och man särskiljer en rad olika neurotiska tillstånd (aktualneuroser, ångestneuroser, tvångsneuroser e t c ) . Neurosdiagnostiken ersätter för psykoanalytikerna i stor utsträckning både vad som ovan kallats individual- och konstitutionspsykologisk diagnostik och klassisk psykiatrisk diagnostik. Den manisk-depressiva psykosen brukar ofta betraktas som en anlagsbestämd, dynamisk rubbning. Antagligen borde den hellre betraktas som en anlagsbestämd, övergående lesion. Enligt Goldkuhl skall ju också en lesionellt betingad nivåsänkning kunna äga rum. I praktiken är naturligtvis dynamiska tillstånd sällan omedelbart restituibla. Tvärtom kan de vara synnerligen långvariga och resistenta mot all behandling. Till defekttillstånden hör framför allt vissa slutstadier av lesionella sjukdomstillstånd, där man på grund av sjukdomsbildens oföränderlighet har anledning antaga att själva sjukdomsprocessen avstannat eller i varje fall upphört att vara progressiv, men där vävnadsskadorna medfört bestämda psykiska funktionsrubbningar av växlande intensitet. Hit hör bl. a. vissa slutstadier av schizofreni, varibland särskilt bör nämnas den smygande form av schizofreni, som kallas dementia simplex. Även den lesionellt betingade nivåsänkningen vid vissa manisk-depressiva psykoser hör hit, liksom också alla bestående, icke progredierande psykiska nivåsänkningar vid andra lesionella hjärnsjukdomar (efter mekaniskt våld, inflammatoriska processer m. m.). Under dessa fyra huvudrubriker kan de olika psykopatologiska tillstånden indelas. Naturligtvis är deras symtomatologi icke oberoende av det konstitutionspsykologiska grundtillståndet. Symtomatologin vid en lesion eller ett defekttillstånd färgas av den individualpsykologiska typen, och de dynamiska funktionsrubbningarna kan visa helt olika bilder alltefter de individualpsykologiska konstitutionslegeringar, som ursprungligen förelegat. Vid klinisk bedömning av ett asocialt klientel bör man alltså undvika att stanna vid karakterologiska diagnoser. Om möjligt bör man i varje särskilt fall försöka komma till en individual- och konstitutionspsykologisk diagnos och ange de psykopatologiska tillstånd, som dessutom till äventyrs kan föreligga. Detta resonemang utgår framför allt från Sjöbrings läror. Det har mot Sjöbring och lundaskolan framhållits — och den anmärkningen gäller alla konstitutionspsykologiska skolor — att man lägger för stor vikt vid de konstitutionella anlagen och allt för mycket förledes att undervärdera miljöinflytandena. Det är särskilt representanter för de djuppsykologiska skolorna, som är kritiska i det avseendet. Om man här helt bortser från teoretiska hänsynstaganden, skulle en psykoanalytisk indelning dock knappast vara möjlig att tillämpa vid en undersökning av detta slag, dels med hänsyn till undersökningsmetodiken, dels också på grund av svårigheten att fixera åtskilliga av dessa individer i psykoanalystiska termer, speciellt när manifesta neurotiska symtom saknas. F ö r övrigt bortser ju Sjöbrings teorier ingalunda från

19 miljöinflytandena. Dessa medges tvärtom i många fall kunna ha ett helt avgörande inflytande på symtomatologin. Visserligen spelar den konstitutionella personlighetstypen en mycket stor roll för vilka insufficienssymtom vederbörande kommer att reagera med vid en neurotisering till följd av excessiva miljöinflytanden. Men i den mån inte allt för utpräglade plus- eller minusvariationer av de olika konstitutionsradikalerna förekommer, är det, enligt Kinberg, i Sjöbrings konstitutionsteori intet som utesluter, att personer med rätt likartade konstitutionella förutsättningar utvecklas mycket olika och visar skiljaktiga kliniska manifestationer under olika miljöinflytanden. En person, som genom stark och långvarig nötning blivit asteniker, behöver exempelvis inte nödvändigtvis vara subvalid. Men en subvalid reagerar särskilt lätt med akuta asteniska symtom. Icke endast personer med utpräglade minusvariationer är miljökänsliga. Även extrema plusvariationer kompliceras lätt med insufficienssymtom och manifesta neuroser. Extremerna har över huvud taget svårare att anpassa sig i samhället än de vanliga personlighetstyperna. Insufficienstillståndens olika natur bestäms inte heller endast av konstitutionslegeringens beskaffenhet utan också av förefintliga utvecklingshämningar och lesioner samt i mycket hög grad av arten av miljöstimuli. Det förefaller emellertid som om det inom lundaskolan skulle föreligga vissa meningsskiljaktigheter på denna punkt. Enligt Essen-Möller skall Sjöbring med tiden ha fått något »modifiera sin uppfattning beträffande utgångsfallen, i det han funnit, att de extremtyper och insufficienser, som ursprungligen uppfattades som rent funktionella, nog ändå ibland innehöll lätta organiska drag, ja, att dessa maniskdepressiva, hysteriska och asteniska insufficienser knappast ens kommer till stånd hos absolut rena 'normalvarianter' utan inslag av organisk sjukdom». 60 Och Gerle säger rent ut, att påverkan av miljöinflytelser av icke lesionell art näppeligen kan leda till s. k. fixerade neuroser, så länge miljöinflytelserna icke ligger helt utanför det normala livets upplevelser. En neurotisering skulle förutsätta så monstruösa upplevelser som t. ex. krig och koncentrationsläger. 61 Sådana uttalanden är svåra att förena med exempelvis de numera ganska rikliga erfarenheterna inom barnpsykiatrin, där svåra och mångåriga neurotiska sjukdomstillstånd genom lämplig behandling stundom av allt att döma kan fås att läka ut restlöst. Uppkomsten av lätta och övergående insufficienstillstånd hos veterligen fullt friska är ju också en ganska alldaglig erfarenhet. Rimligtvis bör då också sådana rubbningar kunna bli bestående, d. v. s. fixeras. Den psykoanalytiska uppfattningen, att neuroserna oftast grundlägges genom miljöinflytelser under den tidigare barndomen, låter sig också i någon mån förenas med ett konstitutionspsykologiskt betraktelsesätt enligt Sjöbring. Det är rimligt, att insufficienstillstånd lättare uppstår vid ogynnsamma miljöstimuli under barndomen än senare. Barnen är mycket hjälplösare inför miljöförvecklingar än äldre och kan inte själva ingripa korrigerande. Skadliga miljöer kan ju föreligga mycket länge, ja, under hela uppväxttiden. Möjligen är ju också en individ i utveckling, som ännu inte fått några fasta sociala vanor och attitvder, ömtåligare för olämpliga miljöstimuli än en vuxen. Systemet av baningar är ännu inte lika fast, och dynamiska rubbningar kan därför lättare uppstå och fixeras men också lättare behandlas. Miljöns betydelse vid neurosetiologin torde inte heller förbises av Sjöbring själv. Men man får naturligtvis akta sig att genom alltför schematiskt understrykande av de psykologiska typernas konstitutionella bundenhet ge den psykiska strukturen en alltför statisk anstrykning. Detta kan vara riskabelt ur två synpunkter. För det första frestas man att nöja sig med en enkel etikettering med risk, att de många personliga nyanser, som aldrig kan fångas i en diagnos, suddas ut. Hos den som inte grundligt tänkt sig in i Sjöbrings orginella och djupseende individualpsykologiska och konstitutionspsykologiska teorier förekommer otvivelaktigt en tendens att pä det viset schematisera den sjöbringska psykologin. Den kvantifiering av

20 de olika plus- och minusvariationernas styrka, som ibland företas, förleder exempelvis lätt till en skenbar exakthet, som knappast motsvarar verkligheten. Detta är emellertid inte teoriens fel. För det andra kan det vara frestande att vid användandet av de sjöbringska typerna bortse från de dynamiska och genetiska aspekterna på psykiska tillstånd (»dynamiskt» här använt i en vidare bemärkelse än i begreppet »dynamiska tillstand», som just definierats). En människa är ju aldrig en fullt färdig produkt. Yttre inflytanden, upplevelser, nya erfarenheter och speciella miljökonstellationer påverkar henne under hela hennes utveckling och förändrar henne mer eller mindre. Samtidigt påverkar hon själv miljön omkring sig och omformar den så långt det går, så att den passar henne. Miljön är således inte heller ett statiskt och oföränderligt begrepp. Individens uppförande, reaktionsbenägenheter och attityder till personer i omgivningen påverkar dessa, förändrar dem och skapar sålunda en ny miljösituation, som i sin tur återverkar på henne och ger upphov till nya skiftningar i hennes attityder till omgivningen. Under denna ständiga växelverkan mellan individ och miljö växer så småningom fram ett knippe reaktionsbenägenheter, beteendevanor och attityder, vilka tillsammans är uttryck för individens psyke. Miljön påverkar således individens utveckling, liksom individen påverkar sin miljö, både genom att direkt utforma den och genom att åtminstone i viss utsträckning välja den. Den psykologiska strukturen och eventuella psykopatologiska symtom vid en viss tidpunkt i en individs liv är alltså resultatet av en långvarig utveckling, där ärftliga anlag, sjukliga förändringar, upplevelser och erfarenheter, tillfälliga och valda miljöinflytelser spelar in. Detta betraktelsesätt, man skulle nästan vara frestad att kalla det dialektiskt, är speciellt viktigt vid socialpsykologiska undersökningar. De djuppsykologiska skolorna har också en sådan dynamisk syn på människan. Det är deras styrka. Det är naturligtvis ingenting i den sjöbringska konstitutionsteorin, som inte likaledes är förenligt med detta dynamiska betraktelsesätt. Sjöbring själv understryker i sina skrifter starkt de dynamiska aspekterna pä de konstitutionspsykologiska problemen. Man tycker sig emellertid skönja en viss benägenhet hos åtskilliga, som börjar använda Sjöbrings terminologi vid sin diagnostik att alltför mycket bortse frän dessa aspekter vid analysen av den aktuella psykiska strukturen. Ur praktisk synpunkt är detta en fara särskilt med hänsyn till riskerna att förbise möjligheterna för aktiv psykoterapi. Trots dessa kritiska reflexioner, som icke drabbar teorin utan dess tillämpning, torde vid genomgängen av ett större klientel den sjöbringska typindelningen få betraktas som den för närvarande bästa och mest ändamålsenliga. Vid inventeringar av detta slag är det slutligen inte heller alltid möjligt att få fallen tillräckligt grundligt utredda. Det gäller ett stort antal fall. Man har begränsad tid till sitt förfogande. Undersökningen betraktas i många fall med misstro och kanske rent av med motvilja av undersökningsobjekten. Man kan inte tvinga vederbörande att underkasta sig exempelvis testning eller en noggrannare nervstatus. De tekniska resurserna på en anstalt som Svartsjö tillåter inte heller användandet av undersökningsmetoder, som kräver en viss laboratorieutrustning (t. ex. luftskalle, elektroencephalogram). Att remittera fall till andra håll i större skala är av många skäl omöjligt (kostnaderna, väntetiden m. m.) och skulle för övrigt stöta på klientelets bestämda gensaga. I många fall är också observationstiden för kort, för att man skall kunna komma till en säker diagnos. Sådana brister i undersökningsmetodiken går särskilt ut över de mera invecklade fallen. Klara schizofrenier eller oligofrenier utgör härvidlag intet problem. Värra är det med vissa insufficienstillstånd som neuroser av olika slag och t. ex. encephalopatier. Differentialdiagnosen mellan t. ex. encephalopati och neuros respektive konstitutionella plus- och minusvariationer måste ibland lämnas öppen. Detsamma gäller ibland differentialdiagnosen mellan olika former av encephalopati. Särskilt stöter det vid undersökningar av detta

21 slag stundom på betydande svårigheter att särskilja s. k. hypofreni enligt lundaskolans teorier från andra lesionella tillstånd. I materialet finns t. ex. en lång rad avtrubbade kroniska alkoholister. Utan en noggrann klinisk undersökning med tillräckliga tekniska hjälpmedel riskerar man att hamna i rena gissningar. Muskulär hypotoni och vissa andra lättare symtom, som anses karakteristiska för hypofreni, är ofta alltför osäkra och svärkonstaterbara fynd för att kunna tillåta en säker diagnos vid en snabbinventering av ett större material. Endast ett par tillstånd, vars symtomatologi överensstämmer med lundaskolans beskrivning av hypofrenin, har därför kunnat konstateras. Med mindre anspråk på diagnosens tillförlitlighet skulle kanske ytterligare en del individer ha kunnat förmodas förete vissa hypofrena drag. Det är således möjligt, att en del av de tillstånd, som vid grupperingen förts under andra rubriker, i själva verket beror på hjärnlesioner av olika slag. Encephalopatierna bland de undersökta kan därför a priori förmodas ha blivit förbisedda i en del fall. Av intresse i detta sammanhang är, att cirka 9 % av de undersökta tidigare skall ha haft skallskador. Flera har dessutom haft lues utan att nu visa några kliniska symtom vid en ytlig undersökning. För uppkomsten av hypofrenier anses ju också infektionsbenägenheten spela en viss roll. Det har emellertid ansetts rätt äventyrligt, att i detta sammanhang även försöka taxera de undersöktas infektionskänslighet. För det första torde klientelets egna uppgifter i det avseendet vara synnerligen osäkra både vad frekvensuppgifter och sjukdomarnas svårighetsgrad beträffar. För det andra saknas alla möjligheter att avgöra denna infektionsbenägenhets relativa betydelse, då man ingenting vet om vanliga banala infektioners utbredning bland befolkningen. Sådana uppskattningar kan därför för närvarande anses vara värdelösa. I det föregående har påpekats, dels det socialpsykologiskt begränsade värdet med schematiska psykopatologiska diagnoser, dels de metodologiska bristerna, som gör diagnoserna behäftade med vissa felkällor. Med anledning härav har i det följande endast företagits en summarisk uppskattning av frekvensen av viktigare psykiska avvikelser bland klientelet, närmast för att man skall fä en uppfattning om frekvensernas storleksordning. En specificerad redogörelse för den psykiska strukturen av klienterna är av mindre intresse både av praktiska skäl och med hänsyn till de många osäkra faktorerna. I stället göres längre fram ett försök att fånga de väsentliga socialpsykologiska kritierier, som karakteriserar olika grupper av lösdrivare. I likhet med Lundquist har förf. funnit det nödvändigt, att utöver de gängse konstitutionsradikalerna införa ytterligare en. Som Lundquist framhåller, har Sjöbring också tänkt sig, att det skulle kunna förekomma en konstitutionsradikal, som varierade utefter linjen mjuk, följsam, foglig och eftergiven å en sidan och härd, kantig, robust å den andra. På minussidan skulle kunna föras de bland allt asocialt klientel så vanliga flacka medlöparna, de passiva, följsamma, lättpåverkade, beskedliga och osjälvständiga men i längden mycket svarpåverkbara och slappt vegeterande individerna. Differentialdiagnosen mot defekttillstånd av olika slag är visserligen, som Lundquist understryker, ganska svår. Denna diagnos kan ställas endast om sådana egenskaper inte anses sammanhänga t. ex. med spritmissbruk, hypofreni eller någon annan lesionell inverkan. Lundquist kallade dessa individer conativt underutvecklade. Termen emotionellt hypoplastiska, som Kinberg föreslagit, synes vara att föredra. Det centrala i denna konstitutionsradikal torde väl vara variationerna av den emotionella beskaffenheten. 55 De superkapabla i tabell 4 hade IK över 115, de subkapabla under 85. Två var imbecilla med IK omkring 65. Fyra klara schizofrenier kunde konstateras. Ytterligare tre led sannolikt av dementia simplex, men symtomfattigdomen och den korta observationstiden gjorde diagnosen något osäker. De mänga fallen av kronisk alkoholism är i själva verket rätt försiktigt beräknade. Ännu flera var svära spritmissbrukare. Här har endast avsetts individer med grova alkoholskador, där det inte längre varit möjligt att företa någon närmare analys av vederbörandes psykologiska struktur. Det

22 Tabell 4. Psykiskt tillstånd. Diagnos Konstitutionspsykologisk diagnos: Superkapacitet Subkapacitet Subvaliditet Superstabilitet Substabilitet Subsoliditet Hypoplasia emotiva Konstitutionspsykologisk diagnos ej ställd Utan extrema konstitutionspsykologiska avvikelser

Antal fall 2 13 6 4 3 12 7 16

Diagnos Psykopatologisk diagnos: Psykoinfantilism Encephalopathia traumatica (?) Hypofreni (?) Alkoholismus chronicus Schizofreni Schizofreni (?) Schizoidi , Paranoia Ixofreni Insufficienstillstånd (neuros) Utan grövre psykopatologiska symtom Utan extrema konstitutionspsykologiska avvikelser eller grövre psykopatologiska symtom

Antal fall 1 1 2 12 4 3 3 1 7 16

har i dessa fall sällan gått att analysera, vilka psykologiska mekanismer, som varit i verksamhet vid början av spritmissbruket respektive asocialiteten. Även om man tar hänsyn till tidigare påpekade felkällor, är klientelets psykiska belastning tydligen mycket stor. Endast 8, d. v. s. Ve, saknade grövre psykopatologiska symtom. Togs även hänsyn till förekomsten av extrema konstitutionspsykologiska avvikelser, visade endast två någorlunda genomsnittliga förhållanden. Endast supervalida och supersolida saknades. Det kunde ju vara en tillfällighet. Den supervalides initiativrikedom, tilltagsenhet och uthållighet är dock egenskaper, som knappast kan befordra en utveckling till lösdriveri. Detsamma gäller den supersolides eftertänksamma och samlade läggning även om det hos honom samtidigt kan föreligga en viss osmidighet, kantighet och likgiltighet för andra människor. Bortsågs från kapaciteten, kunde konstateras att extrema plus- eller minusavvikelser av de övriga konstitutionsradikalerna förekom i åtminstone 56 °/o av fallen. Det är ju en minimisiffra, eftersom det i mänga fall inte varit möjligt att komma till en konstitutionspsykologisk diagnos. Denna siffra har ett visst intresse, emedan den täcker en del av de tillstånd som tidigare brukat betecknas som »psykopati» (tillsammans med vissa psykopatologiska tillstånd). Cirka Vs var vidare neurotiker, många efterblivna. Särskilt anmärkningsvärt är den höga förekomsten av sinnessjukdom. Undersökningen av Svartsjöklientelet 1938 visade ungefär detsamma. Cirka 7 % var hjärnskadade, över hälften efterblivna och lika många »psykopater». Följden var, att arbetsförmågan, i varje fall utanför anstalt, ofta måste betecknas som starkt nedsatt eller helt obefintlig av psykopatologiska orsaker. Speciellt de automatiserade sinnessjuka och dementa alkoholisterna dög inte längre mycket till. Åtminstone 1 / 4 torde kunnat betecknas som praktiskt taget helt arbetsoförmögna. Fullt arbetsförmögna i fysisk och psykisk mening var väl högst V 4 av samtliga. Mellan internerna på Svartsjö och de anhållna hos polisen förelåg i psykiatriskt avseende vissa olikheter. Båda de »normala» var anhållna ynglingar. Minus varianterna och schizofreni-fallen var någorlunda proportionellt fördelade mellan de båda grupperna. Av de 12 alkoholisterna tillhörde emellertid 10 de anhållna, men av de 18 oligofrena endast 2 och av de 16 neurotikerna 4. Det är dock omöjligt att dra några säkra slutsatser av detta förhållande på så små material. Kanske olikheten kan bero på att flertalet alkoholister är gamla förkomna gubbar av vårdhemstyp, vilka, som ovan påpekats, numera inte så ofta skickas på tvångsarbete. Debila och neurotiska symtom är inte så lätta att diagnosticera hos dessa höggradigt dementa.

23 8. Missanpassning

och

kriminalitet.

Av stort intresse är frågan när missanpassningssymtom först börjar uppträda bland klientelet. Uppgifterna härom är tyvärr ofullständiga. De inhämtade upplysningarna innehåller ofta ingenting därom. De undersökta har visserligen utfrågats noggrant själva, men särskilt om de tidigaste missanpassningssymtomen torde i åtskilliga fall ingenting ha kommit fram. Förmodligen har därför symtom på missanpassning i många fall uppträtt ännu tidigare, än vad utredningen visat. Om anmärkningsvärt många av de blivande lösdrivarna uppges dock, att de visat tidiga symtom på psykologisk missanpassning. I 6 fall, d. v. s. hos c:a 13 %> har således förekommit neuropatiska symtom redan före skolåldern i form av enuresis, nattskräck, stamning m. m. Tre av dessa har senare fortsatt med skolsvårigheter av olika slag. Sådana neuropatiska symtom konstaterade Adell och Jonsson hos inte mindre än 24 °/o av lösdrivarna 1938. I vilken utsträckning symtomen härrörde sig från tiden före skolan framgår dock icke av materialet. Hos ytterligare 24 fall av de nu undersökta lösdrivarna, d. v. s. hos över hälften, har uppträtt svårigheter under skoltiden. Som tidigare påpekats, har hälften av de undersökta således haft svårt att följa med i skolan. Flertalet av dem har åtminstone någon gång blivit kvarsittare. En del har skolkat, andra beskrives som trotsiga och hårda eller slarviga och slöa. Somliga har råkat i konflikt med lärarna, andra har visat allmänt dåligt uppförande och åter andra tecken på vantrivsel. Om ett par är visserligen inga skolsvårigheter kända, men i andra situationer under uppväxtåren beskrivs de som inbundna och nervösa. Fem lösdrivare har under barndomen gjort sig skyldiga till snatteri. Uppgifterna härom kommer i de flesta fall från skolan. I de flesta fall (i omkring 69 %) har de blivande lösdrivarna således visat påtagliga missanpassningssymtom redan under uppväxtåren och före skolans slut. För de övriga har missanpassningen debuterat antingen i form av spritmissbruk i ungdomsåren före 25 års ålder eller också i svårigheter med arbetet. Vederbörande har börjat vantrivas med sitt arbete, flackat runt, råkat i direkta konflikter på arbetsplatsen m. m. I ett fall var rymning från militärtjänsten det första symtomet. Oftast har missanpassningen manifesterats redan före 20 års ålder. Endast i 5 fall (11 %) har de första missanpassningssymtomen uppträtt vid 20 års ålder eller senare. Lösdriveriet är således inte en isolerad form av asocialitet. I regel föregås det av andra tecken på försvårad social anpassning och av psykopatologiska symtom, vilka i flertalet fall varit manifesta många år tidigare. I vilken utsträckning de sociala förhållandena spelat en kausal roll för uppkomsten av de olika missanpassningssymtomen och för den senare utvecklingen är av naturliga skäl svårt att avgöra. I regel har endast kunnat erhållas summariska beskrivningar av uppväxtmiljöerna. För dessa har redogjorts i det föregående. I vissa fall h a r emellertid utomstående utförligt beskrivit förhållanden, som kan anses ha varit direkt asocialitetsbefordrande och därför förtjänar ett utförligare omnämnande i detta sammanhang. Om en av de undersökta meddelar således en före detta skolkamrat: »Vid ett par tillfällen rymde han hemifrån. Då gick han till Örebro, där hans mormor var bosatt, och därvid följde han järnvägslinjen. I hemmet blev han ytterst illa behandlad, både av modern och styvfadern. Han hade en halvbror, som samtidigt gick i skolan. Brodern kom med välfylld väska med goda smörgåsar, under det att pat. hade med sig några brödbitar inknutna i en näsduk. Han tiggde därför ofta smörgåsar av kamraterna, och om tillfälle gavs, snattade han även ur deras väskor eller bänkfack. På vintern kom han till skolan i tunn blus och trasiga skor, under det att brodern var klädd i varm överrock och hela skor. Hans lynne var stridigt och trotsigt, vilket troligen var en följd av att han ständigt var utsatt för elaka kamraters spott och spe. Men man kan knappast beskylla honom för hämndlystnad. Han var t. ex. aldrig elak mot brodern, ehuru det kunde tyckas, att han haft orsak

24 härtill. Han formligen uppfostrades till att bli förbrytare eller i varje fall en asocial människa». Av intresse är vidare, vid vilken ålder de första tecknen på lösdriveri uppträder. I regel har detta föregåtts av nyssnämnda tecken pä annan missanpassning, i en del fall också av kriminalitet eller spritmissbruk. Sex av de undersökta var således straffade, innan de visat någon tendens att utvecklas till lösdrivare, fyra var redan kvalificerade spritmissbrukare. I 4 fall har det förekommit en tendens att flacka runt och driva omkring sysslolösa redan före 16 års åldern. Vanligen tycks emellertid lösdriveriet börja i åldern mellan 17 och 23 år, då 72 °/o av de undersökta visat tydliga förebud. Endast i 8 fall (c:a 17 %>) började lösdriveri först i 30 års åldern eller senare. Det vill med andra ord säga, att flertalet efter skolans slut gjort vissa försök med ordnat arbete, men att de efter få år så smått börjat hemfalla åt mera oordnat levnadssätt. I regel har det debuterat med allt större oregelbundenhet i arbetet. De har ambulerat mellan olika yrken, tidvis gått arbetslösa eller jobbat som tillfällighetsarbetare kortare tider. Somliga har helt enkelt varit ute och drivit eller vandrat omkring. Klientelets ovan beskrivna trasiga yrkesutveckling har således tidigt varit förenad med omisskänneliga lösdrivartendenser. I drygt hälften av alla fall förekommer redan frän början nasande eller bettleri. I ett par fall är historien kort men talande. Vederbörande har börjat logera utomhus på nätterna och rätt snart blivit omhändertagen. Det gäller ett par sinnessjuka. De flesta av lösdrivarna är också spritmissbrukare. I regel finnes upplysningar därom från utomstående. I några fall saknas det, och 7 av de undersökta, d. v. s. ca 15 °/o, uppger sig i stort sett ha varit nykterister. Det stämmer rätt bra med Adell och Jonssons uppgift, att spritmissbruk inte förekom hos 20 °/o av Svartsjöklientelet. Av de övriga, d. v. s. 80—85 °/o, har flertalet missbrukat sprit grovt. I flera fall har även andra gifter använts. 1938 konstaterades, att ca 20 % av klientelet tidvis även varit narkomaner (ätit pulver, barbitursyrepreparat, kokain m. m.). Vid vilken ålder klientelet börjat missbruka sprit är en smula osäkert. Många, särskilt de mera avancerade alkoholisterna, förklarar sig inte kunna komma ihåg det eller lämnar svävande uppgifter. Adell och Jonsson fann på sitt material, att av spritmissbrukarna omkring hälften börjat före 20-årsåldern och inte mindre än 3U, innan de fyllt 25 är. Undersökningen 1945 tyder också på att flertalet börjat före eller omkring 20-årsåldern. Beträffande etiologin bestyrkes Adell och Jonssons konstaterande, att spritvanorna i flera fall utbildats i en supig hemmiljö, under värvningsåren eller den första sjömanstiden. De flesta tycks huvudsakligen ha varit sällskapssupare. Av ett visst intresse är vidare uppgifterna 1938, om klientelets reaktion på sprit. Omkring x / 3 visade vid spritpåverkan aggressivitet och 6 % drag av patologiskt rus (minnesförlust, benägenhet för barocka tilltag, episodisk personlighetsförändring e t c ) . Vid bakruset brukade sexuell excitation förekomma i 9 °/o och framträdande dysfori i 15 %>. Utan jämförelsematerial är det svårt att dra några slutsatser av dessa frekvenstal. Antagandet, att de vittnar om en potentiell farlighet under spritens inverkan hos åtskilliga, ligger dock nära till hands. Det faktum, att 1945 a / 4 av de undersökta varit intagna på alkoholistanstalt och 3/i ådömts fylleriböter vittnar dessutom rätt väl om det massiva i spritmissbruket. Flera har enligt uppgifterna i straffregistret fått bota för fylleri många tiotals gånger, en ända till 90 gånger! Det är sedan gammalt känt att lösdriveri mycket ofta förenas med kriminalitet*»*. Om bötesstraffen borträknas var 1923 70 °/o, 1938 79 °/o och 1945 69 °/o samt i Kinbergs sammanställning 71 %> av de undersökta straffade. Mänga hade dessutom recidiverat. 1923 hade över 2/5, 1938 1 / 3 och 1945 över x / 4 avtjänat mer än 3 frihetsstraff. Enstaka hade t. o. m. suttit i fängelse mer än 10 gånger. 1945 var flertalet tjuvar (54 °/o av de undersökta), en del hade gjort sig skyldiga till oredlighet (20 °/o), eller våldsbrott (13 %>), enstaka till sexualförseelser (4 °/o) samt sprit-

25 langning o. dyl. (7 °/o). Socialstyrelsens och Adell-Jonssons undersökningar visade ungefär detsamma. Anmärkningsvärt var frekvensen av förseelser mot krigslagarna (hos inte mindre än 20 °/o av de 1945 undersökta). Förmodligen hade de blivande lösdrivarna haft svårare än andra att finna sig i den stränga militärdisciplinen. Betecknande är också spritmissbrukets roll för kriminaliteten. 1938 konstaterades, att minst 64 °/o av förvärvsbrotten och 97 °/o av aggressionsbrotten kommit till stånd under spritens inflytande. Här bör slutligen också påpekas, att flertalet av de nu undersökta icke varit tillfälliga lösdrivare. Endast 5 (11 °/o) har aldrig tidigare varit föremål för åtgärd enligt lösdrivarlagen. Ytterligare 5 har tidigare endast varnats. En av dem har dock vistats på Svartsjö som farlig alkoholist. Övriga, 78 °/o, har samtliga varit intagna på Svartsjö som lösdrivare, därav över hälfien minst 3 gånger, flera 7—8 gånger, en t. o. m. 14 gånger, över hälften har dessutom fått minst 2 varningar för lösdriveri, ca 1/i minst 3 varningar. Lösdriveriet har alltså i flertalet fall pågått mycket lång tid. Det visar sig alltså, att lösdriveri oftast endast är en detalj i ett asocialt levnadssätt överhuvud taget, som vuxit fram sä småningom med diverse missanpassningssymtom under uppväxtåren som förebud. Senare har tillstött allt oregelbundnare arbetsvanor, spritmissbruk, stölder, småbedrägerier och kringstrykande samt frihetsförluster dä och då, när samhället gripit in. De flesta blir slutligen helt parasiterande. Hur deras livsföring närmare utformas skall diskuteras längre fram i samband med den social-psykologiska analysen av olika lösdrivartyper. IV.

Olika typer av lösdrivare.

I det föregående har lämnats en allmän beskrivning av lösdrivamas sociala utveckling och psykiska struktur. Denna har visat förekomsten av åtskilliga gemensamma drag hos flertalet lösdrivare. Sammanfattningsvis kan det sägas, att redan den hereditära belastningen är jämförelsevis stor. Barndomshemmen är ofta splittrade eller emotionellt påfrestande, fattiga och alkoholiserade. Jämförelsevis få lösdrivare har vuxit upp i goda hem. Skolsvårigheter av intellektuell eller emotionell art är vanliga. Efter skolans slut kommer flertalet tidigt hemifrån och får klara sig på egen hand med oroliga och instabila arbetsförhållanden. De byter ofta yrke och anställning. Så småningom blir de allt passivare och oföretagsammare, driver omkring utan arbete och ställs vid sidan om produktionen. Socialt blir de i regel isolerade. Många är rena enstöringar. De smälter aldrig in i den sociala gemenskapen. Varma och stabila kontakter med andra människor förekommer knappast. Äktenskap eller andra långvariga förbindelser av annat slag är ovanliga, barnalstringen ytterst lag. Fysiskt företer många av dessa lösdrivare skavanker, som nedsätter deras allmänna vitalitet. Antalet partiellt arbetsförmögna är jämförelsevis högt. Psykiskt är nästan alla mer eller mindre egendomliga. Kriminologiskt är lösdriveriet ofta en detalj i en allmän social urspåring, beledsagat av tilltagande spritmissbruk, småstölder och andra kriminella förehavanden. I flertalet fall uppträder förebud redan under barndomen och ungdomen. Det finns emellertid också betydande olikheter lösdrivarna emellan. För att lösdriveriets genes skall kunna klarläggas mera i detalj, är det därför nödvändigt att ytterligare differentiera denna allmänna socialpsykologiska karakteristik. Tidigare har gjorts flera försök att särskilja olika lösdrivartyper. Den enklaste är den som utgår från förseelsens karaktär. En sådan indelning tillämpades i undersökningarna 1923 och 1938. Man skilde pä luffare, bettlare, vanetjuvar, langare, soutenörer och kopplare, manliga prostituerade, bondfångare och yrkesbedragare samt våldsverkare. 1923 förekom dessutom gruppen ligister, 1938 nasare. De vanligaste typerna var luffare, bettlare samt 1938 nasare, som förekom i mellan V 3 till 7 5 av alla fall. Vanetjuvar var också vanliga (34 °/o 1923, 23 °/o 1938). Sprit-

26 langare förekom 1923 i 23 %, men 1938 endast i 8 %. Det är ju en starkt tidsbetonad sysselsättning. Övriga grupper var ovanligare (mellan 2—10 %>). Denna indelning tar fasta på vissa dominerande drag i livsföringen. Den är konstlad så till vida, att flertalet lösdrivare samtidigt kan föras under olika rubriker. Somliga livnär sig än på gårdfarihandel, än genom bettleri eller småstölder. Ibland anhålles vederbörande t. ex. för vagabondage men varnas eller dömes till tvångsarbete, emedan man funnit honom skyldig till vanemässigt bettleri (jämför tabell 8). Naturligtvis är det dock ibland möjligt att konstatera, att en person främst försörjer sig som nasare, en annan som bettlare eller soutenör. En viktigare anmärkning mot denna indelning är därför, att den inte tar fasta på väsentliga olikheter. Visserligen skiljer sig kanske en luffare och en soutenör åt på många sätt, men andra av typerna är varandra skäligen lika både i socialt och psykologiskt avseende. Kriminalpolitiskt har indelningen begränsat värde, då den inte ger några anvisningar på lämpliga praktiska åtgärder, just emedan flertalet typer i väsentliga avseenden är så pass lika. Kinberg9 har på viktiga punkter modifierat denna indelning. Han skiljer först på vagabonderande och bofasta lösdrivare. Bland de vagabonderande skiljer han på genuina luffare, biandtyper och en intermittent typ. Den första typen, som tidigare beskrivits av bl. a. Laurent,10 Wulffen11 och Wilmann1 består i regel av individer, som icke är kriminella eller som på sin höjd gjort sig skyldiga till lättare förseelser. De är rena nomader, vanligen schizofrena. Kinberg kallar denna typ för rent endogen. Biandtypen har också tidigare beskrivits av Laurent. Den omfattar vissa psykiskt svaga, imbecilla, debila eller på annat sätt abnorma individer. Så länge de lever i goda sociala förhållanden håller de sig uppe. När det går galet för dem, sjunker de motståndslöst ned bland lösdrivarklientelet. Där förfaller de snart. Till de yttre erinrar de något om den föregående typen, men utvecklingsgången skiljer dem åt, vilket här bör särskilt påpekas. Denna typ kallar Kinberg blandat endo-exogen. Både sociala och psykopatologiska faktorer spelar således roll för deras utveckling. Som den intermittenta typen beskriver Kinberg rallarna, och liknande arbetare, som arbetar hårt periodvis och dessemellan slösar bort pengarna i sus och dus i närmaste stad, för att så panka och tillnyktrade sätta i gång med knoget igen. Det kan kanske diskuteras om dessa tidvis mycket dugliga arbetare, som ju ofta så småningom bildar familj och slår sig till ro, verkligen socialpsykologiskt hör ihop med lösdrivarklientelet. Det kan påpekas, att de helt saknas i det här undersökta materialet. Kinberg hade heller inga sådana fall i sitt material. Bland de bofasta skiljer Kinberg på 8 olika typer, bettlare, (genuina bettlare och pseudobettlare, av vilka de senare använder tiggeriet som skydd för att dölja våningsstölder, bedrägerier e t c ) , ligister, manliga prostituerade och utpressare, soutenörer, falskspelare, kriminella alkoholister, spritsmugglare samt vanetjuvar. Denna indelning erbjuder föga nytt. För vissa grupper har vid indelningen tydligen använts en etiologisk grund och hänsyn tagits till själva livsutvecklingen. För andra grupper däremot har följts en mera konventionell indelningsgrund. Det är påtagligt, när man studerar Kinbergs arbete, hur mycket mera givande den förra indelningsgrunden ter sig. Helt tillfredsställande skulle endast den rent etiologiska indelningsgrunden vara. Den skulle ju också vara av det största kriminalpolitiska intresset, då man ju därigenom kunde få anvisning på orsakerna till lösdriveriet. Tyvärr är det ännu inte möjligt att genomföra en sådan rent kausal indelning. Man vet ännu för litet om orsakskomplexen till asocialt beteende. Det har emellertid trots detta ansetts angeläget att söka finna en indelningsgrund, som tar sikte på mera väsentliga differenser mellan de olika typerna än den hittills använda. Det har därvid legat närmast till hands att välja en rent sociologisk indelningsgrund, nämligen själva levnadsförloppet. Denna borde vara intimt förbunden med viktiga sociala och psykologiska karakteristika. Det visar sig också vara förhållandet. I själva verket är denna indelning mycket naturlig. Den framträder nästan av sig självt under undersökningens lopp.

27 Har man tillfälle att studera ett större antal fall, utkristalliserar sig nämligen så småningom vissa karakteristiska grupper av lösdrivare. Inom varje grupp är livsödena rätt lika. Utveckling, e l l r a L läggning, attityder, vanor och beteenden återkommer tämligen likartat i det ena fallet efter det andra. Mellan de olika grupperna råder däremot betydande skillnader i flera avseenden. Skarpa gränser mellan de olika grupperna kan naturligtvis icke heller nu dragas. Det finns gränsfall och fall som i detaljer avviker från vad som eljest karakteriserar gruppen. Bortser man från en rad sådana smärre individuella särdrag, framträder de för gruppen väsentliga socialpsykologiska förloppskurvorna bättre. Därigenom ökas möjligheterna att analysera lösdrivarklientelets utveckling. Vid en sådan analys av lösdrivarklientelet användes tydligen ett hypotetiskt betraktelsesätt. Med ledning av de konkreta fall, som ingår i undersökningen, skildras vissa antagna lösdrivartyper, som renodlat visar de väsentliga faktorerna i lösdrivargenesen. I själva verket uppställes därvid en socialpsykologisk teori för lösdriveriet. Denna teori kan betraktas som riktig endast så länge den någorlunda stämmer med tillgängliga empiriska fakta. Ytterligare erfarenhetsmaterial kan göra det nödvändigt att modifiera teorin i olika, avseenden. Detta sätt att analysera lösdrivarproblemet och att förenkla de ofta förvirrande individuella utvecklingsödena har ett betydande praktiskt intresse genom att tillåta en mera konkret differentering av de profylaktiska och social-terapeutiska åtgärderna. 1 4 , 2 4 De här undersökta fallen och även tidigare erfarenheter av andra undersökningar synes motivera uppställandet av åtminstone 6 socialpsykologiska typer av lösdrivare. Därtill kommer tre restgrupper, som inte kan närmare differentieras. Vid rubriceringen har det tett sig enklast att söka fånga deras huvudsakliga attityd till samhället. Det visar sig, att denna tämligen väl motsvarar levnadsutvecklingen. /. Ständigt

socialt osjälvständiga

och underlägsna

lösdrivare.

Till denna grupp kan räknas 4 eller möjligen 5 av de nu undersökta lösdrivarna. De har utvecklats på ungefär samma sätt. Samtliga kommer från dåliga hem med stränga och brutala föräldrar. Fadern är i flera fall alkoholiserad eller straffad. I ett av fallen upplöstes hemmet tidigt och föräldrarna togs in på anstalt, medan barnen hamnade på barnhem och sedan i fosterhem. Barndomsmiljön är sålunda genomgående usel. Flera av barnen visar tidiga miljöskador. I skolan går det dåligt. De flesta är kvarsittare. De saknar intresse för skolan så väl som för annat arbete. Efter skolans slut börjar ett planlöst flackande från anställning till anställning och från yrke till yrke. En del har tydligen länge och väl hållit sig hemma syssolösa. Andra har börjat som springpojkar, grovarbetare och på andra tillfälliga platser. Ibland har de lämnat anställningarna oförmodat och av allehanda tillfälliga skäl. Rätt snart har de övergått till mera öppet lösdriveri, börjat småbettla och näsa, bo i källare, på »Frälsis» eller »var som helst». Något familjeliv förekommer icke. En av dessa har fått ett barn i en tillfällig förbindelse, det är allt. Flera fylleriförseelser förekommer. Så småningom förfaller de helt. Om en heter det: »När han en gång lusig och illa klädd kom hem, blev han bortkörd av fadern.» På anstalterna är de snälla, beskedliga och fogliga, går och småslöar och arbetar ineffektivt. Intellektuellt är samtliga underutvecklade, allmänt torftiga, oföretagsamma och loja. Flera kan beskrivas som emotionellt hypoplastiska, flacka, tomma, passiva, utan intensitet i sitt känsloliv. Ett par visar som miljöprodukter komplicerande neurotiska symtom med bitterhet, ångest och mindervärdeskänslor och maler på stereotypt och tröttsamt. Endast en företer en viss affektiv lättrördhet, irritabilitet och häftighet. Möjligen föreligger hos honom vissa ixofrena drag. Det är också den ende av losdrivarna i denna grupp, som visat någon aggressivitet ute. Karakteristiskt för denna lösdrivartyp torde annars vara dess beskedlighet och ofarlighet. De blir på sin höjd efterhängsna och tjatiga som bettlare. Kriminaliteten är lindrig. Två har aldrig gjort

28 sig skyldiga till någon förseelse, två har villkorliga domar för stölder och en har avtjänat 3 månaders straffarbete för inbrott i en vinkällare. Dessa 5 lösdrivare har således från barndomen haft det socialt illa ställt och släppts ut i livet med dåliga förutsättningar, illa utrustade både intellektuellt och känslomässigt och utan konstruktivt stöd från något håll. Efter skolans slut gör de några planlösa försök att klara sig på egen hand, förmodligen drivna därtill av tvång hemifrån och kamraternas exempel, men ger snart tappt i konkurrensen med dugligare förmågor, och utan energi och ambition blir de inom kort mer eller mindre rent parasiterande. Samhället har endast tagit befattning med dem vid fylleriförseelser, dömt dem för snatterier och småstölder samt i något fall använt alkoholistlagen som korrektionsmetod. Deras lösdrivaranamnes börjar tidigt och är för de medelålders av de undersökta redan läng med flera Svartsjö-vistelser. Den yngste i sällskapet, en 22-åring, vars utveckling sedan flera år tenderat i denna riktning, har dock bara varit på Svartsjö en gång förut. Genom sina dåliga intellektuella förutsättningar, flackhct, passivitet, likgiltighet, oföretagsamhet och fullständiga brist på social ambition löper individer av denna typ tydligen från början stora risker att utvecklas till lösdrivare. De är socialt tämligen hjälplösa, och lämnas de utan stöd, när de kommit hemifrån, halkar de snart ur produktionen och övergår till en parasiterande livsföring. Nu b a r samtliga blivit håglösa och vegeterande. De har vant sig vid sitt vagabonderande liv, gör inte några svårigheter vid anstaltsbehandling, men torde också vara opåverkbara, hur lång tid än vistelserna på anstalt förlängs. De är miljökänsliga så tillvida, att de gör som andra i omgivningen. De arbetar pä anstalten, när de blir tillsagda därom, men energilöst och ineffektivt. De gör däremot inga ansträngningar att söka sig till en socialt bättre miljö. När de lämnat anstalten, fortsätter de precis som förut, och snart tar polisen hand om dem på nytt. Som socialpsykologisk typ överensstämmer denna grupp rätt väl med Kinbergs ovan beskrivna biandtyp. Den har förut även beskrivits av Laurent. Möjligen är Kinberg-Laurents typ något vidare. Den omfattar inte endast efterblivna utan också andra psykiskt abnorma, vilka inte riktigt passar in bland denna samling torpida lösdrivare. En av dessa lösdrivare företer vissa egenheter, som ger anknytningspunkter till följande grupp. Han är en smula neurotisk, sluten och originell med lätta paranoida föreställningar och en viss konstnärlig inriktning. Han målar exempelvis på lediga stunder massor av tavlor med fartyg på stormiga hav. Han använder icke sprit och har aldrig gjort sig skyldig till något brott. Som flera i följande grupp anhölls han karakteristiskt nog av polisen, medan han övernattade i luffarnas klassiska nattlogi, tegelugnen. Det är möjligt, att en grundligare observation skulle avslöja tydligare schizoida drag. 2.

Socialt

förstelnad.e

lösdrivare.

Till denna grupp kan hänföras 11 fall. Den socialpsykologiska utvecklingen visar åtskilliga likheter med föregående grupp. Karakteristisk är emellertid den i många fall abrupta förändringen av förloppskurvan och även vissa andra drag, som sammanhänger med den speciella orsaksmekanismen. I motsats till föregående grupp kommer de flesta av dessa lösdrivare från socialt någorlunda acceptabla miljöer. En del fäder är religiösa eller godtemplare med gott anseende. Flera är visserligen fattiga med många syskon, men karakteristiskt nog framhålles det då gång på gång, att fadern är skötsam och ordentlig. Ett par av hemmen tycks också ha varit välbärgade för att inte säga förmögna. Bland fäderna finnes ett par tjänstemän, andra är hantverkare eller stabila arbetare. Fyra av fäderna har dock missbrukat sprit och misskött sig i olika avseenden. Hereditärt förekommer en viss belastning både med schizofreni och andra psykiska sjukdomar. I flertalet fall har emellertid intet dylikt framkommit. Trots hemmens socialt sett bättre kvalitet i jämförelse med föregående grupp har dock flera av barnen haft det psykologiskt svårt på grund av

29 stränghet i uppfostran, stryk, tidig upplösning av familjen m. m. Detta är emellertid gemensamt för de flesta lösdrivare. Anmärkningsvärt är i stället, att det i denna grupp finns flera exempel på relativt hyggliga uppväxtförhållanden även ur psykologisk synpunkt. Skolan tycks flertalet ha klarat utan egentliga svårigheter. Endast en har varit kvarsittare, flera har t. o. m. fått goda betyg. En har gått i läroverk och nästan tagit studenten. Så långt visar utvecklingen ingenting anmärkningsvärt. Deras liv ser ut att arta sig normalt En del tar arbete och arbetar ordentligt och hyggligt i flera år. Så småningom blir emellertid deras arbetsansträngningar sämre och oregelbundnare. Andra går bara och driver redan efter skolan och tar sig icke något allvarligt för. Det blir ingenting av dem. För alla gäller att de förr eller senare i unga är halkar ur det produktiva livet och periodiskt eller regelbundet börjar slöluffa. Så småningom förfaller de grovt. I denna grupp finner man de socialt mest hjälplösa och förkomna, de typiska klassiska vagabonderna, som luffar frän ort till ort, ligger i tegelugnar och tigger sig fram, ofta eländigt och smutsigt klädda i obeskrivliga trasor. Lösdrivarlagen börjar så småningom tillämpas på dem, och när det väl har börjat, sker en oavbruten vandring ut och in på tvångsarbetsanstalten. I psykiskt avseende är denna grupp tämligen enhetligt beskaffad. Det är troligen i samtliga fall frågan om schizofrena eller schizoida individer. Gemensamt för de här representerade defektstationära tillstånden efter schizofrena skov, dementia simplex och schizoidi är symtomfattigdomen, frånvaron av akuta orostillstånd, hallucinationer och katatona symtom. Det är därför sjukdomen kan förbises i åratal. Gruppen torde vara identisk med Kinbergs genuina luffartyp, Laurents »vagabonds nes» och Wulff ens »the vagrant proper». Beskrivningarna överensstämmer i detalj. Vad asocialitetens utformning beträffar, är också denna grupp ganska enhetlig. Den ekonomiska farligheten är jämförelsevis ringa. 6 av de 11 lösdrivarna i denna grupp, har överhuvud taget aldrig varit straffade. De andra har gjort sig skyldiga till tillfälliga snatterier eller stölder, ingen av mera kvalificerad natur. Farligheten för personer är mera skiftande. En har skrivit hotelsebrev och ärekränkt folk. En annan har visat stark impulsivitet, fått raserianfall och uppträtt hotfullt. Möjligen har verklig skadegörelse förekommit. I båda dessa fall är den kliniska bilden mindre typisk. Den ene lider närmast av en paranoia, den andre visar mera brokiga psykopatologiska symtom än de övriga. Det är det mest osäkra fallet vad schizofrenidiagnosen beträffar. I ett tredje fall med impulsivitet rör det sig om en akut sinnessjuk, som nu omhändertagits för första gången. Han kan ännu knappast betraktas som kvalificerad lösdrivare. Även tre av de mera stillsamt affektavtrubbade uppges dock tidvis ha visat sig besvärliga. Den enes farlighet har emellertid inskränkt sig till ett symboliskt ofredande av ensamma promenerande kvinnor vid enstaka tillfällen. En annan lär ha kunnat brusa upp ibland, när han tiggt. Vid ett tillfälle har polisen anfört, att han en gång, när han inte fick sälja nugot hos två ensamma kvinnor, tog fram sin kniv och började peta naglarna med beslutsam min. Den ende i denna grupp, som regelbundet betett sig samhällsfarligt, är till sin läggning superstabil samt påtagligt schizoid. Han har ideligen varit hotfull och aggressiv under sina turnéer som bettlare och skald. Han har svurit, hotat med revolution, skakat i grindar och dörrar, hävt ur sig otidligheter och skrämt slag pä »käringarna». Ibland har han varit pä fattigvårdsanstalt men där uppfört sig så indisciplinärt, att han måst överföras till arbetshem. Han har t. o. m. en gäng, understrykes det, kallat en polismästare för »förbannade knöl». Anmärkningsvärt är emellertid, att det inte heller om denne aggressive och i sitt uppträdande vildsinte lösdrivare finns några som helst uppgifter om direkta handgripligheter mot omgivningen. Hans farlighet tycks mest ha varit munväder och i regel förekommit efter spritmissbruk. Om man bortser från ett par impulsiva aggressorer, är därför denna grupp av lösdrivare trots den massiva samhällsreaktion, vilken de blivit föremål för, egentligen socialt jämförelsevis ofarlig, beträffande både skadegörelse till egendom och person. Spritmissbruk är

30 också ovanligt. Flera är avhållsmän. Endast 2 har gjort sig skyldiga till missbruk, vilket är särskilt anmärkningsvärt med hänsyn till den massiva alkoholkonsumtionen bland lösdrivarklientelet som helhet. I sina sociala relationer är dessa lösdrivare fullkomligt isolerade och enstöriga, främlingar för alla. En har fått barn utom äktenskapet och också blivit tilltalad enligt lex veneris, men det är i detta fall diagnosen, enligt vad som ovan påpekats, är mest tveksam. ^ I regel är det frågan om intellektuellt jämförelsevis väl utrustade personer, som så småningom stelnat till, stereotypiserats, avtrubbats känslomässigt och övergått till en mer eller mindre vegeterande passivitet. Flera har kvar en viss intellektuell spänst. En 47-årig bettlare, som vid undersökningen satt för tredje gången på Svartsjö, ler vid samtalet ett mjukt, blygt leende men utan att skratta. Han talar ytterst långsamt i avbrutna satser med bizarra associationer och ett abstrakt bildrikt språk. Man får stundtals inblick i ett rikt tankeliv bakom den tröga fasaden. Han är en missförstådd filosof, vars märkligt utdragna, aforistiska, lågmälda tal ingen gett sig tid att höra på. En annan f. d. studerande, som nu är på Svartsjö för nionde gången, uppträder distingerat men resignerat. Han ber, att brodern, en högre tjänsteman! inte skall påminnas om hans nuvarande existens. Han vill inte, att släkten skall få något att skvallra om. »Om doktorn respekterar.» En annan typisk defektstationär schizofren visar sig vara politiskt och kulturellt initierad med en kräsen smak beträffande film och litteratur. Av film gillar han endast den ryska och franska produktionen och av romaner endast proletärskildringar. Den nyss omnämnde luffarskalden har sedan åratal under sina vandringar producerat tillfällighetsdikter, mest naturlyrik och tankedikter, tämligen konventionella till sitt innehåll men med en avgjord formell talang. Andras originalitet tar sig mera uttryck i vurmighet. Det förekommer humoristiska krumelurer, som tidigare haft »riktigt konstnärliga anlag» men nu tappat initiativförmågan. En, som själv inte använder sprit, har sedan många år samlat öletiketter och har ett 100-tal i plånboken. Han tror, att det skall bli mycket pengar för dem, när han fått en komplett samling av alla svenska. Den yngste i samlingen, en 21-åring, är schizoid och förmodligen också superstabil. Han bör observeras noggrant i fortsättningen med tanke på risken för framtida shizofrena skov. Han är fullt upptagen av teoretiska och abstrakta problem av religiös, politisk, men framför allt teknisk art. All sin fritid ägnar han åt studier i fysik, teknik, filosofi och psykologi. Han kan långa tider sitta och hänga på biblioteken. Han försöker sig också på valhänta uppfinningar. Dessa intellektuella prestationer hos åtminstone en del av de undersökta hindrar inte, att man hos samma individer flera gånger kan finna en djup okänslighet för elementära hygieniska krav. Här finns personer, som natt efter natt logerat i parker, nybyggen, skjul och lador under den kalla årstiden, som tagits om hand av polisen nerlusade och trasiga, som häktats vid razzior i tegelugnar och ännu vid intagningen ter sig utpräglat schaskiga. Dessa yttre lätt skönjbara drag har nogsamt bokförts i polisprotokollen. Deras stundom intressanta och originella tankevärld har däremot poliser eller anstaltstjänstemän aldrig brytt sig om att notera. Trots sin vagabonderande tillvaro är flera av dessa lösdrivare ingalunda negativistiska mot arbete. Flera är tvärtom utmärkta arbetare, när de väl kommer igång. Om den nyssnämnde vagabonderande och aggressive skalden har en f. d. arbetsgivare, på vars gård han för ett decennium sedan arbetade närmare ett år, berättat, att han hela tiden skötte sig utmärkt, intresserat, lojalt och kunnigt. Några konflikter med arbetsgivaren förekom inte heller. Däremot tröttnade han så småningom och förklarade en vacker dag, att han inte hade ro att stanna längre utan måste komma ut och röra på sig som vanligt. Även om flera av de andra har tillfälliga arbetsgivare endast de bästa vitsord att lämna. De har »arbetat från tidig morgon till sen kväll, varit punktliga, ordentliga, intresserade och pålitliga». En beskrives som »den bästa arbetare en arbetsgivare kan få, plikttrogen, ärlig och redbar på alla vis, arbetade till 7 på kvällarna oavsett om det var lördag eller måndag». Det hindrar inte,

31 att han karakteristiskt nog »sölade ned sig, och inte var så noga med hygien och renhållning». På anstalterna uppför de sig också i regel lojalt och hyggligt och gör ofta stor nytta. »Han är barnslig, snäll och som yrkesman oöverträffad», heter det om en skomakare. Man har ett intryck av att det är den schizofrena automatismen, som gör, att de håller på med vad man sätter dem till. När väl motorn blivit uppdragen, fortsätter de att knoga som automater. Om en förut beskriven schizofren lösdrivare sägs också, att han på anstalten sköter sitt arbete som en motor. »Han står, där man ställer honom.» Naturligtvis är det flera av dessa dementa främlingar i tillvaron, som aldrig arbetar utanför anstalten utan definitivt slöat till. Även på anstalt är de då slöa och ineffektiva i sin inställning till arbete. Aktivt arbetsfusk eller systematiskt undanhållande förekommer emellertid aldrig. Indisciplinärt beteende är också ovanligt. I detta material har de två med den oroligaste sjukdomsbilden aldrig varit på tvångsarbetsanstalt. Om deras beteende på en sådan anstalt kan således ingenting sägas. Den tredje, den paranoide lösdrivaren, har skickat inlagor och skrivit hotelsebrev, men för övrigt har han varit mycket stillsam och beskedlig i sitt uppförande. En av de andra påstås vara en energisk kommunistisk agitator. Tidigare skall han en gång ha fått 8 dagars straffcell med hårt nattläger, för att han bett en arbetsförman hålla käften. Ingen bryr sig emellertid längre om denna stereotypa agitation. Sammanfattningsvis är det således för denna grupp typiskt, att den tidigare utvecklingen inte erbjuder något speciellt anmärkningsvärt. Förhållandena under uppväxtåren tycks inte spela någon nämnvärd roll. Efter skolan uppträder ibland omedelbart, ibland först efter några års skötsamhet, en allt tydligare social förkommenhet med oregelbundna arbetsförhållanden, som så småningom utmynnar i mer eller mindre rent vagabondage och grovt socialt förfall. Slutstadiet är relativt hyggliga och beskedliga men ovårdade luffare, ibland originella med rester av begåvning och vyer, sällan aktivt asociala vad spritmissbruk och kriminalitet beträffar, tillfälligtvis arbetsamma och nyttiga men socialt isolerade med automatiserade vanor och attityder. I enstaka fall kompletteras bilden med mera akuta symtom på sinnessjukdom, vilket betydligt ökar farligheten. Bland varningsklientelet förekommer således ett par sådana fall. Gruppen omfattar nära V4 av de undersökta. Trots detta kan man förmoda, att typen är på retur bland lösdrivarna. De många originella och besynnerliga luffare, som förr i tiden strövade omkring på landsbygden och hälsade på hos bönderna, torde i regel ha tillhört denna typ. Våra dagars mera differentierade socialvård och psykiska hälsovård har väl tagit hand om er. del. Alltjämt utgör de emellertid som synes ett mycket markant inslag bland lösdrivarklientelet. 3. Socialt undflyende

lösdrivare.

Gemensam för denna grupp är den jämförelsevis positiva attityden till samhället. Det är en rätt diffus grupp, och de 8 fall, den omfattar, kan ibland betecknas som gränsfall, speciellt till grupperna passivt asociala lösdrivare och förslöade alkoholister (grupperna 4 och 8). En visar en del anknytningspunkter med den nyss skildrade grupen av schizofrena särlingar. Det är den ende, som inte är spritmissbrukare i gruppen och som inte heller begått, något brott. Även hans affektiva kontakter har varit mycket lösliga. I andra avseenden passar han emellertid bättre in i denna grupp än i föregående. En annan ligger på gränsen till de aktivt asociala, framför allt genom sin arrogans, dominans och polyvalenta brottslighet. För alla de fall, som förts samman i denna grupp, finns det emellertid vissa gemensamma drag. Typiskt är exempelvis följande fall. En nu 37-årig bettlare, som är intagen på Svartsjö för första gången, föddes u. ä. av okända föräldrar. Han vistades först på barnhem och utackorderades därefter hos lantbrukare. Fosterhemmet var fattigt, fosterfadern religiös och nykterhetsivrande. Uppfostran blev därför

32 rätt sträng. Efter skolans slut kom han i målarlära. I fortsättningen hade han olika anställningar som målare, tidvis i åratal. Han beskrives som en mycket skicklig yrkesman, uthållig, flitig, noggrann och ordentlig. Han kom också bra överens med omgivningen. Redan i 17-årsåldern hade han emellertid börjat missbruka sprit och i fortsättningen förföll han mer och mer till alkoholmissbruk. Redan i 25-årsåldern hade han blivit en rätt förkommen alkoholist som i nödfall drack bäde rödsprit och blåsprit. Han fick flera gånger bota för fylleri. Vid 28 års ålder gjorde han sig under spritens inverkan skyldig till rattfylleri och sedan stölder. Han har nu dömts till frihetsförlust för fjärde gången. Samtliga brott har begåtts under spritens inverkan. 31 år gammal varnades han slutligen första gången för lösdriveri, då han bettlat till nattlogi ordentligt berusad. Denne man visar sig vid undersökningen vara en utpräglad neurasteniker, spänd, okoncentrerad, affektskygg, ängslig men för övrigt väldifferentierad. Han är normalbegåvad. Gentemot samhället har han en avgjort social grundinställning. Hans alkoholism bottnar sannolikt i en ångestneuros och benägenhet för psykasteniska reaktioner vid motgångar av olika slag. Närmast kan han karakteriseras som subvalid. Möjligen har hans olyckliga barndom bidragit att fixera denna neurotiska läggning. Så småningom har spritmissbruket och det asociala leverne, som blivit en följd av detta, alltmer accentuerat och förvärrat denna ångestfyllda reaktionsbenägenhet. På sistone har hans arbetsförmåga nedsatts ytterligare genom uppträdande av en kronisk ledgångsreumatism. Trots att denne man således gjort sig skyldig till kvalificerat spritmissbruk och till åtskilliga förbrytelser är hans grundinställning utan tvivel social. Han har en positiv inställning till samhället och är som nykter skötsam och ordentlig. Ännu vid 37 års ålder och med en lång rad anstaltsvistelser bakom sig är han ingalunda vare sig förslöad eller resignerad. Liksom i detta exempel har de flesta av dessa lösdrivare haft det uselt ställt under uppväxtåren. Endast i ett fall uppges föräldrarna ha varit »präktiga». Flertalet kommer från alkoholiserade och fattiga hem. Föräldrarna har stundom varit bråkiga och grälsjuka. I ett par fall har också hemmen splittrats tidigt. Dessa påfrestande uppväxtförhållanden har förmodligen bidragit att skapa en neurotisk och osäker inställning till yttervärlden. Ett par har haft svårt för sig i skolan och suttit kvar, trots att de inte varit intellektuellt efterblivna. Endast en, som inte suttit kvar, visar sig vid undersökningen nu vara debil. Skolsvårigheterna i de fall sådana förekommit torde i stället ha berott på neurotiska arbetshämningar. Flera har för övrigt tvärtom varit mycket duktiga i skolan. Sedan skolan slutat, har de undersökta i regel sökt sig ut i ordnat arbete och långa tider också skött sig utan anmärkning. Förr eller senare har de emellertid råkat i svårigheter på ett eller annat sätt. En blev partiellt arbetsför på grund av hjärtfel och lyckades därefter aldrig få bra betalta arbeten. Han måste försörja sig på tillfälliga anställningar och kom därför i ett synnerligen påfrestande socialt läge. Det vanligaste är annars ett allt mer ohämmat spritmissbruk, vilket liksom i det ovan skildrade fallet leder till lösare anställningsförhållanden. Vissa tider har de därigenom kommit helt på sned och livnärt sig som tillfällighetsarbetare eller bettlare. Ibland har de långa tider varit nyktra, ordentliga och skötsamma. »Han skötte i regel arbetet bra men söp mycket under fritiden», heter det typiskt nog om en av de undersökta. Så småningom uppträder fylleriförseelser, och spritmissbruket tar en alltmer massiv karaktär med konsumtion av blåsprit, hårvatten och dylikt och ibland vård på alkoholistanstalt eller sjukhus. Under spritens inverkan börjar också kriminalitet. Endast en är ostraffad. Det rör sig emellertid inte om förhärdade vaneförbrytare. Typisk är en nu 59-årig lösdrivare, som gjort sig skyldig till 6 resor stöld. Mellan brotten har förflutit långa tider, nämligen 3, 5, 6, 6 och 19 år. Under dessa år har han veterligen skött sig oklanderligt vad kriminalitet beträffar. Därför har han också fått rätt korta frihetsstraff varje gång. En annan var ostraffad till 35 års ålder. Då gick han arbetslös en tid och var utan pengar till mat och kläder. Han knackade då en kväll på hos

33 en bekant lantbrukare för att få mat. När ingen var hemma, tog han ett par hundra kronor. Han kände sig alldeles skräckslagen för vad han gjort, irrade flera timmar omkring i skogen utan att våga sig fram och blev sedan anhållen av en fjärdingsman. I andra fall rör det sig om enkla förseelser som cykelstölder, rymningar från militärtjänstgöring m. m. Ytterligare ett par har emellertid gjort sig skyldiga till serier av stölder. Gemensamt för fallen är vidare deras neurotiska läggning. Ofta kan spritmissbruket ställas i direkt relation till denna neurotiska och olyckliga sinnesstämning. »Man har ju sådana förbannade mindervärdeskomplex, så man vågar inte öppna käften, när man är nykter, och hur ska man kunna sälja, när man inte vågar prata?» Neuroserna visar på en substabil eller subvalid reaktionsbenägenhet. Flera av dessa människor har en öppen och vänlig inställning till sina medmänniskor men är periodiskt misslynta och nedstämda och talar om att göra slut på »jordehelvetet». Andra utmärkes av pedanteri, ordningsamhet, försiktighet och petighet. De är ängsliga, rädda, skygga, osäkra och vill vara i fred. Ångest och disharmoni är genomgående. Man klagar över oro och tungsinne och söker glömska för sitt misslyckade liv i glaset. I ett fall tycks ett skalltrauma på gamla dar ha försämrat alkoholtoleransen. Karakteristiskt för den sociala grundinställning, som utmärker denna grupp, är att av de 5 gifta lösdrivarna i materialet återfinnes 3 här. Av de 4 lösdrivare, som har mer än 1 barn, tillhör likaledes 3 denna grupp. Överhuvud taget är relationerna till andra människor inte lika störda som för de andra grupperna. Flera har tidvis levat ett normalt liv med sin familj eller sitt arbete och skött sig någorlunda men så på nytt råkat illa ut, vanligtvis genom spritmissbruk, till vilket de hetsats av den ständiga ångesten. Man har ett intryck av att bestämmande för deras oregelbundna förloppskurva först och främst varit denna neurotiska ångest, som gång på gäng kommit även de bästa sociala föresatser på skam. Det ligger i sakens natur, att en sådan grupp blir rätt flytande, och det finns som sagt övergångar till andra grupper. Icke desto mindre kan den socialpsykologiska konstellation, som här skisserats, betraktas som karakteristisk för vissa former av lösdrivare. Den ingår i varje fall som en viktig faktor i många lösdrivares förhistoria. Den sociala farligheten bör givetvis inte underskattas. Flera har gjort sig skyldiga till förseelser. Å andra sidan är det vanligen frågan om småförbrytelser, som därtill oftast har begåtts under spritens inverkan. Någon grövre asocialitet förekommer icke. Inte heller är dessa personer farliga som förledare av andra. Deras socialitet framträder särskilt tydligt på anstalterna, där de vanligtvis är uppskattade och ofta får beröm i alla tonarter. De mest välartade anstaltsfallen kommer från denna grupp. Det innebär inte, att anstalten har ett fördelaktigt inflytande på dem. En sådan hygglig och välartad intern, som även under nyktra perioder i friheten ansågs vara en mycket god arbetare, började genast supa upp flitpengarna, då han frigavs efter ett genomgått straff. Han stal därefter en cykel, som han sålde. Strax därpå anhölls han i färd med att stjäla ännu en cykel. 4. Passivt asociala

lösdrivare.

Till gruppen passivt asociala lösdrivare har förts 6 fall. Förloppet i dessa fall erinrar i mångt och mycket om den närmast föregående gruppen. De avviker emellertid i åtskilliga viktiga avseenden. Flertalet är således intellektuellt dåligt utrustade. Endast en visade sig vid undersökningen icke vara debil, och han hade dock haft svårt för sig i skolan, fått dåliga betyg och suttit kvar. Endast 2 klarade sig utan att bli kvarsittare. Uppväxtmiljön har genomgående varit dålig med fattigdom eller vanskötsel av olika slag. Endast en uppges ha haft god ekonomi i föräldrahemmet. I gengäld förekom mycket stryk och religiös ofördragsamhet, och redan som liten visade denne pojke neuropatiska symtom. Efter skolans slut följer i alla dessa fall en period med 21—477228.

34 kortvariga sysselsättningar, mycket kringflackande och rätt långa arbetslöshetsperioder. Endast en har i början en sammanhängande anställning på 5 år. Snart uppträder också spritmissbruk, som för alla dessa lösdrivare antar en ganska massiv karaktär. Samtidigt börjar vissa kriminella manipulationer, småstölder, disciplinstraff i värnplikten o. dyl. Kriminaliteten är inte heller för denna grupp särdeles massiv. Den behöver inte nödvändigtvis vara förenad med alkoholmissbruk. Tidvis lever dock dessa lösdrivare delvis på tjuvnad. Brottsligheten är något brokigare än för de socialt undflyende lösdrivarna. I ett fall förekommer utom stölder och olovligt undanhållande också homosexuella förseelser. En annan gör sig skyldig till bondfångeri och falskspel. I ett tredje fall påpekas aggressivt uppträdande och disciplinförseelser på anstalterna. En av de undersökta, som inte alls gjort sig skyldig till någon kriminalitet, har förts till denna grupp med hänsyn till sina förhållanden i övrigt. Han har dessutom blivit föremål för bestraffningar under anstaltsvistelsen. Karakteristiskt för dessa människor är i socialt avseende deras passivitet. I sina kriminella manipulationer är de oftast medlöparna. De beskrivas som passiva deltagare i »ligabildningen». De är i regel dåliga som arbetstagare. De utpekas som lättjefulla, lata och hållningslösa. De byter ofta platser, går och driver och håller sig undan. Även på anstalterna utmärker de sig för sin lättja men samtidigt framhålles ibland deras foglighet, vilken gör, att de i regel sköter arbetet någorlunda. De kan ibland vara rätt kunniga. En beskrives t. ex. som en duktig yrkesman och hygglig slarver. . Psykiskt verkar dessa lösdrivare att vara slappa, passiva och energifattiga. De är torftiga, hållningslösa och flacka, men så tillvida miljökänsliga, att de uppför sig hyggligt, när omgivningen så fordrar. När de inte kontrolleras, eller när de kommit i "kontakt med aktivare asociala element, följer de motståndslöst med i svängen. En del företer neurotiska symptom liksom i föregående grupp. De är påtagligt driftstyrda med benägenhet för subsolida lynnesväxlingar. Det hysteroida reaktionssättet med dess hållningslöshet, opålitlighet, affektlabilitet och bristande uthållighet men tillfälliga följsamhet i skiftande miljöer är således utmärkande för denna grupp av lösdrivare. Socialt visar förloppskurvan ett tämligen jämnt förlopp. De sköter sig ofta någorlunda, så länge omständigheterna är gynnsamma, men vid sociala svårigheter eller under inflytande av aktivare viljor kan de råka illa ut och har asocialiteten börjat, fortsätter de av vanan. Relativt snart går det då utför och sedan hankar och trasslar sig vederbörande fram utan att ta sig något nyttigt för med nya förseelser, nya fyllerier och ständigt förekommande bettleri och nasande. Flertalet har suttit många gånger på Svartsjö. Trots dessa grova brister i den intellektuella och emotionella strukturen har man ett intryck av att dessa människor just genom sin följsamhet och passivitet under gynnsamma yttre miljöförhållanden lika motståndslöst och flackt skulle ha kunnat driva in i en någorlunda social utveckling. Tillfälligheterna spelar rätt stor roll för, hur det skall gå. De är beroende av umgänge och kamrater. De är emellertid egocentriska och känslokalla och har ingen förmåga att fästa sig vid människor och knyta varmare kontakter. De sociala kontakterna blir därför dåliga. 5. Aktivt asociala lösdrivare. Dessa 5 lösdrivare karakteriseras av den tidigare utvecklingen till asocialitet och den sedermera kvalificerade brottsligheten. Fattigdom under uppväxtåren påpekas endast i ett av fallen. Ett par kommer från välsituerade familjer. Däremot har i samtliga fall förekommit psykologiska uppfostringssvårigheter, stränghet, stryk, tidig splittring o. dyl. Skolsvårigheterna är oftast massiva. De flesta har suttit kvar, trots att endast en visar tecken på lindrigare efterblivenhet. Andra har råkat i konflikt med lärare eller myndigheter och karakteriseras som opålitliga, stridiga och besvärliga. Tre intogs redan under skoltiden på uppfostringsanstalt eller barnhem

35 efter snatteri eller affektutbrott. Sedan de väl kommit ut i livet börjar rätt snart en serie asociala handlingar av olika slag, framför allt stölder men även sexuella förseelser och misshandel samt bedrägerier, exempelvis bondfångeri. En dömdes en gång för sedlighetssårande handling, en annan har haft homosexuella förhållanden. Fyra har varit mer eller mindre durkdrivna soutenörer. Korrektionsförsök gör föga nytta. De är överhuvud taget svåra att påverka socialt. Karakteristisk är t. ex. en nu 27-årig lösdrivare, som anhållits för ett enklare rån i samband med en soutenörsaffär. Han kommer från ett utmärkt och vänligt hem. Trots normal begåvning gick det dåligt för honom i skolan, han satt kvar, skolkade, snattade, ledde en stöldliga och togs in på skyddshem. När han skrevs ut vid 16 års ålder och uppoffrande hjälptes av föräldrarna, gjorde han sig snart skyldig till en rad nya förseelser. Han skickades nu till Bona. I fortsättningen har han gång på gång straffats för nya brott, trots att föräldrar och släktingar skaffat honom yrkesutbildning, anställningar och ständigt gjort allt för att hjälpa honom. På anstalterna uppges han ha varit »gapig», bortskämd, inställsam, feg och lat men tämligen lätthanterlig. Som arbetare visar denna grupp större duglighet än den närmast föregående. Flera har således haft långvariga anställningar, bl. a. som värvade. I regel har de dock förr eller senare övergått till kortvariga och tillfälliga yrken och då försökt sig på allt möjligt och långa tider livnärt sig på asocialt sätt. Spriten är inte lika dominerande som i de båda föregående grupperna. Ett par använder visserligen sprit men alltid med måtta. Ett par andra har haft ett par fylleriförseelser och tidvis druckit sprit rätt mycket men framför allt sysslat med langning. Endast en är en verkligt avancerad alkoholist med inte mindre än 90 fylleriförseelser bakom sig. Inte ens denne man gör emellertid i sitt uppträdande intryck av att vara en förkommen alkoholist. Han bevarar liksom de andra en viss yttre hållning och vilja. Som asociala tillhör dessa lösdrivare den dominanta aktiva typen med stor företagsamhet och relativt stor farlighet, både genom sin aktivitet och sina ledaregenskaper. I sitt uppträdande är de dominerande, överlägsna, pockande, fräcka, ofta arroganta, starkt affektlabila. Här finner man sprättarna bland lösdrivarna med slickat hår, elegant klädsel och flott utseende. Psykiskt är det frågan om subsolida individer, intellektuellt någorlunda väl utrustade, hårda, kalla, egocentriska, ibland suggestiva. Flera visar påtagliga ixofrena drag, ett par är dessutom förmodligen superstabila. På anstalterna är de i regel rätt illa tålda både av kamraterna och ledningen genom sin arrogans, känslokyla och fräckhet. Även för asociala kretsar utanför anstalterna är de besvärliga genom sin irritabilitet och hänsynslöshet. Som arbetare är de störande. De håller sig undan, är lata och går inte heller att få till goda arbetsprestationer, om de inte själva vill det. Det hindrar inte, att de i vissa fall som sagt mycket väl kan arbeta och arbeta bra. Deras behov av sociala kontakter är rätt stort. De umgås både med manliga och kvinnliga kumpaner. Ett par har varit gifta, den ene karakteristiskt nog med en prostituerad, som han levde på och samtidigt utsatte för misshandel. Varmare kontakter blir det aldrig frågan om. De saknar förmåga att fästa sig med ömhetsband vid andra människor. Denna typ av lösdrivare har tidigare beskrivits i studier över soutenörerna. Den företagsamma, aktiva, hänsynslösa, flott eleganta och dominanta soutenörstypen motsvarar rätt väl den lösdrivartyp, som här karakteriserats som aktivt asocial. 9 ' 13 6.

Bohémer.

Denna grupp är här endast representerad av ett fall. Detta är dock i många avseenden så pass karakteristiskt, att man kan förmoda, att den speciella typ av människor, som genom honom blivit representerad bland lösdrivarna ingalunda är unik. Även denne lösdrivare kommer från en splittrad familj med okänd fader och fattiga uppväxtförhållanden. Han hamnade tidigt i ett fosterhem, som enligt hans egen beskrivning skall ha varit mycket dåligt. Skolan gick inte bra. Han fick gå om en

3G klass. Efter skolans slut kom han sedan ut som dräng och hamnade så småningom i Stockholm. Här fick han tuberkulos och hade tidvis fattigvård. Han började så småningom använda sprit, stal och dömdes till ungdomsfängelse men återvände sedan till Stockholm. Så småningom kom han in i konstnärs- och bohemekretsar. Han arbetade på en måleriverkstad och började där intressera sig för renovering av gamla möbler. Han tröttnade emellertid snart och har sedan livnärt sig med att gå omkring på krogar och kaféer och rita folk. I fortsättningen har han inte haft någon fast sysselsättning. Han har mest hängt på kaféer, där han misshandlat pianon och umgåtts med konstnärsbohémer. På sistone har han börjat tigga och allt mer parasiterat på konstnärsbekanta och pockat på att få kinesa hos vänner. Han har haft flera fylleriförseelser och varnats av nykterhetsnämnden. En gång kom han till Beckomberga, karakteristiskt nog sedan han gjort sig skyldig till en alltför enträgen och störande uppvaktning av en flicka. Han har också en gång varnats för lösdriveri. Denna gång anhölls han för lösdriveri, sedan man funnit honom släpande på en vedstock, som, enligt vad han tyckte, erinrade om en skulptur. Det är en egendomlig, manierad figur, likgiltig, poserande, barnslig, juvenil och på sätt och vis imponerad av sin egen excentricitet. Han är något debil, påtagligt självbelåten, inbilsk, nonchalant och slängig men framför allt slö och flack. Han har utan tvivel vissa subsolida drag. Etiologin är för övrigt något oklar. Möjligen skulle det kunna förefinnas ett hypofrent tillstånd i enlighet med trendeskolans teorier. Efter växlande levnadsöden har han funnit sig väl till rätta i stockholmsbohémen, där han dragit sig fram efterhängset och parasiterande. Han har sökt efterlikna, vad han föreställt sig vara konstnärslivets vanor men utan att själv ha någon större talang eller begåvning. Så småningom har han helt förfallit. Troligen finns det i bottenskiktet bland stockholmsbohémen åtskilliga sådana individer. En genomgång av ett större lösdrivarmaterial skulle möjligen erbjuda flera exempel. Det är ju närmast tillfälligheterna, som gör, att polisen dä och då får ögonen på vederbörande. 7. Farliga

alkoholister.

Bland lösdrivarklientelet återfinnes också ett par individer, som närmast kan karakteriseras som farliga alkoholister. De är väl kända från alkoholistvården, och det är närmast tillfälligheterna, som gjort, att de ibland hamnar bland lösdrivarklientetet. Troligen är de farliga alkoholisterna socialpsykologiskt en ganska brokig och heterogen grupp, som skulle förtjäna ett närmare studium. Åtminstone ett av de fall, som är representerade här, kommer från en rätt hygglig familj. Efter skolans slut har de till en början arbetat ordentligt. En gjorde sig i ungdomen skyldig till ett par stölder men skötte sig sedan i många år. Efter en tids emigration till Amerika började han åter missköta sig i 30-årsåldern. Så småningom bar i båda fallen börjat ett intensivt och kroniskt spritmissbruk, som tagit sig för omgivningen allvarliga former. Båda är explosiva, kalla, hänsynslösa, egocentriska, osmidiga och kantiga. Gång på gång ingriper samhället korrigerande med alkoholistanstalt eller Svartsjövistelse. Lösdriveriet är en direkt följd av de otaliga fylleriförseelserna och anstaltsvistelserna. De kan inte anpassa sig till produktionen. Deras arbetsförmåga är ingalunda försvunnen och åtminstone en av dem är tidvis en effektiv och duglig arbetare med stor kapacitet, men effektiviteten lider av de ständiga spritexcesserna, som förr eller senare gör honom omöjlig på varje arbetsplats. Kliniskt är det frågan om grovt abnorma individer med affektexplosiviteten som dominerande symtom. Troligen föreligger vissa ixofrena drag, vilket ju enligt Lundquist skall vara vanligt bland svårare alkoholister. 55 Liksom lösdrivarna i den föregående gruppen kan de tydligen ibland som i ett av dessa fall trots sitt långt framskridna sociala förfall bevara en viss yttre hållning, som gör dem i stånd att tidvis leva socialt och att umgås med

37 omgivningen på ett någorlunda hyggligt sätt. Deras sociala kontakter blir dock så småningom lidande på grund av deras farlighet för sin omgivning. De är inte aktivt kriminella i egentlig mening. Visserligen förekommer ibland stölder eller misshandel men det tycks alltid direkt eller indirekt bero på spritmissbruket. 8. Förslöade

alkoholister.

Gruppen förslöade alkoholister kan betecknas som en restgrupp. Det är frågan om 6 avancerade och djupt förfallna alkoholister av vårdhemstyp. Den kroniska alkoholismen har numera satt så djupa spår i deras psykiska struktur, att det knappast längre går att särskilja några mera differentierade drag. Förhistorien visar visserligen, att det är fråga om rätt olika människor från början, men det är numera omöjligt att närmare analysera kausaliteten. De flesta har kommit på sned tidigt i livet efter dahga hem och trassliga uppväxtförhållanden. Ett par har således aldrig haft något regelbundet arbete. Det är emellertid anmärkningsvärt, att vissa av dessa djupt förfallna individer börjat förfalla sent. En hade aldrig smakat sprit förrän vid 24 ars ålder. När han väl börjat, gick det mycket snabbt utför. En annan hade hållit sig flytande ända till 49 års ålder, då hans far dog. Han hade tidigare bott tillsammans med fadern och haft samma arbete som denne. Redan då hade han emellertid missbrukat sprit och visat en tendens till social hållningslöshet. Han hade således ett par gånger varit intagen på Högalid eller bott på ungkarlshotell. Vid taderns dod förlorade han definitivt fotfäste och avancerade på få år till en tvnisk blaspritsgubbe. Dessa människor är vid undersökningen samtliga till åren komna. Den yngste är 45 ar gammal. Alla är svårt alkoholiserade och dementa. Den yttre bilden blir därför ganska likartad. Det är fråga om affektlabila, drastiska, egocentriska och för omgivningen fullkomligt likgiltiga gubbar, egensinniga och kontaktfattiga, vissa troligen ursprungligen debila. De gör ofta ett komiskt intryck i sin ohämmade och drastiska rephkföring. Åtminstone ett par tycks tidigare ha visat vissa neurotiska drag. ett par ar också nu dysforiska, men det är numera inte möjligt att företa en mera differentierad karakteristik. Egentligen representerar väl denna grupp slutstadiet av en del tidigare beskrivna typer (speciellt av socialt undflyende och passivt asociala lösdrivare). 9.

Tillfällighetslösdrivare.

De två sista fallen har karakteriserats som tillfällighetslösdrivare. Det är frågan om ratt hyggliga och beskedliga ynglingar. En kommer från landsbygden och har Hackat omkring en smula och haft arbeten på olika håll i landet. Så söker han sig tUl Stockholm men råkar på vägen förlora sina arbetsbetyg och h a r svårt att ta arbete. Han driver omkring här ett par veckor och får bl. a. hjälp från Stadsmissionen, kommer i sällskap med diverse slödder och tar sig under spritens inverkan tor att tigga. Frånsett rymning från militärtjänsten har han inte gjort sig skyldig !• ?.ag?nv. t l d l § a r e a s ocialitet. Den andre har redan tidigare använt sprit. I berusat tillstand har han gjort sig skyldig till misshandel ett par gånger och likaledes rymt trän militärtjänstgöring efter arrest för fylleriförseelse. För en månad sedan tiggde han i berusat tillstånd och fick en enskild varning. Nu har samma sak hänt Liksom den förste kommer han från ett gott hem och har tidigare arbetat hyggligt och ordentligt. For ett par år sedan fick han en ledgångsreumatism, och sedan har han inte kunnat arbeta. Psykiskt är båda någorlunda normala, kanske en smula flacka ytliga, impulsiva och emotionellt torftiga utan behov av djupare kontakter med andra människor men intellektuellt genomsnittligt utrustade. Fallen har betydande praktiskt intresse. Det är frågan om ett par debutanter mom lösdrivarklientelet, som i motsats till de andra inte företer några grövre psy-

38 kopatologiska drag. Men de har vissa egenskaper, som vid påfrestande situationer medför potentiella risker. De är sådana där flacka, passiva medlöpare, som har lätt för att sprita och råka i dåligt sällskap. Båda är en smula oroliga själar, som bl a rymmer från militärtjänsten. Den ene flackar landet runt efter arbete, h a j visserligen goda anställningar som montör, men brukar snart ge sig i vag efter annat Om den andra är känt, att han tidigare avskedats för skolk i arbetet. Intor sjukdomen intar han en påfallande passiv attityd och parasiterar på föräldrarna och fästmön. Man skulle kunna tänka sig, att dessa ynglingar under ogynnsamma omständigheter utvecklades till mera vanemässiga lösdrivare, närmast av den socialt undflyende eller passivt asociala typen, sådana som följer med kamrater, super och kanske småstjäl. Deras nuvarande situation ter sig prognostiskt labil och oviss. Samhällsreaktionen vid deras debut som lösdrivare kan tydligen spela en viss roll for utvecklingen. 10.

Sammanfattning.

Av de här beskrivna grupperna är de tre sista inga enhetliga socialpsykologiska typer Tillfällighetslösdrivarna och de förslöade alkoholisterna betecknar vissa begynnelse- respektive slutstadier av lösdriveri. Gruppen farliga alkoholister representeras ju här främst av vissa konfliktbenägna personer med ixofrena drag men utvecklingsförhållandena inom denna grupp är otillräckligt klarlagda. De övriga 6 lösdrivartyperna representerar emellertid var för sig speciella socialpsvkologiska förloppsmekanismer. De ständigt socialt osjälvständiga och underlägsna lösdrivarna utgöres av relativt beskedliga, passiva och flacka, efterblivna, som vuxit upp i slum och aldrig lyckats komma in i ordnade levnadsförhållanden. De socialt förstelnade lösdrivarna kan mycket väl ha kommit från goda miljöer men schizofrena slöhetstillstånd eller schizoid vurmighet och enstörighet leder till allt djupare socialt förfall. I den tredje gruppen, de socialt undflyende lösdrivarna, har barndomsmiljön regelbundet varit eländig och neurosskapande och ständig oro och ångest piskar sedan dessa socialt inställda, kontaktsökande och arbetsamma individer till allt svårare spritmissbruk, och i förening därmed lösdriveri. De passivt asociala är de flacka, något debila, starkt subsolida, lättjefulla, så småningom alkoholiserade medlöparna, i regel komna från usla och kulturfattiga miljöer. De aktivt kriminella har däremot ibland haft goda uppväxtförhållanden, åtminstone till det yttre De blir tidigt kriminella ledartyper, dominanta, flotta och hänsynslösa hysteriker, ofta med ixofrena eller superstabila drag, socialt mycket svårpåverkbara. Den sjätte gruppen slutligen, bohémerna, visar beröringspunkterna mellan vissa former avlösdriveri och det undre skiktet av storstadens konstnärs värld. Troligen skulle en genomgång av ett större material kunna föranleda uppställandet av ytterligare en del socialpsykologiska lösdrivartyper. I materialet förekommer exempelvis icke någon typisk manlig prostituerad, vilka att döma av iiiTsehfelds12 Kinbergs0 och andras beskrivningar förefaller att vara en socialpsykologiskt tämligen utpräglad typ. Den intresserade hänvisas till Kinbergs framställning. Inte heller är spritsmugglarna representerade. Det är möjligt, att de skulle passa bra m bland dessa socialpsykologiska grupper, men det kan icke säkert konstateras. For övrigt är det, som Kinberg framhållit, mycket möjligt, att det finns typer, som socialt och psykologiskt hör till lösdrivarklientelet, men som av legala skäl inte omhändertages och därför icke kunnat bli föremål för någon observation. Inte heller kan man av det här undersökta materialets sammansättning dra några slutsatser angående de olika typernas inbördes frekvens. Materialet är så pass litet, att det mycket väl kan bero på tillfälligheter, om en typ blivit representerad av ta eller många fall. . , . - . , i A Med hänsyn till kausaliteten är det tydligt, att gruppen socialt forstelnade med dess endogena personlighetsförändring är jämförelsevis föga påverkbar av yttre

39 inflytande. Det utesluter ju inte, att deras livsföring kan påverkas genom vissa praktiska arrangement. För de övriga grupperna spelar tydligen miljöinflytanden en betydande roll för utvecklingen av asocialiteten. Ännu en av de beskrivna lösdrivartyperna visar dock en viss resistens mot miljöinflytelser, nämligen de aktivt asociala. För både de aktivt och passivt asociala gäller för övrigt i utpräglad grad Kinbergs Påpekande av vissa asocialt disponerade personers benägenhet att söka sig till sådana miljöer, där deras asociala anlag kan utvecklas. De visar en påtaglig affinitet till förbrytarmiljöer. Miljön blir därigenom i viss mån en funktion av deras personliga egenskaper. 9 Som tidigare understrukits är det frågan om schematiska och förenklade typer. I verkligheten, och det framgår också av den föregående skildringen, får man föreställa sig, att flera socialpsykologiska konstellationer ofta förekommer hos en och samma individ, därav de talrika övergångsfallen och gränsfallen. Ett genomsnitt av lösdrivare blir därför vanligen trots alla gemensamma kännemärken ganska brokigt och sammansatt. Den schematiska analys, som företagits här, ger emellertid möjlighet att belysa samhällsåtgärderna på ett mera realistiskt och facetterat sätt. I praktiken har diskuterats, om det finns någon större olikhet mellan klientelet på en tvångsarbetsanstalt och de av polisen anhållna. Det här framlagda materialet är väl litet för att medge säkra slutsatser men kan möjligen tillåta några reflexioner. Tabell 5 visar de olika socialpsykologiska gruppernas fördelning på tvångsarbetare och anhållna. Tabell 5. Socialpsykologiska grupper bland tvångsarbetare och anhållna. Ständigt socialt osjälvstän diga och underlägsna Tvångsarbetare... Anhållna f. d. tvångsarbetare . Övriga anhållna..

5 S:a

5 So- SoTillfälcialt cialt Pas- Aktivt Bohé- Farliga Förslöa- lighets för- und- sivt asoalkohode alkoasostel- fly- ciala ciala mer lister holister lösdrivare nade ende 7

1 3

1 2 8

6 G

4 1

6 S:a

20 2

8 9

46 Bland tvångsarbetarna var samtliga social-psykologiska typer representerade utom bohémtypen och av naturliga skäl tillfällighetslösdrivarna. Bland f. d. tvångsarbetarna dominerade gruppen förslöade alkoholister. Det är de gamla vårdhemsfallen. Att de är så pass talrikt förekommande bland de anhålla, beror väl närmast på att de ideligen brukar bli föremål för ingripanden av olika slag. Antalet lösdrivarvarningar och fylleriförseelser bland dem är j u också legio. Bland det övriga varningsklientelet, som tidigare icke ådömts tvångsarbete och är socialt mindre förkommet, återfanns bl. a. de båda tillfällighetslösdrivarna, bohémen, ett par socialt undflyende och ett par socialt förstelnade. Bland dessa fanns en akut sinnessjuk, som nyligen vårdats på Beckomberga, men nu bodde i det fria och hade uppträtt »mystiskt», en ung schizoid psykopat med diverse vurmiga idéer, som tiggt, samt en oklar schizofrenisuspekt 25-åring, som redan tidigare varnats för lösdriveri. Även de anhållna utgör således ett mycket brokigt klientel. Bland dem finns socialt synnerligen förkomna typer men också hyggliga och mera välartade.

40 V.

Samhällsåtgärder.

1. Tidigare

åtgärder.

a) F ö r e b y g g a n d e

åtgärder.

Det har tidigare visats, att lösdrivarnas sociala urspäring mycket ofta föregås av andra symtom på missanpassning. Dessa kan socialpsykologiskt betraktas som varningssignaler. Det är då av betydande praktiskt intresse att undersöka, vilka åtgärder samhället vidtagit vid uppträdandet av dessa olika tidigare missanpassningssymtom. Om behandlingen av neuropatiska symtom i hemmen är intet känt. Som tidigare har påpekats har 4 av de undersökta huvudsakligen vuxit upp i barnhem och 13 i fosterhem ( = summa 37 %>). Huruvida detta kan anses ha haft profylaktiskt värde är tvivelaktigt. Åtgärderna har väl i regel inte heller dikterats av speciell omsorg om barnen. I regel har deras egna hem gått sönder och någonstans måste de ju ta vägen. Mot fosterhemmen har också i en rad fall riktats mycket allvarliga anmärkningar. Även barnhemmen tycks ha varit otillfredsställande. Skolsvårigheterna har i vissa fall föranlett speciella åtgärder. Trots det stora antalet efterblivna bland klientelet placerades dock endast två i hjälpklass, medan sex fick sluta enligt § 48 folkskolestadgan. De debila barnens problem var vid tiden för klientelets skolgång betydligt mindre uppmärksammat än nu. I sex fall ingrep barnavårdsnämnden. Tre skickades till Bona, tre till skyddshem. Andra förebyggande åtgärder från barnavårdsnämndernas sida har inte varit möjliga att påvisa. Inte heller tycks socialvården för övrigt ha ingripit på detta stadium, såvida inte familjerna som helhet haft fattigvårdsunderstöd. I vilken utsträckning detta förekommit har varit svårt att säkert konstatera, då många flackat omkring under barndomen och varit skrivna i flera kommuner. Om man bortser från de åtgärder, som skolan vidtagit på grund av vederbörandes intellektuella brister, har således de talrika missanpassningsymtomen hos flertalet undersökta i den tidigare ungdomen endast i sex fall medfört ingripande från samhällets sida (13 %>). I undersökningen 1938 hade skyddshem eller uppfostringsanstalt tillämpats i 12 %, och endast 9 % hade varit i kontakt med samhällets hjälpoch skyddsorgan före 15 års ålder. Av profylaktiskt intresse är också samhällets reaktion på det tidiga spritmissbruket. Det har förut påpekats, att spritmissbruk inte sällan börjar redan i unga år. Ett par lösdrivare har också mycket riktigt ådömts fylleriböter redan i tonåren. I flertalet fall har det emellertid dröjt åratal, innan samhället reagerat ens med böter. Nykterhetsorganen har ingripit ännu senare. Intagning på alkoholistanstalt i den mån det förekommit, har vanligen dröjt 10—15 år efter det att missbruk blivit manifest. Någon förebyggande verksamhet kan det således inte vara tal om. Vid kriminella förehavanden ingriper samhället i regel mycket snart, om blott gärningsmannen kan uppspåras. Inom straffverkställigheten förekommer också vissa rättsreaktioner, som i realiteten har en profylaktisk karaktär, främst den villkorliga domen. Denna har tillämpats en eller flera gånger gentemot ca x / 3 av de straffade lösdrivarna. Då nästan alla börjat med snaUerier och andra mindre förseelser, är det en ganska låg siffra. I ett fall tillgreps ungdomsfängelse. Lösdrivarlagens profylaktiska betydelse är bl. a. beroende på hur pass snabbt den tillämpas. Oftast dröjer det länge. Sedan lösdriveriet börjat, har det nu i 2 / 3 av alla fall dröjt mer än 2 år, innan lagen tillämpats. I 45 °/o (21 fall) har det dröjt mer än 5 år och i 15 °/o (7 fall) mer än 10 år, innan vederbörande råkat i konflikt med lösdrivarlagen. Under tiden har många i stället råkat ut för strafflagen. Ca 30 °/o av klientelet var således straffat, när den första lösdrivarvarningen kom. Det kan således konstateras, att lösdrivarlagen vanligen tillämpas sent och först vid en tidpunkt, då lösdriveri som livsföring redan blivit en vana. Detta hindrar

41 icke, alt de flesta lösdrivare ändå blir föremål för socialt omhändertagande rätt tidigt. 1938 konstaterades, att 23 °/o av tvångsarbetarna hade blivit omhändertagna på ett eller annat sätt första gången före 20 års ålder och 54 °/o före 25 års ålder. Det beror på att de undan för undan kommer i konflikt med den ena lagen och förordningen efter den andra. Anmärkningsvärt är påpekandet, att »psykopaterna» tas om hand tidigare än de oligofrena. Endast 17 °/o av »psykopaterna» var vid första omhändertagandet över 30 år mot 46 °/o av de oligofrena. Socialvårdens föreb}7ggande verksamhet är svårare att avgöra. Egentlig yrkesutbildning är ovanlig. Av de nu undersökta uppger ca 1 / 1 (12 fall), att de gått i »lära» en tid i ungdomen för att bli målare, skräddare, frisör, tapetserare, gjutare, skomakare, trädgårdsmästare etc. Ingen har gått på yrkesskola. Ytterligare en del har naturligtvis så småningom blivit yrkeskunniga genom att praktisera här och var. Som tidigare framhållits har dock flertalet lösdrivare aldrig fått någon systematisk träning i ett visst yrke. På skyddshem och uppfostringsanstalter och sedermera i fängelser och tvångsarbetsanstalter förekommer visserligen en viss yrkesutbildning. I stort sett har man dock intryck av att klientelets ubildningsförhållanden blivit starkt eftersatta. Försök att utröna vederbörandes fallenhet och intressen har aldrig förekommit. Ingen har exempelvis blivit anlagsprövad trots den långvariga befattning, som samhällsorganen i flertalet fall haft med vederbörande. Den hjälp som lämnats av arbetsförmedlingar och kuratorer av olika slag kan inte närmare utredas. Klientelet hävdar genomgående med stor bestämdhet, att de sällan blivit föremål för nämnvärt intresse från de arbetsberedande organens sida. De har visserligen fått anvisning på arbete, men deras instabila sysselsättningsförhållanden har ofta medfört oginhet och bristande intresse från arbetsförmedlingarnas sida. Inte heller har man annat än undantagsvis tagit någon hänsyn till deras speciella biologiska och sociala anpassningssvårigheter. Betecknande för den öppna vårdens bristande kontakt med klientelet är det faktum, att endast 8 enligt vad utredningen gjort troligt, tidvis haft öppen fattigvård, ett par på grund av tillfälliga sjukdomar. Resten har trots sina fysiska och psykiska skavanker skaffat sig sitt uppehälle pä annat sätt. Något flera (ca V3) h a r ibland haft hjälp genom AK, en del i form av nödhjälpsarbeten. Två har gått igenom kurser i AK-regi. Dessa förebyggande och socialvårdande åtgärder förefaller mycket bristfälliga. Framför allt har de kommit för sent, lika väl som samhällets reaktion mot spritmissbruk och lösdriveri. Huruvida lösdrivarna varit mera försummade än andra människor med jämförliga sociala, fysiska och psykiska handikap kan inte säkert avgöras. Att den förebyggande vården varit anmärkningsvärt torftig och illa ordnad är emellertid tydligt. Då har i gengäld senare samhällsingripandena varit desto flera. b)

Samhällsreaktioner.

I det föregående har flera gånger framhållits, att lösdrivarklientelet mycket ofta varit föremål även för andra samhällsingripanden. Tabell 6 och 7 visar, att tvångsåtgärder använts både enligt lösdrivarlagen, strafflagen, alkoholistlagen, sinnessjuklagen och fattigvårdslagen, över 3/4 av de 1945 undersökta har suttit på tvångsarbetsanstalt, 3/4 i fängelse, 1/i på alkoholistanstalt, a/G på försörjningsinrättning (av typen Högalid eller Sandbyhov), 4 även på arbetshem. Barnavårdslagens bestämmelser om försumliga försörjare har dock inte kommit till användning i något fall. På arbetshem har de placerats som besvärliga understödstagare eller som lösdrivare. Delvis är det väl en slump, att de inte kommit att behandlas som försumliga försörjare enligt barnavårdslagen. Några har ju haft barn utom äktenskapet, som de icke brytt sig om. Förmodligen har man inte ansett det mödan värt att tillgripa arbetsföreläggande. Emellertid är ju, som ovan påpekats, lösdrivarnas fruktsamhet mycket låg.

42 Ur tabellerna kan åtskilliga intressanta omständigheter utläsas. Den vanligaste samhällsreaktionen har varit varning för lösdriveri, som endast 5 av de undersökta hittills undgått. I flertalet fall har varningen senare kompletterats med tvångsarbete. Därnäst kommer böter för fylleri och andra straff. De flesta har långa rader av sådana polisingripanden på sin meritlista. Medianen iför de prickade är över 10 fylleriböter, 3—4 lösdriverivarningar, 3 tvångsarbeten och 2 urbota straff. 1938 var det ungefär likadant. I skarp kontrast står användandet av socialvårdsåtgärder. Fastän ca 3 / 4 fått bota för fylleri, de flesta mångfaldiga gånger, h a r endast x/4 behandlats på alkoholistanstalt, flertalet endast en gång. Fastän klientelet praktiskt taget genomgående lider av grova psykiska defekter har endast 3 tillfälligt vårdats på sinnessjukhus, ö p p n a socialvårdande åtgärder är mycket ovanliga. Endast 1 / 8 (6 stycken), d. v. s. ett försvinnande fåtal av dessa svåra alkoholister har, så vilt man kunnat utröna, stått under periodisk övervakning av nykterhetsnämnd. (1938 endast 1I30, så det synes trots allt ha blivit bättre!) Åtgärderna är ofta förbluffande valhänta. Om en kronisk alkoholist, som gjort sig skyldig till ett trettiotal fylleriförseelser, lönnbränning, langning, våldsamt motstånd mot Tabell 6. Olika anstaltsvistelser. 1938 års undersökning

Skyddshem Uppfostringsanstalt Alkoholistanstalt Sinnessjukhus Sinnesslöanstalt Hem för frigivna fångar Försörjningsinrättning Arbetshem Tvångsarbetsanstalt Antal fall

1945 års undersökning

S:a

%

S:a

%

6 8 49 14 5 5 42 3 120 120

5 7 41 12 4 4 35 3 100 100

3 3 12 3

7 7 26 7

— —

— —

8 4 36

17 9 78

Tabell 7. Tidigare samhällsreaktioner. Enligt strafflagen Antal ingripande

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Över 10 . . . »Periodvis» S:a fall

Böter för fylleri

Enligt lösdrivarlagen

Tvångsarb. straff övriga Övriga i 1938 års i 1938 års Varning Tvångsstraff arbete undersökn. undersökn.

1 3 1 2 1 2 1 1

11 8 4 5 3 2 1

22 34

16 12 6 1 2

19 23 9 17 7 6 6 1 1 1 4

1 2

1 Enligt alkoholistlagen Alkoholistanstalt 7 3 1

28 19 12 16 13 4 10 6 2 3 7

8 2 9 4 3 2 4 2 1

Övervakning

6 6

43 polis, missbruk av bl. a. träsprit och som råkat ut för 8 svartsjöresor, är känt, att han anmälts till nykterhetsnämnder 3 gånger vid 40, 45 och 50 års ålder. Första gången kunde han inte anträffas. Han hade då redan missbrukat sprit i över 20 år. De båda andra gångerna var han vid påträffandet omhändertagen på anstalt. Ärendena avskrevs därför varje gång. Endast x/6 har, som tidigare påpekats, erhållit öppen fattigvård, trots att alla varit fattiga. Vistelserna på fattigvårdanstalt, har, för dem det gällt, varit många och långa. Somliga har vandrat ut och in ideligen och varit intagna 40—50 gånger. På grund av dessa olika samhällsreaktioner är antalet frihetsberövanden mycket stort. Endast 4 av de undersökta har aldrig förut varit berövade sin frihet, 5 blott en gång. Om hänsyn endast tages till fängelse, tvångsarbetsanstalt och alkoholistanstalt har 80 % suttit på anstalt minst 2 gånger, 56 % minst 5 gånger och 13 % minst 10 gånger. Då tvångsarbete och straff blir långvarigare vid recidiv, finns det åtskilliga bland lösdrivarna, som varit berövade friheten en stor del av livet. Således har 8 suttit på anstalt mellan 5 och 10 år och 4 över 10 år (tillsammans över x / 4 av samtliga!). Rekordet har i detta material en 45-årig schizofren, som suttit i fängelse eller på tvångsarbetsanstalt i 18 år! Då har inte medräknats vistelser på arbetshem och fattigvårdsanstalter, som ju inte heller har en direkt frivillig karaktär, inte heller sejourer på uppfostringsanstalter och skyddshem. I tidigare undersökningar var dock antalet frihetsförluster än högre. 1923 hade 18 % suttit i fängelse eller på tvångsarbetsanstalt minst 10 gånger, tre stycken inte mindre än 23 gånger. 11 % hade suttit på anstalt med än 10 år. Samhällets åtgärder mot lösdrivarna består således huvudsakligen av polisiära ingripanden som fylleriböter eller lösdriverivarningar eller av massiva, långvariga och ständigt återkommande frihetsberövanden. Åtgärder av vårdkaraktär är i jämförelse därmed ovanliga. Vid en diskussion om den kriminalpolitiska effekten av dessa samhällsåtgärder anlägges till en början enbart individualpreventiva synpunkter. Frågan om allmänpreventationen och samhällsskyddet tages upp i annat sammanhang längre fram. Individualpreventivt är det ju särskilt frågorna om straffemottagligheten och strafftoleransen, som har indicerande betydelse. A priori bör därvid erinras om att lösdrivarklientelet huvudsakligen består av svårt abnorma och i stor utsträckning psykiskt sjuka eller nervösa individer. Sådana människor visar som bekant en betydligt minskad straffemottaglighet. Normalpsykologiska motiv och intellektuella överväganden angående risker och chanser spelar en underordnad roll i asocialitetens förhistoria. De reagerar efter tämligen enkla handlingsschemata, där inrutade sociala vanor, den omedelbara behovstillfredsställelsen och diverse emotionella faktorer spelar den avgörande rollen. Många är också emotionellt så pass avtrubbade och så vana vid att bli betraktade som samhällets parias och vid att leva i den mest primitiva slum, att korrektionsåtgärder inte gärna kan komma dem så mycket vid. Vid den socialpsykologiska grupperingen i det föregående avsnittet kunde också konstateras, att många torde ha reagerat mycket obetydligt på de olika samhällsingripandena. De efterblivna i gruppen ständigt socialt osjälvständiga och underlägsna var i regel så pass enfaldiga, torpida och emotionellt torftiga, att vistelsen på en tvångsarbetsanstalt näppeligen kan tänkas ha givit dem impulser till en förbättring av den fortsatta livsföringen. Tvärtom saknade de de mest elementära förutsättningar för att på egen hand ta initiativ till några som helst förändringar. Schizofrena och schizoida är ju genom själva sin psykiska struktur föga mottagliga för yttre inflytanden. Flera i detta material var dessutom så pass dementa, att de förvandlats till automater utan förmåga att överhuvud taget handla. Sådana psykiska defekter och reaktionssätt kan icke påverkas av åtgärder av straffkaraktär. De passivt och aktivt asociala lösdrivarna torde inte heller vara annat än tillfälligt påverkbara. De förändrar attityd på anstalter, relativt anpassningsbara och smidiga, som de är, men tar inga varaktiga intryck. Efter frigivandet

44 smälter de genast in i den gamla miljön igen. Alkoholismen, som är den dominerande faktorn för de farliga och förslöade alkoholisterna, kan som bekant inte heller korrigeras med straffmetoder. Frånsett tillfällighetslösdrivarna och den ende bohémen, som tidigare haft föga med lösdrivarlagen att göra, återstår gruppen socialt undflyende lösdrivare. Dessa människors positiva attityd mot samhället gör det tänkbart, att de tar ett visst intryck av samhällets reaktion mot deras livsföring. Det är möjligt, att tvångsingripandena i en del fall kan ha haft en viss betydelse för deras ständigt återkommande försök att börja ett oförvitligt liv igen. Betecknande är emellertid att de regelbundet misslyckas. Deras svåra psykopatologiska symtom kvarstår oförändrade efter anstaltsvistelsen och gör alla ansträngningar dömda att misslyckas. Den oerhörda recidivfrekvensen är för övrigt bevis nog för klientelets oemottaglighet för tvångsåtgärder och straff. Nya fylleriböter ådömes ideligen utan att någon förbättring kan skönjas. De flesta kan inte längre själva hålla räkning på sina förseelser. Inhämtade uppgifter visar, att en del fått bota för fylleri 20 eller 30 gånger, en 50 gånger och en som sagt t. o. m. 90 gånger! Nya böter kan ju inte gärna ha någon effekt på vederbörande. Man spörjer förgäves efter syftet med dessa slentrianmässiga domar. Lösdrivarvarningar utdelas lika schablonmässigt. Somliga har fått långa rader med varningar. En har fått 19 varningar, en annan 26. Då dessa ständigt upprepade varningar inte är förenade med förebyggande eller hjälpande åtgärder av något slag, ägnade att förändra vederbörandes situation och därigenom förutsättningarna för hans beteende, har de lika litet som fylleriböterna någon individualpreventiv betydelse. De upprepade vistelserna på tvångsarbetsanstalt vittnar ju också tillräckligt om dessas meningslöshet. Det hindrar inte ständigt nya domar och så förekommer det, att en del skickas till Svartsjö både 8, 9, 10 gånger och mera. 1938 avtjänade en av de undersökta sitt adertonde tvångsarbete! Förmodligen väntar sig ingen längre, att deras framtida beteende skall påverkas. Frågan om lösdrivarnas mottaglighet för straffrättsliga åtgärder skall här inte diskuteras närmare. I stort sett torde klientelet vara lika svärpåverkbart av fängelsestraff som av vistelse på tvångsarbetsanstalt. Men strafflagen gör det numera möjligt att behandla en dömd på flera olika sätt och mera individualiserat än enligt lösdrivarlagen. Vad strafftoleransen beträffar torde den vara mycket olika. Endast i ett fall har förekommit manifesta symtom på höggradig straffintolerans. Det gäller en farlig alkoholist, som tidigare varit intagen flera gånger på alkoholistavdelningen på Svartsjö. Han har rymt flera gånger från alkoholistanstalt. Han tål inte att sitta instängd. På Svartsjö fick han en gång en psykos, rymde, skar sig med rakblad, när polisen sökte honom men återfördes, sedan han blivit förbunden. Han verkade sedan omtöcknad, var omöjlig att tala med, smetade ned i cellen med avföring, hörde kyrkklockor och sirener. Sedan rymde han på nytt. Han hoppade denna gång ut genom ett fönster 3 våningar upp och bröt båda benen. Han gipsades och skickades därefter till Beckomberga. Nu var han anhållen för bettleri för första gången. Han fick en enskild varning och skickades sedan ännu en gång till Svartsjö som farlig alkoholist! Direkta intoleranssymtom har för övrigt icke konstaterats hos de nu undersökta. En del gruff och irritation har förekommit men inte av mera allvarlig karaktär, De flesta har uppfört sig hyggligt och tycks ha uthärdat anstaltsvistelserna någorlunda, somliga på grund av sin torpiditet och dementa okänslighet, andra tack vare en viss anpassningsförmåga. Svårast torde de socialt undflyende neurotikerna ha haft det. Det finns emellertid mycket, som talar för att behandlingen ur andra synpunkter varit synnerligen skadlig. Åtgärder enligt lösdrivarlagen är i praktiken vanligen inte förenade med några sociala hjälpåtgärder. Klienternas miljö är lika dålig efter

45 anstaltsvistelsen som före. Dessutom medför polisförfarandet och tvångsarbetet en viss fixering av denna miljö. Vederbörande inregistreras som lösdrivare, får lösdrivaretiketten på sig, sammanföres sedan med likasinnade och hamnar i en social grupp med samma allmänna erfarenheter, som han själv och samma sociala grundinställning. De rester av positiva sociala attityder, som till äventyrs finns kvar, trubbas av. Han lämnar anstalten som medlem av ett tvångsarbetarkollektiv och utan att ha funnit anknytning till en socialare miljö. Detta torde vara speciellt riskabelt för vissa grupper bland lösdrivarna t. ex. de ständigt socialt osjälvständiga och underlägsna med deras oförmåga att skapa en självständig miljö omkring sig, de passivt asociala med deras mottaglighet för allehanda asociala impulser och de socialt undflyende, vars positiva sociala grundinställning kan avtrubbas väsentligt efter anstaltsvistelse och förvandlas till resignation och slapphet. Viktigare är emellertid, att ingripande enligt lösdrivarlagen förhindrar mera effektiva socialvårdande och medicinska åtgärder. De sjuka och psykiskt abnorma får icke den behandling, som de är i behov av. Särskilt den tidiga behandlingen försummas. Även vid destruktiva processer, som t. ex. schizofreni, finns det nu aktiva behandlingsmetoder och dessa måste tillgripas tidigt. Vid neurotiska tillstånd och abnormiteter av olika slag förminskas de psykoterapeutiska möjligheterna ju äldre vederbörande blir. I den mån mera differentierade pedagogiska och arbetsterapeutiska åtgärder tarvas som t. ex. vid efterblivenhet och andra avvikelser, är det också mycket viktigt med tidig behandling. Nu är behandlingsregistret alltjämt relativt begränsat, men det är troligt, att många av dessa individer skulle ha kunnat bli föremål för en kombination av psykisk behandling och social omvårdnad som, om den insatts relativt tidigt, hade haft vissa möjligheter att förändra deras levnadsförlopp. Det har emellertid försummats och i stället har böter, varningar och anstallsvistelser avlöst varandra under åratal. Behandlingsmöjligheterna av gamla förstelnade lösdrivare är däremot mycket små. Sammanfattningsvis kan det således för det första konstateras, att lösdrivarklientelet i stort sett är oemottagligt för de korrektionsåtgärder samhället tillgripit. I vilken utsträckning dessa åtgärder haft avskräckande effekt på andra personer, som just därigenom inte är representerade bland det kroniska lösdrivarklientelet, undandrar sig bedömande. Längre fram skall dock illustreras lösdrivarbehandlingens tafatthet även beträffande personer, som tidigare inte blivit föremål för några sådana åtgärder. För det andra verkar behandlingen enligt lösdrivarlagen direkt skadligt genom att fixera vederbörande vid vissa miljöer och i vissa sociala attityder samt genom att försena eller förhindra vidtagande av andra mera kausalt inriktade åtgärder. I några fall har tagits initiativ, som avsett att få till stånd mera differentierade åtgärder. Sex av lösdrivarna har sålunda blivit föremål för rättspsykiatrisk undersökning. Betecknande nog togs dock initiativet härtill endast i ett fall av polisdomstolen. De övriga undersöktes för disciplinförseelser under militärtjänstgöring eller pä begäran av vanlig civil domstol. I 3 fall dömdes den undersökte enligt SL 5:6. Det gällde tre neurotiker och minusvarianter. Av de övriga tre befanns en, som undersöktes enligt lösdrivarlagen, vara psykiskt abnorm men ej i behov av vård på sinnessjukhus. Han skickades därför till tvångsarbete på nytt. En annan diagnostiserades som »psykopat» men fick fullt straff av rätten och sändes i fängelse. Den siste slutligen undersöktes redan för ett tiotal år sedan för ärekränkning. Han befanns vara abnorm men dömdes i vanlig ordning till fängelse. Vid undersökning nu har de två visat sig vara i hög grad suspekta för schizofreni och den tredje för paranoia. I dessa sex fall medförde sinnesundersökningen således icke några förändringar av behandlingen. Troligen har åtskilligt flera undersökts, diagnostiserats som sjuka och därmed avförts frän lösdrivarklientelet. För de övriga 30 fallen, d. v. s. för 5 /6 av dem, som dömts till tvångsarbete, samtliga psykiskt sjuka eller abnorma, har

4G inte ens undersökning av sinnesbeskaffenheten ansetts vara indicerad. Många av dessa människor gör ett grovt patologiskt intryck. Man förvånar sig över att inte polismyndigheter och anstaltsledning så småningom dragit öronen åt sig inför deras ständiga recidiv. Ett par fall är så pass anmärkningsvärda, att de förtjänar ett utförligt omnämnande. Den förste är identisk med den tidigare omnämnde lösdrivare, som suttit 18 år på anstalt. Han hade det svårt i barndomen. Troligen var han något debil. I varje fall hade han svårt för sig i skolan och fick sluta efter § 48 folkskolestadgan. En testning nu visar IK === 70. Sannolikt har emellertid hans intellektuella förmögenheter avtrubbats sedan skoltiden. Redan som ladugårdspojke vid 13—14 års ålder hade han svårt för att sköta sig. Han rymde, var oärlig och lättjefull och »trots förmaningar och aga tog han inte reson». Redan då tvivlade man på att han var »fullt normal», vilket emellertid icke föranledde något initiativ till hjälp eller behandling. När han var 15 å r fick han villkorlig dom, vid 16 år satt han i fängelse och kort därpå fick han sin första varning för lösdriveri. »Polisen tog mej», berättar han. Han bettlade inte just dä men var på luffen. I fortsättningen har han oavbrutet åkt ut och in på anstalter och dessemellan tiggt sig fram. Han har tillbringat nätterna i ladugårdar, tegelbruk och sågverk och i början då och då gjort sig skyldig till smärre stölder, sista gången vid 23 års ålder. I fortsättningen har Svartsjö lagt helt beslag på honom. Han har nu varit där 14 gånger. Han har aldrig druckit sprit och inte gjort sig skyldig till några svårare förseelser. I en polisrapport uppges, att han skall ha ofredat folk. Han skulle ha varit närgången mot en ensam kvinna och »betett sig på sådant sätt, att hon fått den uppfattningen, att han ämnade utöva nesligt våld mot henne». Ingenting hände emellertid. I samma polisrapport anmärkes, att en »mansperson», vars signalement stämde på expl. »vid flera tillfällen kommit from ur skogen och på landsvägen ofredat promenerande ensamma kvinnor». Ofredandet tycks aldrig ha gått utöver gränserna för det symboliska. Någon handling, som inneburit verklig olägenhet för andra människor, har således knappast förekommit, sedan han upphörde med sina snatterier för över 20 år sedan. Det hindrar inte, att denne nu 45-årige man alltsedan vuxen ålder fått tillbringa större delen av sitt liv på korrektionsanstalt. Några försök att hjälpa honom till rätta på annat vis tycks aldrig ha förekommit. Han förnekar, att han någonsin uppmanats att vända sig till fattigvårdsstyrelsen eller ålderdomshemmet i hemkommunen. Om myndigheternas sätt att lämna honom bistånd, ger en polisrapport från 1928 exempel. Han satt då häktad för lösdriveri i Västerås, men målet uppsköts, sedan fängelsedirektören på hans begäran lovat höra efter på arbetsförmedlingen, om det fanns något arbete. Då det kom nekande svar från arbetsförmedlingen, dömdes han till 1 års tvångsarbete (trots att § 1 i lösdrivarlagen stadgar, att en person skall behandlas som lösdrivare om »ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete»). Kroppsligt har han i stort sett varit frisk. Arbete har han utanför anstalten utfört blott tillfälligt och med långa mellanrum. Utomstående har som sagt anat, att denne man inte kunnat vara fullt normal. Det framgår även med all önskvärd tydlighet av uppgifter i svartsjöhandlingarna. Det första året på Svartsjö skall han ha varit livlig och vaken. Vid 19—20 års ålder påpekar man, att han förändrats helt. Redan vid 25 års ålder blev han föremål för testning enligt Point Scale, och man fann då en IK på omkring 75. Påvisandet av en förståndsnedsättning föranledde dock inga förändringar av samhällets beteende mot honom. Man antecknade blott, att han »torde vara för slö att kunna antaga och sköta ett arbete» (ett konstaterande, som enligt § 7 i lösdrivarlagen bort föranleda omedelbart avbrytande av tvångsarbetet). Samma år gjordes följande anteckning: »Synes vara stadigt på väg till allt djupare själsligt förfall. Ögonen far ständigt och utan uppehåll mellan väggar, tak och golv utan att fästas vid något. Saknar varje spår av andra intressen än för det närmaste timliga behovet. Förslöad

47 samhällsparasit, som aldrig kommer att göra någon nytta. Borde helst hållas internerad för alltid, i synnerhet som han även synes vara erotiskt betonad. Troligen onanist i hög grad. Uppträdandet veligt, undergivet och frånvarande». Det kan tillläggas, att han av allt att döma aldrig haft coitus. Sitt arbete i ladugården och på fältet har han i regel skött som en motor. Han »står där man ställer honom». Han hade varit både pålitlig och till god nytta. Redan av denna beskrivning är diagnosen fullt klar. Undersökningen nu visar också, att det rör sig om en uppenbar schizofreni. En annan lösdrivare, som nu satt på Svartsjö för nionde gången, var f. d. studerande. Han undersöktes redan 1938 av Adell och Jonsson vid den inventering av svartsjöklientelet, som då företogs. Av deras epikris kan citeras: »Hans levnadsförlopp motsvarar en läroboksframställning av schizofrenia simplex: av god familj, går i läroverk till näst högsta ringen, hans begåvning anses snarare över medelmåttan men hans lynne trögt och slappt, han är slö och inbunden. Sedan blir det ingenting av honom, han bara gär hemma och driver, förmås äntligen av sina anhöriga att ta värvning men blir inte befordrad utan tar avsked. Efter ett par års slöluffande grovt förfallen. Vid 30 års ålder tas han om hand av polisen alldeles nerlusad och trasig och t. o. m. i polisprotokollet uttrycker man sin förvåning över att en 'ung man kunnat till den grad förfalla till lättja och liknöjdhet'. Han skickades emellertid till tvångsarbetsanstalt 5 gånger och där visade han sig vara inbunden, trög och slö. Undersökningen visar honom tvär och otillgänglig, autistisk, splittrad, affektivt dement men intellektuellt förvånande väl bevarad bakom den slöa fasaden. Associationsprovet bestyrker diagnosen schizofreni. Klart fall för sinnessjukvården». Redan av polisbeskrivningen, som här citerats efter Adell och Jonsson, måste var och en misstänka schizofreni. Vare sig polisen eller anstaltsmyndigheter har emellertid reagerat. Inte ens denna uttryckliga förklaring från psykiatriskt håll har påverkat den fortsatta behandlingen av denne sinnessjuke man, som sedan dömts till tvångsarbete ytterligare 4 gånger, sista gången på 1 år 6 månader. Under de korta fria intervallerna har han mest bott under bar himmel i Stockholms omgivningar, i baracker och skjul. Han har numera suttit på anstalt mellan 9 och 10 år. Han har aldrig gjort sig skyldig till något brott, veterligen aldrig missbrukat sprit, aldrig uppträtt störande eller aggressivt, överhuvud taget aldrig besvärat sina medmänniskor på något vis. Icke desto mindre har han suttit ett decennium på en korrektionsanstalt. Hela tiden har han varit sinnessjuk och i behov av omhändertagande inom sinnessjukvårdens ram. Från myndigheternas sida har man visat honom så föga intresse, att man inte ens gittat studera det läkarutlåtande, som funnits tillgängligt i handlingarna sedan 6 år. Det finns flera andra påfallande fall i materialet. Dessa människor har varit sjuka i decennier. I stället för vård, hjälp och vänlighet har man tillgripit straff och tvångsåtgärder. Förekomsten av sådana fall kan endast förklaras genom en anmärkningsvärd brist på iakttagelseförmåga, psykologiskt förstånd och intresse för uppgiften hos de personer, som haft samhällets uppdrag alt la hand om urspårade människor. Avslutningsvis kan det alltså konstateras, att behandling enligt lösdrivarlagen av ae här undersökta personerna ur individualpreventiva synpunkter icke varit rationellt motiverad och kausalt inriktad. Den kan tvärtom i flertalet fall karakteriseras som meningslös och skadlig. 2.

Nu företagna

åtgärder.

Enligt lösdrivarlagen skall man vid behandlingen av lösdrivare inte endast ta hänsyn till den tillfälliga handling eller det beteende, som varit den direkta anledningen till anhållandet utan också till den allmänna livsföringen. I tabell 8 har redovisats både anledningen till anhållandet och till polisdomstolens beslut. I ca 3 / 5

48 Tabell 8. Anledning till anhållan respektive åtgärd. Anledning

Antal anhållna

Antal dömda

28 7 7

37 Bettleri eller nasande Enbart vagabondage Bettleri, nasande och vagabondage Bettleri, nasande och soutenörskap Soutenörskap Olovligt nyttjande

2 2

1 2 4

av fallen var orsaken till anhållandet tydligen bettleri eller nasande. Vagabondage har förekommit i 14 fall eller hos ca 1 / 3 , enbart vagabondage eller kringstrykande i 7 fall. Ett par anhölls som soutenörer enligt 1 § 2 stycket i lösdrivarlagen, ett par för att de hade brutit sig in i en värmestuga. De 14 vagabonderande lösdrivarna fördelas tämligen jämnt på olika socialpsykologiska grupper. Polisdomstolen har i sitt utslag tydligen fäst större vikt vid bettleri eller nasande än vid vagabondage. Utom de 2 anhållna soutenörerna har ytterligare 4 betraktats som soutenörer. Fyra av soutenörerna tillhör den aktivt asociala gruppen. I 2 fall har den anhållne släppts utan vidare åtgärd. Av de 17 anhållna dömdes 3 till tvångsarbete (tabell 9), samtliga av den förkomna Tabell 9. Behandling av anhållna lösdrivare. Tvångsarbete 3 Enskild varning + alkoholistanstalt Offentlig varning 2 Sinnessjukvård Enskild varning 6 Kroppssjukvård Enskild varning + arbetshem 1 Ingen åtgärd

1 1 1 2

typen. Offentlig varning förekom i 2 fall, enskild i 8 fall. En skickades till Västergårdens arbetshem. I ett annat fall tillämpades också alkoholistlagen. Den anhållne internerades som farlig alkoholist på Svartsjö. Eftersom undersökningen kommit till stånd för att få det nuvarande tillvägagångssättet vid behandlingen av lösdrivare närmare belyst, skulle ingripande från undersökarnas sida ha gjort det svårare att bedöma de gängse behandlingsmetodernas effektivitet med hänsyn till medicinska och socialpsykologiska förhållanden. Med anledning härav intogs ur behandlingssynpunkt en neutral ståndpunkt. I ett par fall var emellertid behovet av sjukhusvård så pass akut, att remisser till sjukhus måste utfärdas. En intogs på kroppssjukhus för venerisk smitta, en annan på sinnessjukhus. Det var en av de socialt undflyende, en ångestneurotiker i depressiv förstämning med överhängande suicidalrisk. Medräknas de två, som släpptes utan vidare, medförde anhållandet i 10 fall inga som helst praktiska följder. Dessa fall skall diskuteras längre fram. Här skall endast konstateras, att 2 av dessa tillhörde gruppen socialt förstelnade lösdrivare. I ena fallet förelåg misstanke på schizofreni, men vederbörande önskade under inga omständigheter ingå på sinnessjukhus och indikation för omhändertagande mot hans vilja enligt sinnessjuklagen förelåg icke. I det andra fallet var vårdbehovet större, men det var omöjligt att omedelbart driva upp plats på sinnessjukhus, varför vidare åtgärder måste överlåtas åt polisen. 3.

önskvärda

a) F ö r e b y g g a n d e

åtgärder. åtgärder.

Tidigare har visats, att profylaktiska åtgärder förekommit endast undantagsvis. En inventering av vilken profylax, som borde ha varit möjlig att åstadkomma med nuvarande sociala och medicinska resurser, måste bli mycket summarisk. Det blir

49 snarast frågan om en granskning av i hur många fall man underlåtit att utnyttja socialvården ordentligt. Tabell 10 ger en föreställning om vilka åtgärder, som skulle kunnat komma ifråga. Tabell 10. Försummade profylaktiska åtgärder. Antal fall Försummad åtgärd

Ombyte av fosterhem eller barnhem

S:a

%

29 6 20 15 24 19

63 20 43 33 52 41

1 vilken utsträckning sådana åtgärder skulle ha kunnat förebygga den senare utvecklingen är omöjligt att avgöra. Behandlingen av barnen borde emellertid ha blivit något mera ändamålsenlig och differentierad. En effektiv profylax av lösdriveri måste läggas upp betydligt bredare. Inledningsvis bör därvid erinras om vissa fakta. Lösdriveri är, som tidigare framhållits, ingen isolerad och unik social företeelse. Det är inte heller ett enhetligt begrepp. Under rubriken lösdriveri samlas en rad skilda beteenden med mycket olika socialpsykologisk bakgrund. Redan det faktum, att de flesta lösdrivare gör sig skyldiga även till andra asociala beteenden och sålunda samtidigt tillhör förbrytarklientelet, alkoholistklientelet, arbetshemsklientelet etc. visar, att lösdriveri endast är en uttrycksform bland andra för ett helt asocialt skikt. Att asocialiteten manifesterar sig just i lösdriveri kan än bero på den tillfälliga socialpsykologiska konstellationen, än vara uttryck för en specifik psykologisk mekanism, som gör denna form för asocialt beteende till den naturliga för vederbörande. Gemensamt för dessa asociala grupper är den ekonomiska, sociala och psykologiska misär, som utmärker det kulturfattiga skiktet i samhället, från vilket huvudparten av de asociala klientelen rekryteras. 1 4 -25 Radikala profylaktiska åtgärder kan inte ta särskilt sikte på att förebygga lösdriveri utan måste rikta sig mot existensen av sådana kulturfattiga skikt överhuvud taget. Det hindrar inte, att vissa åtgärder är speciellt viktiga för lösdriveriprofylaxen. Andra undersökningar har visat, att dessa s. k. kulturfattiga skikt — som inte får förväxlas med fattigt folk i allmänhet — har en jämförelsevis svår hereditår belastning. Förmodligen är detta också fallet med lösdrivarna. Barnrikedomen^ i deras barndomshem är stor. Detta sänker även den ekonomiska och sociala nivån för övrigt och bidrar till familjernas sociala nivellering. Ur profylaktisk synpunkt är det därför viktigt att förhindra barnalstring i dessa skikt överallt, där detta kan vara indicerat. Att lösdrivarna själva har en mycket låg fortplantning spelar i det sammanhanget ingen roll. Det är ju vissa biologiska faktorer och inte själva levnadssättet, som ärves. Sexualupplysning, utbredande av kännedomen om preventiva metoder och utvidgad användning av sterilisering är därför av stor betydelse för lösdrivarprofylaxen. Flertalet lösdrivare har vuxit upp under eländiga ekonomiska och sociala förhållanden liksom andra asociala skikt. Utredningen har visat fattigdom, trångboddhet, alkoholism och social nöd överhuvud taget. Det är i sådana miljöer, det skapas förutsättningar för utveckling i asocial riktning. F ö r att de längre fram beskrivna mera differentierade åtgärderna skall kunna ha någon framgång, är det nödvändigt att skapa goda uppväxtförhållanden främst i sådana elementära socialhygieniska 22—477228.

50 avseenden. Höjd ekonomisk standard, bättre bostad, bättre arbetsförhållanden för föräldrarna, mera fritid, kulturell och hygienisk upplysningsverksamhet, energiska socialvårdande åtgärder på en rad olika områden m. m. måste således vara utgångspunkten för varje profylaktiskt program på detta område, liksom eljest när man söker förebygga uppkomsten av asocialitet. Det är omöjligt att kvantifiera betydelsen av åtgärder av detta slag för förebyggande av lösdriveri. Ca 78 % av de undersökta kom emellertid från sådana miljöer. I den mån en senare utbruten schizofreni medverkat vid uppkomsten av lösdriveri kan visserligen denna miljöprofylax inte tillmätas så stor betydelse. Troligen skulle emellertid utformningen av de flesta lösdrivares liv påverkats väsentligt genom en sådan genomgripande miljösanering. Det är vidare av profylaktiskt intresse att få till stånd naturliga psykologiska relationer mellan barnet och dess uppfostrare. Uppkomsten av stympade eller disharmoniska hem måste motverkas. Om barnet av olika skäl måste skiljas från föräldrahemmet, måste man ha en betryggande garanti, för att det kommer till ett gott fosterhem. Om barnhem är oundvikligt, måste detta ha goda resurser och väl kvalificerad personal med tillfredsställande arbetsförhållanden. Detta medför ökat arbete och ökat ansvar för de lokala barnavårdsnämnderna och bättre kontroll från inspektionsorganens sida. Misshandel och psykisk terror mot barn i familjer, fosterhem eller på anstalter måste utrotas helt och hållet. I skolan är det speciellt viktigt, att de debila barnens problem uppmärksammas, så att specialundervisning kan anordnas i den utsträckning det är nödvändigt. 56 Skolan måste också ha till uppgift att stödja hemmens verksamhet och motverka ogynnsamma inflytanden av en dålig hemmiljö. Dålig behandling i skolan är speciellt riskabelt för barn, som visar skolsvärigheter av olika slag, vilka kanske delvis kan återföras på miljöskador förvärvade i hemmet. Missanpassningssymtom under uppväxtåren, som observeras hemma, i skolan eller på annat sätt, måste genast bli föremål för utredning och behandling. Ju tidigare det vidtages åtgärder desto större är förutsättningarna för ett gynnsamt resultat. Över 2/3 av lösdrivarna, och, då uppgifterna i en del fall är ofullständiga, kanske långt flera, skulle då kunnat komma under behandling mycket tidigt och ställts under observation av den framväxande psykiska barnavården med dess avdelningar vid centrallasaretten. Förutsättningen är emellertid intimt samarbete mellan dessa stationer, skolorna och hemmen. Särskilt det senare kräver ett energiskt fältarbete och en intensiv upplysningsverksamhet med lasarettsavdelningarna i länen som replipunkt. För motverkande av lösdriveri är det speciellt nödvändigt med energiska åtgärder vid övergången mellan skola och yrkesliv. De potentiella lösdrivarnas attityd till yrke och arbete är ett viktigt indicium på den kommande utvecklingen. Det är nödvändigt, att svåranpassad ungdom får bättre stöd i sitt yrkesval genom anlagsprövning, utbildning och omsorgsfull hjälp vid arbetsanskaffningen. De bör också följas en tid, tills deras situation blivit fullt stabiliserad. Uppträder svårigheter senare, bör initiativ till allsidig utredning av vederbörandes problem tagas av länsarbetsnämnden och den där stationerade kuratorn. Ofta är det väl arbetsförmedlingen, som först får tillfälle att iakttaga komplikationer i utvecklingen. Skulle någon annan social instans, t. ex. polisen, fattigvårdsnämnden, nykterhetsnämnden eller distriktssköterskan först lägga märke till att en farlig situation håller på att uppstå, bör samarbete omedelbart inledas med bl. a. arbetsförmedling och läkare. En omsorgsfull och individualiserad arbetsanskaffning på ett så tidigt stadium som möjligt är en av de viktigaste metoderna att förhindra begynnande vagabonderande mellan yrken och anställningar. Speciellt vid arbetslöshet är det nödvändigt med positiva sociala hjälpåtgärder, som ger sysselsättning och förströelse. 58 Av stor profylaktisk betydelse skulle det också vara att motverka den sociala enstörighet och emotionella isolering, som utmärker flertalet lösdrivare och som

51 försvårar kontakt med andra människor och en normal assimilering till en social grupp. Sådant är emellertid mycket svårt att påverka hos vuxna. Sådana centrala egenskaper i personligheten utbildas tidigt under utvecklingen. De ovan skisserade profylaktiska åtgärderna under barndomen siktar bl. a. även till att hindra uppkomsten av denna samhälleliga isolering. Det är också av vikt, att kroppsliga och psykiska sjukdomar hos de potentiella lösdrivarna så snart som möjligt blir föremål för behandling. En mycket stor del av lösdrivarna är ju partiellt arbetsföra och måste behandlas med den hänsyn och hjälpsamhet, som bör komma sådana till del. De svåra psykiska defekterna har som sagt hos många medfört också en stark nedsättning av arbetsförmågan. En del är direkt arbetsoförmögna, om de inte får oavbruten personlig handledning. Flertalet lösdrivare börjar ju använda sprit redan i ungdomen. För flera socialpsykologiska grupper är spritmissbruk en av förutsättningarna för deras asociala livsföring. Det är därför nödvändigt att ingripa på ett tidigt stadium mot spritmissbruk bland unga människor. Dessa långa rader av fylleriböter, innan de nykterhetsvårdande organen får tillfälle att ingripa, vittnar om allvarliga brister i den samhälleliga organisationen. När direkta symtom på lösdriveri eller kriminalitet så småningom uppträder är det inte längre fråga om profylax. Det som då bör diskuteras är den sociala terapin. Samhällsingripande vid tidigt lösdriveri får emellertid inte dröja för länge. Får vederbörande först vänja sig vid den sortens liv under flera år, innan samhället gör något, uppstår en social vana, som kan göra det omöjligt att få honom på fötter igen. Det är naturligtvis omöjligt att avgöra, hur många lösdrivares utveckling, som skulle ha kunnat påverkas radikalt av en bred förebyggande verksamhet efter dessa riktlinjer. Det beror alldeles på, hur pass systematiskt, energiskt och psykologiskt vettigt arbetet läggs upp. Det är emellertid tveksamt, om t. ex. gruppen socialt förstelnade med dess schizofrena och schizoida individer skulle påverkas nämnvärt till sin psykiska struktur. Deras levnadsöde är utpräglat endogent betingat. De »utvecklas till lösdrivare lika säkert, som att en sten, som faller i vattnet, sjunker till botten.» 9 Att deras livsföring skulle kunna påverkas med lämpliga medel skall diskuteras i det följande. Övriga grupper är emellertid sannolikt påverkbara. Svårast ter sig gruppen aktivt asociala, vars resistens mot samhällsingripanden är påfallande. Dessa individer har dock aldrig blivit föremål för åtgärder, som ens tillnärmelsevis kan jämföras med vad som här skisserats. Om den profylaktiska apparaten verkar tillräckligt tidigt och är psykologiskt riktigt utformad är det mycket möjligt, att den i många fall kan ge resultat även, när det gäller denna svåra grupp. b)

Behandling

av

lösdrivare.

Även utan lagstiftningsreformer skulle lösdrivarbehandlingen kunna effektiviseras betydligt. Ett par exempel må illustrera. Ett par unga män i detta material, som anhållits för bettleri släpptes med en varning. Den ene, en normal och hygglig yngling, som aldrig tidigare råkat illa ut, men som nu tiggt i berusat tillstånd, skickades i väg av polisen på kvällen totalt utblottad. Han hade varit i Stockholm 14 dagar och hade inga bekanta i staden, frånsett det slödder han umgåtts med i samband med bettleriet. Han visste inte, vart han skulle vända sig för att få nattlogi, som han för övrigt inte heller kunde betala. Han kände ingenting till om Stockholms socialvård. Han hade efter en natt i häktet blivit ängslig och skygg för myndighetspersoner över huvud taget. Polisens enskilda varning kunde inte rimligtvis ändra på dessa förhållanden, som gjorde hans situation potentiellt riskfylld. Av den läkare, som undersökt honom, fick han emellertid en femma efter frigivandet och tillsägelse att dagen därpå vända sig till fattigvården. Genom Sociala byråns tjänstemän erhöll han sedan anvisning på tillfälligt logi i avvaktan på en definitiv bostad, hjälp till sitt

52 uppehälle och nya arbetskläder. Man skaffade honom också arbete som montör på en verkstad. Han hade tidigare skött sig bra och prognosen är icke dålig. I ett annat fall rörde det sig om en tidigare omnämnd schizoid och superstabil yngling med diverse vurmiga uppfinnaridéer. Han befann sig i en ännu farligare situation. Han hade tidigare fått två varningar för lösdriveri. Långa tider hade han gått sysslolös och bl. a. ägnat sig åt studier. Det var en abstrakt, verklighetsfrämmande, förskruvad och besynnerlig individ. Diagnosen var oklar. Det kunde vara en begynnande schizofren process med smygande symtom. Det kunde också vara frågan om en stationär schizoid maniering av karaktären. Han hade emellertid ytterst svårt att anpassa sig till det normala arbetslivet. En tids intagning på sinnessjukhus för observation skulle ha varit önskvärd men ansågs inte tillrådlig mot hans bestämda vägran. Han kunde betraktas som en lösdrivare i början av sin utveckling. Han hade dock fortfarande hållning och ambition. Polisens enskilda varning kunde inte heller i detta fall hjälpa honom ur hans ytterst farliga situation. Även nu hänvisades han av den undersökande läkaren till Sociala byrån. När han anhölls, hade han haft plats en vecka men ännu inte fått någon lön och därför tiggt. Nu fick han understöd, tills lönen började utgå. Arbetsförhållandena undersöktes genom Arbetsberedningskontoret. Han fick tillstånd att syssla med uppfinningar på arbetsplatsen efter arbetstidens slut. Längre fram under säsongen skulle frågan om yrkesutbildning genom kvällskurser tagas upp. I fortsättningen skulle vederbörande kurator hälla kontakt med honom och observera hans psykiska utveckling. Liknande åtgärder företogs i ett par andra fall. Dessa exempel visar vad som skulle kunna göras med enkla medel, om polisen intresserade sig mera för sin uppgift att hjälpa folk till rätta. Till det behövs inga nya lagar eller förordningar. Det tarvas blott god vilja och socialt skolat folk. Säkerligen är åtgärder av detta slag betydligt mera ägnade att förhindra återfall till lösdriveri än aldrig så många varningar. En inventering av vilka åtgärder, som för närvarande skulle vara behövliga och möjliga, visar, att socialvårdens resurser i de flesta fall är helt outnyttjade. En schematisk inventering blir naturligtvis ganska godtycklig. Först om man får tillfälle att praktiskt pröva socialvårdens tillämplighet i olika fall, kan möjligheterna med någorlunda säkerhet värderas. En uppskattning visar, att i ungefär hälften av alla fall borde göras energiska försök med arbetsberedning. Omkring hälften är i behov av fattigvård. Nykterhetsnämnderna borde likaledes ingripa i omkring hälften av alla fall. Sammanlagt i över 80 % skulle således hjälp från dessa tre socialvårdsorgan vara indicerat. Yrkesutbildning kunde slutligen också tänkas i en del fall. Förutsättningarna för att sådana åtgärder skall ha önskad effekt är emellertid en utvidgning och differentiering av socialvårdens arbetsmetoder och arbetssätt. Naturligtvis är detta inte motiverat endast av hänsyn till lösdrivarna. Omhändertagande av alla kategorier medellösa och hjälplösa i samhället förutsätter åtgärder av detta slag. Fattigvården måste fungera inte endast som utbetalare av understöd utan som en kuratorinstitution, där man systematiskt planlägger den sociala återanpassningen, företar miljösaneringar och om så behövs hänvisar till andra sociala organ och ser till, att dessa tar itu med vederbörande. Arbetsförmedlingarna fyller inte heller sin funktion, om de bara skickar i väg vederbörande till första bästa jobb. De skall utreda inte bara deras arbetsförmåga utan även deras intressen, inriktning, anlag, behov av utbildning m. m. och sedan vid misslyckande ta nya initiativ för att sä småningom försöka placera vederbörande i ett arbete, som kan ge en viss stabilitet. Sådana aktiva arbetsberedande åtgärder är önskvärda för vissa lösdrivare. Det bör erinras, att i mänga fall är det sociala förfallet och de psykiska defekterna sä pass grova, att arbetsberedning är alldeles utsiktslös. Naturligtvis är prognosen ganska dålig även för de fall, där aktiva socialvårdsåtgärder borde kunna prövas. Det rör sig ju om ett mycket avancerat klientel. Denna effektivisering av socialvården är emellertid inte så lätt att åstadkomma.

53 Här är det dessutom frågan om ett mycket blandat klientel. Den socialpsykologiska analysen har visat, att det rör sig om en rad olika sorters lösdrivare, som skiljer sig åt, både beträffande utveckling, psykisk struktur, attityder till samhället och omgivningen, inställning till arbete, sprit, allmän livsföring o. s. v. Alla dessa vitt skilda människotyper, vars lösdriveri både yttrat sig på olika sätt och haft olika kausalitet, har behandlats på precis samma sätt enligt lösdrivarlagen — med varning eller tvångsarbete. Det är ju ett absurt förhållande, som inom medicinen skulle betraktas som grovt kvacksalveri. I själva verket är en noggrann utredning av varje enskilt fall och en strängt individualiserad behandling med hänsyn tagen till hela den socialpsykologiska situationen nödvändig både ur sociala och medicinska synpunkter. Behandlingen av lösdrivare tillhörande gruppen ständigt socialt osjälvständiga och underlägsna måste sålunda läggas upp efter helt andra riktlinjer än behandlingen av de intellektuellt normalutrustade socialt undflyende lösdrivarna. De socialt förstelnade lösdrivarna tarvar helt andra former för hjälp och omhändertagande än de aktivt asociala. Detta som exempel. Det är också genomgående frågan om ett starkt patologiskt klientel. De sociala åtgärderna måste kombineras med medicinska. I en del fall borde vederbörande först tillfälligt tagas in pä en lämplig vårdanstalt för utredning. Förmodligen skulle han snart kunna skrivas ut till öppen vård men fortfarande stå under tillsyn av anstalten respektive vårdorganet. Då torde samtidigt mera differentierade sociala hjälpåtgärder i form av fattigvård, yrkesutbildning, arbetsberedning o. d. kunna kopplas in. Det måste under lång tid bli nödvändigt med en kontinuerlig social tillsyn av vederbörande, så att tendenser till nya asociala beteenden kan stäckas i tid. En sådan effektiv social tillsyn är mycket svårt att åstadkomma för närvarande. Den förutsätter en omorganisering och utvidgning av den öppna vården av psykiskt sjuka och abnorma och en samordning med socialvården. Det är en fråga som redan tidigare aktualiserats i större sammanhang, och där sålunda lösdrivarbehandlingen blott blir en detalj av det större problemet. 26 Möjligen kan det i praktiken ordnas genom att till de lokala sociala organen i kommunerna knytes sociala kuratorer med viss utbildning även i psykologi och psykiatri. Den nuvarande sociala vården är av många skäl (personalbrist, bristfällig utbildning etc) inte ensam vuxen den uppgiften. På många håll i landet torde det stöta på svårigheter redan att klara så pass enkla socialvårdsproblem, som antyddes i de båda exemplen i början av detta avsnitt. Denna sociala tillsyn bör således vara en kombination av socialvård och öppen psykisk hälsovård. Genom den skall de olika hjälpåtgärderna och vårdformerna kunna koordineras och snabba ingripanden företagas vid tecken på förnyad social urspårning. En sådan effektiv social hjälpapparat är i själva verket en förutsättning för att övriga mera differentierade sociala och medicinska vårdåtgärder skall kunna användas på ett ändamålsenligt och humant sätt. Tabell 11. Förslag till behandling. Föreslagen behandling Behandlingsform

Sinnessjukvård Sinnesslövård »Psykopatvård» Alkoholistvård Socialvård Arbetshem eller arbetsanstalt Vårdhem

1945 Antal fall

Antal fall

29 14 28 35 8 6

24 12 23 29 7 5

11 2 13 12 4

24 4 28 26 9

54 I tabell 11 har närmare angivits behövliga vårdåtgärder. Både 1938 och 1945 kunde konstateras, att sinnessjukvård, alkoholistvård och s. k. psykopatvård behövdes i ungefär samma utsträckning. Fyra fall kunde betraktas som rena asylfall, möjligen flera, men det kan ju avgöras vid den närmare penetrationen av fallen inom respektive vårdorgan. I fyra fall behövdes endast sociala hjälpåtgärder. Under olika rubriker döljer sig flera alternativa möjligheter. Det behöver ingalunda alltid vara fråga om anstaltsbehandling. Sinnessjukvård kan t. ex. innebära intagning på sinnessjukhus, utplacering i familjevård, övervakning genom hjälpverksamheten, möjligen också behandling av psykiatrisk klinik eller poliklinik, psykoterapi etc. Alkoholistvård innebär övervakning och hjälp av nykterhetsnämnden, intagning på alkoholisthem eller behandling på specialklinik för alkoholsjuka och dylikt. Egentlig »psykopatvård» existerar för närvarande icke. Saken håller emellertid på att utredas. Själva begreppet »psykopati» är emellertid samtidigt ställt på avskrivning och den brokiga skara psykiskt egendomliga människor, som tidigare sammanfattats under denna rubrik, söker man i stället differentiera i enlighet med de konstitutionspsykologiska och psykopatologiska tillstånd som föreligger. Tills vidare torde sådana individer, om medicinsk indikation föreligger, kunna omhändertagas av sinnessjukvården. För rationell behandling av lösdrivare är det emellertid nödvändigt att också ha tillgång till en sådan effektiv sluten och öppen vårdform, som tillsvidare i brist på bättre namn kallas »psykopatvård». För en del behövs speciella behandlingsformer, möjligheter att behandla arbetshämmande genom arbetsterapi, arbetsfostran m. m. För att inte behandlingsformerna skall bli onödigt restriktiva och anstaltsbetonade, måste den skisserade utbyggnaden av socialvården ske samtidigt. Socialvården skall ju nu ändå omorganiseras och tidpunkten är således lämplig för en översyn av problemet med den öppna vården. Eljest blir det i många fall tveksamt, om det överhuvud taget går att ha vederbörande i öppen vård. Det gäller t. ex. en del av de mest avancerade alkoholisterna, och en del förslöade och automatiserade schizofrena. Sådana fall är å andra sidan så pass resistenta för behandling, att de inte har någon större nytta av att vistats på anstalt, frånsett att det hindrar fortsatt yttre förfall. Även en förslöad men hygglig schizofren luffare borde av rent humanitära skäl få leva i frihet så mycket som möjligt. Det är synd att ha honom inspärrad. Villkoret är emellertid, att socialvården överallt hjälper honom till rätta, dit han kommer, så att han slipper att lida nöd utan får mat, logi och kläder, samt att han omhändertas för vård den kalla årstiden. »Internering av lösdrivare får endast användas som ultima ratio», säger Kinberg.9 överhuvud taget gäller det ju att försöka ordna de sociala problemfallens levnadsförhållanden så socialt och psykologiskt smidigt som möjligt. Det är mycket svårt att förutsäga, vad man kan uppnå med sådana metoder. Även mycket svåra fall kan dock påverkas. En av de nu undersökta lösdrivarna fick varning för lösdriveri redan vid 17 års ålder och flera varningar följde med täta mellanrum. Efter ett par år skickades han på tvångsarbete. Han bötfälldes också upprepade gånger för fylleri. Vid 23 års ålder dömdes han första gången till straffarbete för våldsamt motstånd mot polis. Senare följde stölder och inbrott. Vid 28 års ålder hade han hunnit med massor av fylleriförseelser, 6 lösdrivarvarningar, 4 år på Svartsjö och drygt 2 år i fängelse. Prognosen tedde sig minst sagt tvivelaktig. Nu blev han emellertid plötsligt skötsam. Han blev bekant med en kvinna och gifte sig med henne efter ett par är. Han arbetade nu ordentligt som hamn arbetare, ölutkörare, sjöman m. m. I olika perioder tillhörde han blåbandsföreningar och religiösa samfund. I 8 år var han vaktmästare i ett församlingshus och åtnjöt stort förtroende, musikalisk och energisk. När han var 39 år gammal, dog emellertid hustrun. Han började supa genast. Dottern fick en släkting ta hand om. Han har inte hört talas om henne sedan. Inom kort fick han bota för fylleri, efter ett par år dömdes han för olovlig befattning med sprit, ett par år senare för stöld och så kom nya varningar för lösdriveri. Sa småningom måste han söka sig till Högalid och är nu ett förfallet asylfall.

55 Detta anmärkningsvärda fall visar, att även de mest hopplösa individer kan vara påverkbara, men att därtill kräves en alldeles specifik situation. Det måste byggas upp en individualiserad miljö kring vederbörande. Det är en svår uppgift, men det måste vara riktpunkten vid omhändertagande av asociala element. Sammanfattningsvis kan således konstateras, att en stor del av klientelet vid behov kan omhändertagas av sinnessjukvård och alkoholistvård. Bl. a. Kinberg har tidigare, med öppen blick för behovet av socialvårdande uppgifter, med nykterhetsnämnderna som förebild föreslagit inrättande av särskilda sociala nämnder med liknande befogenhet för att ta itu med lösdrivare. I själva verket föreligger emellertid som synes redan nu i många fall indikationer för nykterhetsnämnderna att ingripa. I undersökning efter undersökning har alltså konstaterats, att flertalet tvångsarbetare är sinnessjuka, efterblivna eller abnorma. 1938 led 7 % av tvångsarbetarna av schizofreni, 1945 troligen 18 %, om ett par tveksamma fall medräknas. Det är för övrigt en gammal erfarenhet. Redan 1845 fäste Briene de Boismont uppmärksamheten vid det faktum, att sjuka människor arresterades och dömdes som lösdrivare. 9 Detta är tydligen ett notoriskt förhållande. Det kan knappast vara okänt för polisen. Varför tillkallas då inte psykiatriker oftare än vad som sker? Skall lösdrivarna i fortsättningen omhändertagas på samma sätt som hittills, är det åtminstone rimligt, att varje för lösdriveri anhållen undersökes av psykiatriker, innan polisdomstolen fattar sitt beslut. Placering på tvångsarbetsanstalt borde icke få ifrågakomma utan föregående rättspsykiatrisk undersökning. I det föregående har emellertid visats, att individualpreventivt är åtgärder enligt den nuvarande lösdrivarlagen inte endast onödiga utan i många fall också direkt skadliga. A. Frågan om

samhällsskyddet.

Om den nuvarande lösdrivarbehandlingen således individualpreventivt snarast är till hinders, kunde det dock tänkas, att man måste bibehålla den av hänsyn till samhällsskyddet och den s. k. allmänpreventionen, vars teoretiska innebörd det för övrigt inte finns någon anledning att gå in på i detta sammanhang. En undersökning av möjligheterna att vid behov tillgripa andra tvångsåtgärder är därför påkallad. En granskning av klientelet visade, att möjligheter att vid behov använda alkoholistlagen förelåg i ca 63 °/o av fallen (29 fall), medan tillämpning av sinnessjuklagen kunde ifrågakomma i 28 %> (13 fall) och av strafflagen i 22 °/o (10 fall). Ingripande enligt alkoholistlagen kunde motiveras av patientens allmänna livsföring, upprepade fylleriförseelser eller eljest väl kvalificerade spritmissbruk. Omhändertagande av vederbörande enligt sinnessjuklagen för vård på sinnessjukhus eller sinnesslöanstalt kunde motiveras av vederbörandes oförmåga att ta hand om sig själva och socialt vådliga beteende. Strafflagen kan användas mot soutenörer, kopplare, bondfångare samt mot personer, som förbrutit sig mot lex veneris eller olovligt nyttjat annans egendom. Om dessutom aggressiv vanemässig bettling också kriminaliserades, skulle strafflagen kunna tillämpas i ytterligare 9 fall, d. v. s. i ca 40 °/o av fallen. I åtskilliga fall fanns indikationer för att vid behov använda tvångsåtgärder enligt flera olika lagar. Endast 2 av de undersökta skulle under sådana förhållanden gå helt fria för tvångsåtgärder. Dessa fall förtjänar att återgivas. I det ena fallet rör det sig om en 42-årig nasare, som nu vistats för tredje gången på Svartsjö. Han har veterligen aldrig gjort någon människa något för när. Efter skolans slut hade han i 3 år arbete vid en textilfabrik. Han slutade som 17-åring för att söka plats och har sedan endast haft tillfälliga arbeten t. ex. i lantbruk. En lantbrukare, som han biträtt med skördearbete två somrar karakteriserar honom som »den bästa arbetare jag haft». Huvudsakligen har han försörjt sig som nasare. Han har sålt nålar, skosnören och dylikt. Vid 21 års ålder fick han sin första varning, då han togs på ett rum för resande vid en allmän razzia. Året därpå togs han

5G vid en razzia i en tegelugn och fick nu tvångsarbete. På Svartsjö har han varit tyst och lugn men en smula butter och vresig. Det torde röra sig om en debil schizoid individ. Det andra fallet gäller en 32-årig nasare, f. d. kommunalarbetare. Sedan han flyttat hemifrån, h a r han vandrat omkring i hela landet och haft tillfälliga anställningar dessemellan. Ett helt år var han anställd vid ett järnbruk. Han varnades första gången vid 20 års ålder, då han saknat arbete en längre tid. Han greps då han tillsammans med några andra lösdrivare övernattade i en tegelugn. På Svartsjö, där han är för första gången, går han slött och stillsamt till sitt arbete på jordbruket, som han vantrivs med. Han kan närmast karakteriseras som debil med vissa neurotiska drag. I dessa båda fall torde några speciella skyddsåtgärder inte vara indicerade. Det kan också vara skäl att påpeka, att i flera andra fall, där tvångsingripande är möjligt enligt olika lagrum, är det ingalunda motiverat med hänsyn till samhällsskyddet. En genomgång av fallen med hänsyn till deras sociala farlighet ger ungefär följande: Farliga 12 (26 %) Måttligt farliga 13 (28 °/o) Ofarliga men störande 8 (17 °/o) Helt oförargfliga 13 (28 °/o) Till den första gruppen har räknats de aktivt kriminella, soutenörstyperna, ett par potentiellt farliga schizofrena, de farliga alkoholisterna och ytterligare ett par som ständigt gjort sig skyldiga till asociala beteenden för övrigt. Till den andra gruppen, som är rätt flytande, har förts ett antal lösdrivare, som gjort sig skyldiga till en del andra kriminella manipulationer av olika slag, men som för övrigt kan betraktas som jämförelsevis hyggliga och beskedliga individer. Den tredje gruppen omfattar ett antal personer, som antingen aldrig varit kriminella, eller vars kriminalitet ligger långt tillbaka i tiden, och som i stort sett är hyggligt folk, men som ibland uppträtt pockande och besvärligt i samband med bettling eller dylikt, speciellt under inflytande av sprit. Den fjärde gruppen slutligen omfattar fridsamt och hyggligt folk, som möjligen för länge sedan gjort sig skyldiga till smärre förseelser, men som nu aldrig begår brott och inte heller ofredar folk. Exempel på sådana personer har lämnats i det föregående. Med hänsyn till de stränga åtgärder, man tillgriper mot dem i samhällsskyddets namn, kan det finnas skäl att omnämna ytterligare en del sådana fall. En 49-årig bettlare har varit på Svartsjö två gånger tidigare. Han kommer från ett religiöst och hyggligt hem. Efter skolans slut blev han enligt systern kontorsvakt, »kom i dåligt sällskap, var ofta onykter och kunde ej få behålla sin plats». I ungdomen var han gladlynt, snäll och hade »riktiga konstnärsanlag» — fortfarande enligt systern — men i tonåren tappade han initiativförmågan och sjönk till synes motståndslöst ned bland luffarklientelet. Han arbetade allt oregelbundnare, spritade mycket och de anhöriga hörde aldrig av honom. Han försörjde sig tidvis som nasare, tidvis som varvsarbetare eller sjöman. Vid 26 års ålder fick han sin första varning. Han togs vid en razzia i samband med ett gatuuppträde. Han hade ingenting med slagsmålet att göra men hade bott i en lada ett par månader, vilket polisen kände till. Tvångsarbete fick han första gången vid 40 års ålder. På Svartsjö, där han nu är tredje gången, betecknas han som snäll och villig men litet grubblande och oföretagsam. Det är en utpräglat energifattig och initiativlös man, som lever i en värld för sig. Han ligger mest på sängen under fritiden och slöar med blicken i taket. Han rör sig ytterst sakta och stelt. Vid undersökningen förefaller det att vara frågan om en automatiserad och utbränd dementia simplex. Han har avtjänat sammanlagt 1 år 10 mån. tvångsarbete. En annan nu 47-årig bettlare kommer från en eländig barndomsmiljö med alko-

57 holism och allsköns slum. Som barn vätte han i sängen, stammade och pratade i sömnen. Han blev mycket strängt hållen i hemmet. Sedan han efter skolans slut kommit i skomakarlära, har han aldrig haft någon kontakt med hemmet, inte ens genom brev. Hos den första arbetsgivaren stannade han i 7 år. Han har trivts gott i yrket men har sedermera haft svårt att vara på samma plats mer än Va—1 år. Arbetsgivarna berömmer honom överlag som duktig, plikttrogen och ordentlig, ärlig och redbar. Han har aldrig varit straffad och aldrig bötfällts för fylleri. Han är sedan åtskilliga år nykterist och icke rökare. Han har aldrig varit tillsammans med kvinnor. Vid 38 års ålder varnades han första gången för lösdriveri, sedan han anhållits i samband med en razzia efter Tillbergamördaren. Han hade slutat sitt arbete i Lappland i februari och under sökande efter nytt arbete bettlat sig ned till Östergötland, där han fick varning vid midsommartiden. Tvångsarbete fick han första gången vid 43 års ålder. På Svartsjö sköter han sitt arbete som skomakare mycket plikttroget. »Han är oöverträffad som yrkesman och barnsligt snäll», säger uppsyningsmannen. Han är stillsamt religiös och brukar ha psalmboken med sig på verkstaden. Även denne man visar symtom på en defektläkt schizofreni. Han har nu vistats på Svartsjö 3 gånger i sammanlagt 1 år och 9 mån. I ett tredje fall rör det sig om en 35-årig nasare. Han kommer också från ett eländigt hem. I skolan var han kvarsittare. Han var endast intresserad av sång och musik och lärde sig spela dragspel. Redan som barn fick han börja arbeta som lantarbetare hos bönderna och for av allt att döma rätt illa. Som 20-åring gav han sig ut som trädgårdsarbetare, fiskare m. m. Vid 26 års ålder fick han sin första lösdrivarvarning. Då hade han gått arbetslös i Stockholm 1 månad och anhölls för bettleri i berusat tillstånd. Året därpå kom han första gången till Svartsjö. I fortsättningen har han huvudsakligen försörjt sig genom försäljning av rakblad och liknande. Han har haft ett tiotal fylleriförseelser. 1938—1939 var han intagen på alkoholistanstalt. På Svartsjö har han fått ett par bestraffningar för arbetsvägran men för övrigt karakteriseras han »som en av de bästa och villigaste tvångsarbetarna». Vid undersökningen befinnes han vara debil. Han företer också vissa andra psykopatologiska symtom. Han har avtjänat 5 tvångsarbeten på sammanlagt 3 V, år. Ytterligare en del sådana fall skulle kunna anföras. Dessa och tidigare återgivna fall visar, att åtskilliga (enligt tabellen ca 1 / 4 ) av lösdrivarna socialt är helt ofarliga. De gör sig skyldiga till bettleri och uppträder stundom berusade på offentlig plats men orsakar för övrigt ingen människa någon förtret. Det hindrar inte, att de fått sitta på korrektionsanstalt i åratal. Mänskligt att döma är det ingen proportion mellan deras beteende och samhällets reaktion. De verkligt farliga bland lösdrivarna torde inte utgöra mera än högst 1 / 4 av samtliga. Allmänbetens skydd mot denna kategori av lösdrivare får naturligtvis icke försvagas. Sammanfattningsvis kan det därför konstateras, att lösdrivarnas sociala farlighet är mycket växlande. Med hänsyn till samhällsskyddet har den nuvarande lösdrivarbehandlingen ingen funktion att fylla, då alla farliga lösdrivare och ca 95 % av samtliga lösdrivare vid behov torde kunna omhändertagas enligt andra lagar. Allmänpreventivt borde möjligheterna att kunna ingripa enligt andra lagbestämmelser vara väl så tillfredsställande som den nuvarande ordningen. B. I.

Prostituterade.

Inledning och föregående undersökningar.

Medan den vetenskapliga litteraturen om manliga lösdrivare är jämförelsevis torftig, finns det en oöverskådlig mängd skrivet om prostitutionen och de prostituerade. Vid sidan om en stor mängd kulturhistoriska undersökningar och sedebeskrivningar

58 intar dock de psykiatriska och socialpsykologiska arbetena en jämförelsevis blygsam plats. Det är först efter kriminologins genombrott med Lombroso, som frågan på allvar ägnats uppmärksamhet. Därvid har i korthet konstaterats, att prostituerade jämförelsevis ofta rekryteras bland efterblivna eller eljest sjuka och abnorma kvinnor (jfr t. ex. Bonhoeffer,27 v. Grabe,2S Kinberg,9 Kemp,29 Schneider,30 Adell och Jonsson32 samt många andra). I regel har de också haft fattiga och usla uppväxtförhållanden (se t. ex. Kemps och Adell-Jonssons undersökningar samt Nationernas förbunds sammanställningar 3 3 ). Om vid kausalanalysen den aspekt, som berör männens efterfrågan, i detta sammanhang lämnas därhän, och enbart anledningen till att just dessa kvinnor blivit prostituerade diskuteras, är det tydligt, att de prostituerade utgör ett urval, som haft dåliga psykiska och sociala förutsättningar för en normal utveckling. Genom sådana ogynnsamma förhållanden har uppstått en beredskap för social urspåring och prostitution, som sedan blivit manifest till följd av speciella utlösande faktorer. Bland dessa nämns i regel tre: ekonomiska svårigheter, lättja och lyxbegär (här refereras tills vidare endast, den socialpsykologiska innebörden av dessa beteenden blir en senare fråga) samt inflytande av andra människor, varvid särskilt redan erfarna prostituerade oftast tycks ha spelat en avgörande roll {Kemp, Adell-Jonsson, NF m. fl.). De viktigaste orsakerna till de prostituerades utveckling kan därmed sägas ha blivit åtminstone schematiskt klarlagda. Vissa försök till en mera detaljerad socialpsykologisk analys har också förekommit (jfr särskilt Kemp, Schneider, Socialstyrelsen 34 och flera andra). Dessa har dock i regel inskränkt sig till publicerandet av ett antal för olika beteendetyper och utvecklingsöden utmärkande fall samt spridda kommentarer till dessa. Vid indelningen har man därvid i regel nöjt sig med prostitutionens yttre utformning. Karakteristisk är exempelvis Socialstyrelsens beskrivning av 13 olika s. k. typfall, representerande demimonden, gatflickan, ligistflickan, soutenörsflickan, berglärkan, bettlerskan, alkoholisten, psykiskt höggradigt abnorma (representerade av tre olika fall), kundtjuven, kopplerskan och langerskan. Eriksson presenterar tre typfall: gatuprostituerad, restaurangprostituerad och överklassprostituerad. 35 Liknande indelningar är vanligast även i den rikliga utländska litteraturen. Bristerna är påtagliga. För det första använder man olika indelningsgrunder. Föi vissa typer är jaktmarken det utmärkande, för andra klasstillhörigheten, för andra åter spritmissbruket eller vissa egenskaper och beteenden (t. ex. slynaktigheten hos ligistflickan) och för en del slutligen andra asociala beteenden än prostitution. För det andra kan, som Socialstyrelsen mycket riktigt anmärker, de flesta fallen föras till flera olika grupper. Grupperna är alltså socialpsykologiskt otillräckligt differentierade. För det tredje utgör vissa av grupperna egentligen endast olika stadier i en enhetlig utveckling. Ligistflickorna blir så småningom vanliga gatflickor, som får soutenörer, förfaller till spritmissbruk och kanske slutar som berglärkor, kopplerskor eller langerskor. För det fjärde slutligen ger denna redogörelse för typfall endast en mycket ofullständig bild av de väsentliga utvecklingsfaktorerna. De individuella olikheterna är 5 regel så stora, att ett fall egentligen endast kan representera sig själv. Däremot borde det vara möjligt att få fram viktiga gemensamma drag för grupper av fall. Dessa drag skulle få större allmängiltighet och kunna tillmätas en mera central roll i genesen. Man borde på det viset kunna få fram vissa väsentliga utvecklingslinjer, karakteristiska för ett större antal prostituerade. Systematiska försök att på det viset analysera fram en del viktiga socialpsykologiska utvecklingstyper bland de prostituerade har hittills inte företagits. Även Kemp, vars monografi över prostituerade torde vara den grundligaste hittills, har nöjt sig med att låta individuella fall illustrera de prostituerades förhållanden ur olika aspekter. Fastän en stor mängd statistiska fakta och en överväldigande mängd biografier över prostituerade hittills framlagts, har man därför ännu en rätt oklar bild av

59 själva utvecklingsmekanismerna. Uppställandet av vissa karakteristiska socialpsykologiska typer med bortseende från en del mera betydelselösa individuella särdrag skulle därför vara av stort värde inte minst ur praktisk synpunkt. Det skulle bli lättare att utforma differentierade profylaktiska och terapeutiska åtgärder. Den allvarligaste bristen i de hittills företagna undersökningarna är emellertid, att de endast sysslat med ett visst urval prostituerade, nämligen med dem som av olika skäl blivit föremål för sociala åtgärder. Det är väl bekant, att det finns alla sorters prostituerade från förnäma överklasskvinnor till enkla berglärkor. Det är till och med omöjligt att dra en bestämd gräns mellan prostituerade och icke prostituerade. Den stora gruppen halvprostituerade, som bredvid sitt ärbara yrke h a r inkomster av män, övergår omärkligt i former för sexuellt utnyttjande, vilket icke längre kan definieras som direkt prostitution. Många prostituerade blir heller aldrig tagna av polisen eller föremål för sociala åtgärder. Denna dolda prostitution är förmodligen vanligare än den öppna. Dessa kvinnors sociala utveckling och psykologiska egenskaper vet man praktiskt taget ingenting om. Man kan exempelvis icke våga säkert hävda, att deras psykiska utrustning skulle vara genomsnittligt sämre än andra kvinnors. Just emedan de dolda prostituerade kan förmodas vara vanligast och därför också mindre belastade med psykisk abnormitet än de öppna prostituerade, skulle det socialpsykologiskt vara av ännu större intresse att få deras förhållanden utredda. Detta är emellertid praktiskt taget omöjligt. Dessutom är det ju framförallt den öppna prostitutionen, som påkallar direkta samhällsingripanden av tvångskaraktär eller vårdnatur, och som därför har den största omedelbara praktiska betydelsen. Om man därför bortser från de dolda prostituerade, som för närvarande knappast kan bli föremål för en systematisk social och psykiatrisk inventering, är enligt författarens mening det viktigaste nu att söka få till stånd en detaljerad socialpsykologisk analys av de prostituerade och deras förhållanden för att sedan kunna konkretisera vissa lagbundna utvecklingstyper. Detta skulle möjligen kunna ske med ledning av de många fall som publicerats. Detta material är emellertid oenhetligt. Det h ä r r ö r från olika länder med varierande sociala, för en utomstående stundom svårgenomskådliga, förhållanden. Det är insamlat av olika forskare med skiftande inställning till problemet, vilka sett det ur olika aspekter, använt olika undersökningsmetodik och uppehållit sig vid olika individualpsykologiska drag. Utgångspunkterna i olika undersökningar har inte alltid definierats tillräckligt tydligt. Materialen tillhör också olika tider. Det mesta härrör visserligen från 1900-talet, men den sociala och ekonomiska situationen under dessa 50 år har undergått så snabba växlingar, att det är tveksamt, om man kan använda material, som ligger endast ett par decennier tillbaka i tiden. Slutligen är de flesta fallen ofullständigt skildrade. Medan man ofta ägnat stor uppmärksamhet åt exempelvis kvinnornas liv som prostituerade, har deras sociala förhistoria oftast varit mycket ofullständigt utredd. Ibland har man nöjt sig med endast allmänna konturer. Den psykologisk-psykiatriska analysen av de prostituerades personlighet har i vissa undersökningar helt förbigåtts, i andra varit mycket summarisk. T. o. m. Kemp, som i detta avseende förmodligen varit den grundligaste, har i åtskilliga av sina fall ägnat endast några få rader åt själva personlighetsbeskrivningen och inte försökt att närmare analysera den dynamiska växelverkan mellan den personliga strukturen och miljön, som är det väsentliga för utvecklingen. Enbart en psykiatrisk etikett förklarar ju ingenting. Vad som saknas är därför utförliga och allsidiga case-studies, tillräckligt många för att kunna tillåta en socialpsykologisk analys och representativa för det klientel och de socialpsykologiska grupper undersökningen gäller.

60 II.

Material och metodik.

Den undersökning, som nu utförts, har haft till praktiskt syfte att belysa möjligheterna att behandla de prostituerade på annat sätt än enligt lösdrivarlagen. De aktuella frågeställningarna har gällt behandlingsregistret och vilka förändringar, som ägt rum av klientelets psykiska struktur sedan Adell och Jonssons undersökning av Landskronapatienterna 1938. Det skulle härvid ha varit av största värde med en sådan bred socialpsykologisk utredning av de prostituerades utvecklingsförhållanden och struktur, som ovan efterlysts. Det visade sig emellertid omöjligt att företa en utredning av det formatet. Undersökningen av anhålla lösdriverskor kunde av praktiska skäl endast pågå en månad. Undersökningssituationen var inte heller lämpad för mera ingående psykologiska studier av klienterna. Särskilt de anhållna lösdriverskorna ville iväg så fort som möjligt. Polisen kunde inte kvarhålla dem endast av hänsyn till undersökningen. Denna brådska skapade stundom en viss spänning mellan klienten och undersökaren, som inte tillät en mera ingående penetration. Liksom vid undersökningen av de manliga lösdrivarna kompletterades dock materialet med upplysningar från olika håll. Personutredningarna blev härigenom ganska fullständiga, och utvecklingsgången i regel rätt väl klarlagd. Själva personlighetsanalyserna måste dock stundom bli knapphändiga och ofullständiga, beroende dels på undersökningssituationen, som inte alltid var ägnad att skapa förtroende och avspänning i klienternas attityd mot undersökaren, dels på en allt för kort observationstid. Dessa omständigheter och materialets ringa omfattning gjorde det omöjligt att lägga det till grund för en mera grundlig socialpsykologisk utredning. Inte heller var det möjligt att komma med några statistiska data av större intresse på ett så litet material. Sedan den vetenskapliga problemställningen här inledningsvis antytts, har det därför i fortsättningen blivit nödvändigt, dels att försöka klarlägga olika faser av klientelets utveckling med ledning av tillgänglig litteratur och i belysning av de här undersökta fallen, dels att något utförligare antyda och exemplifiera vilka socialpsykologiska typer, som skulle kunna tänkas framkomma i en undersökning på bredare bas, dels slutligen att med ledning härav diskutera behandlingen av de prostituerade med hänsyn till den aktuella frågan om lösdriverilagstiftningen. Samtliga de nu undersökta har anhållits enligt 1 § 2:a st. lösdrivarlagen, d. v. s. för prostitution. Fem av de vid undersökningen endast anhållna var dessutom misstänkta för andra brott (delaktighet i rån, häleri, spritlangning samt brott mot lex veneris). Materialet omfattar 8 Karlstadsinterner, 8 anhållna, som tidigare ådömts tvångsarbete, och 6 anhållna, som aldrig varit internerade på tvångsarbetsanstalt. 1 Några åldersskillnader föreligger inte mellan dessa tre grupper. Medelåldern av hela materialet är 34,7 år. Den är sålunda något lägre än i Landskronaundersökningen 1938 (medelålder 40,2 år) men högre än i Socialstyrelsens (27,9 år) och Kemps undersökningar (27,i år). Skillnaden i medelålder mellan de båda senare svenska undersökningarna och exempelvis Socialstyrelsens är statistiskt säkerställd (differensen 6,8 + 2,2 år, resp. 12,3 + 1,4 år). Den relativt höga medelåldern i de senare svenska undersökningarna torde, som bl. a. Jonsson påpekat, framför allt bero på att de svenska myndigheterna numera blivit alltmera återhållsamma med att ådöma tvångsarbete, och att följaktligen endast de mest avancerade fallen kommer i fråga, d. v. s. kvinnor med en relativt lång prostitutionsanamnes. 1 Bland Karlstadsinternerna fanns dessutom också en spritlangerska, som veterligen aldrig varit prostituerad. I det kvinnliga lösdrivarklientelet ingår34 ju även bettlerskor, langerskor och en del andra (se t. ex. Socialstyrelsens undersökning 192Ö ). De blir emellertid allt fåtaligare och har icke medtagits i denna undersökning. För övrigt torde flertalet av dessa i varje fall tidigare ha varit prostituerade.

61 III.

Allmänna synpunkter på d e prostituerade. 1. Her editära

förhållanden.

Flera undersökningar av de prostituerades hereditära förhållanden har företagits. Resultaten kan emellertid inte alltid direkt jämföras med varandra, emedan materialen kommer från olika länder med skilda sociala och legala förutsättningar för myndigheternas ingripanden. Stundom har också undersökts olika sorters klientel. En del har varit intagna på fängelse eller korrektionsanstalt, andra har anhållits av polisen, andra åter har undersökts till följd av annat rättsligt förfarande, och en del slutligen har endast varit föremål för socialvårdande åtgärder. Det kan alltså konstateras, att materialen ibland utvalts så, att m a n kan förutsätta en olika struktur hos klientelen. Detta gäller naturligtvis inte endast hereditetsundersökningarna utan även andra data. I huvudsak är det dock frågan om liknande grupper av lösdriverskor i de olika undersökningarna. Som tidigare framhållits är det praktiskt taget alltid frågan om prostituerade, som blivit föremål för samhälleliga åtgärder i en eller annan form. Undersökningsresultaten visar också oftast samma tendens, om än olikheter förekommer i detaljer. Vad ärftligheten beträffar, har det framhållits, att åtskilliga undersökningar skulle tyda på en jämförelsevis svår belastning bland prostituerade. Redan Bonhoeffer konstaterade t. ex., att 53 °/o av 190 prostituerade kom från familjer med alkoholism. x\tskilliga liknande uppgifter förekommer. Fäderna till de prostituerade var exempelvis enligt Kemp alkoholiserade i 19 °/o, enligt Adell-Jonsson i 18 %>. Lösdriveri bland fäderna förekom i 9 °/o, bland mödrarna i 5 °/o (Adell-Jonsson). Kemp hade flera fall, där både modern och mormodern varit prostituerade. Cirka 11 % hade åtminstone en prostituerad syster. I 5 % var samtliga systrar prostituerade. Sådant är inte känt om de nu undersökta kvinnorna. Däremot har 2 haft prostituerade mödrar (9 °/o) och 6 alkoholiserade fäder (26 %>). Det tycks alltså peka i samma riktning. Emellertid upplyser sådana data ingenting säkert om herediteten. Alkoholism, losdriveri och prostitution i familjen vittnar också om usla uppväxtförhållanden. Det kan alltså lika väl vara frågan om ett »socialt arv» som ett biologiskt. Detsamma gäller i viss mån Kemps uppgift om att det i 65 % förekom alkoholism, kriminalitet, suicidium, oligofreni, »psykopati» eller psykisk sjukdom hos åtminstone en släkting. Endast de tre sista faktorerna är av rent biologisk natur. Kemps översikt över förekomsten av patologiska tillstånd bland föräldrar och släkt visar också jämförelsevis måttliga frekvenssiffror. »Psykopati» o. dyl. förekom t. ex. endast hos 0,6 % av fäderna och hos 3,5 °/o av mödrarna, oligofreni och epilepsi var inte känt hos någon av fäderna och blott hos 0,2 °/o resp. 0,6 %> av mödrarna. Psykisk sjukdom för övrigt förekom hos 0,8 %> av fäderna och hos 2,3 %> av mödrarna. Adell-Jonsson undersökte betydligt färre individer än Kemp (54 kvinnor). Deras frekvenssiffror är därför osäkrare. De kunde endast konstatera sinnessjukdom i ett fall hos fadern och i ett fall hos modern. Av fäderna var 3 och av mödrarna 4 »psykopater». En av mödrarna var vidare epilepliker. Hos de nu undersökta 22 fallen förekom sinnessjukdom hos modern i 2 fall. Inga av dessa frekvenssiffror är särskilt övertygande som bevis för förekomsten av svår biologisk belastning bland de prostituerade, ett påstående som icke desto mindre upprepats av den ene undersökaren efter den andre. Till jämförelse kan ju erinras om den kända förekomsten av 3 % hjälpklassmässiga bland skolbarnen (vilket för övrigt, enligt vad som nyligen visats, måste vara en alldeles för låg siffra 56 ) samt om Strömgrens konstaterande av psykiska egendomligheter hos 12 °/o av befolkningen på Bornholm. 36 Nu har visserligen de prostituerades anhöriga i regel icke blivit föremål för personliga undersökningar. Uppgifterna om förekomsten av sinnessjukdom och andra psykopatologiska tillstånd kommer från de prostituerade själva eller

62 ur inhämtade upplysningar. Frekvenssiffrorna är således säkerligen för låga. Till jämförelse kan citeras några uppgifter av Frey om förekomsten av psykisk abnormitet (sinnessjukdom, grav »psykopati» och klar imbecillitet) bland föräldrarna till flickor, som blivit föremål för samhällsingripande i Stockholm. I dessa fall har föräldrarna kunnat bli föremål för observation, och omdömena är således tillförlitligare. Frey fann, att 13 °/o av fäderna och 23 % av mödrarna visade tecken på psykisk abnormitet. En del var dessutom nervösa. Endast en mindre del av dessa flickor (cirka 7 °/o) var emellertid prostituerade. Några speciella slutsatser om de prostituerades tillstånd tillåter således icke materialet. 37 Säkra slutsatser om den herediiära belastningen bland prostituerade kan man tydligtvis inte dra av dessa undersökningar. Även om en grundligare och mera tillfredsställande undersökning av de prostituerades anhöriga skulle visa väsentligt högre förekomst av patologiska tillstånd, förblir dock slutsatserna osäkra, eftersom man inte med säkerhet känner frekvensen av psykiska sjukdomstillstånd bland befolkningen i allmänhet (utom möjligen för schizofreni, manodepressiv psykos, epilepsi och vissa sällsyntare sjukdomar). Andra undersökningar rör sig med ännu diffusare uppgifter. Heymann menade sig alltså ha funnit, att endogena faktorer var enda orsaken till prostitution i 50 °/o av hennes 49 fall, ett konstaterande som ju redan av teoretiska skäl är orimligt. 38 Miner ansåg sig bland 1 000 familjer kunna finna 25 %>, som var direkt degenererade eller kunde uppvisa vissa dåliga inslag. 39 Bingham hänvisade till, att det förekommit tuberkulos i släkten i 25 °/o och neuropati i 37 % av fallen. 40 Sådant allmänt prat bevisar ingenting. Det märkliga är, att omfattande hereditära utredningar företas, utan att vederbörande samtidigt försäkrar sig om acceptabla jämförelsematerial, och utan att de erhållna frekvenssiffrorna sedan underkastas en kritisk statistisk analys. Klumpsiffror som Heymanns 50 °/o och Kemps 65 °/o bevisar i och för sig ingenting men kan ju naturligtvis ha en betydande suggestiv effekt på okritiska läsare. Det hindrar inte, att åtskilliga indirekta argument kan anföras, som talar för en ökad biologisk belastning bland de prostituerade. Både sinnessjukdom, efterblivenhet och andra psykopatologiska tillstånd torde i viss utsträckning sammanhänga med ärftlig belastning. Eftersom de prostituerade, som senare skall visas, företer en jämförelsevis hög förekomst av sådana sjukdomar, är det rimligt att anta, att så är fallet även i släkten. Kemp har närmare ventilerat dessa synpunkter i en av NF:s rapporter om prostitutionen, och så långt torde resonemanget vara riktigt. 41

2.

Uppväxtmiljö.

På amerikanskt material har Bingham konstaterat, att cirka 84 % av de prostituerade var födda i staden. I Danmark fann Kemp, att omkring 2 / 3 var födda i staden, därav drygt hälften i Köpenhamn. På svenskt håll har visats, att i jämförelse med förhållandet bland den kvinnliga befolkningen i allmänhet är de i stad födda kvinnorna mer än tre gånger så talrikt representerade bland de prostituerade som kvinnor födda på landsbygden. 34 Av prostituerade födda på landet har sedermera flertalet flyttat till staden (enl. Socialstyrelsen 77 °/o, enligt Adell-Jonsson inte mindTe än 97 °/o). Redan Socialstyrelsens siffra vittnade om en fem gånger så hög inflyttningsfrekvens som för landsbygdens kvinnor i allmänhet. »Sugningen» till storstäderna är, framhålles det, mest markant. Bland prostituerade förekom en 9 gånger så hög inflyttningsfrekvens till storstäderna (Stockholm, Göteborg, Malmö) som bland landsbygdens kvinnor i allmänhet. Att stadsflickor dominerar klientelet beror naturligtvis i första hand på att prostitutionen är en storstadsfÖTeteelse. Risken måste vara högre för stadsflickorna än för landsortsflickorna, varav flertalet aldrig kommer i kontakt med männens efterfrågan på prostitutionsmarknaden. Det är därför också naturligt, att i den mån prostitutio-

63 nen rekryteras bland landsortsflickorna, måste det företrädesvis vara bland sådana, som flyttat till staden, speciellt storstaden. Siffrorna behöver däremot inte alls visa, att kvinnor med benägenhet att prostituera sig skulle »sugas» till storstaden, som Socialsyrelsen uttrycker saken. Omflyttningen kan helt förklaras av prostitutionen som en storstadsföreteelse. Däremot kan man både av Socialstyrelsens och Adell-Jonssons material dra en annan mycket intressantare slutsats. Om man dividerar antalet prostituerade i olika grupper med antalet kvinnor i motsvarande grupper i den offentliga statistiken för ett visst år, kan man få fram de relativa prostitutionsriskerna. Jämför man Socialstyrelsens material med antalet kvinnor i åldern 15—40 år i Sveriges städer 1920, visar det sig sålunda, att 0,07 °/o av i städerna födda kvinnor blivit prostituerade mot 0,io °/o av till städerna inflyttade. Differensen är statistiskt säkerställd (0,03 + 0,006). En likadan jämförelse mellan Adell-Jonssons siffror och den offentliga statistiken 1935 visade, att av de i städerna födda hade 0,003 %> blivit prostituerade mot 0,007 °/o av de från landsbygden inflyttade. Frekvenssiffrornas absoluta värde har naturligtvis intet intresse, men som jämförelsetal visar de otvetydigt, att risken för prostitution är högre för inflyttade än för infödda stadsflickor. Detta kan tolkas på två sätt. Det kan först och främst bero på att s. k. potentiellt prostituerade är något överrepresenterade bland landsorsflickor, som söker sig till staden. Det kan också beTo på att de nya miljöförhållandena i staden av olika skäl är mera riskfyllda för landsortsflickor än för infödda stadsfickor. Problemet har diskuterats av flera författare. En del tidiga forskare har framför allt hävdat miljötryckets roll (jfr t. ex. Flexner 42 o. a.). Kemp för sin del anser, att miljöförändringen knappast är den egentliga anledningen till den blivande prostitutionen. Han framhåller, att flera prostituerar sig nästan omedelbart efter ankomsten till storstaden. Han betraktar därför både inflyttningen och den sociala felutvecklingen som indicier på en »psykopati», som han också i flera fall anser sig ha kunnat kliniskt konstatera. Detta resonemang bevisar dock knappast något. Att en psykiskt abnorm eller efterbliven flicka får speciella svårigheter vid ökat miljötryck är intet överraskande, inte heller att dessa svårigheter inträder omedelbart efter en inflyttning. På vissa håll bestrides också den ökade risken för de inflyttade. Kemp citerar en amerikansk författare, Davis, som framhåller, att flera nyare undersökningar icke bekräftar föreställningen, att en »stor del» av de prostituerade rekryteras bland flickor, som kommit till staden i »omoraliskt syfte». Naturligtvis kan det tänkas, att förhållandena gestaltar sig något olika på skilda håll. Men det har aldrig påståtts, att en dominerande del av de prostituerade skulle rekryteras bland landsortsflickor. Det har blott konstaterats, att inflyttade löper något större risker att urspåra än infödda. De svenska undersökningarna talar under alla förhållanden otvetydigt härför. Samma ökade risk har påvisats för kriminell abort. 43 Det kan naturligtvis inte uteslutas, att de inflyttade utgör ett visst urval, som Kemp framhållit. Mycket talar dock för att miljöförändringen faktiskt medför väsentligt ökade påfrestningar. När landsortsflickorna flyttar till staden, bryter de sig loss ur den gamla stabila och invanda hemmamiljön med dess välkända sedvänjor och trygga kontakter med andra människor. I staden får de söka sig en ny miljö. Den trängre kretsen består i lyckligaste fall av släktingar, men vill det sig illa, är de i början helt ensamma, enligt en Stockholmsundersökning i c:a 8 °/o. Isoleringskänslan är betydligt vanligare bland dessa ungdomar än bland andra. 5 8 Så småningom får de nya sociala kontakter via arbetskamrater och tillfälliga bekanta. Tydligtvis sker det delvis på en slump. På grund av sin sociala isolering är dessa flickor särskilt kontaktsökande. Det är därför naturligt, att de löper något större risker än andra flickor att råka illa ut på olika sätt. En intressant belysning av dessa förhållanden ger för övrigt Frey i sin undersökning av vanartiga flickor i Stockholm. Av flickor i åldern 15—20 år, som anmäldes till Stockholms stads barnavårdsnämnds rådgivningsbyrå bestod över hälften

64 (53 °/o) av inflyttade. Genomsnittligt hade 1,3 % av samtliga inflyttade i dessa åldrar blivit föremål för åtgärder för sexuell vidlyftighet, prostitution, kriminalitet eller andra sociala komplikationer. Många (12 %>) anmäldes redan inom en månad, 62 °/o inom ett år efter inflyttningen. 40 av de undersökta hade prostituerat sig. Av dessa var inte mindre än 36 inflyttade. Av intresse är, att medan frekvensen underbegåvade är ungefär konstant i olika åldersgrupper bland Stockholmsflickorna (46— 47 °/o), är 66 °/o av 15—16-åringarna bland de inflyttade underbegåvade mot 37 .% av 19—20-åringarna. Frey förmodar, att det beror på en viss filtrering i hemorten, så att i högre åldrar ett intellektuellt fullvärdigare klientel flyttar till staden. Det skulle ju också kunna bero på att efterblivenheten bland de yngsta utgör ett ännu värre handicap i kampen för tillvaron än bland några år äldre inflyttade. 37 Bland de allmänna miljöförhållanden, som har betydelse för de prostituerades utveckling, spelar alltså storstadsmiljön en viktig roll, och därjämte miljöbytet från land till stad. Illegitim börd har vidare alltid ansetts utgöra en för asocial utveckling predisponerande omständighet. De flesta undersökningar tyder dock på att betydelsen av denna faktor något överskattats. Detta framgår redan av Johanssons och Lindblads sammanställningar från sekelskiftet. 57 Socialstyrelsen fann också, att 15,2 °/o av de prostituerade var födda utom äktenskapet mot 13 °/o av befolkningens genomsnitt. Adell och Jonsson fann, att 17 °/o var födda u. ä., medan åren 1910—20, då flertalet av deras patienter föddes, cirka 15 °/o av barnen hade utomäktenskaplig börd. I den nu företagna undersökningen var omkring V4 födda u. ä. De utomäktenskapligt födda är alltså jämförelsevis obetydligt överrepresenterade. Detsamma visar utländska undersökningar. Kemp hade t. ex. 17 °/o födda u. ä. mot 10 °/o av befolkningens genomsnitt. Rapporter från t. ex. Norge och Tjeckoslovakiet visar detsamma. I många länder tycks för övrigt utomäktenskaplig börd inte alls vara vanligare bland prostituerade än bland andra. 3 3 Troligen spelar därför inte den utomäktenskapliga börden någon mera betydande prostitutionsbefrämjande roll. Liksom för de manliga lösdrivarna kan den dock i en del fall kanske bidra att öka det allmänna miljötrycket, vars intensitet är av viss betydelse för den fortsatta utvecklingen. Frekvensen stympade hem har stort intresse även för frågan om prostitutionens orsaker. Många har tydligen helt eller delvis vuxit upp utanför föräldrahemmet, omhändertagna av släktingar, i fosterhem eller på barnhem. I tillgängliga undersökningar har det i regel förekommit i cirka 1 / 3 av alla fall (Kemp, Adell-Jonsson, Jonsson44 Socialstyrelsen, Frey m. fl.). I andra fall har hemmet stympats genom att endera eller båda föräldrarna dött eller lämnat hemmet. I Kemps material var fadern okänd eller tidigt död i 40 °/o, modern i 36 °/o. Dessutom förekom skilsmässa i l l °/o. Adell-Jonsson och senare Jonsson44 konstaterade, att stympade hem eller främmande uppfostrare sammanlagt förekom i närmare hälften av alla fall. Liknande är erfarenheterna i andra länder. 33 Även omkring hälften av de nu undersökta kvinnorna växte upp i stympade hem eller hos andra människor. Tre hamnade så småningom på skyddshem. Rubbningar i den normala uppväxtmiljön är således ytterst vanliga bland det jämförelsevis svåra klientel av prostituerade, som brukar bli föremål för polisens ingripande, säkerligen betydligt vanligare än bland kvinnor i allmänhet. Detta har ett mycket stort kausalt intresse. »Med den kännedom man numera har om betydelsen av hemmiljön under uppväxtåren för individens senare psykiska utveckling och sociala anpassning», framhåller Jonsson, »måste det framhållas som mycket anmärkningsvärt, att en från normen avvikande uppväxtsituation förekommit i åtminstone hälften av fallen ifråga om detta kvinnliga lösdrivarklientel. Detta sakförhållande utgör ett klart indicium både beträffande beskaffenheten hos deras föräldrar, som satt barn till världen utan att själva kunna eller vilja ta hand om dem, och beträffande möjligheterna till tidiga psykiska störningar hos de kvinnor, som sedermera hamnat på tvångsarbetsanstalten». 44

65 Tidigare har påpekats den vanliga förekomsten av alkoholism i de prostituerades familjer. En starkt alkoholiserad hemmiljö fanns t. ex. i 20 °/o av Adell-Jonssons fall och är för övrigt känd från flera andra undersökningar {Lindblad, Kemp, Socialstyrelsen, NF:s rapporter e t c ) . Även flera av de nu undersökta kvinnorna kom från alkoholiserade hem, där fadern söp, misshandlade familjemedlemmarna och lät hustrun slita. Det förekommer samma kusliga interiörer med osäkerhet och spänning i atmosfären, som exemplifierades för de manliga lösdrivarna. Även om det bortses från sådana grova störningar av uppväxtmiljön, kan dock påvisas emotionella störningar i umgänget mellan föräldrar och barn. Detta understrykes särskilt i en av NF:s rapporter. 3 3 Familjelivet har ofta präglats av friktion och misshälligheter, gräl mellan föräldrarna och mellan föräldrar och barn. En del uppger, att föräldrarna varit ovänliga eller för stränga, eller också framkommer det, att föräldrarna icke kunnat sköta barnen. Ett amerikanskt material visade exempelvis, att V3 av de prostituerade varit dåligt anpassade hemma eller haft olyckligt gifta föräldrar. Tvisterna i hemmen koncentrerades ofta kring styvföräldrarna. Mänga lämnade hemmet, så snart de fått styvfar eller styvmor. Dessa förhållanden har inte närmare berörts i tidigare svenska undersökningar. Omkring hälften av de nu undersökta kvinnorna klagar över stränghet och hårdhet hos uppfostrarna, stryk, kärlekslöshet och glädjefattigdom. Det hänger ibland samman med alkoholism, ibland med en »elak» styvmor eller styvfar. Vissa av föräldrarna beskrivs som nervösa eller konstiga. Sådana emotionella missförhållanden har ibland förekommit i eljest goda hem. En kom t. ex. från ett religiöst och »gott» hem men fick en »mycket sträng uppfostran», fick aldrig gä på bio och än mindre på en dansbana. En annan klagar över glädjefattigdomen i sitt utmärkta hem, där fadern var mycket skötsam men sträng och höll efter barnen noga. En tredje fick tidigt styvmor, som var elak och favoriserade de yngre styvsyskonen. Hon hade det eländigt, fick mycket stryk och dåligt med mat. Redan vid 12 års ålder fick hon sluta skolan och ta plats som hembiträde. Där fick hon arbeta obeskrivligt. När hon läste för prästen, hade hon en mil att gå och svimmade ibland av utmattning. När hon vid 17 års ålder fick reumatisk värk, hade man inte längre någon nytta av henne utan körde henne på porten. Dessa miljöbeskrivningar behöver inte vara riktiga i detalj, men i den mån inhämtade upplysningar berört sådana förhållanden, har de i regel bekräftat klienternas version i stort. Hemmens ekonomiska situation är föremål för mycket olika omdömen. I NF:.s sammanställning av rapporter från olika länder förekommer extrem fattigdom endast hos en liten minoritet. Få av kvinnorna hade det emellertid materiellt gott vid sin start i livet »och deras egna uppgifter», sammanfattar rapporten, »ålder, när de började arbeta, faderns yrke, allt vittnar om att majoriten kommit från fattiga arbetarfamiljer». 33 Nordiska undersökningar över förekomsten av fattigdom har också givit ganska skiftande resultat. Socialstyrelsen fann 1925, att endast 5 °/o kom från mycket fattiga hem och drog den slutsatsen, att man inte kunde »tillerkänna enbart stor fattigdom i föräldrahemmet någon väsentlig betydelse för barnens hemfallande åt lösdriveri». 1 Adell-Jonssons undersökning kom 24 °/o från fattiga hem och endast 6 °/o från välsituerade. Hos Kemp slutligen kom 43 °/o från extremt fattiga och 46 °/o från måttligt fattiga hem. Dessa olikheter är svåra att förklara enbart som skillnader mellan materialen. Eftersom det gäller föräldrahemmen är skillnaderna sannolikt delvis beroende på uppgifternas ofullständighet. De noggrant utforskade fallen i Adell-Jonssons undersökning visa dock i likhet med det nu undersökta materialet (5 av 22 fall) betydligt lägre siffror än Kemps undersökning. Sannolikt beror skillnaden därför till stor del på vad man lägger in i begreppet fattigdom. Det är vid undersökningar av detta slag omöjligt att få exakta uppgifter om inkomststandard o. dyl. Man måste röra sig med allmänna omdömen. Dessa kan givetvis tolkas tendentiöst på olika 23—d77228.

66 sätt. Exakta data kan därför näppeligen åstadkommas. I huvudsak torde man kunna ansluta sig till slutsatsen i en annan av NF:s rapporter: »Många av de prostituerade växer upp i extrem fattigdom. Ännu vanligare än dåliga materiella förhållanden är dock en ogynnsam psykisk atmosfär.» 41 Stundom stores uppväxten av ständigt yttre miljöbyten, familjen flackar runt, fadern är diversearbetare på vandrande fot eller tattare. Om alla former för missförhållanden i hemmen summeras, kvarstår en rest med av tillgängliga uppgifter att döma relativt god och normal uppfostringssituation. Uppgifterna om antalet sådana hem varierar föga i de svenska undersökningarna: Socialstyrelsen 23 °/o (av fall födda inom äktenskapet), Adell-Jonsson 24 °/o, denna undersökning 3 av 22 fall. Kemp uppger att mer än 2 / 3 vuxit upp under dåliga förhållanden på el t eller annat sätt. NF sammanfattade sina uppgifter med att omkring V3 tycks ha växt upp i goda hem med båda föräldrarna, medan omkring hälften haft en direkt ogynnsam barndomssituation. 8 3 Att de prostituerade oftare än andra kvinnor vuxit upp under olyckliga och neurotiserande förhållanden, torde således kunna anses ganska troligt, trots att tillfredsställande frekvensundersökningar av dessa förhållanden bland den kvinnliga befolkningen i allmänhet inte företagits och jämförelser således varit omöjliga. Att detta måste antas ha spelat en betydande roll för den senare utvecklingen påpekades redan i avsnittet om de manliga lösdrivarna. Av intresse är också slutligen familjernas storlek. En rad undersökningar (Kemp, Adell-Jonsson m. fl.) visar, att flertalet kommer från jämförelsevis stora syskonflockar på i medeltal 6—7 medlemmar. De inom äktenskap födda bland de nu undersökta visar ungefär detsamma. Dessa siffror säger emellertid inte mycket, då det är omöjligt att få något ordentligt jämförelsematerial, sä pass stor som aldersspridningen är i de undersökta materialen. Till jämförelse kan dock nämnas, att antalet barn i äktenskap, som ingicks 1900—05, uppgick till i medeltal 4—5, och i äktenskap, som ingicks 1910—15, till i medeltal 3—4. Sannolikt har den relativa barnrikedomen närmast haft betydelse genom att skärpa fattigdomen och det allmänna miljö trycket. Bland annat skulle det enligt Adell-Jonsson medfört trångboddhet. I över Va av alla fall har antalet boende överstigit 2 personer per rum. Detta är emellertid knappast värre än för barnrikefamiljer i allmänhet (jfr Sterner4'). 3.

Skolgång.

Utbildningsförhållandena i olika länder varierar i hög grad. Jämförelser mellan prostituerades skolgång är därför föga värda. De olika NF-rapporterna visar dock i stort sett, att det är något ovanligare än för andra kvinnor, att prostituerade fått högre utbildning. Påfallande är också, att ett stort antal inte fullföljt skolgången på vanligt sätt. 33 I Kemps danska material hade 5 °/o varit kvarsittare och 7 °/o gåtl i särklass. Särskilt den förra siffran förefaller dock inte särskilt hög. Mera odiskutabla är därför Adell-Jonssons uppgifter om förekomsten av inte mindre än 26 %> kvarsittare bland Landskronaklientelet. Det är säkerligen högre än normalt. I en undersökning av vanartiga flickor förekom kvarsitteri endast hos cirka 14 °/n och bland icke vanartiga var det än ovanligare. 55 Ytterligare en del hade haft svårt för sig i skolan utan att dock behöva gå om någon klass. Det framhålles också, att detta är minimisiffror. Uppgifter från skolorna visar, att många patienter förtigit sina misslyckanden. Detsamma framgår av den nu företagna undersökningen. En prostituerad uppger sig t. o. m. ha fått premium under skoltiden, medan hon i själva verket gick om en klass och hade flera C även i avgångsbetyget. För övrigt finns det även i detta begränsade material åtskilliga som varit kvarsittare eller eljest haft svårt för sig. Anmärkningsvärt är emellertid att flera (åtminstone 6) tycks ha haft lätt för sig i skolan. En var nästan bäst i klassen och fick premium, en annan tyckte skolarbetet var en lek och stätade med rader av A och a i betygen. Även om skolgången således visar, att det troligen finns ganska många underbegåvade bland de prostituerade, är efterblivenhet tydligen inget villkor för prostitution. Även åtskilliga begåvade och duktiga elever har sedermera prostituerat sig.

67 Av lika stort intresse som skolresultatet är den emotionella anpassningen i skolan. Därom saknas emellertid totalt uppgifter i litteraturen. Att vissa anpassningssvårigheter förefinnes framgår emellertid av de undersökta fallen. Bland dem har i en del fall förekommit skolk, slarv, vantrivsel och andra skolsvårigheter. Sammanlagt har intellektuella eller emotionella svårigheter i skolan förelegat i omkring hälften av alla fall. Ett par har dessutom bytt skola flera gånger. Liksom en del av de manliga lösdrivarna har somliga prostituerade som barn fått gå sämre klädda och äta sämre mat än skolkamraterna, vilket som emotionell upplevelse inte gått dem spårlöst förbi. Understödet med böcker, mat och kläder i skolan, som det ibland talas om, kan ha haft liknande inverkan. 4.

Yrkesutveckling.

Medan lösdriveri bland männen knappast kan betecknas som ett yrke, är prostitutionen för många kvinnor ett yrkesmässigt näringsfång. Yrkesutvecklingen visar därför stora olikheter mellan manliga och kvinnliga lösdrivare. Huruvida de prostituerade har frigjort sig tidigare från föräldrahemmet än andra kan inte säkert avgöras. NF:s sammanställningar från olika länder visar mycket skiftande resultat. I en del länder är det mycket ovanligt, att de prostituerade lämnat hemmet, innan de fyllt 15 år, i andra t. ex. vissa delar av Indien är det tvärtom regel. I länder jämförbara med Sverige har vanligen omkring Vs eller 2 / 5 kommit ut på egen hand, innan de fyllt 15 år, i USA, England och Frankrike dock endast 10— 15 °/o.33 Adell-Jonsson kunde i Sverige konstatera, att över 1U vid den tidpunkten lämnat föräldrahemmet. Endast 6 °/o stannade kvar, tills de var över 18 år. Detta stämmer bra med Lindblads 30 år tidigare undersökning. Då hade 51 °/o lämnat hemmet före 16 års ålder och 8 °/o först efter fyllda 20 år. Likadana uppges förhållandena vara i Norge. I de flesta andra länder finns däremot en tendens till senare frigörelse för mänga. Omkring x/4 till 1j., av de prostituerade i olika länder har tydligen stannat hemma till över 18-årsåldern, många t. o. m. till över 25-årsåldern. I många länder var en mindre del alltjämt hemmaboende, trots att de prostituerat sig. 33 Dessa olikheter torde åtmonstone delvis bero på skillnader i de allmänna sociala sedvänjorna. Ungdomar i Skandinavien gör sig förmodligen tidigare än på andra håll självständiga. Tyvärr finns det intet användbart jämförelsematerial beträffande förhållandena bland vanligt folk. Troligen brukar många svenska flickor flytta hemifrån rätt tidigt för att la plats i familj eller i staden. Det förefaller emellertid att ha skett anmärkningsvärt tidigt för de prostituerade. Man kan förmoda, att det inte brukar vara fullt så vanligt med tidig separation bland andra flickor. De flesta börjar tydligen också arbeta tidigt, i regel vid 14—15-årsåldern, d. v. s. omedelbart efter skolans slut. Av de nu undersökta flickorna hade samtliga anställning, när de fyllde 17 år. Stockholmsundersökning 1944 visade, att av vanliga flickor, som slutat skolan omkring 1935, hade hälften nått 17V2 år, innan de hunnit ut på arbetsmarknaden. På grund av den stegrade efterfrågan på arbetskraft under krigsåren hade flickor, som slutat skolan omkring 1939 resp. 1943, fått arbete före 16 års ålder i omkring hälften av alla fall. 58 Förhållandena växlar tydligen men man får ändå intryck av, att de prostituerade varit jämförelsevis tidigt ute. Tidigare undersökningar har inte ägnat denna detalj sä stor uppmärksamhet. Det finns dock en del uppgifter frän USA. Där tycks emellertid de prostituerade ha kommit i arbete något senare. Vid 17 års ålder hade endast hälften arbete. Mänga var sysslolösa ännu vid fyllda 20 år. 8 %> hade överhuvud taget aldrig haft något arbete. Detta h a r tidigare påpekats av v. Grabe i samband med hans konstaterande, att många flickor blir prostituerade så tidigt, att de ännu inte hunnit lämna hemmet. 31 Detsamma har också gjorts gällande frän en del andra håll (Cramer46 e t c ) . Därvid har man emellertid stött sig pä undersökningar från uppfostringsanstalter o. dyl., vilka naturligtvis omfattar urval av speciellt unga asociala kvinnor. Sådana uppgifter är missvisande. Särskilt vanligt tycks det under inga förhållanden vara med prostituerade

68 familjeflickor i Sverige av polisklientelet att döma. Bland de nu undersökta har ingen någon längre tid efter skolans slut varit hemma hos föräldrarna och hjälpt dem i hushållet eller lärt sig yrken. Det vanliga tycks vara, att de så fort som möjligt ger sig ut för att klara sig på egen hand. Yrkesutvecklingen bör ses i belysning av den miljö, från vilken klientetet kommer. I Sverige har föräldrarnas yrkesfördelning undersökts både i Socialstyrelsens och Adell-Jonssons undersökningar. Anmärkningsvärt få av föräldrarna tillhörde jordbruksbefolkningen (omkring 20 °/o respektive 17 % av samtliga). Detta beror naturligtvis i första hand på att så jämförelsevis få av de prostituerade är födda på landsbygden. Vad socialgrupperna beträffar överväger arbetarklassen. 1925 var 55 °/o av fäderna arbetare, 1938 närmare 75 °/o. »Finare yrken» är sparsamt företrädda. 1925 var cirka 13 °/o tjänstemän och förmän. En del självständiga jordbrukare förekommer, sällan högre befattningshavare. 1938 påträffades dock en bruksdisponent bland fäderna, denna gång (1945) en apotekare. Även om man studerar mödrarnas yrken finner man, att det övervägande flertalet kommer från arbetarklassen. Kemp betonar också det ovanliga med rekrytering av prostituerade i högre sociala skikt och bland bättre situerade (cirka 10 °/o i hans sammanställning). Det är emellertid riktigt, som Socialstyrelsen understryker, att de prostituerade, även om flertalet kommer från samhällets enklare skikt, dock icke rekryteras från någon viss samhällsklass. De utgör »en bottensats, som utfälles från samhället i dess helhet». 34 Vad de prostituerades egen yrkessammansättning angår, har den blivit föremål för talrika undersökningar. Det skulle naturligtvis vara av stort intresse att närmare utreda, i vilken utsträckning de prostituerade företrädesvis rekryteras inom vissa yrkeskategorier, om, med andra ord, vissa yrken visade större potentiella risker för utveckling till prostitution än andra. Problemet är emellertid rätt invecklat. Det är en känd sak, att kvinnliga yrkesutövare mycket ofta byter arbete i ungdomen. Yrkessammansättningen varierar därför alltefter den period i kvinnornas utveckling, som man studerar. Vidare är det tydligt, alt de prostituerade också söker sig till vissa yrken, som ger större möjligheter för dem att kamoflera sin egentliga inkomstkälla, eller där speciella omständigheter tillåter ett liv med nattvak och annan oregelbunden livsföring. Att ett visst yrke ofta är representerat bland de prostituerade behöver alltså inte innebära, att detta yrke medför ökade risker för rekrytering till prostitutionen. Det kan likaväl bero på att redan prostituerade kvinnor företrädesvis söker sig dit. Mest adekvat är yrkesstatistiken, om man väljer tidpunkten för prostitutionens början. Denna är emellertid ibland svår att precisera. Prostitutionen inträder stundom så småningom som en vidareutveckling av en icke direkt affärsbetonad promiskuitet. Kvinnornas uppgifter är också ibland rätt svävande pä denna punkt. Dessutom förefaller det, som om prostitutionen inte sällan tog sin början i samband med rubbningar i den normala sysselsättningen beroende pä arbetslöshet, havandeskap, sjukdom eller dylikt. Dessa svårigheter vid upprättandet av en yrkesstatistik torde delvis förklara de mänga motstridiga litteraturuppgifter. Stundom bar man inte heller tillräckligt noggrant beaktat yrkesfördelningen bland normala, jämnåriga kvinnor i landet och därför förletts till förhastade slutsatser. En del olikbeter mellan undersökningarna kan troligen också tillskrivas skiljaktigheter i yrkesfördelningen länderna emellan. I NF:s sammanställning konstaterades, att 47 °/o av de prostituerade i genomsnitt var »domestic servants» (härmed avses hotellpersonal, restaurangpersonal, hembiträden, städerskor e t c ) . Ytterligare 9 °/o hade tidigare haft sysselsättning inom denna bransch. 12 °/o var fabriksarbeterskor, 8 °/o sömmerskor och liknande, 6 °/o affärsbiträden och springflickor, 6 °/o tvätterskor. övriga yrken var mera sällan förekommande (exempelvis hårfrisörskor, manikurister, artister, kontorister). Yrkesfördelningen i olika länder följde någorlunda de nationella variationerna. Genomgående uppgavs »domestic servants» vara överrepresenterade bland de prostituerade,

69 om man jämförde med folkräkningsuppgifterna. Detsamma gällde i någon mån kvinnor anställda inom nöjeslivet, även om de absolut taget var mycket få. Mest underrepresenterade var fabriksarbeterskor samt intellektuella. 33 Kemp konstaterade i sin stora undersökning, att inte mindre än 81 °/o av de undersökta var s. k. »domestic workers». Som nummer två kom fabriksarbeterskor med 7 °/o. Denna höga procent »domestic workers» i den danska undersökningen förklaras, enligt vad som framhålles i NF:s sammanställning, av att Danmark har det högsta antalet kvinnor i sådana yrken. I de svenska undersökningarna har man delat upp »domestic workers» i restaurangpersonal, hembiträden, städerskor etc. Därvid kunde det konstateras, att det var de hotell- och restauranganställda eller före detta dylika, som var mest överrepresenterade bland de prostituerade. I Socialstyrelsens undersökning hade cirka 32 °/o av samtliga sin anställning på restaurang, café eller hotell (mångdubbelt flera än vad som motsvarade yrkets omfattning). Påfallande var vidare, att uppasserskor och servitriser dominerade betydligt mer än vad som motsvarade deras andel av restaurangfackets kvinnliga personal. (De utgjorde 70 °/o av de restauranganställda mot 35 °/o i den offentliga statistiken.) Anmärkas bör emellertid, att i Adell-Jonssons undersökning tycktes tvärtom köksbiträdena vara överrepresenterade. Detta kan emellertid bero på en tillfällighet. Den senare undersökningen omfattar ju endast 54 fall. Hembiträdesyrket var det därnäst vanligaste (23 °/o). Som bekant utgör emellertid hembiträdena den största kvinnliga yrkesgruppen. I Stockholm var exempelvis år 1930 omkring 23 °/o av de ogifta kvinnorna hembiträden. Bland de prostituerade är hembiträdena således näppeligen överrepresenterade. Detta har för övrigt för länge sedan hävdats av Aschaffcnburg47 och Hurwicz.48 Det hindrar inte att senare undersökningar ideligen påstår, att hembiträden löper särskilt stor risk att bli prostituerade. I den utländska litteraturen och speciellt i NF:s rapport diskuteras exempelvis utförligt anledningen till den dominerande förekomsten av »domestic workers». Bland annat framhålles, att medan en fabriksarbeterska eller ett affärsbiträde bor hemma, får »a domestic servant» tidigt ge sig ut och bo hos främlingar, fjärran från familj och vänner och ofta tillsammans med människor, vars levnadsstandard är mycket mera luxuös än hennes egen. Hon blir mycket mer hänvisad till sig själv. Tydligtvis gäller emellertid detta resonemang framförallt en kategori av »domestic servants», nämligen just hembiträdena, som icke är överrepresenterade bland de prostituerade, i varje fall icke i Sverige. De faktorer, som framhävs av NF och också av Kemp kan naturligtvis spela en viss roll i det enskilda fallet. Något statistisk belägg för att hembiträdesyrket skulle vara speciellt riskabelt har emellertid ännu icke framlagls. Andra orsaksfaktorer skulle vara dåliga arbetsförhållanden, låg lönestandard och bristfälliga bostadsförhållanden. Den tredje gruppen, fabriksarbelerskorna (20 %>), tycktes inte heller vara överrepresenterad. Bland affärsbiträdena (6 °/o) var särskilt cigarrflickorna starkt företrädda. En jämförelsevis liten grupp, hårfrisörskor och manikurister (1,4 %>), var bredvid de restauranganställda de mest överrepresenterade. Socialstyrelsens undersökning visade alltså, att den största affiniteten till prostitution förelåg för hotell- och restaurangpersonal, hårfrisörskor och manikurister. Detta överensstämmer med vad som senare visats i annat sammanhang beträffande rekryteringen av abortklientelet. 43 Då Socialstyrelsen just undersökt yrket vid prostitutionens början, kan denna affinitet inte heller förklaras med att prostituerade företrädesvis tar sådana anställningar, när de vill skaffa sig inkomster på legalt sätt. Däremot är det tänkbart, att kvinnor med stora socialpsykologiska möjligheter att utvecklas till prostituerade så småningom företrädesvis söker sig till restaurangfacket. Det blir en miljö, där de trivs, och där de senare kan prostituera sig. Troligt är ju också, att yrkesförhållandena uppvisar speciellt stora riskmoment. Både i Socialstyrelsens och Adell-Jonssons undersökningar påpekas den kvinnliga arbetskraftens rörlighet. Vanligast är det, att man börjar som hembiträde och slutar

som restauranganställd, innan prostitutionen sedan tar vid. Det sker tydligen också en övergång från hembiträdesyrket till arbete i fabrik. Däremot är det vanligare, att affärsbiträden redan från början ägnat sig åt detta yrke. Sammanlagt hade i Socialstyrelsens utredning inte mindre än 59 °/o och i Adell-Jonssons 57 °/o av samtliga prostituerade först haft plats som hembiträden, medan 40 °/o resp. 63 %> vid prostitutionens början var restauranganställda. Den nu företagna undersökningen ger i alla avseenden samma resultat. I NF:s sammanställning påpekas, att flertalet av de prostituerade saknar yrkesutbildning eller yrkesträning. Vanligtvis är de också oorganiserade. Det är sådana flickor, framhåller man, som framför allt får dåliga platser med låga löner och lång arbetstid, vilket utgör en belastning och ökar trycket mot prostitutionen. Av de nu undersökta hade endast en fått en viss utbildning. Resten hade omedelbart efter skolans slut fått ge sig ut i arbete och hålla till godo med okvalificerade sysselsättningar. En del hade naturligtvis med tiden uppnått en viss yrkesskicklighet inom sin bransch. Yrkesutvecklingen hos manliga och kvinnliga lösdrivare visar stora olikheter. Medan de flesta av männen redan från början har en tendens till oregelbunden sysselsättning med arbetslöshetsperioder och sä småningom alltmer utpräglade arbetshämningar, brukar de kvinnliga i regel efter skolans slut ha regelbundet arbete i flera år. Omkring Va av de nu undersökta hade således arbetat 2—4 år, innan de prostituerade sig, över 7 5 5—7 år och ytterligare 7 5 mellan 8—12 år. Endast en hade aldrig haft fast anställning utan endast gjort kortvariga och tillfälliga försök att arbeta. En annan visade tidigt anpassningssvårigheter, vantrivdes överallt, bytte ofta anställning, var tidvis arbetslös. Utom ett par av de gifta hade de övriga i flera ar haft anställningar som hembiträden, fabriksarbeterskor, restauranganställda etc. De bytte inte heller plats särskilt ofta. Det sägs visserligen om ett par före detta hembiträden, att de endast brukade stanna V 2 —1 år på varje ställe, men som bekant är platsväxlingen inom hembiträdesyrket mycket livlig. 49 En del stannade flera år hos samma arbetsgivare. Direkt ogynnsamma omdömen om arbetsförmågan har inte heller framkommit. Om en och annan understrykes tvärtom, att de varit socialt påtagligt dugliga. En som prostituerade sig vid 22 års ålder hade dessförinnan visat stor social driftighet och i flera år drivit caférörelse med framgång. Andra uppges ha arbetat hårt och energiskt. Troligen har en del mindre fördelaktiga drag i deras attityd gentemot arbetet inte framkommit i denna utredning, där patienternas egna uppgifter endast kunnat ofullständigt verifieras. Det kan emellertid konstateras, att > medan de manliga lösdrivarnas tidiga yrkesutveckling i regel innehåller förebud till vad som komma skall, uppvisar flertalet av de kvinnor, som senare blir prostituerade, under tonåren inga mera anmärkningsvärda drag beträffande yrkesförhällandena. Detta antyder, att de prostituerade har en mera social attityd till arbetet än de manliga lösdrivarna. Det sägs visserligen numera om flera, att de är loja och bekväma. Andra vantrivs och vill inte längre ha ordnat arbete. En och annan kallas slö, sköter sig inte och blir uppsagd. Troligen fanns det tendenser härtill hos en del redan i tonåren, fast det inte kommit fram vid utredningen. De flesta torde på grund av sina psykiska brister alltid ha utgjort en sekunda arbetskraft. Numera har det förmodligen blivit betydligt värre. Deras nuvarande livsföring med nattsudd och sprit gör dem trötta och oföretagsamma. Möjligheter till biförtjänster undergräver deras yrkesambition och ökar deras benägenhet att slöa ibland, byta anställning eller yrke. Om en del framhålles trots allt, att de alltjämt är dugliga, arbetsamma och villiga. En beskrives sålunda som en särdeles effektiv, flyhänt och snabb servitris. Hon säger sig alltid ha tyckt om att arbeta. Hon har trivts bra på sina arbetsplatser. På arbetsgivarehåll understryker man också, att hon varit skötsam, punktlig och arbetsam och haft påfallande lätt att sätta sig in i sina sysslor. Flertalet har emellertid sin arbetsförmåga nedsatt till följd av ovana, trötthet, spritmissbruk, psykisk avtrubbning, oföretagsamhet och håglöshet. Ibland kommer också skvallret igång och tvingar vederbörande att sluta.

71 I en del fall förefaller det som om prostitutionen skulle föregås av allt mera instabila sysselsättningsförhållanden. En amerikansk sammanställning uppger t. ex. att Va av de undersökta arbetade allt oregelbundnare och bytte anställning jämt. 3 * Att arbetslösheten befordrar prostitutionen är också väl känt. Under den ekonomiska krisen pä 1930-talet iakttogs exempelvis i New York en pregnant ökning av prostitutionen samtidigt med den tilltagande arbetslösheten. Framför allt förekom en ökning bland de yngsta åldersgrupperna. Det förekom emellertid också ett påfallande högt antal äldre kvinnor, vilka som skäl för att de prostituerade sig uppgav, att de själva eller maken var arbetslösa. De flesta av de nykomna uttryckte vid undersökningen en intensiv önskan att snarast möjligt bli kvitt detta nya yrke, men typiskt var också, att denna attityd rätt snart ersattes av en likgiltig laisser faire inställning. 50 Efterkrigsförhållandena i Europa med dess oerhört utbredda prostitution illustrerar också övertygande sambandet mellan ekonomiska svårigheter och prostitution. Under normala förhållanden och speciellt under en högkonjunktur som den nuvarande med brist på kvinnlig arbetskraft, har man emellertid knappast något intryck av att arbetslösheten skulle spela någon mera framträdande roll i de prostituerades förhistoria, i varje fall inte en tillnärmelsevis så stor roll som för de manliga lösdrivarna. Troligen har prostitutionsklientelet en betydligt bredare rekryteringsbas vid sociala kriser. De individualpsykologiska faktorerna spelar då en relativt mindre roll. Frågan om de prostituerades attityd till arbetet baserar sig på ett mycket litet material. Säkra slutsatser kan därför inte dras. En del omständigheter tyder emellertid pä, att en del prostituerade från början har en social grundinställning gentemot yrkeslivet, som de manliga lösdrivarna saknar. Detta är ur behandlingssynpunkt en positiv omständighet. Tidigare ingripanden borde kunna ge bättre resultat än vid profylaxen av manligt lösdriveri. När de prostituerade däremot vant sig vid sin asociala livsföring, uppträder en försämring av deras attityd till arbetet, som avsevärt försvarar behandlingen. 5. Familjeliv

oeli sociala

kontakter.

I Sverige har under senare år ogifta prostituerade blivit mindre vanliga än förr. 1925 uppgick antalet ogifta till 87,8 °/o men 1938 och 1945 sammanlagt till 53/2 % . Differensen är statistiskt säkerställd (33,!) ± 5,8 °/o). Denna minskning beror troligen bland annat på den förändrade ålderssammansättningen. Medelåldern är numera högre än tidigare. I Kemps danska undersökning var emellertid 62 °/o ogifta trots en ännu lägre medelålder ån i Socialstyrelsens inventering 1925. Dessa olikheter mellan Sverige och Danmark i klientelets sammansättning behöver dock inte ha någon socialpsykologisk innebörd. De kan också förklaras av polismyndigheternas praxis. Äktenskapet kan exempelvis skydda bättre mot polisingripanden i Sverige än i Danmark. Bland dem som ingått äktenskap har jämförelsevis många sedermera blivit frånskilda eller änkor. 1925 fanns det 1,3 °/o änkor och 3,4 °/o frånskilda, 1938 och 1945 11,8 °/o skilda och 9,3 °/o änkor. Av de nu undersökta är dessutom flera gifta inte längre samboende. Enligt Kemp bodde hälften av de gifta i hans undersökning inte längre tillsammans. Äktenskapen går tydligen lätt isär. Enligt NF:s uppfattning brukar nästan alla äktenskap misslyckas. Möjligen kan denna utveckling sammanhänga med att påfallande många, fortfarande enligt samma källa, gifter sig mycket unga. De flesta gifter sig efter prostitutionens början. 1938 hade exempelvis endast tvä ingått äktenskap, innan de prostituerade sig, 11 hade levt som prostituerade inte mindre än 10 år eller mer, innan de gifte sig. I regel gifter de sig då med sina soutenörer eller andra socialt fölkomna element. Socialpsykologiskt är det emellertid av ett visst intresse, att det, som flera undersökningar visar, faktiskt ibland händer, att en kvinna varit gift i flera år, innan hon börjat prostituera sig. Bland

72 de nu undersökta hade två gift sig långt före prostitutionens början. I båda fallen var prostitutionsdebuten förbunden med grovt, vanemässigt spritmissbruk. Äktenskapen gick inom kort sönder. Av de ogifta är många tidvis samboende. Endast två av de nu undersökta uppger med bestämdhet, att de aldrig levat tillsammans med någon. Den ena är en barnslig, hjälplös varelse, som endast varit prostituerad en kort tid, den andra en gammal erfaren 61-åring, som var inskriven på prostitutionsbyrå redan 1910. Hon kan inte förstå, hur en prostituerad kan leva tillsammans med en karl, och framför allt inte, att de håller sig med soutenörer, som tar alla deras pengar, »Jag har inte så mycket som gett bort en cigarrett till en karl en gång!» Hon har aldrig velat gifta sig. Hon kan inte ens tänka sig att bo tillsammans med en människa ett helt dygn. Bara att ligga i samma rum som en man är motbjudande. Denna attityd är emellertid mycket ovanlig. Förhållandet till soutenörerna har närmare beskrivits av Jonsson och en del andra författare. Det anses, att de »yttre förmåner som den kvinnliga parten kan räkna på i form av manligt skydd inte kan utgöra den väsentligare delen av förklaringen till dessa förbindelsers varaktighet». En viktig emotionell faktor är det »naturliga sökandet efter samhörighet med en annan individ, som hos den prostituerade måste bli bara ännu mer intensiv pä grund av den sedesamma förfaselse över skökan, som möter henne från de flesta människors sida». Även en prostituerad behöver någon att ty sig till. Ofta börjar soutenörsförhållandet som en vänskapsförbindelse, och kvinnan tar sin soutenör i varmt försvar i trängda situationer. Som tidigare framhållits i denna uppsats, kan många soutenörer beskrivas som eleganta och flotta subsolida personer, egocentriska, kalla, trots den förekommande ytan okänsliga för andras lidanden men mycket måna om deras uppmärksamhet. Kända är de ju för sin råhet och brutalitet mot sina kvinnor. Jonsson förmodar dock, att denna typ inte är den allra vanligaste. De yngre och elegantare soutenörerna kommer till användning som restaurangkavaljerer. Särskilt de med yttre polityr är mycket eftersökta av de prostituerade, som kan tvista hårdhänt om vem som skall bli den lyckliga. De äldre och mera alkoholiserade kvinnorna har ofta mera förfallna soutenörstyper, och samlivet blir ofta mycket grovt och simpelt. Den psykologiska bindningen är mera sval, men »man måste väl ha någon att prata med». Beteckningen »fästmö» bland de yngre ersattes med »hushållerska». För att kvinnan skall bli bättre skyddad mot polisen legaliseras ofta förbindelserna. Stundom är tydligen den kvinnliga parten initiativtagare till en »förlovning» för att därigenom stärka sitt renommé. »Fästmannen» kan ha varit alldeles passiv men låtit henne försörja sig. Det egentliga händelseförloppet kan, som Jonsson framhållit, bestått i att en beskedlig och litet försupen karl funnit, att hushållerskan, som flyttat till honom, eller hustruu, som han blivit gift med, försörjde honom. Han har därför helt slappt själv slutat arbeta och supit ihop med sin kvinna och hennes kunder. Bindningen mellan de prostituerade och soutenörerna belyses vidare även av Jonssons uppgifter om förbindelsernas varaktighet. Omkring Va av förbindelserna räckte mindre än 1 år, Va mellan 1 och 5 år och Va över 5 är. Orsaken till upphörandet visade sig i omkring hälften av fallen vara, att endara parten dömts till tvångsarbete, och den andra under tiden knutit en ny förbindelse eller försvunnit. I den andra hälften angavs anledningen vanligen som »det kom en annan flicka emellan» eller »jag tröttnade på att få stryk». Misshandel ansåg man eljest i regel höra till. De prostituerades familjeliv får också en intressant belysning i en genremålning, som citeras av Jonsson: »Vi är väl en 10—12 stycken i gänget — det är så man kunde bilda fackförening. Vi går ute allihop, vi flickor, fast dom andra har plats också så dom åker inte hit (till Landskrona). Pojkarna gör just ingenting, dom

73 lever väl mest på oss. Vi hälsar på hos varann och så har vi skivor ibland. Så reser vi på landet om somrarna och är i stan om vintern. På dagarna går man och pysslar som husmor och går ute på gatan om kvällarna.» Det är emellertid en ung och ännu inte alltför depraverad kvinnas beskrivning. Mellan flickorna utspelas ofta svartsjukedramer, om det är någon som umgås för mycket med en annans soutenör. »Dom kan väl hålla sig till den dom har.» Fast det gör ju inte så mycket, bara det inte kommer ut så folk skall prata om det och »tycka synd om en som har en sådan karl». Att man själv låter gifta karlar uppvakta sig på gatan är kanske inte riktigt, men »deras fruar känner man ju inte — inte skulle jag ta en gift karl, om jag kände hans fru, inte». Om hennes egen soutenör kom på idén att köpa sig en prostituerad på gatan — »ja, det är klart att man inte skulle tycka om det, jag vet inte hur jag skall förklara det, men det är så. — Att man går ute, det är bara affären, när vi är lediga, då är man som vanligt folk». Det visar sig alltså, framhåller Jonsson, att »även på det speciella gebitet där gruppens asocialitet primärt tar sig uttryck, nämligen sexuallivet, härskar en moralkodex, som ganska väl svarar mot vad konvenansen fordrar, endast med det undantaget, att det är gruppens kvinnor tillåtet att prostituera sig och med männens heder förenligt att leva på kvinnornas prostitutionsinkomster. Det är dock endast, då kvinnornas könsumgänge med andra män sker mot betalning, som det är moraliskt acceptabelt. Eljest uttalar den prostituerade sin förkastelsedom över den sexuella lösaktigheten i samma anda och samma ordalag som mången dygdig fru, och fästmannen-soutenören vakar noga över att hans prostituerade fästmö inte tillåter sig några erotiska snedsprång.» 13 I Socialstyrelsens utredning hade omkring V3 av de undersökta fött barn (30 °/o av de ogifta mot 52 °/o av de gifta). 1938 var antalet barnaföderskor något högre (57 °/o). Av speciellt intresse är, att de flesta av barnen föddes före prostitutionens början. I den mån uppgifter därom kan lämnas, var 1925 77 °/o av barnen födda före prostitutionen, 1938 55 °/o. Tydligen utgör barnafödandet en detalj i de sociala svårigheter, som oftast figurerar i prostitutionens förhistoria. De flesta har endast fått ett barn. 1925 hade dock omkring 10 °/o av de undersökta mer än ett barn och 1 % till och med över 4 barn. Anmärkningsvärt är, att de flesta inte tagit hand om sina barn själva. Enligt Socialstyrelsen blev många av barnen omhändertagna av socialvården. I den nu företagna undersökningen har kvinnorna fött sammanlagt 12 barn, men inget uppfostras av modern. Barnen är adopterade eller utplacerade i fosterhem. Barn förekommer således sällan i de prostituerades familjeliv. Skildringen av soutenörsförbindelserna, de många skilsmässorna och växlingarna mellan olika samboende visar också en stark instabilitet i familjebildningen. Familjebildning är eljest för vuxna människor det normala sättet att få till stånd varma och stadigvarande emotionella kontakter med en annan människa. Det blir den kärna, kring vilken deras tillvaro byggs upp. Bland de prostituerade är familjebildningen tydligen utsatt för svåra störningar, vilket måste återverka på hela deras livsföring. A priori kan man anta, att detta sammanhänger med en störning i de postituerades förmåga att få emotionella kontakler med andra människor. De manliga lösdrivarna visade ju grova rubbningar i detta avseende. Förhållandet bland de prostituerade framgår av nedanstående tabell, baserad pä de nu undersökta 22 fallen. Tabell 12. Emotionella kontakter. Spotsk och stridbar, men möjlig att få kontakt med. Ibland besinningslösa lynnesutbrott, något dysforiska stämningsväxlingar. Naiv och småfjolligt barnslig. F. ö. inga uppgifter. Har behov av laddade yttre upplevelser. Förmodligen en viss nymfomani, troligen frigid. Uppträder arrogant och utmanande. Slarvig, rastlös, oföretagsam.

74 Var före prostitutionen förlovad en tid och fick då ett barn, som hon först själv tog hand om. Förr mjuk och vänlig som prostituerad, sedermera alltmer högdragen, intrigant och affektivt stelnad. Svårtillgänglig och lynneslabil. »Som alt tala till en vägg». Håller sig mycket lör sig själv. I uppträdandet ofta markerat nonchalant, hånfull och bitter. Bryr sig ej om andra. Känner sig övergiven och ensam, när hon inte längre har kontakt med föräldrahemmet. Trivs inte, längtar hem. Vid svårigheter r ä d d och förvirrad. Alltid varit beskedlig och lätthanterlig, öppen och naivt kontaktsökande. Mjuk och vänlig i sill uppträdande, verserad, konversabel. Aldrig levat tillsammans med någon. Umgås aldrig med andra prostituerade. Anser sig lör fin. Egocenlrisk, självgod, förakt lör andra människor. Vänlig och pratsam. Verkar mest som en gummat bordellmamma, vis, erfaren och beräknande. Road och fortfarande nyfiken på livet. Kall och affektfri inställning även gentemot människor, som stått henne nära. Hämningslöst öppen. Tydligt ökat kontaktbehov. Forcerad, hektisk, spänd, rastlös, affektlabil, hetsad ständig ångest. Tidvis bott tillsammans med prostituerade eller på pensionat.

av

Kall och hänsynslös, utnyttjat beundrare lill det yttersta. Konlaktlös utan intresse för omgivningen. Motsträvig och svår att påverka. Tidvis hållit till på bordell, sedan varit samboende och så gift sig. Egocentrisk och kall för omgivningen. Anser orsaken till prostitutionen vara behovet av spänning, nöje och omväxling. Det var i början roligt att leva äventyrligt. Alltid nervös och tvångsneurotisk. Stänger in sig ibland och vågar inte öppna dörren. Torr, otillgänglig. Icke desto mindre länge samboende med soutenör. Sedan gift. Mycket känslokall, konlaktlös och oberörd. Ytliga effekter. Troligen gift med soutenör. Passiv, undflyende, skygg för omgivningen, ångestfylld, barnsligt småtrotsig. Allmänt torftig och affektfattig. Troligen helt frigid. Aldrig intimare kontakt med människor. Fått barn med olika fäder, vilka andra människor tagit hand om. Barnslig, ytlig, snabbt skiftande sinnesstämningar med omväxlande snyftningar och fnitter. Outvecklad, torftig. Bott tillsammans med flera olika män, fått barn, som hon lämnat. Sedan haft soutenörer och också gift sig med en. Tydligen fladdrat jämt. Gifte sig gravid vid 18 år med 13 år äldre man. Maken abnormt svartsjuk, ständiga stridigheter, supkalas. Själv så småningom starkt alkoholiserad. Flyttade ifrån maken och barnet till väninna och prostituerade sig. Sedan samboende med en lång rad olika män. Påtagliga kontaktsvåriglieter, kall, affektlabil, svårpåverkbar. Nonchalant, likgiltig, opåverkbar, affektivt tillsammans med soutenörer.

mycket kall. Något hypersexuell. Har bott

Ilar lätt att få vänner, omtyckt, tycker om spänning och omväxling. Ar lätt desperat och dysforisk och är då avvisande och negaliv. Tidvis samboende, Skall i skolan ha varit en charmtull och tillgiven slarva». Nu kall, klar, hård, behärskad, beräknande, egoistisk. Ibland bott med andra prostituerade, ibland med soutenörer. Infantil, affektlabil, tydligt fladdrig. Hjälplöst hetsad av ångest. Oerhört kontaktsökande, kan för tillfället vara intensiv och varm men utan förmåga att fasthålla en stämning mer än för ögonblicket. Ett flarn för vinden. I hög grad beroende av omgivningen. Samboende med olika män, snart gilt, men inom kort söndrat äktenskap. F ö r r på bordell. Sedan samboende. Hyr så småningom ut rum. Ett par barn med olika fäder. Beskrives som lättledd, omdömcslös, kontaktlös och egocentrisk. Bott med alkoholiserad och ständigt svartsjuk soutenör. Gifte sig gravid. Barnet dog genast. Sedan skild men skall nu gitta om sig. Ytlig, torftig, beskedlig, öppen och tillgänglig, utan initiativförmåga. Följer minsta motståndels lag. Måste ha någon som hjälper sig till rätta. T y d l i g e n v i s a r de p r o s t i t u e r a d e m y c k e t m e r a v ä x l a n d e a t t i t y d e r till m ä n n i s k o r ä n de m a n l i g a l ö s d r i v a r n a . M å n g a t y c k s a v tabellen att d ö m a v a r a k a l l a , egoistiska, s j ä v u p p t a g n a o c h s a k n a f ö r m å g a till v a r m a r e k o n t a k t . A n d r a ä r m e r a ö p p n a o c h

75 tillgängliga. Somliga är ytliga, fladdriga och har ingen förmåga att fästa sig stadigvarande vid någon annan människa. En och annan är nervöst kontaktsökande, hetsad av ångest och rädsla för ensamheten. Inte ens den mycket vanliga kalla och egocentriska attityden utesluter tydligen förekomsten av relativt stadigvarande förbindelser med andra människor i form av en längre tids samboende eller äktenskap. Detta visar, att även om de prostituerades relationer till andra människor i regel är trasiga och instabila, kan dock en del stundom få till stånd en någorlunda god och naturlig kontakt, som ger dem en del i utbyte. Tydligen är relationerna till medmänniskorna inte lika svårt störda för de kvinnliga som för de manliga lösdrivarna. Detta är socialt ett gynnsamt tecken. Det visar, att det vid ett tidigt ingripande i många fall bör finnas möjligheter för dem att fä till stånd någorlunda normala kontakter med andra människor. När deras asociala livsföring fixerats till en vana, blir det naturligtvis svårare att få en förändring till stånd. Det förekommer också ibland, att de prostituerade blir tämligen goda vänner med andra kvinnor och visar tillgivenhet och hjälpsamhet mot yrkeskamrater. 1 intet av de här undersökta fallen har emellertid framkommit tecken pä förefintligheten av en mera djup och varaktig vänskap. 6.

Hälsotillstånd.

Av betydande intresse är frågan om sjukdomsförekomsten. Det är känt av Kemps och Adell-Jonssons undersökningar, att många av de prostituerade har varit eller fortfarande är kroniskt sjuka. Endast 20 °/o var helt utan patologiska symptom i den svenska undersökningen. Vanligast var liksom hos de manliga lösdrivarna sjukdomar i rörelse- och hållningsorganen, som förekom hos 'V.-, av samtliga. 1 / 4 hade också hjärtåtkommor. För övrigt förekom bronkiter, åderbråck och andra lindrigare sjukdomar. Ytterligare en del hade tidigare haft svåra sjukdomar, t. ex. tuberkulos, lungsäcksinflammation, olycksfall m. m. Kemp, som endast redovisat svårare sjukdomstillstånd, fann att omkring 23 °/o genomgått mer eller mindre svåra sjukdomar: lungtuberkulos, lunginflammation, gallsten och en rad kroniska sjukdomstillstånd. Speciell betydelse med hänsyn till prostitutionsgenesen har sjukdomarnas inverkan på arbetsförmågan. Adell-Jonsson ansåg, att nedsättning av arbetsförmågan förelåg i över 30 °/o av fallen. I 11 °/o var nedsättningen t. o. m. ganska betydande. I andra fall hade sjukdomen åtminstone generat vederbörande en del. Sjukdomar som eczem, plattfothet med subjektiva besvär o. dyl. kan naturligtvis påverka sysselsättningsmöjligheterna inom vissa yrken. Omkring 1/é av de nu undersökta hade nedsatt arbetsförmåga till följd av kroppslig sjukdom. Av NF:s sammanställning framgår, att syfilis och gonorré förekommer i mycket hög frekvens hos prostituerade i alla länder. I Danmark hade enligt Kemp 32 °/o haft både syfilis och gonorré, 24 °/o endast gonorré och 21 °/o endast syfilis. Knappt Vé skulle sålunda undgått smitta. I Sverige har utbredningen av veneriska sjukdomar bland de prostituerade undersökts vid ett par olika tillfällen. 1925 hade 35 °/o haft både syfilis och gonorré, 16 % endast gonorré och 29 °/o endast syfilis. Endast 9 °/o hade aldrig smittats. 1938 var utbredningen ungefär densamma: endast 9 °/o hade aldrig varit veneriskt infekterade. Det skulle således vara vanligare med könssjukdomar bland svenska prostituerade än bland danska. Detta torde emellertid bero på att den svenska polisen, vilket också framgår av andra omständigheter, ingriper först vid mera kvalificerad prostitution än den danska. Behandlingen har många gånger försummats. I 1938 års undersökning hade närmare 1U vid något tillfälle tvångsintagits på venerologisk klinik eller dömts enligt lex veneris. Härmed sammanhänger tydligen också den höga frekvensen av komplikationer. Kronisk salpingit o. dyl. förekom hos 1U av de danska prostituerade och hos över hälften av de svenska. Vid den nu företagna undersökningen hade 1 / 4 av kvinnorna kroniska underlivslidanden. Dessa, kroniska sjukdomar nedsätter ofta arbetsförmågan och bidrar till att försämra kvinnornas möjligheter att försörja sig genom vanligt arbete.

70 7. Psykiskt

tillstånd.

Det företogs undersökningar av det psykiska tillståndet hos prostituerade redan i mitten på förra seklet (Parent—Duchételeibl). Sedermera har en rad forskare sysslat med frågan. Resultaten är i stort sett överensstämmande. Som exempel kan nämnas Bonhoeffer, som 1902 fann, att 69 °/o av 192 prostituerade var psykiskt sjuka eller abnorma. Vanligast var efterblivenhet, som förekom hos 31 °/o.3 Några år senare undersökte v. Grabe 62 fall, av vilka många var ;>psykopater» och över Va imbecilla. De övriga visade andra psykopatologiska drag. De var »degenererade» som v. Grabe uttryckte saken. 28 Ett tredje exempel är Sclineider, som konstaterade att 54 °/o av 70 prostituerade var psykiskt abnorma. 2 Liknande resultat redovisas i en rad andra undersökningar. I regel har 30—50 °/o av de undersökta varit »feebleminded». De nya undersökningar, som NF' företagit, bestyrker i stort sett de föregående erfarenheterna. Vanligen har omkring Va till 7 2 av de undersökta intellektuellt legat under genomsnittet. Det finns emellertid stora variationer mellan olika länder. I en del länder beskrives nästan alla som normala. Kemp fann därmot, att ungefär hälften hade IK under 90, och hos 8 °/o var IK under 75. Dessutom var 23 °/o psykopater och 8 %> företedde andra psykiska sjukdomar. Omkring 29 °/o karakteriserade han som normala Både bland normala och abnorma förekom alkoholism, arbetsskygghet, rastlöshet och vandringslust och andra påfallande karaktärsdrag. En och annan var hypersexuell. Det förekom även andra séxualanomalier (homosexualitet, sexualneuros, nymfomani, sadism m. m.), men det var inte särskilt vanligt. Sinnessjukdom, hysteriska och neurotiska tillstånd var rätt ovanliga. Kemp ansåg, att grova abnormtillstånd var mindre vanlig bland danska prostituerade än på andra håll av de utländska undersökningarna att döma. I Sverige uppskattade Socialstyrelsen 1925 de »andligt undermåliga» till 37 °/o. Denna siffra var emellertid inte baserad på personliga undersökningar utan endast pä tillgängliga akter. Den måste alltså ha varit för låg. När Jonsson 1945 gick igenom utskrivningskorten på kvinnor, som varit intagna på tvångsarbetsanstalt, ansåg han sig av anteckningarna på korten kunna konstatera, att åtminstone 3/4 torde ha företett »så markerade psykiska särdrag, att dessa varit uppenbara även för en icke fackutbildad bedömare». Vid undersökningen 1938 företog Adell-Jonsson personliga undersökningar av sina klienter. Därvid befanns inte mindre än 81 °/o vara psykiskt sjuka eller abnorma. Oligofreni förekom i 20 % (IÅ i flera fall under 10 år) och »psykopati» i 54 % . Att ett mycket stort antal av de prostituerade är psykiskt sjuka eller abnorma torde sålunda kunna anses vara fastslaget. Anmärkningsvärt är dock, att sinnessjukdom inte tycks vara särskilt vanligt. Adell-Jonsson fann endast ett misstänkt fall av schizofreni bland de kvinnliga lösdrivarna men en hel rad bland de manliga. Inte heller Kemp fann några schizofrena men däremot flera schizoida »psykopater» (jfr tabell 13). Stumpfl har antagit, att det bland lösdrivare och prostituerade skulle förekomma fall av schizofreni, som är så lätta, att de inte diagnosticerats, men som lett till social urspåring. Det är otvivelaktigt fallet vad de manliga lösdrivarna beträffar. Bland de prostituerade har man knappast något intryck därav. De dominerande diagnoserna i olika undersökningar är efterblivenhet, neuros och s. k. psykopati. Det är emellertid också påfallande, att frekvensuppgifterna om förekomsten av psykisk sjukdom är så växlande. Vissa författare anger 100 °/o, andra betydligt under 50 °/o. Det är knappast troligt, att detta beror på verkliga olikheter mellan de prostituerade i olika länder. Det skulle kunna tänkas, att polisen på en del håll använder finmaskigare nät och får tag även på kvinnor, som på andra håll brukar slippa undan. Då skulle det komma med flera normala kvinnor än bland vanliga enkla gatuprostituerade. Trots olikheterna i lagstiftningen tycks det dock överallt främst vara gatu- och restaurangprostituerade, som omhändertas. Troligen illustrer a r de olika resultaten vid de psykiatriska undersökningarna i stället de metodiska svårigheter vid undersökningar av detta slag, vilka utförligt redovisats i det före-

77 gående. Karakteristiskt nog överensstämmer de olika undersökningsresultaten bäst beträffande förekomsten av efterblivenhet. Testningen bidrar där till objektivisering av resultaten. Mest divergerande är uppgifterna om »psykopati»-frekvensen. Av de här citerade undersökningarna tycks v. Grabe ha haft de vidaste gränserna vid »psykopati »-diagnostiken. Bland de psykopatologiska dragen nämner han affektlabilitet, brist på balans, nöjeslystnad o. dyl. Naturligtvis dragés gränsen mellan normalt och patologiskt här på olika sätt alltefter respektive forskares praxis. Felkällorna är troligen större vid undersökning av kvinnliga än av manliga lösdrivare. Bland de manliga förekommer ju också ett stort antal sinnessjuka, där bedömningsgrunderna är tämligen enhetliga olika undersökare emellan. Bland de prostituerade är däremot sinnessjukdom ovanligt men andra psykiska abnorma tillstånd mycket vanligt. Särskilt neurotiska tillstånd av olika slag visade sig i det nu undersökta materialet betydligt vanligare än man kunnat vänta av exempelvis Kemps undersökning. Siffrorna i tabell 13 kan därför inte betraktas som definitiva. En annan undersökare skulle mycket väl ha kunnat nå något avvikande resultat. Storleksordningen skulle emellertid sannolikt ha blivit ungefär densamma. Som framgår av typbeskrivningen långre fram är det särskilt en grupp prostituerade, som vållar svårigheter vid en schematisk psykiatrisk klassificering, nämligen de intelligenta, kalla och beräknande affärsmässiga prostituerade. De har här diagnostiserats som psykiskt avvikande, men var gränsen mellan normalt och extrema avvikelser skall dragas vid en schematisk indelning kan man naturligtvis ha olika mening om. T a b e l l 13.

P s y k i s k t tillstånd.

Antal fall

Diagnos Konstitutionspsykologisk diagnos:

Konstitutionspsykologisk diagnos ej ställd Utan extrema konstitutionspsykolo-

2 10 3 1 15 5 3 0

Diagnos Psykopatologisk diagnos: Psykoinfantilism Dyskrini Dementia paralytica och lues cerebri Insufficienstillstånd (neuros) Utan grövre psykopatologiska sym tom Utan extrema konstitutionspsykologiska avvikelser eller grövre psykopatologiska symtom

Antal fall

6 2 2 3 2 4 12 3 0

I tabellen har redovisats antalet diagnoser och inte antalet fall. En del individer är därför representerade under flera rubriker. Trots eventuella felkällor visar även denna sammanställning, att prostituerade, som blir föremål för polisiära åtgärder, i stor utsträckning är psykiskt egendomliga. I Sverige demonstrerade AdellJonsson så sent som 1938 med all önskvärd tydlighet, att omhändertagna prostituerades behandling främst är ett psykiatriskt problem. Detta har här bekräftats. Denna svåra psykiska belastning måste också inverka på arbetsförmågan. Flera av de nu undersökta kvinnorna är på grund av efterblivenhet, alkoholism, svåra neurotiska symtom etc. att betrakta som endast partiellt arbetsföra, trots att de inte lider av några svårare somatiska sjukdomar. Kemp har tidigare funnit, att bland kroppsligt friska prostituerade 20 % visar motvilja mot arbete: »Call it laziness if you want to, but it may, nevertheless, be regarded as due to a mental condition.» 8. Missanpassning

ocli

kriminalitet.

Missanpassningssymtom under barndomen förekommer även bland kvinnliga lösdrivare. I drj^gt hälften av de nu undersökta fallen har kunnat påvisas tecken på psykologisk missanpassning före prostitutionens början. Skolsvårigheter är kända

78 i några fall, ett par har tidigare snattat, och några har fått anmärkningar på sig i de Heligaste tonåren för att de jämt varit ute och sprungit med pojkar. Nervösa störningar är dock endast kända i 8 fall. En skall exempelvis under uppväxttiden ha varit nervös och lidit av svimningar och ångestdrömmar, en annan talade i sömnen och beskrevs senare såsom slö. Sådana psykopatologiska stigmata beskrives också i flera fall av Adell-Jonsson. Eljest förekommer enstörighet, nervositet och överkänslighet. En av de undersökta har alltid känt sig ensam, övergiven och ängslig, medan ett par tvärtom ända sedan barndomen varit trotsiga, upproriska och omöjliga att ta band om. I två fall började den sociala urspåringen mycket tidigt. En började driva omkring på gatorna, tigga och skolka från skolan redan före 9-årsåldern, då barnavårdsnämnden ingrep och placerade henne i fosterhem. En annan trasslade mycket tidigt i skolan, struntade i läxorna och började småstjäla i 3:e klass. Sedan har hon oavbrutet stått på kant med samhället och inte låtit sig påverka. Dessa tidiga missanpassningssymtom har tidigare inte ägnats vederbörlig uppmärksamhet, trots frågans stora betydelse ur profylaktisk synpunkt. De här lämnade uppgifterna tillåter naturligtvis inga säkra slutsatser, då materialet är sä litet. Det är emellertid tydligt, att den kommande uvecklingen i några fall kan spåras långt tillbaka i barndomen, och att den har förebud i form av psykologiska eller sociala svårigheter. Det förefaller emellertid som om dessa tidiga debutsymtom skulle vara något mindre vanliga bland de kvinnliga än bland de manliga lösdrivarna. De prostituerade gör även i detta avseende ett mindre belastat intryck än männen. Särskilt påfallande är ju det ovanliga i tidiga störningar i sysselsättningsförhållandena, vilket beskrivits i det föregående. Vissa kriminologer har framhållit, att prostitutionen sociologiskt kan betraktas som en ekvivalent till den manliga kriminaliteten (Lombroso och Ferrero).'J Det är en gammal erfarenhet, att kriminalitet är vanligt bland prostituerade. Redan undersökningar under förra seklet visade exempelvis, att en stor del av de kvinnliga lösdrivarna samtidigt var tjuvar (Ströhmberg):'2 Detta bekräftas av flera senare forskare (Bonhoeffer, v. Grabe, Kemp och många andra). Uppgifterna varierar dock en smula. Högst bland de utländska undersökningarna tycks vara Kemps siffra pa 65 °/o straffade bland de prostituerade. En del hade emellertid endast gjort sig skyldiga till förseelser mot ordningsbeslämmelser o. dyl. Cirka Vs hade dock suttit i fängelse för stöld, rån, bedrägeri etc. I NF:s rapport hade också en del av de prostituerade gjort sig skyldiga till smärre förseelser. De straffade var emellertid påtagligt få. Detta kan sammanhänga med att i NF:s undersökningar 40 %> aldrig blivit föremål för polisåtgärder. Mänga fall är således relativt godartade. De svenska undersökningarna varierar också. Socialstyrelsen hade 1925 endast 29 °/o straffade, Adell-Jonsson 1938 däremot 65 °/o. Denna förändring får väl närmast tolkas som en förskjutning i lösdrivarlagens tillämpning. Undan för undan har endast allt mera förkomna och asociala omhändertagits för tvångsarbete. Medelåldern är också högre i den senare undersökningen, och flera kan alliså ha hunnit bli straffade. Recidiv är vanligt. Både 1925 och 1938 hade 2—3 °/o straffats inte mindre ån 5 gånger eller mera. Det vanligaste brottet är i alla undersökningar stöld. Mycket ofta rör det sig, som Adell-Jonsson framhållit, om kundstölder. Säkerligen är den verkliga frekvensen av sådana förseelser mycket högre. Bevisningen är ju ofta svår. De flesta kunderna underlåter förmodligen också att göra polisanmälan. Därnäst förekommer aggressionsbrott, exempelvis misshandel eller våldsamt motstånd mot polis, oftast under spritens inverkan. Koppleri, brott mot lex veneris samt olaga sprithantering förekommer också en och annan gång. Bland de nu undersökta har också flera straffats för stöld, häleri, slagsmål, spritlangning etc. Senare erfarenheter stämmer således mycket väl med tidigare undersökningar. Denna korrellalion mellan prostitution och kriminalitet har dock pä sina håll (Aschaffenburg,41 v. Grabe.21 m. fl.) betraktats som ett argument mot teorin om

79 prostitutionen som en sociologisk ekvivalent till kriminaliteten. I stället jämställer man prostitutionen med det manliga lösdriveriet. I NF:s rapport betraktas tvärtom det jämförelsevis ringa antalet straffade bland de prostituerade som stridande mot ekvivalensteorien. 33 Kinberg har emellertid påpekat, att det inte finns någon motsättning mellan dessa båda uppfattningar. Även om prostitutionen är en sociologisk ekvivalent till männens kriminalitet, bör ju samma tendenser stundoan kunna manifestera sig i brott. Att detta sker i betydligt mindre omfattning än bland männen har ju kända orsaker (färre brottstillfällen och brottsanledningar, fysiska olikheter m. m.). 9 Det är också känt frän barn- och ungdomspsykiatrin, att när barnavårdsnämnden ingriper, är den typiska förseelsen bland pojkar snatteri, bland flickor däremot sexuellt trassel. 03 Denna teori om prostitution och kriminalitet som ekvivalenta företeelser får naturligtvis inte pressas för hart. Tanken är ju, att de olika beteendena skall vara uttryck för samma antropologiska och psykologiska konstellationer. I^ombroso tänkte närmast i konstitutionella termer, men resonemanget skulle kunna äga tillämplighet, även om man använder ett mera modernt socialpsykologiskt betraktelsesätt pä kausaliteten, schematiskt uttryckt, som en syntetisk väv av biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Det är emellertid obestridligt, att det just med hänsyn till genesen föreligger åtskilliga olikheter mellan prostitution och kriminalitet. Säkerligen finns det prostituerade, som inte är kriminella och knappast heller skulle kunna bli det, om inte omständigheterna helt förändrades. Del finns också kvinnliga förbrytare, som aldrig skulle kunna prostituera sig. Beskrivningen av manliga och kvinnliga lösdrivartyper visar också, att den socialpsykologiska konstellationen visserligen ibland företer paralleller men ibland också radikala skiljaktigheter. En detaljerad ekvivalens mellan manliga och kvinnliga lösdrivare kan därför omöjligt föreligga. Kriminaliteten är vidare en så pass mångskiftande beteendeform, att allmänna jämförelser är föga värda. Det finns brottsformer, vars utövare praktiska taget alltid är psykiskt abnorma (som t. ex. mördare, mordbrännare och sedlighetsförbrytare), medan andra förbrytare visar en jämförelsevis måttlig frekvens av psykiska avvikelser (t. ex. vissa smätjuvar och våldsverkare). Även kriminella beteenden kan således ha helt olika biologiska psykologiska förutsättningar. Att därför tala om kriminalitet i största allmänhet och betrakta den som ekvivalent till en annan komplex social företeelse, prostitutionen, innebär en väl kraftig generalisering, som inte säger mycket. Något rimligare vore att tala om ekvivalens mellan enbart lörvärvskriminalitet och prostitution. Även detta för dock till tämligen allmänna och schematiska resonemang. Förloppsmekanismen är högst skiftande både vid prostitution och egendomsbrott. 1 själva verket torde teorien om prostitutionens och kriminalitetens ekvivalens fä betraktas som en jämförelsevis primitiv arbetshypotes i kriminologins barndom. Den innebar i själva verket endast, att det fanns vissa allmänna biologiska och psykologiska orsaksfaktorer bakom de asociala beteendena. I modern kriminologi är detta närmast en banalitet, som inte längre behöver diskuteras. I stället är det numera viktigt, att närmare undersöka de socialpsykologiska olikheterna mellan skilda asociala beteenden bland män och kvinnor och att företa mera differentierade analyser av förloppsmekanismerna. Ju äldre de prostituerade är, desto flera har tidigare straffats. Det är av visst intresse att undersöka, hur snart efter prostitutionens början kriminalitet uppträder. NF redovisade en amerikansk undersökning, som visade, att Va av de undersökta kvinnorna straffats inom ett är efter prostitutionens början och */e inom 2 år. En del hade visat sig kriminella redan några månader sedan de börjat prostituera sig. En belgisk undersökning visade, att majoriteten hade straffats inom 2 år efter prostitutionens början. Rapporter från andra länder visar, att Va av dem som begått brott straffats redan innan de fyllt 25 år. Kriminaliteten synes därför följa ganska tätt i prostitutionens spår. Det är dock svårt att anställa jämförelser med förhållandena i andra länder. Pä sina håll är prostitutionen själv kriminaliserad. Straffen

80 kan alltså vara en reaktion mot prostitutionen och behöver icke nödvändigtvis sammanhänga med andra brott. Å andra sidan är det som sagt känt, att krimina.iteten vid prostitution (t. ex. kundstölder, utpressning) oftast förblir oupptäckt. Den reala brottsvolymen bland prostituerade är därför synnerligen dåligt känd. Prostitution är också nära förenad med spritmissbruk. Visserligen anges i NF:s rapport rätt låga siffror. I England hade exempelvis endast 14 °/o av de prostituerade varit dömda för fylleri. Det är emellertid en känd sak, att spritmissbruk ingå: i de prostituerades hela livsföring. I otaliga levnadsbeskrivningar förekommer detaferade skildringar härom. 1925 befanns också 68 °/o av de svenska kvinnliga tvångsarbetarna vara »i hög grad hemfallna åt alkoholmissbruk». 1938 kunde detsamma konstateras. Omkring 5 / 6 hade varit bötfällda för fylleri, de flesta mer än 4 gånger. Tre hade bötfällts 50—80 gånger. Av de nu undersökta var också flertalet grova spritmissbrukare. Fyra kunde karakteriseras som kroniska alkoholister. Åtskilliga hade långa rader med fylleriförscelser. Enligt Adell-Jonsson skaffar de flesta sig sprit på restauranger eller av kunder, många också genom soutenörer eller langare. De yngre brukar hålla sig till starkviner eller likörer, medan de äldre övergår till öl, exportsprit och surrogat. Både rödsprit, harvatten och andra surrogat kommer till användning. Mycket ofta (i V3 av fallen) reagerar vederbörande pä spritmissbruket med agressivitet, som resulterar i bråk och slagsmål. Många kvinnor uppger, att de måste använda sprit för att kunna prostituera sig. Sannolikt är, som Socialstyrelsen framhåller, prostitutionen det primära och spritmissbruket det sekundära. De så småningom förvärvade spritvanorna spelar emellertid efter hand en självständig roll. Kvinnorna blir beroende av spriten. Spritmissbruket utgör ofta det svåraste hindret vid behandlingen. I många fall fortsätter prostitutionen därför att vederbörande till varje pris måste skaffa pengar till sprit. Spriten blir så småningom den dominerande faktorn i deras liv. Det förekommer för övrigt även, att spritmissbruket är det primära och prostitutionen från början deras sista utväg att skaffa pengar till sprit. Det rör sig då emellertid i regel om avancerade alkoholister. En av de nu undersökta kvinnorna gifte sig exempelvis ung. Mannen var svartsjuk, spritmissbruk och stridigheter förekom varje dag. Så småningom började hon själv supa. Hon och maken festade om så gott som dagligen. Vid 33 års ålder fick hon för första gången bota för fylleri. Hon flyttade nu hemifrån till en väninna. Denna var prostituerad, och patienten följde med henne för att få pengar till kläder och sprit. Hon måste emellertid vara berusad för att kunna förmå sig härtill. Ibland förekommer också narkomani, vanligen pulvermissbruk av olika slag. I Adell-Jonssons undersökning hade 11 °/o använt kokain. 9.

Prostitutionen.

I en ännu inte publicerad undersökning, som Gustav Jonsson företagit åt Ungdomsvårdskommittén, konstateras, att den sexuella debuten bland svenska kvinnor i genomsnitt äger rum omkring 19-årsåldern. Andra svenska undersökningar har givit någorlunda överensstämmande resultat. Enligt IJndblad är emellertid medelåldern vid tiden för den sexuella debuten bland de prostituerade 17,4 ±0,1 år, enligt Adell-Jonsson 17,3 + 0,3 år. Detta stämmer med erfarenheterna av de nu undersökta kvinnorna. Även i utländska undersökningar uppges de prostituerade ha tämligen tidiga sexuella erfarenheter. s / 4 av de i NF:s material ingående kvinnorna var mellan 14—18 år, när de började ha sexuellt umgänge. I detta material är emellertid även representerade länder, där könsmognaden inträder tidigare än i Sverige. Den tidiga sexualdebuten bland de prostituerade har stundom uppfattats som tecken på stegrad sexualdrift. En sådan slutsats är icke berättigad. Sexualitetens yttringar är beroende av en lång rad sociala faktorer. Det är exempelvis känt, att olika sociala grupper visar olika genomsnittsåldrar vid den sexuella debuten, fastän det inte finns någon anledning antaga, att den biologiska utrustningen skulle vara

81 j nämnvärt olika. För unga flickor kan olika omständigheter provocera till tidiga sexuella erfarenheter, bl. a. samma faktorer, som spelar in för den kommande utvecklingen till prostitution. Sexualdriftens styrka kan alltså inte bedömas av åldern vid sexualdebuten. Adell-Jonsson gjorde ett försök att uppskatta antalet hypersexuella i sitt material. De ansåg sig, liksom för övrigt Kemp, kunna konstatera ökad sexualdrift hos några få, medan andra var frigida. Av de nu undersökta är ett par hypersexuella men flera påtagligt frigida. Liksom vid undersökningen 1938 uppger mänga, att de är frigida tillsammans med kunderna men får tillfredsställelse tillsammans med fästmannen eller maken. De betraktar inte yrkesutövningen som någon egentlig sexualhandling, den lämnar dem i regel kalla. Inte heller detta talar för att flertalet prostituerades sexualdrift skulle vara påfallande stark. De prostituerade tycks för övrigt inte vara tidigare utvecklade än andra kvinnor. Enligt Adell-Jonsson uppträder menstruationen i regel mellan 12—15 år. Prostitutionen börjar också ofta tidigt. Det har som sagt på vissa håll (v. Grabe28 Cramer46) påståtts, att flickorna ofta börjar så tidigt, att de ännu inte kommit hemifrån och börjat försörja sig själva. Detta kan knappast stämma med svenska förhållanden, såsom redan diskussionen om de prostituerades yrkesutveckling givit vid handen. Där hade ju flertalet i många år försörjt sig på egen hand, innan de började prostituera sig. I regel brukar det också förflyta en tid mellan den sexuella debuten och prostitutionen som yrke. Lindblad kunde konstatera, att 49 °/o hade blivit byråskrivna 2 år efter det första samlaget. För de övriga kunde det dröja länge, i 13 °/o över 8 år. Enligt NF:s sammanställning dröjer det i 40 °/o mindre än 2 år, i 40 °/o mellan 2—8 år och i 20 °/o över 8 år. Vanligen börjar kvinnorna i 18—22 års ålder, något växlande i olika länder. I Sverige var medelåldern för prostitutionens början enligt Socialstyrelsens undersökning 20,7 är, 1938 21,3 år. Flertalet av de nu undersökta prostituerade sig också omkring 20-årsåldern. Åldersfördelningen visar emellertid stor spridning i de olika undersökningarna. Även om det är vanligast att man börjar åren omkring 20-årsåldern, förekommer det titt och tätt, att flickor under 17 är prostituerar sig (i Socialstyrelsens undersökning exempelvis 10 °/o av samtliga). En och annan dröjer också till över 30-årsåldern (i Socialstyrelsens undersökning 5 °/o). Kemp berättar om en normal kvinna, som blev prostituerad först vid 39 års ålder, sedan fortsatte energiskt och på 61/* år förtjänade 129 000 kronor. Anmärkningsvärt är Socialstyrelsens påpekande, att kvinnor födda i staden blir prostituerade tidigare än inflyttade. Av de förra var 52,3 °/o under 20 år mot 42,4 °/o av de senare. (Differensen 9,9 + 3,8 °/o är statistiskt sannolik och kan således knappast bero på en slump.) IJndblad understryker också, att stadsflickorna bland de prostituerade var yngre vid första samlaget än prostituerade födda på landet (medelåldern 16,9 mot 18,1 år, differensen 1,2 + 0,2 år). Detta kan bero på, att flickorna från landet något senare än de andra blir utsatta för stadens miljöpåfrestningar. Inom kriminologin brukar man tala om »farliga situationer». Därmed avses en socialpsykologisk konstellation med stora potentiella möjligheter för uppkomsten av asocialt beteende. Att närmare analysera och förklara uppkomsten av typiska sådana situationer för olika former av asocialt beteende är en av kriminologins huvuduppgifter. Med hänsyn till kausaliteten är det alltid fråga om invecklade spörsmål, där en rad sociala, psykologiska och medicinska omständigheter spelar roll. En potentiellt farlig situation kan leda till asocialitet av mer eller mindre tillfälliga anledningar. Själva utlösningsmekanismen kan variera något. Det väsentliga är endast, att det uppträder ett stimulus av visst slag. Vid varje asocialt beteende förekommer sådana utlösande mekanismer. I den kriminologiska litteraturen har de ofta tilldelats en oproportionerligt framträdande kausal roll. Ofta nog har emellertid deras främsta funktion varit att bestämma tidpunkten för asocialitetens början. Råder en potentiellt farlig situation en längre tid, uppträder nämligen förr eller senare sådana utlösande impulser. En redovisning av dessa h a r därför tämligen begränsat värde med hänsyn till det asociala beteendets 24—477228.

82 genes. Detsamma gäller prostitutionen. För den prostituerade är den omedelbara anledningen till att hon prostituerar sig ofta rätt klar. Den framstår för henne som motivet. I själva verket kan en undersökning av dessa utlösande faktorer svårligen ske på annat sätt än genom de bekanta motivundersökningarna. Dessa lider som bekant av framträdande metodiska brister. Först och främst tillämpas ett finalt betraktelesätt. Ett motiv är ändamålsbestämt. Det verkliga orsaksförloppet kommer man inte åt. En del av uppgiftslämnarna är inte heller sanningsenliga. Andra har glömt vad som drev dem att börja. En och annan har kanske aldrig riktigt varit på det klara med sina egna motiv utan företar vissa efterrationaliseringar. För övrigt är inte alla förmögna till den introspektiva ansträngning, som en mera noggrann motivanalys förutsätter. Trots dessa reservationer har en analys av motiven ett visst värde. En rad sociala situationer, som mycket väl kan spela en viss kausal roll, redovisas. Ur profylaktisk synpunkt är det speciellt av intresse, då det visar, vilket brett operationsfält som behövs även socialt för att mera radikalt förebygga uppkomsten av prostitution. Skall de farliga situationerna avvecklas utan en asocial utveckling, tarvas sanering på en lång rad punkter. I litteraturen har redogjorts för en hel rad sådana omedelbara motiv för prostitution. Frekvensuppgifterna är rätt divergerande i olika undersökningar, alltefter respektive forskares inställning till problemet. Somliga har tyckt sig finna förhållandevis svåra sociala omständigheter: fattigdom, arbetslöshet och sjukdom. Andra har tillskrivit nöjeslystnad, spritbegär och motvilja mot ordnat arbete ett dominerande inflytande. I vissa fall har man huvudsakligen skyllt på tillfälligheter, medan andra forskare däremot framställt utvecklingen till prostitution närmast som en biologisk nödvändighet. Till följd härav tilldelas som sagt de olika motiven en varierande roll. I själva verket har detta sin förklaring i de komplexa situationerna, där än den ena, än den andra utlösande faktorn kommer fram under samtalet med den prostituerade. Det finns ingen anledning att här utöka samlingen av frekvenstal med ytterligare en tabell. I stället skall närmare diskuteras några av motiven ur socialpsykologiska synpunkter. De sociala svårigheterna är det motiv, om vilket oenigheten är störst. Synbarligen skyller de prostituerade gärna i början på fattigdom och andra svårigheter, medan det vid mera ingående samtal visar sig, att andra faktorer också spelat en framträdande roll för dem. Naturligtvis spelar alltid penningbehovet in. Det är förutsättningen för prostitutionen. Ofta är emellertid de ekonomiska svårigheterna av mera villkorlig natur. Den prostituerade behöver ingalunda ha det svårare än många väninnor. Hon borde ha lika stora förutsättningar som de att klara sig med vanligt arbete. Även om de ekonomiska faktorernas roll och därmed prostitutionens beroende av samhällets allmänna social-ekonomiska struktur inte får undervärderas, måste kriminologin därför ställa frågan på annat sätt: Varför blir just dessa kvinnor under givna förutsättningar prostituerade och inte andra? Det var särskilt Bebel, som tidigt tillskrev den ekonomiska nöden en dominerande roll. Senare författare har opponerat sig häremot. Ströhmberg fann det vara mycket ovanligt, att de prostituerade motiverade sin livsföring med ekonomisk nöd. 52 Kinberg har starkt hävdat de biologiska faktorernas roll och de komplexa kausalsammanhangen. 9 Vid undersökning av konkreta fall, visar det sig också, att kvinnorna själva ingalunda alltid skyller på fattigdom och ekonomiska svårigheter, när man tränger problemen in på livet. En av de nu undersökta sade, att det var »spänningen och absolut inte nöden», som drev henne ut i prostitutionen. I barndomen var hon strängt hållen. Hon blev bitter och hård och ansåg sig orättvist behandlad. Hon längtade efter frihet och nöjen. Hon ville straffa samhället genom att ta skadan igen och kastade sig därför ut i nöjeslivet. Genom förmedling av en erfaren lösdriverska blev hon själv så småningom prostituerad. I början tog hon inte det hela på allvar utan tyckte det var käckt att vara med om lite av varje.

83 Det är tydligt, att en sådan skildring av de subjektiva motiven endast rör sig på ytan och inte alls fångar det egentliga skeendet. Det är ett typiskt finalt resonemang. Det är emellertid klart, att låg lönestandard och osäkra arbetsförhållanden måste stimulera till prostitution, vilket också framhållits på sid. 70. En av de prostituerade berättar, att hon började i 19-årsåldern. Hon arbetade vid den tiden på hotell. Hon behövde emellertid kläder, tog på avbetalning och hade ständigt ont om pengar. En del väninnor i samma situation skaffade sig extrainkomster genom prostitution. »Dom hade så bra med pengar, tyckte man, så man kunde göra likadant.» Det är ett tämligen vanligt händelseförlopp. Avlöningen räcker inte till ett någorlunda drägligt liv, och på olika sätt lockas de att öka sina inkomster. Då stiger snart anspråken, och det blir svårt att återgå till den lägre standarden. Sådana fall är talrika i all publicerad statistik. Utan tvivel är det ett slags ekonomiskt motiv. Samtidigt tycks behovet av kläder, förströelser och nöjen spela en stor roll. I alla undersökningar talas om nöjeslystnad, längtan efter vackra kläder, dans och omväxling som »orsaker» till prostitutionen. Underförstått menas alltid, att vederbörande av brist på ekonomiska resurser inte kunnat skaffa sig detta på annat sätt än genom prostitution. Lönenivån har förbjudit alla extravaganser. »Pengar får man aldrig nog av» uttryckte en av de nu undersökta saken. Många av dessa kvinnor har, som Kemp understrukit, tidigare haft det mycket glädjefattigt. De börjar frekventera restauranger och danshak allt oftare, stiftar bekantskaper, smakar starka drycker, de kommer sent i säng, blir trötta och sömniga och orkar inte med arbetet. De nyförvärvade vännerna ger emellertid då anvisning på andra förvärvskällor. Allt detta är starkt miljöbetonat. Behoven beror på vanorna inom den sociala grupp de tillhör, men även på kontrasten mellan deras eget liv och den drömvärld, som en kommersialiserad förströelsebransch idealiserar. Den enorma motsättningen mellan deras egen torftiga tillvaro och lyxen i vissa smärre överklasskikt måste också tillskrivas en viss betydelse som prostitutionsbefrämjande faktor. I vissa fall är det emellertid påtagligt, att i den farliga situationen också ingått drag av akuta svårigheter, som vederbörande inte varit vuxen att bemästra. En prostituerad tycks ha skött sig utan anmärkning till 21-årsåldern. Hon levde tillsammans med sin mor. Denna blev emellertid sinnessjuk och måste intagas på sjukhus. Det var mitt under den ekonomiska krisen, och dottern lyckades inte klara sig på egen hand. Vid sidan om sitt illa betalda arbete började hon därför skaffa sig biförtjänster som prostituerad. Tydligen tog hon steget under inflytande av en mera erfaren väninna. En annan kvinna skall tidigare ha visat en anmärkningsvärd social driftighet och på egen hand drivit caférörelse i flera år. Vid 22-årsåldern blev hon plötsligt prostituerad. Hon var vid denna tid förlovad och hade en dotter tillsammans med fästmannen. Dottern dog, och strax därefter tog hennes förhållande till fästmannen slut. Själv blev hon sjuk och i samband därmed arbetslös. Möjligen uppträdde också en endokrin rubbning, som medförde en psykisk omställning. Hon fick inom kort varning för lösdriveri. Kemp redogör också för en psykiskt icke abnorm kvinna, som fött 7 barn. Hon var lyckligt gift, när maken plötsligt blev sjuk. Hemmet hotade att falla sönder på grund av ekonomiska svårigheter. Hustrun prostituerade sig. Sedan hon varnats av polisen, och maken tillfrisknat, upphörde hon igen. I ett sådant fall tycks ju prostitutionen helt bero på ekonomiska förhållanden, vilket Kemp också menar. Att det är en högst otillfredsställande förklaring visar den enkla frågan, om anledningen till att denna kvinna inte i stället sökte fattigvård. De flesta kvinnor i hennes situation prostituerar sig ju inte. Andra faktorer måste således också ha spelat in. I litteraturen uppges också ibland, att kvinnorna prostituerar sig, därför att de måste försörja föräldrar eller syskon. Sådana fall är inte representerade bland de nu undersökta kvinnorna, men åtskilliga tidigare publicerade fall exemplifierar detta

84 förhållande. Vanligare är utan tvivel försörjningsbördan gentemot barnen. Lindblad fann, att 8 % prostituerat sig för att försörja barn. Adell-Jonsson påpekar också, att tidpunkten för prostitutionens början ofta sammanfaller med födandet av det första barnet. Detta bekräftas av den nu företagna undersökningen. I regel har emellertid prostitutionen så småningom medfört, att kvinnorna i alla fall måste lämna ifrån sig barnet. NF:s sammanställning visar, att svårigheter att försörja barnen över hela världen är ett vanligt motiv för prostitution. Det är därvid inte så mycket svårigheterna att få ett arbete, som är avgörande, utan svårigheterna att finna ett arbete, som är tillräckligt bra betalt för att fillåta dem att försörja sina barn. 3 3 En kvinna, som i 17-årsåldern fått reumatisk värk och därefter blivit partiellt arbetsoförmögen, drog sig nödtorftigt fram som hembiträde i olika familjer. I 23årsåldern blev hon gravid, barnafadern försvann, hon fick ta plats som obemärkt och därefter söka fattigvård. Några år senare blev hon gravid på nytt och lät då adoptera bort det äldsta barnet. Det nya barnet kunde hon inte sköta ordentligt på grund av sitt arbete, det dog efter ett halvår. Hon vantrivdes nu med platserna, blev arbetslös och brydde sig slutligen inte längre om att söka arbete utan började prostituera sig tillsammans med en väninna. Barnens död tycks stundom fungera som ett slags utlösande mekanism. 29 Ganska ofta uppges tiden för prostitutionens början sammanfalla med en arbetslöshetsperiod. I NF:s sammanställning uppgav 40 °/o av kvinnorna, att de var utan sysselsättning, i Adell-Jonssons sammanställning jämnt hälften. Anledningarna till arbetslösheten varierar synbarligen. En del framhåller sjukdom, andra graviditet, andra åter att »platsen upphörde». Tydligen behöver arbetslösheten inte endast tillskrivas konjunkturerna. Många h a r tydligen, som Lindblad framhållit, slutat sina anställningar för att söka en bättre plats eller för att de vantrivts av ett eller annat skäl. Åtskilliga av de prostituerade är, som tidigare framhållits, passiva, loja, oföretagsamma, flera är arbetshämmade och har en negativ eller i varje fall passiv inställning till arbete överhuvud taget. Det finns emellertid också fall beskrivna, där unga flickor pressats till bristningsgränsen av hårt arbete och sedan givit upp och i en slags desperation drivit in i prostitutionen. Stundom är det också maken eller fästmannen, som är sjuk eller arbetslös. Tillkommer sedan sorger eller andra anledningar till insufficienssymtom, tycks mottagligheten för en utveckling till prostitution vara ökad, enligt vad som framgår av en del fall. 29 I alla undersökningar framhålles den stora betydelsen av andra prostituerades inflytande. Både i Lindblads, Socialstyrelsens och Adell-Jonssons undersökningar tillskrives detta en roll i omkring 60 %> av alla fall. Det är också genomgående i utländska undersökningar. Det innebär konkret, att flickorna kommer i sällskap med andra prostituerade, som uppmanar dem att följa deras exempel och skaffa sig mera pengar till kläder och nöjen. Ibland sker det tydligen under de mest hjälpsamma former. En 20-åring, som kommit till Göteborg och drömde om reslaurangplats, kände sig övergiven och bortkommen i storstaden. Hon hade också sämre betalt än i fabriken hemma. En lördag eftermiddag, heter det, satt hon en gång på en soffa i en avstadens parker och kände sig ensam. Hon kom i samspråk med en annan kvinna, något år äldre än hon själv, som verkade snäll och tog sig an henne. Denna kvinna var gift men levde som halvprostituerad, dock utan att komma i klammeri med polisen. Under inflytande av denna vänskap började 20-åringen också gå på gatorna, först en kort tid som halvprostituerad men snart som helprostituerad, då hon inte orkade upp på morgnarna för att gå till arbetet. Stundom tycks kvinnorna så småningom »glida in» i sådana kretsar. En tid aide närmast iakttagare men följer snart exemplet och uppmanas ofta därtill. I många fall sker utvecklingen gradvis. De flesta uppges i olika undersökningar ha haft sina första sexuella förbindelser med vänner och utan ersättning. Så småningom lever de alltmer i promiskuitet och därifrån är steget till prostitution inte så långt. 33 En av kvinnorna uppger, att hon var 22 år, då prostitutionen började. Hon arbetade

85 då på en restaurang och var en gång ute och roade sig. »Det gick till på det sättet, att vi var på en spritrestaurang och dansade, en väninna och jag, och så följde vi med två herrar hem till en villa i Ålsten, och där festade v i . . . Och så fick vi pengar.» Sedan fortsatte hon för att det var så »lättförtjänta» pengar. En annan säger, att hon prostituerade sig första gången i 20-årsåldern, men betalningen fick hon »inte för samlaget, utan det var som present». »Man tyckte det var lättförtjänta pengar», framhåller också denna kvinna. Tydligen är det många, som finner detta sätt att förtjäna pengar angenämt i jämförelse med vardagens slit, särskilt i början, då det är förenat med en viss spänning och möjligen fortfarande kan ha en prägel av lek. I vissa sammanställningar framstår detta som det vanligaste motivet för fortsatt prostitution. 57 Soutenörerna spelar i den allmänna diskussionen en mycket framträdande roll som förledare till prostitution. I själva verket är de flesta forskare eniga om, att soutenörerna inte har så stor betydelse vid prostitutionens början. Kemp ansåg, att de spelade en viss roll i cirka 8 °/o av fallen, Socialstyrelsen och Adell-Jonsson i cirka 6 °/o. En del sådana fall förekommer i varje större undersökning. En kvinna var exempelvis i 20-årsåldern en längre tid utan arbete och flyttade då ihop med en man. Han var också arbetslös och drog henne därför in i »det här». Hon fick försörja dem båda. Längre fram spelar däremot soutenörerna en mycket betydande roll i de prostituerades livsföring. De får svårare att komma ifrån prostitutionen. Håller de sig undan efter avtjänat tvångsarbete, söker soutenören stundom upp dem. 13 Framför allt finns det emellertid emotionella band mellan kvinnorna och soutenörerna, som fixerat deras asociala levnadssätt. Vad prostitutionens typ beträffar, beror den som tidigare påpekats framför allt på materialets urval. Det finns ingen anledning att här beskriva de många olika miljöer, där prostitution utövas. I denna som i föregående svenska undersökningar består huvudparten av klientelet av gatuprostituerade. Bekantskaperna knytes på restauranger och caféer eller på gatan. Åtskilliga har tidvis sysselsättning vid sidan om, somliga upphör då och då att gå på gatan för att återuppta verksamheten, när de blivit arbetslösa eller tröttnat på vanligt arbete. Flertalet släpper emellertid, som Adell-Jonsson påpekar, kontakten med arbetsmarknaden redan från början. Tydligen börjar en del som halvprostituerade men tvingas snart lämna sina arbeten, då de inte orkar med dubbla sysslor, och blir då helprostituerade. Bland de äldre har en del i sin tidiga ungdom varit inskrivna på prostitutionsbyrå. Även senare har de ibland levat i bordeller, ett faktum som också framhålles av Adell-Jonsson. Somliga kan närmast betecknas som berglärkor. De håller till på de enklaste caféer, super sig fulla och bjuder ut sig för en spottstyver till vem som helst. Denna socialpsykologiska karakteristik har, som tidigare nämnts, ägnats stort utrymme i Socialstyrelsens undersökning 1925. Det är överflödigt att här gå in närmare därpå. Vad inkomsterna av prostitutionen beträffar kan refereras till Adell-Jonssons erfarenheter. Bland de äldre skall flertalet ha uppgivit, att de inte tar mer än 5 eller 10 kronor per kund. Även bland de yngre påstår sig över hälften vara nöjda därmed. Sprit duger också som betalningsmedel. Av inkomsterna går en stor del till hotellrum och restaurangbesök. Flera ger ut 70-—80 kronor per vecka på restauranger och flera hundra kronor per månad på kläder. Kosmetik och smycken kostar också en del. Det är betecknande, framhåller författarna, »att det mesta går till stundernas behov». Endast ett av deras fall hade ett sparkapital (en lätt imbecill kvinna med 26 000 kronor på banken). För att få pengar till sina utgifter förklarar alla, att de brukar ha kunder minst varannan eller var tredje kväll. Hälften har därvid minst 5 coitus per kväll. I sitt uppträdande är många av de undersökta kvinnorna arroganta, utmanande och påträngande, särskilt när de fått sprit i sig, då de kan bjuda ut sig fullkomligt hämningslöst. Att dessa typer är så pass vanliga i undersökningsklientelen beror

86 naturligtvis på att polisen lättast får ögonen på sådana kvinnor, och att de verkar mest störande i gatulivet. En del tycks kunna vara rätt stillsamma och diskreta i nyktert tillstånd, men så fort de får sprit i sig, uppträder de efterhängset ocl. störande. Det finns dock en och annan, som tagit varning av den första kontakten med polisen, sedan uppträtt försiktigare och långa tider lyckats undgå sociala ingripanden. Andra är mer hjälplösa och tafatta och reagerar med skräck och förvirring vid minsta svårighet. De råkar därför i trassel gång på gång, trots att de är ganska stillsamma. Bland de yngre finns det också barnsliga typer, som väcker uppmärksamhet inte genom spritmissbruk utan genom sin fladdrighet och fnittrighet. IV.

Olika typer av prostituerade.

I det föregående har lämnats en översikt av olika sociala och psykologiska förhållanden bland prostituerade. Det har visat sig, att de hereditära förhållandena ännu inte är fullt utredda, men att mycket talar för en ökad ärftlig belastning. Uppväxtmiljön är i stor utsträckning dålig, om än eländiga hem inte tycks ha varit fullt så vanliga som bland de manliga lösdrivarna. Missanpassningssymtom uppträder ofta nog tidigt i barndomen och under skolåren även bland de prostituerade. Det tycks dock vara något ovanligare med psykiska störningar i förhistorien bland de kvinnliga än bland de manliga lösdrivarna. De första åren efter skolans slut arbetar flickorna i regel någorlunda ordentligt, även om det stundom kan spåras en viss passivitet och loj het i deras attityd. Psykopatologiskt dominerar efterblivenhet, neurotiska tillstånd och subsoliditet, medan däremot sinnessjukdom är relativt sällsynt. Den sexuella utvecklingen uppvisar intet anmärkningsvärt, frånsett en jämförelsevis tidig sexualdebut. Vanligtvis dröjer det emellertid ett par år, innan sexualiteten utnyttjas i prostitution. Detta brukar vanligen börja åren före och efter 20-årsåldern. Sedan äger tydligen i regel ett rätt snabbt förfall rum med oregelbundna anställningsförhållanden, som övergår i helprostitution samt tilltagande spritmissbruk. De flesta blir så småningom veneriskt smittade. Många får kroniska underlivslidanden, vilka tillsammans med andra sjukdomar nedsätter arbetsförmågan. Trots sin asociala livsföring visar emellertid de prostituerade inte samma främlingskap i relationerna till andra människor som flertalet av lösdrivarna. Men de prostituerade består, säger Kemp, »av jämförelsevis fattigt utrustade individer med ett predestinerat och jordbundet liv — det förekommer intet intressant, intet spännande, intet romantiskt, i stället är allt bedrövligt, färglöst och beklagansvärt». I prostitutionens kausalitet spelar tydligen både sociala och biologiska faktorer en väsentlig roll. En fullständig orsaksanalys är naturligtvis inte möjlig att företa av en företeelse som prostitutionen, där ytterst hela samhället är medagerande. Bortsett från den metafysiska innebörden i uttrycket »primära orsaker» kan sammanfattningsvis NF:s slutord i en av studierna citeras: Bland prostitutionens orsaker »återfinnes psykisk och fysisk svaghet, karaktärsbrister, olyckliga och brustna hem, dålig uppfostran, vanvård i barndom och ungdom, olämpliga arbetsförhållanden, låga löner, enformigt och ointressant arbete, arbetslöshet, plötsliga ekonomiska svårigheter, försörjningsplikter mot barn och anhöriga och inflytandet av prostituerade och soutenörer». Detta är dock endast sekundära orsaker. »De primära orsakerna måste alltid vara efterfrågan på prostituerade •—• hur den nu än gestaltar sig — och samhällets tolerans mot prostitutionen, lika väl beroende på den rådande livsåskådningen och moralen som på vanor, tradition, uppfostran och samhällsstruktur. Prostitutionen är därför inte ett isolerat fenomen. Inte heller är den orsakad av enfalden, fattigdomen, lättjan eller lasten hos ett fåtal kvinnor». Kriminalpsykologiskt är det emellertid framför allt de enskilda fallens utveckling som intresserar. Därvid torde de flesta undersökare vara ense om de allmänna synpunkter på de prostituerades utveckling, som här redovisats.

87 Det finns sålunda åtskilliga gemensamma och ständigt återkommande drag i de prostituerades utveckling. Har man undersökt ett antal prostituerade är det emellertid tydligt, att olikheterna mellan de olika fallen också är betydande. Utvecklingen är mycket skiftande. Tidigare har framhållits önskvärdheten av att söka gruppera fallen kring ett mindre antal väsentliga förloppslinjer till enhetliga socialpsykologiska typer. Den teoretiska motiveringen härför har lämnats i kapitlet om de manliga lösdrivarna. För att en sådan socialpsykologisk typindelning skall kunna bli någorlunda realistisk, tarvas naturligtvis ett rätt stort undersökningsmaterial. Här kan därför endast antydas vissa typer, som ter sig naturliga med hänsyn till den föregående framställningen och som återfinnes bland de nu undersökta fallen. Troligen skulle ytterligare undersökningar komma att förändra denna indelning högst väsentligt och framför allt komplettera den med åtskilliga andra karakteristiska typer, vilka här inte varit representerade. Redogörelsen kan därför betraktas som en exemplifiering. Fallen har uppdelats i fem olika grupper, motsvarande olika socialpsykologiska typer. Därtill kommer ett par restgrupper av äldre, svårt förfallna kvinnor, som inte gått att närmare differentiera. 1. Ständigt socialt osjälvständiga

och underlägsna

prostituerade.

Denna grupp omfattar hyggliga och beskedliga flickor, som efter skolans slut först arbetat så gott de kunnat i flera år. Alla tre här representerade kvinnor tycks ha haft det någorlunda drägligt i barndomen, men det behöver knappast vara ett nödvändigt drag i gruppens genes. De kom alla tre hemifrån tidigt och fick klara sig på egen hand. Ett par från landet flyttade så småningom till staden. Där kände de sig i början hemlösa och bortkomna, men fick snart bekanta. De flesta av dessa var hyggliga och skötsamma, men det slumpade sig, att bland vännerna även fanns prostituerade, och under deras inflytande kom flickorna så småningom i »gatutrafik». De hade svårt att få pengarna att räcka. De unga väninnornas exempel och penningöverflöd verkade stimulerande. En av flickorna hade också akuta svårigheter med en graviditet, som försvårade arbetet. Relativt snabbt tycks dessa flickor ha assimilierats i prostitutionsmiljön. De började missbrukade sprit, fick snabbt varningar men utan att kunna dra sig ifrån det hela. Varningarna förstod de inte alltid innebörden av. Det kändes »litet nervöst», säger en, men »jag visste inte vad det var att få varning». Hon for hem ett tag men återvände snart till Göteborg för att söka nytt arbete. Hon lyckades emellertid inte skaffa något på egen hand och gjorde väl inte heller några allvarligare försök i den vägen. Ett par veckor senare fick hon en ny varning, den gången skriftlig. Återigen reagerade hon med en blandning av skräck och förvirring, gjorde på nytt några tafatta försök att få arbete men misslyckades och dömdes efter ett par månader till tvångsarbete på 10 månader. Hon benådades efter 6 månader genom ingripande från direktören och tog då plats som hembiträde. Denna plats fann hon emellertid nu för arbetsam, trots att hon före sitt liv som prostituerad mycket väl visat sig kunna arbeta. Hon for därför hem till föräldrarna men gav sig snart till Stockholm, då hon nu var rädd för Göteborg. Hon tänkte söka sig en servitrisplats, som var hennes gamla dröm. Redan efter en månad hamnade hon på lösdrivaravdelningen i Karlstad. Kroppsligt är dessa flickor friska. Psykiskt är de debila eller lätt imbecilla, beskedliga, passiva, flacka, harmlösa, tämligen barnsliga och hjälplösa. De känner sig underlägsna och ängsliga. Vissa infantila trots- och aggressionssymtom förekommer också. På svårigheter reagerar de med ängslan och dysfori men föga intensivt. De följer minsta motståndets lag och är därigenom ytterst miljökänsliga. Den sociala gruppen leder dem. Själva har de ingen förmåga att ordna för sig. Kvinnor av detta slag måste tydligen löpa betydande risker för urspåring vid sociala påfrestningar. De har svårt att klara sig i kritiska situationer. Det är alltid

88 de som först råkar i trassel vid sociala kriser. I själva verket är de dock trots allt socialt inriktade, tidigare med en positiv attityd till arbetet, numera under inflytande av sprit och uteliv däremot förslöade och ineffektiva. Prognostiskt borde de på ett tidigt stadium finnas rätt stora möjligheter at få dem »sociala» igen. När de hunnit fixeras i sitt nya liv är prognosen mena tvivelaktig och delvis beroende på hur långt alkoholmissbruket fortskridit. Under alla förhållanden måste kring dessa kvinnor skapas en positiv och hjälpsam miljö, som kan utöva ett bestående inflytande på dem. 2. Plötsligt

prostituerade.

Ibland förekommer det att tidigare skötsamma kvinnor plötsligt hänger sig åt en ohämmad och intensiv prostitution. Tre sådana fall är representerade i detta material. I alla tre fallen kominer kvinnorna från en rätt god miljö. En har visserligen fått en mycket sträng uppfostran i ett religiöst arbetarhem och visat tidiga missanpassningssymtom men alltid skött sig väl liksom de båda andra. Efter flera års gynnsamma normala förhållanden, uppträder vissa komplikationer. De yttre anledningarna växlar en smula. I ett fall inträffade en endokrin rubbning, som inedförde en psykisk förändring samtidigt med att sociala svårigheter gjorde sig gällande. I detta tillstånd förlorade hon sitt arbete och »kom i sådant sällskap, att man började gå ute». Den andra hade tidigare haft en hjärninflamination beroende på chorea, medan den tredje varit ångestladdad och nervös alltsedan sin puritanska barndom. Dessutom har hon haft en poliomyelit och legat till sängs ett halvår. Nu kan av beskrivningen att döma mycket väl föreligga ett hypofrent tillstånd. Båda dessa kvinnor reagerade tidvis fullkomligt besinningslöst. När de sedan kom i kontakt med prostituerade kretsar, greps de av hämningslöst spritbegär. Lösdrivarvarningarna kom mycket snabbt, då polisen lätt fick ögonen på dem. Inom kort satt alla tre på tvångsarbetsanstalt. En ådrog sig så småningom en hjärnsyfilis. Vid undersökningen kan möjligen en del av de psykiska symtomen bero pä sviter av denna sjukdom. De båda andra är också starkt patologiska. Den ena visar en påfallande affektlabilitet och dysfori, den andra en egendomlig oföretagsamhet och stereotypi samt stark fetma. Det anmärkningsvärda med denna typ är den explosionsartade plötslighet, med vilken förfallet sätter in efter en tämligen alldaglig förhistoria. Tydligen är förutsättningen för en sådan utveckling vissa starkt patologiska faktorer, som gör att vederbörande reagerar utpräglat abnormt, när de får tillfälle att prostituera sig. Sådana faktorer har tydligen varit hjärninflammationen, den endokrina rubbningen och hypofrenin, som nedsatt motståndskraften och skapat behov av laddade yttre upplevelser. I denna grupp är tydligen omedelbara åtgärder nödvändiga. Egentligen borde de sättas in redan före prostitutionens början. Med det explosionsartade utvecklingsförloppet blir det annars för sent redan efter mycket kort tid. När prostitutionen väl börjat, fordrar först och främst det excessiva spritmissbruket ingripande. 3. Socialt

undflyende

prostituerade.

Liksom bland de manliga lösdrivarna borde det finnas en grupp prostituerade, som skulle kunna betecknas som socialt undflyende. Det skulle vara kvinnor med en avgjort positiv inställning till samhället och som länge skött sig ordentligt men hetsats av en ständig neurotisk ångest, vilken lett till social missanpassning. Sådana drag förekommer hos flera av de nu undersökta kvinnorna, men alla fallen är ganska komplicerade. Endast ett har med en viss tvekan förts till denna grupp. Det skall här refereras. Det gäller en 30-årig kvinna, som är född utom äktenskapet och uppfostrad av modern. I samband med moderns sinnessjukdom blir hon ensamstående i 21-års-

89 åldern och driver då under inflytande av en väninna ut i prostitutionen. Strax blir hon tagen av polisen och satt på ett av Frälsningsarméns räddningshem. Denna procedur med polisförhör och placering på anstalt gjorde synbarligen ett mycket starkt och djupt intryck på henne. Hon beskriver vid undersökningen under stark men återhållen affekt, vilka känslor av obehag hon erfor, när man exempelvis tog fingeravtryck på henne. Placeringen på räddningshemmet upplevde hon också som en social brännmärkning. Efter denna tid har hon också med anmärkningsvärd motståndslöshet fortsatt sitt liv som prostituerad. Hon har på 9 år avtjänat 6 tvångsarbeten på tillsammans över 5 år. Trots denna intensiva och långvariga prostitution ter hon sig inte förfallen. På anstalten sticker hon av mot de övriga klienterna vid intagningen på grund av sin propra, diskreta och smakfulla klädsel. Undersökningen visar henne som överintelligent med en IK på 133. Hon reflekterar över sitt och kamraternas öde på ett helt annat sätt än de övriga. Samtidigt framträder emellertid starkt neurotiska symtom. Hon uppträder forcerat, nästan hektiskt, har ett tydligt ökat kontaktbehov och är alltigenom spänd och rastlös. På anstalten är hon ombytlig, lättrörlig och nervös, duktig att arbeta men utan uthållighet. Efter 10 års prostitution har hon numera blivit betydligt alkoholiserad. Hennes reaktion på sprit kännetecknas av en särdeles lössläppthet, som medför att hon uppträder störande. I sitt dagliga liv har hon inte varit lätt att sköta. Hon har alltid haft oro i kroppen, saknat uthållighet, flaxat hit och dit och varit tillsammans med dåliga kamrater. Från socialt håll har man gjort upprepade försök att ge henne en ny start. Hon har i regel varit positivt inställd men tidvis ytterst deprimerad och förtvivlad över sitt eländiga liv. Ideligen har hon emellertid återfallit, trots att hon vet, att det inom kort resulterar i en ny sejour på tvångsarbetsanstalt. Svårigheterna beror tydligen framför allt på hennes starka neuros. Hon är jämt piskad av ångest, känner sig orolig, jäktad, hektisk och rastlös. Hon har aldrig ro till någonting. Möjligen finns det också en konstitutionell kärna i denna miljöskada. Närmast kan hon betecknas som substabil och subsolid. Under alla förhållanden är det tydligt, att behandlingsmöjligheterna numera är små, sedan hon under 10 åar tilllåtits bli fixerad i sitt asociala levnadssätt, utan att man insett nödvändigheten av medicinsk behandling. Hade man låit denna intelligenta kvinna få chansen till psykisk behandling i stället för att placera henne på ett räddningshem, när hon första gången i 21-årsåldern blev föremål för sociala åtgärder, är det möjligt att hennes öde utvecklat sig på annat sätt. Det karakteristiska för fall av detta slag är således, att det är frågan om psykiskt väl utrustade kvinnor med gott förstånd och fylligt affektliv, vilka klart inser det förnedrande i sitt tillstånd och vill komma ifrån det och också gör upprepade försök men utan att lyckas. Den neurotiska disbarmonon gör dem till hjälplösa lekbollar. Under inflytande av spriten och prostitutionsmiljön kan de också göra sig skyldiga till kriminalitet trots sin sociala grundinställning. Den här diskulerade kvinnan hade exempelvis vid ett tillfälle gjort sig skyldig till stöld. 4. Tidigt aktiva,

»fladdriga»

prostituerade.

En annan grupp prostituerade, som här är representerad av tre fall, gör på ett helt annat sätt än de föregående grupperna intryck av att liksom vara födda till prostituerade. Ett par har vuxit upp under ogynnsamma miljöförhållanden. Mycket tidigt uppträdde asociala tendenser. I två av fallen ingriper barnavårdsnämnden och placerar vederbörande i fosterhem eller på barnhem. När de kommer ut på egen hand, utvecklas de så småningom till aktiva prostituerade, som genom sin hänsynslöshet och brist på ansvarskänsla är direkt farliga, speciellt för spridningen av veneriska sjukdomar. Alla tre är debila, starkt subsolida och neurotiska. Speciellt anmärkningsvärd är utvecklingen i ett av dessa fall. Redan i skolan uppträder svårigheter. Hon bryr sig ej om att läsa läxorna, har massor med underbetyg,

90 småstjäl och skolkar. Hon är en typisk ögontjänare, nekar alltid först men gråter sedan bittert och ber om förlåtelse och lovar att »aldrig göra så mer». Hemma är hon stursk, olydig, lögnaktig, opålitlig, stjäl både av föräldrar och grannar. Hon utsprider lögnaktiga rykten, är uppstudsig och försöker skjuta skulden för vad hon gjort på andra. Vid 14 års ålder har hon sexuella erfarenheter och får slantar av ynglingar. Sedan hon hållit till på en pråm tillsammans med en sjöman, ingriper barnavårdsnämnden, och hon intages tillsammans med ett par av syskonen på skyddshem. Där är hon aktiv, gör rymningsförsök, stjäl, är vårdslös, osnygg och ointresserad av arbetet. Hon skryter för nykomlingar om sina upplevelser och äventyr och är så till vida direkt farlig. Lynnet är utpräglat labilt. Hon är svår att ta hand om och skickas till olika anstalter. I 17-årsåldern utskrives hon, och man gör nu försök att skaffa henne arbete. Efter två dagar lämnar hon sin plats. Hon h a r också eskapader för sig med karlar. Så småningom hamnar hon i Stockholm, där Unga Kvinnors Värn snart får kontakt med henne. Ett äktenskap i samband med graviditet varar inte länge. Hon »roade sig på egen hand och tillsammans med andra», berättar hon själv. Trots allt lyckas hon undvika polisens uppmärksamhet och först i 22-årsåldern anhålles hon för lösdriveri. Hon var då redan åtalad för brott mot lex veneris. Vid undersökningen visar hon sig vara kokett, insmickrande, naiv, barnslig och hjälplös. Hon är ytterst forcerad, livlig, pratsam, nyckfull, intensiv och mån om att spela en framträdande roll. Hon visar starka svängningar i stämningsläget, är oerhört lättskrämd och går i ständig ångestberedskap. Hon är därför ytterligt mån om att vara andra människor till lags och gör sig så inställsam och vänlig som möjligt, för att ingen skall göra henne något ont. Hon kan samtidigt tillgripa de mest hänsynslösa metoder för att skydda sig själv. Hon är också mycket lätt avledbar och ger vika för första bästa impuls. Hon är därför precis som ett flarn för vinden, kan inte tänka längre än näsan räcker och är fullkomligt oförmögen att knyta mera beständiga kontakter. Denna utveckling gör utan tvivel ett starkt konstitutionellt intryck. Hennes neurotiska ångestberedskap och oro antyder dock en miljöskada. Den tidigaste miljön är tyvärr föga känd. Att även ett par syskon tagits in på skyddshem vittnar emellertid om allvarliga brister i familjeförhållandena. Det har uppgivits, att fadern tidigare skall ha visat sig sexuellt aggressiv mot barnen. Samma infantila, fladdriga och rotlösa psyke finner man i de andra fallen. En annan av de undersökta var en späd, gracil och kokett varelse, som ideligen växlade mellan smägråt och fnitter, ljög ogenerat och pratade på tanklöst och insmickrande. Bakom hennes infantila och känslomässigt outvecklade beteende låg ständiga insuffienskänslor och ångest. Några säkra tecken på att det i dessa fall även skulle vara frågan om lesionella tillstånd, vilket ju skulle ligga nära till hands att tro, har inte framkommit. I ett fall föreligger dock misstanke på en hypofreni. Kvinnor, som på detta skenbart obönhörliga sätt utvecklats till prostituerade, är synbarligen mycket svåra att påverka med sociala hjälpåtgärder. På anstalterna kan de visserligen stundom vara insmickrande och rara men samtidigt farliga och intriganta i det fördolda. De är oförmögna att hålla fast vid en målsättning annat än för stunden. De kan gripas av stämningar och få en ytlig kontakt med folk, men ögonblicket därefter har de fladdrat vidare. De är fullkomligt ansvarslösa och hänsynslösa mot andra. Prognostiskt ter sig fallen mycket dåliga. Det är svårt att peka på effektiva behandlingsmetoder. Psykoterapi eller pedadogiska behandlingsåtgärder torde inte hjälpa stort, då vederbörande inte kan behålla intryck en längre stund. Då neurotiska inslag beroende på tidiga miljöskador synbarligen också spelar en viss roll för utvecklingen, borde fallen i stället på ett mycket tidigt, behandlingsbart, stadium ha överlämnats till den psykiska barnavården. Nu kan man möjligen hoppas på en viss eftermognad och stabilisering med tiden. På grund av deras uppenbara farlighet är det tydligt, att samhället måste skydda sig mot dem, i nödfall genom långvariga omhändertaganden, eljest genom systematisk tillsyn i öppen värd.

91 5. Affärsmässiga

prostituerade.

Till denna grupp har här förts 6 fall. Schematiskt kan den karakteriseras på följande sätt. Uppväxtförhållandena växlar. Somliga har kommit från eländiga familjer eller fosterhem med stryk och fattigdom, andra från ganska hyggliga familjer med god ekonomi. Skolan har i regel gått bra. En del bar haft utmärkta betyg. I den mån underbetyg förekommit har det mera berott på slarv än enfald. Beteenderubbningar under dessa år har ibland förekommit. Två har varit på skyddshem för att de i 14-årsåldern varit ute och »hoppat och dansat med pojkar». När de kommit därifrån har de, liksom de övriga i denna grupp, haft plats och skött sig bra. Prostitutionen har börjat i samband med sådana sociala svårigheter, arbetslöshet, barnafödande etc, som tidigare beskrivits. Behovet av spänning och bättre levnadsstandard tycks dock ha varit de omedelbart medvetna motiven. De tycks på sätt och vis ha dragits till detta liv och sedermera också trivts med det ganska bra. Om en av dem, som tidigare vårdats på skyddshem, uppges, att hon mellan 17—21-årsåldern skötte sig bra som hembiträde och sömmerska, men uteslutande därför att hon stod under övervakning av barnavårdsnämnden. Så snart övervakningen upphörde, reste hon till Stockholm, där hon praktiskt taget genast började leva som gatuprostituerad. Dessa kvinnor skaffar sig oftast soutenörer och gifter sig så småningom. Förbindelserna är naturligtvis som alltid bland prostituerade trassliga och oregelbundna, men de har ändå ett visst familjeliv. Som prostituerade är de aktiva och uppträder utmanande och aggressivt, samtidigt som de är tillräckligt kloka och förnuftiga att i det längsta ta sig i akt för polisen. Varningarna tycks göra effekt så till vida, att de lär sig att iaktta en viss försiktighet. Psykiskt är de flesta av dessa kvinnor affektivt kalla, opåverkbara, egocentriska och likgiltiga. De uppträder nonchalant, trankilt och ogenerat, när man undersöker dem, är ofta överlägsna och högdragna och spelar rollen av förföljda oskulder. De förstår att utnyttja människor. En har underhållits i 15 år av en gammal grosshandlare, som låtit henne arbeta i en affär. Det blev aldrig någon ordning med det. Hon lekte med hans känslor och utnyttjade honom. Samtidigt fortsatte hon med utelivet. Genomgående är dessa kvinnor bekväma, loja och likgiltiga för andra. Sanningen handskas de med hur nonchalant som helst, de ljuger fräckt, och när man påvisar detta för dem, reagerar de med en axelryckning och en grimas. De är alla innerst kalla och oberörda med snabba och ytliga affekter. Psykologiskt är flertalet subsolida. Flera visar också superstabila drag, någon dessutom ixofrena. Intellektuellt är samtliga väl utrustade. De är kloka och ordnar för sig någorlunda. Man har ett intryck av att de i högre grad än de andra driver prostitutionen som ett organiserat näringsfång. Många är jämförelsevis elegant om än vulgärt klädda och kan förmodligen ha relativt goda inkomster, åtminstone så länge de är unga. Genom sin aktivitet, kyla och hänsynslöshet kan de sannolikt vara farliga som förledare av andra kvinnor. En del är otvivelaktigt rätt suggestiva. Flera av dem använder sprit, men det tycks anmärkningsvärt nog inte spela så stor roll för dem. Endast en är egentligen alkoholiserad. En annan har visserligen haft tre fylleriförseelser, men ändå kan man knappast tala om något höggradigt missbruk. De övriga spritar endast obetydligt. Däri liknar de gruppen aktivt asociala lösdrivare, som de för övrigt i många avseenden tycks motsvara. Deras sociala farlighet kan säkerligen taxeras rätt högt på grund av deras aktivitet och hänsynslöshet. Trots sin mera beräknande natur, lyckas de inte alltid undgå könssjukdomar. Flera har varit smittade. Man har ett intryck av att dessa affärsmässigt lagda prostituerade ofta har en jämförelsevis gynnsam prognos. Flera är så pass beräknande och självsäkra, att man kan föreställa sig, att de trots alla svårigheter så småningom skall lyckas ordna upp sitt liv, när det visar sig, att det inte längre lönar sig att fortsätta på gatorna. En särskild gynnsam omständighet är, att flera faktiskt lyckats hålla spriten på

92 avstånd. Den största svårigheten vid försöken att få dem in i en ordnad tillvaro är deras bekvämlighet och svårighet att anpassa sig. De blir retliga, arroganta och ibland häftiga. Framför allt har de vant sig vid en arbetsfri inkomst, och det alternativ man kan erbjuda medför vanligen en betydlig sänkning av deras standard. Sannolikt är det emellertid en jämförelsevis vanlig typ av prostituerade, som det är särskilt viktigt att lära sig behandla på ett effektivt sätt. 6. Alkoholiserade

och förkomna

prostituerade.

Undersökningen omfattar ytterligare 6 fall. Av dessa kvinnor är fem till aren komna (mellan 45 och 61 år). Den sjätte är endast 30 är men måste ändå föras till denna grupp. Hon var en avancerad alkoholist, som druckit hejdlöst och prostituerat sig sedan många år som enda utvägen att komma över sprit eller pengar till sprit. Själv är hon fullt på det klara med att allt är spritens fel. De övriga är också svårt alkoholiserade och sedan decennier märkta av yrket. Psykiskt är de flesta svagt begåvade, naiva, hysteriska, barnsliga och bekväma, numera helt slappa och avtrubbade. Vilka socialpsykologiska mekanismer, som i seklets början gjorde dem till prostituerade, är inte längre möjligt att utreda. Tydligen har spriten spelat in i åtminstone ett par av fallen. Vad som i sin tur legat bakom sprithungern är numera inte gott att veta. Man har intryck av att de flesta av dessa kvinnor liksom en del av de förut skildrade haft en lätt infantil, subsolid och debil grundstruktur, som gjort dem föga motståndskraftiga mot sociala påfrestningar och mottagliga för allehanda asociala impulser. Flera är numera också märkta av syfilitiska förändringar. 7.

Sammanfattning.

Av de här skildrade grupperna kan fem betraktas som mera enhetliga socialpsykologiska typer, medan den sista utgör en restgrupp. Den sociologiska mekanismen vid prostitutionens uppkomst är olika för respektive grupper, den psykiska läggningen divergerar påtagligt, attityden till omgivningen likaså. Den första gruppen omfattar en del passiva, beskedliga, efterblivna och hjälplösa individer, miljökänsliga och slumpvis prostituerande sig vid sociala påfrestningar. Den andra gruppen har frän början bestått av socialt skötsamma och energiska, intellektuellt någorlunda välutrustade kvinnor, som av specifikt patologiska skäl helt plötsligt börjat prostituera sig hejdlöst och mycket snabbt förvandlats till avancerade lösdriverskor. Den tredje gruppen har karakteriserats som socialt undflyende med en positiv och samhallsbejakande attityd men svårt miljöskadade och drivna av ständig oro och ångest, som hindrar rehabiliteringsförsök. De fjärde och femte grupperna visar båda drag.' som erinrar om de aktivt asociala manliga lösdrivarna. I den fjärde gruppen har då sammanfattats ett par, som redan mycket snart synes förutbestämda att sluta som prostituerade och tidigt manifesterar sin asocialitet samt i fortsättningen motstår varje korrektionsförsök. Det mest utmärkande tycks vara deras debilitet samt starka subsolida och infantila fladdrighet, som inte sätter dem i stånd att fasthålla intryck utan gör dem till hjälplösa offer för tillfälliga stämningar. Den femte gruppen kan också betecknas som framför allt konstitutionellt särpräglade, oftast av subsolid typ, en del intelligenta, kalla, behärskade, ofta suggestiva, som driver hanteringen mera affärsmässigt och lyckas hålla det hela flytande rätt länge, särskilt emedan de i många fall håller spriten på avstånd. Möjligen kan dessa typer differentieras ytterligare. Säkerligen kan det också påvisas åtskilliga andra socialpsykologiska prostitutionstyper av enhetlig karaktär. Lika lite som beträffande de manliga lösdrivarna kan man av denna schematiska framställning dra några slutsatser om de olika typernas frekvens. Här kan naturligtvis tillfälligheter ha spelat in. Översikten har i varje fall visat, att det finns flera genetiska

93 typer bland de prostituerade. I det enskilda fallet förekommer de naturligtvis sällan renodlade. Några påtagliga olikheter mellan anstaltsklientelet och sådana prostituerade, som endast anhållits av polisen, har inte kunnat påvisas.

V.

Samhällsåtgärder.

i. Tidigare

åtgärder.

a) F ö r e b y g g a n d e

åtgärder.

Samhällets åtgärder vid uppträdandet av de sociala varningssignaler, som missanpassningssymtom utgör, har inte närmare diskuterats i föregående undersökningar, bortsett från uppgifter i en del individuella levnadsbeskrivningar. Av den nu företagna undersökningen förefaller det, som om man i Sverige skulle ingripa relativt ofta från det allmännas sida under de prostituerades barndom. En av de prostituerade har således varit placerad i barnhem, 7 i fosterhem, 2 av dessa samt ytterligare en sedermera på skyddshem. Omkring 2/5 har sålunda på ett eller annat sätt omhändertagits genom barnavårdsnämnden (se tabell 14). Detta har emellertid i mänga fall mindre varit dikterat av omsorg om barnets väl än av nödvändighet: föräldrarna har varit döda eller inte kunnat eller velat ta hand om sina barn. Flera av fosterhemmen har f. ö. varit dåliga. Det berättas i åtskilliga fall om fattigdom, barnarbete, stryk och rättslöshet. De tre skyddshemsfallen har också fått en mycket negativ inställning till omhändertagandet. Man har tydligen inte funnit den rätta behandlingsmetoden. Skolsvårigheterna tycks i intet fall ha föranlett speciella åtgärder. Ingen har gått i hjälpklass eller slutat enligt § 48 i folkskolestadgan. Om man därför bortser från placeringen i fosterhem, som ju ibland varit av tvivelaktigt värde, har samhället därför endast ingripit radikalt i 4 fall och då skickat vederbörande till anstalt, 1 undersökningen 1938 hade skyddshem och uppfostringsanstalt endast använts i 2 fall. Det var tydligen ovanligt också då. Övrig profylaktisk verksamhet tycks ha varit av ringa betydelse för de kvinnliga lösdrivarnas utveckling. Endast tre har haft fattigvård (ingen före prostitutionen), en yrkesutbildning, ingen hjälp genom AK. Nykterhetsnämnden har tillgripit övervakning i 2 fall, men också detta på ett mycket sent stadium. I stort sett har socialvården snarast ännu mindre betydelse för det profylaktiska arbetet bland kvinnliga än bland manliga lösdrivare. Dessa ineffektiva åtgärder mot tidigsymtomen är intet unikt för Sverige. NF:s sammanställning visar, att liknande förhållanden råder över hela världen. Till de profylaktiska åtgärderna kan möjligen också räknas tidigbehandlingen av redan prostituerade. För att fä en uppfattning om samhällets snabbhet att ingripa mot prostituerade, har undersökts tidsintervallen mellan prostitutionens början och den första samhällsåtgärden. Tvångsarbetet har i regel föregåtts av en eller flera varningar. Dessa har oftast kommit under första eller andra prostitutionsåret. I de svenska undersökningarna har omkring '/a fått varning redan samma år, som prostitutionen tagit sin början, och omkring 70 °/o inom 2 år. Psykologiskt utgör ett år av prostitution en mycket lång tid. Kvinnorna vänjer sig av allt att döma snabbt vid sin asociala livsföring, fixeras i vanor, får behov av sprit och kommer ifrån arbetet. De lär sig också hur det går till att förtjäna pengar utan att behöva utöva ett vanligt borgerligt yrke. Denna hastiga tillvänjning till prostitution gör det ur behandlingssynpunkt nödvändigt med snabba och effektiva ingripanr den. Dröjer det, försämras prognosen snart katastrofalt. Redan efter några månader

94 kan det vara för sent. Att ingripandet i 2 / 3 av alla fall dröjer över ett är, måste därför anses högst betänkligt. Den förebyggande verksamheten har således varit anmärkningsvärt torftig och illa ordnad även för kvinnliga lösdrivare. b) S a m h ä 11 s r e a k t i o n e r. Även de prostituerade har i stor utsträckning varit föremål för samhällsingripanden av olika slag, både enligt lösdrivarlagen, strafflagen, alkoholistlagen, sinnessjuklagen, fattigvårdslagen och barnavårdslagen (se tabell 14). Det är emellertid framför allt lösdrivarlagen som tillämpats. Alkoholistlagen och sinnessjuklagen har endast använts i undantagsfall. Tabell 14. Frekvensen av tidigare samhällsingripanden. Lag Lösdrivarlagen Strafflagen Alkoholistlagen Sinnessjuklagen Fattigvårdslagen Barnavårdslagen

Antal fall 21 7 2 2 3 9

Tabell 15. Olika anstaltsvistelser. Anstalt Skvddshem Sinnessiukhus Tvångsarbetsanstalt Fängelse Räddningshem o. dyl

Antal fall 3 2 16 3 3

De flesta prostituerade hamnar av olika skäl på anstalt (se tabell 15). Med tabellens räddningshem o. dyl. menas exempelvis Frälsningsarméns hem, Unga Kvinnors Värn m. m. Intagningen har visserligen där formellt en frivillig karaktär, men som bekant förekommer i regel vissa påtryckningar. ö p p n a socialvårdande åtgärder är relativt ovanliga. Av de nu undersökta har cirka 1/i blivit föremål för religiösa institutioners hjälpåtgärder (Stockholms kyrkliga socialråd m. fl.). Endast två har som sagt blivit föremål för övervakning av nykterhetsnämnden. Ingen har behandlats för alkoholism på sjukhus eller anstalt, fastän flertalet regelbundet missbrukat sprit, och många varit svårt alkoholiserade. Däremot har man inte knusslat med tillämpande av lösdrivarlagen. Socialstyrelsens utredning visar, att 2/3 dömts till tvångsarbete mer än en gång och 9 °/o mer än 10 gånger, en till och med 24 gånger. Adell-Jonssons undersökning visar ungefär detsamma. Där förekommer också en som likaså avtjänade sitt 24 :e tvångsarbete. Flertalet nu undersökta har också suttit på tvångsarbetsanstalt förut. Endast en har aldrig varit föremål för åtgärd enligt lösdrivarlagen. Flera har fått varning 10 a 15 gånger, en har dömts till tvångsarbete 12 gånger. Under 1913—1934 ådömdes hon 10 tvångsarbeten på sammanlagt 11 år 2 månader. Av sitt liv som vuxen kvinna mellan 20 och 40 år tillbringade hon således halva tiden på anstalt, utan att detta synbarligen förde henne på bättre vägar. Anstaltsvistelsen kombineras numera stundom med vissa försök att ordna för kvinnan vid utskrivningen. Detta har närmare belysts i en sammanstälning av

95 Jonsson, som granskat utskrivningskorten på lösdrivaravdelningen vid fängelset i Karlstad 1941—1945. Sammanställningen gäller närmast de åtgärder, som vidtagits för att skaffa kvinnorna arbete vid utskrivningen (tabell 16). I fem fall, då arbete Tabell 16. Åtgärder vid utskrivningen från tvångsarbetsanstalt. (Enl. Jonsson) Åtgärd

Antal fall

Arbete anskaffat Kvinnan hänvisad att själv söka arbete vid arbetsförmedling o. dyl Kvinnan hänvisad till bestämd person för att få hjälp (syster Katarina Ottow o. a.) Överförd till sinnessjukhus Överförd till kroppssjukhus Överförd till straffanstalt Summa

24 29 32 1 1 4 91

anskaffats, hade också på korten antecknats, att kvinnan aldrig rest dit. Den ansvariga anstaltspersonalen torde i regel, framhålles det, »hysa mycket ringa tilltro till de företagna åtgärdernas effektivitet och möjligheten att återföra den utskrivna kvinnan till en ordnad tillvaro». Denna pessimism inför resultatet av den egna behandlingen framstår bjärt av de anteckningar på utskrivningskorten, som anstaltspersonalen gjort beträffande den sociala prognosen för olika kvinnor. En del beskrives som hopplösa, beträffande andra förmodas återfall och endast i drygt 1 / 5 av alla fall menar man att det »möjligen» ej behöver bli återfall. Innan behandlingsresultaten diskuteras, bör det påpekas, att redan Parent-Ducliatélet för 90 år sedan och sedermera Kinberg påpekat, att det tydligen förekommer en betydande spontanläkning bland de prostituerade. Efter ett antal år lämnar många yrket. De har blivit äldre, finner det mindre lönande och tröttnar. Åtskilliga gifter sig, andra skaffar sig vanliga borgerliga yrken och tycks kunna anpassa sig till samhället. 9 - 51 Vid en undersökning av samhällsåtgärdernas resultat måste man bortse från denna inte ovanliga spontana återanpassningsprocess. En efterundersökning av kvinnornas öden efter utskrivningen från tvångsarbetsanstalt företogs av Socialstyrelsen 1925. Av de 936 undersökta var 16 °/o fortfarande kvar på anstalt. Cirka 3 °/o hade efter utskrivningen blivit omhändertagna på andra anstalter (försörjningsinrättningar, sinnessjukhus, alkoholistanstalter e t c ) , och 5 °/o satt i fängelse. En del hade återfallit till uteliv nästan genast efter utskrivningen, och omkring 20 °/o hade fått varning på nytt. Sammanlagt 2 / 3 hade icke straffats eller varnats efter utskrivningen. Bland dem, som varit utskrivna mer än fem år, hade dock endast 55 °/o klarat sig utan ingripande enligt strafflagen eller lösdrivarlagen. Många av dessa hade dock fortsatt som prostituerade, andra hade i stället övergått till spritlangning, koppleri o. dyl. Omkring 200, d. v. s. 1\i av de utskrivna kunde vid efterundersökningen betecknas som skötsamma. Den lägsta förbättringsfrekvensen visade de psykiskt abnorma. Flera av de skötsamma hade dock först på nytt varnats eller skickats på tvångsarbete efter utskrivningen. Även andra hade fortsatt som prostituerade en längre eller kortare tid. Förbättringen kunde således inte tillskrivas lösdrivarbehandlingen. Sammanfattningsvis gör man i Socialstyrelsens sammanställning gällande, att hos högst 8 % av de utskrivna tvångsarbetarna har det först ådömda tvångsarbetet verkat förbättrande. Även om hänsyn tages till att en del kvinnors vandel inte kunnat säkert avgöras vid efterundersökningen, anser man det i varje fall omöjligt att taxera antalet genom det första tvångsarbetet förbättrade till mer än 10—15 %> av samtliga. Detta dåliga resultat skulle framför allt bero på bristfällig eftervård.

9G Det kan således konstateras, att redan föregående undersökningar mycket övertygande visat den ringa individualpreventiva effekten av behandling på tvångsarbetsanstalt. Denna korrektionsåtgärdernas bristande effekt pä prostituerade är socialpsykologiskt sett mycket förklarlig. Prostitutionen är resultatet av en långvarig utvecklingsprocess, där en rad sociala och individuella faktorer spelar in, och där genesen som vid allt mänskligt handlande är orsaksbestämd. En tids vistelse på en tvångsarbetsanstalt och de tafatta hjälpåtgärderna vid utskrivningen ändrar i regel ingenting på de sociala förutsättningarna för prostitutionen. Kvinnorna återvänder till sin gamla miljö. Skall en förändring av levnadssättet komma till stånd, tarvas sålunda en justering av den individuella faktorn. Kvinnan skall med andra ord förändras under anstaltsvistelsen. Någon annan individuell förändring än rädsla för förnyat tvångsarbete kan emellertid vistelsen på en anstalt av denna karaktär knappast medföra. Några psykoterapeutiska eller pedagogiska arrangemang av betydelse förefinnes ju inte. Det är möjligt, att en och annan kvinna verkligen blir så pass skrämd av anstaltsvistelserna, att hon lever ordentligt i fortsättningen. Mänga kan det tydligen inte vara frågan om. Liksom beträffande de manliga lösdrivarna kan också de prostituerades straffemottaglighet av psykiatriska skäl anses högst diskutabel. Vad de principiella resonemangen beträffar hänvisas till avsnittet om de manliga lösdrivarna. Bortåt hälften av de kvinnliga lösdrivarna är ju klent utrustade intellektuellt. Varken de efterblivna, de mänga neurotikerna eller eljest psykiskt abnorma med deras starka emotionella rubbningar reagerar på korrektionsåtgärder på ett förnuftigt sätt. De ger även i fortsättningen gång på gång vika för asociala impulser. Av de olika socialpsykologiska typer, som skildrats i det föregående, är det egentligen endast gruppen affärsmässiga prostituerade, som man skulle kunna tilltro en viss läraktighet av korrektionsåtgärderna. Denna läraktighet resulterar emellertid i praktiken framför allt i större försiktighet i uppträdandet. Själva den höga återfallsfrekvensen visar för övrigt bättre än något annat tvångsarbetets meningslöshet som korrektionsmetod. Det är ett straff, en vedergällning och uppfattas också så av kvinnorna. Om lösdrivarvarningarna säger också en del kvinnor, särskilt efterblivna, att de första gången inte riktigt förstod vad det innebar. De reagerade med rädsla och förvirring men ändrade inte sin livsföring. Andra, särskilt intellektuellt bättre utrustade, känner sig stämplade och reagerar med desperation: »Sedan brydde jag mig inte om någonting, det var meningslöst alltihop, tyckte jag.» Korrektionsåtgärder och anstaltsvistelser upplever de som en social brännmärkning, som definitivt skiljer dem från samhället i övrigt. Sammanförandet av ett stort antal mer eller mindre förfallna prostituerade på en gemensamhetsanstalt måste också verka mycket ogynnsamt. De mest avancerade, erfarna och depraverade bland internerna tar ledningen. De mindre durkdrivna lär sig snart inse, att de varit särdeles naiva och oskuldsfulla. Affärsmetoder och yrkesknep läres ut, bekantskaper stiftas, och liksom de manliga tvångsarbetarna lämnar de prostituerade anstalten som medlemmar i en speciell social grupp, där de känner sig höra hemma, samtidigt som de blivit medvetna om den fientlighet, med vilken samhället i övrigt betraktar dem. Ådömande av böter för fylleri är den tredje metod samhället använder för att påverka de prostituerades livsföring. Den tvingar dem emellertid endast att prostituera sig ett par gånger extra för att fä ihop till bötesbeloppen. Direkta intoleranssymtom har icke iakttagits hos de nu undersökta kvinnorna under anstaltsvistelserna. Det utesluter inte att behandlingen ända kan ha varit skadlig för dem liksom för de manliga lösdrivarna. Först och främst försenas insättandet av effektiva socialvårdande och medicinska åtgärder. Som redan framhållits är tidigbehandlingen vid psykisk sjukdom utomordentligt viktig. Både efterblivna, neuroti-

97 ker och andra psykiskt abnorma, vilka ju dominerar bland de prostituerade, måste bli föremål för tidiga psykoterapeutiska och pedagogiska åtgärder, om man skall kunna räkna med en förändring» När deras psykiska abnormitet manifesterats i sexuell promiskuitet och prostitution, behandlar samhället dem i stället i åratal med varningar och tvångsarbete. Särskilt behandlingen av deras alkoholism åsidosattes härigenom. Under tiden får alkoholiseringen fortskrida. Det kan således konstateras, att de prostituerade i stort sett är oemottagliga för de korrektionsåtgärder samhället hittills tillgripit. Behandlingen enligt lösdrivarlagen verkar dessutom skadlig genom att ytterligare fixera vederbörande i en asocial miljö och genom att försena eller förhindra effektiva sociala och medicinska åtgärder. Betecknande för polismyndigheternas bristande intresse för en kausalt inriktad behandling är, att endast en av dessa 22 kvinnor blivit föremål för sinnesundersökning. Hon 5: 5-förklarades då och intogs på sinnessjukhus. Att en sådan undersökning skulle varit indicerad i samtliga fall framgår av det föregående. 1939 hade författaren tillfälle att under ett halvår företa summariska läkarundersökningar av anhållna prostituerade i Stockholm. Därvid undersöktes 17 kvinnor. 14 skickades på sinnesundersökning, och därav bedömdes 13 enligt SL 5: 5. Hade det gällt brott mot strafflagen hade med all sannolikhet SL 5:6 tillämpats i det fjortonde fallet. De tre, som icke skickades på sinnesundersökning, var alla psykiskt abnorma, men abnormiteten ansågs inte tillräckligt höggradig, för att man skulle kunna räkna med bedömning enligt SL 5: 5. 54 Detta exempel ledde emellertid inte i fortsättningen till sinnesundersökningar i nämnvärt större skala än tidigare. Alltjämt hålles också en rad svårt efterblivna och psykiskt abnorma och nervösa kvinnor under åratal inspärrade på tvångsarbetsanstalter i stället för att få den behandling de är i behov av. Man kan exempelvis ifrågasätta lämpligheten av att 6 gånger skicka en rikt begåvad men svårt psykoneurotisk kvinna med hetsande ångest och spritbegär på tvångsarbete och varna henne ytterligare ett antal gånger i stället att från början föranstalta om medicinska åtgärder (jfr fallet på sid. 88). Belysande är ett fall, som författaren stött på i annat sammanhang. Det gäller en kvinna, som vid 18 års ålder blev prostituerad. Redan samma år skickade man henne till ålderdomshemmet i hemorten, men mellan 19 och 31 års ålder vistades hon 10 gånger på tvångsarbetsanstalten i Landskrona. I mellanperioderna »förpassades» hon till hemorten men återvände omedelbart till Stockholm, där hon prostituerade sig på nytt. Vid 34 års ålder kom hon i kontakt med Hjälpbyrån för psykiskt sjuka, och man kunde konstatera, att hon var djupt imbecill (IÅ befanns senare uppgå till 9,8 år), möjligen led hon också av schizofreni. I varje fall visade hon höggradiga emotionella rubbningar. Ett par gånger har hon senare vistats på sinnessjukhus och för övrigt hjälpts av socialvården. Ännu vid 39 års ålder anmäldes hon för intagning till Landskrona, fastän hon då i stället överfördes till sinnessjukhus. Sista lösdrivarvarningen kom 1939, då hon var 42 år. Mellan 50—60 fylleriböter har förekommit, den sista så sent som 1946. Denna abnorma och möjligen sinnessjuka kvinna har således dömts till tvångsarbete sammanlagt omkring 7 år med resultat att den medicinska behandlingen försenats åtminstone i halvtannat decennium. När hon då äntligen kommer under medicinsk kontroll kan inte mycket göras. Hon är definitivt märkt och omöjlig att behandla. Ännu några år fortsätter polisen sedan att tillgripa tvångsarbete, varningar och fylleriböter. De nu företagna åtgärderna mot 22 kvinnor hade endast i 2 fall terapeutisk karaktär. Av de 14, som undersöktes pä lösdrivarroteln, fick 2 skriftlig och 12 enskild varning. En av dem intogs därefter på alkoholistanstalt och en annan på sjukhus för behandling av könssjukdom. I intet fall tillgreps tvångsarbete. Detta berodde i ett par fall på framställning av den läkare, som företog undersökningen. Andra åtgärder förekom icke. 25—177228.

98 Tabell 17. Försummade profylaktiska åtgärder i ungdomen. Antal fall

Försummad åtgärd

8 3 5 1 18 18 6 6 6

Ingripande av barnavårdsnämnd Ombyte av fosterhem eller barnhem Ingripande mot hemmet Ingripande av nykterhetsnämnd Yrkesutbildning

Fattigvård

2. önskvärda a) F ö r e b y g g a n d e

åtgärder. åtgärder.

I tabell 17 har uppskattats, vilka åtgärder av profylaktisk karaktär som eventuellt borde ha kunnat förekomma. Tydligen borde yrkesutbildning och lämplig arbetsanskaffning ha förekommit i flertalet fall. För övrigt gäller försummelserna dels barnens uppväxtmiljöer, dels svårigheter i ungdomen i samband med barnafödande, inflyttning eller arbetslöshet. För alla dessa svårigheter finns en social apparat utbyggd, som skulle ha kunnat användas, om dess verksamhet inriktats på sådana förhållanden. I avsnittet om de manliga lösdrivarna framhölls, att det är omöjligt att veta, i h u r många fall en sådan effektivt tillämpad socialvård skulle kunnat förebygga den senare utvecklingen. Det skildrades också utförligt, hur en effektiv profylax på bredare bas borde läggas upp. De riktlinjer, som därvid skisserades, gäller även de prostituerade, även om, som tidigare framhållits, dåliga uppväxtförhållanden och tidiga missanpassningssymtom synes vara något mindre vanligt bland prostituerade än bland lösdrivare. Medan över 2/3 av lösdrivarna visade symtom, som borde föranleda observation inom den psykiska barnavårdens ram, tycktes detta gälla inte fullt hälften av de prostituerade. Vid övergången mellan skola och yrkesliv var det också mindre vanligt med störningar bland de prostituerade. Generella tendenser till emotionell isolering eller enstörighet som bland de manliga lösdrivarna förekom inte heller. Däremot behövs det tydligen en social hjälpverksamhet för ogifta, gravida kvinnor. Barn utom äktenskapet har befunnits utgöra en belastning, som i vissa fall kan ha bidragit till en asocial urspåring. En sådan profylaktisk apparat är ju för närvarande under utbyggnad, motiverad särskilt med hänsyn till de kriminella aborterna. De inflyttade ungdomarna slutligen kräver också speciella profylaktiska åtgärder, som särskilt inriktas på yrkesvalet och bostadsfrågan samt på assimileringen i sunda miljöer. För övrigt hänvisas beträffande profylaxen till vad som tidigare sagts om de manliga lösdrivarna. Prostitutionsprofylaxen har ventilerats många gånger tidigare. För några år sedan underströk även NF, att profylaxen måste inriktas på att tidigt upptäcka och behandla personer, som lider av psykiska rubbningar, debilitet och dylikt, emedan det är sådana kvinnor, som lättatst dukar under för sociala påfrestningar. De måste sedan följas, hjälpas och övervakas, tills de definitivt kommit i stabila sociala förhållanden. Stor uppmärksamhet måste också ägnas ungdomsförmedlingarna och arbetsanskaffningen. Arbetslösheten bland unga kvinnor anses vara speciellt viktig att följa med hänsyn till de risker vederbörande då kan löpa. Fritiden tarvar positiva åtgärder från samhällets sida, inriktade på att skapa sunda kollektiva sysselsättningar och nöjen. Medan åtgärder av detta slag har mera allmänt förebyggande karaktär, är andra speciellt inriktade på att förebygga prostitution. I NF:s sammanställning tillmätes

99 åtgärder mot soutenörerna stort profylaktiskt värde. De svenska undersökningarna tycer emellertid på att soutenörerna spelar en relativt begränsad roll för prostitutioneis begynnelse. Det är framför allt andra prostituerade, som drar med sig bekanta. Däremot utgör soutenörerna ett starkt försvårande element vid behandling av redan prostituerade kvinnor. b) B e h a n d l i n g

av

prostituerade.

,r

ad den lämpliga behandlingen av prostituerade beträffar kan i huvudsak hänvisas till vad som tidigare sagts om de manliga lösdrivarna. En granskning av de nu undersöLta fallen visar, att socialvården skulle kunnat ingripa i många fall. Uppskattningsvis skulle effektiva försök med arbetsberedning kunna företagas i åtminstone hälften av alla fall. Även fattigvård och alkoholistvård hade varit indicerad i vardera hälften av fallen. Åtminstone 4 / 5 skulle därför ha kunnat bli föremål för social hjälp. I ytterligare ett par fall skulle yrkesutbildning kunna ifrågakomma. Förutsättning är naturligtvis även nu, att socialvårdens arbetsmetoder och arbetssätt utvecklas och differentieras. Socialvård måste också kompletteras med medicinska åtgärder, differentierade mel hänsyn till de olika socialpsykologiska grupper, som tidigare beskrivits. I en del fall kan det vara lämpligt, att vederbörande först omhändertas för vård och därefter utskrives till öppen socialvård med övervakning och hjälpåtgärder alltefter behov. Även detta har närmare beskrivits i det föregående. T a b e l l 18.

F ö r s l a g till b e h a n d l i n g . Föreslagen behandling

Behandlingsform 1938

1945 Sinnessjukvård Sinnesslövård

6 9

Alkoholistvård Vårdhem alternativt öppen socialvård Behandling enl. lösdrivarlagen, reviderad enl. 1939 års förslag

1 3 9 7 2

22 Skillnaden mellan behandlingsförslagen 1938 och 1945 är närmast, att 1938 föreslogs, att en stor del skulle behandlas enligt en reviderad lösdriverilagstiftning. 1945 förutsattes en »psykopatvård». Den reviderade lösdriverilagstiftningen i 1939 års förslag innebar bland annat vissa socialvårdande och arbetsterapeutiska åtgärder, som också utgör en oundgänglig del av all »psykopatvård». Kärnan i det hela skulle vara ett slags arbetshem. De olika vårdformer, som här föreslagits, innebär inte nödvändigtvis intagning på anstalter. Som tidigare framhållits, kan sinnessjukvård och alkoholistvård även innebära öppen vård och övervakning. Tills vidare existerar ingen separat »psykopatvård», utan vid behov får vederbörande intagas på sinnessjukhus eller psykiatrisk klinik och utskrivas och övervakas genom sjukhusets försorg. Även för de prostituerade är det nödvändigt att få till stånd en effektiv sluten och öppen »psykopatvård». Anstaltsbehandlingen bör för alla kategorier göras så kortvarig som tänkas kan. Vederbörande bör i verksamhet så fort som möjligt och i stället hjälpas och stödjas genom öppna medicinska och socialvårdande åtgärder. Det kan naturligtvis ifrågasättas, om alla verkligen kan klara sig på egen hand. Ett par av de nu undersökta var så pass gamla, dementa och alkoholiserade att vårdhem var nödvändigt. Ett par tillhörande gruppen tidigt aktiva »fladdriga» prostituerade var vidare så pass abnorma och farliga, att en längre tids omhändertagande på sinnessjukhus eventuellt måste ifrågasättas. Flertalet borde dock kunna behandlas i öppen vård. 25f—477228.

100 Man bör emellertid ha klart för sig, att behandlingen av prostituerade vare sig i sluten eller öppen vård stöter på mycket stora svårigheter. Det beror delvis på bristande resurser och bristande konsekvens i behandlingen, men också på de mycket stora individuella anpassningssvårigheter, som dessa kvinnor faktiskt har. En av de undersökta kvinnorna ville polisen skicka på tvångsarbete. På begäran av undersökningsläkaren remitterades hon i stället till sociala byrån för utredning. Hon fick tillsägelse att infinna sig nästa dag och k o m också. Hon var mycket positivt inställd. Hon fick nu understöd genom sociala byrån, man skaffade henne ett rum, så att hon kunde flytta ifrån det kvinnliga sälllskap hon höll ihop med, och arbetsberedningskontoret lovade ordna med kontorsutbildning. Hon garanterades även försörjning under utbildningstiden. Nu skulle bon först ta plats. Hon besökte arbetsberedningskontoret, dröjde visserligen med besöken, men verkade alltjämt mycket positivt inställd. Efter några dagar meddelade emellertid polisen, att hon alltjämt iakttagits på gatan, och att hon riskerade att bli anhållen, om hon fortsatte. Sociala byrån sökte på nytt kontakt med henne. Hon var förtvivlad över situationen. Aktionen ledde emellertid inte till något resultat. Så småningom försvann hon ur sikte och har sedermera inte återkommit. Denna kvinna har tidigare 9 gånger hjälpts genom Stockholms kyrkliga socialråd, men varje gång har man misslyckats med att få henne på fötter. Senare lär hon på nytt ha sökt upp syster Katarina Ottovv för att starta ett nytt liv och söka fabriksarbete. Patienten är identisk med den pä sid. 88 beskrivna, överbegåvade men ångestneurotiska och disharmoniska prostituerade, som ständigt drives till spritmissbruk. Tillfälliga och spridda socialvårdsåtgärder räcker inte i sådana fall. Den nuvarande socialvården är inte rustad för sådana uppgifter. Den saknar resurser och har otillräckligt med kvalificerad personal för att kunna fullfölja initiativen. Dessutom behövs det psykoterapi och aktiv psykisk behandling på ett tidigt och behandlingsbart stadium. Framför allt kan socialvården inte erbjuda de inkomster och den oregelbundna yrkesutövning, som många av dessa kvinnor vant sig vid. En annan prostituerad kom till sociala byrån på utsatt tid. Hon var vänlig och förekommande, nickade ja till allt man föreslog, men lämnade aldrig sin tillknäppta och formella attityd. Man hade på känn att hon höll med allt för att slippa moralkakor och för att komma ifrån det hela så fort som möjligt. Hon hördes sedan aldrig av. Att hon överhuvud taget infann sig, berodde sannolikt på att hon trodde hon var tvungen. Man får således räkna med att mänga av dessa kvinnor kommer att inta en rent negativ attityd till behandlingen. Många av de prostituerade tillhör vad Kemp kallar »the border line group», d. v. s. utgör gränsfall mellan normalt och sjukligt. För sådana individer saknas för närvarande lämpliga hjälpformer och vårdåtgärder. Utbyggandet av »psykopatvården» och effektiviseringen av socialvården måste i framtiden ersätta vad som nu brister. 3. Frågan om

samhällsskyddet.

Liksom för de manliga lösdrivarna kan det vara skäl att undersöka, i vilken utsträckning lösdrivarlagen kan vara motiverad av hänsyn till samhällsskyddet och den s. k. allmänpreventionen. Det visar sig, att indikationer för användande av alkoholistlagen eller sinnessjuklagen förelåg i 17 av de nu undersökta fallen. I ett av dessa fall skulle för övrigt även strafflagen kunna tillämpas. Det återstår alltså 5 fall, mot vilka för närvarande inga tvångsåtgärder skulle kunna komma till användning, om lösdrivarlagen togs bort. Två av dessa är barnsliga och underutvecklade ungdomar på 22—23 år. Ett annat fall, den på s. 89 beskrivna starkt infantila och hämningsfria 22-åring, som åtalats enligt lex veneris för spridande av venerisk smitta, utgör också en särskilt god illustration till behovet att utvidga barnavårdslagstiftningen även till dessa åldrar vid bortfall av lösdrivarlagen. Efter behandlingen på S:t Görans

101 sjukhus utskrevs hon utan vidare. Det är ju länkbart, alt man kunnat omhänderta henne på sinnessjukhus i stället. En utvidgning av barnavårdslagen skulle emellertid göra det lättare att åtminstone för en lid ta hand om dessa omogna och socialt ytterst farliga kvinnor. Under tiden skulle en viss eftermognad kunna ske. De tre återstående tillhör samtliga den tidigare beskrivna gruppen affärsmässiga prostituerade. Ingen av dem är alkoholiserad, men de visar påfallande psykopatologiska drag, dock knappast av den grad, att det ensamt skulle kunna motivera intagning på sinnessjukhus. Kvinnor av denna grupp förmår emellertid att ordna sin livsföring bättre än andra prostituerade, och prognosen är trots allt i vissa fall rätt gynnsam, beroende på deras jämförelsevis goda förstånd och väl utvecklade sinne för vad som är bäst för dem själva. Ur samhällets synpunkt tillhör de därför inte den farligaste kategorin prostituerade. Att tvångsåtgärder inte står till förfogande, skulle därför inte behöva innebära allt för stora samhälleliga risker. Förleder de andra kan man ju ingripa mot dem enligt strafflagen. Det viktigaste är under alla förhållanden, att flertalet av de prostituerade, som polisen för närvarande tar hand om —- särskilt de farligaste bland dem —• faktiskt kan omhändertas lika väl enligt andra lagar som enligt lösdrivarlagen. Med samtidigt utbyggnad av socialvården och »psykopatvården» och effektivisering av de medicinska och pedogagiska behandlingsmetoderna torde allmänpreventivt kunna åstadkommas ett väl så säkert skydd som den nuvarande säredeles ineffektiva lösdriverilagstiftningen, som ju för övrigt knappast tillämpas. Mot faran för smittospridning torde en utvidgad upplysningsverksamhet och ett energiskt tillämpande av lex veneris utgöra det bästa skyddet. Litteratur: 1. Wilmann: Zur Psychopathologie des Landstreichers. Leipzig 1906; cit. efter Stumpfl: Erbanlage und Verbrechen, Berlin 1935. 2. Schneider: Intelligenzprufungen an Strafgefangenen. M. f. krim. psych u. Strafrechtsref. 1931:8. 3. Bonhoeffer: Die Zusammensefzung des grosstädtischen Bettler- und Vagabondentums. Ärzllich. Sachverständ. Zeitung, 1900; cit. efter Kinberg. 4. Marthcn: Psychiatrische Korrigendenuntersuchungen. Z. f. d. ges. Neurol, u. Psych. 1914, Bd. 22; cit. efter Kinberg. 5. Bischoff u. Lazar: Psychiatrische Untersuchung in der niederoesterreichischen Zwangsarbeitanstalt Konreburg. Jahrbuch f. Psych. u. Neurol. Bd. 36; cit. efter Kinberg. 6. Brusis: Vier Jahre Arbeitshaus. M. f. krim. biol. u. Strafrechtsref. 1938. 7. Socialstyrelsens utlåtande rörande lösdrivarvården. Sociala meddelanden 1924: 5. 8. Adell o. Jonsson: Psykiatrisk undersökning rörande manliga tvångsarbetare i Sverige 1938. SOU 1939:25. 9. Kinberg: On so-called Vagrancy. Journal of Criminal Law and Criminology, 1933. 10. Laurent: Les habitués des prisons de Paris. 1890; cit. efter Kinberg. 11. Wulff en: Psychologies des Verbrechers; cit. efter Kinberg. 12. Hirschfeld: Einiges uber die Ursachen und Erscheinungsformen der männlichen Prostitution. Archiw fur Kriminologie 1923; cit. efter Kinberg. 13. Jonsson: Soutenören som psykologisk och social typ. Festskrift tillägnad Olof Kinberg 1938. 14. Kinberg, Inghe, Riemer: Incestproblemet i Sverige. 1913. 15. Ramer: The prognosis of mentally retarded children. Stockholm 1946. 16. Bakke: The unemployed Man. London 1933. 17. Undersökningar angående arbetsberedning m. m. Stockholms stads statistik X. Specialundersökningar nr 17, 1938.

102 18. Antoni

o. Bringel:

Nervklenhet och arbetslöshet. Social Årsbok 1939.

19. Inghe: De partiellt arbetsföra som medicinskt-sociologiskt problem, SOU 1946: 24. 20. Sutherland 21. Marsh:

a. Locke:

Twenty thousand homeless men. Chicago 1936.

Health and Unemployment. Oxford 1938.

22. The pilgrim

Trust:

23. Thompson:

Some new aspects of the psychiatric approach to crime. Ment. hyg. 1936.

Men without Work. Cambridge 1938.

24. Thomas a. Znaniecki: The Polish Peasant. 1927. 25. Kinberg: Den asociala ungdomens problem. Tiden 1942. 26. Inghe: Sociala synpunkter p å den psykiska hälsovårdens organisation. Social Årsbok 1945. 27. Bonhoeffer: Zur Kenntnis der grosstädtischen Bettler- und Vagabundentum. Die Prostituierte. Zeitschrift f. d. ges. Strafrechtswissensch. 1902; cit. efter Kinberg. 28. v. Grabe: Prostitution, Kriminalitet und Psychopatie. Arch. f. Kriminalanthrop. 1912; cit. efter Kinberg. 29. Kemp: Prostitution. Köpenhamn 1936. 30. Schneider: Studien uber Persönlichkeit u. Schicksal eingeschriebener Prostituierter. Berlin 1926; cit. efter Kinberg. 31. v. Grabe: Spätschicksale von Fursorgezöglingen und Prostituierten. Arch. f. Kriminalanthrop. 1923; cit. efter Kinberg. 32. Adell o. Jonsson: Psykiatrisk undersökning r ö r a n d e kvinnliga tvångsarbetare i Sverige 1938. SOU 1939:25. 33. League of Nations: Prostitutes: Their early lives. Geneve 1938. 34. Socialstyrelsen: Kvinnliga tvångsarbetare i Sverige åren 1916—1924. Sociala meddelanden 1925. 35. Eriksson: Prostitution och samhälle. Stockholm 1939. 36. Strömgren: Beiträge zur psychiatrischen Erblehre, Acta psych. et neur. 1938, suppl. XIX. 37. Frey: Om vanart hos flickor i Stockholm. Stadskollegiets utlåtanden och memorial 1946: 10. 38. Heymann: Schicksal u. Anlage bei 49 geistig a b n o r m e n Prostituierten. Munchen 1914; cit. efter Kemp. 39. Miner: Slavery of Prostitution. New York 1916; cit. efter Kemp. 40. Bingham: Determinants of Sex Delinquency among Adolescent Girls. New York 1923; cit. efter Kemp. 41. League of Nations: Prevention of prostitution. Geneve 1943. 42. Flexner: 43. Inghe:

Prostitution in Europe. New York 1914. Social conditions of the abortion patients. Acta obst. et gyn. scand. 1942.

44. Jonsson: Psykiatrisk undersökning av kvinnliga tvångsarbetare på Karlstad-fängelset. Bil. till Andra lagutskottets utlåtande n r 76, 1945. 45. Sterner: Levnadsstandarden i svenska familjer. SOU 1936: 59. 46. Cramer: Bericht an das Landesdirektorium uber die psychiatrisch-neurologische Untersuchung der Schultentlassenen Fursorgezöglinge. All. Z. f. Psych. 1910; cit. efter Kinberg. 47. Aschaffenburg: Brottet och dess bekämpande. Stockholm 1911. 48. Hurwicz: Kriminalität und Prostitution der weiblichen Dienstboten. Aret. f. Kriminalanthrop. 1916; cit. efter Kinberg. 49. Helger: Arbetsförhållandena inom det husliga arbetets område, Sveriges officiella statistik 1934. 50. Journal Social Hygiene, juni 1932.

103 51. Parent-Duchatélet: Kinberg. 52. Ströhmberg: 53. Jonsson: 54. Inghe:

De la Prostitution dans la Ville de Paris. Paris 1857; cit. efter

Die Prostitution. Stuttgart 1899; cit. efter Kinberg.

Undersökning angående vanartiga b a r n och asocial ungdom. SOU 1914: 30. Om s. k. summarisk läkarundersökning. Svensk Juristlidning 1941.

55. Lundquist:

Om alkoholism och alkoholistvård. Svensk Läkartidning 1947.

56. Ungdomsvårdskommittén: 57. Lindblad:

58. Ungdomsvårdskommittén: 59. Lindberg:

Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. SOU 1947: 17.

Skörlefvande kvinnors förhållanden. Stockholm 1908. Ungdomen och arbetet. Ännu icke publicerad.

Psykoinfantilism, Sjöbrings festskrift, Lund 1944.

60. Essen-Möller:

Schizoidbegreppet, Sjöbrings festskrift, Lund 1944,

61. Gerle: Psykopatibegreppets bankrutt, Lund 1947.

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet

...

3 Lagförslag. Förslag till lag om upphävande av lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling Förslag till lag om ändring i vissa delar av 11 och 18 kap. strafflagen Förslag till lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om särskild förundersökning i brottmål Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården Förslag till lag om upphävande av lagen den 14 juni 1918 (nr 426) om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt 75 § i lagen om fattigvården Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) Förslag till lag om ändrad lydelse av 38 § lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering Förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. lagen den 11 juni 1943 (nr 382) om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag) . .

5 5 7 8 10 28 31 32 33 34

Motiv. Kap.

Kap. Kap.

1. Lösdrivarlagstiftningens historiska bakgrund. Åtgärder i äldre tid mot arbetslösa och lösdrivare Arbetslöshet och lösdriveri på 1800-talet Åtgärder mot frigivna och andra försvarslösa på 1800-talet Den omedelbara bakgrunden till lösdrivarlagens tillkomst 2. Den nuvarande lösdrivarlagstiftningen. översikt av gällande bestämmelser Lösdrivarlagens allmänna syfte och innebörd 3. Tidigare reformförslag

35 37 39 42 49 56 67

Behovet av särskild lösdrivarlagstiftning och frågan om kriminalisering av lösdriveri s. 68. —• Räckvidden av lagstiftningen s. 71. — Organet i första instans s. 77. — Organet i andra instans s. 79. —• Åtgärder som ankomma på organet i första instans s. 79. —• Förfarandet s. 81. — Tvångsåtgärder s. 81. — Yttranden över 1937 års lösdriverilagstiftningskommittés betänkande s. 82. —• Lösdrivarfrågan inför riksdagen efter år 1939 s. 83.

Kap.

4. Frekvensen av åtgärder enligt gällande lösdrivarlag och lösdrivarklientelets beskaffenhet. Frekvensen av åtgärder enligt gällande lösdrivarlag Lösdrivarklientelets beskaffenhet Männen s. 95. — Kvinnorna s. 100.

88 94

105 Sid. 5. Allmänna synpunkter på lösdrivarproblemet 105 6. Möjligheten att å lösdrivarklientelet tillämpa andra vårdformer än tvångsarbete. Resultatet av klientelundersökningarna 114 Männen s. 114. —- Kvinnorna s. 117. Sinnessjuk-, sinnesslö- och psykopatvård 119 Alkoholistvård 126 Fattigvård 133 Öppen straffrättslig vård 139 övriga möjligheter a t t ingripa mot lösdrivarklientelet 141 Männen s. 141. — Bettlare s. 143. —• Yrkestjuvar s. 148. — Bondfångare m. fl. s. 148. — Parasiter s. 149. — Kvinnorna och soutenörerna s. 153. •— Spridande av könssjukdom s. 153. — Förledande till och utnyttjande av prostitution s. 155. — Inbjudan till otukt s. 158. — Utsträckning av barnavårdslagens tillämpningsområde s. 159. Slutsatser 168 K a p . 7. Förfarandet 170 Domstolsförfarandet s. 170. —• Det administrativa förfarandet s. 172. K a p . 8. Vissa förebyggande åtgärder 185 K a p . 9. Specialmotivering 193 K a p . 10. Provisoriska åtgärder 203 K a p . 11. Sammanfattning 208 Särskilt y t t r a n d e av herr Lindberg 213 Kap. Kap.

Bilagor (med särskild paginering). Bil. 1. Statistisk undersökning rörande lösdrivarlagens tillämpning i vissa delar. Av Gunnar Dahlberg och Torgny Lindberg. I. Inledning II. Frekvensen av åtgärder enligt lösdrivarlagen I I I . Varningsklientelets allmänna karaktär IV. Varningsklientelets speciella karaktär Män s. 29. — Kvinnor s. 57. Bil. 2. Socialpsykologiska Gunnar Inghe. A. Manliga

synpunkter på

lösdrivare och prostituerade.

1 4 20 29

Av

lösdrivare.

I. Inledning och föregående undersökningar II. Metodik och material III. Allmänna synpunkter på klientelet Hereditära förhållanden s. 4. — Uppväxtmiljö s. 4. — Skolgång s. 7. — Yrkesutveckling s. 8. — Familjeliv och sociala kontakter s. 11. — Hälsotillstånd s. 13. — Psykiskt tillstånd s. 14. — Missanpassning och kriminalitet s. 23.

1 3 4

IV. Olika typer av lösdrivare Ständigt socialt osjälvständiga och underlägsna lösdrivare s. 27. — Socialt förstelnade lösdrivare s. 28. —• Socialt undflyende lösdrivare s. 31. — Passivt asociala lösdrivare s. 33. — Aktivt asociala lösdrivare s. 34. — Bohémer s. 35. — Farliga alkoholister s. 36. — Förslöade alkoholister s. 37. — Tillfällighetslösdrivare s. 37. — Sammanfattning s. 38.

25 V. Samhällsåtgärder Tidigare åtgärder s. 40. — Nu företagna åtgärder s. 47. — önskvärda åtgärder s. 48. — Frågan om samhällsskyddet s. 55.

106 Sid. B. Prostituerade. I. Inledning och föregående undersökningar 57 II. Material och metodik 60 III. Allmänna synpunkter på de prostituerade 61 Hereditära förhållanden s. 61. — Uppväxtmiljö s. 62. — Skolgång s. 66. — Yrkesutveckling s. 67. — Familjeliv och sociala kontakter s. 71. — Hälsotillstånd s. 75. —• Psykiskt tillstånd s. 76. — Missanpassning och kriminalitet s. 77. — Prostitution s. 80. IV. Olika typer av prostituerade Ständigt socialt osjälvständiga och underlägsna prostituerade s. 87. — Plötsligt prostituerade s. 88. —• Socialt undflyende prostituerade s. 88. •— Tidigt aktiva, »fladdriga» prostituerade s. 89. —• Affärsmässiga prostituerade s. 91. —• Alkoholiserade och förkomna prostituerade s. 92. — Sammanfattning s. 92.

86 V. Samhällsåtgärder 93 Tidigare åtgärder s. 93. — Önskvärda åtgärder s. 98. — Frågan om samhällsskyddet s. 100. Litteraturförteckning 101

Statens offentliga utredningar 1949 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbru k. i .

Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. ni. [4]

Industri Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Kommunikation sv äscn. Statens och k o m m u n e r n a s

finansväsen.

B a n k - , kredit- ock peimingväsei Politi.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Försäkringsväsen.

H ä l s o - och s j u k v å r d . Kyrkoväsen. Cndervisningsväsem. Andlig odling i övrigt. A l l m ä n t näringsväsen.

Försvars väsen.

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. NorrlandSrtOmmitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer. [1] Andra delen. Särskilda utredning-er. [2] Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. [3]

Utrikes ärenden. I n t e r n a t i o n e l l i-ätt.

Stockholm 1849. Isaac Marcus Boktr.-A.-B. 477228