Arbetslöshetsutredningens betänkande. 1,

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

UTREDVNINGAR 1931:20 STATENS OFFENTLIGA SOCIALDEPARTEMENTET

ARBETSLÖSHETSUTREDNINGENS BETÄNKANDE I

ARBETSLÖSHETENS

KARAKTÄR

OMFATTNING,

OCH ORSAKER

STOCKHOLM

v n o

Statens offentliga utredningar ,193312 Krionologiskförteckning

V 7 i -

Sammandrag vttiuznden prästlönerevgie-110. Betänkande vissa av över 1927 års medförslagtill lag om vård skon ringssakknnnigas av betänkande rörande nya grunderför gar inom.Västerbottens och Norrbottensläns lappmar- , .lagstiftningeniom priisterskapetsavlöningochförvalt- ker m. ii. områden. Marcus. iv, 308 s. Jo.

ningen denlärtill :inslagna av egendomen. Idnn. 622 s. E. 11. Utredning med förslag angåendepremiering av väl- 4

. "Utredningoch förslag rörandeläroböcker-vidde all- sköttamindreskogsbruk.Hseggström. 66 s. Jo.

männaliiroverkenochmeddemjämförligaläroanstalter. 12. 1928 års lönekommitté.Betänkande med förslag till av- Norstedt. 131.3. E. löningsreglemente för extraordinarieoch extra tjänste-

8 Betänkande med förslagangående arbetslöshetens mot- män, tillhörande den civila statsförvaltningen m. m. verkande genom beredskapsarbeten. Norstedt. 81 s. S. Norstedt. vj, 131 s. Fi. 4 Utredningoch förslag av frågorna om ytterligarein- 13. Utlåtande över utkast till näringslag.Marcus. H., skränkningari den folkskoleseminarieorga- 28s. nuvarande Förslagtill växellag m. m. Norstedt. 254 s. Ju. nisationensamt statensÖvertagande de . Provdebitering om av utav 10. av fyr- och bâkavgift samtsjömanshnslandstingenoch vissa stiider npprätthållnasmåskole- avgift. Marcus. 64 H. i 1 s. seminarierna m. m. Norstedt. 2, 215 s. E. 16. Riktlinjer för vinnande visskoncentration av inomdet . Utlåtande angåendeutförselbevissystemets verkningar svenska fângvårdsväsendet. Av S. Hagströrner.Marcus:

m. m. Marcus. 25 s. Jo. vj, 162s. Ju. Jordbmkautredningens r betänkanden.4. Betänkande an- 17. Utredning och förslag rörandefortsättningsskolans orga-g gåendeåtgärderför fjäderfêükötselns främjande.Beck- nisation. Hseggström.94 s. E. j

man. vj, 109 s. Jo. 18. 1928 års lönekommitté. Betänkandemed förslag .tillf .Tordbruksutredningens betiinkanden.5. Statistisköver- löneregieringför iandsfogdar, lappfogdar ochlandsiiskaler"

sikt överdet svenskajordbruketsutvecklingochläge. m. m. Norstedt. viij, 824 s. Fi. Av E. Höijer. Marcus. 74 s." Jo. 19. Betänkandemed förslagtill lag med särskildabestämbelysningsanliiggnizig v Ny värmeledning samtelektrisk i melser om delning av jord landetinom å vissa delar av . Nationalnguseibygg-naden i Stockholm.Stat. Bepn-anst. Kopparbergs län m. m. Marcus. 307 4 bilagor. Ju. KK " s. 43 s. 20. Arbetslöshetsntredningens betänkande. Arbetslöshe- E9 Lagbereddingens förslag ang. vissainternationella rätts- tens omfattning,karaktäroch orsaker.Norstedt. xix. . iörhâllanden., Förslagtill konventionmellanSverige, 554s. S.

-Danmark,Finland,IslandochNorge om erkännande och

verkställighet av domar, m. m. Norstedt. 39 s. Ju.

Anm. Om särskild utgöra

tryekort angives. är tryckortenStockholm.Bokstäverna medletstil begynnelsebokøtäverna till det departement, undervilket utredningenavgivits. ex. E. ecklesiastikdepartementet, Jo. :Jordbruksdepartementet

Enligtknngörelsen den8 febr. 1922ang. statens oñentli ga ntredningars yttre anordningnr 98 utgivnautredningarna i slagamed omenhetligfärg för varje iepartemens.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1931:- 20 SOCIALDEPARTEMENTET

ARBETSLÖSHETSUTREDNINGENS BETÄNKANDE I .

ARBETSLÖSHETENS OMFATTN IN

Gr,

KARAKTÄR OCH ORSAKER %

STOCKHOLM 1931 KUNGL.BOKTBYCKIRIET. r. A. NOBSTEDT sömn:

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till Konungen . . XV . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Första avdelningen.

ARBETSLÖSHETEN I SVERIGE TILL 1920.

Kap. Arbetslösheten under 1800-talet och fram till 1914

3 . Inledning - 3 . . . . Källmaterial 4 Arbetslösheten . . . . . . . . . . . . . . . under 1800-talets första decennier 5 . . . . . Förekomst och åtgärder 5 Den dåtida arbetslöshetens vik- tigaste orsaker 6 Några förslag till åtgärder 10. -

Staten och arbetslösheten kring mitten 1800-talet av 11 . . . . . Arbetslösheten under inflytande industrialismen och städernas av tillväxt

Arbetslösheten i Stockholm 16 Arbetslösheten i andra

städer 21.

Staten och arbetslöshetsfrågan i början 1900-talet av 23 Några drag hos . . . . . den äldre arbetslösheten 25 . . . . . . . . . .

Kap. II. Arbetslösheten åren 1914-1920.

29 . . . . . . . . . . . . Arbetslöshetens utveckling 1914--1920 29 . . . . . . . . . . . Arbetslöshetsfrâgans läge nya 31 . . . . . . . . . . . . . .

Kap. III.

Arbetslöshetsbeåreppets

förskjutningar och arbetslöshetens

yttre framträ ande 35 . . . . . . . . . . . . . . . . .

Andra avdelningen.

ARBETSLÖSHETEN I SVERIGE ÅREN 1920-1929.

Kap. IV. Arbetslöshetens omfattning

43 . . . . . . . . . . . . . . . A. Fackföreningarnas arbetslöshetsprocent 44 Fackföreningsstatistikens . . . . . . . . . . tillkomst 44 Statistikens . . . . . . . . . . . publicering 44 . . . . . . . . . . . . Arbetslöshetsanmälningarna till organisationerna 45 Fackföreningsstatistikens . . . . . innehåll 46 Fackföreningsmaterialets . . . . . . . . . . . . omfattning 47 Redovisningens fullständighet . . . . . . . . . . . 48 Medlemsantalets . . . . . . . . . . . . växlingar 50 . . . . . , . . . . . . . . I-301399

IV

Inverkan o arbetslöshetsstatistiken organisationernas tillväxt a av

Ur yrkessynpunkt

Ur ålderssynpunkt . Ur kontrollsynpunkt . . . Fackföreningsarbetslöshetens växlingar . Arbetslöshetsserien . . . . . . . . . . . . . . De förut studerade faktorernas inverkan på serien .

Faktorer, verkat höjande på siffrorna 59 Faktorer, som verkat sänkande på siffrorna 61. som

. . . . . . . Redovisningens omfattning 64 . . . . . . . . . . A. K.-serien och dess samband med hjälppolitiken 65 .

. . . . . . . . . . .

. . . . Arbetstillgângen inom industrien 80 . . . . . . . . . . . . Arbetstillgângsstatistikens tillkomst och publicering 81 - Arbetstillgångens växlingar enligt statistiken 81 Kort- tidsarbetets förekomst 82.

Tillgången på arbetskraft inom jordbruket 83 . Sammanfattning 85 . . . . . . De anlitade statistiska källorna 85 . . . . . . . Arbetslöshetens förändringar åren 1920-1929 86 . Arbetslöshetens absoluta höjd 88 . . Arbetslöshetsräkningens resultat 90 . . . . . . . Kalkyler rörande arbetslöshetens absoluta höjd 92

Arbetslöshetsnivån före och efter kriget 95 .

Arbetslösheten inom olika kön, åldrar och yrken 99

Kap. V. . A. Arbetslösheten inom olika kön 99 . . . . . . . . . Arbetslösheten inom olika åldrar 101 B. .

VI

Sid.

XI. Utrikeshandelns utveckling 205 . . . . Sveriges ställning inom den internationella handeln 205 Förskjutningar i den svenska utrikeshandeln. 210 . . . . . Utrikeshandelns allmänna utveckling Utrikeshandelns 210 -

sammansättning 212.

Utrikeshandelns inflytande på produktionens inriktning och det relativa behovet arbetskraft 220 av . . . . . . Utrikeshandeln och de internationella kapitalrörelserna 223

Kap. XII. Förändringar i den offentliga hushållningen sedan tiden

förekriget 227

Statens och kommunernas utgifter 227 Statens inkomster och utgifter 229 Kommunernas inkomster 230 Skat- - ter 230 Stegringssiffror för olika perioder 234 Olika - offentliga utgifter upplâningen 237. 235 - Den offentliga

Fjärde avdelningen.

DEN SVENSKA ARBETSMARKNADEN OCH DESS FÖRÃNDRINGAR ÅREN

1920-1929. Sid.

. . . . . Allmän tjänst och fria yrken 291

Hotell- och restaurangrörelse 293 . Husligt arbete 296 . 298 Grovarbete B. Arbetsmarknadens utveckling efter 1920 301 . Olika näringars betydelse för arbetsmarknaden 301

Efterfrågan på arbetskraft olika kön 302 av . . . . Efterfrågan på arbetskraft inom olika åldrar 305 . . . . . . . Efterfrågan på arbetskraft olika yrkes- och kvalitetsav grad 315, . . . . . . . Kap. XIV. Arbetsmarknaden under inverkan konjunkturerna 320 av . Konjunkturernas återspegling på arbetsmarknaden 320 . . . . . . Arbetsmarknaden under inverkan konjunkturerna efter 1920 323 av .

Kap. XV. Säsongerna på. arbetsmarknaden 331

. Säsongföreteelsen 331 . . . . . . . . . Arbetssäsongerna inom olika näringar 332 . Jordbruk 332 .

VII

Sid

Skogsbruk 334

. i Industri. 338 . . . .

Omflyttningssiffror . 355 . Omsättningen efter 1920 372

Kap. XVII. Rörlighets- och tröghetsfaktorer på arbetsmarknaden och

. . . . . Organisationerna och arbetskraftsurvalet 386

Arbetsgivarorganisationernas politik 387 F ackföreningspolitiken. 388 . . . Platsförmedling och arbetslöshetskassor Organisa-. 388 -tionstvång 390 Sluten fackföreningspolitik 391 - - Konkurrens om arbete mellan förbunden 391 Kon- kurrens om arbete inom förbunden 392 Begränsande -bestämmelser i avtalen 394.

Arbetskonflikter 396 . . . . . . . . Offentlig arbetsmarknads- och hjälppolitik 396 . . . . . Offentlig arbetsförmedling 397 Det allmännas hjälp- politik 400.

Individuella och psykologiska moment hos arbetskraften 405

Femte avdelningen.

ORSAKER TILL ARBETSLÖSHET MED SÄRSKILD HÄNSYN TILL FÖRHÅL-

LANDENA I SVERIGE ÅREN 1920-1929.

Sid. Kap. XVIII. Arbetslöshetens begrepp och former 411

Allmänna utgångspunkter 411 . . . . . .

. Kap. XIX. Allmänna betingelser för arbetslöshetens omfattning 425 . Undersökningsmetod 425 . . . . . . . . . . . Arbetslöshetens genomsnittliga omfattning 427 . Utbudets förändringar 428 . . . . Utbudspris 428 Utbudskvantitet 431. --

VIII

Sid.

Efterfrågans förändringar 433 . . . . . . . . . . . . . . . . Nationalinkomsten och efterfrågan på arbetskraft 433 Till- gången på olika produktiva hjälpmedel och efterfrågan på arbetskraft Produktionens inriktning och efterfrågan 434 på arbetskraft 437 Produktionsmetoderna och efterfrågan på arbetskraft 442.

Kap. XX. Arbetslöshetens variationer under inflytande av konjunk-

turförändringar. 448 . . . . . . . . Arbetslöshetens variationer 1920-1929 448 Allmänna synpunkter 450 . . . . . . . . Företagandets utveckling 1920-1929 453 . . Prisnivåns utveckling 1920-1929 456 . . . . . . . . . . . . Arbetskraftsefterfrâgans utveckling under konjunkturernas inflytande 458 Arbetskraftsutbudets utveckling under konjunkturernas inflytande 462

Kap. XXI. Arbetslöshetens variationer vid tillfälliga förändringar i företagandets omfattning 467 . . . . . . . . . . . . . . Undersökningsmetod 467 . . . . . . . . . . . . . Temporära förändringar i efterfrågan på arbetskraft 468

Utvecklingen under inflytande av tillfälliga förändringar i produktionens storlek Utvecklingen under inflytande 468 förändringar som påkalla en driftsomläggning 470 av - Utvecklingen under inflytande av en monopolistisk prisoch produktionsreglering 471 Tillfälliga störningar åren - 1920-1929 472 Utvecklingen under inflytande av driftsomläggningar inom enskilda företag eller näringsgrenar

474.

Statistisk beräkning säsongvariationernas styrka 477 av .

Kap. XXII. Arbetslösheten under inflytande av förändringar inom ar-

betsmarknaden 483 . . . . . . . . .

Arbetsmarknadsorganisatoriska förhållanden av betydelse för utbudsprisets stelhet 483 Individuella förhållanden av betydelse för utbudsprisets stelhet 485 Arbetslönens ut- veckling 488.

Arbetskraftens rörlighet 488 . . . . . . Personliga faktorer betydelse för rörligheten 489 Allav männa ekonomiska faktorer betydelse för rörligheten 489 av Rörligheten och arbetslöshetens omfattning 493. - Kap. XXIII. Sammanfattande översikt orsaker till arbetslösheten i av Sverige åren 1920-1929 495 .

Tabellbilagor 505 .

TABELLER.

Sid.

Tab Antalet för försvarslöshet häktade och dömda åren 1835-1885. 12 . . . . . Tab Folkmängdens fördelning på huvudgrupper av yrken vissa folkräkningsår . 1751-1920 15 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab S Antalet understödstagare vid fattigvården i städerna i procent av folk- . mängden åren 1874-1920 17 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab Fackföreningarnas arbetslöshetsprocent åren 1911-1920 30 . . . . . . . Tab Den offentliga arbetsförmedlingens relationstal åren 1911-1920 30 . . . . Tab Totala och redovisade antalet medlemmar i arbetslöshetsrapporterande . fackförbund åren 1909 och 1911-1929 47 . . . . . . . . . . . . . . . Tab t Procentuella antalet av arbetslöshetsredovisningen omfattade fack- . föreningsmedlemmar inom olika förbund den 31 december 1913 och 1928 49

Tab Medlemsantalet och dess förändringar i olika åldersgrupper inom Grov- . och fabriksarbetarförbundet åren 1914 och 1927 54 . . . . . . . . . . . Tab Fackföreningarnas arbetslöshetsprocent febr./mars 1909 samt åren . 1911-1929 58 . . .

Tab

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10. Antalet till arbetslöshetskommissionen rapporterande kommuner åren . 1922-1929 64 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab 11. Antalet hjälpsökande arbetslösa enligt arbetslöshetskommissionens sta- . tistik åren 1921-1929 66 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. 12. Antalet arbetssökande personer vid den offentliga arbetsförmedlingen åren

1920-1929 70 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab 13. Den offentliga arbetsförmedlingens relationstal åren 1920--1929 72 . . . . . Tab 14. Antalet understödstagare vid fattigvården inom olika kommungrupper i . % av folkmängden åren 1913-1928 75 . . . . . . . . . . . . . . . . Tab 15. Arbetstillgångens storlek inom industrien åren 1920-1929 82 . . . . . . . Tab Tillgången på manliga lantarbetare åren 1913-1928 84 . . . . . . . . . . Tab 17. Antalet manliga arbetare inom olika näringsgrenar enligt 1920 års folk- . räkning samt arbetslösheten inom motsvarande grupper maj 1927 enligt

arbetslöshetsråkningen och faokföreningsstatistiken 93 . . . . . . . . . Tab Antalet arbetslösa inom olika åldersgrupper enligt arbetslöshetsräkningen . 1927 102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab 19. Medlemsantal och arbetslöshet inom vissa fackförbund år 1929 med fördel- . ning på olika åldersgrupper 104 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab 20. Arbetslöshetens fördelning inom olika yrkesgrupper januari 1922-1930 . enligt arbetslöshetskommissionens material 106 . . . . . . . . . . . . Tab 21. Arbetslösheten i procent inom olika näringsgrenar och industrigrupper . i medeltal för åren 1920-1929 enligt fackföreningsstatistiken 109 . . . . Tal: 22. Antalet arbetslösa inom olika yrkesgrupper enligt arbetslöshetsråk- . ningen 1927 111 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. 23. Arbetslöshetens fördelning inom olika fackförbund år 1929 114 . . . Tab. Översikt folkmångdens förändringar åren 1891-1929 120 av . . . . . . . Tab. 25. Folkmängden och dess fördelning på olika åldrar åren 1880-1960 124 . .

Sid.

Tab. Antal lärjungar över 15 års ålder vid olika läroanstalter vid i tabellen

angivna tidpunkter 126 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. Lärjungar vid universitet och högskolor samt vissa andra därmed jämför-

liga undervisningsanstalter 127 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. I värnpliktstjånstgöring använda arbetsdagar budgetåren 1913, 1916,

1924/25 och 1928/29 127 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. Förändringar i befolkningsgruppen 15-65 år under i tabellen angivna

perioder 128 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. Folkmängden i åldern 15-65 år och dess fördelning på. olika åldrar

åren 1880-1930 130 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. Folkmängden i åldern 15-25 år 1880-1930 130 . . . . . . . . . . . . Tab. Folkmängden och dess fördelning på huvudgrupper yrken åren 1870av 1920 ; 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. Yrkesgruppernas absoluta och relativa förändringar åren 1870-1920 134 . . Tab. Antal manliga och kvinnliga yrkesutövare inom olika huvudgrupper av

yrken enligt folkräkningen 1920 136 . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. Arbetarantalet inom industrien åren 1913, 1915 och 1920-1929 138 . . . . Tab. Arbetarantalet inom olika industrigrupper åren 1915 och 1920-1929 139 . . Tab. Beräknad nationalinkomst åren 1913 och 1920-1927 142 . . . . . . . . Tab. Nationalinkomsten samt inkomsten per huvud av totalbefolkningen och

av befolkningen i åldern 15/65 år. Inkomsten reducerad till 1913 års pen-

ningvärde 142 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. Inkomst från jordbruk, skogsbruk och fiske samt industri och övrigt,

reducerad till 1913 års penningvärde 144 . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. Produktion av kapitalvaror åren 1913 och 1920-1927 145 . . . . . . . . Tab. Nationalinkomst samt värdet av konstruerade produktionskapital- och

konsumtionskapitalvaror åren 1913 och 1920-1927 146 . . . . . . . . . Tab. Kommerskollegii partiprisindex åren 1920-1929. Prisläget medio varje

månad 149 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. Prisindices för vissa produkter åren 1920-1929 152 . . . . . . . . . . Tab. Prisindices för olika industrigrupper åren 1915 och 1920-1929 152 . . Tab. Prisindices för produktionsvaru- och konsumtionsvaruindustri åren

1915 och 1920-1929 153 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. Prisindices för vissa i England åren 1920-1929 153 varor . . . . . . . . Tab. Prisindices för konkurrens och skyddad hemmamarknadsindustri åren

1915 och 1920-1929 154 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. Partiprisnivån för i Sverige producerade export- och importvaror varor, åren 1920-1929 155 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. Prisrörelsen vissa import- och exportvaror åren 1913 och 1927-1929 . Tab. Prisförändringar på vete, tackjärn och åren 1913 och pappersmassa 1920-1929 157 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. Prisindices för tackjärn i Sverige, Förenta staterna, England och Tysk-

land åren 1913 och 1927-1929 158 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. Produktionskostnad per volymenhet för olika industrigrupper år 1926 159 . . Tab. Produktionskostnader per volymenhet för produktionsvaru- och kon-

sumtionsvaruindustri år 1926 160 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. Produktionskostnader per volymenhet inom konkurrens- och skyddad

hemmamarknadsindustri år 1926 160 . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. Produktionskostnader i procent av salutillverkningsvärdet inom olika

industrigrupper åren 1913 och 1926 161 . . . . . . . . . . . . . . . Tab. Löneutvecklingen inom industri, byggnadsverksamhet, handel och sam-

fårdsel åren 1913-1929 165 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

XI

Sid. Tab. 57. Genomsnittlig timförtjänst för manliga, kvinnliga och minderåriga arbe-

tare inom industri, byggnadsverksamhet åren 1913 och 1920-1929 167 m. m. Tab 58. I industrilönestatistiken redovisade arbetare fördelade på olika dyrorts- . grupper åren 1920 och 1929 168 Tab 59. Lönenivåns förändringar inom jordbruket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . åren 1913-1929 171 . . . . . . Tab 60. Skogsarbetarnas löneförhållanden i Sverige vintersäsongerna . norra 1913/14, 1916/17-1929/30 172 Tab 61. Antal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . arbetare redovisade i socialstyrelsens lönestatistik och i kommers- . kollegii industristatistik år 1928 173 Tab 62. Genomsnittlig timförtjånst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . för manliga arbetare inom olika näringsgrenar

åren 1913 och 1920-1929 174 Tab . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63. Genomsnittlig timförtjänst för manliga arbetare vid tidlön och ackordlön . åren 1921-1929 177 Tab 64. Genomsnittlig timförtjänst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . för manliga arbetare vid tidlön och ackordlön

inom olika näringsgrenar år 1928 177 Tab . . . . . . . . . . . . . . . . . 65. Genomsnittlig timförtjånst för manliga arbetare inom produktionsvaru- . och konsumtionsvaruindustrier åren 1920-1929 178 Tab 66. Genomsnittlig timförtjånst . . . . . . . . . . . för manliga arbetare inom konkurrens- och . skyddade hemmamarknadsindustrier åren 1920-1929 179 Tab 67. Genomsnittlig timförtjånst . . . . . . . . . för manliga arbetare inom export- och hemma-

marknadsindustrier åren 1920-1929 179 Tab 68. Löneutvecklingen för den i enskild . . . . . . . . . . . . . . . . tjänst anställda förvaltningspersonalen

åren 1913-1929 181 Tab 69. Arealen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . av åker och äng åren 1891-1929 184 . . . . . . . . . . . . . . Tab. 70. Skörd i tusental skördeenheter åren 1891-1929 184 Tab 71. . . . . . . . . . . . Skörd i skördeenheter hektar åren 1891-1929 185 . per Tab. 72. Skörden i 1000 . . . . . . . . . ton åren 1891-1929 185 Tab 73. Husdjur . . . . . . . . . . . . . . . i 1 OOO-tal åren 1891-1927 186 . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. 74. Animalisk och vegetabilisk . produktion åren 1891-1928 187 Tab. 75. Animalisk . . . . . . . och vegetabilisk produktion per person av jordbruksbefolk-

ningen åren 1891-1928 188 Tab. 76. Den fysiska produktionsvolymen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . inom industrien åren 1915 och 1920-

1929 190 Tab. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77. Produktionsvolymens förändringar inom produktionsvaru- och kon-

sumtionsvaruindustrier åren 1915 och 1920-1929 191 Tab. 78. Produktionsvolymens förändringar . . . . . . . . . inom typiska produktionsvaru- och

konsumtionsvaruindustrier åren 1915 och 1920-1929 192 Tab. 79. Produktionsvolymens . . . . . . . . förändringar inom konkurrens- och skyddade

hemmamarknadsindustrier åren 1915 och 1920-1929 193 Tab. 80. Antal . . . . . . . . arbetare per produktenhet inom industrien åren 1915 och 1920-

1929 194 Tab. 81. Produktionsvolym . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . per arbetstimme åren 1915 och 1920-1929 195 Tab. 82. Produktionsvolym . . . . . per arbetstimme inom vissa industrigrenar åren

1921-1929 196 Tab. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 83. Produktionsvolym, arbetarantal, antal arbetare produktenhet per samt produkt arbetstimme inom produktionsvaru- och konsumtionsvaruper industrier åren 1915 och 1920-1929 197 Tab. 84. Produktionsvolym, . . . . . . . . . . . . . . . arbetarantal, antal arbetare produktenhet samt per produkt per arbetstimme inom konkurrens- och skyddade hemma-

marknadsindustrier åren 1915 och 1920-1929 198 Tab 85. Byggnadsverksamheten . . . . . . . . . . . i rikets stadssamhållen åren 1919-1929 199 . . . . Tab. Bostadsproduktionen i rikets stadssamhållen åren 1913 och 1920-1929 199 Tab. Vissa kostnader . för vågväsendet åren 1911-1928 200 . . . . . . . . .

XII

Sid.

Den svenska handelsflottans tontal åren 1913 och 1920-1929 201 Tab. . . . . . Tab. Svenska lastade fartygs utrikes sjöfart åren 1920-1929 201 . . . . Tab. J ärnvägstrafiken i miljoner vagnaxelkilometer åren 1920-1929 202 . . . . Tab. Antal registrerade motorfordon åren 1918-1929 202 . . . . . . . . . . Tab. Världens befolkning, produktion och utrikeshandel år 1928 205 . . . . . . Världsdelarnas procentuella andel världshandeln åren 1913 och 1927 206 Tab. av Tab. In- och utförselns värde i vissa viktigare länder under år 1928 209 . . . Sveriges in- och utförsel efter fördelning på viktigare länder åren 1913, Tab. 1920, 1927 och 1929 209 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. Den svenska utrikeshandelns värde åren 1913 och 1920-1929 210 . . Export- + import- - överskott åren 1913 och 1920- Tab. resp. 1929 211 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . In- och utförselns procentuella andel handelsomsättningen åren Tab. av 1891/1900-1929 211 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . In- och utförselns kvantitet viktigare jordbruksprodukter åren Tab. 99. av 1911/15 och 1923-1929 213 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. 100. Volym- och prisförändringar i utrikeshandeln för viktigare varor inom

olika industrigrenar åren 1913 och 1928 214 . . . . . . . . . . . . . . Tab. 101. Arbetarantalets fördelning på vissa exportindustrier år 1928 221 . . . . . Tab. 102. Exportvärdestegring, produktionsvolym, produktivitet och arbetar-

antal inom vissa exportindustrier år 1928 222 . . . . . . . . . . . . . Tab. 103. Sammanställning viktigare poster i Sveriges utländska betalningsav balans åren 1922-1929 224 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. 104. Statens och kommunernas sammanlagda bruttoutgifter åren 1913 och

1920-1928 227 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. 105. Statens och kommunernas sammanlagda nettoutgifter åren 1913 och

1920-1927 reducerade till enhetligt penningvärde 228 . . . . . . . . . Tab Statens verkligm inkomster och utgifter åren 1913 och 1920-1928/29 229 106. . . och 1924-1927, reducerade Tab. 107. Kommunernas inkomster åren 1913, 1920

till enhetligt penningvärde 230 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. 108. Samtliga skatter åren 1913, 1920 och 1925-1928 231 . . . . . . . . . . Tab. 109. Skatter till staten åren 1913 och 1920-1928/29 232 . . . . . . . . . . . Tab. 110. Nationalinkomst och skatter åren 1913 och 1920-1927 234 . . . . . . . Tab. 111. Offentliga inkomster och utgifter under olika perioder 234 . . . . . . . Tab. 112. Riksstatens huvudtitlar åren 1913, 1920 och 1928/29 236 . . . . . . . . Tab. 113. Kommunernas utgifter åren 1913, 1920 och 1927 237 . . . . . . . . . . Tab. 114. Statsskulden vid slutet åren 1865-1925 238 av . . . . . . . . . . . . . Tab. Statsskulden vid slutet åren 1910-1929 238 av . . . . . . . . . . . . .

Tab. 116: Kommunernas tillgångar och skulder åren 1880-1925 239

. . . . . . . . Tab. 117. Brukningsdelarnas antal och åkerareal inom olika storleksgrupper, i

procent 244 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab 118. Industriföretagens storleksordning åren 1913, 1920 och 1925 260 . . . . . . Tab. 119. Personalen inom olika industrigrupper och dess förändringar åren

1920/29 263 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. 120. Arbetarpersonalen inom industrien åren 1920-1929 267 . . . . . . . . Tab. 121. Antalet hantverkare och hantverksarbetare år 1920 269 . . . . . . . . Tab. 122. Industriens merkantila personal åren 1915/29 284 . . . . . . . . . . . Tab. 123. Manliga och kvinnliga arbetarpersonalen inom industrien samt dess

förändringar åren 1920-1929 304 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. 124. Totala arbetarantalet och antalet minderåriga inom industrien samt

dessas förändringar åren 1920-1929 306 . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. 125. De arbetslösas åldersfördelning inom vissa geografiska områden enligt

arbetslöshetsräkningen 1927 308 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

XIII

Sid.

Tab. 126. Förmedlingen av minderårig arbetskraft april-juni 1927-1929 310 . . Tab. 127. Förmedlingen minderårig arbetskraft inom olika yrkesgrupper i geav nomsnitt för april-juni 1927-1929 312 . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. 128. Korttidsarbetet inom industrien under 4:de kvartalet 1920-2:dra

kvartalet 1922 328 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. 129. Totala arbetskraftsåtgångens . månatliga fördelning inom skogsbruket

för olika landsdelar i genomsnitt åren 1925-1928 335 . . . . . . . . . Tab. 130. Månatliga antalet arbetare inom olika industrigrenar i genomsnitt åren

1925-1927 340 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . byggnadsverksamheten . . . . Tab. 131. Säsongsysselsåttningen inom 342 . . . . . . . . Tab. 132. Månatliga antalet anställda inom handels- och restaurangrörelse i genom-

snitt åren 1925-1927 346 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. 133. Importens och exportens månatliga variation åren 1911/13 och 1925-

1927 348 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. 134. Månatliga godstrafiken å statens järnvägar åren 1911/13 och 1925-1927 349

Tab. 135. Genomsnittliga seglationstiden för olika bemanningskategorier år 1911 350

Tab. 136. Den inrikes omflyttningen år 1928 356 . . . . . . . . . . . . . . . Tab. 137. De arbetslösas yrkesrörlighet enligt 1927 års arbetslöshetsråkning 358 . . Tab. 138. Arbetarantalets procentuella växlingar inom olika industrigrenar åren

1920-1928 361 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . verkstadsindustriens . . . . . . Tab. 139. Omsättningen inom arbetarstam åren 1916-

1929 vid företag anslutna till verkstadsföreningen 362 . . . . . . . . . . Tab. 140. Frivillig avflyttning inom verkstadsindustriens arbetarstam åren 1916-

1929 vid företag anslutna till verkstadsföreningen 363 . . . . . . . . . . Tab. 141. Metallindustriarbetareförbundets medlemsantal och dess fluktuationer

åren 1912-1929 364 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. 142. Cirkulationen i personalbeståndet i medeltal för åren 1925-1927 vid ett

antal större företag inom handel och restaurangrörelse 366 . . . . . . . . Tab. 143. Organisationsväsendet åren 1913 och 1920-1929 378 . . . . . . . . . . Tab. 144. Medlemsantalet inom vissa fackförbund åren 1913, 1920, 1922 och 1929 380 . Tab. 145. Kollektivavtalens utbredning åren 1913 och 1920-1929 382 . . . . . . . Tab. 146. Kollektivavtalens utbredning inom olika näringsgrupper åren 1920 och

1929 385 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. 147. Arbetslöshetskassornas omfattning och verksamhet åren 1913 och 1920

-1929 390 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tab. 148. Arbetsinstållelsernas antal och omfattning åren 1911/13 och 1920-1929 397

Tab. 149. Den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet åren 1913 och 1920-1929 399

Tab. 150. Hjälpverksamheten bland arbetslösa åren 1922-1929 403 . . . . . . .

Tab. bil. A. Arbetslöshetens och hjålpverksamhetens omfattning åren 1921-1929

enligt rapporter till Statens arbetslöshetskommission 507 . . . . . . . Tab. bil. B. Arbetslösheten inom olika näringsgrenar och industrigrupper månads-

vis åren 1913, 1920-1929 enligt fackföreningsstatistiken 510 . . . .arbetarantal . . Tab. bil. C. Undersökning rörande produktionsvolym, arbetstimmar,

och drivkraft inom industrien åren 1915 och 1920-1929 515 . . . . . . Tab. bil. D. Undersökning rörande kapitalbildningen i Sverige åren 1924-1929 542 . . Tab. bil. E. Utvecklingen arbetslöner, produktvårde per arbetstimme och av produktpriser inom vissa industrigrenar åren 1921-1929 549 . . . . . .

Stockholm den 11 juni 1931.

Till KONUNGEN.

I skrivelse den 29 januari 1927 till statsrådet och chefen för Socialdepartementet framhöllo 1926 års arbetslöshetssakkunniga, vilka, den 9 april 1926 tillkallats för att inom departementet biträda med verkställande fortsatt utredav

XVI

ning och avgivande förslag angående arbetslöshetsförsäkring och övriga åtav gärder till bekämpande arbetslöshetens verkningar, att det under arbetets av gång visat sig önskvärt, att frågorna arbetslöshetens karaktär och orsaker om samt medlen för dess bekämpande bleve föremål för närmare utredning, men att en sådan undersökning icke med fördel kunde överlämnas till dem utan, därest den skulle komma till stånd, syntes böra ske särskilt förordnade genom personer. Skrivelsen jämte till densamma fogad promemoria finnes offentliggjord i Soc. Medd., årg. 1927, sid. 206 ff. Med anledning denna skrivelse av beslöt Kungl. Majzt den 11 1927 att tillsätta kommitté med uppdrag mars en att verkställa utredning rörande arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess bekämpande och utsåg till ordförande i kommittén generaldirektören och chefen för socialstyrelsen E. G. Huss ävensom till ledamöter i densamma professorn vid Stockholms högskola G. Bagge, verkställande direktören E. W. Bosaeus, nuvarande ledamoten riksdagens andra kammare, verkstälav lande direktören, kammarrättsrådet A. O. C. Carleson, nuvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, lektorn E. J. Wigforss samt ledamoten av riksdagen första kammare, generaldirektören och chefen för generalpoststyrelsen A. E. Örne. I det till grund för beslutet kommitténs tillsättande liggande yttrandet om till statsrådsprotokollet anförde chefen för socialdepartementet, efter att ha redogjort för innehållet i den av arbetslöshetssakkunniga ingivna skrivelsen, att för vinnande av det angivna syftet torde krävas undersökningar avseende såväl arbetslöshetens dåvarande läge arbetslöshetsproblemet i hela dess som vidd och med tanke på längre framtid. Med hänsyn till önskvärdheten, att en utredningens resultat i viss mån skulle kunna tillgodogöras arbetet inom arbetslöshetssakkunniga, ansåg departementschefen det lämpligt, att undersökningen till en början inriktades endast på det dåvarande läget och i denna del snarast möjligt bringades till avslutning. Först därefter skulle kommittén upptaga arbetslöshetens orsaker och åtgärderna mot densamma till behandling. Med anledning av vad sålunda anförts trädde kommittén, vilken antagit benämningen arbetslöshetsutredningen, i samarbete med 1926 års arbetslöshetssakkunniga för att inhämta, på vilka punkter de sakkunniga önskade utförliuppgifter den dåvarande arbetslösheten. Såsom en angelägenhet av gare om synnerlig vikt framstod därvid inhämtandet vidgad och mera fullständig av en kännedom arbetslöshetens verkliga omfattning. För vinnande av en sådan om tillförlitligare kunskap hemställde arbetslöshetsutredningen skrivelse till genom Kungl. Maj den 8 april 1927 vidtagande åtgärder för verkställande om av arbetslöshetsräkning i riket i enlighet med i kommitténs skrivelse framav en lagd plan. I kungl. brev dag uppdrogs åt arbetslöshetsutredningen att, samma i huvudsaklig överensstämmelse med berörda plan, i samråd med socialstyrelanordna arbetslöshetsräkning i riket den 5 maj 1927. Samtidigt uppdrogs sen åt socialstyrelsen att handhava de praktiska anordningarna i samband med räkningen samt att utföra statistisk bearbetning det vid arbetslöshetsräkav ningen erhållna materialet.

XVII

Till komplettering och kontrollering arbetslöshetsräkningens resultat av samt för dess fördjupande vissa synpunkter hemställde arbetslöshetsutredningen ur genom skrivelse till Kungl. Maj den 2 juli 1927 uppdrag åt socialstyrelom sen att i samråd med kommittén och i huvudsaklig överensstämmelse med i skrivelsen angivna riktlinjer utföra specialundersökningar rörande arbetslöshets-

och arbetsmarknadsförhållandena inom vissa kommuner. Sedan socialstyrelsen

yttrat sig över nämnda hemställan, erhöll styrelsen kungl. brev den 8 genom juli 1927 ifrågavarande uppdrag. Redan under sommaren och hösten 1927 förelågo preliminära Översikter över resultaten av arbetslöshetsräkningen och vissa lokala arbetslöshetsundersökningar, vilka Översikter jämte annat arbetslöshetsutredningen införskaffat av material för arbetslöshetsfrågans bedömande i oktober 1927 överlämnades till arbetslöshetssakkunniga. De definitiva resultaten de kommittén och av av socialstyrelsen gemensamt utförda undersökningarna förelågo i maj 1928 och offentliggjordes i speciell publikation i serien Sveriges officiella statistik, en Socialstatistik, med titeln Arbetslöshetsräkningen och de lokala arbetslöshetsundersökningarna i Sverige år 1927. Efter kommittén gjorda framställningar till Kungl. Maj ha särskilda av medel ställt-s till förfogande för bestridande kostnader för undersökningar röav rande bland annat följande ämnen: produktionskostnadernas fördelning på skilda kostnadselement inom olika industrigrenar, verkställd kommerskolgenom legium; industriens rationaliseringssträvanden och resultaten därav, ingenav jö-ren Hj. Heimbürger och professorn G. Åkerman; industriens produktionsvolyrn, arbetstimmar, arbetarantal och drivkraft åren 1915 och 1920-1929 samt personalbehovets säsongväxlingar inom handel och restaurangrörelse, förste av aktuarien .AL Lilienberg; industriens produktionskostnader åren 1913, 1918, 1924-1926 samt på grundval material insamlat vid Stockholms högskolas - av s0ci.alvetenskapliga institut Sveriges nationalinkomst åren 1913 och 1920- - 1927, av docenten E. Lindahl; de ekonomiska konjunkturerna i Sverige efter världskriget samt penningväsendet och arbetslösheten, fil. dr. J. Åkerav man; tullar som medel mot arbetslöshet, professorn B. Ohlin. Utöver de nu av nämnda har kommittén anlitat ett antal personer för undersökningar i olika ämnen i anslutning till arbetslöshetsfrågan, berörande bland annat kapitalbildning, befolknings- och emigrationsfrågor, förhållanden inom olika orter och näringsgrenar, löne- och organisationsfrågor, fattigvård samt arbetslösheten i olika länder. Arbetslöshetsutredningen har stått i förbindelse med olika verk och myndigheter och därifrån erhållit uppgifter värde för utredningsarbetet. Vidare har av kommittén fått tillfälle taga del de preliminära resultaten vissa vid av av Stockholms högskolas socialvetenskapliga institut pågående undersökningar rörande bland annat nationalinkomst, produktionsutveckling och inre omflytt-

ning. På därom arbetslöshetsutredningen gjord framställning bemyndigades utav redningen den 4 april 1930 att införskaffa primärmaterial rörande arbetslöshe-

XVIII ten inom fackorganisationerna, närmast avseende år 1929. Det inkomna mgaterialet jämte andra för utredningens arbete betydelsefulla uppgifter har inom socialstyrelsen bearbetats och sammanfattats i publikation i serien Sveen riges officiella statistik under rubriken Arbetslösheten inom fackförbunden

samt därmed sammanhängande bestämmelser i förbundsstadgar och kolllektivavtalp.

Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 17 februari 1928 har kommittén den 12 mars 1928avgivit yttrande till riksdagens jordbruksutskott över motioner rörande vissa skogsfrågor. Yttrandet finnes avtryckt såsom bilaga till jordbruksutskottets utlåtande nr 71 vid 1928 års riksdag. .Vidare har kommittén till 1930 .års utredning angående arbetslöshetens nnotverkande allmänna arbeten beredskapsarbeten överlämnat genom sammanställningar beträffande dylika åtgärder i England och Tyskland. Vid kommitténs tillsättande förordnade Kungl. Maj adjungerade ledamoten i socialstyrelsen, sekreteraren därstädes H. Heyman utredningens att vara sekreterare. På därom av Heyman gjord ansökning entledigade Kungl. Maj honom den 2 mars 1928 från ifrågavarande uppdrag och förordnade samtidigt byråassistenten i socialstyrelsen, fil. lic. S. A. Skogh att sekreterare vara hos arbetslöshetsutredningen. Med anledning därom arbetslöshetsutredningen gjord framställning beav av myndigades kommittén den 24 november 1928 att såsom biträdande sekreterare anlita fil. lie. John Lindberg. Sedan Lindberg efter därom gjord ansökan lämnat sin anställning hos kommittén, bemyndigade Kungl. Majzt den 1 augusti 1930 utredningen att såsom biträdande sekreterare anlita fil. lic., jur. kand. D. Hammarskjöld.

Det betänkande, som härmed överlämnas, behandlar arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker. Betänkandet omfattar fem avdelningar; första avdelningen, arbetslösheten i Sverige till 1920; andra avdelningen, arbetslösheten i Sverige åren 1920 1929; tredje avdelningen, det svenska näringslivet och dess förändringar åren 1920-1929; fjärde avdelningen, den svenska arbetsmarknaden och dess förändringar åren 1920-1929; femte avdelningen, orsaker till arbetslöshet med särskild hänsyn till förhållandena i Sverige åren 1920-1929. Beträffande den till kommitténs behandling jämväl överlämnade frågan medel för arbetslöshetens bekämpande ha hittills endast vissa förom beredande undersökningar verkställts. Såsom bilagor till föreliggande betänkande överlämnas samtidigt dels Bilanu Orsaker till arbetslöshet, ledamoten Bagge, dels Bilaga Promemoria ga av angående arbetsmarknaden och de faktorer, bestämma dess utveckling, av som ordföranden Huss. Av professorerna G. Åkerman och B. Ohlin på kommitténs uppdrag verkställda undersökningar rörande rationalisering respektive tullar och arbetslöshet komma att överlämnas. senare

XIX Kungl. Maj har till utredningen överlämnat ett flertal framställningar och handlingar i arbetslöshetsfrâgan, vilka komma att upptagas till prövning vid kommitténs fortsatta arbete rörande frågan åtgärder mot arbetslöshet. om

Underdånigst GUN N AR HUSS GÖSTA BAGGE ELIS BOSZEUS CONRAD OARLESON ERNST WIGFORSS ANDERS ÖRNE

Sven Skogh Dag H ammarskiöld

FÖRSTA AVDELNINGEN

ARBETSLÖSHETEN I SVERIGE

TILL 1920

KAP.

Arbetslösheten under 1800-talet och fram till 1914.

Det är förenat med stora vanskligheter att söka giva översikt arbets- Inledning. en av löshetens utveckling i vårt land. Anledningen härtill att söka icke blott i är den bristande tillgången på material, ägnat att belysa denna företeelse, utan framförallt i att de ekonomiska och sociala förutsättningarna för arbetslös-

hetens framträdande växlat samt att förskjutningar i fråga vad ägt rum om som är att betrakta såsom arbetslöshet.

Under den tid, då den övervägande delen befolkningen fick sin försörjning av vid jordbruket och den icke självägande jordbruksbefolkningen legosta-dgenom gor och försvarslöshetsförordningar, i den mån dessa tillämpning, vunno voro tvingade att taga tjänst, kunde knappast någon arbetslöshet i modern mening

uppkomma. Dessa stadgor och bestämmelser syftade direkt till skaffa att arbetskraft åt jordägarna, och då arbetarna under hot frihetens förlust tvingaom des att ställa sin arbetskraft till förfogande, framstod arbetslöshet under normala förhållanden närmast såsom straffbart. Ofta de ogifta arbetarna nog voro medlemmar arbetsgivarens hushåll, och för de gifta antingen de av voro sta- tare i vanlig mening eller torpare med viss dagsverksskyldighet ingick i arbetsavtalet dispositionsrätt till jord, vilket betydde, de under tider att även av minskad kontantförtjänst kunde hämta vissa för existensen oumbärliga för-

nödenheter från jorden. Jordbrukets dominerande betydelse för landets för-

sörjning gjorde, att missväxt och dylikt kom att omedelbart verkningar göra sina gällande inom så gott alla befolkningsskikt och framkallade som en belägenhet, som .snarare kunde karakteriseras såsom näringslöshet arbetslöshet. än som Även inom hantverk och delar den framväxan-de av industrien ingick i lönen stundom delaktighet i jord, och arbetarna, speciellt hantverkets lärlingar och gesäller, i de flesta fall medlemmar arbetsgivarens voro av hushåll. Det rådande ekonomiska systemet hade sålunda prägel en av natura- och familjehushållning, vilket innebar viss elasticitet och solidaritet i försörjningen en under dåliga tider. Detta kunde emellertid icke förhindra, att skaror av arbetslösa tidvis drevo omkring, dessa betraktades såsom rättslösa och kunde men ställas inför tvånget att taga krigstjänst eller sysselsättning i statliga arbeten. Först efter uppkomsten lönarbetarklass och fri arbetsmarknad av en en i modern mening kan säga, att förutsättningar för handen för framträdanman voro det arbetslöshet i våra dagars mening. av en

Skulle våga bestämma tidpunkten för arbetslöshetens framträdarnde man ur ovan angivna synpunkt, torde kunna sätta 1830- och 1840-talen såssom man gränsskede. Givetvis är denna tidsbestämning endast ungefärlig, eftersom Iman I l har att göra med successivt fortskridande process. en Med hänsyn till vad anförts är det sålunda icke möjligt att sträcka en ovan skildring arbetslösheten långt tillbaka i tiden. I det följande begränsas dlärav för framställningen till summarisk översikt för tiden från början av 18600en talet.

Källmaterial. Därest vill söka belysa tidigare förekomst arbetslöshet, har man märman av mast att hålla sig till dels del i äldre utredningar och betänkanden förekmmen mande omdömen och sifferuppgifter fattigdom, försvarslöshet och lösdriv/eri om samt dels vissa datai den officiella statistiken. Eftersom fattigvårdsstatistiken inrymde olika kategorier hjälpbehövanide, är det uppenbart, att fattigvårdssiffror i viss mån kunna läggas till gruind för omdömen rörande förefintligheten arbetslöshet. Bland annat toirde av detta fallet vid tider missväxt och liknande nödorsaker, då antarlet vara av nåringslösa starkt tillväxte. Att arbetslöshet större eller mindre omfattning av förhanden kan vidare framgå tidigare uppgifter förekomsten fiörvar av om av svarslösa, bevisligen icke utövade något lovligt näringsv. s. personer, som fång eller innehade tjänst enligt legostadgor, skråordningar eller liknande föireskrifter; innehav dylik tjänst medförde laga försvar, medan person i :avav s. saknad därav betraktades såsom försvarslös och kunde riskera a.tt bli behandlad såsom lösdrivare. Detta faktum låter förstå, varför tidigare lösdrivarsiffkunna utgöra belägg för arbetslöshet. Till lösdrivarnas kategori hänförides ror nämligen tidigare icke blott uppenbart asociala individer utan i många fall . andra försvarslösa, särskilt eller mindre oförvållat arbetslösa. För alla mer slagen uppgifter gäller emellertid, att de hänföra sig till viss lagstiftning av samt att räckvidden denna lagstiftning och sättet för dess tillämpning vid av varje tidpunkt sätter sin prägel på materialet och försvårar jämförelser mellan olika perioder. Detta hindrar emellertid icke, att disponibelt källmaterial kan exemplifiera föreliggande svårigheter för befolkningen att finna sysselsättning

och utkomst. I fråga lösdrivarsiffrornas användbarhet i detta sammanhang bör särskilt om framhållas, att långt in på 1800-talet ingen större åtskillnad gjordes mellan

arbetslöshet, förorsakad brist på arbetstillfällen, och arbetslöshet, hänförlig av till personlig arbetsovilja. Ända till år 1885 då den nuvarande lösdrivar- lagen tillkom kvarstod försvarslöshetsbegreppet, och risk att bli behandlad såsom lösdrivare förefanns för den, underlät att skaffa sig eller misslyckasom des i försöket att erhålla laga försvar. Ännu så sent i 1870 års betänkande som och förslag angående fattigvården möter den uppfattningen, att upprepat man bettleri, det ej skett under kringstrykande, måste tyda på motvilja även om mot arbete, Ty ytterst sällan torde det inträffam, heter det i nämnda betänkande, den, allvarligt söker arbetsförtjänst, skall finna sådan, åtatt som minstone så mycken, att han därmed kan förskaffa sig vad till livets uppehål-

å

lande oundgängligen erfordras.1 Med ett dylikt betraktelsesätt det fullt var naturligt, att enligt nuvarande uppfattning såsom oförpersoner, som anses

vållat arbetslösa, kommo att rubriceras såsom lösdrivare, varför tidigare lös-

drivarsiffror säkerligen i viss utsträckning omfatta arbetslöshet i modern

mening.

Genom förordning år 1804 inrättades k.a,llmä.nna arbetsställen, där sysslos. Arbetslös-

lösa och vanartade skulle sysselsättas emot ett därför avpassat och heten under personer 1800-talets till deras nödtorftiga utkomst erforderligt underhålla Det sitt intresse äger första

efterse, vilka kategorier, kunde ifrågakomma till dylikt arbete. Till de decennier. som

allmänna arbetsställena ägde sålunda Konungens befallningshavande i länen Förekomst . och åtgärder. på obestämd tid döma icke blott uppenbart vanartade inpersoner utan även

divider, hemmahörande under någon följande kategorier: av

ur tjänst skild eller uppsagd betjänt eller dräng samt uttjänt soldat, vilka icke

inom viss tid gittat uppgiva för sig någon säker tillgänglig tjänst eller lovligt annat näringsfång,

svensk hantverksgesäll, utan att Liga laga försvar eller bevisligt förhinder, som, icke inom viss tid efter ankomst till stad inställt sig till arbete hos mästare,

hantverksgesäller, oaktat föregående tvenne varningar, antingen visat såsom, dan ostadighet och sturskhet, att någon mästare icke velat antaga dem till arbete

eller av lättja eller liderlig levnad avhållit sig från arbete,

utrikes ifrån inkomna överlöpare, icke borde utlevereras, som extra ordinarie vaktbetjänte vid allmänna eller stadens verk betjänte och samt beslagskarlar, vilka icke hade annat naringsfång laga förfall erhållet men utan eller tillstånd under veckor undanhållit sig från tjänstgöring, sex samt även

andra personer, .som med de uppräknade kunde jämföras. nu

Enligt dessa bestämmelser kommo de allmänna arbetsställena att rekryteras

även av personer, vilka voro i nuvarande mening arbetslösa. För i någon att

mån råda bot på den överbeläggning arbetsställen och fängelser, blev av som en

följd ovannämnda utsträckning lösdrivarbegreppet, anbefalldes av av Konungens

befallningshavande att söka inom länen bereda till utvägar arbete, varjämte för-

bjöds att å arbetsinrättningar och fängelser insätta andra än dem, icke som själva begagnade tillfälle att erhålla näringsfång. Att man i flera län i enlighet med föreskrifterna i kungl. cirkulär åren av 1807 och 1813 upprättade

egna arbetsanstalter till tiggeriets hämmande syntes icke den nämnvärt lätta

börda, de försvarslösa utgjorde för samhället som Trots i författningsväg

1 Underdånigt betänkande den 5 december1870 med förslag till förordning angåendefattigvården

i riket m. m. Stockholm 1871, sid. 38-3 2 Förordning den 27 febr. 1804 . om allmänna arbetsställen. Uppgifterna om lösdriveri och lik- nande i huvudsak hämtade ur 1823, 1882 och 1922 års lösdrivarbetänkanden. Underdånigt betän-

kande den 5 mars 1823 angåendeförsvarslösa personers och fästningsfångarsbehandling. Bihang till ständerprotokollen 1823, Första saml. Band II, sid. 106 ñ.; Underdånigt förslag den 31 1882 till aug. förordning angåendelösdriveri m. n1,; Förslag den 21 dec. 1922 till lag lösdrivares behandling. Statens om offentliga utredningar 1923: 2. 3 Redan år 1783 hade Kungl. Maja anbefallt landshövdingarnaatt i lånen grunda publika arbets-

inrättningar för att med anledning av inträffade missväxter bereda nödlidande arbetsförtjänst.

Dessa inrättningar, som kommo till stånd inom några län och upphörde i mån av konjunkturlägets förbättring, torde vara att betrakta som förelöpare till nutida nödhjälpsarbeten. De avsåg-os 1807 inrättningar, som i och 1813 års cirkulär, skulle bekostas kommunerna och beräknadeför emotav vara tagande av lättjefulla äldre och vilka arbetsföra yngre personer, voro men saknade laga försvar. Genom att hålla dem till arbete i hemortens närhet undveks den besvärliga transporten samtidigt

som en utväg för de häktade lättare kunde yppas att i orten skaffa sig arbete.

vidtagna åtgärder för att begränsa råickvidden lösdrivarlagstiftningen, :sakav nade efter några år möjlighet att mottaga alla till allmänt arbete döimda man Att exakt fastställa antalet försvarslösa i riket under 1800-talets personer. V första årtionden torde icke låta sig göra, sannolikt torde de ha kumnat men räknas i åtskilliga tusental.

Antalet år 1815 såsom fattighjon betecknade över 15 år utgjtorde personer 62 527, i vilken siffra sålunda inga minderåriga äro inräknade. Det samtitdiga

antalet staten Omhändertagna lösdrivare utgjorde i runt tal 1 200, varigemom av sammanlagda antalet fattighjon och lösdrivare nämnda kategorier uppggick av till i runt tal 64 000 vilket motsvarar 2.6 % den år 1815 till personer, av 2 465 066 uppgående befolkningen

Under årtiondena efter 1815 fattigdomen och lösdriveriet ha berett det synes allmänna ytterligare ökade bekymmer. Antalet fattighjon tillväxte unvuxna der åren 1815-1835 med 38 och samtidigt ökades enligt tabellkommissiomens

berättelser antalet arbetsföra backstugusittare och inhyseshjon mankön unav der förevarande tidsperiod med icke mindre än 46 %. Då denna klass i målngt

och mycket utgjordes individer, vilka det i 18319 års fattigvårdsbetänlkanav om de att de oftast stå vid armodets eller behovens gräns, samhälllets säges, synas dåvarande hjälpformer icke kunnat fylla det olika orsaker starkt stegirade av understödsbehovet. Lösdriveriet steg samtidigt, och 2 879 år 1835 för lösav driveri häktade dömdes 1 842 till tvångsarbete. Oberäknat bzackgrupperna stugusittare och inhyseshjon hade antalet vuxna fattighjon och Omhändertagna

lösdrivare år 1835 stigit till 88 112, vilket utgjorde 2.9 % den till 3 025 439 av uppgående samtidiga folkmängden.

De citerade siffrorna giva endast bild de försörjningssvårig- Den dåtida ovan en svag av arbetslös- heter, varmed kämpade för omkring hundra år sedan. Dåtida officiella man hetens i grella färger de rådande bekymren. Den stegrade aktstycken skildra i paIupeviktigaste orsaker. rismen sattes allmänt i samband med den kraftiga folkökningen. Medan Sve-

rige under hälften 1700-talet och de två första decennierna av 1800senare av talet sålunda i genomsnitt haft ett naturligt årligt födelseöverskott något av än 5 promille, steg överskottet på 1820-talet till 11 promille. Då möjligmer

heterna till utvandring samtidigt voro jämförelsevis ringa förlusten av Fin-

land betydde att den ti-digare utflyttningen dit upphörde och utvecklingen nu landets näringsliv allt att döma icke var lika snabb som folkökningen, av av blev tillväxten så kännbar, att i den dåtida diskussionen allmänt började man tala att landet led överbefolkning. om av Huvudparten befolkningstillväxten föll på den jordbruksidkande befolkav ningen, under tiden ända fram till 1840-talet utgjorde oförändrat omkring som fyra femtedelar hela befolkningsnumerären. Trycket på jordbrukets arbetsav marknad kan utläsas den intensitet, varmed under denna tid diskuterade av man frågan jordstyokning och jordavsöndring. Många sågo lösning av förom en sörjningssvårigheterna fullständigt frisläppt och oreglerad jordstyckningsi en

politik, främjade den uppvaknande lusten att på jord få använda -som egen sin arbetsförmåga, medan andra lika bestämt funno för långt driven sådan en

1 Underdånigt betänkande den 8 juni 1839 angående fattigvården i riket, sid. 204 och 284.

politik undergräva hela bondeklassens bestånd och äventyra tjänstehjonsklasförsörjning Befolkningsökningen skapade ett synnerligen bekymmersens samt socialt problem, vilket bl. framgår därav att landshövdingarnas fema. årsberättelser på 1820- och 1830-talen mycket sysselsatte sig med pauperismen å landsbygden. I den mån besutenhetslagstiftningen icke möjliggjordc uppkomsten av flera fria jordägare, sökte den del av landsbygdens arbetsfolk, . som icke ville kvarstå såsom lagstadda statare och tjänare, att skaffa sig nytt- ,ianderätt till jord att bliva torpare eller backstugusittare under någon genom gård. Dylik nyttjanderätt ansågs medföra laga försvar, i synnerhet backmen stuguupplåtelserna torde ha bidragit till fattigdomens tillväxt, enär möjligheterna å dessa till dräglig bärgning voro mycket små. De drängar och pigor, vilka efter ingånget giftermål satt sig neder i backstugorna, ha givit upphov till en folkmassa, ur vilken rikets såväl fattiga som förkomna och brottsliga individer talrikare framgått andra folkklasser på landsbygdens Till än ur armodet bland allmogen bidrog dessutom anhopningen inhyseshjon samt det av brukliga undantagssystemet, i det att hemmanen, genom överflyttning från far till gift eller dotter, medan ännu fadern i sina bästa år, ofta fingo bära son var försörjningsbördan av flera hushåll. Tidvis återkommande missväxt hade givetvis även sin skuld till de osäkra utkomstförhållandena. Att staten då trädde hjälpande till genom att ställa spannmål till förfogande, kunde icke neutralisera de för landet i dess helhet ödesdigra verkningarna av missväxtåren. Det erkändes, att jordbruket gick framåt, i synnerhet sedan potatisodlingen blivit allmännare, vilket möjliggjorde tillvaratagande förut obrukade marker. Men backstugusittarnas röjningar och av upphackning potatisland sades stundom skada skogen än förbättra jordav mera bruket. Det klagades över, att boskapsskötseln icke höll jämna steg med åkerbrukets utvidgning. Användandet av maskinella redskap vid hemslöjd och andra vinterarbeten minskade likaledes sysselsättningen under den döda såsongen, medan å andra sidan man ännu i avsaknad de ökade biförtjänster var av som skogen, skogsindustrien, sockerbetsodlingen och andra näringar sedermera förmått skänka. Naturligtvis höjdes även på denna tid klagan över begäret efter utländska tillverkningar,3 vilket icke hindrade, från andra håll att man klagade över det envisa, mansåldrar fortsatta och likaså lange missgenom lyckade försöket att prohibitivförfattning eller, det kallas, genom som nu genom skyddstull upprätthålla fabriker, vartill råämnet saknas i landet. I allmänhet kritiken de ekonomiska förhållandena vid handen, att arbetsgav av kraftens utkomstmöjligheter blevo alltmera beroende konjunkturförändrinav garna inom näringslivet, vilka i synnerhet från århundradets mitt rönte allt större påverkan internationella förhållanden. Befolkningstillväxten sades av samtidigt medföra, att alltför många kommo att leva på gränsen till armod,

1 Jfr N. Wohlin, Den svenska jordstyokn-ingspolitiken i de l8zde och l9zde århundradena,kap. V och VI. 2 Emigrationsutredningen, Bil. XI, Torpare-, backstngu- och inhysesklasserna, sid. 74. 3 Underdånigt betänkande den 4 juni 1821 angående fattigvården i riket; bihang till ständerprotokollen 1823, sid. 80. 4 Esaias Tegnér i utlåtande i Växjö domkapitels namn den 14 april 1832 om fattigvårdens ordnanrle.

varigenom minsta försämring läget hotade att störta stora skaror rikets av av innebyggare i näringslöshet och elände Gällande bestämmelser näringsfriheten ävensom de föråldrade skråordininom garna voro föremål för mycken kritik och sades lamslå näringslivets utveckling och förhindra en av förhållandena betingad rationellare fördelning arbetsav kraften mellan olika arbetsområden. Denna stelhet verkade givetvis produktionshämmande och ägnad att framkalla arbetslöshet. I första hand var drabbades de utanför skråna varande arbetslöshet, och i många fall utgjorde av utestängningen arbetskraft orsak till att icke kunde skaffa sig av personer laga försvar. Legostadgorna ansågos likaledes skapa viss stelhet i anställningsförhållandena. Ehuru både skråväsendet och legostadgorna så småningom förlorade i auktoritet, torde de otvivelaktigt alltjämt ha medfört vissa oförmån- liga verkningar på arbetsmarknaden. För många blev därför försvarslösheten oförvållad, vilket utsuddade gränserna mellan självförvållad och oförvållad arbetslöshet och bar skulden till den även i lagstiftningen förefintliga förblandningen den tjänstlöse och lösdrivaren. av Men även inom skråna förekom arbetslöshet, vilken i viss mån kom till ut-

. tryck i gesällvandringen. Även denna legal företeelse och ofta in-

om var en

gick såsoxilm naturligt arbetskraftens

i utbildning och omflyttning, betraktades tidvis de kringströvande gesällerna såsom landspläga, enär en ren de på sina resor besvarade med tiggeri och sades missbruka den svenska gästfriheten. Deras arbetslöshet emellertid legaliserad och följaktligen svår att var bestraffa, även i de fall den härrörde uppenbar arbetsovilja. Vid flera tillur fällen togs kraftigt till orda mot denna gesällvandring, och i olika sammanhang framkommo också officiella förslag åtgärder till densammas motarbetande. om I Växjö domkapitels dåvarande biskopen Esaias Tegnér författade utlåtande av år 1832 fattigvårdens ordnande förklarades de kringströvande gesällerna . om vara lättjan i sin vederstyggligaste, ehuru privilegierade skepnad. Hos dem mötes varje anbud om arbete med undanflykter och varje vägran understöd av med otidigheter. Botemedlet mot detta oskick lätt funnet, det endast vore om finge begagnas. Det bestode däruti, att hela denna lösa svärm sattes, icke på tukthusen, som i allt fall icke kunde rymma dem, utan under tjänstehjonsstadgain. Detta har också vid flera riksdagar varit yrkat, blivit med tapperhet men avslaget såsom ett ingrepp i städernas välfångna privilegier. Dessa den svenska näringsflitens irrande riddare stryka därför ännu alltjämt omkring, obehindrade och förpassade. Från stad till stad, från krog till krog kringföra de iall sin maklighet sin arbetsföra lättja och sin -vämjeliga liderlighet. Vid sidan de representanter för lättjan och arbetsoviljan, onekligen av som voro tillfinnandes bland de vandrande gesällerna, funnos även andra lösdrivare, som ha den lyckan att gesäller Tegnér. Redan förut är emellertid vara omnämnt, att bland de dåtida lösdrivarna ofta även inräknades personer, sm icke kunnat erhålla laga försvar, vilket giver viss förklaring till lösdrivzren siffrornas storlek. Till del syntes fattigvårds- och lösdrivarfallens antal ha en påverkats desorganisation i samhällsorganens sätt att funktionera. Ovetenav het arbetstillfällenas förekomst samt bristande kontroll anspråken på om av

fattigvårdshjålpen kunde därför komma att påverka antalet hjålpsökande. Från officiellt håll klagades det sålunda över att understödsbehovet uppammades genom bristande kontroll över hjälpens behövlighet i varje särskilt fall. I 1821 års fattigvårdsbetänkande uttalades förmodan, att hjälplösheten i landet ökades av fattigförsörjningsinrättningarnes eller enskilde välgörares stundom alltför vitt utsträckta understöd, utan urskillning verkliga behov eller om personers förmåga att arbete bereda sig uppehälle, samt den lätthet desse dymedelst genom ägt att, även utan egen omtanka, sådant erhålla. En denna kommittés ledaav möter, hovpredikanten och kyrkoherden Runs fann för sin del, att kommittén i sitt författningsförslag icke tydligt inskärpt varje arbetsför och frisk nog persons skyldighet att själv förskaffa sig arbete och utkomst. Grunden till denna min tanka ligger däri, att erfarenheten ofta säger mig, huru arbetsföre fattige, därföre att de veta fattigvård gives, på vilken de kunna förlita sig, uraktlåta egen Industrie och under den blidare årstiden, då deras arbetsförtjänst år stor och lätt, för nödigt att bespara åt sig ett tarveligt uppehålle anse för vintern. Låttingar och kringstrykande tiggare skola tillskapas, de i om någon stadga finna sig ursäktade därmed, att de hava något arbete att tillgå. Samma erfarenheter dåligt kontrollerad understödsverksamhet sade av en man sig ha den statliga hjälpen till kommunerna under missvåxtår, vilken av hade form spannmålsundsättningar, ofta mot återbetalningsskyldighet i av framtiden. Enbart under åren 1812-1839 hade dylika undsåttningar lämnats till ett värde över 12 milj. riksdaler, nära fjärdedel därav hade förav men en lorats staten efterskånkande eller till följd bristande tillgångar hos av genom av undsåttningstagarna och deras löftesmän I fråga statens hjälp framhölls om i 1839 års fattigvårdsbetänkande att

då den enskilda omtankan och självverksamheten äro oeftergivliga villkor för enskilt och allmänt välstånd och belåtenhet. erfarenheten . . . har visat, att statens undsättningsanstalter efter missväxtår, så vitt de sträckt sig till direkta spannmålsutdelningar och penningbidrag, hos mängden verkat i motsatt riktning. Vanan att på detta sätt se de nödvändigaste behoven i nödens stund avhulpna, har framkallat liknöjdhet, overksamhet och mången gång även misshushållning både med egna tillgångar och understödet. Huru sorgfällig tillsynen må hava varit lämpa att understöden efter vars och ens behov, har dock denna tillsyn aldrig kunnat på långt när vara tillfyllestgörande, och har tillgripit missbruken lika oförman synt, som man begagnat alla möjliga utvägar att tillintetgöra de kontroller, som däremot blivit uppställda. Därigenom har mången, förbiseende den framtida, om också något avlägsnade betalningsskyldigheten, vida över nödvändigheten belastat sig med en skuld för den alltid dyra spannmålsundsättningen, slutliga bevars talning medfört hans fullkomliga undergång. Troligen har mången tillgripit sådana missbruk, med beräkning på ytterligare betalningsanstånd eller fullkomlig eftergift, därtill föregångna exempel kunnat giva anledning, någon vidsträckom tare beräkning ägt rum, än den att bereda sig tillgången för ögonblicket. Då åter mildring i betalningsvillkoren eller eftergift till någon del skulden blivit bevilav jade, i anseende till befarat allmännare betryck, har ånyo mött svårighet, samma som vid utdelningen, nämligen, att det sällan kunnat urskiljas Vilka till följd som, av verklig nödvändighet, borde åtnjuta sådan förmån. Under sådan form har en allmoseutdelning ägt där den minst bort komma i fråga rum,

1 1839 års fattigvårdsbetänkande, sid. 58.

Såvitt kan döma efter dessa och liknande officiella uttalanden, slkulle man hjälpbehovets svårkontrollerbarhot ha varit anledningarna till understödsen av tagarnas starka ökning.

Några förslag Det här citerade 1839 års fattigvårdsbetänkande innehöll förutom vissa ovan till åtgärder. utredningar förhållandena inom landet och författningsförslag även förslag av till åtgärder till befrämjande samhållsmedlemmarnas ekonomiska och av fysiska välstånd Då myndigheterna givetvis icke kunde produkttionsgenom främjande åtgärder helt avlasta fattigbördan inom landet, föreslog dels inman rättandet tvångsarbetshus i varje län för återförande till arbetsamhett och av sedlighet sådana lättja och sysslolöshet i förening med av personer, som genom liderlighet, tiggeri och ett kringstrykande levnadssätt visat sig Vådliga för

samhället, samt dels upprättande på kommunalt initiativ av frivilliga agbets-

.inrättningar- Beredande sysselsättning i olika former ansågs sålunda som av den lämpligaste formen för motverkande sysslolöshet och fattigdom. Det av torde i detta sammanhang ha sitt intresse att taga del av vad Växjö domkapitel

i sitt åberopade utlåtande år 1832 hade att anföra om fattigvårdsbehaovets ovan natur och sättet för dess avhjälpande. Efter att ha sin mening framsom hållit, att den enda grundliga förbättringen av fattigvårdens brister vore

tillfälle till arbetsförtjänst, yttrades följande:

K0nsistorium delar deras mening, tro att de fattigas nöd ingalunda avhjälsom tillfälliga gåvor, det må nu vara en allmosa för ögonblicket eller en dopes genom nation till fattigkassan. Ju mera man ju mera begäres det och i stället för ger, att fattigförsörjningen skulle rätta sig efter behovet, rättar sig behovet efter fattig-

försörjningen. De rika gåvorna, gjorda i välmening, men vanligtvis utan allt villkor, skada därföre ofta än le gagna; ty de öka de hjälpsökandes antal, utan mer att förminska de fattigas. Visserligen behöves i varje församling fattigfond, en för underhålla spädare barn, utlevade, vanföre och sjuke; dessa utgöra att men ingenstädes pluraliteten fattighjon. Vad den återstående och talrikaste delen av angår, så är det konsistorii övertygelse, att den rätta, den enda tillräckliga fattigförsörjningen för dem är arbete. I städerna bör det möjligt att finna medel vara till inrättande arbetshus. Om dylika inrättningar också skulle medföra någon av ekonomisk förlust, så är dock denna föga betydligare än vad som bortkastas på ökad fattigskatt eller på dagligen kringstrykande tiggare; och den moraliska en vinsten härav överstiger alla ekonomiska beräkningar. För landsbygden åter är

förhållandet svårare. Arbetshus för länet, eller om man hellre vill, för underordnade fattigdistrikter, kunna aldrig anläggas i så stor skala att de på något sätt mot behovet. Det rätta arbetshuset på landet är åker och äng, skog och svara sjö; även detta har visat sig otillräckligt. Man kunde i detta avseende föremen slå att alla fattige, ännu hade arbetsförmåga, mot ersättning i säd och k0n som tant, inackorderades hos husfäder inom socknen, då hölle dem till arbete. Men som flera skäl torde det på många ställen bli svårt att åstadkomma, och på ännu av flera att vidmakthålla sådan inrättning. Eller också kunde man föreslå: 1:0 en allt tillfälle till arbetsförtjän-st, församlingen hade öppet, borde erbjudas att som åt dess på något sätt arbetsföra fattighjon; 2:0 att den, undandroge sig såsom lunda erbjudet arbete, skulle utstrykas från fattiglistan; 3:0 att för den årstid eller händelse, då församlingen kunde lämna tillräckligt arbete, räntan av de

icke obetydliga fattigkassorna till någon del användes för att inköpa råämnen, som mot betalning bearbetades de arbetsföre bland fattighjonen av

Redan här finner principerna arbetsanvisningen och kontrollen av man om arbetsvilligheten såsom led i hjälpverksamheten uttalade. Den tredje punkten

nupnøâ... ..,...__

förlagssystemet kunde enligt konsistoriets mening icke vinna tillämpning -- överallt, att tanken icke orealiserbar, bevisas den verksamhet, som men var av bedrevs det k. levereringsmagasinet vid arbetsinrättningen i Stockholm, av s. vilket existerade mellan åren 1844--19043

Ovanstående kortfattade redogörelse för utkomstsvårigheterna under 1800- Staten och arbetslöstalets början har fått byggas på ett bristfälligt och ojämnt material. Från och heten kring med århundradets mitt föreligga emellertid något rikligare uppgifter till be- mitten av 1800-talet. lysande förekomsten arbetslöshet. av av I 1839 års fattigvårdsbetänkande hade föreslagits, att i förbindelse med tvångsarbetshusen, som voro bestämt åtskilda från korrektionsinrättningarna för förbrytare, skulle upprättas särskilda arbetskompanier, upptagande rena dömda till minst ett års tvångsarbete. Sådana arbetskompanier existepersoner rade visserligen redan tidigare i form av en s. k. pionierkår, men fr. 0. m. år 1842 organiserade speciell kronoarbetskår. Denna användes i första man en hand för fängelse- och fästningsbyggen men kunde även anlitas för större arbetsföretag allmän eller enskild natur. Med arbetskårens hjälp tillkommo av sålunda Trollhätte och Strömsholms kanaler. bl. a. Kronoarbetskåren rekryterades i huvudsak sådana personer, häktats av som för försvarslöshet och olovligt kringstrykande. Vid densamma kunde emellertid även vissa frivilliga erhålla arbete, och av denna rättighet begagnade sig ett växlande antal personer, beroende på konjunkturerna inom näringslivet och det allmännas förmåga att uppbringa lämpliga arbetsobjekt åt kronoarbetarna. I dessa frivilliga kronoarbetare möter viss motsvarighet till de nuvarande man en nödhjälpsarbetarna. Då det visade sig, att samma personer gång efter annan återkommo som frivilliga till kåren, under det att arbetsuppgifterna samtidigt tröto, enär inga beställningar inkommo från enskilda, fingo efter år 1871 frivilliga endast undantagsvis mottagas. Är 1873 upplöstes den egentliga kronoarbetskåren och andra anstalter under fångvården fingo taga hand tvångsom arbetarna. Till belysning förekomsten försvarslöshet och lösdriveri meddelas i av av tab. 1 siffror den tidigare fångvårdsstatistiken dels för antalet häktade, ur dels för antalet dömda och frivilliga tvångs- och kronoarbetare. Flertalet tvångsarbetare sysselsattes vid den ovannämnda kronoarbetskåren, men i den mån denna icke kunde taga emot alla, måste del beredas plats vid arbeten en inom straff- och arbetsfängelser. Siffrorna för de frivilliga tvångs- och kronoarbetarna visa ganska sig vara känsliga för växlingarna i skördeutfallet. Särskilt detta fallet under var senare hälften av 1860-talet, då till följd upprepad missväxt antalet frivilliga av vissa år närmade sig 1 300. Att jämväl övriga tvångsarbetarsiffror rönte inflytande av skördeutfallet visar, att försvarslöshetsbegreppet då omslöt även oförvållat arbetslösa.

1 Hos levereringsmagasinethade de arbetssökande att förete medellöshetsintyg, varefter till dem kunde utlämnas råvaror förnämligast lin-, ylle- och bomullsgamer till bearbetning. Vid inlämnandet av de färdiga varorna utbetalte magasinet en efter fastställd taxa bestämd arbetspenning. Att magasinet icke saknade betydelse framgår därav att vissa år ända upp till 400 personer i medeltal per månad anlitade detsamma och siffran sjönk sällan under 100. Dessa arbetssökande inräknades icke i fattigvårdssiñrorna. Jos. Müller, Fattigvården i Stockholm, utg. 1906, sid. 351 o. 392.

Tab. Antalet för försvurslösllet häktade och dömda åren 1835-1885.

|

i Antalet under Anmlet.personfir° i Antalet under Antfüeypersoner

i året för för- så I bnstdpå älg året för för- 319.11 1 brlstdpååagå

svarslöshet 0 SW im cr m svarslöshet omv. .11 er re 1 ° ° o.

A r olovligt kring hållits 1 allmant A r hållits 1 allmant

. olovligt kring

strykaude fTPeif i etrykande arbete

frivilligaâl

häktade häktm frivilliga

i dömda dömda

118235. 2879 18421 -%1867. 3661 14413 1091

. . .. . . .. 1845 6 002 2 317 I 74 4583 1 682 1 251

. . . . . W868 . . . . .

l 1850 3544 2136 Å 452 1869 4585 1 767 1283 . . . . . . . . . .

j1851. 4437 2082 11870. 3884 16833 N 1064

. . .. . . ..

1852. 5054 2360 711 ;1871. 4 357 1658 i 486

. . . . . . . . 1853 4 646 2 693 711 ;1872 4 222 2015 i 78 . . . . . - . . . . . i

i 1854 4 334 2 642 706 1873 3 627 1 916 32

. . . . . 1 . . . . .

1855 3019 2482 664 11874 3 767 3220

. . . . . . . . . . i 1856 2445 2046 N 605 §1875 5168 3607 . . . . . i . . . . . - 614Ä1876. 21857. 3512 16439 6473 3795 . . .. . . .. -

g 1858. 3 201 1588 643 11877. 7299 3642 -

. . . . . . . . i 1859 3 483 1421 676 1878 7449 3563 . . . . . . . . . . -

i 1860 3 188 1 463 i 739 1879 7662 4 192

. . . . . . . . . . -

11861. 85011880. 6881

2175 1358 3907 . . .. . . .. -

1862. 2170 1276 982 1881. 7106 i 3783 -

. . . . . . . . i 1863 2 794 1329 Ä 987 1882 6960 5 3 737 . . . . . . . . . -

1864 2 909 1152 i 962 1883 5 799 3452

. . . . - . . . . . -

§186ö. 3143 1226 1014 5426 3713 -

. . .. . . .. 1866 3 576 1 493 i 1 078 1885 | 4 131 2 808 . . . . . . . . . . -

Det kan i detta sammanhang förtjäna påpekas, att det statliga omhän-

dertagandet fång- och lösdrivarvården berörde både absolut och relagenom tivt flera befolkningen förr Följande tablå giver bild detta av än nu. en av

förhållande.

Fdngaøztcølet. 1

Per 000 Per

Årligen Antal Årligen Antal iågooo

1 u

1836/40 4884 i 15.71 ii1881/85 4178 9.05

. . . . . . . . . . . . . . 1841/45 5818 17.95 1 1886/90 3986 8.39 . . . . . . . . . . . . .

1846/50 5809 17.07: i 1891/95 3389 6.99

. . . . . . . . . . . . . .

1851/55 5884 16.40 i 1896/1900 3172 6.28

. . . . . . . . . . . . .

1856/60 5042 13.45 11190105 3132 5.99

. . . . . . . . . . . . . .

1861/65 4947 z 12.31 i 1906/10 2933 5.40

. . . . . . . . . . . . . .

1866/70 6089 14.60 1 1911/15 2976 5.23

. . . . . . . . . . . . . . 1871/75 4929 11.4: j 1916/20 3158 5.42 . . . . . . . . . . . . . . 1876/80 4560 10.09 g 1921/25 2228 3.72 . . . . . . . . . . . . . . 1 Siffrorna. äro beräknade med ledning av antalet fångar vid årets slut. Bland fångar äro här inräknade icke enbart straffarbets- och fängelsefângarutan även tvångsarbetare inkl. frivilliga vid kronoarbetskåren. Ehuru tvångsarbetsanstalterna fr. 0. m. år 1921 längre lyda under fångvårdsstyrelsen, äro dock deras siffror här medtagna för jämförbarhetens skull.

Siffrorna visa, att samhällets repressiva åtgärder tidigare drabbade en större

del av befolkningen än och att samhället sålunda i fångvårds- och tvångsnu,

arbetsanstalter internerade sådana moraliskt svagt utrustade individer, vilka

nu till följd ändrad lagstiftning och lagskipning befinna sig i vårdanstalav

ter eller äro ute i det allmänna livet, där de kanske i många fall komma att

rekrytera just de skikt å arbetsmarknaden, ställda i konkurrensom äro sämre

sen om arbetstillfällena och därigenom i sin mån bidraga att hålla arbetslöshets-

siffrorna uppe.

Den arbetslöshet, uppkom vid tider missväxt, emellertid så som av var stor,

att den ansågs kunna mötas enbart med åtgärder tvångsarbetskaraktär. av Staten vidtog sålunda tidvis extraordinära åtgärder för lätta att den börda,

som under missväxtår kom att vila på kommunerna, medan dessa sin v å sida

genom fortgående utbyggnad fattigvårdsanstalterna och fattigvårdshjälav

pen sökte lindra arbetslöshetens och nödens verkningar för individen. Så

som ett belägg på förekomsten svårartad närings- och arbetslöshet kan av

man sålunda betrakta de extraordinära hjälpåtgärder, som staten tillgrep för

att lindra de återkommande missväxtårens verkningar. Redan under 1700-

talet riktades från regeringen uppmaning till rikets innebyggare att anlägga

spannmålsmagasiner i socknarna för att där förvara förråd de bättre av årens

skördar till mötande de svårare årens behov. Sådana sockenmagasiner av kom-

mo också till stånd på del platser och uppmuntrades en av staten. Då staten

omkring år 1775 själv övertog brännvinstillverkningen och för detta ändamål

verkställde uppköp och lagring spannmål, kunde av staten å andra sidan icke

underlåta att under missväxtår ställa sina förråd till förfogande för den ome-

delbara konsumtionen. Denna form statshjälp försvann av icke i och med att

statens befattning med brännvinsbränningen upphörde. Sålunda uppdrogo

1815 och 1818 års riksdagar åt Kongliga allmänna magasinsdirektionen

att under goda år söka inköp och uppläggande förråd genom av hålla spannmålsprisen och att under år ofördelaktiga skördar tillhandahålla uppe av spannmål till måttligt pris. Magasinsdirektionen visade sig emellertid icke i vara stånd att effektivt fylla sitt ändamål. Sedan den upplösts genom 1823 års

riksdagsbeslut ställdes vid riksdagarna särskilda medel till förfogande till före-

kommande brist och hungersnöd, vilka medel

av finge användas för spannmålsinköp till undsättning kommuner och enskilda av mot återbetalningsskyl-

dighet. Såsom nämnts i det föregående, utlämnades under åren 1812-1839

12 milj. riksdaler i spannmålsundsättningar. Riksdagen uttalade dock vid flera

tillfällen sina tvivel de direkta undsättningarnas om lämplighet, och då 1840-

1841 års riksdag likaledes beviljade undsättningskreditiv knöt man därtill det

villkoret, att vid händelse allmän nöd i landsdel av en tillfälle borde beredas de

behövande att förskaffa sig försörjning arbete genom vid på förhand planlagda

allmänna arbeten, såsom lands- och sjökommunikationers förbättrande jämte

odlingar sjöars sänkning och genom mossars urtappning m. m. Detta villkor

upprepades vid 1844-1845 års riksdag. Vid de tvenne därpå följande riksda-

garna, 1847-1848 och 1850-1851, beslöts att i stället för beviljande förav stärkning undsättningsanslaget fastställa det av s. k. lilla kreditivet med hän-

.

till dess uppgift att även till viss lel tjäna undsättningskreditiv. Det syn som gamla undsättningsanslaget fanns lock alltjämt kvar och erhöll årliga tillskott bl. genom tullavgifter å spannmål. 1853-1854 års riksdag återupptog bea. viljandet medel, och dessa samt besparingar och återbetalningar å av av genom äldre anslag uppkom mdsätiøziøzgs/oøzd huvudsakligen för utförande allen av männa arbetsföretag under tider missväxt och nöd i olika landsändar. Särav skilt under missväxtåren 1866-1868 kom fondens medel till livlig användning för utlämnande till kommuner räntefria lån med återbetalningsskyldigav het eller undantagsvis såsom rent understöd för anordnande företrädesvis av allmänna arbeten, avsedda att bereda fattiga och arbetslösa tillfälle att genom eget arbete förtjäna sitt uppehälle. Undsättningsfondens upprättande och anlitande är ett exemplen på att redan före industrialismens av man genombrott i vårt land hade att räkna med så stora fluktuationer i sysselsättning och utkomst, att staten måste vidtaga särskilda åtgärder för att kunna möta uppkommande hjälpbehov.

Arbetslös- Ända fram till 1850-talet tillväxte folkmängden i städer och på landsbygd i /zetenunder takt, så stadsbefolkningens andel samma att av befolkningssiffran för hela inflytande av . industrialis- riket under århundradets första hälft höll sig vid tiondedel. Därefter inen men och stä- trädde tydlig tendens till starkare en befolkningstillväxt i städerna på dernas til/- växt grund inflyttning från landsbygden till redan befintliga stadssamhällen av samt tillkomsten sådana och mellan 1850 och 1900 ökades stäav nya dernas folkmängd i procent av rikets från 10.1 till 21.5, utveckling, en som sedermera fortgått i så starkt tempo, att procenttalet år 1929 utgjorde 32.2. Den viktigaste orsaken till den ändrade befolkningsfördelningen mellan stad

och land är att söka i den omvandling, industrialismen förde med sig. som Denna kom till uttryck bl. i absolut och relativ förskjutning i olika näa. en ringars betydelse för folkförsörjningen. Folkmängdens fördelning på huvudgrupper av yrken olika folkräkningsår framgår tab. 2. av Folkmängdens fördelning på olika yrkesgrupper i det närmaste oförvar ändrad ända fram till mitten 1800-talet. Jordbruket lämnade försörjning åt av i runt tal fyra femtedelar av befolkningen, och industri och bergsgrupperna bruk samt handel och samfärdsel gåvo utkomst åt omkring tiondedel. Kring en seklets mitt bröts den äldre befolkningsfördelningen att industri och . genom handel visade starkt stigande befolkningssiffror. Även jordbrukets om procentuella andel befolkningen härigenom sjönk, förblev emellertid dess absoav luta folktal till början oförändrat. Från och med 1880-talet började emelen lertid även det absoluta antalet till jordbruk hänförliga att minskas, personer och från den tiden uppvisar vår befolkningsstatistik både absolut och en relativ deoimering jordbruksbefolkningen och samtidig stark tillväxt inav av dustribefolkningen. Anledningen till den absoluta tillbakagången i jordbrukssiffrorna är emellertid icke endast att andra näringar drogo till sig folk. Det bör nämligen icke förbises, att de produktionsmetoderna berövade jordbrunya ket och detsamma närstående binäringar åtskilliga arbetstillfällen, vilka numera omhändertogos industrien under andra former. Så fingo bekant av som

2. Folkmängdens fördelning på huvudgrupper yrken vissa folkräkningsår Tab. av 1751-4920.

Yrkesgirupper 1751 1840 1870 1880 1890 1900 1910 1920

A. I absoluta tal i 1 OOO-tal.

Jordbruk med binäringar 1 425 2 539 3 017 3 102 2 973 2 828 2 697 2 596 . . . . . . . Industri och bergsbruk 137 268 610 793 1 038 1 426 1 766 2 066 . . . . . . . Handel och samfärdsel 33 70 217 334 414 535 74 898 . . . . . . . . Allmän 191 262 325 337 360 347 318 344 änst m. rn . . . . . . . . . .

folkmängden l 786, 3139 4169 4566l 4 785 5136 5522 5904

Hela

B. I procent av folkmängden.

Jordbruk med binäringar 79.8 80.9 72.4 67.9 62.1 55.1 48.8 44.0 . . . . . . . Industri och bergsbruk 7.7 8.5 14.6 17.4 21.7 27.8 32.0 35.0 . . . . . . . . Handel och samfärdsel 1.8; 2.2 5.2 7.3 8.7 10.4 13.4 15.2 . . . . . . . . 10.7i 8.4 7.8 7.4 7.5 6.7 5.8 Allmän tjänst m. m . . . . . . . . . .

100.0 100.0 100.0| 100.0| 100.0 100.0 100.01 100.0

hemslöjd ooh hantverk sina existensvillkor beskurna, sedan tidsbesparande nya maskiner och arbetsmetoder förenklat och förbilligat tillverkningsprocessen.

Samtidigt blev själva jordbruket icke oberört den tekniska utvecklingen, av vilken kom jordbruket till godo i form arbetsbesparande maskiner, varigeav arbetskraft kunde frigöras för utnyttjande inom andra näringsgrenar. nom Tyngdpunkten på arbetsmarknaden har sålunda och kommit att förmer mer flyttas från jordbruket till industrien och den likaledes starkt växande han-

deln. Utvecklingen landets näringsliv i riktning mot ökad industrialisering av och näringslivets därav ökade differentiering och rörlighet sålunda till gav resultat komplicering arbetskraftens sysselsättningsproblem. en av Det är den från mitten 1800-talet skeende nyinriktningen näringslivet, av av påverkar yrkesfördelningen inom befolkningen samt stadssamhällenas tillsom växt. Den framväxande industrien blev nämligen i många fall lokaliserad till

städerna förlades naturliga skäl närhet till råvarutillgång och kraftmen av källor delvis till landsbygden. genombrott ökade be- Det av industrialismens

roendet den internationella ekonomiska utvecklingen gjorde sig därför gälav lande både i städerna och inom vissa till landsbygden förlagda konjunktur-

känsliga industrier. Så bl. fallet med järn-hanteringen, som ex. på var a. 1870-talet fick stark känning tillbakagången i den internationella tackjärnsav produktionen; den härmed sammanhängande krisen, vilken kulminerade åren

18781879, hade sålunda tydlig industriell prägel. I den mån landsbygen dens industrier drabbades därav, har emellertid inga utförliga uppgifter man den arbetslöshet, följde; troligt är, att försörjningsformerna där gjorde om som verkningarna mindre framträdande än i städerna.

Städernas ökade känning och befattning med arbetslösheten var en tydlig av följd den utvecklingen inom näringsliv och arbetsmarknad. Även av nya om

arbetslösheten såsom konjunkturföreteelse blev starkare markerad än tidigare, var det dock anmärkningsvärt, att säsongarbetslösheten kom att spela en mycket framträdande roll. De typiska säsongyrkena med lösare anställd arbetskraft -byggnads-, väg- och gatuarbeten samt sjöfart och - annan transportverksamhet blevo nämligen i mån städernas tillväxt större betydelse, - av av varigenom säsongväxlingarna fingo ökat inflytande på den samlade arbetstill-

gången. Vinterarbetslösheten har sålunda blivit allt framträen senare mer dande och uppmärksammad företeelse, ehuruväl även den fluktuerat år från år

under påverkan konjunkturerna. av De ökade krav på hjälp, alltmer blevo följd framträdande som en av arbetslöshet i städerna, tillgodosågos dessa mestadels fattigvårdens av genom mellankomst. Sålunda fingo arbetsinrättningarna i mån förmåga hand av taga om och bereda arbetsförtjänst åt arbetslösa, varjämte understödsman genom utdelning till de arbetslösas familjer eller bespisning och utdelning av matvaru- och bränslepoletter sökte lindra nöden. Utöver dessa och liknande anordningar inom fattigvårdens måste dessutom tidtals de kommunala ram av myndigheterna anordnas extraordinära arbeten för att sysselsätta arbetslösa

personer. Dylika kommunala arbeten äro sålunda kända sedan lång tid till-

baka. Då de i flertalet fall erhöllo karaktär hjälp och lönerna understego av de av kommunerna i övrigt tillämpade, benämndes de nödfalls- eller nöd-

hjälpsarbeten.

Då städernas fattigvårdssiffror speciellt under tidigare år, innan samhällets

hjälp ytterligare differentierats, starkt påverkades hjälpbehovets och därav med även arbetslöshetens växlingar, meddelas i tab. 3 siffror för procentuella antalet understödstagare vid fattigvården i städerna åren 1874 Siff- 1920. rorna spegla, trots sin ofullständighet, det under år kris och lågkonjunktur av starkare framträdande hjälpbehovet. Sålunda visa fattigvårdssiffrorna på för-

sämrade försörjningsmöjligheter under inflytande de hårda tiderna av mot slutet av 1870-talet och under första hälften 1890-talet, då av man äger rätt att tala industriella depressionstider. Att utslaget starkare under om är senare perioden sammanhänger delvis med att industrien först på 1880-talet blev mera framträdande i städerna, under det att den huvudsakligen till landsbygden för-

lagda bruksindustrien tidigare varit den enda ko-njunkturkänsliga mera näringen.

Arbetslös- De flesta exemplen på inom städerna framträdande arbetslöshet viden samt heten i tagandet av speciella åtgärder däremot kunna hämtas från Stockholm. Stockholm. Den första mera kända och kännbara arbetslösheten i Stockholm inföll efter

1845 års missväxt, varvid gatuanläggningsarbeten på framställning från fat-

tigvårdsmyndigheten anordnades för 100 å 150 dagen. Dylika arbeman om ten pågingo även de följande åren. För att bereda tak över huvudet åt de arbetslösa inredde stadsnämnden 1845 två natthärbärgen, ett på Söder och på. ett Norr. Det indrogs 1846, det södra natthärbärget anlitades senare men samma år i medeltal 1 388 och påföljande år 1 148 månad, vilka av av personer per siffror sedermera ganska hastigt sjönko under de följande årens förbättrade

konjunkturer. Till ytterligare belysning arbetslöshetens storlek år 1846 av

Tab. Antalet understödstagare vid fattigvården i städerna i procent av folk-

mängden åren 1874-1920.

År Index Är Index

1874 6.61 100 1898 7.38 112 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1875 6.64 100 1899 6.92 105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1900 6.86 104 1818 890 99 . . . . . . . . . . 1 1 1 1 1877 8-18 83 - - - - - - - - - - 1901 6.35 104 . . . . . . . . . . 1878 8-32 98 - - - - - - - - - - 1902 6.79 103 . . . . . . . . . . 1879 8-85 104 - - - - - - - - - - 1903 6.59 100 . . . . . . . . . . 1880 7.14 108 . . . . . . . . . . 1994 8141 97 1 1 1881 7.31 111 1905 6.35 96 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1882 7.12 108 . . . . . . . . . . 1906 6.29 95 1883 51,6 105 . . . . . . . . . . . . . . , 1907 6.08 92 1884 818 198 . . . . . . . . . . 1 1 1 6.29 95 1908 18881 867 191 . . . . . . . . . . 1 1 1909 6.35 96 . . . . . . . . . . 1888- 7-21 108 - - - - - - - - 1910 6.31 95 . . . . . . . . . . 1887 7.34 111 . . . . . . . . . . 1888 7.99 121 1911 6.53 99 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1889. 7.75 117 1912 6.66 101 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1890 7.60 115 1913 6.73 102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1914 6.87 104 1891 198 191 . . . . . . . . . . 1 1 1 1 1915 7.01 106 1899 890 188 . . . . . . . . . . 1 1 1 1893 8-84 125 - - - - - - - - - - 1916 6.71 102 . . . . . . . . . . 1894 8.94 134 . . . . . . . . . . 1917 7112 198 1 1 1 1 1895 8.67 131 . . . . . . . . . . 1918 891 195 1 1 1 1896 8.24 125 1919 6.44 97 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1897 7.79 118 1920 5.82 88 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

torde kunna anföras, att bruttoantalet frivilligt intagna å arb-etsinrättningexx

under året utgjorde 607 och att levereringsmagasinet vid arbetsinrättningen un-

der årets första månader beredde arbete åt 1 000 personer. 0:a

Efter några år arbetslöshet förbättrades åter sysselsättningsförhållandena av

i sådan utsträckning, att några särskilda åtgärder från kommunens sida icke

ansågos erforderliga.. Först under åren 1866-1869 inträdde till följd den av

kris, missväxtåren förde med sig, så stor arbetsbrist, att de kommunala som

myndigheterna åter funno sig föranlåtna att ingripa.

Det kan här förtjäna inskjutas, att Stockholms stad även före dessa sistnämn-

da arbetslöshetsår hade att taga ställning till en viss nästan regelbundet åter-

kommande säsongarbetslöshet. Det gällde nämligen frågan sysselsättandc om

under vinterhalvåret den arbetskraft, staden under anlitade av som sommaren

för sina gatuläggningsarbeten Detta ett de första teckegna synes vara av

nen till aktualisering av det säsongarbetslöshetsproblem, som städerna seder-

1 Betänkande den 27 februari 1895 angåendearbetslösheteni Stockholm Bihang nr 27 till Stockholms stadsfullmäktiges beredningsutskotts utlåtanden och memorial for är 1895, sid.

2-301399

mera i ökad utsträckning måst taga befattning med, och där frågan gällt beredande sysselsättning och utkomst under den kallare årstiden för den tillav fällighetsarbetarstam, sommartiden kan skaffa sig arbete vid gatu- och som vägarbeten, byggnadsverksamhet och transportarbete hos enskilda arbetsgivare eller det allmänna. För Stockholms vidkommande löste svårigheterna man genom att låta de under vintern arbetslösa gatuläggningsarbetarna hugga, aptera och tukta sten å staden tillhöriga bergtomter. Även staden själv hade om användning för den på detta sätt tillverkade gatustenen, beräknades dock dessa arbeten innebära ekonomisk uppoffring från kommunens sida. I och med uppträdandet av mera omfattande arbetslöshet år 1866 fingo stenarbetena en vidsträcktare betydelse. Den myndighet, först fick känning som av lägets förändring, var styrelsen över stadens arbetsinrättning, där antalet intagna fördubblades mellan åren 1864 och 1866 från 1 017 till 2012 och svårigheter därigenom uppkommo att bereda de behövande arbete. Styrelsen hemställde därför hos drätselnämnden, huruvida arbetsinrättningens klientel kunde vinna sysselsättning med stenarbeten. Även fattigvårdsnämnden gjorde framställning till drätselnämnden anordnande särskilda arbeten med om av anledning den i huvudstaden rådande än vanliga arbetslösheten Sistav mer nämnda uttryck giver vid handen, att arbetslöshet även under tidigare var en s. k. normala år känd företeelse. På grund den framträdande arbetslösheten vidtogos år 1869 särav o. m. skilda åtgärder för beredande av sysselsättning och nödtorftig inkomst åt arbetslösa genom lämpliga allmänna arbeten under drätselnämndens ledning. Dessa utgjordes huvudsakligen av huggning och krossning sten till gatuav läggningen, och arbetslönerna sattes lägre än för motsvarande ordinarie arbete. Om de arbetslösa icke själva kunde hålla sig med verktyg, skulle nämnden tillhandahålla sådana, varvid en viss procent lönen skulle avräknas. De arbetsav lösa erhöllo efter rekvisition matportioner till nedsatt pris allmänna förgenom sörjningsinrättningen. Arbetsföra arbetslösa personer, önskade erhålla anställning vid de men som

inrättade nödhjälpsarbetena, hade att anmäla sig i poliskammaren, varifrån de

efter prövning kunde hänvisas till stadens arbetschef. Under vintern 1867- 1868 hänvisades sålunda 813 man till nödhjälpsarbete, vilka 559 inställde sig av och 254 uteblevo. Högsta antalet på dag sysselsatta uppgick till 213. Unen der de omkring åtta månader, som arbetena pågingo, utgjorde dagsverkenas antal 21 045. Under den därpå följande vintern hänvisades enligt grunder 884 samma man till nödhjälpsarbete, vilka 692 inställde sig 192 uteblevo. Antalet fall av men av arbetsvägran sålunda detta år mindre, vilket torde sammanhänga med var arbetslöshetskrisens långvarighet. Högsta antalet på en dag sysselsatta arbetslösa utgjorde 440. Vid arbetena under vintern 1868-1869 utfördes sammanlagt 34 288 dagsverken. Medan man år 1868 icke stängt nödhjälpsarbetena förrän i början av juli månad, avslutades de år 1869 redan i slutet april; av arbetena voro sålunda sistnämnda vinter större till sin omfattning koncenmen trerade till en kortare period.

Arbetslöshetssituationen härefter ha undergått snabb och varaktig synes en förbättring, ty efter vintern 1868 1869 förflöt tidrymd 16 år, utan en av att det inom huvudstaden yppades någon arbetsbrist, föranledde avsevärda som åtgärder från kommunalmyndigheternas sida. Först år 1885 vidtogos verksammare inskridanden mot arbetslöshet. Under vintermånaderna i början år av 1886 utvidgade staden sina gatu- och stenarbeten så mycket, att 2 250 man därigenom erhöllo arbete, vilka 600 sysselsatta med makadamslagning av voro som nödhjälpsarbete.

Under den följande vintern 1886-1887 utvidgades ytterligare de kommunala anordningarna för beredande arbetsförtjänst åt fattiga arbetsföra av personer, och i februari 1887 i stadens ordinarie och extra arbeten sysselsatta icke voro mindre än 2 555 vilka 992 k. nödfallsarbetare med dagavman, av voro s. en löning av en krona. Anslagen för dylika arbeten påfördes och disponerades hela tiden drätselnämnden, ehuru inom kommunalförvaltningen ansåg av man dem ha natur anslag till förebyggande f attigvård. Det betraktades emellerav av tid såsom principiellt icke försvarligt och praktisk synpunkt outförbart att ur påföra anslagen myndighet -i detta fall fattigvårdsnämnden under det en att en annan kommunal institution drätselnämnden skulle taga befattning - med deras användning. Under de närmast följande åren fluktuerade arbetslösheten, och vissa. vintrar vidtogos inga särskilda anstalter mot arbetsbrist på grund att kommunala av och statliga arbetsföretag gasverks, järnvägsbyggen etc. krävde stora arbetsstyrkor. Uppgång i arbetslösheten kunde dock konstateras under vintern

1891 då i mars månad 830 man hade måst beredas arbete med makadamslagning; samma år redovisade de arbetslösas förening 1 000 medlemmar. Från år 1894 föreligga vissa siffror för arbetslösheten i Stockholm, inhämtade myndigheterna särskilt anordnad räkning. Genom överståthålgenom av larämbetets försorg bereddes sålunda i staden hemortsberättigade arbetslösa tillfälle att under någon dagarna den 25, 26 och 27 januari 1894 anteckna sig. av Vid denna räkning inställde sig 1 3:48 vilka 813 gifta och personer, av voro 535 ogifta. Av de anmälda hade 588 tidigare haft anställning i stadens arbeten, medan 760 icke förut varit i kommunens tjänst. Myndigheterna betraktade arbetslöshetssiffran såsom för hög, enär de ansågo, att åtskilliga personer, som icke saknat arbete, likväl anmält sig i förhoppning att möjligen erhålla fören månligare eller långvarig sysselsättning än den för tillfället stod dem mera som till buds. Från arbetarsidan anfördes däremot, att siffran för de officiellt registrerade arbetslösa minimisiffra, vilket de funno bevisat den privata var en genom arbetslöshetsräkning, de organiserade arbetarnas distriktsstyrelse och de som arbetslösas kommitté anordnat vid tidpunkt, och vid vilken 1 499 arbetssamma lösa anmält sig. Av dessa voro 1 035 gifta med 1 796 barn att försörja. Dessa arbetslösa fördelade sig på olika fack sålunda:

Grovarbetare 663 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Byggnadsarbetare 707 . . . . . . . . . . . . . . . . . Andra 129 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Summa 499 l

räknade 1 348 arbetslösa, vilka myndigheterna ansågo en Mot de officiellt av

eller slag, kunde de arbetslösas talesmän ställa 1 499 del ha arbete av ett annat

arbetslösa karakteriserade Avvikelsen torde i såsom fortfarande personer.

förklaring därav, vid myndigheternas räkning endast hemstort sett få sin att

Till den på dessa vägar konstaterade arbetslösheten ortsberättigade mottogos.

vid tiden för räkningarna befunno sig i komböra läggas de 445 man, som

Den samlade arbetslösheten i huvudstaden såmunalt nödhjälpsarbete. synes

lunda i januari 1894 icke ha understigit 1 900.

erhålla exakta siffror för arbetslösheten belyses Den ständiga svårigheten att

de hos myndigheterna år 1894 anmälda 813 gifta det förhållandet, att av av 200 icke infunno sig till de arbeten, omedelbart anarbetslösa närmare som

ordnades för deras sysselsättande.

sammanhang förtjäna att arbetslöshetsfrågan under Det kan i detta nämnas,

brännande, överståthållaren år 1894 uppdrog åt särskilda dessa år blivit så att

utreda frågan för kommunens vidkommande, och det betänkommitterade att

anledning härav den 27 februari 1895 och vilket citekande, med avgavs som källa till tidigare anförda uppgifter arbetslösrats i det föregående såsom om

innehåller utredning arbetslöshetsfrågan olika heten i Stockholm, en av ur

synpunkter.

lämnade bl. redogörelse för sin uppfattning förhål- Denna kommitté a. en om

nödhjälpsarbeten och fattigvård. På denna punkt anförde komlandet mellan

mittén följande z

kommunala nödhjälpsarbeten anföres sällan, att arbetaren Såsom försvar för

falla fattigvården till last, vilket för honom måste därigenom skyddas för att senare demoraliserande därjämte i längden ingalunda för både nedsättande och samt vara nödkommunen för den arbetslöse anordnar ett kommunen blir billigare, än om

han själv åter kan bereda sig arbetsförtjänst. I fråga om hjälpsarbete, intill dess

för gång och i exceptionella fall, kan detta också nödhjälpsarbeten anordnade en

fog för sig. Icke så därem-ot, då frågan gäller år efter utan tvivel hava ett visst

eller regelmässigt årligen anordnade nödhjälwpsarbeten. Då år under längre perioder

slags kommunala hjälp och fattighjälpen en skillbliver skillnaden emellan detta

och dock ingalunda till fördel för nödhjälpsavbenad egentligen endast till namnet

arbetaren har visserligen mycket utpräglad tet. Den ordentlige och strävsamme en

allt, smakar offentlig fattigvård. Han underkastar sig gemenmotvilja mot som av dess hjälp. Men erfarenheten viligen de största umibäranden, innan han anropar

lätt vänjer sig vid att så understödäven, att, sedan det en gång skett, han nog sar reguljär fattigvårdsmyndigheterna äro på sin vakt, ofta bliver en jas och, om året, då arbetstillfällena tryta och arbetskund hos fattigvården under de tider av

högre grad måste icke detta händelsen förtjänsten minskas. I huru mycket vara

vilka kommunen själv betecknar såsom något med regelmässiga nödhjälpsarbeten,

fattigvården, och därjämte från visst håll oavlåtligt i helt annat än den legala som varpå arbetaren har ett rättsligt anspråk, tal och skrift framhålles såsom något,

arbetstillfällena tryta Med ett regelmässigt anordnande av så snart de privata

nödhjälpsarbeten måste därför följa den nästan oundvikliga faran, att kommunala återkomma till nödhjälpsarbetena, åtföljda till stor del samma arbetare år efter år

Genom ikläda sig förbindelse och vidständigt skaror av hjälpsökande. att av nya arbete åt alla dem, regelmässigt varje vinter taga anstalter för beredande av som

1 Kommittébetänkandet, sid. 140.

arbetslöshet, skulle därför kommunen sannolikt, höja den här hotas av utan att avsedda arbetsklassens ställning, endast åt sig själv skapa en år från år växande skara av proletärer med ständigt ökade krav på kommunens hjälp

Den inrättandet regelmässiga nödhjälpsarbeten öppnade möjlighegenom av ten för den enskilde att vid inträffad sysslolöshet trygga sig till dessa, synes sålunda kommittén ha betraktats såsom ett undergrävande individens av av självansvar och självverksamhet och ett uppammande hjälpbehovet. För av den händelse kommunala nödhjälpsarbeten skulle komma att anordnas även i fortsättningen, ansåg sig kommittén böra betona nödvändigheten a.v att dylika nödhjälpsarbetens anordnande alltid borde förbindas med noggrann registreen ring och undersökning de arbetslösa. Därigenom trodde sig kunna av man undvika slentrianmässighct i hjälpverksamheten och erhålla material till ett konsekvent motarbetande arbetslösheten. Särskilt ville undvika mera av man att kontinuerliga hjälpåtgärder draga till sig ett permanent hjälpgenom klientel. Efter perioden 1885-1895 förbättrades läget på huvudstadens arbetsmarknad i sådan utsträckning, att arbetslöshet av mera exceptionella mått icke kan sägas ha förelegat förrän på hösten 1907, då en allmän depression bröt in över stora delar landet. Under de mellanliggande åren konstaterades givetvis då av och då tendens till större arbetslöshet bl. så fallet 1901-1902 men - a. var i det stora hela efterfrågan på arbetskraft inom skilda näringsgrenar så var stark, att de för arbetslöshet mest känsliga arbetargrupperna icke hade större svårigheter att finna tillfällig sysselsättning. Under krisen 1907-1908 blev emellertid läget så förändrat, att arbetslöshet inrapporterades från stora delar landet. Härigenom kom frågan om arbetslösheten och åtgärderna mot denav samma att i stor utsträckning påkalla statsmakternas ooh de statliga myndigheternas uppmärksamhet och åtgöranden. Arbetslöshetsläget vid denna tidpunkt kommer här nedan att belysas med det material, som föreligger för landet i dess helhet. Krisen ställde stora krav på. kommunerna och därmed även på Stockholms stad i fråga om åtgärder mot arbetslösheten nämnda år Även från andra kommuner i riket kunna exempel hämtas på förekomst av Arbetslösarbetslöshet under tidigare år. Redan förut är berört de svårigheter, heten i andra som städer. nödåren på slutet 1860-talet förde med sig, och den hjälp, staten då av som måste lämna hårt drabbade kommuner. Det är också från denna tid, de som första mera typiska exemplen på kommunala nödhjälpsarbeten kunna hämtas, Liksom beträffande Stockholm inträdde för övriga städer efter dessa år en konjunkturförbättring, vilken dock avlöstes tider med försämrade utkomstav möjligheter under 1880-talet. För städernas del kunna de ökade försörjnings-

1 Till belysning av arbetslöshetensrelativa omfattning i Stockholm vid olika tidpunkter meddelas här några siffror, vilka dock icke äro inbördes fullt jämförbara.

. . 1894 års siffra är den i texten tidigare återgivna. Siffrorna för 1909 och 1927 härröra ur de dä företagna arbetslöshetsräkningarna samt 1922 års siffra for högsta antalet till arbetslöshetskommissionen inrapporterade.

svårigheterna avläsas fattigvårdsstatistiken, för åren 1888-1897 ur som utvisar en relativt hög proportion mellan antalet understödstagare och folkmäng-

den, och siffran når vissa år höjd, vartill icke haft någon en man senare motsvarighet. Medan högsta procentuella antalet understödstagare i Stockholm

10.7 % år 1894, visar Göteborg 11.5 1888, Malmö 16.0 1888, Norrvar köping 12.7 1893 och Gävle 11.3 1893. För samtliga städer i riket under

denna period nåddes maximum år 1894 med 8.7 % understöd-stagare.

Tillgängliga handlingar utvisa också, att hjälpsökandesiffrorna under åren

1885-1895 mycket höga och både nyssnämnda och andra stadskommuvoro beviljade efter den tidens mått stora anslag för att huvudsakligen ner genom stenarbeten bereda sysselsättning och arbetsförtjänst åt arbetslösa. Att erhålla några siffror på den egentliga arbetslöshetens storlek vid denna tid möter dock stora svårigheter på grund arbetslöshetsåtgärdernas improviserade av natur ooh rådande oklarhet i fråga arbetslöshetsbegreppet. om Från G ö t e b 0 r g föreligga uppgifter i officiella handlingar rörande antalet hjälpta arbetslösa åren 1895 och 1902. Arbetslösheten hade i början av år 1895 nått sådan omfattning i staden, att fattigvårdsstyrelsen måste viden

speciella i

taga åtgärder för att genom utdelning livsförnödenheter och bränsle av avhjälpa den nöden. Till erhållande i största av hjälp anmälde sig 3429 l ar-

l

betslösa och dessa hade tillsamman 4 127 barn att försörja. I stadspersoner, fullmäktigehandlingarna äro hjälptagarna fördelade på distrikt och gator,

vilket tyder på att någon dubbelräkning icke föreligger. Sammanlagt ut-

delades till de arbetslösa under februari och månader ifrågavarande år mars 33 700 mat- och matvarupolletter och 3 800 ved- och kolpolletter.

Arbetslöshetssiffran 3 429 förefaller onekligen hög i synnerhet tager om man i betraktande, att i Göteborg vid arbetslöshetsräkningen år 1927 på dubbelt en så stor folkmängd anmälde sig endast obetydligt större antal arbetslösa än

år 1895. Troligt är emellertid, att, även det sistnämnda år förelåg om en mycket svår arbetslöshet, hjälpklientelet kommit att inrymma del en personer med låg arbetsförtjänst, ävensom del fattigvårdsfall; det en rena senare var emellertid fallet även vid räknetillfällen. senare År 1902 inträdde för Göteborg liksom för Stockholm arbetslöshetsen ny situation. Nämnda år i februari och antecknades 1 708 hjälpsökande mars arbetslösa, vilka 185 efter fattigfogdarnas undersökningar vägrades hjälp av och 1 523 med 1 973 barn erhöllo mat- och kolpolletter. I de officiella personer handlingarna äro de arbetslösa uppdelade på sina yrken, över hälften rubriceras

såsom arbetskarlar tydligen och tillfällighetsarbetare, och flertalet grovövriga tillhöra byggnads- och hamnarbetarfacken

Från andra städer i riket föreligga jämväl siffror för arbetslösa vid vissa

tidpunkter, materialet är så bristfälligt, att det icke böra framläggas. men anses

1 Då. arbetslöshetssiffror för Göteborg äro kända for vissa år, sammanställas de här utan att dock få. betraktas såsominbördes fullt jämförbara.

Ända fram till 1885, då den gällande lösdrivarlagen kom till stånd, kvarnu stod, såsom förut nämnts, det gamla försvarslöshetsbegreppet, och siffrorna för riket i dess helhet äro tidigare citerade för att giva viss bakgrund till studiet

av arbetslöshetsfrågan under förra århundradet. Detaljsiffror för olika orter äro svårtillgängliga, föreligga för Malm här meddelas uppgift men om antalet antecknade försvarslösa och bettlare i Malmö åren 1875-1881:

1875 1876 1877 1878 1879 1880 1881 Försvarslösa 335 269 460 583 406 414 402 . Bettlare 32 23 22 96 103 158 197 . . . . Summa 367 292 482 679 509 572 599

Direkta uppgifter arbetslöshet föreligga visserligen icke, förevaom men rande siffror tyda på att ett arbetslöshetsproblem även vid denna tid förelegat.

l Att siffrorna äro konjunkturkänsliga framgår bl. a. därav, att den högsta siff-

l hänför sig till krisåret 1878. ran För Malmö liksom för flera andra städer i landet föreligga exempel på

kommunala åtgärder, särskilt på 1890- och 1900-talen, mot den med växlande styrka framträdande arbetslösheten. I många fall bestodo dessa åtgärder i anordnandet makadamslagning, då det ganska snart visade sig oekonoav men miskt för städerna att lägga sig till med för stora lager sten, började av man sysselsätta de arbetslösa med sådana arbeten gaturegleringar, vattensom lednings-, kloak-, kaj-, hamn- och brobyggnader. Från flera tillfällen kan

man också hämta exempel på att arbetsbrist utgjorde motiv till igångsättning av större arbeten å den öppna arbetsmarknaden. Sålunda förverkligades Malmö-Limhamnsjärnvägen i slutet på 1880-talet delvis under hänvisning till rådande arbetslöshet.

Svårigheter att, sedan den egentliga arbetslöshetsperioden är överstånden, °

inskränka eller helt nedlägga arbeten eller andra anordningar, tillkommit som för arbetslöshetens bekämpande, Visa sig ofta ha förelegat. Så bl. fallet var a. i Malmö och Norrköping under de efter arbetslöshetsperioden 1908-1909 följande åren, under vilka åtgärder mot arbetslöshet alltjämt höllos i gång. På

flera platser kan sålunda latent arbetslöshet ha förelegat, vilken utlöstes en först i samband med 1914 års situation. nya

Den aktualitet, som arbetslöshetsfrågan haft under 1890-talets förra hälft, Staten och och för Stockholms del bl. tagit sig uttryck i 1895 års utredning i arbetslöshetssom a. frågan i frågan, kunde icke undgå att beröra statsmakterna och statsmyndigheternas början av ställning till problemet. 1.900-ta/et.

När därför socialstatistiska undersökningar arbets- och löneförhållandena av inom landet planlades inom statsförvaltningen, riktades även uppmärksamheten

på mera systematiska studier arbetsmarknadens läge och arbetslösheten. av Detta arbete uppdrogs åt den 1902 upprättade arbetsstatistiska avdelningen

inom kommerskollegium. Frågan vidtagande organisatoriska åtgärder om av på arbetsmarknaden i form offentlig arbetsförmedling till befrämjande av av fördelningen och omflyttningen arbetskraften mellan olika arbetsområden av

hade redan år 1900 upptagits till behandling riksdagen utan att då förav anleda något positivt beslut, sedan arbetsförmedlingsanstalter på kommen

munalt initiativ tillkommit och visat sig fylla sin uppgift, ansåg sig 1906 års

riksdag kunna biträda ett regeringsförslag statsbidrag till dylika anstalter, om vilka skulle stå under statens ledning, närmast utövad förutnämnda av avdelning inom kommerskollegium. Det blev också denna avdelning, som fick i uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet åt den arbetslöshet, som blev en följd den mot slutet år 1907 inbrytande krisen inom näringslivet. Såav av lunda uppdrog civilministern i oktober 1908 åt tjänsteman på avdelningen en skyndsamt utarbeta promemoria arbetslösheten i Sverige samt att en om om

kommunala åtgärder mot densamma. 1 promemorian belystes arbetslöshets-

frågan praktiska och principiella synpunkter, varvid bl. a. framhölls önskur värdheten att till grund för kommande åtgärder lägga de genom en arbetsav löshetsräkning inhämtade nödiga uppgifterna arbetslöshetens omfattning om och sammansättning En dylik arbetslöshetsräkning ägde också den 12 januari 1909. Genom rum kungl. cirkulär till länsstyrelserna anbefalldes dessa att för kommunala myndigheter i de orter, där arbetslöshet i större utsträckning kunde antagas förekomma, framhålla önskvärdheten att räkning kom till stånd. Räkningen, av en sålunda frivillig kommunal åtgärd, kom att beröra 77 städer, 13 som var en köpingar, 12 municipalsamhällen och 183 landskommuner, motsvarande 40.5 % rikets folkmängd. Vid densamma anmälde sig 21423 Efter av personer. frånskiljande vid räknetillfället antingen inblandade i av personer, som voro pågående konflikt eller oförmögna till arbete på grund sjukdom, kvarstodo av 20 106 arbetslösa. Denna siffra kunde naturligen icke sägas besvara frågan om arbetslöshetens storlek i landet. Orsakerna därtill flera. I första hand berörde räkningen voro endast del orter visserligen betydelsefulla sådana däraarbetslösen -- mera het förekom. Å andra sidan hade på ett stort antal räkneorter kunnat man konstatera, icke alla arbetslösa anmält sig, beroende på dels att del aratt en betslösa, bl. högre avlönade säsongarbetare, icke ansågo sig höra hemma i den a. extraordinära arbetslösheten eller ha utsikt erhålla några direkta förmåner av deltagande, dels att vissa på grund stolthets- eller blygsamett personer av hetskänslor eller avoghet mot offentlig anmälan rörande sina personliga förhållanden höllo sig borta. I fallet hade sålunda exempel på att senare man många ansågo sin arbetslöshet sak, icke anginge det allmänna vara en som eller krävde dess hjälp. I redogörelsen för arbetslöshetsräkningen gjordes ett försök att med ut-

gångspunkt från räkningens siffror och vissa jämförelser med den genom samtidiga arbetslösheten inom fackorganisationerna uppskatta den totala ar-

betslösheten i landet. Enligt dessa beräkningar skulle hela antalet arbetslösa

under vintermånaderna år 1909 ha uppgått till 60 000, vilka minst utav

Promemoria angående arbetslösheten i Sverige hösten 1908 samt kommunala åtgärder i anled- Arbetsstatistik A: 6. ning av arbetslöshet. 3 Arbetslösheten i Sverige under vintern 1908-1909. Arbetsstatistik 11:1.

gjordes säsongarbetare Genom den anordnade räkningen hade för av man första gången fått uttömmande besked arbetslösheten, ett mera om dess omfattning och sammansättning, vilka uppgifter i många fall kommo att ligga till

grund för omedelbara hjälpåtgärder, närmast från kommunernas sida. Den arbetslöshetsräkning, redan påföljande år, den 31 januari 1910, som anordnades, torde skilda orsaker ha givit ett mindre allmängiltigt på. av svar frågan arbetslöshetsläget vid denna. tidpunkt. Situationen hade också delom vis ändrat karaktär till följd storstrejken 1909. Siffran 14 412 av sensommaren för antalet arbetslösa vid utgången januari månad 1910 ansågs sålunda av icke kunna läggas till grund för generella slutsatser rörande arbetslöshemera tens omfattning vid nämnda tidpunkt i mån än att de lägre anmälningsannan siffrorna bekräftade näringslivets och arbetstillgångens förbättring under det mellanliggande året Arbetslöshetsfrågans aktualitet statens synpunkt tog sig under seklets ur första decennium och fram till år 1914 huvudsakligen uttryck i understödjande den offentliga arbetsförmedlingen och denna arbetsmarknadsinstitutions stälav lande under statens ledning och kontroll. Den ökade uppmärksamhet från statens sida, ägnades åt de sociala frågorna, enkannerligen arbetslöshetsfråsom kom vidare till uttryck i upprättandet socialstyrelsen, blev ett gan, av som organ för bl. a. arbetsmarknadens och arbetslöshetens praktiska och statistiska stu-

dium. Det i stor utsträckning dessa åtgärder, gjorde det möjligt för E var som statsmakterna att omedelbart efter krigsutbrottet år 1914 vidtaga systematiska åtgärder med anledning den inträdda arbetslöshetssituationen. av

Det är tydligt, att det under olika tider växlande sättet att betrakta arbets- Några drag

lösheten även kommit att påverka bedömandet av arbetslöshetens omfattning äldágsügâgfs

och karaktär. Långt in på 1800-talet ansågs sålunda arbetslösheten till över- lösheten. vägande grad ha sin orsak i individernas lättja och arbetsovilja; det till år 1885 u kvarstående försvarslöshetsbegreppet grundar sig på den uppfattningen, att sysslolöshet någonting självförvållat och såsom sådant till och med straffvore bart. Det är emellertid redan klarlagt, att fastän tidigare likställde man arbetslöshet och lösdriveri, detta icke utesluter ett konstaterande förekomsten av

av arbetslöshet och synnerligen elakartad sådan under tider, ligga

- - som ganska långt tillbaka i vår sociala historia. -Vid bedömning tidigare arbetslöshet bör, såsom nämnts, icke förglömen av

mas den dominerande roll, jordbruket spelade såsom försörjnings-

som källa för befolkningen. Ända fram till 1850-talet minst 80 % voro av landets folkmängd hänvisade till jordbruket, och industriens och bergsbrukets andel sträckte sig mestadels till knappt 10 återstoden kom på handel, samfärdsel och allmän tjänst. Under sådana förhållanden är det fullt förklarligt, att jordbruksnäringens försörjningsförmåga blev så gott avgörande av som

Med ledning av beräkningar rörande arbetslösheten vid olika tidpunkter, gjorda arbetslösav hetrutredningen i betänkandetskap. IV, torde man numera kunna konstatera, att siffran 60000 är beräkrad för lågt och följaktligen giver ett för litet tal för arbetslösheten 1909. 7Arbetslöshetsräkningen i Sverige den 31 januari 1910 Arbetsstatistik H: 2.

betydelse för sysselsättningen och därmed också för arbetslösheten inom landet. Tillgängliga data giva vid handen, att ett kraftigt nyodlingsarbete pågick

under senare delen 1700-talet och att detsamma med till ökad styrka av synes fortsatte något längre än till 1800-talets mitt. Genom jordbrukets starka kvantitativa såväl i någon mån kvalitativa expansion kunde denna näring absom sorbera huvudparten av folkökningen under denna tid. På grund industriav ens och övriga icke-jordbruksnäringars samtidiga svaga utveckling samt frånvaron emigration kommo jordbrukets försörjningsmöjligheter att starkt taav gas i anspråk. Under denna tid speciellt under 1820- och 1830-talen a inträffade en mycket stark tillväxt torpare, statare, backstugusittare och av överhuvud taget jordbrukets obesuttna klasser. Även dessa skikts levav om nadsförhållanden icke undergått någon försämring härför talar bland annat m dödlighetens nedgång under denna tid utmärktes de dock låg absolut - av en standard och i sådan avsaknad medel att falla tillbaka på vid sämre voro av tider, att även relativt nedgång i jordbrukets villkor kom att framkalla en svag allvarlig försämring i dessa klassers läge. Försörjningsproblemet blev dären för särskilt bekymmersamt vid tider skördar eller missväxt. av svaga Födelsesiffrorna, som åren 1821-1825 nått höjd 35.8 promille, hade en av därefter gått något tillbaka, men stego åter kring seklets mitt och gåvo tack vare en tydlig nedgång i den allmänna dödligheten till resultat kraftig folken ökning, speciellt mellan åren 1856-1865 De därefter följande svåra missväxtåren skapade arbetsbrist och nöd exceptionella mått. Trycket lättades av dock under de konjunkturerna på 1870-talet. Industriens utbredgynnsamma ning och städernas tillväxt ökade sysselsättningen. Samtidigt började den allt kraftigare emigrationen sätta sin prägel på vår arbetsmarknad. I och med industriens och handelns expansion och jordbrukets minskade relativa betydelse såsom försörjningskälla för befolkningen ökades beroendet av de internationella konjunkturerna. Den allmänna prissänkningsperiod, insom föll mellan mitten på 1870- till mitten 1890-talet, kom också att beröra vårt av land. Arbetslösheten l88öe-l89ö blev till följd näringslivets nyinriktning av företrädesvis lokaliserad till städerna, under det att landsbygden till följd av den alltjämt pågående emigrationen samt arbetskraftens dragning till stadsnäringarna knappast hade någon känning därav. Vårt land började övergå.

från agrar- till industrityp, vilket förde med sig bristande förmåga hos en jordbruket att i lönehänseende konkurrera med industrien arbetskraften. om

Mot seklets slut höjdes sålunda allt flera klagomål över den stigande knapp-

heten på arbetskraft för jordbruksnäringens behov, bl. dåtida landsvarom a. hövdingberättelser bära vittne. Även under arbetslöshetsåren 1908 och 1909

rådde dylikt underskott, vilket föranledde Kungl. Maj att i påbudet o. m. om arbetslöshetsräkningen den 12 januari 1909 framhålla för de lokala myndigheterna, a.tt arbetstillfällena å landsbygden alltjämt stodo obesatta på många håll. Underskottet på lantarbetare kvarstod ännu år 1914, och den officiella statistiken vittnar att under åren närmast före krigsutbrottet brist på om lantarbetare förelåg i tredjedel samtliga landsbygdskommuner och att en av

tillgången än tillräcklig i endast cirka 5 % dessa socknar. Under var mer av årtiondena närmast före krigsutbrottet klagades sålunda över ett ständigt underskott av arbetskraft för jordbrukets räkning. Detta förhållande ansågs ett de mest karakteristiska dragen hos den dåtida svenska arbetsmarkvara av naden. Vid sidan av den för arbetsmarknaden dominerande dragningen av arbetskraft från landsbygd till industriorter förekom emellertid en årlig cirkulation arbetare mellan olika delar landsbygden eller mellan denna och städerna; av av i vissa fall förekom även en årlig omflyttning mellan Sverige och utlandet. Sålunda kan nämnas, att del arbetare från Småland och Blekinge våen om drogo till Tyskland ocl1 Danmark för att regelbundet återvända rarna norra hem på senhösten. Behovet avbetodlingsarbetare i södra Sverige fylldes i ganska stor utsträckning arbetare från Polen och Galizien, för tillgoav men doseende av detta arbetskraftsbehov hade man tillgång på folk även från norra Skåne och Småland Det bohusländska sillfisket och dess binäringar utövade likaledes en återkommande dragningskraft å jordbruksarbetarna i Bohuslän och Älvsborgs län. Från södra och mellersta delarna landet drogs av arbetskraften tidvis till nordligare landskap, där skogsavverkningar, gruvor, timmerflottningar, strömrensningar och sågverk erbjödo rikliga arbetstillfällen nästan året runt. De omfattande järnvägsbyggena krävde också stor en arbetarstam, vilken var mycket rörlig och tillvaratog hithörande välavlönade arbetstillfällen inom olika delar av landet. Denna kår rekryterades av manlig ungdom från jordbruket, vilket dock icke alltid utgjorde borgen för, att en arbetskraften vände tillbaka dit vid inträffad minskning arbetstillgången av vid jämvägsbyggnaderna. Exempel saknas sålunda på, att det inom ett och samma län samtidigt existerade brist på arbetskraft för jordbrukets behov men överflöd å dylik för järnvägsarbeten. Förklaringen härtill är den skillnad i lönenivåerna, som redan vid denna tid uppkommit mellan jordbruk och industriellt betonat arbete. En del i landsorten boende arbetare sökte sig till städerna regelbundet varje år speciellt under byggnadssäsongen. Sålunda rekryterades murarkåren i Stockholm huvudsakligen folk från Dalarna, medan timmermännen ofta , av voro

E från Småland. Under tider av lågkonjunktur inom byggnadsfacket kvarstan-

nade flertalet i sina hemorter, där de ofta hade stuga och även i övrigt egen

i

torde ha saknat arbete, varigenom arbetsmarknaden i städerna undergick en motsvarande avlastning. Förekomsten arbetare, under olika säsonger 4 av som av året regelbundet cirkulerade mellan stad och land, har otvivelaktigt avtagit under årens lopp att byggnadsarbetarstammen blivit bofast i stägenom mera derna, vilket givetvis icke kunnat undgå att öva inflytande på arbetslöshetssiffrornas sammansättning och fördelning under lågkonjunktur och dödsäsong. Observationer å den tidvis uppträdande arbetslösheten i städerna Visa också, att arbetslöshetsrisken till övervägande del där varit knuten till byggnads- och grovarbetare. Städernas kraftiga tillväxt och utbyggande ävensom bedrivandet i större utsträckning än tidigare allmänna arbetsföretag kom att betyda av 1 Se bl. a. Utländska jordbruksarbetare i Sverige år 1907 Arbetsstatistik A: 8.

ökat behov hus-, väg- och järnvâigsbyggnadsarbetare, vilka många icke av av yrkesmän i egentlig mening utan ofta stodo på gränsen till de rena grovvoro arbetarna. Dessa arbetare i fråga sysselsättning synnerligen beroende voro om konjunkturväxlingarna, vilka på ett mycket kännbart sätt påverkade livav aktigheten inom ifrågavarande arbetsområden. Arbetenas karaktär av utearbeten gåvo dem ävenledes säsongmässig prägel, där klimatiska växlingar en spelade stor roll och ofta framtvingade avsevärda inskränkningar under den kalla och mörka årstiden. städernas arbetslösa kommo under sådana förhållanden att vid tider arbetsbrist kraftigt rekryteras byggnadsarbetare av av av skilda slag, bland vilka dock grovarbetarna dominerade i utsträckning, en som redan på 1890-talet anledning till karakteristik av arbetslösheten i stägav derna ett grovarbetarproblem. Till städernas säsongarbetslösa hörde även som den arbetarstam, sökte sin försörjning vid hamn-, stuveri- och annat transsom portarbete. Ovannämnda arbetsförhållanden i städerna gåvo stegrad säsongprägel åt en de hjälpanspråk, från de arbetslösas sida ställdes på kommunerna, även om som tydligt kunde märka konjunkturernas inverkan på hjälpbehovets årliga storman lek. För städernas del torde detta förhållande ha vållat myndigheterna vissa bekymmer i fråga sättet för hjälpåtgärdernas utformning. Det visade sig om nämligen ganska snart, att de kommunala nödhjälpsarbetena för många arbetare kommo tjänstgöra utfyllnad regelbundet återkommande arbetsatt som av en löshetsperiod, medan de för andra arbetare åter tedde sig såsom enda tillgång.

Redan på kronoarbetskårens tid hade det konstaterats, att samma personer återkommo såsom frivilliga år efter år, vilket blev orsakerna till att en av man sedermera icke längre mottog frivilliga kronoarbetare. Att de kommunala nödhjälpsarbetena kommo att tagas i anspråk säsongarbetare och eller mindav mer arbetslösa ansåg ävenledes ett bevis på att de i viss mån re permanent man vara förfelat sin uppgift. För 1894 års utredningskommitté i huvudstaden stod det också klart, att dylika arbeten huvudsakligen borde för den ordentreserveras lige arbetaren med i regel oavbruten anställning. Personer, åtnjöto fatsom tigvård i någon form, borde erhålla tillträde till nödhjälpsarbetena. Nödhjälpsarbetena finge sålunda tjäna något bestående hjälpbehov eller så vara ordnade, att de skulle bidraga till arbetslöshetens vidmakthållande.

KAP. II.

Arbetslösheten åren 1914-1920.

Vid världskrigets utbrott år 1914 fick vårt land åter starkare känning av ar- Arbetslösbetslöshet. Efter de föregående goda konjunkturer någon hetens utnärmast årens utan veckling mera framträdande arbetslöshet medförde krigsutbrottet svåra rubbningar för 1914 1920. näringsliv och arbetsmarknad. För arbetskraftens del kunde försämringen avläsas dels de offentliga arbetsförmedlingsanstalternas relationstal för tillur gången och efterfrågan på arbetskraft, dels ur fackföreningarnas siffror för procentuella antalet arbetslösa inom organisationerna. Vid arbetsförmedlingskontoren steg det genomsnittliga antalet ansökningar arbete på varje hundom ratal lediga platser från 99 i juli till 133 i augusti 1914. Fackföreningarnas arbetslöshetsprocent, vilken under åren närmast före kriget visat ett årsmedeltal av cirka 5 steg mellan juli och augusti 1914 från 3.0 till 8.1 %. Enligt beräkning skulle omkring mitten av augusti absolut taget 35 000 å 40 000 personer ha varit arbetslösa Uppfattningen situationens exceptionella karaktär kom om till uttryck i de åtgärder för arbetslöshetens motverkande, speciellt från som statens sida vidtogos. I fråga om arbetslöshetens växlingar från 1914 fram till krisen hösten 1920 föreligga inga absoluta tal. Den enda kontinuerliga arbetslöshetsstatistiken för nämnda tidsperiod är den k. fackföreningsprocenten. De månatliga procents. talen m. år 1920 samt den offentliga arbetsförmedlingens relationstal återo. finnas i tab. 4 och 5.2 Efter mobiliseringskrisen 1914 och första krigsåret nedgick arbetslösheten till en nivå, vid flera tillfällen lägre än före kriget. Förändsom o. m. var ringarna i näringslivet, vilka inom vissa produktionsgrenar hade framkallat driftsinskränkningar och arbetslöshet, medförde nämligen på andra håll ett så kraftigt uppsving, att brist på arbetskraft gjorde sig märkbar på den svenska arbetsmarknaden. Den näringsgren, kännbarast och mest varaktigt som

drabbades depression, stenindustrien i Bohuslän och Blekinge, då

av var men sjöfarten och fisket erbjödo goda förtjänstmöjligheter, kunde flertalet stenarbetare skaffa sig utkomst dylikt arbete, och de fr. år 1915 genom o. m. vidtagna särskilda hjälpåtgärderna för stenhuggeriernas entledigade arbetare

1 Se P. M. av socialstyrelsen angående arbetslöshetensomfattning, Prop. nr 279 vid sommarriksdagen 1914, sid. 16. 2 Rörande fackförenings- och arbetsförmedlingsstatistikens tillkomst, sammansättning och innehåll se kap. IV.

Tab. 4. Fackföreningarnas arbetslöshetsprocent åren 1911-1920.

Arbetslösa i procent

A r Års-

31/1 28/2 31/5 90/4 31/5 .so/a anr/7 31/5 30/9 91/10 30/11 :st/n medel

tal

1911 12.0 10.4 6.7 3.5 3.2 2.9 3.1 2.3 4.3 4.4 8.5 5.6 . . . . . . - 1912 11.1 8.4 6.5 5.2 3.7 3.3 2.8 2.7 2.9 3.6 5.7 8.4 . . . . . . 5.4 1913 8.9 7.1 5.7 4.0 2.6 2.7 2.5 2.3 2.2 2.6 4.4 7.5 . . . . . . 4.4 1914 10.4 7.5 6.5 5.1 3.2 3.1 3.0 8.1 7.7 8.1 10.3 15.0 . . . . . . 7.3 1915. 14.8 12.0 11.2 8.5 6.7 6.3 4.0 3.6 3.5 3.8 4.5 . . . . 7.7 7.2 1916 8.0 6.7 5.2 4.7 3.3 2.7 2.7 2.2 2.2 2.3 . . . . . . 2.2 5.4 4.0 1917 5.9 5.5 6.1 4.4 2.8 3.1 3.3 2.8 2.4 2.8 . . . . . . 2.4 5.8 4.0 1918 6.0 5.0 4.9 5.0 4.0 4.6 3.5 3.7 . . . . . . 4.2 3.2 3.4 7.3 4.6 1919 7.5 7.6 8.1 7.5 6.1 4.6 3.8 3.2 3.1 3.2 3.8 7.2 . . . . . . 5.5 1920 7.6 7.5 4.5 3.5 2.9 3.4 2.8 3.0 2.9 4.3 7.0 15.8 . . . . . . 5.4

Tab. Den offentliga arbetsförmedlingens relationstal åren ren-1920.

Antalet ansökningar om arbete på. 100 lediga platser

Å r Års- Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec. medeltal

1911. 179 141 116 100 104 122 131 . . . . 110 99 109 153 133 132 1912 165 147 119 104 109 117 105 . . . . . . 99 95 104 136 125 125 1913 153 133 110 97 99 112 107 96 89 98 129 117 116 . . . . . . 1914 125 127 107 91 93 104 99 133 121 128 192 182 131 . . . . . . 1915 202 181 147 125 118 135 134 122 110 110 141 113 141 . . . . . . 1916 138 124 109 90 85 92 82 88 79 87 97 102 . . . . . . 106 1917 110 124 118 108 93 94 88 83 81 100 115 105 108 . . . . . . 1918 137 167 158 143 136 156 147 115 . . . . . . 131 109 125 139 144 1919 179 162 141 111 99 100 101 . . . . . . 97 92 92 113 110 122 1920 125 112 91 80 84 92 94 95 98 110 155 153 113 . . . . . .

kunde begränsas till de ålder och andra orsaker av mindre rörliga arbetarelementen. Under år 1917 uppstodo svårigheter inom sådana arbetsområden,

där råvarubristen till följd avspänning och ransonering alltmera började av göra sig gällande. Att de dessa orsaker föranledda avskedandena av av arbetskraft icke framkallade våldsam arbetslöshet torde kunna tillskrivas den en ansvällning, andra näringslivet samtidigt uppvisade. Behovet som grenar av av arbetskraft inom dylika näringsgrenar framkallade betydande överflytten ning arbetslösa från andra arbetsområden. Denna omflyttning försvårades av emellertid dels arbetarnas ålder, yrkestradition, bofasthet dels av 0. s. v., av

en medveten strävan såväl från arbetsgivarnas som samhällets sida att bevara åtminstone del den gamla arbetarstammen inom vederbörande yrke, såen av som fallet var med ex. stenindustrien och textilindustrien. Jämte järnoch metallindustrien samt den på surrogattillverkning i stor utsträckning inriktade kemisk-tekniska industrien det särskilt jordbruket, drog till sig var som arbetskraft, delvis till följd livsmedelssvårigheterna i städerna. Därjämte av krävde skogsavverkningen och bränsletillförseln speciellt under sista krigsvintern stora arbetsstyrkor. Knappheten på arbetskraft tidvis så stor, att var man allvarligt ifrågasatte tillgripandet allmän tjänsteplikt för tillgodoseende av av speciella arbetskraftsbehov, i första hand för bränsleavverkningen. De omläggningar i produktionen efter fredligare avsättningsförhållanden, som föranleddes av vapenstilleståndet i november 1918, väntades medföra en ökning arbetslösheten. Emellertid inträffade samtidigt att Sverige liksom av flera andra länder drogs in i högkonjunktur. Arbetslösheten sjönk åter en ny till ett minimum och brist på arbetskraft kunde konstateras i utsträckning, en som påminde om krigshögkonjunkturen. Först på hösten 1920 bröts den exceptionellt gynnsamma situationen på arbetsmarknaden genom att Sverige fick känning av en över hela världen inbrytande allmän depression, den k. fredss. krisen, vilken drog med sig arbetslöshet dittills okända mått. en av

Trots att arbetslöshetssiffrorna under åren 1914-1920, bortser on1 man från krigsutbrottet, icke kunde höga, gåvo de dock anledning till sägas vara bedrivande offentlig hjälpverksamhet för arbetslösa under hela denna tid av Dylik verksamhet behövde med hänsyn till de samtidiga mestadels gynnsamma konjunkturerna knappast vid något tillfälle vidmakthållas i större utsträckning överlag utan begränsades vid olika tidpunkter till de orter och näringsgrenar, som drabbades rubbningar i sysselsättningen. Verksamheten av anpassades sålunda successivt efter växlingarna i näringslivets arbetstillgång. De arbetslösas överförande till den öppna arbetsmarknaden underlättades samtidigt genom åtgärder för stärkande den offentliga arbetsförmedlingens efav fektivitet. I enlighet med principen att i första hand bereda arbete åt de arbetslösa började från och med 1916 anordna statliga nödhjälpsarbeten, man sommaren förnämligast å skogsmarker. Då dessa arbeten visade sig viktig ha en uppgift att fylla i arbetslöshetspolitiken, korn hjälpverksamheten under de följande åren att i ganska stor utsträckning bedrivas enligt denna k. arbetslinje. På s. sensommaren 1920, före krisens inbrott, åtnjöto emellertid i runt tal endast 500 arbetslösa statlig arbetslöshetshjälp i form anställning vid statliga nödav hjälpsarbeten, och några direkta understöd förekommo icke.

Den krigsutbrottet år 1914 förorsakade arbetslösheten, vilken, som Arbetslöshetsav ovan

nfyfågäge

nämnts, beräknades gälla 35 000 a 40 000 icke omfattpersoner, var av samma

1 En utförlig redogörelseför arbetslöshetsåtgärderna under dessaår återñnnes i Statens arbetslöshetskommissions första tioärsberättelse, Det svenska samhället och arbetslösheten 1914- 1924, utg. 1929.

ning som arbetslösheten 1908-1909. Krisens och karaktär ansågs ursprung emellertid så specifik, att staten icke kunde underlåta att ingripa vara för att söka lindra verkningarna och underlätta. näringslivets och arbetsmarknadens anpassning efter den intritrlda situationen. Medan bispringandet av arbetslösa tidigare betraktats såsom angelägenhet av uteslutande kommuen nal natur, kommo de av krigsutbrottet förorsakade rubbningarna att framstå såsom så säregna, att åtgärder statsmakterna ansågos påkallade. Inrätav tandet statens arbetslöshebskommission och öppnandet av kontant understödsav verksamhet med statsbidrag datera sig från denna tid Statens ingripande avsåg emellertid icke att övertaga kommunernas skyldigheter; kvar stod alltjämt kommunernas ansvar för sina medlemmars skyddande mot nöd, och kommunerna lågo också närmast till, eftersom de hade tillgång till olika för såväl förebyggande som hjälpande verksamhet och dessorgan utom ansågos bäst i tillfälle att bedöma de lokalt mycket växlande behoven vara och de lämpligaste formerna för deras avhjälpande. Kommunerna kvarstodo alltså alltjämt initiativtagare till åtgärder mot som arbetslöshet och hade även att bära sin del av bördan. I syfte att uppmuntra kommunerna till åtgärder, som kunde förebygga, att arbetsföra och arbetsvilliga oförvållat sysslolösa personer fölle fattigvården till last och undermen kastades dess rättsverkningar lämnade staten sitt ekonomiska stöd. Understödsåtgärderna fingo emellertid icke göra intrång på principen den enskilom des självansvar inför arbete och utkomst, och att i hjälpverksamheten genom föreskriva prövning behov och arbetsvillighet ville undvika att skapa av man rätt till understöd för individen vid arbetslöshet. en Beträffande sättet för statens medverkan blev det tydligt utsagt, att hjälpverksamheten skulle taga sikte på att bereda de arbetslösa tillfälle till försörjning eget arbete, vilket ur alla synpunkter vore fördelaktigast för såväl genom det allmänna de arbetslösa. Arbetslöshetskommissionens närmaste uppgift som också att i samråd med det centrala ämbetsverket för arbetsangavs vara marknadsfrågorna, socialstyrelsen upprätta och inkomma med förslag till åt- gärder, ägnade att motverka den under dåvarande förhållanden vänsom vore tade arbetslösheten och mildra verkningarna densamma. av Då de statsmakterna vidtagna åtgärderna för att i största möjliga utav sträckning uppehålla arbetet vid de industriella anläggningarna i riket ävende verk och myndigheter bedrivna offentliga arbetena visade sig icke som av tillfyllest för motverkande arbetslösheten, måste kontant understödsvara av verksamhet tillgripas i flera arbetslöshet hårt drabbade kommuner. De utav gående understöden skulle därvid endast delvis bestridas staten. För att av icke slappa kommunernas intresse att ägna frågan det verkliga hjälpbeom hovet nödig uppmärksamhet måste de sålunda själva för halva kostnasvara den för arbetslöshetsunderstöden. Genom dylik bestämmelse ville en man engagera kommunerna för prövning av behovet i varje särskilt fall samt vid-

Statens arbetslöshetskommission tillsattes den 10 augusti 1914, och den första kungörelsen angående understöd ät medellösa arbetslösa samt bidrag av statsmedel därtilb utfärdades den 28 september 1914 Sv. förf. saml. 237/1914.

makthålla de lokala myndigheternas intresse för de arbetslösas överföring till arbete. Genom understödsbeloppets maximering till att motsvara den lägsta genomsnittliga kostnad, för vilken under begränsad tidrymd kunde nödman en torftigt uppehålla sig, ville slutligen tillvarataga individens självintresse man att vid första gynnsamma tillfälle söka sig ut i arbete. Den offentliga arbetsförmedlingens inkoppling i hjälpsystemet såsom det allmännas kontroll- och arbetsanvisningsorgan var avsett att utgöra garanti för att allt gjordes från en myndigheternas sida för att utnyttja arbetstillfällena inom näringslivet och främja de arbetslösas anvisning till för dem lämpligt arbete. Det framstod såsom särskilt viktigt att staten nnderstödsåtgärdema genom icke medverkade till de pågående förskjutningarna arbetskraften från landsav bygden till städerna och övriga industrisamhällen. Genom vidhållande av principen om hemortsrätt såsom villkor för understödsrätt tänkte sig man uppnå detta syfte. Under de goda konjunkturer, rådde under åren närmast som före världskriget, drogs speciellt under sommarmånaderna del tillfällig en arbetskraft till städerna, under det att brist samtidigt rådde på landsbygden. Flertalet arbetare behöllo därvid sin hemortsrätt på landet och återvände nästan regelbundet till hemorten vid högsäsongens. slut i städerna. Skulle undernu stödsverksamheten automatiskt komma även säsongarbetare till godo på den

plats, där de för tillfället uppehöllo sig utan att där äga hemortsrätt, kunde man befara, att utbetalning understöd i dylika fall skulle utgöra direkt av en uppfordran till dem att icke, såsom de eljest brukade, vid arbetstillfällenas

upphörande begiva sig åter till sin hemtrakt. Understödsverksamheten finge sålunda icke förrycka den naturliga anpassning på arbetsmarknaden, tisom digare förekommit. För att å andra sidan underlätta för den arbetslöse att uppsöka lämpligt arbete tillsköt staten hälften resekostnaderna för sådan av arbetssökande, den offentliga arbetsförmedlingen kunde beredas som genom utkomst å ort än vistelseorten. annan

Genom att samhället begränsade sin hjälp till den oförvållade, arbetsbrist av föranledda arbetslösheten ville skapa skarp åtskillnad från fattigvårman en den. Under det att hjälpen tidigare i den mån sådan förekommit - mesta- dels haft formen särskilda arbeten, närmast till karaktären förebyggande av fattigvård, skapade statens medverkan understöd och nödhjälpsarbeten genom utanför fattigvården uppfattning vidgade samhälleliga förpliktelser vid en om inträffad arbetsbrist. Denna uppfattning stärktes ytterligare den genom modernisering och huma.nisering, fattigvården undergick 1918 års fatsom genom tigvårdslag.

Det kan i detta sammanhang förtjäna nämnas, att arbetslöshetssiffroma även påverkades arbetsgivarnas större eller mindre intresse av för att även under tider minskad arbetstillgång hålla sina arbetare kvar. Privata nödav hjälpsarbeten sålunda tidigare ganska vanlig företeelse, arbetarvoro en men stammens större rörlighet samt vidgningen den offentliga arbetslöshetshjälav pen gjorde arbetsgivarna mindre benägna att själva vidtaga åtgärder för arbe-

tarnas sysselsättning och nödtorftiga försörjning vid inträffad arbetslöshet.

3-301399

Arbetslösheten såsom en angelägenhet samhällelig natur framträdde såav lunda tydligare än förut. Upprättandet och understödjandet offentliga av arbetsförmedlingsanstalter hade avsett att underlätta den enskildes sökande efter för honom lämpligt arbete; i och med arbetsförmedlingens sammankoppling med understödsverksamheten innebar anmälan hos arbetsförmedlingen icke en längre enbart ett efterhörande av arbete, utan dylik anmälan kom i många fall att betraktas endast såsom en etapp på vägen fram till arbetslöshetsunderstöd. Från att ursprungligen ha varit arbetsmarknadsinstitution blev arbetsen ren förmedlingen numera frekventerad sökandegrupper, vilka i många fall beav traktade den ett ofrånkomligt och kanske besvärande led i undersom 0. m. stödsproceduren. Då arbetsgivarna under tider överflöd på arbetskraft av knappast behövde vända sig till arbetsförmedlingen med sina beställningar, korn denna institution att ensidigt överhopas med arbetslösa utan att äga större

tillgång till arbetstillfällena på den öppna arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingssiffrorna kommo under sådana förhållanden mindre att giva uttryck åt arbetsmarknadssituationen än åt anspråken på den allmänna arbetslöshets-

hjälpen och förhoppningarna hjälp vilket prägel åt dess

- om - gav en ny statistiska material. Medan den arbetslöse tidigare i många fall besökt arbetsförmedlingen först i den mån hans bemödanden att skaffa sig önskat egna arbete misslyckats, blev det ett intresse för den arbetslöse att anmälan nu genom hos arbetsförmedlingen omedelbart efter inträffad arbetsbrist trygga den eventuella understödsrätten i den händelse arbete icke där stode till buds, oberoende den arbetslöse ansträngningar hade några utsikav om genom egna ter att skaffa sig arbete. Tillströmningen arbetslösa och hjälpsökande till de kommunala arbetsav löshetsorganen rönte givetvis liknande inverkan utsikterna att komen av ma i åtnjutande hjälp. Med hänsyn till arbetslöshetens växlande lokala utav bredning blev understödsverksamheten i stort sett knuten till vissa större städer och industricentra, och understödsbeloppens storlek rönte även inflytande av levnadskostnadernas höjd på olika orter. Då öppnandet understödsverksamav het berodde på kommunalt initiativ och hemortsrätt i kommun med understödsverksamhet praktiskt taget utgjorde villkor för erhållande dylik hjälp, kunav de bevarandet eller förvärvandet hemortsrätt i viss kommun få avgörande av betydelse för möjligheterna att komma i åtnjutande det allmännas hjälp vid av inträffad arbetslöshet Understöidsverksamheten sålunda icke kunnat synes undgå att inverka på arbetskraftens rörlighet och arbetslöshetens framträdande på olika orter.

1 Det torde vara från denna tid, som de i Stockholm arbetande bygguadsarbetarna från Dalarna och Småland mera allmänt blivit bofasta i huvudstaden.

KAP. III.

Arbetslöshetsbegreppets förskjutningar och arbetslöshetens yttre framträdande.

Studiet sysselsättnings- och arbetslöshetsförhållandena i äldre tider har av givit vid handen, att arbetslöshet förekom även under den tid, då arbetslösen hetsfråga i modern mening ännu icke existerade. skildringen har därvid visat, att arbetslösheten under tidernas lopp ändrat karaktär och att sättet att betrakta och behandla arbetslösheten likaledes växlat. Så länge jordbruket dominerade såsom försörjningskälla för befolkningen, ända in på 1800-talets senare hälft, fick förhållandet mellan tillväxten av befolkningen och levebröden vid jordbruket avgörande betydelse för utkomstmöjligheterna och därmed även för arbetslösheten inom landet. Den stigande industrialiseringen och framväxandet större befolkningsanhopningar i form av av städer, industrisamhällen och kommunikationscentra gjorde sedermera arbetslösheten i stor utsträckning till ett städernas och industriens problem, ehuru tjänstehjonsstadgans undanträngande vid jordbruket till förmån för friare avtalsformer i sin mån gjorde anställningarna lösare och därigenom förlänade en rörligare prägel jämväl åt jordbrukets arbetsmarknad. Näringslivets stigande differentiering och ökade anknytning till världsmarknaden med ty åtföljande känslighet för rubbningsfenomen samt handelns, samfärdselns och den säsongbetonade byggnadsindustriens vidgade betydelse för städernas arbetsmarknad kommo att spela alltmera avgörande roll för växlingarna i arbetstillgång en och arbetslöshet. I bredd med dessa förändringar har inträtt djupgående förskjutning i en uppfattningen individens självansvar för sin försörjning, vilken förskjutom ning varit ägnad att starkt påverka utbildningen begreppet arbetslöshet av samt omfattningen detsamma. Allt från äldsta tider har vårt samhällsliv av varit grundat på principen de arbetsdugliga samhällsmedlemmarnas plikt om till självförsörjning, deras skyldighet att sörja för sig själva och de v. s. sina. På denna grunduppfattning lagstiftningen tjänstehjonsförhålvar om lande, lösdriveri och fattigvård uppbyggd långt in på 1800-talet. Den omständigheten, att arbetsduglig icke hade arbete och underlät en person, som att antaga sådant., skulle sakna laga försvar och därmed riskerade anses tvångsrekrytering till krigstjänst eller tvångsarbete i statens tjänst, giver tydligt vid handen, att arbetslöshet betraktades såsom beroende på individens lättja och arbetsovilja.

I § 3 1871 års fattigvårdsförordning stadgades, att är av envar, som arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sig själv och sina minderåriga barn. Samma ståndpunkt intager 1918 års fattigvårdslag så tillvida, att den icke tillerkänner den arbetslöse för egen del något rättsanspråk på försörjning från samhällets sida. Men den markerar icke desto mindbestämd förändring i fråga samhällets hållning gentemot de till följd re en om av arbetslöshet nödlidande. Fattigvårdssamhället tillerkännes nämligen befogenhet att, i den mån så finnes lämpligt samt efter prövning i varje särskilt fall, lämna hjälp åt den arbetslöse, och fattigvårdssamhället förpliktas att mot nöd skydda den arbetslöses hustru och barn. Då vidare hela läggningen 1918 års fattigvårdsreform är präglad av en strävan att minska styrkan av av de restriktiva moment, tidigare verkat hämmande på individernas böjelse som . att taga ifrågavarande samhällshjälp i anspråk, och då såväl ändrade maktförhållanden inom fattigvårdssamhällena som ökningen i deras ekonomiska styrka varit ägnade att göra hjälpen mera lättåtkomlig och mindre knapp, har denna reform såväl principiellt som genom sin tillämpning kommit att beteckna mycket betydelsefull förändring i fråga individernas uppfatten om ning om och anspråk på samhällets förpliktelser gentemot dem. Av betydelse härutinnan har också Socialförsäkringens utveckling varit. Då anlitandet fattigvården tidigare ansågs deklasserande, hade redan långt av tillbaka i tiden ansatser framträtt att inom yrkesorganisationer eller genom bildande särskilda understödsföreningar på den ömsesidiga självhjälpens av grund skydda medlemmarna mot nöd, när sjukdom, hög ålder eller dylikt gjorde dem oförmögna till självförsörjning. Betydelsen det allmännas ur synpunkt av dessa strävanden, genom vilka fattigvårdsbördan lättades, föranledde staten att söka med lagstiftningens hjälp giva dylika sammanslutningar

en fastare organisation den första sjukkasselagen 1891, understödsförenings-

lagen 1912. På lagstiftningsvägen lagar 1901 och 1916 har staten vidare tillförsäkrat det alldeles övervägande flertalet löneanställda viss ersättning vid olycksfall i arbete. Slutligen har genom lagen allmän pensionsförsäkom ring år 1913 varje svensk medborgare tillerkänts rätt till pension vid av var-

aktig av ålder, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte föranledd

oförmåga till arbete. socialförsäkringen innebär former för den samhälleliga hjälpverksamnya. heten, vilka alla ha det gemensamt att understödet framträder en rättigsom het. Socialförsäkringens förmåner utgå ofta samtidigt med understöd från fattigvården. Det vore då ganska naturligt, även det ansåges som om senare en den enskilde tillkommande rätt vid a rj e nödläge, och det är åtminstone v sannolikt att uppfattningen om gränserna för den enskildes självansvar och samhällets förpliktelser förskjutits under den dubbla påverkan av dels 1918 års fattigvårdslag jämte därpå följande praxis och dels socialförsäkringen. Den hittillsvarande, av staten reglerade socialförsäkringen är begränsad till de fall, då arbetsförmåga saknas eller minskning inträtt i densamma; den omfattar sålunda icke de fall, då arbetsförmåga finnes, den icke kommer till men användning till individens försörjning. Ännu långt fram i tiden arbets- och synes

fattigvårdslagstiftningen ha grundats på den uppfattning, att arbete alltid finnes för den, som kan och vill arbeta, samt att följaktligen den arbetsduglige, arbetade, försummade sin arbetsplikt. Emellertid kunde denna ståndsom punkt icke i hela sin stränghet vidhållas under alla förhållanden. Vid svåekonomiska rubbningar missväxt, krig kunde rare -- genom 0. s. v. nämligen inträda nödtillstånd sådan omfattning, att även den mest arbetsav villige och arbetsduglige kunde bli uppenbart stånd att försörja sig ur genom eget arbete. Redan under äldre tider finner därför ansatser från man samhällets sida till att vid dylika utomordentliga tillfällen tillhandahålla utkomstmöjligheter. Från mitten 1800-talet innehålla fattigvårdsförordningarna av ålägganden för fattigvårdssamhällena att verka härför; också från statens sida vidtogos åtgärder i sådan riktning. Då emellertid mot slutet 1800av talet nödhjälpsarbeten för arbetslösa under vintrarna blevo i större städer mera regelbundet återkommande, ansåg sig 1894 års stockholmskommitté kunkonstatera, att dylika arbeten ägnade att draga till sig elna voro personer, som jest kunnat finna utkomst, och att från deras sida framkalla anspråk på fortsatta hjälpåtgärder. Nämnda kommitté fann sig också kunna fastslå påtagen lig utvidgning arbetslöshetsbegreppet, närmast till följd nödhjälpsarbeav av tenas kontinuerliga bedrivande. Att arbetslöshetens åtminstone yttre framträdande stod i viss relation till utsikterna att erhålla hjälp, framgår bl. jämförelse mellan a. genom en anmälningsfrekvensen vid 1909 och 1910 års arbetslöshetsräkningar. I den officiella redogörelsen för sistnämnda räkning konstaterades således, att nedgången av antalet anmälda från 1909 till 1910 icke uteslutande kunde tillskrivas förbättringen läget på arbetsmarknaden, utan till viss del torde ha berott av på besvikelse hos de arbetslösa över utebliven hjälp efter den första arbetslöshetsräkningen Med grusandet förhoppningarna kontant understöd, av om nödhjälpsarbeten eller skattelindringar försvann till stor del de arbetslösas självintresse för räkningen. Den enskildes sätt att betrakta sin arbetsegen löshet samt intresse att tillkännagiva den har sålunda blivit påverkat av av det allmännas hjälpåtgärder. Det är värt att observera, att vissa arbetslösa medvetet försumgrupper made att anmäla sig vid båda de nämnda räkningarna. Sålunda infunno sig icke en del högre avlönade säsongarbetare, förnämligast inom byggnads- och stuveriarbetarfacken. Dessa arbetare hade sannolikt den uppfattningen, att arbetslöshetsräkningarna icke berörde eller icke avsedda för dem, enär voro deras arbetslöshet vid den tiden året januari månad icke något av var ovanligt, och de i regel behövde någon hjälp eller krävde sådan det allmänna, av utan kunde försörja sig själva tills arbete åter kom i gång fram på våren. Att 1927 års arbetslöshetsräkning kom att omsluta ökat antal dylika arbetslösa berodde icke enbart på myndigheternas uppmaning livligare deltaom gande i räkningen utan även på viss förskjutning i fråga uppfattningen en om av arbetslösheten såsom individuell eller offentlig angelägenhet. en

1 Redogörelsen för arbetslöshetsräkningen1910, sid. §8. 3 Redogörelsen för arbetslösheten 1908-1909, sid. 38.

En annan grupp, uraktlåit att anmäla sig vid de tidigare räkningarna, som utgjordes arbetslösa, dels slöhet eller bekvämlighet, dels av som av ren av misstro till åtgärder från det allmännas sida, dels slutligen även motvilja av mot offentlig anmälan rörande sitt personliga betryck medvetet uteblevo. Det sades sålunda ha varit antingen stolthets- och blyghetskänslor, förmått som dem att hålla sig borta. Troligt är, att arbetslöshetsfrågans framförande såsom förstaplansfråga i den allmänna diskussionen numera kommit att lämen pa dylika känslor och därmed bragt i dagen tidigare icke synlig arbetsen löshet. Öppnandet statsunderstödd kontantunderstödsverksamhet för de krigsav av utbrottets rubbningar år 1914 drabbade arbetslösa betecknades av statsmakterna såsom exceptionell åtgärd i en exceptionell situation. Då denna och en liknande statliga arbetslöshetsâtgärder av omständigheternas makt icke blevo temporära utan trots växlande omfattning och inriktning kvarstodo såsom ett led i samhällets åtgärder mot arbetslösheten, kunde statens ingripande icke undgå att påverka den enskildes hjälpanspråk gentemot samhället. Kommurätt att komma i åtnjutande statsbidrag till dem igångsatt konnernas av av tant arbetslöshetshjälp utan fattigvårdskaraktär innebar givetvis en stimulans till hjälpverksamhet, vilken icke endast kom de direkt krisarbetslösa till godo utan försatte hela den tidigare mera latenta arbetslöshetsgruppen i en understödssynpunkt avsevärt belägenhet. Även underur gynnsammare om stödsverksamheten på grund av de under de följande krigsåren goda konjunkturerna kunde hållas inom vissa, mestadels ganska snäva gränser, korn dock statens engagement i -arbetslöshetshjälpen att beteckna ett faktiskt erkännande arbetslösheten såsom understödsmotiv. Igångsättandet statliga av av nödhjälpsarbeten såsom utfyllnad den öppna marknadens arbetstillgång av skapade visserligen icke rätt till arbete betecknade säkerligen för en men många arbetslösa en komplementär tillgång på arbete, som hade samma konsekvenser för arbetslöshetsbegreppet som den kontanta hjälpen. Anordnandet i större omfattning än tidigare av även kommunala nödhjälpsarbeten hade likartad verkan. Arbetslöshetens framträdande har även påverkats därav, att det äldre mera patriarkaliska förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare alltmer upplösts. Medan ännu arbetarna ansågos fastare knutna vid företaget och företagsägaren traditionsmässigt kände ett visst personligt ansvar för arbetarna som ofta generation efter generation varit anställda i företagets tjänst föll det sig naturligt för honom att söka under alla förhållanden sörja för deras utkomst. Då numera de båda parterna alltmer kommit att stå till varandra i ett rent affärsmässigt avtalsförhållande, där den tillhandahåller sin arene betskraft och den andre använder densamma för den längre eller kortare tid passar den eller den andre har arbetsgivarens känsla förpliksom ene - av telser gentemot arbetaren, utöver vad i kollektivavtal eller enligt överannan enskommelse kan finnas stadgat, högst väsentligt avtrubbats. Till sådan en förskjutning i arbetsgivarens uppfattning har givetvis bidragit hans vetskap

bl. om arbetarnas ökade ekonomiska motståndskraft samt utsikterna för dem a. att äga tillgång till samhällets hjälp. En icke obetydlig inverkan ha fackföreningarna kommit att utöva på arbetslöshetsbegreppet. Redovisning av arbetslöshet såsom beråttigande till avgiftsbefrielse inom organisationen bidrog att konkretisera företeelsen såsom sådan, och i den mån nämnda redovisning kommit att läggas till grund för officiell statistik om arbetslösheten inom fackföreningarna, har givetvis en uppmärksamheten ytterligare kommit att dragas till förekomsten arbetslösav het. Genom startandet arbetslöshetskassor inom vissa fackförbund samt av understödjandet även på annat sätt organisationernas arbetslösa ha arbetsav löshetsbegrepp och hjälpbehov så småningom ytterligare fixerats. Erfarenheterna att fackorganisationernas arbetslöshetskassor icke erbjöom do tillräckligt omfattande och starkt skydd ha föranlett, att tid efter annan alltsedan år 1908 förslag vid riksdagarna framkommit statsunderstöd till om sådana kassor eller samhällets Övertagande av omsorgen om de arbetslösa om försåkringssystem eller andra permanenta anordningar an de nugenom mera varande. Olika statliga utredningar ha också anordnats rörande dessa spörsmål, kommit att intaga central plats i den offentliga diskussom numera en sionen. Att arbetslöshetsfrågan sålunda alltmer aktualiserats, har naturligen bidragit till att de arbetslösa i ökad utsträckning riktat uppmärksamheten på sina svårigheter och påkallat det allmännas hjälp.

ANDRA AVDELNINGEN ARBETSLÖSHETEN I SVERIGE ÄREN 1920-1929

KAP. IV.

Arbetslöshetens omfattning.

De källor, stå till buds för belysning arbetslöshetens yttre omfattsom av ning i Sverige fr. fredskrisens inbrott på hösten 1920, äro icke av den 0. m. art att de omedelbart kunna läggas till grund för beskrivning arbetslösen av hetens höjd och fluktuationer. Var och de förefintliga uppgiftsserierna en av bygger nämligen på ett källmaterial speciell karaktär, vilket giver vederav

börande serie dess särprägel.. Endast med ledning av närmare studier av det

statistiska material, ligger till grund för de olika serierna, och efter insom bördes Vägning resultaten kan därför skildring givas arbetslöshetens av en av omfattning och förlopp. Vid sådan skildring har att närmast använda två serier: dels de av en man socialstyrelsen månatligen publicerade uppgifterna procentuella antalet arom betslösa inom vissa fackorganisationer, dels statens arbetslöshetskommissions månadsredovisning av antalet genom de lokala arbetslöshetskommittéerna anmälda hjälpsökande arbetslösa. För att komplettera den bild arbetslösheav tens omfattning och utveckling, som erhålles genom dessa serier, kan man anlita material rörande arbetsmarknadens utformning och arbetstillgångens växlingar under tid. Arbetsmarknadsläget belyses av socialstyrelsens samsamma manfattningar de offentliga arbetsförmedlingarnas månadsstatistik, varvid av arbetssökandefrekvensen är mätare å utbudet av arbetskraft, medan relationsen talet mellan antalet arbetsansökningar och lediga platser belyser förskjutnini förhållandet mellan utbud och efterfrågan på marknaden. Växlingarna i den industriella arbetstillgången framgå kvartalsrapporter till sogarna av cialstyrelsen från olika företagare, medan för jordbrukets vidkomman mande endast kan erhålla ett indirekt mått på arbetstillgången lantarbetarur statistiken. Det arbetslösheten föranledda hjälpbehovet inom fattigvården av belyses siffror hämtade statistiska centralbyråns statistik. av ur I förevarande kapitel lämnas redogörelse för de olika seriernas tillkomst en och sammansättning samt den bild av arbetslöshetsutvecklingen, som var och en giver. I sammanfattningen göres ett försök att med utnyttjande av samtliga nämnda statistiska källor samt resultatet av den på kommitténs initiativ annu ordnade arbetslöshetsräkningen den 5 maj 1927 skildra den svenska arbetslöshetens fluktuationer och höjd under åren fr. krisen 1920. Därvid beako. m. tas möjligheterna att anställa jämförelser med arbetslöshetsnivån före kriget.

A. Fackföreningarnas arbetslöshetsprocent.

Av tillgänglig statistik över arbetslösheten i Sverige kommer uppmärksamheten i första rummet att ägnas fackföreningsmaterialet, närmast det skäav let, att den på detta material byggda serien kan följas tillbaka ända till åren

före världskriget. Nämnda arbetslöshetsserie har emellertid bestämd präen gel, enär den hänför sig till förhållandena enbart bland de organiserade arbetarna, huvudsakligen inom de industriella yrkena. Därest denna fackman ur föreningsstatistik vill draga några generella slutsatser rörande arbetslö-smera hetens omfattning och växlingar, måste därför uppmärksamma det sätt, man varpå densamma är uppbyggd, och de förändringar, den möjligen undersom gått i samband med organisationsväsendets utveckling.

Fackföre- Anteckningarna rörande förekomsten arbetslöshet bland medlemmarna av ningsstati- inom fackföreningarna ha ursprungligen tillkommit såsom ett led i dessas stikens till- rekomst. dovisning till sina förbund och ha först i andra hand kommit att läggas till

Statistikens grund för en arbetslöshetsstatistik. Bristen på siffermaterial till belysning

av publicering. arbetslöshetsfrågan vid tiden var för den moderna socialpolitikens genombrott stor, och i länder med utvecklat organisationsväsen sökte därför tillvaraman taga de möjligheter, fackföreningsrapporteringen härutinnan erbjöd. För som vårt lands vidkommande riktades redan vid det socialstatistiska arbetets planläggning inom kommerskollegium år 1903 uppmärksamheten på. detta material, först sedan organisationerna kommit att omspänna större del men en av landets industriarbetarstam samt i samband med 1909 års arbetslöshetsen räkning företagen undersökning fackföreningsarbetslösheten ådagalagt av materialets användbarhet för allmänna syften, kunde planerna på dessa arbetslös-

hetssiffrors publicering myndigheternas försorg realiseras. Från och genom med månadsskiftet februari/mars 1911 förefinnes i den officiella statistiken en kontinuerlig serie över arbetslösheten inom arbetarorganisationema. De månatliga arbetslöshetssiffrorna för rapporterande fackförbund för sig och tillvar sammantagna publiceras regelbundet i Sociala Meddelanden, och fr. år 0. m. 1921 meddelas en sammanställning dessa siffror årsvis. av Arbetslöshetsrapporteringen berör under alla år fr. 1911 praktiskt ta- 0. m. get alla fackförbund inom industri och byggnadsverksamhet samt dessutom handels-, transport-, väg- och vattenbyggnads- samt kommunalarbetarförbunden. Antalet rapporterande förbund inom dessa arbetsområden utgör 30. n. Lantarbetar- och järnvägsmannaförbunden samt sjömans- och eidarunionerna deltaga olika anledningar icke i denna rapportering. Skogs- och flottningsav arbetarförbundet har likaledes stått utanför ända till år 1929.

Insamlingen av denna statistik är ordnad så, att socialstyrelsen regelbundet tillställer samtliga förbundsavdelningar ett rapportformulär, vilket vid varje månadsskifte tillsammans med övrig månadsredovisning insändes till förbundsledningen, vidarebefordrar arbetslöshetsuppgifterna till socialstyrelsen. som I del fall granskas de dessförinnan på de olika förbundsexpeditionerna, en av vilka åtskilliga göra särskilda ansträngningar att få materialet så fullstän-

digt som möjligt. Rapportmaterialet innehåller för varje lokalavdelning uppgift om hela antalet medlemmar, antalet därav arbetslösa under månadens

sista dag eller vecka samt antalet under månaden redovisade arbetslöshets-

veckor. Uppgifterna sammanslås i socialstyrelsen förbundsvis och redovisas med uträknad siffra för antalet arbetslösa i procent antalet redovisade av medlemmar; procentuella antalet arbetslösa i samtliga rapporterande avdelningar inom olika förbund tillsammantagna användes vanligen såsom uttryck för arbetslösheten inom arbetarorganisationerna. Förekomsten arbetslöshet bland fackföreningsmedlemmarna kommer till Arbetslösav hetsanmälorganisationernas kännedom antingen vid uppbörden av medlemsavgifterna, de ningarna k. k t i g e n te r n a, inför vederbörande fackförenings funktionär eller till .s. 0 n n orgapersonlig anmälan den arbetslöse medlemmen hos fackföreningens nisatiogenom av nerna. kassör, eller i de större fackföreningarna, som ha särskilda expeditioner - anmälan på dessa. Uppbörd medlemsavgifter äger varje vecka genom av rum eller under sista veckan i varje månad och gäller då samtliga veckokontingenter

under månaden. Såsom allmän regel gäller, att medlem vid konflikt, sjuk-

dom, värnplikt och arbetslöshet befrias från veckokontingent k. f genom s. r stämpling för de veckor, varunder dylikt förfall förelegat. Rätt till fristämpling såsom arbetslös föreligger därvid vanligen, förutom vid total frånvaro arbetsförtjänst på grund av arbetsbrist, dels då innehavd sysselav sättning understigit 24 arbetstimmar per vecka, dels då person haft arbete utanför facket och den sålunda erhållna arbetsförtjänsten vecka motper svarat än 24 timmars arbete enligt den för facket gällande kollektivavtalsmer lönen. Eftersom medlem vid inträffat arbetslöshet befrias från avgifter till sin organisation och beträffande ett tjugotal förbund dessutom kan under - vissa förutsättningar påräkna understöd från arbetslöshetskassa, måste man räkna med ett självintresse hos dylik medlem att bringa sin arbetslöshet till organisationens kännedom. Vederbörande funktionär erhåller sålunda vid uppbördstillfället kännedom om medlemmarnas arbetslöshet och söker så långt

möjligt genom sektionernas och verkstadsklubbarnas uppbördsmän v.

o. s. undersöka de olika fallen. Det torde i detta sammanhang kunna framhållas, att medlem vid erhållen fristämpling till följd arbetslöshet i regel befrias av från samtliga avgifter till organisationen; vederbörande förbundsavdelning har heller någon betalningsskyldighet till fackförbundet för sådan medlem. Däremot har fackförbund, är anslutet till landsorganisationen, skylsom dighet att till denna inleverera föreskriven avgift även för fristämplad arbetslös; det är följaktligen hos förbundsledningen huvudintresset efsom av en fektiv arbetslöshetskontroll är för handen. Att den lokala fackföreningsfunktionären inom vissa förbund gjorts personligen ansvarig för felredovisning, torde endast delvis neutralisera sådana källor till felrapportering som ex. bottna i att funktionär ofta får taga personliga hänsyn till den såsom arbetslös anmäldes försörjningsförhållanden, ålder o. s. v. och bortse från tillfälliga sysselsättningar eller biförtjänster, som med sträng tillämpning av förbundsstadgarna kanske skulle förhindrat fristämpling. Att ett försök till

kontingentbefrielse genom oriktig arbetslöshetsanmälan betraktas såsom osolidarisk handling mot organisationen torde å andra sidan ägnat att motvara verka tendenser till missbruk gällande bestämmelser. av Vid de lokala fackföreningarnas månatliga redovisning till vederbörande förbund rörande under månaden uppburna avgifter översändes nominativ fören teckning över avdelningens medlemmar med angivande den eventuella föreav komsten av kontingentbefrielse för varje medlem till följd konflikt, sjukav dom, värnplikt eller arbetslöshet. Inom förbund, medverkar till upprätsom tande Officiell statistik rörande arbetslösheten inom organisationerna, medav sänder dessutom vanligen varje avdelning samtidigt den särskilda arbetslöshetsuppgift, som förbundet skall insända till socialstyrelsen. Då endast undantagsvis samtliga avdelningar i ett förbund ifylla och insända socialstyrelsens formulär, sammanfaller det i styrelsens statistik redovisade antalet medlemmar i rapporterande organisationer i allmänhet icke med totala antalet medlemmar i dessa.

F ac/rfäre- Såsom framgått det föregående, är den till socialstyrelsen inflytande av ningsstatistatistiken rörande arbetslösheten inom arbetarorganisationerna i det stora stikens innehåll. hela dubblering den ekonomiska redovisning, fackföreningarna inen av som sända till sitt fackförbund. Den arbetslöshet, denna statistik giver utsom tryck åt, är sålunda normerad de stadgar och bestämmelser, organiav som sationerna fastställa för fristämpling. Utformningen dessa bestämmelser av samt de organisationsåtgärdei i övrigt, kunna påverka bedömandet av som och redovisningen av arbetslöshet bland medlemmarna, bli därvid av avgörande betydelse för fackföreningsstatistikens innehåll. Denna statistik återspeglar sålunda fackföreningssynpunkt stadgeenlig och organisaen ur tionsmässig arbetslöshet. Fristämplingsförfarandet är i huvudsak likformigt inom olika förbund; dock förekomma i detaljer åtskilliga olikheter, betingade av skiljaktiga förutsättningar och organisatoriska förhållanden inom vissa förbund. Eftersom statistiken återgiver den organisationerna godtagna arbetslösav heten, innesluta siffrorna arbetslöshetsfall såväl ofrivillig frivillig av som natlur. Stadgarna göra nämligen ingen åtskillnad i fråga rätten till friom stämpling, sig arbetslösheten orsakats arbetsbrist eller är föranledd vare av av egen uppsägning eller avsked orsak än arbetsbrist. Restriktiva av annan bestämmelser inom organisationernas arbetslöshetskassor beträffande understödsrätt inverka heller begränsande på de allmänna fristämplingarna för arbetslöshet. Organisationernas allmänna politik på arbetsmarknaden blir därvid icke utan betydelse för arbetslöshetssiffrorna inom olika fack och industrier. En öppen faokföreningspolitik, fackets och organisationens öppethållanv. s. de för alla, som därinom söka arbete och medlemskap, kommer sålunda att betyda vidgad för arbetslöshetsfallens inregistrering, medan sluen ram en ten fackföreningspolitik kan agnad att begränsa siffrornas representavara

tivitet. I förra fallet kommer arbetslösheten inom facket i dess helhet trog-

till uttryck än i det senare. nare Organisationernas taktik och kampmetoder kunna åvenledes bliva avgö-

rande för förekomsten arbetslöshetsfall inom medlemskåren och därigenom av påverka statistiken. Såsom stadgeenligt arbetslösa kunna sålunda inräknas

sådana medlemmar, som med organisationens medgivande vägra mottaga visst

arbete eller åtlyda beslut återhållet utbud arbetskraft, blockad som om av om viss arbetsplats eller densammas avfolkning Organisationsav om 0. s. v.

åtgärder dylikt slag komma därigenom till uttryck i arbetslöshetsmaterialet,

av och den möjligheten föreligger sålunda, att ändringar i fackföreningarnas

politik och taktik kunna förläna en olika karaktär åt arbetslöshetsserierna

fonder olika tider.

Vid ett studium av fackföreningarnas arbetslöshetsstatistik bör man så.-

lunda hålla i minnet, att siffrorna representera arbetslöshet organisaen ur tionernas synpunkt.

Storleken det material, varpå statistiken över arbetslösheten inom arbe- Fackföreav ningsmatetarorganisationerna är uppbyggd, har kommit att fluktuera till följd dels av rialets omväxlingar i fackföreningarnas medlemstal dels den olika omfattning, i fattning. av vilken organisationerna deltagit i rapporteringen till socialstyrelsen. Till be-

lysning dessa förhållanden redovisas i tab. 6 dels tot la antalet medlemav a

mar den 31 december varje år i de fackförbund, år 1911 -deltogo och

som som alltjämt deltaga i arbetslöshetsrapporteringen, samt dels det genomsnittliga antalet motsvarande år i socialstyrelsens statistik d i d medlemr e o v s a e mar, om vilka sålunda arbetslöshetsuppgifter föreligga.

Med anledning av den jämförelse, i slutet detta kapitel göres melsom av

Tab. 6. Totala och redovisade antalet medlemmar i arbetslöshetsrapporterande fackförbund åren 1909 och 1911-1929.

Medlemsantal Medlemsantal

Å A r redovisat r redovisat

totalt totalt absolut i % absolut i

1909 167000 112000 1920 312000 130000 42 . . . . . . . . . . 1911 75000 48000 64 1921 280000 149000 53 . . . . . . . . . . 1912 92000 54000 59 1922 267000 134000 50 . . . . . . . . . . 1913 105000 55000 52 1923 284000 140000 49 . . . . . . . . . . 1914 109000 61000 56 1924 325000 210000 65 . . . . . . . . . . 1915 118000 62000 53 1925 354000 232000 66 . . . . . . . . . . 1916 152000 68000 45 1926 377000 250000 66 . . . . . . . . . . 1917 200000 89000 45 1927 404000 275000 68 . . . . . V . . . . . 1918 240000 107000 45 1928 432000 298000 69 . . . . . . . . . . 1919 283000 122000 .43 1929 472000 327000 69 . . . . . . . . . .

lan arbetslöshetssiffror för tiden före och efter världskriget, har i tabellerna 6 och 9 även inlagts motsvarande tal för den 1 1909, då den tidigare mars omtalade specialundersökningen fackföreningsmaterialet företogs av Redovis- Vad först beträffar absoluta antalet i statistiken redovisade fackföreningsnin ens medlemmar är detta givetvis intimt beroende växlingar i totala antalet ful stän- av dighet. medlemmar i förbunden. Bortser från den enstaka siffran år 1909, visar man redovisningen till socialstyrelsen absolut taget nästan oavbruten stegring; en endast åren 1922 och 1923 förefinnes ett avbrott till följd tillbakagången av i fackföreningarnas medlemssiffra. Det är emellertid anmärkningsvärt, att

redovisningen ökades 1921 trots att den nämnda medlemsminskningen började redan detta år. Saken torde få sin förklaring det ökade intresse för av deltagande i rapporteringen, blev följd arbetslöshetens samtidiga som en av kraftiga stegring inom organisationerna samt det därav härflytande ökaav de intresset att ådagalägga behovet samhälleliga åtgärder för de arbetslösas av bispringande. Ser till relationen mellan totala och redovisade antalet medlemman mar inom de rapporterande förbunden densamma relativt hög till och var med 1915, men kom under åren 1916-1920 att avsevärt understiga 50 Först den berörda större anslutningen till rapportverksamheten under år ovan 1921 gav till resultat en ökad redovisningsfrekvens. Efter någon nedgång åren 1922 och 1923 stiger denna åter från år 1924, och statistiken omfattar härefter två tredjedelar och därutöver fackföreningsnumerären. Förklarinav gen till den icke enbart absolut utan även relativt omfattande redomera visningen torde till del att söka i socialstyrelsen införd förenken vara en av ling i rapportmetoderna, den viktigaste orsaken det större men synes vara intresse för arbetslöshetsrapportering, framträtt på ledande noggrannare som fackföreningshåll. En undersökning det till socialstyrelsen ingående primärmaterialet giav ver vid handen, att huvudparten detsamma härrör från synnerligen konav en tinuerlig rapporterande fackföreningar. För att utröna i vad mån denna grupp grupp utgör ett fullgott uttryck för arbetslösheten inom förbunden i deras helhet eller om man kan förmoda, att ökad anslutning skulle giva andra en procentsiffror, företogs från Socialstyrelsens sida i september 1923 kontrollen undersökning pä ifrågavarande förbundsmaterial med ledning samtliga hitav hörande fackföreningars månadsrapporter till vederbörande förbundsstyrelser

rörande fristämplingar till följd arbetslöshet. Denna undersökning kunde av visserligen icke utsträckas till flera än 18 de 29 i rapporteringen då delav tagande förbunden, för de undersökta förbundsorganisationerna visade sig men de representativa siffrorna ett fullgott uttryck för förhållandena inom vara förbunden i deras helhet. Den största divergensen mellan socialstyrelsens och

l Siffrorna för månadsskiftet febn/mars 1909 äro hämtade ur den officiella statistiska publikationen Arbetslösheten i Sverige vintern 1908-1909, tab. sid. 112, med frândragning dock av siffrorna för förbund omfattande lantarbetare, småbrukare och skogsarbetare,järnvägsmän och spårvägsmän, om vilka uppgifter icke föreligga i de följande årens statistik. Det tidigare existerande svenska arbetareforbundet har heller medtagits i detta sammanhang.

förbundens material förelåg inom transportarbetarförbundet 7,4 % till social-

styrelsen inrapporterade arbetslösa mot 5.0 % inom förbundet såsom helhet-

Kontrolluppgifter kunde icke erhållas från bl. väg- och vattenbyggnads, a. gruvindustri-, murare-, målare- och livsmedelsarbetarförbunden, vilka samt-

liga kännetecknas relativt mindre omfattande arbetslöshetsredovisning. För av att kunna studera den växlande anslutningen till rapporteringen inom olika

förbund meddelas i tab. 7 uppgifter förbundsvis procentuella antalet fackom föreningsmedlemmar, den 31 december 1913 och dag 1928 omfattasom samma des av arbetslöshetsredovisningen. Förbunden äro ordnade i fallande skala

efter redovisningens fullständighet vid sistnämnda datum.

Tab. Procentuella antalet m orbetslöshetsredovisningen omfattade fackföreningsmedlemmar inom olika förbund den 31 december 1913 och 1928.

Procentuellt I Procentuellt

Förbund omfattande redovisade Förbund omfattande redovisade

1913 1928 1913 1928

Handelsarbetare 100 100 Kemisk-tekn. arbetare 70 68 . . . . . . . . . Kommunalarbetare. 7 100 Träindustriarbetare 65 64 . . . . N . . . . Tobaksarbetare i 100 100 Textilarbetare 38 63 . . . . . . . . . . . . . Bleck- och plåtslagare 100 98 Sågverksarbetare 50 59 . . . . . . . . Tunnbindare - 3 97 Typografer 16 59 . . . . . . . . . . . . . . . Bokbindare 63 96 Hatt- och pälsarbetare 100 57 . . . . . . . . . . . Metallarbetare 71 96 Grov- 0. fabriksarbetare 44 53 . . . . . . . . . i 100 88 Litografer Elektriker 42 51 . . . . . . . . . . . . . . . . Sko- 0. läderarbetare. 47 87 Livsmedelsarhetare. 29 50 . . . . . . . Gjutare 60 84 Målare 100 48 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . i Bryggeriarbetare 100 81 Murare 50 46 . . . . . . . . . . . . . . . . Sadelmakare o. tapetserare 82 79 Beklädnadsarhetare 32 42 . . . . . Byggnadsträarbetare 76 Gruvarbetare 59 39 . . . . -- . . . . . . . Pappersindustriarbetare. 71 Transportarbetare 14 36 . . - . . . . . Stenindustriarhetaro 72 69 Väg- o. vattenbyggnadsarh.. 20 . . . . --

Det är anmärkningsvärt, att flera förbund, vilka vid 1923 års konom man trollundersökning icke kunde erhålla fullständiga uppgifter, äro de i statisti-

ken alltjämt fåtaligast representerade, och att det de undersökta förbunden, av som hade den största avvikelsen mellan den faktiska och den rapporterade arbetslösheten, nämligen transportarbetarförbundet, även utmärkes mycket av ofullständig redovisning. Den frågan inställer sig sålunda, i vad mån stati-

stiken är i allmänhet felaktig för de ofullständigt redovisade förbunden. En

granskning i detta avseende har givit vid handen, att i socialstyrelsens material

beträffande dylika förbund ofta saknas regelbunden redovisning från del en lokalavdelningar, vilka allt att döma haft mindre arbetslöshet de av än rap-

1 Se S00. Medd. årg. 1924, h. sid. 92.

4-301399

porterande avdelningarna i genomsnitt, varigenom förbundet i statistiken fått något för hög arbetslöshetsprocent. Detta torde för senare år närmast en ha varit fallet inom och måleriarbetarförbunden samt gruvindustriarmurarebetarförbundet. Beträffande övriga fackförbund dock siffrorna ganska synas troget återgiva förändringarna i arbetslöshetsförhållandena för de till organisationerna anslutna, och sammanslår siffrorna för samtliga förbund, man syden genomsnittliga arbetslöshetsprocenten i det stora hela riktigt spegla nes situationen inom fackorganisationerna. Medlems- Frågan redovisningens växlande omfattning vid olika tider måste emelom antalets betydelse i jämförelse med den roll, förlertid sägas vara av underordnad som växlingar. ändringarna i medlemsnumerären i de rapporterande förbunden spelat under de

år, för vilka arbetslöshetsstatistik föreligger. Siffrorna i tab. 6 visa, att 1909 års isolerade arbetslöshetssiffra byggde på ett ganska högt medlemstal i fackorganisationerna, nämligen 167 000. Då

statistiken från år 1911 blev kontinuerlig, hade de rapporterande förbunden en total medlemsstock blott 75 000, beroende på den kraftiga medlemsminskav ning, blivit följd bl. storstrejken. Siffran steg därefter oavbrutet som en av a. de därpå följande åren, passerade 1909 års nivå under 1917 och nådde ett

maximum år 1920 med omkring 312000. Den därefter inträdda nedgången förklaras massarbetslösheten, framkallade reducering av medlemsanav som talet till följd frivillig avgång eller uteslutning för bristande betalning. av Efter minskningen under de svåraste arbetslöshetsåren började medlemssiffinom de rapporterande fackorganisationerna åter stiga, och redan under år ran 1924 hade förlusterna reparerats. Tillväxten fortsatte därefter med snabb fart, och på fyra år tillfördes organisationerna ett hundratusental nya medlemmar, så att siffran för år 1929 nådde 472000. Mellan åren 1911-1920

ligger ökning 237 000 medlemmar, och under åren 1920-1929 stegras en av siffran därutöver med ytterligare 160 000. Från att vid tiden för denna statistiks införande omfatta endast mindre del arbetarantalet inom industri, en av handel och samfärdsel, ha organisationerna svällt ut till att omsluta över hälften den hit hänförliga arbetarstammen. Ensamt för den egentliga induav strien torde antalet fackligt organiserade kunna beräknas till i genomnumera snitt omkring två tredjedelar de sysselsatta arbetarna.. av

inverkan å Då de i rapporteringen till socialstyrelsen deltagande fackförbunden under arbetslös- anledning föreligga eftjugo års tid mångdubblat sitt medlemsantal, torde att hetsstatistiken terse, vilka arbetargrupper återfinnas i statistiken, och hur denav orga- nya som nu nisatiønernas därigenom påverkats. tillväxt. na När organisationstanken på 1880-talet började vinna insteg bland arbetarna, Ur yrkessynpunkt. det i huvudsak bland de yrkeslärda arbetarna, förståelsen för sammanvar som slutningens betydelse förhanden. Att det yrkesarbetare, framvar var som förallt sammanslöto sig i fackföreningar förklaras givetvis de traditioner, av för deras del förelågo från de endast några årtionden förut existerande som skråsammanslutningarna. Med hänsyn till att de yrkesutbildade arbetarna visat sig mest organisationsdugliga det fullt naturligt, att den första vara var

konsolideringen fackföreningarna skedde efter skarpt uppdragna yrkesav linjer. De under fackföreningsrörelsens första decennier förefintliga sammanslutningarna sålunda typiska r k e s- eller fa k f ö r b u n voro y c De för förbunden gällande yrkesgränserna och den hos de yrkeslärda arbetarna ofta förefintliga starka yrkesandan kom att betyda, att grovarbetare, hantlangare och andra icke yrkesutbildade arbetare endast undantagsvis kunde vinna inträde i de befintliga fackförbunden. Frånvaron av traditioner samt bristande förståelse för sammanslutningens betydelse lade länge hinder i vägen för sammanförande i större utsträckning av de icke yrkesutbildade till egna organisationer. Bildandet år 1891 ett fristående grovarbetarförbund beav tecknade dock ett viktigt steg framåt för organiserandet den heterogena av grovarbetarkåren. Under 1890-talet framträdde konstaterbar tendens till ytterligare speciaen lisering fackförbunden med ty åtföljande skärpning yrkesgränserna melav av lan organisationerna och härutinnan kunde under 1900-talets första årtionde ingen egentlig ändring förmärkas. Den svårighet att vinna grupper för nya fackföreningsrörelsen, som blev en följd av de gamla organisationsformernas vidmakthållande, emellertid så småningom ha framskapat en opposition synes mot fackförbundens yrkesavgränsning. Näringslivets successiva utveckegen ling från hantverksmässig drift till storindustri bidrog dessutom att i sin mera mån spränga de från hantverkets tid stammande yrkeslinjerna. Därtill kom, att organisationsväsendet på arbetsgivarsidan började taga fart genom bildandet stora, hela yrken eller industrier omfattande rikssammanslutningar, vilav ket tvingade arbetarna inom olika förbund till samarbete vid avtalsförhandlingar och dylikt. Tiden syntes mogen för genomförandet av nya gränser för fackorganisationerna, och vid landsorganisationens kongress år 1906 tillerkändes för första gången begreppet in d u t r i f ö rb d hemortsrätt vid sis u n dan det äldre begreppet fackförbund. Medan med fackförbund av man avsåg sammanslutning av alla yrkesmän visst slag, oberoende en av av inom vilken industri eller näringsgren de voro anställda, varvid de icke "yrkeslärda hänvisades att bilda egna organisationer, framfördes tanken att nu organisera i ett och förbund samtliga arbetare inom industrigren utan samma en hänsynstagande till arbetarnas yrkesutbildning. Vid kongressen 1909 beslöt man i princip en successiv övergång till rena industriförbund, för vilket ändamål man genom anordnandet av en utredning ville klarlägga., hur omorganien sation av de dåvarande förbunden i industriförbundsriktning skulle komma att gestalta sig. Sedan denna utredning verkställts, inskränkte sig 1912 års kongress till ett upprepande av det tidigare fattade principbeslutet utan att på grund av de från yrkesförbundens sida uttalade betänkligheterna vilja besluta omedelbar omorganisation. Det försiktiga uttalande, landsorganisationens kongress gjorde år 1912, som vittnar att yrkesförbundssynpunkterna alltjämt gjorde sig starkt gällande. om

n För en utförlig skildring av organisationsformernas utveckling inom fackföreningsrörelsen se

Sigfrid Hansson, Den svenska fackföreningsrörelsen, 3:dje nppl., 1930, varpå förevarandeframställning väsentligen bygger.

I själva verket funnos vid denna tid endast tvenne verkliga industriförbund, nämligen sågverksindustriarbetarförbundet och textilarbetarförbundet, av vilka det förstnämnda även omfattade del pappersmassefabriksarbetare. Dessa en förhållanden visa, att industriförbundstanken vid tiden för införandet fackav organisationernas arbetslöshetsrapportering till socialstyrelsen icke vunnit starkare fotfäste, och att fackförbunden alltjämt väsentligen bestodo av yrkesarbetare. Till följd härav återgiver denna statistik under 1911 och de därpå närmast följande åren arbetslöshetsförhållandena förnämligast bland de rena yrkesarbetarna. Den tillväxt, organisationerna uppvisa fram till år 1920, i mångt som synes och mycket vara en tillväxt på djupet, v. s. till arbetargrupper av samma slag som tidigare men på platser förut berörda organisation, medan därav emot utvecklingen på bredden, till arbetargrupper yrkesprägel, v. s. av annan delvis kom i efterhand. Det intresse för genomförande industriförbundsav principen, som den förda diskussionen väckt till liv, synes dock så småningom ha banat väg för organisationsarbetets utsträckning till nya arbetargrupper. När därför efter världskrigets slut fackorganisationerna vunnit någorlunda en fullständig anslutning från yrkesarbetarna och de egentliga industriarbetarna, ha strävandena inriktats på att inom organisationerna sammanföra alla arbetare inom samma företag eller samma industri, oberoende av yrkeskvalifikationer och sysselsättningens art. Tillämpningen av kollektivavtal för alla arbetare inom en industri gjorde medlemskap inom fackorganisation till naturlig och en ofta obligatorisk sak, varigenom industriförbundsprincipen kom att rent organiskt växa fram och medförde tillväxt organisationerna på bredden. Uten av vecklingen i denna riktning har främjats de uttalanden till förmån för induav striförbund, som blivit gjorda av såväl 1922 som 1926 års landsorganisationskongresser. En år 1923 företagen industriförbundsundersökning, jämförd med den tidigare nämnda år 1908, giver möjlighet till belysning den successiva av av övergång till industriförbund, som ägt rum under de mellanliggande åren inom de till landsorganisationen hörande förbunden:

Medlemsantal 1908 % 1923 á Yrkes- eller fackförbund 54 802 24.8 68 313 18.5 . . . . . . . . . . Industriförbund 96 344 43.6 221 755 60.2 . . . . . . . . . . . . . . . Blandade förbund 57 771 26.1 56 205 15.3 . . . . . . . . . . . . . Övriga förbund 12 264 5.5 22 258 6.0 . . . . . . . . . . . . . . . Tillsammans 221 181 100.0 368 531 100.0

Både de absoluta och relativa siffrorna peka på betydelsefull omläggning en av organisationsformerna i riktning mot industriförbund, något som visat sig verksamt främja anslutningen till fackorganisationerna. Sålunda sker rekryteringen alltmer nästan automatiskt anslutning de olika slagen genom av arbetare vid de arbetsställen, där organisationen är verksam. Vid sidan om de rena yrkesmän, som en gång helt dominerade medlemssiffrorna, ha fackförbunden sålunda kommit att omsluta ett ökat antal tempoarbetare, hjälp-

arbetare, hantlangare, lager- och distributionsarbetare samt grovarbetare

skilda slag. I den mån arbetslöshetsfrekvensen är bland dessa av en annan än bland de yrkeslärda arbetarna måste detta förhållande komma att påverka

arbetslöshetsstatistiken och åt de årens siffror förläna prägel senare en annan än förkrigssiffrornas.

Fackföreningsrörelsens utbredning till att omfatta allt del lönen större av

arbetarstammen har sålunda kommit att betyda, att arbetslöshetsrapporteringen

på ett mera uttömmande sätt än tidigare återspeglar arbetslöshetsförhållandena

inom olika delar arbetsmarknaden. Siffrorna giva givetvis enligt de av numera, grunder, gälla för fackförbundens fristämpling, bild som en noggrannare av arbetslösheten såsom totalitet, således icke enbart för yrkesarbetarna utan även för övriga arbetargrupper. F örhållandena på periferiska och mindre mera fasta arbetsområden komma uppenbarligen tydligare till uttryck, och personer med

mera oregelbundet arbete, växlande sysselsättning på olika arbetsområden eller

med olikartad arbetskraftskvalitet återfinnas i större utsträckning tidigare än i materialet. Likaledes har organisationsväsendets utsträckning till att även omfatta kvinnor och minderåriga icke kunnat undgå påverka att siffrornas

sammansättning, och även den i följande underavdelning närmare berörda ål-

dersfördelningen inom förbunden ha spelat in. synes Ett mått på förekomsten minderåriga och kvinnor inom av organisationerna har i siffran för antalet k. halvbetalande medlemmar, ma.n s. som huvudsakligen utgöras nämnda kategorier, vilka ha. lägre arbetslöner av än männen och därför endast påföras halv avgift inom organisationerna. Dessa halvbetalan-

des antal i de till landsorganisationen anslutna förbunden har mellan år 1915

och 1928 stigit från 98 till 206 % totala medlemsantalet. Medan arbeav en tare tidigare kom in i fackorganisationen vanligen först sedan han uppnått mogen ålder och vunnit anställning fullgod arbetare, som synes det numera bli allt vanligare, att arbetare redan i minderårighetsåldern vinner medlemskap. Då tiden mellan minderårighetsåldern och den åldersgräns, vid vilken arbeen tare betraktas såsom fullgod, kännetecknas jämförelsevis arbetslöshetsav stor risk, måste den konstaterade förskjutningen i fackföreningsmedlemmarnas nu ålderssammansättning verka i den riktning, att fackföreningarnas arbetslös-

hetssiffror för år ställa sig högre för tidigare år. De redovisningssenare än förhållanden, kunna bli följd den ökade organisationsfrekvensen som en av bland kvinnorna, behandlas i samband med frågan arbetslöshetsstatistiken om ur kontrollsynpunkt.

Med hänsyn till den betydelse för arbetslöshetsfrekvensen, som förekomsten Ur åldersav ett ökat antal medlemmar med hög ålder kan innebära, anledning före- synpunkt. synes ligga att efterse, i vad mån medlemsbeståndets naturliga åldrande kommit att

påverka åldersfördelningen inom förbunden och kunnat bli ett moment av betydelse för arbetslöshetssiffrornas höjd inom organisationerna. För studium av detta förhållande hade det varit önskvärt att för flertal förbund ett kunna undersöka medlemsstockens ålderssammansåttning och tidigare. nu På grund av svårigheten att erhålla önskat material har dylik jämförande en undersökning

kunnat verkställas endast för ett förbund, nämligen och fabriksarbetargrovförbundet. Undersökningen har kommit att gälla åren 1914 och 1927, och

siffrorna för det absoluta och relativa medlemsantalet i olika åldersgrupper

samt för den procentuella ökningen eller minskningen i dessa grupper mellan

ovannämnda år framgå tab. 8. av

Tab. Medlemsantalet och dess förändringar i olika åldersgrupper inom Grov- och fabriksarbetarförbundet åren 1914 och 1927.

Medlemsantal ålåifätgilâ

åldersgrupper eldidgnliil-sli-

absolut i procent mellan 1914 1914 1927 1914 1927 -1927

T. 15 år 59 42 0.4 0.1 - 28.8 0. m. . . . . . . . . . . . . 16-20 1 327 3 324 9.0 7.2 + 150.5 . . . . . . . . . . . . . . . . 21-25 2 416 6 757 16.3 14.6 + 179.7 . . . . . . . . . . . . . . . . 26-30 3 011 7 303 20.4 15.7 + 142.5 . . . . . . . . . . . . . . . . 31-35 2 596 6 299 17.6 13.6 + 142.6 . . . . . . . . . . . . . . . ., 36-40 1 980 5 451 13.4 11.7 + 175.3 . . . . . . . . . . . . . . . . 41-45 l 330 4 980 9.0 10.7 + 274.4 . . . . . . . . . . . . . . . . 46-50 948 4 319 6.4 9.3 + 355.6 . . . . . . . . . . . . . . . . 51-55 594 3 321 4.0 7.2 + 459.1 . . . . . . . . . . . . . . . . 56-60 323 2 203 2.2 4.7 + 582.0 . . . . . . . . . . . . . . . . 61-65 134 1 566 0.9 3.4 + 1 068.7 . . . . . . . . . . . . . . . . 66-70 45 616 0.8 1.3 + 1 268.9 . . . . . . . . . . . . . . . . 71 däröver 19 211 0.1 0.5 + 1 010.5 år 0. . . . . . . . . . . .

Summa 14 782 46 392 100.0 100.0 + 213.8

Det undersökta fackförbundet, som är fackföreningsrörelsens näst största,

har liksom flertalet andra förbund naturligen haft att uppvisa växlande öden

mellan de båda undersökningsåren har i längden ökat sitt medlemsantal men högst avsevärt. Medlemssiffran har under de tretton åren mellan 1914 och

1927 än tredubblats, trots att rekryteringen i stor utsträckning skett mer men i de arbetsföra. åldrarna än halva medlemsökningen ligger i yngre - mer under 40 år har detta icke kunnat neutralisera förskjutningen grupperna -uppåt under årens lopp tyngdpunkten ur ålderssynpunkt. Medlemmarnas av medelålder utgjorde 1914 33.2 år och 1927 37.0 år. Den procentuella tillväxten

medlemstalet är nämligen störst i åldrarna över 40 år. Enligt det föreav liggande åldersmaterialet för grovarbetarförbundet befunno sig år 1927 26.4 %

medlemmarna över 45-årsstrecket mot endast 13.9 % år 1914. Då man har av anledning förmoda, att förhållandena inom stora delar övriga fackorganisaav tioner äro likartade med dem framkommit i ovanstående siffror, och då som risken för arbetslöshet eller åtminstone svårigheten att vinna. anställning måste

större vid framskriden ålder, böra räkna med, att medanses mera synes man

lemsstockens ålderssammansättning numera på ett annat sätt än tidigare påverkar arbetslöshetsstaitistiken. Det torde kunna antagas, att möjligheterna att kontrollera de individuella m kontrollarbetslöshetsfallen försvåras i mån organisationerna växa. När med- 3yPktsamma lemsantalet i de olika fackföreningarna högre, än att fackföreningsfunkvar tionären med relativ lätthet kunde följa de olika medlemmarna och- deras arbetsförhållanden, och då de lokala förhållandena tilläto ganska effektiv inen bördes kontroll medlemmarna emellan, torde de redovisade arbetslöshetsfallen ha mycket nära sammanfallit med de faktiska. svårigheterna att granska arbetslöshetsanmälningarna vid uppbördstillfällena hopa sig förklarligt nog, då avdelningsmedlemmarna äro mycket talrika eller kringspridda på ett större område eller vissa dem endast tidvis äro sysselsatta inom yrket. Beom av träffande medlem, begär att på grund erhållet entledigande från innesom av havd plats bliva fristämplad, kan fackföreningskassören få dylik uppgift bekräftad av uppbördsmannen å ifrågavarande arbetsställe, och arbetslöshetens upphörande för tidigare fristämplad medlem kan likaledes konstateras i de fall anställning erhålles vid fackorganisation kontrollerad arbetsplats. De många av olikartade arbetstillfällen, större stad kan uppvisa, utan att organisatiosom en kunna följa deras besättande och utnyttjande, göra det givetvis svårt att nerna fullt effektivt kontrollera arbetslöshetens förekomst bland medlemmarna. Liknande svårigheter föreligga vid industriorter på landsbygden, där formell arbetslöshet inför organisationen kan förenas med förvärvsarbete i skogarna, eget eller jordbruk etc. Inom fack med säsongsysselsättning har kravet annans på personlig inställelse för erhållande av fristämpling under den döda säsongen icke alltid kunnat upprätthållas, vilket ytterligare försvårat arbetslöshetskontrollen. Inom förbund med arbetslöshetskassa är uppsikten över arbetslöshetsanmälningarna strängare än på andra håll, kontrollen är koncentrerad till men den tid vederbörande uppbär understöd, medan det torde ligga i sakens natur, att den blir mindre sträng så snart understödsrätten blivit uttömd. Å andra sidan ha organisationernas tillväxt och funktionärernas ökade administrativa träning varit ägnade att framskapa större teknisk fulländning i de expeditionella göromålen inom organisationerna. Övervägande skäl tala emellertid för det antagandet, att organisationernas tillväxt ökat svårigheterna för effektiv en kontroll fristämplingarna vid arbetslöshet. av Att sådana svårigheter göra sig kännbart gällande har bestyrkts vid partiella kontrollundersökningar, tillmötesgående från vederbörande organisom genom sationers sida verkställts inom tre fackförbund. Undersökningarna ha berört de tre största rapporterande förbunden, nämligen metallindustriarbetar-, grovoch fabriksarbetar- samt sågverksindustriarbetarförbunden. Det har icke varit möjligt undersöka dessa förbunds rapportering i dess helhet, varför de erhållna resultaten icke kunna läggas till grund för något bestämt omdöme felkälom lornas storlek och absoluta inverkan på arbetslöshetsprocentens höjd. Även inom det med arbetslöshetskassa utrustade förstnämnda förbundet anträffades fall fristämpling för arbetslöshet, där orsaken till avgiftsbefrielsen rätteav ligen bort vara en annan.

Medlemmar, fristämplats till följd av hög ålder, sjuklighet och invalidisom tet, ha sålunda återfunnits bland de arbetslöshetsrapporterade. Vidare förekommo fall, där arbetslöshetsstämpling ägt för tid, då vederbörande hade rum sysselsättning vid eget eller föräldrars jordbruk, bedrev arbete för räkegen ning inom hantverk och annat näringsfång eller innehade avlönad arbetsanställning utanför sitt eget yrke. Synnerliga svårigheter det ha mött för synes sågverksarbetarnas organisationer att effektivt följa dem sina medlemmar, av som ha säsongarbete. I första hand gäller detta flottnings- och skogsarbetarna inom förbundet, vilka ofta äro ägare eller brukare av mindre jordbruk; de äro mången gång för sin utkomst beroende av kontantförtjänster från industri och skogsbruk och stå kvar i fackföreningen även mellan arbetssäsongerna. För dylika medlemskategorier gäller, att organisationen icke vill stryka dem såsom medlemmar, även om de skulle underlåta att giva sig tillkänna, och därför inträffar det, att de bli arbetslöshetsrapporterade till förbundet och till socialstyrelsen även under den tid, då vederbörande redogörare saknar kännedom om huruvida de ha arbete eller ej. Beträffande arbetslösheten bland kvinnorna visa undersökningarna, att de gifta ofta söka bevara sitt medlemskap även sedan de helt övergått till husliga sysslor; de sägas därvid räkna med att lättare kunna återgå till yrket, de om av någon anledning skulle behöva ånyo söka arbete. I dylika. fall har stundom arbetslöshetsstämpling kunnat konstateras. I många av de anträffade fallen av fristämpling för arbetslöshet i stället för annan orsak torde fullt plausibla förklaringsgrunder kunna sägas föreligga. För de av olika anledningar sysslolösa medlemmarna har det ofta varit av underordnat intresse, vilken orsak fristämpling skett, såvida icke arbetslöshetsav understöd gjort arbetslöshetsstämpling förmånligare. I den mån vederbörande arbetat utom yrket och därunder underlåtit att inbetala sina avgifter, torde detta mången gång kunna förklaras därav, att i fråga haft klart personen för sig, att han även vid sådant förhållande betalningsskyldig. Bestämmelvore sen om att betalningsplikt föreligger endast för såvitt vederbörande haft arbete minst halv vecka leder helt naturligt till fristämpling utan avseende på att en en del tillfällighetsarbete utföres. Enligt uttryckligt medgivande i flera förbundsstadgar äger fristämpling likaledes i de fall vederbörande har arbete rum inom a n n a t arbetsområde, förtjänsten vecka dylik sysselsättning men per av icke motsvarar halv veckas ordinarie förtjänst inom den industrien. För egna faokföreningsfunktionären har det likaledes i många fall kunnat undervara av ordnad betydelse, huruvida en av sjukdom arbetslös medlem kommit att fristämplas under rubriken arbetslös, detta särskilt sjukdomen inträffat sedan om vederbörande varit arbetslös någon tid. Beträffande vidare medlem, utesom blivit vid uppbördstillfälle utan att funktionären kunnat inhämta, huruvida vederbörande varit arbetslös eller ej, företages givetvis strykning medlemsur rullan icke förrän full klarhet föreligger övergång till annat yrke. Det har om då legat nära till hands att arbetslöshetsstämpla vederbörande i avvaktan på närmare uppgifter genom fristämplingen befrias såsom nämnt fackföreningen från avgifter till sin huvudorganisation. Därest det sedermera visat sig,

att medlemmen hade arbete, har kvittning kunnat ske genom att vederböranen de sedermera fått betala avgift, då arbetslöshet verkligen förelegat. De verkställda kontrollundersökningarna vissa fackförbunds arbetslöshetsav statistik ha givit vid handen, att arbetslöshetsstämpling tillgripits i del en fall, då vederbörande medlem realiter åtnjutit vad man skulle kunna kalla vilande medlemsskap till följd av mer eller mindre tillfälliga förfall, bortovaro mellan arbetssäsongerna, intagning å anstalter av olika slag 0. s. v. Att dylika fall felaktigheter förekomma och allt att döma ökat i antal under inav av flytande organisationernas kraftiga tillväxt, tyda på, att arbetslösav synes hetssiffrorna inrymma fristämplingar, som rätteligen äro hänförliga till andra grunder för avgiftsbefrielse

I tab. 9 återgivas samtliga kända månadssiffror för åren 1909-1929 röran- Fackförede procentuella antalet arbetslösa i organisationerna enligt redovisningen till ningsarbets- Iöshetens socialstyrelsen växlingar. Arbetslösheten bland de organiserade arbetarna visade från och med freds- Arbetslöskrisens inbrott på hösten 1920 tendens till stegring, vilken fortsatte så gott hetsserien. en som oavbrutet under hela år 1921 och nådde sitt maximum i januari 1922. Från att ha utgjort omkring 3 % på sommaren 1920 steg siffran för arbetslösheten under loppet av 1921 från 20 till över 30 % och utgjorde i januari 1922 34.3 % av arbetarorganisationernas medlemsantal. Under våren 1922 började arbetslöshetsprocenten åter sjunka, och nedgången fortsatte, dock med avbrott för vintersäsongerna, ända till hösten 1924. Att döma av den föreliggande aibetslöshetsserien, vilken för sommarmånaderna 1924 visar siffra 6 å en av 7 procents arbetslöshet, skulle vändpunkten ha inträffat i oktober 1924, vilken den första månad, procentsiffra- översteg motsvarande tal för var vars 1923. Från oktober 1924 ända fram till 1927 lågo siffrorna under varje mars månad bortser från och april 1925 samt december 1926 - om man mars över motsvarande tal för det närmast föregående året. Under våren 1927 förbyttes denna stegring i ett nytt fall i arbetslöshetskuroch från denna tidpunkt kan konstatera sakta bestämd minskvan, man en men ning den procentuella arbetslösheten inom arbetarorganisationerna. Siffrorav na för månaderna januari-mars 1929 lågo visserligen något över 1928 års siffpå grund ishindren för sjöfarten och därav föranledda verkningar på ror av arbetsmarknaden, den genomgående tendensen till förbättring var så krafmen tig, att procenttalen under återstoden år 1929 i allmänhet kommit att ligga av under de relativt låga siffror, redovisades under 1924. Förskjutningarna som kunna lämpligen avläsas i den lägsta sommarsiffran för de olika åren. Nämnda siffra utgjorde år 1924 6.2 % och år 1926 8.3 På 1927 stannasommaren de siffran vid 7.9 och 1929 hade siffran nedgått till 6.1 Den svenska arbetslöshetsutvecklingen fram till slutet av år 1929, sådan den kommer till synes i fackföreningarnas statistik, visar sålunda kraftig arbetslöshetsvåg hösten 1920-våren 1923, kulminerande i en arbetslöshet av hittills okänd omfattning vintern 1921-1922. Efter något år gynnsammare av 1 Jfr noten sid. 48.

Tab. Fackföreningar-nas arbetslösheteprocent falun/mars 1909 samt åren 1911-1929.

Arbetslösaiprocent

Å r rm-

:1/1 nl, 31/5 30/4 31/5 90/6 31/7 u/s 30/9 31/10:ao/u31/1,medeltal

1909 -2z.7 . . . . . . . . . .. - - - - - - - - -- - - 1911 12.0 10.4. 6.7 3.5 3.2 2.9 3.1 2.3 4.3 4.4 8.5 5.6 . . . . . . . . . . . - 1912 11.1 8.4 6.5 5.2 3.7 3.3 2.8 2.7 2.9 3.6 5.7 8.4 5.4 . . . . . . . . . . . 1913 8.9 7.1 5.7 4.0 2.6 2.7 2.5 2.3 2.2 2.6 4.4 7.5 4.4 . . . . . . . . . . . 1914 10.4 7.5 6.5 5.1 3.2 3.1 3.0 8.1 7.7 8.1 10.3 15.0 7.3 . . . . . . . . . . . 1915 14.8 12.011.2 8.5 6.7 6.3 4.0 3.6 3.5 3.8 4.5 7.7 7.2 . . . . . . . . . . .

1916 8.0 6.7 5.2 4.7 3.3 2.7 2.7 2.2 2.2 2.3 2.2 5.4 4.0 . . . . . . . . . . . 1917 5.9 5.5 6.1 4.4 2.8 3.1 3.3 2.8 2.4 2.8 2.4 5.8 4.0 . . i . . . . . . . . 1918 6.0 5.0 4.9 5.0 4.0 4.6 4.2 3.5 3.7 3.2 3.4 7.3 4.6 . . . . . . . . . . . 1919 7.5 7.6 8.1 7.5 6.1 4.6 3.8 3.2 3.1 3.2 3.8 7.2 5.5 . . . . . . . . . . . 1920 7.6 7.5 4.5 3.5 2.9 3.4 2.8 3.0 2.9 4.3 7.0 15.8 5.4 . . . . . . . . . . .

1921 20.1 20.7 24.5 24.2 25.1 27.7 27.9 27.4 27.3 27.1 28.8 33.2 26.6 . . . . . . . . . . . 1922 34.3 31.9 30.5 28.3 22.9 20.9 18.2 16.7 15.1 15.5 17.2 21.3 22.9 . . . . . . . . . . . 1923 20.5 19.4 18.0 14.9 10.7 9.8 9.1 8.6 8.0 8.2 9.3 14.0 12.5 . . . . . . . . . . . 1924 13.6 13.4 13.9 11.6 7.6 7.4 6.2 6.6 7.0 8.4 10.5 15.6 10.1 . . . . . . . . . . . 1925 14.8 13.6 12.0 10.8 8.2 8.2 7.6 7.7 8.5 10.1 11.8 19.5 11.0 . . . . . . . . . . .

1926 15.7 14.8 14.7 12.3 9.9 9.6 8.6 8.3 9.1 11.4 13.0 19.1 12.2 . . . . . . . . . . . 1927 16.3 15.6 14.1 12.3 9.9 9.4 8.8 7.9 8:4 10.4 12.8 18.6 12.0 . . . . . . . . . . . 1928 14.3 13.3 13.2 11.7 8.2 7.6 7.4 6.9 7.8 9.0 10.9 17.3 10.6 . . . . . . . . . . . 1929 14.8 14.6 13.7 11.4 7.7 6.8 6.3 6.1 6.7 8.2 10.1 16.3 10.2 . . . . . . . . . . .

siffror kunde man från hälften år 1924 inregistrera ehuru nåsenare av en ny, got markerad arbetslöshetsperiod, vilken sträckte sig fram till våren svagare 1927. De därefter föreliggande siffrorna 1929 visa på i det stora 0. m. en hela kontinuerlig nedgång i arbetslösheten.

Ser på fackföreningarnas arbetslöshetssiffror under hela den tid, stati-

Dedförut man

fâtlzjjøiziáfzs

stiken omfattar, kan icke undgå konstatera, att under åren efter 1920 höga man

inverkan på procenttal blivit allt övervägande och bestående, medan siffrorna före nämn-

mer semen da tidpunkt i allmänhet lägre storleksordning. Särskilt markant blir voro av denna avvikelse sammanställer konjunktur- och sysselsättningsom man ur synpunkt jämförliga år under olika tidsnerioder. Till jämförelse lampa sig

därvid tolvmånadsperioderna oktober--september åren 1912/13, 1919/20 och

1928/29. Den genomsnittliga arbetslöshetsprocenten i fackorganisationerna

under dessa tidsperioder sålunda: var

l För att icke bryta kontinuiteten i serien ha. de fr. 0. m. 1929 tillgängliga siffrorna från skogs och ñottningsarbetarñrbundet här icke inräknat: i den samladearbetslöshetsprocøntøn.

Oktober-september 1912/13 1919/20 1928/29 Arbetslöshetsprocent 4.5 4.4 10.4 . . . . . . . . . . . . . . . . Siffrorna för de båda förstnämnda åren visa nära överensstämmelse, tyen dande på att arbetslöshetsmaterialet speglar i stort sett likartad situation i en

fråga arbetslösheten inom organisationerna. Siffrorna för 1928/29 Visa ett

om helt annat höjdläge, överskjutande procenttalen för de tidigare perioderna med enheter. För den i detta sammanhang aktuella tiden fr. m. fredskrisen sex 0. ställer sig oktober-septembergenomsnittet för de olika åren i jämförelse med åren 1912/13 och 1919/20 sålunda:

1912/13 1919/20 1920/21 1921/22 1922/23 1923/24 1924/25 1925/26 1926/27 1927/28 1928/29 4.6 4.4 21.0 25.7 14.4 9.9 10.5 12.0 12.1 11.0 10.4

Siffrorna ådagalägga, att arbetslösheten fackföreningsprocenten att - av döma under tiden efter fredskrisen icke visat tendens att nedgå till en nivå jämförlig med tidigare förhållanden. Återhämtningsåret 1923/24 har den lågsta siffran i hela serien, och endast ivsblockaden under vintern 1928/29 torde ha hindrat, att oktober-septembersiffran för denna t-olvmånadersperiod ställde sig lika Den genomsnittliga arbetslöshetsprocenten har sålunda ungynnsam. der åren 1920-1929 varit minst dubbelt så hög som före kriget. Den frågan uppställer sig då, i vad mån de i det föregående berörda omständigheterna beträffande detta arbetvslöshet-smaterial kunnat påverka arbetslöshetsprocenten vid olika tidpunkter och sålunda kommit siffrorna att giva ett felaktigt utslag. Efterser de förhållanden inom organisationerna, som kunnat verka hö- Faktorer, man som verkat jande på arbetslöshetssiffroma efter kriget i jämförelse med siffrorna före höj ande på kriget, kan urskilja dels moment, kommit fackföreningsmaterialet att siffrorna. man som trognare än tidigare spegla arbetslöshetsförhållandena inom vederbörande arbetsområden och sålunda gjort siffrorna riktigare, dels moment, kunsom nat medverka till att giva felaktig bild läget och göra de nuvarande en av siffrorna för höga. Bland de faktorer, som gjort fackföreningssiffrorna mera t t i för arbetslösheten inom arbetarkåren, man i förr e p r e s e n a V a synes sta hand böra nämna organisationsväsendets tillväxt. Genom fackorganisationernas utsträckning till att omfatta allt större del av den inom industri, byggnadsverksamhet, handel och samfärdsel anställda arbetanstammen ha inom dessa grupper förekommande arbetslöshet blivit allsidigare redovisad. Stegringen av antalet medlemmar i arbetslöshetsrapporterande fackförbund från 267 000 år 1922 till 472 000 år 1929 har emellertid, allt att döma, icke betytt av en enrollering ett hundra tusen arbetare med arbetslöshetsrisk av par samma som den förutvarande medlemsstocken. Den ökade organisationsfrekvensen bland kvinnor och minderåriga har i sin mån kommit att påverka materialet.. Av än större betydelse synes emellertid ha varit, att nyrekryteringen, till följd av ändrade organisationsprinciper, kommit att betyda inlemmandet i ett och samma fackförbund av samtliga arbetare inom industri oberoende yrkeskvaen av

lifikationer och yrkesgränser. De nytillkomna medlemmarna ha därvid till

övervägande grad utgjorts grovarbetarkategorierna inom vederbörande av arbetsområde, vilka tidigare icke lika starkt organiserade och för vilka voro arbetslöshetsriskerna i allmänhet äro större än för de egentliga yrkesmännen.

Arbetslösheten inom grovarbetargrupperna har sålunda på ett mera påtagligt

sätt än tidigare påverkat den genomsnittliga arbetslöshetsprocenten inom organisationerna, och den ökade andel, grovarbetarna under år kommit som senare att utgöra av fackföreningsmaterialet, framstår sålunda såsom de viken av tigaste förklaringsgrunderna till att fackföreningarnas arbetslöshetsserie nu ligger på högre nivå. Ökningen medlemsantalet och organisationernas en av fortbestånd under ån mansålder ha vidare betytt, alla olika mer en att ålders-

grupper nu åro företrädda därinom. Medan det tidigare huvudsakligen var de yngre och medelålders arbetarna, satte sin prägel på fackföreningsmasom terialet, har till följd det naturliga åldrandet de äldre numera av även arbetarnas kategori blivit företrädd i proportion, en som noggrannare svarar mot de äldres andel arbetarstammen såsom helhet. Förutom åldersmomentets av ökade inflytande på arbetslöshetsredovisningen, torde andra för arbetaräven nas arbetsförhet och kvalitet avgörande ha i ökad utsträckning moment kommit att påverka materialets sammansättning. Medan grovarbetarnas inryckande i fackförbunden och deras arbetslöshetsmaterial i stort sett varit kon-

centrerat till återhämtnings- och uppgångsåren efter fredskrisen, torde ål-

dersmomentet successivt under årens lopp ha kommit påverka mera att materialet.

Under det att medlemsökningen å sidan kommit betyda fullena att mera ständig redovisning arbetslösheten inom de organisationerna företrådda av av arbetsområdena, har den å andra sidan medverkat till framkalla felkälatt lor, göra fackföreningssiffrorna mindre v. s. korrekta. Svårigheterna vid kontrollen begärd friståmpling för av arbetslöshet torde

sålunda ha ökats. Hindren för fullt tillfredsställande kontroll en av arbetslöshetsfallen ha sålunda mången gång stegrats i takt med organisationernas

utbredning till att omfatta allt flera arbetare, kringspridda i em storstad eller

över hela landsdelar. Gjorda undersökningar fackföreningarnas arbetsav löshetsmaterial ha bekräftat de svårigheter, som möta vid en rationell kontroll

av ett vidlyftigt medlemsmaterial. Felaktigheter i redovisningen av arbetslöshet torde sålunda under år ha kommit giva något senare att för höga siffror i fackföreningsserien.

Ett annat moment, kan ha medfört ökning de i statistiken som av redovisade

arbetslöshetsfallen, skulle att söka i organisationernas

vara. tillämpning av register- och ransoneringsmetoder i fråga arbetstillfällenas om utnyttjande. Den kontinuerliga

kontrollen inom vissa fack av utbudet och besättandet arbets-

av tillfällena samt den såsom ett led i vissa organisationers lönekamp tillämpade utportioneringen arbetskraften, stundom stegrad till arbetsförbud, av för synes

dylika arbetsområden under vissa tider icke kunnat undgå

att påverka redovisningssiffrorna för antalet icke sysselsatta inom facket. Förekomsten dyav lika åtgärder skulle betyda, att siffran för arbetslösheten inom organisationer-

högre än som motiverats de faktiska sysselsättningsmöjligheterna na vore av på arbetsmarknaden. Beträffande åter de faktorer, kunnat göra siffrorna för låga mot tidi- Faktorer, som som skulle kunna tänka sig inom vissa arbetsområden minskad verkat sängare, man en orga- kande på. nisationsfrekvens, vilken kommit att betyda, att den utanför organisationerna siffrorna. förefintliga arbetslösheten inom visst yrke eller viss industri mindre troget återspeglades i den vederbörande organisation konstaterade arbetslöshetsav procenten. Med hänsyn till organisationsväsendets ökade utbredning inom praktiskt taget alla de områden, för vilka arbetslöshetssiffror föreligga alltsedan år 1911, kunna utgå ifrån att organisationerna numera i allsynes man mänhet äro representativa för sina yrkesområden än tidigare. I den mera mån vid organisationens rekrytering och utsträckning till att omfatta man flera arbetsplatser inom facket tillämpat avstängningspolitik mot arbetsen lösa och arbetssökande, kan emellertid siffran för arbetslöshetens procentuella förekomst för låg. Då tendenserna att monopolisera fackföreninnumera vara att försvåra eller rent avspärra tillträdet till dem förmärkts garna genom av först efter världskrigetf skulle en under åren därefter ökad tillämpning av sluten fackföreningspolitik betyda, att faekföreningsprocenten inom berörda områden faktiskt lägre än för samtliga arbetare inom facket. numera vore Att angiva de tider, då fackföreningarnas monopolsträvanden mera påtagligt påverkat arbetslöshetstalen, ställer sig givetvis svårt. Att landsorganisationens kongress år 1926 ägnade stor uppmärksamhet åt frågan de arbetslösas om inträde i organisationerna, tyder på, att företeelsen blivit särskilt aktuell under arbetslöshetsåren efter fredskrisen. Den kraftiga medlemstillväxt, som karakteriserade de efterföljande åren, låter emellertid förstå, att utestängning arbetssökande från organisationerna icke kunnat komma att spela någon av större roll för arbetslöshetsredovisningen såsom helhet.

Att sammanfatta verkningarna i olika riktningar de faktorer, kunnat av som påverka fackföreningsprocenten i mån än arbetstillgången och sysselannan sättningen inom näringslivet i sig självt gjort, erbjuder vissa svårigheter. Ser på styrkan de olika påverkande faktorerna, torde kunna tillman av man skriva organisationernas tillväxt och utbredning ett avgörande inflytande på materialets sammansättning. Den arbetslöshet, som numera kommer till uttryck i fackföreningsredovisningen, hänför sig sålunda till ett mycket större och annorlunda sammansatt material än tidigare var fallet. Med hänsyn till resultatet den föregående granskningen fackföreningsmaterialet synes av av berättigad draga den slutsatsen, att den på detta material byggda man vara arbetslöshetsserien giver ett för lågt utslag för tiden före kriget och att siffrorna efter 1920 bättre spegla arbetslösheten än vad fallet var med förkrigssiffrorna. De i materialet konstaterade felkällorna för åren efter 1920 äro svåra att exakt mäta, deras omfattning tyder på att de säkerligen i någon mån men verkat höjan-de på siffrorna. Dessa emellertid kunna läggas till grund synas för en beskrivning arbetslöshetens förändringar under denna tid. av l Sigfrid Hansson, Den svenska fackföreningsrörelsen, sid. 101. Se betänkandets kap. XVII.

B. Arbetslöshetskommissionens hj älpsökandesiffror.

A. Iá-stati- I län-der med offentlig arbetslöshetsförsäkring bli arbetslöshetsanmälningarstikens til/- till försäkringsorganen ett mycket viktigt källmaterial för bedömande na av arkomst och betslöshetens förekomst och utbredning. Det i vårt land tillämpade hjälpsystepublicering. met med arbetslöshetsunderstöd och nödhjälpsarbeten eller, de som numera

kallas, reservarbeten erbjuder icke möjligheter till inhämtande

samma av kontinuerliga arbetslöshetsuppgifter på grund växlingarna d hjälpverksamav hetens omfattning och de arbetslösas hänvändelser till densamma. Statens arbetslöshetskommission förkortat A. K. inrättades vid krigsutbrottet år 1914 för att utgöra centralorganet för den hjälpverksamhet bland arbetslösa, ute i orterna skulle handhavas kommunala arbetslöshets- och som av hjälpkommittéer. Dylika lokala icke obligatoriska, och till följd organ voro härav tillkommo arbetslöshetskommittéer endast i den mån de kommunala myndigheterna så bestämde och arbetslösheten det krävde. Arbetslösa personer, önskade komma i åtnjutande hjälp, ägde att till eventuellt föresom av fintlig kommitté göra personlig framställning härom. Rörande antalet arbetslöshetsanmälningar, på dylikt sätt gjordes hos de kommunala arbetssom löshetskommittéerna, föreligga inga uppgifter förrän mot slutet år 1921. av Från de tidigare åren förefinnas endast uppgifter rörande antalet kommuner, till vilka statsbidrag för hjälpverksamhet bland arbetslösa utgick i eller en annan form, samt angående de stat och kommun bestridda kostnaderna för av arbetslöshetshjälpen på dylika orter. Först fr. nyåret 1922 finnas månatliga uppgifter inom arbetslöshetso. m. kommissionen antalet hos de kommunala arbetslöshetskommittéerna gjorda om individuella anmälningar arbetslöshet och hjälpbehov, vilka siffror kontiom nuerligt publiceras i Sociala Meddelanden. Vid ovannämnda tidpunkt infördes nämligen obligatorisk månadsrapportering från de kommuner, åtsom njöto statsbidrag till sin hjälpverksamhet. Till kommissionen inkommo och inkomma alltjämt även månadsrapporter från andra arbetslöshetskommuner, som bedriva hjälpverksamhet med enbart kommunala medel, i många men som --

fall i hopp att framdeles komma i åtnjutande statsbidrag i någon form

om av under alla förhållanden det angeläget att avgivande månads- -- anse genom av berättelser hålla kommissionen underkunnig arbetslöshetsförhållandena i om orten. Från nämnda tidpunkt inrymmer sålunda arbetslöshetskommissionens material uppgift den till de kommunala arbetslöshetskommittéerna anmälom da arbetslösheten, omfattande såväl äro tilldelade arbetslöshetspersoner, som understöd eller befinna sig i nödhjälps- eller reservarbete något slag, av som sådana, vilka under månaden anmält sig hos kommitté utan att kunna erhålla hjälp. För att medräknas i månadsrapporten behöver vanligtvis en person endast gång under månaden ha anmält sig hos vederbörande arbetslöshetskomen mitté; fr. år 1929 är dock föreskrivet, att i månadsrapporten skola endast o. m. medtagas sådana anmälda under månadens sista vecka äro personer, som av kommittén kända såsom arbetslösa.

Medan fackföreningarnas siffror för arbetslösheten automatiskt komma fram A. Ic-statitill följd sysslolöshet, bygga stilrena innevid hopsummering antalet fristämplingar av av håll kommissionens siffror på personliga ansökningar om hjälp vi-d iråkad arbetslöshet. Ansökningarnas talrikhet beror därvid icke enbart storleken den på. av av orten förekommande arbetslösheten utan påverkas därjämte dels möjligheav terna att giva den tillkänna, dels utsikterna att dylik anmälan komav genom i åtnjutande hjälp. I första hand blir sålunda inrättandet av arbetslösma av

hetskommitté eller uppdragandet åt annat kommunalt organ att tjänstgöra

kommitté samt dylik kommittés arbetssätt betydelse för omfattninsom av arbetslöshetsregistreringen. Förekomsten arbetslöshetskommitté begen av av höver emellertid icke betyda att alla kommunala myndigheter kända och av hjälpta arbetslösa individer inrapporteras till kommissionen. Framställning till fattigvården om hjälp till följd iråkad arbetslöshet innebär nämligen icke av i och för sig att arbetslöshetsfallet även redovisats hos arbetslöshetskommitté. Av sådana arbetslösa, vilka för sin familj åtnjuta fattigvårdshjälp i form av hyresbidrag och liknande, torde dock det övervägande flertalet personligen ha anmält sig hos eller fattigvården hänvisats till vederbörande arbetslöshetsav kommitté. I de fall, då fattigvårdsstyrelse själv fungerar såsom arbetslöshetskommitté, vilket torde vara fallet i en del mindre kommuner, föreligger ytterligare garanti för att även dylika av fattigvården kända arbetslöshetsfall komma till kommissionens kännedom. Endast på orter, där arbetslöshetskommitté icke finnes inrättad, eller där intet samarbete existerar mellan fattigvårdsstyrelse och arbetslöshetskommitté, kan fattigvårds-statistiken innehålla arbetslöshetsfall saknas i arbetslöshetsstatistiken. Med hänsyn till att som fattigvårdsstatistiken är helt omorganiserad fr. o. m. år 1923 samt att möjlighet icke förefinnes att i denna avgränsa de arbetslöshetsfall, varom redan kommissionens statistik lämnar uppgift, från de rena fattigvårdsfallen, kan någon korrigering på denna punkt icke göras kommissionsmaterialet. av Redan det faktum, att arbetslöshetskommittéerna icke äro obligatoriska, permanenta kan sålunda få stor betydelse för möjligheterna till arbetslösorgan, hetens inregistrering. Därutöver påverkas noggrannheten i de arbetslösas inställelse hos hjälporganet föreliggande möjligheter att bliva tilldelad av arbetslöshetshjälp. Arbetslöshetskommissionens direktiv och kommittéernas praxis vid prövning det understödsbehov, skall föreligga för att hjälp av som anses skall utgå, får därvid mycket stort inflytande. Hjälpens tidvisa begränsning till vissa arbetargrupper på grund kommissionens beslut att med statsbidrag av endast understödja sådana arbetslöshetskategorier, prövas särskilt i som vara behov därav, leder till, att andra arbetargrupper i många fall så gott helt som underlåta att inställa sig hos kommittéerna. Slutligen kan den form, i vilken hjälpen lämnas, bli avgörande för anmälningsfrekvensen. Personer, väl som önska kontant understöd nödhjälpsarbete, anmäla sig sålunda icke, men om kontantunderstöd står att få o. s. v. Nämnas må, att, i den mån arbetslöshet inrapporteras från kommunerna till arbetslöshetskommissionen, i statistiken även medtagas sådana arbetslösa, som åtnjuta arbetslöshetshjälp uteslutande kommunala medel. I den mån komav

munerna anordna egna nödhjålpsarbeten eller bedriva kontant understödsverk-

samhet utan statsbidrag återfinnas sålunda i statistiken i övervägande antal

fall även sådana komma i åtnjutande dylik hjälp. personer, som av A.K.-statistikens innehåll år till följd härav mycket intimt beroende av hjålpverksamhetens utformning och återspeglar i det stora hela dels den arbetslöshet, där samhället redan funnit sig böra träda hjälpande till, dels den

arbetslöshet, där individen räknar med möjligheten att komma i åtnjutande av dylik hjälp. De till kommissionen rapporterade hjålpsökandesiffrorna torde

därvid inom kommuner, överhuvudtaget rapportera sin arbetslöshet, mestasom dels inrymma även sådana arbetslöshetsfall, där understöd utgått fattigav vårdsmedel.

RedoVisnin- För att få föreställning omfattningen den redovisning i fråga en om av om gens omfatt- förekommande arbetslöshet, under olika tider ingivits till arbetslöshetskomning. som missionen, meddelas i tab. 10 uppgift å antalet kommuner, månatligen som fr. o. m. den obligatoriska rapporteringens införande år 1922 avgivit månads-

berättelser.

Antalet redovisade kommuner störst under år 1922. Detta års första var månad uppvisar det största antalet sådana kommuner eller 768, vilka dock av 24 uppgåvo sig under rapportmånaden icke ha haft någon arbetslöshet. Anta-

let kommuner sjönk därefter synbarligen i takt med konjunkturlågets förbätt-

ring men höll sig dock på relativt hög nivå ända till hösten 1924, då en endast tiondedel de först rapporterande låto sig avhöra. Fr. år 1925 en av o. m. ökades ånyo antalet kommuner utan att dock närma sig de höga siffrorna under massarbetslösheten. Stegringen fortsatte ända fram till slutet år 1927, av varefter någon tendens till minskning kunde konstateras, siffrorna för men

Tab. 10. Antalet till A. K. rapporterande kommuner åren 1922-1929.

Månad 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Januari 768 613 295 107 159 241 236 228 . . . . . . . . . . . . . . Februari 726 486 197 136 163 253 239 226 . . . . . . . . . . . . . . Mars 690 419 185 138 165 246 235 214 . . . . . . . . . . . . . . . . April 731 414 164 131 163 237 219 216 . . . . . . . . . . . . . . . Maj 618 362 134 127 155 210 203 199 . . . . . . . . . . . . . . . . Juni 514 334 114 114 157 202 182 175 . . . . . . . . . . . . . . . . Juli 427 360 93 107 153 201 166 160 . . . . . . . . . . . . . . . . Augusti 405 382 75 105 157 186 166 143 . . . . . . . . . . . . . . September 407 388 73 110 155 183 167 143 . . . . . . . . . . . . . Oktober 416 316 77 116 161 191 175 146 . . . . . . . . . . . . . . November 423 267 77 131 176 206 187 157 . . . . . . . . . . . . . December 420 236 84 144 188 216 209 162 . . . . . . . . . . . . . .

I 545 381 I 131 | 122 | |

genomsnitt 163 214 199 180

hösten 1929 dock alltjämt dubbelt så höga under motsvarande årstid voro som 1924, då. dittills lägsta antalet förelåg. Förutom uppgifter antalet eller mindre regelbundet rapporterande om mer kommuner har kommissionen i samband med utarbetandet av berättelse över arbetslöshetsverksamheten åren 1914-1924 varit i tillfälle inhämta uppgift det antal kommuner i riket, under denna tidsperiod måst ikläda sig om som kostnader för arbetslöshetens bekämpandeà Denna inventering giver vid handen, att landets cirka 2 500 kommuner icke mindre än 1079, därav 102 av städer och 977 landskommuner och köpingar, under tioårsperioden haft utgifter för nämnda ändamål och följaktligen vid något tillfälle lämnat särskild arbetslöshetshjälp. Troligt är, att det övervägande flertalet av dessa 1079 kommuner drabbades arbetslöshet under fredskrisens kulmen 1921-1922. av Då antalet till arbetslöshetskommissionen rapporterande kommuner under massarbetslösheten i början år 1922 endast uppgick till tre fjärdedelar av av ovannämnda siffra, vill det sannolikt, att kommissionens statistik även synas vid ifrågavarande tidpunkt något för låga siffror. Detta blev än mera gav fallet, sedan kommissionen tillgripit vittgående avstängningsåtgärder mera beträffande särskilda yrken och landsdelar. Det härav minskade intresset såväl från del arbetslösa att anmäla sig från vissa kommuner att delen som taga i redovisningen till kommissionen under de följande åren yttersynes ligare ha minskat representativiteten hos denna statistik. Böljegången i siffrorna i tab. 10 låter emellertid förstå, att redovisningens omfattning under olika tider i stort sett följt utvecklingen av det allmänna arbetsmarknadsläget, varför de till kommissionen anmälda arbetslöshetssiffi sin mån torde belysa växlingarna i arbetslöshetens totala omfattning rorna inom riket.

I tab. 11 redovisas arbetslöshetskommissionens månadssiffror rörande anta- A. Ic-serien

let hos de kommunala arbetslöshetskommittéerna anmälda hjälpsökande ar- saåâ/âffysâed

betslösa Dessa siffror utgöra ett utdrag de i tabellbilaga A sid. Izjä/ppo/iti/en. personer. ur 507 redovisade serierna över arbetslöshetens och hjälpverksamhetens omfatt-

ning 1921-1929 Tabellen visar, att antalet rapporterade arbetslösa under år 1921 undergick mycket kraftig stegring, kulminerade i januari 1922 med 163 200 anen som mälda. Denna arbetslöshetssiffra är den högsta i vårt land kända, som bygpå personlig anmälan till offentlig myndighet. De enstaka månadssiffror, ger kunnat framkalkyleras för vissa månader 1921, visa, att arbetslösheten som redan då låg på hög nivå. Den kommissionen själv bedrivna eller underen av stödda hjälpverksamheten tillväxte under tid mycket snabbt, så att, samma enligt vad framgår tabellbilaga A, hälften anmälda arbetslösa i januari av av 1922 erhöllo hjälp. Redan i februari började vikande tendens att göra sig en gällande, varvid dock det relativa antalet hjälpta steg och i utgjorde mars 70 Vid utgången sistnämnda månad rapporterades 149000 arbetslösa, av

1 Det svenska samhället och arbetslösheten 1914-1924, Berättelse avgiven av Statens Arbetslöshetskommission, utg. 1929. 5-301399

Tab. 11. Antalet hjälpsökande arbetslösa enligt A.K:s statistik åren 1921-1929.

Ä h t 1 r 0 c a n a Månad 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Januari 60 000 163200 55 500 16 600 20 600 22 700 27 400 26 650 18 500 . . . . . . . . . Februari 158 600 49 200 15900 21 600 22 300 25 400 26300 17700 . . . . . . . . . - Mars 149000 43 400 13 700 18600 20 500 22 400 24600 15700 . . . . . . . . . . . - April 126 800 35200 10 300 14800 16600 22 200 19 600 12 250 . . . . . . . . . . - Maj 83000 24100 7000 12100 1390018100 14100 8450 . . . . . . . . . . . - Juni 49300 20700 5600 10300 11750 15200 11150 5850 . . . . . . . . . . . - Juli 80000 38300 19100 4800 9400 10850 12200 9500 5050 . . . . . . . . . . . Augusti 36 000 15800 4 200 9 450 11 200 12 700 9 850 4 850 . . . . . . . . . - September 35100 12700 4500 10150 12000 12900 10000 5050 . . . . . . . . - Oktober 98 300 37 300 11 900 6 500 13 150 15550 16 450 12 950 7 300 . . . . . . . . . November 120000 43 500 13 800 9 200 18000 20050 21 400 16 450 9 800 . . . . . . . . December 141000 45900 16 100 12600 20300 24700 24200 18700 12050 . . . . . . . .

Ärsmedeltal ma 85000 80500 26400 9200 14900 16800 19 200l 16 71 10200

vilka 62 500 åtnjöto kontantunderstöd och 41 800 placerade i nödav voro hjälpsarbete. Den med våren följande säsongförbättringen medförde stark nedgång i en anmälningssiffrorna. Denna nedgång torde emellertid kraftigt ha påskyndats av kommissionens beslut om generell avstängning av vissa grupper arbetslösa, nämligen alla säsongarbetare samt alla kvinnor och ungkarlar. Från april 1922 påverkas kommissionens månadssiffror av dessa restriktioner beträffande verksamheten, ehuruväl allt framgent del arbetslösa tillhörande en avstängda kategorier plågade anmäla sig och understundom kunde genom undantagsmedgivanden från kommissionens sida erhålla arbetslöshetshjälp. Från hösten erhöllo kommissionens hjälprestriktioner ytterligare skärpen ning beslutet att begränsa statshjälpen till i huvudsak sådana yrkesgenom där krisarbetslöshet ansågs förekomma i större utsträckning. Dit grupper, räknades i första hand malmgruvor, järn- och stålverk, verkstads- och varvsindustrierna samt affärsanställda. Bestämmelserna verksamhetens beom gränsning kunde dock icke hindra siffrorna för den inregistrerade arbetslösheten att stiga under årets sista kvartal, och antalet anmälda arbetslösa uppgick i januari 1923 till 55 500, vilken siffra visserligen understeg föregående års januarisiffra med mer än hundratusentalet men dock med 20000 översteg 1922 års lägsta månadssiffra. Fallet i arbetslöshetskurvan blev emellertid mycket bestämt på våren 1923, tydande på att massarbetslösheten oavsett hjälpens avgränsning var stadd i bestämd tillbakagång. - Sedan den statsunderstödda kontanta understödsverksamheten praktiskt taget upphört i september 1923, kan arbetslöshetskommissionens serie för antalet arbetslösa i riket sägas ha blivit ganska likartad till sin sammansätt-

ning att hjälppolitiken alltsedan dess bedrivits efter i stort sett enagenom handa linjer. Själv kommissionen den ändrade karaktären hos den ofangav fentliggjorda serien att fr. januari 1924 utbyta termen totala genom 0. m. antalet arbetslösa mot termen antalet hjälpsökande arbetslösa. Under år 1924 reducerades antalet hos arbetslöshetskommittéerna anmälda hjälpsökande till jämförelsevis obetydliga siffror. De anmälda arbetslösa räckte icke ens till för fullbordande de pågående nödhjälpsarbetena, varför riksdagen nämnav da år beviljade särskilda färdigställningsanslag för att få en del arbeten utförda såsom ordinarie sådana. Från och med år 1925 började emellertid kommissionens siffror åter att stiga. Denna stigande tendens fortsatte ända fram till vintern 1927/28, då vänden ning ha inträtt. Under de år, därefter förflutit, har nedgången synes som fortsatt och under år 1929 bringat siffrorna nästan ned till 1924 års gynnsamma nivå. Arbetslöshetskommissionens siffror åskådliggöra sålunda starkt stegrad en arbetslöshet under åren 1921 och 1922, och under åren 1923 och 1924 lika en snabb nedgång. Från år 1925 till år 1927 förefinnes sakta kontinueren men lig ökning i arbetslöshetskurvan, dock av på långt när samma styrka som under de egentliga depressionsåren. Den därefter inregistrerade vikande tendensen i sifferserien tyder på en lika mjuk återgång till mera godartade arbetslöshetsförhållanden.

C. Arbetsförmedlingens arbetssökandesiffror och relationstal.

Tillkomsten offentliga arbetsförmedlingsanstalter har medfört ökade möj- Arbetsförav ligheter för iakttagelser rörande arbetsmarknadens utveckling. Offentliga medlingsstatistikens förmedlingskontor tillkommo under åren 1902-1906 i ett tiotal större kom- tillkomst och först sedan staten sistnämnda år beviljande statsbidrag publicering. muner, men genom av till dylika på kommunalt initiativ upprättade anstalter bringat kontoren att samarbeta och införa enhetligt arbets- och rapportsystem fick verksamheten större betydelse för arbetsmarknaden och arbetslösheten. Anstaltsnätet har under årens lopp vuxit och omfattar sedan närmare ett tiotal år tillbaka omkring 160 fasta kontor. Med ledning av anstalternas till socialstyrelsen inkommande rapporter sammanställer styrelsen månatligen översikt de offentliga arbetsförmedlinen av garnas verksamhetsresultat, vilken Översikt regelbundet publiceras i Sociala Meddelanden. I denna statistik redovisas antalet arbetsansökningar, arbetssökande lediga och tillsatta platser, uppdelade på olika anstaltsompersoner, råden och näringsgrenar. Siffrorna angiva den dessa anstalter förmedgenom lade omsättningen å arbetsmarknaden för olika orter, kön och yrken, och äro sålunda vägledande för studiet icke enbart tillgången på arbetskraft utan av även den däremot svarande efterfrågan. För att erhålla överblick läav en av get på arbetsmarknaden, sådant det kommer till i arbetsförmedlingsstasynes tistiken, uträknas varje månad siffra för relationen mellan utbud och efteren

frågan å marknaden, angivande genomsnittliga antalet ansökningar arbete om på varje hundratal lediganmälda platser. Den offentliga arbetsförmedlingens uppgift såsom arbetsmarknadsorgan har ökat i betydelse, sedan stat och kommun från krigsutbrottet år 1914 börjat föra aktiv arbetslöshetspolitik. Under de tider, det allmänna bedriver en mera understödsverksamhet eller anordnar nödhjälpsarbeten, tillämpas den bestämmelsen, att alla hos arbetslöshetskommittéerna hjälpsökande arbetslösa skola ansökan arbete hos offentlig arbetsförmedling få konstaterat, hurugenom om vida de denna kunnat få arbete eller ej, i vilket senare fall de anses ha genom styrkt den oförvållade karaktären sin arbetslöshet. Icke enbart förekomav sten arbetslöshet utan även hjälpverksamhetens principiella och faktiska av utformning har därvid kommit att påverka arbetsförmedlingssiffrornas sammansättning och giltighetsområde. Möjligheterna till jämförelse mellan siffrorna för olika tidsperioder ha rönt inflytande härav. I stort sett kan sägas, att de arbetslöshetspolitisk ur synpunkt betydelsefulla åren 1914 och 1920 utgöra gränser mellan olika skeden i arbetsförmedlingens historia, och att till följd härav jämförbarheten i vad det gäller de absoluta talen för arbetssökande och arbetstillfällen endast äger tilllämpning inom ett sådant tidsskede. Arbetsförmedlingsmaterialets siffror för arbetssökandefrekvensen kunna följaktligen icke läggas till grund för omdömen rörande arbetslöshetens höjd nu och ex. före kriget. Ett visst Värde torde däremot kunna tillerkännas relationstalet mellan tillgång och efterfråpå arbetskraft då det gäller att även för större tidsperioder belysa läget gan på arbetsmarknaden.

rbetsför- Det bör emellertid klart framhållas, att arbetsförmedlingsstatistiken icke A medlings- arbetslöshetsstatistik i egentlig mening. Hos arbetsförmedlingskontoren statistikens är en innehåll. inställa sig icke för att i första hand anmäla sin arbetslöshet och sitt personer hjälpbehov utan för att där efterhöra förefintliga arbetstillfällen på den öppna arbetsmarknaden. Hos kontoren anmäla sig sålunda många icke-hjälpsökande arbetare, arbetsbefäl, minderåriga, kvinnliga platssökande vilo. s. v., kas antal icke ingår i de förut omförmläl-da slagen arbetslöshetsstatistik. av Man återfinner här inneha plats önska ombyte, bl. stora personer som men a. jordbruksarbetare och husliga tjänare, söka års- eller säsonggrupper som tjänst, vidare minderåriga samt arbetssökande inom intellektuella yrkesgrupför vilka tanken att begära arbetslöshetshjälp oftast är främmande. per, Såsom förut framhållits, tjänstgör den offentliga arbetsförmedlingen som kontroll och arbetsanvisningsorgan för hjälpverksamheten bland arbetslösa. Till följd härav besökas arbetsförmedlingskontoren, förutom av ovan nämnda arbetssökandekategorier, även sådana arbetslösa söka understöd elav som ler nödhjälpsarbete hos de kommunala arbetslöshetskommittéerna och skosom la inställa sig på arbetsförmedlingen för att efterhöra för dem lämpligt om arbete är förhanden. Därest så icke är fallet, få de på arbetsförmedlingarna styrkt, att de äro oförvållat arbetslösa. Till följd härav komma arbetssökandesiffrorna även att inrymma sådana arbetslösa, söka det allmännas hjälp. som Detta medför, att växlingarna i hjälpverksamheten även i viss utsträckning

återspeglas i arbetsförmedlingsmaterialet den inverkan, till-ström-

genom som ningen hjälpsökande arbetslösa kan få på. siffrornas sammansättning. av Rätten att söka arbete arbetsförmedlingen står öppen för alla, och genom för att där bli inskriven och räknad arbetssökande gälla inga restriktiva som bestämmelser. Den anlitar ett arbetsförmedlingskontor äger givetvis rätt som att själv avgöra, huruvida han önskar mottaga erbjudet arbete eller ej. Därest arbetsvägrande söker eller redan åtnjuter offentlig arbetslöshetshjälp, person underrättas arbetslöshetskommittén härom, och detta organ äger pröva om arbetsvägran skall medföra understödets förlust. I de fall, då från underen stöd avstängd ånyo uppsöker arbetsförmedlingen, har denne givetvis person rätt att alltjämt kontoret betraktas såsom arbetssökande. Ej heller kan arav betsförmedlingen avvisa arbetare, befinner sig i strejk men genom konen som toret söker annat arbete, lika litet arbetsförmedlingen kan vägra en blocsom kerad arbetsgivare att kontoret söka skaffa sig arbetskraft. genom ny Den offentliga arbetsförmedlingens arbetssökandebegrepp har sålunda en helt räckvidd än arbetslöshetsbegreppet och inrymmer över huvud taget annan alla göra framställning att erhålla arbete, oberoende om personer, som om av de redan inneha sådant eller äro hjälpsökande eller skilda orsaker falla av utanför det gängse arbetslöshetsstrecket. Två. de sifferserier, sålunda framgå arbetsförmedlingens förvaltav som ur ning, äga i förevarande sammanhang sitt intresse för belysning av arbetsmarknadens och arbetslöshetens förändringar. Den serie, närmast ansluter sig som till den tidigare skildrade egentliga arbetslöshetsstatistiken, gäller antalet hos kontoren anmälda arbetssökande Den andra serien utgöres relapersoner. av tionstalen mellan antalet arbetsansökningar och lediga platser och återspeglar

följaktligen arbetsmarknadsutvecklingen. Beträffande arbetssökandeserien gäller, att tillströmningen hjälpsökande av arbetslösa med större eller mindre styrka, allt efter växlingarna i det allmän-

hjälpverksamhet, där kommer till uttryck. nas Den andra serien, relationstalet mellan antalet arbetsansökningar och lediga platser, påverkas icke blott ansökningsfrekvensen utan den omfattav även av ning, i vilken arbetstillfällena anmälas hos arbetsförmedlingen. I fråga om dessa förhållanden är först att märka, att antalet ansökningar under månaden och året mestadels överstiger det samtidiga antalet arbetssökande individer på grund att göra arbetsansökan varje månad under den tid av en person anses en han besöker arbetsförmedlingen samt förnya sin ansökan varje gång han under månad återkommer efter att ha innehaft någon anställning. Vidare torde en böra påpekas, att i antalet lediga platser olika näringsgrenar äro olika representerade. Känt är sålunda, att arbetsförmedlingens verksamhet i stor omfattning är koncentrerad till jordbruk, sjöfart, handel och samfärdsel samt grovarbete olika slag, medan däremot efterfrågan på arbetskraft från industrien mindre av kommer till uttryck i arbetsförmedlingsmaterialet Detta dock icke synes f De proportioner, i vilka efterfrågan på. arbetskraft inom olika näringsgrenar är representeradi framgå siffrorna för antalet lediganmälda platser för män under år

zftélåøåtsförmedlingsmaterialet, av

i Jordbruk Industri Sjöfart Handel o. samf. Grovarb. Summa 53 600 13 800 23 900 22 400 31 100 144 800

utesluta, att arbetsförmedlingens relationstal, liksom serien för antalet arbets-

sökande personer, anlitas för beskrivning arbetsmarknadens och arbetslösav hetens fluktuationer från år 1920.

meddelas för antalet arbetssökande

ââfjâfsü;

I tab. 12 siffror fr. 0. m. 1920 personer,

a,.bss%ka,, dels per år uppdelade på män och kvinnor, dels månadssiffror för männen,

d°3°""9- den grupp, som i huvudsak framträder i de tidigare skildrade arbetslöshets-

serierna. I årssiffrorna är varje person räknad endast en gång, oberoende

om vederbörande besökt arbetsförmedlingen eller flera gånger under av en året.

Tab. 12. Antalet arbetssökande personer vid den offentliga arbetsförmedlingen åren

1920-1929.

Årssifror.

Varje person räknad endast en gång under året.

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Män 96 876 204 261 228149 152834 134878 137584 139006 141833 139 613 138347 . . . . Kvinnor. 53 721 66 132 68 602 72 576 79 798 83 148 81099 80 280 82 467 84 125 . .

Summa 150597 270393 296 751 225 410 214 676 220 732 220 105 222 113 222 080 222472

II. Månadssifror för manliga arbetssökande.

Varje person räknad en gäng varje besöksmånad.

Å h t l r o c a n a Månad

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Januari 13 075 28034 88131 48131 28 464 29 961 29 694 35 619 34 007 31598 . . . . . . . . Februari 11142 45 257 90179 41 786 25 334 28 537 28 629 33 459 32 564 29 847 . . . . . . . . Mars 11 774 44 446 94 087 39 124 24 636 28 236 29 085 33 613 32 090 30 721 . . . . . . . . . April 11 134 43 340 91003 33 238 24 597 25 360 27 042 30 300 29 201 29 019 . . . . . . . . . Maj 10921 41573 66011 24 375 22 377 21 426 22888 26 698 24 896 22 911 . . . . . . . . . . Juni 11 358 37 272 41 159 20 146 17780 21975 21 302 22 333 21845 19 614 . . . . . . . . . Juli 11688 39 047 30 501 19 186 18 747 20 140 21 412 21 360 21 510 19 730 . . . . . . . . . Augusti 14443 42 476 29 956 22 094 20 900 22735 24 322 25 759 25 403 23 896 . . . . . . . . September 15 165 46 091 29 216 22 226 21 778 25 667 27 240 26 719 26157 23 735 . . . . . . . Oktober 17 610 58 771 34 595 25 881 26 072 29 254 31 671 30 827 30 124 28 341 . . . . . . . . November 15 448 68 992 36113 23 625 23 854 26375 30 831 31031 27 998 25031 . . . . . . . December 12 725 70 951 37 340 20 190 20 932 23 550 30 068 27 709 24459 22 098 . . . . . . .

Det har redan framhållits, att besöksfrekvensen vid den offentliga arbets-

förmedlingen icke får betraktas såsom ett direkt uttryck för arbetslösheten.

En blick på serien för kvinnliga arbetssökande under olika år låter

förstå, siffrorna icke spegla växlingar i arbetslösheten på den att kvinnliga arbetsmarknaden utan till övervägande grad äro ett uttryck den ökade anslutning från allmänhetens sida, kommit institutionen för som del. I mån arbetsförmedlingen blir inarbetad hos arbetsgitill samma betyder detta att allt större del omsättningen på arbetsmarknaden varna, en av går arbetsförmedlingen och att platssökande i ökad omfattning anlita genom dess tjänster. För männens del torde emellertid kunna säga, att sifferserien mera man speglar själva tendensen på arbetsmarknaden, även jämväl på troget om man manliga förmedlingsområdet, inom handel och samfärdsel, kan peka det ex. på ökad anslutning såsom ett stegrande moment i frekvensen. Följer månadsserien för männen, visar denna starkare uppgång i man en sökandeantalet först från nyåret 1921. Den sedvanliga säsongförbättringen uteblev nästan fullständigt under detta år, och hösten utvisade sommaren stark stegring, kulminerade i 1922. Med kännedom att varje en som mars om hos arbetslöshetskommitté hjälpsökande först måste ha passerat arperson betsförmedlingen, är det givetvis vid ett första påseende ägnat att förvåna, förmedlingens siffror ligga avsevärt under arbetslöshetskommissionens. att Mot 163 200 arbetslösa i januari 1922 svarade sålunda endast 88 100 arbetssökande. Denna divergens mellan de olika serierna kvarstod anda till hösten 1923, då kommissionens siffror började understiga den offentliga arbetsförmedlingens. Förklaringen härtill är att söka däri, att det vid nämnda tid fanns ordinarie arbetsförmedlingskontor i endast cirka 150 kommuner i riket, medan arbetslöshet förekom i minst fem gånger så många orter. Visserligen inrättades i enlighet med utfärdade bestämmelser för hjälpverksamheten tillfälliga arbetsförmedlingsombud i ett mycket stort antal arbetslöshetskomför att där tjänstgöra kontroll- och arbetsanvisningsorgan för armuner som betslösa, dels kunde sådana icke improviseras i önskat antal maximimen antalet tillfälliga ombud utgjorde våren 1922 350, dels det omöjligt cza var att göra dessa fullt arbets- och rapportdugliga. organ Redovisningen från arbetsförmedlingsorganen var sålunda icke så omfattande rapporterna från arbetslöshetskommittéerna. De stora svängninsom i arbetslösheten återspeglas emellertid fullt tydligt i arbetssökandegarna serien. Efter de höga siffrorna hösten 1921-våren 1923 nedgiok sökandefrekvensen vid arbetsförmedlingskontoren med stor snabbhet och nådde ett minimuilåge 1924. Tidpunkten sammanfaller med de låga talen på sommaren i fackföreningarnas och kommissionens serier. Hösten medförde, i jämförelse med året förut, något högre siffror för antalet arbetssökandef och stegringen fortsatte ända fram till september 1927. Från denna tidpunkt ha sökandesiffrorna, givetvis med frånseende säsongföränidringarna, befunnit sig i av ständigt sjunkande. Under 1929 tangerade de 1924 års nivå, utan att dock understiga denna.

1 Den årliga ryckvisa uppgången i oktobersiürorna förklaras av den då.återkommande omüyttningen av jordbrukets fasta personal, vilken temporärt pressar upp sökandefrekvensen.

Relations- De ovan meddelade siffrorna för antalet arbetssökande personer är icke i talen. den serie, mest användes för att med tillhjälp arbetsförmedlingsmatesom av rial belysa läget på. arbetsmarknaden. Den vanligast använda arbetsförmedlingssiffran är relationstalet för genomsnittliga antalet ansökningar om arbete på varje hundratal lediga platser under månad vid samtliga kontor. en Denna siffra giver ett uttryck icke endast för ansökningsfrekvensen utan även för den däremot svarande disponibla tillgången på arbete vid arbetsförmedlingskontoren. I tab. 13 återfinnas dessa relationstal fr. år 1920 0. m. dels för man och kvinnor tillsammans dels för enbart männen. Den förra serien är den i framställningar av olika slag mest brukade, siffrorna men för den manliga avdelningen kunna i detta sammanhang ha något större in-

Tab. 13. Den offentliga arbetsförmedlingens relationstal åren 1920-1929. Antalet ansökningar om arbete på 100 lediga platser. Män och kvinnor.

Års- Ar Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec. medeltal

1920 125 112 91 80 84 92 94 95 98 110 155 153 113 1921 246 301 240 203 213 258 261 235 223 263 384 473 282 1922 482 479 381 368 257 215 203 172 155 177 269 321 296 1923 346 308 231 165 135 146 141 140 126 129 191 195 186 1924 239 214 177 151 131 132 141 135 128 148 220 225 171 1925 296 256 207 166 157 159 162 156 154 172 246 226 198 1926 273 247 191 163 162 166 161 151 158 186 273 268 201 1927 293 258 208 171 168 161 150 148 143 170 242 243 198 1928 279 260 201 165 146 157 167 160 142 156 230 220 192 1929 241 215 174 150 134 135 137 135 127 148 202 203 169 II. Endast män.

Ars- Ar Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. medel- . tal

1920 184 164 131 119 115 118 115 122 120 136 217 254 149 1921 434 455 384 327 351 437 387 368 352 412 558 745 436 1922 737 725 553 562 365 295 263 235 211 238 401 533 428 1923 503 435 346 226 177 188 176 181 149 147 250 281 246 1924 342 292 242 204 164 168 173 175 155 181 299 354 223 1925 440 346 287 232 233 210 215 208 201 226 356 349 272 1926 410 348 274 229 242 244 219 198 213 256 414 432 284 1927 458 373 295 244 252 239 200 202 186 221 351 392 278 1928 408 363 289 230 201 222 222 215 179 195 327 346 261 1929 345 283 234 198 186 188 180 181 163 184 293 329 226

dessa relationstals höjd åskådliggör den genomgående mera ogynntresse; proportionen mellan arbete och arbetskraft för män än för kvinnor. samma emellertid intresse att konstatera, att talserierna röra sig nästan Det är av hela tiden månad för månad i riktning, och att följaktligen likarsamma en tad utvecklingstendenrs på arbetsmarknaden speglas i dem båda. Enligt de här publicerade relationstalen försämrades situationen på arbets-

marknaden successivt från hösten 1920 månad för månad, och siffrorna voro högst under december 1921-januari 1922. Tillgången på manlig arbetskraft då än sju gånger så stor den samtidigt anmälda arbetsvar mer som tillgången. Liksom tidigare kurvor utvisar föreliggande under år 1923 nu en framträdande påtaglig förbättring, nådde sitt maximum under år 1924. som Mot slutet detta år avstannade tendensen till förbättring och gav rum av för sakta stigande försämring läget- Utvecklingen i denna riktning en av fortsatte fram till år 1928; under åren 1928 och 1929, speciellt sistnämnda år, vittna siffrorna ånyo framträdande förbättring på arbetsmarknaden. om en Det dock anmärkningsvärt, att relationstalet för ansökningsfrekvensen jämär förd med tillgången på lediga platser under år 1929 endast under vissa måna-

der understigit 1924 års tal. Det från den offentliga arbetsförmedlingen hämtade statistiska materialet skulle sålunda antyda, att läget år 1929 icke varit lika gynnsamt som under år 1924. Det kan erinras, att arbetslöshetskommissionens siffror gåvo samma bild situationen, medan fackföreningsstatistiken däremot ställde sig något av gynnsammare.

D. Fattigvårdssiffror.

Till de förut relaterade serierna över arbetslöshet och arbetssökandefrekkunna lämpligen fogas vissa siffror, erhållna bearbetning av vens genom statistiska centralbyråns fattigvårdsstatistik. Ur denna statistik har i första hand hämtats uppgift fattigvårdens relativa omfattning inom städer och om olika landskommuner, sammanförda med hänsyn till den inom grupper av kommunen förhärskande näringen. Dylika siffror för flera år i följd belysa det totala understödsbehovets växlingar inom olika typer kommuner och av erbjuda vissa hållpunkter för ett bedömande sambandet mellan fattigvårav dens yttre omfattning och näringslivets försörjningsmöjligheter. Siffror av detta slag ha kunnat erhållas även från tiden före världskriget. Givetvis hade det varit önskvärt, att fattigvårdsstatistiken kunna särur skilja de siffror rörande understödsbehovet, hänföra sig uteslutande till som arbetslöshet. Först fattigvårdsstatistikens omläggning fr. m. år genom o. 1923 är detta möjligt, och de siffror, i det följande anföras storleken som om det arbetslöshet förorsakade hjälpbehovet inom fattigvården ha till av av följd härav icke kunnat föras längre tillbaka än till nämnda år. Med tillhjälp detta material är i tillfälle att bl. belysa den relativa omfattav man a. ningen arbetslösheten såsom understödsorsak i jämförelse med andra fattigav vårdsorsaker.

Understöds- I tab. 14 meddelas siffror för antalet understödstagare i procent folkav behovet inom mängden åren 1913-1927 inom olika kommungrupper. Siffrorna hänföra olika komsig till det totala antalet understödstagare och omfatta alltså även andra mungrupper. fattigvårdsfall än sådana bero arbetslöshet. Kommunerna ha fördesom av lats på städer och landsbygd, i sistnämnda fallet dessutom på jordbrukskommuner, skogskommuner, övervägande industrikommuner samt blandade kommuner. Rörande grunderna för landskommunernas uppdelning lämnar 1924 års fattigvårdsstatistik närmare motivering Här må endast i korthet anföras en följande. Som jo d b k k ha räknats sådana kommuner i r r u s 0 m m u n e r södra och mellersta Sverige, där jordbruket utgör den helt övervägande näringen. Till k 0 g s k 0 m u ha hänförts kommuner i Värmland, Das m n e r larne och Norrland med skogsskötsel huvudnäring. Gruppen öv äsom e rv g a n d e in d u s t r i k m omfattar kommuner med andra förhär- 0 m u n e r skande näringsgrenar än jordbruk och skogsskötsel, i allmänhet industri, men i vissa fall även fiske, handel, samfärdsel eller allmän tjänst. Kommuner, som icke kunnat hänföras till någon förutnämnda tre ha räknats av grupper, som blandade kommuner. Det torde omedelbart böra framhållas, att siffrorna för åren 1926-1928 äro för låga, enär till följd den barnavårdslagen stor del de direkt av nya en av understödda barnen överförts från fattigvårdsstyrelsernas till barnavårds-

nämndernas verksamhetsområden. Eventuell minskning antalet understödsav tagare dessa år är sålunda skenbar än Verklig, torde icke nämnvärt mer men förrycka möjligheterna till jämförelser mellan olika kommungrupper. Siffrorna för t ä d äro för hela undersökningsperioden mycket högre s e r n a än för landsbygden såsom helhet. Procentuella antalet understödstagare i städerna steg i samband med svårigheterna kring krigsutbrottet och under de närmast följande åren föll därefter och nådde högkonjunkturåret 1920 men en mycket låg siffra. Siffrorna ökade något under de därpå följande arbets- Iöshetsåren, stegringen ha hållits tillbaka den statliga arbetsmen synes av löshetshjälpen, vilken just avsåg att förhindra att arbetslösa föllo fattigvården till last med därav följande rättsverkningar för individen. Det egen-

domliga är att år 1925 och även 1926-1928 om tager hänsyn till den

man

förut nämnda omläggningen statistiken medförde höjda siffror för under-

av stödstagarna. Detta förhållande förklaras emellertid att del stadskomav en muner efter den statliga arbetslöshetshjälpens begränsning ansågo sig böra av egna medel och inom fattigvårdens bevilja understöd i ökad omfattning. ram Fattigvårdsserien för städerna giver sålunda mindre bild arbetslöshetens en av än av hjälpverksamhetens växlingar. Av de olika kommungrupperna på landsbygden ha de jo r e n a r d b ru k skommunerna under samtliga år uppvisat lägsta procentuella antalet understödstagare. Under år 1913 siffran 3.10 % folkmängden, och under var av de för jordbruket övervägande åren under världskriget och tiden gynnsamma närmast därefter sjönk procenttal regelbundet fram till 1921, då det samma 1 Statistiska centralbyrån, Fattigvården år 1924, sid. 20 ff.

Tab. 14. Antalet uuderstödstngare vid fattigvården inom olika kommungrupper i av

folkmängden åren 1913-1928.

D r a v i n 0 m

År Städer Landsbygd

Jordbruks Skogs- Industri- Blandade kommuner kommuner kommuner kommuner

A. Iprocent av folkmängden.

1913 6.73 1 3.52 3.10 4.14 3.94 3.29 . . . . . . . . . . 1914 6.87 3.54 3.06 4.09 4.05 3.26 . . . . . . . . . . 1915 7.01 3.66 3.03 4.39 4.27 3.33 . . . . . . . . . .

1916 6.71 3.55 2.94 4.39 4.12 3.25 . . . . . . . . . . 1917 7.02 3.44 2.85 4.06 4.03 3.13 . . . . . . . . . . 1918 6.91 3.39 2.74 3.89 4.04 3.07 . . . . . . . . . . 1919 6.44 3.43 2.70 4.03 4.14 3.09 . . . . . . . . . . 1920 5.82 3.36 2.68 4.17 3.99 3.03 . . . . . . . . . .

1921 6.02 3.51 2.61 4.57 4.27 3.14 . . . . . . . . . . 1922 6.39 3.79 2.71 5.26 4.68 3.26 . . . . . . . . . . 1923 6.44 4.35 2.90 5.63 5.65 3.75 . . . . . . . . . . 1924 6.51 4.45 3.01 6.50 5.52 3.93 . . . . . . . . . . 1925 7.07 4.61 3.08 6.75 5.76 4.06 . . . . . . . . . .

1926 6.76 4.54 3.01 6.68 5.62 4.02 . . . . . . . . . . 1927 6.81 4.74 3.05 7.40 5.94. 4.14 . . . . . . . . . . 1928 6.89 5.00 3.14 8.25 6.23 4.35 . . . . . . . . . .

B. Indeactal: 1913 100.

1913 100 100 100 100 100 100 . . . . . . . . . . 1914 102 101 99 99 103 99 . . . . . . . . . . 1915 104 104 98 106 108 101 . . . . . . . . . .

1916 100 101 95 106 105 99 . . . . . . . . . . 1917 104 98 92 98 102 | 95 . . . . . . . . . . 1918 103 å 96 88 94 103 | 93 . . . . . . . . . .

1919 96 i 97 87 97 105 94

. . . . . . . . . . 1920 86 95 86 101 101 92 . . . . . . . . . . l 1921 å 84 110 108 95 89 100 . . . . . . . . . .

1922 95 1 108 87 127 119 99

. . . . . . . . . . 1923 96 124 94 136 143 114 . . . . . . . . . . 5 J 157 140 119 1924 97 126 97 . . . . . . . . . . 1925 105 131 99 163 146 123 . . . . . . . . . .

1926 100 129 97 161 143 122 . . . . . . . . . .

1927 101 1 135 98 179 151 126

. . . . . . . . . .

1928 102 4 142 101 199 158 132

. . . . . . . . . .

nådde sin lägsta punkt med 2.61, eller 16 % lägre än år 1913. Sedermera har

detsamma åter stigit, så att fattigvårdens understödsverksamhet i förhållande till folkmängden inom dessa kommuner hade nästan exakt omfattning samma vid den här ifrågavarande periodens slut vid dess början. som Utvecklingen inom de särskilda länen har emellertid icke varit likformig. Starkast har minskningen varit inom Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län, varemot Stockholms, Uppsala, Södermanlands och

Västmanlands län förete rätt avsevärd stegring. Om för år 1928 en man jämför understödstagarnas relativa antal inom jordbrukskommunerna län för län, är det anmärkningsvärt, att sådana goda jordbrukslän Östergötlands, som Stockholms, Södermanlands och Västmanlands ha de flesta understödstagar-

omkring 4 %, medan Gotlands, Kristianstads, Älvsborgs, Kronobergs och

na Jönköpings län ha det lägsta antalet omkring 2 %. Det sannolikt, att synes förklaringen ligger i den olika jordfördelningen. Inom de förstnämnda, i fattigvårdshänseende sämre ställda länen, förekomma relativt många större brukningsdelar, och arbetskraften utgöres till stor del statare och andra lejda av jordbruksarbetare, då sjukdom och ålderdom komma på, icke kunna reda som, sig utan fattigvårdens hjälp. Inom de sistnämnda länen åter drives jordbruket huvudsakligen bönder och småbrukare, ha större ekonomisk motav som ståndskraft. Betraktas de i tabellen återgivna relativa talen för k d 0 m m u n e r m e övervägande industribefolkning, visa dessa tal helt en annan utveckling än jordbrukskommunernas. Är 1913 uppgick understödstagarnas

antal inom industrikommunerna till 3.94 % folkmängden, alltså ungefär av 30 % högre än för jordbrukskommunerna. Under krigsåren låg detsamma något högre för att under det för industrien året 1920 återgå till gynnsamma ungefär samma nivå 1913. Sedan inträffade emellertid stark stegring som en under lågkonjunkturen i början 1920-talet. Att industrikommunemas av siffra icke städernas reagerade för den ökade arbetslösheten torde delmen vis få sin förklaring av att de förra i större utsträckning fingo ordna sin arbetslöshetshjälp utan statens medverkan. Även sedan tiderna åter blivit bättre, fortsatte understödstagarnas antal att växa, endast med ett skenbart avbrott för år 1926 på grund den nämnda omläggningen barnavården. År av av 1928, det sista för vilket siffror föreligga, uppgick understödstagarnas antal inom industrikommunerna till icke mindre än 6.23 % folkmängden, vilket av innebär stegring sedan år 1913 med 58 Industrikommunernas procenten tal, 1913 30 % högre än jordbrukskommunernas, låg 1928 i det närsom var maste dubbelt så högt som de sistnämnda kommunernas. I den här konsta- -terade ökningen i understödstagarnas antal ha industrikommunerna i alla län del. Särskilt stor har ökningen varit i Stockholms, Uppsala, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, alla som fått sina procenttal ungefär fördubblade. De kommuner, hänförts till den b l d d intaga, som a n a e g r u p p e n, som naturligt är, en mellanställning mellan jordbruks- och industrikommu-

nerna.

Det största antalet understödstagare förekommer inom k k s 0 g s 0 m m ui Norrland, Dalarne och Värmland. År 1928 uppgick sagda antal n erna inom denna kommungmpp till 8.25 % av folkmängden, eller betydligt än mera dubbelt så. mycket för jordbrukskommunerna, och stegringen sedan år som 1913 har där varit starkare än inom någon annan grupp.

Att den stigande industrialiseringen medfört ett ökat anlitande fattigav vården framgår av följande siffror för 1928 rörande procentuella antalet understödstagare i rikets städer, grupperade med hänsyn till industribefolk-

ningens talrikhet i förhållande till hela befolkningen; Stockholm har därvid

på grund av sin speciella struktur förts för sig:

Understödstagarei stadsgmpp av folkmängden

Stockholm 6.60 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Övriga 1 5.94 städer inom grupp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . industribef. 40 % av folkm.

Städer inom grupp 2 6.97 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . industribef. 40-50

Städer inom grupp 3 7.25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . industribef. 50-60 %

Städer inom grupp 4 8.28 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . industribef. 60 % 0. däröver

Bortsett från Stockholm tilltager sålunda understödstagarnas relativa antal regelbundet med städernas ökade industrialisering.

En jämförelse mellan understödstagarnas åldersfördelning de båda åren

1923 och 1927 visar tydligt, att fattigvårdens klientel håller på att få en i viss mån sammansättning. Åldringarna ha ökats endast obetydligt, annan varemot medelåldrarna visa en betydlig ökning; en sådan skulle även ha in-

trätt för barnen, om icke genom barnavårdens omläggning närmare 30 000

barn avförts ur fattigvårdsstatistiken. De sista årens ökning antalet av understödstagare rekryteras till övervägande del från industribefolkningen, inom

vilken gifta personer i de arbetsföra åldrarna i växande antal söka hjälp för

sig själva och sina barn. Följande tablå angiver den relativa åldersfördelnin-

Jordbruks- Skogs- Industri- Blandade Ålder kommuner kommuner kommuner kommuner

% % %

O/16 är 23.8 43.6 34.6 31.8 . . . . . . . . . . . . . . 16/30 7.6 9.8 10.1 8.8 . . . . . . . . . . . . . . 30/50 15.9 23.1 20.2 18.5 w . . . . . . . . . . . . . . 50/60 8.1 7.6 7.9 7.8 . . . . . . . . . . . . . . 60/67 7.7 4.0 6.4 6.5 w . . . . . . . . . . . . . . 67/75 12.4 5.0 8.8 10.0 . . . . . . . . . . . . . . 75 år och däröver 24.3 6.8 11.9 16.5 . . . . . . . . . . Okänd 0.2 0.1 0.1 0.1 . . . . . . . . . . . . . . . Summa 100.0 100.0 100.0 100.0

bland understödstagarna inom de olika kommuner på landsgen grupperna av bygden år 1927.1

Såsom härav framgår, råder mycket stor skillnad mellan å ena sidan jorden brukskommunerna och å andra sidan skogs- och industrikommunerna i avseende på understödstagarnas åldersfördelning. Inom de förstnämnda utgöras

understödstagarna till mycket stor del ålderstigna, längre arbetsföra av Ej mindre än 24.3 % samtliga ha redan fyllt 75 år. Inom skogspersoner. av socknarna är däremot motsvarande procenttal för den högsta åldersgruppen

endast 6.8 och inom industrikommunerna 11.9, och även de övriga, högre ålders-

klasserna äro i de båda sistnämnda kommungrupperna förhållandevis fåtaliga.

Understödstagarnas huvudmassa utgöres där i stället barn och medelålders av

personer. En olikhet mellan de skilda kommungrupperna är understödets olika annan varaktighet för olika understödstagare. I jordbrukssocknarna har grupper av det övervägande flertalet understödstagare varaktigt understöd. Även i skogs-

och industrisocknarna finnas många varaktigt understödda, men därjämte före-

finnes stor mängd erhållit tillfälligt understöd av fattigvården en personer, som på grund sjukdom, arbetslöshet eller någon orsak av övergående naav annan tur. Samma karakteristiska drag, här konstaterats för industrikommusom på landsbygden, framträda även inom de industrialiserade städerna, nerna mera ett relativt stort antal tillfälligt understödda, gifta med tillv. s. personer hörande barn och ett anmärkningsvärt ringa antal ogifta understödstagare.

Arbetslös- De i det föregående anförda fattigvårdssiffrorna ha gällt samtliga underbeten såsom indirekt kunnat spegla den inverkan, stödstagare, varför siffrorna endast som under-stödsarsa/r. arbetslösheten kunnat ha på fattigvårdens yttre omfattning. Beträffande den

andel, arbetslösheten absolut taget haft fattigvårdsfallen, kan uppgift som av erhållas först fr. år 1923, då fattigvår-dsstatistiken omlades och utbyggo. m. des. Uppgift orsakerna till understödsbehovet kan därefter årligen erhålom las i fråga antalet tillfälligt understödda samt nytillkomna varaktigt unom derstödda. Antal dylika understödsfall, angivits föranledda arbetslössom av het, äro dels absolut, dels i procent samtliga fattigvårdsfall: av

Understödsfall föranledda av arbetslöshet

Absoluta tal Relativa tal

År Städer 133g 3,315; Städer ggg;- ägg;

1923 5 100 6 321 11 421 14.8 13.8 14.2 . . . . . . . . . . . . . . 1924 4 902 3 876 8 778 13.6 7.9 10.4 . . . . . . . . . . . . . . 1925 7 969 5 017 12 986 18.5 10.0 14.0 . . . . . . . . . . . . . . 1926 10 599 6 030 16 629 24.1 11.6 17.4 . . . . . . . . . . . . . . 1927 11 190 8 561 19 751 25.3 15.1 19.6 . . . . . . . . . . . . . 1928 12 912 9 360 22 272 28.0 15.5 20.9 . . . . . . . . . . . . . .

1 På. grund sättet for fattigvärdsstatistikens upprättande kan motsvarande äldersfördelning icke av erhållas för städerna..

Då, såsom förut framhâllits, arbetslöshetssiffrorna inom städernas fattig-

vård påverkas av formerna för arbetslöshetshjälpens bedrivande, äga dessa

siffror endast ett begränsat värde för belysande arbetslöshetens växlingar av under förevarande år. Motsvarande siffror för landsbygden överensstämma mera med den bild, behandlade arbetslöshetsserier givit. som ovan Fördelningen de olika orsakerna till understödsbehovet inom fattigvården av framgår följande tablå: av Orsaker till understödsbehovi procent

Otill-

År Sååå :tittat táåâåâ ä? 3235:: summa

förmåga

1923 44.8 17.9 14.2 4.9 18.2 100.0 . . . . . . . . . . . . . . . . 1924 45.9 20.8 10.4 4.9 18.0 100.0 . . . . . . . . . . . . . . . . 1925 44.6 19.2 14.0 4.4 17.8 100.0 . . . . . . . . . . . . . . . . 1926 44.8 21.0 17.4 3.8 13.0 100.0 . . . . . . . . . . . . . . . . 1927 44.3 19.6 19.6 3.8 12.7 100.0 . . . . . . . . . . . . . . . . 1928 43.2 19.7 20.9 4.0 12.2 100.0 . . . . . . . . . . . . . . . .

Om bortser från rubriken övriga orsaken, utgör hel man som summan av en del smärre rubriker, intager arbetslösheten tredje platsen såsom orsak till fat-

tigvårdsunderstöd. Även i avseende på orsakerna till understödsbehovet råda vissa karakteristi-

ska olikheter mellan de skilda kommuner. Detta förhållande begrupperna av lyses efterföljande tablå rörande relativa antalet understödsfall 1 000 av per personer av befolkningen, föranledda av sjukdom, otillräcklig arbetsförmåga,

arbetslöshet och talrik familj, med fördelning efter olika kommungrupper år

1928:

Otillräcklig

sjukdom tâfiâi 322.13

arlgggør-

Landsbygd: °/00 °/0o °/0o °/oo

Jordbrukskommnner 4.3 2.2 0.3 0.3 . . . . . . . . . . . Skogskommuner 13.2 6.1 2.1 2.6 . . . . . . . . . . . . . Industrikommuner 8.0 4.1 4.8 0.7 . . . . . . . . . . . . Blandade kommuner 6.0 3.1 0.9 0.7 . . . . . . . . . . . Städer:

Stockholm 5.8 4.2 8.7 0.3 . . . . . . . . . . . . . . . . Övriga inom grupp 1 8.3 3.3 4.5 0.6 . . . . . . . . . . . Grupp 2 1.0.7 3.5 5.9 0.6 . . . . . . . . . . . . . . . . Grupp 3 11.4 2.6 5.7 1.0 . . . . . . . . . . . . . . . . Grupp 4 10.9 3.9 9.6 0.7 . . . . . . . . . . . . . . . .

De jordbrukskommunerna ävensom de blandade kommunerna, vilka ha rena starkt jordbruksinslag, ha mycket låg siffra för arbetslöshet. Även inom

skogskommunerna håller sig siffran låg i jämförelse med siffrorna för sjuk-

dom och nedsatt arbetsförmåga. Industrikommunerna visa den högsta

landsbygdssiffran för arbetslöshet såsom orsak till fattigvårdsunderstöd med

gånger så många understödsfall inom jordbrukskommunema. Arsexton som betslösheten kommer här i andra rummet efter sjukdom före arbetsmen oförmåga och detsamma visar sig förhållandet med samtliga stadsvara -- För städerna ökas arbetslöshetsfallen i proportion till industrialisegrupper. ringen bortsett från Stockholm.

Alla de föregående jämförelserna visa tillsammans, att fattigvården har en

väsentligt olika karaktär inom trakter med olika förhärskande näringar. Inom de jordbrukssocknarna har fattigvården huvudsakligen karaktären av ålrena derdomsunderstöd åt icke längre förmå försörja sig själva. I stäpersoner, som der och sådana landskommuner, där andra näringar än jordbruket äro förhärskande, har samhället åter till övervägande del ställts inför uppgiften att bereda eller mindre tillfällig hjälp åt ännu befinna sig i mer personer, som arbetsför ålder. Vad däremot beträffar möjligheterna att materialet draga ur några slutsatser värde rörande arbetslöshetens förekomst och omfattning av äro dessa mycket begränsade på grund de faktorer av olika slag, som påav verka fattigvårdssiffrorna under den här behandlade perioden.

E. Siffror för arbetstillgången.

De föregående statistiska serierna ha i allmänhet belyst arbetslöshet och hjälpbehov; arbetstillgångens samtidiga förändringar kommo endast i ett fall till uttryck, nämligen i arbetsförmedlingens relationstal. Även i detta fall rör det sig emellertid ett indirekt mått, i det att den till arbetsförmedlingskonom toren anmälda efterfrågan på arbetskraft därvid satts i relation till arbetssö-

kandefrekvensen. För att komplettera den ovannämnda serier erhållna genom bilden utvecklingen på. arbetsmarknaden är det önskvärt att förebringa siffav för arbetstillgången och sysselsättningen inom näringslivet under samma ror tid. Det enda förefintliga officiella materialet dylikt slag hänför sig emelav lertid närmast till industrien, medan siffror för övriga näringsgrenar antingen

äro ofullständiga eller helt saknas. För att i någon mån fylla den lucka i materialet, föreligger för näringar utom industrien, har i detta sammanhang som medtagits tillgängliga siffror rörande fluktuationerna i tillgången på arbets-

kraft inom jordbruket.

Arbetstill- I fråga sysselsättningen inom industrien, mätt i antalet sysselsatta arom gången inom betare, måste nöja sig med kommerskollegii siffra för årliga medeltalet man industrien. anställda Beträffande arbetstillgången föreligger ett omfattande materiel i den socialstyrelsen från ett stort antal företag kvartalsvis insamlade och av publicerade arbetstillgångsstatistiken. I det följande lämnas en närmare redogörelse för sistnämnda material.

1 Svenska arbetsgivarefcñreningeninsamlade uppgifterna rörande antalet arbetare varje De av månad vid de olika medlemmarnas företag kunna visserligen spegla fluktuationerna i arbetarstammen inom företagen men torde, på grund av växlingar i föreningens medlemsnumerär, icke omedelbart kunna läggas till grund för en sysselsättningsindex sträckande sig över ett flertal år.

Alltsedan tiden före kriget inhämtar socialstyrelsen kvartalsvis uppgifter Arbetstillarbetstillgången från antal företagare inom industri, byggnadsverksam- gångsstatisom ett stikens tillhet, handel och samfärdsel. Det är emellertid att märka, att uppgifterna från komst och de tre sistnämnda näringsgrenarna relativt fåtaliga, varför materialet till publicering. äro övervägande grad hänför sig till industrien och den på materialet byggda serien närmast får betraktas såsom serie över den industriella arbetstillgånen Antalet rapporterande företagare uppgår till omkring tvåtusen med tillgen. samman närmare trehundratusen arbetare under år med god sysselsättning. Å särskilt upprättade rapportformulär meddela uppgiftslämnarna sitt arbetarantal under det gångna kvartalet med angivande avskedanden eller av om

korttidsarbete d. reducerad arbetsdag eller arbetsvecka förekommit inom

v. s. arbetarstammen. I fråga om arbetstillgången vid vederbörande företag avgives uppgift dels inträdda förändringar gentemot tidigare kvartal, dels om om storleken under resp. kvartal den aktuella arbetstillgången uttryckt i nåav gon av termerna mycket god, god, medelgod, mindre god samt dålig. Då de erhållna uppgifterna bygga på industriidkarnas omedelbara intryck av orderstock och avsåttningsmöjligheter, äro de ett till mycket känssynes ligt instrument för att avläsa den för arbetstillgången avgörande aktuella konjunkturtendensen inom näringslivet. Förändringar i arbetstillgången inom företagen behöva emellertid icke framkalla direkt motsvarande förändringar i arbetarstammen utan kunna taga sig uttryck endast i foreeringar eller arbetstidsbegränsningar inom dennas Givet är emellertid, att den inom företaram. gen konstaterade arbetstillgången eller mindre direkt även påverkar stormer leken det inom näringslivet sysselsatta arbetarantalet. av I Sociala Meddelanden publiceras kvartalsvis de erhållna uppgifterna med Arbetstillfördelning på ett fyratiotal näringsgrenar. För att giva ett samlat siffer- gångens väx- V lingar enligt mässigt uttryck åt den skilda företagare olika bedömda arbetstillgången utav statistiken. räknas för varje k. konjunktursiffra. Denna siffra konstruerad gren en s. är på likartat sätt den officiella skördestatistikens siffra för årsväxten, och som har i detta fall låtit poängsiffran 5 motsvara mycket god arbetstillgång man och siffrorna 2 och 1 beteckna god, medelgod, mindre god och dålig resp. tillgång på arbete. Poängberäkningen tillgår sålunda, att antalet arbetare, för vilka arbetstillgången betecknats såsom mycket god, multipliceras med för god användes multiplikatorn 4 varefter de gruppen o. s. v., summan av sålunda erhållna siffrorna divideras med hela antalet redovisade arbetare. Denna räkneoperation utföres för varje närings- eller industrigren och grupp av dylika samt för alla de rapporterande företagen tillhopa. De sålunda erhållna konjunktursiffrorna för den huvudsakligen inom in- dustrien förefintliga arbetstillgången kvartalsvis åren 1920-1929 sig - te på sätt tab. 15 utvisar. Till komplettering har inlagts index för medelantalet arbetare årsvis enligt kommerskollegii industristatistik med 1920 års siffra satt lika med 100. Efter mycket arbetstillgång under delen år en gynnsam större av 1920 inregistrerades under fjärde kvartalet bestämd nedgång, fortsatte en som under första kvartalet 1921 och redan då nådde sin lägsta kända nivå. Att detta i 6-301399

Tab. 15. Arbetstillgångeils storlek inom industrien åren 1920-1929.

1 dålig; 2 mindre god; 3 medelgod; 4 god; 5 mycket god.

l i

I 1

Kvartal 1920 1921 1922 3 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 l I t t g ,

8.76 1.301 212m 2.96 i 3.03 2.91 3.01 3.04 3.22 3.25

I . . . . . . . . . . . p 2.621 3.11 3.09 3.25 3.40 3.47 II 3.83 1.87 3.19 3.12 . . . . . . . . . .

2.801 III 3.27 2.11 3.24 3.04 3.07 3.06 3.24 3.33 3.51

mej

. . . . . . . . . . 2.141 3.17 3.08 3.071 3.21 3.28 3.43 IV 2.34 2.87| . . . . . . . . . . j Medeltal 3.30 1.98 2.63 Q 3.14 3.04 3.04 3.06 3.19 3.31 3.42 i

Industriarbetarantalet 100 79 78 86 j 91 j 94 97 98 105 109 i

. .

rapporteringen återgivna bottenläge inträffade ett helt år innan arbetslösheten

steg till sitt maximum kan möjligen förklaras den pessimism, som inför av avstannandet ordertillströmningen företagarvärlden. Man synes dock av grep i allmänhet icke ha räknat med, att depressionen skulle bli bestående under en

längre tid, och till följd därav tillgrep icke avskedanden i mot arbetsman en tillgångsminskningen svarande proportion utan minskade i första hand antalet

arbetstimmar eller arbetsdagar och vecka s. k. korttidsczrbetw; per man inskränkningarna i arbetstiden sålunda till början större än inskränkvoro en ningarna i arbetsstyrkan. Tvånget till inskränkningar kvarstod dock mången-

städes, och arbetarstammen reducerades så småningom för att nå minimum un-

der första kvartalet 1922. Genom avskedandena arbetarstammen redan synes under loppet år 1921 ha avpassats i närmare relation till sysselsättningsmöjav ligheterna, vilket i Viss mån torde förklara att arbetstillgången enligt arbets-

givarnas bedömande redan för de kvartalen detta år visade sig något senare

gynnsammare. Den efter depressionen framträdande förbättringen arbetstillgångssynes av siffrorna att döma ha återfört näringslivet till relativt godartade förhållanden

under 1923 och 1924. Mot slutet sistnämnda år kunde spåras viss minskav en ning i tillgången på arbete, vilken tendens bestod även under 1925 0cl1 1926.

Siffrorna fram till början år 1927 sålunda något lägre än under den av voro föregående återhämtningsperioden utan att dock vid något tillfälle mera be-

stämt understiga läget medelgod. En markerad förbättring av arbetsmera tillgångssiffrorna kunde konstateras först under andra kvartalet 1927. Siff-

för åren 1928 och 1929 utvisa att denna utveckling i riktning rorna gynnsam alltjämt fortsatt. Likväl dröjde det ända till år 1928 innan industriens arbetar-

numerär nådde till den före fredskrisen förefintliga. upp För belysning arbetslöshetens förekomst skulle även serie av enhetliga Korttidsarbe- av en tets före- uppgifter antalet korttidsarbetare värde. Då minskning om vara av en av arkomst. betstillgången icke alltid tager sig uttryck i avskedanden utan ofta resulterar

i arbetslöshetens fördelning på oförändrad arbetsstyrka genom införande av

reducerad arbetstid, belysa siffror för antalet korttidsarbetare i vad mån före-

tagarna möta tider minskad arbetstillgång med åtgärder av dylikt slag. av

Siffror denna art stå emellertid icke att erhålla arbetslöshetsstatistiken. av ur För att fylla denna brist har bearbetning verkställts uppgifterna ur det en av behandlade materialet rörande arbetstillgången, kunnat hämtas uppnyss varur lysningar, icke det absoluta antalet korttidsarbetare, hur stor del av om men om de rapporterande företagen, i större eller mindre utsträckning tillämpat som arbetstidsförkortning. Undersökningen har kostnadsskäl begränsats till tiden av fjärde kvartalet 1920-andra kvartalet 1922, således den tid, då arbetslösheten störst. Siffrorna här nedan angiva hur stor procentuell del av den i gång var varande industrien, mätt i uppgivet arbetarantal, rapporterat att korttidssom arbete tillämpats inom företagen:

1920 1921 1922 4 kv. 1 kv. 2 kv. 3 kv. 4 kv. 1 kv. 2 kv;

Korttidsarbete i procent 30.1 53.8 37.7 29.7 24.9 21.6 15.8

. . . . . . .

Siffrorna giva tydligt vid handen, att den från slutet år 1920 minskade av tillgången på arbete till början möttes med omfattande beskärningar av ar-en betstiden. Då depressionen visade sig långvarig, skedde successiv koncenten rering arbetet på mindre arbetsstyrka att överflödig personal entav en genom ledigades och de kvarvarande bereddes jämnare sysselsättning. Kurvorna för arbetslöshet, arbetstillgång och korttidsarbete giva sålunda tillsamman en god bild arbetsmarknadssituationens utveckling under denna tid. av

Rörande förändringarna i arbetstillgången i-nom jordbruket föreligger intet Tillgången direkt material. Däremot finnas siffror tillgängliga i lantarbetarstatistiken pä arbetskraft inom rörande det antal denna statistik berörda socknar, olika år uppgivit till- jordbruket. av som gången på lantarbetare god, tillräcklig eller otillräcklig i förhållande vara till de i orten förekommande arbetena vid jordbruket. Uppgifter detta slag av kommunalha av socialstyrelsen årligen från 1911 till 1928 inhämtats från stämmoordförandena på rikets landsbygd i samband med införskaffande av övrigt material till den officiella lantarbetarstatistiken. På grund av omläggning denna statistik från år 1929 kan den nämnda serien icke följas längre av ån 1928. Siffrorna för tillgången på manliga lantarbetare åren 1913 o. m. -1928 enligt socialstyrelsens lantarbetarstatistik återfinnas i tab 16. Under år 1913 rapporterades otillräcklig tillgång på arbetskraft från en tredjedel de redovisade landsbygdskommunerna, och procentuella antalet av kommuner, som angåvo tillgången vara god, vilket omdöme tyder på att ett visst överskott av arbetskraft förhanden, uppgick till 5 Endast i en var ytterst ringa del kommunerna skulle sålunda arbetstillgången varit otillav räcklig i förhållande till den arbetskraft, som var förhanden. År 1914 inträffade viss ökning i tillgången på arbetskraft under inen tryck de förhållanden, krigsutbrottet förde med sig på arbetsmarknaav som den. Tillgången på arbetskraft undergick de närmast följande åren en påtaglig minskning, och 1916 och 1917 rådde brist på arbetskraft i omkring hälften av de rapporterande landskommunerna. Detta underskott reducerades därefter något, bl. under inflytande av återutflyttningen till landsbygden una.

Tab. 16. Tillgången på manliga lantarbetare åren 1913-1928.

mal fåiåziågiifgaâiieøif Antal gååiiaiäiiiilgaåige E

Ål Vxâiâé uppgivits vara Är vråâä; uppgivits vara

5353 i?

,ai a;

1913 2 158 5.0 61.9 33.1 1921 2 047 47.9 47.7 4.4 . . . . . . . . . . . . . 1914 2 199 11.8 67.1 21.1 1922 2 112 47.7 48.7 3.6 . . . . . . . . . . . . . 1915 2 192 8.9 67.7 23.4 1923 2 115 33.4 60.2 6.4 . . . . . . . . . . . . . 1916 2 149 2.7 45.0 52.3 1924 2 100 31.8 63.5 5.2 . . . . . . . . . . . . . 1917 2 174 4.0 52.1 43.9 1925 2 132 37.9 58.2 3.9 . . . . . . . . . . . . . 1918 2 138 4.8 60.1 35.1 1926 2 093 46.8 51.0 2.2 . . . . . . . . . . . . . 1919 2 154 6.5 60.4 33.1 1927 2 011 44.0 53.2 2.8 . . . . . . . . . . . . . 1920 2 074 9.0 64.1 26 9 1928 1 640 43.6 53.4 3.0 . . . . , . . . . . . . .

der 1918 till följd livsmedelssvårigheterna i städerna. En mindre ökning av tillgången på arbetskraft i landskommunerna kunde konstateras under 1919 av och 1920, men denna ökning var dock icke kraftigare, än att 1920 endast 9 % av kommunerna rapporterade god tillgång på arbetskraft. Är 1921 inträffade tvär kastning i serien. Siffrorna från och med detta en år visa nämligen, att brist på arbetskraft förelåg i endast ett fåtal kommuner, medan det från närmare hälften kommunerna att tillgången på av uppgavs, arbetskraft vad god, v. s. större än efterfrågan. Det anmärkningsvärda är, att denna relation mellan kommungrupper med olikartad tillgång på ar- Abetskraft förblivit i det stora hela oförändrad alla år m. 1928, även om o. kan konstatera vissa årliga förändringar på grund förskjutningar i man av konjunkturläget. Sålunda kan siffrorna utläsa minskning av man av en antalet kommuner med god tillgång på arbetskraft från närmare hälften till i runt tal tredjedel de redovisade socknarna under åren 1923 och 1924. en av Under 1925 började försämring arbetstillgången åter göra sig gällande, en av som sträckte sig fram till år 1927. Den föreliggande serien giver sålunda vid handen, att arbetstillgången under åren efter 1920 varit otillfredsställande i förhållande till den samtidiga tillgången på arbetskraft inom minst en tredjedel och högst hälften av kommunerna på rikets landsbygd. 1 fråga om fluktuationerna i serien kan konstatera, att en viss förbättring i arbetsman tillgången gjorde sig gällande åren 1923 och 1924. Den i denna liksom alla andra förut behandlade serier framträdande försämringen under 1925 och 1926 förbyttes 1927 i förbättring, som kvarstod även under år 1928, en svag vilket är det sista år för vilket uppgifter detta slag föreligga. av Det torde erbjuda visst intresse att jämföra denna serie med de siffror rörande relationen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft inom jordbrukets arbetsmarknad, som kunna hämtas från den offentliga arbetsförmedlingens statistik. Ett uttryck för denna relation har man i siffran för antalet ansökningar arbete på 100 lediga platser vid samtliga kontor och detta om

relationstal meddelas i nedanstående jämförelse icke endast för jord-bruket utan även för samtliga yrkesgrupper vid arbetsförmedlingen. Siffrorna ställa sig sålunda för männen:

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 God tillgång på arbetskraft i följande procentuella antal landsbygdskommuner 9.0 47.9 47.7 33.4 3.13 37.9 46.8 44.0 43.6 . . . . . Ansökningar om arbete på. 100 lediga platser: Jordbruk 110 189 208 130 130 152 162 139 144 . . . . . . . . . . . . . . . . Samtliga 149 436 428 246 223 272 284 278 261 grupper . . . . . . . . . . . . Variationerna i de båda jordbruksserierna äro i det stora hela liktidiga. Lantarbetarstatistiken visar ungefär lika höga siffror för åren 1921 och 1922, men arbetsförmedlingssiffran pekar på ett utpräglat maximum år 1922. Nedgången 1923 och 1924 samt uppgången 1925 och 1926 framträda i båda serier- Lantarbetarserien visar förbättring 1927 och 1928, vilken utna. en svag veckling i arbetsförmedlingsmaterialet motsvaras påtaglig förbättring av en under år 1927, följd av en mindre försämring 1928. Jämföras arbetsförmedlingens båda serier, visar jordbrukskurvan ett mycket flackare förlopp än kurvan för samtliga vilket tyder på, att grupper, varken försämringen på jordbrukets arbetsmarknad 1921 och 1922 eller den förbättring, vilken såsom helhet präglat åren därefter, varit lika markerade som för samtliga yrkesgrupper. Arbetslöshetsförloppet vid jordbruket har sålunda icke kännetecknats starka variationer inom näringslivet i övrigt. av samma som Det vill dock överensstämmelsen i stort mellan de båda seriersynas, som om na bestyrker intrycket, att jordbrukets tillgång på arbetskraft delvis bestämmes av förhållandena på arbetsmarknaden inom övriga näringar, och att jordbrukets arbetsmarknadsutveokling sålunda kan sägas i viss mån passiv vara i förhållande till dessa.

F. Sammanfattning.

De i det föregående angivna statistiska materialen ha på sitt sätt belyst De anlitade var arbetslöshetsutvecklingen från och med fredskrisens statistiska inträde 1920. De serier, källorna. som i första hand kommit ifråga, ha varit fackföreningarnas arbetslöshetsprocent ooh arbetslöshetskommissionens hjälpsökandesiffror, vilka båda hänfört sig direkt till arbetslösheten. Arbetsförmedlingsmaterialet och arbetstillgångsstatistiken ha endast kunnat tjäna komplettering till den förstnämnsom genom da serier erhållna bilden arbetslösheten. Slutligen ha de förebragta fattigav vårdssiffrorna belyst omfattningen denna samhällets hjälpverkav gren av samhet sådan denna kommit att framstå i viss mån under påverkan arbetsav lösheten. Den på fackföreningsredovisningen byggda serien procentuella antalet över arbetslösa inom fackorganisationerna kunde följas tillbaka ända till tiden före världskriget. Då siffrorna hänföra sig till de organiserade arbetarna, betyder detta emellertid, att materialet till sin sammansättning röner starkt inflytande av organisationsväsendets utbredning samt de bestämmelser och förhållanav den i övrigt, äro rådande inom de rapporterande förbunden. Gjorda som un-

dersökningar härom ha givit vid handen, att materialets sammansättning icke tillåter omedelbara jämförelser mellan siffrorna före och efter världskriget, icke förhindrad att lägga siffrorna från 1920 och men att man synes vara fram till nuvarande tid till grund för omdömen rörande arbetslöshetens växlingar under dessa år inom de organisationerna representerade grenarna av näringslivet. Men utanför detta område det möjligt att av även synes vara utnyttja fackföreningsprocenten indikator på ä n g n i n g a r n a hos som s v arbetslösheten under den här aktuella perioden. Härför talar icke blott det arbetarantal, varpå denna fackföreningsprocent är byggd, utan stora numera det faktum, att växlingarna i fackföreningsprocenten i stort sett än mera med svängningarna hos de diskuterade relationstalen stämma överens ovan från den offentliga arbetsförmedlingen, vilka hänföra sig till läget på arbetsmarknaden inom andra arbetsområden än de fackföreningsmaterialet även av representerade. Då det däremot gäller frågan b t l ö h t a bom a r e s s e e n s olu ta f ttn i är det icke möjligt att tillämpa fackföreningspros o m a n g, på arbetarantalet inom alla näringsgrenar utan åtskillnad. Bortsett centen från fackföreningsmaterialet erhåller Viss särprägel att spegla en att genom stadgeenligt godtagen arbetslöshet, härrör det i så övervägande grad från in-

dustrien eller med industrien jämförliga områden, att direkta slutsatser rörande arbetslöshetens omfattning inom andra arbetsområden måste anses ute-

slutna. Den andra arbetslöshetsserien, arbetslöshetskommissionens hjälpsökandesiffdaterar sig från tiden för massarbetslöshetens inträde och återspeglar frekror, hjälpsökande arbetslösa hos de kommunala arbetslöshetsorganen. vensen av Hjälpverksamhetens tidvisa omläggningar ha emellertid kommit att påverka den utsträckning, i vilken de arbetslösa ansett sig böra anmäla sig hos de lokala myndigheterna. Även i detta fall förbjuder sålunda materialet, att man på detsamma bygger serie för arbetslöshetens absoluta omfattning, men med en vederbörlig hänsyn till hjälpverksamhetens faktiska utformning det dock synes tillåtligt låta växlingarna i hjälpsökandefrekvensen belysa den totala arbetsatt löshetens samtidiga förskjutningar. I det följande lämnas i första hand sammanfattande skildring av den en svenska arbetslöshetens växling sedan 1920, sådana dessa framstå ar enligt de statistiska källorna. Därefter undersökas möjligheterna att med

olika

tillhjälp materialet göra uppskattning arbetslöshetens ab s olu t a av en av h ö j d under tid, varvid särskilt beaktas resultaten den på kommitsamma av téns initiativ verkställda arbetslöshetsräkningen år 1927. Slutligen upptages till prövning frågan, i vad mån jämförelse är möjlig mellan arbetslöshetsen siffrorna för tiden före och efter världskriget. Genom inbördes Vägning en dessa siffror söker därvid erhålla hållpunkter för ett bedömande av man av relationen mellan arbetslöshetsnivåerna och före kriget. nu

Samtliga statistiska kurvor visa, att situationen på den svenska arbetsmark- Arbetslöshetens för- naden undergick bestämd försämring på hösten 1920. Försämringen framen ändringar stod mycket tydligt mot den då sedan ett års tid pågående efterkrigshögkonåren 1920- 1929.

junkturen, vilken bl. hade tagit sig uttryck kännbar brist på arbetsa. en kraft inom vissa delar näringslivet. Det förändrade ekonomiska läget av kunde omedelbart avläsas siffrorna för arbetstillgången inom industrien, ur förhoppningar krisens snabba övergång och situationens förbättmen om om ring gjorde företagarna i många fall försiktiga i fråga avskedanden av om arbetskraft. Tillgängligt material giver sålunda vid handen, att konjunkturförsämringen icke omedelbart resulterade i däremot svarande reducering en arbetarantalet utan i stor utsträckning möttes tillämpning av kortav genom tidsarbete för de i företagen anställda. Under första kvartalet 1921, då industriidkarna rapporterade den lägsta tillgången på arbete, förekom korttidsarbete inom något än hälften industrien. mer av När situationen emellertid visade sig långvarig, tillgrepos den ogynnsamma i ökad utsträckning avskedanden i stället för korttidsarbete. Avskedandena fortsatte under hela år 1921 och nådde sin kulmen vintermånaderna 1921/22, vilket framgår att högsta arbetslöshetssiffran inregistrerades i januari 1922 av enligt fackorganisationernas och arbetslöshetskommissionens samstämmiga uppgifter. Arbetslösheten hade då tillvuxit med sådan snabbhet och nått sådan en utbredning över hela landet, att den offentliga arbetsförmedlingen, trots inrättandet provisoriska inom flera hundra orter, icke var tillräckligt av organ utbyggd för att kunna omhändertaga registreringen och arbetsanvisningen för hela det antal arbetslösa, vilka sökte det allmännas hjälp. Arbetslöshetskommissionens siffra för topparbetslösheten den 31 januari 1922 163 200, och var fackföreningarnas arbetslöshetsprocent utgjorde vid tidpunkt 34.3 %. samma

Vid ett medlemsantal i de rapporterande fackförbunden av 280 000 vid års- i

skiftet 1921/22 motsvarar denna procent arbetslöshet inom dessa förbund en av 1 runt tal 96 000 personer. Arbetslöshetskommissionens siffror visade på våren och sommaren 1922 en stark nedgång. Att denna nedgång är att tillskriva hjälppolitikens inriktning och icke motsvarades lika kraftig minskning den faktiska arbetslösav en av heten framgår av en jämförelse med fackföreningsserien, vars lägsta siffra för

året stannade vid 15.1 % motsvarande absolut omkring 41 000 organiserade

arbetslösa mot 35 100 hos kommissionen anmälda organiserade och oorganiserade. Från att i januari ha legat ungefär dubbelt så högt som fackföreningssiffran hade kommissionens siffra i september fallit avsevärt under den- Den på hösten 1922 inträdande säsongförsämringen pressade åter upp samma. arbetslöshetssiffrorna, och i januari 1923 antalet hjälpsökande arbetslösa var 55 500. Fackföreningsprocenten steg samtidigt till 20.5 vilket i absoluta tal motsvarar omkring 54 000 arbetslösa inom organisationerna vid tidsamma punkt. Man finner, att förskjutningarna i de båda kurvorna ske i riktsamma ning, att förskjutningarnas styrka är högst olika. Den relation, fanns men som mellan arbetslöshetskommissionens och fackföreningarnas serier under massarbetslöshetens kulmen 1922, bröts ganska snart, varför det icke är möjligt att räkna med någon bestämd proportion mellan de båda sifferserierna under den förevarande tidsperioden. Siffrorna rörde sig dock hela tiden i samma

riktning, vilket bekräftar, att båda serierna, ehuru med olika noggrannhet, återgåvo arbetslöshetsfluktuationerna. Åren 1923 och 1924 framstå såsom tydliga återhämtningsår med i hög grad förbättrad arbetstillgång och stark nedgång i arbetslösheten. Fackföreningarnas arbetslöshet låg 1924 mellan 6 och 7 och kommissiosommaren antecknade endast omkring 4500 hjälpsökande Återhämtninnen personer. så snabb, att allmänt räknade med, att arbetslösheten såsom gen var man extraordinärt problem skulle försvinna. Denna utveckling i gynnsam riktning avbröts emellertid mot slutet av år 1924, då arbetslöshetssiffrorna visade tendens att överstiga de året förut inregistrerade vintersäsongsiffrorna. Omkastningen visade sig icke vara en temporär företeelse utan följdes under de två närmaste åren av en sakta stigande arbetslöshet, avläsbar å samtliga statistiska kurvor. Den lägsta siffran för arbetslösheten inom organisationerna låg på sommaren 1926 två enheter över 1924 års lägsta procentsiffra, och hjälpsökande-siffrorna två- å tredubblade för tid. voro samma Först under loppet år 1927 ändrade kurvorna riktning. Konjunktursiffav ran för arbetstillgången steg avsevärt över medelgod under andra kvartalet, och fackföreningsprocenten var redan från månadsskiftet mars-april lägre än året förut. Enligt arbetsförmedlingsanstalternas relationstal för tillgång och efterfrågan på arbetskraft nådde förbättringen arbetsmarknaden i allmänhet under juni månad, medan däremot arbetslöshet-skommissionens rapporter först under årets sista månad gåvo ett liknande utslag. Under åren 1928 och 1929 fortsattes över lag denna utveckling. Arbetstillgången med bortseende från säsongmomenten tillväxte enligt företagarnas rapporter oavlåtligen, och fack- föreningsprocenten visade siffror, som från mitten av år 1929 kommit att ligga under 1924 års nivå. Förbättringen påverkade också arbetslöshetskommissioverksamhetsområde, så att hjälpsökandegruppen under 1929 nens sommaren nedgick till hälften 1928 och tredjedelen 1927 års siffror; det överskjuav av tande antalet gentemot 1924 relativt obetydligt. De för hösten och vinvar tern 1929 föreliggande siffrorna peka på en dittills fortgående utgynnsam veckling arbetsmarknadsläget i relation till tidigare år. av Arbetslöshetens förlopp under åren 1920-1929 enligt de olika statistiska materialen åskådliggöres grafiskt i diagram Siffrorna utgöra årsmedeltal och återgiva sålunda säsongfluktuationerna

Arbetslös- Av den föregående redogörelsen för arbetslöshetsmaterialet framgår, att hetens absomed ledning detta icke med säkerhet kan konstatera arbetslöshetens luta höjd. man av absoluta höjd. Av de olika statistiska källorna skulle det närmast fackvara föreningarnas och arbetslöshetskommissionens material, som skulle kunna bli utgångspunkter för ett bedömande därav. Fackföreningsserien, bygger på uppgifter antalet arbetslösa i försom om hållande till antalet medlemmar inom de rapporterande organisationerna, är emellertid endast ett uttryck för arbetslösheten bland de organiserade inom vissa

En grafisk framställning av arbetslöshetens månadsñuktuaüoner åren 1920-1929 återfinnas i betänkandetsfemte avdelning, kap. XXI, diagram IV.

Diagram Arbetslösheten förlopp åren 1920-1929.

a b % /ÖOÖ 381- a Arbetsløsheien . mom . fäck/ore- .. 30 .. ningarna 17. av nvd/emsanlalei.

s- --fbåtnmálde hjälpsä/randearbelsu

50- ---- 500 lösa hos AK 25 c Arbelsansáknzngarav

-mlgállrê

. man .. . 70 - ---------"

pá /00 lediga platser vidrig 9 °

arbelsgzfgflrátâgâzgwø

offentliga 20 2 äzárbeásiillgángen znom industrzen. sw

;5 -- 500 medelgod.

200 __ . " a ø - - u 5-- : x .--- - -90J

a

/åzr :§22 1523 79220 1525 7,325 7:327 :§20 7920 1929

grenar näringslivet och erhåller sin särprägel att spegla stadgeav genom en enligt godtagen arbetslöshet. Absoluta antalet arbetslösa inom organisatioblir därför ett ofullständigt mått på arbetslösheten inom de områden av nerna näringslivet, där organisationerna äro representerade. Endast kunde om man tillämpa fackföreningsprocenten på hela antalet inom dessa näringsgrenar varande arbetare, både organiserade och oorganiserade, skulle man kunna få en arbetslöshetssiffra för ifrågavarande delar arbetsmarknaden; vad i förevaav rande kapitel konstaterats beträffande fackföreningsprocenten motiverar emellertid korrektion dessa procenttal, om de skola tillämpas på totala arbeen av tarantalet. Vid dylik uträkning måste sålunda dels bilda sig en man en uppfattning om storleken av felmomenten i fackföreningsprocenten, dels fixe-

de områden, för vilka det sålunda korrigerade procenttalet äger giltighet.

ra Beträffande arbetslöshetskommissionens statistik är det konstaterat, latt denna röner starkt inflytande formerna för det allmännas hjälpverksamav het. Den enda tidpunkt, då kommissionens material kan sägas giva ett ungefärligt mått på storleksordningen hos den faktiska arbetslösheten, skulle vara januari 1922. Vissa förhållanden tyda emellertid på, att denna siffra icke ett fullt uttömmande på frågan arbetslöshetens absoluta höjd gav svar om vid nämnda tillfälle. I siffran för antalet anmälda arbetslösa ingingo sålunda förnämligast uppgifter från kommuner med mera avsevärd arbetslöshet, medan däremot många orter med mindre arbetslöshet torde ha saknats. En jämförelse med siffran för den samtidiga arbetslösheten inom de i rapporte-

ringen till socialstyrelsen deltagande fackförbunden gör det vidare troligt, icke alla de arbetslösa i fackföreningarna återfinnas i arbetslöshetskomatt missionens statistik. Det är sålunda sannolikt, att kommissionens siffror icke under arbetslöshetens och hjälpverksamhetens kulmen ett fullständigt ens voro uttryck för den totala arbetslösheten i landet. Utöver den ovannämnda fortlöpande statistiken föreligger ett speciellt arbetslöshetsmaterial från ett bestämt tillfälle, nämligen arbetslöshetsräkningen den 5 maj 1927. Detta material hänför sig till hela arbetsmarknaden och bör sålunda kunna bli hållpunkt för bedömande arbetslöshetens absoluta en av höjd vid tiden för räkningens anordnande. Rörande planläggning, utförande, bearbetning och redovisning av 1927 års Arbetslöshets räknin- arbetslöshetsräkning har utförlig redogörelse lämnats i den härom publiceragens resulde berättelsen I densamma återfinnas sålunda de resultat, en bearbettat. som ning materialet olika synpunkter vid handen. Här anföras närav ur gav de slutsatser, beröra frågan arbetslöshetens absoluta omfattning mast som om vid räknetillfället. På räknedagen den 5 maj anmälde sig sammanlagt 64 075 personer, därav 62 095 män och 1 980 kvinnor. Räkningen berörde emellertid icke alla kommuneri riket, varför vid ett bedömande siffrorna såsom uttryck för den man av totala arbetslösheten i landet i första hand måste verkställa korrigering på en denna punkt. Samtliga städer och köpingar deltogo i räkningen. Beträffande landsbygden medtogos alla industrikommuner, i fråga de jordmen om rena brukskommunerna endast ett urval i varje län; förhållandena inom sistnämnda kom-mungrupp ansågos så ensartade, att representativ unvara man genom en dersökning på denna punkt därav vågade draga slutsatser beträffande arbetslöshetens storlek i samtliga jordbrukssocknar. Efter sådan, med ledning av en anmälningssiffrorna, länsvis företagen framräkning arbetslöshetens omfattav ning i samtliga kommuner, erhölls för hela riket total arbetslöshetssiffra för en ifrågavarande tidpunkt 78 800 Beträffande denna siffras anav 0:a personer. vändbarhet såsom ett mått på den samlade arbetslösheten i landet hade man dock att räkna med tvenne faktorer, vilka kunde verka störande i olika riktningar. Det gällde därvid dels förekomsten arbetslöshetsanmälningar från av icke arbetslösa, dels faktiskt arbetslösas underlåtenhet att inställa sig vid räk-

ningen. I fråga det första momentet erhöll viss vägledning vid den granskom man ning, materialet underkastades, sedan det inkommit till den centrala bearsom betningsmyndigheten, i detta fallet socialstyrelsen. Denna granskning hade givit vid handen, att 4 153 räknekort 6.5 % gåvo anledning till utmönstring, huvudsakligen på grund att uppgiftslämnarna enligt egna uppgifter antingen av hade arbete, beredde vederbörande full sysselsättning eller nödtorftig bärgsom ning, eller ock arbetslösa på grund arbetsoförmåga. En på liknande voro av grunder företagen korrigering den kalkylerade siffran för landet i dess helav het giver till resultat slutsiffra på 73 700. De slutsatser i fråga om arbetsen

K. Socialstyrelsen, Arbetslöshetsräkningen och de lokala arbetslöshetsundersökningarnai Sverige år 1927, utg. 1928. - -

löshetens sammansättning, karaktär och orsaker, vartill arbetslöshetsräkningen ledde, skulle sålunda ha ägt tillämpning å i runt tal 74 000 personer. Vad beträffar frågan den omfattning, i vilken verkligt arbetslösa utebliom vit vid räknetillfället ställer sig svaret åtskilligt osäkrare. Redan vid den arbetslöshetsräkningen i Sverige, den 12 januari 1909, hade funnit, första man vissa arbetargrupper hållit sig borta från anmälningen Dessa utgjordes att bl. säsongarbetare, vilka betraktade sin sysslolöshet under vintermånaa. av derna såsom reguljär företeelse, icke jämställd med den extraordinära aren betslöshet, påkallat räkningen. Vidare märktes okunnigsom personer, som av het, bristande företagsamhet eller ovillighet icke gåvo sin arbetslöshet till känna inför myndigheterna. Samma torde förhållandet ha varit vid 1927 års räkehuru det troligt, att arbetslöshetsfrågans aktualitet och arbetslöshetsning, är begreppets utvidgning avsevärt decimerat dessa uteblivna arbetsgrupper av lösa. En jämförelsemöjlighet erbjuda siffrorna för antalet inom fackförbunden till socialstyrelsen redovisade arbetslösa för tidpunkt. Beträffande facksamma föreningsmaterialet därvid från för det redovisningsfår man utgå rapporterna datum, ligger närmast räknedagen, nämligen månadsskiftet april/maj som 1927. Från fackföreningarna ingingo vid nämnda nrånadsskifte till socialstyrelsen uppgifter, enligt vilka i genomsnitt 12.3 % medlemmarna arbetsav voro lösa. Siffran byggde på uppgifter beträffande 274 000 medlemmar, vilka av 33 700 redovisades arbetslösa. Med tillämpning procentsats för som av samma samtliga medlemmar i de rapporterande förbunden, således med inräkning jämväl sådana lokalavdelningar, icke insänt rapporter till socialstyrelsen, av som

skulle vid ett medlemstal 377 000 årsskiftet 1926/27 i runt tal 46 000

av medlemmar i rapporterande fackförbund ha varit arbetslösa vid ingången av maj månad 1927. Undersöker i materialet från arbetslöshetsräkningen, man huru många anmälda arbetslösa tillhörde rapporterande fackförbund, visom det sig, att endast 18 000 sådana inställde sig vid räknetillfället. Utgår sar vidare från den för hela landet beräknade arbetslösheten 74 000, torde man siffran 18000 få ökas till 22000 såsom uttryck för den genom räkningen konstaterade arbetslösheten inom de rapporterande organisationerna. Mot 46 000 beräknade arbetslösa fackföreningsmedlemmar inom dessa förbund skulle sålunda ha svarat endast 22 000 anmälningar inför myndigheterna. Beträffande divergensen mellan de två senaste siffrorna torde i första hand böra påpekas, att fackföreningssiffran närmast gäller sista veckan i april och räkningen första veckan i maj. Med hänsyn till den snabba förändring på arbetsmarknaden, kännetecknar denna tid säsonginbrott, torde fackföreningssom av siffran böra jämkas något nedåt. I runt tal skulle sålunda endast hälften av antalet organiserade arbetslösa ha återfunnits i räkningsmaterialet. På grund de moment olika slag, påverka fackföreningarnas arbetsav av som löshetsredovisning, och vilka underkastats granskning i ett föregående parti av detta kapitel, är direkt jämförelse mellan de ovan på grundval av de av en

1 Se kap. sid. 24.

arbetslöshetsräkningen 1927 beräknade siffrorna för hela antalet arbetslösa

och antalet organiserade arbetslösa givetvis synnerligen osäker. Även om fackföreningsstatistiken inrymmer åtskilliga arbetslöshetsfall, vilka icke

falla under de uppställde vid räkningen, torde säkert flernormer, som man talet hos fackorganisationerna redovisade arbetslösa ha godtagits såsom sådana

även vid anmälan till arbetslöshetsräkningen. Sålunda torde framför allt en del arbetslöshet tillfällig eller säsongartad natur, finnes med i fackav som föreningsstatistiken, icke ha blivit tillkännagiven vid räkningen.

Det bör emellertid observeras, att fackföreningsmaterialet övervägande är hänförligt till industrien, medan räkningen omfattade arbetargrupper alla av slag. I fråga arbetslösheten inom skogsbruket densamma för Norrom synes lands vidkommande ha givit ett ganska uttömmande besked. Ovissheten om vad som kan hänföras till arbetslöshet inom jordbruk torde emellertid för lands-

bygden inom mellersta och södra delarna riket ha satt sin prägel på anmälav ningsfrekvensen.

Beträffande omfattningen arbetslösheten inom övriga såsom konav grupper, torsarbete, handel och transportverksamhet, räkningen på många gav orter, enligt de lokala myndigheternas uppfattning, relativt riktig bild, för en men även dessa kategorier torde räkningen i del fall ha kommit giva för en att ett snävt

svar.

Kalkyler Arbetslöshetsräkningen hänförde sig till hela arbetsmarknaden och torde sårörande ar- lunda kunna bli utgångspunkt för bedömandet arbetslöshetens absoluta höjd betslöshetens av på våren 1927. Det är emellertid konstaterat, att även den på räkningen byggabsoluta höjd. da arbetslöshetskalkylen giver för låg siffra i jämförelse med den samtidiga en siffran för fackföreningsarbetslösheten inom de områden, berörda som äro av fackorganisationernas arbetslöshetsstatistik. Därest vill bilda sig man en uppfattning om de gränser, inom vilka arbetslösheten ligger, måste sålunda. man taga hänsyn även till det utslag, arbetslöshetssiffrorna skulle giva, därest som de byggde på förutsättningen att. fackföreningarnas arbetslöshetsprocent vore tillämplig åtminstone för viss del arbetsmarknaden. av Vill göra jämförelse mellan arbetslöshetssiffror byggda på arbetsman en löshetsräkningen och på fackföreningsstatistiken, gäller det i första hand att konstatera giltighetsområdet för den Man kan därvid säga, att det senare. är arbetslöshetsförhållandena närmast inom industri, byggnadsverksamhet, han-

del samt land- och sjötransport, komma till uttryck i fackföreningsstatistisom ken. Vid en beräkning arbetslösheten inom dessa områden med tillämpav ning av den för fackorganisationerna konstaterade arbetslöshetsprocenten, må-

ste man fastställa storleken arbetarstammen inom ifrågavarande näringsav grenar. På grund den relativt ringa omfattningen arbetslösheten bland av av kvinnorna samt svårigheten att över huvud taget erhålla några nämnare uppgifter kvinnoarbetslöshetens storlek, måste studie arbetslöshetens om en av absoluta höjd närmast begränsas till arbetslösheten bland männen. Enligt

den i samband med 1920 års folkräkning anordnade yrkesräkningen skulle

antalet manliga kroppsarbetare över 15 år inom industri, byggnadsverksamhet,

handel samt land- och sjötransport tillsammans ha utgjort 624 700, fördelande

sig med 471 500, 80 300, 24 400 och 48 500 på näringar. resp. Dessa siffror återfinnas i tab. 17 tillsamman med uppgift dels siffrorna om från arbetslöshetsräkningen samt dels fackföreningarnas arbetslösvhetsproom cent för månadsskiftet april/maj 1927 för och ovannämnda fyra var en av näringsgrenar. Beträffande arbetslöshetsräkningens siffror gäller, att de in-

Tab. 17. Antalet manliga arbetare inom olika näringsgrenar enligt 1920 års folkräk-

ning samt arbetslösheten inom motsvarande grupper maj 1927 enligt arbetslöshetsrlkningen och fackföreningsstatisüken.

Antal manl. Antal arb.- Fackförearb. över lösa enl. ningarnas Näringsgren: 15 år enl. arbølösbø arb.-lösh.-76 1920 års räkningen april/maj folkräkn. 5 maj 1927 1927

I Jordbruk inkl. hemmavarande söner 366000 5778 . . . . . . - H Skogshushållniug 75400 14 765 . . . . . . . . . . . . . . . - III Industri 471500 23202 11.3 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . IV Byggnadsverksamhet 80300 11884 27.9 . . . . . . . . . . . . . V Handel butiks- o. Iagerarb. 24 400 2297 7.6 . . . . . . . . . . VI Land. o. sjötransport 48500 4 128 15.1 . . . . . . . . . . . . . Tillhopa 1066100 62054

Summa 624700 41511 12.8 för gr. III-VI

nefatta icke blott antalet anmälda inom de olika yrkesgrupperna i de räknade kommunerna utan även det antal arbetslösa inom dessa kan begrupper, som räknas ha förefunnits i de i räkningen icke deltagande kommunerna. De sam-

tidiga siffrorna för arbetslösheten inom fackorganisationerna äro hämtade

från tabellbilaga B, i vilken uppdelning det stora materialet gjorts på olika av näringsgrenar. Tillämpas fackföreningarnas arbetslöshetsproeent för var och de fyra ovannämnda nä.ringsgrenam-a på motsvarande arbetarantal, eren av håller absolut siffra för arbetslösheten inom dessa näringar. under man en förutsättning att fackföreningsprocenten utan inskränkning äger giltighet.

Det bör emellertid erinras, att beträffande arbetslöshetsräkningen måste man företaga reduktion de ursprungliga anmälningssiffrorna med 6.5 % på en av den grund, att vilka rätteligen icke att arbetslösa, inpersoner, vore anse som ställt sig vid räknetillfället. I fråga fackföreningsmaterialet är det i föreom liggande kapitel närmare redogjort för de moment olika slag, påverka av som de på materialet byggda arbetslöshetssiffrorna och i viss mån komma dem att giva ett för högt utslag. Då det icke är möjligt att exakt angiva räck-

vidden de inverkande felmomenten, kan utgå ifrån, att de äro minst av man lika stora vid arbetslöshetsräkningen och följaktligen röra si-g om i som runt tal 10 % redovisningsfrekvensen. Med tillämpning reduktion av av en 10 % skulle de arbetslösa inom industri, byggnadsverksamhet, handel samt av land- ooh sjötransport vid början maj 1927 ha utgjort 76 400. Enligt arav betslöshetsräkningen skulle motsvarande tal ha uppgått till 41 500. De övriga arbetsområden, inom vilka manliga kroppsarbetare förekomma i större utsträckning, äro jordbruk och skogshushållning. Enligt arbetslöshetsräkningen funnos inom dessa sammanlagt 20 500, hänsyn även tages till om arbetslösheten inom icke räknade kommuner. Då." fackorganisationerna inom dessa

båda arbetsområden icke äro större representativitet, kan man icke genom av dem erhålla alternativ siffra för den arbetslöshet, som konstaterades vid aren betslöshetsräkningen. Då emellertid arbetslösheten inom förut behandlade nä-

ringsgrenar ligger nästan dubbelt så högt enligt fackföreningsstatistiken som enligt räkningen, torde med hänsyn till de förhållanden, som äro rådande man inom jord- och skogsbruk, kunna utgå ifrån, att ungefär arbetslöshetssamma marginal där är förhanden. Under denna förutsättning skulle man genom en

fördubbling räknesiffran 20 500 till 41 000 få ett mått på den övre gränav sen för arbetslösheten inom dessa båda områden tillsammantagna. Inom jordbruk och skogshushållning, industri, byggnadsverksamhet, handel samt land- och sjötransport skulle enligt ovan gjorda beräkningar arbetslösheten bland manliga kroppsarbetare i början av maj 1927 ha legat mellan 62 000 och 117 000. Siffrorna äro givetvis behäftade med många felkällor; bland annat gäller sålunda, att fackföreningsprocenten är tillämpad på 1920 års folkmängdssiffra för manliga arbetarantalet inom industri etc. och icke på den högre folkmängdssiffran för 1927. För att borteliminera detta osäkerhetsmoment kan man sålunda till 1920 års arbetarantal lägga folkökningen i de manliga arbetsföra åldrarna från 1920 till och med 1927. Med beräken nad årlig manlig folkökning på 20 000 personer, skulle, under förutsättning att denna i stort sett gått till kroppsarbetaryrkena, dessa yrken ha ökat sitt arbetarantal åren 1920-1927 med 140 000 personer. Enligt av vad som synes framkomma kap. XIII skulle denna folkökning i övervägande grad ha gått av till byggnadsverksamhet, handel och samfärdsel. Ovissheten de arbetslösom hetsförhållanden, som äro för handen beträffande dessa nytillkommande individer på arbetsmarknaden, torde motivera, att man på dem tillämpar fackföreningsprocenten april/maj 1927 för samtliga yrken, vilken enligt tab. 9 utgör 12.3 dock med reduktion 10 på grund felkällor i materialets av av sammansättning. Med tillägg den sålunda erhållna siffran skulle den på fackav föreningsmaterialet byggda arbetslöshetskalkylen uppvisa en siffra av 133 000 för arbetslösheten bland männen. Enligt de båda beräkningsgrunderna skulle arbetslösheten sålunda i början av maj 1927 ha kunnat beröra mellan 62 000 och 133000 manliga kroppsarbetare. Vill man med utgångspunkt från de för maj 1927 erhållna arbetslöshetstalen konstruera siffror för andra tidpunkter under perioden, hänvisad är man till antagandet, att arbetslösheten inom industri, byggnadsverksamgrupperna het, handel samt land- och sjötransport varierat såsom fackföreningsprocenten för motsvarande områden. Beträffande arbetslösheten inom jordbruk och skogshushållning synes man däremot sakna så gott som varje utgångspunkt för en beräkning; siffrorna för fackföreningsarbetslöshetens svängningar kunsålunda icke i detta fall vinna tillämpning. Givet är emellertid att, även na om begränsar kalkylerna till de fyra förstnämnda näringsgrenarna, flera man osäkerhetsmoment inkomma. Vill tillämpa fackföreningsprocentens man svängningar på arbetslöshetsräkningens resultat, kan ma-n sålunda icke borteliminera de störningar, som de icke oväsentliga förändringarna i de produktiva åldrarna utgöra. Begränsar kalkylen till att gälla endast den alternativa man beräkningsgrunden, nämligen fackföreningsprocenten för olika tidpunkter tilllämpad på 1920 års arbetarantal med hänsyn tagen till folkökningen i de manliga arbetsföra åldrarna i likhet med vad gjordes här för maj 1927 - som ovan kan erhålla Vissa siffror för den övre gränsen för arbetslösheten. Om - man man gör en dylik beräkning för tidpunkterna januari 1922, maj 1924 och maj 1929, skulle siffrorna för industri, byggnadsverksamhet, handel samt landoch sjötransport bli 206 000, 83 000 och 89 000. Motsvarande siffra för resp. maj 1927 blev 92000. Då siffran för arbetslöshetsräkningen 1927 uppgick till närmare hälften den på fackföreningsmaterialet byggda arbetslöshetsav kalkylen, skulle relation mellan de på dessa båda sätt erhållna man, om samma arbetslöshetstalen vore gällande även för andra tidpunkter under perioden, kunna våga det påståendet, att den undre gränsen för arbetslösheten vid nämnda tidpunkter låg ungefär vid hälften de med ledning fackföreningsmaav av terialet konstruerade arbetslöshetstalen. De osäkerhetsmoment, som äro ovan förknippade med varje arbetslöshetskalkyl, byggd på så bristfällig statistik en som den svenska, göra emellertid, att även ovan framlagda siffror för de grän-

arbetslösheten ligger vid olika tidpunkter, böra betraktas såinom vilka ser, mycket osäkra och därför behandlas med största försiktighet. som

funnit det möjligt att för någon särskild tid- Årbåtf/ösåefs Ehuru kommittén sålunda icke

världskriget, mindre under hela perioden, konstatera arbets- áåfeifâf

punkt efter än undersöka, mån VP/Het

löshetens absoluta omfattning, har den ansett sig böra ivad

tillåta omdöme rörande arbetslöshetens ungefärliga tillgängliga uppgifter ett världskriget i jämförelse med dess höjd före detsamma. Närmast höjd efter jämföra resultaten från arbetslöshetstill hands låge därvid att den 12 januari 1909, den 31 januari 1910 och den 5 maj 1927. ä k i g a r n a r n n bör emellertid att, medan räkningarna 1909 och 1910 berörde resp. Beaktas räkningen år 1927 omfattade 878 kommuner. Enbart 416 och 422 kommuner, omfattning mellan de båda förra och den sista räkskillnaden i geografisk resultaten icke äro jämförbara. Härtill kommer ningen torde klargöra, att osäkerhetsmoment, att icke kan bedöma, huruvida ansåsom ytterligare man till räkningarna från de arbetslösas sida inom räknekommunerna slutningen eller mindre vid det eller andra tillfället. Säkert torde i varje var större ena anmälningsfrekxrens år 1910 mindre än år 1909. Befall vara, att denna var träffande räkningen år 1927 det kunna antagas, att arbetslöshetsbegrepsynes fortskridande utvidgning samt utsikterna att höga anmälningspets genom påverka den då befintliga understödsverksamheten varit ägnade att siffror vid de tidigare räkningarna. Å andra sigöra anmälningsfrekvensen högre än bör uppmärksammas, att dessa försiggingo under januari månad, då vindan tersäsongarbetslösheten plägar framträda med full styrka, under det. att 1927

räkning gällde början maj månad, den tid på året då denna års av v. s. säsongarbetslöshet plägar stadd i starkt avtagande. vara till 1909 års räkning icke kunde giva uttömmande resultat Med hänsyn att sökte kommerskollegium, att, i samband med redogörelsen för densamma,

beräkning arbetslöshetens totala omfattning i landet. Enligt dengöra en av beräkning, grundade sig på undersökning den samtidiga arbetsna som en av fackorganisationerna, skulle antalet arbetslösa under vintermålösheten inom naderna ha uppgått till omkring 60 000, ungefär tre gånger så mycv. s. räkningen erhållna antalet. Då såsom i det föregående visats ket som det vid fackorganisationerna vid denna tid väsentligen omfattade manliga yrkesutbil-

dade arbetare och arbetslöshetsrisken för arbetare inom fackorganisationerna

följaktligen måste mindre än för det stora antalet utanför organisatioanses stående arbetare, torde emellertid även den kommerskollegium beräknerna av nade siffran ligga iunderkant. Av det anförda framgår, att ett bestämt omdöme arbetslöshetsnu mera om nivåns läge före och efter världskriget icke kan grundas på arbetslöshetsräk-

ningarnas resultat. Återstår så att undersöka, huruvida ett sådant omdöme kan byggas på

uppgifterna rörande arbetslösheten inom fackorgani-

ation Den tidigaste siffran detta slag härrör från den nysss e rn a. av nämnda, kommerskollegium anordnade kontrollundersökningen och avser av

läget den sista februari år 1909. Från och med datum år 1911 vidsamma tager den fortlöpande serien månadssiffror för fackföreningarnas arbetsav

löshetsprocent se tab. 9. Om väljer månadsskiftet februari/mars till

man jämförelsedatum, kan man sålunda sidoordna ur säsongsynpunkt likvärdiga fackföreningssiffror tillbaka till 1909, varemot årsmedeltal föreligga först fr. år 1911. I följande tablå ha sammanställts fackföreningsprocenterna 0. m. dels för månadsskiftet februari/mars åren 1909 och 1911-1929, dels för ka-

lenderåren 191l1929:

Mânndsskiftet Medeltal i Mänadsskiftet Medeltal År Är febn/mars för året febn/mars för året 1909 22.7 . . . . . . . . . . 1911 12.0 5.6 1921 20.7 26.6 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1912 8.4 5.4 1922 31.9 22.9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1913 7.1 4.4 1923 19.4 12.5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1914. 7.5 7.3 1924 13.4 101 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1915 12.0 7.2 1925 13.6 11.0 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1916 6.7 4.0 1926 14.8 12.2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1917 5.5 4.0 1927 15.6 12.0 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1918 5.0 4.6 1928 13.3 10.6 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1919 7.6 5.5 1929 14.6 10.2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1920 7.5 5.4 . . . . . . . . . .

Vid bedömandet dessa siffrors användbarhet för jämförelser rörande den av allmänna arbetslöshetsnivåns höjd under de olika åren måste tagas i betrak-

tande dels huruvida några förändringar under årens lopp inträtt beträffande deras representativitet för arbetslöshetsfrekvensen inom fackorganisationerna, dels huruvida den för fackorganisationernas medlemmar konstaterade arbetslöshetsfrekvensen får ha vid olika tidpunkter varit i grad anses samma representativ även för de utan f ö r organisationerna stående arbetarnas arbetslöshetsfrekvens eller några förändringar därutinnan måste förutsättas om ha inträtt. Frågan om faekföreningsprocentens representativitet för arbetslöshetsfrekvensen bland samtliga fackföreningsmedlemmar belyses tab. 6 och textav framställningen på sid. 48. Därav framgick, att för åren 1909, 1911 samt

1924-1929 arbetslöshetsfrekvensen redovisades för 64 a 69 % de fackorav ganiserades hela medlemsantal, medan denna redovisningsprocent åren 1912-

1923 höll sig mellan 59 och 42 åren 1916-1920 steg detta procenttal aldrig över 45. Då redovisning, omfattar ungefär två tredjedelar hela en som av medlemsantalet, torde få tillfredsställande, berättigad anses synes man vara antaga, att de erhållna procenttalen för åren 1909, 1911 samt 1924--1929 böra vara tillräckligt representativa för arbetslösheten inom fackorganisationerna samt i detta avseende sinsemellan jämförliga; för de övriga åren måste denna

representativitet anses för för att medgiva jämförelse mellan siffrorna. svag Beträffande åter frågan i vad mån arbetslöshetsförhållandena för de fackorganisade arbetarna få representativa även för övriga arbetare bör till anses

en början erinras, att fackorganisationernas medlemsantal betydligt växlat under olika här ifrågavarande år. Enligt tab. 6 hade dessa organisationer vid början år 1909 den jämförelav sevis höga medlemssiffran 167 000, till följd särskilt de stora konflikmen av terna samma år sjönk denna siffra under de följande åren, så att den 19111 utgjorde endast 75 000. Härefter steg visserligen antalet, men ännu 1916 hade det nått 1909 års siffra. Åren 1917-1920 uppvisa synnerligen en stark stegring, som efter ett avbrott för åren 1921-1923 fortsatt under de - senaste åren; för 1929 var medlemsantalet 472 000. Av det anförda framgår, att den enda tidpunkt före världskriget, nu som uppvisar en organisationsfrekvens jämförlig med den efter kriget uppnådda, är året 1909. Beträffande detta år konstaterades också i det föregående, att redovisningsprocenten för arbetslösheten inom fackorganisationerna lika var god efter kriget. Om hänsyn tages till endast berörda förhållanden, som nu synes sålunda full jämförlighet föreligga mellan siffran för år 1909 och siffrorna för de senaste åren. Av framställningen på sidorna 58-61 i det föregående framgår emellertid, att beträffande såväl sättet för fackföreningarnas arbetslöshetsredovisning sammansättningen deras medlemsstock som av under årens lopp inträtt förändringar, varit ägnade att jämförelser för som göra olika tidpunkter mindre tillförlitliga. Såsom särskilt betydelsefullt härvidlag torde böra betecknas att, medan de icke yrkesutbildade arbetarna tidigare utgjorde ganska ringa del organisationernas medlemsstock, deras en av antal i förhållande till yrkesarbetarnas under år och i synnerhet senare efter världskriget kommit att starkt ökas. Då grovarbetarnas arbetslöshetsrisk otvivelaktigt är större än yrkesarbetarnas, måste den angivna nu förändringen beträffande sammansättningen organisationernas medlemsstock verka av därhän, att fackföreningsprocenterna för tidigare år bli för låga i förhållande till motsvarande siffror för år. senare Med avseende å fackföreningssiffran för 1909 bör vidare beaktas, att den avser den tidpunkt 28/2, då åren 1907-1909 fortgående, utpräglad en lågkonjunktur gjorde sig starkast märkbar på arbetsmarknaden. Ifrågavarande siffra, 22.7 skulle under sådana förhållanden endast kunna jämföras med motsvarande siffror för krisåren 1921 och 1922, resp. 20.7 och 31.9 %. Då emellertid de båda depressionsperioderna till sin karaktär voro väsentligt olikartade och då tillgängliga ekonomiska data icke giva tillräckligt underlag för ett bedömande konjunkturutslagets styrka vid det av ena och det andra tillfället, icke för dessa tidpunkter nödiga förutsättningar synas ens föreligga för att på grundval fackföreningsprocenterna med av större säkerhet kalkylera arbetslöshetsnivåns läge före och efter världskriget.

Ehuru sålunda enligt kommitténs uppfattning några verkliga beräkningar härom icke kunna göras, detta siffermaterial dock synes vara av det värde, att man med ledning detsamma kan bilda sig ungefärlig föreställning av en om arbetslöshetslägets förskjutning. Jämföras årssiffrorna för 4-årsperioderna 1911-1914 och 1926-1929, vilka båda perioder få karakteriseraanses 7-301399

de jämförelsevis goda konjunkturen finner för den förra av man en genomsnittsarbetslöshet 5.7 för den 11.3 alltså nära fördubbling. av senare en .Vad som kunnat konstateras rörande felkällorna i siffermaterialet för den tidigare perioden visar oförtydbart, att den på detsamma byggda siffran är avsevärt för låg. Vidare har angivits skal för att siffran för den perioden senare är något för hög. Även dessa båda felkällor tillsammantagna äro den om av betydelse, att en väsentlig del skillnaden mellan de båda arbetslöshetssiffav rorna kan tillskrivas dem, kan dock hela skillnaden härigenom förklaras. . Därav bör enligt kommitténs uppfattning dragas den slutsatsen, att den all-

männa arbetslöshetsnivån under det senaste decenniet legat högre än under

tiden före världskriget.

KAP. V.

Arbetslösheten inom olika kön, åldrar och yrkenå

A. Arbetslösheten inom olika kön.

Enligt tillgängliga siffror skulle arbetslösheten under åren från och med krisen 1920 så gott uteslutande varit ett männens problem, under det som att antalet arbetslösa kvinnor alltid varit litet, både absolut och relativt taget. Att arbetslösheten bland kvinnorna alltid visat låga siffror torde icke utesluta, att arbetslöshetsproblemet även för dem haft viss betydelse. De en låga siffrorna få sin huvudsakliga förklaring det förhållandet, att synas av den kvinnliga arbetsmarknaden har karaktär och sammansättning en annan än den manliga, och att kvinnorna i viss mån kunna sägas reagera annorlunda inför arbetslösheten än männen. Medan sålunda männen i stor utsträckning äro hänvisade att uteslutande skaffa sig utkomst lönarbete hos genom andra, är begreppet självförsörjandw för kvinnornas del obestämt. mera Även stora kvinnor få sin utkomst inom industri, kontorsom grupper av arbete, handel samt hotell- och restaurangrörelse, måste dock hemmen och det husliga arbetet alltjämt betraktas kvinnornas huvudsakliga arbetssom område. Man räknar sålunda med, att endast jämförelsevis ringa del en av kvinnorna är sysselsatt med lönarbete, och att även bland dessa många ha.

sin utkomst i husligt arbete. Av de därutanför sysselsatta äro åtskilliga alltjämt boende hos föräldrar och släktingar eller i egenskap gifta kvinav nor endast tidvis och under vissa förutsättningar hänvisade att söka arbete

utanför hemmet. Det råder sålunda omedelbar kontakt mellan kvinen mera nornas arbetsmarknad och hemmets arbetsområde, och arbete i eget eller andras hem kan därför ofta framstå såsom självskriven sysselsättning och försörjen ningsform vid tider arbetsbri.st ute på den öppna arbetsmarknaden. Till följd av härav behöver arbetslöshet inom yrken och fack, sysselsätta kvinnlig som arbetskraft, icke taga sig uttryck i öppet framträdande arbetslöshet bland en kvinnorna, enär hemmen tjänstgöra stor arbetsreservoar, i stor som en som utsträckning kan mottaga de kvinnor, för vilka ingen form för utkomst annan för tillfället står öppen. Frånvaron helt eller delvis arbetslöshetssiffror för kvinnornas del beav

1 En redogörelse för förändringarna i efterfrågan på arbetskraft av olika kön, åldrar samt yrkesoch kvalitetsgrad åren 1920-1929 återfinnes i betänkandetsfjärde avdelning, kap. XIII, B.

höver sålunda icke betyda, att dessa icke varit berörda av ett arbetslöshetsproblem art männens. Strukturen hos kvinnornas arbetsmarknad av samma som förklarar nämligen, varför arbetslösheten inom könen kommer till olika uttryck. Beträffande arbetslöshetens fördelning på olika kön fr. 1920 kan 0. m. man åtminstone för tiden för den egentliga massarbetslösheten hämta vissa uppgifter från arbetslöshetskommissionens material. Under denna tid förekom nämligen utdelning kontantunderstöd även till arbetslösa kvinnor, varför av den förefintliga arbetslösheten bland kvinnorna i viss utsträckning torde ha kommit till uttryck i detta material. Den först tillgängliga arbetslöshetssiffran från kommissionen gäller den 30 juni 1921, och vid denna tidpunkt 65 674 anmälda arbetslösa endast 2731 kvinnor. Sedan arbetslösvoro av heten i oktober år stigit till 98 300, visade kvinnorna emellertid en samma nedgång till omkring 900. Siffran steg under vintermånaderna 1921/22 åter, utan att dock följa arbetslöshetsökningen för männen. I november 1921 var

kvinnornas siffra 1150 av 120 000 och i januari 1922 1400 av 163 200.

Härefter reducerades antalet anmälda arbetslösa kvinnor mycket snabbt och några sådana återfinnas icke i kommissionens statistik. Fastän arbetsnumera löshetskommissionens siffror icke kunna utgöra en grundval för omdömen om arbetslöshetens absoluta höjd för kvinnornas vidkommande, peka de dock på, att kvinnoarbetslösheten haft viss, ehuru begränsad omfattning. en För år äger endast vid ett tillfälle tillgång till represenare man en mera sentativ arbetslöshetssiffra för kvinnorna, nämligen från arbetslöshetsräkningen den 5 maj 1927. Denna räkning gav vid handen, att endast 1 980 av de 64 075 anmälda arbetslösa kvinnor. Av den med ledning anmälvoro av ningssiffrorna kalkylerade totala arbetslösheten i landet, 73 665 personer, skuldärvid endast 1 992 eller 2.7 % ha varit kvinnor. Siffran ansluter sig till motsvarande tal för 1909 och 1910 års räkningar, 2.7 och 2.8 % kvinnor. Räkningen bekräftade sålunda, att de förhållanden, som råda på kvinnornas arbetsmarknad, motverka uppkomsten av arbetslöshet av större mått. Enligt erfarenheter vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna kunna de under år aktuella arbetslöshetsproblemen på kvinnornas arbetsmarknad senare i huvudsak hänföras till tre olika kategorier. I första rummet har man därvid att räkna med de svårigheter, möta den nytillträdande kvinnliga ungsom domen. Dessa svårigheter bottna dels i bristande yrkeskunskap och utbildning, dels proportionsvis mycket kraftig dragning till vissa yrken föri en tidvis nämligast kontorsbanan. Såsom ett andra problem möter den eller mindre mer tillfälliga sysslolöshet, skapas permitteringar och säsongindragningar som av inom industri och vissa andra näringslivet. Slutligen framstå svågrenar av righeterna för den kvinnliga arbetskraft, vid något högre ålder nödgas söka som ny arbetsanställning.

Då. arbetslösheten bland kvinnorna är svårare att fastställa och uppenbarligen har mindre omfattning, kommer följande behandling arbetslöshetens av sammansättning att i huvudsak begränsas till männen.

B. Arbetslösheten inom olika åldrar.

På grund att fredskrisen i stor utsträckning drabbade hela branscher och av företag och på sina håll framtvingade avskedande samtliga anställda arbeav tare återfunnos bland de entledigade arbetare alla åldrar och yrken. Under av massarbetslösheten kunde sålunda icke urskilja några särskilda arbetsman av lösheten svårare drabbade åldersgrupper och följaktligen vid denna tid icke peka på något speciellt åldersproblem bland de arbetslösa. Först sedan återanställningen börjat inom näringslivet och företagarna vid sitt urval av arbetskraft tagit sikte på de arbetssynpunkt förmånligare åldrarna, kunde ur i arbetslöshetsmaterialet särskilja problem även ålderssynpunkt. man ur Det siffermaterial, står till förfogande för belysning arbetslösheten Ungdomssom av problemet inom olika åldrar vid skilda tider, är skäligen knappt. För de första åren under fredsden undersökta tioårsperioden finnas sålunda inga andra siffror för ålders- krisen. av fördelningen bland de arbetslösa än den uppdelning kontanta understödsav tagare över och under 18 år, som kunnat erhållas ur arbetslöshetskommissionens och arbetslöshetskommittéernas utdelningslistor från understödstiden. Enligt gällande bestämmelser för statsbidrag till kontant understödsverksamhet utgår nämligen understödet och därmed även statsbidraget till olika belopp be- - roende på vederbörande befinner sig mellan 15-18 år eller över 18 år. Då om försörjningspliktiga hänföras till en gemensam grupp oberoende av åldersgräns, komma emellertid minderåriga med försörjningsplikt t. mot föräldrar att ex. generellt placeras i denna grupp, varför gruppen 15-18 år blir något, om än obetydligt för liten. För olika tidpunkter under åren 1921-23, då understödsverksamhet förekom i ganska stor utsträckning, föreligga siffror för de understöddas uppdelning på nämnda tre kategorier. I nedanstående tablå återgivas dylika siffror för juni 1921, den första kända siffran, för 1922, mars vid understödsverksamhetens kulmen, samt för juni 1922, från vilken tid understödsutdelningen, särskilt för de minderåriga, visar avsevärt lägre siffror.

Understödstagarnas 1921 1922 fördelning Juni Mars Juni Familj eförsörjare 13 600 70 394 20 042 . . . . . . . . . . Ensamståendepersoner över 18 år 14 235 31 767 3 692 . . . . . . . . . . . . 15-18 år 2 145 4 903 296 . . . . . . . . . . . . Summa 29 980 107 064 24 030

Siffrorna äro givetvis påverkade för hjälpverksamheten och av normerna giva endast bild relationen mellan understödstagarna i åldrarna över en av och under 18 år. I den mån de kunna läggas till grund för omdömen om den inbördes storleken dessa ålderskategorier, kunna draga den av synes man slutsatsen, att arbetslösheten bland minderåriga under depressionsåren icke antog några större proportioner i förhållande till arbetslösheten bland personer över IS-årsgränsen. I vilket fall helst intresset för arbetslöshetssom synes problemet bland ungdomen vid denna tid ha så gott alldeles fått träda som

i bakgrunden för uppmärksamheten kring den utbredda arbetslösheten bland

de Man också i allmänhet ha räknat med att situationen för vuxna. synes de minderåriga skulle efter krisens övervinnande förbättras minst lika snabbt

som för övriga åldersgrupper.

Vid den tid, då den från slutet år 1924 åter stigande arbetslösheten börav jade ägnas allmännare uppmärksamhet, kom intresset i större utsträckning

än tidigare att riktas på frågan arbetsmöjligheterna för ungdomen. Man om trodde sig nämligen kunna iakttaga, att den försämring, arbetsmarknaden som undergick, i hög grad drabbade ungdomen, och ganska allmänt började man diskutera frågan den k. ungdomsarbetslösheten. Det därför om s. var naturligt, att genom den arbetslöshetsrakning, på kommitténs tillman som skyndan ägde den 5 maj 1927, sökte bilda sig uppfattning arbetsrum en om löshetens förekomst inom olika åldrar. Ãlders för- Vid 1927 års arbetslöshetsräkning anmälde sig arbetslösa i åldrar alla meldelningen lan 14 och 87 år. Den absoluta 00h relativa fördelningen på olika vid arbets- grupper löshetsräk- av de vid. materialbearbetningen medtagna arbetslöshetsaønmålningarna framningen 1927. går av tab. 18. I tabellen ha dessutom inlagts siffror för antalet arbetslösa

i olika åldrar i procent den manliga befolkningen i motsvarande åldersav 31 dec. 1926; att tagit den manliga befolkningen till utgrupp man gångspunkt för jämförelsen förklaras därav, att såsom redan förut nämnts

antalet kvinnor bland de arbetslösa är mycket ringa, varför siffrorna hån- föra sig praktiskt taget endast till arbetslösheten bland männen.

Tab. 18. Antalet arbetslösa inom olika åldersgrupper enligt arbetslöshetsräkningen 1927.

Åldersgrupper Antal arbetslösa I samtliga I % folkmängden %av av 14-15 år 524 0.9 0.4 . . . . . . . . 16--17 3046 5.1 2.5 . . . . . . . . 18-20 8153 13.6 4.7 . . . . . . . . 21-25 13030 21.7 5.0 . . . . . . . . 26-30 8520 14.2 3.6 . . . . . . . . 31-40 10058 16.8 2.5 . . . . . . . . 41--50 7106 11.9 2.1 . . . . . . . . 51-60 5526 9.2 2.2 . . . . . . . . 61-65 2129 3.6 2.0 . . . . . . . . 66-70 1105 1.8 1.3 . . . . . . . . 71 år och däröver 398 0.7

okänd ålder 327 0.5 . . . . . . . Summa 59922 100.0

Siffrorna för 1927 års arbetslöshetsråkning giva vid handen, att den ålders-

grupp, som var talrikast representerad, var 21-25-åringarna, vilka utgjorde

över en femtedel av hela materialet eller 21.7 Åldersgruppen 16-20 år

omfattade 18.7 % och 26-30 år 14.2 % samtliga arbetslösa. Arbetsgruppen av

löshetens koncentration till de ålderskategorierna framträdde sålunda yngre fullt tydligt. Det vill dock synas, den k.- ungdomsarbetslösheten som om s. mindre vore koncentrerad till ungdomsgrupperna under än över 18 år.

I tioårsgrupperna 31-40 år och 41-50 år befunno sig 16.8 och 11.9 % resp. de anmälda arbetslösa. I åldrarna över 50 år 15.3 %. I fråga av voro om sistnämnda .siffra är att märka, att vid bearbetningen medtagits sådana vid

räkningen anmälda vilkas hälsa enligt uppgift så att personer, egen var svag, de måste förutsättas vara praktiskt taget oförmögna till arbete 2.7 % samtav liga.

Det till grund för tabellen liggande arbetslöshetsmaterialet, fördelat på ett-

årsgrupper, giver vid handen, att hälften de arbetslösa befunno sig i åldav rarna under 28 år. Arbetslösheten visade med undantag för de av värn- plikt berörda 21-åringarna .stigande siffror fram till 22-årsåldern, som ut- gjorde den talrikaste årsgruppen. Därefter minskas siffrorna successivt, dock

först efter 26 år mera markerat. På grund av att anmälningarna även kommo

att omfatta i mycket hög ålder nådde siffran för de arbetslösas personer medelålder så högt 32.8 år. pass som Även tidpunkten konjunktur- och säsongsynpunkt för arbetslösom ur en hetsräknings anordnande kommer att starkt påverka de resultat i fråga om

arbetslöshetstidens individuella längd, som kunna framkomma ur räknemate-

rialet, torde det dock äga visst intresse att i detta sammanhang efterse, i vad

mån arbetslöshetens varaktighet visar större eller mindre skiljaktigheter inom

olika åldersgrupper. Enligt 1927 års räkning utgjorde den genomsnittliga ar-

betslö-shetstiden inom olika tioårsgrupper följande:

14-20 21-30 31-40 41-50 51-60 61-70 år år år år år år

Månader. 7.8 14.8 15.7 18.6 20.9 25.0 . . . .

Siffrorna giva vid handen, att med högre ålder följer också längre arbetsen löshetstid.

Med hänsyn till önskvärdheten att kunna erhålla siffror till ledning för ett

bedömande eventuella förskjutningar i ålderssammansättningen bland de av arbetslösa meddelas här den procentuella åldersfördelningen vid arbetslöshets-

räkningarna 1909 och 1927:

samtliga arbetslosa

Åldersgrupp Prcicåtaáigt av

Under 18 är 2.6 5.9 . . . . . . . . . . . . . . . . 18-24 år 28.8 31.7 . . . . . . . . . . . . . . . . . 25-29 14.2 15.6 . . . . . . . . . . . . . . . . . 30-39 21.1 17.7 . . . . . . . . . . . . . . . . . 40-49 15.8 12.2 . . . . . . . . . . . . . . . . . 50-59 11.3 9.6 . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 år och däröver 5.8 6.8 . . . . . . . . . . . . . okänd ålder 0.4 0.5 . . . . . . . . . . . . . . . . Summa 100.0 100.0

I den mån jämförelse mellan dessa båda räkningar tillåtlig, visa siffen är

rorna, att den mest framträdande förändringen i arbetslöshetens ålderssam-

mansättning gällde åldrarna under 25 är. Mot 2.6 % minderåriga 1909 svarade 1927 5.9 och stegringen i 18 24 år från 28.8 till gruppen var 31.7 %. Då. höjningen dessa procentsiffror icke låter sig förklara av av några lik-

nande förändringar i befolkningsfördelningen åldersgruppen 14-17 år 5.8

och 5.7 % av befolkningen och 18-24 år 12.1 och 12.8 % för år gruppen resp.

synas siffrorna tyda på, att viss förskjutning arbetslöshetens fördelning en av

på olika åldrar ägt mellan de båda tidpunkterna. rum Arbetslös- Såsom ett led i kommitténs undersökningar av arbetslösheten ha uppgifter heten inom även inhämtats rörande arbetslöshetens förekomst och sammansättning fackför- ur olika eningarna synpunkter inom fackförbunden under år 1929. Denna undersökning, 1929. vars resultatet utförligare skildras i specialpublikationf omfattade en sammanlagt 30 fackförbund och 398 122 sistnämnda siffra personer; motsvarar det antal

medlemmar, under hela år 1929 varit redovisade i medlemsregistren. som Dessa

medlemmars fördelning på olika åldersgrupper samt antalet inom personer dessa grupper, eller flera gånger under året fristämplats på grund som en

av arbetslöshet, framgår tab. 19. För ett bedömande fackföreningsav av materialets representativitet inom olika åldersgrupper har medlemsantalet satts

i relation till antalet manliga arbetare inom industri, handel och samfärdsel

enligt 1920 års folkräkning. Antalet längre eller kortare tid under 1929

arbetslösa fackföreningsmedlemmar har vidare angivits i relation dels inbördes

mellan olika åldersgrupper, dels till medlemsantalet i åldersgrupp, dels resp. till arbetarantalet inom nyssnämnda näringar enligt 1920 års folkräkning.

Slutligen ha medtagits siffror för genomsnittliga antalet fristämplade arbets-

löshetsveckor arbetslös inom varje åldersgrupp. per

Tab. 19. Medlemsantal och arbetslöshet inom vissa fackförbund är 1929 med fördelning

på olika åldersgrupper.

Antal Antal I % av ar- I % av I % av ar- Ãld b e s t I älv sg"ppe d- b t dl betaran-

1692.41 etiilåfl - 1227535 -

19:33:

samtliga mm

15-17 31 4641: 2316 1.3 49.9 . . . . . . . . . . . 18-20 22463: g 0 - 11 185 6.3 49.3 . . . . . . . . . . .

21-25 . . . . . . . . . . 56 014 64.3 29 647 16.8 52.9 34.0

. 26-30 60 930 78.9 29103, 16.5 47.8 37.7

N

. . . . . . . . . . . 31-40 108 777 86.7 44109 25.0 40.5 35.2 . . . . . . . . . . .

41-50 80 8311 87.4 32 233 18.3 39.9 34.9

, . . . . . . . . . . 5l-60 967l 47 77.6 20 020 11.3 41.7 32.3 . . . . . . . . . . .

61-70 16 4991 44.0 7980 4.5

48.4 21.3 . . . . . . . . . . .

Samtliga 398122 70.6 U 176 593 100.0 I 44.4 I 31.3

1 K. Socialstyrelsen, Arbetslösheten inom fackförbunden samt därmed sammanhängandebe-

stämmelseri förbundsstadgaroch kollektivavtal, utg. 1931.

Att döma av tabellen kan fackföreningsmaterialet icke sägas vara representativt för åldersgrupper under 21 och över 60 år, och även beträffande gruppen 21-25 år torde respresentativiteten få mindre god. Antalet anses medlemmar i fackföreningarna i förhållande till det faktiska arbetarantalet inom ovannämnda åldersgrupper är nämligen icke tillräckligt stort för att man skall kunna lägga ovanstående material till grund för bestämda slutsatser om arbetslöshetens omfattning och relativa betydelse inom Jämdessa grupper. för man sålunda antalet arbetslösa medlemmar med totala antalet arbetare inom industri, handel och samfärdsel, visar 26-30 år den största relativa gruppen arbetslösheten samt därefter kontinuerlig minskning. Att grupperna en grup- 21-25 år har mindre siffra ända till 50 år får pen en än grupperna upp sin förklaring det förut nämnda förhållandet, att gruppen i fråga är underav representerad. Därest organisationsfrekvensen varit lika stor inom alla åldskulle just 20-25-åringarna ha uppvisat den största arbetslösheten i förrarna, hållande till arbetarantalet. Socialdemokratiska ungdomsförbundet företog i februari 1930 en undersök- Arbetêâlös-

ning rörande arbetslöshetens förekomst bland förbundets medlemmar. Ung- eltlåtâgäløiäls

domsförbundets rundfråga till de lokala avdelningarna gällde arbetslöshetens förbund 1930 omfattning under veckan den 10-15 februari 1930. Av förbundets dåvarande omkring 53 000 medlemmar, fördelade på närmare 1 000 avdelningar, deltogo

45 000 medlemmar eller 85 % i 682 avdelningar i undersökningen. Av de

rapporterande avdelningarna sade sig 30 % icke ha känning av arbetslöshet. Den konstaterade arbetslösheten inom förbundet berörde 5 143 medlemmar, där- 4 469 man och 674 kvinnor. Uppgift om åldersfördelningen bland de redoav visade arbetslösa förefanns för 4989 personer. I förhållande till det samtidiga medlemsantalet i olika åldersgrupper var arbetslöshetens absoluta och relativa förekomst följande:

. . . . . . . . . 21-25 15 922 1 79-1 11.3 . . . . . . . . . 26-30 7 111 579 8.1 . . . . . . . . . 31-35 2 505 169 6.7 . . . . . . . . . 36 år och däröver 1 163 66 5.7 . . . . . . Summa 44 725 4 989 11.2

Förbundets karaktär ungdomsorganisation sätter givetvis sin prägel på av materialet, som endast för ålderskategorierna 15-25 år kan tillerkännas viss

representativitet. Av medlemmar i åldern 15-20 år hade 13.2 % uppgivit sig

vara arbetslösa vid redovisningstillfället, och inom åldersgruppen 21-25 år

var motsvarande procenttal 11.3. Det stora flertalet de i ungdomsförbundets av undersökning ingående arbetslösa hade uppgivit en arbetslöshetstid av 3-4

månader.

C. Arbetslösheten inom olika yrken.

Arbetslöshetskommissionen införde i sina rapporter från de lokala arbets-

löshetskommittéerna specificerad månadsredovisning först fr. en mera o. m. januari 1923, varigenom uppgift från nämnda tidpunkt förefinnes fördelom

Tab. 20. Arbetslöshetens fördelning inom olika yrkesgrupper

A. Absoluta tal.

J n u a r i Yrkesgrnpper | g __

19221 1923 1924 1 1925 1 1926 1 1927 1 1928 1929 1930

1 Jordbruk skogshush. 8 200 4 417 817 o. 842 1 447 1 074 1 002 1 276 658 Jordbruk 5 723 2 791 711 574 534 719 955 561 427 . . . . . . . . . . Skogshushållning 2 477 1 626 131 873 540 283 321 256 231 . . . . . .

II. Industri o. hantverk 53 060 36884 9561 12420 12275 15282 13760 8604 7514

Gruvdr. och malmförädl. 3 393 4 258 864 2 011 2 428 1 776 l 751 1 112 910 . . . Jord-, sten- o. glasind. 4010 4992 1937 844 854 3189 897 707 517 . . . . Metall- 0. maskinind. 18 068 13235 2 526 2 908 2 086 2 306 2 071 1 160 933

Trävaruindustri 7 104 2 967 753 2 657 2 844 3 412 3 085 2 173 2 153 . . . . . . . Byggnadsverksamhet 11 793 4 466 1 292 2 231 2 390 2 610 2 927 1 925 1 620 . . . . . Läder-, hår- och gnmmiind.. 492 247 97 141 211 195 180 136 156 . Textilindustri 403 187 101 112 155 206 143 150 142 . . . . . . . . Beklädnadsindustri 1 033 240 99 88 132 140 178 141 139 . . . . . .

. . . . . . . särskilt specif 3 494 4 573 1 398 946 586 782 715 467 385 . . . . . . .

III. Sjöfart 0. fiskc 4649 1389 628 696 603 394 357 142 182 . . .

IV. Handel o. samfärdsel 7024 2970 944 1 507 1 260 1 489 1 757 1 147 1 112

K0ntors-, bank- o. 842 411 61 94 86 78 114 67 62 pers. . . Butiks- o. magasinspers. 1375 790 286 458 416 469 523 343 318 . . . Hotell- och 269 114 20 42 41 44 66 36 38 restaurangpers. . . Transportarbetare 4 306 1 267 477 755 672 837 966 606 662 . . . . . . Allm. 0. litterär verks. 156 29 6 16 5 12 22 11 4 . . . . Ej särskilt specif 76 359 94 142 40 49 66 84 28 . . . . . . .

V. Husligt arbete 10 348 35 21 1 15 8 2 38 . . . .

V1. Annat arbete 18 831 9483 3381 4543 7498 9225 10 504 7800 7143 . . . .

Summa 97 774 55 491| 391| 6341 7111 407| 662 15 20 22 27 26 18 519 16647

1 Januarisiüran 1922 är den offentliga arbetsförmedlingens arbetsansökningar på. manliga av-

ningen på olika yrken den till kommissionen rapporterade arbetslösheten. av 1 tab. 20 redovisas januarisiffrorna för åren 1923-1930 för antalet hjälpsö-

kande arbetslösa inom olika yrkesgrupper. Då liknande siffror saknas för

motsvarande månad år 1922, betecknade arbetslöshetens absoluta maxisom har till utfyllnad tabellen inlagts antalet vid de offentliga arbetsmum, av

januari 1922-1930 enligt arbetslöslnetskommissionens material.

B. Relativa tal.

J a n u a ri

Yrkesgrupper

19221 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930

Jordbruk skogshush. 8.9 7.9 5.5 7.0 4.7 3.6 4.3 4.4 4.0 0. Jordbruk 6.2 5.0 4.6 2.8 2.3 2.6 3.6 3.0 2.6 . . . . . . . . . . Skogshushållning 2.9 0.9 4.2 2.4 1.0 1.2 1.4 1.4 . . . . . .

II. Industri o. hantverk 57.0 66.5 62.: 60.2 54.1 55.: 47.9 46.5 45.1

malmförädl. 3.7 7.7 5.6 9.7 10.7 6.5 6.6 6.0 5.6 Gruvdr. 0. . . . .

4.4 9.0 12.6 4.1 3.8 11.6 3.3 3.3 3.1 J0rd-, sten- o. glasind. . . . .

Metall- och maskinind.. 19.7 23.9 16.4 14.1 9.2 8.4 7.7 6.3 5.6 . . . Trävaruindustri 5.4 4.9 12.9 12.5 12.6 11.6 11.7 12.9 . . . . . . . Byggnadsverksamhet 12.9 8.1 8.4 10.8 10.5 9.5 11.0 11.4 9.7 . . . . . Läder-, hår- o. gummiind. 0.5 0.4 0.6 0.7 0.9 0.7 0.7 0.7 1.0 . . Textilindustri 0.4 0.3 0.7 0.5 0.7 0.8 0.5 0.8 0.9 . . . . . . . . Beklädnadsindustri 1.1 0.4 0.6 0.4 0.6 0.5 0.7 0.8 0.8 . . . . . . Närings- o. njutn.m.ind. 1.3 1.0 1.8 1.1 1.0 1.2 1.2 1.4 1.3 . . . KenL-tekn. belysn.-ind. 0.7 0.6 0.5 0.6 0.8 0.6 0.6 0.9 0.5 o. . . .

Trämasse- 0. pappersind. 0.8 0.9 0.5 0.3 0.5 0.4 0.9 1.2 1.3 . . . Grafisk industri 0.8 0.6 0.4 0.3 0.3 0.2 0.4 0.2 0.2 . . . . . . . Ej särskilt specif 3.8 8.2 9.1 4.7 2.6 2.9 2.7 2.5 2.3 . . . . . . .

III. Sjöfart och fiske 5.1 2.5 4.4 3.1 2.7 1.4 1.3 0.0 1.4 . .

IV. Handel o. samfärdsel 7.7 5.1 6.1 7.5 5.5 5.4 6.6 6.2 6.7

Kontors-, bank- pers. 0.9 0.7 0.4 0.5 0.4 0.3 0.4 0.4 0.4 o. . . Butiks- o. magasinspers. 1.5 1.4 1.9 2.2 1.8 1.7 1.9 1.8 1.9 . . . Hotell- restaurangpers. 0.3 0.2 0.1 0.2 0.2 0.2 0.3 0.2 0.2 o. . . . Transportarbetare 4.7 2.3 3.1 3.6 2.9 3.0 3.6 3.3 4.0 . . . . . . Allm. litterär verks. 0.2 0.1 0.0 0.1 0.0 0.0 0.1 0.1 0.0 0. . . . . Ej särskilt specif 0.1 0.7 0.6 0.7 0.2 0.2 0.3 0.4 0.2 . . . . . . .

V. Husligt arbete 0.0 0.6 0.2 0.1 0.0 0.1 0.0 0.0 0.2 . . . .

VI. Annat arbete. 22.0 17.1 22.0 22.0 33.0 33.7 39.4 42.1 42.9 . . . .

Summa 100.01 100.01 100.o| 100.o 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0

delningen.

förmedlingarna gjorda arbetsansökningar män vid nämnda tidpunkt. Enär av bestämmelserna om arbetslöshetshjälp föreskrevo, att arbetslös, hänvände som sig till arbetslöshetskommitté, skulle dessförinnan ha sökt arbete vid offentlig arbetsförmedling, hade arbetsförmedlingssiffran bort uppgå till minst arbetslöshetskommissionens tal. Så är emellertid fallet. Mot arbetslöshetskommissionens 163 200 hjälpsökande, 161500 män, vid den ofvarav svara fentliga arbetsförmedlingen endast 91 800 ansökningar arbete 88100 on1 av manliga Differensen förklaras därav, att arbetsförmedlingsorgan personer. endast förefunnos i en del av de orter, varifrån arbetslöshet inrapporterats. I första hand gällde denna brist järnbruksbygderna, sågverksdistrikten och en del smärre verkstadsorter, och måste därför räkna med, att i arbetsförman medlingssiffrorna i januari 1922 motsvarande yrkesgrupper äro något underrepresenterade. De på dessa vägar erhållna arbetslöshetssiffrorna inom olika yrken för januari 1922-1930 ha i tabellen återgivits jämväl i procent för åskådliggörande den relativa fördelningen. Den över hela yrkesskala.n utbredda av arbetslösheten 1922 visar det följande året koncentration närmast till en metall- och maskinindustri, jord- och stenindustri, byggnadsverksamhet samt det

rena grovarbetet i tabellen under rubriken annat arbete. Under det

gynnsamma året 1924 sjönko alla siffror högst avsevärt, och på den relaser man tiva fördelningen, omfattade metallindustrien och gruvdriften även nu en procentuellt mindre del än föregående år, medan relativtalen för grovarbetarna, jord- och stenindustrien, samt byggnadsverksamheten ökade. Det är från denna tid grovarbetarna börja bli allt dominerande i kommissionens mer material mot 22.0 % 1924 svarade 1930 42.9 Då därtill kommer, att bygg- nadsarbetargruppen, i vilken grovarbetare talrikt ingå, alltsedan dess kommit att ligga vid omkring 10 finner här belägg för karakteristiken man av den svenska arbetslösheten under åren fram till 1930 års kris såsom i stor utsträckning ett grovarbetarproblem. Uppgången i arbetslöshetssiffrorna år 1925 framträdde kraftigasti fråga om trävaruindustri och malmförädlingsverk, och det är inom dessa näringsgrenar, som siffrorna längst höllo sig kvar vid relativt hög nivå. Geografiskt har en denna arbetslöshet varit koncentrerad till Bergslagen och de norrländska norr-

bottniska sågverksdistrikten. När arbetslösheten år 1927 ånyo kulminerade,

berörde den förutom den allmänna grovarbetargruppen förnämligast såg- -- verksarbetare och stenhuggeriarbetare; stenindustrien hade då att ånyo genomkämpa lågkonjunktur. Till byggnadsarbetargruppen hänförda arbetsen lösa hade likaledes ökat i antal liksom också metall- och maskinindustriens. Den efter januari 1927 konstaterade nedgången berörde samtliga yrkesgrupper. Om bortser från stenindustriens markerade förbättring, minskman var ningen de arbetslöshetsanmälda kraftigast inom metall- och maskininduav strien. I mån läget fram till år 1930 förbättrades, koncentrerades städernas samma arbetslöshet i huvudsak till grovarbetargruppen del icke yrkeskunniga samt en byggnads- och verkstadsarbetare. En likaledes till städernas arbetslöshets-

kategori hänförlig har varit butiks- och magasinspersonalen med ett grupp mindre inslag kontorspersonal. av På. grund hjälpverksamhetens begränsning har arbetslösheten inom jordav bruk och skogshushållning ytterst ofullständigt kommit till uttryck i arbets-

löshetskommissionens material. Med ledning de till socialstyrelsen inkommande månatliga uppgifterna om Fackförav arbetslösheten inom fackorganisationerna har i tab. 21 sammanställt siff- eningsstatiman stiken. för den årliga genomsnittliga arbetslöshetsprocenten för olika näringsgrenar ror och industrigrupper åren 1920-1929. Siffrorna äro hämtade tabellbilaga ur B sid. 510, i vilket sammanhang även redogörelse lämnas för fackförbunds-

materialets fördelning på de olika yrkesgrupperna. Även de i tabellen återgivna siffrorna för arbetslösheten bland de om organiserade arbetarna inom olika näringsgrenar och industrier röna inverkan de redovisningslförhållanden inom fackförbundsstatistiken, som behandlats i av

Tab. 21. Arbetslösheten i procent inom olika näringsgrenar och industrigrupper i medeltal för åren 1920-1929 enligt fackföreningsstatistiken.

N i 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 r n g s g r e n a r

I. Industri. Malmbrytning och metallindustri 4.3 29.4 31.1 16.0 9.4 8.3 10.1 10.1 7.6 6.2 . . 1a. Grnvor o. anrik. verk 2.5 26.8 30.9 20.6 16.2 13.6 16.7 16.2 15.0 13.5 1b.Järn-,stål-mmetallverk 4.5 30.4 23.3 15.4 9.0 10.7 11.4 11.0 8.0 5.1 1c. Verkstadsind. 4.2 29.1 32.9 16.0 9.2 8.2 9.7 9.7 7.3 6.6 m. m. . Jord- o. stenindustri 15.8 40.3 28.0 14.4 14.9 16.1 21.2 19.0 17.6 15.6 Träindustri 5.6 40.2 31.2 19.2 19.5 20.5 22.5 23.0 19.2 21.7 . . . . Pappers- o. grafisk industri 3.3 29.3 11.5 4.9 4.3 4.3 4.0 5.3 4.6 5.1 . . . . .

Textil- och bekläduadsindustri. 3.8 19.3 7.0 5.1 3.4 4.8 4.6 4.8 4.0 5.0 . . Lädçf, hår- o. gummwaruindustri 3.8 19.8 16.4 7.1 7.4 8.0 10.8 9.3 10.8 10.8 Kemisk-teknisk ind. 10.9 36.1 24.3 18.1 11.4 11.0 12.0 11.8 8.8 7.6 Kraft-, belysnings- 0. vattenverk 1.3 2.8 3.7 2.9 2.8 5.0 4.9 4.9 4.5 4.1 . 1-9. Samtliga industrigrupper. 4.9 26.8 22.5 11.9 9.4 9.8 10.9 10.7 9.1 8.8 . . . . II. Byggnadsverksamhet 14.1 32.0 35.3 22.6 22.6 28.3 28.8 29.3 27.6 26.7 . . . . III. Handel 2.6 9.5 11.1 7.8 5.6 7.9 7.6 7.1 6.8 6.8 . . . . . 31V. Transport 6.2 21.0 21.9 12.1 10.9 16.3 16.9 12.9 13.1 11.8

5.4 26.51 22.9| 12.51 10.1 11.0 12.2| 12.0 10.6 10.2

Samtliga

föregående kapitel, åskådliggöra dock siffrorna de relativa årliga förskjutnininom varje näring. Dessa förskjutningar överensstämma i allt väsentgarna ligt med den bild arbetslöshetsutvecklingen inom yrkena, erhölls av som av arbetslöshetskommissionens material. För den händelse jämförelse man genom mellan procentsiffrorna för olika näringsgrenar vill bilda sig uppfattning en om den faktiska skillnaden i arbetslöshetsnivå dem emellan under ett visst år, bör dock beaktas, att siffrorna äro påverkade av organisationernas olika struktur och av de olika grunder, enligt vilka fristämplingsförfarandet kan äga inom olika förbund. Arbetslöshet av olika natur inrymmes sålunrum da i växlande proportioner i redovisningarna från olika förbund och arbetsområden. Arbetslös- Ett rikhaltigt och värdefullt material i fråga arbetslösheten inom olika om hetsräknin- yrken förskriver sig från arbetslöshetsräkningen 1927. Räkningen inföll i gens siffror. vårbrytningen och gav sålunda icke de maximisiffror för den gängse vinterarbetslösheten inom olika säsongyrken, som en räkning tidigare under året skulle lämnat. Endast inom skogsarbetardistrikten räkningen höga sä.gav songsiffror till följd att densamma kom att förläggas till tidpunkt på av en året, då vinterarbetet i skogarna är slutfört men flottningen och andra för skogsarbetarna ifrågakommande sommararbeten i allmänhet ännu kommit i gång. Siffrorna för de arbetslösa inom olika yrkesgrupper framgå tab. 22. av I fråga yrkesfördelningen har vid bearbetningen hänfört om man personer till den bransch, där de haft sin huvudsakliga sysselsättning oberoende av om de uppgivit sig vara grov- och diversearbetare, varigenom restgruppen diversearbetare kommit att omfatta endast 3.5 % av samtliga anmälda. Däremot ha samtliga kontors- och handelsarbetare sammanförts till gemensam en utan hänsyn till de haft sin senaste anställning vid ett industriellt grupp om eller merkantilt företag. Arbetslösa springpojkar ha emellertid hänförts till denna grupp, utan räknats till ungdom utan särskilt yrke, varvid man utgått ifrån, att flertalet av dessa pojkar torde få söka framtida sysselsättning utanför sitt dittillsvarande arbetsområde. Det största antalet arbetslösa uppvisade byggnads-, metall-, skogs- och träindustrierna, till vilka resp. 18, 15, 13 och 10 % de anmälda grupper av voro att räkna. Redan i det föregående har omnämnts den dominerande plats, som de arbetslöshet drabbade grovarbetarna intaga inom byggnadsgruppen, och av siffrorna för männen visa, att 9.9 av de 17.6 procenten kunde karakteriseras såsom icke-yrkesmän. Inom malmbrytning och metallindustri vid räknetillfället verkgruppen voro stadsarbetarna den största gruppen, medan arbetslösheten bland järnbruksoch gruvarbetarna var isolerad till ett fåtal orter. Skogsbrukets höga siffror fingo sin förklaring den rådande säsongsituaav tionen i skogar och flottleder, medan träindustriens arbetslöshet visade sig påverkad förhållandena i vissa sågverksdistrikt. Å andra sidan mötte det inom av dessa stora svårigheter att draga bestämda gränser mellan jord- och grupper skogsarbetarkategorierna, enär många av de arbetslösa voro ägare eller brukare jord för sin utkomst beroende av kontantförtjänster inom skogsbruk och av men

Tab. 22. Antalet arbetslösa inom olika yrkesgrupper enligt urbetslöshetsräkningen 1927.

Män Kvinnor Tillsammans Yrkesgrupper

Antal Antal % Antal %

1 Jordbruk 4 009 6.9 21 1.1 4 030 6.7 . . . . . . . . . . . . . . . I 2 Skogshushållning 7 717 13.3 7 717 12.9 . . . . . . . . . . . - - 3 Malmbrytniug och metallindustri 8542 14.7 50 2.7 8592 14.3 . . . . , därav: gruvarbetare 719 1.2 719 1.2 . . . . . . . . . - järnbruksarbetare 1 671 2.9 2 0.1 1 673 2.8 . . . . . . . , verkstadsarbetare 3 454 6.0 3 464 6.8 . . . . . . . - - 4 Jord- och stenindustri 1 499 2.6 58 3.1 1557 2.6 . . . . . . . . . 5 Träindustri 6 005 10.3 12 0.6 6 017 10.0 . . . . . . . . . . . . . . därav: sågverksarbetare 4 968 8.6 1 0.1 4 969 8.3 . . . . . . . 6 Pappersindustri 1 135 2.0 58 3.1 1 193 2.0 . . . . . . . . . . . . 7 Grafisk industri 456 0.8 17 0.9 473 0.8 . . . . . . , . . . . . , 8 Livsmedelsindustri 1 664 2.9 178 9.6 1 842 3.1 . . . . . . . . . . . . 9 Textil- och beklädnadsindustri 760 1.3 211 11.4 971 1.6 . . . . . 10 Läder, här- och gummivaruindustri 972 1.7 34 1.8 1006 1.7 . . . 11 Kemisk-teknisk industri 662 1.1 35 1.9 697 1.2 . . . . . . . . 12 Byggnadsverksamhet 10 210 17.6 1 0.1 10 211 17.0 . . . . . . . . . . därav: grovarbetare 5 727 9.9 1 0.1 6 728 9.6 . . . . . . . . . träarbetare 1 894 3.5 1 894 3.2 . . . . . . . . . . - -- 13 Kraft- och belysningsverk 78 0.1 - 78 0.1 . . . . . . . - 14 specificerad industri 719 1.2 3 0.2 722 1.2 . . . . . . . . . r 15 Kontorsarbete och handel 3298 5.7 416 22.4 3714 6.2 r . . . . . . . 16 Landtransport 2 254 3.9 1 0.1 2 255 3.8 . . . . . . . . . . . . . därav: kuskar, chaufförer m. 1 491 2.6 1 491 2.5 . . . . - - 17 Sjöfart 999 1.7 5 0.8 1004 1.7 . . . . . . . . . . . . . . . . v 18 Allmän tjänst och fria yrken 204 0.3 108 5.8 312 0.5 . . . . . . 19 Restaurang- och hotellrörelse 212 0.4 84 4.5 296 0.5 . . . . . . 20 Husligt arbete 77 0.1 315 17.0 392 0.7 . . . . . . . . . . . . 21 Diversearbetare 2 106 3.6 2 106 3.6 . . . . . . . . . . . . - - 22 Ungdom utan särskilt yrke 3824 6.6 249 13.4 4073 6.8 . . . . . . . . 23 F. militärer 664 1.2 664 1.1 . . . . . . . . . . . . - -

Summa 58 066 100.0 1 856 IGLO 59 922 100.0

träindustri. Dylika fall, försvarade arbetslöshetskarakteristiken, före som kommo särskilt i Norrland.

De i anslutning till arhetslöshetsräkningen bedrivna lokala arbetsmarknade-

och arbetslöshetsstudierna lämna material till belysning yrkesfördelningen av bland de arbetslösa inom vissa begränsade geografiska områden. För de tre.:

större undersökningsorter kunna följande siffror meddelas:

grupperna av

Medelstora Landsbygden storstäderna och mindre i södra o. mell. Riket städer Sverige

Jordbruk { 11.4 6.7

l

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 4.4 Skogsbruk 4.6 12.9 . . . . . . . . . . . . . . . . . Metall- och maskinindustri 17.6 15.2 7.0 14.3 . . . . . . . . . . Jord- och stenindustri 1.1 1.6 5.3 2.6 . . . . . . . . . . . . Trä- och pappersindustri 5.2 9.7 12.6 12.8 . . . . . . . . . . . Livsmedelsindustri 4.2 4.6 1.3 3.1 . . . . . . . . . . . . . . Textil- och läderindustri 3.4 5.6 4.0 3.3 . . . . . . . . . . . Byggnadsverksamhet 20.8 28.4 14.4 17.0 . . . . . . . . . . . . . Annan industriell verksamhet 6.6 5.0 8.7 2.5 . . . . . . . . . Handel och allmän tjänst 17.6 6.5 1.5 7.2 . . . . . . . . . . Transport- och diversearbete 22.2 19.0 29.2 17.6 . . . . . . . . . 100.0 100.0 100.0 100.0

Metall- och maskinindustriens arbetslösa befunnos starkast representevara rade inom storstäderna liksom handel och allmän tjänst, i stället gruppen men visade trä- och pappersindustrien samt jord- och stenindustrien högre siffror

inom de övriga ortsgrupperna, förklarligt till följd de olika näringsnog av grenarnas lokala förläggning. Textil- och läderindustriens arbetslöshet gällde

huvudsakligen mellangruppen, under det att den höga siffran för induannan striell verksamhet inom landsbygdskommunerna förklaras förekomsten av av tändsticksindustri inom några undersökningsorter.

Byggnadsarbetarnas andel arbetslöshetssiffrorna icke oväsentlig på av var landsbygden och beträffande de medelstora och mindre städerna till och med

större än i de större städerna. Detta sammanhänger givetvis med byggnads-

verksamhetens kraftiga uppsving inom de större städerna, torde till viss men grad få sin förklaring svårigheten beträffande yrkesdefinitionen på orter av med mindre genomförd arbetsfördelning. De arbetslösa här icke sällan voro allroundmen och ägde nästan alltid någon förtrogenhet med snickeri- och

mureriarbete, vilket gav dem anledning att beteckna sig såsom byggnads-

arbetare.

Gruppen arbetslösa transport- och diversearbetare, vilken i storstäderna får

sin naturliga förklaring där befintliga reservarmé tillfällighetsarbetare, av av var även proportionsvis mycket stor på landsbygden och likaledes ett gav uttryck för den mindre arbetsspecialiseringen därstädes. Kravet på yrkesrör-

lighet å landsbygden mycket stort, vilket återspeglas i det förhållandet, synes att många av de i lokalundersökningarna ingående arbetslösa under långa ske-

den av sitt liv arbetat omväxlande inom jord- och skogsbruk, vid byggnadsföre-

tag, torvmossar, stenarbeten och jordschaktning eller annat grovarbete och detta

sistnämnda vid företag såväl i hemorten i städer eller i andra orter på som landsbygden. För denna stora arbetargrupp blir frågan-om arbete eller arbets-

löshet sålunda mindre avhängig graden livaktighet inom någon viss av av

bransch det samlade behovet arbetskraft.

än av av Arbetslöshetsräkningen möjliggjorde ett bedömande arbetslöshetens av ut-

bredning inom olika näringsgrenar och fack med särskilt beaktande yrkesav och kvalifikationsmomentet. De arbetslösa inom omfatta övergrupper, som vägande mindre specialiserad och yrkesbetonad arbetskraft jord- och skogsbruk, jord- och stenindustri, byggnadsverksamhet samt transport- och diverse-

arbete omfattade icke mindre än 56.8 detta för landet i dess helhet. Mot-

svarande siffror för de ovan nämnda geografiska områdena äro för storstäderna 45.4 för medelstora och mindre städer 53.4 % och för landsbygdskommuner 64.9 Att dessa siffror icke rymma hela frågan om sambandet mellan arbetslöshet och yrke är emellertid tydligt i betraktande att stora grupper halvav specialiserad eller rent ospecialiserad arbetskraft finnas bland de arbetslösa inom sådana näringsgrenar som malmbrytning och metallindustri, trä- och pappersindustri samt kemisk-teknisk industri. Det måste sålunda fastslaget anses genom arbetslöshetsräkningen, att den arbetslöshet, som förefanns vid tiden för arbetslöshetens vändpunkt år 1927, inneslöt en majoritet av icke yrkeskunnig eller yrkesspecialiserad arbetskraft. I första hand var detta fallet inom av arbetslöshet drabbade landsbygdsdistrikt, medan yrkesbetoningen blev mera framträdande ju tätare och industriinriktade, befolkningsanhopningarna mera voro. Trots detta dock grovarbetarproblemet även i de större städerna det var dominerande. Beträffande frågan säsongarbetslöshetens andel siffrorna kan slutliom av något hälften de anmälda hänförliga till klart i gen nämnas, att mer än av voro säsongbetonade yrken. All sysslolöshet inom ett dylikt fack får emellertid icke betecknas såsom säsongarbetslöshet, eftersom konjunktur- och likartade företeelser kunna spela in även under tiden för sedvanlig lågsäsong. Å andra en sidan får man bortse ifrån, att knappast någon näringsgren i vårt land på grund den dominerande faktor, klimatförändringarna utgöra för vår av som arbetsmarknad är helt oberoende säsongförhållanden. Med Vederbörligt - av beaktande dessa moment är det dock tillåtligt att sluta, att arbetslösheten vid av räknetillfället i mer än hälften de anmälda fallen hade sin orsak i arbetsav tillgångens säsongväxlingar. Allra tydligast detta fallet inom den var norrländska skogs- och trävaruhanteringen, vilken omfattade omkring 70 % samtav liga vid räkningen anmälda arbetslösa i Norrland. För hela landet uppgingo de arbetslösa inom jord- och skogsbruk samt träindustri till 30 % hela antalet av anmälda och inom den säsongbetonade byggnadsverksamheten till 17 %. Säsongföreteelsen kom sålunda på flera sätt till uttryck i detta arbetslöshetsmaterial. Såsom ett ytterligare material rörande arbetslösheten inom olika yrken kunna Fackförei detta sammanhang anföras vissa siffror den förut nämnda undersökningen ningsunderur sökningen rörande arbetslösheten inom fackförbunden 1929. Med ledning denna 1929. av undersökning kan konstatera arbetslöshetens förekomst och fördelning inom man olika organisationer. I tab. 23 meddelas för varje fackförbund, dels antalet helårsmedlemmar 1929, dels dessas fördelning på olika med hänsyn grupper till den tid vederbörande varit arbetslös under året, oberoende denna av om arbetslöshet varit sammanhängande eller fördelad på flera perioder. Fackförbunden ha grupperats efter fallande arbetslöshet, efter relativa v. s. an- 8-301399

Tab. 28. Arbetslöshetens fördelning inom olika fackförbund år 1929.

Procentuella antalet medlemmar som varit arbetslösa A t x n Fackmbnnd

måla ingen 1-2 3-4 1-2 w 5-6 nä äåofk

hela mt vecka veckor veckor mån. män. män. háia året

Skogs- mflottn. 7021 0.1 0.4 0.3 1.6 5.7 15.8 73.6 2.5 . . Sågverksind. 33 227 4.8 13.6 10.5 16.7 15.5 12.3 25.3 1.3 . . . . Murare 7262 10.1 11.4 10.4 27.2 25.4 11.3 4.1 0.1 . . . . . . .

. . . . Tunnbindare 184 46.2 6.0 9.3 15.2 12.5 6.5 4.3 . . . . - Träindustri. 12197 50.8 15.5 9.1 9.6 6.6 3.2 3.8 1.4 . . . . Föremförb. 5433 55.6 16.9 6.1 8.8 4.0 1.3 4.8 2.0 . . . . Elektnarb. 4310 57.0 15.9 6.0 7.7 6.7 3.8 2.5 0.4 . . . . Transportarb. 20142 63.0 4.5 5.3 7.8 8.6 4.2 5.8 0.8 . . . Bokbindare 3966 70.3 13.8 4.5 4.4 2.7 1.2 2.7 0.4 . . . . Metallind 82260 73.4 8.4 3.9 5.3 3.9 2.0 2.1 1.0 . . . . . . Pappersind. 31352 75.2 7.9 3.1 4.9 3.6 2.3 2.2 0.8 . . . . Gjutare 5526 79.1 11.9 3.2 2.3 1.4 0.5 0.8 0.23 . . . . . . Hendelsarb. 11084 80.7 2.2 1.3 3.2 4.3 3.3 4.2 0.8 . . . . Gruvindustri 5431 81.3 3.5 2.1 2.9 2.1 3.8 4.3 . . . . - Frisörarb. 1015 81.3 3.1 3.6 5.4 3.2 1.1 1.7 0.1 . . . . . Kommunalarb. 19146 84.5 2.1 2.7 3.3 3.7 1.5 1.9 0.3 . . . Hotell- rest. 2505 85.7 3.0 2.1 3.4 2.2 3.6 o. . . . - - Typograf 8088 87.5 2.2 0.9 2.1 2.0 1.7 2.6 1.0 . . . . . Litograf 1534 87.9 6.5 1.3 1.0 1.2 0.8 0.7 0.6 . . . . . . Järnvâgsm. 35 868 91.0 1.1 1.0 2.6 2.5 1.6 0.2 . . . . -- Telegr. 0. telef. 1899 93.7 0.1 1.0 0.6 2.5 1.3 0.8 . . . - Tobaksind 2388 96.0 0.5 0.1 0.3 2.3 0.8 . . . . . . - -

Summa 398122 l 55.7 l 9.3 i 5.6 8.5 i 7.4 l 4.8 i 7.6 1.1

talet medlemmar, som under året f ristämplats för arbetslöshet. Tabellen liksom

den följande kommentaren till densamma är grundad på de utförliga uppgifter om fackförbunden och de därinom förefintliga olika arbetarkategorierna,

vilka redovisas i den förut nämnda specialpublikationen angående fackföre-

ningsarbetslösheten 1929.

Procenttalen växlade från högst 99.9 % skogs- och flottningsarbetarförbun-

det till lägst 4.0 % tobaksindustriarbetarförbundet. Det förstnämnda för-

bundet intog en särställning gentemot övriga organisationer icke endast därutinnan, att praktiskt taget hela medlemsbeståndet varit eller mindre berört mer av arbetslöshet, utan även i det hänseendet, att det stora flertalet hithörande av arbetslösa uppvisade förhållandevis lång arbetslöshetstid. Över meden av lemmarna hade redovisats såsom arbetslösa under än halva året, och endast mer

8 % hela antalet hade varit i arbete 8 månader 34 veckor eller däröver.

av Föga siffror uppvisade de till sågverksindustriarbetarförbundet gynnsammare anslutna skogs- och flottningsarbetarna. Sammanför man samtliga de inom skogshanteringen sysselsatta arbetarna till finner att hithöen grupp, man, av rande arbetare mindre än 62.6 % varit fristämplade än 6 månader. Motmer svarande siffra för hela det i undersökningen ingående materialet utgjorde 8.7 På skogsarbetargruppen, i sin helhet omfattade endast 4 % de som av undersökta arbetarna, kommo sålunda 31 % av de halvårsarbetslösa. Frånräknade hela denna arbetarkategori, sjönk den nämnda procentman ovan siffran 8.7 till endast 6.3, medan däremot procentuella antalet arbetare, som icke haft någon arbetslöshetsvecka, ökades från 55.7 till 58.1 Bland organisationer med ett relativt stort antal fall långvarig arbetsav löshet närmast efter skogs- och sågverksarbetareförbunden, att nämna voro, väg- och vattenbyggnads- samt grov- och fabriksarbetarförbunden. Inom den sistnämnda organisationen framträdde särskilt sockerindustriens kampanjarbetare samt den numerärt visserligen obetydliga torvindustriarbetare med gruppen synnerligen siffror. Vad starkt influerade förbundets ogynnsamma som genomsnittssiffra också den relativt stora arbetslösheten bland byggnadsvar arbetare och byggnadsämnesarbetare. Å andra sidan ingår i denna organisation yrkesgrupper som kol- och lerindustriarbetarna samt tändsticksindustriarbetarna, av vilka särskilt de förstnämnda utmärkte sig för synnerligen låg arbetslöshetsfrekvens. En i viss mån annan arbetslöshetstyp än i de nämnda yrkesgrupperna ovan finner man inom vissa av de typiska säsongyrkena i beklädnads- och byggnadsbranscherna. Hithörande organisationer karakteriserades mycket hög av arbetslöshetsfrekvens. Däremot arbetslöshetstidens längd i det stora flervar talet fall jämförelsevis kort. Sålunda hade inom beklädnadsarbetarförbundet ungefär halva medlemsbeståndet haft arbetslöshetstid 1-4 veckor, och en av inom ytterligare tre fackförbund hatt- och pälsarbetare, stenarbetare och skoarbetare befunnos än de redovisade medlemmarna hänför- - mer av vara liga till kategori. Inom byggnadsfacken den normala säsongsamma var arbetslösheten något längre varaktighet. En arbetslöshetstid 1-4 måav av

nader 5-18 veckor redovisades för än hälften och

mer av murarna av cza av byggnadsträarbetarna. Ovanstående material, visserligen endast hänför sig till ett arbetssom ur marknadssynpunkt synnerligen gynnsamt år, bestyrker, att arbetslösheten är mycket växlande inom olika förbund och att arbetslöshetsrisken i större eller mindre utsträckning koncentreras till viss del arbetarstammen. en av

Till komplettering den bild arbetslöshetens fördelning inom olika fackav av förbund under ett år, erhålles ovannämnda undersökning, kunna som av anföras vissa siffror från metallindustriarbetarförbundet rörande förhållandena under längre period. Materialet hänför sig till tiden 30 en juni 1924-31 december 1927 och berör de 45 356 i förbundets medlemsregister vid förstnämnda tidpunkt upptagna vilka tillhört förbundet alltifrån personer, den 1 januari 1924 eller tidigare.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1-2 veckor 6091 13.4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3-10 7 754 17.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11-24 7 305 16.2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25 eller Hera veckor 7993 17.6 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tillhopa 45 356 100.0

Det är anmärkningsvärt, att mindre än 35.7 % medlemmarna under 31/2 av års tid icke uppvisat någon fristämpling för arbetslöshet. Till denna grupp ansluter sig mycket nära de 13.4 % av medlemmarna, som endast haft 1 2 veckors redovisad arbetslöshet. Om dessa arbetslöshetsveckor sättas i samband med ombyte av arbetsplats, torde man få räkna med att omkring hälften av medlemsstocken icke under förevarande undersökningsperiod drabbats av arbetslöshet. Av medlemmarna hade 17.6 redovisade arbetslöshetstid % en av 25 veckor och däröver.

TREDJE AVDELNINGEN DET SVENSKA NÄRINGSLIVET OCH DESS FÖRÄNDRINGAR ÅREN 1929-1929

KAP. VI.

Förändringar i folkmängd och tillgång på arbetskraft.

I de två första avdelningarna detta betänkande har kommittén framlagt av och kritiskt belyst tillgängligt övervägande statistiskt material beträf- - fande arbetslöshetens utveckling och omfattning. Innan kommittén övergår att skildra orsakerna till denna utveckling, måste sammanställning göras en av de uppgifter, vilka funnits tillgängliga eller kommittén själv kunnat åvägaav bringas, beträffande näringslivets och arbetsmarknadens utveckling i för tillgången och efterfrågan på arbetskraft väsentliga avseenden. Framställningen har närmast anknutits till rad faktorer i det ekonomiska livet, vilka enligt en kommitténs uppfattning i allmänhet kunna antagas öva inflytande på arbetslöshetens omfattning Sådana faktorer äro befolkningens utveckling, vilken behandlas i föreliggande kapitel, förändringar i nationalinkomrst, sparande, priser och produktionskostnader, löneutvecklingen, näringslivets inriktning samt utrikeshandeln och den offentliga hushållningen. I nästa avdelning av betänkandet upptages därefter arbetsmarknaden och dess organisation till behandling. I dessa redogörelser för utvecklingen inom näringslivet och på arbetsmarknaden har särskild uppmärksamhet ägnats förhållandena åren 1920 1929. En skildring av arbetslöshetens sammanhang med dessa skilda förhållanden gives vid prövningen arbetslöshetens orsaker i femte avdelningen och av i den till betänkandet fogade Bilaga 1.

i ä

Tillgången på arbetskraft bestämmes i första rummet folkmängdens stor- Den demoav lek. Därnäst de faktorer betydelse, vilka år från år inflytande på grafiska äro av öva utvecklingen folkmängdens sammansättning. I sistnämnda avseende tilldrager sig särskilt i Sverige. den del befolkningen intresse, befinner sig i de arbetsföra åldrarna, av som varmed man som regel förstår åldrarna 15-65 år. Efterföljande redogörelse över det föreliggande befolkningstillståndet måste därför också till väsentliga delar bli beskrivning denna folkmångdsgrupps storlek och sammansätten av ning. För att visa, hur den vid skilda tidpunkter disponibla arbetskraften vunnit placering inom näringslivet, skall i slutet kapitlet det statistiska material av

Tab. 24. Översikt folkmängdens förändringar åren 1891-1921. av

Absolut i 1 000-tal Per l 000 av medelfolkmängden I medeltal för period Ove Im- Over- I

skotlt - :å: . . -

och år Födl- D6; mi- Föd- Döda skott ;få

da da da

mängd ñâäag ter §2- ning föääa ter gran ning

1891/95 4832 133 80 52 32 8 27 27.44 16.61 10.83 6.68 1.61 5.56 1896/1900 5032 135 81 54 17 8 43 26.86 16.12 10.74 3.39 1.58 8.63

1921/25 5993 115 72 42 15 6 30 19.14 12.06 7.08 2.42 1.06 4.98

som från vissa näringsgrenar och i detta avseende kan tjäna till vägledning för .som bedömandet folkmängdens nuvarande yrkessammansättning. av Folkmängdens storlek och äldersfördelning vid viss tidpunkt utgör resultotala en Den folkmängden. tatet samverkan mellan de olika faktorerna i befolkningsrörelsen, nämliav en gen nativitet, dödlighet samt in- och utvandring. I tab. 24 har en sammanställning gjorts de tal, såväl absoluta relativa, vilka belysa dessa faktorers av som utveckling från 1891 till och med 1929.

Födda levande födda. Döda döda utom dödfödda. 3 Den skenbara bristen på. överensstämmelse med uppgifterna i föregående kolumner beror på,firetagna höjningar. 4 Den bristande överensstämmelsen mellan siffrorna för folkökningen och uppgifterna om befolkningsrörelsens faktorer beror främst på skillnaden mellan den faktiska och den i församlingsböckerna redovisade utvandringen. 5 Delvis preliminära uppgifter.

Som mått på folkmängdens storlek har valts medelfolkmängden, vilken hänför sig till ungefär mitten av varje år eller period Av tabellen framgår, att medelfolkmängden sedan perioden 1891/95 och fram till perioden 1921/25

successivt ökats med ett i det närmaste konstant tal cza 200 000 individer per

femårsperiod. Åren efter 1925 uppgår denna ökning emellertid till blott hälfden tidigare konstaterats. Approximativt kan nämligen medelfolkten av som mängden för perioden 1926/30 sägas sammanfalla med den för år 1928, vilken 6 097 000 under det att medelfolkmängden 1921/25 uppgick till var personer, 5 993 000 år 1923 den 5 997 000 personer, skillnad alltså på personer var en 104 000 individer. Relativt sett innebär det anmärkta förhållandet, att folkmängden sedan 1891/95 ständigt tillväxt fast med retarderad hastighet samt att denna tillvåxthastighet särskilt under senast förflutna femårsperiod undergått avsevärd reduktion. en För att bedöma hur folkmängdens storlek kommer att gestalta sig i framtiden anföres här resultatet de beräkningar, verkställts 1928 års penav som av

sionsförsäkringskommitté beträffande folkmängden vid slutet nedanstående

av år 1 000-tal.2

År 1930 1935 1940 1945 1950 1955 1960

Folkmängd 61983 6 336 6 467 6 578 6 666 6 724 6747 . . . . . .

Enligt de antaganden, varpå kommitténs uppskattningar vila, uppnår folkmängden sitt numeriskt största värde omkring 1960, varefter den börjar sjunka. Den absoluta folkökningen för femårsperioderna 1931/35 och 1936/40 kommer enligt de gjorda beräkningarna att bli större än den ägt för som rum perioden 1925/29, något dock till väsentlig del är att tillskriva den omstänsom digheten, att kommittén i sina kalkyler helt bortsett från förekomsten av inoch utvandring. Folkmängdens tillväxt bestämmes närmast födelseöverskottets eller den Föde.seav naturliga folkökningens utveckling. De två faktorer, betinga födelseöver- överskottets som utveckling. skottets storlek, äro nativitet och dödlighet. Vad först nativiteten beträffar, har denna till sin ab s 0 lut storlek föra hållit sig ungefär konstant fram till världskrigets utbrott. Det högsta antalet

födda uppvisar dock redan perioden 1906/10. Därefter vidtager ständig

en minskning i antalet födda, endast avbruten åren 1920-1921. Det anmärkningsvärt stora antalet födelser under åren 1920 och 1921 beror huvudsakligen på att mängd giftermål, uppskjutits till följd kriget, ingingos strax en som av efter fredsslutet. Sedan 1927 har födelsernas antal understigit 100 000 perso-

1 Medelfolkmängden har valts i stället för folkmängden vid slutet av en period eller ett år emedan densamma såsom i tab. 24 också är fallet vanligtvis lägges till grund för beräk- - ningen av de-relativa födelse- och dödstalen etc. Det kan anmärkas, att medelfolkmängden för ett år och folkmängden vid samma års slut i regel endast obetydligt skilja sig från varandra. 2 Se 1928 års Pensionsförsäkringskommitté, Statistiska undersökningar samt kostnadsberäkningar Statens offentliga utredningar 1930: 15, sid. 142. Rörande metod och utförande av de gjorda beräkningarna se sid. 125-145. 3 Den stora skillnaden mellan den i tab. 24 redovisademedelfolkmängden 1929 och den av pensionsförsälningskommittén beräknade folkmängden vid slutet av år 1930 tyder tvivelsutan på att den senare folkmängdssiffran är för högt kalkylerad.

ner. Antalet födda år 1929 93 000 är det lägsta, redovisats - - som sedan 1839, vilket år folkmängden endast hälften så stor den nuvarande. var som Det allmänna f ö d el t l varmed antalet födda s e a e menas per 1 000 av medelfolkmängden, har däremot under ifrågavarande tidrymd oavbrutet

sjunkit. Fr. 1885, då födelsetalet nära 30 promille, detsamo. m. var avtager ma. först ganska långsamt och uppgår under perioden 1906/10 till 25.4 promille.

Det sjunker därefter hastigt och utgör 1929 15.2 promille. På mer än en så relativt kort tid 45 år har sålunda födelsetalet reducerats till hälften. som Födelsetalet 1929 är icke blott det lägsta, någonsin iakttagits i Sverige, som utan även det lägsta, ännu iakttagits i något land under normala förhållanden. som Endast från världskrigets år ha lägre nativitetssiffror konstaterats. Den starka nedgången i nativiteten, ägt under de två förflutna desom rum senast cennierna, är utan gensägelse det mest betydelsefulla draget i vårt lands nutida befolkningsrörelse.

Antalet dödsfall har ab solut sett förhållit sig tämligen konstant ända från 1860-talet och fram till åren närmast före kriget. Det har, kan man säga, under denna tid årligen svängt omkring talet 80 000. Att de två femårsperio-

derna 1911/15 och 1916/20 i genomsnitt uppvisa lika ett stort antal dödsfall beror på att dödligheten enstaka år då varit exceptionellt hög. År 1915 dogo 83 600 person-er, och 1918 och 1919, spanska sjukans år, uppgingo dödsfallen

till mindre än 104 600 och 84 300. Ett större antal dödsfall under resp. än 1918 har, såvitt vet, icke inträffat i vårt land under enda år, man mer än ett nämligen 1773, då det utgjorde 105 000 Under det decenpersoner. senaste niet har antalet dödsfall i genomsnitt uppgått till 73 500 år. per Den relativa dödligheten uttryckt i antalet döda 1000 - per av medelfolkmängden har däremot under ifrågavarande period i stort sett oavbrutet avtagit. År 1880 dödstalet så högt 18 promille, siffra var som en som senare uppnåtts endast år 1918. Av tab. 24 framgår, att dödstalet sjunkit så

gott hela tiden sedan perioden 1891/95. Under nämnda period uppgick det som till 16.6 promille, under perioden 1921/25 till 12.1 promille. Endast talet för

perioden 1916/20 bryter den avtagande serien, vilket dock, framhållits, som ovan beror på särskilda omständigheter. Under 1920-talet har dödstalet växlat mel-

lan högst 13.3 promille 1920 och lägst 11.4 promille 1923. Numera uppgår dödstalet till 12 promille, vilket innebär reduktion till två tredjedecza en lar 1880 års tal. av Av siffrorna i det föregående framgår, att nativiteten sjunkit starkare än dödligheten, vilket självfallet resulterat i att den naturliga fall/sökningen efter

hand avtagit. Den förhållandevis låga dödligheten 1906/10 medför dock för

denna period en påtaglig uppgång i såväl det absoluta relativa födelseöversom skottet.. Därefter vidtager dock nedgången i födelseöverskottet mycket kraf-

tigt. Särskilt låg har den naturliga folkökningen varit de åren, då den senaste endast uppgått till 3 å 4 promille.

Ut- och in- Något motstycke till den omfattande utvandring, ägde på 1880som rum vandringens talet särskilt under hälften dets-amma, då i genomsnitt 40 000 omfattning. - senare av över personer årligen utvandrade kunna efterföljande decennier icke uppvisa. --

Dock utgjorde antalet emigranter i medeltal för varje år under femårsperioderna 1891/95 och 1901/05 32 och 30 tusen Fr. 1914 kan beresp. personer. 0. m. en tydande nedgång i antalet emigranter konstateras. Med undantag för 1923, då i runt tal 29 000 emigrerade, vilket höga tal får mot bakgrunden personer ses av Förenta staternas påföljande år ikraftträdande restriktivare invandringslagstiftning, har utvandrarnas antal hållit sig vid 12 ä 1,3 tusen årpersoner ligen. Någon invandring till Sverige har aldrig förekommit i större omfattning. Före kriget och tillbaka till 1890-talet var det årliga antalet immigranter unge-

färligen konstant cza 8 000 personer och utgjorde då förhållandevis liten

en motvikt mot det stora antalet emigranter. Under kriget och åren därefter ha invandringssiffrorna så gott beständigt hållit sig omkring 6000. Till som följd den starka nedgången i emigrationen under de senaste åren har den av relativa betydelsen immigrationen starkt tilltagit. Immigranternas antal utav gör nära hälften emigranternas. numera av Resultatet alla de inflytanden, födelser, dödsfall samt in- och ut- Åldersav som vandring rörelsen. utöva på en befolkning, återspeglar sig i dess åldersfördelning. I främsta rummet beror de olika åldersklassernas storlek på motsvarande årskullars storlek vid födelsen och därnäst på den större eller mindre grad, i vilken dessa reduceras dödsfall och emigration eller ökas invandgenom genom ring. Detaljerade uppgifter rörande befolkningens sammansättning efter ålder erhållas vid de vart tionde år återkommande allmänna folkräkningarna i riket. Då det från här anlagda synpunkter är särskilt intresse att i vad mån av se, folkmängden i åldern 15-65 år förändrats dels absolut, dels i förhållande till folkmängden överhuvud taget, har i tab. 25 hela folkmängden fördelats på trenne grupper, den första omfattar alla intill 15 år, den andra varav personer samtliga i åldern 15-65 år och den tredje de övriga. I tabellen har gruppen skilts mellan mankön och kvinnkön. Till grund för talen ha för år 1925 och tidigare lagts uppgifter, hämtade den officiella befolkningsstatistiken. För ur efterföljande år ha motsvarande tal erhållits från de 1928 års pension-sförsäkav ringskommitté verkställda beräkningarna. Betraktas först folkmängdsgruppen 0-15 år, framgår det tab. 25, att av denna växer för såväl kvinnkön 1910, varefter den med man- som o. m. undantag för år 1950 ständigt avtager, ett förhållande, givetvis direkt - som sammanhänger med den under år starka nedgången i födelsetalet. senare Numera utgör ungdomsåldersgruppen ungefär fjärdedel hela folkmängen av den, under det att den 1890, då den relativt sett störst, utgjorde jämnt var som tredjedel. Komma de gjorda beräkningarna över folkmängdens framtida en utveckling att hålla streck, skulle ifrågavarande andel i hela folkmänggrupps den år 1960 komma till femtedel. att pressas ned cza en Den högsta åldersgruppen, omfattande i 65-års ålder och däröver, personer företer motsatt utveckling mot den lägsta Under hela ifrågavaranen gruppen. de tidrymd från 1880 till 1960 uppvisar den ständig ökning såväl - - en absolut i förhållande till den totala folkmängden. Sedan 1880 och fram som

Tab. 25. Folkmängden 00h dess fördelning på olika åldrar åren 1880-1960.

r

0-15 år 15-65 år 65-00 år Hela folkmängden vid slutet av är . J

Män Kv. Sza Män Kv. l 8:a Män i Kv. Sza Män l Kv. l 8:a

A. Absolut i 1 OOO-tal.

1880 752 736 1 488 1 349 1 460 2 809 114 155 269 2 215 2 351 4 566 . . . 1890 807 786 1 593 1 348 1 476 2 824 162 206 368 2 317 2 468 4 785 . . . 1900 846 820 1 666 1 469 1 571 3 040 191 239 430 2 506 2 630 5 136 . . . 1910 891 860 1 751 1 602 1 703 3 305 206 260 466 2 699 2 823 5 522 . . . 1920 882 847 1 729 1 796 1 883 3 679 220 276 496 2 898 3 006 5 904 . . .

1925 842 809 1 651 1 894 1 977 3 871 237 295 532 2 973 3 081 6 054 . . .

1930 782 753 1 535 2 019 2 073 4 092 256 315 571 3 057 3 141 6 198 . . . 1940 714 689 1 403 2 218 2 230 4 448 283 333 616 3 215 3 252 6 467 . . . 1950 726 700 1 426 2 275 2 255 4 530 333 377 710 3 334 3 332 6 666 . . . 1960 703 678 1 381 2 298 2 244 4 542 388 436 824 3 389 3 358 6 747 . . .

B. Relativt i % av hela fblkmängden.

1880 16.5 16.1 32.6 29.5 32.0 61.5 2.5 3.4 5.9 48.5 51.5 100.0 . . . 1890 16.9 16.4 33.3 28.2 30.8 59.0 3.4 4.3 7.7 48.5 51.5 100.0 . . . 1900 16.5 15.9 32.4 28.6 30.6 59.2 3.7 4.7 8.4 48.8 51.2 100.0 . . . 1910 16.1 15.6 31.7 29.0 30.9 59.9 3.7 4.7 8.4 48.8 51.2 100.0 . . . 1920 14.9 14.4 29.3 30.4 31.9 62.3 3.7 4.7 8.4 49.0 51.0 100.0 . . .

1925 13.9 13.4 27.3 31.3 32.6 63.9 3.9 4.9 8.8 49.1 50.9 100.0 . . .

1930 12.6 12.2 24.8 32.6 33.4 66.0 4.1 5.1 9.2 49.3 50.7 100.0 . . . 1940 11.0 10.7 21.7 34.3 34.5 68.8 4.4 5.1 9.5 49.7 50.3 100.0 . . . 1950 10.9 10.5 21.4 34.1 33.8 67.9 5.0 5.7 10.7 50.0 50.0 100.0 . . . 1960 10.4 10.1 20.5 34.1 33.2 67.3 5.7 6.5 12.2 50.2 49.8 100.0 . . .

till 1925 har antalet personer inom gruppen i det närmaste fördubblats. För

år 1960 angiva kalkylerna än en tredubbling antalet jämfört med det mer av för 1880.

Den faktiska och beräknade starka ökningen antalet åldringar har medav fört 00h kommer att medföra kraftigt ökad relativ betydelse för denna folken mängdsgrupp. Från att år 1880 ha utgjort icke fullt 6 % av folkmängden,

utgör den nu ungefär 9 %. Det har beräknats, att gruppen framdeles kommer

att representera en ännu större del folkmängden år 1960 mindre än 12 av - Då i det följande den mellanliggande folkmängdsgruppen, antalet personer

mellan 15 och 65 år, kommer att närmare behandlas, skall i detta sammanhang

endast framhållas, att densamma fr. 1890 oavbrutet tilltagit i betydelse. 0. m.

Nämnda år omfattade 59 % hela folkmängden, under det att den gruppen av omsluter i runt tal två tredjedelar folkmängden. numera av

Av omedelbar betydelse för tillgången på arbetskraft är, som inledningsvis Förändringar

framhållits, storleken och sammansättningen av den produktiva delen av be- jigámdâzdálr

folkningen. Denna plägar vanligtvis sägas omfatta antalet personer i åldern befolkningen.

15-65 år.

De åldersgränser, inom vilka den produktiva delen befolkningen an- Förändringar av tages befinna sig, äro givetvis endast approximativt giltiga. Även det kan i ålderggränom

förutsättas, att förändringarna i folkmängdsgruppen mellan 15 och 65 år i stort seâlââåâiigâ

sett belysa de produktiva åldrarnas absoluta och relativa förskjutningar, kunna pdelen

av dock ett flertal samverkande faktorer tänkas medföra, att ifrågavarande ålders- befolkningen. gränser tid efter komma att intaga olika lägen. Då det självfallet icke annan låter sig göra att på ett fullt tillfredsställande sätt statistiskt fastställa dessa åldersgränser vid skilda tidpunkter, måste framställningen här begränsas till några korta anmärkningar rörande de omständigheter, vilka i första rummet

betinga deras förändringar. Den nedre åldersgränsen för de produktiva åldrarna sammanfaller givetvis med den ålder, i vilken ungdomen i genomsnitt lämnar skolor och hem för att söka sig arbete. Till väsentlig del är härvidlag familjeinkomstens storlek en avgörande. Givetvis äro dock icke de ekonomiska faktorerna allena utslagsgivande. Hur stor del inkomsten, skall disponeras för uppfostringsav som ändamål, är även beroende på den berörda befolkningens uppskattning detta av behov, på lagstiftningsåtgärder etc På grund undervisningsstatistikens bristande kontinuitet är det icke möjav ligt att erhålla samlad bild lärjungarnas åldersfördelning vid olika tiden av punkter. Det blir på denna grund omöjligt att exakt uttrycka den genomsnittliga förändringen skolåldern. I stället är hänvisad till att genom av man sammanställningar ett rätt skiftande material söka bilda sig uppfattning av en den allmänna tendensen. Först och främst måste uppmärksamheten inrikom tas på sådana skolformer, där lärjungarna befinna sig i och över 15 års åldern. I tab. 26 återgives för kommitténs räkning inom skolöverstyrelsen utförd en sammanställning antalet lärjungar i och över 15 års åldern vid vissa läroav anstalten De h ö f l k k ol under läsåret 1915/16 hade 570 lärg r e o s o r n a, som jungar över 15 år, hade vårterminen 1926 ökat detta antal till nära 4000. Vid de kommunala mellanskolorna steg antalet lärjungar mellan 1919 och 1924 med nära 2 000; vid realskolo rna och gymnai steg det mellan 1914 och 1924 med inalles c:a 2 600. Vid de statsuns e r n a derstödda riv t l ä k utgjorde ökningen mellan 1919 och 1924 p a r o v e r e n över 2 000. Fortsättnings- och ersättningsskolorna visa den största absoluta ökningen; dessa skolor, läsåret 1920/21 hade 17 000 lärjungar som 0:a i åldern 15 år och däröver, hade under läsåret 1927/28 mindre än nära 80 000 ålder, ökning sålunda på omkring 60 000. Det ärtemelleri samma en tid att märka, att denna skolform endast omfattar 180 lästimâmar årligen cza under två år och att den starka ökningen i lärjungeantalet därför endasti ringa

1 Det är i detta sammanhang nödvändigt att gå. in på frågan, varpå. ökningen i levnadsstandarden beror. Delvis sammanhänger den med inkomstens stegring, men det bör även här betonas, att den genomsnittliga minskningen i familjernas storlek spelat en stor roll, i det en större del av den samlade familjeinkomsten härigenom tillfallit varje enskild familjemedlem.

Tab. 26. Antal lärjungar över 15 års ålder vid olika läroanstalter vid i tabellen angivna tidpunkter.

Antal lärjungar Tidpunkt 1 -1 5 9 20 är och Summa är däröver

Folkskolor ålder vid avgången v. 1916 4465 4465 . . . . . . . . -

. . . . . . . . . . . . . . -

. . . . . . . . . . . h. 1924 3824 1 3825

Realskolor h. 1904 1 903 2 1905 . . . . . . . . . . . . . . . . . h. 1909 3056 1 3057 . h. 1914 2 700 1 2 701

h. 1919 3085 1 3086

h. 1924 3998 2 4000

Gymnasiet 1904 5036 271 5307 . . . . . . . . . . . . . . . . . h. 1909 4844 260 5104

h. 1914 5931 338 6269

h. 1919 5781 263 6044

1924 7303 321 7624 Statsnnderstöddaprivatläroverk h. 1919 9374 420 9794 . . . . . . . . h. 1924 11 434 547 11 981

Tekniska läroverk h. 1920 369 369 738 . . . . . . . . . . . . . h. 1925 307 257 564

Handelsläroverk h. 1920 616 157 773 . . . . . . . . . . . . . . . h. 1925 538 160 698

15-17 18 år och summa år däröver

Fortsättnings- o. ersättningsskolor läsåret 1920/21 16 674 . . . . . . - -

. . 1925 6 082 6 190 12 272 Enskilda anstalter för yrkesundervisning h. 1920 1061 940 2001 . . . . 1925 1427 36954 8381 Särskilda anstalter för yrkesundervisning 1920 4897 5710 1 607 . . . . 1925 4 651 5447 1 098

mån avlastat arbetsmarknaden. Det sammanlagda antalet arbetsdagar tagna från denna blir icke desto mindre avsevärt. För kommunala och enskilda anstalter för yrkesund vis i äro de statistiska uppgifterna mycket osäkra. Det like r n n g synes

Undervisningen omfattar i allmänhet 180 timmar per är under 2 år. I dessaoch följande uppgifter äro icke dagskolor skilda från söndags-och aftonskolor. Dagskolornas lärjungeantal är mindre än lärjungeantalet i de skolorna. Uppgifterna äro mycket senare otillförlitliga. Därav 4 590 deltagare i mästarkurser. 4 16-20 är. 5 21 år och äldre.

náj

väl möjligt att också för deras vidkommande fastslå motsvarande höjning i en lärjungeantalet.

Såsom framgår tab. 27 återfinnes tendens till vidgad utbildning även av en vid universitet och därmed jämförliga institutioner.

Tab. 27. Lärjungar vid universitet och högskolor samt vissa andra därmed jämförliga

undervisnlngsanstalter.

1911/15 1921/25 1927

Universitet och högskolor 5 078 6 605 7 712 . . . . . . . . . . . . . . . Tekniska högskolan 485 685 730 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Chalmers tekniska institut 438 478 414 . . . . . . . . . . . . . . . Handelshögskolorna 160 178 197 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Navigationsskoloma 439 431 464 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Farmaceutiska institutet 55 77 81 . . . . . . . . . . . . . . . Veterinärhögskolan 112 101 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Skogshögskolnn 79 113 76 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Summa 6 846 8 668 9 815

Vid universitet och högskolor etc. belöpte sig under perioden

1911/15 antalet lärjungar, vilka praktiskt taget alla äro över 15 år, i av årligt medeltal till 6846 1927 hade denna siffra stigit till 9 815 personer; eller med 43 Befolkningen i åldrarna 16-20 och 21-25 år tillväxte åren

1916-1925 med vardera omkring 10 den förra något mindre och den senare något mera. Tillväxten de högre undervisningsanstalternas lärjungeantal av var således under ungefär motsvarande period omkring fyra gånger så stark

som befolkningens tillväxt i åldrar. samma Av nu anförda material år det omöjligt att sluta sig till, hur mycket den genomsnittliga åldern vid avgången från skolan faktiskt höjts. Att stegring en inträtt, förefaller däremot otvivelaktigt.

Aven en förändring i ä lik t ti d längd kan stor v r n p s e n s vara av betydelse för tillgången på arbetskraft. Till vägledning för bedömandet av det inflytande, den allmänna värnplikten i detta avseende haft på arbetssom marknaden under de senaste åren, anföras här uppgifter rörande antalet i värn-

pliktstjänst använda arbetsdagar och arbetsår, vilka från vederbörande myndigheter ställts till kommitténs förfogande.

Under år 1913 skulle enligt dessa uppgifter, vilka sammanställts i tab. 28,

antalet i värnpliktstjänst använda arbetsår ha uppgått till 22 000. 1914 års

härordning medförde höjning antalet dagar med över 50 en av men genom den provisoriska härordningen år 1919 reducerades antalet, så att ökninav gen sedan 1913 och fram till 1924/25 skulle ha uppgått till fullt 15 Ge-

nom 1925 års härordning reducerades antalet tjänstgöringsdagar så starkt, att

antalet använda arbetsår under budgetåret 1928/29 med 5 % skulle ha under-

stigit 1913 års nivå.

Tab. 28. I värnpliktstjänstgöring använda arbetsdagar budgetåren 1913, 1916, 1924/25 i

och 1928/29.

1909 års 1914 års Provis. 1925 års

. . . . . . Använda arbetsår 22 000 34 000 25 000 21 000 . . . . . . . Indextal: 1913 100 100 155 114 95 . . . . . .

Det är således först efter 1925, siffran för i värnpliktstjänst använd som arbetstid underskrider den för 1913, medan för mellanliggande år värnplikten synes ha undandragit arbetsmarknaden något större mängd arbetskraft. en Ehuru denna beräkning är ganska osäker, torde -den dock Visa, att denna faktor knappast kan ha medfört någon väsentlig förändring i tillgången på arbetskraft.

I brist på statistiskt material är det likaledes omöjligt att fastställa, huruvida den övre åldersgräneen för de produ-ktiva åldrarna förskjutits. Den all-

mänt ökade omfattningen olika slag pensionering samt den höjda inav av

komstnivån kan otvivelaktigt ha medfört tendens till sänkning den övre

en av åldersgränsen. Aven sådan förskjutning verkligen ägt bör dock om en rum, erinras om, att de äldre årsklasserna numeriskt äro än de svagare yngre; en förskjutning i avgångsåldern från arbetsmarknaden blir således vida mindre av betydelse motsvarande förskjutning i inträdesåldern. än en Vidare bör framhållas, att den nominella pensionsåldern icke alltid är ut-

slagsgivande för det reala utbudet arbetskraft. Det är Ovisst, av om en arbetares avgång från sin ordinarie anställning i och för sig alltid medför hans definitiva tillbakaträdande från arbetsmarknaden. På grund nämnda, delvis motstridiga tendenser är det omöjligt att av nu med säkerhet sluta sig till, hur den övre åldersgränsens eventuella förändring inverkat på den produktiva folkmängdens storlek. Det förefaller dock troligt, att till följd härav icke några för arbetsmarknaden betydande ändmer ringar inträtt, helst smärre relativa förskjutningar i denna gräns som av nyss angivna skäl få större numerisk betydelse.

Förändringar En ökning eller minskning under ett visst år i antalet tillhörande personer

bggåâägs

1 åldersgruppen 15-65 år beror dels på storleken den årskull, då fyller av som 15-65 är. 15 år och alltså inträder i gruppen, dels på storleken den årskull, fylav som ler 65 år och således utträder gruppen, dels slutligen på dödlighet och netur tomigration sålunda resultatet av folkutbytet med främmande länder inom gruppen. I tab. 29 ha tal sammanställts, vilka åtminstone i stora drag belysa orsakerna till de från 1870 till och med 1925 inträdda förändringarna i ifrågavarande befolkningsgrupps numerär.

Tab. 29. Förändringar i befolkningsgruppen 15-65 år under i tabellen angivna perioder. IOOO-tal.

1 | 2 3 4 | 5 | s | 7 8 | 9 | 10

Netto- Netto- Redo Under Netto förlust folk- . 4 d

trlâfdda trgdda

. E .

perioden Etâållg Döda gåliiter ;årliltbr 1151.7 gäng fd-

åâlilâål

i kol. 8 ökning tion -

1871/80 908 240 668 268 122 14 1 108 376 292 286 . . 1881/90 879 327 552 260 308 38 270 530 22 15 . . 1891/1900 980 348 632 259 208 64 144 403 229 216 . 1901/10 1052 358 694 261 221 67 154 415 279 265 . . 1911/20 1 116 380 736 299 99 61 38 337 399 374 . .

1921/25 589 217 372 125 70 28 42 167 205 192

. .

1 Avser endast åren 1875-1880.

Det framgår av tabellen, att antalet i gruppen inträdda personer stigit för varje 10-årsperiod med undantag för perioden 1881/90. Likaså har antalet

utträdda personer oavbrutet stigit. Relationen mellan antalet utträdda och inträ-dda har emellertid under här behandlade tidrymd undergått rätt personer starka förändringar. För perioden 1871/80 utgjorde de utträdda endast 26 % de inträdda. Detta procenttal steg påföljande period till 37.2. Det har av därefter stän-digt sjunkit fram till perioden 1911/20, då det uppgick

till i runt tal 34. Under 1921/25 har det åter börjat stiga och uppgick för denna period till 36.8. På grund att befolkningsförhållandena i vårt land av de senaste åren övergått från att progressiva till att bli stationära eller vara rent regressiva har rått förmoda, att relationen mellan utträdda och inman trädda under de närmast kommande åren ytterligare kommer att förändras till

de förras förmån. Skillnaden mellan antalet inträdda och utträdda vilken redovisas personer, i kol. har successivt stigit från 1881/90, något givetvis medfört som grupoavlåtliga tillväxt. Något mått på tillväxthastighet utgöra pens gruppens dessa skillnader emellertid icke, emedan de reducerande faktorerna, dödlighet och nettoemigration, påverkat nettoökning olika under olika perioder. gruppens Vad först antalet döda beträffar, detta förhållit sig påfallande konstant

har

under de fyra första tioårsperioderna. För perioden 1911/20 redovisas dåremot ett jämförelsevis stort antal döda. Långt starkare variationer uppvisa talen för emigrationens omfattning. Denna har, växlat mellan i som synes,

runt tal 100 000 under perioden 1911/20 och 300 000 under perio-

personer den 1881/90. Förändringarna i det under perioder jämförelsevis ringa resp. antalet immigranter ha endast i obetydlig grad kunnat påverka folkökningen

i denna grupp. Resultaten alla dessa förändringar återfinnas i kol. De tal för nettoav folkökningen inom ifrågavarande där angivas, sammanfalla icke grupp, som fullständigt med dem, redovisas i den officiella befolkningsstatistiken som jfr kol. 10. Orsakerna härtill äro främst att söka i delvis bristfälliga upp-

gifter över antalet emigranter. Som har nettofolkökningen inom undergått rätt starka försynes, gruppen ändringar. Till följd den omfattande emigrationen på 1880-talet, vilken av också kommer till uttryck i talen för in- och utträdda under detta personer decennium, uppgick ökningen då till blott 22 000 De efterföljande personer. tioårsperioderna uppvisa långt större ökning. Särskilt bör framhållas öken ningen under 1911/20, då nettotillskott belöpte sig på icke mindre gruppens än 400000 Den starka rekryteringen detta decen- 0:a personer. av gruppen nium har självfallet varit största betydelse för arbetsmarknaden även unav der 1920-talet. Att döma ökningen under 1921/25, vilken, 205000 av var kommer sannolikt nettoökning under perioden 1921/30 att personer, gruppens uppgå till åtminstone ett lika stort antal den för perioden 1911/20. som För att giva detaljerad bild förändringarna i befolkningsgruppen en mer av 15-65 år har i tab. 30 folkmängden inom densamma vid slutet folkräkav ningsåren samt år 1925 fördelats på olika åldersgrupper. Talen för 1930

9-301399

uppskattade. Samtliga åldersgrupper förete i stort sett oavbruten stegäro en ring i antalet såväl kvinnor. män som

Tab. 30. Folkmängden i åldern 15-65 år och dess fördelning på olika åldrar 1880-1930.

lO00-tal.

15-25 år 25-35 år 35-45 år 45-55 år 55-65 år vid Slutet av år Män Kv. 8:a Män Kv. Sta Män Kv. Sza Män Kv. Sza Män Kv. Sta

1880 420 425 845 294 318 612 246 274 520 218 245 463 171 198 369 . . . . . 1890 389 393 782 315 349 664 250 280 530 214 245 459 180 209 389 . . . . . 1900 463 448 911 319 338 657 281 318 599 225 254 479 181 213 394 . . . . . 1910 488 482 970 378 394 772 287 311 598 256 292 548 193 224 417 . . . . . 1920 540 526 1066 423 443 866 347 367 714 264 288 552 222 259 481 . . . . .

1925 560 548 1108 447 464 911 367 393 760 298 318 616 222 254 476 . . . . .

1930 575 554 1129 492 497 989 394 420 814 324 344 668 234 258 492 . . . . . Då det från arbetsmarknadssynpunkt är särskilt intresse att se, hur utav vecklingen gestaltat sig för de yngsta åldrarna inom har i tab. 31 gruppen, 15-25 år uppdelats på de båda kategorierna 15-20 år och åldersgruppen 20-25 år. Det visar sig härvid, att folkmängden i åldern 15-20 år når

1925, under det 20-25 år fortsätter att växa. Såsitt maximum att gruppen födelseöverskottet utvecklat sig de senast förflutna åren, har man rätt som antaga, att folkmängden i åldern 15-20 år framdeles ytterligare kommer att emigrationen eller immigrationen att för framtiden icke avtaga. Kommer avgörande inflytande på sammansättningen befolkningsutöva något mer av 15-65 år, kommer till följd härav tyngdpunkten inom ifrågavarande gruppen tydligen att förskjutas mot de högre åldrarna. grupp

Tab. 31. Folkmängden i åldern 15-25 år 1880-1930. IOOO-tal.

15-20 år 20-25 år vid slutet av är Män Kv. Sza. Män Kv. 8:a

1880 227 225 452 193 200 393 . . . . 1890 219 214 433 170 179 349 . . . . 1900 247 238 485 216 210 426 . . . . 1910 260 252 512 228 230 458 . . . . 1920 283 274 557 257 252 509 . . . .

1925 295 284 579 265 2,64 529 . . .

1930 285 275 560 290 279 569 . .

Av betydelse för utvecklingen utbudet på arbetskraft äro icke endast Förändringar av

de tidigare i detta kapitel skildrade förändringarna i folkmängdens storlek idfm indi-

ooh sammansättning med hänsyn till kön och ålder utan även de variationer i argâåfigâlta

den individuella arbetsprestationens omfattning, vilka betingas av förskjut- üoån

ningar i arbetstidens längd och i arbetsintensiteten. I Bilaga 1 har närmare utvecklats, att bestämd skillnad föreligger mellan en en förändring i utbudet arbetskraft, orsakas ändring i antalet av som av en sysselsatta personer vid oförändrad arbetsprestation individ, och sådan, per en som grundar sig på förändring arbetsprestationen individ. I båda fallen en av per förändras visserligen det totala utbudet arbetskraft på liknande sätt, av men

vid en ändring av prestationen per arbetare påverkas den relativa knappheten

på arbetskraft i förhållande till andra produktionsmedel väsentligt olika. Detta sammanhänger därmed, att vid försämring eller förbättring den indien av viduella arbetsprestationen även utnyttjandet del det fasta kapitalet av en av försämras eller förbättras. Under dessa omständigheter förändras icke endast tillgången på arbetskraft utan även tillgången på kapitaltjänster. Vilket inflytande detta får på efterfrågan på arbetskraft, kan avgöras först sedan

hänsyn tagits även till de förändringar i produktionens organisation och teknik, som bli följden av arbetstidsbegränsning. ex. en Beträffande arbetstidens begränsning föreligga flera undersökningar i samband med frågan arbetstidslagens verkningar, En fullt exakt beräkning om av den denna lag åstadkomma inskränkningen i arbetstidens längd ställer genom sig dock ganska vansklig, delvis beroende på svårigheten att finna lämpliga år för jämförelser. I de socialstyrelsen och kommerskollegium år 1925 av publicerade stati-stiska undersökningarna angående 8-timmarslagens verkningar, har jämförelseår valts 1919 året före lagens ikraftträdande och s-om - - 1924.1 Enligt tab. 3 nyssnämnda utredning undersökningen 109 000 av avser arbetare, för vilka arbetstiden för icke skiftarbetare sjönk från 54.7 till 47.8 tim-

mar eller med 12.6 % och för skiftarbetare från 64.9 till 50.0 timmar eller med 23 % Den genomsnittliga arbetsveckan sjönk för samtliga arbetare från 56.6 . till 48.2 timmar eller med 14.8 År 1919 är emellertid flera synpunkter ur ett mindre lämpligt år för jämförelser. Utvecklingen hade då redan i viss utsträckning anteciperat arbetstidsförkortningen.

För 1917 ha arbetstidskommittén utförts vissa beräkningar beträffande av arbetstidens längd, berörande mindre än 440 000 arbetare. Enligt dessa omfattade normalarbetsveckan detta år 56.4 timmar. Med andra 0rd skulle arbetsveckan 1917 ha varit något kortare än 1919, tvärtemot vad skulle man annars haft skäl att vänta. Detta förhållande torde dock förklaras därav, att primärmaterialet för 1917 omfattar betydligt större arbetarkategorier. Hade undersökningen 1919 omfattat ett motsvarande antal arbetare, förefaller det troligt, att resultatet visat väsentligt kortare medelarbetstid. en På grundval dessa beräkningar torde emellertid kunna räkna med av man en förkortning arbetstiden efter 1920, oberoende orsak belöper sig av som av till i runt tal 15 Enligt Socialstyrelsens , och ko-mmerskollegii undersökningar rörande 8timmarslagens verkningar beräknas det totala antalet löntagare i riket till 1 600 000, 450 000 skulle falla direkt under arbetstidslagen och yttervarav ligare 350 000 haft arbetstid, på grund kollektivavtal, särskild lagen som av stiftning eller gängse praxis överskridit lagens maximigräns. Tillsam-

mans skulle således 800 000 löntagare direkt eller indirekt fallit under tidsbegränsningen. Det kan visserligen antagas, att del de i denna beräken av

1 Statens offentliga utredningar 1925:45. Auf. arb., sid. 50.

ning inneslutna redan tidigare haft en arbetstid, som med mindre än 15 % överskred 8 timmar dag, och att således den anförda beräkningen per ovan representerar maximisiffra. Den torde emellertid i huvudsak riktigt en angiva storleksordningen av arbetstidsbegränsningen. Räknar man med en genomsnittlig förkortning av arbetsdagen för ovan angivna arbetare med 15 kommer man till det resultatet, att genom arbetstidsförkortningen det totala utbudet arbetskraft minskats i grad, 120 000 av samma som om personer undandragits arbetsmarknaden Det har emellertid redan betonats, att verkningarna denna inskränkning till sin ekonomiska natur väsentligt skilja av sig från en motsvarande minskning i arbetarantalet. Denna beräkning anföres .därför endast antydan styrkan av den förändring inträtt. som en om som En ökning i arbetsintensitet bidrager att kompensera en sådan nedgång i utbudet av arbetskraft, som uppstått på grund av en arbetstidsförkortning. Det är i verkligheten endast undantagsvis möjligt att objektivt mäta intensitetens förändringar. Arbetsintensitet är nämligen ett ytterst sammansatt begrepp. Varje tal arbetsintensitetens stegring blir därför gärna mångtydigt. Ur om en synpunkt kan det betyda ökad arbetstakt, ur en annan ett snabbare omdöme eller en bättre planläggning av arbetet. Arbetsintensitetens utveckling måste därför bedömas från fall till fall med hänsyn till arbetarens insats på den plats i produktionen, där han blivit ställd, och sammanfattande omdömen bli av föga värde. Godtages mått på , förändringar i arbetsintensiteten samtliga variationer som i produktionsresultatet, som betingats av arbetarnas sätt att utföra sitt arbete, oberoende den närmare orsaken, kan den dock givetvis stundom mätas geav jämförelse mellan arbetstid och produktionsresultat vid olika tillfällen. nom en Förbli teknik och de övriga omständigheter, varpå produktiviteten vilar, under mellantiden konstanta, erhålles lätt ett mått på intensitetens förändringar. Men så snart eller flera de andra faktorer, påverka produktiviteten, en av som samtidigt förändras, är det omöjligt att avgöra, hur stor del av produktivitetsändringen, som kommer på arbetsintensitetens konto. Sedan 1920 har produktiviteten högst väsentligt ökats inom stora områden Samtidigt har emellertid det svenska näringslivet undergått djupgående förändringar teknisk och organisatorisk art. Det är därför icke möjligt att avav göra, hur mycket produktivitetens höjning, som bör tillskrivas öka-d aktiav en vitet hos arbetskraften. De ofta högst divergerande beräkningar över arbetsintensitetens förändringar, som från olika håll framförts, sakna avgörande beviskraft.

Siffror rörande yrkesfördelningen inom befolkningen i dess helhet kunna Förändringar i befolkningens erhållas endast vid de vart tionde år återkommande folkräkningarna. Med yrkesfördelledning dessa uppgifter i tillfälle angiva de olika näringarnas bening. av är man tydelse såsom försörjningskälla för befolkningen vid varje folkräkningsår samt belysa de eventuella förskjutningar, ha inträtt under olika tioårssom perioder. I den följande framställningen tages folkräkningsmaterialet för åren 1870-1920 till utgångspunkt för beskrivning förändringarna i en av befolkningens fördelning på de fyra viktigaste huvudgrupperna yrken. av ingående jämförelse mellan detaljsiffror för näringsgrenar och yrkes- En mera utövarkategorier från olika folkräkningar försvåras emellertid av de omlägg-

1 Härvid har ingen hänsyn tagits till det förhållande, att vid en arbetstidsfcirkortning en del av arbetskraften fått ökat tillfälle till arbete vid sidan av sin ordinarie anställning, varigenom den effektiva minskningen utbudet i verkligheten blir mindre än ovan angivnaprocenttal ger vid handen. av 2 Jfr kap. X.

ningar och utvidgningar, denna statistik varit underkastad. En närmare som skildring av befolkningens yrkesfördelning med hänsyn till yrkesspecialiteter

och personernas ställning i arbetet de äro företagare, funktionärer eller - om arbetare måste därför begränsas till enda tidpunkt, lämpligen till det - en sista folkräkningsår, för vilket materialbearbetningen är avslutad, i detta fall

år 1920. Mot bakgrunden detta års siffror anföras därefter tillgängliga av uppgifter ur officiell ekonomisk och social statistik för år efter 1920 rörande

storleken av de befolkningsgrupper, äro sysselsatta inom olika näringssom grenar. På grund sistnämnda materials ojämnhet är det emellertid icke av möjligt giva en totalbild förskjutningarna i yrkesfördelningen efter 1920. av De i förevarande sammanhang anförda siffrorna belysa endast vissa tendenser

i befolkningens yrkesinriktning under år. senare

I tab. 32 meddelas siffror för folkmängdens storlek och fördelning på det

Befolkninfyra stora huvudgrupperna av yrken folkräkningsâren 1870-1920. gens yrkesfördelning 1870-1920. Tab. 32. Folkmängden och dess fördelning på huvudgrupper av yrken åren 1870-1920.

...ä År Jordbruk m. Industri o. Handel 0. . summa

binäringar bergsbruk samfärdsel t-lalçfktâhfrla

A. Absolut i 1000tal.

1870 3 017 | 610 217 | 325 4 169 . . . . . . . . . . . 1880 3 102 793 334 337 4 566 . . . . . . . . . . . 1890 2 973 1 038 414 360 4 785 . . . . . . . . . . . 1900 2 828 1 426 535 347 5 136 . . . . . . . . . . . 1910 2 697 1 766 741 318 5 522 . . . . . . . . . . . 1920 2 596 2 066 898 344 5 904 . . . . . . . . . . . i

B. Relativt i % av folkmängden.

1870 72.4 14.6 5.2 7.8 100.0 . . . . . . . . . . . 1880 67.9 17.4 7.3 7.4 100.0 . . . . . . . . . . . 1890 62.1 21.7 8.7 7.6 100.0 . . . . . . . . . . 1900 55.1 27.8 10.4 6.7 100.0 . . . . . . . . . . . 1910 48.8 32.0 13.4 5.8 100.0 . . . . . . . . . . .

t 1920 44.0 35.0 15.2 5.8 100.0

. . . . . . .

Är 1870, då befolkningen uppgick till icke fullt 4.2 milj. utgjorde personer, jordbruk med binäringar försörjningskälla för 72.4 befolkningen, % av medan motsvarande siffra för industri och bergsbruk 14.6, för handel och var samfärdsel 5.2 samt för allmän tjänst och fria yrken 7.8 %. Ser till de förman ändringar, befolkningens yrkesfördelning därefter undergått, företer jordsom bruket fram till 1880 absolut ökning, vilken dock motväges den en svag av snabbare utvecklingen inom industri och handel, kom jordbrukets som procentuella andel befolkningsnumerären att gå tillbaka. Efter 1880 uppvisar av jordbruket minskade befolkningssiffror såväl absolut procentuellt. Insom dustri- och handelsgrupperna stiga däremot oavlåtligen, under det att grup-

allmän tjänst endast uppvisar smärre förändringar. År 1920 med pen - en total befolkning på. omkring 5.9 milj. sjunker jordbrukets andel till personer - 44.0 medan samtidigt industrien representerar 35.0 % och handeln 15.2 %.

För ett närmare studium befolkningsförandringarnas styrka inom de av nämnda huvudgrupperna yrken under olika tioårsperioder ha i tab. 33 av uppgifterna för dessa förändringar satts i relation dels till gruppens storlek vid

varje periods början, dels till den totala folkökningen under perioden.

Tab. 33. Yrkesgruppernas absoluta och relativa förändringar åren 1870-1920.

u

Jbâfázâszar- äagzzâr 5:19:15; 2225:5:

A. Ökning + eller minskning - i IOOO-tal.

1870/80 + 85 + 183 + 117 + 12 + 397 . . . . . . . . . 1880/90 129 + 245 + 80 + 23 + 219 . . . . . . . . . - 1890/1900 145 + 388 + 121 13 + 351 . . . . . . . . -- g 1900/10 131 + 340 + 206 29 + 386 . . . . . . . . . - -- 1910/20 101 + 300 + 157 + 26 + 382 . . . . . . . . . -

B. Ökning + eller minskning - 2 yrkesgrupps storlek vid periodens början. %av resp.

1870/80 + 2.8 + 30.0 + 53.9 + 3.7 + 9.5 . . . . . . . . . 1880/90 4.2 + 30.9 + 24.0 + 6.8 + 4.8 . . . . . . . . . - 1890/1900 4.9 + 37.4 + 29.2 3.6 + 7.3 . . . . . . . . - - 1900/10 4.6 + 23.8 + 38.5 8.4 + 7.5 . . . . . . . . . - - 1910/20 3.7 + 17.0 + 21.2 + 8.2 + 6.9 . . . . . . . . . -

O. Ökning + eller minskning - i totala folkökningen under perioden. % av

| 1870/80 + 21.4 + 46.1 + 29.5 + 3.0 100.0 . . . . . . . . . .1880/90 58.9 + 111.9 + 36.5 + 10.5 100.0 . . . . . . . . . - 1890/1900 41.3 + 110.5 + 34.5 3.7 100.0 . . . . . . . . - - 1900/10 -33.9 + 88.1 + 53.3 7.5 100.0 . . . . . . . . - 1910/20 -26.4 + 78.5 +41.1 + 6.8 100.0 . . . . . . . . .

Den under 1870-talet relativt folkökningen inom jordbruket förbyttes svaga på 1880-talet i framträdande minskning, vilken icke under något årtionde en fram till 1920 understigit 100 000 Minskningen var absolut taget personer. starkast under 1890-talet, då den omfattade icke mindre an 145000 per-

Ser till den relativa storleken jordbrukets befolkningsförändsoner. man av ring, minskningen i förhållande till jordbruksbefolkningen vid resp. tiovar årsperiods början starkast under 1890-talet, då nedgången utgjorde närmare 5 %.

Inom industrien har stark expansion varit förhanden under samtliga en perioder 1870-1920. Maximum nåddes på. 1890-talet med 388000 personers

ökning, och även om siffrorna därefter givit något mindre utslag, var steg-

ringen 1910-1920 dock så kraftig, att den uppgick till 300 000. I relation

i tioårsperiods början förefintliga industribefolkningen till den vid varje var mellan 1890-1900 med tillväxt på 37.4 %. Ökningen ökningen starkast en utgjort 23.8 och 17.0 %. Mäter den industriella befolkhar därefter resp. man andel den totala folkökningen, denna tillväxt under 1880ningstillväxten-s av var folkökningen, vilket sålunda tyder på att induoch 1890-talen 0. m. större än strien beredde försörjning åt stora tidigare tillhört andra nääven grupper, som givetvis i första hand jordbruket. Under tioårsperioden 1910-1920 ringar, utgjorde industriens befolkningstillväxt 78.5 % den totala. av expansion inträffade relativt än industriens och nådde Handelns senare 1900-1910 med relativ ökning på 38.5 I förhållande till den maximum en befolkningstillväxten utgjorde ökningen 53.3 Motsvarande siffror totala för 1910-talet 21.2 och 41.1 alltså något minskat tillväxttempo voro resp. även för denna närings vidkommande. ledning 1920 års folkräkningsmaterial har i tab. 34 sammanställts Xrkesutöyare Med av

siffror för antalet manliga och kvinnliga yrkesutövare inom olika huvudgrup- lffâlügâåa

yrken. Yrkesutövarna ha därvid uppdelats på företagare inkl. mera 1920. per av självständiga yrkesutövare, funktionärer kontors-, butiks- och teknisk förvaltningspersonal samt arbetare. För samtliga näringar utgjorde antalet inom yrkesutövarkategorier 534 000, 335 000 och 1 347 000. De båda dessa tre resp. sistnämnda yrkesutövargrupperna äro de arbetsmarknadssynpunkt mest ur betydelsefulla, ehuru stora företagare, särskilt inom jordbruk även grupper och hantverk, torde stå på gränsen eller tidvis hänförliga till sådana katevara gorier, på arbetsmarknaden efterfråga lönarbete hos andra. som På grund förekomsten inom jordbruket övervägande smärre brukningsav av delar antalet företagare inom denna störst såväl absolut i relavar grupp som tion till antalet lönarbetare. Dessa utgjorde enligt statistiken 295 000, senare därav 274 000 män ooh 21 000 kvinnor. Denna siffra jordbruksarbeavser rena tare. Inom jordbruket förekomma emellertid stora i arbetet deltagande grupper hemmavarande anhöriga över 15 år, omfattande barn, bröder, systrar men hustrur, vilkas antal år 1920 utgjorde mindre än 361 000, varav 169 000 män och 192000 kvinnor. Sammanslås dessa hemmavarande med arbetargruppen, uppgick denna inom jordbruk med binäringar år 1920 till 656 000, fördelade på

443000 män och 213000 kvinnor. Denna totala arbetarsiffra för jordbruket når dock icke till industriens arupp betarantal, vilket uppgick till 688 000, 554 000 män och 134 000 kvinnor; varav kvinnorna utgöra sålunda här femtedel arbetarantalet mot tredjedel vid en av en jordbruket. Handeln uppvisade 30000 manliga och 24000 kvinnliga arbetare. Samfärdselns arbetarsiffra 78000, så gott uteslutande män. De i husvar som ligt arbete sysselsatta 194000 utgjordes däremot nästan helt kvinnliga arav betare; i denna siffra ingå endast tjänarinnor och andra lönarbetare icke men hustrur i oavlönat hemarbete. Antalet funktionärer, d. tillhörande tjänstemanna- och arbetsv. s. personer befälskategorierna, utgjorde år 1920 335 000, därav 206 000 män och 129 000 kvinnor. Största siffran för funktionärer visade allmän tjänst och handel

w ,, a .

a

a

w T W 3 3 I I 5

å l I | |

Q x

ä

ä ä m .m m a

a

a

ä

w

a

å m ä

a å | | x

S S I I

a w G w 2 S a

å å i I | I

x a E

v|

m

I I

d s ä w w

x . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . , . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . a o. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . d. .a . . 4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .o. . . . . . .a . . . . . . . . . . . . . . . . o . . . . . . . . . . . . . . . . . a . . . . . . . . . . .å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ö. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . a . u

med tillsamman två tredjedelar hela antalet. Inom allmän tjänst funnos av 55 000 manliga och 53 000 kvinnliga funktionärer. Motsvarande siffror för handeln voro 53 000 och 49 000. Siffrorna för samfärdsel kommo emelresp. lertid icke långt efter och för männen 49 000 och för kvinnorna 17 000. voro Industriens siffror 41 000 och 9 000. Jordbruket den näringsvoro resp. var gren, som uppvisade det minsta antalet funktionärer i förhållande till arbetarstammen. Tillsamman uppgick antalet funktionärer och arbetare inom näringslivet år 1920 till 1 682 000, och o1n till dessa läggas de i jordbruksarbete deltagande hemmavarande anhöriga, stiger siffran till 2 043 000. I förhållande till antalet personer i åldrarna 15-65 år 1920 utgör ovannämnda siffra något än mer hälften. Såsom framgått skildringen i föregående avdelning detta kapitel har Förändringar av av befolkningstillväxten i de arbetsföra åldrarna under 1920-talet varit i yrkesfördelpropor- ningen efter tionsvis kraftigare än för befolkningen i dess helhet. Att angiva den 1920. nya yrkesfördelning, som kunnat framkomma resultat dels denna befolksom av ningstillväxts fördelning på olika näringar, dels eventuell överflyttning av en av de på, arbetsmarknaden redan befintliga yrkesutövarna från näringsgren en till en annan låter sig icke göra, förrän utvecklingen näringsliv och arbetsav marknad under denna tid blivit närmare belyst. I det följande inskränker kommittén sig därför till att anföra officiell ekonomisk och social statistik ur direkt tillgängliga uppgifter för år efter 1920 rörande antalet inom olika näringsgrenar sysselsatta Även i denna och följande avdelpersoner. om man ning av betänkandet söker bilda sig uppfattning förändringarna i been om folkningens yrkesfördelning under årtiondet efter 1920, är det dock icke möjligt att klart angiva förskjutningarna förrän 1930 års folkräkningsmaterial föreligger bearbetat. Rörande de förändringar i befolkningsnumerär och arbetarantal, under som 1920-talet inträffat inom jo d b uk d b i ä i således skogsr r m e n r n g a bruk, fiske finnas inga officiella siffror. Dä under det gångna decenm. m., niet inga tecken ha pekat i riktning mot förändring i den utveckling, synas en som jordbrukets befolkningssiffror utvisat under de föregående årtiondena, torde man äga rätt draga den slutsatsen, att befolkningsminskningen inom denna huvudgrupp fortsatt även efter 1920. Vid folkräkningarna sammanföres folkmängden inom in d t i med u s r e n den inom byggnadsverksamhet och hantverk till en gemensam befolkningsgrupp. Enligt folkräkningen 1920 funnos vid utgången av nämnda är sammanlagt 687 991 arbetare inom dessa näringar. Till jämförelse kan nämnas, att är 1920 redovisades 417 381 arbetare i kommerskollegii industristatistik, gränsdragning mellan å sidan industri och å andra vars ena sidan byggnadsverksamhet och hantverk ekonomisk-statistisk natur; är av rent det industriella arbetarantalet hänför sig till medelantalet arbetare under är Dä uppgifter sistnämnda art finnas tillgängliga år resp. av 0. m. 1929, kunna de läggas till grund för vissa omdömen rörande den betydelse, som

l Jfr not till tab. 80.

den egentliga industrien haft såsom försörjningskälla för befolkningen även under olika år efter 1920. Tab. 35 meddelar industriarbetarantalet åren 1913, 1915 och 19201929 enligt kommerskollegii årliga industriberåttelser.

Tab. 35. Arbetarantalet inom industrien åren 1913, 1915 och 1920-1929. Är Arbetare År Arbetare 1913 360 744 1924 379 523 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1915 373 936 1925 391 692 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1920 417381 1926 406 691 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1921 328 416 1927 410 062 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1922 326 221 1928 438 532 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1923 L558 083 1929 453 244 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Den ökning arbetarantalet, inträdde mellan åren 1913 och 1920, av som förbyttes under åren 1921 och 1922 i påtaglig minskning, synbarligen under en inverkan av den då rådande deflationskrisen. Fr. 1923 visade arbetar- 0. m. antalet en stegring, vilken fortsatt så långt statistik finnes tillgâinglig. Det är anmärkningsvärt, att trots denna kontinuerliga stegring 1920 års siffra uppnåddes först under år 1928. Ökningen industriarbetarantalet under av sistnämnda år samt under 1929 påfallande kraftig. Mot 417 381 arbetare var inom industrien 1920 svarade 1929 ett antal 453 244. av Med ledning de i tabellbilaiga C meddelade siffrorna för bl. arbetarav a.. antalet inom industrien har i tab. 36 sammanställts indexserier för arbetarantalets förändringar inom olika industrigrupper åren 1920-1929 uträknade med 1915 som basår Den starkaste stegringen utöver 1915 års tal visa pappersindustri, läder, hår- och gummivaruindustri, grafisk industri och Verkstadsindustri. Grupperna gruvor och anrikningsverk, jårn-, stål- och metallverk samt kemisk-teknisk industri hade 1929 ett arbetarantal, alltjämt understeg 1915 års siffra. Vid som en gruppering på produktionsvaru- och konsumtionsvaruindustrier visade den sistnämnda den påtagligt kraftigaste stegringen gentemot utgångsgruppen âret. Vidare hade skyddade hemmamarknadsindustrier snabbare gruppen en tillväxt arbetarantalet i jämförelse med konkurrensindustrier. av gruppen Några siffror rörande arbetarantalets förändringar inom husbyggnadsverksamhet och hantverk finnas icke tillgängliga. Inom väg- och vattenbyggnadsarbete utgjorde antalet arbetare år 1920 enligt folkräkningen 24 000. En särskild dessa, arbetarna grupp av vid statens järnvägsbyggnader, uppgick 1920 till omkring 2 500 År mans 1929 var antalet dylika arbetare 1 234, tydande på bestämd tillbakagång. en En motsatt utveckling ha varit förhanden inom vägarbetet. Enligt synes en av socialstyrelsen år 1929 gjord undersökning av vägarbetarnas arbets- och löneförhållanden skulle sålunda vägarbetarkåren ha undergått kraftig öken ning.

1 För att möjliggöra jämförelser mellan industriarbetarantalet inom olika grupper och de ikap. X meddelade uppgifterna rörande industriens prodnktiousvolym etc. har gruppen kraft, belysningeoch vattenverk uteslutit: i detta sammanhang.

Tab. 36. Arbetarantnlet inom olika lndustrigrupper åren 1915 och 1920-1929.

Index: 1915 100.

Arbetarantnlets procentu-

Industrigrupper I lliååråâl 1915 1920 192119221923192419251926 1927 1928 1929

°ázizzxzåe 3374:523

2.1 100 78 68 58 60 61 64 60 67 72 76 1 a Gruvor 0. anrikningsverk.

1 Järn-, stål- 0. metallverk. 4.2 100 95 70 66 80 87 87 84 83 85 91

1 c Verkstadsindustri 24.1 100 121 84 70 84 93 101 108 111 122 131 m. m. . 2 Jord- o. stenindustri. 10.3 100 106 79 79 93 99 108 108 107 110 113 . . 3 Träindustri 14.8 100 115 83 90 102 103 102 104 108 117 113 . . . . . . . 4 Pappersindustri 10.1 100 129 107 112 118 125 127 135 139 143 148 a . . . . . 4 b Grafisk industri 2.8 100 118 104 105 109 113 117 121 126 129 134 . . . . . 5 Livsmedelsindustri. 8.5 100 109 110 109 98 110 111 114 100 116 120 . . . 6 Textil- 0. beklädnadsind.. 13.6 100 100 84 98 107 110 110 116 122 128 129

7 Lädcr-,hår-Lgummivind. 6.0 100 11.8 94 1.01 116 120 122 126 129 136 139

8 Kemisk-teknisk industri 3.5 100 103 81 78 80 84 85 87 86 86 91 . Samtliga industrigrupper 100.0 100 112 88 87 96 101 105 109 110 117 121

Därav:

. . . Skyddade hemmamarknadsindustrier 26.8 100 121 98 99 108 112 114 120 123 128 132 . . . . . . . .

Beträffande handel och kontorsverksamhet finnas inga andra siffror tillgängliga än ifråga industriens merkantila personal. År 1920 om uppgick denna personal till 28 005, vilken siffra för år 1929 utgjorde 27 670, tydande på mindre reduktion. Det torde dock icke möjligt, att desen vara av siffror sluta till utvecklingen inom handel och kontorsverksamhet sa gruppen såsom helhet. Inom f d el finnas siffror dels för personalen vid statens affärss a m r s drivande verk, dels för sjöfolket. Enligt siffror för de affärsdrivande verken åren 1920 och 1924 hade nedgång mellan dessa år varit förhanden från en 58 000 till 50600 Beträffande sjöfolkets antal redovisar sjöfartsstatiman.

stiken 22 600 år 1920 och 24 400 år 1929, avseende bemanningen å registrerade

fartyg.

1 Grupp 1 a. omfattar: Järn- och andra malmgruvor samt anrikningsverk. l b : Verk för framställning av järn, stål och andra metaller. 1 c Järn, stål- och metallmanufaktnr, mek. o. elektromek. verkstäder, skeppa- : varv, instrument-, guld- o. silvervarufabriker. 4 a : Pappersmassefabriker, pappersbruk, kartongvaru- 0. tapetfabriker. 4 b : Grafiska anstalter och boktryckerier. Industrigrenarnas uppdelning på. produktionsvaru- och konsumtionsvaruindustrier samt på. konkurrens- och skyddade hemmamarknadsindustrier framgår av tabellbilaga. tab. IV.

Vid folkräkningen 1920 återfunnos 23 470 inom h t l h personer 0 e 0 c r es t a u r a n g r ö r e l s e. En år 1929 företagen socialstatistisk undersökning rörande detta arbetsområde personalsiffra på 43 190. gav en De i det föregående anförda yrkessiffrorna för tidpunkter efter 1920 ha

endast angivit vissa utvecklingstendenser i yrkesfördelningen hos befolkningen under det senaste årtiondet. Att döma dessa siffror samt det i kap. X av refererade materialet rörande näringslivets inriktning ävensoin den framställning av arbetsmarknadens förändringar, föreligger i kap. XIII, som synes man dock äga rätt draga vissa slutsatser rörande de framträdande förändrinmera gar, som befolkningens yrkessammansättning undergått efter 1920. Sålunda torde kunna räkna med, att jordbruket fortsatt sitt avlämnande arbetsman av kraft till andra näringar, medan däremot skogshushållningen berett sysselsattning åt något ökad del befolkningen. Industrien har, efter ett fram till en av 1927 relativt sakta stigande ianspråktagande arbetskraft, under 1920-talets av sista år uppvisat kraftig tillväxt. Byggnadsverksamhet och hantverk ha en ådagalagt en utveckling, tyder på relativt stark expansion under årtionsom en det. Detsamma torde kunna sägas handel och samfärdsel, bl. om varom a. detaljhandelns ökning och automobilismens frammarsch bära vittne. Andra näringsgrenar, tagit folk i sin tjänst, äro hotell- och restaurangrörelsen som mera samt nöjesindustriernam Däremot torde kunna räkna med, att allmän man tjänst icke nämnvärt ökat. Likaledes det husliga arbetet ha rekryterats synes i minskad utsträckning. Sistnämnda företeelse torde få i samband därmed, ses att andra kvinnliga arbetsområden, såsom handel och restaurangtjänst, ex. visat påfallande kraftig utveckling. en

KAP. VII.

Förändringar u u i nationalinkomst och sparande.

Till utgångspunkt för en skildring av landets ekonomiska utveckling kan Nationalmlämpligen nationalinkomsten, fattad statistiskt såsom komstens färtagas rent summan av ändringar olika i penningar uttryckta inkomster. Efterföljande redogörelse för national- efter 1.913. inkomstens utveckling sedan 1913 grundar sig på beräkningar utförda vid Stockholms högskolas sooialvetenskapliga institut Det bör emellertid framhållas, att på grund av ofullständigheter i det statistiska materialet uppgifterna för nationalinkomstens absoluta storlek under olika år äro mycket osäkra. För vissa produktionsgrenar, såsom industri och jordbruk, föreligga uppgifter för det årliga produktionsresultatet, vilka dock icke kunna anses uttömmande. Beträffande andra områden, såsom handel, a.llmän tjänst och fria yrken, hantverk samt landsbygdens byggnadsverksamhet, har man i avsaknad av material varit hänvisad till uppskattningar, i vissa fall grundade på skattestatistikens uppgifter. Detsamma gäller även för husligt arbete, för vilket uppskattningarna ansetts så osäkra, att de inneslutits i den egentliga kalkylen. I den mån de osäkra posternas storlek förändrats i förhållande till nationalinkomsten i dess helhet, lämna de erhållna talen ett uttryck för dennas förskjutningar mellan olika år. Visserligen har man anledning förmoda, att ändringar nämnt slag under den ifrågavarande tiden ha inträffat och av nyss att exempelvis handeln visat en starkare expansion än näringslivet i dess helhet. I stort sett kan dock utgå ifrån att nationalinkomstberäkningarna för korman tare perioder giva ett i det hela korrekt uttryck för förskjutningarna inom näringslivet. I tab. 37 återgives beräkningen nationalinkomstens storlek under olika Nationalav år, byggd på siffror för nettoinkomsten inom inkomstens de tre grupperna jordbruk, skogsallmänna utbruk och fiske, industri samt övrigt, inneslutande handel och samfärdsel, veckling. hantverk, byggnadsverksamhet, allmän tjänst och fria yrken, dock utan medräkning inkomst från husligt arbete. av

Under 1913 nationalinkomsten exkl. husligt arbete ha uppgått till

synes i det närmaste 3 miljarder kr. År 1920 skulle den ha utgjort 9.6 miljarder kr. eller än tredubblats. Härefter föll inkomsten i penningar räknat; under mer 1 För närmare skildring av den använda metoden och diskussion av materialet hänvisastill Stock- Holm Economic Studies II: National Income in Sweden 1861-1928 utkommer 1931. Nedan anförda silferuppgifter äro delvis preliminära. De definitiva publiceras i nämnda arbete.

Tab. 37. Beräknad nationalinkomst åren 1913 och 1920-4927. Milj. kr.

Inkomstkälla 1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927

| Jordbrukets, skogsbrukets och fiskets netto 2 920 1 870 1 400 1 510 1 520 1 540 1 520 1530 . . . . . . . . Industriens netto 810 2 840 2 060 1 810 1 880 1 910 1 980 2 060 2160 . . . . . . . Övrigt exkl. husligt arbete 1 180 3 840 2 800 2 440 2 520 2 630 2 690 2 780 2880

Summa 2 980 9600 6730 5650 5 910 6060 6 210 6360 6 570

år 1922 kan den uppskattas till omkring 5.7 miljarder kr. År 1923 vidtog en successiv stegring, och nationalinkomsten skulle under 1927 det sista år för vilket uppgifter finnas tillgängliga ha utgjort nära 6.6 miljarder kr. - På grund penningvärdets växlingar samt förändringarna i befolkninav gens numerär och åldersfördelning giva dessa siffror endast ofullständig en bild utvecklingen. För den skull har i tab. 38 nationalinkomsten exkl. av

husligt arbete reducerats med levnadskostnadsindex samt fördelats

per

huvud av befolkningen i dess helhet samt huvud åldersgruppen 15/65 år.

per av

Tab. 38. Nationallnkomsten samt inkomsten per huvud av totalbefolkningen och av befolkningen i åldern 15/65 är. Inkomsten reducerad till 1913 års penningvärde.

J

i

i i

1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 i

Absoluta ta l ma . k Nationalinkomsten i 1913 års r . penningvärde, milj. kr. 2980 3570 2790 2900 3340 3480 3530 3700 3840 inkomsten per huvud av resp. års medelfolkmängd, kr. 530 610 470 490 560 580 580 610 630 . . . Inkomsten per huvud av resp. års medelfolkmängd i gruppen 15/65 är, kr 880 980 750 770 880 910 920 950 980 . . . . . . . . .

Index: 1913 100 Nationalinkomsten i 1913 års penningvärde 100 120 94 97 112 117 118 124 129 . . . . . . . . Inkomsten per huvud av resp. års medelfolkmängd 100 114 89 92 105 109 110 115 119 . . . . . Inkomsten per huvud av resp. års medelfolkmängdi gruppen 15/65 är 100 111 86 88 100 103 104 108 111 . . . . . . . . . .

1 Som ovan nämnts, bortses i dessakalkyler från inkomsten av det husliga arbetet. För att emellertid erhålla en viss föreställning om betydelsen av denna inkomstpost, vilken i sig innesluter utom det avlönadehusliga arbetet även det bidrag till nationalinkomsten, som härrör från husmödrars, hemmadöttrars och därmed jämställdas oavlönade arbete, kan man uppskatta antalet i husligt arbete sysselsatta personer till 1.5 milj. år 1913 och 1.6 milj. år 1927 samt deras genomsnittliga ârsförtjänst till resp. 500 och 1 000 kr. Inkomsten från husligt arbete skulle så. fall 1913 ha.uppgått till 750 milj. kr. och 1927 till 1 600 milj. kr. Inräknas husligt arbete, skulle den totala nationalinkomsten sålunda vara ungefär 25 á högre änden i tabellen angivna.

Den totala, reala nationalinkomsten har från 1913 till 1920 stigit med mindre än 20 %. Denna siffra är emellertid på grund mellanliggande stora av förändringar i näringsliv och penningväsen att anse som mycket osäker. Det förefaller emellertid ovedersägligt, att mellan dessa år kan räkna med en man avsevärd höjning av nationalinkomsten. Under krisen 1921 och 1922 sjönk nationalinkomsten kraftigt och låg åren 1921 och 1922 6 och 3 % under 1913 års nivå. En jämförelse med 1920 resp. års förhållanden giver till resultat nedgång på 22 och 19 Ökningen en resp. av den reala nationalinkomsten vidtog dock redan under 1922. Denna stegring fortsatte sedan oavbrutet 1927. Att döma vissa uppgifter synes 0. m. av det troligt, att den fortgått även under 1928 och 1929. Den kraftigaste relativa uppgången åtminstone fram till 1927 inträffade emellertid från - 1922 till 1923, dåindex steg från 97 till 112. Det dock först under 1926, var 1920 års siffra överskreds. Under 1927 nationalinkomsten ha som synes legat cza 30 % över 1913 års nivå eller nära 8 % över motsvarande siffra för år 1920. Beträffande nationalinkomsten per huvud framträder utvecklingstendensen fullt likartad. På grund den samtidigt inträffade f-olkökningen är stegav ringsprocenten dock något lägre. Inkomsten huvud låg 1920 endast 14 % per och 1927 19 % över 1913 års nivå. Tager man hänsyn till den relativt starka tillväxten de produktiva åldrarna i jämförelse med befolkningen i dess helav het, framstår inkomstökningen som väsentligt obetydligare. Medan stegringen nationalinkomsten huvud totalbefolkningen utöver 1913 års nivå av per av under 1920 sålunda utgjorde 14 motsvarande siffra huvud de var per av produktiva åldrarna endast 11 %. Under 1927 motsvarande siffror 19 och voro 11 En del av nationalinkomstens stegring torde därför vara att hänföra till att större del befolkningen numera deltager i produktivt arbete. en av Inkomsten har emellertid icke utvecklats likformigt inom olika områden Nationalav

näringslivet. Vissa näringsgrenar ha gått framåt, andra åter ha gått tillbaka. fåfåâfiüênâå

En uppdelning nationalinkomsten på olika delar av näringslivet giver där- olika näringsav för fylligare och riktig bild utvecklingen under denna tid än vad enar en mer av den totala nationalinkomstsiffran förmår att skänka. De nationalinkomstkalkyler, ställts till utredningens förfogande, tillåta emellertid icke någon som vittgående uppdelning, då de innesluta endast tre poster: nettot från jordmera bruk, skogsbruk och fiske, nettot från industri samt övrigt exkl. husligt arbete. I tab. 39 lämnas översikt här nämnda inkomster en av grupper reducerade med levnadskostnadsindex till 191,3 års penningvärde.

Det framgår tabellen, att inkomsten från jordbruk, skogsbruk och fiske

av under år 1913 belöpte sig till inemot en miljard kronor, och att denna inkomst, med hänsyn tagen till penningvärdets fall, i stort sett oförändrad under var 1920. Under 1921 och 1922 föll emellertid inkomsten kraftigt. Inkomsten utgjorde 780 och 720 milj. kr., motsvarande en index med 1913 satt resp. - 100 78 och 72. Under de följande åren steg inkomsten; den som -- av resp. uppgick 1927 till 900 milj. kr., motsvarande index 90. en av Dessa indextal få dock tagas som ett belägg för att jordbrukets läge för-

Tab. 39. Inkomst från jordbruk, skogsbruk och fiske samt industri och övrigt, redu-

cerad till 1913 års penningvärde.

i I n k o m st k l l a 1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927

Absolum tal milj kr Jordbrukets, skogsbrukets och fiskets netto 1080 780 720 850 870 870 880 900 . . . . . . . . Industriens netto 810. 1 060 850 930 1060 1 100 1 130 1 200 1 260 . . . . . . . Övrigb exkl. husligt arb. 1 1 430 1 160 1 250 1 430 510 530 1 1 1 620 1 680 . .

Index: 1913 100 Jordbrukets, skogsbrukets och fiskets netto 100 109 78 72 86 88 88 89 90 . . . . . . . . Industriens netto 100 131 106 115 132 136 140 148 157 . . . . . . . Övrigt exkl. husligt arb. 100l 120 98 106 120 127 129 136 142 . .

sämrats sedan tiden före kriget, ty talen ha erhållits division inkomstgenom av siffrorna med levnadskostnadsindex, huvudsakligen byggd på. inen som är en dustriarbetarbudget och hänför sig till städer och stadsliknande samhällen, där

prisstegringen sannolikt varit större än på landsbygden. Vid bedömandet av jordbrukets läge får hänsyn för övrigt även tagas därtill, att jordbruksbefolk-

ningen minskats och att till följd därav nedgången i inkomst huvud den per av jordbrukande befolkningen är mindre än den absoluta nedgången.

Industriens netto visar motsatt utveckling. Detta uppgick till en 1913 omkring 800 milj. kr. och överskred år 1920 miljarden, motsvarande ökning en av i runt tal 30 Under krisen föll inkomsten kraftigt: index låg 1921 vid

106, vilket tal dock beräkningstekniska skäl möjligen något för lågt. År av är 1922 stannade index vid 115, redan 1923 1920 års siffra uppnådd. men var Stegringen fortsatte härefter kontinuerligt. Den absoluta inkomsten i 1913 års penningvärde belöpte sig 1927 till långt ifrån 1 300 milj. kr., representerande en ökning i det närmaste 60 % sedan 1913 och 20 % sedan 1920. av I det föregående ha inkomstsiffrorna omräknats till ett enhetligt penning-

värde med tillhjälp levnadskostnadsindex. Man kunlde för industriens vidav kommande även utföra omräkningen med hjälp index för industriproduktav priser. Skillnaden i resultat blir likväl obetydlig. Efter reduktion indumed striprisindex skulle för 1927 erhållas absolut siffra för industriens en netto på 1 358 milj., vilket betyder prooentuell stegring från en 1913 på 68 % mot 57 % vid reduktion med levnadskostnadsindex.

Den post, rubricerats övrigt, i sig inneslutande handel och samfärdsom sel, hantverk, byggnadsverksamhet, allmän tjänst och fria yrken abm. m-., är solut sett den mest betydande här upptagna och samtidigt av grupper den post, för vilken kalkylerna äro mest osäkra. Inkomsten härifrån uppskattas 1913

till 1 180 milj. kr. och i samma penningvärde under 1927 till milj. kr. 1 680 Stegringen mellan 1913 och 1920 belöpte sig till 20 % och mellan översteg 1913 och 1927 40 %. Ökningen, ehuru synnerligen stark, kan dock fullt mäta sig med den industriella inkomstens uppgång.

Vid bedömandet den betydelse, arbetslöshetssynpunkt kan tillmäav som ur förändringar de förändringar, vilka

kifzfffál/d

tas speglas i nationalinkomstens uppgång, är det av största vikt att känna, i vad mån även sparandet förändrats. Det erbjuder betysparande. dande svårigheter att erhålla ett mått på sparandet och kapitalbildningen under följd år. Man kan använda olika metoder för att finna ett uttryck hären av för. Här anföras i första hand kalkyler över värdet producerade kapitalvaror, av utförda vid Stockholms högskolas socialvetenskapliga institut i samband med dess nationalinlçomstberäkningar. Siffrorna angiva bruttovärdet kapitalav varuproduktionen, varför eventuella förändringar i avskrivningarna utgöra en allvarlig felkälla. Även bortser härifrån, giva dock dessa siffror icke om man något direkt mått på kapitalbildningen, isynnerhet det gäller att beom döma utvecklingen under kortare tid. Orsaken härtill är främst att realkapitalbildningen även tager formen lagerhållning. Ser till utvecklingen av man under längre tid, torde dock lagerhållningens omfattning endast variera inom tämligen trånga gränser. Dessutom elimineras därvid de övergående förskjutningar i förhållandet mellan kapitalbildning och sparande, ha sin grund i som konjunkturinflytandet. Vid behandling sparandets långtidsförändringar en av torde man därför kunna använda siffrorna för kapitalvaruproduktionen som utgångspunkt för bedömning utvecklingstendensen. en av Produktionen kapitalvaror har enligt ovannämnda kalkyler utvecklats av på i tab. 40 angivet sätt. Denna tabell är dock synnerligen ofullständig, då den endast innesluter industriellt producerat realkapital. Alla hus- och vägbyggnader, jordförbättringar äro således icke medräknade. Å andra m. m. sidan bör observeras, att mycket betydande del sannolikt bortåt två tredjeen delar den här redovisade bruttoproduktionen beräknats icke representera av något nysparande. Produktionen kapitalvaror enligt tabellens uppgifter av var under 1920 i jämförelse med år 1913 i runt tal fyrdubblad. Det bör dock märkas, att växlingarna i penningvärdet varit så stora, att jämförelser mellan dessa

år äro att anse såsom ytterligt osäkra. Det är först sedan penningvärdet blivit åtminstone relativt stabilt, siffrorna kunna göras till föremål för inbördes som jämförelser.

Tab. 40. Produktion av kapitalvaror åren 1913 och 1920-1927. Müj. kr.

I

t

F

1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927

i

Produktionskapitalvaror produktion + införsel utförsel 180 750 470 290 310 330 390 410 420 - . . Konsnmtionskapitalvarørproduktion + införsel utförsel 130 640 310 280 310 310 320 350 370 - . . Tillsamman 310 1390 780 570 620 640 710 760 790

Ökningen i kapitalkonstruktionen fördelar sig ojämnt på du k t i

p r o o n soch konsumtionskapitalvaror. Av tab. 41 framgår, att värdet av de förra i procent nationalinkomsten under 1913 utgjorde 6.0 av under 1920 7.8 % samt under 1927 6.4 medan motsvarande tal för den senare 10-301390

m

under år 4.3, 6.7 och 5.7 %. Mellan 1913 och 1927 hade gruppen resp. voro preduktionskapitalvarornas stigit med 0.4 medan andel av nationalinkomsten konsumtionskapitalvarornas ökats med 1.4 I betraktande nationalinkomav stens samtidiga absoluta stegring skulle likväl för båda den absogrupperna luta ökningen högst avsevärd. Det bör emellertid tilläggas, att gränvara mellan dessa båda är mycket svävande och i viss mån godtycklig. sen grupper Särskilt ha tillkommit till konsumtionskapitalgruppen, vilket gör nya varor direkta jämförelser med tidigare förhållanden vanskliga.

Tab. 41. Nationalinkomst samt värdet av konstruerade produktionskapital- och konsumtionskapitalvaror åren 1918 och 1920-1927.

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927

Nationalinkomst, milj. kr 9600 6730 5650 5910 6060 6210 6360 6570 . . . . . . . . Pr0d.kap.var0r, milj. kr 180 750 470 290 310 330 390 410 420 . . . . . . . . . Kons.kap.varor, milj. kr 130 640 310 280 310 310 320 350 . . . . . . . . . 6.0 7.8 6.9 5.1 5.2 5.4 6.3 6.4 6.4 Prod.kap.varor i % av nationalink. Konakapvaror i nationalink. 4.3 6.7 4.6 4.9 5.2 5.1 5.2 5.6 5.7 av . . .

Som redan framhållits, kunna endast vissa begränsade slutsatser dragas på

grundvalen resultaten från dessa uppskattningar. Bortser från de av av man häftiga störningar präglade åren 1920 1922, då kapitalvaruproduktionen visade konjunkturtypisk nedgång och då sannolikt även lagerhållningen krafen tigt växlade, kan dock utgå från att tendensen med relativ säkerhet avman speglas i ovanstående siffror. Som allmän slutsats torde man därför kunna säga, att kapitalvaruproduktionens betydande stegring trots alla osäkerhetsmoment talar för att sparandet i stor omfattning ökats sedan tiden före kriget.

Kommittén har aven låtit utföra kalkyler beträffande storleken det kaav pital, ställts till näringslivets förfogande under åren 1924 1929 i form av som aktie- och obligationsemissioner inkl. debentures och förlagslån, krediter lämnade affärs- och sparbanker samt andra kreditinstitut jämte försäkringsav bolagens och pensionsfondens placeringar. Svårigheterna vid dylik uppskattning äro mycket stora. Dels är materialet en i många avseenden ofullständigt och bristfälligt, dels förekomma överflyttninkapital från form till dels slutligen kunna dubbelräkningar gar av en en annan, undvikas. Det ar därför tydligt, att det resultat, som erhållits, får tagas mått på den absoluta storleken det ifrågavarande kapitalet utan att det som av endast med starka reservationer kan tjäna att giva bild utvecklingen. Man en av måste för att dessa siffror draga några helst slutsatser rörande varna ur som den reala kapitalbildningen. En stor del denna kapitalbildning faller nämav ligen helt utanför de ovannämnda juridiskt-ekonomiska formerna och undandrager sig alla försök till uppskattning. Detta gäller såväl den absoluta en storleken den reala kapitalbildningen som dess utveckling. Det finnes nämav ligen något helst skäl för ett antagande, att denna skulle röra sig i som

i

riktning eller tempo den del, vilken iklädes nyssnämnda, samma samma som statistiskt mätbara former. Tvärtom har det antagandet fog för sig, att

under konjunkturcykels olika faser penningkapitalet för realinvesteringar en anskaffas på olika sätt och att vissa former således bli dominerande under en

period, andra under Något sammandrag siffrorna för de olika en annan. av har gjorts på grund materialets bristfällighet. grupperna av En närmare karakteristik materialet och detaljerade sifferuppgifter även av beträffande aktie- och obligationsemissioner givas i tabellbilaga D. I nedan-

stående tablå ha sammanställts uppgifter endast rörande utvecklingen av affärs

bankernas, sparbankernas, postsparbankens, försäkringsbolagens och pensions-

försäkringsfondens utlåning

Å 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 r Absolum tal milj. kr.

Affärsbanker 4 547 4 459 4 352 4 323 4 161 4 290 4 404 . . . . . . . . . . . . Enskilda sparbanker 1 656 1 734 1 810 1 918 2 008 2 122 2 228 . . . . . . . . . Postsparbanken 43 50 61 72 98 111 151 . . . . . . . . . . . Försäkringsbolag 453 487 524 566 602 661 . . . . . . . . . . . - Pensionsförsäkringsfonden 96 117 132 163 184 221 237 . . . . . .

Index: 1923 100

Affärsbanker 100 98 96 95 92 94 97 . . . . . . . . . . . . Enskilda sparbanker 100 105 109 116 121 128 135 . . . . . . . . . Postsparbanken 100 116 142 167 228 258 351 . . . . . . . . . . . Försäkringsbolag 100 108 116 125 133 146 . . . . . . . . . . - . Pensionsförsäkringsfonden 100 122 137 170 192 230 247 . . . . . .

I riktning dessa siffror peka vissa uppgifter i en för 1928 års samma som pensionsförsäkringskommittés räkning utförd beräkning, vilken kommitav tén beretts tillfälle taga del. Som det i denna beräkning framlagda sif-

fermaterialet närmast är ägnat att belysa det individuella sparandets in-

tensitet, kan icke heller därav några bestämda slutsatser dragas beträf-

fande kapitalbildningens omfattning. I synnerhet uppgifterna angående det

individuella sparande, vilket skett inbetalande försäkringspremier genom av eller insättningar i sparbank eller på sparkasse, depositions- eller genom kapitalräkning, dock intresse symtom på utvecklingstendensynas som I samtliga fall blir resultatet efter reduktion till enhetligt penningsen. en värde och med hänsyn till befolkningens tillväxt i de åldrar, vid som ett bedömande spargraden kunna komma i fråga, att insättningsbeloppen av undergått kraftig ökning i jämförelse med år 1913 och att denna ökning en fortsatt i oförminskat tempo även under år. Dessa uppgifter kunna senare tyda på, stegring spargraden, sålunda den del av inkomsten, 0. m. en av av avsattes till sparande. Sammanställes detta förhållande med att även nasom tionalinkomsten huvud befolkningen ökats, det kraftigt stödja det per av synes

1 Siffrorna ställningen vid årets slut. För pensionsförsäkringsfondens vidkommande gälla avse de dock ställningen den 3°/, varje år.

på kapitalvaruproduktionens utveckling grundade antagandet, att kapitalbildningen undergått en oväsentlig stegring. Vid en uppskattning sparandet med utgångspunkt i senast refererade av nu statistiska material måste slutligen hänsyn även tagas till den betydande, men statistiskt icke mätbara faktor, med all säkerhet sparandet inom företagen som utgjort under det gångna årtiondet. Det torde sålunda ofrånkomligt, att vara de betydande driftsomläggningar inom industrien, brukat sammanfattas som under termen rationalisering, i stor utsträckning finansierats på detta sätt. Ett sparande av denna art kan antagas ha fortgått icke endast inom industrien utan även inom jordbruket och därtill anknutna näringar. Man kan peka på så kända förhållanden vägnätets utvidgning och förbättring samt ytterligare som på den omfattande byggnadsverksamheten, representerat ett betydande, som ehuru icke alltid i penningöverflyttningar mätbart sparande. Ur denna synpunkt giver kapitalvaruproduktionen ett tillförlitligare mått på sparandets förändringar än de bankstatistiska. uppgifterna.

KAP. VIII.

Förändringar i priser och produktionskostnader.

Jämte i föregående kapitel skildrade förhållanden är även prisutvecklingen Förändrinqar

grundläggande

nzegrl-:gfgâgi

av betydelse för bedömandet förändringarna i den ekoav nomiska situationen.

Till utgångspunkt för skildring prisutvecklingen i Sverige kan tagas en av kommerskollegii partiprisindex, vilken för åren 1920- 929 återfinnes i tab. 42.

Tab. 42. Kommerskollegii partiprisindex åren 1920-1929. Prisläget medio varje månad.

Index: 1913 100.

Månad 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Januari 343 272 181 163 161 169 153 146 148 144 . . . . . . . . Februari 357 256 179 165 162 169 152 146 147 145 . . . . . . . Mars 366 249 177 168 162 168 149 145 149 144 . . . . . . . . . April 371 239 175 168 161 163 150 143 151 141 . . . . . . . . . 1153- 374 230 175 166 160 162 151 145 152 140 . . . . . . . . . Juni 376 223 174 164 158 161 150 146 151 139 . . . . . . . . . Juli 376 216 173 162 157 161 148 146 150 140 . . . . . . . . . Augusti 375 211 173 162 160 159 147 146 149 141 . . . . . . . September 370 201 170 162 163 157 146 148 146 140 . . . . . . Oktober 358 194 169 161 167 154 148 147 145 138 . . . . . . . November 338 189 163 160 167 155 148 148 145 135 . . . . . . . December 306 188 163 160 168 156 150 148 145 134 . . . . . . . |

Medeltal per år 359 222 173 l 163 I 162 I 161 1 149 I 146 | 148 I 140

Årssiffrorna tyda sålunda på i fallande tendens hos prien stort sett serna från 1920. Det enda avbrottet föreligger år 1928, då index stiger med

2 enheter. Prisfallet är fram till 1923 betydande omfattning av en men upphör under de båda följande åren i det närmaste fullständigt. Månadssiffrorna

visa övergående prisstegring kring årsskiftet 1924/25. Från 1925 0. m. en till 1926 sjunker prisindex med icke mindre än 12 enheter. Efter en ny uppbromsning inträder slutligen 1928/29 på nytt tämligen omfattande en reduktion. Den allmänna prisutvecklingen i Sverige, sådan den framgår av

meddelade indexserie, har grafiskt framställts i diagram II. Till belysovan ning prisutvecklingens samband med penningpolitiken har i diagrammet inav lagts även förändringarna i riksbankens diskonto.

Diagram II. Partiprlsnivå och diskonto åren 1920-1929.

Riksbankens cüskanto

l

Kommerskollegii part/pris-

m Index 350

250 1 1 å

D. 200 . 75 - 7.0 å -âs -6.o j

fi

v/ -55 i

i a

/50 M\/_/\_ -50

i .45 g

L-LI-J

i -40 -35 -3.o 100. . . . Jan. . Jan. . jan. , jan. . jan. . Jan. . Jan. . jan. jan. jan. jan. /920 /92/ /922 /923 /924 L925 L926 /927 L928 /929 /930

Jämföres denna utveckling med prisförskjutningarna i England och Förenta staterna, framgår tydligt, att variationerna i den svenska prisutvecklingen varit internationell natur. I följande tablå sammanställas partiav prisindex för Sverige och de båda nämnda länderna.

1 P angiver prisindextalets höjd, D riksbankens diskonto.

l

Index: 1913 100. . År 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

359 173 163 162 161 149 146 148 140 Sverige . . . . . . . . . . . England 307 197 159 159 166 159 148 141 140 137 . . . . . . . . . . . U. S. AF 221 140 138 144 140 148 143 137 140 138 . . . . . . . . . . . Serierna för England och Förenta staterna visa i utpräglade former mera i huvudsak utvecklingsgång den svenska prisindexserien. Mellan samma som 1925 och 1927 inträder sålunda ett. snabbt prisfall, och den följande tiden

medför relativ Stabilisering; 1928 i Förenta staterna verklig en 0. m. en prisstegring. Kommittén återkommer till frågan prisrörelsernas interom nationella karaktär vid behandlingen prisutvecklingen på de viktigaste av stapelprodukterna.

Om allmänna indexserier de meddelade äga intresse, när det ijr/sförskjutän som ovan

gäller att bedöma de stora dragen i utvecklingen, speciellt förskjutningen "gg/rf girl/f

mellan olika år, är det dock givet, att först serier belysande förskjutningarna grupper.

mellan olika kunna skänka riktig föreställning den ekovarugrupper en om nomiska betydelsen förändringarna i prisnivån. Genom förskjutning, av en vilken medför ändrad prisrelation mellan olika produktiva hjälpmedel resp. en mellan hjälpmedel och produkter eller mellan olika produkter, modifieras icke

endast företagandets omfattning utan även dess inriktning. På samma sätt

givetvis prisrelationen mellan import- och exportvaror avgörande betyär av delse för utbytet den internationella handeln. av För att erhålla också ofullständig bild dessa förhållanden är man Prisförskjuten om av

hänvisad till prisindices. Konstruerandet av dylika är förenat med vissa isåfärnflfålál

resp. vanskligheter. Vikten att erhålla föreställning de olika prisförskjut- olika produkav en om resultat. I tab. üfmwmrådeu nixigarna gör det emellertid nödvändigt meddela tillgängliga

43 ha sammanställts prisindexserier för produkter från olika huvudområden

näringslivet. av Utvecklingen mellan 1913 och 1929 har sålunda medfört en kraftig splitt-

ring prisnivån. Jordbruksprodukternas priser ha stigit 16 % resp. 40 av medan industriproduktpriserna ökats med 53 % och hyrorna, sådana de framgå

den här meddelade indexserien, fördubblats. Frakterna visa synnerligen av en ojämn utveckling.

I fråga utvecklingstendensen under det förflutna årtiondet bryta hyom fullständigt mot övriga priser. Efter upphävandet hyresstegringsrorna av av lagen, vilken kom hyresnivån att under åren 1918-4923 ligga på förhålen landevis mycket låg nivå, stiga hyrorna kontinuerligt, medan priserna på

andra förbli konstanta eller reduceras varor

1 Kommerskollegii partiprisindex. 3 Board of Trades General index. 3 Bureau of Labor Statistics. 4 Det bör dock anmärkas, att bostadsstandarden under denna tid undergått förskjutningar, så att under tid medelhyrorna hänföra sig till ett bostadsbestånd, som i kvalitet överträffar jämsenare förelseårets. Tillräckligt stark torde emellertid denna förskjutning vara för att förklara mer än en del stegringen. Det är framför allt bostadsefterfrågans mer centrala faktorer t. ex. den starka av inflyttningen till städerna betingat utvecklingen och kommit hyresnivån att stiga till en så - som anmärkningsvärt hög nivå.

Tab. 43. Prisindices för vissa produkter åren 1920- 1929.

År 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 J ordbrukxprødulder

Vegetabiliska livsmedel exkl.

kaffe 274 232 182 145 145 147 136 142 133 116 . . . . . . . . . . Animaliska livsmedel 304 223 162 153 154 161 146 135 141 140 . . . . . Skøgsproduløter.

Sågtimmer vid verket9 276 248 183 144 143 145 130 133 134

Vedbränsle b 402 275 187 187 188 183 173 176 170 . . . . . . . . 164 I ndustriproduldet 335 242 188 176 170 169 162 159 158 153 . . . . . . . . Frakter juli: Iniraktei 95 131 102 106 114 . . . . . - Utfrakter 147 165 160 136 155 . . . . . - Hyrm oktober 155 163 163 E 178g 178 186 188 198 199 200 . . . . . . . .

Prisiörskj ut- Även inom de olika områdena föreligger betydande en splittring. Tydligast ningar inom framträder detta förhållande ino-m industrien, där prisförskjutningarna industrien. mellan olika tab. 44 visar, nått avsevärd omfattning. De indelgrenar, som en ningsgrunder, följas, äro i stort sett parallella med dem, tidigare komsom som mit till användning vid uppdelningen arbetarantaletf av

Tab; 44._Prisindices för olika industrigrupper åren 1915 och 1920-1929.

Index: 1913 100.

. . . . ..

6 Textil o. beklâdndnd. 116 404 251 216 204 205 203 188 181 184 183

7 Låder-, hâr- o. gummivaruindustri 163 340 235 175 160 158 164 160 149 156 149 . . 8 Kemisk-teknisk ind. 140 345 234 183 165 158 157 147 146 143 140

| 176| 170 169

Samtliga industrigrupper 123 335 242 188 162 159 158 153

1 Kommerskollegii partiprisindex: 1913 100. Årsmedeltal. 2 i Enligt prisuppgifter, insamlade Stockholms högskolas socialvetenskapliga institut. av 2 b Enligt Socialstyrelsensmedelpriser barrved. Årsmedeltal. i Index grundat på. värdet per produktenhet i1913 års penningvärde enligt kommerskollegii beräkningar. Svensk fraktindex ur Svenska handelsbankenspublikation Index. Medelfrakterna. 1913 100. 5 Socialstyrelsens bostadsindex. Juni 1914 100. Stenkolsfrakter från Danzig och Stettin. 7 För en diskussion av metoden, se tabellbilagaO.

Gruppen pappersindustri visar icke endast den mest omfattande prisstegringen under inflationen 1920 utan även under depressionsåren fram till och med 1923 det största prisfallet. Typisk är dock även den styrka, med vilken jårn- och stålverken vid tid drabbas krisen. Förskjut samma av ningarna från 1924 äro av mindre påfallande art. När de nå sin största omfattning, uppgå de till cza 25 enheter. Det är av intresse att observera, att bl. a. traindustrien hör till de industrigrenar, visat prisreduktioner som av denna omfattning. Mellan år 1913 och 1929 är prisförskjutningen störst inom den grafiska industrien och minst inom gruvindustrien. Skillnaden i den procentuella stegringen mellan dessa båda områden år mindre ån 106 enheter. En klarare bild den relativa styrkan prisförskjutningarna mellan olika av av industrigrenar erhålles sammanställning utvecklingen inom kongenom en av sunitions- och produktionsvaruindustrierna.

Tab. 45. Prisindices för produktionsvaru- och konsnmtionsvaruiudustri åren 1915 och 1920-1929. Indem: 100. 1913 : År 1915 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 Produktionsvaruindustri 122 337 226 167 163 157 157 154 152 151 148 . . Konsumtionsvaruindustri 123 329 254 204 186 182 180 168 165 165 158 . Stegringen sålunda 1920 i stort sett densamma inom båda var grupperna. Som depressionen emellertid drabbade produktionsvaruindustrierna starkast, uppkom 1922 differens på mindre an 37 enheter. Det prisfall, aven en som efter 1922 karakteriserat årtiondet, lämnade däremot produktionsvaruindusts rierna mera oberörda än konsumtionsvaruindustrierna, och differensen hade därför 1929 nedgått till 10 enheter. Jämförbara serier kunna erhållas för England och Förenta staterna, men en sammanställning Board of Tradeis indices för samtliga exklusive av varor livsmedel samt för de viktigaste råvarorna erbjuder intresse ett. par av som jamförelsematerial vid bedömandet den svenska utvecklingen. av

Tab. 46. Prisindices för vissa varor i England åren 1930-1929. Index: 1913 100.

År 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Tota.l, not food 328 191 155 161 166 155 144 136 134 132 . . . - . . . Iron and steeb 358 210 137 147 143 126 123 120 112 114 . . . . . . . . 0ther metals and minerals 251 179 141 143 144 133 149 122 112 120 . . General 307 197 159 159 166 159 148 141 140 137 . . . . . . . . . . . Serierna Visa den styrka, med vilken prisfallet drabbat Vissa inom den engelska industrien dominerande kapitalprodukter. En index för produktionsvaruprisernas utveckling i England skulle därför sannolikt i motsats till vad - 1 Board of Trade.

är fallet i Sverige Visa hastigare nedgång än index för samtliga som -- en partipriser. Någon utjämning differensen mellan priserna på produktionsav och konsumtionsvaror skulle knappast heller kunna väntas komma till synes. I brist på index för kapitalvaruprisernas förändringar torde anförda av ovan serier att döma och på grund av den engelska industriens starka inriktning på kapitalvaruproduktion indexserien för samtliga exklusive livsmedel kunvaror na användas mätare på produktionsvarupiisernas utveckling i England. som

I nära överensstämmelse med uppdelning industrierna med hänsyn till en av deras produktion kapital-, konsumtionsvaror står uppdelningen i konav resp. kurrens- och skyddade hemmamarknadsindustrier. Orsaken härtill är kapitalvarornas kända betydelse inom den svenska exporten; de stora industrigrupmetallindustrier, trä- och pappersmasseindustrier äro samtliga såväl perna kapitalvarup-roducerande konkurrerande på världsmarknaden. som

Tab. 47. Prisindices för konkurrens- och skyddad hemmamarknadsindustri åren 1915 och 1920-1929.

Index: 1913 100. År 1915 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Konkurrensindnstri 120 338 235 181 170 162 160 153 151 150 145: . . . . Skyddad hemmamarknadsindustri 130 320 256 204 188 190 193 186 180 181 178 . . . . . . . .

År 1920 skillnaden mellan dessa båda prisnivåer mycket var gruppers obetydlig. Under första delen året låg konkurrensindustriens prisnivå nåav got över den skyddade industriens, och under den delen synes motsatsen senare ha varit fallet. Är 1923 låg konkurrensindustriens prisnivå vid 170 och den skyddade hemmamarknadsindustriens vid 188. Differensen uppgick sålunda till 18 enheter. Den ökades ytterligare och utgjorde 1925 icke mindre än 33 enheter. Härefter denna skillnad, med obetydlig minskning, ha hållit synes en sig ungefärligen kon-stant; 1929 utgjorde den ånyo 33 enheter. Den enligt tab. 45 för relationen mellan produktions- och konsumtion-svarupriser i Sverige karakteristiska utjämningen har sålunda i detta fall uteblivit. risñirskjut- Ovan sammanställda indexserier ha i första hand varit ägnade att belysa

nâxâlggârgeâlcâ prisutvecklingen för inom landet producerade varor. För en fullständigare

exportvaror. bild av de förskjutningar, ligga bakom den genomsnittliga prisnivåns försom ändringar förutsättes dock även en skildring av prisutvecklingen på, import- Denna kan därvid lämpligen, i tab. 48 skett, sammanställas med varor. som index för exportvarupriserna.

De meddelade siffrorna visa, att sedan 1913 en betydande förskjutning inträffat i dessa inbördes prisrelation. Medan 1929 index för inom gruppers landet producerade och exportvaror respektive 143 och 144, utgjorde varor var index för importvarorna endast skillnad sålunda på omkring 20 enhe- 126, en ter. I den mån dessa siffror utgöra ett korrekt uttryck för utvecklinsom skulle alltså Sverige för närvarande erhålla väsentligt större import gen, en

Tab. 48. Partiprisnivån för i Sverige producerade varor, export- och importvaror

åren 1920-1929.

Index: 1913 100.

Inom landet producerade varor

Å Importvaror r

samtliga däravaleåxport-

1920 346 381 420 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1921 226 209 170 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1922 166 160 140 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1923 161 168 148 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1924 161 154 142 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1925 164 153 139 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1926 150 151 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1927 143 146 126 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1928 148 147 128 . . . . . . . . . . . . . . . . 1929 143 144 126 . . . . . . . . . . . . . . . . .

i utbyte för sin export än tidigare. Häremot kan emellertid invändas dels

att ovanstående indexserier äro grundade på för litet material, dels att både ex-

portens och importens sammansättning sedan 1913 väsentligt ändrats, än mer varför beräkningar, väga de olika betydelse efter förkrigsförsom varornas hållanden, skulle äga ringa värde för nutiden. För att belysa i vad mån dylika

invändningar kunna ha fog för sig, har inom kommerskollegium verkställts en

beräkning indextal med år 1913 bas och byggd på hela importen och av som exporten 1925 och 1927, från vilka år vägningstalen alltså hämtats Resulta-

tet denna beräkning giver index för år 1927 146 och 111 för respektive av en av export- och importvaror. Differensen blir i detta fall 35 enheter mellan de

båda serierna, medan differensen enligt Svenska handelsbankens index för sam-

ma år belöpte sig till 20 enheter.

Som kontroll på den kva ntitativa homogeniteten dessa grupen av föreligger omräkning med utgångspunkt från 1913 års kvantiteter av per en export och import räknade med 1927 års priser På grundval av denna om-

räkning erhålles index 132 för import- och 148 för exportvaror. Diffeen av blir i detta fall 16 enheter mot 35 i det förra. Differensens minskning rensen är helt att tillskriva höjning importgruppens siffror; exportprisindex fören av blir praktiskt taget densamma. Detta innebär, att exportens sammansättning

1 För en redogörelse för konstruktionen av denna index se Svenskahandelsbankens publikation Index jan. 1926; mellan 1920-1924 publicerades denna index av Svenska Dagbladet. 2 Svenska handelsbankens ovan anförda indexserier grunda sig endast på. 18 viktiga varor vardera import- och exportgmppen. Beräkningarna inom kommerskollegium ha mer i detalj försiggâtt ur sålunda, att man multiplicerat kvantitetssiffrorna för samtliga varor med 1913 års priser och därefter dividerat 10927 års import- och exportvärden med den så erhållna produktionssumman. 3 Akerman, Jen ekonomiska föränderligheten och prisindextalens innebörd, Ekonomen,

Jtâhaén

häft. 1 2 , .

i stort sett måste antagas ha förblivit homogen, medan importens undergått väsentliga förändringar. Detta förhållande är i och för sig ingalunda överraskande, om man betänker den ökade vikt i importen, måste tillmätas som nu produkter sådana film, automobiler, motortillbehör och motorbränsle etc., som medan exporten fortfarande till övervägande del består slags av samma varor som före kriget malm, trävaror, den mekaniska verkstadsindustriens - produkter etc. Det är emellertid vidare troligt, att de olika posterna, särskilt inom importgruppen, undergått väsentliga k al i t t iv förändringar. Hur betydan- V a a de dessa äro och i vilken riktning de gått, låter sig generellt fastställa. I vad mån dessa förskjutningar kunna ha inverkat på jämförbarheten mellan de olika prisindexserierna inbördes och mellan olika år, kan därför med be-

stämdhet avgöras. Det synes emellertid otvivelaktigt, att den förskjutning i prisrelationen mellan export- och importvaror, inträffat sedan 1913, icke som skett till nackdel för de förra. Vidare har med största sannolikhet rätt man att antaga, att importvarorna verkligen förlorat i pris relativt till export-

varorna. En föreställning om de prisförskjutningar, framkallat den förändrade som prisrelationen mellan import- och exportvaror, erhålles sammanställgenom en ning av prisindexserier för de svensk synpunkt viktigaste internationella staur pelprodukterna, nämligen å sidan de båda importvarugrupperna stenkol ena och vete, den andra exportvarorna tackjärn, trä och pappersmassa.

Tab. 49. Prisrörclsen å vissa import- och exportvaror åren 1913 och 1927-1929.

Index: 1913 100. Stenkol Vete Pappersmassa ma Trävaror D. o. B. La Plata mekanisk våt sulfit 1927 99 132 118 163 1372 . . . . . . . . . - 1928 92 122 119 160 132 136 . . . . . . . . . 1929 108 114 123 156 136 141 . . . . . . . . .

I det föregående har vid ett tillfällen framhållits, att den svenska prispar utvecklingen står i nära beroende den internationella. Detta förhållande, av som är av stor betydelse för förståelsen prissituationen i Sverige, kan med av utgångspunkt i anförda tabell närmare belysas skildring nyss genom en av prisförskjutningarna i olika länder på de tre vete, tackjärn och varugrupperna pappersmassa, beträffande vilka svenska produkter konkurrera med utländska. För att prisserierna skola bli jämförbara, omräknas priserna i utlandet enligt

under år gällande växelkurser. Sammanställningen är intresse även resp. av därför, att den kompletterar den tidigare framställningen prisutvecklingen av för vissa viktigare produktgrupper med siffror för prisvariationerna för ett par betydelsefulla varukategorier, och därför att den exemplifierar mera sammanhanget mellan prisnivå och växelkurser. I sistnämnda avseende gäller,

1 Enligt sifferuppgifter i Svenska handelsbankenspublikation Indexm Årsmedeltal. Indextalen äro beräknade importpriser cif vete dock inkl. tull och exportpriser fob svenska hamnar. Omfattar all pappersmassa.

att förhållandet mellan priset på de i främsta rummet gå i internavaror, som tionell handel, och växelkurserna måste sådant, att viss i vara en summa ex. svenskt mynt omväxlad i länders mynt representerar ungefär köpresp. samma kraft i dessa länder gentemot tackjärn, etc. i Sverige, att pappersmassa som

m. a. 0. konkurrensvarupriserna omräknade i ett och samma myntslag bli un-

av gefär höjd i olika länder. De undantag från denna naturliga regel, samma -

som det statistiska materialet uppvisar, äga sin grund i förändringar i frakt-

kostnader, tullavgifter, kvalitet Härigenom sammankedjas prisbildninetc. -

gen på dessa varor över hela världen, och till följd ifrågavarande produkav

ters stora betydelse för den allmänna prisnivån och inflytande på variationerna

i denna, kommer även den genomsnittliga prisutvecklingen i olika länder att

Visa betydande överensstämmelsen Det är mot bakgrunden bl. här skisav a. serade förhållanden, man har att se den tidigare påpekade likheten mellan generalindexseriernas variationer i Sverige, England och Förenta staterna.

Den enda betydande avvikelse från relativ överensstämmelse mellan mera en konkurrensvarupriserna i olika länder, siffrorna i tab. 50 förete, uppvisar som

svenskt exporttackjärn. Prisnoteringen på detta ligger icke endast på en

Tab. 50. Prisförändringar på vete, tackjärn och pappersmassa åren 1913 och 1920-1929.

I i l

i1922i1923i1924

Varugrupp ,5 1913 1920 1921 1927 1928 1929

i 1925i1926

i

i Vete kr. pr 100 kg: 1

S V e ri g e : , Svenskt vete 14.2355.67 37.08 ,22.5si21.93 19.20 27.20 25.94 26.72 23.07 17.69 . . . . . . U. S. A.: " n i

Nzo 2 Red Vinter New i

York 14.1 53.0 27.4 l18.6 ;18.8 17.5 26.9 23.0 21.5 24.7 18.1

. . . . . . .. A r g e n ti n a: Noteringskvalitet Buenos Aires 13.4 48.4 |26.4 f 17.5 15.7 15.0 22.3 20.6 20.0 18.5 13.4 ä . . . . . . . . Tackjärn kr. ton: i pr l S v e r g e : i l Svenskt 100 360 180 145 137 131 123 117 108 105 109 . E n g a.n l d : Foundry Cleveland nzr 1 53 205 104 821 110 76 71 70 65 61 66 U. S. A.: . i Foundry n:r 2 Pittsburg 60 213 106 99 111 79 74 73 74 68 73 T kl d . y s a n : l Giessereiroheisen 66 98 i 77 105 93 81 76 76 73 76 . . . . . . r Pappersmassa kr. per ton: S | v e r g e : i Mekanisk, I torr Göteborg fob l 136 180 124 129 138 107 112 110 U. S. A.: . . . . . . . .. . . f Mekanisk tillverknings- l orten feb 84° 583 121 118 140 114 110 116 105 101 101 . . . . ..i

1 Priserna gälla, när annat angivits, juni månad. Omräkningen till svenskt mynt av utländska prisnoteringar verkställd efter löpande växelkurs. l Approximativ uppskattning. Årsmedeltal. 3 SverigesAllm. Lantbrukssällskaps noteringar. Medelpris för flera orter. Järnverksförenixigensnormalnoteringar. Svensk hamn fob, junipriser. 5 Årsmedeltal.

högre nivå utan visar specifik utvecklingsgång. Grunden ligger i även en en

kvalitetsskillnad hos exportgodset, som möjliggjort en självständig förskjut-

ning i efterfrågan och därmed också en självständig prisutveckling. Jämföres

emellertid den i tab. 49 meddelade indexserien för tackjärn fob svensk hamn1

med indexserier för de till svenskt mynt omräknade prisnoteringarna i U. S. A.,

England och Tyskland, framträder även för Sveriges vidkommande påfalen lande likhet i förskjutningen från år 1913. Detta beror på att nämnda index-

serie järn andra kvaliteter än järnverksföreningens normalnoteringar. avser av I tab. 51 sammanställas serierna för åren 1913 och 1927-1929.

Tab. 51. Prisindices för tackjärn i Sverige, Förenta staterna, England och Tyskland

åren 1913 och 1527-1929.

.År 1913 1927 1928 1929

Sverige 100 118 119 123 . . . . . . . . . U. S. A. 100 123 113 122 . . . . . . . . England 100 123 115 125 . . . . . . . . Tyskland 100 115 111 115 . . . . . . . .

serierna utgöra ännu ett exempel på styrkan det internationella av sammanhanget inom prisbildningen.

Det erbjuder betydande svårigheter att erhålla tillförlitligt material för Industriens undersökning förändringarna i industriens produktionskostnader. De produktions- en av kostnader siffror, finnas, härröra från dels tull- och traktatkommittén som en av 1913 och anordnad undersökning industriens produktionskostnader åren 1913 och 1926. av 1918, dels specialundersökningar inom kommerskollegium rörande olika industrier och inom verk för kommitténs räkning verkställd utredning en samma avseende förhållandena år 1926 publicerad i Kommersiella Meddelanden 1927. På grundval detta material har sammanställning verkställts vid av en Stockholms högskolas socialvetenskapliga institut, från Vilken följande fram-

ställning utgår. Givetvis måste varje direkt jämförelse mellan resultaten vid dessa olika undersökningar behäftad med allvarliga brister, och inga bestämda slutvara satser kunna dragas med utgångspunkt i de förändringar, det stasom av tistiska materialet att döma inträffat mellan de båda undersökningarna 1913 och 1926. Då resultaten likväl erbjuda åtskilligt intresse och då givetav vis varje bidrag till belysande produktionskostnadernas förändringar är av av största betydelse, har kommittén dock ansett sig till framställningen av prisutvecklingen böra foga några anmärkningar rörande de siffror, som framkommit vid ovannämnda undersökningar. Beträffande förutsättningarna för dessa undersökningar kan till början en anmärkas, att materialet är fullständigt för industrien i dess helhet. Betänkligare är dock att det har visat sig omöjligt att skilja vinst och övriga kostnader från varandra. För att erhålla de verkliga produktionskostnaderna volymenhet ha därför båda dessa poster dragits från försäljningsper priset. Då emellertid övriga kostnader innehålla sådana poster som utgifter för reklam och försäljning, kontorsutensilier etc., föreligger på. denna grund ett betydande osäkerhetsmoment.

1 Indexserien ifråga beräknas på. medelpriserna på de viktigaste slagen av tackjärn för export. å Prisuppgifterna omräknade enligt löpande växelkurs.

I tab. 52 lämnas översikt hur olika poster produktionskostnaderna en av av fördelat sig volymenhet för industrien i dess helhet och för olika industriper år 1926 i jämförelse med år 1913. För industrien i dess helhet utgjorde grupper den totala ökningen alla produktionskostnader 70 % från 1913 till 1926. av Ökningen fördelar sig dock ojämnt på olika kostnadsposter. Den starkaste stegringen uppvisa avskrivningar för byggnader, maskiner och inventarier, vilka ökats väsentligt över 100 %. Härefter följa utgifter för förvaltnings-

kostnader dyl., stigit med över 90 arbetslönerna visa en stegring av o. som 85 En relativt mindre stegring visa utgifter för råvaror och särskilt bränsle, ökat med y 67 och 9 %. som resp.

Tab. 52. Produktionskostnad volymenhet för olika industrigrupper år 1926.1 per

Index: 1913 100.

Avskr. Förvalt- Avskr u

I n d u stri g r u pp e r Råvaror årâgåä bygg- :kila: Allgfets låágåsá. Summa

nader o. inv. dyl.

152 169 860 536 211 310 212 1a. Gruvor o. anrikningsverk . . .

122 83 288 229 167 228 126 1 b Järn-, stål- 0. metallverk . . .

1 Verkstadsindustri 170 148 254 223 176 179 175 c m. m. . . . . 2 stenindustri 187 123 236 246 131 169 148 Jord- o. . . . . . .

3 Träindustri 134 802 288 152 172 172 147 . . . . . . . . . . 4a Pappersindustri 188 128 346 142 162 170 174 . . . . . . . . 4b Grafisk industri 22 153 185 178 205 387 234 . . . . . . . . 5 Livsmedelsindustri 154 110 178 182 210 154 157 . . . . . . . 6 203 158 235 237 267 177 215 Textil- 0. beklädnadsindustri . .

7 157 226 370 257 298 226 181 Läder-, hâr- o. gummiv.-industri

8 Kemisk-teknisk industri 197 137 178 217 157 117 183 . . . . Samtliga industrigrupper 167 109 271 209 185 194 170

Utvecklingen inom olika industrigrenar erbjuder betydande skiljaktigheter från den allmänna utvecklingsgången. Den totala ökningen växlar mellan

134 % i grafisk industri och 26 % inom jarn-, stål- och metallverk. De grupper, utom den grafiska industrion ökat sina produktionskostnader över mesom deltalet för samtliga aro i följande ordning textilindustri, och grenar, gruvor anrikningsverk, kemisk-teknisk industri, lader-, hår- och gummivaruindustri,

Verkstadsindustri samt pappersindustri med 115, 112, 83, 81, 75 och resp. 74 %. De ökat produktionskostnaderna under genomsnittet äro utom jarm, som stål- och metallverk, livsmedelsindustri, jord: och stenindustri samt traindustri

med resp. 57, 48 och 47 %. Den högsta ökningen arbetskostnaden uppvisar läder, hårav och gummivaruindustrien med ökning nära 200 följd textilen av av industri med över 165 Närmast följa gruvindustri, livsmedelsindustri och grafisk industri, samtliga med över 100 % ökning. Den minsta ök-

ningen uppvisa jord- och stendindustri samt kemisk-teknisk industri med

Erinras bör, att sammanställning siffrorna i denna tabell med tidigare meddelade prisen av indexserier icke giver någon ledning för bedömandet ifrågavarande industrigruppers räntabilitet. av Tabellen omfattar nämligen icke samtliga produktionskostnader. Materialet är vidare i en del fall icke fullt representativt. Isynnerhet galler detta gruppen gruvor och anrikningsverk.

omkring 30 % resp. 60 Beträffande kostnaderna för råvaror föreligger den starkaste ökningen inom den grafiska industrien, uppvisar som stegring över 120 % och den minsta inom järn-, stål- och metallverk, en av där stegringen uppgår till 22 Utgifterna för bränsle o:ch kraft visa mycket stora variationer. Siffrorna för dessa poster äro emellertid att relativt osäkra, och större vikt bör tillmatas de enskilda uppgifanse som terna i detta sammanhang. Detsamma torde i stort sett gälla även posten fö rv a lt n i n g s- och d y lika k 0 s t n a d e r samt isynnerhet posterna # avskrivningar å byggnader, maskiner etc. I tab. 53 lämnas översikt produktionskostnadernas utveckling inom en av industrier, producerande produktions- konsumtionsvaror. Produktionsresp. kostnaderna Visa starkare uppgång inom konsumtions- an inom produktionsen varuindustrierna.

Tab. 53. Prodnktionskostnader per volymenhet för prodnktionsvarn- och konsumtionsvarnindnstri år 1926.

Index: 1913 100.

Avskr. Förvalt- Rä Bränsle .. O Avskr å Alipets maskiner ningslöner Summa varor kraft byggnader loner 0 im, o. dyl Produktionsvaruind. 158 97 321 212 169 193 160 . Konsumtionsvaruind. 171 145 208 205 216 194 179 .

Den svagare ökningen inom produktionsvarugruppen framträder beträffande flertalet de olika poster, här upptagits. Ett undantag utgöra av som avskrivningarna, vilka ökats väsentligt starkare inom denna De två grupp. viktigaste posterna, råvaror och arbetslöner, visa starkare stegring inom en konsumtionsvaruindustrien. Medan arbetskostnaderna inom produktionsvaruindustrien ökats med omkring 70 är ökningen inom konsumtionsvarugruppen 116 Bransle- och kraftkostnaderna visa inom produktionsvaruindustrien sedan 1913 rent av någon minskning, medan de inom konsumtionsvaruindustrien ökats med 45 %. I tab. 54 har sammanställning företagits belysande produktionskostnaen dernas utveckling inom konkurrens- och skyddad industri. Liksom den största stegringen inträffat för den konsumtionsvaruproducerande industrien, så inträder den starkaste uppgången för den skyddade industrien, vilken huvudsakligen är inriktad på produktion konsumtionsvaror. Medan index 1926 av ,jamförd med 1913 för samtliga här upptagna produktionskostnader inom den skyddade industrien uppgick till 192, utgjorde index för konkurrensindustrien 163. Särskilt stor är skillnaden i arbetskostnader. Dessa ha inom konkurrensindustrien stigit med 74 % och inom den skyddade industrien med 125 Avskrivningarna visa däremot starkare stegring inom konkurrensindustrien, en medan övriga utgifter starkare ökats inom den skyddade industrien.

Tab. ål. Produktionskostnader per volymenhet inom konkurrens- och skyddad hemmamarknadsindustri år 1926.

Index: 1913 100.

Rå- Bränsle o. Avskr. å Avskr. å Arbets- 5161271512

er summa

varor kraft byggnader maskiner löner også;

Konkurrensindustri. 160 107 300 211 174 178 163 . Skyddad industri 183 124 195 203 225 229 192 . .

Det har av den föregående framställningen framgått, att produktionskostnaderna i de flesta hänseenden starkt stigit volymenhet. Detta är mot per bakgrunden av de omfattande prisförskjutningarna endast vad som varit att vänta. Det mest intressanta resultatet den föregående undersökningen är av huru ojämnt förändringarna falla på olika poster produktionskostnadema, av samt huru olika de även för samma poster drabba skilda industrier och industrigrupper. Det år därför önskvärt att erhålla bild hur de olika en av, kostnaderna procentuellt fördela sig på salutillverkningsvärdet under olika år. För den skull hari tab. 55 sammanställning gjorts de olika kostnaderna en av uttryckta i procent av salutillverkningsvärdet under åren 1913 och 1926. Med hänsyn till alla förånderlighetsmoment under denna tid framstå förskjutningarna mellan de olika posternas andel försäljningspriset förav som vånansvärt små.

Tab. 55. Produktionskostnader i procent av salutillverkningsvärdet inom olika industrigrupper åren 1913 och 1926.

Kostnadernasprocentuella andel av salutillverkningsvärdet

Avskriv- Förvalt- Ovriga Industngmpp . .

Bränsle ningar å gås? Arbets- nings- kost-

Råvaror

o. kraft bygg- maskiner löner löner nader 0.

nader. o. dyl. vinst

l. Malmbrytning o. metallindustri 1913 36.6 10.0 0.6 2.3 24.7 4.7 21.1 . . 5.1 1926 38.1 1.3 3.6 29.0 6.1 16.8 2. Jord- och stenindustri 1913 15.4 12.2 1.4 3.0 46.7 5.3 16.0 1926 18.2 9.4 2.1 4.7 38.7 5.6 21.3 3. Träindustri 1913 58.4 0.2 0.9 1.0 18.8 2.5 18.2 . . . . . 1926 56.3 0.9 1.8 1.0 23.4 3.2 13.4 4. Pappers- o. grafisk industri 1913 44.3 7.5 0.9 5.9 19.4 4.4 17.6 . . . . . . . 1926 44.6 5.2 1.5 4.5 17.0 5.7 21.5

5. Livsmedelsindustri 1913 75.7 2.0 0.5 1.7 5.6 2.1 12.4 . . 1926 73.4 1.4 0.5 2.0 7.5 2.1 13.1 6. Textil- o. beklädnadsindustri 1913 56.5 2.4 0.7 3.6 16.5 4.7 15.6 . . . . . . 1926 54.9 1.8 0.8 4.0 21.0 4.0 13.5 7. Laden, här- o. gummivaruindustri 1913 72.6 1.0 0.3 1.6 12.0 3.1 9.4 . . . . 1926 59.5 1.2 0.5 2.1 18.6 3.7 14.4 Kemisk-teknisk industri 1913 46.4 2.9 0.9 2.7 13.0 4.1 30.0 . . . . . . . . 1926 56.9 2.5 1.0 3.6 12.8 3.0 20.2 9. Kraft-, belysnings- o. vattenverk 1913 10.7 10.1 6.2 7.9 10.1 6.4 48.6 . . 1926 6.4 11.6 6.4 8.0 9.6 6.5 51.5

Samtliga grupper 1913 52.6 5.1 0.8 2.6 17.2 3.7 18.0 1926 51.4 3.5 1.3 3.3 18.8 4.3 17.4

Kostnaderna för råvaror utgjorde både 1913 och 1926 praktiskt taget hälf-

ten av samtliga kostnadert Utgifter för löner, avskrivningar på byggnader och maskiner samt förvaltningskostnader, ökas vardera någon procent, medan bränsle och kraft samt övriga kostnader och vinst något minskas i procentuell

betydelse. I vad mån den senare förskjutningen även representerar en minsk-

ning 1 vinstens storlek, kan på grund materialets osäkerhet avgöras. av

u 11-301399

KAP. IX.

Löneutvecklingen.

A //m än Löneutvecklingen under det gångna årtiondet står i olika avseenden i nära översikt över sammanhang med de tidigare skildrade förändringarna i nationalinkomst och löneutvecklingen åren priser. Till det ekonomiska orsakssammanhanget mellan de olika förhållanden, 1913-1929. variationer, och efterfrågepriset på som återspeglas i nationalinkomstens ar-

betskraft, liksom även till den växelverkan, råder mellan arbetslöner och som varupriser, återkommer kommittén i femte avdelningen detta betänkande. av Här måste dock några anmärkningar förutskickas rörande prisutvecklingens

betydelse för arbetslönens faktiska höjd ur arbetarsynpunkt som represen- terande viss inkomst och levnadsstandard, arbetsgivarsynpunkt som been ur tingande en Viss arbetskostnad.

Det känd sak, att lönerna i regel icke omedelbart följa den allmänna är en prisnivån, när denna undergår förändringar. Under tider stigande Varuav priser Visa lönerna sålunda ofta Viss eftersläpning, medför, att de en som komma att representera lägre köpkraft, arbetsgivarnas synpunkt en en resp. ur mindre relativ arbetskostnad än tidigare. Vid nedåtgående priser kommer ef-

tersläpningen åter att medföra, att arbetarnas köpkraft arbetskostnaden resp. stiger. I båda dessa fall inträder förändring i såväl köpkraft relativ en som arbetskostnad. Detta behöver givetvis icke alltid fallet. Som i föregåenvara de kapitel visats, äro förskjutningar i prisrelationen mellan olika varugrupper

ett karakteristiskt drag i utvecklingen under det förflutna decenniet. Går en

dylik förskjutning i sådan riktning, att utgöra viktiga beståndsvaror, som delar i arbetarnas konsumtion jordbruksprodukter sjunka i pris i - ex. förhållande till andra nyttigheter, kan stegring inträda i arbetarnas köpen kraft, icke motsvaras någon uppgång i de relativa arbetskostnader, lösom av representera inom industrien. nerna Av dessa framgår, att ett bedömande löneutvecklingen förutresonemang av sätter jämförelse i första hand mellan de nominella lönerna, penninglönerna, en och prisutvecklingen på vilka ingå i arbetarfamiljs konsumtion. En varor, en mätare på denna prisutveckling föreligger i socialstyrelsens levnadskostnads-

index, och omräkning penninglönerna med denna erhålles den genom en av k. reallönen, vilken sålunda visar förändringarna i arbetslönernas köpkraft. s. I andra hand bör för att föreställning också skall erhållas förändrin- - en om i lönernas betydelse arbetskostnader jämförelse ske med produktgar som -- en priserna i allmänhet och med kostnaden för övriga produktiva hjälpmedel. Man

är tyvärr i detta avseende hänvisad till prisindexserier, vilka icke fylla de krav, som ur ovannämnda synpunkter måste ställas på dem; jämförelse med en produktpriserna kan nämligen endast utföras för vissa områden, och den enda för övriga kostnader i viss mån representativa indexserie, kan erhållas, som avser råvarupriserna. Innan kommittén övergår till skildring löneuten av vecklingen bl. just dessa synpunkter, bör ännu gång betonas, att här a. ur en nämnda olika omräkningar endast äro ett sätt att bedöma betydelsen nomiav nallönemas utveckling i vissa speciella avseenden och sålunda icke giva någon

ur såväl arbetar- som arbetsgivarsynpunkt riktigbild förhållandet mellan

av lönerna vid olika tidpunkter.

Den svenska socialstatistiken erbjuder möjligheter att överblicka löneutvecklingen för stora löntagare. Beträffande lantarbetarna sträcker sig grupper av socialstyrelsens statistik tillbaka till år 1911 och grundar sig år 1928 o. m. på uppgifter i huvudsak insamlade från landsbygdens kommunalstämmeordföranden samt i mindre utsträckning på från arbetarnas och arbetsgivarnas organisationer lämnade uppgifter samt på vissa specialundersökningar. Från och med år 1929 insamlas primärmaterialet genom hushållningssällskapens försorg. I fråga om skogsarbetarna föreligga lönesiffror sedan vintern 1917/18 grundade på uppgifter från jägmästarna i reviren. Jämförelsesiffror för tiden före kriget stå att erhålla socialstatistisk specialundersökning rörande ur en skogsarbetama i Värmland, Dalarna och Norrland för åren 1913-1914. Den viktigaste arbetslöneserien huvudsakligen industriarbetare avser men omsluter även arbetare inom handel, kommunala verk, byggnadsverksamhet och samfärdsel. Serien går tillbaka till år 1913 och grundar sig på uppgifter meddelade av vederbörande arbetsgivare. På enahanda sätt insamlas även uppgifter föroaltningspersoøøalens löneförhållanden inom industri, handel, om samfärdsel samt banker och försäkringsbolag Till utgångspunkt för en översikt av löneutvecklingen under det gångna årtiondet kan lämpligen tagas en sammanställning representativa löneserier av för jordbruk, skogsbruk samt industri, byggnadsverksamhet, handel och samfärdscl etc. I följande tablå meddelas indexserier för sommardaglönen inom jordbruket för manlig daglönare i kost, medelförtjänsten dag inom egen per skogsbruket under vintern för huggare samt den genomsnittliga löneinkomsten dag inom industri, byggnadsverksamhet etc. Basår är i samtliga fall per 1913. Serierna återgivas grafiskt i diagram III.

År 1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Jordbruk 100 316 227 170 160 161 160 159 159 159 159 . . . . . . .. Skogsbruk ..100 323 146 158 168 159 162 158 159 155 162 . . . . . . Industri ..100 309 305 223 213 214 220 223 223 225 232 . . . . . .

De årliga resultaten av Socialstyrelsenslönestatistiska undersökningar, som hittills redovisats i S00. Medd. och publikationen xArbetstillgång, arbetstid och arbetslön inom Sveriges jordbrnkn komma hädanefter att samlas i Lönestatistisk årsbok för Sverige, vars första årgång avseende 1929 ntkom i början av år 1931. 2 Siffrorna avse vintern 1913/14, 1920/21 etc.

Diagram III. Penninglön per dag inom olika näringsgrenar 1913-1929.

Indeaztal: 1913 100.

Dag/ön för

r /ndustriarbeáare 350 , j Lantarbetare

Skogsarbetare .. .. .. .. 300 Å / /

g

l i

250 I

/ i | / x . - /

i

200 s I - / I l ,åh , ..--I-;;°-w---q__.._w. ...Lt-;uøuâ /50 I ,z , / J //

/00 m: 19/4 /9/5 19/6 /9/7 19/8 /9/9 1920 /92/ /922 /923 A924 /925 /926 /927 /928 192.9

För de tre områdena följdes den allmänna prisstegringen under åren före 1920 av en kraftig uppgång i penninglönerna. Vid lönereduktionerna under deflationen drabbades emellertid jord- och skogsbrukslönerna avsevärt

kraftigare än industrilönerna. Utvecklingen medförde sålunda ökning en av den redan tidigare starka skillnaden i lönenivåerna för de ifrågavarande områdena. Denna lönesplittring har under senare år ytterligare skärpts genom industrilönernas fortgående stegring. Vid bedömandet betydelsen den allmänna löneutvecklingen kan man, av av som ovan framhållits, icke stanna vid dessa serier. Man måste även pröva, i vad mån efterslåpning förekommit eller eventuellt andra förskjutningar i en förhållandet mellan löner och priser ändrat reallönerna och arbetskostnaderna.

För jordbrukets och skogsbrukets vidkommande vid dessa omräkninår man gar hänvisad att utgå från dels de i föregående kapitel meddelade indexserierför vegetabiliska livsmedel skogsprodukter, dels levnadskostnadsinna resp. dex, vilken förhållandena i städer och stadssamhallen och därför i detta avser sammanhang giver ett mindre tillfredsställande resultat. Då jåmförelserna likväl ägnade att fullständiga den bild utvecklingen, nominallöneseriersynas av na giva, ha i följande tablå sammanställts indices för lönerna inom jordbruk och skogsbruk områknade med levnadskostnadsindex och med index för vegetabi-

liska livsmedel exkl. kaffe sågtimmer.

resp.

Jordbruk: År 1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

jmêlêå ...100 117 94 87 90

93 91 92 93 93 94 Ievnadskostnadsmdex Daglön 100 115 98 93 110 111 109 117 112 120 137 Index veget. prod. priser i

Skogsbruk: Daglön 100 120 61 81 95 91 92 92 93 91 96 Levnadskostnadsindex . . Daglön 100 117 59 86 117 111 112 122 120 116 Index skogsprod. priser . --

Löneutvecklingen inom industrien etc., vilken i detta sammanhang tilldrager sig största intresset, är lättare att bedöma för denna översikt grundlägur gande synpunkter. Dels har därvid tillgång till årslönesiffror, vilka kunman nza tagas till utgångspunkt för prövning löne- och prisförändringarnas en av betydelse för arbetarnas köpkraft och levnadsstandard, samt till timlöneserier, vilka äro ett relativt tillfredsställande mått på prestationslönen och darför lampa sig grund för skildring förändringarna i arbetskostnasom en av derna. Dels har tillgång till tillförlitliga produktpris- och råvaraman mera prisserier samt till på, området tillämplig levnadskostnadsindex. en I tab. 56 meddelas översikt över årslöner samt löneinkomst dag en per och per arbetstimme inom industri, byggnadsverksamhet, handel och samfärdsel. I tabellen ha även införts resultaten omräkning med levnadskostav en nadsindex.

Tab. 56. Löneutvecklingen inom industri, byggnadsverksamhet, handel och samfärdsel åren 1913-4929.

Index: 1913 100.

Indextal 19141915 1916191719181919 1920 19211922 1923192419251926192719281929

Levnadskostnader 102 115 130 162 225 261 269 241 195 177 174 176 172 171 171 169

Löneinkomst: per ärmarbetare 100 107 120 143 200 256 294 271 208 202 211 216 220 224 220 231

. dag 100 94 92 90 92 102 115 127 114 120 123 125 130 130 132 137 . timme 103 94 91 90 95 108 137 151 135 141 147 149 154 157 159 164

1 Tabellen är kalkylerad på, förutsättningen, att proportionen mellan manliga, kvinnliga och minderåriga arbetare förblivit oförändrad under perioden k. standardberäkning. Detta är orsaken till att timlönesiñrorna i tab. 56 icke fullt överensstämmamed dem i tab. 62. Årslönesiffrorna. torde giva ett något för högt uttryck för de genomsnittliga arbetsinkomsterna under året. På. grund av redovisnjngssâttet komma de nämligen närmast att avse sådana arbetare, som varit i arbete oavbrutet under hela året eller den del därav, företagen varit i gång. Mera utpräglade säsongnäringar ha uteslutits ur beräkningen.

Av serierna framgår, dels att stegring på närmare 40 % inträtt i reallöen år mellan 1913 och 1929, dels att stegringen är betydligt större för nen per inkomsten timme än för förtjänsten per dag, resp. år. Detta giver anledper ning att antaga, att löneutvecklingen medfört stegring arbetskostnaderen av väsentligt större omfattning än den dock avsevärda uppgången i köpna av kraften. Avgörande eventuellt prisfallet på industriprodukter varit så är, om mycket långsammare än prisfallet på konsumtionsförnödenheter, att differenmellan stegringen i reallön år och i arbetskostnad timme utjämnats. sen per per Innan kommittén går in på denna fråga, måste dock med ledning av ovanstående tabell avgöras, när differentieringen mellan årslöner och timlöner inträdde. Om i detta syfte från siffran för timlöneindexens stegring för man varje år drager siffran för årslöneindexens stegring erhålles följande resultat:

År 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 5 1 2 2 13 27 74 92 55 48 44 47 45 44 52 47 - Serien visar, att differensen uppkom åren före 1920, kulminerade 1921 och

därefter bibehållits vid ungefär den omfattning, den hade åren 1922 och 1924. Givetvis är grunden härtill att söka i den genomförda arbetstidsregleringen.

Vid prövningen hur förändringar i prisrelationerna ha påverkat utav vecklingen lönerna arbetar- företagarsynpunkt och eventuellt moav ur resp. difierat den olikhet, differensen mellan tim- och årsinkomsterna medfört, som är det lämpligt. att begränsa framställningen till den industrien. I fölrena jande tablå har därför index för den genomsnittliga årsförtjänsten för manliga

arbetare inom den egentliga industrien omräknats med levnadskostnadsindex, samt den genomsnittliga timförtjänsten likaledes inom den egentliga indu- strien med kommerskollegii index för råvarupriser resp. industriproiukt- priser. År 1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 Löneinkomst: år 100 282 251 189 182 194 199 204 209 202 217 per . . . . . . . . timme 100 362 347 247 236 240 247 251 253 256 262 per . . . . . . .

Reallön år 100 105 104 97 103 111 113 119 122 118 128 per . . . . . . i Löneinkomst per timme omr. med råvaruindex 100 98 179 168 161 160 160 177 183 178 194 . . . . . industriproduktindex 100 108 143 131 134 141 146 155 159 162 171 .

Serierna visa, att prisförskjutningen mellan konsumtionsförnödenhete: och

industriprodukter råvaror ingalunda tenderat att utjämna utan tvärtom resp. bidragit att skärpa skillnaden i lönens betydelse arbetskostnad och som besom tingande viss köpkraft. Den reala årsförtjänsten har stigit med endast en 28 under det att timförtjänsten, vilken närmast representerar prestationslöjämförd med råvaru- industriproduktpriserna visar stegring på nen, resp. en 94 % och 71 De ändrade prisrelationerna ha sålunda i förening med differentieringen medfört, att löneutvecklingens betydelse blivit arbetsen annan ur givar- än arbetarsynpunkt. Kommittén återkommer till behandlingen av ur detta betydelsefulla förhållande i femte avdelningen.

Ovan anförda serier över löneutvecklingen giva i viss mån ofullständig en bild de relativa arbetskostnadernas utveckling. På grund lagstiftning och av av bestämmelser i kollektivavtal inom olika delar av näringslivet åligger det näm-

ligen i flertalet fall arbetsgivare att även utbetala bidrag till vissa numera sociala kostnader, såsom olycksfalls- och sjukförsäkring, för de vid ex. resp. företag anställda. För industrien i dess helhet uppgå de årliga utbetalningar-

för dylika ändamål till betydande belopp. Till belysning av omfattningen na dessa utgifter, vilka sålunda jämte arbetslönerna bestämma storleken av av de relativa arbetskostnaderna, ha i följande tablå sammanställts uppgifter an-

gående vissa kostnader arbetare och vecka för olika yrkesområden i Stockper holm, Göteborg och Malmö

i

i

Stockholm Göteborg Malmö

Industrigren Uppgift om Uppgift om Uppgift om och Beräkn. kost- totalkostn. Berakn. kost- totalkostn. Beräkn. kost- totalkostn. yrkeskategori nad pr vecka pr vecka nad pr vecka pr vecka nad pr vecka pr vecka

olycksfalls-larb-giv. enl. olycksfalls- arb-giv. enl. olyeksfalls- arb-giv. enl. förs. enl. lag tlag, koll.avt. förs. enl. lag lag, kolLavt. förs. enl. lag lag, kol1.a.vt.

| m. m. m. m. m. m.

kr. kr. kr. kr. kr. kr. Byggnadsverk samhet 1.04 1.04 1.04 1.04 1.04 1.04 . . . . Mekaniska verkstäder 0.67 1.10 0.67 1.10 0.60 1.10 . . . . 0.23 1.00 Boktryckerier 0.23 1.00 0.23 1.00 . . 0.44 Bagerier 0.25 0.44 0.25 0.44 0.25 Spårvägar . . . . 0.46 4.25 0.46 4.00 0.46 4.00 . . . Järnvägar: Stationskarlar 0.48 4.25 0.48 4.00 0.48 4.00 . Banarbetare 0.48 3.00 0.44 2.80 0.40 2.60 . .

Till komplettering den bild, meddelade löneserier givit utvecklinav ovan av huvuddrag, införas slutligen i tab. 57 uppgifter över hur lönestegringen gens framträtt beträffande manlig, kvinnlig samt minderårig arbetskraft. Tabellen,

samtliga i denna statistik redovisade arbetare, visar, att den procensom avser tuella stegringen varit starkare för kvinnor än för män. Under åren 1924-

Tab. 57. Genomsnittlig tinnförtjänst för manliga, kvinnliga och minderåriga arbetare inom industri, byggnadsverksamhet m. m. åren 1913, 1920-1929.

a absoluta tal; b indewtal: 1913 100. :

i

i l i

1913 1920 1921 1922 1924 1926 1927 1928 1929

l

l 0.45 l.63| 1.12t1.14 1.18 1.19t 1.20 1.22t 1.25

1.65 1.18 Manliga arbeta- 271 278 - l 100 367 362 262 249 253 262 264 267

a 0.24 0.98 0.96 0.73 0.69 0.70 0.71 072 0.72 0.73 0.74

K““g“ - beta 300

100 408 400 304 288 292 296 300 304 308

0.18 0.66 0.47 0.48 0.49 0.49 0.49 0.51

{ a 0.481046 Minderåriga arbetare . b 100 0.69{ 383 367 267 256 261 267 272 272 272 283

1 Uppgifterna avse den 1 januari 1931 och äro hämtade från en för Internationella arbetsbyrån utförd sammanställning.

1929 företedde dock männen ett högre stegringstal 12 % än kvinnorna 7 %.

Även de minderårigas nominallöner Visa något starkare stegring de en ån

vuxna männens.

För att undersöka i vad mån förändringar i primärmaterialet för de olika åren kunna ha påverkat de här meddelade siffrorna för löneutvecklingen inom in-du-

stri etc. har kommittén för åren 1920-1927 låtit verkställa vissa löneberåkningar, vilka grunda sig på förhållandena endast inom företag, under hela tidssom perioden varit representerade i statistiken s. k. genomgående företag. I nedanstående tablå har utvecklingen timlönen för män i de genomgående föreav tagen jämförts med den inom samtliga företag.

År 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927

Samtliga företag Socialstyrelsens statistik 100 99 72 68 69 72 72 73 . . Genomgående företag 100 97 74 69 69 71 72 72 . . . . . . . . . . .

Då kontrollundersökningen icke sträcker sig längre tillbaka än till 1920, ha indextalen för båda serierna uträknats med detta år bas. Förloppet som av dessa båda serier visar, att det fel, som uppstår att följa den fortlögenom pande lönestatistiken är så obetydligt, att det saknar praktisk betydelse. Vid ett studium de allmänna utvecklingstendenserna det därför icke nödav synes våndigt att följa uppdelningen på genomgående företag, enär den bild, som de båda serierna giva, är så gott exakt densamma. som De olika här meddelade serierna äro även i ett andra avseenden i behov par av k ontroll. Den bild reallönenivåns förskjutning, givits, är byggd på av som ovan medeltal och representerar sålunda endast approximation verkligheten. Leven av nadskostnadsindex giver likaledes endast ungefärlig bild de genomsnitten av liga förändringarna levnadskostnaderna. En viss nominallön representerar av i Skåne och i Norrland olika stor köpkraft och resulterar således i skifen en tande reallön. Det är i detta samband nödvändigt att fastställa de absoluta skillnaderna i levnadskostnader mellan landets olika delar. Man kan emellertid på grundval de officiella dyrortsgrupperingarna i va-d mån de framav se, komna medeltalen för reallönens f ö ä d i påverkats förr n r n g a r genom en skjutning i arbetarnas fördelning på olika dyrortsgrupper. Vissa uppgifter i detta avseende innehållas i tab. 581, vari på grund priav märmaterialets ringa omfattning de officiella dyrortsgrupperna A-G sammanslagits till tre. Mindre förskjutningar arbetarantalet mellan dessa av komma således till synes, vilket dock för praktiska ändamål nämnvärt torde påverka användbarheten de framkomna resultaten. av

lab. 58. I industrilönestatistiken redovisade arbetare fördelade på olika dyrortsgrupper åren 1920 och 1929.

Därav inom dyrorts- Därav inom dyrorts- Därav inom dyrorts- Man Kvinn samt År liga grupp liga grupp liga grupp ar- ar- arbetare hetare hetare AC DF G AC DF G AC DF G

1920 abs. 199784 87 514 83 967 28 303 31675 7005 18166 6504231459 94 519 102133 34 807 2 100.0 43.8 42.0 14.2 100.0 22.1 57.4 20.5 100.0 40.8 44.1 15.1

1929 abs. 224 917 97 123 90 803 36 991 45 191 10 388 25 304 9 499270 108 107 511 116 107 46 490 100.0 43.2 40.4 16.4 100.0 23.0 56.0 21.0 100.0 39.8 43.0 17.2

Den första A-C omfattar till större delen landskommuner och gruppen mindre städer, övervägande belägna inom landets södra och mellersta delar; den andra D-F omfattar flertalet rikets större och medelstora gruppen av städer ävensom vissa norrländska samhällen; den tredje G får sin prägruppen gel förhållandena i Stockholm, ehuru till denna grupp sluta sig vissa samav hällen i övre Norrland. I den mån kunde iakttaga förskjutning arbetarantalet till de man en av dyrare orterna till de två. sista av här upptagna grupper, skulle tydligen v. s. den höjning i reallön, framräknats efter den allmänna levnadskostnadssom index, för hög, medan den däremot skulle vara för låg, därest förskjutvara en ning skett till de billigare orterna. Det framgår emellertid tabellen, att av sedan 1920 förskjutningar detta slag ägt i någon avsevärd utsträckav rum ning Denna felkälla synes sålunda sakna praktisk betydelse, om man ser på lönematerialet i dess helhet. Uteslutet är emellertid icke, att stegringstalen för vissa enskilda näringsgrenar jfr tab. 62 påverkats förav en skjutning i dessa näringars lokaliseringsförhållanden.

Framställningen har slutligen beträffande industrien genomgående byggt på serier utvisande förändringarna i timförtjänsten. Kommittén återkommer setill frågan om förhållandet mellan tid- och ackordlön inom industrien, nare det är nödvändigt att redan här pröva timförtjänstseriernas representatimen vitet som mätare på de allmänna löneförändringarna. 1 detta syfte har i ne-

danstående tablå sammanställts indexserier över a tidlöner, b ackordlöner och c timförtjänster för manliga arbetare, tillhörande viktigare industrigrup-

Som basperiod har valts åren 1924-1926. per. År 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Malmbrytning a 141 101 98 98 100 103 104 104 105 och metallin- b 137 98 93 97 100 103 104 103 107 dustri. c 141 100 94 97 100 103 104 104 108

Därav: ä 148 109 92 95 98 108 110 107 108 Gruvor ochan- 138 101 84 96 99 105 108 109 113 rikningsverk. c 144 100 82 95 99 106 110 114 115 a 141 106 96 99 100 100 102 103 102 Verkstadsm b 137 105 95 98 100 102 102 103 104 dusm c 142 107 95 98 100 101 102 103 105

a 139 99 100 100 100 100 101 102 106 PräindnstrL b 133 95 98 100 100 100 103 104 107 c 137 97 100 100 101 100 103 104 107

142 94 97 96 101 103 108 111 118 Pappersmasse b 137 90 94 96 100 104 105 108 108 fabriker c 139 88 94 96 100 105 107 111 112 150 95 92 94 98 107 106 106 106 PapPersbrukoch 150 109 88 96 100 103 104 104 105 pappfabüker c 137 104 88 95 101 105 104 106 107

Textil- och 137 104 99 102 99 99 99 99 be- a 99 klädnadsindn- b 133 102 98 99 102 100 99 99 99 strl. c 135 102 98 99 101 99 99 100 100 136 104 97 98 101 102 101 103 104 b 136 96 95 97 101 102 102 103 106 c 139 101 96 97 101 102 103 104 107

Det framgår tablån, att från och med 1924 i vissa fall redan från av -- 1923 eller 1922 indextalen i respektive löneserier för samtliga som exempel industrigrupper helt sammanfalla eller endast obetydligt avvika från

anfördia

varan ra.

1 Motsvarande uppgifter rörande utvecklingen mellan 1913 och 1920 föreligga icke.

L,

Efter denna allmänna översikt övergår kommittén till sammanställning en av tillgängligt statistiskt material till belysning huru löneutvecklingen nära av mare gestaltat sig inom olika områden och för olika kategorier arbetare. av

På grundval av lantarbetarstatistikens uppgifter kompletterade med Löneutreck- - spelingen inom cialundersökningar 1911 och 1921 erhålles relativt tillförlitlig bild - en av olika områden närings- arbetslönerna inom jordbruket. I tab. 59 ha sammanförts de viktigaste tillav livet. gängliga data till belysning lönernas utveckling inom detta område. av Jordbruk. Lantarbetarlönerna stegrades åren 1914-1920 synnerligen kraftigt. Under

år 1920, då de nådde sitt maximum, lågo de i allmänhet 210 å 225 % över 1913 års nivå. De tre följande åren medförde en lönereduktion av 40-50 % nämnav da topplöner, fr. o. m. 1924 synes nedgången ha upphört och efterträtts men av en viss stabilisering lönenivån. För närvarande ligga de nominella lantarav betarlönerna omkring 60-90 % över löneläget 1913. Anmärkningsvärt är, att denna löneökning ha varit avsevärt kraftigare för kvinnor än för män. synes För samtliga kvinnliga grupper har sålunda beräknats ett genomsnittligt stegringstal av 87 % gentemot år 1913, medan männens ökningssiffra stannar vid 68 %. Den kontanta årslönen för manlig ogift tjänare beräknades 1929 till i medeltal 566 kr. och för kvinnlig till 428 kr. naturaförmånerna värderades ; till ungefär belopp, varigenom den totala lönen uppgick till 1 123 kr. samma och 893 kr. En statavlönad körkarl uppbar i genomsnitt 631 kr. i konresp. tantlön, och värdet av stat och lön tillsamman räknades till 1 308 kr. år. per Sommardaglönen för tillfälliga arbetare i kost utgjorde i medeltal 4.73 kr. egen för man och 3.27 kr. för kvinna. Skogsbruk. I nära samband med jordbrukets löner stå skogsbrukets, ehuru löneutvecklingen där varit något avvikande. Statistiken grundar sig på från jägmästarna i reviren inhämtade uppgifter rörande normala dagsförtjänster vid skogsarbete för huggare och körare häst och karl, den är till följd svårigheterna men av att fixera de i hög grad varierande ackordsförtjänsterna icke fullt representativ. Tab. 60 visar skogsarbetarnas löneförhållanden i Värmland, Dalarna och Norrland olika vintersäsonger Skogsarbetarlönerna stego under krigsåren starkt, främst till följd ökat av behov av inhemskt bränsle och den därigenom ökade avverkningen. Lönerna

nådde vintern 1918/19 toppunkten och lågo då omkring fyra gånger högre än

vid krigsutbrottet. Vintern 1921/22 medförde prisnivåns fall och de väsentligt inskränkta skogsdrivningama genomsnittlig löneminskning inemot 60 % en av i förhållande till närmast föregående år, innebärande starkare lönereduktion en än inom industri och jordbruk. Under de närmaste två vintrarna stego lönerna åter, men härefter synes en viss Stabilisering ha inträtt, så att de nuvarande nominella skogsarbetarlönerna ligga 50 å 60 % över 1913 års nivå. Industri, Industrilönestatistiken bygger på ett många synpunkter heterogent ur mabyggnadsterial, vilket dock under årens lopp kommit att omsluta allt större arbetarkateverksamhet, handel och gorier. Materialets representativitet för industriens huvudgrupper framgår av samfärdael. Arbetar- 1 Skogsarbetarserien för hela riket förlöper i stort sett likformigt, men kan icke föras tillbaka. personal. till tiden fore kriget.

Tab. 59. Lönenivåns förändringar inom jordbruket åren 1913-1929.

i

Tillfälliga daglönare Manliga Kvinnliga Qtatavlönade I tjänare tjänare körkarlar

i Manliga Kvinnliga

Ål Ära Ära 1 Ãrs i egen i i arbetsgzs i egen i arbetsg:s

kost kost kost kost Kon- lön Kon- lön Kon- lön ta t sa t tant samt tant sa t

áwmmwämkmkmwmm

. . . -

10a hm lan dag- dagdag- dag- dag- dag- dag- dag-

i 1 lön lön lön lön lön lön lön lön

a Absoluta tal, kr.

1913 326 197 329 720 2.97 2.19 2.05 1.43 1.77 1.34 1.21 0.89 . . . 1914 332 702r 202 501: 334 811 3.02 2.24 2.10 1.46 1.81 1.88 1.24 0.92 . . . 1915 343 755 212 547 346: 883 3.13 2.34 2.18 1.55 1.87 1.43 1.29 0.98 . . . 1916 398 906 241 655 3901 987 3.77 3.02 2.63 1.96 2.23 1.75 1.52 1.18 . . . 1917 489 1 146 286 818 457 1 256 5.00 4.00 3.43 2.63 2.95 2.29 1.93 1.46 . . . 1918 689 1 629 376 1 131 646 1 764 7.14 5.62 4.75 3.63 4.00 3.07 2.67 2.02 . . . 1919 884 1 903 502 1 320 826 2088 8.58 6.72 5.76 4.33 4.82 3.71 3.22 2.43 . . . 1920 1 075 2105 661 1 495 1 047 2 352 9.37 7.20 6.41 4.71 5.62 4.30 3.72 2.79 . . . 1921 784 1 551 541 1 174 807 1 649 6.74 5.06 4.75 3.34 4.41 3.33 3.05 2.19 . . . 1922 609 1 246 450 975 651 1 325 5.04 3.89 3.48 2.51 3.46 2.66 2.39 1.77 . . . 1923 566 1 155 423 913 615 1 275 4.74 3.67 3.28 2.40 3.23 2.51 2.27 1.69 . . . 1924 570 1 164 430 933 624 1 371 4.79 3.72 3.34 2.48 3.27 2.54 2.28 1.71 . . . 1925 566 1 139 426 909 627 1 318 4.74 3.70 3.32 2.47 3.24 2.63 2.27 1.70 . . . 1926 560 1 126 422 898 626 1328 4.72 3.68 3.32 2.49 3.24 2.53 2.28 1.72 . . . 1927 560 1 121 423 893 624 1 334 4.71 3.70 3.31 2.48 3.23 2.55 2.30 1.74 . . . 1928 560 1119 424 891 627 1329 4.71 3.70 3.32 2.48 3.24 2.56 2.31 1.75 . . . 1929 566 1123 428 893 631 1 308 4.73 3.71 3.38 2.50 3.27 2.56 2.33 1.77 . .

b Indemtál: 1913 100.

1914 102 103 103 103 102 113 102 102 102 102 102 103 102 103 . . . 1915 105 111 108 113 105 .123 105 107 106 108 106 107 107 110 . . . 1916 122 133 122 135 119 137 127 138 128 137 126 131 126 133 . . . 1917 150 168 145 169 139 174 168 183 167 184 167 171 160 164 . . . 1918 211 239 191 233 196 245 240 257 232 254 226 229 221 227 . . . 1919 271 279 255 272 251 290 289 307 281 303 272 277 266 273 . . . 1920 330 308 336 308 318 327 315 329 313 329 318 321 307 313 . . . 1921. 240 227 275 242 245 229 227 231 232 234 249 249 252 246 . . 1922 187 182 228 201 198 184 170 178 170 176 195 199 198 199 . . . 1923 174 169 215 188 187 177 160 168 160 168 182 187 188 190 . . . 1924 175 170 218 192 190 190 161 170 163 173 185 190 188 192 . . . 1925 174 167 216 187 191 183 160 169 162 173 183 189 188 191 . . . 1926 172 165 214 185 190 184 159 168 162 174 183 189 188 193

l . . .

1927 172 164 215 184 190 185 159 169 161 173 182 190 190 196 . . . 1928 172 164 215 184 191 185 159 169 162 173 183 191 191 197 . . . 19291 174 164 217 184 192 182 159 169 162 175 185 191 193 199 . . 1 På. grund omorganisation lantarbetarstatistiken äro sitfrorna för år 1929 grundade på. av en av ett färre antal uppgifter än de för tidigare år.

Tab. 60. Skogsarbetarnas löneförhållanden 1 norra Sverige vintersäsongerna 1913/14, 1916/17-1929/30.

Huggare Körare häst 0. karl

V l n t e r n

Mââiââzjr Iudextal Mteåüåâr Indextal

1913 100 1913 100 dag dag

1918/14 3.57 100 7.56 100 . . . . . . . . . . . . . . . 1916/17 7.01 196 16.30 216 . . . . . . . . . . . . . . . 1917/18 9.06 254 21.34 282 . . . . . . . . . . . . . . . 1918/19 13.26 371 32.52 430 . . . . . . . . . . . . . . . 1919/20 10.65 298 25.30 335 . . . . . . . . . . . . . . . 1920/21 11.54 323 25.33 335 . . . . . . . . . . . . . . . 1921/22 5.21 146 10.57 140 . . . . . . . . . . . . . . . 1922/23 5.63 158 11.27 149 . . . . . . . . . . . . . . . 1923/24 5.99 168 11.89 157 . . . . . . . . . . . . . . . 1924/25 5.69 159 10.99 145 . . . . . . . . . . . . . . . 1925/26 5.80 162 11.25 149 . . . . . . . . . . . . . . . 1926/27 5.65 158 10.92 144 . . . . . . . . . . . . . . . 1927/28 5.69 159 11.04 146 . . . . . . . . . . . . . . . 1928/29 5.53 155 10.84 143 . . . . . . . . . . . . . . . 1929/30 5.78 162 11.06 146 . . . . . . . . . . . . .

tab. 61; lönestatistiken omfattade år 1928 nära 60 % den egentliga induav striens arbetarantal. Dessutom förelågo löneuppgifter för över 50 000 arbetare

inom byggnadsverksamhet, handel och samfärdsel. De i tabellen framträdande

ojämnheterna i materialets fördelning på den egentliga industriens huvudgrup-

per torde såsom särskilda kontrollberäkningar visat icke nämnvärt in- - verka på de generella medeltalen i denna del undersökningen. Tänkbart är av däremot, att övriga näringsgrenar kunna företrädda i sådan proportion, vara att medellönsberäkningarna för samtliga redovisade arbetare bli fullt repre-

sentativa.

Den största bristen i industrilönestatistiken ligger däri, att lönerna utgöra

genomsnittstal för industrigrenar icke för yrkesspecialiteter. Det är därmen för icke möjligt att särskilja yrkes- och grovarbetarlöner. Då olika industrier

sysselsätta yrkes- och grovarbetare i växlande proportioner, måste därför jäm-

förbarheten mellan lönerna inom olika industrigrupper bli till viss grad en lidande.

I första avdelningen i detta kapitel har i stora drag redogjorts för löneut-

vecklingen inom industri, jordbruk och skogsbruk. Den industriella lönestati-

stiken giver även möjlighet att urskilja lönerna inom olika näringsgrenar, och

då det intresse följa den faktiska utvecklingen inom olika yrken, är av att anföras i tab. 62 timförtjänster för manliga arbetare inom olika näringsgrenar.

Ehuru detta material från flera synpunkter kan bristfälligt framför vara -

Tab. 61. Antal arbetare redovisade i Socialstyrelsens lönestatistik och i kommerskol-

legil industristatistlk år 1928.

Antal redovisade arbetare i Socialstyrel

I d t i p e r selisåásbâiror

n u s r g r u p kommerskol- socialstyrellegii industri- sens löne- komm.-koll. statistik statistik

1 10398 8 104 77.9 a Gruvor 0. anrikningsverk . . . . . . . . 1 b Järn-, stål- metallverk 20 262 14 968 73.9 0. . . . . . . . . 1 Verkstadsindustri 101 224 59 349 58.6 c m. m . . . . . . . . . . 2 Jord- och stenindustri 42 328 20 659 48.8 . . . . . . . . . . 3 Träindustri 65 023 28 463 43.8 . . . . . . . . . . . . . . . 4 Pappersindustri 42 543 30 104 70.8 . . . . . . . . . . . . . 4 Grafisk industri 12 687 5 735 45.2 b . . . . . . . . . . . . . 5 Livsmedelsindustri 43 811 19 988 45.6 . . . . . . . . . . . . 6 Textil- och beklädnadsind 58 975 39 777 67.4 . . . . . . . . . 7 gummivaruind. 20 361 12 237 60.1 Läder-, har- 0. . . . . . . 8 Kemisk-teknisk industri 14 401 11 635 80.8 . . . . . . . . . 9 Kraft-, belysnings- vattenv 6 519 5 245 80.5 0. . . . . . . Samtliga industrigrupper 438 532 256 264 58.4

allt uppgifterna för timlönerna under år 1913 ganska osäkra torde det i äro

stort sett giva bild av utvecklingen. en Som ett första resultat tabellen framstår den starka olikheten i löneav hänseende mellan olika näringsgrenar. Under 1920 varierade sålunda timlö-

mellan 1.44 inom jord- och stenindustri och 1.91 kr. inom grafisk innerna dustri. Under 1929 belöpte sig timlönerna inom näringsgrenar fortsamma farande till så. skilda belopp 0.97 och 1.52 kr. Bland näringsgrenar, som resp. förutom grafisk industri haft jämförelsevis hög lönenivå, märkas som en byggnadsverksamhet, och anrikningsverk, kommunala verk och bygggruvor nadsarbeten, livsmedelsindustri, samfärdsel samt handel och varulager med:

1.77, 1.65, 1.61, 1.38, 1.31 och 1.28 kr. timme. En förhållandevis låg resp. per lönenivå uppvisa, utom jord- och stenindustri, textilindustri, träindustri samt

järn-, stål- och metallverk med 0.98, 1.05 och 1.07 kr. timme. resp. per Den starkaste relativa ökningen i timlönenivån uppvisa kommunala verk

och byggnadsarbeten, byggnadsverksamhet, samfärdsel, handel samt livsmedels-

industri, där uppgången nominallön timme belöper sig till resp. 235, 216, av per 212, 212 och 207 Den svagaste procentuella ökningen uppvisas grafisk av industri, jord- och stenindustri, textilindustri samt träindustri, med 130, resp.

149, 151 och 156 Till komplettering uppgifterna i tab. 62 anföras i tab. 63 och 64 siffror av till belysning förhållandet mellan den genomsnittliga timförtjänsten vid tidav lön och ackordlön inom industrien i dess helhet och inom olika näringsgrenar

1 Se sid. 177.

Tab. 62. Genomsnittlig timförtjänst för manliga arbetare inom olika näringsgrenar åren 1913 och 1920-1929. a penninglöner: absoluta tal; b penninglöner: indeactal: 1913 100; creallön.er. indeactal: 1913 100.

100 366 345 257 240 247 249 255 257 260 264 100 136 143 132 136 142 141 148 150 152 156

Därav:

stålmanufaktur 0.44 1.56 1.56 1.12 1.06 1.06 1.07 1.09 1.10 1.11 1.13 Järn- o. . . . . 100 355 355 255 241 241 243 248 250 252 257 100 132 147 131 136 139 138 144 146 147 152

Mekaniska verkstäder 0.47 1.72 1.67 1.26 1.12 1.16 1.18 1.19 1.20 1.22 1.24 . . . . . 100 366 355 268 238 247 251 253 255 260 264 100 136 147 137 134 142 143 147 149 152 156

Elektriska verkstäder .a 0.43 1.85 1.73 1.17 1.17 1.21 1.26 1.29 1.33 1.32 1.38 . . . . b 100 430 402 272 272 281 293 300 309 307 321 O 100 160 167 139 154 161 166 174 181 180 190

Metallmanufaktur 0.48 1.77 1.61 1.19 1.18 1.18 1.18 1.20 1.21 1.21 1.23 . . . . . . . 100 369 335 248 246 246 246 250 252 252 256 100 137 139 127 139 141 140 145 147 147 151

Guld- o. silvervarufabriker. 0.62 2.31 2.26 1.34 1.72 1.65 1.51 1.70 1.66 1.76 1.71 . . 100 373 365 297 277 266 244 274 268 284 276 100 139 151 152 156 153 139 159 157 166 163

IV Jørd- och stenindustri. 0.39 1.44 1.44 0.94 0.97 0.99 1.03 1.04 0.94 0.95 0.97 . . . . 369 369 244 å 100 241 249 254 264 267 241 249 100 137 153 124 141 146 150 155 141 143 147 V Därav:

t

Kolgruvor 0.48 1.64 1.77 1.00 0.92 0.94 0.95 0.95 0.95 0.95 1.08 . . . . . . . . . . 100 342 369 208 192 196 198 198 198 198 225 100 127 153 106 108 113 113 115 116 116 133

stenbrott 0. stenhuggerier 0.29 1.14 1.10 0.71 0.91 0.33 0.84 0.89 0.78 0.81 0.31 1 . . . 100 393 379 245 314 286 279 290 307 269 279 i 100 146 157 126 177 164 165 178 157 163 165

Byggnadsämnesindnstri 0.38 1.40 1.30 0.91 1.02 1.10 1.16 1.16 1.03 1.06 1.02 100 368 342 239 268 289 305 305 271 279 268 100 137 141 123 151 166 173 177 158 163 159

P0rslins-,kakel- o. lergodsfabriker 0.54 1.88 1.69 1.09 1.15 1.06 1.09 1.09 1.17 1.06 1.20 100 348 313 202 213 196 202 202 217 196 222 c 100 129 130 104 120 113 115 117 127 114 131. 1 l Glasbruk a 0.45 1.44 1.47 0.96 0.92 0.90 0.96 0.94 0.95 0.95 0.95 . . . . . . . . . .

I

b 100 320 327 213 204 200 213 209 211 211 211 c 100 119 135 109 115 115 121 122 123 123 125

V Träindustri a 0.41 1.53 1.34 0.95 0.98 0.98 0.99 0.98 1.01 1.02 1.05 . . . . . . . . . . b 100 373 327 232 239 239 241 239 246 249 256 1 c 100 139 136 119 135 137 137 139 144 146 151 Därav:

Sågverk 0. hyvlerier .a 0.42 1.51 1.30 0.92 0.95 0.96 0.97 0.97 0.99 1.00 1.04 . . . . 360 310 219 b 100 226 229 231 231 236 238 248 c 100 134 129 112 128 132 131 134188 139 147

i

Näringsgrenar 19131920 1921 192219231924 1925 1926192719281929

1.02 Snickeri- och möbelfabriker 0.41 1.53 1.41 1.03 1.05 1.02 1.04 1.07 1.06 1.06 100 373 344 251 256 249 249 254 261 259 259 100 139 143 129 145 143 141 148 153 151 153

V1 Pappersindustré 0.42 1.66 1.45 1.00 0.96 1.00 1.04 1.08 1.09 1.13 1.14 . . . . . . . 100 395 345 238 229 238 248 257 260 269 271 100 147 143 122 129 137 141 149 152 157 160

Därav : 0.43 Pappersmassefabriker 1.70 1.45 0.92 0.98 1.00 1.04 1.09 1.11 1.16 1.17 100 395 337 214 228 233 242 253 258 270 272 100 147 140 110 129 134 138 147 151 158 161 Pappersbruk 0. pappfabriker 0.39 1.65 1.37 1.04 0.88 0.95 1.01 1.05 1.04 1.06 1.07 100 423 351 267 226 244 259 269 267 272 274 100 157 146 137 128 140 147 156 156 159 162

0.65 1.46

VII Grafisk industri 91 1.85 1.49 1.42 1.41 1.52 1.51 1.52 1.52 . . . . . . . 1002289 280 226 215 214 221 230 229 230 230 1005 107 116 116 121 123 126 134 134 135 136

VIII Livsmedelsindustri 0.45 1.73 1.79 1.39 1.18 1.23 1.31 1.37:1.34 1.35 1.38 . . . . . . 100 384 398 309 262 273 291 304 298 300 307 100 143 165% 159 148 157 165 177 174 176 182

Därav: Kvarnar 0.46 1.69 1.84 1.35 1.17 1.20 1.36 1.34 1.34 1.30 1.39 100 367 400 293 254 261 296 291 291 283 302 100 136 166 150 144 150 168 169 170 165 179

Bagerier 0.49 1.81 1.91 1.65 1.46 1.47 1.46 1.45 1.52 1.54 1.54 . . . . . . . . . . . 100 369 390 337 298 300 298 296 310 314 314- 100 137 162 173 168 172 169 172 181 184 186 Råsockerbruk 0. rafñnaderier 0.38 1.71 1.67 1.09 0.96 1.02 1.04 1.10 1.06 1.09 1.11 100 450 439 287 253 268 274 289 279 287 292 100 167 182 147 143 154 156 168 163 168 173 Choklad- 0. karamellfabriker 0.47 1.74 1.69 1.24 1.25 l .22 1.28 1.23 1.21 1.22 1.23 100 370 360 264 266 260 262 262 257 260 262 100 138 149 135 150 149 149 152 150 152 155

Bryggerier 0. Iäskedrycksfabriker 0.52 1.81 1.97 1.68 1.32 1.34 1.49 1.49 1.50 1.51 1.53 100 348 379 323 254 258 287 287 288 290 294 100 129 157 166 144 148 163 167 168 170 174

slakterier 0. konservfabriker 0.46 1.55 1.66 1.40 1.22 1.27 1.32 1.34 1.31 1.33 1.34 100 337 361 304 265 276 287 291 285 289 291 100 125 150 156 150 159 163 169 167 169 172

IX Teøctil- 0. beklädnadsind. 0.39 1.57 1.32 1.00 0.96 0.97 0.99 0.97 0.97 0.98 0.98 100 403 338 256 246 254 249 249 251 100 150 140 131 139 143 144 145 146 147 149

Därav: Spinnerier, väverier 0. 0.35 1.46 1.23 0.93 0.9 0 0.92 0.91 0.91 0.92 . . . 100 417 351 266 257 263 260 263 260 100 155 146 136 145 149 151 152 154

Skrädderier 0. sömnadsfabriker 0.51 2.15 1.76 1.47 1.45 1.45 1.43 1.38 1.45 100 422 345 288 284 284 280 271 284 100 157 143 148 160 161 163 158 166 Hatt- 0. mössfabriker 0.60 1.62 1.55 1.29 1.16 1.28 1.35 1.35 1.34 100 270 258 215 192 213 225 225 223 100 100 107 110 108 121 131 132 130

N ärin gsgrenar 19131920192119221923 19241925 1926 19271928 1929

X Lådan hår- o. gummivaruindustri a. 0.4 1.75 1.65 1.20 1.16 1.16 1.18 1.16 1.18 6 1 .19 1.1 8 b 100 380 359 261 252 252 257 252 257 259 257 c 100 141 149 134 142 145 146 147 150 151 152

Därav Garverier 0.42 1.64 1.59 1.12 1.09 1.07 1.11 1 11 1.11 1.13 1.14 . . . . . . . . . . . b 100 390 379 267 260 255 264 264 264 269 271 O 100 145 157 137 147 147 150 153 154 157 160 Skofabriker 0.50 1.90 1.76 1.25 1.21 1.22 1.21 1.20 1.23 1.22 1.20 . . . . . . . . . 100 380 352 250 242 244 242 240 246 244 240 100 141 146 128 137 140 137 140 144 143 142

Gummivarufabriker 0.38 1.40 1.47 1.14 1.03 1.11 1.17 1.14 1.13 1.16 1.20 100 368 387 300 271 292 308 300 297 305 316 100 137 161 154 153 168 175 174 174 178 187

Kemisk-tekniåk industri

XI 0.41 1.54 1.66 1.15 1.07 1.10 12 1.12 1.12 1.13 1.15 . . . 100 376 405 280 261 268 273 273 273 276 280 100 140 168 144 148 154 155 159 160 161 166

Därav: Färg-, olje- 0. parfymfabriker. 0.41 1.57 1.70 1.23 1.14 1.12 1.20 1.16 1.16 1.15 1.19 100 383 415 300 278 273 293 283 283 280 290 100 142 172 154 157 157 166 165 165 164 172 Konstgödningsfabriker 0.48 1.76 1.69 1.10 1.09 1.14 1.1 1.17 7 1.17 1.19 1.24 . . . . 100 367 352 229 227 238 244 244 244 248 258 100 136 146 117 128 137 139 142 143 145 153

Tändsticksfabñker 0.37 1.36 1.56 1.13 1.02 1.02 1.06 1.04 1.05 1.06 1.07 . . . . . . 100 368 422 305 276 276 286 281 284 286 289 100 137 175 156 156 159 162 163 166 167 171

XII Byggnadsverksamhet. 0.56 1.84 2.28 1.57 1.44 1.68 1.68 1.59 1.62 1.62 1.77 . . . . 100 329 407 280 257 300 300 284 289 289 316 100 122 169 144 145 173 171 165 169 169 187 XIII Kommunala verk o. byggnadsarbeten 0.48 1.83 1.88 1.46 1.3 1.37 3 1.43 1.44 1.54 1.55 1.61 m. m . . . . . . . . 100 381 392 304 277 285 298 300 321 323 335 100 142 163 156 157 164 169 175 188 192 198 XIV Handel och varulager 0.4 1.64 1 1.61 1.39 1.24 1.24 1.22 1.24 1.23 1.26 1.28 . . . . 100 400 393 339 302 302 298 302 300 307 312 100 149 163 174 171 174 169 176 176 180 185 XV Samfärdsel 0.42 1.70 1.56 1.27 1.23 1.21 1.25 1.32 1.30 1.31 1.31 . . . . . . . . . 371 310 100 405 302 293 288 298 314 312 312 100 151 154 155 166 166 169 183 181 183 185

Summa för samtliga grupper 0.45 1.65 1.63 1.1 1 8 12 1.14 18 1.19 1.20 1.22 1.25 249 253 . 264 271 278 100 367 362 262 262 267 100 136 150 134 141 145 149 154 156 159 164 O Summa för grupperna I-XI industri-

grupperna 0.45 1.63 1.66 1.11 1.08 1.11 1.13 1.14 1.15 1.18 100 362 347 247 236 240 247 251 253 256 262 C 100 135 144 127 133 138 140 146 148 150 155

För att belysa lönedifferentieringen inom industrien meddelas i det följande

vissa inom kommittén verkställda sammanställningar av lönematerialet från den egentliga industrien för produkti-ons- och konsumtionsvaruindustrier samt för konkurrens- och skyddade hemmamarknadsindustzier. -

Tab. 63. Genomsnittlig timförtjänst för manliga arbetare vid tidlön och aekordlön åren 1921-1929.

a absoluta tal; b indextal: 1921 100.

19241925 192711928

Timförtjänster för manl. arbetare vid 1921 1922 1923 1926 1929

Ackordlön a. 1.66 1.17 1.16 1.19 1.23 1.25 1.25 1.26 1.30 . . . . . . . . . . . . b 100 71 70 72 74 75 75 76 78

Tidlön a 1.42 1.09 1.01 1.02 1.05 1.06 1.05 1.07 1.08 . . . . . . . . . . . . . . b 100 77 71 72 74 75 74 75 76

Ackordlönen, dä. tidlönen varje år10O 117 107 115 117 117 118 119 118 120

Tab. 64. Genomsnittlig timfortjänst för manliga arbetare vid tidlön och ackordlön inom olika näringsgrenar år 1928.

Timlöner för manliga arbetare ordinarie tid år 1928

Näringsgrenar Ackordlönen, Tidlön Ackordlön då tidlönen 1001

1 a Gruvor 0. anrikningsverk 1.05 1.73 165 . . . . . . . . . . . 1 b Järn-, stäl- o. metallverk 0.79 1.09 138 . . . . . . . . . . 1 c Verkstadsindustri m. m. 1.04 1.31 126 . . . . . . . . . . . 2 Jord- och stenindustri 0.81 0.99 122 . . . . . . . . . . . . 3 Träindustri 0.85 1.03 121 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 a Pappersindustri 0.93 1.15 124 . . . . . . . . . . . . . . . 4 b Grafisk industri 1.45 1.74 120 . . . . . . . . . . . . . . . 5 Livsmedelsindustri 1.24 1.57 127 . . . . . . . . . . . . . . 6 Textilindustri 0.90 1.02 113 . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Läder, här- o. gummivaruindustri 1.05 1.27 121 . . . . . . . 8 Kemisk-teknisk ind. 1.06 1.18 111 . . . . . . . . . . . . . 9 Byggnadsverksamhet 1.30 2.18 168 . . . . . . . . . . . . . 10 Kommunala 1.32 1.79 136 verk m. m. . . . . . . . . . . . .

ll Handel 0. varulager 1.22 1.45 119 . . . . . . . . . . . . . 12 Samfardsel 0.99 1.66 168 . . . . . . . . . . . . . . . . . Samtliga 1.07 1.26 118

I tab. 65 har sammanställning gjorts nominallönens utveckling inom en av produktions- och konsumtionsvaruindustrier. Så Vitt möjligt har vid denna

1 Dessasiffror giva dock knappast något riktigt uttryck för hur tid- och ackordlönerna i verkligheten bruka avvägas mot varandra vid lönesättningen för olika homogena arbetargrupper t. ex. yrkesutbildade filare vid en viss verkstad. De här meddeladetid- och aekordlönemedeltalen avse nämligen delvis olika arbetare; de ena kunna sålunda i högre grad än de andra påverkas av de högtavlönade grupperna och vice versa. Hithörande felkällor torde antagligen i detta fall till övervägande del verka i den riktningen, att de bättre betalda arbetarna väga tyngre i tidlönesiffrorna än i ackordlönesiffrorna. Särskilda undersökningar häntyda på. att ackordlönerna i normala fall överstiga tidlönerna med 20-40 %.

12-301399

l

uppdelning de principer följts, vilka i olika sammanhang i detta betänkande tillämpats vid uppdelning industristatistikens material på motsvarande av

grupper Då emellertid grupperingen inom industristatistiken och lönestati-

stiken uppvisa smärre avvikelser, har det varit omöjligt att erhålla fullt en likformig uppdelning.

Tab. 65. Genomsnittlig timförtjänst för manliga arbetare inom produktionsvaru- och konsumtionsvaruintlnstrier åren 1920-1929.

Industrigrupper 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

|

060i132

Antal redovisade arbetare 166032 120950 119 751 156620 158210 164163 169685 179510 189059 därav . i % inom: Produktionsvaruindustrier 71.6 64.5 62.8; 65.6 67.4 67.3 67.3 66.7 67.2 68.5 Konsumtionsvaruindustrier 28.4 35.5 34.4 32.6 32.7 32.7 33.3 32.8 31.5

Genomsnittlig timförtjänst i

kr. inom: i

Produktionsvaruindustrier 1.62 1.55 1.061 1.03 1.06 1.10 1.12 1.13 1.14 1.18 Konsumtionsvaruindustrier 1.65 1.58 1.20i 1.10 1.11 1.15 1.16; 1.15 1.16 1.17

Samtliga industrier 1.63 1.56 Lill 1.06 1.08 1.11 1.13 1.14 1.15 1.18

Genomsnittlig timförtjänst indextal 1920 100: Produktionsvaruindustrier 100 96 65 64 65 68 69 70 70 73 Konsumtionsvaruindnstrier 100 96 73 67 67 70 70 70 70 71 Samtliga industrier 100 96 68 65 66 68 69 70 71 72 p

Som förete de båda knappast några betydande skiljaksynes, grupperna mera tigheter. Till närmare kommentar utvecklingen bl. konjunktursynen av a. ur punkt återkommer kommittén i femte avdelningen detta betänkande. av I tab. 66 ha de olika nåringsgrenarna uppdelats på konkurrens- och hemmamarknadsindustrier. Här framträda något avsevärda skiljaktigheter, i mera det lönelåget visat större stabilitet inom hemmamarknadsindustrierna inom an konkurrensindustrierna. Inom den sistnämnda sjönk genomsnittslönen gruppen från 1920 till 1923 med 37 % endast med 28 % inom de skyddade industrimen grenarna. Under perioden 1924 --1929 inträdde viss utjämning. en

I motsats till uppdelningen i tab. 66 lägger socialstyrelsen i sin redovis-

ning konkurrens- och hemmamarknadslöner på uppdel-

av huvudvikten en

ning, icke efter nåringsgrenarnas, utan efter de enskilda företagens avsättnings- och konkurrensförhållanden. Vidare är att anteckna, att socialstyrelsen medtager icke blott den rena industrien utan även byggnadsverksamhet och samfårdsel. I tab. 67 återges i enlighet med denna statistik översikt en av lönerna inom exportindustri, blandad industri och hemmamarknadsindustri, vilka grupper år 1929 svarade för 31.3, 27.6 och 41.1 å det redovisade resp. av arbetarantalet. Dessa uppgifter bekräfta i huvudsak de intryck, erhållits den föresom av gående tabellen. Under perioden 1920-1923 sjönk lönenivån inom exportindustrierna med 36 och inom hemmamarknadsindustrierna med 26 och

1 Se tabellbilaga tab. IV.

Tab. 66. Genomsnittlig timförtjänst för manliga arbetare inom konkurrens- och skyddade

hemmamarknndsindustrier åren 1920-1922.

Industrigrupper 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

I Antal redovisade arbetare 166032 120 950 119 060 132751 156620 158 210 164 163 169 685,179 510 189059 . därav i % inom: Konkurrensindustrier 83.2 78.9 79.6 78.5 78.8 79.8 79.5 80.2 83.0 82.3 . . Skyddade hemmamarknadsindustrier. 16.8 21.1 20.4 21.5 21.2 20.2 20.5 19.8 17.0 17.7 . . . .

Genomsnittlig timförtjänst kr.in0m: Konkurrensindustrier 1.61 1.53 1.05 1.02 1.04 1.08 1.10 1.11 1.12 1.16 . . Skyddade hemmamarknadsindustrier. 1.70 1.69 1.36 1.22 1.22 1.27 1.29 1.29 1.29 1.27 . . . . Samtliga industrier 1.63 1.56 1.11 1.06 1.08 1.11 1.13 1.14 1.15 1.18 . . .

Genomsnittlig timförtjänst indextal 1920 100: l 1 Konkurrensindustrier 100 95 65. 63 65 67 68 69 70 72 Skyddade . . hemmamarknadsindustrier 100 99 80 72 72 75 76 76 76 75 Samtliga . . . . . 100 industrier 96 68 65 66 68 69 70 71 72 . . .

Tab. 67. Genomsnittlig timförtjiinst-förê manliga arbetare inom export- och hemma-

marknadsindustrier åren 1920-1929.

År 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Exportindustrier. 1.61 1.57 1.03 1.03 1.07 1.11 1.14 1.15 1.16 1.19 . . . Blandade industrier. 1.61 1.52 1.09 1.03 1.04 1.06 1.07 1.07 1.09 1.12 . Hemmamarknadsind. 1.70 1.69 1.35 1.25 1.27 1.31 1.34 1.34 1.36 1.38 . . Samtliga näringsgrenar 1.65 1.62 1.21 1.13 1.15 1.18 1.20 1.20 1.22 1.25 .

den därpå följande stegringen utgjorde 15 och 10 Anmärkningsresp. vart är emellertid, att den blandade vilken under den första tiden gruppen, företedde lika stark lönesänkning exportindustiáerna, sedermera varit den, som som haft svårast att följa med i lönestegñngen. Den torde till stor del ut-

göras av företag, vilka på, den inhemska marknaden lida utländsk konkurav rens. Man noterar vidare, att den år 1929 kvarstående löneskillnaden mellan

hemmamarknads- och exportindustri är betydligt större an den, som i tab. 66

kommer till Detta beror bl. på att hemmamarknadsindustrien i detta

synes. a. fall inkluderar byggnadsverksamhet Emellertid torde denna skillnad 0. 1 verkligheten icke så stor, siffrorna Den sammanhänger vara som synas ange. nämligen delvis med att hemmamarknadsindustrien i jämförelsevis stor ut-

sträckning är koncentrerad till de dyrare orterna. Enbart dyrortsgrupp G svarar för icke mindre än 63.8 % det inom denna grupp redovisade arbetarantaav let, medan motsvarande relativtal för exportindustrierna stannar vid 25.6.

Det har redan i tidigare sammanhang betonats, att den kanske mest fram-

trädande svagheten i den svenska lönestatistiken utgöres av bristen på mate-

rial till belysande yrkes- och grovarbetarlöøzer. Det är därför omöjligt att av bestämt fastställa, hur arbetslönerna för och yrkesarbetare inbördes förgrovändrats sedan 1913. I allmänhet böjd att antaga, att under synes man vara

själva krigstiden grovarbetarnas löner stege hastigare än yrkesarbetarnas. Detta bekräftas också den undersökning, kommittén låtit verkställa röav som rande förhållandet mellan grovarbetarlöner och yrkesarbetarlöner enligt vissa kollektivavtal. De tillgängliga uppgifterna sträcka sig över perioden 1907 -1929. Uppgifter föreligga emellertid icke med fullständighet för samma alla de representerade yrkena, beroende på bl. att arbetsförhållandena icke a. genomgående varit reglerade avtal under hela tidsperioden. De ingenom samlade uppgifterna giva vid handen, att på vissa håll redan före kriget en tendens till höjning grovarbetarlönerna i förhållande till yrkesarbetarav lönerna kunde förmärkas. Denna tendens blev betydligt förstärkt under kriget samt åren närmast därefter. För närvarande ligga grovarbetarnas löner i förhållande till yrkesarbetarnas inom de undersökta arbetsområdena avsevärt högre än före kriget. En ytterligare bekräftelse på det gjorda antagandet, att grovarbetarlönen skulle stigit proportionsvis kraftigare än yrkesarbetarlönen, erhålles av metallindustriarbetarförbundets lönestatistik. Med utgångspunkt från 1913 angivas inom verkstadsindustrien yrkesarbetarnas löner till och med tredje kvartalet 1928 ha ökats med 134.8 % och grovarbetarnas med 152.1 %. Tages hänsyn till verkningarna av 8-timmarsdagens införande bli motsvarande siffror 97.8 resp. 112.3 Med hänsyn tagen till den stegring levnadsomkostnaderna undergått under tid återstår faktisk förbättring realtimlönen med samma en av 25.8 % för yrkesarbetare och 40.3 % för grovarbetare. Ett ytterligare bidrag till belysandet skillnaden mellan och yrkesarav grovbetarnas löner föreligger i undersökning över avtalsenliga lönesatser och en faktiska löneinkomster vid årsskiftet 1928/1929, verkställts inom socialstysom relsen Medan den avtalsenliga timlönen för i Stockholm utgjorde 1.60 murare kr., densamma för betongarbetare, byggnadsgrovarbetare och hantlangare var 1.45. Om hänsyn tages till de verkliga förtjänsterna, blir skillnaden väsentligt större, då medelförtjänsten utöver den avtalsenliga lönen för beräknas murare uppgå till 60 a 100 % och för den till 20 å 30 %. Vid mesenare gruppen kaniska verkstäder i Stockholm utgjorde den faktiska löneinkomsten per timme för filare och svarvare samt för gjutare resp. 1.50 och 1.70 kr., medan motsvarande löner för grovarbetare utgjorde 1.25 kr. Dessa siffror antyda, att skillnaden mellan och yrkesarbetarnas löneinkomster är starkt växgrovlande inom olika områden näringslivet. av Förvaltnings- Statistiken för den i enskild tjänst anställda förvaltningspersonalen skiljer personal. på teknisk personal, kontors- och butikspersonal och beträffande den största är kontorspersonalen uppdelad på olika yrkesgrenar. Piimärmagruppen terialet, 1929 omfattade nära 63 000 anställda, 70 % män och 30 % som varav kvinnor, är dock för de flesta näringsgrenarnas vidkommande av alltför ringa omfattning för att dylik uppdelning materialet lämpligen skulle kunna en av läggas till grund vid bedömandet löneutvecklingen. I tab. 68 meddelas i av stället lönerna åren 1913-1929 för samtliga manliga och kvinnliga tjänstemän; till jämförelse är inlagd reallöneindex för industriarbetare m. fl.

1 Soc. Medd. arg. 1929, h. sid. 501.

Tab. 68. Löneutvecklingen för den i enskild tjänst anställda förvaltningspersonalen åren 1913-19291.

Index: 1913 100.

i

Indexserier 19141915 1916191719181919192019211922 1923192419251926192719281929

Nominallön är 98 102 112 135 170 201 231 235 199 188:

pr 211 196 196 190 190 181 Reallön pr år. 96 89 86 83 76 77 86 98 108 112 113 111 110 111 111 111 . Reallön för industriarhetare pråm 98 93 92 88 89 98 109 112 107 114 121 123 128 131 129 137

N ominallönerna stego oavbrutet 1921, då de lågo 135 % över 1913 års 0. m. lönenivå. Under 1922 och 1923 sjönko lönerna till sin nuvarande nivå, vilken ligger ungefär dubbelt så högt lönenivån 1913. Av tabellen framgår visom dare, att den reala lönestegringen sedan år 1913 icke varit tillnårmelsevis så stor för förvaltningspersonalen för arbetarna. Under inflationsåren sjönko som förvaltningspersonalens realinkomster betydligt än arbetarnas stego mer men i stället kraftigare under deflationskrisen 1920--1923 för att sedermera intaga ett jämförelsevis stabilt läge. Förvaltningspersonalens löneutveckling överensstämmer dock däri med arbetarnas, att kvinnorna företett den största stegringen. Den standardvägda reala löneökningen gentemot år 1913 blir nämligen för manlig förvaltningspersonal 9 % mot 25 % för kvinnlig. Till belysning löneutvecklingen speciellt inom handeln kunna den av ur officiella lönestatistiken anföras följande siffror för nominal- och reallöneökningen för årsinkomsten 1929 i förhållande till 1913:

Löneökning Kontorspersonal Butikspersonal Handels- 0. lagerarb. 1913/29 Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor

Nominellt. 182 206 222 229 249 302 . . . . Reellt 108 122 131 136 147 179 . . . . . .

Kvinnornas löner över lag ha ökat relativt kraftigare än männens. synas Beträffande olika yrkesgrupper är ökningen proportionsvis störst för handelsoch lagerarbetare och avtager sedan för butikspersonal och för konännu mer torsfolk. Reallöneökningen 1929 för manliga yrkesutövare utgjorde i genomsnitt för kontorspersonal 8 % för butikspersonal 31 % och för hand-elsarbetare , 47 % utöver förkrigsnivån. Socialstyrelsens årliga löneundersökningar innehålla även vissa från Sjöfolk. arbetsförmedlingsanstalter inhämtade uppgifter, vilka äro avsedda att komplettera statistiken i fråga sådana arbetsområden, antingen icke om som alls eller endast i mindre grad belysas uppgifter från övriga källor. Dessa av äro dock icke sådant slag, att de tillåta uträkning några generella av av medeltal för större grupper, och kan sålunda icke erhålla något man samman-

1 Siffrorna för förvaltningspersonalen ha standardberâknats med hänsyn till materialets fördelning på män och kvinnor samt på teknisk personal, kontors- och butikspersonal jfr noten till tab. 56.

fattande uttryck för löneutvecklingen inom hithörande arbetsområden F öljande upplysningar sjömännens månadshyror torde dock ett visst om vara av intresse.

Normala månadshyror för sjöfolk år 1929. Ång- och motorfartyg Segelfartyg Månadshyra Indextal 1914 100 Månadshyra Indextal 1914 100 1929, kr. penninglön reallön 1929, kr. penninglön reallön Timmerman 0. båtsmän 157 201 111 151 196 109 . Matroser 144 225 124 128 200 110 . . . . . . . . Lättmatroser 111 218 120 85 170 94 . . . . . . Jungmän 53 161 89 43 130 72 . . . . . . . . Eldare och motormän 141 224 124 - - -- Kollämpare 95 211 117 . . . . . . . - - - Stuertar 213 197 109 144 187 103 . . . . . . . . Kockar 167 242 134 59 211 117 . . . . . . . . .

Även reallöneberäkningen i detta fall lider särskilda svagheter, torde om av man dock av dessa uppgifter kunna draga den slutsatsen, att sjömännens reala inkomster i allmänhet icke ökats i samma grad industriarbetarnas. som H embi trä- Den genomsnittliga månadslönen för husjungfrur, ensamjungfrur och köksor den och utgjorde enligt arbetsförmedlingarnas under rapporter år 1929 resp. 34, 35 restaurangpersonal. ooh 35 kr. förutom kost och logi. Den nominella lönestegringen gentemot år 1914 uppgick till 113, 119 och 94 och den reala torde kunna beräknas resp. till 18, 21 och 7 Den genomsnittliga dagspenningen för tvätt- och resp. ren-

göringsarbeterskor hjälphustrur utgjorde 1929 kr. 3.68 utom fri kost;

det nominella ökningstalet i detta fall 127 % och det reala 22 %. var Socialstyrelsen har vidare nyligen verkställt specialundersökning rörande en hotell- och restaurangpersonalens arbetsvillkor under år 1929, vilken även innehåller vissa jämförelser med förhållandena under 1914-1915 enligt för en dessa år utförd motsvarande utredning. Man finner här, att den genomsnittliga kontanta månadsinkomsten för fast avlönad kvinnlig personal med fri

kost men icke fri bostad år 1929 utgjorde omkring 90 kr. samt för motsva-

rande personal med både fri kost och fri bostad 63 kr. Den nominella lönestegringen gentemot år 1915 utgjorde resp. 143 och 110 % och den reala 49 resp. och 31 Några motsvarande ökningstal för industriarbeterskor föreligga icke, men av allt att döma var den reala inkomststegringen större för dessa under perioden 1915-4929. Siffrorna för den kontantavlönade manliga restaurangpersonalen äro grundade på alltför fåtaliga uppgifter för att tillåta några mera bestämda slutsatser; de giva i varje fall icke intryck att någon allmän real av lönestegring större omfattning skulle ha förekommit. av

1 Vid beräkning av real lönestegring inom grupperna sjöfolk samt hembiträden och restaurangpersonal har levnadskostnadsindex förekommande i fall modifierats med hänsyn till att kost och logi resp. enbart kost utgå såsom naturaförmåner.

KAP. X.

Förändringar i produktion och produktivitet.

Vid bedömandet arbetskraftsefterfrågans inriktning har att i första av man hand bygga på produktionens relativa förändring inom olika områden näav ringslivet. På grund flera samverkande omständigheter är det vanskligt att skildra av den fysiska produktionsvolymens förändringar även under kort tid. Svårigen heterna ha främst sin grund i produktionens sammansatta natur och bristen på en gemensam måttstock på de olika poster, som ingå i produktionen. I den mån som proportionen mellan dessa förblir densamma, kan dock approximativt man bedöma den totala utvecklingen. Till nyssnämnda svårigheter kommer, att det material, föreligger till besom lysning av denna fråga., på. vissa punkter är bristfälligt. På de områden, där ett relativt rikhaltigt material föreligger främst galler detta industrien - -tillkommer den svårigheten, att vid jämförelse produktionens storlek vid en av olika tidpunkter ett missvisande resultat kan uppstå på den grund, att produktionen inom undergått kvalitativa förändringar. J kortare den period gruppen u är, jämförelsen omsluter, desto mindre framträda sådana svagheter i matesom rialet. De allmänna medeltalen äga större grad sannolikhet än de en av mer specifika uppdelningarna, då inom större felkällorna delvi-s torde grupper upphäva varandra. Hänsyn måste emellertid även tagas till i vad mån den expansion, som speglas i produktionsvolymens utveckling, förutsatt ökad användning arbetsav kraft, sålunda till de förändringar, inträtt i arbetskraftens produktivitet. som Ofullständigheter i det statistiska materialet rörande produktiviteten tillåta icke någon fullständig överblick dennas förändringar. Särskilt framträda dessa av brister för de icke industriella näringarna. Med tillhjälp uppgifter rörande av produktion och arbetarantal där sådana föreligga torde dock erhålla - - man en bild hur det relativa arbetskraftsbehovet i huvudsak förskjutit sig. av

Ett de mest framträdande dragen i jordbrukets utveckling under 1800- Jordbruk, av talet är den starka expansionen den odlade arealen. Denna expansion har av fortsatt jämväl sedan jordbrukets befolkning slutat att växa. Siffrorna fr. mh o. 1891 återfinnasi tab. 6.9.

Tab. 69. Arealen av åker och äng åren ISM-1929. 1 000 hektar-

Åker Naturlig Åker och äng äng 1891/95 3 369 1 569 4 938 . . . . . . . . . . 1896/1900 3 475 1 471 4 946 . . . . . . . . . 1901/05 3 566 1 421 4 987 . . . . . . . . . . 1906/10 3 630 1 331 4 961 . . . . . . . - . 1911/15 3 692 1 323 5 015 . . . . . . . . . . 1916/20 3 792 1 112 4 904 . . . . . . . . . . 1921/25 3 803 923 4 726 . . . . . . . . . . 1927/29 3 716 1 269 4 985 . . . . . . . . . .

Förändringarna i den odlade arealens omfattning motsvaras endast delvis av förskjutningar i jordbrukets produktionsvolym. Genom införandet förav bättrade metoder, utsåden och maskinell utrustning har nämligen produktivi-

teten per enhet av den odlade jorden ökats. Vidare har sammansättningen av jordbrukets produktion förändrats, då den på animalisk förädling inriktade

delen denna produktion ökat i relativ betydelse. Ehuru därför utvecklingen av av produktionsvolymen kan exakt fastställas, medgiver siffermaterialet dock

en överblick över tendenserna i utvecklingen. Skördens storlek från 1891/95 till

1929 framgår tab. 70.1 av

Tab. 70. Skörd i tusental skördeenheter åren 1891-1929.

1 000-tal skörde- Ökning + resp. enheter minskning -

1891/95 5 977000 + 519 000 . . . . . . . . . . . . . . 1896/1900 6 224 000 + 247000 . . . . . . . . . . . . . 1901/05 6 148000 76 000 . . . . . . . . . . . . . . - 1906/10 7 701000 + 1 553 000 . . . . . . . . . . . . . . 1911/15 7 740 000 + 39 000 . . . . . . . . . . . . . . 1916/20 7 149000 591000 . . . . . . . . . . . . . . - 1921/25 7 782 000 + 633000 . . . . . . . . . . . . . . 1927 8 291 000 . . . . . . . . . . . . . . . - 1928 8 273 000 18 000 . . . . . . . . . . . . . . . - 1929 8 751 000 + 478 000 . . . . . . . . . . . . . . .

Skörden har sålunda i stort sett ökats väsentligt starkare än den odlade arealen. Nedgången i skördevolymen åren 1916/20 får sin förklaring de sårgenom egna förhållandena under den krigstiden. Efter 1920 har, samtidigt med senare att nyodlingarna minskats eller praktiskt taget upphört, skördevolymen ånyo

visat markerad ökning, vilken sålunda helt och hållet bör kunna tillskrivas en uppgången i jordbrukets produktivitet per arealenhet. Uppgångens styrka

framgår av tab. 71.

1 Uppgifterna omfatta skörden av spannmål, rotfrukter, hö, halm, blast, bete och grönfoder samt avkastning av den naturliga ängen. En skördeenhet motsvarar l kg vete, råg, korn, ärtor, bönor eller vicker, 1.2 kg havre, 1.1 kg blandsäd, 4 kg potatis eller sockerbetor, 10 kg foderrotfrukter, 2.5 kg hö, 3.5--5 kg halm, 12--15 kg blast.

Tab. 71. Skörd i skördeenheter per hektar åren 1891-1929.

Skörde- Ökning + resp. enheter minskning -

1891/95 1537 + 100 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1896/1900 1561 + 24 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1901/05 1515 46 . . . . . . . . . . . . . . . . . . j

g 1906/10 1898 + 383

. . . . . . . . . . . . . . . . . . i 1911/15 1869 29 . . . . . . . . . . . . . . . . . . - 1916/20 1700 -169 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1921/25 1884 + 184 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1927 1982 - . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1928 2066 + 84 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1929 2102 + 36 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

För att närmare belysa hur stegringen i skördevolymen fördelats på de vik-

i tigaste skördeslagen har i tab. 72 sammanställts uppgifter angående utveck-

lingen i detta avseende 1891-1929.

Tab. 72. Skörden i 1000 ton åren 1891-1929.

Spannmål Potatis Sockerbetor 11:32:31" Odfllfdfrfåd

1891/95 2 350 1 279 423 278 2 595 . . . . . . . . . . . . . 1901/05 2 260 1 381 698 494 2 958 . . . . . . . . . . . . . 1911/15 2 691 1 683 895 2 690 4 062 . . . . . . . . . . . . . 1921/25 2 791 1 768 1 052 2 904 4 038 . . . . . . . . . . . . . 1927/29 2 780 1 537 952 2 694 4 998 . . . . . . . . . . . . .

Förändring i % 1891/95-1911/15 +14.5 + 31.6 + 111.6 + 867.6 + 56.5 . Förändring i % 1911/15-1921/25 + 3.7 + 5.1 + 17.5 + 8.0 0.6 . - Förändring i % 1921/25-1927/29 0.4 13.1 9.5 7.2 + 23.8 .- - - -

Under decennierna före kriget visade sålunda foderrotfrukterna den ojäm-

förligt kraftigaste stegringen. Närmast i ordningen följde produktionen av

sockerbetor och hö. Det sista årtiondet visar fortsatt kraftig stegring av en främst höskörden ett avstannande rotfruktsodlingens tillväxt. Sannomen av likt får den betydande ökningen i produktionen fodermedel mot bak-A av ses grunden den utveckling, den animaliska produktionen undergätt. av som En utgångspunkt för bedömandet den animaliska produktionens utveckav ling erbjuder talen i tab. 73 över antalet husdjur i riket vid vissa tidpunkter.

Ingen kategori företer någon kontinuerlig stegring. Häststammen, vilken

likväl ökats även under kriget, har under sista tiden decimerats. Nötkrea-

tursaveln visar återgång under krigsåren, samtidigt karakteristiskt en som

1 Uppgifterna i tab. 72, 73, 74 och 75 äro återgivna efter jordbruksutredningens betänkanden V: Statistisk översikt över det svenska jordbrukets utveckling och läge. Statens offentliga utredningar 1931: 7.

Tab. 73. Husdjur i 1000-1111 åren 1891-19273

Hästar Nötkreatur Får Getter Svin

1891 489 2 420 1 345 79 655 . . . . . . . . . . . . . . . . 1901 539 2 594 1 232 77 809 . . . . . . . . . . . . . . . . 1911 588 2 690 946 66 951 . . . . . . . . . . . . . . . . 1919 716 2 551 1 564 133 717 . . . . . . . . . . . . . . . . 1927 620 2 899 708 66 1 387 . . . . . . . . . . . . . . . .

Förändringi % 1891-1911 + 20.2 + 11.2 29.7 16.5 + 45.2 . . . . . . - - Förändringi % 1911-1919 + 21.8 5.2 + 65.3 + 101.5 -24.6 . . . . . . - Förändring i % 1919-1927 13.4 + 13.6 541 50.4 + 93.4 . . . . . .

antalet får och getter hastigt stiger. Även svinaveln reduceras i stor utnog sträckning under dessa år. En allt större betydelse har dock eljest tillkom-

mit denna speciella del jordbruksproduktionen. Siffrorna visa särskilt efav ter kriget kraftig ökning antalet svin. en av Köttproduktionen har företett markerad uppgång. Enligt vid Stocken en holms högskolas sooialvetenskapliga institut utförd beräkning har den totala

köttproduktionen från 1920 till 1927 stigit med omkring 16 Denna ök-

ning faller nästan helt och hållet på produktionen fläsk, stigit med av som inemot 60 % och utgör ungefär hälften hela köttproduktionen. Pronumera av duktionen av nötkött och kalvkött har däremot under denna period varit i det

närmaste oförändrad.

Även mjölkproduktionen har undergått avsevärd stegring. Enligt jorden bruksutredningen har den totala ärliga mjölkproduktionen tredubblats sedan

1870 och stigit från 3.3 milj. ton 1911/13 till 4.1 milj. ton 1927, vilket Enne-

bär ökning med 23 %. Produktionen smör och 0st har under åren 1913 en av -1929 stigit med 57 och 126 %.2 Äggproduktionen slutligen har mellan resp. 1920 och 1927 ökats med 35

En föreställning de förändringar med avseende på djurens avkastningsom förmåga, ligga bakom denna allmänna uppgång i produktionens som omfattning, skänka följande sammanställningar förändringarna i den årliga av medelproduktionen mjölk ko och slaktvikten djur. av per av per

1 Uppgifterna avse t. o. m. 1911 kreatursantalet vid slutet av året, medan de för år 1919 avse den 1 juni och år 1927 den 15 september. Vid de båda sista tidpunkterna är kreatursstocken åtskilligt större än under vintern. Ökningen i smör- och osttillverkningen vid mejerierna framgår följande sammanställning av av den officiella mejeristatistikens produktionssiffror:

Tillverkning i ton av smör ost

1913/15 30 433 12 873 . . . . . . . . . . . . . 1916/20 18 289 10 202 . . . . . . . . . . . . . 1921/25 28 805 18 144 . . . . . . . . . . . . . 1926 38 485 21 526 . . . . . . . . . . . . . . 1927 42 040 23 203 . . . . . . . . . . . . . . 1928 41289 24777 . . . . . . . . . . . . . . 1929 47 898 29 153 . . . . . . . . . . . . . .

Medelproduktionen mjölk har enligt sakkunnigas, för kommitténs rakav

ning utförda uppskattningar visat följande medeltal i kg.:

1891/95 1896/1900 1901/05 1906/10 1911/13 1927 1 241 1 360 1 530 1 657 1 785 2 176

Mjölkproduktionen ko kan sålunda beräknas ha i det närmaste fördubbper lats sedan början 1890-talet. Under kriget minskades emellertid kornas av avkastningsförmåga till följd den knappa tillgången på kraftfodermedel. Siffav ror till belysning av detta förhållande under mellanliggande år saknas för kreatursstammen i dess helhet, men vid de till kontrollförening-arna anslutna kreatursbesattningarna, vilkas avkastningsförmâga ligger väsentligt högre än ge-

nomsnittet för samtliga, uppgick mjölkmängden per ko år 1913/14 till 2 985 kg., år 1917/18 till 2 157 kg. och år 1927/28 till 3 132 kg.

Även slaktvikten nötkreatur har ökats, ehuru i takt som mjölkper samma avkastningen, då. avelsarbetet i främsta rummet varit inriktat på höjning en av mjölkproduktionen. Slaktvikten per djur beräknas sedan början 1870-talet av ha undergått följande förändringar:

Slaktvikt per djur i kg. 1871/75 1911/13 1924/28 Oxar 245 300 300 . . . . . . . . . . . . . . . . Tj nrar 230 285 303 . . . . . . . . . . . . . . . . . Kor 160 195 197 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ungnöt och kalvar 30 38 41 . . . . . . . . . . . Svin 85 85 81 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

En annan faktor, starkt bidragit att höja avkastningen, har varit som att djuren slaktats tidigare, varigenom utgallringsprocenten stegrats och produktionen av kött ökats i förhållande till det vid en viss tidpunkt befintliga kreatursbestândet.

En sammanfattande översikt över förskjutningarna inom jordbruksproduktionen vinnes genom en sammanställning av indexserier belysande den vegetabiliska den animaliska produktionens tillväxt. Sättes produktionsresp. volymen i skördeenheter kalorier åren 1891/95 lika med 100 erhållas i resp. tab. 74 angivna serier.

Tab. 74. Animalisk och vegetabilisk produktion åren 1891-1928.

Index: 1891/95 100.

Vegetabilisk Animalisk produktion produktion 1891/95 100 100 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1901/05 103 128 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1911/15 129 156 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1921/25 130 . . . . . . . . . . . . . . . . . - 1926/28 141 i 188 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 1911/13. 1927.

i

r

Den vegetabiliska produktionen har sålunda under den här ifrågavarande perioden ökats med 41 % och den animaliska med 88 %. Den ojämförligt starkaste stegringen föreligger alltså inom sistnämnda del av jordbruket. Samtidigt som jordbruksproduktionen kraftigt ökats, har den del av befolkningen, år sysselsatt inom jordbruket, minskats till antalet. Arbetssom kraftens produktivitet inom jordbruket visar givetvis under dessa omständigheter betydande stegring. Till belysning utvecklingen sammanställas en av i tab. 75 uppgifter angående produktionen person av den jordbruksidkande per befolkningen under olika år.

Tab. 75. Animalisk och vegetabilisk produktion per person av jordbruksbcfolkningen åren 1891-1928.

Index: 1891/95 100.

Vegetabilisk Animalisk produktion produktion 1891/95 100 100 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1901/05 108 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1911/15 142 1711 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1921/25 149 . . . . . . . . . . . . . . . . . - 1926/28 160 2123 . . . . . . . . . . . . . . . . .

Dessa serier visa icke direkt, huru stor produktionen varit arbetare, då. per i jordbruksbefolkningen inräknas också åtskilliga, icke deltaga i jordsom bruksarbetet. Siffrorna angiva dock indirekt styrkan den produktivitetsav utveckling, ägt inom detta område näringslivet. Under den ifrågasom rum av varande tiden har sålunda produktiviteten inom den animaliska produktionen ån fördubblats. Inom den vegetabiliska produktionen stannar stegringen mer vid 60 %. 0:a

Skogsbruk. Förändringar i skogsbrukets produktivitet låta sig icke exakt bestämma i brist på fullständiga och tillförlitliga data. En tämligen säker uppfattning utvecklingen kan dock erhållas uppskattning den mängd Virke, om genom en av för olika ändamål årligen uttagits ur skogarna. som De ojämförligt största förbrukarkategorierna virke äro hushållen samt av sågverks- och pappersmasseindustrierna, vilka enligt senaste beräkningar tillkonsumera inemot 90 % allt virke, årligen åtgår i landet. sammans av som Hushållsförbrukningen virke, vilken till största delen utgöres vedav av brånsle, kan sågas ha hållit sig ungefär konstant under perioden 1913-1929. Sannolikt har den uppgått till 12 a 15 milj. kbm. De nämnda industrigrenarnas behov virke råvara, vilket för var av som och uppgår till ungefär kvantitet den för vedbränslet, en numera samma som har däremot undergått betydande förändringar. Sågverksindustriens produktionsresultat har uttryckt i kvantiteten tillverkad vara alltsedan 1900- talets början legat på i nivå. Särskilt under åren 1921 och 1922 stort sett samma

1 1911/13. 1927.

nedgick dock produktionen mycket kraftigt, Vilket i sin tur medförde en betydligt minskad efterfrågan efter sågtimmer dessa år. Pappersmasseindustriens virkesförbrukning har så gott oavbrutet vuxit och därtill i mycket hastigt som tempo. Från 1913 och till 1929 torde denna industrigrens årsförbrukning av virke ha ungefär fördubblats. Av nedanstående indexserie framgå variationerna i sågverks- och pappersmassefabrikernas förbrukning virke, varvid 1913 valts till basår: av Är 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Industriens virkesbehov. 107 61 94 104 114 110 119 127 128 144 . . . .

Indexserien har konstruerats på grundval uppgifter den officiella av ur industristatistiken över sågverkens och pappersmassefabrikernas produktion, vilka sedan omräknats till råvara med hjälp gängse relationstal. Någon av hänsyn till förändringar i lagerhållning har icke kunnat tagas.

Som utgångspunkt för beräkningarna industriens produktionsvolym har Industri. av valts år 1915. Skälet härför är, att detta år är det första, för vilket det statistiska materialet tillåter direkta jämförelser med förhållandena efter 1920. Skillnaden i resultat om man i stället kunnat välja det vanliga utgångsåret 1913 torde väsentlig, då krigets rubbningar i högre grad hunnit vara göra sig gällande 1915. Beräkningarna ha för kommitténs räkning utförts enligt metod, för vilen ken närmare redogöres i tabellbilaga till vilken hänvisas. För de tillverkningar, vilka i industristatistiken redovisas till såväl kvantitet värde, som har härvid medelvärdet uträknats för 1913, varefter de följande årens kvantiteter multiplicerats med dessa medelvärden. På så sätt har ett till 1913 års prisläge reducerat värde erhållits för omkring hela det i industri- 80 % av statistiken redovisade produktvärdet. För den återstående delen ha reduk-

tionstal framräknats med ledning annat tillgängligt material och avvägts

av så, att det givit ett resultat, som kunnat anses äga en viss sannolikhet med hänsyn tagen till föreliggande kända faktorer. Till övervägande del grunda sig alltså volymberäkningarna på industristatistikens kvantitetsuppgifter och kunna därför vila på relativt säker anses grund. För vissa industrigrupper, såsom Verkstadsindustri, snickerifabriker, grafisk industri och sömnadsindustri, vilkas tillverkningar i allmänhet redovisas utan kvantitetsuppgifter, måste de framräknade talen för produktionsvolymen i hög grad approximativa, varför stor försiktighet måste anses som iakttagas, när det gäller att draga några slutsatser produktionsutveckom lingen inom sådana Vidare bör framhållas, att i stagrupper. varor, som tistiken gå under benämning år från år, kunna skifta i art och kvasamma litet. Om detta är fallet, förryckes givetvis jämförbarheten mellan olika år, men i den mån dessa förändringar icke gå i viss bestämd riktning, torde som dock kunna sägas, att större de äro, desto större grupper som avses, sannolikhet föreligger, att de olika felkällorna neutralisera varandra. Det förefaller emellertid. under denna tid kunde urskilja viss tendens som om man en

till produktion av högre kvaliteter. I den mån detta är fallet, kunna dessa volymberäkningar giva ett för lågt utslag för senare år. I tab. 76 återgives utvecklingen av produktiorrsvolymen för industrien i dess helhet samt för olika större industrigrupper Industristatistikens grupper ha i ett fall närmare uppdelats. Den stora och heterogena par gruppen malmbrytning och metallindustri har uppdelats i och tre grupper: gruvor anrikningsverk, järn- och stål- samt andra mctallframställningsverk och verkstadsindustri Industristatistikens och grafisk industri m. m. grupp pappers-

ha.r uppdelats på pappersindustri och grafisk industri

Tab. 76. Den fysiska prodnktionsvolymen inom industrien åren 1915 och 1920-1929..

Index: 1915 100.

Industrigrupper 1915 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

1 Gruvor o. anrikningsverk 100 65 82 78 74 88 106 110 127 64 1 151 1 b Järn-, stäl- 0. metallverk 100 66 35 47 44 76 75 78 79 86 103 1 c Verkstadsindustri m. m. 100 105 75 76 90 106 116 132 138 164 183 2 Jord- o. stenindustri 100 90 62 76 99 101 109 110 119 125 135 . . 3 Träindustri 100 107 65 87 107 110 107 114 122 131 1.32 . . . . . . 4 a Pappersindustri 100 108 67 107 A116 138 145 160 171 159 3 203 4b Grafisk industri 100 98 88 96 110 110 118 127 135 142 154 . . . . 5 Livsmedelsindustri 100 92 98 101 100 109 111 125 120 129 144 . . . 6 Textil- abeklädnadsindustri 100 82 61 84 96 99 92 103 110 115 116 . . . . . . . . . 7 Läder-, här- o. gummiv.industri 100 101 70 88 109 109 105 104 116 121 121 . . . . . . . 8 Kemisk-teknisk industri 100 97 74 86 106 118 132 143 147 156 168 .

Samtliga industrigrupper 100 93 i 72 85 93 106 109 119 123 130 147

Den totala produktionsvolymen visade vid fredskrisen en betydande minsk-

ning. Den låg sålunda 1921 0:a 30 under 1915 års nivå. Tillbakagången var

l Vid beräkning av den totala produktionsvolymen inkomma dubbelräkningar i samma utsträckning som de olika industrigrenarna använda sig av varandras produkter. Sålunda inkomma en del av träindustriens slutprodukter som halvfabrikat i pappersindustriens produktion etc. Om de olika näringarna äro beroende av varandras produkter i ungefär lika hög grad under en av en indexserie omfattad period, angiver dock serien utvecklingens tendens på ett riktigt sätt. När förändringar inträda i de olika industriernas utnyttjande av varandras produkter minskas åter jämförbarheten mellan siffrorna under olika år. En längre gående uppdelning av de olika grupperna hade ur många synpunkter varit önskvärd. Den kemisk-tekniska industrien är sålunda en synnerligen heterogen grupp, vari industrier av skiftande slag sammanförts. Detsamma gäller läder, hår- och gummivaruindustrien, inom vilken t. ex. gummiindustriens utveeklingslinje under denna tid avsevärt skiljer sig från den gruppen dominerande skoindustriens etc. Liknande förhållanden kunna påvisas även inom jord- och stenindustriema och livsomständigheter lätt missvisande. medelsindustrien. Medeltalen för sådana grupper bli under dessa I allmänhet gäller emellertid, att de smärre avvikelserna inom enstaka grupper taga ut varandra, så att den tillförlitligaste bilden av den allmänna utvecklingstendensen faktiskt erhålles vid en tämligen långt gående sammanslagning. Sammanförandet av olika industrier har i föreliggande framställning betingats också av nödvändigheten att icke genom en alltför detaljerad gruppering minska överskådligheten, och därav att man icke mot grupper sådana som verkstadsindustrien med nära 90 000 arbetare kan sätta vilka t. gummiindustrien sysselsätta fullt 5 000. grupper, som ex. 9 Nedgångenberoendepå. långvarig arbetsinställelse.

starkast för järn-, stål- och metallverk, textilindustri, jord- och stenindustri samt träindustri. Lindrigast drabbades livsmedelsindustrien. Aterhämtningen började redan under 1922 och fortsatte de följande åren med stor snabbhet. Från och med 1924 överskreds förkrigsnivån. År 1927 hade index stigit till 123 samt 1928 till 130. I flertalet fall har stegringen fortsatt även år 1929. För samtliga låg index detta år grupper på 147. De industrigrupper, som under 1929 utvisa den starkaste ökningen sedan 1915 äro i följande ordning: pappersindustri, Verkstadsindustri, kemisk-teknisk industri och grafisk industri med ökning 103, 83, en av resp. 68 och 54 %. Den lägsta ökningen utvisa i följande ordning järn-, stål- och metallverk, textil- och beklädnadsindustri samt läder-, hår- och gummivaruindustri med 16 och 21 Träindustri, livsmedelsindustri samt jordresp. och stenindustri intaga en mellanställning. Den officiella uppdelningen i industrigrupper, följts, är emelsom ovan lertid i stor utsträckning formell, i det att materialets art, produkternas användning eller, såsom beträffande kemisk-teknisk industri, tillverkningsproceduren bestämma olika industriers grupptillhörighet. En följd härav blir, att produktionsgrenar ett ofta synnerligen heterogent slag samm-anföras av inom och Då det särskilt konjunktursynpunkt är en samma grupp. ur av intresse att följa utvecklingen efter andra linjer, har i tab. 77 gjorts en sammanställning av olika industrier i två grupper, nämligen sådana som producera kapitalvaror och sådana framställa konsumtionssom varor. En dylik klassificering lider givetvis vissa brister, särskilt på av grund av att uppdelningen gått ned till varje enskild tillverkning utan endast grundar sig på vissa större Vidare måste erinras därom, att grupper. varje uppdelning detta slag är i viss mån godtycklig, då i verkligheten av gränsen mellan de nämnda grupperna är flytande; det blir i det av varor enskilda fallet ofta en omdömesfråga, till vilket slags produktion viss inen dustri skall hänföras. Man torde icke desto mindre kunna antaga, att det här anförda materialet relativt troget återgiver själva utvecklingstendensen.

Tab. 77. Produktionsvolymens förändringar inom produktionsvarui- och konsumtionsvaruindustrier åren 1915 och 1920-1929.

Index: 1915 100.

År 1915 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Produktionsvaruindustrier 100 93 62 75 85 103 107 116 122 129 150 Konsumtionsvaruindustrier 100 93 83 95 102 109 111 122 124 132 143

Produktionsvolymens minimum nåddes inom båda år 1921. Vid grupperna denna tidpunkt hade från år 1915 index för produktionsvaror sjunkit till 62, medan motsvarande siffra för konsumtionsvarorna utgjorde 83. Vid produktionens tillväxt efter 1922 överskredo konsumtionsvarorna 1915 års produktionsvolym omkring ett år tidigare än produktionsvarorna. Detta inträffade för under loppet åren 1923 och 1924. Från resp. grupper av

och med 1923 visar produktionsvaruproduktionen starkare tillväxt ån konen sumtionsvaruproduktionen. Kommittén återkommer till behandling av de båda industrigruppernas reen lativa utveckling vid diskussionen det gångna årtiondets karaktär i konjunkav turhänseende i kap. XX. Till komplettering publicerade indexserier anföras i tab. 78 siffror av ovan för ett för typiska industrier. Då uppdelningen i konsumpar resp. grupper tions- och produktionsvaruindustrier, redan framhållits, kan undgå att som bli tämligen godtycklig, äga serier för enstaka industrier av bestämd typ ett

visst intresse.

Tab. 78. Produktionsvolymens förändringar inom typiska produktionsvaru- och konsumtionsvaruindxistrier åren 1915 och 1920-1929.

Index: 1915 100.

År 1915 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Produktimbsvaruindustrier: stålverk 100 68 35 49 45 78 75 78 77 87 103 Jårn- o. . . . . Tegelbruk 100 83 56 62 100 97 104 104 101 108 118 . . . . . . . Pappersmassefabriker 100 107 64 109 111 139 144 160 174 155 1 210 . Kmwumtimzsvaruindusirier: Bagerier och käxfabriker 100 100 102 107 110 121 128 141 152 159 160 Sömnadsfabriker. 100 95 72 84 103 111 112 130 149 160 174 . . . Skofabriker 100 99 77 95 114 105 103 99 112 104 100 . . . . . .

Någon påtaglig överensstämmelse mellan siffrorna för i deras helgrupperna het och för de enstaka typindustrierna föreligger sålunda icke. Till väsentlig en del förklaras den starka expansionen inom de industrier, tillhöra konsom sumtionsvarugruppen, att dessa i högre grad i dess helhet och av än gruppen produktionsvaruindustrierna påverkats för årtiondet karakteristisk uppav en gång i konsumtionen, till vilken kommittén återkommer i ett senare sammanhang. Den relativt ringa stegring, skoindustrien visar, får ses som mot bakgrunden den betydande utvidgning denna industri, krigsav av som konjunkturerna medförde år 1915 och därefter. Sifferserierna utgöra ett exempel på att först sammanslagning industrierna till stora man genom en av kommer den allmänna utvecklingstendensen på spåren; indexserlerna grupper för produktions- konsumtionsvaruindustrierna visa nämligen en mycresp. ket jämnare och karakteristisk bild än indexserierna för smärre industrimera grupper.

Av intresse är även att följa utvecklingen produktionsvolymen inom av konkurrens- och skyddade hemmamarknadsindustrier.

Se tab. 79.

1 Nedgångenberoende på långvarig arbetsinställelse.

Tab. 79. Produktionsvolymens förändringar inom konkurrens- och skyddade hemmamarknadsinduistrier åren 1915 och 1920-1929.

Index : 1915 100.

År 1915 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Konkurrensindustrier 100 91 66 81 89 104 107 118 121 129 148 . . . ; Skyddade hemmamarknadsi industrier 100 99 92 96 107 111 115 122 129 134 142 . . . . . .

Den svenska exportindustrien är, bekant, huvudsakligen inriktad på som produktion kapitalvaror liksom den skyddade hemmamarknadsindustrien av på produktion av konsumtionsvaror. Det är därför naturligt, att dessa två grupper visa en utveckling, överensstämmer med den inom produktionssom resp. konsumtionsvaruindustrierna. Produktionsvolymen visar 1921-1922 i den skyddade hemmamarknadsindustrien relativt nedgång och dären svag efter kraftig uppgång. Exportindustriens utveckling uppvisar under krien sen en redan 1920 inträffande och sedan väsentligt starkare nedgång. Den därefter följande återhämtningen har dock även den varit snabbare, ehuru ännu 1928 ökningen i jämförelse med basåret 1915 ligger på ett lägre plan än inom de skyddade industrierna. På grund av den nära överensstämmelsen mellan uppdelningarna i produktions- och konsumtionsvaruindustrier i konkurrens- och hemmamarknadsresp. industrier saknas anledning att komplettera ovanstående

serier med siffror för

utvecklingen inom enstaka näringsgrenar. I stället kan hänvisas till de nyss anförda indexserierna för vissa typiska produktions- och konsumtionsvaruindustrier.

Redan tidigare har framhållits, att industriarbetarnas antal under de tvenne åren närmast efter 1920 gått tillbaka, och att den ökningen först år 1928 senare till fullo kompenserat denna tillbakagång. Det har även visats, att orsaken till detta förhållande kan sökas i motsvarande stagnation eller nedgång i den en fysiska produktionsvolymen. Den närmaste förklaringen är i stället, att inom industrien, liksom inom de flesta andra näringar, produktiviteten arbetare per avsevärt förskjutits. För ett närmare förstående arbetslöshetsproblemet av är det önskvärt att erhålla ett exakt mått på denna förskjutning. För mer den skull har i tab. 80 sammanställning gjorts beträffande arbetarantal en per produktenhet åren 1915 och 1920-1929 inom industrien med fördelning efter invdustrigrnpper

1 För att frestas att draga alltför vittgâende slutsatser av följande serier, år det vikt att hålla av i minnet beskaffenheten av det statistiska material, varpå siffrorna äro grundade. Såsom närmare utvecklats tabellbilaga i avse de meddeladeuppgifterna arbetarantalet icke antalet årsarbetare om utan det genomsnittliga antalet under verksamhetstiden sysselsatta arbetare. Sålunda uppgifavse terna beträffande säsongindustrierna genomsnittliga arbetarantalet under arbetssäsongen,en omständighet som bör beaktas vid bedömandet av slutsiffrorna för industrigrenar, där säsongarbeteförekommer i större utsträckning. Vidare kommer givetvis resultatet med ovan angivna sätt för redovisningen av arbetarantalet att påverkas av längre driftsavbrott på. grund arbetskonflikter d., i av o. vilket fall produktionssiffran kommer att sjunka, medan det redovisade arbetarantalet som avser medeltalet för den del av året verksamheten verkligen pågått kan förbli oförändrat eller t. o. m. ökas. Exempel här-på. ser man bl. a. ifråga om bergshanteringen och pappersmasseindustrien år 1928 samt 13-301399

Tab. 80. Antal arbetare per produktenhet inom industrien åren 1915 och 1920-1929.

Index: 1915 100.

191öll920l1921

Industrigrnpper 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 l

1 Gruvor anrikningsverk 100 120 83 74 81 69 60 55 53 113 1 50 a 0. E I 115 108 105 99 88 1b Järn-, stal- 0. metallverk. 100 144 213 141 114 116

1 111 91 92 87 86 82 73 74 72 c Verkstadsindustri m. m. . 100 114

2 Jord- och stenindnstri 100 118 127 104 94 98 99 98 90 88 84 . . l 129 105 97 95 96 92 89 90 86 3 Träindustri 100 108 . . . . . . . 4a Pappersindustri 100 119 160 105 102 91 88 84 81 90 73 . . . . . 4b Grafisk industri 100 120 118 109 99 103 99 95 93 91 87 . . . . . 5 Livsmedelsindustri. 100 118 112 108 98 101 100 91 83 90 g 83 . . . 6 Textil-o.beklädnadsindustri 100 122 138 117 111 111 120 113 111 111 j 111 l 7 Läder-, här- 0. gummiv.- x

industri 100 117 134 115 106 110 116 120 110 111111 1

. . . . . .. 8 Kemisk-teknisk industri 100 106 109 91 75 71 64 61 69 55 x 5 . l

1121 I102 |102 I I I 90|

Samtliga industrigrnppet 100 J119 95 95 i 91 l se 82

Det framgår tabellen, att produktiviteten arbetare under perioden av per ifråga har undergått mycket stora förändringar. Sättes antalet arbetare per

produktenhet för industrien i dess helhet år 1915 lika med 100, hade detta

1920 stigit till 119 och 1921 till 121. Detta innebär med andra 0rd, att det

under 1921 fordrades omkring 20 % fler arbetare för att framställa viss voen lymenhet än under 1915. Denna relativa ökning i arbetarbehovet sammanhän-

ger huvudsakligen med den från 1920 års början införda begränsningen av

arbetsveckan, ehuru givetvis även andra omständigheter direkt och indirekt

sammanhängande med krisens verkningar spelat in. Efter 1921 har antalet

arbetare produktenhet. undergått en kontinuerlig minskning. De, största per sprången i utvecklingen föreligga 1921/22, 1923/24, 1925/26 samt synas 1928/29.

För att erhålla konkret bild den sålunda inträffade produktivitctsen mer av förbättringen anföres i tab. 81 produktionen mätt arbetstimme, varigeper undgår verkningarna smärre störande faktorer såsom förekomsten nom man av korttidsarbete, etc.. av

sockerindustrien âr 1927. Däremot saknas skäl att antaga, att tillfälligt permitterade arbetare skulle vara medtagna i statistiken. Ifråga antalet arbetstimmar, som icke influeras av nu berörda förhållanden, är en annan omstänom dighet att taga i beaktande, nämligen att antalet arbetstimmar för basâret, 1915, äro kalkylerade med ledning industristatistikens uppgifter om dagsverksantalet och tillgängliga upplysningar om arbetsav tidens genomsnittliga längd per vecka inom olika industrigrenar. Det är uppenbart, att under sådana omständigheter felaktig eller mindre exakt siffra kan framkomma, som förrycker proportionen en mellan arbetarantal och produktionsvolym. Med reservation för de bristfälligheter, som av ovan anförda skäl kunna vidlåda vissa detaljsiffror, torde man dock kunna utgå ifrån, att de meddeladesifferserierna på ett tillförlitligt sätt återspegla den allmänna utvecklingstendensen. 1 Siffrans ökning detta är sammanhängermed långvarig arbetsinställelse, vilken medförde en väsentlig minskning i produktionen utan en motsvarandenedgångi antalet redovisade arbetare.

Tab. 81. Produktionsvolym per arbetstimme åren 1915 och 1920-1929. Index: 1915 100.

Industrigrupper 1915 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

1 Gruvor 0. anrikningsverk 100 94 159 155 156 167 182 190 199 170 f 206 . 1 b Järny stäl- o. metallverk 100 91 86 104 114 116 119 126 128 133 144 .

. . . . . . . 4 a Pappersindnstri 100 104 100 128 134 139 145 149 154 157 1 171 . . . . . 4b Grafisk industri 100 90 92 100 109 104 107 112 115 117 122 . . . . . 5 Livsmedelsindustri 100 98 107 111 115 116 118 127 128 129 139 . . . . 6 Textil-mbeklädnadsindustri 100 100 99 106 109 109 107 108 110 110 112

7 Läder, hår- 0. gnmmiv.industri 100 99 102 109 112 110 103 103 110 110 110 . . . . . . . . 8 Kemisk-teknisk industri 100 112 134 157 164 171 184 193 200 213 214 . | | |

Samtliga industrigrupper 100 102 l 114 124 123 i 125 l 126 132 l 133 13e 143

Produktionen arbetstimme, vilken sålunda kontinuerligt stigit, visar tre per perioder av snabbare utveckling. Den första inträffar under åren 1921 och

1922. Produktionen arbetstimme, under 1920 låg vid ungefårligen per som samma nivå som under 1915, steg under dessa båda år med i runt tal fjärdedel. en Därefter ligger den i stort sett vid nivå fram till och med 1925. Från samma 1926 vidtager andra period; under 1927 ligger produktiviteten ungefär en en tredjedel över 1915 års nivå. 1928/29 inträder kraftig uppgång i en ny produktiviteten, sistnämnda år ligger 43 % över 1915 års nivå. som

För att belysa i vilken mån utvecklingen produktionsvolymen arbetsav per timme för i tab. 81 angivna industrigrupper år representativ, har i nedanstående tabell sammanställts serier över produktivitetens förändringar inom enskilda industrigrenar, hånförliga till respektive Det framgår grupper. av tab. 82 att detta i det stora hela år fallet. Mera betydande avvikelser mellan utvecklingen inom en grupp och till denna hörande industrigrenar föreligga endast i de fall, då äger påtagligt heterogen sammansättning, sågruppen en som inom grupperna livsmedelsindustri, läder, hår- och gummiindustri samt jord- och stenindustri.

Det är även i detta sammanhang intresse att på sätt, för vilket tidigare av redogjorts, företaga uppdelning materialet på industrier, producera en av som

1 Siffrans minskning el. svaga ökning detta år sammanhängermed långvarig arbetsinställelse. 3 Belysaude för utvecklingen är även det material, som ställts till utredningensförfogande från A.B. Industribyrån, ett dotterföretag till Sveriges Industriförbnnd, som sedan 1921 haft en särskild konsulterande och planerande avdelning för rationaliseringsfrâgor till den svenska industriens tjänst. Byrins verksamhet visar under 1923 och 1924 en avmattning. Från och med 1925 har densammabefunnit sig i ständig stegring. Dess uppdrag, som 1921 berörde ett antal företag med cza 7000 arbetare och med ett tillverkningsvärde av 87 milj. kr., hade under 1923 stigit till ett antal, som omfattade 18000 arbetare med ett tillverkningsvärde av 150 milj. kr. Under 1929 voro motsvarande siffror 33000 arbetare och nära 300 milj. kr. .

Tab. 82. Produktionsvolym per arbetstimme inom vissa industrigrenai åren 1921-1929.

Index: 1915 100.

l

Industrigrenar 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

l 5 .

1. Malmbrytning och metallind. 105 i 124 120 128 128 132 135 140 148

Där 4

Gruvoiiüi. : ,

anriknverk 159 155 156 167 182 190 199 170 206 . . . . Järn- och stålverk 85 106 117 118 119 127 128 134 143 . . . . . 121 128 127 129 129 133 138 146 i Jårn- 0. stålmanufaktur 97 . . . 148 139 135 139 151 154 170 172 i Mekaniska verkstäder 132 . . . . 121 121 137 139 138 138 145 149 Metallmanufaktur 111 . . . . .

2. Jord- och stenindustri 111 120 126 115 118 130 126 129 134 . . . . Därav: Kolgruvor 103 106 109 107 103 110 114 117 125 . . . . . . . . . Stenindustri, kalkbruk etc. 128 126 125 112 112 129 123 128 125 . Cementfabriker 141 153 149 166 191 193 205 218 247 . . . . . . Glasindustri 120 104 106 105 112 106 107 126 128 . . . . . . . .

3. Träindustri 113 127 129 129 128 132 136 138 140 . . . . . . . . Därav: Sågverk och hyvlerier 113 124 127 127 127 133 137 140 142 . . . . 150 156 157 159 167 Snickeri- och möbelfabr. 127 147 143 147 . . .

4. Pappers- och grafisk ind. 96 122 128 133 138 142 147 148 162 1 . . Där :

Pappeigmassefabriker 103 122 133 134 140 143 154 160 168

. . . . Pappersbruk och pappfabr. 101 136 140 147 157 161 157 166 177 . Grafiska anstalter etc. 92 100 109 104 107 112 115 117 122 . . .

5. Livsmedelsindustri 107 111 115 116 118 127 128 129 139 . . . . . D"

Kvaiiiiigrelser :

100 115 124 131 131 127 126 130 130 . . . . . . . 100 95 101 103 104 102 Bagerier och käxfabriker 98 95 98 . . Råsockerbruk och raffinad. 142 139 189 155 148 199 257 196 227

. . . .

6. Textil- 0. beklädnadsind. 99 106 109 109 107 108 110 110 112 . . Dä. :

Bomtilalsliindustri 103 109 112 109 106 112 116 118 126

. . . . . . 103 104 Ylleindustri 94 100 102 104 102 102 102 . . . . . . . . 134 Trikåfabriker 142 151 162 154 147 145 145 143 . . . . . . . 112 Sömnadsfabriker 90 91 98 99 100 104 112 112 . . . . . .

Läder-, hâr- o. gummivaru-

ind 102 109 112 110 103 103 110 110 110 . . . . . . . . . . . . Därav: Garverier 120 127 128 135 132 136 151 140 140 . . . . . . . . . 108 106 105 107 108 Skofabriker 112 119 118 113 . . . . . . . . 107 112 Gummivarufabriker 67 95 86 82 84 78 82 . . . . .

8. Kemisk-teknisk industri 134 157 164 171 184 193 200 213 214 . . . Därav:

. . . . .

l I I l l I I 136 143 f

Samtliga industrigrupper 114 124 123 125 126 132 133

produktions- 00h konsumtionsvaror. Resultaten denna uppdelning återgivas av

i tab. 83.

Trots att, tidigare framhâllits, den snabbare expansionen efter fredskrisom

föreligger inom produktionsvaruindustrierna, har arbetarantalet sedan 1915 sen

Tab. S3. Produktionsvolym, arbetarnntal, antal arbetare per prodnktcnhet samt produkt per arbetstlmme inom produktionsvaru- och konsumtionsvaruindustrier åren 1915 och 1920-1929.

Index: 1915 100.

Produktionsvaruindustrier Konsumtionsvaruindustrier

Å r

ägg- Arbetar- âgâuâf Prod. per pålägg Arbetar- ággügâf ewa. per

antal arb.-t1m. antal arbøtrm. volym enhet volym enhet

1915 100 100 100 100 100 100 100 100 . . . . . . . . 1920 93 112 121 103 93 110 118 100 . . . . . . . . 1921 62 82 133 108 83 95 115 117 . . . . . . . . 1922 75 78 104 126 96 98 102 119 . . . . . . . . 1923 85 90 106 125 102 103 101 117 . . . . . . . . 1924 103 95 92 128 109 109 100 119 . . . . . . . . 1925 107 99 93 130 111 111 100 121 . . . . . . . . 1926 116 103 89 137 122 116 95 126 . . . . . . . . 1927 122 105 85 139 124 116 94 125 . . . . . . . . 1928 129 112 87 142 132 123 93 128 . . . . . . . . 1929 150 116 78 150 143 127 89 136 . . . . . . . .

ökats kraftigast inom konsumtionsvaruindustrierna. Produktionen arbetsper timme ligger därför även avsevärt högre inom den förra än inom den gruppen senare. Typiskt är även, att medan antalet arbetare produktenhet inom per produktionsvaruindustrierna redan 1924 sjunker under 1915 års nivå, detta inom

konsumtionsvaruindustrierna inträffar först 1926. Indexserierna såsynas lunda tala för att rationaliseringen tidigast och i den största omfattningen

framträtt inom de kapitalkonstruerande industrierna.

En uppdelning på konkurrens- och skyddade hemmamarknadsindustrier har

även företagits. Resultaten denna sammanställning meddelas i tab. 84. av I överensstämmelse med dessa båda karaktär visar den skyddade gruppers hemmamarknadsindustrien den starkaste uppgången arbetarantalet. År av 1929 hade produktionsvolymen inom denna stigit med 42 % och arbetarantalet

med 32 %. Inom konkurrensindustrien utgjorde motsvarande siffror för samma år respektive 48 och 17 Rationaliseringen inom hemmamarknadsindustrien

har tydligen varit icke endast utan även i tiden än inom konsvagare senare kurrensindustrien.

.Vid bedömandet produktionsvolymens förändringar inom byggnadsverkav

Byggnads-

samheten är det möjligt att erhålla ett enhetligt mått på de olika slag vør samhet. av arbeten, ingå i denna. I sin vidare bemärkelse omfattar den nämligen icke som endast husbyggnader för b0stads-, offentliga och industriella ändamål utan även

väg- och brobyggnader, anläggningar för järnvägar, elektricitet etc. gas, Det material för bedömandet husbgggnadsverksamheten,- i första hand av som påkallar uppmärksamhet, är den socialstyrelsen publicerade statistiken. av

Tab. 84. Produktionsvolym, arbetarantal, antal arbetare per produktenhet samt produkt per arbetstimme inom konkurrens- och skyddade hemmamarknndsindustrier åren 1915 och 1920-1929.

Index: 1915 100.

Konkurrensindustrier Skyddadehemmamarknadsindustrier

Å l r

Pitti" Arbetar âffauâilliâifgtåf 175533" Arbeta åâlâuââ Pâfâetâ

antal antal volym enhet timme volym enhet timme

1915 100 100 100 100 100 100 100 100 . . . . . . . . 1920 91 108 119 103 99 121 122 97 . . . . . . . . 1921 66 84 127 113 92 98 107 116 . . . . . . . . 1922 81 83 103 127 96 99 103 117 . . . . . . . . 1923 89 91 102 126 107 108 101 115 . . . . . . . . 1924 104 98 94 128 111 112 101 114 . . . . . . . . 1925 107 101 94 130 115 114 99 116 . . . . . . . . 1926 118 105 89 138 122 120 98 117 . . . . . . . 1927 121 105 87 138 129 123 95 120 . . . . . . . . 1928 129 113 88 142 134 128 96 120 . . . . . . . . 1929 148 117 79 151 142 132 93 122 . . . . . . . .

Denna grundar sig på vederbörande byggnadsnåmnders individualuppgifter rö-

rande samtliga i stadssamhällen under året tillkomna hus och lägenheter, vare

sig dessa tjäna bostads- eller andra syften. En sammanställning av denna sta-

tistik, dock icke inbegriper den egentliga landsbygden, lämnas i tab. 85. som Det årliga tillskottet hus skulle, räknar efter golva-realen, av nya om man ha närmare tredubblats. Denna stegring år icke till någon större del bero-

ende på att antalet i redovisningen ingående orter ökats. Det förtjänar att

framhållas, att byggnadsverksamhetens stegring 0. m. år 1928 koncentre-

sig på bostadslägenheterna; medan år 1919 endast 53 % den nytillkomna rar av golvytan hänfördes till bostadsåndamål, utgjorde motsvarande siffra år 1928

närmare 73 %. Ytterligare belysning denna utveckling erhålles tab. 86. av av Indexserien, vilken går tillbaka till 1913, visar, att produktionen boav städer i stadssamhallena mellan 1913 och 14929 ökats med över 70 Under

period ökades bostadsproduktionen i städer över 10 000 inv. med cza samma 90 I viss mån belysande för byggnadsverksamhetens omfattning är även en sam-

manställning produktionssiffrorna för viktigare slag byggnadsmaterial. av av Följande tablå år byggd på kommerskollegii industristatistik och avser p r o-

duktionen murtegel och cement: av

Tillverkning 1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 av mnrtegel milj. st. .303 162 98 133 236 218 229 213 210 231 261 . . cement 1000 ton .390 281 242 366 393 407 446 471 496 468 570

Tab. 85. Byggnadsverksamheten i rikets stadssamhällen åren 1919-1929.

Därav i tillhörande l Golv- Antal l -

A u r redovisa- lgâggal Butiker, Fabriks- säfçåffs

de orter Bostads- kontors- o. verk- a .Ovriga

kvm, agent lägenheter o. lager- stads- lokaler lokaler lokaler bygg m. m.

1919 257 682 52.7 20.0 16.3 7.9 3.1 . . . . . 1920 275 600 60.0 17.7 12.8 6.0 3.5 . . . . . 1925 290 1431 72.7 9.0 6.9 7.6 3.8 . . . . , 1926 311 1561 70.3 8.8 6.5 10.2 4.2 . . . . , 1927 317 1522 72.5 13.6 6.1 5.7 2.1 . . . . 1928 315 1608 72.8 9.7 7.9 7.0 2.6 . . . . - 1929 388 1865 64.7 18.2 7.7 6.8 2.6 . . . . .

Tab. 86. Bostadsproduktionen i rikets stadssamhällen åren 1913 och 1920-19293

At“1.“°m““ 1927 1928 1929 1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 eldstäder

Absoluta tal.

Samtl. orter 28 055 14 412 19840 21 912 34 006 39 297 41 721 43 932 44166 46 795 48 244 . . . därav i städer över 10000 inv. 19 306 7 037 13 110 11 367 22 435 28 670 32 254 34 080 34 845 37 000 36 197 . .

Indeactal: 1913 100 , Samtl. orter 100 51 71 78 121 140 149 157 157 167 172 . . . därav i städer över 10 000 inv. 100 36 68 59 116 149 167 177 180 192 187 . .

Sedan 1920 har tillverkning murtegel ökats med 6-1 % och cement med av av 103 Vid bedömandet dessa uppgifter är att märka, att de har nämnda av byggnadsmaterialen under tid i viss mån konkurrerat med varandra, senare i det att den armerade betongen visat tendens att delvis ersätta teglet som kon-

struktivt element. Det uppgives, att det i Stockholm för närvarande i medel-

tal åtgår 2 600 tegel eldstad mot 5- a 6 000 för endast några årtion- 0:a per den sedan. Seriernas värde symtom på byggnadsverksamhetens utvecksom

1 T. år 1928 erhöllos uppgifter till byggnadsverksamhetsstatistiken endast från städer, o. m. köpingar och municipalsamhällen. Från âr 1929 inbegriper statistiken emellertid även vissa andra orter bl. a. stationssamhällen o. d., inom vilka byggnadsverksamheten kontrolleras och registreras genom offentliga myndigheter. Invânareantalet i uppgiftslämnande städer, köpingar och municipalsamhällen uppgick år 1919 till 1 952 000 och 1929 till 2307 000. 2 Härvid har golvytan i nybyggda hus för bostadsändamäl beräknats till 25 kvm. per eldstad inkl. tamburer, hallar, garderober, badrum etc.. 3 År 1913 inkommo uppgifter från 244 orter med 1 738 000 inv. Beträffande i redovisningen ingående orter, se ovan not Siffrorna för städer med över 10000 inv. avse emellertid genomgående samma 39 orter.

ling ökas därigenom, att under den tid tablån omfattar, exporten av tegel nedgått till nära hälften samt cementutförseln förblivit i oförändrad. stort sett Intresse erbjuda i detta sammanhang även uppgifter de årliga kostnaöver derna för oäguøzderkåll och cägbyggnacl Se tab. 87.

Tab. 87. Vissa kostnader för vägväsexidet åren 1911-19283

Underhålls- Vägbyggnads- och kostnader övriga kostnader 1 OOO-talkr. 1 OOU-talkr.

1911/15 10 471 4 272 . . . . . . . . . . . . . . 1916/20 13 704 10119 . . . . . . . . . . . . . . 1921/25 24 882 24 227 . . . . . . . . . . . . . . 1926 33 334 28 947 . . . . . . . . . . . . . . . 1927 31 008 28 163 . . . . . . . . . . . . . . . 1928 36 589 32 870 . . . . . . . . . . . . . . .

Trots de betydande osäkerhetsmoment, vidlåda dessa siffror grund som som för en uppskattning vägbyggandets utveckling, visa de dock indirekt den av kraftiga uppgång i denna del byggnadsverksamheten, inträtt under det av som gångna decenniet. Denna stegring får givetvis i samband med den betyses dande utveckling, isynnerhet automobilismen undergått. Vagväsendets som utveckling är i så måtto följd de förändringar konsumtionens inrikten av av ning, som framträtt efter kriget.

Då man för byggnadsverksamheten saknar tillförlitliga uppgifter för både

produktion och arbetarantal, år det icke möjligt att giva något helst utsom tryck åt produktionens förskjutning arbetare. Det torde dock kunna per anses obestridligt, att produktiviteten speciellt vid utförande anläggningar större av av byggnadsenheter oväsentligt ökats införandet metoder och genom av nya byggnadsmaterial samt ökad användning maskinella hjälpmedel. Vidare av torde också den tendens till Standardisering, gjort sig gällande för som även mindre byggnader, haft verkan. samma

Handel och Det är för närvarande så gott omöjligt att erhålla säkra statistiska besom sam färds- lagg på styrkan av handelns expansion. Erfarenheterna från utlandet peka medel. dock i riktning mot kraftig utveckling denna näringsgren. Man torde en av kunna utgå ifrån att handelns expansion i Sverige åtminstone motsvarat produktionens allmänna utveckling, sådan den framgår de högre produktionsav volymsiffrorna. Vissa omständigheter tyda dock på att handelns expansion

varit kraftigare än industriens. Speciellt galler detta detaljhandeln. Hur

grosshandeln utvecklats ovisst. Möjligen får den antagas ha synes mera minskat i betydelse. Det förefaller dock icke sannolikt, eventuell minskatt en ning i denna skulle ha uppvägt detaljhandelns starka expansion.

1 Av staten ochlandstingen direkt bestridda utgifter medräknade, heller kostnaden för städernas väghållning. 2 Statsbidraget frånräknat. 3 Häri ingå förvaltningskostnader.

En överblick säöfartens utveckling skänka uppgifterna beträffande utav vecklingen handelsflottans tontal enligt uppgifter från den officiella sjöav fartsstatistiken, vilka meddelas i tab. 88.

Tab. 88. Den svenska handelsilottnzns tontal åren 1913 och 1920-1929.

1 OOO-talnettoton.

År Ångfartyg Motorfartyg Segelfartyg Summa

1913 714 8 152 874 . . . . . 1920 644 68 121 833 . . . . . 1921 605 85 118 808 . . . . . 1922 641 125 121 887 . . . . . 1923 683 141 112 936 . . . . . 11924 701 154 101 956 . . . . . 1925 699 205 89 993 . . . . . 1926 716 209 83 1008 . . . . . 1927 738 215 78 1031 . . . . . 1928 757 267 73 1097 . . . . . 1929 785 297 70 1152 . . . . .

Enbart dessa siffror rörande det befintliga handelstonnaget giva emellertid

icke uttömmande bild den svenska fartygstrafikens utveckling. Hänsyn en av måste också tagas till i vad mån tonnaget utnyttjats. Till belysning härav kun-

lämpligen de i sjöfartsstatistiken meddelade siffrorna rörande handelsflotna tans utrikes sjöfart tjäna, då det i enbart inrikes trafik utnyttjade tonnaget är

mindre betydelse f. omkring 6 % hela tonnaget. I tab. 89 av n. av äro sam-

Tab. 89. Svenska lastade fartygs utrikes sjöfart åren 1920-1929.

1 OOO-tal nettoton.

Mellan Mellan s u m m a

A o Sverige utländska r 0. 1 utlandet hamnar absoluta index tal 1920 100

1920 8 148 8 247 16 395 100 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1921 5 603 10 541 16 144 98 . . . . . . . . . . . . . . . . 1922 8 034 14 218 22 252 136 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1923 9 861 16 747 26 608 162 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1924 9 899 17 919 27 818 170 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1925 10 285 19 989 30 274 185 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1926 9 995 17 544 27 539 168 . . V . . . . . . . . . . . . . . 1927 12 026 19 164 31 190 190 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1928 12 030 20 837 32 867 200 I . . . . . . . . . . . . . . . . . | 1929 12 994 23 249 36 243 221 . . . . . . . . . . . . . . . . .

manstållda uppgifter om svenska fartygs trafik å främmande länder. Det

är att märka, att i redovisningen ett och fartyg ingår med sitt tontal samma lika många gånger, det under året gjort utrikes som resor. Medan handelsflottans tontal mellan 1920 och 1929 ökats med nära 40

har sålunda den svenska utrikesfarten efter tonnaget räknat under tid samma mer än fördubblats.

För järnvägamas vidkommande torde det bästa uttrycket för produktions-

volymen utgöras av den officiella järnvägsstatistikens uppgifter antalet om Vagnaxelkilometer, vilka sammanställts i tab. 90.

Tab. 90. Järnvägstrnñken i miljoner ragnaxelkilometer åren 1920-1929.

Å Absoluta Index l Å Absolute. Index

I tal r 1920:100 ä

1920:1001

tal

l

,1920 1666 i 100 1925 97 g

. . . . . . . . .

i

. . . . . . . . . . å

1921 1305 78 1926 1708 103 i

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1922 1393 i 84 1927 1814 109

I

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1923 1490 i 89 1928 1705 102 E

. . . . . . . . . . . . . . . . . .

1924 1577 l 95 1929 2015. 121

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Järnvågstrafiken visar mindre kraftig utveckling än sjöfarten. 1920 års en siffra överskrides sålunda först 1926. År 1929 föreligger emellertid stegen ring på drygt 20 %.

Den relativt expansionen inom järnvägsväsendet sammanhänger gisvaga vetvis med den starka utbredning, automobilismeøz under år som senare erhållit. Tab. .91 belyser utvecklingen motorfordonens antal. av

Tab. 91. Antal registrerade motorfordon åren 1918-19291.

i

Å Automobiler Motorcyklar Å Automobiler Motorcyklar r r

i

1918 4105 4614 1924 62 820 21948 . . . . . . . . . . . . . 1919 8506 9059 1925. 79 608 23 649 . . . . . . . . . . . . 1920 21 277 16067 1926 94 848 26 312 . . . . . . . . . . . . . . 1921 30 397 21331 1927 109898 35340

l

I

. . . . . . . . . . . . . . 1922 39 913

F

21506 1928 127660 49 603 . . . . . . . . . . . . . .

l

| 1923 50 460 l

, 20 478 1929 136 827 54 846 . . . . . . . I . . . . . . .

Hela antalet automobiler och motorcyklar i riket understeg 1918 9 000 styc-

ken. Tio år hade deras antal ökats till nära 180000 eller omkring senare 20-dubblats. År 1929 hade antalet stigit till cirka 192 000. Enbart antalet

registrerade automobiler utgjorde sistnämnda år nära 137 000 stycken. I vad

mån denna uppgång haft sin grund i en ökad användning av automobiler in-

Uppgifterna för perioden 1918/22 äro sannolikt för höga.

g

näringslivet betingats förändringar i den individuella konsumtioom resp. av kan i viss utsträckning belysas med siffror för hur automobilerna fördela nen, sig på olika slags användning. Uppgifter härom föreligga sedan 1923.

p

anlfdiiidbliler Omnibussar autdifidbiler

1923 37 823 731 11 906 . . . . . . . . . . . . . 1924 46 557 1 017 15 246 . . . . . . . . . . . . . 1925 59 122 1 283 19 203 . . . . . . . . . . . . . 1926 70 485 1 569 22 496 . . . . . . . . . . . . . 9 4 81 465 1 827 26 230 . . . . . . . . . . . . . 1928 94 301 2 192 30 677 . . . . . . . . . . . . . 1929 99 144 2 511 34 591 . . . . . . . . . . . . .

Personautomobilernas antal steg från 38 000 år 1923 till 99 000- år 1929.

Hur stor del dessa gå i yrkesmässig trafik är icke känt. Omnibussarav som antal steg från 700 till 2 500 och lastautomobilernas från omkring 12000 nas till nära 35 000. Busslinjernas längd uppgick 1929 till 5 700 mil, motsvarande mer än tre

gånger järnvägsnätets längd. Man torde även böra räkna med viss utvecken ling bl. spårvägar. Till belysning de senares utveckling kan nämnas, av a. av antalet vagnkilometer vid Stockholms spårvägar, 1920 utgjorde 23 att som milj., under 1928 stigit till 26 miljoner.

Beträffande samfärdseln kunna tilläggas vissa uppgifter för post och tele-

graf. Postverkets prestationsutveckling åren 1920-1929, såsom den framträ-

statistiken för antalet försändelser under olika år, uppvisar endast smärder ur årliga variationer. Under krisen gick antalet försändelser något tillbaka re för att efter 1923 sakta stiga. År 1929 låg siffran 16 % över 1920 års nivå.

Detsamma gäller för posten, gäller i stort sett telegraf och telefon. Ansom talet telefonsamtal, vilket kan utgöra ett visst mått på utvecklingen, anses utvisar emellertid något kraftigare ökning än antalet försändelser inom

postverket. Stegringen över 1920 års nivå uppgick 1929 till 26 Be-

träffande telegrafverket märkes i övrigt stark expansion av lången distanstelefonering och den trådlösa telegrafien. Som ett indirekt belägg av för den omfattning, radio/verksamheten erhållit, förtjänar slutligen att anföras,

antalet radiolicenser nyåret 1931 uppgick till 482 300. Radions utveckatt ling har avsevärda återverkningar på andra områden arbets-marknaden. av

Beträffande arbetskraftens produktivitet inom senast behandlade områnu näringslivet kunna endast vissa allmänna slutsatser dragas. För handen av delns vidkommande är det sålunda på grund bristen på siffror för arbetarav antal och produktion omöjligt att verkställa beräkningar. Det förefaller emel-

lertid troligt, att de förbättrade metoder, införts på detta område, i väsentsom lig mån bidragit att minska det relativa behovet mänskligt arbete. av Mellan 1920 och 1929 har handelsflottans.bemanning i stort sett varit oför-

ändrad, medan tonnaget tillvuxit med nära 40 Då samtidigt fartygsbeståndet

moderniserats genom insättandet effektiva fartygstyper, har flottans av mera tjänstbarhet ökats starkare än tonnagets utveckling giver vid handen; den utrikes fraktfarten efter tonnaget räknat har under t.id fördubblats. Detta samma betyder ju, att produktiviteten arbetare högst avsevärt ökats. På grund per av materialets natur är det svårt att giva ett numeriskt uttryck för styrkan av denna tendens. Bidragande till produktivitetsökningen inom sjöfarten torde även i oväsentlig utsträckning ha varit den modernisering, de viktigare som hamnarna under år genomgått. Härigenom har lastning och lossning senare snabbare kunnat utföras, och fartygens produktiva användning ökas. Denna utveckling har även påverkat hamnarbetets produktivitet. Trafiken vid järnvägarna förblev mellan 1920 och 1927 i stort sett konstant med endast en obetydlig ökning för 1927. Då den anställda personalen under denna tid minskats med omkring 20 följer härav, att produktiviteten oväsentligt ökats, ehuru denna uppgång i styrka torde kunna mäta sig med den samtidiga ökningen inom sjöfarten. Ehuru automobilismen efter kriget ersatt andra transportmedel och härigenom bidragit att höja effektiviteten inom andra näringsgrenar, är det likväl knappast möjligt att veta, hur produktiviteten inom denna näring själv har utvecklats. Det rör sig om ett nytt arbetskraftsbehov, för vilket bestämda mer normer först äro på väg att skapas. nu

KAP. XI.

Utrikeshandelns utvecklinv.

Utrikeshandelns inflytande på det svenska näringslivets gestaltning har redan

i förbigående berörts vid sammanställningen tillgängligt statistiskt material av beträffande den internationella prisutvecklingen och produktionens förändrin-

gar inom konkurrensindustrierna. En fullständigare bild av utrikeshandelns

inflytande förutsätter även en skildring Sveriges ställning inom den interav nationella handeln och de olika näringisgrenarnas betydelse för exporav ten. Därjämte måste ett försök göras till uppskattning omfattningen av och arten av Sveriges kreditförbindelser med utlandet. Dessa tre frågor, vilka

utgöra föremålet för framställningen i detta kapitel, böra givetvis ses i sam-

manhang med ovannämnda., i ett par tidigare kapitel framlagda materialsam-

manställningar.

Det intima samband, som existerar mellan olika nationers ekonomiska liv, SVerigesstä/lkan förstå utvecklingen den svenska utrikeshandeln ning inom gör att man rätt av den interunder denna tid, hänsyn tages till de stora förskjutningar i världens eko- nationella om nomi, inträffat sedan 1913. I tab. .92 lämnas därför några uppgifter till handeln. som

Tab. 92. Världens befolkning, produktion och utrikeshnndel år 1928.

Index: 1913 100.

Världsdelar Befolkning Produktion Iâgáäâi

Europa utom Ryssland U. S. R. 106 111 112 . . . . . . . . . med 108 110 107 . . . . . . . . . . Nordamerika 126 135 162 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Centralamerika 108 158 131 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sydamerika 148 156 127 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Afrika 110 152 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Asien utom asiatiska Ryssland 107 124 150 . . . . . . . . . . . . Australien och Nya Zeeland 125 133 138 . . . . . . . . . . . . . Samtliga Världsdelar 110 125 124 . . . . . . . . . . . . . . . .

Nationernas Förbund, Memorandum Production 1923

sur 1a et le Commerce et 1928/29, Geneve 19 2 Index för råvaruproduktion utgjorde 140, för livsmedel 116.

belysning av utvecklingen mellan åren 1913 och 1928 av världens befolkning, produktion av råvaror och livsmedel samt den internationella handeln. Betydande brister torde vidlåda isynnerhet det material, ligger till som grund för beräkningen av produktionens utveckling. Sannolikt giva dock siffrorna ett riktigt uttryck åt utvecklingstendenserna. Indextalen giva synas vid handen, att ntrikeshandelns omfattning utvecklats ungefär lika kraftigt som produktionen och detta icke endast i Europa utan även i världen i dess helhet. Såväl utrikeshandeln produktionen ha tillvuxit betydligt snabsom bare än befolkningen. Ehuru världshandeln absolut sett väsentligt stegrats, fördelar sig denna ökning olika på skilda delar världen. För att närmare belysa denna ändraav de fördelning anföras i tab. 93 tillgängliga uppgifter rörande olika världsdelars procentuella andel av världshandeln åren 1913 och 1927. Någon sammanställning rörande förhållandena under senare år finnes tillgänglig.

Tab. 93. Världsdelarnas procentuella andel av världsllandeln åren 1913 och 1927.

Världsdelar 1913 1927 Skillnad Europa utom Ryssland U. S. R. 54.5 49.2 5.3 . . . . . . . . . . . . . . med i 58.4 50.4 8.0 . . . . . - . . . . . . . . - Nordamerika 14.1 18.1 + 4.0 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Centralamerika 2.1 2.5 + 0.4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sydamerika 6.2 6.1 -0.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Afrika 4.4 4.4 i 0.0 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Asien utom asiatiska Ryssland 12.1 15.4 + 3.8 . . . . . . . . . . . . . . . . . Australien och Nya Zeeland 2.7 3.1 + 0.4 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Det framgår tabellen, att Europas andel världshandeln minskats från av av 58 till 50 %. Däremot ha Nordamerika och Asien ökat sina andelar från resp. 14 och 12 % till 18 och 15 Övriga världsdelars andel har på det hela taget förblivit konstant, ehuru på grund dessa länders ringa andel i Världshanav deln de relativa förändringarna kunna ha varit mycket betydande. .Vid bedömandet berörda förskjutningar är det särskilt tvenne av nu problem, påkalla uppmärksamhet. Det första gäller de omständigheter, som som orsaka och beledusaga den allmänna ökningen i världens produktion och i den

internationella handeln. Det andra är frågan om grunden till Europas relativt

minskade andel av världshan-deln i förhållande till andra Världsdelar. Den närmast till hands liggande förklaringen till världshandelns förskjut-

ningar utgör världskrigets inverkan på världsekonomien. Europa undergick

under krigsåren stark förstöring liv och materiella värden. Efter fredsen av slutet tillkommo valutastörningar och svårigheter att snabbt inrikta nog produktionen för fredsändamål. Det förefaller därför endast naturligt, att Euhandel, medan reorganisationen fortgick, låg på relativt lägre nivå. ropas Bidragande till detta förhållande torde även ha varit, att kriget medförde ett

1 Nationernas Förbund, Memorandum sur la Production et le Commerce1913 et 1923-1927, Geneve 1929. -

avbrott i de tidigare kapitalrörelserna, vilka delvis utgjorde förutsättning en för förkrigstidens handelsförbindelser. Av särskild betydelse i detta hänseende har nedgången i Europas kapitalexport till de transoceana länderna varit. , omedelbara Allteftersom det ekonomiska tillfrisknandet fortskridit och den j allt fler länder fullbordats, har t rekonstruktionen efter krigets störningar i emellertid betydelsen andra djupliggande ändringstendenser klarare av mer framträtt. Dessas orsaker sträcka sig långt tillbaka i tiden, och deras verk-

ningar ha tidigare gjort sig gällande, ehuru de eller mindre bortskymts av mer andra i dagen liggande företeelser. Då dessa tendenser för framtiden mer antagligen komma att spela allt större roll, det berättigat att en synes vara här fästa större uppmärksamhet vid dessa förhållanden än på krigets mer direkta t följdverkningar för världsekonomien. I Europas dominerande plats inom världshandeln grundar sig ytterst på dess stora försprång i industriell utveckling; Europa importerar råvaror från andra Världsdelar och exporterar förädlade industrivaror. I mån indusamma som stri uppväxer i andra delar världen, tendera Europas möjligheter till vinstav givande byte att minskas. Dels sjunker efterfrågan på dess produkter i utomeuropeiska länder ökad konkurrens, dels tillväxer inom dessa länder genom efterfrågan på råvaror. Amerikas växande exporthandel har sålunda egna

i

alltmer kommit att bestå förädlade industrivaror varpå automobiler, av räkne- och skrivmaskiner erbjuda goda exempel medan den tidigare till övervägande del sammansatt stapelvaror. Ett annat exempel erbjuder var av den engelska textilindustrien, som kommit att lida av en växande konkurrens från indiska och andra asiatiska producenter. Bland de utvecklingstenrdenser, efter kriget gjort sig gällande, börjar i som vidare förändringen efterfrågans sammansättning och natur att framstå som av allt central. Endast delvis kan denna företeelse anses som en primär, mera självständig faktor i utvecklingen; ofta utgör den blott ett symtom på andra vittgående förändringar i det ekonomiska livets struktur. mera Efterfrågan har förskjutits i riktning m-ot särskilt sådana varor, som bruka representativa för en högre levnadsstandard. Sålunda har konsumtioanses bröd särskilt rågbröd gått tillbaka till förmån för kött, grönsaker, nen av - -frukt, socker, smör och margarin samt ägg och ost. Efterfrågan på textilstapelkvalitet har varit i stort sett konstant, medan den starkt ökats varor av på silke och konstsilke samt finare kvaliteter b-omulls- och yllevävnader. av En stark stegring h-ar inträtt i utgifterna för bättre bostäder, automobiler, elektriskt ljus, dammsugare, telefoner, sanitära och liknande artiklar, som kommit att ingå i den moderna levnadsstandarden. Likaledes har efterfrågan ökats på att tjäna behoven rekreation och förströelse, såsom varor, som avse av grammofoner, radio, fotografiapparater, Sportartiklar eller sådana varor ex. ooh tjänster, finna användning inom biografer, hotell och restauranger. som Det är tydligt, att denna förändring i efterfrågan skulle ha varit möjlig utan höjning köpkraften hos breda lager världens befolkning. Frågan en av av återstår, varpå denna ökning sin tur beror. En enkel förklaring kan lämpå detta komplicerade problem. Det är emellertid möjligt att framhålla nas

i

vissa omständigheter, vilka sannolikt i större eller mindre grad varit bidragande härtill. Främst bland dessa märkas å ena sidan allmän tendens till en sänkt nativitet och å den andra en tendens till höjd produktivitet över stora områden av näringslivet. Den nedgång i nativiteten, som i kap. VI visats utmärkande för bevara folkningsutvecklingen i Sverige under senare tider, har varit en internationell företeelse, som vunnit i styrka efter kriget. Nativitetsminskningen har gått så långt, att trots sänkningen dödligheten befolkningstillväxten i de flesta av länder väsentligt nedgått. Härigenom har, nationalinkomsten förbliäven om vit oförändrad, varje individs andel denna kunnat ökas. Nativitetsminskav i ningen medför dock ännu effekt betydelse i detta sammanhang. Antaen av let minderåriga sjunker till följd denna i förhållande till antalet individer av i de produktiva åldrarna under den övergångstid, förflyter, innan även som dessas omfattning kommit att minskas. En relativt större del befolkningen av kommer sålunda temporärt att deltaga i produktivt arbete, vilket tenderar att öka familjeinkomsterna. Ökningen i de breda lagrens köpkraft och den därmed sammanhängande förändringen i efterfrågans sammansättning och karaktär kan emellertid, som nämnts, förklaras endast folkökningens avtagande hastighet. Den genom sammanhänger även med en markerad uppgång i produktionens effektivitet. Sedan lång tid tillbaka har en höjning i den genomsnittliga levnadsstandarden framstått som en normal företeelse. En de starkast bidragande av orsakerna härtill har varit den fortgående industrialiseringen, varigenom allt störområden kunnat draga fördel maskintekniken och massproduktionen. re av Denna tendens har, som redan tidigare framhållits, fortsatt efter kriget, och utgör ett de utmärkande dragen i efterkrigstidens ekonomiska utveckling. av Även i fråga teknisk och kommersiell organisation samt maskinell utom rustning ha stora förändringar inträffat. Sådana vanliga redan före krivoro get, men efter detta har en medveten strävan inom allt fler länder och produktionsområden gjort sig gällande att genom tillämpning förbättrad tekav nik och organisation förbilliga produktionen och höja effektiviteten. Den k. rationaliseringen har sålunda i viss utsträckning varit internationell s. en företeelse. Den har kraftigast gjort sig gällande i Förenta staterna, Tyskland och de skandinaviska länderna. sammanhängande med rationaliseringen är tendensen till sammanslutning. Denna har starkt framträtt bland annat i England, där rationaliseringsarbetet i övrigt ännu icke haft god jordmån. Ofta har koncentrationen skett på internationell bas. Exempel på varor, helt eller delvis stått under internationell som kontroll, utgöra aluminiumprodukter, linoleummattor, tändstickor, glödlampor och kullager. Den förändring, som inträtt i de europeiska ländernas ställning inom den internationella handeln till följd skisserade utveckling, framgår även av ovan tydligt den sammanställning handelsomsättningens värde i vissa av av repre- .sentativa länder, återfinnes i tab. 9-4. Siffrorna år 1928. Värdet år som avse 1913 har i samtliga fall satts till 100.

Tab. 94. In- och utförselns värde i vissa viktigare länder under år 1928.

Index: 1913 100.

Införsel Utförsel åtââlâgrse

in

Japan 279 288 283 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l 225 205 213 U. s. A . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Argentina 213 210 211 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Danmark 195 220 207 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Finland 210 199 205 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sverige 202 1.93 197 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kina 167 214 187 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Norge 181 170 176 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Frankrike 128 163 143 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . England 148 121 136 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

l Tyskland 121 105 113

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

l

Mot mycket betydande utveckling utrikeshandeln inom isynnerhet J en av al pan, Förenta staterna och Argentina svarar sålunda en endast ringa expansion

inom Tyskland, England och Frankrike. Sverige liksom de övriga nordiska

länderna intager mellanstallning närmast ansluta sig till den krafen men synes tigare expanderande gruppen.

Till belysning av Sveriges ställning inom den internationella handeln har

slutligen i tab. .95 sammanställning gjorts av den svenska utrikeshandelns en

fördelning på vissa viktigare länder åren 1913, 1920, 1927 och 1929.

Tab. 95. Sveriges in- och utförsel efter fördelning på viktigare länder åren 1913, 1920,

1927 och 1929.

1913 1920 1927 1929

-1 d å c: å l-l c: c:

går så ;§27 gå 2:5 g så g

g w- a s x: å Hg 5 :s å Ha 5 u E "59 g ..- g e: .. p. a: ..- e; w §2. w

Tyska riket 17.4 10.8 28.2 9.0 3.3 12.3 15.1 8.5 23.6 15.2 7.7 22.9 . . . . . . Storbritannien och Irland 12.4 14.2 26.6 16.3 14.8 31.1 8.3 14.1 22.4 8.6 12.7 21.3

U. S. A 4.6 2.1 6.7 13.9 2.3 16.2 6.3 5.5 11.8 7.3 5.5 12.8 . . . . . . . . Danmark, Finland och Norge 6.1 8.4 14.5 7.7 6.7 14.4 5.8 6.9 12.7 5.2 7.3 12.5 . . . . . . . Holland och Belgien 2.1 2.3 4.4 1.9 3.0 4.9 2.8 3.1 5.9 3.0 3.5 6.5 . . Frankrike 2.0 4.0 6.0 1.7 3.4 5.1 1.7 2.1 3.8 1.5 2.8 4.3 . . . . . . . Brasilien och Argentina 2.1 0.7 2.8 3.3 0.8 4.1 2.8 0.9 3.7 2.4 1.1 3.6 s Spanien och Italien 0.6 0.9 1.5 0.7 1.4 2.1 0.9 1.8 2.7 0.9 2.0 2.9 . . Övriga länder. 1.8 3.8 5.6 4.4 5.0 9.4 5.3 6.7 12.0 5.5 7.8 13.3 . . . .

Summa 50.9 49411000 59.2 40.3 100.0 49.5 50.5 100.oi 49.6 50.4 100.0

En procentuellt större del av Sveriges handel faller på U. S. A., Holland nu och Belgien, Spanien och Italien samt på utomeuropeiska länder. Av enskilda

14-301399

;i

länder uppvisar Förenta staterna den största procentuella ökningen. Tyskland, England och Frankrike intaga däremot en lika betydande plats i Sveriges utrikeshandel som tidigare.

Förskjut- Föregående översikt har bl. givit vid handen, att den svenska utrikeshana. ningar i den delns sammanlagda värde ökats så kraftigt mellan 1913 och 1928, att Sverige svenska utrikes/:ande/n. liksom de övriga nordiska länderna snarast bör räknas till den grupp av sta- Utrikeshan- ter, den ekonomiska utvecklingen givit en betydelsefullare plats inom som delns all- världshandeln. Till närmare belysning denna uppgång i importens och av männa utveckling. exportens värde lämnas i tab. .96 sammanställning utrikeshandelns värde en av åren 1913 och 1920-1929. På grund av de stora förändringarna i penningvärdet giver översikten emellertid endast en mycket bristfällig bild av utvecklingen.

Tab. 96. Den svenska utrikeshandelns värde åren 1913 och 1920-1929.

1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 i 1926 U 1927 1928 1929

l

Absoluta tal milj. kr. Införsel 847 3 314 1 259 1 114 1 295 1 425 1 446 1 490 1 584 1 708 1 783 . . . . . Utförsel 817 2 278 1 097 1 154 1 142 1 261 1 360 1 420 1 617 1 575 1 812 . . . . . Totalhandel 1 664 5 592 2 356 2 268 2 437 2 686 2 806 2 910 3 201 3 283 3 595 . . .

Index: 1913 100. Införsel 100 391 149 132 153 168 171 176 187 202 211 . . . . . Utförsel 100 279 134 141 140 154 166 174 198 193 222 . . . . . Totalhandel 100 336 142 136 146 161 169 175 192 197 216 . . .

Dessa serier erbjuda givetvis vissa möjligheter att mäta förändringarna i importens och exportens kvantitet. Reduceras siffrorna med hänsyn till prisförskjutningarna, erhållas sålunda serier, visa huvuddragen den kvansom av

titativa utvecklingen. Härvid förutsättes emellertid, att utrikeshandelns sam-

mansättning förblivit i huvudsak oförändrad. I den mån detta är fallet, sak jämförelser mellan importens och exportens omfattning vid skilda tillfällen na innehåll. Sedan tiden före kriget har dock i synnerhet införselns men även utförselns sammansättning förskjutits; kan erinra den stora betyman om delse, automobiler erhållit :för importen under det sista decenniet. I som ex. viss begränsad utsträckning är det trots detta möjligt att med stöd av värdeuppgifterna i tabellen bedöma förändringarna i utrikeshandelns volym. Sålunda kan alltid uppfattning erhållas utvecklingen från år till år, om en om endast prisnivån eller prisrelationerna icke undergått alltför betydande förändringar. Även i detta avseende möter skildring förskjutningarna unen av der det gångna årtiondet avsevärda svårigheter på grund olikheterna i imav port- och exportvaruprisernas variationer och de häftiga prisförändringarna

kring år 1920.

Hur osäkra än sålunda alla detaljskildringar måste bli, giva de anförda siff-

rorna dock tydligt vid handen, att kraftig stegring inträtt i utrikeshandelns en betydelse och att denna uppgång med ungefär styrka framträtt beträfsamma fande såväl importen exporten. Tages hänsyn endast till utvecklingen - som under senare år, är det vidare givet, att uppgången varit kraftigare än värdesteg-

ringssiffrorna visa. Årtiondet har, i kap. VIII närmare skildrats, utsom märkte ett fortgående prisfall, vilket särskilt måste ha tenderat att reduav cera importens värde. Den prisdiñferens, som förelegat mellan import- och

exportvarupriser, torde ha med-fört, att i den mån jämförelse över- - en huvud är möjlig införselns volym i förhållande till utförselns varit större än värdesiffrorna giva vid handen. - Hur stort intresse en exaktare volym-suppskattning än skulle äga, tillkommer

den största betydelsen dock de värdesiffroma på grund deras omedelrena av bara inverkan på handelsbalansen och det ekonomiska utbytet utrikeshanav deln. I tab. .97 lämnas översikt handel-sbalansens utfall under åren 1913 en av samt 1920-1929. Det visar sig, att efter 1920 handelsbalansen tre år givit

positivt utslag, nämligen under 1922, 1927 och 1929 med 40, 32 och 30 resp. milj. kr. Med undantag det exceptionellt stora importöverskottet under av 1920 på över en miljard kronor, som sammanhänger med särskilda omständig-

heter, varierar importöverskottet under övriga år mellan 70 och 164 milj. kronor.

Tab. 97. Export-H resp. imp0rt--översk0tt åren 1913 och 1920-1929. Milj. kr.

1913 -29 1925 -87 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1920 -1036 1926 -70 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1921 -162 1927 +32 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1922 + 40 1928 -133 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1923 -152 1929 + 30 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1924 -164 . . . . . . . . . . .

In- och utförselns relativa betydelse för landets handelsomsättning med ut-

landet framgår tab. 98. av

Tab. 98. In- och utförselns procentuella andel av handelsomsättnlngen åren

1891/1900--1929.

Införsel Utförsel Införsel Utförsel i av hela i % av hela omsättningen omsättningen 1891/1900. 54.05 45.95 1924 53.04 46.96 . . . . . . . . . . . N 1901/10 55.74 44.26 1925 51.54 48.46 . . . . . . . . . . . . . 1911/20 51.42 48.58 1926 51.21 48.79 . . . . . . . . . . . . . 1921 53.43 46.57 1927 49.50 50.50 . . . . . . . . . . . . . . 1922 49.13 50.87 1928 52.03 47.97 . . . . . . . . . . . . . . 1923 53.13 46.87 1929 49.59 50.41 . . . . . . . . . . . . . .

Tabellen visar, att relationen mellan in- och utförselns värde utjämnats sedan

början av 1910-talet. Medan importen under 1890-talet uppgick till 54.05 % av

;k

hela handelsomsättningen, hade denna siffra under 1910-talet sjunkit till 51.42 i Importen har därefter under 1920-talet relativt sett i stort visat fortsatt en fallande tendens, utveckling vilken får sättas i samband med att Sverige en övergått från kapit.alimport till kapitalexport. Förändringarna i sistnämnda avseende skola upptagas till behandling i del detta kapitel. en senare av

Utrikeshan- De förändringar, enligt vad framställningen givit vid handen inträtt i som delns sam- utrikeshandelns betydelse och i importens och exportens relativa omfattning, mansättning. ha givetvis förbundits med betydande förskjutningar i utrikeshandelns sammansättning. Kommittén har i det följande sammanställt tillgängligt statistiskt material till belysning betydelsen dessa förändringar för olika av av områden näringslivet. Stora delar av näringslivet, såsom handel och rsamav färdsel, byggnadsverksamhet och liknande industrier, arbeta till övervägande del för hemmamarknaden och de indirekta verkningarna av utrikeshandeln äro oftast ett så komplicerat slag, att dessa näringar lämpligen böra uteslutas av i denna översikt. Uppgifter meddelas därför endast beträffande vissa jord-

bruks- och industriprodukter. I tab. .99 lämnas uppgifter export och import viktigare jordbruksom av produkter i medeltal under åren 1911/15, 1923/27 samt 1928 och 1929. För imp rten vidkommande finner under perioden 1911/15o s man 1923/27 den ojämförligt kraftigaste relativa förskjutningen i sockerinförseln. Sverige nämligen före kriget i det närmaste självförsörjande beträffande var denna Närmast i ordningen följer förskjutningen i smörimporten, vilvara. ken dock är mindre betydelse på grund införselns ringa absoluta o-mav av fattning. Den starka uppgången importen denna liksom fläsk av av vara av och kött får givetvis mot bakgrunden den relativa knappheten på dessa ses av förnödenheter under krigs och krisåren samt kreatursstammens decimering. av För samtliga dessa ha de senaste åren även medfört väsentlig nedgång varor en i importen. Den största absoluta betydelsen tillkommer före efter kriget som införseln vete, oljekakor och majs. av Utvecklingen under tiden 1923/27-1929 har redan berörts i vad avser förändringarna i importen vissa animaliska livsmedel. Sockerimporten har viav sat kontinuerlig stegring och ligger 1929 nästan dubbelt så högt 1923/27. en som Denna våldsamma uppgång har medfört, att sockret absolut sett äger numera den största betydelsen näst vetet inom landets import jordbruksprodukter. av .Vid sidan dessa importstegringar framstå importminskningarna relaav som tivt betydelselösa. Nedgången i importen majs tillfällig av synes vara av natur. På t i d domineras utvecklingen helt av den ökning, som vetee X p o r s a n utförseln undergått isynnerhet åren 1923/27-l929. Veteexporten har härige-

ryckt fram i främsta ledet absolut sett och synes år 1929 ha varit av nom större omfattning än exporten smör och fläsk, vilka likväl utgjorde de av varor för utförseln viktigaste jordbruksprodukterna och även de visat avsevärd uppen gång. År 1930, för vilket siffror icke medtagits i nedanstående tabell, medförde ändring i detta förhållande, i det att veteexporten sjönk till 11 tusen en

j

Tab. 99. In- och utförselns kvantitet av viktigare jordbruksprodukter åren 1911/15 och 1923-1929.

Kvantiteter i ton Index: medeltal pr år 1911/15 100 V a r u s 1 a g

1911/15 1923/27 1928 1929 1923/27 1928 1929

Införsel.

Majs 87 958 105670 189495 76 668 120 215 87 . . . . . . . . . . . . Vete 182 969 242 649 262035 273 240 133 143 149 . . . . . . . . . . . . Havre 73 022 43 161 50 602 56 164 59 69 77 . . . . . . . . . . . Råg 68 707 73018 98 648 97 402 106 144 142 . . . . . . . . . . . Socker 1 675 72 624 93 920 143 850 4 336 5 607 8 588 . . . . . . . . . . . Smör, naturligt 115 479 42 11 417 37 10 . . . . . . . Fläsk 2 213 4 060 2 024 2 578 184 92 116 . . . . . . . . . . . Kött 1 445 3 292 2 169 1 952 228 150 135 . . . . . . . . . . . . Oljekakor 152 255 116 839 138 111 128 995 77 91 85 . . . . . . . . . . Hudar, oberedda 11 456 16 629 16 364 14 849 145 143 130 . . . . . .

Ut försel.

Vete 159 14984 69 098 72 593 9 424 43 458 45 656 . . . . . . . . . . . . Râg 122 9 082 11 055 4 520 7 445 9 062 3 705 . . . . . . . . . . . . Smör, naturligt 20 186 10 128 17 545 24 930 50 86 124 . . . . . . . Fläsk 11 936 16 384 22 600 19 665 137 189 165 . . . . . . . . . . . Kött 8 491 4 285 3 522 3 660 50 42 43 . . . . . . . . . . . . Hudar, oberedda 10 967 11 168 12 371 13 634 102 113 124 . . . . . . .

ton, under det att smör- och fläskexporten steg till cza 27 resp. 28 tusen ton.

Sistnämnda år utgjorde sålunda fläsk landets ur exportsynpunkt viktigaste

jordbruksprodukt. Givetvis ar förklaringen till dessa förändringar till en vä.-

sentlig del att söka i ändrade prisrelationer.

Den mest påfallande nedgången i exportsiffrorna visar kött, ett förhållande

som är så mycket anmärkningsvärt, köttproduktionen under det mera som gångna årtiondet undergått avsevärd stegring. Man torde häri få. ett uten se tryck för den ökade efterfrågan på kött inom landet, vilken enligt vad senare

skall visas, sannolikt varit ett viktigt drag i den konsumtionsförskjutning,

som inträtt efter kriget.

Kommittén har låtit utföra utredning rörande in- och utförseln åren 1913 en och 1928 av viktigare industrivaror, fördelade på de i industristatistiken upptagna industrigrenarna. Huvudresultaten av denna utredning ha sammanförts

i tab. 100. Avsikten härmed har varit att erhålla material för ett bedömamde

utrikeshandelns betydelse för utvecklingen inom motsvarande industriella av produktion. Då. dylik undersökning, som omfattade samtliga i handelsen statistiken upptagna varugrupper, skulle bli alltför omfattande, har under-

I

Tab. 100. Volym- och prisförändringar i Irtrlkeshandeln för

I n f ö r s e l

Värde 000m Varngrupper Kvantiteter i ton

1913 1928 1913 1928

Gruvor o. anriknmerk.

Malm 156733 204579 4 361 8 621 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Järna, stål- 0. metallverk.

Järn-, stål o. räls 309 826 351146 31367 44 360 Andra metaller . . . . . . . . . . . . . . . 21509 223 45 23 887 48 836 . . . . . . . . . . . . . . . .

Verkstadsindustri m. m.

Järn- 0. stålvaror 49 698 75 319 16 895 38 292 . . . . . . . . . . . . . . Fartyg, fordon, maskiner etc. 76 884 150 780 51551 218 231 . . . . . . . . . Andra metallarbeten 6 319 7 158 17 208 24 167 . . . . . . . . . . . . .

Jord- o. stenindustri.

Kalksten 14 812 38 433 127 471 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sten, oarbet. el. pulvr 2744 988 54 48 . . . . . . . . . . . . . Sten, arbeten därav 4407 1 907 74 380 . . . . . . . . . . . . . Portlands o. slaggcement 12 120 28 324 303 1225 . . . . . . . . . . . Rör o. rör-delar 5- 5- . . . . . . . . . . . . . . . . - - Tegel 19 671 30 528 786 1 703 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Poralinsarbeten° 1 665 4 401 1 418 6 228 . . . . . . . . . . . . . . . Flaskor o. burkar 298 1 296 129 705 . . . . . . . . . . . . . . . Fönsterglas 1751 5740 866 3851 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Glas- o. emaljvaror 269 413 535 1363 . . . . . . . . . . . . . .

Träindustri.

sågade trävaror 26136 36 758 2 009 3 935 . . . . . . . . . . . . . . . Bräder o. lâdämnen, hyvl 5- 5- . . . . . . . . . . . . - - Snickeriarbeten o. dyl. 548 1306 l 646 2361 . . . . . . . . . . . .

Pappersindustri.

Pappersmassa 4 947 4 379 999 1 085 . . . . . . . . . . . . . . . . Papper o. papp" 6431 14 633 2971 8759 . . . . . . . . . . . . . . . Papp-, pappers o. pappersmassearbeten 872 1867 978 3464 . . . . .

Livsmedelsindustri.

Tobak, arbetad 588 279 6 172 2 619 . . . . . . . . . . . . . . . . . Margarin 368 2281 441 2833 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Tewtil- o. beklädndlnd.

Bomullsvävnader 2 171 3 898 11 665 28 486 . . . . . . . . . . . . . . . Vävnader av vcgetab. spånadsämnen, andra än

bomull 1 676 1 404 2 674 4 810 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

" Medelvärde enhetsvärde per avgiven kvantitetsenhet.

1 Uppgift för år 1927; 1928 reducerades exporten genom långvarig arbetsnedläggelse.

5 Med undantag av järnvägs- o. apärvägsmaterial, järuvägs- och spårvägsskenor samt krigs-

3 Instrument och ur jämte järnvägs- och spårvägsmaterial samt krigsmateriel och delar därtill.

4 Ej särskilt nämnda.

5 Importen betydelselös.

° Experten betydelselös.

7 Med undantag av pappersspån m. m.

215 viktigare varor inom olika industrigrenar åren 1913 och 1928. 1 U t f Införsel 1928 Utförsel 1928 ö r s e 1 Värden 0606211

material och delar därtill.

I n f ö r s e l

vara 000331 Varugrupper Kvantiteter i ton

1913 1928 1913 1928

Yllevävnader l 257 2 399 10 137 29 943 . . . . . . . . . . . . . . . . . Strumpstolsarbeten 302 1743 4427 27 062 m. m. . . . . . . . . . . . Band 154 121 2947 2141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . snören etc 35 59 512 829 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Tågvirke etc. . . 233 384 222 556 . . . . . . . . . . . . . . . Kläder 0. andra sömn.arb.° 405 930 6778 20 270 Hattar . . . . . . . . . . 192 322 2809 10 841 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Läder-, hår- o. gummivaruindeøstri.

Hudar 0. skinn, beredda 1 134 914 14 196 18 602 . . . . . . . . . . . Pälsverk, fullfärd. persedl. 1 16 . . . . . . . . . . - - Handskar 6 37 266 1855 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Skodon 42 389 496 4 496 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kautschuksarbeten l 012 4 169 6 656 20 242 . . . . . . . . . . . . . . Borstbinderiarbeten 68 140 595 1 479 . . . . . . . . . . . . . . Väskor etc. 67 131 915 2343 . . . . . . . . . . . . . . . . . Remmar. snören, slangar 122 90 733 797 Sadelmakeriarbeten . . . . . . . . . . . 34 41 338 473 . . . . . . . . . . . . .

Kemisk-teknisk industri..

Vegetab. feta oljor 13 954 11 838 7 713 8871 . . . . . . . . . . . . . . Tvål 350 462 295 1 205 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tvätt-, skur- el. polermedel 218 1555 109 1 242 . . . . . . . . . . Parfymer o. kosmet. medel 17 88 300 2652 Superfosfat . . . . . . . . . . 3 260 20 049 187 1 201

. . . . . . . . . . . . . . . . . . Karbidkväve 5- 5- . . . . . . . . . . . . . . . . . - -- Krut 5 50 12 207 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Dynamit o. andra sprängämnen 36 38 64 46 . . . . . . . . Tändstickor 1 60 0.417 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . Kalciumkärbid 0. bäriumkärbid 2 122 0.427 33 Kem.-tekn. prep. . . . . . . . . 3257 653 2507 626 . . . . . . . . . . . . . . . Kalium- och natriumklorat 255 673 138 231 Kaustikt . . . . . . . . . . kali 0. kaustikt natron 5234 5898 1237 1573 Klorkalk . . . . . . . . 7 378 9 684 664 1 009 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Soda etc. 18 473 27 009 1 293 3 280 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Draglim 135 966 158 1310 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Linoleummattor m. m. 2 548 6 595 1 784 8 204 . . . . . . . . . . . . u

sökningen lagts representativt. I varje särskilt fall har eftersträvats att med-

taga endast de viktigaste och för respektive mest typiska och betygrupper

delsefulla varuslagen. Industrier, vilka icke på ett direkt sätt beröras mera

av främmande konkurrens, ha uteslutits. Exempel på detta slag industri av

utgöra tryckerier och andra grafiska anstalter samt bryggerier.

Medelvärde enhetsvärde per angiven kvantitetsenhet.

1 Exporten betydelselös.

3 Inkl. skördegarn.

9 särskilt nämnda.

4 Ej särskilt nämnda.

5 Importen betydelselös.

° särskilt nämnda.

i

U t f 1 Införsel 1928 Utförsel 1928 ö r s e

Värden 0004:1 Kvantiteter i ton Index 1913 100

Kvanti- Kvanti- 1913 1928 1913 1928 . Pns . Pris .

1 . . ..

1 33 526 18 415 716 116 1 594 142 1 259 178 l 1 - - - - - -

Med har för 1928 framräknats index dels för kvantitetens dels 1913 som bas för medelvärdets förändringar för de olika Då. det här gäller varugrupperna. att bedöma utvecklingen beträffande skilda mellan olika år, måste varugrupper det emellertid hållas i minnet, att sammansättning sedan 1913 gegruppernas nomgått förändringar. Detta förhållande, ofta är den största stora som av betydelse för indextalens utslag, skall belysas med ett par exempel.

För järn och stål inkl. järnvägs- och spårvägsskenor visar index för gruppen exportens kvantitet nedgång till 51; samtidigt stiger index för medelpriset en kvantitetsenhet inom till 211. Då känner efterkrigsårens per gruppen man relativt prisläge för järn och stål, antyder sistnämnda uppgång, att svaga undergått betydande förändring. Handelsstatistiken videnna expertgrupp en

bl

sar också, att medan exempelvis tackjärn med ett medelpris 90 kr. av per ton 1913 representerade 41 % totalkvantiteten, denna år 1928 uppgick av vara till blott 29 % med ett medelpris 106 kr. ton. Å andra sidan hade av per vissa mer bearbetade och följaktligen dyrare järn- och stålkvaliteter i motsvarande grad ökats, varigenom den genomsnittliga prisindexsiffran kvanper titetsenhet givetvis stigit. Utpräglade förändringar detta slag ha naturligen förekommit inom av även en sådan fartyg, fordon, maskiner etc. Som exempel kan grupp som nämnas, att importerade automobiler och andra fordon, år 1913 representerade knapsom past 10 % av gruppens totala värde, år 1928 kommit till 37 %. Inom upp utförseln hade samtidigt andelen i totalvärde för exempelvis samma grupps elektriska maskiner och apparater stigit från knappa 15 till 25 % och för rulloch kullager från 6 till 12 medan exempelvis mjölkskumningsmaskiners andel nedgått från 23 till 10 De förhållanden, varpå här exempel anförts, inverka mer eller mindre starkt på samtliga Detta givetvis varugrupper. är grunden till de tidigare påpekade svårigheter, omöjliggöra varje jämsom förelse av importens och expertens kvantiteter vid olika tillfällen. En beräkning av medelpriset volymenhet giver under dessa förhållanden icke till resulper tat prisindex utan tjänar endast att åskådliggöra prisläget kvantitetsen per enhet i genomsnitt för de varje särskilt år ingått i respektive varor, som varugrupper. När sammansättning varit någorlunda konstant, belyvarugruppens ses givetvis prisutvecklingen denna serie, när så icke varit förhålav men landet, är den huvudsakligen intresse därigenom, att den jämförd med prisav index för de olika ingå i visar de förskjutningar, varor, som gruppen, som under tiden inträffat ifråga expertens och importens sammansättning. om Prisstegringen på för gruvindustrien representativa exportvaror uppgår till

endast 35 stegringen exportens kvantitet utgör mindre än 66 Då av denna industri i övervägande grad är byggd på export, har tydligen den utländska efterfrågan spelat dominerande roll för dess utveckling. Importen en av malm uppvisar samtidigt någon stegring består uteslutande sådant men av slags malm, den inhemska produktionen är oväsentlig. varav Jäm-, stål- och matallvarksprodukter visa uppgång införseln med en av 13 % samtidigt utförseln minskats med omkring hälften. Prisindex för som den förra ligger vid 125 och för den vid 211. Som redan inledningsvis senare framhållits, kunna dessa siffror tagas representativa för prisutvecksom lingen. Prisindex höga läge förklaras den procentuellt större andel i av exporten, som numera intages av kvalitetsjärn och stål. Inom verkstadsindustrien stiger utförselns kvantitet starkt. För järn- och stålvaror ligger index vid 141, för fartyg, fordon, maskiner etc. vid 323 och för andra metallarbeten vid mindre än 442. Införseln ökas likaledes, fast i mindre utsträckning; indexsiffrorna för införseln 149, 216 och 124. äro resp. Prisutvecklingen förlöper mycket ojämnt, och torde huvudsakligen giva ut-

tryck åt förskjutningen i de olika sammansättning. gruppernas Den relativt ringa absoluta omfattningen utrikeshandeln inom jord- odh av stenindløastrien medför, att förskjutningarna inom denna bli betygrupp av större

delse endast för smärre på export inriktade företag och områden. På införselsi-

dan märkes ett uppsving för porslinsarbeten med 164 % och för fönsterglas med 228 %. På utförselsidan märkes nedgång för exporten av kalksten, obearen betad sten samt stenarbeten med respektive 17, 23 och 10 %. På grund byggav nadsverksamhetens starka expansion inom landet och det relativt goda prisläget på dessa produkter, torde denna nedgång ha varit någon större beav tydelse för den inhemska produktionen dessa av varor. Beträffande mängden utförda trävaror märkes mellan 1913 och 1928 av en bestämd nedgång. Utförseln av obearbetat virke, bilade trävaror, sågade men ohyvlade bräder och plankor samt hyvlade bräder uppgick det förra året till i sammanlagt 6 345 000 m3 och det till 5 863 000 m3, betecknande senare en minskning nära 500 000 m3 eller 8 %. Denna minskning inträffade av samtidigt med relativt goda priser index rörde sig omkring 180 och orsakades -- flera samverkande omständigheter. Å sidan märktes de relativt tryckta av ena tidernaisynnerhet i England, och å den andra inverkan av finsk och rysk konkurrens på världsmarknaden. Vilken betydelse dessa omständigheter än böra tillmätas, torde de dock i vikt stå tillbaka för tredje faktor. Den. en tekniska utvecklingen och den stegrade efterfrågan på har inom landet papper drivit fram en pappersmasse- och pappersindustri, som bidragit att konkurrera om det för export tillgängliga virket. Exportvärdet för pappersmassa, papp och papper belöpte sig 1913 till något över 140 milj. kr. och hade 1928 stigit till över 360 milj. kr. Kvantiteten hade under samma tid stigit från ungefär 1.2 till 2 milj. ton. Prisindex låg 1928 vid 151 för och 160 för papper och Med hänsyn till den pappersmassa papp. centrala ställning pappersmassa i likhet med verkstadsindustriens produkter intager inom landets export, har givetvis den starka expansion, utförseln som just dessa undergått, varit stor betydelse för utrikeshandelns utav varor av veckling. Ut- och införsel inom livsmedelsindustrien är obetydlig absolut av en omfattning och utövar således intet större inflytande sig på produktionsvare utvecklingen inom gruppen eller på handelns omfattning i stort. Att märka är emellertid viss nedgång i införseln bearbetade tobaksvaror och betyen av en dande uppgång i importen margarin. av - Inom textilindustrien är exportens absoluta omfattning så obetydlig, att även ganska stora relativa svängningar underordnad betydelse i jämförelse äro av med den omfattande importens variationer. På exportsidan kan emellertid noteras relativt stark ökning i utförseln yllevävnader och kläder, bomullsen av vävnader och strumpstolsarbeten, vilka medundantag möjligen för bomulls- -vävnader tydligen genomgående högre kvaliteter än tidigare. På - äro av införselsidan märkes mycket stark absolut såväl som relativ uppgång. Den en största stegringen uppvisar importen strumpstolsarbeten, tydligen sammanav hängande med det ökade bruket silkes- och trikåvaror, samt bomullsav av och yllevävnader. Då index för yllevävnader ligger så högt 173, antydes som härigenom den förskjutning till högre kvaliteter, som ägt rum. En stor ökning uppvisar även importen färdiga kläder. av

Lädeøn, hår- och gummivaruindzzistrieøz visar över lag en stark uppgång imav

poften, medan exporten är ringa eller ingen betydelse. Den starka stegav

ringen i införseln särskilt handskar, väskor och skodon utgör ett exempel av

på följderna av förskjutningarna i konsumtionsstandarden.

Den heterogena grupp, i statistiken går under kemisk-teknisk som namn av

industri, kan naturligt uppvisa mycket starka variationer. Man finner, nog

att införseln starkt ökats för tvätt- och skurmedel, parfymer och kosmeex.

tiska medel samt för vissa tyngre kemikalier superfosfat, kaliumklorat och som

natron. Experten ökas starkast dynamit och sprängämnen, krut och kemiskav

tekniska preparat. För tändstickor märkes mindre stark expansion, ehuru en

medelpriset kunnat hållas på hög nivå. en

Utrikeshan- Det är omöjligt att exakt bestämma, vilket inflytande de utrikeshandeln av delns inflybetingade förskjutningarna i olika industriers relativa betydelse haft på tande pa pro- ar-

duktionens betskraftsefterfrågans utveckling. Genom jämförelse arbetarantalet samt en av inriktning och dess förändringar inom områden, där produktionsvolymen under inflytande det relativa av

behovet av utrikeshandeln ökats eller minskats, erhålles dock utgångspunkt för bedöen arbetskraft. mandet av tendenserna. Därvid måste likväl ihågkommas, att på detta sätt en

bild erhålles endast de d 1 b återverkningarna på arbetskraftsav 0 m e e a r a

efterfrågan. .Vid sidan dessa måste räkna med de vidsträckta följder för av man

arbetsmarknaden i dess helhet, ett ökat utbyte utrikeshandeln kan som av

medföra.

En betydande svårighet vid bedömandet arbetskraftsefterfrågans förav

ändringar ligger däri, att de olika i tab. 100 redovisade varugrupperna, som

redan tidigare framhållits, endast utgöra del industrigrenars en av resp. pro-

duktion. En jämförelse mellan uppgifterna i kap. X samt tabellbilaga C och i

nämnda tabell torde dock i viss utsträckning få tillåtlig, då anses varugrup-

perna likväl i regel utgöra den mest betydande posten inom industrigrenars resp.

produktion.

Till belysning omfattningen det område, eller mindre direkt av av som mer

beröres förändrade avsättningsmöjligheter på utländska marknader, av sam-

manställas i följande tab. 101 dels industrigrenar, vilkas produktionsutveck-

ling icke Varit så kraftig utvecklingen exporten för som av av gruppen represen-

tativa varor grupp I, dels industrigrenar, för vilka motsatsen gäller grupp

II. I samtliga fall angives, huru stor del det i industristati-stiken redoviav

sade arbetarantalet, kommer på industrigrens lott. Någon fullständig som resp.

uppdelning är naturliga skäl tänkbar. Sammanställningen måste beav

gränsas till de viktigaste områden, beträffande vilka jämförelser äro av

möjliga.

Då exportkvantiteten inom de under I sammanförda industrierna visar grupp

en kraftigare -stegring än produktionsvolymen, torde detta få tolkas ett som

bevis för att större .del produktionen från dessa områden går i en av numera

internationell handel och att expansionen produktionen därför delvis betinav

gats av erövringen av utländska marknader. En särställning intaga pappers-

massefabrikerna, vilka alltid till övervägande del arbetat för export.

Tab. 101. Arbetarantalets fördelning på vissa exportindustrier år 1928.

Prodnktions. Export- Arbetare i % av volym volym hela det i industri- Industrlgren . och vamgmpp Index: Index: statistiken redol 1915 100. 1913 100. visade antalet

Gruvor och anrikningsverk 64 1 166 2.4 . . . . . Malm

Mekaniska verkstäder etc 178 323 17.5 . . . . . . . Fartyg, maskiner, etc.

Järn- och stålmanufaktur 137 141 4.7 i . . . . . . Järn- och stålvaror i Metallmanufaktur 149 442 1.6 . . . . . . . . . Andra metallarb.

Pappersmassefabriker 155 156 5.0 . . . . . . . . Pappers- och pappfabriker 166 191 3.3 . . . . . Bomullsindustri 110 220 3.5 . . . . . . . . . . 89 315 i 2.3 Q Ylleindustri . . . . . . . . . . . . Sömnadsindustri 160 1333 3.0 l . . . . . . . . . . Kläder o. n. sömnudsarh.

Tändsticksfabriker 95 133 1.3 . . . . . . . . . Samtliga: 44.6

och etålverk 87 51 3.8 II. Järn- . . . . . . . . . Järn, stål o. räls

{

l

Stenindustri, kalk- och kritbrnk 143 4.1 . . . Sten, oarb., kalksten

Glasindnetri 103 78 1.4 . . . . . . . . . . . . Glas- o. emnljvaror

f Tegelbruk 108 55 1.8

. . . . . . . . . . . . . å

l Sågverk och hyvlerier 123 läs: 10.8

. . . . . . .

i Trikåfabriker 210 82 1.6

. . . . . . . . . . . Strumpstolsarb.

Gummivarufahriker 248 183 1.1 . . . . . . . . . Kautschnksarb.

Samtliga: 24.6

exportsiffrorna i II ligga under produktionsindex, kan detta gi- Når grupp

vetvis betyda försämrad ställning på världsmarknaden, det kan även en men följd ökad efterfrågan på produkterna ifråga inom landet. Detta vara en av en torde sålunda fallet med bl. gummivaruindustrien, trikåindustrien, te- 1 vara a. gelbruk samt i Viss mån jårn- och stålverk.. De sista lämna råvaror till de

kraftigt expanderande byggnads- och verkstadsindustrierna.

Siffrorna för det relativa arbetarantalet visa, att än 40 % därav äga mer sysselsättning inom industrier, vilkas utveckling sannolikt omedelbart sam-

höjd sammanhänger med omfattande driftsinställelser under året. 1929 års siffra

l Siffrans

var Kalksten. 3 Oarbetad sten. 4 sågade trävaror. 5 Bräder etc.

manhänger med exportens utvidgning. Till belysning arbetskraftsefterfråav gans utveckling inom främst det sålunda mycket betydande område av arbetsmarknaden, representeras de expanderande exportindustrierna, som av sammanställas i tab. 102 siffror för produktionsvolym, produktion arbetstimme per samt arbetarantal. De utvalda industrigrenarna de vilka förete de äro högsta exportvärdena 20 milj. De ha ordnats med hänsyn till den uppgång i värdet av utförseln, de för industrier representativa som resp. varorna visa. Därigenom erhålles en viss kontroll på den tidigare uppdelningen.

Tab. 102. Exportvärdestegring, produktionsvolym, produktivitet och arbetarantal inom

vissa oxportindxlstrier år 1928.

Export- Produktions- Produktion Arbetarvärde volym per arb. tim. antal Industrigren och varugrupp In dem : Index : Index: Index : 1913: 100 1915 100 1915 100 1915 100

Mekaniska verkstäder etc. 420 178 170 122 . . . . . . Fartyg, maskiner,etc.

Metallmanufaktur 330 149 145 117 . . . . . . . . . . Andra metnllarb.

Pappers- och pappfabriker 304 166 166 145 . . . . . . Järn- och stålmannfaktur 290 137 138 117 . . . . . . . Järn- och stålvaror

Tändsticksfabriker 286 95 164 67 Å . . . . . . . . . . Pappersmassefabriker 235 155 160 147 . . . . . . . . Gruvor och anrikningsverk 219 64 1 170 72 Malm . . . . . .

211 2

Sågverk och hyvlener . §52 123 140 112

. . . . . . . .

Järn- och stålverk 108 87 134 85 . . . . . . . . . . Järn, stål och räls

All industri 130 136 117 . . . . . . . . . . . . . -

Tabellen visar i så måtto överensstämmelse med den föregående, en som samma industrier träda i förgrunden och sågverk samt järn- och stålverk, vilka som av tab. 101 att döma icke i utsträckning tidigare exportera sin samma som produktion, visa mindre utveckling än övriga stora exportindustrier. en gynnsam Genomgående för flertalet industrier såväl de direkt expanderande - som övriga är uppgång i produktionen arbetstimme, högre -- en per som år än genomsnittet för industrien i dess helhet. Detta har medfört, den betyatt trots dande expansionen arbetarantalet endast i tre fall visat än genomsnitten mer lig stegring. Denna ökning föreligger inom verkstadnsindustrierna och pappers-

samt pappersmasseindustrierna, där sålunda produktionsutvidgningen kompen-

serat den betydande produktivitetsökningens inflytande i riktning minskad mot relativ efterfrågan på arbetskraft.

1 Se anm. l föreg. tab. 2 Bräder etc. 3 sågade trävaror.

P

Sammanfattande kunna de båda tabellerna sägas Visa, att utxikeshandelns expansion omedelbart påverkat arbetskraftsefterfrågan inom mycket been tydande Som emellertid de främsta exportindustrierdel av arbetsmarknaden. produktivitetssiffrorna att döma varit kraftigt rationaliserade, har expanna av sionen i regel icke medfört större ökning arbetskraftsefterfrågan inom detta av område än den för hela industrien genomsnittliga.

För att belysa vårt lands skuld- och fordringsförhållande gentemot andra Utrikes/Ianvik- de/n och de länder har i tab. 103 sammanställning gjorts för tiden 1922-1929 av de en internatiotigaste poster, ingå i vår utländska betalningsbalans. Härvid ha de upp- nella kapitalsom förbund för rörelserna. gifter och beräkningar anlitats, vilka på anmodan av N ationemas åren 1922-1926 utförts inom finansdepartementet och för åren därefter av

kommerskollegium Som det emellertid erbjuder betydande svårigheter att upprätta fullständig balans över ett lands samtliga vid viss tidpunkt en en eller under viss period till betalning förfallna utländska skulder och forden ringar, har ifrågavarande sammanställning i många avseenden måst bli bristfällig. De poster, medtagits, dock så dominerande betydelsom synas vara av att har rätt att draga vissa slutsatser med stöd jämförelse dem se, man av en emellan. Innan de gjorda sammanställningarna kommenteras, skall först kortfattad en redogörelse lämnas över innebörden de olika posterna. av De två. första posterna, vilka omfatta exporten och importen av varor samt guld, silver och mynt, äro statistiskt kända. Den tredje posten, saldobevars lopp utgöres skillnaden mellan svenska handelsflottans inkomster av utav ländsk fraktfart och rederiernas i utrikes hamnar gjorda utgifter, är delvis av kalkylerad, i det endast inkomsterna finnas statistiskt redovisade. Som post IV har upptagits saldot turisters utgifter, eller det belopp, varmed svenska av turisters utgifter i utlandet överstiga utländska turisters utgifter i Sverige. Häröver gjorda beräkningar grunda sig på Svenska trafikförbundet verkav ställda ingående undersökningar. Även några exakta belopp i detta avseom ende icke rimligtvis kunna framräknas, torde dock storleksordningen på de tal,

de gjorda undersökningarna stannat vid, fullt tillfredsställande. Postervara - V och VI helt och hållet uppskattade. In- och utgående räntebelopp na äro dividender och därmed jämförliga inkomster och utgifter ha beräknats i samt samråd med härutinnan sakkunniga varför också dessa tal sannolikt personer, äro nöjaktiga. Vid uppskattningen amerikasvenskarnas gåvor till hemlanav det har god vägledning erhållits postverkets statistik över de från Fögenom ankommande postanvisningarnas totalbelopp. Posten rörliga renta staterna kapitalplaceringar består förändringarna under år i riksbankens och av resp. övriga bankers skulder till och fordringar utländska banker och bankirer, av vilka antingen omedelbart eller efter kort tid kunna uppsägas. Uppgifter härredovisas i bank- och fondinspektionens månadspublikation Uppgifter om över bankema. Den sista posten slutligen, vilken värdet in- och ut- § avser av förda svenska och utländska värdepapper, har beräknats på grundval av upp-

Se Komm. Medd. ärg. 1930, h. 16.

Tab. 103. Sammanställning av viktigare poster i Sveriges utländska betalningshnlnns åren 1922-1929. Milj. kr.

P o s te r 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Varuhandel. Export l 151 1 142 1 261 1 359 1 419 1 617 1 575 1 813 . . . . . . . . . . . Import 1 118 1 294 1 425 1 446 1 489 1 584 1 708 1 772 . . . . . . . . . . . Saldo 38- 152- 164 87 70 33- 133 41 - - II. Guld och silver. Export 331 20 74 8 3 12 4 3 . . . . . . . . . . . Import 299 34 56 11 2 13 17 18 . . . . . . . . . . . saldo 32 14 18 3 1 1 13 15 - - - - - III. Frakter. Bruttoinkomster 185 203 203 212 242 262 262 297 . . . . . . . Utgifter i utlandet 65 61 61 63 73 79 79 92 . . . . . . Saldo 120 142 142 149 169 183 183 205

IV. Turisters utgifter. Saldo -43 -25 --20 -20 -20 -24 -28 -30

V. Räntor och dividender. Till Sverige 15 20 22 30 32 48 60 110 . . . . . . . . Från Sverige 17 15 14 20 20 24 30 75 . . . . . . . . saldo 2 - o s 10 12 24 ao 35 VI. Amerikasvenskars gåvor . . . 15 30 30 33 35 35 35 35

VII. Rörliga kapitalplaceringar.

Saldo 16 134 3 3 1- 116 72 34 - - - - VIII. Fasta kapitalplaceringar. Export av värdepapper etc.. 40 55 100 73 143 366 192 258 . Import av värdepapper etc.. 120 85 82 105 127 257 375 287 .

gifter från häröver tillgänglig officiell statistik, även i detta fall upprättad av bank- och fondinspektionen. Denna statistik är dock icke fullständig, enär den endast omfattar bankers, bankirers och fondkommissionärers inköp och försäljningar värdepapper och således icke andra institutioners, firmors och av en-

skilda affärer detta slag. Av de poster, varöver inga uppgifter personers av stått att vinna, äro utan tvivel de, skulle omfatta affärsföretags givna och som erhållna varukrediter, den största betydelsen. av Summan de fyra första posternas saldon utgör det sammanlagda resulav tatet bytet och tjänster. Lägges till denna saldot posterna V. av av varor av och VI, erhålles ett mått på betalningsbalansen. Vid ett studium av de uppgjorda årsbalanserna äger det ett speciellt intresse att jämföra denna betal-

ningsbalans med de två sista posternas saldon, visar storleken summan av som de kapitalöverföringar, vilka måste motsvara resultatet de förut nämnda av av transaktionerna. Härvid spela dock bl. de ovannämnda varukrediterna moa. mentant kompletterande roll. en Det framgår tab. 103, att saldona för posterna I-IV tillsammantagna av alltsedan 1925 äro positiva, vilket således innebär, att värdet från Sverige av exporterade och tjänster under dessa år överstigit importen härav. Den varor enda dessa poster, för samtliga år uppvisar plussaldo, är den över den av som utrikes sjöfartens nettoinkomst. Denna har även oavbrutet stigit. Varuhandeln har ömsevis resulterat i plus- och minussaldon, vilka de förstnämnda av visa de största utslagen. Däremot ha svenska turisters utgifter utomlands ständigt överstigit utländska turisters utgifter i Sverige. I stort sett är det således rörelsen den utrikes sjöfarten, under dessa år än väl komav som mer penserat bristen hos de andra posterna. Det kan nämnas, att i detta avseende väsentlig förändring inträtt i jämförelse med tiden före kriget. Då redoen visades för vårt land ett så gott permanent importöverskott för såväl varor som guld och silver, uppgående till för varje år betydande belopp. Inkomstersom den utrikes sjöfarten däremot då betydligt lägre och kunde tidvis na av voro icke på långt när motväga importöverskottet. Vad posten räntor och dividender beträffar, framgår det tabellen, att de av ingående betalningarna detta slag fr. 1923 överträffat storleken av av o. m. de utgående. Det är däremot sannolikt, att räntebeloppen från Sverige under tidigare år varit oväsentligt större än motsvarande belopp till Sverige. Som ett belägg härför kan anföras, att den svenska statsskulden enligt riksgäldskontorets beräkningar förr till 90 á placerad utomlands, under det att var 0:a den det till endast omkring 15 Den sedan början 1910-talet numera är av vidtagna importen värdepapper, vilken särskilt omfattande under av var krigsåren, gällde förutom statspapper i stor utsträckning också svenska Värde-

andra slag, främst hypoteksobligationer. Detta visar, att även enpapper av skilda institutioner, kommuner dyl. tidigare häftade i stor obligationsskuld o. till utlandet, något icke på långt när i grad är fallet. som numera samma Huruvida amerikasvenskarnas gåvor till hemlandet åren före kriget upptill så belopp, att de fullt motvägde nettot ut- och ingående gingo stora av räntebetalningar, kan icke med bestämdhet avgöras. Det är emellertid tro-

ligt, att så icke fallet, utan att i stället har att räkna med att postervar man V och VI tillsammantagna förr medförde ett minussaldo för Sverige. Att na döma postanvisningsbeloppen från U. S. A. torde nämligen ifrågavarande av gåvor kunna uppskattas till högst 20 å 25 milj. kr. De ingående räntorna,

15-3013529

m

Vilka under år uppgått till ansenliga belopp, förr utan tvekan så senare voro obetydliga, att de i en dylik överslagsberåkning praktiskt taget kunde negligeras. Ett skål, som talar härför, är att den svenska obligationsmarknaden först på tid nått beaktansvärd utveckling. Däremot ha verkställda uppsenare en mer skattningar över storleken de utgående räntebeloppen givit resultat varieav rande mellan 50 och 75 milj. kr. Av tabellen framgår, att det saldot posterna I-VI alltsegemensamma av dan 1924 varit positivt, under det att, i enlighet med vad som ovan anförts, det motsatta förhållandet skulle ha varit för handen åren före kriget. Innebörden härav är uppenbarligen den, att Sverige på senare år från att tidigare ha varit ett kapitalimporterande land övergått till att bli ett kapitalexporterande. Sumsaldo posterna VII och VIII bekräftar i allt väsentligt det sista påståma av endet. Någon större grad korrespondens förefinnes visserligen icke mellan av

saldona för posterna I-VI ochVII--VIIL men detta torde, som ovan fram-

hållits, i främsta rummet bero på att givna och erhållna varukrediter måst lämnas utanför dessa sammanställningar, emedan de äro oåtkomliga för varje uppskattning.

KAP. XII.

Förändringar i den offentliga hushållningen sedan tiden

före kriget.

I föreliggande kapitel har kommittén sammanställt del statistiskt mate- Statens och en rial, vilket är ägnat att belysa den offentliga hushållningens utveckling sedan

tiden före kriget. En allmän föreställning dennas omfattning och utveck-p om ling erhålles uppgifterna över statens och kommunernas bruttoutgifter, vil-i. av ka återgivas i tab. 104.1

Tab. 104. Statens och kommunernas sammanlagda bruttoutgifter åren 1913 och 1920-1928. Milj. kr.

Å

r bruiâåâiâffter tfätâåtêiââi Summa

1913 259.1 238.1 497.2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1920 944.6 896.5 1841.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1921 1154.8 915.7 2070.5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1922 959.4 783.7 1743.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19232 796.8 722.8 1519.6 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1924 756.1 742.6 1498.7 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1925 758.0 754.5 1512.5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1926 809.9 763.3 1573.2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1927 739.8 760.0 1499.8 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1928 791.6 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

I dessa summor ingå även statsbidrag i olika former till kommunema, vilka

utgifter sålunda bli dubbelräknade. De utgjorde år 1913 omkring 34 milj. kro-

nor och hade år 1927 stigit till omkring 119 milj. kronor. Fråndra-gas dessa

bidrag, erhållas följande nettosiffror för de offentliga utgifterna absolut och

per huvud befolkningen: av

N cttoutgi fter 1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927

Absolut, milj. kr. 463 1 712 1 938 1 622 1 411 1 391 1 400 1 459 1 381 . . . Per huvud, kr. 82 290 326 271 235 230 231 240 227

1 Uppgifterna till denna och efterföljande tabeller hava huvudsakligen hämtats Statistisk Årsbok. ur 2 Uppgifterna ñr statens utgifter avse från och med 1923 budgetåret 1923/24 o. s. v.

4%

För reduktion siffrorna till penningvärde kan välja mellan en av samma man index för levnadskostnaderna och index för partipriserna. I tab. 105 anföras

resultaten båda beräkningsmetoderna. Reduktionen har utförts med komav merskollegii partiprisindex med socialstyrelsens levnadskostnadsindex resp.

Tab. 105. Statens och kommunernas sammanlagda nettoutgifter åren 1913 och 1920- 1927 reducerade till enhetligt penningvärde.

Redaktion med parti- Redaktion med levnadsprisindex kostnadsindex A 0 r - Summa Index Summa Index: milj. kr 1913 100 milj. kr 1913 : 100 :

1913 463 100 463 100 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1920 477 103 636 137 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1921 73 189 804 174 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1922 938 203 832 180 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1923 866 187 797 172 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1924 859 186 799 173 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1925 870 188 795 172 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1926 979 211 848 183 . . . . . . . . . . . . . . . . . 1927 946 204 808 175 . . . . . . . . . . . . . . . . .

Vilken index än väljer, kan i stort sett räkna med fördubbling av man man en de offentliga utgifterna sedan 1913. Tager hänsyn till befolkningens tillman växt, blir stegringssiffran lägre; för 1927 närmare bestämt 89 % resp. 62 % per

individ. En dylik sammanslagning alla offentliga utgifter är emellertid relativt av litet upplysande. Utgifter för kapitalökning äro sålunda icke skilda från

löpande utgifter. Som täckning för utgifterna har på inkomstsidan man både lånemedel och inkomster affärsverk samt skatter, vilket gör en närav uppdelning summasiffrorna påkallad. För kommunernas del spelar mare av det därvid underordnad roll, sådana utgifter, i statistiken över stäen om som dernas finanser angivas kapitalutlägg för affärsverk, avskiljas, eftersom vara dessa utgifter äro relativt obetydliga. I fråga statsutgifterna har det störom intresse att följa utvecklingen verkliga utgifter, alltså med bortseendc re av från utgifter för kapitalökning.

lellasperiod för kommerskollegii index år 1913 och för socialstyrelsens index juli månad 1914.

är I tabellen antages, att levnadskostnaderna 1913 voro desamma som vid utgångsläget juli 1914. De båda tillämpade indexserierna visa följande siffror: Är 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Partiprisindex 359 222 173 163 162 161 149 146 148 140 . . . . . . . 241 195 177 174 176 172 171 171 169 Levnadskostnadsindex 269 . . . För de statliga budgetåren från och med 1923/24 bli indextalen följande: Budgetår 1923/24 1924/25 1925/26 1926/27 1927/28 1928/29 1929/30

Partipriser. 161 164 154 146 148 144 132 . . . . 175 175 174 171 171 171 168 Levnadskostnader. .

Då verkliga utgifter och verkliga inkomster icke helt täcka varandra, Statens intill kapitalökning och del k° mster och cftersom del verkliga inkomster kunna gå. en en utgifter. verkliga utgifter täckas besparingar etc., anföras i tab. 106 till jämförelse av verkliga inkomster och utgifter åren 1913 och 1920-1928/29. statens

Statens verkligm inkomster och utgifter åren 1913 och 1920-1928/29. lab. 106.

Inkomster Utgifter

Är 1 mllj. kr. lmllj. kr.

1913 264.2 205.3 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1920 891.9 722.5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1921 767.2 891.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1922 671.7 778.9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1923/24 672.3 619.6 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1924/25 653.2 614.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1925/26 653.3 625.9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1926/27 672.9 682.5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1927/28 707.3 654.0 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1928/29 732.4 701.2 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

En reduktion till penningvärde givet för åren 1913, 1920 och 1928/29

sammet följande resultat:

Redaktion med Reduktion med partiprisindex levnadskostnadsindex

Ãr Inkomster Utgifter Inkomster Utgifter

1913 264 205 264 205 . . . . . . . . . . . . 1920 248 201 332 269 . . . . . . . . . . . . 1928/29 509 487 428 410 . . . . . . . . . . . Vid reduktion med partipri-sindex får alltså för år 1920 real minskman en ning både inkomsterna och utgifterna. Efter år 1920 har däremot -den av reala stegringen varit synnerligen stark. Reduktionen med levnadskostnads-

index giver real stegring redan 1920. Ökningen efter 1920 framträder med en denna beräkningsgrund mindre starkt. Vill indextal giva en bild man genom utvecklingen, och nöjer sig därvid med inkomsterna reducerade med av man partiprisindex, får följande indextal för statens verkliga inkomster för man olika år absolut och huvud befolkningen: per av Summa Inkomster År inkomster per huvud

1913 100 100 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1920 94 90 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1921 131 124 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1922 147 138 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1923/24 158 149 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1924/25 151 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1925/26 161 150 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1926/27 174 162 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1927/28 181 168 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1928/29 193 178 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Den reala stegringen efter 1920 ganska jämn. Den har under är, som synes, tidigare år sin grund i ett prisfall betydligt snabbare än minskningen de av nominella inkomsterna. Under år är prisfallet långsammare, i senare men stället stiga de nominella inkomsterna. En reduktion med levnadskostnads-

index giver lägre procentuell stegring från 1913.

Kommuner- Kommunernas inkomster visa utveckling statens. Frånråknas samma som

mssêålmm statsbidragen, får man följande siffror för kommunernas inkomster.

Summa Inkomst Ar o inkomster, huvud, per milj. kr. kr.

1913 188.3 33.4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1920 729.8 123.7 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1924 576.6 95.5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1925 587.5 97.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1926 618.9 102.0 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1927 646.6 106.2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

En reduktion till samma penningvärde giver till resultat siffrorna i tab. 107 .

Tab. 107. Kommunernas inkomster åren 1913, 1920 och 1924-1927, reducerade till enhetligt

penning-värde.

Redaktion med partiprisindex Redaktion med levnadskostnadsindex

A r Summa Per huvud Summa Per huvud

milj. kr. kr. milj. kr. kr.

A b s 0 u a l t t a

1913 188.3 33.4 188.3 33.4 . . . . . . . . . 1920 203.3 34.5 271.3 46.0 . . . . . . . . . 1924 355.9 58.9 331.4 54.9 . . . . . . . . . 1925 364.9 60.3 333.8 55.2 . . . . . . . . . 1926 . 415.4 68.4 359.8 59.3 . . . . . . . . . , 1927 442.9 72.7 378.1 62.1 . . . . . . . . .

Relativa tal. Index: 1913 100

1920 108 103 144 138 . . . . . . . . . 1924 189 176 176 164 . . . . . . . . . 1925 194 181 177 165 . . . . . . . . . 1926 221 205 191 178 . . . . . . . . . 1927 235 218 201 186 . . . . . . . . .

Den reala stegringen kommunernas inkomster skulle alltså hålla sig av omkring en fördubbling. Stegringen huvud är något mindre. per En i viss mån likartad bild, med starkare ökning för kommunerna än för skatter en staten, giver också utvecklingen skatterna, för vilka siffror återfinnas i av tab. 108.

Tab. 108. Samtliga skatter åren 1913, 1920 och 1925-1928.

P e r h u v u d Samtliga skatter, milj. kr. absolut,kr. i procent Ål K Ko Kommu-

Staten :ggn - Summa Staten Byrå - Summa Staten

nerna

i i

1913 199.4 125.5 i 324.9 35.4 22.3 57.6 61.4 38.6 . . . . . g i

i

1920 i 797.3 525.4 1322.7 135.1 89.4 225.1 60.3 39.7 . . . . . 1925 524.6 373.7 898.3 86.7 61.8 148.6 58.4 41.6

i

. . . . . 1926. i 549.4 90.5 - - . - - . . . .

1927 569.4 i 93.5

. . . . .

1928 582.7 I 95.6 i

. . . . . Omräknas de i tabellen angivna skattebeloppen för 1925 i 1913 års penningvärde med tillhjälp levnadskostnadsindex, erhållas följande indextal för av relationen mellan skattebeloppens storlek absolut i förhållande till folkresp. mängden: Summa skatter Per huvud Staten Kommunerna Tillsamman Staten Kommunerna Tillsamman 1925 151 169 157 140 158 146 . . . . . . . . . Av tab. 108 framgår, att 1925 är det sista år, för vilket alla kommunalskatter kända. Bortser emellertid från skatten till väghållningsdiäro man strikten, år 1925 uppgick till 33 milj. kr., samt vissa smärre poster, har som siffror ända fram 1928. Indextalen detta år för de samlade skatman o. m. terna bli följande:

Staten Kommunerna Tillsamman 1928 171 213 185 . . . . . . . . . . . . . .

De olika statsskatternas utveckling framgår av tab. 109. Den verkliga stegringen från 1913 till 1928/29 blir, reducerar med om man index för levnadskostnaderna, för skatterna på inkomst etc. 100 % och för tullar acciser 39 Utgår från partiprisindex, bli motsvarande tal ännu högre, o. man nämligen 138 resp. 65 %. Siffermaterialet rörande olika skatters utveckling sedan tiden före kriget giver vid handen, att de direkta skatternas andel i hela beloppet av statsskatter under åren 1913A1920 steg från 31.6 % till 63.0 Samtidigt sjönk andelen för tullar och acciser från 68.4 % till 37.0 %. År 1918 procenttalet var för direkta skatter i 87.4 % och för tullar och acciser nere i 12.6 o. m. uppe De förhållanden, ligga bakom dessa siffror krigsvinsterna, avspärrsom ningen och ransoneringen behöva icke bringas i erinran. Efter 1918 slår utvecklingen förhållandet mellan olika skatteformer i sin motsats. Från av om 1918 till 1928/29 sjönk inkomstskatternas andel i hela statsskattesumman bilskattemedlen undantagna från 87.4 % till 40.0 medan andelen för tullar

och acciser steg från 12.6 % till 60.0 %.

Tab. 109. Skatter till staten åren 1913 och l920-1928J29J

mösglâiitliegåodiikgiiltiâltsefiâåmt Bilskatte

Tullar o. acciser ° medel A r mantalspenningar

Milj. kr. Milj. kr. Milj. kr.

I 1913 62.2 31.6 134.9 68.4 . . . . . . . . . . - 1920 488.4 63.0 287.3 37.0 . . . . . . . . . . - 1921 363.0 56.9 275.0 43.1 . . . . . . . . . . - 1922 249.1 46.8 283.5 53.2 . . . . . . . . . . - 1923/24- 189.2 38.4 303.9 61.6 9.1 . . . . . . . . . 1924/25 195.8 38.5 312.8 61.5 18.8 . . . . . . . . . 1925/26 200.3 40.5 293.8 59.5 22.0 . . . . . . . . . 1926/27 202.3 39.0 315,8 61.0 24.5 . . . . . . . . . 1927/28 213.2 40.3 316.4 59.7 31.9 . . . . . . . . . 1928/29 213.0 40.0 320.0 60.0 39.8 . . . . . . . . .

Enbart inkomst- och förmögenhetsskatten steg från 39.8 milj. kr. år 1913 till

145.3 milj. kr. år 1928/29, vilket, reduktion till enhetligt penningvärde utom föres med hjälp av levnadskostnadsindex, skulle betyda ökning med 113 %. en En reduktion med partiprisindex giver till resultat stegring på 154 Inen komstskattens andel i procent alla skatter till staten hade under tid av samma 1913 till 1928/29 stigit från 20.2 % till 25.4 - - Ett särskilt intresse erbjuder bolagsbeskattningens utveckling. Åren 1924

-1929 beråknasz bolagens inkomster ha uppgått till i genomsnitt 547 milj. kr.

De avdragna kommunalutskylderna utgjorde i genomsnitt 53 milj. kr. och

inkomstskatten 41 milj. kr., alltså tillsammans 94 milj. kr. eller omkring 17 %

av inkomsten.

En jämförelse med tiden före kriget försvåras därav, att uppdelningen av inkomstskatten mellan enskilda och bolag icke ingår i statistiken förrän fr. o. m. 1920. Om man utgår från den i undersökningen nationalinkomsten gjorda om uppdelningen inkomsterna 1913 och 1914 och likaledes från de där beräkav nade avdragen för kommunalutskylder och samtidigt vågar göra om man antagandet, att fördelningen den statliga inkomstskatten mellan enskilda och av bolag dessa år icke alltför starkt avvikit från fördelningen 1924-1929, skulle

åren närmast före kriget av en bolagsinkomst på omkring 350 milj. kr. ha ut-

gått kommunalutskylder och statlig inkomstskatt på omkring 35 milj. kr.

Bolagsbeskattningens andel i det samlade skattebeloppet icke ha undersynes gått någon nämnvärd förändring. Mot de ovan beräknade 35 milj. kr. i bolags-

skatt 1913 och 1914 ett sammanlagt skattebelopp till stat och kommun svarar år 1913 på 325 milj. kr., och mot de 94 milj. kr. i bolagsskatt -de senaste åren

1 I första kolumnen äro stämpelmedlen inräknade. Procentsiñrorna gälla fördelningen mellan skatter på.inkomst etc. samt tullar och acciser, alltså bilskattemedlen icke medräknade. 2 Vid beräkningar för den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten 1925-1930, i statsverksprop. för åren 1926/27 och följande.

mellan 900 och 1 000 milj. kr.,1 alltså vid båda tidpunkskattesumma svarar en terna ungefär 10 % det hela. av direkta skatterna har däremot minsk-ats. Enligt be- Bolagens andel av de Erik Lindahl bolagsskatten 1912 och 1924,2 skulle det förra räkningar av om direkta skatter till stat och kommun på 196 milj. kr. totalsumma året mot en bolagen själva erlagda skatter på 39 milj. kr., alltså 20 medan år svara av beräknas till 642 milj. kr. och 99 milj. kr., alltså bo- 1924 motsvarande siffror 15 %. Denna proportion under de följande åren lagsskatten något över synes

icke ha väsentligen ä.ndrats. Jämför däremot hela den bolagsvinstema utgående skattesumman, man ur hänsyn till den de enskilda aktieägarna erlagda inalltså med tagen även av komstskatten, blir läget ett annat. År 1912 uppgick den bolagen och dess av erlagda skattesumman till 25 % samtliga direkta skatter aktieägare nära av giver beräkningen fullt 23 alltså praktiskt taget oföroch för år 1924 ändrad siffra, fastän denna naturligtvis ligger väsentligen högre, när man

hänsyn till dubbelbeskattningen. Skattens procentuella på detta sätt tager aktiebolagens vinster blir också avsevärt högre än de beräkandel av ovan och 17 % de senaste åren. Enligt den citerade utredningen nade 10 % år 1913 Tidskrift utgjorde aktiebolagens totala beskattning 14 % vini Ekonomisk av år 1912 31 % vinsterna år 1924. Att stegringen varit så mycsterna men av hänsyn till de enskilda aktieägare erlagda skatket starkare, då tages även av på den år 1920 införda kommunala beskattningen akterna, beror tydligen av

tieinkomster. Ett värdefullt komplement till jämförelserna mellan de samlade skattebelop-

eller skatterna huvud vid olika tidpunkter skänker jämförelsen mellan pen per den samlade nationalinkomsten, enär därvid slipper den skatterna och man vanskliga reduktionen till enhetligt penningvärde. Trots osäkerheten i de förut

anförda beräkningarna över nationalinkomstens utveckling, i kap. VII - -den i tab. 110 gjorda sammanställningen plats i förevarande förtjänar därför en

sammanhang. uttrycka denna stegring indextal, och sättes därvid Vill man även genom samtliga skatters andel i nationalinkomsten år 1913 100, får .för åren man 1920-1925 indextalen 127-17G178-143-136-132.

Det intresse jämföra dessa indextal med del förut framräk-

har sitt att en

stegringen inkomster och utgifter. Det framgår därvid, nade siffror för av och 1920 höll sig inom ganska trånga gränser och att stegringen mellan 1913 följande med starkt sjunkande prisnivå, uppvisa den att det är de åren som

snabba reala stegringen utgifter, inkomster och skatter. av sammanlagda skattebeloppet steg från 1913 till 1925 med 57 %. Per Det befolkningen betyder detta uppgång på 46 Häremot står den huvud av en skatterna i förhållande till nationalinkomsten med 32 % år relativa stegringen av

uppgifter vägskatt etc. de senaste åren kunna inga exakta siffror ut- 1 På grund av bristande om räknas. 2 Ekonomisk Tidskrift 1928, sid. 27 ff.

Tab. 110. Nationalinkomst och skatter åren 1913 och 1920-1927.

Skatter till staten Skatter till komm. Samtliga skatter Ål Nat: ink. min kr % av % av % av mil. k J r ml-l .1. k r m J T k r nat. ink. nat. ink. nat. ink.

1913 2 980 199.4 6.7 125.5 4.2 324.9 10.9 . . . . . . . . . . 1920 9 600 797.3 8.3 525.4 5.5 1 322.7 13.8 . . . . . . . . . . 1921 6 730 670.2 9.9 624.8 9.3 1 295.0 19.2 . . . . . . . . . . 1922 5 650 536.7 9.5 560.9 9.9 1 097.6 19.4 . . . . . . . . . . 1923 5 910 509.5 8.6 411.0 7.0 920.5 15.6 . . . . . . . . . . 1924 6 060 535.7 8.8 366.0 6.0 901.7 14.8 . . . . . . . . . . 1925 6 210 524.6 8.4 373.7 6.0 898.3 14.4 . . . . . . . . . . 1926 6 360 549.4 8.6 . . . . . . . . . . 1927 6 570 569.4 8.7 . . . . . . . . . .

1925. Skattestegringen skulle sålunda i någon mån ha motvägts ökning i av en nationalinkomsten.

Stegringg- Den ansvallning de offentliga utgifterna och i samband därmed skatav av

äâårpâzä terna, som kan konstateras från tiden närmast före världskriget och tills

nu, oder. kom naturligtvis icke förändring i ett föregående läge med som en i stort sett konstanta utgifter och inkomster för den offentliga hushållningen. Statens

Tab. 111. Offentliga inkomster och utgifter under olika perioder.

Milj. kronor i medeltal

Inkomst- eller utgiftspost -

1881/85 1896/1900 1911/15 1926/30

J

Absoluta tal.

statsutgifter 78.5 118.6 281.3 758.8 . . . . . . . . . . . . Komm:s utgifter l 57.4 95.4 243.8 761.7 . . . . . . . . . . . Verkliga statsinkomster 88.0 141.9 274.8 729.4 . . . . . . . . Komm:s inkomster 53.4 87.6 226.4 749.1 . . . . . . . . . . N Statsskatter 68.3 106.3 207.3 568.4 . . . . . . . . . . . . Komm. skatter 28.2 41.4 112.5 351.4 . . . . . . . . . . .

Reducerade tal. statsutgifter 78.5 130.3 219.7 465.5 . . . . . . . . . . . . . Komm:s utgifter 57.4 104.8 190.5 461.6 . . . . . . . . . . . Verkliga statsinkomster 88.0 151.9 214.6 447.5 . . . . . . . . Komm:s inkomster 53.4 96.3 176.9 454.0 . . . . . . . . . . Statsskatter 68.3 117.4 161.9 348.7 . . . . . . . . . . . . . Komm. skatter 28.2 45.5 87.9 213.0 . . . . . . . . . . . .

1 Efter riksstaterna.

budgeter visade före kriget bilden ständigt fortoch kommunernas även av en

Då söker bedöma betydelsen utvecklingen efter 1913, gående stegring. man av

jämföra denna med förhållandena under tidigare perioder. är det av intresse att

utgångspunkt tagits perioderna 1881/85, 1896/1900, 1911/15 I tab. 111 har till

ooh 1926/30, alltså tidpunkter med ungefär 15 års mellanrum; för kommuner-

del får för sista perioden nöja sig med siffrorna för 1926-1927. nas man reducera siffrorna till enhetligt penningvärde, kan i detta fall Vill man man

bruk Åmarks index för partipriserna.. Sättes därvid prisläget åren göra av indextalen för de perioderna 91, 128 och 171 åren 1881/85 100, bli senare

1925/27. De med utnyttjande denna indexserie erhållna reducerade talen av

äro ävenledes inryckta i tab. 111.

Sättas för 1881/85 100, och beräknas på denna grundval insummorna följande perioderna samt därjämte den procentuella stegringen dextal för de

från närmast föregående period, erhållas följande tal:

1896/1900 1911/15 1925/28

Index stigit Index stâgâmg Index stfgfug

166 66 280 69 543 94 Statsutgifter . . . . . . . . . . . . . 183 83 332 81 773 133 K0mm:s utgifter . . . . . . . . . . . . 173 73 244 41 450 85 Verkliga statsink . . . . . . . . . . . . 180 80 331 84 783 135 Kommzs inkomster . . . . . . . . . . . 172 72 237 38 462 95 Statsskatter . . . . . . . . . . . . . 161 61 311 93 696 124 Komm. skatter . . . . . . . . . . . .

Av procenttalen framgår, att stegringen varit snabbare under den sista 15-

årsperioden under de föregående. Skillnaden är dock icke större, än att än

20l-årsperiod från 1881/85 till 1901/05 visar procenttal, stegringen under en

avvika från 15-ârsperioden under krigs- och kristiden, såsom icke avsevärt

framgår följande tal: som av

stegring i procent

1881/85 till 1911/15 till

1901/05 1925/28

1 11 94 statsutgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . Kommzsutgifter 139 133 . . . . . . . . . . . . . . . statsink 89 85 Verkliga . . . . . . . . . . . . . . . . 122 135 Kommzs inkomster . . . . . . . . . . . . . . 91 95 Statsskatter . . . . . . . . . . . . . . . . . 103 124 Komm. skatter . . . . . . . . . . . . . . . .

olika slag offentliga utgifter ha olika in- Olika oñent- Ehuru kan förutsätta, att av man försöket liga utgifter. verkan på näringslivet och därmed medelbart på arbetslösheten, torde

föga givande. Ett närmare studium de att särskilja sådana verkningar vara av

stegring skulle därför knappast löna mödan, och man olika utgiftsposternas

kan begränsa sig till kort översikt. en Statsutgifterna till viss grad sakligt grupperade under de olika huäro en

jämförelse mellan slutsummorna i dessa huvudtitlar år 1913, vudtitlarna. En

1920 och 1928/29 återfinnes i tab. 112. Den ändrade departementsindelningen

efter 1920 gör de ursprungliga siffrorna från tiden före kriget ojämförbara med de årens, i detta fall har den uppdelning utnyttjats, senare men som gjorts inom statistiska centralbyrån och vilken återfinnes i Statistisk årsbok 1930.

Tab. 112. Riksstateus huvudtitlar åren 1913, 1920 och 1928/29.

Utgifter i milj. kr.

1913 1920 1928/29 låäânliäsåsf2g

Kungl. hov- o. slottsstaterna 1.6 1.7 1.8 13 . . . . . . . . Il. Justitiedepartementet 6.3 21.4 13.6 116 . . . . . . . . . . . III. Utrikesdepartementet 2.0 8.5 5.7 185 . . . . . . . . . . . IV. Försvarsdepartementet 82.4 220.7 132.4 61 . . . . . . . . . . . V. Socialdepartementet 20.5 88.2 100.7 391 . . . . . . . . . . . . VI. Kommunikationsdepartementet 4.4 17.4 87.9 1 898 . . . . . . . VII. Finansdepartementet 15.3 69.4 45.4 197 . . . . . . . . . . . VIII. Ecklesiastikdepartementet 30.2 116.1 135.8 350 . . . . . . . . . IX. Jordbruksdepartementet 6.3 46.0 27.7 340 . . . . . . . . . . X. Handelsdepartementet 3.1 9.8 13. 348 . . . . . . . . . . . 9 XI. Pensionsväsendet 9.0 48.1 42.5 372 . . . . . . . . . . . . . XII. Oförutsedda utgifter 2.4 2.0 . . . . . . . . . . . - - XIII. Riksdags- 0. revisionskostn. 1.5 5.8 4.1 173 . . . . . . . . XIV. Räntor statsskulden 22.7 61.9 86.6 281 . . . . . . . . . .

Summa verkliga utgifter 205.3 717.4 700.1 241

Statens affärsverksamhet 36.7 128.4 24.2 . . . . . . . . . . Statens utlåningsfonder 10.7 18.3 12.2 . . . . . . . . . . Avbetaln. å statsskulden 6.4 5.7 21.1 . . . . . . . . . Ãterbetaln. lånemedel av 32.6 3.5 . . . . . . . . . - Rusdrycksmedelsfonden 35.7 5.0 . . . . . . . . . . - Låneunderstöd 0.04 5.4 . . . . . . . . . . . . . . - Fonden för Kreditkassan 1922 5.0 . . . . . . . g -

Utvecklingen deg verkliga utgifterna, räknade i enhetligt av penningvärde,

varierar från kraftig minskning för första huvudtiteln och oförändrade en eller något sjunkande utgifter under fjärde huvudtiteln till upp stegringar på

nära. 200 % för femte huvudtiteln och över 400 % för sjätte huvudtiteln. - - - Detta efter omräkning med levnadskostnadsindex. Kapitalbudgeten visar ock-

så stegring för olika slag skuldavbetalningar. Anslagen till affärsverkav samhet, alltså väsentligen lånemedel, visa däremot efter år 1921 ingen real

ökning, under de åren tvärtom sänkning, därest hänsyn till senare en tages penningvärdets förändringar.

De kommunala utgifterna fördela sig framgår tab. 113. som av Den procentuella stegringen är här tydligen jämn för olika utgiftsändamera :nål än vid statsbudgetens olika huvudtitlar. Omräknad i enhetligt penning-

värde uppgår den till högst 115

Iab. 113. Kommunernas utgifter åren 1913, 1920 och 1927.1

Stegringen M lJ- k r- 1913-1927 1913 1920 1927 i

Kyrkliga ändamål 15.7 40.1 35.3 125 . . . . . . . . . . . . . . . Folkskola 42.3 191.6 145.3 243 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Fattigvård 27.5 78.9 92.8 237 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Hälso- och sjukvård 24.6 87.4 90.6 268 . . . . . . . . . . . . . . Räntor 27.0 50.8 68.9 155 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Övriga utgifter 100.9 447.7 327.0 224 . . . . . . . . . . . . . . . . Summa 238.0 896.5 759.9 219

i Gruppen övriga utgifter intager betydande plats. Endast mindre del en en av denna faller på landsting och landskommuner. Det mesta kommer på städerna. År 1913 föll sålunda 101 milj. kr. över 88 milj. kr. på städerna; år 1927 av av 327 milj. kr. inemot 275 milj. kr. Här återfinnas alla utgifter till gator, vägar, planteringar, hamnar och kanaler, avloppsledningar, vatten, elektricitet, gas, renhållning, brandväsen, polis, rättsväsen m. m.

Såväl i dessa övriga utgifter i de närmare specificerade till kyrka,

som skola etc. ingå både utgifter för fasta anläggningar och för underhåll och drift, alltså både vad möjligen skulle kunna karakterisera utgifter för man som kapitalökning och löpande utgifter. Om man, för att hålla isär kapitalbildning från konsumtion, för städernas del sammanräknar å ena sidan utgifterna för fastigheter och inventarier och nyanläggningar och å den andra utgifter för avlöningar, underhåll och drift etc., får år 1927 på samlad utman en giftssumma 465 milj. kr. icke än omkring 75 milj. kr. till kapitalbildav mer ning och 390 milj. kr. till konsumtion.

Tages hänsyn till endast k. affärsverk, hamnar, kanaler, renhålls. v. s. ning, vatten, gas, elektricitet och andra affärsföretag, bli siffrorna år, samma 1927, för nyanläggning å sidan och underhåll och drift å den andra ena ungefär 27 milj. kr. mot 94 milj. kr. Uppdelningen utgifterna i dessa båda kaav tegorier sträcker sig icke längre tillbaka än till 1918, varför jämförelse med en tidigare förhållanden icke kan företagas. Mot de ovan nämnda utgifterna år 1927 på över 120 milj. kr. för affärsverk svarade år inkomst från nämnda verk på nära 160 milj. kr. samma en Den offentliga hushållningens andel i hela folkhushållningen kan växa icke Den offentblott stegring sådana utgifter, bestridas med skattemedel, utan liga upplågenom av som ningen. också att statens och kommunernas verksamhet utvidgas lånevägen. genom Det är svårt att finna något belysande mått för stegringen statens skuldav sättning under olika tider. En uträkning den procentuella ökningen för av en tidsperiod gentemot förut existerande skuld säger i det avseendet föga. Den

starka ökningen under krigs- och kristiden framträder tydligt i tab. 114.

l Hänsyn har i tabellen icke tagits till sådana dnbbelräkningar, vilka kunna uppstå genom penningöverñyttningar mellan stat och kommun resp. inom vissa kommuner.

Tab. 114. Statsskulden vid slutet av åren 1865-1925.

Milj. kr. I samma penningvärde milj. kr. o A r

Ökning

Skuldsumma Ökning på 15 år Skuldsumma på. 15 år

1865 71.5 63.3 l

. . . . . . . . . . . . . - - 1880 230.5 159.0 230.5 167.2 . . . . . . . . . . . . . 1895 287. 6 57.1 373.5 143.0 . . . . . . . . . . . . . 1910 543.4 255.8 543.4 169.9 . . . . . . . . . . . . .

l 1925 1 733.6 1 190.2 1 025.8 482.4

. . . . . . . . . . . . . l

Närmare upplysningar tiden 1910-1929 lämnas i tab. 115. om

Tab. 115. Statsskulden vid slutet av åren 1910-1929.

Milj. kronor Milj. kronor à Šr m r Skuld- Okning från Skuld- Okning från .. summa för-eg.år. summa föreg. år

1910 543.4 1920 1496.5 --70.5 . . . . . . . . . . . . . . 1911 612.0 68.6 1921 1 511.0 14.5 . . . . . . . . . . . . . . 1912 608.0 -4.0 1922 1551.5 40.5 . . . . . . . . . . . . . . 1913 648.3 40.3 1923 1 643.1 91.6 . . . . . . . . . . . . . . 1914 744.5 96.2 1924 1743.6 100.6 . . . . . . . . . . . . . . 1915 854.9 110.4 1925 1 733.6 10.0 . . . . . . . . . . . . . . - 1916 993.2 138.3 1926 1739.1 5.5 . . . . . . . . . . . . . . 1917 1 149.2 156.0 1927 1 816.4 77.3 . . . . . . . . . . . . . . 1918 1 656.2 507.0 1928 1 831.9 15.5 . . . . . . . . . . . . . . 1919 1 567.0 89.2 1929 1 798.6 33.3 . . . . . . . - . . . . . . . -

Den utan all jämförelse största ökningen är den från år 1917 till år 1918.

I 1910 års penningvärde skulle de 507 milj. kr. emellertid motsvara. endast 139

milj. kr., reducerar med index för partipriser. Om utgår från om man man förut anförda uppskattning nartionalinkomsten, har statsskulden stigit från av 21.8 % av nationalinkomsten år 1913 till 27.6 % år 1927. Från sida belyen annan ses förhållandet mellan sta.tshushåll och f0lkhushåll siffror för stagenom tens tillgångar och skulder milj. kr.:

1913 1927

Tillgångar 1 502.2 3 102.1 . . . . . . . . . . . . . . Skulder 648.3 1 812.8 . . . . . . . . . . . . . . . Överskott 853.9 1 289.3 . . . . . . . . . . . . . . överskott i 28.7 19.6 % av nationalinkomsten . . .

1 I tabellen har ävenledes en omräkning gjorts av siffrorna till samma penningvärde, varvidi Amarks c partiprisindex 1910 100. satts

Statens tillgångar ha visserligen ökats, skulderna ha. stigit snabbare, men varför överskottet år 1927 är relativt mindre än år 1913. En minskning har in-

trätt även i detta överskotts storlek i förhållande till nationalinkomsten.

För kom/munerna ställa sig skulderna olika år sålunda:

Är M i l k r. Skuldsnmma Okmng .

1880 88.0 t 88.0 - . . . . . . . . . . . 1895 197.2 2561 109.2 168.1 . . . . . . . . . . . 1910 609.3 6093 412.1 3532 . . . . . . . . . . . 1925 1 390.8 8230 781.5 2137 . . . . . . . . . . .

Resultatet omräkning till penningvärde 1910 100 angives av en samma : inom parentes. Den starkaste reala ökningen inträder tydligen icke under krigs-

och kristiden utan under perioden 1895-1910.

Tab. 116 meddelar siffror för kommunernas tillgångar och skulder vart

femte år mellan 1880 och 1925.

Tab. 116. Kommunernas tillgångar och skulder åren 1880-1925.

Ar Tillgångar Skulder Överskott

1880 164.7 88.0 76.7 . . . . . . . . . . . . . . 1885 220.6 132.7 87.9 . . . . . . . . . . . . . . 1890 263.9 158.2 105.7 . . . . . . . . . . . . . . 1895 321.9 197.2 124.7 . . . . . . . . . . . . . . 1900 416.2 251.9 164.3 . . . . . . . . . . . . . . 1905 604.6 388.7 215.9 . . . . . . . . . . . . . . 1910 864.5 609.3 255.2 . . . . . . . . . . . . . . 1915 1 112.7 739.4 373.3 . . . . . . . . . . . . . . 1920 1 830.0 1 195.5 634.5 . . . . . . . . . . . . . . 1925 2 388.5 1 390.8 997.7 . . . . . . . . . . . . . .

En jämförelse mellan kommunernas tillgångar, skulder och överskott ä ena

sidan, nationalinkomsten den andra, giver för åren 1913 och 1925 följande

resultat:

Tillgångar I % Skulder I á Överskott I av av av milj. kr. nat. ink. milj. kr. nat. ink. milj. kr. nat. ink.

1913 992.1 33.3 650.4 21.8 341.7 11.5 . . . . . 1925 2388.5 38.5 1 390.8 22.4 997.7 16.1 . . . . .

I motsats mot vad fallet för statens del, ha alltså från 1913 till 1925 var kommunernas tillgångar utöver skulderna vuxit i jämförelse med nationalin-

komsten.

FJÄRDE AVDELNINGEN DEN SVENSKA ARBETSMARKNADEN OCH

DESS FÖRÄNDRINGAR ÄREN 1920-1929.

KAP. XIII.

Arbetsmarknadens struktur och utveckling.

Till belysning den svenska arbetsmarknaden och dess förändringar efter av 1920 lämnas i detta kapitel i första hand redogörelse för arbetsmarknaden en inom olika näringar, varvid uppmärksamheten särskilt riktas på utvecklinunder det senaste årtiondet. I kapitlets del sammanfattas de stora gen senare dragen i denna utveckling på arbetsmarknaden med hänsyn till såväl den förändrade inriktningen näringslivet förskjutningarna i efterfrågan på av som arbetskraft olika kön, ålder samt yrkes- och kvalitetsgrad. av I de tre följande kapitlen denna avdelning redogöres för arbetsmarknaav dens variationer under inflytande konjunkturer, säsonger och omsättning, av varvid förändringarna under de senaste tio åren beaktas. I ett sista kapitel behandlas de faktorer inom näringsliv och arbetsmarknad, kunnat verka som ökande eller minskande på svårigheterna för arbetskraften att anpassa sig efter efterfrågans förskjutningar. Då vid framställning rörande arbetsmarknadsförhållandena har att man en taga hänsyn till sådana faktorer inom näringslivet bl. befolkning, prosom a. duktion och arbetslöner, anknyter den följande redogörelsen till motsvarande kapitel i betänkandets tredje avdelning.

A. Arbetsmarknaden inom olika näringar.

Jordbruket med därtill hörande binäringar framstår alltjämt såsom en av Jordbruk. de viktigaste försörjningskällorna. Även jordbrukets befolkningssiffra om under de senaste årtiondena varit stadd i tillbakagång, är jordbruket dock den största landets huvudnäringar synpunkten det antal individer, som av ur av där erhålla sin försörjning. Enligt 1927 års jordbruksräkning utgjorde den samlade arealen åker, äng och trädgård 12 % hela landarealen; dessa jordbruksområden äro i huvudsak av förlagda till sydligaste Sverige och inom ett bälte sträckande sig melgenom lersta delarna landet Fördelningen brukningsdelarna på olika storav av lekstyper växlar inom olika områden till följd bl. landskapets topograav a. fiska karaktär. I tab. 117 meddelas ett sammandrag för några större områden och för hela riket relativa antalet brukningsdelar inom olika storleksgrupav med hänsyn till åkerns storlek samt den totala åkerarealens proeentiska per 1 Statistiska centralbyrån, Jordbruksräkningen år 1927, utg. 1930.

fördelning på. samma storleksgrupper. Siffrorna visa stark olikhet i jorden fördelningen mellan sidan södra och mellersta Sveriges slättbygder och ena andra sidan skogsbygderna i delar samt Norrland. Även tersamma om merna användas något olika i olika landsdelar, brukar dock vanligen hanman föra brukningsdelar under 10 har åker till kategorien småbruk, bruknings-

delar på 10-50 har till bondgårdar och över 50 har till herrgårdar. Den sistnämnda kategorien är praktiskt taget endast företrädd på slättbygderna. Bondejordbruket omfattar tredjedel brukningsdelarnas antal i södra och en av mellersta Sveriges slättbygder, är givetvis mindre företrätt i -skogsbygdermen Småbruken, till vilka i detta sammanhang räknas alla jordbrukslägenhena. ter med mindre än 10 har åker, äro talrikt representerade redan i slåttbygderna, där de utgöra över 60 % brukningsdelarnas antal, intaga så gott av men en som dominerande ställning såväl i skogsbygderna i landets södra och mellersta delar i-ännu högre grad, i Norrland. som,

Tab. 117. Brukningsdelarnas antal och åkerareal inom olika storleksgrupper, i procent.

Södra 0. mellersta Sveriges Storleksgrupper Norrland Hela riket slättbygder skogsbygder

Antal brukninysdelar: . 2 har 22.6 28.9 36.2 28.0 - . . . . . . . . . . . . . . 2-10 39.7 56.6 56.0 49.7 . . . . . . . . . . . . . . 10-50 34.0 13.7 7.7 20.5 . . . . . . . . . . . . . . 50- 3.7 0.8 0.1 1-8 . . . . . . . . . . . . . . Summa 100.0 100.0 100.0 100.0

Åka-areal .

2 har 2.1 5.7 10.2 4.1 - . . . . . . . . . . . . . . 2-10 17.2 45.6 62.3 30.4 . . . . . . . . . . . . . . 10-50 53.0 37.5 25.6 45.4 . . . . . . . . . . . . . . 50- 27.7 11.2 1.9 20.1 . . . . . . . . . . . . . .

Summa 100.0 100.0 l 100.0 100.0

Trots småbrukens stora antal de utgöra inemot 80 % samtliga bruk- -- av ningsdelar i riket omfatta de endast landets åkerareal. Bonde- - 34.5 % av jordbruken, i statistikens ovannämnda mening, täcka. 45.4 och herrgårdsgruppen 20.1 % åkerarealen. Brukningsdelarnas medelareal åker utgjorde enligt av jordbruksrälmingen i södra och mellersta Sveriges slättbygder 13.2 har, för dess skogsbygder 6.4 har och för Norrland 4.5. Motsvarande siffra för hela

riket var 8.7 har. Ovannämnda siffror angiva jordbrukets storleksordning driftssynpunkt. ur I fråga om jordens fördelning på olika slag ägare Visa siffror för år 1919, av att av landets åkerareal tillhörde 5.3 % stat och kyrka, 5.8 % bolag och ekono-

miska föreningar och icke mindre än 83.8 % enskilda jordägare; återstoden fördelade sig i mindre poster på fideikommiss, kommuner och stiftelser. Av de 83.8 procenten kommo 72.2 é på mindre jordägare, till vilka i detta fall räknats alla, inneha jordbruksfastighet med högst 100 har åke-r. som Av brukningsdelarna inom jordbruket år 1927 20.3 % utarrenderade. v-o-ro De utarrenderade brukningsdelarnas relativa antal minst vid småbruken var omkring 17 % steg vid bondejordbruken omkring 30 % och framförallt vid de allra största brukningsdelarna omkring 40 %. Geografiskt arrendevar systemet koncentrerat till slättbygderna oeh avtog norrut. Jordbrukets inriktning på olika slag produktion röner viss inverkan av av arealens fördelning på olika storleksgrupper och på skilda kategorier ägare och brukare bestämmes dessutom jordens läge och beskaffenhet. Brödmen av sädesproduktionen är sålunda i huvudsak förlagd till slättbygderna och till de större jordbruken. På grund att produktionen animaliska livsmedel av av intensivt betonad, ha småbruken i högre grad än de medelstora oeh är mera gårdarna inriktat sig på sådan produktion. Trädgårdsskötseln är större likaledes mycket arbetskråvande och har sin största utbredning i städernas

närhet. Gränsen mellan företagare och arbetare inom jordbruket är i vissa fall Jordbrukets storleken jordbrukets arbetarbefolk- arbetarstam. svår att draga. Vid fastställande av av ning vidarebeakta, att jordbruket utöver sin reguljära arbetarstam måste man i stor utsträckning utnyttjar hemmavarande anhöriga i arbetet. Beträffande den närmare sammansättningen jordbruksbefolkningen har av icke att tillgå siffror än från 1920 års folkräkning. Dessa giva man senare vid handen, att jordbruk och boskapsskötsel då för män och kvinnor gruppen tillsamman räknade i runda tal 380 000 företagare, 355 000 hemmavarande i

jordbruksarbete deltagande anhöriga ej hustrur över 15 år och 220 000 ar-

betare, vartill kommo 70 000 i jordbrukarnas tjänst varande tjänarinnor för husligt arbete. Ovannämnda siffror kunna icke sägas giva bild vid rent en

räknetillfället den sociala fördelningen jordbrukets yrkesutövare. Så-

av av lunda kan nämnas, att i företagarkategorien äro i sin helhet inräknade grupbrukare och jordtorpare, uppgående till sammanlagt omkring 75 000 perna Beträffande dessa galler emellertid, att även om en stor del till personer. dessa folkräkningsgrupper hänförda arbetarsmåbrukare och lägenhetsinnehaha att från det jordbruket och kreaturshållet med sina hemmavaranvare egna de familjemedlemmars hjälp hämta sina huvudsakliga livsförnödenheter den större delen dem är nödsakad att förskaffa sig kontantinkomst genom av lönearbete inom jordbruk, skogsbruk eller till landsbygden lokaliserade industrier. För att få fördelning brukare och torpare ur ovanen av grupperna nämnda synpunkt, i likhet med vad socialstyrelsen tillämpat vid synes man, utredning i lantarbetarfrågan, kunna räkna tredjedel dessa brukare en en av och jordtorpare såsom företagare och de återstående två tredjedelarna såsom lantarbetare Antalet lönarbetartyp vid jordbruket skulle härpersoner av igenom ökas med omkring 50 000.

Se S00. Medd. årg. 1925, h. 12, sid. 1026.

De helt i annans tjänst arbetande jordbruksarbetarna beräknades vid samma tidpunkt uppgå till i runt tal 220 000 Bland dessa återfinner personer. man i första hand den årsanställda personalen, inemot 110 000, fördelande sig sedan gammalt på de båda kategorierna arbetare med stat och tjänare i husbondes kost. De till den förra kategorien hörande gifta statarna och statdrängarna utgöra de större lantegendomarnas stabila personal och åtnjuta mera förutom viss, per år beräknad kontantavlöning även stat, naturaförv. s. måner i form fri bostad, visst kvantum mjölk dag, spannmål, mjöl, av per ärter m. m. och i regel tillgång till potatisland och trädgårdstäppa. Hustrurna åtaga sig ofta mjölkning på gården och kunna dessutom ställa sin arbetskraft till förfogande vid skördearbete och betskötsel. De till kategorien tjänare i husbondes kost hörande årsanställda manliga och kvinnliga tjänarna erhålla kost och logi hos jordbrukaren och uppbära årlig konta.ntlön. De en olika gruppernas storlek har år 1920 beräknats utgöra 40 000 statare, 50 000 ogifta drängar samt 20000 kvinnliga tjänare; i sistnämnda siffra äro icke inräknade de kvinnliga tjänare, k. innejungfrur, äro anställda s. som uteslutande för husliga sysslor, utan endast k. lands- och mjölkjungfrur, s. vilka förutom visst innearbete i stor utsträckning få ägna sig åt kreaturens och övriga husdjurs skötsel samt jord- och trädgårdsarbete. Medan det ogifta tjänstefolket utgör huvudparten den lejda arbetskraften inom det mindre av jordbruket, förekomma statare huvudsakligen på de större egendomarna. Förutom de till över hundratusentalet uppgående årsanställda behöva emellertid jordbrukarna för längre eller kortare tid året viss tillfällig personal, av såsom sommardrängar, månadsdrängar och daglönare. Många dem arbeta av vid jordbruket större delen året äro dessemellan nödsakade att söka av men sin utkomst på andra områden arbetsmarknaden, vanligen vid olika slags av säsongarbeten. Andra gå från skogsarbete under vintern till vägarbeten, torvmossar o. dyl. under viss tid sommaren för att under hösten deltaga i av skördearbete och tröskning i vissa trakter även betupptagning samt - sepå hösten vid något sookerbruk, då betkampanjen inbryter. Denna jordnare brukets stora lösarbetargrupp är mycket svår att rent siffermässigt avgränsa. Med ledning av 1920 års folkmängdssiffror torde hit kunna räkna omkring man 110 000 personer. Med utgångspunkt från de här framlagda siffrorna över den till socialgruplantarbetare hånförliga delen jordbruksbefolkningen kommer för pen av man

nämnda tidpunkt till i runt tal 270000 därav 250 000 män.

upp personer, Dessa siffror äro, som nämnts, icke fullt exakta och gälla närmast förhållandena år 1920. Ur arbetsmarknadssynpunkt torde därutöver stora delar av folkräkningsgruppen hemmavarande i jordbruksarbete deltagande anhöriga, omfattande sammanlagt 355 000 att hänföra till arbetstagarpersoner, vara kategorierna. Man erhåller sålunda siffran 625000 såsom ett mått på det

högsta antal personer, som kan sägas stå i arbetarställning inom jordbruket. Dess arbetsbehov fylles emellertid icke enbart dessa utan i många fall av även av de i arbetet deltagande företagarna samt hustrurna såväl till företagare som arbetare; enbart antalet arbetarhustrur utgjorde 1920 72 000. Så-

sista kategori att i detta sammanhang beakta äro barnen i åldrarna som en 15 I Vissa trakter det sålunda vanligt, att skolbarn delnärmast under år. är sommarskötseln sockerbetorna. Skörde- eller potatislov kunna taga i av förekomma i skolorna på landsbygden, avsedda just att underlätta dessutom medverkan i jordbruksarbetet. de yngres Ovan meddelade data giva vid handen, att jordbruket, säkerligen i större

utsträckning andra näringar, kan räkna med mycket stora reserver av arän vilka vid tider arbetsbrådska kunna ställa sig till förfogande. betskraft, av Å torde det ligga i jordbruksdriftens natur att kunna bereda andra sidan ökat eller minskat antal beroende på att vissa arbeten rum åt ett personer, kunna drivas eller mindre intensivt. Under tider mindre tillgång på mer av arbetskraft kunna vissa arbeten anstå, under det att rikligare tillgång kan

tillåta upptagande och utförande dylika arbeten. av jordbruksnäringens ålder är dess arbetsmarknad mycket tradi- Bekrytering, På grund av

tionsbunden. Rekryteringen av grupperna brukare och arbetare sker nästan åfrláåâfngåál;

väljer sin faders yrke. Gårdarna gå sålunda arbetskraft. undantagslöst genom att sonen från far till och lantarbetarpojken tvingas ofta redan i unga ofta i arv son, tjäna dräng, stundom med hopp att själv kunna arbeta sig upp till år ut att självständig brukare. Trots att lantarbetet ofta brukat betrakställning som grovarbete, dock vid det tunga arbetet och förtrogenhet tas såsom ett är vana jordbrukssysslor nästan ofrånkomlig förutsättning för med de olika slagen en utkomst vid jordbruket. Av naturliga skäl kommer jordbruket bärgning och därför att själv tillgodose sitt rekryteringsbehov. Därjämte har jordbruket kommit att bli leverantör arbetskraft till exav näringar. På grund den utveckling, det svenska näringspanderande av som och i drag kommit till uttryck i de förut meddelade livet uppvisat som stora befolkningssiffrorna för olika näringar, har sålunda jordbrukets kommunikation med andra arbetsmarknadsområden varit relativt ensidig, i det att avgånfrån jordbruk varit regel, medan strömning i motsatt riktning engen en dast tillfälligtvis förekommit. I den mån den vid jordbruket uppväxande

ungdomen där icke funnit lämpligt levebröd, har den sökt sig över till andra arbetsområden eller emigrerat. Man beräknar sålunda, att jordbruket från 1880 till 1920 fått avlämna icke blott ett antal, motsvarande dess eget hela

födelseöverskott, utan därutöver ytterligare omkring halv miljon personer. en Detta förhållande har givetvis icke kunnat undgå att påverka åldersfördel-

ningen inom jordbruket. Då. från jordbruk mestadels äger inom de arbetsföra åldraravgången rum dessa relativt underrepresenterade vid jordbruket i jämförelse med bena, äro folkningen i dess helhet. Enligt på 1920 års folkräkning byggd underen sökning rörande åldersfördelningen inom olika näringsgrenars befolkning framträder för kvinnorna inom jordbruket, i förhållande till åldersfördelningen inom hela befolkningen, stark undertalighet redan i åldern 15-25 år, medan mänen i ålder alltjämt visa viss övertalighet. I medelåldern, 25-50 år, nen samma en

1 Ernst Höfer, :åldersfördelningen inom olika näringsgrenars befolkning, Stntsvet. Tidskr. ârg. 1928, sid. 1 2 ff.

råder underskott på både män och kvinnor inom jordbruksbefolkningen. Om denna år 1920 haft ålclersfördelning landets hela befolkning, skulle samma som åldersklassen 25-50 år för nämnda år räknat åtminstone 100 000 personer flera. I åldern över 50 år finnes ett icke obetydligt överskott på män, medan kvinnornas siffra sammanfaller med genomsnittet för hela landet. Jord-

bruksbefolkningen uppvisar sålunda ett relativt antal barn större och gamla

personer och underskott på folk i de produktionskraftiga åldrarna. Detta underskott, 1920 avsevärt kraftigare för kvinnorna som var än för männen och

märkbart redan i åldern 15-25 år, under åren efter 1920 ytterligare synes ha skärpts, vilket bl. kommer till uttryck i siffrorna för könsproportionen a. för städer och landsbygd, vilka siffror visa ett för varje år alltmera markerat kvin-

nounderskott på landsbygden.

Enligt den åberopade undersökningen åldersfördelningen av inom olika näringsgrenar skulle den avvikande könsproportionen i olika åldrar vid jordbruket få sin förklaring därav, att flickorna redan vid unga år söka sig till

städerna såsom hembiträden sedan till del återbördas åt jordbruket men en genom giftermål. Männen stanna ofta kvar längre inom jordbruket i sina föräldrars hem eller såsom drängar, de sedan gång söka sig men om en över till

annan näring, torde de i regel förlorade för jordbruket. Därest tidivara en gare gjord undersökning yrkesfördelningen inom olika årsklasser värnplikav tiga ännu äger giltighet, skulle övergången från jordbruk till annat arbetsområde i stor utsträckning äga just under värnpliktsåren rum Nämnda undersökning de värnpliktigas yrkesfördelning om ägde rum i september 1912 på föranstaltande den k. fjärde försvarsberedningen och beav s. rörde 60 514 då i tjänstgöring varande värnpliktiga inom och marinen. armén Dessa. fördelade sig på olika åldrar sålunda:

Under 22 år 22 år 23 år 24 är Över 24 år

Antal 4 287 21 740 17462 14 398 . . . . . . . 2 627

% 7.1 35.9 28.9 23.8 4.3 . . . . . . . . .

Huvudmassan de värnpliktiga befunno sig i åldersklasserna av 22-24 år. Inom dessa de värnpliktiga procentuellt fördelade på de fyra voro stora yrkes-

grupperna på sätt framgår följande tablå. Till jämförelse ha. inlagts som av motsvarande fördelningssiffror för hela befolkningen enligt folkräkningen den

31 december 1910.

Hela befolk- .

väâiäiiiâåäa

.. .

Yrlmsyllpp arDarmési råden

22 24 år âfâzfåefgfå

Jordbruk med binäringnr 43.6 46.4 45.3 42.3 48.4 . . . . . . Industri och bergsbruk 40.0 37.5 40.3 42.5 32.3 . . . . . . . Handel och samfardsel 13.5 13.8 11.8 12.0 13.5 . . . . . . . Allmän tjänst o. fria yrken 2.9 2.3 2.6 3.2 5.8 . . . . . Summa100.0 100.0 100.0 100.0 1111.0

1 Yttranden av den jämlikt Kungl. Majzts beslut den 1 december 1911 tillsatta Fjärde försvarsberedningen jämte vissa utredningar, verkställda pä föranstaltande av nämnda beredning, 1914, publikationens punkt 7: Statistisk utredning rörande värnpliktiges yrkesfördelning m. ma; verkställd inom socialstyrelsen.

till allmän värnplikt rådande siffrorna återspegla Med hänsyn att var synas yrkesfördelningen inom den manliga befolkningen i exercisåldern vid nämnda

tidpunkt. I fråga samtliga värnpliktiga väga siffrorna för jordbruk och om industri ungefär jämnt, dock med viss övervikt till jordbrukets favör. Inom en olika åldersklasserna kan emellertid konstateras successiv förskjutning de en i relativa antalet jordbruksarbetare och industriarbetare, så att den lägsta ål-

dersklassen i tablån, 22-åringarna, uppvisar mycket tydlig övervikt för en jordbruk, vilken övervikt stegvis försvinner och i 24-ärsåldern är alldeles ut-

jämnad. Jordbrukets andel den manliga värnpliktiga befolkningen faller av sålunda med stigande ålder, under det att industriens procenttal ökas. Den i

det föregående berörda övergången manliga arbetare från jordbruk till inav sålunda i utsträckning kunna lokaliseras till värnpliktsåldustri synes stor dern, då de under militärtjänstgöringen i garnisonsstäderna komma i kontakt

med städerna och näringslivet där. Även arbetskraftens tendens till flyttning från jordbruk till andra näom ringar framträdande drag i den svenska befolkningsrörelsen under de är ett femtio åren, denna flyttning starkt påverkad bl. konjunktursenaste är av a. förskjutningarna inom näringslivet. Styrkan i avflyttningen från jordbruket

bestämmes sålunda i mycket stor utsträckning utsikterna till utkomst inom av andra arbetsområden, liksom emigrationen påverkas rådande konjunkturer av i invandringslandet. Under tider stigande industriella konjunkturer, karakav teriserade ökad efterfrågan på arbetskraft och stegrade löner, har omfattav ningen flyttningen från jordbruk till industri varit avsevärt större än under av tider vikande konjunkturer. Under vikande konjunkturer minskas denna avav flyttning märkbart och förbytes stundom i återströmning till jordbruket. De en från jordbruket utflyttade ha i många fall släktförbindelser eller andra person-

liga relationer med yrkesutövare inom jordbruket, vilket kan underlätta för dem

under tider dålig arbetstillgång inom industrien söka sig tillbaka till sitt att av gamla arbetsområde. Obenägenheten att flytta tillbaka är dock oftast så stark,

att arbetarna mestadels kvarstanna i städerna eller industrisamhällena i av-

vaktan på bättre tider och hellre taga risken tids arbetslöshet än släppa av en kontakten med sitt yrkesområde. I mån löneklyftan mellan jordnya samma bruk och industri vidgas eller de sociala förmåner ökas, kunna vara försom bundna med bosättning i stad, minskas förutsättningarna för återströmning en till jordbruk vid tider nedåtgående konjunkturer inom stadsnäringarna. av Den talrika förekomsten inom jordbruket smärre brukningsdelar samt Kombination av säsongkaraktär jordbruket för stora brukare V Jhrdbmk jordbruksarbetets gör att grupper och arbetare samt deras familjemedlemmar icke giver tillräcklig utkomst utan slag, varvid de uppträda antingen så- bete måste kombineras med arbete av annat

självständiga yrkesutövare eller såsom lönarbetare. som De inom vissa trakter vårt land talrikt förekommande arbetarsmåbruav karna sålunda för sin och familjens försörjning mestadels beroende av äro utkomst vad den torvan förmår skänka. Överallt förekommer annan än egna sålunda kombinationen hantverk-småbruk, i vilket fall småbruket huvudsak-

ligen skötes hustru och barn, under det medverkan inskränker sig av mannens

till perioder arbetsbrådska vid jordbruket samt i övrigt till den tid hantav verket det tillåter. Särskilt i de södra delarna landet kombineras småbruav

ket ofta med arbete på de större gårdarna, skötsel

närmast för och upptag-

ning sockerbetor samt skörd och tröskning, arbete inom av men mera industriellt betonade arbetsområden är icke ovanligt. Sålunda tillgodoses behovet

av arbetskraft vid sockerfabriker, vägarbeten, kalkbrott, tegelbruk, torvmossar, 0. s. v. i icke ringa grad småbrukare, särskilt industriarbetet av om är koncentrerat till viss tid året och icke förtager möjligheten av för arbeta-

ren att åtminstone tidvis ägna sig åt sitt jordbruk. I den mån industriarbe-

tet får en avgörande betydelse för arbetarens och hans familjs försörjning,

torde han ur arbetsmarknads- och arbetslöshetssynpunkt sig hänförlig anse till industriarbetarnas kategori.

I trakter med skogsbruk blir arbetet i skogarna av stor betydelse såsom kompletterande försörjningskälla till jordbruket. I den mån skog finnes, kan

den giva arbete med gallring och huggning antingen för jordbrukarens

eget behov eller för försäljning. Vid det fall att skog icke finnes egen eller den icke utgör tillräcklig källa till arbete och utkomst, gå de mindre jordägarna och arrendatorerna under vintern ofta såsom ut skogsarbetare

under drivningssäsongen; de uppträda därvid mestadels såsom körare, vilket

underlättar för dem att till fromma för det jordbrukets egna skötsel hålla sig med häst. I stora delar Norrland spelar detta arbete i skogarna av en nästan avgörande roll för småböndernas och bolagsarrendatorernas försörjning.

För de yrkesutövare inom jordbruket, icke uppträda som såsom självständiga företagare och heller årsanställning eller genom annorledes äro till-.

försäkrade kontinuerligt arbete inom jordbruket, inställer sig likaledes problemet att förskaffa sig arbete till utfyllnad sitt iarbetsår. Jordbrukets av stam av tillfällighetsarbetare förenar sålunda, på liknande de sätt som ägare och brukare jord, vilka icke denna kunna hämta full försörjning, jordbruksav ur arbetet med arbete annat slag. De uppträda av såsom säsongarbetare inom in-

dustri och andra näringar, och deras arbetsår blir fyllt genom hopkoppling

av sysselsättningar på olika områden arbetsmarknaden. Dessa arbetares av ställning yrkessynpunkt är ofta svår att definiera, eftersom ur de i sig förena kompetens för olika slags arbeten och cirkulation mellan genom olika företag och arbetsområden tillgodose det skiftande behovet av tillfällighets- ooh sä-

songarbetare inom näringslivet. Förskjutningar i konjunkturer samt löne- och andra arbetsförhållanden inom arbetsmarknadsområdena komma givetvis att förändra arbetarnas benägenhet och möjligheter till kontinuerlig övergång mellan de olika slagen sysselsättningar. av Kombinationerna jordbruk med arbete av annat ställa sig givetvis ytterst olika inom skilda trakter vårt land och under av olika tidsperioder. Den tidigare på sina håll förekommande hemslöjden har sålunda trängts till-

baka till följd allt hårdare konkurrens

av en från fabriksprodukternas sida.

Det gamla vägunderhållets stegvisa avlösning och ersättande med ett mera modernt vägväsende har likaledes medfört, jordbrukets att möjligheter till

egna säsongutjämnande arbeten denna art reducerats. Ãvenledes av synes på

kommit spela mindre roll såsom extra förtjänstkälla. sina håll fisket ha att en kunna peka på att möjligheterna på andra håll till- Å andra sidan torde man utveckling har sålunda ökat avsättningsområdet för vuxit. Automobilismens vilket bl. verkat stimulerande på trädgårdsodling jordbrukets produkter, a. animalieproduktion. Skogsbrukets intensifiering har i sin mån ökat aroch dikningsarbeten. Den från del samhällsbetsmöjligheterna, bl. a. i form av en och rekreationsmöjligheter oli-

klassers sida ökade efterfrågan på semester- av

stimulerat pensionats- och gästgiverirörelsen, likaka slag, vilket bl. a. synes ökade arbetsmöjligheter för landsbygdens befolkning. ledes ha inneburit de områden, inom vilka utfyllnadsarbeten för jord- Beträffande vissa av för handen, uppträda självägare och arbetare såsom bruksbefolkningen äro arbetstillfällena. Detta gäller särskilt vid skogs- och vägkonkurrenter om flera trakter vårt land arbetsstrider utkämpats mellan arbeten, vilka i av om dessa båda yrkesutövarkategorier. tidigare meddelade befolknings- och arbetarsiffrorna framgick, att Avtals- och Av de löneförhåltredjedelar den manliga jordbruksbefolkningen i ålder omkring två av vuxen landen. självägande jordbrukare och deras hemmavarande barn, och att utgöras av självägande dominera småbönder och lägenhetsinnehavare. Det svenbland de jordbrukets småbrukskaraktär samt det förhållandet, att arbetskraftsbeska utsträckning tillgodoses jordbrukarnas familjemedlemmar, gihovet i stor av detta arbetsmarknadsområde hög grad stabilitet. En ytterligare staver en av faktor vidare traditionen att ordna avtalsförhållandena för de biliserande är fasta arbetarna kontrakterad årsanställning. Den erforderliga mera genom fasta anställningen innebär tryggad utkomst för arbetskraften även under den

arbetsfattiga vintern samtidigt den tillförsäkrar arbetsgivaren arbetssom kraft under den bråda sommarsäsongen, då brist ofta gör sig gällande. Dylika

överenskommelser år komma till användning för såväl gifta statare som

per ogifta tjänare. Torpare med viss dagsverksskyldighet kunna likale- - inräknas i den fasta arbetskraftstillgången, ehuruväl deras antal sedan

des

lång tid tillbaka befunnit sig i stadigt sjunkande. För den årsanställda per-

sonalen utgår kontraktstiden den 24 oktober, till vilken tidpunkt den stora om-

flyttningen inom jordbruket är förlagd. Utöver årspersonalen finnes en unge-

f år lika stor säsong- och tillfällighetsarbetare, vilka representera en mycgrupp ket rörlig kategori på arbetsmarknaden, för vilken anställningsförhållandena

äro mycket lösa. De årsanställda arbetarnas mellanhavanden med sin husbonde ha tidigare

varit underkastade legostadgans bestämmelser. Legostadgan reglerade icke

blott formen för tjänsteavtalet utan även dettas innehåll i väsentliga delar och

hade sålunda ungefär normerande betydelse kollektivavtalens samma som k. allmänna bestämmelser utan att dock reglera arbetstiden och arbetslönen. s. Den första egentliga legostadgan daterar sig från år 1664. Den senast gäl-

lande utfärdades 1833 och upphävdes riksdagsbeslut 1926. Legostadgenom ursprungligen utgjorde ett led i samhällets lagstiftning mot försvarsgan, som löshet och lösdriveri, förlorade så småningom sin tidigare uppgift, vilket bl. a.

hade till följd att den sista stadgan successivt avlöstes att delar och genom

paragrafer av lagen upphävdes olika riksdagsbeslut. Till legostadgans genom minskade betydelse bidrog bl. att jordbrukets anställningsförhållanden a. rönte inflytande den ökade rörlighet och rörelsefrihet, allt av som allmännare kom att känneteckna arbetsmarknaden under inflytande industrialismens av och det moderna kommunikationsväsendets frammarsch. Redan mot slutet av 1800-talet började sålunda betingelserna för legostadgan såsom rättesnöre för jordbrukets avtalsförhållanden undanryekas, och under 1900-talets första decennier kom den speciellt inom de områden jordbrukets arbetsmarknad, av som stodo i livligare kontakt med de expanderande näringarna, att falla helt bruk. Utvecklingen i denna riktning underblåstes ur av faekföreningsrörelsen, enkannerligen lantarbetarnas organisationer, vilka ansågo stadgan innebära ett klavbindande arbetskraften, icke stod i av som överensstämmelse med de avtalsformer, utbildat sig inom övriga delar som av näringslivet. Legostadgan ersattes vid upphävandet icke någon likartad av avtalslagstiftning i modern form. Stadgan hade vid sitt avskaffande närmast karaktären av en allmän för förhållandet mellan arbetsgivare norm och arbetare, och dess formella avlägsnande icke ha rubbat synes avsevärt de traditioner, här som föreligga. Flyttningsdagen den 24 oktober står också alltjämt kvar. Att avbrottet icke blivit kraftigare märkbart torde delvis även bero på att där den kollektiva avtalsformen vunnit tillämpning inom jordbruket densamma i viss mån anpassats efter dettas traditionella förhållanden.

Kollektivavtalet tillämpades inom jordbruket första gången år 1907. Utbredningen denna avtalsform blev dock ringa, och försvann av snart kollektivavtalet inom jordbruket. Under åren 1910-1918 träffades praktiskt taget inga kollektivavtal inom detta arbetsområde. Först på hösten 1919 kommo kollektiva avtalsuppgörelser inom jordbruket åter till stånd, delvis under inflytande av organisationsrörelsen bland lantarbetarna samt den inverkan, jordbrusom kets arbetsmarknad rönte den under efterkrigshögkonjunkturen allmänt av stegrade efterfrågan på arbetskraft. Från år 1919 ha kollektivavtal varit i tillämp-

ning inom jordbruket.

Nu gällande kollektivavtal inom jordbruket beröra direkt omkring 15 000

organiserade arbetare, företrädesvis inom mellersta och södra Sverige. Kollek-

tivavtalet såsom för personliga avtal har emellertid mycket norm ett större giltighetsområde, enär ett stort antal utanför arbetsgivarorganisationerna stå-

ende jordbrukare lägga det i orten gällande kollektivavtalets bestämmelser till

grund för de personliga uppgörelserna med sina arbetare. Kollektivavtalen synas i viss mån ha befrämjat likformigheten i löneförmånerna.

Trots tendensen till likformighet i löneförmåner beträffande olika orter och arbetarkategorier inom jordbruket, finnas dock vissa avvikelser, vilka för-

tjäna uppmärksammas arbet.smarknadssynpunkt. Sålunda ligger lönenivån ur högst i norra Sverige för männen, medan det motsatta är fallet för kvinnorna.

Lönerna äro å andra sidan icke lika höga vinter och på grund sommar av att arbetskraftsbehovet varierar med säsongerna. I första hand gäller detta dag-

lönen för tillfälliga arbetare, där skillnaden uppgår till omkring Även 25 %. för fasta årsarbetare tillämpas i viss utsträckning säsonglöner, i det att en

mindre del kontantlönen månad utgår under vintern, medan motsvaranav per de förhöjning utgår under sommarhalvåret, då konkurrensen arbetskraften om och marknadslönen stiger. Såsom exempel kan nämnas, att vid konår större en årslön 600 kr. lönen kan utgå med 35 a 40 kr. måna-d under vintertant av per halvåret och 65 å 60 kr. under sommarhalvåret.

Lönen för arbetarkategori kan variera inom olika socknar på grund av samma till industri. Sålunda .ställa sig lönerna i städernas närhet och bl. a. närheten i bruks- och industribygder ofta högre ån i jordbruksbygder. En likrena artad företeelse kan konstateras i skogsbygderna, där förekomsten av arbe-

i skogarna minskar lönereduktionen för de tillfälliga jordbruksdaglönarna ten

under vintern. Såsom nämnts, koncentreras omflyttningen den årsanstallda persoovan av nalen till den 24 oktober varje år. Den ogifta personalen uppvisar den största

omsättningen, medan de gifta jordbruksarbetarna äro bofasta. Beträfmera fande den kunna dock förhållandena gestalta sig ganska olika senare gruppen i olika delar landet. Medan flyttningsfrekvensen bland statarna i ex. av södra Sverige låg, uppvisar statarbefolkningen i målarprovinserna en ganår

ska stor omflyttning. Betraktar de stora dragen jordbrukets utveckling efter 1920, speciellt Utvecklingen man av efter 1920 synpunkten dess betydelse för arbetsmarknaden, torde kunna räkna ur av man med den under årtiondena före 1920 konstaterade såväl absoluta relaatt som tiva tillbakagången i jordbrukets befolkningssiffra fortsatt jåmvål efter denna

tid. Utvecklingen i denna riktning har vidmakthållits den expansion, som av förekommit inom andra delar näringslivet och medfört fortsatt dragav som en ning arbetskraft från jordbruket. Detta avlämnande arbetskraft har å av av andra sidan möjliggjorts att jordbruket, speciellt under intryck av den unav der delen 1920-calet mycket prisutvecklingen begränsat senare av ogynnsamma sin arbebskraftsefterfrågan och reducerat arbetsstyrkorna.. Jordbruket har,

liksom delar näringslivet i övrigt, rationaliserat delar sin produkstora av av produktivitetsökning kunnat vidmakthålla och till och med öka tion och genom

sin produktion. Vad angår de olika yrkesutövarkategorierna inom jordbruket torde antalet

och småbrukare icke ha undergått någon minskning. Snasjålvågare, bönder torde kunna räkna med, att småbrukare visat någon ökning rare man gruppen till följd egnahemsverksamheten och den fortgående tendensen till jordstyckav ning och friköpande torp och arrendegårdar. Minskningen synes sålunda av galla arbetargruppen vid jordbruket, utan tvivel i första hand så gott som helt kvinnorna. Inom den manliga arbetarpersonalen torde minskningen ha drabbat

både årsan-stållda och övriga arbetare, vilka de årsanstållda varit de som av i huvudsak fått kånning jordbrukets minskade arbetskraftsbehov. Att jordav brukets och tillfallighetsarbetare samtidigt undergått minskning egna såsongtorde få i belysning den dragning till andra näringar, speciellt dessa ses av som

arbetare varit utsatta för. De olika slags fyllnadsarbeten beroende småbrukarnas ställning på arav betsmarknaden i viss mån ha försvårats till följd jordbrukets vikande synes av

prisnivå, som reducerat utbytet jordens avkastning. Dessa småbrukares beav hov av förvärvsarbete inom andra arbetsområden har sålunda undergått öken ning, utan att alltid tillgången på dylika arbetstillfällen samtidigt stigit. Konkurrensen mellan dessa småbrukare och de rent jordlösa arbetarna den om öppna marknadens arbetsmöjligheter har såsom följd härav skärpts, vilket kunnat konstateras vid bl. väg- och skogsarbeten. I den mån industrien uppvisat a. oförändrat arbetskraft-sbehov eller omläggningar utjämnat ex. genom säsongvariationerna i arbetstillgången, ha likaledes småbrukarnas arbetstillfällen inom detta område minskats. Samma har förhållandet blivit i vissa delar av södra Sverige vid de tider då sockerbetsodlingen och sockerindustrien icke uppvisat ett arbetskraftsbehov tidigare omfattning. En följd denna utveckav av ling har varit, att arbetar-småbrukarnas ställning på arbetsmarknaden i viss

mån försämrats och att deras arbetslöshetsproblem och kommit att mer mer ansluta sig till industriarbetarnas. Till följd den vidgade löneklyftan mellan jordbruket och industrien av har kommunikationen mellan jordbruk och industri blivit allt ensidig, i mer det att återgången från industriarbetet med dess högre lön och kortare arbetstid till det dessa synpunkter sämre ställda jordbruksarbetet blivit allt svåur rare. Sedan arbetskraften gång lämnat jordbruksarbetet, sålunda en synes en återgång förenad med större hinder ä.n tidigare. Endast i den mån vara arbetskraften blivit utslagen i konkurrensen inom industrien eller efter uppnåendet av viss ålder icke kunnat bevara sin tidigare lönestandard har återen strömning kunnat konstateras. Från jordbrukets sida har också ofta höjts klagomål över att in-dustrien drager till sig den arbetskraften,

bästa under det

att jordbruket ofta får nöja sig med sekunda sådan. Benägenheten för säsongmotiverade övergångar mellan jordbruk och andra

näringar synas likaledes ha minska-ts, i den mån det icke gällt arbetare, en som genom eget hem redan varit knuten vid jorden Om arbeten olika slag stå av till de arbetssökandes förfogande, får jordbruksarbetet nästan alltid stå i efter-

hand. Detta kommer bl. till på vårsidan, då jordbrukets behov a. synes av arbetskraft ökar och samtidigt vägarbeten och andra med jordbruket konkur-

rerande arbetstillfällen erbjuda sig. Det inträffar stundom, att jordbrukets behov fylles först sedan andra arbetsmüjligheter äro belagda

1 Till belysning av den skarpare gräns, som uppkommit mellun jordbruksarbete och industriarbete och den därav minskade säsongkombinationen dem emellan, kan hänvisas till tvenne av 1929 års sockersakkunniga upprättade diagram i sakkunnigas Utredning i sockerfrågam Statens offentliga utredningar 1930: 35, sid. 188 0. 200. Det ena diagrammet gäller arbetssäsongerochinkomstväxlingar

för manliga sockerbetskötare i Skåne åren 1928-1929, det andra sockerfabriksarbetare under

samma tid. Sockerbetskötarna försörjde sig huvudsakligen med jordbruks- och liknande arbete, givande en inkomst per levnadsdag av mellan 2 och 6 kronor, stundom mindre men sällan mera. Sockerfabriksarbetarna, vilka liksom betskötarna måste gå. mellan arbeten av olika slag for att skaffa sig utkomst, voro i huvudsak inriktade på, arbeten, givande en inkomst per levnadsdag av mellan 4 och 10 kronor. Den tidigare vanliga kombinationen av betskötsel och kampanjarbete synes, av detta material att döma, bli alltmer sällsynt. Den utveckling, som de i kap. IV sid. 83 ff. publicerade siffrorna för tillgången på manliga lantarbetare utvisat under åren efter 1920 och som skulle tyda på. att denna tillgång skulle ha ökats, kan möjligen delvis förklaras därav, att detta material hänför sig till läget inom landsbygdskommunerna i november månad resp. år, då. varken jordbruket eller näringslivet i övrigt har något större säsongbehov av arbetskraft. Att arbetskraft då finnes disponibel behöver icke innebära, att denna även finnes att tillgå för jordbrukets räkning vid den tid på. året, då. störst, efterfrågan är som

Den minskade benägenheten för jordbruksarbete kommer bl. till uttryck i a. , det förhållandet, att jordbruket kan lida brist på arbetskraft, medan samtidigt

god tillgång på arbetskraft, icke minst sådan, kan förekomma i städer eller ung industri-, brukrs- och stationssamhällen. Dessa arbetslösa utgöras icke endast

söner till industri- och dylika arbetare, utan även ungdom, som vuxit av av inom jordbrukarhem upp

Skogsbruket betraktades tidigare nästan uteslutande binäring till jord- Skogsbruk. som en bruket och i viss mån även bergsbruket. I m-ån trävarurörelsens uppblomstav ring och den moderna och pappersmasseindustriens framträdande har pappersuppmärksamheten i större grad riktats på tillvaratagandet och utnyttjandet av

landets skogstillgångar, varigenom skogsbruket kommit att framstå såsom en

allt viktigare försörjningskälla för befolkningen. Skogarnas betydelse för vårt

land framgår därav, att Sveriges hela areal fast mark, uppgående till av av 41 milj. har, icke mindre än i runt tal 23 milj. har eller 57 % utgöras av skogs-

mark. Den skogsproduktiva markens fördelning på olika ägare framgår av ne-

danstående tablå, i vilken särskilt angivits siffror för olika landsdelar samt

dessutom för skogshanteringens huvudområde i landet, nämligen Norrland, Da.-

larna och Värmland tillsammantagna..

Övriga all- Statsskogar Enskilda skogar Summa männa skogar Har % Har Har % Har

Hela landet 3 917 293 16.9 1 858219 5.8 17 910 688 77.3 23 181200 . . . . . Norrland 3 251050 24.0 863 643 6.4 9 429907 69,6 13 544 600 . . . . . . Svealand 418 052 8.1 347 408 6.7 4 438 640 85.2 ö 204 100 . . . . . . Götaland 248 191 5.6 142 168 3.2 4 042 141 91.2 4 432 500 . . . . . . Norrland, Dalarna och Värmland 3 558 589 21.1 1 077 4:39 6.4 12 204 552 72.5 16 840 60 . . . . .

Hela rikets skogsareal fördelar sig med 19.1 % på Götaland, 22.5 % på Svea-

land och 58.4 % på Norrland, alltså tydlig koncentration norrut. Ser till en man det specifika skogsdistrikt, utgöres Norrland, Dalarna och Värmland, som av omfattar detta icke mindre än 72.6 % hela landets skogsproduktiva mark. av Staten, under förfluten tid ägt väldiga skogsvidder, har för sig bevarat som landets totala skogsmark. Statsskogarna äro huvudsakligen tillfinnan- 16.9 % av des i Norrland, där de utgöra i runt tal fjärdedel skogsarealen. Av staen av tens hela skogstillgång ligga 83 % i Norrland och speciellt i de inre delarna av

de tvenne nordligaste länen, de k. lappmarkerna, inom vilka mindre än s. belägna. Större delen statsskogarna återfinnas sålunda inom de 52 % äro av

enär då samtidigt andra näringar ha sitt största behov och framgångsrikt konkurrera med jordbruket arbetskraften. Jordbrukets minskade efterfrågan på ärsanställd personal gör nämligen, om att dess beroende säsong- och tillfällighetsarbetare blir större och att kåren av dylika arbetare av på landsbygden ökats i relation till ärsarbetarna samt att nämnda kårs arbetsförhållanden i större utsträckning än tidigare prägla jordbrukets och landsbygdens arbetsmarknad och därmed även det statistiska materialet rörande jordbruket. Se Arbetstillgång och arbetslön inom jordbruket år 1929, Soc. Medd., årg. 1930, h. sid.

delar av landet, där avsättningsförhållanden och växtbetingelser mindre äro V gynnsamma. Kategorien övriga allmänna skogar utgöres till närmare hälften sockenav allmänningar; hit höra vidare häradsallmänningar, ecklesiastika skogar, renbetesfjällens skogar, bergverksskogar, städers skogar vissa inrättningars samt och kronohemmans skogar. Tillsamman utgöra dessa endast 5.8 % av landets skogsmarksareal.

Enskilda skogar upptaga huvudparten landets skogsproduktiva mark av eller icke mindre än 77.3 %. I södra Sverige äro de så gott allenahärskande, som utgörande 91 % skogsarealen, i mellersta Sverige sjunker andelen till av ungefär 85 % och stannar i Norrland vid i runt tal 70 I fråga de enskilda om skogarnas fördelning på olika ägarekategorier visar på jordkommissionens en beräkningar byggd uppgift, att till egendomar med mindre 100 har åker än eller mindre än 200 000 kr. taxeringsvärde, hörde 58 % den enskilda skogsav marken. Bolagen hade förvärvat 36 huvudsakligen koncentrerade till Norr-

land och Bergslagen. Egendomar å 100 har åker och däröver representerade endast 6 % den enskilda skogsarealen, ehuru de i vissa jordbrukslän, såsom av ex. Malmöhus och Södermanlands län, nådde till relativt hög andel upp en av skogsmarken.

Till följd av skogsmarkens belägenhet och fördelning på olika ägarekate-

gorier blir skogsbruket till sin natur väsentligt olika i skilda delar landet. av I Götaland och Svealands kustland förekomma relativt få skogsegendostörre mar, och de talrika mindre skogarna i enskild ägo utnyttjas i väsentlig ut4

sträckning blott för husbehovsvirke eller betesmarker. Skogarna i som norra delarna landet, sålunda Norrland samt de inre delarna Svealand Bergsav av lagen, bilda däremot ett flertal betydande förvaltningsenheter i det allmännas

och trävarubolagens händer, varför skogsbruket där kan bedrivas i stor skala.

Med hänsyn härtill och då omkring 73 % den skogbärande marken är beläav gen inom Norrland, Dalarna och Värmland, kommer skogshanteringen i dessa

bygder att tilldraga sig huvudintresset arbetsmarknadssynpunkt, även ur om, på grund långsammare skogsväxt och avkastning, arbetskraftsåtgången av per hektar här är mindre än i landets sydligare delar.

Den under tidigare årtionden bedrivna skogspolitiken i första hand synes ha varit inriktad på ett utnyttjande och realiserande de disponibla skogsav tillgångarna, under det att de skogsvårdande arbetena, såsom gallringar, mera röjningar samt skogsodlingar, intagit relativt underordnad plats. Arbetet en i skogarna utgjordes sålunda huvudsakligen utdrivning och flottning av av Virket och så gott uteslutande förlagt till vintern och våren. Till var som följd härav har skogsbruket tidigare övervägande haft karaktär rent av säsongarbete, lämpligt till fyllnadsarbete under den arbetsfattiga delen mera av året, och fått någon större betydelse såsom näringsgren, vilken skulle kunen na skänka utkomstmöjligheter under året i dess helhet eller åtminstone större en del detsamma. Under vintern ha drivningarna alltid varit ett begärligt av arbete för befolkningen i skogsbygderna, och vinter har i landets en ogynnsam nordliga del kunnat försörjningssynpunkt få lika svåra konsekvenser ur som

.mi-ssväxt i jordbruksdistrikten. Arbetet vid skogsavverkningen utgör nämliviktig källa till kontantinkomst, vilken för många avgörande betygen en är av delse för existensen under den övriga delen året. I den mån skogsbruket av kommit att drivas rationellt och skogarna i allt större utsträckning blivit mera lagda under uthållighetsbruk, har skogsarbetet alltmer förlorat sin karaktär av ett uteslutande säsongarbete och kommit att skänka sysselsättning olika slag av även under andra tider än den egentliga avverkningssäsongen. Enligt 1920 års folkräkning skulle antalet arbetare, bedrevo skogs- och Skogsbrukets som flottningsarbete huvudnäring, ha utgjort 70 173, vilka 53 686 kommo arbetamam som av på Norrland, Dalarna och Värmland. Vid jämförelse med motsvarande siffror för år 1910 kan konstateras mycket betydande ökning, vilken får tagas en belägg på att skogsarbetet i vissa trakter utvecklat sig till ett särskilt som yrke, vilket kunnat bereda sina utövare arbete året runt. Ovannämnda siffror representera emellertid icke hela antalet arbetare, som beredas arbete i skogarna. Skogsbrukets prägel säsongnäring kommer siffav för totala antalet i skogsarbete intermittent sysselsatta att stiga mycket ran högt. Enligt socialstyrelsens skogsarbetarundersökning åren 1913-1914 beräknades antalet i Norrland, Dalarna och Värmland under avverkningssäsongen sysselsatta arbetare till inemot 150 000, varvid vid beräkningen arbetsman av kraftsbehovet utgick från siffror för de framflottade virkesmängderna nämnda år Om utgår ifrån, att proportionen mellan arbetskraft och virkesmängd man alltjämt densamma, skulle antalet inom angivna område vintertid vore nyss sysselsatta skogsarbetare under år ha uppgått till omkring 190 000. Då senare den under hälften 1920-talet konstaterade ökningen flottgodsets senare av av kubikmassa huvudsakligen uppkommit därigenom, att antalet smärre flottgods avsevärt ökat, och då avverkning klenare virke är arbetskrävande i förav mera hållande till kubikmassan än grövre, borde med angivna förutsättningar ovan antalet skogsarbetare ännu större. Härtill kommer, att virket under senare vara år barkas i skogen i betydligt större omfattning än tidigare, vilket icke oväsentligt ökat behovet arbetskraft. Den dessa omständigheter föranledda ökav av ningen torde emellertid neutraliseras det förhållandet, att del virke av en nuuttages sommarhuggningar, vilket medfört förlängning -av armera genom en rbetssäsongen och därmed även ett bättre utnyttjande den till förfogande ståav ende arbetskraften. Antalet skogsarbetare vintertid inom Norrlands, Dalarnas och Värmlands industriskogsområde skulle på ovannämnda grunder numera

kunna uppskattas till omkring 190 000. För bilda sig ungefärlig uppfattning det arbetskraftsbehov, som att en om skogsbruket skapar, har arbetslöshetsutredningen i samarbete med 1928 års skogsvårdskommitté föranstaltat representativ undersökning rörande den om en ungefärliga arbetskraftsåtgången i skogarna inom olika landsdelar och skogssamt under olika tider året. De inhämtade uppgifterna, som närmast typer av hänföra sig till åren 1925-1928, omfatta visserligen endast ett jämförelsevis litet antal skogar olika typer torde dock få någorlunda av men anses repre-

1 K. Socialstyrelsen, Skogsarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden i Värmland, Dalarna och Norrland, utg. 1916.

17-3013952

sentativa. Med ledning denna undersökning, för resultat i detalj av vars mera lämnas ett sammandrag i .säsongkapitlet, kan beräknas, att inom landet i dess helhet skulle krävas i genomsnitt omkring 185 000 skogsarbetare årligen, under förutsättning att arbetskraftsbehovet fördelade sig ungefär jämnt över hela året. På grund av skogsarbetets säsongkaraktär är emellertid behovet avsevärt större under vinterhalvåret än under sommarhalvåret Under februari månad, då drivningarna ha sin största omfattning, kalkylerades skogsarbeen tarsiffra på 388 000, medan september skulle uppvisa den lägsta siffran för någon månad under året, nämligen 84 000. För det skogsområde, Norrsom land och Dalarna representera, beräknades ett genomsnittligt årsbehov 92 000 av skogsarbetare, med högsta antalet., 170000, i februari och lägsta i oktober, utgörande 48 000. Därest hänsyn tages till att sistnämnda siffror icke omsluta Värmland, synes man kunna draga den slutsatsen, att resultaten av den representativa undersökningen bestyrka de i det föregående framlagda siffrorna för det nuvarande skogsarbetarantalet. I detta sammanhang bör vidare framhållas, att det under senaste årtiondet framträtt ett allt starkare behov årsarbetare inom skogsbruket. av Denna ökning synes hittills icke ha medfört någon minskning av arbetskraftsbehovet under vintersä-songen. Även sommarhuggningar blivit vanligare om och medfört viss överflyttning vinterarbetet till sommartid, ha dock andra av förhållanden verkat i riktning mot ökning arbetskraftsbehovet under vinen av tern. Skogsbruket har sålunda, speciellt inom det stora. industriskogsområdet, kommit att bereda ökade arbetstillfällen såväl för den del befolkningen, av som efterfrågar arbete i skogarna hela året, som för personer, speciellt inom jordbruket, som betrakta skogsarbete såsom ett fyllnadsarbete under den eljest arbetsfattiga vintern. Skogsbrukets ökade efterfrågan på arbetskraft har tillgodosetts bl. a. av den arbetskraft, jordbruket avlämnat. Uppkomsten stor skogsarbetarkår som av en har emellertid medfört viss konkurrens skogsbrukets arbetstillfällen melen om lan denna och den bofasta befolkningen. Striderna mellan de syndikalistiska lokala samorganisationerna, de till Landsorganisationen anslutna fackföreningarna och sammanslutningen Arbetets frihet bara vittne därom. Dock kan sägas, att organisationsfrekven-sen bland arbetarna är låg och ytterligare nedgått under år. senare Å andra sidan tillkomsten fast skogsarbetarkår på sina håll synes av en mera kommit att betyda, att den jordbrukande befolkningen i skogsbygden ägnar mera sig åt sitt jordbruk och så mycket deltager i skogs- och flottningsarbetet. Den får numera sälja sina produkter till skogs- och flottningsarbetare, vilka visserligen ha sina hem intet nämnvärt jordbruk. egna men Skogsarbetarlönerna ha efter 1920 i stort sett följt jordbrukets lönekurva. Däremot har den avvikande löneutvecklingen inom industrien kommit att medföra en dragning dit av arbetskraft, och återgång från industri till :skogsen bruk, tillfällig sådan för tillgodoseende behovet under även mera ex. av avverkningssäsongen, har endast förekommit i mycket begränsad omfattning, även arbetslöshet varit förhanden på industriorter i dessa delar landet. Till om av

följd härav har säsongbehovet arbetskraft, speciellt i övre Norrland, icke allav tid kunnat fyllas. Återgång från gruvfälten till skogsarbete torde alltid ha varit sällsynt företeelse, och gäller, att den tidigare icke ovanliga en numera kombinationen stuveri- och grovarbete inom sågverksdistrikten med drivav ningsarbete i skogarna är allt mindre förekommande. I stort sett gäller, att arbetet i skogarna och kommit att frammer mer stå såsom ett självständigt yrke, bl. till följd att arbetet mer och mer a. av industrialiserats. Detta gäller icke enbart i fråga den fastare skogsarbeom tarstammen, vilken sysselsättes med utstämpling, drivning, skogsvårdande gallringar och röjningar i skog, dikningar, skogsodlingar under olika yngre m. m. tider året. Detsamma gäller även flottningsarbetet. I flottlederna sysselav sättas sålunda och yrkesarbetare, vilka huvudsakligen ägna sig åt mer mer dylikt arbete och därifrån få så gott hela sin försörjning. De moderna som som flottlederna kräva ett jämnt och rationellt underhåll, vilket giver arbete även de tider, flottningen pågår. Därtill kommer, att flottningstiderna utsträckts utökning den i medeltal flottade sträckan samt ökning flottningsgenom av av mängderna. Trots att skogsarbete olika slag löne- och andra liknande synpunkter av ur

icke kunnat upptaga konkurrensen med industriarbete, har dock den stigande

efterfrågan på arbetskraft inom skogsbruket och den jämnare arbetstillgången

under olika tider året skapat ökad stam arbetare, som inom skogshusav en av hållningen erhåller full sysselsättning.

I den följande framställningen arbetsmarknaden inom industrien bortses Industri. av från byggnadsverksamhet och hantverk, åt vilka ägnas särskilda redogörelser. Den egentliga fabriksindustrien, vilken det här närmast gäller, är till sin inriktning väsentligen bestämd landets naturliga och har ganska av resurser en utpräglad karaktär export- och kvalitetsvaruproduktion. Industriens lokala av förläggning har därvid i många fall blivit bestämd tillgången på den av råvara malm, timmer, sten v. eller vattenkraft, varav den är i behov. o. s. De stora järnbruks-, sågverks-, och stenindustrierna äro gruv-, pappersmassesålunda nästan uteslutande till finnandes på landsbygden. Omfattningen av industriens förläggning dit framgår bl. industriarbetarsiffrorna, som a. av Visa, att ungefär lika stor del industriarbetarstammen är anställd nu en av vid företag belägna på landsbygd och i städer. Det bör därvid framhållas,

att förskjutning ägt under årens lopp, i det att landsbygdsföretagen en rum tidigare uppvisade den högsta industriarbetarsiffran; utvecklingen har sålunda inneburit snabbare ökning för städernas del, så att utjämning så. småen en ningom kommit till stånd. I fråga industrianläggningarnas geografiska fördelning lämnar kommersom kollegii industristatistik siffror i form uppgifter länsvis samt för vissa städer av

antalet industriarbetare på 1 000 invånare. Största industriarbetarantalet

om i relation till folkmängden hade år 1929 Göteborgs och Bohus län, staden Stockholm, Älvsborgs, Örebro, Malmöhus och Västmanlands län. Minst industrialise-

rade de tre nordligaste länen samt Gotlands, Kristianstads och Skaraborgs voro

län. Av ovanstående uppräkning skulle kunna bibringas den uppfattman ningen, att Stockholm proportionsvis kraftigt industrialiserad ort. Vid vore en en jämförelse mellan Stockholm och andra städer i fråga relativa antalet om industriarbetare i förhållande till folkmängden kom Stockholm emellertid så.-

som nummer 55. Av städerna Tidaholm främst med 363 industriarbetare var på 1 000 invånare; höga siffror visade också Huskvarna, Sundbyberg, Eskilstuna och Bora-s. Industriföretagens inbördes storleksordning framgår tab. 118, av som angiver siffror för åren 1913, 1920 och 1925; bearbetningen de till kommersav kollegium inkommande statistiska uppgifterna industrien utsträckes endast om för vissa år till detta spörsmål

Tab. 118. Industrlföretngens storleksordning åren 1913, 1920 och 1925.

Arbetsställen sysselsättande

T. o. m. 11- 51- 101- 201- 501- Över Summa 10 50 100 200 500 1000 1000

Arbetare Arbetsställen:

Antal 1913 4 729 3 026 696 432 294 59 21 9 257 . . . . . . . . 1920 6 676 8 739 715 471 327 72 22- 12 022 1925 6 505 3 467 663 456 319 58 25 11 493

Procent 1913 51.1 32.7 7.5 4.7 3.2 0.6 0.2 100.0 . . . . . . . 1920 55.5 31.1 6.0 3.9 2.7 0.6 0.2 100.0

1925 56.6 30.1 5.8 4.0 2.8 0.5 0.2 100.0

Antal 1913 21 034 71 912 48 835 61 261 88 828 39 361 29 513 % 744 . . . . . . . . 1920 29 013 87 433 50 142 66 262 102367 49 645 32 519 417 381 1925 28 172 79 752 47 096 63 646 99 077 38 587 35 362 391 692

Procent 1913 5.8 19.9 13.6 17.0 24.6 10.9 8.2 100.0 . . . . . . . 1920 7.0 20.9 12.0 15.9 24.5 11.9 7.8 100.0 1925 7.2 20.4 12.0 16.2 25.3 9.9 9.0 100.0

Största antalet arbetare äro sysselsatta vid företag med arbetsstyrka en av 201--500 man. Antalet företag är störst i med minsta antalet gruppen arbetare arbetsställe; över hälften de redovisade företagen ha sålunda per av en arbetsstyrka på 10 arbetare eller därunder. Mellan de år, för vilka uppgifter förevarande slag föreligga, kunna inga av kraftigare förändringar i den inbördes storleksordningen sägas ha ägt rum,

1 Se K. Kommerskollegium, Industri, berättelse för är 1925, sid. 13. Det kan förtjäna nämnas, att enligt nuvarande grunder för denna statistiks insamling redovisas såsomindustriföretag anläggningar med minst 10 arbetare eller med ett produktvärde av minst 15000 kr. eller en intjänt förädlingslön av minst 4000 kr. Vissa avvikelser gälla dock för bl. a. guld- och silvervarnfabriker och bagerier.

även vissa tendenser torde kunna spåras. Jämfört med förkrigssiffrorna om visa företag med över 1000 arbetare absolut och relativ ökning i en svag antal. De medelstora företagen intaga dominerande plats tidisamma som i fråga det sammanlagda antal arbetare, där finna anställning, gare om som i fråga arbetsställenas antal ha gått något tillbaka, närmast men synas om till favör för den minsta företagstypen, arbetsställen med 10 arbetare v. s. och därunder. Antalet dylika småföretag har sålunda starkt ökat. Anledningen härtill torde i viss mån att söka i redovisning i invara noggrannare dustristatistiken, siffrornas ökning motsvaras säkerligen påtaglig men av en faktisk tillväxt antalet företag den minsta typen. av av Den relativa storleken olika industriägarkategorier framgår nedanståav av industristatistiken hämtade siffror för arbetarantalets procentuella förende ur delning på de skilda åren 1913, 1920 och 1929: grupperna

° Enskild Aktie- Annatbolag, Ekonomisk Ar Kommun staten summa person bolag stiftelse m. m. förening 1913 14.0 76.0 6.1 1.0 1.1 1.8 100.0 . . . . . 1920 10.1 81.2 4.0 1.3 1.2 2.2 100.0 . . . . . 1929 11.1 79.7 4.3 1.6 1.3 2.0 100.0 . . . . .

Även dessa siffror tyda på viss förskjutning mellan de olika kateen gorierna sedan förkrigstiden. En relativ ökning uppvisar sålunda arbetarantalet vid aktiebolag ägda industrianläggningar. Likaså kunna de ekonomiska av föreningarna uppvisa ökning sin andel arbetarantalet, medan grupperna en av av

enskilda personer och annat bolag, stiftelse relativt gått något tillbaka.

m. m. En summarisk bild den industriella verksamhetens omfattning erhålles av siffrorna för antalet arbetsställen samt förvaltningspersonalens och den av egentliga arbetarpersonalens storlek olika år. För åren 1913, 1920 och 1929

äro siffrorna följande:

År Antal" arbets- Förvaltnings- Arbetarstallen personal personal 1913 9 266 30 874 360 744 . . . . . . . . . . . . . 1920 12022 45 685 417 381 . . . . . . . . . . . . . 1929 14 272 49 762 453 244 . . . . . . . . . . . . .

Det råder mycket stor skillnad mellan industri och det förut behandlade en

jordbruket i fråga proportionen mellan antalet företag och företagare

om å sidan och antalet arbetare på den andra. Jordbruket uppvisar sålunda ena ett mycket stort antal självständiga företagare och företagsenheter, medan industrien har ett relativt litet antal anläggningar, till vilka arbetet är koncentrerat. Jordbrukets arbetare ha sålunda mångfald arbetsställen att en välja mellan, under det att industriarbetarna äro hänvisade till ett mera begränsat antal. Gränsen mellan företagare och arbetare är här mycket skaroch någon övergång mellan dessa kategorier den omfattning, som pare, av kan bli fallet inom jordbruket, kan här icke komma i fråga. Endast via

hantverket torde kunna räkna med att en sådan övergång kan äga rum. man Hantverket är därjämte det arbetsområde, framför andra får fylla funksom

tionen fyllnadsarbete för de industriarbetare, icke oavbrutet äro av som sysselsatta inom industrien, vilket bl. hänger med att industrien i a. samman stor utsträckning rekryterar sitt behov yrkesarbetare från hantverket. av Trots den påpekade olikheten mellan jordbruk och industri i fråga ovan om arbetsställenas antal uppvisar industrien den större cirkulationen arbetsav kraft mellan olika arbetsplatser. Industriens arbetsmarknad kännetecknas nämligen av en mycket större rörlighet, vilket sammanhänger med den mindre traditionsbundenhet, utmärker arbetsförhållandena inom industrien, och som den större känsligheten för konjunkturväxlingar, teknik- och efterfrågeförändringar. Industriens Enligt 1920 års folkräkning utgjorde antalet arbetare inom industri, hantarbetar-stam. verk och byggnadsverksamhet 687 994. En jämförelse med års insamma dustriberättelse giver siffran 417 381 för industrien enbart. Skillnaden mellan dessa siffror giva ett approximativt mått på antalet i småindustri och hantverk inkl. byggnadsarbete sysselsatta. Utgår från industristatistiken för belysning arbetarstammens man en av storlek och sammansättning år det att märka, att arbetarpersonalen omfattar både egentliga fabriksarbetare och lager- och transportarbetare. Av dessa var fabriksarbetargruppen störst med 400 000 år 1920, medan lagerpersonalen man stannade vid omkring 17 000. Fördelningen den totala arbetarpersonalen av på industrigrupper olika år mellan 1920 och 1929 framgår tab. 119. I taav bellen ha dessutom medtagits siffror för den rent tekniska förvaltningspersonalen, medan industriens merkantila personal ägnas uppmärksamhet i samband med behandlingen handels- och kontorspersonalen. I fråga den tekniska av om förvaltningspersonalen giver tabellen vid handen, att en mycket kraftig ökning

förekommit från 1920 till 1929. Ökningen utgjorde här 41.0 % mot endast 8.6

för arbetarpersonalen. Den största arbetsstyrkan finnes inom malmbrytning och metallindustri, som omfattar omkring tredjedel hela industriens arbetarantal. Gruppen träen av industri representerar omkring 15 % totalantalet arbetare, närmast följd av av grupperna textil- samt och grafisk industri. Mindre än 10 % hela pappers- av industriarbetarantalet uppvisa vardera jord- och sten-, livsmedels-, läder- och kemisk-teknisk industri samt kraft-, belysnings- och vattenverk. De här uppräknade industrigrupperna giva endast yttre bild induen av striens specialisering. I själva verket förefinnes långt gående uppdelning en av det industriella näringslivet. Såsom exempel på denna mångsidighet kan nämnas, att man i socialstyrelsen år 1915 utgiven yrkesgruppering räken av nade med icke mindre än 1 019 företagsgrenar inom industrien. Av industriarbetarstammen utgöres icke fullt femtedel kvinnor, och en av närmare en tiondedel av samtliga arbetare tillhöra minderårighetskategorien. Inom varje industrigren finnes arbetskraft olika slag, såsom yrkesmän, temav poarbetare, hjälparbetare och hantlangare samt arbetare tillhörande de rena grov- och diversearbetaregrupperna. Industriens växlande efterfrågan på arbetskraft olika kön, ålder och yrkeskvalitet upptages till närmare behand-av ling i delen detta kapitel. senare av

Tab. 119. Personalen inom olika indnstrigrupper och dess förändringar åren 1920/29

Teknisk förvalt- Arbetarpersonal niugspersonal Industrigrupper

i

1920/29 1930/29 1920 1929 1920 1922 1924 1926 1929 1% 1%

1 Grnvor anriknings-

a. 0. N i 11 269 8 283 8 717 8691 10 868 3.6

verk - . . . . . . .

l6504 2514119079 1bf姧evrkfäl"°''f°j 8155+ 13177 17458 16878 13134- 5.0

1 c. Verkstadsindustri 59 876 79 334 92 913 112 406 + 8.1 m. m. . . . . . . Jord- stenindnstri 478 852 + 78.2 40 780 30 568 38 213 41 660 43 729 + 7.2 0. 962 141.1 63 795 50 198 57 098 58 043 63 21,4 0.9 Träindustri 399 + - . . . . 4 Pappersindustri I 38495 33 517 37 220 40 174 44 081 + 14.5 a. . . 912 1 773 + 94.4

4 b. Grafisk industri l 10 823 9 663 10 380 11 174 12 378 + 14.4

. . Livsmedelsindustri. 826 896+ 8.5 40893 41031 41537 43005 45041+10.1

Textil- o. beklädnadsindustri 659 1003 + 52.2 45 742 45 015 50 431 53 357 59 286 + 29.6 . . . . Läder-, hår- o. gummivaruindustri 247 479 + 93.9 17 689 15 097 17 966 18 908 20 835 + 17.8 . . . Kemisk-teknisk industri 505 639 + 26.5 17 116 12 880 13 948 14 340 15 075 11.9 . . - . . . . Kraft-, belysningevattenverk 572 895 + 56.5 7739 6916 7221 7 548 8197 + 5.9 o. . . .

ll 102 15654 41.0 417 381 326221 379 523 406691 453 244 8.6

Samtliga industrigrupper + +

Rekryteringen industriens arbetarstam sker olika inom olika industri- Rekrytering, av utbredning och arbetets Vid industri- tm °°h n på grund dessas lokala art. grupper av t u l av

anläggningar u landsbygden, speciellt - Jarnbruks-, t.. sten- och o saililâltlikiâft.

pa inom gruv-, sag-

verksindustrierna, torde kunna peka på ganska traditionsbunden rekryman en tering att yrket ofta går i från far till .För den uppväxande genom arv son. generationen i dylika samhällen framstår arbetet i eller vid bruket 0. s. v. gruvan såsom det närmast till hands liggande. Vid tider goda konjunkturer för av dessa industrier taga dessa i anspråk all nytillträdande arbetskraft från ar-

betarhemmen i orten och kan dessutom draga till sig folk från den kringlig-

gande landsbygden. Ungdomens inriktning på faderns yrke bevarar och be-

främjar yrkestraditionerna och de personliga förutsättningarna för ett visst

slags arbete, innebär vid tider tillbakagång för yrket hinder för armen av betskraftens övergång till andra arbetsområden. Denna inställning i orter

med endast speciell industri skapar under depressionstider synnerligen en en

l Grupp 1a omfattar: Järn- och andra malmgruvor samt anrikningsverk. 1 b : Verk för framställning av järn, stål och andra metaller. 1 Järn-, stål- och metallmanufaktur, mek. o. elektromek. verkstäder, skeppee w : varv, instrument, guld- 0. silvervarufabriker. 4a Pappersmassefabriker, pappersbruk, kartongvaru- o. tapetfabriker. : r 4b : Grafiska anstalter och boktryekerier.

stel arbetslöshet, och hellre än att söka sig över till annat arbete ha arbetarna

i många fall föredragit att emigrera. Beträffande de till städerna knutna metall-, textil- och läderindustri-v mera erna torde i del fall kunna peka på liknande yrkestraditioner, i det man en men stora hela är bilden här Liksom vid och bruksindustrierna en annan. gruvförekommer givetvis tidvis inflyttning från jordbruket, rekryteringen en men sker i icke oväsentlig grad via hantverket. Efter tids arbete hos hanten en verksmästare söka arbetarna sig ofta in i den egentliga fabriksindustrien med bättre arbetsvillkor. Mindre smides- och reparationsfirmor, skrådderier och skomakerier bli ofta utbildningsplatser för den arbetskraft, industrien som sedan tager i sin tjänst. Handaslöjd och hemindustri kunna likaledes föra fram till industrien. För arbetarna inom de industrier, stå den hant-som mera verksmässiga driften nära, blir därvid hantverket, antingen det vederav börande utövas såsom självständig yrkesutövare eller hantverksarbetare, som en replipunkt under tider arbetsbrist inom industrien. Elasticiteten i tillav gången på arbetskraft är större inom dylika industrier, enär ett kraftigt ökat

behov av arbetskraft kan täckas på hantverkets bekostnad och minskning

en av behovet kan äga på ett för arbetskraften mindre kännbart sätt rum genom den återgång till angränsande verksamhet, i vissa fall är möjlig. Beträfsom fande arbetskraftsutbytet med hantverket torde förtjäna framhållas, att då den stigande mekaniseringen fabriksarbetet ökat antalet tempoarbetare och av maskinpassare, ha möjligheterna för industriarbetares utnyttjande i det yrkesbetonade hantverket reducerats och övergången från industri till hantverk minskats. 4 Den omflyttning mellan olika industriföretag, kan äga antingen på som rum arbetares eget initiativ eller såsom följd förskjutningarna i orderstock och av sysselsättningsgrad vid olika arbetsställen, får helt intensitet och annan omfattning vid företag den stadsbetonade typen. De hantverket eller av mera mer mindre närstående industrierna äro nämligen i flertalet fall förlagdatill städerna och utbyta arbetskraft med hantverk och stundom även byggnadsverksamhet, såsom fallet är inom delar verkstadsindustrien. Arbetsmarknadens av större rikedom på olika utkomstvägar för arbetare inom dylika industrier innebär ett incitament till större omflyttning. Vid de på landsbygden ofta isolerade industrisamhällena har arbetskraften knappast något val mellan olika industriella arbetsställen, och företagens avlägsenhet från varandra utgör

hinder för omflyttning den art, utmärker de till städerna förlagda

en av som industrierna. Kombination Industrien representerar i jämförelse med andra näringar ett ganska avmed annat arbetsområde, inom vilket gränsat huvudmassan av de dit hänförliga arbetarna förvärvsarbete. kunna hämta sin fulla utkomst utan att i försörjningssyfte behöva kombinera industriarbetet med annat arbete. Arbetskraftens specialisering, arbetets förläggning till särskilda fabrikslokaler och inom bestämda tider, arbetslönens höjd

ävensom andra faktorer verka därvid avgränsande att överflödiggöra genom eller förhindra att arbetarna vid sidan industriarbetet bedriva annat förav värvsarbete.

Även industriarbetare sålunda mestadels är helt knuten till sin induom en stri åtminstone under de tider då denna giver full sysselsättning före- - .-komma dock fall, då arbetare med industriarbetet såsom huvudyrke fören arbete annat slag såsom biyrke. Redan i beskrivningen av jordenar av brukets arbetsmarknad framhölls, att kombinationer arbete i jordbruk och av industri kunna förekomma inom jordbruksbefolkningen. Det framgick därav, det i många fall kunde svårt att avgöra, vilket arbetsområde som att vara kunde arbetarens huvudnäring, enär tyngdpunkten kunde växla sägas vara under inflytande konjunkturer, löneförskjutningar dyl. Skulle man våga av o. ett omdöme förekomsten kombinationen jordbruk-industri olika kaom av av raktär, torde det kunna sägas, att det är vanligare, att arbetare inom en jordbruk med detta förenar sysselsättning inom industri än att industrien arbetare kompletterar sin inkomst därifrån med förvärvsarbete hos andra inom

jordbruk. Att industriarbetarna i ökad utsträckning förskaffat sig egna hem eller beretts bostad i arbetsgivaren upplåtna småfastigheter med tillav hörande trädgårdsland samt med möjlighet att hålla fjäderfä och andra husdjur för husbehov betyder icke att jordbruket såsom förvärvskälla fått ökad

betydelse för dessa; i detta fallet har det eller arbetsgivaren upplåtna egna av hemmet med jordlott huvudsakligen betydelse såsom bostadsform, försörj-

ningsform. I de fall kan peka på att industriarbetare tidvis söker sig utkomst man en vid jord- och även skogsbruk, är det så gott uteslutande fråga om arbetare som vid industrier förlagda till landsbygden och med delvis säsongartad karaktär.

Vid del smågruvor, sågverk, tegelbruk är det sålunda naturligt, att en o. s. v. den ojämna utkomsten tvingar till förvärvsarbete vid jord- och skogsbruk. I

den mån industriarbetet kan bedrivas rationellt och säsongutjämning kommera till stånd, minskas beroendet arbetet vid jorden och skogen. mer av I industrier, hämta sin arbetskraft huvudsakligen från hantverket, ersom bjuder givetvis detta möjligheter till fyllnadsarbete, i den mån industrien icke skänker full försörjning. De industriella konjunkturerna bli därvid avgörande

för förekomsten dylika kombinationer. av För det alldeles övervägande antalet arbetare inom industrien äro arbets- Avtals- och

och löneförhållandena reglerade genom av vederbörande arbetsgivar- och arbe- lölmfgågâua

överenskommelser. Organisationsväsendet i tarorganisationer träffade kollektiva nämligen synnerligen utbrett, och inom flera industrier torde praktiskt taget är alla arbetare organiserade. Även i de fall organisationerna icke omfatta vara alla arbetare på arbetsplats läggas dock så gott undantagslöst kolleken som tivavtalens bestämmelser till grund för de personliga avtalen. De för industrien gällande kollektivavtalen innehålla i många fall detaljerade lönegradationer för arbetare olika ålder, kön, anställningstid och yrav keskaraktär med variationer för företag belägna inom olika dyrortsgrupper. Avtalen återspegla därvid splittringen arbetsmarknaden inom industrien, av vilken följd bl. arbetets specialisering och differentiering samt de är en av a. olika förutsättningar, under vilka industrierna arbeta. Industriarbete är så-

lunda icke något enhetligt begrepp, och även för industriarbetare uppresa en

sig därför svårigheter att övergå från ett arbetsområde till ett annat inom industrien. Industriens olika inriktning och lokala belägenhet samt de växlande yrkeskraven, löne- och organisationsförhållandena sönder industriens spränga arbetsmarknad i ett stort antal eller mindre skarpt avgränsade delmarkmer nader. Utvecklingen Tillväxten av de arbetsföra åldrarna 15-65 år inom befolkningen under åren efter 1920. 1920-1930 uppgår till i runt tal 400 000 eller något än 10 %. personer mer Ehuru siffror för industriarbetarantalet icke finnas för år än 1929, torsenare de man dock av tillgängliga siffror kunna sluta, att tillväxten industriav arbetarpersonalen under senaste årtiondet icke hållit jämna steg med ökningen i de produktiva åldrarna. Ser till det industriella arbetarantalets förändringar år från år, visar man tab. 120 en minskning mellan 1920 och 1922 på 22 Den därefter begynnande stegringen var dock icke på långt när lika snabb den föregående nedgången, som och det dröjde ända till 1928 innan arbetarantalet inom industrien i dess helhet korn upp till 1920 års siffror. Den ökning den industriella produktionsav volymen, produktionsstatistiken bär vittne och år 1928 40 Ä varom som var utöver 1920 års nivå, hade sålunda försiggått med anlitande genomsnittligt av mindre arbetskraft produktenhet än tidigare. År 1929 visade fortsatt per en ökning av arbetarantalet, och siffran då 9 % högre än utgångsåret. Givetvar vis har utvecklingen icke varit parallell inom de olika industrigrupperna utan förlupit med större eller mindre styrka. Tabellen giver sålunda vid handen, att fram 1929 tillväxten arbetarantalet varit kraftigast inom textil-, o. m. av läder, och grafisk industri. Lägre arbetarsiffror än 1920 uppvisade pappersbl. och anrikningsverk, järn- och stålverk och träindustri. a. grupperna gruvor Ser till utvecklingen inom produktionsvaru- och konsumtionsvaruinduman strier, kan man konstatera, att arbetarantalet inom de förra till vilka kunna räknas malmbrytning och metallindustri, jord- och sten-, trä-, samt papperskemisk-teknisk industri under depressionsåren föll avsevärt snabbare än inom konsumtionsvaruindustri, i huvudsak omfattar grafisk ingruppen som dustri, livsmedels-, textila samt läder-, hår- och gummivaruindustri. Medan sistnämnda relativt snart kom i arbetarantal före krisen, grupp upp samma som hade ökningen inom flera produktionsvaruindustrierna under icke av 1929 ännu kompenserat de tidigare personalreduktionerna. Sysselsättningen inom konsumtionsvaruindustrierna har sålunda varit jämnare. Det är dock påfallande,

att ökningen i de mera konjunkturkänsliga produktionsvaruindustrierna varit ganska kraftig under de två sista år, tabellen omfattar. som Även industriens relativa arbetskraftsbehov icke lika tidiom är stort som gare, har dock den jämförelsevis löneutvecklingen inom industrien gynnsamma gjort, att industriarbetet alltjämt är mycket eftersökt och att strävan att vinna anställning inom industrien gör sig gällande med minst lika stor styrka som tidigare. Den arbetskraft, tidigare haft anställning inom industrien, och som tidvis där kan erhålla arbete eller räknar med möjligheten att komma in, som söker därför i det längsta hålla sig kvar på industriens arbetsmarknad för att

tillvarataga de möjligheter, eventuellt förefinnas att där skaffa sig arbete som och utkomst.

Tab. 120. Arbetarpersonalen inom industrien åren 1920-1929.

Indemtal: 1.920 100.

Indnstrigrnpp 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 19281929 er

anrikningsverk 100 87 74 76 77 81 77 85 92 96 1 a. Gruvor o. . . . . . 1b. Järn-, stål- metallverk 100 73 69 84 92 91 88 88 89 95 o. . . . . . 1 Verkstadsindustri 100 69 58 69 76 83 89 91 100 108 c. m. m . . . . . . . 100 75 75 87 94 102 102 101 104 107 .Tord- o. stenindustri . . . . . . .

Träindustri 100 73 79 89 90 89 91 94 102 99 . . . . . . . . . . . . 4a. Pappersindnstri 100 83 87 92 97 99 104 108 111 115 . . . . . . . . . . 4b. Grafisk industri 100 88 89 92 96 99 103 107 110 114 . . . . . . . . . Livsmedelsindustri 100 101 100 91 102 102 105 92 107 110 . . . . . . . . beklädnadsindustri 100 84 98 107 110 110 117 122 129 130 Textil- o. . . .

Läder-, hår- gummivaruindnstri 100 79 85 98 102 104 107 109 115 118 o. . Kemisk-teknisk industri 100 78 75 78 81 82 84 83 84 88 . . . . . . vattenverk 100 90 89 90 93 95 98 98 101 106 Kraft-, belysn. o. . . . .

100| 79 7s| se 9s|105 109

Summa

Den inom industristatistiken tillämpade för verksamhets klassi- Småindustri, normen en

ficering såsom fabrikshantering är givetvis schematisk och motsvaras icke av Zgzfláfálfsgâf

lika skarp gräns i verkligheten. Ett företags arbetarantal och tillverken ningsvärde sålunda icke utslagsgivande för driftens karaktär,

äro ensamt var-

för det fullt förklarligt att utanför industristatistiken återfinner föreär man med industriell drift i mindre skala, vilka lämpligen kunna hänföras till tag

kategori med benämningen å i du tri. Denna småindustri har naen s m n s turligen i sin tur någon skarp gräns mot den företagsverksamhet, som van-

ligen går under hantverk och representerar icke industriell namn av en driftsform. För både småindustri och hantverk gäller, att de utövas såsom

självständigt näringsfång med företagare mästare och arbetare gesäller och

lärlingar med utnyttjande material och verktyg och mestadels på av egna verkstad. Stundom kan hantverksarbete utövas i hemmen med tillhjälp egen de familjemedlemmarna, varvid i många fall skulle kunna rubriav egna man denna företagsform för förvärvsslöjd eller hemslöjd till avsalu i motsats cera till den husbehovsslöjden. I de fall detta arbete icke utföres med egna rena material och verktyg och de tillverkade produkterna icke direkt säljas till be-

ställare eller utbjudas på marknaden, utan verksamheten utföres i hemmen

för fabrikants eller affärsledares räkning för avsalu denne, talar en genom

manom hemindustri.

Svårigheten att uppdraga gränser mellan småindustri och hantverk kom- Småindustri

°°h hantverk bl. till uttryck i det statistiska materialet, vilket nödvändiggör en gemer a. behandling dessa vissa synpunkter artskilda driftsformer. Med mensam av ur hänsyn till den särprägel, byggnadsverksamheten uppvisar, och det spesom ciella intresse, densamma kan förtjänt kommer gruppen byggsom vara av,

nadsverksamhet att behandlas för sig såsom särskild del arbetsmarknaav den. Då hantverksstatistik icke finnes för något år 1915, föreligga senare än efter nämnda år inga kontinuerliga uppgifter utvecklingen hantverk och om av småindustri i Sverige. Nissa möjligheter till belysning storleken de till av av industri och hantverk hörande arbetsområden, icke täckas de samtidiga som av siffrorna för den egentliga fabriksindustrien, erbjuder emellertid 1920 års folkräkning. En på denna folkräkning grundad beräkning rörande antalet hantverkare och hantverksarbetare nämnda år giver med bortseende från byggnadsverk- samhet siffra på 54 917 företagare och 204 908 arbetaref Det bör fram- - en hållas, att företagar- och arbetarsiffrorna icke fullt varandra, motsvara enär många här medräknade hantverksarbetare äro sysselsatta hos företagare med huvudverksamhet inom andra näringsgrenar, varför dessa företagare icke med-

räknats i detta sammanhang. Vidare gäller, att olika slag hantverksrörelse av ofta kunna kombinerade under företagare eller drivas i förevara samma ning med annat huvudyrke, jordbruk eller handelsverksamhet. Detta ex. är bl. a. ofta fallet inom sågverks- och kvarnrörelse; likaledes det vanligt, är att ex. mekaniska reparationsverkstäder drivas såsom bihantering till kommunala verk, järnvägs- och andra transportföretag för reparation och underhåll av egna material samt automobil- och velocipedfirmor fl. I flera av m. av dessa och andra fall gäller sålunda, att arbetarantalet icke motsvaras av siffror för idkare. Antalet hantverkare och hantverksarbetare år 1920 inom olika tillverkningsgrenar, sådant det framkommer nämnda beräkning, framur går av tab. 121. De viktigaste hantverksgrenarna skulle enligt detta material falla inom textil- och beklädnadsindustri, träindustri och metall-

industri. Såsom redan nämnts, kan icke erhålla några direkta siffror för hantman verkets utveckling efter 1920. Det framgick emellertid den under avdelning av industri i det föregående redovisade tabellen angående industriföretagens storleksordning olika år, att antalet i industristatistiken redovisade företag av mindre storleksordning år 1925 visade relativt större andel materialet en av än år 1920. Då statistikens undre gräns, mot småindustri och hantv. s. verk, är rent schematisk, torde äga rätt sluta, att de utanför induman även stristatistiken liggande småföretagen tillvuxit i relativ betydelse. Troligt är sålunda, att under år haft icke obetydlig tillväxt den i man senare en av mindre driftsformer bedrivna produktionen. Ett dylikt antagande bekräftas av de uppgifter, föreligga från olika hantverksgrenar. Automobilismens som snabba frammarsch måste sålunda ha inneburit ett kraftigt uppsving för garage- och reparationsverksamhet speciellt i smådriftens form. De inom bagerinäringen rådande förhållandena ha speciellt gynnat uppkomsten av smärre bageriföretag, bl. familjebagerier; enligt socialstyrelsen år 1925 a. en av

1 Beräkningen är utförd av ledaren för kommerskollegii industristatistik ñl. dr. A. Lilienberg och publicerad i Svensk hantverkskalender 1927, sid. 27.

Tab. 121. Antalet hantverkare och hantverksarheture år 1020.

H t k e r förâtlzigire aâlettâlre

a n v e r s g r n a D

1. Metallindustri 9 581 82 678 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Därav: Mekaniskt verkstadsarbete 5893 22 440 . . . . . . . . . . . Elektromekaniskt arbete 322 5325 . . . . . . . . . . . .

2. Jord- och stenindustri 105 11000 . . . . . . . . . . . . . . . .

3. Träindustri 7496 30683 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Därav: Sågverksrörelse 1 500 5 811 . . . . . . . . . . . . . . . . Snickeri 5 042 22 778 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4. Pappers- och grafisk industri 1431 3688 . . . . . . . . . . . . Därav: Bokbinderi, kartongtillverkning 347 1746 . . . . . . . . . Fotografering 930 1 589 . . . . . . . . . . . . . . . . .

5. Livsmedelsindustri 9 703 19406 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Därav: Bageri 3 666 7 813 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Slakteri och charkuteri 3262 5098 . . . . . . . . . . . . Mejerier 1 086 1 961 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Textil- och beklädnadsindustri 12 681 59 681 . . . . . . . . . . . Därav: Trikåstickning 539 5038 . . . . . . . . . . . . . . . . . Sömnadsarhete 11063 48 509 . . . . . . . . . . . . . .

7. Läder-, hån och gummi-uartcindustri 10 346 20 303 . . . . . . . . . Därav: Skomakeri 8 446 14 843 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kemisk-teknisk tillverkning 212 1003 . . . . . . . . . . . . .

Kraft-, belysnings- och vattenverk 860 11 685 . . . . . . . . . . 5 10. Diverse s oss 14 936 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . i Därav: Tvätt och strykning 1401 8640 . . . . . . . . . . . . . . Frisörarbete 1 624 2 641 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Renhållning 28 3655 . . . . . . . . . . . . . . . . . . ä Summa. 54 917 204908

företagen undersökning bagerihanteringen icke mindre än 10 877 lönav voro arbetare anställda vid bageriföretag med arbetsstyrka på högst fyra man. en Slutligen skulle kunna nämnas den utveckling, frisöryrket inkl. skönhetssom och massageinstitut kunnat uppvisa under inflytande vanor och modeav nya riktningar.

Förklarligt kan icke räkna med att alla hantverksgrenar utvecklats nog man likformigt. Det är sålunda icke uteslutet, att vissa gått tillbaka under grenar inflytande konkurrensen från rationaliserad storindustri; vissa slag av en av träförädling och textilindustri torde ha haft känning härav. Det förefaller

dock högst sannolikt, att smådriften såsom helhet gått framåt och kommit att bereda sysselsättning åt ett icke oväsenligt större antal arbetare år än 1920. Hantverksarbetarsiffrornas fördelning på män och kvinnor finnes icke statistiskt fixerad, torde kunna utgå ifrån a.tt den för fabriksindustrien men man gällande fördelningen i stort sett äger tillämpning även här. Livsmedels- och textilfabrikation sålunda i stor utsträckning ett kvinnligt arbetssynes vara område, medan ex. metall-, jord- och sten- samt träindustri i huvudsak torde vara reserverad för männen. I motsats till vad förhållandet är inom industri torde övergång från arbetartill företagarställning och vice ganska vanlig inom hantverket. versa vara Den relativt mångsidigare yrkesutbildning inom ett yrke, kan inhämtas som i ett hantverk eller på mindre verkstad, gör i många fall arbetaren bättre en förtrogen med yrket och giver honom möjlighet att själv kunna uppträda som företagare. Å andra sidan kan säkerligen räkna med viss återgång till man arbetarkategorien, under tider vikande konjunkturer eller hårdare ex. av konkurrens. En sådan återgång kan även framkallas löneutvecklingen, av som kan göra det förmånligt för hantverkare att uppträda lönarbetare. en som I sådana fall torde dock få räkna med att det är den egentliga fabriksman industrien, huvudsakligen utövar lockelse, och detta gäller givetvis i än som högre grad beträffande arbetare än företagare inom hantverket. Industriens behov av yrkesutbildad arbetskraft tillgodoses sålunda i icke ringa utsträckning via hantverket, målsmän också ofta klaga över att hantverket stunvars dom blott får utgöra utbildningsanstalt för blivande fabriksarbetare. Även en om hantverket därvid kan locka med friare arbetsformer och vissa företräden ur arbetspsykologisk synpunkt, utövar dock industriens högre löner och kanske även i viss mån dess arbetstidsbegränsning otvetydig dragning på en arbetskraften från hantverk till industri. Dessa faktorer torde å andra sidan utgöra ett visst hinder för återgång till hantverk under tider tillbakagång en av inom industrien eller omläggningar den industriella driften. Hantverket av kan därför endast i ringa mån räkna med rekrytering från industrien utan en måste själv för yrkesutbildningen den arbetskraft, den behöver i svara av som sin tjänst. Organisations- och avtalsväsendet inom hantverksyrkena uppvisar viss tradition från skråtiden, men såsom allmän regel torde gälla, att såväl fackföreningsrörelsen som de kollektiva avtalen ha. ett procentuellt betydligt mindre giltighetsområde än inom fabriksindustrien. Förklaringen torde till viss del vara att söka däri, att hantverket uppvisar mindre uniformitet än fabriksindustrien och följaktligen erbjuder mindre möjligheter för att kollekgenom tiva avtal avlönings- och arbetsförhållandena. Organisationsväsennormera dets snabba tillväxt under senare år tyder dock på att även hantverkets arbetsmarknad i allt större utsträckning röner inflytande de strävanden, numera av som fackorganisationerna företräda. Lönenivån inom hantverket visar utveckling, i stort ansluter sig till en som industriarbetarlönens förändringar, givetvis under inflytande av den konkur-

arbetskraften, råder mellan industri och hantverk. Löneökningen rens om som inom hantverket dock, tillgänglig statistik att döma, icke ha varit synes av lika kraftig inom industrien. som Rörande det antal på uppdrag arbetsgivare för dennes Hemindnatri. personer, som av yrkesmässigt bedrivna näring mot lön sysselsåttas med tillverkning eller för-

arbetning i sina bostäder eller i arbetslokaler, icke tillhandaav varor egna som hållas arbetsgivare, föreligga icke uppgifter för år än 1912. Enav senare ligt detta år socialstyrelsen företagen undersökning uppskattades anen av talet dylika hemarbetare till 28 953, därav över tre fjärdedelar kvinnor I

samband med de uppgifter, för industristatistiken avgivas till kommerssom kollegium, inkomma uppgifter antalet hemarbetare hos sådana föreäven om ha fabrikskaraktär och sålunda äga redovisningsskyldighet. De tag, som sålunda erhållna uppgifterna medråknas emellertid icke i industriens arbetar- , antal, bli dock föremål för registrering i den årliga industristatistiken. men Antalet dylika för fabriksindustriens räkning sysselsatta hemarbetare utgjorde

för nedanstående år följande:

Industrigrupp 1913 1920 1921 1922 1929

Metallindustri 605 561 494 666 1027 . . . . . . . . . . . . stenindustri 15 Jord- 0. - - - - . . . . . . . . . Träindustri 15 14 12 2 47 . . . . . . . . . . . . . . industri 35 83 10 15 82 Pappers- o. grafisk . . . . . . 41 29 24 15 6 Livsmedelsindustri . . . . . . . . . . beklädnadsindustri 6724 7 568 5671 6047 10 605 Textil- o. . . . . .

gummivaruindustri 425 688 501 459 1029 Läder-, här. o. . . .

Kemisk-teknisk industri 30 12 6 6 . . . . . . . . -

Kraft-, belysnings- 0. vattenverk. - - -- - - . . . Summa 7 875 8 955 6 712 7 210 12 817

Siffrorna visa på icke obetydlig ökning fabriksindustriens hemen av arbetarantal från tiden före världskriget. Nedgången under arbetslöshets-

krisen 1921 och 1922 kompenserades relativt snabbt och siffran för år 1929 låg

43 % över 1920 års nivå.

Därest ovanstående serie berättigad draga några slutsatser man av vore rörande utvecklingen från tiden närmast före världskriget till det totala nu av antalet med hemarbete sysselsatta med inräkning hempersoner, v. s. av arbetare företag, icke tillhöra fabriksindustrien, skulle med uti som man,

gångspunkt från 1912 års siffra på 28 953 hemarbetare såsom ett mått på

förkrigsförhållandena, för år 1929 erhålla siffra på över 47 000 personer. en

1 Socialstyrelsen, Svensk hemindustri, del utg. 1917, sid. 46. Ovannämnda siffra re- K. endast de egentliga hemarbetarna. Utöver dessa konstaterades vid en representativ presenterar obetydligt antal medhjälpare i arbete, vilkas antal uppspecialutreduing förekomsten av ett icke skattades till 14 031. I själva verket skulle sålunda det totala arbetarantalet iden svenska hemindustrien ha uppgått till 42 984 därav 9026 män och 33 958 kvinnor. Hemarbetsunderpersoner, sökningen koncentrerades emellertid närmast till de egentliga hemarhetarna, varför denna siffra i

detta sammanhang medtagits.

I den mån den anförda tablån rätt angiver proportionerna mellan hemnyss arbetets förekomst inom olika industrigrupper, är hemindustrien i övervägande grad koncentrerad till textil- och beklädnadsindustrien viss omfattmen av en ning även inom metallindustri samt läder-, hår- och gummivaruindustri. Inom textilgruppen har hemarbetet sin största utbredning i anslutning till sömnadsoch trikåfabrikerna, inom metallindustrien vid guld- och silvervarufabrikerna samt inom läderindustrien vid skofabriker och pälsvarufabriker. Hemarbetets starkaste absoluta tillväxt sedan 1920 är förlagd till textilindustrien. Det hemindustriella arbetets bedrivande utanför arbetsgivarnas fabrikslokaler möjliggör större frihet för arbetarna att bedriva detta arbete i förening med andra sysslor, och den lägre avlöning, utgår inom hemindusom strien, tvingar ofta till sådan förening flera slags arbeten. Speciellt en av den textila hemindustrien lämnar talrika exempel på yrkeskombinationer. För , hemindustrien i den k. Sjuhäradsbygden i Västergötland är sålunda jords. bruket alltjämt ett viktigt stöd; socialstyrelsens utredning rörande hemav industrien i denna bygd år 1912 framgår, att hemarbetet i större utsträckning var förlagt till tiden oktober-april, då jordbruket krävde mindre arbete, samt att inkomsterna från hemarbetet utgjorde 57 % av den sammanlagda inkomsten i de undersökta hushållen Det torde ha sitt intresse att påpeka, att ett visst utbyte arbetskraft av föreligger mellan hemarbete och fabriksindustri och att hemarbetet und-er vissa förhållanden kan tjänstgöra som arbetsreservoar. Under de för textilindustrien svåra krigsåren förmådde sålunda den inom Älvsborgs län existerande hemindustrien att draga till sig fabriksutbildade yrkesutövare, vilka vid gynnsammare förhållanden för fabriksindustrien kunde återföras till denna. Medan den fabriksmässiga textilindustrien nästan helt måste inställa driften till följd av råvarubrist, kunde nämligen vissa hemindustrien, bl. grenar av a. sömnadsarbete ävensom vissa slag trikåarbete, oförhindrat pågå och o. av m. forceras för tillverkning och tyger surrogat- och annat minderav garn av värdigt material. En på platsen företagen utredning ådagalade, att denna del hemindustrien kunde kvarhålla sin arbetarstam och även i någon mån av draga till sig del arbetskraft, under normala förhållanden skulle gått en som till den fabriksmässigt drivna textilindustrien. Stora delar denna induav stris ordinarie arbetarstam sysselsattes under denna tid mestadels med nödhjälpsarbeten och utbildningskurser, och många yrkesutövare lockades över till andra arbetsområden på grund av den inom andra delar av näringslivet kännbara bristen på arbetskraft. Genom att hemarbetet på detta sätt förmådde omhändertaga en del fabriksarbetare bevarades dessa inom sitt arbetsområde och kunde vid fabriksdñftens återupptagande återföras dit. Småindustri, hantverk och hemindustri erbjuda ett flertal exempel på övergång mellan och kombination av olika yrken. Förhållandena inom och gränserna mellan de olika delmarknaderna tillåta sålunda alltjämt en icke obetydlig rörlighet.

l K. Socialstyrelsen, Svensk hemindustri, del II, Monografier, utg. 1917. 2 K. Socialstyrelsen, Betänkande med förslag till Lag om hemindustriellt arbete, avgivet den 15 juni 1920, sid. 38.

Byggnadsverksamheten är naturliga skäl koncentrerad till städerna och Byggnadsav mycket mångsidigt företrädd, medan lands- V°ksh°t' har där yrkessynpunkt blivit ur bygden i stor utsträckning får nöja sig med mindre specialiserade och mera

mångsidigt inriktade byggnadshantverkare, ofta tillsamman med som jordbruksbefolkningen på platsen ombesörja de för landsbygdens behov - erforderliga byggnads- och reparationsarbetena..

Företagarsidan inom byggnadsverksamheten representeras av ett allt större Arbetarstam-

antal entreprenör- och byggnadsfirmor, vilka arbetet utföres. För ett men genom flertal därvid förekommande specialarbeten anlita dessa byggnadsfirmor i sin

tur andra företagare. Endast i fråga murare, träarbetare och grovarbeom tare gäller att de anställas direkt byggmästaren. Den fortgående specialiav seringen och de stigande kraven på arbetskraften ha framskapat ett tjugutal

olika arbetarkategorier, vilka delvis samarbeta, delvis avlösa varandra under

byggnadsarbetets fortgång. För att giva bild byggnadsarbetarstamen av sammansättning torde kunna utgå från under år 1920 företagen mens man en undersökning husbyggnadsverksamheten av

Undersöker de särskilda yrkesspecialiteter, vilkas samverkan man genom en husbyggnad åstadkommes, torde först böra nämnas nru ra rna; huvudmasdessa tillhöra den egentliga byggnadsindustrien och blott ett fåtal torde san av fast knutna till vissa industrier, särskilt socker-, järn- och cellulosainvara dustrierna. Murarna, vilka företrädesvis arbeta med tegel, måste för att erkännas fullgoda sådana hava varit i yrket minst 3-5 år; på sina håll som iakttages ännu principen, att dessa år skola vara en verklig lärotid och murarlärlingar företrädesvis tagas bland högst 20-23 år gamla mureriyngre, hantlangare, visat intresse för yrket. Bland b y g g n a d s t r ä a r b esom kunna, åtminstone i vissa landsändar, urskiljas dels byggnadstimmerta r n a män, utföra bjälklags-, takstols-, trossbottens-, golvläggnings- och dylika som grövre byggnadsarbeten, samt dels byggnadssnickare, vilka verkställa inredningen lägenheterna; beröringspunkter med vissa arbetarav de senare förete kategorier inom fabriks- och verkstadsindustrien. Timmermän bygga blott hus utan även skepp samt stollgångar i och ett stort antal fabriksgruvor, snickare sysselsättes med tillverkning dörrar, fönster, listverk och andra av byggnadssnickerier, vilkas anpassning och uppsättning ingår bland byggnads-

snickarnas huvudsysslor, liksom talrika träarbetare även finnas bland möbel. fabrikernas, de mekaniska verkstädernas och järnbrukens arbetare fl. Överm. gång kan sålunda ganska lätt ske mellan olika träarbetaryrken och därigenom yrket läras på kortare tid än de 3 å 4 år, det eljest kräves att minst ha som varit i arbetet för att betraktas yrkesduglig byggnadsträarbetare. Unsom der rubriken b d b t sammanfattas övriga med själy g g n a s g r o v a r e a r e byggnadsstommens åstadkommande sysselsatta arbetare, vilkas huvudmasva utgöres icke yrkesutbildade arbetare, stående i nära gemenskap med den sa av till tillfälliga arbeten hänvisade stora grov-, lös- eller divermera gruppen av searbetare. Byggnadsgrovarbetarna i här använd bemärkelse kunna emeller-

tid lämpligen uppdelas i tvenne huvudgrupper, nämligen hantlangare och

grundläggningsarbetare i vidsträckt betydelse. H t l r a ha till a n a n g a n

uppgift att förse och i någon mån även träarbetarna med nödigt

murarna och utgöras sålunda huvudsakligen kalksläckare och bruks-

rial av

1 Den följande framställningen är väsentligen grundad på byråchefen Bertil Nyströms för byggnadsarbetarsakkunniges räkning utförda undersökning rörande husbyggnadsverksamheten iSverxgcs städer och stadsliknande samhällen Statens offentliga utredningar 1922:2.

18-3013919

beredare samt bruks- och tegelbärare. De sistnämndas arbete tunga har i våra dagar särskilt å större nybyggnader avsevärt inskränkts moderna hissgenom och andra transportanordningar, liksom grävmaskiner och decauvillematerial

delvis ersatt spadar och skottkärror och därigenom väsentligt underlättat grund-

läggningsarbetena. Dessa åvila i första hand j d h k vilka 0 r s c a t a r n a, ha att avplana tomtytan och utföra grundgrävning samt bortskaffa den

uppgrävda jorden. Påträffas berg och större stenar, kräves dock för deras

undanskaffande biträde b ä i b t vilka av e r g s p r n g n n g s a r e a r utgöras av den för skottlossningen ansvarige berg- och laddarbasen samt hans bi-

träden borrarna. Nära dessa stå å t vilka utföra g r s e n s m u r a r n a, grund- och trumläggningsarbeten och dylikt natursten och därför måste av även äga kunnighet i enklare stenhuggningsarbeten. För huggning byggnadsav sten, utförande ornament samt dörr- och fönsterinfattningar i sten och dylikt av krävas dock fullt yrkesutbildade t h Moderna grundläggs e n u g g a r e. nings- och byggnadsarbeten utföras ofta med betong, vilken beredes betongav blandare och betongstampare. Dessa räknas till b vilkas c e in e n t a r e t a r n a, förnämsta representanter äro de yrkeslärda cementgjutarna, medelst som cement lägga golv, gjuta trappsteg, valv och dylikt. J ämställda med dessa äro f l t b t vanligen fördelade i asfaltläggare, efterrivare samt a. s a a r e a r n a, asfaltkokare och hjälparbetare. Cement- och asfaltarbetarna stå dock liksom deras vanliga arbetsgivare cementgjuterierna på övergången mellan bygg- nads- och fabriksindustri, i det att de vid sidan utearbete jämväl i stor utav sträckning utöva verkstadsarbete.

Detta sistnämnda gäller i kanske ännu högre grad de ännu återstående om hjälp- och hantverksfack, vilka krävas för färdigställande husbyggnad. av en Talrikast bland dem äro å l i b t ehuru dessa betydande m e r a r e a r n a, av en del har arbete och anställning inom den mekaniska verkstadsindustrien, vagnmakeriet, möbelindustrien och andra tillverkningsindustrien, där grenar av måleriarbeten ett eller annat slag krävas; ett för sjöstädernas målare kaav rakteristiskt säsongarbete är vidare den omedelbart före seglationens öpp-

nande regelmässigt återkommande fartygsmålningen. Man har här att göra

med ett hantverksfack, kräver 4 å 5 års lärotid och inom sig sluter åtsom skilliga specialiteter, nämligen dels vanliga och vagnsmålare, dels rumslackerare, dels k. specialister, vilka uteslutande arbeta i limfärg eller med s. ådring och marmorering samt skyltmålning. Lika lång utbildningstid som

målarna hava bleck- och plåtslageriarbetarna. Dessa utföra

inom byggnadsbranschen taktäckning, fasadbeslagning, uppsättning av spiselkupor, uppläggning takrännor vid sidan denna verkav m. rn., men av samhet spelar för de flesta bleck- och plåtslagerier det i tillverkning alleav handa kärl och föremål järn, bleck eller plåt bestående

av verkstadsarbetet

en betydande roll. Likartade äro förhållandena för d vilkas bism e ern a, träde kräves vid större byggnadsföretag för utförande järnkonstruktioav inläggning järnbalkar eller dylikt. Nära berörda metallarbetare ner, av nu

stå de med indragande av gas-, vatten-, avlopps- och värmeledningar sysselsatta r ö r a r b e t a r n a. Bland dessa kunna urskiljas tre nämligen

grupper, grovarbetare, vilkas arbete är att upptagande sättning genom av gravar, av brunnar eller dylikt möjliggöra det egentliga rörläggningsarbetet, hjälpare,

vilka utföra hantlangningsarbetet och efter 3 å 4 års lärotid pläga anses mogna att själva erhålla verktyg, samt slutligen de egentliga rörarbetar-

na, vilka i sin ordning efter yrkesålder och kompetens att utföra arbete

egen hand pläga indelas i olika löneklasser, vilket jämväl gäller de vid om rörentreprenörfirmornas verkstäder anställda smides- och metallarbetarna. I

mycket likartade äro arbetsförhållandena för de l k t ri k t ö-

e e s a m o n

re rn a, bland vilka kan skilja mellan sådana, utföra installationer man som

för belysning och kraft, och sådana, vilka uppsatta telefon- och ringledningar, åskledare m. Medan dessa svagströmsmontörer äro av mindre bem. tydelse för byggnadsindustrien, spela starkströmsmontörerna där viktig en roll. För detta yrke torde krävas åtminstone tre års utbildningstid. I samband med bostadshusens ökade utrustning med moderna bekvämligheter och den elektriska energiens växande ianspråktagande för belysnings- och kraftändamål jämväl på landsbygden ha montöryrkena under senare år visat en rask utveckling, låt att denna på sista tiden visat tendens att stagnera. På vara grund den ökade användningen av centraluppvärmning gäller det motav satta k ak l k k t och särskilt den detsamom e u g n s rn a a r y r e gren av ma, som representeras av de sättare, vilka hava utearbete med uppsättning eller reparation kakelugnar, spiselinramningar och dylikt, som tillverkas av f0rmarna i större eller mindre kakelfabriker. En likartad kombinaav tion mellan fabriks- och uppsättningsarbete företer jämväl det, ofta i förening med förgyllareyrket bedrivna l ä t ri f k för vilket kräves g a s m s e a c e 4-5 års lärotid. En egenartad hantering utöva slutligen t k t ö s u c a r e rvilka i våra tre storstäder äro företrädda såsom särskilt fack. Å verkna, staden sysselsättas dessa gipsarbetare med gjutning taklister, takrosetter av och andra gipsornament, vilkas uppsättning är deras andra huvudsysselsätt-

ning. Nämnas må slutligen, att för transport byggnadsmaterial och bygg-

av nadsavfall kräves vid varje husbyggnad eller husrivning biträde ett ganska av stort antal å k i b t med kärror eller lastautomobiler. e r a r e a r e vagnar,

Det låter sig icke göra att på grundval 1920 års folkräkning exakt fastav ställa storleken arbetarantalet inom de olika byggnadsarbetargrupperna. av Där ha sålunda yrkesutbildade sammanförts med hantlangare, ex. murare cementgjutare, grundläggare och dylika, varjämte ingen särskild redovisning

lämnats för speciellt inom byggnadsverksamheten sysselsatta bleck- och plåt-

slagare, rörlednings- och andra metallarbetare, elektriska montörer fl. En m. ungefärlig uppskattning de olika byggnadsarbetargruppernas storlek år av 1920 torde dock kunna erhållas, till komplettering folkräkningsom man av materialet utnyttjar bl. uppgifter rörande antalet kollektivavtal berörda a. av arbetare vid årsskiftet 1920/21. Resultatet dylik uppskattning, utsträckt av en till att även gälla fördelningen på landsbygd och städer, giver följande siffror:

Arbetarantal Arbetargrupper Landsbygd Städer Hela riket

Murare 3 300 3 700 7 000 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Träarbetare 14 700 6 100 20 800 . . . . . . . . . . . . . . . . . Grovarbetare inkl. grundläggare, cementarb. m. ñ. 6 600 7 700 14 300

Målare 5 700 6 500 12 200 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bleck- och plåtslagare 800 1 700 2 500 . . . . . . . . . . . . . Förgylleri- och glasmästeriarhetare 170 670 840 . . . . . . . Kakelugnsmaknre 240 510 750 . . . . . . . . . . . . . . . Rörledningsarbetare 500 2 000 2 500 . . . . . . . . . . . . . . Elektr. montörer 1 000 4 000 5 000 . . . . . . . . . . . . . . . Summa 0:a. 33000 33000 66000

Enligt denna beräkning skulle antalet husbyggnadsarbetare i riket år 1920

ha utgjort omkring 66 000, fördelande sig med ungefär lika stort antal på

landsbygd och städer. Några direkta siffror för byggnadsarbetarnas antal under år föreligga icke. För att bilda sig uppfattning i vilken senare en om riktning utvecklingen har gått, emellertid kunna utgå från siffrorsynes man för byggnadsproduktionens omfattning under tiden efter 1920. Dylika na siffror föreligga emellertid icke för hela riket utan endast för stadssamhällevarför närmast får bedöma arbetarantalets utveckling med ledning na, man dessa siffror. Troligt är dock, att landsbygdens byggnadsverksamhet förav blivit ungefär konstant och sålunda icke nämnvärt påverkat slutresultatet. Enligt socialstyrelsens statistik beträffande bostadsproduktionen i rikets stadssamhällen skulle absoluta antalet år tillkomna eldstäder ha visat kontiper en

nuerlig stegring från 14 400 och kök år 1920 till 48 200 år 1929. Då

rum 1913 års siffra 28 000, måste 1920 års siffra troligen till följd hyresvar - av lagstiftning samt under året rådande arbetskonflikt varit onormalt låg. Åren efter 1920 uppvisa ständigt stigande bostadsproduktion, varvid en är att märka, att de under denna tid mycket omfattande ombyggnads, moderniserings- och underhållsarbetena icke komma till uttryck i dessa siffror. Då därtill kommer, att rationaliseringen inom byggnadsindustrien, på grund yrkets av hantverkskaraktär, icke kunnat få en omfattning tillnärmelsevis beav samma tydelse inom den egentliga industrien, måste utvecklingen ha medfört som en ökning arbetarantalet. Hur stor denna öknig varit, låter sig icke med säav kerhet fastställa, troligt är, att den rört sig 15 000 a 25 000 men om man. Husbyggnadsarbetarstammen skulle sålunda under år ha krävt senare en arbetsstyrka på 80 000 a 90 000 man. Då bostadsproduktionens ökning väsentligen hänfört sig till de större städerna, måste ökningen byggnadsarbetarnas av antal så gott helt ha fallit på dessa. som Rekrytering Rekryteringen yrkesarbetargrupperna inom byggnadsindustrien tillgodoses av och omñytti huvudsak relativt traditionsbunden lärlings- och yrkesutbildning inning. genom en om vederbörande yrke. Efter ett visst antal läroår har sålunda arbetskraften betraktats såsom utlärd, och uppflyttning i yrkesarbetarens kategori har även kunnat ske via hantlangare och hjälparbetare. Städernas behov grupperna av yrkesmän har dessutom stundom kunnat tillgodoses inflyttning sågenom av dan arbetskraft från landsbygden. Rekryteringen byggnadsarbetarkåren i av Stockholm vittnar sålunda härom, i det att murarfacket i stor utsträckning tillförts arbetskraft från Dalarna och byggnadssnickarkåren från Småland. Denna inflyttning hade tidigare utpräglad säsongkaraktär, enär arbetskraften nären mast sökte sig till Stockholm under själva byggnadssiisongen under den men arbetsfattiga vintern mestadels återvände till hemorten. Dessa årliga förflyttningar torde under år ha avtagit att arbetarna blivit bofasta senare genom mera på arbetsorten. Deras prägel byggnadsarbetare har härigenom blivit av rena starkare markerad, och kombination byggnadsarbete med annat arbete torde av i motsvarande grad ha minskats. Byggnadsarbetarstammen är icke uteslutande hänvisad till arbete inom den egentliga bostadsproduktionen utan kan även i vissa fall erhålla yrkesarbete inom delar fabriksindustrien. Det är härvid fråga arbete elav om av samma ler närbesläktat slag och sålunda icke några yrkesöverflyttningar. I den om

mån industriförbundsprincipen blir allt allmännare realiserad inom fackföreningsrörelsen, torde emellertid sådan övergång förutsätta överflyttning en mellan olika fackförbund att arbetares hemhörighet inom en viss ingenom en dustri och hans yrkeskaraktär blir avgörande för organisationsgränserna. Den förut konstaterade utökningen bostadsproduktionen har allt att av av döma icke kunnat försiggå utan tillströmning ny arbetskraft till byggnadsav facken. Denna tillströmning har stimulerats de relativt höga arbetslönerna. av Utsikterna att komma i åtnjutande dem ha. sålunda ansetts kompensera av såväl väntan på nyanställning arbetslöshetsrisken i allmänhet inom facket. som Strömningen arbetskraft har under den senaste tioårsperioden av allt att av döma endast varit riktad mot byggnadsverksamheten, medan däremot någon avsevärd avflyttning därifrån ha förekommit. synes Möjligheterna att vinna arbete och utkomst inom byggnadsfacket äro emellertid, såsom i annat sammanhang visas, starkt beroende den kontrollerande verkav samhet, fackorganisationerna och arbetslagen utöva. Dessas bestämmandesom rätt torde sålunda inom denna näringsgren vara bland de längst gående av något arbetsområde, vilket bl. medför starka begränsningar i möjligheterna att a. vinna tillträde till facket. Denna kontrollerande verksamhet gäller icke endast yrkesgränserna utan även de lokala gränserna inom vederbörande yrkes arbetsmarknad, vilket sålunda innebär kraftig beskärning ortsrörligheten. en även av Denna långt gående uppdelning arbetsmarknaden inom byggnadsindustrien av skapar ett stort antal sinsemellan avgränsade delmarknader, inom vilka de där förefintliga arbetarna arbetstillfällena för sig. Givetvis ställa sig förreservera hållandena olika i olika delar landet; längst torde marknadsavgränsningen av ha nått i de större städerna. Med hänsyn till behovet cirkulation och tidvis av förstärkning arbetsstyrkan exempel på, detta behov endast får av möter man att tillgodoses inom det delområdet, vilket sålunda nödvändiggör en arbetaregna inom varje delområde. Eftersom de olika delområdena äro sinsemellan reserv relativt avskilda, uppstå ett stort antal arbetslöshetsfick0r på byggnadsarbetsmarknaden. Om det arbetskraftsbehov, byggnadsindustrien uppvisar som under intryck bostadsproduktionens ökning, i det föregående uppskattats till av 80 000 å 90 000, är det till följd angivna förhållanden icke uteslutet, - av nu att omkring hundratusentalet äro avdelade på byggnadsarbetsmarkpersoner naden. Den starka dragningen till byggnadsindustriens arbetsmarknad och den förefintliga såväl yrkes- ortssynpunkt kraftiga splittringen av - ur som denna marknad kunna i viss mån förklara, varför byggnad-sfackens arbetslöshetssiffror icke undergått reduktion, motiverad produktionens en som synes av faktiska utveckling. Redan den föregående skildringen har framgått, att organisationsväsen- Organisaav betydande roll inom byggnadsverksamheten. Siffrorna för tionsväsen det spelar mycket en och löneutmedlemsantalet inom de olika byggnadsarbetargruppernas facksammanslut- veckling. ningar visa för åren efter fredskrisen kraftig stegring, under inflytande av en den starka ökningen arbetarantalet inom näringen. Den av organisationerna av bedrivna kontrollerande verksamheten på arbetsmarknaden har följaktligen icke inneburit ett generellt utestängande nytillströmmande arbetskraft komav men

I

mit till uttryck i kraftig reglering såväl tillflöde omflyttning en av som av arbetskraft, något påverkat bl. löneutvecklingen. Vid bedömandet densom a. av na bör man emellertid uppmärksamma, att genomsnittstalen för arbetsförtjän-

sterna inom byggnadsindustrien i den socialstyrelsen publicerade lönestatistiav ken innesluta betydande lönevariationer för olika och olika orter. Den grupper splittring arbetsmarknaden, för vilka de olika lönenivåerna uttryck, av äro ett kommer sålunda icke till i statistiken. Tydligt emellertid, de arbets-synes är att löshetsrisker, kunna förenade med byggnadsarbetet, i stor utsträckning som vara kompenseras förtjånstmöjligheterna under tider arbete. Den livliga byggav av nadsverksamheten och den tendens till säsongutjämning, i ett följande som man kapitel sig kunna konstatera, ävensom den fackorganisationernas anser av styrka möjliggjorda lönepolitiken, ha sålunda för stora byggnadsarbegrupper av tare medfört, att icke blott timförtjänsten utan även löneinkomsten år per är bland de högsta, någon arbe-targrupp kan uppvisa. som

Väg- och Anläggningsarbete inom järnvägs, väg- och vattenbyggnadsbranschen samvattønbygg- manföres i statistiska bearbetningar ofta med husbyggnadsverksamheten till nadsarbete. en gemensam grupp. Med hänsyn till de mycket artskilda områden, de som båda slagen sysselsättningar representera, det dock motiverat vid av synes att en arbetsmarknadsskildring behandla dem för sig. Redan det förhållandet, var att husbyggnadsarbetarna mestadels äro knutna till viss ort, medan en vågbiyggnadsarbetarkåren är ambulatorisk giver de båda arbetsmarknadsommera rådena helt olika prägel. en Genom de mycket omfattande järnvägsbyggnadsarbetena under 1800-talets

senare hälft skapades särskild på dylika arbeten inriktad arbetarkår, vilken en förflyttade sig allt efter järnvågsbyggandets fortskridande. Kåren torde så

småningom ha erhållit mycket kraftig rekrytering och uppdelats på olika en grupper, verksamma inom skilda distrikt landet. En del dessa av av arbetare så småningom ha vunnit anställning vid de olika järnvägsförvaltsynes ningarnas banavdelningar för tillsyn och underhåll redan utlagda järnvägsav linjer; de ha härigenom blivit bofasta. Anlåggningsarbetarkåren fann mera sålunda före världskriget sin huvudsysselsättning vid järnvägsbyggnader, medan dylik däremot endast i mindre omfattning erforderlig för vanliga en var vägarbeten, vilka de väghållningsskyldiga mestadels ombesörjde med anlitande

endast av eget folk. Endast för städernas del förefunnos kårer och av vägvattenbyggnadsarbetare, anställda vid städernas byggnadsförvaltningen.

Jårnvägsbyggandets tillbakagång samt omläggningen och ökningen landsav vagsbyggandet och vägunderhållet under inflytande den moderna motortrafiav kens frammarsch har under efterkrigstiden förflyttat tyngdpunkten i anlägg-

ningsverksamheten över på vågväsendet. Vad kraftigt bidragit härtill har som varit, att naturaväghållningen kommit att alltmer med i moderna och ersättas rationella former bedrivna vägarbeten. Efter väghållningsbesvärets suocessiva

avlyftande från år 1921 ha sålunda dessa arbeten kommit att mera omedelbart åvila de olika vägdistrikten, vilka till sitt förfogande haft vägkassor med rik-

ligt tillflöde från automobilskattemedlen. Naturaväghållningen, vilken huvud-

sakligen verkställdes jordbrukarna med eget folk, har under de allra senaste av åren förlorat nästan all betydelse för landets vägväsende, och i dess ställe ha vägdistrikten övertagit arbetet. Detta kan därvid utföras antingen i vägstyrelregi eller överlåtas på entreprenad. I båda fallen förutsätter arsernas egen betets bedrivande anställning yrkesmässiga vägarbetare; ifråga om entrepre av nadarbete kan dock tillämpa småentreprenadsystem, som innebär, att man s. vägunderhållet bortackorderas eller bortauktioneras åt inom distriktet boende lantbrukare dyl., vilka i regel utföra körslor och annat arbete med hjälp av 0. eget folk. I den mån vägunderhållet överlämnas till större entreprenör eller en utföres i vägstyrelsens regi, skapas betingelser för uppkomsten av en säregen skild vägarbetarkår. Medan den gamla järnvägsbyrggnadsarbetarkåren under de senaste tjugo åren ständigt minskats, har sålunda på ett angränsande område uppkommit ett nytt och starkt markerat arbetskraftsbehov. Arbetets närbesläktade art torde ha inneburit möjligheter för arbetarnas övergång från järnvägs- till landsvägsbyggnadsarbete. Det moderna vägväsendets efterfrågan på arbetskraft har emellertid varit så kraftig, att detta arbetsområde krävt ett icke ringa nya nytillskott arbetskraft. av Ett mått på järnvägsbyggnadsarbetenas minskade betydelse för anläggningsarbetarkåren har i arbetarsiffrorna vid statens järnvägsbyggnader. Geman nomsnittliga antalet vid dylika järnvägsbyggnader anställda arbetare utgjorde 2 470 år 1913 och höll sig åren 1920-1925 bl. till följd av statliga man - a. extraarbeten för motverkande arbetslöshet inom denna kår ännu vid en av -siffra omkring 2 500 för att därefter kraftigt nedgå. Siffran för 1928 av man 1437 och för 1929 l 234 De vid statsjärnvägarna för underhållsvar man. arbeten vid redan färdiga järnvägssträckor anställda anläggningsarbetarna visade veterligen icke en lika kraftig minskning. Antalet anläggningsarbetare vid enskilda järnvägsbyggnader och banavdelningar är icke känt torde ha men uppvisat än snabbare minskning än vid statsjärnvägarna. Den vid vattenen fallsverken anställda arbetsstyrkan utgjorde år 1913 2 700 man och har under år i genomsnitt icke uppnått tusentalet; dessa siffror innesluta emelsenare lertid icke endast anläggningsarbetarna. de rena Enligt 1920 års folkräkning utgjorde antalet väg- och vattenbyggnadsarbetare i riket i det närmaste 24 000, därav 16 000 på landsbygden och 8000 i städerna. I dessa siffror ingå dels de ovannämn-da arbetargrupperna vid allmänna och enskilda järnvägar samt vid vissa andra av statens kommunikationsverk, dels väg- och vattenbyggnadsarbetare i kommunal tjänst samt dels Vägarbetare, förnämligast på landsbygden, med ambulatoriskt arbete. Den sistnämnda utgjorde grundstommen till den vägarbetarkår, under gruppen som år uppstått inom olika delar landet till följd vägväsendets förut senare av av skildrade omläggning. Denna vägarbetarkår har säkerligen aven mottagit tillskott järnvägsbyggnadsarbetare, vilka till följd anläggningsarbetets av av nyinriktning funnit bättre utkomst inom vägvåsendet. Tillväxten av Vägarbetarkåren torde emellertid huvudsakligen kunna hänföras till övergång av landsen bygdens grovarbetare till Vägarbete.

Enligt en av socialstyrelsen gjord kalkyl vägarbetarnas antal, skulle av man kunna uppskatta årsbehovet arbetskraft till något än 20 000 personer av mer Av dessa årsarbetare skulle något mindre än hälften sysselsatta med vara vägbyggnads- och vägförbättringsarbeten, medan det något större antalet, mellan 11 000 och 12 000, behövliga för vägunderhållningsarbeten. På grund vore av vägarbetets mycket säsongbetonade karaktär omkring tre fjärdedelar - av de i Vägarbete deltagande arbetarna kunna betecknas såsom säsongarbetare beräknas emellertid, att det faktiska antal finna arbete inom personer, som vägväsendet, är åtminstone dubbelt så stort det kalkylerade medelsom ovan antalet arbetare. Omkring 40 000 individer skulle sålunda längre eller kortaretid av året ha sysselsättning med Vägarbete. Icke på långt när alla dessa kunna emellertid rubriceras såsom Vägarbetare i egentlig mening. I många trakter av landet utföres sålunda detta arbete övervägande tillfälligt av anställda lantarbetare, småbrukare, hemmansägaresöner och andra medlemmar av ortsbefolkningen. Den egentliga vägarbetarkårens storlek i landet torde hålla sig vid 15000 man, möjligen något Det sammanlagda antalet vägmera. och vattenbyggnadsarbetare i riket sålunda ha ökat under de senaste synes tio åren från 24 000 till mellan 30000 och 35 000 Att antalet personor. är så svårt att fixera beror icke endast på bristen utförligt siffermateav rial utan även på att gränsen mellan Vägarbetare och lösarbetare vid jordbruket ofta är mycket svår att draga. Då organisationsväsendet inom den vägarbetarkåren visat relativt nya en snabb tillväxt, ha arbets- och löneförhållandena inom facket kommit att alltmer regleras genom kollektivavtal. På grund att vägarbetet tidigare utav gjort ett lämpligt fyllnadsarbete för ortsbefolkningen, denna fortfarande som önskar behålla, har på sina håll hård konkurrens uppstått mellan denna och en de egentliga vägarbetarna. Vägdistrikten vilja ofta bortsätta arbetet till löner, som ligga jordbrukets mycket nära, medan vägarbetarnas organisationsoch avtalsrörelser syftat att lyfta vägväsendets löner på nivå, närupp en som mare ansluter sig till järnvägsanläggningsarbetarnas, och i fråga timsom om förtjänsterna ligger 50 å 100 % över jordbrukets arbetslöner. I den mån vägarbetarkåren nått sådan lönenivå, har vägarbetet blivit en ett arbetsområde, speciellt för landsbygdens del skarpt skiljer sig från som övriga slag utkomstmöjligheter. Vägarbetarkåren kommer sålunda icke av att framstå såsom en för diverse arbeten på landsbygden tillgänglig grovarbetarkår utan kommer att i huvudsak söka sig till arbeten den art och till av den lönenivå, som vägarbetet representerar. Rekryteringen kåren har därav vid bl. a. skett arbetare, tidigare haft anställning vid jordbruket av som men numera till följd dettas minskade behov årsarbetare sökt sig in såsom av av Vägarbetare. De ha härigenom i det stora hela släppt kontakten med det rena jordbruket och ställa sig icke till jordbrukets förfogande förrän andra möjligheter att vinna utkomst äro stängda. Hellre än att vid arbetsbrist inom vägarbetena på orten övergå till jordbruk söker sig till vägarbeten inom andra man delar landet. Inom vissa jordbruksdistrikt har också konstaterats, att jordav

1 Vägarbetarnas arbets- och löneförhållanden, Soc. Medd., årg. 1929, h. sid. 673.

bruket får sitt behov arbetskraft fyllt först sedan vägarbetena kommit igång av och icke längre kunna mottaga något folk. Vägarbetet framstår sålunda som

mycket avgränsat arbetsområde i så måtto, att yrkesrörligheten endast viett benägenhet att gå i riktning mot vägarbetet. Ortsrörligheten inom ifrågasar varande arbetsområde är däremot mycket stor, vilket sammanhänger med ar-

betets natur. Vägarbetarkåren visar sålunda benägenhet för stor lokal rörlig-

yrkesrörlighet. het men liten

Till belysning de förändringar, inträtt i fråga handelns betydelse Handel och av som om Irontorsverksåsom försörjningskälla för befolkningen, kan nämnas, att handel jämte samsamhet. färdsel från år 1900 till 1920 ökade sin andel folkmängden i hela riket från av 10.4 till 15.2 dessa näringars koncentration till städerna framgick därav, att

år 1900 53.4 % och år 1920 61.8 % den till handel och samfärdsel hänförliga av befolkningen bodde i städerna. Några direkta befolkningssiffror för den egent-

liga handelns utveckling efter 1920 stå icke att erhålla. Med hänsyn till den

efter år 1920 fortgående ökningen städernas folkmängd denna ökades även av mellan 1920 och 1929 från 29.5 till 32.2 % rikets folkmängd samt på grund av handelsyrkenas tydligen fortgående utveckling synes man äga rätt att av sluta, handeln även efter 1920 stigit i betydelse såsom försörjningskälla för att befolkningen. Den till här ifrågavarande handel och kontorsverksamhet hänförliga grupp personalen kan fördelas på olika företagsgrupper. I första hand kan man nämna

grosshandel, detaljhandel samt bank- och försäkringsinrättningar. Härtill kom-

den kommersiella. personalen vid industri- dyl. företag, varjämte man mer o. till sista skulle kunna hänföra personalen vid ingenjörsbyråer, en grupp arkitektkontor, enskilda järnvägar, rederikontor, föreningssammanslutningar

fl., dessa sistnämnda firmor olika slag sammanföras i det följande till m. av en kategori övriga företag Det är sålunda att märka, att förevarande personal-

skära den fördelningen befolkningen på olika näringar, i det grupper gängse av att med likartat arbete, antingen det varit förlagt till handel, indupersoner nu stri eller samfärdsel, ansetts böra behandlas i ett sammanhang. Därvid gäller

dock, att kontorspersonalen inom statliga kommunika.tionsverk och andra grenar

allmän tjänst på grund arten de anställningsformer, där tillämav av av som redovisats under huvudgrupp. Den rent tekniskt utbildade personapas, resp. len, såsom ingenjörer, ritare, laboratoriepersonal, verkmästare och förmån, har

behandlats i samband med industrien. Rörande de olika företagstypernas förekomst stå vissa siffror att erhålla från

socialstyrelsen för år 1920 företagen socialstatistisk undersökning röen av rande de affärsanställda Enligt till grund för denna undersökning gjord en sammanställning i huvudsak Sveriges handelskalender skulle antalet affärsur företag nämnda år ha utgjort 59 796. Av de sålunda till inemot ett antal av 60 000 uppgående företagen inom handel, industri och samfärdsel hänförde sig

46 000 till handel, 9 500 till industri, 1 500 till bank- och försäköver c:a c:a ringsföretag samt 2 400 till den förutnämnda övriga företag. c:a gruppen

1 K. S i 1 Arbets- och löneförhällandenaför afärsanställda i Sverige, utg. 1 925. oc 1 t s y r e s n, e

Av samtliga företag 58.1 á belägna i städerna och 41.9 % på landsbygden, voro i vilken senare siffra äro inräknade 10.5 % för köpingar och municipalsamhällen. De till olika företagsgrujiper hörande företagens fördelning på stad och land står givetvis i samband med arten den verksamhet de utöva. Såav lunda voro grosshandelsfirmor och försäkringsföretag i avgjort övervägande grad belägna i städerna. Detaljhandelsfirmorna relativt jämnare fördevoro lade, medan bankerna, varmed i detta sammanhang bankkontor, till avses större delen förlagda till landsbygden. Industriföretagens fördelning på stad voro och land har belysts i ett tidigare sammanhang, och denna företagsgrupp är också den enda, vars utveckling och fördelning kan följas efter 1920, nämligen

med ledning av den löpande industristatistiken. I fråga de handelsom rena företagen kan nämnas, att i genomsnitt för hela landet 10 000 invånare vid per nämnda tidpunkt funnos 15 grosshandelsföretag och 64 detaljhandelsföretag; för städer med över 100 000 invånare motsvarande siffror 48 och voro resp. 122. Av de 59 796 förut nämnda företagen med affärsanställda lämnade 20 352 eller 34 % primäruppgifter till socialstyrelsens undersökning. Även om representativiteten icke jämn i fråga. företag olika typ och storlek, kan var om av man dock sluta, att antalet smärre affärsföretag är mycket stort. Sålunda drevos 63 % de i undersökningen redovisade såsom familjeföretag, av v. s. utan särskilt anställd personal. Tages hänsyn enbart till de 7 538 företag, som uppgåvo sig ha sysselsatt affärsanställda, kan beräkna, att 41 % sköttes man med 1 eller 2 anställda under det att 46 % hade personal på 3-10 en personer. Går man till större firmor eller sådana, sysselsatte 11--50 anställda, som utgjorde deras antal 11 % de redovisade. Till de egentliga storföretagen med av mer än 50 anställda kunde räknas icke fullt 2 De stora företagen givoro vetvis kraftigare företrädda i städerna än på landsbygden. Största antalet affärsanställda förefanns inom detaljhandel och industri; siffrorna 30 och 27 % hela antalet. Motsvarande tal för voro resp. av voro grosshandel och banker vardera omkring 16 för försäkringsföretag och övriga företag omkring 5

Personalens Den personal, förekommer inom de företagsgrupper, vilka sammanförts som storlek och under rubriken handel och kontorsverksamhet, kan i huvudsak uppdelas på kasammansättning. tegorierna kontorspersonal, butikspersonal samt handels- och lagerarbetare. Enligt 1920 års folkräkning uppgick totala antalet inom ovannämnda personer grupper till 161 774, därav 99 051 män och 62 723 kvinnor. De fördelade sig sålunda:

l Kontorspersonal inom Butiks- Handels- o. personal lagerarb.

handel industri fâåájâcâçegág summa

l

j . T

i Män . . . . . . . . . . 25 126 20 245 10 600 i 55 971 17 132 25 948

Kvinnor l 057 I J 15 8 604 5 401 29 062 28 821 4 840 . . . . . . . . l l Summa 40133 23 S49 10 001 35033 45953 30788 l

Gruppen handels- och lagerarbetare omfattar även vaktmästare, betjäning inom bank- och försäkringsverksamhet samt springpojkar. Det är dock att märka, att handels- och transportarbetarna inom fabriksindustrien mestadels torde redovisas såsom industriarbetare och sålunda icke komma till uttryck i

dessa siffror. Kontorspersonalen visade sig nästan dubbelt så talrik butikspervara som sonalen. Inom kontorspersonalen dominerade männen, medan det motsatta var fallet inom butikspersonalen. För kontors- och butikspersonal sammanlagt vi-

sade folkräkningen siffra på 130 986. en Antalet handels- och lagerarbetare utgjorde omkring femtedel av hela rena en antalet till handels- och kontorspersonal hänförliga. Siffran uppgick gruppen till 30 788, vilken dock skulle ha höjts med omkring 17 000, även de inom om fabriksindustri enligt 1920 års industristatistik anställda lagerarbetarna med-

räknats i detta sammanhang. På grund ojämnheten i det material, ligger till grund för socialstyav som relsens undersökning rörande affärsanställda, kunna några exakta siffror för relationen mellan kontors-, butiks- och lagerpersonal inom de olika företagstyicke meddelas. Av undersökningen kan dock sluta, att kontorsperperna man sonalen är störst inom grosshandel och industri, medan butikspersonalen naturligen är den dominerande inom detaljhandeln. Lager- och expeditionsgruppen personalen är talrikare inom grosshandel än detaljhandel, medan för den sist-

nämnda antalet springpojkar är mycket stort. Enligt socialstyrelsens undersökning skulle närmare fjärdedel hela peren av sonalen sysselsatt med kvalificerat arbete, under det att drygt tre vara mera fjärdedelar övervägande sysslade med rutinarbete eller överhuvud taget mera okvalificerat arbete. Några siffror för förändringarna i personalens storlek och sammansättning efter 1920 stå icke att erhålla än för industriens merkantila. personal, varom mer uppgifter kunna hämtas den löpande industristatistiken. Till belysning av ur förändringarna i denna personal meddelas i tab. 122 siffror för de hit hörande olika personalgrupperna åren 1915, 1920-1922 och 1929. Siffrorna visa, att personalen minskades med inemot 25 % under loppet åren 1921 och 1922 för av att därefter sakta stiga. Tillväxten fram till 1929 hade dock icke varit tillräckligt kraftig för att till fullo kompensera den tidigare nedgången. I jämförelse med 1915, det första år, för vilket siffror detta slag föreligga, beav tecknade dock slutsiffran ökning med 45 %. en En jämförelse med arbetarantalets förskjutningar visar, att den merkantila personalen beträffande hela perioden 1915-1929 tillvuxit relativt kraftigare än arbetarantalet för delen därav, nämligen åren 1920/1929, visat men sen-are ock obetydlig minskning, medan arbetarantalet samtidigt stigit. en om Siffrorna ställde sig högst olika för olika personalgrupper samt för män och kvinnor inom dessa. Kontorspersonalen hade sålunda år 1929 totaliter uppnått 1920 års siffra; i fråga männen förelåg dock minskning med 5 medan om en däremot den kvinnliga personalen ökat med 16 Inom lagerbokhålgruppen lare dyl. visade männen minskning, procentuellt lika stor som o. en som var

Tab. 122. Industriens merkantila personal åren 1915/29.

Antal personer lägg Indextal: 1920:100

Personalgrupper 1915%

1 1915 1920 1 1921 1 1922 1929 100 1921 1 1922 1 1929

i

1 1 1 1

Kontorspersoøzal

. . . . . . . 1141043121395 18443116714 21698 155 86 7 101 1

Därav: män 1107001 15 030 12 804 11542 14328 134 85 77 95 . . . . . . . .

kvinnor 3343 6365 5639 5172 7370 220 89 81 116 ;

. . . . . . 1

Lagerboklzållare dyl. 32361 r

0. 3684 5095 3062 3423 93 64 60 671 . .

Därav: män 22631 2768 22711 2284 2629 116 82 83 951

. . . . . . .

kvinnor 1421 2327 965 778 794 56 41 33 341

. . . . . .

Resande ijirmans tjänst. 1 13961 1:315 15341 16191 2549 183 101 107 168 1

. .

1 Därav: män 13661 1496 15131 1597 2499 183 101 107 167j

. . . . . . . . kvinnor 30 19 211 22 50 1 . . . . . . . - . . . Summa 191231 2190051232131 21395 27670 76

145 83 99 1

Därav: män. 114 32919 294 16 588115423 19456 136 86 80 101 1

.

kvinnor 4794; 8711 66251 5972 8214 171 76 69

Industriens arbetarantal 121 79 78 109 1 ,

ifråga den manliga kontorspersonalen, under det att kvinnorna reducerats om till en tredjedel. Denna nedgång sammanhänger säkerligen med rationaliseen ring av lagerarbetet inom industrien bl. ökad användning arbetsa. genom av besparande maskiner vid paketering dyl. En viss förklaring till nedgången 0. torde få sökas däri, att det för varudistributionen inom vissa industrigrupper

bildats karteller och gemensamma försåljningsbolag, vilkas personal numera redovisas inom handeln. Gruppen resande i firmans tjänst uppvisade den kraftigaste relativa ökningen, vilket delvis sammanhängde med anstållandet av lokala försaljningsombud ackvisitörer samt anlitandet agenter för av avbetalningsköp 0. dyl. Såsom helhet hade antalet män inom den merkantila industripersonalen år 1929 uppnått 1920 års nivå., medan kvinnorna däremot i huvudsak på grund av den kvinnliga lagerpersonalens reducering visat någon nedgång. - En jämförelse med 1915 års siffror tyder på att den kraftigaste expansionen av industriens merkantila personal ägde under krigsåren, och att utveckrum lingen efter fredskrisen 1920 inneburit tillväxt, endast natt och jämt en som kompensera/c den personalminskning, blev omedelbar följd krisen. som en av Det bör framhållas, att storleken de förskjutningar, ovanstående av som grupper av affärsanställda uppvisat, icke omedelbart får läggas till grund för omdömen om förändringarna för handels- och kontorspersonalen i dess helhet. Troligt år, att bl. det förut konstaterade grundandet fristående försälja. av ningsorganisationer ävensom uppkomsten handelsgrenar medfört av nya en tillväxt av den handelspersonal, faller utanför industrien. som I fråga löneutveckling inom handeln visar den officiella lönestatistiom

ken, re-allöneökningen för årsinkomsten under år i förhållande till att senare år 1913 proportionsvis störst för handels-- och lagerarbetare, något mindre är för butikspersonal samt minst för kontorsfolk. Reallöneökningen 1929 för

manliga yrkesutövare utgjorde i genomsnitt för kontorspersonal 8 för butikspersonal 31 % och för handelsarbetare 47 % utöver förkrigsnivån. Denna ut-

veckling sammanhänger i viss mån med tillströmningen till de olika yrkesområdena torde delvis få i belysning det förhållandet, att organisationsmen ses av frekvensen varit kraftigt stigande inom handelsarbetarkåren och på sistone bland butikspersonalen; någon organisationsrörelse facklig karaktär även av har däremot hittills knappast förekommit inom kontorsarbetet. I fråga rekryterings- och omflyttningsförhållandena socialstyrelsens Rekrytering om gav kvin- och omflyttundersökning vid handen, att arbetsorten för 54 % männen och 46 % av av ning. belägen utanför det län, där vederbörande födda. På grund norna var voro affärsverksamhetens koncentration till städerna, enkannerligen de större, av inflyttningssiffrorna dit särskilt höga. Det framgick därvid, att mänvoro i högre grad än kvinnorna visade benägenhet att flytta längre från hemnen ehuruväl huvudstaden i fråga affärsanställda drog till sig orten, om kvinnor än män. En jämförelse ortsväxlingen, v. s. arbetsortens mer av belägenhet i förhållande till födelseorten, bland de affärsanställda och vissa kroppsarbetarkategorier vid handen, att de förra uppvisade större rörgav en lighet. Beträffande yrkets rekrytering märkes, att personalen i regel utgått från hem, vilkas föräldrar haft annat yrke. Endast för 24 % de i undersökningen av deltagande hade fadern haft sin sysselsättning inom handel och samfärdsel. Största siffran visade industri och bergsbruk, varifrån 43 % kommit. Jordbruket hade bidragit med 18 % och allmän tjänst med 13 I fråga de om affärsanställdas härkomst social synpunkt materialet vid handen, att ur gav personalen i ungefär lika stor utsträckning härstammade från företagare-, tjän-

och arbetarhem. Även den sistnämnda kategorien relativt stemanna- om var talrikare bland den lägre butiks- och lagerpersonalen, hade dock av den högre kontorspersonalen närmare fjärdedel utgått från arbetarhem. en Handeln torde endast i begränsad omfattning utbyta arbetskraft med mera andra näringar. I särskilt hög grad gäller naturligtvis detta kontorsverkom samheten. Butikspersonalen rekryteras i icke ringa utsträckning från husligt arbete. Däremot torde övergång mellan industri och handel mindre före vara kommande, åtminstone för kvinnornas del, medan för den manliga hanman dels- och lagerpersonalen kan räkna med dylik övergång, vilket framstår så mycket naturligare industrien själv i stor utsträckning bjuder arbete, som som är likartat med vanligt handels- och lagerarbete. En del de manliga affärsanställda komma till yrket såsom springstor av

pojkar. Handeln och kontorsverksamheten tillgodoser sålunda i hög grad själv

sitt rekryteringsbehov, och vägarna över från springpojksplatserna till annat och bättre arbete inom handeln äro många och olikartade på grund av individuella förutsättningar och förefintliga utbildnings- och avancemangsmöjlig-

heter.

Redan i det. föregående har anförts, stadsbefolkningens Utvecklingen att fortgående tillefter 1920. växt tyder på fortsatt ökning del en av den av befolkningen, hämtar sin som försörjning från handeln och angränsande näringar.

Betraktar de olika inom handeln, kan beträffande man grenarna man ko nt 0 r s v e r k s a m h et konstatera speciellt under år förefintlig en senare utvidgning. De ökade kraven inom affärs- och industriföretag på fulländad affärsorganisation med ökade möjligheter till överblick affärernas över utveckling planmässig och bokföring, kalkyler, tidst.udier genom noggrannare 0. s. v. ha medfört utökning kontorsarbetet. Detta arbete har samtidigt undergått av en modernisering och rationalisering användande i ökad utsträckning genom av maskinella hjälpmedel, såsom skriv-, räkne-, additions- och bokföringsmaski-

ner. Denna tekniska utrustning har medfört, att kontorspersonalen icke be-

hövt utökas i utsträckning kontorsarbetet, å andra sidan har samma som men maskiniseringeii underlättat utbyggandet den merkantila av apparaten inom näringslivet.

Några generella siffror för h d t l j h d l utveckg r o s s- 0 c e a a n e n s ling efter 1920 finnas icke att tillgå. I den mån kan erhålla siffror för man olika branscher, Visa dessa emellertid överlag på fortgående utökning, en även om man inom grosshandeln kunnat konstatera viss koncentrationstendens. en Icke minst de framväxande näringarna, bl. automobilism och radio, ha nya a. bidragit till försäljningsställenas ökning; såsom exempel kan nämnas, att man år 1929 räknade med 12 000 bensinstationer i landet, och siffran för antalet

radiolieenser vid utgången år 1930, 482 300, giver också föreställning av en om försäljningens omfattning på detta. område. nya I fråga detaljhandeln inom livsmedelsbranschen visa siffror hälsoom ur vårdsstatistiken i Stockholm rörande matvarubutiker och näringsställen av olika slag stegring åren 1920-1929, vida överträffar den samtidiga been som folkningsökningen i huvudstaden. Ett annat belägg för handelns tillväxt utgör samfärdselns kraftiga utveckling.

samfärdsel. De olika till samfärdseln hänförliga verksamhetsområdena behandlas i det

följande under tre huvudgrupper, för korthetens skull betecknas såsom som ljärnvägstransport, landtransport och sjöfart. Till den första annan gruppen hänföras därvid icke blott järnvägar och spårvägar telegraf utan även post, och telefon samt lots-, fyr- och hamnväsende. Andra omfattar åkeri-, gruppen rederi- och stuverirörelse, bil- och bussväsende samt övriga slag landtransav port jämte det civila flygväsendet. Såsom sista behandlas sjöfarten. grupp I 1920 års folkräkning redovisades under samfärdsel följande antal personer de förut nämnda tre olika företagsgrupperna. med fördelning gjord efter

vederbörandes ställning i yrket:

Företagare Funktionärer Arbetare Män Män Kvinnor Män Kvinnor

Järnvägstransport m. m 44 749 16 796 27 010 . . . . . . - - Annan landtransport 6113 518 23 278 . . . . . . - - Sjöfart 2 592 4 011 27 960 544 . . . . . . . . . . . . - Summa 8 705 48 760 17 314 78 248 544

Uppdelningen på olika yrkeskategorier kan icke göras fullt tillfredsställande med ledning folkräkningen. Sålunda omfattar företagaregruppen inav de yrken, här äro sammanförda under rubriken annan landtransport, om som även den manliga kontorspersonalen. Den största svårigheten möter emellertid att göra uppdelning på funktionärer och arbetare inom gruppen järnen vägstransport, enär folkräkningen redovisar dessa båda yrkesutövarkategorier inom denna under den benämningen befattningshavare. grupp gemensamma För den kvinnliga personalen torde emellertid gälla, att den till alldeles övervägande grad kan rubriceras såsom funktionärer, vilket också gjorts i ovanstående sammanställning. För uppdelning de manliga befattningshaen av kan lämpligen utgå från vissa för statens affärsdrivande verk varna man förefintliga uppgifter från år 1920 storleken personalen tillhörande kaom av tegorierna ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän högre och lägre grad av samt arbetare Man torde därvid kunna räkna med, att ordinarie och ickeordinarie tjänstemän högre grad samt ordinarie tjänstemän lägre grad av av tjänste- och anställningssynpunkt närmast äro att såsom funktionärer; ur anse kategorierna icke-ordinarie tjänstemän lägre grad samt arbetare torde därav emot motsvara de kroppsarbetargrupperna på arbetsmarknaden. Med mera rena utgångspunkt från den inbördes storleksordningen 1920 mellan ovannämnda t.vå huvudgrupper skulle de till 71 759 i folkräkningen upptagna manli- 37.6 % av befattningshavarna inom järnväg, spårväg, post, telegraf och lotsvåsende ga. att såsom arbetare, 27 010 arbetare, och återstoden eller vara anse v. s. 44 749 kunna rubriceras såsom funktionärer. Efter dylik uppdelning skulle en de år 1920, inom vardera järnvägstransport, annan landtransport grupper som och sjöfart utgöras i arbetarställning, ha varit ungefär lika stora. av personer Ser till utvecklingen därefter, Visa emellertid de olika transportgrenarna man sinsemellan avvikande resultat. Det i det föregående Omnämnda materialet rörande statens affärsdrivande Järnvä gstransport. verk kan icke följas längre fram än till och med år 1924. Av detta framgår, att personalen funktionärer och arbetare vid dessa verk från 1920 till 1924 - nedgick från 58 000 till 50 600. Minskningen sålunda avsevärd och samvar manhängde med faktisk nedgång i rörelsen, för järnvägstrafiken en som ex. kom till uttryck i siffrorna för vagnaxelkilometer. Tillgängliga siffror för åren efter 1924 mestadels visa någon ock mindre ökning. Ser man synas om till hela perioden 1920-1929, är det troligt, att någon minskning i arbetarantalet kan konstateras, delvis under inflytande för järnvägspersonalens del av den fortgående elektrifieringen statsjärnvägarna, sammanslagning enskilda av av järnvägar sinsemellan eller med statsbanorna, samt i viss mån även ett ned-

läggande mindre räntabla järnvägssträckor. I samma riktning har den på-

av började automatiseringen telefonväsendet verkat.. Den mindre ökning, som av postväsendet och den huvudsakligen kommunala spårvägsrörelsen uppvisat, har icke förmått kompensera minskningen förutnämnda personalkategorier. av

l Se Statistisk årsbok 1929, tab. 262, sid. 307. Siffrorna bygga på uppgifter nr en av socialstyrelsen år 1925 utförd undersökning med titeln Befattningshavare i statens och de större städernas tjänst 1919-l924.

Annan land- Anledningen till tillbakagången sysselsättningen inom järnvägstransport av transport. kan till icke ringa del tillskrivas det uppsving, landtransporten i övrigt som fått under inflytande automobilismen. Antalet registrerade automobiler utav gjorde vid utgången år 1920 endast 21 277 hade 1929 stigit till av men 136 827. En utveckling den omfattning, ovanstående siffror giva vid handen, av som med närmare sjudubbling automobilernas antal sedan 1920 har givetvis komav mit att innebära en kraftig förändring arbetskraftsbehovet inom landtransav porten. Antalet chaufförer, enligt 1920 års folkräkning utgjorde 4446, som måste sålunda ha kommit att kraftigt stiga, medan antalet kuskar och åkeriarbetare, vilket uppgick till 6 893, nedgått. Även viss övergång från kusk om en till chaufför ägt har dock den automobilismen härrörande kraftiga efrum, av terfrågan på arbetskraft inneburit icke obetydlig tillströmning arbetsen av ny kraft till detta arbetsområde. Omnibussnåtet ingår ett betydelsenumera som fullt led i landets kommunikationssystem, och såväl lastautomobiperson- som lerna ha kommit att spela allt större roll vid transport folk och I en av varor. båda fallen har att göra med arbetstillfällen, berett sysselsättningsman som möjligheter av stor omfattning. Av det föregående har framgått, att järnvägstransport kommit att beteckna ett stagnerande arbetsområde synpunkten möjligheten att erbjuda ökade ur av arbetstillfällen, under det att landtransport i övrigt undergått fullkomlig en nyordning. Dessa företeelser sätta givetvis sin prägel på de arbetsmarknadsförhållanden, föreligga därstädes. Anställningsvillkoren vid järnvägarna som ha alltid markerat avvikelse gentemot arbetsmarknaden i övrigt en genom att personalen i stor utsträckning tilldelas tjänstemannaställning. Sedan expansionen inom detta arbetsområde börjat avstanna, har sambandet med arbetsmarknaden i övrigt kommit att ytterligare minskas. Beträffande utformningen av arbets-, löne- och organisationsförhållandena inom automobilismen gäller, att då expansionen varit snabb några bestämda, generella former icke hunmera nit framväxa och att sålunda landtransport, i sin gestalt, gruppen nya representerar ett relativt oreglerat arbetsområde. Gränserna mellan företagare och arbetare äro här i många. fall svåra att draga, och rörligheten visar sig överhuvud taget mycket stor. vara En särskild plats inom landtransport intager hamnargruppen annan b etet. Vid 1920 års folkräkning hänfördes 10 303 till yrkesgruppersoner pen stuveri- och transp0rtarbetare. Denna folkräkningssiffra stämmer ganska väl med den uppgift hamnarbetarkårens storlek, framkom vid om som en av socialstyrelsen år 1915 företagen undersökning angående hamnarbetaryrket i Sverige I nämnda undersökning, vilken omfattade det övervägande antalet

stuverifirmor i riket, redovisas sålunda ett arbetarantal inom hamnarbetet av 9 583 personer. Denna hamnarbetarkår är uppdelad i olika kategorier beroende på graden anställningens fasthet. Arbetarna utgöras sålunda på flerav talet orter dels ordinarie, dels extra arbetare. De ordinarie arbetarnas av av

l K. S 0 c i l t s r 1 Hamnarbetaryrket i Sverige, utg. 1916. y e s e n,

antal är fixerat, och de erhålla arbete framför andra. När alla ordinarie arbetare tagits i anspråk, tillkallas vid rikligare tillgång på arbete den extra arbetskraften. Antalet extra arbetare i förhållande till antalet ordinarie år till stor del beroende arbetstillgångens växlingar. Den ordinarie kåren göres av nämligen icke gärna större än att samtliga dess medlemmar kunna sysselsättas under perioder arbetsknapphet. Utöver dessa extra hamnarbetare finäven av i vissa hamnar ytterligare arbetargrupp, vilken endast vid tider mycnes en av ket stor arbetsbrådska tages i anspråk med hithörande arbete. Hamnarbetet är sålunda mestadels mycket bestämt inrutat, och ordningen vid uttagningen till arbete i flertalet fall bestämd överenskommelser mellan arbetsgivare är genom och arbetare. I sådant syfte ha i några hamnar inrättats särskilda hamnarbetskontor, vilka handha fördelningen arbetet inom hamnarbetarkåren. Sättet av för arbetarnas uttagning till arbete har underlättat för vederbörande fackorganisationer att begränsa tillströmningen till yrket. Å andra sidan torde kunna att ett behov utökning hamnarbetarkåren icke förelegat unsägas, av av der det senaste årtiondet till följd den modernare maskinella utav rustning, står till förfogande vid lastnings- och lossning-sarbesom numera tet i hamnarna. Rörande sjöfarten kunna relativt utförliga uppgifter erhållas ur kommers- Sjöfart. kollegii årliga sjöfartsstatistik. En sammanställning siffror för handelsav flottans utveckling och fördelning på olika kategorier finnes i kap. X. Fartygsbeståndet har mellan åren 1913 och 1929 nedgått från 2 826 till 2 485, medan samtidigt nettotonnaget visat stegring. Denna tonnagestegring har fortgått jämsides med anm-årkningsvärd förändring av handelsflottans en sammansättning. Mot 1 512 segelfartyg och 1314 maskindrivna fartyg år 1913 svarade nämligen år 1929 1 009 segelfartyg och 1 476 maskindrivna fartyg. Övergången från segelfartyg till maskindrivna fartyg har gått i stegrat och endast mellan åren 1920 och 1929 minskades segelfartygens andel i tempo, tonnaget från 15 till 6 Det emellertid icke endast denna gradvisa förskjutning framdrivningsär av medlet från vind- till maskinkraft, verkat revolutionerande på sjöfarten, som förnämligast att öka tonnagets effektivitet. På tid har dessutom genom senare inom maskindrivna fartyg inträtt förändring, nämligen ångmaskigruppen en ersättande med oljemotorer. Denna utveckling har varit särskilt krafnernas tig i vårt land och belyses tidigare tabellmaterial. Motorernas allt vanligare av förekomst såsom framdrivningsmaiskineri för fartyg har även satt sin prägel på segelfartygen, i det att ett stort antal dessa under år försetts med av senare k. hjälpmaskiner. Denna fartygsklass segelfartyg med hjälpmaskin s. - -vilken så nära tillbaka i tiden 1910 så gott helt obefintlig pass som var som och 1913 endast utgjordes 66 fartyg sammanlagt 3288 nettoton, hade av om 1929 vuxit till ett antal 780 med total nettodräktighet av 42 149 ton. av en Tonnagets fördelning med hänsyn till samtliga olika slag av framdrivningsmaskineri samt den förskjutning, härutinnan inträtt mellan åren 1913 och som 1929, klarlägges nedanstående procenttal. av 19-3013299

Segelfartyg Angfartyg o Motorfartyg med hjälp- Andra Summa maskin

1913 81.7 0.9 0.4 17.0 100.0 . . . . . . . . . . . 1929 68.1 25.8 3.7 2.4 100.0 . . . . . . . . . . .

Enligt 1920 års folkräkning fördelade sig yrkesntövarna. inom sjöfarten med

följande siffror på olika yrkeskategorier:

Män Kvinnor

skeppare ej å fiskefartyg 2592 . . . . . . . . . - Sjökaptener, styrmän 4011 . . . . . i . . . . . . - Fartygsmaskinister 2 657 . . . . . . . . . . . . - Fartygseldare 2 920 . . . . . . . . . . . . . . . - Annat sjöfolk 22 383 544 . . . . . . . . . . . . . . . Summa 34563 544

Av ovannämnda yrkeskategorier utgjorde fartygsmaskinister, eldare och annat sjöfolk tillsammans 28 504, därav 27 960 man och 544 kvinnor.

Det i sjöfartsstatistiken redovisade manskapsbeståndet för år 1920 giver icke

lika höga siffror folkräkningen, enär den förstnämnda bemanningen som avser i genomsnitt för seglation-stiden och endast omfattar registrerade fartyg, v. s. inätande 20 nettoton och dväröver. Siffrorna för det aktiva. bemanningsbestän-

det å den registrerade handelsflottan för åren 1920 och 1929 framgå av nedanstående tablå, i Vilken dessutom inlagts indextal för samtliga år under perioden till belysning per-sonalförändiingama år för år. av

Index: 1920 100 Bemanningsgrupp 1920 1929

1921 1922 1923 1924 1925 51926 1927 1928 1929

Befälhavare 2383 2278 84 97 100 100 97 96 96 95 96 . . . . . . . Styrman 2087 2009 83 98 99 98 99 96 95 96 96 . . . . . . . . Annan dâckspersonal. 8918 8763 80 93 97 96 94 95 96 98 98 . . Maskinister och maskinskötare 2212 2582 88 101 107 108 108 111 111 116 117 . . . . . . . . Annan maskinpersonal 4105 4803 85 95 100 102 105 107 109 113 117 . . Övrig personal, manlig 1332 2250 90 111 117 120 141 133 139 166 169 . . kvinnlig 1 563 1 571 89 102 101 103 103 100 103 104 101 . . Summa 22600 24256 83 97 100 101 101 102 103 106 107

Ifråga det antal sjömän, har sin utkomst å de icke registrerade farom som tygen samt å pråmar, föreligger inga exakta uppgifter. I sjöfartskretsar uppskattas detta antal till inemot 5 000 vilka avsevärd del äro att personer, av en räkna till säsongarbetarnas kategori.

Siffrorna i ovanstående tablå giva vid handen, att handelsflottans aktiva per-

sonal iundergått ökning mellan åren 1920 och 1929. Denna ökning är emel-

en

lertid på långt när så kraftig den samtidiga tillväxten av tonnaget, som vilket förklaras: den ökade effektivitet och minskad-e bemanning per tonnageav enhet, blivit följd övergången till modernare fartygstyper. Det är som en av dock anmärkningsvärt, att mas-kinpersonalen visat påtaglig ökning, medan en däckspersonalen minskats; till sistnämnda förhållande torde bl. ha bidragit, a. att lastnings- och lossningsarbetena i större utsträckning än tidigare numera ske med tillhjälp maskinella anordningar. av Det torde förtjäna framhållas, att redovisade siffror sjöfartsstatistiovan ur ken endast representera det aktiva bemanningsbeståndet. På grund yrkets av karaktär uppgår emellertid antalet till sjöfarten hänförliga personer till en något högre siffra, ett förhållande, bl. kom till uttryck i folkräkningssom a. materialet. Seglationstidens växlande längd, arbetsmarknadens lokala -splittring samt den långt genomförda graderingen olika befattningshavare inom av yrkets manskapsklasser giva anledning till uppkomsten ett överskott av av arbetskraft i förhållande till det genomsnittliga behovet. Framförallt yrkets inrutning i olika bemanningsgrupper gör sålunda., att det icke finnes geneen rell och likvärdig arbetskraft utan att dylik är ofrånkomlig inom reserv av en varje särskild facket. gren av Enligt den offentliga vsjömansförmedlingens statistik ha även under de senaste årens högkonjunktur förefunnits ett överskott arbetssökande i genomav snitt per månad under året på närmare 3 000 Detta överskott har i personer. mindre utsträckning utgjorts maskinpersonal, trots den skildrade överav ovan gången från ångfartyg till motorfartyg, iakttagel-se, överensstämmer en som med siffrorna i .den föregående tablån. Det bör i detta sammanhang dessutom beaktas, att ett utbyte maskinpersonal mellan sjöfarten och industrien äger av rum under inflytande Växlande syvsselsättningsmöjligheter i land och till av sjöss. Den goda arbetstillgången under år inom bl. Verkstadsindustri senare a. utövade sådan dragning dit maskinkunnigt folk, att sjöfarten tidvis en av o. m. led brist på maskinpersonal. Det överskott på däckspersonal, sjömansförmedlingsstatistiken utvisar, som beror delvis på traditionellt ganska stor tillströmning nybörjare inom en av yrket. Särskilt ungdomen, bl. i vissa norrlandshamnar, i stor utsträcksynes a. ning ännu söka sig ut till sjöss. En bidragande orsak till ett förefintligt överskott av äldre sjömän föreligger uppenbarligen däri, att ett stort antal svenska sjömän före kriget arbetade ombord på utländska, enkannerligen engelska fartyg, men under kriget avstängdes från dessa arbetsmöjligheter utan att sedan ha. kunnat återvinna dem. Fackorganisationerna bland sjöfolket ha ganska kraftigt ökat sitt m-edlemsantal under åren efter fredskrisen. Enligt lönestatistiken utgjorde nominallöneökningen 1929 i förhållande till 1913 ungefär fördubbling, motsvarande en en men löneökning Då omkring 20 vilken torde bland de lägsta för någon vara arbetargrupp inom industri och handel.

Enligt folkräkningen 1920 utgjorde antalet inom allmän tjänst och fria Allmän tjänst yrken sysselsatta 144 769, därav 81 131 och 63 638 kvinnor. I des- h f"7"l°" personer män

sa siffror ingå icke befattningshavare vid de statliga affärsdrivande verken

och de kommunala trafikföretagen, vilka äro redovisade under den i det före

gående behandlade samfärdsel. Vidare kan erinras, att den lokala gruppen förvaltningspersonalen tillhörande domänstyrelsen, väg- och vattenbyggnads-

styrelsen samt vattenfallsstyrelsen likaledes räknas till andra yrkesgrupper,

nämligen till jordbruk och skogsbruk, väg- och vattenbyggnad elek resp. samt tricitetsverk.

1920 års siffror för yrkesutövarna inom allmän tjänst och fria yrken för-

delade sig sålunda på olika yrkesgrupper:

Män Kvinnor Summa

Statens civila förvaltning ej särskilt nämnd 9 895 2 855 12 750 Kommunalförvaltning ej särskilt nämnd . . . . . . . . . . . . 8 639 1 234 9 873 Militärvasende . . . . . . . . . . 23 817 540 24 357 Religionsvård . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 876 945 7 821 Undervisning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 228 25 170 36 398 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Litterära och konstnärliga yrken 7 284 3 215 10 499 Personal lägre . . . . . . . . . . . . . . . . vid inrättningar för religionsvård, undervisning, litterära och konstnärliga yrken 2 253 2 583 4 836 Sjukvård och sundhetsväsende . . . . . . . . . . . . . . . 5 788 16 524 22 312 Personal annan . . . . . . . . . . . . . . . . vid anstalter för sjukvård, fattigvård, fångvård samt socialt arbete 5 351 10572 15923 V . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Szaallmän tjänst och fria yrken 81 131 63 638 1,313 144769

Av tabellen framgår, att undervisningsväsendet utgjorde den största under-

gruppen. Den omfattade 36 400 yrkesutövare och hade under årtiondet 1910

-1920 distanserat militärväsendet, tidigare varit störst. som Rörande utvecklingen allmän tjänst och fria yrken efter 1920 av gruppen äger man inga fullständiga uppgifter. Siffror från några områden dock synas göra det möjligt att i viss mån bedöma förändringarna. Rörande antalet be-

fattningshavare i statlig och kommunal tjänst föreligga sålunda siffror 0. m. 1924 i den förut åberopade undersökningen socialstyrelsen rörande befattav ningshavare i statens och de större städernas tjänst. Antalet statliga befatt-

ningshavare med bortseende från dylika tillhörande statens affärsdrivande

verk samt armén och marinen utgjorde 22 557 år 1920 och 23 854 år 1924,

alltså mindre stegring. Motsvarande siffror för 35 städer en voro resp. 36 231 och 38 691, tydande på en något starkare ökning. Att döma vissa av senare siffror skulle den konstaterade utvecklingen ha fortsatt jämväl under ovan senare hälften 1920-talet. Ökningen antalet befattningshavare inom av av allmän tjänst torde sålunda ha varit relativt och i huvudsak koncentresvag rad till det kommunala området. Ett bedömande förändringarna inom den av sistnämnda försvåras dock därav, att uppförandet tjänst gruppen av en ny i den kommunala lönestaten icke alltid betyder, att ifrågavarande tjänst nyinrättats. Det inträffar sålunda ganska ofta, att befattning först efter en flera år uppföres i den ordinarie lönestaten och därigenom redovisas officiellt.

Tillströmningen till de områden, falla inom allmän tjänst samt litterära som och konstnärliga yrken, torde i viss mån belysas siffror för antalet elever av

och avlagda examina vid olika läro- och utbildningsanstalter. Som exempel

kan anföras, att antalet avlagt studentexamen olika år, stigit personer, som

från i genomsnitt 1 988 under perioden 1916/20 till 2 280 år 1929. Motsvarande siffror för antalet lärjungar vid universitet och jämnställda högskolor voro ö 450 och 7 947. Dessa och liknande siffror tyda på att dragningen till resp. de ifrågavarande arbetsområdena och de lärda banorna varit mycket stark

under det gångna årtiondet.

Inom hotell- och restaurangrörelsen möter många olika före- Hotell- och man grupper av mycket växlande ifråga såväl restaurangtag, Vilket gör att behovet av arbetskraft är om rörelse. storlek sammansättning. Vid sidan storföretag vad både hotell som av avser och restauranger finnas nämligen mångfald smärre företag olika karaken av

tär inom branschen. Sålunda kunna nämnas småhotell rum för resande,

pensionat, kaféer och konditorier, ölkaféer, klubbar, marketenterier, kioskserveringar, restaurangvagnsföretag På grund sin särart bruka emelo. s. v. av lertid fartygsrestaurationer icke räknas hit, utan all serverings-, köks- och intendenturpersonal på fartyg hänföres till sjöfartsnäringen. Ej heller medräknas liknande personal vid offentliga institutioner sjukhus, försörjningsinrättningar v., enär dylik personal ur anställningssynpunkt är mera 0. s. likställd med arbetare i allmän tjänst och därför hänföres dit. Inom hotelloch restaurangrörelsens olika företagsgrupper kan vidare urskilja särman skilda typer med hänsyn till deras karaktär företag med eller utan spritav rättigheter, stads- eller landsbygdsföretag, familjeföretag, års- eller säsongföretag Även arbetarkategorier äro representerade vid flera 0. s. v. om samma olika och typer företag, är det sålunda givet, att efterfrågan på grupper av arbetskraft liksom utbudet därav kan erhålla mycket växlande inriktning, en vilket kommer hotell- och restaurangrörelsens arbetsmarknad att sönderfalla i ett flertal sinsemellan mer eller mindre avgränsade delmarknader. Bland de källor, som stå till förfogande för belysning av hotell- och restaurangrörelsen arbetsmarknadssynpunkt, kan nämnas socialstyrelsen år ur en av 1929 företagen specialundersökning personalförhållandena inom näringen. av En liknande undersökning rörande i huvudsak åren 1913-1915 kan delvis tjäna jämförelsematerial för tidigare förhållanden, varjämte 1920 års folksom räkning giver vissa yrkessiffror. Enligt specialundersökningen från tiden vid världskrigets början funnos Arbetspersonalen. vid 3446 hotell- och restaurangföretag sammanlagt 18180 personer i lönarbetarställning sysselsatta, ungefär sjättedel utgjordes män och varav en av resten kvinnor. Undersökningens begränsade räckvidd tillåter emellertid icke att ovannämnda siffror läggas till grund för omdömen rörande den totala hotell- och restaurangpersonalen i landet vid tidpunkten ifråga. I 1920 års folkräkning redovisades 23 470 personer inom hotell-, restaurangoch därmed jämställda företag, 4 331 män och 19 139 kvinnor. Det torde varav icke möjligt, att de båda nämnda materialen draga några säkra slutvara av satser sig hotell- och restaurangpersonalens storlek vid de båda tidvare om punkterna eller den stegring, förelegat. Troligt är, att båda källorna om som giva ett för litet mått på personalbeståndet, 1914 års undersökning på grund ofullständigt deltagande från företagarsidan, 1920 års folkräkningssiffror av

på grund att endast vissa tider året ha sin utkomst inom av personer, som av näringen icke redovisats här. Ett stöd för denna uppfattning har i 1929 man års specialundersökning, bl. på grund att den företogs pä som, a. av sommaren och därigenom även kom att beröra säsongföretag, är mycket fullständig rena och redovisar icke mindre än 43 190 i hotell- och restaurangtjänst särskilt anställda, därav 6 795 män och 36 27395kvinnor. Utöver dessa särskilt anställda funnos i rörelsen sysselsatta dels företagare, dels dessas familjemedlemmar, dels en del hos dessa anställda husliga tjänare. Dessa ingå icke i ovannämnda tal. Siffrorna för de olika åren giva vid handen, ökning antalet i hoatt en av tell- och restaurangtjänst anställda i lönarbetareställning förelegat. personer Den starka stegring mellan åren 1920 och 1929, siffrorna utvisa, torde som emellertid icke lika kraftig i verkligheten, beroende på den ofullständiga vara redovisningen för det tidigare året. Med ledning 1929 års siffra, 43 190 av personer, samt de uppgifter, i övrigt förefinnas, kunna beräksom synes man na, att antalet anställda år 1920 med omkring 10 000 översteg de 23 000 i folkräkningen angivna. Stegringen i personalbeståndet under den senaste tioårsperioden skulle sålunda kunna sättas till omkring 10 000. I 1929 års speeialundersökning redovisades 13 363 årsföretag och 1 690 säsongföretag med anställd arbetspersonal 35 325 och 7 865 Omkring en av resp. 60 voro anställda vid företag med en personal minst 10 25 % av personer, vid företag med högst 50 anställda. Personalen fördelar sig på ett flertal De viktigaste äro grupper. serveringspersonal och kökspersonal, inom vilken bestämd gräns finnes senare en mellan yrkesutbildad och icke yrkesutbildad personal. En tredje utgrupp göres av Städpersonal, en fjärde av portierer och vaktmästare, vartill kommer en sista grupp i inre tjänst, omfattande drängar, kuskar, chaufförer, maskinister, tvätterskor o. s. v. Inom flertalet de olika personalgrupperna av finnas personer i arbetsledarställning, såsom hovmästare inom serveringspersonalen samt köks- och styckmitstare inom kökspersonalen, därutöver har men man även att räkna med kategori föreståndare-, kontors- och kontrollpersoen nal, huvudsakligen representerad vid de större företagen. Alla siffror tyda på att kvinnorna spela mycket stor roll inom detta en arbetsområde. Enligt 1929 års siffror utgjordes närmare 85 % den anställda av personalen av kvinnor; inom kökspersonal procentsiffran ännu gruppen var större. Innehavarna företagen deltogo, jämte familjemedlemmar, i mycket stor av utsträckning i arbetet, och ungefär halva antalet företag kunde karakteriseras såsom familjeföretag, i det att de bedrevos utan hjälp någon särrena av skilt anställd yrkespersonal. Hela antalet innehavare jämte familjemedlemmar, som arbetade inom rörelsen, uppgick till 19 424 personer. Dessa äro icke inräknade i de tidigare siffrorna, heller hos dessa anställt tjänstefolk, som deltog i arbetet och antal uppgick till 4 936. Sammanlagda antalet inom vars hotell- och restaurangnäringen sysselsatta steg sålunda till 67 550, av personer vilka omkring 48 000 torde kunna hänföras till löntagarkategorien.

Inom hotell- och restaurangrörelsen råder ett visst utbyte arbetskraft med Rekrytering av

andra näringar och icke obetydlig omflyttning inom den egna näringen. åâåuüåâi

en Utbytet arbetskraft gäller i första hand de säsongbetonade företagen, vilka av utsträckning dela arbetskraft med det husliga arbetet. Sålunda räknar i stor med att säsongföretagens arbetskraftsbehov i stor utsträckning fylles av man hembiträden hemmadöttrar från landsbygden, vilka under sommarävensom av och hithörande tjänst, lockade utsikmånaderna mottaga restaurang- annan av till relativt hög kontantinkomst. Sommarpensionaten tillgodose sitt extraterna behov huvudsakligen på denna väg. För städernas sommar- och uterestauran-

torde motsvarande behov dessutom fyllas gifta restauranganställda, ger av vilka flertalet återvända till sina hem vid säsongens slut. Den starkt ökade av efterfrågan på arbetskraft under högsäsongen är dock tillräckligt kraftig för

draga till näringen, speciellt i städerna, många arbetssökande, vilka under att vintermånaderna helst icke vilja släppa kontakten med yrket och följaktligen

få dragas med hög säsongarbetslöshetsrisk. Överskottet arbetskraft under av vintersäsongen huvudsakligen förhanden inom de kvalificerade yrkesär mera medan däremot den icke yrkesutbildade kökspersonalen lättare kan grupperna, andra slags sysselsättning-ar. För icke obetydlig del hotellövergå till en av och restaurangnäringen gäller sålunda, att den delar arbetskraft med hemmen

och det husliga arbetet överhuvud.

Restaurangfacket utövar sålunda viss dragning på särskilt land-sbygen dens arbetskraft, vilket bl. kommer till uttryck i uppgifterna för persoa. nalens födelse- och arbetsort. Enligt 1929 års undersökning hade endast om-

kring tredjedel samtliga anställda sin verksamhet förlagd till födelseen av länen. Drygt två tredjedelar den kvinnliga och bortåt hälften den av av manliga personalen födda på landsbygden, trots att de på denna belägna förevoro sysselsatte mindre femtedel samtliga anställda. Redan tilltagen än en av strömningen till facket visar sålunda på stora förflyttningar arbetskraften. av Men själva omsättningen inom facket uppvisar höga siffror, tydande även på mycket stor rörlighet hos hithörande arbetargrupper. Ifråga om helårsen företagen gällde sålunda 1929, att mellan 20 och 30 % lägre för männen och högre för kvinnorna innehaft sin senaste anställning kortare tid än ett år. - De kortaste anställningstiderna förefunnos vid kafékonditorier, hotell utan sprit-

rättigheter och företag belägna på mindre orter.

En ytterligare belysning personalomsättningens omfattning inom restauav

rangnäringen erhålles förmedlingsstatistiken, utvisar, att

genom som genom offentliga arbetsförmedlingar och privata platsbyråer under år 1929 tillsattes

icke mindre omkring 28 000 platser inom hotell- och restaurangföretag. Då än emellertid inte fullt hälften platsväxlingen inom restaurangfacket torde förav siggå med anlitande dylika skulle detta innebära, att i genomsnitt av organ, varje anställd skulle byta plats än gång året. I verkligheten torde mer en om emellertid omsättningen huvudsakligen koncentrerad till en viss del av pervara sonalen, sålunda skulle växla anställning flera gånger år. Denna som per torde övervägande bestå mindre yrkesutbildade vilka grupp av yngre, personer,

ha det minst angenäma arbetet och samtidigt ha lättast att erhålla anställny ning, då i allmänhet ett visst underskott på dylik arbetskraft förefinnes.

Det givetvis värde med ledning 1913/14 vore av om man av och 1929 års undersökningar kunde bilda sig uppfattning i vilken riktning omsätten om ningsrörelsen inom facket utvecklat sig. Siffrorna visa därvid, att 43.3 % av personalen 1914 innehaft sin senaste anställning mindre än ett år, medan siff-

ran 1929 26.7 Det bör omedelbart framhållas, att materialets var sammanställning icke tillåter några bestämda slutsatser ifråga dessa siffror, om men av allt att döma de tyda på att cirkulationen inom restaurangfacket skulle synas visat tendens till minskning gentemot förhållandena före kriget.

Avtals- och Organisationsväsendet inom hotell- och restaurangrörelsen har först under löneförhålsenare år visat tecken till starkare utbredning. Jämsides härmed kan landen. man konstatera, att anställnings- och avlöningsförhållandena i ökad utsträckning

börjat regleras kollektiva överenskommelser. Enär för giltiggenom gränserna hetsområdet för de inom facket träffade kollektivavtalen mycket svåra äro att draga, är det knappast möjligt beräkna storleken de personalgrupper, av som beröras avtalen. Det vill dock fortfarande den vida av synas, som om övervägande delen personalen alltjämt skulle befinna sig utanför avtalens räckav vidd. Organisationsväsendets tillväxt, speciellt under åren 1929 och 1930, tyder

dock på att avtalens kommit att i ökad utsträckning sin prägel normer sätta på arbetsvillkoren inom facket.

De i lönekapitlet anförda siffrorna för löneutvecklingen inom hotell- och

restaurangrörelse visa, att löneökningen sedan tiden före världskriget varit nå-

got lägre än inom industri, handel och samfärdsel.

Utvecklingen Av detföregående har framgått, att hotell- och restaurangrörelsen under åren efter 1920. efter 1920 visat expansion, inneburit ökad efterfrågan på arbetsen som en kraft för näringens behov. Förklaringen till denna expansion torde i viss ut-

sträckning att söka i omläggning levnadsvanor kvinnornas, vara av genom att icke minst de giftas, större deltagande i förvärvsarbete ökat beroendet av uteätning och medfört att närmast stadsbefolkningen livligane frekventerat restau-

ranger av olika slag. Den automobilismen ökade trafiken inom landet genom har medfört liknande resultat, varjämte de allt vanligare semester- och nöjesresorna i sin mån ökat livaktigheten inom hotell-, pensionat- och restaurang-

rörelsen.

Husligt Det husliga arbetsområdet har undergått successiv omvandling i och med arbete. en att hemmen i mindre utsträckning än tidigare äro inställda på egenproduktion

av ett stort antal förnödenheter för hushåll, bohag, klädedräkt, föda o. s. v. Därigenom att den moderna fabriksindustrien kommit tillverkninatt övertaga gen av artiklar, förut förfärdigades i hemmen, ha hemmen och hemarbetet som ändrat karaktär. Medan behovet arbetskraft för de mångahanda husliga av sysslorna tidigare mycket stort, har arbetskraft i viss utsträckning kunvar nu nat lösgöras från hemmen. De gifta kvinnorna, hemmadöttrarna, ävensom ha sålunda i ökad utsträckning kunnat sig åt förvärvsarbete ägna utom hemmen. Samtidigt härmed ha de moderna heminredningarna och de tekniska resurser,

i ökad utsträckning stå till hemmens förfogande, givit det husliga arbetet som prägel och gjort det arbetsbesparande. i En bidragande en mera rationell mera orsak härtill har varit den ökade yrkesutbildning för såväl stadshem som även jordbrukarhem, meddelas. som numera Det husliga arbetsområdets betydelse såsom förvärvskälla framgår bl. a. av

folkräkning, redovisade icke mindre än 194 358 i dylikt arbete 1920 års som så uteslutande kvinnor. Siffran omfattar hushållspersonal, anställda, gott som anställd inom alla näringar, sålunda även jordbruket. hos personer arbetskraft tillgodoses kvinnlig ungdom från i huvud- Behovet huslig av av sak arbetarhem och jordbrukarhem. Utbudet dylik arbetskraft bestämmes av därvid i icke ringa utsträckning de möjligheter, i allmänhet föreligga av som för denna ungdom att erhålla anställning inom andra delar näringslivet, av samt det större eller mindre tvånget för denna ungdom att genom eget arav bete försörja sig själv eller bidraga till föräldrahemmets inkomst. Storleken

de ungdomsgrupper, bjuda ut sin arbetskraft på det husliga arbetsomav som rådet, bestämmes sålunda icke enbart den efterfrågan, kan förefinnas av som dylik arbetskraft, utan minst lika mycket andra faktorer. Detta kompå av bl. till uttryck i det förhållandet, att utbudet husliga tjänare vanligen mer a. av stigande under tider vikande konjunkturer, då föräldrahemmens förmåga ar av gå hemma eller att hålla dem i skolor något slag minskas, att låta barnen av och då efterfrågan på arbetskraft inom industri och handel avtager. Dåex. liga jordbrukskonjunkturer tvinga sålunda hemmadöttrarna att än tidimera tjänst hos andra, och detsamma är i viss utsträckning fallet med gare taga flickor från arbetarhem i städer och industrisamhällen. För arbetarbarn på

landsbygden torde i allmänhet tvånget att söka utkomst utom hemmet vara

för någon och tillgången på husliga tjänare torde alltid större än annan grupp, i första hand utgöras dessa. av betydelse för storleken de sökandekategorier, efterfråga husligt Av av som arbete, vidare, såsom nämnts, den arbetstillgång, näringslivet i sin är ovan som helhet uppvisar. Under tider ökad efterfrågan på kvinnlig arbetskraft till av fabriksindustri, butiksverksamhet samt hotell- och restaurangrörelse konkur-

dylika arbetsområden med framgång den arbetskraft, som finnes inom rera om eller är beredd att söka sig till husligt arbete.

Att det husliga arbetsområdet icke är lika lockande andra och i viss som mån får stå tillbaka i konkurrensen med dessa, förklaras bl. därav, att det a. husliga arbetet ålder icke betraktats såsom något egentligt yrke och icke av erhållit den fasta reglering arbets- och anställningsvillkoren, förekomav som på flertalet andra områden. Det mindre självständiga arbetet under en mer husmors ständiga överinseende, den obestämda arbetstiden har gjort, o. s. v. att det husliga arbetet icke ansetts lika förmånligt andra sysselsättningar. som Arbete i huslig tjänst har därför icke ansetts socialt likställt med fabriksex.

eller butiksanställning. I och med bostädernas moderna utrustning, det minskade barnantalet i fa-

miljerna de gifta kvinnornas ökade deltagande i förvärvsarbete har det samt husliga arbetet undergått viss förändring. I viss mån har denna utveckling en

inneburit ett minskat behov huslig hjälp, vilken kunnat av inskränkas exp. till vissa tider dagen. Beroendet hjälp av av annans har sålunda delvis rela-

tivt minskats i omfattning, å andra sidan har men anställning i hem annans kommit att framstå såsom ett mindre och tungt delvis även mera självständigt

arbete än tidigare. Det minskade bostadsutrymmet de i moderna våningarna

har sålunda medfört, att den husliga arbetskraften i större utsträckning än tidi-

gare icke bor på arbetsplatsen utan förfogar bostad, över egen vilket minskar

det omedelbara beroendet husbondefolket framtvingar av samt högre kontant-

lön och bestämdare arbetstid. Då därtill kommer, det allmännas att yrkesut-

bildning i ökad omfattning kommit befattning att taga även med det husliga

arbetet, har detta och kommit att framstå såsom mer mer ett arbetsområde med

verklig yrkeskaraktär.

Den under det gångna årtiondet ökade familjebildningen har trots det minskade behov hemhjälp, blivit följd bekvämare av som en av heminredningar

antagligen i sig inneburit någon ökning efterfrågan - av på arbetskraft för

huslig tjänst. Tillgången på dylik arbetskraft har, i enlighet med vad ovan sagts, varit beroende olika faktorer, och då efterfrågan på kvinnlig av arbets-

kraft för handel, hotell- och restaurangrörelse samt i viss mån även industri vi-

sat en bestämd ökning, har behovet husliga tjänare icke alltid kunnat av fyllas.

Bristen på dylika har varit störst på landsbygden, på grund av den dragning,

som städerna överhuvud taget utövat på kvinnliga arbets-sökande. I den mån

brist även förelegat till stadshemmen, har den förnämligast gällt kvalificerad

huslig hjälp, medan däremot ett överskott varit förhanden icke utbildad av arbetskraft. Det är icke uteslutet, att denna motsats skärpts under inflytande

av det behov självständigt och yrkesutbildat folk för hemtjänst, av som den

ändrade karaktären hemmen och hemarbetet medfört. av

Grovarbete. I de yrkesgrupperingar, användas inom befolkningsstaüstiken, som tillämpas

den principen, att oberoende arten sin sysselsättning, hänföras personer, av av

till den näringsgren, där de hämta sin huvudsakliga anses försörjning. Så-

lunda sammanföras icke alla sniokeriarbetare till en gemensam grupp utan

uppdelas på de näringar, möbelindustri, varvsindustri ex. och byggnads-

verksamhet, där de hemmahörande. På anses samma sätt fördelas grov- och

diversearbetare på sina näringar. Befolkningsstatistiken resp. tillåter sålunda

icke ett särskiljande de sig huvudsakligen av personer, som ägna åt okvali-

ficerat grovarbete inom näringslivet, på vilket oavsett arbetsområde, de äro

tillfinnandes. Att i detta sammanhang man upptager grovarbete såsom en

särskild underavdelning i arbetsmarknadsbeskrivningen

har närmast föran-

letts därav, att de likheter i arbetets utmärka art, som grovarbete på olika

områden, kunna motivera ett uppmärksammande de förändringar, av som möjli-

gen ha inträffat på vgrovarbetarnas arbetsmarknad.

Tillgången på grovarbetare bestämmes i första hand av storleken av de

arbetargrupper, vilka icke förvärvat något slag yrkeskunskap. av Till grov-

och liknande okvalificerat diversearbete sålunda i strömmar stor utsträckning

yngre arbetskraft, under minderårighetstiden icke bibringats någon yrkessom

utbildning utan får slå sig fram såsom hjälparbetare och hantlangare av olika slag med förhoppning att efter några år ha förvärvat så god förtrogenhet med arbetet inom sitt arbetsområde, att de kunna uppträda såsom yrkes-

arbetare. Grovarbetarkåren erhåller emellertid tidvis tillskott arbetskraft av från yrkesbetonade delmarknader, vilka arbetare på grund omläggrena av ningar driften, sänkt yrkeskompetens, hög ålder äro hänvisade att av 0. s. v. söka sin utkomst såsom grovarbetare, i den mån de icke kunna vinna kompetens för något annat slags arbete. Även den stora kåren gruvarbetare om av får relativt fast, kan dock räkna med att det råder viss tillanses man en och frånströmning arbetskraft på grovarbetarmarknaden. Detta möjligav göres bl. därigenom, att denna marknad icke är enhetlig utan är synnera. ligen brokigt sammansatt. Vissa slag grovarbete äro sålunda endast utav bildningsområden till yrkena, andra äro helt fristående, och för alla de olika slagen gäller, att fordringarna på arbetskraftens fysiska styrka och allmänna

förutsättningar kunna synnerligen växlande. vara Att angiva för denna arbetsmarknad ställer sig sålunda omöjligt, gränserna icke enbart på grund sättet för befolkningsstatistikens uppställning utan av framför allt därav, att begreppet grovarbetare är mycket svårdefinierbart

och kan giva anledning till olika tolkningar med hänsyn till förhandenvarande omständigheter. Såsom exempel kan anföras, att det vid arbetslöshetsräk-

ningen 1927 mötte stora hinder att inom landets olika delar tillämpa en enhetlig grovarbetardefinition. Man kunde sålunda konstatera, att speciellt i mindre städer och industrisamhällen samt på landsbygden angåvo sig personer yrkessynpunkt verkstads- eller byggnadsarbetare utan att dock kunna ur vara representera någon speciell yrkesgrupp inom arbetsområden. Försägas resp. klaringen låg naturligen däri, att medan yrkesspecialiseringen i de större ståderna oftast måste större för att individen skall stå sig i konkurrensen vara arbetstillfällena, är det i ett mindre samhälle nödvändigare att vara mera om mångsidigt orienterad. Det lokala näringslivet därstädes har sålunda ofta bruk för förtrogen med litet varje än för en mera en person, som är av specialiserad yrkesman. Särskilt på landsbygden gör sig detta behov av yrkesrörlighet starkt gällande, och byggnadsarbetare där kan såex. en lunda i sig flertal yrkeskategorier utan att dock kunna betraktas förena ett såsom fullt utbildad inom någon. Denna svårdefinierbarhet yrkessynpunkt kom vid arbetslöshetsräkningen ur även att påverka den gruppering de arbetslösa på kvalitetsgrupper, som av olika och landsdelar. Att denna gruppering till reföretogs inom orter gav sultat, den arbetslediga arbetskraftens genomsnittliga kvalitet var lägre att högre på medelstora och mindre platser, kunde nämligen på större orter men icke enbart faktiskt förefintlig skillnad utan sammanhängde förklaras av en delvis arbetsfördelningen ökas på större orter och att kraven på arbetsmed att yrkeskunskap och andra förutsättningar därmed stegras. Gränserna kraftens grovarbetare, mellan kvalificerad och okvalificerad arbetsmellan yrkes- och kraft bli sålunda växlande, beroende på den grad specialisering, som näav ringslivet uppvisar.

Ser till arbetsmarknadens ,man sammansättning på orter olika storleksav ordning, kan sålunda säga, att den yttre kring man gränsen de olika yrkenas delmarknader är hårdare dragen på orter med ett mera utvecklat och mång-

sidigt näringsliv, varigenom grovarbetets arbetsmarknad blir större och får

en mera skiftande sammansättning. Frågan uppkommer då, i vad mån de

olika delområdena på grovarbetarmarknaden kommunicera med varandra och

tillåta övergångar och utjåmningar dem emellan med hänsyn till de ständigt

fortgående förskjutningarna inom näringslivet. I den mån grovarbetarmark-

naden är för stora delar näringslivet och kraven gemensam av på fysisk styrka,

uthållighet äro desamma, underlättas förflyttningarna 0. s. v. arbetskraft av från ett område till ett annat. Uppkomma avgränsningar på denna marknad

genom att varje näringsgren för sig del grovarbetarkåren reserverar en av för att fylla uppkommande behov och tillfällighetsarbetare, av grov- bindes denna arbetskraft på ett sätt, kan verka hindrande på som en utjämning över

grovarbetarmarknaden i dess helhet. Om den inom olika näringsgrenar eller

för olika företag avdelade arbetskraften blir så den kan stor, att fylla även

behovet vid toppbelastning, blir givetvis den totala kåren större än som är behövligt för att fylla det behovet gemensamma av grovarbetare, enär de

olika näringsgrenarnas och företagens toppbehov ytterst sällan inträffa samtidigt. En parcellering arbetsmarknaden kommer sålunda av att binda ar-

betskraften på. ett sätt, förhindrar utjämning mellan utbud och eftersom en frågan och ökar vänte- och arbetslöshetstiden för individen.

Likartade verkningar kunna spåras, i den mån övergången mellan de olika

grovarbetarområdena inskränkes di-fferentiering i olika lönegenom en ex. nivåer eller till följd arbetarnas uppdelning av på ett flertal fackorganisa-

tioner med åtföljande svårigheter att snabbt övergå mellan olika organisa-

tionsområden. En långt gående lönesplittring på grovarbetarmarknaden, vil-

ken kan komma till stånd under inflytande inom varje fack allt av en vanligare avtalsmässig lönefixering även för grovarbetet, och en fastlåsning av

olika standardbegrepp, bl. även under inflytande a. av att denna marknad

till följd omläggning-ar inom näringslivet tillförts arbetskraft av från olika

yrkesmarknader, kunna sålunda verka hämmande på överflyttningsmöjlighe-

terna inom marknaden. På sätt kan genomförande industriförbundssamma av principen inom fackföreningsrörelsen sammanförande samtliga yrkesgenom av och grovarbetare inom industrigren i ett och förbund komma en samma att

öka organisationsgränserna inom grovarbetarkåren och bromsa rörligheten.

I fråga storleken de arbetargrupper, vilka räkna såsom om av äro att grov-

arbetare, är det högst sannolikt att de tillvuxit under åren efter 1920. Att

de tillvuxit absolut taget är ställt utom allt tvivel, troligt de tillmen är, att

vuxit även relativt, sålunda i förhållande till de yrkesarbetarna. Härrena för talar bl. det kraftiga nytillskott arbetskraft, i de a. av som ägt rum

arbetsföra åldrarna, samt den utstötning yrkesutbildad arbetskraft till av grovarbete, rationaliseringen kunnat giva anledning till. som Även den alltjämt fortgående befolkningsökningen om i städer och in-

dustrisamhällen vidgat den lokala marknaden för grovarbete och därigenom i

viss mån underlättat utjämningen, vill det de tendenser, vilka synas, som om verkat i riktning mot ökad avgränsning de olika delområdena inom en av grovarbetarmarknaden, gjort sig kraftigast gällande. Både arbetsmarkur nadstekniska och löne- och organisationssynpunkter kan spåra verkur man ningar i denna riktning. Framför allt torde detta fallet i städerna, envara kannerligen de större, där överhuvud taget tendenserna till differentiering inom

näringsliv och arbetsmarknad ha varit starkast. Detta har bl. kommit a. till uttryck i den rent geografiska marknadsavgränsning, kännetecknar som dylika Medan för medelstora och mindre städer kan räkna med orter. man vid tider arbetsbrådska inom jordbruket kunna tillgodose den att av ex. kringliggande nejdens behov arbetskraft med tillhjälp grovarbetarkåren av av i vederbörande stad, möjligheter detta slag ytterligt begränsade synas av vara i större städer.

Wiijjái B. Arbetsmarknadens utveckling efter 1920. .zh

I den skildring, i det föregående givits den svenska arbetsmarknaden, som av har uppmärksamheten jämväl varit inriktad på utvecklingen efter 1920 och de

förändringar, de olika näringarnas arbetsmarknad undergått. I det fölsom jande endast att giva summering förskjutningarna på arbetsavser man en av marknaden under det senaste decenniet samt att framhålla vissa drag i denna

utveckling. I första hand behandlas därvid den förändrade relationen mellan

olika näringars arbetsmarknad, varefter uppmärksamheten riktas på förskjut-

ningar i efterfrågan på arbetskraft olika kön, ålder samt yrkes- och kvaav litetsgrad. I

Att exakt fastställa befolkningens fördelning på olika yrken vid slutet Olika närin ars 1920-talet under inflytande befolkningens tillväxt och omflyttning av av bety else sig icke förrän resultaten 1930 års folk- för arbetsunder årtiondet i fråga låter göra av marknaden. räkning föreligga. I det följ-ande skall endast med ledning den i detta kapitel av lämnade skildringen arbetsmarknaden inom olika näringar angivas vilka av arbetsområden, allt att döma gått framåt eller tillbaka i betydelsen av att som av kunna bereda arbetskraften sysselsättning; sig vid denna studie av man anser förändringarna i befolkningens yrkesfördelning kunn-a hänföra de på. arbets-

marknaden uppträdande till det arbetsområde, där de i huvudsak personerna uppträtt arbetssökande eller för vilket de inhämtat utbildning, oberoende som de där vunnit full sysselsättning. av om Betraktar de olika näringarna, ha förhållandena inom j 0 r d b r uk e t man pekat på att den sedan slutet 1800-talet fortgående folkminskningen inom av denna näring fortsatt även under senaste decennium. Denna minskning har

gällt lantarbetarbefolkningen, medan däremot självägarkategorien möjligen

undergått mindre ökning under inflytande nybildningen småbruk och en av av hem. För k b k t beräknas däremot den fortgående intensiegna s 0 g s r u e fieringen arbetet i skogar och flottleder ha inneburit ökning av skogsav en arbetarstarnmen, såväl den fasta tillfälliga. som

I fråga den egentliga in d t i har ökningen arbetarantalet efom u s r e n av ter den kraftiga personalreduktionen 1921-1922 gått i ett relativt svagt tempo, och industriarbetarsiffrorna vid tioårsperiodens utgång torde allt att av döma komma att utvisa tillväxt, icke är relativt lika stark öken som som ningen i de produktiva åldrarna. Däremot är det troligt, att utvecklingen inom hantverk och därmed närstående förvårvsgrenar varit jämförelsevis kraftig och även kommit till uttryck i siffrorna för yrkesutövarnas antal. Både absolut och relativt starkast därvid ökningen ha varit inom b synes y g gn a d s v e r k h et, inkl. väg- och vattenbyggnadsarbete. Utvecklingen s a m inom här nämnda eller mindre industriell prägel har grupper av mer även kommit att öka efterfrågan på teknisk förvaltningspersonal, ingenjörer v. s. och arbetsledare olika slag. av Den absolut taget kraftigaste expansionen ha sannolikt handel och s am fä d el utvisat. Denna sammanhänger i första hand med automor s bilismens frammarsch samt dessutom i icke ringa grad med detaljhandelns ökning. Denna utveckling har även kommit att i viss utsträckning beröra

kontorsverksamheten. Likaledes torde få räkna med någon ökning man av gruppen allmän tjänst och fria yrken under inflytande utav ökningen i första hand den kommunala verksamheten samt tillströmningen av till de lärda banorna.

Slutligen kan nämnas hotell- och restaurangrörelse samt i anslutning därtill biografrörelse och liknande nöjesindustri, vilka säkerligen

tagit i anspråk större del den yrkesutövande befolkningen än tidigare. en av Däremot torde ökningen arbetarantalet inom h l i rb ha av u s gt a et e varit relativt obetydlig under inflytande den expansion, andra områden av som utvisa, vilka sysselsätta kvinnlig arbetskraft.

Egâfzágügâ

En förändrad efterfrågan på arbetskraft från näringslivets sida medkraft för delvis olika resultat i fråga män och kvinnor. Medan sålunda viav om en mka hä kande efterfrågan på manlig arbetskraft oftast kommer till uttryck i stigande arbetslöshetssiffror, föreligga på kv i arbetsmarknad sådana förn n o r n a s hållanden, att arbetslösheten bland dem icke kommer lika uppenbart till uttryck för männen. Det må sålunda erinras, att hemmen och det husliga som arbetet alltjämt kunna såsom kvinnornas huvudsakliga arbetsområde, och anses att arbete i eget eller andras hem ofta kan framstå självskriven som en sysselsättning och försörjningsform vid tider arbetslöshet ute på arbetsmarkav na-den. Å andra sidan kunna hemmen under tider stigande efterfrågan inom näav ringslivet i stor utsträckning avlämna arbetskraft. Hemmen skapa sålunda en viss elasticitet i tillgången på kvinnlig arbetskraft. Detta är särskilt fallet beträffande de gifta kvinnorna, vilka större del än tidigare kvarav numera en stanna i sitt arbete även såsom gifta. Speciellt gäller detta inom kontors- och affärsbranschen. Flera kvinnor än tidigare behålla sålunda sina platser även

efter giftermålet, och i den mån de lämna sitt arbete stå de dock i många fall alltjämt till förfogande såsom vikarier vid sjukdomsfall, semestrar, julsäsong

Den extra personalförstärkning, restaurangerna kräva under som- 0. s. v. som tillgodoses likaledes i mycket stor utsträckning tillgång marsäsongen, genom på gifta kvinnor, vilka inom detta fack torde förekomma i relativt stort antal.

De moderna hem- och köksinredningarna och det låga barnantalet underlätta för kvinnorna att efter äktenskaps ingående kvarstanna på arbetsplatserna även eller ställa sig till förfogande såsom den arbetarreserv, vilken är erforderlig att inom näringslivet vid vissa tillfällen. Den elasticitet i tillgången på arbetskraft, hemmen kunna skapa, berör som emellertid icke endast de gifta kvinnorna. Under tider relativt bättre inav komst för familjeförsörjare torde sålunda kunna räkna med, att tvånget man för den kvinnliga ungdomen att söka anställning och utkomst utanför hemmet icke lika starkt under år, då familjens inkomster gå ned, såvida icke är som efterfrågan på kvinnlig arbetskraft är så kraftig, att den verkar påmera tagligt höjande på arbetslönen och därigenom lockar till ökat utbud på arbets-

marknaden. Vid jordbruket är det sålunda vanligt, att hemmadöttrarna under år försämrade jordbrukskonjunkturer i större utsträckning än eljest av söka sig arbete utanför hemmet, och detsamma är fallet inom andra samhälls-

klasser. På grund de förhållanden, äro rådande på kvinnornas arbetsmarkav som nad, kan sålunda icke vänta, att tillgängliga arbetslöshetssiffror för man av kvinnorna kunna bilda sig fullt klar uppfattning hur näringslivets uten om veckling påverkar efterfrågan på kvinnlig arbetskraft i förhållande till manlig sådan. Endast i den mån kan erhålla sysselsättningssiffror, föreligga man utgångspunkter för skildring förändringarna i efterfrågan på manlig och en av kvinnlig arbetskraft. I den föregående avdelningen detta kapitel framhölls beträffande induav variationerna i arbetarantal under goda och dåliga tider ställa sig strien, att delvis olika inom produktionsvaru- och konsumtionsvaruindustrierna. Det

framgick därvid beträffande åren efter 1920, att efterfrågan på arbetskraft

hållit jämn inom konsumtionsvaruindustrierna än inom produktionssig mera varuindustrierna, och att de förra dels haft mindre personalreduktioner under depressionsåren, dels tidigare åter kommit i arbetarantal avsevärt upp samma före krisen. Efterser fördelningen man och kvinnor inom olika som man av industrigrenar, visar det sig, att det är inom konsumtionsvaruindustrierna, som behovet kvinnlig arbetskraft är störst. Den utveckling, som industrien uppav visat efter 1920, skulle sålunda ha kommit att de där kvinnor gynna grenar, i större utsträckning finna sysselsättning. Tab. återgiver siffror för den manliga och kvinnliga arbetarpersonalen 123 inom industrien åren 1920-1922 och 19294 Denna tabell visar, att i industrien år 1920 funnos 344 460 män och 72 921 kvinnor; kvinnornas andel totala av antalet utgjorde sålunda 17.5 %. Minskningen från 1920 till 1921 berörde 75 302

eller 21.9 % och 13 663 eller 18.7 % kvinnorna, alltså för de senare av männen av något mindre kraftigt. Det är emellertid att märka, att nedgången i den manliga arbetsstyrkan inom industrien fortfor även år 1922, att sifferserien men kvinnorna helhet vände år och att. minskningen förbyttes i för såsom samma

Tab. 123. Manliga och kvinnliga arbetarpersonalen inom

1 Antal i Antal män kvinnor Industrigrupper J

1920 1921 1922 1929 1920 1921 1922 1929

1 a Gruvor 0. anrikningsverk T 11 121 9 752 8 240 10812 148 68 56 . . . 1 b 18130 1 2 4 -

1 o Verkstadsindustri m. m. 98 295 452 56 105942 5 666 3 376 2 6 464

. . .

636 647

2 Jord- 0. stenindustri 37 28 28 698 41 733 3 144 1 932 1 870 l 996 . . . . . 3 Träindustri 3 62 860 45 660 49 609 62 424 935 605 . . . . . . . . . 790 4 Pappersindustri i 520 a 32 27 238 28 683 37 696 5 975 4 812 4 834 6 385 . . . . . . . 4 b Grafisk industri 9 8 725 8 859 11 336 1 082 835 042

. . . . . . . 804 1

5 Livsmedelsindustri 26 442 28 170 28 695 31 655 14451 13206 12 13386 . . . . . .

6 Textil- 0. beklädnadsindustri 15189 13 257 15 492 19449 30 553 25 340 29 39 837

.

7 Läder-, hår- 0. gummivaruind. 11 611 9 166 9 878 12 702 6 078 4 846 5 219 8 133

8 Kemisk-teknisk industri 12303 9 236 8 987 10 617 4 813 4 155 3 893 4 458 . . . 1 9 Kraft-, belysn. vattenverk 7664 6907 6845 8101, 75 83 0. . 96

Samtliga 1 344. 269 158 294 160 597 921 258 061

industrigrupper 370 72 59 02 82 647

begynnande ökning deras antal. Mot ett med 4 998 minskat av antal man motsvarande en nedgång från 1921 med 1.9 % ökning kvinnorna - svarar en av med 2 803, v. s. 4.7 Nyanstallningen kvinnlig arbetskraft fortsatte av även de följande åren i så snabbt tempo, att antalet kvinnor inom industrien

passerade 1920 års toppsiffror redan under år 1926, medan detsamma för

männen varit fallet först under år 1928. Under det därpå följande året, som är det sista för vilket material föreligger, låg kvinnliga arbetarantalet 13.3 %

över 1920 års nivå, medan motsvarande tal för männen endast utgjorde 7.6

Från 1920 till 1929 hade kvinnornas andel hela arbetarantalet av stigit från

17.5 till 18.2

Siffrorna giva vid handen, att industriens efterfrågan på arbetskraft efter

krisen kommit att kvinnorna. Det torde förtjäna gynna nämnas, att utvecklingen under tid i flera andra industriländer givit liknande samma resultat. De övriga arbetsområden, inom vilka kvinnor förekomma i större utsträck-

ning, åro husligt arbete och jordbruk, handel hotell- och samt restaurang-

rörelse. Den roll det husliga arbetet spelar för kvinnorna förut som år nämnd, och detta arbetsområdes förmåga att bereda sysselsättning gjorde, att man icke under depressionsåren kunde konstatera något påtagligt ens mera överskott på arbetskraft därinom. Detsamma fallet med jordbruket, och var för dem båda gäller, att arbetsmarknadsutveoklingen efter krisen icke med-

fört minskad efterfrågan på kvinnlig arbetskraft.

Inom handeln enkannerligen minuthandeln samt hotell- ooh - restaurang- rörelsen medförde krisen 1920 minskad efterfrågan på arbetskraft, det en men vill synas, personalminskningen där gick mildare fram kvinnorna som om över

industrien samt dess förändringar åren 1920-1929.

Antal kvinnor i procent av totala Index för manliga arbetar- Index för kvinnliga ararbetarantalet antalet: 1920 100 betarantalet: 1920 100 Grupp

1920 1921 i 1922 1 1929 1921 1922 1929 1921 1922

1.8 0.7 0.5 0.5 88 74 97 46 29 38 1 73 69 95 1 b - - - - -- - 5.5 4.7 4.8 5.8 70 58 108 60 51 114 1 c 7.7 6.3 6.1 4.6 76 76 111 61 59 63 2 1.5 1.3 1.2 1.2 73 79 99 65 63 84 3 15.5 15.0 14.4 14.5 84 88 116 81 81 107 4 a 10.8 8.7 8.3 8.4 90 91 116 77 74 96 4 b 35.3 31.9 30.1 29.7 107 109 120 91 85 93 5 66.8 65.7 65.6 67.2 87 102 128 83 97 130 6 34.4 34.6 34.6 39.0 79 85 109 80 86 134 7 28.1 31.0 30.2 29.6 75 73 86 86 81 93 8 1.0 1.2 1 1.0 1.2 90 89 106 9 - - -

1 | H l L

17.5 i 18.0 i 19.0 i 18.2 78 77 108 81 85 113 Sza.

ån över männen. I fråga efterfrågans tillväxt inom dessa områden efter kriom kan det erinras, att enligt de resultat, framkommit undersökningarna sen som av i det föregående, just handel och restaurangrörelse uppvisat påtaglig expanen sion. Det torde få uppenbart, att nämnda utveckling i sin mån verkat anses stegrande på efterfrågan kvinnliga arbetare. av Det vill sålunda det förlopp, den totala efterfrågan synas, som om som utvisat under åren efter 1920, icke inneburit, att den kvinnliga arbetskraften kommit att intaga oförmånligare ställning i fråga sysselsättningsmöjen om ligheter inom näringslivet i jämförelse med tidigare. Snarare erhålles det intrycket, att arbetsmarknadsutvecklingen gynnat kvinnorna mera ån männen, och att sålunda de relativa andel efterfrågan skulle ha undersenares av gått någon minskning. Näringslivets expansion under decenniet har emellertid allt att döma varit så stark, att efterfrågan på både manlig och kvinnlig av arbetskraft undergått påtaglig ökning, att denna ökning i proportionsvis en men större utsträckning kommit kvinnorna till godo.

Den nedgång i efterfrågan på arbetskraft, som blev en följd av fredskri- Efterfgága inbrott hösten 1920, ha drabbat arbetare inom alla åldrar. Siffror kzâ-áfçráqføä

sens synes allmänna arbetslöshetens förekomst inom olika ålderskate- Om åldrar och uppgifter om gorier under depressionsåren giva sålunda det intrycket, att avskedandena av arbetskraft icke kommo att övervägande gälla något bestämt åldersskikt, även siffror från industrien visa, att reduktionen de minderårigas antal var om av relativt stark i förhållande till nedgången i det totala arbetarantalet. Det förefaller fullt naturligt, att företagarna vid den begynnande åter-

2O-301399

Tab. 124. Totala nrbetarantalet och antalet minderåriga inom

1 Totala arbetarantalet Antal minderåriga Industrigrupper

k V. i

1 1920 1921 1 1922 1929 1920 1921 1922 1 1929

I

1 1

1 a Gruvor 0. anrikningsverk 11 269 9 820 8 2831 10 8681 903 605 361 456 . . . 1 b Järn-, stäl- metallverk 19079 13 948 131771 18134 1 127 654 493 0. 721

1 c Verkstadsindustri m. 103961 71 828 59 8761 112 406 11 606 6 147 224

m. . . . 4 10 652 2 Jord- stenindnstri 40 780 30 579 30 5681 43 729, 4 927 3 250 o. 2 983 3 604 . . . . . 3 Träindustri 63795 46 265 50 198 63214 8 758 5 714 6 672 7 192 . . . . . . . . . 4 a Pappersindustri 38 495 32 050 33 517 44081 4 433 3 118 2 929 849 . . . . . . . 2

4 b Grafisk industri 10823 9 560 9 663 12378 2 200 1 741 1 554 l 537 . . . . . . .

5 Livsmedelsindustri 40893 41 376 41 031 45 04111 3 005 2 429 2 043 2 271

. . . . . 6 Textil- 0. beklädnadsindustri 45 742 38 597 45015 59 286 6 546 5 095 6 385 6 771 . 7 Läder-, hår- 0. gummivarnind. 17689 14 012 15097 20835 3 196 2 350 2 484 2 929.

8 Kemisk-teknisk industri 17116 13 391 12 880 150751 934 1 1 431 1 187 1 274 . . .

9 Kraft-, belysn. vattenverk 7 739 6 990 6 916 8 19711 174 93 58 60

0. .

Samtliga industrigrnpper 1 417 3811 328 4161 2211 244118091 326 453 48

32 627 31 373 40 316

anställningen arbetskraft. efter konjunkturernas förbättring i av stor omfattning riktade sin efterfrågan mot arbetskraft inom de arbetsföra och mest yrkesvana åldrarna. För att kunna följa denna inriktning efterfrågan av hade det varit av värde att ha tillgång till siffror för arbetarstammens åldersför-

delning inom olika näringsgrenar vid skilda tidpunkter. Det enda förefintliga materialet detta slag äro emellertid siffrorna av för årliga. antalet minder-

åriga inom industrien.

Nedanstående tablå meddelar siffror för antalet minderåriga. d. v. s. arbetare under 18 år inom, industrien absolut och i relation till det totala arbetar-

antalet åren 1913 och 1920-1929.

Totala antalet Därav minderåriga

industrien samt dessas förändringar åren 1921-1929.;

Antal minderåriga i Index för totala. arbetar-. Index för antalet minprocent av

totala arbetar-antalet antalet: 1920 100: der-åriga: 1920 100

; Grupp

| 1929 1921

1920 1921 1922 I 1929 1921 1922 1 1922 1929

8.0 6.2 4.4 4.2 87 74 96 67 40 50 1 a 5.9 4.7 3.7 4.0 73 69 95 58 44 64 1 b

11.2 8.6 7.1 9.5 69 58 1,08 53 36 92 1 c 12.1 10.6 9.8 8.2 75 75 107 61 73 2

13.7 12.4 13.3 11.4 73 79 99 65 76 82 3 11.5 9.7 8.7 6.5 83 87 115 70 66 64 4 a 20.3 18.2 16.1 12.4 88 89 114 79 71 70 4 b 7.3 5.9 5.0 5.0 101 100 110 81 68 76 5 98 130 78 98 103 6 14.3 13.2 14.2 11.4 84 V 78 92 7 18.1 16.8 16.5 14.1 79 85 118 74 . 10.7 9.2 8.5 78 75 88 74 61 66 8 11.3 0.8 0.7 90 89 106 53 33 34 9 2.2 1.3

11.7 9.9 9.6 8.9 79 l 78 109 67 64 83 Sza

Siffrorna för åren 1913 och 1920 visa, att antalet minderåriga inom induökades något mellan dessa år dock utan att kunna hålla jämna steg med strien totalantalet arbetare; resultatet blev någon minskning de minökningen av av andel arbetarstammen. De fredskrisen föranledda derårigas relativa av av avskedandena h-a drabbat ungdomen proportionsvis hårdare än de äldre. synas sjönk 1922. Nyanställ-

Från 11.7 % minderåriga år 1920 siffran till 9.6 år

ningen arbetskraft inom industrien under de följande åren visade till en av början tendens till proportionsvis något starkare stegring antalet minen av deråriga, helhetsintrycket har blivit fortgående minskning den minmen en av deråriga arbetskraftens betydelse och användande inom det industriella nä.-

ringslivet. En ytterligare bild denna nedgång erhålles vid jämförelse mellan antaav let minderåriga i industrien och befolkningens storlek i motsvarande åldrar 1418 år. denna folkmångdssiffra uppgick antalet inom in- I procent av dustrien sysselsatta ungdomar år 1913 till 11.2, 1920 till 10.8 och 1926 till 8.1. Även dessa siffror visa, att redan före 1920 hade minskning induman en av striens betydelse såsom försörjningskålla för ungdomen, att den stora men nedgången infallit efter 1920. Orsakerna till ungdomsarbetslösheten, i den mån denna lokaliserad till industrien, sålunda kunna hänföras till de år synas förhållanden, intrått efter fredskrisen. som Siffrorna de absoluta och relativa förändringarna mellan vissa i tab. 124 över år inom olika industrigrupper i fråga användandet minderårig arbetsom av kraft giva vid handen, till år 1929 endast textil- och beklädnadsindustrien att abs olu ökat sitt antal minderåriga utöver 1920 års siffra. Procent taget

tuellt högsta antalet minderåriga uppvisade under år 1929 läder-, hår- och

gummivaruindustrien, grafisk industri, textil- och beklädnadsindustrien samt träindustrien. Ingen industrigrupp hade dock sedan 1920 ökat de minderåri-

gas procentuella andel arbetarstammen. Om bortser från den av man obetydliga gruppen kraft- och belysningsverk, den relativa minskningen var kraftigast vid jåm- och stålverk, pappersindustri samt kemisk-teknisk gruvor, industri.

Utöver industristatistikens siffror för antalet sysselsatta minderåriga stå.

några direkta uppgifter efterfrågans inriktning på olika åldrar vid skilda om ti-dpunkter icke att erhålla. Siffror för åldersfördelningen bland de arbetslösa

kunna dock i viss mån komplettera den sålunda erhållna bilden.

Arbetslöshetsräkningen 1927 och de i anslutning därtill bedrivna lokala arbetslöshetsundersökningarna erbjuda det enda utförliga mera material för någon tidpunkt under här behandlade tidsperiod, kan läggas till grund som för ett studium de arbetslösas åldersfördelning inom landet såsom helhet och av inom geografiska områden olika ekonomisk och demografisk typ. I tab. av 125 med-delas siffror detta slag hämtade från 1927 års räkning I tabellen av har dessutom inlagts siffror för antalet arbetslösa i olika åldrar i den procent av manliga befolkningen i motsvarande åldersgrupp 31 dec. 1926.

Tab. 125. De arbetslösas åldersfördelning inom vissa geografiska områden enligt

arbetslöshetsräkningen 1927.

sizâigeb- Övre

- Storstä- Lands- Bergs Hela I á av A l d e r N manl. be-

derna . bygden 12:1 -

:lägger:

lagen riket . folkning

14-17 år 3.1 5.6 8.1 6.0 2.9

l i

. . . . . . . . . 165 22. 18-20 9.8 12.2 12.3 . 13.6 4.7 . . . . . . . . . 21-25 20.2 19.4 26.2 21.7 5.0

l

. . . . . . . . . 32. 2 31. 26-30 13.3 14.5 12.7 14.2 3.5 . . . . . . . . . 31-40 19.1 18.3 15.0 17.8 17.5 16.8 2.5 . . . . . . . . . 41-50 14.6 13.2 11.0 15.5 12.9 11.9 2.1 . . . . . . . . . 51-60 11.7 9.8 7.8 12.8 10.4 9.2 2.2 . . . . . . . . . 61-65 4.7 4.7 4.4 3.6 2.0 . . . . . . . . . 66-70 2.8 1.8 1.9 41 52 1.8 1.3 . . . . . . . . . 71 och däröver 0.7 0.5 0.2 0.7 . . . . . . - Okänd ålder 0.4 1.1 0.5 . . . . . . . . - - - -

100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 -

En jämförelse mellan arbetslöshetens omfattning i olika åldrar såväl inbör-

des som i relation till folkmängden visar, att arbetslösheten störst i åldern var

1 K. Socialstyrelsen, Arbetslöshetsräkniugen och de lokala arbetslöshetsundersökningarnai Sverige år 1927, utg. 1928.

år. Arbetslösheten inom 18-20 år relativt sett icke stort 21-25 gruppen var mindre, varför arbetslösheten med särskild styrka måste sägas ha drabbat 18-

ZÖ-åringarna. Betraktar arbetslöshetens fördelning på olika åldrar inom olika geografiman ska områden, det påfallande, att arbetslösheten i åldrarna under 20 år var proär

centuellt mindre i förhållande till hela antalet i de större städerna än inom öv-

riga undersökta distrikt. Beträffande de medelstora och mindre städerna, vilka

mindre mångsidigt industrialiserade, torde den relativt större ungdomsäro förklaras därav, att den arbetskraften vid sökandet efter arbetslösheten yngre ofta hänvisad till endast eller ett fåtal industrier i orten, varianställning är en beroendet de industriella konjunkturerna ökas. Likaledes torde på genom av landsbygden möjligheterna till val arbetsplats stundom beskurna. av vara Inom Övre Norrland, inom vilken siffrorna huvudsakligen dominerades grupp vissa sågverksdistrikt, rönte ungdomssiffrorna påverkan den höga naav av tiviteten i dessa orter. Bergslagernas låga siffra förklaras därav, att arbetslösheten berörde arbetarna vid hela företag och att följaktligen här lik- i fråga den allmänna situationen i landet vid tiden för massarbetssom om inträde någon speciell ungdomsarbetslöshet icke särskilt framlöshetens trädde. redogörelsen för 1927 års arbetslöshetsräkning hade vid Såsom framgår av nämnda tidpunkt arbetarna i åldern 21-25 år vilka befunnit sig i minderoch under tiden för massarbetslösheten det sämst ställt åriglfetsåldern vid arbetsmarknaden. Medan 26-30-åringarna hunnit komma med i näringspå livet krisen och inhämtad yrkeskunskap och relationer lycföre genom vunna kats hålla arbetslösheten hade 21-25-åringarna handicapats därigenom, nere, deras egentliga lärlingsår infallit samtidigt med den stora arbetslösheten, att då möjligheterna att vinna praktik begränsade. Först sedan dugligare voro äldre arbetare vunnit sysselsättning, hade turen kommit till den i vuxen ålder befintliga ungdomen, vilken dock ofta blivit för gammal att lära ett yrke och

därför fått lämna plats för de på marknaden alldeles nytillkomna. Räkningen visade emellertid, att arbetslösheten ovanför 20-årsåldern stundom sammanhänger med felaktigt yrkesval under ynglingaåren, beroende på okunnighet utkomstmöjligheterna på olika banor, överskattning den omedelbara arom av betsförtjänsten till förfång för omtanken framtiden, svårigheten att komom in i vissa yrken De besvärligheter, ungdomen hade att kämpa med ma o. s. v. efter krisen, kommo bland annat siffermässigt till uttryck i det förhållandet, % totalantalet arbetslösa vid räkningen återfunnos under rubriatt nära 7 av ken ungdom särskilt yrke. Enligt tabellen nådde relationstalet för utan 21-25-åringarna sin högsta höjd på landsbygden, vilket dock förklaras där-

de där undersökta orterna övervägande utgjordes industrikommuner. av, att av Siffrorna arbetslösa 60 år höllo sig mestadels mellan 5 och 7 % och för över bland funnos givetvis många, icke längre fullt arbetsföra. dessa som voro Att 8 å 13 % befunno sig mellan 50-60 år visade emellertid på ett svåranställningsproblem för den arbetskraft, olika anledningar artat som av förlorat tidigare förankringar inom näringslivet och på grund sin ålder av

knappast kunde räkna med att kunna förvärva stadigvarande anställning inom

sitt gamla yrke.

Ovan relaterade och andra statistiska data peka på arbetslösheten att under

åren efter fredskrisens kulmen bl. präglats förekomsten a. av av ungdomsar-

-betslöshet Den förbättring, under år 1927 började som framträda på den

svenska arbetsmarknaden, dock i stor utsträckning ha synes stegrat möjligheterna för de att skaffa sig arbete och utkomst. unga För att närmare undersöka utvecklingen på ungdomens arbetsmarknad, har

man från -de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna införskaffat uppgifter om situationen under andra kvartalet åren 1927, 1928 och 1929. Siffrorna avse antalet arbetsansökningar, lediga och tillsatta platser för arbetssökande under 18 år under var och månaderna april, maj och juni. Givet en av år, att arbetsförmedlingens siffror icke giva uttömmande bild en av omsättningen på de minderårigas arbetsmarknad, följa men genom att utvecklingen arbetsförav medlingssiffrorna kan dock erhålla ett underlag till bedömande man av läges-

föråndringarna på marknaden. Siffrorna för de olika månaderna ställa sig för

gossar och flickor såsom tab. 1.26 utvisar.

Tab. 126. Förmedlingen av rnindeijârig arbetskraft april-juni 1927-1929.

Gossar Flickor Tillsammans

År och månad Ansök- Ansök- Ansök-

gilt:

. .

Älg;

..

ningar Lediga ningar Lediga ningar Lediga ;gg

om platser om platser om platser platser platser platser ar bete arbete arbete

1927: april 2 359 1 639 1 249 2 204 l 723 1 240 4 563 3 362 2 489 . . . . . maj 2 133 1 377 1 069 2 057 1786 1 143 4 190 3 163 2 212 . . . . . juni 3 228 1 446 1 208 2 310 1 459 1 032 5 538 2 905 2 240 . . . . . 1928: april 2 447 1 777 1 338 2 328 1 989 1 294 4 775 3 766 2 632 . . . . . maj 2 421 1 738 1 355 2 047 1 837 1 156 4 468 3 575 2 511 . . . . . juni 3 460 1 670 1 424 2 507 1 769 1 235 5 967 3 439 2 659 . . . . . 1929: april 2 813 2 324 1 729 2 812 2 423 1 566 5 625 4 747 3 295 . . . . . maj 2 222 1 957 l 404 2 262 2 096 1 388 4 484 4 053 2 792 . . . . . juni 3 332 2 083 1 785 2 429 1 979 1 411 5 761 J 4 062 3 196 . . . . . l

Andra kvartalet kännetecknas alltid den ganska av tvåra omkastning av läget

på ungdomens arbetsmarknad, skolavslutningarna medföra. Medan som man under vårmånaderna normala år alltid nästan måste räkna med relativ en jämvikt på denna del arbetsmarknaden, till följd av av att näringslivet då hun-

nit suga till sig huvudmassan den ungdomliga arbetskraft, av som under året

förut sökt sig ut i praktiskt arbete, inträder i juni månad alltid ett överskott

av minderåriga arbetssökande att den från skolorna då avgående genom ungdomen nästan gång kastas ut på arbetsmarknaden. Även en om övergången

därav, föräldrarna i del fall låta barnen vila ut mildras att en numera synes skolarbetets slut och först mot höstsidan skicka dem under sommaren efter

giver dock tabellen ett tydligt belägg för rubbningen till arbetsförmedlingen,

arbetsmarknaden, i det att ansökningssiffrorna för maj och juni stege från på

1927, från 4 468 till 5 967 år 1928 och från 4484 till 5 761 4 190 till 5 538 år

år högre torde kunna tillskrivas ett ökat år 1929. Att siffrorna för senare äro

den offentliga arbetsförmedlingen från den minderåriga arbetsanlitande av

därav får draga den slutsatsen, att stegring av kraftens sida, utan att man en

skulle för handen. Platstillgången visar sig nämligen ha arbetslösheten vara

sökandefrekvensen, vilket framgår siffrorna i tab. 127. stigit starkare an av

genomsnittliga antalet arbetsansökningar på 100 lediga platser. för

läget på de äldres arbetsmarknad visar sig gynnsammare för Liksom vara

för så är även situationen för de minderårigas vidkomkvinnorna än männen,

mande förmånligare för flickorna än för gossarna.

Av siffrorna framgår, att förhållandet mellan utbud och efterfrågan på yngre

under de förevarande åren förskjutit sig i utjämnande riktning, arbetskraft tre

landsbygden utan från städerna har brist på minderoch icke endast från även

arbetssökande, både och flickor, tidvis rapporterats under våråriga gossar

Icke endast de minderåriga, definitivt slutat skolan, utan månaderna. som

fortsättningsskolan syntes mestadels ha kunnat själva skaffa även eleverna i

arbetsförmedlingens och skolans medverkan kunnat beredas sig eller genom

omslag automatiskt inträder i juni månad till följd skolavslutplats. Att ett av

förändrade icke det intrycket konjunkturläge-t, efterningarna gynnsamma av

Stockholms vidkommande näringslivet under förebl. a. för sommaren som förmåga absorbera den nytillkommande mindervarande år visade sådan att

brist på arbetssökande förelåg redan i augusti åriga arbetskraften, att gossar

och september månader.

studera förmedlingsfrekvensen inom de olika yr- Av särskilt intresse är att

finnas återgivna i den senast åberopade tabellen kesgrupperna, vilka siffror

uppmärksamheten i första hand på arbetsmarknad, kan Riktas gossarnas

tillgången på platser inom jordbruksgruppen under samtman konstatera, att

antalet till dylikt arbete anmälda sökande. Att till liga månader översteg

arbetskraft från andra sökandegrupper kunde endast ske jordbruket överföra

juni, och då i fråga vilka efter slutad i mindre utsträckning under om gossar,

erhålla arbete på landet. Platserna utgjordes i huvudsak skolgång önskade

anställning såsom drängar, lantbrukselever och trädgårdsarbetare. av hantverk ett överskott sökande, delvis svår- Inom industri och mötte man av

tabellen böra påpekas, att alla de platssökande, som efter slutad 1 Det torde i anslutning till vända till arbetsförmedlingen för att erhålla plats utan att ha kunnat förskaifa sig skolgång sig utbildning, upptagas under arbete, hänför-ligt till annan grupp någon speciell gruppen där de i arbetsförmedlingsstatistiken placeras i en specialgrupp skolbarn VI. Annat arbeten, påbörjat någon yrkesutbildning Endast i den mån en elev under skoloch minderåriga, som yrkesutbildning eller anställning under ferierna eller jämsides med skolartiden erhållit genom förtrogenhet med visst yrke, har hans arbetsansökan uppförts på. vederbörande betet förskañat sig tillgång på. lämpliga platser och med hänsyn tagen till vederbörandes yrkesgrupp. I mån av den sökande arbete under någon de olika yrkesgrupperna. Denna lämplighet anvisas sedermera av nykomlingarna förklarar, varför antalet tillsatta platser inom ex. grupp IV kan redovisning av överstiga det å denna föreñntliga ursprungliga antalet sökande. grupp

Tab. 127. Förmedlingen av minderärig arbetskraft inom olika yrkesgrupper i genomsnitt för april-juni 1927-1929.

G 0 s a a r F 1 i c k Tillsammans Ansökningar 0 r om arbete på. 100 A n- A An- lediga plat

mwmumämámmmäm

. - . . M

m plagt-;lat- ing plagt- ing plåt- Tin

plat- plat- Gos- Flicom m

arbete S61 S81 aräete S81 ser arblgte 0 S61 Se kOI ETIS -

sar

Jordbruk.

1927 530 671 458 162 219 136 692 890 594 . . . . . . . 79 74 78

1928 554 691 467 166 266 145 720 957 . . . . . . . 612 80 62 75

1929 586 796 542 184 282 145 770 1078 . . . . . . . 687 74 65 71

II. Industri och

hantverk.

1927 282 79 67 119 86 76 401 . . . . . . . 165 143 243 . 1928 309 127 112 127 91 71 . . . . . . . 436 218 183 243 200 - 1929 251 186 167 142 138 112 393 324 279 . . . . . . . 135 103 121

III. Sjöfart och

fake.

1927 170 70 70 1 171 . . . . . . . - - 70 70

1928 182 78 77 1 1 182 79 78 . . . . . . . - t -- - 1929 316 127 126 1 1 316 128 . . . . . . . - 127 249 247 -

IV. Handel och

sam färdsel.

1927 550 633 548 236 293 229 786 926 . . . . . . . 777 87 81 85

1928 462 807 691 242 367 279 . . . . . . . 704 1 174 970 57 66 60

1929 483 993 785 295 447 322 . . . . . . . 778 1 440 1 107 49 66 54

V. Husligt arbete.

1927 1 058 1 057 696 058 . . . . . . . - - - 1 1 057 696 100 100 - 1928 1 090 1 132 725 090 . . . . . . . - - - 1 1 132 725 96 96 - 1929 1 1 1 253 1 298 875 1 253 1 299 876 97 97 . . . . . . . - -

VI. Annat arbete.

1927 1041 34 32 614 1 1 1655 35 33 . . . . . . . 1928 1269 25 25 669 8 8 1938 33 33 . . . . . . . 1929 1153 18 18 627 1780 18 18 . . . . . . . -- - -

Summa 1927 2573 1 487 1 175 2190 1 656 1 138 4763 3 143 2313 173 132 152

1928 2 776 1 728 1 372 2 294 1 865 1 229 5 070 3 593 2 601 161 123 141

1929 2 789 2 121 1 639 2 501 2 166 1 455 5 290 4 287 3 094 131 115 123

placerhart på grund bristande yrkesträning. Industriens stigande efter av frågan på arbetskraft gjorde emellertid, att speciellt under 1929 kunde man såsom verkstadsynglingar, yrkes- och hantverkslärlingar utplacera 0. s. v. flera än tidigare varit fallet. Från medelstora och mindre städer rapporterades, att kontakten mellan arbetsgivare och arbetssökande där mestadels är så. personlig, flertalet lärlingsplatser besättas målsmäns direkta hänatt genom vändelser till vederbörande arbetsgivare, varför arbetsförmedlingens medverkan endast undantagsvis påfordras. Den i tabellen för industrien uppmera platstillgången berörde sålunda i huvudsak de tre större städerna. tagna Ett överskott arbetskraft likaledes för handen inom sjöfarten, vilket av var förklaras därav, att ungdomen speciellt i norrlandshamnarna i stor utsträck-

ning söker sig ut till sjöss. Tabellen giver vidare besked att riklig tillgång på platser under nämnda om år förelegat inom handel, samfärdsel och allmän tjänst. Platserna gruppen gällde i huvudsak springpojkar, vilka ha varit livligt efterfrågade. synas Många springpojksplatserna på verkstäder, hantverkerier, affärer och kontor av torde ha berett de sökande tillfälle till inhämtande kunskap och kompetens av inom vederbörande arbetsområde. Vad slutligen angår den kvinnliga minderåriga arbetskraften, var efterfrågan på densamma god inom alla arbetsområden. I första hand detta var fallet inom det husliga arbetet, där brist på arbetskraft förelåg. Att denna brist icke kunde fyllas i utsträckning arbetssökande anmält sig, samma som förklaras därav, att den arbetskraften i många fall är relativt ovan vid yngre husliga sysslor och endast kan vinna placering hos sådana husmödrar, som äro villiga taga dem i sin tjänst och lära dem. Att brist på sökande till upp jordbrukssysslor förelåg bekräftas likaledes siffrorna. Ej heller syntes av möjlighet ha förelegat att fylla alla platserna inom handelsgruppen.

Vid ett studium ungdomsarbetslösheten får emellertid icke bortse av man från det förhållandet, att utbudet minderårig arbetskraft bestämmes icke av enbart storleken ungdomsgrupperna och näringslivets efterfrågan utan av av av i icke ringa mån det större eller mindre tvånget för ungdomen att bidraga av till sin försörjning. Redan i samband med frågan arbetslösheten egen om bland kvinnorna framhölls, att familjens inkomster ofta bli avgörande för, hemmadöttrarna söka sig ut i arbete. Detsamma är i viss mån även falom let för pojkarnas del, i det att föräldrarna under tider bättre inkomst av ha större möjligheter att hålla dem i skolor olika slag eller att låta dem av avvakta ett passande arbetstillfälle. sjunker familjeinkomsten, inträder ofta

ett omedelbart behov, att barnen förskaffa sig någon form arbete och utav komst. Växlingarna i ungdomsarbetslösheten giva sålunda delvis för stora utslag, på grund att ungdomen under goda tider visserligen har lättare att av erhålla arbete å andra sidan på grund familjeförsörjarnas ökade men - av arbets- och förtjänstmöjligheter icke med nödtvång ut på samma pressas arbetsmarknaden, under det att tider vikande konjunkturer kunna såväl av medföra minskning arbetstillfällena för ungdomen öka storleken av de av som

ungdomsgrupper, som måste söka sig arbete. Utbudet arbetskraft ökas av sålunda i fallet och stegrar ungdomsarbetslöshetssiffrorna; i förra fallet senare sjunka dessa siffror icke enbart på grund arbetsmarknadens förbättring av utan även till följd minskat tillopp arbetssökande ungdom. av av

Den arbetslöshet, år 1927 förefanns inom åldersgruppen 21.." som år, synes beträffande vissa orter och industridistrikt även under åren närmast därefter ha erbjudit del svårigheter. De arbeten olika slag, under en av som högkonjunkturåren efter 1927 stodo även denna arbetskraft till buds, befräm-

jade dock i sin mån dess anpassning efter den situationen. Troligt är sånya lunda, att industrien i stor utsträckning tillgodosåg sitt ökade behov diav verse- och tempoarbetare anställning arbetare, tillhörande denna kagenom av tegori.

För den arbetskraft, vid krisens inbrott uppnått eller överstigit medelsom åldern, har ett återinträde i det gamla yrket efter arbetsmarknadslägets för-

bättring ofta varit förenat med svårigheter på grund den konkurrens, av som yngre arbetargrupper kunnat bjuda. God yrkeskvalitet och arbetsambition

ha givetvis i många fall givit dem ett försprång, å andra sidan ha arbetsmen givarna varit mindre villiga att nyanställa med arbetseffektivitet, personer en som befinner sig i avtagande. Vidare har den snabbare arbetstakt, utsom märker den med moderna maskiner .och rationellare arbetsmetoder arbetande

industrien ävensom andra delar näringslivet, säkerligen tvingat många av äldre över i sysselsättningar, lämpade efter deras ålder och arbetsvanor. nya Arbetslöshetsräkningen 1927 visade, att 15 % de arbetslösa över av voro 50 år, och dock bland dessa medräknade sådana vid räkningen voro anmälda, vilkas hälsa enligt deras uppgift så att de måste föregen var svag, utsättas vara praktiskt taget oförmögna till arbete 2.7 % samtliga. Att av dessa senare det oaktat anmält sig vid räkningen tyder på att mellan gränsen av arbetsbrist och arbetsoförhet vållad arbetslöshet för den enskilde ytav är terst oklar. ,

Överårighetsgruppen framträder än tydligare, icke på arbets-

om man ser löshetssiffrorna i allmänhet utan begränsar sig till de söka grupper, som samhällets hjälp. Att arbetslöshetskommissionens undersökningar nödav hjälpsarbetarna å de statliga förläggningarna icke visa på proportionsvis ett stort antal överåriga beror endast därpå, att kommissionen i huvudsak sys-l

selsätter ogifta och icke kan taga befattning med icke fullt arbetsföra personer, vilka kommunerna själva få bereda hjälp En Stockholms arbetslösav

1 I arbetslöshetskommissionensundersökningar rörande nödhjälpsarbetarnas yrkesfördelning och personliga förhållanden funnos vid undersökningstillfallena följande procentuella antal över 50 år:

augusti 1925 18.4 % . . . . . mars 1926 15.4 . . . . . mars 1929 15.4 september 1929 . . . . . 24.6 % . . . . . De högre siffrorna för undersökningarna i augusti och september olika år förklaras av, att avgången under sommarsäsongen är relativt mindre bland de äldre än bland övriga åldersgrupper. Undersökningarna refererade i S00. Medd. ärg. 1926, sid. 211 o. 965 samt ärg. 1930, sid. 192.

hetskommitté år 192.3 företagen undersökning arbetslöshetsbeståndets i av Stockholm sammansättning och struktur ådagalägger sålunda, att icke mindre

27 % de till kommittén på olika vägar redovisade arbetslösa befunno än av sig i åldrarna över 50 år Såsom huvudresultat den lokala arbetslöshetsav kommitténs undersökning konstaterades, att det inom arbetslöshetsstocken förefanns huvudsakligen hög ålder och nedsatt konkurrensförmåga känen av netecknad kategori, kommittén kallad särklass, vilken utan att vara av hänförlig till fattigvårdsfallen i vanlig mening, praktiskt taget skulle sakna

möjligheter att erhålla sysselsättning i öppna marknaden.

Såsom framgått den tidigare skildringen arbetsmarknadens utveckling Efterfrågan av av

efter 1920, medförde näringslivets förbättring under åren efter depressionen pfrgfffâ

icke ett återställande den förutvarande proportionen mellan olika näringar olika yrkçsav

och företagsgrenar, utan uppblomstringen kom att gynna vissa, delvis nya gre- oâáêsâzåâ

näringslivet, under det att andra, tidigare betraktats såsom mycket nar av som expansiva, visade -mindre snabb utveckling. I del fall, såsom ex. en en inom kommunikationsväsendet på grund automobilismens kraftiga genomav brott, hade att göra med ett nytt behov arbetskraft. Byggnadsvcrksamheman av tens starka utvidgning skapade likaledes med hänsyn till arbetets art efterfrågan på arbetskraft särskilt slag. Beträffande industrien visar kurvan av för arbetarantalets förändringar, att återanställningen arbetskraft under inav tryck konjunkturernas förbättring icke överlag gick med snabbav samma het de tidigare avskedandena. Inom stora delar industrien steg såsom av lunda arbetarantalet endast så småningom, vilket medförde, att den arbetskraft, entledigats, icke alltid kunde räkna på att automatiskt åter vinna anställsom ning. I många fall framtvang nämligen den genomgångna krisen nyorienen tering och omorganisering inom företagen, även kom att påverka arbetssom kraftsbehovet. Redan vid skildringen efterfrågans inriktning på arbetskraft av olika av åldrar kunde konstatera, att urvalet arbetskraft efter fredskrisen i förman av sta hand kom att de mest arbetsföra och yrkeskunniga åldersgrupgynna Detta kom bl. att innebära, att på gränsen till åldrar med perna. a. personer mindre arbetskapacitet och arbetsduglighet fingo stå tillbaka för arbetare i medelåldern och att dessa likaledes gingo före passerat minderpersoner, som årighetsgränsen till följd de dåliga arbetsmöjligheterna icke lyckats men av förvärva för dem önskvärd och passande träning och yrkesförtrogenhet, en trots att kanske deras fysiska förutsättningar skulle kunnat giva dem ett företräde. Det blev icke endast åldern, fick fälla utslaget utan även de allsom männa förutsättningarna hos individen att fylla de krav, näringslivet ställde som på arbetskraften. Flera moment medverkade därvid till att skärpa urvalsmetoderna inom näringslivet. Helt allmänt skulle kunna säga, att rationaliseringen inom näman ringslivet, bl. innebar ett intensivare arbetsprogram och et.t ökat ansom a.

Utredning rörande stadens fortsatta åtgärder tillt bekämpande av arbetslöshet Stadskollegiets utlåtanden och memorial 1926, Bihang nr 20, sid. 33 och 46.

litande tekniska hjälpmedel, framtvingade snabbare arbetstakt av en och en

större precision hos individen än mången gång tidigare varit fallet. Detta med-

förde, att kravet på yrkesutbildning och kännedom de olika leden i om produktionsförloppet i icke ringa utsträckning fick träda tillbaka för en fordran

på snabbhet och precision. Den under tidigare förhållanden önskvärda, all-

männa förtrogenheten med yrkets olika förbyttes alltmer krav grenar nu mot på uppmärksamhet, ordning och uthållighet hos individen. Dessa anspråk

framträdde bl. inom de delar industrien, där maskinerna alltmera a. av bestämde arbetstakten och där den flytande driften framtvang kontinuerlig

arbetssamverkan.

Det bör emellertid anmärkas, att industriens arbetaroehov även om i

större utsträckning kommit att gälla tempoarbetare, maskinpassare och

andra liknande anbetarkategorier icke kan peka på tillbakagång man en i den absoluta efterfrågan på högre kvalificerad arbetskraft för arbetsledning, tids-studier heller i fråga 0. s. V., om den personal, som be-

höves för montering, reparation och tillsyn den moderna maskinutrustav ningen; den i tidigare sammanhang konstaterade ökningen industriens av tek-

niska förvaltningspersonal antydan härom. Även yrkesarbetet gav en om och annat kvalificerat arbete alltjämt intager viktig plats i näringslivet, en synes dock efterfrågan på arbetskraft för tempoarbete .ha varit proportionsvis

starkast.

De stegrade kraven på arbetskraften under inflytande den omvandling, av som rationnaliseringen förde med sig, kom att sätta sin prägel på arbetsmark-

naden, när ökningen arbetarstammen efter fredskrisen åter började av mera märkbart göra sig gällande. Att principerna för näringslivets urval av arbetskraft påverkade den förefintliga arbetslösheten och denna kvagav en ur litetssynpunkt markerad sammansättning, belyses i viss mån den under av våren 1927 verkställda arbetslöshetsräkningen.

Såsom närmare framgår redogörelsen för arbetslöshetsräkningen den 5 av maj 1927 verkställdes i anslutning till själva räkningen vissa intensivunder-

sökningar arbetslöshetsförhållandena i olika orter och landsdelar. Avsikten av var att genom dylika undersökningar de arbetslösas sociala och ekonomiska av miljö samt deras kroppsliga kondition och övriga personliga förutsättningar

erhålla närmare kännedom arbetslöshetens karaktär. om Det låg i sakens natur, att de lokala intensivimdersökningarna måste be-

gränsas till ett mindre antal orter, vilka kunde tänkas typiska för olika vara arbetslöshetsförhållanden. Lokalundersökningarna kommo därvid att inriktas

på fem olika ortstyper: storstäderna representerade 3 städer, medelstora av och mindre städer 9 orter, södra och mellersta Sveriges landsbygd 31 or-

ter, Bergslagen 2 orter landsbygden i Norrland 4 orter. Redan i

samt det föregående ha siffror i fråga de arbetslösas åldersfördelning i dessa om olika ort-styper blivit anförda. I detta sammanhang intresserar den närmast uppdelning de arbetslösa i olika riskklasser, verkställdes med ledning av som dels de vederbörande arbetslöse personligen lämnade, dels hänav av genom vändelse till olika lokala myndigheter erhållna uppgifterna de arbetslösas om yrkeskvalifikationer, existensmöjli-gheter och hjälpbehov. Av särskild bety-

delse ansågs det därvid att efterse, i vad mån sådana omständigheter vara förelegat, varit ägnade att försvåra den arbetslöses placering på arbetssom

317 3

marknaden, och uppmärksamheten riktades i detta syfte bl. a. på yrkes-

växlingar, arbetsförmåga och arbetsvilja. Med ledning härav ävensom med

hänsyn tagen till lyten samt vissa psykiska och moraliska egenskaper sam-

manfördes i samförstånd med representanter för de lokala myndigheterna de

arbetslösa i riskklasser med hänsyn till deras skiftande förutsättningar att slå.

sig fram på arbetsmarknaden. I redogörelsen för arbetslöshetsräkningen äro de motiv, lågo till grund som för de arbetslösas hänförande till viss riskklass, närmare preciserade. I detta

sammanhang torde endast behöva nämnas, att fördelningen skedde på olika sex A-F: grupper A: Personer, med hänsyn till sina personliga förutsättningar skulle under som normala förhållanden kunna räkna på s t ä n d i g tillgång till arbete.

B: Personer, med hänsyn till sina personliga förutsättningar skulle under som normala tider kunna räkna på icke alldeles regelbunden men dock i s 0 r t t s e t t

t i l 1 r ä c k l i g arbetstillgång. C: Personer, med hänsyn till sina personliga förutsättningar i c k e a l l t i d som under normala tider kunna räkna på tillr ä cklig arbetstillgång men dock på

det hela taget kunna i stånd att draga sig fram på egen hand. anses D: Personer, kunna stå på gränsen till arbetsoförmåga. som anses E.: Personer, slutat sin skolgång och aldrig lyckats få fast fot i något yrke. som F: Personer, icke hänförliga till någon av förestående grupper.

En procentuell uppdelning de arbetslösa enligt dessa grunder gav för fyra av olika ortstyper någon uppdelning kunde nämligen icke företagas i orterna inom övre Norrland följande resultat, varvid de olika kvalitetsgruppen angivits med förenklad terminologi: grupperna en

Landsbygden

t "d

öleiliiådiie

l

Sååå; ra Somlell. a o. Faeregå

K v a l i t e s g u t r p p e r Sverige g städer

A fullgod arbetskraft 24.4 48.9 56.4 81.8 . . . . . . . . . . . . . B medelmåttig arbetskraft 28.4 15.3 15.1 8.1 . . . . . . . . . . . C dålig arbetskraft 23.3 9.3 7.5 6.6 . . . . . . . . . . . . . . D nästan oanvändbar arbetskraft 7.9 7.1 5.8 3.5 . . . . . . . . E ungdom utan bestämt yrke 13.3 12.5 9.9 . . . . . . . . . - F obestämbar arbetskraft 2.7 6.9 5.3 . . . . . . . . . . . . --

Summa 100.0 100.0 100.0 100.0

Medan de medelstora och mindre städerna samt större delen landsbygden av i stort sett företedde något så när likartade förhållanden i berörda avsenu ende, framträdde storstadsarbetslösheten såsom särskild typ. Om såen man lunda vilket vid närmare undersökning visade sig motiverat med A-grup- - sammanförde hälften E-gruppen och fjärdedel B-gruppen till en pen av en av representerande sådana arbetslösa, under normala förhållanden borgrupp, som de kunna räkna på stadig tillgång på arbete, återstod mindre än 60 % av

storstädernas arbetslösa, vilka skulle att hänföra till på arbetsmarkvara en naden eller mindre svårplacerbar kategori. Omkring 35 % syntes därvid mer att räkna såsom dålig eller nästan oanvändbar arbetskraft. I åtskilvara liga dessa fall stod förklaringen till vederbörandes sämre ställning i konav kurrensen arbetstillfällena att söka i förekomsten kroppsliga svagheter om av och lyten samt sjukdomssymptom, stundom psykisk natur. Dylika belastav ningsmoment kända hos i runt tal femtedel de undersökta arbetsvoro en av lösa i storstäderna. Det framgick vidare, vid särskild kompletterande unen

dersökning storstadsarbetslösheten, att därutöver omkring 10 % upprepade av gånger blivit bötfällda för fylleri medtoges även med endast och personer en två fylleriförseelser, steg siffran till 25 %. Ungefär 5 % hade gjort sig skyl-

diga till beivrat lösdriveri, och omkring 12 % hade straffats för brott. Vid

sidan dessa sociala belastningsmoment kunde dessutom konstatera av man förekomsten vanart och bristande personlig och social ambition. av annan Tages hänsyn till nämnda olika slag social och moralisk belastning, nu av voro för cirka 25 % de arbetslösa dylika individuella belastningsmoment av kända. I denna siffra ha endast medtagits med upprepade fylleripersoner förseelser därest även förekomsten enstaka fylleriförseelser av vore att anse för indikation, skulle siffran stiga till 35 %.

I jämförelse med storstäderna tedde sig övriga städer och orterna på lands-

b den såsom tablån utvisar i väsentli t- da med 7 en 3nnsammare er av- 3 5

seende på de arbetslösas kvalitet. Men även dessa samhällen

1 senare var uppenbarligen ringa del de arbetslösa at.t hänföra till den en av mera svårplacerade arbetskraften. Å andra sidan förekom också här och där, särskilt på landsbygden, att arbetslöshetsstocken i sin helhet god eller var av åtminstone medelmåttig beskaffenhet med hänsyn till kvaliteten och de anspråk, soin ortens arbetsförhållanden uppstä.1la. De högsta kvalitetssiffrorna

erhöllos, såsom naturligt från sådana orter, där någon driftsnedvar, större läggelse ägt och sålunda hela eller större delen arbetarstammen inom rum av någon viss industri ställts utan arbete. Belysande härför de från de voro undersökta bergslagskommunerna anförda procenttalen.

Arbetslöshetsräkningen inföll vid tidpunkt, då den sedan vintern 1924/25 en stigande arbetslösheten nådde sin med bortseende från säsongvariationerna

största utbredning. Från våren 1927 kan sålunda inregistrera vi- - man en kande arbetslöshet. Detta betyder med andra ord, att näringslivets urvalsmöj-

lighet under denna tid mindre, och att den vikande arbetslösheten befrämvoro jade den mindre kvalificerade arbetskraftens utplacering i arbete.

I fråga det arbetskraftsbehov, speciellt det industriella näringsom som livet uppvisat, kan utgå ifrån, att den rationaliseringen framkallade man av ökade arbetsfördelningen och det ökade maskinarbetet i viss mån inneburit

ett utbyte av yrkesarbete mot tempo- och liknande arbete. Genom att maski-

nerna i ökad omfattning övertagit det manuella arbetet och differentierat arbetsprocessen har sålunda efterfrågan på mångsidigt kvalificerade yrkesmera män kunnat utbytas mot efterfrågan på sådan arbetskraft, fyller de stegsom rade kraven på snabbhet och precision. Detta medför i sin frågan tur, att om yrkesutbildningen inom industrien fått ändrad karaktär, och fordringaren att

na på den individuella utbildningen blivit andra. Den förut vanliga, rela-

tivt långvariga lärlingstiden motsvarar icke längre behov tidisamma som gare, sedan de för arbetets utförande erforderliga kunskaperna äro normerade av den tekniska utrustningen inom industrien.

Tempoarbetets ökade tillämpning medför förenkling yrkeskraven på en av individen. För inlärandet ett tempo fordras icke den mångsidiga av yrkeskännedom, tidigare ansågs önskvärd, utan allmän fallensom snarare en het för maskinella handgrepp och kontinuerlig arbetstakt.. Varje ombyte av anställning torde i flertalet fall förenat med relativt kort lärotid vara en ny,

för inhämtande de på den platsen och vid den maskinen erforderav nya nya liga handgreppen. Tempoarbetet är sålunda förknippat med tvång till omskolning vid förflyttningar inom näringslivet, i gengäld äro utbildningsmen tiderna avsevärt kortare an tidigare. Industriens efterfrågan på arbetskraft sålunda ha kommit att i resynes lativt mindre omfattning galla arbetskraft den äldre yrkesarbetartypen och av i ökad utsträckning arbetskraft hög allmän och individuell kvalitet, rustad av för modernt precisions- och rutinarbete. I den mån de moderna rationaliseringsstravandena nått andra delar näringslivet, handel och konäven av ex. torsverksamhet, torde liknande förhållanden ha gjort sig gällande.

KAP. XIV.

Arbetsmarknaden under inverkan konjunkturerna. av

Variationerna i efterfrågan på arbetskraft under inflytande konjunktur- Konjunk- av turerna: förändringarna bestämmas till sin art och omfattning inom olika områden av nä,återspe ling på ringslivet av den konjunkturkänslighet, utmärker dessa. Konjunkturkänsar ets- som marknaden. ligheten blir så mindre, när produktionen tillgodoseendet ex. avser av efterfrågan på omedelbara konsumtionsvaror än den gäller produktionsvaror när verktyg, maskiner, fabriker v. de ingå nämligen 0. s. ; senare som ett led i nä-

ringslivets realkapitalkonstruktion, är den del produktionen, vilken som av varierar kraftigast under uppgångs och nedgångstider. Konjunkturvari-ationerna inom företagandet få sålunda olika verkningar och framträda därför också på olika sätt på arbetsmarknaden, allteftersom näringslivet i större eller mindre

grad är inriktat på tillverkning konsumtionsvaror eller produktionsvaror. av Stigande konjunkturer inom näringslivet framkalla ökad efterfrågan på arbets-

kraft och fallande konjunkturer minskad efterfrågan. Efterfrågan en och utbud av arbetskraft kunna emellertid, såsom delvis utveckla ovan nämnts, sig olika inom olika näringar under konjunkturcykels olika skeden. Till belysning en av de förhållanden, i detta avseende känneteckna som den svenska arbetsmarknaden,

behandlas i det följande förloppet inom jordbruk och industri under inflytande

av konjunkturerna. Arbetsmarknadsvariationerna inom dessa näringar äro nämligen väsentligen avgörande för arbetsmarknadens allmänna reagens under kon-

junkturerna och tilldraga sig därför i detta sammanhang det största intresset.

Jordbruk. Jordbruket kännetecknas relativt konstant sysselsättning år från år. Jordav bruksarbetets natur tillåter nämligen icke hastiga utvidgningar, omläggningar

och inskränkningar den omfattning, kan bli fallet inom andra delar av som av näringslivet. Tvånget till snabba omläggningar icke så inom är stort som ex. den realkapitalproducerande industrien på grund dels jordbruket väsentliav att

gen producerar mindre konjunkturkänsliga konsumtionsvaror, dels att icke en ringa del de förnödenheter, jordbruket frambringar, avsedda av som äro att fylla

ägarens eget konsumtionsbehov.

Jordbrukets sysselsättningsgrad måste således relativt jämn. Å sägas vara andra sidan medgiver jordbruksdriften, arbetet bedrives med att större eller

mindre intensitet. Mångsidigheten i de sysslor och arbeten, falla inom som jordbrukets gör nämligen, att arbetsuppgifter icke saknas, flera ram, men att av dessa under tider arbetsbrådska eller mindre tillgång på arbetskraft tillsav vidare kunna anstå. Dikningar, vägarbeten, tillsyn redskap och verktyg, av reparationer byggnader och mycket annat äro i många fall den av av art att

de kunna omedelbart utföras eller ock anstå till andra tidpunkter. Det ligger

sålunda i jordbruksnäringens natur att under vissa förhållanden kunna bereda

sysselsättning åt ett ökat eller minskat antal personer. Tillgången på arbetskraft inom jordbruket är emellertid icke beroende endast

förhållandena inom den näringen utan i minst lika hög grad av situaav egna tionen inom andra arbetsmarknadsområden. Jordbrukets arbetsmarknad röner

nämligen inverkan icke blott arbetarnas utkomstmöjligheter inom denna av näringsgren utan, på grund dess samband med övriga delarbetsmarknader, av läget på dessa. Sedan gammalt råder sålunda intim förbindelse även av en mellan jordbrukets och industriens arbetsmarknad, därför att industriens ar-

betskraftsbehov i stor utsträckning fyllts att befolkningstillväxten vid genom jordbruket och även delar jordbrukets arbetarstam sökt sig över av egen till industrien. Denna överflyttning har till sin omfattning bestämts de av industriella konjunkturerna. Vid tider allmän lågkonjunktur har överflyttav ningen kraftigt nedgått och stundom förbytts i återströmning till jorden bruket. Eftersom många industriarbetare gång utgått från jordbruket, ha en de i vissa fall personliga förbindelser med jordbruksbefolkningen, vilket kan

underlätta återutflyttningen dit. Tillgången på arbetskraft vid jordbruket blir

sålunda under tider lågkonjunktur sjunker i mån konstörre av men samma junkturläget förbättras och framkallar arbetstillfällen på områden, konsom kurrera med jordbruket arbetskraften. om utflyttning från jordbruket riktar sig givetvis icke endast mot in- Denna dustrien vissa andra näringar. I den mån dessa näringar icke utan även mot lika konjunkturkänsliga industrien, bli växlingarna i deras arbetaranäro som tal icke lika kraftiga inom delar industrien, och har i dylika som av man fall knappast räkna med ett större utbyte i båda riktningarna under att påverkan konjunktursvängningar, utan huvudsakligen endast en utströmav ning dit under inflytande den rådande utvecklingen. Då stadsnäringarna för av fyllandet sitt arbetskraftsbehov i vissa fall äro starkt beroende nytillav av försel arbetskraft från landsbygden, erfordras under depressionstider ofta av endast dit arbetskraft avstannar för att lätta det tryck, att strömmen av ny dessa marknadsområden då bli utsatta för. I den mån jordbruket kan som bereda åt den del sin befolkning, under andra förhållanden skulle rum av som sålunda självreglering arbetsmarknaden under konutflyttat, äger en av rum junkturom-slaget; jordbruket kommer med andra ord att tjänstgöra s-om en

arbetsmarknadsreservoar. föregående talat utflyttning från jordbruket, har därmed När man i det om alltid förståtts nettoutflyttningen. I själva verket sker alltid både in- och ut-

storleken nettosiffrorna, blir avgörande för utveckflyttning, det är av som men lingen. Även under goda år inom stadsnäringarna äger sålunda en viss av-

flyttning från städer och industrikommuner. Det kan här gälla personer, rum önska tillträda jordbruk, eller kvinnlig arbetskraft, återvänder för som som eller också kan det fråga folk, icke kunnat att ingå äktenskap, vara om som i städernas arbetsförhållanden eller blivit utslagna i konfinna sig till rätta sistnämnda företeelse gälla, att jordbruket kurrensen där. I fråga om synes

21-301399

ofta får nöja sig med den olika synpunkter mindre arbetsdugliga ur arbetskraften, medan industrien lägger beslag på den dugligare delen.

För att trygga sitt behov arbetskraft för viss tid har jordbruket av sedan gammalt använt sig årsanställd personal. I den mån jordbruket kommit av att i minskad omfattning anlita dylik fast personal och i stället övergått till säsongmässig eller rent tillfällig anställning, har givetvis dess beroende förhålav landena inom andra näringars arbetsmarknadsområden ytterligare ökat.

Industri. Redan av det sagda har framgått, att industriens arbetsmarknad ovan reagerar tydligt under inflytande konjunktursvängningarna inom näringslivet. av Ifråga om de variationer i arbetarantalet, industrien uppvisar under som goda och dåliga tider, gäller dock, att icke alla industrigrupper lika hårt drabäro bade dessa växlingar. Sålunda ha de konsumtionsvaruproducerande av industrierna, livsmedelsg textil- och beklädnads- samt läder-, hår- och gummivaru-

industrierna mindre svängningar att uppvisa på grund att de tillgodose av mera omedelbara konsumtionsbehov än produktionsva.ruindustrierna, såsom malm-

brytning och metallindustri, trä- och stenindustrierna, vilkas tillverkning av förnämligast realkapitalvaror växlar kraftigare under konjunkturcykels en olika skeden. Medan växlingarna i arbetarantalet inom den förra gruppen äro av mindre storleksordning, Visa industrier sistnämnda karaktär benägenav en het till markerad utvidgning under uppgångstider och kraftig inskränkning en under tider vikande konjunkturer. Sysselsättningen sålunda jämn av är mera inom konsumtionsvaruindustrierna. Den personalreduktion, här kan bli som följden under depression till följd nedgång i den allmänna en av varuomsättningen, förbytes efter konjunkturförbättringen relativt snabbt i återanställning.

Ifråga produktionsvaruindustrierna dröjer det längre innan om avsevärt återhämtningen sker, när personalökningen här tager vid under inflytande men av begynnande högkonjunktur sker den med påtaglig snabbhet. Konjunkturarbets-

lösheten inom konsumtionsvaruindustrierna är därför mindre och fortare övergående än inom produktionsvaruindustrierna. Behovet till- och frånströmav ning av arbetskraft gör sig sålunda i fallet starkare gällande på arbetssenare marknaden än beträffande industrier det förra slaget. av Det allmänna Det är icke möjligt att lämna generell framställning fluktu-ationerna på en av arbetsmark- arbetsmarknaden under de olika skedena konjunkturoykel, förloppet nadstörloppet. av en enär växlar från gång till För att emellertid giva föreställning det annan. en om typiska i detta arbetsmarkna-dsförlopp lämnas i det följande schematisk skilden ring hur arbetsmarknaden gestaltar sig vid vissa karakteristiska av etapper under konjunkturcykeln.

Under d e p r e s s i är arbetslösheten mycket hög och berör arbetare 0 n e n av olika slag, sålunda både grovarbetare och yrkesarbetare samt arbetskraft

från olika näringar och industrigrupper. I den mån föregående kris icke en framkallat omfattande generell inskränkning produktionen möjligen av utan gjort ett urval vid avskedandena. inom arbetarstyrkorna, återfinner bland man de arbetslösa framförallt del äldre arbetare samt överhuvud arbetare en taget med mindre god arbetsförmåga. Inflyttningen till städerna är minimal, och

införskrivandet utländsk arbetskraft för olika specialsysselsättningar av är

tilltager, i den mån förutsättning för utvandring obetydligt. Emigrationen

förefinnes.

i d tager sig uttryck i sakta fallande arbetslöshets- U p p g å n g s p e r 0 e n

begynnande nyanställning inom näringslivet. I första siffror på grund av en

hand gäller denna yrkesarbetare och kvalificerad arbetskraft. Konsumannan

tionsvaruproduktionen har återhämtat sig och sysselsätter ungefär lika mycnu

ken arbetskraft före krisen, och realkapitalproduktionen återvinner som ställning. Byggnadsverksamhet och andra nyckelindustrier börja stegvis sin

Inom arbetslöshetsmaterialet intager den icke yrkeskunniga aråter blomstra.

allt dominerande ställning, och arbetslösheten får och betskraften en mer mer

grovarbetarproblem. Inflyttningen till städerna tager ånyo prägel av ett mer vid, och arbetare, under depressionen lämnat stadsnäringarna, strömma som för anställning högkvalificerad utländsk arbetskraft åter in. Betingelserna av

öka, i mån industrien förbereder högkonjunktur. Benägenheten samma en ny

för utvandring avtager. . k återspeglas på arbetsmarknaden i låg arbetslöshet. H ö g k 0 n j u n t u r e n

yrkeslärda den mindre arbetsföra och kvalificerade arbetskraf- Den icke samt

näringslivet, och brist på yrkesmän olika slag gör sig ten upp inom av suges gällande. Produktionsvaruindustrierna arbeta för fullt, och handelsutbytet

landet och med utlandet är livligt. Arbetsmarknaden visar stor både inom

omsättning, och invandringen till städerna når sin kulmen. Emirörlighet och

och kan i stället lämna för återinvandring, samtidigt grationen avtager rum

goda för utländsk yrkesutbildad arbetskraft. anställningsmöjligheterna äro som k i inträder omsvängning på arbetsmarkna- I och med inbrottet av r s e n en

icke kommer lika snabbt till uttryck här på penden, även om omslaget som

kapitalmarknaden. Avskedanden och korttidsarbete bli allt vanligare ning- och

gällande inom produktionsvaruindustrierna. Metall- och och göra sig starkast

byggnadsverksamheten kännetecknas således i första hand träindustrierna samt

arbetarantalet, även konsumtionsvaruindustrierna kraftig minskning av men av Arbetslösheten visar mycket snabb stegring och berör arbebegränsa driften.

företagen i det längsta söka kvarhålla den tare alla olika slag, även om av arbetarpersonalen. Invandringen till städerna avstannar och förkvalificerade

återutflyttning till jordbruket. I den mån ett utbyte av bytes i vissa fall i

utlandet sker detta i riktning från det egna landet. arbetskraft med äger rum,

framhållits, ovanstående skildring schematisk. Under olika Såsom redan är

sålunda detta förlopp att gestalta sig i viss mån olika. Den tidsperioder kommer

svenska arbetsmarknaden uppvisat under inflytande av utveckling, den som näringslivet efter 1920, belyser sålunda på sitt sätt konjunkturförloppet inom

de avvikelser olika slag, kunna förekomma. av som

blev följd fredskrisen hösten 1920, var icke Arbetsmark- Den arbetslöshet, som en: av

jämnt fördelad näringslivet utan fick olika omfattning och varaktighet áüâiâfxdâz

över

Starkast framträdde den inom industri, byggnads- konjunkinom olika näringsgrenar.

verksamhet, sjöfart och vissa delar av handeln, medan däremot jordbruket en- Jâføçøggåo

relativt obetydligt berört. dast var

Jordbruk. Att jordbruket under åren 1920-1922 icke avsatte någon arbetslöshet jäm-

förlig med den inom industrien får i stort sett sin förklaring vad anförts av som om jordbruksproduktionens relativt jämna förlopp även under allmän konen junkturkris. De de försämrade konjunkturerna inom industrien och genom andra näringar minskade Lltkomstmöjligheterna därstädes fingo å andra sidan

till följd, att utflyttningen från jordbrukskommunerna nedgick under depres-

sionen. Jordbrukets avlämnande arbetskraft till andra näringar såav synes lunda i det närmaste ha avstannat under denna tid. Vad beträffar återutflytt-

ningen till jordbruket från andra arbetsområden, tidigare dragit till sig som folk därifrån, densamma icke ha antagit några större proportioner. synes

Till belysning in- och utflyttningen i kommuner olika näringstyp har av av ett material ställts till förfogande av Stockholms högskolas socialvetenskapliga institut. Materialet är uppdelat på fyra kommungrupper, nämligen jordbrukskommuner, omfattande kommuner med övervägande jordbrukskaraktän

blandade kommuner, representerande landskommuner med såväl jordbruk som industri, övriga kommuner, omfattande landskommuner med övervägande industriell prägel, samt slutligen såsom en sista grupp städer utom Stockholm. Till komplettering de sålunda erhållna uppgifterna, vilka ingå av ett led i större undersökning den inre omflyttningen i riket under som en av en längre period, ha siffror motsvarande slag rörande Stockholm erhållits av från stadens statistiska kontor. Med utgångspunkt från dessa källor anföras i följande tablå siffror för den manliga nettoomflyttningen, d. v. s. skillnaden mellan in- och utflyttning manliga inom vederbörande kommunav personer i procent den manliga folkmängden inom i fråga för åren grupper, av gruppen 1914-1929:

Jordbruks- Blandade Övriga Städer utom Stock- Ar o kommuner kommuner kommuner Stockholm holm

1914 0.68 0.31 + 0.36 + 0.76 + 0.73 . . . . . . . . . - - 1915 0.64 0.45 + 0.33 + 0.92 + 0.70 . . . . . . . . . - - 1916 0.78 0.51 + 0.52 + 1.23 + 1.71 . . . . . . . . . -- - 1917 0.31 i 0.00 + 0.22 + 0.48 + 0.36 . . . . . . . . . - 1918 + 0.17 + 0.40 + 0.21 - 0.25 - 1.17 . . . . . . . . . 1919 0.57 0.16 + 0.50 + 0.39 + 1.57 . . . . . . . . . - - 1920 0.85 0.38 + 0.79 + 0.62 + 0.43 . . . . . . . . . - - 1921 0.19 0.20 + 0.12 + 0.02 + 0.11 . . . . . . . . . - - 1922 0.32 0.23 + 0.35 + 0.13 + 0.20 . . . . . . . . . - - 1923 0.65 0.28 + 0.79 0.08 + 0.73 . . . . . . . . . - - - 1924 0.80 0.52 + 0.64 + 0.27 + 1.91 . . - . . . . . . - - 1925 0.59 0.34 + 0.50 + 0.13 + 0.14 . . . . . . . . . - - 1926 0.58 0.31 + 0.44 0.04 + 2.15 . . . . . . . . . - - - - 1927 0.45 0.36 + 0.30 + 0.40 + 2.34 . . . . . . . . . - - 1928 0.66 0.50 + 0.27 + 0.47 + 1.83 . . . . . . . . . - - 1929 0.93 0.71 + 0.22 + 0.63 + 2.82 . . . . . . . . . - -

Jordbrukskommunerna uppvisa praktiskt taget alltid nettoförlust av om-

flyttningen, dock med variationer under olika år. Aren 1914-1916 förelåg nettoutflyttning från jordbrukskommunerna, vilken nedgick till obetyden en. lighet år 1917 och förbyttes i ett mindre nettoöverskott år 1918, tydligen un-

der inflytande livsmedelssvårigheter i städerna; siffrorna för dessa upp-

av

visa också underskott i omflyttningen. Efterkngshögkonjunkturen under de

båda närmast följande åren kom emellertid nettoutflyttningen från jordbruket

åter stiga. Tendensen till minskning i denna utflyttning under de av aratt städerna karakteriserade åren 1921-1922 låter sig likaledes avbetslöshet i materialet. Efter denna tid har nettoutflyttningen från jordbrukskomläsa ur varit stigande, dock med tecken till avbrott under åren 1925munerna åter industriell högkonjunktur kända år 1929 är den hög- 1927. Siffran för det av jordbruksserien och motsvaras stark nettoinflyttning till städerna. sta i av en kommungrupper ådagalägga variationer, vilka synbar- Siffrorna för olika i samband med förhållandena inom näringslivet. Ser man ligen kunna sättas helhet och jämför den med siffror för tidigare år de här till serien i dess ur emellertid variationerna i nettoomflyttningen under åberopade källorna, synas behandlade åren mindre än vad tidigare varit fallet. de här vara

näringslivets återhämtning åren 1923 och 1924 började jord- Redan under arbetskraft till andra näringar. Att den under depresbruket åter avlämna goda tillgången på arbetskraft vid jordbruket började minsionsåren relativt socialstyrelsens lantarbetarstatistik och den offentliga skas framgår bl. a. av Redan under och hösten 1923 kunarbetsförmedlingens rapporter. sommaren själv fylla sitt temporära behov skör-dearbetare; speciell de jordbruket icke av repetitionsövningar beviljades inkallade värnpliktiga, skördepermission från nödhjälpsvförläggningarna ställdes likaledes arbetskraft till förfooch från

gande. :sakta stigande arbetslösheten inom industrien under åren Till följd av den kunde vissa tecken till uppdämning arbetskraft konstateras 1925-1927 en av 1925. Uppbromsningen utflyttningen .från jordbruket vid jordbruket från år av andra näringar dock så kraftig under depressionen 1921-1922 till var som och gällde del ungdomlig arbetskraft i jordbrukarhemmen. Tennärma-st en till viss återhållsamhet i efterfrågan på arbetskraft inom näringslidensen ny kom därvid verka oförmånligt för dessa nykomlingar på arbetsvet även att marknaden. Jordbruket sålunda icke någon från industrien kommande mottog arbetskraft kunde icke avlasta sitt överskott på andra delar av näringsmen livet. Den och hösten 1927 begynnande allmänna ljusninagen på på sommaren arbetsmarknaden innebar för jordbruket, att den takt, varmed det övriga närings-

påskyndade utströmningen dit arbetskraft. Öklivet expanderade, ånyo av ningen industriens arbetstillfällen minskade i första hand arbetslösheten av bland de till städer och industrisamhällen lokaliserade arbetarna skapamen de dessutom viss avlastning jordbrukets arbetsmarknad. Under år 1928 en av kunde visserligen alltjämt uppdämning arbetskraft inom jordbruket på en av

sina håll konstaterasf å andra sidan hade sugni-ngen till stadsnäringarna

men inom vissa delar landet blivit så kraftig, att särskilda åtgärder vidtogos av från myndigheternas sida för att till jordbruksarbete anvisa del sådana i en städerna arbetslösa kunde sägas äga vissa förutsättningar för personer, som lantarbete. Även sistnämnda åtgärder i första hand avsågo att tillgodose om

Se K. Socialstyrelsen, Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön inom Sveriges jordbruk är 19285 sid. 9-10. Se Särskilda åtgärder for anvisande jordbruksarbete åt städernas arbetslöstn, Soc. Medd. av årg. 1929, h. sid. 359 ti".

behovet av tillfällig arbetskraft under jordbrukets högsäsong, buro de dock

vittne om uttunning arbetskraftstillgången på jordbrukets arbetsen av marknad.

Under åren 1920-1927 torde icke kunna tala några speciella kon-

man om junkturer inom jordbruket, avvikande från den allmänna konjunkturutvecklin-

gen. Efterfrågan på arbetskraft inom jordbruket höll sig emellertid under de

allmänna konjunktursvängningarna konstant än inom övriga delar mera av nä.ringslivet, och jordbrukets tillgång på arbetskraft bestämdes i icke ringa mån

av förhållandena på dessa andra arbetsområden. Jordbrukets arbetsmarknads-

utveckling kunde sålunda eller mindre passiv i förhållande till sägas vara mer dessa.

Med hänsyn till vad konstaterats det sålunda icke ägnat att ovan synes vara förvåna, att den på hösten 1928 spårade, under de båda dårnäst följande men åren tydligt framträdande jordbrukskrisen icke kommit till uttryck i till en jordbruket lokaliserad arbetslöshet än genomsnittliga mått. Visserliav mer kunde inom den offentliga arbetsförmedlingen slutet år 1928 gen man mot av konstatera även med hänsyn till den sedvanliga säsongförskjutningen påen fallande försämring arb-etsmarknadsläget inom jordbruket, relationen av men mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft visade ganska snart förbätten ring, trots att den ekonomiska situationen inom jordbruket ytterligare förvär-

rades. Förklaringen härtill är att söka i de goda konjunkturen samtidigt som utmärkte det övriga, industriellt betonade näringslivet och medförde som en mycket kraftig dragning dit arbetskraft. Så lange den industriella högav konjunkturen kvarstod obruten, hade därför icke att räkna med jordman att brukskrisen avsatte påtaglig och långvarig arbetslöshet. Högkonen mera junkturen fram till hösten 1930 inom vissa delar vårt land ha synes snarare av medfört sådan åderlåtning på arbetsmarknaden, jordbruket i stället en att för att uppvisa ett överskott arbetssökande mångenstädes vissa tider på av året led brist på den för arbetets bedrivande oundgängliga arbetskraften.

Industri. Industrien drabbades mycket kraftigt konjunkturomslaget på hösten 1920. av Ett studium industriarbetarsiffrorna i kap. XIII giver emellertid vid handen, av att minskningen i efterfrågan på arbetskraft icke jämnt fördelad var utan gjorde sig gällande med olika styrka inom olika industrigrenar.

Sålunda gäller, att personalminskningen gick mycket kraftigt fram

över malmbrytning och metallinduestri, jord och stenindustri träinsamt dustri, medan textilindustri, låderindustri samt och grafisk inäven pappersdustri uppvisade proportionsvis mindre avskedanden; livsmedelsindustrien hade

icke någon minskning. Det är påfallande, att det i första hand de var mera typiska produktionsvaruindustrierna, fingo den starkaste känningen som av arbetslösheten, medan konsumtionsva.ruindustrierna mindre utsatta. För att voro belysa styrkan svängningarna i sysselsättning och arbetslöshet inom av produktionsvaru- och konsumtionsvaruindustrierna har uppdelning gjorts på en dessa båda huvudgrupper industri för åren fr. 1920 siffrorna dels av 0. m. av för antalet inom industrien sysselsatta arbetare och dels för procentuella an-

talet arbetslösa bland de organiserade industriarbetarna. De erhållna siffrorna för förändringarna i arbetarantalet i förhållande till utgångsåret samt för den procentuella arbetslösheten inom arbetarorganisationerna ställa sig sålunda:

Industriarbetarantal: Indextal 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 Produktionsvarnindustrier 100 73 69 80 85 89 92 93 100 104 . . . Konsumtionsvaruindustrier. 100 86 91 94 100 101 105 105 113 115 . . Arbetslöshet: I procent Produktionsvaruindustrier 6.5 34.1 28.0 15.3 12.1 12.1 14.1 14.0 11.5 11.3 . . . Konsumtionsvaruindustrier 4.1 22.5 19.0 10.1 7.0 8.0 9.0 8.9 8.4 8.3 . .

Under depressionen 1921 och 1922 utgjorde nedgången i arbetarantalet inom produktionsvaruindustrierna i runt tal 30 medan nedgången inom konsumtionsvaruindustrierna endast omkring hälften så kraftig. Efterfrågevariavar tionerna återspeglas även i faokföreningsmaterialet, enligt vilket under depressionen arbetslösheten inom produktionsvaruindustrierna berörde omkring 30 % och inom konsumtionsvaruindustrierna omkring 20 % av de organiserade arbetarna. Det torde böra påpekas, att styrkan förskjutningarna i de båda av serierna icke behöver lika stor, eftersom källorna för mätning sysselsättvara av ning och arbetslöshet äro så högst olika till sin natur; särskilt gäller beträfav fande fackföreningsprocenten, att sättet för densammas konstruktion icke tilllåter slutsatser rörande arbetslöshetens absoluta nivå, varför den endast får nyttjas som indikator på tendensen i arbetslöshetens förändringar. Det framgår dock med full tydlighet de båda förevarande serierna, att nedgången i av efterfrågan på arbetskraft under depressionen gjorde sig ojämförligt starkast gällande inom produktionsvaruindustrien. Av visst intresse år det att efterse, hur förekomsten korttidsarbete under av depressionen hösten 1920-våren 1922 fördelade sig på olika industrier. I tab. 128 meddelas siffror över hur stor procentuell del den i gång varande av industrien, mätt i uppgivet arbetarantal, i socialstyrelsens arbetstillgångssom statistik rapporterade, att korttidsarbete tillämpades. Dessa siffror visa, att förkortningen av arbetsdag eller arbetsvecka arbetare förekom inom alla per industrigrupp-er. Om jämför detta på flera punkter bristfälliga material man med siffror för det samtidiga arbetarantalet, vill det korttidssynas, som om arbetet under slutet 1920 och början 1921 i huvudsak förekom inom de av av grupper, som icke så hårt drabbade depressionen, att de tvingades att voro av helt nedlägga driften eller överhuvud taget tillgripa avskedanden i större skala. Under loppet 1921 sjönko siffrorna för korttidsarbete nästan överlag, av men denna minskning för produktionsvaruindustrierna ha sammanfallit med synes fortsatt avskedande arbetskraft, medan den för konsumtionsvaruindustrierna av fick sin förklaring i ett snabbare övervinnande depressionen, reducerade av som behovet korttidsarbete och avskedanden. av

Tab. 128. Korttidsarbetet inom industrien under 4:de kvartalet 1920w2:drn kvar-

talet 1922.

l

Korttidsarbetets procentuella förekomst

Industrigrnpper

1920 E

1 9 2 1 1 9 2 2

i i i

4 kv. 1 kv. 2 kv. 3 kv. 4 kv. 1 kv. 2 kv.

i I

Malmbrytning 0. metallindustri 27.2 57.4 42.1 34.0 33.1 26.1 20.1 i Jord- o. stenindustri 24.4 37.8 39.3 27.8 . . . . . 29.1 32.8 25.6

Träindustri 19.8 38.9 I 22.9 19.6 14.1 8.9 3.0

. . . . . . . . . -

Pappers- 0. grafisk industri 15.7 45.6 i

v

31.9 31.2 23.8 14.2 8.0 . . , Livsmedelsindustri 10. 21.4 20.8 24.9 21.8 34.3 23.2 . . . . . . Textil- 0. beklädnadsindustri 75.3 74.4 50.3 28.9 12.7 11.5 6.4 . Läder, här-

x

0. gummim-ind. 18.2 70.5 37.4 15.3 11.9 17.6 . . 16.8

Kemisk-teknisk industri 53.4 74.6 44.0 44.7 33.9 H 40.4 . . . , 39.1 N

Samtliga 30.1 H I | | H

53.3 37.7 29.7 24.9 21.6 i 15.8

Industriarbetarsiffrorna under åren efter 1920 visa fortgående

en stegring.

För produktionsvaruindustrierna dröjde det emellertid ända till 1928, innan

1920 års arbetarantal åter uppnåddes, medan detsamma för konsumtionsvaru-

industrierna fallet redan under 1924/25. var Då. det torde erbjuda intresse att

följa de relativa förskjutningarna år för år inom de båda industrigrupperna,

meddelas här siffror för den årliga procentuella förskjutningen i arbetarantal:

1920/21 1921/22 1922/23 1923/24 1924/25 1925/26 1926/27 1927/28 1928/29

Produktionsvaru-

industrier 27.0 -5.3 +156 +6,1 +4.5 +34 . . -- +1.8 +7.1 + 4.3

Konsumtionsvaru-

industrier 13.5 + 4.8 + 3.8 6.0 1.6 4.3 . . - + + + 0.3 + 6.9 + 2.1 -

Efter den stora reduktionen arbetarstammen av under åren 1921 och 1922 har

inom produktionsvaruindustrierna ökningen fortgått i snabbare tempo än inom

konsumtionsvaruindustrierna. Förskjutningarna i arbetarantalet mellan topp-

oeh bottenlägena ha sålunda varit kraftigare inom de förra industrierna än

inom de Betraktar de :stigande senare. man av konjunkturer kännetecknade

sista åren i den undersökta perioden, vill det dock synas ökningen i som om arbetarantalet inom produktionsvaruindustrierna först under år 1929 skulle ha

blivit markerad. mera

I fråga arbetslöshetens relativa iförändringar om inom produktionsvaru- och

konsumtionsvaruindustrier giver fackföreningsprocenten ävenledes

vid handen,

att förskjutningarna varit starkare inom produktionsvaruindustrierna. Be-

träffande förskjutningarna i de båda serierna för arbetarantal och arbets-

löshet är det dock att märka, att arbetarantalet inom industrien fr. 1923 0. m. visat en ständig stegring, medan däremot arbetslöshetsprocenten ådagalägger,

att förbättringen i arbetslöshetssituationen avbröts åren 1925 och 1926. Den un-

ökningen arbetslösheten äger synbarligen ingen motder dessa år förefintliga av

arbetarantalets förskjutningar, och heller socialstysvarighet i siffrorna för

den industriella arbetstillgången tyder på, att någon relsens statistik över

minskning sysselsättningen skulle ha förelegat under markerad av mera

nämnda år.

materialet visar, efterkrigshögkonjunkturen bröts på hösten Det allmänna Det statistiska att

efterfrågan på arbetskraft kunde konstateras, men den därav 1113211512535

1920. En vikande

åtminstone till början icke fullt till uttryck i förloppet. förorsakade arbetslösheten kom en

företagen, speciellt inom industrien, i stor utarbetslöshetssiffrorna, genom att

förkortad arbetstid för sin arbetarstam och därigenom sträckning tillämpade

avskedandena. Försämringen i den ekonomiska situationen visakunde inskränka

under hela år 1921 näringslivets totala efterfråde sig dock bestående, och synes

vikande. Korttidsarbetet kunde icke längre neutralipå arbetskraft ha varit gan varför efterhand entlediganden måste tilldet minskade arbetarbehovet, sera botten under vintermånaderna 1921/22. gripas. Depressionen synes ha nått

hade arbetslösheten sin högsta höjd i januari Enligt fackföreningarnas statistik

de organiserade arbetarna redovisades arbetslösa. 1922, då 34.3 % av

började efterfrågan på arbetskraft ånyo att stiga, men Under loppet av 1922

återhämtningen så kraftig, att arbetslösheten först under 1923 och 1924 var

Speciellt 1924 framstod både näringslivets :unde avsevärt reduceras. ur mera arbetsmarknadens synpunkt såsom ett relativt förmånligt år. och

början 1925 visade läget på arbetsmarknaden be- Mot slutet 1924 och av av Från denna tid och fram till våren 1927 gynnande tecken till försämring.

arbetslöshetsstatistiken avläsa med bortseende från säkan sålunda i en, man arbetslöshet. Det är emellertid anmärksongvariationerna, sakta stigande

denna ökning arbetslösheten icke kan härledas ur en motsvaningsvärt, att av

arbetstillgång och sysselsättning. Visserligen tyda siffrorna rande nedgång i

industrien på viss återhållsamhet i efterfrågan på för arbetstillgången inom en

något tillfälle sjönk den genomsnittliga siffran arbetskraft, knappast vid men under läget medelgod. Den totala efterfrågan på arför arbetstillgången

tid icke ha visa-t någon tendens till min-skbetskraft sålunda under denna synes

ning. visade läget på arbetsmarknaden tydliga tecken till förbätt- Under år 1927

började sjunka, och den samlade efterfrågan på arbetsring. Arbetslösheten

befunnit sig i stigande, tendens, varit beståkraft samtidigt ha en som synes

ende såväl 1928 och 1929 större delen 1930. som av

arbetsmarknadens utveckling under det senaste årtiondet under Studerar man konjunkturerna, torde kunna konstatera, att förändringarna inflytande av man

arbetskraft inom produktionsvaru- och konsumtionsvaruindui efterfrågan på

för konjunktursvängningar typiskt sätt, att ökninstrierna förlupit på ett men

i arbetarantalet inom den förstnämnda under tid, s-om i andra gen gruppen en

framstår såsom högkonjunktur, icke varit lika stark under avseenden en som

likartade perioder. Å andra sidan torde strömningarna på arbetstidigare

icke ha försiggått på sätt tidigare. I första hand marknaden samma som

anteckna, emigrationen icke kunnat fortgå obehindrat och är sålunda att att

därför icke varit den sakerhetsventil på arbetsmarknaden, som vid andra tillfällen avlastat trycket svår arbetslöshet. Invandringen av av utländsk arbetskraft har heller fått fortgå oreglerad såsom tidigare varit fallet. Slutligen har den inre rörligheten på arbetsmarknaden mött hinder av olika slag. Sålunda galler bl. att utbytet arbetskraft mellan a., av stad och land icke varit ömsesidigt, i det att âterströmningen till jordbruket vid tider av industriell depression icke fått omfattning tidigare. samma som

KAP. XV.

säsongerna på arbetsmarknaden.

på arbetskraft, den svenska arbets- Säsong- Bland de förändringar i efterfrågan som

säsongsvängningar- företeelsen. uppvisar, framträda de årligen återkommande marknaden

med särskild styrka. na produktionsförhållandena i vårt land äro de betydande Typiska för de yttre

olika årstider. Dessa påverka i första temperaturförskjutningarna mellan

ha sin verksamhet förlagd till hand driften inom sådana förvärvsgrenar, som

eller indirekta verkningar även till andra det fria, sträcka sina direkta men

delar näringslivet. av temperaturförskjutningar kunna svängningar säsongkaraktär Förutom av

arbetsmarknaden till följd modeväxlingar, konventionella uppkomma på av

orsaker uppkomna säsongerna ha delvis högtidsdagar dyl. De av sådana o. viss utsträckning ytterst härledas de kliunderordnad betydelse och kunna i ur

matiska förhållandena.

förhållandena under olika tider året med- Till belysning de klimatiska av av i följande orter, belägna på olika bredddelas här siffror för medeltemperaturen

grader:

Oktober Året O t Januari April Juli r 4.5 12.5 + 2.7 2.7 Karesuando 14.5 + - . . . . . . . . - - Östersund 8.4 0.8 13.9 + 2.7 + 2.0 + + . . . . . . . . . - 3.4 16.8 + 6.2 + 5.7 Stockholm 2.9 + + . . . . . . . . . - 5.3 16.5 + 7.9 + 7.2 Lund 0.7 + + . . . . . . . . . . . -

icke för jordbruket ett direkt uttryck för arbets- Dessa siffror giva dock ens

i landets olika delar. Det är nämligen att märka, att växtmöjligheterna

årstiden intensivare i nordligare än i sydligare perioden under den varmare är

i förra fallet större längd, vilken delvis kompentrakter på grund av dagarnas

på fyra grader, enligt tablån föreden skillnad i sommartemperatur som serar och sydligaste delarna landet. Den vikfinnes mellan orter i nordligaste av

emellertid, att vintern mestadels erbjuder tigaste neutraliserande faktorn är

skogarna, vilka arbeten äro stor betydelse för riklig tillgång på arbeten i av

befolkningen.

Årstidernas längd dock tillräckligt växlande för att giva sin särpräär

arbetsmarknaderna i olika delar landet. Under det att gel åt de lokala av

vintern i Norrland sträcker sig månader, över sex omfattar den i Mellansverige

0:a fyra månader och söderut knappast Sommaren tre. räcker i södra och

sydvästra kustlandet från mitten maj av till början oktober, varemot av sommaren i de nordligaste delarna landet endast av varar två månader. Den mest

påtagliga skillnaden mellan och söder norr är isläggningens olika omfattning

under vintern, något kännbart påverkar som sjöfarten. Under det att vatten-

transporten ända till Stockholm kan pågå upp nästan obehindrat hela året,

stänges Bottenhavet mestadels redan i slutet november av och öppnas ofta

förrän in i maj månad. Sjöfarten på Norrland, vilken är synnerligen betydel-

sefull för exporten, är således avskuren under en stor del året; härigenom av koncentreras skeppningen till sommarhalvåret, vilket märkbart påverkar utri-

keshandelns fördelning och arbetstillgångens storlek under olika månader av året.

Ett närmare studium de skilda näringarnas av beroende årstiderna lämnar av material till belysning säsongernas inverkan av på arbetstillgången. Uppmärk-

samheten ägnas även åt de förändringar, inträffat som i säsongbehovet av arbetskraft under tiden efter 1920. Framställningen i detta kapitel anknyter

därvid till den allmänna skildring av arbetsmarknaden inom olika näringar,

som lämnats i ett föregående kapitel.

A rbetssä- Jordbruket uppvisar förklarligt nog stort beroende årstiderna; den av avgösøngerna rande roll, inom .som luftens värmegrad spelar för växtvärldens olika produktionsförhål-

näringar: landen, giver åt jordbruket tydlig en prägel av säsongarbetsområde. Inom den

Jordbruk. större säsong god arbetstillgång, av som sommarhalvåret utgör, kan emelman lertid särskilja vissa brådare arbetsperioder, avlösta relativt lugna interav valler. Starkare ökning arbetstillgången inträffar av sålunda under vårsådden,

höskörden, sädesskörden, höstsådden och rotfruktsskörden.

Då sommartiden kortare längre . är norrut, måste också jordbrukets arbets-

period där bli kortare och koncentrerad. mera I de sydligare länen tager så-

lunda vårsådden mestadels sin början redan i mitten april, i mellersta Sverige av kring 1 maj och längre norrut först vid mitten eller slutet maj. Viss förav dröjning vårarbetets början kan konstateras av i länen längs Östersjökusten

på grund havets långsammare uppvärmning efter av vintern. Arbetsperioden

ute på åkrarna avslutas i Norrland under första hälften oktober sträcav men ker sig i de sydligare delarna landet

av vanligen till mitten eller slutet

av novemrber.

Plöjningen och sådden under våren bildar överallt försäsong fram mot en mitten eller slutet maj månad, efter vilken av en arbetspaus inträder på några

veckor, emellertid i betdistrikten användas till som sommarskötseln betorna. av Jordbrukets egentliga högsäsong inbryter emellertid med juli månad och sträc-

ker sig över denna samt augusti och september. Härunder infalla skörd av foder samt höst- och vårsäd, tröskning, plöjning och höstsådd, vilka alla kräva

mycken arbetskraft. Såsom sista arbetssäsong infaller rotfruktsskörden. De

lokala fluktuationer beträffande de olika arbetsperiodernas

början, även

som kunna konstateras inom ett och län, möjliggöra samma i viss mån en utjämning

arbetskraftsbehovet förflyttning arbetarna mellan gårdar i olika av genom av trakter län. Behovet arbetskraft är störst under skördetiden och av resp. av tidpunkten bestämmes av tiden för skörden av det i trakten dominerande växtslaget, såsom i Norrland av foderskörden och i Skåne av vete- och betskörden. Säsongarbetskraftsbehovet vid jordbruket tillgodoses på olika sätt vid brukningsdelar olika storlek. Vid smärre gårdar, där brukaren och hans familjeav medlemmar i huvudsak äro tillräckliga för jordbrukets skötsel, torde endast undantagsvis extra arbetskraft vid högsäsongen behöva anlitas, vilket ofta sker i form arbetsbyte mellan de olika smågårdarna. av Vid de större gårdarna, som måste anlita lejd arbetskraft, har man sökt avhjälpa de värsta svårigheterna att under de arbetsbelastade perioderna skaffa arbetskraft i tillräcklig utsträckning genom att anställa fast personal med årskontrakt. Den kostnad, som åsamkas jordbrukaren genom avlöning arbeav tare under den relativt arbetsfattiga vintern, kompenseras nämligen de förav delar, vinnas garanterad arbetskraftstillgång under sommarmånasom genom derna. Klart är emellertid, att i allmänhet icke kan årsanställa all den man personal behövs för att möta spetsbelastningen, varför jordbruket under som själva högsäsongen i stor utsträckning blir beroende extra arbetskraft. av Jordbrukets säsongproblem kan emellertid icke sägas enbart beröra dess arbetarstam utan gäller i viss mån även de brukare och ägare jord, av vilka för sin försörjning äro hänvisade till att utom från sitt jordbruk - hämta kontantförtjänster från andra delar arbetsmarknaden. I skogsbygav derna, särskilt i Norrland, Dalarna, Värmland och Småland, uppträda dessa jordägare mestadels såsom skogsarbetare vintertid; de intaga dubbelställen ning såsom odlare och lönarbetare och kunna i viss mån sägas säsongvara arbetare på ett annat område arbetsmarknaden. I många trakter landet av av förena de hantverk och hemslöjd med sitt jordbruk, och många av dem uppträda själva tidvis såsom jordbruk-sarbetare, vilket bland annat är fallet vid den starkt säsongbetonade sockerbetsodlingen. I fråga förändringarna i säsongbehovet arbetskraft vid jordbruket Förändringar om av under det årtiondet, vill det ökad övergång från års- i jordbrukets senaste synas, som en säsongarbetstill säsongpersonal ägt Ganska allmänt konstateras sålunda, att lant- behov. rum. arbetsgivarna sökt så långt möjligt minska sin fasta personal för att i stället i större utsträckning inrikta sig på mera tillfällig arbetskraft. Strävandena i denna riktning ha i viss mån påskyndats legostadgans upphävande och av under år tilltagit i styrka under intryck att konjunktur- och prisläget senare av vid jordbruket visat nedåtgående tendens. Minskningen i arbetarantalet en har möjliggjorts den ökade användningen arbetsbesparande maskiner och av av tillämpningen rationaliserade arbetsmetoder i övrigt. Till följd härav har av jordbrukets efterfrågan på arbetskraft i minskad utsträckning gällt årsanställda, särskilt manliga tjänare i husbondes kost. Sådana arbetare, tidisom gare varit hänförliga till den ogifta årsanställda arbetarkategorien, ha sålunda i ökad utsträckning blivit hänvisade till säsongtjänst eller eljest tillfälligt arbete vild jordbruket. Inriktningen jordbrukets arbetskraftsbehov av synes av

allt att döma ha ökat rekryteringen lösarbetarstammen. Löneläget av inom

jordbruket har å andra sidan icke gjort jordbruksarbetet lockande för dessa

lösarbetare, utan andra arbetsområden med lönenivå mera gynnsam ha fram-

gångsrikt konkurrerat med jordbruket dessa. Ehuru jordbruket om i sin helhet

genom minskning årspersonalen frigjort arbetskraft, har det dock inom av

vissa jordbruksområden icke varit möjligt att tillgodose jordbrukets efterfrå-

gan under högsäsongen.

Skogsbruk. Under det att flertalet näringsgrenar, äro beroende de klimatiska som av

växlingarna, ha sin huvudsäsong förlagd till sommarhalvåret eller någon

del detta, är skogsbrukets mest arbetsfyllda tid koncentrerad av till vin-

termånaderna. Detta framträder starkast i de fall, då skogspolitiken inär

riktad huvudsakligen på exploaterande disponibla skogstillgångar av och omsorgen om virkeskapitalets förkovran är mindre framträdande. I samma mån

skogsbruket får intensiv prägel, ökas emellertid en mera arbetskraftsbehovet

under sommarhalvåret, vilket medför, sysselsättningen att blir jämnare under

olika tider året. Under alla förhållanden framstår av dock den till vintertiden

förlagda avverkningssäsongen såsom den arbetsmarknadens ur synpunkt vikti-

gaste, därför att den framkallar ett ökat behov arbetskraft av under den tid,

då arbetsb-rist eller minskad arbetstillgång överhuvud taget är rådande inom

flera andra verksamhetsgrenar.

Då skogsbruket koncentrerar sig till det in-dustriskogsområde,

som sträcker

sig genom Värmland, Dalarna och Norrland, arbetsmarknadsintresset är i hu-

vudsak knutet till detta område. Arbetet i skogarna inom södra och mel-

lersta Sverige år visserligen också betydande av omfattning, dock icke men så dominerande på arbetsmarknaden i Norrland, Dalarna som och Värmland.

För dessa trakter gäller, att, sedan utstämplingen skogen

av ägt rum un-

der sommaren, avverkningen och framforslingen timret av påbörjas, så snart

marken möjliggör vinterkörslor, vilket mestadels inträffar i slutet av november eller början december. Drivningsarbetet dock icke av tager full fart förrän

efter trettondagshelgen och i stort fram till varar sett dess töväder omöjlig-

gör Vidare framforsling. Avverkningssäsongens längd beräknas för Värm-

land, Dalarna och Norrland i medeltal uppgå till 17 veckor eller 4 måna-

der. Efter avverkningsarbetets slut inträder en vilopaus till islossningens

början, då flottningsarbetet kan igångsättasv. Flottningen kräver ett betyd-

ligt mindre antal arbetare huggningen än och framforslingen virket av ur skogarna; denna andra arbetsperiod till sin är omfattning synnerligen väx-

lande och kan stundom vid huvudvattendragens - skiljeställen sträcka sig långt fram på senhösten. Förutom utstämpling, drivning och flottning

erbjuder skogshanteringen annat arbete såsom skogsvårdande gallringar och

röjningar i yngre skog, dikningar och skogslodlingar, av vilka särskilt de senare i regel försiggå på våren och försommaren.

Den samlade arbetsstyrka, som ett normalt avverkningsår under cirka fyra . vintermånader finner sysselsättning i skogarna i Norrland, Dalarna och Värm-

land, har i det föregående uppskattats till omkring 190 000 personer.

tidigare sammanhang åberopade undersökningen i samarbete med Den i ett skogsvårdskommitté rörande det arbetskraftsbehov, skogsbruket 1928 års som belyser säsongsysselsättningen inom skogsbruket olika synpunkter. skapar, ur Specialundersökningen erbjuder sålunda möjlighet att studera den till skogs-

hånförliga arbetskraftsåtgångens procentuella fördelning å årets måbruket nader för de fyra olika skogsägarekategoriema: staten däri innefattat öv-

riga skogsägare allmån natur, bolag, godsägare och bönder. Stats- och av visa därvid markerad skillnad mot skogar, tillhörande godsbolagsskogar en bönder. Sålunda arbetskraftsåtgången för varje månad under tiägare och är juliø-oktober å de förstnämnda skogarna 6 % totala arbetskraftsden cza av under året, under det att å de sistnämnda skogarna motsvarande aråtgången betskraftsåtgång uppgår till blott 2 å 3 % totala åtgångssiffra. av gruppens Godsägare- och bondeskogarna uppvisa i stället högre relativ arbetskraftsen åtgång under de egentliga vintermånaderna december, januari, februari och

Under dessa månader uppgår arbetskraftsåtgången å dessa skogar per mars. till 10, 17, 19 och 17 % totala arbetskraftsåtgången under året, månad resp. av medan motsvarande siffror för stats- och bolagsskogar i genomsnitt äro 12,

15 och 14 Godsägare och bönder fördela alltså disponibel arbetskraft för skogsbruket

staten och bolagen, i det relativt mindre arbetskraft nedpå ett annat sätt än

lägges å skogsbruket under tiden juniMoktober och relativt arbetskraft

mera under december-mars. En sådan fördelning arbetskraftsåtgången torde av ock smidigare sig till de krav på för jordbruket erforderlig arbetsanpassa kraft, uppställas de olika ägarna jordbruksfastigheter. som av av Fördelningen den beräknade totala arbetskraftsåtgången inom skogsbruav ket, i mansdagsverken, under året i skilda landsdelar framgår tab. mätt av

129.

Tu. 129. Totala arbetskraftsñtgångens månatliga fördelning inom skogsbruket för olika landsdelar i genomsnitt åren 1925-1928.

Procentuell fördelning över årets månader

Lan dsdelar

Jan. Febr. Mars Apr. Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

|

Zon A: Ikustlandet. 11.5 15.3 14.5 8.0 7.0 7.5 5.4 3.8 4.8 6.5 7.2 8.6 . . . . II inlandet:

a Norrbottens och Västerbottens. 14.2 153 15.7 7.3 5.0 9.7 4.7 4.4 4.9 3.0 5.8 10.0 . .. b Västernorrlands 11.0 12.8 11.5 6.7 9.1 12.5 7.7 4.5 5.6 5.3 5.5 7.9 .. ZonB 12.5 15.8 14.5 5.7 7.2 9.7 6.8 4.9 4.9 4.6 6.3 7.1 . . . . .. C 16.7 16.7 13.9 6.3 6.6 5.1 4.2 4.1 4.2 4.7 8.1 9.4 2 . . . . . .

5.5 3.3 2.3 1.5 2.6 4.3 9.6

D 17.1 22.0 18.3 as 4.2 . . . . ..

1 Landsdelarnaha uppdelats på följande zoner: Zon A. Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län. Zon B. Jämtlands, Gävleborgs och Kopparbergs län. Zon C. Ovriga Svealand. Zon D. Götaland. Inom A har därjämte, på. grund de väsentligt skiljaktiga förhållanden, som råda inom zonen av kustland och inland, skogsmarken uppdelats på. de i tabellen angivna tre områdena.

Totala arbetskraftsåtgången inom skogsbruket utvisar ett absolut maximum

under februari månad i samtliga delar landet utom Norrbottens och Västerav bottens inland, där detta maximum först infaller i månad, i dessa mars som nordliga landsdelar oftast erbjuder de bästa möjligheterna för utdrivning på

grund då vanligen rådande relativt snöförhållanden. Nämnda av gynnsamma absoluta maximum beror på att till vintermånaderna koncentrerats stora avverkningar framför allt gagnvirkessortiment, vilka avverkningar påbörav jas i oktober eller november månader och i regel successivt stegras till febru-

ari mars för att därefter något nedgå under och i det helt

mars närmaste upphöra i april månad i samtliga delar landet. av Förutom detta absoluta maximum kan även urskiljas ett sekundärt, i som zonerna A, B och D infaller i juni månad och i C under maj månad. Detta zon sekundära maximum framkallas i A och B framför allt flottninzonerna av gen samt i någon mån även vissa skogsodlings- och beståndsvårdsarbeten, av under det att i zon D framför allt del körningsarbeten å bondeskogarna en torde orsaken härtill. Att det sekundära maximum i C infaller i vara zon maj månad enbart bero på arbetskraftsåtgången för gods- och bondeskosynes gar. Anledningen till att dessa skogar på detta sätt skilja sig från skogarna

i övrigt torde ligga däri, att godsägare och bönder under maj månad, i som denna torde för jordbruket mindre arbetskrävande månad än zon vara en juni, verkställa huvudparten skogsodlingsarbetena å sina skogar och ävenav ledes utnyttja tillgänglig arbetskraft för kastvedrs- och kolvedshuggningar.

I D åter, där det sekundära maximum för i dess helhet infaller i zon zonen juni månad, visar sig vid närmare granskning primärmaterialet stats-, boav lags- och godsskogar ha ett svagt utpräglat maximum förlagt till maj må-

nad, förorsakat i viss mån slag skogsarbeten inom av samma av som zon under det att bondeskogarna, sonri denna landsdel utgöra 75 % totala c:a av skogsmarksarealen, uppvisa ett tämligen markerat maximum under juni må-

nad, vilket bero på del utforslingsarbeten skogsprodukter. synes en av Enligt beräkningar gjorda i anslutning till förevarande specialundersök-

ning skulle -den totala arbetskraftsåtgången inom skogsbruket under åren

1925--1928 uppgå till i runt tal 46 milj. dagsverken år med följande per antal dagsverken per 100 har skogsmark och år inom de olika zonerna: Zon. AI Alla AIIb B C D Medeltal . . . . . . Dagsverken 144 104 180 184 304 306 200 . . .

Rörande frågan om varifrån skogsbruket under sin högsäsong hämtar det

årliga tillskottet av tillfällighetsarbetare kunna upplysningar erhållas

ur socialstyrelsens skogsarbetarundersökning åren 19l31914 samt från den ovannämnda specialundersökningen rörande skogsbrukets arbetskraftsbehov.

Större delen den inom skogsbruket använda arbetskraften eller något av över 60 % rekryteras från den icke-självägande skogs- och jordbruksarsynes betarklassen. Återstoden härstammade till huvudsaklig del från kategorien

självägande, medan endast en mindre del tillhörde industri- och grovarbctar-

nas kategori. Denna fördelning är emellertid något olika i olika delar av landet, och såsom allmän regel synes gälla., att arbetskraften i regel rekryte-

relativt de självägavndes led längre norrut i landet komras mera ur man Siffrorna för de självägandes andel skogsarbetarstammen i stort mer. av synas sett äga tillämpning för tiden såväl före efter kriget, även kunsom om man nat märka lokala tendenser både till ökning och minskning de självågandes av deltagande i skogsarbete.

och grovarbetare, enligt 1913 års undersökning Det antal industri- som skogsarbete, att döma den undersökskulle erhållit tillfälligt synes, av senare viss minskning, beroende på att skogsbrukets behov ningen, ha undergått en varigenom övergång ägt från den blandade grupårsarbetare ökat, en rum av skogsarbetargruppen. Därigenom har det relativa antalet till den rena pen vilket dock icke utesluter, att det absoluta antalet vandringsarbetare nedgått, till följd allmän ökning skogsbrukets arbetskraftsbehov. ökat av en av Socialstyrelsens skogsarbetarundersökning tillåter viss belysning de cn av reguljära d ri arbetskraft, årligen äga rum s ä s 0 n g v a n n g a r av som skogsavverkningarna. För del hemmansägareklassen i de denvid en stor av av bygderna betecknar skogsarbetet ett naturligt fyllundersökning berörda na vintern, och jordägarna intaga därför viktig plats i timmernadsarbete för en årliga arbetarstam. Av de undersökningen berörda jordägardrivningarnas av jämte familjemedlemmar närmare tredjedel främlingar på den ort, na voro en där arbetsplatsen belägen. Undersökes yrkesspecialiteten, finner man, att var jordägarna arbetade körare, 42.4 huggare och 14.6 % som 43.0 % av som som skogsarbetare annat slag. Att så stor del är att hänföra till körarnas grupp av förklaras dessa själva måste hålla häst för timmerutforslingen. av, att skogsarbetare, eljest industri- eller grovarbetare, arbets- För som äro synes läge i förhållande till hemorten spela underordnad roll; söker platsens en man område, där arbetsförtjänsterna äro mest lockande. I sig mestadels till det de avlägsnaste skogsbygderna påträffades således ofta sågverksarbetare, vilka

sökt sig till de relativt bäst avlönade arbetsplatserna. Det största anupp talet avverkningsarbetare med skogsarbete året fann i de sydligare om man delarna norrländska skogsområdet, vilket beror på att där ett flertal av det bruks- och sågverksbolag driva sin skogsskötsel med fasta skogsarbetare. Inom

området i dess helhet utgjordes timmerdrivningarnas lösarbetare till största de-

len vilka sommartid sig åt jordbruksarbete. Arbetare med av personer, ägna industriarbete vissa tider utgjordes under vintersäsongen arbetslediga stuav veri- och grovarbetare från sågverksdistrikten, fann dessutom hantmen man verkare och tillfällighetsarbetare från städerna samt järnvägsbyggnadsarbeta-

fiskare fl. Som nämnt antalet dylika arbetare redan före kriget rere, m. var lativt begränsat. Arbetet utföres bekant arbetslag, mestadels samsom avfolk från plats, ofta sinsemellan besläktade, vilket förmansatta av samma klarar, varför det överhuvud taget möter svårigheter för lösarbetare att komma

med i skogarna. Även flottningsarbetet absorberade del tillfällig arbetskraft utöver de en regelbundet använda arbetarna. Det temporära arbetskraftsbehovet är emel-

lertid icke vid skogsavverkningarna, och rekryteringen visade sig så stort som Från jordägar- och arrendatorsklassen kommo föreäven vara en annan. trädesvis och andra familjemedlemmar, vilka icke nödvändigt behövsöner des vid de samtidigt med flottningen pågående vårarbetena inom jordbruket.

Enligt Socialstyrelsens skogsarbetarutredning påträffas dock talrika småbön-

och dylika, vilka endast tidvis såsom vid sådd och der, arrendatorer, torpare skörd helt bundna sina jordbrukssysslor, och som därför äro angelägna äro av

22-2013919

om de biförtjänster, som virkesflottningen erbjuder. Flottningsarbetena i huvudvattendrag och vid skiljestållen kunna emellertid knappast förenas med jordbrukssysslorna. Såsom totalomdöme utvecklingen efter 1920 kan sägas, att skogsarbetarom stammen ökat vad såväl den fasta tillfälligt anställda kåavser som mera ren. Skogsbruket framstår sålunda alltjämt ett markerat säsongarbetssom område.

Industri. Icke heller det industriella näringslivet fortlöper med jämn arbetstillgång hela året, beroende på att klimatet direkt eller indirekt även har gör sin inverkan gällande. I många fall år sålunda industrien beroende den naturförav av hållandena bestämda tiden för råvarornas framförande till fabrikerna, såsom ex. inom sågverks-, tegel- och sockerindustrierna. Även i andra fall, ex. inom beklådnadsindustri eller konstgödningsfabrikation, påverkas försäljningssäsongerna och dem produktionens olika omfattning årstiderna. Tigenom av derna för kusternas isläggning utöva inverkan på utrikeshandel och sjöfart och därmed även på industrier med exportmarknad. Även kan konom man statera olika säsongtider för olika industrigrenar, uppvisar industrien såsom helhet livligare verksamhet under den varmaste årstiden. en Tillgängliga uppgifter arbetstillgången inom industrien under olika tiom der året giva tydligt till känna, att flera industrigrenar ha markerade arbetsav säsonger. Följer några år uppgifterna i Socialstyrelsens kvartalsstatiman stik över arbetstillgången, byggd på uppgifter från företagare inom industrien, erhålles ganska livlig bild de olika industriella arbetssäsongerna. en av Vissa grupper, såsom malmförädlingsindustri, metall- och maskiningruvor, dustri visa sig i stort sett oberörda dylika växlingar, vissa vara av även om branscher av dessa industrigrupper kunna få känning förskjutningar melav lan olika årstider, beroende försäljningssäisonger dyl. En av 0. annan näringsgrupp, där flertalet grenar arbeta nästan regelbundet hela året är livsmedelsindustrien. Undantag utgör dock bryggerinaringen med stegrad arbetstillgång under sommarmånaderna samt vid jultiden. Vid sistnämnda tidpunkt brukar forcering dessutom rapporteras vid bagerier och chokladfabriker. Råsockerbruken ha sin speciella kampanj förlagd till årets sista kvartal. Trävaruhanteringen påverkas i viss mån tiderna för råvarutillförsel och av skeppningar, kraftigast för sågverkens del, mindre kännbart vid pappersmassefabriker och pappersbruk. Snickerier angiva mestadels årets tredje kvartal såsom det livligaste, enär efterfrågan då är störst å inredningsarbeten i de för inflyttning på hösten vanligen planerade bostadsbyggena, samtidigt som möbelfabrikerna den vid tid livligare besättningen. gynnas av samma

Byggnadsämnesindustrien, omfattande cementfabriker, tegelbruk, murbruks-

fabriker och kalkbruk, har likaledes sin högsäsong under sommarhalvåret. Sko- och laderfabrikationen karakteriseras icke av några mera tvära kastningar i arbetstillgången under årets lopp, kan lägga märke även om man till en intensifiering driften på vårsidan till följd den då mestadels av av goda för-

Gummivarufabrikerna ha däremot sin huvudsäsong på vinsäljningssäsongen. under år kunnat märka förbättring tern, vilket icke hindrar, att man senare en

inbrott till följd den ökade användningen av lättare somäven vid sommarens av gummifabrikat. Skrädderi- och sömnadsyrket har likaledes marskodon av

och höst vilka den förra är mest framträdande. tvenne säsonger vår av - koncentrerar sig till inbrottet den kallare Högsäsongen inom körsnärsyrket av

efterfrågan på pälsverk och liknande klädesplagg stegras. årstiden, då ha sin bästa tid på våren, delvis ock på hösten, Konstgödningsfabrikerna

jordbrukaren uppträder köpare i större utsträckning. de tider, då som v. s. arbetstillgången under årets sista månader kan konsta- En ansvällning av och bokbinderier julens bokflod, varjämte tydteras vid boktryckerier en

sysselsättningen inför julmarknaden förmärkes vid ljus-, lig utvidgning av

tvål- och oljefabriker.

exemplen giva föreställning de förskjutningar mel- De anförda en om ovan på arbete, låta sig konstatera inom det indulan olika årstider i tillgången som

näringslivet. I och för sig behöva dessa förskjutningar icke striellt betonade

avskedande arbetare i större utsträckning, alltid resultera i antagande och av

fall de sina verkningar endast gällande inom ramen av den utan i många göra utvinnas med konstant arbetsstyrka ändrade aktivitet, som tidvis kan en mera

övertidsarbete, ökat ackordsarbete v..

genom korttidsarbete, 0. s.

förhållandena i inom det industriella näringslivet i vårt Ser man på stort

förekomsten under varje årstid olika yrken land, visar det sig, att trots av

den rikligaste arbetstillgången dock tillfinnandes med hög- resp. lågsäsong, är

Detta kommer bl. till uttryck i de uppgifter rörande under sommarhalvåret. a.

storleken industriens arbetarstam under årets olika månader, som stå att av Svenska arbetsgivareföreningens styrelseberättelser, vilka fr. o. m. år hämta ur

innehålla uppgift antalet varje månad sysselsatta arbetare hos före- 1914 om

ningens delägare. Detta material omfattar i genomsnitt omkring 230 000 man.

utvälja siffrorna för visst år för att återgiva de normala Då man vill ett mera

svängningarna arbetstillgången, möter detta emellertid vissa svårigheter, av siffrorna i utsträckning äro påverkade konjunkturutvecklingen. enär stor av

För i viss mån neutralisera detta moment har verkställts bearbetning att en

detta arbetsgivareföreningens material för åren 1925/1927, vilka siffror, av omräknade indextal, återfinnas i tab. 130. Uppdelning har därvid kuni

ske på trettiofem olika industrier. Siffrorna bekräfta, att alla grenar av nat det industriella näringslivet uppvisa större eller mindre säsongfluktuationer i

sysselsättningen av arbetskraft.

I den mån industriens arbetstillgång påverkas försäljningssäsonger, måste Förändringar av i industriens räkna med, den tid, åtgår mellan produktion och konsumtion av en man att som säsongarbets-

ofta ganska lång, och att grosshandeln och minuthandeln bland annat behov. vara, är

viss lagerhållning verka dämpande på verkningarna för produktiogenom en inköpens säsongfluktuationer. Antingen handelsföretagen eller innen av dustriföretagen själva hålla sig med vissa lager, inverkar detta utjämnande

på själva sysselsättningen inom industrien. I fråga lagerhållningens storom

.

.

3 .

. a

. w

N.

o H

m

2.

a

. m

. 2

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . a . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. d . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . o . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . m . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . u . . . . . . 2. . n 2

att densamma avsevärt nedlek under år är det dock allmänt konstaterat, senare förluster, krisen 1920 med ty åtföljande gått under intryck de kännbara som av innehavarna för stora lager. Inom delar starka prisfall förde med sig för av

sålunda i mindre utsträckning än tidigare på lager industrien arbetar man av beställningsleveranser. Denna omständighet är tydoch inriktar sig mera på känning säsongfluktuationerna. Emellerligen ägnad att öka industriens av

sig gällande i utjämnande riktning. Av allt att tid ha andra tendenser gjort

inom industrien arbetsplanedöma rationaliseringen genom noggrannare synes tillverkningsmetoder den faktor, verkat i riktning ring och rationella vara som

de växlingar i arbetstillgången under årets olika månamot modifiering av en försäljningssåsongen Rationaliseringen, vilken der, betingas av 0. s. v. som till jämnare ianspråktagande och effektivare utnyttjande bekant syftar ett som produktivkrafterna, har sålunda även kommit att påverka fluktuationerna av sysselsättningsgraden mellan hög- och lågsäsong. Den arbetsi noggrannare

överhuvud kännetecknar den rationaliserade industrien, planering, som taget

uppgörande tillverkningsprogram för årsprodukhar även tagit form av av

vilket kommit att verka dämpande på säsongsvängningarna i industriens tionen,

arbetskraftsbehov. Då rationaliseringen under åren efter fredskrisen år ett

viktigt utjämnande moment i fråga sysselsättningsgraden inom industrien om under de olika arbets-säsongerna, skulle sålunda ha att räkna med att vaman sysselsättningen mellan hög- och lågsäsong skulle ha riationerna i snarare

minskat ån ökat under senare år.

I för- B

yzgnads-

Byggnadsverksamheten äri mycket stor utsträckning säsongbetonad.

ver samhet. sta hand sammanhänger detta med, att byggnadsarbetet såsom ett utearbete är

beroende klimatets växlingar. Därutöver tillkommer såsom kraftigt bidraav gande dels bostadmarknaden till stor del är inriktad på färdigställmoment, att

ning husbyggnader till oktoberkvartalets början, dels att byggnadsarbetet av sammansatt flera, varandra följande delprocesser, vid vilka de olika slaär av

yrkesmän avlösa varandra. gen av Murnings- och gjutningsarbetena äro mycket känsliga för temperaturväx-

lingarna, och i allmänhet räknar med att dessa icke kunna bedrivas under man köl-dtemperatur 5° Celsius; med anlitande uppvärmningsmetoder söker en av av

dock sig oberoende temperaturen. Målningsarbetena äro man göra mera av

likaledes till viss del beroende temperaturen, den korta högsäsongen för av men

detta slag arbeten framkallas i första hand att i byggnadsarbetet målav av,

ningen sista tempot och måste starkt forceras till inflyttningsdagen. är

F luktuationer i arbetsperiodcns längd kunna likaledes konstateras beträffan-

de övriga hithörande arbetargrupper. Till belysning sysselsättningssäsonav

för olika byggnadsarbetarkategorier anföras i tab. 131 siffror för olika gerna branscher inom byggnadsverksamheten, hämtade den tidigare citerade husur

byggnadsundersökningen. Siffrorna hänföra sig närmast till år 1919 och åter-

giva arbetarantalets förskjutning under årets olika kvartal med utgångspunkt

från situationen vid byggnadssäsongens början, månads utgång. v. s. mars

Ser på de där återgivna indextalen för byggnadsverksamheten såsom hel-

man

het, skulle arbetarantalet vi-d september månads utgång legat ha ungefär 30 % över marssiffran. Nedgången försiggick därefter relativt snabbt, och vid årsskiftet arbetarantalet icke större än vid utgångsläget. Tabellen var återgiver endast siffrorna för kvartalsskiftena, varigenom :de lägsta talen för ,januari och februari framträda; vidare framkomma icke de lokala fluktuationer-

na, vilka äro ganska stora inom olika delar landet. av

Tab. 131. Säsongsysselsättningen inom byggnadsverksamheten.

Arbetarantalet vid byggnadssäsongens början mars 100.

År 1919

Företagarbranscher

31/8 sol. 30/9 31/1,

Byggmästare 100 117 118 93 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Väg- och vattenbyggnadsfirmor 100 131 132 96 . . . . . . . . . . . . . . . . . Målaremåstare 100 156 178 102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bleck- 0. plåtslagerüdkare 100 117 140 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Rörledningsñrmor 100 105 123 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Elektriska installationsfirmor 100 89 132 128 Åkeriñrmor . . . . . . . . . . . . . . . . . . 100 98 96 106 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Tillhopa 100 119 127 101

De största svängningarna drabbade måleriarbetarna, vilka enligt skilda upp- " gifter ha att räkna med den kortaste och koncentrerade arbetssäsongen mest inom byggnadsarbetet. Relativt stora växlingar utmärkte även väg- och vattenbyggnadsarbetet samt bleck- och plåtslageriarbetet. Den i tabellen återgivna

företagsgruppen byggmästare, omslutande i huvudsak murnings- och tim-

merarbeten, utvisade säsongutslag under genomsnittet. En särställning in-

tog det elektriska installationsarbetet, vilket i likhet med övriga slags arbeten

hade högsäsong under tredje kvartalet, där god arbetstillgång även inregimen strerades under den mörka årstiden. Det byggnadsverksamheten väsentligen av beroende åkeriarbetet förklarligt livligast under husbyggenas grundvar nog läggningsperiod sista och första kvartalen avtog mån byggnads- - - men av arbetets fortskridande.

Förändringar Arbetssäsongerna för och de till ett dussintal uppgående hantvar en av av arbets- verkargrupperna inom byggnadsverksamheten erhålla viss naturlig säsong och en avarbetsbehov. gränsning i tiden till följd varje plats i arbetsprocessen. I den mån av grupps en viss arbetargrupps prestationer, murnings- och gjutningsarbetena, endast ex. kunna utföras under vissa klimatiska betingelser, kommer hela den övriga arbetarstammen att få sitt deltagande normerat härav. Om klimatets inverkan

på vissa delarbeten kunde neutraliseras, skulle även övriga arbetargrupper få

.sin arbetssäsong förlängd.

Ser på de tekniska förändringar i riktning mot neutralisering temman en. av g peratur- och fuktighetsförhâllandenas inverkan, ägt under tiden efter som rum

åtminstone i de större städerna en utkriget, torde kunna konstatera, att man

Den moderna byggnadstekniken

denna riktning varit för handen. veckling i övervinna de klimatiska störningarna sålunda i stor utsträckning lyckats har arbetssäsongen såsom helhet Härav borde kunna sluta, att arbetet. man av varaktighet. Att så säsongarbetslösheten blivit begränsad till sin förlängts och de tekniskt icke i utsträckning, som svarar mot icke är fallet, åtminstone en det förhållandet, att byggfå sin förklaring av förbättrade resurserna, synes oktober såsom den förnämsta nadsverksamheten alltjämt inställd på l:sta

ombyggnaderna skola färdigställda. flyttningsdagen, till vilken och vara ny till kontinuerligt arbete, till seriebyggande och därmed även De ansatser emellertid endast i begränsad omår gjort sig gällande, ha under senare som inom facket yrkets säsongkaraktär. Traditionerna fattning lyckats neutralisera

hinder i vägen för utveckbostadsmarknadens karaktär lägga alltjämt en och sig icke enbart gällande för denna riktning. Dessa traditioner göra ling i påverka olika delarbeten därinom.

byggnadsverksamheten i stort utan även

med mycket kort arbetssåsong måleriarbetarna ännu att räkna en Sålunda ha målningsarbete utfört endast allmänheten i stort sett önskar ha på grund av att fack, arbetsgivare och

De propagandaåtgärder inom detta som

på sommaren. målnings-

för jämnare fördelning under året av arbetare i förening vidtagit en

märkbar förlängning av ararbetena, icke ha givit till resultat en mera synas säsongarbetslöshet hårdast drabbade fack. betssäsongen inom detta, av

kunna att byggnadsverksamhetens säsong-

Som totalomdöme torde sägas,

någon förändring under står kvar och näppeligen undergått prägel alltjämt

goda byggnadskonjunkturerna i sig in-

kriget i mån, än att de tiden efter annan för yrkets säsonger och uttänjning den traditionella ramen neburit viss av en ökad omfattrationalisering tillämpning i något att begynnande genom en storstäderna gjort sig gällande. ning seriebyggande i av d h t t b y g g n a s- I detta sammanhang kan nämnas, att v ä g- o c v a e n

I för år gjord likaledes ett utpräglat säsongarbete. en senare rb etet är a fjärdedelar de i vägarbetet beräknas sålunda omkring tre av undersökning av såsom säsongarbetare. medeltal år redovisade arbetarna vara att anse per

uppvisar vissa årliga och Handel och minut- och partihandeln, upp- Handeln, närmast restaurang- Dessa perioder förorsakas nedgångsperioder i omsättning och sysselsättning. rörelse.

och drabba med i efterfrågan från konsumenterna i huvudsak växlingar av grosshandeln, i den mån densamma existerar styrka minuthandeln, medan större

självständigt, är mindre berörd därav.

personalbehovet inom handeln ha säsongfluktuationerna i Till belysning av näringsidkare inom olika handelsgrenar uppgifter införskaffats från ett antal

redogörelse för huvudresultaten 1925-1927, I det följande lämnas en för åren meddelas de uppgifter, vid en undersökning, varvid samtidigt som denna av restaurangföretag. erhöllos från ett antal hotell- och liknande undersökning

införskaffade på frivillig

grundar sig på primäruppgifter,

Undersökningen

För inbesparing tid och kost-

vederbörande näringsidkare. av

väg direkt från dedock icke att omfatta nämnda näringsgrenar 1 nader avsåg undersökningen

ras helhet utan endast representativ karaktär. Begränsning skedde såvar av lunda i tvåfaldig måtte, i det beträffande handeln dels endast de största varubranscherna inbegripits, dels inom varje sådan bransch uppgifter begärts blott från ett antal större och medelstora firmor. Med avseende på restaurangrörelsen har det för undersökningens syfte synts tillräckligt att låta densamma avse ett representativt antal första klass hotell och restauranger och systembolag av eller dem närstående bolag drivna restauranger. Däremot har exempelvis kafé- och konditorirörelse lämnats helt utanför undersökningen. Bland verksamhetsgrenar, hänförliga till handelsnäringen, vilka ävenledes uteslutits, äro att nämna tidnings- och förlagsrörelse, sammankoppling med industriellt vars arbete, särskilt tryckerirörelse, lagt hinder i vägen för åstadkommandet av klargörande uppgifter, samt bank- och försäkringsväsende, vilka verksamhetsgrenar icke ansetts äga större intresse från säsongsynpunkt. Vid urvalet av de företag, från vilka material för undersökningen skulle begära-s, vände man sig, vad handeln beträffar, först till rikets samtliga handelskammare med anhållan om uppgift å de större handelsfirmorna inom handelskamrarnas verksamhetsområden, varvid som gräns borde gälla, att firmorna i grosshandel eller kombinerad gross- och minuthandel sysselsatte minst 10 Firmaförteckningar, uppställda i enlighet med ett utredningen personer. av uppgjort schema över oli-ka varubranscher, meddelades. Härefter vidtogs en utgallring vissa firmor, ehuru upptagna å vissa förteckningar icke av som befunnos böra undersökas, emedan deras huvudsakliga verksamhet föll inom industrien, vilket förhållande kunde konstateras med hjälp kommerskollegii av industristatistiska material. Sedan dessutom komplettering förtecken av ningarna verkställts med ledning av uppgifter i handelskalendern och andra källor, lades desamma till grund för distributionen av det frågeformulär, å vilket de för undersökningen behövliga uppgifterna skulle införas. Med avseende på hotell- och restaurangrörelsen hämtades uppgifter från medlemmarna i Sveriges centrala hotell- och restaurangförening och Sveriges restaurangförening, varjämte i fråga om systembolag och närstående restauranger De förenade restaurangernas arbetsgivareförening åtog sig att insamla och tillhandagå utredningen med önskade uppgifter från dess medlemmar. Beträffande till anförda organisationer anslutna sommarhotell och -restauranger ett urval för undersökningen med ledning tillgängliga uppslags-

;erlliställdes

av oc er.

Uppgifter inkommo från 557 handelsföretag med 19 047 anställda i medeltal olika månader år 1927 samt från 190 restaurangföretag med 8 135 anställda. En bearbetning de erhållna uppgifterna arbetar-antalet under olika måav om nader i medeltal för åren 1925-1927 meddelas i tab. 132, varvid siffrorna omräknats i indextal med januari satt lika med 100. De erhållna indextalen utvisa, att personalens antal inom vissa handelsbranscher under den tid, undersökningen omfattar, varit underkastat endast mycket obetydliga förändringar. Detta är främst förhållandet i fråga om färg- och kemikalie- samt trävaru-, och pappersbranscherna. pappersmasse- Gruppen järn och stål, järn- och metallvaror, maskiner, verktyg visar o. ävenledes relativt små förändringar, även om en alldeles oväsentlig personalökning kan konstateras för sommarmånaderna. Inom matvaru- och specerihandeln överstiger personalbehovet under årets hälft, frånsett senare september månad, med 4 å 5 procent motsvarande behov under årets första månader. För manufaktur- och beklädnadsbranscherna äro förskjutningarna obe-

tydliga, dock med någon ökning mot årets slut. Handeln med automobiler och motorcyklar tillhör de branscher, som utvisa största säsongvariationerna, i det antalet anställda här avsevärt stegras på våren för att med högnå sitt maximum och härefter åter successivt nedgå. Branschen sommaren kol, ved och oljor sysselsätter under årets senare hälft och särskilt dess sista kvartal avsevärt ökad personal. Inom spannmål, fodervaror och en gruppen gödningsämnen infalla de mest personalkrävande perioderna på våren och senhösten, medan sommaren här utmärkes av en utpräglad nedgång av antalet anställda. Vad slutligen beträffar de allmänna varuhusen, utvisar undersökningen, att personalantalet med september månad undergår en ökning, vilken under oktober avsevärt förstärkes och under årets två sista månader når sin höjdpunkt. Som en allmän anmärkning beträffande handeln bör tillfogas, att det stora uppbåd tillfällig arbetshjälp, förekommer i samband med av som julsäsongen, icke torde kommit till fullt uttryck i undersökningsmaterialet, nämligen i den mån anställningen i fråga skett under december upphört men före månadens utgång. Inom hotell- och restaurangrörelsen äro personalantalets säsongväxlingar, såsom indextalen utvisa, avsevärt kraftigare än inom flertalet handelsgre- Högsäsongen börjar här under maj månad samt fortsätter sedan under nar. sommaren för att avslutas med september. Relativt minst utpräglade framträda personalförändringarna inom gruppen stads- och liknande hotell samt första klass restauranger. Endast i mindre utsträckning inom densynes man na grupp ha att räkna med särskilda sommarrestauranger eller avdelningar. Vid systembolag och dem närstående restauranger, bland vilka Stocksenare holms allmänna restaurangaktiebolag och Göteborgs restaurangaktiebolag äro de dominerande företagen, visa sig säsongväxlingarna betydligt starkare än inom förstnämnda grupp och bero även på att till hörande företag gruppen i vissa fall öppnat särskilda sommarrestauranger. Inom den företagsgrupp, som omfattar uteslutande sådana restauranger, finnes naturligen personal till nämnvärt antal anställd praktiskt taget endast under vår- och sommarmånaderna samt någon kortare tid efter sommarsäsongens slut. Även på grundval i f f för å sidan samtliga av su m m a s r o r n a ena undersökta handelsbranscher, å andra sidan samtliga hotell- och restaurangbranscher ha indextal uträknats, avsedda att belysa genomsnittsläget med avseende på personalväxlingarna för handel samt hotell- och restaurangrörelse. Härvid uppstår givetvis den frågan, i vad mån dessa siffror kan draman ur ga slutsatser rörande de ifrågavarande näringarna i deras helhet. Vad först beträffar handeln, torde till början kunna konstateras, att samtliga branen scher större betydenhet blivit representerade vid undersökningen. Huruvida av representationen varit någorlunda proportionell mot de särskilda grenarnas omfattning räknat efter antalet sysselsatta är däremot fråga, i personer en som brist på statistik icke låter sig besvara. Kommerskollegii statistik rörande

handlande och deras personal den senaste för år 1915 är nämligen icke spe-

cificerad på olika varubranscher, och folkräkningens yrkesuppgifter lämna heller härutinnan någon hållpunkt, för så vitt det gäller den anställda perso-

Tab. 132. Månatliga antalet anställda inom lnandel-

Indeactal januari .

Matvaror Manufak- Järn 0. Antonio Táävurof Färger

Månad och spc- turvaror stål påfsesl: 0. kemi-

o. motor cerier m. m. etc. kaher cyklar m. m.

31 januari 100 100 100 100 100 100 . . . . . . . 28 februari 100 100 100 102 101 100 . . . . . . . 31 mars 100 101 101 103 101 100 . . . . . . . . 30 april 101 101 101 105 101 101 . . . . . . . . 31 maj 102 101 101 108 101 101 . . . . . . . . . 30 juni 103 101 103 109 102 101 . . . . . . . . . 31 juli 104 100 103 108 102 101 . . . . . . . . . 31 augusti 104 101 103 107 102 101 . . . . . . . 30 september 103 102 102 106 101 101 . . . . . . 31 oktober 104 102 102 105 101 101 . . . . . . . 30 november 104 102 101 104 101 101 . . . . . . 31 december 105 103 100 103 100 1.01 . . . . . . .

nalen. Med stöd av den antydan om olika handelsbransohers relativa betyden-

het, som kan utläsas ur folkräkningens uppgifter över antalet företagare yr-

kesutövare inom vissa sådana branscher, emellertid kunna draga synes man den slutsatsen, att materialets representativitet i förevarande avseende på det

hela taget är ganska god, och att därför framräkning någorlunda tillen av fredsställande indextal för handeln i genomsnitt låter sig göra på grundval av det föreliggande materialet. Med avseende hotell- och restaurangrörelsen,

av vilken en avsevärt större del omfattas undersökningen än vad fallet är av i fråga om handeln, böra genomsnittstalen ävenledes giva en ganska pålitlig

bild av ställningen inom näringsgrenen i dess helhet, ehuru dock bör anmär-

kas, att förhållandena vid systembolag och dem närstående restauranger på

grund att dessa äro fullständigast redovisade väga något för tungt i av genomsnittstalen.

Ett studium av de genomsnittliga indextalen beträffande handeln giver vid

handen, att en ökning av personalen med 2 % inträder på våren, varefter läget.

håller sig oförändrat till framåt hösten, lå ytterligare ökning sker, vilken en når sitt maximum i november med 6 % å januarisiffran. Inom hotell- och

restaurangrörelsen infaller avsevärd ökning i maj, vilken sedan fortsätter en under och når sin höjdpunkt i juli, då den uppgår till 22 %. Vid sommaren slutet september närmar sig porsonalantalet här åter januarisiffraxi. av De i förevarande undersökning erhållna siffrorna för restaurangrörelsen erhålla bekräftelse genom den av socialstyrelsen under 1929 föresommaren tagna undersökningen rörande hotell- och restaurangpersonalens sammansätt-

ning ooh arbetstidsförhållanden vid företag olika slag. I fråga säsongav om

variationerna i personalbehovet framgick därvid, at-t personalen vid årsföre-

och restanrangrörelse i genomsnitt åren 1925-1927.

1925/27 100.

system summa Spannmål, Stads- Sommar- Allmänna Summa bolag etc. hotell och

K ol, ved .. hoten restau

fodervaror restau- restauoljor varuhus handel 0. etc Tanum m. m ranger ° ranger

100 100 100 100 100 100 100 100

99 99 100 100 100 108 100 100

104 101 101 100 100 531 101 100

102 95 101 102 106 114 7 908 122 104 97 102 103 106 113 7 146 120 105

säsongföretagen, belöpte sig skillnaden i arbetsstyrka mellan hög- och även lågsäsong till mellan 15 och 20 I runt tal skulle sålunda enligt olika källor

omkring femtedel den totala arbetarstammen inom hotell- och restaurangen av rörelse hänvisad till säsongarbete. Detta extra säsongbehov arbetsvara av kraft i mycket stor utsträckning fyllas gifta kvinnor, vilka betrakta synes av dylik sommarsysselsättning såsom regelbunden källa till kontantförtjänen ster. I viss mån söka sig även del i husligt arbete anställda över till hoen tell och pensionat under vilket sammanhänger med att stadshemsommaren, behov arbetskraft något minskas under semester och landsvistelse. mens av På grund frånvaron jämförelsematerial torde det omöjligt bilda av av vara sig bestämd uppfattning huruvida och i vad mån förändring en om, en under Senaste decennium ägt i handelns samt hotell- och restaurangrörum relsens säsongbehov arbetskraft. Att döma erfarenheterna från de ofav av fentliga arbetsförmedlingsanstalterna skulle växlingarna i efterfrågan på arbetskraft mellan hög- och lågsäsong inom handeln mindre, medan därevara mot hotell- och restaurangrörelsen, såsom följd bl. automobilismens geav a. nombrott, skulle uppvisa ett påtagligt stegrat säsongbehov under sommar-

halvåret.

I det föregående har på vissa punkter även berörts transportverksamhetens Land- och handel och sjätransberoende säsongerna. Sålunda äro byggnadsverksamhet liksom av port. alla andra näringar så att säga arbetsgivare åt transportarbetet, och de förras

1 Se Soc. Medd., ârg. 1930, h. sid. 91, noten.

arbetssäsonger komma därför även att återspeglas inom det arbetssenare området.

De internationella förbindelsernas månatliga sasongvariationer belysas av tab. 133, som innehåller indextal byggda på vårdesiffror för import och export månad för månad åren 1925-1927 för sig och i medeltal. Medeltal för var åren 1911/13 äro inlagda jämförelse. som

Tab. 133. Importens och exportens månatliga variation åren 1911/13 och 1925-1927.

Indeøctal: jan. 100.

I m p 0 r t E t x p 0 r

M å n a d

Miâfl Miâil

1925 1926 1927 älggglm 1925 1926 1927 Mmlew

/27 1925/27 1911/13 1911/13

Januari 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 . . . . . Februari 96 100 93 102 98 95 100 104 102 102 . . . . Mars 114 108 121 116 115 126 89 118 110 106 . . . . . . April 121 124 122 126 125 122 107 136 131 126 . . . . . . Maj 148 114 108 126 116 196 157 163 162 161 . . . . . . Juni 145 98 107 117 108 176 162 170 159 163 . . . . . . Juli 123 111 111 114 112 186 167 171 169 170 . . . . . . Augusti. 133 113 106 123 114 182 158 162 164 162 . . . . September 136 119 131 138 129 179 164 178 182 176 . . . Oktober. 152 125 123 139 129 186 170 184 172 176 . . . . November 148 141 133 148 141 176 157 183 168 170 . . . . December 125 114 137 137 129 163 144 201 171 172 . . . .

Såväl export import uppvisa tydlig ansvällning under vår och höst, som men även siffrorna för sommarmånaderna, speciellt i fråga exporten, om äro höga. Lägsta siffrorna återfinnas i januari och februari månader.

Till belysning landtransporten meddelas i tab. 134 siffror för godstraav fiken på statsjårnvägarna varje månad under åren 1925-1927, omräknade i

indextal med januarisiffran100. Till jämförelse har inlagts motsvarande

tal för åren 1911/13. Siffrorna bygga på tontalet paket-, il- och fraktgods

med uteslutning malmfraktema. av Tabellen visar höga siffror för vår och höst. Trafikökningen, tidigare som var mycket utpräglad under sommarmånaderna, ha dämpats, säsynes numera kerligen följd lastautomobilarnas konkurrens med järnvägstrafiken. som av Seglationstidens längd år för det redovisade antalet sjöfolk utgör ett visst per mått på säsongförhållandena inom sjöfarten. För olika fartygsgrupper och be-

manningskategorier ställa sig siffrorna såsom framgår tab. 135. Tabellen av är uträknad med ledning 1911 års specialundersökning för sjömansyrket i av Sverige

1 K. Socialstyrelsen, Sjömansyrket i Sverige, Del II, utg. 1919.

Tab. 134. Mänatljga godstrafikon å statens järnvägar åren 1911/13 och 1925-1927.

Indextal: jan. 100.

M å n a d geff/fgl 1925 1926 1927 ggg/tål

Januari 100 100 100 100 100 . . . . . . . . . Februari 119 122 109 110 113 . . . . . . . . Mars 127 134 127 119 126 . . . . . . . . . . April 117 124 106 103 110 . . . . . . . . . . Maj 111 117 91 103 103 . . . . . . . . . . . Juni 113 111 93 93 98 . . . . . . . . . . . Juli 121 133 111 113 118 . . . . . . . . . . . Augusti 117 127 115 120 120 . . . . . . . . . September 116 135 120 120 124 . . . . . . . . Oktober 134 153 119 122 130 . . . . . . . . . November 132 136 160 123 122 . . . . . . . . December 99 121 96 99 10.5 . . . . . . . .

Man finner, att den årliga säsongsysselsättningen betydligt varierande är av

längd för olika bemanningskategorier. Medan å sidan än hälften av styrena mera männen och maskinisterna å maskindrivna fartyg hade ett fullt arbetsår på

tolv månader, knappast tredjedel dåcks- och maskinmanskapet å samvar en av ma slags fartyg i oavbruten sysselsättning under hela året. För 47 % av den

manliga och 30 % den kvinnliga kökspersonalen anställningstiden likaav var ledes utsträckt över årets samtliga tolv månader. Under nio månader eller där-

över 86 % styrmännen, 88 % maskinisterna, 69 á dåoksmanskapet, voro av av av 77 % maskinmanskapet, 89 % den manliga och 63 % den kvinnliga köksav av av personalen årligen i tjänst ombord. Av samtliga å maskindrivna fartyg an-

ställda, utom befålhavarna, voro i genomsnitt 38 % sysselsatta i skeppstjänst

under årets samtliga tolv månader, under det att 77 % hade en anställningstid,

uppgick till nio månader eller däröver. Även för de olika farterna variesom rade anställningstiden högst avsevärt. Av de sjömän, som voro anställda å

fartyg i nordsjö- och vidsträcktare fart, hade nära hälften sysselsättning un-

der hela året, medan motsvarande relationstal för östersjöfart 42 % samt voro för kust och inre fart 18 Under nio månader eller däröver i nordsjövoro och vidsträcktare fart 89 i östersjöfart 78 % samt i kust- och inre fart 53 %

samtliga inom farter anställda sjömän i tjänst ombord. av resp. Å segelfartygen är den årliga anställningstiden betydligt kortare. Under

årets samtliga tolv månader sysselsattes sålunda å detta slags fartyg endast

2.3 % styrmännen, 6.9 % däcksmanskapet och 1.9 % kökspersonalen, meav av av dan motsvarande relationstal för anställningstid nio månader och dären av 35.2, 36.2 och 34.1 Även med hänsyn till fartfördelningen över voro resp. anstållningstiden mycket kortare å seglarna än å de maskindrivna farvar

tygen, nämligen 9.3 % för nordsjö- och vidsträcktare fart, 1.7 % för östersjöfart

och 0.8 % för kust- och inre fart med tjänstgöringstid, som sträckte sig över en hela året, samt resp. 47.6, 35.0 och 6.9 é för årlig anställningstid nio en av månader och däröver. Av hela den segelfartygen anställda personalen med

Tab. 135. Genomsnittliga seglationstidon för olika bemanningskategorier år 1911.

A. Jlaskinrlrivna fartyg.

A n t a l m å n a d e r

Bemannings- i A V" "i "fnfii"iimlé FM 7"7': kategorier 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 Summa

z z z z z z z z z z z

Styrmän N 0.2 0.9 3.4 11.5 15.4 8.6 60.0 100.0 . . . . . # - - Ö 0.7 1.4 9.8 23.8 14.0 1.4 48.9 100.0 - - -

K 0.4 1.3 2.3 7.7 31.3 27.1 6.1 0.9 22.9 100.0

-

0.1 0.4 0.6 10.6 l6.5l 13.1

6.0 50.1 100.0 4 i Maskinister N 0.2 0.5 3.1 7.4§ 12.8 7.8 68.2 100.0 . . . . - ö 3.0

173,118

- - 0.5 5.3 6.5 48.5 100.0

K 0.6 1.5 e.4l19.5 29.2.1104.

3.9 28.4 100.0

0.2 0.7 2.7 8.5 15.5 12.6 6.4 53.4 100.0

l

Däcksmanskap. N 0.1 0.6 0.7 2.2 3.5 9.3 13.8 17.6 12.8 39.4 100.0 . . Ö 1.6 2.3 10.2 14.0 20.7 12.3 2.8 355 100.0 - - K 0.4 0.6 2.0 4.7 12.2 34.5 23.7 4.7 1.8 15.4 100.0

0.2 0.5 1.2 3.1 7.3 18.9 18.1 12.5 7.7 30.5 100.0

Maskinmanskap N 0.3 0.2 0.9 2.5 3.5 8.2 10.0 24.1 17.7 32.6 100.0 . . ö 044 0.4 1.5 6.6 13.1 13.5 12.0 5.8 46.7 100.0 - K 0.2 0.2 0.65 3.7 12.5 26.7 23.3 9.7 5.3 16.8 100.0

0.2 0.2 0.7 2.7 6.2 13.5 13.9 18.8 13.1 80.7 100.0

- - - - - - - - 1.1 2.5 7.8 12.4 19.1 10.4 47.2 100.0 - - - I Kvinnlig kökspersonal N 2.8 2.2 7.1 9.2 16.6 8.6 53.6 100.0 . . . . . .. - - - Ö 1.8 4.5 8.2 15.4 24.6 9.1 1.8 34.6 100.0 - -

K 0.4 1.2 1.4 7.5 17.6 34.7 22.5 5.8 1.4 7.411000

0.5 0.9 5.1 9.9 20.5 17.3 10.8 4.5 30.5 100.0

Summa 0.1 0.3 0.7 2.3 5.6 14.4 16.2 14.0 8.2 38.2 100.0

N Nordsjö- och vidsträcktare fart; Ö Österaj öfart; K Kust- och inre fart.

351 B. Segelfartyg. Antalmånader Bemannings- Fartl 9 10 11 12 Summa kategorier 3 4 5 6 7 8 % é á å % % Styrmän N 1.1 19.8 30.5 28.2 9.1 4.3 7.0 100.0 . . . . . - - -

1.5 4.9 26.3 32.7 24.4 6.3 1.5 1.9 100.0 0.5 -

Summa 0.2 0.1 1.1 2.9 27.6 32.7 22.7 7.1 1.4 4.2 100.0

Samtliga fartyg 0.1 0.2 0.8 2.4 9.1 17.3 17.8 12.9 7.1 82.8 100.0

undantag för befälhavarna endast 4.2 % i tjänst hela året och 35.4 % i nio voro månader eller däröver. Den genomsnittliga anställningstiden till sjöss år per för manskap befälhavare, styrman och maskinister sålunda frånräknade - framgår nedanstående uppställning: av

Den ärliga anställningstidens längd i månader

3 4 5 e 748 9 101112Snmma

Antal anställda i av hela manskaps-

I 3.2 9.5 18.8 17.2 13.5 8.0 28.2 100.0

beståndet 0.2 0.4 1.0 . . . . . . . . . . . .

i Samtliga ovanstående relationstal förhållandena sådana de tedde sig år avse 1911. Antagligen har sedan dess obetydlig ökning inträtt i fråga om en längden fartygens genomsnittliga seglationstid år. Samtidigt torde av per emellertid tillgången på. arbetskraft inom manskapsgmpperna ha ökats hastiän behovet därav, varför kunna antaga, att den genomsnittliga gare man synes anställningstiden utökats i mån seglationstiden, utan att den samma som förstnämnda förblivit oförändrad sedan tiden för Socialstyrelsens utsnarare redning.

l N Nordsjö- och vidsträcktare fart; Ö Östersjöfart; K Knst- och inre fart.

Säsong- Den föregående skildringen har syftat att åskådliggöra arbetssäsongernas arbetslös- förekomst och styrka inom olika delar näringslivet. Att få ett mått på den betens för av ändringar. av dessa säsongsvängningar skapade arbetslösheten ställer sig svårt och är i många fall omöjligt. För jordbruket saknas praktiskt taget uppgifter, kunna tjäna till led som ning för bestämd uppfattning räckvidden den syssloen mera om av Iöshet, den kalla och arbetsfattiga årstiden för med sig. Förekomsten som av årstjänst såsom alltjämt mycket tillämpad anställningsform avtrubbar emelen lertid för arbetsmarknadens vidkommande säsongernas inverkan. Vidare torde komplementära arbeten i stor utsträckning stå till buds för jordgrupper av brukets arbetare. Skogsarbete, anställningar vid olika industrier, hantverks-

arbete, hemslöjd och andra liknande sysselsättningar torde tillgripas och utfylla den döda tiden vid jordbruket. En stor del jordbrukets säsongarbetarav stam, bland vilken många under vintern söka sig till städerna, är dock säkerligen utan avlönad sysselsättning under god del vintern. Att den skärp en av ning motsatserna mellan och vinterns arbetskraftsbehov, bliav sommarens som vit en följd av övergången till säsonganställningar, icke kommit att märkmera bart påverka arbetsmarknaden, förklaras den dragning från jordbruk till av andra näringar, efter depressionsåren utmärkt arbetsmarknaden. som Skogsbruket har sin huvudsäsong förlagd till vintern och erbjuder sålunda ökade arbetstillfällen vid den tid året, då särskilt jordbruket även andra av men näringar ha lågsäsong. Den arbetsbrist, timmerdrivningarnas och flottsom ningens avslutande medför för del skogsarbetare, torde kompenseras de en av arbeten andra slag, stå till buds vid inbrott. I varje fall av som sommarens synes man ha att räkna med en bestämd tendens till jämnare sysselsättning under årets olika tider för skogsbygdernas arbetarstam på grund den inav riktning skogsbruket till intensiv drift, under år blivit allt av som senare mer framträdande.

För industri och byggnadsverksanzlzet ha de konstaterade förändringarna knappast pekat i riktning mot skärpning säsongarbetslösheten. Ett visst en av mått på storleken den arbetslöshet, säsongsvängningarna skapa, kan av som erhållas ur fackorganisationernas arbetslijshetsstatistik. Lägger årets man lägsta arbetslöshetsprocent ,såsom bottensiffra och efterser huru mycket övriga

månadstal överskjuta densamma, visar fackföreningsmaterialet för olika perioder följande månatliga överskottssiffror:

81/1 28/2 81/3 80/4 31/5 30/6 31/1 31/8 30/9 81/10 80/11 81/12 Åren 1911-1929 6.7 5.5 4.9 3.2 0.9 0.7 0.1 0.3 2.2 7.0 . . . Juli 1911-juni 1914 7.6 5.2 3.7 2.3 07 0.3 0.2 0.2 1.0 2.3 5.6 Åren 1926-1929 8.0 7.3 6.0 4.6 1.5 1.1 0.4 0.7 2.5 4.4 10.5 . .

Arbetslöshetssiffrorna för hela den period, under vilken statistik förefinnes, ligga lägst under augusti och september månader samt endast obetydligt högre

under maj-juli ooh oktober månader. Det är sålunda under maj-oktober, som sysselsättningen är störst, grupperande sig kring augusti-september såsom maximum. Säsongarbetslösheten når sitt maximum i december-januari.

Jämför man serierna för 1911-1914 och 1926-1929, finner att den man, tidpunkt, företer den lägsta arbetslösheten, förskjutits från september till som augusti. Samtidigt har december i stället för januari blivit den månad, som kommit till den högsta genomsnittssiffran. upp Skulle döma direkt det förevarande materialet, skulle säsongflukman av tuationerna under den nu aktuella perioden starkare än under förkrigsvara tiden. Materialets i annat sammanhang konstaterade olika representativitet och förr bör emellertid giva anledning till försiktighet vid dragande slutnu av satser, även då fråga är om jämförelser av detta slag. Bland annat torde den ökade anslutningen av grovarbetare till fackföreningarna ha sin andel i försämringen av siffrorna för antisäsongen. Huru mycket ökningen i säsongav utslaget i arbetslöshetsprocenten, beror på redovisning som en noggrannare arbetslösheten för olika arbetarkategorier, och huru mycket, skulle av som vara att tillskriva eventuell ökning den individuella säsongarbetslöshetsen av tiden, är emellertid omöjligt att avgöra. F örefintliga uppgifter för handel och transportverksamhet peka i synas riktning mot höjda säsongsiffror. Däremot uppvisar hotell- och restaurang-

rörelsen numera kraftigare säsongutslag på vilket dock icke innesommaren, bär en förskjutning i riktning mot kortare säsong utan kan tillskrivas en proportionsvis starkare tillväxt sommarföretag än årsföretag. av av

Resultatet de gjorda säsongundersökningarna inom det svenska näringsav livet synes giva vid handen, att arbetssäsongerna icke utvecklat sig i rikten ning, som tyder på starkare säsongkaraktär hos näringslivet mot tidien nu gare.

Arbetssäson-gerna behöva emellertid icke taga sig uttryck i direkt där-

en emot svarande xsäsongsysselsättning och säsongarbetslöshet för individerna. Den enskilde arbetarens årliga arbetslöshetstid blir nämligen beroende föreav komsten varandra supplerande säsonvgsysselsättningar på olika områden av av arbetsmarknaden samt individens benägenhet och föreliggande möjligheegen ter att kombinera sysselsättningar olika slag. Även säsongutslagen av om inom näringslivet icke skärpts, kunna sålunda faktorer verka i riktning mot kortare årlig arbetstid för individen. Me-d hänsyn till resultaten den i ett av föregående kapitel lämnade allmänna skildringen arbetsmarknaden inom av olika näringar torde emellertid kunna sluta, att begränsningar mellan de man olika lokala och yrkesbetonade delmarknaderna gjort sig gällande, och att så-

väl benägenheten som möjligheten till kombination säsongsarbeten på olika av områden minskat. Oförändrade arbetssäsonger inom näringslivets olika delar utesluta sålunda icke, att säsongarbetslösheten individuell synpunkt kunnat ur bli mera framträdande.

23-3013919

KAP. XVI.

Omsättningsrörelsen på arbetsmarknaden.

omsättnings- Vid sidan de arbetsmarknadsvariationer, framkallas konjunkav som av rörelsen. tur- och säsongsvängningar, förekomma på arbetsmarknaden förändringar av mera tillfällig natur. Dylika temporära störningar kunna uppkomma av många olika anledningar och stå ofta i ett visst samband med konjunkex. turförändringar eller klimatiska förhållanden. I många fall kunna därför de av temporära störningar framkallade förändringarna på arbetsmarknaden vara svåra att skilja från verkningarna konjunktur- och säsongvariationerna. av De temporära förändringarna utgå i regel från ett företags eller näringsen grens delmarknad och göra därifrån sina verkningar gällande på arbetsmark-

naden i övrigt.

Trots sin tillfälliga natur äro de här åsyftade störningarna ständigt före-

kommande och giva upphov till kontinuerlig omsättningsrörelse. en De temporära förändringarna kunna gälla såväl efterfrågan utbud arbetskraft. som av De förändringar i f t rf råg giva upphov till omsättningse e a n, som en rörelse, sammanhänga med .den ständiga nygrundningen, utvidgningen, omorganiseringen, inskränkningen eller nedläggandet företag till följd ändav av rade ekonomiska och tekniska förutsättningar för produktionen. De ständiga

växlingarna i olika företags och näringsgrenars råvarutillgång, kapitalutrust-

ning och avsättningsmöjligheter samt ändringar produktionsmetoder o. s. v. orsaka sålunda mestadels variationer i efterfrågan på arbetskraft inom de enstaka delmarknaderna. I den mån de icke äro likriktade, förefinnas möjligheter

till en omflyttning arbetskraften i utjämnande riktning. Vid tider större av av ändringar i produktionsinriktning och teknik föreligga sålunda betingelser för

en ökad omsättning på arbetsmarknaden.

Förändringar i utbudet arbetskraft kunna gälla utbudets såväl av omfattning sammansättning. I första hand kan nämnas tillovppet till som samt avgången från arbetsmarknaden till följd demografiska förändringar. av Utbudet påverkas vidare höjd skolålder, ändrad lagstiftning rörande minav derårigas arbete, ändrad individuell kompetens och yrkesutbildning, föränd-

ringar i arbetsförmågan hos arbetskraft i olika åldrar Förutom o. s. v. av dylika faktorer kunna ändringar i utbudet framkallas rent personliga av m0ment, såsom arbetskraftens benägenhet för omskådning och flyttning. En egen

dylika framkallad omflyttning kan givetvis liksom övriga fakav moment i detta sammanhang påverka såväl omsättningsfrekvens som omsätttorer ningstid. Arbetskraftens benägenhet för rörlighet samt förmåga att kunna

avvakta ett lämpligt och begärligt arbetstillfälle kunna vidare växla bl. a.

under intryck ändringar i den ekonomiska situationen. av

Viss ledning för bedömandet omsättningsrörelsen och dess förändringar omf/yttnzngsav

efter 1920 kan erhållas av de statistiska uppgifterna rörande omflyttningen °iff"°"

Oágfyftfllf

inom befolkningen dess helhet. I och utflyttnmgmffrooma fövr landets olika nförsamlingar såväl absolut i procent folkmängden ställa sig på följan- mänhet. som av de sätt i genomsnitt för åren 1901-1913 samt för vart och ett av åren

1920-1929:

Antal I % av Antal I % av inflyttade folkmängden utflyttade folkmängden

1901/13 416 292 7.7 434 437 8.1 . . . . . . . . . . . . . . . 1920 501 649 8.5 501 595 8.5 . . . . . . . . . . . . . . . . 1921 436251 7.3 434862 7.3 . . . . . . . . . . . . . . . . 1922 412 960 6.9 369 473 6.2 . . . . . . . . . . . . . . . . 1923 477277 7.9 504 407 8.4 . . . . . . . . . . . . . . . . 1924 489 204 8.1 495 706 8.2 . . . . . . . . . . . . . . . 1925 478149 7.9 492994 8.2 . . . . . . . . . . . . . . . . 1926 469359 7.7 477141 7.9 . . . . . . . . . . . . . . . . 1927 482 933 8.1 492226 8.1 . . . . . . . . . . . . . . . . 1928 483601 7.9 490805 8.0 . . . . . . . . . . . . . . . . 1929 495761 8.1 498 471 8.2 . . . . . . . . . . . . . . . .

Siffrorna innefatta icke blott flyttningen mellan olika kommuner utan

även flyttning mellan olika församlingar inom samma kommun samt in- och

utvandring. Sistnämnda företeelser berörde under årtiondet före världskriget

25 000 och 8 000 årligen. Efter kriget har utvandringen årligen resp. personer

omfattat i runt tal 12 000 med undantag 1923, då emigrationen

personer av

steg till 30 000 och invandringen omkring 6000 personer med undantag av

1920, då återinvandringen efter kriget kom siffran att stiga till 11 000. I

förhållande till folkmängden berörde in- och utflyttningen i församlingarna före

kriget 7 och 8.1 och motsvarande siffror efter kriget ha hållit sig på resp. ungefär höjd, nämligen i genomsnitt för åren 1920-1929 resp. 7.8 och samma 8.0 %. Även in- och utflyttningen i rikets olika församlingar håller sig på om en genomsnittligt ganska konstant nivå, berörande omkring tolvtedel befolken av ningen, dock siffrorna kunna utläsa tendens till ökad omflyttsynes man ur en ning under år relativt goda tider och en motsatt tendens för år, känneteckav vikande konjunkturen Efter höga siffror under fredshögkonjunktunade av

1920 visa siffrorna markerad nedgång arbetslöshetsåren 1921 och 1922. ren en Under de därpå närmast följande åren, under vilka näringslivet visade tydliga

tecken till ökad livaktighet, höllo sig siffrorna på något högre nivå. Neden

gången 1925 och 1926 torde få sättas i samband med den då. inträdda försämringen läget på arbetsmarknaden, under det att de något högre siffrorna av för åren 1927-1929 allt döma sammanhänga av att med de stigande konjunkturerna dessa år. Till närmare belysning befolkningscirkulationen inom landet meddelas i av tab. 136 siffror för den inrikes omflyttningen år 1928, fördelad på. olika lan. Denna tabell redovisar, i likhet med den föregående tablån, omflyttningen mellan olika församlingar, sålunda även flyttningar mellan olika församlingar inom samma kommun. Däremot omfatta siffrorna endast den inrikes omflyttningen men icke in- och utvandringen.

Tab. 136. Den inrikes omflyttnlngen år 1928. In- och utflyttningen inom riket mellan de särskilda församlingarna.

Inñyttade Utñyttade Netto L n omñytt-

Lsgç: 2:2: 5:15;

w

Stockholms stad 98 126 98 126 87 675 87 675 + 10 451 . . . . . . - -

- Summa 234445 236 527 470 972 214 717 254511 469 228 -

Inflyttningarna till stadsförsamlingarna äro talrikare än utflyttningarna, medan fallet för församlingarna på landsbygden. Nettoomflyttmotsatsen är ningen giver högst växlande resultat för olika län med sedvanlig stark ökning för Stockholm och likaledes hög siffra för Göteborgslänet städerna, medan ncttoförlusten stor i Skaraborgs, Östergötlands, Jämtlands, Västmanlands, var Kristianstads och Kopparbergs län. Med hänsyn till att siffrorna omfatta förflyttningar mellan olika församlingar inom stad hade det varit önskvärt att kunna borteliminera även samma den inre omflyttningen i städer flera församlingar och endast medtaga om flyttningar stadsgränsen. Sådan reduktion kan endast företagas för över Stockholm. År 1928 utgjorde inflyttningen till Stockholm 31 400 och utflyttningen därifrån 22 200, medan motsvarande siffror för den sammanlagda inflyttningen i församlingarna i Stockholm, enligt tabellen, uppgick till 98 100

och motsvarande utflyttningar 87 700. Därest vill följa omsättningen på arbetsmarknaden, kan lämpligen Omflyttniu-r man man ombyten gen mellan i första hand ägna uppmärksamhet åt förekomsten av regelbundna olika yrken yrken. I ett land med så utpräglade arbetssäsonger som Sverige är det såav lunda vanlig företeelse, att växelvis ha sysselsättning inom två en personer eller flera yrken under år. Därvid kan det stundom svårt att samma vara angiva, vilket är vederbörandes huvudyrke och biyrke. som Det enda omfattande material rörande förekomsten av yrkeskombinamera tioner, föreligger, daterar sig från 1 9 2 0 å f l k ä k i De som r s o r n n g. erhållna uppgifterna ha karaktären försöksstatistik på området och kunna därav för endast giva belägg för företeelsens förekomst utan att lämna besked dess om verkliga omfattning. Folkräkningens siffror för förekomsten biyrken på av rikets landsbygd enligt mantalsuppgifterna för män över 15 år den 31 december 1920 meddelas i följande tablå

Förenat med biyrke inom Summa bi Huvudyrke inom Jordbruk m. Industri Handel Allm. yrken binäringar 0. hantverk msamfards. m. m. Jordbruk binäringar 19 578 21 184 5472 4787 51021 m. . . . . . . . . Industri hantverk 7229 876 1 336 1 543 10 984 o. . . . . . . . . . Handel samfärdsel 1913 784 624 435 3756 o. . . . . . . . . . 1149 692 548 186 2575 Allmän tjänst m. m . . . . . . . . . . Summa män med biyrke landsbygden 29869 23 536 7980 6951 68336

Sammanlagt 68 336 eller 48 mille samtliga män över 15 år på landspro av bygden hade uppgivit sig ha bisysselsättning utanför sitt egentliga yrke. Enligt redogörelsen för folkräkningen lågo därvid siffrorna över genomsnittet inom skogsdistrikten i Norrland och Småland samt i län med stenindustri Bohuslän och Blekinge. Biyrken däremot relativt mindre ofta förevoro kommande i de typiska jordbrukslänen. Nissa uppgifter rörande yrkeskombinationer och övergång mellan olika yrken kunna erhållas arbetslöshets- och arbetsförmedlingsstatistiken. I redour Folkräkningen den 31 dec. 1920, Del V, tab. 14 sid. 398.

Tab. 137. De arbetslösas yrkesrörlighet enligt 1927 års arbetslöshetsräkning.

Därav med senasteanställ-

aâbiztøaâllâtsa

Y k ning 1 annan yrkesgrupp r e B g 1 u p p e r

Antal %

Jordbruk 4 030 l 202 29.8 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Skogshushållning 7 717 283 3.7 . . . . . . . . . . . . . . . . . Malmbrytning 0. metallind 8592 1 652 19.2 . . . . . . . . . . . . . . Jord- och stenindustri 1 557 276 17.7 . . . . . . . . . . . . . . . Träindustri 6 017 1 220 20.3 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Pappersindustri 1 193 262 22.0 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Grafisk industri 473 63 13.3 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Livsmedelsindustri 1 842 321 17.4 . . . . . . . . . . . . . . . . . Textil- o. beklädnadsind 971 154 15.9 . . . . . . . . . . . . . . . Läder-, hår- 0. gnmmivaruind. 1 006 178 17.7 . . . . . . . . . . . Kemisk-teknisk industri 697 154 22.1 . . . . . . . . . . . . . . Byggnadsverksamhet 10 211 993 9.7 . . . . . . . . . . . . ,. . . . Kraft- o. belysningsverk 78 15 19.2 . . . . . . . . . . . . . . specificeradindustri 722 173 24.0 . . . . . . . . . . . . . . Kontorsarbete och handel 3714 568 15.3 . . . . . . . . . . . . . Landtransport 2 255 393 17.4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sjöfart 1 004 161 16.0 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Allmän tjänst 0. fria yrken 312 51 16.3 . . . . . . . . . . . . Restaurang- 0. hotellrörelse 296 41 13.9 . . . . . . . . . . . . . Husligt arbete 392 23 5.9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Diversearbetare 2 106 69 3.3 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ungdom utan särskilt yrke 4073 51 1.3 . . . . . . . . . . . . . F. militärer 664 218 32.8 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Summa 59 922 8 521 14.2

Därav: män 58 066 8403 14.5

kvinnor 1 856 118 6.4

görelsen för 1 927 års arbetslöshetsrakning meddelas sålunda

uppgift om de anmälda arbetslösas senaste fastare anställning med angivande

av, i vad mån de innehaft densamma inom eget yrke eller utanför detsamma.

Siffrorna, återfinnas i tab. 137, Visa, att mindre 14 % de i undersom än av sökningen ingående arbetslösa haft sin regelbundna sysselsättning senaste mera utanför sitt egentliga arbetsområde.

Tidpunkten för räkningen början maj månad förklarar, varför så - av -stor del av jordbrukets arbetslösa 30 % senast varit i annat arbete. Timmer-

drivningama under den gångna vintern hade berett många dem sysselsättav ning i skogarna, och skogssåsongens avslutning i april förklarar andra sidan

de speciella skogsarbetarnas låga siffra för arbete utom yrket, enär de vid den-

tidpunkt ännu hunnit söka sig över till något komplementarbete. Inom de na

359 ,

industriella yrkena varierade motsvarande tal mellan 13 och 24 Lägsta siffuppvisade grafisk industri, medan bl. trä- och pappersindustrierna samt ran a. malmbrytning och metallindustri hade höga siffror. Siffran 9.7 % för byggtyder på förekomsten bland dem i förhållande till de rena nadsarbetare av en mindre rörlighet utöver yrkesrayonen. De merkantila grupindustriarbetarna siffror på 15 å 17 % för anställningar utom det yrket. perna visade egna arbetslöshetsräkningsmaterialets sammansättning gäller emellertid, I fråga om tilldelats den där de haft sin huvudsakliga sysselatt grovarbetarna grupp, .sättning. Till följd härav torde de meddelade siffrorna i mycket stor utovan spegla den mindre yrkeskvalificerade arbetskraftens omflyttning. sträckning det arbetsförmedlingsmaterial, föreligger rörande Bland som arbetskraftens omflyttning, uppmärksamheten i detta sammanhang närsynes

böra riktas på vissa år 1925 gjorda specialundersökningar Huvudmate-

mast rialet undersökning på Stockholms stads arbetsförmedling beröutgöres av en inom staden år 1925 tillsatta platser, för vilka eftersett, hururande 4 300 man arbetstillfällena kunnat besättas med arbetskraft från yrkesgrupp vida samma arbetskraft fått från andra arbetssökandegrupper. Materialet eller om tagas eller 53.7 % de 4 300 förmedlade platserna tillsätts med visar, att 2 307 av arspecialgrupp; övriga platser 463 ha besatts med betskraft från samma folk från annan grupp. Studerar förmedlingsresultatet inom olika huvudgrupper yrken, finman av omplaceringsmöjligheterna inom metall- och maskininduner man ex., att strien ganska En särställning intog byggnadsverksamheten, dit voro stora. arbetsförmedlingen endast i ringa mån förmått överföra arbetskraft. En ovanrörlighet uppvisade handeln och samfärdseln, där överflyttningsmöjligt stor mellan olika mycket stora. Vad slutligen beträffar ligheterna grupper voro arbete därinom säkerligen mest tillfällig grovarbetargruppen, syntes av naförmedlas med arbetstagare från praktiskt taget alla olika verktur kunna samhetsgrenar. Detta arbetsförmedlingsmaterial återspeglar icke överflyttningsmöjlighetermellan jordbruk och stadsmannanäringar, och detsamma kompletterades na med under år gjord specialundersökning 7 156 Stockholms en samma av genom arbetsförmedling tillsatta platser inom jordbruk och skogsbruk. Under det läns 46.3 % de inom huvudstaden förmedlade platserna tillsatts med arbetsatt av kraft från specialgrupp, motsvarande siffra för länsförmedlingens annan var arbetsområde 20.9 %. Skillnaden i dessa procenttal förklaras det större antal av olika slags arbetstillfällen, storstad uppvisar, medan specialiseringen som en är så. långt driven på landsbygden. Räknar jordbruk och skogshushållning såsom hade man en gemensam grupp, dess platser besatts arbetskraft från andra håll. Tillfällighets- 14.2 % av av jordbruket framför allt vid skörd och tröskning hade i stor arbetet vid 266 % blivit utfört arbetare från industri och andra näringsutsträckning av industrigrupper här representerade. Siffrorna ådagagrenar; flertalet voro jämväl arbetare tillhörande städernas arbetargrupper tagit lägga dessutom, att i husbondes kost ogifta drängar olika slag. anställning såsom tjänare av

1 Se redogörelsei Soc. Medd., årg. 1926, h. sid. 137.

För att närmare utröna, i vad mån återgång från Stockholm en till jordbruket i det angränsande länet skett den offentliga

genom arbetsförmedlingen, har vid Stockholms läns arbetsförmedling

gjorts undersökning rörande en antalet i Stockholm mantalsskrivna personer, som under åren 1918-1929 vid låns-

förmedlingens huvudkontor

sökt arbete vid jordbruket, huru

samt många dessa kunnat av som förmedlas till sådant arbete. Resultaten av denna undersök-

ning återfinnas i följande tablå.

M n K i v n n o r

Å

âiáfâ;

r Tillsatta âfiâfâ; Tillsatta

platser platser personer personer

1918 . . . . 3 916 2556 614 . . . . . . . . . . . . . 438 1919 . . . . . . 3271 1 876 . . . . . . . . . . . 432 251 1920 . . . . . ; 2069 1791 . . . . . . . . . . . 417 230 1921 . . . 1 486 1 066 . . . . . . . . . . . . . . 683 536 1922 . . . . . 987 848 . . . . . . . . . . . . 865 648 1923 . . . . . 2 792 1 842 616 . . . . . . . . . . . . 601 1924 453 . . . . l 1 070 598 . . . . . . . . . . . . . 482 1925 . . . 1 393 877 621 . . . . . . . . . . . . . . 501 1926 . . . . . 1768 816 . . . . . . . . . . . . 689 455 1927 . . . . 1 656 1 049 . . . . . . . . . . . . . 647 504 1928 . . . . 1 809 1085 . . . . . . . . . . . . . 621 493

1929 1996 . . . . . . . . . . . 1 215 664 . . . . . . 561

Siffrorna visa, att trots den starka dragningen arbetskraft till av städerna en ström i motsatt riktning även kan konstateras.

Omñytt- I fråga industrien kunna

om industristatistikens siffror för genomsnittliga

ningssiffror antalet arbetare olika år inom för särskilda de olika industrigrenarna i någon mån belysa

närings- flyttningsrörelsen på arbetsmarknaden.

Arbetarantalets procentuella förskjut-

grenar ningar inom industrigrenama år från år från 1920 till 1928 framgår tab. av 138. Siffrorna giva vid handen, att även om industrien såsom helhet vissa år visar relativt obetydlig förändring av arbetarantalet, kunna växlingarna inom

olika densamma grenar av vara synnerligen starka. Till belysning detta av förhållande meddelas här ett sammandrag i fråga växljngarnas om styrka mellan åren 1921/22, 1926/27 1927/28 och med uppdelning industrigrenarna av efter storleken arbetarantalets av växlingar mellan nämnda år.

Inom följande antal industrigrenar Upp- eller nedgång i arbetarantalet med

1921/22 1926/27 1927/28

högst 1 % 3 . . . . . . . . 9 2 . . . . . . . . . . . . . . 1- 2 . . . . . . 2 8 4 . . . . . . . . . . . . . . . . 2-- 4 . . . . . . . 4 8 . . . . . . . . . . . 10 4- 8 . . . . . . . . . . . . . . 9 4 9 . . . . . . . . 8-12 . . . . . . . . 6 3 4 . . . . . . . . . . . . . . över 12 . . . . . . . . . . 9 1 4 . . . . . . . . . . . .

Indnatriarbeturantalets totala förändring 0.7 0.8 6 - + + 9

E 3 w

+ + + + + + + I + + + + + + + I + l + + + + + + + + + I + + +

2 3

I + + | + I l + + + + + + + I + J + + + + + + I + I + I + +

å n i

I + + + I + l + + + + + + + + I l + | + + + + + + + + + + + + +

+ I + + l + + + + I + + + + I | + + + + + I + | + I I + + :T +

+ + + + + + + I I + + + + + + + + + + + + I + + + +

3 v å

+ + + + + + + + + + + + + I I + + + + + + I + + I +

I I I + + + + + I + | + I + I + + + + + + + + I | + I

I l l I I + I + I I +

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Från år 1921 till 1922 minskades det totala arbetarantalet inom industrien

med 0.7 närmare hälften de olika industrigrenarna hade variamen av en tion i arbetarantalet, utgjorde än 8 Totala förändringen i arbetarsom mer antalet utgjorde från år 1926 till 1927 -|- 0.8 alltså totalvariation en av samstorlek 1921/22, växlingarna i de speciella ma som men grenarna voro nu mycket svagare. Variationen större från år 1927 till 1928, vilket sammanhänvar ger med industriens expansion under dessa år. Detta hindrar icke, att sex av de 33 industrigrenarna minskade sitt arbetarantal, och för 13 höll sig grenar ökningen under 4 Att näringslivet helhet utvisar bestämd konjunksom en turutveckling utesluter sålunda icke, att variationerna inom de särskilda nä-

ringsgrenarna kunna högst olika. vara

Ovan anförda siffror giva dock icke bild den ständiga cirkulationen en av arbetskraft inom industrien. Ett material till belysning denna företeav av else har erhållits från verkstadsindustrien rörande omsättningen i arbetar-

stammen vid de företag, äro anslutna till Sveriges verkstadsförening. som Då denna förening omfattar större delen ifrågavarande industri och av materialet hänför sig till i stort sett företag under de olika åren, torde samma de här nedan återgivna siffrorna kunna betraktas såsom ganska representativa.

En översikt av arbetarantalet och dess olika orsaker föranledda förändringar av inom verkstadsindustrien åren 1916-1929 lämnas i tab. 139.

Tab. 139. Omsättningen inom verkstadsindustriens arbetarstam åren 1916-1929 vid

företag anslutna till verkstadsföreningen.

I Antal avgångna arbetare

arbetare arbetare Totalt på grund på. egen arbets av annan begaran av orsak brist |

1916 36 310 26 443 21 584 21 108 156 320 . . . . . . . . . . 1917 55 129 32 771 32 792 31 634 527 631 . . . . . . . . . . 1918 54 098 31 706 36 461 34 540 1 246 675 . . . . . . . . . . 1919 52 957 32 248 31 118 28 785 1 840 493 . . . . . . . . . . 1920 55 362 35 439 35 274 30 561 4 481 232 . . . . . . . . . . 1921 32 571 4 891 22 573 5 559 16 921 93 . . . . . . . . . . 1922 23 946 8 272 8 135 2 912 5 200 23 . . . . . . . . . . 1923 30 854 13 535 7 727 5 243 2 428 56 . . . . . . . . . . 1924 32 551 13779 8 380 5 791 2 466 123 . . . . . . . . . . 1925 41 310 16 039 9 076 6 106 2 864 106 . . . . . . . . . . 1926 44 839 9 958 10 503 5 628 4 804 71 . . . . . . . . . . 1927 45 549 11 893 7 858 4 561 3 248 49 . . . . . . . . . . 1928 49 830 13841 8 448 5 272 3 092 84 . . . . . . . . . . 1929 57 462 18 455 11 139 7 244 3 739 156 . . . . . . . . . . l Avgång på. grund av arbetsoförmåga sjuklighet, ålderdom, dödsfall medräknade.

Upp- och nedgången i antalet sysselsatta arbetare följer ganska väl konjunk-

turkurvan inom näringslivet. De skarpaste kastningarna återfinnas åren 1920

och 1921. Beträffande omflyttningens styrka under olika år kan det vara

intresse att efterse, i vilket förhållande årssiffrorna för avgång på egen av begäran och avsked på grund arbetsbrist stå till varandra. Under goda av arbetsår, karakteriserade få avskedanden för arbetsbrist, ha arbetarnas av avflyttningar varit relativt omfattande. Efterfrågan på arbetsegna mera kraft under dessa år så stor, att arbetare, eller anledär en som av en annan ning önskar byta arbetsgivare, vid avflyttning icke riskerar att gå arbetslös.

Till belysning omfattningen den frivilliga omflyttningen närmare av av under olika år meddelas i tab. 140 siffror för antalet avflyttningar på beegen uträknade i procent antalet sysselsatta arbetare inom verkstadsindugäran, av strien åren 1916-1929 för olika ortsgrupper och för hela landet enligt verk-

stadsföreningens material.

Tab. 140. Frivillig avilyttning inom verkstadsindustriens arbetarstnm åren 1916-1929

vid företag anslutna till verkstadsföreningen. I procent.

Stock- Större Mindre Lands- Samtliga Ä I holm orter orter orten orter

1916 62.9 72.4 47.3 37.7 58.1 . . . . . . . . . 1917 66.0 71.0 48.5 32.3 57.4 . . . . . . . . . 1918 81.7 74.7 54.0 40.7 63.8 . . . . . . . . . 1919 69.1 68.9 48.6 27.0 54.4 . . . . . . . . . 1920 64.4 70.7 43.3 29.6 55.2 . . . . . . . . . 1921 12.9 26.6 15.0 7.9 17.1 . . . . . . . . . 1922 12.1 17.7 11.1 4.1 12.2 . . . . . . . . . 1923 22.2 19.7 15.7 8.3 17.0 . . . . . . . . . 1924 24.5 21.0 12.6 7.8 17.8 . . . . . . . . . 1925 23.8 13.8 12.0 6.7 14.8 . . . . . . . . . 1926 19.3 12.2 9.0 4.0 12.6 . . . . . . . . . 1927 16.2 9.3 7.2 2.9 10.0 . . . . . . . . . 1928 14.4 11.7 6.7 4.4 10.6 . . . . . . . . . 1929 19.9 12.7 8.8 4.7 12.6 . . . . . . . . .

Siffrorna giva tydligt vid handen, att den frivilliga omflyttningen var myc-

ket omfattande under kriget Medan antalet flyttningar på mera än senare. begäran tidigare utgjorde 55 % och däröver i förhållande till arbetaregen antalet, håller sig siffran vid 10 å 12 svängningarna mellan olika numera år efter 1920 följa arbetslöshetskurvan så tillvida, att stigande arbetslöshet

dämpar flyttningsrörelsen och vice det år anmärkningsvärt, att versa, men siffrorna för goda år stanna på relativt lägre nivå än tidiäven numera en Att döma detta material skulle sålunda omsättningen på grund av gare. av individuella orsaker efter 1920 avsevärt mindre än under åren närmast vara dessförinnan. Den större variation, de större orterna utvisa, sammansom hänger givetvis med förekomsten flera företag på orten, vilket möjliggör av större lokal omflyttning.

Till komplettering verkstadsföreningens material kunna av anföras siffror

för växlingarna i medlemsantalet inom S k v e n s a m e t a l 1 i n d u s t r a r b e t a r e f ö b d vilket omsluter arbetare i r u n e stor utsträckning sysselsatta vid företag anslutna till verkstadsföreningen. Tab. 14-1 återgiver

siffror för medlemsantalets fluktuationer inom nämnda förbund åren 1912-

1929. Till belysning omflyttningens växlande av storlek olika år åro siff-

rorna för antalet avflyttade uträknade i procent medlemsantal. av resp. De

avflyttade, liksom de tillflyttade, hänföra sig till överflyttningar huvudsak-

ligen mellan olika lokalavdelningar inom förbundet och endast i mindre ut-

sträckning till överflyttningar mellan olika förbund; siffrorna spegla således i

första hand förflyttningar mellan arbetsplatser på olika orter, mellan olika

företag på ort. samma

Tab. 141. Metallindustrinrbetareförbundets medlemsantal och dess Huktuationer åren

1912-1929.

i J . Overñyttningar .. Medlems Aviiiyttade Å V nu . r antal Uteslutna Avlidna 1 % av Om m;

x

31 dec. till- medlems avflyttade flyttade antal l I J

i

1912 24 651 4 395 3 299 2 766 2 265 151 13.4 . . . . . 1913 29 476 7 996 4 347 3 778 2 440 162 i . . . . . i 14.7

1914 30 584 4 888 4 462 3 998 3 139 177 . . . . . 14.6

1915 35 024 7 536 4 645 4 249 2 522 178 . . . . . 13.3

1916 45 997 15 895 7 705 6 530 3 503 244 . . . . . 16.8 1917 60 691 22 260 i 10124 8 903 6 079 . . . . . 266 16.7

1918 63 013 17 059 13 601 10 469 10 782 823 21.6 . . . . . 1919 69 005 17 812 15 306 12 815 8 871 458 22.2 . . . . . 1920 69 786 15 485 10 487 8 826 12625 418 15.0 . . . . . 1921 62 357 3 607 6 197 4 729 9 255 313 9.9 . . . . . 1922 54 837 2 507 4 064 2 891 8 518 336 7.4 . . . . . 1923 55 331 7 913 5 743 4 316 5 687 305 . . . . . 10.4

1924 63 361 12 596 4 433 4 382 4 199 316 7.0 . . . . . 1925 70 998 11 093 4 855 5 261 3 520 342 6.8 . . . . . 1926 76 591 9 019 4 868 5 834 3 976 416 6.4 . . . . . 1927 80 999 8 433 3 777 3 942 3 723 467 4.7 . . . . . 1928 89 019 12 344 8 613 8 627 3 844 494 9.7 . . . . . 1929 98131 14 367 5 507 5 521 4 730 593 5.6 . . . . . ,

Då överflyttningarna representera i huvudsak frivillig omsättning en på

arbetsmarknaden, torde siffrorna för dem delvis kunna jämföras med verk-

stadsföreningens siffror för avgång på begaran, ehuru dessa egen senare även

gälla avgång utan följande lokal förflyttning. De båda serierna Visa för åren

fr. 0. m. 1916 nästan likartade förskjutningar olika år. Av värde är, att me-

tallindustriarbetareförbundets material kan följas ända tillbaka till tiden före

världskriget. En jämförelse mellan siffrorna före kriget och efter 1920 giver vid handen, att den lokala omflyttningen är proportionsvis mindre än numera tidigare. Faktorer skulle sålunda under tid ha gjort sig gällande, som senare verkat dämpande på rörligheten.

I samband med de uppgifter, inhämtats rörande personalantalets måsom natliga växlingar inom handel och restaurang/rörelse, ha vissa siffror kunnat erhållas för omsättningen inom dessa grupper under åren 1925-1927, som denna undersökning omfattar. Då det gäller att söka klargöra nämnda personals cirkulation, v. s. omfattningen förekommande personalombyte inom de olika handels- och restauav rangbranscherna, särskilt två omständigheter böra tagas i betraktande, synas nämligen dels branschers eller mindre utpräglade säsongkaraktär, resp. mer dels den inbördes relationen mellan olika personalkategorier. I förstberörda avseende gäller givetvis, att där personalens antal är underkastat betydande växlingar under året inträder samtidigt större rörlighet och ett tätare en ombyte ifråga anställningarnas innehavare än inom branscher, där persoom nalantalet är jämförelsevis oförändrat året runt. Beträffande relationen mellan olika personalkategorier torde kunna utgå ifrån, att cirkulationen inom man vissa sådana kategorier, såsom exempelvis handelsarbetare och därmed jämställd personal, är större än inom andra kategorier, där mera stadigvarande anställning plägar förekomma, exempelvis kontorspersonal. Inom branscher, där förstberörda kategorier äro relativt talrikt företedda, bör följaktligen cirkulationen för personalen helhet bli livligare än inom branscher, där ett som motsatt förhållande är rådande. För att tjäna grundval för belysning bl. berörda frågor ha som av a. ovan uppgifter sammanställts rörande personalens antal månadsvis med fördelning på olika kategorier handels- och restaurangföretagr Vid bearbetningen ha.r av framräknat genomsnittstal för åren 1925-1927 dels av årsmedeltalen man för personalen, uträknade på så sätt, att månadssummorna hopadderats och sedan dividerats med 12, dels det uppgivna totalantalet de personer, av av under år innehaft längre eller kortare tids anställning. Man har som resp.

alltså härigenom fått uppgift å sidan antalet befattningar, reduce-

om ena rade till årsbefattningar, å andra sidan huru många individer, varit engasom gerade för upprätthållande ifrågavarande befattningar. Ovannämnda siffav samt de på grundval dem uträknade procenttalen för antalet längre ror av eller kortare tid anställda i förhållande till personalens årsmedeltal framgå

av tab. 142. Av tablån framgår, att omsättningen är störst inom hotell- och restaurangbranschen. Stadshotell och 1:sta klass restauranger uppvisa i detta fall procenttal Systembolag och dem närstående restauranger. samma som Beträffande sommarrestauranger saknas här uppgifter. Att cirkulationen är särskilt stor inom, hotell- och restaurangrörelsen förklaras delvis av denna rörelses säsongbetonade karaktär. Vid de undersökningen i förevarande av avseende omfattade företagen överstiger sålunda personalantalet vid stads-

Tab. 142. Cirkulationen i personalbestñndet i medeltal för åren 1925-1927 vid ett

antal större företag inom handel och restaurangrörelse.

E

ianrlsltålldztpatâlr-l Eâätâiââlât

antal än lsonerimedel-

B r a n s c h e r i 1 procent

medeltal for av . tal for åren .. personalens g 19251927 J 1 1925-1927 I årsantal I J Matvaror och specerier 2983 4044 i 136 . . . . . . . . . . . . . . Munufakturvaror och beklädnadsartiklar 601 709 118 . . . . . . Järn och stål, järn- och metallvaror, maskiner 0. 828 998 121 . Automobiler och motorcyklar 486 663 136 . . . . . . . . . . . Trävaror, pappersmassa och papper 544 687 126 . . . . . . . . Färger och kemikalier 181 198 109 . . . . . . . . . . . . . . Kol, ved och oljor 873 1064 122 . . . . . . . . . . . . . . . . Spannmål, fodervaror och gödningsämnen 321 433 135 . . . . . . Allmänna varuhus 2515 3631 144 . . . . . . . . . . . . . . . . Samtliga handelsbranscher 9332 12 427 133

Stadshotell och lzsta klass restauranger 1 453 2257 155 . . . . . . Systembolag och närstående restauranger 1351 2097 155 . . . . . . ,

hotell och lzsta klass restauranger den 31 maj och vid systembolag och per närstående restauranger den 31 juli motsvarande antal den 31 januari per per med Ö och 20 %. I övrigt torde gälla, att restaurangernas serverings- och resp. kökspersonal liksom inom branschen arbetande vaktmästare, städerskor och

springpojkar m. fl. tillhöra de yrkeskategorier, inom vilka ombyte av anställning enligt erfarenheten är vanligt förekommande. De här med- -delade uppgifterna bekräftas socialstyrelsens hotell- och restaurangunderav sökning för år 1929, resultat refererades i det allmänna arbetsmarknadsvars kapitlet. Enligt denna undersökning bytte i genomsnitt varje anställd plats

mer än en gång året, varvid dock kunde konstatera, att omsättom man ningen huvudsakligen koncentrerad till viss del personalen, såvar en av som lunda växlade anställning flera gånger år. per De undersökta handelsbranscherna förete i ifrågavarande hänseende ganska

skiftande förhållanden. Den högsta cirkulationsprocenten uppvisa allmänna

varuhus, vilka också beträffande personalens säsongförändringar intaga främ-

sta platsen, i det personalen, då densamma talrikast 30 november, är som med 18 % överstiger januarisiffran. Även för branscherna matvaror och specerier, automobiler och motorcyklar samt spannmål, fodervaror och gödnings-

ämnen utvisar undersökningen jämförelsevis höga omsättningssiffror. Såsom bi-

dragande orsaker härtill må i fråga förstnämnda bransch anföras, att såväl om butiks- och lagerbiträden övriga biträden och handelsarbetare här äro som

talrikt företrädda personalgrupper, i båda fallenvtillhörande den rör-

mera liga delen handelskåren. J ämväl inom automobil- och motorcykelbranschen av är handelsarbetargruppen talrikt representerad, vartill kommer, att hela bran-

schen är jämförelsevis ungt datum samt stadd i livlig utveckling, vilka av

omständigheter torde bidraga till relativt talrika personalskiften. Beträffan-

de branschen spannmål etc. torde den starka cirkulationen väsentligen förkla-

personalen till omkring 55 % utgöres handelsarbetare, chaufförer ras av att av likställd personal hithörande företag ofta äro tydligt och därmed samt att

säsongbetonade. Inom övriga handelsbranscher har antalet under någon tid året anställda av överstigit personalens årsmedeltal med 20 eller något mera. Ett unpersoner dantag utgör dock branschen färger och kemikalier, där cirkulationsprooenteir

vid materialet är i detta fall så litet, att säkrare slutsatser stannar men icke kunna byggas på detsamma. För den vid undersökningen i denna del

representerade handeln i genomsnitt blir cirkulationsprocenten 33, vilket skulle

innebära, på varje årsbefattning skulle komma 1.33 anställningar. Det är att emellertid ovisst, i vad mån detta tal giver riktig representativ bild av en ställningen inom handeln helhet, då grundval saknas för ett säkrare besom dömande i vilken grad materialets relativa omfattning för olika branscher av, motsvarar den verkliga proportionen dem emellan. Till belysning omflyttningen vid särskilda företag kunna vissa siffror Omiiyttninav gen vid särmeddelas. skilda fore- Rörande förloppet stenindastriens avfolkning under kriget under infly- tag, av tande då rådande konjunkturer föreligga sålunda vissa uppgifter inav av Genom uppgifter från de tre största stenhuggerifirmorna i Blekinge tresse. rörande förekomsten i november 1915 arbete och arbetslöshet bland den stenav huggeriarbetarstam, den 1 augusti 1914 fanns anställd hos firmorna, kunsom de undersöka resultaten åtgärderna att närmast den offentliga man av genom arbetsförmedlingen bereda de arbetslösa sysselsättning i arbete olika slag. av Det visade sig därvid, att de 2 930 arbetare, vid krisens utbrott hade av som anställning hos firmorna, efter 11/4 år fullt hälften eller blott 1 443 arbetare

kvar i arbete hos arbetsgivare; därtill kommo 89 arbetare, som voro samma övergått från till nämnda firmor, samt 104, fått anställen en annan av som ning vid andra stenhuggeriföretag. Av de återstående 1 294 arbetarna kvar-

stodo endast 270 såsom arbetslösa, vartill kommo 69, som fullgjorde sin värn-

plikt. Av de 955, erhållit arbete, hade ingen uppgift arbetets som man om beträffande 216 stycken; 202 hade fått anställning i jordbruksarbete, natur 117 iväg- och vattenbyggnadsarbete, 77 hade funnit sin utkomst som fiskare,

37 hade blivit sjömän, 25 arbetade vid och lika många hade fått angruvor sockerbruk. Vidare funnos 67 i diverse grovarbete, 18 hade tagit ställning vid

värvning och 10 hade emigrerat. -

En bild arbetarantalets variationer vid vissa företag har erhållits genom av bearbetning uppgifter från ett antal företag inom den mekaniska verkstadsav industrien rörande antalet arbetare olika månader åren 1925-1927. Med led-

ning dessa uppgifter har därvid utråknat, huru stora förskjutningar i av man arbetarantalet månad för månad, försiggått inom företag olika storsom av leksordning. En hopsummering siffrorna för den månatliga ökningen av

1 Se S00. Medd., årg. 1915, 12, sid. 1 293 ff.

eller minskningen giver ett mått på omflyttningen, siffrorna bli givetmen vis minimisiffrorr, eftersom de inom varje månad skeende förändringarna

icke kommit fram i dessa siffror. Antalet undersökta företag utgör 44, vilka

fördelats i tre olika storleksordning grupper av med ledning antalet arbetare av under januari månad varje år. Första omfattar gruppen företag med över

1000 arbetare, andra företag med 500-l 000 arbetare gruppen samt tredje

gruppen företag med mindre än 500 arbetare. Summan av de månatliga varia-

tionerna i arbetarantalet varje år, den sammanlagda v. s. siffran för antalet

ökningar och minskningar från månad till månad, har därvid satts i relation till

arbetarantalet vid årets början, varigenom erhållit man en siffra för variatio-

nens styrka, mätt i procent arbetarantalet. De på detta av sätt erhållna siff-

rorna framgå nedanstående tablå: av

Föäfåiêaåâtatådååååiiid° Å r fått: âiââiââiâiâ mââäâlâ-âa Våêå%äai-

1 januari variationer antalet

Över 1 000 arbetare 1925 7 10085 3 992 39.6 . . . . . . . .

. . . . . . . . 47.3

. . . . . . 5178 60.1

. . . . 48.6

undersökningen omfattar varit relativt mycket starkare inom mindre företag än

inom större. Inom företag med över 1000 arbetare stannade de månatliga

förskjutningarna i arbetarantalet vid i genomsnitt 30.5 % arbetarantalet. av Vid företag med 500-1000 arbetare steg variationen till 39.3 och vid

företag med mindre än 500 arbetare till icke mindre ån 50.2

Genom att studera avflyttningeøz från vissa nedlagda företag har man velat förebringa material till belysning av hum nedläggandet driften vid av

företag, i flertalet fall utgjort huvudindustri på sin ort, påverkat arbetarnas som utkomstmöjligheter och särskilt deras avflyttning till andra arbetsställen och

orter. Undersökningenr för vilken material införskaffats under medverkan

arbetslöshetskommissionen, omfattade följande företag med nedanstående av antal manliga arbetare vid tiden för verksamhetens nedlåggande:

F ö t Antal arbetare Nedlagt r e a g Växjö tändsticksfabrik 144 Sommaren 1922 . . . . . . . . . . Stråssa gravfält 377 Våren 1923 . . . . . . . . . . . . . Schebo jârnbruk 124 Sommaren 1924 . . . . . . . . . . . . Reijmyre glasbruk 214 Sommaren 1926 . . . . . . . . . . . Bångbro järnverk 386 Sommaren 1927 . . . . . . . . . . . .

Undersökningen verkställdes på 1929, och de i det följande framsommaren lagda resultaten sålunda situationen bland arbetarna vid denna tid. Vid avse undersökningstillfâllet kvarbodde i genomsnitt arbetarna i hemorten, av medan hade avflyttat. För de olika företagen ställde sig siffrorna sålunda:

A t a 1 P r o c e n t n Kvarboende Avñyttade Summa Kvarboende Avflyttade Summa F ö r e t a g Växjö 136 8 144 94.4 5.6 100.0 . . . . . . . . Stråssa 221 156 377 58.6 41.4 100.0 . . . . . . . . Schebo 84 40 124 67.7 32.3 100.0 . . . . . . . . Reijmyre 119 95 214 55.6 44.4 100.0 . . . . . . . Bångbro 286 100 386 74.1 25.9 100.0 . . . . . . . Summa 846 399 l 245 68.0 32.0 100.0

Avflyttningen hade varit starkast i Reijmyre och Stråssa, vartill torde ha

bidragit dels vetskapen hos arbetarna att utsikterna till verksamhetens åter-

upptagande vid dessa företag relativt ringa, dels att förekomsten av voro arbete likartat slag på andra orter befrämjat avflyttningen. Bångbro hade av nedlagts relativt sent, och möjligheten verksamhetens återupptagande samt av förekomsten andra arbetstillfällen på orten torde ha kvarhållit arbetarna. av Enligt undersökningsmaterialet skulle olikheterna i arbetarnas födelseort eller

civilstånd icke uppenbart ha påverkat flyttningsfrekvensen. Däremot mera visar det sig, att barnantalet inverkat, och att antalet hemmavarande barn var

större bland kvarboende än bland avflyttade arbetare.

Avflyttningen arbetare hade varit starkast inom åldrarna 26--40 år, av bland vilka endast omkring hälften kvar på orten. Bland arbetarna i ålvoro dersgrupperna 21-25 och 41-50 år utgjorde de kvarboende i genomsnitt

samtliga. För arbetare i under 20 och över 50 år avflyttav grupperna voro ningssiffrorna mycket små.

Avflyttningen från den gamla arbetsorten betyder i övervägande antal fall,

att vederbörande kunnat erhålla arbete på annat håll. Däremot betecknar kvar-

stannande på orten icke att arbetslöshet alltjämt för handen. En undervore sökning de kvarstannade arbetarna giver sålunda vid handen, att 43 % åv fortfarande arbetslösa och att 47 % erhållit arbete; de återstående 10 voro

24-3013139

procenten representerade arbetare, till följd hög ålder beretts pension som av eller form ålderdomshjälp och sålunda avträtt från arbetsmarknaden. annan av Av de såsom fortfarande arbetslösa betecknade hade under längre eller

kortare tid åtnjutit arbetslöshetshjälp, medan detsamma endast gällde de av vid undersökningstillfället i arbete varande.

Det är vidare att märka, att de vid undersökningstillfället arbetslösa av närmare tidvis haft tillfälligt arbete i öppna marknaden under sin arbetslös-

hetstid. Enligt föreliggande uppgifter skulle dylikt tillfälligt arbete i första

hand ha uppbringats de gifta, medan de ogifta i relativt liten omfattning av kunnat förskaffa sig sådant.

Det är redan förut nämnt, att gifta och ogifta i ungefär utsträckning samma åter kommit i ordnat arbete. Fördelningen på arbetslösa och i arbete varande

inom olika åldrar framgår nedanstående tablå, i vilken de pensionerade icke av äro medtagna.

Arbetslösa I arbete Summa Ålder Antal Antal Antal é % -20 32 61.5 20 38.5 52 100.0 . . . . . . 20-25 95 55.2 77 44.8 172 100.0 . . . . . . 25-30 61 38.1 99 61.9 160 100.0 . . . . . . 30-40 81 32.0 172 68.0 253 100.0 . . . . . . 40-50 115 44.4 144 55.6 259 100.0 . . . . . . 50-60 107 65.6 56 34.4 163 100.0 . . . . . . 60-70 41 69.5 18 30.5 59 100.0 . . . . . .

Den åldersgrupp, inom vilken största antalet erhållit arbetsanställning, var såsom framgår tablån 30--40-årsåldern, där 68.0 % i arbete. Det härav voro näst största antalet, 61.9 hänförde sig till 25-30-årsåldern. Även bland arbetare mellan 40-50 år utgjorde de i arbete varande över 50 %. Siffrorna för grupperna under 25 år Visa på proportionsvis kraftigare arbetslöshet, en vilken endast överträffades arbetslösheten i över 50 år. av grupperna AV efterföljande tablå framgår i vad mån de vid undersökningstillfället sysselsatta arbetarna erhållit arbete inom sitt gamla eller annat yrke.

Ogifta Gifta S u m m a

Inom orten Utom orten Summa antal % antal % j

antal l % antal l antal i %

. . . .

Summa 243g 100.o| 341 100.0 190| 100.o| 399| 100.o| 589 100.0

Utav erhållit arbetsanställning, hade inemot halva antalet de personer, som

vunnit sådan inom bransch. Om hänsyn jämväl tages till den del, om annan vilken uppgift i förevarande avseende saknas, och antager att hälften av man dessa ävenledes växlat yrke, hade sålunda omkring 55 % de i arbete varande av erhållit anställning i bransch än den tidigare. Naturligt är, att bland annan dem kvarstannat i orten, grrkesväxlingen starkare än bland dem, som som var avflyttat.

Slutligen meddelas siffror för det absoluta och procentuella antal arbetare

inom olika ålderskategorier de i arbete varande, erhållit sysselsättning av som inom sitt tidigare eller inom annat yrke.

A n t a 1 P r 0 c e n t ; Ä 1 d e r

annat uppgift annat T uppgift

samma 3 samma summa summa yrke yrke saknas yrke yrke J saknas

-30 59 102 35 30.1 52.0 17.9 100.0 . . . . . . . I 30-40 78 69 25 172 45.4 40.1 14.5 100.0 . . . . . . .

40-50 60 63 21 144 l 41.7 43.7 14.6 100.0

. . . . . . .

50 däröver 22 50 5 77 i 28.6 64.9 6.5 100.0

o. . . .

284 se I 589 37.2 48.2 1 14.6 100.0

Summa 219

Yrkesväxlingen visade sig stor i år under 30, sjönk i 30-40-

vara unga årsåldern för att sedan åter stiga. För i högsta åldersklassen visade personer siffrorna anmärkningsvärt stark yrkesväxling. på en

Av skildringen i det föregående ävensom den allmänna beskrivningen Omtlyttninav har framgått, omflyttningen har gens koncen av arbetsmarknaden inom olika näringar att tration inom växlande styrka inom olika arbetsområden. Men även för de olika arbets- arbetari huvudsak endast viss del stammen. områdena gäller, att omflyttningen berör en av

arbetarstammen inom dessa. Benägenheten att byta anställning samt risken

att vid personalindragning bli avskedad äro sålunda icke lika stora i fråga en om alla arbetare, utan den olika orsaker framkallade omflyttningen visar av viss koncentration inom arbetarstammen. Till närmare belysning härav reen fereras i det följande undersökning från verkstadsindustrien. en I samband med studie arbetskraftens rörlighet på den svenska arbetsen av marknaden inhämtade socialstyrelsen vissa uppgifter anställningsfrekvens om och anställningstid bland arbetare vid företag tillhörande verkstads-

f ö i n Undersökningen hade karaktären en representativ sper e n n g e av cialutredning rörande 1 000 i föreningens arbetarregister förekommande arbe-

tare. Undersökningen inriktade sig på förändringar i anställningsförhållan-

dena under tiden 1 januari 1916-30 september 1925 och omfattade arbetare,

vid förstnämnda tidpunkt hade sysselsättning inom verkstadsindustrien som och därefter under längre eller kortare tid varit anställda inom densamma.

1 Se S00. Medd., årg. 1926, h. sid. 154 H.

För att utesluta arbetare, vilkas ombyte anställning och yrke icke yngre av kan sägas ha samma avsiktliga eller medvetna karaktär i fråga äldre som om arbetare, sattes år 1895 såsom gräns för födelseår å undersökt arbetare; endast arbetare med ålder 20 år och däröver medtogos sålunda. Utredningsen av resultatet kom därför att hänföra sig till verkstadsindustriens arbetarvuxna stam. För att kontrollera i vad mån de utvalda arbetarna Verkligen representerade ett genomsnitt, gjordes vid bearbetningen uppdelning materiaen av let på tvenne grupper, omfattande vardera 500 arbetare. Då de dessa båda ur grupper hämtade uppgifterna förvånansvärt väl överensstämde vid sammanställningen, hade man rätt att draga den slutsatsen, att det bearbetade materialet kunde tillerkännas god representativitet. Utredningsmaterialet är byggt på individualkort, vilka för varje arbetare lämna uppgift rapporterad arbetsplats samt anställnings- och avflyttningsom dag, varjämte anteckning gjorts kända anställningar vid företag utanom för verkstadsföreningen, såväl inom som utom verkstadsindustrien. Under det att anställningar inom verkstadsföreningens rapportområde äro föremål för tillfredsställande redovisning, komma förklarligt anställningar utannog för verkstadsföreningen endast i begränsad utsträckning till registrets kännedom. Dessa siffror äro sålunda alltid att betrakta minimisiffror, senare som endast ägnade att i begränsad utsträckning tjäna utfyllnad för eljest oredosom visad anställningstid. De 1 000 undersökta arbetarna visade sig under ovannämnda observationstid ha innehaft sammanlagt 1 697 anställningar inom den redovisande verkstadsindustrien och 305 inom andra företag. De 1 697 anställningarna fördelade sig på arbetarna sålunda, att 667 arbetare innehaft endast en känd anställning under tidsperioden, under det att än mer en anställning föll på de återstående 333 arbetarna. Ett närmare studium av dessa senare gav vid handen, att omflyttningen huvudsakligen koncentrerats på 112 arbetare, för vilka antalet anställningar arbetare översteg per genomsnittsantalet anställningar för arbetarantalet i dess helhet; ävenledes visade sig deras anställningstid arbetsplats ligga synnerligen lågt. Ombyte vistelper av seort hade vid flertalet ombyten anställning. ägt rum av Dessa här senast nämnda 112 arbetarna hade innehaft sammanlagt 422 anställningar inom den rapporterande Verkstadsindustrien samt 63 anställningar därutöver. Av de 422 anställningarna hade 310 varit förenade med ombyte av vistelseort. Av samtliga 1 000 arbetare hade 244 haft arbete oavbrutet inom Verkstadsföreningens rapportområde under hela undersökningsperioden, oavsett huruvida vederbörande haft eller flera anställningar därinom. en Det framgår förevarande material, att platsbyte och omflyttning icke av äro lika allmänt förekommande inom hela arbetarstammen utan äro företeelser, som närmast beröra en begränsad del av densamma.

Omsättningen I fråga förändringarna i omsättningsrörelsen efter 1920 i jämförelse med om efter 1920. tiden före världskriget torde man kunna konstatera varandra delvis motverkan-

de tendenser.

I fråga den omsättningsrörelse, framkallas förändringar i näom som av ringslivets efterfrågan på arbetskraft, den ekonomiska och tekniska utsynes vecklingen inom produktionen ha medfört ökade anledningar till omsättning. nyinriktning och rationaliseringen äro sålunda faktorer, rubê Näringslivets som bat tidigare relationer inom näringsliv och arbetsmarknad och framtvingat en omsättningsrörelse. Den fortgående arbetsfördelningen och det ökade utbytet och beroendet världsmarknaden ha, allt att döma verkat i samma med av av riktning. styrkan den omsättningsrörelse, kunnat framkallas av Att avgöra av som växlingar i arbetarstammens ålderssammansåttning, yrkesskicklighet m. m., hinder, frågan efterfrågans samtidigt ändrade inriktning möter stora enär om på arbetskraft olika slag har blivit avgörande för det flyttningsbehov, som av här berörda förhållanden hos arbetskraften kunnat giva upphov till. omsättning, blivit följd arbetskraftens benägenhet för Den som en av egen omskådning och omflyttning, har givetvis bestämts icke blott individens av vilja och förmåga att vänta, vraka och välja på arbetsmarknaden utan egen möjligheter, stått på marknaden. Tendenser till skaräven av de som öppna avgränsning mellan olika delmarknader ha i detta liksom andra fall kunpare hindra rörligheten, verkat dämpande på. flyttningslusten och ökat omsättnat ningstiden. material föreligger i detta och föregående kapitel till bedö- I den mån omsättningsrörelsens förändringar från tiden före världskriget, vill mande av incitamentet från näringslivets sida till omsättning skulle det synas, som om ökat, medan tvånget till samt benägenheten för rörlighet minskat. ha

KAP. XVII.

Rörlighets- och tröghetsfaktorer på arbetsmarknaden och

deras förändringar.

I de föregående kapitlen denna avdelning har redogjorts för arbetsmarkav naden och dess variationer, vilka kräva anpassning mellan utbud och efteren frågan för att arbetslöshet icke skall uppstå. I det följande upptagas till närmare belysning några viktigare företeelser, påverka anpasusningsförloppet som på arbetsmarknaden och därvid närmast arbetskraftsutbudets anpassning till den förefintliga efterfrågan på arbetskraft.

.Vid behandlingen de faktorer, därvid öva inflytande, är det icke av som möjligt att göra sträng uppdelning å den sidan sådana befrämja en av ena som och å den andra sidan sådana hämma anpassningen, enär och som en samma faktor kan innebära påverkan i båda riktningarna. I den följande framställen ningen har skildringen inriktats på huvu-dgrupper faktorer: produktionssex av förhållanden, lokala marknadsförhållanden, organisations- och avtalsväsende, arbetskonflikter, det allmännas arbetsmarknads- och hjälppolitik indivisamt duella och psykologiska moment hos arbetskraften.

förhållanden En faktor grundläggande betydelse för omflyttningen och anpassningen av

°fl.ofl'å'fk' på arbetsmarknaden är graden av näringslivets specialisering och differen-

tiering. Ju större denna är, desto talrikare bli också de arbetsmarknadsområden, som svara mot näringslivets olika delar. Arbetslivets fortgående uppdelning i allt flera delprocesser medför rikare differentiering arbetsen av kraftsbehovet, vilket tager sig uttryck i efterfrågan på allt flera slag av arbetskraft. Det allt mångskiftande behovet arbetare med olika anlag, inmer av riktning och yrkesutbildning innebär uppdelning arbetsmarknaden på en av yrkesbetonade delområden. Exploatering allt vidare sträckor landet av av genom odlingens framskridande och naturtillgångarnas bättre utnyttjande innebär motsvarande lokal utsträckning arbetsmarknaden, i och för sig en av som kan medföra geografiskt splittrad marknad. Produktionens fördelen mera ning på olika näringsgrenar och företag samt dess lokala utbredning och uppdelning giver upphov till häremot svarande sönderdelning arbetsmarken av naden på marknadsområden, vilka äro yrkes- och lokal synpunkt i elur större ler mindre mån avskilda från varandra och sålunda bilda eller mindre mer avgränsade delmarknader. Dessa de1ma.rknader kunna sålunda bestämda vara ur både geografisk och yrkessynpunkt; ett yrkes arbetsmarknad kan vara upp-

lokala marknader, liksom orts arbetsmarknad kan splittrad i delad i en vara

yrkesmarknader. Möjligheten till övergång från ett arbete till ett annat blir beroende av dessa

arbetens belägenhet delmarknadssynpunkt. En förflyttning mellan tvenur arbetsplatser erbjuder sålunda avsevärt mindre svårigheter, om dessa äro ne belägna inom geografiska och yrkesbetonade delmarknad än om översamma måste ske mellan olika yrken och orter. Graden arbetets specialisering gång av uppdelning yrkes- och kvalifikationssynpunkt samt näringslivets lokala och ur utbredning bli sålunda stor betydelse för möjligheten arbetskraftens omav av och anpassning efter de efterfrågevariationer, arbetsmarknaden flyttning som

uppvisar. Utvecklingen inom det svenska näringslivet närmast under tiden efter 1920

otvivelaktigt inneburit tillkomst näringsfång och yrkesspecialiteter. har av nya har sålunda inriktats på förvärvskällor, och samtidigt har Företagandet nya arbetet inom redan förut befintliga näringsgrenar ytterligare uppdelats. Efter-

på arbetskraft har till följd härav i det stora hela kommit att gälla frågan arbetskraft med a.llt skiftande förutsättningar och utbildning, och utmera arbetskraft har, i den mån det blivit inriktat på denna brokigt budet av mera efterfrågan, kommit att uppvisa rikare och växlande sammansatta en mera Uteslutet icke, att denna specialisering i vissa fall kunnat innebära skala. är ökade möjligheter för del individer att erhålla arbete, motsvarar deras en som särskilda anlag och önskemål. Det torde dock få konstaterat, att den anses ytterligare uppdelning arbetsmarknaden i olika yrkesbetonade delmarknaav der, blivit följd produktionens fortgående specialisering, medfört en som en av ökning svårigheterna att skapa utjämning mellan utbud och efterfrågan av en på arbetskraft. Medan näringslivets alltmera mångskiftande karaktär sålunda kunnat inne-

bära ökning tröghetsmomenten på arbetsmarknaden, ha dock samtidigt fakav inom produktionen gjort sig gällande, verka i motsatt riktning. Såtorer som lunda kan konstatera, att ett ökat användande tekniska hjälpmedel på man av många håll inom produktionen inneburit förenkling det manuella arbetet, en av vilket verkat standardiserande på arbetskraftsbehovet. I ett föregående kapi-

tel har berörts den förändring i efterfrågan på arbetskraft, blivit följd som en bl. rationaliseringen. Där frarnhölls, att rationaliseringen närmast av a. inom industrien i viss utsträckning medfört ett utbyte av yrkesarbete mot och liknande arbete, vilket kommit att medföra förenkling och tempo- en av i viss mån likformighet inom olika led tillverkningsprocessen. Fordringarna av på arbetskraften ha i dylika fall kunnat komma att ligga övervägande på mera det psykiska än det fysiska planet, i det att det moderna industriarbetet numera

ofta fordrar mindre kroppslig styrka och utbildning än förmåga snabbhet av och precision. Även dessa egenskaper äro urvalsmoment, ställa om senare som särskilda krav på arbetskraften, har dock den omständigheten, att yrkesarbete

i stigande grad kunnat ersättas med tempoarbete medfört utjämning mellan en olika slags yrkeskrav på arbetskraften. Den industriella tillverkningsproces-

sönderdelning i större antal delprocesser likformig karaktär har sens av mera

därför i viss mån kunnat neutralisera de faktorer i näringslivets utveckling,

som inneburit uppkomsten yrkesspecialiteter. av nya Såsom helhetsintryck kvarstår dock, att näringslivets differentiering och nyinriktning, övergång till specialiserade tillverkningar v. s. mera och tillkomst förvärvsgrenar, samt produktionens omdaning, av nya närmast under inflytande tekniska och organisatoriska driftsomläggningar, givit efterav frågan på arbetskraft mångsidig sammansättning och därigenom komen mera plicerat utjämningsprocessen på arbetsmarknaden.

Lokala mar/r- Förutom näringslivets specialisering och differentiering spelar dess även nadsavgräns- fördelning på lokala arbetsmarknader viktig roll för omflyttning och ningar. en anpassning på marknaden.

I första hand torde därvid få räkna med att städernas och industrisamman hällenas relativt starka tillväxt innebär utvidgning och sammanslagning en lokala delmarknader. En sådan utveckling i och för sig medföra ökaav synes de möjligheter till utjämning efterfrågan och utbud på arbetskraft inom av olika ortsområden. Befolkningsagglomerationernas tillväxt kan dock i vissa

fall bli så kraftig, att ort kommer att omspänna ett så stort område, att det en inom densamma i sin tur kan uppstå lokal splittring i flera inrelokala delen marknader till följd stora avstånd, ojämnheter i näringslivets fördelning, av bostads- och fabriksbebyggelsens koncentration till olika stadsdelar o. s. v. När orts expansion överskridit viss gräns, uppvisar sålunda orten stiganen en de lokal splittring arbetsmarknaden. av Betingelserna för utjämning efterfrågan och utbud på arbetskraft en av mellan olika orter bli beroende dels faktiskt förefintliga lokala olikheter, av dels åtgärder och strävanden till underlättande eller förhindrande interav av lokal förflyttning på marknaden. I fråga de förändringar, härutinnan om som inträffat under de senaste tio åren, torde få räkna med, att i och med att man näringslivet, olika äro mycket ojämnt lokaliserade över landet, vars grenar undergått ytterligare specialisering och differentiering, de lokala olikheterna en på arbetsmarknaden också kommit att bli större. Beträffande de faktorer, som kunnat befrämja eller förhindra lokal förflyttning, torde kunna en man säga, att de åtgärder och tendenser, verkat i riktning mot kraftigare lokal isosom en lering delmarknaderna, gjort sig relativt starkast gällande. Dessa senast av åsyftade faktorer kunna på olika sätt komma till uttryck. I allmänhet taga

de formen strävan att de på ort förekommande arbetstillfälav en reservera en lena för i orten boende och mantalsskrivna arbetare. I första hand gäller detta

i fråga om de för kommunernas räkning bedrivna arbetena, vilka kommit egen a.tt få större betydelse för arbetsmarknaden på grund ökningen det komav av munala arbetsfältet. Åtgärder i avgränsande riktning ha vunnit tillämpning

icke enbart vid arbetsföretag, bedrivna i kommuners regi, utan även vid egen arbeten, för kommuners räkning utföras på entreprenad. Sålunda kan som nämnas, att de allt allmännare kollektiva avtalen inom kommunalarbetet så

gott som undantagslöst föreskriva företrädes- eller ensamrätt för ortens arbe-

tare till dylikt arbete. I den mån arbeten för kommuns räkning utlämnas på en

måste entreprenören mestadels ikläda sig förpliktelse i samma entreprenad,

valet arbetskraft. Liknande exempel kunna hämtas riktning i fråga om av

vägstyrelserna ofta söka att förbehålla byggnads- och från vägväsendet, där

vid för den i orten mantalsskrivna befolkningen; de underhållsarbeten vägarna

arbetsstriderna vid kunna i många fall ledas tillbaka förekommande vägarna

sammanhängande motsättningar mellan ortsbefolkningen och den till därmed

rörliga vägarbetarkåren. mera riktning kunna emellertid spåras även utanför det kom- Tendenser i denna

Sålunda inom ett flertal arbetsområden finmunala arbetsområdet. synes man

i bosatta i första hand erhålla anställdet allt naturligt, att de orten na mer Isynnerhet blir detta fallet, arbetslöshet vaning vid de lokala företagen. om

kommunala myndigheterna iklätt sig understödsförpliktelrit rådande och de

familjer. Rädslan för att draga arbetare till en mot de arbetslösa och deras ser där efter hemortsrätt skulle kunna kom ort och kanske riskera, att de vunnen

för den händelse arbetsbrist skulle uppkomatt falla fattigvården till last ma I den mån fackorganisationerna kunna påinverkar på urvalsmetoderna. ma, val arbetskraft, framträder från deras sida ofta en verka arbetsgivarens av

platsen varande arbetarna, bl. med hänsyn till strävan att värna om de på a.

arbetslöshetskassor kunna få bidraga till understödjande att organisationernas

I del fall har dylik företrädesrätt för i orten boarbetslösa medlemmar. en av kollektivavtal, i fråga skogs- och flottende arbetare blivit inryckt i ex. om

byggnadsarbete. De olika skäl och med olika medel framningsarbete samt av

lokala arbetsmarknaderna ha på sina håll fått kallade avgränsningarna av de

kunnat tala tilltagande sockenprotektiosådan betydelse, att man om en en

nism.

interlokala rörligheten å sidan kunnat hän- Medan minskningen den ena av förbehålla orts arbetstillfällen åt i orten bosatta föras till strävanden att en

ha å andra sidan faktorer gjort sig gällande, som och mantalsskrivna personer,

benägenhet till förflyttning från ort till en kunnat minska arbetarnas egen en

faktiskt förefintliga olikheter mellan olika beroende på hur dessa bedöma annan och än tidigare uppmärkorter. Sålunda kan peka på de större nu mera man sammade förefinnas mellan olika orter till följd olika löneolikheter, som av

Vidare kunna ökade svårigheter att uppbringa booch levnadskostnadsnivåer.

inflyttning, betingelser härför ur arbetsstad på ort avhålla från även om en skulle föreligga. Förefintliga lokala olikheter i fråga marknadens synpunkt

kommunala hjälppolitiken kunna likaledes i omfattning och former för den om påverkat benägenheten för förflyttning melstörre utsträckning än tidigare ha

delmarknader. Den individuella benägenheten och möjligheten lan olika lokala

naturligen inflytande dessa och liknande faktorer, för förflyttning röner av

vilka komma att behandlas i det följande.

och arbetarsammanslutningar samt kollek- Organisa- Förekomsten arbetsgivar- av av rörande löne- och andra tions- och överenskommelser mellan dessa organisationer tiva artalsväsen-

likaledes faktor, påverkar det allmänna förloppet det. arbetsförhållanden är en som

anpassningsprocessen på arbetsmarknaden. Sammanförandet av och speciellt

utbud och efterfrågan på arbetskraft får sålunda ett helt olika förlopp på arbetsmarknaden, villkoren för de personliga överenskommelserna mellan om arbetsgivare och arbetare regleras organisationernas avtalsuppgörelser och av av övriga former för organisationernas verksamhet, än marknaden är helt om fri och oreglerad. I fallet kan tanka sig mycket stark diffesenare man en rentiering och splittring anställningsvillkoren, vilket under vissa förutsättav

ningar skulle kunna befrämja snabbare och smidigare anpassning vid

en uppkommande divergenser mellan utbud och efterfrågan. Genom förekomsten av organisationer och kollektiva avtal bli de individuella överenskommelserna

mera normaliserade, och anpassningsprocessen röner inverkan organisatioav nernas politik och de former, under vilka de arbeta. Organisationernas och

avtalens omfattning och utbredning bli därför av stor betydelse för arbetsmark-

nadens anpassning.

Organisa- Omkring sekelskiftet hade organisationstanken vunnit sådan anslutning, att tionernas det på både arbetar- och arbetsgivarsidan kunde bildas riksomfattande centralomfattning. organisationer. Sålunda sammanslöto sig ett antal fackförbund år 1898 till

en Landsorganisation, som omhändertog del för arbetarorganisationerna en gemensamma arbetsuppgifter, och på arbetsgivarsidan daterar sig huvudsam-

manslutningens tillkomst till år 1902, då Svenska arbetsgivareföreningen bil-

dades.

Organisationsvåsendets omfattning på arbetsgivar- och arbetarsidan åren

1913 och 1920-1929 framgår tab. 143. Siffrorna ådagalägga den ökade av omfattning, som arbetarorganisationerna fått speciellt under år. Under senare arbetslöshetsåren 1921-1922 inträdde visserligen nedgång i medlemsantalet, en men denna kompenserades mycket snart, och dessa sammanslutningar omfatta

Tab. 143. Orgunisationsväsendet åren 1913 och 1920-1929.

Svenska arbetsgivare- Antal organiserade Å föreningen arbetare

31 dec Antal arbets- Antal syssel- Därav Samtliga . givare satta arbetare i L.O.

1913 1 151 166339 134444 97 252 . . . . . . . . . . . . . . . .

1920 3 520 288 236 402 896 280 029 . . . . . . . . . . . . . . . . 1921 3 545 308 277 389 793 252 361 . . . . . . . . . . . . . . . . 1922 3 178 231 352 360 806 292 917 . . . . . . . . . . . . . . . . 1923 2 508 219380 362 973 313 022 . . . . . . . . . . . . . . . . 1924 2 002 241 639 416 899 360 337 . . . . . . . . . . . . . . . . 1925 2 046 246 996 433 279 384 617 . . . . . . . . . . . . . . . . 1926 1 985 254 292 461 676 414 859 . . . . . . . . . . . . . . . . 1927 2 028 260 152 488 123 437 974 . . . . . . . . . . . . . . . . 1928 2 097 268 915 520974 469 409 . . . . . . . . . . . . . . . . 1929 2 191 286594 §50000 508 107 . . . . . . . . . . . . . . . .

över halv miljon medlemmar, vilka det övervägande flertalet numera en av äro anslutna till Landsorganisationen. På arbetsgivarsidan är icke organisationsfrekvensen lika stark. Ehuru åtskilliga betydande arbetsgivarorganisationer stå utanför Svenska arbetsgivareföreningen, har endast denna upptagits i tabellen på grund svårigheten att erhålla jämförliga uppgifter för olika av år; organisationsfrekvensen bland arbetsgivarna är sålunda starkare än som

framgår av siffrorna. Till Landsorganisationen vid ingången år 1930 anslutna 36 förvoro av bund med 4546 avdelningar och ett sammanlagt medlemsantal av 508000.

Utanför L. O. befunno sig förutom den syndikalistiska organisationen

- -ett antal arbetarförbund, bland vilka märkas textilarbetarförbundet, de båda lantarbetareförbunden, elektriska arbetareförbundet samt hotell- och restaurangpersonalsförbundet; lantarbetareförbunden ha under år 1930 sammanslagits och ingått i L. O. Svenska arbetsgivareföreningen omfattade den 1 juni 1930 36 yrkes- och ortsförbund med 2 528 delägare och ett sysselsatt arbetarantal omkring 300 000. De flesta större arbetsgivare inom industrien voro av anslutna till föreningen, och större arbetsgivarsammanslutningar, som stoav do utanför, kunna nämnas de enskilda järnvägarnas arbctsgivarförening, lantarbetsgivarnas centralförening och redareföreningen. Arbetarnas facksammanslutningar torde under år 1930 ha omfattat närmare 600 000 medlemmar, medan organisationsfrekvensen bland arbetsgivarna motsvarade närmare 400000

arbetare.

Till närmare belysning organisationsvåsendets omfattning bland olika

av yrkesgrupper arbetare meddelas i tab. 144 siffror för antalet medlemmar av inom vissa förbund åren 1913, 1920, 1922 och 1929. Åren 1920 och 1922 äro medtagna för att åskådliggöra medlemsminskningen under arbetslöshetsåren. Den efter sistnämnda år begynnande snabba ökningen organisationernas av omfattning belyses siffror för den procentuella ökningen 1922/29; ökningen av inom de i tabellen medtagna 36 förbunden tillsamman utgjorde icke mindre än

68 Rörande fackföreningsrörelsens lokala utbredning på olika orter och landsdelar föreligga inga siffror än för den 31 december 1926 och dessa senare hänföra sig endast till Landsorganisationen Uppdelningen har skett med ledning avdelningarnas adressorter och berört större delen den till 414 859 av av uppgående medlemsnumerären; sjömans- och eldareunionernas siffror tilläto på grund yrkets natur icke dylik uppdelning. av en I förhållande till rikets hela folkmängd utgjorde de i denna statistik medtagna fackföreningsmedlemmarna 6.6 Växlingarna för olika län höllo sig mellan 2 och 9 varvid dock Stockholms stad intog en särskild ställning med 14.7 %. Sin minsta utbredning under 4 % befolk- - av ningen hade fackföreningsrörelsen inom sju län i Götaland, huvudsakligen jordbrukarlän, nämligen Skaraborgs, Hallands, Kristianstads, Blekinge, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län. Inom övriga delar landet det endast av var

Fackföreningsrörelsens lokala utbredning, Fackföreningsrörelsen, årg. 1929, h. 17,

âSJaCoHi,

SI.. .

Tab. 144. Medlemsantalet inom vissa fackförbund åren 1913, 1920, 1922 och 1929.

01m: + Medlemsantal den 31 december

Fackförbund elkfçnislâán

f 1913 1920 1922 1929 1922/29

Beklädnadsarbetareförbundet 2 260 8 509 6 636 12 280 + 85.1 . . . . . . . . Bleck- och plätslagareförbnndet 1 400 1 423 1 359 2 134 + 57.0 . . . . . . . Bokbindareförbnndet 619 3 598 2 700 4 861 + 80.0 . . . . . . . . . . . . Bryggeriindustriarbetareförbundet 1 341 4 310 4 083 5 504 + 34.8 . . . . . . B guudsträarbctareförbundet { 17 882

Tfâindustriarbetareförbundet 1

f

. . . . . . . . 8 021 17390 14 898 116A + 14361 . . . . . . . . De förenade förbunden 1 424 5 507 5 844 6 114 + 4.6 . . . . . . . . . . . Eldare-unionen 2 406 2 601 5 301 + 103.8 . . . . . . . . . . . . . . -

Elektriska arbetareförbundet 1 159 5 849 4 182 5 284 + 26.4 . . . . . . . . Gjutareförbundet 3 139 5 548 4 692 6 249 + 33.2 . . . . . . . . . . . . . . Grov- och fabriksarbetareförbnndet 13 897 51 187 30 627 57 304 + 87.1 . . . . . Gruvindustriarhetareüirhundet 1 682 3 257 3 577 6 149 + 71.9 . . . . . . . . Handelsarbetaretörbundet 753 7 367 6 209 15 433 + 148.6 . . . . . . . . . . Hatt- och pälsindustriarbetareförbundet 173 511 l 100 1 797 + 63.4 . . . Hotell- och restaurangpersonalsförbundet 3 398 2 256 5 054 + 124.0 . . . - Järnvägsmannaförbundet 20 010 40 597 35 156 36 234 + 3.1 . . . . . . . . . . Komnmnalarbetareförbundet 2 673 16 005 15 501 21 134 36.3 . . . . . . . . +

Lantarbetareförbundet 15 674 5 760 6 026 + 4.6 . . . . . . . . . . . -

Litografiska förbundet 236 895 707 1 841 + 160.4 . . . . . . . . . . . Livsmedelsarbetareförbundet 3 535 8 921 9 372 17 393 + 85.6 . . . . . . . . Metallindustriarbetareförbundet 29 488 69 701 54 838 98 131 + 78.9 . . . . . . . Murareförbnndet 3 357 3 967 3 999 6 934 + 73.4 . . . . . . . . . . . . . . Måleriarbetareförhnndet 2 116 4 168 3 802 8 319 + 118.8 . . . . . . . . . . . Pappersindustriarbetareñirbundet 12 779 17 979 34 070 + 89.5 . . . . . . - Sadelmakare- och tapetserareförbundet 612 1 094 899 1 700 + 89.1 . . . . Sjömansunionen 4 165 2 897 6 163 + 112.7 . . . . . . . . . . . . . . - Sko- och 1äderindustriarbetareförbundct I 3 275 9 554 8 278 9 924 + 19.9 . . . Skogs- och tottningsarbetareförbnndet 6 365 10 394 + 63.3 . . . . x - -

Stenindustriarbetareförbundet 4 321 2 696 3 118 10 981 + 252.2 . . . . . . . . Sågverksindustriarbetareförbnndet 6 020 22 230 23 398 39 180 + 67.5 . . . . . .-

Textilarbetareförbundet 1 880 17 577 15 736 25 273 + 60.6 . . . . . . . . . . . T0baksindustriarbetareförbundet 2 271 4 616 2 992 2 554 14.6 . . . . . . . - Transportarbetareförbundet 4 201 13 179 11 594 24 421 + 110.6 . . . . . . . . . Tunnbinderiarbetareförbundet 332 484 382 235 38.5 . . . . . . . . -

Typograüörhnndet 4 393 7 320 6 663 8 716 + 30.8 . . . . . . . . . . . . . Väg- och vattenbyggnadsarbetareförbnndet 2 193 1 907 6 281 + 229.4 . . -

Tillsammans E124 ass 1378 075 i322 107 lönen 68.1

+

hade så låg siffra. Procentsiffror över 8 % uppvisade Västerbotten som en

Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands län. Malmöhus,

Nära siffran 8 % kommo dessutom Kopparbergs och Värmlands län.

för länen skulle med stöd de här använda siff- På samma sätt som man av

räkna medlemsantalet i procent befolkningen inom också kunna ut av rorna eller andra mindre områden. Vid dylik beräkning måste enskilda kommuner en

ihåg, avsevärd del medlemmarna i avdelemellertid komma att en av en man kunna bosatta utom den ort, där avdelningen har sitt säte, ning ofta vara

i många fall alls motsvara något bestämt administraoch att dessa orter

varför jämförelse mellan medlemsantal och ortsbefolkning lätt tivt område, en

missvisande. Minst torde risken för misstag i denna punkt vara i fråga blir

eller medelstora städer, där åtminstone de tätare bebyggda om sådana större

förortsområdena inkorporerade med staden och det sålunda kan antagas, äro befintliga fackföreningarna i större utsträckning ha sina medatt de i staden

stadsområdet. Av städer tillhörande denna typ torde lemmar boende utanför

den, hade att uppvisa den i förhållande till invånar- Eskilstuna vara som Ännu något högre kom Örebro med antalet största medlemssiffran, 20.6

torde få räkna med att del de redovisade med- 21.7 redan här man en av men bosatta i stadens inkorporerade förorter, vilkas befolkningslemmarna voro delvis borde medtagits vid procentberäkningen. Ansiffra alltså åtminstone

sig liknande förhållanden också gällande i fråga städer tagligen gjorde om

Tidaholm, Motala och Ludvika, vilka samtliga kommo upp till 0:a 23 som Sundbyberg, där det i Landssekretariatets sammanoch ännu mer ifråga om

medlemsantalet motsvarade mindre än 31 % stadens ställning upptagna av

hela folkmängd.

organisationsväsendets totala omfattning på ort giva icke Siffror för en en-

dess betydelse för arbetsmarknaden. Medlemsantalets samma en riktig bild av

uppdelning flertal olika yrken och fackföreningar är nämligen även av på ett Som exempel på fackföreningsrörelsens förgrening kan betydelse härutinnan.

i Stockholm finnes 200 lokalavdelningar tillhösålunda nämnas, att det över

rande olika förbund. Inom dessa avdelningar kunna i sin tur vara samman-

förda arbetare olika slag, såsom fallet i stor utsträckning är inom ex. av metallindustriarbetarförbundet. Inom den yttre för organisationsväsenramen sålunda långt gående lokal och yrkesbestärnd uppdelning av det möter man en

arbetarna.

Den form, vilken samtliga organisationer huvudsakligen påverka Kollektiv genom arkollektiva avtalen. Kollektivavtalens utbred-Wllenê tbetsmarknadsproccssen, äro de brednmg ning belyses tab. 145. Av denna framgår, att kollektiva avtal ägde i förav en

hållande till antalet organiserade arbetare icke ringa utbredning redan före

världskriget. Avtalens antal och giltighetsområde ha emellertid uppvisat en

fortgående ökning, bortser från kortare återgång under fredskriom man en Ökningen från och med 1923 är mycket markerad, och vid 1929 års utsen. gång ägde kollektiva avtal tillämpning på närmare 20 000 arbetsgivare och över

halv miljon arbetare. en

Tab. 145. Kollektivavtnlens utbredning åren 1918 och 1920-1929.

. År Antal kollektivavtal berörda Antal kollek av

31 dec i tivavtal - ,

arbetsgivare . arbetare ;

1913 1 448 8 300 233020 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1920 l 2 256 12404 424366

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1921 1 1 876 11 105 348 675 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1922 1 762 10 923 312 765 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1923 1 975 11 437 391 197 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1924 2 214 12 614 413181 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . g 1925

y 2 455 13 610 451 592

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1926 2 617 14 300 464 503 . . . . . . . . . . . . . . . , . . . . 1927

y

2 960 16 502 494 625 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1928 3 326 17 388 512 542 . . . . . . . . . . . . . . g . . . . . . 1929 3 916 19 316 541403 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

I fråga kollektivavtalens giltighetsormrråde brukar skilja mellan om man tre huvudtyper kollektivavtal, nämligen riksavtal, ortsavtal och avtal för av enskilda arbetsplatser lokal- eller fabriksavtal, vartill kommer mellanform en mellan riks- och ortsavtal, benämnd distriktsavtal.

Ett rik t al omfattar i regel ett flertal arbetsställen inom industri s a v en eller ett yrke i hela landet. Det ingås mellan de riksorganisationer som å ömse sidor finnas på området, och dess räckvidd omfattar alltså de företag å olika

orter, vilkas arbetsgivare och arbetare tillhöra riksorganisationerna.

Som garant å arbetsgivarsidan står mestadels ett industri- eller yrkesförbund, å arbetar-

sidan ett fack- eller industriarbetarförbund eller, såsom i vissa fall, flera sådana förbund. Riksavtalet inom mekaniska verkstadsindustrien exempelär, vis, undertecknat fem fackförbund och enligt förhandlingsprotokoll godav känt ytterligare två förbund. Pappersbrukens riksavtal å arbetarsidan av är avslutat förutom pappersindustriarbetarförbundet fyra förbund, till vilka av av en del specialarbetare äro anslutna.

Med t vt al förstås sådana avtal, omfatta hela eller delen 0 r s a som större av en näringsgren eller ett yrke på ort. Typiska sådana byggnad-sen äro fackens avtal, vilka upprättas mellan platsorganisation arbetsgivare en av

byggmästarförening och fackförening avdelning något byggnads-

en av av arbetarförbunden. Till denna kunna räknas del avtal grupp aven en inom möbelindustrien, livsmed-elsbranschen och handelsarbetarfacket.

Kollektivavtal, träffas mellan arbetsgivare och den eller de facksom en föreningar, finnas vid hans företag, har givetvis sin giltighet begränsad som till detta företag. Sådana t l k l t l förekomma företrädesvis re n 0 a a a v a hos oorganiserade arbetsgivare i stor utsträckning hos arbetsgivarmen även organisationernas medlemmar, exempelvis inom sågverksindustrien, sockerin-

dustrien, tändsticksindustrien fl. Ehuru avtalens allmänna innehåll och m. i viss utsträckning även specialbestämmelser vanligen överenskommas vid centrala förhandlingar mellan organisationerna å sidor, träffas själva ömse avtalen lokalt, mellan vederbörande arbetsgivare och fackföreningen platsen. på. Inom några näringsområden ha kollektivavtalen bl. på grund - a. av orga-a

nisationsförhållandena erhållit vidsträcktare giltighetsrayon än orts- - en kunna betecknas såsom riksavtal. Sådana avtal, k. avtalen, utan att de s. men vid jordbruket, där avtalen ingås mellan d i t i k t t förekomma s r s a V a jordbrukare och motsvarande distriktsorganisationer lantlänsföreningar av av Inom stenindustrien och några andra industrigrenar arbetarnas organisation. äro förhållandena likartade.

de nämnda olika slagen kollektivavtal framgår av Förekomsten av nu av

sammanställning vid årsskiftena 1907/08, 1920/21 och

nedanstående över 1929/30 gällande kollektivavtal och därav berörda arbetare:

l Riksavtal Ortsavtal Lokalavtal Distriktsavtal

Antal Antal Antal Antal Antal arbetare Antal arbetare Antal arbetare Antal arbetare avtal avtal avtal avtal absolut absolut absolut % absolut

41006 16.1 781 84083 32.8 1 105 111750 43.6 76 19111 7.5 1907/08 9 . . . . 621 43.6 646 52 946 12.1 1550 159 931 36.5 49 34089 7.8 1920/21 33 190 . . . . | 43 196 201 36.2 1018 79 601 14.7 2809 230 903 42.7 46 34 698 6.4 1929/30 . . . .

siffrorna för tiden före världskriget och har den krafti- Jämför man nu, förekommit inom riksavtal. Att döma utvecklingaste ökningen gruppen av skulle dessa avtals relativa betydelse ha något nedgen efter 1920 numera dock bero på att tillväxten speciellt lokalavtal gått, vilket synes av gruppen varit synnerligen kraftig. I själva verket föreligger centralisation i fråga en avtalsuppgörelserna, mycket starkare än vad siffrorna giva vid om som är handen. Det har redan anmärkts, att de lokala avtalens innehåll i stor ut-

sträckning fastställes riksuppgörelser mellan huvudorganisationerna.

genom Detsamma gäller beträffande orts- och distriktsavtalen. Vidare har även inom flera näringsgrenar riksavtalsprincipen vunnit insteg i så måtto, att de

särskilda avtalens allmänna bestämmelser brutits ut till ett särskilt avtal

mellan huvudorganisationerna. Beträffande lokala avtal, orts- och diresp.

striktsavtal pläga, därest de avtalsslutande parterna tillhöra riksorganisatio-

dessa även formellt stå kontrahenter, i det att befullmäktigade ner, senare som ombud för desamma teckna godkännande å avtalen. Alla medlemmar en-

skilda eller förbund Svenska arbetsgivareföreningen skola dessutom inav hämta dennas godkännande träffade avtal. Däremot förekommer mera av sällan, att Landsorganisationen tecknar godkännande å fackförbundens kol-

lektivavtal.

De kollektiva avtalens giltigphetstád fördelade sig procentuellt sålunda vid

olika tidpunkter:

Å Ti°°a§" t. gär Om 3 å Obestämd

är

1908 32.3 37.6 22.3 2.6 5.2 . . . . . . 1920 81.6 16.5 0.2 1,7 . . . . . . 1922 99.0 0.3 0,2 . . . . . . 1929 52.2 41.0 4.1 0.1 2.6 . . . . . .

Före världskriget erhöllo kollektivavtalen i stor utsträckning flerårig giltighetstid. De snabba förändringarna i penningvärdet under krigsåren och fredskrisen samt den osäkerhet, till följd därav utmärkte det ekonomiska som livet, omöjliggjorde upprätthållandet av längre avtalsperioder. Det ettåriga avtalet blev regel under denna tid. Därefter har till följd det alltmer staav biliserade allmänna ekonomiska läget avtalens giltighetstid successivt förlängts. Denna förlängning är i verkligheten större än ovanstående siffror giva vid handen, enär ett väsentligt antal avtal utan uppsägning förlängts år för år. Kvar står dock, att de gällande avtalen i jämförelse med förkrigstiden i nu genomsnitt visa kortare giltighetsperiod. Genom kortare avtalstid har en man velat bevara möjligheterna att justera lönesatser och andra avtalsbestämmelser med hänsyn till förändringar inom näringsliv och arbetsmarknad. Det torde böra framhållas, att kollektivavtalsberörda arbetare icke alltid äro identiska med organiserade arbetare, lika litet organiserade arbetare som alltid arbeta på arbetsplats, där kollektivavtal är gällande. Det beräknas, att omkring 10 % det antal arbetare, enligt den officiella statistiken av som under år varit berörda kollektiva avtal, icke varit organiserade. Å senare av andra sidan giver Landsorganisationens avtalsstatistik vid handen, att egen av dess medlemmar omkring 13 % icke falla under något kollektivavtal. Till belysning avtalsväsendets utveckling på olika områden arbetsav av marknaden meddelas i tab. 14-6 siffror för antalet avtalsberörda arbetare inom olika näringsgrupper åren 1920 och 1929 med angivande de procentuella av förskjutningarna mellan dessa år. Siffrorna äro givetvis påverkade den inriktning, näringslivet och av som arbetsmarknaden fått under den gångna perioden, och kunna sålunda i vissa fall endast återspegla den faktiska ökningen eller minskningen i det arbetarantal, vederbörande näringsgrupp uppvisar. För .del kan som en grupper man dock konstatera, att kollektiva avtal ha större räckvidd än tidigare. numera Närmast torde detta fallet inom skogshantering, byggnadsverksamhet vara samt handel. De arbetsområden, där avtalen hela tiden haft sin största utbredning, äro industri och transportverksamhet, således de områden, där organisationsväsen-det varit företrädesvis kraftigt utvecklat. Man torde kunna beräkna, att i genomsnitt 75 % och däröver de i dessa näringar sysselsatta av arbetarna äro direkt avtalsberörda. Kollektivavtalens faktiska tillämpning år, såsom framhållits, icke beovan gränsad till de direkt avtalsslutande organisationerna och deras medlemmar. Inom varje fackförbund gör sig gällande naturlig strävan att skapa likaren tade lönevillkor inom hela yrket. I de fall, där arbetsgivarna sammanslutit sig organisationsmässigt och avtal slutits med deras organisation, söker såman lunda att göra denna centrala överenskommelse tillämplig också vid företag, som äro anslutna till arbetsgivarorganisationen, strävan, även torde en som sammanfalla med arbetsgivarorganisationens önskemål. Fackförbunden sträva vidare att få de i deras kollektivavtal angivna lönenormerna och övriga arbetsvillkor gällande även för de oorganiserade arbetare, äro anställda vid som arbetsföretag, för vilket avtal gäller. Detta krav från fackförbundens sida torde

Tab. 146. Kollektivavtalens utbredning inom olika näringsgrupper åren

1920 och 1929.

Antal

avâaälslåeföäåa arbetare Ökning + en

N ä r i n g s g r u p p e r Appf "minskning -i7å

mellan 1920-1929

1920 1929

Malmbrytning ovch metallindustri 104345 95 301 s.: . . . . . . . - Jord- och stenindustri 24 810 29 424 + 18.6 . . . . . . . . . . . . . Trävaruindustri skogshantering 41589 91605 + 120.3 o. . . . . . . . . industri 43 742 46 584 6.5 Pappers- 0. grafisk . . . . . . . . . . + Livsmedelsindustri 28 846 36 370 + 26.1 . . . . . . . . . . . . . . Textil- beklädnadsindustri 33 747 46 888 + 38.9 o. . . . . . . . . . . Läder-, gummivaruindustri 15 851 19 170 + 20.9 hår- 0. . . . . . . . Kemisk-teknisk industri 11 701 10 702 8.5 . . . . . . . . . . . . - Byggnadsverksamhet 25 935 44 944 + 73.3 . . . . . . . . . . . . . Allmänna verk och arbeten 14 608 30 276 + 107.3 . . . . . . . . . . Handel och varulager 6 248 11 743 + 87.9 . . . . . . . . . . . . . i Land- och sjötransport 47 717 51218 + 7.3 . . . . . . . . . . . . Jordbruk och fiske 26 690 16 015 40.0 . . . . . . . . . . . . . . - Annan yrkesrörelse 11 758 11 163 5.1 . . . . . . . . . . . . . . -

Summa 437 587 l 541403 + 23.7

i stort sett genomfört inom flertalet avtalsområden. Därutöver framträvara der inom vissa fackförbund strävanatt inrangera under avtalets bestämmelen också sådana företag, där såväl arbetsgivaren de anställda arbetarna ser .som äro oorganiserade. Även den officiella avtalsstatistiken jämväl täcker en om del dessa fall, är det dock högst sannolikt, att kollektivavtalen ha ett avseav värt större tillämpningsområde än framgår de angivna siffrorna. som av ovan Till följd kollektivavtalsväsendets ökade utbredning äro de personliga avav talen mellan arbetsgivare och arbetare i större utsträckning än tidigare grun-

dade på de kollektiva uppgörelser, slutits inom vederbörande arbetsområde. som Allt efter de skilda yrkenas olika behov och karaktär ha utvecklats särskilda

kollektiva avtalnstyper, främjat likformigheten inom yrken. Därtill som resp. kommer, att vavtalsvåsendet verkat uniformerande även mellan yrkena i fråga

de allmänna villkor, under vilka arbetet bedrives. Den större allmängiltigom heten i villkoren har sålunda ökat arbetarnas kunskap arbetsförhållandena om inom olika fack och orter, vilket verkat dämpande på den planlösa omflyttnin-

på grund ovetenhet förhållandena inom olika delar av arbetsmarknagen av om den, å andra sidan har denna större allmängiltighet kunnat bli så kraftigt men normaliserande på utbudspriset, att den lämnat mindre utrymme för lokala av och individuella hänsyn betingade variationer i lönenivån. AV största be-

tydelse för arbetsmarknaden har därför blivit den inverkan, som kollektiv-

avtalens utformning och löneförmånernas differentiering på de olika arbetar-

kategorierna kunnat få för efterfrågans inriktning på dessa olika arbetar-

25-301399

kategorier. Det inbördes avståndet mellan de i avtalen fastställda löneni-våerna

för yrkes- och grovarbetare, för arbetare olika ålder och anställningstid av 0. s. v. kan sålunda påverka den absoluta och relativa styrkan efterfrågan av på arbetskraft skilda slag. Lönestandardiseringen för stora av grupper arbetare kan sålunda bidraga att öka stelheten på arbetsmarknaden. Organisa- Det ligger sakens natur, att organisationerna på såväl arbetsgivarsom tionerna arbetarsidan sträva efter att, inom de områden där de verka, ernå så stark och arbets- en km f tsur- ställning som möjligt för att kunna avtalen eller annorledes påverka genom valet. arbets- och löneförhållandena inom vederbörande yrke i dess helhet. Beträffande organisationernas politik i allmänhet torde kunna säga, att man arbetsgivarföreningarna i regel intagit och intaga passiv hållning, en mera under det att fackföreningarna utveckla aktiv politik. Denna företeelse en mera torde få sin förklaring därav, att organisationsrörelsen varit först framträdande på arbetarsidan och på grund arbetsgivarnas tidigare dominerande ställ- - av ning vid företagen erhållit karaktär anfallsorganisation, under det att av arbetsgivarna mera inriktat sig defensivt. Detta kommer bl. till uttryck a. i det förhållandet, att kollektivavtalens reglerande bestämmelser, begränsa som arbetskraftsurvalet och lönelägena, tillkommit under arbetarorganisanormera tionernas tryck. Vad särskilt arbetskraftsurvalet beträffar, hade inom arbetarorgani-saman tionerna redan tidigt reagerat mot att arbetsgivarna bestämde över ensamma arbetares antagande och avskedande vid företagen. Arbetarorganisationerna sökte därför, att stadganden i kollektivavtal eller på annat sätt förgenom skaffa arbetarsidan rättsligt eller faktiskt inflytande på arbetskraftsurvalet. På denna punkt mötte de emellertid bestämt motstånd från de ledande arbets

givarorganisationerna, hävdade grundsatsen, att arbetsgivaren såsom föresom tagets ansvarige ledare skulle äga bestämma över personalens ensam sammansättning vid företaget. Arbetsgivarsidans ståndpunkt kom klart till uttryck i följande bestämmelse, som år 1905 infördes i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar § 23:

I kollektivt avtal, som upprättas mellan delägare eller medlem i föreningen och fackförening eller fackförbund, skall intagas bestämmelse, att arbetsgivaren har rätt att fritt antaga och avskedat arbetare, att leda och fördela arbetet och att begagna arbetare från vilken förening som helst eller arbetare, stående utanför förening

Då arbetsgivarföreningen samtidigt tillförsäkrade sig kontroll över sina medlemmars avta.lspolitik, fick återgivna bestämmelse den innebörden, att nyss föreningen åtog sig ansvaret för att vid avtalsuppgörelser skydda de anslutna

företagens rätt att själva bestämma över arbetspersonalens sammansättning. Vid fyll-andet denna sin uppgift gentemot arbetarsidan kom föreningen i av konflikter, vilka ledde till den k. decemberkompromissen år 1906, enligt s. vilken Landsorganisationen å de till den anslutna fackförbundens vägnar huvudsak godkände den omtvistade bestämmelsen, dock med det tillägget att

om avskedande ägt rum under omständigheter, kunde tolkas såsom som angrepp på föreningsrätten, arbetarna ägde att, innan andra åtgärder vidtagas, sin organisation påkalla undersökning för vinnande rättelse.

genom av Bee

stämmelser, avfattade i huvudsaklig överensstämmelse härmed, återfinnas för närvarande i kollektivavtal berörande omkring tre fjärdedelar samtliga av kollektivavtalsbundna arbetare. I del andra avtal finnas intagna stadganen den, vilka, med bibehållande arbetsgivarens principiella bestämmanderätt av över arbetskraftsurvalet, likväl begränsa densamma föreskrifter om genom företrädesrätt till arbete för arbetare från viss ort eller viss organisation, för arbetare med försörjningsplikt, med förutvarande anställning hos arbetsgiva- I några fall ha emellertid arbetsgivarorganisationer under vederren 0. s. v. hörande arbetarorganisations tryck accepterat kollektivavtalsbestämmelser om ömsesidigt organisationstvång, förpliktelse för å sidan arbetsv. s. ena givare att endast sysselsätta medlemmar arbet.arorganisati0nen å andra av sidan dennas medlemmar att endast arbeta hos arbetsgivarorganisationens med-

lemmar. Såsom allmän regel för arbetsgivarorganisationernas politik på detta område Arbetsgüar-

gäller sålunda, att arbetskraftsurvalet tillkommer den enskilde arbetsgivaren ggggâää;

samt att organisationen under normala förhållanden icke skall ingripa däri. Vid Politik fall arbetskonflikt inträder emellertid ett ändrat läge, ansetts påkalla av som särskilda anordningar. Härom föreskrives i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar följande:

Delägare är förbjudet att under pågående strejk eller lockout eller därefter, i strid mot styrelsens behörigen kungjorda beslut, i arbete använda strejkande eller utestängda arbetare från andra verk och företag eller eljest understödja sådana; hörande styrelsen vidtaga lämpliga åtgärder för möjliggörande av dessa bestämmelsers efterlevnad

Den sålunda stadgade uppgiften att bojkotta de i konflikten invecklade arbetarna fullgöres att arbetsgivareföreningen samlar uppgifter de genom om ifrågakommande arbetarna samt därefter utsänder förteckning å dem k. - s. svarta listor till de anslutna företagen med anmodan till dessa, att icke lämna de angivna arbetarna anställning så länge arbetsstriden varar. Inom vissa till Svenska arbetsgivareföreningen hörande specialförbund har i kontrollsyfte upprättat arbetar-register, upptagande på de hos man namn föreningens medlemmar anställda arbetarna, grundade på fortlöpande uppgifter anställningar och avskedanden arbetskraft vid de olika företagen om av med angivande orsaken till avskedv Ett dylikt register underlättar avseav värt systemet med svarta listor och möjliggör dessutom lämnandet av upplysningar olika arbetares arbetsduglighet m. till arbetsgivare, som om m. önskar anställa arbetskraft. I den mån arbetsgivare anställer arbetare en innan registret rådfrågas, undersökes, efter ingången anmälan om nyanställningen, huruvida arbetarens registerkort innehåller upplysningar intresse för av den arbetsgivaren. Register denna art finnes inrättat inom verkstadsnye av föreningen samt inom väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund, träindustriförbundet och järnbruksförbundet. Genom ett effektivt arbetarregister kan arbetsgivarorganisation vidare en kontrollera, att de olika företagen, närmast under tider, då. brist på arbetskraft något slag gör sig gällande och arbetsgivarnas benägenhet att överav bjuda varandra i fråga löneanbud stiger, icke draga arbetskraft från varom

andra och inbördes konkurrens driva arbetslönerna uppåt. Om vissa genom arbetsgivare under ett avtals giltighetstid tillämpa högre individuallöner än dem standardiserats i avtalen, föreligger hos dem vid följande lönesom en förhandling ett högre löneläge än det avtalade, vilket giver arbetarna stöd för

krav på reglering uppåt även vid andra företag. Även gällande avtal om icke lägga hinder i vägen för högre löneerbjudanden än de i vederbörande avtal

överenskomna lönerna, kunna sålunda arbetsgivarorganisationerna i vissa fall söka motverka, att löneanbuden stiga över den avtalsenliga.

Enligt vad ovan visats, ha arbetsgivarorganisationerna i allmänhet, och särskilt Svenska arbetsgivareföreningen, sökt och i många fall lyckats att genom kollektivavtalen tillförsäkra sina medlemmar rätten att fritt antaga och avskeda arbetare- Vid tillämpningen denna avtalsenliga befogenhet komma av naturligen arbetsgivarna att i praktiken taga åtskilliga personliga hänsyn, vilka framför allt göra sig gällande vid sk d d När sådana måste a v e a n e n. tillgripas undantagas sålunda ofta med lång anställningstid hos förepersoner taget eller med hög försörjningsbörda Tillämpningen sådan modio. s. v. av en fierande princip i fråga avskedanden har emellertid ofta icke synts tillräckom ligt betryggande arbetarnas synpunkt, och från arbetarorganisationernas ur sida har därför framförts krav på godkännande regel, att den sist av en an-

ställde skall först avskedas. I realiteten torde också denna bestämmelse vunnit

mycket stor tillämpning, och i vissa fall har den även inskrivits i avtalen. Då fråga är anställning arbetskraft, söka arbetsgivarna i om av allmänhet att tillämpa sin fria urvalsrått. För den händelse avskedanden tidi-

gare ägt rum, torde det ligga i arbetsgivarens intresse att återanställa vid företaget tidigare anställda arbetare, vilka äro förtrogna med arbetet och arbetsplatsen, dock under förutsättning att de kompetens- och andra synpunkter ur betraktas såsom önskvärda. Från arbetarorganisationernas sida emelanses lertid sådan företrädesrätt vid återanställning föreligga under så gott en som alla förhållanden. Visserligen ha i ett antal avtal inryckts vissa anställnings-

regler av dylik innebörd, i den mån några överenskommelser föreligga men om tillvägagångssättet vid antaganden arbetskraft, måste dessa sägas av vara utan större räckvidd och endast gälla några specifika arbetsområden. Arbetsgivarnas möjligheter att tillämpa fri urvalsrätt bestämmas emellertid en ytterst av den styrka, varmed fackorganisationerna förmå göra sina intressen gällande. Fack för- Fackföreningarna åsyfta att tillvarataga sina medlemmars intressen inom eningspø li- näringslivet dels kollektivt, dels individuellt. Organisationerna sträva sålunda tzken. att tillförsäkra medlemmarna viss trygghet i avlönings- och anställningsförhållan-dena. Så långt det kan ligga i organisationens och medlemmarnas gemensamma intresse värnar organisationen den enskilde arbetarens frihet att om välja på marknaden, varvid kommit att på olika vägar begränsa arbetsman givarens valfrihet. Platsförmed- I syfte att orientera medlemmarna läget på arbetsmarknaden och beom ling och ar- främja de arbetssökandes förflyttning till arbetsplatser och orter, där efterbetslöshetskassar. frågan på arbetskraft icke kunnat tillgodoses, började de lokala fackför-

eningarna redan tidigt bedriva platsförmedlande verksamhet. På grund en fackorganisationernas inriktning blev denna naturliga skäl yrkesavav -av gränsad och så gott uteslutande inriktad på att förmedling av arbetssom avse kraft tillhörande organisationen till arbetstillfällen inom vederbörande ort och

yrke. Organisations- och avtalsgränserna bli därvid oftast normgivande för

det arbetsmarknadsområde, betjänas fackföreningens platsförmedling. som av I den mån fackföreningen lyckas monopolisera vederbörande arbetsområde,

har platsförmedlingen kommit att bli ett led i den fackliga kampen genom

att fungera kontroll- och registerapparat för att därigenom reglera marksom nadsprocessen. I viss mån förekommer samarbete mellan platsförmedlingar

tillhörande avdelningar inom förbund, medan däremot, såvitt känt är, samma dylik samverkan icke kommit till stånd mellan fackföreningar inom olika för-

bund. Denna platsförmedlingsverks-amhet har sålunda icke kunnat få någon

betydelse för befrämjandet arbetskraftens orts- och yrkesrörlighet. större av Vid sidan eller i förening med platsförmedling ha fackföreningarna i av vissa fall kunnat bringa sina arbetssökande och arbetslösa medlemmar hjälp

i form eller arbetslöshetsunderstöd. Reshjälp utgick åt sådana medav rese-

lemmar, vid iråkad arbetslöshet önskade för sökande av kondi-

som avresa tion på ort. Dessa resebidrag utgingo mestadels ur särskilda genom annan medlemsinbetalningar hopsamlade fonder eller reshjälpskassor, vilka i åtskil-

liga fall blevo början till de inom fackförbunden allt vanligare arbetslöshets-

kassorna. Arbetslöshetsunderstöden kunna därvid ofta ha karaktär av res-

hjälp att utgå även i de fall den arbetslöse medlemmen byter vistelsegenom Huvudsyftet med arbetslöshetskassorna är emellertid, att medort. genom lemmarnas understödjande vid arbetslöshet lindra arbetslöshetens följder för

den enskilde. Samtidigt förebygges, att medlemmarna utbjuda sin arbetskraft

till villkor, sammanfalla med den fackliga organisationens synpunkter som Arbetslöshetskassornas omfattning och verksamhet åren 1913 och 1920-

1929 framgå tab. 147. Medlemsantalet i förbund med arbetslöshetskassa av sjönk mycket kraftigt under arbetslöshetsåren ligger närmare fem men nu gånger över förkrigssiffran. Den utbetalda arbetslöshetshjälpen har ävenledes stigit mycket kraftigt, tyd-

ligen under inflytande kassornas större prestationsförmåga. De under olika av år gjorda utbetalningarna visa växlingar, harmoniera med de fluktuatiosom i arbetslösheten, i annat sammanhang kunnat konstateras. Störst ner som utbetalningarna år 1921, då närmare 8 milj. kr. utgingo i understöd till voro arbetslösa medlemmar; i genomsnitt medlem förbunden utgjorde denna per av 45 kr. Även 1922 visade ganska hög siffra, ehuru många arbetslösa då. summa tydligen sina möjligheter till understöd. Såsom helhet visa siffrorna på uttömt ökad omfattning och kapacitet i fackförbundens arbetslöshetskassor, och yten terligare några förbund torde under de närmaste åren i stånd att öppna dylik vara verksamhet. Ehuru arbetslöshetskassorna endast lämna hjälp under koren tare arbetslöshetstid och under vissa förutsättningar, ha de dock bidragit

l Se riksdagsmotion 1924 II: 133, sid. 19.

Tab. 147. Arbetslöshetsknssornns omfattning och verksamhet åren 1913 och 1920-1929.

i l i i Antal för- Antal med- l Dthctalt . 1 Understöd .. l

n hund tried Iemmaål.

A r understöd l medlem arbetslos- dessa for. i per kr kr hetskassor hund .i l i

7 i .

1913 14 59 854 212006 l

. . . . . . . . . . . . . . . . 1 i 23.54 J

1920 i l

22 190 939 690 417 3.62 . . . . . . . . . . . . . . . . .

1921 22 l 174570 7946 755 45.52

. . . . . . . . . . . . . . . . . , 1922 §31 161394 3 835 989 23.77

l

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 1923 21 165761 1 593 062 9.61 5 . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 i i 1924 1 21 186269 1675 829 9.00 . . . . . . . . . . . . . . . . . ; 1925 21 201 2348107 11.05

. . . . . . . . . . . . . . . . . 7 i

l 1926 21 å 216624 2933 370 13.54 . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 1927 21 228 966 2 711 371

, . . . . . . . . . . . . . . . . | 11.84 I

1928 l 23 J 257 106 2 463 853 9.58

. . . . . . . . . . . . . . . . .

l

1929 E 23 281769 i

i 2447 561 8.69 . . . . . . . . . . . . . . . . .

att stärka arbetarnas ställning på arbetsmarknaden att motverka genom den tendens till sänkning lönerna, förekomsten arbetslöshet inom av som av ett fack kan medföra.

Organisa- På grund uppfattningen arbetarnas inbördes solidaritetsplikt av om anses tionstvång. bland de organiserade arbetarna, att alla arbetare inom ett fack principiellt äro

skyldiga tillhöra vederbörande arbetarorganisation. I den mån arbetarorganisa-

tionernas strävan går ut på att utsträcka kollektivavtalens tillämpning allt över

större områden och låta dem gälla även de oorganiserade arbetarna inom vederbörande fack framstå fackföreningssynpunkt de arbetare osolidaur som riska, vilka skörda frukterna organisationernas arbete utan att vilja av dela de uppoffringar, som de organiserade arbetarna få underkasta sig. Denna

strävan att förmå även oorganiserade arbetare inom ett fack att ansluta sig till

fackorganisationen att tillförsäkra sig deras solidaritet och befästa avser 0rganisationens förmåga att göra sig gällande. För den händelse de oorganise-

rade icke komma med i fackorganisationen och sålunda kunna utgöra ett hot

mot de villkor, som fackorganisationen tillkämpat sig, söker organisationen

neutralisera de oorganiserades inflytande. I detta syfte söker närmast man att skapa en företrädesrätt till arbete för fackföreningens medlemmar, men i stor utsträckning torde ha att göra med bestämd tendens till man en ute-

stängning av oorganiserad arbetskraft överhuvud taget. Bestämmelser av dessa slag finnas i ett mindre antal kollektivavtal och ha då mestadels ka- raktären ömsesidigt organisationstvång mellan arbetsgivar- och arbetarorav ganisationerna strävanden i riktning göra sig gällande inom - men samma flertalet fack. Fackföreningsrörelsens tillväxt speciellt under åren efter 1922

tyder i och för sig på att organisationstvånget blivit de facto oberoende - av avtalsbestämmelserna strängare genomfört under år, och att följakt- - senare

arbetare underkastade de bestämmelser, organisationerna ligen allt flera äro som

under olika former uppställa för arbetet.

Önskemålet från fackföreningarnas sida att tillförsäkra sina medlem- Sluten fackegna föreningstill arbete inom facket för att därigenom befästa de av orgamar ensamrätt politik. framgångarna kan stundom taga sig uttryck i bestämd nisationen vunna en

omgärda facket med så restriktiva bestämmelser, att den behövtendens att nyrekryteringen arbetskraft icke kommer till stånd. Förekomsten liga av fackföreningar tidigare praktiskt taget känd endast inom hamnav slutna var Att döma den uppmärksamhet, på fackföreningsarbetaryrket. av som man monopolismen, närmast inom vissa fackorganisatiohåll under senare år ägnat

företeelsen ha kommit att spela större roll än tidigare. ner, synes numera en sällan torde kunna peka på några formliga och offentliga till- Endast mera man utestängning arbetskraft från såväl organisationen gängliga beslut om av ny

vederbörande arbetsområde, att organisationerna kunna uppsom men genom rätthålla organisationstvång på arbetsplatserna och samtidigt förvägra person,

inom facket, vinna medlemskap, kan i prakicke innehar arbete att man som tiken upprätthålla sluten fackföreningspolitik. en Avstängningsåtgärderna kunna icke sägas ha vunnit någon generell anslut-

helt fackförbund utan ha mestadels framträtt lokalt och vid vissa ning från ett arbetsbrist eller fara för sådan givit fackförening anledning till en tider, då

restriktiv politik gentemot nytillträdande. Under tider stigande arv mera av betstillgång och brist på arbetskraft har isoleringen arbetsområdet icke kunav fullt upprätthållas. Arbetskraft från andra lokalavdelningar inom samma nat förbund eller från andra förbund ävensom tidigare icke organiserade ha då

beredas tillträde för att icke organisationen skulle förlora möjligheten måst

kontroll och inflytande på arbetstillfällena och arbetsvillkoren inom att öva

facket. -

Dei exempel, kunna anföras på formella beslut avstängningsåtgärsom om fackförenings sida, närmast hänförliga till byggnadsfacken derfrån en äro livsmedelsindustrien. Inom byggnadsfacken spela dessutom de olika aroch roll för regleringen nyrekryteringen. Med hänsyn till de betslagen en stor av

.faror för fackföreningsrörelsen såsom sådan, kunna förenade med att som vara arbetssökande och i arbete varande vägras medlemskap inom även personer och sålunda kunna utgöra ett hot mot organisationsväsendet organisationerna inflytande anställnings- och avlöningsvillkoren, har Landsoch dess över bestämt uttalat sig mot avstängningspolitik. Detta har organisationen en

emellertid icke hindrat, dylik vunnit tillämpning inom vissa delar aratt en av och därvid kommit att påverka arbetskraftens flyttning och betsmarknaden,

anpassning. Såsom framgått riktar sig den slutna fackföreningspolitiken i vissa Konkurrens ovan om arbete fall arbetare, tillhöra annat fackförbund och sålunda redan även mot som mellan för organiserade. Denna motsättning kommer bl. till uttryck i det förhål- bunden. äro a. landet, olika organisationer kunna konkurrera visst slags arbete och sinsatt om emellan söka detta för sina medlemmar. Frågan arbetets reservera egna om

hänförlighet till det eller andra fackets arbetsområde kan därvid giva anena

ledning till stridigheter mellan organisationerna. Man här möter en på gammal hantverkstradition stödd uppfattning bättre till om rätt arbete, något

som speciellt under tider arbetslöshet kan medföra skärpta av motsättningar

mellan olika fackorganisationer i deras söka strävan att i första hand tillför-

säkra sina medlemmar arbete. egna

Konkurrens De behandlade åtgärderna ovan ha väsentligen riktat sig mot utanför den om arbete egna organisationen stående konkurrerande arbetare. Emellertid inom för- förekomma

bunden. också inom vissa enskilda organisationer åtgärder till förhindrande av kon-

kurrens arbetstillfällena. om

Sålunda utfärda ofta de lokala fackföreningarna, speciellt under tider av arbetslöshet, oarning för tillresande till Denna resp. orter. varning kombineras

mestadels med uppmaning åt medlem från ort att, därest han annan ämnar söka

sig till orten ifråga, dessförinnan giva sig tillkänna hos fackföreningsstyrelsen.

I allmänhet är anmälningsplikt på ortens fackföreningsexpedition föreskriven

för var och tillresande. Denna anmälningsplikt gäller stundom en även arbe-

tare på den orten, önska anställning, och blir därigenom egna som utsträckt

till e b t ö k d inom facket. I första hand n v a r a r e s s a n e åligger dylik

anmälan varje platssökande fackföreningsmedlem, men i den mån oorganiserade

tillåtas söka arbete inom facket, kunna dessa tillhållas även fackatt passera

föreningsexpeditionen.

Genom anmälningstvånget erhåller fackföreningen i första hand kontroll en över tilloppet till och omsättningen inom facket. Kontrollen inskränker sig

dock merendels icke till passiv inregistrering en av sökandefrekvensen, utan

utsträckes i åtskilliga fall till ett direkt ingripande i

arbetskraftens rätt att

själv söka arbete och välja arbetsplats. Härvid åsyftas ofta endast att bevara

arbetsmöjligheterna åt inom facket redan befintliga arbetslösa och att förhindra

arbetssökande från andra orter eller arbetsområden att tränga sig framför organisationens arbetslösa på platsen. Genom egna den sammanhållning, som fackföreningsmedlemmarna i flertalet fall lyckas uppehålla ute på arbetsplat-

serna, är det inom flera arbetsområden praktiskt taget omöjligt för en person, som icke är klar i sina mellanhavanden med organisationen inom facket, att

mottaga och behålla arbetsgivaren anvisad anställning, en av därest fackför-

aningen själv önskar få någon sin medlem placerad.

Ingripandet i arbetarens eget sökande efter arbete får stundom formen av k. nnmmersystem. De arbetssökande inom facket s. tillhållas att anteckna sig

å fackföreningsexpeditionen, där de då uppföras i viss bestämd ordning,

mesta-

dels efter arbetslöshetstidens längd, och medgivas söka ledig att plats endast

efter denna turli-sta. Arbetsgivare ställes därvid stundom inför tvånget att

antaga av fackföreningen anvisad sökande, vid äventyr eljest bli att utan ny

arbetskraft. Därest ett strikt icke nummersystem tillämpas, kan något linden rigare form, ransonering arbetskraft, vinna tillämpning, av varigenom man be-

reder arbetsgivaren möjlighet välja bland att ett begränsat antal närmast i tur

stående arbetssökande. Under alla förhållanden hindrar man därvid rusning

till den lediga platsen. För den händelse arbetsgivaren icke vill nöja sig med

den i tur stående arbetaren eller vill välja mellan de framskickade arbetarna,

rekryteringen till arbetsplatsen bromsas och åtgärderna få karaktär av kan

blockad arbetskraft. av ny föregående berörda åtgärderna ha närmast haft till syfte att påver- De i det arbetstillfällena. I den mån arbetskraftskontrollen åsyftar ka fördelningen av direkt påverka arbetsvillkoren lönerna, kan detta ske genom en systemaatt tiskt utbildad form för kontrollen, nämligen registret. Givet är, att ett re-

ligga till grund för åtgärder även tidigare nämnt slag, men i sin gister kan av fulla utformning åsyftar registret fortlöpande ingående kontroll av att aren endast besättas med fackföreningen godkänd arbetskraft och betstillfällena av till de villkor, fackföreningen godkänner. Registret förutsätter, att arsom vid behov arbetskraft kunna erhålla sådan annorledes än genom betsgivare av eller i varje fall kunna behålla den mot fackföreningens vilja. fackföreningen då i tillfälle att hindra all konkurrens mellan de arbetssö- Fackföreningen är kande och samtidigt uppställa arbetsvillkoren. Endast arbetssökande, nämen ligen den i registret till arbetsanställning i tur varande arbetaren, anmäler sig.

Accepterar icke arbetsgivaren den anvisade arbetaren och de uppställda arbe-

tarvillkoren, infinna sig icke några ytterligare arbetssökande. Hemlli g

blockad den lediga befattningen råder. Fackföreningens krav kunna av ytterligare understrykas b l k d b t k f t till förgenom o c a a v n y a r e s ra hindrande all nyanställning vid företaget ifråga. Ãn starkare tryck på arav e arbetsplatsen, varmed förbetsgivaren kan erhållas f l knin av genom av o g i arbete varande arbetarna åläggas att uppsäga sina anställningar stås, att de avflytta, att andra få utbjuda sig i deras ställe. Registret har härisamt utan blivit medel att helt sätta de-n fria konkurrensen på arbetsmarknaden genom ett

ur spel. Registret har närmast utvecklats inom den syndikalistiska organisationen,

registertanken har sedermera vunnit förespråkare även inom fackförmen eningsrörelsen i övrigt. Inrättandet register eller därmed jämförliga åtav gärder betydelse har förekommit först efter världskriget. Inom flertalet av förbund ha förslag väckts vid olika tillfällen införande register i en eller om av form, såvitt kunnat konstatera, ha endast inom ett begränsat annan men man antal förbund beslut fattats införande register eller därmed jämförliga om av anordningar. Även där register blivit infört, ha emellertid i regel fackför-

bunden uttalat sin principiella anslutning till åtgöranden för effektiv aren betskraftskontroll. Vid såväl 1922 1926 års landsorganisationskongressom väcktes förslag för samtliga fackförbund registerverkser om en gemensam samhet. Landssekretariatet har vid båda tillfällena avstyrkt förslagen, men

därvid understrukit betydelsen för arbetarnas lönekamp ordentlig lönestatiav stik och kontroll att medlemmarna taga arbete för underpris, men av över samtidigt hävdat, att det härför erforderliga arbetet borde organiseras och om-

besörjas inom de särskilda förbunden. Kongressbesluten ha också inneburit ett

biträdande Landssekretariatets principuttalanden i frågan. av Uppgift förekomsten register inom speciella fackförbund eller fackom av föreningar kan icke alltid erhållas de officiella fackföre-ningshandlingarna. ur Känt att register finnes och åtminstone för vissa tider och orter vinner tillär,

lämpning inom facksammanslutningar typografer, bageriav och charkuteri-

arbetare samt metallarbetare. Åtgärder i riktning ha samma även kunnat kon-

stateras bland gjutare, väg- och vattenbyggnadsarbetare, byggnadsträarbetare

och sjömän samt och fabriksarbetare. Arbetslagen inom grov- byggnadsindu-

strien kunna sägas i viss mån fylla uppgifter registret, samma som i det de icke

upptaga andra arbetare än organisationens synpunkt som ur anses lämpliga. Registermetoderna och överhuvud åtgärder för en reglering arbetskraftsav utbudet torde först efter depressionen 1921-1922 ha vunnit tillämpning i nå-

gon nämnvärd utsträckning. Motståndet mot ytterligare lönenedsättningar och

strävan till höjda löner under åren 1923 och 1924 ha vunnit ökad styrka synes inom organisationerna, och det är från denna tid kan man räkna med att fack-

föreningarnas platskontroll kunnat sig göra mera märkbar på arbetsmarkna-

den. Under de stigande arbetslöshet kännetecknade åren av 1925--1927 sy-

nas regleringsåtgärdér mångenstädes ha tillgripits för förhindra att konkurrens

mellan de arbetssökande arbetstillfällena för därigenom om att skydda löne-

nivån. Den under åren 1928, 1929 och första hälften även av 1930 sjunkande

arbetslösheten torde ha underlättat fackföreningskontrollen,

vilken därvid kun-

nat göras effektiv inom delar arbetsmarknaden. av Begränsande Viss inverkan i begränsande riktning kunna även bestämmelser i kollektivbestämmelseravtalen utöva. Bland dylika skola här beröras lärlingsregulativet i avtalen. och avtals-

lönens avvägning för olika arbetargrupper.

Lärlingsregulativet syftar till begränsning det antal en av lärlingar, som

varje arbetsgivare får sysselsätta, och har vanligen formen av en avtalsbestäm-

melse viss proportion mellan antalet lärlingar och utlärda om arbetare på varje

särskild arbetsplats. Såsom motiv för lärlingsregulativen plägar från arbetar-

sidan anföras, att arbetsgivarna hysa benägenhet att anställa ett stort antal lär-

lingar, vilka få kvarstå i arbete längre intill än den ålder, då de enligt

avtalet skola erhålla lön såsom fullgod arbetare; de avskedas då och ersättas

med nya lärlingar. Genom ett dylikt tillvägagångssätt skulle arbetet kunna

bedrivas med och lägre avlönade arbetare och arbetskraft tillföras yngre yrket

i sådan utsträckning, att arbetslöshet måste uppkomma. Lärlingsregulativ ha så gott som uteslutande varit gällande för hantverksyrken, och de under senare år gällande avtalen i ringa omfattning och under synas alla förhållanden i

mindre utsträckning änföre kriget innehålla lärlingsregulativ. Anledningen

härtill torde väsentligen dels arbetsgivarorganisationernas vara motstånd mot dylik reglering, dels att fackorganisationerna genom andra medel än avtals-

bestämmelser påverkat lärlingsfrekvensen.

En indirekt avstängning vissa arbetargrupper av från arbete kan bli följden

lönenivåernas inbördes avvägning kollektivavtalen. av z Lika lön för män och

kvinnor kan sålunda medföra utestängande ett av kvinnorna, i den mån arbetsgivarna icke finna deras arbetsprestation fullt jämbördig med männens.

Ett liknande resultat kan uppstå för arbetskraft inom vissa ålderskategorier,

därest lönerelationerna icke avpassats i förhållande till de olika kategoriernas

yrkesträning och arbetsförmåga. Överårig arbetskraft eller icke fullgod arbetskraft kan härigenom utträngas, och likaledes kan arbetskraft inom vissa

mellan 18 och 21 år, bli mindre begärlig för arbetsgivaren, åldersgrupper, ex.

arbetskraft, icke alltid vunnit full yrkesförtrogenhet därest han för denna som

i arbetet äldre arbetare, måste betala lika hög eller visar ambition som samma bearbetning kollektivavtalsstatistiken giver vid hanlön för äldre. En av som ålder, vid vilken arbetare skall erhålla den den, att sänkning den en anses en av fastställda lönen, under de senaste tio åren ägt vid för fullgod arbetare rum

sågverk, pappersmassefabriker, kvarnar och järnbruk, mekaniska verkstäder,

avtal förekommer angivande lönerna för tänvdsticksfabriker. I vissa numera av

medan bestämmelser tidigare saknades, vilket prinolika åldersgrupper, yngre verkan. Den till sänkning i avtalen åldern cipiellt kan ha samma strävan av

sålunda kunnat konstateras, och särskilt påför fullgod arbetare, som som

arbetarna, har sålunda kunnat medföra, att dessa blivit sämfordrats de yngre av med arbetare i ålder. Lönen för de yngre har ställda i konkurrensen mogen re för dem få arbete, där lönen bestämts för hög visserligen förbättrats som men

äldres har mindre antal arbetare vunnit anställi förhållande till de ett yngre

ning.

sammanfattning rörande verkningarna på arbetsmarknaden organisa- Som av

avtalsväsendets utveckling, speciellt efter 1920, kan sägas, att inom tions- och

dock icke jordbruk och skogsbruk, den kraftigt ökade flertalet arbetsområden,

arbetsgivar- och framförallt arbetarorganisationerna samt kolanslutningen till

utbredning åstadkommit ett starkare uppdragande av lektivavtalens ökade

mellan de olika delmarknaderna och hårdare Standardisering av gränserna en

Omflyttningsmöjligheterna mellan olika lokala och yrkesbetolönevillkoren.

härigenom blivit begränsade, och i den mån fackförnade arbetsområden ha

därjämte kunnat åvägabringa effektiv platskontroll, har även röreningarna en

olika delmarknaderna dämpats. Den generella kontroll över ligheten inom de

blivit följd organisationstillväxten och avtalsmarknadsprtcessen, som en av

vissa områden kompletterats med individuell tillämpningen, har sålunda på en

sida arbetskraftsutbudet. I del fall kontroll frår faekföreningarnas över en

detta ha medfört neutralisering tidigare överrörlighet, torde endast en av en

omflyttning, kunnat bidraga till ökad arbetslöshet, s. en planlös som v. den nämnda platskontrollen inneburit uppbromsning av därutöver har en men

rörligheten överhuvud taget.

organisationsväsendets verkningar får givetvis icke Vid undersökning av

organisationerna, närmast på arbetaresidan, även verkat för bortses från att

de faktiska förhållandena på olika delar marknaspridande kunskap om av ax platsförmedlande åtgärder befrämjat omflyttningen och anpassden och genom

åtgärder emellertid under den här behandlade perioningen. Genom att dessa

medvetet syfte att påverka själva utbudet, har resulden allt mer fått ett mera

arbetsmarknaden särskilt på vissa områden kommit att uppvisa tatet blivit, att

och rörlighet tidigare. Förekomsten arbetslöshetsen mindre smidighet än av

fackförbunden har därvid i vissa fall fått träda i lönekampens kassor inom

arbetssökande utbjuda sin arbetskraft till villtjänst att hindra, att de genon sammanfalla de fackliga organisationernas synpunkter.

kor, som icke med

I den mån dylika arbetslöshetskassor sålunda kommit att utgöra skydd för

en redan uppnådd standard och minskat tvånget för den enskilde att vid svår-

artad arbetslöshet bjuda ut sin arbetskraft under tidigare gängse lönenivå

på marknaden, ha kassorna medfört verkningar av samma slag det allsom männas hjälppolitik.

Arbetslran- I samband med organisations- och avtalsväsendet bör erinras de rubbf/Ikter. om ningar på arbetsmarknaden, uppkomma som till följd arbetskonflikter. I av de fall organisationerna icke kunna överenskomma om de avlönings- och andra

bestämmelser, konstituera kollektivavtal, som ett och den eller andra ena parten för att genomdriva sina krav tillgriper lockout eller strejk och blockad, ned-

lägges arbetet inom vissa näringsgrenar eller företag och dessa eller grenar företag avstängas eller mindre fullständigt mer från arbetsmarknaden. I den

mån arbetsinställelsen göres effektiv, vilket med nu rådande styrkeförhållan-

den mestadels blir fallet, existerar intet utbud eller efterfrågan på ifrågava-

rande område. Genom att delar arbetsmarknaden av sålunda tidvis isoleras,

upphör såväl rörligheten inom ock förbindelserna som med de angränsande av konflikten drabbade delmarknaderna, och omflyttnings- och anpassningspro-

cessen inom arbetsmarknaden såsom helhet På störes. grund av att närings-

livets olika delar stå i inbördes beroende av varandra, sträcka sig arbetsinen ställelses verkningar i större eller mindre mån även till näringar, icke disom rekt beröras konflikten. Både direkt av inom konfliktområdets delmarknad och de i förbindelse därmed stående delmarknaderna och indirekt via verk- ningarna till andra delar näringslivet skapa av sålunda arbetskonflikterna

rubbningar på arbetsmarknaden. Dessa rubbningar äro mestadels temporära,

men kunna i vissa fall sträcka sina verkningar långt fram i tiden. Till belys-

ning av arbetsinställelsernas omfattning på den svenska arbetsmarknaden med-

delas i tab. 148 siffror för åren 1911/13 medeltal och 1920-1929

med upp-

delning på strejker, lockouter och arbetskonflikter av blandad karaktär.

Siffrorna visa sig mycket växlande år från vara år. Efter arbetsstrider av mycket stor omfattning år 1920 nedgingo konflikterna något under åren 1921

och 1922. År 1923 visade ånyo kraftig uppgång. Av en de följande årens

siffror markeras 1925 och 1928 omfattande av arbetskonflikter, medan speciellt

åren 1927 och 1929 karakteriserades låga tal. av

Offentlig Samhällets åtgärder för åivâigabringande ar- av jämvikt mellan utbud och efterbetsmark- frågan på arbetsmarknaden ha. i huvudsak dels inrättandet nads- och avsett av offentlig

bjälppo/it/k. opartisk arbetsförmedling för inhämtande och meddelande av upplysningar om arbetsmarknadsläget inom olika arbetsområden till underlättande utbudets av och efterfrågans sammanförande inom och mellan dessa områden, dels medver-

kan till förflyttning, utbildning, fortbildning och omskolning arbetskrafav ten i anslutning till efterfrågan. Vid sidan dessa av mera direkta åtgärder

för påverkan utbudet ha emellertid av även vissa samhället humaav av nitära skäl vidtagna understödsåtgärder vid arbetslöshet kommit att få infly-

tande på anpassningsprocessen. I viss mån har man därvid sökt giva dessa

hjälpåtgärder sådan utformning, en att de underlättat den arbetslöses nerfö-

148. Arbetainställelsernas antal och omfattning åren 1911/13 och 1920-1929. Tab.

Arbetsinställelser Strejker Lockouter av blandad Hela antalet karaktär

Å Förl.

r För. Flörl. 1:511.

i arbets ar em arbets A r ar gta An- Elli An- A be- An. Arbe- Arb. Arbe-

taire Siggi; 31353: tal tara dagar tal åläggs: tal tare gåâfå inst. tare

tal tal tal tal

1911/13 104 6 770 153 5 5 776 179 3 836 57 111 971 13382 388

1920 455 42 657 1 928 9 37 988 3 225 22 58 394 3 790 486 2 954 139 039 8 943 . . . 1921 302 44 053 2 336 22 742 83 23 4 917 244 347 2 322 49 712 2 663 . . . 1922 354 43 547 1 713 11 287 11 27 31 845 951 392 1 260 75 679 2 675 . . . 1923 192 42 995 1 791 6 21 506 661 8 38 395 4 455 206 799 102 896 6 907 . . 1924 238 19 495 884 11 1 545 89 12 2 936 232 261 877 23 976 1 205 . . . 1925 211 20 438 937 15 117 772 1 295 13 7 568 328 239 1 577 145778 2 560 . . . 1926 191 28 046 1 622 4 24 116 62 11 729 27 206 504 52 891 1 711 . . . 1927 164 7634 350 15 1142 28 10 701 22 189 334 9477 400 . . . 1928 173 18 055 1 006 12 48 748 3 558 16 4 658 271 201 776 71 461 4 835 . . . 1929 155 12176 635 9 138 5 16 362 27 180 489 12 676 667 . . .

rande i arbete; deras syfte har emellertid icke varit .att direkt påverka

anpassningsförloppet, endast att under övergångstid bringa arbetslösa nödtorfen. tig försörjning.

Den offentliga arbetsförmedlingen i Sverige kan sägas datera sig från år entlig 0 1902, då de första offentliga avgiftsfria arbetsförmedlingsanstalterna, under ar etgförmedlmg. ledning paritetiskt sammansatta styrelser, tillkommo. Dessa förmedlingsav anstalter inrättades på kommunalt initiativ och följdes under de närmaste åren

flera andra sådana, upprättade dels stadskommuner, dels av lands-ting. av av Genom statens medverkan fr. 1906 för den offentliga arbetsförmedlingens 0. m.

organiseran-de och befrämjande sammanfördes då befintliga ävensom senare

tillkomna anstalter till ett organiskt helt införande enhetligt arbetsgenom av sätt och rapportsystem samt fasta former för det inbördes samarbetet. Under

åren närmast före världskrigets utbrott hade arbetsförmedlingsanstalter upp-

rättats inom praktiskt taget alla län med kontor i flertalet städer och större

industricentra. Arbetsförmedlingsnätet hade då i huvudsak nått den utbygg-

nad, det alltjämt äger; strävandena för dess utvecklande ha sedan dess som väsentligen inriktats på fortgående förstärkning för att göra anstalterna en att motsvara de ökade anspråken på deras upplysnings- och förmedlingsvuxna

verksamhet. Inrättandet av den offentliga arbetsförmedlingen har sålunda åsyf-j

tat att för befrämjande rationell utjämning utbud och efterfrågan giva

av en av

omsättningen på arbetsmarknaden så börsmässig organisation som möj:

en ligt.

Arbetsförmedlingen står öppen för alla yrken och arbetarkategorier och Abedriver sitt arbete efter principen att tillhandahålla arbetsgivaren bästa möj-

liga arbetskraft och arbetaren det arbete, vartill han bäst lämpar sig. Endast

i den mån flera arbetssökande representera arbetskraftskvalitet får samma hänsyn tagas till mantalsskrivningsort, försörjningsplikt, arbetslöshetstid

vid anvisning arbetskraft till lediganmäld plats. Då verksamheten 0. s. v. av en har rent förmedlande karaktär, står det parterna fritt träffa i en att uppgörelse och att själva överenskomma arbetsvillkoren. Valet arbete och arbetsom av kraft är sålunda obeskuret, och lönevillkoren överlämnas helt till parternas avgörande, varvid givetvis arbetsförmedlingen äger rätt lämna upplysningar

om den lön, arbetsgivaren uppgivit sig vilja betala eller arbetaren begärt som eller enligt kollektivavtal eller praxis gemenligen förekommer. som Arbetsi förmedlingen ställer sig helt utanför striderna på arbetsmarknaden och mottager sålunda såväl beställning arbetskraft till blockerad arbetsplats av varom sökande dock alltid underrättas ock anmälan arbetsansök- - som om ning från arbetare, vilken själv är indragen i konflikt.

Till belysning den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet av meddelas i tab. 14.9 siffror för åren 1913 och 1920-1929 , rörande antalet ansökningar om arbete, arbetssökande lediga och tillsatta platser. Ifråga p personer, om redovisningsförfarandet kan nämnas, att varje eller flera gånger person, som en under ett år besökt arbetsförmedlingen, räknats såsom arbetssökande i en person. För att erhålla ett mått på det utbud, den arbetssökande som representerar under året, denne göra ansökan arbete varje månad han inanses en om ställer sig på arbetsförmedlingen; för den händelse han anvisas arbete och efter dettas avslutning återkommer till kontoret under månadens lopp, anses han göra en förnyad ansökan arbete, enär han då ånyo står utan arbete och om bjuder ut sin arbetskraft. En arbetssökande kan sålunda person motsvaras flera arbetsansökningar under månad och år Under sådana förav samma hållanden kunde vänta, att relationen mellan antalet ansökningar och man av arbetssökande under olika år kunna avläsa eventuella förändringar i personer omfattningen det individuella arbetskraftsutbudet och därmed i den av även individuella arbetslöshetstiden. I synnerhet skulle sådan jämförelse mellan en tiden före och efter världskriget värde. Som ett störande vid vara av moment en dylik beräkning inkommer emellertid, att arbetsförmedlingens inkoppling

såsom kontroll- och arbetsanvisningsorgan i det allmännas hjälpverksamhet vid

arbetslöshet från tiden för världskrigets utbrott och alltjämt sådana gör arbetssökande, samtidigt uppträda hjälpsökande arbetslösa, på helt som som ett annat sätt än tidigare intresserade att inför arbetsförmedlingen redovisa sin av arbetslöshet och sin arbetsefterfrågan. De individuella arbetslöshetstiderna

torde sålunda speciellt under de tider, då hjälpverksamhet bedrives numera bli mera noggrant redovisade hos arbetsförmedlingen än tidigare, varför en direkt jämförelse mellan arbetssökandesiffrorna för olika år icke giver ett exakt mått på eventuella förskjutningar. Det vill dock arbetssynas, som om löshetsperioderna för individen skulle ha varit kortare före världskriget än nu; 1920 års siffror ansluta sig i detta avseende närmare till förkrigssiffran än, till de efterföljande årens siffror.

1 En utförlig redogörelseför sättet for arbetsformedlingsstatistikensupprättande lämnas i kap. IV, sid. 67 ti".

Tab. 149. Den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet åren 1913 och 1920-1929.

i

M n K v i n n 0 r

A r

âfggå âfáåâg Lediga Tillsatta âflfgfr ägg; Lediga Tillsatta

Å platser platser platser platser arb. personer om arb. personer om

1913 115 704 67 459 83 680 65 077 85 319 50 605 89 047 52 854 . . . . . . . . 1920 178445 96 876 119 689 97 512 100 381 53 721 126316 72 673 . . . . . . . . 596263 204 261 136 883 126 703 138 108 66 132 123 937 78 428 1921 . . . . . . . . 703 356 228 149 164482 155452 135243 68 602 118 454 82 670 1922 . . . . . . . . 368 071 152 834 149572 135400 140927 72 576 123 770 86 940 1923 . . . . . . . . 1924 299 867 134 878 134 531 119 959 155 221 79 798 131551 95 312 . . . . . . . . 1925 319 780 137 584 117 754 107 816 160046 83 148 125 040 93 604 . . . . . . . . 1926 339 018 139006 119 322 109 866 158 633 81 099 127 964 92 872 . . . . . . . . 1927 360 279 141 833 129 782 118 214 157 432 80 280 131 763 93 783 . . . . . . . . 346 226 139 613 132842 120 949 162 146 82 467 132 245 94 641 1928 . . . . . . . . 1929 327 517 138347 144799 128 333 165 981 84 125 147 570 103921 . . . . . . . .

I fråga siffrorna för de lediga och tillsatta platserna kan nämnas, att om dessa innesluta även förmedlingar till nödhjälps, och andra extra arreservbeten, oberoende dessa framstå såsom understödsform eller äro av om en ren betrakta utvidgningar det allmännas ordinarie arbeten. Den livliatt som av hjälpverksamheten under arbetslöshetsären 1921-1923 sätter sålunda gare ex. i detta fall sin prägel på siffermaterialet. Anvisningarna till nödhjälpsäven dyl. arbeten, under år 1923, det första år för vilket uppdelning kan 0. som en göras, utgjorde 26 873 och under 1929 8 136. Sif ferserierna såsom helhet visa, att den offentliga arbetsförmedlingens verk-

samhet under år i det närmaste fördubblats i jämförelse med tiden före senare världskriget. Siffrorna för olika år äro givetvis påverkade fluktuationer av i näringslivets aktivitet samt arbetslöshetens växlingar. Stegringen i siff-

under sista tioårsperioden tyder emellertid på, att arbetsförmedlingen i rorna ökad grad medverkat vid utjämningen mellan utbud och efterfrågan på arbets-

kraft.

Till belysning arbetsförmedlingens betydelse för olika delar av arbetsav marknaden kunna följande siffror meddelas rörande de tillsatta platserna och

deras procentuella fördelning på näringsgrenar för olika år:

Antal tillsatta platser I procent

Å r

bruk arbete bmk arbete

l

hantv. samf. arbete hantv. samf. arbete

1913. 2820417907 17356 3994814516 117931 23.9 15.2 14.7 33.9 12.3 . . . . 1920 43 530 21052 27 821 53 553 24 219 170175 25.6 12.4 16.3 31.5 14.2 . . . . . 1929 50876 15 571 60 991 73 936 30 880 232 254 21.9 6.7 26.3 31.8 13.3. . . . . .

Förmedlingsverksamheten inom jordbruk, husligt arbete och annat arbete huvudsakligen grovarbete har utvecklats ungefär jämnsides, möjligen med

någon nedgång under år för jordbruk till följd där rådande försenare av hållanden. Den kraftigaste förskjutningen har inträffat mellan grupperna industri och hantverk å sidan och handel och samfärdsel å den andra. ena Medan antalet tillsatta platser inom dessa båda områden under tiden före kri-

get var ungefär lika stort, intaga industrisiffrorna undernumera en mera ordnad plats i förmedlingsverksamheten, medan siffrorna. för handel och samfärdsel kraftigt ökat. Anledningen torde delvis att söka i organisavara en torisk utbyggnad arbetsförmedlingen speciellt för tillgodoseende sjöav av fartens behov samt i form ungdomsförmedling, förmedlingsfrekvensen av varav i stor utsträckning faller på handeln, ökningen handelns förmedlingsmen av siffror återspeglar allt att döma den inriktning, näringslivet haft. av som Minskningen industriens siffror torde dels att tillskriva nedgången i av vara rörligheten inom industrien, dels få sin förklaring det förhållandet, av att fackorganisationerna själva i stor utsträckning omhändertagit förmedlingsverk-

samheten inom detta område. Ifråga den manliga arbetskraften det om är sålunda närmast inom jordbruk, handel och samfärdsel grovarbete, samt som den offentliga arbetsförmedlingen har sin verksamhet, och det torde också vara dessa arbetsområden, uppvisa den relativt största rörligheten och dit som omsättningsrörelsen i huvudsak är förlagd. Däremot arbetsförmedlingen synes icke i avgörande grad ha kunnat verka neutraliserande på den minskade rörligheten inom industri och hantverk, inklusive byggnadsverksamhet.

Ett led i den offentliga arbetsförmedlingens utveckling under tid har senare varit vidtagandet speciella åtgärder för ungdomsförmedling och yrkesrådav givning, vilka åtgärder kunnat påverka dels den aktuella förmedlingsfrekven-

sen, dels den framtida omflyttningen på marknaden. Den igångsatta, mera planmässiga verksamheten i detta syfte har tills vidare varit koncentrerad till

ett fåtal orter och huvudsakligen haft karaktären försöksanordningar, av varför man icke kan räkna med att dessa anordningar för vägledning den av nytillträdande arbetskraften hittills kunnat få avgörande betydelse en mera för sig förmedlingsfrekvensen eller den allmänna marknadsprocessen. vare Det allmän- Såsom framhållits i första avdelningen detta betänkande, före världsav var nas hjälp- kriget samhällets hjälpverksamihet för nödlidande väsentligen begränsad till politik. fattigvård. Till följd att fattigvårdslagstiftningen och dess tillämpning av präglades äldre tids hårdare levnadsförhållanden, hjälpen i allav en var mänhet knappt tillmätt och begränsad till de mest behövande. På grundval

den det ökade välståndet i landet växande förmågan att lämna hjälp av genom ävensom under intryck den efter hand humanitära inställningen gent av mera emot behövande, den förändrade politiska maktfördelningen inom samhället

samt utvecklingen i utlandet på socialförsäkringens område genomfördes emel-

lertid under kriget dels den allmänna pensionsförsäkringen, dels den nuvarande fattigvårdslagstiftningen, varjämte för de arbetslösa vidtogos särskilda

hjälpanordningar. Dessa åtgärder ledde till utökning hjälpverksamheten av samt övade i sin ordning inflytande på såväl den allmänna opinionen insom dividernas uppfattning rörande deras anspråk på samhällets stöd. Därtill bi-

drog att motsvarande utvidgning ägde beträffande hjälpverksamhet från en rum organisationers och enskildas sida. Vid upprättandet de särskilda hjälpanordningarna för arbetslösa hade man av givetvis klart för sig, att desamma måste öva inflytande på förhållandena på arbetsmarknaden. Direkt hjälp åt arbetslösa måste nämligen stärka deras ekonomiska motståndskraft och därigenom minska styrkan nödtvånget till av Självhjälp. Med hänsyn härtill fastställdes för denna hjälpverksamhet bestämmelser, ägnade att neutralisera dess för anpassningen på arbetssom voro marknaden hinderliga verkningar. Enligt dessa bestämmelser ålades de arbetslösa, önskade hjälp, att hos som den offentliga arbetsförmedlingen anmäla sig såsom arbetssökande. Endast för så vitt lämpligt arbete till gängse lön icke kunde arbetsförmedlingen genom anvisas dem, kunde de ifrågakomma till erhållande arbetslöshetshjälp. Vid av den prövning deras hjälpansökningar, skedde hos vederbörande arbetsav som löshetskommitté, hade denna även att undersöka andra möjligheter för dem att erhålla arbete. Den åtnjöt arbetslöshetshjälp i någon form, var vidare som skyldig att, därest arbete arbetsförmedlingen eller eljest stode till buds, genom antaga detsamma; i fall vägran skulle, därest särskilda omständigheter av förelåge, arbetslöshetshjälpen indragas. Genom dessa redan vid hjälpverlçsamhetens anordnande träffade och alltjämt tillämpade bestämmelser har sörjt för att de arbetslösa hjälpsökande man få kännedom och tillgång till de vid arbetsförmedlingen tillgängliga arom betstillfällena samt att hjälp utgår till sådana, vilkas arbetskraft kunde komma till omedelbar användning. Beträffande särskilt de arbetslösa, som åtnjuta direkt understöd, gäller vidare, att de under understödstiden skola regelbundet, i allmänhet varje dag, infinna sig hos ortens arbetsförmedlingsför att ställa sig till förfogande för de arbetstillfällen, efter hand organ som kunna yppas. Det direkta understödslämnandet har i arbetslöshetshjälpen spelat mindre en roll än den k. arbetslinjen, de arbetslösas sysselsättande vid s. k. s. v. s. nödhjälpsarbeten reservarbeten. Vid uttagningen arbetslösa till sådana av arbeten tillämpas givetvis den generella regeln, att arbetsförmedlingen genom först undersökes, huruvida de kunna få anställning på den öppna arbetsmarknaden. Om vidare plats på denna kan sedermera erhållas för dem, skola de återkallas från nödhjälpsarbetena. Det ligger emellertid i sakens natur, att de under anställningen vid dessa arbeten lätt komma i efterhand i förhållande till vanliga arbetssökande samt direkt understödstagande arbetslösa, vilka genom inställelse vid arbetsförmedlingen och personligt sökande efter arbete kunna bättre bevaka sina intressen på den fria marknaden och omedelbart stå till förfogande för densamma. Med hänsyn till bland annat att nödhjälpsarbetarna sålunda riskerat att förlora den omedelbara kontakten med sin vanliga. marknad, har i viss mån sökt att till tiden begränsa deras anställning vid nödman hjälpsarbeten i syfte att de, med eller utan direkt understöd, eget initiagenom tiv och under arbetsförmedlingens medverkan skola söka sig till det arbete som under utvecklingen på arbetsmarknaden kan sig. yppa

263-301399

I den mån nödhjälpsarbetena varit förlagda till de arbetslösas hemort, har för övrigt kontakten med den vanliga arbetsmiljön kunnat utan svårighet bibehållas. Särskilt vid tider större arbetslöshet ha emellertid de arbetslösa i av stor utsträckning varit placerade vid arbeten utanför hemorten. Till sådana ha företrädesvis uttagits ogifta arbetslösa samt sådana från orter, där ett mera bestående överskott arbetskraft ansetts förefinnas, och har därvid åsyfav man tat att bereda dem tillfälle att orientera .sig i arbetsmiljö än hemortens annan och därigenom vidga sitt arbetsfält. Då nödhjälpsarbetena företrädesvis utgjorts väg- och vattenbyggnader, av har den utbildning de arbetslösa där erhållit varit ganska ensidig, för det stora flertalet inriktad på grovarbete. Deltagandet i nödhjälpsarbetena har emellertid varit ägnat att vidmakthålla deras fysiska och andliga kondition samt att bibringa dem vid utearbete. Å andra sidan torde icke fog saknas för den vana uppfattningen, att de jämförelsevis låga lönerna inverkat försvagande på en del nödhjälpsarbetares ambition och arbetslust.

De med direkt understöd hjälpta arbetarna torde endast i ringa omfattning

ha drift begagnat sin lediga tid för att öka sin yrkesutbildning. I av egen förhoppning om att snart få återkomma till sitt yrke ha de i allmänhet ansett sig kunna, för att vid förefintliga anstalter erhålla en mera systematisk utbildning, binda sig under den längre tid, som en sådan skulle erfordra. Samma svårighet har rest sig för strävandena från det allmännas sida lik- som från intresserade organisationers att vidtaga särskilda utbildnings- anordningar för dem. Olika kurser ha visserligen anordnats för ändamålet, men de ha av nyss angivna skäl icke förekommit i större omfattning och varit mindre inriktade på egentlig yrkesutbildning än på undervisning av mera allmänbildande karaktär.

Av särskild betydelse ur arbetsmarknadssynpunkt har varit, att det di-

rekta arbetslöshetsunderstödet varit lågt i förhållande till den vanliga arbetsinkomsten samt att lönerna vid nödhjälpsarbetena hållits under de å arbetsmarknaden gängse lönerna. Genom att det allmännas stöd sålunda blivit knappt tillmätt, har åsyftat och i allmänhet även ernått att erhållandet man - - av vanligt arbete tett sig för de arbetslösa såsom eftersträvansvärt. Man har dock kunnat helt undvika, att mindre företagsamma individer åtnöjt sig med denna visserligen knappa i vissa avseenden relativt bekymmersfria men utkomst i stället för att anspänna sin energi för att själva söka sig arbáte och därigenom erhålla bättre försörjning. Särskilt för sådana arbetare, som varit underkastade stor osäkerhet och intermittens i arbetstillfällena på öppna marknaden, nödhjälpsarbetets jämnhet varit ägnad att uppväga fördesynes larna det intermittenta arbetets högre lönesatser. För nödhjälpsarbetarav liksom de direkt understöddas återbördande till den öppna arbetsmarknas naden ha måhända också vissa svårigheter yppats den förklarliga genom uppfattningen hos allmänheten, att åtminstone sådana arbetslösa, under som längre tid måst lita till det allmännas hjälp, därigenom dokumenterat sig så.mindre användbara. som För att underlätta nödhjälpsarbetarnas återgång till den fria marknaden,

erhålla de, bemödanden eller arbetsförmedlingen erhållit arsom genom egna bete å densamma, fri till hemorten eller, i vissa fall, eljest till den ort, resa där arbete erhållits. Bidrag ha även, ehuru i ringa utsträckning, utgått till att

främja andra arbetslösas strävan att på annan ort vinna anställning. Den inverkan på arbetsmarknaden, den samhälleliga hjälpen för de arsom betslösa utövat, är givetvis i hög grad beroende dess omfattning. Då hjälpav verksamheten måste avvägas med hänsyn till de medel, som statsmakterna ställt till förfogande för ändamålet, och då dessa konsekvent betonat angelägenheten även arbetsmarknadssynpunkt att hålla densamma inom snäva ur av gränser, har det varit nödvändigt tillämpa i det stora hela restriktiv politik. en Den har också utvidgats eller inskränkts allt efter näringslivets större eller mindre aktivitet samt arbetslöshetens därav betingade större eller mindre omfattning. Vid denna anpassning har särskilt tagits hänsyn till, i vad mån särskilda yrken eller orter varit drabbade större arbetslöshet. Erfarenheten av har visat, att direkt understödsverksamhet utövat stark lookelse på många individer, medan däremot nödhjälpsarbetet tett sig mindre tilltalande för- utom för mindre arbetsvilliga element även för de vid stadssamhällenas levnadsförhållanden och löner vana arbetarna, så länge de funnit andra utvätill utkomst. Därigenom att nödhjälpsarbetena, redan nämnts, inom gar som den statligt dirigerade hjälpverksamheten använts i större utsträckning än det

direkta understöidslämnandet har hjälpverksamheten kommit att begränsas. Emellertid ha vissa kommuner åtminstone tidvis med egna medel bedrivit hjälpverksamhet såsom komplettering den statligt reglerade eller såsom ersättav ning för att denna uteblivit. Till belysning arbetslöshetshjälpens omfattning meddelas i tab. 150 uppav gifter för vart och ett åren 1922-1929 rörande genomsnittliga antalet av hjälpsökande samt de hjälptas antal med fördelning efter olika hjälpformer.

Tab. 150. Hjñlpverksarlnheten bland arbetslösa åren 1922-1929.

Genomsnittliga antalet, somer- Genomsnittliga antalet hjälpta i % av Antalet hållit arbetslöshetshjälp antalet hjäl sökande P arbetslösa hjälpse- .. .. kande ar- A r betslösa Med stat- Med Med t- M d

stats láed stats enbeart

i genom- ligt un- died enbart ligt

snitt un- derstöd 03mm kommu- derstöd Oümu kommu- Summa

der året 0. nöd- nabetar nala 0. nöd- tår nala

hjälpsarb. ° medel hjälpsarb. e medel

1922 80 500 45 896 6329 57.0 7.9 64.9 . . . . - - 1923 26 400 13 063 427 2280 49.5 1.6 8.6 59.7 . . . . 3 1924 9200 1441 357 2088 15.7 3.9 22.7 42.3 . . . . 1925. 14 900 2285 749 2157 15.3 5.0 14.5 34.8 . . . V 1926 16 800 2 790 631 2548 16.6 3.8 15.2 35.6 . . . . . 1927 19 200 3 131 1 021 3 922 16.3 5.3 20.4 42.0 . . . . j 1928 16 700 2 885 808, 3492 17.3 4.8 20.9 43.0 . . . . 1929 i 10 200 2175 489 2123 21.3 4.8 20.8 46.9 . . . .

Siffrorna visa, att den offentliga hjälpverksamheten under år 1922 hade

mycket stor omfattning. I bredd med arbetslöshetens minskning under de

följande åren begränsades arbetslöshetshjälpen såväl absolut taget i försom hållande till antalet hjälpsökande. De åren förete tendens till senare en stegring, huvudsakligen beroende på att kommunernas hjälpåtgärder komegna mit att intaga mycket större plats än tidigare. Detta förhållande framträen der i efterföljande siffror rörande antalet inom fattigvården redovisade, under

åren 1923-1928 inträffade understödsfall, föranledda arbetslöshet. av

Antalet genom fattigvården understödda arbetslösa.

Hela antalet I av inträffade fattigvårdsfall Städer Landsbygd Hela riket Städer Landsbygd Hela riket 1923 5100 6321 11421 14.8 13.8 14.2 . . . . . 1924 4902 3876 8778 13.6 7.9 10.4 . . . . . 1925 7969 5017 12986 18.5 10.0 14.0 . . . . . 1926 10599 6030 16629 24.1 11.6 17.4 . . . . . 1927 11190 8561 19 751 25.3 15.1 19.6 . . . . . 1928 12 912 9360 22 272 28.0 15.5 20.9 . . . . .

Även dessa inom fattigvården understödda arbetslöshetsfall i ganska om stor utsträckning även kommit med i den i föregående tabell återgivna arbetslöshetsstatistiken, markera fattigvårdssiffrorna dock skarpare den Ökade kommunala hjälpen. Särskilt gäller detta städerna, där under vartdera åren 1926-1928 av mer än 10 000 arbetslösa erhöllo understöd fattigvården. Under tid av samma hade visserligen den statligt reglerade hjälpverksamheten för de arbetslösa jämförelsevis ringa omfattning, då de båda hjälpformerna mest kommo men till användning i vissa större städer, kom där ganska betydande del de en av arbetslösa att erhålla understöd. Under åren 1924-1925 däremot undervar stödsverksamheten även i städerna mindre omfattning. Åren 1921-1923, av då arbetslösheten mycket stor, också de hjälptas antal mycket betyvar var dande. Till endast ringa del anlitades därvid fattigvården sifferuppgifter

föreligga endast från år 1923, medan däremot arbetslöshetshjälpen togs starkt

i anspråk. Särskilt detta fallet under vinterhalvåret 1921-1922 samt den var därpå följande våren, då under några månader ända till 105 000 arbetare upp genomsnittet för år 1922 52 000 samtidigt erhöllo arbetslöshetshjälp. var Denna utgick till alldeles övervägande del till industri- och transportarbetare

o. dyl., företrädesvis i stads- och industrisamhällen. Någon möjlighet förefinnes icke att exakt mäta, vilken inverkan på arbetsmarknaden den i olika former lämnade hjälpen åt de arbetslösa kunnat utöva. Uppenbart är emellertid, att den under deflationskrisen 1921-1923 i bety-

dande grad bidrog att öka arbetarnas motståndskraft mot det tryck, bristen

som på arbetsinkomst medför. Hjälpverksamheten kom därigenom att, såsom också arbetslöshetskommissionen framhållit verka skyddande för arbetarnas löne-

1 Arbetslöshetskommissionens utlåtanden den 9 mars 1922 och den 9 mars 1923.

standard genom att fördröja den sänkning av lönerna, som motsvarade det häftiga prisfallet. Under åren efter deflationskrisen hade arbetslöshetshjälpen

den statligt reglerade och den. kommunala icke den omfattning, att den torde

ha varit större betydelse för arbetarnas inbördes konkurrens samt för löneav utvecklingen å arbetsmarknaden i allmänhet. Då den emellertid varit huvudsakligen koncentrerad till vissa orter, har den där givetvis kommit att spela en viss roll, särskilt därutinnan att den bidragit till att å understödsorterna kvarhålla arbetskraft, som eljest i brist på understöd måst söka utkomst annorstädes.

Individens allmänna förutsättningar, läggning och inriktning skapa för olika Individuella

gfgfaplfákrf/eçt

olika utgångslägen vid träffandet avgörande inför arbetsmarkpersoner av en nadssituation. Speciellt kommer därvid den traditionsbundenhet, som är ka- Iros arbetsrakteristisk för människor i allmänhet, att jämväl taga sig uttryck vid deras kmftw överväganden såsom arbetare. Hänsynen till den välbekanta vistelseorten och miljön, de invanda arbets- och yrkesförhållandena kommer att vara mera eller mindre bindande för olika individer eller för och samma person i olika en situationer. För den försiktige eller mindre driftige bli svårigheterna att frigöra sig från miljö och större äsn för den företagsamme och självvanor mera ständige, och avvägandet mellan fördelar och nackdelar vid ett visst marknadsläge giver olika resultat för olika individer, särskilt ett ställningstagande är om förbundet med ombyte av vistelseort eller yrke. I sitt handlande bestämmes individen dessutom hänsyn till familje- och av bostazdsförhållanden. En minderårig arbetare, är hänvisad till att reda som sig själv och även till följd av sin lägre lön är beroende av hemmets stöd, ser vanligen sin valfrihet begränsad till hemorten. En till mera mogen ålder kommen ogift arbetare kan med större frihet träffa sitt val arbete och arbetsort. av Familjeförsörjaren har däremot att taga hänsyn jämväl till hem och familj. Barnens utbildnings- och framtidsmöjligheter, familjeförbindelser och överhuvud det redan grundade hemmets intressen komma i betraktande. Särskilt ägandet bostad kan därvid bli ett starkt band, binder honom vid en av egen som viss ort och förhindrar honom att söka utkomst annorstädes.

Av direkt betydelse för individens utbud sin arbetskraft är vidare famil-

av jens ekonomiska. ställning. I fall svag ekonomi kunna sålunda redan kostav naderna för förflyttning till arbets- och försörjningssynpunkt förmånen ur ligare ort lägga hinder i vägen för omflyttningen, även om senare tiders förbättrade kommunikationer medfört lättnader härutinnan. En god ekonomisk ställning kan däremot göra det möjligt för arbetaren att med större tillförsikt se sig om efter anställning på annan ort. Det bör härvid beaktas, att i många fall familjens ekonomi är beroende icke blott försörjarens utan även av av hustruns eller andra familjemedlemmars inkomster. Mannens förbättrade utsikter vid förflyttning till ort kunna motvägas sämre utkomstmöjannan av ligheter för familjemedlemmarna.. Där dessas inkomster förslå för familjens uppehälle under någon tid, kan försörjaren lättare taga risken av någon tids

arbetslöshet hellre än att bjuda ut sin arbetskraft till ort eller anställning, som han icke finner lämplig ur sina synpunkter. Familjens större eller mindre beroende flera familjemedlemmars samlade av inkomst kan också bli avgörande för i vad mån andra familjemedlemmar än försörjaren överhuvud behöva utbjuda sin arbetskraft. En höjning familjeav faderns inkomst kan befria övriga familjemedlemmar från tvånget att söka sig ut på arbetsmarknaden; sänkning kan däremot nödvändiggöra för en hustrun och hemmavarande barn att söka sig eget arbete och utkomst. Till dessa personliga moment komma vidare del psykologiskt betoen mera nade, vilka kunna spela roll för den enskildes inställning till frågan en om anpassningen efter förändringarna i efterfrågan på arbetskraft. Man torde sålunda bl. kunna räkna med, att arbetarens åtgöranden röna inflytande a. av hans ställning till organisationsväsendet. De arbetsgivar- och arbetargenom organisationerna träffade överenskommelserna samt de förhållanden i övrigt på arbetsmarknaden, som påverkas eller regleras av i första hand fackorganisationerna, verka givetvis starkast normerande på de arbetare, känna sig som solidariska med faokorganisationerna eller andra skäl underkasta sig deras av bestämmelser. Av särskild betydelse för fackorganisationernas inflytande på det individuella anpassningsförloppet blir förekomsten arbetslöshetskassor av inom organisationerna.. Genom att lämna understöd från dylika kassor kunna organisationerna stärka medlemmarnas ekonomiska motståndkraft och med större eftertryck dem kräva respekt för organisationernas regleringsåtgärder av på arbetsmarknaden. Individens anpassning på arbetsmarknaden kan vidare påverkas föreav komsten särskilda hjälpanordningar för arbetslösa. Medan frånvaron av av hjälp kan tvinga individen att till varje pris skaffa sig anställning, innebär

hjälp i någon form lindring eller avlastning det tvång till anpassning,

en av som arbetslöshet kan medföra. Den minskning rörligheten, understödsav som möjligheterna kunna innebära, föreligger icke endast i det fall, att individen också utnyttjar de ökade möjligheterna, utan stundom kan vetskapen att om hjälp står att erhålla tillräcklig för att förtaga tvånget till anpassning. vara Ser till de förändringar, de individuella och psykologiska faktoman som i anpassningsförloppet undergått närmast under åren efter 1920, torde rerna man i första hand få räkna med att de i det föregående skildra.de personliga motiven kommit att spela större roll för den enskildes handlande. Den för steen .ra arbetargrupper relativt gynnsamma löneutvecklingen har nämligen stärkt arbetarnas ekonomiska position och ökat deras möjligheter till ett mera självständigt handlingssätt på arbetsmarknaden. Deras förbättrade ekonomiska ställning har sålunda gjort det möjligt för dem att med större hänsynstagande till egna önskemål välja och invänta ett passande arbetstillfälle. Härtill har bl. a. bidragit den förbättrade familjeekonomien den reducering i förgenom sörjningsbördan, det minskade barnantalet fört med sig, och det ökade delsom tagande i förvärvsarbete från hustrurnas sida, härav kunnat bli följden. som Arbetarnas större möjligheter att inrätta sig efter önskningar komma egna bl. till uttryck i den livliga egnahemsbildningen och bostadsföreningsverka..

Ett uttryck har i det förhållandet, att tvånget för ungsamheten. annat man

till varje pris söka sig ut i arbete icke är så stort tidigare, utan domen att som

kunna. lättare låta sina barn avvakta ett för dem lämpligt och att föräldrarna

begärligt arbetstillfälle.

sålunda ökade ekonomiska motståndskraft har stärkts den un- Arbetarnas av

derstödsverksamhet fackorganisationerna bedrivit. Genom ökningen av som

medlemsantal och de förbättrade hjälpresurserna hos organifackföreningarnas

arbetslöshetskassor ha de villkor för arbetet, fackorganisatiosationernas som

bli mycket kraftigt normerande för arbetarna samtiuppställt, kunnat nerna stegrade prestationer kunnat avlasta arbetslösdigt arbetslöshetskassornas som

hetens tryck på individerna.

faktor ifråga arbetskraftens större eller mindre benägenhet En ytterligare om

varit den inverkan, förekomsten samhälleliga hjälpatt sig har som av anpassa kunnat Det torde otvivelaktigt, att under åtgärder för arbetslösa utöva. vara

förändringar inträtt i fråga den allmänna inställde senaste decennierna om

mottagandet offentligt understöd. Arbetslöshet har sålunda ningen gentemot av

kommit betraktas belägenhet, vilken kan motivera ett efter hand att som en

ingripande. I viss mån torde kunna lokalisera tidpunkten samhälleligt man

erkännande arbetslöshetens understödsberättigande natur för ett allmännare av

då direkt förpliktade sig att lämna vissa bitill världskrigets utbrott, staten

bispringande arbetslösa. Arbetslösheten kom att framstå som en drag till av

bäste kunde råka ut, och arbetslöshet såsom motiv olycka, för vilken även den

sidoordnades i viss mån med andra erkända hjälpbehov. för understöd

Även tillbaka den ändrade uppfattningen i arbetslöshetskan föra om man världskrigets utbrott, blev det dock först under massfrågan till tiden för

arbetargrupper bringades i kontakt arbetslösheten åren 1921-4922, som stora

hjälpanordningar och understödstagandet blev relativt vanlig med samhällets en

från dessa år har att räkna med en företeelse. Det torde också vara man

arbetslöshet såsom situation, i vilken individen utbredd uppfattning om en mera stöd. Genom den nödställde vid ett tillfälle äger rätt påkalla samhällets att

har det vid andra liknande tillfällen framerhållit understöd vid arbetslöshet

individen anspråk på hjälp. Känslan av stått naturlig sak för att göra som en

individuell Självhjälp har kommit att minskas genom att ar-

förpliktelse till

betslösheten kommit att framkalla samhälleliga åtgärder.

riktning har bl. bidragit, att samhällets hjälp- Till förskjutning i denna a. en områden undergått kraftig utvidgning. Den nuvaverksamhet på andra en

den allmänna pensionsförsäkringen innerande fattigvårdslagstiftningen samt

gående understödsförpliktelser för olika slag bära :sålunda erkännande av långt

hjälpbehov. Även dessa hjälpbehov i viss mån äro av annan av individuella om

arbetslöshet, ha dessa former hjälp dock jämväl kunart än vad fallet är vid av

Fattigvården har sålunda i vidsträoktare grad nat omfatta arbetslöshetsfall.

deras familjer. Genom pensionsförsäkringen lämtagit arbetslösa och hand om

antal individer, vilket understöd i åtskilliga ekonomiskt stöd åt ett stort nas befria understödstagaren från tvånget att konfall kunnat tillräckligt att vara

kurrera arbetstillfällena. om

Till ledning för bedömandet frågan, huruvida de ökade hjälpresurserna av kommit att i vidare kretsar minska obenägenheten att mottaga hjälp har kommittén tagit kännedom et.t pensionsförsäkringsk-ommittén inhämtat och om av för dess räkning sammanställt material rörande orsakerna till -fattigvårdens , ökning. Såvitt detta kan döma, har den tidigare man av föreställningen om något nedsättande i mottagandet det allmännas hjälp och av mer mer försvunnit, och i och med att, någon gång anlitat hjälpen har vid man man nya anledningar icke underlåtitt ånyo påkalla dylik, varigenom understöden, i synnerhet för den generationen, förlorat sin motbjudande karaktär. Vidare konyngre stateras bl. a., att säsongarbetare i mycket större utsträckning tidinumera än gare söka understöd.

Av det föreliggande fattigvårdsmaterialet, liksom andra kända förhållanav den, synes äga rätt sluta, att åsiktsförskjutning sålunda ifråga man en ägt rum om gränserna för Självhjälp och offentlig hjälp vid arbetslöshet. Den utök-

ning samhällets understödsverksamhet, skett sedan tiden före av som världskriget, har medfört ett stärkande arbetarnas ekonomiska av ställning samt ett minskande den benägenhet till anpassning och rörlighet på, arbetsav marknaden, framkallas nödvändigheten att försörja sig me-d som av egen arbetsinkomst.

FEMTE AVDELNINGEN

ARBETSLÖSHET

ORSAKER TILL MED

SÄRSKILD HÄNSYN TILL FÖRHÅLLANDENA

SVERIGE ÅREN 192091929

KAP. XVIII.

Arbetslöshetens begrepp och former.

utgångspunkt från deti föregående avdelningar framlagda Allmänna Då kommittén med utgångsdiskussion arbetslöshetens orsaker, behöver den materialet övergår till en av punkter. nu de svårigheter, äro förknippade med behandicke utförligt framhålla som

Det kan tillräckligt att erinra att frågan selingen denna fråga. vara om av central plats i den allmänna diskussionen att förkladan länge intagit en men

arbetslöshetens uppkomst trots detta alltjämt äro lika talrika som ringarna av

till och med kan förefalla oklart, vad åsyftas, då skiftande och att det som

frågar efter arbetslöshetens orsaker. man ställningstaganden till arbetslöshetsfrågor måste givetvis Utgångspunkten för

arbetslöshetens sammanhang med övriga företeelser alltid kunskap om vara kunskap kan emellertid icke giva positiva inom samhällslivet. Denna ensam

arbetslöshet/sproblemets behandling. Vill bedöma arbetslösriktlinjer för man

helhet, således också arbetslöshetspolitikens mål och mehetsproblemet i dess

diskussionen vissa omdömen det hela del, föra in i även om ur sammåste man

synpunkt lämpliga eller önskvärda. Vid ställhällets eller vissa gruppers

arbetslöshetsfrågor förbindes därför gärna uppfattningen om ningstaganden i

det ekonomiska livet med subjektiva omdövissa faktiska sammanhang inom

sammanhang böra utnyttjas eller motverkas. Det är naturmen om hur dessa

i tankegången icke alltid hållits isär på ett tillfredsligt, dessa båda led om diskussionen arbetslöshetens orsaker, vilställande sätt och därför även om om gäller arbetslöshetens faktiska sammanhang med övriga ken i och för sig endast

ekonomiska livet, kommit att påverkas socialpolitiska företeelser inom det av

detta ofta kommit att utgå från

och näññâspolitiska åsikter. Man har på sätt

både vad skall förstås med arbetslöshet och om skilda uppfattningar om som

företeelse angives orsak till arbetslösheten. innebörden av att någon som

socialpolitiska och därmed jämställda synpunkter i Då inblandning av en aker ägnad att skapa oklarhet, är diskussionen arbetslöshetens 0 rs är av behandla frågan utan att dylika omdömen införas. det givetvis angeläget att

härmed har kommittén i denna del betänkandet ägnat I överensstämmelse av

sammanhangen i det ekonomisk-a livet hela ;sin uppmärksamhet åt frågan om

dessa. Diskussionen arbetslöshetsprobleoch arbetslöshetens ställning till av

betänkandet utan anläggandet socialpolimet föres sålunda i denna del av av

låter sig endast beskrivning tiska synpunkter och så långt det göra genom en

faktiskt sker vid uppkomsten arbetslöshet. Därigeoch prövning vad som av av möjliga allmängiltiga grund för den fortsatta diskussionen. erhålles bredast nom

Närkommittén i syfte att lämna översikt en av de sakliga förutsättningarna

för diskussion arbetslöshctsproblemet en av upptagit frågan arbetslöshetens om beroende övriga företeelser av inom samhällslivet, har den sökt lösa denna upp-

gift att anknyta framställningen till genom en rad faktorer i det ekonomiska

livet, vilka enligt kommitténs uppfattning i allmänhet kunna antagas inöva flytande på arbetslösheten. Sådana faktorer äro befolkningsrörelse och löne-

utveckling, nationalinkomst och kapitalbildning, utrikeshandel och produk

tionsinriktning, prisernas förändringar, arbetsmarknadens organisation etc., och

framställningen i tredje och fjärde avdelningen kommitténs betänkande av har till uppgift att belysa ett antal dylika faktorer med hjälp material av från det svenska näringslivet. I föreliggande avdelning göres ett försök

att inordna dessa skiftande faktorer under enhetliga synpunkter. Därige-

nom åsyftas dels att sprida klarhet över frågan, vad som kan med menas orsaker till arbetslöshet, dels att finna de olika faktorer, kunna antasom gas ha övat inflytande på arbetslöshetens omfattning vid olika tillfällen, och

att underlätta strävan att avväga deras inbördes betydelse, dels slutligen att

finna lämpliga utgångspunkter för diskussionen av åtgärder, kunna föresom bygga eller motverka arbetslösheten.

De enhetliga Synpunkterna vinnas att arbetslösheten genom betraktas som en företeelse på den marknad eller de marknader, där arbetsavtalen slutas,

där vill använda bild lånad från - om man en handeln med arbetsvaror kraft köpes och säljes. En blir vara icke i sin helhet såld, tillgången on1 vid ett visst pris överstiger efterfrågan vid samma pris. En viss mängd arbetskraft finner icke köpare, v. s. arbetslöshet uppstår, på om samma sätt tillgången på arbetskraft vid viss lön överstiger en efterfrågan. När frå-

gan om arbetslöshetens orsaker betraktas arbetsmarknadsproblem, som ett få

de ovan nämnda ekonomiska faktorerna naturlig en plats betydelsefulla som omständigheter vid förklaringen efterfrågans utbudets av resp. styrka eller

omfattning.

Den i sålunda valda metoden att betrakta arbetslöshetsfrågan ligger i grund

och botten mycket nära det alldagliga betraktel-sesättet.. För detta ter sig arbetslösheten brist på arbetstillfällen, som en v. s. bristande efterfrågan på

arbetskraft. Arbetslöshet sålunda uppkomma, anses då efterfrågan på arbets-

kraft icke är lika stor tillgången, som så att arbetskraften icke isin helhet erhåller sysselsättning. Det populära betraktelsesättet kommer dock ofta att en-

sidigt fästa sig vid enstaka faktorer betydelse av för efterfrågans och stundom

även för utbudets omf-attning, vilka i högre grad fånga uppmärksamheten.

Det gives sålunda tillfällen, då mängden utbjuden av arbetskraft träder i för-

grunden, det vanliga är, både mängden men att tillgänglig arbetskraft och de

arbetsvillkor, krävas, givna. som anses vara Man går ut från dem relasom tivt fasta och oföränderliga storheter, och uppmärksamheten inriktas på mäng-

den arbetstillfällen, frågar av v. s. man sig vilka de faktorer föroräro, som

saka växlingar i efterfrågan på arbetskraft. Till detta allmänt kända sätt

att betrakta arbetslösheten behöver alltså endast man foga erinran att en om utbudet arbetskraft vari då inbegripes både av -- mängden tillgänglig arbets-

kraft och de villkor, till vilka denna utbjudes principiellt kräver be- - samma aktande efterfrågan, för att den här tillämpade undersökningsmetoden skall som klar. vara Detta sätt att behandla frågan bygger emellertid på vissa förutsättningar

och medför vissa konsekvenser, icke stå det dagliga livets uppfattningar som lika nära. Detta gäller kanske främst innebörden ordet arbetslös. Det allav männa språkbruket är vacklande, och den giver åt uttrycket mycket ene en vidare innebörd än den andre. Man är icke arbetslös bara därför, att man icke

arbetar. Man skall söka arbete och icke kunna få något, säga de flesta, an-

är icke arbetslös. Man skall icke ställa några orimliga villkor, heter nars man det ofta. Man skall taga det arbete kan få, skall nöja sig med även man man skälig lön eller den vanliga lönen, är själv skuld till sin arbetsen annars man löshet, den är icke oförvållad, och då är det egentligen oriktigt att tala om

arbetslöshet. Ibland tycks tveka att kalla arbetslös, man 0. m. en person fastän han uppenbarligen förgäves söker arbete. Har han nämligen andra

existensmedel, faller han enligt mångas mening utanför kretsen verkligt av arbetslösa. Allt detta vittnar endast det välkända förhållandet., att arbetsom löshetsfrågan till sitt är ett praktiskt problem, och att uppmärksamursprung heten varit inriktad dels på de sociala skadeverkningarna, dels på frågan om

vilka arbetslösa, skola förtjänta hjälp från enskilda eller samsom anses av hället. Då arbetslösheten beskrives företeelse på arbetsmarknaden och som som en betingad att efterfrågan på arbetskraft icke är lika stor utbudet, följer av som därav, sociala eller moraliska synpunkter de nämnda icke tagas i att som ovan bruk för att draga någon gräns mellan viss del dem äro utan arbete en av som och övriga. Ordet arbetslöshet får istället den allra vidaste innebörd. Man

torde kortast kunna uttrycka saken så, att fr å b t k d e s n a r s m a r n a n synpunkt och arbetslös, icke kan erh ålär var en som la arbete på sådana villkor, han själv vill godsom taga. Då betraktar arbetslösheten företeelse på arbetsmarknaman som en den, undgå sålund-a att i prövningen arbetslöshetens faktiska förutman av sättningar ilndraga värdeomdömen, vilka, tidigare i detta kapitel framsom

hållits, upphäva resultatens allmängiltighet. Detta får givetvis icke tolkas så,

att de sociala eller moraliska Synpunkterna skulle sakna värde. anses

Med karakteriserade utgångspunkt får uppenbarligen bland de Metodens för- Ovan man arbetslösa med vissa i det dagliga livet sällan eller aldrig räknas hållande till grupper, som överhuvud icke uppträda på arbets- gängse föredit. Visserligen utesluter man dem, som icke för ställningar om marknaden, därför att de äro arbetsovilliga eller därför att de ex. arbetslössin utkomst sig beroende arbete. Men det kan alltid sägas, att ovillig- heten. anse av het att söka arbete är något relativt och att, endast de erbjudna villkoren om gjordes tillräckligt lockande, även de båda nämnda kategorierna i viss utsträckning skulle uppträda på arbetsmarknaden. I den mån detta är fallet,

torde också arbetsmarknadssynpunkt få räkna dem arbetslösa. man ur som Om det kan förefalla opraktiskt eller stötande att sålunda beteckna persoarbetslösa, vilka skulle kunna förmås att arbeta endast genom löner ner som och arbetsvillkor högt över de vanliga, så är i alla händelser denna olägenhet

avgjort mindre, än den man skulle utsätta sig för, sökte skilja ut om man arbetssökande med uppenbart orimliga anspråk. Gränsen för det rimliga dra-

ges .av människor olika, och någon verklig hjälp får icke att man genom anknyta resonemanget till avtalsenliga löner, den vanliga marknadslönen eller

dylikt. Även dessa löner äro föremål för delade meningar i fråga skäligom het. Den vanliga marknadslönen är ofta svår att konstatera. Om i arbetsman lönernas höjd söker orsak till arbetslöshet, saknar det betydelse, löneen om höjden bestämmes avtal eller individuella anspråk genom genom o. s. v. Av skäl får även bortse från den skillnad, brukar uttryckas samma man som i orden oförvållad och självförvållad arbetslöshet. Då den arbetslöse själv

avgör, vilka arbetsvillkor han finner godtagbara, kan det naturligtvis i enskilda fall påstås, att han själv vållat sin arbetslöshet; hade han sänkt sina

anspråk, skulle han kunnat erhålla arbete. Utgår från att arbetstillfälman lenas mängd alltid är obegränsad och att arbetslöshet överhuvud taget aldrig

behövde uppkomma, de arbetssökande ville godtaga vilka arbetsvillkor om som helst, skulle all arbetslöshet kunna kallas självförvållad. Det blir o. m. under dessa omständigheter återigen omöjligt att draga någon gräns mel-

lan den oförvållade och den självförvållade arbetslösheten, utan att binman der sig vid en socialpolitiskt betingad, icke allmängiltig föreställning rimom liga anställningsvillkor.

Om den kommittén valda utgångspunkten sålunda i vissa hänseenden av leder till relativt vidsträckt tolkning begreppet arbetslöshet, kan det å en av andra sidan se ut, vissa fall brist på arbete bleve uteslutna, fastsom om av än gängse uppfattning icke torde obenägen att föra dem in under rubrivara ken arbetslöshet. Det gäller de självständigt för räkning arbetande, egen vilka synas falla utanför arbetsmarknaden, sadan den vanligen uppfattas,

eftersom de icke söka arbete hos någon företagare. Den populära uppfatt-

ningen om en arbetsmarknad torde nämligen knuten vid föreställninvara gen om lönarbetare utan produktionsmedel, söka sysselsättning hos egna som arbetsgivare utrustade med sådana. Och den självständige företagaren, vare sig han tillverkar eller tillhandahåller tjänster, därför icke söka varor anses arbete på arbetsmarknaden. Trots detta är det dock uppenbart, att hanten verkare, icke har beställningar, chaufför, förgäves som nog av en som väntar på. kömingar, eller läkare, väntar på patienter, befinna sig i läge, en som ett som väsentligen överensstämmer med den arbetslöse lönarbetarens. Detsamma

kan sägas jordbrukare, någon del året icke finner lönande sysselom en som av sättning hemma på, gården. Likheten med den säsongarbetslöse lönarbetaren

är påtaglig. Det är emellertid icke nödvändigt att tolka den givna beovan skrivningen på är arbetslös på sådant sätt, att liknande de vem som grupper, nu nämnda, uteslutas. I den mån de äro villiga att vid brist på arbete för egen räkning taga arbete hos andra, höra också de omedelbart till arbetsmarkna-

den. Och även denna förutsättning icke skulle fylld, deras arbete om vara är med att tillhandahålla eller tjänster direkt åt kunder, förmedling varor utan lönebetalande företagare, tillgängligt för den undersökningsmetod, av en som utgår från efterfrågan och utbud på arbetsmarknaden. Då emellertid vår kun-

skap om denna arbetslöshet bland självständigt arbetande ojämtyvärr är förligt bristfällig än lönarbetarnas, måste framställningen till mera om övervägande del komma att bygga på uppgifter angående arbetslösheten som en massföreteelse inom lönarbetarklassen. Som det ju är denna dess karaktär, vil-

ken gjort arbetslösheten till ett betydelsefullt praktiskt problem, det också är naturligt, att undersökningen närmast anknytes till förhållandena arbetspå en marknad, där lönarbetare, utbjuda arbetskraft, och företagare, efterfråsom som ga den, mötas. Det är frågan hur arbetslöshet uppstår under dlessa, för vårt om samhälle karakteristiska betingelser, får utgöra den praktiskt viktigasom anses

sidan problemet arbetslöshetens orsaker. Men det saknar icke betydelse ste av om att i anslutning till de nämnda formerna arbetslöshet bland självstännyss av digt arbetande erinra sig, att arbetslöshet endast är den extrema formen av för-

sörjningssvårigheter överhuvud. Både den norrländska bonden, som icke om får skogsarbete vinter, och hemmadottern, är onödig för det husliga en om som arbetet, kan naturligtvis säga, att de icke behöva sakna sysselsättning, att man både på gården och i hemmet alltid något nyttigt arbete finnes att utföra. Men

denna nytta så liten, att arbetet icke förefaller lönande och i alla hänom är delser på intet sätt räcker till livsupp-ehälle, har uppenbarligen icke komman mit ifrån sig försörjningsfrågan eller frågan effektiv användning vare om en den mänskliga arbetskraften, alltså de praktiskt viktigaste sidorna av arbetsav löshetsproblemet, fastän kan påstå, att någon bokstavlig sysslolöshet icke man förekommer. Även i punkt är det skål att inledningsvis söka klargöra den här en annan tillämpade undersökningsmetoden i förhållande till allmänt gängse föreställ-

ningar. Man är att tala olika slag arbetslöshet såsom s ä s 0 n g a rvan om av betslöshet, konjunkturarbetslöshet och o-msättnings-

b t l ö h Ofta talar även ett slag arbetslöshet, vars ina r e s s e man om av nebörd obestämd, den permanenta arbetslösheten. synes vara mera Den likställes stundom med arbetslöshet på grund av för en h ö b t l ö Och under å.r har ytterligare ett speciellt g a a r e s n e r. senare slag arbetslöshet spelat framträdande roll i diskussion-en, nämligen r aav en tionaliseringsarbetslösheten. Listan kunde göras mycket läng-

En mängd särskilda omständigheter framkalla arbetslöshet på olika re. synas håll och vid olika tider. En mild vinter ökar arbetslösheten i någon del lanav det, och hård vinter ökar den i Ibland talas arbetslöshet en en annan. om en därför att lönerna äro så splittrade eller därför att tillströmningen till vissa

yrken hämmats organisationsväsendet o. v. Om dessa allmänt föregenom s. kommande uppdelningar icke kommittén tagits till utgångspunkt vid den fölav jande fram-ställningen, beror detta väsentligen på tvenne skäl. Vid försöken att

finna ett överskådligt sammanhang i det komplex problem, kallas arav som betslöshetens orsaker, har för det första icke ansett lämpligt eller möjligt man att utgå ifrån uppdelning arbetslösheten i rad olika arter, där grunen av en derna för indelningen äro växlande och delvis korsa varandra. För det andra

har det förefallit önskvärt att redan från början tydligt framhålla, att den

faktiskt existerande arbetslösheten enhetlig företeelse i den meningen, att är en man icke i praktiken kan dela den så, att någon del den verkligen kan upp av sägas den arten och någon del den andra. Den vara av ena annan vara av flyttar från arbetsplats under lågkonjunktur, har svårare att finna som en en nytt arbete, än fallet skulle varit under högkonjunktur. Det är omöjligt att

säga, hur mycket arbetslöshetstiden skall tillskrivas flyttningen och av som hur mycket konjunkturen. De olika arterna kunna i ett fall som detta endast

i tanken åtskiljas.

Dessa påpekanden måste hållas i minnet, då det gäller de vanliga förex. söken att eliminera säsongarbetslösheten för att därigenom få fram andra. ur synpunkter jämförbara siffror för arbetslösheten. På grund av säsongmera variationernas regelbundna karaktär eliminering deras inflytande båär en av de möjlig ooh teoretiskt tillåtlig, den utgör ic k beräkning hur men e en av stor del arbetslösheten orsakats säsongväxlingarna. Som senare av som av skall visas, hindrar emellertid icke detta, att rent kvantitativa ä n d ri n ga r

iarbetslöshetens omfattning kunna sättas i samband med konjunktur, säsong,

tillfälliga störningar etc. Den populära uppdelningen arbetslösheten i olika av arter har också övat inflytande på materialets anordning och gången beav handlingen i det följande.

Arbetslös- Då såsom skett, arbetslös betecknar söker arbete man, ovan som envar, som hetens alloch icke kan erhålla det på villkor, han vill godtaga, har redan männa be- som man antingclur. tytt, att dessa av den enskilde uppställda villkor kunna betydelse för vara av hans möjligheter att finna arbete. Om bland dessa villkor ingår, ex. att arbetet skall att tillgå på den plats, där den arbetssökande bosatt, blir han vara är kanske utan arbete. Hade han varit villig att flytta till annan ort, är det möjligt, att arbetstillfällen stått till buds. Detsamma kan sägas om arbetssökande inom ett visst yrke. Kan han och vill han arbete inom taga även annat yrke, är det under vissa omständigheter möjligt, att de för honom tillgängliga

arbetstillfällena bli ökade. Synpunkten kan tillämpas på den viktiäven gaste ingrediensen i arbetsvillkoren, arbetslönen. I ett givet ögonblick kan den

arbetssökande att höja sina löneanspråk förminska sina utsikter få genom att sysselsättning. Att sänka dessa anspråk kan ett sätt att öka de möjliga vara arbetstillfällenas antal. Man tillämpar sålunda här på arbetskraften samma resonemang, som bruka föras de utbjudna på varumarknad. En om varorna en sänkning priset på den utbjudna leder under vissa givna förhållanden av varan till en ökning de sålda kvantiteterna, höjning priset till mindre av en av att blir sålt. Förutsättningen är, att köparnas efterfrågan sig uttryck tager på det viset, att de äro villiga att köpa allteftersom priserna bli lä.gre, eller mera, m. a. 0. att efterfrågan äger viss ri k ä l i h en p s n s g e Härvid förbises icke, att på stora områden har räkna med avtalsman att enliga löner eller för olika arbeten vanliga löner, flertalet som arbetare och arbetsgivare utgå ifrån. För den enskilde arbetaren föreligger alltså inom

stora och viktiga delar näringslivet i regel icke det antydda av ovan spörsmålet, han att sänka sina löneanspråk skulle kunna öka arbetstillom genom fällenas antal. Detta minskar emellertid icke det förda nyss resonemangets giltighet. Man utgår ifrån, att praktiskt taget all den tillgängliga arbets-

kraften utbjudes till ett visst pris, och sedan beror det på styrkan hos

efterfrågan, huru mycket arbetskraft vid detta pris blir sysselsatt, som v. s. hur många arbetare till denna lön erhålla arbete. Det kan hända som att alla, som äro villiga att arbeta för denna lön, bli efterfrågade, det kan hända

att antalet arbetssökande är större än antalet efterfrågade arbetare, och möj-

ligheten föreligger också, att efterfrågan vid denna givna lön kan vara större än utbudet. Iden utsträckning fasta för arbetslönen gällande, konnormer äro centreras prisuppgörelserna till de tidpunkter, då löneförhandlingar pågå mel-

lan fackliga sammanslutningar arbetare och företagare, eller överlåtas de av till avgörande åt den mångfald inflytelser, taga sig uttryck i vad av som som kallas den sedvanliga marknadslönen. Slutligen bör i detta sammanhang erin-

ras om att förändringar kunna inträda i det ela tiva utbudspriset på r arbetskraft oberoende löneuppgörelser rubbningar av etc. genom i förhållandet mellan olika priser.

Att den enskilde arbetaren har ett utbudspris på sin arbetskraft, som överstiger efterfrågepriset, eller att vid viss lönenivå ett överskott på arbetsen sökande föreligger, kan givetvis sammanfattande betecknas så, de k att e o n 0miska förhållandena framkallat avvikelse, dien en

vergens mellan tillgång och efterfrågan på arbetskra ft. En sådan divergens skulle också föreligga, efterfrågepriset om på arbetskraft skulle överstiga den enskilde arbetarens utbudspris eller det om vid en viss lönenivå förelåge överflöd på arbetstillfällen. Sådant förekommer tidvis på begränsade områden. Men erfarenhetsmässigt är arbetslösheten i våra moderna samhällen ständig företeelse, och intresset i denna en framställning är givetvis inriktat på den divergens, som består däri, att tillgången på arbetskraft är större än efterfrågan. Det är i denna betydelse, uttrycket divergens genomgående kommer till användning i det följande. Om arbetslösheten har sin grund i dylik divergens mellan utbud och efteren frågan på arbetskraft, så gäller detta givetvis all arbetslöshet, icke bara ett särskilt slag. Därav följer omedelbart, att man icke kan tala om ett särskilt slag arbetslöshet framkallad för höga arbetslöner. av av Det behöver icke framhållas, att anförda sätt att uttrycka saken icke nyss utgör någon förklaring av arbetslöshetens uppkomst eller omfattning utöver den, ligger redan i den valda definitionen. "Om viss mängd vara, som en av en utbjudes på marknaden, blir osåld, så innebär detta., att tillgången varit som större än efterfrågan, v. s. att en divergens förelegat mellan dem. Ett konstaterande detta faktum kan ju kallas att förklara, varför icke alltsamav blev sålt, den frågar efter orsakerna till den inträdda situatiomans men som syftar i regel till något annat och än att få själva sakförhållandet nen, mera omskrivet i ett slags tekniska termer, även om därigenom en klarare uppfattning vinnes av problemets innebörd.

När arbetslösheten framstår betingad divergensen mellan tillgång som av och efterfrågan på arbetskraft, medför detta, att den närmaste uppgiften vid en prövning arbetslöshetens orsaker blir att undersöka de faktorer i samav hällslivet, som öva. ett bestämmande inflytande på denna tillgång och denna efterfrågan. Att divergensen dem emellan ökas, betyder att arbetslösheten stiger, och tvärtom. I den mån klarhet vinnes över de faktorer, föranleda som växlingar i denna divergens, har givetvis också erhållit ett grepp om orsaman kerna till arbetslöshetens växlande omfattning. Ett exempel visar bäst vad -

detta i praktiken bety-der. Synnerligen kraftiga växlingar i arbetslöshetens

omfattning kan bekant iakttaga under period högkonjunktur man som en av med därpå följande kris och lågkonjunktur. För att använda här tillämpade uttryckssätt, har divergensen under högkonjunkturen väsentligen minskats, under lågkonjunkturen kraftigt ökats. Då det påtagligt, att högkonsynes junkturen uppvisar stark stegring efterfrågan på arbetskraft och krien av häftig minskning, det åtminstone i första hand vara natursen en synes ligt att undersöka de omständigheter, giva upphov till sådana starka som växlingar i efterfrågan på arbetskraft. Allt kan bidraga till förklasom ringen att företagsamheten snabbt stegras under vissa tider, att den av gamla pr-oduktionsapparaten bättre utnyttjas, redan existerande företag utvideller grundas ökar sålunda vår kunskap orsakerna till att gas nya 0. s. v., om arbetslösheten minskas. Och allt förklarar den därpå följande krisen och som 27-301399

depressionen, vilka medföra hastig sammandragning företagarverksamen av heten, ökar vår kunskap orsakerna till den därvid framträdande konjunkom turarbetslösheten. Både de faktorer, bestämma efterfrågan på arbetskraft, och de som som bestämma utbudet, äro givetvis i regel underkastade ständiga förändringar. Vad resultatet blir arbetslöshetssynpunkt, beroende på hur de olika förur ändringarna motväga varandra. Övergången till mindre arbetskrävande en teknik på ett område kan sålunda inträda samtidigt med ökad efterfrågan på en varor, vilkas framställning kräver ett relativt omfattande ianspråktagande av arbetskraft, så att efterfrågan på arbetskraft förblir konstant på marknaden i dess helhet. Detsamma gäller utbudet; ökning befolkningen i de arbetsen av föra åldrarna kan motverkas att den -del de arbetsföra, uppträda på av av som arbetsmarknaden, minskas höjning skolåldern. I de fall, ex. genom en av då. förändringarna på detta sätt taga ut varandra både på efterfrågesidan och på utbudssidan, blir förhållandet mellan de båda sidorna tydligen oförändrat, divergensen densamma, och såtillvida har ingenting ändrats i arbetslöshetssituationen. Arbetslöshetens omfattning behöver dock icke ha för-

ändrats, ens när som i nyss anförda., från konjunkturutvecklingen hämta- -de exempel efterfrågan icke längre är densamma förr. Om nämsom ligen även utbudet undergått förändringar den art och omfattning, att dess av utveckling med hänsyn till pris och kvantitet kunde kallas parallell med efterfrågans, är divergensen oförändrad. De delvis komplicerade förlopp, vilkas

resultat sammanfattande betecknats som en parallell utveckling, skola här endast belysas med ett exempel. För utförligare behandling hänvisas till par en nedanstående not samt till framställningen i den till detta betänkande fogade Bilaga 1 angående orsaker till arbetslöshet

1 Så länge det är fråga om förändringar i de vid ett givet pris efterfrågade eller utbjudna kvantiteterna arbetskraft, betyder parallellitet, att efterfrågan och utbud stiga tillsammans eller sjunka tillsammans. Men denna bokstavliga parallellitet gäller icke, då. priset eller lönen kommer med i spelet. Om en företagare har känningav minskad efterfrågan på sina varor och därför minskar sin efterfrågan på arbetskraft, kan detta taga sig uttryck i att han ställer sina arbetare i valet mellan sänkta löner eller inskränkning i arbetsstyrkan. Om arbetarna godtaga lönesänkningen för att undvika avskedanden och arbetslöshet, blir det ett exempel på att utbudet förändras parallellt med efterfrågan. Men utbudet arbetskraft av har icke blivit mindre eller svagare i takt med efterfrågan. Endast utbudrspriset, v. s. den begärda lönen, har sjunkit tillsammans med efterfrågepriset, v. s. den erbjudna lönen. Hela detta sätt att beskriva förhållandena bygger på att det icke bara är de utbjudna kvantiteterna utan också dess pris, på av e.n vara som marknaden avgör, hur mycket som skall bli osålt. Då. det heter, att efterfrågan har en viss styrka, betyder det just, att en viss kvantitet köpes till ett visst pris. Om denna kvantitet skulle bli köpt först vid ett lägre pris, skulle det innebära efteren svagare frågan, och om den köptes vid ett högre pris, detta lika med starkare eftervore en frågan. Om en förändring giver till resultat, att på arbetsmarknaden både lönen blivit -högre och antalet sysselsatta stigit, måste efterfrågan ha utvecklats så, att båda förändringarna kompenserats. Skulle ökningen de sysselsatta innebära minskning av en av antalet arbetslösa, vore detta ett exempel på, att divergensen mellan tillgång och efterfrågan blivit mindre än förut. Vid oförändrad arbetslöshet skulle stegringen i efterfrågan endast ha räckt till för att kompensera den högre lönen och den ökade tillgången på arbetskraft. Divergensen vore oförändrad och utvecklingen hade förlupit parallellt. Villkoren för en oförändrad divergens skulle alltså vara, att utvecklingen varit parallell såväl med hänsyn till priset som till kvantiteten. Denna förutsättning kan i anslutning till framställningen -i Bil. 1 även uttryckas så, att efterfrågepriset på den sista delen av den ut-

Det antages stundom, att vid vissa tider och i vissa länder ex. Sverige tillströmning arbetskraft under högkonjunkturer ägt från jord- - en av rum bruket till industrien och möjliggjort den snabba utvidgningen produktioav samt att jordbruket därefter under lågkonjunkturer varit i stånd att uppnen, den arbetskraft, industrien icke längre haft bruk för. I den mån suga som detta varit fallet industrien lett till bibehållandet i en utsträckning, som inom lön och förhindrat uppkomst arbetslöshet, måste vid de olika tidav samma av punkterna ha utbjudits kvantitet arbetskraft lika stor som den, vilken efteren frågats. Med bild hämtad från ett annat område skulle kunna tala en man parallell utveckling mellan utbud och efterfrågan med hänsyn till kvanom en titeten arbetskraft. I regel förändras dock såväl priset på arbetskraft som kvantiteten. Skulle i detta fall tala parallell utveckling, måste man om en tydligen kräva, både att den utbjudna kvantiteten arbetskraft denman vore samma som den efterfrågade kvantiteten och att dess utbudspris sammanfölle med det pris, till vilket den efterfrågade mängden arbetskraft erbjudes anställ-

ning. Att utbud och efterfrågan utvecklats l l l l t är sålunda endast p a r a e ett kortare sätt att beskriva det förhållandet, att l ti o m e l l a n r e a n e n utbuds- och efterfrågepriset på viss mängd arbetsen kraft, mellan den utbjudna och efterfrågade kvanresp. titeten arbetskraft vid ett visst pris icke förändrats. Det är i denna mening, uttrycket här kommer till användning. Betydelsen ur arbetslöshetssynpunkt att utvecklingen kan betecknas parallell, är påav som taglig. Så länge den är detta, förändras icke den tidigare i detta kapitel be-

skrivna divergensen mellan utbud och efterfrågan och därav följer även, att arbetslöshetens omfattning förblir densamma.

Kravet på att tillgång och efterfrågan på arbetskraft skola utvecklas pa-

rallellt, för att arbetslösheten skall oförändrad, medför, att en undersökvara ning de divergensbetingande faktorerna är påkallad, även då ingen förändav ring i arbetslöshetens omfattning inträtt. Om nämligen utgår från att man dessa faktorer ständigt undergå förändringar, föreligger alltid spörsmålet, hur

dessa ändringar motvägt varandra.

Om förändring antingen efterfrågan eller utbudet på arbetskraft Arbetslösen av av fortgår kontinuerligt under längre tid liknande hetens allen utan att motvägas av en remänna nivå.. gelbunden förskjutning verkande i riktning, bör varaktig förändannan en ring inträda i arbetslöshetens omfattning. Utvecklingen domineras under

någon tid áv förhållanden, som äro ägnade att antingen stegra eller förminska

divergensen mellan utbud och efterfrågan. Arbetslöshetens minimigräns blir under dessa omständigheter högre eller lägre, skulle ha varit fallet. än som annars

Exempel erbjuda tider stark folkökning utan motsvarande utveckling av av näringslivet eller uppdämning förut pågående, kontinuerlig emigraav av en tion. Man har också gärna pekat på de förhållanden, skapas längre som av en tids prisstegring eller prisfall. I förra fallet produktionskostnaderna synas

ständigt sjunka i förhållande till de väntade försäljningspriserna, och företag-

samheten uppmuntras. I fallet hålles företagsamheten tillbaka. Det är senare möjligt, at: haft i tankarna dylika orsaker framkallad, under en man en av

bjudna mängden arbetskraft det marginella efterfrågepriset måste komma att motsvara utöudspriset för denna. Vore tillgângens kvantitativa omfattning beroende av utbudsprisets höjd och priset dessutom rörligt, skulle givetvis en ömsesidig anpassning ske, tills jämvikt inträdde.

längre tid bestående ökning i arbetslösheten, då sökt urskilja ett. speciellt man slag arbetslöshet, givit namnet permanent. av som man Samma förhållanden, giva upphov till dylik permanent arbetslössom en het, framkalla även förskjutning i vad kunde kallas b t slö h en som a r e s et e n s a l l m ä n n a i således det genomsnitt, kring vilket arbetslösheten n v under en viss tid varierar. En höjning denna nivå och ökning den av en av permanenta arbetslösheten äro givetvis identiska företeelser, karakteriserade

ur olika synpunkter. Då nivåförskjutningen bättre angiver förändringens verk-

liga innebörd och icke i utsträckning permanent arbetslöshet insamma som bjuder till missförstånd, kommer denna term icke att användas i följansenare de framställning.

Innebörden diskuterade företeelse betraktad förskjutning av nu som en av arbetslöshetsnivån fordrar ytterligare precisering. Bakom termen nivåförskjut-

ning ligger tydligen tanken, att jämför arbetslöshetens genomsnitt under man jämförliga perioder. För att detta skall möjligt, förutsättes, de vara att ex. under kortare tidsperioder uppträdande variationerna i arbetslösheten förete en viss regelbundenhet och att de perioder, från vilka utgår vid jämförelsen, man omfatta hela den serie variationer, regelbundet eller motsvaransom upprepas, de delar denna serie. De tidsavsnitt och den regelbundenhet, på vilka av man härvid närmast tänker, är givetvis konjunkturcykeln med dess svängning mel-

lan hausse och baisse. För att en höjning i arbetslöshetens nivå skall uppkomma, fordras därför, att divergensstegrande förändring sig gällande en gör under en hel konjunkturperiod eller att serie förändringar öka arbetslösen heten under såväl hög- lågkonjunkturen. Skulle däremot endast något som enstaka år lyftas upp på högre nivå, saknas tydligen anledning att tala en om en nivåförskjutning. Det gäller då endast t ä f ö ä den em p o r r r n rin g, även om denna skulle öka arbetslöshetsmedeltalet för hela konjunktur-

cykeln. Någon teoretisk skillnad mellan dessa temporära förändringar och dem,

som bestämma arbetslöshetens allmänna nivå, finnes givetvis icke. Gränsen

är, som ovan påpekats, godtyckligt vald med hänsyn till förskjutningarom na lyfta en konjunkturcykel i dess helhet eller endast smärre delar denna. av Ur praktisk synpunkt äger dock uppdelningen värde, och den kommer därför

till i den följande grupperingen materialet. synes av Bland de temporära variationerna intager i viss mån särställen grupp en ning. Inom vissa delar det svenska näringslivet är framgår av man, som av framställningen i kap. XV, i hög grad beroende årstidernas växlingar. Unav der högsäsongen stegras efterfrågan på arbete för att under den verksamur hetsgrenens synpunkt döda tiden året krympa I den mån utbudet av samman. icke kan följa dessa variationer, uppträder säsongarbetslöshet, vilken gi-

vetvis kommer att äga stark koncentration till vissa yrken och orter och en således icke behöver bevisa, att någon divergens mellan tillgång och efterfrågan

skulle föreligga inom näringslivet i dess helhet. Den aktualiserar sålunda frå-

gan om förhållandet mellan olika delmarknadem och området i dess helhet

samt om möjligheterna att överflyttning arbetskraften från ort genom en av en till en annan eller från ett yrke till ett annat minska arbetslösheten. Man

kommer alltså in på det ständigt brukade, mycket svårbestämbara bemen greppet omsättningsarbetslöshet.

En delmarknad är ett relativt begrepp. I förhållande till hela världen är Omsättett enskilt land, Sverige, delmarknad. Å andra sidan kan tala ningsarbetsex. en man lösheten. om en särskild yrkesspecialitet eller m. ett särskilt företag såsom delmark- 0. nader. Inom varje sådan marknad kan uppstå en divergens mellan efterfrågan och tillgång på arbetskraft och därmed en arbetslöshet i den allmänna, förut skildrade betydelsen. Men samtidigt med att arbetare mister sitt arbete om en på sådan delmarknad, ett annat godtagbart arbetstillfälle står honom till en buds på en annan delmarknad, kan läget beskrivas så, att någon verklig divergens icke föreligger på båda dessa marknader tillsammans. Det är icke gång nödvändigt, att arbetslöshet i bokstavlig bemärkelse uppstår. Överen flyttningen från det gamla arbetstillfället till det nya kan försiggå så snabbt, a.tt den icke upptager någon del den vanliga arbetstiden. Å andra sidan av kunna hinder olika slag sig mot omflyttningen. Den försiggår mer av resa eller mindre långsamt, och arbetslöshet uppstår, icke är förbunden med en som divergens mellan utbud och efterfrågan inom marknaden i dess helhet och en som det därför kan vara önskvärt att beteckna med ett särskilt namn. Termen 0 m ä t t n i g rb e t s l ö s h e t synes lämplig för att karakterisera denna s n s a arbetslöshet, uppkommer vid anpassningen efter divergenser inom ett omsom råde, för vilket, helhet betraktat, dessa divergenser uppväga varandra. som Termen kommer sålunda till användning icke för att beteckna någon särskild art arbetslöshet utan endast för att karakterisera på vanligt sätt diverav en gensbetingad arbetslöshet med hänsyn till möjligheten att häva den genom en överflyttning arbetskraften till andra delar området. I den mån detta av av är fallet, kan med denna utgångspunkt sägas, att arbetslöshetens omfattning bestämmas av den tid omflyttningen kräver. Enklast framträder denna omsättningsarbetslöshet, då det ena företaget minskar sin efterfrågan på arbetskraft, samtidigt med att ett annat ökar den, då hel näringsgren eller viss ort icke längre kan bereda arbete i samma en en utsträckning förut, medan andra näringsgrenar och andra orter expandera. som Men även förändringar i efterfrågan, ha en mera allmän karaktär och göra som sig gällande på hela området i fråga, kunna medföra omsättningsarbetslöshet. Om de nämligen drabba skilda områden med olika styrka, kan arbetslöshetens omfattning minskas överflyttning arbetskraften till områden med genom av bättre tillgång på arbetstillfällen. Under allmän depression med ringa frien villig avgång ett stort antal avskedanden torde dock de möjligheter till men utjämning mellan olika delmarknader, kunna föreligga, endast lången som samt komma att utnyttjas, både på grund de ökade svårigheterna att finna av de möjliga arbetstillfällena och till följd den ringa lockelsen att flytta från av delmarknad med stor arbetslöshet till delmarknad med mindre, liken en men väl påtaglig arbetslöshet. Flyttningstidens längd kommer därför i detta fall att ökas. Under allmänt god konjunktur blir förhållandet ett annat. en mera De smärre divergenser, då kunna uppstå inom enstaka delmarknader, uppsom

vägas sannolikt i regel ökad efterfrågan på andra håll. Arbetslöshetsfallen av komma därför att till väsentlig del omsättningsnatur. Samtidigt en vara av kommer emellertid flyttningstiden med säkerhet att kunna förkortas. Fattad i denna betydelse kan omsättningsarbetslösheten för tanken hållas isär från arbetslöshet, diskussionen belyser ytterligare de svårigheter, annan men som skulle möta varje försök att i praktiken uppdela de faktiskt arbetslösa på olika slag arbetslöshet. Även i varje enskilt fall kände orsaken av om man till att den arbetslöse lämnat sitt arbete, och kunde inrangera denna om man under någon de vanliga rubrikerna, skulle därför icke veta något av man om anledningarna till arbetslöshetstidens längd. Men det mått, vi äga på arbetslöshetens omfattning, påverkas i lika mån den frekvens, vilken arbetslöshetsav fallen uppvisat, antalet arbetare, vilka under viss tidsperiod drabv. s. en bats av arbetslöshet, arbetslöshetens individuella omfattning, som av v. s. den tid, under vilken var och varit arbetslös. en

Vid sidan det inflytande arbetslöshetens

lâenüindivi-

av på omfattning, som utövas av di-

.b,Z§,,-,Z,,Z{S

vergenser på enstaka delmarknader eller inom landet i dess helhet, måste man risken även räkna med den faktor, som kan kallas b t in d i vi d l l a r e a r e n s u e a a b e t s l ö h t ri s k. Därmed då den för den enskilde arbetaren på r s e s avses grund vissa personliga förhållanden såsom lägre yrkesskicklighet, mindre av allmän duglighet eller fysisk uthållighet etc. specifika risken, att de villkor, till vilka han utbjuder sitt arbete, icke motsvaras av en efterfrågan på villkor de tjänster, han kan lämna. Även arbetssamma av om lösheten i genomsnitt skulle ringa, kan arbetare med hög såvara en dan personlig risk få gå arbetslös avsevärda tider, därför att i allmänhet de arbetare i första hand bli arbetslösa, vilkas utbudsvillkor äro särskilt höga i förhållande till arbetsgivarnas värdering deras tjänster. Arbetslösav heten tenderar under sådana förhållanden att koncentreras på vissa arbetare, och på grund de skadliga verkningarna lång tids arbetslöshet kan av av en dessa arbetares personliga arbetslöshetsrisk lätt komma att stiga. Undersökningar giva vid handen, att de vilkas arbetslöshetsrisk är grupper, störst, äro dels de äldre arbetarna och de i något avseende fysiskt svaga, dels den mindre yrkeskunxiiga arbetskraften, dels slutligen k. arbetsovilliga yngre s. eller psykiskt belastade. Av betydelse bli dessa förhållanden främst när det gäller praktiska åtgärder för arbetslöshetens bekämpande. Ur den för detta kapitel och utredningen i dess helhet grundläggande synpunkten föreligga här individuella särfall bristande anpassning mellan utbud och efterfrågan., av en Till de behandlade divergensbetingande momenten få därför även läggas ovan förändringar i arbetarstammens sammansättning med hänsyn till arbetslöshetsrisken.

Ett syfte med den efterföljande framställningen har varit att i överskådlig form och under enhetliga synpunkter framlägga det konkreta, till största delen statistiska materialet rörande arbetslösheten och de faktorer, som kunna antagas påverka denna. Detta material från vårt eget land är i olika avseen-

den bräckligt. De två första avdelningarna detta betänkande, syssla av som med arbetslöshetens omfattning vid olika tidpunkter, ha tydligt visat, hur svårt det är, även när siffror föreligga, att göra jämförelser mellan skilda perioder, tiden före kriget och det gångna årtion-det. Detsamma gäller i det ex. stora hela de uppgifter, belysa näringslivets utveckling i övrigt. Även som när tillfredsställande material kan erhållas från tidigare år, utgör kriget och den därpå följande krisen ett brott i utvecklingen, medför, att alla jämsom förelser måste göras med största försiktighet. Den främsta uppgiften för denna avdelning kommitténs betänkande är av emellertid att med utgångspunkt i detta material närmare skildra orsakerna till

arbetslösheten i Sverige med särskild hänsyn till tiden 1920-1929. Kommittén har därvid icke ansett sig behöva taga ställning till tvistefrågorna ,angående den bety-delse, i ett strängare vetenskapligt resonemang kan givas som uttrycket orsak. Den har utgått ifrån det allmänt kända förhållandet, att orsak leder till viss verkan endast i given situation, sålunda under en en en vissa förutsättningar, vilka logiskt sett äro lika nödvändiga för resultatet som

det förhållande, vilket betecknats såsom orsak, och därför även de utgöra 0rsaker. Under dessa omständigheter äro orsakerna sålunda angivna, när man skildrat hela den situation, i vilken den företeelse, vill förklara, är infoman gad. Detsamma gäller prövning arbetslöshetens orsaker. Med hjälp av den en av ekonomiska vetenskapens metoder och resultat måste söka finna samtliga man betydelsefulla drag i den ekonomiska situationen och skildra samspelet mellan dessa. Naturligtvis är detta möjligt endast inom vissa gränser, men i den mån det sker, har frågan arbetslöshetens orsaker besvarats på ett i detta samom manhang tillfredsställande sätt. I den allmänna diskussionen torde dock man ofta något annat, när frågar efter arbetslöshetens orsaker. Antingen mena man anlägger något slag skuldsynpunkter; kallar den förändring man av man för orsak, borde ha uteblivit eller gått i riktning, som man anser annan än varit fallet. Man tvingas dock härvid att lita till värdeom-dömen, som som icke äga någon plats i allmängiltig orsaksprövning. Eller också vill man en veta, hur läget skulle ha gestaltat sig, den eller andra. förändringen inom om ena näringslivet eller på arbetsmarknaden uteblivit, för att därefter kalla den förändring för orsak, från denna utgångspunkt ha ägt den största betysom synes delsen vid uppkomsten föreliggande arbetslöshet. Den arbetslöshetspolitisk av ur synpunkt betydelsefulla avvägning, ligger till grund för ett omdöme av som detta slag, ingår tydligen ett led i fullständig orsaksskildring i ovan ansom en given bemärkelse. På grund dess nära sammanhang med frågan om åtgärav der mot arbetslöshet kommer likväl denna sida orsaksproblemet att behandav las först i nästa del betänkandet. Det bör dock redan här framhållas, att om av med stöd dylik avvägning på detta sätt bryter ut någon eller några man av en förändringar sammanhanget för att kalla dem för orsaker, därmed icke är ur sagt, att det lämpliga botemedlet skulle att undanröja just dessa orsaker. vara Icke endast dessa förändringar, vilka på grund den betydelse, deras uteman av blivande skulle ha ägt, stundom valt att beteckna som orsaker, utan samtliga väsentliga drag i den ekonomiska situationen utgöra ju, framhållits, som nyss

betingelser för arbetslösheten. En praktisk åtgärd kan tänkas inriktad mot vilken betydelsefull punkt helst, och vissa ingripanden kunna givetvis föresom falla mindre önskvärda än själva arbetslösheten. Här spela de subjektiva meningarna avgörande roll. Om det kunde visas, att begränsning emien en av grationen i här angiven mening orsakat arbetslösheten, betyder icke detta, att alla skulle finna starkare utvandring eftersträvansvärd. Om för en att taga ytterligare ett exempel stegring arbetslösheten kunde i en av sättas omedelbart sammanhang med häftig och omfattande höjning arbetslöneren av na, måste visserligen denna höjning betecknas arbetslöshetens orsak i som här behandlade trängre mening. Men detta behöver icke betyda, det lämpatt liga botemedlet mot arbetslösheten skulle lönesänkning. Man kan vara en lika väl tänka sig ett ingripande på andra punkter, sålunda med hänsyn till de faktorer, jämte lönestegringen betinga arbetslösheten. som Det kan överflödigt att på detta sätt framhålla ting, kanske de synas som flesta anse självklara. Man har dock i den allmänna diskussionen kommit att använda termen orsak i så många skiftande betydelser, att ett klarläggande ordets användning i det följande synts önskvärd. Dels har av man ofta komplicerat frågan arbetslöshetens orsaker att införa om genom personliga omdömen vad borde eller icke borde ha inträffat. Dels om som äro orsaker och botemedel i den allmänna diskussionen så förbundna, varje nära att orsak garna blir något måste undanröjas. Kommittén har icke funnit det som onödigt att i dessa hänseenden göra erinringar, kunna förebygga missförsom stånd av den följande framställningen. En orsaksprövning i egentlig mening, vilken sålunda att sammanställa avser samtliga faktorer inom näringslivet större betydelse för arbetslöshetens av omfattning, har att utgå från statistiska serier, vilka belysa dessa faktorers utveckling. I den mån materialet icke räcker grund för skildring de som en av olika faktorernas förändringar och det faktiska förhållandet mellan dessa, få

de kompletteras med de erfarenheter, i övrigt stå till buds. som Det år naturligt, att materialets omfattande natur och de invecklade sammanhangen på marknaden ofta hindra, att vid prövningen någon fakman av tors betydelse omedelbart tager hänsyn till alla modifierande inflytanden från övriga faktorer. Man kommer sålunda stundom att bli tvungen att skildra det inflytande på arbetslösheten, den för tillfället behandlade faktorn skulle ha haft under viss förutsättning nämligen de förändringar hos faiken - om torn, som det statistiska materialet belyser, varit de enda näringslivet under tiden i fråga haft att uppvisa. För skall riktig bild att man nå en av de fa.ktiska sammanhangen, måste därefter givetvis de olika faktorernas isolerade

verkningssätt sammanföras och avvägas mot varandra. Det finnes anledning att understryka detta förhållande, icke kan påpekas vid alla som resonemang i det följande, vilka beröras därav. Resultaten kunna utan denna reservation stundom föranleda missförstånd och fresta till slutsatser, vartill de icke berättiga.

KAP. XIX.

Allmänna betingelser för arbetslöshetens omfattning.

Den första uppgiften vid undersökning arbetslöshetens orsaker blir att lfnde-rsöken av tillgång ningsm vilka de faktorer kunna antagas avgöra styrkan hos pröva, vara, som och efterfrågan på arbetskraft. Det gäller därvid närmast att få en utgångspunkt för grupperandet det material, bör sammanställas, för att man av som skall kunna erhålla bild den ekonomiska bakgrunden till eventuella fören av skjutningar i arbetslöshetens omfattning. Prövningen blir givetvis grundläggande för behandlingen det statistiska materialet icke endast vid skildrinav orsakerna till förskjutningar i arbetslöshetens genomsnittliga nivå utan gen av vid undersökningen övriga förändringar i arbetslöshetens omf-attäven av ning Genom sammanställning material belysande de förändringar, näringsen av livet undergått i för omfattningen utbud och efterfrågan betydelsefulla avav seenden, förklaras icke endast f ö k j t i i arbetslöshetens storlek; r s u n n g a r redan påpekats, kan arbetslösheten betraktas som ett resultat av samspesom let mellan ett stort antal faktorer inom det ekonomiska livet, och undersöken ning den relativa styrkan hos dessa olika faktorer angiver därför även beav tingelserna för arbetslöshetens existens och absoluta omfattning. Faktorernas betydelse för arbetslöshetens utveckling och omfattning får dock därvid givetvis icke bedömas endast med utgångspunkt i statistisk en

mätning. Man måste även söka bestämma det relativa inflytande på utbudets

och efterfrågans omfattning, tillkommer dem. Den nyss nämnda gruppesom ringen materialet måste därför utbyggas även till karakteristik av den av en betydelse, som bör tillmätas detta. De förhållanden, ligga till grund för bedömandet utbudets omfattsom av ning, äro i sina huvuddrag så allmänt kända, att ingen särskild skildring därav behöver lämnas. Sammanfattande kunna de sägas befolkningens vara storlek och fördelning, arbetstid och arbetsintensitet, samt på olika sätt

1 Det förtjänar i detta sammanhang att framhållas, att urvalet av belysande statistiskt material möter vissa specifika svårigheter, när man vill bedöma betingelserna för förskjutningar i arbetslöshetsnivån. Grunden härtill är närmast svårigheten att erhålla jämförbart material från tiden före kriget. Donna svårighet har gjort det nödvändigt för kommittén att bygga på siffror från relativt få år, vilket givetvis minskat möjligheterna att nå mera bestämda resultat.

fixerade löner. För efterfrågans vidkommande är saken däremot mera komplicerad. En kort översikt över problemställningen bör därför förutskickas.

De inkomster, komma samhällsmedlemmarna till godo för de insatser de som genom personligt arbete eller att ställa sin egendom till näringslivets - genom förfogande göra i samhällets produktiva verksamhet, användas dem till - av förvärv av sammanlagt hela denna verksamhets resultat De verkliga inkom-

sterna bestå på detta sätt ytterst andelar i den nationella produktionen. av Detta betyder ju, att samtliga inkomster nationalinkomsten summan av måste lika med vad produceras i landet värderat i - vara summan av som penningar. Produktionsvolymens utveckling kan därför indirekt mätas genom en omräkning till enhetligt penningvärde samtliga inkomster under av summan av olika år. Ä andra sidan måste emellertid samtliga inkomster summan av vara lika med priset på de olika produktiva tjänsterna, således priset på arbete av olika slag och på överlämnandet rätten att i produktionen utnyttja av ex. kapital eller jord, multiplicerat med den använda mängden dessa tjänster. av Den serie, erhålles vid omräkningen samtliga inkomster under följd som av en av år, giver därför även uttryck åt utvecklingen den totala omfattningen av av efterfrågan på produktiva hjälpmedel. Hur stor del landets produktion av som sedan via penninginkomsterna kommer på varje faktors lott, hur högt vid en viss tillgång på de olika produktionsfaktorerna efterfrågepriset blir på varje hjälpmedel, bestämmes mångfald förhållanden. Schematiskt sett kan av en efterfrågepriset på arbetskraft sägas bero på det ekonomiska livets utformning

i följande tre avseenden:

l Den relativa tillgången på olika produktiva hjälpmedel; förbli

ex. sam-

hällets tillgångar på övriga hjälpmedel oförändrade, kan ökad mängd arbets-

en kraft finna användning först efter sänkning lönerna i relation till ersätten av ningen till de andra hjälpmedlen. Å andra sidan kommer minskning i tillen gången på arbetskraft att framkalla relativ stegring lönerna. Även en av om lönerna relativt sett sjunka, kan vid ökad tillgång på arbetskraft arbetarex. nas totala andel i nationalinkomsten dock komma att stiga. Om detta blir fal-

let eller beror på arbetskraftsefterfrågans priskänslighet.

2 Konsumtionens inriktning; överflyttas efterfrågan till för sin varor, som framställning kräva arbete än de på vilka den tidigare varit inrikmera varor, tad, måste detta medföra, att efterfrågan på arbetskraft stiger i relation till

efterfrågan på övriga produktiva hjälpmedel.

3 De tillämpade produktionsinetoderna; övergången till mindre arbetsen krävande teknik medför minskad relativ efterfrågan på arbetskraft, vilket en dock icke är liktydigt med att efterfrågan på arbetskraft absolut sett sjunker.

Den ändrade tekniken kan sålunda tänkas leda till höjd nationalinkomst och

en ökad efterfrågan på produktiva hjälpmedel, kompenserar nedgången som i den relativa efterfrågan på arbetskraft. Liknande förhållanden gälla de två

föregående fallen.

Denna översikt över ett den ekonomiska vetenskapens centrala problem av är ytterligt förenklad. Isynnerhet måste observeras, att de olika nämnda ovan

1 Härvid bortses från det modiñerandeinflytande, utrikeshandeln kan utöva.

förändringarna stå i inre sammanhang, vilket kan göra det verkliga förett nära loppet mycket komplicerat. I sin knapphet fyller översikten dock uppgiften

preliminär grund för materialgruppering och materialbedömning, en som en första utgångspunkt för prövningen arbetslöshetssituationen. Sammanfattas av innebörden vad sagts, således till början berättigad antaga, av som synes man en att efterfrågan på arbetskraft i allmänhet ökas, när nationalinkomsten, v. s. det totala produktionsresultatet stiger, och att den minskas, när nationalinkomsten sjunker. Vilken omfattning denna efterfrågans förändring får, beror sedan på skilda med nationalinkomstens förändringar förbundna eller i förhållande till

eller mindre självständiga förhållanden, vilka för översiktens skull dessa mer sammanförts under ovannämnda tre fall och vilkas typiska verkgrupper av ningssätt därvid karakteriserats. Exempel på arten och sammanhanget melav lan de moment, för Sveriges vidkommande varit betydelse, lämnas i det som av följande. En närmare analys har utförts i Bilaga

Brister i det tillgängliga siffermaterialet medföra, att några exakta beräk- Arbetslöshetens genomningar icke kunna göras den eventuella förskjutning, inträtt i arbetsav som snittlzga omlöshetens genomsnittliga nivå. Materialet dock kunna giva ungefär- fattning. synes en lig föreställning arbetslöshetslägets förändringar. Vid jämförelsen melom lan förhållandena före och efter kriget har kommittén för sin del utgått från fyraårsperioderna 1911-1914 och 1926-1929, vilka fylla kraven på synas relativ jämställdhet konjunktursynpunkt och frihet från påtagligare tempour rära störningar. Den procentuella arbetslöshet, fackföreningarna redovisade, under den förra perioden i genomsnitt 5.7 under den 11.3 %.1 Vad var senare i andra avdelningen detta betänkande kunnat konstateras angående felsom av källorna i siffermaterialet för den tidigare perioden, visar dock oförtydbart, att den på detsamma byggda siffran är avsevärt för låg. Vidare ha på samma plats angivits skäl för att siffran för den perioden är något för hög. senare Även dessa båda felkällor tillsammantagna äro den betydelse, att en väsentom av båda arbetslöshetssiffrorna kan tillskrivas dem, lig del av skillnaden mellan de kan dock hela skillnaden därigenom förklaras. Därav bör enligt kommittélls uppfattning dragas den slutsatsen, att den allmänna -arbetslöshets-

nivån under det senaste decenniet legat högre än under tiden närmast före

kriget. Med hänsyn till de ekonomiska omvälvningar, åren mellan de jämförda som perioderna medfört isynnerhet fredskrisen och den omfattande arbetslösheten efter denna måste i detta sammanhang tillmätas stor betydelse är det svårt att avgöra, nivåförskjutningen giver uttryck åt någon förändring om även i arbetslöshetens karaktär. Denna ovisshet har sin väsentliga grund i att

vid bedömandet arbetslöshetens omfattning måste utgå från genomman av snittliga procentsiffror i lika hög grad påverkade arbetslöshetens frekvens av de individuella arbetslöshetstidernas längd. Förändras den relativa besom av tydelse dessa moment äga för de jämförda procenttalens höjd, kunna dessa ur vissa synpunkter bliva ojämförbara. Momenten i fråga betingas ofta av ur

1 Jfr Kap. IV.

socialpolitisk synpunkt artskilda orsaker. Så ex. kan oinflyttningstiden till

någon del ha förlängts att arbetarna efter avgång icke omedelbart sökt genom nya arbetstillfällen. I alla händelser äger icke utgå ifrån man rätt att att nivåförskjutningen betyder, att arbetslöshetsfrekvensen ökats eller diveratt gensen mellan utbud och efterfrågan stegrats på marknaden i dess helhet;

bakom de högre siffrorna från den sista perioden kan ligga förlängning en av arbetslöshetstiderna på grund stegrad omsättnings-arbetslöshet. ex. av Skulle så fallet, måste förklaringen till nivåförskjutningen på i kap. XXI vara närmare angivet sätt främst sökas i omfattningen och frekvensen divergenser av mellan utbud och efterfrågan inom olika delmarknader och i styrkan dessas av inbördes avgränsning. Om också dessa förhållanden skulle ha lyft arbetslös-hetssiffrorna under perioden i dess helhet, de dock till sin äro natur främst typiska tillfälliga förändringar. De komma därför behandlas att först i ett. senare sammanhang. Även arbetslöshetsnivån icke undergått om någon förändring den omfattav ning, de anförda siffrorna kunna giva vid handen, och arbetslösnyss synas hetens relativa frekvens möjligen icke alls stigit, har dock dess ekonomiska

bakgrund, således närmast förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, undergått betydande förändringar mellan de jämförda perioderna. Påtagligast

kommer detta till på utbudssidan, där avsevärd höjning -arbetslönen synes en av inträtt samtidigt antalet i de arbetsföra åldrarna vuxit. som personer

Utbudets Enligt vad framställningen i kap. IX vid handen, inträdde gav en avsevärd föränd- stegring i arbetslönen-utbudspriset mellan åren före kriget och det gångna årringar. tiondet. Index för realförtjänsten år inom industri, byggnadsverksamhet, Utbudspris. per handel och samfärdsel steg sålunda mellan 1913 och 1929 med 37 %.1 Denna

siffra speglar närmast förändringen i arbetarnas ekonomiska ställning.

Vill erhålla uppfattning vad löneförändringen betytt

man en om ur företagar-

synpunkt, bör utgå från de genomsnittliga timförtjänsterna, vilka på man grund av förändringarna i arbetstid efter kriget utgöra den bästa mätaren på

prestationslönen. Vid bedömandet löneförändringarnas betydelse för av utvecklingen de relativa arbetskostnaderna bör vidare omräkning av en ske med index för produktpriser. Denna torde nämligen bättre levnadskostän nadsindex spegla de förctagarsynpunkt väsentliga förskjutningar, inträtt ur som i prisrelationerna. Sammanställes den serie, erhåller dylik man genom en omräkning timförtjänsterna, med årsförtjänsten reducerad med levnadsko-stav nadsindex, vinnes föreställning de olikheter, vilka förelegat mellan löneen om utvecklingens betydelse företagarsynpunkt med hänsyn till förändringarna i ur de relativa arbetskostnaderna och dess innebörd arbetarsynpunkt förutur som sättning för viss köpkraft och levnadsstandard. På grund svårigheten en av att erhålla lämpliga prisserier för industri, byggnadsverksamhet, handel och samfärdsel sammanställas i följande tablå nämnda uppgifter endast för manliga nu arbetare inom den egentliga industrien.

1 Se tab. 56.

År 1920.1921 1929 1913 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928

Löneinkomst: är 100 282 251 189 182 194 199 204 209 202 217 per . . . . tim. 100 362 347 247 236 240 247 251 253 256 262 per . . . 100 105 104 97 103 111 113 119 122 118 128 Reallön per âr . Löneinkomst peer tim. omr. med industriprodulctprisindex 100 108 143 131 134 141 146 155 159 162 171 . . .

Det är påfallande, att utvecklingen icke endast kraftigare stegring genom en de nominella timförtjänsterna än årsförtjänsterna utan även det av av genom relativt långsamma prisfallet på livsförnödenheter verkat i riktning mot en starkare uppgång i lönernas betydelse arbetskostnader än i deras betydelsom för arbetarnas köpkraft. Till komplettering anförda siffror kan anse av nyss föras, att för industri, byggnadsverksamhet, handel och samfärdsel tillsam-

stegringen i timförtjänsten efter reduktion med levnadskostnadsin-dex mans den enda i detta fall användbara prisserien utgjorde 64 Samtidigt öka- des, anförts, den reala årsförtjänsten med endast 37 %. som nyss Den starka lönestegringen fördelar sig mycket ojämnt på hithörande olika områden näringslivet. Kraftigast framträder den inom kommunala verk av och byggnadlsarbeten, byggnadsverksamhet, samfärdsel, handel samt livsmedelsindustri, där den procentuella stegringen i de nominella timlönerna är så betydande 235, 216, 212, 212 och 207 Den svagaste procentuella öksom resp. ningen uppvisas grafisk industri, jord- och stenindustri, textilintdustri samt av träindustri med 130, 149, 151 och 156 %.1 En beräkning av den genomresp. snittliga avvikelse från medellönen inom den egentliga industrien, som lönerna inom de olika i kap. IX angivna industrigrenarna uppvisat, är agnad att ställa

denna lönesplittringw i stark relief Den utgjorde sålunda:

Är 1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 Absolut timme 0.06 0.13 0.21 0.18 0.12 0.13 0.14 0.16 0.16 0.16 0.16 pr I %av medellönen 13.3 7.9 13.5 16.2 11.3 12.0 12.6 14.2 14.0 13.9 13.6 . Vägda serier: 0.10 0.17 0.15 0.10 0.12 0.11 0.12 0.13 0.13 0.13 Absolut kr. pr timme 0.04 I medellönen 8.9 6.2 10.9 13.5 9.4 11.1 10.0 10.6 11.4 11.3 11.0 av .

Stegringen i dispersionen 1921 och 1922 visar på ett typiskt sätt skillnaden i den styrka, med vilken kris drabbar olika områden. Efter tillbakaen en gång 1923 har splittringen visat tendenser till ökning. Innebörden siffrorav från de sista åren, tyda på viss utjämning lönedifferenserna som synas en av

1 Se tab. 62. 2 Serien är framräknad på så sätt, att för varje år de tal, som angiva avvikelserna mellan lönerna inom olika yrkesgrupper och medellönen för industrien i dess helhet, summerats resp. vägts och summerats antingen avvikelsen gått i positiv eller negativ riktning. - - Sedan därefter medelavvikelsen beräknats, har den även omräknats i procent på den industriella medellönen. sistnämnda omräkning motiveras av den skillnad, som föreligger mellan absolut sett lika .stora avvikelser, när medellönen är hög och när den är låg. För den använda vägningsmetoden, se Kap. XX.

na, kommer att närmare behandlas i sammanhang med konjunkturutvecklingen. Ännu påfallande blir den ojämna stegring, inträtt i utbudspriset, mera som om man jämför nu behandlade förändringar med dem, inträffat inom jordsom bruket. Till utgångspunkt för jämförelsen kan därvid liksom i kap. IX tagas sommardaglönen för tillfälliga manliga daglönare i kost. Den nominella egen förskjutning denna uppvisar från 1913 till 1929, utgör endast 59 %.1 Omräknad med socialstyrelsens levnadskostnadsindex skulle denna förändring betyda en reallönesänkning .på 6 %. Då sistnämnda indexserie väsentligen tager sikte på industriarbetarnas levnadsförhållanden, kan den dock icke fullt tillanses lämplig även för lantarbetarnas vidkommande. Ett mått på den förskjutning, som inträtt i de relativa arbetskostnaderna, lämnar omräkning med en gross-

handelsindex för vegetabiliska exkl. kaffe och animaliska livsmedel, vilken

giver till resultat stegring på 37 % 14 %. Av dessa uppgifter att döma en resp. synes löneförändrin-gen inom jordbruket sålunda ha medfört endast jämen förelsevis ringa stegring det relativa utbudspriset. Till komplettering av av dessa uppgifter bör dock anföras, att årsförtjänsten för statavlönade körkarlar årslön samt kost och logi beräknas ha stigit med 82 % från 1913 till 1929. En omräkning med prisindex för vegetabiliska och animaliska livsmedel giver i detta fall till resultat stegring på 57 % 30 %. en resp. Enligt Stockholms högskolas socialvetenskapliga instituts undersökningar rörande löneutvecklingen i Sverige 1860-1929 ha de manliga industriarbetarnas nominallöner år i medeltal mellan femårsperioderna 1860-1864 och per 1910-1914 stigit med 190 % och de manliga jordbruksarbetarnas daglöner med 0:a 160 %. Mellan 1913 och 1929 ha däremot de nominella dagsförtjänsterna inom industrien enligt ovan och i kap. IX anförda uppgifter stigit med 132 % och daglönerna i jordbruket med endast 59 %. J ordbrukslönernas eftersläpning i förhållande till industrilönerna infaller sålunda ziästan helt under perioden efter 1920, alltså under tidrymd endast 10 år. För övrigt visa resultaten från en av dessa undersökningar, att lönerna inom jordbruket visat och oftast starsamma kare konjunkturvariationer än lönerna inom industrien. Däremot deras synas variationer stå i närmare samband med förändringar i jordbrukets produktion.

Skogsbruket intager lönesynpunkt något ställning än ur en gynnsammare jordbruket. N ominellt ha lönerna för huggare under vintern, vilka torde få anses representativa, stigit med 62 %. En reduktion med levnadskostnadsindex giver till resultat, att den reala förtjänsten är ungefär densamma 1913. som Omräkningen med prisindex för sågtimmer --den bästa tillgängliga reduktionsserien visar 1928 en relativ lönestegring på 16 %. - Så ojämnt som lönenivån sålunda förskjutits, är det omöjligt att få ett samlat uttryck för utvecklingen i dess helhet. Det är dock tydligt, att stegringen inom industrien är sådan omfattning, att det genomsnittliga priset på av

1 Se tab. 59. Kaffe har uteslutits för att man skall erhålla ett riktigare mått på prisutvecklingen på.inhemska vegetabiliska produkter. 9 Se tab. 60.

arbetskraft undergått avsevärd höjning. Bakom denna förskjutning ligga en följderna både varuprisernas starka fall, närmare kommer att behandav som las i samband med konjunkturutvecklingen, och stegringar i penninglönerna. av Samtidigt med att utbudspriset stigit, har även tillgången på arbetskraft Utbudsi åldersgruppen 15-65 år utgjorde 1901 kvantitet ökats Den redovisade ökningen -1910 265 000 samt 1911-1920 374 000. Mellan 1921 och 1925 c:a 0:a uppgick nettotillskottet till 192 000 Den beräknade stegringen melpersoner. lan 1925 och 1930 slutligen utgör 221 000.2 Tillgången på arbetskraft har sålunda kontinuerligt stigit, och ökningen torde under det förflutna årtiondet ha överskridit 400 000. Med hänsyn till förhållandena på ungdomens arbetsmarknad är det intresse att även följa utvecklingen i åldersgruppen 15-25 år. av Efterföljande sammanställning visar folkmängden i denna grupp i 1 000-tal under de gångna decennierna

Vid år 15-20 år 20-25 är slutet av 1910 512 458 . . . . . . . . . . . . . . . . 1920 557 509 . . . . . . . . . . . . . . . . 1925 579 529 . . . . . . . . . . . . . . . . 1930 560 569 . . . . . . . . . . . . . . . . Folkmängden i åldern 15-20 år nådde sålunda sitt maximum omkring 1925. Den efterföljande nedgången sammanhänger givetvis med det sjunkande fö-

delsetalet efter 1910. Det är i och för sig antagligt, att detta tillskott av arbetskraft i första rummet haft tendens att söka sig till de områden, uppvisat de förmånligaste en som anställningsvillkoren. Som i kap. XXII närmare utföres, visa dock de bestående stora differenserna mellan utbudsprisen, att arbetartillströmningen till åtskilliga områden med högre löner till någon del hämmats. I vilken utsträckning detta varit fallet eller alternativa förklaringar få tillgripas i första hand att de områden näringslivet, till vilka arbetskraften strömmat, varit så av starkt expanderande, att de med bestående eller .stigande löner kunnat 0. m. absorbera arbetskraftstillskottet är möjligt att avgöra först på grundvalen sammanställning arbetarantal, löner och produktionsutveckling inav en av

om olika näringsgrenar. Innan resultatet av 1930 års folkräkning föreligger,

kunna endast ofullständiga uppgifter erhållas angående befolkningens yrkesfördelning under den sista 10-årsperioden. Som framgår framställninav i kap. VI, är därför väsentligen hänvisad att från näringsgregen man nu expansion sluta till omfattningen deras befolkningsabsorption. Tillnarnas av fredsställande primärmaterial finnes dock i ett viktigt avseende, nämligen beträffande industriens arbetarantal och de förändringar detta undergått. Siff-

rornaäro för industrien i dess helhet följande i 1 000-tal:

1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 361 417 328 326 358 380 392 407 410 439 453

1 Jfr Kap. VI. 2 Se tab. 25 och tab. 29. 3 Se tab. 31. 4 Se tab. 35.

Det är påfallande, att industriarbetarantalet först 1927/28 åter uppnådde

1920 års omfattning. En tillströmning arbetskraft kan sålunda endast i relaav tivt ringa utsträckning ha skett till industrien. Kommittén återkommer till

denna fråga och till arbetarantalets utveckling inom olika industrigrupper i

ett senare sammanhang.

Man känner sålunda i viss utsträckning tillgången på arbetskraft det samt pris, till vilket olika delar denna utbjudes. Däremot saknas tillförlitliga av mått på storleken dessa delar. Detta skänker betydande osäkerhet åt av en tolkningen utbudsförändringarnas betydelse arbetslöshetssynpunkt. Om av ur under nuvarande förhållanden hela ökningen i de arbetsföra åldrarna skulle

uppsugas inom jordbruket, lär ingen eller endast obetydlig löneökning ex. en föreligger, betyder detta, att den förändring i efterfrågan på arbetskraft,

som är nödvändig, för att arbetslösheten skall växa, kan vara av annan art och sannolikt mindre, än tillskottet absorberats på områden med väsentligt om höjda löner. Osäkerheten beror på den väsentliga olikheten i situationen vid en förändringi utbudet på områden, utmärkta olika grad stelhet i utbudrspriav av set och priskänslighet hos efterfrågan, samt i kanske högre grad därpå, än att en förändring i den utbjudna kvantiteten arbetskraft viss absolut omfattning av torde förutsätta mycket större förskjutning i efterfrågan den inträffar en när vid hög, än när den sker vid låg lönenivå. en en

Det preliminära mått på utbudets kvantitativa förändringar, som här meddelats, är i flera avseenden i behov komplettering. Antalet av en personer i de arbetsföra åldrarna angiver endast den för yttre ramen utbudets för-

ändringar. Erfarenheten har visat, att den relativa del detta antal, av som faktiskt uppträder på marknaden, är skiftande. En oviss faktor utgör främst

den kvinnliga arbetskraften, deltagande i förvärvsarbete i hög grad på.vars verkas sådana varierande förhållanden familjens inkomst- och levav som nadsstandard eller klassens och miljöns inställning till hem- förvärvsarresp. bete. I Sverige torde ett procentuellt större antal kvinnor söka nu sin utkomst utom hemmet än före kriget. Förskjutningar inträda även genom utsträckt deltagande i skolundervisning eller tidigare utträde förvärvsarur bete, båda företeelserna säkert i viss mån förbundna med levnadsstandardens

förändringar. Någon möjlighet att säkert mäta de förskjutningar dessa och av liknande slag, inträffat i Sverige under den tid, här föresom som närmast är mål för uppmärksamhet, föreligger knappast. Ett undantag minskutgör den ning i tillgången på arbetskraft, värnpliktstjänstgöringen År som medfört.

1913 skall sammanlagt 22 000 arbetsår ha använts i militärtjänst detta 0:a av slag Motsvarande siffra för år 1928/29 21 000. I detta avseende var har så-

lunda ingen betydelsefull förändring inträtt i jämförelse med förkrigsmera tiden. Beträffande skolundervisningen torde vissa i kap. VI framlagman, av da siffror att döma, ha att räkna med genomsnittligt förlängd utbildningsen tid.

Den viktigaste komplettering, vilken siffran för den totala arbetartillav gången är i behov för att angiva utbudets kvantitativa förändringar, dock är bestämmandet vilka förskjutningar kunna ha inträtt i arbetsmängden av som

l Se tab. 28.

per individ. Som senare skall visas, få förändringar i denna andra verkningar än förändringar i arbetarantalet. De faktorer, tillsammans som avgöra arbetsmängden per individ, äro arbetstiden och arbetsintensiteten. Den förra har främst genom arbetstidslagstiftningens genomförande av- sevärt begränsats. Enligt i kap. VI meddelade uppgifter torde man kunna räkna med att arbetstiden inom industrien efter 1919 olika orsaker förkorav tats med i runt tal 15 Siffran ligger möjligen i överkant. På grund de av skilda ekonomiska verkningarna förändring i arbetstid och i arbetarantal av en sammanläggning de siffror, kunna belysa de olika förskjutninär en av som omfattning, till ett enhetligt mått på utbudets kvantitativa förändringarnas

gar av föga intresse.

Beträffande arbetsintensitetens förändringar möter varje försök till mätning avsevärda svårigheter. Produktiviteten har ökats kraftigt inom stora områden, detta torde i minst lika hög grad följd av förändringar men vara en i metod och teknik förändrad prestationsfömifiga hos arbetarna. Det som av iir givet, att ökning den sistnämnda ofta betyder förändring en av snarare en i arbetskraftens kvalitet än i dess kvantitet. Ett intelligentare arbete kan med mindre muskclansträngning leda till ett bättre resultat.. Varje tal om arbetsintensitetens stegring blir därför gärna mångtydigt. Ur synpunkt en kan det betyda ökad arbetstakt, ett snabbare omdöme eller en ur en annan bättre planläggning arbetsprestationen. Arbetsintensitetens utveckling av måste därför bedömas från fall till fall med hänsyn till arbetarens insats på den plats i produktionen, där han blivit ställd, och sammanfattande omdömen bli av föga värde. Skulle våga ett omdöme om utvecklingstendensen, man torde denna få antagas ha gått i riktning mot ökad aktivitet både på grund av de allt klarare framträdande strävandena att på lämpligaste sätt fördela arbetsuppgifterna mellan de anställda och på grund maskinernas inom vissa av områden ökade takt. Kommittén återkommer till frågan utbudets kvantitativa förändringar om vid behandlingen den relativa tillgången på olika produktionsfaktorer. av

Det första måttet på den utveckling, efterfrågan kan antagas ha undergått, Efterrågans förutgör förändringen i nationalinkomsten Fattad rent statistiskt summan som ändringar. av olika i penningar uttryckta inkomster reducerade till ett enhetligt penning- Nationalmvärde giver den nämligen bild den förskjutning, inträtt i efterfrågan komsten och en av som arbetskraft. Grunden här- efterfrågan på. på produktiva hjälpmedel överhuvud, alltså även på arbetskraft. till har skildrats i inledningen till detta kapitel. Det saknar i detta sammanhang betydelse, att nationalinkomsten, sådan den där bestämts, givetvis icke fullt motsvaras den statistiskt faststallbara olika i penningar av summan av uttryckta inkomster. Mellan de båda perioder, ligga till grund för jämförelsen arbetslössom av hetsnivån, steg nationalinkomsten till kraftigt. Efter ett häftigt fall synes vid fredskrisen passerade den sålunda redan 1923 förbi 1913 års nivå och låg 1927, ett år konjunktursynpunkt torde kunna jämföras med 1913, som ur 1 Jfr Kap. VII. 728-301399

absolut taget 29 % och i förhållande till folkmängden 19 % över nivån under sistnämnda år. På .grund de betydande förändringar beträffande det till av grund för beräkningen liggande siffermaterialets beskaffenhet, inträffat som mellan 1913 och 1927, är dock jämförelsen mycket osäker. Utveeklingens när-

mare gång framgår av följande indexserier

Indeøc: 1913 100 Är 1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927

Nationalinkomsteu i 1913 års penningvärde 100 120 94 97 112 117 118 124 129 . . . . . . . . . . . . . . . Inkomsten per huvud av resp. års medelfolkmängd 100 114 89 92 105 109 110 115 119 . . . . . . . . . . . . . Inkomsten per huvud av resp. års medelfolkmängd i gruppen 15-65 år 100 111 86 88 100 103 104 108 111 . . .

Medan stegringen nationalinkomsten från 1913 till 1920 huvud av per av befolkningen utgjorde 14- motsvarande siffra huvud de var per av produktiva åldrarna 11 %. Det är anmärkningsvärt, att motsvarande siffror 1927 utgjorde 19 och 11 Att nationalinkomsten huvud i 15-65 år per gruppen sålunda tillvuxit långsammare än inkomsten huvud medelfolkmängper av den, torde tyda på att nationalinkomstens uppgång i viss utsträckning får

förklaras genom förskjutning i åldersfördelningen, medfört, att en som en större del befolkningen deltager i det. produktiva livet. av numera Vilka reservationer än måste göras mot anförda siffror bl. som ovan a. på grund omfattningen de inbegripna osäkra posterna och eventuella förav av ändringar i dessas relativa betydelse samt de svårigheter, förav som äro bundna med reduktion till ett enhetligt penningvärde, de dock been synas rättiga till antagandet, att nationalinkomsten från 1913 till 1927 avsevärt

ökats. Åtskilliga förhållanden inom det svenska näringslivet under det gång-

na årtiondet tyda för övrigt på att så varit fallet. Man torde sålunda ha anledning att räkna med stegring den allmänna efterfrågan på arbetskraft, en av vars närmare omfattning dock, framhållits, beror på närmast den relasom ovan tiva tillgången på de olika produktionsfaktorerna, konsumtionens och därmed

produktionens inriktning samt de tillämpade produktionsmetoderna. När kommittén övergår till dessa förhållanden, måste ännu gång framhållas, nu en att, som i slutet av föregående kapitel närmare skildrats, varje faktors inflytande måste behandlas för sig. Slutsatserna i varje enskilt fall gälla därför i första hand endast under förutsättning att övriga förhållanden inom näringslivet icke undergått någon förändring.

Tillgången på. Vid bedömandet den relativa tillgången på de olika produktiva hjälpav medlen tilldrager sig kapitalet särskilt intresse. En närmare framställning av del och efter- det sätt, på vilket sparandet omedelbart och på längre sikt återverkar på efterfrågan arbetskraft, har givits i Bilaga I detta sammanhang är det till av räckligt att erinra att relativt ökad tillgång på kapital måste leda till om en en ökad relativ efterfrågan på arbetskraft.

1 Se tab. 38.

iäö

På grund sparandets och kapitalbildningens betydelse för bl. konjunkav a. turutvecklingen förtjäna likväl anmärkningar rörande sparandets inneett par börd plats redan i detta sammanhang. Spararen använder icke hela sin inen komst till omedelbar konsumtion utan avsätter i stället del den för att uten av nyttja ökad köpkraft någon gång i framtiden. Man skulle kunna säga, att han delvis överflyttar sin efterfrågan från befintliga konsumtionsvaror till konnu sumtionsvaror, bli färdiga först vid tidpunkt. Detta får samma som en senare resultat, han omedelbart för del sin inkomst efterfrågade produksom om en av tionsvaror. Vad händer är, schematiskt sett, att den för framtida bruk som reserverade köpkraften upplånas de industriella företagarna för konstrukav tion och inköp fast kapital, vilket användes för produktionen färav av varor diga först vid tidpunkt. Ett ökat sparande medför sålunda icke omeen senare delbart någon förändring nationalinkomstens omfattning väl en förav men skjutning i dess sammansättning med hänsyn till relationen mellan konsumtionsoch produktionsvaror. Av skäl gäller tydligen, att ett ökat sparande samma betyder icke minskad varuefterfrågan väl ändrad inriktning hos en men en denna.

Varje försök att mäta kapitalbildningens utveckling erbjuder mycket stora

svårigheter. En sammanställning vissa tillgängliga uppgifter angående av sparandet kan endast giva ungefärlig föreställning utvecklingsen om tendensen. Även under kortare perioder torde nämligen avsevärda förskjut-

ningar inträda i den relativa betydelse, tillkommer olika former för spasom rande. Så stiga sannolikt vid kris bankinsättningarna och obligationsplaen ceringarna på aktieinvesteringarnas bekostnad. Spararna uppsöka de ex. riskfriaste och minst bundna formerna. Under tider snabb ekonomisk exav pansion blir tendensen den motsatta. Ett särskilt talande exempel, till vilket

utvecklingen i vårt land motsvarigheter, erbjuder kreditväsendets utveckäger ling i Förenta staterna under åren före 1930, då i mycket stor utsträckman ning tog banklån för investering i industripapper. Dessa förhållanden upp medföra emellertid, att ett siffermaterial, är ägnat att belysa endast vissa som speciella former sparande, aldrig med säkerhet kan representativt. av anses Ett osäkert resultat giva försöken att mäta kapitalbildningen år från år även med utgångspunkt i kapitalvaruproduktionens nettovärde. Kapitalvaruproduk-

tionen är nämligen bl. i hög grad konjunkturfärgad, främst idet avseendet,

a. under vissa tider kapitalbildningen kan komma till uttryck i ökad laatt en gerhållning, omfattning icke med säkerhet kan konstateras. I den mån vars endast siffror för bruttovärdet kunna erhållas, bli även avskrivningarnas va-

riationer betydelse för den tillförlitlighet, med vilken kapitalvaruprodukav tionen speglar kapitalbildningens utveckling.

Den sammanställning produktionsutvecklingen inom de kapitalvaruproduav cerande industrierna, meddelats i kap. X, visar, att kapitalvaruproduksom tionens bruttovärde 1913 uppgick till 10.3 é nationalinkomsten och 1927 av till %.1 Sannolikt de båda siffrorna i ungefär lika hög grad konjunk- 12.1 äro turfärgade. Då dessutom lagerhållningen efter kriget i allmänhet torde vara

relativt mindre omfattande tidigare, kan den procentuella stegringen tolän

1 Se tab. 41.

kas som ett symtom på ökat sparande. En tillförlitligare och möjligen även mera talande mätare skulle sagt nettovärdet kapitalproduktionen som av utgöra., men någon uppgift på detta, tillräckligt säker att läggas till grund för

en uppskattning kapitalbildningens utveckling med bortseende från lagerav hållningens inflytande, kan icke erhållas.

Av nyss anförda skäl är icke heller sammanställning den kapitalbilden av ning, skett i vissa på annat sätt mätbara former, ägnad giva fullt som att en tillfredsställande bild kapitalbildningens och sparand-ets allmänna utveckav ling. Givetvis äger likväl dylik sammanställning ringa värde en ett som komplettering kapitalvaruproduktionsuppgifterna.. Här anföras siffror av angående utlåningen från affärsbanker, sparbanker, postsparbanken, pensions-

försäkringsfonden samt försäkringsföretag

År 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Absoluta tal ønilj, kr.2 Añársbanker 4 547 4 459 4 352 4 323 4 161 4 290 4 404 . . . . . . . . . . . Enskilda sparbanker 1 656 1 734 1 810 1 918 2 008 2 122 2 228 . . . . . . . Postsparbanken 43 50 61 72 98 111 151 . . . . . . . . . Försäkringsbolag 453 g 487 524 566 602 661 . . . . . . . . . -- Pensionsförsäkringsfonden 96 117 132 163 184 221 237 . . . . .

Index: 1923 100.

Aflärsbanker 100 98 96 95 92 94 97 . . . . . . . . . . . Enskilda sparbanker 100 105 109 116 121 128 135 . . . . . . . Postsparbanken 100 116 142 167 228 258 351 . . . . . . . . . Försäkringsbolag 100 108 116 125 133 146 . . . . . . . . . - Pensionstörsäkringsfonden 100 122 137 170 192 230 247 . . . . .

När man bedömer sparandets utveckling med stöd dessa siffror, bör ihågav kommas, att under ifrågavarande år kapitalbildning skett inom företagen nu en i större omfattning, än kommit till siffermässiga uttryck. En betydande som del vinsten torde sålunda ofta ha investerats i maskinell utrustning och i av ny liknande rekonstruktionsarbeten. Det finnes fog för antagandet, att de omfat-

tande driftsomläggningar, företagits under den gångna tioärsperioden, i som avsevärd utsträckning finansierats på detta sätt. Ett sparande denna art av har säkerligen även fortgått inom jordbruket och därtill anknutna näringar.

Man kan erinra vägnätets utvidgning och förbättring och vidare den om om omfattande byggnadsverksamheten, representerat betydande, ehuru icke som en alltid i penningöverflyttningar mätbar kapitalbildning.

Slutligen bör i detta sammanhang erinras vissa i kap. VII meddelade om uppgifter rörande tillväxten insättningsbeloppen huvud befolkninav per av gen på. ex. sparkasse- eller kapitalräkning i bank eller i form inbetalade av försäkringspremien I samtliga fall betydande ökning föreligga. synes en

1 Se tablån sid. 147. 2 Siffrorna avse ställningen vid årets slut. För pensionsförsäkringsfondensvidkommande gälla de dock ställningen den fe varje är. För en kritik materialet etc. tabellbilaga D. av se

Det är givet, att närmare diskussion förändringarna i den relativa tillen av gången på de olika produktiva hjälpmedlen i saknad av säkra uppgifter angående sparandets utveckling blir föga fruktbringande. Här skola därför endast tillfogas några korta kompletterande anmärkningar. Med hänsyn till de väsentligt förbättrade kommunikationerna, befolkningens ringa tillväxt samt den relativa minskningen i efterfrågan på jordbruksprodukter, som senare skall närmare belysas, torde den relativa knappheten på naturtillgångar åtminstone icke ha stigit. Tillgången på arbetskraft har redan berörts i annat sammanhang. I jämförelse med förhållandena under tidigare perioder har befolkningens relativa tillväxt under de två sista decennierna varit föga betydande. Då näringslivet samtidigt utvecklats kraftigt, har också resultatet blivit stegring i nationalen inkomsten huvud befolkningen. Om endast antager, att sparandet per av man utvecklats proportionellt med nationalinkomsten, vilket sannolikt innebär en underskattning, måste på grund av den ringa befolkningsökningen den relativa tillgången på kapital ha ökats. En betydelsefull förändring i tillgången på arbetskraft, redan i förbisom gående berörts, ha inskränkningarna i arbetstid utgjort. Det måste i detta sammanhang påpekas, att denna förändring vid uppskattningen den relativa av tillgången på olika produktiva hjälpmedel icke är likvärdig med nedgång i en arbetarantalet. En sänkning arbetstiden drabbar även utnyttjandet av av en del av det fasta kapitalet, vilket betyder, att icke endast tillgången på arbetskraft utan även tillgången på kapitaltjänster minskas. Vilken inverkan detta får på förhållandet mellan kapitalränta och arbetslöner kan avgöra-s, först sedan hänsyn tagits även till de förändringar i produktionens organisation och teknik, som bliva följden arbetstidsbegränsning. av en

Den andra de inledningsvis karakteriserade förhållanden inom Produktiouens gruppen av

näringslivet, vilka inverka på omfattningen efterfrågan på arbetskraft, ut- müktnhgfmh,

av efterfrågan På. göres av förändringar . . produktionens . inriktning, . . . betingade . den . inhemska arbetskraft; 1 av konsumtionens och utrikeshandelns utveckling. Vid bedömandet dessa förav hållanden är i sto-r utsträckning hänvisad till indirekta slutledningar. man Gällde det endast att konstatera förskjutningar mellan olika industrigrenar, skulle saken givetvis icke vålla några svårigheter, då produktionsvolymens relativa utveckling i detta fall kunde utgöra tillförlitlig mätare. Under en den period, undersökningen närmast berör, torde emellertid betydelsefulla förändringar ha inträtt främst i förhållandet mellan industrien och de näringsgrenar, vilka tjäna distributionen, såsom handel och förmedlingsverksamhet, eller vilka ålsyfta omedelbar behovstillfredsställelse, således en mera ex. biograf- eller restaurangrörelsen och automobilismen. Viktiga förskjutningar kunna även väntas ha inträtt i relationen mellan produktionen av kvalitets- resp. standardvaror inom samma näringsgren, ex. inom beklädnadsindustrien mellan beställnings- och konfektionskostymer eller inom jordbruket mellan spannmåls- och köttproduktion. Beträffande framställningen aniav maliska produkter har påtaglig kvalitetshöjning inträtt. På förändringar en

av denna art kan man givetvis endast påräkna indirekta belägg, vilka få. kompletteras med en allmän översikt över den aktuella situationen. En relativt tillförlitlig mätare skulle ha förelegat, ägt primärmaterial till om man belysning de fåror, i vilka utbudet på arbetskraft letts in. De i tredje och av fjärde avdelningarna lämnade uppgifterna äro dock redan de till väsentliga delar resultatet slutledningar. av Vid bedömandet vilka förskjutningar kunna antagas ha inträtt i k av som 0 ns u m t i 0 n s i n r i k t n i n g e n, torde hänsyn i första hand böra tagas till den med nationalinkomstens ökning förbundna stegringen i den individuella köpkraften inom vida skikt samhället, vilken inriktats på sådana och av varor tjänster, som karakterisera högre levnadsstandard. Särskilt de bredare lagen rens ökade inkomster, uppnådda samtidigt med att familjerna i regel minskats, ha givetvis medfört förskjutning samhällets varuefterfrågan. I den en av mån denna inneburit ökad efterfrågan på standardvaror, har den sannolikt en framkallat stegrad efterfrågan på kapital, då massfabrikationen i många en fall torde relativt kapitalkrävande. vara Vida större betydelse torde dock tillkomma den höjningen inkomstgenom av nivån möjliggjorda utvidgningen distributionsverksamhet, samfärdsel och av byggnadsverksamhet samt hotell- och restaurangrörelsen och nöjesindustrierna, samtliga sannolikt i hög grad arbetskrävande Ett exempel på den förändring, marknaden i detta avseende undergått, lämnar automobilismens utveckling. Hela antalet automobiler och motorcyklar understeg 1918 9 000 st Tio år senare hade deras antal ökats till nära 180 000. I viss mån har givetvis automobilismen endast varit ett nytt sätt att fylla ett gammalt behov, utveckmen lingens omfattning visar, att den kommit att fylla behov, vilkas tillfredsställande möjliggjorts förbigåendet konsumtion vid inkomstökningenom av annan gens utnyttjande. En liknande utveckling kan påvisas inom byggnadsindustrien. I den mån de ytterligt approximativa siffrorna giva korrekt bild en av utvecklingen, skulle den nytillkomna golvytan år i hus i stadssamhällen ha per ökats till närmare d-et tredubbla från 1920 till 1929.3 Även här har tydligen en förskjutning inträtt i konsumtionens sammansättning. Delvis kan bostadsväsendets starka uppsving, vilket givetvis varit mycket kapitalkrävande, förklaras ersättning för tidigare begränsningar under krigs- och krisåren, som en men bostadsökningen synes vara avsevärt större än vad direkt kan ha påsom kallats befolkningsökningen. Inkomstökningen torde sålunda även i detta av avseende ha inriktats på tillfredsställandet vissa behov, typiska för högre av en levnadsstandard. Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Man behöver endast erinra så allbekanta förhållanden biografrörelsens, rundradions, idrotom som tens, tidskriftsindustriens eller restaurangväsendets utveckling. Vid sidan behandlade förändringar torde även få räkna med av ovan man förskjutning i livsmedelsförbrukningen från vegetabiliska till animaliska en produkter, och beträffande de sistnämnda till högre kvalitet även varor av -

Jfr Kap. X. z Se tab. 91. 3 Se tab. 85.

förskjutning sannolikt till någon del betingad inkomstökningen. Till denna av stöd härför kan åberopas bl. den undersökning, utförts socialstyrelsen a. som av utvecklingen i medeltal konsumerade kvantiteter olika förnödenheter över av av år och normalhushåll. Här anföras endast vissa i berörda avseende per nu

karakteristiska resultat.

Ökning + Ar o 1914 1923 eller minskning - i %

fläsk kg. 88.7 103.0 + 16.1 Kött och . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Därav färskt kalvkött 11.0 16.5 + 50.0 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . salt fläsk 15.1 11.5 - 23.5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . olika slag 412.8 383.8 7.0 Bröd och mjöl av . . . . . -- . . . . . . . . . . . .

En förskjutning torde ha inträtt i riktning mot allt större grönsaksäven en konsumtion. Vad dessa förändringar betytt för efterfrågan på arbetskraft kan

icke bestämmas.

Den andra faktor, på ett avgörande sätt influerar på produktionens insom riktning, i k h d ln I första hand inverkar den sitt är u t r e s a n e genom inflytande på nationalinkomsten, i andra hand den inriktning av näringsgenom livet, den kan komma att främja. som inhemska produktionen för export framstår fr. 1921 relativt Den o. m. som lönande tidigare. Prisrelationen mellan export- och importvaror ställer mera än sig nämligen Sättas 1913 års priser 100, har utvecknumera gynnsammare. lingen varit följande

År 1921 1923 1925 1927 1929

Exportvaror 209 168 153 146 144 . . . . . . . . . . . . Importvaror 170 148 139 126 126 . . . . . . . . . . . .

Siffrorna visa sålunda, att betydande förskjutning inträtt i de båda varuen inbördes prisrelation. I den mån de giva ett korrekt uttryck åt utgruppernas vecklingen, vilket på i kap. VIII anförda grunder sannolikt, skulle alltså synes Sverige under den tid, de anförda indexserierna omfatta, ha erhållit en nyss väsentligt större import i utbyte för sin export än tidigare. På dessa grunder

torde utrikeshandeln ha blivit orsakerna till nationalinkomstens stegring. en av I vilken utsträckning denna stegring lett till ökad efterfrågan på arbetskraft en emellertid osäkert; det beror främst på vilket inflytande utrikeshandeln är fått på produktionsinriktningen. Förutsättningen för bedömandet av frågan

ingående prövning exportens utveckling och sammansättning år en mera av samt arbetskraftsefterfrågan inom exportindustrierna. av På grund de betydande förskjutningar, inträtt i exportens och isynav som nerhet importens sammansättning sedan tiden före kriget, är det icke möjligt

omräkning med hänsyn till prisförändringarna uppgifterna att genom en av angående utrikeshandelns värde vid olika tidpunkter erhålla ett mått på för-

Jfr Kap. XI. 2 Se tab. 48.

skjutningarna i utrikeshandelns volym. En dylik mätning blir givetvis i det närmaste innehållslös, när arten eller kvaliteten de av varor, som gå i internationell handel, förändrats. Man är därför hänvisad a.tt bedöma förändringarna i utrikeshandelns omfattning uteslutande på grundvalen av uppgifter rörande värdet av exporten och importen. Sättes värdet för år 1913: 100, har export- resp. importvärdet under det gångna årtiondet visat följande variationer

År 1921 1923 1925 1927 1929 Införselns värde 149 153 171 187 . . . . . . . . . . . . . . . . . 211 Utförselns värde 134 140 166 198 . . . . . . . . . . . . . . . . . 222

Hur osäkra än alla närmare omdömen utvecklingen om måste bli, giva dessa serier dock tydligt vid handen, att kraftig stegring en inträtt i utrikeshandelns betydelse. Tages hänsyn till utvecklingen endast under år, är det vidare senare givet, att stegringen är betydande värdesiffrorna mera än visa. Åren efter 1920 ha utmärkts ett fortgående prisfall, av som måste ha tenderat att sänka särskilt importens värde.

Innan kommittén går närmare in på frågan, hur utrikeshandelns utveckling påverkat näringslivet och efterfrågan på arbetskraft, skall i anslutning till nyss anförda siffror ett 0rd förändringarna par nämnas om i Sveriges kreditförbindelser med utlandet och den ekonomiska betydelsen dessa. av Införselns värde har under det gångna årtiondet med undantag för åren 1922, 1927 och 1929 varit större än utförselns. När trots detta det internationella

bytet och tjänster resulterat i från och med av varor en år 1925 positiv handelsbalans, har detta haft sin grund i de betydande inkomsterna av fra.ktfarten. Det kan nämnas, att i detta avseende väsentlig förändring inträtt en i jämförelse med tiden före kriget. Även då redovisades för vårt land så ett gott som permanent importöverskott för såväl guld och silver, inkomsterna varor som men av den utrikes sjöfarten betydligt lägre och kunde tidvis icke voro på långt nä.r motväga importöverskottet. Även betalningsbalansen har under senare år genomgående varit positiv och visat ett ännu betydande handelsmera netto än balansen. Den viktigaste orsaken härtill är, att i motsats till vad fallet torde ha varit före kriget de ingående betalningarna räntor och dividender - av nu mera äro större än de utgående.

Sverige framstår sålunda ett kapitalexporterande land. som Detta förhållande bestyrkes i allt väsentligt uppgifterna av angående de internatio-

nella kapitalöverflyttningarna, vilka Visa i huvudsak

en stigande siffra för importen värdepapper och de rörliga kapitalplaceringarna i utlandet. av Vid bedömandet här skildrade förhållanden måste ihågkommas, av att isynnerhet under år avsevärda kapitalöverflyttningar torde ha kommit senare till stånd, vilka icke framträda i siffrorna för importen och exporten av värdepapper. En del svenska företag ha gjort betydande investeringar utom landet. Då företagen i viss utsträckning tjänstgjort internationella som kredit-

Se tab. 96. å Se tab. 97 och 103.

förmedlare, kan dock icke avgöras, i vilken utsträckning de utländska investeringarna finansierats med svenskt kapital eller de svenska med utländskt. Kapitalexportens inverkan på arbetskraftsefterfrågan får mot bakgrunses den skildringen betydelsen ett ökat sparande. Den viktigaste konseav av av kvensen att detta sparande investeras i utlandet är, att den ökade relativa av efterfrågan på arbetskraft, som en stigande tillgång på kapital tenderar att medföra., uteblir, eftersom kapitalet i detta fall tillskapas utom landet och koopererar med utländsk arbetskraft. Kapitalexportens inverkan på produktionsinriktningen behöver här upptagas till särskild behandling, då den ingår ett led i utrikeshandelns allmänna inflytande på produktionen. Ehuru det som i detta speciella sammanhang mindre intresse, förtjänar dock slutligen att är av nämnas, att den internationella kreditgivningen är stor betydelse för upprättav hållandet proportionen mellan fast och rörligt kapital. En brist på ex. av råvaror kan sålunda fyllas kapitalimport i form ökad införsel av genom en av sådana utan omedelbar motprestation i eller penningar. Kommittén återvaror kommer till denna fråga vid behandlingen av konjunkturerna. Utrikeshandeln berör omedelbart mycket betydande del det svenska en av näringslivet. En beräkning arbetarantalet inom de industrier, vilkas export av utvecklats snabbare än produktionen och vilkas expansion därför sannolikt i flertalet fall till väsentlig del är att tillskriva erövrandet exportmarken av nader, giva vid handen, att icke mindre 45 % hela det i industrisynes an c:a av statistiken redovisade industriarbetarantalet äger anställning inom dylika områden Det erbjuder stora svårigheter att bedöma, hur arbetskraftsefterfrågan utvecklats inom dessa områden. I och för sig borde givetvis expansionen ha framkallat stegring efterfrågan större omfattning än den för induen av av strien i dess helhet genomsnittliga. Detta torde emellertid icke ha inträffat. Tvärtom visa de viktigaste exportindustrierna på ett undantag när endast par en ökning arbetarantalet motsvarande den för industrien i dess helhet genomav snittliga uppgången. Förklaringen härtill torde få sökas i att produktionen inom de för utländska marknader arbetande industrierna är utpräglat kapitalkrävande och i den starka utveckling, rationaliseringen erhållit inom dessa som områden näringslivet. Typiskt är, att de största exportindustrierna så gott av undantagslöst visa kraftigare ökning produktionen arbetstimme som en av per än industrien i dess helhet. Detta är sålunda fallet inom verkstadsindustrien, järn- och stål- samt metallmanufakturindustrien, och papperspappers-, pappmassefabriker, tändsticksfabriker, och anrikningsverk samt sågverk och gruvor hyvlerier. Karakteristisk är utvecklingen inom de båda industrigrupper, allt som av att döma kraftigast bidragit till expertens uppgång, nämligen Verkstadsindu-

strierna mekaniska verkstäder, skeppsvarv, elektriska verkstäder, etc. och

pappersmasseindustrien, där stegringen utförseln för industrigrupav av resp. representativa från 1913 till 1928 uppgick till 223 56 % och per varor resp. den absoluta ökningen i exportens värde till 205 och 135 milj. Stegringen i 0:a

1 Se tab. 101. Se tab. 102.

produktionsvolymen inom de båda industrigrupperna utgjorde under tid samma 78 och 55 %. Det totala antalet arbetare nedgick likväl mellan 1920 och 1928 inom den förra gruppen med 2 é och steg inom den med endast c:a senare c:a 10 Om än utrikeshandelns utveckling sålunda icke torde ha givit upphov till

någon större stegring i efterfrågan på arbetskraft i d t än 0 m e e x p 0 r n ringa den främst berört, föreligger dock möjligheten ett arbetskrafav ur tens synpunkt gynnsammare inflytande in ä i liv t i d 0 m n r n g s e e s s h e l h Man måste därvid räkna med att mot nedgången i den relativa eftere frågan på arbetskraft inom vissa områden stå de vidsträckta verkningar över hela näringslivet, uppgång i nationalinkomsten medför. Det slutliga som en resultatet blir sannolikt i längden ökad absolut efterfrågan på arbetskraft. en Kommittén återkommer utförligare till detta problem vid behandlingen ratioav naliseringen.

Produktions- Redan vid behandlingen utrikeshandelns verkningar har framhållits, att av

åêâfgâäñfâå näringslivet under den gångna tioårsperioden undergått förändringar även i

arbetskraft. det tredje inledningsvis karakteriserade avseende, är betydelse för eftersom av frågans omfattning således med hänsyn till de tillämpade produktionsmeto- derna. De omläggningar, dessa undergått, ha brukat sammanfattas under termen rationalisering. Då rationaliseringen delmarknadssynpunkt framstår temporär förur som en ändring, komma de divergenser, den framkallar inom enskilda företag eller näringsgrenar, samt deras konsekvenser att behandlas först i ett senare sammanhang. Här gäller frågan närmast, i vad mån rationaliseringen framkallat en förändring i efterfrågans omfattning på arbetsmarknaden i dess helhet. Därvid

blir givetvis liksom vid utrikeshandeln undersökningens

- -- närmaste uppgift att klarlägga, i vad mån den ökning, rationaliseringen kan framkalla i nationalinkomsten och efterfrågan på produktiva hjälpmedel överhuvud, mot-

väges av dess omedelbara inflytande på den relativa efterfrågan på arbetskraft. För bedömandet härav är det nödvändigt att närmare precisera rationaliseringens innebörd. Under termen rationalisering ha i det allmänna språkbruket kommit att sammanfattas de mest skilda företeelser, vilka endast ha det gemensamt, att de förändring produktionsmetoder, drifts- eller marknadsorganisation genom en av förbättra företagens räntabilitet, således förhållandet mellan framställningskostnader och försäljningsvärde Det gäller här givetvis inga för utvecklin-

gen efter kriget företeelser, såsom någon gång gjorts gällande. I den mån nya rationaliseringen uppfattats ett nytt problem, torde detta ha berott som på att förändringar här karakteriserad art förekommit i större utsträckning tidiav än s gare. Sannolikt nådde de redan tiden närmast efter krisen betydande en omfattning, det först då de olika skäl kommo att fortgå med påfallande men var av

1 Strängt taget kan även en räntabilitetsökande monopolistisk reglering produktionen sägas ingå av under denna definition. Kommittén har emellertid icke ansett, att detta fall bör hänföras till rationalisering.

styrka under den följande uppgångstiden, de i högre grad började även som fånga uppmärksamheten. Grunden till förändringar karakteriserad art är givetvis alltid närav ovan önskan att i ett eller annat avseende förbättra räntabiliteten, men inom mast en denna förenas motiv mycket växlande art. Man torde dock kunna urram av skilja tvenne huvudtyper. I det fallet framkallas förändringen därigenom, ena att produktionsmetoder blivit kända eller att prövning av indunya ex. en striens marknadsförhållanden visat möjligheten effektivare råvaruförsörjav en ning eller försäljningsorganisation. I det andra fallet är det förändringen av vissa produktionskostnader, upphov till strävan till anpassning av som ger en driften efter de relativa kostnaderna i syfte att reducera den kostnadsnya av ökningen framkallade minskningen i räntabilitet eller att utnyttja den relativa nedgången i vissa kostnader. Ofta torde de båda motiven blandas, så att en kostnadsförskjutning utlöser omläggning driften till utnyttjande av redan en av tidigare kända tekniska och organisatoriska förbättringar. Förändringen i produktionsmetoder inom ett redan organiserat företag torde i regel kapitalvara krävande, och det därför möjligt, att först stegringen arbetskostär av ex. naderna det ekonomiskt motiverat att övergå till produkgör en annan tionsmetod. I regel torde därför omläggningar driften komma att inneav bära såväl utnyttjandet tekniska eller organisatoriska landvinningar som av efter ändrade relativa kostnader. Att i de enskilda fallen också en anpassning i vad mån det eller andra ägt blir ofta omöjligt. Då, som avgöra ena rum, i det följande visas, anpassning efter ändrade relationer mellan olika kosten nadsgrupper medför delvis andra verkningar än utnyttjandet vidgad insikt, av möter det under dessa omständigheter givetvis stora svårigheter att bedöma ra-

tionaliseringens allmänna inflytande på arbetskraftsefterfrågan. Verkningarna med hänsyn till efterfrågan på arbetskraft rationaliseav en ring, vilken huvudsakligen tillgodogörandet metoder eller överavser av nya huvud vidgad teknisk insikt, gå redan de i olika riktningar. I och för sig taget av kan den ägnad att i längden höja nationalinkomsten och därmed den antagas vara totala efterfrågan på produktiva hjälpmedel, samtidigt kan den kräva men ökad kapitalinvestering och innebära övergången till mindre arbetskrävande en teknik. Isynnerhet blir naturligtvis detta fallet, när rationaliseringssträvandena utlösas försöken att reducera sådan ökning produktionskostnaav en av derna, väsentligen tillskriva lönenivån inom näringen. Även kostsom är att om nadernas stegring omedelbart endast eliminerar ekonomiska hinder för ratioen nalisering, det dock sannolikt, att driftsomläggningen under dessa förhålär landen icke endast medför tekniska eller organisatoriska förbättringar utan på angivet sätt kombineras med anpassning produktionen efter även nyss en av de förändrade relativa kostnaderna och således kommer att gå i direkt arbetsbesparande riktning. Ser på förhållandena inom samhället i dess helhet, man det därför tydligt, att rationalisering karakteriserad art lika väl är en av nu kan komma öka att minska arbetslösheten. Det sista blir fallet, om att som ökningen i den totala efterfrågan på produktionsfaktorer mer än uppväger minskningen i den relativa efterfrågan på arbetskraft, och den absoluta efter-

frågan således ökas. Även kan dock lätt komma motsatsen att inträffa och rationaliseringen leda till minskning även den absoluta efterfrågan en av på arbetskraft. Möjligheten därtill finnes isynnerhet vid själva genomförandet

av rationaliseringsåtgärder, innan sålunda deras inverkan på produktionsresul-

tatet ännu hunnit göra sig gâillztnde. Den närmare behandlingen innebörav den av dessa förhållanden måste dock anstå till kap. XXL där rationaliserin-

gens inflytande på efterfrågan inom det enskilda företaget eller näringsgrenen

diskuteras.

Den andra huvudtypen driftsoniläggningar, således de, vilka av i ytterlighetsfall endast anpassning efter förändrade relativa kostnader, avse en kan även den leda till växlande resultat beroende på orsaken till och förarten av ändringarna i prisrelationerna. Ur räntabilitetssynpunkt medför visserligen en dylik anpassning ändamålsenligare organisation driften en av inom det enskilda företaget utom att den kan medföra minskad relativ men en efterfrågan på arbetskraft det är de relativa arbetskostnaderna, stigit kan om som den även leda till minskad samhällelig produktion och därmed en en minskad absolut efterfrågan på produktiva hjälpmedel. Dess verkningssätt framgår nämnare följande exempel. Har tillgången på kapital ökats, leder detta till av en allmän omläggning driften i kapitalistisk riktning, sänkt kapitalav mera ränta och höjda arbetslö-ner. Om enstaka företag i detta fall rationalisera driften i anslutning till den förändrade kostnadssituationen och avskeda arbetskraft, finnas förutsättningar för att denna erhåller anställning till oförändrade löner inom andra områden. Rationaliseringen ingår i detta fall i själva verket som ett led i näringslivets tillgodogörande de ökade Den med av resurserna. rationaliseringen förbundna övergången till mindre arbetskrävande teknik en utgör sålunda i denna situation endast anpassning efter den ändrade relaen tiva tillgången på arbete och kapital. Eftersom samhällets tillgång på produktiva hjälpmedel ökats, måste vidare nationalinkomsten trots eventuella produktionsbegränsningar komma att stiga. Även prisförskjutningarna ha när sin grund i minskad tillgång på någon produktionsfaktor, kommer rationalise-

ringen att utgöra form för anpassningen efter ekonomiska förutsätten nya ningar. Om tillgången på arbetskraft minskats och till följd därav löex. nerna stigit, innebär övergången till mindre arbetskrävande drift endast efen terfrågans anpassning efter nedgången i utbudet på arbetskraft. Inträffar i detta fall produktionsbegränsning inom ett företag sig den direkt en vare är eller ett resultat driftsomläggningar den form av utgör en för den nedgång i den totala produktionen, måste bli följden minsksom av en ning i tillgången på produktionsfaktorer. Skall i de båda skildrade man nu fallen tala självständig verkan rationaliseringen, måste denna om en av sägas vara gynnsam. Hade rationaliseringen uteblivit, skulle de produktiva resurserna ha utnyttjats sämre. Vid sidan dessa fall måste emellertid av man räkna med ett, där verkningarna rationaliseringen gå i arbetskraftens av ur synpunkt omedelbart riktning, nämligen när de ändrade prisrelaogynnsam tionerna ha sin grund i ett höjt utbudspris på arbetskraft, icke beror som på ändrad relativ tillgång på de olika produktiva hjälpmedlen. En rationali-

sering, innefattar övergången till mindre arbetskrävande drift, leder i som detta fall till arbetslöshet. Höjningen utbudspriset får sålunda produkav ur tionsprocessens synpunkt resultat, tillgången på arbetskraft samma som om minskats. Att företagen tvingas till produktionsbegränsning eller till produktionsminskande driftsomläggningar och att till följd därav även det totala produktionsresultatet sjunker, är liksom i föregående fall den naturliga konsekvenatt industrien kommit att arbeta med oförändrade mängder av övriga sen a.v hjälpmedel med mindre arbetskraft än tidigare. I detta fall i motsats men till det föregående finnes dock arbetskraften, fast den utnyttjas. Rationaliseringen är sålunda här längre endast en anpassningsform utan en självständigt verkande faktor. Givetvis måste räkna med att de behandlade fallen aldrig föreman ovan komma renodlade. Som redan framhållits, förbindes vidare anpassning efter en ändrade relativa kostnader sannolikt i regel med utnyttjandet av vunnen teknisk insikt. Kommittén har dock i syfte att klarlägga rationaliseringens verkningssätt i denna korta översikt bortsett från dessa komplikationer. Med hänsyn till att de faktiska driftsomläggningarna sannolikt ofta till nådel utgöra anpassning efter höjda lönekostnader, och på grund de gon en av ovissa följderna redan utnyttjandet vidgad teknisk insikt, beav av synes man rättigad att antaga, att rationaliseringen åtminstone icke under den tid, då den genomföres, medför någon stegring efterfrågan på arbetskraft ens inom av landet i dess helhet. Inom delmarknaden torde, närmare utföres i kap. som XXI, risken för direkt minskad efterfrågan bli påtaglig. Om rationaliseen ringen ökar nationalinkomsten, komma nämligen följderna härav ofta att göra sig gällande på andra områden än dem, där rationaliseringen genomföres. Detta försök till avvägning rationaliseringens inflytande på efterfrågan på en av arbetskraft kan i ett avseende lätt te sig missvisande. Om rationaliseringen är förutsättning för att industrigren skall erövra större marknad eller en en en näringslivet i dess helhet byggas efter ett sammanbrott, är det givet, att upp den kan leda till omfattande efterfrågan på arbetskraft, eljest en mera än som varit möjlig, trots sina påtagliga verkningar i motsatt riktning.

Det finnes givetvis intet mått, varmed det tekniska framåtskridandet kan mätas. Åtskilliga drag i den allmänna utvecklingen, vilka framgått av framställningen i tredje avdelningen, visa dock, att den utveckling som ägt rum sedan tiden före kriget varit omfattande; föreställning förändringarna en om skänker kanske i främsta rummet jämförelsen mellan produktionsresultat och arbetarantal, ehuru därvid jämte rationaliseringen mängd andra faktoäven en rer spela in. För att möjligt erhålla fullständigare bild utvecklingen sammanom en av ställas här uppgifterna över arbetarantalet produktenhet med siffror för per produkten arbetstimme samt för timförtjänsten för manliga arbetare inom per den egentliga industrien omräknad med index för levnadskostnarder, för råvaruoch för industriproduktpriser. Helst borde givetvis förskjutningarna i kostnaderför olika med arbete konkurrerande hjälpmedel införas i stället för sistnämnda na

serier, då uppgifter angående dessa endast i undantagsfall kunna erhållas, men synes det nödvändigt att i stället införa olika jämförelseserier, vilka tillsam-

mans kunna skänka föreställning de relativa arbet-skostnadernas utvecken om ling

Är 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Arbetare per produktenhet 1915 100 119 121 102 102 95 95 91 89 90 82 . . . . . . . . . . . Produkt per arbetstimme 1915 100 102 114 124 123 125 126 132 133 136 143 . . . . . . . . . . . Relativ arbetskostnad per timme: Reallön 1913: 100 135 144 127 133 138 140 146 148 150 155 . . . . ää: 1913 98 179 168 161 160 160 177 133 178 194

:-;:-ä: t . 1913 108 143 131 134 141 146 155 159 162 171

Såväl reallönerna, vilka spegla relationen även till bostads- och livsmedels-

priser, omräkningen med industriprisindex giver vid handen, att de relasom tiva arbetskostnaderna kontinuerligt stego från 1922/23 till 1929. Omräknin-

gen med råvaruindex ställer särskilt utvecklingen 1925/26 i stark relief, samma år då indexserierna för produktiviteten visa den största förändringen.

Löneutvecklingen, dess orsaker och verkningar skola i ett senare sammanhang upptagas till behandling. Vad här har betydelse är, att ökningarna som i de relativa arbetskostnaderna i tiden nära föregå och sammanfalla med de

största sprången även i produktivitetens utveckling. Man kan icke med säker-

het bedöma förekomsten ett orsakssammanhang mellan företeelserna eller av arten av detta, däremot torde kunna tagas för givet, att de betydande men produktionsomläggningar, vilka kanske i synnerhet siffrorna för produkten om per arbetstimme vittna, även de sannolikt byggde på vidgad teknisk och om 0rganisatorisk insikt, också inneburo anpassning efter den förändrade kosten nadssituationen. Som redan vid skildringen rationaliseringens allmänna av karaktär framhölls, måste driftsomläggningarna under sådana omständigheter

ha gått i direkt arbetsbesparande riktning.

I syfte att konstatera i vad mån det på statistisk väg låter sig göra att närmare utröna arten det orsakssammanhang, kan föreligga mellan utveckav som lingen de relativa arbetskostnaderna samt förändringarna i produktiviteten av som redan framhållits tillåter anförda tablå på denna punkt inga beovan stämda slutsatser har kommittén i tabellbilaga E låtit sammanställa och be- arbeta tillgängliga, i detta avseende erforderliga data. Materialet visar, att mellan arbetslöne- och produktivitetsserierna råder ett påtagligt sammanhang, vilket kommer till uttryck i fullt likartad utveckling förhållandet mellan en av de relativa arbetskostnaderna och produktiviteten inom flertalet de underav sökta områdena. Då någon ti-dsförskjutning mellan serier icke föreligger, resp. tillåter det sammanställda materialet likväl inga slutsatser rörande arten av detta sammanhang.

Utvecklingen inom skilda näringsgrenar företer väsentliga olikheter. Den

kraftigaste produktivitetsökningen föreligger inom gruvindustri, verkstads-

1 Se tab. 80, 81 och 82.

industri, pappersindustri och kemisk-teknisk industri. Skulle man våga ett förmodande angående grunden till denna rationaliseringens koncentration, torde främst få hänvisa till nödvändigheten särskilt för exportindustrierna att man reducera sina kostnader på den punkt, där dessa varit väsentligt högre än i vissa främmande länder, nämligen med hänsyn till arbetslönerna. Rationaliseringen kan på detta sätt ha varit förutsättning för utrikeshandelns expanen sion. Sammanfattande torde kunna sägas, att rationaliseringen i Sverige i första rummet inneburit ett utnyttjande vidgad teknisk insikt för detta av talar sagt produktionssiffrornas betydande stegring därjämte även som - men anpassning efter ändrade relativa produktionskostnader. Som denna anen passning främst torde ha medfört reduktion de stigande arbetskostnaderen av har den sannolikt på det sätt skildrades vid den allmänna karzxktena, som ristiken rationaliseringen sänkt den relativa efterfrågan på arbetskraft. av - I vad mån denna nedgång motvägts den uppgång i nationalinkomsten och av expansion näringslivet, för vilken rationaliseringen utgjort förutsättning, av en låter sig icke med bestämdhet avgöra. Något försök till avvägning mellan samtliga de i detta kapitel behandlade faktorernas inflytande på arbetslöshetsnivåns förskjutning kan icke göras, förrkonjunkturernas och de temporära förändringarnas betydelse inom nään även ringslivet och på arbetsmarknaden prövats.

KAP. XX.

Arbetslöshetens variationer under inñytande konjunkav

turförändringar.

Arbetslös Den genomsnittliga arbetslöshetsprocenten inom faokföreningarna har under

hetens arta-det gångna årtiondet företett betydande växlingar Medan

den, såsom framtioner 1920 ställningen . . andra avdelningen . givit . . vid . handen, under o och 1929 1 , annu varen sommaren 1920 hållit sig vid blygsamma siffror, började den under höstens lopp att stiga. Fackföreningarna rapporterade i oktober detta år 4.3 % arbetslösa; i december hade motsvarande siffra stigit till 15. Härefter fortsatte 8 stegringen brant, utan att sommarsasongens inverkan kunde spåras, ja- 0. m. nuari 1922, då den rapporterade fackföreningsarbetslösheten uppgick till 34.3 %. Årsmedeltalet för 1920 5.4 och för icke var 1921 mindre an 26.6 %. Härmed var emellertid kulmen nådd, och återhämtning vidtog, i stort en som sett oavbrutet varade till hösten 1924. Årsmedeltalen för 1922, 1923 och 1924 uppgingo till 22.9, 12.5 och 10.1 resp. Hösten 1924 avbröts emellertid den snabba förbättringen. Årsmedeltalet för 1925 uppgick till 11 % och för 1926 till 12.2 Under 1927 avlästes ånyo en svag tillbakagång; årsmedeltalet för detta år stannade vid 12 %. Under 1928 och 1929 fortsatte förbättringen; årsmedeltalen för år 10.6 och resp. voro 10.2 %. Den efter 1927 inträffade sänkningen förmådde således sifferrent mässigt icke än kompensera den stegring, intratt sedan 1924. mer som Som komplettering dessa uppgifter äga serier belysande arbietslöshetsproav centens växlingar inom produktions- och konsumtionsvaruindustrierna ett visst intresse.

År 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 Produktionsvamindnstrier 6.5 34.1 28.0 15.3 12.1 12.1 14.1 14.0 11.5 11.3 . . Konsumtionsvaruindustrier. 4.1 22.5 19.0 10.1 7.0 8.0 9.0 8.9 8.4 8.3 .

Bortses från frågan den allmänna arbetslöshetsnivåns förskjutning, kan om man sålunda inom industri, byggnadsverksamhet, handel och samfärdsel under åren 1920-1929 urskilja tvenne arbetslöshetsvågor. Den första sin börtager jan vi-d deflationskrisens inbrott 1920, når kulmen tidigt under 1922 samt mini-

mum i mitten av 1924. Den andra, tager sin början vid denna ti-d och kulsom minerar under 1927, är långt markerad. svagare Vid diskussionen förändringarna i arbetslöshetsnivån framhöllls, att den av faktiska innebörden variationer i dennas höjd kunde växlande beroende av vara

1 Jfr tab. Se även diagram IV, sid. 479.

på att de genomsnittliga procentsiffror, som lågo till grund för jämförelserna, påverkades såväl arbetslöshetens frekvens de individuella arbetslösav som av hetstidernas längd. Detsamma gäller givetvis här anförda uppgifter. Därtill kommer, att vissa brister i metoden för insamling av material medföra, att siffrorna under tider stigande arbetslöshet giva ett något för högt, under av tider sjunkande arbetslöshet ett alltför lågt mått på arbetslöshetens omav fattning.

Det är givetvis möjligt, att den genomsnittliga arbetslöshetsprocenten vissa år i så hög grad påverkats av utvecklingen inom enstaka industrigrenar, att siffrorna komma att giva en felaktig föreställning om arbetslöshetens allmänna utveckling. I den mån detta varit fallet, får förklaringen till arbetslöshetens variationer sökas i tillfälliga, till vissa områden begränsade störningar och icke i för hela marknaden ekonomiska förhållanden. gemensamma För att pröva om den allmänna arbetslöshetsserien speglar en generell utveckling eller till någon del giver uttryck åt förändringar inom enstaka industrigrupper h-ar kommittén i följande tabell sammanställt den redovisade arbetslöshetsprocentens växlingar inom olika områden den egentliga induav strien vägda med det relativa antalet inom området sysselsatta arbetare. På grundvalen denna serie har även beräknats, hur stor del arbetslösheten inom av resp. områden utgjort av arbetslösheten inom industrien i dess helhet. Hur osäkra än beräkningar av denna art måste bli, visa de dock på ett i detta sammanhang fullt tillfredsställande sätt de olika industrigmppernas relativa betydelse för den genomsnittliga arbetslöshetsprocenten och dess växlingar.

Indnstrigrupper 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

0.05 0.54 0.62 0.41 0.32 0.27 0.33 0.32 0.30 0.27 1a. Gruvor 0. anrikningsverk 0.91 1.89 2.80 3.33 3.23 2.65 2.83 2.75 3.01 2.72 0.18 1.22 0.93 0.62 0.36 0.43 0.46 0.44 0.32 0.20 1 Järn-, stål- o. metallverk 3.28 4.26 4.21 5.04 3.64 4.23 3.94 3.79 3.21 2.02 1.01 6.98 7.90 3.84 2.21 1.97 2.33 2.33 1.75 1.51 1 c. Verkstadsind. m. m. . . 18.40 24.39 35.71 31.19 22.32 19.37 19.95 20.05 17.53 15.24 1.68 4.03 2.80 1.44 1.49 1.61 2.12 1.90 1.76 1.56 2. Jord- 0. stenindustri 28.78 14.08 12.66 11.70 15.05 15.83 18.15 16.35 17.63 15.74 0.84 6.03 4.68 2.88 2.93 3.08 3.38 3.45 2.88 3.26 3. Träindustri . . , , 15.30 21.07 21.16 23.39 29.60 30.29 28.94 29.69 28.86 32.90 4. Pappers- 0- grafisk ind. 0.43 3.81 1.50 0.64 0.56 0.56 0.52 0.69 0.60 0.66 inkl. massafabriker 7.88 13.31 6.78 5.20 5.66 5.51 4.45 5.94. 6.01 6.66 0.31 1.04 1.00 0.80 0.77 0.77 0.89 0.91 0.90 0.87 5. Livsmedelsindustri . . . . 5.65 3.68 4.52 6.50 7.78 7.57 7.62 7.83 9.02 8.78 a 0.53 2.70 0.98 0.71 0.48 0.67 0.64 0.67 0.56 0.70 6 T°Xm°b°ad“d5“d' . .. . 9.65 9.44 4.43 5.77 4.85 6.59 5.48 5.77 5.61 7.06 ä 0.23 1.19 0.93 0.43 0.44 0.48 0.65 0.56 0.65 0.65 Läder-, hår- 0. gummim-ind. 4.19 4.16 4.43 3.49 4.44 4.72 5.56 4.82 6.51 6.56

s- §2: 2-2:

5.49 28.62 22.12 12.31 9.90 10.17 11.68 11.62 9.98 9.91 Grupp 18 b 100.00 100.00 100.00 100.00 100.00100.00100.00100.00 100.00 100.00 Serien a vLsar arbetslöshetens variationer efter Vägning med relationen mellan arbetarantalet inom gruppen oehj inom industrien i desshelhet. Serien angivet sålunda, hur stor den arbetslöshet är, som ur hela indnstriens synpunkt är att tillskriva gruppen i fråga. Serien b angivet hur stor del gruppens arbetslöshetutgör av industriens totala arbetslöshetsprocent.

29-3013499

Beträffande den allmänna utvecklingen efter 1924, då depressionens störande inflytande på arbetslösheten i stort sett torde ha upphört, giver procentserien vid handen, att ökad relativ betydelse för arbetslöshetens en omfattning tillkommit i synnerhet textil- samt läder-, hår- och gummivaruindustrierna. Av större vikt är emellertid den förändring, inträtt beträffande som träin-dustriernas relativa ställning. Denna speglar även avsevärd, från en mera ifrågavarande härrörande absolut uppgång i arbetslösheten. En motgrupp satt. utveckling mot träindustriernas visar hela den första Av gruppen. den största praktiska betydelsen är nedgången inom Verkstadsindustrien. Sammanfattande alltså den mest påfallande förändringen i de olika synes gruppernas relativa betydel-se uppgången arbetslösheten inom träinduvara av strierna och den fortgående nedgången inom verkstadsgruppen under åren 1924-1929. Ser man på utvecklingen under enstaka år, föreligger 1920 och följande år

en depressionstypisk uppgång i de tunga industriernas betydelse för arbetslösheten. Denna framträder tydligast 1923. Åren närmast efter 1924 är

den allmänna arbetslöshetsprocenten stigande. Av tablån serie a fram-

går, att bakom denna stegring ligger uppgång i arbetslösheten inom samten liga här medtagna indnstrigrupper. För pappersindustriernas vidkommande

framträder den dock något än inom övriga näringsgrenar. Det är senare emellertid påfallande, att hälften den totala uppgång i arbetslösheten, av som inträffar under dessa år, kan lokaliseras till jord- och stenindustrierna och träindustrierna, inom vilka stegringen mellan 1924 och 1926 tillsammans utgör drygt 1 %.

Den till sistnämnda koncentrerade stegringen under dessa år får grupper förklaras genom för industrierna i fråga specifika förändringar i avsättninvgsmöjligheter etc. I övrigt visa dock siffrorna, att arbetslöshetsutvecklingen åren 1924--1926 liksom under perioden överhuvud är företeelse en gemensam för industrien i dess helhet och att den icke kan förklaras tillfälliga, av till vissa områden lokaliserade förändringar. Variationerna i arbetslöshetens omfattning gå 1920--1929 i riktning inom samtliga ärven samma grupper om de icke inträffa fullt liktidigt uppgången 1929 inom bl. trä- och - a. pappersindustrierna får följande år motsvarighet inom övriga områden en och även om förskjutningar inträtt i de olika relativa be- -- gruppernas i tydelse.

Allmänna Sannolikt spegla växlingarna i arbetslöshetsprocenten under denna tid icke synpunkter. endast tillfälliga förskjutningar inom rent näringslivet utan även förändringar

i produktionsutvecklingen liknande de till rytmiska svängningar mellan synes snabbare expansion och relativ tillbakagång, vilka enligt tidigare erfarenhet

utmärkt näringslivets utveckling. Innan någon prövning sker i vad mån av detta varit fallet, skola. några allmänna anmärkningar förutskickas beträf-

fande förhållandet mellan å sidan de rytmiska variationerna och å andra ena

De till grund för vägningen liggande jämförelsetalen ha beräknats med utgångspunkt i antalet i medeltal sysselsatta arbetare inom resp. grupper under åren 1925-1929 enligt imdmstristatistiken. I tab. 86 har angivits resp. industrigrenars procentuella andel i det totala indmstniarbetarantalet i genomsnitt under dessa år. Genom avrundning av dessa procenttal har följande vägningsserie erhållits. Grupp 1a 1b lo 2 3 4 5 6 7 8 . . . . . . . . Vägningstal 2 4 24 10 15 13 9 14 G 3 . . . . . Vid medeltalsberäkningarnahar 1927 års siffra för grupp vilken i hög grad pävexrkats av tillfalliga störningar, icke medtagits.

sidan förändringar inom näringslivet i de avseenden, närmare karakterisesom i föregående kapitel. Betingelserna för de rytmiska variationernas sårats ledes konjunkturväxlingarnas uppkomst och utveckling kunna därvid tills- vidare lämnas helt åsido, liksom även frågan i vad mån dessa betingelser göra sig gällande på sätt under alla tider, förändras från gång till gång samma eller i enstaka fall avvika från vad eljest är regel. Det väsentliga är som i detta sammanhang icke alls, konjunkturutvecklingen verkligen äger den om regelbundna karaktär, velat tillskriva den, eller på något sätt är oupplösman ligt förbunden med samhällets ekonomiska struktur. Frågan gäller här endast, de från tiden före kriget kända konjunkturväxlingarna speglat förom hållanden, vid sidan de i föregående och närmast följande kapitel besom av handlade påverkat relationen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Kommittén övergår därefter till att pröva, i vad mån näringslivet efter 1920 företett variationer, vilka i betydelsefulla avseenden likna dem, som äro kända från förkrigstiden, och vilka således även de sannolikt ägt denna be-

tydelse. Gemensamt för de förhållanden, behandlades i föregående kapitel, var som att de gällde sådana förutsättningar för näringslivets gestaltning som ex. tillgången på olika hjälpmedel, konsumtionsinriktning, teknisk insikt etc. Framställningen bortsåg däremot helt från hur dessa grundförutsättningar knytas i den faktiskt föreliggande produktionsprocessen. På denna samman punkt möta emellertid komplikationer betydelse för arbetslöshetens omfatt- -av ning. Genom att de olika ekonomiska transaktionerna ske i monetära former, blir tydligen sättet att reglera penning- och kreditväsendet stor betydelse. av aVid regleringen därav liksom överhuvud för företagarna, vilka vid nuvarande organisation näringslivet äro de, omedelbart bestämma produktionsproav som utformning, föreligger situationen med hänsyn till åtskilliga de i cessens av föregående kapitel behandlade grundförutsättningarna, konsumtiosom ex. och utrikeshandelns inriktning och kreditmöjligheterna, icke som något känt nens utan föremål för antaganden, vilkas ovisshet skapar chanser till vinst och som risker för förlust. Genom produktionens organisation kunna därför företagarkalkyler komma att på olika sätt, vilka skola utförligt exemplifienas senare

framkällä Vâilingar i efterfrågan på arbetskraft utöver eller vid sidan

ras, dem, till vilka i föregående och följande kapitel behandlade förhållanden av giva upphov. I och för sig äro dessa variationer snarast ett slags tillfälliga

störningar. Det är dock tydligt, att des-sa äro av en annan art än ex. produktionsinskränkningar beroende på väderlek, arbetsstrider eller avogynnsam skuren råvarutillförsel. Skillnaden mellan dessa båda störningar grupper av ligger däri, att de förra utgå från företagarkalkylerna, under det att växlingar den arten orsakas faktisk rubbningar i grundförutav senare av a såttningarna. Förändringar sistnämnda slag kunna dock givetvis genom av de betydande osäkerhetsmoment, de medföra, bli orsak till att produktionskal-

kylerna slå fel. Konjunkturutvecklingen före kriget med dess svängningar från hausse till baisse torde på ett avgörande sätt ha influerats av dylika brister i företagar-

kalkylerna. Ser på de k. kriserna, ha de bl. präglats man ex. s. a. aven prisutveckling, vilken medfört, att företagarna icke fått sina kostnader täckta. Produktionsförhållandenas gestaltning måste sålunda i ett eller annat avseende ha felbedömts. Det kan i förbigående förtjäna att påpekas, att det här icke gäller någon allmän överproduktion. Vad inträffat är, enklast som uttryckt, att produktpriserna icke täckt produktionskostnaderna och att det existerande fasta kapitalets värde blivit lägre än kostnaderna för dess konstruktion. En överproduktion föreligger alltså, om man så vill, i den specifika betydelsen, att hela konsumtionsvaruproduktionen icke kan vinna avsättning till beräknade priser. Detta är givetvis övergående företeelse, varaktigen vars het beror bl. på lagringsmöjligheternas omfattning. a. Konjunkturerna kunna under dessa omständigheter användas utgångssom punkt för diskussionen de förändringar inom näringslivet, vilka ha sin grund av i dess organisation och omöjligheten att riktigt bedöma produktionsförhållandena. En skildring konjunkturutvecklingen blir sålunda betydelsefull komav en plettering av den föregående framställningen, vid vilken helt bortsågs från dessa modifierande moment. Vid sidan främst de konjunkturella förändrinav garna i företagandets omfattning påkalla även ett andra förhållanden, typar piska för konjunkturutvecklingen före kriget, uppmärksamhet arbetslöshetsur synpunkt. Å sidan ha konjunktursvängningarna i regel löpt parallellt med ena förändringar i prisnivån. I den mån lönen icke förskjutits i riktning, ha samma dessa förändringar tenderat att framkalla höjning eller sänkning i lönen en betraktad arbetskostnad. En stigande varuprisnivä innebär vid oförändrade som penninglöner sänkning i den relativa arbetskostnaden och i utbudspriset på en arbetskraft och omvänt. Ä andra sidan ha k-onjunktursvängningarna också kunnat medföra arbetskraftsutbudets inlänkande på vissa banor och arbetarnas bindan-de inom vissa områden i högre grad varit motiverat med hänsyn än som till varuefterfrågans faktiska utveckling. Sålunda kan under högkonjunkturen uppskattningen industriens utvecklingsmöjligheter leda till att arbetsav kraft drages in från jordbruket till industrien i utsträckning, efter en som högkonjunkturens slut icke längre år hållbar. Arbetslöshetens sammanhang med konjunkturutvecklingen i nämnda avseenden kan icke göras till föremål för on generell karakteristik. Under det att efterfrågan på arbetskraft nära sammanhänger med produktionens utveckling, påverkas utbudspriset omedelbart prisutvecklingen, vilken är relativt självav ständig i förhållande till konjunkturförloppet och därför kan variera från gång till gång. Det under tidigare konjunkturer vanliga har visserligen varit, att prisnivån stigit samtidigt produktionsvolymen ökats och omvänt. Som som lönerna icke omedelbart följt den allmänna prisutvecklingen, ha därför högkonjunkturerna tidigare utmärkts relativ sänkning arbetskostnaderna, lågav en av konjunkturerna relativ höjning. Prisutvecklingen har sålunda i det av en sefallet kommit att verka stegrande på divergensen mellan utbud och efternare frågan och att skärpa de följder i denna riktning, redan inskränkningarna i som efterfrågan under denna del konjunkturcykeln medfört. Som prisutvecklinav

emellertid kan visa bild än denna, räcker det dock som sagt icke gen en annan med allmän skildring konjunkturförloppet; för att erhålla fullständig bild av en divergensens utveckling måste den i varje särskilt fall mot bakgrunden av ses prisnivåns förändringar. av

Det i tredje avdelningen detta betänkande framlagda siffermaterialet visar, Företaganav dets utveckatt produktionsvolymen efter betydande inskränkning vid den s. k. fredsen ling 1920krisen kontinuerligt stegrats under den tid undersökningen omfattat Inne- 1929. börden detta förhållande konjunktursynpunkt framgår klarare vid en jämav ur förelse utvecklingen inom produktions- och konsurntionsvaruindustrierna.2 av Inom den förra inträdde mellan 1920 och 1921 kraftigare reduktion gruppen en än inom den Återhämtningen emellertid snabbare inom den förra grupsenare. var trots detta visade konsumtionsvaruindustrierna ännu 1928 den starkare pen, men stegringen i förhållande till det valda jämförelseåret 1915. Index för produktionsvolymen på basen 1915 100 låg emellertid år 1929 för produktionsvaruindustrierna vid 150 och för konsumtionsvaruindustrierna vid 143. Även i jämförelse med förkrigstiden uppgången detta år sålunda mest betydande var inom den förra gruppen. Med hänsyn till produktionsvolymens utveckling framstodo således åren 1920/21 typisk depression. De följande årens konjunkturkaraktär är som en svårare att bedöma endast på grundvalen av här anförda siffror. Tiden efter depressionen utmärktes visserligen en till synes typisk återhämtning med en av kraftig utveckling isynnerhet produktionsvaruindustrierna, denna av men om rekonstruktionsperiod övergick i verklig högkonjunktur eller siffrorna en om från den följande tiden kunna helt förklaras faktiska förändringar i tillav gången på produktiva hjälpmedel, i produktionsmetoderna etc. kan icke avgöras. Mot hypotesen högkonjunktur talar både arbetslöshetens stegring om en 1925-1927 och det fortgående prisfall, som utmärkt perioden. Intet av dessa moment är dock avgörande. Prisnivån kan variera relativt självständigt, högkonjunktur i hävdvunnen bemärkelse förelegat, måste arbetsmen om en löshetens ökning förklaras kraftiga rubbningar, motverkat konjunkturav som inflytandet. Ett visst stöd vid bedömandet konjunktursituationen utvecklingen i av synes utlandet lämna. Isynnerhet förhållandena inom England och Förenta staterna äro i detta sammanhang intresse. Uppgifterna angående dessa äga betydelse av för den svenska arbetslöshetssituationen även i så måtto, att denna givetvis kraftigt påverkas den internationella konjunkturutvecklingen. I följande av tabeller sammanställas vissa uppgifter rörande produktionsvolym, arbetslöshet och genomsnittliga aktienoteringar. Att dessa siffror spegla även andra förhållanden än de med konjunkturutvecklingen förbundna, säger sig självt. Isynnerhet uppgifterna från England 1926/27, påverkats kolstrejken, äga som av i detta sammanhang mindre värde.

1 Jfr Kap. X. 2 Se tab. 77.

För Förenta staternas vidkommande saknas tillförlitliga uppgifter angående

arbetslöshetens omfattning

l

Arbetslöshet l Produktionsvolym Industriaktienoteringar % av antalet

l Å försäkrade

r England U. A. England U. A. 1924 100 1923/20 100 1913 100 1923/20 D0 Eng land

1924 100.1 94 160 91.9 10.3 . . . . . . 1925 97.5 105 181 122.0 11.8 . . . . . . 1926 75.3 108 187 132.4 I 12.6 . . . . . . 1927 108.1 106 202 171.4 9.7 . . . . . . 1928 102.5 111 237 214.8 10.9 . . . . . . 1929 110.6 119 237 292.6 10.5 . . . . . .

Kvartal:

1929: 1 108.3 118 256 279.6 11.5 . . . . 2 111.0 126 241 291.3 9.9 . . . . 3 108.2 124 236 344.5 10.0 . 4 114.8 106 213 255.0 10.2 .

Produktionsvolymen visar i båda länderna en betydande tillväxt. Anmärkningsvärd är emellertid tillbakagången 1927 i Förenta staterna och året darefter i England. Bortser man från närmast föregående höga siffror, falla dock uppgifterna från nämnda år på ett naturligt satt in i utvecklingen. För att viss rätt att på detta satt betrakta de föregående relativt höga man äger en siffrorna som uttryck för rent tillfälliga förändringar för Englands vid- -

1 Siffrorna äro hämtade från följande källor: Produktionsvolymen i England är angiven enligt London and Cambridge Economic Service Index, i U. S. A. med stöd av U. S. Department of Commercds månadsuppgifter. Aktienoteringarna avse i England genomsnittet för 20 representative industrial shares, beräknat på basen av månadsuppgifter ur samma källa som siffrorna för produktionsutvecklingen. Uppgifterna från U. S. A. avse industrial stocks enligt beräkning på grundval av siffror publicerade av Department of Commerce.. De engelska arbetslöshetssiffrorna bygga på uppgifter publicerade av Ministry of Labour. Motsvarande uppgifter för Tyskland ha icke medtagits i texten, då de så starkt influerats av landets allmänna ekonomiska svårigheter, att d-e icke väsentligt bidraga till belysningen av de diskuterade årens konjunkturkaraktär. För jämförelsens skull meddelas dock här vissa siffror hämtade från Vierteljahrshefte zur Konjunkturforschung. Aktienoteringar Arbetslöshet Priser Produktionsvolym Schwerindustri Proc. i fackf. 1913 100 1928 100 Prcc. av nom. värde Heltid Korttid Råvaror Ind.-pr0dukter 1926 78.9 116.6 19.7 17.1 129.7 149.5 . . . . . . . . 1927 100.1 161.6 9.8 4.4 131.9 147.3 . . . . . . . . 1928 100.0 145.8 9.7 8.0 134.1 158.6 . . . . . . . . 1929 101.8 137.1 14.6 9.4 131.9 157.4 . . . . . . . . 1930 jan. 94.8 130.8 23.4 12.8 128.3 156.0 . . . . . 7 Endast april och maj.

kommande sannolikt förbundna med återhämtningen efter kolstrejken, ex.

staterna möjligen i någon mån konjunkturbetingade talar främst

i Förenta lugna, jämna stegring. Under förutsättning att denna utjämaktiekursernas tillåten, ha vi sålunda i båda länderna att räkna med en ning av serierna är 1927/28 endast långsamt fortskridande utvidgning produktionen, fram till av vilken efter denna tidpunkt antager mycket betydande proportioner men, enligt vad kvartalssiffrorna giva vid handen, häftigt avbrytes redan vintern

1929/30. industripapper visa i huvudsak likartad utveckling. I Eng- Kurserna på en inträder för deras vidkommande kulmen redan vintern före krisen, unland arbetslöshetssiffrorna börja att stiga först på nyåret 1930. I övder det att arbetslöshetssituationen i England liksom i Sverige ha försämrigt synes rats efter 1924 och förbättrats igen först 1927/28. Den utveckling siffrorna spegla, utpräglad konjunkturkaraksynes vara av Det emellertid betydelse, att företagandets utveckling först efter tär. är av antagit proportioner, giva tiden fram mot krisen 1929/30 karaktären 1927 som verklig högkonjunktur, och att även aktienoterings- och arbetslöshetsav en siffrorna peka i denna riktning. Med hänsyn till den betydelse förändringarna från år till år synas äga, är det nödvändigt att komplettera den föregående framställningen med uppgifter angående prodnktionsvolymens utveckling i Sverige. För att få siffrorna mera utländska har indextalet för år 1924 satts lika med 100.1 jämförliga med de

År 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Produktionsvolym 100 103 112 116 123 139 . . . . . . . . . . ..

Utvecklingen i Sverige har sålunda varit snabbare än i de båda övriga län-

derna, vilket naturligt med hänsyn till det betryck, under vilket stora delar

är den engelska industrien lidit, och till att den med rationaliseringen förbundav expansionen inom den amerikanska industrien väsentligen inträffat redan na före den hår behandlade tiden. En olikhet är den betydande ökningen annan produktionsvolymen mellan 1925 och 1926, vilken inträffar samtidigt med av produktivitetssiffrornas häftiga stegring, sålunda med uppgången i produktioarbetstimme. Den kan därför följd rationaliseringen och benen per vara en av höver icke någon betydelse konjunktursymtom. Bortses från dessa skiljäga som aktigheter, likheten med utvecklingen i England och U. S. A. betydande, och är berättigad att antaga, att den kraftiga utvidgningen produkman synes av tionen efter 1927 liksom i dessa länder till väsentlig del varit konjunkturbeen tingad. Givetvis har dock bidragande orsak till produktionsvolymens uppen gång varit, att rationaliseringens resultat vid denna tid i större utsträckning började utmogna. Detta förhållande kan även på ett avgörande sätt ha bidragit till expansion företagandet efter 1927 kommit till stånd och varit löatt en av nande trots fortgående prisfall. Å andra sidan är det troligt, att utvidgningen av företagandet under åren 1925 till 1927, sålunda mellan rekonstruktionen och den

verkliga högkonjunkturen, icke innebar någon egentlig förändring i efterfrågan

1 Se tab. 76.

på arbetskraft utöver den, betingats de i föregående kapitel skildrade som av grundläggande faktorernas förändringar. Tager endast hänsyn man till konjunkturernas inverkan på efterfrågan, borde således den arbetslöshetsbetingan-

de divergensen ha ökats under deflationskrisen minskats men under rekonstruktionstiden 1922-1924 och ånyo under högkonjunkturen efter 1927. Detta

stämmer väl överens med arbetslöshetens faktiska utveckling. Det bör dock

även undersökas, i vad mån dessa tendenser skarpts eller mildrats genom utbudets förändringar under inflytande prisutvecklingen, av samt vilken roll denna kan ha spelat under åren 1925-1927. Intaga dessa år, som här antagits, en viss mellanställning konjunktursynpunkt, borde detta förhållande ur speglas eller eventuellt delvis förklaras prisnivåns förskjutningar. av,

Prisnivåns Den enda möjligheten att följa prisutvecklingen erbjuda resp. indices, vilkas utveckling begränsningar redan framhållits i kap. VIII. 1920-1929. På grund av den internationella utvecklingens stora betydelse även i detta sammanhang införas indexserier för England och Förenta staterna jämsides med de svenska.

År 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Sverige Index: 1913 100 Prodnktionsvaror 337 226 167 163 157 157 154 152 . . . . 151 148 Generalindex 359 222 173 163 162 161 149 . . . . . . 146 148 140

England Board of Trade. Index: 1913 100

T0ta1, not f00d. 328 191 155 161 166 155 144 136 . . . 134 132 Generab 307 197 159 159 166 159 .148 . . . . . . . 141 140 137

U. S. AF Bureau of Labor Statistics. Index: 1913 100

Wh01esa1e 221 140 138 144 140 148 143 137 140 138 . . . . . .

Generalindex för Sverige visar efter den våldsamma deflationen vid freds-

krisen relativt stabila priser fram till 1925, således under period, en som ungefär motsvarar rekonstruktionstiden. Mânadssiffrorna tyda kortva- 0. m. på en rig prisstegring Vintern 1924/25. Efter ett nytt fall 1925/26 inträder 1927/28 en relativ återhämtning. Serierna för England och Förenta staterna visa i huvud-

sak allmänna utvecklingsgång i utpräglade former. Mellan samma mera 1925 och 1927 inträder sålunda ett snabbt prisfall, och den följande tiden medför en relativ stabilisering, 1928 i Förenta staterna verklig prisstegring. 0. m. en Den svenska prisnivåns betydande fall 1929 erhåller internationell en motsvarighet först så sent under året, att indexsiffrorna i motsvarande grad påver-

kats. Genomgående för utvecklingen i alla tre länderna är, att prisnivån under hela perioden visat en i huvudsak vikande tendens. Detta medför, att man

1 Se tab. 45. 2 Se tab. 46. 3 Se tablå, sid. 151.

endast kan räkna med tillfällig stabilisering prisnivån under tider, då. en av eljest konjunktursynpunkt borde ha kunnat vänta stigande priser. man ur Den bild utvecklingen, dessa siffror giva, kompletteras i ett par avseenav produktionsvaruprisernas förändringar, sådana de speglas i den svenska den av serien för denna och i Board of Trades serie för samtliga varor varugrupp exklusive livsmedel, vilken i kap. .VIII angivna skäl kan antagas vara i av stort sett representativ. På ett konjunktursynpunkt typiskt sätt visade de i ur Sverige såväl i England det snabbaste fallet efter deflationskrisen. I Svesom rige medförde detta betydande skillnad mellan produktions- och konsumen tionsvaruprisema vid slutet den egentliga depressionen. Prisfallet på proav duktionsvaror fortsatte i Sverige under rekonstruktionsåren i ungefär samma takt för Övriga långsammare än för konsumtionsvaruindustriens som varor men produkter. I England inträdde prisstegring större omfattning än den en av allmänna förskjutningen under samma tid. Efter 1924 går utvecklingen i Sverige och i England skilda vägar. Under det att produktionsvarupriserna i det landet torde få antagas falla även i senare relation till den allmänna prisnivån, äro de i Sverige relativt stabila i jämförelse med priserna i övrigt. Förklaringen härtill kan till någon del ligga i

att den engelska serien är art än den svenska, men den viktigaste orsaav annan ken är med all sannolikhet -den väsentligt olika sammansättning, som kapitalvaruproduktionen i de båda länderna företer. Under det att ex. kolet, som utgör huvudbeståndsdel i Englands produktion, föll mycket hastigt i pris, visade en del verksta-dsindustriens produkter, äga stor betydelse i Sverige, relaen av som tivt stabila värden. Någon anledning att. sig den eller andra serien ur vare ena draga några slutsatser beträffande årens konjunkturkaraktär icke finnas, synes så mycket mindre de tala i motsatta riktningar; de svenska siffrorna tyda som lika litet på högkonjunktur de engelska på en depression. Sedda i samen som manhang skulle de snarast kunna stödja den redan produktionsutvecklingen av motiverade uppfattningen, att åren i fråga dominerades av vid sidan av den egentliga konjunkturutvecklingen liggande faktorer, i Sverige i främsta rummet rationaliseringen. För att först efter 1927 internationellt sett kan man räkna med egentlig högkonjunktur, talar dock tydligare den ovan skildrade en allmänna prisutvecklingen. Det hela perioden utmärkande prisfallet, tidisom hejdats endast under rekonstruktionsåren, visade ju först då en tendens gare till må kortvarig stegring eller stabilisering. Skulle man våga - en vara ett förmodande angående orsaken till den mellanställning, åren 1925-1927 intaga, torde denna närmast få sökas i prisfallet från 1925 till 1927, vars synas inflytande på produktionsutvecklingen icke neutraliserades rationaliseringen. av Dennas resultat hade sannolikt vid denna tid ännu knappast hunnit utmogna., och den krävde snarast alltjämt kapitalutlägg på stora områden. Att nya prisstabiliseringen i Sverige inträdde något tidigare än i utlandet, motsäger icke den på produktionssiffrorna etc. grundade uppfattningen, att den svenska

konjunkturutvecklingen i huvudsak varit parallell med den utländska. En viss belysning det inflytande, prisnivåns förändringar utövat på utav budspriset, skänker beräkning den relativa arbetskostnad, och samma en av en

lön skulle ha representerat under olika år under inflytande industriproduktav prisernas växlingar. Sättes lönen till nominellt 100 enheter samtliga år, ex. erhålles vid jämförelse med industriprisindex på basen 1913 100 följande en variationer i de relativa arbetskostnadernal:

1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 100 30 41 53 57 59 59 62 63 63 65

I den mån penninglönerna icke följt prisutvecklingen, har denna medfört en kraftig automatisk stegring utbudspriset isynnerhet under deflationen, av då den skärpte följ-derna den konjunkturbetingade inskränkningen i efterfråav gan, samt 1925/26. Prisutvecklingen sålunda bidragande faktor vid var en uppkomsten av den i föregående kapitel påvisade stegringen i de relativa arbetskostnaderna under dessa år. Utöver de allmänna antaganden, här i samband med skildringen som av produktionsutvecklingen gjorts angående divergensens förskjutningar, i den mån dessa varit direkt förbundna med företagandets och penningvärdets förändrin-

gar, kan någon framställning konjunkturutvecklingens betydelse för arbetsav löshetens omfattning icke givas, förrän efterfrågans och utbu-dets sannolika reaktion mot det skisserade förloppet skildrats. ovan Dessförinnan måste dock det kontinuerliga prisfallets betydelse för den genomsnittliga arbetslöshetsnivån i korthet beröras. Det konjunkturerna obeav roende prisfallet motverkade högkonjunkturens inflytande på penningvärdet. Konjunkturuppsvinget kom därför icke vanligt att förbindas med prissom en stegring, vilken tidigare i regel inträffat kunde neutralisera penning- - som -löneökningen under expansionsåren. Tvärtom visade anförda serie, nyss att redan prisutvecklingen 1928/29 framkallade stegring i arbetskostnaen derna. Vilken betydelse dessa förhållanden ägt för arbetslöshetens omfattning under högkonjunkturen, är svårt att avgöra. Givetvis medförde de i och för sig en minskning företagarnas vinstmöjligheter, och situationen kan därför av ur efterfrågesynpunkt tänkas ha varit mindre fördelaktig än under tidigare konjunkturen Trots detta antog dock produktionens utveckling från år 1928 mycket betydande proportioner, och penninglönerna visade ju även de konen tinuerlig stegring. Under dessa omständigheter finnes det knappast någon anledning att i denna skildring arbetslöshetens omedelbara beroende övriga av av företeelser inom näringslivet gå ytterligare in på frågan det kontinuerliga om prisfallet.

När efterfrågan på arbetskraft tidigare i detta kapitel diskuterats, har

k Afçbettf tse

ra er- framställningen byggt på antagandet, att den förskjutits i riktning frågans ut- samma veckling som företagandet, sådant detta speglats i konjunkturutvecklingen. En inblick under kon- i det närmare sammanhanget mellan efterfrågan på arbetskraft och konjunkjunktuøzrnas in- turutvecklingen kan erhållas först kort översikt över vissa väsentgenom en flytande. liga drag i denna. Här liksom tidigare gäller det endast att. exemplifiera själva den för efterfrågeförändringarna bestämmande mekanismen. Framställ-

1 Jfr tab. 43 och 44.

ningen i det följande sålunda icke att giva generell bild det faktiska, avser en av

mycket komplicerade förloppet. En utförligare redogörelse lämnas i Bilaga

Vid behandlingen sparandets verkningar i föregående kapitel framhölls, av ökat sparande icke medför omedelbar stegring nationalinkomsten att ett en av väl ändrad sammansättning denna. Sparandet utnyttjas av men en av företagarna till produktion kapitalvaror, och nationalinkomsten kommer av sålunda till del tidigare utgöras sådana Ett ökat att en större än av varor. sparande leder närmast till ökad produktion rörligt kapital, en av råvaror, verktyg, halvfabrikat och överhuvud alla mellanprodukm. a. 0. av på framställandet fast kapital byggnader och maskiter vägen mot av som När det fasta kapitalet föreligger färdigt, fordras tydligen alltjämt en ner. kontinuerlig dylika rörliga produktiva hjälpmedel, användas ström av som

vid utnyttjandet det fasta kapitalet. Förryckes proportionen mellan rörav ligt och fast kapital, kan det komma att delvis ligga oanvänt. Om vid senare något tillfälle detta blivit fallet, och sedan åter riktig proportion återstälen les mellan det rörliga och det fasta kapitalet, så att produktionen med hjälp

tidigare outnyttjade delen detta kan utvidgas, kommer tydligen av den av på arbetskraft ökas, arbetslös arbetskraft -att vinna anställefterfrågan att

ning och lönerna att stiga, utan att nationalinkomstens eller sparandets om-

förändras. Den relativa tillgången på rörligt kapital blir fattning behöver grundläggande betydelse för den omedelbara efterhärigenom en faktor av

frågan på arbetskraft. Som det fasta kapitalet, när det kan fullt utnytt-

vidare viss relation bibehållas- mellan fast och jas, förlorar i värde, måste en

rörligt kapital för pris- och kreditutvecklingen skall kunna fortlöpa utan att

störningar.

Investeringarna i rörligt fast kapital förutsätta olika typer av sparesp. Karakteristiskt för det rörliga kapitalet är att produkterna föreligga rande. de rörliga hjälpmedlen förbrukas. Strömmen halvfabrisamtidigt med att av det omedelbara resultatet bearbetandet råvaror. Det kat är så ex. av av därför endast investeringar på helt kort sikt. rörliga kapitalet förutsätter föreligger färdigt och övertages producenter, vil- När det fasta kapitalet av

åter få disponera över det sparande, för ka först senare kunna vänta att kapitalet förvärvas, förutsättes däremot investering av vilket det fasta en den korta kredit, investeras i sparande under längre tid. Storleken av som

den vd-el nationalinkomsten, användes prorörligt kapital, eller m. a. o. av som hjälpmedel och till löner å.t arbetare sysselduktivt till förvärv rörliga av kapital, blir tydligen betydelse för satta med utnyttjandet landets fasta av av arbetskraft. J högre lönerna för de med kapitalet koopereefterfrågan på u mindre blir kvar för inköp råvaror, och rande arbetarna äro, desto av ex. för det rörliga kapitalet bli, desto mindre återhögre å andra sidan priserna viss proportion måste bibehållas mellan rörliga står för arbetslöner. Då en

arbetskraft och fast kapital, kommer tydligen avvägning att hjälpmedel, en användning till förvärv rörliga hjälpmedel inträda i den korta kreditens av

korta krediten endast utgör ett sätt att fördela den och till löner. Som den på olika användningar, är den tydligen icke buninflytande nationalinkomsten

den av det redan föreliggande produktionsresultatets storlek och därmed är icke heller efterfrågan på arbetskraft för utnyttjande det fasta kapiav talet bunden på detta sätt.

När företagarna utnyttja den kredit, som på olika sätt står len till förfo-

gande för produktionen kapitalvaror, kan det inträffa., av att investeringarna

bli större än det omedelbart tillgängliga sparandet. Följden härav blir en prisstegring, kan medföra konsumtionsbegränsning, varigenom som en sparandet

når upp till omfattning investeringarna. Samtidigt samma som som investerin-

garna öka-s, kommer givetvis tidigare outnyttjat fast kapital att tagas

i bruk i den utsträckning tillgången på rörligt kapital tillåter. Överskatt-

ningen sparandets omfattning medför på detta av sätt förändringar, som bl. måste komma till uttryck i ökad efterfrågan a. en på arbetskraft. Ut-

vecklingen stannar emellertid icke vid denna punkt. Prisstegringen och andra

förhållanden kunna framkalla ytterligare investeringar utan motsvarande före-

gående sparande, ytterligare prisstegringar med konsumtionsbegränsningar

och sparande åtföljda alltjämt ökade investeringar av o. s. v.

När denna utveckling vid kris brytes, beror detta flera en på samverkande

omständigheter, vilka i detta sammanhang endast av ett par skola beröras. I

den mån kapitalvarorna utrn och leda till stigande produktion ogna av konsum-

tionsvaror, kan prisstegringen komma upphöra. att Detta behöver emellertid

icke i och för sig bli förlustbringande, investeringarna om gått ned under

sparandet i omfattning. Olika förhållanden kunna dock leda till detta resul-

tat. Till de viktigaste torde höra, att läget blivit sådant, att företagarna

kunna fullt utnyttja det fasta kapitalet, vare sig nu detta beror på omöjlig-

heten att upprätthålla tillräcklig produktion en av rörliga hjälpmedel eller

på svårigheten att erhålla driftskredit för förvärv eventuellt av tillgängliga,

lagrade rörliga hjälpmedel. Efterfrågan på arbetskraft kommer under dessa

omständigheter att sjunka. Liksom under den uppåtgående tiden blir utveck-

lingen under depressionen kumulerande. Prisfallet blir, när sparandet över-

stiger investeringarna, förlustbringande. Det fasta kapitalet förlorar ytterli-

gare i värde, utnyttjandet därav minskas liksom investeringarna Giäven etc.

vetvis blir näringslivet under dessa förhållanden inom områden mycket stora

känsligt för förändringar i utbudspriset på arbetskraft. Hur elasticiteten i

efterfrågan på arbetskraft förändras, belyses enklast genom en skildring av

förhållandena inom ett enstaka företag under i övrigt stabila förhållanden inom

näringslivet.

Det är givet, att inom ett enstaka företag under i övrigt stabila förhållanden

inom näringslivet vinsterna under den tid, då avsättnings- och kreditmöjlighe-

terna äro goda, liksom förlusterna under nedgångstid i första hand komma en

att påverka den inkomst, utgår till de i företaget bundna ;ro-duktionsmedsom

len, sålunda främst det i maskiner, byggnader egna, etc. investerade kapitalet.

När ett företag expanderar och inhöstar vinster, finner ny arbetskraft och nytt

kapital användning vid företaget, den stegrade men om efterfrågan kan täckas

genom överflyttning av rörliga hjälpmedel från andra områden märkutan att

bart öka knappheten på dessa hjälpmedel, behöver icke ökningen i efterfrågan verka omedelbart stegrande på vare sig arbetslöner eller kapitalvarupriser eller på räntan för driftskredit etc. Expansionen kommer att fortgå, tills vinsten nått maximum, men eftersom varje enhet av de rörliga hjälpmedlen erhåller samma ersättning som tidigare, går vinsten som sagt till de bundna hjälpmedlen. Någon ersättningspressande konkurrens är för deras vidkommande möjlig först utvidgningar produktionen inom andra företag. Under tider genom av av sjunkande inkomst för det enskilda företaget ställa sig förhållandena annorlunda. De bundna produktionsmedlen kunna då endast i ringa utsträckning produktionsomläggningar inriktas på områden med oförändrade vinstgenom möjligheter. Å andra sidan kan reduktion ersättningen till de rörliga en av produktionsmedlen endast genomföras i begränsad omfattning; när ex. bättre ränta eller högre löner kunna erhållas på annat håll, kommer sålunda arbetskraften och det fria kapitalet att i den utsträckning, det är möjligt, övergiva företaget. Resultatet blir, att driften hålles igång med relativt oförändrade ersättningar till de rörliga produktionsfaktorerna ständigt sjunkande men en vinst för de bundna produktionsmedlen, vilkas värde sålunda blir allt mindre. Så länge driften emellertid lämnar något överskott, kan gå vinst till som som de bundna faktorerna, kommer den dock att fortgå. Vinsten kommer sålunda att tjänstgöra som en buffert, vilken förhindrar, att arbetskraften omedelbart får känning produktionens försämrade villkor. Det är dock givet, att föreav tagen i denna situation äro mycket känsliga för förändringar i utbudspriset på arbete. Om industri arbetar med obetydlig och sjunkande avkastning på de en bundna produktionsmedlen, kan lönestegring göra det omöjligt för åtskilen liga företag inom näringsgrenen att upprätthålla driften vid oförändrad omfattning och sålunda framkalla häftig minskning i efterfrågan på arbetsen kraft. Under konjunkturväxlingarna, då ett flertal företag samtidigt expandera och inhösta vinster eller lida förluster och inskränka driften, kommer givetvis priset på arbetskraft och olika rörliga hjälpmedel att pressas upp, resp. sjunka. Detta påverkar i olika avseenden räntabiliteten och därmed priskänsligheten hos efterfrågan på arbetskraft isynnerhet under en depression. Situationen under högkonjunktur tilldrager sig ur nu behandlade synpunkt en

mindre intresse. Det är dock tydligt, att efterfrågan på arbetskraft med dess

stigande tendens då är relativt okänslig för löneökningar. Även sämre företag, inom vilka lönestegring allvarligt hotar vinstmöjligheterna, komma säen kerligen att hållas igång, så länge ett fortsättande driften giver förhoppav ningar utnyttjande fortskridande förbättringar av kredit- och avsättom av ningsmöjligheterna. Därtill kommer även, att enstaka företags undergång under högkonjunktur spelar långt obetydligare roll än efter en kris, efteren en som de goda räntabilitetsutsikterna alltid medföra utvidgningar och uppkomsten talrika företag, vilkas efterfrågan på arbetskraft mer än motväger av nya enstaka inskränkning. en Av det sagda framgår även indirekt den stora betydelse, som måste tillmätas omsättningsmcmentet vid undersökning av arbetslöshetens omfattning under en konjunkturerni. Till konjunkturarbetslösheten-s karakteristik förtjänar slut-

ligen att nämnas möjligheten, att under högkonjunkturen arbetskraft, vilkens kvalitet är låg, vinner anställning till gängse löner. Detta är givetvis liktydigt med stegrade kostnader för förvärvandet viss arbetsprestation. När av en företagarna under nedgångstid minska sin efterfrågan på arbetskraft, inen träder en reduktion av priset på arbetskraft i första hand att dessa genom arbetare med extraordinär arbetslöshetsrisk avskedas.

Arbets- Konjunkturutvec-klingen och därmed utvecklingen divergensen mellan - av kraftsutbuutbud och efterfrågan på arbetskraft har ett väsentligt olika förlopp inom dets utveckling under de skilda yrkesbegränsade delmarknaderna. Det främsta intresset tilldrager konjunktusig utvecklingen förhållandet mellan jordbruket och industrien, då ju, in- av som rernas flytande av ett tidigare anfört exempel framgår, den konjunkturbetingade expansionen av indu-strien kan tänkas medföra fördelning arbetskraften mellan dessa en av båda områden, är förbunden med risk för större konjunkturarbetslöshet. som en Frågan äger även intresse ett bidrag till deti föregående kapitel behandsom lade spörsmålet, i vilka fåror den befolkningsökningen tillkomna arbetsgenom kraften kan tänkas ha länkats in således frågan sammanhanget mellan -- om ökningarna i utbudspris och utbudskvantitet ino-m olika områden. .Vid fred-skrisen jordbruket icke ha fått sitt läge försämrat i lika hög synes grad som näringslivet i övrigt. I viss utsträckning förklaras detta att av jordbruket väsentligen producerar konsumtionsvaror, vilka dels äro föga konjunkturkänsliga, dels till mycket betydande del konsumeras producenen av terna själva. Av betydelse är även att en anpassning den odlade jordens av areal efter tillfälligt förändrade avsättningsmöjligheter blir föga lönandje. Jordbruket torde överhuvud icke förete konjunkturvävxlingar slag av samma industrien. Även allmän kris givetvis sträcker sina verkningar ocksom om en så till jordbruket, undergår sålunda efterfrågan på arbetskraft inom detta icke förskjutningar samma hastighet och omfattning inom industrien. av som Av vikt är emellertid, att jordbrukets arbetsmarknad icke påverkas blott av efterfrågan på arbetskraft inom denna näringsgren utan på grund förbinav delsen med övriga delarbetsmarknader förhållandena inom dessa. Vid även av en expansion av industrien har sålunda i Sverige dennas behov arbetskraft av väsentligen fyllts genom tillströmning från jordbruket. Och å andra sidan medför en depression inom industrien upp-dämning inom jordbruket ett been av folkningsöverskott, eljest skulle ha sökt sig över till industrien. Jordbrusom kets arbetskraftstillgång blir på detta sätt i långt högre grad än dess efterfrå-

gan på arbetskraft beroende av den allmänna konjunkturutvecklingen. De ur arbetskraftens synpunkt jämförelsevis goda arbetsmarknadsförhållandena inom jordbruket vid krisen 1920/21 torde sålunda få sin förklaring genom att efterfrågan på arbetskraft inom denna näringsgren, enligt vad visats, nyss endast i mindre utsträckning är konjunkturbetingad. Utflyttningen från jordbrukskommunerna nedgick dock kraftigt, så att depressionen medförde en uppdämning angiven art. av ovan Under rekonstruktionsåren efter 1922 har jordbruket åter i större utsträckning avlämnat arbetskraft till industrien. In- och utflyttningssiffrorna för

olika kommuntyper i riket visa nämligen från 1923 ett mera framträdande nettounderskott för jordbrukskommunerna Att den under depressionsåren goda tillgången på arbetskraft inom jordbruket började minskas, framgår även socialstyrelsens lantarbetarstatistik och den offentliga arbetsförmedlingens av rapporter. Från 1925 kunde vissa tecken på förnyad uppdämning arbetskraft en av spåras inom jordbruket. Uppbromsningen gällde denna gång närmast del en yngre arbetskraft. Däremot har sannolikt icke någon arbetskraft från industrien återvänt till jordbruket. Läget rätt naturligt mot bakgrunden av den synes utveckling industrien, enligt vad framställningen i förra kapitlet vid gav

handen, under dessa år undergick. Den expanderade delvis kraftigt, sam-

tidigt den relativa efterfrågan på arbetskraft sannolikt gick tillbaka. som Kanske vågar man dock sätta uppdämningen inom jordbruket i ett visst samband även med starkare avgränsning mellan olika delmarknader av den art, en närmare skildras i kap. XXII. som Näringslivets allmänna expansion efter 1928 medförde snabbare utströmen ning från jordbruket. Under nämnda år kunde visserligen enligt framställnini kap. XIV uppdämning arbetskraften konstateras på del områgen en av en den, å andra sidan hade sugningen till städerna inom vissa delar landet men av blivit synnerligen kraftig. Den inflyttande arbetskraften har av allt att döma huvudsakligen gått till de nya, på distributionsverksamhet etc. inriktade före-

tagen. Den redan hösten 1928 spårade tydligt framträdande jordbruksoch senare krisen icke ha framkallat någon omfattande, till jordbruket lokalisynes mera serad arbetslöshet. Efter övergående försämring läget på arbetsmarknaen av den mot slutet avl928 visade relationen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft inom jordbruket snart åter förbättring, trots den fortgående en försämringen av näringsgrenens ekonomiska läge. Förklaringen torde få sökas i att den relativa konstans, är typisk för jordbruksproduktionens omsom fattning, medförde, att krisen icke ledde till någon större minskning i arbetskraftsefterfrågan, under det att de goda förhållandena inom näringslivet i övrigt möjliggjorde avlastning arbetskraft. en av Om än jordbruket kontinuerligt i växlande omfattning avlämnat arbetsmen kraft, så att dess arbetarstam sannolikt även absolut sett minskats, så har å andra sidan, redan tidigare framhållits, industrien endast i ringa utsträcksom ning absorberat arbetskraft. Den årliga procentuella förskjutningen av antany let arbetare inom industrien har varit denna.

1913/20 1920/21 1921/22 1922/23 1923/24 1924/25 1925/26 1926/27 1927/28 1928/29 +15.7 -213 -0.7 +9.s +6.0 +3.2 +3.8 +O.8 +6.9 +34

Efter konjunkturtypisk nedgång under krisen har återhämtningen sålunda en fortskridit mycket långsamt. Påfallande ringa är förskjutningen 1924-1927. Det ligger nära till hands att sätta detta i samband med rationalriseringen. Un-

Se tablå, sid. 324.

der 1928 och 1929 har visserligen utvecklingen varit snabbare, jämfömen relsen med utvecklingen före kriget stödjer uppfattningen, att någon konjunkturtypisk koncentration arbetskraften till industrien icke kan sägas hava av intrått i samma utsträckning, tidigare kan antagas ha varit fallet. Detta som förefaller mot bakgrunden vad ovan sagts rationaliseringens av som om sannolika betydelse för det senaste konjunkturuppsvinget rätt naturligt. Konjunkturutvecklingen inom produktions- och konsumtionsvaruindustrierna och de olikheter, den företer, ha redan förut berörts i samband med uppgifterna angående produktionsvolymens och prisernas relativa förändringar. De resultat, framställningen i detta sammanhang stödjas även uppgifterna gav, av rörande den årliga procentuella förskjutningen i arbetarantalet.

Är 1920/21 1921.22 192223 192324 1924, 25 192526 1926/27 1927/28 1928/29 Prodnktionsvaruindustrier 27.0 5.3 + 15.6 + 6.1 + 4.5 + 3.4 + 1.8 + 7.1 + 4.3 . . . . . . - - Konsnmtionsvarnindnstrier 13.5 + 4.8 + 3.8 + 6.0 + 1.0 + 4.3 0.3 + 6.9 + 2.1 . . . . . . - -

Efter att ha uppvisat den kraftigaste reduktionen vid krisen 1920/21 förete sålunda produktionsvaruindustrierna under rekonstruktionstiden och därefter även den mest omfattande ökningen. Påfallande år emellertid, att förskjutningen under år icke år betydande i förhållande till förändringarna senare mera inom konsumtionsvaruindustrierna. Tydligare framgår detta den utveckav ling, relationen mellan antalet anställda inom de båda och industrien i grupperna dess helhet undergått. Om i båda fallen förhållandena år 1915 tagas till utgångspunkt, och siffran för relationen mellan arbetarantalet inom resp. grupp och inom industrien i dess helhet .sattes lika med 100, erhållas följande indexserier. År 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927192819253

Relationen mellan antalet anställdainom produktionsvaruindustrier och all in- 101 94 90 94 94 95 9D 96 96 97 dnstri 1915 100 Relationen mellan antalet anställda inom konsnmtionsvarnindnstrier och all in- 99 108 114 108 108 106 107 106 106 104 dustri 1915 : 100

De relationer, uppkommo under rekonstruktionsåren, ha sålunda i stort som sett bibehållits. Utvecklingen kan åtminstone 1925-1928 sägas ha gått parallellt, och trots att produktionsvaruindustrierna uppvisa den största stegringen från depressionen och fram till högkonjunkturen, torde därför ha rått att påman stå, att den tidigare för högkonjunktur antagit typiska företeelsen, en som man att de kapitalproducerande industrierna draga till sig stigande del samhalen av lets arbetskraft, även den under de gångna åren inträtt endast i synnerligen begränsad omfattning. Till ytterligare belysning innebörden i detta förhållande anföras här av serierna för relationen mellan produktionsvolymen inom och inom resp. grupper industrien i dess helhet, omräknad på sätt anförda siffror. samma som nyss

År 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 19271928 1929

Relation mellan produktionsvolym inom produktionsvaruindustrier och hela in- 100 86 88 91 97 98 97 99 99 102 dustrien 1915 100 Relation mellan produktionsvolym inom konsumtionsvamindustrier och hela in- 100 115 112 110 103 102 103 101 101 97 dustrien 1915 100

Hur svagt än det utslag är, dessa siffror och hur osäkra beräkninsom ge, denna art måste bliva, visa dock uppgifterna, att produktionsvaruingar av dustriernas relativa betydelse ökats, konsumtionsvaruindustriernas åter minskats kraftigare än vad den relativa utvecklingen arbetarantalet inom av resp. områden giver vid handen. Snarast torde väl förklaringen härtill vara att söka i att de arbetsbesparande driftsomläggningarna nådde den största omfattningen inom produktionsvaruindustrierna. Det är dock intresse att se, om av styrkan delmarknadernas inbördes avgränsning kan ha varit bidragande av en orsak. Ett visst värde grund för bedömandet därav äga serier belysande som förhållandet mellan lönenivån inom produktions- konsumtionsvaruinduresp. strierna och industrien i dess helhet. En beräkning av timlönernas storlek inom resp. grupper i procent av de genomsnittliga industrilönerna överhuvud giver följande resultat. Är 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 19271928 1929

Produktionsvaruindustrier 99 99 95 97 98 99 99 99 99 100 . . . . . . . Konsumtionsvaruindustrier 101 101 108 104 103 104 103 101 101 99 . . . . . .

Efter den depression typiska skillnaden mellan lönenivåerna inom de för en båda grupperna fram till 1922 ha sålunda lönerna inom produktionsvaruindustrierna alltmera närmat sig den allmänna lönenivån men i det längsta legat under denna. Inom konsumtionsvaruindustrierna ha lönerna åter legat över den genomsnittliga lönenivån stigit långsammare än denna.. På det hela men taget torde löneutvecklingen få tämligen konjunkturtypisk; den relativt anses kraftigaste lönestegringen har förelegat inom produktionsvaruindustrierna, vilket medfört, att skillnaden mellan lönerna vid krisen efter denna successivt utjämnats. Relationen 1928 är densamma 1920, och 1929 ha lönerna som inom produktionsvaruindustrierna stigit över genomsnittet. Utvecklingen synes snarast stödja den uppfattningen, att inga extra störande moment, sålunda icke heller någon skärpt avgränsning mellan de olika delmarknaderna, kommit att påverka löneutvecklingen. Hade eventuellt väntat, att produktionsvaruinman dustriernas löner skulle ha visat starkare stegring i förhållande till konsumen tionsvaruindustriernas, förklaras uteblivandet dylik ändring lönerelaav en av tionerna mer än väl den starka utbredning, rationaliseringen erhållit inom av industrigruppen i fråga. Denna bör ha motverkat expansionen av efterfrågan på arbetskraft och därmed även lönestegringstendensen. De här meddelade siffrorna för den relativa löneutvecklingen äro emellertid delvis missvisande, när det gäller att bedöma förekomsten inbördes av en avgränsning mellan delmarknaderna, De redan i föregående kapitel lämnade uppgifterna beträffande i vad mån lönerna inom olika industrigrenar i genomsnitt

30-301399

avvikit från den industriella medellönen, visade efter 1923 viss tendens en till ökning hos denna avvikelse. Mot för allmän lönestegring en en sannolikt typisk, kraftig minskning lönesplittringen 1920 1928 och 1929 av svarar en mycket obetydlig utjämning olikheterna under närmast föregående år av mellan lönerna. inom olika industrier. Att utvecklingen på detta sätt gått andra vägar än som varit att vänta, kan, i kap. XXII närmare visas, tolkas som som ett tecken på Ökad avgränsning mellan olika delmarknader. Att denna icke kommer till omedelbart i relationen mellan lönerna inom produktions synes och konsumtionsvaruindustrierna. får sannolikt sin förklaring därigenom, att när industrierna sammanförts till dessa två större enstaka olikheter grupper, kommit att motväga varandra och att på detta sätt konjunkturvariationerna kommit att prägla uppgifterna. Troligen betyder emellertid denna ensamma utjämning, att avgränsningen mellan olika delmarknader icke dragit någon skiljelinje mellan de båda industrigrupperna utan i lika hög grad gällt enstaka industrier båda typerna. Jämte rationaliseringen skulle sålunda av avgränsningen mellan olika delmarknader ha kunnat grund till att de vara en senaste åren trots sin typiska konjunkturkaraktär denna belyses även av de nyss anförda siffrorna för produktionsvolymens förändringar till icke medsynes fört konjunkturbetingad fördelning arbetskraften den art, tidi en av av som gare torde ha utmärkt perioder av stark industriell expansion. Hur utvecklingen än förhållit .sig i senast berörda avseenden, är det dock ofrånkomligt, att konjunkturvariationerna under det gångna årtiondet icke i påtagligare grad medfört koncentration arbetskraften till områden, vilka, en av såsom fallet är med kapitalvaruindustrierna, med särskild häftighet pläga drabbas av en depression. Detta förhållande är givetvis stor betydelse för av arbetslöshetens omfattning vid kris. Ju mindre konjunkturkänsliga de områen den äro, där arbetskraften befinner sig, desto mindre kommer den arbetslöshet att bliva, till vilken allmän depression giver upphov. en

KAP. XXI.

Arbetslöshetens variationer vid tillfälliga förändringar i

företagandets omfattning.

De temporära förändringar i företagandets omfattning, som i detta kapitel Undersökforceringar eller häm- ningsmctod. skola upptagas till behandling, utgöras av tillfälliga ningar i den eljest på större marknad tämligen regelbundet fortlöpande uten vecklingen eller direkta avvikelser från denna utveckling. Om bortav man från konjunkturvariationerna, äro sådana förändringar ur hela marknadens ser synpunkt icke vanliga, och de äro även svåra att konstatera på grundvalen av det föreliggande siffermaterialet. Närmast höra de hemma på delmarknaderna, och det är därför med utgångspunkt i förhållandena på dessa, man får som söka skildra de tillfälliga variationerna och bedöma, när de bli allmän beav tydelse. Den föregående framställningen har väsentligen avsett förändringar gemenför arbetsmarknaden i dess helhet, och det har endast i förbigående påsamma pekats, förskjutningarna utgått från delmarknad eller de i första hand om en om varit generell natur. Det är dock givet, att på detta sätt endast ofullav man ständigt angivit betingelserna för arbetslöshetens faktiska omfattning. Som i kap. XVIII framhållits, framkalla -de ständigt fortgående förskjutningarna inom näringslivet alltid lokala divergenser mellan utbud och efterfrågan på. arbetskraft, vilka i den mån de icke ede lba rt utjämnas överom genom flyttning av arbetskraften till andra marknader, där an-ställningsmöjligheter föreligga, giva upphov till omsättningsarbetslöshet. Detta förhållande blir en

dock mindre betydelse vid de tidigare behandlade förändringarna, vilkas

av verkningar iii- arbetslöshetssynpunkt den art, att omsättningsmomentet äro av knappast förändrar utvecklingsgången. Omsättningsmomentet träder däremot i förgrunden vid diskussionen av de temporära variationevrna, vilka, som ovan

framhållits, i första hand framträda inom delmarknaderna.

Smärre temporära förändringar kompenseras sannolikt oftast förskjutninav gar i motsatta riktningar på andra delmarknader nedläggandet företag - av på ett område uppväges nygrun-danden inom andra och i den män ex. av dessa förskjutningars frekvens och omfattning är ungefär densamma år efter år och styrkan delmarknadernas inbördes avgränsning genomsnittligt icke av heller förändras, modifierar den omsättningsarbetsl-öshet, de framkalla, icke relationen mellan de olika årens arbetslöshetssiffror. Under dessa förhållanden föreligger hela marknadens synpunkt varken någon ökad divergens mellan ur utbud och efterfrågan på arbetskraft eller någon allmän avvikelse från utens

vecklingens genomsnittliga gång på grund de temporära förändringarna. av Skulle emellertid förskjutningar i riktning mot minskad efterfrågan på arbetskraft arbetsbesparande driftsomläggningar uppträda i sådan -- ex. omfattning, att kompensation genom förbättrade anställningsmöjligheter på annat håll icke kan antagas inträda, innebär däremot detta, att förändringarna på delmarknaderna sannolikt till övervägande del hämma efterfrågans utveckling

och därmed öka divergensen mellan utbud och efterfrågan på marknaden i dess helhet. Skulle å andra sidan de olika förändringarna kunna antagas motväga varandra, men har deras frekvens ökats kraftig reorganisation - ex. genom en av industrien med ;samtidigt ovanligt talrika nygrundanden eller utvidgningar och driftsnedläggningar måste 0msättningsarbetslösheten stiga. I båda de sistnämnda fallen förändras relationen mellan arbetslöshetssiffrorna från skilda år. Sprides förändring, påverkar efterfrågan i divergensstegrande en som riktning, över flera delmarknader, eller serie förändringar oavsett synes en av vilken betydelse ha koncentrerats under viss tid, torde därför, - en man även när statistiska belägg för förändringarnas faktiska betydelse saknas, ha rätt att sluta till tillfällig ökning arbetslösheten. Under dessa föruten av sättningar utfyller således översikten över förhållandena inom delmarknaderna den föregående allmänna analysen. Sammanställningen arbetslöshetens utveckling under det gångna årtiondet av med företagandets och penningvärdets konjunkturbetingade växlingar stöd gav för den uppfattningen, att isynnerhet åren 1925--1927 hade anledning att man räkna med ett avgörande inflytande på efterfrågans omfattning från faktorer vid sidan konjunkturutvecklingen. Av i det föregående redan berörda förhållanav den i detta sammanhang särskilt rationaliseringen påkalla ytterligare synes prövning ur tillfällig rubbningssynpunkt. De båda spörsmål, därvid tilldrasom ga sig intresse, äro dels riskerna för uppkomsten omsättningsarbetslöshet av en vid införandet ändrade produktionsmetoder inom ett företag eller näringsav en gren, dels produktionsomläggningarnas relativa frekvens och omfattning under ifrågavarande år.

Vid sidan frågan rationaliseringens betydelse föreligga givetvis i detta Temporära av om förändrin- sammanhang mångfald andra problem, dock kunna beröras endast i en som gar i efterfrågan på förbigående. Här märkas i främsta rummet rubbningar betingade klimaav arbetskraft. tiska förhållanden eller vissa smärre förändringar i läget inom utriav ex. keshandeln eller på arbetsmarknaden. En utförligare framställning dessa av störningars betydelse arbetslöshetssynpunkt har givits i Bilaga 1. Här ur skola endast några exempel lämnas på arten de förändringar, det närmast av gäller, samt på deras verkningar med hänsyn till efterfrågan på arbetskraft. Bland de klimatiska förändringarna tilldraga sig årstidsväxlingarna det stör- Utvecklingen under inñy- sta intresset. De giva omedelbart upphov till förändringar i efterfrågan på tande av tillarbetskraft inom -säsongnäringarna få återverkningar även utom dessa. I fámga för. men ändringar i den mån dessa årliga förändringar återkomma med ungefär styrka, påsamma produktionens verka de givetvis icke och för sig relationen mellan arbetslöshetssiffrorna för storlek. olika år. Detta måste åter bli fallet, både när någon näringsgren prövar produk-

tionsmetoder, göra den mera oberoende årstidsväxlingarna, och när årssom av tidens karaktär någon gång framkallar särskilt goda eller dåliga produktionsförhållanden. Inflytandet på omfattningen arbetskraftsefterfrågan inom det av område, närmast beröres förändringen, kan därvid växla. En smidigare som av anpassning tekniken efter de klimatiska förhållandena leder närmast till av en utjämning efterfrågan. Särskilt goda eller dåliga produktionsförhållanden av åter föranleda en förändring av efterfrågans omfattning, endast när de motivera tillfällig ändring i de tillämpade produktionsmetoderna eller i den utnyttjade en mängden produktiva hjälpmedel. Om skörderesultatet blir ett annat än väntat,

framkallas en förändring i efterfrågan på arbetskraft inom jordbruket närmast i samband med själva bärgningen. En mera omfattande förskjutning torde inträda, när väderleken hindrar eller skogsdrivningarna, skeppsgynnar ex. farten eller byggnadsverksamheten. Det sätt, på vilket dylika rubbningar på-

verka efterfrågan inom området för förändringen, torde icke fordra någon närmare skildring. Verkningarna inom delmarknader förbundna med ursprungsområdet och därmed också efterverkningarna inom ursprungsområdet äro däremot av komplicerad natur. Avgörande bli å ena sidan de förändringar, som inmera träda i inkomstfördelningen, och därmed i efterfrågans inriktning, till följd att den ökade tillgången på vissa produkter leder till ändrade prisrelaav tioner. Å andra sidan får hänsyn tagas till den återverkan, produktionsökningen får på produktionens omfattning inom områden, vilka utnyttja de produkter, varpå tillgången ökats, råvaror sålunda inom sågverk, som - ex. när virkestillgången ökats till följd gynnsamma skogsdrivningar. Om proav duktionen inom dessa områden på detta sätt ökas, återverkar detta givetvis i sin tur på produktionens omfattning inom lådfabriker etc. Återverkex. ningarna fortplantas över allt vidare områden näringslivet. Som alla dessa av områden stå i bytesförbindelse med varandra, blir resultatet den ursprungav liga förändringen rad verkningar och återverkningar, vilka utlösa varandra en i oändlig serie. För varje gång förändringen föres vidare, minskas dock en dess: inverkan på efterfrågan på arbetskraft. id klimatiska variationerna kunna åtskilliga andra förändringar sidan av de i de yttre produktionsförhållandena främst störningar i handeln eller på ar- betsmarknaden förbättra eller försämra produktionsresultatet. En industri, för sin råvaruförsörjning väsentligen är beroende import från vissa länsom av der, kan sålunda lamslås under längre eller kortare tid att denna avskägenom Exempel på dylik total eller partiell avstängning föreligga i Sverige res. en från krigstiden. Från år kan erinras det hinder för del sjösenare om en av farten, de k. isblockaderna vissa vintrar utgjort. Tillfälligt försämrade pros. duktionsvillkor kunna även inträda skyddstariffer i de länder, utgenom som de viktigaste konsumenterna vissa eller till följd minskad göra av varor, av köpkraft inom länderna i fråga. Exempel på störningar av sistnämnda slag erbjuder stenindustrien med dess vissa år starkt begränsade export till Tyskland. En inskränkning i produktionen motsvarande art kan även framkallas av omfattande arbetsinställelser. I samtliga fall blir resultatet detsamma genom

som vid ett försämrat skördeutfall eller hinder för skogsdrivningarna. Beex. träffande verkningarna arbetsinställelse bör dock uppmärksammas, att den av en sammanlagda minskningen i produktionen under exempelvis ett år sällan blir lika stor som den minskning, vilken ägt medan konflikten pågick. Åtminrum, stone inom del områden kan inskränkningen kompenseras forcerad en genom produktion, innan arbetsinställelsen inträffar och efter dess upphörande. Förändringarna i efterfrågan på arbetskraft utanför området för arbetsstriden behöva därför bli den omfattning, den omedelbara minskningen i av som produktionen i och för sig skulle betinga.

Utvecklingen Ovannämnda åtgärder och del andra förändringar, förkortning en ex. en av under infly- arbetstiden, kunna emellertid, de bli längre varaktighet, även framkalla tande för- om av av ändringar, mera betydande förändringar i efterfrågan på arbetskraft inom de områden, som påkalla en vilka beröras åtgärden. Till skillnad från de övergående klimatiska driftsomlägg- av ex. ning. störningarna kunna de motivera bestående förändringar produktionsteknik av och produktionsvolym. Själva produktionsinskränkningen leder givetvis även i -dessa fall på de med ursprungsområdet förbundna delmarknaderna till samma resultat redan behandlade förändringar, verkningarna inom som men ursprungsområdet bli mera komplicerade och delvis art än de förut skisserade. av en annan Närmast avgörande för omfattningen förskjutningen i efterfrågan på av arbetskraft inom det företag eller den näringsgren, där förändring i ex. en produktionsförhållandena inträtt, vilken ökar de relativa arbetskostna-derna, är arbetskraftsefterfråg-ans priskänslighet. Men denna är icke vid tillsom en fällig förändring av de yttre förutsättningarna främst beroende priskänsligav heten hos efterfrågan på produkterna. Den är i lika hög grad bestämd möjav ligheterna till en teknisk omläggning av driften, ägnad att reducera kostnaderna. De kombinerade verkningarna med hänsyn till efterfrågan på arbetskraft inom ett företag eller en näringsgren av produktionsomläggningen och förav ändringarna i efterfrågan på produkten kunna i detta sammanhang lämnas åsido, då de måste upptagas till närmare behandling vid diskussionen följderav na av en rationalisering ur tillfällig rubbningssynpunkt. Med hänsyn till den här behandlade frågan är skillnaden mellan de fall rationalisering, beav som handlas i det följande, och dessa omläggningar driften främst den, att de av behandlade förändringarnaiteknik etc. kunna leda till sänkta produktsenare priser, ökad avsättning och en utvidgning av produktionen, motväger som en eventuell minskning i den relativa efterfrågan på arbetskraft. I avsedda fall nu gäller det däremot att genom största möjliga reduktion de stegrade kostnaderav na söka vidmakthålla räntabiliteten med minsta möjliga prisstegring. Någon prissänkning kan icke väntas och därför icke heller någon utvidgning drifav ten, som inom det berörda området motväger minskningen i den relativa efterfrågan på arbetskraft. Slutligen bör i detta sammanhang observeras, att den hastighet, med vilken en omläggning driften genomföres, blir avgörande betydelse för arbetsav av löshetens omfattning. Ju långsammare den sker, dess större blir möjligheten till uppsugning den avskedade arbetskraften på andra delar marknaden. av av

Sannolikheten kompensation förändringen ökas sålunda helt naturav en av ligt, när driftsomläggningen är tidskrävande.

En särställning bland de förändringar i produktionens och därmed även Utvecklingen

arbetskraftsefterfrågans omfattning, näringslivet uppvisar, intaga de som ha :få:

sin grund i monopolistisk prispolitik. monopolistisk en

Monopolbildningarna påverka såväl arbetskraftsefterfrågans priskänslighet pñäâkägngf

dess omfattning. Deras inflytande i förstnämnda avseende kan här läm- reglering. som åsido; redan i föregående kapitel skildrades ingående det sammanhang, som nas råder mellan ett företags räntabilitet och elasticiteten i dess efterfrågan på

arbetskraft. Uppkomsten ett försäljningsmonopol i syfte att reglera produktpriserna av medför ofta begränsning mängden försålda och därmed i den en av varor, mån monopolet kan inverka på produktionens omfattning motsvarande - en minskning denna efterfrågan på arbetskraft inom området i fråga. av samt av Den monopolistiska prispuolitiken påverkar emellertid även efterfrågan på ar-

betskraft utom området. Den måste framkalla utvidgningar inom områden,

vilkas produkter efterfrågas för de monopolpolitiken höjda inkomsterna, genom och inskränkningar den minskade köpkraft, i synnerhet monopolgenom som produkternas fördyring på del håll kan komma att medföra. Det slutliga en resultatet med hänsyn till efterfrågan på arbetskraft kan avgöras endast efter

prövning den konsumtionsinriktningens betydelse och i vad mån en av nya av monopolet kan ha inverkat på produktiviteten. Under alla omständigheter måste

införandet ett monopol medföra omflyttningar på arbetsmarknaden och en av ökning omsättningsarbetslösheten. av Även produktionen är monopolistiskt reglerad, blir förändring i kostnär en naderna betydelse för driftens omfattning. En utvidgning produktioav av och nyanställning arbetskraft kommer dock i händelse lönereduknen en av av tioner till stånd, endast i den mån produktionsökning inom den monopoliserade en näringsgrenen lämnar större vinst. Monopolet kan därför påverka arbetslösen hetens storlek att skärpa avgränsningen mellan olika delmarknader. även genom En monopolistisk produktionsreglering torde trots sitt inflytande på efterfrå-

priskänslighet icke medföra någon Stabilisering i utnyttjandet arbetsgans av kraft. Orsakerna därtill, här endast i största korthet kunna refereras, äro som närmast följande. Som i föregående kapitel visats, :strävar vid fri konkurrens

varje särskilt företag att under depression utnyttja de bundna produktionsen medlen, så länge driften överhuvud lämnar någon avkastning på dessa. Efter-

frågan på sådana produktiva hjälpmedel arbetskraften, på vilka som ex. tillgången relativt priskänslig, kommer därför att hållas vid makt även är sedan produktpriserna sjunkit så lågt, att samtliga kostnader längre täc-

kas. Vid monopolistisk produktion ställer sig saken annorlunda. Det ligger

nämligen i monopolets intresse att begränsa driften vid långt tidigare tiden punkt för att på detta sätt hålla produktpriserna och räntabiliteten så uppe hög möjligt. En monopolistisk prispolitik leder därför till hastigare och mesom omfattande inskränkningar i efterfrågan på arbetskraft skulle ha inra än som

träffat vid fri konkurrens. Det är visserligen sannolikt, efterfrågan på att arbetskraft icke vid uppgång i efterfrågan på produkterna kommer en att stiga så kraftigt när marknaden monopoliserats vid fri konkurrens. Men som som inskränkningarna i utnyttjandet arbetskraft vid minskning i eft.erav en frågan på produkterna äro så mycket omfattande, torde det dock finnas mera anledning att antaga., att ett monopol ökar skillnaden i anställningsgrad under goda och dåliga tider och sålunda tillfälligt skärper verkningarna av en depression ur arbetslöshetssynpunkt.

Tillfälliga Som inledningsvis framhållits, kan man endast i undantagsfall påräkna störningar åren 1920- statistiska belägg för omfattningen och betydelsen tillfälliga förändringar av 1929. den huvudtyper av art, vars nu angivits. Det möter under dessa omständigheter

betydande svårigheter att fälla något tillförlitligt omdöme i vad mån de om kunna ha påverkat arbetslöshetens omfattning. I det följande skall därför den

sannolika betydelsen viktigare störningar åren 1920-1929 endast till av göras föremål för några korta anmärkningar.

Ett visst mått på arbetsstridernas styrka giva uppgifterna angående antalet på grund av konflikterna förlorade arbetsdagar Dessa siffror spegla dock

i lika hög grad arbetsstridernas längd antalet berörda arbetare och kunna som därför äga skiftande innebörd med hänsyn till sina ekonomiska konsekvenen ser. På grund analysens stora osäkerhet är det i regel lönlöst att söka av närmare fixera de olika arbetsstridernas verkningar; de okända faktorerna äro alltför många. Man får därför inskränka sig till antagandet, att antalet förlo-

rade arbetsdagar utgör ett ungefärligt mått icke endast på konflikternas omfattning utan även på styrkan deras inflytande på arbetskraftsefterfrågan av inom och utom området för konflikten.

Enligt vad framställningen i kap. XVII vid handen, uppvisade gav 1920 det största antalet förlorade arbetsdagar. Konflikternas omfattning minskadesv

under de båda följande åren för att nå kulminationspunkter nya 1923, 1925 och 1928. Mellan arbetsstriderna 1923 och 1925 förelåg väsentlig skillnad. en Under det att konflikterna det tidigare året främst utgingo från arbetarorgani-

sationerna och utmärktes relativt lång varaktighet, stegrades arbetsdagsförav lusten 1925 i första rummet kortvarig lockout, berörde av en som ett mycket stort antal arbetare. Denna lockout verkställdes i syfte att understödja arbets-

givarparten i del pågående konflikter och arbetstvister rörande en väsentligen lönerna inom vissa näringsgrenar. Sannolikt torde berättigad man vara att antaga tillfälligt stegrad arbetslöshet företrädesvis en av omsättningskaraktär under nämnda kulminationsår, fastän detta förhållande - nu undanskymmes av kraftigare fluktuationer i arbetslöshetens omfattning förbundna med störningar större ekonomisk räckvidd. Med hänsyn till den av särställning, som åren 1925-1927 i viss mån intaga, tilldrager sig den synas stora lockoutens följder särskild uppmärksamhet. På grund dess korta av varaktighet vågar man icke antaga, att dess allmänna ekonomiska verkningar spelat någon väsent-

lig roll för den brytning i arbetsöshetsutvecklingen,

som inträffade samtidigt.

1 Se tab. 148.

redan framhållits, ett utslag arbetsgivarnas reak- Lockouten utgjorde, som av förda lönepolitiken. Som denna sannolikt även framkallade åttion mot den syfte reducera arbetskostnaderna, kan dock möjligen i arbetsgärder i att man omfattning 1925 ett symtom på allmän inskränkning i efterfråstridernas se en arbetskraft. Det kan i detta sammanhang erinras att rationalisegan på om ringen vid denna tid gjorde sig påtagligt gällande. Inflytandet från de klimatiska förhållandena torde likaledes under den här

behandlade perioden ha spelat endast underordnad roll för arbetslöshetens en utveckling från år till år. Enligt de uppgifter rörande skördeutfallet, som

meddelats i kap. Xf uppvisar detta visserligen smärre variationer, men

möjligen påverkat utvecklingen inkomsterna från jordbruket, dessa av även om har denna dock dominerats andra faktorer såsom den internationella prisutav spannmål Inom de övriga näringsgrenar, vilka i högre grad vecklingen på etc. beroende klimatet och dess växlingar, byggnadsverksamheten äro av som ex. skogsavverkningarna, kan sannolikt räkna med atti den mån förändrinoch man gått i riktning m-ot ökad utjämning produktionen mellan de gar inträtt, dessa av olika årstiderna. I vad mån avvikelser från normala klimatiska förhållanden

inträffat sådan omfattning, att säsongvariationerna och därmed förbundna av en förhållanden framkallat temporära rubbningar i arbetslöshetens utveckling, är

svårt En prövning frågan är möjlig först en beatt avgöra. närmare av genom skrivning utvecklingen från fall till fall, vilken här skulle föra för långt. av Följderna tillfälligt omständigheter ha ö. sannolikt neutraliav ogynnsamma icke endast den ökade anpassningsförmågan utan även forserats genom genom cerad produktion efter hindrens upphörande, och de rubbningar, förekomsom mit, torde därför icke ha fått omfattande konsekvenser. Vissa möjligheter mera finnas givetvis att med utgångspunkt i de allmänna siffrorna över arbetslöshe-

omfattning draga slutsatser rörande säsonginflytandets styrka etc. På tens grund frågans speciella natur och de tämligen omfattande beräkningar den av nödvändiggör, kommer den att upptagas till särskild behandling först i slutet

detta kapitel. av Inflytandet på arbetskraftsefterfrågans allmänna omfattning förändrinav inom handeln eller på arbetsmarknaden ha berörts i tidigare kapitel av dengar avdelning. Ur tillfällig rubbningssynpunkt möter det i brist på material na stora svårigheter att mäta deras betydelse. Givetvis måste dock åtminstone ar-

betstidens begränsning till 48 timmar i veckan under åren närmast efter genom-

förandet, innan produktionen fullt anpassat sig, ha medfört övergående föränd-

ringar i arbetskraftsefterfrågans omfattning den art, som angivits i kap. av XIX. Den torde ha påverkat relationen mellan arbetslöshetsprocenten under

olika år även därigenom, att den under övergångsåren framtvingade en ökad

omflyttning på arbetsmarknaden.

Vad särskilt monopolistiska åtgärder i prisreglerande syfte beträffar, torde

det otvivelaktigt, att sådana i viss utsträckning förekommit. Tillförlitligt vara material för ett bedömande åtgärdernas art, omfattning och verkningar sakav även i detta fall. Det är sålunda omöjligt att med bestämdhet säga, i vad nas

1 Se tab 70.

mån en monopolprisbildning eller monopolistiska

produktionsimkränkningar på-

verkat efterfrågan på arbetskraft i allmänhet. Om åtgärder LV denna art vä-

sentligt förändrat relationen mellan arbetslöshetssiffrorna under olika år, torde

detta få antagas ha skett främst därigenom, monopolföretagan

att sökt motverka

den vikande prisnivån produktionsbegränsningar. genom Givetvis sig rör man

här med hypoteser. Det bör erinras att produktionen om inder de gångna

åren likväl utvecklats kraftigt. i

Vid den föregående översikten över tillfälliga förändringar efterfrågan har

framställningen utgått från vissa yttre företeelser, som äro ägiade att modifie-

ra efterfrågan eller de för denna bestämmande faktorerna. Det är dock klart,

att ex. de i kap. XIX skildrade förhållandena kunna uppvisa en snabbare

utveckling vissa år och på detta sätt tillfälligt förändra arletslöshetens omfattning även oberoende klimatiska förändringar av ex. ocl ingripanden av olika slag. Bortses från konjunkturvariationerna och från de rubbningar, som årstidernas karaktär samt störningar i handeln eller på arbe-tsnarknaden med-

föra, torde dock få räkna med i regel tämligen man en jämn uçveckling.

Utvecklingen Bristen på statistiskt material för bedömandet av förändrirgarnas frekvens under infiy- och omfattning gör sig särskilt påmind, kommittén tande när ivergår till den av nu driftsomlägg- fråga, i detta sammanhang främst tilldrager som sig uppmärksamheten, nämningar inom ligen rationaliseringens verkningar tillfällig enskilda före- ur störningssynptnkt.

tag eller nä- Av framställningen i kap. XIX framgick, att rationaliseringen där- - om ringsgrenar. med som i detta sammanhang räntabilitetsökande

avses en driftsomläggning

byggande på vidgad teknisk insikt i de fall, även då den äger ett direkt arbetsbesparande syfte, icke behöver öka divergensen mellan utbud och efter-

frågan på marknaden överhuvud. Leder den till en ökning nationalinav komsten, kan den medföra allmän stegring en av efterfrågan på produktions-

faktorer, motväger minskningen i den som relativa efterfrågan på arbets-

kraft.

I samma kapitel påpekades även, att rationaliseringen ur éelmarknadssyn-

punkt företrädesvis framträder tillfälliga förändringar. som I den mån

dessa äro ägnade att framkalla lokala divergenser av växlande styrka mellan

utbudet och efterfrågan på arbetskraft, giva de tydligen upphov till omsätt-

ningsarbetslöshet. Nå driftsomläggningarna vissa år betydande freen mera kvens eller omfattning, kunna de därför, oberoende av sitt inflytande i övrigt,

på detta sätt framkalla tillfälligt stegrad arbetslöshet. en När rationaliseringen

i detta kapitel åter upptages till behandling, det med hänsyn är till dess infly-

tande i nu antydda avseende. Därvid erhålles bild även en -av den mekanism,

genom vilken de tidigare skildrade verkningarna på marknaden i dess helhet

komma till stånd.

Vid prövningen i vad mån rationaliseringen giver av upphov till lokala di-

vergenser mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft måste hänsyn tagas

både till driftsomläggningarnas förmåga att reducera arbetarbehovet och till

priskänsligheten hos efterfrågan på den framställda produkten. Införandet av arbetsbesparande metoder innebär ju, att produktmängd samma kan framstäl-

las med mindre mängd arbetskraft än förut. Om mängd arbetskraft samma alltjämt skall få sysselsättning till lön inom området i fråga, måste samma avsättningsmöjligheterna förbättras så kraftigt, att produktionen kan därför

proportion till minskningen i det relativa behovet arbetskraft.

utvidgas i av

Om så inom något företag den ändrade tekniken medfört, att samma proex. framställas hälften så många arbetare tidigare, måste duktmängd kan av som produktionen fördubblas, för att antal arbetare förut skola tydligen samma som inom företaget. Men produktionskostnaderna gå ned med äga sysselsättning

mindre procenttal än arbetsbesparingen, när de övriga kostnaderna ett mycket produktenhet förbli desamma eller ökas på grund att den ändrade proper av förutsätter inköp produktionsmedel, samverka duktionsmetoden av mera som När produktpriserna därför icke kunna väntas sjunka lika med arbetskraften. arbetskostnaderna, måste tydligen priskänsligheten hos efterfrågan mycket som mycket för att icke arbetskraft skall behöva avskedas på produkterna vara stor,

område, där produktionsförbättringen ägt Den prissänkning, rainom det rum. måste leda till ökning i efterfrågan på produktionaliseringen möjliggör, en

omfattning än prisreduktionen. Det är vidare klart, att terna av avsevärt större arbetslöshetsrisken vi-d rationalisering blir mest betydande i de fall, då denna en till reduktion arbetskostnaderna ökad användning av fast syftar en av genom således då den utgör vad kan betecknas mekanisering av kapital, som som en

driften. sidan ändring i produktionsmetoderna eller organisationen Om å andra en besparingar i andra produktionskostnader än arbetskostnaderskulle medföra orsakade nedsättningen i produktpriserna åstadkommer nåna, och den därav produktens avsättning, så måste detta tydligen få. till följd en gon ökning i

stegrad efterfrågan på arbetskraft inom det område, där förändringen ägt rum.

rationalisering produktionen inom ett område be- I många fall innebär en av beträffande både arbets- och kapitalkostnaderna, varvid verkninsparingar oberäkneliga. I sett torde dock kunna säga, att förbli mera stort man garna produktionsmetoder övervägande arbetsbesparande natur i regel bättrade av

medföra minskad efterfrågan på arbetskraft inom de områkunna väntas en där driftsomläggningen ägt Isynnerhet inom vissa exportföretag den, rum. visat sig medföra utökning arbetar-

har emellertid en rationalisering en av

torde detta bero på att redan jämförelsevis ringa prisreantalet. Delvis en tillräcklig för att på världsmarknad leda till starkt ökad duktion kan vara en företags eller viss närings-grens produkter, delvis på avsättning för ett visst en

förbättrad organisation även försäljningen. en av i efterfrågan på arbetskraft inom området för rationali- Till förändringarna slutligen förskjutningar i efterfrågan på arbetskraft seringen komma även

utanför detta område. rationaliseringssträvandena, vilka sålunda torde nödvändiggöra be- Om en arbetskraften, vid någon tidpunkt nå större omfatttydande omflyttning av en tydligt, de måste framkalla stegring omsättningsarning, synes det att en av Även de hela marknadens synpunkt icke skulle öka diverbetslösheten. om ur

gensen mellan utbud och efterfrågan, kunna de därför påverka relationen mellan

den genomsnittliga arbetslösheten under olika år.

Det material rörande utvecklingen inom enskilda företag och delmarkna-

der, finnes tillgängligt, tillåter inga bestämda slutsatser som angående vare sig rationaliseringens dominerande karaktär i Sverige främst i vad mån den utgjort en mekanisering driften eller dess koncentration till vissa år. Man av får därför bygga på de tidigare samt i tabellbilaga E anförda siffrorna över produktivitetens utveckling, vilka givetvis endast ytterst ofullkorrligt angiva om.. fattningen driftsomläggningarna. Som redan upprepade av gånger påpekats, föreligger dessa siffror att döma ett språng i utvecklingen 1925/26, av som måste härleda sig från betydande förändringar i produktionstekniken under

dessa eller närmast föregående år. Man borde därför vid denna tidpunkt i

arbetslöshetsmaterialet kunna spåra vidgad omsättningsarbetslöshet en närmast framträdande i ett ökat antal avskedanden trots fortgående stegring i det totala antalet anställda

Rationaliseringen skulle sålunda att framtvinga ökad omflyttgenom en ning på ett väsentligt sätt ha kunnat bidraga till arbetslöshetens stegring 1925 och följande år. Den kan ha gjort detta även att under själva genom övergångsåren tillfälligt öka divergensen mellan utbud och efterfrågan på arbets-

kraft utöver vad den enligt framställningen i kap. XIX sannolikt gjort under

perioden sedd i sin helhet. En möjlighet finnes, att den indirekt verkat även divergensstegrande inflytande på prisutvecklingen. genom

Innan kommittén lämnar frågan de tillfälliga förändringar, påverkat om som efterfrågan, måste dennas inflytande på delmarknadernas inbördes avgränsning i korthet beröras. Utvecklingen i Sverige efter 1920 har medfört till-

komsten näringsfång och yrkesspecialiteter. Företagandet har inrikav nya

1 Jfr dock Bilaga Inom de företag, vilka i denna bilaga undersökts, mekaniseringen synes ha varit den viktigaste formen för en driftsomläggning. 9 Det enda svenska material, som är ägnat att belysa dessaförhållanden, erbjuder verkstadsföreningens statistik över anställningsförhållandenainom till föreningen anslutna företag. Som materialet icke med säkerhet kan ansesvara representativt, tillåter det emellertid inga bestämdaslutsatser. På. grund av det intresse uppgifterna likväl äga, sammanställashär serier belysande den ärliga procentuella förändringen i det totala antalet anställda samt antalet avskedandenpå. grund av arbetsbrist i procent av antalet anställda under respektive år. Till jämförelse meddelas uppgifter även angående den årliga förskjutningen i antalet arbetare inom verkstadsindustrien enligt industristatistiken."

Årlig procentuell ökning i antalet Antal avskedande

anstända grund av arbetsbrist 1 a Ar t tal t

procent virkin - Enlc-aåtâfrk- Enâ-tilââåstü-

s s . s a IS 1 en. stadsf 1923 +.3% +17% 8% . . . . .. 1924 + 5 % + 13 % 7 % . . . . . . 1925 +27% +1176 7% . . . . .. 1926 + 8 + 8 11 % . . . . . . 1927 + 2 + 2 % 7 % . . . . . . Anmärkningsvärd är den starka ökningen i det relativa antalet avskedanden1926 samtidigt med den fortgäende stegringen av antalet anställda.

på förvärvskällor och samtidigt har produktionsprooessen inom retats nya

dan förut befintliga näringsgrenar ytterligare uppdelats. Efterfrågan på ar-

betskraft har till följd härav kommit att inriktas på arbetskraft med allt mera

skiftande förutsättningar och utbildning. Produktionens fortgående specialise-

har sålunda medfört ytterligare fortgående uppdelning arbetsmarkring en av

olika yrkesbetonade delmarknader. Detta kan ha medfört svårigheter naden i

skapa utjämning mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft och tenatt en

denser till stegrad omsättningsarbetslöshet.

näringslivets ökade specialisering kunnat medföra skärpning av Medan en

på arbetsmarknaden, ha dock samtidigt faktorer framträtt, tröghetsmomenten

riktning. Sålunda kan konstatera, att produktioverkat i motsatt man som mekanisering verkat standardiserande på arbetsbehovet. fortskridande nens Rationaliseringen har i stor utsträckning medfört ett utbyte yrkesarbete mot av

vilket minskat skiljaktigheterna beträffande kraven på arbetstempoarbete, Verkningarna arbetsmarknadens fortskridande kraftens kvalifikationer. av

sålunda i viss mån ha neutraliserats de faktorer, som föruppdelning torde av

de tekniska hindren för övergången från delmarknad till en annan. svagat en emellertid kraven på snabbhet, precision ocl1 pålitlighet skänkt Samtidigt ha

arbetskraftens psykiska kvalitet. Detta kan för åtskilliga ökad betydelse åt

teknik och arbetstakt, ha betytt stegrad inäldre arbetare, vana vid annan en

dividuell arbetslöshetsrisk.

säsongväxlingarnas inflytande på arbetslöshetens höjd Statistisk Vid behandlingen av statistiska grunder med utgångspunkt beräkning hänvisades till olika försök att på rent genomsnitt- cw säsongi de totala arbetslöshetssiffrorna beräkna säsongarbetslöshetens variatiostorlek. Genom med tillhjälp de därvid erhållna siffrorna reduliga at.t av nernas procentserier, belysa arbetslöshetens omfattning inom styrka. cera de primära som arbetarorganisationerna, har trott sig kunna beräkna arbetslöshetens man konjunkturvariationer. Att detta omöjligt, visades redan i kap. XVIII; är kan visserligen på statistiska grunder framräkna serie, kan sägas man en som visa arbetslöshetens växlingar med bortseende från den genomsnittliga säsong-

avvikelsen, detta innebär icke, att delar arbetslösheten i en men man upp kan orsakad säsongväxlingarna, och del, exidel, som sägas vara av en som oberoende säsonginflytandet. Som emellertid beräkningar av denna sterar av ägnade belysa de olika arbetslöshetsvariationemas karaktär och art äro att inflytande och bruka tillmätas ett visst värde, har kommittén funnit det önsk-

lämna översikt över olika beräkningssätt, stå till buds, och värt att en som räckvidden de resultat, de giva. Kommittén har däremot icke funnit det av gå in på statistiskt förfinade varianter dessa,

nödvändigt att mera av som

icke giva något omedelbart intresse för framställningen. av beräkningarna kan tagas diagram IV, utvisar fack- Till utgångspunkt för som föreningsarbetslöshetens procentuella växlingar månad för månad 1920-1929.

utvecklingen under enstaka år, är det påtagligt, att med Ser man på undantag för år 1921 vintersiffrorna betydligt överstigit sommarsiffrorna

skillnaden varit mycket varierande. Antages säsonginflytandet göra men att sig gällande med ungefär styrka år efter år, måste dessa olikheter i samma förhållandet mellan och vintersiffrorna givetvis tillskrivas inflytansommardet från konjunkturer När på statistiska grunder försökt att frametc. man räkna den genomsnittliga säsongavvikelsen, har därför stått inför nödman

vändigheten att eliminera inflytandet från dessa störande vid sidan moment av säsongerna. Detta sker kanske bäst statistiska operationer, genom som utjämna arbetslösheten med hänsyn till den allmänna utvecklingen the-

trend. Man kan emellertid också utgå från år, förete sådan regelbunsom en denhet i utvecklingen, att berättigad antaga, att faktorer vid sidan man synes av säsongväxlingarna endast i ringa utsträckning verkat modifierande på sä-

songvariationernas framträdande. Av redan anförda skäl begränsas framställ-

ningen till kalkyler med hjälp -den sistnämnda metoden. av Bedömer man från dessa synpunkter utvecklingen, sådan den framgår av diagram IV, kalkylerna lämpligen böra utgå från de fyra åren 1926synas 1929, under vilka variationerna upprepats med påfallande regelbundenhet.

Vid de sedan ett år i Sociala Meddelanden publicerade beräkningarna par av arbetslöshetsutvecklingen efter eliminering säsongarbetslösheten har av man utgått från åren 1924-4928. Åren 1924 och 1925 torde dock visa allt-

för ojämna säsongutslag för att lämpligen böra medtagas vid beräkningen

av den genomsnittliga avvikelsen. Däremot torde utan större vanskligheter

även siffrorna under dessa år kunna reduceras med den serie för den genomsnittliga avvikelsen, erhålles för åren 1926-1929. som

De två metoder, närmast stå till buds vid beräkningar den som av genomsnittliga avvikelsen under nämnda år äro givetvis, å sidan konena att man staterar med hur många enheter arbetslöshetsprocen-

ten under olika månader överstiger procenten under

den månad, visar den lägsta siffran, å andra sidan som attmanberäknar huru höga siffrorna under månader resp. äro i förhållande till den lägsta månadssiffran und e r å r Om botftenläget det året är 10 % och toppläget 20 e ex. ena det andra året åter 5 och 15 blir sålunda enligt den förra metoden resp. avvikelsen densamma under båda åren, enligt den har under det men senare andra året fördubbling inträtt i avvikelsens relativa styrka. Vilken beräken ningsmetod giver det bästa resultatet, kan icke utan vidare Om som avgöras. man skulle tänka sig, att säsongväxlingarna varje år berörde relativt ungefär lika stor del arbetarstammen, skulle givetvis den första metoden, av vid vilken lika stora faktiska avvikelser väga lika tungt oberoende hur av hög arbetslösheten är under bottenmånaden, giva det riktiga resultatet. Om

å andra sidan säsonginflytandet på grund sina återverkningar och sitt av sammanhang med övriga förändringar påverkades konjunkturläget, och den av med säsongväxlingarna förbundna arbetslösheten sålunda blev större, högre

arbetslöshetsnivån överhuvud skulle åter den metod, beräknar den var. som relativa avvikelsen, giva ett bättre resultat.

Beräkningar på grundvalen föreliggande material kunna giva visst av ett stöd vid bedömandet vilken metod att föredraga. I den mån av som är avvikelsen beräknad enligt den första metoden giver vid handen, den absoatt luta skillnaden mellan maximi- och minimiläget ungefär densamma olika är år oberoende minimilägets höjd, eller vilket är detsamma beav -- en räkning enligt den andra metoden vis-ar, att den relativa avvikelsen varit minst

under år med ett relativt högt minimiläge, talar detta givetvis för att säsongavvikelsen varit relativt oberoende konjunkturläget och arbetslöshetens av allmänna höjd. Ju obetydligare variationerna i arbetslöshetsnivån varit, desto

mindre blir givetvis skillnaden mellan resultaten beräkningar enligt de av båda metoderna.

. r t

. z

n .u : t . t .xm å i u

a

3x.

480-

Till belysning av förhållandet mellan de båda metoderna sammanställas här till början uppgifter över den absoluta och relativa säsongavvikelsen en samt minimi- och genomsnittslåiget under olika år.

Absolut avvi- Relativ avvikelse Högsta kelse Högsta procentsiñrn procentsitfra Ãrsmedel- Ä Lägsta månadsr minus lägsta dividerad med tal siffra procentsifra lägsta procentför året siffra för âret

1926. 10.8 2.30 12.2 % 8.3 % . . . . . . . . . . . . . 1927 10.7 2.35 12.0 % 7.9 á . . . . . . . . . . . . . . 1928 10.4 2.51 10.6 % 6.9 . . . . . . . . . . . . . . 1929 10.2 2.67 10.2 6.1 % . . . . . . . . . . . . . .

Det är påfallande, att den relativa avvikelsen varit större lägre arbetslösheten överhuvud legat, och detta trots att den absoluta avvikelsen till och med i viss, än ringa utsträckning reducerats. Detta förhållande om synes tala för att säsongutslagets styrka icke varierar i proportion till arbetslöshetens allmänna höjd, utan att säsongarbetslösheten omfattar ungefär lika stor del av arbetarstammen oberoende konjunkturläget. Den absoluta av avvikelsens nedgång åter kan tänkas tyda på att ett visst samband dock exi-

sterar mellan säsongarbetslöshetens omfattning och arbetslös-hetssituationen överhuvud. Sammanfattande måste de meddelade siffrorna sägas stödja den även teoretiskt nära till hands liggande uppfattningen, att säsongutslagets styrka under dessa år icke varierat i samma proportion som arbetslöshetens genomsnittliga omfattning förskjutits i riktning denna men samma som under inflytande konjunkturläget etc. Givetvis få dock inga bestämda av slutsatser dragas med utgångspunkt från ett så föga omfattande material. N ämna-s bör, att utvecklingen under 1925 och 1930 icke står i överensstämmelse med den, som speglas i anförda serie. Förklaringen härtill torde ovan dock vara, att båda dessa år utpräglad övergångskaraktär. voro av en Det under dessa omständigheter nödvändigt att beräkna de olika måsynes nadssiffrornas avvikelse från bottenläget under året enligt båda metoderna och omräkna arbetslöshetssiffrorna med de på dessa vägar uppnådda resultaten. De serier, därvid erhållas, angiva ju så att säga yttergränserna som för arbetslöshetens variationer efter eliminering den genomsnittliga av säsongavvikelsen. medelavvilcelscn

lBeräkningar

av under åren 1926-4929 giva följande resu tat.

1 Till kontroll av serierna och av i vad mån underlåtenheten att eliminera the trend kan ha påverkat resultaten, har den genomsnittliga avvikelsen även beräknats efter utjämning arbetslösav hetsserien genom frändragande av de rörliga medeltalen. Resultatet är följande:

Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec. Genomsnittlig absolut avvikelse 7.7 7.0 6.4 4.5 1.5 1.1 0.4 0.0 0.7 2.5 4.5 10.7 Aug. 0.0 .

Genomsnittlig relativ avvikelse 205 196 188 161 120 115 105 100 110 135 160 247 Aug. 100

De avvikelser, som föreligga mellan dessa serier och de i texten anförda, sakna varje större betydelse.

Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec. Genomsnittlig absolut avvikelse Aug. 0.0 8.0 7.3 6.6 4.6 1.6 1.1 0.4 0.0 0.7 2.5 4.4 10.5

Genomsnittlig relativ avvikelse Aug.100 210 200 190 163 122 115 105 100 110 134 160 244 . . . . . . . .

Vad k. eliminering sä.- Diagram V. en s. av songarbetslösheten genom en om- % räkning arbetslöshetsproeenten av under olika månader med tillhjälp 20

dessa serier innebär; framgår av kanske tydligast diagram V, på av arbetslöshetens Reducerad vilket inlagts dels faktiska variationer under år 1926, arbels/ås/zetsser/e A926

dels den för åren 1926--1929 ge- Aráels/åsbelsnomsnittliga absoluta avvikelsen en- - - .. -. ligt anförda serie, dels slut- procent /926 ovan ligen de faktiska variationerna om- Genomsnitt-

//g absa/ut avvikelse

med säsongarbetslö-sheten eliminerad. L926 /929 - Den linje, representerar de som reducerade variationerna, utvisar /5 . här i själva verket endast hur stor skillnaden båda kurvor- T mellan de varit under olika månader Vad f na som sker vid s. k. eliminering 4 en av usäsongarbetslösheten är, att man jämför arbetslöshetens omfattning vid en viss tidpunkt under ett år med dess omfattning vid samma tidpunkt i genomsnitt under samtliga de år, ligga till grund för som beräkningen av den genomsnittliga årliga avvikelsen. N är läget en viss månad varit sämre ett år än under de övriga, kommer den reducerade kurvan att ligga lina /0 över en dragen vid 7.3 vilket är genomsnittet för den lägsta månads-

siffran under år, och omvänt. resp.

Iviss mån giver en dylik beräk-

ning klarare bild arbetslös- / en av

k

hetens utveckling isynnerhet synes beräkningen skänka rik-

en 7.5I tigare föreställning om när en för-

ändring i arbetslöshetssituationen kan sägas ha inträffat då den icke innebär ett fråndragande någon - men av arbetslöshet, är orsakad säsongväxlingarn-a, framlägges resultatet av som av

1 Den reducerade kurvans höjd över den med ett dubbelt streck betecknade baslinjen motsvarar sålunda avståndet mellan den kurva, som utvisar den faktiska arbetslösheten, och den, som visar den genomsnittliga avvikelsen åren 1926-1929. sistnämnda kurva har inlagts på diagram V så., att dess lägsta punkt ligger på. 7,3 vilket är genomsnittet för den lägsta månadssifran under resp. är. Kurvan visar därför icke endast medelavvikelsen utan även arbetslöshetens genomsnittliga absoluta höjd under åren i fråga.

31-301399

omräkningarna riktigast i form indexserier. Basen för de serier, ligga av som till grund för den grafiska framställningen i diagram VI utvecklingen av under åren 1924-1929 efter reduktion säsongavvikelsen, är genomsnittet för av den lägsta månadssiffran under år, 7.3 %. Kurvornas läge i förhållande resp. till baslinjen angiver sålunda, framhållits. arbetslösheten vid som nyss om en viss tidpunkt varit större eller mindre än i genomsnitt under motsvarande må-

nad åren 1926-1929. En viss kontroll på anförda siffror erhålles, om man i stället för att utgå ovan från arbetslöshetsprocenten för industri, byggnadsverksamhet, handel etc. bygpå uppgifterna från de typiska säsonggrupperna trä- samt jord- och stenger industrier och reducerar den månatliga absoluta medelavvikelsen inom dessa med hänsyn till den del det totala arbetarantalet, under åren 1925-1929 av som i medeltal ägt anställning inom industrierna i fråga. För vägningsmetoden har

närmare redogjorts i kap. XX. En beräkning efter dessa linjer äger främst värde därigenom, att den visar hur stor del den genomsnittliga såsongavviav kelsen inom industrien i dess helhet, kommer på de båda lott. som gruppernas Här sammanställas därför serier belysande den genomsnittliga absoluta avvikelsen inom industrien och motsvarande uppgifter, vägda och sammanlagda, för trä- samt jord- och stenindustrierna. Då tyvärr exakta uppgifter angående arbetarantalet inom byggnadsindustri och transportverksamhet saknas, finex. ingen möjlighet att utföra liknande jämförelse mellan de förut meddelade nes en avvikelsetalen för industri, handel, byggnadsverksamhet etc. och avvikelsen inom de olika säsongpraglade gå in under dessa. grupper, som

Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

Genomsnittlig absolut avvikelse inom den egentliga industriali 5.8 4.9 4.8 3.7 1.1 0.7 0.3 0.0 0.6 1.8 3.1 8.8 . . . . . . . Vägd avvikelse inom trasamt jord- och stenindustrierna tillsammantagna absoluta tal .L352 3.02 3.12 2.02 0.72 0.45 0.06 0.13 0.78 1.82 2.38 6.61 . . . . därav träindustrien 1.59 1.17 1.58 1.67 0.40 0.28 0.06 0.0 0.32 1.09 1.85 4.06 . . . jord- och stenindustrieu 2.13 1.85 1.54 0.95 0.32 0.17 0.0 0.18 0.46 0.73 1.03 2.55 . . . . . D20 relativa tal; den vägda avvikelsen inom trä- samt jord- och stenindustrierna i % av avvikelsen inom industrien i dess helhet 64 61 65 71 65 64 130 100 77 75 . . - -

Serierna visa tydligt i hur stor utsträckning säsonguppgången i arbetslös-

hetsprocenten är att tillskriva förändringar inom de båda här behandlade grup-

perna. Aven komplettering de tidigare meddelade avvikelsetalen som av synas uppgifterna angående den procentuella del avvikelsen inom industri-en i dess av helhet, kommer på de båda säsonggruppernas lott, äga intresse. som

KAP. XXII.

Arbetslösheten under inflytande av förändringar inom

arbetsmarknaden.

kapitel ha skildrats olika förändringar i utbudets och efterfrå- I föregående varvid efterfrågans priskänslighet och dess betydelse i gans omfattning, även förbigående berörts. Innan överblick över arbetslöshetssitua.tionen kan vinen måste kort framställning givas också vissa drag i arbetsmarknadens nas, en av organisation vilka gemensamt öva ett bestämmande inflytande på vad man etc., kan kalla utbudets priskänslighet. I vad sammanhanget mellan utbudsavser priset och tillgången på arbetskraft har denna fråga redan diskuterats. Här gäller speciella arbetsmarknadsproblem, vilka kräva särdet åter ett par mera skild behandling, nämligen å sidan utbudsprisets stelhet och de olika förena hållanden, inflytande på graden denna, å andra sidan arbetskrafsom öva av rörlighet mellan olika delmarknader. Skildringen härav är ägnad att giva tens inblick i betydelsen arbetsmarknadens organisation och del därmed en av en förbundna förhållanden, vikt isynnerhet för utvecklingen inom olika delav marknader.

Det inflytande utbudsprisets stelhet utövar på arbetslöshetens omfattning, kan Utbudspriset. i korthet karakteriseras så, att ökning stelheten leder till större arbetsen av löshetsrisk på de delmarknader, inom vilka den framträder. På samma sätt stiger den sammanlagda arbetslöshetsrisken inom samhället vid en koncentration arbetskraften till områden, utmärkta stor lönestelhet. I båda fallen blir av av den priskâinslighet, efterfrågan på arbetskraft å sin sida äger, stor vikt. av I vissa fall denna är mycket ringa, kan lönestelhetens inflytande på när arbetslöshetens omfattning bli utan större betydelse. De förhållanden, till

vilka i första hand har att taga hänsyn vid bedömandet av den stelhet man eventuellt utmärker arbetslönen, äro de former, i vilka denna samt anställsom ningsförhållandena i övrigt bestämmas. Därjämte måste uppmärksamhet även frågan, i vad mån förändringar i levnadsstandard och understödsmöjligägnas heter påverka den individuella anpassningen efter skiftande lägen på arbets-

marknaden. Det känd sak, arbetslönen inom industrien väsentligen be- Arbetsmarkär en att numera nadsorganisaavtal mellan de omfattande arbetsgivar- och arbetarorganisastämmes genom toriska förtionernaf Om villkoren för de personliga överenskommelserna mellan arbe- hållanden av betydelse för i Jfr Kap. XVII. utbudsprisets stelhet.

tare och arbetsgivare på detta sätt regleras organisationernas avtalsuppav görelser och övriga former för organisationernas verksamhet, förhindras giav vetvis en så stark differentiering anställningsvillkoren, möjlig, av som vore om marknaden fullt fri och oreglerad. F för bestämmandet vore ormerna av lönen ha därför utövat ett påtagligt inflytande i riktning mot större överensstämmelse mellan de individuella arbetsvillkoren inom yrke. Samsamma tidigt torde de i viss utsträckning ha medfört större uniformitet i förhållandet mellan lönerna för arbete olika art och kvalitet. Den större allmängiltigav heten i villkoren har ökat arbetarnas kännedom arbetsförhållandena på olika om delmarknader, vilket verkat dämpande på den flyttning, som haft grund i ovetenhet förhållandena inom skilda yrken och orter. Å andra sidan har om givetvis villkorsnormaliseringen genom den ökade trygghet, den varit ägnad att skapa, minskat betydelsen av vissa tidigare kraftigt avhållande moment vid en flyttning. Man måste dock även räkna med att den förhindrat lokala eller av individuella hänsyn betingade variationer i lönenivån. Den brist på smidighet, avtalsformen sålunda har framkallat, torde mindre betydelse för vara av anpassningen mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden i dess helhet, där en justering av lönesatserna efter de stora förändringarna inom näringslivet givetvis kan ske i nödvändig utsträckning. Som redan antytts, äger standardiseringen närmast betydelse för utvecklingen inom delmarknaderna. Om så i något fall lönerna för viss arbetarkategori skulle enhetligt beex. en vara stämda inom landet i dess helhet, kan ett enstaka företag inom den näringsgren, för vilken villkorsregleringen gäller, komma att sakna möjligheter att genom överenskommelse med arbetarna genomföra lönesänkning, är nöden som vändig för driftens fortsåttande. Om den genom formerna för löneregleringen framkallade standardiseringen utbudspriset på detta sätt måste antagas av framkalla divergenser inom delmarknader, utan att detta behöver fallet vara inom arbetsmarknaden i dess helhet, kommer den tydligen i första hand att leda till en arbetslöshet av ren omsättningskaraktär. Ett visst mått på den betydelse, tillkommit den kollektiva regleringen som av löner och övriga anställningsvillkor, giva siffrorna för organisationernas omfattning År 1929 sålunda än halv miljon arbetare anslutna till voro mer en fackorganisationer. De till arbetsgivarorganisationer anslutna arbetsgivarna sysselsatte drygt hälften så många arbetare. Vid bedömandet dessa siffror av bör uppmärksammas, att även andra än organiserade arbetare beröras av kollektivavtal, liksom att organiserade arbeta på arbetsplatser, där kollektivavtal saknas. I vad mån formerna för löneregleringen kommit att skapa en viss lönestelhet, beror tydligen i hög grad på omfattningen av de arbetsområden, som underkastats enhetliga villkor och på avtalens giltighetstid. I förstnämnda avseende möter tämligen långt gående uppdelning arbetsmarknaden i olika en av arbetar- och yrkesgrupper. Tillgängligt statistiskt material likväl giva synes vid handen, att riksavtalen vunnit en allt vidare tillämpning. Villkoren för allt flera arbetarkategorier ha på detta sätt kommit att underkastas enen Se tab. 143.

hetlig reglering över landet i dess helhet. Materialet visar å andra sidan, att kollektivavtalen efter kriget i allmänhet varit kortare giltighetstid än av tidigare. Man synes på detta sätt ha velat bevara möjligheten att med korta mellantider justera lönesatserna och övriga avtalsbestämmelser med hänsyn till förändringar inom näringslivet och på arbetsmarknaden.

Jämte formen för regleringen anställningsvillkoren är även det sätt, på av vilket arbetsutbudet kontrolleras och arbetstillfällena utnyttjas av arbetare och arbetsgivare: betydelse för stelheten i utbu-dspriset. I kap. XVII av har utförligt redogjorts för de olika huvudformer, i vilka denna kontroll över anställningsförhållanden och arbetstillfällen kommit att framträda. En rekapitulering därav skulle i detta sammanhang föra för långt, och här erinras därför endast vissa huvudsynpunkter. Kontrollåtgärder förekomma på såom väl arbetsgivar- arbetarorganisationernas sida. Genomgående torde dock som att de i förra fallet äga passiv karaktär. Den kontroll, fackförevara, en mera ningarna utöva över tilloppet till och omsättningen i facket, utsträckes däremot i åtskilliga fall till ett direkt ingripande i arbetarnas möjligheter att söka arbete och välja arbetsplats. Detta gäller såväl förhållandena inom facken organisation mellan olika faokorganisationer och mellan organiserade och som oorganiserade. I sistnämnda avseenden är det främst den k. slutna fackföres. ningspolitiken, tilldrager sig intresse. En sådan torde dock endast ha som framträtt inom vissa yrken eller lokalt och under kortare perioder. Det bör i detta sammanhang erinras att Landsorganisationen bestämt uttalat sig mot en om avstangningspolitik. I den mån sådan trots detta inom vissa områden vunnit en tillämpning, torde den ha medfört kraftigare Stabilisering lönerna. Den en av måste även, skall visas, ha blivit av betydelse för arbetskrafsom senare tens rörlighet mellan vissa delmarknader. Bland åtgärder i syfte att kontrollera konkurrensen arbetstillfällen inom de enskilda organisationerna förom tjäna åter de olika formerna för ransonering arbetskraften särskild uppen av märksamhet. De äga betydelse icke endast för möjligheterna att synas genomföra lönestabilisering utan även för arbetslöshctsriskens och arbetstillfälleen fördelning och för arbetskraftsefterfrågans inriktning. Det sista blir nas givetvis fallet, när arbetsgivaren ställes inför valet att antaga eller välja bland vissa fackföreningen anvisade arbetare eller att bliva utan ny arbetskraft. av

Utbudsprisets stelhet bestämmes emellertid, som redan framhållits, icke en- Individuella dast skildrade marknadsorganisatoriska förhållanden. Man har förhållanden av nu även av betydelse att räkna med de enskilda arbetarnas ovillighet att arbeta mot ändrad lön. Den- för utbudemåste naturliga skäl i hög grad influeras möjligheterna bära nå- prisets stelna av av att het. gon tids arbetslöshet, sålunda icke blott av arbetarnas ekonomiska ställning utan även av tillgångarna till understöd. En ekonomisk understödsverksamhet har under senare tider i allt större utsträckning bedrivits såväl fackorganisationer stat och kommuner. Fackav som organisationernas hjälppolitik har närmast gått ut på att bispringa medlemmarna med arbetslöshetsunderstöd. Ofta utbetalas ö. arbetslöshetsunder-

stöden som ett bidrag till den arbetslöses flyttning till ett område, där anställning kan erhållas. Verka understöden på detta sätt rörlighetsfrámjande, kunna de dock i andra avseenden indirekt medföra en minskad anpassning. Fackorganisationernas arbetslöshetsunderstöd kunna nämligen vid vanlig arbetslöshet spela lönestabiliserande roll konfliktunderstödren under arbetsstrisamma som der. De avhålla medlemmarna från att taga lägre löner än av organisationerna hävdade. Arbetslöshetskassornas betydelse har ökats synnerligen kraftigt sedan tiden före kriget Sålunda uppgingo 1913 de utbetalda understöden till ett par hundra tusen kronor. År 1929 motsvarande siffra två och halv var cza en miljon. Understöden, år 1913 uppgingo till 3.54 kr. per medlem, utgingo som 1926 med 13.64 kr. År 1929 utgjorde utbetalade understöd fördelad på summan det totala medlemsantalet 8.79 kr. Når samhället å sin sida under senare tider i större utsträckning strävat att bispringa arbetslösa och lindra den nöd, av vilken de varit hotade, har den ställts inför svåra, ännu knappast lösta problem. Vid upprättandet de sårav skilda hjålpanordningarna för arbetslösa har givetvis haft klart för sig, man att dessa måste utöva inflytande på förhållandena på arbetsmarknaden. Direkt hjälp åt arbetslösa måste så ex. stärka deras ekonomiska motståndskraft och därigenom minska deras intresse av snabb anpassning. Då sådan en ansetts önskvärd, ha statsmakterna därför ansett sig böra på olika satt söka neutralisera hjålppolitikens verkningar i riktning mot minskad anpassning. Sålunda har ålagt de arbetslösa, önska hjålp, att anmäla sig vid man som den offentliga arbetsförmedlingen arbetssökande Det år emellersom 0. s. v. tid uppenbart, att man genom åtgärder av sådan art helt kunnat häva de anpassningshåmmande verkningarna. Tillgängligt statistiskt material visar, att samhällets hjälp åt arbetslösa särskilt 1922 nådde avsevärd omfattning I bredd med arbetslöshetens relativa en nedgång under följande år begränsades arbetslöshetshjålpen såväl absolut som i relation till antalet hjålpsökande. De senare åren förete åter en tendens till stegring, huvudsakligen beroende på att kommunernas egna hjålpåtgårder kommit att intaga mycket större plats ån tidigare. Särskilt tydligt framgår detta en förhållande siffrorna för antalet inom fattigvården redovisade understödsav fall föranledda av arbetslöshet Dessa visa mellan 1923 och 1928 en stegring från 11 421 fall till 22 272 eller från 14.2 till samtliga under året -- 20.9 % av inträffade fattigvårdsfall. Denna utvidgning den kommunala hjålppolitiav ken har framträtt med olika styrka inom skilda kommuner, vilket i vissa fall sannolikt lett till att arbetskraft lockats över till eller hållits kvar inom de gynnsammaste understödsområdena. Understödspolitiken har sålunda i dessa fall icke endast minskat understödstagarnas intresse av anpassning och eventuellt ökat utbudsprisets stelhet; den kan även ha bidragit till viss fördelen ning av arbetskraften mellan skilda delmarknader, vilken också denna -

1 Se tab. 147. Se tab. 150. 3 Se tablån, sid. 404.

exempelvis koncentration arbetskraften till områden med en av genom en av understödsverksamhetens utformning i viss utsträckning betingad lönestelhet

kan betydelse för arbetslöshetens omfattning. - vara av

Av stor betydelse för i vad mån tillgängliga understödsmöjligheter utnytt-

jas, givetvis den inställningen till mottagandet understöd. Skulle är gängse av under alla omständigheter inkomst arbete föredragas, vilket säkert sällan av fallet, bleve tydligen und-erstödsverksamhetens utvidgning utan större beär tydelse för utbudsprisets stelhet. Allmänt erkänt är dock, att inom mycman ket vida kretsar icke kan räkna m-ed någon sådan obenägenhet mot understöd.

Erfarenheter från fattigvården tyda även på att förskjutning inträtt, som en medfört, benägenheten att lita till bistånd från det allmänna under det sista att årtiondet nått vidare spridning än tidigare. Orsakerna härtill kunna vara en flera. En viss betydelse måste säkerligen tillskrivas den delvis ändrade karak-

un-derstödsverk-samheten pensionsförsäkringen och 1918 års fattigtär, genom vårdslag erhållit, liksom även tillståndet under krigs- och krisåren, då peretc. olika klasser tvingades anlita det allmännas bistånd. Detta bidrog soner av till öka kännedomen de möjligheter, stodo till buds, och att avtrubatt om som ba den känsla mindervärdighet, i vida kretsar varit förbunden med motav som tagandet hjälp. Under det allmänna nödläget framstod det naturligt, av som att erhöll bistånd. När krissituationen upphörde, hade genombrottet för man förändrad inställning skett, och därefter fortgick utvecklingen säkerligen en med stöd i den sociala lagstiftningens förändrade karaktär i riktning mot en -allt vidare spridning uppfattningen rätt till understöd. Denna påav om en verkade inställningen till alla olika hjälpformer och erhöll ökad styrka genom

de stegrade krav på levnadsstandarden, inkomstökningarna medfört. Såsom ett på utvecklingstendensen torde även få uppfatta de allsom symtom man männa klagomålen över att känslan, att de i hemmet kvarboende, arbetsföra

barnen äga skyldighet att i mån förmåga bidraga till familjens försörjning, av försvagats. Mot bakgrunden dessa olika förhållanden finner kommittén det sannolikt, av att den vidgade derstödsverksamheten verkligen medfört ökad stelhet i de lm en

i d i i l lönekraven. Givetvis ha även andra förhållanden än de här

n v å nämnda inflytande på det individuella utbudsprisets stelhet. Gemenövat samt för dessa andra faktorer torde dock att de till skillnad från vara, understödsverksamheten påverkat utvecklingen med ungefär samma ex. styrka under alla år. Det saknas därför anledning att här gå närmare in på

dem. Ett faktorer torde dock få tillmätas särskild betydelse. Om en par en arbetare inriktat sin utbildning på yrke med visst löneläge, vill han i regel

ogärna taga lägre lönat arbete. Vanan vid viss lönehöjd skapar givetvis på en lätt fasta standardkrav. Av än större betydelse är givetvis arbetarsamma sätt solidaritet med organisationens lönepolitik, den i viss mening slutligt benas stämmande faktorn, det gäller utbudsprisets stelhet hela marknadens när ur synpunkt.. Den stelhet orsakas denna faktor, är dock endast en sida som av den allmänna lönepolitiken, skildrats i tidigare kapitel och på vilken av som

kommittén saknar anledning att här ingå. I detta sammanhang meddelas därför endast vissa siffror intresse de för detta kapitel av ur grundläggande synpunkterna.

Arbetslöneus Inom industrien har samtidigt med den allmänna lönestegringen försiggått en utvwkhng viss utjämning lönedifferenserna av såväl mellan manlig och kvinnlig arbetskraft mellan yrkes- och grovarbete. Medan de manliga som arbetarnas nominella timförtjänst från 1913 till 1929 steg med 178 ökades kvinnornas löner med 208 %. Anmärkningsvärt är emellertid, att denna stegring kvinnornas av löner i förhållande till männens ha varit resultat synes ett av en ojämn reduktion löner vid fredskrisen. Under åren 1924-1929 av resp. företedde nämligen männen ett högre stegringstal 12 % än kvinnorna 7 %. Ofullständigheter i den svenska lönestatistiken medföra, att det icke tyvärr är möjligt att med full säkerhet bedöma relationen mellan löneri yrkesooh grovarbete. Att en viss utjämning intratt, dock sannolikt att döma resultaten vid synes av en på kommitténs initiativ företagen undersökning relationen mellan av grovarbetarlöner och yrkesarbetarlöner enligt vissa kollektivavtal. I samma riktning tala även uppgifter i metallindustriarbetarförbundets lönestatistik. Med utgångspunkt från 1913 uppgivas yrkesarbetarnas timförtjänster inom verkstadsindustrien till och med tredje kvartalet 1928 ha ökats med 134.8 % och grovarbetarnas med 152.1 Vissa uppgifter från andra håll tyda dock på att skillnaden mellan de båda löner är starkt växlande

gruppernas inom olika

områden av näringslivet. Slutligen förtjänar att nämnas, att sänkning en av den ålder, vid vilken arbetare skall erhålla den för fullgod arbetskraft fasten ställda lönen under de senaste tio åren ägt bl. vid järnbruk, mekaniska rum a. verkstäder, sågverk och pappersmassefabriker För löneutvecklingen inom olika näringsgrenar hänvisas till skildringar i föregående kapitel. Det är påtagligt, att den inbördes avvägningen i kollektivavtalen lönerna av för arbete olika kvalitet kan leda till att vissa utestängas från arbete. Lika av lön för män och kvinnor kan sålunda medföra ett utestängande kvinnor, i den av mån deras prestationer icke arbetsgivarna uppfattas likvärdiga med av som männens. Ett liknande resultat kan uppstå för arbetskraft inom vissa åldersgrupper, därest lönerelationen icke avpassats i förhållande till de olika kate-

goriernas yrkestråning och arbetsförmåga. Det gäller här fall, där fastlåsandet av vissa lönerelationer framkallar ökning den individuella en av arbetslöshetsrisken. Överårig arbetskraft eller icke fullgod sådan kan på detta

sätt uttrångas, och likaledes kan arbetskraft mellan 18 och 21 år bli ex. mindre begärlig för arbetsgivaren, han för den arbetskraft, icke om som vunnit samma yrkesförtrogenhet äldre arbetare, måste betala lika hög lön som som till sådana.

Den andra fråga, vid denna översikt för

Arbetskra som av växelspelet mellan utbud

tenshäjrhg och efterfrågan betydelsefulla förhållanden på arbetsmarknaden tilldrager sig

1 Se tab. 57. 5 Se sid. 180. 3 Se sid. 394.

intresse, gäller arbetskraftens rörlighet mellan olika delmarknader, Problemet omfattning, och kommittén har med hänsyn till dess utförliga beär av stor handling i annat sammanhang i detta betänkande icke funnit anledning att här åter upptaga det till diskussion annat än i ett för utvecklingen under det par, gångna årtiondet tillsynes särskilt betydelsefulla avseenden.

Bland de faktorer, bestämma, med vilken hastighet och i vilken ut- Personliga

som sträckning arbetskraften flyttar mellan olika områden, kan urskilja tvenne faktorer av man betydelse för Den utgöres vissa för de olika arbetstillfällenas ekonomiska rörligheten. grupper. ena av karaktär bestämmande förhållanden, såsom arbetslönens höjd, arbetslöshetens omfattning samt möjligheterna att erhålla anställning inom de områden, där arbetstillfällen finnas. Den andra utgöres olika personliga förgruppen av hållanden, vilka påverka arbetarens vilja att. flytta och hans uppfattning av möjligheterna inom olika områden. De betydelsefulla faktorerna den av senare arten äro givetvis många och växlande. Beträffande flertalet torde man dock vara berättigad antaga, att deras allmänna inflytande icke undergått någon väsentlig förändring under så kort tid den här närmast behanden som lade. Ett. undantag utgöra dock de redan i samband med utbudsprisets stelhet skildrade förhållanden, äga sin grund i arbetarnas ekonomiska stansom dard och möjligheter till understöd. I detta avseende gälla givetvis även på denna punkt de slutsatser, kommittén dragit. En ökning understödsovan av möjligheterna, förbundits med minskad obenägenhet att lita till det allsom männas hjälp, minskar också intresset av att söka arbete inom främmande delmarknader, Som redan framhållits, kan dock understödspolitiken också framkalla arbetslöshetssynpunkt. olämplig flyttning av arbetskraften. en ur Den kan så. komma att neutralisera det avhållande inflytande, som ex. omfattande arbetslöshet inom ett område eljest skulle utgöra, och därigenom en giva upphov till tillströmning arbetskraft till delmarknader, där denna en av saknar egentliga möjligheter till anställning.

De förhållanden, bestämma anställnings ekonomiska värde. stå alla Allmänna som en ekonomiska i ett nära inre sammanhang. Upprätthållandet viss lönenivå inom ett av en faktorer av område trots arbetslöshet bland arbetarna inom området kan sålunda stundom betydelse för genomföras endast förutsättning koncentration anställnings- rörligheten. under av en av möjligheter och arbetslöshetsrisk på Vissa arbetare. Å andra sidan är givetvis arbetslöshetens omfattning i viss utsträckning beroende vilken lönenivå, av upprätthålles. Vissa synpunkter på detta sammanhang framlades vid som skildringen utbudsprisets reglering etc. Här gäller det åter något annat, av nämligen det sätt, på vilket dessa olika förhållanden knytas samman vid arbetarens uppskattning skälen för flyttning. Givetvis föreligga stora av en individuella olikheter, och ingen generalisering kan tänkas giva full rättvisa åt de verkliga förhållandena. För arbetslös, som önskar söka sig över en till ett område med relativt hög lönenivå, innebär det givetvis ett avhållande moment, arbetslösheten inom området i fråga är stor eller en i om om ex. och för sig så betydande arbetslöshet till följd anställningsmetoderna av helt skulle koncentrerad på de nytillkomna arbetarna. Styrkan detta vara av

avhållande moment ökas sannolikt, arbetaren icke är arbetslös, och minom skas, om han äger löfte anställning inom det arbetsområdet. Man om nya torde dock kunna antaga, att arbetskraften i stort sett flyttar till de områden,

som erbjuda den högsta in k st h 0 m c a n s e n.

Under förutsättning att alla äga lika chanser till anställning, bestämmes ju

inkomstmöjligheten i första hand efterfrågans omfattning vid inom området av gällande löneläge. Denna dess omfattning kan mätas att antaleti genom medeltal anställda multipliceras med den lön, utgår till dessa. Den faksom tiska inkomsten kommer tydligen att utgöras denna fördelad av summa på samtliga arbetare, finnas inom området. Ju större antalet arbetslösa i försom är hållande till antalet anställda, desto lägre blir sålunda den faktiska inkomsten per arbetare vid viss lönenivå. Detta blir stor betydelse för det inflyen av tande på flyttningen, lönestegring får. Inträffar löneökning som en en inom ett område med relativt priskänslig efterfrågan på arbetskraft 1, bli nämligen

så många avskedade, att lönestegringen framkallar minskad inkomstmöj-

en lighet arbetare. Aro inkomstmöjligheterna på andra områden oförändper rade, torde en utströmning arbetskraft komma till stånd, ända tills relaav tionen mellan anställda och arbetslösa blivit sådan, att inkomstchanserna vid den nya lönen äro desamma förut. Motsatsen inträffar givetvis vid låg som priskänslighet hos efterfrågan 1.

I den avvägning mellan lönehöjden och arbetslöshetens omfattning, kan som antagas ligga till grund för uppskattningen inkom-stohansen, ske betydande av modifikationer, när koncentration arbetslösheten på från andra en av ex. områden tillströmmande arbetare föreligger. I mån sådan inträder, samma en minskas dessa arbetares inkomstchanser. Frågan hur och i vilken ut-

sträckning koncentration inträder, står i nära sammanhang med en användningen de olika slag kontroll över amställningsförhållandena, av av som omnämnts tidigare i detta kapitel. Främst kan i detta sammanhang

erinras de i kap. XVII skildrade möjligheterna till effektiv hemlig blocom en kad med tillhjälp ett registersystem och de former, i vilka sluten av om en fackföreningspolitik kan genomföras. Den arbetslöshet, med vilken dessa åt-

gärder kunna komma att förbindas, får tydligen olika fördelning i de skilda en fallen. Vid sluten fackföreningspolitik måste den sålunda komma att helt kon-

centreras på de nykomna oorganiserade. vilket torde leda till bromsning en av tillströmningen arbetskraft att främlingar på arbetsområdet bli utan av genom alla chanser till anställning. Tillämpandet ett sådant registersystem, av som medför en viss fördelning arbetslösheten bland de organiserade, kan till av och med leda till en utströmning arbetskraft från arbetsplatsen. av Även i de fall, då de tillämpade metoderna för ransonering arbetskraftsav utbudet icke omedelbart leda till någon viss fördelning arbetslösheten, måste av dock sådan inträda, så snart anställning eller avskedande överhuvud underen kastas någon reglering.

Anställningssättet kan tänkas ordnat så, att alla, både de arbetare, som redan befinna sig inom området, och nykomlingarna, ha lika stora möjligheter

att få arbete. Arbetarna antagas efter behov och duglighet ungefär i den ord-

ning, i vilken de anmäla sig, och bli avskedade på sätt; anställningarna samma

detta fall icke underkastade någon reglering. Situationen blir äro sålunda i

registersystem genomföres, enligt vilket den först avskedade densamma, om ett

anställning och den, varit längst anställd, först skall först skall erhålla ny som

I fall inträder tydligen jämn fördelning arbetstillfälavskedas. detta en av

lena.

anställningssättet ordnas så, att skiljer mellan olika grupper Om åter man

vilka den erhåller företräde framför den andra, arbetare, av ena gruppen av behandlas lika, få givetvis alla, höra alla arbetare inom samma grupp som men möjligheter till anställning, arbetare tillhötill grupp, lika stora men samma ställda kunna i detta fall komma att praktiskt taget uterande sämre grupper

metod kommer till tillämpning, regler gälla, vilka innestängas. Denna om

hand på orten mantalsskrivna eller familjefäder skola få bära, att i första ex.

tillämpas kontroll över tillgången på arbetskraft anställning. Den även, när

genomförts med hjälp sluten fackföreningspolitik. av

för reglering inträder, när anställer de sökande i en En annan form man

efter nummerlista, eller när den sist anställde avskedas viss ordning, ex.

anställning den, varit längst anställd, äger företräde framförst och vid som ny De båda formerna för reglering kombineras ofta, så att för de övriga o. s. v.

företrädesrätt, arbetstillfällena uppdelas icke inom en viss grupp, som äger

fullständigt regellöst utan efter bestämd ordning. en

dessa två huvudtyper för reglering nyanställningarna Så snart någon av av

inträder, redan framhållits, koncentration av kommer till tillämpning, som en

flertalet fall kommer att gå ut över tillströmmande arbetslöshetsrisken, vilken i

verka kraftigt avgränsande. Är arbetskraft och därvid tydligen kommer att

koncentrationen ägnad ställa de arbetslösa inom ett område praktiskt sett att

varje chans till nyanställning, finnes dessutom anledning för dessa utan

sig till områden med utsikter till arbete, även lönerna där att söka över om

arbetstillgången i förening med viss metod för anäro lägre. Kontroll över en

omständigheter, redan antytts, leda till en utställning kan under dessa som

från området trots där rådande högre löner och strömning arbetskraft av

underlätta ytterligare lönestegringar.

utvecklingen i Sverige i berörda avseenden får hän- Vid bedömandet av nu

icke endast till de olika former, i vilka arbetsutbudet reglerats av syn tagas

till d-en praxis, utbildat sig eller fastslagits organisationerna, utan även som

arbetskraftsurvalet vid avskedanden och nyanställ-

i avtalsform, angående

ning.

bevaka sina medlemmars intressen hava organisatio- Under sin strävan att

befatta sig med frågor rörande arbetskraftsurvalet. kommit att även nerna arbetarorganisationerna hade redan tidigt reagerat mot att arbets- Inom man

bestämde arbetares antagande och avskedande vid givarna självständigt över

Arbetarorganisationerna sökte därför att stadganden i kolföretagen. genom

förskaffa arbetarsidan rättsligt eller faktiskt lektivavtal eller på annat sätt

arbetskraftsurvalet. På denna punkt mötte emellertid bestämt inflytande på

ledande arbetsgivarorganisationerna, hävdade grundmotstånd från de som

"satsen, att arbetsgivaren såsom företagets ansvarige ledare måste äga be-

stämma över personalens sammansättning vid företaget.

Bestämmelser, avfattade i huvudsaklig överensstämmelse med arbetsgivar-

partens ståndpunkt sådan denna kommit till uttryck i § 23 i Svenska - arbetsgivareföreningens stadgar med det modifierande tillägg, som år 1906 tillkom efter överenskommelse med Landsorganisationen och betecknas som de-

cemberkompromissen återfinnas för närvarande i kollektivavtal, - berörande

omkring samtliga kollektivavtalsbundna arbetare. I -av en del andra avtal finnas intagna stadganden, vilka, med bibehållande av arbetsgivarens prin-

cipiella bestämmanderätt över arbetskraftsurvalet, likväl begränsa densamma

genom föreskrifter företrädesrätt till arbete för arbetare från om viss ort eller viss organisation, för arbetare med försörjningsplikt, med förutvarande anställning hos arbetsgivaren I några fall hava emellertid o. s. v. arbetsgivar-

organisationer under vederbörande arbetarorganisations tryck accepterat kollektivavtalsbestämmelser ömsesidigt organisationstvång, om v. s. förpliktelse för å ena sidan arbetsgivare att endast sysselsätta medlemmar av arbetar-

organisationen, å andra sidan dennas medlemmar att endast arbeta hos arbetsgivarorganisationens medlemmar.

Arbetsgivarorganisationerna ha sålunda i allmänhet lyckats genom kollektiv-

avtalen tillförsäkra sina medlemmar den formella fritt rätten att antaga och

avskeda arbetare. Vid tillämpningen denna avtalsenliga befogenhet av kom-

ma arbetsgivarna emellertid i praktiken att, formellt även om sett inga be-

gränsningar föreligga, taga åtskilliga hänsyn, vilka framför allt göra sig gäl-

lande vid avskedanden. Från arbetarna har sålunda med allt större styrka

framförts krav på godkännande regel den sist av en om att anställde skall

först avskedas. andra sidan bör enligt arbetarnas uppfattning den eller

de från ett företag avskedade ha företrädesrätt, arbetskraft när åter skall

intagas vid företaget. Arbetarna äro sålunda böjda för att dem, som en gång vunnit anställning vid ett företag, hävda bättre till en rätt anställning,

grundad på anställningstidens långvarighet.

Principen att förutvarand-e anställningstid skall tillmätas grundläggande betydelse vid avgörande frågor avskedande och anställande av om framföres

visserligen närmast de vid företagen anställda hävdas av men allmänt inom de

egentliga fackorganisationerna, vilka också söka främja dess tillämpning.

Inom den syndikalistiska organisationen söker däremot, man åtminstone i vad

angår arbetares anställande, genomdriva en annan princip, nämligen föreom träde till anställning för den längst som väntat på sådan. Det faktiska in-

flytande, arbetarna och arbetarorganisationerna som på detta område utöva,

blir emellertid i väsentlig mån beroende på den styrka, med vilken arbets-

givare med stöd kollektivavtalsbestämmelser vilja och kunna av hävda mot-

satta synpunkter. Där arbetsgivarorganisationen icke förmått genomdriva avtalsbestämmelxser skydd för arbetsgivares valfrihet i fråga om om arbetskraf-

ten, liksom där arbetsgivaren icke är organiserad, torde företagsledningen

under trycket från starkt organiserade arbetare i regel ha endast ringa

valfrihet.

Mot bakgrunden skildrade förhållanden är det möjligt att närmare Rörligheten av nu bedöma rörlighetens inflytande på arbetslöshetens omfattning. Dock angivas och arbetslöshetens omhär endast några huvudsynpunkter omedelbart praktiskt intresse. Om skillav fattning. nader i inkomstchanserna angiven art framkalla en överflyttning, förav ovan ändrar denna icke den sammanlagda arbetslöshetens omfattning, så länge lö-

inom de olika områdena förbli desamma förut. Under denna förutnerna som sättning förändras icke efterfrågans omfattning och om det samman- lagda arbetarantalet också är oförändrat sålunda icke heller arbetslösheten. - Annorlunda ställer sig saken, utströmningen från ett område blir så krafom tig, att lönen där stiger. Arbetarna, lämna området, ha då haft anställsom ning vid gällande lön, de kanske få gå arbetslösa på det område, till men vilket de begiva sig. Detta måste bli fallet, lönen lär är stel. Arbetsom löshetens omfattning blir i skildrade fall, i Bilaga 1 visats, större, nu som priskänsligare arbctskraftsefterfrågan å sin sida är inom det område, från vil-

ket arbetskraften strömmar. En minskning rörligheten måste tydligen i av denna speciella situation få ett gynnsamt inflytande på arbetslösheten. Hade

flyttningen i stället skett i riktning mot ett område med böjliga löner från ett

med stel lönenivå, skulle däremot givetvis varje rörlighetshinder ha verkat

ogynnsamt. Exemplet äga ett visst intresse vid bedömandet den utveckling, synes av överflyttningen mellan jordbruk och industri undergått. Sannolikt har mot som relativt böjlig lön inom jordbruket svarat stel lön inom industrien. Framen en ställningen i kap. XX vidare vid handen, att någon koncentration arbetsgav av kraft till industrien icke i större utsträckning inträtt under det gångna årtion-

det. Det anförda exemplet torde därför äga tillämpning på de båda områovan dena näringslivet. De omständigheter, lönedispersionen att döma ha av som av försvårat övergång från jordbruk till industri, kunna under dessa förhållanen den antagas ha förebyggt den arbetslöshet inom industrien, ohämmad som en överflyttning sannolikt skulle ha medfört. Häremot måste dock vägas möjlig-

heten, att hindren haft sin grund i förhållanden, vilka varit ägnade att omedel-

bart framkalla arbetslöshet inom industrien.

I det föregående liksom även i kap. XX har lönesplittringen tagits bevis för avgränsning något slag mellan olika delmarknader. Skälen som en av härför äro speciell natur, de den vikt, att de i kortav mera men synas vara av het böra refereras i detta sammanhang. Vid översikten över rörligheten under inflytande arbetslöshet och löneav höjd samt rörlighetens inflytande på arbetslöshetens omfattning har framav ställningen utgått från att överflyttning fortgår, ända tills de faktiska inen komsterna, sålunda den sammanlagda lönesumman fördelad på samtliga arbetare inom området i fråga, bli lika stora på alla olika delmarknader. Man skulle sålunda erhålla ett slags jämviktsläge, vid vilket lönehöjden och arbetslösheten balanserade varandra så, att någon överflyttning av ekonomiska skäl icke längre framstod motiverad. som Detta sätt att skildra situationen förutsätter tydligen, att efterfrågan inom områden icke undergår någon förändring och att även den totala tillresp. gången på arbetskraft förblir oförändrad. Hur föga verklighetstrogen än den-

na förutsättning är, torde dock de skildrade resultat, med denna utovan man gångspunkt når, äga sin tillämpning även under faktiskt rådande förhållanden. Däremot kan förutsättningen i fråga givetvis icke fasthållas, vill när man försöka att ur det statistiska materialet draga slutsatser angående rörlighet och lönestelhet under olika perioder. Vid upphävandet de föregående statiska förutsättningarna kan det förut av skildrade jämviktsläget alltjämt tänkas äga bestånd, trots att arbetarantal och

efterfrågan äro underkastade ständiga förändringar. Det måste finnas ett förhållande mellan tillväxten hos efterfrågan och utbudet inom varje delmarknad för sig, medför, att den enskilde arbetarens ekonomiska läge inom densom na icke förändras, att sålunda lönesumman efter fördelning på samtliga arbetare inom området resulterar i inkomst förut. Föreligger denna situasamma som tion, gälla alla de tidigare satserna angående rörlighetens inflytande på och beroende arbetslösheten etc. Det är dock vikt att observera, att det förav av är hållandet mellan tillväxthastigheterna hos utbud och efterfrågan inom varje delmarknad för sig blir betydelse, icke förhållandet mellan utbusom av ex. dets tillväxthastigheter inom olika områden. Detta medför, att jämvikts- och rörlighetssituationen kan alldeles densamma, när arbetarantalet tillväxer vara relativt hastigast inom områden med nominellt lägre lön, när det stiger en som snabbast inom områden med nominellt högre lön. Om det statistiska materiaen let skulle visa, att arbetarantalet tillväxer hastigast inom ett område med en låg lönenivå, äger man sålunda icke rätt att endast därav sluta till att någon

ändring inträtt i arbetslöshetsrisken eller i dess koncentration inom området med de högre lönerna. Om emellertid förhållandet mellan tillväxthastigheterna hos utbud och efterfrågan inom de olika delmarknaderna icke skulle sådant, att de individuvara ella inkomstmöjligheterna förbli desamma förut, förändras situationen. I som själva verket bli under dessa förhållanden kombinationsmöjligheterna mellan olika stelhets-, rörlighets- och tillväxtgrader snart sagt obegränsade. En närmare undersökning dessa skulle emellertid sakna intresse, och därför skall av här endast upptagas till behandling den allmänna situationen, då utvecklingen framkallar lönesplittring, då sålunda de högre lönerna stiga snabbare de en än lägre, så att avståndet mellan de olika lönenivåerna ö-kas. Tilltager på detta sätt lönedispersionen har anledning antaga, att del arbetskraft kommer man en att kontinuerligt strömma över till området med de förbättrade inkomstmöjlig-

heterna, så att relationen mellan tillväxthastigheterna hos utbud och efterfrågan inom resp. delmarknader åter blir sådan, att ett jämviktsläge inträder. Detta jämviktsläge kan antagas inträda antingen att lönen höjes inom genom även områdena med lägre lönenivå och inkomstmöjligheter eller lönen genom att sänkes inom området med högre lönenivå. I båda dessa fall upphäves tydligen den

stegrade lönesplittring, givit upphov till överflyttningen. Den möjligheten som föreligger dock även, att arbetslöshetsrisken stiger inom området med den högre

lönen eller att den i större utsträckning kommer att koncentreras på nykomlingar. Därvid kan givetvis lönedispersionen obehindrat fortgå. För arbetsatt löshetsrisken vid stigande löner skall tilltaga, fordras tydligen, lönen icke att endast är stel utan att verklig begränsning arbetsutbudet en av genomförts på något de i början detta kapitel skildrade Vid av av sätten. en under längre tid fortskridande påtaglig lönedispersion därför berättigad synes man antaga, att åtgärder kommit till tillämpning, vilka inneburit begränsning utbuen av det på arbetskraft eller viss fördelning arbetstillfällena, vilken en av hämmat tillströmningen arbetare. av nya

KAP. XXIII.

Sammanfattande översikt orsaker till arbetslösheten av i Sverige åren 19201929.

Vid kommitténs tillsättande framhöll chefen för Socialdepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet, att för vinnande utredningens syfte av djupgående undersökning, inriktad på spörsmålen arbetslöshetens en mera om karaktär och orsaker samt medel för dess bekämpande torde krävas om undersökningar, avseende såväl arbetslöshetens nuvarande läge som arbetslöshetsproblemet i hela dess vidd och med tanke på längre framtid. Vid en fullgörandet sitt uppdrag har kommittén sökt lösa den på detta sätt skisseav rade uppgiften att efter kritisk sammanställning belysande genom - en av material i föreliggande avdelning giva allmän översikt över orsaker till en arbetslöshet. Inom denna generella har kommittén sedan sökt utföra en ram undersökning den ekonomiska bakgrunden till arbetslöshetens utveckling i av Sverige under det gångna årtiondet. Framställningens gång har i sina huvuddrag varit följande. I de två första avdelningarna ha de tillgängliga statistiska uppgifterna beträffande arbetslöshetens omfattning underkastats granskning. Det har därvid visat sig, en att bl. förändringar i det statistiska materialets sammansättning medfört, a. att den vanligaste och tillförlitligaste uppgiften på arbetslöshetens utveckling, fackföreningarnas arbetslöshetsprocent, under förkrigsåren giver ett alltför lågt, under de åren ett något för högt utslag. Även dessa båda senare om felkällor tillsammans äro den betydelse, att väsentlig del skillnaden av en av mellan arbetslöshetsprocenten under de eljest tämligen likställda perioex. derna 19111914 och 1926-1929 kan tillskrivas dem, kan dock hela skillnaden därigenom förklaras. Därav bör enligt kommitténs i andra avdelningen närmare motiverade uppfattning dragas den slutsatsen, att den allmänna arbetslöshetsnivån under det senaste decenniet legat högre än under tiden när-

mast före kriget. I den följande tredje avdelningen har kommittén sammanställt det material rörande samhällets ekonomiska utveckling, vilket funnits tillgängligt eller av kommittén själv kunnat åvägabringas och vilket den funnit vara av intresse för bedömandet arbetslöshetens utveckling. Givetvis hade det för fullav en ständig skildring arbetslöshetssituationen varit önskvärt att undersöka alla av de olika förhållanden, kunna tänkas öva inflytande på utbudets och eftersom frågans omfattning. Framställningen har dock på många punkter måst be-

gränsas, vilket haft sin grund i att vidare utsträckning undersökningen en av legat utom kommittés arbetsmöjligheter och i tillförlitligt en att material icke i önskvärd omfattning kunnat erhållas. I allmänhet torde begränsningarna

vara av mindre betydelse. De olika förhållanden, äro föremål för behandsom ling, belysa i viss utsträckning varandra, så att bild erhålles driftkrafteren av na i utvecklingen.

Efter den tredje avdelningen, i vilken tillgängligt statistiskt material till

belysning i första hand nationalinkomstens, sparandets och produktionens av utveckling samt förändringar i befolkning och löner bearbetats och sammanställts, har kommittén i fjärde avdelningen gått in på frågor rörande arbets-

marknaden och dess sätt att inför olika förändringar inom näringsreagera livet. Framställningens huvudpunkter äro arbetarantalets utveckling inom

olika delmarknader, arbetskraftens omflyttning och de förhållanden, påsom verka denna, samt konjunkturernas och säsongernas sätt att framträda på arbetsmarknaden.

Femte avdelningen slutligen åsyftar, i kap. XVIII framhållits, att i som överskådlig form framlägga det i tidigare avdelningar samlade, huvudsakligen

statistiska materialet och att belysa de olika faktorernas betydelse för arbets-

lösheten och dess utveckling.

Kommittén har i det föregående vid flera tillfällen haft anledning att som utmärkande för arbetslöshetens utveckling under det gångna årtiondet framhålla, att den även under år, präglade till av en synes betydande uppgång i arbetskraftsefterfrågans omfattning, legat på en relativt hög nivå. Innan kommittén går in på frågan, vilka förhållanden som bestämt arbetslöshetens variationer under det gångna decenniet, skall översikt en givas de möjliga orsakerav na till denna höjning arbetslöshetens allmänna nivå, sålunda av av de faktorer, vilka bestämt det genomsnitt, kring vilket arbetslösheten rört sig under årtiondet i dess helhet. I viss mån innebär denna frågeställning abstraktion. Den en är emellertid ägnad att giva översikt över förhållandet mellan de olika en faktorer, som varit betydelse för arbetslöshetens omfattning vid skilda av tidpunkter.

Tidigare i denna avdelning har utförligt skildrats, huru arbetslösheten, när den betraktas företeelse på arbetsmarknaden, kan betecknas som en som resultatet bristande överensstämmelse, divergens utbud av en en mellan och efterfrågan på arbetskraft. En skildring arbetslöshetens orsaker, av sålunda hur samspelet mellan olika faktorer i det ekonomiska livet av och på arbetsmarknaden leder fram till arbetslöshet, har utgå från att detta förhållande. Vid undersökning betingelserna för arbetslösheten en av och dess relativt höga nivå under det gångna årtiondet sett i dess helhet måste man dårför ställa mot vartannat i första rummet näringslivets allmänna expansion,

sådan den speglas i nationalinkomstens utveckling, och de förändringar ex. utbudet på arbetskraft undergått. Dessa utbudsförändringar få bedömas genom en sammanställning befolkningsutvecklingen och löneföJrän-dringarna. av Med utgångspunkt härifrån och med stöd jämförelsematerial från tidigare av

epoker har sedan att söka avgöra, under i övrigt oförändrade omstänman om digheter expansionen av produktionen och därmed uppgången i efterfrågan på produktiva hjälpmedel sålunda även på arbetskraft kan antagas ha varit - tillräckligt betydande för att absorbera befolkningstill-skottet vid rådande lönenivå. Man måste emellertid räkna med att förhållandena inom det ekonomiska livet i övrigt icke förblivit oförändrade, utan att såväl den relativa tillgången på olika produktiva hjälpmedel varuefterfrågans inriktning och som de tillämpade produktionsmetoderna förskjutits. Man får därför i andra rummet mot varandra ställa den nedgång i den relativa efterfrågan på arbetskraft, som blivit följden den inom vida delar näringslivet framträdande överav av gången till en mindre arbetskrävande teknik, och den uppgång i den relativa efterfrågan på arbetskraft, vilken under år bl. förändringen i den relasenare a. tiva tillgången på kapital medfört. Detta sätt att skildra grunden till den rådande arbetslösheten innebär givetvis kraftig förenkling problemställningen. När från den en av man ökade arbetslösheten sluter till att arbetslöshetsskapande förskjutningar av något av här angivna slag inträtt under det gångna årtiondet, utgör heller detta något försök till förklaring förändringen i arbetslöshetsnivån. Framav ställningssättets värde ligger i stället i den bild, det är ägnat att giva av förhållandet mellan de olika faktorer inom det ekonomiska livet, i främsta som rummet tilldraga sig intresse ur arbetslös-hetssynpunkt. De i det följande skildrade förändringar, inträtt under det gångna årtiondet, få sålunda, som när man vill bedöma deras betydelse för arbetslösheten, infogas i det balanssystem, skildrats. Man måste likväl ihågkomma, att de olika för-som ovan ändringarna stå i nära inbördes växelverkan och att det antydda sättet för en uppdelning problemet därför endast är ett hjälpmedel för att få ett av grepp om förloppet på arbetsmarknaden. Vill nå ett arbetslöshetsman ur politisk synpunkt fullständigt resultat vid orsaksprövningen och sålunda söka avväga, vad en viss förändring faktiskt betytt vid uppkomsten av den föreliggande arbetslösheten, får därför endast föra in den i balanssystemet man och pröva, hur den motvägts andra förändringar. Man måste även söka av avgöra, vilken betydelse den haft för inträdandet dessa övriga förändav ringar och hur därför läget gestaltat sig, förändringen uteblivit. Av skäl, om till vilka kommittén återkommer i slutet av detta kapitel, har framställningen här i huvudsak begränsats till en orsaksprövning i förstnämnda bemärkelse.

Lönenivån har under det gångna decenniet legat avsevärt högre än före kriget.. Den nominella timförtjänsten inom den egentliga industrien låg sålunda 1929 icke mindre än 162 % över 1913 års nivå. lnom jordbruk och skogsbruk den nominella löneförändringen avsevärt mindre. För sistnämnvar da områden representativa löner visa stegring under tid på 60-80 % en samma 62 %. För att skall kunna erhålla föreställning vad närmast resp. man en om den industriella lönestegringen betytt skilda synpunkter, bör den jämföras ur med förskjutningen i olika varupriser. Utgår från årslönen, kan man genom omräkning denna med levnadskostnadsindex ett mått erhållas på den en av 32-3013529

förändring, som till följd lönestegringen inträtt i arbetarnas ekonomiska av ställning. En dylik omräkning visar, att den reala årsförtjänsten inom den egentliga industrien mellan 1913 och 1929 stigit med 28 á Vll åter man erhålla en föreställning om vad löneförändringen ur företagarnas synpunkt betytt för utvecklingen av de relativa arbotskostnadcrna, synes man lämpligen kunna utgå från timförtjänsterna, vilka utgöra ett tämligen tillförlitligt mått på prestationslönen, och jämföra dessa med prisutvecklingen på industriprodukter. En dylik omräkning timlönerna med index för industriproduktav priser giver vid handen, att stegring inträtt i de relativa arbetskostnaderna en av mindre än 71 Det är sålunda påfallande, att löneförändringarna i förening med förskjutningarna i prisrelationerna övat ett väsentligt större inflytande på de relativa arbetskostnaderna än på arbetarnas ekonomiska ställning. En av de orsaker, kraftigast bidragit härtill, torde den som vara genomförda begränsningen arbetstiden, vilken ledde till att timlöner och årslöner av icke utvecklades i proportion. Då de reala timförtjänsterna inom den samma egentliga industrien vid sitt minimiläge under denna period, år 1922, lågo 27 över 1913 års nivå, under det att de reala årsförtjänsterna visade nedgång en på 3 hade denna skillnad sålunda närmast sin grund i arbetstidsregleringen. De i jämförelse med förkrigstiden höga relativa arbetskostnader, bl. som a. av dessa skäl utmärkt decenniet ända från dess början, ha givetvis varit av stor betydelse för den allmänna ekonomiska utvecklingen under dessa år. Samtidigt med att utbudspriset på arbetskraft stigit, har tillgången på arbetskraft ökats. Befolkningsökningen i de arbetsföra åldrarna 15-65 år mellan 1921 och 1930 kan beräknas till drygt 400 000. I jämförelse med uppgången i folkmängd i samma åldersgrupp under tidigare decennier innebär detta emellertid icke någon större stegring. Ökningen i åldersgruppen uppgick sålunda 1901-1910 till 275 000 och 19111920 till 374 000. Tillcza 0:a växten av befolkningen i de arbetsföra åldrarna alltså mellan dessa båda var perioder väsentligt större än mellan de två sistförflutna decennierna. Om under dessa förhållanden någon avmattning i näringslivets expansion icke inträtt under det gångna årtiondet, talar detta givetvis för att höjningen i arbetslöshetsnivån, bortser från den avsevärda stegringen i de relativa om man arbetskostnaderna och från övriga komplicerande omständigheter, icke kan förklaras att den ekonomiska utvecklingen varit för för att befolkningsav svag, tillskottet skulle kunnat absorberas. Varje omdöme huruvida detta även om gäller, när hänsyn tages till den höjda lönenivån, blir givetvis ytterst vänskligt. Ett visst stöd vid avvägningen kunde möjligen erhållas jämfögenom en relse mellan nationalinkomstens, befolkningens och lönernas utveckling under decennierna före kriget och under det förflutna årtiondet. Material för utförandet av en dylik undersökning har stått till kommitténs förfogande. Nationalinkomsten mellan 1913 och 1927 ha undergått betydande synes en stegring. Omräknad i 1913 års penningvärde visade den mellan dessa år en ökning på nära 30 Inkomsten huvud års medelfolkmängd per av resp. stegrades med 0:a 20 Den ekonomiska utvecklingen sedan tiden närmast före kriget sålunda ha varit så kraftig, att den under i övrigt oförsynes

ändrade omständigheter borde ha möjliggjort en befolkningsabsorption även vid en höjd lönenivå. En direkt numerisk jämförelse mellan löneförskjutningen ooh uppgången i nationalinkomst per huvud är emellertid icke tillfyllest beroende icke minst därpå, att förändringar ägt inom näringslivet, vilka rum verkat i riktning mot såväl ökad minskad relativ efterfrågan på arbetssom kraft. I förstnämnda avseende har redan tidigare i detta kapitel antytts, man, som att räkna med icke endast konsumtionsförskjutning i riktning mot relativt en arbetskrävande och tjänster särskilt kan i detta sammanhang varor - erinras om sådana för utvecklingen under de gångna åren typiska företeelser som nöjesindustriernas och automobilismens expansion utan även en ökad relativ tillgång på sparande. Om man antager, att sparandet endast utvecklats i proportion med nationalinkomsten, vilket sannolikt innebär un-derskatten ning, föreligger tydligen förskjutning i den relativa tillgången på kapital en och arbetskraft, vilken torde ha verkat i riktning mot ökad relativ efterfrågan på arbetskraft. Vissa belägg för den utveckling, sparandet undergått, kunna erhållas ur uppgifterna rörande kapitalvaruproduktionens omfattning och ur de siffror, belysa den kapitalbildning, skett i vissa, väsentligen banksom som statistiskt mätbara former. Mot dessa förändringar, torde ha verkat i riktning mot ökad relativ som efterfrågan på arbetskraft, måste vägas följderna övergången till mindre av en arbetskrävande teknik inom vida områden näringslivet. Hänsyn bör i av detta sammanhang även tagas till i synnerhet utrikeshandelns inflytande. Denna har nämligen gynnat näringsgrenar, vilka icke endast äro kraftigt kapitalkrävande utan även utmärkts omfattande arbetsbesparande driftssom av omläggningar, och har sålunda bidragit till produktionens omläggning i mera kapitalkrävande riktning. Sannolikt har rationaliseringens inflytande gestaltat sig olika vid skilda tider under det gångna årtiondet, och kommittén återkommer därför till närmare skildring dess verkningar vid behandlingen den en av av ekonomiska utvecklingen från år till år. Innan kommittén övergår till denna, måste den föregående korta översikten över situationen under decenniet i dess helhet kompletteras med några anmärkningar rörande betydelsen de hinder, förelegat för arbetskraftens av som flyttning mellan olika delmarknader. Man torde ha att räkna med en skärpt avgränsning mellan isynnerhet jordbrukets och industriens arbetsmarknader. Enligt kommitténs uppfattning kan denna avgränsning ha tenderat att minska arbetslösheten inom industrien, därigenom att den förhindrat en koncentration av arbetskraft till områden utmärkta av hög konjunkturkänslighet eller med högre nominella inkomster och utpräglat stela löner. Med hänsyn till avvägningen mellan utbudets och efterfrågans förändringar tillkommer vidare, att ett visst tillskott arbetskraft vid oförav ändrade löner absorberas efter den relativt minsta förskjutningen i efterfrågan inom områden med låga löner. Hade arbetskraftstillskottet sökt arbete inom in.dustrien, skulle sålunda sannolikt arbetslösheten inom denna ha stannat vid sin nuvarande nivå endast under förutsättning ännu större uppgång i arbetsav en

kraftsefterfrågan än den, intrått. Häremot måste likväl möjligsom nu vägas heten, att de förhållanden, framkallat avgränsningen industriens arbetssom av marknad, själva varit ägnade att leda till arbetslöshet inom denna. Den minskning i den individuella anpassningen, allt att döma inträtt som av under de gångna åren, kan antagas ha medfört förlängning arbetslöshetsen av tiderna. Eftersom även dessa påverka den genomsnittliga arbetslöshetsprocenten, måste man räkna med möjligheten, att dylik förlängning medverkat till en höjningen arbetslöshetsnivån. Tillförlitligt material för ett bedömande härav av liksom den betydelse, i övrigt kan ha tillkommit arbetsmarknadens av som organisation, saknas i stor utsträckning.

Vid skildringen arbetslöshetens variationer under det gångna årtiondet av är det lämpligt att i anslutning till tidigare meddelad statistik uppdela detta i tre perioder. Under den första, omfattar tiden fram till och med 1924, som infaller den våldsamma stegringen arbetslösheten vid fredskrisen och dess av därpå följande nedgång. Den andra perioden karakteriseras av en ny generell uppgång i arbetslöshetens omfattning och omsluter åren 1925-1927. Den sista delen av årtiondet präglas slutligen ånyo förbättring i arbetsav en löshetssituationen, häftigt avbruten hösten 1930. Den första delen decenniet dominerades deflationen och dess följdföreav av teelser. Emellertid bör förbises betydelsen att den utveckling vissa av av industrigrenar, betingats kriget och de därmed förbundna förändringarsom av na i samhällets varuefterfrågan, vid återgången till normala förhållanden måste avvecklas. Impulsen till omkastningen från hög- till lågkonjunktur 1920 utlöstes i Sverige liksom i utlandet på penningväsendets område. Inflationen upphörde

under sommaren 1920, och deflationen kom på allvar igång hösten år. samma Det häftigaste prisfallet inträffade under 1921. En relativ Stabilisering in-

trädde först 1923. Deflationen medförde för kris typisk inskränkning en en i företagandets omfattning, kom till i häftig nedgång i som synes en nationalinkomsten från 1920 till 1921 och i konjunkturtypisk minskning i en produktionen främst kapitalvaror. Som lönereduktioner icke omedelbart av genomfördes i proportion till prisfallet, ledde emellertid deflationen även till höjda relativa arbetskostnader och minskad relativ efterfrågan på arbetskraft. I vad

mån man vid förklaringen den allvarliga försämringen i arbetslöshetssituatioav nen vill tillmäta den eller andra dessa omständigheter den största beena av tydelsen, år fråga, i detta speciella sammanhang är underordnat inen som av tresse. Huvudsaken är, att i allt väsentligt kan båda dessa förändman anse ringar konsekvenser den starka deflationen. som av Under 1922 saktades prisfallet och 1923 och 1924 rådde relativt stabil en prisnivå. Perioden kom i främsta rummet att präglas omfattande rekonav en struktionsverksamhet, vilken medförde, att produktionsvolymen redan 1923

åter var uppe i 1920 års volym. Snabbast givetvis återhämtningen inom var konsumtionsvaruindustrierna. Åren 1921 och 1922 inträdde så omfattande reduktioner penninglönema, av

att de reala timlönerna inom industrien 1922 kommo att ligga under 1920 års nivå. De kraftigaste lönesänkningarna förelågo inom produktionsvaruindustrierna. Medan sålunda utbudspriset delvis anpassades efter ett förändrat prisläge och inskränkt produktion, tenderade företagandet åter att expandera. en På detta sätt möjliggjordes betydande nedgång i arbetslösheten. Från och en med maj 1922 visade varje månad lägre arbetslöshetssiffra än motsvarande en månad föregående år. Som redan tidigare framhållits, uppvisade 1924 den lägsta arbetslöshetssiffran sedan 1920. Det är intresse att iakttaga, att arbetslöshetssituationen förbättrades reav dan så tidigt under 1922. Detta förhållande får sannolikt till väsentlig som en del tillskrivas arbetskostnadernas snabba nedgång till följd de omfattande av redaktionerna penninglönerna, nedgång verkade divergensutjämnande av en som även därigenom, att den gynnsamt påverkade företagarnas uppfattning den om ekonomiska situationens möjligheter. Att förbättringen fortsatte och nedgången i arbetslösheten blev så betydande, torde åter ha möjliggjorts av de omfattande nedskrivningar reducerade kapitalkostnaderna och gegenom rationaliseringen, blev den grund, på vilken den nya expansionen av nom som företagandet kom att bygga. Under detta rationaliseringens så att säga första stadium torde den till väsentlig del ha bestått i ett bättre organien serat utnyttjande fast kapital, som tillskapats redan under inflationsav tiden. Detta är sannolikt förklaringen till att återhämtningen blev så snabb och ledde till så, även arbetslöshetssynpunkt gynnsamma resultat. Induur strien betalade sålunda 1924, då arbetslösheten lägst, högre löner än 1920, var och produktionsvolymen till och med inom de kapitalvaruproducerande var industrierna avsevärt större än under åren före krisen. Det torde under dessa omständigheter ofrånkomligt, att rationaliseringen under denna period vara arbetskraftens synpunkt på det hela taget företeelse. Anvar en ur gynnsam norlunda torde förhållandena ha gestaltat sig under de följande åren, sålunda den andra perioden enligt den hår tillämpade uppdelningen decenniet. av De utmärkande dragen för det ekonomiska livet under åren 1925-1927 kunna i korthet sägas ha varit relativt hastigt fallande priser, stigande penninglöner inom industrien, fortsatt och sannolikt utvidgad rationalisering samt stigande arbetslöshet. Skall tala någon utvecklingen dominerande företeelse, man om torde detta få ha varit rationaliseringen, vilken under dessa år ledde anses till omfattande förbättringar i produktiviteten. Rekonstruktionstiden icke ha övergått i period av industriell exsynes en pansion, företedde de för tidigare högkonjunkturer karakteristiska dragen som stigande priser, sjunkande arbetslöshet och kraftigt växande produktions- volym. Några säkra omdömen på grundvalen det svenska statistiska mateav rialet äro visserligen knappast möjliga att fälla, jämföres detta med siffror men belysande utvecklingen i England och Förenta staterna, synas skål finnas för antagandet, att först från och med 1928 kan räkna med en expansion av man företagandet verklig konjunkturkaraktär. En närmare skildring utveckav av lingen åren 1925-1927 giver uppfattning om orsakerna därtill. en Den i jämförelse med tiden före kriget relativt höga lönenivån inom indu-

strien omräkning löneinkomsten timme med index för industri- - en av per produktpriser visar under dessa. år relativ lönestegring från en 1913 på 50 å 60 % i förening med det fortskridande snabba prisfallet torde ha påverkat räntabiliteten ogynnsamt. Därigenom motiverades ett fortsättande den av rekonstruktionsverksamhet, utmärkt tiden efter krisen. Det är under dessa som omständigheter naturligt, att rationaliseringen övergick från att endast vara ett bättre organiserat utnyttjande äldre fast kapital till att bli mekaniseav en ring driften på grundvalen maskinell utrustning. Med denna förändav av ny ring i rationaliseringens karaktär sammanhänger sannolikt, att driftsomläggningarna under dessa. år kommo att uppfattas ett nytt industriellt som problem, trots att de endast betydde ett fullföljande i snabbare takt och i större skala än tidigare de för all industriell utveckling isynnerhet under tider av -efter en kris karakteristiska, successiva tekniska omläggningarna. I den mån rationaliseringen förutsatte införandet nytt fast kapital, det av är även antagligt, att den under denna tid icke i större utsträckning förmådde förbättra råntabiliteten. Detta förhållande i förening med det fortgående prisfallet förklarar, varför under dessa år icke möter konjunkturartad man en expansion av företagandet. Ur arbetslöshetssynpunkt betydde skildrade förnu hållanden försämring. Rationaliseringen torde under denna övergångspeen riod ha medfört omedelbar nedgång i den relativa efterfrågan på arbetsen kraft, vilken icke kompenserades någon väsentligare stegring i n-ationalinav komsten och efterfrågan på produktiva hjälpmedel överhuvud. Om än skildrade förhållanden utgöra de viktigaste orsakerna till ovan arbetslöshetens uppgång 1924/25 och relativt höga nivå under följande år, giva

de dock icke förklaringen till den omfattande arbetslösheten i åldrarna till upp c:a 25 år vid speciellt denna tidpunkt. Denna torde närmast spegla de höga födelsetalen från åren kring 1910, medförde, att ett särskilt stort antal som arbetare inträdde på arbetsmarknaden samtidigt a.rbetslöshetssituationen som överhuvud försämrades. Den årliga ökningen i de arbetsföra åldrarna, som mellan 1920 och 1925 utgjorde 38 000, uppgick sålunda mellan 1926 och 1930 till 44 000. Stegringen torde ha varit kraftigast kring år 1925. Vid slutet av detta år uppgick sålunda folkmängden i åldersgruppen 15 20 år till 579 000

mot 557 000 år 1920 och 560000 år 1930. När de årsklasserna började nya söka arbete, hade de före sig vilkas första år arbetare infalgrupper, som lit under krisen och depressionen och på grund därav i många fall som kommit in i ordnat arbete. Detta förhållande medförde givetvis ökad en arbetslöshet även bland yngre arbetare i dessa högre åldersklasser, vilket icke kunde undgå att återverka på anställningsmöjligheterna för de i förvärvslivet inträdande. Av betydelse har också varit, att arbetsvillkoren för äldre arbetskraft i stor utsträckning kommit att gälla även mindre yrkesföryngre, trogna arbetare. Slutligen bör i detta sammanhang erinras den inverkan, om som äldres företräde till anställning i praktiken kunnat utöva. Den tredje perioden, omfattar tiden från och med 1928, utmärkes som av en fram till hösten 1930 sjunkande arbetslöshet. Prisfallet inom industrien saktas, och produktionsvolymens kraftiga uppgång tyder på expansion en av

bakgrunden utvecklingen i utlandet kan anföretagandet, som sedd mot av

del ha varit konjunkt.urbetingad. Ratiovnaliseringen tagas till väsentlig en knappast längre i utsträckning tiditorde ha fortsatts men kan samma som

sänkt relativ efterfrågan på arbetskraft; det ha verkat i riktning mot gare skäl för antagandet, att den forcerade omläggningen av profinnes nämligen

riktning mekanisering driften vid duktionen i kapitalistisk genom en av mera

saktats. Man har att räkna med att resultaten av tidigare genomdenna tid även

stigande utsträckning började utmogna. Ratioförda rationaliseringsåtgärder i

kan härigenom ha kommit att kompensera de förluster, som orsanaliseringen

möjliggöra uppkomsten högkonjunktur med åtkats prisfallet, och att av en av på arbetskraft. Är detta antagande riktigt, följande stegring efterfrågan av huvudskede åren efter 1924 tillskapade fasta skulle det under rationaliseringens

underlaget för det senaste konjunkturuppsvinget. kapitalet sålunda ha utgjort

omständigheter det naturligt, att arbetslösheten fr. 0. m. Under dessa är

nivå. Den tidigare skildrade, för arbetskraftsefter- 1928 åter låg på en lägre

i betydelse för vissa relativt arbetskrävanfrågan så väsentliga uppgången

nationalinkomsten framträdde även med de verksamhetsgrenar samt stegringen i

särskild styrka under dessa år.

för överskådlighetens skull gjorts mycket Skildringen i detta kapitel har

visa, på vilket sätt samspelet mellan summarisk Det har närmast gällt att

arbetslöshet, och att giva schematisk olika ekonomiska faktorer leder till en

faktorer, vilken kan tjäna till ledning översikt över utvecklingen dessa av framlagda synpunkter på arbetslöshevid diskussion i denna avdelning en av 1929. Framställningen har bl. vitens orsaker i Sverige under åren 1920 a.

verkar olika omedelbart, på längre sikt samt sat, hur och faktor en samma skildring orsaker till arbetslöshet i skilda ekonomiska situationer. I denna av

redogörelse för och exemplifikation den inverhar kommittén stannat vid en av

ekonomiska livet eller på arbetsmarknaden utkan, viss förändring i det en däremot icke försökt fastställa, hur arbetspå arbetslösheten. Den har övar gestaltat sig, den eller andra förändringen av löshetsläget skulle ha om ena

betydelse varit, tillkommit de olika faktorerna uteblivit, och hur stor den som

föreliggande arbetslöshet. En dylik prövförändringarna vid uppkomsten av

uppfattning på ett fruktbringande ning kan nämligen enligt kommitténs mera

olika åtgärder mot arbetslöshet. Kommittén återsätt ske vid behandlingen av

betänkandet till behandlingen arbetslöshetens kommer därför i nästa del av av

arbetslöshetspolitiken omedelbart betydelsefulla synorsaker andra och för ur förändringar, ägt de mest vittgående konpunkter. Prövningen vilka som av arbetslöshetssynpunkt, sammanhänger givetvis nära med prosekvenserna ur

lämpligen kan ingripa för att så vitt möjligt blemet, på vilka punkter man

förebygga arbetslöshet.

förutsätter emellertid orsaksskildring av den art, En dylik prövning en

föreliggande del betänkandet. Man erhåller genom en unframlagts i av som vilken samspelet mellan olika ekonomiska dersökning den mekanism, genom av arbetslöshet, och hur de olika faktorerna faktiskt utfaktorer leder fram till av

vecklat sig under den förflutna tiden, en grund för den förnyade orsakspröv-

ning praktiskt politiska synpunkter, ur till vilken kommittén sålunda åter-

kommer i nästa del betänkandet. av

Herr Wigførss har velat anteckna., att uppläggningen av orsaksproblemet

i vissa hänseenden synts honom giva anledning till erinringar, emelsom lertid bättre kunna framföras, sedan kommittén i samband med diskussionen

om åtgärder mot arbetslösheten ånyo och slutgiltigt mera upptagit orsaksfrå-

gan till behandling.

Herr Örne har sig böra ansett meddela, att han på grund sin tjänst av och andra offentliga uppdrag haft tillfälle deltaga att i kommitténs arbete

endast i begränsad omfattning.

Tabellbilagor

Tabellbilaga A.