Sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisation. D. 1,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

A STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1946:44 FINANSDEPARTEMENTET

SAKKUNNIGA ANGÅENDE ARBETSFÖRMEDLINGENS ORGANISATION

Del I

DEN OFFENTLIGA ARBETSFÖRMEDLINGEN UNDER KRIGSÅREN

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1946 Kronologisk

Betänkande angående rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. Norstedt. 168 s. K. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhållande vid olika former av förlossningsvård samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. Av, C. Gyllenswärd. Beckman. 115 s. S. Betänkande med förslag till ändrade grunder för flottningslagstiftningen m. m. Hseggström. 99 s. Jo. Betänkande med förslag angående uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. V. Petterson. 59 s. Fö. Betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag m. m. V. Petterson. 351 s. S. Betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag m. m. Bilagor. Beckman. 153 s. S. • Betänkande och förslag rörande åtgärder för att begränsa antalet kontraktsanställt manskap inom krigsmakten. Beckman. 136 s. F ö . 1941 å r s lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslug till boställsordning för folkskolans lärare m. m. Marcus. 140 s. F i . 1945 års universitctsberedning. 1. Doccntinstitutioncn. Haeggström. 62 s. E. Betänkande med förslag till omorganisation av vägoch vattenbvggnadsstvrelsen m. m. Katalog- o. Tidskriftstryck. 217 s. K. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. Idun. 341 s. E . Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 1. Beckman. 216 s. E. Iiivesteringsutredningens betänkande med utredning rörande personal- och materielresurser m. m. för genomförande av ett arbetsprogram enligt av utredningen tidigare framlagt förslag. Marcus 72 s. F i . 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 4. Bealskolan. Praktiska linjer. Idun. 193 s. E . 1940 ars skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. B. Förslag till undervisningsplaner. Idun. 253 s. E. Betänkande angående forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland. V. Petterson. 133 s. J o . Den familjcvårdande socialpolitiken. Beckman. 132 S..S. PM angående utvecklingsplanering på jordbrukets område. Marcus. 252 s. J o . Belänkande med förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. Idun. 92 s. Fo. Betänkande angående den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärväsendet. Idun. 361 s. S. Betänkande med utredning och förslag angående rätten till arbetstagares uppfinningar. Norstedt. 71 s. Ju. Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivnings- och rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av företagarnämnder. Marcus. 114 s. H .

förteckning

23. Socialvårdskommitténs betänkande. 12. Utredning och förslag angående moderskapsbidrag. Beckman. 115 s. S. 24. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 1. Förslag till ellektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbetsföra m. m. Katalog- och Tidskriftstryck. 200 s. S. 25. Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar m. m. av betydelse för rikets försvar. Norstedt. 37 s. J u . 26. Betänkande angående tjänstepensionsförsäkringens organisation. Marcus. 71 s. H. 27. Betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1946/47 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus, vij, 378 s. Fi. 28. Bilagor till betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1946/47 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus. 95 s. Fi. »29. 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser i fråga om taxering av inkomst av jordbruksfastighet samt lag om jordbruksbokföring. Marcus. 281 s. 3 bil. Fi. 30. Socialutbildningssakkunniga. 2. Utredning och förslag rörande statsvetenskapliga examina m. m. Haeggström. 127 s. E. 31. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 6. Skolans inre arbete. Synpunkter på fostran och undervisning. Idun. 194 s. E. 32. Betänkande med förslag till förordning angående all-' mänt kyrkomöte m. m. Ilaeggström. 161 s. E . 33. Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försäkringsrörelse m. m. 1. Lagtext. Norstedt, iv, 150 s. H. 34. Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försäkringsrörelse m. m. 2. Motiv. Norstedt, vj, 441 s. H. 35. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 6. Tiden juli 1944—juni 1945. Idun. 476 s. F o . 36. Parlamentariska undersökningskommissionen angående llyktingärenden och säkerhetstjänst. 1. Betänkande angående flyktingars behandling. Beckman. 500 s. S. 37. Socialvårdskommitténs betänkande. 13. Förslag angående folkpensioneringens administrativa handhavande na. ni. V. Petterson. 114 s. S. 38. Betänkande med förslag rörande officersutbildningen inom armén m. m. Haeggström. xiij, 504 s. Fö. 39. Den svenska växtodlingens utvecklingstendenser samt dess inriktande efter kriget. Idun. 106 s. J o . 40. Betänkande angående hantverkets och småindustriens befrämjande. Marcus. 192 s. H . 41. Betänkande med förslag till skogsvårdslag in. m. Marcus. 430 s. J o . 42. Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 1. Idun. 282 s. J o . 43. Betänkande med förslag till verkstadsorganisation lör väg- och vattenbvggnadsväsendet. Sv. Tryckeri AB. (2) 105 s. K. 11. Sakkunniga angående'arbetsförmedlingens organisation. Del 1. Den offentliga arbetsförmedlingen under krigsåren. V. Petterson. 390 s. Fi.

Aiun. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1946:44

FINANSDEPARTEMENTET

SAKKUNNIGA ANGÅENDE A KRETSFÖRMEDLINGENS ORGANISATION

Del I

DEN OFFENTLIGA ARBETSFÖRMEDLINGEN UNDER KRIGSÅREN

VICTOR PETTERSONS BOKINDUSTRIAKTIEBOLAG STOCKHOLM 1946

,,0'

Innehållsförteckning.

Skrivelse till departementschefen

7 Kap. I.

Tiden före den 20 maj 1940 Tiden före 1906 Den statsunderstödda kommunala förmedlingsverksamheten åren 1906—1934 Arbetsförmedlingslagen av år 1934 Arbetsförmedlingens utbyggnad efter tillkomsten av 1934 års lag Vissa nackdelar med systemet enligt arbetsförmedlingslagen av år 1934

9 9 11 15 18 21

Kap. II.

Det provisoriska förstatligandet av arbetsförmedlingen den 20 maj 1940 Lagen om tjänsteplikt Den centrala ledningen av arbetsförmedlingen Den lokala ledningen av arbetsförmedlingen

24 24 26 30

Kap. I D .

Arbetsmarknadsläge

35 Kap. IV.

Arbetsförmedlingens kris- och beredskapsuppgifter 44 För folkförsörjningen viktiga näringsområden 44 Jordbruk 44 Skogsbruk 50 Arbetsförmedbngsverksamhet 53 Överflyttning av ovan arbetskraft till skogen frivilligt och med tvång 55 Anstånd med eller hempermittering från beredskapstjänstgöring för olika kategorier skogsarbetare 67 Åtgärder för att kvarhålla den vana arbetskraften i skogen 67 Torvhantering 71 Reglering av byggnads- och anläggningsverksamhet 72 Av försvarsberedskapen påkallade åtgärder för att tillgodose arbetskraftsbehovet 87 Anskaffning av arbetskraft till den civila produktionen för försvarsändamål 87 Åtgärder för a t t ersätta inkallade med annan personal 90 Åtgärder för a t t lösgöra inkallade för angelägna civila uppgifter 91 Planeringsåtgärder för krig och allmän tillämpning av tjänstepliktslagen 99 Utbildning av reservpersonal 99 Beredskapsmönstringar och -registreringar 100 Industriens mobiliseringsplanering 103 Arbetsförmedlingsverksamheten för utlänningar 106 Länsarbetsnämnds personalorganisation för kris- och beredskapsuppgifterna 115 Läget december 1944 115 Läget december 1945 118 Sammanfattning 119

Kap. V.

Arbetsförmedlingens organisatoriska utbyggnad efter det provisoriska förstatligandet den 20 maj 1940 121 Inledning 121

och sysselsättningsutveckling

under åren

1939—1945

4 Krets- och distriktsorganisation 122 Kontorsnätet 124 Fackexpeditioner och specialförmedlingar 127 Sjömansförmedling 139 Ungdomsförmedling och yrkesvägledning 144 Den centrala organisationen 145 Den lokala organisationen 148 Tjänstemannaförmedling 153 Organisation 157 Arbetssätt 158 Verksamhetens omfattning 160 Medverkan vid överflyttning av krispersonal 161 Arbetsförmedbng för partiellt arbetsföra 163 Arbetsförmedling för artister, musiker m. fl 170 Medverkan vid förmedling av civilanställning åt avgånget militärmanskap samt vid rekrytering till krigsmakten av fast anställt manskap 172 Sammanfattning 1'4 Kap. VI.

Arbetsförmedlingens personella utbyggnad efter det provisoriska förstatligandet 176 den 20 maj 1940 Inledning 1'° Provisorisk lönereglering juni 1941 177 Tjänstetillsättning I80 Partiella reformer av personalorganisationen 181 Olika personalgruppers avlönings- och anställningsvillkor 183 översynsplanen maj 1945 185 översynens genomförande 191 Personalläget december 1945 192 Personalens ålder, anställningstid, skol- och fackutbildning samt förutvarande sysselsättning 195 Ålder 197 Anställningstid 199 Skol- och fackutbildning 200 Förutvarande sysselsättning 203 Personalutbildningsfrågan 206 Sammanfattning 209

Kap. VII.

Arbetsförmedlingens lokalfråga

212 Kap. V i n .

Kontakten med arbetsmarknadens parter och allmänheten Inledning Stat och kommun Arbetsgivarparten Arbetarparten Annonsering, vakans- och arbetssökandelistor, radio Reklam, propaganda, kursverksamhet för hemassistenter, utställningar

218 218 219 221 223 224 226

Kap. IX.

Arbetsförmedling och arbetslöshetsbekämpande åtgärder Samverkan med kommunal arbetslöshetsnämnd Samverkan med erkända arbetslöshetskassor Varselsystem på arbetsmarknaden Medverkan i planeringsarbetet för mötandet av en arbetsmarknadskris Rese- och flyttningsbidrag för arbetssökande

228 228 240 253 258 261

5 Kap. X.

Arbetsförmedlingens utveckling under åren 1939—1945 i statistisk belysning 266 Inledning 266 Antalet tillsatta platser/arbetstillfällen 268 Antalet arbetssökande personer 276 Den interlokala förmedlingsverksamheten 280 Relationen lediga/tillsatta platser 283 Sammanfattning 286

Kap. XI.

Kostnaderna för länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingarnas verksamhet 288 Sammanfattning av den offentliga arbetsförmedlingens utbyggnad och arbetsuppgifter under åren 1940—1945 Inledning 288 Åren 1940—1941 291 År 1942 292 År 1943 292 År 1944 295 År 1945 296 BILAGOR

Bilaga A. Bilaga B.

Annan arbetsförmedling än den offenthga 303—329 Personalplan för länsarbetsnämnden i Västmanlands län enligt översynen i maj 1945 330—331 Bilaga C. Antalet erkända arbetslöshetskassor, medlemmar m. m. den 1 januari 1946 332 Bilaga D. Av den offentliga arbetsförmedlingen åren 1939—1945 tillsatta platser i jämförelse med vissa uppgifter om omsättningsrörelserna på arbetsmarknaden . . 333—342 Tabellbilaga I—XVII 344—385 Förteckning över numrerade texttabeller 386 Förteckning över tablåer i texten 388 Litteraturförteckning 390

7 Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 mars 1943 uppdrog chefen för finansdepartementet den 27 maj 1943 åt statens arbetsmarknadskommission att verkställa utredningar beträffande vissa arbetsmarknadsfrågor såsom arbetskraftens friställande, åtgärder för beredande av sysselsättning, övriga hjälpåtgärder samt vissa arbetsmarknadsorganisatoriska frågor. Till de senare hörde frågan om den offentliga arbetsförmedlingens organisation under övergångstiden efter ett fredsslut. Den 21 september 1943 befriades arbetsmarknadskommissionen från utredningen av sistnämnda spörsmål, vilken i stället uppdrogs åt särskilda sakkunniga. Dessa voro landshövdingen A. Thomson, tillika ordförande, generaldirektören K. J. Höjer, landsorganisationens ordförande A. Lindberg och Svenska arbetsgivareföreningens ordförande G. Söderlund. Sedan generaldirektören Höjer på därom gjord framställning den 22 augusti 1945 entledigats såsom sakkunnig, inträdde i hans ställe generaldirektören T. Bergquist. Den 3 december 1937 hade Kungl. Maj:t (socialdepartementet) uppdragit åt den dåvarande tillsynsmyndigheten för den offentliga arbetsförmedlingen, Kungl. socialstyrelsen, att till övervägande upptaga frågan om behövliga förändringar i den offentliga arbetsförmedlingsverksamhetens organisation och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet. Detta uppdrag var icke slutfört, när Kungl. Maj:t med stöd av tjänstepliktslagens kap. 2 den 7 maj 1940 förordnade om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen, varvid statens arbetsmarknadskommission från och med den 20 maj 1940 tills vidare blev chefsmyndighet för arbetsförmedlingen (SFS 1940/329). I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 februari 1942 anhöll socialstyrelsen om befrielse från ovannämnda utredningsuppdrag, och sedan detta beviljats, anbefallde Kungl. Maj:t den 30 april 1942 statens arbetsmarknadskommission att till övervägande upptaga frågan om den offentliga arbetsförmedlingens

organisation. Sistnämnda uppgift överflyttades emellertid enligt beslut av Kungl. Maj:t (socialdepartementet) den 28 januari 1944 till de sakkunniga. Två olika utredningsuppdrag åvila sålunda de sakkunniga, nämligen dels frågan om vissa under övergångstiden efter kriget aktuella arbetsförmedlingsproblem, dels ock frågan om arbetsförmedlingens framtida organisation. Då den förstnämnda frågan äger nära samband med arbetsförmedlingens organisation för normala förhållanden på arbetsmarknaden, ha utredningsuppgifterna delvis sammanfallit och av de sakkunniga behandlats parallellt med varandra. I särskild skrivelse den 27 mars 1946 till statsrådet överlämnade de sakkunniga förslag till modifierat kontrollsystem vid arbetsförmedlingens behandling av arbetsansökan från kontantunderstödda arbetslösa. Under arbetsmarknadskommissionens ledning har efter den 20 maj 1940 pågått en omfattande utbyggnad av arbetsförmedlingsorganisationen. Utbyggandet har betingats dels av att en utökning av den egentliga förmedlingsverksamheten ägt rum, dels av att olika uppgifter av kriskaraktär kommit att åvila länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar, dels också av att planeringsuppgifter för en krigssituation eller för en sysselsättningskris pålagts de lokala arbetsmarknadsorganen. Dessa olika uppgifter samt den offentliga arbetsförmedlingens nuvarande läge belyses i föreliggande redogörelse, som omfattar tiden 20 maj 1940—31 december 1945. Under de sakkunnigas ledning har redogörelsen utarbetats inom arbetsmarknadskommissionens kansli, varvid det huvudsakliga arbetet åvilat amanuensen Nils Kellgren. I ett följande betänkande avgiva de sakkunniga förslag till den offentliga arbetsförmedlingens framtida organisation. Stockholm den 13 juni 1946. A. THOMSON Thorwald

Bergquist

Aug. Lindberg

Gustaf

Söderlund

9 KAP. I.

Tiden före den 20 maj 1940. Tiden före 1906. I äldre tider utgjorde de s. k. folkmarknaderna mötesplats för arbetsgivare och arbetssökande inom jordbruk och husligt arbete. Fortfarande äga dessa folkmarknader på vissa platser i landet stark traditionell förankring i folkmedvetandet. Så samlas exempelvis i Linköping och Västerås under höstmånaderna september—oktober i den offentliga arbetsförmedlingens lokaler arbetssökande och arbetsgivare inom jordbruket i stor utsträckning för att sluta arbetsavtal. — Under skråväsendets tid tjänstgjorde skråna som förmedlingsorgan för hantverksyrkena. Vid den s. k. omskådningen anmälde sig gesällerna på gesällskapets härbärge och anvisades där mästare av omskådnings- eller oldgesällen. Om tillgången på arbete i andra orter voro gesällskapen oftast väl underrättade. Detta medförde, att gesällvandringarna som regel icke ägde rum planlöst och utan hänsynstagande till efterfrågan på arbetskraft. — Under frihetstiden förelåg i Stockholm under åren 1732—1735 anmälningstvång till det s. k. »privilegierade adresskontoret» för pigor och drängar vid anställnings tagande och slutande. Samma tvång förelåg för husbönderna. Privata uppgörelser mellan parterna voro icke förbjudna, därest anmälningsskyldigheten fullgjordes. Avgift erlades med viss procent av utgående lön. Antalet anmälningar till kontoret uppgick vid terminsuppsägningarna (två gånger om året) till omkring 3 500, medan antalet förmedlingar genom kontoret var avsevärt mindre, omkring 200. Husbönder och tjänstehjon föredrogo nämligen privata uppgörelser eller medverkan av s. k. »Drenge- och Pigeskaffare och -skafferskor». Kontorets privilegium upphörde redan 1735, sedan ständerna vid 1734 års riksdag beslutat uttala, att »vad adresskontoret här i Stockholm angår, så synes dess göromål i anseende till tjänstefolket och husbönder, såsom mindre nödigt och för bägge parterna en tunga med sig förande, väl kunna avskaffat varda». Annonsorgan för kontoret utgjorde den ekonomiska veckotidskriften »Stockholmske Handels-Mercurius». Genom tillkomsten av detta kontor gjordes det första försöket i Sverige att genom offentlig myndighet skapa särskilt organ för platsförmedling.

10 Ända fram till 1900-talets början omhänderhades sedan all organiserad arbetsförmedling av privata mellanhänder. Först år 1884 utfärdades i vårt land de första mera definitiva bestämmelserna rörande den privata platsförmedlingsverksamheten i form av en kungörelse (nr 65) »angående kommissionärer för anskaffande åt tjänstehjon och andra av anställning inom eller utom riket». I denna författning stadgades, att för att yrkesmässigt bedriva kommissionsverksamhet måste tillstånd sökas hos länsstyrelsen i det län, där sökande var bosatt. Avsikten med 1884 års kommissionärskungörelse synes dock närmast ha varit att skapa kontroll över förmedlandet av svensk arbetskraft till utlandet och att tillförsäkra särskilt kvinnligt tjänstefolk visst skydd. Vid denna tidpunkt förekom nämligen en mycket livlig värvning av svensk arbetskraft till vissa grannländer, särskilt kvinnligt tjänstefolk till Danmark och Tyskland. Vid framkomsten till arbetsplatsen hade de arbetssökande ofta funnit, att förhållandena på arbetsplatsen icke överensstämde med de av kommissionärerna utlovade villkoren. Arbetstagarna hade emellertid stått rättslösa gentemot kommissionären och hade ofta fått återsändas till hemlandet på vederbörande konsulats bekostnad. För att råda bot på dessa missförhållanden infördes bl. a. den bestämmelsen, att vid arbetsförmedling till utlandet skulle alltid kontrakt efter författningens anvisningar upprättas mellan kommissionären och den arbetssökande. Däremot stadgades i författningen ingenting om det arvode, som kommissionären hade rätt att avkräva den arbetssökande. Med den fortskridande industrialiseringen under slutet av 1800-talet gjorde sig behovet av en organiserad arbetsförmedling, som stod i ständig kontakt med arbetsmarknaden, starkt gällande. I Stockholm restes inom de första fackföreningarna redan år 1883 kravet på en mera rationell ordning för arbetsanvisningen (arbetsbörs). I samband med förslag till åtgärder för minskning av arbetslösheten i Stockholm på 1890-talet omnämnde en av överståthållaren tillsatt utredningskommitté i sitt betänkande (1895) betydelsen av inrättandet av arbetsförmedlingsanstalter, antingen anordnade av stat eller kommun eller tillskapade på enskilt initiativ men understödda och kontrollerade av kommunerna. Kommittén ställde sig emellertid själv avvaktande till frågan om särskilda offentliga arbetsförmedlingsorgan. I samma mån som arbetslöshetsfrågan och de sociala problemen överhuvud började tilldraga sig större uppmärksamhet, väcktes tanken på offentlig arbetsförmedling åter till liv. Direktör Edvard Wavrinsky framlade sålunda i utförliga motioner vid 1900 och 1901 års riksdagar förslag om utredning i ämnet. Ehuru Wavrinskys motion av år 1900 vann anklang i vida kretsar och tillstyrktes vid utskottsbehandlingen, avslogs den med tre rösters majoritet av andra kammaren. Vid 1901 års riksdag avstyrkte utskottet bifall till Wavrinskys motion, och dess hemställan godkändes av kammaren med

11 12 rösters majoritet. I riksdagsdebatterna underströks, att en positiv arbetsförmedling kunde lindra arbetslöshetens verkningar. Man pekade också på riskerna för arbetsfreden, om arbetsgivarna och arbetstagarna var och en på sitt håll utbyggde egna förmedlingsorgan och försökte monopolisera arbetstillfällena. Wavrinskys program för ordnad arbetsanvisning gick ut på att hela landet skulle överdragas med ett nät av kommunala förmedlingskontor. Samverkan mellan dessa skulle befrämjas av staten. Arbetsförmedlingen skulle göras kostnadsfri. Dess verksamhet skulle fortgå helt oberoende av striderna på arbetsmarknaden och ledningen anförtros åt ett lika antal och lika berättigade arbetsgivar- och arbetarrepresentanter under en opartisk ordförande. Särskild omsorg borde ägnas arbetsanvisningen åt uttjänta soldater, värnpliktiga och frigivna fångar. Ungefär samtidigt med Wavrinskys initiativ i riksdagen väcktes inom stadsfullmäktige i vissa större städer förslag om inrättande av kommunala arbetsförmedlingsanstalter. Förslagen ledde snart till praktiska åtgärder. Sålunda kunde den 1 oktober 1902 det första offentliga arbetsförmedlingskontoret öppnas i Hälsingborg. Redan någon månad senare, den 11 november 1902, trädde i Göteborg en arbetsförmedlingsanstalt i verksamhet. I Malmö beslöto stadsfullmäktige i september 1904 upprättandet av en arbetsförmedlingsanstalt för staden, vilken anstalt började sin verksamhet år 1905. Samma år tillkommo ytterligare tre anstalter, nämligen i Stockholm, Lund och Sundsvall. År 1906 inrättades kontor i Karlstad, Norrköping och Karlskrona. Vid utgången av sistnämnda år hade man således i 9 städer särskilda kommunala förmedlingsanstalter, som tillkommit genom beslut av vederbörande stadsfullmäktige.

D e n statsunderstödda k o m m u n a l a

förmedlingsverksamheten

åren 1906—1934. Så snart kommunala förmedlingsanstalter började inrättas, föranstaltade chefen för civildepartementet om utredning beträffande den medverkan, som statsmakterna i utlandet lämnat för utvecklandet av offentliga arbetsförmedlingsorgan. Denna utredning förelåg färdig i december 1903 men föranledde icke några omedelbara åtgärder. Emellertid hemställde år 1905 representanter inom andra kammaren för städerna Hälsingborg, Göteborg, Stockholm, Malmö och Lund, som redan beslutat anordna offentlig arbetsförmedling, i särskild skrivelse till chefen för civildepartementet, att från statsmakternas sida lämpliga åtgärder måtte vidtagas för den offentliga arbetsförmedlingens befrämjande och anordnande inom riket. Sedan kommerskollegium, till vilket skrivelsen remitterats, verkställt utredning och av-

12 givit förslag, avgav Kungl. Maj:t vid 1906 års riksdag proposition (nr 116) i ärendet i huvudsaklig anslutning till kollegiets yttrande. Det anslag av 15 000 kronor, som äskades i propositionen, skulle utgå dels till offentliga arbetsförmedlingsanstalter till bestridande av vissa utgifter för post, telefon och blanketter samt för åtgärder, som vore nödiga för att arbetsförmedlingsanstalterna i städerna skulle kunna betjäna kringliggande landskommuner med arbetsförmedling, samt för åvägabringande av nödig samverkan de olika anstalterna emellan, dels till kommerskollegium i och för ledande och kontrollerande av arbetsförmedlingarnas enhetliga verksamhet och samarbete. Propositionen bifölls av riksdagen, som sålunda beviljade det begärda anslaget. Tillsynen över arbetsförmedlingsanstalterna överlämnades åt kommerskollegium men överflyttades fr. o. m. år 1913 till den detta år inrättade socialstyrelsen. De första författningsbestämmelserna om den offentliga arbetsförmedlingen utfärdades den 20 september 1907 genom kungörelse (nr 97) angående understöd av statsmedel till befrämjande av den offentliga arbetsförmedlingen i riket. Enligt denna kungörelse kunde understöd tilldelas arbetsförmedlingsanstalt, som anordnats av landsting, hushållningssällskap och kommuner samt andra institutioner, var för sig eller i förening, under förutsättning, att arbetsförmedlingen avser allt slags arbete för såväl män som kvinnor samt i regel icke medför några särskilda kostnader för arbetsgivare och arbetare, som anlita densamma; att vid arbetsförmedlingen hänsyn i främsta rummet tages till att arbetsgivare erhåller den bästa möjliga arbetskraft och arbetare det arbete, vartill han bäst lämpar sig; att ledningen av arbetsförmedlingen utövas av en styrelse, bestående av dels en opartisk ordförande jämte för honom utsedd suppleant och dels ledamöter jämte suppleanter för dem, vilka till lika antal utses bland arbetsgivare och arbetare; att vid arbetsförmedlingen användes ett av tillsynsmyndigheten godkänt arbetssätt och expeditionssystem; samt att statistiska uppgifter rörande verksamheten, i den mån så lämpligen kan ske, ställas till tillsynsmyndighetens förfogande. Ehuru det av 1906 års riksdag beviljade statsanslaget var blygsamt, skapade det möjlighet att åstadkomma en enhetligt arbetande offentlig arbetsförmedling, som i princip skulle tjäna hela arbetsmarknaden. Genom statsmakternas stöd förstärktes också olika myndigheters och enskildas intresse för planläggning och organiserande av nya anstalter, avsedda för ett eller flera län eller större del av sådant. Efter verkställd utredning beslöt sålunda Östergötlands läns landsting redan år 1907, att en offentlig arbetsförmedling med huvudkontor i Linköping och 12 avdelningskontor å lämpliga platser skulle inrättas. Verksamheten tog sin början i april 1908. Exemplet från Östergötlands län följdes snart av andra landsting, så att vid slutet av år 1912

13 nätet av arbetsförmedlingsanstalter hade knutits ganska tätt över hela landet. Vid denna tidpunkt voro 21 länsanstalter och 11 kommunala anstalter jämte 62 avdelningskontor i verksamhet. Endast tre län, Stockholms, Gotlands och Älvsborgs, saknade offentlig arbetsförmedling. År 1915 voro arbetsförmedlingsanstalter inrättade i alla län. För att underlätta och effektivisera de olika anstalternas interlokala förmedlingsverksamhet började kommerskollegium år 1910 utgiva en s. k. riksvakanslista för sådana lediga platser, för vilka lämpliga arbetssökande icke funnos anmälda på de olika kontoren. För att åstadkomma samverkan mellan större områden på arbetsmarknaden sammanfördes vidare år 1912 med två undantag (Västerbottens och Norrbottens län) de olika länens kontor i 6 förmedlingsdistrikt, varvid ett huvudkontor inom distriktet fick ställning såsom distriktskontor. Vid detta sammanställdes särskild vakanslista, s. k. distriktsvakanslista. Dessutom utgåvos vid vissa fristående anstalter s. k. lokala vakanslistor. Från och med år 1907 fmgo de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna samtliga sina kostnader för postporto, telefon och blankettryck täckta av statsmedel. Vidare kunde anstalterna efter prövning i varje särskilt fall erhålla understöd till bestridande av kostnaderna för de särskilda anordningar, som vidtagits av arbetsförmedlingen för landsbygdens behov, ävensom för samarbetet mellan skilda anstalter. Från och med år 1913 åtnjöt offentlig arbetsförmedlingsanstalt bidrag av statsmedel för täckande av hälften av kostnaderna för medellösa arbetssökandes resor. År 1914 erhöll den offentliga arbetsförmedlingen arbetsuppgiften att tjäna som ett av kontrollmedlen vid den detta år igångsatta statsunderstödda kommunala hjälpverksamheten för oförvållat arbetslösa. I kungörelsen den 28 september 1914 (nr 237) stadgades (§11) bland annat, att statsbidrag för understöd åt arbetslös person kunde utgå allenast under förutsättningen, att han »hos organ för offentlig arbetsförmedling sökt, men ej erhållit arbete». Från och med år 1915 medgavs statsbidrag för täckande jämväl av kostnaderna för anställande i arbete av värnpliktiga och fast anställt manskap i armén och marinen efter avslutad militärtjänstgöring. 1916 års riksdag medgav, att statsbidrag finge utgivas efter prövning i varje fall jämväl till bestridande av kostnaderna för avlöning av sådan personal, som särskilt anställts för förmedling av arbete inom vissa yrkesspecialiteter. Det ökade statsbidraget beredde möjlighet att för sjömansyrket inom den offentliga arbetsförmedlingen skapa en enhetligt organiserad specialförmedling, omspännande hela landet. Under loppet av år 1920 öppnades sålunda särskilda sjömansförmedlingar i rikets fyra större hamnstäder, Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg, och fr. o. m. juli månad 1922 övertog den offentliga arbetsförmedlingen hela den förhyrningsverksamhet, som i flertalet av rikets hamnar bedrivits av Sveriges redareförening. En ytterligare specialisering möjliggjordes genom riksdagens beslut år 1928, att

14 statsbidrag skulle få utgå för de särskilda anordningar, som träffats för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom. Till en början var arbetsförmedlingsanslagets användande för detta ändamål starkt beskuret, men denna begränsning upphävdes år 1931. År 1930 beslöt riksdagen, att statsbidrag även finge utgå till bestridande av rese- och traktamentskostnader, som i anledning av företagen tjänsteresa utbetalats till tjänsteman vid arbetsförmedling. På grund av arbetsförmedlingens utbyggnad och verksamhetens utsträckande till speciella grenar av arbetsmarknaden ökades statsbidragen successivt. Nedanstående tablå anger utvecklingen. Tablån anger därjämte de kommunala anstalternas hela anslags- och inkomstsumma för angivna år. År

Hela anslags- och inkomstsumman kronor

Därav statsbidrag kronor

1908 1910 1920 1930 1933

153 000 225 000 1 110 000 1 106 000 1 123 000

8 500 25 000 123 000 247 000 248 000

Här uppräknade bestämmelser om statsbidrag till olika kostnader och anordningar inom den offentliga arbetsförmedlingen gällde till utgången av år 1934, efter vilken tid en av samma års riksdag antagen lag om offentlig arbetsförmedling medförde ändrade ekonomiska villkor för arbetsförmedlingsverksamheten i vårt land. Till belysning av arbetsförmedlingens utveckling åren 1906—1934 lämnas i nedanstående tablå och tabeller några summariska uppgifter om antalet förmedlingsorgan, antalet arbetssökande personer, lediga och tillsatta platser. Antalet egentliga förmedlingsorgan åren 1906—1934.

Huvudkontor Avdelningskontor

35 83

36 100

37 100

....

S umma kontor

Av ovanstående tablå framgår, att arbetsförmedlingsnätet under den första 10-årsperioden utbyggdes mycket hastigt. Icke mindre än 109 kontor tillkommo. Mellan åren 1916 och 1926 inrättades 18 nya kontor, men under åren 1926—1934 tillkom endast ett nytt kontor. Av tabellerna 1—2 framgår, att den offentliga arbetsförmedlingen beträffande manlig arbetskraft hade tyngdpunkten i sin verksamhet förlagd till jord- och skogsbrukets arbetsmarknad och beträffande kvinnlig arbetskraft till det husliga arbetsområdet.

15 Tabell 1. Förmedlingsverksamheten vid manliga och kvinnliga avdelningarna åren 1906—1934. Manliga avdelningar År

1906 1912 1916 ! 1926 1934 1

Ansökn. om arb.

Arb.sök. pers.

34 340 112 643 163 865 339 018 1 305 443

46 414 1

.—

139 006 382 660

Kvinnliga lvdelningar

Lediga plats.

Tills. plats.

Ansökn. om arb.

27 140 75 261 156 634 106 645 167 900

20 412 59 043 113 57S 97 189 156 299

16 993 77 520 108 421 158 633 192 844

Arb.sök. pers.

33 997 1

—

81 099 90 561

Lediga plats.

Tills. plats.

24 111 77 284 109 102 127 964 144 586

10 736 45 989 68 324 92 872 100 824

Uppgifterna e. kompletta för samt iga län.

Tabell 2. Antalet tillsatta platser inom olika yrkesgrupper åren 1906—1934. Manliga

a v de 1 n i n g e n

År

Hela antalet

Jordbruk, skogsbruk m. m.

Industri m. m.

Sjöfart m. m.

Handel m. m.

Annat arbete

1906 1912 1916 1926 1934

20 412 59 043 113 578 97 189 156 299

1 986 22 423 39 319 38 899 50 192

7 224 12 848 25 771 11 165 24 92G

— —

3 888 9 988 14 408 11 183 17 206

7 314 13 784 34 080 16 605 46 016

Kvin n 1iga

19 337 17 959

a v de 1 n i n g e n

År

Hela antalet

Jordbruk m. m.

Industri m. m.

Handel m. m.

Husligt arbete

Annat arbete

1906 1912 1916 1926 1934

10 736 45 989 68 324 92 872 100 824

149 3 339 6 173 7 368 6 202

704 2 Ull 4 004 2 772 5 035

1 512 5 365 8 870 14 800 20 389 1

8 345 35 016 49 193 67 839 68 925

26 258 84 93 273

1 Därav 1 080 sjöfart och fiske.

Arbetsförmedlingslagen av år 1934. De av stadsfullmäktige eller landsting inrättade arbetsförmedlingsanstalterna hade, som framgått av det föregående, tillkommit på kommunalt initiativ och voro rent kommunala organ. För erhållande av statsbidrag voro de underkastade vissa bestämmelser samt anvisningar av en statlig tillsynsmyndighet i fråga om formerna för expeditionsarbetet och den interlokala förmedlingen. Främst i samband med åtgärder för arbetslöshetens bekämpande uppkom emellertid tid efter annan frågan att förstärka arbetsförmedlingsorganisationen.

16 1915 års socialförsäkringssakkunniga föreslogo i anslutning till förslag om statsbidrag till arbetslöshetskassor år 1922 (SOU 1922:59), att den då gällande organisationsformen för arbetsförmedlingen skulle lagfästas samt att staten genom utökade bidrag skulle minska landstingens och stadsfullmäktiges utgifter för arbetsförmedlingsverksamheten. Enligt förslaget skulle för varje landstingsområde ävensom för varje stad, som icke deltog i landsting, finnas en anstalt för arbetsförmedling. Sådan anstalt skulle inrätta erforderligt antal avdelningskontor eller ombud. Skulle å någon ort, där avdelningskontor eller ombud icke fanns, behov därav göra sig gällande, ägde länsstyrelsen rätt förordna om inrättande av kontor eller utseende av ombud. Vidare föreslogs, att person, innan han antogs till föreståndare för arbetsförmedlingsanstalt, skulle ha godkänts av tillsynsmyndigheten. Beträffande statsbidragets storlek föreslogo de sakkunniga, att detta skulle utgå enligt då gällande grunder, men att statsbidrag därutöver skulle utgå med belopp som motsvarade den genom andra förslag från de sakkunniga föranledda merkostnaden för arbetsförmedlingens huvudmän. 1926 års arbetslöshetssakkunniga upptogo i samband med utredning om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1928: 9) även frågan om den offentliga arbetsförmedlingens utbyggande. Beträffande arbetsförmedlingens författningsmässiga ställning i samhällslivet anslöto de sig till socialförsäkringssakkunnigas förslag och föreslogo, att den då gällande ordningen skulle lagstadgas. Enligt de sakkunnigas förslag skulle arbetsförmedlingskontoren även tjänstgöra som lokala organ för försäkringen. Den härav föranledda utbyggnaden skulle till större delen bestridas med statsmedel. Även 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring (Bilaga G, Kungl. Maj:ts proposition 209/1933) föreslogo, att landsting och stad, som ej deltog i landsting, skulle vara skyldiga anordna erforderligt antal arbetsförmedlingsanstalter. Statsbidragen skulle väsentligt höjas, och merkostnaden för arbetsförmedlingens huvudmän i samband med utbyggandet skulle sålunda till allra största delen påläggas statsverket. När hela frågan om en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring år 1933 för första gången i form av proposition (nr 213) förelades riksdagen, uttalade det utskott (Särskilda utskottets utlåtande nr 21), som hade att avgiva utlåtande rörande förslaget om arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring, att även om en arbetslöshetsförsäkring icke skulle komma att genomföras, vissa förbättringar i förmedlingsorganisationen dock torde böra eftersträvas, varför utskottet avvaktade ett förslag i sådant hänseende från Kungl. Maj:t. Förslaget om arbetslöshetsförsäkring föll vid nämnda riksdag. Inför 1934 års riksdag framlade Kungl. Maj:t (proposition nr 40) ånyo förslag om lagstiftning angående arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring. Beträffande förmedlingen framlades tvenne förslag, av vilka det ena avsåg utbyggnad under förutsättning, att riksdagen icke bifölle förslaget om arbetslöshetsförsäkring.

17 Situationen var sålunda den, att statsmakterna kommit till visshet om att en förbättring av den offentliga arbetsförmedlingens organisation borde komma till stånd, oberoende av arbetslöshetsförsäkringens införande. Kungl. Maj:ts förslag i försäkringsfrågan år 1934 vann riksdagens bifall. Därmed löstes även frågan om den offentliga arbetsförmedlingens lagfästande, och lagen om offentlig arbetsförmedling trädde i kraft den 1 januari 1935 samtidigt med förordningen om erkända arbetslöshetskassor. Lag om offentlig arbetsförmedling den 15 juni 1934 (nr 267) innebar, att det uttryckligen ålades varje landsting och stad, som icke deltog i landsting, att anordna offentliga arbetsförmedlingsanstalter. Arbetsförmedlingen blev med andra ord obligatorisk institution på arbetsmarknaden. Lagen föreskrev därjämte väsentligt gynnsammare villkor för statsbidrag än tidigare. Förutom att liksom före år 1935 staten helt ersatte kostnaderna för postporto, telefon och blanketter, bestred den nu hälften av arbetsförmedlingsanstalts övriga utgifter. Dessa bidrag utbetalades av socialstyrelsen efter vederbörlig prövning. Kungl. Maj:t berättigades dessutom medgiva, att arbetsförmedlingsanstalts utgifter i vissa fall finge till mer än hälften ersättas av statsmedel. Dylikt högre statsbidrag kunde även efter Kungl. Maj:ts prövning utgå för kostnaderna för förmedling av arbete inom viss verksamhetsgren eller åt visst slag av arbetssökande samt för samarbetet mellan arbetsförmedlingsanstalterna ävensom för särskilda anordningar för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom. Genom arbetsförmedlingslagen höjdes vidare det sedan år 1913 utgående statsbidraget för resekostnader åt medellösa arbetssökande från hälften till tre fjärdedelar av kostnaderna för tillträdande av anvisad anställning å annan ort inom riket. I och med att staten åtog sig en väsentlig del av kostnaden för bland annat arbetsförmedlingens personalutgifter, befanns det befogat, att den statliga tillsynsmyndigheten erhöll viss medbestämmanderätt vid tillsättning av föreståndartjänster. Lagen föreskrev sålunda, att till föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor eller avdelningskontor icke finge tillsättas annan än den, som av tillsynsmyndigheten godkänts såsom lämplig för befattningen. I övrigt förblevo de bärande grunderna för den offentliga arbetsförmedlingen, sådana dessa framgå av kungörelsen av den 20 september 1907 angående understöd av statsmedel till befrämjande av den offentliga arbetsförmedlingen i riket, i stort sett oförändrade. Sålunda fastslog lagen bl. a., att tillsynsmyndigheten skulle tjänstgöra som statens ledande och kontrollerande organ gentemot arbetsförmedlingsanstalterna. Arbetsförmedlingsstyrelserna bibehöllo sin paritetiska sammansättning med ledamöter, vilka till lika antal representerade arbetsgivarnas och arbetstagarnas intressen, samt stodo under ordförandeskap av en av vederbörande länsstyrelse efter samråd o

18 med tillsynsmyndigheten utsedd person, stående utanför de egentliga arbetsgivar- och arbetarintressena. Arbetsförmedlingen skulle avse arbete av alla slag, vara avgiftsfri samt bedriva sin verksamhet oberoende av konflikter mellan arbetsgivare och arbetare. I lagen fanns även uttalad den grundläggande förmedlingsprincipen, att vid arbetsförmedling skall tillses, att arbetsgivaren erbjudes bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket han bäst lämpar sig.

Arbetsförmedlingens utbyggnad efter tillkomsten av 1934 års lag. Genom arbetsförmedlingslagens gynnsammare statsbidragsgrunder samt åläggandet för landsting och städer, som icke deltogo i landsting, att anordna offentliga arbetsförmedlingskontor, kom frågan om arbetsförmedlingsnätets utbyggnad i ett nytt läge. Förutsättningar förelågo för att relativt snabbt förse städer och större industriorter med permanenta förmedlingsorgan. Undersökningar beträffande utbyggnadsbehovet hade tid efter annan verkställts av förut omnämnda utredningssakkunniga för arbetslöshetsförsäkringsfrågorna. Den undersökning, som föregick förslaget om statsbidrag till frivilliga arbetslöshetskassor, hade givit till resultat, att som omedelbar följd av arbetsförmedlingslagen ett 20-tal nya avdelningskontor borde inrättas. På längre sikt räknade man med en utbyggnad av arbetsförmedlingen med ett 40-tal nya kontor. Som framgår av nedanstående tablå, kunde utbyggnaden äga rum i ungefär det tempo, som de sakkunniga ansett önskvärt. Antalet huvud- och avdelningskontor åren 1934—1939 (31/12).

År 1934 » 1935 » 1936

137 144 156

År 1937 » 1938 » 1939

156 160 166

Genom arbetsförmedlingslagens ikraftträdande skedde en betydelsefull förändring beträffande de yttersta trådarna i förmedlingsnätet — arbetsförmedlingsombuden. Dylika hade under arbetslöshetskrisen 1921—1923 börjat tillsättas i större omfattning på orter med arbetslöshet, där egentligt förmedlingsorgan saknades. Dessa ombud liksom de, som senare tillsatts, hade varit tillfälliga. Förmedlingslagen möjliggjorde nu, att avlönade s. k. fasta ombud förordnades i alla viktigare arbetslöshetsorter. Av ännu mer avgörande betydelse för ombudssystemet blev en år 1935 vidtagen författningsändring (SFS 426/1935) i kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 434) angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet. Genom nämnda författningsändring stadgades nämligen förbud för ordförande i arbetslöshets-

19 kommitté (sedan den 1/7 1944 benämnd arbetslöshetsnämnd) att vara arbetsförmedlingsombud. Som framgår av nedanstående tablå, ökade antalet fasta ombud mycket hastigt, från 138 år 1935 till 478 år 1939. Antalet fasta och tillfälliga arbetsförmedlingsombud åren 1934—1939 (31/12).

Fasta ombud . . . . Tillfälliga ombud. \

138 800

371 825

414 700

454 600

478 600

Utöver här ovan nämnda kontor och fasta eller tillfälliga ombud inrättades i vissa fall — särskilt inom norrlandskommunerna, där de geografiska avstånden voro så stora, att organ för arbetsförmedlingen måste anordnas på mer än en plats inom kommunen — underlydande ombud, s. k. lokalombud. I fråga om såväl rapportering som verksamheten i övrigt voro dessa underställda centralorganet för kommunen. Vid slutet av år 1937 funnos 373 dylika lokalombud. Samtidigt med dessa åtgärder för att förstärka förmedlingsorganisationen sökte man åvägabringa ökad samverkan mellan de olika lokala förmedlingsorganen. För att sålunda öka snabbheten och effektiviteten i det interlokala samarbetet började från och med hösten 1935 huvudinnehållet i riksvakanslistan utsändas genom en särskild radiorapport. Därjämte tillsattes särskilda distriktsassistenter, vilka bl. a. hade till uppgift att i första hand försöka åvägabringa en utökad interlokal kontakt mellan förmedlingsorganen och i samband härmed svara för distriktsvakanslistornas sammanställning. Dessa befattningshavare anställdes och avlönades hos den arbetsförmedlingsanstalt, vars huvudkontor tjänstgjorde som distriktskontor, men lönen bestreds helt av statsmedel. Vissa distriktsassistenter togos även i anspråk för intensivare förmedlingsåtgärder i samband med lokala rationaliseringar och driftsomläggningar. Innan dessa befattningar vid distriktskontoren tillskapades, hade önskvärdheten av ifrågavarande tjänster till fullo klarlagts under 30-talets arbetslöshetskris vid åtgärder i samband med överflyttning av arbetskraft från dels Västernorrlands sågverksdistrikt och Bohusläns och Blekinge stendistrikt, dels också vissa orter, där större driftsnedläggningar ägt rum, såsom Harg, Gimo och Karlholm. Beträffande utvecklandet av specialförmedlingar kom arbetsförmedlingslagen icke att genast få någon större betydelse. Emellertid möjliggjorde de ökade statsbidragen, att arbetsförmedlingarnas huvudmän mera systematiskt började planlägga åtgärder för att utveckla ungdomsförmedlingsverksamheten. Därjämte inrättades under åren 1937 och 1938 fyra studentförmedlingar (i Lund, Uppsala, Stockholm och Göteborg) samt tolv lärarförmedlingar, huvudsakligen förlagda till seminariestäderna.

20 Till belysning av verksamhetens utveckling efter arbetsformedlingslagens ikraftträdande år 1935 till och med år 1939 lämnas i nedanstående tabeller summariska uppgifter om antalet ansökningar om arbete, arbetssökande personer, lediga och tillsatta platser. Tabell 3. Förmedlingsverksamheten vid manliga och kvinnliga avdelningarna åren 1935—1939. Kvinnliga avdelningar

Manliga avdelningar

År

1935 1936 1937 1938 1939

Ansökn. o m arb.

Arb.sök. pers.

Lediga plats.

Tills, plats.

Ansökn. o m arb.

Arb.sök. pers.

Lediga plats.

Tills, plats.

1 062 130 834 695 648 863 658 633 691 124

307 892 241 963 220 848 231 547 255 978

175 184 204 467 249 006 236 061 293 998

154 329 174 071 210310 203 038 251 319

199 699 218 595 235 150 268 499 286 031

87 957 | 170 856 96 280 i 196 831 105 826 223 939 115 904 238 035 122 500 ! 270 968

111 791 127 343 143 634 157 568 184 761

Tabell 4. Antal tillsatta platser inom olika yrkesgrupper åren 1935—1939. Yrkesgrupper

Jordbruk

1935 Män

Kvinn.

Män

Kvinn.

Kvinn.

1937 Män

Män

Kvinn

Män

Kvinn.

och skogs

49 260 5 806 55 817 5 420\ 37 974 4 935 56 860 5 071 63 499 5 051 5 028 5 045 45 256 5 806' 43 124 5 419 43 652 4 929 46 167 42 610 Jordbruk 23 1 14 322 26 18 243 | 12 693 6 10 693 6 650 — Skogsbruk Industri och hantverk 24 726 5 590 27 691 6 483 30 890 8 094 37 518 9 283 54 261 12 001 Malmbrytning och 448 11 923 827 7 370 516 313 7 152 3331 5 922 6 132 metallindustri . . . . 107 1 438 26 2 404 18 23 1 644 lj 2 788 Jord- o. stenindustri 2 847 55 3 574 83 5 892 90 66 3 736 34 3 120 2 492 Träindustri Pappers- och 1 096 574 1 161 427 443 1 040 980 574 1 070 297 grafisk industri. . . . 4 722 1 655 3 439 Livsmedelsindustri 2 981 2 605 3 924 2 785 533 1 361 1 154 Textil- och bekläd1 321 2 904 462 nadsindustri 4 841 1 420 3 933 3 196 260 2 267 336 Läder-, hår- och 1 377 325 662 gummiindustri . . . . 767 485 971 343 498 297 656 Kemisk-teknisk 669 217 180 industri 1 236 407 287 276 98 226 114 Byggnadsverksam24 722 12 638 het — 26 20 2 17 645 1 12 774 Kraft-, belysnings- 10 879 657 534 2 och vattenverk . . . 462 413 — 530 1 371 33 403 1 584 1 375 25 637 1 342 Sjöfart och fiske . . . . 24 814 Handel, samfärdsel 19 903 1 220 21 529 22 344 24 758 26 373 31224 30 074 39 928 40 653 44 857 58 394 52 452 1 972 2 532 1 698 1 586 Kontorsarbete . . . 1 808 1 008 1 223 1 101 1 382 1 456 Affärs- o. lagerarb 3 444 2 585 3 810 3 081 4 245 4 127 4 099 4 375 5 474 4 886 Landtransport . . . . 15 612 2 916 17 120 2 887 19 797 2 992 25 538 2 921 39 176 2 940 Hotell-, kafé- och 3 941 31 826 3 348 28 165 475 14 943 956 19 335 2 184 25 274 restaurangrörelse . . Förvaltning, sjuk1 005 3 306 3 264 4 820 2 466 6 079 6 082 7 698 7 831 10 268 vård och fria yrken 387 113 622 270 96 970 218 89 321 127 74 292 171 82 754 Husligt arbete 51 14 42 923 16 41 375 87 65 517 125 42 490 Grov- o. div.-arbete . . 38 779\

bruk

Summa 154 329 111 791174 071 127 343 210 310 143 634 203 038 157 568 251 319 184 761

21 Vissa nackdelar med systemet enligt arbetsförmedlingslagen av år 1934. Efter arbetsförmedlingslagens tillkomst kännetecknades visserligen utvecklingen av ett ökat intresse från huvudmännens sida för att förstärka de lokala arbetsförmedlingarna, men utvecklingen i landets olika delar var mycket ojämn, och någon enhetlig organisation av kontorsnätet kunde icke uppnås. Anledningen härtill torde närmast vara att söka däri, att de 29 arbetsförmedlingshuvudmännen — 23 landsting, 4 städer utanför landsting (Stockholm, Göteborg, Norrköping och Hälsingborg) samt 2 gemensamt av landsting och stad utanför landsting (Malmö stad och Malmöhus län samt Gävle stad och Gävleborgs län) — bedömde behovet av arbetsförmedlingsanordningar olika. Speciellt inom landstingen, som knappast i övrigt handhade frågor om arbetsmarknad och arbetslöshet, intog arbetsförmedlingen i vissa fall en undanskjuten ställning. Det torde också ha varit förenat med vissa svårigheter för landstingen att bedöma dels behovet av kontor och ombud i länens olika delar, dels behovet av personal, som där kunde föreligga. Ganska snart efter arbetsförmedlingslagens ikraftträdande konstaterades det, att beslutade utvidgningar av arbetsförmedlingen i övervägande antalet fall verkställdes endast tack vare det ökade statsbidraget och att landsting — ävensom städer utanför landsting — i vissa fall sökte utnyttja de nya statsbidragsvillkoren för att reducera sina egna kostnader för upprätthållande av offentlig arbetsförmedlingsverksamhet. I tillsynsmyndighetens befogenheter ansågs ej ligga att giva de beslutande lokala myndigheterna direkta anvisningar och förelägganden rörande kontorsnätets organisation och utrustning. Ej heller medgåvo formerna för beslut om statsbidrag möjlighet att stimulera huvudmännen att vidtaga erforderliga åtgärder för förmedlingsorganisationens utbyggnad. Utformningen av bestämmelsen om att Konungen i vissa fall och för vissa slag av utgifter kunde förordna, att kostnaderna till mer än hälften skulle bestridas av statsmedel, omöjliggjorde för tillsynsmyndigheten att redan vid träffande av överenskommelse med vederbörande arbetsförmedlingsanstalt kunna lämna bestämt besked rörande storleken av statens ekonomiska medverkan. Tillsynsmyndigheten kunde endast utlova, att vid anstaltens sökande av statsbidrag för anordningen förorda ett till visst belopp förhöjt statsbidrag. Det förtjänar i detta sammanhang omnämnas, att i Kungl. Maj:ts proposition (nr 40) till 1934 års riksdag med förslag till lag om offentlig arbetsförmedling Kungl. Maj:t hade föreslagit, att rätten att medgiva förhöjning såväl av det generella statsbidraget som av statsbidraget till specialanordningar borde tillerkännas ej blott Konungen utan även den myndighet, som Konungen bestämde. Vid behandlingen i riksdagen förklarade sig emellertid andra lagutskottet (utlåtande nr 39) icke kunna tillstyrka en sådan anordning, varigenom Konungen

skulle kunna till viss myndighet delegera rätten att bestämma om förhöjt statsbidrag. Ytterligare en nackdel med formerna för lämnande av statsbidrag sammanhängde med tidpunkten för meddelandet av Kungl. Maj:ts beslut. Detta träffades vanligen först ungefär sex månader sedan det kalenderår gått till ända, å vilket utgifterna belöpte sig. Det drog sålunda avsevärd tid, innan besked kunde erhållas om grunderna för det förhöjda statsbidraget. Bland nackdelarna med organisationen bör vidare uppmärksammas, att arbetsförmedlingsstyrelserna och landstingen vid inrättandet av ordinarie kontor eller vid frågan om avhjälpande av brister vid förefintliga kontor i alltför stor utsträckning gjorde den lokala organisationen avhängig av kommunernas beredvillighet att ekonomiskt stödja verksamheten. Någon laglig bidragsskyldighet för kommuner tillhörande landsting förelåg emellertid icke, och erfarenheten visade, att kommunerna i ökad utsträckning började uppmärksamma lagens tvingande bestämmelser rörande landstingens skyldigheter att inrätta kontor och ombud i erforderlig utsträckning. Kommunernas medverkan var emellertid synnerligen önskvärd för lösning av arbetsförmedlingskontorens lokalfrågor. Det förtjänar i detta sammanhang omnämnas, att det av 1915 års socialförsäkringssakkunniga år 1922 avgivna betänkandet angående offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor (SOU 1922:59) innehöll förslag om bestämmelse, enligt vilken lokal jämte värme och belysning skulle för arbetsförmedlingsanstalts huvud- och avdelningskontor tillhandahållas kostnadsfritt av den kommun, där kontoret var beläget. Anställnings- och avlöningsförhållandena för arbetsförmedlingspersonalen ställde sig högst växlande vid olika anstalter. Lönedifferenserna mellan tjänstemän med likartade arbetsuppgifter på skilda kontor kunde vara högst avsevärda. Exempel på dylika differenser lämnas i nedanstående tablå, som anger utgående årslön år 1937 för huvudkontorens manliga och kvinnliga assistenter med bortseende från Stockholm, Göteborg och Malmö.

Huvudkontor

501— 1 001— 1 501—2 001— 2 501— 3 001— 3 501— 4 001— 1 000 1 500 2 000 2 500 3 000 3 500 4 000 4 500

Manliga assistenter Grundlön Kvinnliga assistenter Grundlön Utgående lön

2 1

4 4

1 1

2 1

8 3

6 9

13 10

4 7

2 3

—

Visserligen medgav den utvidgade rätten till statsbidrag en möjlighet för landstingen att utan oskäligt stora kostnader förbättra avlöningsförhållandena

vid arbetsförmedlingsanstalterna, men denna möjlighet tillvaratogs icke i någon större utsträckning. Direkta åtgärder från statens sida för reglering av personalens löne- och anställningsvillkor visade sig nödvändiga. I december 1937 uppdrog också Kungl. Maj:t åt tillsynsmyndigheten att till övervägande upptaga bland annat frågan om förmedlingspersonalens löne- och anställningsvillkor. Betydelsen av personalfrågornas lösning framstod klart bland annat mot bakgrunden av att värdet av bestämmelsen om tillsynsmyndighetens prövningsrätt av sökande till föreståndartjänster vid huvud- och avdelningskontor i hög grad var beroende av de för vederbörande anstaltsområde gällande avlöningsvillkoren, över vilka socialstyrelsen icke ägde bestämma. Avlöningsvillkoren återverkade nämligen direkt på tillströmningen av mer eller mindre kvalificerade sökande till ledigförklarade befattningar och fingo avgörande betydelse för institutionens rekrytering och arbetseffektivitet.

24 KAP. II.

Det provisoriska förstatligandet av arbetsförmedlingen den 20 maj 1940. Lagen o m tjänsteplikt. Inför hotet av det andra världskriget utarbetades år 1938 inom rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap utkast till lag om tjänsteplikt m. m. och till vissa därmed sammanhängande författningar. Ifrågavarande författningsutkast överarbetades våren 1939 av särskilt tillkallade sakkunniga, vilka jämväl hade att utreda frågorna om behovet av arbetskraft och vilken arbetskraft som under skilda tidslägen kunde tänkas stå till förfogande inom livsviktiga verksamhetsområden. Vid urtima riksdagen hösten 1939 framlade Kungl. Maj:t på grundval av detta utredningsarbete förslag till lag om tjänsteplikt (proposition 92), vilket förslag med vissa mindre förändringar godkändes av riksdagen. 1 Lag om tjänsteplikt (SFS 934/1939) trädde i kraft den 31 december 1939 och hade fullmaktskaraktär. Lagen ägde sålunda tillämpning vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden efter särskilt förordnande av Konungen. Sådant förordnande må under tid, då riksdagen är samlad, meddelas endast med riksdagens samtycke. Under den tid, då riksdagen icke är samlad, äger Konungen meddela dylikt förordnande för tiden till dess 30 dagar förflutit från det riksdagen sammanträtt. Tjänstepliktslagen gällde till och med den 31 mars 1941 och har därefter varje år förnyats. Enligt senaste författning (SFS 278/1945) gäller lagen till och med den 30 juni 1946. Lagen stadgade om fyra slag av tjänsteplikt: tvångsförlängning av arbetsanställning, tjänsteplikt för pensionstagare, tjänsteplikt för ungdom och allmän tjänsteplikt. Den allmänna tjänsteplikten gällde för envar i åldern 16—70 år, vilken tjänsteplikt dock kunde begränsas med hänsyn till vissa yrken, åldrar, orter, grad av försörjningsskyldighet o. s. v. Tjänstepliktslagen föreskrev särskild lönenämnd för handläggning av lönefrågor och anställningsvillkor i samband med lagens tillämpning. 1 Före antagandet av den allmänna tjänstepliktslagen hade särskild lag om tjänsteplikt för medicinalpersonal trätt i kraft (SFS den 8 december 1939 [nr 832]). Denna särskilda lagstiftning ersattes efter tjänstepliktslagens tillkomst av Kungl. Maj:ts kungörelse den 28 juni 1940 (nr 637) med särskilda bestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonal.

25 Enligt lagen (Kap. 1) skulle en riksarbetsstyrelse tillsättas, under vilken särskilda länsarbetsstyrelser sorterade. Konungen kunde förordna (Kap. 2), att de offentliga arbetsförmedlingarna ställdes under länsarbetsstyrelsernas ledning, samt (Kap. 3) stadga förbud mot att arbetsgivare anställde arbetstagare på annat sätt än genom anvisning från offentlig arbetsförmedling (arbetsförmedlingstvång). Likaså kunde Kungl. Maj:t förordna, att vissa företags behov av arbetskraft skulle kunna tillgodoses före andras (företrädesbestämmelse) . Genom denna beredskapslagstiftning hade en fullmaktslag tillkommit, som, därest så skulle bliva nödvändigt, möjliggjorde långtgående ingripanden för reglering av arbetsmarknaden. På våren 1940 förelåg ett sådant läge, att tjänstepliktslagen ansågs böra till vissa delar sättas i kraft. Ockupationen av Danmark och Norge medförde Sveriges avspärrning från handelsförbindelserna västerut och från de transoceana marknaderna. Uppgiften blev att inom ramen för tillgången på inhemska råvaror och tillgänglig arbetskraft söka lösa viktiga folkförsörjningsfrågor, i främsta rummet avseende livsmedelsproduktionen samt produktionen av ersättningsbränslen för bortfallet av kol och koks samt mineraloljor. Därjämte gällde det att produktionsmässigt och arbetsmarknadspolitiskt säkerställa nödvändiga förstärkningar av försvarsberedskapen. Den 26 april 1940 förordnade Kungl. Maj:t (SFS 269/1940) med samtycke av riksdagen, att 2 kap. tjänstepliktslagen (om arbetsförmedling) skulle äga tillämpning. Något senare, den 7 maj 1940, tillsattes statens arbetsmarknadskommission, vilken ersatte det rådgivande organ med samma namn, som tillkommit redan den 19 september 1939. Den nya kommissionen fick uppgiften (SFS 326/1940) att tjänstgöra som riksarbetsstyrelse i tjänstepliktslagens mening. Som styrelsen underställda länsorgan (länsarbetsstyrelser) tillkommo särskilda länsarbetsnämnder (SFS 328/1940). Åt arbetsmarknadskommissionen anförtroddes därutöver ledningen av statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet (SFS 327/1940), vilken dittills åvilat den år 1914 inrättade arbetslöshetskommissionen, samt att tjänstgöra som tillsynsmyndighet enligt krigsfamiljebidragsförordningen (SFS 223/1940). I anslutning till beslutet om tillämpning av 2 kap. tjänstepliktslagen utfärdades jämväl en kungörelse om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen (SFS 329/1940), vilken bland annat innefattade ett provisoriskt överflyttande på länsarbetsnämnderna av den ledning för de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, som tidigare tillkommit de kommunala styrelserna. I samband därmed övertog staten kostnaderna för arbetsförmedlingsanstalternas verksamhet. Arbetsmarknadskommissionen blev arbetsförmedlingens chefsmyndighet. Den nya ordningen för ledningen av de kommunala arbetsförmedlingsanstalterna bestämdes att gälla från och med den 20 maj 1940 till och med

den 31 mars 1941. Därefter har ovan nämnda kungörelse varje år förnyats, och enligt senaste författning (SFS 280/1945) gäller nuvarande organisation till och med den 30 juni 1946.

D e n centrala ledningen av arbetsförmedlingen. Arbetsmarknadskommissionens kansli var i december 1945 fördelat på tre avdelningar. Inom varje avdelning kunna förutom byråer (i vissa fall uppdelade på sektioner) finnas fristående sektioner. Avdelningsindelningen samt uppdelningen av avdelningarna på byråer och fristående sektioner bestämmas av Kungl. Maj:t, medan kommissionen själv äger att inrätta sektioner inom de särskilda byråerna. Avdelnings- och byråchefer förordnas av Kungl. Maj:t, övrig personal antages av kommissionen. De egentliga arbetsförmedlingsärendena handläggas främst av arbetsförmedlingsbyrån och av de fristående sektionerna för administrativa ärenden rörande länsarbetsnämnderna och för ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Arbetsförmedlingsbyrån har till uppgift: att centralt planlägga och övervaka arbetsförmedlingsverksamheten med avseende på såväl organisatoriska frågor som frågor rörande arbetsprinciper och arbetsmetoder, utarbeta förslag till direktiv härom till länsarbetsnämnderna och förbereda arbetsförmedlingsärenden, varom arbetsmarknadskommissionen har att fatta beslut; dock att personal-, lokal- och administrativa ärenden handläggas av sektionen för länsarbetsnämnderna (se nedan) i samråd med arbetsförmedlingsbyrån; att informera och vägleda länsarbetsnämnderna i den arbetsförmedlande verksamheten samt utöva inspektion över de lokala arbetsförmedlingsorganen; att handlägga ärenden rörande överflyttning av arbetskraft mellan olika arbetsområden och landsdelar samt frågor rörande bidrag vid arbetskraftens omflyttning, utrustning och resor; att konferera med statliga centrala organ och myndigheter, arbetsmarknadens olika intresseorganisationer etc. i frågor, som röra den arbetsförmedlande verksamheten och omflyttning av arbetskraft; att handlägga ärenden avseende arbetsvärd och hjälp åt i försvarsberedskapen skadade; att sammanställa uppgifter om lediga platser för rlisvakanslistan och radiorapporten samt de månatliga statistiska uppgifterna från länsarbetsnämnderna rörande arbetsförmedlingsverksamheten; att sammanställa fackförbundens månadsuppgifter om arbetslösheten bland förbundens medlemmar;

att i samråd med socialstyrelsen utarbeta bestämmelser och direktiv rörande arbetsförmedlingens handläggning av arbetsansökan från arbetslösa medlemmar i erkända arbetslöshetskassor; att handlägga remisser angående dispens från arbetarskyddslagens bestämmelser rörande kvinnors användande i nattarbete; att handlägga ärenden rörande utländsk arbetskrafts utnyttjande inom landet; att anordna kurser och konferenser för arbetsförmedlingstjänstemän och även på annat sätt sörja för tjänstemännens utbildning; aft utrusta de lokala arbetsförmedlingsorganen med ändamålsenligt informations- och arbetsmaterial, som kan tjäna till belysning av arbetsmarknadens förhållanden, villkor och förändringar. Sektionen för administrativa ärenden rörande länsarbetsnämnderna handlägger ärenden angående länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingsanstalternas personal, lokaler, inventarier och arbetsmateriel samt hithörande organisatoriska och ekonomiska förhållanden. Sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning planlägger och utövar tillsyn över arbetsförmedlingens ungdomsverksamhet, ombesörjer utbildning av personal för denna verksamhet samt lämnar i samarbete med skolmyndigheterna anvisningar åt lärare om skolans uppgifter på yrkesvägledningens område. Sektionen har vidare att tillgodose yrkesvägledningens behov av arbets- och upplysningsmateriel — skolprospekt, yrkesvalsbroschyrer, översikter över olika utbildningsvägar m. m. Till sektionen äro knutna tvenne rådgivande delegationer, i vilka ingå representanter för olika skolintressen. Utöver arbetsuppgifter från nämnda byrå och sektioner erhålla länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar arbetsuppgifter från andra inom kommissionen befintliga byråer och sektioner. Bland dessa må följande nämnas. Arbetsblockbyrån är kansli för riksblockmyndigheten samt bereder ärenden angående blockorganisationen och utnyttjande av frivillig arbetskraft inom jordbruket. Byrån uppehåller i samband därmed kontakten med enskilda organisationer inom jordbrukets område och biträder med alla frågor, som röra jordbrukets arbetskraft. 1 Socialhjälpsbyrån ombesörjer i huvudsak verkställigheten av hjälpåtgärder för arbetslösa jämlikt kungörelse den 30 juni 1934 (nr 434) angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet. Den har sålunda att handlägga framställningar från kommunal arbetslöshetsnämnd (före 1 juli 1944 benämnd arbetslöshetskommitté) om placering av arbetslösa vid beredskapsarbeten samt om statsbidrag till anordnande av dagunderstödsverksamhet och tillhandahållande av hyreshjälp. Byrån bereder även ärenden 1 Arbetsblocksbyrån indrogs den 1 maj 1946, och dess uppgifter i vad avsåg anskaffning av arbetskraft till jordbruket överflyttades på arbetsförmedlingsbyrån.

29 angående inköp av gatsten för statens räkning och placering av arbetskraft vid gatstenstillverkningen. Byrån omhänderhar vidare hjälpåtgärder för arbetslösa inom de tekniska och merkantila m. fl. yrkena (arkivarbeten) ävensom den s. k. musikerhjälpen (sysselsättning av arbetslösa musiker) samt prövar framställningar om statsbidrag till allmänbildande kurser för arbetslösa. Slutligen svarar byrån för handläggningen av ärenden rörande understöd åt vissa personer, vilkas hjälpbehov står i samband med tobaksmonopolets införande. Utredningsbyrån handlägger ärenden rörande förberedelser för arbetsmarknadens reglering under krigsförhållanden, såsom ärenden rörande företags-, beredskapsmönstrings- och beredskapsregister, anskaffande av reservarbetskraft och planläggning för tillämpning av tjänsteplikt. Till byråns uppgifter hör vidare behandling av ärenden rörande anstånd med och hempermittering från värnpliktstjänstgöring såväl beträffande enskilda värnpliktiga, som ansökt om dylik ledighet, som beträffande hela kategorier värnpliktiga, t. ex. jordbrukare. Värnpliktshjälpsbyrån har att handlägga ärenden, som beröra den sociala omvårdnaden om de till militärtjänst inkallade, bl. a. meddelande av anvisningar och upplysningar om tillämpningen av författningarna angående krigsfamiljebidrag. Inom byrån handläggas även ärenden rörande värnpliktslån, skatteanstånd för värnpliktiga samt ärenden, som beröra den militära moratorieförordningen. Byrån för ärenden angående byggnadstillstånd bereder ansökningar om byggnadstillstånd samt är föredragande inför den inom Kungl. Maj:ts kansli särskilt tillsatta byggnadsberedningen. Genom hos länsarbetsnämnderna stationerade byggnadskontrollanter och på annat sätt utövar byrån tillsyn över efterlevnaden av byggnadstillståndslagen och med stöd därav meddelade föreskrifter. Kameral- och förrådsbyrån handhar kommissionens kassa, bokföring och anslagsredovisning samt utbetalar avlöningar till kommissionens och viss del av länsarbetsnämndernas personal. Byrån verkställer utbetalningen av familje- och ovanetillägg för skogsarbetare samt granskar inkomna redovisningar från arbetsplatser och länsarbetsnämnder. Kontinuerlig inspektion av arbetsplatser och länsarbetsnämnder avseende dessas kameral- och förrådsverksamhet verkställes av byrån. Tekniska byrån utövar den direkta ledningen av de i kommissionens egen regi bedrivna statliga beredskapsarbetena och andra arbeten i kommissionens regi. Vidare handläggas på denna byrå ärenden, som avse anvisande av statsmedel till statliga beredskapsarbeten i annan myndighets regi ävensom statskommunala beredskaps- och reservarbeten samt statsbidrag till projektering av vissa arbeten, som kunna ifrågakomma för minskning av arbetslöshet vid en kris på arbetsmarknaden.

30 Tekniska beredskapssektionen verkställer granskning och samordning av statliga och kommunala planer på anordnande av arbetsföretag för mötande av eventuell minskning i sysselsättningsnivån. Sedan maj 1945 utför sektionen komplettering, revidering och främjar detaljplanering av olika arbeten, ingående i investeringsreserverna. Sociala beredskapssektionen söker kontakt med enskilda företagare, kommuner och statliga organ för att underlätta omflyttningsrörelserna på arbetsmarknaden och möjliggöra en rationell anpassning av sysselsättningsåtgärderna i förhållande till arbetsmarknadens läge. Kanslisektionen, som främst handlägger personalfrågor inom arbetsmarknadskommissionens kansli, insamlar och bearbetar därjämte statistiska uppgifter om antalet hjälpsökande arbetslösa samt verkställer större specialundersökningar beträffande aktuella arbetsmarknadsfrågor. En plan över arbetsmarknadskommissionens kansli återgives på sid. 28.

D e n lokala ledningen av arbetsförmedlingen. Såsom lokalorgan åt arbetsmarknadskommissionen fungerar, såsom tidigare framhållits, i varje län en länsarbetsnämnd och i Stockholms stad en däremot svarande arbetsnämnd. F r a m till årsskiftet 1944/45 bestod länsarbetsnämnd av två ledamöter — en representant för arbetsgivar- och en för arbetstagarintressena — under ledning av opartisk ordförande. Genom kungörelser den 20 oktober 1944 (nr 703) samt den 1 juni 1945 (nr 339) skedde en omorganisation av länsarbetsnämnderna. Syftet härmed var att kunna utnyttja länsarbetsnämnderna dels såsom samordningsorgan för det planeringsarbete inom respektive län, som bedrives av olika statliga och kommunala organ för mötande av en sysselsättningskris, dels också såsom tillsynsmyndigheter över de lokala kommunala organen för arbetslöshetshjälp. Enligt den nya ordningen skall länsarbetsnämnd bestå av en ordförande samt ledamöter till det antal Kungl. Maj :t bestämmer, dock minst sju (i Stockholms stad sex). En av ledamöterna skall vara vice ordförande. För varje övrig ledamot skall finnas personlig ersättare. Kungl. Maj:t förordnar ledamöter och ersättare för en tid av fyra år. Förslag beträffande ordförande och vice ordförande samt ytterligare en ledamot avgivas av arbetsmarknadskommissionens ordförande och chef. I fråga om övriga ledamöter samt ersättare för dem skola förslag, i varje särskilt fall avseende en ledamot samt ersättare för denne, avgivas av a) landstingens förvaltningsutskott, stadskollegierna i Stockholm och Göteborg samt drätselkamrarna i Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle, b) hushållningssällskapens förvaltningsutskott, c) svenska arbetsgivareföreningen, d) landsorganisationen i Sverige samt e) tjänstemännens centralorganisation. När förslag beträffande en ledamot skall avgivas av mer

än en kommunalmyndighet eller förvaltningsutskottet i mer än ett hushållningssällskap, skola förslagsställarna samråda om förslaget före dess avgivande. Landshövdingen (överståthållaren) skall kallas till länsarbetsnämndens sammanträden. Han äger själv påkalla sammanträde med nämnden, deltaga i dess överläggningar och väcka förslag i frågor, som tillhöra nämndens verksamhetsområde. Han äger vidare, om nämndens beslut icke överensstämmer med hans mening, hos arbetsmarknadskommissionen göra erinringar mot beslutet. I den händelse landshövdingen har förfall eller ämbetet är ledigt, äger landssekreteraren (underståthållaren) utöva de befogenheter, som tillkomma landshövdingen (överståthållaren). I flertalet fall har landshövdingen i länet av Kungl. Maj:t förordnats till länsarbetsnämndens ordförande. Med hänsyn till landshövdingarnas stora arbetsbörda i övrigt har man dock icke kunnat förutsätta, att de själva önska handlägga alla ärenden, som normalt åvila ordföranden i nämnden, varför genom en provisorisk arbetsordning föreskrivits fördelning av arbetsuppgifterna mellan ordföranden och vice ordföranden i nämnden. Enligt denna arbetsordning skola såsom ordförandeärenden betraktas a) Ärenden angående länsarbetsnämndens och arbetsförmedlingens organisation. b) Viktigare ärenden angående arbetslöshetshjälp. c) Yttrande angående ansökan om byggnadstillstånd, där kostnaden överstiger 75 000 kronor och ej avser uppförande av bostadshus. d) Efterkrigsplaneringsärenden. e) Personalärenden (ej biträdes- och tillfällig personal). Som vice ordförandeärenden betraktas a) Arbetsförmedlings- och arbetslöshetsförsäkringsärenden. b) Utlänningsärenden. c) Ärenden angående ungdomsberedskap. d) Mindre viktiga ärenden angående arbetslöshetshjälp. e) Värnpliktsärenden. f) Mindre byggnadstillståndsärenden. g) Beredskapsärenden, ej förut nämnda, även civilförsvarsärenden, h) Ekonomiförvaltning och redovisning. i) Personalärenden (biträdes- och tillfällig personal). j) Övriga ärenden. I vissa löpande ärenden äga länsarbetsnämndens ordförande, vice ordförande eller direktör fatta beslut på nämndens vägnar. Vid varje länsarbetsnämnds sida är som rådgivande församling ställt länsarbetsnämndens råd. I rådet skall ingå vederbörande vägdirektör, varjämte vederbörande landstings förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelsen och egnahemsnämnden i länet äga vardera utse en ledamot av rådet (utom beträffande

§•=

5 E

S1 ' "§

c -° iL^ "2 g

0-5

I i2 t

o — :°

s| l b

O "?

I

O.D

llllln—m L-_J

* <°

I

.sJ o E

33 T3

a

s

i

e

o t/J

cc C

:rt 1/5 E o E -5 E o

C

id c H

£!

:0 C

TJ

"S

-O

o

o

OJ

• . i "fi J '

i s

I 3 6 ^ i ":5< S"

-o

U

ec

O

fl

c s TI o C) c -a G

t/D

(J

a

iO (M

M c er, o o a • H o T) A • o ed o

rf

OJ

s

sj "fl c M d S3 e iO 3 >o as ,A

I—1 i . g|

i«l '•i ?! I ers I i i

'i J

-_

r i

4)

C3

s yi

T3 V M

— o>C 3 5b

> U o.

•ed O

3 o o °rf

fl

o H cu M

a

£

•O - 1 y< UH v : W

34 Stockholms stad, där stadskollegiet äger utse tre ledamöter). Härutöver äger arbetsmarknadskommissionen utse ledamöter i rådet till det antal, kommissionen finner lämpligt. Som verkställande tjänsteman är hos varje länsarbetsnämnd anställd en direktör (länsarbetsdirektör), vilken förordnas av arbetsmarknadskommissionen. Med kommissionens medgivande må länsarbetsnämnd anställa ytterligare erforderlig personal. Nämnden äger därjämte disponera personalen vid kommunal arbetsförmedlingsanstalt, som ställts under nämndens ledning, icke blott för arbetsförmedlingsverksamheten utan även för nämndens verksamhet i övrigt. Enligt kungörelse den 7 maj 1940 (nr 329) om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen (§ 4) är arbetsförmedlingsanstalts personal underställd länsarbetsnämnden, som äger att å anstaltens vägnar anställa ny personal och besluta om personalens anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor. Härvid gäller emellertid, att vid meddelande av beslut i angivna frågor nämnden skall iakttaga vad arbetsmarknadskommissionen härutinnan föreskrivit. Enligt kungörelse med tillämpningsföreskrifter (nr 476) till lagen den 30 juni 1944 (nr 475) om arbetslöshetsnämnd och i anslutning härtill av arbetsmarknadskommissionen utfärdade bestämmelser skola länsarbetsnämnderna utöva vissa åligganden i samband med den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten för arbetslösa. För länsarbetsnämndernas uppgifter härutinnan redogöres närmare i kap. IX. På sid. 32—33 återgives dels en plan över länsarbetsnämndernas organisation omkring den 1 april 1944, dels en plan över den normala organisationen enligt de av arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 antagna personalplanerna för länsarbetsnämnderna (jfr sid. 185). Den förra ger främst en bild av organisationen för kris- och beredskapsuppgifterna, den senare en bild av den mera normala organisationen. Beträffande länsarbetsnämndernas olika kris- och beredskapsuppgifter hänvisas till kap. IV (sid. 44) och beträffande arbetsförmedlingens fältorganisation till kap. V (sid. 121).

35 KAP. III.

Arbetsmarknadsläge och sysselsättningsutveckling u n d e r åren 1939—1945. Inom det svenska näringslivet rådde vid tiden för krigsutbrottet högkonjunktur och god sysselsättning. Denna högkonjunktur förstärktes ytterligare under kriget, och krigsårens arbetsmarknadsläge karakteriserades på grund härav främst av en anmärkningsvärt hög sysselsättningsnivå. Utvecklingen var emellertid icke ensartad, utan under skilda perioder framträdde starka växlingar i såväl totalsysselsättningen som sysselsättningens struktur. Åren 1940—1942 kännetecknades sålunda av betydande förändringar i sistnämnda avseende, främst betingade av produktionens omställning enligt försvarsberedskapens och folkförsörjningens fordringar, men också av en icke obetydlig arbetslöshet till följd av den betydande nedgången i bostadsproduktionen. För efterföljande period, åren 1943—1944, kan även med viss risk för generalisering sägas, att den efter krigsårens förutsättningar anpassade ordningen inom produktion och arbetsmarknad stabiliserades. Vissa av de arbetsmarknadspolitiska svårigheter, som under de första åren av kriget framträdde särskilt kraftigt, t. ex. inom den mekaniska verkstadsindustrien, jordbruket och skogshushållningen, blevo mindre betydande, och arbetsmarknaden kunde under dessa år uppvisa en bild med i stort sett stabiliserad sysselsättning, genombruten av mera säsongmässiga förändringar. Detta gällde emellertid icke för skogsindustrierna. Såväl massaindustrien som sågverksindustrien arbetade under krigsåren under ytterst ogynnsamma exportförhållanden, och sysselsättningsgraden inom dessa industrier företedde på grund härav starka växlingar. Arbetsmarknadsläget under 1945 karakteriserades av den i februari utbrutna arbetskonflikten inom metallindustrien samt det andra världskrigets upphörande. Sedan konflikten bilagts och kriget upphört, har den svenska arbetsmarknaden till följd av förbättrade export- och importmöjligheter kännetecknats av god arbetstillgång och stegrad sysselsättningsnivå. Från och med juli månad kan sysselsättningsgraden sägas motsvara den i september 1939 rådande. Avvecklingen av den förstärkta försvarsberedskapen har kunnat äga rum utan större störningar. Beredskapspersonalen har återintagits i sina förutvarande anställningar utan att ersättningspersonal i någon nämnvärd omfattning behövt entledigas. Den höga sysselsättningsnivån under kriget sammanhängde till vä-

36 sentlig grad dels med den ofta mycket arbetskrävande produktionen av olika slags ersättningsvaror, dels också med att arbetsmarknaden genom inkallelser till beredskapstjänst undandrogs stora delar av den manliga befolkningen i de produktiva åldrarna. Den reella sysselsättningsgraden inom samtliga näringsgrenar befann sig sålunda enligt socialstyrelsens indextal över antalet sysselsatta arbetare under alla krigsåren på en lägre nivå än vid krigsutbrottet. Enligt tabell 5 utgjorde under åren 1940—1942 sysselsättningsgraden lägst 80 procent och högst 96 procent av sysselsättningsnivån i september 1939. Under åren 1943—1944 voro motsvarande tal 90 procent och 97 procent. I intet fall har under kriget den genomsnittliga sysselsättningsnivån överstigit nivån under september månad 1939. Den låga sysselsättningsgraden under februari—juni 1945 sammanhängde med den då pågående konflikten inom metallindustrien. Tabell 5. Socialstyrelsens indextal över antalet sysselsatta arbetare. September 1939 = 100. År

Jan.

Febr.

Mars

Apr.

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

90 83 85 90 90 95

89 85 85 90 91 77

91 84 84 90 91 77

88 85 87 91 90 79

87 88 90 93 91 81

80 91 94 94 92 83

82 92 95 90 92 99

87 92 96 90 93 99

100 90 92 94 91 94 99

98 91 91 95 94 96 100

97 90 91 94 93 97 101

90 83 85 89 90 95 95

Den industriella sysselsättningens förändringar inom olika huvudgrupper av den egentliga industrien framgår av tabell 6, som redovisar sysselsättningsindex för åren 1940, 1942, 1944 och 1945 under våren, vid början av hösten och vid årsslutet. Tabell 6. Indextal för antalet sysselsatta arbetare inom huvudgrupper av industri vid slutet av angivna månaden. September 1939 = 100.

Maj Malmbrytning o. metallind 94 Jord. o. stenind. . 68 Träindustri 68 Pappers- o. grafisk industri 75 Livsmedelsind. . . . 98 Textil- o. beklädnadsindustri . . . 98 Läder-, hår- o. gummivaruindustri . 99 Kemisk-teknisk industri 95 Samtliga industri89

1940 Industrigrupper

Sept. Dec.

Maj

Sept. Dec.

Maj

Sept. Dec.

Maj

Sept. Dec.

100 68 78

99 56 67

105 82 71

110 84 73

Ill 73 65

107 87 73

107 85 74

114 80 72

51 98 80

115 89 81

113 80 72

70 90

82 96

82 99

78 90

79 96

83 102

86 98

90 100

95 101

100 1 96

98 95 99 86 90

95 90 93 91

37 Vidstående tabell ger vid handen, att den sammandragning av hela den industriella sysselsättningsvolymen, som inträdde under år 1940, i stort sett blev bestående under krigsåren, ehuru en stadig tendens pekade mot en allt högre sysselsättningsgrad. Bakom totalsiffrorna ligga dock starka förskjutningar mellan olika industrigrupper, vilka framträda än mera markerade, om m a n ser till siffrorna för de enskilda industrierna. I grova drag kan utvecklingen tecknas så: de industrigrenar, som hade särskilt stor betydelse för tillgodoseende av försvarsberedskapens behov, företrädesvis metallindustrien,, kunde uppvisa en sysselsättningsgrad, som låg väsentligt över 1939 års nivå. Den lägsta sysselsättningsnivån förelåg inom de dominerande exportindustrierna, träindustri samt pappers- och massaindustri, samt därjämte inom de konsumtionsvaruindustrier, som för sin sysselsättning i hög grad voro beroende av importerade råvaror. För sistnämnda industrigrenar, t. ex. textiloch beklädnadsindustri samt läder-, hår- och gummivaruindustri, förelåg dock under år 1940 en jämförelsevis hög sysselsättningsgrad, främst beroende på utnyttjande av tidigare importerade råvarutillgångar för tillverkningar för försvarets räkning. Under år 1944 nådde den industriella sysselsättningen sin högsta höjd under kriget. Detta sammanhängde icke endast med att konsumtionsvaruindustrierna efter hand genom lejdbåtstrafiken fingo större tillgång på importerade råvaror utan också med att de tidigare under kriget vidtagna åtgärderna för att i vidgad omfattning tillföra produktionen ersättningsvaror av inhemskt slag under 1943 och 1944 började lämna mera märkbara resultat. Till belysning av nedgången under kriget för skogsindustriernas produktion och export lämnas i nedanstående tablå en jämförelse mellan läget före kriget samt för åren 1942 och 1944.1 Skogsindustriernas produktion och export åren 1937/39, 1942 och 1944. Produktion

Kemisk massa (1000 ton torrtänkt vikt) Mekanisk massa (1000 ton torrtänkt vikt) Papper och papp (1000 ton) Sågade och hyvlade trävaror (1000 stds)

Export

1937/39

1937/39

2 540

1 970

700 900

250 660

250 647

330 550

25 238

10 198

160 Av tablån framgår, att nedgången i exporten i allmänhet var större än nedgången i produktionen. Detta sammanhängde dels med ökad avsättning på hemmamarknaden, dels med att en betydande produktion på lager av trävaror och massa ägde rum, företrädesvis under år 1944. Skogsindustriernas x

U r Meddelanden från konjunkturinstitutet, Ser. A: 11, sid. 78 f; Ser. A: 12, sid. 39.

38 ökade inriktning mot hemmamarknaden under avspärrningen kom också till uttryck i en ytterligare förädling av produkterna. Produktionen av färdiga byggnadsdetaljer och trähus tilldrog sig allt större intresse från exportsågarnas sida. Cellulosaindustriens råprodukter funno under kriget ökad användning på hemmamarknaden. Byggnadsverksamhetens utveckling under krigsåren framgår av nedanstående tabell 7.1 Tabell 7. Bostadsbyggandets volym och värde samt underhålls- och reparationskostnader för bostadsfastigheter 1938/39—1944.

År

1938/39 1940 1941 1942 1943 1944

Bostadsbyggande (brutto) Beräknat totalvärde för ny- och ombyggnader i samtliga tätorter

Underhålls- och reparationskostnader

Antal lägenheter

Index

Milj. kr.

Index

Milj. kr.

Index

42 000 17 300 12 100 23 300 33 800 37 100

100 41 29 55 80 88

542 249 190 389 572 633

100 46 35 72 106 117

127 170 156 148 140 168

100 134 123 117 110 132

Tabellen utvisar en sänkning av antalet färdigställda lägenheter från 42 000 år 1938/39 till 17 300 år 1940 och 12 100 år 1941, en sammankrympning med 59 respektive 71 procent under de två första krigsåren. Sammankrympningen motarbetades, vad angår sysselsättningen inom husbyggnadsverksamheten, till viss del av byggandet av skyddsrum, vilket framgår av att värdet av utförda underhålls- och reparationskostnader steg med 20 å 30 procent under angivna år. Återhämtningen — till största delen beroende på de statliga åtgärderna för finansiellt stöd för bostadsbyggandet — tog sin början under år 1942 för att sedan successivt öka i styrka. År 1944 låg bostadsproduktionen omkring 12 procent under 1938/39 års nivå. Till belysning av de strukturella förskjutningar inom näringsgrenen industri och hantverk, som under kriget ägde rum till följd av näringslivets anpassning efter förändrade produktions- och näringsförhållanden, lämnas i efterföljande tabell 8 med ledning av kommerskollegii industristatistik uppgifter om förändringarna i arbetarantalet under åren 1939 och 1943. Av tabellen framgår, att de industrigrupper, som absolut sett mest utökade sin arbetarpersonal, tillhörde malmbrytning och metallindustri eller sysslade med framställning av speciella ersättningsprodukter (torv, träkol). Bland industrigrupper, som fingo vidkännas den starkaste reduceringen av arbetarpersonalen, återfinnas i första hand exportindustrier (pappersmassefabriker och pappersbruk, stenindustri, sågverk, tändsticksfabriker) och industrier, 1

Ur Meddelanden från konjunkturinstitutet, Ser. A: 12, sid. 62.

39 Tabell 8. Förändringar i arbetarantalet inom industrihuvudgrupperna mellan åren 1939 och 1943. x Huvudgrupp

Absoluta tal

Procent

+ 33 000 + 11 000 + 5 000 + 1 000 + 1 000

+ 16,1 + 26,2 + 29,3 + 1,9 + 8,9

+ 51 000

+ 15,9

— — — —

— 10,0 — 3,8 — 10,4 — 4,0

Malmbrvtning och metallindustri Jord- och stenindustri Kemisk-teknisk industri Livsmedelsindustri Kraft-, belysnings- och vattenverk Summa ökning Pappers- och grafisk industri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Träindustri

6 000 3 000 3 000 3 000

Summa minskning

— 1 5 000

—

6,2

Nettoökning

+ 36 000

+

6,5

SOU 1945: 54 sid. 76.

som i hög grad äro beroende av utländsk råvara (textil- och beklädnadsindustri, läder-, hår- och gummivaruindustri). På vad sätt de strukturella förskjutningarna återverkade med avseende på antalet nystartade och nedlagda företag inom näringsgrenen industri och hantverk redovisas i nedanstående tabell 9.

Tabell 9. Antalet nystartade och nedlagda arbetsställen inom vissa industrigrupper samt därav föranledda förändringar av arbetarantalet perioden 1939—1943. (Vid periodens slut alltjämt bestående förändringar.) 1

Industrigrupp

Torvindustri Ugnskolnings- o. trädestillationsverk Mekaniska verkstäder och gjuterier Kvarnar Bageriindustri Snickeri- och möbelfabriker Slakterier och charkuterier . . Järn- och stålmanufaktur . . Elektroteknisk industri Päls- och skinnvarufabriker Pappersmassefabriker Sprit- o. jästfabriker Stenindustri ^ O U 1945:54 sid. 75.

KorrespondeFörändring av rande förändantalet arbetsring av arbetarställen antalet + = ökning -f- = ökning —• = minskning —• = minskning

Antal nystartade företag

Antal nedlagda arbetsställen

+ 387

+ 13 658

+ 337

+

571 279 181 344 143 111 47 42

292 100 31 246 48 35 7 12 23 102 173

+ 279 4- 179 + 150 + 98 + 95 + 76 + 40 + 30 — 23 — 88 — 112

+ 5 913 + 131 + 619 + 356 + 498 + 444 + 991 + 1 000 — 2 108 — 360 — 873

14 61

3 001

40 De statistiska serier, som direkt uttrycka förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden och arbetslöshetens omfattning, ge samma bild som sysselsättningsstatistiken av en under kriget gradvis förskjutning mot en stabilare sysselsättningsnivå. Genom att arbetskraften i stor utsträckning togs i anspråk för försvarsberedskapens behov och arbetskrävande ersättningsproduktion uppvisade arbetsmarknaden under kriget i ringa utsträckning arbetslöshetsproblem av samma karaktär som under 30-talet. Tabell 10 ger en översikt av arbetsmarknadsutvecklingen under tiden januari 1939—december 1945. Tabell 10. Arbetsmarknaden under tiden januari 1939—december 1945.

Ar

Jan.

Febr.

Apr.

Mars

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

Antal ansökn ingår o m arbete på 100 lediga platser vid den offentliga arbetsförmedlingen 186 124 154 193 106 119 119 126 230 179 155 227 243 154 166 187 115 137 114 162 144 132 141 176 195 131 130 154 139 241 208 184 160

1939 219 1940 165 1941 249

131 109 121 116

110 99 103 106

103 93 96 103

99 89 90 93

97 90 92 89

97 93 95 91

Medeltal

173 182 198

114 129 118 102

125 150 129 106

147 131 136 131

8,0 11,0 8,2

10,4 12,6 10,0

15,2 16,1 13,0

9,2 11,8 11,3

4,8 4,5 3,3 3,2

5,9 5,8 4,2 3,9

10,3 9,6 7.2 6,7

7,5 5,7 4,9 4,5

16 21 15

15 23 20

18 13 22

7 7 9 7

9 12 11 7

12 7 11 9

102 109 106 97

1942 227 1943 137 1944 164 1945 131

202 133 157 132

168 114 139 128

1939 1940 1941

14,9 14,1 17,1

13,0 14,5 16,4

11,7 15,8 15,1

9,0 11,1 13,1

6,3 9,5 10,6

5,6 8,7 9,3

4,8 9,0 7,8

5,0 9,1 7,5

6,3 9,8 7,3

1942 1943 1944 1945

13,6 8,6 8,5 6,5

12,5 7,5 8,0 6,2

11,0 6,4 7,2 5,9

8,1 6,1 5,5 4,5

5,9 4,4 3,7 3,8

4,9 4,4 3,2 3,5

4,2 3,9 2,9 3,2

4,0 3,6 2,8 3,1

4,3 3,5 2,9 3,0

1939 1940 1941

29 16 31

29 15 35

Antal rapporterade hjälpsökande arbetslo äa. (1 000-tal.) 9 12 9 9 18 13 25 27 12 16 10 8 8 14 10 7 16 15 13 13 34 25 21 31

1942 1943 1944 1945

25 10 16 12

25 10 18 13

22 9 17 14

Arbetslösheten inom fackförbunden. Procent.)

16 7 16 12

10 6 12 10

8 5 9 8

7 5 7 6

7 4 7 5

6 5 7 5

6 5 7 6

Ur sysselsättningssynpunkt utvisa byggnadsfacken efter den starka minskningen 1940 och 1941 en särskilt gynnsam utveckling. I efterföljande tablå lämnas uppgifter om antalet arbetslösa byggnadsarbetare (byggnadsträarbetare, murare, målare och byggnadsgrovarbetare) i procent av medlemsantalet inom respektive fackförbund åren 1939—1945. Man lägger särskilt märke till den säsongutjämning i sysselsättningen, som varit karakteristisk för byggnadsverksamheten under åren 1943—1945 och som främst är ett resultat av den statliga regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten.

41 Antalet arbetslösa i byggnadsfacken i procent av medlemsantalet åren 1939—1945.

Ar

Jan.

Febr.

Mars

Apr.

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

Årsmedeltal

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

38,0 45,5 50,6 44,9 27,4 27,5 21,3

29,1 47,9 50,3 42,6 24,6 26,9 20,8

25,6 51,5 45,7 36,7 19,8 24,1 18,5

18,4 31,9 38,8 24,3 18,4 15,4 12,2

12,2 24,3 29,6 15,8 12,3 9,0 9,2

12,3 24,3 23,9 12,1 10,8 6,5 8,1

8,6 22,9 17,9 8,8 8,7 5,1 6,4

8,6 23,6 16,8 8,2 7,5 5,0 5,7

11,6 26,7 17,1 9,0 8,7 5,9 6,0

19,3 33,5 22,1 12,4 12,9 8,0 8,4

27,5 39,2 29,7 16,6 17,0 10,6 11,5

39,4 46,8 37,1 29,5 29,8 20,4 21,9

20,9 34,8 31,6 21,7 16,5 13,7 12,5

I nedanstående tablå angives totalantalet statligt och kommunalt hjälpta åren 1939—1945 bland hjälpsökande arbetslösa samt de olika former av arbetslöshetshjälp, som kommit de hjälpsökande till del.

Totalantalet statligt och kommunalt hjälpta åren 1939—1945. I procent av hela antalet hjälpsökande

Antal År

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

Arbetslinjen

Understödslinjen

Utbildningshjälpen

Summa

Arbetslinjen

Understödslinjen

Utbildningshjälpen

Summa

6 297 3 740 6 856 5 270 3 731 6 016 5 378

4 431 5 314 9 225 3 766 1 416 2 057 1 442

252 449 907 589 280 271 193

10 980 9 503 16 988 9 625 5 427 8 344 7 013

35,9 28,0 30,9 42,8 52,7 53,4 61,4

25,2 39,7 41,5 30,6 20,0 18,3 16,5

1,4 3,4 4,1 4,8 4,0 2,4 2,2

62,5 71,1 76,5 78,2 76,7 74,1 80,1

Av tablån framgår, att arbetslinjen under kriget ökade i betydelse. Detta sammanhänger till en del med att olika beredskapsarbeten voro militära försvarsarbeten av hög angelägenhetsgrad. Under åren 1943—1945 kunde över 50 procent av de hjälpsökande beredas arbete. Omkring 3A av de hjälpsökande erhöllo arbetslöshetshjälp i någon form. Sysselsättningsutvecklingen på jordbrukets och skogsbrukets arbetsmarknad, som icke kan statistiskt redovisas på samma sätt som den industriella arbetsmarknaden, påverkades under krigsåren i hög grad av arbetsmarknadsorganens direkta ingripanden. Inom dessa näringsområden, där folkförsörjningssynpunkterna voro dominerande, var arbetsmarknadspolitikens största praktiska uppgift dels att förhindra, att redan otillräckliga arbetskraftstillgångar uttunnades genom alltför kännbar överflyttning till andra näringsområden, dels också att tillse, att bristområdenas behov av arbetskraft kunde täckas även vid tillfällen av toppbelastning, t. ex. inom jordbruket vid sådd och skörd eller inom skogsbruket, när avverkningsprogrammens uppfyllande så påfordrade.

42 Denna arbetsmarknadspolitikens praktiska uppgift kunde i stort sett lösas — trots de svårigheter, som stora inkallelser skapade, och de markerade förändringar på arbetsmarknaden, som inträdde till följd av den industriella produktionens omställning. Genom ett system av åtgärder, som kunna sammanfattas i arbetsblock, tursystem vid hempermittering av värnpliktiga jordbrukare och jordbruksarbetare eller mera generella permitteringar i samförstånd med militära myndigheter, mobilisering av frivilliga arbetskraftsreserver (främst skolungdom), ianspråktagande av utländsk arbetskraft inom landet och överflyttning av arbetskraft från överskottsområden, erhöll jordbruket sålunda i stort sett tillräckligt med arbetskraft för att lösa produktionsproblemen. Detta måste ses mot bakgrunden av att de demografiska faktorerna bidrogo till att skärpa spänningen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft inom jordbruket samt att ogynnsamma väderleksförhållanden under vissa år reducerade tidrymden för de mest arbetskrävande leden i jordbrukets produktionsprocess. I nedanstående tabell 11 angives antalet vana jordbruksarbetare, som under åren 1939—1945 anmält sig hos de offentliga arbetsförmedlingarna som arbetssökande. Av tabellen framgår, att ett något mindre antal manliga jordbruksarbetare än under år 1939 anmälde sig på arbetsförmedlingarna som arbetssökande. Den mest framträdande nedgången förelåg beträffande statavlönade lantarbetare, vilkas antal nedgick från 7 000 år 1939 till 5 700 år 1945. Siffran för kvinnliga lantarbetare i husbondens kost, alltså mjölkningskunnig och -villig arbetskraft, nedgick från 2 100 år 1939 till 1 400 år 1945. Tabell 11. Arbetssökande personer inom jordbruket vid de offentliga arbetsförmedlingarna åren 1939—1945.

År

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

Förvaltnings- o. befälspersonal

Statavlönade lantarbetare

Lantarbetare i husbondens kost

Män

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

7 016 6 159 6 612 6 032 5 551 5 875 5 719

726 558 404 235 215 287 301

18 637 17 855 18 369 17 574 17 066 18 757 19 261

2 098 2 888 2 958 2 471 1 549 1 635 1 386

26 877 25 355 26 326 24 894 23 874 26124 26 723

2 824 3 459 3 368 2 726 1765 1930 1710

1 224 1 341 1 345 1 288 1 257 1 492 1 743

Kvinnor 13

6] 20 1 8 23

Summa

Efterfrågan på van arbetskraft inom jordbruket framgår av nedanstående tabell 12, som anger antalet av jordbrukarna själva under åren 1939—1945 till arbetsförmedlingarna anmälda lediga platser för samma yrkeskategorier som i tabell 11. Tabellen visar, att jordbrukarna under krigsåren till arbetsförmedlingarna anmält lediga platser i ungefär samma utsträckning som före kriget. Detta gällde för såväl manlig som kvinnlig arbetskraft.

43 Tabell 12. Antalet hos de offentliga arbetsförmedlingarna av jordbrukare anmälda lediga platser åren 1939—1945.

År

Förvaltnings- o. befälspersonal

Statavlönade lantarbetare

Lantarbetare i husbondens kost

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

941 918 782 950 858 916 883

1 35 8 6 3 19 73

9 770 7 352 6 819 8 116 9 964 10 690 10 448

942 746 492 226 436 477 913

28 203 28 997 27 621 29 213 29 769 29 565 27 487

7 298 8 168 7 756 7 454 6 955 6 351 4 483

38 914 37 267 35 222 38 279 40 591 41171 38 818

8 241 8 949 8 256 7 686 7 394 6 847 5 469

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

Summa

Under kriget medförde brännvedsavverkningarna och alla därtill hörande arbeten med vedens transport och uppläggning en ökning i sysselsättningen, som tidvis resulterade i en mycket besvärande knapphet på arbetskraft. Som framgår av nedanstående tabell 13, ökade brännvedens andel av de totala avsaluavverkningarna under kriget högst väsentligt. Medan dess andel avverkningsåret 1936/37 kan beräknas ha uppgått till omkring 15 procent, utgjorde den åren 1942/43 och 1943/44 omkring 50 procent. Gagnvirkesavverkningarna gingo tillbaka på grund av nedgången i export och byggnadsverksamhet.

Tabell 13. Avverkningen av skog för avsalu under krigsåren. Miljoner kubikmeter fast mått inom bark.1 Avverkningsår

Timmer

Massaved

övrigt gagnvirke

Brännved och kolved

Summa avverkning

1936/37 1942/43 1943/44 1944/45

13,8 9,2 7,6 6,8

15,8 10,6 8,8 8,4

0,8 0,7 0,7 0,7

5,1 19,6 15,1 10,9

35,5 40,1 32,2 26,8

1 Ur Meddelanden från konjunkturinstitutet, Ser. A: 12, sid. 35.

För de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som under kriget vidtogos för att tillgodose folkförsörjningens behov av arbetskraft, redogöres närmare i Kap. IV.

44 KAP. IV.

Arbetsförmedlingens kris- och beredskapsuppgifter. När Sverige till följd av krigshändelserna på våren 1940 nära nog helt avspärrades från sina handelsförbindelser västerut, trädde följande arbetsmarknadspolitiska uppgifter i förgrunden: 1) att trygga behovet av arbetskraft inom för folkförsörjningen viktiga näringsområden, 2) att tillse, att den allmänna försvarsberedskapen icke försvagades genom brist på arbetskraft inom vare sig den militära eller civila produktionssektorn, samt 3) att planera för mera vittgående åtgärder på arbetsmarknaden, därest krigstillstånd eller allmän tillämpning av tjänstepliktslagen så skulle påfordra. Vid lösandet av de två förstnämnda uppgifterna var det av vikt att omflyttningsrörelserna på arbetsmarknaden kunde äga rum under så få friktioner som möjligt med hänsynstagande till näringslivets och produktionsomställningens faktiska behov.

För folkforsörjningen viktiga näringsområden. Jordbruk. För att rationellt utnyttja och fördela tillgänglig arbetskraft samt maskinoch redskapspark inom jordbruket tillkommo vintern 1939/40 de s. k. arbetsblocken. Organisationen erhöll ökad fasthet genom kungörelse den 18 juli 1942 angående organisationen av arbetsblock inom jordbruket (nr 639) och genom de den 5 februari 1943 utfärdade kungörelserna med instruktion för riksblockmyndigheten (nr 53) och länsblockmyndigheterna (nr 54). Blockorganisationens centrala ledning utövas av riksblockmyndigheten. bestående av representanter för livsmedelskommissionen och arbetsmarknadskommissionen, utsedda av Kungl. Maj:t. Riksblockmyndighetens kansli ingår i sistnämnda kommissions kansli som dettas arbetsblockbyrå. I varje län finns en länsblockmyndighet med länsblockledare. Kristidsstyrelse, länsarbetsnämnd och hushållningssällskap äro representerade inom myndigheten. I regel bildar varje kommun ett överblock, och varje överblock är i sin tur efter de lokala förhållandena uppdelat i arbetsblock, i regel bestående av två eller flera brukningsdelar. Under krigsåren hade blockorganisationen främst att fullgöra två uppgifter, nämligen dels planera för tillgodoseende av jordbrukets behov av ar-

45 betskraft och maskiner vid krig eller allmän mobilisering, dels också lämna sin medverkan för tillgodoseende av jordbrukets behov av extra arbetskraft under akuta situationer. Förstnämnda uppgift löstes genom att under åren 1940—1942 särskilda mobiliseringsplaner för jordbruket upprättades. Nya mobiliseringsplaner uppgjordes år 1944. Uppgifterna i dessa reviderades på nytt hösten 1945. I planerna lämnades uppgifter om alla dragare, traktorer och andra viktigare jordbruksmaskiner, som beräknades stå till förfogande i olika lägen och vid skilda tidpunkter. Därjämte angåvos i planerna den arbetskraft, som var tillgänglig på blockens gårdar, och den reservarbetskraft, m a n ansåg sig kunna påräkna vid mobilisering. Med ledning av uppgifterna kunde bedömas, hur mycket extra arbetskraft utöver den i mobiliseringsplanerna förtecknade som behövde tillföras de olika blocken, för att jordbruksproduktionen skulle kunna upprätthållas även i ett krigsläge. För att tillgodose detta behov av extra arbetskraft sökte blockorganisationen i samarbete med länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingskontor samt även med ledning av beredskapsmönstringsregistren (se sid. 101) anskaffa och registrera reservarbetskraft. Registreringen skedde i det hos länsarbetsnämnderna förda beredskapsregistrets (se sid. 102), där bl. a. reservarbetskraften i jordbruket blev individuellt uppförd å särskilda registerkort. Den 1 oktober 1945 voro sålunda 53 953 män och 105 768 kvinnor registrerade i nämndernas beredskapsregister som reservarbetskraft för jordbruket. Åtgärder vidtogos även för att tillgodose jordbrukets behov av bl. a. maskinpersonal i ett krisläge. Under ledning av hushållningssällskapen höllos med statsbidrag från arbetsmarknadskommissionen kurser för reservmaskinskötare, huvudsakligen avsedda för icke värnpliktiga, som skulle kunna disponeras för jordbruksarbete i händelse av krig. Sammanlagda antalet intill utgången av år 1945 utbildade reservmaskinskötare uppgick till 9 500. Med arméförvaltningens tygavdelning (militärregistret) träffade riksblockmyndigheten sådan överenskommelse, att rekvisition av jordbrukets traktorer för militärt eller annat ändamål skulle göras hos vederbörande länsblockledare, som hade att anvisa sådana traktorer, vilkas ianspråktagande vållade jordbruket minst skada. Även uttagningen av hästar för militära ändamål skulle i regel äga rum först efter samråd med länsblockledaren. Blockorganisationens andra uppgift — att medverka vid tillgodoseendet av jordbrukets och trädgårdsskötselns akuta behov av arbetskraft under den förstärkta försvarsberedskapen — löstes delvis genom utnyttjandet av arbetsblockens mobiliseringsplaner. Sålunda indelades i dessa den värnpliktiga jordbrukspersonalen inklusive personal inom trädgårdsskötseln i 5 grupper, A—E, efter olika angelägenhetsgrader och varje grupp i ett antal undergrupper efter yrkestillhörighet, allt i enlighet med arbetsmarknads- och livsmedelskommissionernas och riksblockmyndighetens närmare föreskrifter och anvisningar. För värnpliktiga jordbrukare tillhörande grupperna A—C,

46 omfattande omkring 55 procent av den värnpliktiga jordbrukspersonalen, utfärdades av länsarbetsnämnderna s. k. uppgiftskort (se sid. 94), vilka tillställdes vederbörande militära myndigheter. Med ledning av uppgiftskorten kunde värnpliktiga jordbrukare och trädgårdsarbetare under sommarhalvåret i viss omfattning hempermitteras från eller beviljas anstånd med beredskapstjänstgöring, särskilt under tiderna för sådd och skörd, alltefter graden av deras nödvändighet för jordbruket och den försvarsberedskap, som vid tillfällena i fråga måste hållas. För att under stråsädesskörden i möjligaste mån tillgodose jordbrukets behov av arbetskraft hempermitterades under åren 1942—1945 under några veckors tid årets rekryter för deltagande i skördearbete. I samarbete mellan arbetsförmedlingarna och blockorganisationen sköttes utplaceringen av de hempermitterade och kontrollen över att dessa verkligen deltogo i skördearbetet. Slutligen registrerades med hjälp av block- och överblockledarna hos vederbörande länsarbetsnämnder värnpliktig jordbrukspersonal, som erfordrades för myr- och hackslåttern i Norrlands fjäll- och skogstrakter samt i Dalarnas och Värmlands finnmarker. Utförligare redogörelse för anstånd med eller hempermittering från beredskapstjänstgöring av värnpliktig jordbrukspersonal lämnas å sid. 94. Arbetsblockorganisationen behövde under krigsåren aldrig tvångsvis träda i funktion. Även frivilligt utnyttjades organisationen i relativ ringa utsträckning. Organisationen trädde emellertid vissa år i funktion inom enstaka arbetsblock på olika håll i landet, särskilt i Norrland. Under krigsåren togos de lokala blockfunktionärerna dock i anspråk för vissa andra uppgifter, som hade betydelse för jordbruksnäringen. Följande exemplifiering kan ge ett visst begrepp om olika uppgifter, som utöver ovan angivna anförtroddes åt exempelvis överblockledare. överblockledarna hade ofta i uppdrag att vara slaktgodemän och att vara ledamöter eller ordförande i hästuttagningsnämnderna. De anlitades vidare för skördeuppskattning, arealinventering, kreatursräkning, undersökning av behovet av utländsk arbetskraft respektive utplacering av flyktingar i jordbruksarbete samt anskaffande av bostad åt dessa, organisation av varuförrådsspridning, beräkning av bränsle- och smörjoljebehovet för jordbrukets traktorer i ett krisläge, anskaffande av hästfordon och traktortåg för vedtransporter, organisation och tillsyn över arbetsläger för ungdom, organisation och kontroll av daghem för barn m. m. Under åren 1940 och 1941 beviljade arbetsmarknadskommissionen statsbidrag till lägerkurser för manlig och kvinnlig ungdom, anordnade av hushållningssällskap i egen regi eller i samarbete med annan organisation i syfte att tillföra jordbruk och lanthushåll nödig arbetskraft. Denna verksamhet intensifierades, sedan Sveriges ungdomsberedskap år 1942 organiserats under

medverkan av arbetsmarknads- och livsmedelskommissionerna. Denna beredskapsorganisation, i vilken ingingo representanter för ett 40-tal riksorganisationer för ungdom, tillkom för att samordna åtgärderna för att tillföra jordbruket frivillig arbetskraft eller på annat sätt ta i anspråk den frivilliga arbetshjälpen. Ungdomsberedskapens ledning utövades av ett centralråd och ett arbetsutskott. I såväl centralrådet som arbetsutskottet hade arbetsmarknadsoch livsmedelskommissionerna var sin representant. Arbetsinsatserna från ungdomens sida lämnades i form av 1) arbetslag, som bildades av föreningar, skolor, kamratkretsar o. s. v., varvid arbetslagen registrerades hos länsarbetsnämnderna och under kortare tid sattes in på de gårdar, där behovet av skördehjälp var mycket stort, 2) arbetsläger, som organiserades på rent frivillig grund och under större delen av sommaren voro förlagda till jordbruksbygder, samt 3) enskilda utplaceringar på olika gårdar. Denna sistnämnda form för lämnande av arbetshjälp ansågs mest önskvärd bl. a. med hänsyn till att kostnaderna för verksamheten voro relativt obetydliga. Det stora flertalet arbetsläger organiserades under medverkan av länsarbetsnämnderna, och de enskilda inplaceringarna ägde i stor omfattning rum genom anvisning från de lokala förmedlingsorganen. Länsarbetsnämnderna hade som regel speciellt för dessa arbetsuppgifter anställd personal, medan i vissa fall ungdomsförmedlingarnas tjänstemän fingo handlägga dessa ärenden. Allteftersom organisationen för ianspråktagande av frivilliga arbetsinsatser växte i fasthet, fingo de lokala arbetsmarknadsorganen övertaga huvuddelen av ansvaret för att hjälpen lämnades så effektivt som möjligt. Alldeles särskilt var detta fallet, när det gällde att förmå semester- eller helgdagslediga stadsbor att åtaga sig tillfälligt arbete inom jordbruket vid skördetid. Allmänt kan sägas, att under de första krigsåren och i all synnerhet under de dåliga skördeåren 1940 och 1941 lämnades de frivilliga arbetsinsatserna till största delen i form av arbetslag, därefter sökte man jämsides härmed genom arbetsläger och enskilda utplaceringar för längre tid på olika gårdar tillgodose jordbrukets behov av extra arbetskraft. I nedanstående tabell 14 angives omfattningen av de frivilliga arbetsinsatserna under åren 1942—1945. Tabell 14. Frivillig arbetskraft (antal personer) åren 1942—1945. 1942

1945 Arbetslag och enskild utplacering. Kortare tid än 10 dag. Arbetsläger Enskild utpl. längre tid . . . .

66 000 11 000 9 000

45 000 10 037 6 000

45 000 7 623 6 000

39 700 6 012 5 288

Summa

86 000

58 623

48 Såsom av tabellen framgår, utplacerades för kortare tid än 10 dagar ett betydligt större antal personer under år 1942 än under de tre följande åren. Detta förhållande berodde på, att skördetiden år 1942 på grund av väderleksförhållandena var utomordentligt kort och inträffade så sent, att den i stora delar av landet sammanföll med höstplöjning och annat dylikt arbete, som ej utan allvarlig olägenhet kunde uppskjutas. Under de därpå följande åren kunde däremot skördearbetet fördelas över en längre period, varför behovet av tillfällig arbetskraft blev i motsvarande mån mindre. Det bör därjämte uppmärksammas, att deltagare i arbetsläger åren 1944 och 1945 till följd av ett större antal utförda arbetstimmar per dag lämnade större arbetsinsatser än vad nedgången i antalet lägerdeltagare utvisar. Den tillfälliga arbetskraft, som på angivna olika vägar tillfördes jordbruket, var under krigsåren av stor betydelse. Många gånger var detta extra tillskott av arbetskraft den enda möjlighet, som stod till buds för att få nödvändigt arbete utfört. Dess största fördel var, att den tillgängliga arbetsstyrkan inom jordbruket kunde ökas speciellt vid skördetid under svåra väderleksförhållanden just den eller de dagar, då behovet av arbetskraft var som störst. De goda erfarenheterna av utplacering av ungdom i läger för frivilligt jordbruksarbete m. m. gav upphov till tanken att, genom anordnande av särskilda utbildnings- och praktikläger för ungdom, som önskade första utbildning i jordbruksarbete, trädgårdsskötsel och lanthushåll (jfr även sid. 53), göra denna förtrogen med utbildningsmöjligheter och framtidsutsikter inom yrken, för vilka lägertiden gav praktik. Under åren 1944—1945 anordnade arbetsmarknadskommissionen dylika utbildnings- och praktikläger. Vid samtliga läger lämnades viss teoretisk undervisning i form av lektioner, föreläsningar, demonstrationer och studiebesök. Dessa läger gingo helt i linje med de av arbetsmarknadskommissionen vidtagna övriga åtgärderna beträffande jordbrukets arbetskraftsfråga, då de fyllde samma funktion som dessa, nämligen att tillgodose jordbrukets behov av extra arbetskraft. Vid jordbrukslägren erhölls den praktiska utbildningen genom arbete på olika gårdar i lägrens närhet, och i genomsnitt omfattade den 39 arbetstimmar per vecka. Teoretisk undervisning lämnades i allmänna jordbruksekonomiska ämnen, och vid ett par läger anordnades särskilda traktorkurser. Efter en kortare teoretisk-praktisk kurs utplacerades deltagarna i lanthushållslägren på olika gårdar och deltogo under sitt värdfolks ledning i de dagliga arbetena på gården med avbrott för gemensamma lektioner, demonstrationer, studiebesök etc. Den teoretiska undervisningen omfattade i allmänhet ämnena hushållslära, hemvård, lantbrukslära, barnavård och sjukvård. Under år 1944 uppgick antalet utbildnings- och praktikläger i jordbruk och lanthushåll till 8 med 149 deltagare och under år 1945 till 6 med 110 deltagare.

49 Under krigsåren vidtogos särskilda åtgärder för att tillgodose betodlingens behov av arbetskraft. I samarbete med Svenska sockerfabriksaktiebolaget och Sveriges betodlares centralförening sökte arbetsmarknadsorganen kartlägga behovet av arbetskraft till betfälten och vidtaga organisatoriska åtgärder för att anskaffa tillräckligt med arbetskraft. Länsarbetsnämnden i Malmöhus län fungerade som centralorgan för arbetskraftsanskaffningen i sydsvenska betdistriktet, omfattande Skåne, Blekinge och södra Halland. I västra betdistriktet fungerade länsarbetsnämnden i Skaraborgs län som centralorgan och i östra distriktet länsarbetsnämnden i Östergötlands län. En intensiv propaganda för att anskaffa arbetskraft bedrevs. Genom broschyrer, vilka spriddes företrädesvis i Norrland och mellersta Sverige, samt genom appeller i radio och orienterande artiklar i ortspressen informerades allmänheten om betodlingens tidvis mycket stora behov av arbetskraft. Som regel visade det sig svårast att anskaffa arbetskraft för höstens betupptagningsarbete. För vårens betgallring däremot var det i allmänhet lättare att erhålla tillräckligt med arbetskraft, beroende på att för detta slags arbete mindre kvalificerad arbetskraft, t. ex. skolungdom, kunde utnyttjas. Anskaffandet av arbetskraft till det sydsvenska odlingsområdet vid höstens betupptagningar tillgick som regel så, att länsarbetsnämnden i Malmöhus län redan tidigt på hösten anmodade odlarna att till närmaste arbetsförmedling inkomma med sina arbetskraftsbeställningar. Med ledning av dessa rapporter anpassade nämnden sina åtgärder för att skaffa arbetskraft. I första hand sökte länsarbetsnämnden inom odlingsområdet anskaffa den arbetskraft, som kunde uppbringas. Därnäst trädde frågan om överflyttning av arbetskraft från andra landsändar i förgrunden. Först som en tredje och sista utväg vidtogos alldeles speciella åtgärder, såsom vid vissa tillfällen hempermittering i viss omfattning av inkallade värnpliktiga, som frivilligt anmälde sig för betskötsel, eller i något fall utkommendering av hela truppförband för att deltaga i betupptagningen, då väderleksförhållandena beredde betupptagningsarbetet särskilt stora svårigheter. Därjämte registrerades värnpliktiga vana betskötare och betupptagare jämte körare för varje säsong hos länsarbetsnämnderna i de sockerbetsodlande länen och erhöllo hempermittering under betperioderna. Rekryteringsområden för den interlokalt förmedlade arbetskraften till sydsvenska betdistriktet voro främst norra Skåne, Småland och Blekinge, Mellansverige samt Norrland, överförandet av arbetskraft från Norrland gick centralt genom länsarbetsnämnden i Malmö, som med ledning av inkomna rapporter fördelade reserverna till de största bristområdena. Däremot gick arbetskraften från övriga delar av landet den vanliga förmedlingsvägen över länets olika kontor och ombud. Till belysning av hur betfälten i sydsvenska betdistriktet fingo sin arbetsi

50 kraftsfråga löst vid betupptagningsarbetet under hösten har nedanstående tabell 15 upprättats. Den avser åren 1941—1945 och anger antalet personer, som förmedlades till betfälten. Det förtjänar anmärkas, att detta tillskott tillgodosåg själva restbehovet av arbetskraft, när således andra tillgängliga arbetstillgångar utnyttjats. Tabell 15. Arbetskraften vid betupptagningen i sydsvenska betdistriktet åren 1941—1945, fördelad på rekryteringsområden. År

Odlingsområdet

N. Skåne, Småland och Blekinge

Mellansverige och Norrland

Frivilliga. Utlänningar

1941 1942 1943 1944 1945

1 000 1 652 1 283 1 296 1 229

800 1 007 859 1 135 713

982 651 1 148 1 714

1 3771 37 2472 270-

1 Därav 423 värnpliktiga, som frivilligt anmälde sig till betupptagning och hempermitterades från beredskapsförband ej inräknade äro värnpliktiga ur dyli) c» förband, som beordrades till betupptagning. 2 Avser endast utlänningar.

Av tabellen framgår, att sydsvenska betdistriktet efter hand fick mer och mer lita till den interlokalt förmedlade arbetskraften. Detta medförde, att stora anspråk måste ställas på jordbrukarna beträffande mathållning och husruin för den ovana arbetskraften. Arbetsmarknadsorganen å sin sida vidtogo åtgärder för att hjälpa jordbrukarna att anordna gemensamma mathushåll. Det kan nämnas, att hösten 1945 82 dylika hushåll anordnades i södra Sverige för betarbetare. Vissa svårigheter förelågo vid anskaffandet av kockor. Löneförmånerna för dessa utgjordes av 5 kronor per dag från länsarbetsnämnden och av 10 öre per dag och man från deltagarna i bethushållet. För att möjliggöra för landsbygdens husmödrar att i ökad utsträckning deltaga i betskötsel, skördearbete o. dyl. understödde arbetsmarknadsorganen sedan år 1943 upprättandet av jordbruksdaghem för barn i åldern 1—7 år. Såsom arrangörer stodo olika kvinnoföreningar och lokala kommittéer. Daghemmen voro i verksamhet under c:a 5—6 veckor vår och höst. Under år 1943 voro 8 dylika daghem i verksamhet, år 1944 20 och år 1945 44. Sistnämnda år voro 21 av hemmen förlagda inom Malmöhus län. Från och med år 1945 är socialstyrelsen tillsynsmyndighet för verksamheten. Skogsbruk. Genom lag den 12 april 1940 (nr 199) ålades skogsägare skyldighet att avverka ved till avsalu. Detta åläggande måste ses i samband med avspärrningen västerut och nödvändigheten att trygga bränsleförsörjningen i första hand med inhemska bränslen. I detta läge stod det också klart, att den tillgängliga

51 ordinarie skogsarbetarkåren skulle visa sig otillräcklig för att genomföra de omfattande vedavverkningarna. Detta var så mycket mer förhållandet, som anskaffningen av erforderlig arbetskraft till skogsbruket måste ses i samband med betydande inkallelser till beredskapstjänst och den med tiden alltmer framträdande starka efterfrågan på manlig arbetskraft inom särskilt industrien men också inom flertalet andra näringsområden. Redan gagnvirkeshuggningarna i början av år 1940 hade också kännetecknats av en påtaglig brist på arbetskraft. Avverkningsprogrammens storlek under åren (1/7) 1940/(30/6) 1941—(1/7) 1944/(30/6) 1945 och resultaten av deras genomförande framgår av nedanstående tablå. Av bränslemyndigheterna ålagd avverkning (brännved, långved, massaved) åren 1940/41—1944/45

m 3 t = kubikmeter travat mått. Avverkningsår

1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 19-14/45

Produktionsplikt 1

Avverkningsresultat

milj. m 3 t 302 IO 2

53 39 (45] 50

36,5 44,7 52,6 43,2 35,2

Avverkning i % av produktionsplikt 122 112 99 111 (96) 70

1 Produktionsplikten gällde fr. o. m. den 12/4 1940 t. o. m. den 29/2 1944 för hela landet. Sistnämnda datum upphörde produklionsplikten för de fyra nordligaste länen. Den 1/7 1944 avskaffades den för övriga delar av landet. Den 26/1 1945 återinfördes produktionsplikt för hela landet utom de tre nordligaste länen, och fr. o. m. den 11/7 j 1945 gällde densamma även för dessa. 2 Siffrorna ej fullt jämförbara, eftersom massaved ej ingick i produktionsplikten förrän j fr. o. m. 1942/43. 3 Den ursprungliga produktionsplanen avsåg 50—55 milj. m 3 t men reducerades efter ' j hand i ill c:a 45 milj. m 3 t och därefter till drygt 39 milj. m 3 t.

Tablån visar, att avverkningsprogrammen varierade från år till år alltefter rådande bränsleläge. Redan under åren 1940/41 och 1941/42 voro bränsleprogrammen omfattande, men för avverkningsåret 1942/43 ökades bränslemyndigheternas krav på uttagen av ved ur våra skogar högst väsentligt. Detta år uppgick avverkningsskyldigheten för skogsägarna till 53 milj. m 3 t (kubikmeter travat mått), en kvantitet, som ansågs motsvara största möjliga avverkning utan åsidosättande av skogsvårdens krav. Nästfoljande avverkningsår (1943/44) uppgick programmet till c:a 45 milj. m 3 t men utökades för år 1944/45 till c:a 50 milj. m 3 t. — Arbetskraftsbehoven bestämdes självfallet icke endast av avverkningsprogrammens storlek utan också av den takt, vari de kunde fullföljas respektive år. Såsom tablån visar, överstego avverkningsresultaten de för åren 1940/41 och 1941/42 uppgjorda planerna. Den för år 1942/43 uppgjorda planen kunde till 99 procent genomföras och den för år 1943/44 till 96 procent. Däremot kunde planen för år 1944/45. bl. a. till följd av osedvanligt otjänliga väderleksförhållanden under hösten

52 och vintern, genomföras till blott c:a 70 procent. Detta medförde, att bränslesituationen i början av år 1945 framstod såsom särskilt kritisk. De arbetskraftstillgångar, som utom den ordinarie skogsarbetarkåren stodo till buds för att trygga bränsleprogrammens genomförande, voro under olika år mer eller mindre begränsade. En avgjord begränsning låg emellertid hela tiden däri, att det krävande skogsarbetet fordrade arbetskraft i de bästa arbetsföra åldrarna. För att tillgodose skogens arbetskraftsbehov var man därför nödsakad att gå fram efter flera linjer. Under de första krigsåren 1940—1941 sökte man i första hand genom intensifierad arbetsförmedling till skogsarbete överföra sådana arbetare som på grund av avspärrningen blivit arbetslösa inom sina ordinarie yrken, såsom byggnadsarbetare, sågverks- och massaarbetare m. fl. Genom särskilda förmåner gåvos de överflyttade ekonomisk kompensation för sin ovana vid skogsarbete. Man sökte därjämte genom att lösa verktygs- och beklädnadssamt inkvarterings- och mathållningsfrågorna bereda den ovana arbetskraften gynnsamma betingelser för att utveckla sig till skickliga skogsarbetare. Ett led i samma strävan var att genom särskilda instruktörer ge den ovana arbetskraften vägledning vid arbetets bedrivande och verktygens skötsel. Detta system, som kan kallas för huggarkurssystemct, kom till användning för sådana arbetare som saknade möjligheter att vid enskild utplacering komma till rätta med förhållandena i skogsarbete. Systemet tillämpades under hela kriget för all slags ovan arbetskraft. — Då det under år 1942 visade sig, att de vidtagna åtgärderna voro otillräckliga för att stimulera tillströmningen av arbetskraft, måste man vidtaga ytterligare åtgärder för att öka antalet arbetare i skogen. Genom extra överflyttningsförmåner sökte man stimulera industriarbetare, kommunalarbetare i städerna etc. att bilda s. k. riksarbetslag, vilket innebar, att arbetarna under någon tid (ett par månader) åtogo sig skogsarbete för att sedan återvända till sin ordinarie anställning. Riksarbetarsystemet upphörde sommaren 1943. — År 1942 ålades män, födda år 1923, tjänsteplikt — med bortseende från medicinalpersonal (jfr not sid. 24), det enda fall där tjänsteplikt tillämpades för utförande av visst arbete. Tjänstepliktens längd bestämdes med hänsyn till fullgörandet av viss arbetsprestation. De tjänstepliktiga utförde arbete i skogen företrädesvis under år 1943. — En betydelsefull arbetskraftstillgång, som under hela kriget togs i anspråk för skogsarbete, utgjorde utlänningar av olika nationaliteter med det norska inslaget som dominerande fram till år 1943. — En indirekt åtgärd för att trygga skogarnas arbetskraftsbehov utgjorde de i det följande (sid. 72) skildrade regleringarna av byggnads- och anläggningsverksamheten, vilkas syfte bl. a. var att hindra en mera betydande avgång av skogs- och jordbruksarbetare till byggnads- och anläggningsarbeten av olika slag. — Samma syfte att trygga skogarnas arbetskraftsbehov hade det under kriget praktiserade systemet att ge värnpliktig skogs-

53 personal anstånd med eller hempermittering från beredskapstjänstgöring. — Slutligen infördes i mars 1945 ett system med arbetspremier för de egentliga skogsarbetarna m. fl. i avsikt att kvarhålla denna arbetskraft i skogen även under en årstid, då densamma normalt ägnade sig åt annan sysselsättning än skogsarbete. För ovan i korthet omnämnda, av arbetsmarknadsorganen under åren 1940—1945 vidtagna åtgärder för att tillgodose skogsbrukets behov av arbetskraft lämnas nedan en utförligare redogörelse under rubrikerna: 1. Arbetsförmedlingsverksamhet. 2. överflyttning av ovan arbetskraft till skogen frivilligt och med tvång. 3. Anstånd med eller hempermittering från beredskapstjänstgöring för olika kategorier skogsarbetare. 4. Åtgärder för att kvarhålla den vana arbetskraften i skogen. Därutöver må framhållas, att militär personal i kommandoväg ställdes till förfogande för nödvändiga avverkningsarbeten med anledning av de stora stormfällningar, som under mars månad 1943 inträffade i mellersta Sverige. Till detta ändamål organiserades i samråd med bränsle- och arbetsmarknadskommissionerna bl. a. 26 s. k. skogsplutoner för en månads skogsarbete i olika delar av Örebro, Västmanlands, Östergötlands och Kalmar län. Sedan de båda kommissionerna hemställt om ytterligare arbetshjälp för detta avverkningsarbete, bemyndigades överbefälhavaren att intill 15 juni 1943 därutöver ställa vissa militära enheter samt hästar till förfogande. Under åren 1943 och 1944 medgavs, att personal ur militära förband i närheten av grupperingsorterna frivilligt fick deltaga i skogsavverkning i den mån förbandens tjänstgöringsförhållanden icke lade hinder i vägen härför. I likhet med vad gällde inom jordbruket (jfr sid. 48) organiserades under åren 1944—1945 inom skogsbruket särskilda utbildnings- och praktikläger för ungdom, som önskade första utbildning i skogsskötsel. Antalet dylika läger uppgick år 1944 till 4 med 98 deltagare år 1945 till 7 med 147 deltagare. Utom praktiskt arbete i huggning av kastved, massaved och sågtimmer hade deltagarna övningar i verktygsvård, virkesmätning och skogs- och fältmätning samt erhöllo undervisning i olika skogsekonomiska ämnen, såsom trädens allmänna byggnad, olika virkessortiment, virkesmätningar etc. Arbetsförmedlingsverksamhet. Ansvaret för och effektueringen av de extraordinära åtgärderna för att tillföra skogsbruket arbetskraft låg på länsarbetsnämnderna och därmed den offentliga arbetsförmedlingen. Förutom det normala förmedlingsarbetet av van arbetskraft skulle de lokala arbetsförmedlingsorganen orientera lämpliga arbetssökande om skogsarbetets villkor, dess lönsamhet, de statliga bidragssystemen, förhållandena under vilka ovan arbetskraft arbetade etc. samt, ifall erbjudande om skogsarbete antogs, lämna de arbetssökande arbetsanvisning

54 (ofta interlokal sådan) till lämplig arbetsplats — huggarkurs eller enskild arbetsgivare. Länsarbetsnämnderna hade uppgiften att centralt överblicka arbetskraftsfrågans läge inom respektive län och enligt kommissionens anvisningar vidtaga lämpliga åtgärder för den ovana arbetskraftens placering. Länsarbetsnämnderna verkställde sålunda i samråd med skogsägarna utredningar om lämplig placering av huggarkurser; de skötte de administrativa frågorna om anställande av instruktörer och kockor, utlåning av baracker, verktyg, kläder, säng- och köksutrustning, utbetalning av vissa bidrag etc. Därjämte ålåg dem att ägna särskild uppmärksamhet åt den interlokala förmedlingsverksamheten, så att en så rättvis och lämplig fördelning som möjligt av tillgänglig arbetskraft ägde rum. Såsom framgår av nedanstående tabell 16, som anger antalet lediganmälda och tillsatta platser inom skogsbruket vid rikets samtliga arbetsförmedlingar åren 1941—1945. återspegla månads- och årssiffrorna det växlande läget på skogsbrukets arbetsmarknad. Så exempelvis anmälde arbetsgivarna år 1941 och 1944 till de offentliga arbetsförmedlingarna 87 000 respektive 79 000 lediga platser, medan motsvarande siffror för år 1942, 1943 och 1945 utgjorde 137 000, 152 000 och 153 000. Som jämförelse kan nämnas, att år 1939 och år 1940 utgjorde antalet lediganmälda platser respektive år 22 000 och 70 000. Under sista halvåret 1942 samt första kvartalet 1943 var det genomsnittligt högsta antalet lediga platser omkring 25 000 per månad. Tabell 16. Arbetsförmedlingsverksamheten inom skogsbruket åren 1941—1945. Lediga

T i l l s a 11 a p 1 a t s er

platser

5 544 4 405 2 976

9 830 5 909 4 174

24 314 13 727 14 252 9 470 14 193 5 970

12 600 15 139 12 456

9 687 9 739 5 464

3 110 3 440 3 197

11 708 10 569

5 221 6 691 6 402

3 981 4 155 4 970

1 500 2 315 3 112

6 081 5 612 5 496

16 270 9 285 21 413 6 747 10 001 19 189 13 092 '24 520 9 504 12 224 11 651 10 142 20 382 5 352 10 630

8 414 14 915 8 329

4 224 8 622 6 313

7217! 10 946i 7 398

1944 | 1945

1942 Januari Februari Mars

9 512 7 635 5 346

14 693 32 100 16 042 10 327 21 385 11 329 9 736 19 421 6 999

April Maj Juni

4 474 7 256 10 503

9 440 15 613 14 126 18 397 17 942 15 295

3 991 5 470 7 121

17 216 1 712 3 090 20 338 2 503 2 570 21 110 2 793 3 036

Juli Augusti September

14 459 19 325 19 452

23 052 14 024 24 439 14 439 22 932 15 441

6 153 7 059 7 ISO

19 742 19 368 20 018

Oktober I November 1 December

20 331 18 332 10 303

25 946 27 385 24 996

18 344 20 870 16 806

2 536 3 998 4 718

9711 Summa1 86 655 136 740151 780 78 572 153 301 52 788 79 778 122 413 65 006 114933 1

S u m m a s i Trän fö r lediga platser avser antalet r yanmälda plat? er värj e måna<1.

Genom de i det följande skildrade åtgärderna kunde, samtidigt m e d att efterfrågan ökade, arbetskraft i stegrad omfattning anvisas. Såsom framgår av uppgifterna om antalet tillsatta platser, nådde tillsättningsresultaten sin

55 högsta höjd de år. då efterfrågan var mest framträdande. Är 1943 och 1945 tillsattes sålunda 122 000 respektive 115 000 platser. I relation till de lediganmälda platsernas antal var detta 81 respektive 75 procent. För åren 1941, 1942 och 1944 voro motsvarande relationstal 61, 58 och 83 procent. Såsom nedanstående tablå visar, tillsattes de lediga platserna till mycket slor del med arbetskraft från annat arbetsområde än egentligt skogsarbete. Antalet arbetsansökningar från vana skogsarbetare per 100 lediga platser utgjorde exempelvis år 1942, 1943 och 1945 blott 22, medan de lediga platserna respektive år, som nämnts, tillsattes till 58, 81 och 75 procent. Enligt olika beräkningar besattes i genomsnitt för åren 1941—1945 omkring hälften av de tillsatta platserna med mer eller mindre ovan arbetskraft. AnsÖknihga • frän v a n a skogsa r b e t a r e poi 100 lediga p l a t s e r

Tillsa ttii p l a t s e r i % a v a n t a l e t lediga p l a t s e r

194 l

1942 | 1943

39 43

23 25 20

13 13 15

26 27 46

22 15 16

58 58 56

67 57 43

76 07 73

86 84 85

69 73 74

April Maj Juni

49 44 27

25 19 15

20 19 14

98 90 53

21 17 13

38 34 26

33 18 17

1 i 62 53 36

78 63 45

1 : Juli Augusti September

12 11 13

7 8 9

14 14 13

35 37 39

11 11 11

18 21 21

23 27 28

28 29 32

24 33 43

3! 29 27

Oktober November December

14 18 25

9 12 10

16 19 25

37 30 31

13 13 12

33 52 52

39 45 43

52 78 71

45 66 62

3! 45 36

75 Januari Februari

Överflyttning

av ovan arbetskraft

till skogen frivilligt och med tvång.

Redan i början av år 1940 togo olika arbelslöshetsnämnder 1 i Västernorrlands län i samarbete med större skogsarbetsgivare och arbetsförmedlingen i länet initiativ för att utplacera hjälpsökande arbetslösa i skogsarbete. Därvid tillämpades ett system, som i princip överensstämde med det som senare under kriget kom att användas. De arbetslösa sammanfördes i huggarlag under ledning av någon van skogsarbetare, som arbetsgivaren lämnade anvisning på och avlönade. Av arbctslöshetsnämnderna erhöllo de hjälpsökande kostnadsfritt verktyg samt fri resa till arbetsplatsen. Därjämte utbetalade respektive nämnd särskilda arbetsbidrag, som utgingo med 4 kronor per dag den lörsta arbetsveckan, med 3 kronor per dag under andra veckan, med 2 kronor per dag under tredje veckan samt med 1 krona per dag för fjärde 1

Arbetslösbctsnämnd benämndes före (len 1/7 1944 arbetslöshetskommiité.

56 veckan, som den arbetslöse befann sig i skogsarbete. I februari 1940 beslöt statens arbetslöshetskommission, sedan Bjärtrå arbetslöshetsnämnd därom gjort framställning, att bevilja statsbidrag med 50 procent av nämndens kostnader för verktyg samt med 75 procent av kostnaderna för det särskilda bidraget. Liknande bemyndigande erhöllo bl. a. arbetslöshetsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Norrtälje, Skön och Timrå under månaderna februari—mars. Sedan statens arbetsmarknadskommission i maj 1940 omorganiserats till ett verkställande organ, blev en av kommissionens första åtgärder att stimulera överflyttning av arbetskraft till .skogen. I maj månad utfärdade kommissionen bestämmelser, enligt vilka organ för den offentliga arbetsförmedlingen ägde att till ovan arbetskraft utlåna för skogsarbete erforderliga verktyg. I december 1940 beslöt kommissionen med hänsyn till det ökade behovet av arbetskraft till skogen samt tendenserna till arbetslöshet att i samråd med bränslekommissionen undersöka möjligheterna att i större omfattning placera yngre arbetslösa och icke-familjeförsörjare från städer och industriorter i skogsarbete. De arbetslösa skulle utplaceras i grupper om 3 a 6 man, s. k. huggargrupper, med en erfaren skogsarbetare som ledare och instruktör. Arbetsmarknadskommissionen skulle svara för erforderlig verktygsutrustning ävensom vid behov för viss personlig utrustning. Förläggning och förplägnad av arbetskraften skulle som regel ordnas genom arbetsgivaren men betalas av arbetarna själva. Sedan vissa länsarbetsnämnder verkställt utredning och uppgjort av arbetsmarknadskommissionen godkänd plan för skogsavverkning, enligt vilken framgick, att behovet av arbetskraft till skogsbruket ej kunde fyllas på vanligt sätt, utfärdade kommissionen i februari 1941 närmare anvisningar för omskolning av arbetskraft till skogsbruket. Enligt dessa kunde ovana arbetare — utom arbetsförtjänsten — komma i åtnjutande av följande förmåner i skogen: 1) fria resor till och — under vissa förutsättningar — från förläggningsorten, 2) fria arbetsverktyg, 3) fria arbetskläder eller kläder mot billiga priser, 4) utbildningsbidrag utan behovsprövning enligt följande skala: 1—10 arbetsdagen 3 kr. per arbetsdag 11—20 » 2 » » » 21—30 » 1 » » » Efter 30 dagar utgick icke utbildningsbidrag. Från och med den 1 juli 1941 utökades förmånerna till att gälla jämväl familjetillägg till familjeförsörjare från stad eller större industrisamhälle med 1 krona 25 öre för hustru och 55 öre för varje barn eller adoptivbarn under 16 år. Efter behovsprövning kunde till familjeförsörjare, bosatta i Stockholm

57 (med förorter), Göteborg, Mölndal, Malmö, Norrköping och Hälsingborg, jämväl utgå hyresbidrag efter samma grunder som till hjälpsökande arbetslös. I oktober 1941 ändrades utbildningsbidragen till följande: för l:a t. o. m. 15:e arbetsdagen sammanlagt 40 kr. » 16:e » 30 :e » » 20 > » 31 :a » 45 :e » » 15 » » 46 :e » 60 :e » » 10 » Efter 60 arbetsdagar utgick icke utbildningsbidrag. Familjetilläggen ökades till följande belopp och kunde utgå till ovan arbetskraft från stad och större industrisamhälle: Ortsgrupp enligt lagen om folkpension

För hustru kronor

För varje barn eller adoptivbarn under 16 år kronor

1 II III

1:50 1: 75 2: —

0: 60 0:80 1: —

För att ytterligare underlätta för den ovana arbetskraften att antaga skogsarbete började arbetsmarknadskommissionen under hösten 1941 genom länsarbetsnämnderna anordna s. k. huggarkurser. Sådan kurs omfattade 10 å 12 arbetare samt leddes av en av länsarbetsnämnden anställd instruktör. Instruktören ålåg att undervisa arbetarna i avverkningsteknik, verktygsvård m. m. samt att hjälpa arbetarna till rätta i fråga om utspisning, förflyttning och dylikt. Inkvarteringen ordnades i närheten av arbetsplatsen genom arbetsgivarens försorg. Å staten tillhöriga skogar ställde arbetsmarknadskommissionen baracker till förfogande. Till enskilda skogsägare och bolag ställdes baracker till förfogande mot att arbetsgivaren bekostade transport från närmaste järnvägsstation och uppsättning av baracken samt efter kursens avslutande antingen bekostade nedtagning och återtransport till järnvägsstation eller inlöste baracken till av kommissionen fastställt pris. Barackerna försågos med köks- och sängutrustning för i regel 12 man. (Från och med februari 1945 kunde länsarbetsnämnd till skogsägare, som mottog ovan arbetskraft i enskild placering, utlåna viss köks- och sängutrustning.) Arbetarna gäldade själva kostnaden för mat. Till avlöning av kockpersonal ägde länsarbetsnämnd bidraga med högst 60 kronor per månad, varjämte varje kursdeltagare eller instruktör, som deltog i kocklaget, borde betala minst 25 öre per dag till kockpersonalen. (I februari 1943 utfärdade arbetsmarknadskommissionen bestämmelser, som garanterade kockpersonalen en minimiinkomst av 120 kronor per månad. I januari 1945 höjdes detta belopp till 150 kronor per månad och i juni 1945 till 175 kronor per månad.) Det stora avverkningsprogrammet för år 1942/43 medförde, att skogsbrukets arbetskraftsbehov under år 1942 framstod som ett av de mest svår-

58 lösta arbetsmarknadsproblemen. Skogsägarnas krav på arbetskraft voro hela året synnerligen stora, och de åtgärder, som vidtogos, fingo under 1942 större omfattning än under 1941, varjämte de kompletterades med andra metoder att tillföra skogsbruket arbetskraft. För att stimulera ovan arbetskraft att kvarstanna i skogsarbete längre tid utfärdade arbetsmarknadskommissionen följande bestämmelser, vilka gällde från och med den 15 juni 1942. Arbetssökande person, som efter anvisning av offentlig arbetsförmedling antog skogsarbete, kunde, därest han icke under de senaste åren haft årligen återkommande sysselsättning inom detta arbetsområde, komma i åtnjutande av — förutom avtalsenlig lön för utfört arbete — i det följande angivna kontanta bidrag. 1. Förflyttningsbidrag. Arbetare, som var bosatt i stad eller större industrisamhälle och som antog arbete utom hemorten, ägde efter vederbörande länsarbetsnämnds bestämmande erhålla ett förflyttningsbidrag av kronor 1: 50 per dag. Förflyttningsbidrag utgick för arbetsdagar och mellanliggande sön- och helgdagar samt för sön- eller helgdag, som inträffade omedelbart efter arbetets upphörande, under en tid av högst 180 dagar, dock ej för kortare tid än 10 dagar. Därest arbetet utan arbetarens eget förvållande upphörde inom 10 dagar, finge dock förflyttningsbidrag utgå även för kortare tid. 2. Utbildningsbidrag. Arbetare, som antog skogsarbete på den ort, där han var bosatt och som tidigare icke haft sysselsättning inom skogsbruket i sådan utsträckning, att han kunde anses äga erforderlig yrkesvana, kunde komma i åtnjutande av utbildningsbidrag enligt denna tariff: för l:a t. o. m. 60:e arbetsdagen kr. 1:50 per dag » 61 :a » 120:e » » 1:— » » Utbildningsbidrag utgick endast för arbetsdagar. Efter 120 arbetsdagar lämnades ej utbildningsbidrag. 3. Familjetillägg och i förekommande fall hyresbidrag utgick med förut gällande belopp till den, som åtnjöt förflyttningsbidrag. Det visade sig emellertid, att tillströmningen av arbetskraft till skogsbruket ej motsvarade skogsägarnas krav. Den 5 juni och den 22 juli 1942 riktade arbetsmarknadskommissionen därför genom en cirkulärskrivelse en vädjan till sammanlagt 465 industriföretag, sysselsättande vartdera minst 100 arbetare och sammanlagt 150 000 man, att tillfälligt permittera omkring 10 procent av den anställda arbetsstyrkan för skogsarbete. De permitterade arbetarna skulle bilda s. k. riksarbetslag och sysselsättas i skogsarbete under en tid av 2 å 3 månader. Samma vädjan riktades den 25 augusti 1942 till 92 drätselkammare eller motsvarande kommunala organ och den 15 september samma år till 4 134 industriföretag med sammanlagt omkring 450 000 arbetare. Riksarbetslagen rekryterades i första hand från sågverks- och massa-

59 industrierna samt frän järnindustrin och vissa av de större företagen inom skeppsvarvs- och mekaniska industrierna. Dessutom deltogo omkring 800 kommunalanställda samt ett mindre antal byggnadsarbetare såsom riksarbetare i skogsarbete. Riksarbetarna, vilka permitterades från sin arbetsanställning med garanti för återanställning, erhöllo viss kompensation för minskad arbetsförtjänst genom att de, utöver ovan angivna förmåner, fingo uppbära extra förflyttniiKjsbidrag med 2 kronor 50 öre per dag för arbetare från Stockholm och Göteborg och 2 kronor från övriga delar av landet. I systemet ingick, att byggnads- och kommunalarbetare skulle erhålla riksarbetares förmåner endast under den egentliga arbetssäsongen. Från dessa kategorier uppsattes sålunda ej riksarbetslag efter den 13 november respektive 1 december. På grund av planerade omfattande driftsnedläggelser inom sågverks- och massaindustrierna samt pappersbruken beslöt kommissionen i slutet av 1942, att extra förflyttningsbidrag tills vidare endast undantagsvis skulle utgå till massa-, sågverks- och pappersbruksarbetare. Den 31 juli 1942 uppgick antalet riksarbetare till 1 979. Det ökade under hösten och kulminerade den 30 december med siffran 6 481. De ovan nämnda åtgärderna medförde emellertid en väsentlig nedgång av antalet riksarbetare från början av år 1943. Efter hand som övriga åtgärder att tillföra skogen arbetskraft (se nedan!) ledde till önskat resultat, upphörde också från kommissionens sida all verksamhet för att anskaffa riksarbetare. I mars 1943 utgjorde antalet dylika 1 016; i april hade detta nedgått till 575. Mot systemet med riksarbetare framfördes åtskillig kritik. Skarpast kom denna till uttryck på våren 19431, då systemet redan var under avveckling. 1 första hand riktade sig kritiken mot storleken av bidragen. Därjämte förmenade man, att tendenser förmärkts till att vana skogsarbetare sökte sig över från skogen till industriarbete på grund av irritation över riksarbetslagen. Vid bemötandet av kritiken utgjorde huvudargumentet, att riksarbetssystemet i det ansträngda arbetskraftsläget var att betrakta som en nödfallsutväg, som Tillkommit för att slippa att tillämpa tjänstepliktslagen och även vore att föredraga framför en sådan tillämpning. Den genomsnittliga bidragskostnaden per avverkad kubikmeter utgjorde för samtliga riksarbetare 4: 07 kronor, för övrig ovan arbetskraft 3: 55 kronor, för frivilliga tjänstepliktiga 3: 75 kronor och för tvångsuttagna tjänstepliktiga 4: 94 kronor (jfr nedan!). Att vana skogsarbetare övergått till andra arbetsområden vore riktigt, även om säkra uppgifter rörande omfattningen av denna övergång icke förelåge, men orsaken vore — framhölls det — säkerligen icke irritation över riksarbetssystemet utan de bättre förtjänstmöjligheterna inom andra områden. 1 Interpellation av herr Gavelin i andra kammaren, besvarad den 24/2 1943, AK prot. nr 7. sid. 3—7; d:o av herr Jansson i Frändesta. besvarad den 5/5 1943, AK prot. nr 15, sid. 17—28. — Motion i AK nr 277/1943 av herr Gustafsson i Lekåsa.

60 Under sommaren och hösten 1943 avvecklades helt systemet med riksarbetare. Trots de olika åtgärderna för att stimulera övergång till skogsarbete visade sig tillgången på arbetskraft otillräcklig för att avverkningsprogrammet för år 1942/43 skulle kunna fullföljas. I detta läge sattes 7 kap. i tjänstepliktslagen i kraft. Med stöd av 16, 23, 25, 40 och 48 §§ i nämnda lag stadgades genom kungörelse den 13 november 1942 (nr 878) skyldighet för varje svenskman, som var född 1923 (»43-orna»), att i enlighet med de föreskrifter, som arbetsmarknadskommissionen utfärdade, antaga och utföra arbete i skogsbruk eller torv hantering. Samtidigt härmed utfärdades kungörelse om allmän lönenämnd för tjänsteplikt (nr 879) jämlikt 27—32 §§ lagen om tjänsteplikt. Den för uttagning erforderliga registreringen av de tjänstepliktiga verkställdes på våren 1943 i samband med inskrivningen till värnpliktstjänstgöring. Enligt arbetsmarknadskommissionens föreskrifter skulle tjänstepliktig fullgöra arbete, som med beräkning efter priser enligt vissa normerande avtal gav en inkomst av 550 kronor vid arbete i Götaland eller Svealand undantaget Dalarna samt 600 kronor vid arbete i Dalarna eller Norrland. För att emellertid redan under den egentliga avverkningssäsongen vintern 1942/43 kunna utnyttja de tjänstepliktiga föreskrev kommissionen samtidigt med kungörelsens utfärdande, att tjänsteplikten även finge fullgöras frivilligt i förväg, varvid prestationsskyldigheten minskades med c:a 25 procent. Avverkningsarbete skulle utföras motsvarande en arbetsinkomst av inom det sydligare området minst 400 kronor och inom det norra minst 450 kronor. Tjänstepliktig medgavs rätt att själv träffa avtal om arbete med arbetsgivare, som ålagts produktionsplikt av ved. För att komma i fråga till fullgörande av tjänsteplikt i förväg skulle vederbörande ha insänt anmälan till länsarbetsnämnd senast den 31 december 1942. Frivillighetslinjen mötte stor anslutning. Vid anmälningstidens utgång hade anmälan inkommit från 20 006 frivilligt tjänstepliktiga, varav 11885 själva skaffat sig arbete och 8 121 önskade anvisas sådant genom arbetsförmedlingens försorg. Hela antalet tjänstepliktiga utgjorde omkring 52 000. Vissa särskilda förmåner utgingo till de tjänstepliktiga, som utförde skogsarbete. Sålunda erhöll den, som var ovan, ett bidrag av 2 kronor om dagen under högst 120 dagar; vid fullgörande i förväg av tjänsteplikten dock under högst 90 dagar. Den, som hade försörjningsplikt och under skogsarbetet ej kunde utnyttja sin egen bostad, kunde erhålla familjetillägg för hustru och moder enligt samma grunder, som tillämpades för andra vid skogsarbete ovana. För annan familjemedlem kunde efter behovsprövning bidrag utgå med respektive kronor 0: 60, 0: 80 och 1: 00 per dag enligt ortsgrupperingen jämlikt lagen om folkpensionering. Bostadsbidrag kunde efter behovsprövning beviljas den, som åtnjöt familjetillägg, med respektive kronor 0: 75, 1: 00 och 1 : 25

61 per dag. Vidare erhöllos som lån klädesutrustning och arbetsredskap, varjämte för dem, som genom arbetsförmedlingens försorg placerats i särskilda förläggningar, kommissionen bekostade instruktör och bidrog till kockans avlöning. Den som själv höll sig med all klädesutrustning erhöll, sedan arbetet fullgjorts, ett bidrag av 60 kronor. Den som själv bekostade skodon, underkläder och strumpor erhöll efter arbetets fullgörande ett bidrag av 35 kronor. Ersättning för resor utgick efter bestämmelserna i tjänstepliktslagen. Vid skogsarbete van tjänstepliktig arbetare erhöll endast rese- och beklädnadsbidrag samt arbetsredskap. F r å n tjänsteplikt undantogs den, som sedvanligen utförde skogsarbete, om han styrkt sig ha under tiden 24 november 1942—30 april 1943 utfört arbete i minst 75 arbetsdagar. Till dem, som kunde undantagas, hänfördes huggare och körare samt vidare milkolare, apterare och tummare. Den som frivilligt i förväg fullgjorde sin tjänsteplikt men ej hann slutföra sin arbetsprestation till den 1 juli 1943, ålåg att utföra den större arbetsprestationen. Under år 1943 var behovet av arbetskraft till skogen synnerligen markant under årets första månader, men sedan det omfattande bränsleprogrammet blivit till 99 procent genomfört, visade efterfrågan på arbetskraft en viss minskning under senare delen av året jämfört med år 1942. Detta år kulminerade antalet ovana arbetare i skogen. Samtidigt härmed kulminerade också det omfattande arbetet vid i första hand länsarbetsnämnderna i de större skogslänen för utplacering i skogsarbete av den ovana arbetskraften. Utom tillströmningen av tjänstepliktiga, som anmälde sig i förväg (jfr sid. 60), skedde en stark ökning av antalet arbetslösa, speciellt från sågverksoch massaindustrien, vilka i samband med avvecklingen av riksarbetssystemet (jfr sid. 59) sökte placering i skogsarbete vid huggarkurser. Såsom exempel på arbetets omfattning vid länsarbetsnämnderna kan nämnas, att år 1943 organiserades genom nämndernas försorg 4 382 huggarkurser med över 57 000 deltagare. Motsvarande siffror för år 1942 utgjorde 1 606 kurser och 22 600 deltagare och för år 1944 2 274 kurser och 27 200 deltagare. Antalet arbetare med bidrag från arbetsmarknadskommissionen utgjorde år 1943 i medeltal för månad 23 401 (jfr tabell 11) med högsta antalet i februari månad (40 805). Som jämförelse kan nämnas, att månadsmedeltalet ovana arbetare med bidrag år 1942 utgjorde 8 283, år 1944 6 541 och år 1945 14 455. Av de ovana arbetarna år 1943 voro i genomsnitt per månad 13 601 arbetslösa eller utlänningar och 9 294 tjänstepliktiga. Då den tjänsteplikt, som ålagts män, födda år 1923, i huvudsak fullgjordes under år 1943, skola här lämnas några uppgifter om antalet tjänstepliktiga, som helt eller delvis fullgjorde respektive icke fullgjorde någon tjänsteplikt, samt antalet dagsverken, ackordsförtjänst, bidrag och medelförtjänster samt genomsnittlig kostnad för avverkad kubikmeter ved vid av länsarbetsnämn-

62 derna anordnade förläggningar för tjänstepliktiga under åren 1943—(31/1) 1944. Antalet tjänstepliktiga

m. m.

Tjänstepliktiga, som helt fullgjorde tjänsteplikten 29 871 » » delvis » » 8 064 » » icke » » 13 775 Summa 51 710 Av de 13 775 tjänstepliktiga, som icke fullgjorde någon tjänsteplikt, befriades 4 025 från eller erhöllo anstånd med tjänstepliktens fullgörande på grund av kroppslig svaghet eller sjukdom; 4 391 på grund av värnpliktstjänstgöring och 2 749 på grund av att de i egenskap av skogsarbetare ändock deltogo i skogsavverkningen; övriga erhöllo av olika andra anledningar uppskov med tjänstepliktens fullgörande. Antalet dagsverken m. ni. utförda av tjänstepliktiga under år 1943.

Dagsverken

Ackordsförtjänst kr.

1 315 325

7 090 830

MedelUtbildn.turtjänst o. förflyttn.- Bidrag per dag ner dag b i dra g kr. kr. kr.

Si i ni nia inkomsl per dag kr

3 096 093

7: 74

5: 39

2: 35

Genomsnittlig kostnad pr m 3 t . . . .... I Tvångs[•nvilhsra .. e • 1 uttagna 3 : 75

j

4:94

Den sammanlagda prestationen av de tjänstepliktiga såväl i förläggningar som i enskild placering kan omräknad i brännved angivas till i runt tal 5 milj. m 3 l. De bidragsförmåner för ovan arbetskraft, som infördes den 15 juni 1942. gällde utan ändringar jämväl under år 1943. Under år 1944 var behovet av arbetskraft till skogen markant lägre än under de två föregående åren (jfr tabell 16). Bidragande härtill var produktionspliktens avskaffande för de fyra nordligaste länen fr. o. m. den 1 januari och för övriga län fr. o. m. den 1 juli samma år. Detta år avskaffades genom kungörelse den 21 januari 1944 (nr 19) fr. o. m. den 1 februari tjänsteplikt för män, födda år 1923. Den 31 mars 1944 genomfördes en ändring i bidragsbestämmelserna för ovana skogsarbetare såtillvida, att arbetare från annan ort än stad eller större industrisamhälle, som enligt tidigare gällande bestämmelser kunde beviljas utbildningsbidrag, därest han icke kunde beredas arbete i hemorten, i stället kunde komma i åtnjutande av förflyttningsbidrag och familjetillägg enligt för dessa bidragsformer gällande bestämmelser. Till arbetare, som åtnjutit familjetillägg i 180 dagar och sedermera efter uppehåll ånyo påbörjat skogsarbete, skulle få utgå familjetillägg även för den senare perioden.

63 I anledning av den starka eftersläpningen av avverkningsprogrammet under avverkningsåret 1944/45 (jfr sid. 52) erfordrades under år 1945 särskilda åtgärder för anskaffande av arbetskraft till skogen. Som framgår av vad ovan sagts, voro vissa av de ekonomiska bidragen till den i skogsarbete icke yrkesvana arbetskraften begränsade till tiden. Till följd härav inträffade ofta, att arbetarna slutade med skogsarbete, sedan dessa bidrag upphört att utgå. Det ansågs emellertid synnerligen önskvärt att förmå denna arbetskraft att återvända till detta arbete. Likaledes var det angeläget. att den icke yrkesvana arbetskraft, som sysselsattes i skogen, förmåddes att stanna kvar. För detta ändamål ändrade och i viss mån förbättrade arbetsmarknadskommissionen fr. o. m. den 1 februari 1945 tidigare utgående bidragsförmåner. Var och en i skogsarbete icke yrkesvan arbetare, som efter anvisning av arbetsförmedlingen antog skogsarbete, erhöll ett omskolningsbidrag om 2 kronor per dag. Detta bidrag utbetalades genom länsarbetsnämndernas försorg och utgick både till den, som antog skogsarbete på hemorten, och till den. som erhöll arbete utom hemorten, utan tidsbegränsning. (Dessa bestämmelser förlängdes sedermera att gälla tills vidare till och med den 30 april 1946.1) Familjeförsörjare, som erhöll omskolningsbidrag och som antog skogsarbete på annan ort än hemorten, erhöll dessutom familjetillägg för hustru och barn under sexton år med samma belopp, som fastställts år 1941. Familjetillägget var dock i motsats till vad förut gällde maximerat till i ortsgrupp I kronor 3:30, i ortsgrupp II kronor 4:15 och i ortsgrupp III kronor 5: —. Familjeförsörjare, som var berättigad till omskolningsbidrag och som antog skogsarbete på hemorten, ägde, om han så ville, uppbära familjetillägg i stället för omskolningsbidrag. I samband med den i februari 1945 utbrutna verkstadskonflikten uppkom fråga, huruvida hyresbidrag kunde utgivas till ovan arbetare, som var indragen i konflikten men som var villig att åtaga sig skogsarbete. Enligt 16 § kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 434) angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet (hjälpkungörelsen) kunde under tiden för arbetskonflikt arbetslöshetshjälp ej åtnjutas av 1 1 samband med införande av särskilda arbetspremier för visst avverkningsarbete i skogen (se not sid. 70), omfattande liden 23/4—30/6 1946, avskaffades omskolningsbidragen. Till skogsbruket överflyttad arbetskraft, som vid premieringsperioden var sysselsatt vid skogshuggarekurser, bereddes tillfälle att fortsätta arbetet vid kurserna intill juni månads utgång. Denna arbetskraft erhöll reducerade familjetillägg med följande maximibelopp: kronor 2:60 (ortsgrupp I), kronor 3:23 (II) ocb kronor 3:90 (III). I förekommande fall kunde även hyresbidrag utgå. Ingen nyrekrytering finge emellertid ske till huggarkurser och inga nya kurser upprättas. Naturaförmånerna bibehöllos tills vidare, och kommissionen avlönade sålunda liksom tidigare kursernas instruktörer och kockor, varjämte både kursdeltagare och enskilt placerade erhöllo fria resor, kläder och verklyg.

64 a) den som var direkt indragen i konflikten (deltog i strejk eller var föremål för lockout); samt b) den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunde antagas röna inverkan av densamma. Vid behandling av frågan intog arbetsmarknadskommissionens majoritet den ståndpunkten, att omskolningsbidrag och familjetillägg voro att betrakta såsom löneutfyllnad och därför borde utgå jämväl till i konflikt indragna arbetare, som antogo skogsarbete, men att däremot hyresbidrag icke kunde utgå till dylika arbetare. Två av kommissionens ledamöter reserverade sig emellertid och gjorde gällande, att icke heller omskolningsbidrag och familjetillägg borde utgå till arbetare, som voro indragna i konflikt. Med hänsyn till betydelsen av att all därtill villig arbetskraft vid denna tid om möjligt tillfördes skogsbruket begärde emellertid Kungl. Maj:t* i mars 1945 (proposition nr 128) riksdagens bemyndigande att utfärda sådana bestämmelser om hyresbidrag till ovana skogsarbetare, att någon ändring i sak beträffande de då utgående bidragen icke kom till stånd men dock så, att de formella hinder undanröjdes, som stodo i vägen för att hyresbidrag skulle kunna utgå jämväl till ovan skogsarbetare som var indragen i konflikt. Efter livliga debatter i båda kamrarna biföll riksdagen Kungl. Maj:ts förslag (skrivelse nr 107). Riksdagen fann för sin del angeläget, att hyresbidragen åt ovan arbetskraft i skogen frigjordes från likställigheten med arbetslöshetsunderstöd och att under de då rådande förhållandena konfliktberörda arbetare icke försattes i sämre läge än annan vid arbete i skogen ovan arbetskraft. På grundval av det av statsmakterna fattade beslutet (kungörelse den 4 april 1945 [nr 81] om hyresbidrag till ovana skogsarbetare) utfärdade arbetsmarknadskommissionen bestämmelser, enligt vilka hyresbidraget frigjordes från likställighet med arbetslöshetsunderstöd. Hyresbidraget skulle emellertid liksom tidigare beviljas efter prövning i varje särskilt fall av kommunens arbetslöshetsnämnd. Jämsides med de åtgärder, för vilka ovan redogjorts, hade även övervägts att införa vissa premier för yrkesvana skogsarbetare. För dessa överväganden och de åtgärder i nämnda hänseende, som vidtogos år 1945, lämnas redogörelse på sid. 67—70. Såsom framgått av det föregående, placerades den ovana arbetskraften i stor utsträckning i särskilda förläggningar (huggarkurser), vilka administrerades av länsarbetsnämnderna, som jämväl hade hand om utbetalning av vissa bidrag, utlåning av kläder och verktyg, utbildning och anställning av instruktörer och kockpersonal, utlåning av skogshuggarbaracker etc. j Till stadsrådsprotokollet reserverade sig sju av statsrådets ledamöter under motivering främst, att man icke genom att utbetala hyresbidrag till strejkande kunde vänta någon n ä m n v ä r d förbättring av bränsleförsörjningen.

65 Antalet till arbetsmarknadskommissionen rapporterade ovana arbetare, som åtnjöto bidrag vid slutet av varje månad åren 1942—1945, framgår av nedanstående tabell 17. Tabell 17. Antalet ovana arbetare i skogen med bidrag åren 1942—1945. därav 1943

Hela antalet

arbets-

därav 1944

| därav 1945

tjäns-

tjäns-

tiga

tiga

7 200 37 465 16 721 11 770 21 527 2 486 7 110 40 805 15 952 17 920 23 919 1 577 6 068 39 765 10 564 22 896 22 658 1 016

13 452 14 016 2 225 15 309 13 940 2 012 16 091 9 127 1 437

480 Maj Juni

3 432 34 300 5 056 21 888 18 039 1 582 26 810 3 088 19 722 13 193 1 507 21 641 2 149 16 156 9 192

15 686 4 168 13 357 2 360 12 295 1 527

Juli Augusti .... September ..

5 134 16 519 1 597 6 760 10 603 1 887 9 314 9 874 2 679

Månad 1942

lösa 0. riksararbets- utlänarbets- utlän1945 utlän- betare teplik- lösa ningar teplik- lösa ningar ningar

Januari .... Februari ....

7016 4 754

12 551 5 369 17 524 5 372

888 728 622

17 071 4 817 15 602 4 120 13 106 3 050

1 104 493 973 914 1 088 1 591

6 652 2 175 6 255 2 142 6 557 2 089

Oktober .... 13 663 11 197 3 680 9 356 9 024 November .. 17 804 15 324 6 799 12 721 12 733 December .. 19 820 16 515 8 316 15 165 14 000

2 173 1 737 1 943 2 591 3 208 3 591 2 515 3 805 4511

7 140 2 216 9 924 2 797 12 324 2 841

8 283 23 401 6 541 14 455 13 601

9 294 4 754 1746

10 977 3 479

Medeltal

8 827 8 397 8 646

6 652 5 904 6 364

575 260 154 12

9 855 4 699 3 510

Antal huggarkurser och antal deltagare, som under kortare eller längre tid arbetade vid dessa kurser, under åren 1941—1945 angivas i nedanstående tablå. Antalet huggarkurser och deltagare åren 1941—1945.

Antal huggarkurser Antal deltagare

604 9 000

1 606 22 590

4 382 57 026

2 274 27 177

2 333 28 430

Omfattningen av verksamheten vid huggarkurserna framgår av följande tablåer. Avverkade kvantiteter.

Ar

Kastved m3t

Kolved res

Massaved m.m. fot3

Timmer, slipers m.m. fot3 toppmått

1941 1942 1943 1944 1945

280 000 984 200 4 102 000 1 397 300 2 350 300

457 000 2 553 124 7 200 800 1 139 900 2 431 412

777 000 4 497 700 39 024 000 7 726 000 15 345 050

239 500 3 208 600 15 945 300 6 816 500 13 140 820

66 Antalet dagsverken, arbetsförtjänster m m.

Ar

1941 1942 1943 1944 1945

Dagsverken

248 344 990 911 3 033 931 984 131 1 680 054

Ackordsförtjänst

Medelförtjänst per dag

kr.

kr.

Utbildn.- o. iörHyttn.bidrag kr.

1 201 145 5 795 437 19 135 565 6 868 935 12 825 260

4: 84 5: 85 6: 31 6: 98 7: 63

467 507 2 394 797 6 189 085 1 437 811 3 878 868

Bidrag per dag

Summa i ink. per dag :

kr.

kr.

1:88 2:42 2:04 1: 46 2: 31

6:72 8:27

8:35 8:44 9:94

I ovanstående uppgifter ingå ej familjetillägg eller hyresbidrag. De individuella arbetsprestationerna varierade väsentligt. Sålunda kan nämnas, att den högsta medeldagsförtjänsten under en månad år 1945 utgjorde kronor 22:90, då däremot vid en kurs dagsförtjänsten under viss månad samma år icke kom upp till mer än kronor 3: 96. Det dåliga resultatet berodde bland annat på ogynnsam väderlek under hösten. Genomsnittsprestationen vid samtliga förläggningar, anordnade genom länsarbetsnämnderna, utgjorde 2—2,5 m 3 t per bidragstagare och dag. Under tiden hösten 1942—våren 1945 tillsattes omkring 10 000 kockaplatser vid olika förläggningar. Genom kurser, som anordnades av länsarbetsnämnderna, fingo omkring 2 650 kockor särskild utbildning. Utom ovan angivna uppgifter kan nedanstående tablå, som anger den extra arbetskraftens beräknade andel av de totala vedavverkningarna åren 1942/48 —1944/45, tjäna som vägledning för bedömning av den ovana arbetskraftens insatser i avverkningsarbetet. Den ovana arbetskraftens beräknade andel av de totala avverkningarna åren 1942 '43—1944/45 Avverkningsår

1942/43 1943/44 1944/45 1 2 :i

Huggarkurser lör arbetsRikslösa, utlän- arbetare ningar m.fl. 5,52 4,5 3,4

o

Tjänstepliktiga 1

3,5

Enskild utplacering Svenskar

Utlänn.

3,2s 3,5

0.2 0.2

Totalt Milj. m 3 t

I % av j hela avverkn.program. j

11 7,9 7,1

21 18 20

Vana tjänstepliktigas prestation er ej inräk nade. Ingår ä ven enskilda iitplacering ar av sven sk och ulh indsk arbe tskraft. Härav tjänstepliktiga 0,5 m 3 t.

Av tablån framgår, att den ovana arbetskraften svarade för omkring Vs av de totala avverkningarna respektive år. Under avverkningsåret 1942/43, då, såsom tidigare framhållits, åtgärderna för att tillföra skogsbruket extra arbetskraft nådde sin höjdpunkt, avverkade den ovana arbetskraften omkring 11 milj. m 3 t. Av denna kvantitet svarade tjänstepliktiga för 3,5 milj. m 3 t riksarbetare för 2 milj m 3 t samt arbetslösa, utlänningar m. fl. vid huggarkurser och i enskild placering för 5,5 milj. m 3 t. Det förtjänar vidare uppmärk-

67 sammas, att ovan arbetskraft i enskild placering under avverkningsåret 1944/45 avverkade något mera än ovana placerade i huggarkurser. Anstånd med eller hempermittering från beredskapstjänstgöring för olika kategorier skogsarbetare. I likhet med värnpliktig jordbrukspersonal samt andra för folkförsörjningen och näringslivet betydelsefulla arbetargrupper beviljades vissa grupper värnpliktig skogspersonal under krigsåren anstånd med eller hempermittering från beredskapstjänstgöring. Redogörelse härför lämnas å sid. 96. Åtgärder för att kvarhålla den vana arbetskraften i skogen. Förutom i det föregående beskrivna åtgärder för ökning av skogsarbetarnas antal genom överflyttning till skogen av ovan arbetskraft genomfördes under kriget även andra åtgärder för att intensifiera skogsarbetet. I november 1942 uppdrog Kungl. Maj:t åt arbetsmarknadskommissionen och bränslekommissionen att gemensamt verkställa undersökning beträffande möjligheten att intensifiera skogsarbetet genom utsträckning av den yrkesvana skogsarbetarkårens arbetssäsong eller utökning annorledes av dess arbetsinsats och förordnade samtidigt, att kommissionerna skulle äga tillkalla särskilda sakkunniga för att biträda vid ifrågavarande undersökning. Så skedde även. Under hösten utarbetade de tillkallade sakkunniga ett förslag, vilket gick ut på att landet indelades i två områden, nämligen ett nordligt, omfattande, förutom Norrland, Dalarna och Värmland samt vissa delar av Örebro och Värmlands län (Bergslagen), samt ett sydligt, omfattande riket i övrigt. Inom det nordliga området syftade man till en utjämning av skogsarbetarsäsongen över hela sommaren fram till september månad och inom det sydliga, där jordbrukets arbetskraftsbehov voro större, t. o. m. juni månads utgång. De sakkunniga föreslogo bidrag till skogsarbetare med 3 kronor per dag under förutsättning att vederbörande arbetat viss bestämd lid under den icke egentliga arbetssäsongen i skogsbruket och därunder presterat en medeldagsförtjänst av minst 7 kronor. Bidrag ansågs böra utgå till alla skogsarbetare. Skogsägare, som själv deltog i avverkning av produktion spliktig kvantitet på egen skog eller utförde arbetet genom familjemedlem eller en årsanställd arbetare, skulle för brännved och massaved erhålla ett bidrag med 50 öre per m 3 t för kvantitet utöver 50 m 3 t inom produktionspliktens ram och med 1 krona per m 3 t för kvantitet därutöver. De totala kostnaderna för bidrag beräknade de sakkunniga till omkring 20 å 25 milj. kronor. Vid behandlingen inom kommissionerna mötte det framlagda förslaget vissa invändningar, och då dessutom bränslesituationen i mars 1943 bedömdes vara sådan, att särskild stimulans för sysselsättning av vana skogsarbetare icke ansågs erforderlig, beslöto kommissionerna att för det dåvarande icke

68 föreslå åtgärder i enlighet med de sakkunnigas förslag. Med hänsyn till att utvecklingen på bränslemarknaden var svårbedömlig ansågo kommissionerna sig emellertid böra söka få till stånd ett förslag, som kunde ligga i beredskap för senare eventuell användning. En överarbetning av det ursprungliga förslaget skedde därför, och resultatet blev alternativa förslag om bidrag utgående med viss summa per avverkad m 3 t eller visst procentuellt tillägg på intjänad lön. Såsom ovan framhållits (sid. 52), befann sig bränslefrågan i början av år 1945 på grund av den stora eftersläpningen i avverkningsprogrammet i ett kritiskt läge. Gemensamt av bränsle- och arbetsmarknadskommissionerna verkställdes nu en ytterligare överarbetning av ovannämnda förslag till subvention av vana skogsarbetare m. fl. I detta läge kommo vid 1945 års riksdag även till uttryck olika önskemål 1 beträffande utformningen av system för stimulans av de yrkesvana skogsarbetarnas m. fl. prestationer i skogen. Riksdagen ansåg för sin del (skrivelse nr 107), att premien borde bestämmas i förhållande till arbetsförtjänsten. Viss minimiprestation borde fastställas, och premie borde utgå endast för arbete, som utfördes under viss av Kungl. Maj:t fastställd premieringsperiod, vilken, om så befanns lämpligt, kunde uppdelas i flera. I enlighet med de av riksdagen framförda synpunkterna och på grundval av den av bränsle- och arbetsmarknadskommissionerna företagna, ovan nämnda överarbetningen av 1942 års förslag utfärdade Kungl. Maj:t den 23 mars 1945 bestämmelser om arbetspremier till yrkesvana skogsarbetare, vissa enskilda skogsägare och med fast lön anställda jordbruksarbetare. Bestämmelserna inneburo, att på den inkomst, som ovannämnda arbetstagare uppnådde vid såväl huggning som framkörning till normal leveransplats av vissa bränslesortiment, utgick viss arbetspremie. Landet indelades i två områden, det norra och det södra, för vilka något olikartade bestämmelser gällde. Gränsen mellan områdena följde i stort landskapsgränsen mellan Värmland och Dalarna, gick genom södra Dalarna samt mot Bottniska viken vid gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland. För det södra området fastställdes premieringsperioden till tiden 1 april—30 juni och för det norra till 23 april—30 juni. Som allmänt villkor för erhållande av premie för huggning gällde, att skogsarbetare och skogsägare skulle under premieringstiden genom arbete av det slag, att premie kunde utgå därför, uppnå en inkomst av 150 kronor. Å detta belopp utgick icke premie. För såväl skogsarbetare som skogsägare, som avverkade ved i egen skog, utgick premien med 40 procent å den del av inkomsten, som översteg 150 kronor. För jordbruksarbetare utgick premien med 20 procent å hela inkomsten. För beräkning av skogsägarens inkomst vid 1 Likalydande motioner i första och andra kammaren nr 302 och 469, 304 och 479; motioner i andra kammaren nr 470, 471, 477, 478 och 484.

69 huggningsarbeten å egen skog fastställdes vissa värden på huggningsprestationer av skilda sortiment inom de olika områdena. Premie för framkörning fastställdes till 20 procent å hela inkomsten för skogsarbetare; för skogsägare vid arbete å egen skog och för jordbruksarbetare utgick premien med 45 öre per kubikmeter inom det norra området och med 35 öre inom det södra. Till skogsägares familjemedlemmar kunde även utgå premier efter samma grunder som till skogsägaren. För att icke flottningsarbetet skulle bli eftersatt bestämdes, att inkomst av flottningsarbete i biflottled skulle få inräknas i det s. k. grundbeloppet om 150 kronor. Den 7 juni 1945 tillkom rätt — med retroaktiv verkan — att även inräkna inkomst av stämplingsarbete i grundbeloppet. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 25 maj utsträcktes premieringsperioden till den 31 augusti 1945 samt genom beslut den 17 augusti 1945 att omfatta jämväl september månad. Från och med den 1 juli blev dessutom inkomst av stämplings- och bleckningsarbete jämställd med inkomst av huggningsarbete i fråga om erhållande av arbetspremier. Därjämte föreskrevs, att bestämmelsen rörande premiefritt grundbelopp icke skulle äga tillämpning vid beräkning av arbetspremie, därest den premieberättigade fullgjort militärtjänst under minst 60 dagar av den del av premieringsperioden, som omfattade tiden fram till den 1 juli 1945. Den 27 september 1945 utfärdade Kungl. Maj:t bestämmelser rörande förlängd premiering av framkörningsarbete. Den nya premieringsperioden omfattade tiden 1 oktober—30 november 1945. Bestämmelserna inneburo, att premien höjdes till 40 procent å intjänat belopp för anställda körare samt till 80 öre per m 3 t för skogsägare samt dennes familjemedlemmar vid arbete å egen skog samt för jordbruksarbetare. Framkörning av massaved, som under föregående premieringsperiod berättigat till premie, undantogs denna period. Premierna utbetalades av länsarbetsnämnderna efter särskilt ansökningsförfarande förbundet med viss kontroll av lämnade uppgifter genom vederbörande kristidsnämnd, blockorganisation och bränslekontor. Utbetalningen skedde i två etapper dels efter den 1 juli för första delen av premieringsperioden, dels efter den 31 augusti och 30 september för återstående del. Utbetalning av premier för framkörning av ved under perioden oktober— november månader påbörjades den 1 december 1945. Såsom framgår av tabell 18, inkommo för de olika premieringsperioderna till länsarbetsnämnderna under år 1945 nära en kvarts miljon ansökningar om premier. De fem norrlandslänen jämte Värmlands och Kopparbergs län uppvisade, som naturligt är, de högsta siffrorna — 20 000 ansökningar och däröver. Det sammanlagda utbetalade premiebeloppet uppgick för hela landet till 23,3 milj. kronor. Främst bland länen kom Västerbottens med 3,4 milj. kronor och därnäst Kopparbergs län med 2,9 milj. kronor. För samtliga norrlandslän översteg det utbetalade premiebeloppet 2 milj. kronor.

70 Tabell 18. Antalet ansökningar om arbet»premier och utbetalade belopp under år 1945. Perioden 1/4 resp. 23/4—30/9 1945

Län

Perioden 1/10—30/11 1945

Sammanlagt

Inkomna ansökn.

Utbetalat belopp

Inkomna ansökn.

Utbetalat belopp

Inkomna ansökn.

Utbetalat belopp

Örebro Västmanlands . . . Kopparbergs . . . . Gävleborgs Västernorrlands . . Jämtlands Västerbottens . . . . Norrbottens

2 306 2 438 3 543 6 193 6 570 7 173 6 786 465 2 056 2 099 721 2 735 1 930 9 489 3 200 21 159 8 856 4 277 24 975 21 942 21 289 22 283 22 101 18 965

270 938 228 781 317 145 544 889 447 734 508 357 820 090 25 697 107 138 132 147 60 082 176 903 98 246 662 345 197 415 1 820 860 829 291 487 532 2 898 318 2 088 879 2 176 839 2 327 259 3 259 145 2 021 996

295 396 680 893 879 1 129 1 410 22 233 191 36 621 277 930 390 1 593 1 060 660 1 196 2519 1 353 415 1 871 1 004

30 874 10 057 12 032 14 584 32 342 78 496 56 985 1 480 5 427 6 118 2 445 37 007 12 830 58 655 10 880 102 980 45 870 33 054

167 421 38 077

2 601 2 834 4 223 7 086 7 449 8 302 8 196 487 2 289 2 290 757 3 356 2 207 10 419 3 590 22 752 9916 4 937 26 171 24 461 22 642 22 698 23 972 19 969

301 812 238 838 329 177 559 473 480 076 586 853 877 075 27 177 112 565 138 265 62 527 213 910 111 076 721 000 208 295 1 923 840 875 161 520 586 2 898 318 2 111 014 2 224 806 2 327 259 3 426 566 2 060 073

Summa

223 551

22 508 026

20 053

827 716

243 604

23 335 742

Stockholms Uppsala Södermanlands . . Östergötlands . . . . Jönköpings Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads . . . . Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs

22 135 47 967

Som en följd av premieringssystemet kunde man konstatera hög sysselsättning inom skogsbruket under sommar- och höstmånaderna 1945. Den 30 juni 1945 voro sålunda c:a 53 000 man lejd arbetskraft sysselsatta i skogsarbete mot endast c:a 25 000 vid samma tillfälle år 1944; den 31 augusti uppgick arbetsstyrkan i skogen hos de större avverkarna till omkring 42 500 man, en för årstiden hög siffra. Avverkningsresultatet steg också kraftigt under månaderna april—september 1945. Under tiden 1 juli 1944—1 oktober 1945 utgjorde den avverkade kvantiteten 47 milj. m 3 t, varav mellan den 1 april och den 1 oktober 1945 26,5 milj. mH.1 1 Med hänsyn till svårigheterna att fullfölja det uppställda vedavverkningsprogrammet för bränsleåret 1945/46 (31 milj. m 3 t) beslöt Kungl. Maj:t den 5 april 1945 införande av arbetspremier för liden 23 april—30 juni 1946 till skogsarbetare, vissa skogsägare m. fl. Premieringssystemet utformades i nära anslutning till det system, som tillämpades under år 1945. De viktigaste förändringarna inneburo, att premie kunde, oavsett yrkesvana och ålder, tillkomma envar, som under föreskriven tid själv utförde premieberättigat arbete, och att premien alltså icke såsom tidigare förbehölls den yrkesvana arbetskraften, att premie utgick även på den för premies erhållande erforderliga minimiinkomsten om 150 kronor (det s. k. kvalificeringsbeloppet) med undantag av inkomst från flottningsarbete i biflottled, samt att den procentsats, enligt vilken premien beräknades, sänktes från 40 till 30 procent. För skogsägare (avverkningsrättsinnehavare) och dennes familjemedlem, vilka utförde arbetet på egen skog, samt för fast anställd jordbruksarbetare, vilken utförde arbetet på arbetsgivarens egen skog, beräknades premien med ledning av vissa fastställda arbetspriser, gemensamma för hela landet.

71 Torvhantering. Under fredsmässiga förhållanden spelar torven en mycket obetydlig roll för bränsleförsörjningen i vårt land. Åren närmast före kriget uppgick den totala bränntorvstillverkningen till endast c:a 30 000 ton per år. Då bränslesituationen under kriget emellertid var sådan, att alla möjligheter att genom inhemsk produktion ersätta importbränslet måste tillvaratagas, syntes det angeläget att vidtaga åtgärder för att utnyttja den tillgång, som torvmossarna representerade. Genom olika statliga stödåtgärder stimulerades också torvtillverkningen, och, såsom framgår av nedanstående tablå, nåddes redan de första krigsåren betydande produktionsresultat.

Torv produktion

i ton lufttorr vara åren 1940—1945.

150 000

425 000

750 000

1 155 000

900 000

1 240 000

Redan tidigt stod det klart, att torvhanteringens försörjning med arbetskraft i första hand skulle bereda jordbruket svårigheter. Torvhanteringens arbetssäsong inföll främst under månaderna maj—juni och augusti—september eller under samma månader, som jordbruket ägde det säsongmässigt största behovet av arbetskraft. Inför den utökning av torvtäkten, som förbereddes för sommaren 1942, ansågs det därför nödvändigt att förhindra en okontrollerad överflyttning av vana jordbruksarbetare till torvhanteringen. Genom kungörelse den 29 maj 1942 (nr 267) infördes med stöd av 8, 9 och 48 §§ lagen om tjänsteplikt arbetsförmedlingstvång för torvhanteringen l. o. m. den 31 december samma år. Enligt kungörelsen fick arbetstagare icke anställas i torvindustriföretag annat än enligt anvisning av offentlig arbetsförmedling eller eljest med dess medgivande. Vid prövning av fråga om anställning av arbetskraft skulle hänsyn tagas till jordbrukets och dess binäringars samt trädgårdsskötselns behov av yrkesvan arbetskraft. Dessa föreskrifter sammanslogos sedermera genom kungörelse den 11 december 1942 (nr 925) med bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet m. m. (se sid. 72) att gälla fr. o. m. den 1 januari 1943. Sedan lag om tillståndslvång för byggnadsarbete den 30 juni 1943 (nr 444) tillkommit, utfärdades på nytt en särskild kungörelse för torvhanteringen den 29 juli 1943 (nr 641) att fortsättningsvis gälla fr. o. m. den 1 augusti 1943. — Genom kungörelse den 30 november 1945 (nr 753) avskaffades emellertid arbetsförmedlingstvånget för torvhanteringen. För bestämmelsernas efterlevnad behövde några speciellt organisatoriska åtgärder icke vidtagas vid länsarbetsnämnderna. I Kronobergs län, det största torvlänet, kunde jordbruks- och skogsavdelningen vid huvudkontoret i Växjö

72 jämsides med det normala arbetet omhänderha torvförmedlingen. Från arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna utsändes tid efter annan tjänstemän till större arbetsplatser för kontroll och inspektion. Genom den offentliga arbetsförmedlingen anvisades under åren 1942—1945 till torvindustriföretagen arbetskraft enligt nedanstående tabell 19. Tabell 19. Lediga och tillsatta platser inom torvindustrien åren 1942—1945. 1942

Månad

April Maj Juni Juli Augusti . . . . September . .

1943 Tillsatta platser

Tillsa ttningsprocent

405 74 965 1 757 3 070 2 030 4 271 3 282 2 613 1 926 706 517 323 196

18 55 66 77 74 73 61

Lediga platser

Lediga platser

Tillsatta platser

3 314 2 321 6 989 6 246 7 306 6 558 3 664 3 149 1 945 1 590 532 427 176 134

1944 Tillsättningsprocent 70 89 90 86 82 80 76

Lediga platser

Tillsatta platser

903 744 5 916 5 310 7 357 6 359 4 696 3 622 3 132 2 472 704 530 159 100

1945 Tillsa ttningsprocent

Lediga platser

Tillsatta platser

TillBättmngs- i procent

82 90 86 77 79 75 63

2 452 7 766 6 481 5 091 2 900 759 403

1 859 7 104 5 483 4 335 2 418 564 276

70 91 85 85 83 74 68

Torvföretagen tillfördes arbetskraft från såväl landsbygd som städer och andra samhällen. År 1943 fullgjorde omkring 1 500 tjänstepliktiga helt eller delvis sitt tjänstepliktsarbete vid torvmossarna. Vissa tider anvisades utländsk arbetskraft i relativt stor omfattning arbete vid torvmosseföretagen. Ävenledes bereddes större delen av de värnpliktiga arbetsledarna och specialarbetarna inom bränntorvindustrien ledighet från beredskapstjänstgöring under tiden för torvupptagningen (se sid. 96). Dessutom anordnades arbetsläger för ungdom, vilken sysselsattes med enklare arbetsuppgifter, såsom vändning och kupning.

Reglering av byggnads- och anläggningsverksamhet. De närmaste åren före det andra världskrigets utbrott präglades av en mycket omfattande byggnads- och anläggningsverksamhet. Bostadsproduktionen uppnådde sin högsta nivå år 1939. Krigsutbrottet medförde emellertid en påtaglig åtstramning av byggnadsmarknaden, främst bostadsproduktionen, som under åren 1940 och 1941 gick starkt tillbaka (jfr tabell 7 sid. 38). Däremot uppvisade anläggningsarbeten för militära ändamål naturligt nog en påtaglig ökning. Likaså forcerades efter krigsutbrottet olika större kraftverksbyggen. De militära anläggningsarbetena samt kraftverksbyggena drogo till sig en hel del arbetskraft, varigenom en del av den i annan byggnads- och anläggningsverksamhet frigjorda arbetskraften kunde erhålla sysselsättning.

73 Därjämte visade sig de stora anläggningsarbetena äga särskilt stark dragningskraft på arbetskraft från jord- och skogsbruk. Såsom framgått av redogörelsen på sid. 44, framstod jord- och skogsbruket redan tidigt såsom ett typiskt bristområde i fråga om arbetskraft. Samtidigt härmed noterades överskott av arbetskraft inom vissa andra områden av arbetsmarknaden. Överskotten representerades främst av stenarbetare i stenindustridistrikten samt av byggnadsarbetare. Denna snedvridning av arbetsmarknaden med bristområden och överskottsområden på arbetskraft gjorde det särskilt angeläget att söka samordna sysselsättningspolitiken för att nå den för landet i sin helhet i dåvarande läge bästa lösningen. Uppgiften att förse bristområdena med arbetskraft gick hand i hand med uppgiften att bereda de arbetslösa arbete. Försök till en sådan samordning gjordes redan under det första krigsåret. Militära anläggningsarbeten bedrevos sålunda i stor utsträckning som statliga beredskapsarbeten, och till dessa hänvisades i första hand arbetslösa inom nyss nämnda överskottsområden (stenarbetare och byggnadsarbetare) . Härigenom minskades i viss utsträckning sugningen av arbetskraft från jord- och skogsbruket till detta slags arbeten. Vidare vidtogos de första åtgärderna för att stimulera yngre arbetslösas överflyttning till skogsarbete (se sid. 55). Vid sidan av nödvändigheten att minska dragningen av arbetskraft från jord- och skogsbruket kom något senare under kriget tvånget att i rådande materialförsörjningsläge genomföra ransonering av byggnadsmaterialen. För att få en central prövning av frågor om igångsättande av allmänna arbeten med hänsyn till å ena sidan arbetenas angelägenhet samt å andra sidan rådande arbetsmarknads- och materialförsörjningsläge inleddes från och med år 1940 ett kontinuerligt samarbete mellan finans- och socialdepartementen samt arbetsmarknads- och industrikommissionerna. Detta samarbete gavs formen av regelbundet återkommande sammanträden med en delegation, benämnd arbetsdelegationen, vari ingingo statssekreterarna i nämnda departement och ordförandena i de två kommissionerna. När bristen på arbetskraft inom jord- och skogsbruket under år 1941 blev mera markerad, utfärdade Kungl. Maj:t för att få kännedom om den omfattning, vari statliga och statsunderstödda arbetsföretag påbörjades efter den 1 maj 1941 samt för att kunna påverka urvalet av arbetskraft till sådana förelag den 18 april 1941 cirkulär (nr 220) angående nyanställning av arbetskraft för användning vid arbeten, som bedrevos för statens räkning eller med bidrag av statsmedel. Med stöd av cirkulärets föreskrifter sökte arbetsmarknadskommissionen förhindra anställande i dylika arbeten av arbetssökande, som tillhörde sådana arbetsområden, inom vilka brist på arbetskraft rådde. Den avsedda effekten uppnåddes emellertid icke vare sig beträffande kännedom om företagen eller i fråga om inflytande på företagens arbetsstyrka.

74 År 1942 m e d f ö r d e de statliga och k o m m u n a l a s t ö d å t g ä r d e r , som vidtogos i a n l e d n i n g av den v ä x a n d e b o s t a d s b r i s t e n , e n b e t y d a n d e ö k n i n g i b o s t a d s b y g g a n d e t . A n l ä g g n i n g s v e r k s a m h e t e n v a r v i d a r e alltjämt a v en b e t y d a n d e o m f a t t n i n g , och j ä m v ä l den industriella b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n visade t e n d e n s e r till ö k n i n g . Samtidigt h ä r m e d k u n d e m a n förutse en allt m e r a u t p r ä g l a d b r i s t p å a r b e t s k r a f t i n o m j o r d - och s k o g s b r u k e t . I detta läge stod det k l a r t , att r a n s o n e r i n g av a r b e t s k r a f t för att t r y g g a den för f o l k h u s h å l l n i n g e n m e s t betydelsefulla p r o d u k t i o n e n var n ö d v ä n d i g . Då h ä r t i l l k o m , att det gällde icke blott att r a n s o n e r a a r b e t s k r a f t u t a n ä v e n i viss m å n m a t e r i a l , s y n t e s d e t b ä s t a sättet att å s t a d k o m m a den erforderliga b e g r ä n s n i n g e n v a r a att i n f ö r a lagstiftning o m tillstånd av offentlig m y n d i g h e t s å s o m villkor för r ä t t att i g å n g s ä t t a b y g g n a d s - och a n l ä g g n i n g s a r b e t e n . P å v å r e n 1942 v i s a d e det sig emellertid icke möjligt att h i n n a u t a r b e t a och till 1942 å r s r i k s d a g f r a m l ä g g a förslag till en s å d a n lagstiftning. U n d e r s å d a n a f ö r h å l l a n d e n g e n o m f ö r d e s p å g r u n d v a l a v 8, 9, 40 och 48 § § lagen o m tjänsteplikt r e g l e r i n g av b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n g e n o m d e n a v K u n g l . Maj:t den 19 j u n i 1942 u t f ä r d a d e k u n g ö r e l s e n (nr 563) o m a r b e t s f ö r m e d l i n g s t v å n g för b y g g n a d s v e r k s a m h e t m . m., vilken t r ä d d e i k r a f t d e n 8 juli s a m m a å r och g ä l l d e till u t g å n g e n av å r 1942, d å d e n s a m m a e r s a t t e s m e d en n y k u n g ö r e l s e d e n 11 dec e m b e r 1942 (925), i n n e h å l l a n d e i h u v u d s a k s a m m a b e s t ä m m e l s e r s o m den förstnämnda. Syftet m e d d e i n f ö r d a b e s t ä m m e l s e r n a o m a r b e t s f ö r m e d l i n g s t v å n g för b y g g n a d s v e r k s a m h e t m . m . 1 u t v e c k l a d e s n ä r m a r e i av a r b e t s m a r k n a d s k o m m i s s i o n e n givna föreskrifter för t i l l ä m p n i n g av k u n g ö r e l s e n p å följande sätt: 1. Man ville främja en i föreliggande läge önskvärd överflyttning av arbetskraft från byggnads- och anläggningsverksamhet till skogsavverkning. Särskilt gällde detta sådana arbetstagare, som genom föregående sysselsättning i jordbruk och skogsbruk särskilt väl lämpade sig för en sådan överflyttning, men önskemålet gällde även andra arbetare med fysiska förutsättningar för sådant arbete. 2. Man ville vidare tillfälligt hindra en övergång i motsatt riktning, d. v. s. från jordbruk och skogsbruk till byggnads- och anläggningsverksamhet. Det hade nämligen visat sig, att byggnads- och i särskilt hög grad anläggningsarbeten drogo till sig såväl egentliga skogs- och jordbruksarbetare som delar av den betydande stam diversearbetare på landsbygden, som utgör den naturliga reserven för skogs- och jordbrukets säsongbundna behov av extra arbetskraft. 3. Beträffande byggnads- och anläggningsverksamhet eftersträvades, att tillgänglig arbetskraft främst skulle kunna utnyttjas i sådana företag, som i särskild ordning förklarades angelägna och därför kunde erhålla företrädesrätt till arbetskraft. 1

Enligt kungörelsen avsågs med byggnadsarbete m. m. följande slag av arbeten: uppförande av hus av alla slag, rivning av hus samt schaktning för husbyggnad, anläggande av väg, järnväg, spårväg eller annan större fast transportanordning eller av bro, hamn, farled, kraft-, vatten- eller avloppsledning, gata eller park, utförande av vattenbyggnads- eller torrläggningsföretag samt annat liknande anläggningsarbete, samt om- eller tillbyggnad, reparation och underhållsarbete å byggnad eller anläggning, som ovan nämnts.

75 Arbetsförmedlingstvånget innebar i princip, att ingen fick anställa arbetare eller taga arbete inom byggnads- och anläggningsbranschen på annat sätt än genom den offentliga arbetsförmedlingen eller med dess medgivande. Var och en som ville anställa arbetare eller ville taga arbete inom nämnda arbetsområden måste alltså vända sig till den offentliga arbetsförmedlingen, dess huvud- eller avdelningskontor eller de lokala arbetsförmedlingsombuden. Följande undantag funnos från denna huvudregel: A. För brådskande arbeten, som voro nödvändiga för att förhindra eller avhjälpa skador och icke kunde uppskjutas tills medgivande hann inhämtas, fick arbetskraft utan vidare nyanställas och sysselsättas en vecka. För tid därutöver fordrades medgivande i vanlig ordning. B. Manliga arbetstagare under 17 år samt kvinnor finge fritt taga anställning inom byggnadsverksamhet. C. På grund av bestämmelserna i 11 § lagen om tjänsteplikt gällde arbetsförmedlingstvånget ej, där arbetstagaren före kalenderårets början fyllt 70 år eller där ena parten i anställningsförhållandet eller hans make var den ena partens bröstarvinge eller adoptiv-, styv- eller fosterbarn eller dess avkomling eller ock syskon, halvsyskon, adoptiv- eller fostersyskon. D. Arbetstagare finge utan medgivande nyanställas, såvida arbetsgivarens hela i byggnads- och anläggningsarbete använda arbetsstyrka därigenom icke översteg tre man. Genom sistnämnda undantag undandrogs regleringen ett mycket stort antal smärre företag. Detta ansågs nödvändigt för att undvika en alltför stor belastning av den administrativa organisationen. Vidare må omnämnas, att anställningsförhållanden, som bestodo vid tiden lör arbetsförmedlingstvångets införande, icke berördes av detsamma. Först då anställningsförhållandet upphört och arbetstagare skulle nyanställas, vare sig detta skedde genom återanställning hos den senaste arbetsgivaren eller genom anställning hos en ny arbetsgivare, blev arbetsförmedlingstvånget tillämpligt. Härav följde, att arbetstagare, som voro fast knutna till en arbetsgivare utan hinder av bestämmelserna om arbetskraftsreglering, kunde användas av arbetsgivaren i vilka byggnads- och anläggningsarbeten som helst. Arbetsförmedlingstvånget innebar i och för sig inte någon ransonering av arbetstillfällena och gav i och för sig icke heller arbetsförmedlingen någon rätt att låta bli att hänvisa arbetskraft. För att uppnå den önskade begränsningen kompletterades arbetsförmedlingstvånget därför med företrädesbestämmelser. Företrädesberättigade till erhållande av arbetskraft i jämförelse med byggnads- och anläggningsarbeten voro enligt kungörelsen jord- och skogsbruket. Man må i detta sammanhang observera, att kungörelsen endast gällde byggnads- och anläggningsverksamhet och alltså inte gav jord- och skogsbruket företräde i jämförelse med annan verksamhet, exempelvis inom industrien. I fråga om vissa grupper av byggnadsarbeten utgick man ifrån att ange-

lägenhetsgraden under då rådande förhållanden var så stor, att en individuell prövning beträffande de särskilda företagen endast skulle medföra onödig tidsutdräkt. Exempel på dylika företag utgjorde vissa arbeten för försvarets räkning, skyddsrum och bostadshus med statssubvention, kraftverksbyggen, utförande av företag, vartill beviljats bidrag ur anslaget till främjande av landsbygdens elektrifiering. Vidare kunde Kungl. Maj:t beträffande större samt statliga och statsunderstödda företag och arbetsmarknadskommissionen beträffande mindre företag i andra fall på ansökan förklara särskilda statliga, kommunala och enskilda byggnads- och anläggningsarbeten företrädesberättigade, d. v. s. jämställda med jord- och skogsbruk eller ovannämnda slag av byggnadsarbeten i fråga om rätten att erhålla arbetskraft. Ansökan om angelägenhetsprövning av byggnadsföretag ställdes beträffande samtliga statliga arbeten samt kommunala och enskilda arbeten i Stockholm till arbetsmarknadskommissionen. I fråga om kommunala och enskilda arbeten utom Stockholm ställdes ansökan till länsarbetsnämnden i det län, inom vilket arbetet helt eller till största delen skulle utföras. Länsarbetsnämnd hade att med eget yttrande vidarebefordra ansökan till kommissionen. Beslut om företrädesrätt meddelades av Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadskommissionen. Uppdelningen skedde på sådant sätt, att Kungl. Maj:t förbehöll sig avgörandet i ärenden angående a) arbete å staten tillhörig byggnad eller anläggning; b) arbete, vars kostnader avsågos skola täckas med lån, som kommun med Kungl. Maj:ts tillstånd upptagit, eller för vilket kommun med sådan! tillstånd ingått borgen; samt c) arbete, för vars utförande ansökan hos Kungl. Maj:t om bidrag eller lån gjorts eller var avsedd att göras. Det tillkom arbetsmarknadskommissionen att avgöra övriga ärenden om företrädesrätt, med rätt för kommissionen att underställa ärende Kungl. Maj:ts prövning, om den fann beslut om företrädesrätt för visst arbete med hänsyn till arbetets omfattning eller andra omständigheter böra meddelas av Kungl. Maj:t. Med stöd av sistnämnda bestämmelse underställde kommissionen Kungl. Maj:t samtliga ärenden, vilka avsågo arbeten med en beräknad totalkostnad av minst 500 000 kronor samt därjämte en del andra ärenden av principiell betydelse. Inom Kungl. Maj:ts kansli handlades ärendena av den s. k. byggnadsberedningen.1 Bland de företrädesberättigade företagen skilde man mellan Al-företag och A2företag. Skillnaden låg i sammansättningen av arbetsstyrkan. Företrädesrätten till ^Enligt kungl. brev den 19/6 1942 bestod byggnadsberedningen av statssekreterarna i social- och finansdepartementen, ordf. i statens arbetsmarknadskommission, kanslichefen i statens byggnadslånebyrå samt vice ordf. i statens industrikommission under ordförandeskap av ett statsråd. — Sedermera kompletterades beredningen med en representant för industrien och en för konsumentintresset. Vidare kunde vid handläggning av ärenden avsärskild betydelse ur transportsynpunkt beredningen kompletteras med en representant för statens trafikkommission.

arbetskraft gällde i första hand arbetskraft över 50 år. Anledningen till att de äldre arbetarna i viss mån undantogos arbetskraftsregleringen var den, att sådan arbetskraft i allmänhet ej kunde överflyttas till skogsarbete. För Al-företagen gällde, att vid anvisning av arbetskraft skulle eftersträvas en sådan ålderssammansättning, att minst en tredjedel av arbetsstyrkan utgjordes av arbetstagare över 50 år. Därvid skulle tillses, att en sådan ålderssammansättning om möjligt åstadkoms för varje särskild företagares arbetsstyrka vid varje företag. Även om en tredjedel av arbetsstyrkan redan utgjordes av arbetskraft över 50 år, borde arbetsförmedlingen i största möjliga utsträckning söka fylla ytterligare behov av arbetskraft med arbetstagare över 50 år, såvida icke arbetets art gjorde en sådan ålderssammansättning av arbetsstyrkan omöjlig eller olämplig. För A2-företagen gällde, att företrädesrätten avsåg allenast arbetskraft över 50 år. I fråga om möjligheterna att få anställa arbetskraft under 50 år voro dessa företag helt jämställda med de icke företrädesberättigade företagen. I fråga om regleringens utformning må framhållas, att arbetsgivare i augusti 1942 medgavs rätt att utan arbetsförmedlingens medverkan för arbete på en ny arbetsplats återanställa de arbetare, som varit anställda hos honom minst 6 månader under vart och ett av åren 1938—1941. Detta medgivande gällde utan några restriktioner och sålunda även i fråga om sysselsättning vid arbeten, vilka icke varit föremål för angelägenhetsprövning eller vid sådan prövning lämnats utan företrädesrätt. Byggnadsföretagarna fingo härigenom möjlighet att med sin fasta arbetarstam utföra mindre angelägna byggnadsarbeten, för vilka företrädesrätt ej kunde erhållas. Då byggnadsföretagarna i förhållandevis stor utsträckning började disponera sin fasta arbetarstam för utförande av företag, vilka icke underkastats angelägenhetsprövning och i många fall måste anses ha varit mindre angelägna, samt för företag, som förklarats företrädesberättigade, använde nyanställd arbetskraft, genomfördes i februari 1943 en inskränkning av medgivandets omfattning. Rätten att utan särskild prövning återanställa tidigare anställda arbetare begränsades från nämnda datum till sådana företag, vilka förklarats företrädesberättigade. Denna ändring innebar en betydande utsträckning av byggnadskontrollens räckvidd. Vid handläggning av frågor om medgivande att taga arbete inom område, för vilket arbetsförmedlingstvång gällde, var länsarbetsnämnd i första hand behörig att besluta. Därjämte kunde nämnden uppdraga åt tjänsteman vid arbetsförmedlingens huvud- eller avdelningskontor eller kretsföreståndare att lämna dylikt medgivande. Alla tveksamma fall borde dock med hänsyn till ingripandenas ömtåliga beskaffenhet underställas nämnden. Då ärendena i regel voro brådskande, begagnade i allmänhet ordföranden sin rätt att enligt § 14 kungörelsen om länsarbetsnämnder besluta ensam å nämndens vägnar, eventuellt efter att ha rådgjort med någon ledamot i nämnden eller dess råd. Enligt de utfärdade anvisningarna ägde nämnden i frågor av principiell natur underställa arbetsmarknadskommissionen ärendet. Vid tvångets till-

78 lämpning underströks, att ärendena skulle handläggas snabbt och utan formaliteter. Begäran om tillstånd fick göras per telefon. Kontrollen av efterlevnaden av bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång ålåg i första hand länsarbetsnämnderna och därunder ställda arbetsförmedlingsorgan. Med hänsyn till nämndernas i övrigt stora arbetsbörda anställde arbetsmarknadskommissionen särskilda tjänstemän med uppgift att inom vissa distrikt biträda vid denna kontroll. För underlättande av kontrollen fanns i § 7 i kungörelsen om arbetsförmedlingstvång intagen en bestämmelse om skyldighet för envar, som bedrev byggnads- eller anläggningsarbete, att enligt föreskrift av kommissionen lämna upplysning om förhållanden av betydelse för tillämpning av kungörelsen. Kommissionen bemyndigade nämnderna i december 1942 att, när de funno behov därav föreligga, infordra dylika uppgifter. Enligt lämnade direktiv hade länsarbetsnämnd att registrera alla ansökningar om angelägenhetsprövning på sådant sätt, att man lätt kunde identifiera en ansökan och följa dess behandling samt kontrollera, om respektive företag förklarats företrädesberättigat. Beträffande länsarbetsnämnds handläggning av ansökan om angelägenhetsprövning föreskrevs, att, innan nämnden med eget yttrande översände ansökan till kommissionen, skulle särskild uppmärksamhet ägnas i ansökan lämnade uppgifter om erforderlig arbetsstyrka. Yttrandet skulle även innehålla uppgift om tillgången för det i ansökan uppgivna byggnadsarbetet på arbetskraft över 50 år. Yttrandet borde utmynna i ett tillstyrkande eller avstyrkande. Erfarenheterna av arbetsförmedlingstvånget visade ganska snart, att byggnadsarbetare under själva byggnadssäsongen endast i ringa grad övergingo till skogs- och jordbruksarbete. Däremot förhindrade tvånget i avsevärd mån övergång från anställning i skogs- och jordbruk till husbyggnadsarbete. Därjämte bereddes — genom de förut omnämnda åldersbestämmelserna — i första hand arbetare, som fyllt 50 år, sysselsättning inom den medgivna byggnads- och anläggningsverksamheten. Sin största verkan hade emellertid tvånget därutinnan, att det underlättade angelägna byggnadsföretags tillgodoseende med arbetskraft och försvårade nyanställning av arbetskraft för sådana byggnadsföretag, vilkas utförande ur det allmännas synpunkter icke befanns angeläget. I den mån som arbetskraft icke efterfrågades för företrädesberättigade företag inom byggnads- och anläggningsverksamheten eller inom jord- och skogsbruket eller arbetssökande på grund av ålder eller andra skäl icke kunde anvisas arbete inom sistnämnda områden, förelåg dock för arbetsförmedlingen varken möjlighet eller anledning att vägra sysselsättning i icke företrädesberättigade, sålunda mindre angelägna byggnads- och anläggningsarbeten. Antalet ansökningar om företrädesrätt under liden från arbetsförmedlingstvångets införande den 8 juli 1942 till den 31 juli 1943 var 9 482. Av dessa

79 överlämnades 2 714 till byggnadsberedningen för avgörande av Kungl. Maj:t: 6 737 ansökningar avgjordes av kommissionen, som därvid före ärendenas avgörande i regel inhämtade yttrande från andra statliga myndigheter (oftast industrikommissionen och statens byggnadslånebyrå). Resterande ansökningar återkallades eller föranledde ingen åtgärd. Såsom ovan framhållits, voro bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt att betrakta som ett provisorium i avvaktan på en mera allmän reglering av byggnads- och anläggningsverksamheten. Visserligen erhöllo bestämmelserna genom kungörelse den 11 december 1942 (nr 925) fortsatt giltighet även för tiden efter den 31 december, men hela regleringsfrågan bragtes till förnyad aktualitet redan dessförinnan. Den 13 november 1942 fastställde Kungl. Maj:t de riktlinjer (»pris- och lönestoppet») för den ekonomiska politiken, som åsyftade att upprätthålla ett fast penningvärde och främja en ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft. I den av regeringen godkända, av direktör Gustaf Söderlund utarbetade promemorian, som låg till grund för riktlinjerna, angavs bl. a. en begränsning av byggnadsverksamheten som ett led i strävandena att uppnå ekonomisk stabilitet. Lagstiftning rörande byggnadstillstånd syntes erforderlig för en tillfredsställande reglering av byggnads- och anläggningsverksamheten. Med anledning härav uppdrogs den 23 december 1942 åt direktören Söderlund att med biträde av docenten I. Svennilson och efter samråd med arbetsmarknads- och industrikommissionerna utarbeta förslag till en allmän reglering av byggnads- och anläggningsverksamheten genom särskild lagstiftning om byggnadstillstånd. Den 8 mars 1943 överlämnade direktören Söderlund till chefen för finansdepartementet en promemoria innefattande dels utkast till en sådan lagstiftning, dels en jämförelse emellan ett nytt system och det gällande. I promemorian gavs emellertid uttryck för uppfattningen att behovet av särskild byggnadstillståndslagstiftning icke var av mera trängande beskaffenhet än att man skulle kunna reda sig med gällande bestämmelser, dock förstärkta bl. a. genom skärpt prövning om företrädesrätt och vidsträcktare kontroll av den kommunala och statliga byggnads- och anläggningsverksamheten. Sedan remissyttranden över promemorian avgivits av bl. a. Sveriges industriförbund, statens affärsdrivande verk samt arbetsmarknads-, bränsle- och industrikommissionerna, framlade Kungl. Maj:t den 4 juni 1943 proposition (nr 324) till riksdagen rörande lagstiftningen om tillståndstvång för byggnadsarbete. Lagstiftningsförslaget innebar i princip, att byggnadsarbete icke finge bedrivas utan särskilt av Kungl. Maj:t eller av särskild förordnad tillsynsmyndighet meddelat tillstånd (byggnadstillstånd). I motiveringen till den nya lagstiftningen framhölls, att densamma vore ett led i statsmakternas strävan

80 att u p p r ä t t h å l l a ett fast p e n n i n g v ä r d e och främja en ä n d a m å l s e n l i g a n v ä n d n i n g av f ö r n ö d e n h e t e r och a r b e t s k r a f t s a m t åsyftade att å s t a d k o m m a e n b e g r ä n s n i n g av b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n i n o m en r a m , s o m b e s t ä m d e s av v ä x l i n g a r n a i fråga o m tillgången p å a r b e t s k r a f t och m a t e r i a l s a m t f ö r ä n d r i n g a r n a i det p e n n i n g p o l i t i s k a läget, varför b y g g n a d s t i l l s t å n d k o m m e att b e viljas allenast för s å d a n a a r b e t e n , s o m u n d e r r å d a n d e f ö r h å l l a n d e n k u n d e anses u r a l l m ä n s y n p u n k t a n g e l ä g n a . U n d e r lagstiftningens t i l l ä m p n i n g s o m r å d e föll ej blott egentlig b y g g n a d s v e r k s a m h e t , s å s o m b o s t a d s b y g g a n d e och industriell b y g g n a d s v e r k s a m h e t , u t a n ä v e n a n l ä g g n i n g s a r b e t e n av alla slag, s å s o m a n l ä g g a n d e av väg, j ä r n v ä g , b r o och h a m n s a m t l e d n i n g a r a v olika slag ä v e n s o m u t f ö r a n d e a v v a t t e n b y g g n a d s - och t o r r l ä g g n i n g s f ö r e t a g . B y g g n a d s t i l l s t å n d e r f o r d r a d e s p r i n c i piellt för alla dessa b y g g n a d s a r b e t e n . F ö r a t t e r n å d e n åsyftade b e g r ä n s n i n g e n av a r b e t s k r a f t och m a t e r i a l k u n d e i b y g g n a d s t i l l s t å n d s t a d g a s villkor för arbetets b e d r i v a n d e eller för a n v ä n d n i n g e n a v f ö r n ö d e n h e t e r eller a r b e t s k r a f t . De skäl, s o m voro a v g ö r a n d e för e r s ä t t a n d e t a v b e s t ä m m e l s e r n a o m a r b e t s f ö r m e d l i n g s t v å n g m e d s ä r s k i l d lagstiftning o m b y g g n a d s t i l l s t å n d , u t v e c k lade föredragande departementschefen n ä r m a r e i propositionen. »Den mest framträdande bristen i den nuvarande regleringen genom arbetsförmedlingstvånget är enligt min mening, att, då denna reglering bygger på tjänstepliktslagen, vid regleringen beträffande enskilda företag endast borde beaktas tillgången på arbetskraft samt att grund för ett bedömande med hänsyn till tillgången på material samt ur allmänna ekonomiska synpunkter följaktligen saknas. Även dessa faktorer hava emellertid, såsom arbetsmarknadskommissionen framhållit i sitt utlåtande, i viss utsträckning beaktats vid tillämpningen av gällande regleringsbestämmelser. Sålunda hava i en del fall ansökningar om företrädesrätt för byggnadsföretag avslagits även då hinder mot företagen ej mött ur arbetsmarknadssynpunkt men företagen av andra skäl ansetts mindre angelägna och därför under rådande förhållanden funnits ej böra komma till utförande. Detta förfaringssätt har självfallet varit fullt motiverat ur rent sakliga synpunkter, då ändamålet med regleringen varit att åstadkomma en begränsning av byggnadsverksamheten med hänsyn till tillgången på arbetskraft och material samt förändringarna i det penningpolitiska läget. Vid den nuvarande regleringsanordningens genomförande stodo ej andra vägar till buds för att tillgodose det föreliggande behovet än genom införande av arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet. Man hade även då för avsikt att så snart som möjligt komplettera arbetsförmedlingstvånget med en lagstiftning om byggnadstillstånd, vilken uttryckligen skulle tillgodose alla regleringssynpunkter. Även om det hittills visat sig i viss utsträckning möjligt att inom ramen av nuvarande regleringsbestämmelser åstadkomma en jämväl ur allmänna ekonomiska synpunkter önskvärd begränsning av byggnadsverksamheten, är det nuvarande regleringssystemet ej i längden hållbart och ej heller tillräckligt effektivt. Det kan sålunda ej vara riktigt eller lämpligt att under åberopande av arbetsmarknadsskäl förhindra igångsättandet av ett företag inom en ort, där tillgång på arbetskraft råder. Då arbetsförmedlingstvånget för sin tillämpning förutsätter nyanställning av arbetskraft, falla alla företag, som bedrivas med fast anställda arbetare, utanför regleringen. Härigenom har en

81 betydande byggnadsverksamhet lämnats utanför angelägenhetsprövningen. Slutligen lämna de nuvarande bestämmelserna ej möjlighet att stoppa ett byggnadsföretag, som påbörjats i strid mot bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång, och införandet av sådan möjlighet på tjänstepliktslagens grund torde ej låta sig göra. Bristerna i den nuvarande regleringsanordningen äro under nuvarande förhållanden så framträdande, att de ej torde kunna avhjälpas genom på tjänstepliktslagens grund vidtagna effektiviseringsåtgärder. — Däremot synes det vara möjligt att genom en lagstiftning om byggnadstillstånd åstadkomma en begränsning av byggnadsverksamheten inom en ram, som bestämmes av växlingarna i fråga om tillgången på arbetskraft och material samt förändringarna i det penningpolitiska läget.» (Sid. 28—29.) Sedan andra lagutskottet den 18 juni 1943 avgivit utlåtande (nr 58), beslöt riksdagen den 28 juni (skrivelse nr 437) bifalla Kungl. Maj:ts förslag rörande lagstiftning om tillståndstvång för byggnadsarbete. Lag om tillståndstvång för byggnadsarbete utfärdades den 30 juni 1943 (nr 444), och tillämpningsföreskrifter till nämnda lag utfärdades den 29 juli 1943 (kungörelse nr 640), varvid arbetsmarknadskommissionen utsågs till tillsynsmyndighet. Lagstiftningen trädde i tillämpning den 1 augusti 1943. Jämlikt lagen den 17 mars 1944 (nr 94) och lagen den 15 juni 1945 (nr 282) angående fortsatt giltighet av tillståndslagen har giltighetstiden senast förlängts t. o. m. den 30 juni 1946. Då det av praktiska skäl ej ansågs möjligt att verkställa tillståndsprövning beträffande alla byggnadsarbeten, undantogos smärre byggnadsarbeten från lagstiftningens tillämpningsområde. Bestämmelserna härom utformades på så sätt, att annat byggnadsarbete än rivning av hus och anordnande av skyddsrum 1 finge bedrivas utan byggnadstillstånd, såvitt för arbetets utförande icke utöver erforderligt antal plåtslagare, elektriker, rörarbetare och glasmästeriarbetare komme att sysselsättas mer än tre personer (den s. k. »tremannaregeln») 2 . Genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t, det senaste gällande byggnadsarbeten som påbörjats före den 1 januari 1946 och utan avbrott slutfördes, jämställdes måleriarbetare i förevarande avseende med arbetare, tillhörande förenämnda yrkesgrupper. Genom ändring i kungörelsen i december 1943 (SFS nr 882) undantogos vidare sådana statliga och kommunala underhålls- och reparationsarbeten, ävensom sådana andra kommunala byggnadsarbeten, som beräknades draga en kostnad av högst 10 000 kronor och för vilka visst i kungörelsen närmare angivet material i blott begränsad omfattning kom till användning, dock under förutsättning att arbetet utfördes med stadigvarande anställda arbetare. Brådskande arbeten, som voro nödvändiga för att förhindra eller avhjälpa skador som icke kunde uppskjutas, finge också utan hinder av att byggnads1 Beträffande anordnande av skyddsrum föreskrevs genom kungörelse den 27 april 1945 (nr 148), att byggnadstillstånd i varje särskilt fall erfordrades. 2 Före den 27 april 1945 (kungörelse nr 148) gällde regeln tre arbetstagare, varigenom arbetsgivaren, om han personligen tog del i arbetet liksom även frivillig arbetskraft, icke inräknades i den erforderliga arbetsstyrkan.

82 tillstånd ej inhämtats bedrivas i erforderlig omfattning under högst åtta dagar. Vidare meddelade Kungl. Maj:t generellt byggnadstillstånd för vissa slags byggnadsarbeten, vilka på grund av sin natur ansågos angelägna, bl. a. vissa mindre statssubventionerade byggnadsarbeten på landsbygden, vissa arbeten å kraftanläggningar, järnvägar samt telegraf- och telefonanläggningar. Generellt byggnadstillstånd beviljades fr. o. m. den 27 juli 1945 för vissa subventionerade bostadsbyggen (s. k. »barnrikehus och barnrikeegnahem»), och fr. o. m. den 5 oktober samma år gällde tillståndet även för ombyggnadsarbeten av detta slags byggnader. För vissa rivningsarbeten i samband med tillvaratagande av äldre byggnads virke beviljades i juni 1945 ävenledes generellt byggnadstillstånd. Ansökningar om byggnadstillstånd ingåvos på ungefär samma sätt som ansökningar om företrädesrätt, alltså beträffande samtliga statliga arbeten samt kommunala arbeten i Stockholm till arbetsmarknadskommissionen, beträffande enskilda arbeten i Stockholm till arbetsnämnden i Stockholms stad samt beträffande kommunala och enskilda arbeten utom Stockholm till länsarbetsnämnden i det län, inom vilket arbetet helt eller till största delen skulle utföras. Fr. o. m. oktober 1944 skulle dock ansökan om tillstånd för bostadsbyggnadsarbeten i städer och köpingar ingivas till statens byggnadslånebyrås förmedlingsorgan (i stad drätselkammare och i köping kommunalnämnd, där ej annorlunda beslutats). Syftet härmed var att bereda de kommunala myndigheterna viss kontroll över bostadsbyggandet och låta dem på ett tidigt stadium meddela synpunkter av betydelse för ansökans vidare behandling. Prövningen av ansökningar om byggnadstillstånd uppdelades mellan Kungl. Maj:t och arbetsmarknadskommissionen på liknande sätt som gällde för ansökningar om företrädesrätt. Kungl. Maj:t förbehöll sig sålunda avgörandet av ärenden rörande dels arbeten å statens byggnader och anläggningar, dels arbeten, för vilkas utförande ansökan hos Kungl. Maj:t om bidrag eller lån gjorts eller som voro avsedda att finansieras med lån, som kommun med Kungl. Maj:ts tillstånd upptog, eller för vilket kommun med sådant tillstånd ingick borgen, övriga ärenden angående byggnadstillstånd hade kommissionen befogenhet alt själv avgöra. Om kommissionen emellertid fann beslut i ärende inom denna grupp böra med hänsyn till arbetets omfattning eller andra särskilda omständigheter meddelas av Kungl. Maj:t, ägde kommissionen underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Detta skedde regelmässigt i de fall, då byggnadskostnaderna beräknades till 500 000 kronor eller däröver. Även i övrigt använde kommissionen i stor utsträckning underställningsförfarandet. Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att kommissionens egna beslut i ärenden om byggnadstillstånd kunde besvärsvägen bringas under Kungl. Maj:ts prövning. Så skedde emellertid i relativt ringa utsträckning.

83 I regel innehöll byggnadstillstånd föreskrifter om arbetets bedrivande, såsom bestämmelser om storleken och fördelningen på olika yrkesgrupper av den arbetsstyrka, som finge sysselsättas vid arbetet. Därjämte kunde föreskrifter lämnas om användning av material och transportmedel vid arbetets bedrivande. Dessutom fastställde Kungl. Maj:t respektive arbetsmarknadskommissionen i vissa fall en tidpunkt, före vilken arbetet ej finge påbörjas. I andra fall bemyndigades länsarbetsnämnd att med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden besluta om tid för arbetets påbörjande och, i den mån nämnden så fann erforderligt, om avbrott i detsamma. I samband härmed föreskrevs, att vid arbetet finge vid varje tid sysselsättas allenast de arbetstagare, som länsarbetsnämnden bestämde, sedan nämnden funnit desamma icke lämpligen borde sysselsättas i annan verksamhet i trakten eller anvisas arbete i annan del av landet (s. k. »länsarbetsnämndsklausul»). Fr. o. m. år 1944 fästes dylik klausul vid praktiskt taget alla beslut om byggnadstillstånd; dock var utformningen av denna klausul mindre sträng beträffande bostadsbyggnader i större tätorter. Utöver dessa särskilda föreskrifter skulle, där ej i särskilda fall annorlunda föreskrevs, tills vidare för sysselsättning av arbetskraft vid byggnadsarbete, vartill byggnadstillstånd lämnats, vissa andra av Kungl. Maj:t fastställda allmänna föreskrifter gälla. Intill den 12 december 1945 (kungörelse nr 752) gällde sålunda, att skogsoch jordbruksarbetare samt på landsbygden bosatta diversearbetare icke finge utan särskilt medgivande av arbetsmarknadskommissionen sysselsättas i byggnadsarbete. I samband med utfärdandet av de första tillämpningsföreskrifterna föreskrevs emellertid, att dylikt medgivande kunde lämnas för sysselsättning av nämnda arbetare i byggnadsarbeten, som avsågo anläggande eller förbättring av skogsvägar, uppförande eller reparation av bostäder för skogsarbetare samt härför erforderliga ekonomibyggnader samt andra för utvinnande av skogsprodukter och desammas framförande till allmän väg eller järnväg erforderliga arbeten i skogstrakter, dock allenast i den mån vederbörande länsarbetsnämnd fann behovet av arbetskraft till sådana arbeten icke lämpligen kunna tillgodoses på annat sätt. Vidare medgav kommissionen, att fast anställda jordbruksarbetare, under viss tid eller vid tidpunkt länsarbetsnämnd bestämde, finge sysselsättas i byggnadsarbete, som bedrevs för arbetsgivarens (husbondens) räkning. Liksom enligt den tidigare regleringen av byggnadsverksamheten ansågs det erforderligt att meddela föreskrifter om viss ålderssammansättning för arbetsstyrkan vid byggnadsarbeten. Sålunda föreskrevs, att arbetsstyrkan vid varje byggnadsarbete skulle sammansättas så, att vid vart tillfälle minst en fjärdedel AV de av varje arbetsgivare i arbetet sysselsatta arbetarna utgjordes av arbetare, som fyllt 50 år. På framställning av vederbörande organisationer förordnade emellertid Kungl. Maj:t dels den 3 december 1943 beträffande

84 rörarbetare, dels ock den 8 januari 1944 beträffande elektriker, att föreskriften om viss ålderssammansättning icke skulle gälla vid sysselsättning av dessa arbetarkategorier. För att tillse att gällande regler iakttogos finge arbetsgivare icke vid byggnadsarbete sysselsätta arbetare, förrän länsarbetsnämnd eller efter dess bemyndigande något nämnden underställt arbetsförmedlingsorgan lämnat arbetsgivaren medgivande att sysselsätta arbetaren i arbetet. Dessa föreskrifter ersatte sålunda bestämmelserna om arbesförmedhngstvång enligt kungörelserna av år 1942 och möjliggjorde den åsyftade begränsningen vid användning av arbetskraft. För att emellertid undvika att bestämmelserna gåvo upphov till liknande irritation, som arbetsförmedlingstvånget tidigare väckt främst bland de organiserade byggnadsarbetarna på olika platser i landet, medgavs emellertid undantag från denna förhandsprövning. Genom överenskommelser, som träffades mellan vissa arbetsgivar- och arbetarorganisationer inom byggnadsbranschen, förbundo sig sålunda organisationerna i syfte att för sina medlemmar vinna befrielse från tillämpningen av förhandsprövningen i avseende å byggnadsarbete att själva och genom sina medlemmar verka för att medlemmarna iakttogo de villkor i avseende å arbetskraften, som angåvos i meddelade byggnadstillstånd. Kontrollen av tillståndslagstiftningen utövades liksom beträffande bestämmelserna om arbetsförmedlingstvånget av länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar samt av särskilda vid statens arbetsmarknadskommission anställda, till länsarbetsnämndernas förfogande ställda byggnadskontrollanter. Genom inspektionsresor förvissade sig kontrollanterna om att byggnadsarbeten inom deras distrikt bedrevos i enlighet med bestämmelserna om tillståndstvång och lämnade, där så befanns erforderligt, upplysningar om dessas innebörd. För kontrollens underlättande skulle avskrift av byggnadstillståndet för arbetet anslås på arbetsplatsen samt förteckning över samtliga i företaget sysselsatta arbetstagare, med angivande av namn, födelsedata och yrke, hållas tillgänglig på arbetsplatsen. Avskrift av gällande förteckning skulle vidare insändas till vederbörande länsarbetsnämnd i samband med arbetets påbörjande och sedermera den sista dagen i varje månad. Därjämte skulle arbetstagare vara beredd att vid sökande av arbete genom arbetsbetyg, semesterkort eller på annat sätt styrka, att han tillhörde sådan yrkesgrupp, för vilken hinder mot erhållande av anställning vid byggnadsarbete icke förelåge. Erfarenheterna av byggnadstillståndslagstiftningens praktiska tillämpning gåvo vid handen, att dess syfte i stort sett uppnåddes. Utom att byggnads- och anläggningsverksamheten kunde begränsas och hållas inom den ram, som tillgången på arbetskraft och material anvisade, skapade lagstiftningen förutsättningar för att icke oväsentligt förlänga arbetssäsongen inom byggnadsindustrien, såsom framgått av särskild tablå på sid. 41. Detta uppnåddes genom

85 att i görligaste mån fördela byggnadstillstånden jämnt över hela året samt att beträffande byggnadsarbeten, som lämpligen kunde utföras vintertid, meddela byggnadstillstånd för utförande allenast under vintermånaderna. Genom den ifrågavarande fördelningen av byggnadstillstånden åstadkom man företrädesvis under åren 1944 och 1945 en relativt jämn sysselsättning för flertalet byggnadsarbetare. Genom att i beviljad ansökan om byggnadstillstånd ofta intogos villkor beträffande ett arbetes konstruktion, användning av olika slags materiel etc. uppnåddes därjämte den fördelen, att byggnadsproduktionen på ett relativt smidigt sätt kunde anpassas efter den varierande tillgången på olika slags byggnadsmateriel. Tabell 20 A—B anger antalet under åren 1944—1945 inkomna, beviljade och avslagna ansökningar om byggnadstillstånd samt beräknade byggnadskostnader i miljoner kronor för de beviljade och avslagna ansökningarna. Tabell 20 A. Antalet under åren 1944—1945 inkomna, beviljade och avslagna ansökningar om byggnadstillstånd.1 Beviljade

Inkomna

Månad

Avslagna

1945 Januari . Februari Mars . . .

1 196 1 653 2 305

1 333 1 538 2 658

1 039 1 484 1 842

774 1 099 1 548

47 97 122

89 123 128

April Maj Juni ,

2 138 2 573 2 373

3 136 3 319 2 820

1 976 2 470 2 079

2 915 3 073 2 884

119 173 195

206 259 208

Juli Augusti . . September

1 969 1 742 1 602

2 626 1 925 1 757

1 874 1 706 1 690

2 335 2 163 2 020

152 131

164 209 134

Oktober . November December

1 360 1 324 1 151

1 798 1 615 1 324

1 357 1 065 843

1 894 1 462 867

85 79 96

130 94 72

25 849

19 425

23 034

1816 Summa 1

Skillnaden mellan inkomna och avgjorda (beviljade + avslagna) ansökningar beror bl. a. på att ansökningar kunna återtagas, balanseras över på nästföljande år etc.

Genom såväl bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång som byggnadstillståndslagstiftningen vidgades i hög grad de offentliga arbetsförmedlingarnas kontakt med byggnadsmarknadens parter. Antalet tillsatta platser inom byggnadsverksamhet ökade sålunda från 25 000 år 1939 till 89 000 år 1942 och till 151 000 år 1945, och antalet arbetssökande byggnadsarbetare steg från 32 000 år 1939 till 88 000 år 1942 och till 114 000 år 1945. En särskild redovisning för den procentuella ökningen i antalet arbetssökande personer och lediga platser för olika kategorier byggnadsarbetare åren 1939—1942 och 1942—1945 lämnas nedan i tabell 21. Av denna.

86 Tabell 20 B. Beräknade byggnadskostnader för under åren 1944—1945 beviljade och avslagna ansökningar om byggnadstillstånd.1 Milj. kr. Beviljade ansökningar Månad

Avslagna ansökningar

därav bostadshus 2

Totalt

därav bostadshus 2

Totalt

1945 Januari Februari Mars . . .

142,6 163,6 167,8

72,3 75,7 247,0

97,9 93,9 93,4

52,9 37,2 104,8

5,1 13,0 17,1

10,4 15,5 11,4

0,9 5,1 5,8

1,6 2,5 1,0

April Maj . Juni

122,1 123,9 137,2

173,0 221,7 190,6

80,0 76,3 62,6

96,7 102,7 114,5

9,7 13,5 12,8

21 2 18J 20,9

1,3 4,0 2,0

5,1 3,6 8,5

Juli Augusti . . September

125,4 167,8 262,9

190,2 159,1 174,8

83,4 97,4 111,2

111,5 81,2 120,1

11,0 9,9 9,5

16,8 25,4 26,0

4,0 2,0 2,9

6,2 6,8 1,6

Oktober . . November December

147,8 109,7 86,4

185,0 181,4 92,6

81,9 52,1 44,6

108,0 74,9 43,3

11,3 12,9 21,9

22,3 8,6 10,7

2,9 1,7 7,6

7,8 3,0 5,1

Summa I 1 757,2

1963,4

974,7

1047,8

147,7

207,9

40,2

52,8

|

1 Totalkostnaden för under år 1945 inkomna ansökningar utgjorde 2 550 milj. kronor. Motsvarande uppgift för år 1944 saknas. 2 Exkl. personalbostäder m. m.

framgår bl. a., att antalet arbetssökande byggnadsgrovarbetare mellan åren 1939 och 1942 ökade från 5 200 till 15 000 ( = 180 procent) samt mellan åren 1942 och 1945 från 15 000 till 35 000 ( = 143 procent). Antalet lediga platser för byggnadsgrovarbetare uppvisade en ännu högre procentuell ökning, för åren 1939—1942 med 1 105 procent samt för åren 1942—1945 med 225 procent. Motsvarande utveckling förelåg även för övriga byggnadsarbetare, såsom murare, målare, rörarbetare och byggnadsträarbetare. Tabell 21. Den procentuella ökningen i antalet arbetssökande personer och lediga platser för olika kategorier byggnadsarbetare åren 1939—42 och 1942—45. Lediga platser

Arbetssökande personer ökning i % 1939

1945 1939— 1942— 45 42

Bergsprängare och stenarbetare .... 1 327 3 922 4 608 196 Byggnadsgrovarb. . 5 172 14 497 35 183 180 Murare 1 188 6 585 7 190 454 Rörarbetare 1 856 4 408 7 266 138 3 376 8 857 11 022 162 Målare Byggnadsträarb. . .5 036 19 127 24 417 280

17 143 9 65 24 28

Öknin g i % 1939

1945 1939— 1942— 45 42

571 2 897 2 825 407 — 2 1 682 20 269 65 858 1 105 225 67 572 7 499 12 539 1 211 22 1 101 3 140 3 821 185 79 142 1 476 3 569 6 391 86 2 499 19 685 36 561 688

87 A v försvarsberedskapen påkallade åtgärder för att tillgodose arbetskraftsbehovet. Vid sidan av de av avspärrningen framkallade omställningsproblemen var lörsvarsberedskapen den viktigaste orsaken till de svårigheter, som bereddes arbetsmarknaden under kriget. Redan i fredstid hade man sökt möta dessa svårigheter genom det s. k. uppskovsväsendet, för vilket redogörelse lämnas nedan på sid. 91 och 103. Den arbetsmarknadspolitiska uppgiften var att — då tidvis mycket omfattande inkallelser berövade den civila arbetsmarknaden manlig arbetskraft i de bästa åldrarna — tillse, att den civila produktionen för försvarsändamål erhöll tillräckligt med arbetskraft utan att detta inedförde en ur militära synpunkter icke acceptabel försvagning av beredskapen vid truppförbanden. Uppgiften löstes på det sättet, att man dels genom intensifierad arbetsförmedling och beredskapskurser för verkstadsindustrien sökte tillgodose den försvarsviktiga metall- och verkstadsindustriens starkt ökade behov av arbetskraft, dels också med hjälp av arbetsförmedlingen sökte ersätta inkallade värnpliktiga med skolungdom och andra frivilliga etc., som kunde utföra olika uppgifter i försvarets tjänst, dels också sökte lösgöra inkallade, varvid — utom försvarssynpunkter — såväl arbetsmarknads- som produktionssynpunkter voro vägledande.

Anskaffning av arbetskraft till den civila produktionen för försvarsändamål. Den offentliga arbetsförmedlingens medverkan vid tillgodoseendet av försvarsindustriens behov av arbetskraft tog sig under kriget främst uttryck i en intensifierad arbetsförmedlingsverksamhet. Härvid spelade det interlokala förmedlingsarbetet en viktig roll. Med hjälp av arbetsförmedlingens vakanslistor och radiorapport (se sid. 224) sökte arbetsförmedlingarna åstadkomma en så höggradig utjämning som möjligt av tillgång och efterfrågan på arbetskraft olika orter emellan i hela landet. Såsom närmare i kap. V beskrives, genomgick arbetsförmedlingen för att tillmötesgå de ökade anspråken en betydande organisatorisk utbyggnad. Denna gällde såväl inrättandet av nya eller förstärkandet av förut upprättade fackexpeditioner för olika grupper arbetssökande industriarbetare som själva kontorsnätet. I vissa fall, då en industri upprättades på en ort, där arbetsförmedlingen saknade fast kontor, vidtogos anordningar för att den ifrågavarande industrien med hjälp av arbetsförmedlingen skulle kunna få sitt arbetskraftsbehov täckt. Exempel på sådana orter, där arbetsförmedlingskontor av dylika skäl inrättades, voro Kvarntorp i Örebro län och Karlsborg i Skaraborgs län. I kap. X lämnas statistiska uppgifter om den offentliga arbetsförmedlingens utveckling under åren 1939—1945, men till belysning av den intensi-

88 fierade arbetsförmedlingsverksamheten för vissa yrkesspecialiteter inom verkstadsindustrien lämnas i nedanstående tablå uppgifter för åren 1939—1945 om antalet manliga arbetssökande gjutare, svetsare och maskinarbetare samt om hur många av dem som blivit interlokalt förmedlade. Tablån utvisar därjämte antalet lediga och tillsatta platser för nämnda yrkesarbetare under motsvarande period. Gjutare År

Svetsare

Maskinarbetare

Arbets- Därav Arbets- Därav Arbets- Därav sökan- plac. i Lediga Till- sökan- plac. i Lediga Till- sökan- plac. i Lediga Tillde per- annat platser satta de per- annat platser satta de per- annat platser satta platser soner platser soner län p atser soner län län

1939 2 308 1940 2 465 1941 2 867 1942 2 454 1943 2 891 1944 3 051 1945 5 652

70 136 139 199 241 261 549

760 672 719 627 852 786 1 273 1 053 3 020 2 509 2 835 2 482 3 373 2 758

990 1 665 2 063 2411 2917 3 071 4 613

89 244 244 319 299 366 668

626 1 481 1 215 1 660 1 593 1 944 1 711

537 2 626 214 1 255 3 830 385 1 086 4 546 592 1 376 5 854 735 1 307 7 167 643 1 589 8 072 834 1 476 14 175 1 549

1 819 3 571 3 626 5 036 6 267 6 224 7 256

1 292 2 451 2 768 3 776 4 724 5 081 5 622

I början av kriget stod det klart, att utbildad arbetskraft i tillräcklig omfattning även vid intensifierad arbetsförmedling icke stod till buds på arbetsmarknaden för att tillgodose industrins behov. Detta gällde framför allt verkstadsindustrien. Det var därför angeläget att snabbutbilda arbetskraft och på så sätt i någon mån lätta bristen på utbildad personal och i synnerhet på sådan som ej var krigstjänstskyldig. I december 1939 riktade Sveriges verkstadsförening en uppmaning till sina medlemmar att vidtaga åtgärder för att anskaffa och utbilda reservpersonal, varvid underströks önskvärdheten av att samarbete ordnades med arbetsförmedlingen. Arbetsmarknadskommissionen hade även uppmärksamheten riktad på denna fråga, och i april 1940 erhöll kommissionen Kungl. Maj:ts bemyndigande att vidtaga åtgärder för omskolning och utbildning av tempoarbetare för verkstadsindustrien. Verksamheten tog sin början under maj månad, och redan vid utgången av juni voro s. k. beredskapskurser anordnade genom medverkan av bl. a. arbetslöshetsnämnderna 1 i Stockholm och Göteborg samt av olika yrkesskolstyrelser på ett 15-tal platser i landet. Beredskapskurserna avsågo, såsom ovan antytts, att på kortast möjliga tid utbilda arbetskraft för verkstadsindustrien och togo sikte på utbildning av svarvare, bänkarbetare, mekaniker, svetsare, plåtslagare m. fl. Till en början rekryterades kurserna med enbart arbetslösa män i åldern 16 år och därutöver under förutsättning att de voro helt frikallade från värnpliktstjänst, men efter hand intogos även värnpliktiga, dock i mindre utsträckning, och företrädesvis män fyllda 40 år. Även kvinnor kunde erhålla utbildning vid kurserna. Detta skedde emellertid i mindre omfattning. Till kursdelta1

Jfr not sid. 228.

89 garna utgick timpenning, varierande efter ålder och dyrort från 20 öre till 45 öre per timme, och elev, som var i behov av ekonomisk hjälp, erhöll sådan efter ungefär samma grunder som gällde hjälpsökande arbetslös. Kurserna för svetsare omfattade 8 veckor och övriga kurser 6 månader (från början 4 månader), men elev kunde dessförinnan utskrivas, därest han uppnått tillräcklig erfarenhet för att utföra det arbete inom industrien, för vilket han utbildats. Fr. o. m. år 1941 inkopplades arbetsförmedlingen i kursverksamheten på det sättet, att ortens arbetsförmedling blev företrädd genom en representant i den vid varje kurs inrättade kursnämnden. Avsikten härmed var, att arbetsförmedlingen dels skulle främja rekryteringen till kurserna, dels också förmedla anställningar åt de utskrivna eleverna. Föreståndaren för kurs skulle vidare stå i kontakt med arbetsförmedlingen på kursorten, så att denna kontinuerligt kunde hållas underrättad om huru många elever som vid olika tidpunkter kunde förväntas bliva utskrivna. Under krigsåren fortgick kursverksamheten i stort sett efter de i april 1940 uppdragna linjerna. Utbildningsprogrammet utökades efter hand till att omfatta flera yrkesspecialiteter. Utlänningar, företrädesvis norrmän, vunno fr. o. m. år 1942 inträde vid kurserna, och fr. o. m. år 1945 utnyttjades de även för omskolning av beredskapsinvalider och norsk ungdom. I nedanstående tablå ha angivits antalet kurser (vid utgången av resp. år) och vid dessa inskrivna elever under åren 1940—1945. Antalet beredskapskurser och elever för verkstadsindustrien åren 1940—1945.

Antal kurser (31/12) därav för mekaniker . . . . » » svetsare Antal under året inskrivna elever Antal under året utskrivna elever

78 51 16

85 52 22

50 36 5

48 34 6

43 28 8

57 30 12

2 676

3 589

2 148

1 332

1 230

2 771

2 015

763 Intill den 30 juni 1944 utövade arbetsmarknadskommissionen den centrala ledningen av kursverksamheten. Denna uppgift överflyttades efter nämnda datum till överstyrelsen för yrkesutbildning, vilken myndighet inrättades efter beslut av 1943 års riksdag och trädde i full verksamhet den 1 januari 1944. Tid efter annan inhämtade arbetsmarknadskommissionen från vederbörande arbetsgivare och arbetsledare upplysningar om deras erfarenheter av de vid beredskapskurserna utbildade och omskolade. Att döma av uttalandena voro erfarenheterna genomgående goda. Det stora flertalet elever absorberades snabbt av industrien, de flesta i det yrke för vilket de omskolats. (Angående visst slag av beredskapskurser jfr även nedan sid. 99).

90 Åtgärder för att ersätta inkallade med annan personal. Under det första krigsåret framfördes tanken att på frivillighetens väg i görligaste mån ersätta sådan i beredskapstjänst inkallad värnpliktig personal, som under de rådande förhållandena kunde anses särskilt behövlig i sitt ordinarie arbete, närmast inom jord- och skogsbruket. I första hand såg man en möjlighet att som ersättningspersonal ta ungdom i anspråk. Förslag härom framfördes på våren 1940 av nuvarande direktören E. Elinder till arbetsmarknadskommissionen. Detta befanns vara välmotiverat, och redan i maj 1940 organiserades i samarbete mellan militära myndigheter och arbetsförmedlingarna samt vissa större organisationer, bl. a. Kvinnoföreningarnas beredskapskommitté, rekrytering av frivillig luftbevakningspersonal till landets luftbevakningsstationer. Utom ovannämnda syfte tillgodosåg denna rekrytering även ett beredskapssyfte, då en kår av övad luftbevakningspersonal vid krigsfall till stor del skulle kunna övertaga luftbevakningstjänsten och frigöra värnpliktig personal för rent militära uppgifter. Landet indelades i 18 rekryteringsområden under ledning av särskilda rekryteringsombud, vilka i sin tur sorterade under försvarsstabens luftförsvarsavdelning. Rekryteringsombuden placerades som regel vid arbetsförmedlingens huvudkontor, och länsarbetsnämnderna ställde lokaler, telefon och kontorsmateriel till ombudens förfogande. Arbetet bedrevs så, att arbetsförmedlingarna i landet och i all synnerhet de tjänstemän, som medverkade vid organiserandet av ungdomens frivilliga arbetsinsatser (jfr sid. 47), togos i anspråk för att driva propaganda för frivillig luftbevakningstjänst och anvisa lämpliga sökande till rekryteringsombuden, vilka efter prövning i varje särskilt fall utplacerade de sökande. Till luftbevakningstjänst antogs manlig (icke värnpliktig) och kvinnlig personal, som fyllt 17 år och som genom referenser kunde styrka sin pålitlighet och lämplighet. Även yngre personer med påfallande lämplighet kunde antagas. De frivilliga utplacerades i grupper i allmänhet om 6—9 personer jämte befälhavare. Ersättning för tjänstgöringen utgick efter ungefär samma grunder som för vanliga värnpliktiga. I första hand rekryterades luftbevakningspersonalen bland skolungdom, men även studenter, arbetslösa m. fl. utförde luftbevakningstjänst. Företrädesvis under försommaren efter skolarbetets slut var verksamheten av större omfattning. Nedanstående tablå anger antalet personer, som under åren 1941—1944 åtogo sig frivillig luftbevakningstjänst. Antalet personer i frivillig

luftbevakningstjänst.

19 500

18 600

16 000

11200 Rekrytering av frivillig luftbevakningspersonal var en utväg att frigöra

91 tvångsvis inkallade, som voro svårumbärliga på arbetsmarknaden. En annan erbjöd den s. k. frivilliga värnpliktstjänstgöringen. Genom högkvartersorder den 2 september 1940 och beslut av arbetsmarknadskommissionen samma månad fastställdes bestämmelser beträffande samarbete mellan militära organ å ena sidan och länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar å den andra för organiserandet av den frivilliga värnpliktstjänstgöringen. Denna avsåg icke tjänstgöring vid krigsorganiserade förband, ej heller utbildning för tjänsten i fält utan avsåg närmast vakt- och handräckningstjänst, förrådstjänst, materialvård och reparationstjänst, expeditionstjänst o. s. v. Härigenom vann man bl. a., att de inkallade i största möjliga utsträckning fingo sysselsättas med rent militära uppgifter, vilket var önskvärt även ur utbildningssynpunkt. De frivilliga förbundo sig att fullgöra sammanhängande frivillig tjänstgöring om minst sex veckor. Den offentliga arbetsförmedlingen kopplades in dels för att tillse, att personer, som behövdes inom näringslivet, ej åtogo sig frivillig värnpliktstjänstgöring, dels också för att i vissa fall återföra frivilliga till angelägna uppgifter inom näringslivet. Tid efter annan, när arbetskraftsbehovet var särskilt framträdande inom jord- och skogsbruket, vidtogos åtgärder för att medverka till att frivilligt inkallade värnpliktiga, som för tillfället icke oundgängligen behövdes vid sina förband, kunde överflyttas till nämnda näringsområden. Ärenden, som sammanhängde med den frivilliga värnpliktstjänstgöringen, handlades som regel av tjänstemän på de ordinära förmedlingsexpeditionerna. Under åren 1941—1944 anvisade arbetsförmedlingarna nedan angivna antal personer till frivillig militärtjänstgöring. Antalet personer, som anvisades frivillig

värnpliktstjänstgöring.

9 700

4 600

3 100

2 000

Åtgärder för att lösgöra inkallade for angelägna civila uppgifter. För att under krigsåren tillgodose arbetsmarknadens behov av arbetskraft och möjliggöra, att förvaltning, folkförsörjning och civil produktion för försvarsändamål finge behålla oumbärlig arbetskraft, kunde värnpliktig under olika förutsättningar meddelas uppskov med eller lösgöras från värnpliktstjänstgöring jämlikt § 28 värnpliktslagen. De system, som därvid kommo till tillämpning, voro följande: a) mobiliseringsuppskov enligt uppskovskungörelsen den 2 juli 1940 (nr 717), vilket innebar, att den värnpliktige befriades från inställelse vid mobilisering (under bestämd tid eller tills vidare) ävensom — med vissa undantag — från inställelse under förstärkt beredskap, eller b) anstånd med (hempermittering från) beredskapstjänst under viss tid. Mobiliseringsuppskovet, som tillkommit under fredstid, hade till syfte att

92 enligt ovannämnda kungörelse befria värnpliktig från skyldighet att fullgöra tjänstgöring jämlikt § 28 värnpliktslagen på grund av oumbärlighet inom förvaltning, folkförsörjning, krigsproduktion etc. Det grundades som regel på beslut av arbetsmarknadskommissionen (uppskovsgrupp II) eller, i fråga om vissa tjänstemän, av vederbörande verk eller myndighet (uppskovsgrupp I), men Konungens medgivande skulle för värnpliktig i viss ålder (under 26 år) samt beträffande uppskovsgrupp II även i viss militär tjänsteställning eller med viss militär utbildning först inhämtas. I vissa fall kunde dock uppskov beviljas värnpliktiga i viss tjänsteställning eller med viss utbildning efter samråd med chefen för försvarsstaben. Under den förstärkta försvarsberedskapstiden fick uppskov ej heller utan Konungens tillstånd beviljas värnpliktiga, som voro krigsplacerade. Dessutom fick uppskov ej beviljas värnpliktiga, som icke fullgjort dem jämlikt § 27 värnpliktslagen åliggande första tjänstgöring. — Med detta slags uppskov hade de lokala arbetsmarknadsorganen icke att befatta sig. Uppgiften handlades direkt av arbetsmarknadskommissionen i nära och kontinuerligt samarbete med industrikommissionen, livsmedelskommissionen m. fl. myndigheter (se sid. 103). Mobiliseringsuppskov beviljades även av Konungen för viss militär reservpersonal enligt kungörelse den 31 juli 1941 (nr 692), varvid arbetsmarknadskommissionen hade att avgiva yttrande. Systemet anstånd med (hempermittering från) beredskapstjänstgöring — för att tillgodose arbetsmarknadens behov av arbetskraft — tillkom under krigsåren och avsåg att komplettera uppskovsväsendet under de då rådande beredskapsförhållandena. Anstånd beviljades under krigsåren antingen efter personlig ansökan från den värnpliktige själv eller som kollektiv yrkesledighet. Anstånd med (hempermittering från) beredskapstjänstgöring kunde efter personlig ansökan i vissa fall medgivas av vederbörande förbandschef. I flertalet fall kunde emellertid på grund av det stora antalet dylika ansökningar och samtidigt pågående kollektiva hempermitteringar, såsom för skördearbete, skogsavverkning o. d., förbandscheferna icke bifalla de individuella ansökningarna, enär i sådant fall vederbörligt förbands minimistyrka beträffande olika personalkategorier skulle ha underskridits. De individuella ansökningarna kommo därför redan tidigt under krigsåren att ställas till Konungen samt tilltogo med åren allt mer i antal för att kulminera under sommaren och hösten 1944. Ett särskilt system för förfarandet vid ingivandet och handläggningen av dylika ansökningar utbildades redan under de första krigsåren. Efter provisoriska föreskrifter år 1940 utfärdade cheferna för armén, marinen och flygvapnet efter samråd med arbetsmarknadskommissionen i särskilda högkvartersorder först i april år 1941 och därefter slutligt i juni år 1942 anvisningar om sättet för handläggning av ansökningar från enskilda om anstånd och

93 hempermiliering. På grundval av dessa högkvartersorder lämnade arbetsmarknadskommissionen anvisningar angående ingivande av dylika ansökningar. Enligt dessa skulle den värnpliktige ingiva underdånig ansökan den militära tjänstevägen samtidigt som arbetsgivaren insände en anmälan till arbetsmarknadskommissionen med angivande av de skäl, som ansågos förefintliga för anstånd (hempermittering). Med ledning av nämnda anmälan verkställde arbetsmarknadskommissionen omedelbart en utredning av ärendet i avvaktan på den underdåniga ansökan. Yttrande infordrades därvid beträffande de flesta ärendena från vederbörande länsarbetsnämnd. Denna skulle undersöka, huruvida anståndet kunde anses befogat med hänsyn dels till företagets vikt och driftens upprätthållande, dels till möjligheterna att skaffa ersättare lör den inkallade. Kunde lämplig ersättare anskaffas genom arbetsförmedlingen och erbjudas företaget, avstyrktes som regel ansökan. Avsikten med ovannämnda anmälan var att vinna tid för undersökningen. Den värnpliktiges underdåniga ansökan gick nämligen från de lägre militära instanserna via centrala värnpliktsbyrån — arbetsmarknadskommissionen — centrala värnpliktsbyrån upp till de olika försvarsgrenarnas kommandoexpeditioner (sedermera sammanslagna till försvarets kommandoexpedition). Underdåniga yttranden avgåvos därvid av chefen för centrala värnpliktsbyrån — å vederbörande försvarsgrenschefs vägnar — och av arbetsmarknadskommissionen angående i vad mån och i vilken omfattning anstånd (hempermittering) kunde eller borde ifrågakomma ur militär synpunkt, respektive arbetsmarknadssynpunkt. Då arbetsmarknadskommissionen på grundval av ovannämnda anmälan i regel hunnit förebringa utredning, redan då den underdåniga ansökan nådde kommissionen på remiss, kunde remissvaret i regel avgivas utan tidsutdräkt. I de fall det ur de synpunkter, arbetsmarknadskommissionen hade att företräda, var av synnerlig betydelse att värnpliktig, för vilken ansökan om anstånd (hempermittering) ingivits, utan dröjsmål befriades från anbefalld tjänstgöring, hade förbandschefer eller motsvarande chefer allt sedan sommaren 1941 bemyndigande att efter av arbetsmarknadskommissionen i varje särskilt fall gjord hemställan i avvaktan på resolution i ärendet bevilja anstånd med inställelse till eller hempermittering från tjänstgöring intill den tidpunkt, då nådigt beslut i ärendet förelåg (före 12 maj 1944 dock endast i högst tre veckor). Arbetsmarknadskommissionen begagnade sig i ett betydande antal fall av denna möjlighet. Antalet till arbetsmarknadskommissionen inkomna och från kommissionen utgående ärenden rörande enskilda ansökningar om anstånd (hempermittering) utgjorde under åren 1940—1945 följande (ungefärliga tal). Ink Utg

5 600 4 800

26 600 16 900

51 600 26 300

67 000 32 500

91 600 40 500

28 800 14 100

94 Från mitten av 1941 ingåvos på sätt, som nyss nämnts, dubbla ansökningshandlingar. Ansökan till Konungen passerade kommissionen för yttrande, och anmälan till kommissionen kvarblev hos denna. Antalet till kommissionen inkommande ärenden av här berört slag borde därför fr. o. m. år 1942 varit omkring dubbelt så stort som antalet utgående. Den av de anförda siffrorna åskådliggjorda avvikelsen härifrån beror dels på att i åtskilliga fall gemensamt yttrande avgavs över ett flertal ansökningar, dels på att vissa underdåniga ansökningar på grund av inhiberad beredskapstjänstgöring, inträffad hempermittering eller dylikt icke behövde remitteras till kommissionen för yttrande. Beträffande några näringsgrenar med mera säsongbetonad sysselsättning meddelades under vissa tider generella bestämmelser rörande anstånd respektive hempermittering av yrkeskunniga värnpliktiga. Dylik kollektiv hempermittering, som i regel beviljades av överbefälhavaren eller enligt dennes bemyndigande av honom underlydande militära myndigheter, möjliggjordes genom system med s. k. uppgiftskort eller uppgiftsblanketter, vilka utfärdades av arbetsmarknadskommissionen eller länsarbetsnämnderna och tillställdes vederbörande militära myndigheter. Uppgiftskort ifrågakommo sålunda för vissa värnpliktiga jordbrukare samt för viss värnpliktig ledningspersonal och vissa specialarbetare (t. ex. milkolare) inom skogsbruket. Uppgiftskorten för jordbrukare utfärdades därvid av länsarbetsnämnderna och uppgiftskorten för skogspersonal av arbetsmarknadskommissionen på förslag av länsarbetsnämnderna. Till grund för systemet med uppgiftskort för jordbrukare, som tillämpades första gången vid höskörden 1940, låg dels en gradering av hempermitteringsbehovet ur produktionssynpunkt, dels en klassificering av jordbrukare efter sysselsättningens art. Tilldelningen av uppgiftskort till värnpliktiga jordbrukare baserades — såsom ovan sid. 45 påpekats —- på uppgifter, som införskaffades från arbetsblocken inom jordbruket rörande bl. a. åkerarealens storlek, tillgången inom blocket på värnpliktig och icke värnpliktig arbetskraft samt arbetskraftens fördelning på olika yrkeskategorier. Med hänsyn till angelägenhetsgrad uppdelades uppgiftskorten för jordbrukarna i grupperna A, B och C. Grupp A omfattade värnpliktiga jordbrukare, som oundgängligen erfodrades för jordbruksdriftens upprätthållande, grupp B jordbrukare, som behövdes men som dock i nödfall kunde undvaras, och grupp G övriga jordbrukare, som erfordrades, även om tillgänglig reservarbetskraft tagits i anspråk. Inom grupperna skedde en uppdelning på undergrupper (1—7) efter sysselsättningens art. Anstånd och hempermittering kunde på grundval av detta system under jordbrukssäsonger anbefallas under viss tid för viss grupp, för vissa undergrupper inom viss grupp, för vissa grupper inom vissa län o. s. v. Sammanlagda antalet uppgiftskort i de olika grupperna A, B och G be-

95 stämdes av överbefälhavaren i samråd med arbetsmarknads- och livsmedelskommissionerna och, sedan riksblockmyndigheten tillkommit, även med denna. Arbetsmarknadskommissionen fördelade antalet på de olika länsarbetsnämnderna, som i sin tur efter samråd med länsblockmyndigheten fördelade antalet mellan kommunerna (överblockledarna). Antalet uppgiftskort för värnpliktiga jordbrukare ökade efter hand, såsom framgår av nedanstående tablå, och uppgick fr. o. m. år 1942 inom grupp A till 30 000, inom grupp B till 45 000 och inom grupp C till 90 000.

Antalet uppgiftskort

för A

1940 1941 1942—1945

15 000 25 000 30 000

jordbrukare. B

25 000 40 000 45 000

C

Summa

60 000 85 000 90 000

100 000 150 000 165 000

Värnpliktig jordbrukspersonal, som icke kunde tilldelas uppgiftskort i grupperna A, B och C, placerades fr. o. m. år 1942 i en särskild angelägenhetsgrupp D och fr. o. m. år 1944 i ytterligare en angelägenhetsgrupp E. Därvid hänfördes de fyra yngsta åldersklasserna och vissa efterbesiktigade värnpliktiga till grupp E och övriga till grupp D. Uppgiftskort tilldelades icke värnpliktiga inom sistnämnda två grupper. De erhöllo dock, liksom värnpliktiga tillhörande grupperna A—C, skriftligt meddelande om sin placering i angelägenhetsgrupp. Dessa skriftliga meddelanden kommo till användning för kollektiv hempermittering av värnpliktiga inom sagda grupper D och E vid tillfällen, då beredskapsläget tillät hempermittering av även andra värnpliktiga jordbrukare än sådana med uppgiftskort A—C. Uppgiftskorten för jordbrukarna reviderades årligen under vinterhalvåret lör det kommande sommarhalvåret. Under jordbrukssäsongerna växlade både antalet jordbrukare, som kunde hempermitteras, och hempermitteringstidens längd allt efter den militära beredskapsgraden. Jämsides med nämnda hempermitteringar kunde militärförband redan fr. o. m. våren 1940 i enlighet med av Kungl. Maj:t årligen fattade beslut medverka i jordbruksarbete på gårdar i närheten av förbandens grupperingsplatser, dock endast under förutsättning att beredskapen ej eftersattes. Härvid uttogs i första hand personal, som frivilligt anmälde sig och som bedömdes lämplig för ifrågavarande arbete. Samarbete ägde rum först direkt med jordbrukarna på platsen och sedermera med arbetsblocken. Därjämte ställde de militära förbanden i viss utsträckning hästar och fordon till lantbrukets förfogande.

96 Uppgiftskort för värnpliktig skogspersonal började tillämpas fr. o m. januari 1941. Personalen uppdelades på fyra grupper, F, G, H och J, representerande olika grupper av arbetsgivare. Personalen hos skogsägarna (statliga och enskilda) registrerades sålunda i grupp F, hos skogsvårdsstyrelserna i grupp G, hos tumningsföreningarna i grupp H och hos flottningsföreningarna i grupp J. Inom huvudgrupperna sammanfördes befattningshavarna sedan i ett antal undergrupper med sifferbeteckningar efter yrkesställning. Då ett uppgiftskortsystem icke utan stora olägenheter kunde baseras på arbetsåtaganden av alltför växlande varaktighet, måste uppgiftskorten för skogspersonal begränsas till att omfatta ledningspersonal och specialarbetare. Uppgiftskorten i grupperna F, G och H utfärdades i november och december för nästkommande kalenderår. Uppgiftskorten för flottningspersonal, grupp J, utfärdades i mars för den kommande flottningssäsongen, sedan uppgift erhållits om den personal, som skulle deltaga i flottningsarbetet. Även beträffande uppgiftskorten för skogspersonal gällde regeln, att uppgiftskort icke utfärdades för de fyra yngsta åldersklasserna. Antalet utfärdade uppgiftskort för skogspersonal var i förhållande till antalet uppgiftskort för jordbrukare relativt ringa och överskred aldrig sammanlagt 9 000. Värnpliktiga, som tilldelats uppgiftskort i grupperna F (utom milkolare) och G, kommo på grund av de stora avverkningarna under krigsåren att med få undantag bli hempermitterade under praktiskt taget hela beredskapstiden fr. o. m. år 1941. Då detta ur militära synpunkter icke kunde anses önskvärt, vidtogos fr. o. m. år 1944 genom länsarbetsnämndernas medverkan åtgärder för att nämnda värnpliktiga skulle kunna inkallas tre månader årligen till beredskapstjänstgöring å tid, som vore lämplig med hänsyn till den civila verksamheten. För milkolare och för grupperna H och J begränsades hempermitteringstiden i allmänhet till respektive kolnings-, tumnings- och flotlningssäsonger eller delar därav. Vid sidan av uppgiftskorten användes s. k. uppgiftsblanketter för tillgodoseende dels av säsongmässiga behov av arbetskraft, dels av uppkommande behov av arbetskraft för särskilt viktiga ändamål. Sålunda hempermitterades fr. o. m. april 1941 värnpliktiga arbetsledare och specialarbetare inom bränntorvsindustrien på förslag av arbetsmarknadskommissionen årligen under tiden för bränntorvupptagningen på grundval av uppgiftsblanketter, som utfärdats av vederbörande länsarbetsnämnd. År 1945 uppdrogs dock åt länsarbetsnämnderna att utfärda nämnda uppgiftsblanketter. Likaledes hempermitterades i de sockerbetodlande länen på grundval av genom länsarbetsnämnderna utfärdade uppgiftsblanketter betupptagare för sockerbetodlingen fr. o. m. år 1942 och betskötare fr. o. m. år 1943 under tiden för upptagningen respektive för sommarskötseln av betorna. Dessförinnan hade under åren 1940—-1941 betupptagare i Skåne

97 hempermitterats under tiden för betupptagningen på grundval av namnlistor, som uppgjordes av respektive länsarbetsnämnder i samarbete med betodlarna. För värnpliktiga skogskörare, anställda hos skogsägare, som ålagts en mera betydande produktionsplikt, utfärdades ävenledes uppgiftsblanketter, varigenom skogskörare i allmänhet under åren 1942—1945 kunde hempermitteras under tiden 1 januari—30 april. Under år 1941 skedde hempermitteringarna för samma tid genom att värnpliktiga skogskörare anmälde sig hos truppförbandschefen, varefter hempermittering skedde i samråd med vederbörande länsarbetsnämnd. Beträffande utfärdandet av andra slag av uppgiftsblanketter må anföras följande. I oktober 1940 utfärdades efter framställning från kommissionen generalorder om att gengasutbildade verkmästare, bilmontörer och bilreparatörer, som vid bilverkstäder erfordrades för montering och reparationer av gengasaggregat och som ännu icke inryckt till beredskapstjänstgöring, skulle av regementschef eller motsvarande chef beviljas anstånd med inställelse till årets slut efter framställning å särskild blankett av vederbörande arbetsgivare, därest framställningen kunde vitsordas av vederbörande länsarbetsnämnd. För de fyra nordligaste länen utsträcktes sedermera anståndstiden till den 31 maj 1941. Arbetsmarknadskommissionen utfärdade våren 1941 uppgiftsblanketter på grundval av uppgifter från Lastbilcenlralernas riksförening u. p. a. för ett antal värnpliktiga, huvudsakligen lastbilförare, anställda vid svenska trafikföretag, som uppehöllo lastbilstrafik mellan Rovaniemi och Petsamo i Finland. Nämnda värnpliktiga beviljades under den tid ifrågavarande trafik pågick av överbefälhavaren befrielse från beredskapstjänstgöring. I början av år 1942 syntes det industrikommissionen nödvändigt, alt viss produktion för militära ändamål forcerades. Sedan överbefälhavaren medgivit, att högst 5 000 värnpliktiga, sysselsatta vid berörda industriföretag, finge beredas ledighet från beredskapstjänstgöring under en tid av högst 6 månader (till den 30 september 1942), utfärdade arbetsmarknadskommissionen uppgiftsblanketter för omkring 1 500 värnpliktiga, som av vederbörande företag föreslagits för dylik ledighet. De, för vilka uppgiftsblanketter utfärdats, blevo därefter hempermitterade eller erhöllo anstånd av överbefälhavaren efter framställning från kommissionen. Uppgiftsblanketter utfärdades efter samråd med överbefälhavaren våren 1942 för ett antal värnpliktiga, som voro sysselsatta vid byggandet av de ammunitionsförråd, vilkas uppförande kungl. byggnadsstyrelsen ombesörjde för statens ammunitionsnämnds (sedermera krigsmaterielverkets) räkning. Ifrågavarande värnpliktiga beviljades av överbefälhavaren ledighet från beredskapstjänstgöring till utgången av år 1942, dock endast för den tid de utförde arbete vid nämnda förråd. På grund av arbetenas försening utsträck7

98 tes sedermera hempermitteringstiden för vissa värnpliktiga till och med den 30 juni 1943. Befarade svårigheter särskilt med bäckflottningen under flottningssäsongen 1942 föranledde arbetsmarknadskommissionen efter samråd med överbefälhavaren att i mars 1942 utfärda uppgiftsblanketter för värnpliktiga bäckflottare, älvflottare och skiljeställearbetare i Norrland och Värmland. På grundval av dessa blanketter kunde nämnda värnpliktiga personal beredas en kortare tids ledighet från beredskapstjänstgöring under tiden för bäckflottningen. Hösten 1944 kunde, efter registrering hos länsarbetsnämnderna i Malmöhus och Kristianstads län, i stort sett samtliga värnpliktiga arbetare under jord hos Höganäs-Billesholms Aktiebolag, vilka icke hade beviljats mobiliseringsuppskov, genom användandet av systemet med uppgiftsblanketter frigöras från beredskapstjänstgöring till den 30 april 1945. Härigenom kunde den av bolaget bedrivna kolbrytningen utökas. Sedermera utsträcktes hempermitteringstiden till och med den 31 december 1945. I augusti månad 1944 föranledde den otillfredsställande tillgången på byggnadstegel en registrering av vid tegelbruken sysselsatt värnpliktig yrkeskunnig arbetskraft, som oundgängligen erfordrades för produktionens upprätthållande. Efter framställning från arbetsmarknadskommissionen till överbefälhavaren beviljades anstånd med (hempermittering från) värnpliktstjänstgöring för dylik registrerad personal, för vilken uppgiftsblanketter utfärdats av länsarbetsnämnderna, t. o. m. den 30 november 1944. För personalen vid vissa tegelbruk, som kunde hållas i gång även under vintern, utsträcktes i viss omfattning ledigheten från värnpliktstjänstgöring till hela vinterhalvåret (1944/45) Då svårigheterna att kunna tillgodose behovet av mera kvalificerad arbetskraft inom tegelindustrien beräknades råda även under år 1945, vidtogos samma åtgärder våren sistnämnda år, varigenom värnpliktig personal i ledande befattning eller med annan mera kvalificerad sysselsättning inom nämnda industri erhöll anstånd med inställelse till beredskapstjänstgöring (hempermitterades) för tiden 15 april—30 november 1945. Utom föregående registrering å uppgiftsblanketter o. dyl. ägde i åtskilliga fall hempermitteringar av kollektiv karaktär r u m för tillgodoseendet av vissa hastigt påkomna behov av utökade arbetsstyrkor för betydelsefulla arbetsuppgifter. I allmänhet upprättades vid dessa tillfällen förteckningar truppförbandsvis över sådana värnpliktiga, som förklarat sig villiga att uträtta visst arbete under en eventuell hempermitteringsperiod. Hempermittering ägde sedan rum, efter det förteckningarna granskats av vederbörande länsarbetsnämnd. Förfaringssättet användes bl. a. något år vid hempermittering av andra skogsarbetare än körare och vid hempermittering för betupptagning av andra värnpliktiga än sådana som i vanliga fall sysslade med betupptagning.

99 Planeringsåtgärder för krig och allmän tillämpning av tj äns t epli kt slagen. I den allmänna beredskapen under kriget ankom det på arbetsmarknadskommissionen att jämväl planera och vidtaga förberedande åtgärder för att arbetsmarknadens behov av arbetskraft skulle kunna fyllas vid krig och allmän tillämpning av tjänstepliktslagen. Det förut skildrade systemet med arbetsblock (sid. 44) inom jordbruket samt de olika åtgärderna för att tillgodose arbetskraftsbehoven (sid. 87—98) under den förstärkta försvarsberedskapen voro givetvis även att betrakta som led i denna planering, men det stod klart, att vid krig de av försvarsberedskapen påkallade åtgärderna skulle visa sig otillräckliga. Uppgiften var därför att söka planera på ett sådant sätt, att vid krigsfall för försvarsändamål icke ianspråktagen arbetsför personal, såväl icke inkallade värnpliktiga som icke värnpliktiga (män och kvinnor), kunde på ett rationellt sätt utnyttjas i krigshushållningens tjänst. Vid lösningen av uppgiften gick man i huvudsak fram efter tre linjer. Man sökte planera för den krigsviktiga industriens, jordbrukets och transportväsendets m. m. behov av arbetskraft samt därvid redan på förhand skaffa fram och om möjligt utbilda ersättare för den personal, som vid krig skulle ingå i de militära förbanden. Man sökte vidare genom olika registreringar av icke värnpliktig personal trygga såväl militära som krigsviktiga civila behov av personal. Slutligen sökte man fastställa de tillgängliga arbetskraftsreservernas storlek och lämplighet för att de vid behov skulle kunna tagas i anspråk för olika beredskapsuppgifter inom försvaret och produktionen. Utbildning av reservpersonal. De i det föregående (sid. 88) omnämnda beredskapskurserna för verkstadsindustrien togo sikte både på industriens behov av yrkesutbildad personal och på behovet av ersättningspersonal i rådande försvarsberedskapsläge och i krig. En del av kursverksamheten var därvid främst inriktad på de behov, som skulle uppstå vid mobilisering eller då det eljest kunde bliva nödvändigt att för andra uppgifter taga i anspråk manlig arbetskraft från industrien. Under år 1942 igångsatte sålunda arbetsmarknadskommissionen på skilda platser i landet beredskapskurser för utbildning av kvinnlig industriell reservarbetskraft. Kurserna avsågo utbildning av mekaniker och svetsare. Förstnämnda slag av kurser varade 3 månader, sistnämnda 8 veckor. I dessa kurser intogos kvinnor, som voro villiga att, då så behövdes, rycka in som reserver. Till deltagare i dylik beredskapskurs utgick •— förutom timpenning — antingen arbetslöshetshjälp enligt ungefär samma grunder som för hjälpsökande arbetslösa eller till deltagare i kurs, som var anordnad i hemorten, dagarvode, varierande efter dyrort från kronor 2: — till

100 2: 40, och till deltagare i kurs utom hemorten inackorderingsbidrag, likaledes varierande efter dyrort, från 65 kronor till 80 kronor per månad. Arbetsförmedlingens medverkan bestod i att bl. a. med ledning av uppgifter från 1943 års beredskapsmönstring (se sid. 101) stimulera därtill lämpad kvinnlig arbetskraft att utnyttja utbildningsmöjligheterna. Efter vapenstilleståndet i Europa i maj 1945 upphörde kursverksamheten för utbildning av kvinnlig reservarbetskraft. Från kursverksamhetens början intill dess slut inskrevos i beredskapskurser för kvinnlig industriell reservarbetskraft 1 903 elever samt utskrevos 1 388 efter genomgången kurs. Av de utskrivna 1 388 eleverna utbildades 841 till mekaniker, 458 till gassvetsare och 89 till bågsvetsare. Erfarenheterna av kurserna visade, att eleverna trots den korta utbildningstiden förvärvade elementära yrkeskunskaper som mekaniker och svetsare. Flera av eleverna sökte och erhöllo platser inom industrien. Liksom vad gällde beredskapskurser för verkstadsindustrien övertog fr. o. m. den 1 juli 1944 överstyrelsen för yrkesutbildning den centrala ledningen av kursverksamheten för utbildning av kvinnlig industriell reservarbetskraft (jfr sid. 89). Även på andra områden främjade arbetsmarknadskommissionen under kriget utbildning av reservpersonal. Under åren 1943—1944 anordnades sålunda vid försvarets kemiska anstalt efter ungefär samma linjer som för beredskapskurserna för kvinnlig industriell reservarbetskraft 3-månaders utbildning för kvinnlig reservarbetskraft i laboratorietjänst. Antalet utbildade elever uppgick till 29. Under åren 1940—1945 beviljade arbetsmarknadskommissionen statsbidrag för utbildning av reservmaskinskötare inom jordbruket. Utbildningen skedde fr. o. m. år 1943 genom speciella kurser, anordnade av hushållningssällskapen. Fr. o. m. den 1 juli 1942 beviljades statsbidrag dels åt utrymningskommun för utbildning av kvinnlig eller icke värnpliktig manlig elev i gengasutbildning för evakueringsförare, dels åt luftskyddsmyndigheterna för utbildning och övning av kvinnlig eller icke värnpliktig manlig elev för beredskapsändamål (förande av luftskyddsfordon). Utbildningen gällde såväl gengasförare som förare av tyngre fordon med flytande bränsle.

Beredskapsmönstringar och -registreringar. För erhållande av material för uttagning av olika personalkategorier, därest tjänstepliktslagen skulle behöva tillämpas i större omfattning, och för uppläggande av särskilda register, avsedda för uttagning av personer till olika beredskapsuppgifter, såväl militära som civila, företogos under krigsåren olika s. k. beredskapsmönstringar.

10! Genom förordning den 6 december 1940 (nr 971) föreskrevs sålunda, att svensk man, som var född något av åren 1881—1925, skulle lämna uppgift om sådana personliga förhållanden, som voro av betydelse ur militär eller civil beredskapssynpunkt. Efter företagen granskning av de inkomna uppgifterna från de icke-värnpliktiga mönstringsskyldiga dels inom arbetsmarknadskommissionen i anslutning till bearbetning av uppgifterna från inventeringen den 18 april 1941 av arbetskraft inom industri och hantverk (se sid. 103), dels inom länsarbetsnämnderna ordnades uppgiftsblanketterna för nämnda mönstringspliktiga hos vederbörande länsarbetsnämnder till uttagningsregister. Registren ersattes emellertid sedermera av nedan nämnda mönstringsregister. I januari 1943 verkställdes en ny beredskapsmönstring omfattande även kvinnor. Genom kungörelse den 16 oktober 1942 (nr 819) föreskrevs, att svensk man, som var född något av åren 1878—1928, samt svensk kvinna, som var född något av åren 1883—1928, skulle per den 1 januari 1943 lämna uppgift om sådana personliga förhållanden, som kunde vara av betydelse dels ur arbetsmarknadssynpunkt, dels för luftskydd, skogsbrandskydd, utrymning och andra liknande åtgärder för hemortens försvar, dels ock för de frivilliga försvarsorganisationerna. Värnpliktiga, fast anställda vid krigsmakten m. fl., skulle emellertid endast lämna uppgifter efter särskild anmaning av arbetsmarknadskommissionen eller vederbörande länsarbetsnämnd. Uppgiftsmaterialet omfattade drygt tre miljoner dubbla mönstringsblanketter, därav omkring två miljoner för kvinnor. För att fortlöpande hålla registret aktuellt föreskrev Kungl. Maj:t i december 1943 (kungörelse nr 928), att dels svensk medborgare under det år han fyllde femton år, dels också, dock efter särskild anmaning, varje man, som icke längre var värnpliktig eller anställd vid krigsmakten, skulle lämna motsvarande mönstringsuppgift. Denna skyldighet upphävdes för femtonåringarna genom kungörelse den 12 oktober 1945 (nr 695). Genom kungörelse den 17 december 1943 (nr 929) föreskrevs skyldighet för pastor att lämna flyttningsuppgift för mönstringspliktiga. Genom en den 12 oktober 1945 utfärdad kungörelse (nr 694) borttogs emellertid uppgiftsskyldigheten vid flyttningar inom församling, och skyldigheten gällde sålunda endast för flyttningar mellan församlingar, dock ej inom Stockholm och Göteborg. På grundval av mönstringsmaterialet upplade länsarbetsnämnderna efter föreskrifter och anvisningar av arbetsmarknadskommissionen olika register. Dessa omfattade dels nominalregister (sökregister) dels särskilda specialregister, avsedda att tjänstgöra som uttagningsregister vid planläggningen för tillgodoseendet av såväl jordbrukets och industriens behov av reservarbetskraft vid krig som även behovet av övrig beredskapspersonal (t. ex. för civilförsvaret). Utom nämnda register upplades vid länsarbetsnämnderna med stöd av

102 Kungl. Maj:ts kungörelse den 30 augusti 1941 (nr 720), ändrad genom kungörelsen den 14 september 1944 (nr 649), särskilt beredskapsregister för personer, som i annan ordning än med stöd av värnpliktslagen uttagits till eller frivilligt åtagit sig uppgift inom rikets militära eller civila försvarsberedskap. Beredskapsregistret avsåg att möjliggöra en kontroll över ianspråktagandet av icke värnpliktiga personer (män och kvinnor) för beredskapsuppgifter i syfte dels att förhindra att en och samma person åtog sig eller uttogs till två eller flera med varandra oförenliga beredskapsuppgifter, dels att underlätta en med hänsyn till anställning, yrkeskunskaper och övriga kvalifikationer ändamålsenlig fördelning på olika beredskapsuppgifter av de härtill disponibla personerna. Därest person blev anmäld till registrering i beredskapsregistret för två eller flera beredskapsuppgifter, som icke voro förenliga med varandra, och överenskommelse därvid icke kunde träffas mellan berörda myndigheter, organisationer eller företag, hade länsarbetsnämnd att underställa ärendet den s. k. personalprövningsnämnden för avgörande (kungörelse den 14 september 1944 [nr 648]). Beredskapsregistret var dessutom av betydelse vid länsarbetsnämndernas planläggningsarbete för tillgodoseendet av den krigsviktiga industriens och jordbrukets behov av arbetskraft i krig. I beredskapsregistret registrerades därför reservarbetskraft för krigsviktiga företag och för jordbruket. Beredskapsregistret skulle under krig även komina till användning vid länsarbetsnämnderna åvilande uttagning av beredskapspersonal. Registret skulle därför medgiva överblick över all den beredskapspersonal, som var avsedd att tagas i anspråk såsom reservarbetskraft inom länet. Dessutom skulle av registret framgå, för vilka olika beredskapsuppgifter registrering skett. Den 1 oktober 1945 voro i beredskapsregistret registrerade 970 339 personer, varav 544 153 män och 426 186 kvinnor. Av männen voro 54 038 registrerade för den krigsviktiga industrien och 53 953 som reservarbetskraft för jordbruket. Motsvarande tal för kvinnor utgjorde 59 898 resp. 105 768. Som reservarbetskraft för andra ändamål hade dessutom 22 877 män och 9 851 kvinnor registrerats. Hela antalet som reservarbetskraft registrerade personer utgjorde således 306 385 (130 868 män och 175 517 kvinnor) eller något mindre än en tredjedel av samtliga registrerade. Över två tredjedelar av de i beredskapsregistret upptagna avsågos sålunda att tagas i anspråk för andra beredskapsändamål än produktiva arbetsuppgifter; största antalet av de registrerade tillhörde civilförsvaret. Under vintern 1939/40 bearbetades inom arbetsmarknadskommissionen uppgifter från en på frivillighetens väg verkställd inventering av arbetskraft hos omkring 13 000 företag inom industri- och hantverksbranscherna. Uppgifterna hade insamlats av Sveriges hantverksorganisation, industri- och livsmedelskommissionen samt direkt av arbetsmarknadskommissionen. Sedan i juni månad 1940 bearbetningen av de inkomna uppgifterna avslutats, upp-

103 rättades förteckningar och sammandrag, dels över inventerade företag, som voro att betrakta som krigsviktiga, dels över icke krigsviktiga företag. Förteckningarna, som tillställdes länsarbetsnämnderna, avsågos skola ligga till grund för undersökningar angående arbetskraftens fördelning samt tjäna till vägledning vid planläggning av överflyttning av arbetskraft till krigsviktiga företag under krig. År 1941 upplades inom arbetsmarknadskommissionen med stöd bl. a. av kungörelse den 28 februari 1941 (nr 100) register över företagare inom industri och hantverk, som i april 1941 eller från oktober 1940 i genomsnitt hade minst tre anställda. Undantagna från registreringen voro bland andra statliga och kommunala företag samt de flesta företag inom byggnadsbranschen. I företagsregistret, varav avtryck tillställdes respektive länsarbetsnämnder, utmärktes krigsviktiga och för folkförsörjningen i krig oumbärliga företag genom kodbeteckning i särskild nummerserie. Dessa företag skulle nämligen i en krigssituation i första hand tillförsäkras erforderlig arbetskraft, varvid bl. a. yrkesskicklig arbetskraft måste överföras från de icke krigsviktiga företagen. Företagsregistret utgjorde således ett av hjälpmedlen vid länsarbetsnämndernas planläggning av dylik överföring av arbetskraft i krig. Företagsregistret, som omfattade omkring 23 000 företag, varav omkring 2 800 hade krigsviktig betydelse, skulle genom länsarbetsnämndens försorg hållas i aktuellt skick.

Industriens mobiliseringsplanering. Ät den krigsviktiga industriens mobiliseringsplanering ägnades under krigsåren stor uppmärksamhet. Det gällde dels att medelst av arbetsmarknadskommissionen beviljade uppskov enligt uppskovskungörelsen tillförsäkra industrien den kader av kvalificerad personal, som behövdes för drift i planlagd omfattning, dels att förbereda och genomföra anskaffandet av den reservarbetskraft, som vid krig i de inkallades ställe måste tillföras industrien utöver den, som av industriföretagen själva på frivillighetens väg avtalbundits. Inom ramen för den totala uppskovsvolymen företogos en å två gånger årligen revisioner av uppskovsplanerna, varvid revisionerna verkställdes i nära och kontinuerligt samarbete med industrikommissionen, vars mobiliseringsbyrå för den skull var förlagd till arbetsmarknadskommissionen. För kontroll företogo representanter för arbetsmarknads- och industrikommissionerna besök hos olika företag. Besöken avsågo jämväl att giva företagarna tillfälle att diskutera principiella linjer av uppskovsväsendet och att vidmakthålla ömsesidigt förtroende. Den sociala sidan av saken — beredskapsbördans i möjligaste grad jämna fördelning — beaktades dels genom att uppskovsmännen inkallades i omgångar för tre månaders militärtjänstgöring, dels

104 genom ombyte av uppskovsmän. Samma syfte hade den främst av militära (och i viss mån av industriella) skäl tillämpade grundsatsen att koncentrera uppskovs volymen till de äldre åldersklasserna med företräde för mindre vapenföra värnpliktiga tjänat. Förberedelserna för att vid krig tillföra de krigsviktiga företagen erforderliga arbetskraftsreserver åvilade i första hand företagen själva. Då arbetsmarknadskommissionen i sista hand hade att anvisa efter mobilisering erforderlig reservarbetskraft, fordrades emellertid arbetsmarknadsorganens medverkan vid lösningen av denna fråga. Vid överläggning mellan arbetsmarknadskommissionen och bl. a. svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i början av år 1942 överenskoms om formerna för samarbetet. Svenska arbetsgivareföreningen utsåg sålunda ett centralutskott för industriens personalberedskap vid mobilisering. I samband härmed anställde föreningen och industriens branschorganisationer särskilda konsulenter, som var och en inom sin bransch hade att företrädesvis vid personliga besök hos berörda industriföretag lämna råd och anvisningar beträffande nämnda förberedelser och verka för ett snabbt genomförande av desamma. Branschkonsulenter ägnade särskild uppmärksamhet åt de åtgärder, som från industriens egen sida borde vidtagas för att redan i fredstid omskola och utbilda erforderlig reservarbetskraft, företrädesvis kvinnlig sådan. Landsorganisationen å sin sida beslöt den 24 mars 1942 att tillsätta en huvudkommitté med uppgift att handlägga de frågor, som uppkommo i samband med organiserandet av den kvinnliga arbetskraftsreserven. Vid sidan av huvudkommittén tillsatte respektive förbund särskilda delegationer, motsvarande de branschkonsulenter, som arbetsgivareföreningen och branschorganisationerna tillsatt. För att giva de olika åtgärderna en fastare organisation ansåg arbetsmarknadskommissionen det nödvändigt att till flertalet länsarbetsnämnder knyta en kvalificerad kraft för handläggning av ärenden rörande den krigsviktiga industriens arbetskraftsförhållanden vid krigstillfälle. Tanken låg nära till hands att därvid anlita yrkesinspektionens befattningshavare inom respektive distrikt. Utom att yrkesinspektionens befattningshavare ägde erforderlig sakkunskap upprätthöllo de i sin inspektionsverksamhet regelbunden kontakt med berörda industriföretag. Det var därför ändamålsenligt, att just dessa befattningshavare vid sidan av sin ordinarie verksamhet ställdes till länsarbetsnämndernas förfogande under planläggningsarbetet för krigsindustriens arbetskraftsförsörjning. Härtill kom att vid krig yrkesinspektionens verksamhet måste beräknas avtaga i omfattning, varför befattningshavarna då i högre grad kunde tagas i anspråk av länsarbetsnämnderna. Efter vederbörliga överläggningar med riksförsäkringsanstalten i egenskap av chefsmyndighet för yrkesinspektionen knöts därför fr. o. m. senare halvåret 1942 en tjänsteman inom yrkesinspektionen, yrkesinspektör eller

105 distriklsingenjör, till varje länsarbetsnämnd i egenskap av industrikonsulent. Jämsides med verksamheten för yrkesinspektionens räkning, i förekommande fall under tjänstledighet, ägde industrikonsulenten att med biträde av vederbörande tjänstemän vid länsarbetsnämnderna bl. a. granska till länsarbetsnämnderna av arbetsmarknadskommissionen överlämnade personalbesked från krigsviktiga företag, särskilt uppgifterna om reservarbetskraft och därmed sammanhängande frågor, samt att öva tillsyn över nämndens registrering av reservarbetskraft. Dylika personalbesked infordrades åren 1943—1945 gemensamt av arbetsmarknads- och industrikommissionen. Vid besök hos krigsviktiga företag ägde industrikonsulent vidare att kontrollera, att företagen så långt möjligt verkställde och vidmakthöllo erforderlig mobiliseringsplanering. Därvid ägnades särskild uppmärksamhet åt åtgärder för att rationellt utnyttja den arbetskraft, som beräknades bliva kvar hos respektive företag vid krigstillfälle, samt för att anskaffa och utbilda erforderlig reservarbetskraft och vidtaga nödiga välfärdsanordningar m. m. för denna. Industrikonsulent hade även att lämna den tjänsteman hos respektive företag, som handhade mobiliseringsplaneringen (se sid. 117), erforderliga anvisningar beträffande denna. En av industrikonsulentens huvuduppgifter var slutligen att planera den överflyttning av arbetskraft, som vid mobilisering kunde bliva erforderlig. Då en inom arbetsmarknadskommissionen verkställd sammanställning av de personalbesked, som infordrades från de krigsviktiga företagen i början av år 1943, utvisade, att industrien i allmänhet endast i ringa omfattning lyckats lösa reservarbetskraftsproblemet, ansågs frågan om täckandet av det ytterligare reservarbetskraftsbehov, som enligt personalbeskeden förelåg, icke kunna lämnas öppen under avvaktan på resultatet av industriföretagens förnyade ansträngningar att anskaffa frivilliga arbetsreserver. Arbetsmarknadskommissionen anmodade därför länsarbetsnämnderna att med ledning av uppgifterna till 1943 års beredskapsmönstring i beredskapssyfte såsom »anvisad reserv» registrera icke krigstjänstskyldiga, vilka kunde anses lämpliga att vid krigstillfälle stå till förfogande som reservarbetskraft inom viss industri. Registreringen skedde i det till beredskapsregistret hörande registret över reservarbetskraft. Samtidigt igångsattes genom länsarbetsnämndernas försorg viss propaganda för att stimulera intresset för reservarbetskraftsfrågan. De sist vidtagna åtgärderna medförde, att ett avsevärt antal icke värnpliktiga personer registrerades som frivillig eller anvisad reservarbetskraft, vilket belyses av sifferuppgifterna å sid. 102. Sedan den militära beredskapen under sommaren 1945 avvecklats, indrogos fr. o. m. den 1 september 1945 samtliga industrikonsulentbefattningar. I stället utsagos befattningshavare inom yrkesinspektionen till sakkunniga (experter) hos kommissionen för planläggning inom länen av den krigsviktiga

106 industriens arbelskraftsförsörjning i krig. Avsikten härmed var att försöka bibehålla kontakten mellan länsarbetsnämnderna och yrkesinspektionens befattningshavare, så att vid ett skärpt försvarsberedskapsläge organisationen lätt kunde förstärkas.

Arbetsförmedlingsverksamheten for utlänningar. Något flyktingproblem av större omfattning förelåg ej i Sverige förrän under sommaren 1941, då flyktingströmmen från Norge antog större proportioner och framtvingade mera omfattande åtgärder från myndigheternas sida. Socialstyrelsen ställde under våren 1941 en flyktingförläggning till de norska myndigheternas disposition att användas såsom genomgångsläger för de norska flyktingar, som anlände till Sverige. Framemot midsommartiden blev emellertid anhopningen av flyktingar i lägret allt större, varför norska flyktingkontoret hos arbetsmarknadskommissionen anhöll, att denna måtte öppna en särskild arbetsförmedling för norska flyktingar i Öreryd. Den 26 juni 1941 öppnades ett arbetsförmedlingskontor i öreryd lydande under länsarbetsnämnden i Jönköping. Detta kontor utplacerade under tiden 26 juni—21 december 1941 1 201 arbetssökande. Allt flera flyktingar sökte sig efter hand till Sverige och spredos genom arbetsförmedlingens medverkan ut över hela landet. Då det visade sig vara förenat med svårigheter för Örerydskontoret att nå arbetsförmedlingarna ute i landet samt att hålla kontakt med olika institutioner i Stockholm, såsom norska flyktingkontoret och socialstyrelsen, inrättade man i mars 1942 i Stockholm ett arbetsförmedlingens centralkontor för norska flyktingar underställt länsarbetsnämnden i Stockholms län. Samtidigt uppdrogs åt länsarbetsnämnderna att utse vissa tjänstemän med uppgift att handlägga frågor angående arbetsförmedling åt norrmän. Alla viseringsärenden för norrmän, som anlitade arbetsförmedlingen, insändes genom centralkontoret till socialstyrelsen, som härigenom icke behövde hålla lokal kontakt med varje arbetsförmedling. Den norska flyktingströmmen ökade allt mera, och en omorganisation av arbetsförmedlingsverksamheten för de norska flyktingarna blev därför erforderlig. Socialstyrelsen tillämpade vid denna tid en uppdelning av landet i fyra viseringsområden, och flyktingarna erhöllo i regel uppehållstillstånd för endast ett av dessa områden. I samband med omorganisationen inrättades inom vart och ett av de nämnda viseringsområdena ett lokalkontor med uppgift att bistå de ordinarie arbetsförmedlingskontoren i arbetet med de norska flyktingarna, samtidigt som hela organisationen i fortsättningen kom att lyda direkt under arbetsmarknadskommissionen. Förutom lokalkontoren, vilkas antal sedermera utökades till fem, upprättades även kontor vid olika mot-

107 tagningsläger för flyktingar. Under år 1942 inkommo till flyktingförmedlingarna 8 972 ansökningar om arbete, och 6 851 platser förmedlades. Av de ovannämnda ansökningarna om arbete gjordes 4 855 under tiden 1 september —31 december 1942, d. v. s. efter det att den nya organisationen trätt i kraft. De principer, som socialstyrelsen tillämpade mot slutet av år 1942 beträffande uppehålls- och arbetsvisering, inneburo, att uppehållsvisering i regel meddelades för ett av de nämnda viseringsområdena eller ibland endast för ett län eller landsfiskalsdistrikt. Beträffande arbetsvisering gällde i princip, att dylik meddelades för alla manliga flyktingar i arbetsför ålder endast i fråga om skogs- eller jordbruksarbete och för kvinnorna endast i fråga om hushållsarbete. Som regel kunde en flykting först sedan han varit i skogsarbete 4—6 månader få arbetstillstånd för annat yrke. Endast den, som med läkarintyg styrkte sin olämplighet för de angivna arbetsgrenarna, kunde erhålla visering för annat arbete. Principen att regelmässigt lämna flyktingarna arbetstillstånd endast för skogsarbete visade sig i längden vara förenad med åtskilliga olägenheter, och arbetsmarknadskommissionen sökte därför finna utvägar att bereda arbetsföra manliga flyktingar annat arbete än skogsarbete. En lösning åstadkoms därigenom, att arbetsmarknadskommissionen ställde 1 000 platser vid vägarbeten till förfogande, och socialstyrelsen medgav, att flyktingar, som varit i skogsarbete minst tre månader, skulle erhålla visering för vägarbete. År 1943 avskaffade socialstyrelsen emellertid indelningen i viseringsområden för norrmän, och jämlikt kungörelse den 19 mars 1943 (nr 103) medgavs för utlänning befrielse från kravet på arbetstillstånd vid anställning inom skogsbruk, jordbruk och torvarbete samt husligt arbete. Senare medgavs genom kungörelse den 1 oktober 1943 (nr 716) för norrmän, danskar, finnar, islänningar och estlandssvenskar generell befrielse från kravet på arbetstillstånd. Under år 1943 nådde arbetsförmedlingsverksamheten för de norska flyktingarna sin kulmen med 19 111 manliga och 1 185 kvinnliga platser tillsatta med norska arbetssökande. Genom inkallelserna till polislägren minskades efter hand antalet norrmän på den svenska arbetsmarknaden högst avsevärt, vilket medförde, att antalet platser, som genom arbetsförmedlingarna tillsatts med manliga norska arbetssökande 1944, sjönk till endast 9 758. Antalet anställningar tillsatta med kvinnliga sökande visade däremot en stegring och uppgick under samma år till 1 569. Omfattningen av flyktingarnas arbetsinsatser i skogen framgår bäst av att deras arbete vid av länsarbetsnämnderna anordnade kurser under år 1943 representerade omkring 20 procent (1,3 milj. m 3 t) av den totalt avverkade kvantiteten vid kurserna (6,4 milj. m 3 t). Från och med hösten 1942 erhöllo alla norska flyktingar, som anvisades skogsarbete genom arbetsförmedlingen, arbetsklädesutrustning genom länsarbetsnämndernas försorg. Vidare åtog sig arbetsmarknadskommissionen att genom sina lokala organ på norska flyktingkontorets bekostnad ordna kost

108 och logi åt medellös arbetssökande norsk flykting, medan han väntade på arbetsanställning eller avvaktade beslut med anledning av hos socialstyrelsen gjord ansökan om arbetsvisering. Bland de norska flyktingarna fanns ett relativt stort antal s. k. partiellt arbetsföra, vilka av olika anledningar ej kunde utföra mera ansträngande kroppsarbete. Dessa flyktingar samlades av norska flyktingkontoret på särskilda förläggningar, varifrån de genom speciellt upprättade arbetsförmedlingar utplacerades i lättare arbete. På grund av läget på arbetsmarknaden var det under vissa tider förenat med stora svårigheter att bereda alla partiellt arbetsföra flyktingar lämpligt arbete, och arbetsmarknadskommissionen lät därför i samråd med norska flyktingkontoret upprätta s. k. skogsidrottsförläggningar samt i en del fall även vägarbetsplatser, där de partiellt arbetsföra kunde beredas arbete under för dem särskilt avpassade former. De arbetssökande norska flyktingarna utgjordes till större delen av yngre ogifta män. Under år 1944 anlände dock jämförelsevis många familjer, vilkas utplacering på grund av bostadsfrågan kom att bereda vissa svårigheter. I samband med arbetsanskaffningen fingo därför arbetsförmedlingarna, i den mån arbetsgivaren ej svarade för husrum, ordna med lämplig bostad i närheten av arbetsplatsen. I viss utsträckning deltogo även arbetsförmedlingarna i bostadsplaceringen av familjer, vilkas män blivit inkallade till norska poliskurser. Under kriget kunde norska flyktingar beredas inträde vid svenska yrkesskolor samt beredskapskurser för verkstadsindustrien. Då svårigheter efter krigets slut förelågo med att ordna yrkesutbildning i Norge, bereddes överstyrelsen för yrkesutbildning möjlighet att i Sverige anordna yrkesutbildning för ungdom från Norge, överstyrelsen svarade därvid för erforderliga lokaler, lärare, undervisningsmateriel m. m., under det att arbetsmarknadskommissionen genom länsarbetsnämnderna handhade övriga angelägenheter i samband med de norska ungdomarnas vistelse i landet, såsom kost och logi, utrustning med gång- och arbetskläder och vid behov anskaffande av kockor till matlag samt baracker till förläggningar. I samband med den stora danska flyktingströmmen till Sverige i september 1943 upprättade socialstyrelsen mottagningsläger för de danska flyktingarna. Vid de till ett 40-tal uppgående förläggningarna lät kommissionen genom länsarbetsnämnderna ordna provisoriska arbetsförmedlingar. Emellertid funnos bland flyktingarna åtskilliga intellektuella, vilka svårligen kunde beredas anställning. Tidigare hade andra flyktingar av motsvarande kategori, speciellt norrmän, i viss utsträckning genom medverkan av arbetsmarknadskommissionen beretts arkivarbete vid vissa statliga och kommunala institutioner. För att lösa anställningsproblemet för det ganska stora antalet danska intellektuella ansågs det därför lämpligt att företaga en utvidgning av kommissionens verksamhet för intellektuella flyktingar. De

109 danska intellektuella kunde nu erhålla dylikt arbete (assistentarbete) vid vissa vetenskapliga institutioner. I viss omfattning ordnades även sysselsättning åt danska musiker inom ramen för den s. k. musikerhjälpen. På grund av den allt mera omfattande flyktingverksamheten blev den speciella flyktingförmedlingen otillräcklig. Kommissionen beslöt därför att lägga hela arbetsförmedlingsverksamheten för utlänningar på den ordinarie arbetsförmedlingen. Den särskilda arbetsförmedlingen för flyktingar upphörde den 30 november 1943. Den hade under 1943 haft 25 612 ansökningar om arbete från män och 19 033 från kvinnor. 20 220 manliga platser hade förmedlats, varav 11033 inom skogsbruket, 3 495 inom jordbruket och 3 862 inom industrien. Antalet tillsatta kvinnliga platser var 1 416, varav de flesta avsågo husligt arbete. Den genomförda omorganisationen innebar, att kommissionens arbetsförmedlingsbyrå utökades med en särskild utlänningssektion och att vid flertalet länsarbetsnämnder en särskild tjänsteman (amanuens) för utlänningsärenden förordnades. Vid de kontor, som besöktes av ett större antal utlänningar, inrättades speciella utlänningsexpeditioner. De särskilda arbetsförmedlingarna vid de norska och danska mottagningsförläggningarna ställdes under vederbörande länsarbetsnämnds ledning. Beträffande de danska flyktingarna påtog sig kommissionen samma uppgifter, som den redan tidigare omhänderhade för de norska. På framställning från socialstyrelsen åtog sig kommissionen därutöver att förse samtliga danska flyktingar med nödvändiga gångkläder. Danska flyktingkontoret kom sedan att påkalla kommissionens medverkan beträffande de danska flyktingarnas utrustande med arbetskläder. På grund härav fingo länsarbetsnämnderna förse de danska flyktingarna med nödvändiga arbetskläder icke endast, då de anvisades skogsarbete, utan även i alla de fall, då särskild utrustning kunde anses erforderlig. Med danska legationens flyktingkontor träffades överenskommelse, att detta skulle gälda kommissionens utlägg för de vidtagna åtgärderna, med undantag av administrationskostnaderna. Beträffande den danska flyktingverksamheten kan vidare nämnas, att arbetsförmedlingarna för danska flyktingkontorets räkning vid flyktingarnas avresa till erhållen anställning utbetalade såväl ett resetraktamente som en fickpenning. Den första tidens uppehälle på anställningsorten ordnades också av arbetsförmedlingen, därigenom att förmedlingen trädde i kontakt med t. ex. ett pensionat, som åtog sig att tillhandahålla flyktingen kost och logi. Räkning å dessa förmåner tillställdes danska flyktingkontoret. Under våren och sommaren 1944 tog den tidigare påbörjade överflyttningen av estlandssvenskar till Sverige allt större omfattning, och på hösten samma år var det totala antalet estlandssvenskar uppe i c:a 6 600. Till en början sköttes utplaceringen av de arbetsföra estlandssvenskarna och deras familjer av länsarbetsnämnden i Stockholms län från den speciella mottagningsför-

110 läggningen i Stockholm, men behovet av en större förläggning gjorde sig snart gällande, och ett barackläger i Doverstorp med plats för c:a 1 500 personer togs därför i anspråk av Kommittén för estlandssvenskarna, som hade Kungl. Maj:ts uppdrag att ombesörja estlandssvenskarnas omhändertagande och inpassning i svenska förhållanden. I samråd med kommittén lät arbetsmarknadskommissionen med länsarbetsnämndens i Linköping medverkan organisera en särskild arbetsförmedling vid lägret i Doverstorp. På kommitténs framställning ombesörjde arbetsförmedlingen även estlandssvenskarnas utrustning med gångkläder och arbetskläder samt bohagsutrustning. Den övervägande delen av estlandssvenskarna utgjordes av fiskare och jordbrukare, vilkas bibehållande vid sin gamla yrkesutövning var ett framträdande önskemål från kommittén för estlandssvenskarna, som även skisserade en viss kolonisationsplan, vilken man från arbetsförmedlingens sida sökte följa i så stor utsträckning som möjligt. Härvid ansåg kommittén del önskvärt, att man i första hand placerade estlandssvenskarna i kustdistrikten från Gävleborgs län i norr till Blekinge län i söder samt på Gotland. För att ytterligare främja denna jordbruks- och fiskarkolonisation verkade en särskild stiftelse (Rågöstiftelsen), som inköpte jordbruksfastigheter i skärgården och utarrenderade dessa till lämpliga estlandssvenskar. I slutet av december 1945 återstodo endast omkring 100 personer oplacerade, vilka till största delen utgjordes av åldringar, som ej kunde tagas om hand av anhöriga, samt kvinnor och barn. Av de placeringar, som verkställts, avsågo närmare 70 procent jordbruk och fiske, c:a 5 procent gällde varvsindustrien och återstoden främst textil- och metallindustri, husligt arbete och sjukvård. Slutligen kan framhållas, att länsarbetsnämnderna, även sedan placeringarna verkställts, höllo kontakt med estlandssvenskarna och undersökte deras arbetsförhållanden samt till kommittén för estlandssvenskarna avgåvo rapport om företagna besök och härvid framkomna önskemål om bistånd från kommittén i olika frågor. Den stora baltiska flyktingströmmen, som inträffade i slutet av september 1944, medförde åtskilliga problem för de svenska flyktingmyndigheterna. På några veckor sökte sig omkring 27 000 flyktingar över till vårt land, och en rad extra åtgärder måste vidtagas för att kunna organisera mottagandet. För inkvarteringen av flyktingarna upprättades i vissa län ett stort antal förläggningar, många av ytterst provisorisk och improviserad karaktär, och ett flertal arbetsförmedlingar måste i samband härmed omedelbart organiseras. Till en början var huvuduppgiften att förse flyktingarna med nödvändiga gångkläder. I stort sett vilade hela ansvaret härför på länsarbetsnämnderna. Sedan föreskriven karantänstid tilländalupit och sedan polismyndigheterna företagit vederbörlig säkerhetsundersökning, kunde själva utplaceringen börja. Trots att detta arbete inföll under den del av året — november och december — som ur arbetsmarknadssynpunkt är den mest olämpliga för placering av ar-

Ill betskraft, k u n d e arbetsförmedlingarna under denna tid skaffa arbete åt 7 222 baltiska flyktingar, vilka tillsammans med sina anhöriga kunde lämna mottagningsförläggningarna. Under våren och sommaren 1945 var arbetstillgången relativt god, och de manliga flyktingarna hänvisades i första hand till skogs- och jordbruk, medan de kvinnliga oftast erhöllo anställningar som hembiträden eller på hotell och restauranger, sjukhus och vårdanstalter. Därjämte absorberade olika industrigrenar relativt mycket baltisk arbetskraft. Särskilt inom textil- och konfektionsindustrien fann en stor del av den kvinnliga ovana arbetskraften sysselsättning. Det kan sålunda omnämnas, att i slutet av maj 1945 voro inom textil- och konfektionsindustrien omkring 2 600 flyktingar, varav c:a 1 900 balter, sysselsatta. Av dessa sysselsatte textilindustrien 1 850 flyktingar, varav 1 550 balter, och konfektionsindustrien sammanlagt 750 flyktingar, varav 350 balter, övriga sysselsatta flyktingar inom dessa industrier voro i stor utsträckning danskar. För att möjliggöra anställning i jordbruksarbete även av sådana balter, som ej kunde direkt placeras i sådant, ordnade arbetsmarknadskommissionen under medverkan av länsarbetsnämnderna utbildning vid omkring 40 ladugårds-, gårdshantverkar- och allmänna jordbrukskurser. Härigenom tillfördes jordbruksnäringen under första hälften av 1945 omkring 350 personer. Bland det baltiska flyktingklientelet funnos i stor utsträckning personer, som på grund av sjukdom, ålderdom eller andra skäl ej helt kunde försörja sig själva. Länsarbetsnämnderna fingo därför i samverkan med blockmyndigheterna på landsbygden söka anskaffa lämpliga bostäder, där dessa flyktingar kunde bosätta sig. Den 1 oktober 1945 torde omkring 300 familjer ha varit bostadsplacerade på detta sätt. De intellektuella baltiska flyktingarna kunde i viss omfattning beredas arkivarbete vid olika vetenskapliga institutioner på samma sätt som tidigare norska och danska flyktingar. Då antalet arkivarbetsplatser visade sig otillräckligt och det dessutom var förenat med stora svårigheter att placera kontors- och affärsfolk samt andra personer med ovana vid kroppsarbete, organiserade arbetsmarknadskommissionen i samråd med riksantikvarieämbetet vissa arbetsplatser, där flyktingarna kunde mot timpenning sysselsättas med markvård, planeringsarbete, röjning eller annat lättare arbete i fornminnesvårdens intresse. Sammanlagt voro 102 personer sysselsatta med dylika fornminnesvårdsarbeten den 1 oktober 1945. Omkring 1 oktober 1945 kunde i stort sett arbetsförmedlingsverksamheten vid de baltiska förläggningarna anses avslutad. Under tiden 1/1—30/9 1945 lämnade 15 796 personer förläggningarna genom arbetsförmedlingens försorg, och av dessa blevo 9 352 arbetsplacerade. I början av oktober funnos endast c:a 350 personer kvar på de baltiska förläggningarna.

112 För statens utlänningskommissions räkning fick arbetsmarknadskommissionen vidare åtaga sig att ombesörja icke blott den ovannämnda gångklädesutrustningen vid flyktingarnas avresa till arbete utan även erforderliga arbetskläder, resetraktamenten och fickpengar. För uppehållet intill första avlöningsdagen kunde för flyktingarnas räkning vid behov ordnas rekvisition på kost och logi. Efter hemställan från flyktingsnämnden åtog sig arbetsmarknadskommissionen dessutom att för de baltiska flyktingfamiljerna ordna med bohagsutrustning i viss omfattning. Samtliga dessa uppgifter fullgjordes genom länsarbetsnämnderna. Vid utplaceringen av de baltiska flyktingarna uppstodo snart för dessa en mängd olika sociala problem. De myndigheter, som närmast skulle svara för den sociala omvårdnaden av flyktingarna, nämligen statens utlänningskommission och statens flyktingsnämnd, ägde emellertid ute i landet inga organ, till vilka flyktingarna kunde vända sig i dylika frågor. Utlänningskommissionen hemställde därför hos arbetsmarknadskommissionen, att länsarbetsnämndernas personal för utlänningsärenden skulle tjänstgöra som ombud för utlänningskommissionens sociala byrå och flyktingsnämnden. Arbetsmarknadskommissionen biföll denna hemställan. Länsarbetsnämndernas arbetsuppgifter kommo härigenom att förutom rena arbetsförmedlingsärenden även omfatta besök på flyktingarnas arbetsplatser, inspektion av förläggningar, ombesörjande av vissa åtgärder i understödsfrågor m. m. Den omfattande ökning av länsarbetsnämndernas arbetsuppgifter, som tillkom i samband med de baltiska flyktingarnas utplacering i arbete och övertagandet av ovannämnda uppgifter för utlänningskommissionens och flyktingsnämndens räkning, nödvändiggjorde en förstärkning av personalen för länsarbetsnämndernas utlänningsverksamhet. På försommaren 1945 tillsattes därför vid de flesta länsarbetsnämnderna särskilda konsulenter, vilka med biträde av de tidigare anställda amanuenserna skulle svara för nämndernas ut lännings verksamhet. I Norrland fingo de lokala arbetsmarknadsorganen hösten 1944 även deltaga i verksamheten för de till Nordsverige evakuerade finnarna. Här var utrustningsarbetet huvuduppgiften. Någon arbetsförmedlingsverksamhet av större omfattning blev icke aktuell på grund av att den arbetsföra delen av de evakuerade, som endast utgjorde 5 procent, i stort sett behövdes för lägeroch sjukhusverksamhet. Den omständigheten, att finnarna även medförde en hel del boskap, vars skötsel krävde personal, bidrog också till att antalet finska evakuerade, som kunde antaga arbete i öppna marknaden, blev begränsat. Dock tillfördes den svenska arbetsmarknaden ett visst tillskott av vana finska skogsarbetare och kunniga hembiträden till landsbygden. Beträffande övriga nationaliteter kan nämnas, att det under åren 1942— 1945 till Sverige anlände ett icke obetydligt antal krigsfångar och personer, som av tyskarna uttagits till tvångsarbetare. Åtskilliga hade lyckats rymma

113 Iran tyska fartyg i svenska hamnar bland dem i första hand holländare och belgare. Andra grepo sitt tillfälle, när de som tvångsarbetare kommit över till Norge, och lyckades taga sig över den svenska gränsen antingen på egen hand eller understödda av eller i sällskap med norska patrioter. Detta gällde framför allt polacker, ryssar och jugoslaver och andra deporterade från östra och sydöstra Europa. Både tvångsarbetare och krigsfångar lyckades dessutom i många fall smuggla sig med svenska fartyg från tyska och baltiska hamnar, och på detta sätt tog sig en stor del av de franska och belgiska flyktingarna över till Sverige. Även för dessa flyktingkategorier ordnade arbetsmarknadskommissionen efter hemställan från utlänningskommissionen med gångkläder. I likhet med de baltiska flyktingarna erhöllo de dessutom i samband med sin arbetsplacering genom kommissionens försorg arbetskläder, resetraktamente och fickpengar. Vid behov utlämnades även rekvisition på kost och logi för uppehället intill första avlöningsdagen. Vid tiden för Tysklands sammanbrott överfördes till Sverige genom Röda korsets och UNRRA:s försorg omkring 30 000 personer från de tyska koncentrationslägren, s. k. repatriandi. Ganska kort tid efter det att repatriandi genomgått föreskriven karantänsbehandling väcktes bland dem själva frågan om möjlighet till arbetsplacering. De önskade snarast möjligt återgå till ett normalt liv. Till en början försiggick utplaceringen genom arbetsförmedlingens försorg endast på försök och i mindre omfattning, då man på grund av de påfrestningar, som repatriandi fått utstå i fånglägren, ej visste, hur de skulle reda sig i det svenska arbetslivet. Då det visade sig, att repatriandi så gott som utan undantag lyckades väl på sina arbetsplatser, fortsattes utplaceringen i växande omfattning. Under tiden 1/6—31/12 1945 utplacerades c:a 5 500 repatriandi genom arbetsförmedlingens medverkan. All utplacering skedde frivilligt och endast efter vederbörande legations samtycke. Bland de kvinnliga repatriandi från koncentrationslägren förekom sedan lägertiden i Tyskland en utpräglad gruppbildning. Sammanhållningen inom grupperna var mycket stark, och för ledningen svarade ofta en kvinna, som på grund av ålder, bildning eller karaktärsegenskaper blivit gruppens naturliga ledarinna. Det förefaller, som om denna gruppbildning för repatriandi fått ersätta ett naturligt familjeliv och erhållit en därmed jämförlig betydelse. Vid utplaceringen sökte arbetsförmedlingarna därför i görligaste mån att hålla ihop grupperna genom att placera medlemmarna i arbete på samma ort samt att ordna med gemensamma bostäder. Även beträffande repatriandi medverkade arbetsmarknadskommissionen vid utrustningen med gångkläder samt, i fråga om dem, som placerades i arbete, med arbetskläder. I den mån repatriandi utplacerades i gemensam8

114 hetshushåll, och vederbörande arbetsgivare inte hade möjlighet att ordna med bohag, ombesörjde arbetsmarknadskommissionen efter hemställan från utlänningskommissionen viss bohagsutrustning. Även dessa uppgifter fullgjordes av länsarbetsnämnderna. Nedanstående tabell 22 avseende antalet utlänningar med vistelsetillstånd i Sverige den 1 januari åren 1940—1945 ger en bild av flyktingsituationens utveckling under krigsåren. I tabellen ingå ej utlänningar, som vid redovisningstillfället vistades på förläggning, ej heller barn under 16 år, vilka ej voro i besittning av eget pass. I samband härmed kan nämnas att varken de till Sverige evakuerade finska medborgarna, vilka den 1 januari 1945 uppgingo till 37 835 personer, eller de i Sverige omhändertagna finska barnen, som vid samma tidpunkt voro 44 190, i allmänhet erhållit personlig visering. Dessa äro således icke upptagna i tabellen Tabell 22. Antalet utlänningar med vistelsetillstånd den 1 januari åren 1940—1945. Nationalitet

1945 Norsk Finsk Dansk Isländsk Tysk Brittisk Amerikansk Italiensk Holländsk Rysk Fransk Schweizisk Ungersk Polsk Balter o. statslösa Övriga

2 349 3 069 1 304 59 4 848 605 433 255 205 323 129 219 122 234 955 1 332

3311 3 626 1 489 48 4 398 514 163 246 218 411 104 202 124 334 1 938 1 038

4 776 3 509 I 307 40 3 512 556 234 209 181 271 104 182 110 288 2 268 473

10 474 3 432 1 369 43 1 866 434 186 243 209 454 153 196 114 383 4 310 484

17 565 3 463 10 507 49 1 635 462 222 270 450 686 378 206 116 570 7 796 1 110

31 262 9 619 14 608 65 1 781 519 346 342 762 922 623 240 185 1 267 29 888 1 510

Summa

16 441

18 020

24 350

45 485

93 939

1 Till belysning av flyktingarnas insatser på den svenska arbetsmarknaden lämnas i efterföljande tabell 23 en översikt över den utländska arbetskraftens andel i den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet under år 1944. Av tabellen framgår, att av hela antalet detta år tillsatta platser (926 000) 45 000 eller närmare 5 procent tillsattes med utländsk arbetskraft. Flyktingarnas relativt största insatser lämnades inom jord- och skogsbruk, där 16 procent av samtliga platser tillsattes med utlänningar, samt inom hälso- och sjukvård, där 10 procent av platserna tillsattes med utländsk arbetskraft.

115 Tabell 23. Den utländska arbetskraftens andel i den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet under år 1944. Ansökningar om arbete Yrkesgrupper

Tillsatta platser

Hela antalet

Antal utlänningar

0/

/o

Hela antalet

Antal utlänningar

%

118 704

10 587

8,9

126 562

19 692

15,6

Jordbruk o. skogsbruk Industri o. hantverk Samfärdsel Mandel Förvaltning, arbetsledning, fria yrken Hälso- o. sjukvård Husligt arbete . . . Annat arbete . . . .

641 076 143 823 114 306

17 507 9 806 4 130

2,7 6,8 8,6

273 112 73 498 84 954

13 209 784 3 88*

4,8 1,1 4,6

90 089 17 319 170 839 251 428

5 446 1 098 3 388 5 182

6,0 6,3 2,0 2,1

39 023 13 266 160 036 155 571

965 1 393 3 748 1 706

Summa

1 547 584

3,7

926 022

45 381

2,5 10,5 2,3 1,1 4,9

Länsarbetsnämnds personalorganisation för kris- och beredskapsuppgifterna. Läget december 1944. Av nedanstående tablå framgår, att länsarbetsnämndernas personal vid utgången av år 1944 omfattade 2 031 befattningshavare. Av dessa hade 91 (4,5 procent) arbetsuppgifter av mera ordinär natur på nämndernas centrala kanslier. Med kris- och beredskapsärenden sysselsattes 664 (32,7 procent) personer, och i expeditionstjänst på förmedlingsexpeditionerna voro 766 (37,7 procent) personer sysselsatta. Gruppen biträdes-, vakt- och budpersonal, gemensam för såväl beredskaps- som förmedlingsärendena, omfattade 510 (25,i procent) personer. Fördelas skriv- och vaktpersonalen lika på beredskaps- och förmedlingsärenden, kunna beredskapsuppgifterna beräknas ha sysselsatt 919 personer eller 45 procent av länsarbetsnämndernas hela personal. Länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingarnas personal den 31/12 1944 med efter arbetsuppgifter. Länsarbetsnä mndernas centrala kanslier 1

I % 1

91 4,5

Biträdes-, vakt- och budpersonal 2 510 25,1

Beredskapsoch krisärenden 3 664 32,7

Arbetsförmedlingsärenden 766 37,7

Direktör, arbetsförmedlingsinspektör, amanuens och kassaredogörare. All skrivbiträdespersonal ingår. 3 Fördelning, se tablå å sid. 116. 2

fördelning

Summa

2 031 100,0

116 Ovanstående fördelning må betraktas som approximativ, då det i många fall ställer sig svårt att göra en strikt åtskillnad mellan arbetsförmedlingsoch beredskapsärenden. Handläggningen av ett anståndsärende för en inkallad kunde exempelvis medföra, att tjänstemannen på en "värnpliktsavdelning" tillsammans med någon förmedlingstjänsteman måste undersöka möjligheterna att anskaffa lämplig ersättare för en inkallad. Den kontakt med arbetsgivare, som erhölls vid genomgång av mobiliseringsplaner för industrien, utnyttjades i det direkta förmedlingsarbetet. Det bör vidare uppmärksammas, att en tjänsteman kunde handlägga flera olika slags beredskapsärenden. Så kunde exempelvis den s. k. mobiliseringsamanuensen (se sid. 117) handha uppgifter, som sammanhängde med registrering av beredskapspersonal. En tjänsteman på ungdomsförmedlingen kunde vid sidan av sitt normala arbete medverka vid förmedling av luftbevakningspersonal eller — som tidigare påpekats — användas inom ungdomsberedskapen. I nedanstående tablå har kris- och beredskapspersonalen fördelats efter arbetsuppgifternas art. Av tabellen framgår, att åtgärderna för att trygga behovet av arbetskraft inom för folkförsörjningen viktiga arbetsområden (blockorganisation och ungdomsberedskap, skogs- och bidragsärenden) krävde nära en tredjedel av beredskapspersonalen (206 personer eller 31 procent) , medan värnplikts- och anståndsärendena endast sysselsatte 30 personer (4,5 procent). Planeringsuppgifterna togo 190 personer i anspråk, motsvarande 29 procent av beredskapspersonalen. Utlänningsverksamheten krävde 188 befattningshavare eller 28 procent av beredskapspersonalen.

Kris- och beredskapspersonalen vid utgången av år 1944 med fördelning efter arbetsuppgifternas art. Antal

%

Kanslipersonal 1 34 Blockorganisation och ungdomsberedskap . . . . 17 Skogs- och bidragsärenden 691 Materialförvaltning och förråd 120 J Byggnadsärenden och byggnadskontroll 2 16 Värnplikts- och anståndsärenden 30 Mobiliseringsärenden 34 j Beredskapsregistrering 156 j Utlänningsverksamheten 188

5,i 2,6

664 1

2,4 4,5

28,3 100,o

Därav 16 beredskapsinspektörer och 13 kontorschefer. Därutöver tillkommo den 1/12 1944 29 byggnadskontrollanter, avlönade av arbetsmarknadskommissionen. 2

117 De för kris- och beredskapsuppgifterna vid länsarbetsnämnderna anställda befattningshavarnas benämningar och arbetsuppgifter framgå av nedanstående exemplifiering. Inspektör för beredskapsärenden (B-inspektör) var chefstjänsteman för de av krisförhållandena föranledda mera extraordinära arbetsuppgifterna, såsom omflyttningsärenden, byggnadsärenden och övriga s. k. beredskapsärenden (värnplikts- och tjänstepliktsfrågor, åtgärder beträffande mobiliseringsplanering, reservarbetskraft m. m.). Kontorschef handhade personal-, kameral- och materialärenden samt ägde överinseende över registrering av in- och utgående skrivelser, tillämpning av författningar och tjänsteföreskrifter, insamling och bearbetning av statistiska uppgifter m. m. Här nämnda två befattningshavare, beredskapsinspektör och kontorschef, saknades vid några av de mindre länsarbetsnämnderna. Direktörsamanuens biträdde länsarbetsdirektören med utredningar, upprättande av skrivelser m. m. samt tjänstgjorde som sekreterare hos länsarbetsnämnden. Beredskapsamanuens handlade aktuella beredskapsärenden, såsom frågor angående anstånd och hempermittering av värnpliktiga (såväl enskilda personer som hela yrkesgrupper) samt sådana tjänstepliktsärenden, som avsåg fullgörande av tjänsteplikt i fredstid m. m. Mobiliseringsamanuens: Ärenden rörande industriens mobiliseringsplanering, reservarbetskraft m. m. samt frågor rörande tjänstpliktigas användning i krigstid. Mobiliseringsamanuensens arbetsuppgifter avsågo sålunda uteslutande planläggning och förberedelser för krigsförhållanden. Omflyttningsassistent: Planläggning, anordnande och tillsyn av förläggningar och läger; förhandlingar med arbetsgivare, avtalsfrågor, instruktörer, kockakurser, bidragsfrågor (kontroll av rapporter avseende bidrag och utbetalning därav ålåg redogöraren samt ärenden rörande materielanskaffning materialförvaltaren). Omflyttningsassistent förekom icke vid alla nämnder. Beredskapskonsulent: Ärenden angående kvinnlig reservarbetskraft i samråd med mobiliseringsamanuensen, industrikonsulenten och länsblockledaren samt inom länet verksamma kvinnoorganisationer. Statistikamanuens: Sammanställning och bearbetning av inom länsarbetsnämnden förekommande statistik samt tillsyn över och ansvar för samtliga inom nämndens kansli upprättade register. Utlänningsamanuens förestod ullänningsverksamheten och hade till uppgift att samordna alla utlänningsärenden inom länet. I början av år 1945, då utlänningsverksamheten kom att omfatta utöver av arbetsmarknadskommissionen tidigare påbjudna arbetsuppgifter åligganden från flyktingsnämnden och utlänningskommissionens sociala byrå, inrättades vid varje nämnd en

118 särskild utlänningsrotel, som förestods av utlänningskonsulenten. Denne biträddes i arbetet av utlänningsamanuensen. Dessutom funnos vid länsarbetsnämnds kris- och beredskapsorganisation föredragande för byggnadsärenden, byggnadskontrollant, registrator och materialförvaltare.

Läget december 1945. Med hänsyn till att kris- och beredskapsärendena voro av sådan natur, att de kunde beräknas försvinna ganska snart efter krigets slut, sökte arbetsmarknadskommissionen från och med senare delen av år 1944 hålla personalorganisationen inom en så begränsad ram som möjligt. Sålunda återbesattes från denna tid i regel icke uppkomna vakanser på de särskilda krisbefattningarna, utan man försökte fördela ärendena bland tillgänglig kvarstående personal. Omedelbart efter krigets slut i Europa kunde en minskning av vissa beredskapsärenden förmärkas på länsarbetsnämnderna. Detta gällde främst s. k. värnpliktsärenden (anstånd med/hempermittering från beredskapstjänst), samt viss del av industriens mobiliseringsplanering. Detta föranledde kommissionen att i slutet av maj månad anmoda länsarbetsnämnderna meddela de beredskapsamanuenser, som sysselsattes med värnpliktsärenden, samt beredskapskonsulenterna uppsägning. Efter hand som kris- och beredskapsärendena härefter minskades, uppsades även annan personal. Sålunda meddelades i september månad kvarstående B-inspektörer, direktörsamanuenser och kontorschefer samt omflyttningsassistenterna i vissa län uppsägning till utgången av år 1945. Sammanlagt uppsades under år 1945 55 personer, som innehaft befattningar av ovannämnt slag. Inom länsblockorganisationen skedde en minskning av arbetsuppgifterna efter krigets slut, vilket resulterade i personalinskräkningar bland den med hithörande uppgifter sysselsatta personalen. Samtliga länsblockledare blevo sålunda uppsagda per 1 oktober 1945. Möjlighet bereddes emellertid länsarbetsnämnd och länsblockmyndighet att vid behov taga länsblockledarnas sakkunskap i anspråk genom tillfällig anställning av dem under någon kortare period. Då planeringsarbetet för den krigsviktiga industrien efter kriget ansågs kunna omhänderhas av vid länsarbetsnämnderna tillgänglig personal, indrogos från och med den 1 september 1945 alla industrikonsulentbefattningar. Liksom beträffande länsblockledarna gavs möjlighet för länsarbetsnämnderna att vid behov tillfälligt ta industrikonsulenternas sakkunskap i anspråk. Utöver vad ovan sagts anmodades nämnderna i maj månad tillse, i vad mån den förestående avvecklingen av beredskapsgöromålen kunde föranleda minskning av den hos nämnderna anställda tillfälliga personalen. Då läns-

119 arbetsnämnderna erhöllo delvis nya krisuppgifler även efter det försvarsberedskapen upphört (såsom arbetsvärd för beredskapsinvalider, utbetalning av skogspremier till vana skogsarbetare) samt då utlänningsverksamheten i viss utsträckning intensifierades, kunde någon större nedgång i personalstyrkan ej omedelbart förmärkas. Från och med hösten 1945 ägde emellertid en rätt betydande avveckling av personalorganisationen för kris- och beredskapsuppgifterna rum, och vid årets utgång voro 743 personer sysselsatta direkt med nämnda uppgifter, vilket i förhållande till läget ett år tidigare innebar en minskning med 176 personer. Utöver mera tillfällig personal kvarstodo vid utgången av år 1945 följande befattningshavare vid länsarbetsnämndernas kris- och beredskapsorganisation: statistikamanuens, en amanuens, vilken i regel fått övertaga alla kvarstående beredskapsuppgifter, för vilka förut särskilda befattningshavare varit förordnade, omflyttningsassistent (i de största skogslänen), utlänningskonsulent och utlänningsamanuens samt materialförvaltare. Jämväl kvarstodo de till arbetsmarknadskommissionen knutna byggnadskontrollanterna. I tabellbilaga I har personalen vid kris- och beredskapsorganisationen vid utgången av år 1945 närmare specificerats.

Sammanfattning. Under krigsåren togs den offentliga arbetsförmedlingen i stor utsträckning i anspråk för lösandet av viktiga kris- och beredskapsuppgifter. Dessa voro att hänföra till följande huvudområden. 1. För folkförsörjningen viktiga näringsområden. 2. Av försvarsberedskapen påkallade åtgärder för tillgodoseende av arbetskraftsbehovet. 3. Planeringsåtgärder för krig och allmän tillämpning av tjänstepliktslagen. 4. Förmedlingsverksamhet för utlänningar. Inom folkförsörjningen avsågo åtgärderna i främsta rummet att tillgodose jordbrukets och skogsbrukets behov av arbetskraft. Inom jordbruket upprättades sålunda arbetsblockorganisation samt särskild organisation för utnyttjande av frivilliga arbetsinsatser (Sveriges Ungdomsberedskap). Betodlingens behov av arbetskraft påkallade särskilda åtgärder, och s. k. jordbruksdaghem igångsattes på landsbygden. I fråga om skogsbruket vidtogos vittgående åtgärder för att överflytta ovan arbetskraft, såsom särskilda förmåner för dylika arbetare, tjänsteplikt för män, födda år 1923, s. k. arbetspremier för van arbetskraft etc. För att förhindra dragning från jord- och skogsbruk till byggnads- och anläggningsverksamhet samt för att tillse att den angelägnaste delen av denna verksamhet i första rummet kom till utförande genomfördes

120 en reglering, först i form av arbetsförmedlingstvång, sedan som en särskild byggnadstillståndslagstiftning. De av försvarsberedskapen påkallade åtgärderna för tillgodoseende av arbetskraftsbehovet gällde bl. a. att söka tillgodose den civila försvarsproduktionens starkt ökade behov av arbetskraft. Detta skedde främst genom intensifierad arbetsförmedling samt genom utbildning av arbetskraft till verkstadsindustrien. Andra medel voro att anlita personal, som var villig att åtaga sig frivillig luftbevakningstjänst, frivillig värnpliktstjänstgöring samt att genom individuella eller ett system med mera generella hempermitteringar från beredskapstjänstgöring möjliggöra, att betydelsefulla näringsområden i görligaste mån erhöllo tillräckligt med arbetskraft särskilt vid tider, då behovet var starkast framträdande. Planeringsåtgärderna för krig och allmän tillämpning av tjänstepliktslagen inbegrepo registrering och i viss utsträckning utbildning av reservpersonal för olika näringsområden samt kartläggning av industriens och jordbrukets behov av arbetskraft vid krigstillfälle. Härvid företogos beredskapsmönstringar och företagsinventeringar för fastställande av de tillgängliga arbetskraftsreservernas storlek och lämplighet för olika näringsområden. Vid länsarbetsnämnderna upplades särskilda mönstrings-, beredskaps- och företagsregister. Industriens mobiliseringsplanering verkställdes i samarbete med arbetsmarknadens företagar- och arbetstagarorganisationer. Förmedlingsverksamheten för den utländska arbetskraften organiserades som en särskild förmedlingsgren inom den offentliga arbetsförmedlingen. Verksamheten omfattade icke endast förmedling av arbete utan även vissa andra sociala uppgifter, för vilkas genomförande flyktingsnämnden och utlänningskommissionens sociala byrå anlitade arbetsförmedlingen. Omfattningen av arbetsförmedlingens kris- och beredskapsorganisation framgår av att vid utgången av år 1944 919 personer, motsvarande 45 procent av länsarbetsnämndernas hela personal, voro sysselsatta med ifrågavarande uppgifter. Därav togo uppgifterna inom för folkförsörjningen viktiga näringsområden omkring 190 personer i anspråk, de av försvarsberedskapen påkallade åtgärderna omkring 30 personer, planeringsuppgifterna omkring 260 personer samt utlänningsverksamheten 188 personer. I sistnämnda siffror har skrivpersonal ej inräknats. Efter hand som olika kris- och beredskapsuppgifter blevo mindre angelägna minskades från och med hösten 1944 den för dessa uppgifter anställda personalen. Vid utgången av år 1945 voro sålunda 743 personer anställda inom kris- och beredskapsorganisationen.

121 KAP. V.

Arbetsförmedlingens organisatoriska utbyggnad efter det provisoriska förstatligandet den 2 0 maj 1940. Inledning. Den statliga ledningen av den offentliga arbetsförmedlingen vilar, såsom förut framhållits, på stadganden i kungörelse den 7 maj 1940 (nr 329). Genom denna kungörelse överflyttades provisoriskt på länsarbetsnämnderna den ledning av de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, som tidigare tillkommit de rent kommunala arbetsförmedlingsstyrelserna. I samband härmed övertog staten kostnaderna för arbetsförmedlingsanstalternas verksamhet. Statens arbetsmarknadskommission blev arbetsförmedlingens chefsmyndighet. Den nya ordningen för ledningen av de kommunala arbetsförmedlingsanstalterna bestämdes att gälla från och med den 20 maj 1940 till och med den 31 mars 1941. Därefter har ovan nämnda kungörelse varje år förnyats, och enligt senaste författning den 15 juni 1945 (nr 280) gäller nuvarande ordning till och med den 30 juni 1946. Sedan den 20 maj 1940 är den lokala arbetsförmedlingsorganisationen uppbyggd inom länets ram med ett huvudkontor1, avdelningskontor samt ett växlande antal ombud. Länet är numera i sin tur uppdelat i arbetsförmedlingskretsar, varvid kretsen utgör ett ur arbetsförmedlingssynpunkt naturligt avgränsat område under ledning av en kretsföreståndare. Organisationen tedde sig vid utgången av år 1945 på följande sätt. Huvudkontoret utgör det ledande förmedlingsorganet inom länet. Vid detta finnas som regel de flesta och bäst utrustade fackexpeditionerna och specialförmedlingarna för olika huvudgrupper arbetssökande. Avdelningskontoren växla högst avsevärt i fråga om storlek och utrustning. Vissa avdelningskontor, särskilt de som under arbetsförmedlingens kommunala period utgjorde självständiga anstalter, exempelvis Norrköping och Hälsingborg, kunna jämföras med de flesta huvudkontor i fråga om förmedlingsarbetets specialisering på olika expeditioner. De flesta avdelningskontoren däremot ha högst 1 Huvudkontoren äro som regel belägna i residensstäderna, men i Södermanlands län ligger arbetsförmedlingens huvudkontor i Eskilstuna, i Älvsborgs län i Borås och i Skaraborgs län i Skövde.

122 två tjänstemän och äro uppdelade på manlig och kvinnlig expedition. Vissa avdelningskontor (till antalet 65) ha begränsad expeditionstid om 2—4 timmar per dag. Föreståndarna äro deltidsanställda. Dessa kontor närma sig till sin karaktär de yttersta leden i förmedlingsorganisationen, orts- och lokalombud. Ortsombuden ha bestämd tjänstgöringstid (1 a 2 timmar dagligen). De ha som regel bostadslägenheten som förmedlingslokal. Lokalombuden ha ingen bestämd tjänstgöringstid och äro närmast att betrakta som den offentliga arbetsförmedlingens personliga representanter på respektive orter.

Krets- och distriktsorganisation. Förmedlingsorganisationen arbetar enligt principen, att i första hand skola de olika förmedlingsorganen på respektive orter söka åstadkomma utjämning i fråga om tillgång och efterfrågan på arbete och arbetskraft. Föreligger emellertid icke denna möjlighet, äger exempelvis ombud att vända sig till närmaste avdelningskontor eller kretskontor för att erhålla uppgift om eventuell bättre tillgång på lämpliga platser respektive lämpliga arbetssökande. Kommer utjämning icke heller på detta sätt till stånd, blir det huvudkontorets uppgift att med hjälp av sin större överblick beträffande föreliggande möjligheter såväl inom egna länet som inom angränsande län söka medverka till den önskade utjämningen. I överensstämmelse med detta arbetssätt äro de olika länen dels indelade i s. k. arbetsförmedlingskretsar, dels sammanförda i s. k. arbetsförmedlingsdistrikt. Kretsorganisationen tillkom den 1 januari 1943 efter en av arbetsmarknadskommissionen under hösten 1942 utarbetad plan för uppdelning av länen i arbetsförmedlingskretsar. Organisationen skapades närmast med hänsyn till den då beslutade uttagningen av arbetskraft enligt tjänstepliktslagen (jfr ovan sid. 60). Emellertid befanns kretsorganisationen böra bibehållas för att tjäna som en förstärkning överhuvud taget av förmedlingsorganisationen, då en behövlig organisatorisk samverkan på så sätt åstadkoms mellan förmedlingsorganen inom ett mindre område av länet. Frånsett medelstora och större städer, som oavsett folkmängden utgöra en krets, omfattar en dylik som regel ej mindre än 10 000 och ej mera än 25 000 invånare. Varje krets står under ledning av ett kretskontor och en där av arbetsmarknadskommissionen förordnad kretsföreståndare (i regel föreståndare vid något avdelningskontor) . Under kretskontoren sortera avdelningskontor och ombud inom det fastställda området. Antalet kretsar och deras fördelning på län framgår av nedanstående tablå.

123 Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län

Antal kretsar 10 4 6 8 8 8 9 4 7 11 5 7

Älvsborgs län Skaraborgs län Örebro län Västmanlands län . . . . Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län . . Västerbottens län Norrbottens län

Antal kretsar 9 7 9 8 4 8 11 6 7 9 8 Summa 173

Kretsföreståndaren är direkt underordnad länsarbetsnämnden i länet. Nämnden kan delegera beslutanderätt i vissa frågor till kretsföreståndaren, överlämna åt honom utredningsärenden samt för övrigt anlita honom i frågor, där lokal person- och ortskännedom är av betydelse. Föreståndarens främsta uppgift är att samordna förmedlingsverksamheten inom kretsen. I överensstämmelse härmed utövar han tillsyn över till kretsen hörande kontor och ombud och tillser, att inom kretsen tillgängliga arbetstillfällen uppspåras och på bästa sätt utnyttjas. Den interlokala förmedlingsverksamheten kontrolleras speciellt av kretsföreståndaren. Vid större omflyttningar konferera som regel kontor och ombud med kretskontoret, och lokalombuden överlåta oftast det interlokala förmedlingsarbetet på kretskontoret. Möjlighet har beretts länsarbetsnämnd att inkalla kretsföreståndare till tjänstgöring och utbildning å arbetsförmedlingens huvudkontor. Vid den i januari 1943 genomförda kretsindelningen måste hänsyn bland annat tagas till rikets indelning i försvarsområden. Sedan hösten 1945 pågår en översyn av kretsorganisationen för att mera än hittills anpassa denna efter de arbetsuppgifter, som i fredstid åligga arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingsdistriktens antal var vid utgången av år 1945 sju och indelningen följande: första distriktet: Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands och Gotlands län; andra: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län; tredje: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län; fjärde: Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län; femte: Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län; sjätte: Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län samt sjunde: Västerbottens och Norrbottens län. Jämfört med förhållandena före den 20 maj 1940 har distriktsorganisationen så ändrats, att antalet distrikt minskats med ett, från tidigare åtta till nuvarande sju, genom att Kopparbergs och Gävleborgs län (dåvarande sjätte distriktet) uppdelats och tillförts nuvarande femte och sjätte distrikten.

124 Därjämte ha distrikten till skillnad från tiden före 1940 enbart betydelse som förmedlingstekniskt instrument vid utgivande av distriktsvakanslistan. Kontorsnätet. Efter den 20 maj 1940 har arbetsförmedlingens kontorsnät främst av följande två orsaker utbyggts. Den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringens snabba utveckling (december 1939 196 000 medlemmar i erkända arbetslöshetskassor — december 1945 807 000 medlemmar) framkallade sålunda på orter, där arbetsförmedlingen tidigare varit representerad av enbart ombud, behov av mera stadigvarande förmedlingsorgan. Därjämte blevo tid efter annan förstärkningar av kontorsnätet erforderliga, när större omflyttningar på arbetsmarknaden eller mera betydande förändringar i arbetsmarknadsläget krävde arbetsförmedlingens medverkan. Så t. ex. inrättades år 1940 i Karlsborg (Skaraborgs län) ett särskilt avdelningskontor för att hjälpa den där upprättade ammunitionsfabriken att erhålla tillräckligt med arbetskraft. Av liknande anledningar upprättades tillfälligtvis avdelningskontor i Boliden (Västerbottens län), Kvarntorp (Örebro län) samt Skärblacka (Östergötlands län). I Malung (Kopparbergs län) skapades år 1942 ett avdelningskontor i samband med permitteringar och inträffad korttidsarbetslöshet bland läder- och skinnarbetarna. Kontoren i Karlsborg och Malung visade sig efter hand fylla permanenta förmedlingsbehov, och från att från början ha varit tänkta som rent tillfälliga ingå de numera i den normala förmedlingsorganisationen. Till följd av de nämnda orsakerna undergick kontorsnätet, som framgår av nedanstående tabell 24, en avsevärd utbyggnad. År 1939 utgjorde antalet Tabell 24. Antalet arbetsförmedlingskontor och -ombud åren 1939—1945 (31/12).

År

Huvudkontor1

Avdeln.kontor

Summa kontor

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

29 25 25 25 25 25 25

137 148 146 152 185 203 2283

166 173 171 177 210 228 253

Ökn. ( + ) minskn. (—) pr år

—. + 7 — 2 + 6 + 33 + 18 + 25

Ortsombud2

Lokalombud2

Summa ombud

478 488 472 472 429 453 465

c:a 600 » 600 » 600 » 600

1 078 1 088 1 072 1 072 1 029 1 053 1 015

»> 600 »> 600 » 550

1 Skillnaden i antalet beror på att enligt den nya organisationen 1940 vissa kontor, som tidigare utgjort självständiga anstalter (ex. Norrköping, Hälsingborg m. fl.), icke längre räknas som huvudkontor. 2 Siffrorna för de olika slags ombuden äro icke fullt jämförliga på grund av en omorganisation vid årsskiftet 1942/43. År 1939—1942 kallades de fasta, tillfälliga samt byeller lokalombud. 3 Därav 7 kontor, som arbetsmarknadskommissionen år 1945 beslutade inrätta i orterna Gamleby, Hälleforsnäs, Laxå, Lilla Edet, Åkers styckebruk, Åre och Årjäng, men som den 31/12 1945 ej ännu voro i verksamhet.

125 huvud- och avdelningskontor 166 och år 1945 253, därav 7 som beräknas komma i verksamhet under år 1946 (jfr not 3, tabell 24). Ökningen uppgår sålunda till 87 kontor. De flesta nyinrättade kontoren tillkommo under år 1943, 1944 och 1945 med 33, 18 respektive 25 kontor. Genom att antalet egentliga förmedlingskontor ökades nedgick antalet ombud. Sålunda sjönk mellan åren 1939 och 1945 antalet ortsombud från 478 till 465. Förändringarna i antalet förmedlingskontor och ortsombud under åren 1939—1945 inom olika län angivas i tabell 25. Av denna framgår, att i främsta rummet de fem norrlandslänen fingo sin förmedlingsorganisation utbyggd. Av den totala ökningen av kontor — 87 — svara norrlandslänen för 45, men även Stockholms län, Älvsborgs, Värmlands och Västmanlands län erhöllo ett jämförelsevis stort antal (sammanlagt 23) nya kontor på orter, där den offentliga arbetsförmedlingen tidigare varit representerad av ombud. Tabell 25. Antalet kontor och ombud åren 1939 och 1945 med fördelning på län. Antal huvud- o. avaein -kontor

Län

31/12 1939

31/12 19451

Stockholms stad Stockholms län . Uppsala Södermanlands . Östergötlands . . .

1 8 5 8 12

1 13 4 10 13

Jönköpings Kronobergs Kalmar . . . Gotlands . . Blekinge . .

9 8 10 2 4

Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus Älvsborgs

Antal ortsombud Ökn. ( + ) Minskn. (—)

Okn. ( + ) Minskn. (—

31/12 1939

31/12 1945

+ 5 — 1 + 2 + 1

27 30 10 17

31 7 19 18

+ 4 — 23 -r 9 + 1

8 10 11 1 7

— + + — +

1 2 1 1 3

13 15 12 2 11

28 23 23 4 14

+ 15 + 8 + 11 + 2 + 3

7 12 5 6 5

10 14 6 8 10

+ 3 + 2 -1- 1 + 2 + 5

14 9 5 39 34

28 19 12 28 34

+ 14

Skaraborgs . . Värmlands . , Örebro Västmanlands Kopparbergs

10 6 9 4 7

12 12 10 11 9

!

+ 6 + 1 + 7 + 2

17 25 20 18 10

11 23 14 14 12

— — — — +

Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens . . Norrbottens . . .

7 4 5 5 7 166

11 20 12 18 12 253

+ 4 + 16 + 7 + 13 + 5 + 87

29 31 46 27 17 478

21 19 30 15 18 465

— 8 — 12 — 16 — 12 + 1 — 13

Summa 1

Jfr not 3, tabell 24.

O

-t- 10

+ 7 — 11

± o 6 2 6 4 2

126 Nedanstående tablå upptager namnen på de orter, där arbetsförmedlingen under år 1945 hade (eller beslut förelåg att inrätta) egentliga förmedlingskontor. Huvudkontoren ha utmärkts med s p ä r r a d stil och kontor, som tillkommit under åren 1940—1945, ha markerats genom kursiverad stil. Stockholms stad Stockholms län

Uppsala län Södermanlands län

Östergötlands län

Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län

Gotlands län Blekinge län Kristianstads län

Malmöhus län

Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län

Värmlands län

Stockholm. Stockholm, Djursholm, Gustavsberg, Lidingö, Nacka, Norrtälje, Nynäshamn, Rimbo, Solna, Sundbyberg, Södertälje, Vaxholm, Östhammar. U p p s a l a , Enköping, Tierp, Älvkarleby. E s k i l s t u n a , Flen, Gnesta, Hälleforsnäs, Katrineholm, Nyköping, Oxelösund, Strängnäs, Vingåker, Åkers styckebruk. L i n k ö p i n g , Borensberg, Finspång, Kisa, Mjölby, Motala, Norrköping, Skänninge, Söderköping, Vadstena, Valdemarsvik, Åtvidaberg, Ödeshög. J ö n k ö p i n g , Eksjö, Gislaved, Huskvarna, Nässjö, Tranås, Vetlanda, Värnamo. V ä x j ö , Alvesta, Hohultslätt, Ljungby, Markaryd, Ryd, Strömsnäsbruk, Tingsryd, Åseda, Älmhult. K a l m a r , Borgholm, Emmaboda, Gamleby, Hultsfred, Högsby, Nybro, Oskarshamn, Vimmerby, Virserum, Västervik. Visby. Karlskrona, Karlshamn, Lyckeby, Olof ström, Ronneby, Svängsta, Sölvesborg. K r i s t i a n s t a d , Hässleholm, Klippan, Osby, Simrishamn, Tomelilla, Ähus, Åstorp, Ängelholm, örkelIjunga. M a l m ö , Eslöv, Hälsingborg, Höganäs, Hörby, Kävlinge, Landskrona, Lund, Sjöbo, Skurup, SvedalaTrelleborg, Vellinge, Ystad. Halmstad, Falkenberg, Kungsbacka, Laholm, Oskarström, Varberg. G ö t e b o r g , Hunnebo strand, Kungälv, Lysekil, Munkedal, Mölndal, Strömstad, Uddevalla. B o r å s , Alingsås, Bengtsfors, Kinna, Lilla Edet, SvenIjunga, Trollhättan, Ulricehamn, Vänersborg, Åmål. S k ö v d e , Falköping, Grästorp, Götene, Hjo, Karlsborg, Lidköping, Mariestad, Skara, Tidaholm, Töreboda, Vara. K a r l s t a d , Arvika, Filipstad, Forshaga, Grums, Hag-

127 Örebro län Västmanlands län

Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län

Jämtlands län

Västerbottens län

Norrbottens län

fors, Kristinehamn, Munkfors, Sunne, Säffle, Torsby, Årjäng. Ö r e b r o , Askersund, Degerfors, Hällefors, Karlskoga, Kopparberg, Kumla, Laxå, Lindesberg, Nora. V ä s t e r å s , Arboga, Fagersta, Hallstahammar, Kolsva, Kungsör, Köping, Norberg, Sala, Surahammar, Tärnsjö. Falun, Avesta, Borlänge, Hedemora, Ludvika, Malung, Mora, Säter, Vansbro. G ä v l e , Arbrå, Bergsjö, Bollnäs, Edsbyn, Hofors, Hudiksvall, Ljusdal, Sandviken, Storvik, Söderhamn. H ä r n ö s a n d , Aino, Bjärtrå, B jästa, Fränsta, Hoting, Husum, Järkvitsle, Kramfors, Kvissleby, Matfors, Nyland, Skön, Sollefteå, Sundsvall, Söråker, Veda, Ange, Örnsköldsvik, östrand. Ö s t e r s u n d , Bräcke, Hammarstrand, Hammerdal, Järpen, Krokom, Lit, Nälden, Strömsund, Sveg, Vigge, Åre. U m e å , Bureå, Burträsk, Byske, Dorotea, Holmsund, Hörnefors, Lycksele, Nordmaling, Norsjö, Robertsfors, Skelleftehamn, Skellefteå, Sorsele, Storuman, Vilhelmina, Vännäs, Åsele. L u l e å , Arvidsjaur, Boden, Gällivare och Malmberget, Haparanda, Jokkmokk, Kalix, Kiruna, Pajala, Piteå, Älvsbyn, Överkalix.

Utöver i tablån angivna kontor funnos vid utgången av år 1945 två tillfälliga avdelningskontor, som utan att räknas till de permanenta förmedlingskontoren av särskilda skäl voro utrustade såsom ordinarie förmedlingsorgan, nämligen i Långsele (Västernorrlands län) och Bispfors (Jämtlands län). De ha inrättats för att omhänderha anvisningen av arbetskraft till i närheten pågående kraftverksbyggen. De beräknas vara i verksamhet till kraftverksbyggenas färdigställande. Fackexpeditioner och specialförmedlingar. Efter det provisoriska förstatligandet den 20 maj 1940 har den offentliga arbetsförmedlingen förutom genom inrättandet av nya förmedlingskontor förstärkt sin organisation för det egentliga förmedlingsarbetet utefter två huvudlinjer. Dels ha redan tidigare befintliga fackexpeditioner på huvudoch större avdelningskontor utbyggts och förstärkts både genom uppdelning av arbetet på flera expeditioner och genom personalförstärkningar, dels ha vissa huvudgrupper av arbetssökande hänförts till s. k. specialförmedlingar.

128 . , B -ö E ^3

•S « s tx}

TJ

.fe <D

s »s

c -c

O Ä

fi

© •= * 2 S S

o £ 6C « . E .• a. a c .2 S * x " • B Ä » W P H

°-—

O

fe

E

B

f-

c/:

r—.

Ä

05 -—

C -fi O W

ed en

</>

(TJ

fi "S

o m

*~ «

«

fn

do

g

t.

~- O

p 2 C 9-J. en 3 S ?r c

s.

o

2 »I

E

rt

W

jc o bi o B

E =J . t e fi s c 0

O

o

8 B

l

3 -a O

C

"B

5 <T\ H

»i

:td C

a

fi

3 -S3

Cd

•fi - ^ "3 r- 2 2 Ä

u

A

= S-. o

:© S A

CO c

a> -—-

o

ed

U

a C ed B E 0) O

'C •£

— '/• > U3

tM — B cd 3 :•0 A X 10 B

6cS"Ö

•--

£ «2 o S :C5

C

sn

-_fi _2

C3

T3 "5b O

•fi E ©

"S .SP s "S 3 Tö -2 "* •o ""

ON

«

"O

*d CC

:C0

£

60 "

~i Ö C "O tn .— u

O

'M

M

fe

OJ

CB to

h

o

B^ g F,

a

p

T3 -B E

t* 2 "2

>

•SpXI

C/J

a> o X!

C

.i. O

S fi-^ S^ x iS "fi t" x

« 3 5 tu X! -g E" « ^ S

co

o

Cd 2

-

~ B fe xi « go.SP > > » -E •e, ? •- o c D

>-,

>

fc,

w

SfflOO

cd —

c

E

,""-.••

« go.SP> > 5-g

<snoo

to « £13

B

J E ^

"O U

C C3 CJ

i^> CS X *-i

O) :C0

O ' t . .C

dsarb ndust ach d

ä

tn s_

be

S >

-2

i 'ST B

-.

£ > . £ >>

• *

'

—

O

E

tn o ÖC.E° > •a Öl) t . o 2 >•. > £

sPO O X

:C0

S >— > en

£ fe oj

S ^ E *

cCD

X

CJ

o

c

!>i

5 T3 - f i

fi- O O

a

fi

°

C

fi ss

• ^ T3 fi 2 c ->s .S c 2 o

K

Ä

B _ u o

C

co

E «3 .2 ^

E M

:Cd

£ >

_, c X3

•c 5 ^ 5 o tD >. ?H E C: O -<-' o ^ P

:e

o

:C3

E

:

129 X o c

ed

"S

3 E

"3 O («

**

O)

2 ^ O

E

£

u

f,

o

^ <p

• f i 6C CO :Cd

£ > cd

f*

en

E E

t i

2 Cl

T3

dustri jsligt hjälps

fifi Sr rf en

en

1 Cd e/I

erk uklts-

äffi k.

> •%• rf *>17" to 6o B 3 en rf ej" £ * j

'

s

ki B X ! ••rf 3 - a

rf

och ] arbe och

—

rf^Xfi a m

->-> i £

<*-*

"£ .2°^ t . 2 £ S 3 r j t 3 C o o •fi 3 > a SK tt CJ

fik.

°

i skogs ete arbete

X

2« c/> cd

' C •A aa 2

fe

c

c

t.

E

« fi

-5 2 o x £

2 "2 "° B en .tiQ Oo MO

$• i » -fi

p-3 g

PQO

o -a 6cS O _1

j£

o

XI

>

ordetal ygg vrig

°fe«

2 X . 60t°,

Cl)

O i

CJ

t.

o

—3

dust

rdbi med

£1 en i" t. P «B "C

c

(-H

l

D.to£P n S fi * 3„ CJ fij SE

«•§ £ . C t"

tirf enr

=o

«—<

•>' 2= cC £O

TI

t* O

CJ

:C3

ef.

.£ Ä > 3 =3 £ X ej •J£ JJ —J _ X

B s ° CJt . O t* —> "fi 00 bc cd . O 2 B c •o -fi £=£ 5 •aq 10 6c 2° fl E "fi p «?<

P

H

fi rf

O

oC/3

:/.

O. o fcc=~ 2 c . ^ Xc «

<B

CJ

E .E

c 73

•c

CC

O ti. "O

1—1

be ki o

60 ' .— CJ • f i 6c CJ :Cd

fi V.

-Q

TiS C o

J3

~

CJ

P

rf

£ £

-iB2 Sa

«

6o

O fl CJ *tf C2

B ic

1 1

O

O Tjfi

2c

s

Göteborg, Malm etsmarknadIskon: rbetsnämnd erna. !d

tockh gt »v

«

kl

CJ

in rf

CJ CJ X kl

a>

fi o

rf .*J

60 In 2

•3 CJ Q.

H

X

>

tt

o

k.

s

-

c 2

!•»>

° - t**^ -a g> § ' £ : « £ ax x•" P H w •O X! 2

-

<*

*j

> E

rf

15 a

x23 fi "3 •' O

CJ «E

CJ

£ to 2

•g

a.

k.

rf

1 6c rf re °-rf si B 2 £ fi k, .s,

fi°fi:|Sg"^

tc -: 5 fic cL v X^

fi ° :«,

p

P

a

A

E i - k. t-1

o 2 £"S O K^l-J£ -x Ö *""

2 H

cj

W

CO

x o 2

fi — CJ T3 ° " en ° > 2? 2' "* 2 10 • "CD

tc ^ 5

fi ° :2P

H

en .5 O TJ * i eu

5 £

° fe

- 2

Si

2 |2 6c 2 oc z° p -E X

ii

ii

M

k.

t-.

CJ

CJ

>

>

- j

—2

X •*> ** CJ X X O ki O cd

rf CJ X ** * " CJ X X CJ k. O rf

C rf CJ X ~s • ^ CJ X X O k. O rf

C rf CJ

._k,< H-

.^k. * J

.^,- _J3

.^kl _3J

^

^

•^.5P

*tX

».ä

3 ^ ^ 3

^ fi S p

CJ

2 i «6o

H"

k,

o

rf

^.ä

3 —

Ss

X O

3 Ss

d. X CJ 60 C C

>

^

CJ

Q.

X

X

X

CJ 60

CJ

CJ

X X O k,

CJ

bo

bo

o

«

bo

"cC

C C

"S .5?

j2

> tt

> Cjj

fi fl > »

SP

M>

i! 2

ii t.

£1/5 2 22

60 2 -'-' CJ O rf

So o

MA

ii

"x-S

®

en X o

o

_, o rf X o en CJ -73 fi ' t . re -^ 2

•fi k.

-A 2 *>

I-S

OH

re

å

2 2. ^

^

X

2 W O

X tn 60

o

•!-

*3

^ 'C "S en * J

- §•§£

X 5 2 f< o " 3 - 5 cj O fi >

k. „ ^ x Hj S O

X

cl

å

CJ

CJ

X

fl «

M

B

X

o. X

CJ

bp

bo

C

fl rf

rf 3

>* fl X & |-2 S än P

S X

w X

ii

ii

fik, fe «w -fi

-fi _s

M x 2

CJ °6 0 Äfi •£ ii X «

o « ii X

CO r* - g . U S X o tn O T3

«!

en * ; 6o* S2 ? CJ 0

CO

_, O rf X o to CJ -Q

o C es

• gä

"x

g

i

B

1 #B

O C ed

o *£:

"3 2

to 3 é^ 60

k, 23 fi C •-5 I - I

ti

to 60 E2j

o re

ii

M

- re o

23 3 2, £ U " O t C J5X)

o £ 2

"x

i Xi

g

tn t -

to 2J 60 C

•fiC 2 h

•g l - s o "C

—>

V x ; 6o 2 fi - ? Ii i- I iHi B

•fi ^ 1 en J 60 "E E -k. O rf fi X, X D-

X

J"ox .. -2„

fl C X>

-fi <

fe 2 °

O If 23

X

i! i i 3 fe k, 2

M M 3 fe k. 2

iEi ^! X t- O

rf

.60

Q. CJ

p3

T ^ 3

X X

^o 2C i

i-> tn

"3k, 23 2

O 2 >-3 i - l

d X CJ

bo C

re

3) a 'SL :e 8 :© N»

a

: 2 en 2 o =E £ *CJ 2B 60 E k, rf^ E J- CJ X O 2 O *^'-it T3 * ^ «> •a £ CJ . 2?

to

k.

v „ tO 60 •c2

>2

tS.SP

rf

'—* 23 t2J CJ o

•*J

o

CJ

-8 P "•

«

rf

•3 2J

X

k. CJ C O

fi rf

ro

°-re

0C

d

X en

s

C

6c 60 £ fl c

> d,

2ki

, « CJ

cj X e H ^ cfi 4-9 J2 cj

fi

"2^2

k

^ rf -IJ

CJ

2 B

M

e. x cd V SS -a ed

E

CJ

cd

°©

o

2 60

O

.SP

a§

v

> *>Crf CJ

CJ

m vs

o c/i

*? i i

k. CJ

kl

CJ

:o §

.t;-a

"cj

* J CJ

tfl

ii

iS 3

x

2 g E

2 °-s §=0 ' 1

p

« a « §8

fe a a a

"g§> £k. % en

"fi —-CJ 3 60 v

- a

t»

i

* J

c — 5 *-

" 8 HM

rs *

1s i

fi T3 X CJ

"

B--.

'B *

1a

rf

6c 6c.fi 2 2 ..-. X '

to ,

re • 22 : <r f CJ

fi X

e

u

rf " 6 v„ rt 0 fi- rf

O -« Ä 3 gt "O 60-o E? O

bC

m "T.

t

H W *- "5"

C ;— T3 CJ £ g

en E CJ

O G3

É CJ *- en 2^ 2 "i i

k. rf -|J -E .2

O _, 6 0 - ^ - a * " en 2E 3 C !£ cs O. "E ej X JE 60 ° -E 3 c r v 2 g O C :cd C £ " X

o* X

a.

i >»

-3CJ

B es *S. B :o 2 •s g ki

£ >

CJ

:ed 8 ffi B

1 o «—

H

>>

a

bo

i

CJ o t o cd

CJ

re

:« C

! ^ 2 6o a C

E rf o

^ X •a ; >,2 •x o 2 2 "O CJ "-i. -en ^ S2 b • 3 o P O :cd

>

H

k,

3l

60 . C 60 i E 23 en •— X *> XJ 60

*> :« S ^

2 ) cl) o C bo cd

g 2 fi

£ >

en

to

6 c |

CJ

TJ .2

re Q.

2 bo

k.

£ •» £ re

fi °

6c

cd

x S 2

ra fl 7

o X 23 60 2 <° C oo2 E S P fi

6c

tn

rf kl

:

°

ii

ki

c •

T3 ° " en

k.

ed

2 2 t o as £ :>2 fi fe c to i i

£ z°

c ° SL P H

*J

r*

H

P

bo E

•3

23 CJ O

CJ

E:étg

k.

•fi * " CJ .

p

re

k.

rf

c

ki

CJ

Q. ed 60 £ E : k, •o X 2

O en 23 . E 60 O :rf

—>

a Xc

X

a

re

E ed o

kl re

X3 CJ o c 6c «

o

2 CJ

j3 F 2 C

re

Q. :5 » gfi fi6 o k, re» i T) fi -r *-" CJ re 2

C

fi

fc

CB O

k.

CJ X o 2 •Ö ° " .

3X3 * 6o

» CB • !5

HP

H

en **

s. £ fi ° - 2, B f r * w

rere fl-g a Tc3 "t,- ' co£

E t . m CJ 23 2 t D j f i r- O :rf

P

fi i

fi

co 2 ) fl T3

92 i g

5 E

S

CJ -O CJ 23 60X3 •O •— C ^

t/T

CJ 60 C C

> tt

P

fl

fi cd ej

a

X

X •-> X X O k, O rf

•2 X

t i 1->

to .2^

5 "3

? 3

=

fil

E

M

C rf CO X -*^

P.P ii ii 2 CJ

•Q <

to 23 k. 60 C CJ 3

_ o re k. — i > o to O _ -T3 k, o 'kl re o

2 6b

• sä •

X i 60

V. >> 3 CQ

V. 3 co a. o c >>*

.SS

|g2 q ^ CJ •to ^ X- -Q ki o re

•5.2x1

°- g

•s 1 is

£ 2 6 0 C CJ O rf —> ^ X 4>

X > <o 2 3 60 C o re ii X

- o rf X

°

o

tn

_ 23

O 'k, rf •K C x» 5 6c k, X3 S3 O C

11 "H-S

fi C X3 60 2 :rf

^as ~x fc' 2 S fl > 23 C

"2=3 x a

|

I

co X3 60 fl O cd ii X » X

k. X3 O fl •-5 P-H

^ ~ ^

cd

•fi h

«.!

X

CJ

6o &

ki cd

kl

:

=3 ^ S bo 2 i CJ 2 C k, t- X 2 E * E E ti fe x o 2 E O ^> —> rf «3 23 £ T3 "" en E o 5? P H

ling dning r-

•2

CO i

ling dning r-

fi

ling dning

c£

ling dning r-

p

.

**

b CJ

in

fl

fe > c

p-£

o

* J

E O

•3 eg

s

6c

k. cd

23 BL

60 C k,

« jr

CD

cd

£ £ re fi CJ £ o CO

TI1

tji

o

23 "CJ

k.

re

to

k,

t. X

3 X3

«

slffi^a W3-1 X

cfi P

H

"3

re

C 3 23 <U C E !fe =—

E X) k. CJ o Tr,*" t D rf :rf C > C CJ re

fi O X3

t> > CJ i 2 73 2 CJ

° x 3 °-re p-ä 2 c -^ £ 3 a

•** ^7! 4)

S X =« 2 5 X J o k. >>+*£ X T 3 *"'

k.> » CJ u t ) 1 " Ol <u • 23

k.

bo.£

re

tu 2 ^ e w c to « ö2 . flk, :rf >

•3 k. cd

k.

bo .3 3 fi 3 x) i X 3 CJ o

x) 2 6c • £ £ p-x c ° 12, P H

X

CJ

60 60.fi C C , 3 X3 k, X ) CJ O CJ -— <"1 c t o re fi : « ö

4 ^

kl

re Q. C 6o k ra^

x =o 2X CM

. 2?

t*> ~ £ B g *

c ° SL P

H

60 60 .£

k.

rf

3 fl 2 3 X3 k. X J CJ o CJ r - «— E to « fe O «—

> x cj

Ung Ining r-

132 C 2 ra

*a

"£

XJ

&

rf

p r o <E

kl

o

rf

Q.

x fi xl £ CJ Ex =3 § «

ii

k. KS

>

E rf

m kl CJ C O

<*

13 23 CJ

a

> ro «

.Q k. cd

X

-3

'£

—i

tn -b>

x.ä3

'C

x .SP

•3 "3 £^ ifi

x .E° 3. x

™

o>

d X CJ 6c

fi C

.i-s

c

60 C

•a CJ

a

C

e

k.

x fi rf E O

XJ 3 23 -E -—

x

XJ

rf p

a -c

m cn

TJ CJ O. X CJ

° c £*

2> P CQ

cd

'C

*J

d X CJ 60

C

X.5P

fi P

5^ ax

P

d

C C

>

c 2

d

d

d

X CJ

X CJ

X CJ

X CJ

_tp

bo

x £ .SP

C C

C C

C

> P

fi fi > P

p>

p>

ii i! 3 fe t2 X > X —> 6b fi CJ o ra 23 • * -3 2

i! ii

ii ii

3 ti t2 X > en - ^ 60 C o cd i ! X

H X

t-

X k, re

i-2 CJ X k, re

^ XO fi

re -en a re

CJ *•>

•fi O o

re x *i X O o

i i 3 t-

o o

j

a

i i i ! 3 fe ti 2 •fi h co 23 6 0 fi CJ a o 23 i! X 2

"x-S

*J

>

C rf X

£

CJ

-o E l £ P

> P

12 fi £P

"2 3

•Si

c

1 *

X CJ

o P o re

ro

tCJ

O

X!

i! fe 2

•Q h to 2 3 6 0 fi a fi M A

CJ 23

•

rfl

< ° xO " £«

O

k,

cd

i-"

rf

P

PQ

ii fe 2

X O fi

T x3

o C ca

-^ 2 i x R .A 3 to V M 60 * * XJ Sr 2 M H 1

° fi ^

i-?

ii 3 C

x-2re

_ o XCJ o

cn ° o_ X3

° fi i?

<"x fol §•" o "2

*-> • x XJ 3 ki X J •o2 Pfl

fi

t-

u 2

i i 3 t-

o 1 *

xtn —3 >

" X P

<"x A g

o XCJ o fi ' k ,

ra x x3 rf

P a S) ^•S ^e i-3

P

oa

6 0 fl o ed ii X

o o

_ "C

x

k. T 3 O fl • 2 H-l

i

Cd

"*

d

fl

• ^ - 3 SE to - * 2

-o 2

X CJ

«

2 X o

- £

bo c

CJ 1 O " S co P fe , x O X! 3 fl k. X ! g

re

s

-i

P.£P

cd

P

G

O XJ 60 fi S

60 fi X

d

d

d

d

X CJ bp

X «j

X CJ

X CJ

60 C cd

6c X C

bo

C

Sre

s

i i fe 2

X > en * » 6 0 fi CJ o « —;

£j .£ , X> toC«c o re . 2

— rf &

:

TJ CJ

-

d X!

2 re

G C

.5? fi rf

cj

o

bp

k. CJ C

X

2 —'

X! O o

X CJ cd

> P

—>> fi re cj

•—>

CJ

|é3

22 CJ > fli 6 C

ii k. CJ

ii t. CJ

CJ

rf

u

a 60 g

|J ii k< CJ

k.

&°f X C k. XJ X3 o CJ CJ e _

60 C

:rf

•ed

re

a

X

då 3-2

s

ki

c

XJ 60 C O

XJ

"3

2 60 . C X

E k, t i .fe c i i £ 3 «- -fe E — a 2^ x 2 £ t- s k, CJ T3 S fe^ a M g XX J ° 0" x :"©" 2X CD x *"' 'O 2x E° >>23 o >>** T3 ° ^Lx3 • f l i ^ I O OJ e j . 2 3 CJ • 2 3 ö to x) 2 x) 2 to • £ C O, 6c • £ £ o-Ja O :« X fi ° 5, B&-8 O :cd c x -0 P H P H P H w

£ o

60 E

<B O X <—i öc ra :ed c > C x ro 6c C

CJ

ki

k,

ra 4 ^

§ra

fi re

s

*

:

5P ra

^2 cc cti

x E .E <u rf - H i i g XJ CJ

CJ

P-S fl

a x •

w

--1

kl

k,

"J

s CJ

rf

k.

k. o

fl c O C

•3

X

g 2 c

£x

a

o fi. t- rf

o 2 x fi o ^ "K CJ 2

to

X

ra

ra * P -ä a £ fi b X3

fi o

£;2

P

W

ö?

."2. "C c/3 •<

x)

CJ

£ £ : 5 fi 2k.x ofl» -T8en flfl£ g>2

t

X

ja r x2

P

—; X) CJ o X» CJ x l , * - 1 CJ c t o cd

C : t p co

CJ

C C t. CD X « 5 ^ x XJ :C XJ xD S60 -• 3 =« E CO P H . 60 tC E fi X 3 XJ "O CJ

x <u

|°d=ra £ P H*

S3 fi -

60 to.fi

e°.£ fi .i .£ X xJ

xJ £ X)I D E43, sCK

T3

kl

^

bo fil £ fi • C x x fi 3 xJ ti.

tn _E

"o

!*r

6o 6D.fi

CJ

rf

bo o• :ra b flfl c

x

°x1 G°£

«. k.

«—

CJ

g» c; S a g-x P P w

k.

to.S C E 3 XJ i örme svägl nnaf

x 2

c 6o cd 3 fi :cd C t. •fe > fl 5 • 3 x 2 o . _. =- oj 2 t o « 2 i : S c t. t. c tn £ x j o 2 2 ***» X) ^ x X3 2 ej . —'

to 6o .£ £ « • 3 XJ k. XJ CJ o CJ —«

60 C

6c G

•2

T) CJ

£ :« k. o

>

S i tni

o X) .-*> bo 6 C

bo C

X3

•n C

fi

ra

cj •*•»

X -

E•a o t > l * J TI rf X3 E tCo O. :c« £ o E

CO P

CJ *J *U

—~ O

fl

C

"g = J9S

> p

p

** 2

U

ii ii 3 t->

03 23 60 C CJ o ro * J ii X « x _ X - ö « X o x O _ x3 0 ^3 « 1 x fl

x 23 60 C CJ o re —> i! X 2 x „ X X k. c- 2 re Jfi O x 2 — XJ 0 u « 1 x fi XJ 3 SS ^ XJ §P •3-SCQ

X

»J

23 3

w.SP 3

x

"§ fi

to x

c

fi>

•£x x

«?

^

•Spi i

ii 3

-o £

x 23 60 B o cd ii X

"xi 4 § X! 3 k. "O

t-

P..5

£ 2 •fi h S° 23 60 c o co ii X M X

60 C o ra ii X W X X! §

k. XI

SS

Sa SE X

C

a X

o

CJ

X

fe X3 2 tO 60 XJ 3 ä G C 2 XJ o

2 SSP bo

f

J

i

p

|

X

.fi XJ g o

CJ

t.

Ä

c 3 ° « G ^ •ed fe I

bo

2 re 0

•SI fl*~

c

to

XOI X k, 0 re

xi

BP

X)

O. X CJ

•s-s

k.

E :6c cd

x

o o S XJ CJ •O 60X3 c C/TP

5 «

X)

E ok. 2 fl k. cj 2 bo cDO c A

k.

X2

flbo fi .

to G

IiS 2

o x k. o X J 2 X! 13 k. 6023 re fi - 3 •fe 3 2 -

6o C

fl C

0, X

CJ

60 C

C

re 25

rf 53

134 Med fackexpedition menas sådan expedition vid huvud- eller större avdelningskontor, som står under ledning av särskild föreståndare och som besökes av i stort sett likartade arbetssökande grupper (t. ex. fackexpeditioner för jordbruks- och skogsarbetare, järn- och metallarbetare, husligt arbete, hotell- och restaurangpersonal). Med specialförmedling menas sådana expeditioner, som i arbetstekniskt hänseende givits självständigare ställning och för vilka det synts ändamålsenligt att införa en centralare ledning. Inom den offentliga arbetsförmedlingen finnas följande specialförmedlingar: 1) sjömansförmedling; 2) ungdomsförmedling med särskilda yrkesvägledningsuppgifter; 3) tjänstemannaförmedling; 4) arbetsförmedling för partiellt arbetsföra samt 5) arbetsförmedling för artister och musiker. 1 Det förtjänar framhållas, att ungdomsförmedling med yrkesvägledning samt arbetsförmedling för partiellt arbetsföra i viss mån ha en annan karaktär än övriga s. k. specialförmedlingar på grund av att de betjäna samtliga yrkesområdens och sökandekategoriers intressen, varjämte de i högre grad än övriga ha konsultativ verksamhet. I det följande (sid. 139—172) lämnas särskild redogörelse för specialförmedlingarnas organisation och utbyggnad. Såsom framgår av tablån å sid. 128—129 samt tabell 26, utvisande antalet fackexpeditioner vid huvudkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö i mars 1940 och enligt av arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 antagna personalplaner för länsarbetsnämnderna resp. antalet befattningar, har specialiseringen av förmedlingsarbetet för olika grupper arbetssökande drivits ganska långt i dessa städer. I mars 1940 funnos i Stockholm, Göteborg och Malmö resp. 14, 12 och 8 fackexpeditioner, men år 1945 var motsvarande antal 18, 17 och 17, således en ökning från sammanlagt 34 till 52. ökningen hänför sig företrädesvis till gruppen gemensamma expeditioner, dit bl. a. en hel del arbetssökandegrupper överförts, som förut gått in under manliga eller kvinnliga expeditioner. Antalet befattningar på dessa fackexpeditioner ökades i motsvarande grad. De utgjorde år 1940 sammanlagt 83 i Stockholm, Göteborg och Malmö men år 1945 sammanlagt 209. Den speciellt storstadsmässiga struktur, som arbetsmarknaden uppvisar i dessa tre största städer, nödvändiggjorde denna specialisering för att ernå en önskvärd individuell behandling av förmedlingsärendena.

1 Tveksamhet kan råda, om artist- och musikerförmedlingen skall föras under kategorien specialförmedling. Då den emellertid i viss mån arbetstekniskt sett h a r en ställning, som påminner om de övriga specialförmedlingarna, h a r det befunnits lämpligt att fora den under n ä m n d a kategori.

135 Tabell 26. Antalet fackexpeditioner samt befattningar vid huvudkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö i mars 1940 och enligt av arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 antagna personal planer för länsarbetsnämnderna. M = expeditioner för manliga arbetssökande. K = expeditioner för kvinnliga arbetssökande

G = gemensamma expeditioner S = summa.

Fackexpeditioner Kontor

Stockholm Göteborg Malmö Summa

Befattningar

1945 M

K

G S M

K

G

S

M

K

G

S

M

K

G

7 5 3

4 4 3

2 i 8

9 9 9

18 17 17

16 11 5

18 7 6

11 7 2

45 25 13

28 16 11

27 10 9

62 117 31 57 15 35

46 108 209

3 ! 19.

r,

o

1945 S

Men även utanför storstadskretsen uppvisar arbetsförmedlingen år 1945 i jämförelse med år 1940 ett ökat antal fackexpeditioner. I tablå å sid. 130— 133 och i tabell 21 ha medtagits motsvarande uppgifter som de ovan för de tre största kontoren angivna för återstående huvudkontor samt avdelningskontoren i Norrköping, Hälsingborg, Uddevalla och Sundsvall. (Sistnämnda avdelningskontor ha medtagits bland huvudkontoren, då de ha en organisation beträffande arbetsförmedlingsarbetet, som är likartad huvudkontorens.) Av tablån framgår, att dessa kontor, som före den 20 maj 1940 i regel voro utrustade med enbart två fackexpeditioner (för manliga resp. kvinnliga arbetssökande) numera äga eller [enligt av arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 antagna utbyggnadsplaner (jfr sid. 185)], avses skola erhålla i regel tre expeditioner för manliga resp. två för kvinnliga arbetssökande. De manliga fackexpeditionerna avse som regel jordbruks- och skogsarbete, industri och hantverk samt byggnadsarbete och de kvinnliga husligt arbete och »övriga yrken >. Därjämte ha tillkommit specialförmedlingar för ungdom, tjänstemannagrupperna, partiellt arbetsföra samt på vissa kontor för artister och musiker. Sammanlagda antalet fackexpeditioner på dessa kontor utgjorde år 1940 89 men var år 1945 mer än fördubblat och utgjorde då 185. Endast ett fåtal kontor hade år 1940 en organisation, som är jämförbar med den nuvarande. Kontoren uppvisa också en väsentlig förändring med avseende på antalet befattningar på arbetsförmedlingsexpeditionerna. Medan antalet år 1940 var 110, uppgick detsamma år 1945 till 320. Det bör anmärkas, att en del befattningar inom sjömansförmedling, ungdoms-, student- och lärarförmedling år 1940 voro deltidstjänster samt att några deltidstjänster inom sjömansförmedlingen kvarstodo även år 1945.

136 Tabell 27. Antalet fackexpeditioner och befattningar vid huvudkontoren (utom Stockholm, Göteborg och Malmö) samt avdelningskontoren i Norrköping, Hälsingborg, Uddevalla och Sundsvall i mars 1940 och enligt av arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 antagna personalplaner för länsarbetsnämnderna. M = expeditioner för manliga arbetssökande. K = expeditioner för kvinnliga arbetssökande

G = gemensamma expeditioner S = summa. Befattninga r

Fackexpeditioner Kontor

1940 M

Stockholms län Eskilstuna Linköping Växjö Kalmar Visby Kristianstad Halmstad Borås Skövde Karlstad Örebro Falun Gävle Härnösand Umeå Luleå Norrköping Hälsingborg Sundsvall Summa

1 1 1 3 2 1 1 1 1 1 1 2 1 1 3 1 1 1 1 2 1 1 3 1 1 1 35

1945 K

S

M

K

G

S

M

K

1 1 1 2 1 1 1 2 1 2

2 4 2 6 3 2 4 3 2 3 4 5 2 3 5 2 3 3 3 5 3 3 6 4 3 4

1 3 3 3 3 2 3 1 4 3 3 2 2 3 3 3 2 3 2 2 1 2 3 3 2 2

1 2 2 2 2 1 2 1 2 2 2 2 1 2 2 2 1 2 1 2 1 1 2 2 1 1

3 3 3 3 3 4 1 3 3 4 4 3 3 4 3 3 5 3 3 3 4 4 3 1 3

2 8 8 8 8 6 9 3 9 8 9 8 6 8 9 8 6 10 6 7 5 7 9 8 4 6

4 2 2 3 2 1 1 1 1 1 1 2 2 3 3 2 1 2 1 2 1 1 5 1 1 1

2 2 1 2 2 1 1 1 2 1 1 2 2 3 3 2 1 2

79 185 47

40 G

2 2

— 1

— 2 1 1 2 1

1 2

—

2 G 31

— 1

— P l2 l2 21

— — I2 l2 2* l2 1 52 l2 21 23

M

K

G

S

4 5 6 7 5 4 5 9 6 5 5 5 4 6 6 6 4 6 3 5 3 4 7 5 4 4

2 2 3 4 3 2 3 1 3 3 3 3 2 4 4 4 2 4 2 2 2 2 4 4 2 2

6 5 5 5 4 62 1 5 5 52 7 4 5 7 5 5 7 4 4 4 5 5 7 1 5

6 13 14 16 13 10 142 4 14 13 13 2 15 10 15 17 15 11 17 9 11 9 11 16 16 7 11

110» 126 72 122

320*

S 6 71 3 6 4 2 32 32 3 32 41 4 4 6 6 4 2 52 32 52 2 3* 8 72 32 41

1 Därav 2 deltidsavlönade Därav 1 deltidsavlönad. 3 Därav 15 deltidsavlönad e. 4 Därav 2 deltidsavlönade 2

Då de olika fackexpeditionerna vid ett huvudkontor icke blott skola tillgodose förmedlingsbehoven på den egna orten utan också skola leda och hjälpa avdelningskontoren i deras arbete, ha stora krav ställts på deras personella och expeditionella utrustning. Det praktiska arbetet fordrar nämligen, att förmedlingstjänstemännen ute i länet alltid skola kunna räkna med att vid huvudkontoret finnes någon tjänsteman, som besitter särskilda kunskaper beträffande viss arbetsmarknad för vissa yrkesgrupper. Vid medelstora avdelningskontor, som tillika äro kretskontor, har förmedlingsarbetet uppdelats på manlig och kvinnlig expedition, där föreståndaren huvudsakligast sköter den ena och en annan befattningshavare den andra

137 expeditionen. Vid de största kontoren av denna kategori kan föreståndaren resp. den andre befattningshavaren biträdas av ytterligare någon (eller några) befattningshavare, som specialiserat sig på särskilda arbetsuppgifter, t. ex. ungdomsförmedling, förmedling av arbete åt järn- och metallarbetare eller åt byggnadsarbetare. I efterföljande tablå ha angivits de avdelningskontor (utom Norrköping, Hälsingborg, Uddevalla och Sundsvall), som enligt av arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 antagna personalplaner för länsarbetsnämnderna utom föreståndarens ägde en eller flera befattningar för speciella arbetsuppgifter. Antalet avdelningskontor (utom Norrköping, Hälsingborg, Uddevalla och Sundsvall), som i mars 1940 eller enligt av arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 antagna personalplaner för länsarbetsnämnderna utom föreståndare ägde särskild eller särskilda befattningar för olika förmedlingsuppgifter. 1940 Södertälje . . Solna Sundbyberg Enköping . . Katrineholm Nyköping . . Motala Finspång . . . Mjölby Nässjö Västervik . . Oskarshamn Karlshamn . Hässleholm . Ängelholm . Landskrona Lund Trelleborg . Eslöv Ystad Lysekil . . . Trollhättan 1

2 2 3 4 5 2 2 3 3 2 3 2 2 5 91 därav en deltid 2 1 1 1

1945 Alingsås Lidköping . . . Kristinehamn Arvika Karlskoga . . . Köping Borlänge Ludvika Bollnäs Hudiksvall . . . Sandviken . . . Söderhamn . . Kramfors Sollefteå Örnsköldsvik . Skellefteå Boden Gällivare med Malmberget Kiruna Piteå Haparanda . .

1 1 2 därav en deltid 1 1

Inkl. tjänstemannaförmedlingen.

Tablån utvisar, att 43 kontor år 1945 utom föreståndarens hade mer än en befattning, i regel en extra befattning på den manliga expeditionen. År 1940 hade endast omkring hälften av dessa kontor någon befattning utöver föreståndarens. Några av de medelstora kontoren (Södertälje, Nyköping, Motala, Landskrona, Lund, Trelleborg, Trollhättan, Karlskoga) hade år 1945 i arbetsförmedlingshänseende en personalorganisation, som ej väsentligt skilde sig från de mindre huvudkontorens. Av återstående avdelningskontor ägde vid utgången av år 1945 69 befattning vid såväl manlig som kvinnlig expedition, under det att 112 endast hade en

138 befattning (föreståndarens). Av sistnämnda kategori voro 65 deltidsanställda, varav flertalet hade tillsatts efter den 20 maj 1940. Utbyggandet av fackexpeditioner vid huvud- och avdelningskontor samt inrättandet av specialförmedlingar ha medfört, att förmedlingsarbetet kunnat bedrivas effektivare, varjämte mera tid vunnits för att ge varje arbetsansökan mera individuell behandling och för att till arbetsförmedlingen draga en större del av de på arbetsmarknaden befintliga lediga arbetstillfällena. Fackexpeditionerna för jordbruks- och skogsarbete förstärktes sålunda under kriget avsevärt i personellt och expeditionelit hänseende, till stor del beroende på arbetsuppgifter för tillgodoseende av arbetskraft till för folkförsörjningen viktiga arbetsområden (jfr kap. IV sid. 44). Inom det industriella arbetsområdet blev, bl. a. till följd av att olika arbetsgrupper bildat erkända arbetslöshetskassor, behovet av särskilda fackexpeditioner vid större kontor framträdande. Så t. ex. blev metallindustriarbetarnas arbetslöshetskassa erkänd från och med den 1 juli 1942 och grov- och fabriksarbetarnas från och med den 1 januari 1943. Dessa två kassor, som tillsammans omfatta omkring 300 000 medlemmar, gjorde det nödvändigt, att även expeditionelit uppdela arbetet på särskilda fackavdelningar. Till detta bidrogo även regleringarna på byggnadsmarknaden, som tillförde arbetsförmedlingarna ett ökat antal arbetssökande och anmälningar om lediga platser (jfr kap. IV sid. 86). Men även inom andra förmedlingsgrenar på det industriella området framkallade den under kriget tilltagande rörligheten på arbetsmarknaden och arbetsförmedlingens ökade andel i platstillsättningen behov av särskilda fackexpeditioner. Sålunda förstärktes i Örebro den särskilda fackexpeditionen för sko- och läderarbetare, och detsamma gällde expeditionen för textil- och beklädnadsarbetare i Norrköping. I Borås organiserades under kriget en helt ny expedition för textil- och beklädnadsarbetare. På de speciellt kvinnliga arbetsområdena ägde motsvarande förstärkningar av fackexpeditionerna rum. I första hand gällde detta expeditionerna för husligt arbete. Sedan år 1940 ha s. k. hemhjälpscentraler upprättats vid arbetsförmedlingskontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö. Utmärkande för dessa centraler är, att förmedlingsarbetet är uppdelat på flera detaljer med en eller ett par yrkesgrupper på varje. Sålunda finns en särskild detalj för hembiträden, en för kokerskor, en för städerskor, en för tillfällig hemhjälp o. s. v. Denna specialisering har visat sig lämplig i de större städerna, där det på grund av förmedlingsverksamhetens omfattning annars skulle bli svårt att överblicka och sammanhålla förmedlingsarbetet. På de flesta mindre kontoren skötes förmedlingen av tillfällig hemhjälp samt tvätt- och rengöringshjälp tillsammans med övriga husliga yrken på en gemensam expedition. I Stockholm inrättades inom några av förorterna särskilda hemhjälpsbyråer, sorterande under huvudkontoret. Därjämte fingo de husliga expedi-

139 tionerna vid kontor i hela landet efter hand i ökad utsträckning sköta förmedlingsarbetet i samband med den sociala hemhjälpsverksamheten (hemsystrar och hemvårdarinnor). Vid utgången av år 1945 hade arbetsförmedlingen på ett 100-tal platser i landet hand om denna verksamhet. Beträffande arbetsförmedlingsverksamhetens utveckling under åren 1939 till 1945 inom olika näringsgrenar och huvudgrupper av yrken hänvisas till kap. X (sid. 266).

Sj ö m a n s förme dling. Ar 1921 ratificerade Sverige den s. k. Genuakonventionen angående arbetsförmedling för sjömän. Denna konvention, som antogs vid internationella arbetskonferensens sammanträde i Genua år 1920, innebär förbud mot sjömansförhyrning i förvärvssyfte samt förpliktelse för det ratificerande landet att inrätta och upprätthålla ett effektivt och mot behoven svarande system av avgiftsfria arbetsförmedlingar för sjömän. Sedan åren 1920—1922 är inom den offentliga arbetsförmedlingen en enhetlig, hela riket omspännande sjömansförmedling inrättad med särskilda expeditioner för sjömansförmedling i större sjöfartshamnar — bl. a. Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg — varjämte sjömansförmedlingsombud finnas på mindre platser och å ytterligare andra platser sjömansförmedlingsverksamheten är anordnad i direkt samband med därvarande ordinarie arbetsförmedlingsorgan. Sjömansförmedling bedrives å nedan angivna platser: Gävle Göteborg Halmstad Holmsund Hudiksvall Hälsingborg Härnösand Kalmar Karlshamn Karlskrona Karlstad Landskrona Luleå Lysekil Malmö Motala Norrköping Oskarshamn

Oxelösund Ronneby Simrishamn Skelleftehamn Stockholm Sundsvall Söderhamn Södertälje Sölvesborg Trelleborg Uddevalla Visby Västervik Västerås Ystad Åhus Örnsköldsvik

140 Hösten 1943 blev frågan om sjömansförmedlingens organisation och arbetssätt föremål för omprövning. Anledningen härtill var bildandet av en erkänd arbetslöshetskassa för sjöfolket, vilken trädde i verksamhet i juli samma år. Sjömansförmedlingens arbetsmetoder, främst principerna för uttagning av arbetskraft enligt turordningssystemet, hade tidigare i vissa avseenden varierat från kontor till kontor, beroende på de lokala förhållandena. Genom arbetslöshetsförsäkringens tillkomst blevo enhetliga bestämmelser nödvändiga, för att sjöfolkets arbetsansökningar skulle kunna prövas dels med hänsyn till arbetstillgången för hela landet inom sjömansyrket men dels också med hänsyn till arbetstillgången på den allmänna arbetsmarknaden. Vid förhandlingar mellan arbetsmarknadskommissionen (representant för arbetsförmedlingen), socialstyrelsen (representant för arbetslöshetsförsäkringen), Sveriges redareförening samt Svenska sjöfolksförbundet träffades våren 1944 en överenskommelse beträffande sjömansförmedlingens organisation och riktlinjerna för rekryteringen. Enligt denna är sjömansförmedlingens organisation uppbyggd på nedan angivna sätt. De olika sjömansförmedlingarna inom varje län sortera under länsarbetsnämnderna, som ha att besluta om alla frågor av ekonomisk art, anställa personal, förhyra lokaler, organisera och leda arbetet o. s. v. I anslutning till varje lokal sjömansförmedling finnes en särskild sjöfartsdelegation. Denna delegation, som är underställd länsarbetsnämnden, består av en opartisk ordförande och fyra ledamöter jämte suppleanter. Redareföreningen och .sjöfolksförbundet utse vardera tvenne representanter jämte suppleanter för dem; ordförande och suppleant för denne utses av arbetsmarknadskommissionen efter förslag av länsarbetsnämnden. Delegationen har beslutanderätt i ärenden rörande sjömansförmedlingens verksamhet i fråga om förhyrning. I övriga frågor fungerar den såsom rådgivande organ. Inför delegationen är sjömansförmedlingens föreståndare som regel föredragande. Delegationen sammanträder på anmodan av länsarbetsnämnden eller när någon ledamot så påfordrar. Såsom centralt rådgivande organ för hela sjömansförmedlingen samt för samtliga sjöfartsdelegationer finnes en central sjöfartsdelegation med säte i Göteborg. Ledamöternas antal är fem, varav ordförande och suppleant för denne utses av arbetsmarknadskommissionen, tvenne ledamöter jämte tvenne suppleanter av redareföreningen resp. sjöfolksförbundet. Denna centrala sjöfartsdelegation är en nyhet för sjömansförmedlingen. Dess främsta uppgift är att samordna erfarenheterna från de olika lokala delegationerna samt föreslå och vidtaga åtgärder, ägnade att förbättra och rationalisera rekryteringen till sjömansyrket. Den tjänstgör också som remissorgan i viktigare frågor rörande förmedlingsarbetet. I fråga om principerna vid arbetsanvisningen stadgar överenskommelsen i huvudsak följande.

141 En arbetssökande, som anmäler sig på sjömansförmedlingen, inskrives i vanlig ordning inom den yrkesgrupp, där han själv anser sig behörig och inom vilken han med hänsyn till tjänstetid och kvalifikationer i övrigt är behörig att laga hyra. Han kan anmäla sig hos vilket organ för den offentliga arbetsförmedlingen som helst, således även hos annan arbetsförmedling än sjömansiörmedling, men själva inskrivningen äger rum vid den sjömansförmedling han önskar. De sökande uppföras av sjömansförmedlingen på listor, en för varje yrkesgrupp, och de arbetssökande tilldelas ordningsnummer i den ordning de inkommit med sin anmälan. Regeln är, att de arbetssökande inom ramen för arbetsförmedlingens gängse arbetsprinciper skola meddelas anvisning av arbete i den ordning, som de anmält sig. Från denna huvudregel finnas följande sex betydelsefulla undantag. 1. Sjöman, som efter överenskommelse med vederbörande befäl önskar återgå till det fartyg han lämnat på grund av sjukdom, semester, fartygets uppläggning, klassning, reparation e. dyl., kan göra detta oberoende av sin tur på arbetsförmedlingen, om han inom sju dagar efter anställningens upphörande anmält förhållandet på arbetsförmedlingen. Under mellantiden kan han i vanlig ordning taga annan hyra, men då gäller turordningsregeln. 2. En sjöman, som tar vikariat för annan sjöman vid dennes semester, sjukdom e. dyl., äger behålla sin plats på anmälningslistan under den tid vikariatsanställningen varar, dock högst sex veckor. 3. Sjöman med ordinarie anställning, som tvingas lämna sin tjänst på grund av sjukdom, olycksfall eller beredskapstjänst eller fartygets uppläggning, haveri eller försäljning till utlandet, behåller sin plats på anmälningslistan, dock endast under förutsättning att anställningen icke innehafts längre tid än sex veckor. För sjöman, som styrkt sig ha genomgått för sjöfolk avsedd yrkesutbildning, må tiden utsträckas till tre månader. 4. Sjöman, som avmönstrat på grund av inkallelse till beredskapstjänst, äger rätt att genast anmäla sig som arbetssökande med bibehållande av den ordning, i vilken han därvid uppföres. 5. Sjöman, som gör sin första värnpliktstjänstgöring, äger uppställa sig som arbetssökande två månader före militärtjänstgöringens avslutande och får bibehålla denna sin tur, om han inom sju dagar efter militärtjänstens avslutande anmäler sig på arbetsförmedlingen. 6. Förflyttning av besättningsmän från ett fartyg till ett annat inom ett och samma rederi eller rederier med samma redare eller inom samma rederikoncern kan ske utan arbetsförmedlingens medverkan. Dock skall alltid ledig plats finnas på det andra fartyget och förflyttningen avse viss i särskild överenskommelse angiven personal med längre tjänstetid. Ovan angivna sex undantag, som i huvudsak äro en stadfästelse av förut tillämpade principer vid anvisningar, äro tillkomna för att mjuka upp den alltför schematiska turordningsregeln. Samma uppgift har bestämmelsen, att

142 sjöman, som erbjudits anställning på fartyg, äger att högst två gånger vägra antaga hyra utan att därför förebringa giltiga skäl. Han omföres således icke på listan utan behåller sin tur. För arbetsgivaren står det alltid fritt att vägra antaga den sjöman, som befinner sig i tur; som regel accepterar dock arbetsbefälet de sjömän, som stå först på listan. För att möjliggöra en ändamålsenlig tillämpning av förhyrningsreglerna och avgöra uppkomna tvistefrågor tillsatte redareföreningen och sjöfolksförbundet i maj 1944 en undersöknings- och bestraffnings nämnd, vars uppgift bland annat skall vara att vidtaga bestraffningsåtgärder mot sådan sjöman, som uppfört sig klandervärt eller av andra skäl icke är lämpad för sjömansyrket, i form av avstängning från utövandet av sjömansyrket för viss tid eller för alltid. Samtliga fall, där parterna icke kunna enas beträffande förhyrningsfrågor, skola hänskjutas till nämnden för avgörande, varvid nämndens beslut skall vara bindande för parterna. Uppkomna tvister få icke föranleda störningar i arbetet. Sjömansförmedlingen kan sägas nära nog till 100 procent omhänderha platsförmedlingen för sjömän av manskapsgrad i utgående sjöfart. Däremot är sjömansförmedlingens kontakt med däcks- och maskinbefälskategorierna icke av samma omfattning. Sjöbefälets förmedlingsfråga har emellertid kommit i annat läge, sedan Svenska maskinbefälsförbundet bildat erkänd arbetslöshetskassa, vilken trädde i verksamhet den 1 januari 1945. Åtgärder ha med anledning härav vidtagits för att inom den offentliga arbetsförmedlingen skapa en effektivare sjöbefälsförmedling. (Se Tjänstemannaförmedling, sid. 160). Omfattningen av sjömansförmedlingens verksamhet under åren 1939— 1945 redovisas i tabellerna 28—30. Tabell 28. Antalet arbetssökande och arbetsansökningar vid sjömansförmedlingen åren 1939—1945. Antal arbetssökande u nder året

Antal arbetsansökningar per år

År

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

Män

Kvinnor

Summa

Män

Kvinnor

Summa

26 864 24 441 21 713 22 279 22 279 23 754 29 380

1 064 838 639 561 567 536 659

27 928 25 279 22 352 22 840 22 846 24 290 30 039

61 546 60 360 68 016 67 801 68 490 82 675 88 783

3 297 2 723 2 454 2 291 1 800 2 022 2 633

64 843 63 083 70 470 70 092 70 290 84 697 91416

Av tab. 28 framgår, att antalet arbetssökande vid sjömansförmedlingarna under åren 1939—1944 nedgick i relativt liten omfattning trots den betydande nedgången i sjöfarten. Arbetssökandesiffrorna tyda på att endast en mindre

143 del av sjömanskåren lämnade yrket. Man torde dock kunna utgå ifrån, att ett stort antal sjömän under kriget erhöllo annat mer eller mindre tillfälligt arbete på land. Under mellantiden upprätthöllo de kontakten med sjömansyrket. Under år 1945, sedan spärren västerut upphört, steg antalet arbetssökande icke oväsentligt och översteg 1939 års siffra. Tabell 29. Antalet arbetssökande av olika kategorier vid sjömansförmedlingen åren 1939—1945 Kategori

1939 Fartvgsbefälhavare Stvrmän Maskinister Radiotelegrafister Däcksmanskap Maskinmanskap Intendenturpersonal därav kvinnor Andra

SI 664 906 37 11 555 10 133 4 411 1 064 141

908 49 10 465 9 040 3 862 838 112

27 928

25 279

Summa

107 |

73fi !

F.02

749 42 9 698 7 768 3 294 638 116

67 593 719 43 10 269 7 925 3 093 561 131

66 669 803 39 10 469 7 570 3 171 567 59

111 704 881 94 11 353 7 737 3 358 536 52

288 899 1 141 101 13 365 9 274 4 892 659 79

22 352

22 840

22 846

24 290

30 039

1 Av tab. 29 framgår, att den under kriget konstaterade minskningen i antalet på sjömansförmedlingarna anmälda arbetssökande till allra största delen var att hänföra till kategorien maskinmanskap. Minskningen utgjorde omkring 2 400 personer. Nedgång förelåg även för gruppen intendenturpersonal med omkring 1 000 personer. År 1945 uppvisade ökning för samtliga kategorier arbetssökande. Tabell 30. Antalet lediga och tillsatta platser vid sjömansförmedlingen åren 1939—1945. Antal lediga pl a t ser

Antal tillsatta platser

År

Befälspersonal

Manskap

Kökspersonal

Summa

Befälspersonal

Manskap

Kökspersonal

Summa

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

2 348 1 658 1 045 1 117 1 280 1 073 1 783

27 313 20 239 15 477 15 870 15 573 14 591 21 063

5 999 3 958 2 783 2 941 3 076 3 228 5 302

35 660 25 855 19 305 19 928 19 929 18 892 28148

1 961 1 518 1 016 1 048 1 209 1 035 1 726

24 658 19 399 15 258 15 256 14 988 14 146 20 298

5 043 3 662 2 663 2 663 2 884 2 966 4 942

31662 24 579 18 937 18 967 19 081 18147 26 966

Tab. 30 visar, att den under kriget starkt minskade sjöfarten medförde en motsvarande nedgång i antalet lediga och tillsatta platser vid sjömansförmedlingarna. Sålunda nedgick antalet tillsatta platser från 31 500 år 1939 till 18 000 år 1944. För manskapskategorierna utgjorde nedgången omkring 10 000 platser. För år 1945 förelåg en stark stegring i såväl antalet lediga som tillsatta platser.

144 Ungdomsförmedling och yrkesvägledning. 1 En gren av den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet, som redan tidigt blev föremål för särskilda organisatoriska åtgärder, var ungdomsförmedlingen. Vid Norrköpings stads arbetsförmedling anordnades redan år 1907 försöksvis arbetsförmedling för barn i folkskolorna. Liknande initiativ togos i Stockholm, Malmö, Hälsingborg, Sundsvall m. fl. städer. Fortsättningsskolestadgan av år 1918 (kap. 2, § 10) föreskriver, att »i samband med arbetet i fortsättningsskolan bör åt lärjungarna givas behövlig ledning för val av yrke, varjämte lämpliga åtgärder böra vidtagas för att skolan i samförstånd med den offentliga arbetsförmedlingens organ må kunna medverka till lärjungarnas anställande inom de arbetsområden, för vilka de kunna antagas äga de bästa förutsättningar». År 1924 upprättades vid Stockholms stads arbetsförmedling en särskild avdelning för minderårig arbetskraft. I samband med diskussion om vidgad lärlingsutbildning beslöt riksdagen år 1928, att en del av anslaget för arbetsförmedlingen skulle kunna användas för ungdomsförmedlingar och för åtgärder i yrkesvägledande syfte. Frågan om vilka anordningar som borde vidtagas för att förverkliga detta syfte behandlades vid överläggningar mellan socialstyrelsen och skolöverstyrelsen, och år 1929 utsände dessa båda ämbetsverk en gemensam cirkulärskrivelse till skolmyndigheter och arbetsförmedlingsanstalter med en allmän uppfordran till samarbete beträffande yrkesvägledningsuppgifterna. Efter tillkomsten av lagen om offentlig arbetsförmedling år 1934 vidtogo arbetsförmedlingarnas dåvarande huvudmän i åtskilliga större städer åtgärder för förstärkning av verksamheten för förmedling av arbete åt ungdom och för underlättande av ungdomens yrkesval. I och med den offentliga arbetsförmedlingens provisoriska förstatligande den 20 maj 1940 vidtogos mera systematiska åtgärder för att samordna de tidigare kommunala initiativen och skapa en form för lösning av ungdomsförmedlings- och yrkesvägledningsfrågorna. Till arbetsmarknadskommissionens kansli knöts en särskild konsulent för handläggning av dessa frågor, och sedan de förberedande undersökningarna visat, vilka förutsättningar man hade att räkna med på olika håll och vilka linjer man framför allt hade att följa, igångsatte kommissionen våren 1941 en omfattande utbyggnad av ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Behovet av en dylik utbyggnad underströks av 1943 års riksdag i skrivelse (nr 295) till Konungen. Riksdagen anhöll i denna om utredning rörande åtgärders vidtagande för en effektiviserad yrkesvägledning för ungdom i enlighet med av vissa motionärer (mAK nr 219) framförda synpunkter. Samma års riksdag anhöll i skrivelse (nr 376) 1 Utförlig redogörelse för den av de offentliga arbetsmarknadsorganen bedrivna yrkesvägledningsverksamheten, dess problem och aktuella frågeställningar har lämnats av fil. lic. Ejnar Neymark i bilaga V till 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar: »Skolungdomens vägledning till utbildning och yrke», SOU 1945: 43.

145 till Konungen i anledning av en inom andra kammaren väckt motion (nr 8) om åtgärder i syfte att åstadkomma bättre vägledning för den studerande ungdomen vid val av levnadsbana. Vid utgången av år 1945 hade organisationen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning inom den offentliga arbetsförmedlingen följande utseende.

Den centrala

organisationen.

Inom arbetsmarknadskommissionens kansli upprättades från och med 1 januari 1944 en särskild sektion för frågor rörande ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Denna sektion har till uppgift att planlägga verksamheten med avseende å såväl organisatoriska frågor som frågor rörande arbetsprinciper och arbetsmetoder, utfärda direktiv härom till länsarbetsnämnderna och förbereda alla ungdomsförmedlingsoch yrkesvägledningsärenden, varom arbetsmarknadskommissionen har att fatta beslut; att konferera med andra centrala organ och instanser, som ha med ungdomens arbetsmarknads- och utbildningsfrågor eller med ungdomens sociala vård och fostran att skaffa, och genom föredrag, artiklar i dags- och fackpress o. dyl. informera vissa intressegrupper eller folk i allmänhet om yrkesvägledningens syften, organisation och arbetssätt; att kontrollera verksamhetens utveckling genom inspektionsresor, inhämtande av rapporter o. dyl.; att anordna kurser och konferenser för ungdomsförmedlings- och yrkesvägledningstjänstemän och även på annat sätt sörja för dessa tjänstemäns utbildning; att utrusta de lokala organen med ändamålsenligt upplysnings- och arbetsmaterial (yrkesorienterande litteratur, broschyrer, prospekt och översikter rörande olika utbildningsanstalter, specialuppgifter rörande aktuella frågor, blanketter, formulär e t c ) , utarbeta nytt sådant material och tillse, att detta hålles å jour med utvecklingen; att verkställa vissa specialutredningar av intresse för den yrkesvägledande verksamheten; att, då så påfordras, även biträda de lokala organen i själva yrkesvägledningsarbetet genom att låta någon tjänsteman från kommissionen omhänderha yrkesvägledningen i vissa högre skolor och genom att direkt från kommissionen besvara förfrågningar, som inkommit från ungdomar ute i landet. Till sektionen äro tvenne rådgivande delegationer knutna. I den ena sitta representanter för de högre skolornas olika rektors- och lärarföreningar, i den andra representanter för motsvarande intresseföreningar inom folk- och 10

146 fortsättningsskolans ram. Dessa båda delegationer fungera som rådgivande organ, när det gäller att planera verksamheten i skolorna och behandla speciella frågor i samband därmed. Som sektionens specialister, i vad det gäller verksamheten i skolorna, fungera tvenne konsulenter, av vilka den ene har läroverkslärar-, den andre folkskollärarutbildning. Konsulenten för läroverksärenden är att anse som sektionens kontaktman beträffande skolmyndigheter, rektorer och lärare i de högre skolorna. Han skall förbereda de ärenden, som ha med yrkesvägledningen i de högre skolorna att göra, medverka vid konferenser med skolledare och lärare och, i den mån så erfordras, biträda med yrkesvägledning på gymnasiestadiet. I hans uppgift ingår dessutom att följa utvecklingen speciellt inom de utbildnings- och yrkesområden, som ungdom med högre skolutbildning företrädesvis ägnar sig åt. Konsulenten för folkskoleärenden skall hålla kontakt med vederbörande skolmyndigheter, förbereda de ärenden, som ha med yrkesvägledningen på folkskolestadiet att göra, samt bland annat leda instruktionen av de nedan på sid. 149 nämnda kontaktmännen och medverka vid de konferenser och instruktionsmöten, som i samarbete med folkskolinspektörerna tid efter annan anordnas för folk- och fortsättningsskolans lärare på olika orter i landet. Sedan år 1943 ha sammanlagt omkring 9 000 lärare bevistat dylika konferenser. Även vid folkskoleseminarierna har denne konsulent hållit instruktionsföredrag om yrkesvägledning och skolans uppgifter därvidlag. För speciella frågor i samband med flickornas yrkesvägledning och yrkesutbildning finns en kvinnlig konsulent, som även biträder i yrkesvägledningsarbetet »ute på fältet». En fjärde konsulent representerar den medicinska sakkunskapen. Denne står i intim kontakt med statens institut för folkhälsan, speciellt avdelningen för yrkeshygien. Läkaren har en viktig funktion att fylla vid yrkesvägledningen; bl. a. gäller det att få skolläkarna att medverka på ett effektivt sätt. Nya möjligheter härtill ha på sistone öppnats i och med beslutet om skolhälsovårdens effektivisering. Likaledes kan det vara ändamålsenligt med medicinsk sakkunskap, när det gäller att undersöka, vilka krav olika arbetsformer och arbetsmiljöer ställa på utövaren och hur individen bör vara utrustad för att kunna möta olika yrkesrisker och yrkessjukdomar. För psykologiska frågor och undersökningar i samband med utarbetandet av rationella metoder och hjälpmedel har även en särskild konsulent anställts. Omfattande utredningsarbete pågår inom sektionen, vilket åsyftar att få fram ett vederhäftigt upplysningsmaterial rörande olika yrkes- och utbildningsvägar. Bland annat pågår arbetet med uppläggandet av ett s. k. yrkeskartotek, ett uppslagsverk, som skall innehålla de viktigaste av de uppgifter om olika yrken, som en yrkesvägledare behöver för att kunna lämna vederhäftiga svar på varjehanda förfrågningar. Yrke efter yrke kartlägges på lösa

147 kartoteksblad med ett blad för varje yrke eller specialyrke och med uppgifterna uppställda på likartat sätt. Det blir uppgifter om arbetets art, anställningsförhållanden, antalet yrkesutövare, proportionerna mellan manliga och kvinnliga, företagens storlek, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, yrkeskrav i fysiskt och psykiskt avseende, yrkessjukdomar och -risker, utbildningsvägarna, utbildningens ekonomi, befordringsmöjligheter, inkomstmöjligheter, framtidsutsikter, litteratur om yrket i fråga etc. Vid utgången av år 1945 hade ett 80-tal yrkeskartotekblad utkommit. Ett komplement till kartoteket och en metod att hålla detta a jour med utvecklingen utgör den serie meddelanden, som under rubriken »Aktuellt för yrkesvägledningen» redigeras inom sektionen och utsändes till de lokala organen. För yrkesvägledningen är det naturligtvis av stor betydelse att veta, vilka möjligheter det finns att reducera utbildningskostnaderna genom erhållande av stipendier, friplatser o. dyl. En klar översikt över dessa möjligheter har hittills saknats, men material för en dylik har insamlats, och en översikt är under utarbetande. En annan form av översikter, som även hålla på att utarbetas, avser att giva en överblick över vilka yrkesutbildningsanstalter som stå ungdomarna i olika delar av landet till buds, vilken utbildning som där kan fås, vilka inträdesfordringar som gälla, vad utbildningen kostar etc. Dessa uppgifter ha sammanställts distriktsvis till en serie broschyrer, som framför allt komma till användning vid yrkesvägledningen i skolorna. I detta sammanhang må även nämnas en inom sektionen pågående utredning om vilka kompetenskrav som (formellt och i praktiken) äro uppställda för olika statliga befattningar. Till tjänst åt yrkesvägledningen i skolorna har arbetsmarknadskommissionen även utarbetat och utgivit broschyrerna »Att välja yrke», »Gymnasisternas ämnesval» och »Från skola till yrke». Dessa broschyrer vända sig mera till ungdomen direkt. »Att välja yrke» vänder sig närmast till folkskoleungdomen. Den har sedan år 1941 gratis utdelats i folkskolans avgångsklasser landet runt, har ofta använts som läsebok i skolan och har på många håll kommit att utgöra den enda yrkesvägledning, som vederbörande fått. »Gymnasisternas ämnesval» har (likaledes gratis) sedan år 1943 utdelats till samtliga gymnasister i »valringarna» I 3 och II 4 . Den tredje broschyren, »Från skola till yrke» riktar sig företrädesvis till elever på mellanstadiet (realskolor, mellanskolor och flickskolor). Broschyrerna tarva ständig omarbetning för att kunna hållas å jour med utvecklingen. Vidare ha åtgärder vidtagits för att även ställa filmen i yrkesvägledningens tjänst. Samtliga skol- och kortfilmer, som kunna tänkas vara av yrkesorienterande värde, ha granskats, och en »katalog» med närmare uppgifter om de filmer, som kunna anses mest lämpliga, har utarbetats och tillställts de lokala

148 organen. Arbetsmarknadskommissionen och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation ha därjämte tillsammans utarbetat en kortfilm, som klargör, vilka olika yrkes- och utbildningsmöjligheter det moderna hantverket har att erbjuda. Arbetsmarknadskommissionen har även sökt intressera vissa skolfilmsbolag för en produktion av yrkesorienterande filmer. Yrkesvägledningen söker genom utarbetande av mindre modellprognoser för olika yrken skaffa sig ett grepp om metoder och möjligheter att uppgöra mera allmänna prognoser beträffande behovet av arbetskraft inom olika områden av arbetsmarknaden. Det ligger även inom ramen för yrkesvägledningens uppgifter att följa den vetenskapliga forskningens framsteg på psykologiens och psykoteknikens områden. Samarbete äger rum med Stockholms högskolas psykotekniska institut, dit ungdomsförmedlingen i Stockholm kan hänvisa tveksamma fall för testning. Hösten 1945 startades en »radiobrevlåda». Råd- och upplysningssökande från hela landet skicka in sina förfrågningar till denna »brevlåda» och få sina brev besvarade dels i radio (en kvart varannan onsdag), dels skriftligen. På detta sätt har det i viss mån varit möjligt att lämna yrkesorienterand, upplysningar även åt rådsökande, som bo på långt avstånd från ungdoms förmedlingens länscentraler och filialer. Ett 60-tal brev per vecka ha inkommit till »brevlådan» sedan dess tillkomst.

Den lokala

organisationen.

Sedan 1 januari 1945 finns i varje län en länscentral för ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Den är organiserad som en specialavdelning av arbetsförmedlingens huvudkontor i länet och är avsedd att fungera inte bara som ungdomsförmedlande och yrkesvägledande organ på stationeringsorten utan även som organisationscentral för länet i dess helhet. Föreståndaren för länscentralen har sålunda till uppgift att svara för ungdomsverksamheten även vid övriga arbetsförmedlingskontor i länet (avdelningskontoren) och hjälpa till att organisera yrkesvägledningen på ifrågavarande orter och i kringliggande distrikt. F r å n länscentralen bedrives i möjligaste omfattning ambulerande yrkesvägledning, speciellt i de högre skolorna. Verksamheten ute i länet ombesörjes i övrigt från avdelningskontoren. Vid vissa av dessa ha särskilda ungdomsavdelningar inrättats — som ett slags filialer till länscentralerna. Dylika filialer funnos vid utgången av år 1945 inrättade i Borlänge, Haparanda, Hälsingborg, Karlshamn, Karlskoga, Katrineholm, Kiruna, Kristinehamn, Lund, Motala, Norrköping, Skellefteå, Sundsvall, Södertälje och Ängelholm. Enligt uppgjord plan skola liknande filialer inrättas även i Arvika, Bollnäs,

149 Finspång, Hudiksvall, Hässleholm, Kramfors, Landskrona, Lidköping, Sandviken, Söderhamn, Trollhättan, Uddevalla, Västervik, Ystad och eventuellt på ytterligare några orter. Vid de övriga avdelningskontoren handhas verksamheten av dels ambulerande assistenter (knutna till länscentralerna eller till vissa av ovannämnda filialer), dels arvodes- och deltidsanställda s. k. kontaktmän (knutna till avdelningskontor, som inte på annat sätt specialutrustats för dessa uppgifter). Kontaktmännen (i december 1945 voro 78 dylika utsedda), som i allmänhet rekryteras inom lärarkåren, anställas av länsarbetsnämnden mot ett visst arvode per timme och med en tjänstgöringstid, som får anpassas efter ortens behov och arbetsuppgifternas omfattning. Större delen av året komma kontaktmännen i allmänhet att tjänstgöra ett par, tre timmar i veckan. Mot slutet av vårterminen, då yrkesvägledningens högsäsong börjar, blir det något fler timmar, och under den närmaste tiden efter skolavslutningen kan tjänstgöringstiden utökas ytterligare. Uppgiften blir att biträda arbetsförmedlingen, när det gäller att organisera den yrkesvägledande verksamheten i ortens skolor, att ta hand om vissa arbets- och rådsökande ungdomar, att införskaffa upplysningar om dem och att förmedla kontakten mellan dem och yrkesvägledningscentralen. Vid flertalet länscentraler utgöres personalen av föreståndaren och en assistent. I Stockholm räknar gällande organisationsplan med 13, i Göteborg med 7 och i Malmö med 4 tjänstemän vid centralerna. Vid filialerna får man i allmänhet nöja sig med en tjänsteman. I Hälsingborg, Norrköping och Sundsvall skola dock finnas två. I december 1945 sysselsatte yrkesväglednings- och ungdomsförmedlingsverksamheten (personalen inom kommissionens kansli icke medräknad) sammanlagt omkring 75 heltidsanställda tjänstemän. När den planerade utbyggnaden av organisationen genomförts, kommer antalet tjänstemän att stiga till inemot 100-talet. Därtill komma de s. k. kontaktmännen, vilkas antal beräknats komma att uppgå till omkring 170. Yrkesvägledningsverksamheten i skolorna planlägges i samråd med de förut nämnda båda delegationer, som äro knutna till kommissionen och i vilka olika skol- och lärarintressen äro företrädda. Under läsåret 1944/45 erhöllo sammanlagt 24 839 ungdomar i folk- och fortsättningsskolor på 420 orter yrkesvägledning. Vid de högre skolorna gavs yrkesvägledning i första hand i flickskolornas, realskolornas och mellanskolornas avgångsklasser samt i de s. k. »valklasserna», nämligen näst sista klassen i real- och mellanskolor, flickskolornas 5 7 och gymnasiernas ring I 3 och II 4 . Orienterande lektionsföredrag av yrkesvägledare följdes av enskild rådgivning med utgångspunkt från av eleverna ifyllda frågeformulär. Under läsåret 1944/45 ägde yrkesvägledning rum vid så gott som samtliga realskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor, högre folk-

150 skolor och flickskolor för sammanlagt c:a 10 000 ungdomar samt i så gott som samtliga gymnasier för omkring 4 500 elever. Den grundläggande principen för den nuvarande organisationsformen är, att yrkesvägledningen skall och bör bedrivas i omedelbar kontakt med ungdomsförmedlingen och med arbetsförmedlingen i övrigt. Olika erfarenheter talade från början för att en dylik omedelbar kontakt borde eftersträvas. Tack vare denna samorganisering av yrkesvägledning och ungdomsförmedling har det också varit möjligt att redan från början ge den yrkesvägledande verksamheten den nödvändiga praktiska vägbanande karaktären och sålunda komplettera den yrkes- och anlagsorienterande upplysningsverksamheten i skolorna. För många ungdomar komma ekonomiska och sociala problem och förhållanden att begränsa yrkesvalsfriheten och hindra eller försvåra ett förverkligande av de ursprungliga och i sig kanske välmotiverade framtidsplanerna. Genom anknytningen till arbetsförmedlingen har yrkesvägledningen tillförsäkrats bättre kännedom om de verkliga förhållandena på arbetsmarknaden och inom olika yrken och på olika utbildningsvägar. Denna anknytning har dessutom även varit av betydelse för arbetsförmedlingen för vuxna. I åtskilliga fall kunna nämligen äldre arbetssökande vara i behov av en mer eller mindre grundlig yrkesvägledning. Som exempel på i vilken utsträckning sakkunskapen inom ungdomsförmedlingen utnyttjats, när det gäller yrkesvägledning av äldre, må följande siffror nämnas. Vid ungdomsförmedlingen i Stockholm kunde yrkesvägledningsbyrån år 1945 registrera sammanlagt 4 125 »konsultationer» (inkl. vissa brev och telefonsamtal). Av dessa gällde 47 procent personer under 18 år, medan 42 procent av vederbörande personer voro i åldern 18—25 år och 11 procent över 25 år. Efter hand som ungdomsförmedlingsarbetet intensifieras, ökas också möjligheterna att följa de ungdomar, som placerats genom arbetsförmedlingens försorg. Härigenom kan i viss utsträckning yrkesvägledningens resultat konTabell 31. Ungdomsförmedlingen åren 1930—1945. (Huvud- och avdelningskontor, samtliga ombud, exkl. ungdomsberedskapen). Ansökn. om arbete År Antal

Medelt. 1930/34 74 856 »> 1935/39 67 211 »> 1940/44 96 4941 96 156 År 1944 105 712 » 1945

Tillsatta platser

Lediga platser

f % % % % % 1930/34 1935/39 1940/44 Antal 1930/34 1935/39 1940/44 Antal 1930/34 1935/39 194 == 100 = 100 = = 100 = 100 = 100 = 100 = 100 = 100 0/

0/

100 90 129 129 141

111 100 144 143 157

78 70 100 100 110

37 529 100 51 719 138 72 8211 194 85 552 228 92 955 248

0/

73 100 141 165 180

52 71 100 118 128

29 151 34 378 52 0271 56 225 63 366

100 118 179 193 217

85 100 151 164 184

1 För år 1941 har det icke varit möjligt att frånräkna ungdomsberedskapssiffrorna. Medeltalen för perioden 1940—1944 äro därför något för höga.

1 1 l

151 Tab. 32. Ungdomsförmedlingsverksamheten under år 1945. (Huvud- och avdelningskontor, vissa ombud). Pojkar Yrkesgrupper

Led. platser

Flickor

Tills, platser

Tillsättn. proc.

Jordbr. o. skogsbruk Jordbruk Fiske Skogsbruk

5 309 4 353 3 922 2 968 18 20 1 367 1 367

Industri o. hantverk . Malmbr. o. metallind. Jord- o. stenind Träindustri Pappers- o. graf. ind. Livsmedelsindustri . . . Textil o. bekl.ind. . . Läder- o. gummiind. Kemisk-teknisk ind. . Byggnadsverksamhet Kraft- o. vattenverk

13 640 10 131 6 482 4 754 1 921 1 684 1 477 1 052 474 765 704 539 282 479 782 511 285 217 716 594 29 24

74 73 88 71 62 77 59 65 76 83

Samfärdsel . . . Landtransport Sjöfart

2 224 1 979 772 982 1 242 1 207

89 79 97

Handel Affärs- o. lagerarb. Hotell- o. rest.rör.

1956 1 497 1 562 1 202 295 394

Förvaltn. o. fria yrken . . Förvaltning Tekn. ledning Kontorsarbete Undervisning samt vetenskapl., litterär o. konstn. verksamhet

1 822 1 377 291 283 300 272 783 1 171

Hälso- o. sjukvård Husligt

1 139

1 125

903 889

79 79

Hela ant. arb.sök. pers.

Hela Platser per ant. 100 learb.diga sök. pl.

2 633

6 448 5 047 20 1 381

2 352 70 211

53 51 83 64 50 59 44 53 63

7 051 21 182 3 196 7 068 481 2 684 597 1 580 504 2 212 509 1 640 863 3 208 387 1 474 129 566 383 719 2 31

143 138 5

64 64

1 948

2 446

371 1 577

1 19 1 249

77 75

8 229 5 778 5 554 3 843 2 675 1 935

70 69 72

76 97 91 67

4 094 3 089 75 75 16 16 3 848 2 863

arbete

21452 13 950 Annat arbete 20 062 12 687 Bud 223 137 Övriga genomg. yrken . . . 654 626 Diversearbete Skolungdom Annan ungdom utan särsk yrkesutbildn Frivill. luftbevakn 513 500

65 63 61 96

Summa 46 529 33 349

72 97

Frivill. arbetshjälp luftbevakn.)

Led. platser

TillTills, sättn. plat- proc. ser

7 542 4 028 586 300 763 632 103 66 1 447 726 936 548 2 729 1 209 692 366 281 178 3 1 o 2 222 215 7

3 069

2 061 5 916 64 366 316 55 1 918 5 019

1 368

1 489

15 243

8 854

5 104 15 248

6 304 3 964 6 113 3 790 33 21 74 69

63 62

43 121 27 756 5 740 26 175 256 128 728 323 18 341

— 97

3 538 10 185 7 116

2 440 1 098

—

18 374 215

44141 27 728

65 840 90 670

16 510 15 834

30 083 38 343

(utom 21 8331 21 247

152 trolleras. När det gäller ungdom, som av en eller annan anledning har svårt för normal inpassning i arbetslivet, sker såväl placeringen som eftervården vid större kontor i samråd och samarbete med expeditionerna för partiellt arbetsföra. Den platsförmedlande sidan av verksamheten har fått en alltmera ökad omfattning efter hand som organisationen utbyggts och efter hand som ungdomsförmedlingen tillvunnit sig ökat förtroende hos såväl ungdomen som arbetsgivarna. Tabell 31 belyser utvecklingen. Av tabell 31 framgår, att ungdomsförmedlingen under år 1945 tillsatte 63 366 platser, vilket innebar en ökning med 84 procent jämfört med genomsnittssiffran för femårsperioden närmast före kriget, d. v. s. innan ungdomsförmedlingens utbyggnad påbörjades. Antalet arbetsansökningar ökades även men icke i så hög grad (57 procent). Detta torde delvis sammanhänga med att man år 1945 hade att göra med betydligt mindre årskullar än på 30-talet. Verksamhetens omfattning på skilda näringsområden under år 1945 framgår av tabell 32. Åldersfördelningen på de arbetssökande framgår av nedanstående tablå:

Kvinnliga Manliga Summa I %

Under 15 år

15—16 år

Över 16 år

7 386 9 240

8 118 9 923

12 989 14 307

14 433 15 564

7 756 8 903

7 972 9 830

28131 32 450

30 523 j 35 317

16 626 27

18 041 27

27 296 45

29 997 46

16 659 28

17 802 27

60 581 100

65 840 100

Summa

Såsom tabell 32 visar, omslöt ungdomsförmedlingsverksamheten under år 1945 omkring 66 000 ungdomar i åldrarna 13—18 år, vilka fördela sig med ungefär samma antal på pojkar och flickor. Tillsättningsprocenten av lediga platser för pojkar utgjorde 72 procent men var märkbart lägre för flickor, nämligen 63 procent. Stora skillnader förelågo på olika näringsområden. Relativt låg tillsättningsprocent förekom inom industri- och hantverk, särskilt för platser avseende flickor, medan inom bl. a. samfärdsel och handel samt kontorsarbete relationstalen voro högre. Platser som varubud och liknande tillsattes till ungefär 63 procent. Antalet platssökande ungdomar samt antalet lediga och tillsatta platser år 1945 med fördelning på olika län redovisas i tabell 33.

153 Tab. 33. Platssökande ungdomar samt lediga och tillsatta platser vid ungdomsförmedlingarna inom olika län år 1945.

Län

Stockholms stad Stockholms län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs stad Göteborgs o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

, , , , ,

Summa

Arbetssökande pers.

I % av hela ant.

Led. platser

Tills, platser

I % av hela ant.

6 220 1 408 1 178 2 237 4 081 2 031 2 030 1 976 473 1 954 2 882 7 484 1 738 5 749 1 136 2 233 1 859 2 266 2910 2 213 2 136 2 644 2 488 1 425 1 346 1 743

9,5 2,1 1,8 3,4 6,2 3,1 3,1 3,0 0,7 3,0 4,4 11,4 2,6 8,7 1,7 3,4 2,8 3,4 4,4 3,4 3,2 4,0 3,8 22 2^0 2,7

12 173 1 643 1 218 3 078 5 974 2 530 2613 2 473 656 2016 4 023 10 729 2 376 10 624 1 187 3 048 2 034 2 409 4 431 2511 2 629 2 778 2 949 1 088 1 722 1 758

5 106 1 092 725 1 841 4 128 1 890 2 025 1 706 373 1 824 2 505 7 788 1 790 6 481 926 2 038 1 517 1 615 3 217 1 750 2 007 2 252 2 500 1 038 1 495 1 448

8,3 1,8 1,2 3,0 6,8 3,1 3,3 2,8 0,6 3,0 4,1 12,8 2,9 10,6 1,5 3,3 2,5 2,6 5,3 2,9 3,3 3,7 4,1 1,7 2,4 2,4

65 840

100,0

90 670

61 077

100,0

Tj än s teniannaförmedling. Ett område, där inom den offentliga arbetsförmedlingen efter tillkomsten av lagen om offentlig arbetsförmedling år 1934 särskilda anordningar vidtogos för att åstadkomma en effektivare utjämning av arbete och arbetskraft, utgjorde de intellektuellas arbetsmarknad. Åren 1937 och 1938 inrättades sålunda s. k. student- och lärarförmedlingar i Lund, Uppsala, Göteborg och Stockholm. Dessutom tillkommo lärarförmedlingar i städer med seminarier. Efter det provisoriska förstatligandet den 20 maj 1940 genomgick lärarförmedlingen år 1942 en genomgripande omorganisation, och länscentraler inrättades vid varje huvudkontor (utom i Visby och Malmö — förmedlingen av lärare inom Gotlands län omhänderhades av lärarförmedlingen i Stockholm och för Malmöhus län fungerade lärarförmedlingen i Lund som länscentral). Länscentralerna svarade för verksamheten inom resp. län, och för åstad-

154 kommande av en utökad interlokal verksamhet efter enhetliga linjer skapades för lärarförmedlingarna i hela riket en huvudcentral, som förlades till Stockholm. En av anledningarna till denna omorganisation var den ändring av folkskolestadgans § 25, som vidtogs genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 622), varigenom föreskrevs, att »då fråga är om vikariatsförordnande, som ej kungjorts ledigt på sätt i § 24 mom. 1 är stadgat, 1 skall skolrådet hänvända sig till offentlig arbetsförmedlingsanstalt för erhållande av vikarie, där ej vikarie med föreskriven kompetens eljest står till förfogande utan dröjsmål». För de akademiskt utbildade samt för olika lärargrupper hade sålunda efter hand offentliga förmedlingsorgan inrättats. Dessutom funnos vid de största huvudkontoren (Stockholm, Göteborg och Malmö) speciella avdelningar för kontorspersonal, tekniker m. fl. yrkesgrupper. Vid mindre huvudkontor och större avdelningskontor ordnades förmedlingsarbetet för dessa yrkesgrupper i samband med utbyggandet av ungdomsförmedlingarna och sammankopplades i regel med dessa på så sätt, att samma tjänsteman skötte förmedlingen såväl för ungdom som för tjänstemän. Någon över hela landet organiserad specialförmedling för universitets- och högskoleutbildad arbetskraft, för kontorspersonal, tekniker och andra yrkesgrupper i tjänstemannaställning saknades emellertid. För att avhjälpa denna brist beslöt arbetsmarknadskommissionen i maj 1944 inrätta en särskild tjänstemannaförmedling. De huvudgrupper av arbetssökande, som i första hand skulle representeras i denna specialförmedling, utgjorde: förvaltningstjänstemän (i allmän och enskild tjänst), kontorspersonal, tekniker, lantbruks- och skogstjänstemän samt lärare. Ett av motiven till detta beslut var de ökade förmedlingsbehov, som förutsågos skola göra sig påminta beträffande anställda inom krisförvaltningen i samband med övergången till fredshushållning. Därjämte hade betydande grupper av tjänstemannakåren, t. ex. handelstjänstemännen (1/1 1940) och industritjänstemännen (1/9 1942) bildat erkända arbetslöshetskassor, vilket gjorde det nödvändigt att ge arbetsförmedlingen en sådan organisation', att en allt större del av arbetsmarknadens arbetstillfällen kunde utbjudas genom offentliga arbetsförmedlingsorgan för att härigenom ansökan om arbetslöshetshjälp skulle kunna prövas utifrån arbetsmarknadens reella läge. Erfarenheterna från student- och lärarförmedlingarna hade också givit vid handen, att när arbetet vid dessa växte i omfattning, blev det svårare att draga strikta gränser mellan studentförmedlingen och vissa andra expedi1 Stadgandena i § 24 mom. 1 avse ledigförklarande av icke-ordinarie lärartjänster för minst en hel termin samt av övningslärartjänster, vilket skall ske genom av skolrådet utfärdad kungörelse och genom offentliggörande i Post- och Inrikes Tidningar. Stadgandena gälla dock ej, då icke- ordinarie lärare skall tjänstgöra som vikarie och hinder möter för kungörelseförf ärande.

155 tioner inom arbetsförmedlingen, speciellt expeditionerna för kontorspersonal och tekniker. För att undvika en olämplig uppdelning av arbetet syntes det därför fördelaktigt att samordna dessa olika grenar. Därjämte var namnet studentförmedling mindre tillfredsställande ur den synpunkten, att en väsentlig del av studentförmedlingarnas arbetssökandegrupper utgjordes av examensmeriterad arbetskraft, som sökte sig ut på arbetsmarknaden. En annan orsak till skapandet av en särskild tjänstemannaförmedling var behovet av en för akademiker och högskoleutbildade lämpad förmedlingsorganisation, som gav dem möjlighet att mindre traditionsbundet välja bland arbetstillfällena på arbetsmarknaden. Genom anknytningen till den offentliga arbetsförmedlingen skulle man dessutom vinna, att en arbetssökande hos närmaste förmedlingsorgan skulle kunna söka en plats var som helst i landet. Detta syfte skulle ytterligare befrämjas genom att tjänstemannaförmedlingen på liknande sätt som lärarförmedlingen organiserades med en huvudcentral i Stockholm, i detta fall knuten direkt till arbetsmarknadskommissionen. Till belysning av en tjänstemannaförmedlings arbetsområde har i nedanstående tabell 34 angivits tjänstemannapersonalens storlek enligt folkräkningen 1940. Sammanlagt omfattade tjänstemannagrupperna omkring en halv miljon personer. Av dessa innehade 40 procent tjänster av mer eller mindre officiell art, medan övriga 60 procent arbetade inom det enskilda näringslivet. Andelen män av tjänstemannapersonalen uppgick till 60 procent. Specialgrupperna arbetsledare och teknisk personal upptogo en relativt liten andel Tab. 34. Tjänstemannapersonalen utom företagsledare enligt efter anställningens art.

folkräkningen 1940, fördelad

Officiell (statl. o. koram.) o. halvoff. anställn.

Enskild anställning

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

3 650 8 434 15 448 2414

393 1 399 19 478 3 231

15 879 73 988 15 325 82 967

403 20 672 2 521 92 703

Summa

Jordbruk med binäringar . . . Industri med hantverk Samfärdsel Handel (jämte butikspersonal) Allmän förvaltningstjänst o. fria yrken

78 468

66 505

16 570

19 767

181 310

Summa

108 414

204 729

136 066

Därav Arbetsledare Teknisk personal Kontors-, administrativ o. övr. förvaltningspersonal

540 2151 (456 050)2

5 857 3 155

18 137

3 n i/i K

91 430

1 461 1 819

37 482 26 541

99 402 1

90 8511

153 1531

132 7861

476 1921 (392 027)2

1 2

Inkl. butikspersonal. Exkl. butikspersonal.

20 325 104 493 52 772 181 315

156 av hela antalet tjänstemän (omkring 12 procent), medan den stora huvudgruppen tjänstemän innefattades i gruppen kontors-, administrations- och förvaltningspersonal. Sedan förslag till organisation och arbetssätt för en tjänslemannaförmedling utarbetats inom arbetsmarknadskommissionens kansli, utsändes det hösten 1943 till inalles 125 olika arbetsgivare- och tjänstemannaorganisationer med anhållan om yttrande. Av de 110 sammanslutningar, som direkt eller genom sina centralorganisationer avgåvo yttrande, tillstyrkte 72 inrättandet av en tjänstemannaförmedling, 12 förklarade sig intet ha att erinra, och 5 avstyrkte förslaget. Slutligen framkom i 21 fall intet direkt yrkande. Ur de tillstyrkande huvudorganisationernas yttranden må följande citat

göras. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund: Såväl ur företagarnas som de platssökandes synpunkt är det givetvis av intresse att förmedlingsapparaten för tjänstemän arbetar effektivt.. . En överblick över läget på denna del av arbetsmarknaden blir även av stor betydelse för inriktningen och utformningen av samhällets åtgärder i olika arbetsmarknadspolitiska situationer. Landsorganisationen i Sverige: Förslaget synes väl ägnat att effektivisera arbetsförmedlingen för de olika tjänstemannakategorierna . .. Det synes böra övervägas, om icke övriga fackavdelningar inom arbetsförmedlingen kunde organiseras efter liknande riktlinjer. Det synes knappast föreligga några vägande skäl, varför icke även dessa skulle kunna erhålla samma slag av specialiserad central ledning. De anställdas centralorganisation (DACO): (Förslaget) att inrätta en över hela landet utbyggd allmän arbetsförmedling för tjänstemän i vidsträcktaste bemärkelse vill Daco livligt understödja. I avstyrkande riktning uttalade sig främst vissa akademiska intresseorganisationer samt högre ingenjörssammanslutningar. Såsom skäl för avstyrkande anförde bl. a. Sveriges yngre juristers förening tvivelsmål om möjligheten att uppbringa tillräckligt kvalificerad personal för så specialiserade grenar av förmedlingsverksamhet, som det här gällde, samt betänkligheter mot den föreslagna organisationen. Föreningen framhöll, att de förmedlingsorgan, som funnos för olika personalgrupper med akademisk utbildning, i hög grad tillvunnit sig förtroende just tack vare den omständigheten, att de stått under så kvalificerad ledning, som man kunde påräkna endast i en för hela landet gemensam central. Förslaget till organisation och arbetssätt för tjänstemannaförmedlingen gjordes till föremål för vissa justeringar med hänsyn till de vid remissbehand-

157 lingen framkomna synpunkterna, innan arbetsmarknadskommissionen i maj 1944 fattade beslut om dess inrättande, sedan först de arbetsförmedlingssakkunniga genomgått förslaget. I det följande lämnas en redogörelse över tjänstemannaförmedlingens organisation och arbetssätt. Organisation. I Stockholm finnes en huvudcentral med uppgift att leda, övervaka och samordna tjänstemannaförmedlingens verksamhet i hela riket. Speciell uppmärksamhet skall huvudcentralen ägna förmedlingsverksamheten för den centrala statsförvaltningen, vars behov av arbetskraft skall tillgodoses genom huvudcentralens försorg. I organisatoriskt avseende är huvudcentralen direkt underställd arbetsmarknadskommissionens arbetsförmedlingsbyrå. Till huvudcentralen äro specialkvalificerade tjänstemän, s. k. konsulenter, knutna, vilkas uppgift är att regelbundet inspektera de olika länscentralerna, att instruera tjänstemännen och vara dem behjälpliga, när det gäller att bedöma de sökandes kvalifikationer, att tillsammans med föreståndarna planlägga ackvisitionsverksamheten i de olika länen och i vissa fall direkt medverka i denna verksamhet, att hålla kontakt med arbetsgivarnas och tjänstemännens riksorganisationer samt bidraga till att samarbete etableras. Till huvudcentralen är en delegation knuten, bestående av representanter för berörda företagar- och tjänstemannaorganisationer. För att denna delegation skall kunna fylla sin uppgift har antalet ledamöter begränsats. Å andra sidan har det synts angeläget, att berörda organisationer i största möjliga utsträckning beredas tillfälle att bli representerade. För att möjliggöra detta har ett särskilt råd utsetts vid sidan av delegationen. Så snart särskilda tjänstemannafrågor tagas upp till behandling i delegationen, skola rådets medlemmar tillkallas i den omfattning, som anses erforderligt. På samma sätt ha huvudorganisationens representanter i delegationen tillfälle att med sig adjungera representanter för anslutna organisationer. Delegationens sammansättning framgår av nedanstående tablå. Tjänstemannaförmedlingens

delegation.

Svenska Arbetsgivareföreningen Sveriges Industriförbund Handelns arbetsgivareorganisation Svenska Lantarbetsgivareföreningen Landsorganisationen , Tjänstemännens Centralorganisation Svenska Teknologföreningen Sveriges Yngre Akademikers Centralorganisation

2 representanter 1 representant 1 » 1 » 2 representanter 4 » 1 representant 1 »

158 Rådet består av representanter från intresseorganisationerna för förvaltningstjänstemän och kontorspersonal, tekniker, lantbruks- och skogstjänstemän, lärare och studenter. I varje län — i regel vid arbetsförmedlingens huvudkontor — finnes en länscentral för tjänstemannaförmedlingen, vilken handhar och ansvarar för förmedlingsverksamheten för tjänstemän inom länet. Förmedlingsverksamheten för tjänstemän i Stockholms län handhas av arbetsförmedlingen i Stockholms stad. I Västernorrlands län har länscentralen förlagts till Sundsvall. Med hänsyn till detta läns speciella arbetsmarknadsförhållanden har det emellertid synts nödvändigt, att en expedition för tjänstemannaförmedlingen inrättas i Härnösand med huvudsaklig uppgift att vara en uppsamlingscentral för platsanmälningar och arbetsansökningar inom Ångermanland. Länscentralen för lärarförmedlingen i Västernorrlands län är förlagd till Härnösand, under det att Sundsvallskontoret fungerar som lokalavdelning. Någon förändring på denna punkt har icke vidtagits i och med lärarförmedlingens inordnande i tjänstemannaförmedlingen. Liknande expeditioner för tjänstemannaförmedlingen fastän med mera lokalt begränsade verksamhetsområden ha inrättats i Norrköping och Hälsingborg. Dessutom har en expedition för tjänstemannaförmedlingen inrättats i Lund, vilken övertagit den förutvarande studentförmedlingens arbetsuppgifter. Denna expedition skall även fungera som länscentral med avseende på förmedlingsarbetet för lärare. Samtliga dessa lokalavdelningar sortera under vederbörande länscentraler. Liksom till huvudcentralen kan till länscentral, i de fall där så anses önskvärt, delegation knytas med representanter för inom länet befintliga arbetsgivar- och tjänstemannaorganisationer. Arbetssätt. Varje arbetssökande kan genom att vända sig till närmaste arbetsförmedling (kontor eller ombud) få sina ansökningshandlingar vidarebefordrade i första hand till närmaste länscentral för tjänstemannaförmedlingen. Ingenting hindrar emellertid vederbörande, om han så önskar, att insända sina betygshandlingar direkt till centralen i länet. På samma sätt kunna institutioner eller företagare vända sig direkt till länscentralen eller genom närmaste kontor och ombud få sina beställningar vidarebefordrade för effektuering genom tjänstemannaförmedlingen. Länscentralerna skola vara självständiga förmedlingar men bedriva förmedlingsverksamheten i intimt samarbete med huvudcentralen. För sådana arbetssökande, som önska ifrågakomma som sökande till platser även utanför länet, skall dubblett av arbetssökandeblanketten översändas till huvudcentralen, som har att upplägga ett register på sådana sökande. I de fall en

159 arbetssökande önskar söka anställning endast inom ett visst angivet län, behöver avskrift av arbetssökandeblanketten icke översändas till huvudcentralen utan kan direkt tillställas detta läns tjänstemannaförmedlingscentral. Minst en gång i veckan skall huvudcentralen uppgöra en sökandelista med uppgifter på huvudmeriterna för dessa arbetssökande samt det län, vederbörande tillhör. Denna sökandelista utredigeras i två olika upplagor. Den ena tillställes närmast berörda organisationer, speciella arbetsgivare o. s. v. och innehåller inga namnuppgifter på de sökande. Den andra upplagan utsändes till länscentralerna och innehåller utförligare uppgifter om de sökande, alltså även namnen. Om en plats lediganmäles på en länscentral, exempelvis i Karlstad, och det endast är fråga om en kortvarig anställning, exempelvis under en månad, eller det gäller en plats för arbetskraft utan krav på mera omfattande utbildning, kan platsen i fråga tillsättas direkt, om lämpliga arbetssökande finnas att tillgå inom länet. Gäller det däremot en mera kvalificerad befattning av längre varaktighet, skall Karlstadskontoret med ledning av det egna arbetssökanderegistret samt huvudcentralens sökandelista utvälja den för ifrågavarande plats mest kvalificerade arbetskraften. Skulle det härvid visa sig, att det enligt sökandelistan finns bättre kvalificerade sökande anmälda vid andra länscentraler än vad Karlstadskontoret har att bjuda, skall länscentralen infordra närmare upplysningar om dessa sökande. Undantag från denna regel får endast göras, om Karlstadskontoret har egna sökande, som äro väl kvalificerade och lämpliga för platsen i fråga. I sådana fall bör länscentralen först söka kontakt med vederbörande arbetsgivare och underrätta honom om vilka sökande som finnas att tillgå såväl inom länet som på andra håll. Förklarar sig arbetsgivaren härvid nöjd med meriterna hos de sökande, som finnas inom länet, kunna dessa sökande anvisas. — Upplysningar beträffande sökande, som finnas upptagna på sökandelistan, skola i regel inhämtas hos huvudcentralen. I händelse den sökta arbetskraften är anmäld vid en enda länscentral, kan dock hänvändelse göras direkt till denna central. Huvudcentralen skall emellertid alltid höras, om tveksamhet råder i fråga om bedömningen av de sökandes meriter etc. Lediga platser, som icke kunna tillsättas på ovan angivet sätt, skola inrapporteras till huvudcentralen, som efter granskning och eventuell gallring skall sammanställa dessa platser för annonsering i riksvakanslistan och radiorapporten. Utförliga upplysningar om lediga befattningar inom den centrala förvaltningen för tjänstemän med högre utbildning meddelas länscentralerna på lämpligt sätt genom huvudcentralens försorg. Genom månatliga rapporter, vilka även tillställas organisationer inom tjänstemannaförmedlingens verksamhetsområde, erhålles en fortlöpande överblick över arbetsmarknadslägets förskjutningar för olika tjänstemannakategorier.

160 Sedan Svenska maskinbefälsförbundet bildat erkänd arbetslöshetskassa, vilken trädde i verksamhet den 1 januari 1945, har tjänstemannaförmedlingens huvudcentral inkopplats som kontaktorgan mellan de olika sjömansförmedlingarna vad gäller förmedling av sjöbefäl. Varje arbetssökande sjöbefäl kan vända sig till närmaste sjömansförmedling för inskrivning. Över varje arbetssökande upplägger förmedlingen en särskild arbetssökandeblankett. Om lämplig anställning icke finnes anmäld vid den förmedling, där inskrivning sker, utskrives arbetssökandeblanketten i två exemplar, varav det ena exemplaret översändes till tjänstemannaförmedlingens huvudcentral. Vid huvudcentralen upplägges ett särskilt register över de sökande, som på detta sätt blivit anmälda. Minst en gång i veckan uppgör huvudcentralen en sökandelista med uppgifter på huvudmeriterna för dessa arbetssökande samt på den förmedling, där vederbörande är inskriven. Denna sökandelista utsändes till samtliga sjömansförmedlingar. En liknande sökandelista tillställes med vissa mellanrum rederierna och berörda sjöbefälsorganisationer. För sådana sökande, som även önska ifrågakomma till platser i land, skall sjömansförmedlingen översända avskrift av arbetssökandeblanketten jämväl till vederbörande arbetsförmedlingsexpedition på orten samt till länscentralen för tjänstemannaförmedlingen. Vid huvudcentralen uppföras sökande av här berört slag också på den sökandelista, som varje vecka utsändes till tjänstemannaförmedlingens länscentraler. I de fall en sökande uteslutande söker anställning i land, skall han hänvisas till vederbörande arbetsförmedlingsexpedition på orten, som verkställer inskrivning och i övrigt förfar enligt för tjänstemannaförmedlingen gällande bestämmelser. Även i tjänstemannaförmedlingens råd ingå representanter för olika sjöbefälsorganisationer, och dessa kunna adjungeras, när tjänstemannaförmedlingens delegation behandlar frågor, som beröra sjöbefälet. Verksamhetens

omfattning.

Vid utgången av år 1945 var tjänstemannaförmedlingen i verksamhet vid nedan angivna huvud- och avdelningskontor. Stockholm Göteborg Borås Uppsala Karlstad Eskilstuna Örebro Linköping Västerås Jönköping Falun Växjö Gävle Kalmar Sundsvall Karlskrona Östersund Malmö Umeå Lund Halmstad

161 Vid kontoren i Hälsingborg, Norrköping, Kristianstad, Skövde, Härnösand och Luleå beräknas verksamheten komma i gång under år 1946. Verksamheten åren 1943—1945 inom den offentliga arbetsförmedlingen för yrkesgrupper, tillhörande tjänstemannaförmedlingen, redovisas i tabell 35. Tabell 35. Arbetsförmedlingsverksamheten bland yrkesgrupper tillhörande medlingen åren 1943—1945. Män Yrkesgrupp

Arb.sök. pers. 1943

1944 Förvaltn. tjänstemän 997 1 199 Tekn. ledningspers, 2 575 4 714 Kontorspersonal . 5 730 6 792 Lärare 1 694 1 899

tjänstemannaför-

Kvinnor

Tillsatta platser 1943

1945 Arb.sök. pers. 1943

1945 Tillsatta platser 1943

! 1 940 551 7 269 695 8 070 3 991 2 085 2 897

718 754 158 137 167 302 176 260 1 582 2 422 46 25 84 137 28 48 4 845 5 405 9615 11 116 14 197 9 191 10 688 12 168 3 337 3 028 2 785 2 769 3 221 4 087 4 125 3 647

Summa 10 996 14 60419 364 8 1 3 4 10 482 11609 12 60414136 17 857 13 440 15 017 16123

Av tabellen framgår, att verksamheten inom den under uppbyggnad varande tjänstemannaförmedlingen utvidgades under åren 1944—1945. De manliga arbetssökandes antal ökade år 1945 jämfört med år 1943 med 76 procent. Motsvarande siffra för kvinnliga utgjorde 42 procent. Antalet tillsatta platser utvisade en jämförlig ökning. Detta gäller icke minst för de mera kvalificerade yrkesgrupperna. Sålunda ha tillsatta platser för gruppen manlig teknisk ledningspersonal ökat från 695 platser år 1943 till 2 422 år 1945. Medverkan

vid överflyttning

av

krispersonal.

Den 29 juni 1945 utfärdade Kungl. Maj:t cirkulär (SFS nr 516) till statsmyndigheterna angående vissa avvecklingsåtgärder inom statsförvaltningen i samband med övergången till fredsförhållanden. I till cirkuläret fogad promemoria uppdrogos riktlinjerna för avveckling av uppkommande överskott av civil personal, som icke hade ordinarie eller extra ordinarie tjänstemannaställning. Enligt dessa skulle bl. a. vid förekommande avvecklingsåtgärder skälig hänsyn tagas till personalens intressen. Varsel om förestående entlediganden borde lämnas personalen i så god tid som möjligt. Uppsägning av personal borde ske efter hand till undvikande av stockningar på arbetsmarknaden och om möjligt med ledning av i förväg utarbetade planer. Förlängd uppsägningstid kunde medgivas personalen, och i de fall, då personal med förlängd uppsägningstid erhöll annan anställning med lägre lön än den tidigare innehavda, kunde övervägas att utbetala viss ersättning för löneminskning under den förlängda uppsägningstiden. Erforderlig permission med bibehållande av samtliga avlöningsförmåner kunde medgivas för sökande av ny anställning, och åt anställningshavare, som var i behov av il

162 yrkesutbildning, kunde för ändamålet beredas lättnad i tjänstgöringsskyldigheten under uppsägningstiden. Det förutsattes emellertid, att de anställningshavare, som åtnjöto förmånerna av exempelvis förlängd uppsägningstid eller lättnad i tjänstgöringsskyldigheten, i allmänhet skulle anlita den offentliga arbetsförmedlingen. Vederbörande myndighet uppmanades att i så god tid som möjligt underrätta arbetsmarknadskommissionen om planerade avvecklingsåtgärder. Uppsagd kontors- och annan tjänstemannapersonal, som icke omedelbart erhöll ny anställning, borde av myndigheten anmälas till tjänstemannaförmedlingen. Redan tidigare hade genom kungligt brev den 5 juni 1945 i samband med avvecklingen av Allmänna säkerhetstjänstens centralbyrå ovannämnda riktlinjer tillämpats. Därvid inkopplades tjänstemannaförmedlingen för att möjliggöra en så friktionsfri övergång som möjligt av personalen till andra anställningar. Av säkerhetstjänstens personal anmälde sig till tjänstemannaförmedlingen intill utgången av år 1945 såsom arbetssökande inalles 359 entledigade befattningshavare. Av dessa stodo 120 på grund av olika anledningar, såsom fortsatt utbildning, sjukdom, havandeskap e t c , icke till arbetsmarknadens förfogande. Åt flertalet befattningshavare, som blevo föremål för förmedlingens åtgärder, kunde lämpligt arbete anvisas. Efter erfarenheter gjorda i samband med avvecklingen av säkerhetstjänstens personal tog arbetsmarknadskommissionen i september 1945 i framställningar till statsrådet och chefen för finansdepartementet upp vissa frågor om arbetsmarknadsorganens medverkan för att underlätta omplaceringen av övertalig personal inom krisförvaltningen och försvaret. I enlighet med kommissionens förslag beslöt Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 12 oktober 1945 att bemyndiga kommissionen 1) att aktualisera en av arbetsmarknadskommissionen år 1943 företagen statistisk undersökning av krisförvaltningens personal, 2) att i samråd med överrevisionen för krisforvaltningen och i samarbete med respektive myndigheter utarbeta planer när och hur personalorganisationen kunde antagas inskränkas och hur personalen därvid borde kunna omplaceras inom myndigheten respektive helt friställas, samt 3) att för att närmare utröna, i vilken utsträckning personalen behövde bättre yrkesutbildning, igångsätta yrkesvägledningsverksamhet för ifrågavarande personal. 1 första hand borde varje enskild befattningshavare få tillfälle att informera sig om kompetensfordringar och framtidsutsikter inom olika arbetsområden samt diskutera sina planer. I sin framställning hade emellertid arbetsmarknadskommissionen dessutom uttryckt den uppfattningen, att anmälningar rörande antagning avpersonal måtte göras till viss bestämd myndighet, för att overflyttn ngt av personal mellan olika statliga myndigheter skulle kunna äga r u m Med hänsyn till att anmälningar rörande personalöverskott enligt ovanmmnda kungl. cirkulär (SFS 516/45) skulle göras till tjänstemannaförmed ingen,

163 syntes det kommissionen önskvärt, alt de statliga organens behov av personal också anmäldes till detta organ. Kommissionen anförde vidare, att slutligt avgörande i anställningsfråga icke måtte träffas, förrän viss tid förflutit efter det anmälan gjorts, såvida icke förhållandena krävde ett omedelbart beslut. Undantag från anmälningsskyldigheten kunde stadgas dels beträffande sådana tjänster, som kungjordes lediga i allmänna tidningarna, dels beträffande sådana, till vilka endast sökande, som med godkända vitsord genomgått viss av respektive myndighet anordnad kurs, kunde ifrågakomma, dels slutligen beträffande särskilda personalgrupper, om vilka arbetsmarknadskommissionen och respektive myndighet kunde träffa överenskommelse. Till den av arbetsmarknadskommissionen här sålunda berörda frågan om anmälningen rörande antagning av personal togs ingen ställning i ovannämnda kungl. brev av den 12 oktober 1945.*

Arbetsförmedling för partiellt arbetsföra. 2 Bland de motiv, som vid början av 1900-talet voro vägledande för iniiiativtagarna till en ordnad arbetsanvisning för den arbetssökande allmänheten under offentlig myndighets ledning och kontroll, återfinnes även det, att en organiserad arbetsförmedling skulle kunna underlätta kontakten med lämpliga arbetstillfällen för sådana grupper arbetssökande, som av en eller annan orsak hade särskilt stora svårigheter att själva lösa sina anställningsfrågor, exempelvis frigivna fångar. Inga särskilda organisatoriska åtgärder för de partiellt arbetsföra vidtogos emellertid inom ramen för den offentliga arbetsförmedlingen vid dess start. Man kan dock icke bortse ifrån, att arbetsförmedlingarna redan från början efter förmåga och resurser sökte skaffa de svårplacerade arbete. Även om resultaten icke kunna statistiskt fastställas, vittna rapporter och redogörelser från de olika kontoren om att man ägnade frågan stor uppmärksamhet. Kristianstads läns arbetsförmedling trädde sålunda redan under sitt första verksamhetsår (1908) i förbindelse med styrelsen för Föreningen för frigivna fångars vård och utfäste sig att, då så kunde anses lämpligt, biträda med anskaffande av platser åt frigivna fångar. Inom socialstyrelsen var man tidigt på det klara med att särskilda anordningar måste vidtagas för att den offentliga arbetsförmedlingen skulle bli i stånd att direkt eller positivt medverka för inplacering av partiellt arbetsföra *I cirkulär till statsmyndigheterna den 18 januari 1946 (SFS nr 9) har Kungl. Maj:t utfärdat anvisningar i huvudsak i överensstämmelse med arbetsmarknadskommissionens framställning i september 1945. Cirkuläret gäller tills vidare till och med den 31 december 1946. 2 Ur arbetsförmedlingsteknisk synpunkt definieras partiellt arbetsföra som arbetskraft, vilken — i jämförelse med arbetskraft som normalt anvisas till ett arbete — av fysiska, psykiska eller moraliska orsaker erbjuder särskilda svårigheter att placera.

164 i produktivt arbete. I sitt utlåtande den 17 april 1916 angående den offentliga arbetsförmedlingens fortsatta utveckling uppdrog styrelsen vissa riktlinjer för hur en effektivisering av arbetsförmedlingen på detta område skulle kunna äga rum. Enligt dessa riktlinjer borde platsanvisning för de svårplacerade utgöra en specialgren av den offentliga arbetsförmedlingen under samarbete med de allmännyttiga organisationer, som arbetade inom detta område, och styrelsen föreslog, att detta slags fackarbetsanvisning borde komma i åtnjutande av särskilt statsbidrag i enlighet med vad styrelsen föreslagit beträffande övriga specialanordningar. Dylika specialanordningar för de partiellt arbetsföra kommo emellertid aldrig till stånd, beroende dels på att andra grenar av förmedlingsverksamheten ansågos vara i större behov av utveckling, dels också på att statsbidragets storlek för understöd av den kommunala förmedlingsverksamheten icke i tillräcklig grad stimulerade förmedlingens huvudmän till att effektivisera förmedlingsarbetet i detta avseende. Först genom tillkomsten av lagen om offentlig arbetsförmedling den 15 juni 1934 skapades förutsättningar för arbetsförmedlingen att skaffa sig ett vidgat grepp om platstillsättningen på arbetsmarknaden och därigenom också större möjligheter att finna passande arbete åt den svårplacerade arbetskraften. Under åren 1935—1939 inriktades, såsom förut (sid. 18) skildrats, ansträngningarna i skilda avseenden på utbyggnad och effektivisering av den offentliga arbetsförmedlingen. Några särskilda åtgärder för att effektivisera förmedlingsarbetet för de på arbetsmarknaden mest svårplacerade vidtogos emellertid icke. Detta får emellertid icke tolkas så, att de partiellt arbetsföra saknade stöd från den offentliga arbetsförmedlingen vid sina försök att erhålla lämpligt arbete. I samma takt som arbetsförmedlingens allmänna effektivisering ägde rum kom all arbetskraft, således även den partiella, i åtnjutande av fördelarna av förmedlingens utökade kontakt med arbetsmarknadens arbetstillfällen. Det visade sig också, när vid vissa större förmedlingsanstalter särskilda ungdomsförmedlingar inrättades, att partiellt arbetsföra inom de yngre årsklasserna på ett helt annat sätt än tidigare kunde erhålla förmedlingens medverkan vid anskaffande av lämplig sysselsättning. Vid vissa förmedlingsanstalter nedlades också särskilt arbete för att skaffa partiellt arbetsföra sysselsättning. Detta var framför allt förhållandet vid Stockholms läns arbetsförmedlingsanstalt. Den arbetskraft i Stockholm, som av någon anledning förlorat kontakten med arbetsmarknaden och således hade svårigheter att åter skaffa sig lämpligt arbete, var särskilt ogynnsamt ställd på grund av huvudstadens arbetsmarknadsförhållanden. Den starka inflyttningen av arbetskraft i de bästa arbetsföra åldrarna samt näringslivets höga grad av specialisering medförde sålunda, att friställd partiell arbetskraft måste konkurrera med fullgod sådan om arbetstillfällena. Vidare saknades i Stockholm till skillnad från andra

165 orter i landet ofta de personliga förbindelser på arbetsmarknaden mellan arbetskraften och arbetstillfällena, som i så hög grad äro nödvändiga för erhållande av arbete. Behovet av organiserad arbetsförmedling gjorde sig sålunda starkt gällande, och då samtidigt Stockholms läns arbetsmarknad, särskilt inom jordbruket, visade förmåga att upptaga arbetskraft, kom detta läns arbetsförmedling att i första hand tjäna som särskilt arbetsberedningsorgan för huvudstadens mera svårplacerade arbetskraft. Det kan nämnas, att Stockholms läns arbetsförmedling under åren 1935-—1937 placerade i genomsnitt per år 450 personer, som tidigare varit intagna på fängelser, tvångsarbetsanstalter, alkoholistanstalter och skyddshem eller erhållit villkorlig dom. Sedan den offentliga arbetsförmedlingen i maj 1940 tills vidare ställts under statlig ledning, upptogs till närmare övervägande även frågan om effektivisering av arbetsförmedlingen för partiellt arbetsföra i enlighet med de synpunkter, som tidigare från skilda håll framförts. 1 I det dåvarande läget, då alla resurser borde tagas i anspråk i folkhushållets tjänst, framstod det dessutom såsom arbetsmarknadspolitiskt nödvändigt att även kunna utnyttja den arbetskraftsreserv, som de mera svårplacerade utgjorde. Det första försöket att till den offentliga arbetsförmedlingen knyta tjänstemän med särskild uppgift att underlätta den svårplacerade arbetskraftens möjligheter till arbetsanställning gjordes år 1941, då en tjänsteman vid arbetsförmedlingen i Malmö fick denna uppgift samtidigt som han skulle ägna sig åt förmedlingsverksamhet för vissa andra arbetssökandegrupper. Ganska snart visade det sig emellertid, att tjänstemannen blev helt upptagen med den partiella arbetskraftens problem, varför förmedlingsverksamheten för de ovannämnda yrkesgrupperna överfördes till andra avdelningar inom arbetsförmedlingen. I Stockholm hade efter beslut av stadsfullmäktige redan på våren 1937 ett särskilt organ för förmedling av arbete åt partiellt arbetsföra inrättats, benämnt Stockholms stads arbetsberedningsbyrå. Med denna byrå hade Stockholms stads arbetsförmedling ett visst samarbete. År 1941 knöts till ungdomsförmedlingen i Stockholm en särskild yrkesvägledningsavdelning. I allt mera stegrad omfattning började under åren 1941—1942 partiellt arbetsföra besöka denna. Då denna avdelning härigenom belastades med arbetsuppgifter, vilka icke i första hand kunde anses tillkomma densamma, begärde arbetsnämnden i Stockholms stad hösten 1942 arbetsmarknadskommissionens tillstånd att få anställa en särskild tjänsteman för de partiellt arbetsföra. Nämnden erhöll 1 Betänkande med förslag till organisation av det frivilliga skydds- och h jälparbetet beträffande frigivna fångar, SOU 1933: 11, sid. 90; Betänkande med förslag till åtgärder för förbättrande av de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden och förvärvsmöjligheter, SOU 1937:34, sid. 76; Utredning angående förbättrad tuberkuloseftervård verkställd på uppdrag av styrelsen för svenska nationalföreningen mot tuberkulos, Sthlm 1939, sid. 55— 66; Rationaliseringsutredningens betänkande II, SOU 1939: 14, sid. 334—338.

166 detta tillstånd, och den 1 januari 1943 påbörjades verksamheten, vilken snart fick sådan omfattning, att det blev uppenbart, att en tjänsteman ensam ej tillfredsställande kunde svara för arbetet. Den 15 november 1943 övertog därför arbetsförmedlingen i Stockholm verksamheten vid Stockholms stads arbetsberedningsbyrå, och därvid förstärktes arbetsförmedlingens avdelning för partiellt arbetsföra med arbetsberedningsbyråns personal. Med hänsyn till vikten av att verksamheten för de partiellt arbetsföra i huvudstaden i så stor utsträckning som möjligt centraliserades till en myndighet och ett organ, övertog Stockholms stads arbetsförmedling den 1 mars 1944 även den arbetsförmedlande verksamhet, som dittills bedrivits av bl. a. Stadsmissionen i Stockholm. I samband härmed anställdes föreståndaren för Stadsmissionens arbetsberedningsbyrå som föreståndare för verksamheten för de partiellt arbetsföra vid Stockholms stads arbetsförmedling. Vid Göteborgs stads arbetsförmedling anställdes den 15 september 1943 en tjänsteman för partiellt arbetsföra. Som framgår av nedanstående tabell 36, besöktes expeditionerna för partiellt arbetsföra vid arbetsförmedlingarna i ovannämnda städer under 1943 av sammanlagt 1 834 personer. Av dessa hade 214 (12 procent) invalidiserande lyten, 470 (26 procent) voro kroniskt sjuka, 539 (29 procent) psykiskt sjuka samt 611 (33 procent) överåriga eller ägde annan orsak till sin partiella arbetsförhet. De tillsatta platsernas antal uppgick till 904. Tabell 36. Antalet arbetssökande partiellt arbetsföra och antalet tillsatta platser vid expeditionerna för partiellt arbetsföra i Stockholm, Göteborg och Malmö år 1943. Arbetssökande Därav Kontor

Stockholm Malmö Göteborg 2 Summa 1 2

Tillsatta platser

Hela antalet

Invalidiserande lyten

Kroniskt sjuka

Psykiskt sjuka 1

Överåriga

Andra

1 161 404 269

97 48 69

333 56 81

377 98 64

138 54 12

216 148 43

596 276 32

904 Häri inräknas även socia It belastat e. Gäller endast 1 5/9—31/12

Under åren 1943—1944 voro sålunda särskilda tjänstemän för partiellt arbetsföra verksamma vid landets tre största arbetsförmedlingar. Emellertid hade till arbetsmarknadskommissionen redan under år 1943 inkommit framställningar dels från olika länsarbetsnämnder, dels också från intresseorganisationer för partiellt arbetsföra, sociala institutioner och olika slag av vårdanstalter med hemställan, att också andra arbetsförmedlingar måtte utrustas med tjänstemän med uppgift att handlägga förmedlingsfrågor för ifråga-

167 varande sökandegrupper. För att utröna behovet härav vid arbetsförmedlingarna även i övriga län begärde kommissionen i februari 1944 utredning av respektive länsarbetsnämnder i frågan. Nämnderna förklarade sig så gott som undantagslöst ha behov av särskild tjänsteman för ifrågavarande arbetsuppgifter. Man uttalade därvid som regel, att tjänstemannen borde placeras vid huvudkontoret men ha hela länet som verksamhetsområde. Han skulle vara avdelningskontor och ombud behjälplig med inplaceringen av de partiellt arbetsföra i arbetslivet och skulle därvid hålla kontakt med sjukhus och andra vårdanstalter samt sociala inrättningar i övrigt. Sedan samråd i ärendet ägt rum med de hösten 1943 i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut tillkallade sakkunniga för utredning av de partiellt arbetsföras problem, beslöt kommissionen i juni 1944 i princip att i samtliga län, Gotlands dock tills vidare undantaget, inrätta befattningar för arbetsberedning åt partiellt arbetsföra. Befattningarna skulle tillsättas, så snart förhållandena det medgåve. I september begärde kommissionen nämndernas yttrande, huruvida lämpliga tjänstelokaler kunde ställas till de föreslagna tjänstemännens förfogande. Efter hand har flertalet av de nya befattningarna ledigförklarats; vid slutet av år 1945 voro befattningarna i Linköping, Jönköping, Växjö, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Halmstad, Falun och Härnösand tillsatta. Hela organisationen beräknas vara genomförd under loppet av år 1946. Den inom den offentliga arbetsförmedlingen under utbyggnad varande organisationen för partiellt arbetsföra kom väl till pass i april 1945, sedan riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts proposition (nr 120) om arbetsvärd för beredskapsinvalider och arbetsmarknadskommissionen fått sig anförtrodda vissa åtgärder för arbetsvärd åt i militärtjänstgöring skadade personer. I dess egenskap av arbetsvårdsorgan för ifrågavarande verksamhet åligger det arbetsmarknadskommissionen dels att handhava arbetsanskaffningen för invaliderna, såväl dem, som erhållit särskild utbildning, som dem, som utan sådana särskilda åtgärder böra kunna beredas anställning med tillfredsställande försörjningsmöjligheter antingen inom det tidigare yrket eller inom annat yrkesområde, dels att träffa överenskommelse rörande utbildningskurser för beredskapsinvalider med de myndigheter och institutioner, som befinnas kunna anordna sådana kurser, i främsta rummet överstyrelsen för yrkesutbildning, samt att besluta om bidrag, som skola utgå ur det särskilt för ändamålet anvisade anslaget, dels att efter prövning från medicinsk och yrkesteknisk synpunkt uttaga elever till sådana anordnade kurser samt att vidtaga erforderliga åtgärder för beredande av grundligare utbildning i de fall, där sådan anses böra ifrågakomma, dels slutligen att vidtaga de övriga åtgärder, som kunna befinnas erforderliga och lämpliga för att förhjälpa beredskapsinvaliderna till utkomstmöjligheter så snart sig göra låter, t. ex. att lämna dem, som undergått utbildning, det bistånd i olika former, som kan vara påkallat för att utbildningen skall leda till åsyftat resultat.

168 Länsarbetsnämnderna ha av arbetsmarknadskommissionen givits i uppdrag att fungera som kommissionens lokala organ i fråga om arbetsvärden för beredskapsinvalider, och i anslutning härtill ha lokala undersökningar igångsatts för att söka erhålla en mera ingående kännedom om arten och omfattningen av partiell arbetsoförmåga, förorsakad av olycksfall eller sjukdom under militärtjänstgöring. Undersökningsuppgiften och andra med arbetsvården sammanhängande problem åvila assistenten för partiellt arbetsföra, därest sådan finnes, eller annan därför lämplig befattningshavare vid länsarbetsnämnden. Omfattningen av verksamheten för i militärtjänstgöring skadade personer framgår av nedanstående siffror, som avse läget vid utgången av år 1945. Länsarbetsnämnderna ha verkställt utredningar i 4 300 fall. Av utredningarna framgår, att 1 600 skadade hade tillfredsställande arbete, 1 000 voro oförmögna till arbete på grund av sjukdom, 200 genomgingo utbildning, 220 voro anmälda på arbetsförmedlingarna för anvisning av lämplig sysselsättning samt 280 voro i behov av ekonomisk hjälp. Beträffande övriga visa utredningarna, att 850 personer behövde undergå omskolning till annat yrke samt 150 erhålla fortbildning inom förutvarande yrke för att med större framgång kunna erhålla lämpligt arbete. Verksamheten vid de särskilda expeditionerna för partiellt arbetsföra år 1945 belyses i nedanstående tabell 37. Tabell 37. Antalet arbetssökande partiellt arbetsföra samt antalet tillsatta platser år 1945 vid fackexpeditionerna i nedannämnda städer. Arbetssökande

Expedition

Tillsatta platser

Därav tillf.

Män

Kvinnor Summa

Män

Stockholm Linköping (1/6—31/12) Jönköping (1/6—31/12) Växjö (1/6—31/12) Kalmar (1/5—31/12) . . Karlskrona (1/3—31/12) Kristianstad (1/5—31/15 Malmö Halmstad (1/7—31/12) Göteborg Falun (1/6—31/12) Härnösand (1/5—31/12)

2 262 305 142 67 64 88 125 660 43 729

1 154 29 5 6 6 14 151 9 131 6 3

3 416 334 154 72 70 94 139 811 52 863 91 55

3 151 169 131 66 59 99 77 543 24 304 45 13

1 015 25 6 4 o 6 6 139 6 60 7 1

4169 194 137 70 61 105 83 682 30 364 52 14

2 209 11 30 5 6 14 22 168

Summa år 1945 » » 1944 Därav: Stockholm Göteborg Malmö

4 622 3 388

1529 1222

6151 4 610

4 684 3 159

1277 1191

5 961 4 350

2 562

2 337 672 379

1 052 121 49

3 389 793 428

2 362 275

1 063 65 63

3 425 340 585

12 Kvinnor Summa

92 Av tabellen framgår, att antalet arbetssökande partiellt arbetsföra vid de år 1944 i verksamhet varande expeditionerna i Stockholm, Göteborg och

169 Malmö utgjorde 4 610, därav 1222 kvinnor. Vid nämnda expeditioner voro år 1945 motsvarande siffror 5 090, därav 1 439 kvinnor. På landets samtliga år 1945 i verksamhet varande expeditioner anmälde sig 6 151 arbetssökande, därav 1 529 kvinnor. Sålunda utgjorde kvinnorna omkring XU av samtliga. Det bör uppmärksammas, att anförda siffror utgöra minimisiffror, då på expeditionerna för partiellt arbetsföra endast mottagas sådana personer som arbetsförmedlingens övriga expeditioner icke kunnat bereda arbete. Antalet platser, som anvisades och tillsattes med partiellt arbetsföra, utgjorde år 1944 (Stockholm, Göteborg och Malmö) 4 350 och år 1945 5 961, därav 5 215 av expeditionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö. En viss tendens till större svårigheter att finna lämpligt arbete för kvinnliga arbetssökande än för manliga förelåg vid flera expeditioner. I hela landet tillsattes år 1945 på 100 manliga arbetssökande personer 103 platser. Motsvarande tal för kvinnliga arbetssökande utgjorde 84 platser. Av hela antalet tillsatta platser år 1945 voro något mer än 2/Ö tillfälliga. I Stockholm var de tillfälliga platsernas antal i majoritet. De arbetssökande partiellt arbetsföras fördelning på olika arbetshinder redovisas i nedanstående tabell 38. Tabell 38. Antalet arbetssökande partiellt arbetsföra år 1945 med fördelning på arbetshinder.

1 Arbetssökahde personer

Vanföra

Hörseldefekta

Syndefekta

4 622 1 529

566 71

75 31

S8 31

4 610

95 Psyk. Lung- sj. el. sjuka def.

Andra sjuka

Straf- Alkofade holis- Överter åriga m.n.

And-

463 106

751 281

1 091 236

875 43

142 4

279 274

292 452

art».hinder

År 1944 avser endast Stockholm, Göteborg och Malmö.

Av tabellen framgår, att av hela antalet arbetssökande — tillsammans 6 151 personer — som under år 1945 inskrevos vid de särskilda expeditionerna för partiellt arbetsföra, ägde mer än hälften arbetshinder beroende på sjukdom. Personer med olika kroppsliga defekter (vanföra, syn- och hörselskadade) utgjorde omkring 15 procent av hela antalet. Ett ungefär lika stort antal utgjorde de av samhället straffade. Arbetshinder på grund av alkoholism förekommo i jämförelsevis liten utsträckning. Medan kvinnorna utgjorde omkring XU av hela antalet partiellt arbetsföra, voro de till mer än VA representerade bland personer, vilka såsom arbetshinder ägde hörsel- och syndefekter, psykisk sjukdom eller överårighet. I tabell 39 redovisas antalet förmedlade anställningar för olika kategorier partiellt arbetsföra.

170 Tabell 39. Antalet förmedlade anställningar för olika kategorier partiellt arbetsföra år 1945.

Kön

Män Kvinnor

Därav

Tillsatta platser

Vanföra

4 684 2 088 1 277 474

330 55

76 31

2 562

—

238 Summa år 1945 5 961 »> » 19441 4 350 1

Synseldedefekta fekta

Andra arb.hinder

Lung- sj. cl. Andra sjuka dol. sjuka

rade m.n.

Alkoholister

980 106

1 069 41

168 1

260 300

1376 1146 1110 815 608 1 093

548 Hör-

tillfälliga

Psyk.

58 12

229 År 1944 avs er endast Stockholm, Göteborg och Vlalmö.

1 081 295

Strnf-

Överåriga 328

Av tabellen framgår, att av hela antalet anställningar — tillsammans 5 961 — som under år 1945 förmedlades vid de särskilda expeditionerna för partiellt arbetsföra, kommo exempelvis på personer med arbetshinder av psykisk art 1 376, kategorien andra sjuka 1 146 och på straffade 1 110 anställningar. Jämföras de i tabellen lämnade uppgifterna med antalet arbetssökande personer (tabell 38), framgår det, att relativt sett förelågo största möjligheter att bereda psykiskt sjuka och av samhället straffade arbete. På 100 arbetssökande psykiskt sjuka kommo 133 förmedlade anställningar, och på 100 straffade var motsvarande siffra 121. Jämväl för hörselskadade, alkoholister och överåriga voro möjligheterna relativt gynnsamma. De sämsta möjligheterna förelågo beträffande vanföra, syndefekta samt lungsjuka. Härvid har emellertid hänsyn tagits till hela antalet förmedlade anställningar (inkl. tillfälliga). Den mera specificerade statistiken visar emellertid, att betydande svårigheter bl. a. förelågo vid förmedling av mera fasta platser till psykiskt sjuka.

Arbetsförmedling för artister, musiker m . fl. Privat eller av fackorganisationer bedriven förmedling av arbetskraft inom de konstnärliga yrkena har länge fortgått utan direkt medverkan från den offentliga arbetsförmedlingens sida. Under senare år har emellertid situationen i avsevärd grad förändrats. Främst genom tillkomsten av en musikernas erkända arbetslöshetskassa (1936) och en erkänd kassa för teateranställda (1945) har den offentliga arbetsförmedlingen tillförts arbetssökande av här ifrågavarande slag. Den uppgift, arbetsförmedlingen fått sig tilldelad som »kontroll-, registrerings- och arbetsanvisningsorgan» i samband med den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen, kunde arbetsförmedlingen naturligt nog lika litet på detta som på andra yrkesområden tillfredsställande fullgöra med mindre den sökte till sig samla jämväl efterfrågan på arbetskraft. Särskilda anordningar härför behövde vidtagas. Efter förhandlingar med Svenska musikerförbundet övertog den offentliga

171 arbetsförmedlingen under åren 1943 och 1944 den av förbundets avdelningar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle bedrivna förmedlingsverksamheten i vad den avsåg förmedling av engagemang åt enskilda musiker. Efter ytterligare överläggningar mellan arbetsmarknadskommissionen och förbundet beslöt förbundets kongress i september t944 alt från och med den 1 oktober 1944 överlåta den av förbundet bedrivna förmedlingsverksamheten lör artister och yrkesmusiker åt den offentliga arbetsförmedlingen. Vid utgången av år 1945 funnos vid arbetsförmedlingarna i Stockholm, Linköping, Norrköping, Växjö, Malmö, Göteborg, Karlstad, Örebro och Gävle särskilda tjänstemän, som skötte denna gren av förmedlingsarbetet. Verksamheten år 1945 vid de kontor, där särskild artist- och musikerförmedling var organiserad, framgår av nedantåcnde tabell 40. Tabell 40. Antalet arbetssökande personer och tillsatta platser vid artist- och musikerförinedlingen åren 1943—1945.

Ar

Arbetssökande personer Män

Kvinnor

1913 därav musiker . 1944 därav musiker . ] 945 därav musiker .

2 654 1 606 2 812 1 878 5 006 3 643

876 143 2 220 157 1 081 194

1945 Stockholm därav musiker . Götebora därav musiker . Malmö därav musiker .

1 551 948 632 481 749 552

602 84 118 34 104 19

|

Tillsatta platser

Summa

Män

Kvinnor

Summa

3 530 1749

1 971 2 614

S 039!

i n AAR

2 035 f. n«7 3 837

%K onn

30 640

1 796 57 ] 656 312 A '-»sn 1 105

6 767 2 671 12104 7 993 40 280 31745

2153 1032 750 515 853 571

7 547 5 201 4 121 3 588 3 179 2 410

1 839 98 485 145 670 152

9 386 5 299 4 606 3 733 3 849 2 562

7 681

Av tabellen framgår, att såväl antalet arbetssökande personer som antalet tillsatta platser vid artist- och musikerförinedlingen kraftigt ökade mellan åren 1943 och 1945. I hela landet utgjorde år 1943 antalet arbetssökande personer 3 530, därav 876 kvinnor; motsvarande siffror för år 1945 voro 6 087, därav 1081 kvinnor. Huvudparten av de arbetssökande utgjordes av musiker — år 1945 omkring 3A av de manliga arbetssökandes antal. Vid Stockholmsexpeditionen inskrevs år 1945 35 procent av hela antalet arbetssökande. Av hela antalet kvinnliga arbetssökande inskrevs vid detta kontor mer än hälften, vilket sammanhängde med att förmedlingen av filmstatister i Stockholm var betydande. Antalet tillsatta platser år 1943 utgjorde 6 767, därav för musiker 2 671. År 1945 voro motsvarande siffror 40 280 och 31 745. I genomsnitt erhöllo de arbetssökande musikerna under år 1945 vardera 8 engagement, vilken siffra är avsevärt lägre för expeditionerna i landels tre största städer. Den höga

172 siffran sammanhängde med en kvantitativt omfattande förmedling av engagement för fritidsmusiker i bl. a. Gävle. Medverkan vid förmedling av civilanställning åt avgånget militärmanskap samt vid rekrytering till krigsmakten av fast anställt manskap. Redan tidigt lämnade den offentliga arbetsförmedlingen sin medverkan vid förmedling av anställningar åt avgånget militärmanskap. Sålunda förekom år 1911 organiserat samarbete mellan militära lokala myndigheter och arbetsförmedlingarna i Stockholms stad, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus och Hallands län för befrämjande av civilanställning. Den huvudsakliga förmedlingen omhänderhades emellertid av särskilt inrättade s. k. civilanställningskommissioner och sedermera fr. o. m. år 1934 av en för hela försvarsväsendet gemensam central civilanställningsbyrå. Denna byrå, som fr. o. m. år 1937 gavs en mera fast och permanent karaktär, var under tiden 1940—30/6 1945 till följd av försvarsberedskapen underställd statens arbetsmarknadskommission. Genom beslut av 1945 års riksdag omorganiserades hela civilanställningsverksamheten, varvid fast samarbete upprättades med de offentliga arbetsmarknadsorganen. Fr. o. m. den 1 juli 1945 leddes sålunda civilanställningsverksamheten av ett särskilt organ, försvarets anställningsbyrå, som var direkt underställd Kungl. Maj:t. Den lokala organisationen vilade på civilanställningsnämnder, som funnos upprättade vid varje militärt förband. Anställningsbyrån hade jämväl jämlikt kungörelse den 26 maj 1944 (nr 223) att i viss utsträckning handlägga ärenden angående rekrytering till krigsmakten av fast anställt manskap och musikelever. I Kungl. Maj:ts instruktion för anställningsbyrån (SFS nr 363/1945) fastslogs, att civilanställningsverksamheten skulle bedrivas i samverkan med statens arbetsmarknadskommission, vars ordförande och chef var ordförande i anställningsbyråns styrelse. I civilanställningsnämnd vid varje förband ingingo såsom ledamöter en officer, tillika ordförande, en underofficer och ett fast underbefäl samt vederbörande länsarbetsdirektör eller den representant för arbetsförmedlingen i länet, som länsarbetsdirektören i sitt ställe förordnade. Samarbetet mellan försvarets anställningsbyrå och civilanställningsiiämnderna å ena sidan och arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna eller ifrågakommande arbetsförmedlingskontor å andra sidan ägde rum på följande sätt. Anställningsbyrån erhöll underrättelser rörande uppkommande behov av arbetskraft hos statliga myndigheter jämlikt kungörelse den 29 juni 1945 (nr 498). Uppgifter om lediganmälda befattningar lämnades av byrån till civilanställningsnämnderna för förbanden. Dessa hade att emottaga ansökningshandlingar från avgående manskap och f. d. manskap vid förbandet

173 och att med eget yttrande rörande de sökandes lämplighet vidarebefordra dessa ansökningar till det centrala civilanställningsorganet, vilket ägde att bearbeta från samtliga civilanställningsnämnder inkomna ansökningar och att med eget yttrande översända dessa till den myndighet, som anmält behovet av arbetskraft. Samma ordning tillämpades i fråga om anställningar hos andra arbetsgivare än statliga myndigheter, i den mån överenskommelser kunde träffas om anmälan till byrån vid uppkommande behov av arbetskraft. Det ålåg civilanställningsnämnd att samarbeta med länsarbetsnämnden eller i särskilda fall, enligt anvisning av arbetsmarknadskommissionen, med visst avdelningskontor. Detta samarbete var av betydelse med hänsyn till anställningsmöjligheterna på den allmänna arbetsmarknaden. Praktiskt tillgick samarbetet på följande sätt. Då fast anställt manskap skulle avgå ur tjänst vid förbandet, skulle civilanställningsnämnden, därest den avgående icke hade civilanställning att tillträda i anslutning till avskedet, upplägga »arbetssökandeblankett» för honom enligt av statens arbetsmarknadskommission fastställt formulär samt översända denna blankett jämte betygsavskrifter m. m. till länsarbetsnämnden eller ifrågakommande arbetsförmedlingskontor. Härigenom fick arbetsförmedlingen den arbetssökande registrerad hos sig på enklast möjliga sätt och kunde även genom nämnden erhålla de ytterligare upplysningar, som erfordrades för bedömande av dennes lämplighet för anställningar, som lediganmäldes till arbetsförmedlingen. Uppkom tillfälle för arbetsförmedlingen att placera sådan anmäld sökande, underrättades han därom genom civilanställningsnämnden, därest han kvarstod i tjänst vid förbandet, men eljest direkt. När han vunnit anställning, underrättades civilanställningsnämnden därom. Inom den offentliga arbetsförmedlingen hade i december 1945 vid kontoren i Stockholm, Göteborg och Karlskrona särskild tjänsteman avdelats för uppgiften att i kontakt med respektive orters civilanställningsnämnder söka bereda avgånget manskap civilanställning. Vid övriga förmedlingkontor ålades tjänsteman på viss avdelning all sköta dessa förmedlingsuppdrag jämsides med sina övriga arbetsuppgifter. Rekryteringsverksamheten bedrevs i nära samarbete mellan anställningsbyrån, den offentliga arbetsförmedlingen och förbandens rekryteringsofficerare. Den allmänna propagandan sköttes av anställningsbyrån, medan däremot den direkta förmedlingsverksamheten ombesörjdes av arbetsförmedlingen eller förbandens rekryleringsofficerare. Den som var intresserad för fast anställning såsom manskap eller för anställning såsom musikelev kunde alltså vända sig till arbetsförmedlingen eller direkt till rekryteringsofficeren vid det förband, där anställningen önskades. Bägge dessa »förmedlingsorgan» hade att lämna den anställningssökande önskade upplysningar rörande med anställningen förenade förhållanden och att vid behov hjälpa honom med ifyllandet av erforderliga handlingar. För arbetsförmed-

174 lingens vidkommande gällde att vidarebefordra eventuella ansökningshandlingar till vederbörligt förband. Enligt av arbetsmarknadskommissionen meddelade anvisningar skulle inom varje länsarbetsnämnd uppdragas åt viss tjänsteman att handlägga frågor rörande rekryteringen till försvaret samt att stå underordnade arbetsförmedlingsorgan till tjänst med upplysningar och råd. I allmänhet uppdrogs nu berörda arbetsuppgift åt samme tjänsteman, som enligt vad i det föregående anförts hade att ägna särskild uppmärksamhet åt frågor rörande civilanställning av från anställning inom krigsmakten avgående fast anställt manskap. Omfattningen av de olika rekryteringsorganens medverkan vid manskapsrekryteringen hösten 1945 framgår av efterföljande tabell 41. Tabell 41. Rekrytering av manskap till försvaret hösten 1945. Truppförbandets (motsv.) egna direkta sökande antal

Arbetsförmedlingen antal

Försvarets anställningsbyrå (annat förband) antal

sökande

prövade

anställda

sökande

prövade

anställda

sökande

prövade

anställda

2 799

2 309

1 477

85 Summa anställda

1973 I bilaga A (sid. 320—326) lämnas en utförligare redogörelse för organisationen av den särskilda förmedlingen av civilanställningar samt rekrytering av fast anställt manskap till krigsmakten. Sammanfattning. Den offentliga arbetsförmedlingen undergick efter den 20 maj 1940 en snabb organisatorisk utbyggnad. Detta gällde såväl arbetsförmedlingsnätet i hela riket som inrättandet av nya fackexpeditioner, utbyggandet av äldre specialförmedlingar och skapandet av helt nya sådana. Antalet egentliga förmedlingskontor (huvud- och avdelningskontor) ökade mellan åren 1939 och 1945 med 87, eller från 166 till 253. I främsta rummet fingo Norrlandslänen sin kontorsorganisation förstärkt. Inom dessa inrättades 45 av de nytillkomna kontoren. Förmedlingsarbetet vid huvudkontor och större avdelningskontor utvecklades dels genom att antalet fackexpeditioner utökades, dels också genom att för vissa huvudgrupper av arbetssökande specialförmedlingar inrättades. Vid de största huvudkontoren (Stockholm, Göteborg och Malmö) förelåg en relativt stark differentiering av förmedlingsarbetet, medan vid medelstora huvudkontor och de fyra största avdelningskontoren i regel funnos tre expeditioner för manliga arbetssökande respektive två för kvinnliga. De manliga avdel-

175 ningarna avsågo som regel jordbruks- och skogsarbete, industri- och hantverk samt särskild avdelning för byggnadsarbete och de kvinnliga husligt arbete samt »övriga yrken». Den viktigaste förstärkningen vid flertalet avdelningskontor innebar inrättandet av särskild kvinnlig expedition vid sidan av den manliga. Specialförmedlingarna utgjorde: 1) sjömansförmedling; 2) ungdomsförmedling, till vilken är knuten särskild yrkesvägledningsorganisation; 3) tjänstemannaförmedling; 4) förmedling för partiellt arbetsföra samt 5) förmedling för artister och musiker. 1 Inom sjömansförmedlingen, som tillkom redan under åren 1920—1922, infördes år 1944 enhettiga anvisningsregler att tillämpas över hela landet, och vid varje sjömansförmedling var tillsatt särskild delegation med representanter för parterna inom sjöfartsnäringen. Den särskilda organisationen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning, som utbyggts efter år 1940, innebar, att verksamheten inom respektive län leddes av en länscentral, vilken i sin tur erhöll direktiv och anvisningar av den inom arbetsmarknadskommissionens kansli organiserade särskilda sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Utom länscentralen funnos i varje län vid större avdelningskontor särskilda ungdomsförmedlingstjänstemän, och som yttersta led i denna verksamhetsgren tjänstgjorde s. k. kontaktmän. Tjänstemannaförmedlingen, som organiserades år 1944, arbetade i likhet med ungdomsförmedlingen med länscentraler. Dessa stodo i kontakt med en huvudcentral, förlagd till arbetsmarknadskommissionens arbetsförmedlingsbyrå. Genom ett system av arbetssökandelistor, som utsändes till länscentralerna samt till större arbetsgivare, sökte huvudcentralen åstadkomma en effektiv interlokal utjämning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Till huvudcentralen voro knutna en särskild delegation samt ett råd, bestående av representanter för huvudorganisationerna inom tjänstemannarörelsen, med uppgift att följa och understödja verksamheten. Arbetsförmedlingen för partiellt arbetsföra, som tillkom under åren 1941—1944, omhänderhades av särskilda tjänstemän vid arbetsförmedlingens huvudkontor. Befattningshavarna hade hela länet som verksamhetsområde. I samband med åtgärder avseende arbetsvärd för krigsskadade fick denna förmedlingsgren utökade arbetsuppgifter. Arbetsförmedlingen för musiker, artister m. fl., som tillkom under åren 1943—1945, gavs genom särskild överenskommelse mellan arbetsmarknadskommissionen å ena sidan och Svenska musikerförbundet å den andra fasta riktlinjer, och lör att sköta denna förmedlingsverksamhet tillsattes vid vissa större kontor särskilda befattningshavare. — Fr. o. m. den 1 juli 1945 upprättades fast samarbete mellan de offentliga arbetsförmedlingsorganen och den genom försvarets anställningsbyrå bedrivna verksamheten för förmedling av civilanställning åt avgånget militärmanskap samt för rekrytering till krigsmakten av fast anställt manskap. 1

Jfr not sid. 134.

176 KAP. VI.

Arbetsförmedlingens personella utbyggnad efter det provisoriska förstatligandet den 2 0 maj 1940. Inledning. I kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 329) om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen har Kungl. Maj:t med stöd av 5, 6 och 48 §§ i lagen om tjänsteplikt förordnat, att samtliga arbetsförmedlingsanstalter tills vidare skola stå under ledning av vederbörande länsarbetsnämnder, som därvid bland annat skola äga att å vederbörande anstalters vägnar anställa ny personal och besluta om personalens anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor under den tid denna anordning består. Vid meddelande av beslut i dessa frågor åligger det länsarbetsnämnderna att iakttaga vad arbetsmarknadskommissionen därutinnan föreskrivit. Giltighetstiden för nämnda kungörelse har begränsats för ett år i sänder och har senast genom kungörelse den 15 juni 1945 (nr 280) utsträckts tills vidare till och med den 30 juni 1946. Enligt den samtidigt med förstnämnda författning utfärdade kungörelsen om länsarbetsnämnder (328/1940) äger arbetsmarknadskommissionen att enligt Kungl. Maj:ts föreskrifter bestämma ersättning till bland andra nämndens direktör, medan ersättning till övrig kanslipersonal, vari inräknas all personal vid länsarbetsnämnder och olika arbetsförmedlingsorgan, bestämmes av nämnden enligt kommissionens anvisningar. Arbetsmarknadskommissionen har sålunda att ytterst fastställa grunderna för avlöning av den länsarbetsnämnderna underställda personalen. Då statens övertagande av arbetsförmedlingen endast är av provisorisk natur, bibehålla emellertid de vid arbetsförmedlingsanstalterna före den 20 maj 1940 anställda tjänstemännen sin ställning som landstings- och kommunalanställda med därtill hörande förmåner i fråga om avlöning, pensionsrätt m. m. Den ursprungliga planen vid statens provisoriska övertagande av de kommunala arbetsförmedlingsanstalterna var alt åstadkomma minsta möjliga förändring i de bestående organisationsförhållandena. De kommunala anstalterna skulle förvaltas av staten under krisen och efter dennas slut kunna, om så erfordrades, återföras i kommunal regi, såvitt möjligt i samma organisatoriska skick som förut, frånsett sådana förändringar på längre sikt, som visat sig behövliga oberoende av krisförhållandena. Av krisen föranledda

177 förändringar skulle sålunda icke påverka den normala organisationen Ulan hällas isär från denna och vid krisens slut avvecklas. Arbetsmarknadsorganens uppgifter och utvecklingen på arbetsmarknaden medförde emellertid, att länsarbetsnämndernas personalorganisation genomgick så snabba och genomgripande förändringar, att den ursprungliga planen icke kunde följas. Redan tidigt omflyttades personalen i mycket stor utsträckning icke endast inom länet utan även mellan länen; tjänster indrogos, och ett mycket stort antal omändrades eller nyinrättades. Under denna livliga omdaningsverksamhet var det icke praktiskt genomförbart att avskilja den del av personalen, som skulle anknytas till de gamla kommunala anstalterna, från den, som skulle vara statsanställd. Det var ej heller möjligt att hålla isär den ordinarie arbetsförmedlingsverksamheten och de av krisen förorsakade uppgifterna i fråga om arbetsmarknadens reglering. Svårigheter föret lågo också att rekrytera ny personal efter de löne- och anställningsvillkor, som vissa landsting kunde erbjuda. Den kraftiga expansionen av verksamheten hade även till följd, att kommissionen i större omfattning än beräknat ansåg sig nödsakad att kontrollera nyrekryteringen av personal. Provisorisk lönereglering juni 1941. På grund av ovan angivna skäl stod det tidigt klart, alt en ordning som innebar, att vissa tjänstemän vid länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar uppburo lön enligt förmedlingsanstalternas gamla lönevillkor och andra åter uppburo lön enligt av arbetsmarknadskommissionen fastställda grunder, skulle bli ohållbar. Oavsett alt de tidigare kommunal- och landstingsanställda i flera tall hade rätt till dyrtids- och ålderstillägg, medan däremot de efter den 20 maj 1940 anställda lör löneförhöjningar voro beroende av kommissionsbeslut i varje särskilt fall, förefunnos stora skiljaktigheter i fråga om de kommunala löne- och anställningsvillkoren, som försvårade en rationell omflyttning av den mest kompetenta och vana arbetsförmedlingspersonalen. På våren 1941 hemställde kommissionen, att Kungl. Maj:t måtte fastställa särskild tjänsteförteckning för arbetsförmedlingen samt bemyndiga kommissionen att utfärda de bestämmelser, som erfordrades för åstadkommande av enhetlighet i lönevillkoren och för vinnande av den justering av lönebeloppen, som därjämte var påkatlad med hänsyn till levnadskostnadernas stegring. I sin framställning till Kungl. Maj:l diskuterade kommissionen de olika system, som skulle kunna läggas till grund för en dylik lönereglering, och fann sig böra förorda en anpassning till de inom statsförvaltningen i övrigt tilllämpade löneplanerna. Kommissionen anförde följande: »En anknytning till det inom statsförvaltningen vedertagna lönesystemet torde vara att förorda ur den synpunkten, att denna anordning är ägnad att underlätta övergången från det nuvarande provisoriet till en framtida reglering av arbetsförmed12

178 lingens anställnings- och avlöningsförhållanden. Kommissionen utgår nämligen ifrån, att dessa förhållanden, vare sig arbetsförmedlingsanstalterna förstatligas eller återgå till de nuvarande huvudmännen, måste ordnas efter mera enhetliga grunder och att därvid det statliga lönesystemet även i senare fallet kommer att tillämpas, liksom fallet är t. ex. inom folkskoleväsendet. Både ur löntagarnas och det allmännas synpunkter synes det då förmånligt, att lönerna redan nu anpassas efter detta system.» (SAK:s skrivelse den 2 maj 1941.) I sin skrivelse erinrade kommissionen därjämte om att frågan om en lönereglering för arbetsförmedlingen i anslutning till det statliga lönesystemet tidigare varit föremål för ingående utredningar inom socialstyrelsen. Dessa utredningar hade icke slutförts, då styrelsen i maj 1940 tills vidare befriades från befattningen med arbetsförmedlingen. Emellertid förelåg en inom styrelsens arbetsmarknadsbyrå verkställd utredning om lönegradsplaceringen för de olika arbetsförmedlingstjänsterna. Med utgångspunkt från denna utredning framlade kommissionen följande förslag till tjänsteförteckning för arbetsförmedlingen, som anslöt sig till civila icke-ordinarie reglementet. Befattningar

Befattningar Lönegrad

Skrivbiträde

2 . ... 5 Kont.förest, av 4:e klass . . . . . . 5 Expeditionsvakt . .. . 5 Förste expeditionsvakt . . . . 7 Assistent av 3:e klass . ... 8 Kont.förest, av 3:e klass . . 8 Förste kontorist 10 Assistent av 2:a klass . . . . . . . . 12 Kont.förest, av 2:a klass . . 12

Lönegrad

15 Assistent av l:a klass . . 15 Kont.förest. av l:a klass 15 Länsarbetsdir. i Visby . . 18 Förste assistent 18 Förest, i Norrköping Förest, i Hälsingborg 21 21 Inspektör i Stockholm . . 21 Länsarbetsdirektör . . . . Direktör i Göteborg och Malmö 24 Direktör i Stockholm 26

över kommissionens förslag till lönereglering och tjänsteförteckning yttrade sig statskontoret, allmänna lönenämnden och arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund. Statskontoret förklarade sig i sitt yttrande intet ha att erinra mot förslaget, att det statliga lönesysemet tillämpades för länsarhetsnämndernas personal, men ansåg sig böra föreslå en något lägre lönegradsplacering för vissa befattningar än den av kommissionen förordade. Lönenämnden ansåg sig icke kunna förorda kommissionens förslag till lönereglering eller ingå på någon detaljgranskning av den föreslagna tjänsteförteckningen, främst med hänsyn till att närmare motivering saknades, varför de olika befattningarna hänförts till de föreslagna lönegraderna. Arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund ansåg bland annat, att tjänstemännen enligt förslaget fått en alltför oförmånlig placering. Chefen för socialdepartementet (Kungl. Maj:ts proposition nr 285/f941,

179 sid. 80—8i) tiltalade, att del borde ankomma på arbetsmarknadskommissionen att utfärda erforderliga bestämmelser för åstadkommande av enhetlighet i lönevillkoren. Däremot ansåg han sig icke kunna tillstyrka fastställandet av den av kommissionen föreslagna tjänsteförteckningen. Han anförde bland annat: »Att jag icke tillstyrker en sådan åtgärd beror främst därpå att ett beslut i denna riktning skulle kunna tolkas såsom innebärande ett ställningstagande till spörsmålet om berörda befattningshavares framtida löneställning och därmed skulle kunna föregripa den lönereglering för befattningshavarna, som en gång kan komma att äga rum i samband med ett eventuellt definitivt förstatligande av arbetsförmedlingen.» Vid riksdagsbehandlingen av frågan anslöt sig statsutskottet (utlåtande nr 207/1941) till departementschefens uppfattning och anförde bland annat: >1 fråga om regleringen av anställnings- och lönevillkoren vid arbetsförmedlingsanstalterna torde det vara uppenbart, att ett enhetligt lönesystem för arbetsförmedlingspersonalen i hela riket skulle medföra avsevärda fördelar. På sätt departementschefen framhållit lärer arbetsmarknadskommissionen äga möjlighet att genom allmänna anvisningar till länsarbetsnämnderna, som enligt gällande bestämmelser hava att anställa ny personal samt besluta om personalens anställnings-, arbets- och lönevillkor, öva ett avgörande inflytande i nämnda hänseende. I likhet med departementschefen anser utskottet därför icke påkaifat, att en särskild tjänsteförteckning för hithörande personal fastställes av Kungl. Maj:t, helst som en dylik åtgärd skulle innebära ett föregripande av den lönereglering, som kan komma att äga rum i samband med ett eventuellt definitivt förstatfigande av arbetsförmedlingsanstalterna. Utskottet förutsätter emellertid, att arbetsmarknadskommissionen vid utarbetande av sina allmänna anvisningar beaktar, att lönesättningen vid arbetsförmedtingsanstalterna icke blir högre än den, som gäller motsvarande arbete inom statens verk.» Riksdagen (skrivelse nr 436) godkände statsutskottets utlåtande i frågan. På grund av vad som sålunda förekommit började kommissionen från och med den 1 juli 1941 tillämpa enhetligt lönesystem för arbetsförmedlingspersonalen. Bestämmelserna i civila icke-ordinarie reglementet lades till grund, och länsarbetsnämndernas personal erhöll avlöning, motsvarande lönegraderna i tidigare angivna provisoriska tjänsteförteckning. 1 Nämnda reglemente förutsätter, för så vitt det gäller extra ordinarie tjänstemän, att dessa å sina avlöningar få vidkännas pensionsavdrag enligt gällande bestämmelser om statlig tjänste- och familjepension. Visserligen kunde någon pensionsrätt för arbetsförmedlingspersonalen icke ifrågasättas, men lönen till personalen utgick dock med i löneplan upptagna avlöningsbelopp, minskade med de avdrag, som eljest skulle verkställts enligt gällande pensionsreglementen. Antalet tjänstemän, som berördes av regleringen, och deras inplacering i lönesystemet redovisas i nedanstående tabell 42. 1 i lönetekniskt hänseende var personalen sålunda alltfort att betrakta som a r v o d e s a n s t ä l l d , ehuru arvodena anslöto sig till icke-ordinarie reglementet.

180 Tabell 42. Antalet tjänstemän vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier (Lan) och arbetsförmedlingens huvudkontor samt vid avdelningskontoren, som berördes av den tekniska löneregleringen den 30 juni 1941. Tjänstemän med avlöning enl. löneplan Eo Lönegrad

Lan o. huvudkontor

2 5 7 8 12 15 18 21 24 26

13 53 5 50 57 35 16 24 2 1

Summa

256 Avd.kontor 8 49 60 20 7 2 1

147 Extra tjänstemän Lan o. huvudkontor

Avd.kontor

Summa

21 102 5 110 77 42 18 25 2 1

18 9

5 1

23 10

37 Summa

5 5

Övergångsstat

Arvodesanställda

Lan o. huvudkontor

Lan o. huvudkontor

Avd.kontor

7 5 2

45 Tabellen anger, att av 536 befattningshavare 403 erhöllo lön enligt eo8 planen i civila icke-ordinarie reglementet, medan 45 erhöllo lön enligt explanen, 85 anställdes mot särskilt arvode, och 3 befattningar placerades på övergångsstat. Till jämförelse må nämnas, att antalet tjänster vid arbetsförmedlingarna vid början av år 1940 uppgick till 425.

Tj änste tillsättning. I april 1942 (proposition 1942:344, sid. 76 ff) berörde arbetsmarknadskommissionen i underdånig framställning arbetsförmedlingspersonalens anställningsförhållanden och framförde som sin uppfattning, att mera kvalificerade tjänster eller sådana tjänster, som kunde betraktas som rekryteringsbas för befordran, med hänsyn till vikten av en snabb effektivisering av arbetsförmedlingen borde tillsättas centralt eller i varje fall under ncggrann central övervakning. Det hade framstått alltmera oegentligt, att flertalet tjänster skulle tillsättas av länsarbetsnämnderna enligt arbetsmarknadskommissionens direktiv. Departementschefen uttalade, att det icke syntes nödvändigt att vid detta tillfälle fatta slutlig ställning till kommissionens förslag, mer stödde kommissionens uppfattning, att en överflyttning även formellt av beslutanderätten kunde anses motiverad beträffande mera kvalificerade tjänster. Riksdagen fann emellertid (skrivelse 1942: 467), att ändring i gällande föreskrifter i ämnet icke utan närmare utredning rörande organisationen av kommissionen och densamma underlydande organ borde komma till stånd. Det förfaringssätt, som tillämpas vid tillsättande av tjänster vil läns-

181 arbetsnämnder och arbetsförmedlingar, är följande. Efter kungörande i Postoch inrikes tidningar samt riksvakanslistan ingivas ansökningshandlingar till vederbörande länsarbetsnämnd. Efter granskning översänder nämnden handlingarna till kommissionen jämte eget yttrande. Därvid uppför nämnden som regel tre av de sökande på förslag, i vissa fall färre, i vissa fall flera, samt föreslår understundom någon av de sökande till erhållande av befattningen i fråga. Finner kommissionen, att de på förslag uppförda sökandena äro kompetenta för befattningen och att de böra ifrågakomma framför andra medsökande, bemyndigar kommissionen nämnden att till befattningen utse en av de på förslaget uppförda. I förekommande fall utesluter kommissionen någon av de sökande från förslag respektive förklarar, att någon av dem, som icke uppförts på förslag, bör kunna komma i fråga jämte de på förslaget uppförda. Nämnden förordnar därefter befattningshavaren. Då nämnden fattar det formella beslutet om tjänstens tillsättande, kan den därmed missnöjde hos kommissionen överklaga beslutet.

Partiella reformer av personalorganisationen. För att förstärka biträdespersonalen vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier infördes i februari månad 1942 två nya befattningar i tjänsteförleckningen, kanslibiträde med lön motsvarande lönegrad 7 och kontorsbiträde med lön motsvarande lönegrad 4. Kanslibiträdesgraden var närmast avsedd för den befattningshavare, som tjänstgjorde som redogörare. I samband med den i januari 1943 ikraftträdda kretsorganisationen tillerkändes kretsföreståndare ined avlöning, som ej uppgick till arvode motsvarande lägsta löneklass i lönegrad Eo 12, som regel ett särskilt tilläggsarvode, så att hans avlöning motsvarade nämnda lönegrad. Med hänsyn till de ökade kris- och beredskapsuppgifter, som efter hand pålades länsarbetsnämnderna, och med hänsyn till att ytterligare arbetsuppgifter eventuellt skulle komma att påläggas dem, beslöt arbetsmarknadskommissionen våren 1943 att förstärka organisationen av länsarbetsnämndernas centrala kanslier. Omorganisationen innebar, att för handläggande av nämndernas kris- och beredskapsuppgifter anställdes särskilda, för dessa uppgifter kvalificerade befattningshavare, avlönade efter andra grunder än den mera fast anställda arbelsförmedlingspersonalen. Avlöningen utgick i regel i form av fasta arvoden, jämt avrundade i förhållande till lägsta löneklass i lönegraderna Eo 12, 15 och 18 i civila icke-ordinarie reglementet. I de fall, då till sådan befattning utsågs tjänsteman, som redan innehade fast anställning vid arbetsförmedlingen, fick denne bibehålla sin hittillsvarande lönegradsplacering men erhöll i regel ett tilläggsarvode, vilket utgick endast under den tid tjänstemannen innehade ifrågavarande anställning.

182 Med hänsyn till de alltmera ökade arbetsuppgifter, som i fråga om utlänningsverksamheten pålades länsarbetsnämnderna, förstärkte arbetsmarknadskommissionen i april 1945 nämndernas personal för dessa arbetsuppgifter genom inrättande av en särskild befattning som konsulent för utlänningsärenden. Exempel på här ovan angivna befattningshavare och deras arbetsuppgifter ha lämnats på sid. 117. Utöver här nämnda större förändringar i personalorganisationen ha tid efter annan partiella reformer vidtagits, betingade av behovet av förmedlingsverksamhetens utbyggnad. Den provisoriska tjänsteförteckningen av år 1941 har härvidlag legat till grund. Sålunda ha i stort sett inom den provisoriska tjänsteförteckningens ram de olika specialförmedlingarna (sid. 139—172) utbyggts. Genom beslut av arbetsmarknadskommissionen våren 1944 fastställdes personalorganisationen för ungdomsförmedling (jämte yrkesvägledning) och tjänstemannaförmedling samt inrättades på hösten samma år förste assistenttjänsterna vid expeditionerna för partiellt arbetsföra. För effektivisering av förmedlingsarbetet på den kvinnliga arbetsmarknaden inrättades i oktober 1944 särskilda konsulenttjänster, en vid varje länsarbetsnämnd (utom Gotlands). Konsulenten skulle ha till uppgift att utföra upplysnings- och organisationsarbete inom det kvinnliga förmedlingsområdet och tjänstgöra dels som kontaktperson mellan förmedlingen och arbetsmarknadens organisationer, dels som instruktris hos de lokala arbetsförmedlingsorganen. Ersättningen till länsarbetsdirektör har genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t efter hand så höjts, att denna överstiger lönen enligt de i den provisoriska tjänsteförteckningen angivna lönegraderna. Sålunda föreskrev Kungl. Maj:t den 8 maj 1942, att ersättning till länsarbetsdirektör må, räknat från och med den 1 januari 1942, bestämmas till högst 900 kronor för månad med tillägg för tiden efter första kvartalet 1942 av det belopp, varmed kristillägget åt befattningshavare i statens tjänst med 900 kronor i månadsavlöning överstiger det för samma första kvartal gällande kristillägget. Denna föreskrift innebar, att nämnda maximibelopp med för juni 1944 utgående kristillägg utgjorde 936 kronor per månad. Med hänsyn till de arbetsuppgifter, som åvilade länsarbetsdirektörerna, och med hänsyn till önskvärdheten att för framtiden säkerställa en tillfredsställande rekrytering till dessa befattningar hemställde arbetsmarknadskommissionen i juni 1944 om föreskrift, att ersättningen till länsarbetsdirektör skulle från och med den 1 juli 1944 tills vidare få utgå med högst 1 200 kronor per månad. Med anledning av kommissionens framställning medgav Kungl. Maj:!, genom beslut den 10 november 1914, att, räknat från och med den 1 november 1944, ersättningen till direktören för arbetsnämnden i Stockholm må bestämmas till högst 1 200 kronor för månad och ersättningen till envar av direktörerna vid länsarbetsnämnden i Göteborgs

183 och Bohus län samt länsarbetsnämnden i Malmöhus län till högst 1 000 kronor per månad. För övriga länsarbetsdirektörer skedde ingen ändring i ersättningens maximibelopp.

Olika personalgruppers avlönings- och anställningsvillkor. Länsarbetsnämndernas personal kan efter avlöningsvillkoren i december 1945 uppdelas i fyra, nedan angivna grupper. 1. Personal med avlöning enligt civila icke-ordinarie reglementet. 2. Personal med av statens arbetsmarknadskommission särskilt fastställt arvode. 3. Tillfällig personal. 4. Arbetsförmedlingsombud. Grupp 1 omfattar huvuddelen av den för länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingarnas normala arbetsuppgifter avsedda heltidsanställda personalen. I denna grupp ingå som regel de tidigare kommunal- och landstingsanställda. Grupp 2 kan uppdelas i två undergrupper, nämligen å ena sidan befattningshavare med deltidstjänstgöring (som regel vid de mindre avdelningskontoren) och å andra sidan befattningshavare, som anställts för särskilda beredskapsuppgifter. För sistnämnda kategori tillämpas särskilda avlöningsbestämmelser (ABL),1 vilka började tillämpas från och med juni 1943 och vilka i huvudsak anslöto sig till de av Kungl. Maj:t fastställda bestämmelserna för befattningshavare vid statens krisorgan (SFS 215/1941). Befattningshavare med deltidstjänstgöring uppbära arvode enligt en av arbetsmarknadskommissionen fastställd arvodesplan, omfattande tre arvodesklasser (I—III). Å dessa arvoden utgå rörligt tillägg och kristillägg enligt samma grunder som för personal med avlöning enligt icke-ordinariereglementet. De för kris- och beredskapsuppgifter anställda befattningshavarna uppbära däremot arvoden med av arbetsmarknadskommissionen för varje fall fastställda belopp, å vilka rörligt tillägg icke utgår. I regel äro dessa arvodesbelopp så beräknade, att de i runt tal motsvara den utgående avlöningen (inklusive rörligt tillägg) för befattningshavare inom närmast jämförliga lönegrad. För den tillfälliga personalen bestämmes avlöningen av vederbörande länsarbetsnämnd med iakttagande av vissa av arbetsmarknadskommissionen utfärdade direktiv. Sålunda äger länsarbetsnämnd, inom ramen för anvisat anslag, utan kommissionens särskilda medgivande anställa tillfällig personal med iakttagande av att avlöningen, då fråga är om månadsavlönad personal 1

ABL = Anställnings- och avlöningsbestämmelser lör befattningshavare vid länsarbetsnämndernas cenlrala kanslier.

184 med full tjänstgöring, ej må överstiga avlöningen för extra tjänstemän i nedan angivna lönegrader och löneklasser: för personal som utför enbart skrivgöromål: » » » » andra biträdesgöromål » expedilionsvakter och förrådspersonal » personal, som utför självständigt kansliarbete » arbelsförmedlingspersonal

Ex 2: b Ex 4 : 1 Ex 5:2 Ex 7:4 Ex 8:5

Högre arvode kan i särskilda fall utgå till tillfällig personal efter kommissionens godkännande. Till den vid länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna anställda personalen har utgått provisorisk löneförstärkning jämlikt kungörelserna den 1 december 1944 (754) och den 29 juni 1945 (nr 490). Ortsombuden uppbära — såsom framgår av nedanstående tablå — ett av arbetsmarknadskommissionen fastställt arvode, som per år med rörligt tilllägg och kristillägg i december 1945 uppgick till ett belopp mellan 314 och 1 414 kronor, beroende på vilken av de till ett antal av 8 förekommande ombudsklasser vederbörande ombud tillhör. I maj 1945 tillerkändes orlsombud, som jämlikt avlöningsbestämmelserna är skyldigt upplåta lokal för expeditionsarbetet, utöver utgående arvode, bidrag till lokalkostnaden med 60—200 kronor per år, beroende på ombudsklass. Omb udsk1ass 1 Arvode kronor per år inkl. 31 % tillägg 311: 40 Bidrag till lokalkostn, kronor per år 60: — Antal ombud 136

471: 60

628: 80

786: —

943: 20 1 100:40 1 257: 60 1414: 80

80: — 103

100: — 92

120: — 41

140: 38

160: — 5

180: — 40

200: — 10

Lokalombuden uppbära visst av länsarbetsnämnden med hänsyn till arbetsprestationerna fastställt arvode (högst 200 kronor per år) och äro i undantagsfall oavlönade. Den tekniska löneregleringen våren 1941, som i huvudsak innebar, att de tidigare kommunal- och landstingsanslälldas lönevillkor justerades enligt lönegraderna i den provisoriskt antagna tjänsteförteckningen, medförde som konsekvens, att de tidigare löneskiljaktigheterna i stort sett bevarades, ehuru under hand individuella justeringar vidtogos genom förflyttning och befordran av olika befattningshavare. Därjämte kommo efter hand vissa specialgrenar av arbetsförmedlings verksamheten att utbyggas, och befattningshavarna på dessa placerades i löneställningar, som ej alltid motsvarade dem befattningshavare med likvärdiga arbetsuppgifter på andra förmedlingsexpeditioner ägde.

185 Översynsplanen maj 1945. På hösten 1943 beslöt arbetsmarknadskommissionen företaga en allmän översyn av länsarbetsnämndernas personalorganisation i syfte att inom ramen av dåvarande provisorium åstadkomma en större enhetlighet och likvärdighet, dels med avseende på befattningar vid huvud- och avdelningskontor inom varje län, dels också med avseende på befattningarna inom länen inbördes, under hänsynstagande till de modifikationer, som lokala arbetsmarknadsförhållanden kunde föranleda. Hösten 1944 förelågo på grundval av översynen förslag till en mera fast personalorganisation vid länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar utarbetade. Sedan de sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisation beretls tillfälle att taga del av förslagen och förhandlingar med vederbörande personalorganisationer ägt rum, beslöt arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 lägga de uppgjorda personalplanerna till grund för arbetsförmedlingens fortsatta utbyggnad. Huvudsynpunkten vid översynsförslagens upprättande var alt i personalavseende så förstärka organisationen, att denna mera effektivt än dittills skulle bli i stånd att handlägga förmedlingsärendena. Detta syftemål avsågs skola ernås icke blott genom en kvantitativ förstärkning av personalorganisationen utan även genom en kvalitativ sådan. Personalplanerna upptogo i enlighet härmed förslag till inrättande av nya förmedlingstjänster vid flertalet huvudkontor och större avdelningskontor, varigenom en ökad specialisering av förmedlingsarbetet möjliggjordes. På kontor, där omedelbara specialiseringsbchov förelågo, kunde exempelvis på manliga avdelningen en uppdelning av arbetet på en allmän industriexpedition och en särskild byggnadsexpedition enligt förslagen åstadkommas. Därutöver medgåvo förslagen, att vissa större industriorter utrustades med expeditioner för speciella yrkesgrupper, som där voro särskilt starkt företrädda. Beträffande de kvinnliga avdelningarna innefattade översynen förslag om uppdelning vid de flesta huvudkontor av arbetet på särskilda expeditioner för husligt arbete samt för industriarbete och övriga yrken. Det framstod emellertid under planernas utarbetande som en nödvändighet, alt samordning av förmedlingsarbetet på olika expeditioner åstadkoms. För att uppnå detta syfte upptogo organisationsplanerna en helt ny befattning med lön motsvarande lönegrad Eo 18 (förste assistent) vid flertalet huvudkontor och de fyra största avdelningskontoren. Inrättandet av denna befattning betydde, att det praktiska förmedlingsarbetet fick en sammanhållande kraft, som skulle åstadkomma ökad samverkan mellan de olika avdelningarna på samma kontor. Denna anordning skulle även skapa möjligheter för direktörens närmaste man, inspektören för arbetsförmedlingsärenden, att i större utsträckning än hittills ägna sig åt förmedlingsverksamheten i länet i

186 dess helhet samt att biträda direktören, när del gällde att direkt inom näringslivet och dess olika organisationer företräda arbetsförmedlingen. En andra synpunkt, som var vägledande vid upprättandet av personalplanerna, var önskvärdheten av alt åstadkomma en utjämning av nu förefintliga lönedifferenser mellan olika befattningar inom arbetsförmedlingen på det sättet, att befattningar på de icke specialiserade avdelningarna i större utsträckning än tidigare varit fallet erhöllo avlöningar, jämförliga med dem, som förekommo på specialförmedlingarna. Full överensstämmelse i delta hänseende kunde emellertid icke uppnås, på den grund att det var omöjligt att. innan riktlinjerna för arbetsförmedlingens framtida organisation mera bestämt uppdragits, lägga fram förslag, som kunde inverka på en eventuell nyorganisation av förmedlingsarbetet på de icke specialiserade avdelningarna. En tredje utgångspunkt vid översynsförslagens upprättande var önskemålet att tillgodose de omedelbara effektiviseringsbehov, som förelågo med hänsyn till konlorsnätets relativa gleshet. Därvid togs ävenledes hänsyn till att avdelningskontoren i regel icke tidigare blivit föremål för förstärkningsoch effektiviseringsåtgärder i samma grad som huvudkontoren. I överensstämmelse härmed innefattade översynsförslagen inrättande av nya avdelningskontor på vissa orter, där arbetsförmedlingen var representerad av ombud. Därjämte inneburo förslagen, att man helt upphörde att använda lönegraderna 5 och 8 som avlöningsnorm för heltidsanställda kontorsföreståndare, att ett flertal redan befintliga avdelningskontor hänfördes till högre klass samt alt kontoren erhöllo en bättre och mera kvalificerad personalbesättning och därigenom också större förutsättningar att effektivare än dittills fullgöra sina uppgifter såväl lokalt som inom respektive kretsar. För att ge en konkret bild av översynens praktiska innebörd lämnas i Bilaga B som signifikativt exempel en redogörelse för personalorganisationen i Västmanlands län före och efter översynen. I efterföljande tablå ha angivits de av översynen föranledda förändringarna i antalet befattningshavare vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier och vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor. Tablån anger därjämte fördelningen av befattningshavarna efter arbetsuppgifter. Av tablån framgår, att den beslutade omorganisationen i viss omfattning tillfört förmedlingsorganisationen ett ökat antal befattningshavare i jämförelse med april 1945. Ökningen uppgår till sammanlagt 128 befallningar, därav vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier 39, vid huvudkontorens förmedlingsexpeditioner 36 och vid avdelningskontoren 53. Vissa nya mera kvalificerade befattningar ha inrättats. Vid flertalet länsarbetsnämnder tillkom sålunda i första hand en ny befattning med avlöning motsvarande lönegrad Eo 21 (inspektör för socialhjälpsärenden), vilken närmast skulle ht överinseendet över arbetslöshetsnämndernas verksamhet samt planläggnings-

187 Antalet befattningshavare vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier, vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor i april 1945 och enligt översynen maj samma år. Översynen maj 1945

April 1945 Eo, Ex, ABL I—III

Tillfällig personal

Summa

Eo, Ex, I—III

25 I. Länsarbetsnämnder och huvudkontor A. L e d n i n g s p e r s o n a l Direktör Inspektör för arbetsförmedlings ärenden Inspektör för socialhjälpsärenden Kvinnlig konsulent

27 19 24

Summa

23 24 3 42 97 7

1 3 20 14

23 24 4 45 117 21

26 25 3 49 122 27

196 270

38 38

234 308

252 347

4 158 90 47 65 55

4 162 96 51 65 56

24 160 105 65 65 52

467 775

503 850

223 57 96 11 33 6 15

228 63 127 12 34 7 23 1

441 1216

494 1344

Annan kanslipersonal Amanuens Redogörare Kanslibiträde Kontorsbiträde Skrivbiträde Expeditionsvakt Summa Summa A—B C.

Arbetsförmedlingspersonal Förste assistent (samordnare) Manliga expeditioner Kvinnliga expeditioner Gemensamma expeditioner . . . . Ungdomsförmedling Tjänstemannaförmedling Expedition för partiellt arbetsföra Summa G Summa A—C

II.

Avdelningskontor Föreståndare Manliga expeditioner Kvinnliga expeditioner . . . Gemensamma expeditioner Ungdomsförmedling Tjänstemannaförmedling . . Övriga tjänster Summa Totalsumma

451 721 215 45 65 7 33 6 9 380 1101

16 54

12 31 4

61 115

1 Därav 4 förste assistenter (samordnare) vid kontoren i Norrköping, Hälsingborg, Uddevalla och Sundsvall.

188 Tabell 43. Jämförelse mellan antalet befattningar, dessas löneplacering m. m. vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier och arbetsförmedlingens huvudkontor april 1945 och enligt översynen maj samma år. Anm. För enkelhetens skull användes här beteckning lönegrad, fast ingen befattningshavare placerats i viss lönegrad utan endast erhållit avlöningsförmåner motsvarande viss lönegrad. Befattningarnas procentuella fördelning

Antal befattningar

Lönegrad/arvodesklass April 1945 A.

Eo-planen Lönegrad 30 28 2G 25 22

Ökning " (+) i >:" " Minskning maj 19 lo (—) ÖVCI

s

c

1 o 8 13 1 10 101 78 117 92 27 1 25 6

1 2 8 1.3 1 54 170 158 133

April 1945

29 23 29 58

-i+ + + — + + + +

44 66 80 16 92 2 19 4 52

0.2 0,4 1,6 2,7 0,2 2,1 21,3 16,0 24,0 18,9 5,5 0,8 5,1 1,2

+ 191

100,0

59 2 6 IG 92

1 78 o 1 20 64

— 1 -!- 19

4 28

2,8 32,8 1,1 3,3 8,9 51,1

100,0

Summa Summa A—C

1 669

2 850

1 181

D. Personal avlönad av SAK mol särskilt arvode (ABL)

18 15 12 8 7 5 4 o Summa B.

Ex-planen Lönegrad 12 8 7 5 1 o

Summa C. Deltidsanställda mol särskilt Arvodesklass I II III

arvode

E. Personal avlönad av Lan mol särskilt arvode

54 Totalsumma

52 54

189 arbetet av olika slags investeringsobjekt att tillgripas vid minskad sysselsättning. Vid huvudkontorens och vid de fyra största avdelningskontorens förmedlingsexpeditioner tillkom, som tidigare framhållits, en helt ny befattning med avlöning motsvarande lönegrad Eo 18, vilket närmast innebar, att det praktiska förmedlingsarbetet fick en sammanhållande kraft. Vid avdelningskontoren ökades i första hand antalet tjänster vid kvinnliga expeditioner för att möjfiggöra förut omnämnda effektivisering av arbetet på den kvinnliga arbetsmarknaden. För att klarlägga den beslutade omorganisationens kvalitativa betydelse ha tabellerna 43—44 upprättats. De återge de olika tjänsternas avlöningsförmåner före och efter översynen enligt de av kommissionen tillämpade lönesystemen. Som framgår av omstående tabell 43 ökade antalet tjänster med lön motsvarande lönegrad Eo 21 vid huvudkontoren med 44, motsvarande lönegrad Eo 18 med 66, motsvarande lönegrad Eo 15 med 80 samt motsvarande lönegrad Eo 12 med 16 tjänster. Samtidigt avskaffades helt antalet tjänster med lön motsvarande lönegrad Eo 8. Tyngdpunkten i lönesystemet blev löner motsvarande lönegraderna Eo 18 och Eo 15, medan denna före översynen utgjordes av löner motsvarande lönegraderna Eo 8—15. Tabell 44 anger motsvarande förändringar för avdelningskontoren som tabell 43 för huvudkontoren. Av tabellen framgår, att hela antalet befattningar med lön enligt Eo-planen vid avdelningskontoren ökade med 87. Den största ökningen uppvisade befattningar med lön motsvarande lönegraderna Eo 12 och Eo 15 med respektive 111 och 79 tjänster. Samtidigt nedgick antalet befattningar med lön motsvarande lönegrad Eo 8 med 100. Antalet tillfälliga befattningar, som överfördes till den normala organisationen, utgjorde 61. I tabell 45 ha angivits de av översynen föranledda förändringarna beträffande avdelningskontorens klassificering. Av denna framgår, att 30 kontor nytillkommit i samband med översynen samt att man helt upphörde att använda lönegraderna Eo 8 och 5 som norm för heltidsanställd föreståndares avlöning (jfr ovan sid. 186). I enlighet härmed uppflyttades flertalet kontor i högre klasser. Sålunda utgjorde exempelvis före översynen antalet kontor i klass II (motsvarande Eo 18) 1 och efter 11, i klass III (motsvarande lönegrad Eo 15) 10 respektive 66 samt i klass IV (motsvarande lönegrad Eo 12) 28 respektive 82. Föreståndare i arvodesklasserna I—III uppbära avlöning, som med hänsyn till tjänstgöringstiden motsvarar lönegrad Eo 12. Deras antal utgjorde före översynen 56 och efter 65. Föreståndarna vid de nytillkomna kontoren avlönas i flertalet fall mot särskilt arvode (I—III).

190 Tabell 44. Jämförelse mellan antalet befattningar, dessas löncplacering m. m. vid arbetsförmedlingens avdelningskontor april 1945 och enligt översynen maj samma år. Se anm. till tab. 43. Befattningarnas procentuella fördelning

Antal befattningar Lönegrad/arvodesklass April 1945 A.

Eo-planen Lönegrad 21 18 15 12 8 5 1 2 Summa

B.

Ex-planen Lönegrad 12 8 5 4

ökning Över(+) synen Minskning maj 1945

3 5 17 69 122 26

4 19 96 180 22 3 3 2

+

April 1945

1 14 79 111 100 23 3 2

1,2 2,1 7,0 28,5 50,4 10,8

100,0

19 10 1 2

1,7 65,0 16,6 1,7 15,0

1 39 10 1 9

+ — — +

Summa

69 H

100,o

G. Deltidsanställda mol särskilt arvode Ai\ odesklass I II III

19 26 25

6 38 52

— 13 + 12 4- 27

27,1 37,2 35,7

Summa Summa A—C

70 372

96 494

+ 26 + 122

100,e

D. Personal avlönad av SAK mol särskilt arvode (ABL)

2 E. Personal avlönad av Lan mol särskilt arvode

61 Totalsumma

—

— 61 + 53

191 Tabell 45. Antalet avdelningskontor inom respektive klasser före och efter översynen. Antal kontor Antal kontor Ökning ( + ] före överefter överMinskning synen synen (-) (1/12 1944)

Klass/( Föreståndarelön motsvarande lönegrad) Klass I Klass II Klass III Klass IV

(Eo 21) (Eo 18) (Eo 15) (Eo 12) (Eo 8) (Ko 5) (Arvode 111) Klass V Klass VI (Arvode II ) Kla VII (Arvode 1 ) Summa

3 1 10 28 78 22 20 21 15

52 10 3

4 11 66 82

+

1 10 56 54 78 22 32 11 12 30

Beträffande de olika befattningarnas och befattningshavarnas fördelning länsvis hänvisas till tabellbilagorna II—X (sid. 346—360).

översynens genomförande. För genomförande av de i maj 1945 antagna personalplanerna beslöt arbetsmarknadskommissionen, att vissa tjänster skulle tillsättas utan ansökningsförfarande. Detta gällde främst sådana tjänster, vilkas dåvarande innehavare hade lång och väl vitsordad anställning inom arbetsförmedlingen och som med hänsyn härtill även vid ett ansökningsförfarande med största sannolikhet skulle komma att erhålla de nya befattningarna. Arbetsmarknadskommissionen föreskrev därför vissa regler, efter vilka förordnande utan ansökan skulle kunna ske. Dessa voro följande: 1) Befattningshavare skulle tidigare inom arbetsförmedlingen ha varit landstings- eller kommunalanställd. Undantag härifrån kunde dock göras för föreståndare vid avdelningskontor. 2) Vederbörande länsarbetsnämnd skulle ha gjort framställning om förordnande utan ansökan, och någon tvekan om befattningshavarnas lämplighet skulle icke råda. 3) Uppflyttning till en högre befattning skulle gälla endast en föreståndar- eller assistentgrad (t. ex. Eo 8—12, Eo 12—15 e t c ) . 4) Det nya förordnandet skulle icke innebära någon förändring i arbetsuppgiften. För att förordnande utan ansökan skulle kunna komma i fråga, måste befattningshavaren samtidigt uppfylla alla fordringar enligt ovan nämnda fyra punkter. På grundval av förslag från länsarbetsnämnderna bemyndigade arbetsmarknadskommissionen enligt ovan nämnda principer nämnderna att förordna 172 befattningshavare till högre tjänst utan ansökan, de allra flesta från och med den 1 september 1945. Dessa befattningshavare fördelade sig

192 med 25 vid huvudkontoren och 147 vid avdelningskontoren, och av sistnämnda kategori voro 117 föreståndare, varav 66 icke tidigare voro landstings- eller kommunalanställda. Beträffande skrivpersonalen på länsarbetsnämnderna föreskrev arbetsmarknadskommissionen, att länsarbetsnämnd finge till innehavare en befattning med avlöning motsvarande lönegrad Eo 2 utan ansökan förordna 1) befattningshavare, som minst ett år varit extra skrivbiträde (med avlöning motsvarande lönegrad Ex 2) hos länsarbetsnämnd, 2) befattningshavare, som utan alt ha antagils som extra skrivbiträde innehaft likvärdig anställning hos länsarbetsnämnd under minst två år eller som innehaft anställning som extra skrivbiträde och tillfälligt biträde med likvärdigt arbete i sammanlagt minst två år. På grundval av detta bemyndigande hade länsarbetsnämnderna intill utgången av år 1945 förordnat 39 skrivbiträden till befattning med avlöning motsvarande lönegrad Eo 2. Därjämte bemyndigade arbetsmarknadskommissionen efter framställningar länsarbetsnämnd att utan ansökningsförfarande förordna 41 tillfälligt anställda befattningshavare till extra tjänstemän med lön motsvarande lönegrad Ex 8. En grundprincip vid genomförande av översynen var, att offentligt ansökningsförfarande skulle tillämpas vid tjänsternas tillsättande. Intill utgången av år 1945 hade 152 sådana befattningar utannonserats i Post- och inrikes tidningar och riksvakanslistan. 229 tjänster återstodo att ledigförklara och besätta. Dessutom hade vakanser, som uppstått genom att befattningshavare förordnats på i personalplanerna upptagna nya eller reglerade tjänster, i regel utannonserals. Vid årsskiftet 1945/46 voro omkring 50 procent av de i personal planerna upptagna nyinrättade eller reglerade tjänsterna besatta. De övriga beräknades bli tillsatta successivt i mån av behov och där så var möjligt med hänsyn till lokalförhållanden, tillgång på kvalificerad personal m. m.

Personalläget december 1945. I det föregående (sid. 187 if) lämnade uppgifter om antalet befattningshavare vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier och vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor enligt de av arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 antagna personalplanerna visa, att hela antalet befattningshavare efter planens fulla genomförande beräknas uppgå till 1 344, därav vid nämndernas kanslier 347, vid arbetsförmedlingens huvudkontor 503 samt vid avdelningskontoren 494. I kap. IV (sid. 115 ff) har redogjorts för personalorganisationen vid utgången av år 1944 för lösning av olika kris- och bered-

193 skapsuppgifler. 1 nedanstående tabell 46 har hela antalet befattningshavare, inom såväl den normala organisationen (närmast motsvarande befattningar i utbyggnadsplanerna av maj 1945) som personalorganisationen för kris- och beredskapsuppgifterna fördelals länsvis efter arbetsuppgifter vid utgången av år 1945. Tabell 46. Antalet befattningshavare vid länsarbetsnämnderna vid utgången av år 1945 fördelade länsvis efter arbetsuppgifter. Normalorg animation Huvudkontor Län

Avd. kontor

Ledn. pers.

Kanslipers.

Arb. form. pers.

Arb. förin, pers.

Bitr. pers.

6 Stockholms stad . . Stockholms län . . . Uppsala Södermanlands . . . Östergötlands Jönköpings

4 3 2 2 .3 3 2 2 1 o 3 4 3 5 3 2 3 3 3 3 2 4 2

139 6 13 11 20 13 10 12 4 11 11 30 11 60 14 6 13 17 11 10 17 9 1 1 10 12

32 9 6 9 10 8 5 8 3 8 8 12 6 18 10 8 10 10 8 9 10 12 7 G 7

487 Kalmar Gotlands Kristianstads Malmöhus Hallands Göteb. o. Bohus . . Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands . . . . Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands . . . Jämtlands Västerbottens Norrbottens Summa

o

i

19 42 13 12 15 12 16 41 10 18 17 16 18 15 15 19 23 48 16 21 23 461

Summa normalorg. 7

Per 100 000 inv. Bered- Total Arbets- Norskaps- sum- form, malper- orgaorg. ma sonal nisation (kol. 4 o.5) (kol. 7) 8 9 11 10

—

175 41 28 43 80 37 29 37 8 33 39 99 30 104 46 32 45 46 37 11 52 75 36 39 44

52 65 23 29 56 30 23 24 6 5 25 33 10 45 26 16 33 30 14 44 48 37 32 13 24

227 106 51 72 136 67 52 61 14 38 64 132 40 149 72 48 78 76 51 85 100 112 68 52 68

21 1 9 14 15 19 10 14 12 7 16 11 15 14 16 9 9 11 14 14 11 15 21 19 14 15

27 2 13 19 22 24 15 19 16 13 22 16 18 20 21 14 13 17 20 21 16 19 27 25 17 19

1 276

2 019

_

2 5

— — 1 3 3 2

—. 1 1

— 2

—

1 Motsvarande uppgift fö r Stor-.>tockhe lm 17. 2 Motsvarande uppgift fö r Stor-J Jtockh( lm 22.

Av tabellen framgår, att hela antalet vid länsarbetsnämnderna anställda befattningshavare (med undantag för arbetsförmedlingsombud) vid utgången av år 1945 utgjorde 2 019. Av dessa sysselsattes 1276 (63 procent) med uppgifter av mera stadigvarande natur (normalorganisationen), medan 743 (37 procent) voro sysselsatta med olika kris- och beredskapsuppgifter. Mot13

194 svarande siffror ett år tidigare voro 1 112 (55 procent) och 919 (45 procent). Således hade under år 1945 en minskning av beredskapspersonalen ägt rum med 176 personer (20 procent), samtidigt med att en nästan mot minskningen svarande ökning kunde konstateras lör personalen på normalorganisationen (164 personer). De mest personalkrävande beredskapsärendena voro sådana, som gällde överflyttning av arbetskraft till skogsbruket samt placering av utlänningar i arbete. Dessa beredskapsuppgifter beräknades laga i anspråk omkring 80 procent av hela kris- och beredskapspersonalen. Minskningen i kris- och beredskapsuppgifterna hänförde sig helt till ärenden, som voro mera omedelbart betingade av försvarsberedskapen (ärenden angående anstånd och hempermittering, mobiliseringsplanering). Däremot krävde skogs- och utlänningsärenden relativt sett mera personal än ett år tidigare. De befattningshavare, som voro sysselsatta på normalorganisationen, fördela sig med 68 (5 procent) på ledningspersonal, 260 (21 procent) på kanslioch biträdespersonal samt 948 (74 procent) på arbetsförmedlingspersonal. Den senare kategorien var till antalet tämligen lika fördelad på huvud- och avdelningskontor, 487 på huvudkontoren och 461 på avdelningskontoren. I tabellen (kolumn 10) har antalet egentliga förmedlingstjänstemän i varje län satis i relation till den totala folkmängden inom respektive län. Det framgår därav, att för riket i dess helhet funnos 14 sådana befattningshavare för varje 100 000-tal av folkmängden. Av de olika länen hade Stockholms stad (21 befattningshavare), Västernorrlands (21), Östergötlands (19) och Jämtlands län (19) det relativt största antalet tjänstemän, medan Gotlands (7), Älvsborgs (9) och Skaraborgs län (9) hade del minsta antalet. Personal ingående i den s. k. normalorganisationen (kolumn 11) utvisar en ungefär motsvarande fördelning. Det bör dock observeras, alt antalet tjänstemän per 100 000 invånare icke ger något riktigt uttryck för arbetsförmedlingens organisatoriska utbyggnad i de olika länen. I vissa län uppväges nämligen ett relativt ringa antal avdelningskontor av ett förhållandevis stort antal orts- och lokalombud. I tabellbilaga I har personalen vid länsarbetsnämnderna fördelats länsvis med angivande av mera utförliga uppgifter om normal- samt kris- och beredskapsorganisationen.

195 Personalens ålder, anställningstid, skol- och fackutbildning samt förutvarande sysselsättning. Till belysning av den under länsarbetsnämnderna sorterande personalens ålder, anställningstid, skol- och fackutbildning samt förutvarande sysselsättning har en särskild undersökning utförts. Denna avser förhållandena den 30 september 1945 och omfattar, såsom framgår av nedanstående tablå, lednings- och viss kanslipersonal vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier samt den personal, som var sysselsatt med förmedlingsarbete vid huvud- och avdelningskontoren. I undersökningen ingår alltså icke personal, som vid angivna tidpunkt var sysselsatt med olika kris- och beredskapsuppgifter, ej heller kansli-, kontors- och skrivbiträdespersonal, telefonister, vaktmästare samt orts- och lokalombud. Undersökningen omfattar 973 personer, varav 632 män och 341 kvinnor. Dessa redovisas i det följande utan andra kommentarer än sådana, som föranletts av det statistiska materialets natur och som ansetts erforderliga för att belysa innehållet i tabellerna och tablåerna.

Personal, ingående i undersökningen. Män

Lednings-

och

Cvinnor

Sum

10 5

25 25 2 10 16

141 — 15 14 34 37 22 18

2 102 19 1 34 19 10 2

143 102 34 15 68 56 32 20

Antal 281

kanslipersonal

Länsarbetsdirektör Inspektör för arbetsförmedlingsärenden Inspektör för socialhjälpsärenden Kvinnlig konsulent Amanuens

24 25 2 — 11 Antal

Arbetsförmedlingspersonal

vid

— —

huvudkontoren

Manliga expeditioner Kvinnliga » Gemensamma » Sjömansförmedling Ungdomsförmedling och yrkesvägledning Tjänstemannaförmedling Förmedling för partiellt arbetsföra Förmedling för artister och musiker

196 Arbetsförmedlingspersonal

vid

Män

Kvinnor

Summa

192 78 — 2 6 7 3 — 1

26 1 99 4 1 4 1 — —

218 79 99 6 7 11 4 — 1

Antal 289

425 Summa 632

avdelningskontoren

Föreståndare Manliga expeditioner Kvinnliga » Gemensamma » Sjömansförmedling Ungdomsförmedling och yrkesvägledning Tjänstemannaförmedling Förmedling för partiellt arbetsföra Förmedling för artister och musiker

I texttabellerna ha de olika personalkategorierna sammanförts till större grupper, varvid länsarbetsdirektörer samt föreståndare vid avdelningskontor särredovisats, medan övriga kategorier sammanslagits: beträffande ledningsoch kanslipersonal i en grupp »övriga» och beträffande arbetsförmedlingspersonalen i två grupper, den ena omfattande befattningshavare vid manliga, kvinnliga och gemensamma fackexpeditioner och den andra omfattande personal vid specialförmedlingarna (sjömansförmedling, ungdomsförmedling och yrkesvägledning, tjänstemannaförmedling, förmedling för partiellt arbetsföra samt för artister och musiker). I tabellbilagorna XI—XVI återfinnes den mera differentierade fördelningen på olika personalkategorier med uppdelning på män och kvinnor. Tablån visar, att i undersökningen ingå 78 befattningshavare tillhörande gruppen lednings- och kanslipersonal, 470 vid huvudkontoren samt 425 vid avdelningskontoren, därav 218 kontorsföreståndare. Befattningshavarna äro att betrakta som personal sysselsatt med ordinära förmedlingsuppgifter. Det förtjänar påpekas, att gränserna mellan olika expeditioner och fackområden ej äro fixa utan att en befattningshavare vid olika tillfällen kan arbeta inom olika grenar av förmedlingsarbetet. Fördelningen efter län redovisas i efterföljande tablå. Av tablån framgår, att det högsta antalet tjänstemän redovisade arbetsnämnden i Stockholms stad med 150 befattningshavare, därnäst följde i storlek efter antalet befattningshavare: Malmöhus län (80), Göteborgs och Bohus län (79), Västernorrlands län (62), Östergötlands län (56) samt Gävleborgs län (39). Minsta antalet befattningshavare uppvisade Gotlands län med 5 personer, därnäst följt av Uppsala län med 19, Blekinge län med 21, Hallands och Skaraborgs län med vartdera 23 samt Kronobergs län med 24 befattningshavare.

197 Personalen fördelad efter lan. Arbetsförmedlingspersonal vid Lednings- o. kanslipersonal

Län

Stockholms stad Stockholms län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs- o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

Huvudkontoren 144 4

6 3 2 3 4 3 2 3 2 2 3 4 2

Summa

7 4 3 3 2 2 3 4 5 2 2 2

12 11 16 11 11 11 3 10 11 32 11 54 13 7 14 18 11 12 19 9 11 8 7

470 Summa

Avdelningskontoren

9 16 44 10 18 17 13 15 17 13 16 16 48 15 21 21

150 29 19 30 56 26 24 28 5 21 30 80 23 79 34 23 32 37 26 31 39 62 28 31 30

22 5 16 36 12 11 14

Ålder. I tabell 41 har personalen fördelats efter ålder i 5-årsgrupper. En översikt av åldersfördelningen lämnas i efterföljande tablå, vari angivits de anställdas relativa fördelning på större åldersgrupper. Befattningshavare procentuellt fördelade efter ålder. Kvinnor

Män under 30 år

30—50 år

över 50 år

100 100 100 100

38 47 45

62 43 40 58

10 15 42

100 100 100 100

under 30 år

30—50 år

över 50 år

S:a

Lednings- och kanslipersonal Huvudkontor Avdelningskontor därav föreståndare

13 38 19 6

76 56 59 63

11 6 22 31

Samtliga

14 S:a

Av uppgifterna framgå, att länsarbetsnämndernas personal till större delen utgjordes av yngre personer. Mot 326 personer under 30 år svarade endast

198 29 personer, som voro över 60 år och 36 i åldern 56—60 år Inom samtliga personalgrupper var spridningen på olika åldersgrupper stor. Relativt sett var kategorien avdelningskontorsföreståndare äldst. Under 30 år voro 6 procent av manliga föreståndare, mellan 30—50 år 63 procent och över 50 år 31 procent. Motsvarande relativtal för samtliga manliga befattningshavare utgiorde 27 procent (under 30 år), 59 procent (30—50 år) samt 14 procent (över 50 år). Av kvinnorna voro 46 procent under 30 år. över 50 år voro 11 procent För manliga befattningshavare var medianåldern 36,4 år och för de kvinnliga 32,2 år. Männen voro sålunda icke oväsentligt äldre än kvinnorna. Detta gäller emellertid icke för befattningshavare på manliga respektive kvinnliga expeditioner. Relativt sett voro här antalet kvinnliga befattningshavare över 50 år större än inom motsvarande grupp manliga befattningshavare.

Tabell 47. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontc den 30/9 1945 med fördelning efter ålder. Tjänsteställning

Under 21- -25 26—30 31—35 36—40 41—45 46—50 51—55 56—60 over 21 år år år år år år år år 60 år

Män Lednings- och kansliper sonal Länsarbetsdirektör övriga Huvudkontor Fackexpeditioner Specialförmedlingar Avdelningskontor Föreståndare Fackexpeditioner Specialförmedlingar Summa Kvinnor Lednings- och kanslipersonal Länsarbetsdirektör Övriga Huvudkontor Fackexpeditioner Specialförmedlingar . . . . Avdelningskontor Föreståndare Fackexpeditioner Specialförmedlingar . . . . Summa Samtliga Lednings- och kanslipersonal Huvudkontor Avdelningskontor därav föreståndare . . . Summa

29 20 9 18 5 13

77 47 30 33 6 23 4

18 4 14 67 32 35 51 29 16 6

6 51 25 26 23

14 6 8 53 27 26 56 41 12 3

15 8 7 29 15 14 31

4 4 6 2 33 26

7 4 3 24 23 1

3 2 1 6 3 3 20 19

4 2 2 19 18 1

4 39 20 19 20 1 19

4 23 17 6 12 5 6 1

12 9 3 12 5 7

10 4 6

10 9 1 16 10 6

23 S:a

62 24 38 281 156 125 289 192 80 17 632

16 1 15 189 123 66 136 26 104 6

37 28 9 27

19 4

2 15

66 45 5

14 128 56 6

22 106 71 30

18 76 68 46

15 41 43 30

2 16 43 30

4 17 40 33

3 11 22 20

7 22 18

78 470 425 218

199 Anställningstid. 1 tabell 48 redovisas den sammanlagda tid befattningshavarna varit anställda vid länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar. Såsom framgått av föregående uppgifter om ålder tillhörde personalen relativt unga årsklasser, beroende på organisationens snabba utbyggnad och stora nyrekryteringsSamtliga befattningshavare procentuellt fördelade efter anställningstidens längd. M än

S a m 11 i ga

Kvinnor

Under 2—5 år 2 år

6—10 år

Över 10 år

S:a

Under Över Under Över 5 år 10 år 5 år 10 år

Lednings- o. kanslipersonal Huvudkontor Avdelningskontor därav föreståndare

8 28 24 12

33 43 32 25

33 16 27 39

26 13 17 24

100 100 100 100

27 78 53 40

31 9 17 21

94 61 62 19

6 19 20 50

Samtliga

19 Tabell 48. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter anställningstid. Anställningstid Tjänsteställning

Män Lednings- och kansli personal Länsarbetsdirektör Övriga Huvudkontor

Fackexpeditioner Föreståndare FaokexpediUoner Specialförmedlingar Summa

6—10 år

11—15 år

26 8 18 37 26 11 87 76 8 3

14 • 12

3 S5 39 46 59 24 20 9

14 1 13 133 73 60 95 52 40 3

3 47 30 17 41 2 39

Mer än Summa 15 år

—

5 3 2 13 8 5 19 13 1 2

62 24 38 281 156 125 289 192 80 17

—

—

1 1

37 30 7 26 8 16 2

15 12 3 14 7 7

22 17 5 12 6 6

.>

13 10 3 29 27 2

—

12 68 34 34 43 3 36 4

—

—

16 1 15 189 123 66 136 26 104 6

Summa

,

6" 132 100 26

26 201 138 55

26 74 113 84

14 28 43 34

6 35 31 19

78 470 425 218

Summa

, ,

Specialförmedlingar Avdelningskontor Föreståndare Fackexpeditioner Specialförmedlingar Samtliga Lednings- och kanslipersonal Huvudkontor Avdelningskontor därav föreståndare

2—5 år

—.

Specialförmedlingar Avdelningskontor

Kviunor Lednings- och kansli personal Länsarbetsdirektör Övriga Huvudkontor Fackexpeditioner

Under 2 år

behov. Härav följde också, att personalens anställningstid genomgående var ganska kort. Tablån på sid. 199 visar sålunda, att av samtliga befattningshavare icke mindre än 62 procent hade kortare anställningstid än 5 år, 22 procent en anställningstid mellan 6—10 år och 16 procent mer än 10 års anställningstid. Av kvinnorna hade 19 procent en anställningstid över 10 år. Motsvarande tal för männen utgjorde 15 procent. Av de olika kategorierna befattningshavare uppvisa länsarbetsdirektörer samt föreståndare för avdelningskontor den genomsnittligt längsta anställningstiden. Av 25 direktörer hade 9 kortare anställningstid än 10 år. Av föreståndarna hade 24 procent mera än 10 års tjänstgöringstid. Inom de under kriget upporganiserade specialförmedlingarna (ungdomsförmedling med yrkesvägledning, tjänstemannaförmedling, förmedling för artister och musiker samt för partiellt arbetsföra) hade en tredjedel (34 procent) av befattningshavarna en kortare anställningstid än 2 år. Skol- och fackutbildning. Redovisningen beträffande skolunderbyggnad omfattar tre huvudgrupper, nämligen folkskola, mellanskola och gymnasium. Personer, som förutom folkskola endast genomgått fortsättningsskola, ha räknats till den förstnämnda gruppen. Under gruppen mellanskola redovisas de, som genomgått högre folkskola, folkhögskola, kommunal mellanskola, realskola eller flickskola. De, som avlagt studentexamen eller realexamen (eller förvärvat normalskolekompetens), redovisas särskilt. De anställdas fördelning efter skolunderbyggnad återgives i tabell 49. Procentuell fördelning har verkställts i nedanstående tablå. Av denna framgår, att Va av befattningshavarna icke hade någon skolutbildning utöver folkskola. Mellanskoleutbildning ägde 2/Ö av samtliga, och Vi hade bedrivit gymnasiestudier. 20 procent av samtliga hade realexamen eller normalskolekompetens, och 21 procent hade avlagt studentexamen. Samtliga befattningshavare procentuellt fördelade efter skolutbildning. Därav realex. el. Studentnormalexamen sk.komp.

Tjänsteställning

Folkskola

Mellanskola

Gymnasium

Summa

Lednings- och kanslipersonal Huvudkontor Avdelningskontor därav föreståndare

17 22 49 62

38 43 42 34

45 35 9 4

100 100 100 100

26 23 15 6

41 30 7 2

Samtliga

21 Antalet personer med realexamen eller högre utbildning var relativt större bland kvinnorna än bland männen inom samtliga tjänstekategorier. Störst

201 Tabell 49. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter skolutbildning.

Tjänsteställning

Därav med Real- Student examen examen

Folkskola

Mellanskola

Gymnasium

Summa

12 8 4 67 37 30 157 118 32 7

21 5 16 118 82 36 107 65 34 8

29 11 18 96 37 59 25 9 14 2

62 24 38 281 156 125 289 192 30 17

11 2 9 51 34 17 28 11 12 5

26 9 17 77 29 48 14

117 Män Lednings- och kanslipersonal Länsarbetsdirektör Övriga Huvudkontor Fackexpeditioner Specialförmedlingar Avdelningskontor Föreståndare Fackexpeditioner Specialförmedlingar

, ,

Summa

Folkskola

K vinaor Lednings- och kanslipersonal Länsarbetsdirektör Övriga Huvudkontor Fackexpeditioner Specialförmedlingar Avdelningskontor Föreståndare Fackexpeditioner Specialförmedlingar Summa Samtliga Lednings- och kanslipersonal Huvudkontor Avdelningskontor därav föreståndare Summa

Mellan- Gymskola nasium

Summa

1 Därav med Realex. o. norStudentmalsk.examen kompetens

9 1 8 58 37 21 35 1 34

6 63 30 33 14

11 4

16 1 15 189 123 66 136 26 104 6

1 36 32 4 50 17 32 1

9 1 8 86 58 28 71 9 61 1

13 103 207 135

30 204 178 74

35 163 40 9

78 470 425 218

20 109 63 12

32 140 28 5

6 67 33 34 15

11 3

var antalet personer med sådan utbildning inom gruppen lednings- och kanslipersonal, därnäst följde personal vid huvudkontoren och vid avdelningskontoren. Av kontorsföreståndare hade flertalet (62 procent) icke högre skolutbildning än folkskola. Uppgifterna om fackutbildning avse utbildning vid någon speciell läroanstalt och sålunda icke den utbildning, som erhålles genom yrkesarbete. Personer med fackutbildning inom skilda områden ha klassificerats efter den utbildning, som kunnat antagas ge den högsta kompetensen. De anställdas fördelning efter erhållen fackutbildning redovisas i tabell 50.

202 Tabell 50. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingen* huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter fackutbildning. Ingen fack-

Tjänsteställning

utbild-

Handelsutbildning

Lant- Univer- MilitärTekn. o. skogs- sitetsutbildutbildutbild- utbildning ning ning ning

Män Lednings- och kansli personal Länsarbetsdirektör Övriga Huvudkontor Fackexpeditioner Specialförmedlingar Avdelningskontor Föreståndare Fackexpeditioner Specialförmedlingar

3 5 83 44 39 136 104 29 3

10 4 6 93 64 29 71 42 24 5

2 26 15 11 24 9 13 2

Summa

8 Kvinnor Lednings- och kansli personal Länsarbetsdirektör Övriga Huvudkontor Fackexpeditioner Specialförmedlingar Avdelningskontor Föreståndare Fackexpeditioner Specialförmedlingar

18 5 13 32 10 22 7 1 5 1

9 8 1 23 18

1 1 46 33 13 63 22 41

1 71 52 19 52 2 46 4

4 16 4 12 4

Socialutbildnmg

8 3 5 15 8 7

— 4 6 4 2 15 13 1 1

—

— — — —

6 35 17 18 4

3 1

—

3 1

—

7 9 23 18

22 48 11 1

4 6 15 13

14 50 4

—

68 Summa

9 129 199 126

11 164 123 44

Summa

4 28 27 9 59

1 17 3 14 13

— —

3 Samtliga Lednings- och kanslipersonal Huvudkontor Avdelningskontor därav föreståndare . . . .

Annan utbildning

1 V.) IG 3 10

66 I nedanstående tabfå har procentuell fördelning företagils efter utbildningens huvudinriktning. Samtliga befattningshavare procentuellt fördelade efter fackutbildning.

Han-

Ingen fackutbildning

delsutbildning

Lednings- o. kanslipersonal Huvudkontor Avdelningskontor . . därav föreståndare

12 27 47 58

14 35 29 21

28 10 3

Samtliga

36 32

28 36

9 Tjänsteställning

Män . . Kvinnor

Lant- UniverTekn. Militärutbild- o. skogs- sitets- utbildutbildutbildning ningning nine

Socialutbildning

Annan utbildning

S:a

100 100 100 100

18 11 1

100 3 13

II)

100 100

203 Tablån utvisar, att omkring en tredjedel av samtliga befattningshavare icke erhållit fackutbildning av något slag. Procenten icke fackutbildade var obetydligt större för män än för kvinnor. Av kvinnorna hade 36 procent handelsutbildning och 32 procent annan utbildning. Antalet med universitetsutbildning utgjorde 81, motsvarande 8 procent av samtliga. Antalet personer utan fackutbildning var relativt litet inom kategorierna lednings- och kanslipersonal, av vilken 28 procent hade universitetsutbildning. Socialutbildning (socialinstitulet) hade 68 personer, motsvarande 7 procent av hela antalet. Denna utbildningsform var starkast företrädd bland kvinnorna (13 procent av hela antalet). Kategorien kontorsföreståndare saknade till nära 60 procent fackutbildning. Det förtjänar emellertid uppmärksammas, att befattningshavare i avsaknad av fackutbildning icke på något sätt behöva vara mindre dugande än sådana med dylik utbildning, utan här gäller, att en väl meriterande praktisk tjänstgöring inom näringslivets olika områden många gånger förskaffat dessa befattningshavare sådana erfarenheter och insikter på arbetsmarknaden, som äro oumbärliga för förmedlingsarbetet.

Förutvarande sysselsättning. Med ledning av de lämnade uppgifterna om de anställningar (eventuellt även sysselsättning som egen företagare) vederbörande innehaft före nuvarande anställning har det kunnat fastställas (tabell 51), att 851 personer, eller 87 procent av samtliga befattningshavare, ha erfarenhet från annan yrkesverksamhet än förmedlingsarbete. De återstående 122, av vilka 66 voro kvinnor, hade sålunda tidigare antingen icke haft något förvärvsarbete eller också endast tillfälliga anställningar under sammanlagt högst 6 månader. Vad gäller de olika personalgrupperna, ulvisar den procentuella fördelningen i nedanstående tablå, att 15 procent av lednings- och kanslipersonalen tidigare varit sysselsatta inom industri och hantverk samt nära 60 procent inom allmän förvaltningstjänst. Av personalen vid huvudkontorens förmedlingsexpeditioner voro 14 procent utan tidigare yrkestillhörighet, 16 procent Samtliga befattningshavare procentuellt fördelade efter område för tidigare sysselsättning. Utan yrkestillhörighet

Jordoch skogsbruk

Ind. och hantverk

Samfärdsel

Handel

Allmän förvaltningstjänst

Fluvudkontor avdelningskontor . . därav föreståndare

1 14 13 10

8 3 10 14

15 16 26 31

5 5 4 3

6 20 18 16

59 32 18 17

Samtliga

28 Tjänsteställning

Husligt arbete

Icke spec, verksamhet

S:a

6 9 10 9 9

100 100 100 100 100

^ednings- o. kansli•

—

1 1 •

—

204 hade yrkeserfarenhet från industri och hantverk, 20 procent från handel samt 32 procent från allmän förvaltningstjänst. Kategorien föreståndare uppvisade det högsta procenttalet för tidigare yrkestillhörighet inom industri och hantverk med 31 procent. Tabell 51. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter förutvarande sysselsättning.

Tjänsteställning

Män Lednings- och kanslipersonal Länsarbetsdirektör Övriga Huvudkontor Fackexpedit ioncr Specialförmedlingar . . . . Avdelningskontor Föreståndare Fackexpeditioner Specialförmedlingar . . . . Summa Kvinnor Lednings- och kanslipersonal Länsarbetsdirektör övriga Huvudkontor Fackexpeditioner Specialförmedlingar . . . . Avdelningskontor Föreståndare Fackexpeditioner Specialförmedlingar . . . .

Utan yrkestillhörighet

Jordoch skogsbruk

Ind. och hantverk

1 31 16 15 24 13 11

6 3 3 12 9 3 40 31 8 1

11 5 6 62 48 14 98 66 31 1

171 Samfärdsel

Allmän förvaltningstjänst

Husligt arbete

Icke spec, verksamhet

20 G 14 14 6

51 30 21 40 25 12 3

33 10 23 81 43 38 47 33 12 2

13 9 4 14 1 12 1

1 42 31 11 36 10 25 1

13 1 12 72 42 30 31 4 24 3

2 20 12 8 14 1 12 1

o 93 76 35 174

46 153 78 37

44 40 19

33 23 10 33 9 24

2 1

Summa

27 Samtliga Lednings- och kanslipersonal Huvudkontor Avdelningskontor därav föreståndare . . . .

1 64 57 22

6 14 41 31

11 75 112 67

4 23 18 6

Summa

45 I

Handel

1 24 1 20 26 18 4 4

I tabell 52 ha redovisats samtliga personer med erfarenhet från annat yrke efter ställning i yrket, d. v. s. socialklass. I tablån på sid. 205 har procentuell fördelning verkställts. Av denna framgår, att 527 av de 850 befattningshavare redovisningen omfattar, eller 62 procent, tillhörde socialklassen tjänstemän och kontorspersonal. Särskilt kvinnorna kunde till övervägande delen (80 procent) hänföras till denna kategori, medan differentieringen var större för männen. Av de senare utgjordes 28 procent av arbelarpersonal, 5 jrocenl vardera av företagare och företags- och arbetsledare. Föreståndare hatte till nära 40 procent tidigare varit arbetare och till 16 procent förelagar,1 eller arbetsledare.

205 Samtliga befattningshavare procentuellt fördelade efter ställning i tidigare yrke. Företagare. Egen verksamhet

Företagsledare o. arbetsledare

Lednings- och kanslipersonal Huvudkontor Avdelningskontor . . . därav föreståndare

4 1 8 14

5 4 4 2

43 17 10 10

38 56 36 23

4 6 3

10 15 30 39

3 6 9

100 100 100 100

Summa

5 2

5 2

18 13

36 66

3 9

28 7

5 1

100 100

Män Kvinnor

Kvali- Mindre ButiksEj spec, Arbeficerad kvalific. persoarbetstarpers. kontors- kontors. nal UPPgpers. pers.

S:a

Tabell 52. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter ställning i tidigare yrke (socialklass).

Tjänsteställning

Män Inings- och kanslipersonal nsarbetsdirektör riga vudkontor ckexpeditioner Jcialförmedlingar delningskonlor reståndare ckexpeditioner jcialförmedlingar Summa Kvinnor Inings- och kanslipersonal nsarbetsdirektör riga vudkontor ckexpeditioner ;c;alförmedlingar delningskonlor reståndare ckexpeditioner ;cialförmedlingar

Företagare, (egen verksamhet)

—. 3 2 2

Företagsledare

2 I 1 2 1 1 1 1

Tekn. pers. o. arbetsledare

2 2

.—

Kont.pers. m. fl. med mera kval. arbete

Kont.pers. m. fl. med mindre kval. arbete

25 14 11 51 15 36 25 16 6 3

21 3 18 111 70 41 76 39 30 7

Butikspersonal

9 5 4 8 4 2 2

8 4 4 51 36 15 100 73 26 1

— —

Arbe- Ej spec, tarper- arbetssonal UPPS-

•

—

— —

14 8 6 9 3 2 4

— _

— _

— —

8 1 7 115 75 40 58 7 46 5

—

2 1 1 3 2 1

— . , —. — —

9 8 1 15 2 13

9 8 1 11 3 8

.— 27 26 1

10 3 7 19 17 2 29

61 24 37 250 140 110 265 179 69 17 576

—.

—

—

—

—

8 18 7 11 11 3 7 1

—

—

16 1 15 155 100 55 103 17 80 6

Summa

274 Samtliga Inings- och kanslipersonal vudkontor delningskonlor lärav föreståndare . . . .

3 4 30 28

2 3 2 1

2 14 12 3

33 69 36 19

29 226 134 46

18 23 6

8 60 111 76

11 20 17

77 405 368 196

Summa

—. 1 1 1

206 Personalutbildningsfrågan. Arbetsförmedlingspersonalens utbildning för sitt arbete har varit en fråga, som under arbetsförmedlingens kommunala period tid efter annan tagits upp till prövning utan att några särskilda utbildningsvägar faststäftts. Redan år 1916 avgav dåvarande tillsynsmyndigheten, socialstyrelsen, ett »utlåtande angående Sveriges offentliga arbetsförmedlings fortsatta utveckling», vari styrelsen bland annat underströk betydelsen av att sörja för sådana åtgärder beträffande anställningsvillkor in. m., att god rekrytering för framtiden betryggades. I yttranden, inhämtade från anstaltsstyrelserna, berördes utbildningsfrågan. Sålunda framhöll en styrelse, att som motprestation för en förbättrad iönenivå anspråken på personalens kompetens borde stegras, viss provtjänstgöring föreskrivas samt examen i hithörande ämnen och författningar avläggas inför arbelsförmedlingsinspektören (dåvarande chefstjänstemannen i socialstyrelsen för arbetsförmedlingsverksamheten). Frågan om arbelsförmedlingspersonalens utbildning upptogs även i samband med den s. k. rationaliseringsutredningen (SOU 1939: 14) och behandlades där i en särskild, av dåvarande byråinspektören Sven Skogh avgiven »PM angående den offentliga arbetsförmedlingen och dess effektivisering». Däri hävdades kravet på att personalen, speciellt chefstjänstemännen, skulle äga såväl teoretisk som praktisk utbildning. Även frågan om tjänstemännens vidareutbildning inom arbelsförmedlingsinstitutionens egen ram berördes i ifrågavarande PM. Det hette härom: Ht.

»Uppställandet av kompelens villkor eller föreskrivandet av någon form av prövning för vinnande av anstäflning utesluter icke behovet av fortsatt utbildning av arbetsförmedlingens tjänstemän. För detta ändamål skulle fortbildningskurser, omfattande exempelvis 10 ä 20 dagar, kunna få en mycket stor betydelse, när det gätter förkovra befattningshavarna på deras ämnesgebit. Fortbildningskurserna skulle kunna tänkas även i viss mån stå öppna för aspiranter utan att dock bevistandet av dylik kurs i och för sig finge tillerkännas avgörande betydelse vid val mellan nytillkommande sökande. Här berörda kurser finge således icke sätta ur funktion de tidigare nämnda kompetenskrav, som måste uppställas. Fortbildningskurserna skulle nämligen ha tyngdpunkten lagd på aktualisering av viktigare arbetsförmedlingsangelägenheter och utgöra ett led i utbyggandet av praktiska erfarenheter inom verksamhetsområdet. Därutöver skulle kurserna avse att giva överblick över näringslivets och det allmänna arbetsmarknadslägets förändringar samt sociatlagstiftningens utveckling på arbetsförmedlingen närstående områden. — Utöver kurserna, som skulle givas en mera systematisk planläggning, föreligga givetvis återkommande behov av distrikts- eller länskonferenser, vid vilka samtliga tjänstemän inom respektive distrikt eller län sammankallas till överläggningar under en å två dagar rörande de mera speciella arbetsförmedlingsfrågor, som kunna vara för handen inom området i fråga. Dylika konferenser ha närmast till uppgift att stärka samarbetet mellan de lokala organen, och i konferenserna böra deltaga samtliga funktionärer, således även ombuden.» De faktiska åtgärder, som företagits, äro i stort sett följande.

207 Under 1930-talet inkallades vissa tjänstemän ule på arbetsförmedlingsfältet till tjänstgöring ä socialstyrelsens arbetsmarknadsbyrå; under någon månad fingo de där tillfälle att följa det centrala arbetet i vad detta avsåg korrespondens med arbetsförmedlingskontoren, uppgörande av riksvakanslistor och radiorapporter samt författande av arbetsmarknadsöversikter. Denna utbildningsverksamhet fick aldrig och kunde av naturliga skäl aldrig få någon större omfattning — sammanlagt torde det ha rört sig om ett tiotal personer, som beretts tillfälle till dylik tjänstgöring. Utöver denna tjänstgöring å socialstyrelsens arbetsmarknadsbyrå hölls i Arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbunds (ATR) regi och med ekonomiskt och annat stöd från socialstyrelsen och i vissa fall även från landstingen åren 1938 och 1939 en veckolång instruktionskurs för arbetsförmedlingstjänstemän, vilken kurs förlades till olika folkhögskolor. Antalet deltagare i kurserna utgjorde för år 1938 40 och för år 1939 50. Utom speciella arbetsförmedlingsfrågor behandlades vid kurserna olika ekonomiska, sociala och juridiska frågor, som ägde samband med arbetsmarknadens läge och utveckling. Kursernas syfte var att öka den enskilde tjänstemannens kunskaper och på sätt ge vidgade möjligheter att lösa förekommande arbetsuppgifter. Efter statens provisoriska övertagande av arbetsförmedlingen i maj 1940 ha liknande instruktionskurser under åren 1941—1945 (den till sommaren 1940 planerade kursen inställdes med hänsyn till rådande utrikespolitiska läge) anordnats, varvid de ekonomiska möjligheterna för tjänstemän att deltaga i kurserna avsevärt förbättras. Från och med år 1944 övertogs kursverksamheten helt av arbetsmarknadskommissionen, varvid deltagarnas omkostnader för bevistande av kurserna samt kostnader för föreläsare m. m helt bestredos av kommissionen. Redan året innan hade kommissionen parallellt med ATR-kursen anordnat speciell utbildningskurs för ungdomsförmedlingstjänstemän; även dessa fingo sina omkostnader i samband med kursen betalda. Deltagarantalet i kurserna har avsevärt ökat och uppgick för nedan angivna år till omkring: Antal deltagare

160 Då tillträde till kurserna endast undantagsvis beviljats mer än en gång, har sammanlagt ett betydande antal tjänstemän deltagit i instruktionskurserna. Som föreläsare och lärare vid kurserna anlitades i regel chefstjänstemän inom arbetsmarknadskommissionen. En icke oväsentlig del av kurserna utgjordes av seminarieövningar för studium och diskussion av särskilda ämnen. Sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning samlade i november 1944 föreståndarna vid länscentralerna och vissa andra mera kvalificerade tjänstemän inom ungdomsförmedlingen till en två veckors kurs. Kursens syfte var att ge deltagarna skolning i vissa grundläggande pedagogiska problem.

208 För den skull anordnades kursen i samarbete med folkskoleseminariet i Stockholm. Deltagarna fingo hålla lektionsföredrag i yrkesorienterande ämnen inför elevklasserna, varvid seminarielärarna övade kritik. Under föredrag och seminarieövningar bibringades deltagarna kunskap om de grundläggande psykologiska problem, som möta ungdomen under övergångsåldern. För kvinnliga biträdande tjänstemän inom ungdomsförmedlingen ordnades någon tid därefter en kurs med liknande syfte. Därjämte ordnades sommaren 1944 på Viggbyholms internatskola en allmän kurs om yrkesvägledningens olika problemställningar. Kursen var närmast avsedd att lämna lärare inom folkskoleväsendet en orientering om arbetsuppgifterna för kontaktmännen inom ungdomsförmedlingen. Kortare instruktionskurser — i regel om en och en halv dag — ha vid olika tillfällen anordnats av de olika länsarbetsnämnderna, varvid aktuella arbetsförmedlingsfrågor upptagits till behandling. Vid dessa kurser har vanligtvis all personal, även ombuden, inom vederbörande län erhållit åläggande att närvara. I regel har någon tjänsteman från arbetsmarknadskommissionen deltagit såsom föreläsare, och likaledes har oftast någon representant för socialstyrelsen närvarit och redogjort för de speciella arbetslöshetsförsäkringsproblemen. Vid en del av kurserna ha också de lokala redogörarna inom arbetslöshetsförsäkringen varit närvarande, åtminstone vid behandlingen av försäkringens problem. Som ett led i utbildningen av förmedlingstjänstemännen ha socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen i samråd utarbetat och i april 1944 utgivit en särskild handledning »Arbetsförmedlingen och arbetslöshetsförsäkringen. Råd och anvisningar.» Denna handledning avser att ge en sammanfattning av de speciella problem, som möta arbetsförmedlingens tjänstemän vid deras kontakt med de erkända arbetslöshetskassornas medlemmar. För en speciell kategori av arbetsförmedlingstjänstemän, ombuden, ha genom beslut av arbetsmarknadskommissionen möjligheter till en utbildning av praktisk natur öppnats. Sedan april 1944 ha länsarbetsnämnderna nämligen beretts tillfälle att inkalla ombuden till tjänstgöring under en vecka vid vederbörande huvudkontor. Kommissionen har rekommenderat nämnderna att successivt inkalla ombuden till tjänstgöring vid huvudkontoret. Ombuden borde härvid genom inspektören för arbetsförmedlingsärenden eller annan härför lämplig person dels erhålla instruktion i förmedlingstekniska frågor och frågor i samband med kontrollverksamheten för kassamedlemmar och hjälpsökande arbetslösa, dels genom tjänstgöring på de olika avdelningarna få en inblick i förmedlingsarbetet på ett större kontor. De borde även beredas tillfälle att orientera sig något i länsarbetsnämndens olika kansliuppgifter. Länsarbetsnämnderna ha i stor utsträckning begagnat sig av här angivna möjlighet att ge ombuden denna instruktion. Dessutom har på lokalt initiativ vid flera nämnder bedrivits en mer eller

209 mindre omfattande instruktions- och informationsverksamhet, huvudsakligen vid arbetsförmedlingens huvudkontor. Delvis har denna studieverksamhet förlagts till tjänstetid, men delvis har den också ägt rum å tjänstemännens fritid. Väsentligen ha speciella arbetsförmedlingsproblem upptagils till behandling, men även om mera allmänna ämnen har information lämnats. Som exempel kan nämnas den instruktionsverksamhet, vilken sedan den 3 oktober 1943 pågått vid Stockholms stads och läns arbetsförmedlingar. Personalen har därvid varit uppdelad i sex grupper, och deltagande i kursverksamheten, som helt förlagts till tjänstetid, har varit obligatorisk för nästan samtliga tjänstemannakategorier. Härvid ha behandlats dels egentliga arbetsförmedlingsfrågor, dels också arbetsmarknadens lagstiftnings- och organisationsfrågor, varjämte tjänstemän inom arbetsmarknadskommissionen redogjort för vissa delar av kommissionens verksamhet. För att komplettera den av socialstyrelsen år 1936 utgivna »Handbok för den offentliga arbetsförmedlingen», som väsentligen bygger på 1934 års förmedlingslag och till stora delar blivit föråldrad, är sedan år 1945 inom arbetsmarknadskommissionen under utarbetande en grundläggande korrespondenskurs för förmedlingstjänstemän, vilken kurs skall innehålla en redogörelse för arbetsförmedlingens organisation, arbetsuppgifter och arbetsmetoder. Tanken är, att kursen skall genomgås av de flesta befattningshavare inom arbetsförmedlingen. S aiiimanfa ttning. Jämlikt kungörelse den 7 maj 1940 (nr 329) äger länsarbetsnämnd att med iakttagande av arbetsmarknadskommissionens föreskrifter å vederbörande arbetsförmedlingsanstalters vägnar anställa ny personal och besluta om personalens anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor. För att skapa enhetliga lönevillkor och möjliggöra förbättrade rekryteringsvillkor genomfördes i juni 1941 av arbetsmarknadskommissionen en provisorisk lönereglering för länsarbetsnämndernas personal. Civila icke-ordinarie reglementet lades till grund, och en provisorisk tjänsteförteckning fastställdes. Regleringen berörde omkring 540 befattningshavare. Vid tjänstetillsättning uppför länsarbetsnämnd som regel tre av de sökande till en tjänst på förslag, och med eget yttrande översänder den sedan ansökningshandlingarna till arbetsmarknadskommissionen. Befinnas de på förslag uppförda sökande vara kompetenta och böra ifrågakomma framför andra medsökande, bemyndigar kommissionen nämnden att till befattningen utse en av de på förslaget uppförda. I förekommande fall utesluter kommissionen någon av de sökande från förslag respektive förklarar, att någon av dem, som icke uppförts på förslag, bör kunna komma i fråga jämte de på förslaget upptagna. Nämnden förordnar därefter befattningshavaren. Den med beslutet missnöjde kan överklaga detta hos kommissionen. 14

210 Efter antagandet av den provisoriska tjänsteförteckningen i juni 1941 ha partiella reformer av personalorganisationen företagits. Sålunda förstärktes länsarbetsnämndernas centrala kanslier våren 1943 med hänsyn till ökade kris- och beredskapsuppgifter, varvid de nya befattningshavarna anställdes mot villkor, som i huvudsak anslöto sig till av Kungl. Maj:t fastställda bestämmelser för befattningshavare vid statens krisorgan. Inom ramen för den provisoriska tjänsteförteckningen ha de olika specialförmedlingarna utbyggts. Ersättningen till länsarbetsdirektör har genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t efter hand så höjts, att denna överstiger lönen enligt den provisoriska tjänsteförteckningen. Efter avlöningsvillkoren kan länsarbetsnämndernas personal uppdelas i följande fyra grupper: 1) personal med avlöningsförmåner motsvarande civila icke-ordinarie reglementets; 2) personal med arvoden motsvarande övrig statlig krispersonals; 3) tillfällig personal, som avlönas med ersättning som regel motsvarande högst lönegrad Ex 8 i civila icke-ordinarie reglementet samt 4) arbetsförmedlingsombud, som uppbära särskilda av arbetsmarknadskommissionen fastställda arvoden. Då den provisoriska löneregleringen i juni 1941 i stort sett bevarade de tidigare löneskiljaktigheterna mellan personal vid olika anstalter, beslöt arbetsmarknadskommissionen hösten 1943 företaga en allmän översyn av länsarbetsnämndernas personalorganisation för att inom ramen för provisoriet åstadkomma större enhetlighet och likvärdighet men också att i personalhänseende så förstärka organisationen, att denna mera effektivt skulle kunna handlägga förmedlingsärendena. På grundval av utarbetade förslag till personalplaner för varje länsarbetsnämnd beslöt arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 fastställa särskilda planer för arbetsförmedlingens fortsatta utbyggnad. I jämförelse med läget i april 1945 tillfördes förmedlingsorganisationen efter översynsförslagens genomförande sammanlagt 128 nyinrättade befattningar, därav lednings- och kanslipersonal 39, personal vid huvudkontorens förmedlingsexpeditioner 36 och vid avdelningskontorens 53. Möjligheterna till nyrekrytering ha därjämte ökats genom att befattningarna givits höjd löneersättning. Medan tyngdpunkten i lönesystemet för befattningshavare vid huvudkontoren före översynen motsvarade lönegraderna Eo 8—15, har denna flyttats till att motsvara lönegraderna Eo 15—18; för avdelningskontoren flyttades tyngdpunkten från att motsvara lönegraderna Eo 8—12 till att motsvara lönegraderna Eo 12—15. För kontorsföreståndare vid avdelningskontor lades lönegrad Eo 12 som norm för lönesättningen. Som grundprincip för översynens genomförande har lagts offentligt ansökningsiörfarande vid tjänsterna tillsättande. Vid årsskiftet 1945/46 voro omkring 50 procent av de i personalplanerna upptagna nyinrättade eller reglerade tjänsterna besatta. Personalläget vid länsarbetsnämnderna vid utgången av år 1945 var följande. Antalet vid länsarbetsnämnderna sysselsatta befattningshavare ut-

211 gjorde 2 019, därav 307 med mera ordinära lednings- och kansliuppgifter samt 743 med kris- och beredskapsuppgifter. Med rena arbetsförmedlingsuppgifter sysselsattes vid huvudkontoren 487 samt vid avdelningskontoren 461 befattningshavare. Vid avdelningskontoren funnos dessutom 21 befattningshavare med biträdesgöromål. En undersökning, verkställd per den 30 september 1945, beträffande personal vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier och vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor i fråga om ålder, anställningstid, skol- och fackutbildning samt förutvarande sysselsättning gav vid handen, att personalen till större delen var av relativt ung ålder. Av de manliga befattningshavarna voro 27 procent under 30 år, 59 procent mellan 30 och 50 år samt 14 procent över 50 år. Motsvarande relativtal för kvinnliga befattningshavare utgjorde 46 procent, 43 procent samt 11 procent. Av samtliga befattningshavare hade 62 procent kortare anställningstid än 6 år, 22 procent en anställningstid mellan 6 och 10 år samt 16 procent mer än 10 års anställningstid. I fråga om skolutbildning hade 1/s av befattningshavarna icke någon skolutbildning utöver folkskola. Mellanskoleutbildning ägde 2/s av samtliga, och 1 U hade bedrivit gymnasiestudier. Av samtliga hade Vs realexamen eller normalskolekompetens, och en lika stor del hade avlagt studentexamen. Omkring en tredjedel av samtliga hade icke erhållit annan fackutbildning än den som förvärvas genom arbete i ett yrke. Den allmännast förekommande fackutbildningsformen utgjorde handelsutbildning (28 procent av männen och 36 procent av kvinnorna). Socialutbildning (socialinstitutet) hade 68 personer motsvarande 7 procent av hela antalet. Denna utbildningsform var starkast företrädd bland kvinnorna (13 procent). Universitetsutbildning ägde 8 procent av samtliga. Av samtliga befattningshavare ägde 87 procent erfarenhet från annat yrkesområde än förmedlingsarbete. Av befattningshavarna hade 28 procent yrkeserfarenhet från allmän förvaltningstjänst, 20 procent från industri och hantverk och 18 procent från handel. Befattningshavarnas fördelning efter ställning (.socialklass) i tidigare yrke visar, att 62 procent tillhört socialklassen tjänstemän och kontorspersonal, 21 procent varit arbetare, 8 procent företagare och företagsledare, 5 procent butikspersonal samt övriga 4 procent varit utan närmare specificerad ställning i tidigare yrke. Personalutbildning har ordnats vid särskilda instruktionskurser under somrarna 1941—1945; från och med år 1944 helt i arbetsmarknadskommissionens regi. För särskilda grupper av tjänstemän ha kortare kurser anordnats. Länsarbetsnämnderna ha ordnat kortare instruktionskurser om i regel en och en halv dag, där tjänstemän från socialstyrelsen, funktionärer inom arbetslöshetsförsäkringen samt arbetsförmedlingspersonal varit närvarande. Gemensamma frågor om arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring ha behandlats vid dessa kurser. Länsarbetsnämnderna ha beretts möjlighet att inkalla ombud till tjänstgöring vid huvudkontoret. På lokalt initiativ har kursverksamhet bedrivits vid vissa huvudkontor.

212 KAP. VII.

Arbetsförmedlingens lokalfråga. De första arbetsförmedlingsanstalterna i landet ^Hälsingborg, Göteborg 1902, Stockholm, Malmö, Lund 1905, Sundsvall 1906 m. fl.) voro — såsom i inledningskapitlet framhållits — ursprungligen rent kommunala institutioner, varav bland annat följde, att anstalternas lokaler anskaffades och bekostades av vederbörande kommuner. Denna anordning kom i stor utsträckning att bestå även sedan landstingen frivilligt (med början år 1908), med anslag från stat och kommun, inrättat länsanstalter. Kommunerna åtogo sig sålunda i regel att även för de nya arbetsförmedlingskontor, som upprättades, tillhandahålla lokaler antingen genom kostnadsfri upplåtelse i kommunen tillhöriga fastigheter eller genom förhyrning i kommunens eller andra fastigheter, varvid hyrorna huvudsakligast bestredos genom kommunala anslag. I vissa fall — särskilt beträffande mindre kontor — löstes lokalfrågan icke sällan därigenom, att föreståndarna åtogo sig att — eventuellt mot mindre hyresersättning — anskaffa och upplåta lokaler för kontoren. Beträffande arbetsförmedlingsombuden var det regel, att de utan särskild ersättning voro skyldiga att upplåta bostaden som tjänstelokal. 1934 års lag om arbetsförmedling medförde inga andra förändringar i tidigare rådande förhållanden beträffande arbetsförmedlingslokalerna, än att anstalterna genom då införda ökade statsbidrag (minst 50 procent av kostnaderna för verksamhetens bedrivande) erhöllo större möjligheter att tillgodose det stigande lokalbehovet genom att anskaffa lokaler i den öppna hyresmarknaden. Svårigheter att ordna lokalfrågan i de fall, då kommunerna icke upplåtit lokaler för arbetsförmedlingskontoren, kunde i vissa fall yppa sig, men socialstyrelsens förslag vid behandlingen av förslaget till 1934 års arbetsförmedlingslag (proposition 40/1934, Bil. A), att kommunerna i lag skulle åläggas att tillhandahålla lokaler av tillfredsställande beskaffenhet samt bestrida kostnaderna för värme och lyse, vann icke statsmakternas bifall, och särskilt stadgande om arbetsförmedlingslokaler infördes sålunda icke i lagen. Nedanstående tablå, som anger lokalfrågans läge den 20 maj 1940, utvisar, att de sammanlagda hyreskostnaderna för de kommunala anstalterna uppgingo till 256 000 kronor. Antalet tjänsterum (expeditions- och väntrum) utgjorde 730, varav vid huvudkontoren 325. Antalet kontor, där kommun

213 kostnadsfritt upplåtit lokal eller lämnat anslag, som helt täckt lokalkostnaden, uppgick till 61. Lokalfrågans läge den 20 maj 1940.

Län

Stockholms stad Stockholms län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens 1

Hyreskostnader 1

Antal rum

Kronor

Hela antalet

Därav huvudkontor

49 350 17 250 5 200 3 150 16 400 3 500 1 900 8 150 1 950 2 300 5 500 13 650 6 100 33 150 11 880 7 325 8 550 12 080 4 200 5 650 7 697 11 900 8 010 5 100 6 100

64 34 27 25 58 19 12 29 6 21 23 76 18 63 22 23 20 34 16 20 27 25 22 17 29

64 10 15 7 15 10 5 9 5 7 8 22 5 40 8 7 7 16 9 5 8 10 14 6 13

Summa 256 042

325 Antal kontor, Antal kontor, där där lokaler fritt kommunala upplåtits av anslag helt täckt kommun lokalkostnaden Antal kontor

Rum

41 Antal kontor

Rum

2 3

5 16

3 2 1 2 1

11 4 2 4 9 11 10 5 14 23 126

4 3 2 4 5

40 Uppgifterna möjliggöra ic te uppde lning på nettohyi •eskostna derna.

När ledningen av de kommunala arbetsförmedlingsanstalterna den 20 maj 1940 övergick till länsarbetsnämnderna, övertogo dessa de då för arbetsförmedlingsanstalterna upplåtna lokalerna utan formaliteter beträffande hyreskontrakt el. dyl. Men medan de tidigare huvudmännens kostnader för avlöningar och expenser omedelbart övertogos av länsarbetsnämnderna, uppstod i flera fall viss tveksamhet beträffande kostnader för lokalhyror. I de fall, där lokaler tidigare upplåtits av kommun mot kontrakt, betalades visserligen hyrorna omedelbart av statsmedel, liksom hyrorna för lokaler, som förhyrts av andra fastighetsägare. För sådana lokaler, som tidigare upplåtits av kommun utan att hyror debiterats, krävde i vissa fall kommun efter statens provisoriska övertagande av arbetsförmedlingsverksamheten icke länsarbetsnämnd på hyra, och dylik erlades ej heller. Emellertid betalade länsarbetsnämnderna i de fall, då vederbörande kommun härom gjort framställning, efter bemyn-

digande av kommissionen, hyra — stundom även retroaktivt — för detta slags lokaler. Sedan arbetsmarknadskommissionen i december 1943 föreskrivit, att länsarbetsnämnderna icke finge göra framställningar om fortsatt kommunalt anslag från kommuner, som förut lämnat bidrag härtill i form av kontanta anslag eller genom upplåtande av fria lokaler, ha kommunerna nära nog helt upphört att lämna dylikt anslag. Medan kommunala bidrag år 1941 uppgingo till sammanlagt 141 000 kronor, utgjorde de för år 1943, 1944 och 1945 36 000, 11000 respektive 6 000 kronor. På grund av omfattningen av de arbetsuppgifter, som pålades länsarbetsnämnderna, kunde de lokaler, som övertagits av de tidigare arbetsförmedlingsstyrelserna, icke tillnärmelsevis täcka de efter hand uppkomna lokalbehoven. De företagna åtgärderna för att effektivisera arbetsförmedlingsarbetet hade självfallet intimt samband med frågan om arbetsförmedlingens utrustning med ändamålsenliga lokaler. Stora ansträngningar gjordes också för att inom den under krigsåren snäva ramen av tillgängliga lokaltillgångar ge kontor och arbetsförmedlingsexpeditioner bättre tjänstelokaler. Det kan i detta sammanhang förtjäna omnämnas, att antalet tjänsterum inom arbetsförmedlingen ökat från 730 i maj 1940 till 1 769 i december 1945. ökningen — 1 039 tjänsterum — måste ses mot bakgrunden av att man måste tillgodose lokalbehovet icke blott för den utökade förmedlingsverksamheten utan även för de synnerligen omfattande krisuppgifterna. Länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingarnas lokalfrågor löstes under krigsåren på det sättet, att framställningar från länsarbetsnämnderna angående lokaler av arbetsmarknadskommissionen behandlades från fall till fall. Vid nya lokalförhyrningar, som verkställts efter prövning och bemyndigande av arbetsmarknadskommissionen i varje särskilt fall, undvekos långtidskontrakt i görligaste mån. Orsakerna härtill voro flera. Sålunda voro vissa lokalbehov beroende av krisbetingade arbetsuppgifter, som inom en obestämd framtid kunde beräknas bortfalla. Vidare voro nämnderna i några fall nödsakade att under rådande brist på såväl bostads- som kontorslokaler förhyra lokaler, som voro mindre väl lämpade för sitt ändamål. För att förhindra att statsverket eller före 1940 insatt huvudman enligt kontrakt skulle ådragas kostnader, om kommunerna i en framtid skulle påläggas skyldighet att svara för lokalkostnaderna, intogs följande bestämmelse i de nya hyreskontrakt, som slutits mellan länsarbetsnämnder och kommuner: »För den händelse framdeles i författningsenlig ordning kommunen blir ålagd att från viss tidpunkt helt eller delvis tillhandahålla lokaler för offentlig arbetsförmedling, skall detta kontrakt utan förutgången uppsägning upphöra att gälla vid nämnda tidpunkt.» I det föregående har berörts länsarbetsnämndernas lokalfråga, i vad den avser huvud- och avdelningskontor. Enligt gällande bestämmelser ankommer

215 det på arbetsförmedlingsombudcn att själva och (sedan den 1 april 1945) mot mindre hyresersättning upplåta lokaler för sin verksamhet, varvid endast små anspråk kunnat ställas på dessas beskaffenhet. Undantagsvis har förekommit, att särskilda lokaler förhyrts för ombud, då verksamheten varit av större omfattning eller ombudens bostäder eller huvudsakliga verksamhet eller andra omständigheter eljest skulle omöjliggjort mottagning för allmänheten. I de fall, då omfattningen av ombudens arbetsuppgifter visat avsevärd ökning, har detta problem i regel lösts på så sätt, att avdelningskontor inrättats i berörda kommuner, varvid särskilda lokaler förhyrts. Av nedanstående tabell 53, vilken anger antalet rum, hyreskostnader (inkl. värme men exkl. bränsletillägg) och storleken av de lokaler, som i december 1945 voro förhyrda av länsarbetsnämnderna, framgår, att vid huvudkontoren antalet tjänsterum uppgick till 1 027 om c:a 25 500 m 2 , för vilka den sammanlagda hyreskostnaden utgjorde 560 000 kronor. Antalet vid avdelningskontoren befintliga tjänsterum utgjorde 742 om c:a 14 900 m 2 med en hyresTabell 53. Antalet rum, deras golvyta samt hyreskostnader1 för lokaler, där arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor i december 1945 voro förlagda. Huvudkontor Golv- Hyresyta m 2 kostn. Kronor

Län

Antal rum

Stockholms stad . . . Stockholms län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands . . . Kopparbergs . . . . Gävleborgs Västernorrlands . Jämtlands Västerbottens . . . Norrbottens

167 45 34 25 48 41 25 28 10 27 22 77 26 95 33 25 36 51 19

Summa

43 43 31 26 20 30

4 217 121 300 1 118 29 300 818 17210 598 13 125 1 091 20 700 841 17 200 595 12 000 509 13 700 201 5 000 497 12 600 544 10 720 2 173 46 190 604 8 800 2 747 62 030 710 J8 400 514 10 080 776 15 200 1 220 25 850 179 12 000 1 027 14 800 1 592 21 200 958 12 000 479 11 660 475 10 115 666 12 325 25 449

559 505

Avdelningskontor Golv- Hyresvta m 2 kostn. Kronor

Antal rum

37 10 30 70 20 18 25

656 188 659 1 582 434 283 492

17 140 3 500 12 325 28 740 6 490 5 240 8 480

19 25 64 19 44 34 20 31 29 24 27 34 67 19 33 43

335 496 1 860 351 816 583 431 583 587 452 494 605 1 255 351 525 845

6 890 10 590 43 340 5 840 19 475 12 790 7 375 12 680 15 900 11 140 9 145 11 735 29 615 6 810 11 980 23 210

14 866 320 430

Hyresvärd Kommun

Enskilda 13 13 o 10 17 13

10 3 1 1 1 1 2 1 2 2 2

10 12 3 6 14 5 7 14 11 11 15 15 10 8 11 23 14 18 14 289

För det fall att lokal förhyrts exkl. värme har beräknad värmeutgift inräknats i hyreskostnaden.

216 kostnad av 320 000 kronor. Kommun utgjorde hyresvärd för 55 och enskilda för 289 av de till ett antal av 344 uppgående lokalenheterna, och hyresutgifterna för samtliga förhyrda lokaler, 880 000 kronor, motsvara per m 2 golvyta i medeltal 21 kronor. I ovan angivna mera varaktiga hyreskostnader (kronor 880 000) äro följande slag av ersättningar i samband med förhyrning av lokaler icke inräknade: De till sin storlek från tid till annan varierande ersättningar, som utgå enligt förekommande klausuler för fördyrade bränslekostnader; vissa obetydliga hyresersättningar till ett fåtal föreståndare, vilka själva upplåta lokaler; kostnader för tillfälligt förhyrda lokaler vid utlänningsförläggningar; särskilt förhyrda förrådslokaler samt ersättningar till ortsombud för upplåtande av lokal (40 000—50 000 kronor per år). Länsarbetsnämndernas verkliga bokförda utgifter för lokalhyra, lokalernas uppvärmning, belysning m. m. redovisas därför i nedanstående tablå, som avser åren 1941—1945. Till jämförelse kan nämnas, att de kommunala arbetsförmedlingsanstalternas redovisade utgifter för lokaler, uppvärmning och belysning år 1939 utgjorde 254 000 kronor. Denna utgiftssumma anger emellertid icke den reella hyreskostnaden av anstalternas lokaler, enär vissa av dessa upplåtits av vederbörande kommuner ulan ersättning eller mot en hyra, som understeg lokalens verkliga hyresvärde. Av länsarbetsnämnderna åren 1941—1945 bokförda utgifter för lokalförhyrning, värme, vatten och lyse. År » » » »

1941 1942 1943 1944 1945

465 933 kr. 572 988 > 735 586 » 858 248 » 1 041 729 »

Till följd av verksamhetens snabba utveckling och nödvändigheten av alt förhyra lokaler, där dylika varit möjliga att erhålla, har förmedlingsarbetet vid huvudkontoren och arbetet vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier ofta måst splittras på olika lokaler i en utsträckning, som i många fall varit till men för verksamhetens rationella bedrivande och givetvis medfört ökade kostnader. Efterföljande tablå anger antalet olika platser inom vederbörande stad, där länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingens huvudkontor i december 1945 hade sina lokaler förlagda.

217 Antalet platser inoiu vederbörande stad, där i december 1945 lokaler voro förhyrda för länsarbetsnämndernas centrala kanslier och arbetsförmedlingarnas huvudkontor. Antal ställen, på vilka lokaler för verksamheten förhyrts Stockholms stad Stockholms län Uppsala Eskilstuna Linköping Jönköping Växjö Kalmar

16 3 2 5 2 5 1 4 3 3 4 4 2 9 3 5 4 4 2 3 2 2 4 3 1

Visby Karlskrona Kristianstad Malmö Halmstad Göteborg Borås Skövde Karlstad Örebro Västerås Falun Gävle Härnösand Östersund Umeå Luleå

,

Summa

96 Antal ställen, på vilka förhyrts särskilda förrådslokaler

Summa

16 3 3 6 2 5 2 7 4 5 4 4 2 9 4 7 5 4 3 3 2 2 6 3 2

1 1 1 3 1 2

1 2 1 1

2 Tid efter annan inkommo under krigsåren till arbetsmarknadskommissionen från länsarbetsnämnderna framställningar, vilka syftade till att lösa aktuella lokalfrågor. I åtskilliga fall föregingos framställningarna av överläggningar mellan länsarbetsnämnderna samt olika kommunala organ och myndigheter i respektive städer. Inom kommissionen underkastades framställningarna, vad gäller speciellt för arbetsförmedlingsändamål uppförda lokaler, granskning. Kommissionen ansåg det i samband härmed nödvändigt att låta speciell fackkunskap underkasta ritningar och byggnadsplaner en sorgfällig granskning, och för detta ändamål anlitades särskild arkitekt. Denne granskade redan uppgjorda ritningar och byggnadsplaner samt uppgjorde även förslag till normalritningar för olika typer av arbetsförmedlingsanstalter. Den av brist på material och arbetskraft nödvändiggjorda byggnadsregleringen medförde i många fall att uppförande av nybyggnader för arbetsförmedlingen och därigenom en ändamålsenlig lösning av lokalfrågan måste ställas på framtiden.

218 KAP. VIII.

Kontakten med arbetsmarknadens parter och allmänheten. Inledning. Jämsides med organisatoriska och personella förbättringar av arbetsförmedlingen vidtogo arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna under krigsåren åtgärder för att åstadkomma en vidgad kontakt mellan allmänheten och speciellt arbetsmarknadens parter, arbetsgivare och arbetssökande, å ena sidan och arbetsförmedlingen å den andra och härigenom skapa förutsättningar för ett såväl kvantitativt som kvalitativt bättre utbyte av nedlagda kostnader för förmedlingsverksamheten. Enligt kungörelse den 7 maj 1940 (nr 328) skulle länsarbetsnämnd utom ordförande bestå av två ledamöter. Av ledamöterna representerade den ene arbetsgivarparten och den andre arbetstagarparten. Genom denna sammansättning av nämnden ville man skapa garantier för att arbetsförmedlingsverksamheten och andra åtgärder, som kunde ankomma på nämnderna och deras underlydande organ, bedrevos i nära samverkan med arbetsmarknadens parter. Genom dessa bestämmelser anknöt man också till de regler, som gällde för sammansättningen av de arbetsförmedlingsstyreiser, vilkas uppgifter länsarbetsnämnderna skulle övertaga. De förändringar, som under åren 1944 och 1945 vidtogos i fråga om länsarbetsnämndernas sammansättning (se ovan sid. 30), inneburo, att man än mer sörjde för att länsarbetsnämnd inom sig rymde den sakkunskap, som vore nödvändig för åstadkommande av arbetsförmedlingens vidgade kontakt med samhälle och näringsliv. De syften, som bestämmelserna i fråga om länsarbetsnämnds sammansättning avsågo att nå, underströkos ytterligare genom stadgandet om den rådgivande församling — länsarbetsnämndens råd — som ställdes vid nämndens sida. Till en början fanns beträffande sammansättningen av detta råd ingen annan bestämmelse än att rådet utsågs av arbetsmarknadskommissionen och bestod av det antal ledamöter, som kommissionen bestämde. Genom ändring den 20 oktober 1944 (SFS nr 703) fastställdes emellertid i viss mån regler för rådets sammansättning. Sålunda stadgades, att vägdirektören i länet skulle vara ledamot av rådet. Dessutom skulle landstingets förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelsen och egnahemsnämnden vardera äga

219 utse en ledamot av rådet. Beträffande arbetsnämnden i Stockholms stad skulle i stället stadskollegiet i Stockholm utse tre ledamöter. Härutöver ägde arbetsmarknadskommissionen utse ledamöter i de olika råden till del antal kommissionen bestämde. Länsarbetsnämnd kunde därjämte själv bestämma, att annan person tillfälligt skulle vara ledamot av rådet. I rådet placerades representanter för företagar- och arbetstagarintressen inom olika näringsgrupper. Beträffande rådets utnyttjande stadgade kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 328), att länsarbetsnämnd borde, i den mån förhållandena del medgåve, vid handläggning av ärende av större vikt rådgöra med ledamöter av länsarbetsnämndens råd, vilka företrädde näringsområde, organisation eller erfarenhetsområde, som ärendet berörde. Rådet i sin helhet kunde även av nämndens ordförande kallas att med nämnden överlägga rörande vissa angivna ärenden och frågor. Under krigsåren sammankallades länsarbetsnämnds råd icke vid någon nämnd in corpore för överläggningar med länsarbetsnämnden. Däremot kallades vid tillfällen, då mera betydelsefulla arbetsmarknadsfrågor inom speciella arbetsområden voro föremål för behandling, representanter för hithörande näringsområden till nämnden för samråd och överläggningar. Vidare utnyttjades ledamöternas sakkunskap av tjänstemän vid länsarbetsnämnden. Dessa organisatoriska bestämmelser vore emellertid att se som ett led i en allmän strävan att vidga kontakten mellan å ena sidan en orts förmedlingsorgan och å andra ortens näringsliv och dettas representanter bland arbetsgivare och arbetstagare. En förbättring av denna kontakt ansågs med rätta vara den förstärkningsåtgärd av arbetsförmedlingen, som kunde medföra de snabbaste och mest påtagliga resultaten. Arbetsförmedlingen kunde nämligen härigenom bli sakligt underrättad om behovet av arbetskraft och olika arbetsgivare om tillgången på dylik. På så sätt minskades också i hög grad riskerna för att förmedlingsorganisationen överdimensionerades i stället för att hållas inom en ram, som motsvarades av den mera normala omsättningen på arbetskraft. Vidare kunde arbetsförmedlingen genom kontakten med arbetsgivare och arbetstagare vidga sin allmänna erfarenhet om arbetsmarknaden och nära ansluta sin verksamhet till den praxis, som där utbildat sig. Under krigsåren togos i förevarande hänseenden betydelsefulla initiativ. Det var därvid självklart, att arbetsförmedlingens medverkan inte åsyftade att på något sätt begränsa arbetsgivarens rätt att fritt välja mellan de anvisade arbetssökande och anställa den han ansåg mest lämplig.

Stat och k o m m u n . I september 1939 träffades en överenskommelse mellan ordförandena i de statliga krisorganen att vid behov av arbetskraft anlita Stockholms stads

220 arbetsförmedling. Denna överenskommelse gavs fastare form genom en kungl. cirkulärskrivelse den 15 mars 1940 till de centrala statliga krisorganen angående sättet för anställande av personal. Enligt denna anbefallde Kungl. Maj:t de centrala statliga krisorganen att i den utsträckning, som befanns möjligt, anlita den offentliga arbetsförmedlingen vid tillgodoseende av sitt personalbehov. Genom kungl. cirkulär till statsmyndigheterna den 10 januari 1941 (nr 20) ålades dessa att till finansdepartementet anmäla dels uppkommet personalöverskott, dels tillämnade antagningar av personal. I nämnda cirkulär fäste Kungl. Maj:t statsmyndigheternas uppmärksamhet å angelägenheten av att vid antagning av personal i statstjänst sysselsättning i första hand bereddes personal, som kunde överföras från förvaltningsområden, där överskott av arbetskraft uppkommit. Ett av motiven för organiserandet av tjänstemannaförmedlingen var — såsom i kap. V (sid. 154) framhållits — att denna specialförmedling i vidgad omfattning skulle tjänstgöra som rekryteringsorgan för statliga myndigheter. När tjänstemannaförmedlingen fick en fastare organisation, övertog den i viss mån de uppgifter, som genom ovan nämnda cirkulär tillkom finansdepartementet. 1 Mellan den offentliga arbetsförmedlingen och statliga myndigheter träffades tid efter annan överenskommelse om arbetsförmedlingens medverkan vid anställande av personal. Sålunda anmodade t. ex. statistiska centralbyrån i september 1945 på framställning av arbetsmarknadskommissionen länsstyrelserna att för personalanskaffning till de under organisation varande folkbokföringsavdelningarna anlita den offentliga arbetsförmedlingen och då närmast dess tjänstemannaförmedling. Samtidigt uppmanade arbetsmarknadskommissionen länsarbetsnämnderna att söka kontakt med respektive länsstyrelser för alt diskutera personalbehovet och gången i personalanskaffningen. Liknande överenskommelse träffades med socialstyrelsen beträffande personalanskaffningen till arbetet med 1945 års bostadsräkning och med statistiska centralbyrån beträffande rekryteringen av personal till 1945 års folkräkning. Särskild tjänsteman vid tjänstemannaförmedlingen i Stockholm skulle mo.taga arbetsansökningar till ifrågavarande arbeten, varefter han skulle på bes ämd tid lämna arbetsledningen uppgift om de sökande, deras kvalifikationer och lämplighet för ifrågavarande arbete. Därjämte inledde vissa länsarbetsnämnder förhandlingar med respektive vägförvaltningar för att söka få till stånd 1 Såsom framgår av den särskilda redogörelsen för tjänstemannaförmedlingen (sid. 161— 103), erhöll arbetsförmedlingen i samband med åtgärder för beredande av arbete åt eitledigad personal inom krisförvallningen genom kungl. cirkulär den 18 januari 1946 (nr 9) starkt vidgade möjligbeter alt få kunskap om behovet av arbetskraft, såväl tjänstemäi som arbetarpersonal, vid stålens olika organ. — Genom kungl. cirkulär den 29 juni 1945 (nr 517) upphävdes cirkuläret av den 10 januari 1941.

221 en överenskommelse, enligt vilken den offentliga arbetsförmedlingen mera direkt skulle kunna medverka vid anställande av vägarbetare. Med kommunala verk och inrättningar har den offentliga arbetsförmedlingen i vissa större städer sedan gammalt haft jämförelsevis god kontakt vid anvisning av arbetskraft. Sålunda finns i Stockholm sedan år 1937 vid arbetsförmedlingen en särskild kommunalarbetarexpedition, genom vilken rekryteringen av arbetskraft till de kommunala verken äger rum. De vid denna expedition förda registren tjäna till vägledning vid rekrytering av den ordinarie kommunalarbelarkåren. År 1944 träffades med sjukhusdirektionen i Stockholms stad en överenskommelse, enligt vilken den huvudsakliga rekryteringen av arbetskraft till sjukhusen skulle ske via arbetsförmedlingen. Liknande överenskommelse vad gäller rekryteringen av kommunalarbetare föreligger bland annat i Göteborg, Malmö och Örebro samt beträffande sjukhuspersonal med lasarettsmyndigheterna i ett flertal län. I fråga om arbetsförmedlingens medverkan vid tillsättandet av kommunaltjänstemän fördes hösten 1945 underhandlingar mellan Svenska stadsförbundet och Landskommunernas förbund å ena sidan och berörda personalorganisationer å den andra sidan, varvid de kommunala myndigheterna ställde i utsikt att, där så lämpligen kunde ske, anmäla lediga befattningar till arbetsförmedlingen (tjänstemannaförmedlingen). Statens arbetsmarknadskommission å sin sida utlovade att vid ett sådant förfaringssätt annonsera alla dylika tjänster i riksvakanslistan. I berörda fråga inleddes därefter i slutet av år 1945 lokala förhandlingar mellan arbetsförmedlingen och de kommunala myndigheterna på flera orter, vilka ledde till åsyftat resultat. Ett annat exempel på samarbete mellan kommun och arbetsförmedling vid tillsättandet av kommunala tjänster är det, som grundar sig på folkskolestadgans § 25, för vilket redogörelse ovan lämnats (jfr sid. 154).

Arbe tsgivarpar ten. För åstadkommande av bättre kontakt mellan arbetsförmedlingen och större arbetsgivare anställdes 1942 inom arbetsmarknadskommissionens kansli en särskild tjänsteman, som skulle verka för effektivare ackvisitionsarbete från arbetsförmedlingens sida. Uppgiften var att söka förmedla kunskap om arbetsförmedlingens syften och arbetssätt, söka informera arbetsgivare om i vilken utsträckning arbetsförmedlingen hos sig hade anmälda lediga arbetssökande samt taga reda på det behov av arbetskraft, som vederbörande arbetsgivare eventuellt kunde ha. Genom resor och besök hos en del större arbetsgivare erhöll denne tjänsteman uppgifter om arbetsgivarnas syn på arbetsförmedlingskontorens verksamhet samt fick även en del råd och uppslag för arbetets bedrivande. Tjänste-

222 mannen förmedlade sina erfarenheter till vederbörande arbetsförmedlingstjänstemän och sökte genom föredrag, diskussioner och upplysningar stimulera dem till bättre kontakt med arbetsgivarna. Huvudvikten lades vid att arbetsförmedlingen i sin verksamhet skulle tillämpa moderna ackvisitionsmetoder. Det inskärptes bl. a. vilken betydelse tjänstemannens personliga uppträdande gentemot arbetsgivare och arbetssökande hade för verksamheten. Till större förmedlingsexpeditioner sökte man förvärva tjänstemän med anknytning till de grenar av näringslivet, inom vilka ackvisitionsarbetet skulle bedrivas. Resultaten av dessa strävanden torde ha varit värdefulla. Kontakten med arbetsgivarna har som regel varit god. Därom vittna en hel del rapporter bl. a. från metallavdelningen vid arbetsförmedlingen i Stockholms stad. Enligt dessa bruka numera de flesta större industriföretag vid behov av arbetskraft sätta sig i förbindelse med arbetsförmedlingen. En del företag hänvisa arbetssökande, som söka direkt på arbetsplatsen, till arbetsförmedlingen. Andra lämna fortlöpande uppgifter om företagets arbetskraftsbehov. I en del fall ha personalcheferna med arbetsförmedlingen överenskommit om vissa tider på dagen, då de kunna anträffas. Understundom ha arbetsförmedlingstjänstemännen inbjudits att under någon tid följa arbetet vid företaget för att göra sig underrättade om de speciella krav, som driften ställer på personalen. Detta samarbete har gjort, att rekryteringsproblemen kunnat lösas lättare. Det har hos arbetsgivarna skapat större förtroende till arbetsförmedlingsorganisationen. Ä andra sidan har det medfört, att anspråken på arbetsförmedlingarnas och tjänstemännens kapacitet ständigt stegrats. Tillvägagångssättet vid anvisningen är i stort sett likartat vid de flesta arbetsförmedlingar. Sålunda anvisas arbetssökande från orten — eventuellt efter samråd per telefon med den person, som sköter nyintagningen av arbetskraft — direkt till företaget. För arbetssökande från andra orter infordras genom arbetsförmedlingen betygsavskrifter och meritförteckningar, som översändas till förelagen. Dessa meddela därefter, vilka sökande de önska anställa, lämplig tillträdesdag och dylikt. Ofta måste även bostadsfrågan lösas i samarbete med företaget, innan vederbörande kan tillträda anställningen. I regel är sålunda anställningen i princip klar, då den sökande avreser från hemorten. Erfarenheten har visat, att arbetsförmedlingens opartiska ställning på arbetsmarknaden gjort det möjligt att skaffa fram upplysningar om orsakerna till att ett företag haft särskilt stora svårigheter att få arbetskraft eller anledningen till att arbetskraften i större omfattning sökt sig från företaget. Sålunda ha bland andra arbetsförmedlingarna i Stockholm och Borås av företagare fått uppgiften alt söka klarlägga orsakerna till att respektive företag enligt arbetsledningens uppfattning haft alltför stor omsättning av arbetskraft. Undersökningarna ha tillgått så, att arbetssökande, som tidigare haft anställning vid företaget, vid besöken på arbetsförmedlingen intervjuats om anled-

223 ningen till att de slutat sin anställning. Den i Stockholm företagna undersökningen avsåg ett stort elektrotekniskt industriföretag. På grundval av undersökningsresultaten, som voro konkreta och ofta specificerade med hänsyn till de enskilda fallen, vidtog verkstadsledningen åtgärder för att söka begränsa den starka omsättningen av arbetskraft. I fråga om industriens lokalisering började arbetsmarknadsorganen under kriget bedriva en rådgivande verksamhet. I ökad utsträckning vände sig företagarna till arbetsmarknadsorganen med begäran om utredningar beträffande ur arbetskraftssynpunkt lämpliga platser för förläggande av nya industrier eller filialföretag till redan befintliga sådana. Företrädesvis var det fråga om industrier med kvinnlig arbetskraft, vilket bl. a. förklaras av den brist på dylik, som under senare år kännetecknat den svenska arbetsmarknaden. Med bistånd av länsarbetsnämnderna utförde arbetsmarknadskommissionen utredningar av ifrågavarande slag. Därvid voro vissa uppgifter i beredskapsmönstringsregistret till god hjälp. Vidare undersöktes närings- och sysselsättningsförhållandena i sådana kommuner, som kunde anses särskilt lämpliga för placering av det ifrågavarande företaget. På grundval av de utredningar, som arbetsmarknadskommissionen verkställde beträffande arbetskraftstillgången på vissa orter, fingo vederbörande företagare den vägledning vid industrilokaliseringen, varom de hemställt. Vidare införskaffade arbetsmarknadsorganen uppgifter beträffande tomtförhållanden, bostäder, kraftförsörjning, vattentillgång, trafikförhållanden, skatter etc. Även dessa uppgifter ställdes till respektive företagares förfogande. Den rådgivande verksamheten beträffande industrilokaliseringen bedrevs i samverkan med industriens omställningskommitté. 1 Vissa företag vände sig för övrigt först till detta organ med begäran om vägledning, varefter omställningskommittén sökte kontakt med arbetsmarknadskommissionen. Arbe tarpar ten. Såsom i kap. IV påpekats, har den offentliga arbetsförmedlingen genom den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringens snabba utveckling under senare år kommit i kontakt med större delen av yrkesarbetarkåren och en stor del av den organiserade tjänstemannakåren. Det förtjänar omnämnas, att den offentliga arbetsförmedlingen exempelvis år 1945 kom i kontakt med ett större antal arbetssökande personer än under år 1933, då arbetsförmedlingarna på grund av krisen kunde inregistrera över en halv miljon arbetssökande. 2 1

Sedan januari 1946 omorganiserad ocli benämnd industriens produktionsråd. Ar 1945 utgjorde hela antalet arbetssökande (räknade en gång under året) 722 569 personer, därav 208 952 kvinnor, och år 1933 voro motsvarande siffror 579 000, därav 105 000 kvinnor. 2

224 Stadgandena, alt arbetslösa kassamedlemmar som regel redan första arbetslösa dagen för rätt till understöd äro skyldiga att vända sig till organ för den offentliga arbetsförmedlingen och att sedan kontinuerligt under arbetslöshetsperioden besöka arbetsförmedlingen, medförde, att man från de erkända arbetslöshetskassorna allt oftare underströk betydelsen av att arbetsförmedlingen till sig samlade så slor del av arbetsmarknadens lediga arbetstillfällen som möjligt. Den intimare kontakt, som åstadkoms mellan arbetsförmedlingen och arbetar- och tjänstemannagrupper, vilka bildat erkända arbetslöshetskassor, medförde också, att verksamheten vid ett flertal tidigare av organisationerna själva bedrivna arbetsförmedlingar inordnades i den offentliga arbetsförmedlingen. Så uppgingo exempelvis industritjänstemännens platsförmedling och olika andra tjänstemannaorganisationers platsförmedlingar i tjänstemannaförmedlingen. I vissa fall. där fackliga organisationer genom avtal eller annan överenskommelse sedan gammalt tjänstgjorde såsom arbetsförmedlingar, övertogos dessa uppgifter efter tillkomsten av erkänd arbetslöshetskassa av den offentliga arbetsförmedlingen. I några fall förekom också, att direkt i kollektivavtalets form bestämmelser infördes om att intagningen av arbetskraft skulle ske genom ortens arbetsförmedling.

Annonsering, vakans- och arbetssökandelistor, radio. För fullgörande av sin uppgift tillgriper arbetsförmedlingen annonsering i olika former. Denna annonsering syftar dels till att för de olika förmedlingsorganen inbördes kungöra lediga arbetstillfällen eller ledig arbetskraft, dels till att nå den större allmänhet, som icke har kontakt med arbetsförmedlingen. Främst sker annonseringen i form av uppförande av lediga arbetstillfällen på s. k. vakanslislor. För detta ändamål är landet uppdelat i sju distrikt med distriktskonlor i Stockholm, Linköping, Malmö, Göteborg, Örebro, Härnösand och Luleå. De olika förmedlingsorganen inom varje distrikt tillställa en bestämd dag i varje vecka distriktskontoret en uppgift på sådana lediga platser, som ej kunnat tillsättas med sökande, som äro anmälda vid del egna förmedlingsorganet. Distriktskontoret sammanställer dessa uppgifter till en s. k. distriktsvakanslista, som distribueras till dels samtliga förmedlingsorgan i distriktet, dels större förmedlingskontor i andra distrikt. Ett utdrag ur denna lista, bestående av sådana platser, som enligt distriktskontorels bedömande ej kunna tillsättas med sökande inom det egna distriktet, översändes till arbetsmarknadskommissionen, som i sin tur sammanställer dessa uppgifter till den s. k. riksvakanslistan. Denna lista, som distribueras varje onsdag till samtliga förmedlingsorgan i riket samt till vissa myndigheter och organisa-

225 tioner, syftar främst till att underlätta det s. k. interlokala samarbetet arbetsförmedlingarna emellan. Ett utdrag ur riksvakanslistan utsändes från och med hösten 1935 till och med utgången av oktober 1945 varje torsdag kl. 12.40 i radio. Under tiden augusti 1940—oktober 1945 behandlades lördagar kl. 16.50—17.00 aktuella arbetsmarknadsfrågor i radio under särskild programpunkt: »Arbetsmarknadskommissionen har ordet.» Från och med 1 november 1945 skedde en ändring i ovannämnda tider. Från denna tidpunkt uppläses i radio varje torsdag kl. 08.10 ett utdrag ur riksvakanslistan under rubriken »Veckans arbetsförmedlingsrapport». På onsdagar kl. 17.40—17.50 behandlas i form av ett kort anförande, dialog eller intervju aktuella arbetsmarknadsfrågor. Varannan onsdag besvarar vid samma tid yrkesvägledningen frågor angående yrkesval och utbildningsvägar. Radiorapporten syftar främst till att nå den arbetskraft, som tidigare icke sökt kontakt med arbetsförmedlingen. Den tidigare programpunkten »Arbetsmarknadskommissionen har ordet» liksom den ovannämnda onsdagsutsändningen avsåg att i populär form ge allmänheten en orientering om arbetsmarknadsfrågor av större aktualitetsvärde. Som exempel på ämnen, som under åren 1944—1945 behandlades vid de särskilda utsändningarna, kunna nämnas: 8/1 1944 Arbetsförmedlingen inför det nya året. » 11/3 De partiellt arbetsföra (dialog). 15/4 » Vad tycker dom där hemma? Några ord om yrkesvalet. » 9/9 Arbetsförmedlingen talar med en elektriker (intervju). » 2/12 Sjömansförmedlingen av i dag. 3/2 1945 Skolarbete och framtidsplaner. 10/2 » »Hemhjälp-Timtjänst» — en aktuell paroll. 17/3 » Ungdomen på arbetsmarknaden. » 5/5 Hälsan och yrkesvalet. 12/5 » Arbetsförmedlaren talar med en dekoratör (intervju). » 26/5 Vårsäsongen på betfälten. » 9/6 Försvarets höstrekrytering. » 14/7 Öland och dess arbetsmarknad. » 25/8 Arbetsförmedlingen och Skellefleåutställningen. » 25/9 Frågor och svar om yrkesval. 2/12 » Artister på kortsystem — ett besök på artist- och musikerförmedlingen. » 5/12 Flyktingarna och arbetsförmedlingen. Radiotjänst upplät därjämte »Dagens eko» eller därmed jämförlig tidpunkt för lämnande av upplysning om betydelsefullare regleringsåtgärder på arbetsmarknaden, och vid tillfällen, då särskilt aktuella behov av arbetskraft 15

226 inom t. ex. jordbruket eller torvhanteringen förelågo, lämnade Radiotjänst kortare meddelanden härom i samband med nyhetsutsändningarna. Inom vissa arbetsförmedlingsdistrikt kompletterades de utgivna vakanslistorna för lediga platser tidvis med stencilerad lista över sådana arbetssökande, som voro villiga att söka arbete på annan ort. Därvid angåvos viktiga data om de sökandes ålder, civilstånd, teoretiska och praktiska kvalifikationer m. m. Inom tjänstemannaförmedlingen utsändes till länscentralerna särskilda arbetssökandelistor för tekniker, lärare och sjöbefäl. Särskilda listor utskickades även av länsarbetsnämnderna vid tillfällen, då svårigheter visade sig vid placering av ett större antal arbetssökande. Samma syfte som vakanslistor och radiorapporter, nämligen att nå kontakt med ledig arbetskraft, hade den annonsering, som skedde genom arbetsförmedlingarna i dagspressen. Denna annonsering ordnades ofta i samarbete med vederbörande arbetsgivare.

R e k l a m , propaganda, kursverksamhet för hemassistenter, utställningar. : i A å^ För att rikta allmänhetens uppmärksamhet på under kriget aktuella arbetsmarknadsfrågor och åtgärderna för deras lösning utnyttjade arbetsmarknadskommissionen utom radio även andra reklam- och propagandamedel, såsom tidningspress, film och affischering. Sålunda tillställdes i samband med kampanjer för frivillig luftbevakning och frivilligt jordbruksarbete samt för arbete i skogen dagspressen upplysningsmaterial beträffande förmåner och villkor för angivna arbetsuppgifter. Affischering ordnades i vissa fall över hela landet, och genom annonser i dagspressen underströkos propagandans syften ytterligare. Speciellt för Sveriges ungdomsberedskaps räkning inspelades en propagandafilm »Landet kallar», och för upplysning om bränslefrågan färdigställdes filmen »Skogen kallar». Vidare utsändes genom masskorsband olika slags folders. De olika formerna för reklam och propaganda utnyttjades också, då det gällde att söka anskaffa tillfällig hemhjälp för att i görligaste mån avhjälpa bristen på hembiträden. Man vände sig därvid främst till hemarbetande husmödrar utan barn eller med vuxna barn. I nu nämnda syfte igångsattes våren 1945 en propagandakampanj under rubriken »Hemhjälp-Timtjänst». I samband med propaganda av olika slag för tillfällig hemhjälp (»hemassistenter») ordnades också viss kursverksamhet i form av korta prov- och kompletteringskurser med särskild vikt på moderna erfarenheter och rön samt de speciella krav, som tjänstgöringen som hemassistenter uppställde. Dylik kursverksamhet tog sin början år 1941, men först i samband med ovannämnda propagandakampanj »Hemhjälp-Timtjänst» nådde rekryteringen av hemassistenter någon större omfattning.

227 Under tiden från februari 1945 till årets slut anordnades 49 kurser för omkring 630 hemassistenter på olika platser i landet. Av dessa utgjorde 8 med tillsammans omkring 125 deltagare kurser för hemassistenter på landsbygden. I de flesta fall anordnades kurserna i samarbete med lärlings- och yrkesskolorna. Under åren 1941—1944 ordnades sammanlagt 27 kurser med 266 deltagare. I vissa under senare år anordnade utställningar, lantbruksmöten m. m. deltog arbetsförmedlingen. Därvid demonstrerades i vissa fall ungdomsförmedlingarnas verksamhet, i andra fall hela arbetsförmedlingsarbetet. Genom särskilda montrar eller utställningsmontage sökte man sålunda sprida upplysning om arbetsförmedlingens uppgifter och arbetssätt.

228 KAP. IX.

Arbetsförmedling och arbetslöshetsbekämpande åtgärder. Med statens provisoriska övertagande den 20 maj 1940 av de kommunala arbetsförmedlingsanstalterna förenades centralt i arbetsmarknadskommissionen dels (1) ledningen för den statsunderstödda hjälpverksamheten för oförvållat arbetslösa, dels (2) också ledningen för verksamheten vid de offentliga arbetsförmedlingarna. (Kungl. Maj:ts instruktion för statens arbetsmarknadskommission [SFS 1940:326].) Sedermera övertog arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 det av investeringsutredningen sedan maj 1943 bedrivna arbetet att (3) inventera och planera statliga, kommunala och statsunderstödda arbetsobjekt avsedda att tillgripas vid en arbetsmarknadskris. Såsom ett led i beredskapsåtgärderna för mötandet av lokala arbetslöshetskriser infördes under kriget särskilda varselsystem, genom vilka statsmyndigheterna höllos underrättade om förändringar i industriens sysselsättning. På grundval härav kunde på förhand behövliga åtgärder från statens eller kommunernas sida planeras. I olika hänseenden fordrade nämnda centrala arbetsmarknadsuppgifter för sin lösning medverkan från de lokala arbetsmarknadsorganens sida. Därjämte ställdes den offentliga arbetsförmedlingen, som, alltsedan år 1914 i viss mån varit kontrollorgan i fråga om arbetslöshetshjälpen och vid 1934 års lagstiftning om den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen tilldelats motsvarande uppgifter, inför uppgiften att i olika arbetsmarknadslägen fullgöra den ifrågavarande kontrollen på ett så smidigt och effektivt sätt som möjligt.

Samverkan med k o m m u n a l arbetslöshetsnämnd. 1 De grundläggande bestämmelserna för statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet finnas i kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 434) 1 Intill den 1 juli 1944 benämndes kommunalt hjälporgan för hjälpverksamheten vid oförvållad arbetslöshet — arbetslöshetskommitté. Genom kungörelse den 30 juni 1944 med tillämpningsföreskrifter till lag om arbetslöshetsnämnd (nr 476) ändrades benämningen på dylikt organ till arbetslöshetsnämnd. (Jfr sid. 238.) Här och i fortsättningen användes emellertid i de fall, då uttalandet icke enbart avser tiden före den 1 juli 1944 benämningen arbetslöshetsnämnd.

229 —- »hjälpkungörelsen». Sedermera genomfördes emellertid i skilda sammanhang — framför allt vid den nämnda omorganisationen av år 1940 — ett stort antal förändringar, av vilka många dock icke föranledde motsvarande ändring i sagda kungörelse. En sammanfattning av nu gällande bestämmelser finnes i den av arbetsmarknadskommissionen år 1944 utgivna »Råd och anvisningar rörande hjälpverksamheten för arbetslösa». Tillsynsmyndighet för här ifrågavarande verksamhet är statens arbetsmarknadskommission. Sålunda bestridas medelst till kommissionens förfogande ställda anslag kostnader för statliga beredskapsarbeten, statskommunala beredskapsarbeten, arkivarbeten och musikerhjälp men därutöver även kostnader för övrig hjälpverksamhet, såsom kontantunderstödsverksamhet, inköp av sten för statens räkning, resebidrag till arbetssökande m. m. Arbetslöshetsåtgärderna bygga på intim samverkan mellan arbetsförmedlingen och det lokala organet för den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid oförvållad arbetslöshet (arbetslöshetsnämnden). Intill den 1 juli 1944 stadgade sålunda hjälpkungörelsen § 5 beträffande det lokala hjälporganets sammansättning, att arbetslöshetskommitté borde vara sammansatt på sådant sätt, att den inrymde representanter dels för de kommunala myndigheterna, som ägde särskild sakkunskap på ifrågavarande område, dels ock för arbetsgivarnas och arbetarnas intressen. Fanns inom kommun organ för den offentliga arbetsförmedlingen, borde ledamot av styrelsen för eller tjänsteman hos organet vara ledamot av kommittén eller äga tillfälle att deltaga i dess överläggningar. Inom kommun, där sådant organ ej fanns, hade kommittén att hos den offentliga arbetsförmedlingens huvudkontor (och efter den 20 maj 1940 hos länsarbetsnämnden i vederbörande län) begära tillsättandet av arbetsförmedlingsombud. Efter ändring i hjälpkungörelsen den 28 juni 1935 (SFS nr 426) borde till sådant ombud icke utses ordförande i arbetslöshetskommitté. Det inskärptes likaledes, att arbetsförmedlingens och hjälpverksamhetens arbetsuppgifter icke fingo sammanblandas utan hållas isär. Arbetsförmedlingens tjänstemän och ombud borde icke i allmänhet åtaga sig expeditionsgöromål hos det lokala hjälporganet. Förenandet i maj 1940 av den centrala ledningen för såväl hjälpverksamheten som den offentliga arbetsförmedlingen i arbetsmarknadskommissionen gjorde särskilda stadganden beträffande arbetsförmedlingens representation i kommunalt hjälporgan överflödiga, då nödiga bestämmelser om samarbete och samråd de båda organen emellan utan vidare kunde utfärdas av det centrala arbetsmarknadsorganet. Ändringar i kungörelsen vidtogos emellertid icke vid detta tillfälle, men i samband med i juni 1944 genomförda ändringar i ledningen av hjälpverksamheten (se sid. 237) ansågs det nödvändigt att även författningsledes skilja frågan om samarbetet mellan lokalt hjälporgan och arbetsförmedling från bestämmelser om tillsyn över hjälpverksamheten, varför det särskilt stadgades förbud för ordförande, vice ordförande, ledamot

230 och ersättare i länsarbetsnämnd eller befattningshavare hos länsarbetsnämnd eller den offentliga arbetsförmedlingen att vara ordförande, ledamot eller suppleant i det lokala hjälporganet. Nödvändigheten av samverkan mellan arbetsförmedlingen och det lokala hjälporganet vid arbetslöshet vilar främst på stadgandet i 13 § i hjälpkungörelsen, att arbetslöshetshjälp endast kan tillkomma den, som — förutom att ha fyllt övriga villkor — hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig som arbetssökande. I överensstämmelse med dessa villkor stadgar kungörelsens 46 §, att hos arbetslöshetsnämnd anmäld arbetslös (i det följande benämnd »hjälpsökande arbetslös»), som åtnjuter dagunderstöd, är pliktig att på av arbetsförmedlingsanstalten bestämda tider, minst en gång i veckan, anmäla sig hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen i orten. I enlighet med av arbetsmarknadskommissionen lämnade föreskrifter utfärdar arbetslöshetsnämnden till den hjälpsökande ett särskilt kontrollkort, som uppvisas vid besöket å arbetsförmedlingen, och det åligger arbetsförmedlingen att, som bevis för att den hjälpsökande fullgjort föreskriven ansökan om arbete, verkställa markering av detta kontrollkort. På grundval av dessa stadganden är ett samarbete mellan arbetsförmedling och arbetslöshetsnämnd organiserat. Före maj 1940, då den centrala tillsynen över arbetsförmedling och arbetslöshetsnämnd var uppdelad på två myndigheter — socialstyrelsen och statens arbetslöshetskommission — var detta samarbete mindre enhetligt organiserat. Som exempel kan nämnas uttagning av hjälpsökande arbetslösa till statligt reservarbete. Hade nämligen kommun av arbetslöshetskommissionen tilldelats ett antal platser vid statligt reservarbete, bestämde den lokala arbetslöshetskommittén, vilka hjälpsökande som skulle dit hänvisas. Arbetsförmedlingen skulle visserligen vara representerad vid det sammanträde då uttagningen ägde rum, men kommittén verkställde hänvisningen, d. v. s. utfärdade hänvisningskort, förskotterade resekostnaderna och utställde räkning till kommissionen å dessa kostnader. På grund härav var det icke helt uteslutet, att till reservarbete hänvisades person, som av arbetsförmedlingen kunnat erbjudas lämpligt arbete i öppna marknaden. Det kunde t. ex. hända, att arbetsförmedlingens representant ej var närvarande vid uttagningssammanträdet eller att uttagningen utfördes av en verkställande ledamot och först senare anmäldes vid sammanträde. Arbetslöshetskommittén hade visserligen att meddela arbetsförmedlingen namnen på de uttagna arbetslösa, arbetsplatsens namn samt övriga upplysningar, som kunde vara erforderliga. Arbetsförmedlingen kunde sålunda omedelbart åstadkomma rättelse av en felaktig hänvisning genom att översända ett arbetserbjudande till den hänvisade. En onödig omgång hade emellertid härigenom ej förhindrats.

231 På vissa orter brukade arbetsförmedlingen i sina väntrum anslå kommitténs namnlistor på till reservarbeten uttagna arbetslösa, men under alla förhållanden ålåg det arbetsförmedlingen att vid nästa besök av den arbetslöse underrätta honom om den av arbetslöshetskommittén beslutade hänvisningen till reservarbete. I de fall, då detta förfaringssätt tillämpades, torde arbetsförmedlingen ha haft tillfredsställande möjlighet att bevaka, att hänvisning till reservarbete av person, som kunde erbjudas lämpligt arbete i öppna marknaden, ej ägde rum. Efter maj 1940 blev samarbetet enhetligare ordnat. I februari 1941 föreskrev sålunda arbetsmarknadskommissionen, att uttagningen skulle ske i samråd mellan arbetslöshetsnämnd och vederbörande arbetsförmedling. Det tillkom härvid arbetslöshetsnämnden att bevaka arbetstillfällenas rättvisa fördelning med hänsyn till hjälpbehovet, medan arbetsförmedlingen hade att tillse, att ingen blev placerad i beredskapsarbete, som arbetsförmedlingen kunde bereda plats i öppna marknaden. Även vid utbyte av arbetslösa vid beredskapsarbete (»skiftningsförfarande») föreskrevs nära samarbete med arbetsförmedlingen. Hänvisningen till beredskapsarbete skulle därefter verkställas av arbetsförmedlingen, som alltså hade att utställa hänvisningskort och utanordna resekostnaderna. Arbetsförmedlingen hade härigenom fått möjlighet att ända till avresan bevaka utnyttjandet av inkommande arbetstillfällen. Ett utvidgat lokalt samarbete mellan kommunal arbetslöshetsnämnd och ortens arbetsförmedlingsorgan blev också på olika platser i landet följden av de av arbetsmarknadskommissionen utfärdade föreskrifterna. Exempel på detta samarbetes praktiska former lämnas nedan. Sommaren 1941 inrättades vid Stockholms stads arbetsförmedling en särskild expedition för samarbete med arbetslöshetsnämnden i syfte att effektivisera anvisningen av arbete till hjälpsökande arbetslösa. Expeditionen, som benämnes expeditionen för beredskapsarbete, här kallad »beredskapsexpeditionen», förlades inom arbetslöshetsnämndens lokaler. Skälet för denna förläggning av förmedlingsexpeditionen i direkt anslutning till arbetslöshetsnämnden var främst, att remitteringen av ärendena skulle kunna ske utan tidsspillan och att de hjälpsökande å nämndens mottagning i förekommande fall skulle kunna erhålla anvisning på arbete utan att först behöva vända sig till huvudkontorets olika avdelningar. Kontakten med huvudkontoret upprätthöll i stället beredskapsexpeditionen, som sålunda erhöll uppgifter om lämpliga arbeten och i övrigt stod i kontakt med hela den arbetsmarknad, som huvudkontorets olika avdelningar omspände. Även när det gällde att taga ställning till de hjälpsökandes lämplighet för olika arbetsuppgifter, var en direkt kontakt mellan de båda organen av stort värde. Beträffande ifrågavarande samarbete må här citeras ett utdrag ur en av arbetsnämnden i Stockholms stad till de sakkunniga lämnad redogörelse.

232 Redan då ansökan om arbetslöshetshjälp ingavs till arbetslöshetsnämnden, skulle den hjälpsökande vara anmäld som aktuell arbetssökande vid den offentliga arbetsförmedlingen. Sökanden erhöll av arbetslöshetsnämnden kontrollkort, på vilka voro angivna de tider, arbetsförmedlingen fastställt som dagar för obligatoriska besök. Den utredning, som arbetslöshetsnämnden verkställde om de sökandes ekonomiska förhållanden och som måste föregå nämndens beslut om lämnande av arbetslöshetshjälp, brukade taga en å två veckor i anspråk. Under denna tid kom den hjälpsökande vid flera tillfällen i kontakt med den öppna marknadens möjligheter genom sina besök på de ordinarie förmedlingsexpeditionerna vid huvudkontoret. Som regel beviljade arbetslöshetsnämnden intet understöd under den tid utredningen pågick, men kunde i vissa fall lämna tillfälliga understöd. Då utredningen var färdig, överlämnades ärendet till beredskapsexpeditionen, innan det slutgiltigt behandlades av arbetslöshetsnämnden. Beredskapsexpeditionen kallade då den hjälpsökande till sig för individuell handläggning av hans sysselsättningsfråga. Hade han ej före inställelsen erhållit anvisning på arbete i öppna marknaden, gjordes i första hand en prövning av arbetsförmågan. Vid inskränkning å denna på grund av hälsoskäl hänvisades den hjälpsökande till läkare för undersökning. Om intet hälsoskäl utgjorde hinder för arbete, gjordes ytterligare försök i samarbete med huvudkontorets avdelningar till placering i arbete på öppna marknaden. Därest varaktig anställning icke kunde uppbringas, sökte man åtminstone åstadkomma placering i mera tillfälligt arbete. Under krigsåren hänvisades lämpliga arbetssökande i största möjliga utsträckning till skogsarbete. Ofta medförde enbart anvisning till skogsarbete, att den hjälpsökande själv skaffade sig arbete och kunde avföras som hjälpsökande. Vägrade den hjälpsökande på grund av olika skäl att antaga anvisat arbete, exempelvis på annan ort, ingavs rapport härom till arbetslöshetsnämnden, som spärrade eventuellt tillfälligt beviljat understöd samt prövade skälet för arbetsvägran, innan ny utbetalning skedde. Då lämpligt arbete ej fanns eller då den hjälpsökande av olika skäl icke kunde hänvisas till arbete i öppna marknaden, undersöktes möjligheten att placera vederbörande i beredskapsarbete. Arbetslöshetsnämnden ställde dylika platser till beredskapsexpeditionens förfogande. Beredskapsexpeditionen skötte sålunda själv helt om hänvisningen och avgjorde i samråd med platsledningarna vid respektive arbetsplatser, vid vilket beredskapsarbete var och en skulle placeras. Till arbeten i Stockholms närhet hänvisades familjeförsörjare. Längre bort belägna arbeten voro avsedda för ogifta. För mindre konkurrensduglig arbetskraft funnos företrädesvis under sommarhalvåret särskilda arbeten, benämnda beredskapsarbeten för mindre konkurrensduglig arbetskraft. Expeditionens samarbete med arbetsledningen vid olika beredskapsarbeten var av största vikt. Dessa företag voro i regei av sådan omfattning, att där förekommo arbetsuppgifter av ganska skiftande art med olika krav på arbetarens kroppskrafter och yrkeskvalifikationer. Även om kravet på fult arbetsförmåga upprätthölls vid anvisning till beredskapsarbete, voro de sökandes kvalifikationer och arbetsförmåga skiftande. Hänvisning till beredskapsarbete lämnades av expeditionen i vissa fall för begränsad tid. Så var fallet, då sökande på grund av godkända skaf av mera tillfällig art ej kunde antaga anvisat arbete på längre avstånd från hemmet eller då annat lämpligt arbete i öppna marknaden ej fanns att tillgå. Biljettrekvisitioner för resa till beredskapsarbete utom hemorten utfärdades av

beredskapsexpeditionen. Då större arbetslag anvisades, ordnades resan genom expeditionens försorg, och kontroll gjordes att avresan skedde vid bestämd tidpunkt. Hjälpsökande, som på grund av olämplighet ej kunde placeras vare sig i arbete på öppna arbetsmarknaden eller i beredskapsarbete, hänvisades åter till arbetslöshetsnämnden för vidare beslut. Såsom framgår av denna redogörelse, nådde arbetslöshetsnämnden och arbetsförmedlingen i Stockholm i det praktiska arbetet två betydelsefulla resultat, nämligen dels att de hjälpsökandes möjligheter att erhålla arbete på öppna arbetsmarknaden genom arbetsförmedlingen blevo sorgfälligt prövade, innan understöd utgingo, dels också att uttagningen av arbetskraft till olika slags beredskapsarbeten helt verkställdes genom arbetsförmedlingen. Dessa resultat kunna sägas stå i full överensstämmelse med hjälpkungörelsens föreskrifter om samarbete mellan arbetslöshetsnämnd och arbetsförmedling. Mellan arbetslöshetsnämnden i Malmö stad och Malmö stads arbetsförmedling förekom ett samarbete av samma intima art och efter ungefär samma principer, som här ovan beskrivits beträffande Stockholm. I Malmö underlättades samarbetet i hög grad genom att respektive organs lokaler voro belägna i direkt anslutning till varandra. Arbetsförmedlingen behövde sålunda icke inrätta särskild förmedlingsexpedition inom arbetslöshetsnämnden. I förekommande fall hade även Malmö stads arbetsförmedling möjlighet att hänvisa hjälpsökande till läkare för prövning av arbetsförmågan. Nedanstående tablå belyser i vilken omfattning arbetsförmedlingen i Malmö under år 1942 (april—december) och år 1943 kunde besätta lediga platser med hjälpsökande arbetslösa. Tablån utvisar, att av i medeltal 347 hjälpsökande per månad under 1942 kunde 134 (39 procent) placeras i arbete. Motsvarande siffror för år 1943 voro 339 hjälpsökande och 101 utplacerade (30 procent). Hela antalet genom arbetsförmedlingen tillsatta platser, som svarade mot yrkesgrupper, där platser tillsalts med hjälpsökande arbetslösa, utgjorde för år 1942 i medeltal 832 och för år 1943 755. I relation till detta antal besattes med hjälpsökande 16 procent respektive 13 procent av platserna. Ungefär hälften av de hjälpsökande placerades i arbete som motsvarade deras yrkestillhörighet och omkring en fjärdedel i beredskapsarbete, men även ett relativt stort antal platser inom jordbruks- och skogsarbete besattes. I Västernorrlands län, där — såsom framgår av nedanstående tablå — '.nder krigsåren antalet hjälpsökande hos arbetslöshetsnämnden, på grund av olika orsaker, såsom kvarstående restarbetslöshet från 1930-talets arbetslöshetskris, trävaruindustriens betydande sysselsättningssvårigheter till följd av under kriget begränsade exportmöjligheter, var förhållandevis stort i jämförelse med övriga delar av landet, visade sig det intensifierade samarbetet mellan arbetslöshetsnämnden och de lokala arbetsförmedlingsorganen äga stort praktiskt värde.

234 Antalet platser, som år 1942 (april—december) och år 1943 tillsatts med arbetssökande, som samtidigt varit hjälpsökande hos arbetslöshetsnämnden i Malmö stad. Hela antalet av arbetsförmedlingen Antalet tillsatta hjälpsökande platser som vid u t svara m o t gången av yrkesgrupper, resp. där platser månader tillsatts m e d hjälpsökande

ÅiMånad

1942 April Maj Juni Juli Augusti September . . Oktober . .. November . December . Summa Medeltal april— december 1943 Januari . . . Februari . . . Mars April Maj Juni Juli Augusti . . . September . Oktober . . . November . December . Sumrm i Årsmedeltal

Antal av

Därav i

medlingen med hjälpsökande platser

Eget yrke

Jord- Skogs br arb. arb.

Ber.arb.

Annat arb.

9 5 7

52 73 20 2 o

100 23 7 5 17 1

—

—

— 3

— —

1 392 1 146 834 745 606 436 1 070 596 665

918 407 284 239 188 182 196 238 475

546 272 84 31 59 43 75 31 63

293 151 16 13 20 17 16 15 49

66 25 32 6 13 23 35 14 6

7 490

3 127

750 857 1 028 762 897 1 028 662 483 756 417 856 560

708 599 479 369 287 198 135 129 127 203 359 473

140 287 119 101 88 119 89 26 34 32 106 70

53 78 75 71 62 79 61 17 15 9 21 46

2 12 15 21 10 15 o 1

12 59 8

58 134 17

15 4 4 I

—

—

9 056

4 066

—

o

3 I

16 i 2 5

— —

— — — — —

—

—

2 2 6 3 4 10 65 21

13 23 20 5 15 13 2 3

Antalet hjälpsökande arbetslösa i hela riket och Västernorrlands län åren 1939—1945. Årsmedeltal. År Absolula led Hela riket Västernorrlands län Per 1 000

17 556

13 367

22 2 1 9

12 306

7 081

11 2 5 5

8 761

3 954

1 927

2 685

1 484

1 271

3 265

1 829

invånare

Västernorrlands län

2,8

2,1

3,5

1,9

1,1

1,7

1,4

14,2

9,7

5,4

4,G

11,8

6,6

|

i

235 Det problem i fråga om arbetslöshetsåtgärderna, som under krigsåren i främsta rummet fordrade arbetsmarknadsorganens uppmärksamhet i Västernorrlands län, var benägenheten hos hjälpsökande arbetslösa, vilka erhöllo arbete vid statliga och statskommunala beredskapsarbeten, att hålla sig kvar vid beredskapsarbetena, oaktat att den öppna arbetsmarknaden, främst inom skogsbruket, kunde erbjuda andra arbetstillfällen. Den viktigaste orsaken till att hänvisade arbetslösa önskade stanna kvar i beredskapsarbete var, att dylikt arbete i flesta fall betalades bättre än vissa arbeten i öppna marknaden och att åtminstone förtjänsterna i skogsarbete för ovan arbetskraft icke blevo lika höga som i beredskapsarbete. Vid en av länsarbetsnämnden i Västernorrlands län den 31 juli 1944 verkställd undersökning rörande i beredskaps- och reservarbeten sysselsatta hjälpsökande arbetslösa konstaterades, att av 1 978 hjälpsökande icke mindre än 434 anmälde sjukdom som orsak till att tungt arbete i öppna marknaden icke kunde antagas. Härvid gällde, att de flesta ansågo sig olämpliga antaga skogsarbete, därför att detta arbete syntes vara alltför tungt, trots att de voro sysselsatta med vägarbete eller arbetade vid vattenledningsföretag. Den av länsarbetsnämnden företagna undersökningen gav också vid handen, att 953 personer eller nära hälften av de sysselsatta hjälpsökande voro över 50 år, 121 personer familjeförsörjare med flera än tre minderåriga barn, 140 bundna vid hemorten i egenskap av stuveriarbetare samt 163 småbrukare. När arbetslöshetsnämnderna och länsarbetsnämnden skulle bedöma, huruvida en hjälpsökande på grund av föregiven ohälsa hade möjlighet eller icke att antaga skogsarbete, fingo de taga ställning till läkarintyg beträffande vederbörandes lämplighet för dylikt arbete. Därvid framkom det ofta, att läkarintygen utvisade, att vederbörande ej kunde taga skogsarbete och att han överhuvud taget var olämplig för tyngre arbete. Detta oaktat påpekade den arbetslöse ofta själv, att han visserligen icke kunde utföra skogsarbete men väl vägarbete och grävningsarbete vid vattenledningsföretag. I februari 1945 fastställde arbetsmarknadskommissionen de regler, efter viika ärenden av denna art skulle handläggas. Föreskrifterna inneburo, att arbetsförmedlingen på vanligt sätt till arbetslöshetsnämnd skulle avgiva rapport beträffande hjäfpsökande arbetslös, som under förebärande av sjukdom avvisade erbjudet lämpiigt arbete. Vid mottagandet av denna rapport skulle arbetslöshetsnämnden, innan rapporten upptogs till behandling, taga ställning till frågan, om läkarundersökning erfordrades för falfets bedömande, samt i så fall förelägga den hjälpsökande att senast inom åtta dagar låta undersöka sig av tjänsteläkare, varvid ett av arbetsmarknadskommissionen och medicinalstyrelsen gemensamt fastställt formulär skulle komma till användning. I slutet kuvert översände tjänsteläkaren intyget till arbetslöshetsnämnden. Denna skulle i första hand taga ställning till det erbjudna arbetets lämplighet samt till länsarbetsnämnden översända meddelande om sitt beslut. I sådana fall, då arbetslöshetsnämnden icke ansåg sig kunna bedöma, om arbetsvägran jämlikt 15 § i hjälpkungörelsen borde medföra avstängning från arbetslöshetshjälp, skulle arbetslöshetsnämnden hänskjuta

avgörandet till länsarbetsnämnden, som i samråd med förste provinsialläkaren hade att avgöra, huruvida det erbjudna arbetet var lämpligt eller icke. Frågan huruvida hjälpsökande arbetslös, som befanns lämplig för tyngre arbete, borde sysselsättas i beredskapsarbete eller beredas hjälp på annat sätt skulle av arbetslöshetsnämnden bedömas från fall till fall med hänsyn bland annat till de arbetsuppgifter, som förekommo vid ifrågakommande beredskapsarbete. Beträffande kontakten mellan arbetslösa, sysselsatta vid olika beredskapsarbeten i Västernorrland, och de lokala arbetsförmedlingsorganen utvisa nedanstående sammanställningar, som ange olika avgångsorsaker för arbetslösa vid vägföretagen 719 Arnäsvägen 1 och 918 Bjästavägen 2 i Västernorrlands län, dels att omsättningen av arbetskraft (uppgifterna beträffande under året tillkomna och avgångna arbetare) vid vägföretagen under den gångna tiden var stor, dels också att arbetsförmedlingarna i länet i jämförelsevis stort antal kunde hemkalla vid arbetena sysselsatta arbetare genom att erbjuda dem arbete i öppna marknaden. Antalet tillkomna och avgångna beredskapsarbetare.

Ar

Genomsnittligt antal arbetare per ar (månadsmedeltal)

Under året Tillkomna

Avgång-

na

Avgångsorsak Egen begäran

Militärtjänst

Av arb. form. erbj. annat arbete

Vägrat antaga annat arbete

38 46 77

13 1

3 7 5

4 31 14

Sjukdom

SAK:s order

Arnäsvägen 719 Juli-dec. 1943 1944 Jan-aug 19451

83 53 30

95 161 109

Juli-dec. 1943 1944 Jan-aug 1945

30 34 23

27 72

135 176 92

15 3 8

13 17

—

51 97 6

Bjästavägen 918

»

12 70 45

7 3

12 5

_ 8 12

5 5 6

Vid sidan av beredskapsarbetena för sysselsättning av hjälpsökande arbetslösa kunde från och med år 1944 enligt vissa regler igångsättas smärre statliga vägbyggnadsföretag i syfte att motverka arbetslöshet. Efter gemensam framställning till Kungl. Maj:t den 3 februari 1944 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statens arbetsmarknadskommission beslöt nämligen 1944 års riksdag (skrivelse nr 87) anvisa ett reservationsanslag av 15 miljoner kronor för detta ändamål. Syftet med dessa arbeten var närmast att bereda 1 719 Arnäsvägen var belägen norr om Örnsköldsvik inom Arnäs och Grundsunda kommuner. Vägarbetet var främst att betrakta såsom ett »hemorlsarbete», men tidvis hade till detsamma hänvisats arbetslösa från Ådalsdistriktet. 2 918 Bjästavägen var belägen söder om Örnsköldsvik inom Nätra kommun och hade mera karaktär av »hemortsarbete» än Arnäsvägen.

sysselsättning åt sådana arbetare, som mera regelbundet brukat sysselsättas i vägarbeten men som i samband med vägväsendets förstatligande eller eljest blivit permitterade. Där så fanns påkallat, kunde emellertid andra arbetslösa beredas sysselsättning vid arbeten av detta slag. Det ifrågavarande anslaget ställdes till förfogande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i vars regi arbeten också skulle utföras, men dessa kunde bedrivas endast i den utsträckning statens arbetsmarknadskommission bestämde. Initiativet till igångsättandet skulle utgå från länsarbetsnämnd, som därvid givetvis hade att samarbeta med vederbörande vägförvaltning. Länsarbetsnämnd ägde å kommissionens vägnar fatta beslut, därest totalkostnaden för ett arbete understeg 10 000 kronor. Uppgick kostnaden till högre belopp, skulle ärendet underställas kommissionen. Arbetena kunde igångsättas, så snart på någon ort uppstått en arbetslöshet av mindre omfattning, som lämpligen kunde hävas genom anvisning till smärre vägbyggnadsföretag. Arbetslösheten behövde sålunda icke nödvändigtvis vara dokumenterad genom förekomsten av hos arbetslöshelsnämnd anmälda hjälpsökande. Länsarbetsnämnd ägde befogenhet att vid förändring i arbetsmarknadsläget avbryta ett vägarbete av denna art, varför arbetena kunde komma i fråga även vid relativt kortvariga arbetslöshetsperioder. För att i möjligaste mån tillgodose skogsbrukets behov av arbetskraft ansåg arbetsmarknadskommissionen i början av 1945 nödvändigt föreskriva, att vid nya i denna ordning igångsatta vägbyggnadsföretag tills vidare finge sysselsättas endast arbetare, som uppnått 50 års ålder 1 eller av annan orsak icke lämpligen borde placeras i skogsarbete. Den centrala koordinering av arbetslöshets- och arbetsmarknadspolitiken, som genomfördes i och med arbetsmarknadskommissionens tillkomst den 7 maj 1940, hade ingen full regional motsvarighet. Mellan de lokala organen för arbetslöshetshjälp och arbetsmarknadskommissionen funnos icke några länsorgan med liknande uppgift som den, vilken tillkom länsarbetsnämnderna i fråga om arbetsförmedlings-, tjänsteplikts- och andra arbetsmarknadsärenden. I samband med de vid slutet av kriget intensifierade åtgärderna för att planera och samordna sysselsättningspolitiken i syfte att förstärka beredskapen för en arbetsmarknadskris aktualiserades år 1944 dels frågan om att inkoppla länsarbetsnämnderna som arbetsmarknadskommissionens regionala organ vid ledningen av hjälpverksamheten vid arbetslöshet, dels också frågan om att göra det lokala kommunala hjälporganet vid arbetslöshet vid behov obligatoriskt. Båda frågorna löstes i och med att 1944 års riksdag antog lag om arbetslöslietsnämnd (SFS 1944: 475). Lagen, som trädde i kraft den 1 juli 1944, stadgar (§ 1), att Konungen äger förordna, »att inom kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd för handhavande av lokala åtgärder i fråga om statlig och 1

50-årsklausulen upphävdes i januari 1946.

238 statsunderstödd hjälpverksamhet vid oförvållad arbetslöshet, ävensom att för ändamålet skall tillsättas särskild sådan nämnd. Innefattar förordnande, som nyss sagts, ej föreskrift om tillsättande av särskild nämnd och beslutar kommun ej härom, skall i stad drätselkammare och på landet kommunalnämnd vara arbetslöshetsnämnd. Arbetslöshetsnämnd må vara gemensam för flera kommuner.» Vidare stadgar lagen (§ 2), alt Konungen äger meddela »närmare föreskrifter om utseende av särskild arbetslöshetsnämnd, om revision av arbetslöshetsnämnds verksamhet, så ock om tillämpningen i övrigt av denna lag». Skälen till antagandet av lag om arbetslöshetsnämnd voro främst, att någon generell skyldighet för kommun att tillsätta lokalt arbetslöshetsorgan (arbetslöshetskommitté) eller uppdraga åt ordinarie kommunal myndighet att vara arbetslöshetskommitté icke var fastslagen genom 1934 års kungörelse. Kommun, som icke utnyttjade den statliga arbetslöshetshjälpen eller erhållit statsbidrag till egen hjälpverksamhet för arbetslösa, hade icke någon skyldighet att ha arbetslöshetskommitté. Detta förhållande hade i många avseenden lett till olägenheter och medförde framför allt risk för att oförvållat arbetslösa i kommun, där arbetslöshetskommitté icke fanns, kommo i en avsevärt sämre ställning beträffande möjlighet att erhålla hjälp än arbetslösa i kommuner, där arbetslöshetskommitté fanns. Under krisen 1932—1934 hade det ofta förekommit, att kommun icke inrättat något arbetslöshetsorgan, oaktat inom kommunen rått arbetslöshet av sådan omfattning, att ett kommunalt organ för ändamålet varit av behovet påkallat. Då man icke behövde befara något större antal fall, där kommun, trots behov av arbetslöshetsorgan, underlät att inrätta sådant, valdes såsom ett smidigt och lämpligt tillvägagångssätt att överlämna åt Konungen att vid behov förordna om inrättande inom kommun av lokalt arbetslöshetsorgan — arbetslöshetsnämnd. De till lagen om arbetslöshetsnämnd fogade tillämpningsföreskrifterna (kungörelse den 30 juni 1944 nr 476) stadgade om arbetslöshetsnämnds uppgifter, sammansättning, revision av sådan nämnds verksamhet m. m., men därjämte tillgodosågo de behovet att inskjuta länsarbetsnämnd som arbetsmarknadskommissionens länsorgan vid handhavande av den centrala ledningen för hjälpverksamheten vid arbetslöshet, för att kommissionen vid behov skulle kunna delegera delar av sin beslutanderätt till länsarbetsnämnd. Jämlikt 2 § i kungörelsen är sålunda arbetslöshetsnämnd, där statlig eller statsunderstödd hjälpverksamhet bedrives, efter anfordran pliktig att bereda statens arbetsmarknadskommission och länsarbetsnämnden tillfälle att granska arbetslöshetsnämndens räkenskaper, protokoll och övriga handlingar samt genom utsedd representant övervara sammanträden med nämnden och deltaga i dess överläggningar. Kommissionen och länsarbetsnämnden äga påkalla sammanträde med arbetslöshetsnämnden. Det åligger vidare arbetslöshetsnämnd att till arbetsmarknadskommissionen

239 och länsarbetsnämnden insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, vilka kommissionen eller länsarbetsnämnden finner erforderliga, samt omedelbart underrätta nämnda myndigheter, ifall arbetskonflikt inträffar av beskaffenhet, att den berör hjälpverksamheten inom kommunen. Nämnda tillämpningsföreskrifter stadga — såsom ovan sid. 229 ff. framhållits — därjämte (§ 3), att ordförande, vice ordförande, ledamot eller ersättare i länsarbetsnämnd eller befattningshavare hos länsarbetsnämnd eller den offentliga arbetsförmedlingen ej må vara ordförande, ledamot eller suppleant i särskild arbetslöshetsnämnd. I enlighet med tillämpningsföreskrifterna föreskrev statens arbetsmarknadskommissionen den 1 juli 1944, att framställningar till kommissionen från arbetslöshetsnämnd skulle insändas till vederbörande länsarbetsnämnd, som hade att snarast möjligt vidarebefordra dem till arbetsmarknadskommissionen. Undantag härifrån gällde endast beträffande ansökningar om utanordning av förskott å statsbidrag till kontantunderstödsverksamhet samt ansökan om utanordning av årskostnadsbidrag; i dessa fall skulle ansökningarna liksom tidigare insändas direkt till kommissionen. Månadsrapporter angående arbetslösheten och hjälpverksamhetens omfattning samt styrkebesked för statskommunala beredskapsarbeten skulle insändas direkt till arbetsmarknadskommissionen, men samtidigt skulle en kopia därav insändas till vederbörande länsarbetsnämnd. — För Stockholms stads arbetslöshetsnämnd gälla särskilda bestämmelser i nu berörda hänseenden. I december 1944 föreskrev kommissionen, att tillsynen från länsarbetsnämndernas sida i allmänhet borde bedrivas så, att befattningshavare hos länsarbetsnämnden regelbundet besökte arbetslöshetsnämnderna och därvid dels granskade arbetslöshetsnämndernas handlingar och dels bistod vederbörande kommunala myndigheter och tjänstemän med förslag och råd. Över verkställd inspektion skulle rapport upprättas. Därest inspektionen gav anledning till anmärkning eller den inspekterande befattningshavaren fann anledning väcka förslag, skulle ärendet skyndsamt föredragas i länsarbetsnämnden, som därefter hade att inkomma till kommissionen med de förslag till åtgärder, vartill saken syntes böra föranleda. Inkopplandet av länsarbetsnämnd som arbetsmarknadskommissionens länsorgan i fråga om hjälpverksamheten vid arbetslöshet medförde ett behov av vidgat samarbete med motsvarande lokala organ inom andra verksamhetsområden av betydelse för sysselsättningspolitiken och planering för mötandet av en arbetslöshetskris. På grund härav och därjämte för att åstadkomma vidgad kontakt (jfr sid. 218) med arbetsmarknadens parter genomfördes den i kap. II, sid. 30, angivna förstärkningen av länsarbetsnämnderna, varigenom lokala statliga och kommunala organ och olika intressentgrupper gåvos ökad representation i länsarbetsnämnden och länsarbetsnämndens rådgivande församling.

240 Samverkan med erkända arbetslöshetskassor. Den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen började sin verksamhet den 1 januari 1935. Anslutningen till de erkända arbetslöshetskassorna tog emellertid riktig fart först efter år 1941, då en del för försäkringstagarna fördelaktiga ändringar i arbetslöshetskasseförordningen genomfördes. Sålunda kompletterades detta år den till den arbetslöse utgående daghjälpen med hustru- och barntillägg. Såsom framgår av nedanstående tabell, utgjorde antalet medlemmar i erkända arbetslöshetskassor vid utgången av år 1939 196 000, fördelade på 13 olika kassor, men hade vid utgången av år 1944 stigit till 752 000 medlemmar, tillhörande 30 olika kassor. Under loppet av år 1945 steg antalet medlemmar ytterligare och utgjorde den 31 december 1945 819 000, fördelade på 33 olika kassor. 1 Större delen av de fackligt organiserade arbetarna och en betydande del av tjänstemännen äro numera medlemmar i erkända arbetslöshetskassor. Under åren 1942—1945 bildade bryggeri-, transport- och metallindustriarbetare, bokbindare, hotell-, kafé- och restauranganställda, handelsresande, industritjänstemän, arbetsledare, grov- och fabriksarbetare, elektriker, målare, sjöfolk, väg- och vattenbyggnadsarbetare, järnvägsmän, maskinbefäl, sågverksindustriarbetare, typografer samt teateranställda erkända arbetslöshetskassor. Tabell 54. Antalet medlemmar och arbetslöshetens omfattning inom de erkända arbetslöshetskassorna åren 1939—1945.

1 Ar

Antal kassor 31/12

Medlemsantal 31/12

Arbetslöshetsprocent

Antal understödsdagar

Utbetalat | understöd per ; årsmedlem kronor

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

13 14 17 25 29 30 33

196 000 210 000 291 000 562 000 703 000 752 000 819 000

6,4 7,9 8,6 5,2 4,9 5,1 5,1

806 000 1 502 000 2 027 000 2 169 000 1 851 000 1 995 000 2 416 537 1

12: 61 20:91 24: 12 22: 52 12: 82 13: 41 18: 74 1

Preliminära siffror.

I bilaga C (sid. 332) angives de erkända arbetslöshetskassornas namn, år för deras bildande samt antalet medlemmar vid utgången av år 1945 med fördelning på män och kvinnor. Samarbetet mellan arbetsförmedlingen och de erkända arbetslöshetskassorna grundar sig på bestämmelserna i arbetslöshetskasseförordningens § 14 och § 19 (SFS 1934:264). Förstnämnda paragraf stadgar bl. a. att »under1

Vid 1946 års ingång började ytterligare två erkända kassor sin verksamhet, varigenom medlemsantalet steg till 832 000.

241 stöd från erkänd arbetslöshetskassa må utgå endast till arbetslös medlem, som är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete och som hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig som arbetssökande», och sistnämnda paragraf stadgar som huvudregel att »medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, skall denna dag hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen personligen söka arbete». Från denna huvudregel kan i särskild ordning meddelas dispens. (Jfr sid. 243 ff.) Dessa föreskrifter åsyfta i första hand att snarast möjligt giva den arbetslöse möjlighet att träda i kontakt med arbetstillfällena på arbetsmarknaden. Det var i egenskap av arbetsförmedlande organ som arbetsförmedlingen även blev kontrollorgan för de erkända arbetslöshetskassorna. Ur försäkringens synpunkt är arbetsförmedlingens rent förmedlande uppgift dess huvuduppgift. Med hänsyn härtill har man i den praktiska tillämpningen sökt att så smidigt som möjligt anpassa kontrollbestämmelserna efter olika situationer på arbetsmarknaden. De viktigaste synpunkterna, som gjort sig gällande vid kontrollarbetet äro följande: Kontrollen bör vara så effektiv, att den icke medgiver ett otillbörligt utnyttjande av understöd. Detta krav har samhället rätt att resa, emedan statsbidrag i icke ringa omfattning utgår till arbetslöshetskassorna och gällande statsbidragsbestämmelser äro så konstruerade, att statsbidraget utgår i proportion till antalet understödsdagar per medlem och därför relativt snabbt kommer att ökas vid en mera omfattande arbetslöshet. Samma fordran på arbetsförmedlingens kontroll kunna de erkända arbetslöshetskassorna och deras medlemmar själva ställa, enär de tillskjuta en avsevärd del av de utgående daghjälpsbeloppen. Kontrollen måste vara så utformad, att endast den, som reellt är arbetslös och står till arbetsmarknadens förfogande, skall kunna erhålla arbetslöshetshjälp, medan den som kan placeras i arbete icke skall kunna erhålla sådan. Ä andra sidan är det självklart, att kontrollbestämmelserna icke få utformas så, att de från de arbetslösas synpunkt komma att framstå som meningslösa eller direkt skadliga. Då ett väsentligt moment i kontrollen utgöres av konstaterande, huruvida den arbetslöse är arbetsför, arbetsvillig och i övrigt oförhindrad att antaga erbjudet arbete, kunna de arbetslösa också uppställa berättigade anspråk på att tvångsålagda besök hos arbetsförmedlingsorganen i icke alltför ringa utsträckning skola medföra anvisning på arbetstillfällen. Med bestämd rätt torde de arbetslösa därjämte kunna hävda, att de i första hand skola erbjudas de arbetstillfällen, som förefinnas inom deras eget yrke eller inom annat yrke på deras bostadsort. Onödiga yrkesväxlingar och onödiga interlokala förflyttningar böra sålunda undvikas. Det sistnämnda innebär dock icke, att arbetslöshetsförsäkringen är en yrkesförsäkring. Visserligen kan det i vissa fall vara motiverat, att någon under en kortare övergångsperiod, t. ex. under sökande av arbete inom det 16

242 egna yrket, åtnjuter arbetslöshetsunderstöd, även om han skulle kunna beredas arbete inom annat fack, för vilket han är mindre lämpad. Huvudprincipen måste dock vara, att arbetsmarknadens både tillfälliga och mera stadigvarande tillfällen måste kunna besättas, då lämpliga arbetssökande äro arbetslösa, även om dessa höra till andra yrkeskategorier, Att så också är fallet underströks starkt under förarbetena till försäkringslagstiftningen. Under vissa förutsättningar har sålunda arbetsförmedlingen rättighet och skyldighet att anvisa arbetslösa kassamedlemmar arbete också utanför deras eget yrkesområde. En ytterst betydelsefull uppgift för arbetsförmedlingen blir emellertid därvid att fortlöpande tillse, att en yrkesarbetare, som sålunda placerats inom annat yrke eller på annan ort, genom förmedlingen gives möjligheten att bevaka arbetstillfällena inom sitt eget yrke. Arbetsförmedlingen måste därför vidtaga speciella åtgärder för att vederbörande skall kvarstå som aktuell arbetssökande och för att han i samma utsträckning som övriga arbetssökande skall kunna konkurrera om de goda arbetstillfällena. I detta syfte utarbetades under år 1942 ett system med skriftliga månadsansökningar från de arbetssökande och svarskort från arbetsförmedlingen. Den arbetssökande, som erhållit arbete inom annat yrke än sitt ordinarie eller på annan ort än bostadsorten och som uttryckt önskan att kvarstå som aktuell arbetssökande vid förmedlingen, erhåller ett lämpligt antal blanketter för s. k. »skriftlig arbetsansökan». Genom att insända blanketten i början av en kalendermånad till arbetsförmedlingen kan han anmäla sig som sökande för månaden. Arbetsförmedlingen gör å vederbörandes arbetssökandeblankell erforderliga anteckningar med anledning av den skriftliga månadsanmälan, varefter det åligger arbetsförmedlingen att bevaka den arbetssökandes intressen i enlighet med de allmänna föreskrifterna för arbetsförmedlingsverksamheten. Såsom bevis för månadsanmälans emottagande skall arbetsförmedlingen omedelbart tillställa sökanden ett svarskort. Genom detta kort avses att vinna en viss kontakt med den sökande och visa, att dennes anmälan blivit föremål för arbetsförmedlingens åtgärder. Detta system kom under krigsåren till användning, i synnerhet när kassamedlemmar togo tillfällig anställning i skogsarbete. Av arbetsmarknadskommissionen underströks, att ytterlig omsorg från arbetsförmedlingstjänstemännens sida erfordrades för att de arbetssökandes intressen härvidlag på bästa sätt skulle tillvaratagas. Från arbetsförmedlingens synpunkt slutligen måste kontrollen vara så u PPbyggd> att den icke i väsentlig grad inkräktar på förmedlingens centrala uppgift, det egentliga förmedlingsarbetet. Det viktigaste momentet i arbetsförmedlingens kontrollverksamhet är prövningen, huruvida den arbetslöse som arbetssökande står till arbetsmarknadens förfogande. Endast i den mån arbetsförmedlingen bibehåller och utökar sina möjligheter att hålla kontakt med arbetsmarknadens arbetstillfällen, kan detta moment tillbörligt beaktas. Bästa sättet att kontrollera arbetsförheten föreligger nämligen genom direkta

243 arbetserbjudanden. Arbetsförmedlingen måste också tillse, att arbetskraften finnes tillgänglig både snabbt och i sådan omfattning, att anmälda — även kortvariga •— arbetstillfällen kunna bli utnyttjade. För kassamedlemmar, som önska komma i åtnjutande av understöd i form av daghjälp för viss dag, gäller som ovan sagts i princip, att de personligen samma dag skola besöka arbetsförmedlingen och stå till arbetsmarknadens förfogande som arbetssökande. Från denna besöksskyldighet äger arbetsförmedlingsanstalt att medgiva befrielse (dispens) viss dag eller vissa dagar i veckan. I enlighet härmed ha de obligatoriska besöken hos arbetsförmedlingen för arbetslösa kassamedlemmar numera i regel inskränkts till två per vecka — denna omfattning har såsom norm rekommenderats av arbetsmarknadskommissionen. Efter särskild prövning har arbetsförmedlingen (länsarbetsnämnden) med hänsyn till arbetsmarknadsläget i vissa fall medgivit dispens upp till fem dagar per kalendervecka, vilket betecknar gränsen för arbetsförmedlingens befogenhet i här berörda avseende. Arbetsförmedlingen har därvid tillämpat principen att nedskära besökens antal för sådana yrkesgrupper, för vilka arbetstillgången, exempelvis på grund av säsongförhållanden, är relativt ringa, därest samtidigt något påtagligt underskott på arbetskraft inom andra yrkesområden icke heller är för handen, eller för vilka skyldigheten att personligen inställa sig skulle bli särskilt betungande, exempelvis för avlägset, boende kassamedlemmar. Den understödssökande kassamedlemmen har att vid sina obligatoriska besök på arbetsförmedlingen uppvisa ett s. k. karens- och/eller kvittokort, varpå arbetsförmedlingen genom anbringande av vissa stämplar i dessa bestyrker, att medlemmen sökt arbete. För dagar, då vederbörande personligen inställer sig, erhålles en s. k. besöksstämpel, angivande ort och datum för besöket, för icke-besöksdagar s. k. dispensstämpel eller i eventuellt förekommande fall helgdagsstämpel. Då en kassamedlem medgives dispens från besök, har han att på i förväg fastställd besöksdag redogöra för huruvida han varit arbetslös under föregående dispensdagar, varit frisk och i övrigt stått till arbetsmarknadens förfogande. De muntliga uppgifter, som den försäkrade då lämnar, godtagas i regel av arbetsförmedlingen. Undersökning verkställes emellertid, så snart arbetsförmedlingen har skäl att antaga, att de lämnade uppgifterna ej äro med verkligheten överensstämmande. När arbetsförmedlingen på så sätt utrönt, att vederbörande varit arbetslös och stått till arbetsmarknadens förfogande, ger arbetsförmedlingen sina dispensstämplar. För att ej försitta sin understödsrätt måste medlemmen första dagen av sin arbetslöshet besöka arbetsförmedlingen. Understödet utgår nämligen ej för arbetslösa dagar före första besöket. Inträffar ett avbrott i arbetslöshetsperioden, då exempelvis medlemmen erhåller ett tillfälligt arbete, blir sjuk eller dylikt, skall han omedelbart efter hindrets upphörande anmäla sig på arbetsförmedlingen.

244 Föreligger sådant binder endast under dispensdag, behöver medlem icke infinna sig på arbetsförmedlingen förrän den dag, som av förmedlingen bestämts som nästa besöksdag. I sin egenskap av tillsynsmyndighet för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen äger socialstyrelsen i fråga om arbetslöshetskassornas medlemmar utfärda bestämmelser om dispens i annan ordning än den ovan angivna, och detta har även skett under krigsåren vid speciella, mera tillfälliga förändringar på arbetsmarknaden. I samråd med arbetsmarknadskommissionen utarbetade sålunda socialstyrelsen under kriget särskilda regler att tillämpas vid 1) masspermitteringar, 2) organiserat korttidsarbete samt 3) permitteringar vid jul och nyår. Det gemensamma för dessa regler var, att de på en och samma gång sökte tillgodose arbetsförmedlingens anspråk på att kontrollarbetet icke alltför menligt skulle inverka på förmedlingsarbetets normala gång och de erkända arbetslöshetskassornas anspråk på att arbetsförmedlingens medverkan i kontrollarbetet icke blev eftersatt. De tillämpade reglerna voro följande: 1. Vid på en ort förestående permitteringar eller avskedanden i större omfattning (»masspermitteringar») var det icke lämpligt eller praktiskt möjligt att upprätthålla kravet på att de arbetslösa första dagen efter arbetets upphörande skulle infinna sig på arbetsförmedlingen. Skulle så påfordrats, skulle detta åsamkat en merbelastning, som oftast skulle medfört, att endast en nödtorftig registrering utan individuell prövning av de arbetslösas yrkeskvalifikationer och möjligheter att antaga förefintliga arbetstillfällen skulle kunnat ske. För att « detta avseende giva arbetsförmedlingen andrum och tillfälle till intimare kontakt med de arbetssökande medgav socialstyrelsen i samråd med arbetsmarknadskommissionen, att de arbetslösa i dylika fall finge inlämna en skriftlig arbetsansökan på ett för ändamålet särskilt upprättat formulär. Medlemmen erhöll samtidigt meddelande om vilken dag som det första personliga besöket skulle äga rum, och arbetsförmedlingen brukade då uppdela de sökande på högst sex på varandra följande vardagar. Efter det första besöket skulle de permitterade hänvända sig till arbetsförmedlingen i samma omfattning som övriga arbetslösa, d. v. s. i regel två gånger i veckan. Förutsättningen för att detta system skulle kunna tillämpas var, att masspermitteringen var känd några dagar i förväg. 2. Vid s. k. organiserat korttidsarbete, varmed avsågs regelbundet återkommande inskränkningar i arbetstiden, medgavs, då antalet arbetsdagar uppgick till högst tre per vecka, att kassamedlems besök hos arbetsförmedlingen begränsades till ett under en period av fyra veckor. Därvid kom en särskild typ av karens- och kvittokort till användning. Detta kort med ett därtill fogat arbetsansökningskort utdelades före korttidsarbetets påbörjande genom arbetslöshetskassans lokale redogörare till berörda medlemmar, vilka per post eller genom redogöraren skulle till arbetsförmedlingen insända an-

245 sökningskortet senast första arbetslösa dagen. Kassamedlemmen skulle besöka arbetsförmedlingen å en i det särskilda karens- och kvittokortet angiven dag samt därvid genom självdeklaration uppgiva, vilka dagar han arbetat eller i övrigt varit förhindrad att åtaga sig arbete. Detta system gav arbetsförmedlingen möjlighet att fördela de korttidsarbetandes besök hos förmedlingen under en relativt lång period, varigenom kontrollarbetet icke kom att förrycka den egentliga förmedlingsverksamheten. Vid det första personliga besöket hos arbetsförmedlingen skedde en fullständig inskrivning av den arbetslöse, varigenom han i vanlig ordning registrerades som arbetssökande. Erfarenheterna av här ifrågavarande system förklarades från arbetsförmedlingens sida vara goda. En direkt avlastning från expeditionerna blev följden. I de fall, då för de permitterade lämpliga arbetstillfällen funnos tillgängliga på arbetsförmedlingen, användes personliga kallelser. De särskilda karens- och kvittokor i en voro i princip så enkla, att deras användande i regel icke heller beredde de arbetslösa några svårigheter. Systemet med självdeklarationer grundade sig ytterst på de arbetslösas respekt för betydelsen av den avgivna försäkran. 3. För att underlätta arbelslöshetskontrollen för såväl arbetsförmedlingen som de arbetslösa i samband med förekommande större permitteringar vid årsskiftena och med hänsyn till den i allmänhet begränsade arbetstillgången under denna tid av året tillämpades fr. o. m. årsskiftet 1941/42 ett system, varigenom permitterade kassamedlemmar i stället för personliga besök hos arbetsförmedlingen ingåvo skriftlig arbetsansökan samt själva deklarerade sin arbetslöshet. Då härvid tillämpade metod principiellt överensstämde med vad som gällde beträffande »organiserat korttidsarbete», torde någon utförligare redogörelse icke vara påkallad. Nämnas kan, att vid årsskiftet 1944/45 sådana årsskifteskort användes av c:a 30 000 kassamedlemmar. I kassaförordningens § 15 stadgas, att till den kassamedlem, som avvisat erbjudande om lämpligt arbete, må understöd icke utgivas för de fyra närmast efterföljande veckorna efter det avvisandet inträffat. Med lämpligt arbete menas enligt förordningen sådant arbete, för vilket följande förutsättningar gälla: a) att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, b) att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete, c) att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, d) att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur. Dessa särskilda stadganden beträffande vad som är att betrakta som lämpligt arbete ha understundom berett arbetsförmedlingen svårigheter vid hand-

246 läggning av arbetsansökan från kassamedlem. Därest arbetsförmedlingen finner, att kassamedlem vägrat antaga erbjudet arbete, skall arbetsförmedlingen nämligen jämlikt 8 § lagen om offentlig arbetsförmedling (SFS 267: 1934) »omedelbart anmäla sådant förhållande till vederbörande kommunala understödsorgan samt, om arbetaren är medlem av erkänd arbetslöshetskassa, till styrelsen för dylik kassa ävensom till tillsynsmyndigheten över de erkända arbetslöshetskassorna». Nämnda anmälan, s. k. arbetsvägransrapport till kassastyrelse, insändes av arbetsförmedlingen till den lokala redogöraren i den avdelning av kassan, som medlemmen tillhör, för vidarebefordran till styrelsen. En dubblett av rapporten insändes till vardera arbetsmarknadskommissionen och tillsynsmyndigheten — socialstyrelsen — samt i vissa län även till vederbörande länsarbetsnämnd. Vid tillkomsten av såväl arbetsförmedlingslagen som kassaförordningen år 1934 ansågs arbetsförmedlingen böra spela en tämligen passiv roll vid prövningen av frågan om ett erbjudet arbete vore lämpligt. Arbetsförmedlingen skulle, innan anvisning av arbete gjordes, verkställa en prövning efter allmänna grunder av frågan om arbetet motsvarade arbetarens krafter och färdigheter. Däremot skulle arbetsförmedlingen ej pröva, om arbetet kunde anses i övrigt vara lämpligt i försäkringsförordningens mening. Handbok för erkända arbetslöshetskassor, utgiven år 1938 av socialstyrelsen, lämnade härom följande föreskrifter. 1 »Enligt § 8 i lagen om offentlig arbetsförmedling skall vid arbetsförmedling tillses, att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket han bäst tampar sig. Arbetsförmedlingsanstalt skall sålunda, innan anvisning av arbete göres, verkställa en prövning efter allmänna grunder av frågan om arbetet motsvarar arbetarens krafter och färdigheter. Däremot skall anstalten icke pröva, om arbetet kan anses vara lämpligt i försäkringsförordningens mening. Anstalten skall alltså bland annat ej pröva, om den erbjudna lönen kan anses skälig eller om konflikt råder å arbetsplatsen, utan så snart en arbetsgivare framställt begäran om erhållande av arbetskraft, har anstalten att erbjuda arbetet till den därtill lämpligaste arbetaren av dem, som vid tillfället finnas anmälda som arbetssökande, varefter arbetsgivaren har att pröva, huruvida han önskar anstälia den sökande. Arbetsförmedlingsanstalten har sålunda att vid anvisande av arbete uteslutande följa de i lagen om offenttig arbetsförmedling givna bestämmelserna. Därest en försäkrad arbetare vägrat att antaga ett honom erbjudet arbete, skaft prövningen av frågan, om arbetet ur försäkringsförordningens synpunkt skall anses vara länpligt, verkställas av kassan. Vid en frivillig försäkring har nämligen den offenttiga arbetsförmedtingen, om man bortser från dess rent kontrollerande verksamhet, intet som helst att göra med själva försäkringen.» Denna negativa inställning från arbetsförmedlingens sida ledde stundom till viss irritation vid avgivande av rapport om arbetsvägransfall. Då det också efter hand visade sig, att denna inställning var oförenlig med arbetsförmedlingens huvudprincip »att erbjuda arbetsgivaren bästa möjliga arbetst i d . 76—77.

247 k r a f t o c h a r b e t a r e n det a r b e t e , vartill h a n b ä s t l ä m p a d e sig», u p p k o m fråga o m en r e v i d e r i n g av de t i d i g a r e givna föreskrifterna och i n f ö r a n d e av ett m e r a p r a k t i s k t och i sak m e r a tillfredsställande b e t r a k t e l s e s ä t t av a r b e t s f ö r m e d l i n g e n s u p p g i f t e r i s a m b a n d m e d a v g ö r a n d e av f r å g a n o m e r b j u d e t a r b e t e s l ä m p l i g h e t . U n d e r å r 1943 u t a r b e t a d e d ä r f ö r socialstyrelsen och a r b e t s m a r k n a d s k o m m i s s i o n e n i s a m r å d s ä r s k i l d a »Råd och a n v i s n i n g a r » 1 för h a n d l ä g g n i n g av frågor g e m e n s a m m a för a r b e t s l ö s h e t s f ö r s ä k r i n g e n s funkt i o n ä r e r o c h a r b e t s f ö r m e d l i n g e n s t j ä n s t e m ä n , vilka fastställdes att gälla fr. o. m . a p r i l 1944. I n ä m n d a »Råd och a n v i s n i n g a r » k o m den n y a inställningen till u t t r y c k . Då d e t för alla p a r t e r a n s å g s v a r a av intresse att a r b e t s f ö r m e d l i n g e n s p r e l i m i n ä r a o c h k a s s a s t y r e l s e n s slutliga a v g ö r a n d e av v a d som m e n a d e s m e d »lämpligt arbete» fattades efter s a m m a g r u n d e r , stadfäste de n y a föreskrift e r n a s o m h u v u d p r i n c i p , att f ö r m e d l i n g s t j ä n s t e m a n n e n vid a r b e t s a n v i s n i n g skulle följa de i 15 § k a s s a f ö r o r d n i n g e n a n g i v n a r i k t l i n j e r n a a n g å e n d e erb j u d e t a r b e t e s l ä m p l i g h e t . I fråga o m f ö r f a r a n d e t vid a r b e t s e r b j u d a n d e åt k a s s a m e d l e m gåvos följande a l l m ä n n a regler: 2 »Om medlemmen erbjudits ett arbete, som enligt förmedlingstjänstemannens prövning synes honom lämpligt jämlikt 15 § arbetslöshetskasseförordningen, men medlemmen likväl vägrar att antaga arbetet, skall han upplysas om att hans vägran kommer att föranleda rapport. Det förhållandet, att kassamedlemmarna ha särskild anledning att antaga av arbetsförmedlingen erbjudet arbete, eftersom de vid vägran riskera att bii avstängda från understöd, får under inga förhållanden utnyttjas för anvisning av sämre arbetstillfällen än sådana, som erbjudas övriga arbetssökande. Även om medlemmen på arbetsförmedlingen skulle förklara, att han överhuvud laget icke är eller att han för någon viss tid icke är arbetssökande, såsom särskilt är vanligt vid kortare permitteringsperioder eller under resor, skall han erhålla anvisning å ett speciellt arbete, givetvis under förutsättning att förmedlingstjänstemannen anser något av de förefintliga arbetstillfällena vara lämpligt för medlemmen jämlikt bestämmelserna i 15 § arbetslöshetskasseförordningen. Om en medfem ställer sig ovillig att antaga ett erbjudet arbete, bör förmedlingstjänstemannen råda honom att besöka arbetsplatsen och sätta sig i förbindefse med arbetsgivaren eller någon representant för denne. Det är icke ovanligt, att en medlem vid närmare övervägande finner det erbjudna arbetet mera lämpligt än vad han tänkt, när erbjudandet lämnades honom å expeditionen. Om medlemmen likväl återkommer till arbetsförmedlingen och meddelar, att arbetsgivaren icke velat antaga honom, bör förmedlingstjänstemannen sätta sig i förbindelse med arbetsgivaren och efterhöra, om medlemmen å arbetsplatsen ställt sig villig att antaga arbetet. Om så ej är fallet, skall givetvis arbetsvägransrapport avgivas. Vid prövning rörande arbetes lämplighet får icke någon särskild hänsyn tagas till den omständigheten, att brist på arbetskraft föreligger inom ett visst yrkesområde. 1 Arbetsförmedlingen och arbetslöshetsförsäkringen, råd och anvisningar, utfärdade av Kungl. Socialstyrelsen och Statens arbetsmarknadskommission, Stockholm 1944. 2 A.a. sid. 10—11.

248 Den omständigheten, att det är brist på exempelvis hembiträden, kan sålunda icke anses utgöra något särskilt skäl för kassamedlemmarna att antaga dylikt arbete. Om ett flertal kortare arbetstillfällen på endast en eller ett par timmar finnas tillgängliga, bör förmedlingstjänstemannen söka sammanföra dessa tili samma person. Det är i regel bättre, att en arbetare samma dag erhåller två 3-timmarsarbeten och sålunda kan erhålla en någorlunda tillräcklig inkomst för dagen än att två arbetare erhålla var sitt 3-timmarsarbete. Här må även erinras om att kassamedlemmarna äro skyldiga att antaga lämpligt arbete, hur kortvarigt detta än må vara. Det är givet, att ett verkligt arbetserbjudande icke kan sägas ha kommit till stånd, om icke relativt fullständiga uppgifter angående anställningsförhållandena och framför allt lönevillkoren lämnats. Någon avstängning på grund av arbetsvägran kan därför icke ifrågakomma, om den arbetssökande ej erhållit klara besked i angivna avseende.» F ö r att a r b e t s f ö r m e d l i n g e n skulle k u n n a v e r k s t ä l l a n o g g r a n n a r e u t r e d n i n g a n g å e n d e skälen för a r b e t s v ä g r a n och s å l u n d a b r y t a m e d den tidigare p r a x i s , att a r b e t s v ä g r a n s r a p p o r t som regel ingavs o b e r o e n d e av skälet för a r b e t s v ä g r a n , l ä m n a d e n ä m n d a »Råd och a n v i s n i n g a r » en k o r t f a t t a d redogörelse för den p r a x i s , som u t b i l d a t s r ö r a n d e t o l k n i n g e n av b e s t ä m m e l s e r n a o m e r b j u d e t arbetes l ä m p l i g h e t . De l ä m n a d e e x e m p l e n skulle l ä n d a a r b e t s f ö r m e d l i n g s t j ä n s t e m ä n och k a s s a f u n k t i o n ä r e r till efterrättelse. I fråga o m b e s t ä m m e l s e n , att e r b j u d e t a r b e t e skall a n s e s lämpligt u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g att det m o t s v a r a r a r b e t a r e n s k r a f t e r och färdigheter, a n g å v o s följande r i k t l i n j e r : 1 »Det är självfaltet, att en arbetssökande icke skall erbjudas ett arbete, som överstiger hans krafter. Härvidlag uppstår icke sällan frågan, huruvida äldre yrkesarbetare skola kunna erbjudas kroppsarbete av för dem ovant slag och huruvida man härvid kan uppdraga någon generell åldersgräns eller ej. Det måste framhållas, att någon dylik åldersgräns icke bör uppdragas, men det är givet, att ju tyngre det erbjudna arbetet är, desto mindre lämpligt blir det för äldre personer. Att erbjuda en vid skogsarbete helt ovan 60-årig yrkesarbetare skogshuggning bör sålunda aldrig ifrågakomma. Var åldersgränsen skall sättas blir emellertid bl. a. beroende på del förutvarande arbetet. En grovarbetare bör, även om han är ovan vid skogsarbete, i allmänhet kunna utföra sådant upp till 50-årsåldern. För en ovan icke-kroppsarbetare bör åldern sättas lägre. Hänsyn skall naturligtvis tagas till om medlemmen periodvis tidigare utfört skogsarbete. En äldre fabriksarbetare bör knappast erbjudas skördearbete och en äldre bagerska eller kallskänka knappast arbete med grövre städning. Även om medlemmen verkar frisk och stark, medföra större kroppsansträngningar vid denna ålder alltid vissa risker för den ovane. Kravet på att arbetet skall motsvara medlemmens färdigheter hänför sig egentligen mer till arbetsförmedlingens prövning än till kassans. Kassan kan icke godkänna arbetsvägran enbart av den anledning, att medlemmen saknar färdigheter i det ifrågavarande arbetet. Bestämmelsen får sålunda icke av kassan tolkas så, att medlemmen skulle vara berättigad att vägra antaga arbete inom annat yrkesområde än sitt eget. Det ankommer härvidlag pä arbetsgivaren att avgöra, huruvida han är tillfreds med en icke yrkeskunnig person. Det har starkt understrukits under förarbetena till arbets•A.a. sid. 11—13.

249 löshetskasseförordningen, att den statliga arbetslöshetsförsäkringen icke fär bli en yrkesförsäkring. En annan sak är, att bristande färdighet i ett arbete, som skall utföras mot ackordsersättning, kan medverka till att medlemmen icke kan uppnå en nettoförtjänst, som är nödvändig för tryggande av en erforderlig försörjning, och att medtemmen på grund av sistnämnda förhåitande kan tillerkännas en viss rätt att vägra antaga sådant arbete. Däremot måste arbetsförmedlingen givetvis noggrant pröva de arbetssökandes färdigheter. Detta är ju den närmaste innebörden i arbetsförmedlingslagens bestämmelse, att arbetsgivaren skall erhålla bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket han bäst lämpar sig. Förmedlingstjänstemannen bör givetvis icke till ett tungt kroppsarbete hänvisa någon, som genom utförandet av arbetet skulle äventyra sin yrkesskicklighet inom det egentliga yrket. Som exempel härpå kan nämnas, att en yrkesduglig finmekaniker eller musiker i allmänhet icke bör erbjudas grovarbete.» I fråga o m b e s t ä m m e l s e n , att e r b j u d e t a r b e t e skall v a r a »förenat m e d avl ö n i n g som p r ö v a s v a r a skälig i f ö r h å l l a n d e till i a r b e t s o r t e n f ö r e k o m m a n d e a v l ö n i n g för s å d a n t a r b e t e » , a n g å v o »Råd och a n v i s n i n g a r » följande r i k t linjer: 1 »Prövningen av avlöningens skälighet blir väsentligt olika, när det gäller vägran att antaga erbjudet arbete inom sådant område av arbetsmarknaden, där kollektivavtal allmänt tillämpas, och i övriga fall. Enligt de principer, som ligga till grund för koltcktivavtalslagen, och enligt rådande rättspraxis gäller, att en medlem i avtalsslutande organisation icke fär åtaga sig arbete vid företag, där kollektivavtal är gällande, till lägre lön än den i avtalet bestämda. Med hänsyn härtill har det ansetts uteslutet att ifrågasätta, att en försäkrad arbetare skulle vara skyldig åtaga sig arbete till lön under den för vederbörande arbetsområde avtalsreglerade. Rapport bör därför icke avgivas vid vägran att antaga dylikt arbete. Vid vägran att antaga arbete inom arbetsområde, där kollektivavtal icke är gällande, bör emellertid, innan rapport avgives, cn saklig skälighetsprövning äga rum. Prövningen av lönens skälighet avser naturligtvis alltid det arbetsområde, till vilket det erbjudna arbetet är hänförligt. Om en yrkeskunnig arbetare anvisas ett arbete inom annat yrke och för detta arbete erbjudes en lön, som måste anses vara skälig för dylikt arbete, bör kassan anse, att skyldighet föreligger att antaga arbetet vid risk av understödets indragande, även om lönen i väsentlig grad skulle understiga den, som medlemmen erhållit i sitt ordinarie arbete. Man kan dock icke kräva, att en i sitt yrke utlärd arbetare skall vara skyldig att antaga arbete inom det egna yrket mot en lön, som till sin storlek väsentligen påverkas därav, att genom arbetet utbildning erhålles, exempelvis som lärling mot lärlingslön. Med utgångspunkt från den ingående kännedomen om de olika yrkenas löneförhållanden, som arbetsförmedlingstjänstemannen förskaffar sig, bör han uppmärksamma de fall, dä lönen för arbetet är oskäligt låg och arbetsgivaren är känd för att underbetala sin arbetskraft. Äro dessa omständigheter fullt klarlagda, bör han icke erbjuda arbetssökanden arbetet i fråga, och i varje fall bör han icke avlåta rapport om arbetsvägran, därest kassamedlem vid ett samtal om sådant arbete skulle avvisa detsamma.» Beträffande det tredje villkoret i k a s s a f ö r o r d n i n g e n s 15 §, att e r b j u d e t a r b e t e skall anses l ä m p l i g t u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g , att det icke h ä n f ö r sig till 1

A.a. sid. 13—14.

250 a r b e t s p l a t s , d ä r arbetskonflikt mentar:1

r å d e r , gjordes följande

förtydligande

kom-

»Hänvisning av arbetslösa till dylik arbetsplats (där arbetskonflikt råder) med återverkningar på deras understödsrätt i kassan skall som regel icke äga rum. Endast för det fall, att en lag- eller avtalsstridig konflikt eller en s. k. okynneskonflikt föreligger, kan avböjandet av erbjudet arbete medföra avstängning frän understöd. Så snart anleelning föreligger att misstänka, att konflikten är av sist angivna karaktär, bör därför arbetsvägransrapport insändas men icke eljest. Det mä anmärkas, att understöd från kassan givetvis icke utgår till den, som deltager i konflikt.» I fråga om de särskilda omständigheter, som k u n n a inverka på frågan om ett e r b j u d e t a r b e t e k a n anses lämpligt eller icke, gjordes i »Råd o c h anvisn i n g a r » följande exemplifiering: 2 »Givet är i första hand, att en kassamedlem kan vägra antaga erbjudet arbete, därest det skulle medföra risk för hans hälsa. Detta krav sammanhänger nära med kravet på att arbetet skall motsvara medlemmens krafter och färdigheter. Om arbetet icke motsvarar medlemmens krafter, kan risk givetvis uppstå för hans hälsa. Men även i övrigt måste särskild uppmärksamhet ägnas ät att arbetet icke är skadligt för medlemmen. Delta bör särskilt beaktas beträffande sädana medlemmar, som kunna rubriceras såsom partiellt arbetsföra. En stor mängd arbeten äro sålunda olämpliga för astmasjuka (större kroppsansträngningar, arbete på tvättinrättning), lungsjuka, reumatiker (fuktigt arbete m. m.), gravida kvinnor (tungt arbete, skiftarbete e t c ) . En arbetssökande med utpräglat nervös läggning får icke anvisas arbete som sjukvårdare å sinnessjukhus och icke heller lämpligen jäktigt eller särskilt enerverande arbete, såsom vid löpande band, eller arbete, som fordrar intim kontakt med allmänheten (exempelvis expeditarbete). Medlemmens hälsa är även av betydelse med hänsyn till smittorisk o. d. Lungsjuka böra sålunda icke erbjudas arbete i hem- och sjukvård. Vissa omständigheter äro av den natur, att de böra giva medlemmen rätt att uppträda endast såsom lokal arbetssökande, d. v. s. medlemmen tillerkännes rätt att vägra antaga arbete på annan ort. Bland hithörande fall märkas främst familjeomständigheter, exempelvis omvårdnaden av hemmavarande småbarn, åldringar eller sjuka. Enbart den omständigheten, att medlemmen är gift, kan emellertid icke åberopas i detta fall. Även vissa uppdrag anses böra medföra rätt för medlemmen att uppträda enbart som lokal arbetssökande. Detta är exempelvis fallet med uppdrag såsom redogörare i de erkända arbetslöshetskassorna, men kan givetvis även gälla i fråga om medlemmar, som inneha viktigare kommunala förtroendeuppdrag etc. Den omständigheten, att medlemmen på arbetsorten vid sidan av sitt lönearbete har viss bi sys sel sättning, kan även komma under beaktande, därest han vid antagande av tillfälligt arbete å annan ort skulle riskera att icke återfå sysslan, då han återvänder till hemorten. Man anser även, att lönearbetare, som samtidigt äro småbrukare, därigenom blivit knutna med sä starka band vid hemorten, att de icke böra erbjudas arbete å annan ort. Givet är ä andra sidan, att en person icke kan anses stå till arbetsmarknadens förfogande, därest han såsom hinder för mottagande av arbete i hemorten åberopar, 1 2

A.a. sid. 14. A.a. sid. 15—17.

251 att han vid tidpunkten i fråga är bunden av omfattande dagliga sysslor vid sitt småbruk. Ohygieniska eller i övrigt otillfredsställande förhållanden på arbetsplatsen kunna även motivera arbetsvägran. Det tvång att besöka arbetsförmedtingen, som försäkringen pålägger kassamedlemmarna, får givetvis icke utnyttjas för att tillgodose mindre nogräknade arbetsgivare med sådan arbetskraft, som de eljest skulle haft svårighet att erhålla. Då det gäller att avgöra, om ett arbete är lämpligt med hänsyn till medlemmens personliga förhållanden och arbetets natur, bör man även taga hänsyn till om arbetet giver möjligheter till uppnående av en sådan nettoförtjänst, som är nödvändig till tryggande av en erforderlig försörjning för sökanden. Dylika fall kunna uppkomma, då en medlem mot ackordsersättning erbjudes kortvarig anställning i ett yrke, där han saknar yrkesvana. Arbetets kortvarighet kan fråntaga medlemmen möjligheten att förvärva vana i arbetet och att därigenom, sedan arbetet varat någon tid, tjäna igen vad han på grund av sin bristande skicklighet i början kan anses ha gått miste om. I dylika fall kan det även lätt uppstå oskäliga kostnader för medlemmen för dagliga resor till och från arbetsplatsen, anskaffande av arbetskläder, bostad och dylikt. Om en medlem sålunda nödgas antaga en anställning, som giver en nettoinkomst, vilken icke är tillräcklig utan nödgar honom söka fattigvård, skulle han med större eller mindre fog finna sig orättmätigt undanhållen ett försäkringsskydd, som han anser sig ha förvärvat genom sina egna insatser. Vid ifrågavarande fall bör förmedlingstjänstemannen i första hand pröva, om arbetsgivaren vidtagit sådana anordningar för arbetarnas kosthåll, utrustning, resor och dylikt, som skäligen kunna påfordras. Härvid erinras om arbetsmarknadskommissionens bestämmelser om arbetstagares resor m. m. En invändning av medlemmen, att han saknar erforderliga arbetskläder, kan icke utan vidare avfärdas. Om arbetet är av kortvarig natur, kan det otvivelaktigt även medföra en oskälig belastning av medlemmens omkostnader, om han själv skall anskaffa särskild klädesutrustning. Utrustning, som härvid ofta kan komma i fråga, är s. k. blåställ och arbetsskodon. Om sådana fall förekomma mera allmänt (en arbetsförmedling kan exempelvis ha fatt i uppdrag att anskaffa arbetare tiff en i närheten belägen torvmosse och måste härför taga i anspråk ovan arbetskraft), bör arbetsförmedlingen omedelbart genom vederbörande länsarbetsnämnd hänvända sig till arbetsmarknadskommissionen med hemställan om att av tillgängliga förråd få utlåna erforderliga arbetskläder.» U t o m skälet a t t s ä t t a d e n arbetslöse k a s s a m e d l e m m e n i k o n t a k t m e d a r b e t s m a r k n a d e n s lediga arbetstillfällen h a r besöket h o s o r g a n för den offentliga a r b e t s f ö r m e d l i n g e n syftet a t t e r h å l l a a r b e t s f ö r m e d l i n g e n s m e d v e r k a n för k o n s t a t e r a n d e t , ifall v e d e r b ö r a n d e k a s s a m e d l e m »är arbetsför och i övrigt o f ö r h i n d r a d att å t a g a sig arbete» ( K a s s a f ö r o r d n i n g e n s § 14). Särskilt svårb e d ö m b a r a ä r o h ä r v i d de fall, d å s å s o m a r b e t s s ö k a n d e u p p t r ä d e r en m e d l e m , s o m det ä r svårt att e r b j u d a l ä m p l i g t a r b e t e , d ä r f ö r att v e d e r b ö r a n d e ä r eller u p p g i v e r sig v a r a m i n d r e arbetsför, exempelvis p å g r u n d av s j u k d o m , k l e n h e t , k r o p p s s k a d a , l y t e eller å l d e r . L i k s o m b e t r ä f f a n d e a r b e t s v ä g r a n skall a r b e t s f ö r m e d l i n g e n b e t r ä f f a n d e d y l i k a fall å s ä r s k i l t r a p p o r t k o r t l ä m n a m e d d e l a n d e dels till a r b e t s l ö s b e t s k a s s a n s lokale r e d o g ö r a r e , dels ock till socialstyrelsen och a r b e t s m a r k n a d s -

252 k o m m i s s i o n e n . Med a n g i v a n d e av de o m s t ä n d i g h e t e r , s o m f r a m k o m m i t vid k a s s a m e d l e m s besök, m e d d e l a r a r b e t s f ö r m e d l i n g e n , att d e n n a funnit a n l e d n i n g föreligga för k a s s a n att u t r e d a , h u r u v i d a m e d l e m m e n ä r u n d e r s t ö d s b e r ä t t i g a d m e d h ä n s y n till 14 § i k a s s a f ö r o r d n i n g e n . I de o v a n n ä m n d a »Råd och a n v i s n i n g a r » för a r b e t s f ö r m e d l i n g e n s tjänstem ä n och f ö r s ä k r i n g e n s f u n k t i o n ä r e r h a r l i k s o m b e t r ä f f a n d e f r å g a n o m v a d s o m ä r att a n s e som l ä m p l i g t a r b e t s e r b j u d a n d e f r å g a n o m olika a r b e t s h i n d e r blivit n ä r m a r e u t r e d d och följande a l l m ä n n a riktlinjer u p p d r a g i t s för ä r e n denas handläggning:1 »Om tjänstemannen finner, att medlemmen, trots sin partiella arbetsförhet, bör kunna utföra arbetet men vägrar att antaga det, skall vanlig rapport om arbetsvägran avgivas. Om tjänstemannen finner, att medlemmen icke lämpligen kan utföra arbetet men att han likväl bör kunna utföra annat arbete (som icke för tillfället kan anskaffas), skall ingen som helst rapport avgivas. Om förmedlingstjänstemannen av omständigheterna finner, att medlemmen på grund av arbetsoförmåga överhuvud taget icke står till förfogande på arbetsmarknaden och att något som helst arbete således icke lämpligen bör erbjudas medlemmen, skall rapport alltid avgivas . . . Fråga om arbetsvägran kan ju icke uppstå i detta sammanhang. I vissa fall, såsom vid olycksfall och dylikt (medlemmen uppträder exempelvis på arbetsförmedlingen med högra armen i band), bör sådan rapport lämnas omedelbart. Men i allmänhet förutsätter rapport rörande arbetsoförmåga, att tjänstemannen vid upprepade överläggningar med medlemmen kommit till den uppfattningen, att denne pä grund av arbetsoförmåga överhuvud taget icke står till arbetsmarknadens förfogande.» B e t r ä f f a n d e r a p p o r t e r i n g av de vanligaste fallen av icke fullständig a r b e t s f ö r m å g a , n ä m l i g e n g r a v i d a k v i n n o r , l ä m n a s följande a n v i s n i n g a r : 2 »Om medlemmen blivit arbetslös på grund av arbetsbrist eller av annan anledning, som icke har samband med havandeskapet, kan kassan tillerkänna henne understöd intill barnsbörden. I detta falt bör rapport icke avgivas, såvida medlemmen icke erbjudes ett arbete, som måste anses lämpligt för henne i hennes förhandenvarande tillstånd, och vägrar antaga detsamma. Om medlemmen blivit arbetslös på grund av havandeskapet eller om hon slutat pä egen begäran av samma anledning, bör hon i allmänhet betraktas såsom arbetsoför och avstänges dä av kassan från understöd under hela den därefter följande tiden av havandeskapet. Hithörande fall av havandeskap skola alltid rapporteras till kassan och socialstyrelsen.» Även a n d r a fall ä n b r i s t a n d e a r b e t s f ö r h e t h o s m e d l e m m e n k u n n a v a r a ä g n a d e att p å k a l l a en u n d e r s ö k n i n g f r å n k a s s a n s sida r ö r a n d e u n d e r s t ö d s r ä t t e n . F ö r m e d l i n g s t j ä n s t e m a n n e n k a n s t u n d o m u n d e r sina försök att skaffa f r a m l ä m p l i g t a r b e t e k o n s t a t e r a a n d r a f ö r h å l l a n d e n , s o m t y d a p å att m e d l e m m e n ä r f ö r h i n d r a d att a n t a g a a r b e t e eller ö v e r h u v u d taget icke ö n s k a r a n t a g a a r b e t e u n d e r viss t i d r y m d . E n k v i n n l i g m e d l e m f r a m h å l l e r e x e m p e l v i s 1 2

A.a. sid. 27. A.a. sid. 28.

253 vid överläggningarna med tjänstemannen, att hon är helt upptagen med tillsynen och skötseln av småbarn eller, mera allmänt, att hon måste sköta sitt hem eller att hon icke önskar arbete under pågående permitteringsperiod eller under sådan tid, då hon är på besök hos släktingar. Till denna kategori höra många nygifta kvinniiga medlemmar, som i realiteten lämnat arbetsmarknaden och som endast komma till förmedlingen för »stämpling». Om i dylika fall lämpligt arbete finnes att erbjuda, kommer understödsfrågan under prövning såsom ett arbetsvägransfall, men om lämpligt arbete ej finnes tillgängligt, bör särskild rapport avgivas. Önskvärdheten av att förmedlingstjänstemannen uppehåller intim kontakt med de erkända arbetslöshetskassornas redogörare kom också klart till uttryck i »Råd och anvisningar». Arbetsförmedlingstjänstemannen borde tillgodogöra sig redogörarens erfarenheter av den enskilde kassamedlemmens person m. m. och noga övertänka, om icke redogörarens synpunkter borde inhämtas, innan rapport av arbetsvägran eller dylikt företoges. På samma sätt hade redogöraren i samtliga ärenden, som berörde arbetsförmedlingen, att i första hand hänvända sig till vederbörande förmedlingstjänsteman och samråda med honom. Frågor, som beröra arbetsförmedlingens handläggning av arbetsansökan från kassamedlemmar, äro — såsom torde ha framgått av de gjorda utdragen ur föreskrifterna i »Råd och anvisningar» —- icke sällan svårbedömbara och taga på grund härav cfta avsevärd tid vid handläggningen. Detta medför, att arbetet på förmedlingsexpeditionerna i icke så få fall visat sig vara mera tidskrävande än vad siffermässiga uppgifter om antalet arbetssökande på olika förmedlingskonlor kunnat giva vid handen. Den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringens snabba utveckling har i betydelsefulla avseenden inverkat på arbetsförmedlingens arbete och utgjort en av förutsättningarna för att arbetsförmedlingen under senare år kunnat uppnå en större kapacitet och mötas av större förtroende från arbetsgivarnas sida. Speciellt den omständigheten, att arbetsförmedlingen, genom att kassamedlemmarna äro ålagda att vid arbetslöshet vända sig till närmaste arbetsförmedlingsorgan, kommit i kontakt med yrkeskunniga och fackutbildade arbetare och tjänstemän, har skapat större möjligheter för arbetsförmedlingen att till arbetsgivare kunna anvisa arbetskraft med önskade kvalifikationer. Varselsystem på arbetsmarknaden. Under arbetslöshetskrisen 1931—1935 visade det praktiska arbetet på arbetsförmedlingarna behovet av snabbare information om lägesförändringarna på arbetsmarknaden. Skälen därför utgjorde främst svårigheterna för de lokala arbetsförmedlingskontoren att vid stark nedgång i ortens sysselsätt-

254 ningsmöjligheter på ett tidigt stadium uträtta ett positivt arbete för den friställda arbetskraften. Rationaliseringsutredningen uppmärksammade den brist, som förefanns beträffande uppgifter om lägesförändringar på arbetsmarknaden, och företog därför en undersökning, huruvida icke skyldighet skulle kunna införas för företagare att viss tid i förväg anmäla planerade avskedanden i större omfattning. I sitt år 1939 avgivna betänkande (SOU 1939: 13) föreslog rationaliseringsutredningen, att anmälan från företagare inom industrien om förestående avskedanden av större omfattning skulle göras till vederbörande huvudkontor inom den offentliga arbetsförmedlingen, som i sin tur skulle vidarebefordra densamma till socialstyrelsen. I vissa fall skulle arbetsgivare äga rätt avge anmälan direkt till socialstyrelsen. Skyldighet att avge anmälan skulle icke inträda förrän minst 50 arbetare och anställda kunde förväntas bli avskedade till följd av en beslutad åtgärd med avseende å driften vid ett företag, och anmälan skulle i regel göras samtidigt med att den åtgärd beslöts, som föranledde avskedandena. Anmälan borde åtföljas av uppgifter om orsakerna till avskedandena, deras omfattning och tidpunkten för deras verkställande ävensom uppgifter om de avskedades kön, ålder och yrke. — Socialstyrelsen skulle omedelbart inberätta inkomna anmälningar till det arbetsmarknadsinstitut, som av utredningen föreslogs skola inrättas. Under kriget, då förändringarna på arbetsmarknaden voro synnerligen framträdande med å ena sidan en nära nog permanent brist på arbetskraft företrädesvis inom för folkförsörjningen viktiga näringsområden och med å andra sidan ett tidvis på grund av vissa industrigrenars råvaru- och avsättningssvårigheter jämförelsevis stort utbud av arbetskraft, blev behovet av en fortlöpande information beträffande mera betydelsefulla ändringar i arbetsmarknadens läge särskilt stort. För att tillgodose detta behov ålades det arbetsgivare genom kungörelse den 10 maj 1940 (nr 330) att i den utsträckning och enligt de närmare föreskrifter i övrigt, som statens arbetsmarknadskommission fastställde, lämna uppgifter angående den omfattning, i vilken anställande av löntagare skedde och upphörande av anställning ägde rum. Med stöd av nämnda kungörelse utfärdade arbetsmarknadskommissionen den 14 juni 1940 (SFS nr 588) en kungörelse, enligt vilken uppgifter om nyanställningar och entlediganclen skulle lämnas två gånger varje månad. Uppgiftsskyldighet förelåg för envar arbetsgivare, när antalet nyanställningar respektive entlediganden uppgick till minst tre eller, beträffande arbetsgivare med i regel minst etthundra anställda, minst tio. Den under kriget oregelbundna sysselsättningen i skogsindustrierna framkallade därjämte behovet av en regelbunden kontakt mellan skogsindustriens företrädare och arbetsmarknadskommissionen för att möjliggöra en mera planmässig beräkning av olika kommuners behov av arbetslöshetslindrande

255 offentliga arbeten, däi friställd arbetskraft, som icke var i stånd att erhålla arbete på öppna arbetsmarknaden, kunde sysselsättas. På initiativ av skogsindustriens företrädare höllos därför fr. o. m. vintern 1943/44 regelbundet återkommande konferenser mellan representanter för nämnda industri och arbetsmarknadskommissionen. Till grund för överläggningarna lågo på föranstaltande av de förra uppgjorda prognoser angående sysselsättningen vid skogsindustrierna två å tre månader framåt i tiden. För att åvägabringa ett mera direkt samarbete mellan den privata industrien och statliga myndigheter vid lösandet av framtida omställningsproblem på arbetsmarknaden fördes i början av år 1944 förhandlingar mellan å ena sidan industriens omställningskommitté 1 och å andra sidan representanter för socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen. Man enades om att ersätta det tidigare rapporteringssystemet angående anställningar och entlediganden med ett varselsystem, varigenom snabba informationer och förändringar i sysselsättningen inom olika näringsgrenar och på olika orter skulle kunna meddelas. Genom kungörelsen den 5 oktober 1944 (nr 681) upphävdes ovannämnda kungörelse av den 14 juni 1940, och från och med hösten 1944 praktiserades det nya systemet. Detta byggde på de frivilligt av arbetsgivare till socialstyrelsen månadsvis lämnade uppgifterna om sysselsättningen. Uppgiftsblanketterna till socialstyrelsens sysselsättningsstatistik kompletterades med en fråga, huruvida permitteringar eller avskedanden i större omfattning voro att vänta inom de närmaste två månaderna efter den tidpunkt, rapporten avsåg, och i så fall, huru många arbetare, som beräknades skola permitteras eller avskedas. Om denna fråga besvarades jakande, skulle företaget till sin branschförening (eller eventuellt till Industriförbundets allmänna avdelning) enligt särskilt formulär lämna närmare upplysningar angående bland annat driftsinskränkningens beräknade längd, orsakerna till driftsinskränkningen, önskvärda lokala arbetsprojekt m. m. Dessa uppgifter vidarebefordrades av branschföreningen till Industriens omställningskommitté tillika med föreningens eventuella yttrande. Branschföreningarnas medverkan påkallades främst därför, att de hade den bästa överblicken över förhållandena inom vederbörande bransch samt största förutsättningarna att bedöma konjunkturutvecklingen och sysselsättningsmöjligheterna inom branschen i fråga. De från branschföreningarna inkomna upplysningarna vidarebefordrades av omställningskommittén till arbetsmarknadskommissionen. Härigenom bereddes den senare möjlighet att uppskatta behovet och arten av hjälpåtgärder från det allmännas sida. I förekommande fall höllos på grundval av de inkomna upplysningarna överläggningar mellan kommittén och kommissionen. 1

Sedan januari 1946 omorganiserad och benämnd industriens produktionsråd.

256 Upplysningarna om förändringarna i industriens sysselsättning lämnades emellertid icke endast till de centrala arbetsmarknadsorganen utan också till de lokala. Företagens rapporteringskort till socialstyrelsens sysselsättningsstatistik ingåvos nämligen via länsarbetsnämnden, dit de skulle vara insända senast den 4:e dagen i varje månad. Vid varje länsarbetsnämnd upprättades dels en förteckning över företag, vilka anmält brist på arbetskraft, dels en förteckning över företag, vilka anmält väntade större permitteringar eller avskedanden före viss tid. Förteckningarna översändes senast den 10 :e i varje månad till arbetsmarknadskommissionen samt till de förmedlingskontor inom länet, som kunde förväntas ha nytta av uppgifterna. Företagens uppgifter om brist på arbetskraft genomgingos inom arbetsförmedlingen, och därest arbetssökande av ifrågavarande yrkesspecialitet funnos anmälda hos förmedlingen hänvisades de att söka arbete hos vederbörande arbetsgivare. I de till arbetsmarknadskommissionen översända förteckningarna över företag, vilka väntade större permitteringar eller avskedanden, markerade länsarbetsnämnden särskilt de företag, där personalinskränkningarna beräknades kunna medföra sådan arbetslöshet på orten, att särskilda hjälpåtgärder syntes bliva erforderliga. Förteckningarna över förändringarna i industriens sysselsättning voro konfidentiella. Ett signifikativt exempel på varselinstrumentets betydelse för lösandet av aktuella utjämningsproblem på arbetsmarknaden samt på hur arbetsmarknadsorganen, såväl centralt som lokalt, i samverkan med företagare och arbetare försökte lösa omställningsproblemen i samband med krigsslutet, erbjödo de åtgärder, som hösten 1944 vidtogos av arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnden i Kopparbergs län för att omplacera friställd arbetskraft vid de inom Kopparbergs län belägna mera betydande gruvföretagen med huvudsaklig export av malm till Tyskland. Sedan uppgifter från arbetsgivarsidan inkommit om förestående personalreduktioner vid en del gruvor, rapporterade länsarbetsnämnden i Kopparbergs län, att omkring 680 gruvarbetare skulle avskedas inom länet före arets utgång. Arbetarna voro anställda vid Nybergs gruvor inom Norrbärke kommun (omkring 60 arbetare), Säters Molybdengruva inom Säters kommun (omkring 60 arbetare), Bergverks AB Vulcanus, Blötberget inom Ludvika kommun (55 man), Gruf AB Lekomberg, Sörvik inom Ludvika kommun (64 man), Häksbergs Nya Gruf AB, Håksberg inom Ludvika kommun samt Trafik AB Grängesberg-Oxelösunel vid dess exportfält i Grängesberg inom Grangärde kommun (260 man). I syfte att undersöka möjligheterna att omplacera den friställda arbetskraften samt att, därest behov härför skulle föreligga, skapa ökade sysselsättningsmöjligheter genom offentliga byggnads- och anläggningsarbeten av olika slag, sammankallades pä initiativ av arbetsmarknadskommissionen representanter från berörda industriföretag och fackföreningar, kommunaia myndigheter, vägförvaltning och länsarbetsnämnd den 20 oktober 1944 till en konferens i Grängesberg för överläggning om eventuella åtgärder. Några dagar senare ägde en liknande överläggning rum i Ludvika.

257 Redan innan överläggningarna ägde rum, hade länsarbetsnämnden vidtagit förberedelser för att vid ett antal skogshuggarkurser inom Grangärde, Ludvika och angränsande kommuner omedelbart sysselsätta ett stort antal arbetare. Dessutom hade i samarbete med ortens lokala fackföreningar gjorts noggranna undersökningar beträffande de friställda arbetarnas yrkeskvalifikationer. Tilläggas bör, att arbetarna samtidigt med varsel om att arbetet tog slut viss dag erhöllo besked om dag för inställelse hos arbetsförmedlingen. Vid de olika konferenserna enades man om att i första hand genom arbetsförmedlingens försorg undersöka möjligheterna att bereda den friställda arbetskraften arbete. Därjämte uppgjordes en plan upptagande sådana tillrednings- och reparationsarbeten, som vid de olika gruvorna kunde igångsättas, därest stora sysselsättningssvårigheter skulle uppstå. Man enades vidare om viss arbetstidsbegränsning för den kvarstående arbetskraften. F r å n länsarbetsnämndens sida vidtogos speciella åtgärder för att intensifiera förmedlingsarbetet vid avdelningskontoret i Ludvika. Till detta kontor centraliserades all förmedlingsverksamhet, som avsäg den friställda arbetskraften. Kontoret erhöll förstärkning av personal, och inskrivningsarbetet av arbetssökande förlades till andra platser, för alt kontoret helt skulle kunna ägna sig ät det egentliga förmedlingsarbetet. Kontoret erhöll av huvudkontoret i Falun fortlöpande upplysningar om möjligheterna att placera arbetskraft på andra orter och stod i kontinuerlig kontakt med förmedlingsorganen i andra län. Det direkta förmedlingsarbetet för den vid gruvorna friställda arbetskraften visade sig snabbt leda till goda resultat. Vid månadsskiftet november/december rapporterade kontoret i Ludvika, att 188 arbetare från andra gruvor än Grängesbergsbolagets kunnat placeras i arbete, därav utom länet 57. De flesta arbetarna erhöllo arbete inom skogsbruk (55 man), eller också kunde de anvisas arbete inom järn- och metallindustrien (45 man). Vid samma tillfälle rapporterades såsom kvarstående oplacerade 27 man, varav 11 voro att betrakta såsom partiellt arbetsföra eller överåriga. Under januari månad 1945 ingåvos till kontoret i Ludvika 26 ansökningar om arbete av personer, som direkt berörts av entlediganden vid gruvorna inom Ludvika kommun. Av dessa 26 arbetsansökningar resulterade 11 i arbetshänvisning. Av återstående 15 ansökningar om arbete hade 10 ingivits av personer, vilka då vistades på skogshuggarkurser. Arbetslöshetsnämnden i Ludvika kunde för veckan 22—27 januari f945 rapportera 8 hjälpsökande, av vilka endast ett par personer kunde hänföras till kategorien friställda gruvarbetare. Samtliga kunde emellertid av arbetsförmedlingen anvisas tillfälliga arbeten. Liknande goda förmedlingsresultat kunde arbetsförmedlingskontoret i Ludvika uppvisa för de friställda arbetarna vid Grängesbergsbolaget. Under februari månad hade också situationen förändrats därhän, att efterfrågan på van arbetskraft från andra gruvföretag endast med svårighet kunde tillgodoses genom arbetsförmedlingskontoret i Ludvika. Antalet arbetssökande vid samtliga de förmedlingsorgan i länet, som berördes av de under hösten 1944 företagna entledigandena, kunde redan vid nyåret 1945 ej anses större än vad eljest under åren varit att betrakta som normalt. O r s a k e n till att a r b e t s f ö r m e d l i n g s o r g a n e n i K o p p a r b e r g s län så s n a b b t voro i s t å n d att o m p l a c e r a den friställda a r b e t s k r a f t e n vid g r u v o r n a v a r främst det vid d e n n a t i d p u n k t för g r u v a r b e t a r e ö v e r h u v u d g y n n s a m m a arb e t s m a r k n a d s l ä g e t . E n p e r m a n e n t brist p å v a n a g r u v a r b e t a r e förelåg u n d e r k r i g s å r e n såväl vid a n d r a i n o m länet befintliga g r u v o r som vid g r u v o r i n o m 17

258 angränsande län. Härtill kom, att skogsbruket kunde taga emot praktiskt taget alla arbetare, som voro villiga att åtaga sig dylikt arbete. Då dessutom många av de avskedade arbetarna voro inflyttade skogs- och jordbruksarbetare, som bevarat kontakt med hemorten, erbjöd omplaceringen till skogsoch jordbruksarbete mindre svårigheter än man först kunde förutse. Den principiella uppläggningen vid behandlingen av denna arbetsmarknadsfråga syntes vara riktig. Arbetsmarknadsorganens direkta kontakt med berörda parter medförde, att den friställda arbetskraften i flertalet fall på ett tidigt stadium fick orientering om möjligheterna på arbetsmarknaden samt att det lokala förmedlingsorganet samtidigt härmed kunde föreslå anställningar på andra orter. Genom att det lokala arbetsförmedlingskontoret tillfälligtvis förstärktes, kunde också förmedlingsärendena handläggas snabbt, och genom en rationell uppdelning av de rent expeditionella arbetsuppgifterna kunde förmedlingstjänstemännen helt inrikta sig på det egentliga förmedlingsarbetet. Därtill kom, att parallellt med arbetet att utplacera den friställda arbetskraften bedrevs ett planeringsarbete för att, i den händelse den öppna marknaden icke tillräckligt snabbt kunde uppsuga den friställda arbetskraften, arbetstillfällen vid olika slags offentliga arbeten skulle kunna erbjudas de entledigade arbetarna. I likartat syfte som det av industriföretagen tillämpade varselsystemet införde arbetsmarknadskommissionen i oktober 1945 ett system för erhållande av uppgifter om sysselsättningen inom byggnadsverksamheten, som på grund av sin säsongnatur kräver speciell uppmärksamhet från arbetsmarknadsorganens sida. Länsarbetsnämnderna anmodades sålunda att var tredje månad till kommissionen lämna vissa uppgifter om dels antalet verksamma och arbetslösa byggnadsarbetare, dels det beräknade behovet av dessa arbetarkategorier under de närmast följande fem månaderna vid sådana byggnadsarbeten, för vilka byggnadstillstånd meddelats. Undersökningen begränsades att inom varje län omfatta sådana områden, inom vilka mera betydande byggnadsverksamhet normalt bedrevs. Det material, som på detta sätt inkom, användes av arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna för att ungefärligen beräkna arbetstillgången för byggnadsfackens arbetare en tid framåt och utgjorde vid handläggning av ärenden rörande byggnadstillstånd ett värdefullt hjälpmedel i strävandena att åstadkomma en säsongutjänming av sysselsättningen inom byggnadsverksamheten.

Medverkan i planeringsarbetet för mötande av en arbetsmarknadskris. I samband med investeringsulredningens arbete uppdrog arbetsmarknadskommissionen i juni 1944 åt länsarbetsnämnderna att dels medverka vid utrönande av det aktuella läget beträffande de investeringsobjekt, vilka under

259 år 1943 av kommunerna redovisats till investeringsutredningen, dels infordra uppgifter å nya arbetsobjekt, varvid kommunernas uppmärksamhet skulle fästas vid i första hand sådana företag, som voro föga materialkrävande och som väl lämpade sig för arbete vintertid, dels slutligen infordra uppgifter å lämpliga arbetsobjekt även från andra kommuner än dem, som tillfrågats vid 1943 års inventering. För fullgörande av dessa uppdrag hade länsarbetsnämnderna under loppet av år 1944 överläggningar med representanter för kommunerna. Inom flera län besökte någon av nämndens tjänstemän kommunernas representanter; vid andra åter höllos sammanträden under ledning av länsarbetsnämnden med grupper av kommuner, varvid planeringsfrågor behandlades. Sedan statens arbetsmarknadskommission i maj 1945 övertagit investeringsutredningens arbetsuppgifter att upprätta förslag till investeringsreserv för kommande budgetår samt att främja detaljplanering av företag i investeringsreserven, intensifierades länsarbetsnämndernas medverkan i arbetet. I detta syfte höllos sommaren 1945 sammanträden med länsarbetsnämnderna, varvid tjänstemän hos kommissionen överlade med nämnderna om planläggningsarbetets bedrivande. Inkopplandet av länsarbetsnämnderna i detta planeringsarbete motiverades främst av nödvändigheten att genom direkt personlig kontakt med vederbörande myndigheter och andra intressenter erhålla vidgad kännedom om planläggningsarbetets läge och behovet av ytterligare åtgärder. Samtidigt kunde man på detta sätt bäst erhålla del av de lokala myndigheternas synpunkter på planeringsarbetet och få tillfälle att lämna informationer om de principer, som lågo till grund för investeringsutredningens arbete, samt om de statsbidrag, som kunde utgå såväl till kostnaderna för de olika företagens projektering som till företagens utförande. Under år 1945 utvidgades dessutom länsarbetsnämndernas uppgifter i samband med planeringsarbeten. Medan nämnderna under 1944 främst haft att insamla materiel beträffande kommunala arbetsobjekt, utsträcktes deras uppgifter under 1945 att omfatta även de arbetsobjekt tillhörande landsting samt enskilda företag, som avsågo arbeten för enskilda flottleder samt byggnader för lantbruks-, lantmanna-, lanthushålls-, trädgårds- och folkhögskolor samt hushållningssällskap. Likaledes skulle länsarbetsnämnderna insamla uppgifter från enskilda vägföreningar, vanligen genom kommun som berördes av respektive vägföretag. Däremot lämnades direkt till arbetsmarknadskommissionen uppgifter om statliga företag och arbeten. Dessutom uppdrog kommissionen åt länsarbetsnämnderna att stimulera de kommunala myndigheterna att utföra detaljplanering av arbeten i tillräcklig omfattning. Den omständigheten, att intresset för detaljplanering på sina håll minskat till följd av att de uppgjorda investeringsplanerna dittills icke be-

260 hövts tagas i anspråk för bekämpande av arbetslöshet, samt det förhållandet, att åtskilliga i planerna ingående företag kommo till utförande i vanlig ordning, medförde, att särskild uppmärksamhet måste ägnas åt att detaljarbetet fortsattes samt åt att nya arbeten i tillräcklig omfattning tillfördes planerna. Även för att följa och påskynda planeringsarbetet var fortlöpande kontakt med kommunerna nödvändig. Länsarbetsnämnd hade jämväl att uppmärksamma arbetstillfällenas geografiska fördelning och försöka tillse, att sysselsättningsmöjligheter i tillräcklig omfattning funnos planerade i de trakter, där riskerna för att arbetslöshet skulle inträffa voro störst. Särskilt borde tillgång finnas på arbeten, som kunde utföras vintertid. Då det emellertid var nödvändigt, att vid länsarbetsnämnds arbete med insamlandet av uppgifter angående kommunala arbetsobjekt hänsyn togs till inom respektive kommuner belägna statliga arbetsobjekt, skulle länsarbetsnämnd uppehålla kontakten med lokala statliga myndigheter, framför allt vägförvaltningen i länet. Länsarbetsnämnd hade vidare dels att lämna uppgifter om till vilka myndigheter intressent skulle vända sig för att erhålla upplysningar rörande statsbidrag för utförande av olika slags arbeten, dels ock att lämna upplysningar angående statsbidrag för detaljplanering av kommunala investeringsobjekt. Ansökan om statsbidrag för detaljplanering skulle ställas till arbetsmarknadskommissionen och ingivas genom vederbörande länsarbetsnämnd, som med eget yttrande vidarebefordrade den till kommissionen. Såsom ovan framhållits, skulle vissa uppgifter om planerade arbeten insändas direkt till kommissionen. Det var emellertid — såsom ovan antytts — angeläget, att länsarbetsnämnd även hade kännedom om läget i fråga om detta planeringsarbete liksom också om den ståndpunkt, kommissionen och andra myndigheter kunde ha tagit till ingivna förslag. Delta syfte sökte man tillgodose genom följande anordning. Uppgifter om i investeringsreserven ingående arbeten, såväl äldre som nytillkomna, sammanfördes av kommissionen i ett register, varav länsarbetsnämnden erhöll ett exemplar. Registret fördes på sådant sätt, att samma uppgifter alltid funnos hos länsarbetsnämnden och arbetsmarknadskommissionen. Uppgifterna avsågo statliga, statsunderstödda och kommunala arbetsobjekt, vare sig förslag beträffande dem uppgjorts av arbetsmarknadskommissionen eller andra statliga organ. Registret lämnade upplysning om de olika arbetenas art och beskaffenhet, antalet arbetare, som kunde sysselsättas sommar- och vintertid, antalet dagsverken, arbetenas totalkostnad samt hur stor del av denna som kunde beräknas utgöra arbetslöner. Därjämte kunde man i registret fortlöpande följa planeringsarbetets fortskridande, alltså frågor rörande arbetsplaner och arbetsritningar, mark- och tomtfrågor, vattendomstolsutslag etc. I registret lämnades också beträffande statsunderstödda och kommunala arbeten uppgift om företagens finansiering, huruvida lån

261 eller statsbidrag utgingo samt huruvida planeringsbidrag till arbetsobjekten utgått. Genom denna länsarbetsnämndernas medverkan i planeringsarbetet för mötande av en arbetsmarknadskris erhöllo de lokala arbetsmarknadsorganen efter hand en noggrannare kännedom om respektive orters sysselsättningsmöjligheter och om de lokala arbetsmarknadsproblem, som vid en sysselsättningskris kunna uppstå. Genom det ovan omnämnda registret beträffande i investeringsreserven ingående företag kunde länsarbetsnämnd därjämte överblicka totalsumman av arbetsobjekt och på så sätt påskynda och intensifiera planeringsarbetet av arbetsobjekt på orter, där arbetsmarknadsläget syntes ge anledning till noggrannare förberedelser.

Rese- och

flyttningsbidrag

för arbetssökande.

I syfte att bereda ökade möjligheter för arbetssökande att taga arbete utom sin hemort lämnade lagen den 15 juni 1934 om offentlig arbetsförmedling (nr 267, 10 § 2 mom.) viss möjlighet att medgiva statsbidrag till resor. Därest arbetssökande uppenbarligen saknade erforderliga medel för resa till annan ort, där anställning anvisats honom, och arbetsförmedlingsanstalt därför bekostade hans resa, kunde anstalten under vissa förutsättningar erhålla 75 procent statsbidrag till kostnaden. Dessa förutsättningar inneburo framför allt, att vid resans anträdande överenskommelse om anställningen skulle vara träffad eller med skäl kunde väntas komma till stånd samt att det icke framgick av omständigheterna, att möjlighet och fog funnits för att av arbetsgivaren eller arbetaren uttaga ersättning för resekostnaderna. Till återresa, då anställning icke kommit till stånd, finge statsbidrag utgå endast då särskilda omständigheter därtill föranledde. Den i 1934 års lag givna möjligheten att medgiva resebidrag åt arbetssökande var som synes ganska begränsad. Under år 1939 och under kriget utvidgades emellertid möjligheterna till statsbidrag på olika sätt. Genom kungl. brev den 26 maj 1939 meddelades sålunda särskilda bestämmelser rörande resebidrag för arbetssökande, som voro villiga taga arbete inom betodlingen. Enligt dessa skulle hos vederbörande arbetslöshetskommitté såsom hjälpsökande anmälda eller eljest veterligen arbetslösa personer, som antogo genom den offentliga arbetsförmedlingen erbjudet arbete vid betfälten i riket, erhålla kostnadsfri återresa från arbetsplatsen. Villkor härför var, att i varje särskilt fall arbetsgivaren åtog sig att bidraga till kostnaden för arbetarens återresa från arbetsplatsen med ett i förhållande till det av arbetaren utförda arbetet beräknat belopp. I övrigt ägde socialstyrelsen bestämma villkor och förutsättningar för bidragets utgående. Medel härtill anvisades

262 från reservationsanslaget till reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet m. m. Den 11 augusti 1939 meddelades i kungl. brev bestämmelser om utvidgad rätt till statsbidrag, gällande tills vidare intill den 1 juli 1940, för att den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten rörande såväl gifta som ogifta arbetssökande överhuvud taget skulle kunna intensifieras inom områden med kvardröjande restarbetslöshet. Bestämmelserna skulle tillämpas under de tider och för de geografiska områden, som fastställdes av socialstyrelsen i samråd med arbetslöshetskommissionen, och inneburo utvidgningar i tre hänseenden: 1. Kostnaden för arbetssökandes resa för att tillträda på annan ort anvisad fast anställning inom jordbruket ersattes helt av statsmedel. 2. För den som innehaft av arbetsförmedlingen anvisad tillfällig anställning inom jordbruket, finge statsbidrag utgå till återresa. Villkor härför var dels att arbetsförmedlingsanstalt med statsbidrag bekostat resan till arbetsplatsen och dels att arbetsgivaren bidrog till återresan med 10 kronor. 3. Då arbetssökande tillträtt å annan ort anvisad fast anställning och uppenbart behov av flyttningshjälp förelåg, finge av statsmedel ersättas dels resor för den arbetssökandes familjemedlemmar och dels halva kostnaden för flyttning av familjens bohag, dock högst 150 kronor. Som familjemedlem räknades därvid hustru samt hemmavarande barn under 16 år; därjämte finge socialstyrelsen i visst fall medgiva ersättning även för annan familjemedlems resa. Även för detta ändamål anvisades medel av reservationsanslaget till reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet m. m. I skrivelse den 11 oktober 1939 hemställde statens arbetsmarknadskommission med hänsyn till läget på arbetsmarknaden, att här återgivna bestämmelser måtte få gälla även inom andra områden än dem, som avsågos i förenämnda kungl. brev. 1939 års urtima riksdag uttalade (skrivelse nr 52), att ifrågavarande utsträckta flyttningshjälp måtte — under iakttagande av all den kontroll, som kunde påkallas för att förebygga missbruk — lämnas även beträffande områden, inom vilka på grund av krigssituationen arbetslöshet kunde komma att inträda. Det anmärktes tillika, att de antydda stödåtgärderna väl i första hand finge inriktas på icke familjeförsörjare, i all synnerhet i de fall, då utkomstmöjligheterna på den nya orten tedde sig mera tillfälliga eller överhuvud mera ovissa. Den 19 januari 1940 föreslog statens arbetsmarknadskommission i ny skrivelse en utvidgad rätt till statsbidrag för detta ändamål. I anledning av denna skrivelse och riksdagens nyssnämnda uttalande medgav Kungl. Maj:t i brev den 26 januari 1940 för tillämpning tills vidare intill den 1 juli 1940, att bidrag av statsmedel finge för underlättande av överflyttning av arbets-

263 kraft till sådana områden av näringslivet, vilka vore av särskild betydelse för folkförsörjningen eller rikets försvar, utgå till arbetsförmedlingsanstalt för de kostnader anstalten bestritt för arbetssökandes resa eller arbetssökandes familjs resa eller flyttning. Därvid skulle i tillämpliga delar gälla de bestämmelser, som meddelats i förutnämnda brev den 11 augusti 1939. Den 28 juni 1940 meddelade Kungl. Maj:t för tillämpning fr. o. m. den 1 juli 1940 t. o. m. den 31 mars 1941 vissa bestämmelser angående förskott av statsmedel till arbetssökandes resor m. m. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 25 april 1941 och den 30 juni 1942 erhöllo dessa bestämmelser fortsatt tillämpning fr. o. m. den 1 april 1941 t. o. m. den 30 juni 1943. Den 30 juni 1943 beslöt Kungl. Maj:t efter gemensam framställning av arbetsmarknadskommissionen och socialstyrelsen meddela vissa ändrade bestämmelser rörande bidrag till arbetssökandes resor att gälla fr. o. m. den 1 juli 1943 tills vidare. Den viktigaste ändringen var, att arbetssökande kunde erhålla resebidrag för dagliga resor till och från arbetsplatsen under förutsättning, att med hänsyn till villkoren i den anvisade anställningen den sökande befunnes icke rimligen böra gälda kostnader för resorna, att anställningstiden icke kunde förväntas överstiga tre veckor, att arbetstagaren icke under de senaste åren haft årligen återkommande sysselsättning med sådant eller liknande arbete, till vilket han anvisades, samt att vägsträckan mellan bostaden och arbetsplatsen översteg tre kilometer. Enligt de i kungl. brev den 30 juni 1943 givna föreskrifterna och av arbetsmarknadskommissionen efter hand lämnade anvisningar ägde länsarbetsnämnd vid utgången av år 1945 antingen direkt eller genom nämnden underställt förmedlingsorgan på sätt nedan närmare angives lämna förskott eller bidrag till kostnad för arbetstagares resa till och från anställning, fria dagliga resor vid tillfälligt arbete samt för flyttning av familj och bohag. Som generella villkor för att en arbetssökande skulle komma i åtnjutande av förskott eller bidrag stipulerades, att vederbörande skulle vara oförvållat arbetslös (undantag härifrån kunde göras, om den arbetssökande innehade endast tillfällig anställning, eller om arbetstillgången på den tidigare arbetsplatsen var så ojämn, att skälig förtjänst ej kunde uppnås), att anställningen erhållits genom arbetsförmedlingens medverkan (sådan medverkan skulle anses ha ägt rum, om arbetsförmedlingen vid undersökning konstaterade, att den anställning, som exempelvis arbetssökanden själv anskaffat, skulle ha anvisats, om den varit anmäld hos förmedlingen) och att likartat arbete med jämställda förmåner icke kunde erbjudas på eller i närheten av den ort, där begäran om förskott eller bidrag göres. För erhållet förskott var den arbetssökande återbetalningsskyldig. Förskott kunde i princip lämnas, oavsett till vilket arbetsområde den sökande hänvisats. Om den arbetssökande icke erhållit anvisad anställning eller innehaft denna endast kort tid, kunde jämväl kostnaden för återresa till hemorten

264 under vissa förutsättningar förskotteras. Dessa förutsättningar voro bl. a., alt förskott lämnats för resa till anställningen, att anställningen upphört utan arbetstagarens eget förvållande eller att sökandet av anställningen av fullgoda skäl icke lett till resultat, samt att särskilda ömmande skäl förelågo att bevilja förskott även för återresan. För att resebidrag skulle kunna utgå gällde, att den anställning, som skulle tillträdas, var hänförlig till område av näringslivet, som var av särskild betydelse för folkförsörjningen eller rikets försvar, eller att den arbetssökande var bosatt på ort, där arbetslösheten var av sådan omfattning eller struktur, att arbetsmarknadskommissionen fann särskilda åtgärder påkallade för arbetskraftens förflyttning. Därutöver ägde länsarbetsnämnd under vissa förutsättningar lämna arbetssökande, som erhållit tillfälligt arbete inom jordbruket och icke kunde beredas bostad på anställningsorten utan dagligen måste färdas mellan sin bostad och arbetsplatsen, ersättning för dagliga resor. Sådan ersättning utgick vid en färdväg av 4 km mellan bostad och arbetsplats med 25 öre, vid 5 km — 25 öre, vid 6 km — 30 öre, vid 7 km — 40 öre o. s. v. Vid anvisning av grupper av arbetstagare kunde länsarbetsnämnd, om så av kostnadsskäl eller eljest befanns ändamålsenligt, ordna gemensam resa med omnibus eller annat lämpligt trafikmedel. Under samma villkor, som gällde för erhållande av bidrag, kunde arbetssökande, som tillträdde fast anställning på annan ort, även tillerkännas bidrag till kostnaderna för resa för sin familj till den nya bostaden samt för flyttning dit av familjens bohag. Sådan ersättning var dock maximerad till 300 kronor. För att komma i åtnjutande av dessa förmåner, skulle vederbörande uppenbarligen sakna erforderliga medel till ifrågavarande utgifter. För vid skogsarbete ovan arbetssökande, som genom arbetsförmedlingen erhöll anställning inom skogsbruket, funnos speciella bestämmelser, vilka i huvudsak inneburo, alt sådan sökande erhöll fri resa till arbetsplatsen och fri hemresa, om anställningen varat minst tre månader eller dessförinnan avbrutits till följd av giltigt skäl (t. ex. sjukdoms- eller olycksfall, värnplikt, genom arbetsförmedlingen anvisat annat arbete i öppna marknaden). Samma förmåner tillkommo arbetskraft, som anvisades anställning inom torvindustrien. Likartade föreskrifter angående fria resor ha utfärdats i fråga om arbetssökande, som hänvisas till arbete inom sockerbetsodlingen och kalkindustrien på Gotland, varvid dock arbetsgivarna åtagit sig att svara för viss del av resekostnaden. Bidrag till uppehälle under resa lämnades, om restiden uppgått till minst 12 timmar, fr. o. m. år 1944 arbetssökande, som antog arbete i de sydsvenska betdistrikten, med lägst 5 kronor och högsl 10 kronor. Ävenså åtnjöto beredskapsinvalider under resa för tillträdande av anställning eller påbörjande av utbildning på annan ort traktamentsersättning enligt klass III F i allmänna

265 resereglementet, vilket i huvudsak motsvarade de förmåner, som tillkommo värnpliktiga under enskild färd i tjänsteärende. Kostnaderna för resebidrag till arbetssökande åren 1941—1945.

Län

1945 Stockholms stad . . . . Stockholms län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs

23 084 30 631 2 014 2 338 5 728 14 996 3 664 6 712 6 258 3 424 3 868 50 716 3 433 58 824 4 754 2 825 15 791 8 124 1 250 8 479 13 371 90 201 4 419 7 539 3 861

47 252 112511 8 926 10 420 17 962 100 078 13 526 9 234 12 293 4 079 10 852 75 251 4 721 148 311 19 947 7 760 49 367 20 916 8 174 49 215 36 594 112 836 29 377 12 470 6 596

15 800 98 323 12 320 19 345 15 389 76 556 18 605 9 372 17 146 4 159 12 918 80 553 8 124 62 684 8 270 7 877 23 883 25 671 15 262 48 772 57 987 113 786 29 097 24 136 31 645

19 946 34 782 4 352 16 991 27 613 25 900 23 111 5 965 10 928 6 485 18 342 49 393 4 211 22 703 9417 5 857 4 360 11 393 6 663 19 522 29 369 90 483 17 054 26 160 5 047

47 628 57 019 15 484 69 183 49 217 37 403 34 382 35 831 10 069 10 425 23 349 68 738 8 562 20 828 7 467 3 981 7 808 21 547 20 497 38 687 44 656 47 253 11 717 93 650 30 509

376 304

928 668

837 680

496 047

815 890

Jämtlands Västerbottens Norrbottens Summa

Av ovanstående tablå framgår, att arbetsmarknadsorganens utgifter för resebidrag till arbetssökande under åren 1941—1945 voro betydande. År 1942 uppgingo kostnaderna till 929 000 kronor, år 1943 till 838 000 kronor. För år 1944 noterades en i jämförelse med föregående år icke obetydligt lägre kostnadssiffra — 496 000 kronor, vilket främst beror på minskat antal anvisningar av ovan arbetskraft till skogen. Under år 1945 uppgingo kostnaderna för arbetssökandes resor till 816 000 kronor.

266 KAP. X.

Arbetsförmedlingens utveckling under åren 1939—1945 i statistisk belysning. Inledning. Statistiska uppgifter om de offentliga arbetsförmedlingarnas verksamhet föreligga alltsedan år 1902. Lämnandet av dylika var till en början ett frivilligt åtagande från de kommunala anstalternas sida, men år 1907 uppsattes som villkor för statsbidrags erhållande, att anstalt till tillsynsmyndigheten skulle lämna månatliga uppgifter om sin verksamhet. Med stöd av dessa uppgifter ville man belysa förändringarna på arbetsmarknaden. Uppgifterna avsågo icke i första hand att tjäna som arbetslöshetsstatistik. Från och med år 1908 finnes verksamheten vid varje anstalt för varje månad redovisad i Sociala meddelanden (t. o. m. år 1911 i Meddelanden från K. Kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik). Uppgifterna avse dels antalet ansökningar om arbete, dels antalet lediga och tillsatta platser med fördelning på män och kvinnor samt efter olika näringsgrenar. I början av varje år lämnas en sammanfattande översikt av föregående års verksamhet, varvid fr. o. m. år 1926 även antalet under året inskrivna arbetssökande personer angives. Alltsedan statistikens första uppläggning har denna ej genomgått någon mera betydande omläggning, vare sig till omfattning eller till innehåll. 1 Full 1 Fr. o. m. år 1935 genomfördes en ändrad yrkesgruppering, som bättre än den tidigare tillämpade anslöt sig till den gruppindelning, som användes inom andra grenar av den offentliga statistiken. I samband härmed redovisades i statistiken var för sig de tre yrkesgrupper, som tidigare sammanförts under beteckningen »annat arbete», nämligen diversearbetare, ungdom utan särskild utbildning och reservarbetare. I redogörelsen för den offentliga arbetsförmedlingen i Sverige 1923—1932 (Soc. Medd. nr 7/1933) finns antalet med reservarbetare tillsatta platser särredovisat för ifrågavarande 10-årsperiod. Fr. o. m. år 1936 ingår ej antalet lediga och tillsatta platser vid reservarbeten i statistiken. Fr. o. m. år 1941 skilde man även mellan antalet lediga och tillsatta platser för arbetare hänvisade till beredskapsarbeten. — År 1942 genomfördes vissa ändringar i yrkesgrupperingen i anslutning till liknande ändringar i den offentliga statistiken. Den reviderade yrkesgrupperingen tillämpades fr. o. m. år 1943. Ändringarna voro av den art, att kontinuiteten med tidigare serier i huvudsak kan anses bevarad.

267 jämförbarhet föreligger mellan de olika serierna »ansökningar om arbete», »lediga» och »tillsatta platser» under en tidrymd, som sträcker sig över 40 år i liden. Detta innebär emellertid också, att statistiken efter hand som större krav ställts på dess uppgift att dels återspegla arbetsförmedlingens verksamhet inom skilda näringsgrenar, yrkes- och fackområden, dels också att tjäna som medel för att belysa arbetsmarknadens läge vid olika tidpunkter mer och mer visat sig otillräcklig. De mest framträdande bristerna 1 skola här nedan angivas. 1. De arbetssökande inskrivas på olika yrkesgrupper med ledning av lämnade uppgifter om utbildning, yrkeserfarenhet och tidigare sysselsättningar. Arbetssökandesiffrorna återgiva alltså antalet personer, tillhöriga visst yrkesområde, som önska plats, men de återgiva icke, huruvida de arbetssökande önska erhålla arbete inom eget eller annat yrkesområde. Siffrorna kunna alltså endast betraktas såsom ett grovt mått på den vid redovisningstillfället aktuella tillgången på arbetskraft inom olika näringsområden. I sistnämnda hänseende föreligger ytterligare en brist i arbetssökandesiffrorna. De återgiva icke, huruvida de arbetssökande äro arbetslösa eller blott önska ombyte av arbete eller arbetsplats. De återspegla ej heller de arbetssökandes ålder och andra uppgifter av intresse, såsom hemortsförhållanden, utbildning, tidigare sysselsättning. Det förtjänar i detta sammanhang påpekas, att uppgifter av detta slag återfinnas i de av arbetsförmedlingsorganen förda arbetssökanderegistren samt att flera anstalter till en början förde en utvidgad statistik, som omfattade de arbetssökandes ålder, civilstånd, födelseort, mantalsskrivningsort samt skolutbildning. På grund av dessa brister äro de publicerade arbetssökandesiffrorna av relativt ringa värde för att exempelvis belysa arbetslöshetens karaktär och omfattning. Det förtjänar också påpekas, att inga uppgifter föreligga om hur många av de arbetssökande som under redovisningsperioden erhålla anvisningar om arbete eller för hur lång tid de arbetssökande kvarstå i registren som aktuella sökande. Av statistiken framgår sålunda icke, ifall en »bottenrest» av permanent arbetslösa eller partiellt arbetsföra ligger dold under strömmen av ordinära arbetssökande. 2. Uppgifterna om antalet till arbetsförmedlingarna anmälda lediga platser redovisas utan närmare angivande av deras karaktär, huruvida de äro tillfälliga eller fasta, avsedda att tillsättas omedelbart eller efter någon tid, ifall de avses skola tillsättas med arbetskraft i viss ålder, med bestämda kvalifikationer etc. I primärredovisningen göres skillnad på hur stor del av platserna, som kvarstå obesatta från föregående månad och som alltså ingå som balans i efterföljande månadsredovisning, men i de publicerade månadsredovis1 Dessa ha bl. a. påtalats av docent Alf Johansson i PM angående undersökningar av arbetsmarknaden, SOU 1939: 14, sid. 287—289, samt av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering i skrivelse till chefen för kungl. finansdepartementet den 28 maj 1945, SOU 1945:30, sid. 71.

268 ningarna angives icke denna balans. Av statistiken framgår sålunda icke, om även här en »bottenrest» av permanent lediga platser ligger dold i ledigaplatssiffrorna. 3. Från och med år 1946 redovisas förutom totalantalet tillsatta platser även antalet tillfälliga (varaktighet av 6 arbetsdagar och därunder). Denna skillnad gjordes ej tidigare. Av siffrorna för antalet tillsatta platser framgår icke, hur många och vilka platser som tillsatts med arbetssökande från annat yrkesområde än det platsen avsett. Så exempelvis anger statistiken icke, hur många arbetstillfällen inom jordbruket, som tillsatts med arbetssökande industriarbetare, byggnadsarbetare, skogsarbetare etc, eller omvänt, hur många arbetssökande jordbruksarbetare, som erhållit arbete inom industri, byggnadsarbete, skogsarbete etc. Hela frågekomplexet om yrkesrörligheten på arbetsmarknaden belyses icke av förmedlingsstatistiken. Däremot anger statistiken, hur många av de tillsatta platserna som tillsatts med sökande från annan arbetsförmedling med uppdelning på förmedlingsorgan inom och utom länet.

Antalet tillsatta platser/arbetstillfällen. Som framgår av nedanstående tabell 55, steg antalet genom rikets samtliga offentliga arbetsförmedlingsorgan tillsatta platser från 436 000 år 1939 till 1 096 000 år 1945. Ökningen, som motsvarar 151 procent, var mera framträdande för platser, tillsatta med manliga sökande, än för platser avseende kvinnliga sökande. De manliga platsernas antal steg nämligen under angivna period från 251 000 till 714 000, motsvarande 184 procent, medan de kvinnliga ökades från 185 000 till 382 000 eller 106 procent. Antalet tillsatta platser mer än femdubblades inom skogsbruket, mer än tredubblades inom industri och hantverk, mer än fördubblades inom handel, samfärdsel och allmän tjänst samt nära nog fördubblades (74 procent) inom husligt arbete. Inom jordbruket steg antalet tillsatta platser med 20 procent, och inom sjöfartsnäringen noterades en mindre nedgång med 6 procent. Uppmärksammas bör emellertid, att ökningen till viss del var beroende av under kriget vidtagna arbetsinarknadsreglerande åtgärder. Utom gruppen »frivilliga arbetsuppgifter», som helt saknas under förkrigstiden, inrymmas i t. ex. grupperna skogsbruk samt industri och hantverk (undergrupperna byggnadsverksamhet och torvhantering) tillsättningsresultat, som voro betingade av regleringsåtgärder på arbetsmarknaden. Den årliga procentuella ökningen av tillsatta platser ger vid handen, att arbetsförmedlingarna under periodens fyra första år, 1939—1942, kunde uppvisa relativt sett större ökning av de tillsatta platserna än under de tre efter-

269 följande åren 1943—1945. För år 1945 förelåg emellertid i jämförelse med år 1944 en så pass betydande ökning i antalet tillsatta platser som 18 procent. Tabell 55. Antalet tillsatta platser (1000-tal) inom olika yrkesområden åren 1939—1945. Handel, Ind. o. samSjöf. o. Husl. hantfärdsel fiske arb. verk o. allm. tjänst

År

Jordbruk

Skogsbruk

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

50 55 72 62 57 62 70

18 40 53 80 122 65 115

66 88 118 181 245 273 281

35 27 22 23 24 24 33

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

45 46 55 52 49 54 61

18 40 53 80 122 65 115

54 73 98 155 218 244 248

33 26 21 22 23 23 32

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

5 9 17 10 8 8 9

— — — — — — —

12 15 20 26 27 29 33

o

1 1 1 1 1 1

Samtliga 111 127 160 147 175 220 266

Män 59 71 94 76 89 120 148 Kvinnor 52 56 66 71 86 100 118

Procentuell årlig ökning

Div. arb.

Frivilliga arb.uppg.

114 114 125 141 151 160 198

42 59 59 64 36 46 67

— — — 100 83 76 66

1 096

+ 21 + 17 + 19 + 31 + 12 + 4 + 18

— —

42 59 59 64 36 46 67

— — — 64 49 50 43

251 315 380 513 586 602 714

+ 24 + 25 + 21 + 35 + 14 + 3 + 19

— — — — — — —

_ — — 36 34 26 23

185 195 229 285 307 324 382

+ 17 + 5 + 17 + 24 + 8 + 6 + 18

— — — —

114 114 125 141 151 160 198

S:a

436 510 609 798 893 926

( + ) el. minskn. (-)

Utvecklingen av antalet tillsatta platser inom näringsgrenen industri och hantverk redovisas i tabell 56. Av denna framgår, att ökningstakten under krigsåren här var snabbare än för alla näringsgrenar tillsammans. Särskilt gällde detta för platser tillsatta med manliga arbetssökande, varvid industrigrenarna malmbrytning och metallindustri samt byggnadsverksamhet svarade för huvudparten av ökningen. Uppmärksammas bör, att arbetsförmedlingarna även inom industrigrenar, där arbetarantalet sjönk under kriget, och där sysselsättningsgraden var avsevärt lägre än vid tiden före kriget, t. ex. träindustri samt pappers- och grafisk industri, kunde redovisa ökade platstillsättningssiffror. Orsakerna till detta förhållande synas bland annat ha varit: ökad omsättning av arbetskraft, beroende på den ur utbudssynpunkt allmänt gynnsamma arbetsmarknaden samt den allmänna effektiviseringen av arbetsförmedlingen, som medfört, att denna förmått utnyttja de under

270 kriget föreliggande goda betingelserna för förmedlingsarbete. I detta sammanhang förtjänar emellertid understrykas, att förmedlingsstatistikens dubbla uppgift att dels avspegla arbetsmarknadens läge, dels också ge uttryck för arbetsförmedlingens verksamhet som platsförmedlare vid sidan av andra former för platstillsättning nära nog utesluter varje möjlighet till direkt jämförelse med exempelvis industri-, arbetslöshets- och fackföreningsstatistik. Tabell 56. Antalet tillsatta platser inom industri och hantverk åren 1939—1945.

År

MalmJordbrytn. Träo. steno. m e ind. ind. tallind.

Läder-, Pappers Livs- TextilKemhår- o. o. graf. med.- o. bekl. tekn. gummiind. ind. ind. ind. ind.

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

12 750 17 286 20 280 29 060 32 147 35 442 36 883

2 511 5 947 9 818 4 534 9 282 7 803 14 198 9 657 26 325 10 139 26 786 12 746 30 495 13 901

1 735 2 070 3 099 5 008 4 832 7 129 7 593

7 703 7 796 9 387 9 187 9 958 13 079 13 627

6 162 8 480 11 513 14 995 13 156 14 081 16 934

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

11 923 16 190 19 098 26 433 28 881 31 967 33 617

2 404 4 379 7 365 12 783 22 840 23 733 26 805

5 892 574 9 702 1 038 9 136 1 954 9 490 3 358 9 842 3 113 12 443 5 428 13 540 5 680

4 722 4 428 4 861 4 746 5 128 6 967 7411

1 321 1 938 2 774 3 541 3 534 3 825 4 126

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

827 1 096 1 182 2 627 3 266 3 475 3 266

107 155 438 1 415 3 485 3 053 3 690

Årlig KraftByggn. ökning 0. verkSumma ( + ) e vattensamh. minskn. verk (-) %

Samtliga 2 144 2 888 3 219 5 226 7 295 6 799 7 447

1 905 24 748 3 200 31 099 3 651 48 288 3 306 88 927 3 438 138 006 3 975 152 676 2 946 150 983

657 827 1 045 1 265 443 399 291

66 262 87 998 117 567 180 829 245 739 273 112 281100

+ + + + + +

1 377 1 835 1 946 2 782 4 428 3 905 3 690

669 24 722 1 271 31 078 1 546 48 246 1 824 88 872 1 670 137 995 2 277 152 663 1 654 150 971

657 827 1 045 1 263 443 399 291

54 261 72 686 97 971 155 092 217 874 243 607 247 785

+ + + + + +

767 1 053 1 273 2 444 2 867 2 894 3 757

1 236 1 929 2 105 1 482 1 768 1 698 1 292

— — 2 — — —

12 001 15 312 19 596 25 737 27 865 29 505 33 315

+ + + +

42 33 34 54 36 11

+ 3

Män 45 34 35 58 40 12

+ 2

Kvinnc r 55 116 146 167 297 303 361

1 161 1 032 1 145 1 650 1 719 1 701 1 913

2 198 4 841 3 368 6 542 4 526 8 739 4 441 11 454 4 830 9 622 6 112 10 256 6 216 12 808

26 21 42 55 11 13 12

29 28 28 31

+ 8 + 6 + 13

Tempot i den offentliga arbetsförmedlingens utveckling inom olika län har varit olika. Som framgår av tabell 57, var den procentuella ökningen åren 1939—1942 för inom hela riket med manliga arbetssökande tillsatta platser 104 procent. För 18 län gälla dock högre procenttal. Av dessa var det icke mindre än 7, som företedde en ökning på över 200 procent, samt 3 län (Kronobergs, Hallands och Gävleborgs län), som uppvisade en ökning med över 300 procent. Kronobergs län företedde en sådan rekordartad ökning som en sexdubbling av antalet manliga tillsatta platser. Vad gäller åren 1942— 1945, förelåg för hela riket en ökning med 39 procent. Ett län (Jönköpings) kunde uppvisa en procentuell ökning med över 100 procent. Fyra län (Hal-

271 lands, Älvsborgs, Gävleborgs och Västerbottens) uppvisade en ökning med över 75 procent. Endast Jämtlands län företedde nedgång i tillsättningssiffrorna (12 procent). Utvecklingen i fråga om antalet platser tillsatta med kvinnliga arbetssökande utvisar, som tidigare framhållits, jämförd med de manliga platserna, en mindre markerad ökning. För åren 1939—1942 utgjorde den procentuella uppgången 54 procent samt för åren 1942—1945 34 procent. Ungefär samma lokalisering till län beträffande stegringarna kan noteras för de kvinnliga platserna som för de manliga. Värdet av föreliggande sammanställningar får emellertid icke överdrivas. Vid alla jämförelser av platstillsättningsresultaten mellan olika län bör sålunda uppmärksammas, att tillsatt plats redovisas i det län, där arbetet utbjudes. Vid interlokal förmedling är det också regel, att en arbetsförmedling utanför det län, där platsen är anmäld, synnerligen aktivt får medverka vid platstillsättningen utan att detta framkommer i statistiken. Under krigsårens stora arbelskraftsförflyttningar till skogsbruk och torvhantering samt till jordbruksarbete gynnade redovisningssättet de »mottagande» länen avsevärt mycket mera än före kriget. Föreliggande jämförelsetal peka dock på det förhållandet, att vissa län först genom statens ledning av arbetsförmedlingen fingo sin förmedlingsorganisation utbyggd i förhållande till de aktuella förmedlingsbehoven och på grund härav kunde inregistrera anmärkningsvärt höga platstillsättningsresultat. Exempel på dylika län äro Kronobergs, Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs och Gävleborgs län. Den viktigaste förklaringsgrunden till de starkt ökade platstillsättningsresultaten var, att de till följd av krigsårens förändringar i produktion och sysselsättning starkt ökade omsättningsrörelserna på arbetsmarknaden gåvo arbetsförmedlingsorganen en objektivt sett större marknad att arbeta inom (jfr kap. III). Härtill må läggas, att inkallelserna till beredskapstjänst i många avseenden uppluckrade arbetsmarknaden och framkallade en mer eller mindre artificiell efterfrågan på arbetskraft för att fylla luckorna efter de inkallade. Dessutom kunde den offentliga arbetsförmedlingen genom den frivilliga, statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringens snabba tillväxt under krigsåren komma i kontakt med en allt större del av de arbetstagargrupper, som av olika anledningar utbjuda sina tjänster på arbetsmarknaden (jfr kap. IX). De statliga åtgärderna för förseende av skogsbruket med arbetskraft samt de olika inskränkande åtgärderna beträffande byggnadsindustriens och torvhanteringens möjligheter att fritt draga till sig arbetskraft från övriga näringsområden medverkade även till att driva förmedlingssiffrorna i höjden (jfr kap. IV). Självfallet är emellertid, att åtgärderna för effektivisering av arbetsförmedlingarnas organisation, personal- och lokalutrustning samt arbetsmetoder i sin mån bidrogo till att förmedlingsorganen kunde omhändertaga en större del av omsättningsrörelserna på arbetsmarknaden (jfr kap. V—VIII).

272 Tabell 57. Antalet tillsatta platser för män och kvinnor länsvis åren 1939, 1942 och 1945.

Män Stockholms stad Stockholms län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus därav Malmö stad Hallands Göteborgs o. Bohus därav Göteborgs stad Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

, ,

, Summa

Kvinnor Stockholms stad Stockholms län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus därav Malmö stad Hallands Göteborgs o. Bohus därav Göteborgs stad Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

ökning ( + ) el. minskning

Tillsatta platser

Län

, , ,

Summa

(-) % 1939—1942

11 546 9 279 4 934 4 877 16 863 3 911 1 904 6 314 1 237 5 497 6 760 30 729 9517 2 093 45 758 39 519 4 367 6 933 7 432 5 782 4 723 4 020 5 216 11 440 5 506 4 854 9 344

57 243 19 793 9 830 14 502 33 896 12 630 13 929 14 556 1 871 11 734 18 635 68 109 28 245 9 638 52 189 39 988 15 591 15 115 17 108 18 815 11 017 13 896 21 673 19 388 16 241 9 179 16 950

72 383 27 897 12 058 24 859 44 469 25 964 23 193 24 909 3 046 14 525 23 935 70 797 29 759 18 275 67 774 50 494 27 553 16 747 26 194 22 773 17 882 20 695 40 898 33 185 14 229 17 880 21 610

251 319

513 528

713 730

48 878 11 834 2 956 2 931 7 533 3 297 1 148 3 359 1 186 4 424 5 124 22 959 14 403 2 039 24 429 21 473 4 410 3 441 4 950 5 527 4 526 3 591 2 972 4 992 3 587 2 652 2016

61 726 13 642 3 857 5 428 14 900 6 709 4 961 5 448 993 7 464 8 663 .39 509 20 243 5 053 33 880 29 663 8 167 6 064 7 196 10 568 6 406 6 663 6 834 5 958 6 741 4 055 3 739

93 303 14 570 4 757 6 897 16 338 11 254 7 236 10 070 1 493 11 199 10 629 13 812 25 017 10 514 48 208 42 416 10 478 6 056 9 830 11 629 7 271 8 263 10 453 8 296 5 909 7 477 6 273

26 15 • 30 - 85 - 98 - 103 - 332 - 62 - 16 - 69 - 69 - 72

- 41 + 148 + 39 38 85 + 76 45 - 91 + 42 86 130 + 19 + 88 + 53 + 85

184 761

284 624

382 215

+

+

-]- 113

+ 99 + 197 + 101 + 223 + 632 + 131 + 51 + 113 + 176 122 197 360 14 1 257 118 130 225 133 - 246 + 316 69 195 89 h 81

1942—1945

+ 26 + 41 + 23 + 71 + 31 + 106 + 67 + 71

+ + 90 30 + 26 + 77 + 11 + 53 + -j. 21 62 + 49 + 89 + 71 + — 12 + 95 -i-

7 + 4- 23 + 27 10 + 68 + 46 + + 85 50

-(-

~r 50 23 + 11 24 + 108 + 42 + 43 + _1_ 28 ± 0 37 + -i_ 10 35 + •424 + 53 + 39 — 12 + 84 + 68

273 Till belysning av inkallelsernas omfattning under kriget lämnas i tabell 58 uppgifter om högsta respektive lägsta antalet inkallade under åren 1940— 1945. Tabell 58. Lägsta och högsta antalet inkallade värnpliktiga åren 1940—1945 enligt beräkningar, utförda av försvarsstabens krigshistoriska avdelning. 1940 1/4

15/7

1941 30/4

30/9

92 000 366 000 239 000 141 000

1942 30/4

31/12

1943 31/7

31/12

1944 30/6

31/12

1945 31/1

31/12

000,155 000 330 000 152 000 252 000 129 000 129 000 55 000

I s u m m o r n a ingå samtliga inkallade värnpliktiga såväl vid linjen (depå- och fältförband) som vid landstormen. Fast anställd personal ingår icke.

Av tabellen framgå de kraftiga växlingarna i antalet inkallade under kriget. Den högsta siffran på antalet inkallade värnpliktiga förelåg i juli 1940, då 336 000 man voro inkallade. I juli 1943 uppgick de inkallades antal till ungefär samma höga siffra — 330 000. I april månad 1941 och 1942 voro omkring en kvarts miljon man inkallade, och motsvarande siffra förelåg sommaren 1944. Under åren 1941—1944 var beredskapsgraden så hög, att ingen av siffrorna för antalet inkallade under respektive års olika månader understeg 129 000 man. Såsom inledningsvis framhållits, redovisades t. o. m. år 1945 de tillsatta platserna utan uppdelning efter deras varaktighet, varför tillfällighetsarbeten i statistiken vägde lika tungt som fasta platser. Vissa arbetsförmedlingsanstaller ha emellertid närmare undersökt karaktären av de förmedlade anställningarna, och resultaten av två undersökningar (i Stockholm och Malmö) redovisas i tabellerna 59 och 60. Av stockholmsundersökningen framgår, att 52 procent av alla tillsatta platser för manlig arbetskraft år 1944 hade en varaktighet av mindre än 1 veckas längd, 8 procent mellan 1—4 veckors varaktighet och 40 procent en varaktighet av över 4 veckor. Platserna för kvinnlig arbetskraft uppvisade ell högre procenttal för de kortvariga anställningarna, icke mindre än 73 procent av samtliga. Siffrorna för år 1945 utvisade en motsvarande fördelning. Malmöundersökningen visade, att platser med en varaktighet av en vecka eller därunder utgjorde år 1943 för manlig arbetskraft 31 procent av hela antalet och för kvinnlig arbetskraft 57 procent. De här lämnade uppgifterna för arbetsförmedlingskontoren i Stockholm och Malmö äro emellertid icke representativa för landet i dess helhet, då de i första hand visa den särpräglade arbetsmarknad, som storstaden erbjuder med dess stora antal av tillfälliga arbetserbjudanden. 1 Det må i detta samman1 Fördelningen av antalet i hela riket tillsatta platser under januari 1946 på mera fasta och tillfälliga (under 6 dagars varaktighet) utvisar, att beträffande de manliga platserna 20 /o voro tillfälliga och beträffande de kvinnliga 4 6 % . F r å n r ä k n a s städerna Stockholm. Göteborg och Malmö bli motsvarande siffror 14 % respektive 30 % . 18

274 Tabell 59. Antalet vid Stockholms stads arbetsförmedling åren 1944—1945 tillsatta platser med fördelning efter varaktighet. Kvinnliga

Manliga 1944

Under 1 vecka

o Jord- o. skogsbruk Industri o. hantverk 1 180 11 934 Samfärdsel 4 529 Handel Förvaltning, arbetsledning o. fria 5 192 yrken 181 Ilälso- o. sjukvård Husligt arbete . . . . 10 594 Annat arbete Summa I 0/ 1 /o 1945 Jord- o. skogsbruk Industri o. hanlv.

33 612 52 32 1 432 9 891 6 231

Handel Förvaltning, arbetsledning o. fria yrken 7 137 150 Hälso- o. sjukvård 12 Husligt arbete . . . . 15 809 Annat arbete Summa 1 <V 1 /o

40 694 56

Mellan 1—4 veckor

Mellan 1—4 veckor

Över 4 Summa veckor

Under 1 vecka

9 1 814 1 563 537

238 10 888 5 199 2 898

249 13 882 18 696 7 964

153 360 557 19 944

600 21 887

810 3 091 331 2 720

963 4 051 909 23 55]

765 120 7 688

2 587 265 7 3 993

8 544 566 14 15 275

1 045 215 30 542 120

812 464 1 430 242

2 325 689 2 827 2 291

4 182 1 368 34 799 2 653

5 503

26 075 40

65 190 100

52 936

4 456 6

15 084 21

72 476 100

1 264 657 529

136 10 498 6 781 2 827

168 13 194 17 329 9 587

152 365 550 23 626

310 23 932

941 2 769 514 2 775

1 093 3 444 1 087 27 333

548 121 1 725

3 223 328 7 4 043

10 908 599 20 20 577

1 880 256 42 753 227

401 549 2 914 221

3 409 1 237 4 305 2 194

5 690 2 042 49 972 2 642

3 845 5

27 843 39

72 382 100

69 809 75

5 350 6

18144 19

93 303 100

över 4 Sum ni a veckor

hang också framhållas, att ur näringslivets och den enskilde arbetsgivarens synpunkt det oftast är av mycket stor betydelse, att de tillfälliga arbetstillfällena kunna besättas. Den rent arbetsförmedlande uppgiften är därför icke mindre för tillfälliga platserbjudanden än för mera varaktiga. Inom exempelvis jordbruk, landtransport, sjukvård eller husligt arbete kan besättandet av de tillfälliga arbetstillfällena betyda det extra tillskott av arbetskraft, som kan vara avgörande för huruvida arbetet blir tillfredsställande utfört eller icke. I bilaga D (sid. 333) har den offentliga arbetsförmedlingens platstillsättningsresultat ställts i relation till vissa uppgifter om omsättningsrörelserna på arbetsmarknaden, men dels till följd av förmedlingsstatistikens brister, dels också till följd av brist på säkra statistiska uppgifter om omsättningsrörelsernas storlek och struktur föreligga praktiskt taget inga möjligheter att fastställa den offentliga arbetsförmedlingens andel av den totala omsättningen av arbetskraft. De slutsatser, man kan draga ur förefintligt material, utmynna i att den offentliga arbetsförmedlingen under kriget i jämförelse

275 Tabell 60. Fördelning av de tillsatta platsernas varaktighet, noterad efter uppgifter lämnade vid ordermottagningen vid Malmö stads arbetsförmedling år 1943.

Månad

Antal tills, platser

Arbetets varaktighet 1 vecka och därunder

Högst 1 mån.

Längre än 1 mån.

Fast plats

1 184 1 634 1 805 1 793 1 391 1 681 1 609 1 594 1 315

201 500 538 490 382 581 463 521 647

193 123 258 277 326 370 225 163 192

634 846 749 720 436 459 605 700 358

156 165 260 306 247 271 316 210 118

Summa

14 006

4 323

5 507

2 049

Procentuell fördelning

1 566 1 562 1 276 1 383 1 518 1 611 1 679 1 704 1 475

1 024 959 627 675 821 874 896 906 1 059

63 73 89 96 97 39 47 128 98

130 179 177 174 53 93 118 103 40

349 351 383 438 547 605 618 567 278

Summa

13 774

7 841

4136 Procentuell fördelning

2 750 3 196 3 081 3 176 2 909 3 292 3 288 3 298 2 790

1 225 1 459 1 165 1 165 I 203 1 455 1 359 1 427 1 706

256 196 347 373 423 409 272 291 290

764 1 025 926 894 489 552 723 803 398

505 516 643 744 794 876 934 777 396

Summa

27 780

2 857

6 574

6185 Procentuell fördelning

22 Män April . . . . Maj Juni Juli Augusti . . September Oktober . November December

Kvinnor April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December

Samtliga April Maj Juni Juli Augusti September Oktober

November December

med förhållandena före kriget mera verksamt fungerat som kontaktförmedlare på arbetsmarknaden. Därjämte gör ökningen i antalet tillsatta platser inom praktiskt taget alla yrkesområden det sannolikt, att arbetsförmedlingens andel av den totala platstillsättningen är relativt större än före kriget. Vilken andel den offentliga arbetsförmedlingen svarar för i procent av hela omsättningen av arbetskraft undandrager sig emellertid, som nämnt, ett sakligt bedömande.

276 Antalet arbetssökande personer. 1 Som framgår av efterföljande tabell 61, steg antalet arbetssökande personer vid rikets samtliga förmedlingsorgan mellan åren 1939 och 1945 från 378 000 till 723 000, motsvarande 91 procent, ökningen är särskilt framträdande, vad gäller den manliga arbetskraften. År 1939 utgjorde antalet manliga arbetssökande 256 000 och år 1945 514 000. ökningen motsvarar en fördubbling av antalet arbetssökande (101 procent). Antalet kvinnliga arbetssökande steg under motsvarande period från 122 000 till 209 000 ( = 7 1 procent). Huvudparten av ökningen för såväl den manliga som den kvinnliga arbetskraften föll inom näringshuvudgrupperna industri och hantverk (141 procent) samt handel, samfärdsel och allmän tjänst (116 procent), medan övriga näringshuvudgrupper, om man bortser från de speciella redovisningsgrupperna frivilliga arbetsuppgifter och ungdom utan särskild utbildning, i stort sett kunde uppvisa samma eller minskat antal arbetssökande som vid tiden före kriget. I jämförelse med de tidigare lämnade uppgifterna om antalet tillsatta platser (tabell 55) föreligger den skillnaden, att medan antalet tillsatta platser inom samtliga näringshuvudgrupper utom sjöfart och fiske steg, kan ökningen av antalet arbetssökande personer främst hänföras till förut nämnda näringshuvudgrupper. Detta sammanhänger givetvis med de tidigare framhållna orsakerna till arbetsförmedlingens utveckling under krigsåren — ökningen av antalet medlemmar i erkända arbetslöshetskassor, näringslivets omställning efter av kriget betingade förhållanden, byggnadsreglering och andra åtgärder, som mer eller mindre tvingade de arbetssökande att vända sig till den offentliga arbetsförmedlingen. Liksom antalet tillsatta platser visade antalet arbetssökande personer en starkt markerad uppgång under åren 1939—1942. Det följande året kännetecknades av en svagare uppgång, som under år 1944 förbyttes i en mindre nedgång, medan under år 1945 åter inträdde en icke oväsentlig ökning. Ökningen vad gäller manliga arbetssökande personer uppgick för hela riket mellan åren 1939 och 1942 till 61 procent och mellan åren 1942 och 1945 till 25 procent. Motsvarande siffror för kvinnliga arbetssökande utgjorde 66 procent respektive 3 procent. I detta sammanhang förtjänar påpekas, att ökningen i antalet arbetssökande personer under krigsåren ägt r u m under särskilt gynnsamma sysselsättningsförhållanden. Det var sålunda icke, såsom under vissa år på 1930-talet, i främsta rummet arbetslöshetskontrollen, som tillförde arbetsförmedlingen ett ökat antal arbetssökande. Arbetsförmedlingen 1 Den månad, då en arbetssökande första gången under året besöker arbetsförmedlingen, betraktas han som nyinskriven. Oavsett hur många gånger han sedan besöker arbetsförmedlingen under året redovisas han som arbetssökande person blott vid inskrivningstillfället. Siffran arbetssökande personer anger sålunda det antal personer, som arbetsförmedlingen haft kontakt med under året, oberoende vid vilket kontor de anmält sig. — I praktiken torde dock dubbelinskrivningar ej helt k u n n a undvikas; i vilken utsträckning u n d a n d r a r sig dock varje bedömande.

277 kom under kriget i vidgad omfattning att i de arbetssökandes ögon framstå som platsen, där lediga arbetstillfällen voro anmälda och där utsikterna även i jämförelse med andra vägar för att erhålla arbete voro relativt goda. Tabell 61. Antalet arbetssökande personer (1 000-tal) inom olika yrkesområden åren 1939—1945,

År

Jordbruk

Skogsbruk

Handel, Ind. o. samSjöf. o. Husl. hantfärdsel fiske arb. verk o. allm. tjänst

Div. arb.

Ungdom utan särsk. uppg- yrkesutbildn. Fri v. arb.

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

45 46 46 44 41 45 45

22 22 20 20 23 24 21

116 171 218 245 263 259 280

28 26 23 23 23 24 33

Samtliga 53 70 97 62 100 64 100 62 56 140 126 53 151 60

26 25 36 24 20 22 23

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

41 41 40 39 37 41 41

22 22 20 20 23 24 21

98 143 177 198 228 232 250

27 25 22 22 22 23 32

Män 33 47 49 48 87 69 86

26 24 30 24 20 22 23

37 34 33 35

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

4 5 6 5 4 4 4

18 28 41 47 35 27 30

1 1 1 1 1 1 1

Kvinnor 53 37 62 50 64 51 61 52 56 53 53 57 60 65

1 6

— — —

— — —. 55 59 53 54

— — —

18 25 20 19

S:a

Procentuell årlig ökn.

( + ) el. minskn.

(—)

18 27 33 41 37 46 56

378 476 540 614 662 652 723

9 13 16 22 18 22 26

256 315 354 411 469 466 514

9 14 17 19 19 24 30

122 161 186 203 193 186 209

+ 9 + 26 + 13 + 14 + 8 — 2 + 11

+ io + + + + —

23 12 16 14 1

+ io + 5 + 32 + 16

+ 9 — 5 — 4 + 12

ökningen av antalet arbetssökande personer inom industri och hantverk redovisas särskilt i tabell 62. Av denna framgår, att antalet manliga arbetssökande personer steg från 98 000 år 1939 till 251 000 år 1945, en uppgång motsvarande 156 procent. Ökningen är särskilt påfallande under åren 1940 och 1941, då arbetsförmedlingarna kunde inregistrera nära dubbelt så många arbetssökande som år 1939. Huvudparten av ökningen åren 1939—1945 låg av anledningar, som ovan (sid. 271) påpekats, inom grupperna malmbrytning och metallindustri samt byggnadsverksamhet. Inom den förra utgjorde ökningen 277 procent och inom den senare 255 procent. Särskilt anmärkningsvärd synes den jämna ökningen av antalet arbetssökande personer inom malmbrytning och metallindustri under hela perioden 1939—1945 vara, varvid emellertid bör upp-

278 märksammas, att metallkonflikten 1945 tillförde arbetsförmedlingarna flertalet av sådana strejkande, som önskade erhålla anvisningar till annat arbete. Den lägre sysselsättningsgraden inom industrigrenar, som under kriget hade särskilt stora råvaru- och/eller avsättningssvårigheter, medförde helt naturligt i vissa fall mer eller mindre långvarig arbetslöshet och därför relativt höga arbetssökandesifTror. Dessa voro sålunda inom textil- och beklädnadsindustri samt läder-, hår- och gummiindustri vissa år, t. ex. 1941 och 1942, ungefär dubbelt så höga som år 1939. Ta jell 62. Antalet arbetssökande personer" inom industri "och" hantverk åren 1939—1945

Läder-, Pappers- Livs- TextilKem. o. graf. med.- o. bekl. tekn. gummiind. ind. ind. ind. ind.

Årlig Kraftökning 0. Summa ( + ) e vattenminskn verk (—) %

År

Malmbr. Jordo. met. o. stenind. ind.

Träind.

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

20 706 26 501 31 747 38 201 46 007 49 824 78 120

6 850 10 559 12 196 13 491 16 043 19 075 16 623

20 013 2 799 24 799 8 119 23 720 9 357 22 344 8 132 20 111 11 766 18 715 10 719 18 985 8 153

9 532 10 995 12 402 13 843 13 470 12 942 12 657

14 262 21 193 32 699 39 777 21 431 17 690 19 907

7 852 9 586 15 597 17 180 16 773 8 959 8 230

1 349 32 270 2 556 55 461 3 479 75 415 3 532 87 568 2 983 113 953 2 484 117817 2 784 114 474

786 979 1 241 1 459 268 209 241

116 419 170 748 217 853 245 527 262 805 258 434 280 174

— +

2 8

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

20 141 25 605 30 742 36 168 42 751 46 955 74 709

6 747 10 267 11 824 12 957 14 957 17 831 15 300

19 854 2316 24 587 7 118 23 418 8 530 22 036 7 071 19 824 10 381 18 460 9 459 18 674 6 793

Män 5 271 3 794 6 232 4 824 7 151 7 699 8 574 10 067 7 924 6 116 7 782 5 279 8 089 5 342

5 541 5 952 9 293 10 404 10 700 6 182 5 652

854 32 249 1 282 55 437 1 813 75 382 1 801 87 523 1 215 113 932 1 269 117 808 1 402 114 469

786 979 1 241 1 459 268 207 240

97 553 142 283 177 093 198 060 228 068 231 232 250 670

+ + + + + + +

10 46 24 12 15 1 8

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

565 896 1 005 2 033 3 256 2 869 3411

103 292 372 534 1 086 1 244 1 323

2311 3 634 6 302 6 776 6 073 2 777 2 578

495 1 274 1 666 1 731 1 768 1 215 1 382

18 866 28 465 40 760 47 467 34 737 27 202 29 504

— 13 + 51 + 43 + 16 — 27 — 22 + 8

Byggn. verksamh.

Samtliga + 6 + 47 + 28 + 13

+ 7

Kvinnc r 159 212 302 308 287 255 311

483 1 001 827 1 061 1 385 1 260 1 360

4 261 4 763 5 251 5 269 5 546 5 160 4 568

10 468 16 369 25 000 29 710 15 315 12411 14 565

21 24 33 45 21 9 5

— — — — 2 1

Tabell 63 utvisar utvecklingen inom de olika länen beträffande antalet arbetssökande personer. Olikheterna voro här icke så utpräglade som beträffande de tillsatta platserna. Detta sammanhänger med redovisningssättet, då, som tidigare framhållits, tillsatt plats tillräknas det län, där platsen blivit anmäld, under det att den arbetssökande redovisas på den arbetsförmedling, där h a n är anmäld. Av länen kunde 14 under åren 1939—1942 uppvisa större ökningssiffror än genomsnittet för hela riket i fråga om manliga och 12 beträffande kvinnliga arbetssökande. För åren 1942—1945 uppvisade 13 län

279 Tabell 63. Antalet arbetssökande personer länsvis åren 1939, 1942 och 1945. Arbetssökande personer

Län Män Stockholms stad Stockholms län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus därav Malmö stad . . Hallands C.öteborgs o. Bohus . . . därav Göteborgs stad Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Summa Kvinnor Stockholms stad Stockholms län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus därav Malmö stad . . Hallands Göteborgs o. Bohus . . . därav Göteborgs stad Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

Summa

Ökning (-(-) el. minskning

(-) %

1939—1942

27 964 8 449 5 384 5 154 14 800 6 652 4 193 10 228 1 515 6 177 9 108 25 373 9 661 3 208 30 486 23 019 6 815 6 846 8 863 8 051 4 610 5 240 10 298 19 060 7 138 8 322 12 044

41 010 17 785 9 535 I 1 635 24 790 15 383 II 264 13 252 2 067 9 694 15 872 35 897 12 827 7 547 40 915 27 436 16 122 12 570

+ + + + + + + + + + +

14 784

52 644 19 301 9 924 18 425 28 363 18 140 17 028 18 376 2 462 11 164 17 568 45 458 18 345 11 421 47 508 36 694 19 088 13 302 17 210 17 040 10 274 18 887 22 808 25 969 11 332 13 991 19 334

255 978

410 835

513 617

19 980 4 516 2 496 3 262 6 435 3 377 1 275 3 278 986 2 960 5 172 14 768 8 068 2 216 12 995 10 507 3 530 3 019 3 774 5 782 3 618 3 625 3 703 3 468 -3 179 2 876 2 210

27 712 6 820 3 867 5 508 12 710 7 344 4 828 4 702 996 4 675 8 079 24 669 10 763 5 247 18 491 14 651 11 814 5 410

+ 39 + 51 + 55 + 69 + 98 + 117 + 279 + 43 + 1 + 58 + 56 + 67 + 33 I 137 + 42 -1- 39 + 235 79

6 685 8 899 4 854 6 168 6810 4 627 4 365 4 092 3 834

29 312 7 695 3 864 6 295 12 875 8 118 5 4 11 7215 1 133 5 179 8 349 23 816 11 524 7 074 18 420 15 037 7 111 •1 750 6 654 7 548 5 739 6 371 7 356 5 235 3 961 4 746 4 695

122 500

203 206

208 952

+ 66

13 826 16 178 9 186 12 141 18 071 21 023

11 126 9 114

47 110 77 126 68 131 169 30 36 57 74 + 41 + 33 + 135 + 34 + 19 + 137 + 84 + 56 + 101 + 99 + 132 + 75 + 10 + 56 10 23 60

+ + + + + + + +

54 34 70 84 33 37 42 73

lägre manliga arbetssökandesiffror än genomsnittet, och detsamma gäller 9 län i fråga om kvinnliga arbetssökande. De starka fluktuationerna i arbetssökandcantalel i vissa län, l. ex. Älvsborgs (textil- och beklädnadsindustri) och Örebro län (skoindustri), synas främst bero på de i dessa län dominerande induslrigrenarnas ojämna sysselsättningsgrad.

Den interlokala förmedlingsverksamheten. Till belysning av samarbetet mellan arbetsförmedlingsorganen inom skilda delar av landet lämnas i efterföljande tablå uppgift om de arbetssökande, som under åren 1939—1945 placerats i samverkan mellan olika arbetsförmedlingskontor och ombud. Denna s. k. interlokala verksamhet förtjänar särskild uppmärksamhet, enär den kan sägas angiva graden av arbetsförmedlingens förmåga såsom utjämnare av tillgång och efterfrågan på arbete och arbetskraft mellan olika kontor och län. Uppmärksammas bör, att arbetsförmedlingarnas interlokala statistik icke anger, ifall en arbetssökande blivit placerad inom sitt eget arbetsområde eller inom annat, varför ur statistiken icke framgår förflyttningar mellan olika näringsgrenar eller yrkesområden.

Interlokal förmedlingsverksamhet åren 1939—1945.

Ar

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

Antal arbetssökande plac. genom annat kontor

Årlig förandr. i °/

19 626 33 413 44 097 68 912 82 271 72 641 88 094

40 + 70 + 32 4- 50 + 19 12 + 20

1 Därav utom länet

Årlig förändr. i %

1 1 005 17 956 23 052 36 833 47 140 40 885 50 896

+ 43 + 50 + 28 + 60 •|- 28 — 13 + 24

/o

Tablån visar, att den interlokala förmedlingsverksamheten snabbt ökade i omfattning under åren 1939—1945. Medan antalet arbetssökande, placerade genom annat kontor, år 1939 var omkring 20 000, utgjorde motsvarande siffra år 1945 88 000, en ökning motsvarande 340 procent. Tagas siffrorna för arbetssökande personer, som placerats i annat län, till utgångspunkt, visa dessa, att ökningen var av ungefär samma omfattning. År 1939 placerades 12 000 arbetssökande utom respektive län och år 1945 51 000. Ökningen motsvarar 325 procent, ökningstakten var under hela perioden (med undantag för år 1944) påtaglig men mest utpräglad under åren 1940—1942.

281 Tabell 64. Interlokal förmedlingsverksamhet åren 1939,1942 och 1945 inom samtliga näringsgrenar.

YrkesomrAdi

Antal arbetssökande placerade genom medverkan från kontor i annat län än det där den sökande varit inskriven

Arbetssökande placerade i annat län i % av hela antalet arbetssökande inom resp. yrkesområde

Ökning i % 1939 : 1942 Mån Jordbruk Skogsbruk Industri o. hantverk Sjöfart o. fiske Handel, samfärdsel o. allm. tjänst Husligt arbete Annat arbete Frivilliga arb.-uppg Summa

3 526 4 237 4 998 + 20 1 158 898 1 408 — 22 2 653 14 914 17 741 + 462 1 001 1 598 3 217 + 60 542 7 455

3 762 7 415 46 38 2 446 2 898 3 304 2 661

2 436

+ 594

+ 18 + 57 + 19 + 101 +

i i |

9 5 3 4

11 5

11 7 7 11

2 I + 438

+

-

;

-

+ 234

+

i

+ 154

— 49

1 211 12

+ 149

+ 182

2 080 4 764 1 412 2 260 221 958 893 1 030

+ +

+ 129 + 61 + 333 + 15

5 628 10 520

+ 131

9 342 31205 40 376

Kvinnor Jordbruk 222 Skogsbruk Industri o. hantverk 172 Sjöfart o. fiske 25 Handel, samfärdsel o. allm. tjänst 1 165 Husligt arbete 852 Annat arbete Frivilliga arb.-uppg Summa

1945 i 1939—42 1942—45

564 2 429 27

79 66

+

11 4 1

87 Den interlokala förmedlingsverksamheten åren 1939, 1942 och 1945 redovisas i tabell 64 för män och kvinnor och skilda näringsgrenar. Tabellen anger därjämte, hur stor del av de arbetssökande inom respektive näringsgrenar som blivit interlokalt förmedlade. Av tabellen framgår, att antalet manliga arbetssökande, som placerades inom annat län, ökade från 9 342 år 1939 till 31 205 år 1942 eller med 234 procent. Under åren 1942—1945 utgjorde motsvarande ökning 29 procent. Under respektive perioder var ökningen för kvinnliga arbetssökande 131 procent och 87 procent. Stegringarna sammanhänga givetvis med de utpräglade omflyttningsrörelserna under kriget. Av manliga arbetssökande inom jordbruket blevo omkring 11 procent interlokalt placerade, vilket till stor del beror på omflyttningar av arbetskraft för att tillgodose betodlingens behov av arbetskraft i södra Sverige varje vår och höst. Ett lika högt relationstal som jordbruket uppvisade sjöfarten. Därnäst följde gruppen handel, samfärdsel och allmän tjänst. För samtliga näringsgrenar synes det interlokala förmedlingsarbetet ha fördubblats i intensitet. Medan år 1939 de manliga interlokalt placerade inom annat län utgjorde 4 procent av hela antalet, voro motsvarande tal år 1942 och 1945

282 8 procent. En ungefär lika stor ökning förelåg beträffande kvinnliga arbetssökande under angivna år. I tabell 65 angives för manliga arbetssökande inom industri och hantverk motsvarande uppgifter som i tabell 64. Av tabellen framgår, att medan år 1939 3 procent av de arbetssökande placerades i annat län än det, där de voro inskrivna, utgjorde år 1942 och år 1945 motsvarande tal 8 respektive 7 procent. Graden av interlokal verksamhet var något varierande för olika arbetstagargrupper. Bland de högsta interlokala relationstalen återfinnas arbetssökande, tillhörande malmbrytning och metallindustri samt pappers- och grafisk industri, medan textil- och beklädnads- samt läder-, hår- och gummiindustri visa lägre tal. Tabell 65. Interlokal förmedlingsverksamhet åren 1939,1942 och 1945 inom industri och hantverk. Antal m a n l i g a arbetssökande placerade genom medverkan från kontor i annat län än där den sökande varit inskriven

Industrigren

1945 Malmbrytn. o. metallind. 1 026 109 Jord- o. stenindustri 453 105 Pappers- o. grafisk ind. . . 193 Livsmedelsindustri 51 Textil- o. beklädnadsind.. 82 Läder-, hår- o. gummiind. Kemisk-teknisk industri . . 8 619 Byggnadsverksamhet . . . . Kraft- o. värmeproduktion 7

3 825 864 1 141 607 643 296 336 91 7 031 80

7 730 818 1 030 356 683 370 444 90 6 208 12

Summa

Arbetssökande placerade i annat län i °/ 3 av hela antalet a rbetssökande inom resp . industrigren

Ökning i %

11 7 5 9 7 3 3

10 5 6 5 8 7 8

1939—42 1942—45 + 273 + 693 + 1 152 + * 478 + 1 233 + | 480 + 310

+ 103 — 5 — 10 —1 41

+ 1 036

— 12

2 653 14 914 17 741 +

+n 6 + +

+

25 32

2 5 4 1 1

283 Relationen lediga/tillsatta platser. För belysning av frågan med vilken grad av effektivitet som arbetsförmedlingarna lyckas besätta lediganmälda platser, redovisas i tabellerna 66—69 förhållandet mellan lediga och tillsatta platser. Tabell 66. Antalet tillsatta platser i % av lediga platser åren 1939,1942 och 1945 för huvudnäringsgrupperna. Män År

Kvinnor

Huvudnäringsgrupper Led. pl. Tills. pl.

°/

Led. pl. Tills. pl.

%

/o

1939 1942 1945

Jordbruk

64 259 78 718 85 008

45 256 51 255 60 850

70 65 72

10 939 16 590 13 540

5 028 10 342 9 108

46 62 67

1939 1942 1945

Skogsbruk

21 834 136 676 153 165

18 243 79 722 114 797

84 58 75

30 64 136

23 56 136

—

1939 1942 1945

Industri o. hantverk

60 417 178 510 273 249

54 261 155 092 247 785

90 87 91

17 920 32 343 50 035

12 001 25 737 33 315

67 80 67

1939 1942 1945

Sjöfart

37 160 23 014 32 731

33 403 22 083 31 403

90 96 96

1 973 1 118 1 570

1 584 951 1 286

80 85 82

1939 1942 1945

Handel, samf. o. allm. tjänst

68 093 89 139 164 505

58 394 76 250 148 410

86 86 90

76 463 94 136 159 190

52 452 70 399 117 340

69 75 74

1939 1942 1945

Husl. arbete

466 994 630

387 771 599

163 589 197 106 271 725

113 622 141 106 197 880

69 72 73

1939 1942 1945

Div. arbete

41 769 65 744 67 550

41 375 64 313 66 493

99 98 98

54 144 193

51 129 166

—

1939 1942 1945

Friv. arbetsuppgifter ....

65 520 44 177

64 042 43 393

98 98

37 062 23 664

35 904 22 984

97 99

1939 1942 1945

Tillsammans

293 998 251 319 638 315 j 513 528 821015 713 730

85 80 87

270 968 378 563 520 053

184 761 284 624 382 215

68 75 73

Av tabellen framgå de betydande skillnaderna mellan tillsättningsresultaten för manliga och kvinnliga lediga platser. Medan år 1939 85 procent av de manliga platserna kunde besättas, utgjorde siffran för de kvinnliga 68 procent. Motsvarande procenttal för år 1945 voro 87 procent respektive 73 procent. Även inom huvudnäringsgrupperna förelågo stora skillnader. De högsta tillsättningssiffrorna förefunnos inom sjöfarten, om man bortser

284 från grupperna diverse arbete och frivilliga arbetsuppgifter, och de lägsta inom jordbruket. Förmedlingsverksamheten inom husligt arbete, som uppvisade stora skillnader i fråga om antalet tillsatta platser i procent av lediga platser för olika kategorier arbetskraft, angives närmare i tabell 67. Av denna framgår, att endast 40 å 50 procent av de lediganmälda platserna för hembiträden kunde tillsättas. Motsatta förhållandet gäller däremot beträffande tillfällig hemhjälp. Antalet tillsatta platser för tillfällig och deltidsanställd hemhjälp fördubblades mellan åren 1939—1945. Tillsättningsfrekvensen utgjorde omkring 90 å 95 procent av de lediganmälda platserna. Tabell 67. Förmedlingsverksamheten inom husligt arbete vid den offentliga arbetsförmedlingen under åren 1939—1945. Hembiträden

Tillfällig hemhjälp

År

Led. platser

Tillsatia Led. Tillsatta platser platplatser i % av ser lediga

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

66 491 62 126 69 775 74 367 71 540 68 748 68 639

31 143 35 349 39 345 35 528 28 318 28 229 30 460

47 57 56 48 40 41 44

Övrigt husligt arbete

Tillsatta Led. Tillsatta platser platplatser i % av ser lediga

78 775 74 067 72 951 69 600 80 056 76 975 101 678 94 239 118 054 105 337 130 780 114 448 165 575 143 941

94 95 96 93 89 88 87

18 315 15 532 16 134 21 043 31 304 30 218 37 511

Tillsatta Tillsatta platser platser i % av lediga 8 405 8 343 8 643 11 324 17 681 17 030 23 479

46 54 54 54 56 56 63

Hela antalet tillsatta platser

113 615 113 292 124 963 141 091 151 336 159 707 197 880

Inom industri och hantverk, där specialredovisning lämnas i tabell 68, förelågo förut konstaterade skillnader mellan tillsättningsresultaten för manliga och kvinnliga lediga platser. År 1939 och år 1945 tillsattes omkring 90 procent av de manliga platserna; motsvarande siffror för de kvinnliga voro 67 procent. Av tabellerna framgår därjämte, att tillsättningsprocenten synes vara relativt stabil för de angivna åren. De förändringar, som framträda, kunna i flesta fall hänföras till under kriget utpräglade bristområden för arbetskraft.

285 Tabell 68. Antalet tillsatta platser i % av lediga platser inom industri och hantverk åren 1939, 1942 och 1945. Män År

Kvinnor

Industrigrenar Led. pl. Tills. pl.

%

Led. pl. Tills. pl.

%

1939 1942 1945

14 714 Malmbrytning o. metallind. 34 257 42 444

11 923 26 433 33 617

81 77 79

1 100 3 101 5 046

827 2 627

3 266

75 85 65

1939 1942 1945

Jord- och stenindustri ....

2 690 16 430 29 718

2 404 12 783 26 805

89 78 90

176 1 727 4 105

107 1 415 3 690

61 82 90

1939 1942 1945

Träindustri

6 472 11 430 17 090

5 892 9 490 13 540

91 83 79

84 252 540

55 167 361

66 66 67

1939 1942 1945

Pappers- o. grafisk ind. . .

748 3 663 6 403

574 3 358 5 680

77 92 89

1 507 2 262 3 275

1 161 1 650 1 913

77 73 58

1939 1942 1945

5 271 5 387 9 138

4 722 4 746

90 88 81

4 233

Livsmedelsindustri

5 370 9 058

2 981 4 441 6 216

70 83 69

1939 1942 1945

1 623 4 036 5 008

1 321 3 541 4 126

81 88 82

8 180 15 109 21 013

4 841

Textil- o. beklädn.-ind. ...

11 454 12 808

59 76 61

1939 1942 1945

Läder-, hår- o. gummiindustri

1 685 3 305 4 723

1 377 2 782 3 690

82 84 78

1 208 2 840 5 020

767 2 444

3 757

63 86 75

1939 1942 1945

Kemisk-teknisk industri ..

717 1 959 1 817

669 1 824 1 654

93 93 91

1 400 1 616 1 965

1 236 1 482 1 292

88 92 66

1939 1942 1945

Byggnadsverksamhet

25 798 96 664 156 604

24 722 88 872 150 971

96 92 96

32 63 12

26 55 12

699 1 379 304

1 263 291

92 96

3 1

60 417 178 510 273 249

54 261 155 092 247 785

90 87 91

17 920 32 343 50 035

12 001 25 737 33 315

1939 1942 1945 1939 1942 1945

Samtliga

—

67 80 67

För vissa slags tillfälliga arbeten förelågo, såsom framgår av efterföljande tabell 69, ännu högre tillsättningsprocent än den för samtliga näringshuvudgrupper eller industrigrenar.

286 Tabell 69. Tillsättningsprocenten åren 1939, 1942 och 1945 för olika slags tillfälliga arbeten.

Yrkesgrupp

Led. platser

1939 Tillsatta Tillsätt- Led. ningsplatplatser procent ser

Tillsatta Tillsätt- Led. platser nings- platser procent

Tillsatta Tillsättplatser ningsprocent

Män Expressarbetare 3 553 3 549 Hamn- o stuveriarbetare 21 289 20 960 Diversearbetare 41 769 41 375

4 793

4 745

9 900

9 753

98 99

25 358 24 972 65 744 64 313

99 98

24 686 24 387 67 550 66 493

99 98

82 85

14611 12 895 16 845 15 634

88 93

28 325 25 575 14 435 12 575

90 87

64 849 60 712

96 172 85 336

89 Kvinnor Diskerskor 14 270 11 641 Tillfällig hemhj. 349 412 i Tvätt- o. rengöringsarbeterskor 64 165 60 965

Saiimiaiifattniiig. Av de offentliga arbetsförmedlingarnas tillsättningsresultat under åren 1939—1945 framgår, att antalet tillsatta platser/arbetstillfällen mer än fördubblades (151 procent). År 1939 utgjorde antalet 436 000 och år 1945 1 096 000. Uppgången var främst lokaliserad till skogsbruk samt industri och hantverk. Orsakerna till ökningen äro svårbedömbara, främst därför att material för fastställande av omsättningsrörelsernas totala storlek saknas, men också därför att arbetsförmedlingens egen organisatoriska, tekniska och personella upprustning ägde rum under en period, då objektivt sett goda förutsättningar förelågo för förmedlingsarbete dels till följd av den höga sysselsättningsgraden under kriget, dels också till följd av den starka omsättningen av arbetskraft, beroende av stora inkallelser och produktionsomläggningar. Såsom framgår av bilaga C, är frågan om arbetsförmedlingens andel av den totala platsomsättningen med nuvarande material omöjlig att säkert besvara. Undersökningar företagna vid arbetsförmedlingarna i Stockholm och Malmö giva vid handen, att omkring hälften av arbetsförmedlingarnas tillsatta platser synes vara av mindre än en veckas varaktighet. Denna siffra är emellertid i hög grad en storstadsföreteelse. Kontor i mindre städer samt på landsbygden redovisa ett större antal platser av längre varaktighet. Antalet arbetssökande personer, som anmälde sig till arbetsförmedlingsorganen, steg under krigsåren i ungefär samma takt som antalet tillsatta platser. År 1939 anmälde sig vid arbetsförmedlingen 378 000 personer och år 1945 723 000. Ökningen, som uppgick till 90 procent, sammanhängde dels med den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringens snabba tillväxt, dels också med att arbetsförmedlingarna i jämförelse med tiden före kriget kunde erbjuda ett ökat antal lediga arbetstillfällen.

287 Den interlokala förmedlingsverksamheten ökade i omfattning i relativt högre grad än såväl antalet tillsatta platser som antalet arbetssökande personer. År 1939 placerades 19 600 arbetssökande genom annat kontor. År 1945 var motsvarande siffra 88 100. Genom medverkan från annat kontor utom länet placerades år 1939 12 000 arbetssökande och år 1945 51 000. Av hela antalet manliga arbetssökande placerades år 1939 4 procent genom medverkan från kontor i annat län. Motsvarande siffra år 1945 utgjorde 8 procent. Betydande skillnader förelågo mellan tillsätlningsresultaten för manliga och kvinnliga lediga platser. Av de manliga platserna tillsattes år 1939 85 procent och av de kvinnliga 68 procent. Motsvarande procenttal för år 1945 utgjorde 87 procent respektive 73 procent. För olika slags tillfällighetsarbeten närmade sig tillsättningssiffran 100 procent.

288 KAP. XI.

Kostnaderna för länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingarnas verksamhet. Sammanfattning av den offentliga arbetsförmedlingens utbyggnad och arbetsuppgifter under åren 1940—1945. Inledning. Enligt bestämmelserna i lagen den 15 juni 1934 (nr 267) om offentlig arbetsförmedling (10 §) och kungörelsen den 23 november 1934 (nr 553) angående handläggningen av frågor om statsbidrag till offentlig arbetsförmedling var kommunal arbetsförmedlingsanstalt berättigad (1 mom.) att av statsmedel åtnjuta ersättning för post-, telegraf- och telefonavgifter samt nödvändiga utgifter för tryckning av formulär och blanketter, som fastställts av tillsynsmyndigheten men icke tillhandahållits av densamma. Vidare erhölls (2 mom.) ersättning med tre fjärdedelar av resekostnaderna för medellösa arbetssökande. Slutligen lämnades statsbidrag (3 mom.) med hälften av det utgivna beloppet för andra utgifter än de nu nämnda, i den mån de kunde anses ha varit av behovet påkallade. Under särskilda förhållanden kunde Konungen bevilja statsbidrag till mer än hälften av viss anstalts utgifter. Detta gällde även i fråga om förmedling av arbete inom viss verksamhetsgren samt beträffande kostnader, som föranleddes av anstalternas samverkan eller av särskilda anordningar för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom. De offentliga arbetsförmedlingarnas inkomster (i 1000-tal kronor) för verksamheten under år 1939 med fördelning på anslagslämnare framgå av nedanstående tablå: Därav anslag från Summa inkomster

Staten

2 570 I % 100,0

1 399 54,5

1 Huvudmän Kommuner med självständig Landsting anstalt 637 24,8

335 13,1

övriga kommuner

Övriga inkomster

196 7,6

1 Statsbidraget avser dels bidrag för verksamheten år 1938, dels också förskott för år 1939.

289 Av tablån framgår, att staten för verksamheten under år 1939 svarade för 55 procent av kostnaderna samt arbetsförmedlingens olika huvudmän för tillsammans 38 procent. Antalet kommuner, förutom landsting och stadsfullmäktige i städer utanför landslingen, som anvisade anslag till den offentliga arbetsförmedlingen, utgjorde c:a 400. Dessa anslag voro mestadels kontanta (tillsammans 196 000 kronor) men ulgingo stundom i form av upplåtelse av fria lokaler. Utöver dessa kommunala anslag tillkommo i Ivå fall anslag från hushållningssällskap (Örebro län 300 kronor och Jämtlands län 500 kronor). De offentliga arbetsförmedlingarnas utgifter (i 1 000-tal kronor) för verksamheten under år 1939 angivas i nedanstående tablå med fördelning på vissa huvudposter utgifter De offentliga arbetsförmedlingarnas utgifter under år 1939. 1000-tal kr.

I %

1. Avlöningar till personal samt pensionsavgifter 2. Lokalhyror, värme, lyse och vattenavgifter 3. Städning, tvätt och renhållning 4. Formulär, blanketter, kontorsmaterial och trycksaker . . . . 5. Annonsering 6. Telegraf- och telefonavgifter 7. Postavgifter 8. Möbler m. fl. inventarier 9. Andra utgifter

1 570 254 57 76 34 227 49 69 154

63,i 10,2 2,3 3,o j3 9,i 2o 28 g2

Summa

2 490

100,o

Utöver här nämnda utgifter lämnade förmedlingsanstalterna resebidrag till arbetssökande för c a 74 000 kronor, varför de sammanlagda utgifterna uppgingo till 2 564 000 kronor. Skillnaden i inkomst- och utgiftssumman (6 000 kronor) beror på att in- och utgående balans ej uppgjorts i sammanslå Ilningen. Jämlikt 7 § kungörelsen den 7 maj 1940 om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen (nr 329) bestred staten efter den 20 maj samma år kostnaderna för arbetsförmedlingsanstalts verksamhet. Kostnadsutvecklingen för länsarbetsnämndernas verksamhet under åren 1941—1945 framgår av efterföljande tabell 70. Det torde uppmärksammas, att direkta jämförelser mellan arbelsförmedlingsanstalternas utgifter under den kommunala tiden och den tid staten svarat för kostnaderna för verksamheten måste bliva missvisande. Utom kostnadsstegringar beroende på kristiden fingo länsarbetsnämnderna — såsom framgår av kap. IV — under krigsåren sig ålagda en rad kostnadskrävande kris- och beredskapsuppgifter, 19

290 som avsevärt ökade utgifterna för verksamheten. Beträffande fördelningen av kostnaderna för det mera normala förmedlingsarbetet och dem som föranletts av olika kris- och beredskapsuppgifter visar en undersökning avseende personalkostnaderna under september månad 1944, att omkring 60 procent av dessa föllo på arbetsförmedlingen och (ivriga 40 procent på krisuppgifterna. En motsvarande undersökning för tiden 1/7—31/12 1945 gav vid handen, all kostnaderna för kris- och beredskapsuppgifterna uppgingo till omkring 30 procent av totalkostnaden.

Tabell 70. Länsarbetsnämndernas utgifter (1000-tal kronor) under åren 1941—1945 (exkl. kommunala bidrag, jfr. tablå sid. 297). 1941

0/

%

/o

0/

/o

1. A v l ö n i n g a r till s t a d i g v a r a n d e pertill per-

6 576 i

2201 1

2 163 1

3 165

166 }

858 i

1 042

13, G

116 51

146 70 1

2,7

251 125

98 115

Summa

1 313

2,5

tele-

28 •

14,8

37 j

1 3.2

2,9

2G0 603 190

9,8

11,8

2 3

260 71 29 1

11,6

i

3.:,

42 1,9

,70 1

254 I

326 80

910 193

738 165

]

35 243

277 69

413 193

3 i

9,8

167 .

11. I n k ö p och u n d e r hall a v kontorsmaskiner 12. I n k ö p och u n d e r håll a v m ö b l e r ra. 11. i n v e n t a r i e r . . . 13. A n d r a utgifter . . .

12,2

3,0

4,0

5,2

26 1 803

j 1 0 0 , o | 5 902

100,o

9 523

100,0

10 9 4 6

100,0

14 0 4 3

! 2.7

150 1

0/ /O

69,2

681 J

138 9. T e l e g r a m o. fonsamtal

229 J 3. L o k a l h y r o r , värm e , lyse o. v a t t e n 4. I n r e d n i n g s - o. r e parationskostnader 5. S t ä d n i n g . tvätt, r e n h å l l n i n g m. in. 6. B l a n k e t t - o. p u b l i kationslryck, kontorsmateriel, böcker, t i d n i n g a r m . m . 7. A n n o n s e r i n g 8. T e l e f o n a b o n n e -

67,1

63,7

64,5

%

5 408 \

1 190 |

3 082 \

2 554 A 2. A v l ö n i n g a r tillf, a n s t ä l l d

1944 Anmärkning. I post nr 13 andra Utgifter» ingå följande delposter, vilka år 1945 och år 1944 (siffrorna inom parentes) uppgingo till angivna belopp: Arvoden I ill ordförande, ledamöter och ersättare i länsarbetsnämnden samt lill ledamöter i länsarbetsnämndens råd år 1945 kronor 175 000 (år 1944 93 000): statsbidrag till pensioner kronor 87 000 (84 000); resc- och irakiamentsersältningar till ordförande, ledamöter och ersättare i länsarbetsnämnden samt till ledamöter i länsarbetsnämndens råd kronor 17 000 (8 000); rcse- och traktamentsersättningär till tjänstemän kronor 442 000 (311000); flyttningskostnader för tjänstemän kronor 5000 (8 000): sjukvårdskostnader lör personalen kronor 28 000 (25 000) samt övriga omkostnader kronor 50 000 (30 000).

291 Av tabell 70 framgår, att den totala utgiftssumman för länsarbetsnämndernas verksamhet från år 1941 till år 1945 ökade från 4,3 miljoner kronor till 14 miljoner kronor. Avlöningar till stadigvarande och tillfällig personal representerade för de angivna tidpunkterna mellan 64 och 69 procent av totala utgiftssumman. Kostnaden för lokalhyra, städning m. m. utgjorde mellan 9 och 14 procent av utgifterna, och de egentliga kontorskostnadernas andel av totala utgiftssumman uppgick till mellan 11 och 15 procent. I absoluta tal uppgingo länsarbetsnämndernas avlöningskostnader för personalen år 1941 till 2,8 miljoner kronor. Är 1942 steg beloppet till 3,8 miljoner kronor, år 1943 till 6,4 miljoner kronor och år 1944 till 7,o miljoner kronor. Under år 1945 uppgingo avlöningskostnaderna till 9,7 miljoner kronor. Till jämförelse med angivna personalkostnader lämnas i nedanstående tablå uppgift om antalet befattningshavare (utom orts- och lokalombud) vid länsarbetsnämnderna respektive år.

Stadigvarande anställda Tillfälligt anställda

....

Summa

1940 (1/2)

1940 (1/7)

1941 (31/12)

1942 (31/12)

1943 (31/12)

1944 (31/12)

1945 (31/12)

625 225

820 555

1 030 695

1 280 750

1 320 700

2 030

2 020

För att ge en bild av de faktorer, som respektive år föranledde ökningarna i länsarbetsnämndernas utgifter lämnas här nedan en redogörelse för de av arbetsmarknadskommissionen anförda motiven till kostnadsökningarna, sådana de framgå ur kommissionens framställningar till Kungl. Maj:t om medelsanslag och anslagsförstärkningar respektive år. Redogörelsen får samtidigt tjäna som en sammanfattning över den här skildrade utvecklingen av den offentliga arbetsförmedlingens utbyggnad och arbetsuppgifter under åren 1940—1945. Den kostnadsökning, som i förhållande till 1939 års utgifter ägde rum under åren 1940—1941, d. v. s. från c a 2,5 miljoner kronor under år 1939 till c:a 4,3 miljoner kronor under år 1941, kunde till övervägande del hänföras till den egentliga arbetsförmediingsverksamheten. Utöver de utvidgningar med hänsyn till behovet av förbättrad ungdomsförmedling och yrkesvägledning m. m., som påbörjades under år 1941, erhöll arbetsförmedlingsanstalternas personal- och lokalutrustning förstärkningar bland annat för att möta de anspråk, som ställdes på förmedlingen från den i stark utveckling varande frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Därjämte kom uppgiften att vidtaga sådana personförstärkningar på länsarbetsnämndernas centrala kanslier, att nämnderna kunde tjäna som kommissionens verkställande organ vid genomförande av olika arbetsmarknadsregleringar. Behovet av arbetskraft för vedavverkning och torvupptagning föranledde under år 1941 en ökning av personalen. Ett 70-tal befattningshavare voro

292 under år 1941 sysselsatta uteslutande eller huvudsakligen med arbetsuppgifter, som voro direkt föranledda av åtgärder i samband med överförande av arbetskraft från andra yrkesområden till skogsbruket. Arbetskraftsregistreringar av beredskapsnatur samt tillväxten av anstånds- och uppskovsärenden i samband med den militära beredskapen inverkade även på arbetsbördan och personalbehovet hos länsarbetsnämnderna. De anställnings- och avlöningsbestämmelser för länsarbetsnämndernas personal, för vilka civila ickeordinarie reglementets föreskrifter i tillämpliga delar tjänade som mönster och som trädde i kraft den 1 juli 1941, medförde i flertalet fall löneförbättring för tjänstemännen. Till de ökade avlöningskostnaderna under år 1941 bidrogo även de höjningar av till tjänstemännen utgående kristillägg, som företogos under året. Under år 1942 uppgingo kostnaderna för länsarbetsnämnderna till c:a 5,9 miljoner kronor, en ökning i förhållande till år 1941 med c:a 1,6 miljoner kronor. Av ökningen belöpte sig omkring 1 miljon kronor på avlöningskostnaderna och omkring 600 000 kronor på övriga kostnader. Kostnadsstegringarna sammanhängde främst med att arbetsmarknadsläget under året krävde vittgående åtgärder för att tillgodose arbetskraftsbehoven inom för folkförsörjningen viktiga näringsområden, främst jord- och skogsbruk, men även åtgärderna för att planera arbetsmarknaden för krig och allmän mobilisering voro kostnadskrävande. De åtgärder, som sålunda under år 1942 vidtogos för arbetsmarknadens reglering, voro arbetsförmedlingstvång för torvhantering m. m., arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet m. m., tjänsteplikt för män födda 1923, fortsatta åtgärder för att överflytta ovan arbetskraft till skogsbruket samt för att taga olika arbetskraftsreserver i anspråk för jordbrukets behov. Samtidigt med utbyggandet av länsarbetsnämndernas kris- och beredskapsorganisation fortsattes arbetet med att förstärka den egentliga förmedlingsorganisationen. Det under år 1941 igångsatta organisationsarbetet för att effektivisera ungdomsförmedlingen och skapa bättre förutsättningar för den mera yrkesvägledande sidan av verksamheten fortgick sålunda under år 1942 på olika håll i landet. Vid årets utgång voro länscentraler för ungdomsförmedling och yrkesvägledning upprättade i 20 län, och beträffande övriga län voro liknande anordningar planerade. Lärarförmedlingarnas antal — förut 12 — utökades, så att vid årets utgång i regel en lärarförmedling, s. k. länscentral, fanns i varje län och dessutom en huvudcentral i Stockholm. I avsikt att möjliggöra för länsarbetsnämnderna att bemästra de ständigt stigande arbetsuppgifterna förbereddes under år 1942 länens indelning i s. k. kretsar. Under 1942 ökade rörliga tillägget till tjänstemän med lön enligt civila ickeordinarie reglementet från 27 till 31 procent. Av tabell 70 framgår, att den högsta utgiftsstegringen ägde rum under år 1943, då utgiftssumman steg från c:a 5,9 miljoner kronor år 1942 till

293 c:a 9,5 miljoner kronor. Denna stegring måste ses mot bakgrunden av att under detta år de kostnadskrävande åtgärderna för överflyttning av arbetskraft till skogen kulminerade samt planeringsarbetet för förseende av näringslivet med arbetskraft i händelse av krig och allmän mobilisering forcerades. Därjämte återspeglas i utgiftsökningen av kommissionen tidigare fattade beslut för effektivisering av den offentliga arbetsförmedlingens olika verksamhetsgrenar. Sålunda funnos vid 1943 års utgång länscentraler för ungdomsförmedling och yrkesvägledning inrättade i samtliga län utom Gotlands. Motsvarande utveckling genomgick lärarförmedlingen i samtliga län utom Gotlands. Den av kommissionen beslutade kretsindelningen trädde i funktion i början av året och medförde en viss kostnadsökning. Kretsföreståndarna, vilka i flesta fall voro föreståndare för avdelningskontor, erhöllo såsom ersättning för de ökade arbetsuppgifterna ett mindre tilläggsarvode per månad. De från och med år 1943 tillämpade enhetliga avlöningsbestämmelserna för arbetsförmedlingsombuden inom de olika länen bidrogo även till kostnadsökningen. Då det visade sig, att länsarbetsnämndernas centrala kanslier med den arbetsbelastning, som rådde omkring årsskiftet 1942/1943, icke voro mäktiga att med erforderlig snabbhet handlägga förekommande ärenden, gick kommissionen i författning om en revision av samtliga nämnders organisation. Även med beaktande av nödvändigheten att hålla organisationen inom snävast möjliga ram ansågs en utökning av personalbeståndet ofrånkomlig. Detta gällde främst i fråga om befattningshavare kompetenta att självständigt handlägga mera kvalificerade arbetsuppgifter. Kommissionen tog därvid särskilt sikte på att nämndernas kanslier utbyggdes så, alt arbetsuppgifterna även vid den ytterligare belastning, som kunde tänkas uppkomma vid ett skärpt läge, skulle kunna bemästras genom utökning av antalet tjänstemän i mellan- eller lägre ställning. Befattningshavarna anställdes för kristidsuppgifter och mot av kommissionen fastställt arvode, som från och med den 1 juni 1943 utgick enligt ett av kommissionen fastställt avlöningsreglemente för viss arvodesanställd personal, vilket nära anslöt sig till det för tjänstemän vid statliga krisorgan gällande. överflyttningen av ovan arbetskraft, inklusive tjänstepliktiga av 1943 års klass, till skogsbruket tog detta år sin dittills största omfattning. Ett stort antal tjänstemän, till övervägande del biträdespersonal, erfordrades uteslutande för handläggning av ärenden i samband med denna överflyttning, såsom organiserandet av förläggningar, anskaffning, vård och förflyttning av baracker, utrustning med kläder, verktyg och andra inventarier, redovisning och kontroll av till flera 10-tal miljoner kronor utgående bidrag i småposter m. m. Bearbetning hos länsarbetsnämnderna av blanketter från 1943 års beredskapsmönstring samt aktualisering av beredskapsregistren, företagsregistren m. fl. register drog under år 1943 enbart i avlöningar en kostnad

294 av 533 000 kronor. Handläggning av ärenden rörande anstånd och hempermittering av värnpliktiga, behandling av ansökningar om byggnadstillstånd, utplacering av frivillig arbetskraft inom jordbruket och luftbevakning fordrade utökning av personalen vid länsarbetsnämnderna. Länsarbetsnämndernas uppgifter i samband med den under hösten 1943 allt mera tilltagande flyktingströmmen föranledde kommissionen att i slutet av året flytta över den dittills av särskilda flyklingkonlor bedrivna utlänningsverksamheten till länsarbetsnämnderna. Personalen vid de särskilda kontoren överflyttades dels till arbetsmarknadskommissionens arbetsförmedlingsbyrå, dels till länsarbetsnämnderna. De sistnämnda tillsatte även särskilda tjänstemän med uppgift att handlägga utlänningsärenden, vilka efter hand kommo att omfatta även andra frågor än den rent arbetsförmedlande uppgiften. Åt arbetsmarknadskommissionen hade bland annat uppdragits att genom sina organ ordna utrustningsfrågan. Samtliga här omnämnda åtgärder och utökade eller nya arbetsuppgifter, som tillkommo under år 1943, bidrogo till att länsarbetsnämndernas kostnader ökade avsevärt under året. Länsarbetsnämndernas avlöningskoslnader per månad under år 1943 framgå av nedanstående tablå: Januari

Februari

Mars

April

Maj

Juni

Juli

402 000

432 000

497 000

513 000

580 000

Augusti

September

Oktober

November

December

Summa

566 000

594 000

549 000

544 000

592 000

6 391000

I fråga om omkostnaderna vid länsarbetsnämnderna under 1943 kan framhållas, att hyresutgifter och övriga lokalkostnader (städning, renhållning m. m.) som följd av verksamhetens ökade omfattning företedde en stark stegring (från 721000 kronor år 1942 till 931000 kronor år 1943). Så var även fallet med utgifterna för kontorsmaterial (ökning 131 000 kronor) samt inköp och underhåll av kontorsmaskiner m. fl. inventarier (ökning 150 000 kronor). Kostnaderna för telefonsamtal (ökning 190 000 kronor) stego bland annat på grund av det stora antal ärenden rörande hempermitteringar och hemförlovningar av värnpliktiga, för vilka ärenden uppgifter ofta måste anskaffas och besked lämnas telefonledes eller per telegram. Även överflyttning av arbetskraft till skogsbruket orsakade stegrade telefonkostnader. Under hösten 1942 medgåvos länsarbetsnämnderna tjänstebrevsrätt, varför man kunnat vänta en minskning av postavgifterna under år 1943. De villkor, som förbundits med denna rätt, voro emellertid sådana, att tjänstebrevsrätten kunde utnyttjas endast för en del av nämndernas verksamhet. Under punkt 13 i tabell 70 upptagna »andra utgifter» förete även en stark stegring (ökning 253 000 kronor). Sistnämnda stegring förorsakades till över-

295 vägande del av ökade utgifter för rese- och traktamentsersättningar för tjänsteman sysselsatta med kris- och beredskapsuppgifter av olika slag. Under år 1944 ökade de sammanlagda utgifterna för länsarbetsnämnderna I ill 10,9 miljoner kronor mot 9,5 miljoner kronor under år 1943. Av ökningen belöpte c:a 1,2 miljoner kronor på avlöningsutgifter och c:a 200 000 kronor på övriga kostnader. Den egentliga arbetsförmedlingsverksamheten var under 1944 föremål för fortsatt utbyggnad bland annal på grund av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens utveckling. De större avdelningskontoren utrustades med tjänstemän för ungdomsförmedling och yrkesvägledning. En viktig förstärkning av förmedlingsapparaten påbörjades även genom inrättandet av särskilda tjänstemannaförmedlingar samt genom tillsättande av särskilda tjänstemän för handläggning av förmedling av arbele åt partiellt arbetsföra. Därjämte började de under år 1943 planlagda åtgärderna för att effektivisera arbetsförmedlingen för artister, musiker och liknande yrkeskategorier under år 1944 förverkligas. Smärre kostnadsökningar inträdde den 1 mars och 1 april 1944, då tillfälligt anställd bilrädespersonal med viss längre anställningstid erhöll lön och övriga förmåner enligt för stadigvarande personal gällande bestämmelser. Den 1 juli 1944 erhöllo omkring 150 tjänstemän ålderstillägg. Utplacering av ovan arbetskraft i skogsbruket och därmed sammanhängande uppgifter föranledde under år 1944 alltjämt betydande arbete och krävde stor personal. Den med flyktingsverksamheten sysselsatta personalen måste under året väsentligt utökas. Särskilda arbetsförmedlingar inrättades vid ett flertal flyktingförläggningar. Vid sidan om själva förmedlingsarbetet voro arbetsförmedlingsorganen flyktingar behjälpliga med anskaffande av pass, ansökningar om visering och ransoneringskort samt i vissa fall vid utfärdande av tillfälliga resebevis. På begäran av statens flyktingsnämnd medverkade kommissionen och länsarbetsnämnderna vid upphandling och utlämning av gång- och arbetskläder till samtliga flyktingar, som saknade möjlighet att anskaffa och icke genom vederbörlig legations flyktingkontor kunde erhålla nödvändig utrustning. Avlöningskostnaderna för personal, enbart sysselsatt med utrustningsverksamhet för flyktingar, understego för länsarbetsnämndernas del under största delen av 1944 icke 25 000 kronor per månad. Vidare medverkade länsarbetsnämnderna vid utbetalning av vissa kontanta bidrag, som utgingo till flyktingar i samband med erhållande av anställning och under företags driftsuppehåll på grund av semester. Inom länsarbetsnämnderna i Västernorrlands, Västerbollens och Norrbottens län vidtogos särskilda åtgärder för atl handhava utrustningsverksamheten bland evakuerade linska medborgare. I fråga om omkostnaderna under år 1944 må framhållas, att hyror och (ivriga lokalkostnader sam! utgifter för telefonsamtal till följd av verksamhetens ökade omfattning företedde stegring i förhållande till år 1943. Nya

296 lokaler måste förhyras för vissa ungdoms- och tjänstemannaförmedlingar. Tillfälliga förhyrningar måste ofta företagas för utlänningsförmedlingar. Ökningen av utgifterna för telefonabonnemang och telefonsamtal kan till övervägande del tillskrivas utlänningsverksamheten, som ofta krävde snabb handläggning av ärenden och därför i stor utsträckning måste ske telefonledes. Resekostnader och traktamentsersätlningar, i tabell 70 bland »andra utgifter», företedde betydande stegring. Bland anledningarna härtill kunna främst nämnas förrättningar eller tjänstgöring vid flyktingsförläggningar. Undersökningar av baltiska flyktingars arbetsmöjligheter bidrogo jämväl till stegringen. Tillsyn och kontroll av huggarkursverksamheten krävde även under år 1944 betydande kostnader i fråga om rese- och traktamentsersättningar. Länsarbetsnämndernas utgifter under år 1945 visade fortsatt uppgång. Medan personalkostnaderna under år 1944 uppgingo till c:a 7,5 miljoner kronor, utgjorde de för år 1945 c:a 9,7 miljoner kronor. Ökningen var till viss del att tillskriva de av statsmakterna under år 1944 och 1945 fattade besluten om provisoriska avlöningstillägg åt befattningshavare i mellan- och lägre tjänsteställning. Sålunda utbetalade arbetsmarknadskommissionen till länsarbetsnämndernas personal under 1945 omkring 775 000 kronor i provisoriska lönetillägg. I detta belopp ingingo även retroaktiva utbetalningar för tiden 1/7—31/12 1944, enär länsarbetsnämndernas befattningshavare först efter särskilt beslut av Kungl. Maj:t den 30 december 1944 kommo i åtnjutande av nämnda tillägg. Ökningen av personalkostnaderna var därjämte beroende av Kungl. Maj:ts beslut den 25 maj 1945 att uppdraga åt arbetsmarknadskommissionen att leda den verksamhet, som syftade till att bereda under militärtjänstgöring skadad utkomst genom eget arbete. Den vid de flesta länsarbetsnämnder anställde tjänstemannen för partiellt arbetsföra kunde icke ensam utföra uppgifterna i samband med arbetsvärd åt beredskapsinvalider, utan tillfällig personal måste anställas eller också överflyttas på dessa arbetsuppgifter. Under första halvåret fördes därjämte de av arbetsmarknadskommissionen tidigare fattade besluten om effektivisering av ungdomsförmedlings- och yrkesvägledningsarbetet, om utbyggande av tjänstemannaförmedling, om anställande av kvinnliga konsulenter vid länsarbetsnämnderna ut i verket, och de flesta av dessa tjänster tillsattes. Därjämte förverkligades de av arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 antagna utbyggnadsplanerna för arbetsförmedlingen, såsom framgått av kap. VI, sid. 191, till omkring 50 procent. Läget på arbetsmarknaden under år 1945 fordrade fortsatta åtgärder för att tillgodose i främsta rummet skogarnas behov av arbetskraft. Bland annat genom att strejkande metallarbetare under verksladskonfliklen i visst antal (omkring 8 000 personer) antogo arbete i skogen fick del med anordnande av skogshuggarkurser för ovan arbetskraft förenade arbetet större omfattning

297 än under motsvarande tid år 1944. Detta medförde, att länsarbetsnämndernas personalstyrka för överflyttning av ovan arbetskraft till skogen ej nedgick. I samma riktning verkade de arbetsuppgifter, som länsarbetsnämnderna erhöllo i samband med utbetalning av arbetspremier till van arbetskraft för utfört arbete i skogen. Genom länsarbetsnämndernas försorg hade intill utgången av år 1945 i arbetspremier utbetalats omkring 23,3 miljoner kronor, fördelade på 244 000 ansökningar. Förmedlingsarbetet för utlänningar bedrevs under år 1945 med stor intensitet. Genom att länsarbetsnämnd enligt förut omnämnda överenskommelse mellan stålens flyktingsnämnd och arbetsmarknadskommissionen skulle fullgöra viss hjälpverksamhet för flyktingsnämndens räkning, erhöllo utlänningsförmedlingarna icke obetydliga meruppgifter. Därtill kom, att de kategorier flyktingar, s. k. repatriandi, som under maj och juni månader överfördes till Sverige, förorsakade speciella svårigheter vid inplacering i arbetslivet. Därjämte blevo länsarbetsnämnderna ålagda att ombesörja klädesutrustning för repatriandi. Till vissa arbetsförmedlingsombud, som under år 1944 fått sig ålagda speciella arbetsuppgifter för utlänningsverksamheten, utbetalades under första halvåret 1945 särskilda tilläggsarvoden. Utöver här ovan angivna omständigheter, som medförde, att länsarbetsnämndernas kostnader för verksamheten år 1945 visade fortsatt tendens till ökning, må nämnas, atl länsarbetsnämnderna från och med den 1 januari 1945 blevo kommissionens länsorgan vid handhavandet av hjälpverksamheten för hjälpsökande arbetslösa, och att de i vidgad omfattning ålades att medverka i planeringsarbetet för mötandet av en eventuell arbetslöshetskris. En annan bidragande omständighet till kostnadsökningen var den vid årsskiftet 1944/45 genomförda omorganisationen av länsarbetsnämnderna, som ökade antalet ledamöter från tidigare två till minst sju (i Stockholm sex) ledamöter. Kostnadsökningen utgjorde omkring 80 000 kronor per år. Samtliga länsarbetsnämndernas utgifter bestredos i allt väsentligt med statsmedel. I undantagsfall erhöllos dock vissa mindre kommunala bidrag, vilkas storlek framgår av nedanstående tablå. Ar

Kronor

85 000

36 000

6 000

Länsarbetsnämndernas sammanlagda utgifter för åren 1944 och 1945 med fördelning på respektive län angivas i efterföljande tabell 71.

298 Tabell 7 1 . L ä n s a r b e t s n ä m n d e m a s utgifter åren 1 9 4 4 — 1 9 4 5 . 1 procent 1 000-tal kr

Län

Invånareantal

Kostnader

194E

Stockholms stad . . . » län . . . . Uppsala Södermanlands .... Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands G ö t e b o r g s o. B o h u s Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands .Jämtlands Västerbottens Norrbottens

1 369 581 260 360 741 356 262 319 76 238 362 741 204 784 398 256 360 491 305 355 480 630 314 302 365

1 693 706 326 505 943 458 365 445 103 278 448 945 255 1 033 493 305 520 598 376 521 638 816 433 351 490

10,0 4,7 2.2 3,0 5,0 3,8 2,3 3,5 0,9 2,2 3,8 8,3 2,3 7,6 5,1 3,7 4,1 3,5 2,7 3,8 4,2 4,2 2 2 3/1 3,5

12,5 5,3 2,4 3,3 6,8 3,3 2,4 2,9 0,7 2,2 3,3 6,8 1,8 7,2 3,6 2,3 3,3 4,5 2,8 3,2 4,4 5,8 3,1 2.8 3,3

12,0 5,0 o 3

Summa

10 945

14 044

100,0

100,0

100,0

:>,() 6,7 3,3 2,0 3,2 0,7 2,0 3,2 6,7 1,8 7,4 3,5 2 2 3,7 4,3 2,7 3,7 4,5 5,8 3,1 2,5 3,5

Tabellen utvisar, att fördelningen av de olika länsarbetsnämndernas utgifter ej alltid följde länens storlek i fråga om invånarantalet. Skillnaderna voro i vissa fall relativt stora. Så exempelvis hade Malmöhus län år 1945 8,3 procent av landets befolkning men länsarbetsnämnden 6,7 procent av samtliga nämnders utgifter, medan Västernorrlands län hade 4,2 procent av landels befolkning men nämnden 5,8 procent av utgifterna,. Dessa förhållanden sammanhängde främst med arbetsmarknadens olika struktur i olika län, dess större eller mindre konjunkturkänslighet och därav beroende arbetslöshetsproblem. En bidragande orsak var också, att utgifternas storlek var beroende av vilka län som främst måste vidtaga åtgärder för överflyttning respektive mottagande av arbetskraft. Härtill kom, all i vissa län, där arbetsförmedlingen var bristfälligt utbyggd före stålens övertagande av verksamheten, betydande kostnader måste nedläggas för att relativt hastigt åstadkomma en mot krisbehoven svarande effektiv förmedlingsorganisation. T tabellbilaga XVII. sid. 382, redovisas kostnaderna för år 1945 fördelade efter län och utgiftsposter.

B I LAG OR

301 Innehåll. Bilaga A. »

B.

»

C.

»

D.

Annan arbetsförmedling än den offentliga av amanuens Nils Kellgren 303—329 Personalplan för länsarbetsnämnden i Västmanlands län enligt översynen i maj 1945 330 Antalet erkända arbetslöshetskassor, medlemmar m. m. den 1 januari 1946 332 Av den offentliga arbetsförmedlingen åren 1939—1945 tillsatta platser i jämförelse med vissa uppgifter om omsättningsrörelserna på arbetsmarknaden av amanuens Nils Kellgren 333—342

Tabellbilaga I. »

II-

»

Hl

»

IV.

»

V.

•

VI.

»

VII.

»

V III.

8 IX.

*

X.

»

XI.

»

XII.

Länsarbetsnämndernas personal vid utgången av år 1945 med fördelning efter arbetsuppgifter 344 Antalet befattningar vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier och arbetsförmedlingens huvudkontor i april 1945 med fördelning länsvis på arbetsuppgifter 346 Antalet befattningar vid arbetsförmedlingens avdelningskontor i april 1945 med fördelning länsvis på arbetsuppgifter 347 Antalet befattningar vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier och arbetsförmedlingens huvudkontor enligt av statens arbetsmarknadskommission i maj 1945 fastställda normalplaner med fördelning länsvis på arbetsuppgifter 348 Antalet befattningar vid arbetsförmedlingens avdelningskontor enligt av statens arbetsmarknadskommission i maj 1945 fastställda normalplaner med fördelning länsvis på arbetsuppgifter 349 Antalet befattningar vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier och arbetsförmedlingens huvudkontor i april 1945 med fördelning länsvis efter lönegradsplacering 350 Antalet befattningar vid arbetsförmedlingens avdelningskontor i april 1945 med fördelning länsvis efter lönegradsplacering 352 Antalet befattningar vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier och arbetsförmedlingens huvudkontor enligt av statens arbetsmarknadskommission i maj 1945 fastställda normalplaner med fördelning länsvis efter lönegradsplacering 354 Antalet befattningar vid arbetsförmedlingens avdelningskontor enligt av statens arbetsmarknadskommission i maj 1945 fastställda normalplaner med fördelning länsvis efter lönegradsplacering 356 Avdelningskontorens klassindelning enligt av statens arbetsmarknadskommission i maj 1945 fastställda normalplaner med fördelning länsvis 358 Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter ålder 362 Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter anställningstid 364

302 Tabellbilaga X I I I .

Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter skolunderbyggnad 366 » XIV a. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter fackutbildning. Män 369 » XIV b. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter fackutbildning. Kvinnor 372 » XV a. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter förutvarande sysselsättning. Män 375 » XV b. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter förutvarande sysselsättning. Kvinnor 377 » XVI. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter ställning i tidigare yrke (socialklass) 380 » X V I I . Kostnaderna för länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar under år 1945 med fördelning på olika utgiftsposter 382 Förteckning över numrerade texttabeller 386 „ ,, tablåer i texten 388 Litteraturförteckning 3^0

303 Bilaga A.

Annan arbetsförmedling än den offentliga. Av amanuens Nils Kellgren Inledning. År 1884 utfärdades i Sverige de förslå för hela landet gällande bestämmelserna rörande privat platsförmedlingsverksamhel i form av en kungörelse (nr 65) »angående kommissionärer för anskaffande åt tjänstehjon och andra av anställning inom eller utom riket». I denna författning stadgades, alt för att yrkesmässigt bedriva kommissionsverksamhet tillstånd måslc sökas hos länsstyrelsen i det län, där sökande var bosatt. Avsikten med 1884 års kommissionärskimgörelse synes närmast ha varit att skapa en kontroll över förmedlandet av svensk arbetskraft till utlandet och att tillförsäkra särskilt kvinnligt tjänstefolk visst skydd. Vid denna tidpunkt förekom nämligen cn mycket livlig värvning av svensk arbetskraft till vissa grannländer, särskilt kvinnligt tjänstefolk Ull Danmark och Tyskland. Vid framkomsten 1 ill arbetsplatsen hade de arbetssökande ofta funnit, att förhållandena där icke överensstämde med de av kommissionärerna utlovade villkoren. Arbetstagarna hade stått rättslösa gentemot kommissionärerna ocli hade ofta fått återsändas till hemlandet på vederbörande konsulats bekostnad. För att råda bot på dessa missförhållanden stadgade kungörelsen bland annat, att vid arbetsförmedling t il 1 utlandet kontrakt efter författningens anvisningar alltid skulle upprättas mellan kommissionären och den arbetssökande. Vidare var kommissionär skyldig ställa viss borgen för rätt att bedriva ifrågavarande verksamhet. Däremot stadgades i författningen ingenting om det arvode, som kommissionären hade rätt att uttaga av den arbetssökande. Sedan offentliga arbetsförmedlingsorgan börjat upprättas och sedan staten från och med år 1906 lämnade bidrag för verksamheten, tog dåvarande tillsynsmyndigheten, kungl. kommerskollegium, upp frågan om ändring av 1884 års kungörelse. 1 december 1912 föreslog kommerskollegium i skrivelse till Kungl. Maj:t, att vid ansökan om tillstånd att utöva kommissionärsverksarnhet skulle över det i orten förefintliga behovet av dylik verksamhet yttrande inhämtas av den offentliga arbetsförmedlingen. Vid riksdagen år 1913 blev frågan föremål för ytterligare behandling, då det motionsledes påyrkades utredning om ytterligare reglering av kommissionärsverksamheten. År 1916 avgav socialstyrelsen (av Kungl. Maj:t begärt) yttrande över det av kommerskollegium år 1912 väckta förslaget rörande vissa ändringar i 1884 års författning. Socialstyrelsen yrkade i detta yttrande, att åtgärder skulle vidtagas i enlighet med kommerskollegii förslag. Vid 1916 års riksdag upphävdes kungörelsen av år 1884 och en ny författning trädde i kraft från och med den 1 juni 1916. Enligt kungörelsen den 5 maj 1916 (nr 163) angående kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning erfordrades tillstånd, om någon yrkesmässigt ville utöva verksamhet såsom kommissionär för att åt tjänare eller andra anskaffa anställning. Tillståndet söktes hos länsstyrelsen i det län, där verksamheten skulle utövas. I ansökningen skulle lämnas uppgift bland annat om de avgifter, som borde erläggas av den, vilken anlitade kommissionären.

304 Om behov av verksamheten företage samt sökanden befunnes lämplig för dess bedrivande, kunde det sökta tillståndet beviljas. Tillståndet lämnades allenast tills vidare och kunde av länsstyrelse återkallas, när omständigheterna därtill föranledde. Ville kommissionär göra ändring beträffande de avgifter, som skulle erläggas av den, vilken anlitade kommissionären, skulle han göra anmälan därom till länsstyrelsen. Kommissionär var skyldig att i viss ordning till polismyndighet lämna uppgifter angående sin verksamhet. Uppgifterna insändes därefter av polismyndigheten till socialstyrelsen. Efler utfärdandet av 1916 års kungörelse återkom vid flera tillfällen frågan om ytterligare reglering av den yrkesmässiga förmedlingsverksamheten. Redan i oktober 1916 gav Kungl. Maj:t socialstyrelsen i uppdrag att avgiva utlåtande över en framställning angående fastställande av normaltaxa för den privata arbetsförmedlingen. Socialstyrelsen infordrade med anledning härav yttranden från vederbörande myndigheter i Stockholm samt Östergötlands, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län, huruvida någon form av normaltaxa vunnit tillämpning där eller några klagomål förekommit rörande oskälig gottgörelse till kommissionärerna samt slutligen huruvida föreliggande omständigheter motiverade utarbetandet av normaltaxa för kommissionärerna. Samtliga myndigheter meddelade, att någon normaltaxa icke existerade. Av svaren framgick även, att i en del fall klagomål förekommit över att kommissionärer betingat sig oskälig gottgörelse för sina tjänster. Dessutom påtalades den inskrivningsavgift, varierande mellan en och fem kronor, som de platssökande måste erlägga, utan att detta medförde några lagligt gällande förpliktelser för kommissionären. Av svaren framgick därjämte, att det ansågs lämpligt med en för hela riket eller av vederbörande myndighet för varje plats fastställd taxa för kommissionärsverksamheten ävensom straffpåföljd för överskridande av densamma. Socialstyrelsens undersökning föranledde emellertid ingen Kungl. Maj:ts åtgärd. År 1922 inskränktes emellertid kommissionärsverksamheten såtillvida, som Sverige efter ratificering av det vid internationella arbetskonferensen i Genua år 1920 antagna förslaget till konvention angående arbetsförmedling för sjömän avskaffade samtliga avgiftskrävande platsbyråer för sjöfolk, i vårt land benämnda förhyrningskontor. Samtidigt inrättades avgiftsfria sjömansförmedlingar, sorterande under den offentliga arbetsförmedlingen. Frågan om reglering av den privata arbetsförmedlingsverksamheten kom emellertid i ett nytt läge, sedan vid internationella arbetsorganisationens konferens i Geneve år 1933 ett förslag till konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer hade antagits. I anledning härav anhöll Kungl. Maj:t i proposition (nr 138) till 1934 års riksdag om yttrande rörande konventionsförslaget och framhöll, att detsamma var ägnat att i huvudsak läggas till grund för cn lagstiftning i ämnet i Sverige, men förordade samtidigt med hänsyn till det förberedande skick, vari spörsmålet om genomförande av en dylik lag befunne sig, att prövningen av ratificeringsfrågan tills vidare finge anstå. I skrivelse den 8 juni 1934 (nr 352) anmälde riksdagen, att riksdagen för sin del biträdde uppfattningen, att det dåvarande konventionsförslaget icke borde ratificeras. Konventionsförslaget, som undantog arbetsförmedling för sjömän, skilde mellan avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte, sådana förmedlingsbyråer utan vinstsyfte samt utövare av arbetsförmedling utan ersättning därför. Den sistnämnda kategorien omfattade enskilda personer, sammanslutningar, institutioner, byråer eller andra organisationer, vilka tjänade som mellanhand för anskaffande av anställning åt arbetare eller av arbetare åt arbetsgivare utan syfte att direkt eller indirekt från någondera erhålla ekonomisk eller annan materiell fördel; dock avsågos

305 ej här tidningar eller andra publikationer, såvitt de ej uteslutande eller huvudsakligen hade till syfte att vara förmedlare mellan arbetsgivare och arbetare. Såsom avgiftskrävande arbetsförmedling utan vinstsyfte definierades arbetsförmedlingsbyrå, som upprättats av sammanslutningar, institutioner, byråer eller andra organisationer, vilka — utan att eftersträva materiell fördel av förmedlingen — av arbetsgivaren eller arbetaren uppburo inträdesavgift, periodiskt bidrag eller annan ersättning (art. 1). Enligt förslaget skulle inom tre år från konventionens ikraftträdande för vederbörande medlemsstat avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte vara avskaffade. Under denna tid finge nya sådana byråer icke upprättas och skulle redan befintliga byråer stå under uppsikt av en särskilt tillsatt tillsynsmyndighet samt endast äga uppbära avgifter och ersättning för kostnader enligt en av myndigheten godkänd taxa (art. 2). Vissa avvikelser härifrån kunde undantagsvis medgivas av vederbörande myndighet men endast efter hörande av de arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som frågan kunde angå. Avvikelserna finge endast avse redan befintliga byråer, vilka förmedlade arbete åt sådana kategorier av arbetare, som voro noggrant angivna i den nationella lagstiftningen och tillhörde yrken, där arbetsförmedlingen ägde rum under särskilda förhållanden, som kunde göra avvikelsen berättigad. Byrå, för vilken avvikelse medgavs, skulle stå under uppsikt av vederbörande myndighet och inneha ett för år meddelat tillstånd, som dock ej finge utsträckas över tio år, finge uppbära avgifter och ersättning för kostnader allenast enligt en av myndigheten godkänd taxa samt finge icke skaffa anställning ät arbetare utomlands eller därifrån rekrytera arbetare, med mindre tillståndet berättigade därtill och verksamheten bedrevs enligt en mellan länderna träffad överenskommelse (art. 3). Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer utan förvärvssyfte skulle inneha tillstånd av vederbörande myndighet och stå under uppsikt av denna. De finge icke uppbära ersättning överstigande iaxa, vilken skulle fastställas av myndigheten med noggrann hänsyn till kostnaderna. De finge ej heller skaffa anställning åt arbetare utomlands eller därifrån rekrytera arbetare, med mindre tillståndet berättigade därtill och verksamheten bedrevs enligt en mellan länderna träffad överenskommelse (art. 4). Envar, som regelmässigt utövade arbelsförmedlingsverksamhet, även om det skedde ulan ersättning, var skyldig göra anmälan därom till vederbörande myndighet (art. 5). Överträdelser av de i enlighet med konventionsförslaget meddelade bestämmelserna skulle straffas, vid behov genom indragning av meddelat tillstånd till arbetsförmedling (art. 6). I december 1933 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att inkomma med utredning och förslag rörande de författningsbestämmelser, som kunde bliva erforderliga, därest Sverige anslöt sig till konventionen. I februari 1934 avlämnade socialstyrelsen förslag i hithörande frågor. Sedan yttranden över förslagen inhämtats och sedan socialstyrelsen överlämnat utredning beträffande de former i vilka organiserad arbetsförmedling bedrevs i riket samt framfört vissa erinringar mot de dä gällande bestämmelserna rörande avgiftskrävande platsbyräer och om sättet för verksamhetens bedrivande vid dessa, framlade Kungl. Maj:t vid 1935 ärs riksdag proposition (nr 83) med förslag till förordning med vissa bestämmelser om arbetsförmedling m. m. I propositionen gavs uttryck för uppfattningen, att förslaget skulle, om det genomfördes, reglera den svenska arbetsförmedlingen på ett sätt, som var förenligt med konventionens bestämmelser. 1 propositionen framhölls, att det vore önskvärt, att Sverige biträdde konventionen, och föredragande departementschefen förordade, 20

306 att — därest förslaget till förordning med vissa bestämmelser om arbetsförmedling biträddes av riksdagen — konventionen ratificerades av Sverige. Ratifikationen borde ej träda i kraft tidigare än 1 januari 1936. I sitt utlåtande (nr 20) över Kungl. Maj:ts förslag hemställde andra lagutskottet, att riksdagen för sin del skulle antaga lag i ämnet. I övrigt anslöt sig utskottet i huvudsak till Kungl. Maj:ts förslag beträffande såväl förslaget om arbetsförmedling som ratifikation av konventionsförslaget. I april 1935 fattade riksdagen beslut i enlighet med utskottets hemställan, och lagen trädde i kraft den 1 januari 1936. I november 1935 ratificerade Sverige konventionen. Lag med vissa bestämmelser om arbetsförmedling den 18 april 1935 (nr 113) jämte ändringar äger tillämpning (1 §) å all slags arbetsförmedling, som bedrives av annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller godkänd sjuksköterskebyrå och som icke sker genom utgivande av skrift, vara tryckfrihetsförordningen är tillämplig. Genom lagändring den 30 april 1942 (nr 209) anses som arbetsförmedling även sådan verksamhet för arbetsanskaffning, som grundas på ett anställningsavtal mellan denna verksamhets utövare och den arbetssökande (exempelvis vissa fall av »impressarieverksamhet» 1 ), när det av omständigheterna framgår, alt det huvudsakliga syftet med anställningen är förmedling av arbete åt arbetssökanden. Lagen stadgar (§ 2), att arbetsförmedling icke må hedrivas i förvärvssyfte samt att tillstånd för bedrivande av arbetsförmedling med avgifter utan förvärvssyfte skall sökas hos socialstyrelsen. Avser verksamheten förmedling av anställning utom riket eller av anställning inom riket ät utlänning som vistas utom riket, må tillstånd beviljas allenast för de fall och på de villkor Konungen efter överenskommelse med främmande stat bestämmer. Genom lagändringar den 31 augusti 1940 (nr 784) och den 30 april 1942 (nr 209) har förmedling av anställning ät musiker, sceniska artister och därmed jämförliga yrkesutövare undantagits lagens stadganden i detta hänseende. Endast när Kungl. Maj:t därom förordnar, skall 2 § tredje stycket gälla ifrågavarande yrkesutövare. Undantagsbestämmelsen möjliggör för socialstyrelsen att tills vidare kunna meddela tillstånd till internationell arbetsförmedling beträffande musiker, sceniska artister och därmed jämförliga yrkesutövare, oberoende av att överenskommelse därom mellan Sverige och respektive främmande stat saknas. Lagen angiver vidare föreskrifter i fråga om meddelande av tillstånd för bedrivande av icke-förvärvsmässig arbetsförmedling, villkor och bestämmelser för verksamheten, straffbestämmelser för brott mot lagen in. m. (§§ 3—9). I övergångsbestämmelserna stadgas, att den som vid lagens ikraftträdande i behörig ordning bedrev arbetsförmedling i förvärvssyfte och som före den 1 februari 1936 gjorde ansökan därom, av socialstyrelsen kunde erhålla tillstånd att fortsätta verksamheten till och med den 31 december 1939. För tiden därefter ägde styrelsen bevilja förlängning av dylikt tillstånd för högst ett år i sänder; dock icke längre än till den 1 januari 1950 samt allenast beträffande yrkesgrupper, som Konungen bestämt. Jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse den 10 februari 1939 (nr 47) utgöras dessa yrkesgrupper av musiker och sceniska artister samt anställningssökande i husligt arbete, hotell-, pensionat- och restaurangrörelse, sjukvård och jordbruk. Innan sådan förlängning beviljas av socialstyrelsen, skall ät arbetsgivar- och arbetarorganisationer inom den eller de yrkesgrupper förmedlingen avser beredas tillfälle yttra sig. 1

Även inom andra än de konstnärliga yrkena kan »impressarieverksamhet» förekomma, så exempelvis inom det husliga arbetsområdet. Vissa förmedlingar för tillfällig hemhjälp tillförsäkra de arbetssökande bestämd ersättning per dag. Förmedlingskostnaden utgör skillnaden mellan byråns ersättning till de arbetssökande och den ersättning arbetsgivarna erlägga till byrån för det utförda arbetet.

307 Genom lagändring den 31 augusti 1940 (nr 784) kan nytt tillstånd att bedriva arbetsförmedling i förvärvssyfte för angivna yrkesgrupper meddelas, dock endast för enskild person, som övertagit med vederbörligt tillstånd bedriven verksamhet, i vilken han sedan tiden före lagens ikraftträdande varit anställd. Tabell 1. Antalet till socialstyrelsen rapporterade privata arbetsförmedlare och deras verksamhet åren 1917—1944. Tillsatta År

Antal

Därav stad

1917 237 1927 150 1932 151 1933 146 1934 148 1935 148 1936 137 1937 133 1938 125 1939 114 1940 97 1941 94 1942 91 1943 82 1944 78

55 32 26 26 26 22 22 25 25 20 16 17 17 16 16

]4ela

pla ,ser

landet

Därav i Sthlms stad

Mani.

Kvinnl.

Summa

Mani.

Kvinnl.

Summa

12 720 4 991 3 080 2 708 3 508 4 175 4 464 4 185 4 383 3 584 3 079 2 734 2715 2 772 2 491

39 037 37 200 34 067 31 997 35 508 36 551 34 884 34 951 32 966 30 363 25 528 23 753 23 164 21 234 19 855

51757 42191 37147 34 705 39 016 40 726 39 348 39136 37 349 33 947 28 607 26 487 25 879 24 006 22 346

6 283 378 274 243 386 517 721 831 1 485 912 634 544 562 532 393

17 734 16 126 12 780 12 118 14 586 15 503 16 119 17 140 16 218 14 831 11 916 11 199 11 168 10 246 10 047

24 017 16 504 13 054 12 361 14 972 16 020 16 840 17 971 17 703 15 743 12 550 11743 11730 10 778 10 440

Därav husligt arbete

8 421 6 981 6 661 5 517 6 267 6 468 5 450 5 069 5 094 4 703 4 653 4 020 3 502 3 691

Tabell 2. Antalet av privata arbetsförmedlare år 1944 tillsatta platser. K vinnlig a

Man liga

Tillsammans

År 1944

Antal byråer

SumJord- Hotell Övriga ma bruk o. rest.

Januari . . Februari . Mars . . . . April . . . . Maj . . . . . Juni . . . . . Juli . Augusti . . September . Oktober . . November . December .

70 71 72 69 67 65 64 62 63 66 64 65

41 48 77 57 72 42 72 52 110 122 53 38

92 92 232 163 176 140 114 131 99 101 91 74

1 19 14 18 20 25 25 20 20 13 10 17

134 159 323 238 268 207 211 203 229 236 154 129

14 10 12 II 7 C. 4 5 4 3 6 3

501 488 959 769 857 601 460 541 565 521 452 438

7S4

1 505

2 491

7 152

3 756 8 862 19 855 22 346 1

82 16 16

1 583 385 518

271 8 14

2 772 393 532

8 226 3 024 3 596

3 587 9 227 21234 24 006 2 3 332 3 691 10 047 10 440 3 148 3 502 10 246 10 778

Hela året 19' 14 Hela året 19' 13 Därav f 19'14 Sthlm\19< 13 1 2

— —

Jord- Hotell Sjukbruk o. rest. vård

— —

314 354 358 301 334 312 230 282 290 355 352 274

Husl. Sumarbete ma 735 774 788 749 772 529 846 758 878 710 718 515

1564 1626 2117 1830 1970 1448 1540 1586 1737 1669 1528 1240

1698 1785 2 440 2 068 2 238 1655 1751 1789 1966 1905 1682 1369

I siffran ingår f<irmedli ngsresu ltatet v id 8 föi medlin gar, sor n driva s utan 'örvärvssyfte. 1 siffra n ingår f<jrmedli ngsresu ltatet v id 7 för medlin gar, sor n driva s utan i'örvärvssyfte.

308 Som framgår av omstående tabellerna 1 och 2, utgjorde antalet till socialstyrelsen rapporterade privata förmedlare, som år 1917 bedrevo förmedlingsverksamhet i förvärvssyfte, 237, därav i Stockholm 55. Tillsammans tillsatte de omkring 52 000 platser, varav omkring hälften i Stockholm. Tio är senare (1927) var förmedlarnas antal 150 och år 1937 133. För år 1944 hade 78 privata förmedlare tillstånd att bedriva förmedlingsverksamhet i förvärvssyfte. De av dem tillsatta platsernas antal uppgick till c:a 22 000. I denna siffra ingår dock förmedlingsresultatet vid 8 förmedlingar, som drevos utan förvärvssyfte. Av tabellerna framgår vidare, att den manliga arbetskraften endast i ringa omfattning vänder sig till de privata förmedlarna. Den förmedlade arbetskraften utgöres i övervägande grad av kvinnlig arbetskraft, huvudsakligen inom husligt arbete samt inom hotell- och restaurangfacket. I nedanstående tablå redovisas antalet olika kategorier privata arbetsförmedlingar åren 1943—1945. 31/12 31/12 1/10 1943 1944 1945

Antal privata avgiftskrävande arbetsförmedlingar i förvärvssyfte Antal privata avgiftskrävande arbetsförmedlingar utan förvärvssyfte Antal privata icke avgiftskrävande arbetsförmedlingar

82 27 30

78 26 33

72 24 32

128 En kortfattad redogörelse för de olika slagen arbetsförmedlingar, deras provisionsvillkor m. m. lämnas nedan. Den avser förhållandena omkring den 1 oktober 1945. Privata avgiftskrävande arbetsförmedlingar i förvärvssyfte. I nedanstående tablå angives antalet privata arbetsförmedlare som för år 1945 erhållit tillstånd att driva förmedlingsverksamhet, med fördelning efter område för verksamheten. Verksamhetsområden för privata arbetsförmedlingar i förvärvssyfte. Antal

Artister och musiker 7 Husligt arbete 6 Husligt arbete och jordbruk 14 Husligt arbete och sjukvård . . . . . . . . 6 Husligt arbete, hotell-, pensionat- och restaurangrörelse 10 Husligt arbete, hotell-, pensionat- och restaurangrörelse samt jordbruk . . 6

Antal

Husligt arbete, hotell-, pensionat- och restaurangrörelse samt sjukvård . . 10 Husligt arbete, hotell-, pensionat- och restaurangrörelse, sjukvård samt jordbruk 8 Hotell-, pensionat- och restaurangrörelse 4 Sjukvård 1

Antal 72 Av tablån framgår, att flertalet privata arbetsförmedlare (60) erhållit tillstånd att driva förmedlingsverksamhet inom husligt arbete. Kombinationen husligt arbete och hotell-, pensionat- och restaurangrörelse förekommer i 34 fall. I nedanstående tabell 3 ha de privata arbetsförmedlarna fördelats efter bostadsorten. Tabellen visar, att 16 av de 72 förmedlarna hade sin verksamhet i Stockholm och att 36 voro bosatta i stad, där den offentliga arbetsförmedlingen ägde huvudkontor. I övriga städer voro 30 privata förmedlare bosatta, och på landsbygden återfunnos 6.

309 Tabell 3. Antalet privata avgiftskrävande arbetsförmedlingar i förvärvssyfte, som sökt och erhållit tillstånd för år 1945, med fördelning efter län. Därav i/på Län

Antal

Stockholms stad Stockholms län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus . . Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

stad med huvudkontor för off. arbetsförmedling

16 1

1 4 1 1

1 1

1 7 18 4 3 1

2 8 1 3 1

9 1 2

landsbygd

1 3 1

1 3 8 3

5 1 2

2 2

2 Summa

övriga städer

6 30

De föreskrifter, som socialstyrelsen fastställt för privata arbetsförmedlare, innehålla i allmänhet följande bestämmelser. Tillståndsinnehavaren får icke använda firmanamn eller annan beteckning, vari orden sköterskebyrå, sjuksköterskebyrå, sköterska eller sjuksköterska ingå. Det åligger tillståndsinnehavaren att föra förteckning över de personer, som genom honom söka arbetsanställning, och de lediga platser, vilka anmälas hos honom, ävensom att för varje månad till socialstyrelsen enligt av styrelsen fastställt formulär lämna uppgifter angående sin arbetsförmedlingsverksamhet. Dessa månadsrapporter böra vara socialstyrelsen till hända senast femte dagen efter varje månads slut. Därest tillständsinnehavaren vid utövning av sin verksamhet anställer biträde, skall han till socialstyrelsen göra anmälan härom och samtidigt till styrelsen insända åldersbetyg för biträdet. Tillståndsinnehavaren är ansvarig för biträdets iakttagande av förenämnda lag och enligt denna meddelade bestämmelser. Är tillständsinnehavaren under längre tid än en manad förhindrad att själv förestå arbetsförmedlingsverksamheten, åligger honom att härom göra anmälan hos socialstyrelsen och samtidigt meddela uppgift om den person, som under tiden förestår verksamheten. Därest socialstyrelsen finner, att person, som anställts såsom biträde eller erhållit uppdrag att i tillståndsinnehavarens frånvaro förestå arbetsförmedlingen, icke innehar de

310 kvalifikationer, som erfordras för befattningen i fråga, äger styrelsen föreskriva, att ifrågavarande person icke må inneha ovannämnda anställning eller uppdrag. Verksamheten får icke utövas å annan ort än den i tillståndsbeviset angivna. Eventuell adressförändring bör i god tid anmälas till socialstyrelsen. Verksamheten får icke omfatta förmedling av anställning utom riket eller av anställning här i riket åt utlänning, som vistas utom riket. Vid förmedling av anställning åt utlänning, som vistas i Sverige, skall iakttagas, att anställningen icke får avse annat slag av arbete, än det för den arbetssökande gällande arbetstillståndet angiver. Verksamheten får icke omfatta förmedling av anställning av något slag, vare sig för män eller kvinnor, å fartyg, som nyttjas i sjöfart. Redan första gången arbetsgivare eller arbetssökande sätter sig i förbindelse med förmedlingsbyrä, skall överenskommelse träffas om ersättningen för förmedlingen. Å varje uppburen ersättning för förmedling skall kvitto lämnas enligt av socialstyrelsen fastställt formulär. Ersättning för arbetsförmedling må på följande sätt av arbetsgivare och arbetssökande för varje tillsatt plats uppbäras enligt i december 1945 gällande grunder: För de under A. och B. angivna arbetena skall, därest anställningen avser kortare tid än en månad, provisionen beräknas efter den kontanta avlöning, som belöper å anställningstiden, samt eljest å den kontanta avlöningen under högst en månad. A. Inom husligt arbete: 1. då arbetsgivaren tillhandahåller husrum och kost in natura eller då arbetstillfället varar högst en dag, av arbetsgivaren högst 10 procent, » arbetssökanden » 1 0 » . 2. vid arbetstillfällen som vara längre än en dag, a) då arbetsgivaren tillhandahåller endast husrum eller endast kost in natura, av arbetsgivaren högst 8 procent, » arbetssökanden » 8 » b) då arbetsgivaren tillhandahåller varken kost eller husrum in natura, av arbetsgivaren högst 7 procent, » arbetssökanden » 7 » . B. För varje tillsatt plats inom annat arbete med undantag för under C. angivna platser uppbäres: av arbetsgivaren högst 10 procent, » arbetssökanden » 10 » C. För hotell- och restaurangplatser, där lönen helt eller delvis utgår i form av drickspengar, uppbäres av vardera parten högst följande belopp: Portierer å större hotell Portierer å mindre hotell Vaktmästare och städerskor ä större hotell Serveringspersonal å spritrestauranger Vaktmästare och städerskor ä mindre hotell Serveringspersonal å ölrestauranger och ölkaféer Undervaktmästare, understäderskor och därmed jämställda . . Serveringspersonal å nykterhetsrestauranger, konditorier

o. dyl

högst 25 kr. > ) \ \ \

J

»

15 »

>

JQ

»

t

5 »

311 Därest anställningen avser kortare tid, uppbäres av vardera parten högst 50 öre per anställningsdag, dock så att ersättningen icke i något fall må överstiga de belopp, som angivits för respektive personalgrupper. Utöver ovan angivna förmedlingsprovision, vilken icke får uttagas förrän uppgörelse om anställning kommit till stånd, må ingen ersättning uttagas av kunden utom i det fall, att tillståndsinnehavaren, efter anmodan av kunden, vidtagit särskild åtgärd genom annonsering, mterurbant telefonsamtal eller dylikt. Uppgifter om ovan angivna avgifter samt exemplar av lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling skola städse finnas anslagna å synlig plats inom den lokal, där arbetsförmedlingsverksamheten utövas. Provisionsvillkoren för privata arbetsförmedlare för musiker och sceniska artister äro reglerade i huvudsak pä följande sätt. Tillståndsinnehavaren äger att för varje förmedlad anställning av den anställningssökande upptaga en avgift, motsvarande för musiker högst 5 procent och för övriga artister högst 10 procent av den kontanta lönen för den tid anställningen varar, dock icke för längre tid än sex månader för en och samma anställning. För en förmedlare stadgas, att förmedlingsprovisionen för övriga artister må utgöra 10 procent av avlöningen, i den mån denna cj överstiger 300 kronor, samt 5 procent av överskjutande belopp.

Privata avgiftskrävande arbetsförmedlingar utan förvärvssyfte. Denna kategori arbetsförmedlingar får för sin verksamhet icke uppbära ersättning överstigande taxa, som fastställes av tillsynsmyndigheten med noggrann hänsyn till kostnaderna. Hos socialstyrelsen voro år 1945 24 dylika förmedlingar registrerade, därav 15 i Stockholm. Bland förmedlingarna märkas artist- och musikerförmedlingar, den av svenska ekonomföreningen bedrivna förmedlingsverksamheten för civilekonomer, den av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranger bedrivna verksamheten i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall för hotell- och restaurangpersonal. Härtill kommer av olika föreningar, exempelvis av Hälsingborgs Marthaförening och av Fredrika Bremerförbundet i Stockholm bedriven förmedlingsverksamhet för arbetskraft inom det husliga arbetsområdet, inom sjukvården etc. För de olika förmedlingarna för musiker och sceniska artister finnas särskilda bestämmelser angående förmedlingsprovisionens storlek. Denna bestämmes i varje särskilt fall med hänsyn till förmedlingens omfattning och organisationens kostnader för verksamheten. Tillståndsinnehavaren av Musiketablissementens förening, Stockholm, äger sålunda att för varje förmedlad anställning av den anställningssökandc upptaga en avgift, motsvarande högst 3 procent av den kontanta lönen för den tid anställningen varar, dock icke för längre tid än nio månader för en och samma anställning. Folkets parkers centralstyrelse äger vid förmedling av sceniska artister uttaga provision enligt följande. Maximiprovisionen utgör sju (7) procent ä det kontrakterade arvode eller gage, som i de fall, där arvode eller gage icke beräknas för månad eller vecka, utgår för den anställningssökandes uppträdanden under en månad, räknad från och med det första uppträdandet, eller, om engagementet avser kortare tid än en månad, för hans uppträdanden under engagementstiden. Därest arvodet utgår för månad, får provisionen beräknas endast pä det första månadsarvodet. Utgår arvodet åter för vecka, får provisionen icke beräknas å flera veckors arvode än anställningen varar och högst å fem veckors arvode. Provisionsvillkoren för övriga förmedlingar för musiker och sceniska artister äro reglerade på ungefär liknande sätt.

312 Privata icke avgiftskrävande arbetsförmedlingar. I denna kategori privata arbetsförmedlingar ingå i första hand olika av utbildningsanstalter, föreningar och organisationer drivna förmedlingar för skolelever och till föreningen eller organisationen hörande medlemmar. Socialstyrelsens register upptog år 1945 32 anmälda dylika förmedlingar. Av dessa voro 9 organiserade av olika orters husmodersföreningar för anvisning av huslig arbetskraft, företrädesvis tillfällig hemhjälp. En ungefär lika stor grupp utgjordes av genom organisationer bedrivna förmedlingar, exempelvis av Svenska lantbrukstjänstemannaförbundet, Sveriges yngre juristers förening, Sveriges yngre läkares förening samt av Grafiska facken och Svenska typografförbundet. Därtill kom av olika utbildningsanstalter bedriven förmedlingsverksamhet, såsom t. ex. av Tekniska institutet i Stockholm, Tekniska föreningen i Örebro, Remington Typewriter Comp AB i Norrköping, Comptometerskolan i Stockholm m. fl. En särställning intager den inom skolöverstyrelsen förlagda extralärarbyrän för förmedling av vikarier och extralärare till läroverk och andra undervisningsanstalter. Beträffande verksamheten vid privata avgiftskrävande arbetsförmedlingar utan förvärvssyfte samt vid privata icke avgiftskrävande arbetsförmedlingar lämnas nedan en något utförligare redogörelse.

Arbetsgivarorganisationers arbetsförmedling. I vårt land ha arbetsgivarsammanslutningar icke visat större benägenhet att utöva arbetsförmedlingsverksamhet inom vederbörande organisations fackområde. Endast inom hotell- och restaurangbranschen föreligga numera — om man bortser från förmedling av sceniska artister och musiker — exempel på arbetsförmedling av sådant art. Efter att restauratörernas yrkessammanslutningar tidigare upprätthållit särskilda arbetsförmedlingsbyråer i Stockholm, Göteborg och Malmö, övertog Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter år 1932 ansvaret för verksamheten. Denna har sedermera utökats med en förmedlingsbyrå i Sundsvall. Under år 1945 och 1944 (siffrorna inom parentes) tillsattes följande antal platser, nämligen vid Stockholmsbyrån 2 529 (2 990), vid Göteborgsbyrån 769 (904), vid Malmöbyrån 1504 (798) och vid Sundsvallsbyrån 1 254 (1 249), tillsammans alltså 6 056 (5 941) platser. Byråerna förmedla huvudsakligen mera kvalificerad arbetskraft, såsom kallskänkor, kockar, kokerskor, servitörer och servitriser samt kassörskor. De anlitas ej endast av föreningens medlemmar utan även av andra restauratörer såsom t. ex. systembolagen i landsorten (S.A.R.A. i Stockholm är av den storleksordningen, att särskild platsbyrå finnes).

Arbetarorganisationers arbetsförmedling. I stadgarna för ett flertal fackförbund angives såsom en av förbundets uppgifter alt pä lämpligt sätt anvisa arbete ät arbetslösa medlemmar. Viss arbetsförmedlingsverksamhet har också hedrivits, men efter hand som allt flera fackförbund bildat erkända arbetslöshetskassor ha fackförbunden med få undantag upphört att bedriva egen förmedlingsverksamhet såväl i fasta former som genom de större avdelningarnas

313 fackliga expeditioner. Den offentliga arbetsförmedlingen har i stället fått övertaga verksamheten. Beträffande den inom vissa fackförbund fortfarande bedrivna arbetsförmedlingsverksamheten kunna följande upplysningar meddelas. Bokbindareförbundet. Förbundet har organiserad arbetsförmedling för hela landet. Den rent lokala förmedlingen går via de olika avdelningarna, medan anställningar på annan ort ske genom förbundets centralförmedling i Stockholm. Ingen förbundsmedlem får antaga arbetsanställning utan att först ha gjort hänvändelse till vederbörande lokala avdelning eller förbundsförmedlingen. Under år 1945 tillsattes 411 platser, därav 227 kvinnliga. Därjämte tillsattes ett ungefär lika stort antal platser, som ej rapporterats till förbundet. Sedan bokbinderiarbetarna år 1942 bildat erkänd arbetslöshetskassa, har den offentliga arbetsförmedlingen övertagit en del av förmedlingsverksamheten på detta område. Litografförbundet. Förbundet har ordnad platsförmedling, som står under förbundsexpeditionens ledning. Arbetsgivarna skola enligt vissa gällande avtal vid behov av arbetskraft vända sig till förbundet. Någon exakt uppgift om antalet förmedlade platser under året kan ej lämnas, men detsamma torde uppgå till 150 å 200 per år. Typografförbundet. I förbundets stadgar finnas flera bestämmelser, som avse organiserad platsförmedlingsverksamhet. Sålunda föreskrives i de för förbundets egen arbetslöshetskassa gällande bestämmelserna, att arbetslös medlem, som fått anställning på annan ort genom förbundets platsförmedling, erhåller ersättning för resan dit. Vidare stadgas, att medlem, som söker eller antager kondition utan att därom först ha meddelat sig med förbundets platsförmedling eller med avdelningsstyrelsen på ifrågavarande ort, går förlustig sitt arbetslöshetsunderstöd under de närmaste 60 dagarna. Varje avdelning förmedlar platser åt sina arbetslösa i första hand. Finnes ej tillgänglig arbetskraft pä orten, göres hänvändelse till centralförmedlingen i Stockholm, som anskaffar lämplig arbetskraft. Varje avdelning är rapporteringsskyldig till centralförmedlingen. Under är 1945 förmedlades sammanlagt omkring 1 787 platser, varav 335 kommo på centralförmedlingen. År 1945 bildade typografförbundet erkänd arbetslöshetskassa, som trädde i verksamhet den 1 januari 1946. Huruvida den offentliga arbetsförmedlingen härigenom kommer att fä möjlighet att förmedla ett ökat antal platser inom förbundets verksamhetsområde, undandrager sig för närvarande bedömande. De principer, som tillämpas vid platsförmedlingen inom bokbindare-, litograf- och [typografförbunden, äro i stort sett desamma. Den med hänsyn till utbildning och annat mest lämpliga arbetskraften hänvisas till de lediga anställningarna; hänsyn tages dock till den tid, som olika arbetssökande gått utan anställning, och en viss turordning tillämpas; vid interlokal förmedling sker hänvisning av arbetssökande även med hänsyn till ortens belägenhet. Arbetslös medlem, som anvisas arbete, har i allmänhet, även om det gäller anställning pä annan ort, skyldighet att antaga av platsförmedlingen erbjudet arbete. Da resa skett till tillfällig anställning pä annan ort, har dels efter överenskommelser mellan arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna, dels efter praxis av arbetsgivarna till den anställde reseersättning utbetalats för färd till och från anställningsorten. Har anställningen varat över tre månader, har däremot endast ersättning for tillresan utbetalats, och vid fast kondition har arbetssökanden i regel icke erhållit resebidrag från arbetsgivaren men däremot från respektive förbund. Lwsmedelsarbetareförbnndet. Någon central förmedlingsverksamhet bedrives icke

314 av förbundet. Däremot ha förbundsavdelningarna i Göteborg, Malmö, Sundsvall och Gävle viss förmedlingsverksamhet vad gäller bagare och bageriarbetare. Även i Stockholm bedrev avdelningen tidigare förmedlingsverksamhet. Den övertogs år 1936 av den offentliga arbetsförmedlingen. Någon samlad uppgift för hela landet rörande antalet förmedlade platser finnes ej att tillgå hos förbundet. År 1941 förmedlade Göteborgsavdelningen omkring 600 platser. I Malmö var verksamheten av större omfattning. Omkring 10 000 tillfälliga platser förmedlades. I Sundsvall och Gävle är verksamheten obetydlig. Skorstensfejeriarbetareförbundet. Förbundet bedriver ingen egen central förmedlingsverksamhet, men mellan de olika avdelningarna, till antalet 13, är organiserat ett utbyte av arbetskraft. Medlemmarna äro sålunda vid anställning ä annan ort skyldiga att anmäla sig hos därvarande avdelning. Antalet tillsatta platser år 1945 uppgick till omkring 500. Fackorganisationernas arbetsförmedlingsverksamhet tillhör kategorien privat icke avgiftskrävande arbetsförmedling. Den är således kostnadsfri, men kostnaderna för densamma måste givetvis bestridas av inflytande medlemsavgifter. Nämnda arbetsförmedlingsverksamhet ingår som ett naturligt led i fackorganisationernas uppgift att bevaka sina medlemmars intressen. Verksamheten är alltid inriktad på visst fack. Den är därför icke i tillfälle att medverka till överförande av arbetskraft från ett yrke till ett annat. Den av fackorganisationerna bedrivna förmedlingsverksamheten är i vissa fall ett led i organisationernas taktiska uppträdande på arbetsmarknaden genom att vid tillfällen, som ställa sig gynnsamma ur marknads- och lönesynpunkt, reglera eller begränsa utbudet av arbetskraft, bestämma den ordning, i vilken arbetarna få söka ledigförklarat arbete, uppställa vissa arbetsvillkor för att arbetskraft skall erbjuda sig o. s. v.

Kårsammanslutningars arbetsförmedling. Liksom flera fackorganisalioncr vidtagit anordningar i arbetsförmedlande syfte ha även en del sammanslutningar vid universitet, högskolor och andra läroanstalter eller föreningar av utexaminerade från dylika läroanstalter eller föreningar av personer med likartad utbildning inrättat arbetsförmedling för sina medlemmar. Dessa förmedlingar ha i allmänhet ej spelat den arbetsmarknads- och lönepolitiska roll, som ovan nämnda fackorganisationers förmedlingar, utan ha mera inskränkt sig till att ge vederbörande en orientering om platssökande och lediga platser inom respektive fack. Sedan först särskilda student- och lärarförmcdlingar och sedan tjänstemannaförmedlingar 1 organiserats inom den offentliga arbetsförmedlingen, har ovannämnda slag av arbetsförmedling till stor del överflyttats dit. För tillgodoseende av behovet av arbetsförmedling för medicinare äro medicinalstyrelsens kommissionär och ombudsmannen i Sveriges yngre läkares förening verksamma. Tidigare fanns cn för södra delarna av landet avsedd arbetsförmedling för medicinare, startad av Medicinska föreningen i Lund. Denna förmedlingsverksamhet överlogs år 1937 av den då startade student- och lärarförmedlingen (numera tjänstemannaförmedlingen). — Sveriges yngre läkares förening tillsatte är 1943 498 vikariat, år 1944 743 och år 1945 736. Samarbete är organiserat mellan de olika förmedlande organen. Sveriges yngre juristers förening har egen platsförmedlingsverksamhet. Den avser 1

När benämningen »tjänstemannaförmedlingj i fortsättningen användes, menas alllid tjänstemannaförmedlingen inom den offentliga arbetsförmedlingen.

315 platser inom förvaltningen, vid domsagorna och det privata näringslivet. Var tionde dag utsändas cirkulärledes till samtliga medlemmar meddelanden om till föreningen anmälda lediga platser. Någon särskild ackvisitionsverksamhet hos arbetsgivare bedrives icke. Under år 1944 tillsattes 380 platser. Inom Svenska ekonomföreningen intager den arbetsförmedlande uppgiften en mera central plats bland direktörens åligganden. Genom att tidigare från handelshögskolan diplomcrade, som vunnit arbetsgivar- och befälsställning, kvarstå i föreningen och vilja gynna yngre kamrater, kommer föreningen att tillföras platser, vilka anslås å föreningens platsbyrå eller cirkulärledes meddelas föreningens medlemmar. Antalet förmedlade platser per år uppgår till omkring 100. Förmedlingen är avgiftsfri för arbetsgivare, och för medlemmar tillämpas socialstyrelsens taxa. I detta sammanhang må nämnas, att å handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg finnas s. k. praktiknämnder, som i samarbete med tjänstemannaförmedlingen förmedla företrädesvis kortvarigare anställningar, vanligen sommarvikariat åt elever vid respektive skolor. Svenska teknologföreningen tjänstgjorde t. o. m. år 1943 som platsanvisningsbyrå genom att mottaga ansökningar om anställningar och vid förfrågan från arbetsgivare tillställa denne avskrifter av inneliggande ansökningar från personer, som kunde tänkas lämpade för den lediga platsen. Någon ordnad arbetsförmedling kan dock icke sägas ha varit för handen. Av större betydelse är den förmedlingsverksamhet, som ombesörjes av olika fackförbund, som utexaminerade ingenjörer frän tekniska högskolan bildat. Härvid uppdrages förmedlingen år någon ingenjör, som på fritid sköter verksamheten inom sitt fack. En särskild uppgift fyller den i anslutning till industriförbundets arbetsledareinstitut anordnade »Svenska industriens praktiknämnd», avsedd att anskaffa praktikplatser åt elever vid högre och lägre tekniska läroanstalter. Visst samarbete mellan nämnden och tjänstemannaförmedlingen äger rum. Praktiknämnden förmedlade år 1944 omkring 1 500 platser. Omkring 1 800 platser ställdes till nämndens förfogande. Kontorens platsförmedling med byrå i Stockholm är en sammanslutning av ett antal manliga och kvinnliga kontorist- och bilrädesföreningar i olika delar av landet för bedrivande av arbetsförmedling inom kontoristyrket. Särskilt avlönad personal anlitas för verksamheten, och byrån i Stockholm är uppdelad på manlig och kvinnlig avdelning. Förmedlingen är avgiftsfri och givetvis i huvudsak avsedd för de anslutna föreningarnas medlemmar; platsförmedlingen framstår härigenom som en anordning bland annat för att främja anslutningen till föreningarna. År 1945 förmedlades i Stockholm 374 platser, därav 204 kvinnliga. En platsförmedlande funktion inom kontors- och affärsbranschen fyller i viss mån även Föreningen arbetslösa tjänstemän (F.A.T.), vilken förening bildades år 1936 och består av arbetslösa tjänstemän över 30 år. Antalet medlemmar utgjorde år 1944 tillsammans 295, därav i Stockholm 244. Under år 1943 förmedlades 203 arbetstillfällen av längre och kortare varaktighet. I antalet ingår icke arbetstillfällen, som förmedlats till föreningens arbetsbyrå (A.T.A), genom vilket organ under år 1943 53 personer erhöllo arbete av tillfällig art. Föreningen framstår delvis som filantropisk arbetsförmedling, och dess verksamhet finansieras till stor del genom gåvor från företag och enskilda. Förutom ovannämnda förmedlingsorgan för kårer och personalgrupper finnas ett flertal andra sammanslutningar inom hithörande områden, som medverka till anskaffande av arbetsanställning åt sina medlemmar. Bland andra må nämnas Sveriges arbetsledareförbund, Sveriges grafiska faktorsförbund, Svenska folkbibliotekarieföreningen och Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund. Det ligger i sakens

316 natur att dylik förmedlingsverksamhet blir mycket yrkesavgränsad och så gott som alltid endast kommer de egna medlemmarna till godo. Förmedlingsarbetet blir därför mestadels mycket splittrat, och någon större överskådlighet över förhållandena inom landet och i dess helhet eller de intellektuellas arbetsmarknad i allmänhet har man vid bedrivande av detta arbete haft svart att uppnå. Bland annat för att övervinna dessa svårigheter har inom den offentliga arbetsförmedlingen den s. k. tjänstemannaförmedlingen år 1944 inrättats. En särställning bland arbetsförmedlingarna på de intellektuellas arbetsmarknad intar den inom skolöverstyrelsen i Stockholm förlagda Extralararbgrån, vilken bedriver arbetsförmedling för blivande läroverkslärare m. fl. Vid förordnanden, som överstiga tvä veckor, äro rektorerna skyldiga att anlita byrån. Förmedlingen är avgiftsfri och omfattar hela landet. Dä byrån är förlagd till Stockholm och då det stundom för kortare vikariat inträffar, att rektorerna behöva ha vikarierna närmare till hands, ha tjänstemannaförmedlingarna (f. d. student- och lärarförmedlingarna) i Lund och Göteborg rätt betydande förmedlingsverksamhet på detta område. Något ordnat samarbete mellan Extralärarbyrån och tjänstemannaförmedlingarna föreligger icke. En viss dubbelorganisation synes därför vara för handen. Extralärarbyråns verksamhet åren 1943—1945 framgår av nedanstående tablå. Extralärarbyråns verksamhet åren 1943—1945. År

I sept. resp. år placerade läroverkslärare och övningslärare

Därav ej helterminsplacerade

0 placerade

1943 1944 1945

1 067 1 033 992

469 343 245

214 170 161

Skolors och utbildningsanstalters arbetsförmedling. Rektorer och lärare vid folkskolor, fortsättningsskolor och högre folkskolor samt vid andra skolor och utbildningsanstalter lämna självfallet sin personliga medverkan, då möjligheter erbjuda sig att vinna anställning åt någon elev. Detta gäller alldeles särskilt privata skolor och utbildningsanstalter, när eleverna kunna bli en reklam för skolan. Reklamsynpunkten, kombinerad med en önskan att därigenom öka tillströmningen av elever till utbildningsanstalten, framträder ofta, dä man sammankopplar en undervisning med platsförmedling. Många yrkesutbildningsanstalter, språk- och handelsinstitut, skrivmaskinsbyråer o. s. v. låta också sina annonser och prospekt om utbildningen följas av uppgifter om att man bedriver kostnadsfri platsförmedling för elever. De tekniska instituten, privata yrkesskolorna och handelsinstituten torde nedlägga de största ansträngningarna för att med sin verksamhet förena platsförmedling. I Stockholm märkes härvidlag bland annat platsförmedling bedriven av Tekniska institutet, Comptometer-skolan, Remingtoninstitutet och Påhlmans handelsinstitut. Arbetsförmedling för partiellt arbetsföra. Genom den under senare år alltmera utbredda kuratorsverksamheten inom sjukvård, vanförevård, sinnessjukvård o. s. v. ha anordningar för avgiftsfri arbetsförmedling kommit till stånd på olika sociala områden. För den fysiskt samt även för

317 den psykiskt defekta arbetskraften har platsanskaffningen börjat ingå såsom ett led i strävandena att trygga självförsörjningen efter sjukhusvistelsen och kanske förhindra sjukdomsäterfall. I Sverige tillsattes den förste sociale kuratorn år 1914 till tjänst för de sinnessjuka i Stockholm. Under 1920- och 1930-talen tillsattes inom blindvården särskilda kuratorer. År 1941 tillsattes en blindvärdskonsulent med särskild uppgift att placera blinda på öppna arbetsmarknaden. Inom dövstumsvärden finnas från och med år 1938 fem dövstumskonsulenter. För de döva inrättades samma år en avlönad kuratorstjänst i Stockholm. År 1932 fick kuratorverksamheten vid vanföreanstalterna fastare organisation genom att riksdagen anvisade medel för verksamheten. För verksamheten under budgetåret 1945/46 anvisades 36 000 kronor. Vid vardera av de fyra vanföreanstalterna i Sockholm, Göteborg, Hälsingborg och Härnösand finnas två kuratorer. Vid pensionsstyrelsens kuranstalter finnas kuratorer anställda och likaledes vid styrelsens specialavdelningar vid de allmänna sjukhusen. Även vid övriga kuranstalter ha på senare tid kuratorer anlitats. Likaledes har i all synnerhet under senare är ett stort antal allmänna sjukhus engagerat sociala kuratorer. Kuratorsverksamheten för lungsjuka har ännu ej fått nämnvärd omfattning. Några sanatorier ha dock anställt kuratorer. Beträffande skydds- och hjälparbetet för straffade finnes sedan år 1944 en särskild skyddskonsulentorganisation, varigenom landet uppdelats i tretton distrikt, vartdera under ledning av en skyddskonsulent. Denne skall samarbeta med myndigheter och föreningar, som kunna bereda villkorligt dömda och frigivna arbetsanställning eller eljest på lämpligt sätt hjälpa och stödja dem. Vid en del fängelser och anstalter finnas särskilda kuratorer anställda med arbetsanskaffningsuppgifter. Ett antal enskilda föreningar av filantropisk karaktär ha sedan lång tid tillbaka bedrivit arbetsanskaffning i samband med sin sociala hjälpverksamhet, såsom stadsmissionen i Stockholm, allmänna hjälpföreningen i Göteborg m. fl. I sammanhanget må också nämnas, att såväl arbetslöshetsnämndernas (tidigare arbetslöshetskommittéerna) som fattigvårdsstyrelsernas arbete i icke ringa utsträckning vid sidan av den rent ekonomiska hjälpverksamheten haft karaktär av kuratorsverksamhet. Efter hand som inom den offentliga arbetsförmedlingen särskilda expeditioner för partiellt arbetsföra tillkommit (åren 1942—1945), har organiserat samarbete upprättats mellan ovan nämnda olika institutioner och den offentliga arbetsförmedlingen. Godkända sjuksköterskebyråer. Enligt kungörelse den 28 juni 1935 (nr 432) med bestämmelser angående statens godkännande av sjuksköterskebyråer kan förening eller annan sammanslutning efter ansökan hos och efter godkännande av medicinalstyrelsen upprätta särskild byrå för förmedling av arbete åt sjuksköterskor (godkänd sjuksköterskebyrå). Med sjuksköterska avses den, som fullständigt genomgått godkänd sjuksköterskeskola, eller den, som av medicinalstyrelsen förklarats äga motsvarande mått av kunskaper och färdigheter, som godkänd sjuksköterskeskola avser att bibringa. För att godkännande skall kunna lämnas fordras, a) att sammanslutningen har en styrelse bestående av minst tre personer, varav minst en är legitimerad läkare och en i tjänst varande sjuksköterska; b) att den omedelbara ledningen av byråns verksamhet utövas av en härför lämplig, av nämnda styrelse anställd sjuksköterska såsom föreståndarinna, vilken icke

318 äger åtnjuta annan ersättning för sitt arbete än av sammanslutningen bestämd fast lön; samt c) att byråns verksamhet icke bedrives i vinstsyfte; dock äger byrån att av dem, som anlita densamma, uttaga vad som åtgår till täckande av kostnaderna för byråns verksamhet och till bildande av en i förhållande till verksamhetens omfattning skälig reservfond. Vid bifall till gjord ansökan om bedrivande av sjuksköterskebyrå enligt ovannämnda kungörelse äger medicinalstyrelsen bestämma den tid, högst tio år, för vilken godkännandet skall vara gällande. Verksamheten är begränsad till förmedling av anställning i sjukvårdsarbete åt sjuksköterskor, vilka fullständigt genomgått godkänd sjuksköterskeskola. Avgifternas storlek fastställes av medicinalstyrelsen efter förslag av sammanslutningen. Å godkänd sjuksköterskebyrå skola föras dagbok och matrikel över den av byrån utövade verksamheten, varjämte årlig redogörelse för byråns arbete skall tillställas medicinalstyrelsen, som i »Sociala Meddelanden» årligen publicerar ett sammandrag över sjuksköterskebyråernas verksamhet. Det åligger medicinalstyrelsen att utöva tillsyn över godkända sjuksköterskebyräer samt verkställa inspektion av dylika byråer. Medicinalstyrelsen har även att verka för samarbete mellan olika godkända sjuksköterskebyräer. Antalet under år 1944 verksamma godkända sjuksköterskebyråer uppgick till 20, varav 7 voro anordnade av stiftelse eller annan samfällighet utan bidrag från det 1944 Antal byråer

Stad

Antal inskrivna sköterskor

Antal förmedlingar

1 031 2 742

1 356 12 351

967 223

6 094 499

Antal

4 963

20 300

sjuksköterskebyrå sjuksköterskebyrå

1 043 1 26 382 333 79

1 657 1 11 2 469 714 40

970 993 155 442 70 103 58 53 140 430

1 632 30 545 100 565 79 78 28 20 73 217

10 240

58 528

Namn

Stockholm

Fredrika Bremerförbundets

sjuksköterskebyrå

» »

Uppsala sjuksköterskehems

sjuksköterskebyrå

» Antal

5 Uppsala sjuksköterskehems Fredrika bremerförbundets

Uppsala Eskilstuna Linköping Jönköping Kristianstad Lund

» »>

»

i

» » »

Södra Sveriges sjuksköterskehems

Göteborg Karlstad Örebro Västerås Falun Gävle Sundsvall Östersund Umeå Hela antalet

» »

sjuksköter-

Fredrika Bremerförbundets sjuksköterskebyrå Örebro stads och läns sjuksköterskebyrå Fredrika Bremerförbundets sjuksköterskebyrå

» » » » »

» » » » »

20 Gemensamma uppgif ter för Uppsala och Stockholm.

» » » » » Hela antalet

310 allmänna. Exempel på dylika byråer äro Röda korsets sjuksköterskebyrå, Stockholm, och Södra Sveriges sjuksköterskehems sjuksköterskebyrå, Lund. En helt kommunal sjuksköterskebyrå finnes, nämligen Göteborgs sjuksköterskebyrå. De övriga, vilka alla utom en, nämligen Svea sjnksköterskebyrå, Stockholm, drivas i Fredrika Bremerförbundets regi, understödjas i regel på ett eller annat sätt av landsting eller stad, t. ex. genom upplåtande av lokal. I vilka städer som sjuksköterskebyräer äro belägna och namnen pä byråerna samt verksamhetens omfattning under år 1944, framgå av omstående tablå. Verksamheten finansieras huvudsakligen genom de i respektive byråer inskrivna sjuksköterskornas avgifter, som variera mellan 5 och 12 kronor per år. Varje byrå är som regel förbunden med en speciell sjuksköterskeskola. De båda institutionerna ha ej sällan gemensam föreståndarinna. Flera av byråerna äro förlagda till lasarett. Sjuksköterskebyräerna fastställa gemensamt gällande vikariattaxor. Under tioårsperioden 1935—1944 ökade, såsom framgår av nedanstående tabell 4, antalet i byråerna inskrivna sjuksköterskor från 6 600 till 10 200. Av dessa innehade respektive år omkring två tredjedelar anställning ä fasta platser, medan övriga voro tillgängliga för privat vård och disponibla för tillfälligt sjukvårdsarbete. Antalet verkställda förmedlingar nedgick under samma tidsperiod från 75 400 (1935) till 58 500 (1944). Nedgången var helt lokaliserad till platser inom privatvården. De tillfälliga platsernas andel av hela antalet förmedlade platser var 85 procent.

Tabell 4. De godkända sjuksköterskebyråernas verksamhet åren 1935—1944. Antalet inskrivna sköterskor

Ar

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944

Antal byråer

17 17 17 17 17 18 18 19 20 20

Antalet förmedlingar

AnDispoställda nibla I priå fasta vat vård för tillf, platser arbete

Summa

Fasta platser

Vikariat

Privatvård

Kortare besök

Summa

4 495 4 739 5 066 5 317 5 537 5 917 6 134 6 383 7 435 6 874

6 640 6 974 7174 7 396 7 740 8 223 8 655 9178 10 532 10 240

751 954 1 186 1 168 1 113 1 238 1 040 1 089 1 251 1 469

3 458 3 868 3 957 3 662 3 585 3 221 3 652 4 152 4 524 4 995

8 753 8 559 5 856 4 285 3 669 3 044 2 969 2 862 2 419 1 985

62 443 63 143 67 195 69 515 72 120 59 889 46 229 46 257 45 465 50 079

75 405 76 524 78194 78 630 80 487 67 392 53 890 54 360 53 659 58 528

1 161 1 137 856 768 881 761 914 1 050 1 182 1 337

984 1 098 1 252 1 311 1 322 i 545 1 607 1 745 1 915 2 029

Sedan svenska landstingsförbundet i juli 1944 hos Kungl. Maj:t gjort framställning om utredning av frågan om arbetsförmedling åt sjuksköterskor, pågår sedan hösten 1945 inom medicinalstyrelsen utredning angående bland annat eventuell centralisering av byråverksamheten i Stockholm, där trots förekomsten av fem byråer två sjuksköterskeskolor ha frågan om ordnad arbetsförmedling olöst. I samband härmed har frågan om centralisering av verksamheten för hela riket diskuterats. Främsta motivet härför är, att man såväl från sjukvårdsinrättningarna som från de mindre byråerna i landet vänder sig till Stockholm, när de egna resurserna ej räcka till. Vid de i Stockholm förekommande fem byråerna voro år 1944 omkring 50 procent av hela antalet inskrivna sköterskor registrerade, och av hela antalet förmedlade anställningar kommo på Stockholmsbyråerna omkring 35 procent.

320 Förmedling av civilanställning åt avgånget militärmanskap samt rekrytering till krigsmakten av fast anställt manskap. För att bereda från militärtjänsten avgående manskap tillfredsställande försörjningsmöjligheter i civil anställning organiserades år 1899 vid dåvarande IV. arméfördelningen en civilanställningskommission med uppgift att förmedla anställning åt uttjänt underbefäl vid arméfördelningens i Stockholm förlagda truppförband. Förslag om inrättande av ett centralt civilanställningsorgan för hela krigsmakten framlades sedermera vid upprepade tillfällen under 1900-talets första decennier av olika sakkunniga, som under denna tid sysslade med civilanställningsfrågan. Dessa förslag ledde emellertid icke till någon statsmakternas åtgärd. På förslag av 1929 ars civilanställningskommitté förordnade emellertid Kungl. Maj:t år 1931, att lokala civilanställningskommissioner skulle inrättas vid samtliga förband utom arméns truppförband i Stockholm. Givilaiiställningskommissionerna hade till huvudsaklig uppgift att förmedla civilanställning åt respektive förbands avgående fast anställda manskap och hedriva viss allmän upplysningsverksamhet i civilanställningsfrågor. För Stockholms del ersattes, likaledes på förslag av nyssnämnda kommitté, den förut omnämnda, år 1899 tillkomna civilanställningskommissionen ävensom försvarsväsendets underbefälsförbunds med hjälp av statsmedel bedrivna platsförmedling genom ett kungl. brev år 1932 av en särskild civilanställningskommission. I samband därmed nedlades de år 1931 inrättade civilaiiställningskommissionerna vid de i Stockholms närhet förlagda förbanden ur marinen och flygvapnet. Ett för hela försvarsväsendet gemensamt, centralt civilanställningsorgan inrättades enligt beslut av 1934 års riksdag. Detta organ, benämnt försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå, som från början endast hade provisorisk form, erhöll enligt proposition till 1937 års riksdag en mera fast och permanent karaktär. Pä grund av de under försvarsberedskapen rådande särskilda förhållandena var civilanställningsbyrån åren 1940—30/6 1945 underställd statens arbetsmarknadskommission. Omfattningen av civilanställningsorganens verksamhet vid tiden före kriget framgår av efterföljande tabell 5. Under perioden 1933/34—1937/38 avgingo sålunda ärligen omkring 2 200 innehavare av manskapsbeställningar från aktiv stat. Under anställningsåret 1937/38 avgingo från aktiv stat 1 462 underbefäl och meniga vid armén, 722 vid marinen och 95 vid flygvapnet. Av de avgångna vid armén hade mellan 40 och 50 procent sin försörjningsfråga löst vid den militära anställningens upphörande. Motsvarande antal vid marinen utgjorde 11—16 procent och vid flygvapnet omkring 75 procent. I anslutning till 1936 års försvarsbeslut meddelade Kungl. Maj:t genom cirkulär till statsmyndigheterna den 11 september 1936 (nr 505) vissa bestämmelser angående beredande av civilanställning åt visst militärmanskap. Enligt dessa, som ägde tilllämpning på statlig civil eller civilmilitär befattning, gällde, att vid lika lämplighet i övrigt ägde sökande, som innehade eller innehaft fast anställning vid försvarsväsendet och därvid undergått underbefälsutbildning, beredas företräde framför sökande, som icke var eller varit anställd i statens tjänst. Företräde skulle beredas sökande även för det fall, att han överskridit den högsta levnadsålder, som kunde vara fastställd för vinnande av anställning inom vederbörligt verk, under förutsättning att anställningen söktes senast två år efter avgången från militär beställning på aktiv stat. Hade flera sökande, som ägde företräde till anställning, anmält sig till erhållande av viss befattning, och befunnes de lika lämpliga, skulle den, som innehade längsta anställningstiden vid försvarsväsendet, i första hand ifrågakomma vid befattningens tillsättande. För att här avsett militärmanskap skulle erhålla tillfälle att an-

321 Tabell 5. Antalet från aktiv stat avgångna underbefäl och meniga åren 1933/34—1937/38 vid olika försvarsgrenar med angivande av antalet avgångna med ordnad försörjning. Antal avgångna

Försvarsgren och anställningsår

!

furirer vid ar- övrigt mén underoch befäl flygvap. vid arresp. mén korpoch raler flygv. vid marinen

Av de avgångna

meniga

Summa från aktiv Antal stat av- "över gångna stat beställ- anställningsda" havare

Antal avg. med avsked för "framtida väl"

Antal avg. med ordnad försörjning

Antal försörjda i % av antalet avg.

(häri ingår ej antalet över stat anställda)

Armén

1933/1934 1934/1935 1935/1936 1936/1937 1937/1938

288 326 359 466 517

506 486 512 586 493

650 653 597 488 452

1444 1465 1468 1540 1462

241 187 194 211 203

495 443 448 502 440

542 567 631 798 706

38 39 43 52 48

Marinen

1933/1934 1934/1935 1935/1936 1936/1937 1937/1938

197 301 352 389 337

— — — — —

438 344 304 349 385

635 645 656 738 722

109 136 143 143 103

88 80 47 88 53

92 101 72 113 103

14 16 11 15 14

Flygvapnet

1933/1934 1934/1935 1935/1936 1936/1937 1937/1938

5 8 12 5 27

15 15 22 13 36

21 20 4 10 32

41 43 38 28 95

1 5 4 3 7

25 18 16 8 29

30 22 29 21 70

73 51 76 75 74

mala sig såsom sökande skulle myndighet, som hade att tillsätta ledig befattning, för vilken dylikt manskap kunde besitta kompetens, inom viss tid före ansökningstidens utgång lämna uppgift till försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå om avsedd nyantagning ävensom angående anställningsvillkor och dylikt. I fråga om dessa bestämmelsers tillämpning vid anställande av personal vid statens järnvägar meddelade Kungl. Maj.t genom brev till järnvägsstyrelsen den 9 december 1938 föreskrifter av innehåll, bland annat, att omkring hälften av rekryteringspersonalen i regel skulle uttagas bland civilanslällningssökande militärmanskap. Utöver vad som här angivits gällde formellt även vissa särskilda bestämmelser om beredande av civilanställning för militärmanskap vid postverket och vid statens järnvägar. Dessa bestämmelser voro meddelade i vad avser postverket genom kungörelse den 19 februari 1915 (SFS nr 104, ändrad 404/1919 och 515/1922) och den 8 februari 1918 (SFS nr 64, ändrad 516/1922) samt i vad avsåg statens järnvägar genom kungörelse den 1 december 1916 (SFS nr 597) och den 8 februari 1918 (SFS nr 65). Bestämmelserna i fråga, som i huvudsak inneburo, att vederbörligt verk årligen efter ansökan uttog ett visst antal beställningshavare av fast anställt manskap till aspiranter vid verket och att dessa erhöllo tjänstledighet från innevarande militär anställning under viss tid med bibehållande av sina militära löneförmåner, ha upphört att tillämpas. Vid statens järnvägar ha sedan är 1936 i stället tillämpats förenämnda Kungl. Maj:ts cirkulär den 11 september 1936 och kungl. brev den 9 december 1938. Vid postverket ha sedan är 1943 tillämpats bestämmelserna i cirkuläret den 11 september 1936. De olika företrädesrättsbestämmelsernas inverkan på möjligheterna att för av21

322 gånget militärmanskap bereda civilanställningar i statlig tjänst framgår av nedanstående tabell 6. För vartdera av åren 1936/37 och 1937/38 erhöllo omkring 1 500 avgångna underbefäl och manskap civilanställning. Omkring 425 man fingo anställningar i statens tjänst och omkring 270 man i kommunal tjänst, därav huvudparten inom polisväsendet. Omkring hälften av civilanställningarna återfinnes inom den privata arbetsmarknaden, varvid här inräknats även de fall, då avgånget militärmanskap övergått till skolutbildning. Tabell 6. Antalet under tiden 1/11 1936—31/10 1938 erhållna civilanställningar med fördelning på anställningsområde. 1/11 1936— 31/10 1937

1/11 1937— 31/10 1938

265 33 573 38 181

284 23 516 32 196

1479 I kommunal tjänst (härav vid polisväsendet 188

I andra anställningar och såsom skolelever Summa

Genom 1942 års försvarsbeslut ökades behovet av underbefäl för fredstjänsten. På grund härav kunde antagas, att civilanställningsorganisationen i framtiden skulle bliva utsatt för så stora påfrestningar, att ytterligare åtgärder erfordrades för att förbättra det avgående manskapets civilanställningsmöjligheter. Även det förhållandet, att eljest avskedsberättigat manskap till följd av försvarsberedskapen i stor utsträckning kvarhållits i tjänst, syntes göra det angeläget, att civilanställningsfrågorna togos upp till förnyad prövning. Genom beslut den 30 oktober 1942 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för försvarsdepartementet att tillkalla högst fyra sakkunniga för att inom försvarsdepartementet biträda med utredning rörande ordnandet av civilanställning för avgående fast anställt manskap vid försvaret. Den 15 augusti 1944 avgåvo de utsedda sakkunniga förslag i frågan (SOU 1944:38). Förslaget lades till grund för proposition vid 1945 års riksdag (nr 154). Utan väsentliga erinringar bifölls propositionen av riksdagen (skrivelse nr 205). Enligt statsmakternas beslut skall civilanställningsverksamheten centralt ledas axen försvarets anställningsbyrå, som direkt är underställd Kungl. Maj:t. Den lokala organisationen vilar på civilanställningsnämnder, som finnas upprättade vid varje militärt förband. Anställningsbyrån har till uppgift att utöva ledande och rådgivande verksamhet i fråga om det arbete, som ankommer på förbandens rekryteringsofficerare och civilanställningsnämnder. I fråga om civilanställningsverksamheten skall försvarets anställningsbyrå enligt Kungl. Maj:ts instruktion (SFS nr 363/1945) med uppmärksamhet följa civilanställningsfrågans utveckling och hos Kungl. Maj:t göra de framställningar i ämnet, vilka kunna befinnas påkallade; verkställa utredningar samt till Kungl. Maj:t avgiva yttranden och förslag i till byrån hänskjutna ärenden; genom allmän upplysningsverksamhet sprida kännedom om civilanställningsspörsmål samt om möjligheterna att genom civilanställning av avgånget militärmanskap främja såväl allmänna som enskilda intressen;

323 genom förbandscheferna fortlöpande lämna den militära personalen upplysning i civilanställningsfrågor och i samband därmed meddela det fast anställda manskapet råd och anvisningar m. m. till underlättande av civilanställning; införskaffa upplysningar angående lämpliga civilanställningar och därom underrätta civilanställningsnämnder och civilanställningssökande; till myndigheter och arbetsgivare, som därom göra framställning, avgiva förslag på lämpliga civilanställningssökande och den ordning i vilken de böra ifrågakomma; till chefen för försvarsstaben avgiva förslag rörande för fast anställt manskap ur civilanställningssynpunkt lämpliga ämnen, vilka böra ingå i den vid truppförbanden anordnade frivilliga fritidsundervisningen; efter Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall eller i enlighet med av Kungl. Maj:t fastställd plan anordna utbildning i civilanställningssyfte för på aktiv stat kvarstående manskap; till överstyrelsen för yrkesutbildning avgiva yttranden angående planläggning och bedrivande av yrkesutbildning i civilanställningssyfte ävensom göra framställning om anordnande av dylik utbildning, där byrån så finner påkallat; i enlighet med vad därom särskilt stadgas pröva ansökningar om stipendier från därtill berättigat avgånget militärmanskap, som genomgår utbildning i civilanställningssyfte, och till vederbörande utbetala beviljat stipendium samt fastställa beloppet av övergängsersättning för därtill berättigat manskap och utbetala dylik ersättning i enlighet med vad därom särskilt stadgas. I instruktionen är fastslaget, att civilanställningsverksamheten skall bedrivas i samverkan med statens arbetsmarknadskommission, vars ordförande och chef är ordförande för anställningsbyråns styrelse. I denna ingå chefen för anställningsbyrån samt åtta av Kungl. Maj:t för tre år förordnade ledamöter, utsedda efter förslag av vardera chefen för armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet, överstyrelsen för yrkesutbildning, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige, svenska underofficersförbundet samt försvarsväsendets underbefälsförbund. Vid förfall för ordföranden inträder såsom ordförande den ledamot eller suppleant som Kungl. Maj:t därtill utser. Suppleant för ordföranden och chefen för statens arbetsmarknadskommission i hans egenskap av ledamot av styrelsen är vice ordföranden i statens arbetsmarknadskommission. I civilanställningsnämnd vid varje förband ingå såsom ledamöter en officer, tillika ordförande, en underofficer och ett fast anställt underbefäl samt vederbörande länsarbetsdirektör eller den representant för arbetsförmedlingen i länet, som länsarbetsdirektören i sitt ställe förordnar. För samtliga ledamöter skola finnas suppleanter. De militära ledamöterna i civilanställningsnämnd och deras suppleanter förordnas av vederbörande förbandschef, i vad gäller underofficers- och underbefälsrepresentanter efter förslag av underofficers- respektive underhefälskåren vid förbandet. Enligt instruktionen åligger det civilanställningsnämnd att med uppmärksamhet följa de förhållanden, som äga samband med civilanställningsfrågor, samt genom upplysningsverksamhet sprida kännedom om civilanställningsspörsmålens innebörd och betydelse; att pröva de önskemål och förslag till underlättande av civilanställnings vinnande, som framföras av förbandets fast anställda manskap, och, om anledning därtill finnes föreligga, bringa dylika önskemål ocli förslag till försvarets anställningsbyrås kännedom; att genom råd och anvisningar hjälpa förbandets fast anställda manskap att förbereda civilanställnings vinnande efter avgången från den militära anställningen; att beträffande manskap, som skall lämna sin anställning vid löpande anställnings-

324 tids utgång, införskaffa uppgifter angående civilanställningsförhållanden efter avgången och för manskap, som icke har civil anställning att tillträda i anslutning till avgången, upplägga arbetssökandekort enligt för arbetsförmedlingen fastställt formulär samt i god tid före avgången översända arbetssökandekortet jämte betygsavskrifter m. m. till länsarbetsnämnden eller i förekommande fall vederbörligt arbetsförmedlingskontor; att, då så påfordras, lämna länsarbetsnämnd (arbetsförmedlingskontor) närmare upplysningar om civilanställningssökandes lämplighet för viss anställning; att, då avgående eller avgånget manskap söker genom försvarets anställningsbyrå ledigförklarad anställning, mottaga ansökningen och i god tid före ansökningstidens utgång till anställningsbyrån vidarebefordra ansökningen med eget yttrande enligt av byrån fastställt formulär; att bringa till civilanställningssökandes kännedom från anställningsbyrån och länsarbetsnämnd (arbetsförmedlingskontor) till civilanställningsnämnden inkommande uppgifter om till ansökan lediga befattningar. Angående företrädesrätt till vissa civilanställningar har Kungl. Maj:t med upphävande av tidigare gällande bestämmelser genom kungörelse den 29 juni 1945 (nr 498) förordnat, att vid tillsättande av eller förordnande å befattning eller uppgörande av förslag därtill skall sökande, som innehar eller innehaft fast anställning vid försvaret och därvid undergått underbefälsutbildning, äga företräde framför eljest jämställd medsökande, under förutsättning att befattningen eller förordnandet sökes senast två år efter avgången från militär beställning på aktiv stat. Har längre tid förflutit efter avgången, må sökanden det oaktat äga företräde, om han använt överskjutande tid för genomgående av skola eller annan utbildningskurs i syfte att förvärva kompetens för den sökta anställningen eller för att under förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering eller i samband med förstärkt försvarsberedskaps avveckling fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten. För att bereda militärmanskap tillfälle att anmäla sig såsom sökande stadgar kungörelsen, att myndighet, som har att tillsätta eller meddela förordnande å befattning, för vilken dylikt manskap kan antagas besitta kompetens, eller att uppgöra förslag därtill, skall lämna försvarets anställningsbyrå uppgift om ledigblivande befattningar och förordnanden av nämnt slag ävensom angående anställningsvillkor och dylikt. Sådan uppgift bör, där ej särskild överenskommelse om ordningen för uppgiftsskyldighetens fullgörande träffats, vara anställningsbyrån till hända 20 dagar före den tidpunkt, då sökande skall hava inkommit med ansökningshandlingar. Kungörelsen har avseende å dels civil och civilmilitär befattning i statens tjänst, dels befattning vid kommunal flickskola, kommunal mellanskola, praktisk mellanskola, högre folkskola eller vid folk- eller småskola, dels ock annan kommunal befattning, som tillsättes av statlig myndighet eller beträffande vilken kommunal myndighets beslut om tillsättande må sakligt prövas av statlig myndighet. Samarbetet mellan försvarets anställningsbyrå och civilanställningsnämnderna ä ena sidan samt arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna eller ifrågakommande arbetsförmedlingskontor å andra sidan äger rum pä följande sätt. Anställningsbyrän erhåller underrättelser rörande uppkommande behov av arbetskraft hos statliga myndigheter jämlikt kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 498). Uppgifter om sålunda lediganmälda befattningar lämnas av byrån till civilanställningsnämnderna vid förbanden. Dessa ha att emottaga ansökningshandlingar från avgående manskap och f. d. manskap vid förbandet och att med eget yttrande rörande de sökandes lämplighet vidarebefordra dessa ansökningar till det centrala civilanställningsorganet, vilket äger att bearbeta från samtliga civilanställningsnämnder inkomna ansökningar och att med eget yttrande översända dessa till den myndighet,

325 som anmält behovet av arbetskraft. Samma ordning avses skola tillämpas i fråga om anställningar hos andra arbetsgivare än statliga myndigheter, i den mån överenskommelser kunna träffas om anmälan till byrån vid uppkommande behov av arbetskraft. Det åligger civilanställningsnämnd att samarbeta med länsarbetsnämnden eller i särskilda fall, enligt anvisning av arbetsmarknadskommissionen, med visst avdelningskontor. Detta samarbete är av betydelse med hänsyn till anställningsmöjligheterna på den allmänna arbetsmarknaden. Praktiskt tillgår samarbetet på följande sätt. Då fast anställt manskap skall avgå ur tjänst vid förbandet, skall civilanställningsnämnden, därest den avgående icke har civilanställning att tillträda i anslutning till avskedet, upplägga »arbetssökandeblankett» för honom enligt av statens arbetsmarknadskommission fastställt formulär, som skall tillhandahållas nämnderna, samt översända denna blankett jämte betygsavskrifter m. m. till länsarbetsnämnden eller ifrågakommande arbetsförmedlingskontor. Härigenom får arbetsförmedlingen den arbetssökande registrerad hos sig på enklast möjliga sätt och kan även genom nämnden erhålla de ytterligare upplysningar, som kunna erfordras för bedömande av dennes lämplighet för anställningar, som lediganmälas till arbetsförmedlingen. Uppkommer tillfälle för arbetsförmedlingen att placera sådan anmäld sökande, underrättas han därom genom civilanställningsnämnden, därest han kvarstår i tjänst vid förbandet, men eljest direkt. När han vunnit anställning, underrättas civilanställningsnämnden därom. Inom den offentliga arbetsförmedlingen hade i december 1945 vid kontoren i Stockholm, Göteborg och Karlskrona särskild tjänsteman avdelats för uppgiften att i kontakt med respektive orters civilanställningsnämnder söka bereda avgånget manskap civilanställning. Vid övriga förmedlingskontor har tjänsteman på viss avdelning jämsides med sina övriga arbetsuppgifter ålagts att sköta dessa förmedlingsuppdrag. Försvarets anställningsbyrå har också att i viss utsträckning handlägga ärenden angcående rekrytering till krigsmakten av fast anställt manskap och musikelever. Byråns uppgifter i nu ifrågavarande avseende äro bestämda genom kungörelsen den 26 maj 1944 (nr 223) angående manskaps och musikelevers anställning vid krigsmakten. Enligt nämnda kungörelse åligger det byrån: att sprida kännedom om anställningsmöjligheterna och anställningsförhållandena vid krigsmakten genom utarbetande och utgivande av en för krigsmakten gemensam upplysningsbroschyr, som av byrån skall tillhandahållas förbandens rekryteringsorgan, de offentliga arbetsförmedlingsorgancn, ungdomsskolor och sammanslutningar ävensom andra organ och enskilda, då rekryteringen därigenom kan främjas; att genom annonser, artiklar i tidningar och tidskrifter, föredrag och på annat sätt som befinnes lämpligt lämna upplysningar rörande anställningsmöjligheterna och anställningsförhållandena vid krigsmakten; att, därest så befinnes påkallat, särskilt verka för rekryteringen vid visst förband genom att annonsera eller annorledes arbeta för detta förbands rekrytering för sig; att biträda rekryteringsofficerarna i deras upplysningsverksamhet genom att utarbeta och till dem översända förslag till föredrag och tidningsartiklar och att i övrigt tillhandagå dem med råd och anvisningar rörande rekryteringen; att bearbeta från rekryteringsofficerarna inkommande uppgifter rörande rekryteringsarbetets fortgång och att tillhandahålla statens arbetsmarknadskommission dessa uppgifter för införande i den av kommissionen utgivna riksvakanslistan; att genom sammanställningar av rekryteringsofficerarnas uppgifter meddela vederbörliga militära och andra berörda myndigheter upplvsningar rörande rekryteringsfrekvensen vid olika förband;

326 att emottaga av förbandens rekryteringsofficerare insända handlingar för sökande, som icke antagits vid förbandet, ehuru de vid undergången prövning befunnits uppfylla fordringarna för anställning vid krigsmakten, och såvitt möjligt fördela dessa sökande på förband, som hava behov av ytterligare anställningssökande, samt att därest anställning icke kommer till stånd ombesörja att ansökningshandlingarna återställas till sökandena; att i övrigt på lämpligt sätt verka för de anställningssökandes fördelning på olika rekryteringsenheter; att tillhandahålla fastställt formulär för ansökan om anställning ävensom de övriga formulär och blanketter för rekryteringen, som fastställts av Kungl. Maj:t i kommandoväg eller som eljest befinnas erforderliga; att senast under maj och december månader till chefen för försvarsdepartementet avgiva berättelse om utfallet av dessförinnan verkställd rekrytering; samt att hos försvarsgrenscheferna och Kungl. Maj:t göra de framställningar rörande hithörande frågor, som byrån må finna av förhållandena påkallade. Den befattning, som byrån har att taga med frågor rörande rekryteringen av manskap och musikelever, skall så handhavas, att något intrång icke sker i förbandschefernas befogenhet att meddela beslut i frågor rörande manskaps och musikelevers anställning. Rekryteringsverksamheten bedrives i nära samarbete mellan anställningsbyrån, den offentliga arbetsförmedlingen och förbandens rekryteringsofficerare. Den allmänna propagandan skötes av anställningsbyrån, medan däremot den direkta förmedlingsverksamheten ombesörjes av arbetsförmedlingen eller förbandens rekryteringsofficerare. Den som är intresserad för fast anställning såsom manskap eller för anställning såsom musikelev kan alltså vända sig till arbetsförmedlingen eller direkt till rekryteringsofficeren vid det förband, där anställningen önskas. Bägge dessa »förmedlingsorgan» ha att lämna den anställningssökande önskade upplysningar rörande med anställningen förenade förhållanden och att vid behov hjälpa honom med ifyllandet av erforderliga handlingar. För arbetsförmedlingens vidkommande gäller, att denna också vidarebefordrar eventuella ansökningshandlingar till vederbörligt förband. Enligt av arbetsmarknadskommissionen meddelade anvisningar skall inom varje länsarbetsnämnd uppdragas åt viss tjänsteman att handlägga frågor rörande rekryteringen till försvaret samt att stå underordnade arbetsförmedlingsorgan till tjänst med upplysningar och råd. I allmänhet har nu berörda arbetsuppgift uppdragits åt samme tjänsteman, som enligt vad i det föregående anförts har att ägna särskild uppmärksamhet åt frågor rörande civilanställning av frän anställning inom krigsmakten avgående fast anställt manskap. Omfattningen av de olika rekryteringsorganens medverkan i manskapsrekryteringen hösten 1945 framgår av efterföljande tabell 7. Tabell 7. Rekrytering av manskap till försvaret hösten 1945. i

Truppförbandets (motsv.) egna direkta sökande antal

Arbetsförmedlingen antal

Försvarets anställningsbyrå (annat förband) antal

sökande

prövade

anställda

sökande

prövade

anställda

sökande

prövade

anställda

2 799

2 309

1 477

85 Summa anställda

327 Arbetsförmedling genom tidningsannonsering. Ofta anlita skolor och utbildningsanstalter, som ovan framhållits, tidnings- och tidskriftspressen för att genom annonsering bringa till allmänhetens kännedom den av dem bedrivna utbildnings- och arbetsförmedlingsverksamheten. Av långt större betydelse är det slags annonsering som arbetsgivare och arbetssökande själva tillgripa för att nå kontakt med varandra. År 1903 gjordes i Stockholm en undersökning 1 för att utröna i vilken utsträckning arbetsgivare och arbetstagare använde sig av de dagliga tidningarna för att komma i kontakt med varandra. Man räknade annonserna i Stockholms då utkommande elva dagliga tidningar under veckan 30 mars—5 april. Exakt vid samma tidpunkt 40 år senare utfördes en liknande räkning 2 i Stockholms då till antalet tretton utkommande dagliga tidningar. Resultaten av respektive räkningar framgå av nedanstående tabell 8. Även om materialets ringa omfattning icke tillåter bestämda slutsatser, bör det observeras, att skillnaderna i annonsantalet år 1903 och 1943 icke äro större. Det förtjänar omnämnas, att Stockholms folkmängd fördubblats sedan sekelskiftet samt att näringslivets specialisering och rationalisering medfört en växande efterfrågan på yrkeskunnig arbetskraft, två omständigheter, som synas böra ha skapat ökade svårigheter för såväl arbetsgivare som arbetssökande att nå tillfredsställande kontakt. Man torde därför våga draga slutsatsen, att både arbetsgivare och arbetssökande i proportionsvis mindre utsträckning än tidigare använde sig av platsannonsen. Detta gäller kanske främst de arbetssökande. Tabell 8. Lediga platser utannonserade av arbetsgivare samt platser, som efterfrågats av arbetssökande veckan 30/3—5/4 1903 resp. 1943 i Stockholms dagliga tidningar. Lediga platser utannonserade av arbetsgivare

Manliga Kvinnliga Summa

Platser, som efterfrågats av arbetssökande

1 014 1 425

1 828 2 748

409 600

302 319

2 439

4 576

—

Platsannonseringen har emellertid stor betydelse som arbetsförmedlare på arbetsmarknaden. Såsom framgår av nedanstående tablå, som anger antalet lediga platsannonser i tre dagliga Stockholmstidningar (Sv. D., D. N. och St. T.) månadsvis åren 1943—1945, översteg antalet införda annonser 150 000 samtliga tre år. Annonser om lediga platser i Sv. D., D. N. och St. T. åren 1943—1945 (1000-tal) År

Jan.

Febr.

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

Hela året

1943 1944 1945

11,6 12,2 13,S

11,9 12,1 11,0

16,9 15,7 12,5

15,6 15,3 15,1

15,8 16,4 14,5

11,1 13,6 12,3

11,5 12,4 12,9

14,8 18,0 19,0

15,8 17,7 18,9

12,4 14,1 17.4

10,4 11,7 14,7

7,0 7,3 8,9

155 167 171

1 Bihang nr 100 till beredningsutskottets utlåtanden och memorial för år 1903 (Stockholms stadsfullmäktiges handlingar). 2 Industria nr 13/1943.

328 Beräknas varje platsannons i medeltal ha haft en storlek av 30 mm samt betingat ett pris av 25 öre per mm, skulle annonskostnaden i enbart dessa tre tidningar under år 1945 för arbetsgivarna ha uppgått till 1,3 miljoner kronor. En särskild undersökning för att utröna platsannonseringens beskaffenhet och det antal personer, som efterfrågats, h a r utförts för november månad 1943 av arbetsnämnden i Stockholms stad beträffande annonser införda i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Stockholms-Tidningen. Resultatet av undersökningen redovisas i nedanstående tabell 9. Tabell 9. Beräknat antal arbetare och tjänstemän, som per annons efterfrågats i tre Stockholmstidningar (D. N., St. T., Sv. D.) under november månad 1943 med fördelning efter den efterfrågade arbetskraftens kön och yrke. (Se anmärkning 1 och 2.) Annonserna avse Manlig arbetskraft

Näringsgren

Manlig Kvinnlig och/eller arbets - kvinnl. kraft arbetskraft

Summa

I % av hela antalet

Uppskattad kostnad i kronor 3

....

0,4

230 Industri och hantverk därav metallindustri pappersindustri . . . . livsmedelsindustri . . textil- o. beklädnadsindustri

397 198 31 32

862 15 61 79

14 4 6 o

1273 217 98 113

17,3

9 550

103 102 (80)

23 22

1,7

1 552

215 Jordbruk och skogsbruk

därav landtransport (expressarbetare) . . . därav affärs-

126 124 (80)

_

24,9

13 750

1 143

271 38 154 55

461 4 4 393

37 6 1 14

769 48 159 462

10,4

5 770

6,4

3 560

och lagerar-

hotell-, kafé- o. rest.Förvallning,

arbetsledning o.

därav förvaltning teknisk ledning . . . . kontorsarbete

därav för vaktmästare, portvakter, maskinister, eldare, gårdskarlar, städerskor Samtliga

2 249

31 2

2 253

30,6

16 900

8,3

4 570

18 416

10 160

3 3

31 579

5 744

7 370

100,0

55 270

Anm. 1. Den offentliga arbetsförmedlingens egna annonser eller sådana från privata platsbyråer äro ej medtagna. 2. När annonsen avsett mer än en arbetskraft, h a r för mycket stora företag, t. ex. varuhus, restaurangbolag, antagits en efterfrågad arbetskraftssumma på 5 i andra fall 2. 3. Kostnaderna ha beräknats efter 25 m m å 30 öre för varje efterfrågad arbetskraft.

329 Av tabellen framgår, att omkring 7 400 personer beräknas ha efterfrågats avarbetsgivare per annons under november månad 1943. Huvudparten (78 °/o) av de efterfrågade utgöres av kvinnor. Fördelningen av annonserna på olika näringsgrenar visar, att i första hand kvinnliga textil- och beklädnadsarbetare, kvinnliga affärsbiträden, hotell- och restaurangpersonal, huslig arbetskraft, städerskor och varubud efterfrågats. Av manlig arbetskraft efterfrågades i första hand arbetare inom metallindustrien, affärs- och lagerarbetare, teknisk personal samt varubud. Omfattningen av platsannonsering i hela riket och verkningar och resultat av denna ha aldrig blivit föremål för ingående undersökningar i vårt land. Det kan omnämnas, att enligt 1945 års annonsutredning kostnaderna för annonsering under budgetåret 1943/44 hos centrala ämbetsverk och med dem jämförliga statsmyndigheter och statsinstitutioner ävensom desamma underställda lokala organ (utom statens affärsdrivande verk och försvarsväsendet) beräknas uppgå till omkring 160 000 kronor.

Innehåll. Inledning 303 Privata avgiftskrävande arbetsförmedlingar i förvärvssyfte 308 Privata avgiftskrävande arbetsförmedlingar utan förvärvssyfte 311 Privata icke avgiftskrävande arbetsförmedlingar 312 Arbetsgivarorganisationers arbetsförmedling 312 Arbetarorganisationers arbetsförmedling 312 Kårsammanslutningars arbetsförmedling 314 Arbetsförmedling för partiellt arbetsföra 316 Godkända sjuksköterskebyråer 317 Förmedling av civilanställning åt avgånget militärnianskap samt rekrytering till krigsmakten av fast anställt manskap 320 Aibetsförmedling genom tidningsannonsering 327

Tabeller. 1. Antalet till socialstyrelsen rapporterade privata arbetsförmedlare och deras verksamhet åren 1917—1944 307 2. Antalet av privata arbetsförmedlare år 1944 tillsatta platser 307 3. Privata avgiftskrävande arbetsförmedlingar i förvärvssyfte, som sökt och erhållit tillstånd för år 1945, med fördelning efter län 309 4. De godkända sjuksköterskebyråernas verksamhet åren 1935—1944 319 5. Antalet från aktiv stat avgångna underbefäl och meniga åren 1933/34—1937/38 vid olika försvarsgrenar med angivande av antalet avgångna med ordnad försörjning 321 6. Antalet under tiden 1/11 1936—31/10 1938 erhållna civilanställningar med fördelning på anställningsområde 322 7. Rekrytering av manskap till försvaret hösten 1945 326 8. Lediga platser utannonserade av arbetsgivare samt platser som efterfrågats av arbetssökande veckan 30/3—5/4 1903 respektive 1943 i Stockholms dagliga tidningar 327 9. Beräknat antal arbetare och tjänstemän, som per annons efterfrågats i tre Stockholmstidningar (D. N., St. T., Sv. D.) under november månad 1943 med fördelning efter den efterfrågade arbetskraftens kön och yrke 328

330 Bilaga B.

Personalplan för länsarbetsnämnden i Västmanlands län. Översynen maj 1945

April 1945 Antal tjänster

Avlöning el. arvode Kronor per månad

Befattning

Antal tjänster

Avlöning el. arvode Kronor per månad

HUVUDKONTORET Normal

organisation

Ledningspersonal 860 Eo 15 + 83 Eo 15

470 Eo 7 Eo 4 Ex 4 Ex 2 Tillf.

Länsarbetsdirektör Inspektör för arbetsförm.ärenden Inspektör för socialhjälpsärenden Kv. konsulent

860 Eo 21 685 Eo 18

Kanslipersonal Amanuens Kanslibiträde Kontorsbiträde E. kontorsbiträde Skrivbiträde E. skrivbiträde Expeditionsvakt

Eo 18 Eo 7 Eo 4 Ex 4 Eo 2 Ex 2 Eo 5

Förmedlingspersonal Eo 18

Förste assistent M a n i . e x p . (3) Eo 12 Eo 8

Assistent Assistent Assistent

Eo 12 Eo 8

Assistent Assistent Assistent

Eo 15 Eo 12

K v i n n l . e x p . (2)

Eo 15 Eo 12

Ungdomsförmedling Eo 18 Eo 12

Eo 18 Eo 12

Förste assistent Assistent Tjänstemannaförmedling

Eo 18 Eo 12

E x p . för p a r t i e l l t 1 2 13

Eo 18

Eo 18 Eo 12

Förste assistent Assistent arbetsföra

Förste assistent Extra assistenter utan angiven placering

närmare

1 3 16

Eo 18

331 April 1945 Antal tjänster

Översynen maj 1945

Avlöning el. arvode Kronor per månad

Befattning

Antal tjänster

Avlöning el. arvode Kronor per månad

1 1

Eo 12 Eo 8

1 1

Eo 15 Eo 8

1 Eo 12

a III1

a III1

1 1 1

Eo 15 Eo 8 Ex 8

a III1

1 1

Eo 15 Eo 8

a III1

a III1

AVDELNINGSKONTOREN Arboga 1 1

Eo 12 Eo 5

Föreståndare Assistent

1 1

Eo 8 Tillf.

Föreståndare Assistent

Fager sia

Hallslahammar 1

Eo 8

Föreståndare

Ombud

Föreståndare

a II1

Föreståndare

1 1

Eo S Tillf.

Föreståndare Assistent E. assistent

a III1-*-100

Föreståndare

1 1

Eo 12 Ex 8

Föreståndare Assistent

Ombud

Föreståndare

Kolsva

Kungsör

Köping

Norberg

Sala

Surahammar

Tärnsjö 1

a III

1 Föreståndare

15 Sammandrag

3 8 13 11

Ledningspersonal Kanslipersonal Förmedlingspersonal Huvudkontoret Förmedlingspers. Avdeln.-kontoren

4 9 16 15

36 Summa

44 Anger del jdsanställning

332 Bilaga C.

Antalet erkända arbetslöshetskassor, medlemmar m. m. den 1 januari 1946.

Kassa

Beklädnadsarbetarnas Sadelmakarnas, tapetserarnas o. reseffektarbetarnas Stenindustriarbetarnas Handelsanställda m. 11 Sko- och läderarbetarnas Träindustriarbetarnas Musikernas m. 11 Lantarbetarnas Frisörernas Livsmedelsarbelarnas Textilarbetarnas Gjuteriarbetarnas Gruvindustriarbetarnas Handelstjänstemännens De kemisk-tekniska industriarbetarnas m. 11 Bleck- och plåtslagarnas Försvarsverkens civila personals Bryggeriarbetarnas Transportarbetarnas Metallindustriarbetarnas Bokbinderiarbetarnas Hotell-, kafé- och restaurang anställdas Handelsresandenas , Grov- och fabriksarbetarnas . . . Industritjänstemännens Elekirikernas Arbetsledarnas Målarnas Sjöfolkets Väg- och vattenbyggnadsarbe tärnas Järnvägsmännens Sågverksindustriarbetarnas . . . Maskinbefälets Sveriges teateranställdas . . . . Typografernas Summa x

För vissa medlemmar 1j1 1942.

Erkänd kassa fr. o. m. den

Understödsutbetalning fr. o. m. den

Medlemsantal Män

Kvinnor I Summa

2/ 1 1935

2/ 1 1935

4 813

23 990

28 803

1/ 2 1935 23/ 2 1935 1/ 4 1935 1/ 7 1935 1/ 1 1936 21/ 1 1936 31/ 7 1936 1/10 1936 1/ 1 1937 1/10 1937 1/ 1 1938 1/ 1 1938 1/ 1 1940

1/ 2 1935 1/ 2 1936 1/ 4 1935 1/ 7 1935 1/ 1 1936 1/ 1936 1/ 1936 1/ 1937 1/ 1 1937 1/10 1937 1/ 1 1938 1/ 1 1938 1/ 4 1941

3 290 4 186 26 345 6 599 36 078 7 513 45 055 1 8S6 23 726 18 867 10 170 9 617 4 727

4192 4186 43 920 10 494 37134 8 093 47 407 4 054 32 846 41123 10 216 9 707 7 512

1/ 1 1941 1/ 4 1941 1/10 1941 1/ 1 1942 1/ 1 1942 1/ 6 1942 1/ 7 1942

1/ 1 1941 1/ 4 1941 1/10 1941 1/ 1 1942 1/ 1 19431 1/ 6 1942 1/ 7 1942

10 125 2 992 16 586 5 025 7 437 181 823 4 151

1/ 7 1942 1/ 8 1942 1/ 1 1943 1/ 9 1942 1/ 1 1943 1/11 1942 1/10 1943 10/ 7 1943

1/ 7 1942 7/10 1943 1/ 1 1943 1/ 1 1943 1/ 1 1943 1/ 1 1943 1/10 1943 10/ 7 1943

3 884 558 89 983 27 684 13 179 16 325 14 599 11 955

1/ 1 1944 1/ 1 1945 1/ 5 1945 1/ 1 1945 1/ 1 1946 1/ 1 1946

1/ 1 1944 1/ 1 1945 1/ 5 1945 1/ 1 1945 1/ 1 1946 1/ 1 1946

18 938 23 462 16 079 1 856 226 11 926 681 665

17 575 3 895 1 056 580 2 352 2 168 9 120 22 256 46 90 2 785 3 363 3 908 1 297 14 13 039 6 271 14 865 4 10 046 8 816 175 330

13 488 2 992 20 494 6 322 7 451 194 862 10 422 18 749 562 100 029 36 500 13179 16 500 14 599 12 285

142 427

18 938 24 067 16 092 1856 368 12 353

150 130

831 795

605 13

333 Bilaga D.

Av den offentliga arbetsförmedlingen åren 1939—1945 tillsatta platser i jämförelse med vissa uppgifter om omsättningsrörelserna på arbetsmarknaden. Av amanuens Nils Kellgren Den offentliga arbetsförmedlingens snabba utveckling under kriget, som bl. a. återspeglas i ökningen av antalet tillsatta platser/arbetstillfällen (år 1939 436 000 och år 1945 1096 000 (jfr kap. X, sid. 266 ff.), har rest frågan, i vilken omfattning som arbetsförmedlingen kan anses medverka i den totala omsättningen av arbetskraft på arbetsmarknaden. Vid bedömande av denna fråga må man först erinra sig, att förmedlingsstatistiken blott ofullständigt återger förmedlingsresultaten genom att de statistiska rapporterna självklart endast kunna redovisa de direkta förmedlingsresultaten, som vederbörande tjänsteman erhållit kunskap om. Varje sakligt bedömande undandraga sig däremot de indirekta resultat, som uppnås, när förmedlingstjänstemannen genom sin allmänna upplysning om den aktuella situationen på arbetsmarknaden givit de arbetssökande respektive arbetsgivarna sådana upplysningar, att vederbörande parter genom förmedlingens medverkan kommit i kontakt med varandra. Den offentliga arbetsförmedlingens arbete skiljer sig sålunda till sin art väsentligen från annat arbete, där man kan peka pä rent fixa resultat. En annan omständighet, som försvarar bedömningen av arbetsförmedlingarnas arbetsprestationer, är bristen pä faktisk kunskap om omsättningsrörelsernas storlek och struktur. Under senare år ha genom vissa statliga utredningar och enskilda undersökningar frambragts material för dessa frågors belysning, men i stort sett är detta område av arbetsmarknaden ännu outforskat, och inga säkra data finnas lör bedömning av hur stor del av omsättningsrörelserna som gär via den offentliga arbetsförmedlingens olika organ. Vissa resultat av förebragt material skola emellertid här nedan redovisas. Svenska Gallupinstitutet AB (Institut för opinionsundersökningar) utförde i februari 1944 en undersökning av vissa frågor rörande arbetsmarknaden. Undersökningen avsäg att erhålla svar på sådana frågor som arten av de tillfrågades innehavda anställningar, hur många anställningar som vederbörande haft sedan 1 januari 1943, vid vilken tidpunkt anställningen erhölls samt på vilket sätt anställningen erhållits. För de sakkunnigas räkning har Gallupinstitutet företagit en specialbearbetning av angivna frågor. Ur denna bearbetning skola här vissa utdrag av huvudresultaten göras. På frågan hur många olika anställningar som de tillfrågade anställda haft sedan 1 januari 1943 (avser tiden 1/1 1943—1/2 1944) gåvo svaren till resultat följande fördelning:

334 Bättre situerade o. medelklass

Totalt

Arbetare

%

Summa

586 Antal tillfrågade

84 11 4 1

79 14 5 2

91 6 2 1 100

1 anställning 2 anställningar 3—5 anställningar mer än 5 anställningar

1 213

1 799

Enligt denna fördelning skulle 9 procent av bättre situerade och m e d e l k l a s s under loppet av 13 månader ha haft m e r a än 1 anställning o c h 21 procent av arbetarna ha haft motsvarande antal. Av sistnämnda socialgrupp skulle 7 procent ha haft mer än 2 anställningar samt 5 procent 3 — 5 anställningar samt 2 procent mera än 5 anställningar. Jämföras angivna procenttal för arbetargruppen m e d antalet yrkesverks a m m a arbetare i n o m industri o c h hantverk enligt folkräkningen 1940 ( = 813 000) under antagande, att det genomsnittliga antalet anställningar för 20 procent av arbetarna är 3, erhåller m a n en ungefärlig siffra på 500 000 anställningar. D e n n a siffra skulle sålunda innebära ett uppskattat antal anställningar, som arbetarna erhöllo under loppet av ett år. Under år 1943 tillsatte arbetsförmedlingarna i hela riket inom näringshuvudgruppen industri o c h hantverk 245 000 platser eller arbetstillfällen. Enligt denna beräkningsmetod skulle den offentliga arbetsförmedlingen ha svarat för inemot hälften av platstillsättningarna. Så synes emellertid icke k u n n a vara fallet enligt Gallups undersökning av sättet, pä vilket de tillfrågade erhållit sina anställningar. Enligt nedanstående tablå voro sätten följande. De, som erhållit anställning 1943

Hela materialet Sätt, enligt vilket anställning erhållits

Bättre situerade Arbetare •4- medelklass

Totalt

Bättre situerade 4- medelklass

Arbetare

Totalt

2 18 12 26

Procent

Arbetsgivarens annons . . . . Off. arbetsförmedling Sökte plats "på försök" . . . Släkting el. tidigare bekant med överordnad Genom släkt el. bekant utom Tillkallad av arbetsgivaren Genom yrkesskola Summa

3 21 3

l 12 8 31

2 15 7 28

o 29

Å

1 15 % 14 j 29

11 15 3

10 13 3

17 1

5 18 5 o

23 10 9 11 3 3 14 100

1 213

8 100 87

8 17 2 1 8

335 Enligt tablån skulle den offentliga arbetsförmedlingen ha förmedlat 3 procent av anställningarna för socialgruppen bättre situerade + medelklass och 8 procent av anställningarna för socialgruppen arbetare. Angivna siffror innebära emellertid en underskattning av förmedlingens prestationer vid tiden för undersökningen. Av dem, som erhållit sina anställningar år 1943, ha nämligen inalles 12 procent fått sina platser genom arbetsförmedlingen. För arbetare var siffran 14 procent men för löntagare tillhörande andra socialgrupper 3 procent. I städerna (16 procent) voro arbetsförmedlingens relativa insatser under 1943 mer omfattande än på landsbygden (10 procent). Ställas Gallupundersökningens uppgifter beträffande arbetsförmedlingens medverkan, när arbetare erhållit anställning, i relation till antalet yrkesverksamma industriarbetare enligt folkräkningen 1940 ( = 813 000), skulle omkring 65 000 arbetare fått sina anställningar genom arbetsförmedlingen. Tages det högre procenttalet (14 procent) som utgångspunkt, skulle i runt tal 114 000 arbetare under år 1943 fått sina anställningar genom arbetsförmedlingen. Med hänsyn till att under år 1943 hela antalet hos arbetsförmedlingen arbetssökande personer inom industri och hantverk utgjorde 263 000 och antalet tillsatta platser 245 000, synes ingen nöjaktig överensstämmelse föreligga mellan Gallupundersökningen och det av arbetsförmedlingen redovisade resultatet. Olika förklaringsgrunder finnas emellertid för den bristande överensstämmelsen, såväl beträffande förstnämnda fall, där Gallups »anställningssiffra» synes för låg, som beträffande sistnämnda, där jämväl Gallups redovisning av arbetsförmedlingens andel synes för låg i jämförelse med förmedlingssiffrorna. I förstnämnda fallet synes det sannolikt, att de tillfrågade med anställningar avsett arbete av längre varaktighet, medan arbetsförmedlingen med plats menar ett arbete oavsett dess varaktighet. I förmedlingsstatistiken väger nämligen ett anvisat tillfällighetsarbete på några timmar lika tungt som en varaktig verkmästarbefattning, ett redovisningssätt, som ur många synpunkter måste anses mindre riktigt. Om därför hänsyn toges till alla arbetstillfällen, som utbjudas respektive besättas på arbetsmarknaden, torde förut på grundval av Gallups uppgifter om antalet anställningar angivna siffra på 500 000 platser per år för industriarbetare anses för låg. Hur mycket för låg undandrager sig emellertid varje bedömande. Även Gallupundersökningens uppgifter beträffande arbetsförmedlingens andel i platstillsättningen torde vara för låga, även utan hänsynstagande till förut nämnda faktum, att de mest kortvariga anställningarna sannolikt icke uppgivits av de tillfrågade vid enkäten. Som tidigare framhållits, kunna nämligen arbetsförmedlingarna icke redovisa de platser, som erhållits genom att arbetssökande och arbetsgivare kommit i kontakt med varandra genom arbetsförmedlarens indirekta medverkan. Det torde även vara sannolikt, att de tillfrågade icke räkna sin anställning erhållen genom arbetsförmedlingen, ifall de själva i sitt platssökande ämnat besöka även den arbetsgivare, till vilken de måhända erhöllo anvisning om arbete vid besöket på arbetsförmedlingen. Man måste även räkna med att sådana faktorer som glömska, önskan att framhålla sin egen förmåga etc. kunna ha spelat in vid värdering av de olika sätten vid anställnings erhållande. Om också Gallupundersökningen icke lämnat säkra hållpunkter för bedömande av arbetsförmedlingens arbetsresultat, förtjänar den i andra avseenden att uppmärksammas. Den lämnar vissa uppgifter om vägarna för erhållande av anställning. Sålunda visar den, att 31 procent av arbetarna erhållit sina anställningar genom metoden att »söka plats på försök», d. v. s. själv uppsöka arbetsplatsen och där efterhöra utsikterna att erhålla arbete. 15 procent av arbetarna ha uppgivit, att de

336 fått sina anställningar genom att tillkallas av arbetsgivaren, och 33 procent ha genom släktingar eller bekanta inom och utom företaget fått kunskap om den lediga platsen. Även arbetsgivarens egen annonsering synes lämna goda resultat. 12 procent av arbetarna och 21 procent av bättre situerade + medelklass ha erhållit sina anställningar på detta sätt. 1 En undersökning, som i likhet med den av Gallupinstitutet företagna redovisar rekryteringsvägarna, utgör en av Ingeniörsvetenskapsakademiens kommitté för rekryteringsfrågor år 1942 verkställd rundfråga rörande rekryteringsförfarandet i allmänhet inom industrien. 2 Antalet uppgiftslämnare utgjorde 288, varav 75 procent avsågo företag med över 100 arbetare. Ur utredningen må följande utdrag göras. »Följande frågor ställde kommittén i sin rundfråga: 'Skaffar företaget kände

huvudsakligen

sö-

a) genom vissa skolor, b) » arbetsförmedlingen, c) » annonser, d) » släktingar i företaget, e) på annat sätt och i så fall hur?'

Svaren på frågorna kunna sammanfattas på följande sätt. På frågan: 'Skaffar företaget huvudsakligen sökande genom vissa skolor?' ingick ett 50-tal ja-svar. De skolor, som anges, är främst av yrkesutbildande art. Vanligast, procentuellt sett, utnyttjas denna källa inom tryckeribranschen och den mekaniska verkstadsbranschen. Några företag anger, att kontakt sökes med folkskolornas lärare i orten för att på så sätt få en uppfattning om elever i avgångsklasserna, som äro lämpliga att anställa. Flera företag uppger, att de delvis rekryterar från sin egen verkstadsskola. Ett par företag anger att de ta förmanspersonal från särskilda utbildningsanstalter inom branschen. Ett företag meddelar, att det i rätt stor omfattning har anställt personal från omskolningskurser. 'Skaffar företaget huvudsakligen sökande genom arbetsförmedlingen?' På denna fråga har ingått 210 jakande svar och 54 nekande. De övriga ha icke svarat på denna fråga. Flera företag anger, att detta sker på grund av rådande lagstiftning. Andra åter anger vissa inskränkningar, såsom t. ex. för arbete, som ej fordrar yrkeskunnigt folk eller vid behov av extra arbetskraft. En del anger däremot, att det sker speciellt för yrkeskunnigt folk. Vissa företag anger sig använda arbetsförmedlingen, då sökande icke annorledes anmält sig. Ett storföretag säger sig icke anlita arbetsförmedlingen, då det genom erfarenhet ej vunnit förtroende till av arbetsförmedlingen rekommenderade sökande. Den stora procenten jakande svar är alltså sammansatt av företag (jämnt fördelade inom de olika branschorganisationerna), som dels principiellt alltid använda sig av arbetsförmedlingen, dels av företag, som måste använda arbetsförmedlingen på grund av lagstiftningsåtgärder, och dels av företag, som med vissa inskränkningar använda sig av dess tjänster. 'Skaffar företaget huvudsakligen sökande genom annonser?' Pä denna fråga har ingått c:a 120 jakande svar. 1 1 bilaga A lämnas (sid. 327—329) kompletterande uppgifter om platsannonseringens betydelse som kontaktförmedlare på arbetsmarknaden. 2 Rekryteringsfrågor inom svensk industri, utredning av Ingenjörsvetenskapsakademiens kommitté lör rekryteringsfrågor, Stockholm 1945, sid. 13—15.

337 Majoriteten av dessa svar anger, att detta rekryteringssätt huvudsakligen användes for mera kvalificerad arbetskraft, för förmän och yrkesarbetare. De svar, som ingått på frågan 'Skaffar företaget huvudsakligen sökande genom släktingar i företaget?' äro skiftande. Ett storföretag svarar, att söner till i företaget anställda arbetare beredes arbete i stor utsträckning. Ett annat företag meddelar sig söka undvika släktingar som understalid personal. Ett företag anger, att släktingar ej åtnjuta någon företrädesrätt utan betyg och referenser få vara utslagsgivande. De olika svaren på denna fråga äro i hög grad beroende av företagets belägenhet i större städer eller som det enda storföretaget eller bruket i ett mindre samhälle I det förra synes det vara mindre vanligt med denna anställningsprincip, i det senare fallet är det ju ofta så, att företaget anser sig ha skyldighet att ta hand om de arbetsföra ungdomarna i samhället, vilka då i regel äro släktingar till i företaget redan anställda. Den sista frågan i detta sammanhang löd: 'Skaffar företaget huvudsakligen sökande på annat sätt och i så fall hur?' På denna fråga har ingått 140 svar. Åtskilliga av dessa svar anger, att företagen under vanliga förhållanden icke behöver vidtaga några som helst åtgärder, utan att tillströmningen av arbetssökande ar tillräckligt stor för att företaget skall kunna välja lämpliga personer för anställning. Endast ett fätal företag anger, att de har en systematisk rekrytering, exempelvis i följande form: Arbetarstammen kan anses vara ytterst stabil. Rekryteringen består därför huvudsakligen i nyanställning av lärlingar. Vanligen anställas springpojkar efter slutad skolgång, och efter några år, under vilka de underkastas noggrann observation, erbjudas de därför lämpad lärlingsutbildning. Pojkarna erhållas dels genom annons, dels genom arbetsförmedlingen och även genom släktingar i företaget.' Inom tryckeribranschen anger man, att arbetarorganisationens platsförmedling anlitas. Några företag meddela, att de använda anslag pä fabrikens anslagstavlor Ett foretag anger, att vid de tillfällen, dä antagning göres i större omfattning, sprider sig denna nyhet genom de anställda mycket snabbt och någon annonsering behöver aldrig förekomma. Åtskilliga företag anger, att de anställa ny personal på rekommendation av i firman anställda. Ett storföretag anger sig regelbundet vid personalbehov genom avdelningscheferna efterhöra huruvida personalen har lämpliga bekanta, som skulle vilja ha anställning vid bolaget. Detta sätt anges ha medfört gott resultat.» Från arbetsförmedlingens eget håll ha vissa försök gjorts att erhålla en uppfattning om verksamhetens andel i omsättningen på arbetsmarknaden. Utförda undersökningar grunda sig på en jämförelse mellan de uppgifter om anställande av arbetskraft, vilka lämnas jämlikt kungl. förordning den 30 april 1943 (nr 218) om skyldighet for arbetsgivare att anmäla arbetsanställning, och arbetsförmedlingens egna siffror pa tillsatta platser. Nämnda förordning stadgar, att arbetsgivare (med undantag tills vidare för statliga och kommunala myndigheter) till utmätningsmannen i anstallnmgsorten (i Stockholm överståthållarämbetet) skall göra anmälan om anstallande av arbetstagare, när anställningen är avsedd att vara under längre tid än lyra veckor. Genom att uppdela de genom arbetsförmedlingen tillsatta platserna etter deras varaktighet om längre eller kortare tid än fyra veckor erhållas med uppgifterna å de inkommande anmälningskorten jämförbara siffror. Väsentliga felkällor förringa emellertid värdet av dylika undersökningar. Arbetsförmedlingens uppdelning av de tillsatta platserna kan visserligen anses giva en

338 n å g o r l u n d a riktig u p p f a t t n i n g o m a r t e n av dessa. D ä r e m o t s y n a s a r b e t s g i v a r n a s anm ä l n i n g a r o m d e n a n s t ä l l d a a r b e t s k r a f t e n s k e alltför s p o r a d i s k t och ofullständigt för a t t ens n å g o r l u n d a e x a k t a j ä m f ö r e l s e t a l s k o l a k u n n a f r a m k o n s t r u e r a s . 1 F ö r e t a g n a s t i c k p r o v visa, a t t s t ö r r e f ö r e t a g m e r a k o n t i n u e r l i g t r a p p o r t e r a sina a n s t ä l l n i n g a r , m e d a n d ä r e m o t a r b e t s g i v a r e i n o m b l a n d a n n a t j o r d b r u k o c h husligt a r b e t e icke o b s e r v e r a t a n m ä l n i n g s s k y l d i g h e t e n i n å g o n s t ö r r e o m f a t t n i n g . P å a n m o d a n av d e s a k k u n n i g a företogo l ä n s a r b e t s n ä m n d e r n a i Ö s t e r g ö t l a n d s , M a l m ö h u s , Göteborg o c h B o h u s , Ö r e b r o o c h V ä s t e r n o r r l a n d s l ä n u n d e r m a r s m å n a d å r 1944 u n d e r s ö k n i n g a r a v o v a n a n g i v e t slag. R e s u l t a t e n ä r o emellertid säd a n a , a t t d e av o v a n a n g i v n a s k ä l icke giva n å g r a s o m helst h å l l p u n k t e r för en b e d ö m n i n g av a r b e t s f ö r m e d l i n g e n s a n d e l i p l a t s t i l l s ä t t n i n g e n . E j h e l l e r s y n a s l i k n a n d e u n d e r s ö k n i n g a r , f ö r e t a g n a av a r b e t s n ä m n d e n i Stockh o l m s stad b e t r ä f f a n d e S t o c k h o l m s s t a d s a r b e t s f ö r m e d l i n g s a n d e l i platstillsättn i n g e n u n d e r n o v e m b e r m å n a d å r 1943 o c h vissa m å n a d e r å r 1944, giva s ä k r a h ä l l p u n k t e r till b e l y s n i n g av f r å g a n . Visserligen h a r b l a n d a n n a t vid u n d e r s ö k n i n g a r n a h ä n s y n tagits till att statliga o c h k o m m u n a l a m y n d i g h e t e r icke ä r o r a p p o r t e r i n g s s k y l d i g a , v a r f ö r till d e s s a g e n o m a r b e t s f ö r m e d l i n g e n a n v i s a d e a n s t ä l l n i n g a r f r ä n r ä k n a t s , m e n b e r ä k n i n g a r n a ä r o sä p a s s o s ä k r a , a t t d e icke fä t i l l e r k ä n n a s b i n d a n d e v ä r d e . F ö r att emellertid ge e x e m p e l p ä r e l a t i o n s t a l e n s s t o r l e k r e d o v i s a s r e s u l t a t e n n e d a n i tabell 1. Tabell 1. Stockholms stads arbetsförmedlings beräknade andel av platstillsättningen i Stockholm november 1943 och vissa månader 1944. Genom arbetsförmedlingen tillsatta platser i % av anmälda arbetsanställningar Kvinnor

Män

Näringsgrenar Nov. 1943

Febr. 1944

Maj 1944

Aug. 1944

Nov. 1943

Febr. 1944

Maj 1944

Aug. 1944

Industri och hantverk Malmbrytning och metallindustri Pappers- och grafisk industri . Textil- och beklädnadsindustri Byggnadsverksamhet

18 30

18 39 10

27 39 16

28 31 12

24 13

13 16

9 15

28 Samfärdsel Landtransport Sjöfart

45 18 62

39 18 48

54 47 59

56 45 65

Handel Affärs- och lagerarbete Hotell-, kafé- och restaurangrörelse Förvaltning, arbetsledning och fria yrken Förvaltning och kontorsarbete

29 27

24 22

35 42

39 42

18 11

25 17

15 17

20 17

33 36

27 41

46 57

34 32

29 31

19 21

26 26

26 Hälsovård

och sjukvård

38 64

1 En kontrollundersökning, företagen av arbetsnämnden i Stockholms stad för tiden 19—22 november 1945, gav vid handen, att omkring 40 °/o av de av arbetsförmedlingen tillsatta manliga platserna blivit anmälda till överståthållarämbetet. Motsvarande siffra för kvinnliga platser utgjorde 2 4 % . Materialet är emellertid för litet för att tillåta bestämda slutsatser.

339 Av tabellen framgår, att enligt beräkningsmetoderna mellan 18—29 procent av arbetarpersonalen vid industrier i Stockholm anställts genom arbetsförmedlingen. Stora differenser föreligga dock mellan olika industrigrenar. Medan inom pappersoch grafisk industri endast en mindre del av yrkesarbetarna går genom den offentliga arbetsförmedlingen, så skulle närmare Va av den manliga arbetskraften inom metallindustrien anställas genom arbetsförmedlingen. Den jämförelsevis låga tillsättningssiffran för platser inom industri med kvinnlig arbetskraft sammanhänger bland annat med att endast en ringa del av arbetskraften till den dominerande kvinnliga industrien, textil- och beklädnadsindustrien, går genom arbetsförmedlingen. Även inom byggnadsverksamhet äro tillsättningssiffrorna jämförelsevis små. Beträffande platstillsättningen såväl inom handeln som inom kontorsbranschen föreligger bättre resultat för den manliga arbetskraften än för den kvinnliga. Arbetsnämnden i Stockholms stad har för november 1945 företagit ytterligare en undersökning på grundval av samma material som de föregående. Genom att ett representativt urval företagits och anställningskorten individuellt jämförts med arbetsförmedlingens uppgifter om personer, som anvisats och erhållit arbete, synes en säkrare bedömningsgrund föreligga än vid de tidigare undersökningarna. I nedanstående tablå redovisas huvudresultaten, vilka utvisa, att arbetsförmedlingen skulle ha tillsatt 16 procent av platserna för manlig arbetskraft och 5 procent av platserna för kvinnlig arbetskraft. Högsta relationstalet föreligger för manliga arbetare inom metallindustrien med 30 procent. Stockholms stads arbetsförmedlings beräknade andel av platstillsättnineen i Stockholm november 1945. Genom arbetsförmedlingen tillsatta ] ilat ser i % av anmälda arbetsanställningar

Näringsgrenar

Man

Kvinnor

Industri och hantverk Metallindustri Livsmedelsindustri Textil- o. beklädnadsindustri Byggnadsverksamhet

20 30 13

Handel Affärs- o. lagerarbete Hotell-, kafé- o. restaurangrörelse . . .

15 12 24

4 2 11

Förvaltning, arbelsledning och fria Kontorsarbete Hälso- och sjukvård Husligt arbete Annat arbete

2 11

yrken

Summa

16 Ytterligare en undersökning av arbetsförmedlingens andel av platstillsättningen har utförts av arbetsnämnden i Stockholms stad. Materialet har här utgjorts av de uppgifter angående sysselsättningen under krigsåren (1/9 1939—1/9 1943), som arbetsmarknadskommissionen inhämtat från vissa delar av industrien i samband med den av kommissionen och Industriens utredningsinstitut verkställda utredningen angående sysselsättningen under krigsåren (SOU 1944:7). Uppgifter ha lämnats av flertalet industriföretag med minst 50 anställda och i fråga om mekaniska verk-

340 städer med minst 10 anställda. På grundval av rapporter från Stockholms stads arbetsförmedlings olika yrkesavdelningar har därefter gjorts en sammanställning av antalet genom arbetsförmedlingen tillsatta platser av mer än en veckas varaktighet, varefter förhållandet mellan antalet nyanställningar och antalet genom arbetsförmedlingen tillsatta platser inom de viktigaste industrigrupperna framräknats. Härvid bör observeras, att varje återanställning av en och samma person räknas som nyanställning. Huvudresultaten av undersökningen framgår av nedanstående tablå. Av arbetsförmedlingen i Stockholm tillsatta platser i % av nyanställningar inom industrien (1/9 1939—1/9 1943). Järn- o. metallind.

Papperso. grafisk ind.

Livsmedelsind.

Textil o. beklädn. ind.

Läder-, hår- o. gummivaruind.

Kemiskteknisk ind.

Samtliga ind.grupper

35 443

7 254

3 850

10 893

1 673

2 294

61 371

9 872

1 469

1 230

1 411

13 900

23 Antalet nyanställAntalet

tillsatta I %

13 I likhet med förut omnämnda undersökningar beträffande Stockholms stads arbetsförmedlings beräknade andel av platstillsättningen utvisar »industriundersökningen», att c:a 20 procent av arbetarpersonalen anställts genom arbetsförmedlingen. Fördelning efter kön visar, att 25 procent av den manliga arbetarpersonalen beräknas ha fått sina anställningar genom arbetsförmedlingens medverkan, och motsvarande siffra för kvinnlig arbetarpersonal utgör 16 procent. På grundval av samma material kunna beräkningar göras beträffande av arbetsförmedlingarna i hela riket tillsatta platser i relation till »industriundersökningens» nyanställningsuppgifter. Jämföres sålunda hela antalet nyanställningar inom industrigrenen malmbrytning och metallindustri för tiden 1/9 1939—1/9 1943 med antalet för samma tid av arbetsförmedlingarna tillsatta platser inom nämnda industrigren, ger jämförelsen till resultat, att de av samtliga arbetsförmedlingar tillsatta platserna (93 000) skulle representera omkring 40 procent av antalet nyanställningar (239 000). Observeras bör emellertid, att till skillnad från den av arbetsnämnden i Stockholm på samma material företagna undersökningen kan man icke i uppgifterna för antalet av arbetsförmedlingarna i hela riket tillsatta platser särskilja de rent tillfälliga, varför jämförelsetalet (40 procent) måste anses vara en alltför hög siffra på arbetsförmedlingens medverkan. Att så är fallet framgår också därav, att siffran för antalet nyanställningar avser blott företag med minst 50 (respektive för mekaniska verkstäder minst 10) anställda, medan arbetsförmedlingens tillsättningssiffror avse företag oavsett deras storlek. Till belysning av denna felkällas storlek kan nämnas, att i industriundersökningen redovisas för malmbrytning och metallindustri per den 1/9 1939 164 000 arbetare, medan kommerskollegii industristatistik för år 1940 anger 212 000 arbetare. En ytterligare felkälla utgör det förhällandet, att arbetsförmedlingen i relativt stor omfattning medverkat vid anvisning av arbetskraft till militära verkstäder av olika slag, och dessa inga ej i industriundersökningen. Samtliga dessa faktorer samverka till att en siffra på 40 procent för arbetsförmedlingens andel i platstillsättningen inom malmbrytning och metallindustri, som nämnt, är för hög, men hur mycket den bör reduceras för att ange ett riktigt värde, undandrar sig varje sakligt bedömande.

341 Till närmare belysning av omflyttningsrörelserna på metallindustriarbetsmarknaden meddelas i nedanstående tablå siffror för antalet avflyttningar på egen begäran, uträknade i procent av antalet sysselsatta arbetare inom verkstadsindustrien åren 1939—1944 för olika ortsgrupper och för hela landet enligt verkstadsföreningens material. Relativa antalet verkstadsarbetare per 100 sysselsatta, som avflyttat på egen begäran, åren 1939—1944. År

Stockholm

Större orter

Mindre orter

Landsorten

Samtliga orter •

29 23 20 35 47 47

18 16 15 22 29 30

14 IG 17 23 24 23

S 14 13 20 21 21

18 17 17 25 29 29

1939 1940 1941 1942 1943 1944

Siffrorna giva tydligt vid handen, att den frivilliga omflyttningen redan före kriget var betydande. På 100 sysselsatta verkstadsarbetare avflyttade exempelvis år 1939 på samtliga orter 18 arbetare. I Stockholm låg procenttalet avsevärt högre (29 procent). Efter att avflytlningsfrekvensen under åren 1940—1941 icke visade någon tendens till stegring, ökade denna avsevärt under åren 1942—1944. År 1944 avflyttade för samtliga orter omkring 30 procent av arbetarna. I Stockholm var motsvarande siffra 47 procent och för verkstäder, belägna i landsorten, 21 procent. Storleksgraden av omsättningen av kvinnlig arbetskraft för vissa månader år 1945 vid större industriföretag i Stockholm belyses i nedanstående tabell 2. Materialet bell 2. Omsättningen av kvinnlig arbetskraft1 år 1945 (april—november2) vid vissa större industriföretag i Stockholm, vilka till arbetsnämnden lämnat uppgifter om nyanställningar och personalavgång. Under året

Industrigren

Antal företag

Medeltal sysselsatta per AvNyanmånad gångställda na

stallindustri . . . . ppers- o. grafisk industri vsmedelsindustri xtil- o. beklädnadsindustri . . . . der-, hår- o. gummiindustri ;misk-tekmsk ind.

5 976

8 16

1 149 1 562

863 501

1 258

5 12

119 977

5 Till arbetsförmedlingen anmält behov av

arbetskraft

Därav som er- Utom arKohållit an- betsförlumn ställning med8 i av arbets- genom lingen 0/ förmed- arbetsnyanav 4 lingen förmedställda lingen Arbetssökande anvisade

v

%

av 4

1 053

1 418

736 399

148 107

100 87

80 44

783 457

10 10

17 21

110 368

51 365

14 105

12 86

7 46

103 322

7 14

13 29

1 942 3 1 510

Avser alla kategoriei• arbetskrsift. För cn del företag ut gör tiden ;lpril—augusti, april—sep tember. ' Den relativt låga sill'ran synes bero på met; llkonilikte i (februar i—juni).

2 Kolumn 6 i

342 utgöres av rapporter från industriföretagen till det av arbetsnämnden under krigsåren förda krigsindustriregistret. Även om materialet i vissa avseenden, särskilt beträffande tiden för rapporteringen, icke är fullt tillförlitligt, synes det vara ägnat att lämna vissa upplysningar om arbetsförmedlingens medverkan i platstillsättningen. Såsom av tabellen framgår, skulle arbetsförmedlingen ha svarat för bortåt en tredjedel av de tillsatta platserna för kvinnlig arbetskraft bland metallindustriföretagen. Procenttalen äro icke oväsentligt lägre för övriga industrigrenar. Jämförelse med förut angivna relationstal torde icke vara möjlig, då här angivna omsättningssiffror avse ett bestämt urval större företag av krigsviktig betydelse. Det förtjänar också observeras, att arbetsförmedlingen blott erhållit kännedom om en relativt liten del av företagens behov av arbetskraft (kolumn 11). Synbarligen ligger här en av förklaringarna till arbetsförmedlingens relativt ringa medverkan vid platstillsättningen. Länsarbetsnämnden i Västmanlands län har gjort en undersökning av arbetsförmedlingens andel av platstillsättningen vid tre större metallindustriföretag i Västerås för åren 1942—4944. Undersökningen, som redovisas i nedanstående tabell 3, ger vid handen, att arbetsförmedlingen successivt ökat sina tillsättningssiffror i relation till totalantalet vid företagen nyanställda. Under de angivna åren har arbetsförmedlingen vid det största industriföretaget ökat sin tillsättningsfrekvens från 17 procent till 25 procent, vid det därnäst största företaget från 37 procent till 40 procent och vid det minsta, som expanderat kraftigt under krigsåren, från 19 till 40 procent. Tabell 3. Arbetsförmedlingens andel i platstillsättningen vid tre större metallindustriföretag i Västerås åren 1942—1944. Anställda (dec. 1945) i företag 1 = 6 483; II = 1 975; n i = 780.

År

1942 1943 1944

Totalantalet nyanställda vid företaget

Genom arbetsförmedlingen tillsatta platser

Arbetsförmedlingens andel i %

I

II

III

I

II

III

I

II

III

1 294 1 531 1 676

321 971 548

395 253 167

221 329 421

119 347 218

76 58 67

17 22 25

37 36 40

19 23 40

I det föregående lämnade olika uppgifter om arbetsförmedlingens andel i platstillsättningen bygga till stor del på statistiskt sett icke säkerställt material och avse i första hand arbetsförmedlingen i Stockholm. Några generella slutsatser kunna icke dragas, men den bild, de olika undersökningarna lämna, tyder på att den offentliga arbetsförmedlingen äger en icke oväsentlig andel av omsättningen av arbetskraft. Jämförelser med förhållanden före kriget kunna visserligen icke göras, men platstillsättningssiffrornas snabba ökningstakt och arbetsförmedlingens organisatoriska och personella utbyggnad gör det sannolikt, att arbetsförmedlingen även med bortseende från krigsårens stora omflyttningsrörelser på arbetsmarknaden skaffat sig j ett vidgat grepp om den mera ordinära platstillsättningen. Hur stor del av den totala omsättningen av arbetskraft som den offentliga arbetsförmedlingen svarar för undandrar sig emellertid ett sakligt bedömande.

TABELLBILAGOR

344 Tabellbilaga I. Länsarbetsnämndernas personal vid Normalorganisation Huvudkontor

Länsarbetsnämnd

Arbetsförmedlingspersonal Exp. Tjäns- för KansUngLedn. Förste teparlipers. pers. 1 assi- Mani. Kvinnl. dom s- man- tiellt exp. exp. förstent naför- armedl. medl. betsföra

Stockholms stad Stockholms län . . . Uppsala Södermanlands . . . Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Summa 1

32 9 6 9 10

12 6 18 10 8 10 10 8 9 10 12 7 6 7 68

](.t

övri- Sumga gema menarsam- betsma förexp. medl 30

1 4 7 5 3 4 1 4 4 9 5 13

1 17

2 2 3 3

1 1

1 1 1

67 Innefattar amanuenser, kansli-, kontors- och skrivbiträden samt expeditionsvakter.

Summa huvudkontor

139 6 13 11 20 13 10 12 4 11 11 36 11 60 14 6 13 17 11 10 17 9 11 10 12

175 18 21 22 33 24 17 22 8 21 22 52 20 83 27 16 26 30 22 22 29 25 20 18 21

345 gången av år 1945 med fördelning efter arbetsuppgifter. Beredskapsorganisation Avdeln.kontor

Irbetsförmedl. personal

Biträdespersonal 2

Summa avdeln. kontor

Mob.plan; Sumkvarst. ma vpl. nor- Skogs- Byggn. ärenmal- o. bi- aren den; orga- dra gs- den ungnisa- ärenden domstion beredsk. m.m.

22 7 19 42 13 12 15

23 7 21 47 13 12 15

12 16 44 10 18 17 16 18 15 15 19 23 48 16 21 23

12 17 47 10 21 19 16 19 16 15 19 23 50 16 21 23

175 41 28 43 80 37 29 37 8 33 39 99 30 104 46 32 45 46 37 41 52 75 36 39 44

9 3 3 3 5 3 3 4 2 1 5 9 3 7 4 3 4 4 3 3 3 3 -I o

i'.i

5 6 8 o 3 7 — — A

—

— 8 3 16 9 3 19 22 18 15 8 8 188

Statistik o Mat. beförv. redoch skaps- förmöns- råd trin''

12 2 5 4 6 3 4 1 1 3 3 1 1 5 2 6

BiträUtdeslänperningssonal äreni övden rigt 3

Summa beredskapsorganisation

14 24 7 10 19 11 6 6 2 2 4 9 3 14 8 4

52 65 23 29 ! 56 | 30 23 ! 24 6 i 5 25 33

'••>

6 4 11 11 4

2 24

2 Innefattar skrivpersonal och expeditionsvakter. 3 Företrädesvis skrivpersonal. U n l d . 44jDefattningshavare, huvudsakligen sysselsalla med skrivgöromål.

24 5 5 3 17 4 7 1 — 1 8 9 1 20 — 3 1 4 — 4 6 2 4 — 7

45 26 16 33 ! 30 14 44 48 37 32 1 13 24

10 ;

Summa normalo. beredskapsorganisation

227 106 51 72 136 67 52 61 14 38 64 132 40 149 72 48 78 76 51 85 100 112 68 52 68

2 019

© " J H P H ^ J T P H PH

?, s -e o s.

H N H N N H H

J*

5 L ^_, N_^ S-, N»' N—' N ^ ^ " >—' S-/ >»• ^ ^ S ^ ^ >»• N ^ ^ / V ^ ' ^ ' W ^ ' M H N v e e S M M N ^ N W ^ H m W r t b - H S l M H H H M ^ Irt (M <N I N <N tM H <N M N ^ N h N N N M N N M N N r t N

>»• £ C~

PH

rtNHHNNWN»!

M r-i PH i H rH PH

PHPHOOPHIAPHPHPHPHPHPHPH

PH

P-I >e

* s a -s W

o. «

:fl cn cj « •—s —' c 3

tc£ 3 3 B £ o a M ns rs

H

-^ - 1 H

jo

et et et ^ et et -^ et tr^ co eo eo co et eo et et et eo et

o

•o o* CJ CN — CM i ei t ) n i - M M - t ) s « O f» -

co i CN CN* et

T I iS

f3 :rtS

^coce'co-tS'cocici-^cocot^cicT>coco-^<-#coci~*'-<eicici

so

EP 53

co o iO o o ^ ^ ^ r t ^ ^ - n o c o - ^ T f t o t D i n ^ c o c i i O c c a

tN

Is

l l l l l l l - l l - l - I I I I I I I I I M

«

-a

C5

fi

W3

•2 ä •3 fl

u

S ^

g fl cn

B B g

fHrtfH

rtMH

PH'OC'O o\oosm M PH

o £

_

et

a fl

N r t N N M

PH tN PH tN <N PH PH 00

t> ^ ^ o ^ c \ v o ' i > erfoo'oTv >H eo o\ © PH t» so c\ j * PH PH PH PH £3

T H

I CM r-l H

CM

x tu B

a

et

«

•-is

j2 a

no^co-?in^co^c^co'nococo^c7?no'^^noco'?t<n>to-3'-zr^t<

j>

Is

IS Sa

ttfcN — CN ?> — -< — I r - r H M r t ^ - r t O M C ) « 0 0 ) l M

' CN Ig

c fr!

s

CC -a to

^

S 3

^eoNMeoMroeopHeooo-^N-nieoeoeoeoeoeoeoMeoeoM

O 3 3 £A r CN - 4

I PH

PQ

cn cn

3 T3 « 3

S B

fl -u

a> 2

tp cn 3 tc tn cn 3 fe "i co t C ^ . cc bC fe fl 2 iS - t . o >- O Ä _ B « — ^3 fl p fe cn cn t . C „

a.xs s "2 t c - ~"

S=s

l|llll|SIIl!|ll.o > :*i o > >-> > iz -

* B c .3

g

347 S3 fee

fr fr

.2 B

N

H

Si

l O e O O N p H s O O t - M O p H O C ^ e O s O c M ^ O e o ^ p H © tN H ^ r t H r t H H W N i - H H H H r t N ^ H N N

S

O

t

-

^

H

M

H

H

r

l

H

M

^

^ p p H t N C O e O ^ ^ f p H ^

PH

SO PH

S

fl B cn -r •r J3 - > >*

—I

I

—

T-

> -ä a a o <2 3 x ^ cn «

> O

5 ti 10 ^H ON rH

-3 35

-*J

cn

B

s fr tu

fl —

3 C

c

BQ •O ted

H

-

H

cn tc B

I

« < *

-1

N

LO

I

—i —< - H CN —i

,

_

^

co

I

i—i

fl a

J 5) 'S "3

3 CN CN CO —' rf

c cd

CS

CO

&

n c o ^ N c i c o c o o e l ' s •? j ) f

CO M CO L-5 t s «/ « LO SO'

C 61) C

^S « fr s a o 0>

ta

tS •

C

o

CN CO —I CO~^~^

—

et —< • * co

—< CM

CN

w i~ ~ d co —• o* t>.

—i CN

i U

& 33

c3

" ' " c i o t ^ o o o a

p fl t c to

-HHOioooooooN-H

B

:-.r.

t£ cn a, SO-i <n ;s Q to 3 3 cn to tc fe g B .2 ••O 3 ° O .3! J2 O 5 C B B ~-=> « 3 fe —! fl H tC .-, 3o B C H » co f. G A ! o ~ u fl J3 •- 3 ra o ^> £Ä (fl :rf t< cn cn & ao o. 5

2 « i l -ål

ti

— d fl

c

CO b IH

cn

•O —J 0 3

fl 3 3

fl

-2 3 t* cn •Q

cnU)cnO^^^0Ql^SffiO:<;cc>O>WO > - = > *

co tN

«x3 £ £ fl O p ,

•^(Sineap-iVÄe>Jt^.©sCSOcOTf,pH©eO©tNCyNU0cNli0,<f,cNlO

O

S P H P H P H P H P H P H

©

PHPH?0PHIOPHPHPHPHPHPHPI

H

H

Pl

•a bog >

cn

O R£

ft s a "§ o W

C

ft "3 fe O

*-

i s

co cN et et — CN i CM et ro — no et —< et et et et et —< —i —i —

SJj

fl fr ® .-*•

CN CJ CN CJ —i CN CN •«-< el 1 > CN CN CM CN CM C> CN CJ CN CJ Ct

WS

co o co CJ •* -t -* et -* eo CJ CN CJ

W

s cn

M 9

tN

I.O CJ co co Tf co CJ co —i co co a

> cl-H

ctj

o O O ^ L O O C ^ I - O ^ L O

t r .ii • C ot 13 C :~J 1

sa

eonoin^notono-^tototo--

3 co iro ro t

©

a B

SP

:c 3 n

3 G

-a3 S*^

B fl Tn £

3 cr>

e* t-e* ©eo i>oo ^ oo CMN t- eo © oo © © && ©£J t^ eo os PH

£ 35 % C

P H P H P H P H P H

PHPH

N JJ3

Exp. vakt.

« :o

• H LO T?

aa

—

CO ^f OS " *

IO

3 CO 00 I O ^

LO LO

-: -

i"

'-

CD Ä

cn

M rn co -

-a n S

fjf ^

CO "^J* ^* ^

LO

CJ ^

o) : ) o? : * o

CJ CJ - H C J

$^ ^ i p_| ^ t e o i o e o m T ? •«!?< • * • * • * • * • * • * e o ^

•*

jo

X

fl •""

3 fl

o

• o.

C/3

B

•? B

B 1-1

tH

*

T3 3 CO 3

:-r •J

£

:flflr/l O

Ä

B

52 £ £ 3 "o

•2 o

£ éV

5 -Q

> B rHflo3.-Hflfl:oX<v:flt«:rtcH p . ^ *cn :o 1

to a :fl :fl B :C0 C

3 B

cs -B -3 ™ O 3

B 3 cn cs

T3 cn 3 tc fe B Pl a

•3 " 3 cn fl t c

£

G

cn cn cn Q D - p

H2

cn cn ^> cn O - , ^ & O Ö b- S -C Q :< CD > O > ^

ca cn

>Q

s £ *SSrtMWHs9Hb.He>MN00©a\lflsOH'<;iWNM cN CN^PHPHPHPHPHS© U t N H M H r t H M ^ H N t N

O

S ft . - .9 a a

o :W *3 to

.2 a o 3 Ä A

S.

u

•** 9\

H

-B tc & cn « CH p rt S O -

_

I

-H

«

—

| C J " * r H

a-a >> es

3_ - 'a -a X cn

cn

B.

.Sr

co

>

cn

cn

be X

fe c

J•

-3

a -fe 5 B) fl «a « ro ti

cr C cn

fl O

B

CO

O £

fl TO) p3

cn

O

fl fl B "•"

1 fr

tits

a

II

-O B

o ta B cr)

I H H f J l O

I H

- H H

OirH

LO

--CJ

i

_

T * CO

I H

tM

"#

tc£ B o P5"

O -X

M

U sr fl B

3 11 13 CS

H

N

-H

rH

rH

-H ( »

T f C N C O O

00CJi/5CCcDCJCOCX5iU5^COcfl00LOcai3THii0cx>00-^C0I>

tnf

fl ev

-a

C Ii L bn CS B °CS -B - H TS SJ

•<t —I CO O

-H

I

—I r H

-J H

-f

CO n

«

tM

CJ r H 00

I

- H CO

> -2 a teg

tc C l r . r H r t L O C O r f ^ C O f W l O O

a .B

3 "8 -3

b °fl

O i C 0 3

0 i t ^ © O C D ( - » C O l O N O - H « C a

CO O O —I l > r H rH -H rH rH rH

SH

CS

tn B

é *n

v

5 3 s B SH

-B cl

B

CS

fr

CS

B

<; oi > fl CS ÖC

n T3 B

cn T3

3 B cn cn p fl tc tc

"3 B fl p .£ <n :

B cn cn t c - p c uc JBS. P B cT n3 tfoet rc. foeC e b : 0

rBfeg

-•si

: S •B A £ §3 : g"o *£ -a§ .2 £ 3B - B2 - 0- 39p" P B 3 - a . - ^ c n f e r H - S S rsH- ^r r- n^ rp. cr HHC- nBc- nQr .r rt Hp H C n Cö s T H < J O £ T: 3 - H ) C g r - . p r - . r - < * J > c 0 t H ( U C D g . > O j fe cn ~> r*T 0 cn o ,fe ™ -3 kfe « « O r3 a =fl J- :fl O : f l :C3

SH

-H

c o a ) a ! o ^ ^ ^ e Q ^ 2 s o : < c o > o > r i H O > 2>>z,

oo (N tN

350 Tabellbilaga VI. Antalet befattningar vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier och arbets-

Tjänstemän med lön enligt löneplan Eo Länsarbetsnämnd 3D1

28 1

26 1

Stockholms stad . . Stockholms län . . . Uppsala Södermanlands . . . Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands . . . Jämtlands Västerbottens Norrbottens Summa

25 1

1 1 1 8

25 3 3 1 2 1 2 2 1 2 1 6 2 10 1 1 1 1 o 1 2 2 2

19 2 5 4

1 10

1 Innehavarna av dessa tjänster ha till jämna belopp avrundade arvoden men åtnjuta i övrigt förmåner enligt angivna lönegrader.

351 bi-medlingens huvudkontor i april 1945 med fördelning länsvis efter lönegradsplacering. Tjänstemän med lön enligt löneplan Ex Summa 12

— ! 13 2 — 1 — 3 — 1 — 1 — o1 1 •

—

1 1 •

—

•

—

— — •

—

o

1 0

o

22 7 4 8 7 5 4 7 2 5 8 10 5 17 5 3 7 11 6 6 9 6 4 5 7 180

5 4 3 4 5 4 3 4 1 3 5 5 o 6 4 q 2 5 3 3 5 5 1 3 4

— — — — — — —

— — — — — — — —

— — — 1

— — — — 1 — 1 — — — — 1 — — 1 — — 2 — — 4 — — 3 __ — o 6 1 1 1 4 3 o

— — —

2 1

—

— 1

1 3 o

— — — — — — —

Personal avlönad medelst arvoden

I

II

_ _ — |— — , — — — — |— —! —

Summa

III

— — — — — — — — — — — — — — — — — _ — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —- — — — — — —j — — — — — j 1 1 — — — — :< — — — — — 1 - j 1

Tillfälligt anställda, svaÖvrig arvo- rande mot i desanställd normalplapersonal nerna för läns2 (ABL) arbetsnämnderna upptagna befattningar

Total summa

8 2 1 3 1 2 1 3 2 2 2 2 1 G 3 2 1 1 1 2 1 1 1 2 1

20 1 1 1 2 1 1

1 2 1 2 2 1 1

153 21 22 26 28 23 18 22 9 22 25 46 21 73 25 21 27 31 24 23 31 21 21 18 24

1 2 1 1 2 o

3 2 3

2 Anställnings- och avlönings besläm melser för befat tningsh avare vid lär sarbetsnämndei rnas centrala kanslier (jfr sid. 1 83).

352 Tabellbilaga VII. Antalet befattningar vid arbetsförmedlingens avdelnings Tjänstemän med lön enligt löneplan Eo Länsarbetsnämnd

Stockholms län . .

—

—

—

— 2 7 1

7 3 4 12 4

—

—

Södermanlands . . Östergötlands . . . . Jönköpings Kronobergs Kalmar

— — — —

— — —

— —

Kristianstads . . . . Malmöhus

—

—

—

Göteborgso. Bo hus

— — — —

— — — — —

—

— —

— —

—

— — — 3

Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands . . . Kopparbergs . . . . Västernorrlands . . Jämtlands Västerbottens . . . Norrbottens Summa

1 4

2 2 2 12

— 3

— 1 4

b 4 7 14

—. —

4 6

1 3

2 Summa

16 3 10 24 6 4 8 6 10 39

— — — — — — — . —

—

— — —

— — —

— —

— — — — — — — — , —

1 2

—

— — —

3 5 3 4 6 13 4 1 5

—

— — — —

6 1 2 4 4 2 1 3 7 1 2 5

2 1

12 8 8 7 12 6 6 10 23 5 5 11

— — 1

1 D

— 1

2 1 1

— — —

Tjänstemän med lön enligt löneplan Ex

1 2 2

—

1 2 2

1 1

—

3 5

2 1

2 2 2 2 1 1 3 2 6

— — — — — — — — 2

— — . —

1 2

— — — — 2

— — — — — — — —

— — —

1 1 2 5 2 3 1 5 8

4 2 2 2 2 1 3 2 11

—

_ —

1 2

— — —

353 ontor i april 1945 med fördelning länsvis efter lönegradsplacering. Personal avlönad medelst arvoden I

11 III

—

— — — — —

—

—

a

J

•

—

1 1 2

— —

, —. —

2 1

2 — — — 4 3 2 1 .

1 Summa

— —

j

1 4

—

'

i

1 1 — 1 2 8

— 1 1 2 3

— 1 1 1 1 2 1

—

~

~~

1 5 3

25 Jfr not 2 tabellbilaga V I.

23 Övrig arvodesanställd personal (ABL) x

— —

4 1 2 3 3 4 4 1 4

— —

—

— — — — —

3 4 3 1 2 5 1 1 4 5 1 3 2 4 4 5 14 3 70

2 1 6 7 4 1 3 1 1 1 1 3 4

Total summa

21 5 18 40 12 11 16 10 17 51 9 21 18 14 18 16 12 14 20 43 14 21 20

— — 3

Tillfälligt anställda, svarande mot i personalplaner för länsarbetsnämnderna upptagna befattningar

— 1 3

— — — — — 1 1

—

354 Tabellbilaga VTII. Antalet befattningar vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier och arbeti normalplaner med fördelnii Tjänstemän med lön enligt löneplan Eo

Su inni a

Länsarbetsnämnd 30

ir>

1 Stockholms stad Stockholms län . Uppsala Södermanlands . Östergötlands . . . Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads . . . Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands . . Kopparbergs . . . Gävleborgs Västernorrlands . Jämtlands Västerbottens .. Norrbottens . . . .

1 1 1

2 1 2 o

3 6 6 6 6 6 6 1 6 6 8 6 13 7 6 G 7 6 6 6 4 6 6 6

Summa

122 15 22 22 24 22 20 21 8 21 20 43 20 62 24 20 23 25 23 20 25 18 19 19 21

41 2

Ii)

1 Innehavarna av dessa tjänster ha till jämna belopp avrundade arvoden men åtnjuta i övrigt förmåner enligt angivna lönegrader. # 2 Socialhjälpsinspektörer ha till jämna belopp avrundade arvoden men åtnjuta i ovngt lormaner enligt denna lönegrad.

355 förmedlingens huvudkontor enligt av statens arbetsmarknadskommission i maj 1945 fastställda länsvis efter lönegradsplacering. T änstemän med lön enligt löneplan Ex 12

— — —

18 2 2 3 3 2 1 2 1 2 2 6 2 11

—

•

—

•

— —

•

1 1 1

— — — —

o

1 3 3 3 I 3 1 2 1 1 78

_

4 I i j

_.

— — — — — — — — — — — —

1 — — — 1 — 1 — — — — — — — — — — — — — 1 — — — — 3 1 — — — 1 — 1 — 1 — 1 — 1 — 1 — 1 — — — 1 —

8 2 1 2 3 2 1 2 1 2 3 3 1 4 3 2 3 3 2 2 3 5 2 2 2 64

— — — — —•

—

—

•

— —• —

•

•

20 Summa

32 5 3 6 7 4 2 5 2 5 6 10 3 19 6 3 7 7 6 5 7 7 5 3 4 169

|

Personal avlönad medelst arvoden Summa I

II

III

— — — — — —

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — —

— — — — 1

— — — — — — — — — — — — 2

_ — — — — — — — — — — — — —

Total summa

. —

154 20 25 28 31 26 22 27 10 26 26 53 24 81 30 23 30 32 29 25 32 25 24 22 25

— 1

, 1

—. — .—,

356 Tabellbilaga IX. Antalet befattningar vid arbetsförmedlingens avdelningskontor enligt av statens arbetsTjänstemän med lön enligt löneplan Eo Summa

Länsarbetsnämnd 21

18 Stockholms län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Summa

5 2 1 11 3 1 2 2 4 16 2 8 3 4 3 1 3 4 4 11 1 1 4

10 2 9 14 6 5 7 4 7 18 3 6 9 5 9 8 4 7 7 16 5 8 11

17 4 13 31 9 6 11 7 14 47 5 18 13 9 13 11 10 11 15 35 6 9 15 22

357 marknadskommission i maj 1945 fastställda normalplaner med fördelning länsvis efter lönegradsplacering.Tji instemän med lön enligt löneplan Ex 12

— — — — — — — — — —

5 1 3 6 6

— — — — — — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — —

— — 1 1 8 1 2 2 4 3 1 1 1

— G

—

1 5 58

—

•

— — — — —

2 1

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Personal avlönad medelst arvoden

Summa

— 1 2

— — — — — 4

— 1 1

— — 1

— — —— — — — 11

6 1 4 8 6

— —

1 1 12 1 3 3 4 3 2 1 1

II

III

_ — — — — —

2 1 2

— 2 4

3 1 4 4

—

—

— — 1 1 1 1

— — — —

— 2 1 5 1 2 3

— — — — — —

j

—

1 5

— —

2 2 _ 4 4 3

— 6

—

Summa

I

1 1 2

i

4 3 2 1 2 1

—

5 5 3 2 2 3 2 6 5 4 6 4 4 6 3 9 12 3

— 1 4 o

3 4 o

3 2 3 8

Total summa

26 6 21 43 15 11 16 11 17 61 9 23 22 18 20 19 15 16 21 44 15 22 23 494

5<

a >

3< rJ r *

3 E.

:

-Q cn cn

2 -*

2&

r2 >

J8 g " 3 *>

a f <o

E

B

a

r-,

V rB • j 4>

-3 go 3

c

S-o cn ^>

£

B E A

—H ^ C o -H> -w r . o r ^ p t . cn • 3 3 « . p -Q t- -n. fco „ 2 ^ ^ - n bfico a> cn p cn O « ^ fe.KDr. o " : 3 o r e r»>cn o - ° 3 3 > - 3

£

<B fl B CQ Ä co

rQ fe

Sira

tes ..J 3

H "" V £ S o O ^ ^ ^ W O H ^ S h ^ K S ^ f f l

£ ——i

QZZKOH

g t flT-,3

2 3 "o 3

_! ^ cfl [ f i

§

rljr* ^

:fl

•=. to r3 o B B. r? 3 a. C3 _Q c

cn _2 3

sOcoOin>

ft a

-3 r.

O

r H '—

K S K °<raE ;> o co <<:

p t . OH fl ^ 3 cn o 3 rt w - * x <o r. W K. •n o »fl t . ' cn -Q O J _ tc « i T: r '7»— H r s o i o o o c ' — c con • - ; t o aJ 3 "O - r 3 ? r S " <

H3

cn o -p* tc=rt

•a >

*-, ^ £?

fl rtO £5

B

fl

cn 3 -p

s-

3 3

^

-Q co

°fl r*> O.-0

> 2 , rt tc 23

CT :C8

U : < co

c«

fc.

p

3 :fl :fl

.3,

SZ>

J

å

B >s c * C8 p p 3 3 CO CJ 3

Z O

B T-

cn : f l r , « 3 _ " 3 —!

fe ft-

~ B c n B i O ( j j ) o t D p £ . 2 3 To : 3 fl O ; f l o ^ C r H f H ^ ^ K S t f i C f l l ^

CD 3 rt O

13 W

•^H

X

_3 tp •Ö cn B 3 3 C

Q. C

M fl>. tfZ +H

J« J H

bo

a 'o, o

-st

™

£

O

m

r^

£ 3

skersunc egerfors opparbe

olsva ungsör jrahamn ärnsjö alung ansbro

359 H > O S

<QrtH

tf»w

fe *J

O

o -

oa

-H

U

£•2 p

H S>

cö^ C fe

cn - p

o

max

rt p tog

In £ cn tp c £

cc ° -2 3-3-S^-B 2 B oj 3 .3

,

£f> B B U S s B B cn C B fe -a

Ort

>-> b o 3 •^ c aj

ca c

g »ed a

£ fe ^3 fe o "-Q--3 ' rt O

3 'cn5 :fl 3

cn ®

_s o

B

fl

—

C/J —

r-

2 « •> £ fe ^ « .fe » £ 35 ^ « « f l r 2

» >

SS.*», "g

r7co

« >>-o «

CQfflfeIrHrHCfl>

a ^ co 0°< X H r^

bo -3 j H J i ^ P j i

ti.

cn Ä

g fe =&S "O 3 1 s fl « B ? • . « £ r3 :rt feJr-KjÄCfi^t-*

33 p

tC tO-rt

.£•£ « o. a.«5

to B .3.

rt

o o cn « a

—H -a 3 rt > b o - B rt S « .* t- ™ ses fe r-J Ä co -< fe CO

>

B

rt cn g co 5 S £ S :rt jaj > -

be rQ S « -Q

cn ! • «

!

° B

i O - ci to.fe;i5

S f e ^

fe

<;mjScQEcficfi<^rtH^co-<oo

HH CO

o 33 a £ "B p g - ^ o - p

t c c 5

<*00 cn r* cn

rt o

cn ( N cn

ca o

rf

:rt fe

....

rt o

Före översynen

to "--1 CO

Summa

rt o

20 Eo 8 Eo 5 78 22

52 82

Arvidsjaur Haparanda Jokkmokk Kalix Pajala Älvsbyn Överkalix

Burträsk Bureå Byske Dorotea Robertsfors Storuman Vännäs Ascle

66 Boden Gällivare Kiruna Piteå

ca >

....

3^

23. Norrbottens

cn cn

Skellefteå

mX

Hammerdal Krokom Vigge

10 Hörnefors Sorsele

K!

..

cn - ^ cn

Bräcke Hammarstrand Järpen Strömsund Åre Holmsund Lycksele Nordmaling Norsjö Skelleftehamn Vilhelmina

-2 t

22. Västerbottens

3« Sveg

cn co

15 = 198

3 = 228

Lit Nälden

Klass 7 Arv. I

rH

eo

362 Tabellbilaga XI. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedMän Tjänsteställning

61 år 26—30 31—35 36—40 41—45 46—50 51—55 56—60 o. därår år år år år år år över

under 2121 år

18 4 11 1

14 6 5

15 8

77 42

67 30

53 24

29 13

11 9

9 12

33 6 23

51 29 16

56 41 11

31 25

75 Lednings- o. kansli personal Länsarbetsdirektör Arbetsförmedl.inspektör Socialhjälpsinspektör . . Kvinnlig konsulent Förste amanuens Huvudkonlor Manliga expeditioner . Kvinnliga expeditioner Gemensamma expeditio ner Sjömansförmedling . . . Ungdomsförmedling och yrkesvägledning . . . . Tjänstemannaförmedling Expedition för partiellt arbetsföra Förmedling för artister och musiker

29 18

Avdelningskontor .... Föreståndare Manliga expeditioner . . Kvinnliga expeditioner Gemensamma expeditioner Sjömansförmedling . . . . Ungdomsförmedling och yrkesvägledning Tjänstemannaförmedling Expedition för partiellt arbetsföra Förmedling för artister och musiker

18 5 12

Summa

33 26 5

24 23 1

20 19

1 47

363 Ingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter ålder. Kvinnor under 21 år

21—25

26—30 år

31—35

36—40 år

41—45 år

46—50 år

51—55

56—60

61 år och däröver

Summa

16 l 10

23 1

12 1 6

10 8

4 3 4

1 15

II

3 1

1 27

1 10

19 1 34 19

189 2 102

20 I

12 5

10 4

16 10

136 26 1 99

364 Tabellbilaga XII. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvudAntal

år

i

arbetsför

Män Tjänsteställning under 1 år

1—2 år

2—3 år

5—10 10—15 mer än Sumår 15 år ma år

3—4 år

26 8 17

Lednings- och kanslipersonal Länsarbetsdirektör Arbetsförmedlingsinspektör Socialhjälpsinspektör Kvinnlig konsulent Förste amanuens

62 24 25 2

14 12 1

11 Huvudkontor Manliga expeditioner Kvinnliga expeditioner Gemensamma expeditioner . . . Sjömansförmedling Ungdomsförmedling och yrkes vägledning Tjänstemannaförmedling Expedition för partiellt arbetsföra Förmedling för artister och mu siker

44 17

Avdelningskontor Föreståndare Manliga expeditioner Kvinnliga expeditioner Gemensamma expeditioner . . . . Sjömansförmedling Ungdomsförmedling och yrkes vägledning Tjänstemannaförmedling Expedition för partiellt arbetsföra Förmedling för artister och mu siker Summa

34 14 11

41 18

72 37

35 19

26 13

37 21

13 9

13 7

281 141 15 14

2 1 3 12

3 3

34 37

3 6 6 4

10 14

46 19 26

29 19 9

20 14

87 76 7

1 2

1 1

4 1

1 1

29 27

19 13 4

289 192

1 80

365 ocn avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter a n s t ä l l n i n g s t i d . m e d l i n g s o r g a n i s a t i o n e n Kvinnor under 1 år

1—2 år

2—3 år

3—4 år

4—5 år

5—10 år

10—15

mer an 15 år

Summa

16 l

1 31

16 3

6 3 29 1 10 3 1

2 1

10 5

11 1

7 1

24 6

22 1 13 3

9 3

189 2 102 19 1 34 19 10

21 2 19

19 1

1 15 1

13 1

14 7

12 6

15 1

136 26 1 99 4 1 4 1

366 Tabellbilaga XIII. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlings Män Därav med Tjänsteställning

Folkskola

Lednings- och kanslipersonal Länsarbetsdirektör Arbetsförmedlingsinspektör Socialhjälpsinspektör Kvinnlig konsulent Förste amanuens

12 8 2 2

Huvudkontor Manliga expeditioner j Kvinnliga expeditioner j Gemensamma expeditioner Sjömansförmedling j Ungdomsförmedling och yrkes-1 vägledning Tjänstemannaförmedling : Expedition för partiellt arbetsföra Förmedling för artister och mu-| siker

67 35

Avdelningskontor Föreståndare Manliga expeditioner Kvinnliga expeditioner Gemensamma expeditioner . . . Sjömansförmedling Ungdomsförmedling och yrkesvägledning Tjänstemannaförmedling Expedition för partiellt arbetsföra Förmedling för artister och musiker

157 118 31

Summa

236 Mellanskola

Gymnasium

Summa

Realexamen

Studentexamen

21 5 12

29 11 H

62 24 25 2

11 2 7

26 9 10

96 32

281 141

51 29

77 25

5 1

15 14

5 2

4 1

25 21

34 37

3 6

22 18

25 9 14

289 192 78

28 11 12

14 5 8

—

2 6

1 1

7 3

3 1

—

118 74

6 4

9 107 65 33

1 246

-

—

—

—

—

—

367 iuvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter s k o l u n d e r b y g g n a d . Kvinnor Folkskola

Mellanskola

—

9 1

— —6

Gymnasium

Summa

16 1

— — — 3

— —

9 1

-

10 5

—

o

O

—

86 2 47 9 1

—

189 2 102 19 1

2 1

13 8

19 10

—

29 3

Därav med Realexamen, normalskoleStudentexamen kompetens

6 2

— — — 3 3

_

—

Summa

78 25 25 2 10 16

31 6 1

23 7

—

470 143 102 54 l£

34 19

11 •1

18 10

68 56

—

2G 7

-

—

50 17

—

— —

—

—

136 26 1 99 4 1

35 1

31 1 1

71 9 1 59 1

—

—

425 218 79 99 6 7

— — —

— -

3 1

4 1

—

2 1

11 4

—

—

— 973

—

— — 9 2

-

33 1

9 2

—

—

—

—

—

— —

369 Mätu

Tabellbilaga XIV a. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter f a c k u t b i l d n i n g . Teknisk utbildning

H andelsutbildning Ingen fackutb.

Tjänsteställning

Maskinskr.kurs

Stenogra file urs

Bokföringskurs

Maskinskr. o. bokf.kurs

Stenogr. o. bokf.kurs

Språkutbild- Hand.- Hand.nings- o. språk- skola kurs kurs

Hand.gym-

Hand.* högskola

Verkst. lärlingsyrkesskola

Tekn. kurs

Tekn. fackskola

Tekn. gymn.

Lantbr.utb. Tekn. Lanthög- j bruksskola I skola

Skoglig utbildning-

Skogsskola

Skogshögskola

Universitetsutbildning

Fil. humanist.

Fil. naturvet. skapl.

Statsvetenskaplig

Juridisk

Teologisk

Militärutbildning

Social inst.

Lägre mil. utb.

Sociala linjen

Officersutb.

Annan utb.

Lednings- och kanslipersonal . Länsarbetsdirektör Arbetsförmedlingsinspektör Socialhjälpsinspektör Kvinnlig konsulent Förste amanuens Huvudkontor Manliga expeditioner Kvinnliga expeditioner . . . . Gemensamma expeditioner Sjömansförmedling Ungdomsförmedl. o. yrkesvägledning Tjänstemannaförmedling Expedition för part. arbetsföra . . . Förmedling för artister och musiker

6 13 8

— —

— —

3 1 7 2 1

Avdelningskontor Föreståndare Manliga expeditioner Kvinnliga expeditioner Gemensamma expeditioner Sjömansförmedling Ungdomsförmedl. o. yrkesvägledning Tjänstemannaförmedling Expedition för part. arbetsföra . . . . Förmedling för artister och musiker

2S

104 29

6 4

14 11

Summa

50 34

3 3

— —

o

18 7

12 8

1 1

25 4

14 6

1 1

15 13 1

18 13 5

— —

2 1 1

372 Tabellbilaga XTV b. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvudHandelsutbildning Ingen fackutb.

Stenografikurs

Hand. MaSteHand. Bok- skin- nogr. Språk- kurs vi tHand. gymfö0. 0. skr. o. narin gs- bokf. bokf. bildn. språk- skola sium kurs kurs kurs kurs kurs 1

1 1

Lednings- o. kanslipers. . Arbetsförmedl.inspektö Socialhjälpsinspektör . Kvinnlig konsulent . .

Maskinskr.kurs

•

Manliga expeditioner . Kvinnliga expeditioner Gemens, expeditioner .

1 46 1 27 5 1

Manliga expeditioner . . . Kvinnliga expeditioner . Gemens, expeditioner . . .

i

21 1

i

11 1

7 3

o

40 1

1 11

1 1

6 5

1 Ungdomsförmedling och

i

Tjänstemannaförmedling Expedition för partiellt för

artister 63 22

Förmedling

1 Förmedling för o. musiker

1 4

9 o

1 o

10 Ungdomsförmedling och Tjänstemannaförmedling Expedition för partiellt

25 1 15 3

artister Summa

27 14

*

373 och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter f a c k u t b i l d n i n g . Teknisk utbildning Verkst. lärlingsskola

Universitetsutbild ning

Kvinnor.

Socialinst. Annan utb.

Summa

— — —

— — —

16 1

Tekn. gymn.

Fil. humanist.

— — — — —

— — — —

— — — —

— — — — 2

5 1

—

— — —

—

—

—.

—

—

— —

— — — —

— — — — — —

•

•

—

3 Statsvetenskaplig

— — -

-

— —

-

-

—

-

— — 1

— — 1

-

— — — — — "~ — — —

-

—

—

—

— — 3 — —

7 4

— — — —

— 1

Juridisk

Sociala linjen

— —.

10 5

14 3

14 2

—

—

189 2 102 19 1

11 2

1 1

34 19

-

-

-

—

— — — — — — —

— — 2

o

136 26 1 99 4 1

—

-

—

— 3

-— 45

— — — —

— 1

— 7 1

— . —

4 1

— —

_

375 Tabellbilaga XV a. Lednings- ocb^ kansliperson al ,amt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter f ö r u t v a r a n d e Insen tidigare yrkestillh.

Tjänsteställning

Malm-

Jordbrytn. Jordoch och j Träoch skogsmet.- sten- ! ind. bruk ind. ind.

Pappers

Livs-

och

me-

grafisk ind.

delsind.

Lednings- och kanslipersonal Länsarbetsdirektör Arbetsförmedlingsinspektör Socialhjälpsinspektör Kvinnlig konsulent Förste amanuens

Textil och be-

kläd. ind.

Kraft-, LäJärn- Post, belysder, Kem. ning Bygg- vägs-, telehår- j nads- spår- graf. tekoch och verk- vägs-, teleniskvatsamgumfon och ind. tenhet mioch bussverk ind. föret. radio

Sjöfart

Annan hithörande verksamh.

Bensin och oljefirmor

Bilfirmor

Imp. och exp. fir-

Annan varuhandel

Bank Förinedl. och uppfördrag säkreringsverk- klams.het verks.het

Hotell och restaurang rör.

sysselsättning.

Allmän Förför- svarsvalt- väsen ningstj-

Socialvård

Män.

H alForskUnso der- mngsoch inst. vissjukoch ; ning vård lab.

Journalistiskt

AnInnan treslitt. seoroch inkl. konst- ganisaöver- närl. sätt- verks. tion ning

Icke spec, verk. samhet

17 6 4

Huvudkontor Manliga expeditioner Kvinnliga expeditioner Gemensamma expeditioner Sjömansförmedling Ungdomsförmedling och yrkesvägledning Tjänstemannaförmedling Expedition för partiellt arbetsföra Förmedling för artister och musiker

31 12

Avdelningskontor Föreståndare Manliga expeditioner Kvinnliga expeditioner Gemensamma expeditioner Sjömansförmedling Ungdomsförmedling och yrkesvägledning . Tjänstemannaförmedling Expedition för partiellt arbetsföra Förmedling för artister och musiker

24 13 11

Summa

12 9

30 21

—

2 1

6 5

11 2

24 11

28 17 ! 1

10 9 i

26 17

11 8 3

23 14

7 o 1 1

1 4 3 3

1 40 31 ! 8

4 1 3

24 16 7

3 1

24 4

1 10 8 1

—

16 15

1 1

-

26 18 4

—

1 35

4-8

377 Tabellbilaga XV b. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsforniedb'ngens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter f ö r u t v a r a n d e Ingen tidigare Vrkestillh.

Tjänsteställning

Jordoch skogsbruk

Malmbrytn. och metallind.

Jordoch stenind.

Trfiind.

Pappersoch grafisk ind.

Textil Livsoch medelsbeklädnind. ind.

Läderhåroch gummiind.

Kem.teknisk ind.

Post, telegraf, telefon och radio

Sjöfart

> BenAnj sin och ; nan | olje- j varu! firmor handel

Bankoch försäkringsverks.het

Förmedl. FasHoAllupptighets- tell och män drag förvalt- restauförvaltreklamning rangningstj. verks.- m. m. rör. het

Försvarsväsen

sysselsättning.

Socialvård

Hälsooch sjukvård

Undervisning

.9

2 Kvinnor. Bibliotek, museer och arkiv

Forskningsinst. och lab.

Journalistiskt arb. inkl. översättning

Intresseorganisation

Husligt arb.

Icke spec, verksamhet

ings- och kanslipersonal isarbetsdirektör . . . letsförmedlingsinspektör ialhjulpsinspektör . innlig konsulent . . ste amanuens . . . . idkontor iliga expeditioner innliga expeditioner nensamma expeditioner mansförmedling rdomsförmedling och yrkesvä lednin" nstemannaförmedling sedition för partiellt arbetsföra . medling för artister och musiker Iningskonlor eståndare iliga expeditioner innliga expeditioner . . nensamma expeditioner mansförmedling . . . . . . jdomsförmedling och yrkesv lednin nstemannaförmedling sedition för partiellt arbetsföra . medling för artister och musiker Summa

22 1 15

1 i

1 o

1 3 1 1

2 23 1

3 1

28 6

4 1

4 l

4 1

14 1 1 11

36 I

380 Tabellbilaga XVI. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huv Män

Tjänsteställning

Företagare (egen verksamh.)

Tj.m., Tj.m., kont.kont.Före- Tekn. pers. o. a. pers. o. a. Butikspers. tags- pers. förv.pers. förv.pers. led. o. arb. m. mera m. mind- m. m. led. kval. re kval. arb. arb.

Arb. pers.

Ej spec. Ingen upparb.gift m. n. uppg-

Sur m

Lednings- o. kanslipers. . Länsarbetsdirektör . . . . Arbetsförmedlingsinsp. Socialhjälpsinspektör .. Kvinnlig konsulent . . .

3 — 3 — — —

2 1 — — — 1

2 2 — — — —

25 14 6 — — 5

21 3 14 1 — 3

— — — — — —

8 4 1 1 — 2

— — — — — —

1 — 1 — — ~"

Huvudkontor Manliga expeditioner . . Kvinnliga expeditioner Gemensamma exp. . . . Sjömansförmedling . . . Ungdomsförmedling och yrkesvägledning Tjänstemannaförmedling Expedition för partiellt arbetsföra Förmedling för artister

2 1 — 1 —

51 14 — 1 3

111 64 — 6 2

9 5 — — —

51 35 — 1 1

10 3 — — 1

31 12 — 4 3

28 14

— 1 —

14 7 — 1 4

— —

— 1

—

11 12

14 17

— 1

3 —

— 1

6 3

3 3

2 Avdelningskontoren Manliga expeditioner .. Kvinnliga expeditioner Gemensamma exp. Sjömansförmedling . . . Ungdomsförmedling och Tj änstemannaf örmedling Expedition för partiellt arbetsföra Förmedling för artister Summa

o

—

—

—

27 26 1 — — —

1 1 — — —

9 3 2 — — 4

25 16 5 — 1 1

76 39 30 — — 1

8 4 2 — — —

100 73 25 — 1 —

19 17 2 — —

— —

— —

— —

1 —

4 2

1 1

—

—

—

—

—

—

—

—

— 32

— 5

— 25

1 101

— 208

— 17

•

—

6 2 2

— 1

i1

1 24 13 11 —

28 19 7

— —

_

~

—

381 h avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter ställning i tidigare yrke (socialklass). Kvinnor Företagare (egen verksamhet)

Företagsled.

— — — -

— — —

— 1

Tekn. pers. o. arb.led.

— — — — — — —

Tj.m., kont.pers. o. a. förv. pers. med mindre kval. arb.

8 1

— — —